I betänkandet behandlas proposition 1993/94:250 Reformering av
det allmänna pensionssystemet. I propositionen föreslås
riktlinjer för ett nytt ålderspensionssystem. Riktlinjerna
grundar sig på förslag av den parlamentariskt sammansatta
Pensionsarbetsgruppen som företrädare för de fyra
regeringspartierna och Socialdemokraterna står bakom.
Reformen syftar till att skapa ett fristående
ålderspensionssystem, som skall vara robust för
samhällsekonomiska och demografiska förändringar. Det skall ges
en försäkringsmässig karaktär, samtidigt som de
fördelningspolitiska inslagen tydliggörs. Det syftar även till
att öka det samhälleliga sparandet och i högre grad än dagens
system stimulera arbetsutbudet.
Pensionsrätten utgör 18,5 % av pensionsgrundande inkomster upp
till ett förmånstak. Motsvarande belopp betalas in till systemet
i form av en ålderspensionsavgift. Av inbetalda avgifter används
huvuddelen till att finansiera utgående pensioner inom ramen för
ett fördelningssystem. En summa motsvarande 2 procentenheter av
ålderspensionsavgiften avsätts till en individuell premiereserv.
Pensionsrätt beräknas även för vissa studier,
värnpliktstjänstgöring samt s.k. barnår.
Ålderspensionen beräknas på summan av under livet intjänad
pensionsrätt, livsinkomstprincipen, delad med ett s.k.
delningstal. Delningstalet fastställs med utgångspunkt från
förväntad återstående livslängd vid tidpunkten för
pensioneringen. Utgående pensioner från fördelningssystemet
skall pris- och följsamhetsindexeras.
Pension från premiereservsystemet skall bestämmas av
avkastningen på fonderade medel och utgår enligt
försäkringsmässiga grunder.
I propositionen föreslås även riktinjer för ett
garantipensionssystem som skall ge alla pensionärer en
grundtrygghet. Garantipensionen utformas som en utfyllnad till
den inkomstrelaterade pensionen, men med en lägstagarantinivå.
Det nya systemet skall träda i kraft den 1 januari 1996, och
tillämpas fullt ut för personer födda år 1954 eller senare. De
som är födda år 1935 fram t.o.m. år 1953 får sin ålderspension
beräknad med ett successivt ökande antal 20-delar enligt det nya
systemets regler och resterande del enligt nuvarande system.
Personer födda före år 1935 omfattas även fortsättningsvis av
nuvarande system.
Utskottet tillstyrker propositionen men föreslår ett
tillkännagivande om att en spärregel för uttag av
inkomstrelaterad pension före 65 års ålder bör bli föremål för
fortsatt beredning. Utskottet gör i några avseenden också vissa
förtydliganden.
I betänkandet behandlas även en motion från den allmänna
motionstiden med begäran om en översyn av UD-makars
socialförsäkringsvillkor. Utskottet anser att det skall
ankomma på utrikesförvaltningen att snarast se till att
villkoren för makar och samboende till tjänstemän i
utrikesförvaltningen, såväl under vistelsen i utlandet som vid
återkomsten till Sverige, blir acceptabla, och särskilt skall
pensionsvillkoren förbättras. Ett tillkännagivande härom
föreslås.
Till betänkandet har fogats en reservation (nyd) och en
meningsyttring (v).
Propositionen
Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1993/94:250
Reformering av det allmänna pensionssystemet föreslagit
riksdagen att godkänna de föreslagna riktlinjerna för ett
reformerat ålderspensionssystem (avsnitten 4.1--4.9,
5.1--5.4, 5.5.1--5.5.4, 5.6, 5.7, 5.9, 5.10, 6.1--6.4, 7.1, 7.2,
8.1--8.5, 9.1, 9.2, 10.1--10.7, 11, 13.1--13.3 och 14).
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag till
riktlinjer för reformering av det allmänna pensionssystemet
godkänner Vänsterpartiets förslag till inriktning som i motionen
förordats,
2. att riksdagen -- om yrkande 1 avslås -- hos regeringen
begär att genomförandegruppen får i uppdrag att utreda om
förslaget till delning av pensionsrätt mellan makar är förenligt
med EES-avtalet,
3. att riksdagen -- om yrkande 1 avslås -- som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
garantipensionen.
1993/94:Sf53 av Margareta Winberg och Maj Britt Theorin (s)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om analys av förslaget om
premiereservsystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts beträffande delning av pensionspoäng samt
barnår.
1993/94:Sf54 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att vid delning av pensionsrätt mellan
makar mannens pension minskar med summa motsvarande den som
kvinnans eventuellt längre överlevnad kan komma att kosta
pensionssystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utgångspunkten skall vara delad
pensionsrätt för alla makar men med möjlighet till utträde,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utträde ur den delade pensionsrätten
bör göras av båda makarna gemensamt.
1993/94:Sf55 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av en frivillig grundpension
från 55 års ålder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att grundpensionen kan kombineras med en
väncheck,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om pensionsrätt för studier,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att pensionsrätt för barnår maximeras till
en normalfamiljs behov,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om pensionsrätt för förtidspensionärer,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att reglerna för pensionsuttag skall göras
mer flexibla och marknadsanpassade,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ålderspension från
premiereservsystemet skall kunna medges från 55 års ålder,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att reglerna för förtidspensionens
beviljande bör anpassas till en frivillig pensionsålder från 55
års ålder.
1993/94:Sf56 av Karin Wegestål och Nils Nordh (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en omfattande studie över den
klassbundna ohälsan i förhållande till pensionssystemets
utformning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en smidig samordning mellan
avtalspension och det offentliga pensionssystemet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av en noggrann utformning av
reglerna för övergången från folkpension till garantipension för
pensionärer inom det nuvarande pensionssystemet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en analys ur jämställdhetssynpunkt av
förslaget till reformering av det allmänna pensionssystemet.
1993/94:Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:250,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om premiereservsystem,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att pensionssystemet skall ha mer av
grundpensionskaraktär,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att både förmåner och avgifter skall gå
upp till maximalt 5,5 basbelopp i det nya systemet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det gamla systemet kan fortsätta med
maximalt 7,5 basbelopp men utan avgifter ovanför detta tak,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att egenavgiften till ålderspensionen
skall vara avdragsgill,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att premiereservdelen av pensionen skall
vara minst dubbelt så stor som regeringen föreslagit,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att avdragsrätten för privata
pensionsförsäkringar skall vara generösare,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att denna avdragsrätt även skall gälla för
make/makar,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att efter 60 års ålder pension endast
i form av ålderspension skall kunna förekomma,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information.
1993/94:Sf58 av Sigge Godin och Tage Påhlsson (fp, c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om alternativ till RFV som huvudman för
försäkringsfunktionen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:Sf202 av Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av UD-makars villkor inom
socialförsäkringssystemet.
1993/94:Sf218 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ett framtida pensionssystem måste
granskas ur ett övergripande jämställdhetsperspektiv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förlängd utredningstid för
Pensionsarbetsgruppen.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundpension.
Utskottet
Inledning
I proposition 1993/94:250 lägger regeringen fram riktlinjer
för ett reformerat ålderspensionssystem. Förslaget grundar sig
på det förslag som regeringspartiernas (m, fp, c och kds) och
Socialdemokraternas representanter i den parlamentariskt
sammansatta Pensionsarbetsgruppen lagt fram i betänkandet
Reformerat pensionssystem (SOU 1994:20). Betänkandet har
remissbehandlats och utvärderingen av remissinstansernas
synpunkter har skett i samråd med Pensionsarbetsgruppen.
Regeringen har härefter föreslagit vissa avvikelser från
arbetsgruppens förslag samt att vissa frågor hänskjuts till
ytterligare beredning. Företrädarna för regeringspartierna och
Socialdemokraterna i arbetsgruppen har ställt sig bakom
innehållet i propositionen och därmed de revideringar som gjorts
i förhållande till betänkandet. För att medverka vid den
fortsatta beredningen av reformen och för att vårda
överenskommelsen avser regeringen att tillkalla en
genomförandegrupp med representanter för de partier som står
bakom överenskommelsen. Partiernas företrädare har förklarat sig
överens om att inte ensidigt genomdriva förändringar i
pensionsreformens grundläggande beståndsdelar.
Finansutskottet, skatteutskottet och lagutskottet har yttrat
sig över propositionen och motionerna i de delar som berör resp.
utskotts beredningsområde. Yttrandena, FiU13y, SkU10y och LU5y
finns som bilagorna 1--3 till betänkandet.
Utrikesutskottet har yttrat sig över motion 1993/94:Sf202.
Yttrandet, UU6y, finns som bilaga 4 till betänkandet.
Utskottet har den 19 april 1994 hållit en offentlig utfrågning
om Pensionsarbetsgruppens förslag till nytt pensionssystem.
Utfrågningen redovisas i bilaga 5 till betänkandet.
Nuvarande pensionssystem
Folkpensionsförmåner inom den allmänna försäkringen utgörs av
ålderspension, förtidspension, efterlevandepension och
handikappersättning som utgör tillägg till pension. Som särskild
folkpensionsförmån finns även handikappersättning, vårdbidrag,
särskilt pensionstillägg, hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg (KBT). Det kommunala bostadstillägget ersätts
fr.o.m. år 1995 med ett statligt bostadstillägg.
Från tilläggspensioneringen utges förmåner i form av
ålderspension, förtidspension och efterlevandepension.
Enligt nu gällande bestämmelser har en försäkrad rätt till
ålderspension fr.o.m den månad han fyller 65 år. Ålderspension
enligt den allmänna försäkringen kan utges från
folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension (ATP).
Till ålderspension kan också utges särskilda pensionsförmåner,
bl.a. KBT, pensionstillskott och särskilt pensionstillägg.
Berättigad till folkpension i form av ålderspension är en
försäkrad som är bosatt i Sverige. För rätt till hel folkpension
krävs enligt regler som trätt i kraft den 1 januari 1993
antingen att den försäkrade under tiden fr.o.m. det år han
fyller 16 år t.o.m. det år han fyller 64 år varit bosatt i
Sverige i minst 40 år eller att han har 30 år med ATP-poäng. Är
nämnda villkor inte uppfyllda reduceras pensionen i motsvarande
mån.
Hel folkpension i form av ålderspension eller förtidspension
utgör 96 % av basbeloppet för ogift pensionär och 78,5 % av
basbeloppet för gift pensionär. Den som har låg eller ingen ATP
har även rätt till pensionstillskott med sådant belopp att det
tillsammans med eventuell ATP uppgår till 55,5 % av basbeloppet
vid ålderspension och med 105,5 % av basbeloppet vid
förtidspension. Basbeloppet minskas vid beräkningen av de nämnda
pensionsförmånerna med 2 %. Den som under längre tid vårdar
sjukt eller handikappat barn och på grund härav går miste om
förvärvsinkomster i vissa fall kan få ett särskilt
pensionstillägg med mellan 5 och 50 % av basbeloppet.
ATP beräknas på den genomsnittliga pensionspoängen för de 15
bästa inkomståren. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande
inkomsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet.
Såväl inkomst av anställning som inkomst av annat förvärvsarbete
är pensionsgrundande till den del inkomsten överstiger det vid
årets ingång gällande basbeloppet. Vid beräkningen bortses från
inkomster som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet. Som
inkomst anses även sjukpenning, föräldrapenning m.m. För full
ATP erfordras att pensionsgrundande inkomst tillgodoräknats för
minst 30 år. Som år för vilket pensionspoäng tillgodoräknats
likställs s.k. vårdår. Vårdår kan tillgodoräknas förälder som
under större delen av året vårdat barn som inte har fyllt tre
år. ATP:n utgör 60 % av basbeloppet multiplicerat med medeltalet
av pensionspoängen för de 15 bästa inkomståren.
En försäkrad har också möjlighet att göra förtida resp.
uppskjutet uttag av ålderspension. Förtida uttag kan ske
tidigast fr.o.m. den månad den försäkrade fyller 60 år.
Pensionsbeloppet minskas då med 0,5 % för varje månad pensionen
tas ut före den månad den försäkrade fyller 65 år. Minskningen
av pensionsbeloppet blir sedan livsvarig. På motsvarande sätt
innebär uppskjutet uttag av ålderspension att pensionsbeloppet
höjs med 0,7 % för varje månad som uttaget skjuts upp efter den
månad den försäkrade fyller 65 år. Hänsyn tas dock inte till tid
efter ingången av den månad under vilken den försäkrade fyllt 70
år. Förtida resp. uppskjutet uttag av pension måste i
förekommande fall avse såväl folkpension som tilläggspension.
Uttag av ålderspension kan avse hel, tre fjärdelar, halv eller
en fjärdedel av hel ålderspension.
Ålderspensioneringen inom folkpensioneringen finansieras med
skattemedel och en socialavgift som förs direkt till
statsbudgetens inkomstsida och behandlas som skattemedel. ATP
finansieras genom socialavgifter som tillförs den allmänna
pensionsfonden (AP-fonden).
Arbetsgivaravgifterna enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter utgörs bl.a. av folkpensionsavgift och
tilläggspensionsavgift. Avgiftsuttaget är för år 1994 för
folkpensionsavgiften 5,86 % och för tilläggspensionsavgiften 13
% av avgiftsunderlaget. Underlaget för beräkning av
arbetsgivaravgifterna utgörs i princip av summan av vad
arbetsgivaren under året har utgett som lön i pengar eller
skattepliktiga förmåner. För egenföretagare är
folkpensionsavgiften 6,03 %.
Ersättning från bl.a. socialförsäkringarna är
pensionsgrundande men föranleder inte uttag av avgift till
pensionssystemen.
För budgetåret 1994/95 beräknas utgifterna för
folkpensioneringen till drygt 70 miljarder kronor. Av utgifterna
avser ca en fjärdedel kostnader för förtidspensioneringen och
efterlevandepensionerna.
Under år 1993 har utgifterna för tilläggspensioner varit
101 438 miljoner kronor, och av AP-fondens ränteinkomster har
20 424 miljoner kronor använts för att täcka de utgifter som
inte kunnat täckas med arbetsgivaravgifterna. Fondens storlek
vid ingången av år 1994 var 586 426 miljoner kronor.
Det nuvarande systemets betalningsförmåga styrs som framgått
av arbetsgivaravgiftens storlek och av summan av utbetalda
löner. Summan av löner är naturligtvis kopplad till ekonomins
tillväxt. Genom att pensionerna är prisindexerade styrs
utbetalningarna av prisutvecklingen men även av intjänade
pensionsrättigheter. En annan faktor av betydelse är också den
demografiska utvecklingen. Några spärrar för utbetalningarnas
storlek finns inte i systemet.
Enligt beräkningar gjorda av Riksförsäkringsverket kommer --
med dagens regler -- utgifterna för ATP-pensioner till
ålderspensionärer att växa med ca 60 miljarder kronor eller 75 %
uttryckt i fasta priser under den närmaste tjugoårsperioden och
fördubblas fram till år 2025. Tillväxten i
bruttonationalprodukten (BNP) har då antagits uppgå till 2 % per
år. Utgifterna för folkpension till ålderspension är betydligt
mindre expansiva, eftersom denna förmån utgör ett fast belopp
och det dessutom kommer att ske en viss besparing vad gäller
pensionstillskotten. De samlade utgifterna för
ålderspensioneringen kan, vid 2 % årlig tillväxt, under de
närmaste två decennierna beräknas öka med ca 2 % per år räknat i
fasta priser och därefter med ca 1,5 % per år.
I propositionen framhålls att ålders- och förtidspensionernas
andel av samhällsekonomin har ökat kraftigt under de senare
åren, och utgifterna för pensioner inkl. bostadsstöd till
pensionärer beräknas år 1994 uppgå till 30 % av
förvärvsinkomsterna. Detta har också lett till en obalans i
relationen mellan inkomster från de avgifter som är destinerade
för pensionsändamål och de totala pensionsutgifterna. Intäkterna
från ATP-avgiften understeg de utbetalda pensionerna med drygt
20 miljarder kronor år 1993, och om inga åtgärder vidtas kommer
enligt propositionen detta gap att successivt vidgas, även vid
en förhållandevis god tillväxt. AP-fondens avkastning och så
småningom även dess behållning kommer i växande omfattning att
få tas i anspråk för löpande utbetalningar av ATP-pensioner. När
AP-fonden så småningom tömts kommer statsbudgeten att utsättas
för en mycket stor belastning om utställda löften om
ATP-pensioner trots detta skall kunna infrias. Detta
understryker enligt propositionen vikten av att en reformering
av pensionssystemet kommer till stånd.
Pensionsarbetsgruppens övervägande inför ett nytt system
Pensionsarbetsgruppen har redovisat de krav den anser bör
ställas på ett allmänt pensionssystem för att det skall kunna
fylla sin funktion. Reglerna i systemet bör vara överskådliga
och förutsebara. Förmånerna måste vara trovärdiga och
pensionssystemet måste uppfattas som rättvist, inte bara vad
avser utfallet för olika individer, utan även vad gäller
systemets omfördelning mellan generationerna. Ur
samhällsekonomisk synpunkt ställs krav på att pensionssystemet
på ett tillfredsställande sätt bidrar till sparandet, stimulerar
arbetsutbudet och har en långsiktigt tryggad finansiering genom
ett tillräckligt avgiftsuttag och förmåner som har en följsamhet
mot den samhällsekonomiska utvecklingen.
Pensionsarbetsgruppens bedömning är att det finns brister i
dagens system, men gruppen konstaterar att systemet under den
tid det varit i kraft fyllt en viktig roll genom att ge alla
trygghet på ålderdomen. Före ATP-reformen hade
pensionärskollektivet betydligt lägre inkomster än de
yrkesaktiva. Därefter ökade inkomststandarden för personer i
åldersgruppen 65--74 år med nära 80 % mellan åren 1967--1990,
medan motsvarande ökning för hela befolkningen uppgick till ca
45 %. De yngre pensionärernas inkomststandard motsvarar i dag
ca 85 % av löntagarnas. Pensionsarbetsgruppens slutsats är att
de socialpolitiska motiven bakom ATP-reformen för 35 år sedan i
stort sett har uppnåtts, nämligen att förbättra pensionärernas
standard. Förhållandena i dag motiverar enligt
Pensionsarbetsgruppen knappast ytterligare åtgärder för att
allmänt sett höja pensionärernas genomsnittliga standard i
förhållande till de yrkesaktiva.
Pensionsarbetsgruppen framhåller också att sedan mitten av
1970-talet har tillväxtförutsättningarna varit sämre än under
den tid dessförinnan när pensionssystemet byggdes upp. Under
1950- och 1960-talen uppgick den genomsnittliga BNP-tillväxten
till drygt 3,7 % per år, men den har under perioden efter år
1975 varit mindre än 2 % per år. Konjunktursvängningarna har
tenderat att bli kraftigare, och synen på möjligheterna att
stabilisera ekonomin är mer pessimistisk. Därmed ter sig enligt
Pensionsarbetsgruppen också kraven på att pensionssystemet skall
visa följsamhet gentemot den samhällsekonomiska utvecklingen mer
påträngande än då pensionssystemet formades.
Riktlinjerna för ett reformerat pensionssystem
Propositionen
Regeringen begär i propositionen godkännande av riktlinjerna
för ett reformerat ålderspensionssystem.
I propositionen anges att följande inriktning bör gälla för
det nya pensionssystemet.
Pensionssystemet skall göras mer följsamt mot
samhällsekonomisk och demografisk utveckling, och sambandet för
den enskilde mellan avgift och förmån skall stärkas. Ett
offentligt och obligatoriskt pensionssystem skall utgöra grunden
för den enskildes pensionsskydd.
Pensionsförmånerna skall baseras på förvärvsinkomsterna under
hela livet och inkomsterna väga lika tungt oavsett när de
tjänats in. Förmånerna skall vara avgiftsbestämda och vid dagens
medellivslängd allmänt sett ligga på ungefär samma nivå som i
nuvarande system. Taket för pensionsgrundande inkomster skall
räknas upp i takt med den allmänna standardökningen. I det
allmänna pensionssystemet skall ingå grundskydd för den som haft
låga eller inga förvärvsinkomster.
Huvuddelen av pensionssystemet skall vara uppbyggd som ett
fördelningssystem med kompletterande inslag av individuella
premiereserver.
Ålderspensionen skall särskiljas som en fristående
försäkringsgren och finansieras i sin helhet med pensionsavgift
som tas ut på alla inkomster som ger pensionsrätt. Avgiften
fastställs vid reformtillfället på försäkringsmässiga grunder
och ligger därefter fast. Fördelningsmässiga inslag görs tydliga
och finansieras över statsbudgeten som avgift till
ålderspensionssystemet.
Det reformerade systemet skall i första hand ta sikte på yngre
generationer. De som redan är pensionerade eller har få år kvar
till ålderspension skall inte beröras. För mellangenerationen
sker en stegvis övergång.
Beträffande pensionens storlek och intjänande av pensionsrätt
anges följande.
Det reformerade pensionssystemet skall ge en pension som utgör
ungefär samma andel av inkomsterna under förvärvsperioden som i
dagens system. I nuvarande pensionssystem kan en person som
förvärvsarbetar i normal omfattning räkna med att vid
pensioneringen få en kompensationsnivå på mellan ca 55 % och 65
% av slutlönen, förutsatt 2 % årlig realtillväxt och under vissa
förutsättningar i övrigt. Ett riktmärke för
Pensionsarbetsgruppen har varit att den som förvärvsarbetar i 40
år och haft en helt jämn inkomstutveckling som sammanfallit med
den genomsnittliga inkomstökningen i ekonomin skall få en
pension som uppgår till 55--60 % av inkomsten det sista året
före pensioneringen om han eller hon går i pension vid 65 års
ålder. Med den genomsnittliga livslängd som råder för närvarande
och med en antagen ekonomisk tillväxt på 1,5 % per år har
Pensionsarbetsgruppen bedömt att det härför krävs ett
avgiftsuttag på 18,5 % av de årliga pensionsgrundande
inkomsterna. Regeringen delar denna bedömning och föreslår att
avgiftsuttag och pensionsrätt i det reformerade pensionssystemet
skall uppgå till 18,5 % av den pensionsgrundande inkomsten.
Av avgiften skall en procentenhet, som innebär en höjning av
avgiftsuttaget, utformas som en egenavgift. Hur
ålderspensionsavgiften slutligen skall tas ut skall beredas
vidare efter samråd med arbetsmarknadens parter. Därvid skall
diskuteras förslag till växling från arbetsgivaravgift till
egenavgift.
Två procentenheter av den totala ålderspensionsavgiften skall
avsättas till ett premiereservsystem och ge pensionsrätt där.
Den nedre åldersgränsen för intjänande av pensionsrätt skall
vara 16 år. Någon övre åldersgräns skall inte finnas.
Pensionsrätt intjänas på grundval av inkomster av anställning,
uppdrag och annat förvärvsarbete (aktiv näringsverksamhet)
enligt samma principer som i dag. Pensionsrätt tillgodoräknas
från den första kronan av inkomsten varje år, om den sammanlagda
inkomsten uppgår till minst 25 % av basbeloppet (8 800 kr).
Endast inkomster upp till pensionssystemets tak är
pensionsgrundande.
Pensionsrätt skall i vissa fall även tillgodoräknas för
fiktiva inkomster. Så bör ske vid vissa studier, för barnår, vid
värnpliktstjänstgöring m.m.
För att pensionsrätt som intjänats på förvärvsinkomster
sedermera skall resultera i en ålderspension skall det vara
tillräckligt att pensionsrätt tillgodoräknats under ett enda år.
För pensionsrätt som grundas på värnpliktstjänstgöring och
barnår ställs däremot ytterligare krav.
Systemet görs mer följsamt mot samhällsekonomin bl.a. genom
att intjänade pensionsrättigheter inom fördelningssystemet
årligen skrivs upp med ett index som baseras på den procentuella
ökningen av de pensionsgrundande inkomsterna, PGI-index. Den
närmare utformningen av PGI-index skall dock övervägas vidare.
Dessutom skall taket för pensionsgrundande inkomster, som för år
1995 t.o.m. år 2000 utgör 7,5 basbelopp, för år därefter skrivas
upp med samma PGI-index som används för att skriva upp de
intjänade pensionsrätterna. Vidare skall utgående pensioner
pris- och följsamhetsindexeras (verklig tillväxt minskad med den
tillväxtnorm som används för beräkning av utgående pensioner).
Pensionen från premiereservsystemet bestäms av avkastningen på
fonderade medel och utgår enligt försäkringsmässiga grunder.
Motioner
I två motioner, Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkande
1 och Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 1, yrkas avslag
på propositionen.
I motion Sf57 anför Harriet Colliander m.fl. att det
föreslagna systemet till större delen är ett fördelningssystem
av kedjebrevskaraktär. Motionärerna förordar i stället en
övergång snarast möjligt till ett premiereservsystem. Förslag om
hur detta skulle kunna genomföras har bl.a. förts fram av
försäkringsbolaget Skandia. Motionärerna begär i yrkande 2 ett
tillkännagivande härom. Beträffande regeringens förslag anför
motionärerna (yrkandena 3--5) att det nya pensionssystemet bör
ha mer av grundpensionskaraktär, och att förmåner och avgifter
bör avse högst 5,5 basbelopp. Däremot kan taket i det gamla
systemet även fortsättningsvis vara 7,5 basbelopp. Avgifter
skall dock inte tas ut ovanför detta tak. Motionärerna anför
vidare i yrkande 11 att, såvitt gäller information om
pensionsrätten inom fördelningssystemet, den enskilde inte skall
få ges uppfattningen att han har ett eget konto av motsvarande
omfattning.
I motion Sf52 anför Gudrun Schyman m.fl. att regeringens
förslag innebär ett systemskifte. Fördelningspolitiska inslag
försvinner genom att egenavgiften inte tas ut över taket 7,5
basbelopp. Det offentliga sparandet minskar, och det byggs upp
ett stort privat sparande genom premiereservsystemet.
Motionärerna anser att livsinkomstprincipen medför att
pensionens andel av slutlönen blir lägre för fler personer i det
nya systemet. Förslaget öppnar för en privatisering av
pensionssystemet i framtiden. Enligt motionärerna är det
krångligare, mindre överskådligt och mer byråkratiskt än dagens
pensionssystem. Det är inte heller säkert att det är ett
samhällsekonomiskt stabilt pensionssystem. Motionärerna
föreslår i stället en form av modifierat ATP-system, där
pensionen räknas på de genomsnittligt 30 bästa åren. I ett
sådant system finns utrymme för att studera, göra värnplikt,
skaffa barn m.m. Även det av motionärerna föreslagna systemet
skall göras samhällsekonomiskt följsamt genom att utgående
pensioner och taket 7,5 basbelopp reallöneindexeras. Det skall
finansieras genom arbetsgivaravgifter och skatter som tas ut på
hela lönesumman. Det inkomstrelaterade systemet bör enligt
motionärerna kompletteras med en garantipension på en högre nivå
-- 2,6 basbelopp -- än vad regeringen föreslagit. Motionärerna
begär i yrkande 1 även godkännande av denna inriktning av ett
nytt pensionssystem.
Karin Wegestål och Nils Nordh (s) hänvisar i motion Sf56 till
att regeringen i proposition 1993/94:147 föreslagit att förslag
och beslut inom olika politikområden bör analyseras ur ett
jämställdhetsperspektiv för att klarlägga konsekvenserna för
kvinnor resp. män. Enligt motionärerna finns det en påtaglig
risk för att avståndet mellan männens och kvinnornas pensioner
kommer att öka. Motionärerna anser att den kompensation som
kvinnorna erbjuds i förslaget till ett reformerat pensionssystem
-- barnårsrätten och den delade pensionsrätten -- är negativ ur
jämställdhetssynpunkt. I motionen kommenteras vissa
undersökningar som finns redovisade i Pensionsarbetsgruppens
betänkande. Motionärerna konstaterar att vilket system man än
väljer måste pensionerna rymmas inom den ekonomiska ramen. Det
intressanta är hur det tillgängliga utrymmet skall fördelas
bland pensionärerna. Kunskap om en viktig del i detta sammanhang
bör enligt motionärerna kunna fås genom att en
jämställdhetsanalys görs inför det slutliga förslaget (yrkande
4).
I en motion från den allmänna motionstiden, Sf218 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) yrkande 1, anför motionärerna, med
utgångspunkt i Pensionsarbetsgruppens skiss, att de föreslagna
förändringarna skulle missgynna kvinnor eftersom pensionen skall
grundas på livsinkomst. Härigenom tvingar man kvinnor att
anpassa sina förvärvsmönster till en manlig norm.
Livsinkomstprincipen uppmanar inte män att dela på hemansvaret
eller kvinnor att föda barn. Den uppmuntrar inte heller till
studier eller vidareutbildning. Motionärerna kritiserar också
förslag om delad pensionsrätt och om barnår ur ett
jämställdhetsperspektiv. I motionen anförs också att omotiverade
löneskillnader och en undervärdering av kvinnors arbete får
konsekvenser på socialförsäkringsområdet. Det är därför
nödvändigt att ett framtida pensionssystem granskas ur ett
övergripande jämställdhetsperspektiv, och motionärerna begär ett
tillkännagivande härom. Vidare anser motionärerna att
Pensionsarbetsgruppen bör få förlängd utredningstid till efter
valet (yrkande 2).
I motion Sf55 av Claus Zaar (nyd) yrkandena 1, 2 och 6--8
föreslår motionären ett system med en frivillig grundpension som
skall kunna tas ut från 55 års ålder och som skall kunna
kombineras med en "väncheck". Från samma ålder skall också uttag
av ålderspension från premiereservsystemet kunna medges. Vidare
bör reglerna för beviljande av förtidspension anpassas till den
frivilliga pensionsåldern 55 år.
Utskottets bedömning
Finansutskottet och skatteutskottet har i yttranden över
propositionen (1993/94:FiU13y och 1993/94:SkU10y) uttalat
behovet av en reformering av pensionssystemet. Utskotten har
också framhållit värdet av att förslagen bygger på ett brett
parlamentariskt stöd.
Socialförsäkringsutskottet, som vid en offentlig utfrågning
den 19 april 1994 fått ytterligare underlag för bedömning av
pensionsförslaget (utskrifter från utfrågningen finns i bilaga 5
till betänkandet), instämmer i denna bedömning. Enligt utskottet
är det särskilt viktigt att det nya systemet görs mer följsamt
mot den samhällsekonomiska och demografiska utvecklingen. Även
finansutskottet framhåller vikten av följsamhet mot den
samhällsekonomiska utvecklingen och anser att det föreslagna
systemet uppfyller kravet i detta avseende.
Inriktningen på det nya systemet bör även vara att stärka
sambandet mellan förvärvsinkomster och pension samt bidra till
ett ökat sparande. Socialförsäkringsutskottet ser också ett
stort värde i att ålderspensionssystemet utgör ett självständigt
system. Finansutskottet framhåller i sitt yttrande att det
härigenom blir möjligt att följa utvecklingen av
ålderspensionssystemets inkomster och utgifter, vilket är
förutsättningen för att kunna bestämma förmånernas storlek. En
sådan ordning skapar också ett förtroende för pensionssystemets
stabilitet och förmåga att garantera pensionsförmånerna.
Socialförsäkringsutskottet vill liksom finansutskottet
understryka vikten av att eventuella påfrestningar på systemet
som kan uppkomma hanteras inom detta. Det är en nödvändig
förutsättning för att systemet skall fungera på ett
samhällsekonomiskt tillfredsställande sätt att inte
statsbudgeten automatiskt belastas vid påfrestningar i systemet.
I sitt yttrande konstaterar finansutskottet med
tillfredsställelse att med den föreslagna utformningen av
ålderspensionssystemet undviks detta.
I propositionen anges att det reformerade pensionssystemet
skall ge en pension som utgör ungefär samma andel av inkomsterna
under förvärvsperioden som i dagens system. Avgiften och
därigenom också pensionsrätten föreslås motsvara 18,5 % av den
pensionsgrundande inkomsten. Avgiften skall därefter ligga fast.
Finansutskottet anser att denna avgiftsnivå innebär en rimlig
avvägning mellan olika konkurrerande värden, och
socialförsäkringsutskottet delar denna uppfattning.
Socialförsäkringsutskottet, som anser att man måste räkna med
att pensionsbeloppen i det nya systemet genomsnittligt sett kan
komma att ligga på en lägre nivå än vad som för närvarande
gäller, kan liksom finansutskottet och skatteutskottet ställa
sig bakom den huvudsakliga inriktningen på en pensionsreform,
och utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna Sf52
yrkande 1 och Sf57 yrkandena 1--5. Utskottet förutsätter med
anledning av vad som anförts i motion Sf57 yrkande 11 att den
årliga information som skall lämnas om den intjänade
pensionsrättens storlek är korrekt utformad. Yrkandet bör lämnas
utan bifall. Vidare finner utskottet inte anledning förorda ett
frivilligt grundpensionssystem, varför även motion Sf55
yrkandena 1, 2 och 6--8 avstyrks.
I två motioner, Sf56 yrkande 4 och Sf218 yrkande 1, tas upp
jämställdhetsaspekter på pensionsförslaget.
Utskottet vill hänvisa till att Pensionsarbetsgruppen inför
sitt förslag har gjort en analys av vad såväl det nuvarande som
det föreslagna systemet kan komma att innebära för storleken av
kvinnors resp. mäns framtida pensioner. Denna analys har också
legat till grund för förslagen i propositionen.
I propositionen anges att med dagens ordning, där endast
förvärvsinkomster under ett begränsat antal år under yrkeslivet
har betydelse för pensionsförmånerna, ges den som under en
period avstått från förvärvsarbete eller arbetat deltid
möjlighet att i pensionshänseende kompensera detta under andra
år. Enligt regeringens mening skall pensionssystemets
intjänanderegler inte generellt utformas utifrån de
fördelningspolitiska hänsyn som det finns anledning att ta. I
propositionen anges att arbetsgruppens material tyder på att
dagens regler inte ger ett för kvinnorna så gynnsamt utfall som
debatten i denna fråga ibland ger intryck av. Enligt regeringen
tas ambitionerna om ett gott utfall för både män och kvinnor
bättre till vara genom att ett inkomstbaserat system
kompletteras med särskilda regler för pensionsrätt för den som
har små barn. Även framöver bör alltså en förälder med i princip
bibehållna pensionsförmåner under en på visst sätt avgränsad tid
kunna avstå från förvärvsarbete helt eller delvis för att ta
hand om sina barn. Det är enligt regeringen inte en uppgift för
pensionssystemet att kompensera de löneskillnader m.m. som kan
råda under yrkeslivet.
Som utskottet ovan nämnt bör sambandet mellan
förvärvsinkomster och pension stärkas. Så bör ske genom att
pension enligt det reformerade systemet grundas på de samlade
förvärvsinkomsterna under en persons livstid. Detta ger också
goda möjligheter för enskilda att påverka storleken av pensionen
genom ökade förvärvsinkomster. Endast i vissa särskilt angivna
fall skall pensionsrätt beräknas på fiktiva inkomster, som då
finansieras över statsbudgeten eller av annat
försäkringssystem.
Det är samtidigt viktigt att det nya pensionssystemet inte
missgynnar kvinnor. Enligt utskottets mening innebär regeringens
förslag en rimlig avvägning i detta avseende. Med hänsyn till de
analyser som föregått regeringsförslaget är någon ytterligare
analys ur jämställdhetsperspektiv inte påkallad. Det är
emellertid viktigt att man följer utvecklingen från
jämställdhetssynpunkt under införandefasen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
Sf56 yrkande 4 och Sf218 yrkande 1. Eftersom
Pensionsarbetsgruppen nu är upplöst bör yrkande 2 i motion Sf218
inte föranleda någon åtgärd.
I propositionen anges att regeringen skall återkomma under år
1995 med förslag till lagreglering som avses träda i kraft den 1
januari 1996 jämte förslag om övriga frågor.
Enligt utskottets uppfattning förestår ett omfattande arbete
såväl med att utforma lagförslag som att förbereda den
administrativa hanteringen. Som anges i olika avsnitt nedan
återstår också ett antal frågor som ytterligare måste beredas
och, såvitt gäller utformningen av premiereservsystemet och
ändringar i äktenskapsbalken, utredas av särskilda utredare.
Enligt utskottets mening är det viktigt att lagförslag hinner
behandlas av riksdagen i sådan tid att det nya systemet kan
träda i kraft den 1 januari 1996. Utskottet vill därvid erinra
om att enligt förslag till ny ordning för budgetarbetet i
riksdagen skall hösten ägnas åt budgetarbete.
Socialförsäkringsutskottet förutsätter att man vid utformandet
av det närmare regelverket, i enlighet med vad skatteutskottet
framhållit, eftersträvar enkla, lättförståeliga och
lätthanterliga regler. Skatteutskottet har i sitt yttrande också
påpekat innebörden av deklarationspliktsgränsen. Vidare anser
skatteutskottet att det bör ytterligare övervägas hur
sjömansinkomster och förmåner av olika slag enklast bör infogas
i systemet. Enligt socialförsäkringsutskottet ingår dessa frågor
naturligt i det fortsatta beredningsarbetet.
Utskottet vill i detta sammanhang även ta upp frågan om
betydelsen för pensionsrätten av om ålderspensionsavgift
faktiskt erläggs. I propositionen anges att
ålderspensionsavgiften i det reformerade systemet skall vara
försäkringsmässigt fastställd, på så sätt att de avgifter som
betalas in under förvärvstiden motsvarar de pensionsförmåner som
den försäkrade statistiskt sett kan förväntas få ut som
ålderspensionär. Den intjänade pensionsrätten skall därför
överensstämma med de avgifter som betalas in. Vidare anges att i
likhet med i dag skall det dock vara inkomsten och inte avgiften
som läggs till grund för beräkning av själva pensionsrätten. I
det fall avgifter inte erlagts bortfaller normalt inte
pensionsrätten med undantag för egenföretagare.
Utskottet förutsätter att man vid den fortsatta beredningen
ytterligare överväger om och i vilken mån krav skall ställas på
att egenavgift faktiskt inbetalats, i vart fall vad gäller
premiereservsystemet.
Premiereservsystemet
I propositionen föreslås att två procentenheter av
ålderspensionsavgiften på 18,5 % skall avsättas till ett
premiereservsystem. Avsättningar skall göras för personer födda
år 1939 eller senare. Propositionen avviker i detta avseende
från Pensionsarbetsgruppens förslag som innebar att avsättningar
skulle göras för dem som är födda år 1944 eller senare. För
årsklasserna 1939--1953 görs en kvoterad avsättning. Först sedan
ålderspensionsavgiften betalats in till Riksförsäkringsverket
skall en uppdelning ske mellan avsättningar till
fördelningssystemet respektive premiereservsystemet.
Premiereservavgiften skall förvaltas i särskild ordning i
avvaktan på att taxeringarna året därpå utvisat hur mycket som
varje individ intjänat i pensionsrätt. Avgifterna till
premiereservsystemet skall därefter, tillsammans med
avkastningen under den tid avgifterna förvaltats i särskild
ordning, sättas in på pensionskonton som är knutna till enskilda
individer innefattande civilrättsligt bindande åtaganden.
Storleken av ålderspensionen inom premiereservsystemet skall
beräknas på försäkringsmässiga grunder enligt i huvudsak samma
principer som gäller för frivilliga pensionsförsäkringar. Samma
princip om likabehandling av män och kvinnor som tillämpas i
fördelningssystemet skall dock gälla också inom
premiereservsystemet. Inom systemet skall också finnas möjlighet
att välja ett utökat efterlevandeskydd. I propositionen
framhålls, mot bakgrund av vad som framkommit vid
remissbehandlingen, att den närmare utformningen av
efterlevandeskyddet får utredas vidare. Som utgångspunkt bör
därvid gälla att efterlevandeskyddet utformas som ett
återbetalningsskydd, dvs. att ett belopp motsvarande inbetalda
premier vid dödsfall utbetalas till efterlevande.
Försäkringsfunktionen i systemet skall handhas centralt av
Riksförsäkringsverket. Förvaltningen skall däremot utövas av
kapitalförvaltare som den enskilde försäkringstagaren själv får
välja. Såväl Pensionsarbetsgruppen som regeringen har varit
inriktade på att skapa förutsättningar för etablering av en
mångfald kapitalförvaltare med olika inriktning. En eller flera
statliga kapitalförvaltare inrättas för ändamålet, vilka skall
verka på strikt marknadsmässiga grunder och i konkurrens med de
privata kapitalförvaltarna. För de statliga kapitalförvaltarna
skall fullt ut gälla samma placeringsregler som för de privata.
Enligt propositionen bör premiereservsystemet utformas så att
enskilda kapitalförvaltare inte blir alltför stora eller får ett
betydande ägarinflytande i enskilda företag.
För sådana försäkrade som inte själva väljer någon
kapitalförvaltare skall det finnas andra statliga
kapitalförvaltare för vilka i princip skall gälla samma
placeringsregler som för sådana förvaltare som valts av
försäkringstagarna, dock att dessa andra statliga
kapitalförvaltare inte får äga aktier annat än i aktiefonder.
Mellan dessa andra statliga kapitalförvaltare skall också göras
en utjämning av skillnaderna i avkastningen på förvaltat
kapital. Vid utformningen av den statliga kapitalförvaltningen
för personer som inte själva väljer förvaltare bör AP-fondens
kompetens och erfarenhet tas till vara.
Förvaltning av pensionsmedel föreslås få bedrivas endast efter
tillstånd som meddelas av Finansinspektionen. Samtliga
kapitalförvaltare skall också enligt propositionen stå under
löpande tillsyn av inspektionen.
Arbetsgruppen har ansett att premiereservsystemet skall
omfattas av en viss garanterad avkastning, eftersom
premiereservsystemet föreslås bli en del av ett allmänt
pensionssystem inom vilket det inte kan accepteras att det finns
risk för att alltför stora skillnader i pensionsnivåer uppstår
beroende på vilken kapitalförvaltare den enskilde
försäkringstagaren väljer. Regeringen uppger att den delar
denna grundläggande syn på förvaltningen. Under
remissbehandlingen har emellertid framhållits att det kan finnas
problem med att ha en garanterad avkastning i kombination med
dels en obligatorisk bytesrätt av kapitalförvaltare, dels en
försäkringsgivare som inte ansvarar för kapitalförvaltningen.
Regeringen anser att dessa invändningar har sådan tyngd att
frågan bör utredas vidare med utgångspunkt i bl.a. regeringens
grundläggande syn på förvaltningen. Därvid bör övervägas om inte
de skyddsintressen som ligger i en avkastningsgaranti kan
tillgodoses på ett lika ändamålsenligt sätt genom
placeringsreglernas utformning. Regeringen anser att
riktlinjerna för det fortsatta utredningsarbetet i detta
hänseende bör utgöras av de placeringsregler som gäller eller --
med hänsyn till att förslag nyligen lagts fram om ändrade regler
(Ds 1993:57) -- kommer att gälla för livförsäkringsbolagen.
Liksom arbetsgruppen avvisar regeringen tanken på att staten
skall stå som yttersta garant för pensionen inom
premiereservsystemet.
Med hänsyn till omfattningen av det kapital som medlen inom
premiereservsystemet sammantaget så småningom kommer att omfatta
-- i fullfunktion ca 50 % av BNP -- kan det enligt regeringen
finnas skäl att överväga starkare restriktioner för placering i
tillgångar i utlandet eller i utländsk valuta, i den mån detta
är förenligt med EES-avtalets regler. Motivet härför är dels att
undvika ett valutautflöde, dels att regeringen ser det som en
uppgift för premiereservsystemet att tillföra kapital till den
svenska kapitalmarknaden.
En fråga som hänger samman med placeringsreglerna och som
enligt propositionen också bör utredas vidare är den närmare
regleringen av vilka krav som bör ställas på kapitalförvaltaren.
Därvid kommer det enligt propositionen att vara av betydelse hur
frågan om olika metoder för att skydda försäkringstagarnas medel
-- genom placeringsreglernas utformning eller avkastningsgaranti
-- löses. Andra frågor som också bör utredas vidare är frågan om
"avkastningsmarginal" för kapitalförvaltaren liksom frågan om i
vilken form förvaltningen skall ske. De tänkbara alternativa
former som bör utredas är att kapitalförvaltaren fungerar som
ett fondbolag, eller som ett livförsäkringsbolag.
En fråga som enligt regeringen också kräver ytterligare
utredning är hur s.k. arvsvinster skall hanteras inom
premiereservsystemet. Regeringen anser att utgångspunkten bör
vara att Riksförsäkringsverket centralt skall hantera de över-
resp. underskott som uppkommer på grund av dödsfall bland
försäkringstagarna.
Riksförsäkringsverket skall ansvara för inbetalningen av den
enskildes premiebelopp till kapitalförvaltaren. Denne skall
varje år fastställa avkastning och tillgodohavande på de
individuella kontona och rapportera detta till
Riksförsäkringsverket, som bokför uppgifterna på
premiereservkontona och för upp dem på det årliga
pensionsbeskedet. Kapitalförvaltaren bör också underrätta den
enskilde försäkrade om hur insatta medel är placerade.
Förvaltade medel skall, oberoende av om de är statligt eller
privat placerade, behandlas lika i skattehänseende.
I Riksförsäkringsverkets försäkringsfunktion ingår också att
beräkna pensionsbeloppen och utbetala pensionerna. I princip
skall samma regler gälla för uttag av ålderspension från
premiereservsystemet som från fördelningssystemet.
I propositionen föreslås också att till dess kommande regler
om kapitalförvaltning trätt i kraft, vilket beräknas kunna ske
tidigast den 1 januari 1996, skall medel som avsätts till
premiereservsystemet förvaltas interimistiskt.
Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att denna förvaltning skall
ske inom ramen för AP-fondens förvaltning. Regeringen anser att
även andra alternativ bör övervägas för den interimistiska
förvaltningen och anger som ett tänkbart alternativ att medlen
sätts in på ett konto i Riksgäldskontoret, t.ex. mot ränta
motsvarande den för statsskuldväxlar. Även avkastningen under
den tid medlen förvaltas interimistiskt skall påföras
pensionstagarnas konton.
I motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkande 7
begärs ett tillkännagivande om att premiereservdelen av
pensionen skall vara minst dubbelt så stor som regeringen
föreslagit.
Regeringen har i propositionen framhållit att om en större
andel av den totala ålderspensionsavgiften skulle avsättas till
en premiereserv skulle återstoden inte komma att räcka till för
att täcka de löpande utbetalningarna från fördelningssystemet
utan att avgiften höjdes.
Finansutskottet har beträffande detta yrkande framhållit att
utskottet inte har några erinringar mot den bedömning som
Pensionsarbetsgruppen och regeringen gjort när det gäller
fördelningen mellan fördelningssystemet och
premiereservsystemet. Socialförsäkringsutskottet har samma
uppfattning och anser samtidigt att det inte finns skäl att
föreslå ett högre avgiftsuttag för att den vägen höja
avgiftsuttaget till premiereservsystemet. Utskottet biträder
sålunda propositionen och avstyrker bifall till motion Sf57
yrkande 7.
I motion Sf53 av Margareta Winberg och Maj Britt Theorin (s)
yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om en analys av förslaget
om premiereservsystem. Motionärerna framhåller att regeringens
förslag innebär att de nuvarande AP-fonderna används samtidigt
som premiereserverna bygger upp ett stort kapital hos privata
fondförvaltare. Dessa privata fonder kan, till skillnad från de
kollektiva, användas utan hänsyn till nationens behov eller
intresse av kapital. Motionärerna menar att dessa förhållanden
inte är tillräckligt belysta.
Finansutskottet har anfört att utskottet inte kan dela den oro
motionärerna uttrycker för premiereservsystemet i detta
hänseende. Motionärernas påstående kan, anför utskottet, tolkas
som att vissa investeringar skulle kunna riskera att bli
ofinansierade i ett system med privata fonder. Investeringar
bedöms emellertid utifrån den avkastning och risk de förväntas
ge och innebära. Syftar motionärerna på offentliga investeringar
i t.ex. infrastruktur och skolor torde risken vara obefintlig
eftersom offentliga institutioner står som garant.
Socialförsäkringsutskottet avstyrker på grund av det anförda
bifall till motion Sf53 yrkande 1.
Sigge Godin (fp) och Tage Påhlsson (c) begär i motion Sf58 ett
tillkännagivande om vad som anförts om alternativ till
Riksförsäkringsverket som huvudman för försäkringsfunktionen.
Motionärerna hänvisar till att flera tunga remissinstanser anser
att försäkringsfunktionen inom premiereservsystemet inte bör
handhas av Riksförsäkringsverket. Starka skäl, såväl
principiella som praktiska, talar för dels en tydlig åtskillnad
mellan fördelningssystemet och premiereservsystemet, dels en
sammanhållen försäkrings- och kapitalförvaltningsfunktion. Mot
den bakgrunden bör enligt motionärerna den nya
försäkringsverksamheten läggas på annat ställe än hos
Riksförsäkringsverket. Motionärerna erinrar om att system och
rutiner för bl.a. avgifter, förvaltning av medel, redovisning
till fondförvaltare och aktuariehantering måste byggas upp och
kräver ny kompetens hos Riksförsäkringsverket och att
extraordinära insatser behövs för att klara detta. De erinrar
också om att hos Statens löne- och pensionsverk,
försäkringsbolag och andra pensionsadministratörer finns redan
aktuariell kompetens och administrativ personal som är van att
hantera denna typ av försäkringar. Där finns också operativa
system som löpande hanterar stora kollektiv. Motionärerna pekar
också på att premiereservsystemet bör vara ett system som står
på egna ben och på värdet av att det för den enskilde tydliggörs
skillnaderna mellan hans båda pensionskonton och vad det i det
ena eller i det andra fallet är som påverkar pensionskapitalets
utveckling.
Som framgår ovan finns det ett antal frågor när det gäller
premiereservsystemets slutliga utformning som måste lösas. Dessa
frågor hänför sig dock i huvudsak till
kapitalförvaltningsfunktionen, medan enighet nåtts om att
Riksförsäkringsverket skall ha hand om försäkringsfunktionen.
Utskottets uppfattning är att i ett statligt pensionssystem
försäkringsfunktionen bör handhas av ett statligt organ. Av
redan existerande alternativ till Riksförsäkringsverket ligger i
så fall Statens löne- och pensionsverk närmast till hands.
Utskottet anser att det förefaller rimligt att utgångspunkten
fortfarande är att Riksförsäkringsverket har hand om
försäkringsfunktionen. Skulle det emellertid i det fortsatta
utredningsarbetet om hur kapitalförvaltningen närmare skall
utformas visa sig att funktionen med större fördel kan läggas på
ett annat statligt organ finns det från utskottets sida inget
hinder mot att man tar upp en sådan diskussion mellan de partier
som står bakom överenskommelsen. Med det anförda får motion Sf58
anses besvarad.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner de riktlinjer som
regeringen lagt fram om pensionsrätt i premiereservsystemet,
avsättning till premiereservsystemet och interimistisk
förvaltning. Med hänsyn till att pensionsrätten på grund av
kvotberäkningen i kombination med lägsta belopp som ger
pensionsrätt kan komma att röra sig om i sammanhanget mycket
obetydliga belopp, anser utskottet dock att det av
administrativa skäl finns anledning att överväga en lägsta gräns
för det årliga belopp som jämte avkastning skall förvaltas på
enskilt konto inom premiereservsystemet och om belopp under
denna gräns i stället kan läggas i fördelningssystemet.
Utskottet kan ansluta sig till vad som anförts om de
huvudsakliga principerna för förvaltningen av premiereservdelen.
Utskottet anser dock att det i denna del på grund av frågornas
komplexitet även fortsättningsvis skall finnas utrymme för de
partier som står bakom förslaget att, i de delar som ytterligare
skall utredas eller som annars kan komma att beröras av
resultatet av utredningsarbetet, utforma de kommande
bestämmelserna på det sätt som visar sig mest ändamålsenligt.
Pensionsrätt på fiktiva inkomster
Propositionen
Socialförsäkringsersättningar
De socialförsäkringsersättningar och andra inkomster som i dag
är pensionsgrundande skall vara det också i det reformerade
systemet. För förfluten tid skall pensionsrätt tillgodoräknas
bara för tid då resp. förmån varit pensionsgrundande och för det
faktiska beloppet. Såvitt gäller sjukpenning och dagpenning från
arbetslöshetskassa för tid efter 14 dagar skall pensionsrätt
dessutom tillgodoräknas för en fiktiv inkomst motsvarande 10 %
av den inkomst upp till resp. tak som legat till grund för att
bestämma sjukpenningen samt dagpenningen från
arbetslöshetskassa. För rehabiliteringspenning skall den fiktiva
inkomsten vara 5 %. -- Fiktiv inkomst skall inte beräknas
retroaktivt.
Pensionsrätt för studier
I propositionen föreslås att pensionsrätt skall kunna
tillgodoräknas vid studier som omfattas av studiemedelssystemet.
Av bl.a. kostnadsskäl skall pensionsrätt för studier inte ges
för förfluten tid. Reglerna bör dock kunna ges verkan från år
1995.
Pensionsarbetsgruppen föreslog att studiebidraget inom
studiemedelssystemet skulle göras pensionsgrundande och
skattepliktigt. Nivån för studiebidraget skulle höjas och
avpassas så att den studerandes disponibla inkomst inte sänks.
I propositionen anges att det kan vara förenat med betydande
praktiska svårigheter att utforma studiemedelssystemet så att
det inte uppkommer totalt sett ökade eller minskade
skatteintäkter på sidoinkomster. Regeringen anser med hänsyn
härtill att den närmare tekniska utformningen av pensionsrätt
vid studier bör beredas vidare. Vid sidan om den av
arbetsgruppen föreslagna lösningen kan därvid övervägas även
andra lösningar, som ger i huvudsak ett likartat utfall.
Barnårsrätt
Pensionsrätt för vård av barn, barnårsrätt, skall
tillgodoräknas förälder eller viss annan person. För ett och
samma barn och år skall i princip bara en av barnets föräldrar
kunna tillgodoräknas barnårsrätt.
Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att huvudregeln skall
vara att barnårsrätt skall kunna tillgodoräknas den som under
större delen av året har varit vårdnadshavare för ett barn och
då stadigvarande sammanbott med barnet. Sammanlevande föräldrar
får välja vem av dem som skall tillgodoräknas barnårsrätten. Om
föräldrarna inte anmält sitt val skall, enligt arbetsgruppen,
barnårsrätten tillkomma barnets moder. Styvföräldrar skall under
vissa förutsättningar kunna tillgodoräknas barnårsrätt.
Enligt regeringen bör den närmare utformningen av reglerna om
vem som skall få tillgodoräkna sig barnårsrätt ske under det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
Barnårsrätt uppkommer genom att en fiktiv inkomst beräknas
enligt det förmånligaste av följande beräkningssätt:
1. en utfyllnad till 75 % av genomsnittsinkomsten för alla
försäkrade (ca 124 000 kr år 1994),
2. en utfyllnad till den enskildes PGI året före barnets
födelse,
3. en fast fiktiv inkomst om ett löneindexerat basbelopp (s.k.
kork) som tillägg till förvärvsinkomst.
Barnårsrätt skall i princip kunna tillgodoräknas under barnets
första fyra levnadsår eller -- om det samtidigt finns
ytterligare barn under fyra års ålder -- till dess yngsta barnet
fyller fyra år.
Barnårsrätt ger upphov till ålderspension (från såväl
fördelnings- som premiereservsystemet) endast om avgifter för
förvärvsinkomster om lägst ett lönebasbelopp varje år har
erlagts under minst tre år och avgifterna sammanlagt uppgår till
minst ett lönebasbelopp. Därvid beaktas inte pensionsrätt genom
delning.
Barnårsrätt skall kunna tillgodoräknas också för tid före
ikraftträdandet av det reformerade pensionssystemet. Frågan hur
det praktiskt och tekniskt skall gå till måste beredas vidare.
Därvid bör även frågan om delning av barnårsrätt enligt
korkmodell övervägas.
I propositionen anges att den närmare utformningen av
barnårsrätt för förtidspensionär får beslutas sedan ställning
tagits till förtidspensionernas framtida utformning.
Värnpliktsrätt
Pensionsrätt föreslås införas för värnpliktstjänstgöring i
form av grundutbildning samt för vapenfri grundutbildning och
militär grundutbildning för kvinnor, om tjänstgöringen eller
utbildningen pågått minst fyra månader. För varje månad
tillgodoräknas pensionsrätt på basis av en fiktiv årsinkomst
motsvarande 50 % av genomsnittsinkomsten för alla försäkrade (ca
83 000 kr år 1994). Värnpliktsrätt skall kunna ges fr.o.m. år
1995.
Samma krav som vid barnårsrätt på att avgifter av viss
omfattning har erlagts skall gälla för att värnpliktsrätt skall
ge rätt till ålderspension.
Regeringen anger, med hänvisning till att beredningsarbete
pågår med inriktning på införande av en s.k. totalförsvarsplikt,
att frågan om samtliga totalförsvarspliktiga skall ges
pensionsrätt måste övervägas.
Pensionsrätt för förtidspensionärer
Den som uppbär förtidspension som beräknats enligt nuvarande
ATP-regler föreslås tjäna in ålderspension på fiktiv inkomst
motsvarande antagandepoängen med tillägg för en pensionspoäng,
multiplicerat med basbeloppet för året. Tillägget på en poäng
motiveras av att ATP inte intjänas på första basbeloppet.
Pensionsrätt för förtidspension beräknas även för tid före
ikraftträdandet.
I propositionen anges att den närmare utformningen av reglerna
för intjänande av ålderspension för förtidspensionärer enligt
nuvarande och framtida regelsystem får fastställas i samband med
att ställning tas till förtidspensioneringens framtida
utformning. Därvid kan förslaget behöva omprövas.
Motioner
Frågan om pensionsrätt vid studier och i form av barnår berörs
i två motioner.
I den ena motionen, Sf53 av Margareta Winberg och Maj Britt
Theorin (s) yrkande 2 i denna del, hänvisar motionärerna till
att Socialdemokratiska kvinnoförbundet i sitt remissyttrande
föreslagit att antalet barnår begränsas till ett och ett halvt
år och att i stället pensionsrätt för studier medges för två och
ett halvt år med samma beräkningsmetod. Motionärerna anser att
systemet med pensionsrätt för barnår bör analyseras och begär
ett tillkännagivande härom.
I den andra motionen, Sf55 av Claus Zaar (nyd), föreslås i
yrkande 3 att upp till sex års studier skall ge pensionsrätt,
dock med undantag för de två första åren. Vidare föreslår
motionären i yrkande 4 att pensionsrätt för barnår maximeras
till en normalfamiljs behov.
I motion Sf55 begärs dessutom i yrkande 5 ett tillkännagivande
om att pensionsrätt för förtidspensionärer inte skall grundas på
en för den enskilde beräknad fiktiv inkomst utan beräknas på
t.ex. 50 % av genomsnittsinkomsten i Sverige.
Utskottets bedömning
Huvudprincipen i det reformerade pensionssystemet skall vara
att pensionen grundar sig på en persons förvärvsinkomster under
livet. Från denna princip föreslås avsteg endast i samband med
sjukdom och arbetslöshet, vid vissa studier och vid
värnpliktstjänstgöring samt för föräldrar till små barn.
Finansutskottet anför i sitt yttrande att det är angeläget att
kostnaderna för de kompletteringar som regeringen föreslår, och
som finansutskottet anser väl motiverade, särskiljs och
finansieras av skattemedel vid sidan av ålderspensionssystemet.
Utskottet understryker vikten av att de principer som redovisas
i propositionen blir vägledande för det fortsatta
beredningsarbetet. Socialförsäkringsutskottet delar denna
uppfattning.
Frågan om pensionsrätt för studier har tagits upp av många
remissinstanser. Den behandlades också under utskottets
offentliga utfrågning. I propositionen anförs att det är
angeläget att utbildning och kompetensutveckling inte generellt
sett missgynnas med det reformerade pensionssystemet. Inom detta
system bör det därför införas särskilda regler till viss
kompensation för det bortfall i pensionsrätt som studier
emellanåt ger upphov till. Vidare anförs att villkoren för rätt
till studiemedel ger en lämplig avgränsning av vilka studier och
studerande som det finns skäl från samhällets synpunkt att
stödja i pensionshänseende, samtidigt som en administrativt
hanterbar lösning åstadkoms.
Utskottet anser att storleken på den pensionsrätt som följer
av Pensionsarbetsgruppens förslag är väl avvägd, och utskottet
delar regeringens uppfattning att denna nivå bör ligga till
grund vid den närmare utformningen av pensionsrätt för studier.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf55
yrkande 3.
Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att pensionsrätt för
studier inte skall ges för förfluten tid. I propositionen anges
att under remissbehandlingen har framkommit kritik mot denna del
av arbetsgruppens förslag. Av bl.a. kostnadsskäl anser
regeringen att studiemedelsberättigade studier som ägt rum före
ikraftträdandet inte skall grunda pensionsrätt, dock bör
reglerna kunna ges verkan från år 1995.
Inte minst med hänsyn till att det reformerade
pensionssystemet skall helt omfatta dem som i år fyller 40 år
och personer i åldrarna därunder kan det anföras skäl för att
även studietid före ikraftträdandet skall kunna grunda
pensionsrätt. Utskottet har emellertid förståelse för att det
även föreligger betydande administrativa svårigheter med en
sådan lösning. I propositionen anges att den närmare tekniska
utformningen av pensionsrätt vid studier bör beredas vidare, och
därvid finns möjlighet att ytterligare se över kostnader och
administrativa problem.
Vad gäller förslaget om barnårsrätt anförs i propositionen att
en förälder med i princip bibehållna pensionsförmåner under en
på visst sätt avgränsad tid bör kunna avstå från förvärvsarbete
helt eller delvis för att ta hand om sina barn. Ett system med
pensionsrätt för barnår kommer på grund av skillnader mellan
mäns och kvinnors förvärvsmönster i praktiken huvudsakligen att
kompensera kvinnor för det inkomstbortfall och den extra
arbetsinsats som barnåren ger upphov till, även om också män
kommer att omfattas av barnårssystemet. Barnårsrättens funktion
kan sägas vara just att utjämna för den del av en strukturell
skillnad mellan kvinnors och mäns livsinkomster som har sin
orsak i att kvinnor allmänt sätt lägger ned mer tid och större
ansträngning på att ta hand om barnen.
Regeringen har liksom Pensionsarbetsgruppen funnit att fyra
barnår utgör en lämplig avvägning mellan olika intressen. Fler
barnår skulle innebära att förmånsnivåerna fick justeras nedåt
medan färre barnår skulle vara till nackdel för dem som avstår
från förvärvsarbete helt eller delvis under längre tid än t.ex.
två år. Enligt regeringen bör den föreslagna beräkningsmodellen
ge ett tillfredsställande tillskott till förälderns pension.
Ambitionen har också varit att modellen skall innehålla
arbetsfrämjande element och inte gynna ett visst förvärvsmönster
framför ett annat.
Utskottet, som i föregående avsnitt behandlat motioner med
jämställdhetsaspekter på det reformerade pensionssystemet, delar
regeringens bedömning vad avser förslag om och utformning av
barnårsrätt. Någon ytterligare analys av förslaget är inte
påkallad. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna
Sf53 yrkande 2 i denna del och Sf55 yrkande 4.
Vad härefter gäller pensionsrätt för förtidspensionärer vill
utskottet hänvisa till att enligt propositionen får den närmare
utformningen av reglerna för intjänande av ålderspension för
förtidspensionärer enligt nuvarande och framtida regelsystem
fastställas i samband med att ställning tas till
förtidspensioneringens framtida utformning. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion Sf55 yrkande 5. Utskottet
har inget att erinra mot vad som föreslås tills vidare gälla för
förtidspension som beräknats enlig nuvarande ATP-regler.
UD-makar
Motion
I motion Sf202 av Daniel Tarschys (fp) tar motionären upp
socialförsäkringsvillkoren för UD-makar, dvs. makar och
samboende till tjänstemän i utrikesförvaltningen. I motionen
anges att UD-makarnas situation är präglad av UD-tjänstens
karaktär med förflyttningsplikt. Det är vanligt att tjänstemän
fullgör två tredjedelar av tjänstgöringstiden utomlands. För de
medföljande innebär dessa förflyttningar särskilda
påfrestningar, bl.a. är möjligheterna till kontinuerlig
yrkesutövning utomordentligt små. En UD-make som överger sitt
yrke för att ställa upp som medföljande blir ekonomiskt beroende
av UD-tjänstemannen och drabbas mycket hårt i händelse av
skilsmässa eller makes dödsfall.
I motionen anges att UD-makarnas situation har uppmärksammats
i en rad sammanhang och att följande åtgärder har vidtagits. År
1985 införde Utrikesdepartementet en särskild pension,
benämnd MAK, som utbetalas från 65 års ålder till den som varit
utomlands minst tio år som medföljande till UD-tjänsteman. För
varje utlandsmånad utbetalas årligen 0,42 % av basbeloppet.
Vidare betalar Utrikesdepartementet sedan år 1989 en
gruppensionsförsäkring för medföljande till UD-tjänstemän under
utlandsstationering. Dessutom har en tjänst inrättats vid UD:s
administrativa avdelning för att tillvarata UD-makarnas
intressen och ett projekt för att underlätta de medföljandes
arbetsanskaffning initierats.
Motionären framhåller att vissa inslag i det förslag till nytt
pensionssystem som håller på att utarbetas, främst att
pensionsrätt skall grundas på livsinkomsten, innebär
försämringar för medföljande till UD-tjänstemän. Han anför
vidare att UD-makar som återkommer till Sverige vanligen inte är
berättigade till vare sig kontant arbetsmarknadsstöd eller
ersättning från arbetslöshetskassa. De har därtill ofta svårt
att få arbetsmarknadsutbildning med utbildningsbidrag. Detta
problem har skärpts i rådande arbetsmarknadsläge. Särskilda
svårigheter gäller för UD-makar av utländsk härkomst.
Motionären anser att en översyn av UD-makarnas villkor inom
socialförsäkringssystemet är motiverad, särskilt vad gäller
pensionsfrågorna och stödet vid arbetslöshet.
Utskottets bedömning
Utrikesutskottet har i yttrande över motionen (1993/94:UU6y)
hänvisat till att utskottet i betänkande 1989/90:UU14
understrukit att utrikesförvaltningen måste ges möjlighet att
sörja för att dess anställda och medföljande makar får
acceptabla ekonomiska villkor, utomlands och hemma. Detta kan
ske på olika sätt, i första hand genom förbättrade möjligheter
till yrkesarbete för den medföljande eller genom ekonomisk
kompensation för utebliven inkomst samt förbättrade
pensionsförmåner. Därtill kommer att den medföljandes, dvs. i de
flesta fall hustruns, roll hittills har undervärderats. Både
genom eget yrkesarbete och genom stödfunktion till den utsände
spelar den medföljande en viktig roll för utrikesförvaltningen.
I yttrandet anges vidare att utrikesutskottet välkomnar de
åtgärder som vidtagits för att ge medföljande UD-makar rimligare
villkor. Utskottet framhåller att det också är av
allmänpolitiskt intresse att Sverige utomlands kan företrädas av
ett brett och representativt urval av tjänstemän. Enligt
utskottets uppfattning kan förbättrade villkor för medföljande
till UD-tjänstemän även innebära ökade förutsättningar för att
förbättra jämställdhetssituationen inom utrikesförvaltningen.
Utrikesutskottet delar därför motionärens oro över de negativa
effekter för medföljande till UD-tjänstemän som inryms i
förslaget om nytt pensionssystem, och utskottet anser att en
översyn av UD-makarnas villkor inom socialförsäkringssystemet är
motiverad. Utskottet anser därför att motionen bör tillstyrkas.
I propositionen anges att frågan om någon motsvarande
pensionsrätt som för studier, barnår och värnplikt till förmån
för andra grupper har övervägts. Därvid har även beaktats
medföljande till UD-tjänstemän som är utlandsstationerade.
Pensionsarbetsgruppen har uppmärksammat problemen för
medföljarna, men har inte sett det som en uppgift för det
allmänna pensionssystemet att se till att medföljarna får en
rimlig ekonomisk situation vid ålderspensioneringen. Det får i
stället enligt arbetsgruppen ankomma på arbetsmarknadsparterna
eller på familjen som sådan att tillgodose detta behov. I den
mån staten står som arbetsgivare i en situation som denna får
det alltså anses åligga staten och de fackliga organisationerna
att vidta de åtgärder som bedöms vara motiverade. Arbetsgruppen
har samtidigt pekat på att vissa medföljares pensionsutfall
kommer att kunna förbättras genom den möjlighet som föreslås
skall införas för makar att frivilligt dela pensionsrätt,
intjänad i det allmänna pensionssystemet.
Regeringen anser att arbetsgruppen anfört vägande skäl för att
inte föreslå kompletteringar av livsinkomstprincipen för bl.a.
medföljande till UD-personal. Med hänsyn till vilka skäl som
allmänt sett måste föreligga för att föreslå kompletteringar
till livsinkomstprincipen är regeringen inte beredd att föreslå
några sådana ytterligare avvikelser.
Socialförsäkringsutskottet har ovan redovisat att i det
reformerade pensionssystemet skall avsteg från huvudprincipen
att pensionen grundas på livsinkomsten göras endast i de
särskilt angivna fallen. Pensionsrätt i dessa undantagsfall
skall finansieras vid sidan av ålderspensionssystemet. En
särskild pensionsrätt för UD-makar i det allmänna
pensionssystemet måste således finansieras av skattemedel och
särredovisas i statsbudgeten, dvs. inom ramen för
utrikesförvaltningens kostnader. Socialförsäkringsutskottet ser
helst att inga ytterligare undantag från livsinkomstprincipen
görs, och utskottet vill påpeka att finansutskottet i sitt
yttrande framhållit att inga ytterligare undantag bör göras. Med
ytterligare avsteg från livsinkomstprincipen riskerar systemet
att utvecklas på ett instabilt sätt. Socialförsäkringsutskottet
vill samtidigt nämna att, t.ex. vad gäller de utländska makarna,
en lösning inom det svenska allmänna försäkringssystemet kanske
inte är möjlig.
Socialförsäkringsutskottet vill emellertid liksom
utrikesutskottet understryka vikten av att medföljande makar
till UD-tjänstemän får acceptabla ekonomiska villkor.
Pensionsvillkoren är därvid endast en del i sammanhanget.
Utskottet anser att det skall ankomma på utrikesförvaltningen
att snarast se till att villkoren, såväl under vistelsen i
utlandet som vid återkomsten till Sverige, blir acceptabla och
särskilt skall pensionsvillkoren förbättras.
Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motion Sf202
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet sålunda
anfört.
Delning av pensionsrätt mellan makar
Delning av intjänad pensionsrätt i det reformerade systemet
Propositionen
Makar som båda är födda år 1954 eller senare skall enligt
propositionen kunna dela pensionsrättigheter som tjänas in inom
det reformerade pensionssystemet. Delning skall vara frivillig
och ske fortlöpande under äktenskapet så länge utträde ur
systemet inte anmälts.
De ålderspensionsrättigheter som makarna tjänat in i det
reformerade pensionssystemet ett år läggs samman och delas på så
sätt att vardera maken som pensionsrätt för året tillgodoförs i
princip hälften.
I propositionen anges att en förutsättning för förslagen är
att kostnaderna för ett system för delning av pensionsrätt inte
skall påverka andra än dem som använder sig av systemet. Med
hänsyn till kvinnors längre genomsnittliga livslängd och mäns
genomsnittligt sett högre förvärvsinkomster bör
pensionsrättigheter som genom delning överförs från en man till
en kvinna reduceras innan de registreras på kvinnans
pensionskonto, såväl inom fördelningssystemet som inom
premiereservsystemet. På motsvarande sätt bör
pensionsrättigheter som går från kvinnan till mannen räknas upp.
Ned- resp. uppräkningsfaktorerna bör bestämmas på i princip
försäkringsmässiga grunder och kontinuerligt anpassas till
framtida förändringar i skillnaden mellan kvinnors och mäns
genomsnittliga livslängd.
Enligt förslaget skall anmälan om delning göras gemensamt av
makarna. Delning börjar äga rum fr.o.m. året därefter. Anmälan
om utträde, som kan göras ensidigt av en make, får verkan
fr.o.m. året efter anmälan.
I propositionen anges att makar som är födda under åren
1935--1953 enligt särskilda regler bör få dela
pensionsrättigheter intjänade inom det reformerade
pensionssystemet. En förutsättning är dock att det inte innebär
betydande tekniska komplikationer. Delning kan endast avse det
antal 20-delar varmed den äldsta av makarna får ålderspension
beräknad enligt det reformerade systemet.
Motioner
Förslaget om delning av pensionsrätt mellan makar tas upp i
tre motioner.
I motion Sf54 av Margareta Viklund (kds) anför motionären att
det förefaller djupt orättvist att makarna inte skall ha rätt
till lika stor pension, och hon anser att mannens pension borde
kunna dras ned med motsvarande summa som eventuellt kvinnans
längre överlevnad kan komma att kosta pensionssystemet. Ur
jämställdhets- och rättvisesynpunkt kan det enligt motionärerna
heller inte vara rätt att kvinnan får ca 20 % lägre pension än
mannen om hon överlåter pensionsrätt till honom. Motionären
anför att medellivslängd och förvärvsinkomst snart kommer att
vara lika för kvinnor och män. Den kostnad som ett förändrat
pensionssystem skulle innebära i initialskedet bör därför delas
lika av båda parter. Motionären begär i yrkande 1 ett
tillkännagivande härom. Hon anser vidare att utgångspunkten
skall vara att delning skall ske för alla makar, men med
möjlighet till utträde som bör göras av makarna gemensamt
(yrkandena 2 och 3).
I motion Sf53 konstaterar Margareta Winberg och Maj Britt
Theorin (s) att ett reformerat pensionssystem skall hålla för
lång tid framöver. Det är därför en fördel om en bred politisk
uppgörelse nås, något som samtidigt kräver kompromiss.
Motionärerna anser emellertid att förslaget om delning av
pensionspoäng är av den karaktären att det bör bli föremål för
ytterligare analys, och de begär i yrkande 2 i denna del ett
tillkännagivande härom.
I motion Sf52 anför Gudrun Schyman m.fl. (v) att EES-avtalet
artiklarna 69 och 70 samt avtalets bilaga XVIII innebär förbud
mot både direkt och indirekt könsdiskriminering. Detta gäller
också beräkningen av förmåner. Att räkna ner det värde av
pensionsrätten som överförs från en man till en kvinna strider
enligt motionärerna antagligen mot EU:s direktiv om
likabehandling på socialförsäkringsområdet. Motionärerna begär i
yrkande 2 att -- om riksdagen avslår yrkande 1 i motionen --
genomförandegruppen får i uppdrag att utreda om förslaget till
delning av pensionsrätt mellan makar är förenligt med
EES-avtalet.
Utskottets bedömning
Som skäl för förslaget att införa möjlighet till delning av
pensionsrätt anförs i propositionen följande. Kvinnors
förvärvsfrekvens är i dag förhållandevis hög och närmar sig
männens. På sikt kan man sannolikt förvänta sig att kvinnors
förvärvsmönster mer och mer kommer att likna mäns. Enligt
regeringens mening kan det ändå på det individuella planet
föreligga ett rimligt behov av en möjlighet för omfördelning av
pensionsrättigheter makar emellan. Makarnas valfrihet att
fördela arbetsuppgifterna under sin aktiva tid ökar om de ges
denna möjlighet att i viss mån disponera över vardera makens
pensionsutfall och därigenom uppnå en ungefärligen lika stor
egenpension och detta oberoende av förvärvsfrekvens, arbetstid
och inkomstnivå. Pensionsarbetsgruppen har efter en avvägning av
olika argument stannat för att föreslå att det skall införas ett
system för delning av pensionsrätt inom det reformerade
pensionssystemet, och regeringen ansluter sig till denna
ståndpunkt.
Frågan om delning av pensionsrätt har noga utretts av såväl
Pensionsberedningen som Pensionsarbetsgruppen. Utskottet, som
inte anser att ytterligare analys behövs, ställer sig bakom
förslaget att möjlighet till delning av pensionsrätt mellan
makar bör införas. Enligt utskottets mening bör systemet vara
frivilligt på så sätt att det krävs en gemensam anmälan av
makarna för att delning skall börja gälla och anmälan från
endast en make för att delningen skall upphöra.
Regeringen föreslår att ned- resp. uppräkning skall ske om
pensionsrätt överlåts från mannen resp. från kvinnan. Enligt
utskottets mening bör som riktlinje gälla att den totala
kostnaden för pensionssystemet, genomsnittligt sett, skall bli
oförändrad. Utskottet ser inget hinder för en lösning enligt
regeringens förslag.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag och
avstyrker bifall till motionerna Sf52 yrkande 2, Sf53 yrkande 2
i denna del samt Sf54.
Bodelning
Propositionen
I propositionen föreslås att rätt till pension på grund av
frivillig, individuell pensionsförsäkring regelmässigt bör ingå
i bodelning efter äktenskapsskillnad. Detsamma bör gälla medel
på pensionssparkonto enligt lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande. Enligt dagens bodelningsregler kan
försäkringarna och pensionssparandet ingå om makarna är överens
om det eller om det på grund av omständigheterna i det enskilda
fallet skulle vara skäligt att undanta försäkringen eller det
individuella pensionssparandet från bodelningen.
I propositionen anges vidare att övriga former av
pensionsrättigheter, dvs. pensionsrättigheter i form av
avtalspension och ATP, jämkningsvis bör kunna beaktas vid en
bodelning efter äktenskapsskillnad om det med hänsyn till
makarnas förhållanden i det enskilda fallet är oskäligt att
undanta dem från bodelningen. Denna ordning skulle även kunna ta
sikte på det reformerade pensionssystemet för situationer där
makarna inte har använt sig av delningssystemet.
Regeringen anser att en särskild utredare bör få i uppdrag att
utarbeta förslag till ändringar i äktenskapsbalken i enlighet
med dessa riktlinjer. Arbetet skall bedrivas med sikte på att
ikraftträdande kan ske den 1 januari 1996.
Utskottets bedömning
Lagutskottet har i yttrande (1993/94:LU5y) anfört att det från
lagutskottets utgångspunkter inte finns några erinringar mot att
det av regeringen förordade utredningsarbetet kommer till stånd
och bedrivs med den inriktning som angetts i propositionen. En
översyn av äktenskapsbalkens bodelningsregler förutsätter dock
att förslaget om möjlighet till delning av makars pensionsrätt
kommer till stånd.
I övrigt vill utskottet framhålla att de frågor som utredaren
kommer att ställas inför i många fall kan bli lagtekniskt
svårlösta, inte minst när det gäller sådana situationer där
makarna inte har använt sig av det frivilliga delningssystemet.
En annan fråga som kräver särskilda överväganden gäller hur
pensionsrättigheterna skall värderas vid en bodelning.
Enligt lagutskottets mening är det angeläget att framlagda
förslag såvitt gäller äktenskapsbalken inte leder till att
regelsystemet ytterligare kompliceras.
Socialförsäkringsutskottet, som ovan tillstyrkt förslaget om
delning av makars pensionsrätt, delar lagutskottets uppfattning
och anser att riksdagen bör godkänna riktlinjerna i detta
avseende.
Garantipension
Propositionen
I propositionen föreslås att i det reformerade systemet skall
fr.o.m. den 1 januari 2000 en garantipension ersätta nuvarande
folkpension och pensionstillskott samt det särskilda
grundavdraget för folkpensionärer vid beskattning.
Garantipensionen skall utgöra en utfyllnad till en viss lägsta
nivå och utgöra ett tillskott till pensionen för dem med
begränsad inkomstrelaterad pension. För dem som inte har någon
inkomstrelaterad pension skall garantipension ges som en fast
lägstagaranti. Garantipensionen skall vara skattepliktig.
Beträffande nivån på garantipensionen föreslås följande.
En pensionär som saknar inkomstrelaterad pension skall vara
berättigad till ett grundskydd på för år räknat 2,1 basbelopp
för ensamstående och 1,87 basbelopp för gift pensionär
(lägstagarantinivå). Detsamma skall gälla för en pensionär som
har så låg inkomstrelaterad pension att den tillsammans med
garantipensionen understiger angivna belopp.
För övriga pensionärer skall garantipensionen ge en viss
utfyllnad till den inkomstrelaterade pension som pensionstagaren
har tjänat in rätt till. Avtrappning av garantipensionens
basnivå mot inkomstrelaterad pension skall emellertid inte göras
krona för krona utan med lägre procenttal för att garantera att
den totala pensionen blir högre ju högre den inkomstrelaterade
pensionen är. Vid uttag av pension före 65 års ålder skall
avtrappning göras som om uttaget av den inkomstrelaterade
pensionen gjorts vid 65 års ålder. Vid senare uttag skall
faktiskt pensionsbelopp beaktas.
Garantipensionens basnivå skall vara 2,0 basbelopp för en
ensamstående pensionär. Denna basnivå reduceras med 75 % av
inkomstrelaterad pension till den del denna inte överstiger 2,0
basbelopp. För inkomstrelaterad pension därutöver och upp till
3,0 basbelopp görs en reduktion med 50 %.
För en gift pensionär skall basnivån vara 1,77 basbelopp.
Reduktion görs med 75 % av inkomstrelaterad pension som inte
överstiger 1,77 basbelopp och med 50 % av inkomstrelaterad
pension därutöver och upp till 2,655 basbelopp.
Garantipensionen skall avtrappas också mot inkomstrelaterad
pension från det reformerade pensionssystemet och mot
folkpension och ATP som beräknas enligt hittillsvarande regler.
Avtrappning skall också ske mot avtalspension och
inkomstrelaterad utländsk pension. Även änkepension från ATP
skall beaktas.
I propositionen anges beträffande förslaget att
avtalspensioner skall reducera garantipensionen att regeringen
har för avsikt att ta upp frågan till ny prövning i särskild
ordning. Därvid skall mer ingående prövas två handlingslinjer,
nämligen om även frivilliga individuella pensionsförsäkringar
skall beaktas eller om avtalspensioner inte skall beaktas.
Garantipensionsnivåerna skall vara prisindexerade, och varje
år skall göras en prövning av rätten till och storleken av
utfyllnad från garantipensionssystemet.
För rätt till oavkortad pension skall i princip krävas 40 års
bosättningstid i Sverige mellan 16 och 65 års ålder. Den närmare
utformningen av dessa regler får beredas vidare. I propositionen
anges att riksdagens uppdrag att undersöka möjligheterna att
lösa problemet med försörjningen för invandrare med begränsad
rätt till folkpension skall redovisas till riksdagen hösten
1994.
Motioner
I motion Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anser motionärerna
att garantipensionen bör vara högre, 2,6 basbelopp, och att
nivån bör vara samma för gifta och ensamstående samt att
avtrappning bör göras även mot inkomst av förmögenhet och
individuella pensionsförsäkringar. Vidare efterlyser
motionärerna klarlägganden avseende hur bostadstillägget skall
relateras till den reformerade ålderspensionen liksom
konsekvenserna av slopandet av det särskilda grundavdraget.
Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande härom.
I motion Sf56 redovisar Karin Wegestål och Nils Nordh (s)
marginaleffekter som uppstår på grund av förslaget att
garantipensionen skall minska även till följd av inkomst av
avtalspension. Enligt motionärerna kommer avtalspension
motsvarande löneinkomster på upp emot sex basbelopp (ca 211 000
kr) att jämkas med garantipension. Detta innebär att en
inkomsttagare får begränsad nytta av avgiften för
avtalspensionen. På grund av den föreslagna samordningen skulle
det inte ens bli meningsfullt för fackföreningsrörelsen att
sluta avtal om bättre pensioner för de lägst avlönade. Däremot
blir det fritt fram för högavlönade att förhandla till sig högre
avtalspensioner utan statlig inblandning. Motionärerna begär i
yrkande 2 ett tillkännagivande om behovet av en smidig
samordning mellan avtalspension och det offentliga
pensionssystemet.
I motion A815, väckt under den allmänna motionstiden, anför
Karin Starrin m.fl. (c) att en självständig ekonomi är grunden
för jämställdhet. Det nya reformförslaget bygger på att hela
livsinkomsten utgör pensionsunderlag, och motionärerna är rädda
för att pensionsklyftorna ökar på detta sätt. De anser att ett
rättvist pensionssystem förutsätter en rejäl grundpension, och
de begär i yrkande 39 ett tillkännagivande härom.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening kommer den föreslagna
garantipensionen att innebära ett gott grundskydd för
pensionärer. Den är också så konstruerad att den som har en
inkomstrelaterad pension under 3,0 basbelopp -- men över 0,4
basbelopp -- alltid kommer att få garantipension som ett
tillskott till den inkomstrelaterade pensionen.
Vad gäller olika nivåer för gifta resp. ensamstående
pensionärer konstaterar utskottet att, enligt vad som anges i
propositionen, det skulle innebära betydande kostnader för
pensionssystemet att åstadkomma pensionsnivåer som är lika
oavsett civilstånd. Regeringen anser det rimligt att dessa medel
används till mer angelägna delar av grundskyddet, och utskottet
delar denna uppfattning.
Beträffande förslaget om avtrappning mot avtalspensioner anges
i propositionen följande.
Enligt regeringens bedömning kan principiella invändningar
riktas mot en ordning som innebär att kollektiva och privata
pensionslösningar behandlas på olika sätt vid avräkningen av
garantipensionen. Skäl kan anföras för att i detta hänseende
jämställa avtalspensioner och alla eller vissa former av pension
från frivilliga individuella pensionsförsäkringar. En sådan
likabehandling skulle kunna åstadkommas enligt endera av två
handlingslinjer.
En möjlighet är att avräkna också pensioner från frivilliga,
individuella pensionsförsäkringar. Detta skulle innebära
minskade kostnader för garantipension på ca 400--600 miljoner
kronor. Härigenom skulle dock uppkomma gränsdragningsproblem
gentemot kapitalinkomster.
Regeringen anger att förslaget i princip innebär ett
överförande till garantipensionssystemet av nuvarande
skatteregler för reducering av det särskilda grundavdraget för
pensionärer. De nuvarande reglerna härför tillkom för kort tid
sedan och har sin grund i särskilda överväganden beträffande
bl.a. risken för snedvridningseffekter till följd av
omdisponering av kapital. Regeringen anser inte att avsteg nu
bör göras från vad som sålunda nyligen beslutats beträffande det
särskilda grundavdraget. Att beakta även kapitalinkomster vid
avräkningen är en lösning som av bl.a. praktiska och
administrativa skäl inte kan komma i fråga.
I propositionen anges vidare att den andra handlingslinjen
skulle vara att man avstår från att beakta avtalspensioner vid
beräkningen av garantipension. Denna lösning skulle emellertid
ställa sig mycket kostnadskrävande. Den kan beräknas öka
kostnaderna för garantipension med ett belopp om ca 2 miljarder
kronor per år efter skatt. Något utrymme för att öka statens
pensionsutgifter och därmed belastningen på statsbudgeten med
årliga belopp i denna storleksordning finns inte. Regeringen har
emellertid, som ovan nämnts, för avsikt att ta upp frågan till
ny prövning i särskild ordning. Därvid kan mer ingående prövas
de två alternativa handlingslinjer som här berörts, och de
administrativa konsekvenserna och gränsdragningsproblemen kan då
belysas närmare. Även effekterna för individen av olika
lösningar kan då ges en mer utförlig belysning.
Skatteutskottet tillstyrker i sitt yttrande att det särskilda
avdraget för pensionärer försvinner. Eftersom det särskilda
avdraget inte längre avtrappas mot kapital och kapitalinkomster
och heller inte påverkas av privata pensionsförsäkringar är det
enligt skatteutskottet inte motiverat att låta garantipensionen
bli beroende av sådana förhållanden.
Socialförsäkringsutskottet kan med hänvisning till det anförda
ställa sig bakom de redovisade riktlinjerna för
garantipensionen. Utskottet har därvid noterat att effekterna
vad gäller samordningen med avtalspension skall övervägas i
särskild ordning. Vad gäller bostadstilläggen anges i
propositionen att dessa bör kvarstå i princip oförändrade.
Nivåer m.m. måste dock anpassas till reglerna för
garantipension. Något klarläggande i denna del behövs inte nu.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag och
avstyrker bifall till motionerna Sf52 yrkande 3 och Sf56 yrkande
2. Motion A815 yrkande 39 får i huvudsak anses tillgodosett med
propositionens förslag.
Pensionens storlek och flexibilitet
Propositionen
Ålderspension inom den reformerade pensioneringens
fördelningssystem skall kunna tas ut som hel, tre fjärdedels,
halv eller en fjärdedels pension tidigast från 61 års ålder. Vid
uttag därefter växer pensionen efter försäkringsmässiga
principer för varje månad som den lämnas outtagen. Någon övre
gräns för uppräkningen finns inte. Ett uttag kan återkallas helt
eller delvis och när så önskas kan pension helt eller delvis
börja uppbäras på nytt.
Vid fastställandet av den årliga ålderspensionen från
fördelningssystemet divideras den sammantagna pensionsrätten med
ett s.k. delningstal. Vid bestämmandet av delningstalet beaktas
återstående medellivslängd vid pensioneringstillfället,
befolkningsdödlighet under förvärvsåren, inkomstskillnader
mellan män och kvinnor och en viss diskonteringsränta. Ett
definitivt delningstal fastställs för varje årsklass vid
ingången av det år då personerna i fråga fyller 65 år.
Delningstalet baseras på livslängdsstatistik för den då senast
kända femårsperioden.
I propositionen redovisas uppgifter om delningstal (vid en
diskonteringsränta om 1,5 %) och återstående medellivslängd vid
65 års ålder. Medellivslängden för perioderna 1998--2002 och
därefter baseras på Statistiska centralbyråns prognos år 1994.
Livslängdsstatistik Delningstal Återstående medellivs-
avseende åren vid 65 år längd vid 65 år
1988--1992 12,9 17,2 år
1998--2002 13,8 18,2 år
2008--2012 14,3 18,7 år
2018--2022 14,6 18,9 år
I propositionen ges också exempel på ålderspensionens storlek
i förhållande till medelinkomsten under livet, uppräknad med
PGI-index, för två olika delningstal och olika antal
intjänandeår vid en pensionsavgift på 18,5 %.
Antal Pension i % av medelinkomst under livet
intjänandeår delningstal 12,9 delningstal 14,5
30 43 % 38 %
40 57 % 51 %
45 65 % 58 %
Som illustration till hur stor pensionen blir vid uttag vid
olika åldrar vid en medellivslängd enligt statistik för åren
1988--1992 och 1,5 % real inkomsttillväxt redovisas i
propositionen följande tabell.
Pensions- Delningstal Återstående Pension i % av 65-årspensionen
ålder medellivs- förvärvsarbete till
längd 61 år pensionen
61 år 15,6 20,4 år 78 % 70 %
62 år 14,9 19,6 år 83 % 77 %
63 år 14,3 18,8 år 88 % 83 %
64 år 13,6 18,0 år 94 % 91 %
65 år 12,9 17,2 år 100 % 100 %
66 år 12,2 16,5 år 107 % 110 %
67 år 11,5 15,7 år 115 % 121 %
68 år 10,9 15,0 år 124 % 133 %
69 år 10,2 14,3 år 134 % 147 %
70 år 9,6 13,6 år 145 % 162 %
Av tabellen framgår att om ålderspension börjar lyftas före 65
års ålder reduceras pensionen på försäkringsmässiga grunder,
dvs. delningstalet blir högre. På motsvarande sätt minskar
delningstalet vid pensionering efter 65 års ålder och det årliga
pensionsbeloppet blir då högre. Av den fjärde kolumnen framgår
för olika pensionsåldrar pensionens storlek jämfört med
pensionsbeloppet vid pensionsålder 65 år i det fall att ingen
pensionsrätt intjänas efter 60 års ålder. Tabellens sista kolumn
visar pensionens storlek i procent av 65-årspensionen vid
fortsatt förvärvsarbete fram till pensioneringen. Den
försäkringsmässiga korrigeringen av pensionsbeloppet är mer
exakt bestämd än i dagens system vid förtida/uppskjutet uttag.
För att ett tidigt uttag inte skall subventioneras genom
garantipensionen föreslås att garantipensionen alltid skall
beräknas utifrån den inkomstrelaterade pension som skulle ha
utgått om uttaget gjorts vid uppnådd garantipensionsålder, dvs.
vid 65 års ålder.
Med ett sådant beräkningssätt kan ett uttag före 65 år
innebära att den inkomstrelaterade pensionen tillsammans med
garantipensionen, som vid uttag före 65 år också skall vara
försäkringsmässigt beräknad, reduceras till en nivå under den
lägsta nivån för grundskyddet. För att förhindra att en
pensionär livsvarigt blir hänvisad till att leva på en pension
under grundskyddets lägsta nivå skall därför uttag av
ålderspension inte få göras före fyllda 65 år om den
inkomstrelaterade pensionen tillsammans med garantipensionen vid
tiden för uttaget understiger 2,1 basbelopp för ensamstående och
1,87 basbelopp för ogift pensionär. Vid uttag av partiell
pension före 65 års ålder får denna prövning göras med
utgångspunkt från storleken av den beräknade hela
ålderspensionen.
Den utgående ålderspensionen från fördelningssystemet beräknad
per år fastställs med utgångspunkt från en fast tillväxtnorm. I
Pensionsarbetsgruppens förslag angavs denna till 1,5 %. Frågan
om vilken tillväxtnorm som skall tillämpas skall beredas vidare,
och förslag skall föreläggas riksdagen under 1995.
Vid den slutliga beräkningen av varje års aktuella pension
används ett s.k. pris- och följsamhetsindex. Detta index räknas
fram genom att den verkliga tillväxten korrigeras med den
tillväxtnorm som använts vid fastställandet av den årliga
pensionen. Förändringar i tillväxten mäts med hjälp av samma
PGI-index som används för den årliga uppräkningen av
pensionsrätten, dvs. ett medelvärde av de tre senast kända årens
pensionsgrundande inkomster. Om tillväxten varit lägre än den
tillväxtnorm som använts vid fastställandet av ålderspensionen
reduceras prisindexuppräkningen härmed. Har tillväxten varit
högre, räknas pensionen upp med prisindexet jämte skillnaden
mellan verklig tillväxt och normtillväxt.
I fråga om ålderspension inom premiereservsystemet skall gälla
i huvudsak samma regler för pensionsuttag. De försäkrade skall
kunna välja att ta ut sådan pension livsvarigt eller under fem
eller tio år.
I propositionen föreslås även att arbetstagare skall få
lagstadgad rätt att kvarstå i arbete till 66 års ålder fr.o.m.
år 1997 och till 67 års ålder fr.o.m. år 1998. Undantag bör
under vissa förutsättningar kunna göras för särskilda
yrkesgrupper. Enligt regeringen kan tvingande lagstiftning bli
aktuell om inte avtal mellan arbetsmarknadens parter med denna
innebörd träffats senast under början av år 1996. Särskilda
regler för arbetstagare inom vissa yrkesområden bör övervägas i
den fortsatta beredningen.
Motion
Karin Wegestål och Nils Nordh (s) anför i motion Sf56 bl.a.
att spärregeln, att pensionsrätt som understiger garanti- eller
grundpension inte får tas ut före 65 års ålder, kommer att
medföra att mycket stora medborgargrupper kommer att vara
tvingade att arbeta fram till 65 års ålder, även om de skulle
vilja sluta tidigare. Motionärerna hänvisar till en nyligen
avgiven rapport från Folkhälsoinstitutet, enligt vilken
klasskillnaderna ökar när det gäller ohälsan. Ohälsotalet ökar
starkt för arbetare i allmänhet och arbetarkvinnor i synnerhet.
På grund av skillnader i (o)hälsa blir enligt motionärerna
flexibel pensionsålder möjlig för vissa, och omöjlig för andra.
Även dödligheten är påtagligt högre inom arbetargruppen än inom
tjänstemannagrupperna, vilket innebär att arbetare systematiskt
betalar avgifter som inte står i proportion till
ålderspensionsförmånerna. Mot denna bakgrund förordar
motionärerna i yrkande 1 en studie över den klassbundna ohälsan
i förhållande till pensionssystemets utformning.
Utskottets bedömning
I det reformerade pensionssystemet bestäms den
inkomstrelaterade ålderspensionen på grundval av den vid
tillfället intjänade pensionsrätten och ett delningstal som är
större ju tidigare ålderspensionen tas ut. Det behövs därför
inte någon allmän pensionsålder i det nya systemet. En nedre
gräns för uttag av pensionen skall dock bestämmas till 61 år.
Personer som fortsätter att förvärvsarbeta efter 61 års ålder
kommer däremot att tjäna in ytterligare pensionsrätt samtidigt
som delningstalet minskar.
För att hantera andra delar av pensionssystemet skall dock
finnas en normaltidpunkt för övergång till ålderspension, en s.k
garantipensionsålder, som bestäms till 65 år.
Utskottet anser att det reformerade systemet härigenom kommer
att innebära en flexibel pensionsålder samtidigt som det alltid
kommer att löna sig att fortsätta förvärvsarbeta efter 61 års
ålder. Utskottet ifrågasätter emellertid om den spärregel som
föreslås vid lägre pensionsnivåer är rätt avvägd. Spärregeln,
som även berörs i motion Sf56, motiveras av att en pensionär
inte skall leva på en lägre pensionsnivå än grundskyddets.
Samtidigt kommer den att motverka flexibiliteten i
pensionsåldern. Något undantag för den som t.ex. har
avtalspension eller privata pensionsförsäkringar har inte
angivits. Enligt utskottet kan de skilda nivåerna för
ensamstående resp. gift pensionär möjligen få den effekten att
den vars make fortfarande förvärvsarbetar inte kan ta ut sin
pension medan den vars make har pension kan göra det.
Enligt utskottets mening bör utformningen av en spärregel
beredas ytterligare. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Härigenom tillgodoses också i viss mån
motion Sf56 yrkande 1.
En studie av ohälsan enligt vad som föreslås i motionen skulle
enligt utskottets mening vara av intresse för bedömningen av det
sociala trygghetssystemet i stort. Utskottet, som gärna ser att
en sammanhängande studie av ohälsan kommer till stånd, finner
dock inte skäl att enbart med hänsyn till pensionsreformen
förorda en särskild studie, varför motionen i övrigt avstyrks.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag i övriga delar.
Övergångsreglering på förmånssidan
20-delsinfasning
Personer som är födda åren 1935--1953 skall omfattas av de
reformerade reglerna i varierande utsträckning enligt en metod
för 20-delsinfasning.
20-delsinfasningen innebär att en del av ålderspensionen
beräknas enligt de reformerade reglerna medan resten beräknas
enligt det hittillsvarande regelsystemet. Utgående
ålderspension utgör summan av relevant antal 20-delar av hel
pension enligt resp. regelsystem. Den del som härrör från
nuvarande regelsystem räknas i förekommande fall om vid
civilståndsändring.
Pensionsrätt som intjänas av personer födda 1935--1953 för år
efter det då de fyllt 64 år skall tillgodoräknas fullt ut inom
det reformerade pensionssystemet.
Personer som omfattas av 20-delsinfasningen tillförsäkras
genom en särskild garantiregel rätt att alltid få en
inkomstrelaterad pension som storleksmässigt motsvarar den folk-
och tilläggspension som de skulle ha erhållit om de vid ingången
av år 1995 hade varit 65 år och pensionen hade beräknats helt
enligt nuvarande regelsystem och på grundval av de
pensionrättigheter som intjänats fram t.o.m. år 1994. Den enligt
denna särskilda garantiregel beräknade ålderspensionen räknas
upp med prisindex till 65 års ålder. Om denna pension är högre
än den enligt 20-delsinfasningen utges ett tillägg upp till
denna högre nivå.
Utskottet anser att den föreslagna 20-delsinfasningen innebär
en smidig övergång till det nya systemet, och utskottet
tillstyrker riktlinjerna i denna del.
Pensionsrätt för förfluten tid
I det reformerade ålderspensionssystemet skall
pensionsgrundande inkomst tillgodoräknas för tid före
ikraftträdandet på grundval av den pensionspoäng för ATP -- med
tillägg för en poäng -- som registrerats i ATP-poängregistret.
Inkomster som under ett år i förfluten tid understigit ett
basbelopp liksom inkomster under 1950-talet grundar inte
pensionsrätt i det nya regelsystemet.
Pensionsrätt som i det reformerade pensionssystemet
tillgodoräknas för år i förfluten tid räknas upp med PGI-index
fr.o.m. det året.
Utskottet tillstyrker riktlinjerna i detta avseende.
Nuvarande pensionssystem
Allmänt
I propositionen anges att nuvarande pensionssystem, med
undantag för frågor som uttryckligen behandlas i propositionen,
kan bli föremål för förändringar och prövas i den sedvanliga
budgetberedningen, dock med hänsyn till det reformerade
systemets principiella krav.
Övergångsvis garantipension
Det nuvarande grundskyddet i form av folkpension och
pensionstillskott skall vid ingången av år 2000 för alla som är
födda år 1934 eller tidigare ersättas med en övergångsvis
gällande garantipension, samtidigt som de särskilda
skattereglerna för pensionärer avskaffas. Alla utgående
ålderspensioner omräknas till en beskattad garantipension. I
propositionen anges att ingen pensionär skall få ett lägre
nettoutfall än med nuvarande regler.
Enligt förslaget skall pensionärer med folkpension och
ATP-pension som tillsammans uppgår till högst 3,0 basbelopp
erhålla en övergångsvis garantipension med utgångspunkt i en
basnivå som är 2,1 basbelopp för ensamstående och 1,87 basbelopp
för gift pensionär samt med tillägg beroende på den intjänade
pensionsrättens nivå.
För ogift pensionär skall basnivån reduceras med 95 % av
intjänad pensionsrätt under 1,235 basbelopp, med 85 % mellan
1,235 och 1,725 basbelopp och med 40 % över denna nivå och upp
till 3,0 basbelopp.
För gift pensionär skall basnivån 1,87 basbelopp reduceras med
95 % av intjänad pensionsrätt under 1,0 basbelopp, med 85 %
mellan 1,0 och 1,55 basbelopp och med 40 % över denna nivå och
upp till 2,681 basbelopp.
I propositionen anges att kompletterande regler bör övervägas
för att undvika tröskeleffekter för den som har ingen jämfört
med den som har någon krona i ATP-pension. Särskilda regler bör
även övervägas som hindrar att personer med avtalspension får en
sänkt disponibel inkomst.
I motion Sf56 (yrkande 3) understryker Karin Wegestål och Nils
Nordh (s) vikten av en noggrann utformning av reglerna för
övergången från folkpension till garantipension för pensionärer
inom det nuvarande pensionssystemet. Målsättningen skall vara
att de berörda pensionärerna inte skall få ett sämre nettoutfall
ekonomiskt sett än vad de hade före omläggningen.
Utskottet, som vill påpeka att folkpensionsdelen av pensionen
från det nuvarande pensionssystemet, även efter omräkningen
skall motsvara 96 % resp. 78,5 % av basbeloppet, tillstyrker
förslaget. Enligt vad som anges i propositionen skall ingen
pensionär på grund av omräkningen få ett lägre nettoutfall än
med dagens regler. Särskilda regler skall också övervägas som
hindrar att personer med avtalspension får en sänkt disponibel
inkomst. Utskottet anser att motion Sf56 yrkande 3 härigenom
får anses tillgodosedd.
Pris- och följsamhetsindexering av pensioner enligt nuvarande
regelsystem
Pris- och följsamhetsindexering föreslås införas för
ålderspensioner som beräknas helt eller delvis enligt nuvarande
regler.
Arbetsgruppen har föreslagit att utgångspunkten skall vara en
norm om 1,5 % årlig tillväxt och att indexeringen skall
tillämpas fr.o.m. år 2001. I propositionen anges att under den
fortsatta beredningen får avgöras vilken norm som skall väljas
för indexeringen och tidpunkten för ikraftträdandet. I
anslutning därtill får också avgöras hur förtids- och
efterlevandepensionerna skall indexeras.
Andra ändringar i nuvarande regelsystem
I propositionen anges att den nedre åldersgränsen för
tidigaste uttag av ålderspension bör bestämmas till 61 år
fr.o.m. år 2000. Förmånstaket i nuvarande ATP-system skall
fr.o.m. år 2001 räknas upp med PGI-index.
Utskottet tillstyrker förslaget.
Vidare begär regeringen godkännande av att efter utgången av
år 1999 skall delpension inte kunna nybeviljas. Den som då
uppbär sådan pension har dock fortsatt rätt till delpension fram
till 65 års ålder eller tills rätten dessförinnan upphör.
Utskottet anser liksom Pensionsarbetsgruppen att den allmänna
pensionsåldern i nuvarande pensionssystem också i fortsättningen
skall vara 65 år och tillstyrker mot bakgrund härav riktlinjerna
avseende delpensionen.
Förtidspension
I propositionen anges att Pensionsarbetsgruppen har redovisat
riktlinjer för inkomstrelaterad förtidspension, bl.a. vad gäller
för vilken tid antagandeinkomst skall beräknas och storleken av
sådan inkomst. Några riktlinjer för förtidspensionssystemet
läggs emellertid inte fram i propositionen. Däremot anges att
förtidspension bör kunna nybeviljas fram till 65 års ålder och
avlösas av ålderspension vid fyllda 65 år.
Enligt regeringen är det av stor vikt att
förtidspensioneringens framtida anpassning till det reformerade
ålderspensionssystemet skyndsamt kan avgöras. Arbetsgruppens
förslag bör beredas vidare bl.a. i anslutning till Sjuk- och
arbetsskadeberedningens arbete.
I propositionen anges att förtidspensioneringen inte bör ligga
inom den allmänna ålderspensioneringens ram, men frågan om
förtidspensioneringen bör sammanföras med sjukförsäkringen eller
administrativt och finansieringsmässigt hanteras på annat sätt
bör beredas vidare.
I motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkande 10
begärs ett tillkännagivande om att efter 60 års ålder endast
pension i form av ålderspension skall kunna förekomma.
Utskottet delar regeringens bedömning att förtidspension skall
kunna beviljas även efter 60 års ålder, och utskottet avstyrker
bifall till motion Sf57 yrkande 10. Enligt vad som ovan
redovisats är avsikten att delpension inte skall nybeviljas
efter år 1999.
Pensionssystemets finansiering m.m.
Grundläggande principer
Det reformerade ålderspensionssystemet föreslås i lagtekniskt
och finansiellt hänseende bli ett fristående system avskilt från
andra socialförsäkringsgrenar. Detta innebär att övriga delar av
nuvarande pensionssystem, förtidspensioneringen och
efterlevandepensioneringen liksom den garantipension som skall
utgöra grundtryggheten i det reformerade systemet kommer att
finansieras på annat sätt än ålderspensionssystemet. I nuvarande
system motsvarar kostnaderna för förtidspensioner och
efterlevandepensioner samt olika tilläggsförmåner till
folkpensionerna ca 1/3 av de totala pensionskostnaderna. Dessa
kostnader liksom de fördelningspolitiska inslagen i det nya
ålderspensionssystemet kommer fortsättningsvis att finansieras
antingen över statsbudgeten med allmänna skattemedel eller inom
ramen för resp. försäkring. Även den nya garantipensionen kommer
att finansieras över statsbudgeten med allmänna skattemedel.
Ålderspensionen i det reformerade pensionssystemet föreslås i
propositionen i sin helhet bli finansierad med en
ålderspensionsavgift på 18,5 % av samtliga inkomster som ger
pensionsrätt. Denna avgiftsnivå är baserad på överväganden om
att systemet i fullfunktionsstadiet skall ge en viss
kompensationsnivå. Avsikten är att den föreslagna avgiftsnivån
skall ligga fast och inte behöva ändras till följd av
förändringar utanför pensionssystemets ram. En procentenhet
föreslås tas ut som ny egenavgift fr.o.m år 1995, medan
resterande del av den föreslagna ålderspensionsavgiften införs
genom att nuvarande folkpensions- och ATP-avgifter, för
närvarande tillhopa 18,86 % på det avgiftsgrundande underlaget,
avvecklas.
Huvuddelen av avgiftsintäkterna -- 16,5 % av avgiftsunderlaget
-- skall användas till att betala utgående pensioner under samma
period. Överskott i fördelningssystemet skall fonderas i
AP-fonden och underskott skall på motsvarande sätt finansieras
ur fonden. Återstoden av ålderspensionsavgiften, 2 % av
avgiftsunderlaget, skall som framgår ovan fonderas i den
individuella premiereserven.
Pensionsrätt föreslås som nämnts kunna intjänas efter 64 års
ålder för personer födda år 1935 och senare.
Ålderspensionsavgiften skall fullt ut belasta inkomster som
dessa personer tjänar in efter nämnda ålder, vilket skall
föranleda en motsvarande justering av den särskilda löneskatten.
Avgiftsunderlaget för ålderspensionsavgiften skall utgöras av
samtliga inkomster som ger pensionsrätt, dvs. inkomster som inte
överstiger taket (7,5 basbelopp). Ett grundläggande villkor i
det nya systemet är att det skall finnas ett fast samband mellan
avgifter och den framtida pensionen. På socialförsäkrings- och
andra sociala förmåner som redan i dag är pensionsgrundande
skall därför fortsättningsvis också erläggas
ålderspensionsavgifter. För att undvika ohanterliga
administrativa problem skall detta också gälla oberoende av i
vilken omfattning den som uppbär ersättningen omfattas av det
reformerade systemets intjänanderegler eller inte. För att få
rätt periodisering av kostnaderna skall fulla
ålderspensionsavgifter också erläggas på de s.k. fiktiva
inkomsterna, 10 % på underlaget för sjukpenning och
arbetslöshetsersättning och 5 % på underlaget för
rehabiliteringspenning liksom på underlaget för pensionsrätt för
förtidspension, barnår och värnpliktstjänstgöring. Dessa
avgifter skall helt belasta statsbudgeten eller resp.
förmånssystem.
Denna breddning av avgiftsunderlaget beräknas betyda att detta
ökar med 25--30 %. Samtidigt reduceras underlaget med 6--7 %
till följd av att ålderspensionsavgift på inkomster över taket
för pensionsrätten inte skall erläggas. Nettoeffekten blir
enligt propositionen att avgiftsunderlaget enligt de föreslagna
reglerna i det reformerade systemet blir ca 20--25 % större än
med dagens regler. Konsekvenserna blir att pensionskostnaderna
för sjukförsäkring, arbetslöshetsersättning, förtidspensioner
m.m. som redan nu är pensionsgrundande tidigareläggs och blir
synliga i och med att rättigheterna tjänats in. I propositionen
framhålls att detta inte skall medföra att det ersättningsbelopp
som den enskilde förmånstagaren får och som ger pensionsrätt
skall reduceras, med undantag för vad avser den föreslagna
höjningen av avgiftsuttaget med 1 procentenhet. Avvecklingen av
folkpensions- och ATP-avgifterna ger enligt propositionen
utrymme för en höjning av övriga socialavgifter som dock inte är
tillräcklig för att motsvara utgiftsökningen, varför reformen i
detta avseende innebär en belastning på statsbudgeten.
I nuvarande ATP-system betalas folkpensions- och ATP-avgifter
på alla arbetsinkomster i form av lön och aktiv
näringsverksamhet. Kravet på samband mellan avgifter och
intjänande förmåner innebär att avgifter endast bör utgå på
pensionsgrundande inkomster. På grund av tidigare principer för
avgiftsuttaget föreslår regeringen dock att en arbetsgivaravgift
som i storlek motsvarar halva ålderspensionsavgiften skall tas
ut på inkomstdelar över förmånstaket. Detta uttag som inte får
någon motsvarighet i förmåner måste därför rubriceras som skatt
och inte avgift, och intäkterna skall tillgodoräknas
statsbudgeten.
Formerna för uttag av ålderspensionsavgift
Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att hälften av
ålderspensionsavgiften eller 9,25 % skall tas ut som en
arbetsgivaravgift och hälften som en avdragsgill egenavgift som
betalas av den anställde. För att möjliggöra detta föreslog
arbetsgruppen att 8,25 % av arbetsgivaravgiften successivt under
en period av sex år skulle växlas mot en motsvarande
bruttolöneökning för att betala en höjning av egenavgifterna med
motsvarande procentsats. Tillsammans med den egenavgift på
1 % som skall införas fr.o.m. den 1 januari 1995 skulle
egenavgiften uppgå till 9,25 %. Till den del
ålderspensionsavgiften på de sociala förmånerna avser utbetald
ersättning skulle ålderspensionsavgifter betalas på samma sätt
som för lön, dvs. delas mellan resp. förmånssystem och den
enskilde.
I propositionen redovisas att ett antal remissinstanser av
olika skäl ställt sig avvisande till uppdelningen mellan
arbetsgivaravgift och egenavgift. Bl.a. har framförts att
växlingen leder till komplikationer i lönebildningen och att det
åsyftade slutresultatet sannolikt inte uppnås. Många befarar att
den höjning av bruttolönen som växlingen förutsätter inte kommer
att ske för alla löntagare. Flera remissinstanser har menat att
om en avgiftsväxling skall genomföras bör detta ske vid ett enda
tillfälle. Några remissinstanser har också pekat på
administrativa kostnader till följd av en uppdelning av
avgiften.
Regeringen menar i likhet med Pensionsarbetsgruppen att det
finns starka principiella argument för att det allmänna
pensionsskyddet i framtiden i högre grad än vad som är fallet i
dag finansieras av den enskilde genom direkta inbetalningar. Ett
argument är att därigenom synliggörs kostnaderna för det
inkomstskydd för ålderdomen som det offentliga pensionssystemet
ger. Även om dagens arbetsgivaravgifter finansieras ur det
tillgängliga löneutrymmet, saknas en direkt och formell koppling
mellan förmånssystemen och avgiften. Sett ur den enskilde
individens perspektiv betalas socialförsäkringen av
arbetsgivaren. Det reformerade pensionssystemet kommer i
betydligt högre grad än vad som är fallet i dag att ha en
försäkringsmässig karaktär. Ålderspensionsavgiften kan, till
skillnad från folkpensions- och ATP-avgiften betraktas som en
obligatorisk försäkringspremie i stället för en skatt. Med ett
avgiftsuttag i form av en egenavgift inkluderas
förmånsrelaterade avgifter i bruttolönen och individen kan bli
bättre medveten om de inkomster han faktiskt har och den
faktiska lön arbetsgivaren erlägger. Ett annat argument hänger
samman med att avgifter inte skall tas ut på inkomstdelar över
förmånstaket, eftersom dessa inte ger pensionsrätt. En
begränsning av uttaget av en arbetsgivaravgift till att avse
enbart delar av den enskildes inkomst är förenat med vissa
administrativa problem. Problem kan nämligen uppstå då någon
under ett år har flera arbetsgivare eller då en person har
inkomster både av anställning och aktiv näringsverksamhet.
Enligt propositionen uppkommer inte dessa problem med
egenavgifter och en begränsning av avgiftsuttaget till inkomster
under taket underlättas om avgiften tas ut som egenavgift. Genom
förslaget om en särskild arbetsgivaravgift på 9,25 % över taket
som tillfaller statsbudgeten och som storleksmässigt
sammanfaller med arbetsgivarens ålderspensionsavgift undviks
också administrativa problem med att debitera
arbetsgivaravgifter enbart på delar av den enskildes inkomster.
Regeringen anför att en utgångspunkt vid utformningen av
avgiftsuttaget måste vara att avgiftsväxlingen blir neutral vad
avser kostnader för arbetsgivaren och nettolönen för den
enskilde. Därvid erinras om att pensionsarbetsgruppen
understrukit att neutralitet innebär att bruttolönen för varje
enskild anställd måste höjas med ett belopp motsvarande
egenavgiften och att det inte räcker med att den genomsnittliga
löneökningen innebär en kompensation. Samtidigt har
arbetsgruppen konstaterat att det på politisk väg inte går att
föreskriva för arbetsmarknadens parter att säkerställa en
neutral växling.
Regeringen anser att det finns starka argument som talar för
att ålderspensioneringen till en icke obetydlig del finansieras
med egenavgifter och att den tudelning som arbetsgruppen
föreslagit kan utgöra en lämplig kompromiss. Å andra sidan bör
den kritik en rad remissinstanser riktat mot förslaget till
växling beaktas. Om en växling skall vinna förståelse måste den
vara neutral sett ur den enskilde individens perspektiv. I
propositionen framhålls att representanter för arbetsgivarna har
förklarat sig beredda att bidra till en uppgörelse som innebär
att alla löntagare ges kompensation för egenavgiften. Samtidigt
kan regeringen konstatera att det bland de fackliga
organisationerna finns en utbredd tveksamhet både till
egenavgifter som finansieringskälla och till växlingen från
arbetsgivaravgift.
Regeringen uppger att den även tagit intryck av påpekandena
att det kan finnas svårigheter att rent tekniskt i
förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter åstadkomma en
lönerevidering som leder till att avgiftsväxlingen blir neutral.
Det framgår även av Pensionsarbetsgruppens betänkande att
avgiftsväxlingen är förenad med komplikationer som främst hänger
samman med att kompensationen för avgiftsväxlingen höjer
bruttolönen som i sin tur utgör underlag för förmåner och
avgifter inom ålderspensionssystemet och i andra system. Det
krävs därför enligt arbetsgruppen en rad justeringar av både
avgifter och förmånsnivåer. Exempelvis kan
ålderspensionsavgiften inte uppgå till 18,5 %, utan måste
justeras med hänsyn till att bruttolönen höjts. De
komplikationer som arbetsgruppen själv och senare
remissinstanserna pekat på gör att regeringen i dagsläget inte
lämnar förslag om höjning av egenavgiften inom
ålderspensionssystemet efter år 1995. Formerna för uttag av
ålderspensionsavgift kan även behöva prövas tillsammans med
frågan om finansieringen av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen
och förtidspensioneringen, och även inom dessa områden kan
enligt regeringen frågan om avgiftens utformning bli aktuell.
Enligt propositionen skall frågan om hur
ålderspensionsavgiften slutligen skall tas ut beredas vidare
efter samråd mellan arbetsmarknadens parter. Därvid skall
diskuteras arbetsgruppens förslag till växling från
arbetsgivaravgift till egenavgift, och formerna för
avgiftsuttaget vägas mot det samlade finansieringsbehovet för
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen, förtidspensionssystemet och
ålderspensionssystemet. Om tillräckliga garantier för en brutto-
löneökning för den enskilde individen inte ges bör det
reformerade ålderspensionssystemet -- frånsett egenavgiften om 1
% fr.o.m. år 1995 -- finansieras med arbetsgivaravgifter som tas
ut upp till förmånstaket. Hur i så fall en begränsning av
uttaget till inkomster upp till förmånstaket administrativt
skall genomföras måste ytterligare beredas, liksom hur
ålderspensionsavgifter i form av arbetsgivaravgift kan
synliggöras för den enskilde genom uppgifter på lönebesked och
vid taxering.
Regeringen anför vidare att i det fall den fortsatta
beredningen inte leder till förslag om förändringar som kan
vinna enighet hos de partier som står bakom uppgörelsen om ett
reformerat pensionssystem skall arbetsgruppens förslag om
växling mellan arbetsgivaravgifter och egenavgifter ligga till
grund för kommande beslut. En eventuell avgiftsväxling bör dock
ske vid ett tillfälle och då på sådant sätt att den hålls isär
från sedvanliga löneförhandlingar.
På inkomster från aktiv näringsverksamhet skall enligt
förslaget -- liksom från andra arbetsinkomster -- utgå en
ålderspensionsavgift på 18,5 %. Vidare skall en skatt på 9,25 %
utgå på inkomster över taket på samma sätt som för
löneinkomster. För den som uppbär inkomster från både
anställning och aktiv näringsverksamhet är det på den
sammanlagda inkomsten som takreglerna skall tillämpas.
Tudelningen av avgifterna skall gälla oberoende av om det
genomförs någon växling mellan arbetsgivaravgift och egenavgift
för anställda.
Enligt regeringens bedömning talar förenklingsskäl för att
samma nivå på ålderspensionsavgiften tas ut även för dem som får
sin pension beräknad i 20-delar och tillgodoräknas pensionsrätt
för fiktiva inkomster. Huruvida detta bör föranleda någon
finansiell reglering mellan ålderspensionssystemet och
statsbudget eller andra socialförsäkringssystem får enligt
propositionen bli föremål för fortsatt beredning.
Egenavgiften föreslås som nämnts bli avdragsgill. I annat fall
uppnås enligt regeringen inte neutralitet jämfört med om
avgiften i stället tas ut som arbetsgivaravgift.
Pensionsarbetsgruppens förslag innebar att egenavgiften skulle
få dras av före fastställande av taxerad inkomst i motsats till
dagens egenavgifter som dras av från den taxerade inkomsten.
Regeringen anser att i avdragshänseende bör samtliga
förekommande egenavgifter behandlas lika. Frågan om den
skattemässiga behandlingen av egenavgiften skall därför utredas
vidare.
I motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) begärs i
yrkande 6 ett tillkännagivande om att egenavgiften skall vara
avdragsgill. Vidare begärs i yrkande 8 ett tillkännagivande om
att avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar skall vara
generösare och i yrkande 9 att avdragsrätten även skall gälla
för make/maka.
Som framgår ovan innebär regeringens förslag att egenavgiften
skall vara avdragsgill. Motionen i denna del är därför redan
tillgodosedd. Beträffande avdragsrätten för privata
pensionsförsäkringar har skatteutskottet i denna del framhållit
att med de i propositionen föreslagna pensionsnivåerna får de
avdragsregler som nu gäller tills vidare anses rimliga. I de
framtida övervägandena rörande avdragsfrågor för makar bör man
bl.a. beakta att reglerna behållit sin nuvarande utformning med
tanke på de principer som gäller i fråga om individuell
beskattning av makar. Enligt skatteutskottets mening kan det
inte anses aktuellt att ompröva reglerna i detta sammanhang.
Skatteutskottet avstyrker bifall till yrkandena 6, 8 och 9 i
motion Sf57, och socialförsäkringsutskottet föreslår att
riksdagen följer skatteutskottets förslag.
Såväl skatteutskottet som finansutskottet har särskilt tagit
upp problem med en avgiftsväxling. Skatteutskottet anför att
avgiftsväxlingen kommer att medföra att underlaget för olika
avgifter kommer att öka. Detta gäller inte endast i fråga om
arbetstagarnas egenavgifter till det nya pensionssystemet och
till sjukpenning och arbetslöshetsförsäkring utan också i
fråga om kommunala avgifter till daghem och andra liknande
utgifter om de beräknas med hänsyn till bruttolöner. Andra
exempel är att skadeersättningar av olika slag för förlorad
arbetsinkomst i förfluten tid blir mindre värda om de inte
räknas upp med hänsyn till den nya egenavgiften. Utskottet utgår
från att den arbetsordning som kommer att tillämpas innebär att
sådana och liknande frågor löses på ett sätt som innebär att
nettoinkomsten inte i enskilda fall minskar på grund av den nya
ordningen för avgiftsuttaget, innan slutlig ställning tas till
frågan om avgiftsväxlingen kan genomföras. Om resultatet av de
överläggningar som skall genomföras med berörda parter blir att
avgiftsväxlingen inte kommer att genomföras, måste man enligt
utskottets mening enas om praktiskt lämpliga lösningar på de
problem som uppstår, t.ex. det halverade avgiftsuttaget för
inkomster över taket för pensionsgrundande inkomster.
Finansutskottet betonar vikten av att växlingen kan
åstadkommas på ett sådant sätt att den blir neutral ur den
enskilde individens perspektiv. Finansutskottet erinrar liksom
skatteutskottet om att avgiftsväxlingen kommer att påverka
bruttolönerna, vilka i sin tur utgör underlag för att fastställa
vissa inkomstrelaterade förmåner och avgifter. Utskottet utgår
från att dessa konsekvenser beaktas vid den slutliga
utformningen av förslagen. Med tanke på de nämnda konsekvenserna
delar utskottet regeringens uppfattning att avgiftsväxlingen bör
ske i ett steg vid samma tidpunkt för hela arbetsmarknaden och
att den bör hållas isär från sedvanliga löneförhandlingar.
Socialförsäkringsutskottet kan för sin del instämma i de
nämnda synpunkterna. En generell höjning av hela löneunderlaget
med 8,25 % (eller den justerade avgift som uppkommer) får stora
återverkningar på statens utgifter för socialförsäkringen och
arbetslöshetsförsäkringen. Den får även återverkan på utgifterna
för avtalsförsäkringarna vars förmåns- och avgiftsunderlag också
höjs. Även om växlingen av ålderspensionsavgiften mellan
arbetsgivarna och löntagarna skall bli neutral dem emellan får
ett höjt löneunderlag återverkan för dem på
socialavgiftsunderlaget och höjer kostnaderna den vägen. Som
framgår av propositionen medför detta att ålderspensionsavgiften
inte kan vara 18,5 % utan ett lägre procenttal. De finansiella
konsekvenserna begränsar sig emellertid inte enbart till de
nämnda utan får som skatte- och finansutskotten pekat på även
konsekvenser på andra förmåner och avgifter. Sålunda berörs inte
enbart arbetsgivare och arbetstagare utan även de som uppbär
olika slags skade- och andra ersättningar som fastställts med
hänsyn till tidigare lön. Dessa ersättningar kan utges såväl
från staten, t.ex. delpension och livränta från
arbetsskadeförsäkringen, som från försäkringsbolag eller
enskilda. Skatte- och finansutskottet har också påpekat andra
statliga och kommunala förmåner och avgifter som beräknas
utifrån inkomsten och listan kan göras längre. Ett särskilt
problem är att många av dessa förmåner eller avgifter också
berör personer som inte har del i avgiftsväxlingen, t. ex.
studerande, pensionärer och egenföretagare. Detta försvårar
möjligheterna att finna ett generellt inkomstbegrepp som
garanterar likabehandling av medborgarna. Den kommunala
skattesatsen skiftar också, medan den statliga företagsskatten
är enhetlig, varför en full neutralitet aldrig kan uppnås.
Argumenten för att ta ut en del av kostnaderna för
ålderspensionssystemet som egenavgifter är främst att göra
kostnaderna synliga för den enskilde och åskådliggöra sambandet
mellan förmåner och avgifter. Socialförsäkringsutskottet menar
emellertid att man redan i viss mån genom
ålderspensionssystemets konstruktion uppnått dessa mål. I ett
avgiftsbestämt system, där den enskildes pensionsrätt förutsätts
vara totalfinansierad genom faktiska avgiftsinbetalningar,
antingen från honom själv, arbetsgivaren eller -- när det gäller
de fördelningspolitiska inslagen -- från staten kan
informationen om vad pensionsrätten kostar väl tillgodoses.
Summan av pensionsrätterna skall -- i varje fall teoretiskt --
överensstämma med avgiftssumman. Kostnaderna kan göras synliga
genom att man på det årliga beskedet om pensionsrätt talar om
vilken del som hänför sig till arbete och som betalats av
arbetsgivaren och vilken del som hänför sig till
socialförsäkringsersättningar, barnår m.m. Arbetsgivaren kan
också på lönebeskedet ange hur mycket han preliminärt erlägger i
ålderspensionsavgift.
Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om de speciella
problem som uppstår genom att egenavgiften är avdragsgill och
som accentueras ju högre egenavgift som tas ut. Olikheterna i
det kommunala skatteuttaget liksom det förhållandet att
brytpunkten i skatteskalorna inte överensstämmer med taket för
pensionsrätten och avgiftsplikten gör att skillnaderna i
kostnaderna för pensionsskyddet mellan olika försäkrade kan bli
betydande, utan att nettopensionen i framtiden med nödvändighet
behöver variera på samma sätt. Detta minskar de "raka rören"
mellan förmåner och avgifter. Om pensionsavgifterna däremot
betalas av arbetsgivarna blir nettokostnaden för pensionsrätten
neutral, eftersom avdragsrätten är enhetlig över landet.
Som framgår av propositionen uppstår det administrativa
problem med att i de enskilda fallen skilja ut inkomster över
taket från inkomster under taket. Regeringen är emellertid
inställd på att kunna lösa problemen för det fall en
avgiftsväxling inte kommer till stånd. Ur rent administrativ
synpunkt synes också dessa problem vara mindre än de problem som
kan förutses med en avgiftsväxling.
De komplikationer som avgiftsväxlingen är förenad med har
blivit fullt tydliga först i ett sent skede av beredningen av
ålderspensionsreformen. Utskottet anser att det är olyckligt om
bindningar som skett under stark tidspress för hur dessa problem
skall lösas skall bli styrande för en så stor och viktig fråga
som avgiftsväxlingen. Det är för utskottet uppenbart att frågan
bör diskuteras grundligare, både mellan de partier som står
bakom uppgörelsen och med arbetsmarknadens parter. Det är också
uppenbart att frågan om den fortsatta finansieringen av sjuk-
och arbetsskadeförsäkringen och förtidspensioneringen hänger
mycket nära ihop med frågan om hur ålderspensionsavgiften skall
tas ut.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner de föreslagna
riktlinjerna för finansieringen med beaktande av vad utskottet
ovan anfört.
Införandet av ålderspensionsavgift och omföringar mellan
statsbudgeten och ålderspensionssystemet
Pensionsarbetsgruppen ansåg att den kraftiga försvagning av
statsbudgeten som skulle bli fallet om omfördelningen av
inkomster och utgifter mellan pensionssystemet och statsbudgeten
genomförs i ett steg skulle få negativa effekter bl.a. på
räntenivån och arbetsgruppen förordade en stegvis övergång.
Arbetsgruppens förslag till infasning innebar att
ålderspensionsavgiften gradvis höjs från 14,25 % år 1995 till
18,5 % år 2 000. Vidare innebar förslaget att vissa
pensionsförmåner som långsiktigt skall finansieras över
statsbudgeten övergångsvis skall finansieras ur
ålderspensionssystemet och att en nettoöverföring från
pensionssystemet (AP-fonden) till statsbudgeten skulle ske under
övergångstiden. I bil. 2 i propositionen redovisas överföringen
närmare liksom det reformerade inkomstrelaterade
ålderspensionssystemets utveckling fram till år 2050 enligt
arbetsgruppens beräkningar. Dessa utgår från 2 % resp. 1,5 %
tillväxt i lönesumman efter år 2 000. Fram till dess har
tillväxten beräknats till 3 % per år. Realräntan har antagits
till 3 % år 1995 och till 2 % resp. 1,5 % vid 1990-talets slut.
År 1995 och fram till år 2000 skall 40 miljarder kronor årligen
tas i anspråk för finansiering av andra pensionsförmåner,
varefter beloppet trappas ned successivt fram till år 2050.
Fondstyrkan som år 1995 beräknats till 3,5 faller till som lägst
1,3 år 2025 för att därefter öka till 3,7 resp. 3,8 % år 2050.
Av protokollet från utskottets offentliga utfrågning om
arbetsgruppens förslag till nytt pensionssystem framgår att med
anledning av arbetsgruppens förslag om minsta buffertfondering
framförts varningar från såväl Riksförsäkringsverkets som
AP-fondens sida för att avtappa fonden på för mycket medel. Från
AP-fondens sida har ansetts att fondstyrkan inte bör tillåtas
understiga ett års utbetalningar.
Regeringen föreslår att fr.o.m. år 1995 skall nuvarande
ATP-avgift övergå i dels en ålderspensionsavgift på 13 % som tas
ut på pensionsgrundande inkomster, dels en särskild löneavgift
på 13 % som tas ut på inkomstdelar som överstiger förmånstaket i
pensionssystemet. Samtidigt införs egenavgiften på 1 % varför
den totala ålderspensionsavgiften utgör 14 %. Däremot skall som
nämnts 16,5 % registreras som pensionsrätt i fördelningssystemet
och två procentenheter föras till premiereservsystemet för
framtida placering i individuella premiereserver. Regeringen
uppger att om premiereservavsättning inte blir aktuell vad avser
1995 års inkomster, skall motsvarande del i stället föras till
ålderspensionssystemet. Intäkterna från den särskilda
löneavgiften på inkomstdelar över förmånstaket skall avräknas
mot statsbudgeten. Däremot kan en breddning av
avgiftsunderlaget till att omfatta även
socialförsäkringsersättningar m.m. inte äga rum förrän år 1996.
I propositionen anges att reformen när den är fullt genomförd
innebär att statsbudgetens inkomstsida försvagas genom att
folkpensionsavgiften tas bort. Detta kompenseras av att andra
socialavgifter höjs, men netto sänks de avgifter som går till
statsbudgeten. Enligt arbetsgruppens förslag uppgår sänkningen
till 3,66 procentenheter. Statsbudgetens utgifter för
garantipensionen blir mindre än för dagens folkpensioner, men
utgifterna ökar på grund av att ålderspensionsavgift skall
erläggas på olika socialförsäkringsersättningar m.m. samt att
betalningsansvaret för ATP-förmåner, som inte avser
ålderspension, tills vidare förs över till statsbudgeten.
Sammantaget ökar statsbudgetens utgifter till följd av reformen.
Däremot förstärks det totala pensionssystemet med ca 7 miljarder
kronor genom att de sammantagna pensionsavgifterna höjs.
Även regeringen anser att en nettoöverföring från
pensionssystemet bör ske. Storleken på denna överföring bör
enligt propositionen avpassas så att en betryggande fondstyrka
uppnås inom fördelningssystemet. Den exakta omföringen av
avgifter och betalningsansvar mellan ålderspensionssystemet
resp. statsbudget och andra socialförsäkringssystem skall därvid
bli föremål för fortsatt beredning. En restriktion skall därvid
vara att fondstyrkan inom ålderspensionssystemet, vid försiktiga
antaganden om tillväxt och realränta, aldrig skall understiga
0,5, dvs. ett halvt års utbetalningar.
Utskottet förutsätter att avsikten med det anförda är att den
angivna lägsta fondstyrkan skall ses i det 50--60-årsperspektiv
som Pensionsarbetsgruppen utgått från vid sina beräkningar.
Utskottet tillstyrker med det anförda riktlinjerna för
införandet av ålderspensionsavgift och omföringar mellan
statsbudgeten och ålderspensionssystemet.
Ikraftträdande
Det reformerade pensionssystemet föreslås i propositionen
träda i kraft den 1 januari 1996, dvs. ett år senare än vad
Pensionsarbetsgruppen föreslagit. De första pensionerna från det
reformerade ålderspensionssystemet kommer att utbetalas år
2000. Då träder även de nya reglerna om garantipension i kraft.
Reformeringen skall dock påbörjas redan år 1995. I vissa
centrala delar, bl.a. såvitt gäller intjänande av pensionsrätt,
kommer reformen att ha betydelse för den enskilde redan under år
1995 i huvudsak genom att reglerna om pensionsrätt för förfluten
tid utsträcks till att avse även detta år. Även reglerna om
pensionsrätt för studier och värnpliktstjänstgöring bör enligt
propositionen kunna få verkan redan från den 1 januari 1995. Som
framgår ovan införs också en egenavgift på 1 % av
pensionsunderlaget år 1995.
Utskottet biträder förslaget.
Administrativa konsekvenser
Det nya ålderspensionssystemet innebär enligt propositionen
mycket stora förändringar och får i flera avseenden betydande
återverkningar för andra regelsystem. Det skall också under lång
tid fungera parallellt och i samspel med nuvarande ATP-system.
Ett premiereservsystem innebär en ny form av offentligt
pensionssystem, för vilket system och rutiner måste byggas upp,
och kräver ny kompetens hos Riksförsäkringsverket. Till detta
kommer att intjänandereglerna för den nya pensionen skall
beräknas retroaktivt fr.o.m. år 1960 för förvärvsinkomster och
för barnårsrätt. Löpande skall pensionsrätt för värnplikt och
s.k. bakomliggande inkomst beräknas. Avgifter skall betalas för
alla pensionsgrundande inkomster. Förslaget medför också
följdändringar och konsekvenser på många områden. Sammantaget
kommer genomförandet av det nya pensionssystemet att under de
närmaste åren kräva stora administrativa insatser, i första hand
hos Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna, men även
hos andra instanser såsom skatteförvaltningen och
förvaltningsdomstolarna. Krav kommer också att ställas på
administrationen att föra ut information om det nya systemet och
årligen informera dem som tjänat in pensionspoäng om detta.
Eftersom systemet i en del avseenden blir mer komplext än det
nuvarande ATP-systemet kommer enligt propositionen även
förvaltningen efter genomförandet att kräva mer resurser än vad
som i dag krävs för att förvalta ATP-systemet.
Regeringen anför slutligen beträffande administrationen att,
eftersom förslagen i den förevarande propositionen är av
principiell art och mer detaljerade regler kommer att lämnas
senare i lagform, de administrativa konsekvenserna i vissa fall
kan bli beroende av vilka detaljlösningar som väljs. En samlad
bedömning av resursbehoven kommer att göras i samband med
kommande lagförslag.
Såväl finansutskottet som skatteutskottet har i sina yttranden
berört den ökade administration som förutskickas.
Finansutskottet framhäver mot bakgrund av det statsfinansiella
läget vikten av att administrationen organiseras på det
effektivaste sättet och att regeringen även i det fortsatta
arbetet med pensionsreformen beaktar de administrativa kostnader
som fortsatta vägval innebär. Skatteutskottet framhåller att man
nu inte bör binda sig alltför hårt till vissa detaljer. Enligt
utskottets mening bör man i ett så omfattande system som det här
är fråga om eftersträva enkla och lätthanterliga regler.
Utskottet utgår också från att det fortsatta arbetet med viktiga
detaljfrågor inriktas på praktiska lösningar.
Socialförsäkringsutskottet ansluter sig till vad finans- och
skatteutskotten anfört.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen och förslag om annan
inriktning
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf52 yrkande 1 och
1993/94:Sf57 yrkandena 1 och 2,
res. (nyd) - delvis
men. (v) - delvis
2. beträffande taket i pensionssystemet
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf57 yrkandena 3--5 godkänner vad
regeringen anfört,
res. (nyd) - delvis
3. beträffande information om pensionsrätten
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf57 yrkande 11,
res. (nyd) - delvis
4. beträffande jämställdhetsanalys
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf56 yrkande 4 och
1993/94:Sf218 yrkande 1,
5. beträffande förlängd utredningstid
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf218 yrkande 2,
men. (v) - delvis
6. beträffande frivillig grundpension
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf55 yrkandena 1, 2 och
6--8,
7. beträffande premiereservdelens storlek
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf57 yrkande 7 godkänner vad regeringen
anfört,
res. (nyd) - delvis
8. beträffande försäkringsfunktionen
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf58 godkänner vad utskottet anfört,
9. beträffande premiereservsystemet i övrigt
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf53 yrkande 1 godkänner vad utskottet
anfört,
10. beträffande studier
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf55 yrkande 3 godkänner vad regeringen
anfört,
11. beträffande barnår
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motionerna 1993/94:Sf53 yrkande 2 i denna del och
1993/94:Sf55 yrkande 4 godkänner vad regeringen anfört,
12. beträffande pensionsrätt för förtidspensionär
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf55 yrkande 5 godkänner vad regeringen
anfört,
13. beträffande UD-makar
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Sf202 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. beträffande delning av pensionsrätt
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motionerna 1993/94:Sf52 yrkande 2, 1993/94:Sf53
yrkande 2 i denna del och 1993/94:Sf54 godkänner vad regeringen
anfört,
men. (v) - delvis
15. beträffande garantipension
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motionerna 1993/94:Sf52 yrkande 3, 1993/94:Sf56
yrkande 2 och 1993/94:A815 yrkande 39 godkänner vad regeringen
anfört,
men. (v) - delvis
16. beträffande spärregel för uttag före 65 år m.m.
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion
1993/94:Sf56 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
17. beträffande övergångsvis garantipension
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf56 yrkande 3 godkänner vad regeringen
anfört,
18. beträffande förtidspension efter 60 år
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf57 yrkande 10,
res. (nyd) - delvis
19. beträffande avdragsrätt för egenavgift
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf57 yrkande 6,
20. beträffande avdragsrätt för privat pensionsförsäkring
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf57 yrkandena 8 och 9,
res. (nyd) - delvis
21. beträffande finansiering
att riksdagen med anledning av regeringens förslag godkänner
vad utskottet anfört,
22. beträffande riktlinjerna i övrigt
att riksdagen med bifall till regeringens förslag godkänner
vad regeringen i övrigt anfört.
Stockholm den 31 maj 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Margit
Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Lena Öhrsvik
(s), Karin Israelsson (c), Nils-Olof Gustafsson (s), Hans Dau
(m), Margareta Israelsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne
Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s), Gustaf von Essen (m), Widar
Andersson (s) och Bo Finnkvist (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Avslag på propositionen och förslag om annan inriktning, m.m.
(mom. 1--3, 7, 18 och 20)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Finansutskottet och" och på s. 13 slutar med "6--8
avstyrks." bort ha följande lydelse:
Det pensionssystem som föreslås i propositionen är till 88 %
ett fördelningssystem av kedjebrevskaraktär. Utskottet förordar
i stället en övergång snarast möjligt till ett
premiereservsystem. Detta skulle enligt utskottets mening kunna
göras enligt en modell försäkringsbolaget Skandia presenterat
och innebära bl.a.
Raka rör genom successiv övergång till ett premiereservsystem
för alla under 50 år.
Gardering för alla över 50 år.
Individen får själv placera sina pensionsmedel inom vissa
ramar.
Inga subventioner till hemarbetande m.fl. Dessa får sin
eventuella pension genom att staten betalar avgiften in i
systemet.
Avgiftsbestämda, icke förmånsbestämda, pensioner.
Utskottet anser att riksdagen med bifall till motion Sf57
yrkandena 1 och 2 bör avslå propositionen och som sin mening ge
regeringen till känna att ett premiereservsystem enligt det
anförda snarast bör införas.
Vad gäller ett reformerat system enligt propositionens förslag
anser utskottet att pensionssystemet bör ha mer av
grundpensionskaraktär. Förmåner och avgifter bör således avse
högst 5,5 basbelopp. Däremot kan taket i det gamla systemet även
fortsättningsvis vara 7,5 basbelopp. Avgifter skall dock inte
tas ut ovanför detta tak. Vidare skall information om
pensionsrätten i ett sådant fördelningssystem utformas så att
den enskilde inte ges uppfattningen att han har ett eget konto
av motsvarande omfattning. Detta bör riksdagen med bifall till
motion Sf57 yrkandena 3--5 och 11 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Regeringen har" och slutar med "yrkande 7." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att premiereservdelen bör vara minst dubbelt
så stor i ett reformerat pensionssystem enligt propositionens
förslag. Av en ålderspensionsavgift bör således minst 4
procentenheter avsättas till premiereservsystemet. Det anförda
bör riksdagen med bifall till motion Sf57 yrkande 7 som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "år 1999." bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör den som inte förvärvsarbetar,
helt eller delvis, fr.o.m. 61 års ålder hänvisas till förtida
uttag av ålderspension. Någon förtidspension skall inte kunna
utges för den som är äldre än 60 år. Utskottet föreslår att
riksdagen med bifall till motion Sf57 yrkande 10 som sin mening
ge regeringen detta till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43
börjar med "Som framgår" och slutar med "skatteutskottets
förslag." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att avdragsrätten för privata
pensionsförsäkringar skall vara generösare och avdragsrätten
skall även gälla för make/maka. Detta bör riksdagen med bifall
till motion Sf57 yrkandena 8 och 9 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att momenten 1--3, 7, 18 och 20 i utskottets
hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen och förslag om annan
inriktning
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkandena 1
och 2 samt med anledning av motion 1993/94:Sf52 yrkande 1
dels avslår propositionen,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. beträffande taket i pensionssystemet
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkandena
3--5 och med avslag på regeringens förslag som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande information om pensionsrätten
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkande 11
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. beträffande premiereservdelens storlek
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkande 7
och med anledning av regeringens förslag som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. beträffande förtidspension efter 60 år
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. beträffande avdragsrätt för privat pensionsförsäkring
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf57 yrkandena 8
och 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Beträffande mom. 1: Vänsterpartiet avslår regeringens förslag
till riktlinjer för reformeringen av det allmänna
pensionssystemet. Regeringens förslag innebär ett systemskifte.
Fördelningspolitiska inslag försvinner genom att egenavgiften
inte tas ut över taket 7,5 basbelopp. Det offentliga sparandet
minskar, och det byggs upp ett stort privat sparande genom
premiereservsystemet. Vänsterpartiet anser att
livsinkomstprincipen medför att pensionens andel av slutlönen
blir lägre för fler personer i det nya systemet. Förslaget
öppnar för en privatisering av pensionssystemet i framtiden.
Enligt motionärerna är det krångligare, mindre överskådligt och
mer byråkratiskt än dagens pensionssystem. Det är inte heller
säkert att det är ett samhällsekonomiskt stabilt pensionssystem.
Vänsterpartiet vill i stället ha ett generellt och
obligatoriskt pensionssystem som betalas solidariskt med
arbetsgivaravgifter som tas ut på hela lönesumman och omfördelar
mellan generationer och individer. Ålderspensionssystemet bör
därför reformeras till ett system som kan sägas innebära ett
modifierat ATP-system och som i allt väsentligt behåller de
fördelar som den nuvarande ordningen innebär. Pensionen skall
räknas på de genomsnittligt 30 bästa åren. I ett sådant system
finns utrymme för att studera, göra värnplikt, skaffa barn m.m.
Utgående pensioner och taket 7,5 basbelopp reallöneindexeras.
Systemet skall kompletteras med en garantinivå på en högre nivå
-- 2,6 basbelopp -- än vad regeringen föreslagit.
Beträffande mom. 5: Vänsterpartiet anser att remisstiden på
Pensionsarbetsgruppens betänkande varit alltför kort. Det är
viktigt att en förändring av pensionssystemet är väl förankrat,
och beslut bör inte fattas före valet i höst. Frågan om en
eventuell folkomröstning om pensionssystemet bör också
diskuteras. Pensionsarbetsgruppen bör därför få fortsätta
beredningsarbetet med ett nytt pensionssystem.
Beträffande mom. 14: Vänsterpartiet avvisar bestämt förslaget
om delad pensionsrätt. Vi anser att varje kvinna skall betraktas
som en enskild individ i ekonomiskt hänseende. Genom EES-avtalet
gäller EU:s regler och rättspraxis på jämställdhetsområdet även
i Sverige. Direktiv om likabehandling på
socialförsäkringsområdet innebär förbud mot både direkt och
indirekt könsdiskriminering. Detta gäller också beräkningen av
förmåner. Att som regeringen föreslår räkna ner värdet av
pensionsrätt som överförs från en man till en kvinna strider
antagligen mot detta direktiv, och denna fråga bör utredas
ytterligare.
Beträffande mom. 15: Närmare 30 000 pensionärer ligger i dag
i närheten av eller under normen för socialt ekonomiskt bistånd,
och ca 500 000 pensionärer har det ekonomiskt svårt på grund av
höga hyror, ökande kommunala avgifter och dyrare sjukvård. Det
är därför viktigt att garantipensionen ligger så högt att en
pensionär bara i undantagsfall behöver bidrag. Vänsterpartiet
anser att garantipensionen bör höjas från 2,1 till 2,6
basbelopp. Garantipensionen skall utges på denna nivå till såväl
gift som ensamstående pensionär. Däremot bör garantipensionen
avtrappas inte bara mot avtalspension och pension från utlandet
utan även mot inkomst av förmögenhet och individuella
pensionsförsäkringar.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
1, 5, 14 och 15 borde ha hemställt:
1. beträffande avslag på propositionen och förslag om annan
inriktning
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf52 yrkande
1 och 1993/94:Sf57 yrkande 1 samt med avslag på motion
1993/94:Sf57 yrkande 2
dels avslår propositionen,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts,
5. beträffande förlängd utredningstid
att riksdagen med bifall till motion
1993/94:Sf218 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts,
14. beträffande delning av pensionsrätt
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf52 yrkande 2
och med anledning av regeringens förslag och motion 1993/94:Sf54
yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1993/94:Sf53 yrkande 2 i
denna del och 1993/94:Sf54 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
15. beträffande garantipension
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf52 yrkande 3
och med anledning av regeringens förslag och motion 1993/94:A815
yrkande 39 samt med avslag på motion 1993/94:Sf56 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
Finansutskottets yttrande
1993/94:FiU13y
Bilaga 1
Reformering av det allmänna pensionssystemet
Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har den 3 maj 1994 beslutat att
bereda finansutskottet tillfälle att yttra sig över proposition
1993/94:250 Reformering av det allmänna pensionssystemet jämte
motioner, såvitt propositionen och motionerna rör
finansutskottets beredningsområde.
Sammanfattning
Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till
riktlinjer för en reformering av det allmänna pensionssystemet.
Det är enligt finansutskottets mening angeläget att reformera
det statliga pensionssystemet så att det blir finansiellt
robust, vilket uppnås i regeringens förslag genom att det görs
följsamt mot den samhällsekonomiska och demografiska
utvecklingen. Förslagen baseras på en grundlig beredning som
genomförts med bred uppslutning hos de politiska partierna.
Utskottet avstyrker däremot de motionsförslag som väckts med
anledning av propositionen i de delar som utskottet behandlar.
Avvikande mening har anmälts av Ny demokratis företrädare i
utskottet. Vänsterpartiets representant har anmält en
meningsyttring.
Propositionen
Finansutskottet behandlar i detta yttrande följande avsnitt av
proposition 1993/94:250:
Pensionssystemet och sparandet (avsnitt 3.7; s. 41--44)
Reformens huvudsakliga inriktning (avsnitt 4; s. 45--59)
Uppräkning av intjänad pensionsrätt inom fördelningssystemet
(avsnitt 5.9; s. 104--106)
Premiereservsystemet (avsnitt 6; s. 109--128)
Ålderspension (avsnitt 8; s. 140--162)
Pensionssystemets finansiering (avsnitt 13; s. 206--222)
Administrativa konsekvenser, övriga frågor (avsnitt 15;
s. 225--227)
Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen skall
godkänna de föreslagna riktlinjerna för ett reformerat
ålderspensionssystem.
Motionerna
Finansutskottet behandlar i detta yttrande motionerna
1993/94:Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v), 1993/94:Sf53 av
Margareta Winberg m.fl. (s) och 1993/94:Sf57 av Harriet
Colliander m.fl. (nyd) i de delar de berör utskottets
beredningsområde.
Utskottet
Inledning
I propositionen föreslår regeringen riktlinjer för en
reformering av reglerna för det allmänna pensionssystemet.
Förslagen är baserade på Pensionsarbetsgruppens förslag och den
uppgörelse som träffades inom arbetsgruppen mellan företrädare
för de fyra regeringspartierna och Socialdemokraterna.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag till
den närmare utformningen.
Den föreslagna reformen syftar till att skapa ett från andra
socialförsäkringsgrenar avskilt inkomstrelaterat
ålderspensionssystem som skall vara mer robust för
samhällsekonomiska och demografiska förändringar än vad dagens
system är. Reformen syftar även till att ge pensionssystemet en
försäkringsmässig karaktär samtidigt som de fördelningspolitiska
inslagen görs tydligare. Vidare syftar reformeringen till att
öka pensionssystemets bidrag till det sammantagna offentliga
sparandet och att det i högre grad än dagens system skall
stimulera arbetsutbudet.
Propositionen innehåller förslag till riktlinjer för viktiga
element i ett reformerat pensionssystem: pensionsrätt,
förmånstak, ålderspensionsavgift (som skall utgå som
arbetsgivar- eller egenavgift), fördelningssystem, individuell
premiereserv, livsinkomstprincip, pris- och följsamhetsindex,
garantipension samt övergångsregler.
Regeringens förslag till nytt pensionssystem innebär att ett
offentligt och obligatoriskt pensionssystem kommer att utgöra
grunden för den enskildes pensionsskydd samtidigt som sambandet
mellan pensionsavgifter och förmåner stärks i förhållande till
nuvarande system. Det reformerade pensionssystemet skall till
sin huvuddel vara uppbyggt som ett fördelningssystem men
kompletteras med inslag av individuella premiereserver som är
uppbyggda på rent försäkringsmässiga principer. Ålderspensionen
skiljs ut som en separat försäkringsgren och finansieras i sin
helhet med en specialdestinerad pensionsavgift.
Fördelningspolitiska inslag görs i den föreslagna modellen
tydliga och finansieras över statsbudgeten som avgift till
ålderspensionssystemet.
Finansutskottet välkomnar en reformering av det allmänna
pensionssystemet. Det är flera omständigheter som talar för att
en reformering är nödvändig. Det finns en välgrundad oro för att
det nuvarande systemet kommer att utsättas för finansiella
påfrestningar beroende på att följsamheten mot samhällsekonomin
inte är tillräckligt stark och att det inte är anpassat till den
demografiska utvecklingen.
Finansutskottet ställer sig bakom de grundläggande
riktlinjerna för ett reformerat allmänt pensionssystem som
redovisas i propositionen. Att reformeringen av systemet kunnat
förberedas med ett brett parlamentariskt stöd är ytterligare en
omständighet som talar för att reformeringen bör följa de
riktlinjer som regeringen nu föreslår. Det är angeläget med
kontinuitet i reglerna för pensionssystemet, och det breda
stödet innebär att det inte behöver utsättas för skiftande
revideringar förorsakade av växlingar vid regeringsmakten.
Finansutskottet har, utöver denna inledande, övergripande
kommentar till reformens huvudsakliga inriktning, valt att
särskilt yttra sig över de delar av förslaget som utskottet
bedömt har primär relevans för utskottets beredningsområde. Det
rör reformförslagets betydelse för sparandet, avgiftsnivån på
och uppräkning av pensionsrätt, beräkning av pensionsbelopp,
pensionssystemets finansiering, premiereservsystemet samt att
ålderspensionssystemet görs fristående.
1. Förslagets betydelse för sparandet
Ett ofta anfört argument för att skapa ett allmänt
pensionssystem är sparandets betydelse för investeringarna och
tillväxten. Det har hävdats att sparandet är nödvändigt för att
skapa finansiellt utrymme för investeringar. Detta resonemang
var grundläggande för det nuvarande ATP-systemets utformning och
var relevant för en finansiellt reglerad ekonomi som Sveriges
fram till slutet av 1980-talet. I propositionen förs emellertid
ett resonemang som visar hur situationen har förändrats och
vilken betydelse sparandet har för samhällsekonomin i en ekonomi
som är öppen mot utländska finansiella marknader. Utskottet
anser att detta resonemang är klargörande för att bedöma behovet
av sparandet i samhällsekonomin och för nödvändigheten att
reformera det nuvarande pensionssystemet.
I propositionen konstateras att den totala sparkvoten i
ekonomin år 1993 hamnade på den lägsta nivån hittills under
efterkrigstiden. Det låga sparandet kan dock inte i sig anses
utgöra något primärt problem för den svenska ekonomin, anförs
det. Avgörande för att få till stånd ökad ekonomisk tillväxt är
att efterfrågan ökar, vilket driver fram investeringar och
därmed får effekter på produktion och sysselsättning.
I propositionen framhålls att investeringsutvecklingen främst
bestäms av efterfrågan i Sverige och i utlandet. Med Sveriges
tillgång till den internationella kapitalmarknaden har däremot
det inhemska sparandet inte längre någon direkt betydelse för
investeringsaktiviteten. Investeringar kan alltid finansieras,
om inte annat så genom lån på de internationella
kapitalmarknaderna. Sparandenivån spelar inte heller någon
större roll för den realekonomiska utvecklingen på längre sikt.
Det är det samlade värdet av investeringarna -- kapitalstocken i
vid mening inkl. investeringar i humankapital -- tillsammans med
ekonomins förmåga att ta till vara produktiva resurser, som
bestämmer den ekonomiska tillväxten. Att stimulera sparandet är
därför inte ett sätt att öka tillväxten och investeringarna.
Sannolikt innebär starkare incitament för investeringar
betydligt mer.
Sparandet saknar således betydelse för den realekonomiska
utvecklingen men har stor betydelse för inkomstutvecklingen. Den
ekonomiska tillväxt som gjorts möjlig genom investeringarna
skapar utrymme för en konsumtionsökning. Den del som inte
används för konsumtion utgör sparande. En investeringsökning som
inte har en motsvarighet i en sparandeökning innebär att det
reala sparandet kommer att överstiga det finansiella sparandet,
dvs. det uppkommer ett underskott i bytesbalansen som måste
finansieras genom upplåning utomlands. En ökad utländsk
skuldsättningen innebär att räntor och amorteringar måste
betalas till utlandet och tas av framtida nationalinkomster.
Om sparandet långsiktigt understiger investeringarna uppstår
ett strukturellt sparandeunderskott. Det var sannolikt
förhållandet under hela 1970- och 1980-talet. Trots att
investeringarna var för små för att kunna skapa en långsiktigt
god tillväxt och för låga för att kunna bygga upp kapitalstocken
uppstod ett bytesbalansunderskott eftersom sparandet var ännu
lägre. I den meningen var sparandet för lågt.
Det är uppenbart att investeringarna måste öka för att vi i
framtiden skall uppnå en tillfredsställande ekonomisk tillväxt.
Nu aktuella prognoser tyder också på en investeringsuppgång
under de närmaste åren på 1990-talet. Samtidigt förutspås stora
överskott i bytesbalansen, vilket skulle tyda på att sparandet
mer än väl räcker för att kunna finansiera investeringarna. Med
tanke på att den demografiska utvecklingen innebär att antalet
äldre en bit in på 2000-talet ökar i förhållande till antalet
yrkesaktiva borde tillfället nu utnyttjas att höja
investeringskvoten och därmed öka den långsiktiga tillväxten.
Framtidens pensioner betalas av det arbete som de då yrkesaktiva
svarar för samt av den avkastning som kapitalstocken ger. I
dagsläget finns det dock ett finansiellt sparandeunderskott i
den offentliga sektorn som uppgår till 165 miljarder kronor.
Det motverkas nationellt sett av ett högt hushållssparande.
I propositionen uppställs två mål för sparandet som utskottet
ställer sig bakom. Det ena är att det totala sparandet skall
ligga på en nivå som skall finansiera investeringarna för att
undvika permanenta bytesbalansunderskott. Det andra målet är att
reducera det finansiella underskottet i den offentliga sektorn
och på sikt uppnå balans i denna.
Enligt propositionens kalkyler kommer pensionsutgifterna i det
nuvarande pensionssystemet de närmaste åren att öka med nära
2 % per år i reala termer oberoende av hur stor tillväxten blir
i avgiftsunderlaget. Det betyder att avgörande för hur sparandet
utvecklas i systemet är tillväxten av avgiftsunderlaget. Med låg
tillväxt och oförändrade avgifter kommer sparandet snart att
vara negativt. Det totala sparandet i samhället kommer därmed
att minska även om det privata sparandet kommer att ligga kvar
på en hög nivå. Även med en god ekonomisk tillväxt med ca 3 %
per år under resten av 1990-talet beräknas AP-fondssparandet bli
halverat.
I Vänsterpartiets motion Sf52 avstyrks det framlagda förslaget
till reformering av pensionssystemet bl.a. med hänvisning till
att man vill ha ett högt offentligt sparande. Som utskottet ser
det är de förslag till marginella förändringar inom det
nuvarande pensionssystemet som motionärerna förordar
otillräckliga för att åstadkomma ett högt offentligt sparande.
Finansutskottet delar regeringens uppfattning att det finns
skäl att överväga åtgärder som ökar sparandet inom det
offentliga pensionssystemet.
2. Pensionsrätt: avgiftsnivå och uppräkning
Enligt regeringens förslag skall den pensionsrätt som för ett
visst år tillgodoräknas den enskilde inom ålderspensionssystemet
baseras på dennes pensionsgrundande inkomster under samma år.
Värdet av pensionsrätten skall vidare överensstämma med den
ålderspensionsavgift som tas ut. Denna ordning bidrar till att
skapa det önskade direkta sambandet mellan inkomst och
pensionsförmån och ökar därmed pensionssystemets finansiella
stabilitet. Kopplingen mellan inkomst och förmån bör dessutom få
en positiv effekt på arbetsutbudet. Vidare reduceras
pensionsavgiftens karaktär av skatt.
Ålderspensionsavgiften skall alltså enligt förslaget vara
försäkringsmässigt fastställd på så sätt att de avgifter som
betalas in under förvärvstiden motsvarar de pensionsförmåner som
den försäkrade statistiskt sett kan förväntas få ut som
ålderspensionär. Det innebär att det reformerade
ålderspensionssystemet blir avgiftsbestämt i stället för
förmånsbestämt. Storleken på ålderspensionsavgiften blir därmed
en faktor som har stor betydelse för kompensationsnivån i
systemet.
Enligt förslaget skall avgiftsuttaget ligga fast, vilket
innebär att förändringar i de samhällsekonomiska eller
demografiska förutsättningarna i stället kommer att slå igenom
på förmånsnivåerna. De demografiska faktorerna förändras
långsamt och kan förutses med god säkerhet, medan de
samhällsekonomiska förhållandena som det visat sig kan komma att
variera kraftigt. Det framgår inte av propositionen på vilket
sätt olika samhällsekonomiska scenarion skulle påverka
förmånsnivåerna. Det kan emellertid inte uteslutas att en
väsentligt annorlunda samhällsutveckling än den antagna skulle
kunna leda till stora variationer i förmånerna med allvarliga
påfrestningar som följd. Eventuella påfrestningar på systemet
som kan uppkomma måste hanteras inom systemet. I annat fall
bryts den grundläggande principen om ett försäkringsmässigt
samband mellan avgifter och förmånsnivåer. Det är som utskottet
ser det en nödvändig förutsättning för att systemet skall
fungera på ett samhällsekonomiskt tillfredsställande sätt att
inte statsbudgeten automatiskt belastas vid påfrestningar i
systemet. Det skulle kunna skapa en okontrollerbar utveckling av
statsfinanserna. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse
att med den föreslagna utformningen av ålderspensionssystemet
undviks detta.
Finansutskottet ser positivt på att pensionsrätten kopplas
till individens pensionsgrundande inkomster och att den beräknas
på försäkringsmässiga grunder på det sätt som föreslås i
propositionen. Det bör bidra till att ge systemet den
finansiella stabilitet som dagens system saknar.
Regeringen föreslår vidare i enlighet med
Pensionsarbetsgruppens förslag att tillgodoräknad pensionsrätt
och ålderspensionsavgift skall fastställas till 18,5 % av den
pensionsgrundande inkomsten. Detta beräknas inte åstadkomma
några generella förändringar av den genomsnittliga förmånsnivå
som i dag gäller inom det allmänna pensionssystemet. För att
bestämma avgiftsnivån har pensionsarbetsgruppen utgått från att
den som förvärvsarbetar i 40 år och har haft en jämn
inkomstutveckling som sammanfallit med den genomsnittsliga
inkomstökningen i ekonomin skall få en pension som uppgår till
55--60 % av inkomsten det sista året innan han eller hon går i
pension vid 65 års ålder. Med den genomsnittliga livslängd som
råder för närvarande och en årlig ekonomisk tillväxt på 1,5 %
skulle avgiften enligt pensionsarbetsgruppens beräkningar behöva
uppgå till 18,5 %. Vid avvägningen av avgiftsnivån har även
hänsyn tagits till vilken pensionsavgift som faktiskt behövs för
att finansiera de pensionsförmåner som under övergångstiden
kommer att fortsätta att utges med tillämpning av
hittillsvarande regelsystem. Avgiftsnivån måste därför väljas så
att avgiftsinkomsterna tillsammans med buffertfonden inom
pensionssystemet förslår att täcka nuvarande och framtida
åtaganden enligt dagens folkpensions- och ATP-system.
Finansutskottet vill i detta sammanhang påpeka att den
grannlaga uppgift som regeringen haft beträffande fastställandet
av avgiftsnivån inte enbart har rent pekuniära aspekter, utan i
hög grad handlar om en principiell inställning till omfattningen
av statens uppgifter och ansvar för medborgarnas pensionering.
De partier som har medverkat vid beredningen av regeringens
förslag har från olika ideologiska utgångspunkter nått fram till
en kompromiss som, enligt utskottets mening, innebär en rimlig
avvägning mellan de konkurrerande värden som här bryts.
Nivån på avgifterna innebär att staten reserverar en bestämd
andel av nationens ekonomiska resurser för pensioner. Denna
reservering som motsvarar 18,5 % av de pensionsgrundande
inkomsterna kan jämföras med andra tänkbara lösningar som skulle
kunna bedömas ge en annan omfattning och fördelning av
pensionerna, dvs. antingen en sänkt avgifts- och förmånsnivå för
att minska pensionernas andel av konsumtionen och/eller öka
privata pensionsförsäkringars omfattning eller en höjd nivå,
vilket skulle säkra en högre kompensationsnivå i det statliga
pensionssystemet och därmed ta i anspråk en större andel av
samhällets konsumtion. Finansutskottet instämmer i de
bedömningar och avvägningar som regeringen och tidigare
Pensionsarbetsgruppen har gjort när de föreslår att avgiftsuttag
och pensionsrätt skall uppgå till 18,5 % av den årliga
pensionsgrundande inkomsten och har följaktligen inget att
erinra mot regeringens förslag till avgiftsnivå.
Regeringen föreslår vidare att de inom fördelningssystemet
intjänade pensionsrätterna årligen skall skrivas upp efter ett
index som baseras på den procentuella ökningen av de
pensionsgrundande inkomsterna. Detta index -- kallat PGI-index
-- konstrueras så att det avspeglar förändringen i
konsumentprisindex under loppet av det senaste året justerat med
den genomsnittliga prisjusterade förändringen i
pensionsgrundande inkomster under en treårsperiod. För den
detaljerade utformningen av PGI-indexet krävs, bedömer
regeringen, emellertid vidare överväganden.
Genom sitt förslag avser regeringen att koppla uppräkningen av
intjänad pensionsrätt inom fördelningssystemet till den allmänna
standardutvecklingen så att pensionsrätten utvecklas på samma
sätt som de yrkesaktivas inkomster. Vid valet av
uppräkningsmetod har regeringen stått inför flera vägval där
såväl principiella prioriteringar som praktiska administrativa
hänsyn beaktats. Regeringen har dock bedömt att man behöver
utreda närmare om indexet skall beräknas efter den
genomsnittliga eller totala förändringen av de pensionsgrundande
inkomsterna. I det första fallet prioriteras likhet i
standardutveckling och i det andra uppnås en högre stabilitet.
Eftersom ett index baserat på genomsnittet blir okänsligt för
förändringar i förvärvsdeltagandet kan detta medföra finansiella
påfrestningar vid minskat förvärvsdeltagande.
Finansutskottet vill inte föregripa de fortsatta övervägandena
beträffande indexets slutliga utformning, men kan i övrigt
ansluta sig till de principer som ligger bakom indexets tänkta
konstruktion i propositionen. Konstruktionen av detta index
innebär bl.a. att det blir följsamt till standardutvecklingen
och att finansiell stabilitet skapas i systemet. Vidare syftar
konstruktionen till att alla inkomster skall väga lika tungt vid
pensionsberäkningen oavsett när under livet som de intjänats.
3. Beräkning av pensionsbelopp
Den årliga uppräkningen av utgående ålderspensioner kommer att
baseras på PGI-indexet med avdrag eller tillägg för så många
procentenheter som den reala förändringen i indextalet avviker
från en tillväxtnorm, s.k. pris- och följsamhetsindexering.
Denna tillväxtnorm skall, föreslår regeringen, vara den tillväxt
som ligger till grund för beräkningen av delningstalet och
därmed för nivån på den nybeviljade ålderspensionen. Vilken
tillväxtnorm som skall tillämpas kommer att avgöras i den
fortsatta beredningen av frågan. Regeringen gör dock bedömningen
att en tillväxtnorm om 1,5 % per år utgör en god utgångspunkt
för det arbetet. Anledningen till att tillväxtnormen inte kan
fastslås nu är att frågan om pris- och följsamhetsindexeringen
inom det nuvarande regelsystemet ännu inte avgjorts.
Finansutskottet har inget att erinra mot den principiella
lösningen utan tillstyrker att pris- och följsamhetsindexeringen
av utgående pensioner får den utformning som regeringen föreslår
i propositionen. Det är viktigt att ett reformerat
pensionssystem i alla delar är följsamt gentemot den
samhällsekonomiska utvecklingen. Utskottet delar den bedömning
som regeringen gör att den föreslagna utformningen uppfyller
detta krav. Utskottet vill emellertid inte föregripa det
fortsatta beredningsarbetet i övrigt i denna fråga.
Tillväxtnormens höjd har ingen betydelse för finansieringen av
det reformerade systemet, däremot har valet av indexeringsnorm
stor betydelse för pris- och följsamhetsindexeringen av de
nuvarande pensionerna.
4. Pensionssystemets finansiering
I avsnittet 13.2 i propositionen framförs förslag om formerna
för uttaget av avgifter till pensionssystemet. Enligt
regeringens förslag skall avgiften till ålderspensionssystemet
uppgå till sammanlagt 18,5 % varav hälften, 9,25 %, skall
tas ut som egenavgift. Motiven för att dela upp den totala
avgiften på egenavgift och arbetsgivaravgift är både
principiella och administrativa. Med en egenavgift görs
kostnaderna synliga för de försäkrade för det inkomstskydd för
ålderdomen som det offentliga pensionssystemet ger. Det andra
motivet för att finansiera pensionssystemet med egenavgifter
hänger samman med att man vill stärka sambandet mellan avgifter
och förmåner.
Egenavgifter bör därför inte tas ut på inkomster ovanför
förmånstaket. Att begränsa uttaget av arbetsgivaravgift till att
avse enbart delar av den enskildes inkomst är förenat med vissa
administrativa problem. Takbegränsningen gäller den enskildes
inkomst, medan arbetsgivaravgiften debiteras arbetsgivaren på
löner och andra ersättningar som utgår till samtliga anställda
utan någon uppdelning på enskilda. Den enskildes avgift kan
fastställas först i samband med taxeringen.
En växling från arbetsgivaravgift till en ny egenavgift för
ålderspension förutsätts genomföras. Då införande av
egenavgiften förutsätter bruttolöneökning som kompensation krävs
överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Enligt
regeringen bör avgiftsväxlingen inte genomföras om inte
tillräckliga garantier för kompensation genom bruttolöneökning
kan åstadkommas. Vissa remissinstanser har påpekat att det kan
finnas svårigheter att rent tekniskt i förhandlingarna mellan
arbetsmarknadens parter åstadkomma en lönerevidering som leder
till att avgiftsväxlingen blir neutral.
Finansutskottet vill betona vikten av att växlingen kan
åstadkommas på ett sådant sätt att den blir neutral ur den
enskilde individens perspektiv. Det förutsätts att garantier för
kompensation genom bruttolöneökning vid avgiftsväxling kan
åstadkommas. Avgiftsväxlingen kommer att påverka bruttolönerna,
vilka i sin tur utgör underlag för att fastställa vissa
inkomstrelaterade förmåner och avgifter som t.ex. bostadsbidrag,
sjuk- och arbetslöshetsersättning och daghemsavgifter m.m.
Utskottet utgår från att dessa konsekvenser beaktas vid den
slutliga utformningen av förslagen. Med tanke på de nämnda
konsekvenserna anser utskottet att avgiftsväxlingen bör ske i
ett steg vid samma tidpunkt för hela arbetsmarknaden samt att
den bör hållas isär från sedvanliga löneförhandlingar.
Enligt regeringens förslag bör avgiftsväxlingen inte
genomföras om inte garantier för kompenserande bruttolöneökning
kan åstadkommas. Finansieringen skulle i så fall ske enbart med
arbetsgivaravgifter. Denna del av arbetsgivaravgiften skall i så
fall endast tas ut på inkomster upp till förmånstaket. Hur en
sådan begränsning av avgiften administrativt skall genomföras
måste i så fall utredas ytterligare.
I motion Sf52 avvisar Vänsterpartiet att
ålderspensionssystemet finansieras med egenavgifter. Genom
egenavgifter, anför motionärerna, försvagas den kollektiva
tanke, det samhällskontrakt, som arbetarrörelsen bygger på.
Egenavgifter öppnar för en ytterligare privatisering av
pensionssystemet. Eftersom egenavgifter inte skall betalas på
inkomster över förmånstaket försvagas solidariteten mellan
klasserna, och dessutom utesluts en finansieringskälla till
pensionssystemet som har fördelningspolitiska fördelar.
Finansutskottet anser att egenavgifter har flera fördelar.
Bland annat görs kostnaderna för pensionssystemet tydligare för
den enskilde inkomsttagaren genom egenavgifter än genom
arbetsgivaravgifter. Utskottet stöder även regeringsförslaget om
att pensionsavgiften i princip skall motsvara pensionsförmånen.
Det är därför rimligt att egenavgiften inte tas ut för inkomster
som inte är förmånsgrundande. Därtill vill utskottet påpeka att
förslaget till det reformerade pensionssystemet bygger på en
form av samhällskontrakt med väsentliga fördelningspolitiska
inslag, inte minst fördelningen mellan generationer. Med det
anförda avstyrker utskottet motionen i denna del.
5. Premiereservsystemet
Inom ramen för det reformerade pensionssystemet skall vidare
ett premiereservsystem inrättas. Till detta skall två
procentenheter av avgiftsuttaget avsättas och ge pensionsrätt
enligt i princip samma försäkringsmässiga grunder som gäller
för frivilliga, individuella pensionsförsäkringar. Avsättningen
av medel skall registreras på individuella konton, och det skall
finnas möjlighet att välja ett efterlevandeskydd genom
förmånstagarförordnande.
I motion Sf57 (nyd) föreslås att premiereservdelen av
pensionen skall vara minst dubbelt så stor som den av regeringen
föreslagna. Motiveringen är att fördelningssystemet har
kedjebrevskaraktär, dvs. att betalningen av konsumtion i dag
skjuts på framtiden till kommande generationer.
Finansutskottet anser att ett fonderat pensionssparande har
många fördelar, t.ex. genom att det skapar ett robustare
pensionssystem och ger tryggare pensioner samtidigt som det
finansiella sparandet ökar. Vad beträffar fördelningen mellan
fördelningssystemet och premiereservsystemet har utskottet inga
invändningar mot den bedömning som Pensionsarbetsgruppen och
regeringen har gjort. Regeringen framhåller att om en större
andel av den totala pensionsgrundande avgiften skulle avsättas
till en premiereserv skulle återstoden inte komma att räcka till
för att täcka de löpande utbetalningarna från
fördelningssystemet; avgiften blir således för låg. För att
kunna öka inslaget av premiereservsystem skulle det för
närvarande krävas att avgiften ökades. Med det anförda
tillstyrker utskottet regeringens förslag i denna del och
avstyrker motsvarande förslag i motion Sf57 (nyd).
I motion Sf53 av Margareta Winberg m.fl. (s) hävdas att om
medlen i premiereservsystemet placeras i privata fonder, till
skillnad från i kollektiva, kan de användas helt utan hänsyn
till nationens behov eller intresse av kapital.
Motionärernas påstående kan tolkas som att vissa investeringar
som görs i nationellt intresse skulle kunna riskera att bli
ofinansierade i ett system med privata fonder. Investeringar
bedöms emellertid utifrån den avkastning och risk de förväntas
ge och innebära. Syftar motionärerna på offentliga investeringar
i t.ex. infrastruktur eller skolor torde risken vara obefintlig
eftersom offentliga institutioner står som garant. Utskottet kan
således inte dela den oro motionärerna uttrycker för
premiereservsystemet i dessa avseenden.
Vänsterpartiet framhåller i motion Sf52 att
premiereservsystemet är en del i det ideologiska systemskiftet.
Motionärerna påpekar dessutom att systemet torde bli dyrt att
administrera eftersom de försäkringsbolag som skall sköta
hanteringen kommer att göra det mot skälig ersättning och på ett
sätt som genererar vinst för bolaget. Dessutom kan
premiereservsystemet skapa orättvisa genom att den som av
skicklighet eller med tur lyckas placera sin premiereserv i en
framgångsrik fond får en större pension än den som av okunnighet
eller otur placerar i en fond med låg tillväxt.
Beträffande premiereservsystemets förvaltning föreslår
regeringen att de medel som avsätts skall förvaltas av
kapitalförvaltare som väljs av försäkringstagaren.
Försäkringsfunktionen skall handhas av Riksförsäkringsverket som
även skall ansvara för premieinbetalningar till
kapitalförvaltaren, beräkning av pensionsbelopp och utbetalning
av pension.
Finansutskottet förutsätter i detta sammanhang att det kommer
att etableras fri konkurrens mellan olika förvaltningsbolag,
både statliga och privata, vilket bör leda till en
kostnadseffektiv lösning av förvaltningen av premiereserven.
Eftersom förslaget om premiereservsystemet innebär en ny form
av offentligt pensionssystem kommer nya system och rutiner för
bl.a. avgifter, förvaltning av medel, redovisning till
fondförvaltare och aktuariehantering att behöva byggas upp, och
ny kompetens hos Riksförsäkringsverket kommer att erfordras.
Tillsammans med andra nyheter i det reformerade pensionssystemet
och med parallell förvaltning av det gamla systemet kommer detta
att bidra till ökade administrativa kostnader för bl.a.
Riksförsäkringsverket, försäkringskassorna, skatteförvaltningen
och förvaltningsdomstolarna. Mot bakgrund av det
statsfinansiella läget vill finansutskottet i detta sammanhang
framhäva vikten av att administrationen organiseras på det
effektivaste sättet och att regeringen även i det fortsatta
arbetet med pensionsreformen beaktar de administrativa kostnader
som fortsatta vägval innebär. Utskottet avstyrker med det
anförda motion Sf52 (v) och tillstyrker regeringens förslag
till riktlinjer i här berörda delar.
6. Ett fristående ålderspensionssystem
Det reformerade ålderspensionssystemet skall skiljas ut som
fristående försäkringsgren och finansieras i sin helhet med
pensionsavgift som tas ut på alla inkomster som ger
pensionsrätt. Systemet kommer emellertid att kompletteras med
vad Pensionsarbetsgruppen kallar vissa fördelningsmässiga
inslag. Systemet skall kompletteras med ett grundskydd för dem
som haft inga eller låga pensionsgrundande inkomster. Vidare
skall pensionsrätt kunna tillgodoräknas för vissa s.k. fiktiva
inkomster för personer som uppbär sjukpenning eller dagpenning
från arbetslöshetsförsäkringen. Pensionsrätt skall även utgå för
studier, barnår och värnpliktstjänstgöring. Systemet kommer
senare också att kompletteras med ett förtidspensionssystem. De
nu nämnda kompletteringarna är inte slutgiltigt utformade i
propositionen utan kommer att utredas ytterligare.
Finansutskottet anser det angeläget att kostnaderna för de
kompletteringar som regeringen föreslår, och som utskottet anser
väl motiverade, särskiljs och finansieras av skattemedel vid
sidan av ålderspensionssystemet. Dessa kompletteringar är
fördelningspolitiskt motiverade och bestäms inte av det
försäkringsmässiga samband mellan avgifter och förmåner som är
en förutsättning för utformningen av ålderspensionssystemet. De
fördelningsmässiga kompletteringarna i systemet bör därför
särskiljas och kostnaderna tas upp i statsbudgeten. De kommer
därmed att redovisas som en del av den totala inkomstfördelning
som görs över statsbudgeten. Av de riktlinjer som redovisas i
propositionen framgår att avsikten är att grundskyddet skall
finansieras med skattemedel. Likaså skall pensionsavgifter
avseende bakomliggande (fiktiva) inkomster finansieras inom
ramen för motsvarande socialförsäkring. Utskottet anser att
avgifter motsvarande pensionsrätten för studier, barnår och
värnpliktstjänstgöring skall finansieras utanför
ålderspensionssystemet med skattemedel. Utskottet instämmer
således i de principer som redovisas i propositionen och vill
understryka vikten av att de blir vägledande för det fortsatta
beredningsarbetet.
Beträffande frågan om hur förtidspensioneringen skall
finansieras -- antingen med allmänna skattemedel eller med nya
socialförsäkringsavgifter -- kan man konstatera att utan
ytterligare åtgärder på främst förtidspensionsområdet blir
belastningen på statsbudgeten betydande.
Finansutskottet tillstyrker med det anförda att det
reformerade ålderspensionssystemet i lagtekniskt och finansiellt
hänseende utformas som ett fristående system avskilt från övriga
delar av pensions- och socialförsäkringssystemet. Ett fristående
system gör det möjligt att kunna följa utvecklingen av
ålderspensionssystemets inkomster och utgifter, vilket är
förutsättningen för att kunna bestämma förmånernas storlek. En
sådan ordning skapar också ett förtroende för
pensionssystemets stabilitet och förmåga att garantera
pensionsförmånerna.
Vänsterpartiet invänder i sin motion Sf52 mot den ordning som
regeringen föreslagit beträffande kompensationer för
värnpliktstjänstgöring, studier och barnår och hävdar att ett
system som utgår från dagens system men som bygger på 30
intjänandeår ger större valfrihet och lämnar utrymme för både
studie- och barnår. Det av regeringen föreslagna
pensionssystemet ger upphov till byråkratiskt krångel. Dessutom
påpekar motionärerna att det är effektivare att ge bidrag direkt
till sådant som skall stödjas än att ta omvägen via
pensionssystemet.
Finansutskottet instämmer i regeringens inställning till
livsinkomstprincipen och avstyrker därför motion Sf52 (v) men
vill ändå i sammanhanget framhålla att någon pensionsrätt som
motsvarar den som föreslås för värnpliktstjänstgöring, studier
och barnår inte bör införas för andra grupper.
Stockholm den 18 maj 1994
På finansutskottets vägnar
Per-Ola Eriksson
I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Lars
Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Roland Sundgren (s), Lars
Leijonborg (fp), Per Olof Håkansson (s), Lisbet Calner (s), Tom
Heyman (m), Yvonne Sandberg-Fries (s), Stefan Attefall (kds),
Ian Wachtmeister (nyd), Arne Kjörnsberg (s), Roland Larsson (c),
Sonia Karlsson (s) och Alf Egnerfors (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Ian Wachtmeister (nyd) anser att utskottets yttrande bort ha
följande lydelse:
Det nuvarande pensionssystemet kan beskrivas som ett
kedjebrevssystem. Det är ett fördelningssystem utan koppling
mellan inbetalade avgifter och utbetalade förmåner. Genom att
värdesäkra utgående förmåner oavsett den ekonomiska eller
demografiska utvecklingen har man skapat grunden för ett system
som förr eller senare måste gå över styr. Det är därför
uppenbart att pensionssystemet behöver reformeras.
Regeringens förslag är ett halvhjärtat försök att komma till
rätta med de växande problemen. Enligt finansutskottets mening
bör man utarbeta ett helt nytt system, som med åren leder till
ett genomfört premiereservsystem, för pensionerna.
Pensionssystemet bör kompletteras med en grundgaranti som är
solidariskt finansierad.
Det nya premiereservsystemet bör gälla för alla under 50 år.
Individerna bör ges möjlighet att kunna påverka placeringen av
sina pensionsmedel. Försäkringsbolaget Skandia har utarbetat ett
förslag som kan ligga till grund för ett nytt
premiereservbaserat pensionssystem. Propositionens förslag bör
avslås av riksdagen.
Skulle socialförsäkringsutskottet ändå finna att det
föreliggande förslaget bör ligga till grund för ett
riksdagsbeslut anser finansutskottet att systemet bör modifieras
på vissa punkter. Pensionssystemet bör få grundpensionskaraktär.
Förmånerna och avgifterna bör beräknas på inkomster upp till
maximalt 5,5 basbelopp. Premiereservdelen bör göras betydligt
större, minst dubbelt så stor som i det framlagda förslaget.
Denna del, men inte den fiktiva delen, bör redovisas för den
enskilde vid den årliga informationen om kontot. Självfallet
skall avgifterna till systemet vara avdragsgilla för den
enskilde.
Meningsyttring
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Johan Lönnroth (v) anför:
Vänsterpartiet vill ha ett generellt och obligatoriskt
pensionssystem. Det skall betalas solidariskt med
arbetsgivaravgifter som tas ut på hela lönesumman. Vi säger
därför nej till ett system med egenavgifter och
premiereservsystem som vi menar bryter mot den kollektiva tanke
som arbetarrörelsens ideologi bygger på. Genom finansiering med
egenavgifter öppnas vägen för en privatisering av
pensionssystemet. Egenavgifterna borde dessutom tas ut även över
det föreslagna förmånstaket. Det är väl motiverat i
omfördelningssyfte. Premiereservsystemet är ytterligare ett steg
mot privatisering, och det är dessutom dyrbart att administrera.
Regeringens förslag till ålderspensionssystem innebär ett
ideologiskt systemskifte, och utskottet borde därför ha avstyrkt
propositionen.
I motion Sf52 lämnar Vänsterpartiet ett alternativt förslag
till inriktning av ett ålderspensionssystem som bygger på de 30
intjänade bästa åren. Vi vill behålla de fördelningseffekter som
ATP-systemet har. Systemet skall vara förmånsbaserat och knutet
till det samhällsekonomiska utrymmet. Genom en sådan ordning
kunde pensionssystemet ha gjorts finansiellt robust och
pålitligt och samtidigt rättvist. Vi är överens med regeringen
om att ålderspensionen skall vara uppbyggd så att det finns en
grundpension/garantipension med ett standardskydd. Men vi vill
höja garantipensionen en bit över socialbidragen. Vårt förslag
leder dessutom till ett högt offentligt sparande.
Garantipensionen måste dessutom utformas på så sätt att dålig
tillväxt i flera år inte leder till att låginkomstpensionärerna
drabbas. Jag anser därför att utskottet borde ha tillstyrkt
motionen.
Slutligen kan jag inte förstå varför regeringen och
Socialdemokraterna tvunget måste fatta ett beslut i riksdagen om
grundläggande principer för ett nytt pensionssystem innan man
utrett effekterna av detta för den enskilde och
samhällsekonomin. Regeringen borde ha avvaktat vidare
utredningar och gett utrymme till en noggrann diskussion av
olika förslag. Den brådstörtade hanteringen av pensionsreformen
påvisar brist på respekt för den demokratiska processen.
Skatteutskottets yttrande
1993/94:SkU10y
Bilaga 2
Reformering av det allmänna pensionssystemet
Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har berett skatteutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1993/94:250
Reformering av det allmänna pensionssystemet jämte motioner.
Propositionen innehåller riktlinjer för en omläggning av den
nuvarande ålderspensioneringen under en 20-årsperiod som inleds
den 1 januari 1996. Förslaget kan i korthet sammanfattas enligt
följande.
Syftet är bl.a. att skapa ett robust ålderspensionssystem med
en försäkringsmässig karaktär och göra de fördelningspolitiska
inslagen tydligare än i dag. Förslagen skall också bidra till
det samhälleliga sparandet och stimulera arbetsutbudet. Även
inkomster som inte omfattas av det nuvarande systemet skall bli
pensionsgrundande, och pensionsrätt tillgodoräknas enligt
förslaget också genom särskilda regler för s.k. barnår, studier
och värnpliktstjänstgöring. Pensionsrätten blir 18,5 % av de
pensionsgrundande inkomsterna upp till ett förmånstak, och
motsvarande belopp skall betalas in i avgifter till systemet.
Förmånstaket motsvarar i princip den nuvarande nivån 7,5
basbelopp men knyts i fortsättningen till den allmänna
löneutvecklingen.
Härutöver föreslås en garantipension som ersätter den
nuvarande folkpensionen. Garantipensionen utformas som en
utfyllnad av den inkomstrelaterade pensionen upp till en
garanterad nivå som inom vissa gränser blir beroende av den
inkomstrelaterade pensionen. Förslaget innebär att också
garantipensionen skall beskattas fullt ut enligt vanliga regler
och att folkpensionärernas särskilda grundavdrag vid
beskattningen alltså försvinner. Garantipensionen finansieras
med allmänna medel.
Ålderspensionsavgiften skall som redan har nämnts bli 18,5 %
och utgå på alla pensionsgrundande inkomster. En procentenhet
tas ut redan fr.o.m. 1995 genom att det samlade avgiftsuttaget
höjs genom en egenavgift på 1 % av pensionsgrundande inkomster
upp till 7,5 basbelopp. Det samlade avgiftsuttaget för
pensioneringsändamål blir därmed 19,86 % av lönen.
Fr.o.m. 1996 innebär regeringens huvudförslag att ytterligare
8,25 % tas ut i form egenavgifter upp till 7,5 basbelopp. Denna
växling från arbetsgivaravgift till löneavgift förutsätter att
löntagarna får full kompensation för avgiftsväxlingen genom
löneökningar, så att åtgärden för deras del blir neutral och
inte medför ytterligare ekonomiska belastningar. Återstående
9,25 % skall tas ut genom att arbetsgivarnas folkpensions- och
ATP-avgifter gradvis omformas till pensionsavgifter till dess
att avgiftsnivån 9,25 % har uppnåtts. Arbetsgivaravgifterna
skall i princip utgå på hela löneunderlaget även i
fortsättningen, men den del som avser lönebelopp över 7,5
basbelopp skall inte tillfalla pensionssystemet utan överföras
till statsverket såsom en skatt. Även de (18,86 - 8,25 - 9,25 =)
1,36 % som återstår av arbetsgivaravgifterna skall successivt
överföras till andra ändamål. Övergången sker alltså på ett
sådant sätt att den gradvis leder till en finansiell
nettoöverföring från pensionssystemet till statsbudgeten.
Om avgiftsväxlingen inte kan genomföras med full garanti för
att löntagarna erhåller tillräcklig kompensation för sina
merutgifter är avsikten att denna växling inte skall genomföras.
Betalningsansvaret för dessa 8,25 % upp till 7,5 basbelopp
ligger då enligt propositionen kvar hos arbetsgivaren.
I propositionen framhålls att skatteväxlingen och den
lönekompensation härför som skall utgå till löntagarna innebär
att underlaget för avgifterna ökar. Procentsatserna eller
underlaget för avgifterna skall av denna anledning justeras så
att det totala avgiftsuttaget inte ökar.
Förslaget baseras på en överenskommelse inom
Pensionsarbetsgruppen och en uppgörelse inom arbetsgruppen
mellan företrädare för de fyra regeringspartierna och
Socialdemokraterna. Avsikten är att en arbetsgrupp med
företrädare för dessa partier skall medverka till att den
forsatta beredningen av reformen fortskrider i enlighet med
deras gemensamma intentioner.
I ärendet föreligger två motioner med yrkanden som berör
utskottets intresseområde. Den ena är motion Sf52 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) där motionärerna yrkar avslag på propositionen
och begär att riksdagen uttalar sig för ett pensionssystem som
betalas med arbetsgivaravgifter och skatter på hela lönesumman
(yrkande 1). Motionärerna anser också att garantipensionen skall
reduceras med hänsyn till inkomster av förmögenhet och
individuella pensionsförsäkringar och begär ett
riksdagsuttalande även i den riktningen (yrkande 3).
Även i motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkas
avslag på propositionen (yrkande 1). Avslagsyrkandet grundar sig
på uppfattningen att pensionssystemet skall ha en
grundpensionskaraktär och kompletteras med generösare
avdragsregler (yrkandena 6, 8 och 9).
Finansieringen av våra sociala trygghetssystem och prognoserna
för framtiden har sedan länge skapat en oro för att
påfrestningarna i dessa system kommer att bli för stora. Enligt
utskottets uppfattning har det därför varit nödvändigt att
eftersträva en politiskt bred förankring kring ett nytt robust
pensionssystem och finansieringen av denna reform. Det förslag
som regeringen nu lägger fram är resultatet av ett långvarigt
arbete med dessa frågor och innebär enligt utskottets mening en
på det hela taget tillfredsställande lösning av de olika
avvägningsfrågorna. De invändningar som har framkommit torde
inte heller vara av sådan karaktär att de kan vålla svårigheter
i de fortsatta övervägandena rörande detaljerna i reformen.
Utskottet ansluter sig alltså till propositionen och avstyrker
avslagsyrkandena i motionerna Sf52 och Sf57. Samtidigt vill
utskottet understryka att man inte nu bör binda sig alltför hårt
till olika detaljer. Enligt utskottets mening bör man i ett så
omfattande system som det här är fråga om eftersträva enkla och
lätthanterliga regler. Frågorna har också stor ekonomisk
betydelse för var och en som omfattas av systemet, och det är
därför viktigt att reglerna blir enkla och lättförståeliga så
att var och en kan bedöma konsekvenserna i olika situationer.
Utskottet utgår från att det riksdagsbeslut som nu kommer att
tas i dessa frågor på grundval av det föreliggande materialet
får denna innebörd och att det fortsatta arbetet med viktiga
detaljfrågor inriktas på praktiska lösningar.
När det gäller garantipensionen innebär propositionen bl.a.
att det särskilda avdraget för pensionärer försvinner. Detta
avdrag har i praktiken medfört svåra komplikationer, och
utskottet tillstyrker denna utformning. Med anledning av vad som
anförs i v-motionen vill utskottet erinra om att det särskilda
avdraget inte längre avtrappas mot kapital och kapitalinkomster
och att detta avdrag numera inte heller påverkas av privata
pensionsförsäkringar. Det är då inte heller motiverat att låta
garantipensionen bli beroende av sådana förhållanden. Utskottet
avstyrker alltså även yrkande 3 i motion Sf52.
Egenavgiften blir avdragsgill även i det nya pensionssystemet.
Yrkande 6 i motion Sf57 är alltså redan tillgodosett, och
utskottet avstyrker detta yrkande.
Med de i propositionen föreslagna pensionsnivåerna får de
avdragsregler som nu gäller för privata pensionsförsäkringar
enligt utskottets mening tills vidare anses rimliga. I de
framtida övervägandena rörande avdragsfrågor för makar bör man
bl.a. beakta att reglerna behållit sin nuvarande utformning med
tanke på de principer som gäller i fråga om individuell
beskattning av makar. Enligt utskottets mening kan det inte
anses aktuellt att ompröva reglerna i detta sammanhang, och
utskottet avstyrker alltså även yrkandena 8 och 9 i motion Sf57.
Avgiftsväxlingen från arbetsgivare är en av de frågor som
särskilt kommer att uppmärksammas i det fortsatta arbetet med
genomförande av det nya systemet. Avgiftsväxlingen kommer att
medföra att underlaget för olika avgifter kommer att öka, och
det gäller inte endast i fråga om arbetstagarnas egenavgifter
till det nya pensionssystemet och till sjukförsäkring och
arbetslöshetsförsäkring. Det gäller också i fråga om kommunala
avgifter till daghem och andra liknande utgifter om de beräknas
med hänsyn till bruttolöner. Andra exempel är att
skadeersättningar av olika slag för förlorad arbetsinkomst i
förfluten tid blir mindre värda om de inte räknas upp med hänsyn
till den nya egenavgiften. Utskottet utgår från att den
arbetsordning som kommer att tillämpas innebär att sådana och
liknande frågor löses på ett sätt som innebär att nettoinkomsten
inte i enskilda fall minskar på grund av den nya ordningen för
avgiftsuttaget, innan slutlig ställning tas till frågan om
avgiftsväxlingen kan genomföras.
Om resultatet av de överläggningar som skall genomföras med
berörda parter blir att avgiftsväxlingen inte kommer att
genomföras måste man enligt utskottets mening enas om praktiskt
lämpliga lösningar på de problem som kan vara förenade med att
återföra inkomsttagarnas avgiftsansvar till arbetgivarna och
andra som svarar för utbetalningar av pensionsgrundande
inkomster. Ett sådant exempel är det halverade avgiftsuttaget
för inkomster över pensionsgrundande inkomster.
I detta sammanhang vill utskottet något beröra vad som sägs i
propositionen om deklarationspliktsgränsen och den nedre
beloppsgränsen för vad som skall anses som pensionsgrundande
inkomst. Deklarationspliktsgränsen sammanfaller i dag med
gränsen för det bruttobelopp som obestridligt inte medför någon
beskattning eller avgiftsskyldighet. En annan fråga som enligt
utskottets uppfattning bör övervägas ytterligare är hur
sjömansinkomster, studieunderstöd och förmåner av olika slag
enklast bör infogas i systemet.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker propositionen
och avstyrker motionerna.
Stockholm den 24 maj 1994
På skatteutskottets vägnar
Knut Wachtmeister
I beslutet har deltagit: Knut Wachtmeister (m), Lars
Hedfors (s), Filip Fridolfsson (m), Bo Forslund (s), Kjell
Johansson (fp), Ivar Franzén (c), Bruno Poromaa (s), Karl-Gösta
Svenson (m), Gunnar Nilsson (s), Harry Staaf (kds), Peter Kling
(nyd), Carl Fredrik Graf (m), Karl Hagström (s), Kjell Nordström
(s) och Martin Nilsson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Bäckström (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Peter Kling (nyd) anför:
Vår huvudinvändning mot förslaget är att man vill ändra
kedjebrevssystemet i ATP till ett annat kedjebrevssystem. Ny
demokrati vill att man snarast möjligt övergår till ett
premiereservsystem. I motion Sf57 av Harriet Colliander m.fl.
(nyd) skisseras ett sådant system efter en modell som har
framförs bl.a. av Skandia. Hur pensionerna bör utformas ligger i
princip utanför skatteutskottets ämnesområde, men en omläggning
kan innebära att skattereglerna bör justeras.
Pensionssystemet bör enligt vår uppfattning ändras så att det
får mer av grundpensionskaraktär, och grundpensionen bör utgå i
förhållande till de avgifter som betalats in. Som anförs i
motionen bör avgifterna vara avdragsgilla vid beskattningen,
dvs. på samma sätt som hittills. Man bör också göra
avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar mer generös, och
avdragsrätten bör gälla även för make/makar. Skattereglerna bör
ändras i denna riktning redan i dagens system.
Vi anser alltså att propositionen bör avslås (yrkande 1 i
motion Sf57). Det anförda innefattar också bifall till motion
Sf57 yrkandena 8 och 9.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Lars Bäckström (v) anför:
Socialutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att yttra
sig över proposition 1993/94:250 Reformering av det allmänna
pensionssystemet jämte motioner. Skatteutskottet har den 24 maj
justerat ett yttrande där man tillstyrker propositionen och
avstyrker vänsterpartiets motion.
Skatteutskottet har haft mycket kort tid på sig för att
behandla proposition 1993/94:250. Enligt Vänsterpartiets mening
försvagar denna mycket snabba handläggning demokratin i
beslutsprocessen.
I motion Sf52 av Gudrun Schyman m.fl. (v) riktas kraftig
kritik mot regeringens hantering av pensionsfrågan. I motion
Sf52 skisserar motionärerna ett modifierat ATP-system som i allt
väsentligt behåller de fördelar som den nuvarande ordningen
innebär. I motionen Sf52 framförs också en välgrundad kritik mot
propositionens förslag på skatteområdet. Enligt Vänsterpartiets
uppfattning bör pensionssystemet finansieras med skatter och
arbetsgivaravgifter på hela lönesumman.
Av ovan angivna skäl kan jag ej biträda skatteutskottets
yttrande till socialförsäkringsutskottet. Jag vill i stället
anföra följande med tonvikt på propositionen i förhållande till
skattereglerna.
I propositionen förs ett långt teoretiskt resonemang angående
skillnaderna mellan skatter och avgifter. I vissa hänseenden kan
arbetsgivaravgifterna i det nuvarande systemet sägas få samma
effekter som en skatt. Regeringens förslag att lägga över
betalningsansvaret på löntagarna har dock utformats på ett sätt
som innebär en ren skattelättnad för inkomster över 7,5
basbelopp.
En sådan skattelättnad underminerar inte bara finansieringen
av pensionerna och socialförsäkringen i övrigt utan innebär
också att skattebördan vältras över på dem som har lägre
inkomster. Förslaget innebär omotiverade skattelättnader för
inkomster över 7,5 basbelopp.
De nya egenavgifterna på 9,25 % medför dessutom att
marginaleffekterna ökar väsentligt för dem som ligger under
gränsen på 7,5 basbelopp. Därtill kommer att avdragsrätten för
de nya avgifterna inte har så stor betydelse för
låginkomsttagare som för höginkomsttagare. -- Utformningen med
egenavgifter innebär att också den nedre gränsen för
pensionsgrundande och avgiftsgrundande inkomst medför stora
marginalproblem.
I samband med skattereformen ansåg en riksdagsmajoritet att
det var ett vitalt samhällsintresse att minska
marginaleffekterna från 72 % till högst 50 %. Vänsterpartiet
har aldrig förnekat att höga marginaleffekter kan påverka
samhällsekonomin negativt, men vi har vidhållit vår uppfattning
att ett omfördelande skattesystem kräver en progressiv
inkomstbeskattning.
Vänsterpartiet har ansett att en rimlig avvägning bör vara ett
marginalskatteuttag på ca 33 % för inkomster under 160 000 kr,
40 % för inkomster över ca 160 000 kr, en högre nivå på ca
55 % för inkomster över 200 000 kr, samt ett tak på ca 60 %
för inkomster över 300 000 kr. Våra förslag i dessa avseenden
har av en riksdagsmajoritet avvisats främst med hänvisning till
att sådana marginaleffekter är för höga bl.a. i ett
internationellt perspektiv.
Riksdagen har dock redan fattat beslut om att införa
egenavgifter på 3 % och genom förslagen i proposition
1993/94:250 föreslår regeringen nya egenavgifter på ytterligare
9 % för pensionssystemet. Således totalt 12 % i egenavgifter.
För inkomster över 7,5 basbelopp ca 250 000, avser man dock
inte att ta ut några egenavgifter. Införandet av egenavgifter på
12 % gör att marginaleffekterna kommer att stiga mycket
kraftigt i tämligen normala inkomstlägen medan de förblir
oförändrade för inkomster över 7,5 basbelopp.
I vissa fall kan extrema effekter uppkomma för den som har en
mycket låg årsinkomst. I dag betalar den som har en årsinkomst
på 8 800 kr ingen skatt. En hundralapp extra i denna situation
medför egenavgifter på 200 kr, och innehållet i plånboken
minskar med 100 kr. Men med stigande egenavgifter ökar
marginaleffekterna. År 1995 medför den extra hundralappen att
innehållet i plånboken minskar med 300 kr. Fr.o.m. 1996 medför
den extra 100-lappen en ren förlust på 1 000 kr, och om
inkomsten i exemplet ökar med 1 500 kr får man behålla mindre
än 40 kr. -- Att marginaleffekterna i botten blir alltför höga
gäller inte endast i extremfall utan i ett brett inkomstskikt.
Sverige kommer genom den förda regeringspolitiken att få ett
skatte- och avgiftssystem där marginaleffekterna sjunker vid
höga inkomster. Sverige kommer på bara några år att ha gått från
ett system med stark progressivitet till ett system med
regressiva marginaleffekter. De regressiva inslagen förstärks
dessutom som ovan påtalats av att egenavgifterna är avdragsgilla
vid beskattningen.
Avdragsrätten gör att höjningen på 12 % genom egenavgifter
reduceras med ca 30 % för inkomster under brytpunkten, och för
inkomster över brytpunkten blir reduceringen ca 50 %. Höjningen
av marginaleffekten blir i normalfallet ca 8 % för inkomster
under brytpunkten, medan höjningen begränsas till ca 6 % över
brytpunkten. För inkomster över 7,5 basbelopp ca 250 000 kr
blir det ingen höjning av marginaleffekten.
Resultatet för heltidsarbetande skulle bli en trappa med
regressiva inslag, där marginaleffekten blir 41 % för inkomster
under brytpunkten (ca 200 000 kr), ca 57 % marginaleffekt över
brytpunkten, och marginaleffekten faller sedan till 51 % för
inkomster över 7,5 basbelopp, allt beräknat vid en kommunalskatt
på 31 kr.
Sådana marginaleffekter skulle leda till oacceptabla
fördelningspolitiska skevheter, och stora påfrestningar när det
gäller medborgarnas acceptans för skattesystemet. Det är
anmärkningsvärt att skatteutskottet i sitt yttrande till
socialförsäkringsutskottet inte för ett utförligare resonemang
angående dessa frågor.
Vänsterpartiet kan inte acceptera en politik med denna
innebörd. De egenavgifter som regeringen föreslår är en del i
ett ideologiskt systemskifte. Genom dessa avgifter försvagas den
kollektiva tanke som skattesystemet ytterst bygger på.
Ett av skälen bakom regeringens förslag är att man skall göra
kostnaderna för pensioneringen tydligare. Den information som
man i fortsättningen skulle få om dessa kostnader genom de
föreslagna egenavgifterna blir dock helt missvisande redan av
det skälet att arbetsgivarna fortfarande skall stå för en del av
finansieringen. Därtill kommer att de föreslagna avgifterna inte
till någon del bidrar till kostnaderna för att administrera
systemet. Som framhållits vid remissbehandlingen kommer dessa
kostnader att öka väsentligt med regeringens förslag.
Kostnadsbilden blir alltså felaktig, och de enskilda
försäkringsformerna kommer oförskyllt i en ännu mer ofördelaktig
dager än i dag. Enligt vänsterpartiets uppfattning bör man kunna
belysa kostnadsfrågorna på ett lämpligare och mer allsidigt
sätt.
Den nuvarande folkpensionen och pensionstillskottet omvandlas
enligt regeringens förslag till en garantipension. Samtidigt har
det kommunala bostadstillägget permanentats. Närmare 30 000
pensionärer ligger i dag i närheten eller under normen för
socialt ekonomiskt bistånd, och ca 500 000 pensionärer har det
ekonomiskt svårt på grund av höga hyror, ökande kommunala
avgifter och dyrare sjukvård. Regeringen har inte försökt att
lösa dessa problem.
Vänsterpartiet anser att nivån för garantipension bör höjas.
Vidare bör garantipensionen avtrappas inte bara mot
avtalspensioner och pensioner från utlandet, som regeringen
föreslår, utan även mot individuella pensionsförsäkringar och
andra inkomster av förmögenheter. Konsekvenserna bör inte bli
att den som har hög förmögenhet skall kunna få garantipension.
Avtrappningsreglerna för garantipension är alltså en av de
många frågor som bör övervägas ytterligare. Samtidigt vill
Vänsterpartiet framhålla att de nuvarande reglerna om
folkpension och särskilt grundavdrag för pensionärer utformats
på ett sätt som innebär att man begränsar de ekonomiska
svårigheterna för dem som saknar ATP eller som endast har låg
ATP. Det särskilda avdraget får denna effekt i ett brett skikt
upp till en nivå som ligger över 130 000 kr för ensam pensionär
och 230 000 kr för två makar. Avtrappningsreglerna för
garantipensionen bör enligt vår uppfattning utformas så att
ekonomiskt svaga grupper inte får försämringar. Konsekvenserna
har inte belysts i propositionen, och dessa frågor bör
uppmärksammas noga.
Som framhålls i motion Sf52 medför den omläggning som föreslås
i propositionen administrativa problem av många slag. Enligt vår
uppfattning är det nödvändigt att utforma pensionssystemet så
enkelt som möjligt inte bara från administrativ synpunkt utan
också för att den enskilde skall kunna bedöma de ekonomiska
konsekvenserna.
Vänsterpartiet avstyrker propositionen och tillstyrker motion
Sf52.
Lagutskottets yttrande
1993/94:LU5y
Bilaga 3
Riktlinjer för vissa ändringar i äktenskapsbalkens
bodelningsregler
Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har den 3 maj 1994 beslutat att
bereda bl.a. lagutskottet tillfälle att avge yttrande över
proposition 1993/94:250, Reformering av det allmänna
pensionssystemet, jämte eventuella motioner såvitt propositionen
och motionerna rör lagutskottets beredningsområde.
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner
vissa riktlinjer som bör vara vägledande för ett reformerat
ålderspensionssystem. Förslagen baseras på
Pensionsarbetsgruppens betänkande, (SOU 1994:20), Reformerat
pensionssystem. I den föreslagna reformen ingår ett särskilt
system som innebär att intjänad pensionsrätt skall kunna delas
mellan makar. Sålunda skall makar, födda år 1954 eller senare, i
enlighet med Pensionsarbetsgruppens förslag kunna dela
pensionsrättigheter som tjänas in inom det reformerade
pensionssystemet. Delningen skall vara frivillig och ske
fortlöpande, år för år, under tiden för äktenskapets bestånd. De
ålderspensionsrättigheter som två makar intjänat i det
reformerade pensionssystemet ett år läggs samman och delas på så
sätt att vardera maken som pensionsrätt för året tillgodoförs i
princip hälften. Anmälan om delning skall enligt förslaget göras
gemensamt av makarna och får till följd att delning börjar att
äga rum fr.o.m. året därefter. Anmälan om utträde kan göras
ensidigt av någon av makarna. Delningen upphör också om
äktenskapet upplöses.
Utöver vad Pensionsarbetsgruppen föreslagit innebär
regeringens förslag att också makar som är födda under åren
1935--1953 bör få dela pensionsrättigheter intjänade inom det
reformerade pensionssystemet.
I propositionen hänvisar regeringen till tidigare framförd
kritik mot att likadelning mellan makar av den ATP-rätt de
tjänat in under äktenskapet inte kunnat delats. Kritiken har i
huvudsak gått ut på att kvinnor missgynnats av nuvarande regler.
I sådana fall där kvinnan tagit det huvudsakliga ansvaret för
barnen och hemmet har hon generellt sett, vid t.ex. en
skilsmässa efter ett långvarigt äktenskap, haft små möjligheter
att bättra på sitt eget pensionsskydd.
Regeringens förslag innebär att enbart pensionsrättigheter
inom det allmänna reformerade pensionssystemet skall kunna bli
föremål för en renodlad delning mellan makar. De principiella
synpunkter som ligger bakom förslaget om att pensionsrätt skall
kunna delas mellan makar bör dock, enligt regeringens mening,
delvis överföras också på andra former av pensionsrättigheter.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen vissa riktlinjer för ett
särskilt utredningsarbete rörande ändringar i äktenskapsbalkens
regler om bodelning (avsnitt 7.2). Arbetet skall syfta till nya
regler som innebär att rätt till pension på grund av frivilliga
individuella pensionsförsäkringar och medel på pensionssparkonto
enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande, till
skillnad från vad som gäller i dag, regelmässigt skall ingå i
bodelningen efter äktenskapsskillnad. Övriga former av
pensionsrättigheter, dvs. inom avtalspensioneringarna och såvitt
gäller ATP enligt nuvarande regler, bör enligt propositionen
jämkningsvis kunna beaktas vid en bodelning efter
äktenskapsskillnad, om det med hänsyn till makarnas förhållanden
i det enskilda fallet är uppenbart oskäligt att undanta dem från
bodelningen.
Lagutskottet har beslutat att avge yttrande i ärendet såvitt
avser ovan redovisade förslag beträffande äktenskapsbalkens
bodelningsregler. Någon motion i den delen har inte väckts.
Lagutskottet får anföra följande.
Äktenskapsbalken utgår från att makar kan ha två slag av
tillgångar, giftorättsgods och enskild egendom. Enligt 7 kap.
1 § är en makes egendom giftorättsgods i den mån den inte är
enskild egendom. I vilka fall en makes egendom kan vara enskild
anges i 7 kap. 2 §. Främst märks det fallet att makarna genom
äktenskapsförord bestämt att viss egendom skall vara enskild.
Vidare anges i lagrummet att egendom kan vara enskild om en make
har fått den i gåva från någon annan än den andra maken med
villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda.
Detsamma gäller i fråga om egendom som under sådana villkor
tillfaller en make genom arv eller testamente. Numera kan även
egendom som en make förvärvar genom förmånstagareförordnande vid
livförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring, som
tecknats av någon annan än den andra maken vara enskild om
försäkringstagaren föreskrivit det. Frågan vilken karaktär
egendomen eller tillgången har får betydelse vid bodelning
mellan makar.
Bodelning skall göras inte bara då äktenskapet upplöses genom
äktenskapsskillnad utan även vid den ena makens död. Makarna har
också möjlighet att -- om de är överens om det -- göra bodelning
utan samband med äktenskapets upplösning. Giftorättsgods skall
som huvudregel ingå i bodelningen, medan enskild egendom i
princip inte skall göra det. Äktenskapsbalken bygger på
principen att makarnas giftorättsgods vid bodelningen skall
delas lika mellan dem sedan vardera maken erhållit täckning för
sina skulder.
Enligt 10 kap. 3 § äktenskapsbalken har vardera maken rätt
att undanta viss egendom eller rättighet från bodelningen trots
att egendomen eller rättigheten utgör giftorättsgods. I
lagrummets första stycke föreskrivs att rättigheter som inte kan
överlåtas eller som i annat fall är av personlig art inte skall
ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för
rättigheten. Därav följer att rätten till pension från den
allmänna försäkringen skall hållas utanför bodelningen. Detsamma
torde gälla en anställds rätt enligt en pensionsförsäkring som
arbetsgivaren tecknat. Av andra stycket i paragrafen följer att
också rätt till pension på grund av en privat försäkring som
någon av makarna äger skall undantas. En förutsättning är dock
att utfallande belopp skall beskattas som inkomst och att
försäkringen gäller rätt till ålderspension eller
invalidpension, eller efterlevandepension i fall då rätt till
utbetalning av pension föreligger vid bodelningen. Rätt till
pension som tillkommer någon av makarna på grund av
pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande, som trädde i kraft den 1 januari 1994, skall
inte heller ingå i bodelning.
De angivna slagen av pensionsrättigheter på grund av en privat
försäkring eller ett pensionssparavtal skall dock, enligt 10
kap. 3 § fjärde stycket äktenskapsbalken, helt eller delvis
ingå i bodelningen om det med hänsyn till äktenskapets längd,
makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt
skulle vara oskäligt att undanta pensionsrätten från bodelning.
I förarbetena uttalades att jämkningsbestämmelsen får ses som en
undantagsregel och därför bör tolkas restriktivt (prop.
1989/90:30, bet. LU11). Pensionsrättigheterna kan också enligt
10 kap. 4 § första stycket ingå i bodelningen om makarna är
överens om detta.
Enligt 11 kap. 4 § äktenskapsbalken har make rätt till
kompensation vid bodelning för det fall den andra maken inför en
förestående äktenskapsskillnad gjort vederlagsfria
transaktioner. Bestämmelsen innebär att resultatet av
bodelningen skall korrigeras om den ena maken inom tre år före
ansökan om äktenskapsskillnad genom gåva avhänt sig
giftorättsgods i inte obetydlig omfattning eller använt sitt
giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom.
Detsamma gäller när giftorättsgodset använts till att öka värdet
av en sådan pensionsförsäkring som enligt 10 kap. 3 §
äktenskapsbalken inte skall ingå i bodelningen. Korrigeringen
skall göras så att man vid bodelningen beräknar den andra makens
andel i boet som om det aktuella giftorättsgodset alltjämt hade
funnits kvar.
Sedan den egendom som inte skall ingå i bodelningen frånskilts
och korrigering gjorts för skuldtäckning och för dispositioner,
som någon av makarna gjort inom tre år från ansökan om
äktenskapsskillnad, skall som huvudprincip makarnas samlade
giftorättsgods delas lika mellan dem. Denna princip kan
emellertid frångås i vissa situationer då ett strikt
fasthållande vid en likadelningsregel skulle leda till ett
oskäligt resultat. Sålunda stadgas i 12 kap. 1 §
äktenskapsbalken att vid bodelning som förrättas under makarnas
livstid ena maken av sitt giftorättsgods kan få behålla mer än
sin andel av sitt giftorättsgods om en likadelning skulle vara
oskälig med hänsyn till äktenskapets längd men även till
makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.
I äktenskapsbalken har vidare införts en särskild regel om
jämkning av äktenskapsförord.
Före äktenskapsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1988 var
huvudregeln att privata pensionsförsäkringar ingick i
bodelningen medan flertalet andra pensionsförmåner i enlighet
med vad som också nu gäller enligt 10 kap. 3 § första stycket
äktenskapsbalken hölls utanför. Under förarbetena till
äktenskapsbalken framhöll departementschefen (se prop.
1986/87:1, s. 162) att det stora flertalet människor har sin
pensionering ordnad på det sättet att förmånen inte ingår i en
bodelning. Till försvar för att pensionen på grund av
pensionsförsäkring enligt då gällande regler däremot ingick i
bodelningen brukade, enligt departementschefen, anföras att
betalningen av försäkringspremierna i realiteten belastar bägge
makarnas ekonomi och därför får anses utgöra resultatet av deras
gemensamma uppoffringar. Det hade också framhållits att
pensionsförsäkringarna ofta innefattade mycket stora ekonomiska
tillgångar. Skatteaspekter och andra hänsyn hade medverkat till
att pensionsförsäkringar ofta hade karaktär av kapitalplacering.
Emellertid hade enligt departementschefen också kritik riktats
mot att pensionsförsäkringarna inte följde samma regler som
annan pension. Kritiken mot att dessa försäkringar omfattades av
bodelning efter äktenskapsskillnad framträdde med särskild
styrka i det fallet att den andra maken hade rätt till pension
vars värde inte ingick i bodelningen. I anslutning till detta
uttalande erinrade departementschefen om att
pensionsförsäkringar i kommunalskattelagens bemärkelse numera är
inskränkta till sådana försäkringar som tillgodoser
pensioneringsbehov. Vid inkomstbeskattningen tillåts inte heller
avdrag för högre premier än som anses behövliga för att
försäkringstagaren skall erhålla en normal pension.
Försäkringstagaren saknar vidare -- med vissa i sammanhanget
betydelselösa undantag -- möjligheter att disponera över det
förmögenhetsvärde som försäkringen representerar. Med hänsyn
till anförda förhållanden ansåg departementschefen att det inte
borde göras någon skillnad vid bodelning mellan vanlig pension
och pensionsförmåner från pensionsförsäkring.
Efter äktenskapsbalkens ikraftträdande har utskottet vid flera
tillfällen behandlat motioner med yrkanden om ändring av
pensionsförsäkringars ställning i bodelningshänseende. Utskottet
har därvid funnit att de skäl som åberopats till stöd för
nuvarande ordning alltjämt äger giltighet. Vidare har utskottet
pekat på den fördel som bestämmelsen i 10 kap. 3 §
äktenskapsbalken ger den efterlevande maken vid bodelning med
anledning av den ena makens död. Enligt tidigare gällande
ordning kunde den efterlevande maken tvingas att från sin andel
av giftorättsgodset utge kompensation till den avlidne makens
bröstarvingar för värdet av den pensionsrätt som tillkom henne
enligt en försäkring, och detta gällde både i fall då hon själv
tecknat försäkringen och i fall då hon insatts som förmånstagare
till makens försäkring (se bl.a. bet. 1989/90:LU11).
Utskottet har också under senare år vid ett antal tillfällen
behandlat motioner vari anförts att makarnas totala
pensionsskydd bör beaktas vid bodelning. Utskottet har därvid
pekat bl.a. på att rätten till egen pension eller avtalspension
är en sådan rättighet som i regel inte kan överlåtas och att den
därför i likhet med andra sådana rättigheter -- enligt vad som
länge gällt inom äktenskapsrätten -- undantas från bodelning. En
förändring i detta avseende skulle, enligt vad utskottet anfört,
innebära att man frångår en grundläggande princip på området (se
bet. 1989/90:LU11). När spörsmålet behandlades senast nu i vår
hänvisade utskottet till de överväganden som då pågick inom
regeringskansliet med anledning av Pensionsarbetsgruppens
betänkande (bet. 1993/94:LU19).
I propositionen föreslås att en särskild utredare skall få i
uppdrag att utarbeta förslag till ändringar i äktenskapsbalken
som innebär att rätt till pension på grund av frivilliga
individuella pensionsförsäkringar och medel på pensionssparkonto
enligt lagen om individuellt pensionssparande regelmässigt skall
ingå i bodelningen efter äktenskapsskillnad. Arbetet skall
bedrivas med sikte på att ett ikraftträdande kan ske den 1
januari 1996.
Vidare framhålls i propositionen att syftet med den ändring
som gjordes i bodelningsreglerna vid tillkomsten av
äktenskapsbalken var att åstadkomma likformighet med andra
former av pension, nämligen folk- och tilläggspension samt
avtalspension. När nu reglerna för den allmänna pensioneringen
kommer att ändras och delning kommer att medges av pensionsrätt
intjänad inom det reformerade ålderspensionssystemet föreligger,
enligt regeringens mening, inte längre detta skäl att hålla
frivilliga, individuella pensionsförsäkringar utanför
bodelningen. Tvärtom anser regeringen att det finns anledning
att ompröva det tidigare riksdagsbeslutet om
pensionsförsäkringars behandling vid bodelning just för att
åstadkomma en fortsatt parallellitet olika pensionsformer
emellan. Samma synsätt bör anläggas på det individuella
pensionssparandet. Utredningsarbetet bör syfta till att utarbeta
ett system som innebär att frivilliga, individuella
pensionsförsäkringar och medel på pensionssparkonto
fortsättningsvis skall ingå i bodelningen efter
äktenskapsskillnad, i huvudsak enligt de regler för
pensionsförsäkringar som gällde före år 1988.
När det gäller övriga former av pensionsrättigheter bör,
enligt vad som anförs i propositionen, utarbetas förslag och
tekniska lösningar som innebär att de framöver skall kunna tas i
beaktande vid en bodelning -- inte regelmässigt men i speciella
situationer -- nämligen om det med hänsyn till makarnas
förhållanden i det enskilda fallet är uppenbart oskäligt att
undanta dem från bodelningen. En sådan ordning skulle alltså
kunna gälla beträffande pensionsrättigheter inom det
hittillsvarande allmänna pensionssystemet och inom
avtalspensioneringarna. Den skulle även kunna ta sikte på det
reformerade pensionssystemet för situationer där makarna inte
har använt sig av delningssystemet. Utgångspunkten bör härvid,
enligt regeringens mening, vara att pensionsrättigheter endast i
undantagsfall skall kunna beaktas vid en bodelning mot en av
makarnas vilja. Detta skall kunna ske bara när fördelningen av
makarnas resp. pensionsskydd sammantaget framstår som orimligt,
bl.a. i relation till makarnas förhållanden under äktenskapet
och de framtida möjligheterna att påverka skyddet. Även frågan
om hur pensionsrättigheterna skall kunna påverka bodelningen
bör, enligt regeringens mening, penetreras närmare. I princip
bör pensionsrättigheterna inverka endast på fördelningen av
annan egendom i stort, och pensionsrättigheterna som sådana bör
alltså inte föras över från en make till en annan.
Mot bakgrund av de förslag som läggs fram om ett system för
delning av intjänad pensionsrätt anser utskottet att det är
motiverat att en ändring av äktenskapsbalkens bodelningsregler
övervägs. Från lagutskottets utgångspunkter finns inga
erinringar mot att det av regeringen förordade utredningsarbetet
kommer till stånd och bedrivs med den inriktning som angetts i
propositionen. En översyn av äktenskapsbalkens bodelningsregler
förutsätter dock att förslaget om möjlighet till delning av
makars pensionsrätt kommer till stånd.
I övrigt vill utskottet framhålla att de frågor som utredaren
kommer att ställas inför i många fall kan bli lagtekniskt
svårlösta, inte minst när det gäller sådana situationer där
makarna inte har använt sig av delningssystemet. Eftersom
delningen av pensionsrätt mellan makar i det reformerade
ålderspensionssystemet förutsätts vara frivillig uppkommer
frågan vilken betydelse i bodelningshänseende som skall läggas
vid att någon delning inte kommit till stånd. En annan fråga som
kräver särskilda överväganden gäller hur pensionsrättigheterna
skall värderas vid en bodelning.
Som framgått av redovisningen ovan är de nuvarande reglerna i
äktenskapsbalken ganska komplicerade. Enligt utskottets mening
är det angeläget att framlagda förslag såvitt gäller
äktenskapsbalken inte leder till att regelsystemet ytterligare
kompliceras.
De lagtekniska svårigheterna skall emellertid inte överdrivas,
och utskottet ser från sina utgångspunkter sammanfattningsvis
inga hinder mot att man går vidare med förslaget.
Stockholm den 24 maj 1994
På lagutskottets vägnar
Holger Gustafsson
I beslutet har deltagit: Holger Gustafsson (kds), Per
Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp),
Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil
Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans
Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per Erik
Granström (s) och Widar Andersson (s).
Utrikesutskottets yttrande
1993/94:UU6y
Bilaga 4
UD-makars socialförsäkringsvillkor
Till Socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har genom beslut den 1 mars 1994
(protokoll 1993/94:13) berett utrikesutskottet tillfälle att
yttra sig över motion 1993/94:Sf202 av Daniel Tarschys (fp) om
UD-makars socialförsäkringsvillkor.
Utskottet
Utskottet anser att motion 1993/94:Sf202 (fp) ger en i allt
väsentligt korrekt bild av situationen för medföljande till
tjänstemän i utrikesförvaltningen. UD-makarna är en grupp
bestående av omkring 600 personer, inbegripet makor, makar och
samboende till UD-tjänstemän. Inom ramen för en livslång
UD-karriär är det vanligt att tjänstemän fullgör två tredjedelar
eller omkring 20 år av sin tjänstgöring utomlands. Av UD-makarna
är för närvarande drygt hälften medföljande utomlands.
UD-tjänstens karaktär med förflyttningsplikt innebär
otvivelaktigt särskilda påfrestningar för familjen. För den
medföljande UD-maken är, som anförs i motionen, möjligheterna
till kontinuerlig yrkesutövning utomlands utomordentligt små.
Den medföljande blir som regel ekonomiskt beroende av
UD-tjänstemannen och förlorar möjligheten att intjäna
pensionspoäng. Som framhålls i motionen (Sf202 (fp)) drabbas
medföljande särskilt hårt vid eventuell skilsmässa eller makes
dödsfall. Vid utlandsstationering förlorar den medföljande --
vare sig han/hon har förvärvsarbetat eller ej -- rätten att vara
anmäld till arbetsförmedlingen som arbetssökande. I avsaknad av
förvärvsarbete i utlandet kan UD-maken ej heller erhålla
arbetslöshetsersättning vid hemkomsten.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen uppmärksammat
UD-makarnas situation. I betänkande 1989/90:UU14 underströks
bl.a. följande:
Enligt utskottets mening måste utrikesförvaltningen ges
möjlighet att sörja för att dess anställda och medföljande makar
får acceptabla ekonomiska villkor, utomlands och hemma. Detta
kan ske på olika sätt. I första hand genom förbättrade
möjligheter till yrkesarbete för den medföljande eller genom
ekonomisk kompensation för utebliven inkomst samt förbättrade
pensionsförmåner.
Därtill kommer att den medföljandes, dvs. i de flesta fall
hustruns, roll hittills har undervärderats. Både genom eget
yrkesarbete och genom stödfunktion till den utsände spelar den
medföljande en viktig roll för utrikesförvaltningen.
Utskottet vidhåller dessa synpunkter.
I motionen (Sf202 (fp)) redovisas några av de åtgärder som
vidtagits för att ge medföljande UD-makar rimligare villkor,
bl.a. inrättande av den s.k. MAK-pensionen och den år 1991
inrättade tjänsten vid UD:s administrativa avdelning för
tillvaratagande av UD-makarnas intressen. Utskottet välkomnar
dessa åtgärder, vilka kan underlätta för UD-familjer att vara
tillsammans vid längre perioder av utlandsstationering.
Utskottet vill framhålla att detta är angeläget inte endast ur
personalpolitisk synvinkel. Det är också av allmänpolitiskt
intresse att Sverige utomlands kan företrädas av ett brett och
representativt urval av tjänstemän. Enligt utskottets
uppfattning kan förbättrade villkor för medföljande till
UD-tjänstemän även innebära ökade förutsättningar för att
förbättra jämställdhetssituationen inom utrikesförvaltningen.
Utskottet har i flera tidigare betänkanden (senast 1993/94:UU14)
framhållit som angeläget att takten i departementets
jämställdhetsarbete ökas, bl.a. mot bakgrund av den vikt Sverige
fäster vid kvinnors representation, särskilt på högre poster, i
bl.a. FN-sekretariaten.
Utskottet delar därför motionärens oro över de negativa
effekter för medföljande till UD-tjänstemän som inryms i
förslaget om nytt pensionssystem ("Reformerat pensionssystem",
SOU 1994:20). Förslaget är för närvarande föremål för
remissbehandling. I likhet med merparten av annan, nyare svensk
lagstiftning utgår förslaget från en jämställd situation mellan
i Sverige yrkesverksamma makar. Förslaget bygger på
livsinkomstprincipen, dvs. att inkomsten under hela
förvärvslivet skall utgöra grund för pensionens storlek. I
livsinkomsten skall inräknas sjukpenning, föräldrapenning,
arbetslöshetsersättning och andra sociala ersättningar som inte
kommer medföljande UD-makar till del under utlandsvistelse. Som
noterats ovan är hemvändande medföljande inte heller berättigade
till KAS eller a-kassa, då de inte kan uppfylla kraven på fem
respektive fyra månaders arbete under senaste 12-månadersperiod.
Förslaget innebär också slopandet av den s.k. 15-årsregeln,
vilket skulle få negativa konsekvenser för bl.a. UD-makar. Dessa
är, som anges i motionen (Sf 202 (fp)), i regel högutbildade men
har ofta en ojämn inkomstprofil på grund av perioderna
utomlands. Förslagets s.k. garantipension, vilken kräver 40 års
bosättning i Sverige och bara skall kunna utbetalas till i
Sverige eller inom EES-området bosatta personer, skulle därtill
även kunna utesluta pensionsutbetalning till sådana medföljande
som är av utländsk (annan än EES) härkomst och vilka, exempelvis
som en följd av att maken avlider, skulle välja att flytta
tillbaka till sitt hemland. En växande andel av medföljande
UD-makar är av utländsk härkomst.
Mot bakgrund av det ovan anförda anser utskottet att en
översyn av UD-makarnas villkor inom socialförsäkringssystemet är
motiverad.
Utskottet anser därför att motion Sf202 (fp) bör tillstyrkas.
Stockholm den 21 april 1994
På utrikesutskottets vägnar
Pierre Schori
I beslutet har deltagit: Pierre Schori (s), Alf Wennerfors
(m), Inger Koch (m), Mats Hellström (s), Maj Britt Theorin (s),
Göran Lennmarker (m), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund
(kds), Lars Moquist (nyd), Peeter Luksep (m), Berndt Ekholm (s),
Håkan Holmberg (fp), Lena Boström (s), Sonia Karlsson (s) och
Ingbritt Irhammar (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet om
förslaget till nytt pensionssystem
Bilaga 5
Tisdagen den 19 april 1994
Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal
myndigheter och organisationer, vilka framgår av bilaga. I
utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i
socialförsäkringsutskottet, se bilaga.
Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid
utfrågningen
Ordföranden: Välkomna mina damer och herrar till denna
offentliga utskottsutfrågning om det nya pensionssystemet. Jag
hälsar utskottets ledamöter välkomna. De är naturligt nog
huvudpersonerna. Men jag säger också välkommen till alla er från
olika organisationer och alla de experter som har gjort det
möjligt för oss att få en allsidig belysning av ett nytt
pensionssystem.
Ett pensionssystem är en komplicerad fråga. Det har å ena
sidan kommit klagomål från flera håll på en ganska kort
remisstid. Å andra sidan vet vi att detta är en fråga som har
utretts i många år, kanske nära nog tio år. Nu står vi inför ett
beslut i frågan.
För att främst utskottets ledamöter skall få så gott
beslutsunderlag som möjligt, men också för att den intresserade
allmänheten skall kunna få god information, har vi valt att göra
denna utfrågning offentlig. Därtill har vi fått god hjälp av
TV 2, som kommer att sända hela utskottsutfrågningen mellan kl.
9.00 och kl. 15.00.
Jag skall ange några praktiska saker. Utfrågningen pågår
mellan kl. 9.00 och kl. 15.00. Vi har lunch från kl. 12.30 till
kl. 13.30. Vi har också kommit överens om en kaffepaus från kl.
10.30 till kl. 10.40. Det är viktigt att vi försöker hålla dessa
tider.
Jag vill be er alla att ni trycker in den svarta knappen i er
pulpet och talar så nära mikrofonen som möjligt. Då hörs det bra
i ljudupptagningen. Utfrågningen videobandas också.
Utskottets ledamöter ställer frågor. Jag uppmanar ledamöterna
att ställa så korta och koncisa frågor som möjligt. Men jag ber
också er som skall ge oss svar att svara så kort och koncist som
möjligt så att så många frågor och svar som möjligt hinns med
under dagen.
Presidiet består av vice ordföranden Birgitta Dahl och
föredraganden i utskottet Karin Laan. Själv heter jag Gullan
Lindblad, och jag är ordförande. Vi skall hjälpas åt så att så
många som möjligt skall få komma till tals och så att frågorna
blir belysta på ett så bra sätt som möjligt.
Vi har valt att inleda med några damer och herrar som
verkligen kan ekonomi. En frågeställning är följande: Är det
nödvändigt att ändra pensionssystemet? Vi roar oss för
närvarande med att läsa igenom olika remissinstansers åsikter.
Några har uttryckt att det är bra som det är. Varför skall vi
byta? Vi har också hört i debatten att än den ena än den andra
gruppen förlorar. Allt detta vill vi ha belyst. Vi vill också
ställa frågorna: Har vi något val? Varför byter vi system?
Vi har valt att som inledare kalla tre personer som verkligen
kan ekonomi. De skall var och en få ange vad de tycker är
viktigt. Först är det filosofie doktor Agneta Kruse. Därefter är
det professor Lars Söderström och professor Mats Persson. Jag
hälsar er särskilt hjärtligt välkomna. Vi har lovat er, till
skillnad från de andra, att ni skall få hålla var sitt
inledningsanförande på ca 15 minuter.
Agneta Kruse får börja. Eftersom hon har ett annat engagemang
under dagen, föreslår jag att vi ställer ett par frågor till
henne nu efter hennes anförande. Om det finns ytterligare frågor
får vi vänta med dem till efter lunch. Jag vet att en del
ledamöter har frågor särskilt till Agneta Kruse.
Jag hoppas att vi skall få en mycket intressant dag och att vi
skall få ett gott informationsutbyte. Återigen: Hjärtligt
välkomna.
Agneta Kruse: Jag tackar för inbjudan. Jag är glad och
stolt över att få vara här i dag och redovisa bl.a. mina
forskningsresultat och därav följande synpunkter på
pensionssystemet.
Har vi något val? Måste vi verkligen byta system?
Pensionssystem är långsiktiga åtaganden. Det är besvärligt att
börja ändra i dem. Det är besvärligt för dem som är gamla. De
har små anpassningsmöjligheter. Det är besvärligt för dem som är
nära pensionsåldern. De har också relativt begränsade
anpassningsmöjligheter. Visst är det besvärligt. Det är fråga om
stora saker. Pensionerna utgör i dag i runda tal 12 % av
bruttonationalprodukten -- vårt totala produktionsresultat. Det
är inte någon småpotatis vi diskuterar här.
Svaret på frågan om vi har något val är enligt mitt förmenande
nej. Vi måste byta system. Problemen i dagens system är
synnerligen allvarliga. De är dessutom kända sedan mycket lång
tid tillbaka. Föregångaren till dagens pensionsarbetsgrupp,
Pensionsberedningen, lämnade ett digert betänkande där de
listade ett stort antal problem. Efter varje problem framgick
det -- låt mig travestera det litet -- att de föreslog ingen
ändring. Det är detta som föranleder att jag i dag hoppas att vi
i allra högsta grad föreslår en ändring.
Allvaret i dagens system kan man illustrera på ett antal olika
sätt. Det är långsiktigt ohållbart. Detta beror på bl.a. hur man
har valt att räkna upp pensioner, pensionsrätter och utgående
pensioner genom att indexera med inflation i stället för med
tillväxt -- vilket är det som ger stabilitet i ett
fördelningssystem. Detta gör att systemet i dag är extremt
tillväxtkänsligt. Fördelningen mellan yrkesverksamma och
pensionärer bestäms inte av det som vi uppfattar som en rimlig
eller acceptabel fördelning utan den bestäms av tillväxttakten.
Avgifterna måste höjas mycket kraftigt vid låg tillväxt, dvs.
vi förväntar oss att våra barn och barnbarn skall betala
avgifter på upp till 40 % av lönen vid låg tillväxt. Vid hög
tillväxt urholkas systemet så att det upphör att fungera enligt
inkomstbortfallsprincipen.
Förslaget med en ändrad indexering som Pensionsarbetsgruppen
har lagt fram undanröjer problemen. Såvitt jag kan se är det en
god lösning att använda den indexeringsmetod som föreslås i dag.
Nästa riktigt stora problem i dagens system är den bristande
kopplingen mellan förmåner och avgifter. Reglerna i
ATP-systemet, dvs. golvet--taket, 15--30-årsregeln, innebär att
det finns ett litet samband mellan vad en individ betalar in
till systemet och vad hon kan förväntas få ut. Det innebär
skattekilar. Det innebär samhällsekonomiska kostnader i form av
snedvridningseffekter. Dessutom leder det till vad jag kallar
för perversa omfördelningseffekter. Med perversa
omfördelningseffekter menar jag att de inte följer vad vi
traditionellt förväntar oss av omfördelningspolitiken i Sverige.
Inom ATP-systemet omfördelas inkomster från
låginkomsttagargrupper till höginkomsttagargrupper. Det är vissa
beteenden som gynnas.
I det nya förslaget ingår det ett delförslag om en
livslöneprincip med en koppling mellan förmån och avgifter. Jag
menar att det är en mycket god princip. Vi slipper de stora
skattekilarna. Vi blir av med de perversa
omfördelningseffekterna. Pensionssystemet förhåller sig neutralt
till individernas val av hur de vill organisera sina liv,
framför allt vad gäller valet mellan marknadsarbete och
icke-marknadsarbete.
Det finns ett antal undantag från livslöneprincipen.
Naturligtvis kommer vissa människor att "drabbas" av en
livslöneprincip. Ser vi historiskt bakåt i tiden ser vi att
vissa har haft ett sådant liv eller beteende att de skulle ha
fått en lägre pension med dagens föreslagna system. Men vi skall
inte glömma bort att i viss utsträckning kan det nuvarande
systemet ha lett fram till det beteendet. Varje system och varje
regeluppsättning påverkar våra beteenden. Det är möjligt att
nuvarande system har låst fast individerna i ett beteende som
ger lägre inkomst och lägre pension. Det är inte otroligt att
det är så.
Man är inne på en farlig väg när undantag införs. Man skall
vara medveten om att när man börjar införa undantag från
livslöneprincipen och den starka kopplingen mellan förmån och
avgifter, säger man att det är någon annan som skall betala en
viss individs pension. Det må vara hänt, bara man är tydlig och
explicit.
Skall det finnas undantag från livslöneprincipen för t.ex.
studier, skall det explicit framgå att lågutbildade skall
subventionera högutbildades pensioner. Det må vara hänt, men det
skall framgå explicit.
Jag lämnar omfördelningsskälen till att vilja ha undantag för
studier därhän. Men låt mig påpeka att det finns en
samhällsekonomisk effekt av undantag för studier som kanske är
allvarligare än omfördelningseffekterna. Viktiga signaler till
framför allt ungdomar om vilka utbildningsinvesteringar som är
lönsamma går förlorade. De förstörs genom att subventioner
införs riktade mot vissa aktiviteter.
Budskapet till ungdomarna är: Visserligen får du ingen lön som
gör att denna utbildningsinvestering lönar sig, men du kommer så
småningom att få en pension som är högre än vad din livsinkomst
motiverar.
Jag menar att det är felaktigt att försöka locka folk att göra
felaktiga investeringar. Det må vara utbildningsinvesteringar
eller andra investeringar.
I dag och säkert för lång tid framöver kommer mäns och
kvinnors beteenden att skilja sig åt. Män och kvinnor arbetar
faktiskt ungefär lika mycket.
Jag har valt att använda Statistiska centralbyråns siffror
över mäns och kvinnors arbete. Ni ser att antalet arbetade
timmar för män och kvinnor är ungefär lika många per vecka. Vi
kan vidare se på vad detta arbete läggs. Ni ser att män till en
mycket stor del utför marknadsarbete, dvs. avlönat arbete, och
kvinnor lägger ned en mindre del av sin tid på yrkesarbete och
mer på hemarbete. En del av detta hemarbete är naturligtvis vård
av barn.
De flesta av oss vet att det krävs stora arbetsinsatser att
dra upp ett par barn till vuxen ålder. Skall detta
subventioneras i pensionssystemet eller inte? Personligen är jag
något tveksam. Men metoden att ge undantag för pensionsrätt för
barnår är, såvitt jag kan se, så litet snedvridande som möjligt,
dvs. metoden förhåller sig relativt neutral till folks beteende.
Kvinnors beteende leder naturligtvis till lägre pension. Om
det kommer att fortsätta att vara så skall vi låta vara osagt.
Är det rättvist eller orättvist att man får en lägre pension?
För att kunna diskutera rättvisa måste man jämföra vad som har
betalats in och vad som kommer ut i form av pension.
Ann-Charlotte Ståhlberg har för Pensionsarbetsgruppens räkning
gjort vissa beräkningar. Dessa beräkningar är utförda på
historiska data. De är utförda på intjänade pensionsrättigheter
mellan 1960 och 1990. Det gäller för personer födda mellan 1944
och 1950.
Siffrorna på denna overhead är sorterade efter inkomstnivå.
Överst har vi högre tjänstemän, män och kvinnor. Längst ned
finns okvalificerade arbetare som vi förväntar oss ha de lägsta
lönerna. Slutsatsen av denna tablå är följande. Det nuvarande
systemet har inte varit specifikt gynnsamt för kvinnor. Det har
varit ett skäl till att påstå att det inte går att ta bort
15--30-årsregeln, dvs. det skulle missgynna kvinnor. Vi kan
naturligtvis inte med någon säkerhet uttala oss om vad som
kommer att hända framöver. Men av dessa beräkningar får vi dra
slutsatsen att så har icke varit fallet hitintills. Hitintills
har högre tjänstemannakvinnor varit extremt gynnade, och
okvalificerade kvinnor i arbetaryrken har varit extremt
missgynnade. Där hittar vi extremgrupperna: kvalificerade
kvinnor -- okvalificerade kvinnor.
Min förtjusning i att dessa effekter kommer att försvinna
handlar naturligtvis om att jag personligen tycker att det är
svårt att tänka mig att en kvinna i ett låglöneyrke skall bidra
till min pension. Det är för mig en absurd omfördelningspolitik.
Den delade pensionsrätten mellan makar skulle kunna ersätta de
s.k. barnåren. Jag är glad åt att den delade pensionsrätten
mellan makar äntligen har kommit med i ett förslag. Pensionen
kan ses som en uppskjuten lön. Denna lön sparas. Allt annat
sparande, all annan förmögenhet, delas mellan makar -- såvitt de
inte avtalat om något annat. För mig är det då märkligt att den
största enskilda förmögenheten i de svenska hushållens
förmögenhetsbild, nämligen de offentliga pensionerna, inte kan
delas.
I en familj kan man ha valt en fördelning av arbetet som gör
att kvinnan har lägre lön än mannen med motiveringen att det är
en familjeinkomst. Makarna kommer upp i 50-årsåldern. Den
högavlönade mannen hittar en ung, vacker kvinna i stället för
den 50--60-åriga hustrun. Då står naturligtvis hustrun där utan
lön för den möda som hon har lagt ned under ett långt äktenskap.
Det finns ett antal enskildheter i systemet som jag är mindre
förtjust i. Det gäller avgifter över taket. Det gäller
egenavgifterna. Det gäller övergångsreglerna. De leder till en
kraftig underfinansiering. Jag hoppas att jag kan återkomma till
dessa punkter efter lunch.
Jag avslutar med att säga att jag i princip menar att detta
föreslagna system tar bort de stora besvären i det nuvarande
systemet. Det tar bort problemen med kommande generationer som
annars skulle ha fått oerhörda avgiftshöjningar, och det tar
bort perversa omfördelningseffekter i det nuvarande systemet och
det tar bort skattekilar. Det finns vissa knepigheter kvar. Jag
hoppas att de kan bearbetas under hösten och att det fattas ett
positivt beslut i frågan under våren.
Maud Björnemalm: Agneta Kruse var positiv till delad
pensionsrätt. Jag har en övergipande fråga. Är inte delade
ATP-poäng en halvmesyr? Borde man inte också införa delningsrätt
när det gäller avtalspensioner och andra förmåner, om en
rättvisa med delade pensionspoäng skall uppnås?
Agneta Kruse: Det var en svår fråga. Jag tycker att det är
vackert att förslaget har kommit så långt. Det är möjligt att
detta är nästa sak man skall tänka på.
Ytterligare en sak som jag är nöjd med är att systemet inte
kommer att urholkas. Om man hade avstått från indexering av
taket, hade avtalspensionerna fått en oerhört större vikt.
Avtalspensionerna innehåller omfördelningseffekter som är ännu
större och konstigare än ATP-systemet.
Men detta var inte svar på din fråga. Huruvida man skall gå
vidare med fråga om delad pensionsrätt har jag inte tänkt på.
Lars Söderström: Jag tänkte inleda med några kommentarer
till problemen med det nuvarande systemet.
Det finns fyra svårigheter. Det första är att det är känsligt
för ekonomiska och demografiska förändringar. Det andra är att
det är skattefinansierat. Det tredje är att det är systematiskt
snedfördelande, och det fjärde är att det sker godtyckliga
omfördelningar i meningen att samma livsinkomst ger olika
pension. Stor inkomst kan ge låg pension osv. Det finns litet
koppling mellan inkomst och pension. Vill man se pensionen som
en uppskjuten lön, är omfördelningarna inte speciellt
attraktiva.
Jag tänkte nu diskutera tänkbara reformer.
Det är viktigt att slå fast att vi måste beakta att vi redan
har ett fördelningssystem. Det går inte att komma ifrån de
pensionslöften som ligger i systemet -- i varje fall inte helt
och hållet. Det betyder att det i framtiden måste finnas ett
system där ett års pensioner i stort sett finansieras med samma
års avgifter.
Enkelt uttryckt kan detta göras på två sätt.
Det första sättet är att helt enkelt bestämma hur stora
pensionsåtaganden som finns. Man ser efter hur stora lönesummor
som det finns att beskatta, och man räknar ut vilken skatt som
behövs. Det är det s.k. förmånsbestämda systemet. Det kan bli
både dyrt och billigt för de förvärvsarbetande. Det beror på
tillväxten, och det kan bli kraftiga spänningar mellan
förvärvsarbetande och pensionärer.
Det andra sättet är att börja med att se hur mycket vi har råd
med. Vilken skattesats kan vi klara? Sedan ser man hur mycket
pengar som flyter in när lönesumman är känd. Därefter räknar man
ut vilket pensionsutrymme som finns tillgängligt och vilken
pension folk kan få.
Kostnaden är fix, men utfallet kan bli mer eller mindre
förmånligt beroende på tillväxten. Poängen med den modellen är
att levnadsstandarden för de förvärsarbetande och pensionärerna
utvecklas parallellt. Det är den senare modellen som
Pensionsarbetsgruppen presenterat som sitt förslag.
Det systemet är avgiftsbestämt. En avgift bestäms på
makroplanet för att dimensionera systemet i dess helhet. Till
detta kommer att man vill ha ett avgiftsfinansierat system. Det
gamla systemet är skattefinansierat. Det finns inget direkt
samband mellan den pension man får och den avgift man har
betalat in. Det skall nu finnas ett samband. Nu skall det hållas
reda på exakt hur mycket i avgift var och en har betalat in, och
pensionen beräknas i förhållande till vad som har inbetalts. Det
betyder att skattekilen i dagens system blir väsentligt mindre.
Nu skall det vara ett fristående system. Det gamla systemet är
väldigt inflätat i statsbudgeten och därigenom föremål för
prövning varje år. Vidare skall det ske en viss fondering.
Detta var de fyra grundpelarna i systemet. Sedan finns det
mera sekundära ting, som att systemet skall utformas som en
kombination av grundskydd och standardskydd. Standardskyddet
skall spegla livsinkomsten. Det skall medges ett flexibelt
uttag, dvs. en pension under livet som kan disponeras under
olika lång tid.
Agneta Kruse nämnde delad pensionsrätt, som alltså är en
tilläggsregel.
Den tredje nivån i hur det hela skall dimensioneras är att
dagens förmånsnivåer skall gälla. Detta var i korthet
utgångspunkterna för förslaget.
Tänkbara alternativ. Ett alternativ är att inte göra något och
behålla dagens system. Då kan endera av två saker inträffa. Det
ena är att ATP spränger alla ramar och därför inte kan infria de
löften som finns. Då gäller det att snabbt skaffa sig ett
standardskydd med hjälp av privata försäkringar. Det andra är
att det blir en tillväxt och att taket blir mer och mer
effektivt i den meningen att fler och fler hamnar över taket. Då
behövs det också privata försäkringar för att få ett
standardskydd. Hur tillväxten än blir är privata försäkringar
det näraliggande alternativet till dagens system -- om inte
något görs.
En annan variant är att aktivt försöka privatisera systemet
genom att försöka lösa ut de rättigheter som finns med
förpliktelser av annat slag än pensionsrätt. Det finns en modell
som har diskuterats en del. Den innebär att dagens pensionsrätt
löses in med statliga indexobligationer som folk kan använda för
att köpa privata försäkringar. I det fallet blir det fråga om
fondering, eftersom privata försäkringar måste fonderas. Risken
är att man tvingas att dels skaffa sig den försäkringen, dels
betala räntan på indexobligationerna för lång tid framåt. Det
blir en hård belastning på en generation.
Om detta lyckas kan det bli en viss flexibilitet. Men man blir
beroende av inte den svenska kapitalmarknaden -- det rör sig om
tusentals miljarder -- utan hela världens kapitalmarknad. Det är
inte särskilt attraktivt.
Jag vill påstå att dessa alternativ inte är bättre än de som
Pensionsarbetsgruppen har fört fram. Pensionsarbetsgruppen har
valt en helt rimlig modell. Det gäller fundamentet,
utgångspunkterna, som jag har nämnt.
Man kan dock ha invändningar mot vissa detaljer när det gäller
överbyggnaden på fundamentet.
Först och främst är det inte konsekvent avgiftsbestämt. En
avvikelse är ju grundskyddet, som utgår oberoende av vilka
förutsättningar som finns. Det är regeln genom ett antal
basbelopp och är därmed skattefinansierat. Det finns också andra
skattefinansierade förmåner, som t.ex. ersättningar för
värnplikt, studier och barnår. Det gör att det blir två
principer i systemet.
Jag uppfattar avgiftsfinansieringen som en av de viktigaste
komponenterna. Man kommer till rätta med den stora skattekilen.
Jag kan inte tänka mig någon annan åtgärd som kan ge lika stor
minskning av skattekilen i Sverige. Det rör sig om 15--20
procentenheter i vanliga inkomstlägen. Över taket blir effekten
ungefär hälften så stor, men det är fortfarande en rejäl
sänkning av skattekilen.
Om man skall gå strikt fram skall avgiftsfinansieringen vara
baserad enbart på utbetald lön. Men man kan gå längre. Basen för
avgifterna kan vara större om den är starkt korrelerad med
lönen. Det går att ha sociala avgifter som är proportionella mot
lönen. Det kan vara lön och sociala avgifter, dvs.
arbetskraftskostnaden, som bas och pensionsgrundande inkomst.
Detta kan modifieras. Vi kan se på vad avgifterna används
till, dvs. sjukpenning, ersättningar av olika slag. Vi låter de
utbetalningarna ingå i den pensionsgrundande inkomsten. Det blir
en medveten omfördelning från personer som har små utfall av
sådana ersättningar, de är litet sjuka, till personer som får
stora ersättningar, de är mycket sjuka eller arbetslösa. Det
blir en omfördelning mellan personer med tur och de som har
otur. Det kan vara en poäng.
Jag kan se att man har tänkt i den riktningen i
Pensionsarbetsgruppen. Men man har dessutom lagt till en del
annat och alltså lämnat det strikta sambandet mellan förmåner
och avgifter.
Man har lämnat det strikta sambandet genom att inte räkna in
ersättningen utan i stället den bakomliggande inkomsten, som i
vissa fall -- t.ex. förtidspensioner -- beräknas mera fritt från
den faktiska inkomsten. Återigen barnåren, studier och
värnplikt.
På det sättet har den pensionsgrundande inkomsten plussats på
med 15--20 % i förhållande till lönesumman. Jag efterlyser i
betänkandet en redovisning av exakt hur mycket som är
skattefinansierat och hur mycket som är avgiftsfinansierat. Det
är litet oklart, och det är svårt att få ut något av
betänkandet.
Min personliga uppfattning är att man borde försöka att
ytterligare höja avgiftsinslaget genom att dämpa förmånerna som
inte grundas på förvärvsarbete. En sådan förmån är förstås
grundskyddet. Man får diskutera vilken roll detta skall ha.
Skall det vara ett överlevnadsskydd i ett i övrigt
avgiftsfinansierat system eller skall det vara någon alternativ
princip -- skall man ha rätt till pension oavsett hur mycket man
har arbetat?
I och med dessa ändringar i överbyggnaden blir det en
sammanblandning av pensionssystemet, statsbudgeten och
socialförsäkringar i övrigt. Det blir inte den klara
uppdelningen som var tänkt i utgångspunkten.
Vidare var det fördelningspolitiken. Man får slå fast att den
utjämning som sker i systemet sker på två sätt. Det ena sättet
är att alla har samma delningstal. Det sker ingen uppdelning
mellan män och kvinnor, olika yrkesgrupper, efter hur mycket man
har arbetat osv. Alla har samma delningstal. Det är på gott och
ont. Det kan gynna höginkomsttagare och låginkomsttagare. Det
får man titta på i det enskilda fallet.
Det andra är att det finns ett grundskydd. Ett grundskydd
måste finnas. Det har en klart utjämnande effekt.
Vill man i övrigt bedriva fördelningspolitik -- jag har
ingenting emot att man vill stödja studerande, småbarnsföräldrar
och ge bättre villkor för värnpliktstjänstgöring -- är det en
stor omväg att gå via pensionssystemet. Man kan diskutera om det
är rätt metod. Se t.ex. på studier. Vi har ett
studiemedelssystem. Vi har studiebidrag. Det finns
amorteringsvillkor. Det finns så mycket som skall kunna ändras
där för att förbättra villkoren för studerande. Varför blanda in
pensionssystemet? Det är så pass delikat och skall vara
fristående från allt möjligt annat. Jag vill att utskottet
betänker möjligheterna att göra det litet enklare på den punkten
genom att rensa bort sådant. Dessutom behöver mottagaren inte
vänta 40 år för att få kompensationen för studiefliten. Det
kanske har större omedelbar effekt.
Man borde kunna sträva efter enklare system.
Det är också en implikation när det gäller stabiliteten i
systemet att man nu lämnar den faktiskt producerade
livsinkomsten som bas för systemet -- man har en
pensionsgrundande inkomst som är 15--20 % större än den
faktiskt producerade inkomsten. Det är inte ett så stort problem
om den större enheten är perfekt korrelerad med lönesumman. Men
det är inte säkert att den är det. Tillväxten i den större
enheten används som uppräkningstal när pensionen skall
värdesäkras. Det finns en risk att den större enheten utvecklas
på något annat sätt än själva lönesumman. Då sitter vi där med
en diskrepans. Pensionärerna kan ju inte leva av folks
bakomliggande inkomst, studieresultat eller den glädje som
föräldrar har av att sköta sina barn. De måste finnas varor och
tjänster. Det måste finansieringen klara av. Det finns en risk
att systemet utvecklas på ett instabilt sätt.
Jag har inte kunna räkna på detta. Underlaget medger inte det.
Men jag menar att man skall beakta risken och vara extra
försiktig när det gäller överbyggnaden på fundamentet.
Vidare var det nivån. Det är sagt att det skall vara dagens
nivå. Det är i och för sig en vettig utgångspunkt. Men man måste
diskutera om det är en bra utgångspunkt i det statsfinansiella
läge som Sverige befinner sig i. Det kan hända att man här lovar
litet för mycket och att man så småningom blir tvungen att krypa
tillbaka. Det beror på om förhoppningar om tillväxten osv.
infrias.
Om man skall spela litet försiktigt -- vilken kan vara
lämpligt i fråga om pensionssystem -- bör man nog lägga sig på
en litet lägre nivå. Det finns sätt att åstadkomma
återhållsamhet.
Bild fyra sammanfattar synpunkterna.
Mitt omdöme är att en reform är nödvändig. Jag tycker att det
är alldeles utmärkta grundprinciper för det reformerade
systemet. Jag vill varmt förorda dem. Jag har ett frågetecken
för nivån på förmånerna. Det kan kalibreras på olika nivåer. Jag
vill också rikta en invändning mot de komplikationer som uppstår
genom den överbyggnad som har valts. Jag vill understryka att
förenklingar är önskvärda. Det gäller inte bara därför att
ekonomin blir enklare, utan jag är också övertygad om att
politiken blir enklare i framtiden om det inte är alltför många
överbyggnader i systemet. Det verkar finns en bred enighet om de
grundläggande principerna.
Mats Persson: När jag satt och lyssnade på Agneta Kruse
och Lars Söderström insåg jag att vi anser ungefär samma saker
om ATP-systemet. Jag skall försöka säga ungefär samma saker som
de tidigare talarna, men åtminstone vinkla det hela på ett annat
sätt för att ge ytterligare synpunkter på systemet.
När jag började fundera på pensionssystemen för några år sedan
ställde jag mig frågan vad det är för fel på ATP-systemet. Alla
var överens om att ATP-systemet inte fungerade bra. Jag försökte
fråga mig vad det egentligen var som menades med att
ATP-systemet inte fungerar bra. Varför har ATP-systemet problem?
Det svar jag i regel fick på frågan var att vi lever för
länge. Det blir demografiska förändringar i samhället.
Medellivslängden ökar. Då uppstår problem i pensionssystemet.
Andelen pensionärer i befolkningen ökar, och det klarar inte
systemet av.
Jag tyckte att det var ett konstigt svar. Det kan väl inte
vara något problem att vi lever längre? Det är väl bra att
livslängden ökar? Det vore väl konstigt om inte ett
pensionssystem skulle kunna klara av en sådan demografisk
förändring.
Man kan jämföra med de privta pensionsförsäkringarna. Även de
som har privata pensionsförsäkringar lever i genomsnitt längre.
Jag har aldrig hört talas om att det skulle vara något problem i
de privata pensionsförsäkringarna.
I själva verket är det så att om medellivslängden ökar kommer
de privata försäkringsbolagens aktuarier att upptäcka det. De
kommer att använda den informationen när de bestämmer vilka
premier som skall betalas in.
En viss person är 42 år gammal. Om han vill ha så och så
mycket i pension från det han fyller 65 år får han betala 786 kr
i månaden till bolaget. Om medellivslängden ökar så att han i
stället för att förväntas dö vid 75 års ålder förväntas dö vid
85 höjs premien till 913 kr. Han betalar gladeligen den premien
eftersom han vet att han förväntas leva 10 år längre. Då måste
mer pengar läggas undan. Ett större belopp måste vara avsatt vid
pensionsdatum för att det skall räcka för en längre tid som
pensionär. Det klarar de privata försäkringsbolagen. Det är
inget problem. De höjer premierna allt eftersom medellivslängden
ökar. Folk betalar gladeligen in premierna.
Vad är det med ATP-systemet som gör att ATP-systemet inte
klarar de demografiska förändringarna? Inom ATP-systemet går det
inte att höja premierna så att de täcker de ökade kostnader som
uppstår när demografin förändras.
Vad är det för skillnader mellan ATP-systemet och de privata
pensionsförsäkringarna? Det finns en mängd skillnader, både
stora och små. Jag ser att det finns tre stora skillnader. Det
första är att ATP-systemet är obligatoriskt, medan de privata
pensionsförsäkringarna är mer eller mindre frivilliga. Det finns
en glidande skala. Vi har avtalsförsäkringarna som rent formellt
är privata men som har en mindre grad av frivillighet, och så
har vi de rent frivilliga individuella pensionsförsäkringarna.
Är det obligatoriet som gör att ATP-systemet inte fungerar?
Det går att visa att det inte är så. Det finns i själva verket
sunda ekonomiska argument för ett obligatoriskt system.
Den andra skillnaden är att ATP-systemet är ett
fördelningssystem i stället för ett premiereservsystem. Fonder
byggs inte upp. Den yrkesverksamma generationen betalar
pensionerna för den pensionerade generationen. De privata
pensionsförsäkringarna utgör premiereservsystem. Var och en
sätter av pengar under sina yrkesverksamma år och bygger upp en
fond. När de sedan pensioneras förbrukar de fonden med ränta på
ränta.
Det går att visa att detta inte utgör ett problem. I princip
kan ett fördelningssystem fungera ungefär som ett
premiereservsystem. Det är en ganska komplicerad fråga. Jag
skall inte gå in på detaljer. Ni får tro på mina ord. Det finns
naturligtvis skillnader. Men de skillnaderna är inte av den
karaktären att det är de som har orsakat problemen för
ATP-systemet.
Den tredje skillnaden anser jag vara den stora skillnaden. Det
gäller intjänandereglerna. ATP-systemet är icke-aktuariellt. Det
finns ingen koppling på individplanet mellan vad man betalar in
till systemet i form av avgifter och vad man får ut i form av
pensionsförmåner. Det betyder att ATP-avgiften inte är en
försäkringspremie i första hand utan en skatt. Men de avgifter
vi betalar in till de privata pensionsförsäkringarna är
försäkringspremier.
Vad gör detta för skillnad? Är detta inte bara ett akademiskt
hårklyveri om huruvida det är en skatt eller en
försäkringspremie? Jag tror inte det. Vad som händer när vi
lever längre, när demografin förändras, är att vi måste höja
avsättningarna till pensionssystemet. De privata
försäkringsbolagen höjer sina försäkringspremier. ATP-systemet
måste höja sina ATP-avgifter, som i huvudsak är skatter. Det
betyder att när det sker demografiska förändringar i samhället,
när vi börjar leva längre, höjs skattetrycket i samhället. När
skattetrycket höjs får vi skattekilar -- som både Lars
Söderström och Agneta Kruse har nämnt. En skatt slår en kil
mellan vad som är privatekonomiskt förmånligt och vad som är
samhällsekonomiskt önskvärt. Vi ekonomer anser att
skattehöjningar verkar hämmande på tillväxten i ekonomin.
De demografiska förändringar vi har sett, den ökade
medellivslängden och den ökade andelen pensionärer, skulle
alltså leda till skattehöjningar om ATP-systemet är kvar med
oförändrade intjänanderegler. De flesta ekonomer anser att
sådana skattehöjningar inte är önskvärda och är skadliga för
tillväxten. Om demografin förändras så att vi behöver höja
avsättningarna till pensionssystemet, bör vi också ändra
intjänandereglerna i pensionssystemet så att det blir mindre av
en skatt och mer av en försäkringspremie. Vi skall få mer av
raka rör i systemet och utveckla systemet i riktning mot ett
aktuariellt system.
En intressant fråga som diskuteras mycket inom
nationalekonomin är om skattehöjningar verkligen leder till
lägre tillväxt. Det har varit en stor diskussion om detta. Om
man tittar på ett tvärsnitt av länderna på jorden finns det
inget tydligt samband som säger att länder med ett högt
skattetryck har lägre tillväxt än de med lågt skattetryck. Men
somliga ekonomer tycker sig ana ett samband och andra ekonomer
säger att det sambandet inte är särskilt tydligt. Data är
tvivelaktiga. Men det finns också en mängd förklaringar till
varför ett land med högt skattetryck ändå lyckas få hög
tillväxt. T.ex. kan ett land som av andra skäl har hög tillväxt
ha råd att expandera den offentliga sektorn och höja skatterna.
Det är inte de höjda skatterna som leder till högre tillväxt,
utan det är den höga tillväxten som leder till höjda skatter.
Detta är en omdiskuterad fråga inom nationalekonomin. Men jag
tror att man ganska säkert kan säga att om man frågar en
genomsnittlig svensk nationalekonom om huruvida en skattehöjning
i ett visst land -- allt annat lika -- leder till en sänkning
eller en höjning av tillväxten, kommer nationalekonomen att
svara att det leder till en sänkning av tillväxten. Det finns
mycket starka teoretiska argument. Teorin är entydig. Men
däremot är data på ett tvärsnitt av jordens länder inte helt
entydiga. Vi kan diskutera detta senare under utfrågningen.
Vad är det för slutsats vi kan dra av detta? Frågan är om vi
kan låta ATP-systemet vara oförändrat som det är eller om vi
måste ändra på det. I någon mening kan vi naturligtvis låta det
vara som det är. Vi behöver inte ändra intjänandereglerna. Vi
kan höja ATP-avgiften så att den täcker förändringen i
demografin, och systemet går ihop. Det innebär en kraftig
höjning av skattetrycket i Sverige. Rent formellt, rent
matematiskt, går det. Men de flesta ekonomer skulle nog säga att
det verkar hämmande på tillväxten.
Eftersom ATP-systemet i sig är beroende av en hög tillväxt är
det lätt att komma in i en ond cirkel. Skattetrycket höjs. Då
går ATP-systemet sämre. Då måste avgifterna höjas ytterligare.
Då bromsas tillväxten ytterligare. Då måste avgifterna höjas
ytterligare osv. i en allt ondare cirkel. Rent formellt går det
att låta ATP-systemet vara kvar. Men det vore olyckligt för
samhällsekonomin.
Slutsatsen är att intjänandereglerna bör ändras i riktning
mot ett aktuariellt system. Slutsatsen är också att detta är den
viktigaste förändringen i ATP-systemet. Det finns andra
förändringar som kan göras och som Pensionsarbetsgruppen
föreslår. Det har varit många diskussioner. Skall systemet t.ex.
vara förmånsbestämt eller avgiftsbestämt? Vidare är det frågan
om egenavgiften. Frågan har fått en stor roll i diskussionen.
Det är kanske den viktigaste frågan. Men i jämförelse med den
stora frågan, nämligen intjänandereglerna -- skall systemet vara
aktuariellt eller icke-aktuariellt? -- skall det vara raka rör
mellan avgifter och förmåner? -- är de andra frågorna andra
rangens frågor. De är inte tillnärmelsevis lika viktiga.
Om man accepterar slutsatsen att ATP-systemet har blivit
instabilt just därför att det är icke-aktuariellt, om man alltså
accepterar slutsatsen att det nya systemet bör reformeras i
riktning mot ett aktuariellt system, då följer ett antal
konsekvenser.
Den viktigaste konsekvensen är att pensionen är till för att
ersätta bortfallen arbetsförtjänst när man blir gammal.
Pensionen är inte till för något annat. Den skall bara ersätta
bortfallen arbetsförtjänst när man blir gammal. Det är då det
blir raka rör. Det är livsinkomstprincipen.
Pensionssystemet skall t.ex. inte användas till att ge pengar
till människor eller grupper som vi av någon anledning vill
stödja eller kanske tycker synd om. Då gör vi ett avsteg från
principen.
Pensionssystemet skall inte heller användas till att ge pengar
eller subventioner till verksamheter som vi av någon anledning
vill subventionera. Det skall bara användas till att ersätta
bortfallen arbetsförtjänst när vi blir gamla.
Om vi trots allt gör avsteg från den renodlat aktuariella
principen, måste vi på något sätt motivera avvikelserna. Det kan
t.ex. gälla kvinnor. Om vi anser att kvinnor diskrimineras på
arbetsmarknaden med alltför låga löner i förhållande till
männen, då skall enligt min mening inte pensionssystemet
användas för att kompensera för den diskrimineringen.
Pensionssystemet är en känslig mekanism som lätt kan komma i
olag. Hur angeläget det än är att kompensera för
diskrimineringen, är det svårt och farligt att göra det med
hjälp av pensionssystemet.
Vidare är det vård av barn i hemmet. Om vi anser att det är
viktigt att kvinnorna stannar hemma och vårdar barnen i hemmet i
stället för att vara på arbetsmarknaden, om vi alltså av någon
anledning vill subventionera en sådan verksamhet, skall vi inte
göra det med hjälp av pensionssystemet. Då får man införa
vårdnadsbidrag. Det skall ges direkt till de kvinnor som vi
anser skall vara hemma och vårda barn i stället för att arbeta.
Vi skall inte göra det omvägen via pensionssystemet och ge
pensionspoäng för att vara hemma och vårda barn.
Om vi vill ge pengar till barnfamiljer utan att nödvändigtvis
knyta det till vård av barn i hemmet, dvs. om barnfamiljer
skulle kunna få pengar även om barnen är på dagis och ingen
alltså är hemma och sköter barnen, då skall vi inte göra det
genom pensionssystemet. I så fall får vi väl i stället höja
barnbidraget.
Om vi anser att de värnpliktiga utgör en grupp som det är synd
om och som vi vill ge mer pengar, då får vi väl höja de
värnpliktigas dagpenning. Att ge dem mer pengar via
pensionssystemet är att gå en omväg.
Det här är egentligen bara upprepningar av vad Lars Söderström
sade före mig.
Det låter så bra att säga att vi skall uppmuntra till studier,
att studier skall ge pensionspoäng, men rent ekonomiskt är det
ett feltänkande. Om man studerar, och det är meningsfulla
studier som leder till att man får en bättre inkomst, då får man
efter studierna, när man går ut på arbetsmarknaden, en högre
inkomst. I så fall betalar man också in högre avgifter till
pensionssystemet, i och med att man betalar in en viss
procentuell andel av sin inkomst, och därigenom får man efteråt
en högre pension. Att sedan säga att studierna skall
subventioneras ytterligare genom att i sig ge ytterligare
pensionspoäng är att gå en konstig omväg, det är att använda
pensionssystemet också till annat än till att ersätta bortfallen
arbetsförtjänst under ålderdomen.
Det finns fler avvikelser från det renodlat aktuariella
systemet, avvikelser som det är litet svårare att rent
ekonomiskt säga något om.
Den första avvikelsen är den avgift som ligger ovanför
inkomsttaket, dvs. att höginkomsttagare får betala en avgift
utan att det ger några pensionsförmåner. Det är då fråga om ett
renodlat politiskt ställningstagande, att man vill använda
pensionssystemet som en del i den progressiva
inkomstbeskattningen.
Den andra avvikelsen är garantipensionen, eller folkpensionen,
som vi har i dag, dvs. att man får en viss grundpension även om
man inte har betalat in några avgifter alls till systemet. Det
är alltså fråga om en pension som inte fungerar som en
ersättning för bortfallen arbetsförtjänst, eftersom de personer
som inte har betalat in några avgifter till systemet ju heller
aldrig haft några arbetsinkomster. Det rör sig här om något
annat; jag skulle tro att det mer är en politisk markering. Det
finns ekonomiska argument för en sådan garantipension, men de är
ganska subtila. Vi kanske kan komma in på detta senare under
diskussionen.
De stora avvikelserna från det renodlat aktuariella systemet
är ändå de fem som jag redan har nämnt, dvs. vård av barn,
studier, värnplikt, ATP-taket och garantipensionen. Jag tycker
att man i fråga om var och en av dessa skall fråga sig varför vi
skall ha just den avvikelsen, vilka argument som talar för en
sådan avvikelse. Enligt min mening finns det i arbetsgruppens
betänkande inte några riktigt bra sådana argument.
Ordföranden: Vi tackar professor Mats Persson så mycket.
Nu har alltså de vise männen och kvinnan talat, och jag låter
därför ordet gå till utskottets ledamöter, till lekmännen.
Vi har i presidiet tänkt lägga upp debatten så, att vi först
tar frågor riktade till ekonomerna. Detta går delvis in i det
första komplex av frågor som vi har tänkt oss, nämligen sådant
som rör livsinkomstprincipen och där underfrågor kan vara:
kvinnorna, barnåren, studier, värnpliktstjänstgöring och
tudelning. Som frågekomplex nr 2 har vi tänkt oss
flexibiliteten, flexibiliteten i pensionsålder och på andra
sätt. Frågekomplex nr 3 handlar om problem i samband med
övergången från ett pensionssystem till ett annat. Frågekomplex
nr 4 rör grundtryggheten och vad den innebär. Vi har sedan
tänkt att tränga litet djupare in i själva
finansieringsproblematiken och egenavgifterna. Håller systemet?
En del remissinstanser har ju ställt sig tvivlande till det. Vi
har som frågekomplex nr 6 tänkt ta upp följsamheten till
löneutvecklingen. Sedan måste vi nog ha tid för "övriga frågor",
då möjlighet finns att ta upp sådant som inte har kommit med i
de sex frågekomplexen. Vi har på detta sätt något velat
strukturera debatten.
Jag har nu antecknat några som redan har begärt ordet, och det
är väl främst i anledning av vad våra ekonomer har sagt, men jag
förmodar att frågor om livsinkomstprincipen också kommer in.
Bengt Lindqvist: Fru ordförande! Också jag vill tacka för
tre mycket informativa inlägg. Jag vill ge en liten kommentar
till det som har sagts.
Vi har anledning att väga in pensionssystemet i det totala
trygghetssystemet när vi diskuterar vad som skall ligga var. Det
handlar inte om att tycka synd om olika grupper, utan det
handlar om att skapa en grundtrygghet i det svenska samhället,
och då måste naturligtvis också pensionssystemet vara med och
bidra.
Min fråga gäller ATP. En fråga som jag ofta får ute på möten
när jag tar upp pensionerna är: Hade det inte gått att förändra
ATP genom ett par väsentliga ingrepp i systemet? Det som avses
är då för det första indexeringen och för det andra en
förändring av intjänandereglerna. Man kunde t.ex. ha valt att ha
40 år som grund, ta ut de 20 bästa åren och ha samma indexering
som i detta system. Vad anser våra ekonomer om ett sådant
förslag i stället för det nu föreslagna systemet?
Lena Öhrsvik: Fru ordförande! Jag vill ta upp frågan om
pensionsrätt för studier. Jag vänder mig till Sveriges förenade
studentkårer och de ungdomsorganisationer som är företrädda här.
Vi har ju fått många synpunkter på att ett system med
pensionsrätt för studier skulle innebära en omväg och att det är
att omfördela från lågutbildade till högutbildade. Om t.ex. ni i
Sveriges förenade studentkårer anser att pensionsrätt för
studier är så pass viktigt, skulle ni då kunna tänka er en
förändring av avgiftssystemet så att de här effekterna kunde
undvikas? På så sätt skulle den debatt som har förekommit om att
man får högre lön just på grund av studier kunna elimineras. Det
påstås att alla som studerar inte får högre lön, och så är
säkert fallet. Kan ni tänka er avgifter ovanför ett tak för att
undvika en sådan debatt?
Ordföranden: Du har alltså en fråga till ekonomerna om
avgifter ovanför ett tak. Studentkårerna och
ungdomsorganisationerna får fundera ett tag på den andra delen
av frågan. Vi betar av ekonomerna först. Men innan dess ger jag
ordet till Karin Israelsson.
Karin Israelsson: Min huvudfråga sammanfaller med Bengt
Lindqvists. Det finns i remissvaren de som antyder att man genom
vissa justeringar i nuvarande ATP-system skulle kunna förändra
det så att det blev hållbart för framtiden. De tre ekonomerna
här har nu visat att de inte tror på nuvarande pensionssystem,
men de kanske ändå har haft funderingar över möjligheten att
reformera nuvarande pensionssystem i den riktning som
föreslagits av vissa remissinstanser.
Något som också är intressant är egenavgifterna och
möjligheten att ta ut dem i den konstruktion som föreslås av
Pensionsarbetsgruppen. Vissa remissinstanser, inte minst
Landstingsförbundet, har påpekat att detta är en mycket svår och
administrativt bekymmersam väg att gå, eftersom det innebär
skilda uttag på olika lönesummor. Det vore intressant att få
höra om ekonomerna här har några synpunkter på det praktiska i
ett sådant hanterande.
Ordföranden: Den sista frågan är alltså riktad till
kommunrepresentanterna?
Karin Israelsson: Den är riktad till företrädare för
Kommunförbundet och Landstingsförbundet, men även till
ekonomerna.
Lars Söderström: När det gäller ATP:s stabilitet är
svårigheten, som påpekats, att ATP är känsligt för vilken
tillväxt och vilken demografisk utveckling som vi har. Det
hänger ihop med att man för länge sedan har bestämt förmånerna,
man har sagt att pensionen skall vara relaterad till slutlönen.
Man kan naturligtvis stärka systemet genom en utvidgning, så att
pensionen bygger på en större del av en individs livsinkomst --
det behöver inte vara bara 15 år, utan det kan vara 20 eller 30
år, eller man kan säga att rätt till hel pension skall en person
ha efter 40 år och inte efter 30. Poängen med detta är att man
närmar sig precis den livsinkomstprincip som ligger i det nya
systemet.
Jag håller med om att sådana förändringar skulle innebära en
förbättring av ATP-systemet. Men när man väl har börjat fundera
i de banorna, kan man väl också fundera på att ta hela steget
över i det nya systemet. Det är min kommentar till den
synpunkten. Att förändra ATP-systemet skulle inte vara hopplöst,
men varför inte gå hela vägen?
Mats Persson: Jag uppfattade inte riktigt frågan om
egenavgifterna. Gällde det hur de praktiskt skall redovisas i
någon sorts bokföring?
Karin Israelsson: Ja, det man har anmärkt på är att det är
svårt att skilja lönesummor åt. Egenavgifterna har en
skattesänkande respektive en skattehöjande effekt berorende på
om de dras före eller efter skatt. Det finns ju två nivåer i
förslaget, den allmänna avgiften och den s.k. egenavgiften, och
dessa beräknas på olika summor.
Mats Persson: Vi ekonomer har nog inte så starka åsikter
om det där. Vi tror att om man inför en egenavgift skapas ett
löneökningsutrymme, och marknadskrafterna kommer nog att se till
att det utrymmet så småningom hamnar hos löntagarna. Detta är
vad vi tror -- vi kan ju inte veta. Det har gjorts en del
studier av hur stor del av arbetsgivaravgifterna som betalas av
löntagarna och hur stor del som betalas av arbetsgivarna. En
tumregel har tidigare varit, att om man höjer
arbetsgivaravgiften med en viss procentsats, betalas ungefär
hälften av löntagarna i form av minskat löneutrymme och hälften
av arbetsgivarna. På lång sikt tror jag däremot att det slår
igenom helt och hållet, och det tror jag också gäller i det här
fallet. Men vi vet inte.
Lars Söderström: En komplettering: Den del som
arbetsgivarna i så fall står för kommer att övervältras på
priserna, så den betalas i slutändan av konsumenterna. Det är
alltså konsumenterna eller löntagarna som bär den skatten.
Maud Björnemalm: Fru ordförande! Jag tyckte att Mats
Persson gjorde det litet för enkelt för sig när han sade att om
man vill se till att kvinnorna stannar hemma skall man inte
använda sig av pensionssystemet utan ett vårdnadsbidrag. Vi vet
ju i dag att 85 % av alla småbarnsmammor förvärvsarbetar. Vi
vet också att kvinnornas framtida pensioner måste klaras av, i
och med att kvinnorna fortfarande tar ett större ansvar för vård
av barn och de säkert också långt in i framtiden kommer att göra
det. Vi vet att det i det gamla systemet är kvinnorna som
förlorar i pensionshänseende, därför att de tar det här
ansvaret.
Eftersom vården av barn inte bara är en familjeangelägenhet
utan det också är en samhällsangelägenhet att det finns barn,
blir frågan: Hur kan vi se till att kvinnorna inte drabbas
orättvist av att de tar ett större ansvar för vården av barnen?
Berith Eriksson: Problemet när man skall gå in och
förändra i det komplicerade socialförsäkringssystem som vi har i
dag är att man från samhällsekonomisk synpunkt inte ser
helheten, men även ett framtida pensionssystem måste väl sättas
in i en sådan helhet. När man som politiker deltar i andra
utfrågningar som har att göra med framtida arbetsmarknad och
arbetslöshet, poängteras studiernas betydelse starkt, att hela
populationen måste lyftas i studiehänseende. Det förvärvsmönster
som vi delvis har i dag och som vi kan se i en framtid kräver
också att människor varvar arbete och studier. Det är inte alls
sagt att studier i en framtid med den typen av förvärvsmönster
säkert skulle ge högre pension.
Jag vill då fråga Mats Persson och Lars Skoglund: Anser ni att
vi skall ha ett parallellt pensionssystem, eller skall vi
övervältra behoven hos de uppräknade grupperna på andra delar av
socialförsäkringssystemet?
Rune Backlund: Jag uppfattade det som att båda våra
ekonomer till viss del var kritiska till de omfördelande
inslagen i arbetsgruppens förslag och att man satte en del
frågetecken för garantipensionen, som ju är en viktig del i
förslaget. Det kommer alltid att finnas grupper som inte genom
eget arbete kan tjäna in en acceptabel pension.
Jag vill därför fråga: Om man i pensionssystemet inte har en
omfördelning inom kollektivet, hur skall man då kunna klara
försörjningen för de grupper som inte själva kan tjäna in en
acceptabel nivå? Hur har ni tänkt er det, om det inte skall ske
inom ramen för pensionssystemet?
Lars Söderström: Jag börjar med den sista frågan. Också
jag är av den uppfattningen att vi måste ha något slags
skyddsnät för de människor som inte lyckas spara ihop till en
anständig pension. Man kan naturligtvis säga att dessa då får
belasta kommunernas socialbudget, men det skulle i så fall bli
en mycket ojämn belastning, och det skulle skapa problem i
förhållandet mellan stat och kommuner. Jag tror att det är
mycket enklare att ha det skyddet organiserat på nationell nivå,
så att kommunerna avlastas på det området. Det är mitt motiv.
Man blir emellertid litet konfunderad när man läser
betänkandet. Vilka grupper är det fråga om? Ja, det kan t.ex.
vara invandrare som kommer sent in i systemet och inte hinner
spara så mycket, dvs. personer med en liten livsinkomst i
Sverige. Men enligt förslaget skall man ha en lång intjänandetid
för att vara berättigad till grundskyddet, och den gruppen
utesluts alltså i alla fall.
Jag tycker att man behöver ett grundskydd, men jag är inte
säker på att det här är den bästa konstruktionen.
Mats Persson: Också jag vill svara på Rune Backlunds fråga
om detta. Jag är inte emot en garantipension. Vad jag menar är
att man måste tänka igenom och motivera varje avsteg från den
aktuariella principen.
Det är så mycket som vi tar för självklart -- som att det
skall finnas en grundtrygghet -- men vad finns det för
ekonomiska skäl för det?
En person som under hela sitt liv inte har haft någon som
helst arbetsinkomst får inga pensionspoäng, och om vi inte hade
en garantipension skulle den personen ställas på bar backe. Men
man kan då fråga sig: Hur har den här personen kunnat leva åren
före pensioneringsdatumet, om han eller hon inte haft några
inkomster? Kanske har någon annan försörjt honom eller henne,
och det har på något vis fungerat under alla dessa decennier.
Varför kan då inte den här personen även efter
pensioneringsdatumet bli försörjd av den andra personen?
Det är sådana frågor man måste ställa sig. Då kommer man in på
vad det konkret kan röra sig om. I vissa fall kan det vara en
hemmafru, i andra fall kan det vara en invandrare. Man får då
försöka designa systemet så att det täcker in alla tänkbara
grupper.
Det här är problem, och för att lösa dem tror jag att man i
grunden måste ha en garantipension av det slag som
Pensionsarbetsgruppen har utformat. Men det är ändå farligt att
ta detta för givet redan från början och säga att det är bra.
Sedan vill jag kommentera nästa fråga, den som handlade om
studier. Jag förstod inte riktigt frågan. Är problemet att
somliga studerar men ändå inte får någon hög inkomst och att det
därför inte heller blir någon högre pension?
Berith Eriksson: Det förslag som Mats Persson redogjorde
för gick ju ut på att föräldrar skulle kompenseras medan de var
hemma och skötte sina barn och att de som studerar skulle
kompenseras medan de studerade. Men det ger ju ingen högre
pension i slutändan, så dessa personer har då när de blir gamla
egentligen ingenting för att de t.ex. har anpassat sig till en
föränderlig arbetsmarknad.
Mats Persson: Om man studerar och skaffar sig en
utbildning får man högre inkomster i framtiden, och med
livsinkomstprincipen får man då också en högre pension.
Vi vet emellertid att det finns ämnen som inte leder till en
högre inkomst. Humanistiska ämnen, litet tjusiga, kulturella
ämnen ger inte högre inkomster, utan det skall vara hårdkokta
ämnen som teknik och ekonomi.
Frågan är då om samhället skall uppmuntra och subventionera
studier av ämnen som rent ekonomiskt inte är så högavkastande,
som ur ett strikt ekonomiskt perspektiv inte är särskilt
lönsamma. Kanske finns det kulturpolitiska skäl för detta -- det
finns ju t.ex. tjejer som läser franska på universitetet. Jag
jobbar ju i universitetsmiljö, och där ser jag hela tiden hur de
här frågorna ställs på sin spets.
Det verkar uppriktigt sagt krångligt och komplicerat att
stödja de här människorna genom pensionspoäng. Om man tycker att
det är bra att en massa människor läser franska,
religionshistoria eller något liknande på universitetet och
alltså frivilligt väljer att studera ämnen som inte ger
avkastning i form av högre lön, verkar det mycket rimligare att
stödja dem direkt med studiemedel än att krångla till det och gå
omvägen via pensionssystemet.
Ordföranden: Nu får ekonomerna bereda sig på moteld.
Representanter från såväl ungdomsförbunden och studentkårerna
som SACO och TCO har nämligen begärt ordet. Vi väntar ändå litet
med det, tills vi kommer in på nästa pass. Vi låter bara
ekonomerna stå till svars en liten stund, och sedan ger jag
ordet till övriga.
Lars Söderström: Det har sagts att vård av barn skulle
vara ett samhällsintresse. Ja, vi har ju i Sverige ett
omfattande familjestöd med många komponenter. Frågan är om vi
behöver ytterligare en komponent i form av en pensionsrätt.
Delning har nämnts i dag. Jag skulle vilja gå ett steg längre
och säga att delning skall gälla såvitt man inte avtalar annat.
I så fall kan man ju mera direkt genomdriva principen att den
fördelning makarna kommer överens om när det gäller vård av barn
inte påverker deras utfall vad gäller pension annat än när de
själva explicit har valt att ta sådana hänsyn.
Flera personer, bl.a. Bengt Lindqvist, har också påpekat att
man borde se till helheten. Också jag tycker att man skall se
till helheten, men det är ändå en styrka i det här förslaget att
man bryter ut just ålderspensionen och lägger den i ett
fristående system. Det betyder att en väldigt komplicerad bit av
systemet kan ligga litet för sig självt och leva sitt eget liv,
och det tror jag är väldigt viktigt för den långsiktiga
stabiliteten.
Detta aktualiserar förtidspensionens roll. Det finns
gränsdragningsproblem. I dag är det sammanblandat så att
folkpension och ATP innehåller förtidspension, ålderspension och
litet annat. I förslaget vill man särskilja dessa och föra
förtidspensionen till arbetsskadeförsäkringen och
sjukförsäkringen. Jag tycker att det är en intressant öppning.
Kanske kunde man på så vis göra ett block av de ersättningar som
har med sjukdom och hälsa att göra och kanske också på något
sätt koppla ihop det med rehabilitering och sjukvårdande
insatser. Man skulle då få ett helt annat perspektiv på detta.
Jag menar alltså att det kan ge fördelar att separera de olika
komponenterna, även om det då och då är nödvändigt och nyttigt
att titta på helheten.
Birgitta Dahl: En väldigt viktig princip i Sverige är ju
att varje person skall kunna ha en egen inkomst och pension att
försörja sig med. Ett system med bl.a. delad pension står ju
egentligen i konflikt med den principen. Genom den s.k.
15--30-regeln i nuvarande ATP-system kompenseras kvinnorna för
den tid de avstår från förvärvsinkomster för att sköta barn.
Tanken med vårdåren i systemet är ju att de kvinnor och de män
som är hemma och vårdar barn under viss tid själva, utan att bli
beroende av någon annan, skall kunna få en rimlig pension, en
rimlig livsinkomst.
Jag är inte nöjd med det som har sagts om detta. Ni hänvisar
till delad pensionsrätt, vårdnadsbidrag och liknande, men om man
skall fullfölja principen om egen inkomst, egen
försörjningsmöjlighet under hela livet, vad vill ni då föreslå i
stället, om ni inte tycker att systemet med barnår är bra?
Lars Söderström: Den diskussion som har förts om
möjligheten att försörja sig under hela livet tycks, något
förenklat, gå ut på att man, om man inte har en inkomst under 50
år, är drabbad av livsinkomstprincipen. Tanken tycks vara att
det därför gäller att kompensera dem som studerar, slutar arbeta
vid 60 på grund av att de är utslitna, dem som stannar hemma och
sköter barn, osv., att det gäller att fylla på så att dessa
personer får ihop alla dessa 50 år.
Detta är ju en helt annan princip än den som inte minst Mats
Persson talade för, nämligen att pension är uppskjuten lön, att
det alltså är en del av ersättningen för förvärvsarbete och
ingenting annat.
Vill vi sedan ha inkomstutjämningar mellan olika grupper, får
vi försöka åstadkomma detta utanför pensionssystemet. Jag är
inte emot inkomstutjämningar och inkomstomfördelningar i
samhället, men jag menar att det är en fördel om
pensionssystemet kan slippa den belastningen.
Mats Persson: Jag skulle vilja fylla på med en
konkretisering av vad som sagts om vård av barn.
Vi kan tänka oss ett gift par där bägge är yrkesverksamma, som
får barn. Frun stannar då hemma och sköter barnet och avstår
från yrkesinkomst under ett eller två år. Under det året lever
familjen på mannens inkomst -- det skapar tydligen inga problem
för den här familjen. Mannen får på det här sättet fler
pensionspoäng än kvinnan, och när de båda går i pension kommer
mannen därför att ha ytterligare ett års pensionspoäng. Om paret
kunde dela på mannens inkomst under den yrkesverksamma tiden,
vad är det då som hindrar dem från att dela på mannens pension
efter pensionsdatumet? Det finns ju inga praktiska problem.
Kanske finns det känslomässiga problem i och med att detta inte
är kvinnans egen inkomst. Men så var det ju inte under den
yrkesverksamma tiden, då familjen levde på mannens inkomst.
Kan man inte i själva verket säga att detta är ett kontrakt
som familjen gör upp: Kvinnan gör sin del av jobbet när hon
sköter barnet, och hon avlönas då inte för det, och mannen gör
sin del av jobbet under samma tid, dvs. han utför avlönat arbete
på marknaden. Sedan delar de solidariskt på de uppkomna
pensionspoängen, så att de när de pensioneras har precis lika
många pensionspoäng. Jag tycker inte att det här verkar
osjälvständigt eller konstigt på något vis.
Man kan också rent praktiskt lösa det så att man under de två
år då mannen jobbar och kvinnan är hemma och sköter barn tar en
del av mannens inkomst och köper en privat pensionsförsäkring åt
kvinnan, så att man därmed kan fylla på hennes framtida
inkomster. I praktiken kanske det inte går till så -- den tanken
kommer kanske inte upp, men den tanken skulle kunna komma upp.
Man skulle också kunna lagstifta så att de under de år då
kvinnan är hemma och sköter barnen är tvingade att sätta av en
del av mannens inkomst för en privat pensionsförsäkring åt frun.
På så sätt kan man uppnå precis det jag har beskrivit. I
praktiken sker det här kanske inte, men om man i stället tvingar
dem att dela pensionspoängen blir lösningen ekonomiskt sett
precis densamma som om man hade tvingat dem att köpa en
pensionsförsäkring. I Pensionsarbetsgruppen är inte tanken att
de skall tvingas, utan det är ett frivilligt val, men det är
ändå fråga om exakt samma ekonomiska lösning som om de köper en
pensionsförsäkring under barnåren.
Ordföranden: Jag har en känsla av att vi här har kommit in
på litet politiska spörsmål, och den debatten kan vi måhända ta
i ett senare skede.
Rune Backlund: Jag vill ge en kommentar med anledning av
det svar jag fick på min fråga om omfördelningen. Det är bra att
ekonomerna så att säga nyanserar sin bild av garantipensionen.
Det finns ju inte så många andra alternativ att välja på --
vilket annat system skulle man ha gått över i för att garantera
alla en rimlig levnadsstandard under pensionstiden? Jag menar
därför att vi måste välja pensionssystemet, eftersom det trots
allt är det system med vilket man enklast uppnår rimlig
levnadsstandard åt alla under pensionstiden. Av ekonomernas svar
förstår jag att inte heller ni har några andra förslag på hur
detta skulle kunna uppnås utanför pensionssystemet.
Leif Bergdahl: Fru ordförande! Jag skall först meddela att
jag har suttit i Pensionsarbetsgruppen och därför har viss
inblick i det hela. Jag skulle vilja sammanfatta detta med att
anspela på Mark Twain och säga att ryktet om ATP-systemets död
är betydligt överdrivet. Jag tror nämligen inte att det är någon
större kris i systemet. Pensionsarbetsgruppens betänkande visar
att om BNP växer 1,5 % blir det inga ökade utgifter, växer den
3 %, vilket regeringen i sin senaste finansplan i januari
hävdar att den kommer att göra, blir det fråga om mycket lägre
avgifter, och först om det blir en BNP-tillväxt på 0 % går det
åt skogen.
Jag tror att man behöver göra vissa modifieringar av systemet,
t.ex. korrelera förmånsnivåerna till tillväxten.
Jag skulle vilja fråga våra ekonomer: Är det nya
pensionssystemet mer robust -- "robust" är ju det ord man
använder? AP-fondens folk har ju lämnat ett remissyttrande, och
man menar att det finns risk för att hela AP-fonden försvinner
och förbrukas. Jag frågar mig därför om det är ett robust
system.
Mats Persson: Jag tror att det är ett robust system. Det
finns tre aspekter på detta.
Först gäller det intjänandereglerna. Problemet med
ATP-systemet var att det uppstod demografiska förändringar som
nödvändiggjorde avgiftshöjningar, vilka sedan blev detsamma som
skattehöjningar, vilket vi ekonomer tror bromsar tillväxten. Ett
exempel på bristande robusthet i systemet var alltså att det
inte riktigt kunde hantera demografiska förändringar. Detta
slipper vi nu, eftersom det är mer av raka rör i det nya
systemet.
Den andra aspekten är att det gäller ett förmånsbaserat kontra
ett avgiftsbaserat system. I det nya systemet har man inte lovat
några förmåner, utan varje individ får ut i förhållande till vad
han eller hon har betalat in. Det betyder att systemet helt
enkelt är robustare. Blir reallöneutvecklingen sämre, blir
pensionerna automatiskt också sämre -- pensionen anpassas hela
tiden till reallöneutvecklingen. Jag tror i och för sig att
detta är mindre viktigt än principen om intjänanderegler,
men det är i alla fall ett steg i riktning mot en ökad
robusthet.
Den tredje aspekten gäller AP-fonderna. Först kan man se efter
vad som händer med sparande i systemet totalt sett, och vad som
händer är att de individuella premiereservfonderna byggs upp.
Nedgången i AP-fonderna, de kollektiva fonderna, pareras alltså
med en uppgång i individuella premiereservfonder. Det totala
sparandet i de två olika systemen borde därför bli ungefär lika
omfattande. Det finns i utredningsmaterialet exakta kalkyler för
detta.
AP-fonden skall ju användas som en buffert för att parera
svängningar i demografi, i kohortstorlekar, dvs. storlekar på
olika åldersgrupper, och liknande. Om AP-fonden på den nivån,
när den alltså dras ner i omfattning, räcker till för att klara
av sådana svängningar, är en oerhört svår och teknisk fråga, som
jag inte direkt har någon synpunkt på men som man naturligtvis i
utredningsarbetet har räknat på. Behovet av buffertar blir ju
mindre med det här systemet, som är avgiftsbaserat, än med det
tidigare, som var förmånsbaserat. Men om AP-fonden har dragits
ner till någon sorts optimal nivå eller inte är svårt att säga.
Det kanske representanter för AP-fonderna eller för
Riksförsäkringsverket har mer exakta kalkyler på.
Margareta Israelsson: Fru ordförande! Agneta Kruse sade i
sin inledning att undantag är en farlig princip, att någon annan
då skall betala. Jag tror att Lars Söderström sade att den här
kompensationen skapar instabilitet i systemet. Jag skulle
närmast vilja få den ekonomiska aspekten belyst. Hur ser ni på
de olika kompensationer som finns inbyggda? Anser ni att de
höjer avgiften för övriga? Agneta Kruse sade att det inte kan
vara riktigt att låginkomsttagaren skall betala för
höginkomsttagarens pensioner. Menar ni då att det i systemet
finns incitament som gör att någon annan betalar, t.ex. att den
som inte kan vara hemma i fyra år betalar för andras pensioner?
Sigge Godin: Jag hade egentligen tänkt ställa den frågan.
Lars Söderström säger att finansieringssystemet blir instabilt
på grund av vård av barn, värnplikt, studier, osv. Men att dessa
faktorer skall vägas in beror ju på en politisk värdering. Om nu
politikerna har gjort den värderingen, har då ni ekonomer
funderat över hur instabiliteten i finansieringssystemet skulle
kunna undanröjas, så att vi kan använda den modellen? Jag
skulle, fru ordförande, också vilja bolla frågan vidare till
representanterna för Riksförsäkringsverket, som väl så småningom
skall fixa det här.
Lars Söderström: Det finns både en politisk och en
ekonomisk aspekt på detta med undantag. Jag nämnde i min
inledning att det handlar om rätt stora tillägg till lönesumman,
som nu ingår i basen för det nya systemet; det handlar om kanske
15 %. Detta betalas ju via statsbudgeten. Det är inte helt
klart exakt vem som står för det, utan det är skattebetalarna i
allmänhet. Vad vi vet är att det med ett sådant öppet system,
där man efter hand kan lägga på olika förmåner, finns en stark
frestelse att göra just det, så att den biten alltså av rent
politiska skäl kan tänkas växa.
Från ekonomisk synpunkt kommer vi då att få mer och mer av
förmånsbestämda inslag i ett system som var tänkt att vara
avgiftsbestämt. Vi får mer och mer av skattefinansiering i ett
system som var tänkt att vara avgiftsfinansierat. Mats Persson
och jag har därför försökt tala varmt för både
avgiftsfinansiering och avgiftsbestämning, men sådana här
undantag urholkar alltså den principen.
Naturligtvis är det någon som får betala detta. Kanske skulle
det vara lättare att klara av det här med hjälp av något slags
intern beskattning i pensionssystemet. Om man nu vidgar basen,
betyder det att avkastningen på intjänad pensionsrätt blir
förhållandevis mindre. Man får alltså betala alla dessa
extraförmåner genom ett sämre utbyte för förvärvsarbete i form
av pension. Det finns då ett tydligt samband. Pensionssystemet
är fortfarande autonomt, och man kan kanske få till stånd en mer
realistisk debatt om vad som är värt att göra.
Det vore, som jag sade tidigare, synd om det blev för mycket
av detta. Det är på detta sätt stabiliteten påverkas. Man får
förmånsbestämda inslag, och man öppnar för politiskt betingade
favoriseringar.
Nils-Olof Gustafsson: Min fråga är en kombination av de
frågor som Leif Bergdahl och Sigge Godin ställde. Jag skulle
vilja be K-G Scherman att utveckla det här litet grand. Jag har
inte läst ert remissvar, men jag har läst referat av det, och
jag uppfattade det som att ni inte helt och hållet litade på de
ekonomiska kalkyler och beräkningar som Pensionsarbetsgruppen
har tagit fram.
Bengt Lindqvist: Fru ordförande! Min fråga gäller
kapitalbildningen och de förändringar som sker i
kapitalbildningen i och med det här förslaget. Förslaget innebär
ju att man går över från att i offentlig regi ha haft den stora
AP-fonden, som har betytt mycket för samhällsutvecklingen, till
att i framtiden motsvarande kapitalbildning i princip skall ske
med hjälp av privata kapitalförvaltare. Jag riktar min fråga
till ekonomerna men gärna också till Carl Johan Åberg: Vad får
det här för konsekvenser, i fråga om både för- och nackdelar,
och hur ser ni på denna mycket stora förändring, som sker under
loppet av några tiotal år?
Widar Andersson: Fru ordförande! Som jag ser det är och
var storheten i det gamla ATP-systemet att hela folket hade
rimliga fördelar av att vara med i samma pensionssystem, dvs.
det generella systemet. Såvitt jag förstår gäller exakt samma
sak för det nya systemet, dvs. det är inte så att vi på något
vis skrotar det allmänna, obligatoriska pensionssystemet, utan
även det nya systemet skall vara allmänt och obligatoriskt.
I och med att avgiften fixeras, dvs. systemet är
avgiftsbestämt, måste alltså undvikandet av den ekonomiska
kollapsen bestå i att utbetalningarna minskar under dåliga
tider. Det vore bra om ni kunde säga något om utbetalningarna,
som ju är ett slagträ i debatten. Blir det mindre, mycket
mindre, mer eller mycket mer?
Nästa fråga riktar sig kanske framför allt till Lars
Söderström, som talade om privata pensionsförsäkringar: Anser du
att den konstruktion som arbetsgruppen har föreslagit ger hela
folket, även dem med goda och mycket goda inkomster, en fast
förankring i det nya pensionssystemet, så att vi kan undvika en
stark uppdelning och att folk med höga inkomster söker sig
alltmer mot en privat försäkringsmarknad?
Lars Söderström: Jag tog tidigare upp de två olika
utvecklingsmöjligheterna: Vid bra tillväxt kommer ATP att minska
i betydelse och ge utrymme för privata försäkringar, och vid
dålig tillväxt kommer det att vara svårt att finansiera
ATP-förmånerna. Systemet är alltså konstruerat så att det går på
en knivsegg -- hur det än går riskerar man att ramla ner i det
privata systemet, och då upphör ju den modell som Widar
Andersson nämnde, dvs. ett enhetligt pensionssystem för hela
folket.
Blir då det nya systemet ett system för hela folket? När vi
tittar på helheten måste vi komma ihåg att detta är det
obligatoriska pensionssystemet, det minimiskydd som vi anser att
folk skall ha. Man kan diskutera om vi behöver ha ett
obligatoriskt standardskydd, om vi inte kunde nöja oss med ett
grundskydd. Om vi nu accepterar ett obligatorium i förhållande
till den tidigare inkomsten, kommer det ju inte att utgöra hela
pensionen, det är inte hela försörjningen på ålderdomen utan
bara en del. Avtalspensionerna och de privata tillkommer i
vilket fall som helst. I den meningen är det inte fråga om ett
allomfattande system.
Utbetalningarna i ett sådant system kommer att spegla
tillväxten. De kommer att bero av produktivitetsökningen, hur
snabbt pensionsrätterna växer och vilket pensionskapital man
kommer att ha när man pensioneras. Då har vi alla ett intresse
av en ekonomisk tillväxt för att få egna pensioner.
I en privatförsäkring har man intresse av att placeringarna
görs på så sätt att kapitalavkastningen blir hög. I bägge fallen
gäller att vi inte kan veta hur det blir. Det är
huvudinvändningen även mot ATP-systemet. Man har byggt ett
system där man först bestämmer utbetalningarna och sedan ser
efter vad det kostar. Vi kan inte veta.
I det aktuella förslaget tar man hänsyn till denna osäkerhet
och låter utbetalningarna bero av hur mycket pengar som faktiskt
finns. Därför kan man alltid garantera att det blir någonting.
Man kan genom successiva besked årligen tala om var varje
människa står och därmed ge underlag för privata aktioner. Jag
kan tänka mig att det också blir aktioner på facklig nivå, dvs.
att avtalsförsäkringarna regleras beroende på utvecklingen i
stort. Vi tycker kanske att vi måste spara mer därför att det
annars blir för trist på ålderdomen. Pengarna kan också växa så
snabbt att vi kan vara mer försiktiga med avtalspensioner och ta
ut mer i omedelbar lön. Det är exempel på anpassningar som kan
göras utöver de anpassningar som de individuella pensionerna
innebär. På det sättet har systemet en påtaglig stabilitet.
Mats Persson: Jag tycker inte att man skall sticka under
stol med att pensionärerna får bära en större del av bördan
under dåliga tider om systemet är avgiftsbestämt. Det är en
följd av systemet. Det är ingenting att huttla med.
Möjligen kan man säga att vi även i det nuvarande systemet då
och då har ändrat i reglerna så att pensionärerna har fått bära
bördorna när det har varit dåliga tider.
K G Scherman: Först vill jag kommentera påståendet om att
fonderna trots allt inte räcker och att det är risk för att de
töms. Det har man påpekat både från AP-fonden och
Riksförsäkringsverket, och det stämmer.
Det hänger samman med övergångsarrangemangen och inte med
stabiliteten som sådan i det nya systemet. Under många tiotals
år framöver är det övergångsbestämmelserna som kommer att
bestämma utvecklingen. Då är systemet fortfarande beroende av
demografiska svängningar. Det har vi tittat på. Redan i den nya
prognos som SCB har kommit med 1994 förutspås det att fonden
riskerar att gå under noll en bit in på 2000-talet.
Vi rekommenderar mot den bakgrunden att man avstår från den
avtappning av AP-fonderna som Pensionsarbetsgruppen har
föreslagit. Finansieringen har lagts upp så, att AP-fonderna
inledningsvis belastas med vissa pensionsutgifter som eljest
skulle ha betalats via arbetsgivaravgifter och statsbudgeten.
Det har blivit ett led i att klara ut statsbudgetens allmänna
problem. Så mycket håller inte detta system för, även om det är
urstarkt från början.
Ett rimligt antagande är att förslaget innebär att AP-fonden
tappas på litet över 20 miljarder för mycket. Än en gång: Det är
inte en kritik mot det nya systemets långsiktiga effekter. Det
är en fråga om bedömningen av övergångstiden.
Det var svar på den första fråga jag fick. Den andra gällde
systemets stabilitet med tanke på barnår, studier och värnplikt.
Lars Söderström sade att förslaget innebär att man finansierar
de åtagandena via statsbudgeten. De påverkar sålunda inte
stabiliteten.
Tillåt mig påpeka att Lars Söderström ändå fortsatte att
uttrycka att han inte tyckte om förslaget på denna punkt, men då
hade det ju inte längre någonting med pensionssystemet att göra.
Margit Gennser: Jag har en fråga som gäller studier och
livsinkomstprincipen.
Remissinstanserna har varit väldigt delade på denna punkt.
Väldigt många remissinstanser har sagt att livsinkomstprincipen
i pensionssystemet kommer att minska intresset för utbildning.
Min fråga går till SACO, TCO, studentkårerna och möjligtvis till
de politiska ungdomsförbunden: Är det verkligen så att
möjligheterna att få pension efter studier påverkar valet av
studier, studielängd osv., eller finns det möjligtvis andra
faktorer?
Min andra fråga riktar jag till bl.a. Riksförsäkringsverket
och SAF. Jag har hört i debatten om pensionssystemet och
livsinkomstprincipen att det är orealistiskt att tro att
LO-arbetare kommer att arbeta längre än vad de gör i dag. Man
har påpekat att det knappt finns 2 000 metallarbetare över 60
år i verkstadsindustrin. Är det möjligt att det nya systemet har
sådana drivkrafter att vi får se andra arbetsvanor -- kanske
t.o.m. färre förtidspensioneringar?
Pontus Wiklund: Jag har en fråga till RFV som rör
pensionsrätt vid vård av barn.
Flera remissinstanser, bl.a. RFV, har menat att man bör räkna
retroaktiva år även i nuvarande system, dvs. för
ATP-pensionärerna, och inte bara i det reformerade systemet.
Förslaget till reformerat system innebär ju en uppvärdering av
hemarbetet. En av anledningarna till att man valt en tid upp
till fyra år är att det skulle lyfta genomsnittspensionen för
kvinnor upp till nivån i ATP-systemet och kanske litet över den.
Betyder möjligen ett system med retroaktiva vårdår även för
ATP-pensionärerna att balansen rubbas så att
genomsnittspensionen för kvinnor blir lägre i det nya
reformerade pensionssystemet?
K G Scherman: På frågan om vilka effekter pensionssystemet
får på förutsättningarna att arbeta längre vill jag svara att
jag för min del tror på den typen av dynamiska effekter. Om man
skapar ett system som innebär att man förutsätter att människor
skall kunna tjäna på att arbeta längre påverkar det
förhållandena på olika sätt. Det är inte menat att få omedelbar
utan successiv effekt.
Jag är övertygad om att det kommer att ställas och också mötas
ökade krav på arbetsmiljö och arbetsförutsättningar av olika
slag för människor i ansträngande yrken. Ett sådant
pensionssystem kommer att bli ytterligare ett skäl till att
skapa förutsättningar för att människor i vissa yrken inte skall
vara utslitna vid 60. Det är orimligt, vilket pensionssystem man
än har.
När det sedan gäller frågan om förslaget att införa
retroaktiva vårdår också i det nuvarande systemet kan jag bara
svara för vårt remissvar. Vårt resonemang utgår inte ifrån en
balans mellan det nya och det gamla systemet utan i stället från
att detta behov har funnits och påtalats sedan länge. Skälen
finns utvecklade i vårt remissvar.
Det har bl.a. i riksdagsdebatter och i remissvar till
riksdagen som ett vägande skäl emot att införa ett sådant system
hävdats att det är administrativt besvärligt -- så
administrativt krångligt att det bara inte går. Det nya systemet
förutsätter att det går att lösa administrativt.
Riksförsäkringsverket pekade i ett remissvar till
socialförsäkringsutskottet förra året på att det går att lösa.
Sedan det lösts i det nya systemet har det hinder som hittills
huvudsakligen har åberopats mot att genomföra denna reform i det
befintliga systemet undanröjts. Vi pekar på att man bör ta
chansen att genomföra reformen.
Carl Johan Åberg: Det ställdes flera frågor som hade att
göra med AP-fondens framtid, fondens roll och fondförvaltningen.
Låt mig först säga att fonden hittills har fungerat enligt de
avsedda intentionerna, dvs. dels som buffertfond, dels som
kompensation för det fall i hushållssektorns sparande som den
ursprungliga introduktionen av ATP förmodades föranleda.
Det skall dock sägas att politikerna har använt fonden väldigt
försiktigt under de drygt 30 år som den har funnits. Man har
tillåtit fonden att växa. AP-fonden är i dag den i särklass
största fondförvaltningen inom finansiell förvaltning över huvud
taget i Sverige och en av de absolut största pensionsfonderna i
världen. Det har bidragit till att skapa något slags finansiell
stabilitet till grund för ATP-systemet.
Enligt det nu föreliggande förslaget kommer man att under
övergångsperioden fram till dess att det nya systemet börjar
tillämpas i sin helhet tappa fonden på en del utgifter som
tidigare har legat på budgeten. K G Scherman var inne på detta
tidigare. Man flyttar över underskott och utgifter från budgeten
och tar dem från AP-fonden i stället.
Det är svårt att nu bedöma den exakta omfattningen av dessa
tapp. Första till tredje fondstyrelsernas tillgångar uppgår till
ca 550 miljarder. Om man lägger till de aktieplacerande fonderna
rör det sig omkring 600 miljarder. I viss mening kan man
naturligtvis säga att vi har råd med detta.
Det skall klart sägas att det dock förutsätter att den
samhällsekonomiska utvecklingen under åren fram till dess att
det nya systemet träder i kraft, dvs. år 2000, inte blir
nämnvärt sämre än vad man förutsatt i utredningen. Där har man
utgått från Finansdepartementets prognoser över hur
samhällsekonomin skall utvecklas. Dessa prognoser har vi om vi
jämför med utredningar under de senaste 10--15 åren upplevt som
relativt optimistiska. Det är länge sedan vi upplevde en
treprocentig årlig tillväxt flera år i rad i Sverige.
Om tillväxten skulle bli lägre kommer fonden att tappas på
mer. Fonden är i detta förslag en ren buffertfond i den meningen
att man inte kommer att kompensera genom höjda avgifter om det
fattas pengar i ATP-systemet. Man tar i stället från fonden. Då
kan man riskera att fonden går in i det nya systemet på en för
låg nivå i förhållande till den tilltänkta delvis nya
buffertfunktionen. Det är en risk som vi pekar på och som också
Riksförsäkringsverket har pekat på.
Om den samhällsekonomiska utvecklingen under åren efter 2000
inte skulle bli så lysande löper man risken att denna
buffertfond hamnar i ett läge då pengarna inte räcker till och
man får börja låna. Vi från AP-fondstyrelserna tycker att det är
en något främmande uppgift för en buffertfond som skall fånga
upp avvikelser mellan inkomster och utgifter att behöva låna.
Vem skall garantera lånen? Är det Riksgäldskontoret som skall
ställa ut en garanti? Det blir ett helt nytt system man går in
på. Därför har vi föreslagit att man i varje fall skall göra ett
uttalande om att denna buffertfond -- AP-fonden -- i framtiden
inte skall understiga fondstyrka 1. Det skall alltså alltid
finnas minst ett års betalningar i kassan. Det kan gå upp och
ned, men vi tycker inte att en buffertfond skall vara i en
situation då medlen understiger denna summa.
Låt mig också parentetiskt säga att jag i debatten har sett
hur en del har fångats av den väldigt stora avkastningen under
1993. Den är onekligen magnifik sett ur ett historiskt
perspektiv. Avkastningen under 1993 är 83 miljarder. Det finns
de som säger att detta om något visar att det gamla systemet kan
överleva. Fonden har avkastat i stort sett lika mycket som
samtliga avgiftsinkomster till ATP-systemet givit, dvs. drygt 80
miljarder. Jag anknyter nu till den diskussion vi förde om det
gamla systemets överlevnad.
Även om det är litet ovanligt för en VD vill jag säga att det
inte går att hålla den avkastningsnivån längre fram. Vi kommer
ned till en lägre nivå, även om arbetsgruppen är försiktig när
det gäller avkastningen. Man har utgått från att AP-fonden
avkastar 3 % per år. Vi har åstadkommit 11--12 reala procent
och 17 nominella procent under 1993. Om vi anstränger oss skall
vi förhoppningsvis kunna åstadkomma mer än det.
Detta leder in på frågan om förvaltningen. Är det bra att man
har ett mer utspritt system än dagens i förvaltningen?
Premiereservfondernas förvaltning är inte knuten till
pensionssystemets betalningar på samma sätt som AP-fondens är.
Därför kan man förmodligen tänka sig andra placeringsregler för
dem än vad som sannolikt kommer att gälla för den framtida
AP-fonden.
Det sägs att det blir svårt att jämföra dessa olika system.
Jag har personligen inte alls svårt att föreställa mig att det
kan vara bra med en ökad mångfald på denna marknad. Även om jag
talar mot egen sak vill jag säga att man får iaktta viss
försiktighet när man sitter på AP-fonden, som nu svarar för en
tredjedel av den svenska kapitalmarknaden. Det är kanske inte
alltid förenligt med ett fullt utnyttjande av de
affärsmöjligheter som erbjuds.
Riksdagen har redan undanröjt en del begränsningar i det
avseendet genom att medge för AP-fonden att gå utomlands. Där
har vi inte alls samma inverkan på marknaden.
Arbetsgruppen har än så länge inte varit särskilt precis i
sina redovisningar av hur den blivande fondförvaltningen skall
ske. Det har bara sagts att man skall få en möjlighet att välja
mellan olika placerare. Det är fortfarande inte helt
kristallklart hur arbetsgruppen har tänkt sig att förvaltningen
skall gå till för dem som inte väljer placerare. AP-fonden nämns
i något sammanhang, men vi har inte lyckats reda ut vilken
avsikten är. Vi har utgått från att det kommer ytterligare
preciseringar på den punkten. När de preciseringarna är gjorda,
inkl. placeringsreglementen osv., kan man möjligen ge mer
precisa svar än vad jag kan göra nu när det gäller vilken som är
den bästa formen för fondförvaltning.
K G Scherman: Jag anknyter först direkt till det Carl
Johan Åberg sade. Om man skapar en situation där fonden töms
innebär det ett grundskott i systemet. I och med att man till
skillnad från vad som är fallet i dagens system föreslår en
direkt koppling mellan inbetalda avgifter och framtida
pensionsrätter har man inte längre möjligheten att göra en
avgiftsjustering om fonden råkar gå ned under noll en bit in på
2000-talet. Pensionsarbetsgruppen har faktiskt tänkt fel där.
Det skapar också framtida pensionsrätter. Man har direkt ryckt
undan grundvalen för avgiftsjustering som en möjlighet.
Detta gäller också om man tänker sig lån. Problemet är inte
bara det som Carl Johan Åberg talade om, dvs. vem som skall
garantera lånet. Ett problem är också vem som skall betala
räntan. Den får i så fall dras från den kalkyl som ytterst
syftar till att på lång sikt garantera pensionerna.
En grundtanke bakom Pensionsarbetsgruppens förslag liksom
bakom de principer som vi lade fram för några år sedan -- de
stämmer mycket väl överens -- är att man skall göra en reform en
gång för alla och att systemet sedan kan fungera under rimliga
antaganden om framtiden. Man skall inte redan från början bygga
in en risk för att ett så rimligt antagande som att SCB:s nya
prognos slår in leder till att fonden töms. Det är mycket mer
allvarligt än vad Pensionsarbetsgruppen har föreställt sig. Det
kan inte ordnas med en liten avgiftsjustering framöver.
Låt mig sedan gå över till frågan om kapitalbildningen och
göra några kommentarer. Mats Persson sade att vi visserligen får
en minskning av AP-fonderna men att vi får en ökning av
premiereservfonderna. Det skulle på något sätt ta ut vartannat.
Det kan det göra sett från en renodlad sparandesynpunkt. Men de
ersätter inte varandra när det gäller att vara säkerhet för
resp. system. De pengar som sparas för premiereserver är
faktiskt säkerhet för premiereservpensionerna och ingenting
annat. Man kan inte med hänvisning till att det kommer att
byggas upp stora fonder för premiereserverna säga sig att man
kan acceptera en mindre säkerhet när det gäller
fördelningssystemet. Ej heller denna väg att komma ur dilemmat
är tillgänglig i verkligheten.
Enligt min mening finns det ingen annan väg än att se till att
man inte tappar av AP-fonderna så mycket i inledningen att man
riskerar att fonden töms under åren 2020--2030.
Olov Hertzman: Jag vill knyta an till det Carl Johan Åberg
sade om kapitalförvaltningen. Han kom in på
premiereservsystemet, som inte har berörts så mycket tidigare.
Jag vill gärna säga att betänkandet är rätt otydligt när det
gäller hur detta skall hanteras. Man säger att
Riksförsäkringsverket skall ha en central roll och att
kapitalförvaltningen till gagn för mångfalden skall ligga ute på
marknaden. Man talar också om placeringsregler och någon form av
avkastningsgaranti utan att egentligen vara särskilt precis. Det
har jag i och för sig förståelse för, men man måste tänka
vidare.
Innan man gör det skulle jag gärna vilja peka på att de krav
som ställs på dem som skall förvalta premiereservfonderna redan
är tillgodosedda genom befintlig och kommande lagstiftning:
försäkringsrörelselagen och nya placeringsregler för
kapitalförvaltningen. Det flaggas i betänkandet för att man
måste ta ett djupt andetag innan man går vidare. Men de
regelsystem som behövs finns redan -- det framhåller inte minst
Finansinspektionen.
Vi pekar i vårt yttrande på att man kan sätta det hela i sjön
betydligt tidigare -- redan den 1 januari 1995 -- om man väljer
denna enklare väg.
Anders Mellberg: Landstingsförbundet har också fått frågan
om det nya pensionsförslaget. Man har angivit att systemet med
egenavgifter blir fördyrande. Vi på Kommunförbundet har i vårt
svar tagit upp en aspekt som inte berörs i betänkandet. Det är
kommunernas skatteintäkter, som också påverkas till stor del. Vi
anser att flera problem är förenade med egenavgifter. Vi har i
och för sig ändå tillstyrkt lösningen.
Ulf Perbeck: Vad gäller egenavgifterna har vi uttryckt en
tveksamhet kring själva växlingen. Det förutsätts att
arbetstagarna skall få en kompensation som gör att de går
skadeslösa ur ett sådant system. Arbetsgivaravgiftssänkningen
skall motsvaras av en löneförhöjning. Det är kanske inte någon
stor principiell fråga utan mer en praktisk, men vi tror att om
man skapar ett regelsystem för att garantera utfallet på
individnivå blir det ganska komplext. Detta system skall vi
sedan hantera gentemot våra fackliga motparter.
Om syftet endast är att kostnaderna för pensionerna skall
synliggöras på ett annat sätt är det enklare att ålägga
arbetsgivaren att på lönebeskedet tala om att han har satt av x
kr. till den framtida pensionen. Vi har svårt att se vinsten med
egenavgifterna om huvudsyftet är att synliggöra kostnader. Då
finns det bättre metoder. Det är snarast utifrån den
utgångspunkten som vi som arbetsgivarorganisation har vänt oss
emot egenavgifterna.
Det finns även vissa synpunkter på hur växlingen slår
marginalskattemässigt och om systemet verkligen i slutändan
kommer att bli kostnadsneutralt för arbetsgivaren.
Maud Björnemalm: Jag skulle gärna vilja haka på det Lena
Öhrsvik sade och fråga vad ungdomsförbunden har för synpunkter
på förslaget vad gäller studier. Jag skulle också vilja veta vad
ungdomsförbunden har för åsikter om utredningsförslaget när det
gäller vård av barn och delad pensionspoäng.
Jörgen Olsson: Jag vill besvara frågorna från bl.a. Margit
Gennser och korrigera Mats Perssons framställning.
Frågan är om det är lönsamt med akademiska studier. Mats
Persson, som har lämnat oss åtminstone för tillfället, menade
att detta redan är ordnat i systemet genom att man får en högre
livslön om man bedriver eftergymnasiala studier. Så är inte
fallet. Han raljerade litet grand över att man inte skall ge
pensionspoäng till den som läser franska för att åka på semester
till Frankrike.
Det finns en del grupper som har en bra livslön. Det gäller
framför allt civilekonomer -- fram till nu -- och i viss mån
civilingenjörer. Men det finns ett stort antal akademiker som
har lägre livslön än en genomsnittlig gymnasieutbildad. Vi kan
inte påstå att de yrkesgrupperna har utbildat sig och t.ex. läst
franska för att åka på semester till Frankrike. Bibliotekarier,
socialsekreterare, psykologer och lärare är utomordentligt
viktiga för vårt samhälles välståndsutveckling. De har klart
lägre livslöner än den genomsnittliga gymnasieutbildade. För att
t.ex. läraren skall få en livslön som är precis lika hög som den
som en gymnasieutbildad har -- inte högre -- behöver han eller
hon en nivåhöjning på 11 %. Bibliotekarien skulle behöva en
höjning på 27 %.
Sådan är verkligheten. Om det i alla avseenden lönade sig med
akademisk utbildning skulle man inte behöva se till att studier
premieras vid beräkningen av pensionerna i det föreslagna
pensionssystemet. Detta är verkligheten, och den måste vi utgå
ifrån.
Från SACO:s sida föreslår vi tre undantag från den rena
livslöneprincipen. Denna livslöneprincip är något som vi
definitivt ställer oss bakom. Vi tycker också att
inkomstbildningen i samhället över huvud taget skall grunda sig
på ett livslöneperspektiv.
För det första måste det finnas en garantipension. För det
andra måste den så länge vi har den lönebildning vi har i
Sverige gälla just dem som studerar vidare. För det tredje måste
den gälla vid vård av barn.
Det finns ingen anledning att skilja mellan akademiska studier
och vård av barn i pensionssystemet. De bör behandlas lika.
Vi måste på alla sätt se till att vi ger positiva signaler
till ungdomarna, så att de fortsätter med studier. I det här
fallet har Pensionsarbetsgruppen gett en mycket mycket svag
signal till de ungdomar som strävar efter att förkovra sig. Alla
signaler i samhället måste vara positiva till fortsatt
utbildning. Det är den enda möjligheten för oss att få en
välståndsutveckling.
Alternativet i det kunskapsintensiva samhället, som bygger på
att vi satsar också på utbildning, är låglönelandet -- då skall
vi konkurrera med Baltikum och Sydostasien. Jag tror inte att
någon av oss vill det. Därför är det nödvändigt att
pensionssystemet inordnas i detta synsätt.
Björn Rosengren: Jag börjar med att anknyta till vad SACO
sade här. Men först vill jag säga att jag tycker att det är
viktigt att ett sådant här system kopplas till olika
samhällsekonomiska incitament. Frågan gäller alltså: Vad är det
som bidrar till att vi får tillväxt?
Den stora skillnaden mellan det nuvarande ATP-systemet och det
system som Pensionsarbetsgruppen föreslår är att man går från
ett förmånsbaserat system till ett avgiftsbaserat system. Vi
tycker att det är riktigt. Det är inte rimligt att ha ett system
av samma slag som det nuvarande ATP-systemet, som inte följer
den samhällsekonomiska utvecklingen. Det är detta som egentligen
är den avgörande och viktiga skillnaden.
Om livsinkomstprincipen förs in är det oerhört viktigt att man
även där funderar över vad det är som stimulerar den ekonomiska
tillväxten och vilka signaler vi skall ge pensionssystemet.
Väldigt bestickande argument blir då att de lågavlönade och de
som inte studerar får betala för dem som studerar och som får
höga löner. Men det har ju visat sig att inte alla får höga
löner.
De lågavlönade är med och betalar för att det över huvud taget
studeras. Vi har det systemet i Sverige därför att vi tycker att
det samhällsekonomiskt är viktigt att vi skaffar oss kunskaper.
Alla är med och betalar för detta. Det vore väl ett konstigt
samhälle om bara de som har råd får studera. Det innebär alltså
att också de lågavlönade får vara med och betala detta. Därför
menar jag att det här inte utgör något argument i frågan.
Till dem som säger att det inte är rimligt att de lågavlönade
betalar för dem som studerar, utan det rimliga är att de som
studerar får avsevärt högre löner, vill jag framhålla att om man
gör radikala förändringar i lönebildningen -- kanske är det
rimligt att man skall ha bättre betalt för att man studerar --
innebär det också att de lågavlönade får vara med och betala
detta. I fråga om lönebildningen skall man göra en omfördelning
mellan dem som har låga och dem som har höga löner. Vi kan ju
inte ta pengarna från himlen, utan vi måste ta dem från den
tillväxt som vi har.
Därför håller inte argumentet att grupp ställs mot grupp. Det
intressanta är i stället att man skapar ett system som bidrar
till tillväxt.
Om vi skall lyckas med detta måste vi satsa på det s.k.
humankapitalet. Vi måste alltså satsa på människor och
människors utveckling, för annars kommer vi aldrig bort från de
stora strukturella förändringar som sker i ekonomin. Då måste
man också ha ett pensionssystem som stimulerar detta.
Om lönen skulle höjas kraftigt när det gäller framför allt --
vilket framgick av SACO:s bild här -- de offentliganställda
akademiskt utbildade, måste man självfallet också höja skatten.
80 % av driftsbudgeten inom landstingens och sjukvårdens
område, där det finns stora grupper av kvinnor som har relativt
hög utbildning och låga löner, gäller löner. Man kommer inte ur
det hela då heller. Hur vi än ser detta får alla enligt min
mening vara med och betala.
När jag hör dessa herrar ekonomer och även damen här blir jag
faktiskt litet förvånad. Man säger: De som studerar och väljer
fel studier som inte ger hög lön får liksom skylla sig själva.
Men så fungerar inte studier. En högskoleutbildning tar ju
ungefär fyra till sex år.
Man kan väl säga att de som läste franska för tio år sedan och
sade att de gjorde det för att de skulle åka till Paris och ha
roligt dess bättre har stor glädje av det nu, med tanke på hela
EU-utvecklingen. Därav följer att ingen kan bestämma vilken
utbildning man skall välja. Det viktiga är, jag upprepar det,
att samhället i de olika systemen stimulerar människor till att
studera. Dessutom är det så att det varierar på marknaden. Ett
år är det bra med en sak, ett annat år med en annan sak. Det här
tar väldigt mycket tid.
Det är heller inte rimligt i ett pensionssystem att det från
pensionssynpunkt är mera lönsamt -- och jag menar inte att det
skulle vara något fel i det jag nu kommer att säga -- att vårda
barn i hemmet. Jag tycker att det är bra att man gör det, och
man skall ha möjligheter att göra det. Men det kan inte vara
rimligt att det i pensionshänseende skall vara mindre lönsamt
för en ung man eller kvinna som studerar. Här bör det vara lika.
Birgitta Dahl: Vi skulle inte bara vilja ha LO:s
ståndpunkt allmänt. Jag tycker att det har varit en
koncentration kring ungdomsstudier. Det är oerhört viktigt att
vi från bl.a. LO får uppgifter också om den andra delen, dvs. om
hur man skall klara behovet av kompetenshöjning, vuxenutbildning
och nya livschanser och hur man skall få det att passa in i ett
sådant här system och i perspektivet att vi vill främja
utveckling och tillväxt.
Tore Lidbom: Rent allmänt vill jag säga några ord om hur
LO har diskuterat kring pensionsreformen.
Som många andra här är också vi väldigt positiva till
livsinkomstprincipen. Men vi har sagt att det för att vi skall
ställa oss bakom denna princip skall finnas vissa andra
beteenden, förhållanden, i samhället som också skall ge
pensionsrätt, dvs. förutom arbetet. Jag återkommer till det här
med barn osv.
Ett av de beteenden som skall ge en typ av pensionsrätt är
studier. Vi har diskuterat och tittat på Pensionsarbetsgruppens
förslag i det avseendet och tycker att det i huvudsak är rätt så
väl avvägt. Man har tagit upp en rad olika studier som skall ge
pensionsrätt. Det gäller då t.ex. vuxenutbildning, dem som har
utbildningsbidrag och dem som efter att ha arbetat ett tag och
som, för att kunna fungera på den typ av arbetsmarknad som vi
har, måste göra ett avbrott i sitt arbete för att vidareutbilda
sig. Den typen av studier skall ge pensionsrätt.
Pensionsarbetsgruppen föreslår att pensionsrätten för dem som
har utbildningsbidrag skall ligga på utbildningsbidragsnivån. Lo
anser dock att den här typen av studier här skall jämställas med
arbetslöshet. Den bakomliggande inkomsten skall alltså i de
fallen vara pensionsgrundande.
Vi tycker att utbildningsbidrag många gånger egentligen är ett
alternativ till arbetslösheten. Vi måste därför se till att
pensionsrätten blir densamma.
Då det gäller ungdomsstudier, som i huvudsak diskuteras här,
föreslår Pensionsarbetsgruppen att en liten del, bidragsdelen,
skall vara pensionsgrundande. Jag kan i det avseendet säga att
vi har diskuterat, räknat, analyserat och funderat av och till.
Vi kan inte komma till någon annan slutsats än att det här är
relativt väl avvägt.
Allting i ett sådant här system måste ju betalas. Det måste vi
vara medvetna om. Skulle man gå längre i det här avseendet kan
vi inte finna annat än att det trots allt blir de andra i
systemet som får betala, dvs. de lågutbildade. Konsekvensen kan
inte bli någon annan.
Alla som utbildar sig får visserligen inte höga löner. Men som
grupp får de som utbildar sig dels bättre betalt, dels större
möjligheter att jobba längre. Av gjorda uträkningar ser man hur
mycket pensionen går ner för den som måste ta ut pension före
65 års ålder. Man blir bättre rustad i det här samhället om man
satsar på ungdomsstudier. Därför tycker vi att det hela är rätt
så väl avvägt.
Vi tror, och det nämner vi i vårt remissvar, att om vi vill
stimulera till studier för ungdomar är det här faktiskt inte den
bästa vägen, dvs. att de här personerna får bra pension efter
40 år. I stället tycker vi att om vi har möjligheter att satsa
pengar skall vi satsa på bättre studievillkor under studietiden
och kanske genom t.ex. bättre bidrag, så att man får större
möjligheter att tillgodoräkna sig pensionsrätt. Det är alltså på
själva studietiden som vi skall satsa. Vi tror att det är minst
lika viktigt som pensionspoängen.
Det som stimulerar mest till studier är väl att man blir
säkrare på att över huvud taget få ett arbete efter avslutade
studier. Det absolut viktigaste för att få folk att satsa på
studier måste vara att se till att studier ger arbete. Det är
väl litet si och så med det nu. Många satsar inte på utbildning
på grund av att de inte tycker att det är lönt därför att de
inte får något arbete. Anledningen till att man inte satsar på
studier är således inte att man inte får pensionsrätt om 40 år.
Björn Rosengren: När det talas om olika grupper säger man
oftast att tjänstemän som har utbildning och "intellektuella
arbeten" jämfört med LO-grupper kan jobba hur länge de vill. De
kan jobba tills de blir 70 år.
Men våra grupper -- exempelvis lärarna, och det kan då gälla
förskollärare eller lärare på gymnasiet eller mellanstadiet --
orkar inte jobba tills de är 67 år eller 70 år. Det värsta är
att eleverna oftast inte orkar med lärarna, men det är ett annat
problem.
Ordföranden: Vi har en rad företrädare för ungdomar och
studenter här. Först gäller det Fredrik Reinfeldt från Moderata
ungdomsförbundet, Jesper Bengtsson från Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund, Magnus Kindbom från Centerns
ungdomsförbund, Louise Nilsson från Liberala ungdomsförbundet
och Jeanette Larsson från Sveriges förenade studentkårer.
Först har Fredrik Reinfeldt ordet.
Fredrik Reinfeldt: Jag skall försöka svara på de frågor
som har ställts till mig. Men först vill jag tacka för att jag
som ungdomsföreträdare har fått komma hit. Den här debatten har
ju i väldigt stor utsträckning förts av människor som i ringa
utsträckning kommer att drabbas av eller leva med det system som
vi i dag diskuterar. Det är faktiskt så att det är den som är
född efter 1954 som fullt ut kommer att leva med det nya
systemet. Ibland glöms det i någon mån bort.
Jag tycker att det är väldigt bra att en förändring kommer
till stånd. Det har ju riktats kritik mot det gamla ATP-systemet
just därför att det har funnits generationseffekter, dvs. en del
av skulderna när det gäller betalningen har skjutits på framtida
generationer. Det måste vara ett ingångsvärde att vi vill ha ett
robust pensionssystem som inte skjuter över en skuldnota på
generationer som faktiskt inte har rösträtt och som inte kan
försvara sig mot den här skuldövervältringen. Den ingången skall
man också ha vid bedömningen av de invändningar som bl.a.
ekonomerna här i dag har gjort mot att lägga på systemet saker
som faktiskt kräver skattefinansiering eller extern
finansiering, som frångår livsinkomstprincipen.
Därför tycker vi att den principen skall gälla i det närmaste
fullt ut. Det gör att svaret på frågan om extrapoäng för olika
saker som kommer vid sidan av är att olika system blandas ihop.
Det gör att vi inte får ett klart pensionssystem som på det
sättet signalerar hur det fungerar. Därmed tycker jag inte att
det här är bra. Därför bör man i första hand ta bort just
poängen för studier, som jag tycker är det mest ologiska här,
men även poängen för vård av barn.
Man skulle kunna föra en diskussion om poängen för
värnpliktiga, som över huvud taget inte nämnts här. Värnplikten
i dag är ju ganska urholkad och gäller bara hälften av de unga
killarna. Här finns också faktiskt ett mått av tvång. Men inte
ens här skulle jag vilja föreslå att poäng införs, därför att
detta kan tas ut på annat sätt, som redan nämnts här.
Pensionssystemet skall inte användas för att korrigera allt
som man tycker är fel i samhället eller för att tillfredsställa
alla grupper som man anser sig representera, utan det får tas ut
på andra håll.
Margit Gennser frågade: Betyder det här någonting för en
18-åring? Nej, jag tror faktiskt inte att det gör det. Jag har
haft stora problem när jag besökt gymnasieskolor med att över
huvud taget beskriva dagens ATP-system. Ungdomarna vet ju inte
ens hur det är konstruerat eller vad det består av. Det är ett
stort problem att unga, blivande förstagångsväljare inte haft
någon insikt om att vi har ett system som är ett stort problem.
Ser man inte ens problemet, är det ju svårt att ha synpunkter på
någonting nytt.
De unga sätter sig faktiskt inte ner och räknar på potentiella
pensionspoäng för att därefter välja studier eller inte. Jag
skulle vilja säga att det har större betydelse att en 18-åring,
för den händelse att det finns jobb, snabbt ser tillgången till
mera pengar än den får som valt att studera. Kortsiktigt lönar
det sig alltså att gå ut i arbete där man får bra betalt. Det
är, som sagt, ett kortsiktigt tänkande, men många unga ägnar sig
åt det.
I grunden för att vilja studera måste det trots allt finnas en
vilja att vidareutveckla sig själv och att bli en egen,
självständig person. Det får inte bara handla om de ekonomiska
argument som har singlat genom luften här.
I grunden är vi negativa och stöder livsinkomstprincipen fullt
ut. Vi vill också att man håller borta generationseffekter även
från det här förslaget.
Jesper Bengtsson: Jag instämmer i ganska mycket av det som
Björn Rosengren sade om hur studier skall bedömas i
sammanhanget.
Den bedömning som vi har gjort är väl att det, för att det
skall finnas tillväxt och utveckling i samhället som helhet,
kommer att behövas både en bred och en mera specialiserad
utbildning hos flertalet människor. Vi tycker därför att studier
i så hög grad som möjligt skall jämställas med arbete. Men i
alla sammanhang kan studier inte jämställas med arbete, i alla
fall inte rakt av just nu. Vi tycker därför att man bör kunna få
poäng.
Sedan några ord om dem som studerar exempelvis till lärare
eller förskollärare och får avsevärt lägre lön än den som direkt
efter gymnasiet börjar jobba på en industri. Det vore en sak om
man skulle få bättre pensionspoäng genom hela livet om man
studerar och väljer ett sådant här yrke. Jag tror dock inte att
möjligheten att få pension påverkar valet av studier. Men det är
en irrelevant fråga. Jag tycker nämligen att man skall fråga sig
vad som är rimligt och rättvist utifrån hur individen drabbas
och alldeles oberoende av om man skulle välja att studera, trots
att man får sämre pensionspoäng.
Jag tycker också att man bör ta upp det perspektiv som LO
litet grand berörde, nämligen att det faktiskt inte alltid
handlar om högskolestudier. Det handlar alltså inte alltid om
studier, vare sig i nationalekonomi eller i franska. Det kan ju
också handla om att en 30-åring väljer att läsa in grundskolan
och tar studielån för att göra det. Det är ett minst lika
intressant perspektiv som perspektivet huruvida man skall bli
nationalekonom eller inte, som ju har tagits upp här.
Sedan tycker jag också att det är rimligt att man på något
sätt får ATP-kompensation, i alla fall under
föräldraförsäkringsperioden. Samhället har ju bedömt att man bör
få betalt för att man är hemma och vårdar barn. Vi har svårt att
förstå varför man i sådana sammanhang skulle missgynnas i
pensionssystemet.
Magnus Kindbom: Jag börjar också med att tacka för
möjligheten att få vara med här.
Först litet allmänna invändningar mot det här förslaget.
Framför allt gäller det osäkerheten kring finansieringen
beträffande övergången.
Vi vet inte om man kan acceptera den osäkerhet som finns,
särskilt inte som den dessutom bygger på optimistiska
bedömningar av utvecklingen framöver. Det är att fortsätta att
lämna över en skuld till kommande generationer som det är svårt
att acceptera.
När det gäller studierna vill jag säga att vi går mot ett
samhälle -- det här systemet skall ju gälla under decennier --
där kunskaper och utbildning blir allt viktigare. Detta är
viktigt för hela samhället och för utvecklingen. Därför är det
rimligt att studier får en speciell ställning sett från
samhällets intresse. Det bästa är då att studierna under
studietiden belönas så mycket som möjligt. Men det tror jag inte
att man kommer fram till. Studierna ger ju inte en livsinkomst
som så att säga kompenserar den tid som avsätts för studier och
ger tillräcklig pension. Därför är det rimligt att man får
pensionspeng för studietiden. Det gäller även vård av barn. Det
är också ett intresse som gör det rimligt att de här pengarna
läggs på.
Jag tror inte, som Fredrik Reinfeldt var inne på, att
pensionerna påverkar valet av studier o.d. Jag har i alla fall
svårt att tro att det skulle vara så.
Louise Nilsson: Vi i LUF tycker också att målet med ett
nytt pensionssystem skall vara att vi får ett så rakt och
renodlat system som möjligt. Därför tycker vi att
livslöneprincipen är bra. Vi säger nej till pensionsrätt för
vård av barn, för värnplikt och för studier.
Vi tror att de jämställdhetsproblem som finns i Sverige i dag
skall lösas på annat sätt än genom att ge pensionsrätt t.ex. för
vård av barn. Dessutom får man uppmuntra studier på ett annat
sätt. Det skall inte ske genom pensionsrätt för studier.
Sedan tror jag inte att man skall överdriva talet om hur
mycket pensionsrätten kan betyda för människor som vill studera.
Jag tror att det är helt andra saker som driver en ung människa
som börjar studera, t.ex. utsikten att få ett roligt och
välbetalt jobb i framtiden. Jag tror att det är mycket
viktigare.
Om förslaget innebär att man kommer att ge pensionsrätt för
t.ex. vård av barn är det ändå rimligt att man på något sätt gör
på samma sätt när det gäller studier. Det måste inte vara så,
att studier uppmuntras genom pensionsrätt. Man får inte
missgynna studier. Men man behöver för den skull inte uppmuntra
studier, exempelvis jämfört med dem som är hemma för vård av
barn.
I första hand tycker vi alltså att man skall säga nej till
särskild pensionsrätt för vård av barn, för studier och för
värnplikt.
Jeanette Larsson: Mycket har redan sagts här. Jag börjar
därför med att i stort sett instämma i vad TCO och SACO har sagt
om studier och pensionsrätt för studier. Samtidigt vill jag säga
att jag tycker att det är kul att som studentrepresentant få
vara med här. Det är ju vi som på något sätt kommer att omfattas
av systemet i framtiden.
Pensionsrätt för studier skall ses så, att det handlar om
återkommande utbildning. Man studerar ju inte bara i
ungdomsåren, utan man kan faktiskt livet igenom komma tillbaka
till utbildning, precis som LO säger. Jag tycker inte att de här
grupperna skall ställas mot varandra. Jag avser då ungdomar som
studerar och dem som kommer tillbaka till utbildning senare i
livet. Studier skall räknas som pensionsgrundande just för att
man skall kunna avsätta några år av sitt liv åt studier utan att
man skall behöva drabbas av det som pensionär.
Detta skall faktiskt också ses utifrån det nya förslag till
studiefinansieringssystem som presenterades i fredags. Enligt
det förslaget drabbas man som student genom att man kan få en
livslång skuld. Har man haft låg inkomst genom livet, får man
även som pensionär betala för sina studieskulder. Man får alltså
försöka betala tillbaka även efter 65 år. Har man haft en låg
löneutveckling, då har man också låg pension. Dessutom har man
förlorat några år i samband med studierna. På något sätt blir
det dubbel bestraffning: Dels får man inte räkna studieåren som
pensionsgrundande, dels har man kanske en låg löneutveckling.
Dessutom har man studieskulder kvar efter 65 år som får betalas
med pensionen.
Så till frågan om pensionssystemet påverkar valet av studier.
Ingen har sagt att det gör det. Men SFS tror att det kommer att
göra det. Det är inte säkert att man när man är 18 år planerar
för den framtida pensionen, att man tänker på att man förlorar
på att studera några år. Nej, det är kanske sant. Men då skall
man heller inte utforma ett system som gör att mitt val när jag
är 18 år påverkar min pension. Då lurar man 18-åringen, som
inte själv vid 18 års ålder tänkt på att vederbörande drabbas i
pensionshänseende.
Framför allt gäller det barn från studieovana hem, där
föräldrarna kanske får ytterligare argument i frågan om varför
man inte skall börja studera. De ser att det här kan drabba en
person genom pensionen framöver. Vi tror alltså att sådant här
kan påverka valet av studier.
Lena Öhrsvik: Tyvärr har ingen här berört den fråga som
jag tog upp i början av utfrågningen.
Är de som talar för bättre pensionsrätt för studier än vad
förslaget innebär beredda att ställa upp på en egenavgift över
taket? I så fall skulle man slippa den diskussion som ändå har
förts om att lågutbildade får betala för högutbildade osv. Ingen
har alltså berört avgiftsfrågan utan bara själva pensionsrätten.
Men pensionsrätten måste ju betalas av någon.
Margit Gennser: Det här med pensionsrätt för studier har
mötts av stort intresse. Detta kostar. Kostnaderna måste täckas
på något vis, via skatt eller i form av minskade förmåner någon
annanstans. Av SACO:s diagram framgick ju att en del av våra
akademiker, långutbildade, i nuvarande läge får relativt dålig
avkastning på sin utbildning. Då vill jag fråga:
Vad händer för arbetsgivarsidan ifall man lägger på en
ersättning för studier i form av låt oss säga en
arbetsgivaravgift eller en egenavgift som på ett eller annat
sätt måste kompenseras med högre löner? Hur kommer då
förhandlingsläget och möjligheterna att komma till rätta med
eventuella felaktigheter eller löneskillnader att påverkas?
Min fråga är alltså: Kan det vara så att löneutvecklingen, om
vi lägger på för mycket för pensionsrätt för studier, på längre
sikt blir sämre just för dem som har lång utbildning, att det
kommer att vara samma lönerelationer i framtiden? Här är ju både
SAF och Kommunförbundet representerade, och de har många
akademikeranställda.
Anna Hedborg: Temat just nu är ju livsinkomstprincipen.
Jag tror att det finns en väldigt viktig effekt av denna som
inte riktigt har kommit fram här. Livsprincipen har effekter
både i frågan om vad som händer både i början av livet när man
eventuellt studerar och i slutet av livet när man väljer att gå
i pension eller tycker sig behöva fortsätta att arbeta. Alla de
här frågorna hänger ihop, och då just med det nya sätt att räkna
som livsinkomstprincipen på vårt sätt innebär.
En av de viktigaste effekterna av hur detta slår har att göra
med att inkomsterna antingen räknas upp med löneutvecklingen
över livet. Det är det som gör att fördelningen av utfallet blir
relativt annorlunda jämfört med det nuvarande sättet att räkna.
Det nuvarande sättet att räkna innebär att man bara
prisuppräknar gamla rättigheter. Då blir det som händer i slutet
av livet väldigt viktigt. Ett helt livs löneutveckling tar så
att säga över vad man hade för sig i början av livet.
En grundläggande effekt av livslöneprincipen är att det spelar
ungefär lika stor roll vad man gör i början av livet som vad man
gör i slutet av livet när det gäller att arbeta och att samla
pensionsrätt.
Det betyder naturligtvis att de som relativt sett har en
större andel av sin livsinkomst i början av livet kommer bättre
ut med det nya sättet att räkna jämfört med det gamla.
Ett sätt att få en större andel i början av livet är att inte
ungdomsstudera. De som inte ungdomsstuderar har mer med sig i
ryggsäcken med det nya sättet att räkna när de kommer fram mot
slutet av livet.
Detta gäller lågutbildade och de som har arbeten där man inte
gör lönekarriär, utan ganska snabbt kommer upp i inkomster som
man sedan i stort sett behåller, följande den allmänna
löneutvecklingen i samhället.
Det gör att många lågavlönade grupper ändå får ett gott utfall
med det nya sättet att räkna. Deras invändning mot
livslöneprincipen är att de inte orkar hålla ut i andra änden på
samma sätt som många av dem som inte har så många år i
arbetslivet, och som ofta har fysiskt lättare jobb än de som har
börjat att arbeta tidigt.
Det som de tycker är orättvist med livslöneprincipen är att
det är så gynnsamt att arbeta litet längre i slutet av livet.
Det blir mycket gynnsamt, eftersom man inte bara tjänar in mer
rätt utan också får färre år att dela summan på. Fler år i
slutet får stort genomslag.
Kombinationen är viktig. De som har startat att arbeta tidigt
och haft en stor del av sina inkomster i början av livet blir så
att säga färdiga med en bestämd pensionsnivå litet tidigare än
de som har börjat arbeta senare och kanske också har bättre
förutsättningar att fortsätta arbeta på slutet. Kombinationen är
viktig för att livslöneprincipen skall vara rättvis i båda ändar
av livet.
Det är ett av skälen till att vi har tyckt att bidragsdelen i
studiestödet ger en ganska rimlig avvägning när man kombinerar
de olika effekterna av livslöneprincipen.
Sigge Godin: Detta är egentligen en komplettering av
Margit Gennsers fråga till i första hand arbetsmarknadens
parter.
Kan man säga att denna kompromiss, dvs. vad det nya
pensionssystemet kostar, är en rimlig andel av den totala
samhällsekonomin? Eller kan man gå vidare med något högre
avgifter eller något större insatser från statsbudgeten?
Det finns många som tycker att det finns angelägna satsningar
som bör göras. Det handlar i slutänden om den totalsumma vi
möjligen kan kosta på oss. Ligger detta någorlunda rätt, så att
det skall finnas något att fördela i löneförhandlingar, osv.?
Birgitta Dahl: Eftersom temat nu är hur
livsinkomstprincipen kommer att fungera i det samhälle vi ser
framför oss, vill jag till studier, utbildning, barnår, osv.
lägga ett par andra faktorer som nu är en realitet för dem
som nu är unga.
Det är väldigt många som börjar sitt liv med en rätt lång
period av arbetslöshet eller mycket osäkra arbetsvillkor. De
kommer inte att kunna tillämpa de regler som skall gälla för den
som är arbetslös senare i livet och har a-kassa och
bakomliggande inkomst. Hur skall vi hantera detta, om vi får en
ganska stor grupp som inte får regelbunden inkomst förrän i
25--30-årsåldern?
Det andra är detta med rörlighet över gränserna när man
arbetar. Det skulle vara intressant att höra kommentarer även på
den punkten. Även om man skall tjäna in pensionsrätt i något
annat land är det inte alldeles okomplicerat. Jag är alltså
intresserad av att få höra synpunkter även på de aspekterna av
livsinkomstprincipen.
Jan Herin: I SAF:s remissvar instämmer vi i de principer
som Lars Söderström och Mats Persson här starkt betonade,
nämligen att pensionsförslaget skall användas för att trygga
pensioner, inte för att driva familjepolitik eller för att
påverka ungdomars studieval.
Sådana saker, som kan vara mycket angelägna, får skötas på
annat sätt. Man bryter i annat fall den viktiga länk ekonomerna
pekar på, dvs. kopplingen mellan avgifter och förmåner. Vi delar
också synen att det är livsinkomsten som skall bestämma
pensionsrätten.
Flera av ungdomsrepresentanterna och även Björn Rosengren
propagerar för att studier på något sätt skall premieras genom
pensionssystemet. Många säger att det inte påverkar valet av
studieinriktning. Är det då ett bra instrument för att styra?
Alla är vi ense om att det är angeläget att vi höjer vår
kompetens. Men är det det mest kostnadseffektiva sättet att ge
en höjd pension framöver?
Låt oss ta fram de miljarder som dessa avsteg från "de raka
rörens" princip kostar -- studier, vård av barn, värnplikt. Det
rör sig säkert om många miljarder -- jag har inte sett någon
summa i utredningen. Om man tog och lade dem på bordet och
frågade: Hur skulle man kunna använda dessa miljarder, om man
anser att man har dem, för att ge incitament till rätt
utbildning, påverka familjepolitiken, osv.? Vi menar att det är
en omväg som skadar mer än det hjälper, även om det är ett gott
syfte i botten.
Margit Gennser ställde en fråga. Om man nu skall gå vidare och
ge ytterligare förmåner -- för längre studier, eller vad det nu
må vara -- eller behålla det man nu har föreslagit i
pensionsgruppen, hur påverkar det löneutrymmet?
Det är helt klart att någon förr eller senare måste betala.
Antingen höjer man en avgift, och då intecknas löneutrymmet. Vi
har bara ett visst realt utrymme för standardstegringar. Det kan
fördelas mellan de yrkesaktiva eller omfördelas till
pensionssystemet, eller vad det nu må vara. I annat fall ökar vi
underskotten. Då är det ungdomar eller framtida generationer som
får betala genom att vi lånar upp mer pengar.
Svaret är: Detta kostar. Vad vi diskuterar är att någon annan
skall betala det hela.
Vi kunde föreslå att alla TCO-medlemmar skall ha en extra
avgift för att betala precis de förmåner som Björn Rosengren
yrkar på. Då indentifierar man exakt vad kostnaden är, och det
tas från dem som yrkar på förmånerna. Jag vill nu inte göra det
här, men det glöms lätt bort att det finns en samhällsekonomisk
kostnad.
Sigge Godin frågade om förslaget är måttligt ur
samhällsekonomisk synpunkt. Det är mycket svårt att svara på.
Vad har vi för tillväxt att vänta framöver?
Ålderspensionssystemet som sådant har ju den stora
attraktionskraften att det lever sitt eget liv på egna meriter.
Det är avgiftsbestämt, och det är relaterat till tillväxten i
ekonomin. Så fort det blir sämre tider blir det sämre pensioner.
Det är en prestation av arbetsgruppen att ha konstruerat detta
system. Det finns dock de skönhetsfläckar som jag har pekat på,
dvs. avstegen. Problemet är att man lägger över rätt stora
belopp på statsbudgeten. För förtidspensionerna är det t.ex.
fråga om 40 miljarder.
Vi befinner oss i ett mycket utsatt statsfinansiellt läge.
Bedömningen i vårt remissvar är att det förslag som nu har
presenterats går för långt. Vår samhällsekonomi kan inte bära
det. Vi har argumenterat för att man skall sikta mot en lägre
pensionsnivå, vilket också professor Lars Söderström pekade på.
Man kan diskutera hur mycket man måste skriva ner
ambitionerna. Gruppen har klarat att konstruera ett bra
ålderspensionssystem. Men man lägger över stora bördor på
statsbudgeten. Om detta betyder att man fritar pensionerna från
de besparingsprogram som svensk ekonomi står inför, blir det
mycket större anpassningskrav på övriga delar.
Jag kan återkomma till hur man borde ha ställt in systemet på
en lägre pensionsnivå. Man borde ha tagit bort avstegen från
kopplingen mellan avgift och förmån och kanske ändrat
indexeringen något och knutit den till ett högre förväntat
tillväxttal, dvs. att det blir mindre pengar till pensioner om
man ligger under det tillväxttalet. Det går att på flera olika
sätt behålla principerna och sätta systemet i sjön på ett sådant
sätt att det inte är så kostsamt.
Man vill ju att avkastningen för utbildningen skall vara god.
Det skall ge drivkrafter att genomgå utbildningen. Man har en
förväntad livsinkomst som är hyfsad och som väl uppväger de
uppoffringar man har under studietiden.
Björn Rosengren säger att alla är med och betalar
utbildningen. Men man skall veta att utbildningskostnaden -- ett
antal 10 000 kr per år när man läser samhällsekonomi, läkare är
dyrare -- i genomsnitt är en ganska låg kostnad och en liten del
i förhållande till den produktion som trängs undan när man
studerar om man eljest skulle arbeta. Studiefinansieringen är
mycket viktigare än den direkta produktionskostnaden.
Det ställs därför mycket större krav på samhällsekonomin när
man genom det förslag som har presenterats vill ge mycket stora
förmåner just efter pensioneringen. Vi vill att studier skall
avkasta sig bättre. Det betyder att man måste kunna se en bättre
livsinkomstutveckling efter studier.
Då kan man tänka sig, vilket Mats Persson något berörde, att
det troligen kommer att ske en löneanpassning när man tar bort
halva avgiften över det s.k. taket, vilket föreslås i förslaget.
Det kanske inte en arbetsgivare skall säga. Men
marknadskrafterna tränger sig på.
Det kommer att leda till att man troligtvis använder något av
det utrymme som skapas för att få en bättre löneutveckling. Det
skulle då kunna hjälpa till att ge en högre avkastning för
studier.
Ordföranden: Vi har en rad talare kvar. Jag vill anmoda er
att vara så kortfattade som möjligt. Vi har frågorna om
garantipensionen, flexibiliteten, egenavgifter och följsamhet
till löneutvecklingen. Vi har berört dessa, men dock mycket
flyktigt. De anstår till efter lunch.
Det finns också en fråga till SAF från Arne Jansson, som måste
gå efter lunch. Varsågod.
Arne Jansson: Tack, fru ordförande. Grunden för Sveriges
finansiella återhämtning och utveckling skall de existerande
småföretagen, de kommande småföretagen och småföretagarna stå
för. Det är alla eniga om.
I motsats till storföretagarna har småföretagarna för det
mesta snittlönekostnader som ligger under det s.k. taket. Det
innebär att småföretag i det nya systemet drabbas av ökade
kostnader jämfört med storföretag, som för det mesta har
snittlönekostnader över taket. För dessa blir det nya systemet
kostnadsneutralt.
Småföretagarna kommer i kläm, och konkurrens på lika
basvillkor sätts ur spel. Jag hade egentligen tänkt ställa min
fråga till Konkurrensverket, men det är inte representerat här.
Men jag vill gärna av SAF få reda på: Hur ser ni på detta
förhållande?
Ordföranden: Vi låter SAF fundera på detta. De övriga
talare som anmält sig när det gäller just denna del av
livsinkomstprincipen, dvs. studierna, skall få möjlighet att
lämna sina synpunkter.
Björn Rosengren: Jan Herin säger att man skall lägga en
speciell avgift på TCO:s medlemmar, och det säger vi nej till.
Det gör vi av det skälet att det är sällan som SAF lägger fram
något förslag som gynnar tjänstemännens intresse. Det är det jag
försöker att göra, framför allt nu när det gäller
pensionsförslaget.
Jag börjar med att något kommentera det som Anna Hedborg
berörde. Det är riktigt som hon säger. Man måste se till hur man
startar i livet och hur man slutar i livet när det gäller
livsinkomstprincipen. Det finns problem när man startar tidigt.
Det har inte minst från Metallarbetarförbundet och andra
vittnats om att om man går i pension vid 59 eller 60 års ålder
får man faktiskt en mycket låg pension. Det sägs att det i så
fall får bli förtida pension. Samtidigt vet vi att det stora
problemet med hela pensioneringen är förtidspensioneringen.
Det är det stora ekonomiska problemet. Det är nästan det
avgörande, det viktigaste, och det vi skall lösa först. Det
berör 400 000 människor, och det kostar 30--40 miljarder per
år.
Vi menar att det är rimligt att man har kvar delpensionen.
Under den tid man är 60--62 år skall man successivt kunna trappa
av tills man blir både 67 och 68 år. Då möter man hur
arbetsmarknaden ser ut, och man möter individens behov.
Mycket av detta pensionsförslag är bra. Men den allvarligaste
kritiken är att det är mycket färgat av en 30-talsarbetsmarknad,
dvs. en arbetsmarknad där man börjar när man är ung, jobbar 40
år, och sedan blir pensionerad. Arbetsmarknaden kommer inte att
se ut så.
Man kommer antagligen att ha flera arbetgivare. Man kommer att
sätta sig på eget bolag. Man kommer att stanna upp och plugga.
Man kommer att flytta utomlands. Det kommer att finnas väldiga
variationer. Jag tycker att detta pensionssystem inte har den
flexibiliteten. Det är mer färgat av den arbetsmarknad vi hade
på 30-talet.
Vad har vi råd med? Jag tycker att det är en mycket bra fråga.
Som jag tidigare sade: Poängen med detta förslag är att
pensionen skall följa den samhällsekonomiska utvecklingen. Är
det en svag samhällsekonomisk utveckling, och vi inte har några
reallönelyft eller reallöneförändringar, blir de utbetalda
pensionerna sämre. Man följer den samhällsekonomiska
utvecklingen. Det som var problemet med ATP var när vi plötsligt
inte fick tillväxt i ekonomin. Det är där problemet finns, och
det tycker jag att man har löst bra.
Det har varit ett tjänstemannakrav kopplat till både ATP och
till de avtalspensioner som finns att man skall ha en nivå på
60--70 %. Den nivån på pensionerna lär vi inte lyckas få om vi
inte har tillväxt i ekonomin. Det avgörande för
pensionssystemet, hur det än ser ut, är att vi har tillväxt i
ekonomin.
Det avgörande för att få tillväxt i ekonomin framdeles är att
vi mer och mer satsar på kompetensutveckling och studier. Därför
är det rimligt att även detta stora system liksom andra system i
vårt socialförsäkringssystem stimulerar till studier, och därmed
stimulerar till ekonomisk utveckling.
Anders Lönnberg: Jag tillhör den generation som fullt ut
kommer att leva med detta pensionssystem, vilket kanske gjort
att läsningen varit extra intressant.
Jag tycker att Sigge Godins fråga är en av de viktigaste. Man
har diskuterat detta mycket litet när det gäller
pensionssystemet. Det är alltid besvärligt för en facklig
organisation om man väljer angreppssättet att först gå hem och
räkna och se om man vinner eller förlorar 1 %, och därefter
uttala sig om man tycker principerna är bra eller dåliga,
beroende på vem som vinner eller förlorar.
Från SACO hade vi denna gång angreppssättet att utgå från
allmännyttan och se till att det är ett robust system som håller
väldigt länge, och som skall hålla för olika typer av samhällen
och samhällsutvecklingar. Det gör att några av våra
ställningstaganden är av denna karaktär.
En av de grundläggande frågorna är: Är det rätt ingångsvärden
när man går in i systemet? Alla är väl överens om att man en
gång tillsatte utredningen om ATP därför att ATP-kostnaderna
växte snabbare än övriga kostnader. ATP-pensionärerna har i dag
en större andel av vår nationella ekonomi än vad som var
avsikten, av det skälet att vi haft en dålig ekonomisk
utveckling. Reallönerna har sjunkit medan pensionärerna hållits
skadeslösa. Att svara på denna fråga är inte så lätt. Svaret är
som vanligt: Vad är alternativet?
Jag skulle snarare vilja ställa frågan till dem som gjort
denna utredning: Om detta är rätt pensionsnivå, vad är då rätt
nivå på sjukförsäkringen, rätt nivå på lönerörelser, rätt nivå
för skolan, utbildning och sjukvård? Vilka
undanträngningseffekter i statsbudgeten kommer detta att få? Det
kan man inte svara på rakt av.
Från SACO:s sida har vi därför föreslagit att man från de fem
partier som står bakom uppgörelsen under de kommande åren
framöver tillsammans med arbetsmarknadens parter bör utforma ett
slags samhällskontrakt, där man lägger fast hur mycket
egenavgifter och skatter man tål. Därefter kan man avgöra vilket
utrymme det finns för de olika ändamålen. Vi menar att detta är
A och O för om man skall säga ja eller nej.
Det känns litet grand som att man har blivit inbjuden till en
middag där man bjuds hummer och gåslever till förrätt för fem
kronor. Det enda kravet är att man också skall beställa varmrätt
och efterrätt. Så frågar man: Vad kostar det då? Det talar vi
inte om!
Vilka blir konsekvenserna? Björn Rosengren nämnde att
förtidspensionerna är ett av de viktigaste problemen i dagens
pensionssystem. De har man lyft över till utredningen om
arbetsskade- och sjukförsäkring. Den har också egenavgifter på
sitt program.
Lägger vi nu ihop arbetslöshetsförsäkringsavgifter och de
avgifter som skulle behövas tas ut för att få en
arbetsskade- och sjukförsäkring på en viss nivå med de
egenavgifter som föreslås här, är vi uppe i 20,5 % i
egenavgifter. Är det någon som tror att svensk samhällsekonomi
eller lönerörelse klarar av detta?
Jag bara frågar.
Man kan alltså inte önska ett pensionssystem rätt ut i luften
och enbart diskutera det separat. Först vill vi ha en
överenskommelse och en diskussion om vad samhällsekonomin tål,
vad lönerörelsen tål och vad olika ändamål som vi skall
tillfredsställa i en offentlig budget tål. Sedan kan vi
återkomma med en del andra synpunkter på systemet i sig.
Tore Lidbom: Jag vill kommentera Sigge Godins fråga om hur
parterna såg på omfattningen av det offentliga pensionssystemet.
Det är en av de saker som vi tycker är bäst i hela detta
förslag, dvs. att fem politiska partier nu står bakom att vi
även fortsättningsvis i detta land skall ha en obligatorisk och
inkomstrelaterad ålderspension på ungefär nivån 60 %, om man
har ett normalt arbetsliv. Det är väldigt viktigt att man slår
fast detta.
På olika håll i samhället diskuteras huruvida man från
samhällets sida skall ha den här typen av standardsäkring av
olika förmåner. Det finns många intressen som säger: Det skall
inte samhället syssla med. Samhället skall garantera någon typ
av grundtrygghet. Det är vad samhället skall stå för.
Jan Herin från SAF antydde att han tycker att nivån på den
offentliga pensionen är för hög. Vi tycker att den är bra. Det
är ungefär där nivån skall vara. Då kan avtalspensioner och
eventuella individuella pensioner bli någon typ av
komplettering.
Man talar om att det eventuellt skulle bli för höga pensioner
med det förslag som nu ligger på vårt bord. Man säger inte att
pensionen för den enskilde individen är för hög. Det är den
offentliga pensionen som är för hög. De enskilda individerna får
sedan skaffa sig egna pensioner via avtal eller individuella
pensioner så att de kommer upp till denna nivå. Det är inte
själva pensionsnivån man vill åt, utan frågan gäller hur mycket
som skall vara obligatorium.
Vi har från LO:s sida varit mycket noggranna när vi har tittat
på detta förslag. Vi har ställt upp på principen med
livsinkomst. Det skall alltså vara huvudspåret. Sedan har vi
funderat på vad vi i övrigt vill skall ge pensionsrätt.
Vi har haft ögonen öppna och förstått att sådant kostar
pengar. Då måste man plocka ut de saker där vi tycker det är
absolut nödvändigt att man ger pensionsrätt, förutom för
arbetsinkomster. Vi har diskuterat arbetslöshet, sjukdom, barnår
och studier på den nivå som föreslås i förslaget.
Vi har tittat mycket noga på förslaget. Det som vi egentligen
har diskuterat mest är de konsekvenser det får för dem som
upplever att de måste ta ut pension efter 60 års ålder, dvs.
göra förtida uttag av ålderspension. Måste man göra ett förtida
uttag av ålderspension blir kompensationsnivån mycket låg. Det
vet ju alla. Man förlorar i båda ändar.
Detta har vi diskuterat. Finns det då skäl att för dem som tar
ut pension i åldern 61--65 år frångå den strikta
försäkringstekniska beräkningen, så att det inte skall ge så
starkt utslag om man går i pension tidigare? Vi landade vid att
det inte finns skäl för det.
Vi har valt att renodla systemet. Detta är ett
ålderspensionssystem. När man går i pension vid 61 års ålder i
detta system skall det vara en frivillig pension. Då får man
vara beredd på att pensionen per år blir lägre.
När det gäller förtidspensionärer, sjuka och arbetslösa osv.,
skall inte dessa människor behöva ta ut ålderspension vid 61 års
ålder. Det har vi betonat mycket tydligt i vårt remissvar.
Det är så diskussionen förs hos oss på LO och ute på olika
arbetsplatser. Man är orolig för att man skall bli tvingad att
göra förtida uttag av ålderspension när man i stället skulle
haft en annan typ av ersättning från socialförsäkringen.
Jag antar att vi kommer tillbaka till detta på eftermiddagen.
Det är en fråga som nästan inte berörs i Pensionsarbetsgruppens
förslag. Men man måste vara noggrann när man lägger in andra
pensionsgrundande saker i systemet.
Ordföranden: Vi återkommer till de frågor du tog upp på
eftermiddagen, då vi också låter handikapporganisationerna yttra
sig. Bengt Lindqvist hade också en fråga på detta område.
Karin Israelsson hade en kvarstående fråga om barnår. Nu har
vi mest diskuterat studier och andra system som så att säga
naggar i kanten på det renodlade livsinkomstsystemet.
Karin Israelsson: Min fråga är riktad till
Riksförsäkringsverket.
När det gäller vårdår har mitt parti under många år krävt att
man skall ha automatik i att påföras vårdår i nuvarande
pensionssystem. Det har varit till glädje för många att man har
kunnat göra så.
Man kan spåra i ert remissvar att de administrativa
möjligheterna har växt, och att det finns möjligheter att nu
påföra detta. Är tanken också att detta skall ske med automatik,
eller måste man ansöka även när man går tillbaka till år 1960?
Detta har inneburit att många inte har fått de förmåner som de
har varit berättigade till, eftersom man inte har uppmärksammat
detta med ansökningsförfarandet. Det vore glädjande om man
skulle kunna lösa detta på något sätt. Det handlar om många
kvinnor med låga pensioner i nuvarande pensionssystem som skulle
kunna få en kanske något bättre situation.
Det finns andra påfyllnader som vi har laborerat med under
åren. Ett är det särskilda pensionstillskottet. Var hamnar det i
den här diskussionen? Får man garantipension är man kanske
kompenserad för det uteblivna särskilda pensionstillskottet. Jag
vet inte om det över huvud taget har diskuterats var det tar
vägen. Det gäller kanske bara de äldre kvinnorna, i varje fall i
nuvarande pensionssystem.
K-G Scherman: Jag börjar med den sista fråga jag fick, så
att det i varje fall blir någon kontinuitet.
Nej, vi har inte utgått ifrån att man kan klara detta helt
automatiskt, dvs. att beräkna barnåren retroaktivt. Man får
antingen tänka sig en schablonisering eller också ett
ansökningsförfarande. Det betyder att vi inte har hittat på
någonting nytt när det gäller att få den totala automatiken
mellan förälder och barn.
Du frågade om det särskilda pensionstillskottet och om vi hade
resonerat någonting om det i detta sammanhang. Svaret på den
frågan är nej.
Sedan till frågan om ekonomiskt utrymme. Lars Söderström sade
för länge sedan här i ett inlägg att man i
Pensionsarbetsgruppens förslag utgår från dagens nivå och ville
rekommendera att man funderade på nivåerna. Därefter har Jan
Herin och Anders Lönnberg gjort inlägg om att det blir mycket
stora utgifter. Jan Herin sade att man lägger över 40 miljarder
på statsbudgeten.
Jag skulle vilja rätta till detta litet. Det ger någon sorts
intryck av att detta förslag innebär att man ökar kostnaderna.
Svaret är att man minskar dem.
Som framgår av vårt remissvar, ligger den genomsnittliga
nybeviljade pensionen i verkligheten, vid 1,5 % tillväxt,
12,5 % under vad det nuvarande systemet skulle ge.
Det här är alltså inte något utgiftshöjningsförslag, utan det
är ett besparingsförslag. Det är viktigt att ha klart för sig
dels att det inte innebär utgiftshöjningar, dels också att det
innebär en reducering av pensionerna vid en normal utveckling på
1,5 %, som man nu har utgått från. Det innebär sålunda inte att
det handlar om någon övervältring på statsbudgeten. Som jag sade
i mitt tidigare inlägg, är det i stället så att man under
inledningsperioden tar pengar från pensionssystemet för att
minska budgetunderskottet.
Jag medger att det inte är alldeles lätt att genomskåda
arbetsgruppens resonemang på den här punkten, men den saken är
klar att pensionerna blir lägre. Då kan inte de totala
utgifterna bli högre.
Jag begärde egentligen ordet för att svara på Birgitta Dahls
fråga. I ett numera nära sammankopplat Europa träffas det många
överenskommelser. De innebär vanligen att man kan få räkna sig
till godo pensionstid i det ena och i det andra landet. Man får
lägga ihop åren så att man får tillräckligt många år och därmed
blir kvalificerad. Sedan görs det en beräkning, och man får ut
pension proportionellt från det ena eller det andra systemet,
utifrån hur länge man har bott i landet. Det är inte enklare än
vad det låter.
Uppläggningen med livsinkomstprincipen innebär att den
överkompensation som man får i dag minskas. Vi har ju i Sverige
jämfört med andra länder en så kort intjänandetid som 30 år. Som
det är i dag, kan man alltså få en totalt sett högre pension än
vad som var tänkt, genom att utnyttja den korta intjänandetiden
i Sverige.
Baksidan av det här är att den som kommer hit från ett land
där man inte har haft inkomster eller som Sverige inte har
konventioner med inte får pension. Om det skall kallas för en
olägenhet eller att en favorisering som tidigare fanns tas bort
vet jag inte. Detta gäller inte speciellt invandrare, utan det
gäller generellt att man genom livsinkomstprincipen inte har så
många fria år. Det kan i så fall vara fråga om att studera, föda
barn eller bo utomlands.
Nils Henrik Schager: Jag skall bara deklarera att den
statliga arbetsgivaren, som framgår av vårt remissvar,
helhjärtat ställer sig bakom livsinkomstprincipen. Vi ser det,
som varje annan arbetsgivare, som en stor fördel med idén att
pensionsrättigheterna uppkommer som en del av förvärvs- och
löneinkomsterna och att pensionen är en uppskjuten lön. Det gör
att vi när det gäller andra typer av förmåner, som inte
uppkommer på grund av förvärvs- eller löneinkomster, gärna ser
att de ges genom en form av ekonomisk stimulans på stället och
förknippas med pensionsrättigheter, parallellt, som om det vore
en förvärvs- eller en löneinkomst. Vi tycker att det är den
rimliga principen att hantera detta, som andra också har
påpekat, fast från andra utgångspunkter.
Jag vill beträffande studierna säga, som svar till Margit
Gennser, att vi inte accepterar -- vi har ganska många
akademiker på det statliga området -- själva studierna eller
utbildningen som en lönegrund. Vi accepterar följaktligen inte
heller själva finansieringen för detta. Om det blir en effekt,
är det genom den ökade produktiviteten i arbetet och eventuellt
genom det ökade utbudet.
Jag tror alltså inte att frågan om hanteringen i fråga om
pensionsgrundande inslag i studierna kommer att ha någon direkt
inverkan eller verka störande på lönesättningen i
förhandlingarna. Det är min bedömning.
Vad gäller utrymmet konstaterar jag att det nya utrymmet
alltid går att hantera i det nya, sunda systemet, den
avgiftsfinansierade försäkringsmodellen. Problemet är ju
vilket utrymme som kommer att finnas när vi har alla de gamla
åtagandena att hantera -- vi har här hört att ingen riktigt vet
det. Det lär vi få brottas med i olika vändor framöver.
Jesper Bengtsson: Jag skall ta upp två saker. Det ena är
frågan från Lena Öhrsvik, och det andra är den synpunkt som SAF
framförde.
Jag tycker inte att frågan om huruvida man skall få
pensionspoäng när man studerar eller är hemma för att vårda barn
skall marginaliseras till utbildningspolitik eller
socialpolitik. Det är två helt olika frågor. Det handlar om
huruvida pensionssystemet på ett rimligt sätt skall gynna, inte
missgynna, det faktum att människor behöver och kanske vill
fortbilda sig genom livet och i början av yrkesperioden. I det
sammanhanget är det samhällsnyttigt att läsa såväl franska och
nationalekonomi som hettitiska eller vad som helst. Då kan man
inte heller säga att det av ekonomiska skäl är fel att frångå
principen att pensionen skall motsvara det som har erlagts i
avgift. Hela diskussionen om en grundnivå är ett avsteg från
det. Det finns flera andra avsteg, som kanske inte är
nationalekonomiskt försvarbara, men som är försvarbara av andra
skäl, t.ex. rättviseskäl.
På Lena Öhrsviks fråga vill jag svara ja; jag tror att det
kunde vara rimligt med avgifter över tak.
Jeanette Larsson: Jag skall också försöka svara på Lena
Öhrsviks fråga om avgifter. Jag förstod inte riktigt vad hon
menade med avgifter över tak. Det finns ju med i förslaget. Man
skall komma ihåg att det än så länge inte har fördelats några
pengar, och vi kan inte föreslå att de skall fördelas hur som
helst.
Det sades att det går att förbättra
studiefinansieringssystemet och därmed lösa frågan om pensioner.
Ja, det kanske är möjligt, men det går ju åt fel håll, och det
blir hela tiden försämringar. Men omfördelningar bland de
samhälleliga nyttigheterna kanske kan vara något att tänka på
för att även möjliggöra studier i pensionshänseende.
När det gäller avgifter över taket, kanske man skall lägga
tillbaka dem till pensionssystemet som sådant för att betala för
de studieår som det kostar.
Jörgen Olsson: Jag begärde ordet för att kommentera frågan
om vård av barn och det undantag från livsinkomstprincipen som
utredningen har föreslagit och som SACO ställer sig bakom.
Däremot ställer vi oss inte bakom själva den tekniska
konstruktion som utredningen har presenterat. Vi tycker att den
är krånglig. Det finns bättre förslag.
SACO har utarbetat ett förslag som vi tycker är utomordentligt
mycket bättre, enklare och troligtvis också billigare. Där är
utgångspunkten den nuvarande lagen om rätt till ledighet för
vård av barn. Den säger att en förälder har rätt att vara helt
ledig till dess att barnet är 1,5 år. Så länge skulle
utredningens förslag kunna användas för pensionsgrundande
inkomst. Men från det att barnet är 1,5 år och till dess det är
8 år föreslår vi en utfyllnad med 25 % på den inkomst som
individen har. Man har nämligen rätt att vara ledig 25 % för
vård av barn, tills barnet är 8 år. Då kan vi samordna dagens
lagstiftning med pensionssystemet och behöver inte krångla till
det på något sätt.
Det här skulle också innebära att föräldrarna kan dela på
pensionsrätten för vård av barn under resp. kalenderår.
Utredningen säger att det inte skall vara möjligt. Men vi måste
än en gång tänka på vilka signaler vi ger ut i samhället. Vi var
inne på det när det gällde studierna. I det här fallet gäller
det vem i familjen som skall vara hemma och vårda barn, om det
är mannen eller kvinnan. Vi måste på alla sätt underlätta delad
vårdnad för att både man och kvinna skall kunna vara hemma med
barn. Det finns då ingen anledning att föräldrarna inte kan dela
på åren, utan de skall kunna dela på pensionsrätten för vård av
barn under resp. kalenderår.
Jan Herin:Jag vill bara kort kommentera två saker. För att
avsluta diskussionen om avstegen från principen att avgifter och
förmåner skall vara klart kopplade till varandra, ställer jag
frågan: Varför skall man gynna studier, vård av barn osv. först
efter pensionsåldern? Det är alltså ett 40 år fördröjt
barnbidrag och studiebidrag. Den frågan måste få ett svar.
K G Scherman säger att det här förslaget i dess helhet -- både
det gamla ATP, som vi nu går ur, och det nya
ålderspensionssystemet -- icke förvärrar kostnaderna för
pensionssystemet. Han menar snarare att det förbättrar det. I
jämförelse med vad? Ja, utredningen har tagit ett ATP där man
skriver upp inkomsttaket. Det är alltså problem när det gäller
vad man skall jämföra med, men jag kan hålla med om att det i
runda tal inte förvärrar det läge vi har.
Problemet är att vi om 10--15 år, som framgår av flera
tabeller, har ett underskott på 60 miljarder i hela
pensionssystemet. Varför diskuteras i andra utredningar
eventuella höjningar av egenavgiften till förtidspension och
sådant därför att det är nödvändigt att det kommer in mer pengar
på grund av att systemet inte går ihop? Samtidigt vet vi hur de
offentliga finanserna ser ut. Det är mot den bakgrunden som man
på något sätt fritar kanske 12 % av BNP från besparingar
framöver, när vi har ett enormt stort offentligt underskott och
vi inte kommer ifrån kravet att minska det.
Det är med det perspektivet som jag har tagit upp frågan om vi
går in på en för hög pensionsnivå. Samtidigt som jag säger detta
vet jag att pensionsnivån i det nya systemet anpassar sig till
tillväxten, när vi väl har vuxit in i det långt in på
2000-talet. Men vi håller på att ta oss ur det gamla
ATP-systemet, och det finns en del undantag från
pensionsprincipen som kostar pengar.
Det är alltså ett stort underskott i hela vårt pensionssystem
som vi lägger över på statsbudgeten.
Bo E Carlsson: Jag hoppas att jag förstod Arne Janssons
fråga rätt, nämligen om det här förslaget innebär ändrade
kostnadsrelationer mellan företag med en höglöneprofil och
företag med en låglöneprofil och att det då eventuellt kan ha
konkurrenskonsekvenser. Det är klart att det är så. Eftersom
egenavgiften bara tas ut på inkomster under förmånstaket, kan
man säga att det ändrar kostnadsrelationerna.
Nu har vi svårt att se det här som något speciellt stort
problem. Vi har förordat en övergång till ett avgiftsbaserat
system och mer direkta band mellan förmåner och avgifter.
Pensionsarbetsgruppens förslag innebär inte att man går vägen
fullt ut, eftersom vi har kvar en avgift på 9,25 % och en skatt
utöver 7,5 basbelopp. Men det är ett steg åt rätt håll, enligt
vår uppfattning, och vi har alltså svårt att se det steget som
något problem. Eventuellt leder det till att företagen ökar sin
efterfrågan på högutbildad arbetskraft, och det är i så fall
samhällsekonomiskt positivt.
Ordföranden: Jag beklagar att vi har dragit över tiden,
men det var viktigt att fullgöra detta pass. De som har
aktualiserat framför allt handikappfrågor kommer att få svar
efter lunch.
Ordföranden: Då återupptar vi de något fördröjda
förhandlingarna. Under eftermiddagen hade vi tänkt att diskutera
den flexibla pensionsåldern, dvs. att vi inte längre har en
fixerad pensionsålder, och övergången från det aktiva arbetet
till pensioneringen. Vidare tänkte vi diskutera grundtryggheten,
garantipensionen och övergångsreglerna. Det vore kanske lämpligt
om vi kunde ta dem i ett svep.
Jag vill också nämna att jag har fått ett fax från någon som
med stort intresse har tagit del av debatten. Den personen
tycker att vi har talat mycket om hur man slutar arbetslivet.
Han menar att vi skulle ta hänsyn till att många akademiker har
ett arbete som också är jobbigt, men på ett annat sätt än de som
har kroppsarbete. Han undrar hur det är tänkt att
transfereringarna av pengar skall ske mellan olika
generationsgrupper. Vi kommer ju in på finansieringen nu också.
Han undrar om dagens 40-talistgrupper skall följa det gamla
ATP-systemet eller hur de skall räknas in i ett nytt. Det
handlar ju om övergångsreglerna. Vederbörande kan nog få svar
på många av de här frågorna under eftermiddagens debatt. Det är
ju mycket roligt att vi får direkta propåer till vår utfrågning.
Om vi ser till flexibel pensionsålder, grundtrygghet och
övergångsregler finns det frågor från ett par håll.
Bengt Lindqvist: Det finns ett alldeles speciellt problem
för de människor som blir handikappade eller som har ett
handikapp med sig från ungdomen eller barndomen. Det är frågan
om hur det nya systemet fungerar utifrån ett handikapperspektiv.
Jag tycker att det är dags att ge handikapprörelsens
representanter möjlighet att värdera detta. Det gäller då litet
grand om hur livsinkomstprincipen, den garantipension som är
föreslagen och den flexibla pensionsåldern slår för de
handikappade. Det vore intressant att höra.
Margareta Persson: Jag är glad att vi fick komma in. Vi
har synpunkter på pensionssystemet i stort. De rör inte bara de
direkta frågor som Bengt Lindqvist ställde. Människor som blir
sjuka, har funktionsnedsättningar och/eller blir
förtidspensionerade finns egentligen inte riktigt med i det här
systemet.
Det system vi har sett är ett robust system, som alla säger.
Men det är inte så svårt att göra ett system robust om man tar
bort alla de personer som kostar och vilkas ålderspension man
inte kan planera för. Vi upplever att man nu har tagit bort
förtidspensionerna ur det här systemet. Man har lyft ur dem och
lämnat dem till en ny utredning men behållit de pengar som i dag
delvis finansierar förtidspensionerna. Över hälften av
förtidspensionerna finansieras i dag av ATP-systemet.
Efter den här övergångstiden kommer hela förtidspensionen att
läggas på statsbudgeten eller på något nytt system som ingen vet
vad det blir. I dag har man sin finansiering delvis genom olika
avgifter. Avgifterna behåller man för att finansiera
ålderspensionerna. Man lämnar förtidspensionerna helt
ofinansierade. Jag tycker att det känns märkligt att man då
säger att man har skapat ett robust system. Det är robust för
dem som kan bli gamla och som kan jobba ändå tills de blir
pensionärer, men det är inte robust för den som blir sjuk eller
förtidspensionerad.
Jag tycker att det är obehagligt att man sätter just
förtidspensionärerna i skottgluggen. Det är de som kommer att
bli direkt beroende av hur statsbudgeten ser ut. Vi hörde ju på
förmiddagen hur en ekonom använde ord som: Vad skall vi göra med
de grupper som det är synd om?
Det är precis den rädslan vi har. Det nya systemet är robust
för alla som blir ålderspensionärer. Men man lämnar
förtidspensionerna ofinansierade och låter förtidspensionärerna
vänta. Då kommer man att peta i just den gruppen varje gång man
skall göra en statsbudget. De som har sin pension tryggad kommer
kanske att undra om man verkligen skall håva upp mer avgifter
och skatter för att klara den här finansieringen.
Man lämnar de kommande förtidspensionärerna i en oerhört
osäker situation. Vem skall betala de 35 miljarder som
förtidspensionerna kostar? Är det nya skatter och nya avgifter?
Eller, vilket antyds mycket tydligt, skall man sänka nivåerna
eller dra ner på antalet förtidspensionerade?
Drar man ner på antalet skall de ändå få sin försörjning på
något sätt. Förmodligen kommer inte alla att bli rehabiliterade.
De måste ändå försörjas av samhället. Då är vi tillbaka till vad
statsbudgeten ändå måste betala.
Vi känner en väldig oro för att man lämnar den här gruppen
utan att säga någonting om finansieringen. Vi har inga
synpunkter på om det är bättre att lämna pensionerna till
sjukförsäkringssystemet. Det är möjligt att det är det, men man
kan inte lämna finansieringen utanför. Då måste jag också påpeka
att Sjuk- och arbetsskadeberedningen ju skall titta på
möjligheten att eventuellt lägga ut det hela på arbetsmarknadens
parter eller helt på privata händer. Skall man lämna ut
framtidens förtidspensioner till andra intressenter än det
offentliga systemet? Det är också en intressant fråga. Det har
vi invändningar mot. Vi känner en stark oro för det.
Förtidspensionerna ingår i dagens ålderspensionssystem. Men nu
gör man det mycket enkelt för sig och kallar systemet robust
genom att putta ut den del som man inte tycker är tillräckligt
intressant eller angelägen för majoriteten av befolkningen.
Då är det viktigt att man inte sänker nivåerna. Risken är ju
att man sänker nivåerna om det blir den vanliga statsbudgeten
som skall finansiera detta. Redan i dag lever
förtidspensionärerna betydligt sämre än människor i samma ålder
trots att man kanske är familjeförsörjare. Vi hyser en mycket
stor oro för detta. Jag hoppas att kunna få återkomma senare när
det gäller detaljfrågor.
Birgitta Dahl: Jag kan förstå dessa synpunkter. Jag tycker
att det är angeläget att informera om det beslut som vi har
fattat om hur vi bör gå vidare i arbetet. Vi anser -- det kom
vår partistyrelse fram till för några dagar sedan -- att man
behöver göra en samlad bedömning av det slag som inte bara
Margareta Persson, utan även flera andra, har efterlyst innan
man slutligt låser systemet.
Om det är möjligt bör man nu i vår fatta beslut om de
principer som många är överens om. Det gäller bl.a. de partier
som har ingått den här överenskommelsen. Det innebär att vi
skall ha en allmän obligatorisk tilläggspension som bygger på
livsinkomstprincipen och inkomstbortfallsprincipen. Det bör vi
kunna lägga fast i vår. Vi skall nu föra fortsatta samtal om
det.
Vi skall fortsätta att diskutera alla de frågor där det har
funnits inte bara oroande utan också mycket konstruktiva
synpunkter i de remisser som har kommit in. Det gäller också de
frågor som har diskuterats i den offentliga debatten. Vi anser
att vi skall fatta ett slutligt beslut först sedan vi har vägt
samman dessa synpunkter och har ett begrepp om hur stora de
totala kostnaderna är och hur vi vill finansiera dem i ett
sammanvävt system med ålderspension, förtidspension och
sjuk- och arbetsskadeförsäkring. Det bör kunna ske under nästa
budgetår för att träda i kraft den 1 januari 1996. Det är
innebörden av det beslut som vi har fattat.
Därför är vi mycket intresserade av att redan nu under dagens
överläggning och även i det fortsatta arbetet få konstruktiva
synpunkter från alla er som är berörda. Jag är övertygad om att
de andra partierna också är intresserade av detta. Vi har inte
sagt att vi skall fatta ett beslut om en del av det totala
socialförsäkringssystemet utan att veta vad som skall hända med
resten.
Margit Gennser: Man är alltid tvingad att dela upp ett
problem i vissa delproblem. Ålderspensionssystemet var stort
nog. Förtidspensioneringen är en mycket tung ekonomisk
belastning på nuvarande statsbudget och på alla pensionssystem.
Det beror nog på att man inte har sett upp i tid så att
förtidspensioneringen har fått täcka in kostnader för dem som
den faktiskt var gjord för. Man har fått en blandning av
medicinska skäl och arbetsmarknadsskäl. Det var värre i slutet
på 70-talet och i början på 80-talet.
Det finns mycket som man kan göra åt systemen. Det behövs en
ordentlig omstruktureringstid så att vi verkligen kan ta hand om
dem som Margareta Persson, med rätta, är orolig för. Det har vi
i Pensionsarbetsgruppen egentligen gjort. Vi använder oss av
AP-fonderna för att klara av förtidspensionerna under en så
långt tid som 5--7 år. Då kan man ändra det som har gått fel.
Det kan vara allt från fel regler både i stort och smått till
felaktiga attityder ute på arbetsplatserna, felaktiga signaler
från företagare, fack, enskilda och politiker. Jag tror att vi
kan ta åt oss en del tadel allihop. Men det var inte därför jag
begärde ordet.
Vi var inne på flexibilitet i pensionssystemet. Jag skulle
vilja ställa några frågor. En gäller pensionsåldern. Vi har fått
nya siffror från SCB. Där kan man se att vi nu blir ytterligare
äldre. Glädjande nog är det männen som blir äldre nu. Antalet
levnadsår efter pensioneringen har i genomsnitt ökat från 14
till 14,6, om jag minns rätt. Vi talar hela tiden om att vi
behöver tidigare och tidigare pensionering, men vi blir äldre
och äldre. Samtidigt vill vi ha bra nivåer på pensionen. Jag
förstår inte riktigt hur det skall gå ihop.
Därför vill jag fråga Riksförsäkringsverket, arbetsgivarna och
arbetstagarorganisationerna om man inte borde ha haft en höjd
pensionsålder som norm i stället för en sänkt pensionsålder.
Den andra frågan gäller premiereservsystemet. Det är ju tänkt
att det skall ge en flexibilitet. Man skall kunna ta ut
premiereservförsäkringen mycket tidigare. Det kommer ju att
dröja ett tag innan den är i full gång. Jag skulle vilja ha två
synpunkter på det systemet. I utredningen har man räknat med en
realränta som motsvarar tillväxten. Är det optimistiskt eller
pessimistiskt eller är det enligt någon god säkerhetsprincip?
Vi har föreslagit att Riksförsäkringsverket skall ha en
nyckelroll i premiereservsystemet. Finns det fördelar och
nackdelar med detta? Den sista frågan bör väl gå till
Försäkringsförbundet och Riksförsäkringsverket. De är ju
möjligen parter i målet.
K G Scherman: Vi tycker som bekant att pensionsåldern
behöver höjas. Det har vi framfört senast i samband med
yttrandet över Pensionsberedningens förslag. Nu har denna
beredning på ett elegant sätt löst det problemet genom att
definiera om det litet. På det sättet har man fått möjligheten
att välja mellan sänkt pension eller höjd pensionsålder. Det
sker dessutom automatiskt. Det är bra, och det kommer att
fungera i det långsiktiga systemet.
Men det nuvarande ATP-systemet har en stor inverkan på den
totala ekonomin under många år ännu. Det är en del av orsaken
till varför man måste höja säkerheten i AP-fonderna genom att
minska avtrappningen i början.
När det gäller premiereservsystemet var den första delfrågan
om realräntan motsvarar tillväxten. I många sammanhang när vi
har diskuterat våra skrifter och framställningar i detta ämne
har jag lärt mig att det handlar om någonting som kallas för
nationalekonomins gyllene regel. Den leder till överensstämmelse
mellan realränta och tillväxt på mycket lång sikt och i
genomsnitt. Det skulle ju då vara den säkrast möjliga prognosen,
men man får naturligtvis ha ganska stort tålamod eftersom detta
gäller på mycket lång sikt.
Sedan gällde frågan om RFV som skulle ha en nyckelroll. Låt
mig till att börja med säga att vi gärna tar på oss den
nyckelrollen. Det är frågan om att hantera bl.a.
utjämningsfunktioner o.d. Jag tänker på detta med kvinnor och
män osv. Det är väl förmodligen så att vi måste ha någon som
håller ihop detta. Då är det nog också så, enligt någon annan
gyllene regel, att skall man ha monopol är det bättre med ett
offentligt än ett privat.
Bengt von Bahr: När det gäller valet av ränta i analyserna
och kalkylerna tycker jag att det är ganska riktigt att man
skall ta tillväxten som real ränta. Man kanske dessutom borde ta
till en viss säkerhetsmarginal. Enligt de principer som man har
räknat med här använder man sig av befolkningsdödligheten när
man bestämmer delningstalen. Man försöker sig inte alls på någon
prognos för den framtida dödligheten och eventuell förlängning
av de framtida förväntade livslängderna. Därför tror jag att det
är befogat att vara mycket försiktig när det gäller
ränteantagandet när man bestämmer delningstalen.
Vi var inne på detta med flexibel pensionsålder och sådana
saker också. Då kan man konstatera att i de lösningar som vi har
inom privatförsäkringarna finns det stor flexibilitet när det
gäller att välja inte bara pensionsåldern utan också på vilket
sätt man vill ta ut pensionen, om man vill ha efterlevandeskydd
kombinerat med ålderspension osv. Där finns det goda möjligheter
till flexibilitet och fritt val.
Olov Hertzman: När det sedan gäller frågan om
Riksförsäkringsverkets roll snuddade jag vid den i mitt förra
inlägg. Jag vill gärna anknyta till det motiv som anförs i
arbetsgruppens betänkande för att hantera den här s.k.
försäkringsrisken. En försäkring är ju hantering av två risker.
Dels är det hanteringen av försäkringsrisken, dels hanteringen
av den finansiella risken eller kapitalförvaltningen som man
också kallar den för. Båda dessa risker är vanliga
försäkringsbolag vana att hantera.
Då ligger det, enligt vad jag förstår, i formuleringen i
betänkandet något slags utjämningstanke bakom förslaget att
försäkringsrisken skall hanteras centralt av
Riksförsäkringsverket, som skall "slussa över" arvsvinster
mellan de olika kapitalförvaltarna. På så sätt förutsätts
Riksförsäkringsverket ha en utjämnande roll.
Vi har tittat närmare på detta och kommit fram till att man
knappast kan anföra något försäkringsmatematiskt skäl till att
den försäkringsmässiga risken skall läggas centralt, när man
samtidigt har valt att lägga ut de finansiella riskerna,
kapitalförvaltningen, på olika håll.
Det är väl kanske inte så konstigt att man har gjort det här
antagandet i förstone, men vår analys visar att risken för
negativa urvalsfenomen i själva verket är obetydlig. Kanske har
man föreställt sig att de som har haft ett slitsamt liv med en
tidig dödlighet skulle drabbas om deras försäkringar hamnade hos
speciella bolag eller enheter. Så är inte alls fallet. De kommer
snarare bättre ut ekonomiskt sett, vilket gör att man snart får
en utjämning.
Det som förmodligen är det bakomliggande skälet till det
förslaget skulle alltså inte vara ett bärande skäl. Till detta
kommer det som också står i betänkandet, nämligen att man skulle
behöva en särskild lagstiftning och att man skulle behöva skapa
särskilda placeringsregler, vilket jag nämnde tidigare. Man
kommer enklare fram till det uppsatta målet om man väljer den
befintliga infrastrukturen. Den står ju under stark tillsyn, så
där finns inget riskmoment.
Björn Rosengren: Jag vill svara på några av de frågor som
jag har fått.
En fråga gällde höjd pensionsålder, om jag uppfattade det
rätt. Låt mig först konstatera att det pensionsförslag som vi nu
debatterar har utformats så att det i princip är "billigare" än
ATP-systemet. Det beror på att man i princip måste jobba längre
än man gjorde tidigare för att få ut en pension på samma nivå. I
förslaget ligger alltså en höjd pensionsålder. Det är bara
ärligt att säga att man i riksdagen inte har lyckats driva
igenom en högre pensionsålder. Det har man i stället fixat genom
ett förslag som leder till att man måste jobba till 66--67 års
ålder om man vill få samma pensionsnivå, samma tilläggstal etc.
Sammanfattningsvis kan man säga att skillnaden gentemot det
gamla ATP-systemet är att med det visste man ungefär vilken
pensionsnivå man skulle få. I dag vet man inte riktigt det; det
är mer kopplat till samhällsekonomin. Därtill kommer att man
måste jobba mycket längre för att få det något så när bra. Detta
tycker jag är en bra sammanfattning.
Men jag vill också säga att jag tycker att det är rimligt att
höja pensionsåldern. Det hade varit klarare och renare att
deklarera att vi behöver en högre pensionsålder generellt, sett
i perspektivet att befolkningen är friskare, lever längre, osv.
Det hade varit naturligare än att dölja det i systemet. Det
kanske inte har varit meningen att göra det, men jag vill klart
och tydligt säga att det är vad man gör. Om man skall nå den
pensionsnivå som man hade tidigare måste man jobba längre.
Jag vill be att min kollega, Jan Erik Nyberg, fortsätter att
besvara frågan.
Jan Erik Nyberg: Det verkliga pensionsåldersproblemet i
förslaget är ju inte att man gör det litet förmånligare att
jobba efter 65 för den som vill, utan att man praktiskt taget
inte har någon flexibilitet nedåt. Bl.a. föreslås ju att
delpensionen skall avskaffas.
Det är alldeles uppenbart att delpensionen i nuvarande system
faktiskt fungerar som ett alternativ till förtidspension för
väldigt många människor. Man kan därför inte frikoppla
diskussionen om förtidspensionen från den om ålderspensionen i
det här sammanhanget. Om man gör systemet inflexibelt nedåt, gör
förtida uttag ännu oförmånligare än i dag och avskaffar
delpensionen, skapar man därigenom ett kraftigt ökat tryck på
förtidspensionssystemet.
Det är förtidspensionerna som är det verkliga
pensionsåldersproblemet i dag. Vi har under de senaste tio åren
fått 100 000 fler förtidspensionärer, och det under en period
när svenska folket av alla undersökningar att döma har blivit
friskare, mer långlivat och ungdomligare i hög ålder. Då är
frågan: Var ligger felet? Man bör nog kanske säga att
arbetslivet förmodligen har blivit hårdare.
På vissa håll -- både bland fackliga företrädare och bland
arbetsgivare -- finns en benägenhet att säga: I vårt företag
klarar ingen att jobba längre än till 59 år. Sedan rycker man på
axlarna och överlåter åt skattebetalarna att subventionera
verksamheten genom att ta hand om dessa 59--60-åringar som
företaget naturligtvis självt borde ta hand om.
Maud Björnemalm: Björn Rosengren sade att vi blir friskare
och lever längre, vilket är riktigt. På grund av det kan han
tänka sig en höjd pensionsålder. Men då kan Björn Rosengren
kanske också lösa det här problemet: Vi orkar alltså inte arbeta
längre än till 59--60 års ålder, trots att vi lever längre och
är friskare. Hur får man den ekvationen att gå ihop?
Ordföranden: Lyckas du lösa det, är det inte dåligt!
Björn Rosengren: Även den frågan skall jag lyckas lösa!
Svaret är att vi måste ha större flexibilitet. Det är ju inte så
att alla människor är "slut" vid 59 år och saknar arbetsförmåga.
De flesta har trots allt arbetsförmåga ända till 65--67 år.
Problemet med förslaget är att det inte har någon
flexibilitet: Om jag går vid 61 får jag 40 %, tror jag. Om jag
går vid 67 eller 70--71 år tror jag att jag får 100--105 %.
Detta gör att systemet blir omöjligt.
Än en gång: Arbetsmarknaden har en oerhörd flexibilitet, och
det innebär att många av oss kommer att kunna jobba till 70 år,
en del till 67 och några kanske bara till 60--62. Då krävs
system som är flexibla. Det kan ju vara så att jag inte klarar
av ett visst jobb och därför blir förtidspensionerad. Men jag
kanske klarar av många andra jobb, och därför måste samhället ha
instrument som kan göra att jag får de jobben. Man måste också
ha en flexibilitet i pensionssystemet som gör det möjligt att
jobba halvtid, trekvartstid eller kvartstid och inte bara bli
utslagen, som man blir med det system som ni har redovisat.
Maud Björnemalm: Det innebär att du anser att vi skall
behålla delpensionen. Med en flexibel pensionsålder blir det ju
annars fråga om ett förtida uttag.
Björn Rosengren: Ja, jag anser att man skall behålla
delpensionen. Den finansierar sig själv genom att man kraftigt
avlastar förtidspensionssystemet.
Ordföranden: När det gäller pensionsåldern måste vi säga
att utskottet har uttalat sig för en högre pensionsålder. Men vi
får erkänna att vi inte antog det förslag som låg på bordet,
därför att den arbetsmarknadssituation som råder gjorde att vi
inte ansåg oss kunna göra det för tillfället. Det finns dock en
lösning på sikt för den här frågan.
Tore Lidbom: Detta liknar den diskussion som vi hade före
lunch om rörlig pensionsålder och förtidspensionerna. Detta är
ett av de områden som har diskuterats mest inom LO. Många tycker
att det har varit en väldigt stor brist att vi inte har kunnat
ta ställning till utformningen av framtidens
förtidspensionssystem samtidigt som vi har tagit ställning till
hur ålderspensionssystemet skall se ut. Det är klart att det
hade varit absolut bäst om vi hade kunnat göra det, eftersom
systemen hänger så väldigt nära ihop.
LO har trots allt sagt okej. Vi är med på att
förtidspensionerna skiljs från ålderspensionerna. Det är något
som vi gett uttryck för även innan Pensionsarbetsgruppens
förslag lades fram. Vi tycker att förtidspensionerna hör närmare
ihop med sjuk- och arbetsskadeförsäkring,
rehabiliteringsarbete, osv. I princip delar vi alltså
Pensionsarbetsgruppens förslag på den här punkten.
Vi har sagt att vi återkommer med synpunkter på det framtida
förtidspensionssystemet när det finns ett förslag på hur det
skall se ut. Det gäller både angående vilka nivåer framtidens
förtidspensioner skall ha och enligt vilka kriterier och
principer man skall kunna beviljas förtidspension. Det senare är
kanske ännu viktigare, så att det inte blir en begränsning i
förhållande till i dag.
Litet av det som finns uttryckt i Pensionsarbetsgruppens
förslag kring förtidspensionerna framöver inger stor oro. Man
har gett uttryck för en del synpunkter, men det är onödigt
eftersom man samtidigt säger att det inte är något förslag till
framtida förtidspensionssystem och att det är andra som skall
utreda det. Men vi återkommer alltså med synpunkter på hur
förtidspensionssystemet bör se ut när det finns ett förslag.
Höjd pensionsålder har ju diskuterats länge. Hos oss förstår
vi inte riktigt vad man pratar om. Visst är vi med på en höjd
reell pensionsålder. Alla krafter måste sättas in så att folk
orkar jobba kvar i första hand till den pensionsålder vi har i
dag. Det är ju där vi har problemet. Det är därför frågan om
rörlig pensionsålder blir så väldigt komplicerad för oss; vissa
upplever att de inte klarar av att jobba till 65. Det är där
krafterna måste sättas in.
Som Björn Rosengren sade kanske vissa personer mycket väl
orkar jobba kvar till 66--67 år utan problem. En del kanske
orkar med halvtid fram till dess, andra måste kanske gå vid
63--64 och några kanske måste sluta vid 60. Vi upplever inte att
vi kan införa en generell rättighet för vem som helst, oavsett
anledning, att kunna få pension vid 60--61 med förhållandevis
förmånliga villkor. Vi måste se till att de som får utnyttja den
möjligheten är sådana som verkligen behöver det, på grund av att
de är utslitna eller är arbetslösa och har svårt att komma
tillbaka osv. Vi måste rikta pengarna åt det hållet och inte
göra detta till en generell rättighet. Det är så vi har
resonerat.
En stor fråga gäller rätten att stå kvar i arbete till 71 år
och förändringen i LAS. Vi anser att man även fortsättningsvis
måste kunna träffa avtal om pensionsålder för vissa grupper på
arbetsmarknaden. Alltså: Ingen förändring i LAS!
Björn Rosengren: I förslaget har man på följande sätt
försökt skapa incitament för att människor skall arbeta längre:
Man säger att lagen om anställningsskydd måste förändras så att
dynamiska effekter uppstår. Det betyder att de som jobbar
lättare skall kunna sägas upp och att det inte skall finnas en
massa regler som facket skall lägga sig i. På så sätt uppnår man
dynamiska effekter. Nu, när folk skall börja pensioneras mellan
65 och 67 år, säger man att det är rimligt med en tryggare
anställning. Då stannar folk till 67 år, och därigenom uppstår
dynamiska effekter.
Kan ni som har deltagit i själva utredningen förklara detta
för mig? Jag har inte förstått själva resonemanget. Det vore jag
tacksam för.
Jörgen Olsson: Frågan gällde flexibel pensionsålder,
realräntemetoden och premiereservsystemet. Vi i SACO är
utomordentligt glada över att man har byggt in principen om
flexibel pensionsålder i systemet. I det här läget är det kanske
snarare en teknisk fråga om man lägger beräkningsnormen vid 65
år eller vid någon annan ålder. Egentligen har vi alltså
ingenting emot att man successivt höjer pensionsåldern, beroende
på den demografiska utvecklingen, hälsan och annat.
Men den här diskussionen visar att vi inte kan studera
pensionssystemet skilt ifrån de övriga socialförsäkringsdelarna,
deltidspension, förtidspension, m.m. Därför var det glädjande
att höra Birgitta Dahl säga att man i det socialdemokratiska
partiet tar det förslag som SACO har lagt på allvar. Det går ut
på att det nu krävs en samordning och översyn av hela
socialförsäkringssystemet.
Förhoppningsvis innebär detta också att det finns en dialog
mellan de politiska partierna och arbetsmarknadens parter. Det
skulle vara glädjande om övriga partier som har gått in i den
här överenskommelsen kunde göra samma uttalande.
När det gäller realräntemetoden är det bra att man nu har ett
realindexerat tak och en realindexerad pensionsuppräkning. Det
är ganska naturligt att detta läggs på lönen, dvs. på
reallöneutvecklingen.
Att man bygger in 2 procentenheter som skall avsättas till
premiereservsystemet kan kanske uppfattas som ett skapande av
alltför stora administrativa kostnader. Men principen som sådan
upplever vi som väldigt positiv. Vi välkomnar därför att man har
tagit steget att bygga in åtminstone en liten del av
premiereservsystemet i pensionsförslaget -- även om det kan bli
litet administrativt krångel.
Jan Herin: Vi har i vårt remissvar argumenterat för höjd
pensionsålder mot bakgrund av att hälsotillståndet har
förbättrats och att pensionssystemet har ett mycket stort
underskott, vilket jag påpekade tidigare. Om en höjning av
pensionsåldern med ett år skulle slå igenom och bli effektiv,
innebär det en besparing på 7 miljarder på utgiftssidan.
Nu är ju den faktiska pensionsåldern mycket lägre, men då vill
jag peka på att ett skäl till det är sättet som vi har utformat
vår förtidspension på. Några menar att mellan en tredjedel och
hälften av de 410 000 förtidspensionerade har blivit det av
arbetsmarknadsskäl. Givetvis finns det de som har förtidspension
av högst berättigade skäl, medicinska skäl. Men en mycket stor
del har blivit förtidspensionerade på grund av det ekonomiska
läget.
Även om man sköter ekonomin och får fart på tillväxten, vilket
nu tycks vara för handen, skall vi inte ta det till intäkt för
att den effektiva pensionsåldern alltid skall ligga vid 59--60
år. Självfallet måste den höjas. Vi tycker att det nya
pensionssystemets möjligheter till flexibel pensionsålder är
mycket bra. Man skall inte behålla den gamla delpensionen, som
har inneburit pensionering på andras bekostnad och varit oerhört
dyr.
Det går att göra förtida uttag till viss del; det nya systemet
erbjuder den möjligheten. Då kan man argumentera att man
förlorar så mycket, men glöm inte att vi även har
avtalspensioner, som kan lägga till en del.
Anders Lönnberg: De nuvarande nivåerna för den som går vid
61 års ålder är ganska låga. Det innebär att trycket mot
förtidspensioner och avtalspensioner ökar.
Sjuk- och arbetsskadeutredningen har bl.a. till uppgift att
titta närmare på egenavgiftsfinansiering också av
förtidspensionssystemet och inte bara av ålderspensioneringen.
Men man måste tänka sig för och se vad man väljer bort. Alla de
s.k. dynamiska effekterna kommer att riktas mot individer.
Samtidigt finns det egentligen inga problem på arbetsplatsnivå,
arbetsmiljö o.d., som kan åtgärdas genom t.ex. en differentierad
arbetsgivaravgift. En sådan kan inte införas, eftersom allt
läggs över på egenavgifter.
Man bör alltså tänka sig för. Detta får konsekvenser för
möjligheterna att agera aktivt inom andra delsystem.
Hans Svensson: Vi från Försäkringskasseförbundet ställer
oss också positiva till tankarna på att öka flexibiliteten i
pensionsåldern. Jag tror att det är viktigt, sett utifrån många
utgångspunkter, att så sker. Men det är också viktigt att man
vet vad man beslutar, och därför är tankarna på att få till
stånd en helhetsbedömning oerhört viktiga när det gäller
förtidspensionerna, delpensionsförsäkringen och
avtalsförsäkringarna. Det är trots allt helheten som är
avgörande när individen skall göra sitt val.
En annan sak som är viktig är att man kan lita på de
utfästelser som finns när man som individ skall göra sitt val
och planera för sin kommande pension. En detalj i förslaget som
nu diskuteras är att Pensionsarbetsgruppen förordar en ganska
snabb avveckling av delpensionen. Argumentet är att det nya
systemet möjliggör ett mer flexibelt uttag av pension än det
förra systemet.
Men man ställer då en ganska stor grupp utanför möjligheten
att kunna utnyttja det nya systemet fullt ut. För dem som är
födda mellan 1940 och 1943 avsätts inga avgifter alls till
premiereservsystemet. För dem som är födda mellan 1944 och 1953
avsätts bara ytterst små delar. Det innebär att en ganska stor
grupp inte kan använda sig av premiereserven för att kompensera
nedtrappning i arbetstid, utan helt och hållet får vända sig
till fördelningssystemet i stället.
Den här typen av små effekter måste man uppmärksamma på ett
bättre sätt för att inte skapa en flykt till andra delar av
försäkringssystemen, där det eventuellt kan finnas ett bättre
ekonomiskt utbyte. Jag tror alltså att det är viktigt att ha en
större observans på sådana konsekvenser. Vi förordar alltså en
flexibel pensionsålder, men den bör införas med viss eftertanke
så att det är de kloka stegen man tar.
Lars Söderström: Jag begärde ordet för att kommentera
påståendet att delpensionen sannolikt betalar sig själv. Det har
jag svårt att tro.
Om vi ser på dagens system, finner vi att det finns tre
utgångar för dem som har passerat 60 år: man kan bli
förtidspensionerad, man kan göra förtida uttag och man kan ha
delpension. Det kan konstateras att förtida uttag används i
mycket liten utsträckning. Varför gör den det? Jo, därför att
delpension är så mycket bättre, och förtidspension är ännu
bättre, om man kan få det av arbetsmarknadsskäl. Förtida uttag
får individen själv betala, men det slipper man med de andra
systemen.
Flexibilitet är säkert bra, men det kräver ett visst
individuellt kostnadsansvar för att man skall känna av de olika
alternativens innebörd. Också i betänkandet argumenteras nu för
att enbart medicinska skäl skall gälla för förtidspension. Där
inför man alltså en kontroll.
Om man, som Björn Rosengren menar, skall ha en delpension utan
medicinsk kontroll och utan individuellt kostnadsansvar, är jag
övertygad om att det blir en belastning för samhällsekonomin.
Skulle man dessutom, i konsekvens med övriga delar av förslaget,
börja se till bakomliggande inkomst och generera
ålderspensionsrätter vid delpension på den grunden, blir detta
oerhört frestande och överutnyttjat. Det kan man nog inte komma
ifrån.
Margareta Persson: Min fråga till er som skall besluta om
detta sedan är: Hur skall livslöneprincipen klaras? Jag tänkte
på vad Anna Hedborg sade före lunch om att den som börjar jobba
direkt efter skolan samlar in sina poäng då och kanske slutar
litet tidigare, medan den som studerar länge kanske kan jobba
längre i slutet av livet.
Men för den som har t.ex. en sjukdom eller en
funktionsnedsättning och som kan jobba och inte blir
förtidspensionerad är det stopp i båda ändarna. Man måste
utbilda sig under en längre tid eftersom det går långsammare,
och man orkar inte jobba så länge efter pensionsåldern. Det
finns alltså ingen möjlighet att ta igen detta, utan arbetstiden
blir kortare och man får leva på en lägre nivå.
När det gäller förtidspensionen tycker jag att det är
uppenbart att det finns motstridigheter. Margit Gennser sade
något om att vi måste ha ett system som verkligen tar hand om de
grupper som vi från handikapprörelsen talar om. Samtidigt
påpekar de fackliga organisationerna att trycket på
förtidspensioneringarna kommer att öka dramatiskt om man
avskaffar delpensionen.
Frågan är då om det egentligen är handikappgrupperna som får
betala detta, eftersom man är tvungen att pressa ner nivåerna i
förtidspensioneringen för att klara finansieringen. Man har ju
inte några pengar till den. Det går ut över de grupper som man
egentligen inte vill att det skall drabba, men det blir alltså
resultatet.
Man har inte talat om garantinivån här, och det är ju något
som också Pensionsarbetsgruppen har lämnat därhän när det gäller
förtidspensionerna. Det är väldigt viktigt att veta att det
faktiskt finns människor som lever hela sitt liv på en
förtidspension. De skall inte behöva leva med en så otroligt
mycket lägre levnadsstandard än andra i samma ålder, vilket de
många gånger får göra i dag.
Kan man verkligen gå till beslut i riksdagen i vår när man
inte har rett ut förtidspensionernas koppling till hela systemet
och dess finansiering? Jag förstår inte hur man kan gå till
beslut i frågan.
Nils Henrik Schager: Det har med rätta påpekats att den
allmänna ålderspensionen bara kan bedömas kopplad till övriga
delar av socialförsäkringssystemet. Vi har också fått exempel på
viktiga delar av det som kräver beslut.
Något som kanske är lika viktigt men som inte har tagits upp
så tydligt här, även om det har nämnts, är att detta har en
koppling också i en annan ände, där det finns substitut:
avtalslösningarna. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg
att om diskrepanser uppstår i systemet så finns det mycket väl
utvecklade avtalssystem som på ett eller annat sätt förmodligen
kommer att tränga in i lösningarna här. Det är viktigt att
minnas när man skall ta ställning till olika punkter, t.ex.
frågan om den flexibla pensionsåldern.
Jag instämmer med min kollega från LO i att det vore väldigt
olyckligt om man gick in och upphävde rätten att göra kopplingar
till en bestämd pensionsålder i kollektivavtalen, bl.a. därför
att en mängd avtalspensioner också är kopplade till detta.
Jag vill dock bara påpeka att det på det statliga området
finns grupper med mycket speciella arbetsförhållanden i detta
avseende. Det är inte alldeles lätt att utgå från att man kan ha
en individuell rätt att bryta den typen av arbetsorganisation
som ligger kopplad till de avtalade pensionsåldrarna.
Jag skall kommentera premiereserven något. I vårt remissvar
har vi sagt -- och jag tycker nog att diskussionen här i dag
snarast har understrukit relevansen i det påpekandet -- att
premiereserven egentligen är ett något onaturligt inslag i det
obligatoriska fördelningssystemet. Vi tror att behovet bättre
skulle kunna tillgodoses av andra delar av det pensionssystem
som inte bara består av obligatoriska tilläggspensioner utan
också av avtalspensioner och pensionsförsäkringar.
Olov Hertzman: Jag hade begärt ordet för att få kommentera
frågan om övergångsgenerationernas möjligheter att få del av
premiereservsystemet. Vi har gjort uträkningar som presenteras i
en bilaga till vårt yttrande, och det visade sig att man mycket
väl kan avsätta 2 % till premiereservsystemet för nästan alla
årgångar fullt ut, från 1937 och framåt. Det behöver inte alls
vara så begränsat som arbetsgruppen har föreslagit. Det är
alltså tekniska utredningar, som finns bifogade.
Apropå det som sades allra senast kan jag säga att vi väl
snarast vill bryta en lans för premiereservsystemet rent
generellt. Den enkla anledningen till det är något som inte så
många har varit inne på utom arbetsgruppen förstås, nämligen att
premiereservsystemet faktiskt är ett stabilare system. Det
grundar sig på civilrättsliga förpliktelser för arbetsgivaren.
Även om den modell för fördelning som man nu presenterar är
tydligare och säkert mer moraliskt förpliktigande för framtida
politiker, är frågan ändå ytterst beroende av politiska beslut.
Ett icke obetydligt inslag av premiereserv i systemet tror jag
gagnar alla.
Ingrid Skeppstedt: Jag har en fråga till Anna Hedborg
angående delad pensionsrätt. Möjligheten att dela pensionsrätten
mellan makar är i grunden bra, men delningen skall inte göras
fifty-fifty. Förslaget innebär att om mannen delar med sig till
kvinnan, så reduceras den överförda pensionsrätten med 20 %. Om
däremot kvinnan överför pensionsrätt till mannen, så lägger man
på 20 %. Detta förklaras med att kvinnor i genomsnitt lever
mycket längre. I andra sammanhang brukar man dela lika. Det
borde väl gälla här också?
Maud Björnemalm: Jag har en helt annan fråga, men jag
ställer den ändå i detta sammanhang. Den är viktig och gäller
samhällsekonomin. Det finns en grupp som vi inte har talat om i
dag men som också kan komma att ställas utanför
pensionssystemet, nämligen invandrarna. Riksdagen har beslutat
att det krävs 30 intjänandeår eller 40 års bosättning i Sverige
för ålderspension. Det är få invandrare som kommer att kunna
uppfylla de villkoren. Vi vet att möjligheterna för invandrarna
att komma in på arbetsmarknaden för att där tjäna in sina
ATP-poäng är små. Det gäller även under bättre tider än vad vi
har i dag.
Hur skall man klara grundtryggheten för dessa människor? Hur
skall de kunna få en trygg ålderdom?
Utskottet har i och för sig uppmärksammat frågan. Vi har
begärt en utredning av regeringen. I dag är det många gånger
kommunernas socialtjänst som får gå in och trygga pensionen för
invandrarna.
Jag skulle vilja ställa frågan i första hand till
representanterna för Riksförsäkringsverket. Frågan kan inte
heller vara okänd för er, och jag undrar hur ni har tänkt lösa
de här problemen.
Berith Eriksson: Jag har först en fråga till Anna Hedborg.
Den gäller problemet med att orka hänga i på slutet. De som nu
har intjänat full pensionsrätt kan välja att ta ut några dagar i
veckan och samtidigt vara kvar i systemet. Denna flexibilitet
gäller inte för dem som hänger i på slutet, kanske ända upp till
70 år, men som inte har tjänat in full pensionsrätt. Jag vill ha
en förklaring till hur ni har tänkt.
Jag har också en kortfattad fråga till Riksförsäkringsverket
om de ökade administrativa kostnaderna. Vilka beräkningar har
man gjort av de ökade kostnaderna för administration när det
gäller premiereserven, delning av pensionsrätten och
avtrappningsreglerna?
Min nästa fråga riktar sig till Agneta Kruse. Efter det att
det här betänkandet skrevs har medellivslängden ökat enligt SCB.
Man har kommit underfund med att framför allt männen lever
längre. Det medför ett högre delningstal och en lägre
kompensationsnivå. Delningstalet ökar från 14, vilket angavs i
betänkandet, till 14,6. Detta medför 2 % mindre i pension på
garantinivå. Alltfler människor hamnar under garantinivån. Det
belastar statsbudgeten, eftersom pensionen skall vara säkrad.
Även det motsatta förhållandet kan inträffa -- att
pensionskurvan och lönenivåkurvan möts. Jag önskar ett
kortfattat svar på hur ni ser på det här ur samhällsekonomisk
synpunkt.
Bengt Lindqvist: Min fråga gäller administrationen totalt
sett. Vi har nu talat om eventuella motiv. Vi socialdemokrater
tycker att det finns starka motiv för att skjuta på det
definitiva beslutet.
Jag vill fråga representanter för Riksförsäkringsverket och
Försäkringskasseförbundet om det för er över huvud taget är
möjligt att klara av de förändringar som krävs för att ni skall
kunna administrera det här systemet fr.o.m. den 1 januari 1995.
Går det över huvud taget?
Anna Hedborg: Jag besvarar först frågan hur det kan komma
sig att om man överför en krona från en man till en kvinna genom
delad pensionsrätt, så blir kronan bara värd 80 öre. Det kan
tyckas vara tokigt. Men det är en följd av det faktum att
kvinnor lever så mycket längre. Om man inte skulle ha den här
regeln skulle det krävas en omfördelning inom systemet så att de
som står utanför familjen skulle få vara med och betala. De som
inte har någon att dela med skulle med andra ord tvingas delta i
betalningen. Den samlade kostnaden för delningen skulle bli
högre om man inte gjorde en omräkning.
Nu har vi dess bättre fått höra att männen lever allt längre.
Då blir det också mera jämnt. På den punkten får vi hoppas på
utvecklingen. Effekten kan bli en delning krona för krona.
Jag fick också en fråga om vad som gäller för dem som hänger i
på slutet och som inte tycker sig ha möjlighet att gå ner i
tjänst. Ett viktigt skäl till att vi har varit så pass
försäkringsmässiga i det här avseendet är att vi inte skall
behöva lägga oss i hur folk gör. Man skall få välja att göra
precis som man vill. Man får ta ut pension och arbeta i en
proportion som man själv bestämmer. Om man inte har samlat ihop
tillräckligt mycket, har man förstås inte mycket att ta ut. Det
är sant. Men om man fortsätter att arbeta efter 65 års ålder så
händer det ganska mycket med pensionen, även om man skulle gå
ner litet i tid och ta ut en del av pensionen. Det finns en
ganska stor möjlighet att "arbeta in" en högre ålderspension
genom att till en del arbeta efter 65 års ålder.
Några av skälen till den försäkringsmässiga utformningen är
att flexibiliteten inte skall leda till en mycket komplicerad
ordning och till att kostnaderna i systemet ökar. Om man vill
kan man ta ut pension från 61 års ålder och ändå "arbeta in"
ytterligare. Man får då en mycket stor inkomst under ett par år
på bekostnad av en lägre pension senare.
Agneta Kruse: Jag har fått en fråga av Berith Eriksson som
framför allt gällde den ökade livslängden. Det är otvivelaktigt
så att med en ökad livslängd blir pensionsåren dyrare om man
håller fast vid en given pensionsålder. Såvitt jag förstår finns
det ingen väg att komma runt det problemet. Frågan är då vem som
skall betala. Jag anser att Pensionsarbetsgruppens förslag
innebär en ganska elegant lösning på problemet med att vi har en
åldrande befolkning. Lösningen utgörs av beräkningen med
delningstalen. Det löser de flesta problem förknippade med de
befolkningsmässiga förändringar som vi ser framför oss, men det
löser inte alla. Det är helt riktigt att om livslängden ökar
ytterligare jämfört med de antaganden som gjordes i samband med
de första beräkningarna, så kommer det att bli dyrare. Om vi
håller fast vid en given avgiftssats trots att vi vet att
befolkningen kommer att leva längre, så blir pensionsnivån
naturligtvis lägre.
Frågan gäller bl.a. att allt fler människor hamnar på
garantinivån. Om fler människor hamnar på garantinivån så beror
det kanske inte bara på att de lever längre utan också på att vi
inte har tagit hänsyn till tillväxten i våra beräkningar. Faktum
kvarstår: Ökad livslängd betyder att vi måste spara mera till
vår pension, om vi inte tror att någon annan vill betala för
ökningen.
K G Scherman: Jag har uppfattat att jag har fått tre
frågor. Maud Björnemalm ställde en fråga om invandrarnas
situation. Vi var inne på den frågan tidigare. En stor del av
invandrarna får en jämförelsevis mindre förmånlig
pensionssituation, vilket vi också har pekat på i vårt
remissvar. Det hänger samman med det faktum att de flesta
invandrarna inte har några pensionsrättigheter med sig.
Nästa fråga gällde vad vi tycker att man skall göra åt det.
Mitt svar är att jag inte tror att det finns något alternativ
till socialtjänsten. I detta och i andra avseenden i vårt
välfärdssystem är avsikten faktiskt att socialtjänsten skall ta
upp sådana problem som inte kan lösas med generella system. Det
är väl känt varför man valde 40 års bosättning som ett kriterium
i folkpensionen. Det kommer vi inte förbi genom nya utredningar.
Med de regler som gäller i EES-avtalet får man full exporträtt.
Det bedömdes då att vår samhällsekonomi inte klarar av följderna
av att man kan komma hit till Sverige under en kortare period
och sedan åka härifrån med pensionen. Därmed finns det helt
enkelt inget utrymme inom ramen för pensionssystemet. De andra
välfärdssystemen får ta vid. Jag tror som sagt inte att
ytterligare utredningar skulle komma till någon annan slutsats.
Berith Eriksson frågade om vi har räknat på vad
administrationen av delning av pensionsrätt, avtrappningsregler
och premiereserv kostar. Svaret på frågan är nej. I vårt
yttrande handlar elva sidor om administrationen. Dessa sidor
innehåller en uppräkning av de olika administrativa åtgärder,
system och lösningar som vi måste ta fram. Vi har inte hunnit
med att dessutom få fram dem.
Bengt Lindqvists följdfråga gällde om vi kan klara av att
påbörja administrationen den 1 januari 1995. Svaret på den
frågan är nej. Vi har i vårt svar angett att om det bedöms vara
angeläget, vilket vi i och för sig inte rekommenderar, har vi
möjlighet att klara avgiftssidan till den 1 januari 1995 men
inte det övriga. Om jag får, fru ordförande, vill jag lägga till
att jag hoppas att detta konstaterande inte leder till
slutsatsen att man uppfattar att man har fått mera tid för
beredning jämfört med vad Pensionsarbetsgruppen har föreslagit.
De administrativa insatser som vi har räknat upp på elva sidor
låter sig icke pressas ihop på hur kort tid som helst, även om
vi skulle få alla resurser vi pekar på. Om beredningsprocessen
drar ut längre på tiden på besluts- och lagstiftningssidan,
måste man räkna med att man får lägga på ytterligare tid i
förhållande till vad vi har sagt när det gäller genomförandet.
Även om det är att gå litet för långt vill jag i detta
sammanhang göra en kommentar till resonemangen om principbeslut
och vidare beredning kopplat till att man vill samordna. Man får
höra att både det ena och det andra skall samordnas innan man
kan fatta beslut. Jag kommer då att tänka på den Socialpolitiska
samordningsutredningen. Det blev en principproposition, och
sedan blev det inte mer.
Hans Svensson: Jag delar K G Schermans inställning att man
inte kan klara av hela administrationen fr.o.m. den 1 januari
1995. Ur ett medborgarperspektiv innehåller det nya förslaget
många bra detaljer, bl.a. att man skall få årlig information om
sin pension. Det innebär dock inte att man med någon exakthet
kan få besked om vilken pension man skall få i framtiden, men
man får ökad kunskap. Jag tror att det här kommer att leda till
att det kommer att ställas krav på ytterligare, kompletterande
information när individerna blir vana vid denna service. Det
innebär också att vi på kassan bör kunna tillhandahålla
information om kompletterande pensionslösningar.
Över huvud taget bör vi kunna ge individen så bra information
som möjligt så att denne kan styra och fatta beslut inför sin
framtid. Det här är bara en liten detalj av det som finns på de
elva sidor som K G Scherman nämnde. Ur trovärdighetssynpunkt
tror jag att det är viktigt att det nya systemet sätts i sjön på
ett sådant sätt att det fungerar och att det finns ordning och
reda i det. Det nya systemet är inte enklare än det gamla. Det
kommer att ställa större krav på administrationen. Det ställer
krav på ett modernt, bra och effektivt teknikstöd. När ni
politiker gör avvägandena om innehållet i pensionssystemet och
beaktar de höga tal det rör sig om är det viktigt att ni inte
genast tänker i snåla termer på administrationen. Det är viktigt
att man ger administrationen en chans att utveckla och bygga upp
ett effektivt system från början med en hög grad av
funktionalitet. Jag tror att man får igen det i ett längre
perspektiv.
Det finns en stor beredskap och ett engagemang från verket och
kassorna för att fullgöra denna viktiga funktion gentemot
medborgarna. Det gäller också utbetalningssidan men även
informationen, vilken jag tror kommer att bli en nyckelfunktion.
Den 1 januari 1995 lär dock inte allt kunna vara klart.
Ordföranden: Detta utskott har stor respekt för både
verket och kassorna. Vi har ändrat mycket på senare år, och ni
har klarat av det. Ni har stor flexibilitet.
Maud Björnemalm: Min fråga vill jag bolla över till
representanter för Kommunförbundet. K G Scherman sade att det
inte finns något utrymme i pensionssystemet utan att det blir
kommunernas socialtjänst som får träda in. Vi vet redan i dag
att det finns många kommuner vars socialbidragsbudget till stor
del upptas av pensionsutbetalningar till invandrare som inte har
någon annan inkomst. Jag skulle vilja ha en reaktion från
Kommunförbundet.
Anders Mellberg: Fru ordförande! Vi hade frågan uppe när
vi beredde vårt yttrande. Vår bedömning är att pensionssystemet
i sig inte leder till ökade socialbidrag i någon större
utsträckning. Det är väl snarare en fråga som kanske måste tas
upp när man diskuterar bostadsstödet.
Vi har uppmärksammat att i dagens grundskydd finns
avtrappningsregler som ger marginaleffekter som i första hand
kanske riktar sig till den grupp av invandrare som inte har
någon inkomst alls. Vi tycker nog som K G Scherman att vi inte
har råd. Man kanske i stället borde mildra marginaleffekterna
för dem som har låga inkomster i Sverige. Vi har något belyst
avtrappningsreglernas effekt.
Sigge Godin: Jag skulle vilja gå in på frågan när systemet
skall sättas i sjön. Riksförsäkringsverket och
Försäkringskasseförbundet tycker att man kan klara av
avgiftssidan den 1 januari 1995 och resten förmodligen ett år
senare. Jag vill fråga de övriga representanterna här hur ni ser
på möjligheten att avgifterna sätts i sjön ett år tidigare än
systemet som helhet. Man kan inte förneka att det finns en mängd
tekniska komplikationer att utreda innan allt är färdigt och
skall fungera. Utan att binda upp mig för den här lösningen ser
jag en viss poäng i det här. Jag känner en viss oro, precis som
Margareta Persson, för hur det skall bli med förtidspensionerna.
Vi som utreder den frågan skulle hinna komma en bit på väg och
kanske kunna ta hänsyn till den svåra problematiken. Det vore
bra om övriga aktörer, framför allt parterna, hade synpunkter på
förfarandet att man intecknar avgifter innan man har satt ett
system i sjön.
Birgitta Dahl: Jag har en fråga till er som talar om att
man skall sätta avgifterna i sjön före systemet i övrigt. Är det
meningen att man skall kunna justera avgiftssystemet med tiden?
Är det så att man vill komma i gång men att man sedan kan
tvingas ändra både volymen och fördelningen mellan
socialförsäkringsavgift och egenavgift? Hur skall man annars
hantera problemet med att man inte vet hur hela systemet kommer
att se ut?
Liselotte Wågö: Fru ordförande! Dess värre har Tore Lidbom
avvikit, och jag ville ställa min fråga direkt till honom. Jag
avstår därför från den fråga jag hade tänkt ställa om LO:s
inställning till förtidspensioner.
K G Scherman: Ordningen att börja med avgifterna är
ingenting som vi rekommenderar. Det har jag sagt tidigare, och
jag upprepar det igen. Det framgår också av vårt yttrande. Vi
tycker att det är en fördel om människor får veta vad de
betalar för innan man börjar ta in pengar. Vi har sagt att man
kan göra så här rent tekniskt. Det innebär dock att man måste ta
ställning till om man vill ha en egenavgift. Det är uppenbart
att vi kan klara av att höja arbetsgivaravgifterna till den 1
januari 1995. Det klarar vi av på mycket kortare tid. Det
handlar här om egenavgiften. Förutsättningen för att det skall
vara möjligt att bryta ut avgiftssystemet är att man tagit
ställning till att man vill ha egenavgifter. I annat fall är det
inte meningsfullt.
Jan Erik Nyberg: Det är väl egentligen självklart att man
skall veta vad man betalar för. Det är en litet konstig tanke
att man först skall fastställa avgifterna och sedan fatta beslut
om systemet. Från TCO menar vi, vilket framgår av vårt
remissyttrande, att för att man skall få kontroll över
kostnaderna i samtliga system behöver man inte främst en
helhetslösning -- det klarar man nog inte av -- utan en
helhetsbedömning av sambanden. Därför kan vi inte riktigt förstå
varför det är så bråttom med att fatta ett principbeslut redan i
vår. Om kompromissen är så skör att den inte håller över
valrörelsen kanske det är bättre att den spricker. Det gäller
ett system som behöver hålla i 30, 40 eller 50 år framåt i
tiden, och då måste det finnas en stor enighet bakom.
Det finns risk med den bristande flexibiliteten neråt. Den
ligger i att man kan lösa problemet på det sätt som Margareta
Persson var orolig för, nämligen genom att brutalisera
förtidspensioneringen och t.ex. sänka ersättningsnivån i stället
för att underlätta en successiv avtrappning. Vi har lagt fram
ett förslag till ett delpensionssystem med en bättre
kostnadskontroll än det nuvarande systemet. Det system vi
föreslår skall inte heller få de effekter i form av att man
kanske rent av får bättre ålderspension om man tar delpension
som det nuvarande systemet har. Det finns all anledning att
återigen understryka att delpension, förtidspension och
ålderspension är kommunicerande kärl. Om man täpper till
möjligheten att successivt trappa av, får man ett ökat tryck på
förtidspensioneringen. Det kan man lösa genom att låta
förtidspensioneringen svälla, men då får man ett stort
kostnadsproblem. Man kan också brutalisera och försämra
villkoren i förtidspensioneringen. Då får man ett socialt
problem, inte minst för handikappgrupper m.fl.
Vår slutsats blir att man bör försöka göra en helhetsbedömning
och sedan fatta ett väl avvägt principbeslut, som indikerar hur
man skall lösa alla frågor. Sedan kan man kanske lösa problemen
i de olika delarna var för sig.
Olov Hertzman: Jag vill göra en del kortfattade
kommentarer. Vi har gjort beräkningar av huruvida systemet skall
kunna sättas i sjön redan den 1 januari 1995. Det kan dock
uppenbarligen inte ske i alla delar, men fonderingen till
premiereservsystemet kan i varje fall ske från den dagen utan
några problem. Det finns färdiga metoder för det.
Vi har naturligtvis förståelse för Riksförsäkringsverkets
lista över åtgärder som måste vidtas innan en så stor reform kan
träda i kraft. Vi har här förslag till förenklingar i flera
avseenden. Det skall vi dock återkomma till i annat sammanhang.
Anders Lönnberg: Fru ordförande! Det är bra med ett
europeiskt samarbete på många sätt. Som svar på Sigge Godins
fråga tycker jag dock inte att Sverige skall börja tillämpa
italienska utredningsmodeller, dvs. att man först fattar ett
beslut och sedan tillsätter en utredning för att se om beslutet
också går att genomföra. Det har man redan gjort i ett fall
beträffande arbetslöshetsförsäkringen. Man har fattat beslut om
en avgift. Nu vet man inte riktigt om den går att använda på det
här sättet och om man kan genomföra den. Det är faktiskt en form
av europeiskt samarbete som vi inte tycker om.
Ordföranden: Tack för detta goda råd till utskottet.
Jan Herin: Det är kanske något överraskande att höra att
det inte går att fatta ett beslut om ett system som kan börja
fungera den 1 januari 1995. Ur näringslivets synpunkt är det
mycket olyckligt om man nu inte skulle kunna fatta ett beslut om
ett nytt pensionssystem, vilket man har utrett under så många
år. I synnerhet nu när man har fått en bred politisk uppgörelse
skulle det skapa trovärdighet i svensk ekonomi om man kunde
fatta ett beslut. Men om det finns praktiska problem, så är det
så.
Det ter sig något konstigt att fatta beslut om avgifterna
innan man har bestämt sig för vad man skall använda dem till --
i synnerhet som vitsen är att det skall bli en koppling mellan
avgifter och förmåner. På något sätt måste man hålla ihop dessa
två begrepp. Helst skulle vi se att man försökte gå igenom de
olika delarna. Det har här nämnts att fonderingen skulle kunna
starta. Det kanske finns andra delar som man också skulle kunna
pressa fram och hitta en praktisk lösning för. Det är olyckligt
om "administratörerna" blir de bromsklossar som fäller systemet.
Jag tror att kostnaderna för svensk samhällsekonomi därigenom
kan bli mycket stora.
K G Scherman: Jag vill verkligen stryka under vad Jan
Herin sade om vilket värde det skulle ha för vårt samhälle att
få ett beslut om ett nytt pensionssystem som en bred majoritet
står bakom. Det kommer att ha mycket stor betydelse för hela
samhället och för pensionssystemet. Jag talar nu inte om att jag
allmänt tycker att det är bra med politisk enighet. För att ett
socialförsäkringssystem skall fungera på lång sikt har det ett
värde i sig att det finns en bred enighet bakom. Jag tror att
det även skulle få betydelse för lösandet av de kortsiktiga
ekonomiska problemen i vårt land. I det sammanhanget är det
viktigt med ett rejält beslut, där man kan förstå vad det
innehåller och där man kan se att det finns en bred majoritet
bakom.
Jag är litet ledsen om Jan Herin rörde till det när han sade
att om vi inte kan administrera systemet från den 1 januari
1995, så skulle det innebära en olägenhet för systemets
trovärdighetsskapande effekter. Det trovärdighetsskapande är att
man får detta besked och inte att man sätter i gång det hela den
1 januari 1995 eller den 1 januari 1996.
Pontus Wiklund: Jag vill först ge en kommentar till
Margareta Persson. Hon är en av dem som har beklagat detta att
förtidspensionerna inte är färdiga beträffande regler och
framtida finansiering innan vi fattar beslut om
ålderspensionssystemet. Som Margareta Persson säkert vet,
arbetar redan Sjuk- och arbetsskadeberedningen med de här
frågorna.
Om jag förstod Margareta Persson rätt, var hon inne på att man
borde ta speciell hänsyn till förvärvsoförmåga, dvs. medfödd
oförmåga att försörja sig och kanske också tidiga olycksfall
osv. Jag tycker att det är tankar som skall tas upp i Sjuk- och
arbetsskadeberedningen. Som har sagts här, är andra
förtidspensioner ofta förenade med att man har kvar en viss
arbetsförmåga, kanske i ett annat yrke -- det kanske kan kallas
yrkesoförmåga.
Jag har en fråga, och det gäller frivilliga inbetalningar till
pensionssystemet. Det är många som har önskat att det skulle
finnas möjlighet till frivilliga tilläggsinbetalningar till det
föreslagna reformerade pensionssystemets premiereservdel.
Problemet är, eftersom ett allmänt pensionssystem inte kan eller
vill skilja på mäns och kvinnors genomsnittliga livslängd, att
det skulle bli en omöjlig konkurrenssituation gentemot privata
pensionsförsäkringar på grund av könssegregering. Därför har
bl.a. PRO föreslagit att det i stället åter skulle ges möjlighet
att nyteckna försäkringar i Riksförsäkringsverkets frivilliga
pensionsförsäkring, som tydligen var uppskattad. Nu är det en
fråga som många ställer: Kan den försäkringen återupplivas?
Karin Israelsson: I mitt parti lägger vi också stor vikt
vid att detta beslut fattas så snart som möjligt och att det som
sedan behöver utredas får utredas i särskild ordning.
Agneta Kruse sade att övergångsreglerna är kraftigt
underfinansierade, men hon hade inte möjlighet att utveckla det
hela. Det vore bra om vi kunde få några ord på vägen.
Sedan vänder jag mig till Riksförsäkringsverket. Jag har läst
länsrätternas yttrande, och de förväntar sig mängder av
överklaganden mot den årligt utdelade informationen om hur pass
hög pension man kan förvänta sig i framtiden. Kommer det i dag
in massor av överklaganden mot de intjänandebesked som ges när
man fyller 50 år, så att människor ifrågasätter de besked som de
får från Riksförsäkringsverket? För mig verkar det nästan som om
det är en obefogad oro från länsrätternas sida.
Margareta Persson: Vi håller egentligen med om vad Karin
Israelsson säger, dvs. att man i särskild ordning kan utreda
alla de speciella regler m.m. som man måste se på när det gäller
förtidspensionerna. Det kan ta ett tag. Det är någonting som
Sjuk- och arbetsskadeberedningen kan göra.
Vi har gjort invändningar och sagt att man måste se på
finansieringen innan man går till beslut. Reglerna kan man ta
upp senare. Annars blir det en omöjlig uppgift för den som är
ansvarig för rikets finanser, när man plötsligt står där med
förtidspensionerna helt ofinansierade. Det är det som vi har
pekat på och som vi tycker att man skall se över innan man
fattar beslut. Reglerna kan behandlas i nästa utredning.
K G Scherman: Pontus Wiklund frågade om det är möjligt att
återuppliva den frivilliga pensionsförsäkringen. Svaret är ja.
Den går att återuppliva, och det gör vi gärna.
Den andra frågan gällde risken för överklagande mot den
information som vi skulle ge årligen. Som Karin Israelsson också
sade, ger vi redan i dag den typen av information till
människor. Det har inte kommit in några mera allmänna klagomål
eller överklaganden mot den informationen. Jag måste erkänna att
jag inte kände till att länsrätterna hade skrivit detta i sitt
yttrande. Det är i och för sig en intressant tanke, därför att
kopplingen mellan information och myndighetsutövning har
uppmärksammats ibland. Men vi har inte diskuterat det eller sett
det som något problem. Den information som vi redan i dag
skickar ut har alltså inte lett till den typen av problem.
Jan Herin: När det nu anförs skäl för att försena det
hela, vill jag bara säga att näringslivet har all beredskap för
att ställa upp, så att det här genomförs. Det är oerhört viktigt
för svenskt näringsliv att vi får ett robust och hållbart
pensionssystem.
Jag vet inte om frågan om växling kommer upp senare, men det
har varit en viktig punkt i debatten att näringslivet anser att
egenavgifter är bra. Det är för övrigt en metod som tillämpas
nere i Europa, att individen själv står för en del av
betalningen och gör kostnaden synlig inom pensionssystemet. Vi
ställer fullt och fast upp på en växling från arbetsgivaravgift
till egenavgift, förutsatt att det är kostnadsneutralt både för
företaget och för individen. Företaget betalar hellre lön än
arbetsgivaravgift. Det skall inte falla på att näringslivet inte
ställer upp på att växla arbetsgivaravgift till egenavgift, via
en höjd lön. Det vill jag säga här innan hearingen är slut. Jag
kan gå in mera i detalj på hur det kan ske. Vi har i vårt
remissvar visat hur det här kan verkställas på ett avtalsområde.
Agneta Kruse: Jag uppfattar reformförslaget som
långsiktigt stabilt när det väl är i full funktion. Det är ett
robust, stabilt och bra system, som kan fungera i princip i alla
väder, vid låg tillväxt och vid hög tillväxt samt vid olika
förändringar i befolkningsutvecklingen.
Vad som eventuellt är ett litet bekymmer i marginalen, och
kanske allvarligare än så, är de generösa övergångsreglerna. Det
finns ett antal inslag häri som handlar om att vara mycket
försiktig och att inte riskera att någon grupp skulle kunna
förlora på detta. Det sägs att pensionen skall beräknas på två
olika sätt för ett stort antal grupper och att man väljer det
som är mest förmånligt. Man skall räkna på det gamla och på det
nya sättet och ta det som är mest förmånligt.
Om jag har läst rätt, skall man också få tillgodoräkna sig
retroaktiva barnår. Ni får gärna rätta mig om jag har fel. Jag
har svårt att se varför det beslut som jag fattade för ett
tjugotal år sedan om att skaffa barn skall ge mig pensionsrätt
nu. Det är en massa kostnader inbyggda i systemet som blir dyra.
Vad det handlar om är ju faktiskt att vi i dagens system
förväntar oss att kommande generationer skall betala oerhört
mycket. Vi får kanske vara beredda på att vi med ett ändrat
system tvingas inse att löftena i det gamla systemet var för
generösa, på kommande generationers bekostnad. Det är där vi
befinner oss i dag. Vi som är ganska nära pensionsåldern måste
förstå att vi själva faktiskt kan få skära ner litet grand, om
tillväxten inte blir så hög att vi får en högre pension den
vägen.
Ordföranden: Jag har fått en lapp där det står att folk
har ringt och sagt att vi inte har tagit upp
övergångsbestämmelserna ordentligt. Det kan nog vara sant. Vi
har nämnt dem i ett flertal fall, och Agneta Kruse tog upp dem
nyss. Det är bara så att vår tid är ute, som det heter.
Detta är ingalunda den sista diskussionen i det här ärendet,
utan det är en början. Nu kommer utskottet att ha interna
utskottsutfrågningar, och flera av er kommer att bli kallade för
att vi skall få ställa speciella frågor. Det är en väldigt stor
materia.
Vi har inte kunnat få svar på alla frågor. Det kanske tyvärr
är så att frågetecknen är ännu kraftigare markerade på vissa
områden, men det är precis som det skall vara innan man fattar
ett beslut.
Jag vill sluta med ett varmt tack till er alla som har ställt
upp för att svara på alla frågor, ett tack till mina kolleger
som har haft så många frågor att ställa, och ett tack till
massmedierna, inte minst TV 2, som har låtit denna utfrågning
gå ut som information till hela svenska folket. Det märks att
det har gått fram, eftersom vi har fått både fax och brev.
Jag vill också rikta ett varmt tack till utskottskansliet,
till våra stenografer, som kommer att föreviga utfrågningen åt
oss i utskottet, inte minst till säkerhetstjänsten, som har
funnits beskyddande bakom oss, och slutligen till mitt
presidium, som har hjälpt mig att ta reda på vilka som har
begärt ordet.
Jag hoppas att ingen går härifrån och är alltför sur för att
han eller hon inte har fått komma till tals. Vi har fått oerhört
mycket viktig information, och därför tackar vi er varmt
allesammans. Därmed är överläggningen avslutad.
Deltagare i socialförsäkringsutskottets utfrågning om
förslaget till nytt pensionssystem den 19 april 1994
Bilaga 5
Riksförsäkringsverket
K G Scherman
Arne Paulsson
Ed Palmer
Statens arbetsgivarverk
Nils Henrik Schager
Iréne Nilsson-Carlsson
Försäkringkasseförbundet
Kenth Skårvik
Hans Svensson
Göran Geiryd
Svenska kommunförbundet
Markus Gustafsson
Anders Mellberg