Utskottet behandlar i betänkandet ett antal motioner som
väckts under riksmötet 1992/93 och som berör olika frågor med
anknytning till utlänningslagen, bl.a. regler om
arbetstillstånd, visum, förvar av barn och utvisning på grund av
brott.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner,
huvudsakligen med hänvisning till pågående utredningsarbete
eller beredningsarbete inom regeringskansliet.
En reservation (fp) och tre särskilda yttranden (s, kds, nyd)
har avlämnats.
Motioner
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93
1992/93:Sf602 av John Bouvin (nyd) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ökad möjlighet för utlänning med speciell kompetens,
yrkeskunskap, att få stanna i Sverige permanent eller i vart
fall tillfälligt under så lång tid som det särskilda
arbetskraftsbehovet föreligger och inte kan tillgodoses på annat
sätt.
1992/93:Sf603 av Kjell Eldensjö (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande utvisning av i svenska samhället redan etablerade
utlänningar till krigszon i hemlandet.
1992/93:Sf607 av Kjell Eldensjö och Ingrid Näslund (kds) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tidsgräns för gästande missionärers
uppehållstillstånd.
1992/93:Sf614 av Lars Sundin och Hans Nyhage (fp, m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätten att få stanna i Sverige.
1992/93:Sf617 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om individuell prövning av
uppehållstillstånd för invandrad make eller hustru till svensk
medborgare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vigselbevis för utländska medborgare
och registrering i folkbokföringen.
1992/93:Sf618 av Sylvia Lindgren (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om utnyttjande av utländska kvinnor.
1992/93:Sf622 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, v) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åldersgränsen i utlänningslagen.
1992/93:Sf627 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av avvisningsregler riktade mot
personer som kan antas begå brott i Sverige av typ hets mot
folkgrupp.
1992/93:Sf630 av Torgny Larsson och Hans Göran Franck (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av förbud mot att ta barn i förvar
som inte åtföljs av vårdnadshavare.
1992/93:Sf631 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i utlänningslagstiftningen att väsentligt fler
utlänningar som begår brott kan utvisas än vad som sker för
närvarande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utlänningslagstiftningen ändras så
att utvisning även kan komma till användning vid upprepade eller
flera brott av mindre allvarlig beskaffenhet exempelvis några
snatterier,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändring i 4 kap. 7 §
utlänningslagen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändring i 4 kap. 10 §
utlänningslagen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändring i utlänningslagen
att öka möjligheten att utvisa flyktingar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändringar i verkställighetsreglerna så
att möjligheten att verkställa utvisningar ökar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att sätta upp ett delmål för att öka
antalet utvisningar på grund av brott, vilket går ut på att
minst hälften av de utlänningar som begår brott skall bli
föremål för utvisning inom en tvåårsperiod eller i början av
1995.
1992/93:Sf632 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att det skapas klara och
lättbegripliga regler för att avvisa en utlänning på grund av
asocialitet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att det skapas klara och
lättbegripliga regler för att utvisa en utlänning på grund av
asocialitet.
1992/93:Sf633 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
totalförbud mot förvarstagande av barn,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillämpning av besöksviseringsreglerna
i enlighet med 1983/84 års riktlinjer.
1992/93:Sf635 av Charlotte Branting m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen noga följer
tillämpningen av den paragraf i utlänningslagen som tillåter att
barn tas i förvar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredningen med uppgift att göra en
översyn av invandringspolitiken samt invandrings- och
flyktingpolitiken (dir. 1993:1).
1992/93:Sf636 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av visumtvång för utländska
medborgare.
1992/93:Sf637 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av reglerna för
arbetskraftsinvandringen.
1992/93:Sf643 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förändringar i SFS 1991:29 om
säsongsarbetstillstånd.
1992/93:Sk313 av Lars Svensk och Alwa Wennerlund (kds) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvisning.
1992/93:Ju833 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c, kds) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av utlänningslagen.
Motion väckt med anledning av skrivelse 1992/93:157 Invandrar-
och flyktingpolitiken
1992/93:Sf22 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari
yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvisning av utländska medborgare vid
allvarlig kriminalitet och vid upprepad mindre allvarlig
kriminalitet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvisning av ensamstående barn,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvidgad visering.
Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:150,
(kompletteringspropositionen)
1992/93:Fi93 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det snarast skapas sådana
förutsättningar att utländska medborgare som begår allvarliga
brott eller som gör sig skyldiga till upprepad mindre allvarlig
brottslighet kan utvisas.
Utskottet
Inledning
Utskottet behandlar nedan under skilda rubriker ett antal
motioner från riksmötet 1992/93 med anknytning till
utlänningslagen. Innan utskottet behandlar motionsyrkandena vill
utskottet erinra om att regeringen den 14 januari i år har
beslutat om direktiv (dir. 1993:1) för en parlamentarisk
kommitté som skall se över invandrarpolitiken samt invandrings-
och flyktingpolitiken. Kommittén har antagit namnet Invandrar-
och flyktingkommittén.
En huvuduppgift för kommittén skall vara att lägga fram
förslag om hur invandrarpolitiken bör vara utformad för att ge
bättre förutsättningar för invandrare att integreras i det
svenska samhället, och att särskilt intresse bör ägnas åt
invandrarnas situation på arbetsmarknaden liksom
svenskkunskapernas betydelse för integrationen. En annan
huvuduppgift skall vara att se över hur människor från andra
länder som söker en fristad undan förtryck av olika slag skall
kunna få detta tillgodosett i vårt land, men även göra
överväganden om flyktingpolitiska insatser internationellt.
Kommittén bör i detta sammanhang närmare analysera och överväga
hur invandringsreglerna i ett framtida system kan utformas så
att de tydligare än för närvarande uttrycker ansvaret för att ge
rättsligt skydd åt olika kategorier skyddsbehövande och överväga
frågor som kan komma att aktualiseras av en svensk
Europaintegration. Möjligheterna att återvända om förhållandena
i flyktingarnas hemländer så medger skall bedömas, och förslag
till en aktiv politik för frivillig repatriering bör läggas
fram. I direktiven anges att kommittén bör redovisa sina förslag
genom delbetänkanden. I den del som berör invandrings- och
flyktingpolitiken skall arbetet vara avslutat den 1 mars 1995.
En särskild delstudie med en internationell översikt och analys
av invandringsreglering och skyddsbestämmelser för flyktingar
och hur dessa regler är utformade jämfört med de svenska, jämte
de överväganden och de förslag detta kan aktualisera, skall
överlämnas till Kulturdepartementet hösten 1993. Kommittén kan i
övrigt initiera de expertstudier som anses nödvändiga. --
Kommittén bör lägga fram förslag till de
författningsförändringar som föranleds av dess
ställningstaganden.
Arbetstillstånd m.m.
Bestämmelser om rätten för utlänningar att vistas i och ha
anställning i Sverige finns i utlänningslagen (1989:529) och
utlänningsförordningen (1989:547).
Med undantag för nordiska medborgare måste en utlänning ha
uppehålls- och arbetstillstånd för att arbeta i Sverige.
Tillstånd utfärdas av Statens invandrarverk.
Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om riktlinjer för bedömningen
av ärenden om arbetstillstånd. Invandrarverket och
Arbetsmarknadsstyrelsen har träffat överenskommelser om olika
yrkesgrupper som kan tillåtas arbetskraftsinvandra.
Invandrarverket skall i arbetstillståndsärenden samråda med
länsarbetsnämnden, om ansökan i ärendet inte skall avslås.
Sådant samråd anses dock ha skett om Invandrarverket följt
Arbetsmarknadsstyrelsens riktlinjer.
I vissa fall gäller undantag från kravet på arbetstillstånd.
Detta kan vara fallet vid arbete under kortare vistelser om
högst tre månader för vissa yrkesutövare och för sådana
utländska studerande som beviljats uppehåll i Sverige för
studier och arbetar under tiden den 15 maj--den 15 september.
Arbetstillstånd ges för viss tid och får avse ett visst slag
eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga villkor som
behövs.
Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har varit reglerad
under de senaste decennierna i enlighet med de riktlinjer för
den samlade invandrarpolitiken som riksdagen antog år 1968
(prop. 1968:142, SU 1968:196, rskr. 405) och som sedan i
tillämpliga delar fastställts vid 1983/84 års riksmöte (prop.
1983/84:144, SfU30, rskr. 410). Riktlinjerna förutsätter en
reglering av den utomnordiska arbetskraftsinvandringen, dels
därför att invandrarna skall ges möjlighet att leva under samma
betingelser som befolkningen i övrigt, dels därför att
möjligheterna till sysselsättning för kvinnorna, de äldre och de
handikappade inte får försämras genom oreglerad invandring.
Uppkommande arbetskraftsbehov skall därför i första hand fyllas
genom utnyttjande av de arbetsmarknadspolitiska medel som står
till buds innan tillstånd till arbetskraftsinvandring ges.
Prövningen av arbetskraftsbehovet skall ske i ett långt
perspektiv, och utländsk arbetskraft får inte användas som en
regulator av arbetskraftstillgången. Dessutom förutsätts att
Arbetsmarknadsstyrelsen, efter hörande av arbetsmarknadens
parter, ger allmänna riktlinjer för tillståndsärendenas
bedömning med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. I
proposition 1983/84:144 anförde föredragande statsrådet att det
mot bakgrund av den dittillsvarande utvecklingen och den
dåvarande sysselsättningssituationen saknades anledning att
räkna med något egentligt behov för Sveriges del av
arbetskraftsinvandring under överskådlig tid. Det var angeläget
att här i landet bosatta arbetssökande samt nordbor i första
hand tillgodoses när arbetstillfällen finns. Hon ansåg därför
att arbetskraftsinvandring i fortsättningen borde tillåtas
endast i undantagsfall och sedan det genom arbetsförmedlingens
aktiva medverkan har visat sig att ett uppkommet
arbetskraftsbehov inte kan tillgodoses genom arbetskraft som
finns i Sverige. Som undantag från principen att utomnordisk
arbetskraftsinvandring inte bör vara tillåten nämns i
propositionen främst nyckelfunktioner inom industrin och
näringslivet i övrigt samt inom vissa andra samhällsområden.
Vidare nämns personer som behövs för kvalificerad forskning,
produktutveckling eller introduktion av en ny teknologi, liksom
inom det kulturella området. Även andra undantag bör enligt
propositionen kunna göras under särskilda förhållanden.
Det bör också framhållas att Sverige inte haft någon egentlig
arbetskraftsinvandring från utomnordiska länder sedan början av
1970-talet då den s.k. reglerade invandringen kom att tillämpas
fullt ut. Den egentliga arbetskraftsinvandringen omfattar också
sedan många år endast några hundra personer per år. EES-avtalet,
när det trätt i kraft, innebär vidare att medborgare i EG- och
EFTA-länderna har rätt att fritt bosätta sig och arbeta i
Sverige.
I motion Sf602 anför John Bouvin (nyd) att utländsk
arbetskraft med speciell kompetens eller yrkeskunskap bör få
ökade möjligheter att få stanna i Sverige permanent eller i vart
fall tillfälligt under så lång tid som det särskilda
arbetskraftsbehovet föreligger och inte kan tillgodoses på annat
sätt.
Enligt gällande bestämmelser kan högutbildade utlänningar
eller andra högt kvalificerade yrkeserfarna personer med
särskild betydelse för näringslivet eller kulturlivet beviljas
permanent uppehållstillstånd. Motion Sf602 är därmed
tillgodosedd och bör inte föranleda något uttalande från
riksdagens sida.
Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s) begär i motion
Sf643 att reglerna för säsongsarbetstillstånd ändras så att
sådana tillstånd endast utfärdas i undantagsfall. I motionen
framhålls att den arbetsgivare som beviljas tillstånd att
anställa utländsk arbetskraft måste garantera att de som
anställs erhåller minst en viss minimilön. Löneförhållandena är
enligt motionärerna svårkontrollerade då säsongsarbetarna ofta
arbetar på ackord och har oreglerad arbetstid. En utländsk
medborgare som beviljas arbetstillstånd för exempelvis
jordgubbsplockning har också rätt att söka annat arbete inom
lantbruksproduktionen efter det att det tillståndsgivande
arbetet upphört och även dessförinnan. Motionärerna menar att de
nuvarande reglerna innebär att utländsk arbetskraft kan
utnyttjas på ett sätt som strider mot det som normalt tillämpas
på svensk arbetsmarknad.
I beslut den 10 januari 1991 uppdrog regeringen åt
Arbetsmarknadsstyrelsen och Invandrarverket att genomföra
förändringar avseende hanteringen av vissa arbetstillstånd.
Förändringarna innebär att ett mer generellt och förenklat
säsongsarbetstillstånd för tre månader har ersatt den tidigare
tillståndsformen för feriearbetande utländska studerande samt de
olika mellanformer för kortvariga tillfälliga arbetstillstånd
som vuxit fram de senaste åren. Det nya systemet bygger liksom
det tidigare på att arbetsmarknadsmyndigheterna fastställer
branschvisa kvoter efter samråd med parterna på arbetsmarknaden.
Hanteringen av dessa tillståndsärenden kan efter bemyndigande av
Invandrarverket skötas av länsarbetsnämnderna i stället för av
Invandrarverket.
Det förhållandet att möjligheten att anlita
säsongsanställd utländsk arbetskraft kan missbrukas av oseriösa
arbetsgivare kan enligt utskottets uppfattning inte tas till
intäkt för att generellt begränsa denna tillståndsgivning. I
stället måste ett eventuellt missbruk mötas med ökade
kontrollåtgärder från berörda myndigheters sida. Utskottet, som
erinrar om att även frågan om omfattningen av utländsk
säsongsarbetskraft i framtiden ryms inom ramen för Invandrar-
och flyktingkommitténs arbete, avstyrker bifall till motion
Sf643.
Kjell Eldensjö och Ingrid Näslund (kds) anför i motion Sf607
att Invandrarverket tillämpar samma regler avseende
uppehållstillstånd för gästande missionärer som för övrig
arbetskraftsinvandring. För bl.a. präster, munkar och nunnor
tillämpas generösare regler. Motionärerna menar att generösare
tidsgränser bör tillämpas även för missionärer och begär ett
tillkännagivande härom. I motion Sk313 yrkande 2 av Lars Svensk
och Alwa Wennerlund (kds) anförs att frikyrkan missgynnas i
förhållande till idrottsrörelsen beträffande uppehållstillstånd.
Gästande missionärer utvisas efter tre år här i landet medan
idrottsmän får sina uppehållstillstånd förlängda. En sådan
behandling kan inte ses som human och rättfärdig, och staten bör
sträva efter att behandla frikyrkorörelsen på samma sätt som
idrottsrörelsen.
Enligt nya riktlinjer inom Invandrarverket kan
uppehållstillstånd för missionärer beviljas för högst ett år i
taget så länge som en församling, ett trossamfund eller
organisation i Sverige eller hemlandet bekräftar och förordar
verksamheten. Den som missionerar utan uppdrag kan beviljas
uppehållstillstånd för högst tre år. Motionerna Sf607 och Sk313
yrkande 2 får därmed anses tillgodosedda och bör inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.
I tre motioner tas upp frågor som rör personer som under
längre tid bott och arbetat i Sverige.
Kjell Eldensjö (kds) anför i motion Sf603 att det sedan
tidigare här i Sverige finns familjer från det forna Jugoslavien
och att dessa fått tillstånd att arbeta. I den svenska
lågkonjunkturen behövs de kanske inte längre i produktionen och
riskerar därmed att utvisas till ett krigsdrabbat område där de
går en osäker framtid till mötes. Motionären framhåller att det
inte är rimligt att Sverige med sin generösa flyktingpolitik tar
emot människor från ett krigsdrabbat område, men samtidigt
sänder tillbaka människor som under flera år arbetat i Sverige
till ett sådant område. Reglerna bör därför ändras så att
människor som under flera år arbetat och bott i Sverige inte
riskerar att återsändas till sitt hemland om detta befinner sig
i krig och hemorten ligger i en krigszon. I motion Sf614 av Lars
Sundin och Hans Nyhage (fp, m) begärs ett tillkännagivande om
att personer som på ett legalt sätt kommit till Sverige och
länge arbetat här och klarat sin försörjning bör få rätt att
kvarstanna här. Berndt Ekholm m.fl. (s) begär i motion Sf637 en
översyn av reglerna för arbetskraftsinvandring. Motionärerna
anser att arbetskraftsinvandrare bör få stanna i Sverige om de
så önskar. Ett alternativ skulle kunna vara att tidsbegränsade
arbetstillstånd gavs för betydligt längre tid än två år eller
att permanent uppehållstillstånd kan beviljas efter en viss tid.
Som ovan framgått skall en parlamentarisk kommitté se över
invandrings- och flyktingpolitiken. I kommitténs arbete ingår
enligt direktiven att lägga fram förslag om utformning av
grunder för rätt eller möjlighet till bosättning i Sverige och
överväga om det är lämpligt att utforma mer flexibla regler för
invandring. Inom ramen för kommittén kommer således de frågor
som tagits upp i de redovisade motionerna att behandlas.
Utskottet anser att resultatet av kommitténs arbete bör avvaktas
och avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf603,
Sf614 och Sf637.
Viseringsregler
Visering innebär enligt 2 kap. 1 § utlänningslagen tillstånd
att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid.
Visering ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle
men kan begränsas till kortare tid och får förenas med villkor.
En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall enligt
1 kap. 3 § ha visering, om han inte har uppehållstillstånd eller
är medborgare i annat nordiskt land. Regeringen får föreskriva
andra undantag från kravet på visering. Sådana undantag har
föreskrivits i 2 kap. 1 § utlänningsförordningen.
Visering kan ges såväl för rena turistbesök som för besök hos
släktingar eller för arbete. För att visering skall medges krävs
i praxis att utlänningen kan försörja sig här och att han inte
kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens
bestämmelser. Visering medges inte om utlänningen kan antas ha
för avsikt att bosätta sig här utan att ha fått
uppehållstillstånd.
Tre motioner berör frågor om viseringskrav.
I motion Sf22 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)
framhålls att Sveriges liberala viseringsregler bör skärpas och
att visumtvång bör införas för exempelvis alla medborgare från
det forna Jugoslavien. Motionärerna begär i yrkande 16 ett
tillkännagivande om ett utvidgat viseringskrav.
I juni i år fattade regeringen beslut om att införa krav på
visering för medborgare i Bosnien-Hercegovina. Detta innebär att
det numera föreligger viseringskrav för samtliga medborgare från
det forna Jugoslavien. Utskottet anser därmed att motion Sf22
yrkande 16 är tillgodosedd.
Ingela Mårtensson (fp) anför i motion Sf636 att när
EES-avtalet träder i kraft kommer svenska medborgare att fritt
kunna förflytta sig mellan de länder som berörs av avtalet.
Denna frihet gäller inte personer som har medborgarskap i ett
land utanför EG- och EFTA-området men bor och arbetar i något av
dessa länder. Sverige bör därför ta initiativ till ett
avskaffande av visumtvång för dessa kategorier vid resa mellan
länder som omfattas av EES-avtalet.
Som framhållits i motionen berör reglerna om fri rörlighet för
personer inom EG/EES-området endast medborgare i de aktuella
länderna, medan medborgare inom området från "tredjeland" inte
har samma rättigheter att röra sig fritt. Utskottet vill erinra
om att för de nio EG-länder som har anslutit sig till
Schengenavtalet, som träder i kraft i februari 1994, kommer ett
för dessa länder gemensamt visum för tredjelandsmedborgarna att
utfärdas med en giltighet av tre månader. Ett enskilt land kan
däremot ge visum för längre tid, men endast för det landet.
Enligt Maastrichtavtalet kommer ett närmare samarbete att
utvecklas för bl.a. kontroll av medlemsländernas externa gränser
och invandringspolitik och politik avseende
tredjelandsmedborgare. Utskottet utgår därför från att den
problemställning som tagits upp i motionen för Sveriges
vidkommande kommer att aktualiseras i det fortsatta arbetet med
Europaintegrationen. Motionen behöver därför inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.
I motion Sf633 yrkande 15 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande om att riksdagens riktlinjer från 1983/84
om besöksvisering bör tillämpas. Motionärerna framhåller att de
hårda viseringsreglerna som Invandrarverket infört för bl.a.
medborgare från Iran och Bangladesh fortfarande gäller och att
dessa regler lett till många familjetragedier.
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och
flyktingpolitiken konstaterade föredragande statsrådet att
Invandrarverkets praxis i viseringsärenden under de senare åren
och i förhållande till medborgare i vissa stater hade blivit mer
restriktiv än vad som kunde anses önskvärt. I propositionen
uttalades att en förändring mot en generösare
viseringspraxis måste ske utan dröjsmål, framför allt i
fråga om släktbesök. Sverige hade, inte minst som undertecknare
av Helsingforsavtalet men också i övrigt, ett ansvar för att den
förda invandringspolitiken inte ledde till splittring av
familjer, genom att anhöriga förlorade varje möjlighet att
träffas. I särskild hög grad gällde detta i sådana fall där den
härvarande inte kunde återvända till hemlandet. Det var enligt
statsrådets mening inte lämpligt att för alla situationer
använda samma bedömningsgrund. I de fall då det t.ex. var fråga
om mycket nära anhöriga och omständigheterna framstod som
särskilt ömmande borde visering ges. I mindre behjärtansvärda
fall kunde det däremot finnas anledning att följa principen att
visering skall beviljas om det inte framstår som sannolikt att
avsikten med besöket är en annan än den uppgivna. Någon
anledning att mer konkret lägga fast regler i detta hänseende
förelåg inte enligt statsrådet. I stället borde Invandrarverkets
styrelse leda utvecklingen av verkets viseringspolitik.
Utgångspunkten borde därvid vara de synpunkter på en generös
viseringspraxis som getts uttryck i propositionen.
Utskottet instämde i sitt betänkande SfU 1983/84:30 i den i
propositionen gjorda bedömningen och ville för sin del framhålla
den utomordentliga betydelse det har för invandrarna i vårt land
att kunna ta emot släktingar och anhöriga på besök. Att så kan
ske var enligt utskottet viktigt inte minst mot bakgrunden av
att möjligheterna till bosättning hos anhöriga i Sverige trots
allt är begränsade för vad som enligt vår kulturuppfattning
uppfattas som mer avlägsna släktingar.
Invandrarverkets styrelse fattade i november 1987 beslut om
nya riktlinjer för viseringspraxis i fråga om bl.a. iranska
medborgare. Bakgrunden till beslutet om nya riktlinjer var en
konstaterad "avhoppsfrekvens" på mellan 20 och 25 % av beviljade
viseringar. Denna praxis tillämpades under åren 1988 och 1989,
vilket ledde till att avhoppsfrekvensen för iranska medborgare
minskade. Innebörden var i princip att sökanden själv fick göra
troligt att syftet med resan till Sverige var ett besök och
inget annat. De nya riktlinjerna för besöksvisering tillämpades
också för medborgare i Libanon, Turkiet, Pakistan, Bangladesh
och Syrien. I särskilt ömmande fall tillämpades dock en mer
liberal praxis. Regelmässigt beviljades t.ex. visering för att
närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att besöka en
nära anhörig som var svårt sjuk.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:SfU10 vidhöll
utskottet sin bedömning att tillämpningen av
viseringsbestämmelserna, framför allt i fråga om släktbesök,
borde vara generös och att de riktlinjer som fastställdes av
riksdagen år 1984 fortfarande skulle gälla. Av en redovisning av
Invandrarverkets praxis efter mars 1990 beträffande iranska
medborgare framgick att det endast under de första åren efter
det att en person fått uppehållstillstånd i Sverige ställdes
särskilt hårda krav för att visum skulle beviljas de anhöriga.
Utskottet konstaterade att visum i regel beviljades för såväl
föräldrar som syskon när tre resp. fem år gått. I speciellt
ömmande situationer beviljades dessutom alltid visering. Med
hänsyn till att så många "avhopp" tidigare skett och med
beaktande av att fortfarande 22 % av visumansökningarna
beviljades (av vilka sedermera 18 % "hoppar av"), tycks
Invandrarverket ändå, ansåg utskottet, ha tillämpat
bestämmelserna så generöst som omständigheterna medgivit.
Utskottet utgick från att Invandrarverket noga följde
utvecklingen och skulle ändra sin praxis i mer generös riktning
så snart detta blev möjligt.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att riksdagen bör
vidhålla sin tidigare inställning och avstyrker bifall till
motion Sf633 yrkande 15.
Vissa frågor om anknytningsinvandring
En ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning gäller
enligt praxis beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller
sammanboende om äktenskapet eller sammanboendet har uppkommit i
anslutning till eller snarast efter inresan. Denna ordning
innebär att utlänningen vanligen beviljas uppehållstillstånd för
sex månader i taget fyra gånger innan han eller hon får
permanent uppehållstillstånd. Eftersom detta innebär en väntan
på sådant tillstånd under två år används också benämningen
tvåårsregeln för den angivna ordningen.
Frågor som berör uppskjuten invandringsprövning tas upp i två
motioner.
Margitta Edgren (fp) pekar i motion Sf617 på att utländska
kvinnor som gift sig med svenska män i utlandet upplever det som
mycket negativt att det i Sverige tar lång tid att få
uppehållstillståndet förnyat och att detta ger ett ovänligt
intryck av Sverige. I yrkande 1 framhålls att varje par borde
bedömas individuellt och att i vissa fall uppehållstillstånd
borde kunna ges för längre tid. Ett annat problem är enligt
motionären att kvinnan registreras som ogift i
folkbokföringshänseende intill dess vigselbeviset är översatt
till svenska språket. Detta är också ett exempel på
myndighetsutövning som ger ett ovälkommet intryck. Motionären
begär därför i yrkande 2 att utländska kvinnor som utomlands
gift sig med svenska män och accepterats som invandrare skall
registreras som gifta intill dess motsatsen bevisats. I motion
Sf618 av Sylvia Lindgren (s) anförs att många kvinnor som
misshandlas och förnedras fogar sig i sin situation eftersom en
separation nästan alltid leder till utvisning. Åtgärder bör
därför vidtas så att dessa kvinnor vid en separation inte tappar
anknytningsbegreppet under den stipulerade tvåårsperioden.
I motion Sf22 yrkande 13 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist
(nyd) anförs att många ensamma barn kommer till Sverige för att
söka asyl. När barnen har beviljats uppehållstillstånd anländer
föräldrarna och dessa kan då av anknytningsskäl få
uppehållstillstånd. Motionärerna begär att barnens
uppehållstillstånd i sådana fall omedelbart skall omprövas.
Såvitt avser den fråga som tagits upp i motion Sf618 framhölls
i proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken
att, när ett äktenskap eller ett samboende bryts före
tvåårsperiodens utgång, samtliga omständigheter i det enskilda
fallet bör beaktas vid prövningen av om utlänningen skall få
stanna. Som exempel på sådana omständigheter angavs att det
finns barn i förhållandet eller att utlänningen har blivit
misshandlad eller annars illa behandlad i äktenskapet eller
samboendet, riskerar att bli socialt utstött vid återkomsten
till hemlandet eller har hunnit bli väl etablerad i arbetslivet.
Vidare framhölls angelägenheten av att undvika beslut som
framstår som stötande för rättskänslan. Utskottet anförde i sitt
av riksdagen godkända betänkande SfU 1983/84:30 att det är
nödvändigt att vara speciellt varsam vid handläggningen av dessa
ärenden. Utskottet ansåg att de överväganden som gjorts i
propositionen i denna fråga var tillfredsställande.
I betänkandet 1988/89:SfU19 noterade utskottet att regeringen,
i de fall ett förhållande brutits på grund av misshandel eller
andra allvarliga trakasserier innan tvåårsgränsen uppnåtts, tar
mycket stor hänsyn till det och tillåter utlänningen att stanna
trots att anknytningen upphört. Utskottet avstyrkte bifall till
föreliggande motioner.
Utskottet vidhöll senast i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1991/92:SfU10 att det tills vidare är nödvändigt att,
när uppehållstillstånd söks på grund av en nyligen etablerad
anknytning till en person bosatt i Sverige, frågan om permanent
uppehållstillstånd avgörs först vid en senare tidpunkt. Som
framhölls i proposition 1983/84:144 skulle det, utan en sådan
möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för
ansökningen är seriöst, bli nödvändigt att inta en synnerligen
restriktiv hållning till invandring på denna grund, särskilt som
stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en
tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas
förhållande. Från den utgångspunkten var ordningen till förmån
även för sökandena. Utskottet hade emellertid förståelse för att
reglerna kan upplevas negativt. När ett äktenskap eller
samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, beaktas dock
samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och utskottet
konstaterade att därvid största möjliga hänsyn tas till ömmande
omständigheter. Särskilt tas mycket stor hänsyn till om ett
förhållande brutits på grund av misshandel eller andra
allvarliga trakasserier. Utskottet var mot denna bakgrund inte
berett att förorda någon ändring av reglerna och avstyrkte
därför bifall till då föreliggande motioner.
Utskottet utgår från att de frågor som tagits upp i motionerna
Sf617, Sf618 och Sf22 yrkande 13 kommer att behandlas av
Invandrar- och flyktingkommittén. Utskottet anser därför att
motionerna inte skall föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.
Förvar av barn
Ett utländskt barn under 16 år får enligt 6 kap. 3 §
utlänningslagen tas i förvar om det är sannolikt att barnet
kommer att avvisas och att förordnande om omedelbar
verkställighet kommer att meddelas eller fråga uppkommer om
verkställighet av ett sådant beslut om avvisning, och det finns
en uppenbar risk för att barnet annars håller sig undan och
därigenom äventyrar en förestående verkställighet som inte bör
fördröjas. Barnet får inte tas i förvar om det är tillräckligt
att det ställs under uppsikt. Förvar får också tillgripas om
fråga uppkommer om verkställighet av ett beslut om avvisning i
annat fall än som sägs ovan eller av ett beslut om utvisning när
uppehållstillståndet gått ut om det vid ett tidigare försök att
verkställa beslutet inte visat sig tillräckligt att barnet
ställs under uppsikt.
Barnet får inte skiljas från sin vårdnadshavare eller, om de
är flera, en av dem genom att vårdnadshavaren eller barnet tas i
förvar. Har barnet ingen vårdnadshavare här i riket får det tas
i förvar endast om det föreligger synnerliga skäl.
Barnet får inte hållas i förvar längre tid än 72 timmar, eller
om det finns synnerliga skäl ytterligare 72 timmar.
De nuvarande reglerna, som innebär en begränsning i
förhållande till vad som tidigare gällde av möjligheterna att ta
barn i förvar, infördes den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:138,
bet. 1992/93:SfU3, rskr. 1992/93:68).
I motion Sf633 yrkande 13 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
förslag om totalförbud mot att ta barn i förvar. Motionärerna
anför att de nya reglerna om barnförvar visserligen innebär en
begränsning av möjligheterna att ta barn i förvar, men
motionärerna framhåller att den enda godtagbara lösningen är ett
totalförbud mot att ta barn i förvar. Charlotte Branting m.fl.
(fp) anför i motion Sf635 att de inte kan ställa sig bakom
riksdagens beslut föregående år, eftersom de befarar att
ändringen kan leda till en ökning av antalet barn i förvar. De
framhåller att det är angeläget att regeringen noga följer
tillämpningen av den ändrade lagstiftningen och begär i yrkande
1 ett tillkännagivande härom. I yrkande 2 anförs att utredningen
med uppgift att göra en översyn av invandrarpolitiken samt
invandrings- och flyktingpolitiken (dir. 1993:1) bör se över
även reglerna om förvar av barn och lägga fram förslag som i
princip förbjuder detta. I motion Sf630 av Torgny Larsson och
Hans Göran Franck (s) anförs att det är otillfredsställande att
barn som saknar vårdnadshavare här i riket kan tas i förvar och
begär ett tillkännagivande om behovet av ett förbud mot
förvarstagande i dessa fall. Enligt motionärerna kan en möjlig
lösning vara någon form av kvalificerad uppsikt.
Förslaget i proposition 1991/92:138 innebar större
inskränkningar i möjligheterna att ta barn i förvar än vad som
sedan blev riksdagens beslut. Utskottet framhöll i sitt
betänkande att om det enda tvångsmedel -- förvar -- som finns
för att avlägsna en barnfamilj som fått avslag på sin ansökan om
uppehållstillstånd slopades borde ett sådant förslag ha
föregåtts av en diskussion om de grundläggande bestämmelserna i
utlänningslagen. Denna, framhöll utskottet, bygger på principen
att de beslut som fattats i utlänningsärenden skall följas och
att ett beslut är verkställbart även i de fall den enskilde inte
frivilligt rättar sig efter det. Propositionen innebar enligt
utskottet att man ändrade på denna grundläggande princip i
lagstiftningen när det gäller barnfamiljerna. Utskottet ansåg
att det ytterst alltid måste, som en sista utväg, finnas
möjlighet att mot barnets och familjens vilja verkställa beslut
även i andra avvisningsfall än dem för vilka förvarsmöjligheten
behölls enligt propositionen, och i utvisningsfallen. Utskottet
kunde därför inte till fullo ställa sig bakom propositionens
förslag. Vad gällde frågan om förvar av ensamma barn ansåg
utskottet att en yttersta möjlighet att ta även ett ensamt barn
i förvar måste finnas kvar, eftersom barnet i annat fall hade
möjlighet att vägra lämna landet utan att det kunde tvingas till
det.
Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare
inställning att det alltid måste finnas en yttersta möjlighet
att avlägsna den som inte har rätt att stanna i landet.
Utskottet kan därför inte biträda motionerna Sf633 yrkande 13
och Sf630. Utskottet kan inte heller ställa sig bakom syftet med
motion Sf635 men förutsätter att regeringen utan något särskilt
tillkännagivande från riksdagens sida noga följer tillämpningen
av de nya reglerna om förvar av barn. Utskottet förutsätter
också att den parlamentariska utredningen i sitt arbete kommer
att diskutera förvarsreglerna när förslag om den framtida
flyktingpolitiken utarbetas. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionerna.
Utskottet behandlar i detta sammanhang även motion Sf622 av
Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, kds, v). I motionen anförs att
enligt FN-konventionen om barnets rättigheter, en konvention som
Sverige tillträtt, avses med barn varje människa under 18 år, om
inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för
barnet. Enligt utlänningslagen behandlas barn som vuxna när de
uppnår 16 års ålder. Motionärerna anser att utredningen om en
översyn av invandrarpolitiken och invandrings- och
flyktingpolitiken bör få tilläggsdirektiv att överväga om en
höjning av åldersgränsen i utlänningslagen är motiverad.
Utskottet framhöll med anledning av en motion i samma syfte i
sitt tidigare nämnda betänkande 1992/93:SfU3 att utskottet
utgick från att frågan om åldersgränsen i utlänningslagen bör
ändras kommer att uppmärksammas inom den av statsrådet aviserade
utredningen om en översyn av flykting- och invandringspolitiken
och att motionen därmed inte borde föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida. Direktiven till utredningen ger ingen ledning
för bedömning av om frågan kommer att tas upp, men med hänsyn
till utredningens inriktning och parlamentariska sammansättning
utgår utskottet fortfarande från att frågan om åldersgränsen
kommer att tas upp inom ramen för utredningsarbetet. Någon
riksdagens åtgärd med anledning av motionen anser utskottet inte
påkallad.
Utvisning på grund av brott
Bestämmelserna om utvisning på grund av brott återfinns i 4
kap. 7--10 §§ utlänningslagen. Utvisning på grund av brott får
endast ske om brottet varit av viss svårighetsgrad -- i huvudsak
om utlänningen döms för brott som kan leda till fängelse i mer
än ett år -- och det finns risk för fortsatt brottslig
verksamhet eller brottet är sådant att den dömde inte bör få
stanna här. Hänsyn skall tas till utlänningens levnads- och
familjeförhållanden samt hur länge han vistats i Sverige. Bl.a.
gäller att en utlänning som vistats i Sverige med permanent
uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet väcktes, eller
som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år, får utvisas
endast om det finns synnerliga skäl. För flyktingar gäller
ytterligare restriktioner. En flykting får utvisas endast om han
har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra
fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här.
Utvisning av flykting får också ske om han i Sverige eller
utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för
rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle
fortsätta sådan verksamhet här. Slutligen får en utlänning som
kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal
väcktes hade vistats här sedan minst fem år över huvud taget
inte utvisas på grund av brott. -- Utvisningsfrågan avgörs av
den domstol som dömer i brottmålet. Om en utlänning utvisas
skall domstolen beakta det men som utlänningen åsamkas genom
utvisningen, när domstolen bestämmer påföljden för brottet. En
domstols dom eller beslut om utvisning skall verkställas snarast
möjligt om domen eller beslutet vunnit laga kraft eller
nöjdförklaring avgetts.
I tre motioner berörs reglerna om utvisning på grund av brott.
I motion Fi93 yrkande 19 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) och i
motion Sf22 yrkande 6 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)
begärs tillkännagivanden om att utländska medborgare som begår
allvarliga brott liksom de som döms för upprepad mindre
allvarlig kriminalitet skall utvisas. Ett liknande
tillkännagivande begärs av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) i
motion Sf631 yrkande 3. I denna motion framhålls att det är ett
faktum att utlänningar och även invandrare är överrepresenterade
i brottsstatistiken. Motionärerna begär därför tillkännagivanden
om sådana ändringar i utlänningslagen att väsentligt fler
utlänningar som begår brott kan utvisas (yrkande 1). Ett
lämpligt delmål för att utvisa utlänningar som begår brott är
att minst hälften av dessa skall bli föremål för utvisning inom
en tvåårsperiod, eller senast i början av år 1995 och i yrkande
8 begärs ett tillkännagivande härom. I yrkandena 4 och 5 begärs
tillkännagivanden om ändringar i 4 kap. 7 och 10 §§
utlänningslagen. Motionärerna menar att åtgärder som tar sikte
på att utvisning skall kunna ske för brott som har lägre
straffsats än fängelse i mer än ett år samt ökade möjligheter i
övrigt till utvisning på grund av brott kan ha en
allmänpreventiv effekt. Vidare framhåller motionärerna att även
reglerna som begränsar möjligheterna att utvisa flyktingar bör
skärpas, och i ett yrkande 6 begärs ett tillkännagivande härom.
Motionärerna begär slutligen i yrkande 7 att
verkställighetsreglerna ändras så att möjligheterna att
verkställa utvisningar ökar.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om utvisning
på grund av brott. Vid sin senaste behandling av frågan
hänvisade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
1991/92:SfU10 till Våldskommissionens betänkande Våld och
brottsoffer (SOU 1990:92). I detta betänkande ansåg kommissionen
att -- oavsett orsakerna till kriminaliteten --
statistikuppgifterna om invandrarnas brottslighet var oroande.
Kommissionen ansåg att regelsystemet för utvisning på grund av
brott borde ses över. Ett syfte med en sådan översyn var enligt
kommissionen att undersöka hur reglerna hade tillämpats och i
vilken mån de lämnade utrymme för godtycke och olikformig
rättskipning. Kommissionen ansåg att det borde övervägas att
göra det lättare att utvisa kriminella utlänningar. Hänsynen
till kriminella personer fick inte gå före hänsynen till vanliga
människors trygghet, och det var enligt kommissionen bättre att
kriminella utlänningar utvisades än att det uppstod krav på
längre påföljder eller mindre human kriminalvård. Utskottet
ansåg att beredningen av kommissionens betänkande borde avvaktas
och avstyrkte bifall till samtliga motioner.
I en rapport (1991/92:12) Invandrarpolitikens inriktning och
resultat konstaterar Riksdagens revisorer att även om en
utlänning döms för mycket grova brott får han vanligen
kvarstanna i Sverige efter avtjänat straff. Revisorerna
efterlyste en tydligare redovisning av praxis i
utvisningsärenden och fann det motiverat med en översyn av
reglerna om utvisning på grund av brott. Vidare har Statens
invandrarverk i en skrivelse till regeringen i oktober 1992
föreslagit vissa åtgärder som enligt verkets uppfattning bör
vidtas för att minska brottsligheten bland asylsökande.
Regeringen har härefter tillkallat en särskild utredare för
att se över bl.a. reglerna om utvisning på grund av brott (dir.
1992:108).
Utredningen har i ett delbetänkande Utvisning på grund av
brott (SOU 1993:54) framlagt vissa förslag till ändringar i
bl.a. utlänningslagen och i brottsbalken. De föreslagna
förändringarna innebär i huvudsak följande. En första
förutsättning för utvisning på grund av brott skall vara att det
är tillräckligt att brottet kan leda till fängelse. Avsikten är
inte att varje bagatellbrott skall kunna föranleda utvisning. I
fråga om mindre allvarliga brott skall utvisning kunna ske bara
om brottsligheten är systematisk eller upprepad. Utredningen
föreslår vidare att kravet på återfallsrisk uttryckligen skall
anges avse risk för återfall i brott i allmänhet och alltså inte
nödvändigtvis likartad brottslighet. Utvisning med hänvisning
till brottets karaktär, oberoende av återfallsrisk, föreslås
kunna komma i fråga vid brott av lägre svårighetsgrad än som
krävs enligt nuvarande ordning. Även fortsättningsvis skall
domstolen vid en utvisningsprövning väga in utlänningens
ankytning till Sverige. Tidsgränserna i fråga om
uppehållstillstånd resp. vistelse här i landet, vilka ger
utlänningen ett särskilt skydd mot utvisning, föreslås
utmönstrade. I stället bör en prövning av den faktiska
anknytningen ske i varje särskilt fall. Detta skall även gälla
den som kom till Sverige som mycket ung. Begränsningen av
möjligheten att utvisa flyktingar skall kvarstå. Utredningen
föreslår dock att den omständigheten att utlänningen har en
flyktingförklaring inte längre skall vara bindande för domstolen
vid ställningstagande till frågan om utvisning. Slutligen
föreslås att domstol vid straffmätning och påföljdsval inte
längre skall ta särskild hänsyn till om utvisningen innebär
något men för utlänningen. Regeringens möjlighet att upphäva
eller mildra en domstols beslut om utvisning skall kvarstå.
Utvisningsutredningens betänkande är föremål för beredning
inom regeringskansliet, och enligt vad utskottet erfarit avser
regeringen att under våren 1994 till riksdagen lägga fram
förslag till ändring av reglerna om utvisning på grund av brott.
Utskottet, som i detta sammanhang också vill erinra om att
möjligheten att utvisa utlänning på grund av brott begränsas av
FN:s flyktingkonvention och FN:s konvention mot tortyr och annan
grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,
anser att resultatet av beredningen av Utvisningsutredningens
betänkande bör avvaktas och avstyrker därmed bifall till
motionerna Sf22 yrkande 6, Sf631 yrkandena 1 och 3--8 samt Fi93
yrkande 19.
Utvisning och avvisning på grund av asocialitet
Reglerna om utvisning på grund av asocialitet utmönstrades i
och med tillkomsten av 1989 års utlänningslag. Dessa
bestämmelser tillämpades i praktiken aldrig och ansågs i det
närmaste obsoleta. I 4 kap. 2 § utlänningslagen finns dock vissa
materiella regler som ger möjlighet att avvisa en utlänning
som kommer hit för att ägna sig åt exempelvis prostitution,
koppleri och illegal in- och utförsel. Bestämmelserna möjliggör
en individuell utlänningskontroll med hjälp av avvisning i
anslutning till inresan och upp till tre månader därefter.
I motion Sf632 yrkandena 2 och 3 av Karl Gustaf Sjödin m.fl.
(nyd) begärs tillkännagivande om behovet av att det skapas klara
och lättbegripliga regler för att avvisa och utvisa en utlänning
på grund av asocialitet. Motionärerna anför att utlänningslagen
erbjuder begränsade möjligheter att avvisa en utlänning på grund
av asocialitet. I motionen framhålls särskilt att ett inte ringa
antal prostituerade under senare tid har kommit till Sverige för
att under en begränsad tid, oftast tre månader, erbjuda sina
tjänster. Denna verksamhet kan enligt motionärerna ha anknytning
till internationella prostitutionsligor.
Som framgår ovan finns det i utlänningslagen vissa möjligheter
att avvisa en utlänning som kommer hit i avsikt att söka sitt
uppehälle på ett asocialt sätt. Eftersom motionärerna särskilt
anger prostitution, bör framhållas att den som prostituerar sig
inte begår ett brott enligt svensk lag. Utvisning är således
inte möjlig i dessa fall. Den nyss nämnda Utvisningsutredningen
skall enligt direktiven i sitt fortsatta arbete behandla bl.a.
de regler som avser vilken betydelse en utlännings vandel skall
ha vid bedömning av hans rätt till uppehållstillstånd. Utskottet
förutsätter att utredningen kommer att behandla de frågor som
tas upp av motionärerna och att resultatet av utredningens
fortsatta arbete bör avvaktas. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motion Sf632 yrkandena 2 och 3.
Avvisning och utvisning av personer som kan befaras komma att
begå brott i Sverige
I 4 kap. 2 § utlänningslagen finns bestämmelser om att en
utlänning kan avvisas om han på grund av tidigare ådömt
frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet kan antas
komma att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt
land. Stadgandet förutsätter sålunda en negativ prognos, utifrån
bl.a. tidigare brottslighet.
I en särskild lag om utlänningskontroll finns regler om
avvisning och utvisning när utlänningslagens regler inte är
tillämpliga. Lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll
trädde i kraft den 1 juli 1991 och ersatte terroristlagen
(1989:530) och en bestämmelse i utlänningslagen om utvisning med
hänsyn till rikets säkerhet.
Enligt lagen om särskild utlänningskontroll skall en utlänning
kunna utvisas om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet
eller om det med hänsyn till vad som är känt om hans tidigare
verksamhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer
att begå eller medverka till en brottslig gärning som innefattar
hot om våld, hot eller tvång för politiska syften. Undantag görs
dock för gärningar utomlands som har övervägande karaktär av
politiskt brott. Beslut om utvisning enligt lagen om särskild
utlänningskontroll meddelas av regeringen. Den parlamentariska
kontrollen av lagens tillämpning sker genom att regeringen
årligen lämnar en skrivelse härom till riksdagen. Se senast
regeringens skrivelse 1992/93:156, betänkande 1992/93:JuU18.
Två motioner tar upp frågor som rör möjligheterna att avvisa
eller utvisa personer som kommer till Sverige i syfte att
bedriva rasistisk propaganda och hets mot folkgrupp.
Ingvar Svensson (kds) anför i motion Sf627 att det under
hösten 1992 förekom ihärdiga rykten om att en antisionistisk
konferens skulle hållas i Sverige, och inbjuden till denna
konferens skulle vara bl.a. den s.k. franske historikern Robert
Faurisson. Enligt motionären har denne gjort sig känd för
påståenden om att den nazistiska judeutrotningen skulle vara ett
falsarium. Faurisson skall också enligt vad motionären uppger ha
blivit dömd för sina antisemitiska åsikter av fransk domstol.
Motionären uppger vidare att Faurisson till svensk polis uppgett
att besöket i Sverige var av privat karaktär och att polisen lät
honom passera in i landet. Han skall dock ha medverkat i
närradiosändningar, varför det kan ifrågasättas om besöket varit
privat. Motionären begär i ett tillkännagivande att lagtexten i
utlänningslagen och lagen om särskild utlänningskontroll ses
över så att det tydligt framgår att personer som kommer till
Sverige i avsikt att bedriva hets mot folkgrupp kan avvisas. I
motion Ju833 yrkande 2 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c,
kds) begärs en ändring av utlänningslagen så att personer, som
avser att besöka Sverige i syfte att sprida rasistisk propaganda
eller som dömts i andra länder för brott med rasistisk
anknytning, kan nekas tillstånd att resa in i landet.
Utskottet vill till en början uttala att det hyser sympati och
förståelse för de åsikter som framförs i motionerna. De problem
som motionärerna tar upp tangerar demokratins och
yttrandefrihetens gränser, och behandlingen av dessa problem är
mycket vansklig.
Personer som i uttalanden eller i annat meddelande som sprids
hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan
sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse kan
enligt straffbestämmelser i brottsbalken dömas för hets mot
folkgrupp till fängelse i högst två år. En utländsk medborgare
som i Sverige döms för ett sådant brott kan alltså i princip
utvisas ur landet enligt regler i utlänningslagen. Syftet med
motionerna är emellertid att sådana personer skall hindras att
resa in i landet för att här sprida sådana uttalanden som nyss
angetts. Som ovan redogjorts för kan en utlänning avvisas om det
kan antas att han kommer att begå brott här i landet eller annat
nordiskt land. Enligt uttalanden i förarbetena till 1980 års
utlänningslag (SOU 1979:64, prop. 1979/80:96) krävs det för att
avvisning i sådana fall skall ske att det klart bör framgå av
utlänningens egna uttalanden eller av andra förhållanden att han
tänker begå brott. Det kan således ställa sig svårt att avvisa
en utländsk medborgare som kommer hit i avsikt att begå brott.
Ett alternativ att hindra en utlänning i åsyftade fall att komma
in i Sverige skulle kunna vara att införa särskilda regler om
att en person som i andra länder dömts för brott av rasistisk
natur eller med rasistisk ankytning får avvisas. Utskottet är
emellertid inte berett att förorda en sådan inskränkning då en
icke önskvärd besökare i och för sig kan ha legala syften med
sitt besök, exempelvis att besöka släktingar. Tilläggas bör
också att den avvisningsgrund i 4 kap. 2 § utlänningslagen som
redogjorts för inte gäller för den som har gällande visering
eller uppehållstillstånd. Lagen om särskild utlänningskontroll
tar särskilt sikte på sådana personer som kan ha för avsikt att
här i riket utföra våldshandlingar och torde inte vara
tillämplig i nu förevarande fall. Frågan om ändring i
bestämmelsen i utlänningslagen såvitt gäller utlänningar som
omfattas av EES-avtalet har varit föremål för överväganden i
proposition 1991/92:170 bilaga 10. Enligt artikel 3 i direktiv
64/221/EEG får inskränkningar i dessa utlänningars fria
rörlighet med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa
grundas uteslutande på den berörda personens eget uppförande.
Tidigare domar för brott skall inte i och för sig vara
tillräckligt för att vidta någon sådan åtgärd. Med hänsyn till
att avvisning i nu förevarande fall förutsätter en negativ
prognos, utifrån bl.a. tidigare brottslighet, har kravet i
direktivet ansetts uppfyllt. Utvisningsutredningens fortsatta
arbete avseende vilken betydelse en persons vandel skall ha för
frågan om uppehållstillstånd kan enligt utskottets uppfattning
även få betydelse för bedömningen av de nu aktuella frågorna.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
Sf627 och Ju833 yrkande 2.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande uppehållstillstånd för personer med särskild
kompetens
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf602,
2. beträffande arbets- och uppehållstillstånd
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf603, 1992/93:Sf607,
1992/93:Sf614, 1992/93:Sf637, 1992/93:Sf643 och 1992/93:Sk313
yrkande 2,
4. beträffande riktlinjer för besöksvisering
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf633 yrkande 15,
5. beträffande avskaffande av visumtvång
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf636,
6. beträffande makeanknytning
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf617 och
1992/93:Sf618,
7. beträffande anknytning till barn
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf22 yrkande 13,
8. beträffande förvar av barn
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf630, 1992/93:Sf633
yrkande 13 och 1992/93:Sf635,
res. 1 (fp)
9. beträffande åldersgränsen i utlänningslagen
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf622,
10. beträffande utvisning på grund av brott
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf22 yrkande 6,
1992/93:Sf631 yrkandena 1 och 3--8 och 1992/93:Fi93 yrkande 19,
11. beträffande avvisning och utvisning vid asocialitet
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf632 yrkandena 2 och 3,
12. beträffande rasistiska brott
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf627 och
1992/93:Ju833 yrkande 2.
Stockholm den 9 november 1993
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta
Dahl (s), Margit Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin
(fp), Nils-Olof Gustafsson (s), Margareta Israelsson (s), Arne
Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s), Gustaf von Essen (m), Bengt
Lindqvist (s), Widar Andersson (s), Rune Backlund (c), Ulf
Kristersson (m) och Märtha Gårdestig (kds).
Reservation
Förvar av barn (mom. 8)
Sigge Godin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "till motionerna."
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att i princip bör möjligheterna att ta barn i
förvar helt förbjudas. Utskottet är dock medvetet om att det i
vissa begränsade fall måste finnas en sådan yttersta möjlighet
för att kunna verkställa ett avlägsnandebeslut. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf630 och Sf633
yrkande 13.
Som redovisats ovan infördes den 1 januari 1993 nya regler
beträffande möjligheterna att ta barn i förvar. Enligt
utskottets mening kan detta leda till en ökning av antalet barn
i förvar. Det är därför angeläget att regeringen noga följer
tillämpningen av de ändrade bestämmelserna. Utskottet anser
vidare att Invandrar- och flyktingkommittén bör få i uppdrag att
att se över bestämmelserna om förvar av barn och komma med
förslag som i princip förbjuder detta. Vad utskottet sålunda
anfört bör riksdagen med bifall till motion Sf635 ge regeringen
till känna.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
8. beträffande förvar av barn
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf635 samt med
avslag på motionerna 1992/93:Sf630 och 1992/93:Sf633 yrkande 13
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Förvar av barn (mom. 8)
Märtha Gårdestig (kds) anför:
De regler om förvar av barn som trädde i kraft den 1 januari
1993 innebär en begränsning av möjligheterna att ta barn i
förvar i förhållande till tidigare bestämmelser. Jag anser dock,
i likhet med vad jag anförde i min reservation i utskottets
betänkande 1992/93:SfU3 om förvar av barn, att mycket starka
skäl talar mot att ta barn i förvar. Det enda skäl som kan
anföras för ett förvarstagande är att ett avlägsnandebeslut av
barnfamiljer i vissa fall inte skulle kunna verkställas. Det är
därför viktigt att denna fråga noga penetreras i utredningen om
invandrings- och flyktingpolitiken och att kommittén därvid
allvarligt överväger hur möjligheterna att ta barn i förvar
väsentligt skall kunna inskränkas.
I motion Sf622 framhålls att barn i utlänningslagens mening
anses som vuxna redan vid 16 års ålder och att detta strider mot
innehållet i FN-konventionen om barnets rättigheter. Vi anser
att att denna fråga skall behandlas inom ramen för Invandrar-
och flyktingkommitténs arbete och att kommittén därvid överväger
möjligheterna att nå överensstämmelse mellan utlänningslagen och
bestämmelserna i FN-konventionen.
3. Utvisning på grund av brott (mom. 10)
Arne Jansson (nyd) anför:
I motionerna Sf22, Sf631 och Fi93 pekas på bl.a. den
allvarliga fara för samhället som den ökade kriminaliteten
utgör. Enligt all tillgänglig statistik är utländska medborgare
kraftigt överrepresenterade bland dem som lagförs och döms för
brott. Det är därför väsentligt att de bestämmelser som reglerar
möjligheterna att utvisa sådana utländska medborgare ändras i
skärpande riktning. Utvisningsutredningen har lagt fram flera
sådana förslag, men enligt min åsikt är dessa inte tillräckligt
långtgående. Jag anser därför att regeringen vid beredningen av
betänkandet bör beakta vad som nu anförts. I likhet med
utskottet anser jag dock att denna beredning bör avvaktas, och
jag avstår därför från att reservera mig.