I betänkandet behandlas regeringens proposition 1993/94:219
Handikappombudsman, två motioner med anledning av propositionen
och ett tjugotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden
1994.
Utskottet tillstyrker förslaget att inrätta en
Handikappombudsman fr.o.m. 1 juli 1994, liksom lagförslagen och
medelsanvisningen. Utskottet föreslår med anledning av motioner
att regeringen ges till känna dels att möjligheterna att
Handikappombudsmannen också ges en processförande roll bör
ytterligare belysas, dels att parlamentarisk medverkan i
Handikappombudsmannens råd är önskvärd.
Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden.
S-ledamöterna har i fyra reservationer utvecklat sin syn på
behovet av en solidarisk finansiering av omsorg och service,
avgifterna inom handikappomsorgen, vårdhemsavvecklingen och
resemöjligheter för funktionshindrade personer.
V-suppleanten redovisar i en meningsyttring sina
ställningstaganden.
Propositionen
I proposition 1993/94:219 Handikappombudsman har regeringen
(Socialdepartementet) föreslagit riksdagen att
1. anta förslaget till lag om Handikappombudsmannen,
2. anta förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),
3. godkänna det som regeringen förordar om inriktningen av
Handikappombudsmannens verksamhet (avsnitt 6),
4. bemyndiga regeringen att ombilda Statens handikappråd till
myndigheten Handikappombudsmannen enligt de riktlinjer som
regeringen förordar (avsnitt 7),
5. till Handikappombudsmannen för budgetåret 1994/95 anvisa
ett ramanslag på 8 374 000 kr.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för
att Handikappombudsmannen skall kunna vara processförare i
enskilda straff- och processmål samt i Arbetsdomstolen enligt
vad i motionen anförts om vikten av att ombudsmannen skall kunna
föra talan i för handikappade principiellt viktiga
domstolsärenden,
2. att riksdagen till Handikappombudsmannen för budgetåret
1994/95 anslår 1 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit
eller således 9 374 000 kr enligt vad i motionen anförts om att
ge ombudsmannen en hög juridisk kompetens,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att handikapporganisationerna får en
representant i den kommitté som skall inrätta
Handikappombudsmannen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det råd som skall inrättas skall ha en
parlamentarisk sammansättning och att detta råd skall
kompletteras med en bred representation från
handikapporganisationerna.
1993/94:So58 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur
Handikappombudsmannen skall ges en processförande roll i
enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Handikappombudsmannen bör ha juridisk
kompetens,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om parlamentarisk medverkan i
Handikappombudsmannens råd.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994
1993/94:So203 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rehabilitering för synskadade.
1993/94:So208 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av och förslag till åtgärder för
människor med funktionshinder som drabbas av avgiftshöjningar på
flera områden.
1993/94:So227 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om föreskrifter för ordinationsansvar och
ordinationsrätt för olika hjälpmedel.
1993/94:So240 av Ulf Melin (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regringen till känna vad i motionen anförts om
ändring av vistelsebegreppet i SoL.
1993/94:So245 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av handläggningsbestämmelser i ärenden rörande lagen om
stöd och service till vissa funktionshindrade.
1993/94:So246 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättandet
av en Handikappombudsman,
5. att riksdagen till Handikappombudsman för budgetåret
1994/95 anslår 5 000 000 kr.
1993/94:So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av reglerna för färdtjänsten.
1993/94:So269 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson (nyd)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar
för enskild utvecklingsstörd att gentemot landsting och kommuner
hävda sin rätt till särskilda omsorger.
1993/94:So271 av Märtha Gårdestig (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de ekonomiska konsekvenserna för
kommunerna av LSS bör uppmärksammas och tas upp till förnyad
prövning.
1993/94:So275 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av utbildningsmaterial i
handikappfrågor,
4. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av och
förslag till förändringar i principerna för kommunernas
avgiftssystem inom äldre- och handikappfrågor,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en
skyddslagstiftning för personer i särskilt boende och på
sjukhem,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kostnadsersättningen till vuxna med
glutenintolerans,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att personer med mag- och
tarmbesvär ges en garanti att ha tillgång till toalett på
bestämda platser.
1993/94:So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om allas lika möjligheter att resa,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om boende för utvecklingsstörda och psykiskt
funktionshindrade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behov av att tidigare fattat beslut ligger
fast om att vårdhemmen för utvecklingsstörda skall avskaffas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om solidarisk finansiering av
handikapprelaterad omsorg och service,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till inrättande
av en Handikappombudsman enligt vad som anförts i motionen.
Utskottet
Bakgrund
Hösten 1988 tillkallades en utredning med uppgift att behandla
frågor om samhällets stöd till personer med funktionshinder
(dir. 1988:53). Utredningen antog namnet 1989 års
handikapputredning (S 1988:03).
Handikapputredningen har avlämnat sex delbetänkanden, varav
det sista -- Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) -- lades fram i
juni 1992. I betänkandet föreslår utredningen bl.a. att en
handikappombudsman inrättas för att bevaka funktionshindrades
rättigheter i samhället.
Betänkandet har remissbehandlats och en sammanställning över
remissvaren har publicerats i en särskild departementspromemoria
(Ds 1993:95).
Propositionen i huvuddrag
Propositionen innehåller förslag till inrättande av en
Handikappombudsman. Ombudsmannen skall bevaka frågor som rör
funktionshindrades rättigheter och intressen på olika
samhällsområden och verka för att funktionshindrade inte
missgynnas. Ombudsmannen skall arbeta utifrån de
handikappolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet. Andra
principiella utgångspunkter är en miljörelaterad syn på
handikapp och FN:s standardregler för funktionshindrade.
Handikappombudsmannen skall, enligt propositionen, ges en
allmänt rådgivande, opinionsbildande och övervakande roll.
Ombudsmannens uppgifter föreslås regleras i en lag om
Handikappombudsmannen. Enligt lagförslaget skall ombudsmannen
bl.a. ha en uppföljande och utvärderande uppgift i frågor som
angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen.
Ombudsmannen skall också verka för att avhjälpa brister i
lagstiftningar samt genom framställningar till regeringen väcka
fråga om författningsförändringar m.m. Ombudsmannen skall vidare
kunna inhämta uppgifter om verksamhet som rör funktionshindrade
personers förhållanden i olika avseenden och ta initiativ till
överläggningar med myndigheter, företag m.fl. i syfte att
motverka missgynnande av funktionshindrade personer.
Ett tillägg föreslås i sekretesslagen (1980:100) så att
sekretess kommer att gälla i Handikappombudsmannens verksamhet
för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon
närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.
Handikappombudsmannen föreslås till sitt förfogande ha ett råd
vars ledamöter utses av regeringen. Ombudsmannen skall vara
rådets ordförande.
I propositionen föreslås att Handikappombudsmannen inrättas
som en ny myndighet och ersätter Statens handikappråd. Den nya
myndigheten föreslås få väsentligt ändrade arbetsuppgifter i
förhållande till det nuvarande rådet. Handikappombudsmannen
föreslås bli chef för den nya myndigheten.
I propositionen anförs att regeringen avser att tillsätta en
organisationskommitté för att förbereda inrättandet av
Handikappombudsmannen.
Enligt propositionen bör Handikappombudsmannen inrättas den
1 juli 1994 och att den nya lagen träda i kraft samma dag.
Inrättande av en Handikappombudsman
I två motioner från allmänna motionstiden begärs förslag om
inrättande av en handikappombudsman, dels i motion So276 av
Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkande 9, dels i motion So246 av
Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 4.
Utskottets bedömning
Motionerna So246 (v) yrkande 4 och So276 (s) yrkande 9 är
tillgodosedda. Motionerna avstyrks.
Inriktningen av Handikappombudsmannens verksamhet
I propositionen föreslås att Handikappombudsmannen skall
bevaka frågor som rör funktionshindrade personers rättigheter
och intressen. Verksamhetsområdet skall omfatta både den
offentliga och enskilda samhällssektorn. Ombudsmannen skall
arbeta utifrån de handikappolitiska målen om full delaktighet
och jämlikhet. Andra principiellt viktiga utgångspunkter är,
enligt propositionen, en miljörelaterad syn på handikapp och
FN:s standardregler för funktionshindrade som antogs i december
1993.
Huvudinriktningen på Handikappombudsmannens uppgifter föreslås
ligga på det generella planet. Tyngdpunkten i arbetet bör ligga
på uppföljning och utvärdering av handikappolitikens utveckling
och måluppfyllelse på olika samhällsområden, nationella
utvärderingar samt samordning. I propositionen framhålls att
detta inte innebär någon inskränkning i andra myndigheters
ansvar för uppföljning och utvärdering inom sina respektive
områden. Ombudsmannens verksamhet bör också innefatta
regelbundet återkommande utvärderingar av åtgärder som vidtagits
för att förverkliga FN:s standardregler. Ombudsmannen bör i
detta sammanhang följa forsknings- och utvecklingsarbete som
bedrivs på handikappområdet i samarbete med
forskningsinstitutioner, myndigheter och
handikapporganisationer.
Handikappombudsmannen skall också följa och bevaka Europeiska
unionens (EU) insatser på olika samhällsområden och analysera
och beskriva vilka konsekvenser detta kan få för personer med
funktionshinder.
Handikappombudsmannen skall vidare ha en allmänt rådgivande,
upplysande, granskande och utredande funktion. Ombudsmannen
skall kunna ta initiativ och göra uttalanden i olika frågor som
rör det egna verksamhetsområdet. I propositionen föreslås att
särskild uppmärksamhet skall ägnas barn med funktionshinder och
deras föräldrars situation och behov liksom funktionshindrade
föräldrar och deras situation. Också förhållandena för kvinnor
med funktionshinder bör uppmärksammas. Genom opinionsbildande
insatser bör medvetenheten om funktionshindrade personers
villkor öka i samhället. Handikappombudsmannen skall också
årligen avge en rapport över sin verksamhet till regeringen. I
rapporten bör lyftas fram frågor som ombudsmannen anser
regeringen behöver överväga.
En av de viktigaste uppgifterna för Handikappombudsmannen
föreslås vara att följa rättstillämpningen på handikappområdet.
Om det behövs skall ombudsmannen initiera förändringar i lagar
och förordningar som kan ha betydelse för personer med
funktionshinder. Ombudsmannen skall också aktivt förmå
myndigheter och andra i samhällslivet att beakta
funktionshindrade personers rättigheter och intressen och verka
för att åtgärder vidtas på olika samhällsområden för att flytta
fram positionerna för personer med funktionshinder.
För att Handikappombudsmannen skall kunna fullgöra sina
arbetsuppgifter behövs tillgång till fakta. Ombudsmannen skall
därför, enligt förslaget, kunna begära in uppgifter från
myndigheter, organisationer, företag och andra vars verksamhet
berör funktionshindrade personers rättigheter och intressen.
Detta bygger i allmänhet på frivillighet. Myndigheter, landsting
och kommuner som är skyldiga att fullgöra uppgifter som berör
personer med funktionshinder skall dock på uppmaning lämna
uppgifter om sin verksamhet. I propositionen framhålls att detta
inte innebär att Handikappombudsmannen får någon form av
tillsynsfunktion. Ombudsmannen skall inte heller uttala sig om
huruvida en myndighets beslut är riktigt eller inte, eller om
någon befattningshavare inom den offentliga förvaltningen begått
tjänstefel. Sådana frågor bör handhas av JK, JO eller
domstolarna.
Handikappombudsmannen bör däremot genom överläggningar med
nämnda organ diskutera åtgärder för att förhindra att personer
med funktionshinder missgynnas. De som är uppgiftsskyldiga bör
därför också vara skyldiga att komma till sådana överläggningar.
Om det behövs skall ombudsmannen försöka förmå de berörda att
själva motverka eller upphöra med sådant som innebär att eller
kan uppfattas som att en person får stå tillbaka för någon annan
eller får en sämre behandling på grund av sitt funktionshinder.
Handikappombudsmannen föreslås inte ges möjlighet att driva
processer i domstolar i vissa frågor. Handikapputredningen hade
föreslagit detta. Enligt utredningen skulle ombudsmannen i
principiellt betydelsefulla mål ha rätt att för egen eller
annans räkning föra talan vid domstol i en straff- eller
civilprocess. I propositionen framhålls att förutsättningen för
att ombudsmannen skall kunna ha en processförande roll är att
det finns sanktionerade förbudsbestämmelser inom de aktuella
områdena. Utredningen föreslog sådana bestämmelser om förbud och
sanktioner inom arbetslivsområdet och inom näringsverksamheten.
För närvarande pågår, enligt propositionen, ett
utredningsarbete som direkt avser eller har nära samband med de
förslag som Handikapputredningen lade fram inom de nu aktuella
områdena. Sålunda har PBL-utredningen (M 1992:03) i uppdrag att
göra en analys av vilka effekter de nuvarande bestämmelserna i
plan- och bygglagen (1987:10) har fått i fråga om
tillgängligheten för personer med funktionshinder. Utredningen
skall också i sina överväganden i tillgänglighetsfrågor ta del
av de förslag som lagts fram av Handikapputredningen. Vidare har
Samreseutredningen (K 1993:06) i uppdrag att lägga fram förslag
för att åstadkomma en bättre samordning i fråga om resor med
kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst, sjukresor och resor med
kollektiva färdmedel. Ett väsentligt motiv för en förbättrad
samordning är att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig för
funktionshindrade personer. Vidare har 1992 års
arbetsrättskommitté (A 1991:05) bl.a. i uppgift att göra en
översyn av den nuvarande arbetsrätten, däribland lagen (1974:13)
om vissa anställningsfrämjande åtgärder, den s.k.
främjandelagen.
I propositionen framhålls också att remissopinionen har varit
splittrad i frågan om Handikappombudsmannen bör ges en
processförande roll. Flera remissinstanser anser att frågan
behöver utredas ytterligare. Andra menar att utredningens
förslag om en ny lagstiftning på t.ex. arbetslivsområdet kan
innebära dubbelreglering och svårigheter att avgöra vilken
lagstiftning som skall tillämpas eftersom flera lagar kommer att
beröra varandra. Ett stort antal remissinstanser har, enligt
propositionen, dessutom pekat på att det råder stor osäkerhet om
de kostnadsmässiga konsekvenserna av utredningens förslag.
Mot den redovisade bakgrunden är regeringen inte nu beredd att
lägga fram förslag som innebär att Handikappombudsmannen ges en
processförande roll. Slutligen framhålls att
Handikappombudsmannens verksamhet bör ses över och utvärderas
efter en treårsperiod. I detta sammanhang bör prövas vilken
betydelse ombudsmannen haft och om funktionen bör förändras i
ett eller flera avseenden.
Riksdagen föreslås godkänna vad regeringen förordat om
inriktningen av Handikappombudsmannens verksamhet.
I motion 1993/94:So58 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till hur
Handikappombudsmannen skall ges en processförande roll i
enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 1).
Motionärerna pekar på att regeringen enligt propositionen inte
nu är beredd att lägga förslag som innebär att
Handikappombudsmannen ges en processförande roll. Skälen för
detta anges vara att opinionen i frågan är splittrad.
Motionärerna framhåller för sin del att en övervägande majoritet
av remissinstanserna är positiva till Handikapputredningens
förslag och att utredningen var helt enig. Socialdemokraterna
har i sin partimotion från januari 1994 krävt att regeringen
skall återkomma till riksdagen med förslag till lag som
förbjuder diskriminering i arbetslivet av funktionshindrade. I
samband med detta bör också ombudsmannatjänsten ges den
processförande inriktning som Handikapputredningen föreslagit.
Även i motion 1993/94:So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för
att Handikappombudsmannen skall kunna vara processförare i
enskilda straff- och processmål samt i Arbetsdomstolen enligt
vad i motionen anförts om vikten av att ombudsmannen skall kunna
föra talan i för handikappade principiellt viktiga
domstolsärenden (yrkande 1). Motionärerna anför att de vill
ge Handikappombudsmannen större befogenheter än regeringen och
föreslår att den nya myndigheten ges befogenhet att föra annans
talan vid domstol. Motionärerna menar att regeringen gått på en
svagt motiverad myndighetslinje som avvisat att
Handikappombudsmannen ges processrätt. För att allsidigt ta
tillvara handikappades rättigheter måste Handikappombudsmannen
kunna anmäla och i domstol driva principiellt viktiga mål.
Grunden för rättspraxis är oftast ett enskilt mål, varför
möjligheten till processrätt bör finnas reglerad för
myndigheten.
Utskottets bedömning
Utgångspunkt för Handikapputredningens arbete var att
funktionshindrade har rätt till full delaktighet i samhällslivet
och jämlikhet i levnadsvillkor med andra samhällsmedborgare.
Utredningen fann att det krävdes lagstiftning för att skapa det
tillgängliga och öppna samhället som ger funktionshindrade samma
möjligheter som andra medborgare.
Utskottet delar denna uppfattning och anser därför att utöver
de arbetsuppgifter som föreslås i propositionen även
möjligheterna att Handikappombudsmannen också ges en
processförande roll ytterligare bör belysas. Grunden för
rättspraxis är oftast ett enskilt mål, varför rätt att processa
kan behöva finnas för myndigheten. Utskottet anser att
regeringen bör belysa förutsättningarna för att ge ombudsmannen
en processförande roll och ange de lagändringar ett sådant
beslut skulle föranleda samt återkomma till riksdagen.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So57 (v)
yrkande 1 och So58 (s) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen tillkänna.
Utskottet tillstyrker 1--4 §§ i förslaget till lag om
Handikappombudsmannen.
Handikappombudsmannens råd
I propositionen föreslås att till Handikappombudsmannen
bör knytas ett särskilt råd, vars ledamöter i likhet med
ombudsmannen bör utses av regeringen på en bestämd tid.
Ledamöterna i rådet föreslås tillsättas på personliga mandat och
ha erfarenhet från olika samhällsområden. I propositionen
framhålls att erfarenheter från handikappområdet självklart bör
vara väl tillgodosett inom rådet.
I motion So58 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om parlamentarisk medverkan i Handikappombudsmannens råd
(yrkande 3). Motionärerna framhåller att rådet bör ha
parlamentarisk medverkan.
I motion So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det råd som skall inrättas skall ha en
parlamentarisk sammansättning och att detta råd skall
kompletteras med en bred representation från
handikapporganisationerna (yrkande 4). Motionärerna anser
att rådet bör ha en parlamentarisk sammansättning och
kompletteras med bred representation från
handikapporganisationerna och avslår därför förslaget om att
regeringen skall utse rådet.
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att ledamöterna
i Handikappombudsmannens råd bör tillsättas på personliga mandat
och ha erfarenhet från olika samhällsområden. Enligt utskottets
mening är parlamentarisk medverkan därvid önskvärd. Givetvis bör
erfarenheter från handikappområdet vara väl tillgodosedda i
rådet. Det ankommer på regeringen att utse ledamöterna. Vad
utskottet anfört med anledning av propositionen och motionerna
So57 (v) yrkande 4 och So58 (s) yrkande 3 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed 5 § i förslaget till lagen om
Handikappombudsmannen liksom lagförslaget i övrigt.
Förslaget till ändring i sekretesslagen
I propositionen föreslås att en ny bestämmelse införs i
sekretesslagen om att sekretess skall gälla i
Handikappombudsmannens verksamhet för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att
den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men
om uppgiften röjs.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker förslaget till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100).
Ombildning av Statens handikappråd till myndigheten
Handikappombudsmannen
I propositionen föreslås att Handikappombudsmannen
inrättas som en ny myndighet och att denna nya myndighet
ersätter Statens handikappråd. Omstruktureringen innebär att den
nya myndigheten får väsentligt ändrade arbetsuppgifter i
förhållande till det nuvarande rådet. Detta ställer krav på en
annorlunda och utökad kompetens. T.ex. framhålls att
Handikappombudsmannens uppgifter att bevaka rättstillämpningen
kräver att rådet måste bredda sin juridiska kompetens. Uppgiften
att arbeta utifrån FN:s standardregler och att ha en långsiktig
bevakning av EU-frågorna kräver speciell kompetens liksom barn-
och familjefrågorna.
Det framhålls att det därför är väsentligt att myndigheten får
en flexibel organisation. Kompetensfrågorna bör enligt förslaget
delvis kunna lösas genom att rådet disponerar sina resurser på
ett sådant sätt att kunskap för kortare perioder kan hämtas
utifrån och att ett kontaktnät byggs upp med andra myndigheter,
forskningsinstitutioner och handikapporganisationer.
Vidare anförs att den nya inriktningen innebär att förslag
till fördelning av statsbidrag till handikapporganisationerna
bör överföras till Socialstyrelsen som redan i dag ansvarar för
anslaget och utbetalningen av bidraget.
Riksdagen föreslås bemyndiga regeringen att ombilda Statens
handikappråd till myndigheten Handikappombudsmannen enligt de
redovisade riktlinjerna och att till Handikappombudsmannen för
budgetåret 1994/95 anvisa ett ramanslag på 8 374 000 kr.
I motion 1993/94:So58 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Handikappombudsmannen bör ha juridisk
kompetens (yrkande 2). Motionärerna anför vidare att då
Handikappombudsmannen skall ha en processförande roll så är det
viktigt att den person som utses har juridisk kompetens.
I motion So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att
riksdagen till Handikappombudsmannen för budgetåret 1994/95
anslår 1 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller
således 9 374 000 kr enligt vad i motionen anförts om att ge
ombudsmannen en hög juridisk kompetens ( yrkande 2).
I motion So246 av Gudrun Schyman m.fl. (v) från allmänna
motionstiden yrkas att riksdagen till Handikappombudsman för
budgetåret 1994/95 anslår 5 000 000 kr (yrkande 5).
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker att regeringen bemyndigas att ombilda
Statens handikappråd till myndigheten Handikappombudsmannen i
enlighet med de riktlinjer som redovisats i propositionen
(avsnitt 8). Något formellt krav på att ombudsmannen skall vara
lagkunnig bör inte upprättas. Däremot måste naturligtvis
juridisk kompetens vara företrädd i ombudsmannen kansli och
gärna hos ombudsmannen själv. Motion So58 (s) yrkande 2
avstyrks.
Utskottet tillstyrker även den föreslagna medelstilldelningen
och avstyrker motionerna So57 (v) yrkande 2 och So246 (v)
yrkande 5.
Organisationskommittén för inrättande av en Handikappombudsman
I propositionen anförs att regeringen avser att tillsätta
en organisationskommitté med uppgift att förbereda inrättandet
av en handikappombudsman. Kommittén kommer, enligt
propositionen, bl.a. att få i uppgift att föreslå
detaljutformning av Handikappombudsmannens organisation och
arbetsformer samt en instruktion. Kommittén skall arbeta
skyndsamt med hänsyn till att Handikappombudsmannen skall
inrättas den 1 juli 1994.
I motion 1993/94:So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att handikapporganisationerna får en
representant i den kommitté som skall inrätta
Handikappombudsmannen (yrkande 3). Motionärerna framhåller
att i propositionen anförs att en organisationskommitté skall
tillsättas för att förbereda inrättandet av en
Handikappombudsman, men enligt uppgift har denna kommitté redan
haft sammanträde. Motionärerna anser det olyckligt att en
kommitté har bildats innan riksdagen fattat beslut om den. Än
olyckligare finner motionärerna det att handikapprörelsen inte
har någon representant i kommittén. Regeringen bör nu snarast
erbjuda en representant från handikapprörelsen en plats i
kommittén. Motionärerna framhåller att kommittén gör ett bättre
arbete om den får ta del av handikapprörelsens erfarenheter.
Regeringen fastställde direktiven för kommitténs arbete den 30
mars 1994 (dir. 1994:28) och förordnade ledamöterna i kommittén
den 7 april 1994. Kommittén består av två representanter från
regeringskansliet, kanslichefen för Statens handikappråd och en
sakkunnig med erfarenhet från omstruktureringsarbete inom
omsorgerna.
Organisationskommittén har bl.a. beslutat om en utfrågning med
Handikappförbundens samarbetsorgan och representanter från de
handikapporganisationer som inte ingår i samarbetsorganet samt
en bredare utfrågning med representanter från
handikapporganisationerna.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att handikapporganisationerna inbjudits
att ge sina synpunkter på hur omorganisationen bör ske. Motion
So57 (v) yrkande 3 är därmed i huvudsak tillgodosedd. Motionen
avstyrks.
Solidarisk finansiering av omsorg och service
I motion So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
solidarisk finansiering av handikapprelaterad omsorg och service
(yrkande 7). Motionärerna framhåller att deras principiella
utgångspunkt är att välfärden skall finansieras solidariskt över
skattsedeln. Det är inte priset på den tjänst man behöver för
att kunna leva ett accetabelt liv, som skall avgöra efterfrågan,
utan enbart behovet.
I propositionen anförs att utgångspunkten för
handikappolitiken är alla människors lika värde och lika rätt.
Det betyder att personer med funktionshinder skall ha möjlighet
att som andra delta i olika aktiviteter. Personer med
funktionshinder skall, i likhet med andra, ges möjligheter att
få en god utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha ett tryggt och
värdigt boende, delta i olika fritids- och kulturaktiviteter
m.m. Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet
och jämlikhet. Ansvaret för att detta mål kan infrias åvilar
hela samhället, men ytterst staten, kommunerna och landstingen.
Vidare anförs att den beslutade särskilda rättighetslagen för
personer med funktionshinder har varit ett viktigt steg på
vägen. De individuella insatserna är avgörande för att
åstadkomma oberoende och förbättra de personliga
förutsättningarna för personer med funktionshinder. Det är
emellertid lika viktigt att de individuella åtagandena följs upp
med generella åtgärder för att funktionshindrade skall bli
likställda med andra samhällsmedborgare. Den generella
tillgängligheten inom varje samhällssektor behöver, enligt
propositionen, utvecklas och säkerställas och ansvaret inom
varje sektor måste göras tydligare. Regeringen har mot den
bakgrunden i den senaste regeringsförklaringen lagt fast att
1994 års handikappreform skall följas upp med ytterligare
reformförslag.
Utskottets bedömning
Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet i
samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkoren för personer med
funktionshinder. Utskottet delar uppfattningen i propositionen
att ansvaret för att detta mål kan infrias åvilar hela
samhället, men ytterst staten, kommunerna och landstingen.
Utskottet anser inte att det behövs något tillkännagivande till
regeringen med anledning av motion So276 (s) yrkande 7. Motionen
avstyrks.
Avgifterna inom handikappomsorgen
I motion So208 av Jan Andersson och Bo Nilsson (båda s)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om en översyn av och förslag till åtgärder för människor
med funktionshinder som drabbas av avgiftshöjningar på flera
områden. Motionärerna anför att kommuner och landsting tvingas
till stora besparingar på grund av ansträngd ekonomi och därför
höjer sina avgifter. Varje höjning i sig kan tyckas överkomlig
för den enskilde. Problemet är, enligt motionärerna, att
människor med funktionshinder drabbas av avgiftshöjningar på
flera områden. Detta leder sannolikt till att många av dem lever
på en levnadsnivå som inte kan betecknas som skälig. Det behövs
därför en översyn av hur det samlade avgiftsuttaget slår för
människor med behov av många insatser samt förslag på hur
villkoren för dem kan förbättras.
Även i motion So275 av Jan Fransson m.fl. (s) berörs
frågan om avgifterna. Motionärerna yrkar att riksdagen hos
regeringen begär en redovisning av och förslag till förändringar
i principerna för kommunernas avgiftssystem inom äldre- och
handikappfrågor (yrkande 4). Motionärerna anför att i det
s.k. högkostnadsskyddet för sjukvård ingår inte den sjukvård som
erhålls genom den kommunala hemsjukvården. Denna sjukvård har
efter Ädelreformen blivit omfattande. Enligt motionärernas
uppfattning är det självklart att patientkostnaden även för
denna sjukvård bör omfattas av högkostnadsskyddet och att
regeringen bör komma med förslag till förändringar som bättre
svarar mot vedertagna fördelningspolitiska principer.
I samma motion yrkas också att riksdagen hos regeringen begär
förslag på en skyddslagstiftning för personer i särskilt boende
och på sjukhem (yrkande 6). Motionärerna anför att höjningen
av avgiften vid sjukhemmen och i särskilt boende i många
kommuner har blivit så stor att patienter och nära anhöriga inte
kan ha kvar sin bostad där de kanske levt tillsammans större
delen av sitt liv, därför behövs en skyddslagstiftning.
Med anledning av proposition 1992/93:129 om avgifter inom
äldre- och handikappomsorgen beslutade riksdagen om att
särregleringen av avgifter som avsåg helinackordering i
särskilda boendeformer för service och omvårdnad skulle upphävas
och ett nytt avgiftssystem införas (betänkande 1992/93:SoU12,
rskr. 132).
Socialstyrelsen fick i samband med beslutet om avgifter
inom äldre- och handikappomsorgen i uppdrag att noga följa
utvecklingen och utformningen av kommunernas avgiftssystem.
Slutrapporten, Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1994:1
De nya avgifterna för äldre- och handikappomsorgen, grundar sig
på en enkätundersökning till 95 kommuner och en djupstudie i 10
kommuner. Studien visar att drygt hälften av kommunerna redan
har infört separata avgifter för boende, kost och omvårdnad i
särskilda boendeformer. Merparten av dessa kommuner tar ut
avgift för omvårdnad enligt kommunens hemtjänsttaxa oavsett
boendeform. Inkomstrelaterade taxor blir allt vanligare liksom
att avgiften bestäms dels av omsorgsbehovet, dels debiteras i
procent av hjälptagarens inkomst. Socialstyrelsen pekar på att
den fördelningspolitiska effekten av en sådan taxemodell är att
personer med omfattande omvårdnadsbehov får betala en betydligt
högre andel av sin inkomst i avgift än personer med mindre
omvårdnadsbehov. Styrelsen konstaterar också att en fjärdedel av
kommunerna gjort någon form av uppdelning av hemtjänstinsatserna
i omvårdnads- respektive serviceinsatser. Den enskilde får
betala enligt en högre taxa för serviceinsatserna.
Socialstyrelsen konstaterar vidare att det råder stora
skillnader i kommunernas avgiftsuttag och att i många kommuner
saknas generella riktlinjer för hur avgiften kan jämkas.
Styrelsen anser att samtliga kommuner bör utarbeta anvisningar
för individuell jämkning av avgifterna.
Styrelsen framhåller också att få kommuner har utarbetat
regler, anvisningar eller praxis för avgiftsberäkning och
avgiftsbeslut för yngre personer med funktionshinder.
Socialstyrelsen noterar att behovet av individuella hänsyn och
överväganden vad gäller avgifterna för yngre personer med
funktionshinder särskilt har betonats i propositionen. Styrelsen
anser mot bakgrund av detta att det är angeläget att kommunerna
utarbetar regler och riktlinjer för avgiftsprövning för denna
grupp.
I årets budgetproposition redovisar regeringen att den har
för avsikt att ta initiativ till en överläggning med Svenska
Kommunförbundet för att, mot bakgrund av Socialstyrelsens
rapport, diskutera tillämpningen av avgiftsreglerna.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att regeringen arbetar aktivt med frågan
om tillämpningen av avgiftsreglerna inom äldre- och
handikappomsorgen. Något initiativ från riksdagen med anledning
av motionerna So208 (s) och So275 (s) yrkandena 4 och 6 behövs
inte. Motionerna avstyrks.
Kostnadsersättning till vuxna med glutenintolerans
I motion So275 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kostnadsersättningen till vuxna med
glutenintolerans (yrkande 9). Motionärerna anför att den
försämrade ekonomin hos kommuner och landsting tenderar att leda
till ökade levnadsomkostnader för enskilda människor. T.ex. har
hälso- och sjukvården tidigare svarat för kostnadsersättning
till vuxna med glutenintolerans. Det förekommer nu att hälso-
och sjukvården inte längre är beredd att stå för denna kostnad.
Enligt lagen om begränsning av läkemedelskostnader m.m. gäller
prisnedsättning för vissa speciallivsmedel till barn under 16 år
enligt vad som finns angivet i förordningen (1979:1132) om
prisnedsatta livsmedel vid vissa sjukdomar. Barn som lider av
någon av de i förordningen upptagna sjukdomarna, bl.a.
glutenintolerans, har rätt till nedsättning av priset på vissa
livsmedel.
Regeringen tillsatte våren 1990 en kommitté med uppdrag att
göra en utredning om det samlade förmånssystemet för försäkrade
med betydande kostnader för sjukdom och handikapp (dir. S
1990:04). Enligt uppdraget skulle förslagen ta sikte på bl.a.
systemet med läkemedelsförmåner, varvid bl.a. möjligheterna
borde prövas att utvidga prisnedsättningen av läkemedel till
vissa produkter för vilka den enskilde i dag helt får stå för
kostnaderna samt ett slopande av åldersgränsen för
prisnedsättning av speciallivsmedel vid vissa sjukdomar.
Utredningen redovisade sina förslag i betänkandet
Merkostnader vid sjukdom och handikapp (SOU 1992:129).
Utredningen föreslår att åldersgränsen 16 år för rätt till
prisnedsatta speciallivsmedel avskaffas. Utredningen framhåller
vidare att endast läkare som är specialiserade på sådana
sjukdoms- och bristtillstånd som kan medföra rätt till
prisnedsatta speciallivsmedel har förskrivningsrätt. Det finns
därför enligt utredningen inte något egentligt skäl att
bibehålla den diagnosförteckning som i grunden styr vilka
diagnosgrupper som kan få speciallivsmedel till nedsatt pris.
Enligt utredningens förslag bör också patientens kostnader för
speciallivsmedel ingå i högkostnadsskyddet för vård och medicin.
Samma regler som gäller för prisnedsättning av läkemedel och
kostnadsbefrielse genom högkostnadsskyddet bör gälla också för
beräkning av prisnedsättning av speciallivsmedel, dvs. en
förskrivning av livsmedel får inte avse större mängd än som
svarar mot det beräknade behovet för 90 dagar. Förslaget har
beräknats öka försäkringens kostnader med högst 25 miljoner
kronor.
Ärendet bereds efter remissbehandling i regeringskansliet.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att regeringens kommande ställningstagande på
detta område inte bör föregripas. Motion So275 (s) yrkande 9
avstyrks därför.
Kommunernas kostnadsansvar för omsorg
I motion So271 av Märtha Gårdestig (kds) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de ekonomiska konsekvenserna för
kommunerna av LSS bör uppmärksammas och tas upp till förnyad
prövning. Motionären anför att överföringen av omsorgerna från
landstingen till kommunerna kommer att skapa ekonomiska problem
för de kommuner som har vårdhem med många omsorgstagare från
andra landsting/kommuner, som t.ex. Sävsjö. Hittills har
hemlandstinget betalt för dessa omsorgstagare. När omsorgen
kommunaliseras kommer kommunen där vårdhemmet ligger att vid en
strikt tillämpning av LSS få ansvaret även för dessa boende.
Motionären anser att detta måste lösas genom ändringar i
LSS-lagstiftningen så att placeringskommunen kan stå för
kostnaderna.
I motion So240 av Ulf Melin (m) begärs ett
tillkännagivande om ändring av vistelsebegreppet i
socialtjänstlagen (SoL). Avvecklingen av vårdhemmen för psykiskt
utvecklingsstörda pågår runt om i landet och dessa flyttar ut
till gruppbostäder eller eget boende. Denna process har skapat
problem när det gäller ersättningsfrågorna.
Socialtjänstkommittén har föreslagit ändring i socialtjänstlagen
som innebär att vid placering i annan kommun skall bistånd ges
enligt 6 § SoL. Kommuner skall träffa avtal om biståndsansvar
vid överflyttning. Motsvarande skulle kunna göras för
omsorgsverksamheten innebärande att hemortskommunen får ett ökat
ansvar för kommuninvånare som placeras i annan kommun.
I Socialtjänstkommitténs delbetänkande Rätten till bistånd
inom socialtjänsten, SOU 1993:30 diskuteras vistelsebegreppet
och ansvarsfördelningen mellan kommunerna. Kommittén föreslår
att vistelsekommunens ansvar för stöd och hjälp enligt
socialtjänstlagen ligger fast. Från dessa regler görs vissa
undantag. Undantagen gäller beslut om placeringar som
verkställts utanför hemkommunen. I dessa fall har
placeringskommunen ansvaret för det bistånd som den enskilde
behöver. Ett annat undantag gäller personer som vistas på
kriminalvårdsinrättning eller sjukvårdsinrättning i en annan
kommun än hemortskommunen.
Betänkandet har remissbehandlats och ärendet bereds för
närvarande inom regeringskansliet.
Södertälje kommun och Antroposofiska sällskapet har
uppvaktat utskottet angående konsekvenserna av 16 §
(vistelsebegreppet) i LSS och bl.a. framfört att ansvaret enligt
16 § LSS resulterar i att kommuner inte kan samarbeta om att
bygga upp nödvändiga gemensamma boenderesurser av specialiserad
karaktär. Det krävs enligt dem en lagändring som gör det möjligt
för en kommun att ta ekonomiskt ansvar även för personer som är
folkbokförda utanför kommunen i synnerhet om placeringen sker på
initiativ av den kommunen.
Socialministern har i ett frågesvar i riksdagen den 15
april 1994 tagit upp frågan om de ekonomiska konsekvenserna av
avvecklingen av vårdhemmen och då anfört följande:
Huvudmannaskapsförändringen kan innebära att en liten kommun i
vilken en större institution är lokaliserad kan åsamkas höga
kostnader för verksamhet enligt LSS. Jag har erfarit att frågan
om kostnadsansvar på en del håll i landet utgör ett reellt
problem i de pågående förhandlingarna om kommunalisering av
omsorgerna. Svenska kommunförbundet har också aktualiserat
frågan i Socialdepartementet, och den är för närvarande föremål
för beredning.
Det är enligt min uppfattning viktigt att denna fråga får en
tillfredsställande lösning, så att huvudmannaskapsförändringen
kan genomföras på det sätt som planerats. Om detta fordrar
lagändringar av teknisk natur har regeringen för avsikt att
återkomma till riksdagen tidigt i höst med sådana förslag.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det angeläget att frågan om kostnadsansvaret
vid överföring av vårdhemmen från landstingen till kommunerna
snarast får en lösning. Utskottet konstaterar samtidigt att
regeringen arbetar aktivt med frågan. Regeringen har för avsikt
att återkomma till riksdagen under hösten om det behövs
lagändringar av teknisk natur för att lösa frågan om
huvudmannaskapsöverföringen. Frågan om rätten till bistånd och
eventuella ändringar i socialtjänstlagen bereds inom
regeringskansliet. Regeringens kommande förslag bör enligt
utskottet avvaktas. Något initiativ med anledning av motionerna
So240 (m) och So271 (kds) behövs inte. Motionerna avstyrks.
Boendet för utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade
I motion So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts dels om boende för utvecklingsstörda och
psykiskt funktionshindrade (yrkande 5), dels om behov av
att tidigare fattat beslut ligger fast om att vårdhemmen för
utvecklingsstörda skall avskaffas (yrkande 6). Motionärerna
pekar på att i samband med införandet av omsorgslagen uttalade
riksdagen principen att vårdhemmen för utvecklingsstörda skulle
avvecklas. När riksdagen tog beslut om LSS, som ersätter
omsorgslagen, föll detta ställningstagande bort. För att ingen
oklarhet skall råda om inriktningen vad gäller boendet för
utvecklingsstörda anser motionärerna att riksdagen åter skall
fastställa denna princip.
Sedan omsorgslagen infördes har stora förändringar skett till
det bättre. Ett stort antal gruppbostäder har tillkommit.
Fortfarande finns dock ett stort antal utvecklingsstörda kvar på
vårdhemmen varför utbyggnaden av gruppbostäder måste fortsätta.
Kommunerna måste också ges förutsättningar att bygga ut
gruppboendet för psykiskt funktionshindrade. Inom ramen för det
socialt inriktade investeringsprogram som också föreslås i
motionen bör också ingå stöd till byggande av ändamålsenliga
bostäder för både utvecklingsstörda och psykiskt
funktionshindrade.
I propositionen 1984/85:176 om en ny omsorgslag
anfördes att en av de angelägnaste förändringar som bör ske är
att avveckla vårdhemmen och ge psykiskt utvecklingsstörda ett
bättre boende. I de särskilda omsorgerna föreslogs ingå rätt
till bostad i familjehem eller i elevhem för barn och ungdomar
som behöver bo utanför föräldrahemmet och bostad i grupphem för
vuxna som inte kan bo självständigt.
Utskottet behandlade propositionen i betänkandet SoU
1984/85:27. Utskottet delade socialministerns uppfattning
att vårdhem och specialsjukhus efterhand borde avvecklas.
Avvecklingen av vårdhem för barn borde ske skyndsamt. Vad gällde
avvecklingen av vårdhem för vuxna delade utskottet
socialministerns uppfattning att utflyttningen från vårdhem och
specialsjukhus måste ske med varsamhet och med hänsynstagande
till och efter samråd med varje enskild individ. Utskottet
tillstyrkte att nyintagning i specialsjukhus och vårdhem för
vuxna endast får ske om det finns synnerliga skäl.
1989 års handikapputredning föreslog i betänkandet SOU
1991:46 att avvecklingsplaner för vårdhemmen skulle upprättas av
kommuner och landsting senast den 31 december 1993 och att
avvecklingen skulle vara slutförd senast den 1 januari 1998.
I proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa
funktionshindrade föreslogs att i lagen om införande av lagen om
stöd och service till vissa funktionshindrade skulle skrivas in
att kommuner och landsting gemensamt skall planera för
avvecklingen av befintliga specialsjukhus och vårdhem och att
avvecklingsplaner skall lämnas in till Socialstyrelsen senast
den 31 december 1994. Nyintagning i specialsjukhus eller i
vårdhem skall inte få ske i annat fall än när det är fråga om
vård oberoende av samtycke. Kommunerna skall i samråd med
landstingen regelbundet minst en gång om året överväga om
boendet i vårdhem eller specialsjukhus för en person skall kunna
ersättas av någon boendeform enligt den nya lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade.
Socialministern framhöll i propositionen att avvecklingen av
vårdhemmen borde påskyndas ytterligare. Vård oberoende av
samtycke borde dock finnas kvar ännu en tid. Med anledning härav
var han för sin del inte beredd att föreslå en definitiv
tidpunkt när vårdhemmen och specialsjukhusen skulle vara helt
avvecklade. Detta borde dock inte behöva påverka
avvecklingstakten.
Utskottet behandlade propositionen i betänkandet
1992/93:SoU19. Utskottet tillstyrkte lagförslagen och anförde
följande angående vårdhemmen (s. 29):
Utskottet delar i huvudsak förslaget i propositionen
beträffande vårdhem och specialsjukhusen. Utskottet instämmer i
att något slutdatum för avvecklingen av vårdhemmen och
specialsjukhusen inte nu bör anges. Utskottet anser att större
institutioner bör avvecklas.
I vissa fall kan dock, enligt utskottets mening, ett litet
välfungerande vårdhem för dem som bor där utgöra en väl så god
vårdmiljö som ett gruppboende. Vårdbehoven är individuella och
det är viktigt att alla vårdbedömningar utgår från den enskilde
individens behov. Huvudmännen bör därför utifrån varje vårdhems
förutsättningar under avvecklingstiden kunna ta ställning till
frågan om nedläggning eller fortsatt drift. Vad utskottet nu
anfört bör med avslag på motionerna So18 (s) yrkande 5, So19 (s)
yrkande 2, So20 (v) yrkande 10 och So29 (fp) ges regeringen till
känna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 321).
Av Socialstyrelsens statistik framgår att en kraftig
utbyggnad av gruppbostäder för utvecklingsstörda skett under
senare år. I november 1986 bodde 5 957 utvecklingsstörda
personer i gruppbostäder, i september 1992 9 992. För perioden
1993--95 planeras ytterligare 2 100 lägenheter i gruppbostäder.
I slutet av december 1992 bodde 3 610 utvecklingsstörda på
vårdhem. Enligt uppgift från Socialstyrelsen minskar antalet nu
relativt snabbt.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att större
institutioner bör avvecklas.
Utskottet vidhåller också uppfattningen att ett litet
välfungerande vårdhem för dem som bor där utgör en väl så god
vårdmiljö som ett gruppboende. Vårdbehoven är individuella och
det är viktigt att alla vårdbedömningar utgår från den enskilde
individens behov. Huvudmännen bör därför utifrån varje vårdhems
förutsättningar under avvecklingstiden kunna ta ställning till
frågan om nedläggning eller fortsatt drift. Utskottet avstyrker
därmed motion So276 (s) yrkandena 5 och 6.
Psykiskt utvecklingsstördas rätt till särskilda omsorger
I motion So269 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson (båda
nyd) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar
för enskild utvecklingsstörd att gentemot landsting och kommuner
hävda sin rätt till särskilda omsorger. Motionärerna anför att
Socialstyrelsen hösten 1991 gjorde en granskning av landstingens
sätt att leva upp till omsorgslagen. Granskningen visade att en
fjärdedel eller 241 av de domar som avkunnats sedan omsorgslagen
trädde i kraft 1 juli 1986 fortfarande inte verkställts hösten
1991. Frågan om möjligheten att tvinga ett landsting eller en
kommun att verkställa ett beslut fattat av förvaltningsdomstol
har utretts av Kommunalansvarsutredningen (SOU 1989:64).
Utredningens förslag om ett ekonomiskt sanktionssystem riktat
mot kommun och landsting har inte lett till något lagförslag.
Lokaldemokratiutredningen har senare fått i uppgift att bl.a.
slutföra arbetet med hur ett sanktionssystem bör utformas (dir.
1992:12). Motionärerna oroas av att högarna av domstolsbeslut
där landstingen trotsar beslut av länsrätten växer medan
utredningsverksamheten pågår.
Frågan om sanktionssystem för att förmå kommuner att
verkställa beslut av förvaltningsdomstol behandlades nyligen av
utskottet i betänkande 1993/94:SoU29. Utskottet konstaterade
då att Lokaldemokratikommitténs delbetänkande Förtroendevaldas
ansvar vid domstolstrots och lagtrots (SOU 1993:109)
remissbehandlades. Utskottet ansåg att beredningen inom
regeringskansliet borde avvaktas och avstyrkte den aktuella
motionen.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker
därför motion So269 (nyd).
Handläggningsbestämmelser i lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade (LSS)
I motion So245 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av handläggningsbestämmelser i ärenden rörande lagen
om stöd och service till vissa funktionshindrade. Motionären
anför att det i lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade saknas bestämmelser om att lagen är komplement
till socialtjänstlagen (SoL). Detta gör att ärenden enligt LSS
inte kan handläggas på samma sätt som enligt bestämmelserna i
SoL. Det finns heller inga bestämmelser i LSS om vad som händer
om t.ex. föräldrar inte betalar fastställda avgifter. Inte
heller frågan om delegering berörs i lagtexten.
Av 22 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) framgår att kommunen själv bestämmer
vilken nämnd som skall handlägga LSS-ärenden. Inte heller i den
tidigare omsorgslagen fanns någon bestämmelse om vilken nämnd
som hade att besluta i ärenden enligt omsorgslagen.
Om fastställda avgifter inte erläggs träder vanliga
bestämmelser om indrivning in, dvs. ärendet överlämnas till
tingsrätten för indrivning.
Frågan om delegering berörs inte i LSS. Här gäller
bestämmelserna enligt kommunallagen (1991:900) 6 kap. 33--38 §§.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det angeläget att kommunerna själva kan välja
vilken nämnd som skall handlägga LSS-ärenden. Inte heller i
övrigt anser utskottet att motion So245 (s) bör föranleda något
uttalande från riksdagens sida. Motionen avstyrks.
Resemöjligheter för funktionshindrade personer
I motion So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
allas lika möjligheter att resa (yrkande 3). Motionärerna
anför att det finns stora brister på kommunikationsområdet så
att "hela kedjan" inte fungerar för funktionshindrade. En
inventering av dessa brister bör omedelbart göras och en konkret
investeringsplan läggas fram för att åtgärda bristerna. Det
handlar om tillgänglighet vad gäller färdmedel, terminaler och
vägar. Eftersom det berör många myndigheter och företag inom
trafikområdet måste samtliga berörda medverka i någon form
av gemensamt programarbete. Investeringsplanerna bör, enligt
motionärerna, ingå som en del i tillämpningen av ansvars- och
finansieringsprincipen inom trafikområdet, och staten bör ta
fram en tioårig investeringsram som stöd för planernas
genomförande.
I motion So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av reglerna för färdtjänsten
(yrkande 10). Motionärerna anför att färdtjänsten måste
behovsprövas i ökad omfattning och att en omprövning av
regelsystemen inom färdtjänsten bör göras för att minska
kostnaderna.
Utskottet behandlade senast frågan om färdtjänst i
betänkandet 1992/93:SoU19. Utskottet konstaterade då att
regeringen hade för avsikt att återkomma i frågan om färdtjänst
i samband med beredningen av Handikapputredningens
slutbetänkande. Betänkandet remissbehandlades då.
I budgetpropositionen redovisade regeringen att färdtjänst
är den service inom socialtjänsten som omfattar flest personer
och att nästan en fjärdedel av alla personer över 65 år hade
färdtjänsttillstånd år 1992. Totalt hade 436 000 personer
tillstånd detta år varav 16 % var under 65 år. Antalet personer
med färdtjänsttillstånd har dock minskat under de senaste tre
åren liksom antalet färdtjänstresor. Samtidigt har servicelinjer
byggts ut snabbt under senare år och utgör ett viktigt
komplement till färdtjänsten och den övriga kollektivtrafiken.
I budgetpropositionen bil. 7 (Kommunikationsdepartementet)
anförs under rubriken Inriktningen av det fortsatta arbetet
för att främja funktionshindrades rese- och
kommunikationsmöjligheter följande sammanfattande bedömning
(s. 160):
Målet bör vara att funktionshindrade personer skall kunna
tillförsäkras samma villkor som andra medborgare när det gäller
möjligheter att förflytta sig och resa eller att utnyttja andra
former av kommunikationer. En helhetssyn på funktionshindrades
kommunikationsmöjligheter bör därvid eftersträvas. Olika vägar
att tillgodose funktionshindrades behov måste prövas. Sådana
åtgärder som kan väntas ge störst samlad effekt vid en given
insatsnivå bör prioriteras. Åtgärdernas effekter på det totala
utbudet av tjänster inom kommunikationsområdet och följderna för
det internationella utbytet av varor och tjänster måste beaktas.
I budgetpropositionen föreslås att arbetet med att utfärda
föreskrifter om anpassningen av kollektiva färdmedel med stöd av
lagen om handikappanpassad kollektivtrafik bör gå vidare. I
sammanhanget betonas att det finns en bred uppslutning bakom de
ambitioner som ligger till grund för Handikapputredningens
förslag om åtgärder för att öka tillgängligheten till olika
färdmedel. Den konkreta utformningen av åtgärderna och de
tidsplaner för ett genomförande som utredningen redovisat har
däremot givit upphov till starka invändningar av främst
ekonomisk eller teknisk natur från en rad olika remissinstanser.
Regeringen framhåller att det i många fall finns anledning att
ta hänsyn till den framförda kritiken. Utredningens förslag bör
dock efter en ingående konsekvensprövning i vissa avseenden i
väsentliga delar kunna ligga till grund för kommande
föreskrifter på området.
Trafikutskottet konstaterade i sitt betänkande
1993/94:TU22 att en allmän enighet råder om att ett av de
viktigaste målen för trafikpolitiken är att en
tillfredsställande transportförsörjning skall finnas tillgänglig
för alla. Utskottet godkände vad regeringen anfört och betonade
att målet bör vara att funktionshindrade personer skall kunna
tillförsäkras samma villkor som andra medborgare när det gäller
möjligheter att förflytta sig och resa eller att utnyttja andra
former av kommunikationer. Riksdagen följde utskottet (rskr.
244).
I den nu aktuella propositionen redovisar regeringen att
Samreseutredningen (K 1993:06) har i uppdrag att lägga fram
förslag för att åstadkomma en bättre samordning i fråga om resor
med kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst, sjukresor och resor med
kollektiva färdmedel. Ett väsentligt motiv för en förbättrad
samordning är att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig för
funktionshindrade personer.
Vidare redovisas att PBL-utredningen (M 1992:03) har i uppdrag
att göra en analys av vilka effekter de nuvarande bestämmelserna
i plan- och bygglagen (1987:10) har fått i fråga om
tillgängligheten för personer med funktionshinder. Utredningen
skall i sina överväganden i tillgänglighetsfrågan ta del av de
förslag som lagts fram av Handikapputredningen.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det angeläget att öka tillgängligheten till
olika färdmedel. Målet bör vara att funktionshindrade personer
skall kunna tillförsäkras samma villkor som andra medborgare när
det gäller möjligheter att förflytta sig och resa eller att
utnyttja andra former av kommunikationer. I den nu aktuella
propositionen liksom i årets budgetproposition har redovisats
det arbete som pågår inom regeringskansliet och inom olika
utredningar för att åstadkomma en bättre samordning av
kommunikationer och förbättra tillgängligheten för
funktionshindrade. Utskottet anser att regeringens kommande
förslag på området bör avvaktas. Motion So276 (s) yrkande 3
avstyrks.
Det ankommer på kommunerna att besluta om vilka kommuninvånare
som skall ha rätt till färdtjänst. Utskottet delar inte
uppfattningen i motion So264 (nyd) yrkande 10 att
behovsprövningen måste skärpas. Motionen avstyrks.
Förflyttningsbesvär för personer med mag- och tarmbesvär
I motion So275 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att personer med mag- och
tarmbesvär ges en garanti att ha tillgång till toalett på
bestämda platser (yrkande 10). Motionärerna anför att
personer med mag- och tarmbesvär ofta får stanna i hemmet på
grund av att de inte är säkra på att snabbt kunna nå en toalett,
vilket de har behov av. Motionärerna föreslår att
Socialstyrelsen skall få i uppdrag att i samarbete med ILCO
(förening för stomiopererade) och RMT (Riksförbundet för mag-
och tarmsjuka) träffa överenskommelser med Apoteksbolaget och
Försäkringskassan att de under tiden de är bemannade anvisar
toalett till människor med mag- och tarmbesvär.
Utskottets bedömning
Utskottet har förståelse för de mag- och tarmsjukas problem.
Detta är dock en fråga som bör lösas på lokal nivå. Utskottet
avstyrker motion So275 (s) yrkande 10.
Rehabilitering för vuxna synskadade
I motion So203 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rehabilitering för synskadade. Motionärerna
anför att rehabiliteringsinsatserna har försämrats genom att
långträningskurserna har försvunnit. Genom den decentralisering
som skett finns nu endast starkt yrkesinriktade AMI-kurser på
tre veckor. Då det finns ett behov av ADL-träning för personer
med grava synskador bör, enligt motionärernas mening,
ansvarsfördelningen klargöras mellan stat, landsting och kommun
för de utbildnings- och träningsinsatser som behövs.
I regeringens proposition 1992/93:159 om stöd och service
till vissa funktionshindrade föreslogs att
sjukvårdshuvudmännens ansvar för habilitering och rehabilitering
skulle klargöras genom ett tillägg till hälso- och
sjukvårdslagen. Ett tidsbegränsat statligt stimulansbidrag
föreslogs också för att påskynda utvecklingen av habilitering
och rehabilitering och minska ojämlikheterna mellan länen.
Bidraget föreslogs lämnas under fyra år med 425 miljoner kronor
per år.
I betänkandet 1992/93:SoU19 tillstyrkte utskottet bl.a.
regeringens förslag till ändringar i hälso- och sjukvårdslagen.
Utskottet tillstyrkte också förslagen till statsbidrag.
Utskottet uttalade med anledning av regeringens förslag och en
motion om möjligheterna för synskadade att lära sig punktskrift
att det föreslagna statsbidraget för att förstärka insatserna
för habilitering och rehabilitering bl.a. skall kunna användas
för att utveckla verksamheterna vid syn- och hörselcentralerna
och för stöd till handikapporganisationernas versamhet för olika
handikappgrupper. (Riksdagen följde utskottet, rskr. 321)
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att sjukvårdshuvudmännens ansvar för
habilitering och rehabilitering sedan den 1 januari 1994 är
reglerat i hälso- och sjukvårdslagen och att särskilda
statsbidrag under en fyraårssperiod fr.o.m. år 1994 utgår för
att bl.a. utveckla verksamheterna vid syn- och
hörselcentralerna. Motion So203 (m) är därmed åtminstone delvis
tillgodosedd. Motionen avstyrks.
Hjälpmedel för funktionshindrade personer
I motion So227 av Britta Sundin m.fl. (s) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om föreskrifter för ordinationsansvar och
ordinationsrätt för olika hjälpmedel. Motionärerna anför att
ordinationsansvaret innebär ett medicinskt ansvar. För vård- och
behandlingshjälpmedel skall ordinatören kunna
diagnostisera/bedöma adekvat behandlingsåtgärd. För ordination
av hjälpmedel för daglig livsföring skall ordinatören kunna
bedöma möjlighet till rehabilitering före kompensatorisk åtgärd.
Utprovning, anpassning och ordination av hjälpmedel ställer
stora krav på kunskap hos de yrkesgrupper som skall utföra dessa
uppgifter. Motionärerna anser därför att det krävs att
Socialstyrelsen meddelar föreskrifter om vem som har
ordinationsansvaret och ordinationsrätten för de olika
hjälpmedlen.
I proposition 1992/93:159 föreslogs ett tillägg i hälso-
och sjukvårdslagen om att sjukvårdshuvudmännen har en skyldighet
att tillhandahålla hjälpmedel för funktionshindrade i deras
dagliga livsföring och hjälpmedel för vård och behandling. Ett
tidsbegränsat statligt stimulansbidrag föreslogs i syfte att
påskynda utvecklingen av hjälpmedelsförsörjningen för grupper
med mer omfattande och komplicerade hjälpmedelsbehov. I
propositionen hänvisades också till tidigare uttalanden i
propositionen 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till
äldre och handikappade m.m. där det uttalades att det var
viktigt att upprätthålla specialistkompetensen inom
hjälpmedelsförsörjningen, att hjälpmedelscentralerna inte får
splittras och att den nya ansvarsfördelningen inte får försämra
möjligheterna till att utveckla hjälpmedelsverksamheten i dess
olika delar. Utskottet tillstyrkte regeringens förslag.
Riksdagen följe utskottet (bet. 1992/93:SoU19, rskr. 321).
Socialstyrelsen har i rapporten Rehabilitering inom hälso-
och sjukvården -- för alla åldrar och diagnoser, SoS-rapport
1993:10 behandlat frågan om hjälpmedel. Styrelsen framhåller
att god tillgång till väl fungerande hjälpmedel för många
funktionshindrade är avgörande för deras möjligheter att aktivt
och självständigt delta i samhällslivet. Väl fungerande
hjälpmedel kan också medföra besparingar genom att andra
samhällsinsatser i vissa fall inte behöver sättas in.
Socialstyrelsen anför att för att hjälpmedel skall utnyttjas
så bra som möjligt krävs att den enskildes totala livssituation
analyseras, hjälpmedelsbehovet relateras till andra åtgärder och
att individuella åtgärdsprogram utformas, bl.a. träning i att
använda hjälpmedel och uppföljning av hur hjälpmedel används och
fungerar. Att ge generell information till brukare om olika
hjälpmedel, deras förutsättningar, möjligheter och egenskaper är
en utomordentligt viktig uppgift för de yrkesgrupper som är
kompetenta för detta samt för ansvariga huvudmän. Det är också
viktigt, framhålls det, att utprovning och anpassning av
hjälpmedel utgår från den enskildes behov och att denne ges
medinflytande. Så långt möjligt bör utprovningen ske i den miljö
där hjälpmedlen skall användas och ses som en integrerad del av
behandlingen och rehabiliteringen.
Vissa hjälpmedel tillhandahålls, utprovas, tränas in och följs
upp via specialenheter som hörcentraler, syncentraler och
ortopedtekniska avdelningar. Dessa är oftast knutna till enheter
vid sjukhus eller motsvarande. Andra hjälpmedel tillhandahålls
via hjälpmedelscentralerna men kan utprovas, tränas in och
följas upp inom primärvården, den kommunala hälso- och
sjukvården samt vid vissa enheter vid sjukhus. Främst gäller
detta hjälpmedel för rörelsehindrade och personer med flera
handikapp. I rapporten anförs att det är viktigt att den
pågående decentraliseringen gör det möjligt att upprätthålla
specialistkompetens och att utveckla insatser för grupper med
kvalificerade hjälpmedelsbehov. Även ett enkelt hjälpmedel kan
få oanade medicinska konsekvenser för den enskilde om det finns
brister i bedömning, utprovning, inträning eller förskrivning.
Socialstyrelsen har också inom ramen för Ädelutvärderingen
belyst hjälpmedelsförsörjningen i rapport 1993:10. Av denna
framgår att det finns mycket stora olikheter över landet vad
avser fördelningen av hjälpmedelsansvaret mellan kommuner och
landsting. Ädelreformen har förstärkt den uppfattning som
uppkommit under de senaste åren -- att betrakta
hjälpmedelscentralens verksamhet som ren materialförsörjning och
inte som en del av hälso- och sjukvården. Genom tillägget i
hälso- och sjukvårdslagen fr.o.m. 1994 har det blivit tydligt
att tillhandahållandet av hjälpmedel ingår i hälso- och
sjukvårdshuvudmannens ansvar på samma villkor som övrig hälso-
och sjukvård. Lagändringen innebär, enligt utvärderingen, en
statushöjning för hjälpmedelsförsörjningen och ger även
förutsättningar för att vända den negativa trend som synts.
Från Socialstyrelsens sida planeras till följd av
lagregleringen om skyldigheten att tillhandahålla hjälpmedel ett
Allmänt råd om hjälpmedel till hösten 1994. Styrelsen utarbetar
för närvarande också ett Allmänt råd om liftar tillsammans med
Arbetarskyddsstyrelsen.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att Socialstyrelsen förbereder Allmänna
råd om hjälpmedel. Motion So227 (s) är därmed åtminstone delvis
tillgodosedd. Motionen avstyrks.
Utbildning i handikappfrågor
I motion So275 av Jan Fransson m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anfört som
behovet av utbildningsmaterial i handikappfrågor (yrkande
2). Motionärerna menar att en genomgående uppfattning är att
politiska och administrativa företrädare för olika samhällsorgan
har otillräckliga kunskaper i handikappfrågor. Socialstyrelsen
bör därför få i uppdrag att tillsammans med
handikapporganisationerna utarbeta utbildningsmaterial som
lämpar sig för lokala aktiviteter. Resurser som stimulerar till
sådana åtgärder bör också anvisas.
I propositionen anförs att Handikappombudsmannen skall
arbeta för att öka insikten om gällande regler och de
värderingar dessa bygger på samt aktivt förmå myndigheter och
andra i samhällslivet att beakta funktionshindrade personers
rättigheter och intressen samt verka för att flytta fram
positionerna för personer med funktionshinder. Ombudsmannen
skall även ha en allmänt informerande och rådgivande roll.
Ombudsmannen har en viktig roll som informatör, men han skall
inte, framhålls det i propositionen, ta över den viktiga
opinionsbildande roll som handikapprörelsen har. Det är främst
de funktionshindrade själva som kan informera om vad det innebär
att leva med ett funktionshinder. Handikapprörelsen har haft och
har en betydelsefull roll för utformningen av de
handikappolitiska insatserna.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att förslaget att inrätta en
Handikappombudsman i viss mån tillgodser motionärerna.
Handikappombudsmannen skall arbeta för att öka insikten om
gällande regler och de värderingar dessa bygger på och aktivt
verka för att myndigheter och andra beaktar funktionshindrades
rättigheter och intressen.
Utskottet vill också peka på den viktiga opinionsbildande roll
handikapprörelsen har för att öka kunskapen i samhället om hur
det är att leva med funktionshinder.
Utskottet anser inte att det behövs något initiativ med
anledning av motion So275 (s) yrkande 2. Motionen avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande inrättandet av en
Handikappombudsman
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So246 yrkande 4 och
1993/94:So276 yrkande 9,
2. beträffande processförande roll
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So57 yrkande
1 och 1993/94:So58 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
men. (v) - delvis
3. beträffande 1--4 §§ i förslaget till lag om
Handikappombudsman
att riksdagen antar 1--4 §§ i förslaget till lag om
Handikappombudsman,
4. beträffande Handikappombudsmannens råd
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So57 yrkande
4 och 1993/94:So58 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
men. (v) - delvis
5. beträffande förslaget till lag om Handikappombudsman i
övrigt
att riksdagen antar förslaget till lag om Handikappombudsman i
den mån det inte behandlats under tidigare moment,
6. beträffande förslaget till ändring i
sekretesslagen
att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100),
7. beträffande ombildningen av Statens handikappråd till
myndigheten Handikappombudsmannen
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:So58 yrkande 2
bemyndigar regeringen att ombilda Statens handikappråd till
myndigheten Handikappombudsmannen enligt de riktlinjer som
regeringen förordar,
8. beträffande medelsanvisningen till
Handikappombudsmannen
att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:So57 yrkande 2
och 1993/94:So246 yrkande 5 under femte huvudtiteln till
Handikappombudsmannen för budgetåret 1994/95 anvisar ett
ramanslag på 8 374 000 kr,
9. beträffande organisationskommittén
att riksdagen avslår motion 1993/94:So57 yrkande 3,
10. beträffande solidarisk finansiering av omsorg och
service
att riksdagen avslår motion 1993/94:So276 yrkande 7,
res. 1 (s)
11. beträffande avgifter inom handikappomsorgen
att riksdagen avslår motion 1993/94:So208 och 1993/94:So275
yrkandena 4 och 6,
res. 2 (s)
12. beträffande kostnadsersättning till vuxna med
glutenintolerans
att riksdagen avslår motion 1993/94:So275 yrkande 9,
13. beträffande kommunernas kostnadsansvar för
omsorg
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So240 och
1993/94:So271,
14. beträffande boendet för utvecklingsstörda och
psykiskt funktionshindrade
att riksdagen avslår motion 1993/94:So276 yrkandena 5 och 6,
res. 3 (s)
15. beträffande psykiskt utvecklingsstördas rätt till
särskilda omsorger
att riksdagen avslår motion 1993/94:So269,
16. beträffande handläggningsbestämmelser i lagen om
stöd och service till vissa funktionshindrade
att riksdagen avslår motion 1993/94:So245,
17. beträffande resemöjligheter för funktionshindrade
personer
att riksdagen avslår motion 1993/94:So276 yrkande 3,
res. 4 (s)
18. beträffande behovsprövning av färdtjänst
att riksdagen avslår motion 1993/94:So264 yrkande 10,
19. beträffande förflyttningsbesvär för personer med
mag- och tarmbesvär
att riksdagen avslår motion 1993/94:So275 yrkande 10,
20. beträffande rehabilitering för vuxna synskadade
att riksdagen avslår motion 1993/94:So203,
21. beträffande hjälpmedel för funktionshindrade
personer
att riksdagen avslår motion 1993/94:So227,
22. beträffande utbildning i handikappfrågor
att riksdagen avslår motion 1993/94:So275 yrkande 2.
Stockholm den 24 maj 1994
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Göte Jonsson
(m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s),
Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan
Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd),
Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s) och
Martin Nilsson (s).
Från Vänsterpartiet som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarat
vid behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Solidarisk finansiering av omsorg och service (mom. 10)
Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan
Andersson, Maj-Inger Klingvall, Hans Karlsson och Martin Nilsson
(alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med
"Målet för" och slutar med "Motionen avstyrks." bort ha följande
lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So276 (s) yrkande 7 att
handikapprelaterad service och omsorg skall finansieras
solidariskt över skattsedeln. Det är inte priset på den tjänst
den enskilde behöver för att kunna leva ett acceptabelt liv som
skall avgöra efterfrågan utan enbart behovet. Avgifterna får,
enligt utskottets mening, inte sättas så högt att personer
tvingas nöja sig med mindre hjälp än vad de egentligen behöver.
Höga avgifter är ett hot mot den generella välfärdspolitiken och
strider mot grundsynen om alla människors lika värde. Vad
utskottet anfört med anledning av yrkandet bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:
10. beträffande solidarisk finansiering av omsorg
och service
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So276
yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
2. Avgifter inom handikappomsorgen (mom. 11)
Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan
Andersson, Maj-Inger Klingvall, Hans Karlsson och Martin Nilsson
(alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 14 som börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "Motionerna avstyrks."
bort ha följande lydelse:
Den svenska ekonomin är ansträngd. Därför tvingas staten,
landsting och kommuner till stora besparingar genom
neddragningar och avgiftshöjningar. Detta drabbar i många fall
människor med funktionshinder. Varje avgiftshöjning i sig kan
tyckas överkomlig för den enskilde. Problemet är emellertid den
samlade effekten för människor som drabbas av avgiftshöjningar
på flera områden.
Utskottet anser mot bakgrund av detta att det behövs en
översyn av hur det samlade avgiftsuttaget slår för människor med
behov av många insatser samt förslag på hur villkoren för dem
kan förbättras. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna
So208 (s) och So275 (s) yrkandena 4 och 6 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:
11. beträffande avgifter inom handikappomsorgen
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So208
och 1993/94:So275 yrkandena 4 och 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Boendet för utvecklingsstörda och psykiskt
funktionshindrade (mom. 14)
Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan
Andersson, Maj-Inger Klingvall, Hans Karlsson och Martin Nilsson
(alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 18 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och på s. 19 slutar med "yrkandena 5 och
6." bort ha följande lydelse:
I samband med beslutet om införandet av omsorgslagen uttalade
riksdagen principen att vårdhemmen för utvecklingsstörda skulle
avvecklas. Vid riksdagens beslut om stöd och service till vissa
funktionshindrade (prop. 1992/93:159, 1992/93:SoU19, rskr. 321)
antogs förslaget till lagen om införande av lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade enligt vilken landsting och
kommunerna gemensamt skall planera för avveckling av befintliga
specialsjukhus och vårdhem. Samtidigt gjorde utskottet vissa
uttalanden om vårdhemmen. För att undanröja alla eventuella
oklarheter anser utskottet att riksdagen med anledning av motion
So276 (s) yrkandena 5 och 6 som sin mening bör ge regeringen
till känna att alla vårdhem skall avvecklas och att riksdagens
beslut från maj 1985 ligger fast.
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande boendet för utvecklingsstörda och
psykiskt funktionshindrade
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So276
yrkandena 5 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Resemöjligheter för funktionshindrade personer (mom. 17)
Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan
Andersson, Maj-Inger Klingvall, Hans Karlsson och Martin (alla
s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 22 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "Motionen avstyrks." bort ha
följande lydelse:
Människor med funktionshinder bör ha samma möjligheter som
andra medborgare att förflytta sig och resa eller utnyttja andra
former av kommunikationer. Utskottet anser att det finns stora
brister inom kommunikationsområdet. "Hela kedjan" i
transporterna fungerar inte. Den enskilde kan inte ta sig från
sin utgångspunkt till det avsedda resmålet. Det handlar om
tillgängligheten vad gäller färdmedel, terminaler och vägar.
Eftersom så många olika myndigheter och företag är inblandade
inom trafikområdet måste samtliga berörda medverka i någon form
av gemensamt programarbete. En inventering bör därför omedelbart
göras av dessa brister och konkreta investeringsplaner läggas
fram för att åtgärda bristerna. Investeringsplanerna bör ingå
som en del i tillämpandet av ansvars- och finansieringsprincipen
inom trafikområdet. Enligt utskottets mening bör staten ta fram
en tioårig investeringsram som stöd för planernas genomförande.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So276 (s) yrkande
3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:
17. beträffande resemöjligheter för
funktionshindrade personer
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So276
yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
Jag instämmer i reservationerna nr 1--4 som anmälts av
s-ledamöterna i utskottet.
Processförande roll (mom. 2)
Enligt min mening borde utskottet föreslagit riksdagen att hos
regeringen begära förslag till regler så att
Handikappombudsmannen kan vara processförare i enskilda straff-
och processmål samt i Arbetsdomstolen. Någon ytterligare
belysning av frågan behövs inte. Den är grundligt utredd av
Handikapputredningen. Jag anser också att utskottet borde ha
begärt en översyn av brottsbalken så att näringsidkare inte får
diskriminera människor med funktionshinder.
Handikappombudsmannens råd (mom. 4)
Jag anser att Handikappombudsmannens råd skall ha en
parlamentarisk sammansättning och att rådet skall kompletteras
med en bred representation från handikapporganisationerna.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
2 och 4 borde ha hemställt:
2. beträffande processförande roll
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:So57 yrkande 1
och med anledning av motion 1993/94:So58 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
4. beträffande Handikappombudsmannens råd
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:So57 yrkande 4
och med anledning av motion 1993/94:So58 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motioner 2
Motioner väckta med anledning av propositionen 2
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994 2
Utskottet 4
Bakgrund 4
Propositionen i huvuddrag 4
Inrättande av en Handikappombudsman 5
Inriktningen av Handikappombudsmannens verksamhet 5
Handikappombudsmannens råd 9
Förslaget till ändring i sekretesslagen 9
Ombildning av Statens handikappråd till myndigheten
Handikappombudsmannen 10
Organisationskommittén för inrättande av en
Handikappombudsman 11
Solidarisk finansiering av omsorg och service 12
Avgifter inom handikappomsorgen 12
Kostnadsersättning till vuxna med glutenintolerans 14
Kommunernas kostnadsansvar för omsorg 15
Boendet för utvecklingsstörda och psykiskt
funktionshindrade 17
Psykiskt utvecklingsstördas rätt till särskilda
omsorger 19
Handläggningsbestämmelser i lagen om stöd och service
till vissa funktionshindrade (LSS) 19
Resemöjligheter för funktionshindrade personer 20
Förflyttningsbesvär för personer med mag- och
tarmbesvär 22
Rehabilitering för vuxna synskadade 22
Hjälpmedel för funktionshindrade personer 23
Utbildning i handikappfrågor 25
Hemställan 26
Reservationer 28
Meningsyttring av suppleant 30
Bilaga I propositionen framlagda lagförslag 32