Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition
1993/94:205 med förslag om finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Enligt
förslaget skall en allmän försäkringskassa, ett landsting och en
kommun kunna komma överens om att föra samman ekonomiska
resurser för berörda sektorers verksamhet till en gemensam s.k.
finansiell ram. Försöksverksamhet får inledas efter medgivande
av regeringen samt börja tidigast den 1 juli 1994 och avslutas
senast den 31 december 1997. Antalet försök begränsas till fem.
Utskottet tillstyrker propositionen. Samtidigt uttalar
utskottet med anledning av en motion (s) att utskottet gärna ser
att en försöksverksamhet kommer till stånd som även omfattar
arbetsförmedlingen.
I motionen läggs fram förslag till ett vidareutvecklat och
bredare program för förebyggande och rehabiliterande insatser.
Utskottet instämmer i flertalet av de frågor som tas upp i
motionen. Enligt utskottets bedömning behövs ett klargörande av
arbetsgivarens rehabiliteringsansvar, och utskottet anser att
regeringen bör låta utreda denna fråga och snarast återkomma med
förslag i den mån lagstiftningsåtgärder erfordras. Ett
tillkännagivande härom föreslås. Utskottet uttalar i övrigt
bl.a. att motionärernas förslag om ett beting för
försäkringskassorna att under ett budgetår rehabilitera ett
visst antal personer är värt att ta vara på. Utskottet
förutsätter att frågan om en mer aktiv rehabiliteringsstrategi
för försäkringskassorna övervägs i samband med behandlingen av
Riksförsäkringsverkets fördjupade anslagsframställning. Vidare
skulle det enligt utskottets mening vara mycket värdefullt om
regeringen utformade ett samlat program för förebyggande och
rehabiliterande insatser, och utskottet föreslår ett
tillkännagivande härom.
I betänkandet behandlas även några motioner från den allmänna
motionstiden om rehabilitering m.m.
Propositionen
I proposition 1993/94:205 har regeringen (Socialdepartementet)
föreslagit att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om lokal
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst,
2. godkänner de riktlinjer för sådan lokal försöksverksamhet
med finansiell samordning som regeringen förordar (avsnitt 6),
3. medger att femte huvudtitelns anslag Bidrag till
sjukpenning och rehabilitering samt medel beräknade på
statsbudgetens inkomstsida vad avser sjukförsäkringen får
disponeras för de utgifter i samband med försöksverksamheten som
regeringen förordar (avsnitt 8),
4. medger att femte huvudtitelns anslag Allmänna
försäkringskassor får disponeras för de utgifter i samband med
försöksverksamheten som regeringen förordar (avsnitt 8).
Lagförslaget återfinns som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:205
1993/94:Sf38 av Jan Fransson m.fl. (s, m, fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det planerade hälsoarbetet i södra
Skaraborg bör ingå i utvärderingen av den finansiella
samordningen.
1993/94:Sf39 av Birgitta Dahl m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att den snarast återkommer till
riksdagen med ett samlat förslag till förebyggande och
rehabiliterande åtgärder i enlighet med vad i motionen anförts.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:Sf214 av Rinaldo Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behov av att medel överförs från passiva till aktiva åtgärder
för handikappade.
1993/94:Sf224 av Ingrid Andersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökat samarbete mellan försäkringskassa och
landsting.
1993/94:Sf238 av Marianne Jönsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att möjlighet ges att inom ramen för
rehabilitering vid behov inrymma längre perioder av social
rehabilitering vid folkhögskola,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ettårsgränsen för
rehabiliteringsinsatsen slopas för hjärnskadade och andra med
svåra funktionshinder.
1993/94:Sf256 av Kristina Svensson och Lisbeth Staaf-Igelström
(s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjlighet att inom ramen för
rehabilitering inrymma längre perioder av social rehabilitering
vid folkhögskola,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ettårsgränsen för
rehabiliteringsinsatsen slopas för hjärnskadade och andra med
svåra funktionshinder.
1993/94:Sf257 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning av resurserna inom
sjukvården och sjukförsäkringssystemet,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Västsverige får
utgöra försöksområde för en samordning av resurserna inom
sjukvården och sjukförsäkringssystemet.
1993/94:A452 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försäkringskassornas
rehabiliteringsarbete för kvinnor.
Motion väckt med anledning av proposition 1993/94:220
1993/94:A40 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om redovisning av särskilda åtgärder för
att minska kvinnors ohälsotal och öka rehabiliteringsinsatserna
för kvinnor.
Yttrande från socialutskottet
Socialutskottet har den 26 april 1994 avgivit yttrande i
ärendet (1993/94:SoU4y). Yttrandet har fogats till betänkandet
som bilaga 2.
Utskottet
Finansiell samordning
Bakgrund
Lokal försöksverksamhet pågår under åren 1993--1995 med
finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso- och
sjukvård, de s.k. Finsamförsöken (prop. 1991/92:105, bet.
1991/92:SfU17). Syftet med försöken är att sammanföra resurser
från de båda områdena och därigenom skapa incitament för
samordnade bedömningar och åtgärder som bidrar till förbättrad
hälsa och minskad belastning på samhällsekonomin. Uppföljning av
försöken, som handhas gemensamt av Riksförsäkringsverket och
Socialstyrelsen, skall ske löpande.
I proposition 1991/92:105 aviserades att fortsatta
diskussioner skulle föras med berörda intressenter med
inriktning på att möjliggöra någon form av finansiell samordning
där även socialtjänsten ingick.
Riksdagen har härefter på förslag av utskottet i betänkande
1993/94:SfU4 givit regeringen till känna att en
försöksverksamhet med samordning av resurser för
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst även bör
omfatta rehabilitering av missbrukare.
Propositionen
Regeringen lägger nu fram förslag till lokal försöksverksamhet
med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och
sjukvård och socialtjänst. Enligt förslaget skall en allmän
försäkringskassa, ett landsting och en kommun kunna komma
överens om att föra samman ekonomiska resurser för berörda
sektorers verksamhet till en gemensam s.k. finansiell ram.
I den finansiella ramen kan ingå medel för sådana kostnader
som är hänförliga till försöksperioden och som avser
l. hälso- och sjukvård,
2. sjukreseersättning,
3. verksamhet enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall samt verksamhet
som i annat fall enligt lag skall handhas av socialnämnd och
inte omfattas av 1, samt
4. sjukpenning och rehabiliteringsersättning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring och sjukpenning enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring samt medel avsedda för den
allmänna försäkringskassans köp av yrkesinriktade
rehabiliteringstjänster.
Även beräknade kostnader för administrationen av de
verksamheter som skall ingå kan föras till den finansiella
ramen.
Den som ansvarar för försöksverksamheten ansvarar också för
kostnaderna för de delar av berörda sektorer som skall ingå i
försöksverksamheten. Vilka områden som skall ingå i
försöksverksamheten föreslås parterna själva få komma överens om
inom en angiven ram.
Försöksverksamheten skall i första hand handhas av en från
parterna fristående organisation. Denna kan vara ett av
landstinget och kommunen bildat kommunalförbund som träffar
avtal om samverkan med den i försöket medverkande
försäkringskassan. Ett annat alternativ är ett för alla i
försöket ingående parter gemensamt fristående ledningsorgan, en
ny organisation kallad beställarförbund. Under vissa
förutsättningar föreslås också den kommun som deltar i
försöksverksamheten få handha ledningen av verksamheten.
Ledningsorganet skall, inom ramen för gällande lagstiftning
och utifrån ett befolkningsansvar, ha den övergripande uppgiften
att besluta om mål och riktlinjer för de i försöket ingående
verksamheterna samt planera, prioritera, upphandla och
finansiera dessa. Uppgifter och beslut som direkt berör enskilda
skall ligga kvar hos resp. huvudman.
Ärenden om medgivande till försöksverksamhet skall beredas
under medverkan av Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket som
också föreslås svara för övrig central administration av
försöksverksamheten.
De resurser resp. parter skall tillföra ett försök skall
enligt förslaget fastställas av parterna efter samråd med
Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket. Detsamma gäller
fördelning av över- och underskott. I samband med att regeringen
ger medgivande till att bedriva försöksverksamhet godkänner
regeringen dessa förutsättningar.
Försäkringskassans andel av över- och underskott föreslås
fördelas mellan staten och försäkringskassan. Försäkringskassans
andel skall enbart avse den del som kan hänföras till
förvaltning och högst ett belopp motsvarande 10 % av de avsatta
medlen från anslaget Allmänna försäkringskassor.
Försök med lokal finansiell samordning mellan de tre
sektorerna skall enligt förslaget få inledas efter medgivande av
regeringen samt börja tidigast den 1 juli 1994 och avslutas
senast den 31 december 1997. Antalet försök begränsas till fem.
Uppföljning och utvärdering av försöksverksamheten bör göras
både på central och lokal nivå. Socialstyrelsen och
Riksförsäkringsverket bör i samarbete svara dels för
uppföljningen och utvärderingen på central nivå, dels för
samordning av de utvärderingar som bör ske lokalt i olika
försök. Huvudmännen för försöken bör dock svara för
genomförandet av den lokala utvärderingen. Uppföljningen bör ske
löpande, och en slutlig utvärdering bör vara färdigställd senast
den 1 juni 1998.
Kostnader för sjukbidrag, förtidspensioner och
arbetsskadelivräntor får inte ingå i den finansiella ramen. Vid
beräkning av det ekonomiska utvärderingsresultatet skall man
däremot ta hänsyn till ökningar eller minskningar i fråga om
nybeviljade sjukbidrag, förtidspensioner och
arbetsskadelivräntor.
I propositionen läggs fram förslag till lagreglering av
försöksverksamheterna. Vidare begärs godkännande av de förordade
riktlinjerna för försöksverksamheten vad gäller fastställande av
den finansiella ramen m.m. Slutligen begärs att riksdagen medger
att anslaget Bidrag till sjukpenning och rehabilitering och
medel beräknade på statsbudgetens inkomstsida vad avser
sjukförsäkringen samt anslaget Allmänna försäkringskassor får
disponeras för de utgifter i samband med försöksverksamheten som
regeringen förordar.
Motioner
I motion Sf39 (delvis) av Birgitta Dahl m.fl. (s) anförs att
propositionen kan ses som ett andra steg i en utveckling mot en
effektivare användning av de resurser som står till buds när det
gäller förebyggande arbete och rehabilitering. Motionärerna
anser att man snarast bör gå vidare till ett tredje steg i den
utveckling som påbörjats, och i motionen läggs fram förslag till
ett vidareutvecklat och bredare program för förebyggande och
rehabiliterande insatser. Som en del i programmet (punkt 1)
föreslås en utvidgad försöksverksamhet med samarbete mellan
olika huvudmän. I motionen anges att arbetsmarknadsmyndigheterna
och parterna har en mycket betydelsefull roll att spela i
arbetet med att förbättra samhällets insatser när det gäller
förebyggande arbete och rehabilitering. Motionärerna föreslår
därför att en försöksverksamhet med samarbete mellan
försäkringskassa, hälso- och sjukvård, socialtjänst och
arbetsförmedling inleds, och regeringen bör snarast möjligt
återkomma till riksdagen med förslag om en sådan utvidgad
försöksverksamhet.
I motion Sf38 redogör Jan Fransson m.fl. (s, m, fp) för ett
samarbete som planeras i södra Skaraborgs län. Det är ett arbete
för hälsa där fyra kommuner tillsammans med arbetsförmedlingarna
och försäkringskassorna i området ingår. Vidare skall
studieförbund och andra folkrörelser medverka. Verksamheten tar
sikte på arbetslösa, arbetshandikappade, långtidssjuka m.fl.
Samverkan kan ske inom gällande lagstiftning, men avvikelser kan
behöva göras från reglerna för stöd till de enskilda deltagande
personerna. Verksamheten kommer att följas och utvärderas av
Statens institut för psykosocial miljömedicin vid Karolinska
institutet. Enligt motionärerna kan det vara lämpligt att detta
samarbete ingår i den utvärdering som skall göras av den i
propositionen föreslagna försöksverksamheten, och motionärerna
begär ett tillkännagivande härom.
Socialutskottet
Socialutskottet anför i sitt yttrande att utskottet ser mycket
positivt på en ökad samverkan och samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst, och
utskottet tillstyrker lagförslaget och riktlinjerna för
försöksverksamheten. Utskottet framhåller samtidigt att
försöksverksamheten inte får utformas så att tillgången på vård,
rehabilitering, omsorg och socialt stöd för befolkningen i
övrigt minskar till följd av att försöksverksamheten inriktas
mot vissa målgrupper. Det är enligt socialutskottet därför
viktigt att konsekvenserna för dem som inte tillhör de primära
målgrupperna för försöken noga följs. Eftersom utgångspunkterna
för försöket med den finansiella samordningen är att förbättra
situationen för den enskilde individen och att åstadkomma en
effektivare användning av parternas tillgängliga resurser är
det, som också betonas i propositionen, viktigt att följa och
utvärdera både effekterna för den enskilde individen och det
ekonomiska utfallet.
Socialutskottet ser också positivt på det samarbete som
planeras i södra Skaraborg och som redovisas i motion Sf38.
Detta samarbete liksom annan försöksverksamhet bör enligt
socialutskottet utvärderas. Något tillkännagivande till
regeringen med anledning av motionen behövs dock inte.
Socialförsäkringsutskottets bedömning
Socialförsäkringsutskottet ser liksom socialutskottet mycket
positivt på en ökad samverkan och samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst.
Utskottet instämmer också i vad socialutskottet i övrigt anfört
om regeringens förslag.
I den finansiella ramen kan enligt propositionen ingå medel
för vissa angivna verksamheter. Några av remissinstanserna har
föreslagit att även andra ersättningsformer skall kunna ingå i
den ekonomiska ramen. Beträffande frågan om medel för
assistansersättning skall kunna omfattas anför regeringen att
assistansersättning är en relativt ny ersättningsform. Därmed
kan kostnaderna vara svåra att förutsäga. Enligt regeringen är
det viktigt att den finansiella ramen kan förutsägas med så stor
säkerhet som möjligt för att man skall kunna beräkna resultatet
av ett försök. Assistansersättning bör därför inte ingå i
försöksverksamheten.
Svenska kommunförbundet har i en skrivelse till utskottet den
5 maj 1994 anfört att det är mycket angeläget att den nya lagen
om försöksverksamhet öppnar möjligheter för de lokala parterna
att även ta med verksamhet enligt lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade och lagen om assistansersättning.
Motiven för detta är att samordningsproblem mellan
försäkringskassa och kommun uppkommit på många håll i landet.
Förbundet anser att man fr.o.m. år 1995 kan använda kostnaderna
för år 1994 som underlag för att bestämma den finansiella ramen.
Utskottet delar regeringens uppfattning och anser att
kostnader för assistansersättning inte nu skall ingå i den
finansiella ramen.
Under remissbehandlingen uttalades åsikter om att
försöksverksamheten även bör omfatta
arbetsförmedlingen/länsarbetsnämnden. Regeringen bedömde dock
att några ytterligare parter nu inte bör ingå i en finansiell
samordning av den art som föreslagits.
Utskottet delar denna uppfattning. I motion Sf39 föreslås
emellertid att som ett nästa steg bör inledas en
försöksverksamhet med samarbete mellan försäkringskassa, hälso-
och sjukvård, socialtjänst och arbetsförmedling. Enligt
utskottet har arbetsmarknadsmyndigheterna en viktig roll i
samarbetet med de övriga sektorerna, och stora fördelar måste
kunna vinnas med helhetsbedömningar där även medel för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder ingår. Utskottet ser därför
gärna att en sådan försöksverksamhet kommer till stånd.
Riksförsäkringsverket har i sin fördjupade
anslagsframställning för budgetåren 1995/96--1997/98 angivit att
en försöksverksamhet med gemensamt planerade insatser av
yrkesinspektion, försäkringskassa och
arbetsförmedling/länsarbetsnämnd mot ett begränsat antal
arbetsplatser kan vara värd att pröva. Som underlag för
planeringen, där allt efter förutsättningarna även
Arbetslivsfonden, sjukvård/primärvård m.fl. skall kunna delta,
bör utnyttjas myndigheternas sammanlagda kännedom om
arbetsplatsförhållanden, arbetsskaderisker, sjukskrivnings- samt
avgångs- och nyrekryteringsmönster. I anslagsframställningen
anges att utformningen av en sådan samverkan för närvarande
diskuteras med Socialstyrelsen, Arbetslivsfonden,
Arbetsmarknadsverket och Arbetarskyddsstyrelsen.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något
ytterligare uttalande i frågan inte är påkallat. Motion Sf39 får
anses tillgodosedd i denna del.
Hälsoarbetet i Skaraborgs län skall även omfatta
arbetsförmedlingarna, och den utvärdering av verksamheten som
skall göras av Institutet för psykosocial miljömedicin kan bli
av stort värde. I likhet med vad socialutskottet anfört behövs
inte något tillkännagivande med anledning av motion Sf38.
Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört tillstyrker
utskottet propositionen i dess helhet.
Finansiell samordning i övrigt
Motioner
I motion Sf257 hänvisar Ingegerd Sahlström m.fl. (s) bl.a.
till att Prioriteringsutredningen i sitt delbetänkande Vårdens
svåra val anser att en ytterligare samordning av resurserna för
sjukvård och sjukförsäkring bör kunna förkorta
sjukskrivningstiderna och minska användningen av sjukbidrag och
förtidspensioner. Motionärerna uppger att samarbetet mellan de
västsvenska sjukvårdshuvudmännen har intensifierats under senare
år. T.ex. gäller fr.o.m. år 1991 en överenskommelse om "gränslös
sjukvård" för Västsveriges invånare. Motionärerna anser att en
försöksverksamhet med samordning av resurserna inom sjukvården
och de medel som finns i sjukförsäkringssystemet är motiverad
(yrkande 1), och motionärerna föreslår att Västsverige som
helhet får ingå i ett sådant försök (yrkande 2).
I motion Sf224 anför Ingrid Andersson m.fl. (s) att
försäkringskassorna i resp. län själva i samråd med
sjukvårdshuvudmännen bör besluta om omfattningen och
inriktningen av samarbetet inom ramen för de s.k. Dagmarmedlen,
förutsatt att det bedöms vara samhällsekonomiskt lönsamt.
Motionärerna anser att systemet med i förväg fastställda belopp
utgör ett hinder för att på bästa sätt använda de ekonomiska
resurserna.
Rinaldo Karlsson (s) begär i motion Sf214 ett tillkännagivande
om att medel behöver överföras från passiva bidrag till aktiva
anställningsstödjande åtgärder för handikappade. Enligt
motionären skulle förslagsvis en skälig andel av de medel som
sparas på t.ex. sjukbidrag kunna överföras till
arbetsmarknadspolitiska handikappmedel i samband med en övergång
till anställning. Alternativt skulle den enskildes
sjukbidrag/förtidspension kunna överföras till företagsstöd av
lönebidragsmodell.
Utskottets bedömning
I motion Sf257 föreslås en ytterligare försöksverksamhet med
samordning av resurserna inom sjukvården och sjukförsäkringen.
Utskottet finner inte skäl att nu föreslå någon sådan
försöksverksamhet utan anser att resultatet av Finsamförsöken,
som skall pågå till slutet av nästa år, bör avvaktas. Utskottet
avstyrker därför motionen. Utskottet vill tillägga att en
utvärdering pågår av Finsamförsöken såvitt avser år 1993, och
resultatet av denna utvärdering torde komma att redovisas till
hösten 1994.
Inom ramen för den årliga överenskommelsen mellan regeringen
och företrädare för sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar
till sjukvårdshuvudmännen m.m. har under senare år avdelats
särskilda medel för rehabiliterings- och behandlingsinsatser
inom hälso- och sjukvården. Medlen fördelas på de olika
försäkringskassorna efter en särskild fördelningsmodell som är
baserad på det s.k. ohälsotalet och invånarantalet. Medlen
utbetalas av försäkringskassan efter det att en överenskommelse
träffats mellan kassan och huvudmannen om medlens användning.
I överenskommelsen för år 1994 angavs att, mot bakgrund av de
positiva resultat som framkommit vid en uppföljning och
utvärdering av medlens användning för år 1991, parterna bedömde
det vara angeläget att fortsätta med denna ersättningsform även
under år 1994. Beloppet höjdes därför till högst 510 miljoner
kronor för år 1994.
Utskottet anser att frågan om en avgränsning av medel för
ifrågavarande ändamål i första hand får avgöras av regeringen
efter förhandlingar med Landstingsförbundet. Möjligheterna till
ett friare resursutnyttjande av sjukförsäkringsmedel får i
övrigt anstå i avvaktan på resultaten av de olika
försöksverksamheterna. Något uttalande från riksdagens sida med
anledning av motion Sf224 bör således inte göras.
Vad härefter gäller förslagen i motion Sf214 vill utskottet
framhålla att det i enlighet med den s.k. arbetslinjen under
senare tid fattats beslut som syftat till att överföra medel
från passiva bidrag till aktiva åtgärder. Överväganden om
fortsatta beslut i denna riktning måste löpande göras. Utskottet
vill även hänvisa till vad utskottet ovan anfört om behovet av
en utvidgad försöksverksamhet som även skall omfatta
arbetsförmedlingar.
Med hänsyn till det anförda är något uttalande med anledning
av motion Sf214 enligt utskottets mening inte påkallat.
Rehabilitering
Gällande ordning
Fr.o.m. år 1992 gäller nya regler om försäkringskassornas
ansvar för arbetslivsinriktad rehabilitering och om ekonomisk
ersättning till de försäkrade vid sådan rehabilitering (prop.
1990/91:141, bet. 1990/91:SfU16, rskr. 1990/91:303). Genom
samtidiga ändringar i arbetsmiljölagen (prop. 1990/91:140, bet.
1990/91:AU22) har även arbetsgivarens ansvar för förbättringar
av arbetsmiljön vidgats, och arbetsgivaren skall se till att det
finns en på lämpligt sätt organiserad anpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet för att han skall kunna fullgöra sina
uppgifter enligt de nya rehabiliteringsreglerna i lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL).
Frågor om rehabilitering och rehabiliteringsersättning
regleras i 22 kap. AFL. Enligt dessa regler skall
arbetsgivaren, om det inte framstår som obehövligt, påbörja en
rehabiliteringsutredning antingen när den försäkrade till följd
av sjukdom har varit helt eller delvis frånvarande från sitt
arbete under längre tid än fyra veckor i följd eller när den
försäkrades arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder
eller när den försäkrade begär det. Utredningen skall göras i
nära samråd med den anställde. I arbetsgivarens ansvar ingår
också att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder
som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna
verksamheten. Försäkringskassan skall samordna och utöva tillsyn
över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten och
ansvara för att rehabilitering kommer till stånd när
arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina åtaganden.
Försäkringskassan skall också upprätta en rehabiliteringsplan om
den försäkrade är i behov av någon arbetslivsinriktad åtgärd.
Rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. AFL utges när en
försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt
med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad
rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att
helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av
arbetsförmågan. Rehabiliteringsersättning består av
rehabiliteringspenning som utges med 95 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten och särskilt bidrag. Någon
tidsgräns för hur länge ersättning kan utges föreligger inte.
Fr.o.m. budgetåret 1990/91 avsätts särskilda medel som får
användas av försäkringskassorna för köp av yrkesinriktade
rehabiliteringstjänster. För budgetåret 1993/94 har avsatts 700
miljoner kronor för köp av sådana tjänster.
Program för förebyggande och rehabiliterande insatser
Motion
I motion Sf39 (delvis) av Birgitta Dahl m.fl. (s) läggs fram
förslag till ett vidareutvecklat och bredare program för
förebyggande och rehabiliterande insatser. Förutom förslag om en
utvidgad försöksverksamhet (punkt 1), enligt vad som ovan
redovisats, omfattar programmet i huvudsak följande (punkterna
2--10).
2. En lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att svara för en
bibehållen och utvecklad företagshälsovård bör införas.
3. En lagstadgad skyldighet bör införas för försäkringskassan
och arbetsgivaren i förening att inom tre månader erbjuda
lämpliga rehabiliterande åtgärder. Om arbetsgivaren undandrar
sig ansvaret för rehabiliteringsutredningen skall
försäkringskassan ha rätt att få ersättning för sina kostnader.
En uppföljning bör ske av hur arbetsgivarna uppfyller sina
skyldigheter att rapportera sjukfall som avslutas inom
sjuklöneperioden till försäkringskassorna.
4. En lagstadgad skyldighet för enskild att medverka i
rehabilitering som bedöms rimlig bör införas.
5. Arbetsmiljölagens regler och rehabiliteringslagstiftningen
bör kollektivavtalsanpassas.
6. Centrum för rehabiliteringsverksamhet bör inrättas.
Arbetsmarknadens parter och berörda myndigheter bör ta ansvar
för verksamhetens inriktning, och verksamheten bör finansieras
genom arbetsgivaravgifter.
7. Varje försäkringskassa bör få i uppdrag att redovisa en
målmedveten plan för en övergång till en mera aktiv
rehabiliteringsstrategi. Redovisningen bör kompletteras med
allmänna råd om olika strategier och med ett beting för
försäkringskassorna att under det kommande budgetåret
rehabilitera tillsammans 2 500 personer, vilket motsvarar en
besparing på 250 miljoner kronor. Målsättningen för
rehabiliteringen bör vara att minst 10 000 långtidssjuka eller
förtidspensionerade personer skall kunna återgå i arbete fram
till budgetåret 1998/99. Detta motsvarar en besparing i enbart
försäkringsutgifter på ca 1 miljard kronor.
8. De kunskaper och erfarenheter som Arbetslivsfonden skaffat
sig bör tas till vara när fonden upphör den 1 juli 1995. Det är
angeläget att redan nu finna metoder härför.
9. Resultatet av rapporter som tas fram av Statens beredning
för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) bör användas.
Särskilda ansträngningar bör göras för att rekrytera regionala
förmedlare av innehållet i SBU:s rapporter.
10. En nationell kampanj bör genomföras för att göra
arbetstagare och arbetsgivare mer medvetna om vad som kan göras
för att minska belastningssjukdomar och psykisk ohälsa.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening tar det åtgärdsprogram som föreslås i
motion Sf39 upp många viktiga frågor. En hel del av
programpunkterna berörs även i Riksförsäkringsverkets fördjupade
anslagsframställning för budgetåren 1995/96--1997/98. I denna
framställning anges bl.a. följande.
Förutsättningarna på vilka arbetsmiljö- och
rehabiliteringsreformerna byggdes har under de senaste åren
förändrats i flera viktiga avseenden. Det gäller, förutom det
dramatiskt försämrade arbetsmarknadsläget, bl.a. de förändrade
villkoren för företagshälsovården samt primärvårdens nya
organisation. Arbetslivsfondens bidragsgivning upphör dessutom i
år. Ytterligare insatser för att förverkliga reformernas
intentioner blir nu nödvändiga. En viktig förutsättning för att
en uppstramning av regler och deras tillämpning skall uppfattas
som rimlig och få avsedd effekt är att positiva insatser får en
framträdande plats i förändringsarbetet.
Riksförsäkringsverket anför vidare att arbetsgivarna har ett
stort ansvar både enligt arbetsmiljölagen och lagen om allmän
försäkring; ett ansvar som de generellt sett inte lever upp
till. Inom försäkringskassorna försöker man på olika sätt få
arbetsgivarna mera delaktiga, i många fall utan påtagliga
resultat bl.a. eftersom ansvaret är otydligt beskrivet. Ett
förtydligande av arbetsgivarens roll tycks vara nödvändigt om
den avsedda ansvarsfördelningen skall bli verklighet. Dessutom
bör någon form av sanktioner vid ett konsekvent åsidosättande av
reglerna införas.
Enligt Riksförsäkringsverket integreras rehabiliteringsarbetet
ute på arbetsplatserna naturligt med förebyggande
arbetsmiljöarbete. Försäkringskassan har dock begränsade
möjligheter att på egen hand verka för en bättre arbetsmiljö ute
på enskilda arbetsplatser. Mycket skulle kunna vinnas i närmare
samverkan mellan försäkringskassa och yrkesinspektion. Det kan
eventuellt vara motiverat att i form av försöksverksamhet pröva
för- och nackdelar med en längre driven samverkan än vad som
ligger i nuvarande roll- och ansvarsfördelning. Den frågan
övervägs för närvarande i samråd med Arbetarskyddsstyrelsen.
Verket anser att försäkringskassans möjligheter att köpa
tjänster bör utvidgas till att även gälla vissa förebyggande
insatser. På motsvarande sätt som gäller för finansiering från
Arbetslivsfonden, bör sådana tjänster som arbetsgivaren är
skyldig att svara för inte komma i fråga. Denna modell kan
lämpligen prövas i form av försöksverksamhet i något län.
Utformningen av en sådan försöksverksamhet övervägs för
närvarande i samråd med Arbetslivsfonden.
I anslagsframställningen anför Riksförsäkringsverket också
att, trots fokuseringen och den stora satsningen på
rehabilitering under de senaste åren, det på sina håll har rått
oklarheter inom försäkringskassorna om vilken roll man har och
om arbetets innebörd. Inom försäkringskassorna sker nu
fortlöpande aktiviteter för att klargöra och utveckla den roll
kassorna har i rehabiliteringsverksamheten.
Utskottet vill även hänvisa till att regeringen i
kompletteringspropositionen (prop. 1993/94:150 bil. 5) bedömer
att det är viktigt att insatserna för rehabiliteringsarbetet
fortsätter och att de ansvariga utvecklar och förbättrar
rehabiliteringsarbetet. Det är därvid viktigt att de
erfarenheter som finns inom rehabiliteringsområdet tas till vara
och att man på olika sätt verkar för att dessa erfarenheter
omsätts i det praktiska utvecklingsarbetet. Detta arbete måste
bedrivas parallellt med andra åtgärder som syftar till att
reducera antalet nybeviljade förtidspensioner. Vidare anges att
ett beredningsarbete med inriktning på att bryta den stigande
trenden inom förtidspensioneringen pågår inom regeringskansliet.
Inom kort kommer en interdepartemental arbetsgrupp som berett
frågan att lämna en rapport. Åtgärderna kommer att inriktas även
på tidiga åtgärder i sjukfallen inom sjukförsäkringen.
Arbetsgruppen kommer bl.a. att överväga om försäkringskassan bör
ges möjlighet att helt eller delvis sätta ned ersättning om den
försäkrade utan giltig anledning inte medverkar i sådan åtgärd
som syftar till att utreda behovet av och möjligheten till
rehabilitering.
Vad gäller motionens förslag att arbetsgivare skall vara
skyldig att betala för rehabiliteringsutredning som
försäkringskassan gör vill utskottet hänvisa till att utskottet
redan vid rehabiliteringsreformens införande i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1990/91:SfU16 ansåg att regeringen borde
låta utreda denna fråga.
I den fördjupade anslagsframställningen redovisas att
arbetsgivaren i många fall inte gör någon
rehabiliteringsutredning. Riksförsäkringsverket anser att det är
angeläget att rehabiliteringsutredningen görs i tid och med
tillfredsställande kvalitet. Om arbetsgivaren inte ombesörjer
detta, bör försäkringskassan kunna beställa utredningen t.ex.
hos en företagshälsovårdsenhet och arbetsgivaren vara skyldig
betala utredningskostnaden. Riksförsäkringsverket har nu hos
regeringen gjort en framställan om införandet av en sådan
betalningsskyldighet.
Vad gäller arbetsgivarnas rapportering av korta sjukfall vill
utskottet erinra om att utskottet såväl i samband med
sjuklönelagens genomförande (bet. 1991/92:SfU5) som därefter
ansett att en rapportering av korta sjukfall behövs, bl.a. för
att kunna följa upp förändringar i fråga om befolkningens hälsa
och ohälsa.
I den nämnda anslagsframställningen anges att inte alla
arbetsgivare fullgör den ålagda rapporteringsskyldigheten, i
många fall inte ens efter påstötning från försäkringskassan.
Utskottet vill tillägga att utskottet i sitt betänkande
1993/94:SfU23 Administration av socialförsäkringen har
framhållit att det är av största vikt att försäkringskassornas
behov av resurser för rehabilitering beaktas. Vid bedömningen av
i vilken mån besparingsåtgärder är möjliga under perioden
1995/96--1997/98 måste särskilt beaktas vilka effekter en
rationalisering av administrationen får på utgifterna för i
första hand sjukpenning och förtidspension. Vad utskottet anfört
gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
I programförslaget i motion Sf39 anges att en lagstadgad
skyldighet för arbetsgivaren att svara för företagshälsovård bör
införas.
Det generella statsbidraget till företagshälsovården upphörde
vid ingången av år 1993. I ett betänkande av FHU92 (SOU
1992:103) föreslogs som huvudalternativ att den offentliga
styrningen av företagshälsovården upphör. Förslaget utgår från
att arbetsmarknadens parter träffar sådana kollektivavtal, som
stödjer en flexibel och effektiv resursanpassning för arbetet
med arbetsmiljö och rehabilitering. Utredarens alternativa
förslag innebär att bestämmelser med krav på företagshälsovård
förs in i arbetsmiljölagen. Detta förslag läggs fram under
förutsättning att en avtalsreglering, som täcker den helt
övervägande delen av arbetsmarknaden, inte finns. -- Betänkandet
har remissbehandlats. Flertalet av remissinstanserna anser att
frågan om företagshälsovård bör lösas avtalsvägen.
Frågan om det bör införas en lag om obligatorisk
företagshälsovård har tidigare behandlats av
arbetsmarknadsutskottet. I betänkandet 1993/94:AU12 redovisades
att avtal om företagshälsovård hittills träffats inom några
avtalsområden. Ett nytt avtal om företagshälsovård har träffats
inom den statliga sektorn med ikraftträdande den 1 juli 1992. En
särskild överenskommelse på det kommunala området har träffats i
maj 1993. Inom den privata sektorn har träffats ett antal avtal,
och förhandlingar pågår inom ytterligare ett antal
avtalsområden. Arbetsmarknadsutskottet utgick från att
lagstiftning om företagshälsovård skall tillgripas för det fall
att det inte visar sig möjligt för parterna på arbetsmarknaden
att träffa avtal om företagshälsovården och dess organisation.
Vidare angavs att det av vad regeringen anfört i
budgetpropositionen framgår att man inom regeringskansliet är
beredd att ta ställning till frågan om en eventuell lagstiftning
om företagshälsovården men att man tills vidare avvaktar
pågående förhandlingar inom några avtalsområden.
Arbetsmarknadsutskottet ansåg det därför inte påkallat för
riksdagen att uppmärksamma regeringen på möjligheten att
lagstifta om företagshälsovård för det fall frågan inte regleras
genom avtal.
I motion Sf39 tas också upp frågan om metoder för att, när
Arbetslivsfondens verksamhet nu upphör, ta till vara de
kunskaper och erfarenheter som fonden förvärvat.
Arbetslivsfondens verksamhet startade den 1 juni 1990 och
skall vara slutförd den 30 juni 1995. Arbetslivsfondens uppgift
är att på olika sätt bidra till förnyelse av arbetslivet och
medverka till bättre arbetsmiljö med färre arbetsskador, sänkt
sjukfrånvaro och färre förtidspensioner. Fondens insatser riktas
i huvudsak mot åtgärder på arbetsplatserna.
Utredningen om kunskapsbildning i arbetslivet,
KSA-utredningen, har haft till uppgift att bl.a. föreslå hur
erfarenheterna från Arbetslivsfondens verksamhet skall kunna
föras vidare efter fondens avveckling (dir. 1993:15).
Utredningen konstaterar i sitt betänkande SOU 1994:48 att
fondens arbetssätt, med särskild anpassning till situationen i
varje enskilt företag och med en integrerad syn på arbetsliv och
verksamhet, stämmer överens med utredningens grundsyn. De
erfarenheter som utredningen tagit del av vittnar om att
Arbetslivsfonden i hög grad bidragit till konstruktivt
förändringsarbete på arbetsplatserna. I Riksrevisionsverkets
granskning (FU 1992:28) framhålls särskilt fondens nära kontakt
med arbetsgivare och företag. Det är enligt utredningen för
tidigt att dra säkra slutsatser om i vilken grad
Arbetslivsfondens insatser avsatt resultat i företagen. De
forskningsutvärderingar som hittills redovisats av
Arbetslivscentrum, Tekniska Högskolan i Stockholm och Stockholms
Universitet tyder på att företagen har utnyttjat och utvecklat
såväl intern som extern kunskap och erfarenhet i projekt som
fonden bidragit med medel till. Fondens arbetssätt bekräftar,
enligt utredningens mening, att lokal anpassning, en bred syn på
arbetslivsfrågor och en direkt dialog är betydelsefullt.
En beredningsgrupp till KSA-utredningen har föreslagit att en
regional funktion inrättas i syfte att föra vidare
Arbetslivsfondens arbetsmetoder. KSA-utredningen föreslår därför
att ett regionalt råd för arbetslivsfrågor bildas i varje län.
Det regionala rådet bör fungera som forum för samverkan med
syfte att främja arbetslivs- och verksamhetsutveckling i små
företag. I det regionala rådet bör ingå företrädare för
näringslivet, den offentliga verksamheten samt de anställda och
deras fackliga organisationer. -- Betänkandet skall bli föremål
för remissbehandling.
I motion Sf39 tas, vilket utskottet redan angivit, upp många
viktiga frågor, och utskottet kan instämma i flertalet av dessa.
Som framgår av ovanstående redovisning har många av frågorna
redan uppmärksammats. Riksförsäkringsverket har i sin fördjupade
anslagsframställning redovisat flera problem som föreligger i
rehabiliteringsverksamheten. Dessa belystes också vid den
offentliga utfrågning om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning som utskottet höll den 1 mars 1994 (en
utskrift från utfrågningen har fogats till utskottets betänkande
1993/94:SfU12).
Vad som anförts i Riksförsäkringsverkets fördjupade
anslagsframställning och uppgifter som lämnades vid utskottets
offentliga utfrågning samt i andra sammanhang tyder enligt
utskottet på att arbetsgivarens ansvar i
rehabiliteringssammanhang måste klargöras. Bl.a. uppgav
företrädaren för Arbetslivsfonden under utfrågningen att
ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare och framför allt
försäkringskassa är oklar och att en översyn bör göras. Enligt
utskottets bedömning måste ett klargörande i dessa avseenden
vara en förutsättning för att rehabiliteringsarbetet i övrigt
skall kunna fungera, och utskottet anser att regeringen bör låta
utreda denna fråga. Därvid bör även beaktas de minsta företagens
praktiska möjligheter att leva upp till sitt ansvar i detta
hänseende. I utredningen kan också övervägas om den närmare
innebörden av arbetsgivarens ansvar bör regleras i
kollektivavtal. I detta sammanhang bör också kunna övervägas om
försäkringskassan och arbetsgivaren skall vara skyldiga att
erbjuda rehabilitering inom viss tid. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med förslag i den mån
lagstiftningsåtgärder erfordras.
Utskottet anser att riksdagen med anledning av motion Sf39 i
denna del som sin mening bör ge regeringen detta till känna.
Regeringens mål för försäkringskassornas
rehabiliteringsverksamhet uttrycks bl.a. i krav på en sänkning
av ohälsotalet. Enligt utskottets mening behöver detta mål
kompletteras med en mer aktiv rehabiliteringsstrategi för
varje försäkringskassa. Utskottet anser att motionärernas
förslag om ett beting för försäkringskassorna att under ett
budgetår rehabilitera ett visst antal personer är värt att ta
vara på. Genom ett sådant beting sätts också den enskilde
försäkrade mer i centrum för rehabiliteringsverksamheten
samtidigt som en besparing kan göras i försäkringsutgifterna.
Utskottet förutsätter att frågan om en mer aktiv
rehabiliteringsstrategi för försäkringskassorna övervägs i
samband med behandlingen av Riksförsäkringsverkets fördjupade
anslagsframställning. Utskottet vill i detta sammanhang tillägga
att det också behövs ett effektivare utnyttjande från
försäkringskassornas sida av de resurser som finns inom
rehabiliteringsområdet som t.ex. företagshälsovården.
I övrigt vill utskottet hänvisa till att det av den tidigare
redovisningen framgår att det redan vidtas en hel del åtgärder i
frågor som motionärerna tar upp. Eftersom förebyggande åtgärder
och rehabilitering berör många olika sektorer är det emellertid
viktigt med en helhetssyn vad gäller behovet av ytterligare
åtgärder. Enligt utskottets mening skulle det därför vara mycket
värdefullt om regeringen utformade ett samlat program för
förebyggande och rehabiliterande insatser. Utskottet föreslår
att riksdagen med anledning av motionen ger regeringen detta
till känna.
Vad gäller motionärernas förslag om en nationell kampanj för
att minska belastningssjukdomar och psykisk ohälsa får det
ankomma på Folkhälsoinstitutet att ta eventuella initiativ
härtill.
Kvinnors ohälsa
Motioner
Kvinnors ohälsa tas upp i två motioner.
I motion A40 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) anförs att
arbetsverktyg m.m. är anpassade för manliga kroppar, och detta
leder till att belastningssjukdomarna drabbar LO-kvinnorna mest.
Kvinnorna får också längre sjukskrivningsperioder och
förtidspensioneras oftare än männen. Motionärerna föreslår i
yrkande 12 att Riksförsäkringsverket får i uppdrag att redovisa
särskilda åtgärder för att minska kvinnors ohälsotal och öka
rehabiliteringsinsatserna för kvinnor.
Även Marianne Carlström m.fl. (s) anför i motion A452 yrkande
2 att kvinnors sjukfrånvaro är högre än mäns. Vidare har
deltidsanställda kvinnor högre sjukfrånvaro än heltidsanställda
män. Enligt motionärerna kan det förhållandet att kvinnor
förtidspensioneras tidigare än männen vara ett resultat av sämre
arbetsmiljö, dubbelarbete och ansvar för hem och barn.
Motionärerna anser att försäkringskassorna bör tillföras mer
resurser för att aktivt öka satsningen på kvinnor i
arbetsrehabiliteringen. Man bör därvid satsa på yrkesinriktad
rehabilitering samt forskning och utveckling för att utveckla
arbetsmiljön för kvinnor. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om det anförda.
Utskottets bedömning
I Riksförsäkringsverkets fördjupade anslagsframställning finns
även en redovisning av ohälsotalets fördelning på män och
kvinnor. Redovisningen avser det s.k. partiella ohälsotalet,
dvs. hänsyn har inte tagits till de första två veckorna i
sjukfallen. Det partiella ohälsotalet är 38,5 dagar per tredje
kvartalet 1993 och fördelar sig på män och kvinnor med 34,7
resp. 42,6 dagar. Ohälsotalet har bland männen i relation till
år 1991 totalt sett ökat från 34,2 till 34,7 dagar. För
kvinnorna har nivåerna under samma period minskat från 42,8 till
42,6 dagar. Skillnaderna mellan könen finns framför allt inom
åldersgruppen 30--49 år. För denna åldersgrupp visar uppgifterna
för männen en klar ökning av ohälsotalet medan kvinnornas
ohälsotal minskat markant. Ökningen bland män över 59 år har
uppgått till 7,2 dagar. För kvinnorna i motsvarande ålder har
ökningen varit 12,3 dagar.
I proposition 1993/94:147 Jämställdhetspolitiken: Delad makt
-- delat ansvar finns ett avsnitt om kvinnors hälsa. Där
konstateras att kvinnor har ett högre ohälsotal än män. Vidare
anges att arbetslivets förhållanden är avgörande för folkhälsan.
Kvinnors och mäns arbetsmarknader skiljer sig fortfarande åt.
Kvinnor har ofta mer monotona arbetsuppgifter och mindre
inflytande över sin arbetssituation än män. Kombinationen av
monotona arbetsuppgifter och brist på inflytande är särskilt
allvarlig när det gäller uppkomst av hälsoproblem. Exempelvis
finns det en oroväckande ökning av belastningsskador även bland
mycket unga kvinnor.
I jämställdhetspropositionen anges att inom
Folkhälsoinstitutets program Kvinnors hälsa pågår ett
utvecklingsarbete för att klarlägga likheter och skillnader i
folkhälsan och dess villkor mellan kvinnor och män.
Folkhälsoinstitutet avsätter 10 miljoner kronor för en särskild
satsning på kvinnors hälsa ur ett livscykelperspektiv.
I en separat rapport kommer Socialstyrelsen i samarbete med
Folkhälsoinstitutet att ägna särskild uppmärksamhet åt
könsspecifik hälsa. I propositionen anges vidare att kunskapen
hos läkarna om det forsknings- och utvecklingsarbete som pågår
om kvinnors hälsa och sjukdomar är bristfällig. Regeringen anser
det därför angeläget att etablera ett kvinnoperspektiv i
läkarutbildningen. En särskild satsning kommer att göras för att
i ökad utsträckning föra in kunskaper om kvinnors hälsa såväl i
den grundläggande läkarutbildningen som i fortbildningen.
I propositionen anges vidare att studier visar att kvinnor
ofta behandlas annorlunda än män som patienter i sjukvården. En
utredning kommer under våren 1994 att tillsättas inom
Socialdepartementet för att närmare belysa hur kvinnor och män
bemöts inom hälso- och sjukvården.
I jämställdhetspropositionen finns också ett avsnitt om
kvinnor med funktionshinder. Enligt regeringen bör möjligheterna
undersökas att göra en könsuppdelad statistikredovisning för att
bättre kunna belysa villkoren för kvinnor med funktionshinder.
Utskottet vill nämna att i KSA-utredningens tidigare nämnda
betänkande SOU 1994:48 finns redovisat bl.a. en utvärdering av
olika fallstudier som Arbetslivscentrum låtit göra. Av denna
framgår att Arbetslivsfondens bidrag per berörd person är lägre
på kvinnodominerade arbetsplatser. Några av de mest lönsamma
arbetsplatsprogrammen hade dock genomförts med begränsade bidrag
inom tungt vårdarbete. I betänkandet anges att analysen tyder på
att det är förenat med ett lågt ekonomiskt risktagande att satsa
på kvinnors arbetsmiljö. Det är ofta fråga om små investeringar
som varit lönsamma. Utifrån fallstudierna och annan forskning
drogs bl.a. slutsatsen att många arbetsplatser har en outvecklad
arbetsmiljö just för att jobben utförs av kvinnor som ett slags
förlängning av traditionellt kvinnligt hemarbete. Arbetet har
därför inte betraktats som riktigt och inte blivit föremål för
utprövning av adekvat arbetsorganisation. Arbetsplatsprogrammen
bör utformas med hänsyn till att det är kvinnor som berörs och
att de ofta har särskilda livserfarenheter och
livsomständigheter. De flesta kvinnor med familj har
huvudansvaret för att samordna familjemedlemmarnas behov och gör
det genom att anpassa sin egen tid så långt som möjligt efter de
övrigas behov. Möjligheten att variera arbetstiden är i detta
perspektiv avgörande för hur de kan jämka samman arbete och
familj. Kvinnorna har hittills varit duktiga på att göra detta
samordningsproblem osynligt och har därför fått betala priset
genom deltidsarbete, stress och dålig arbetsmiljö.
Av vad utskottet ovan redovisat framgår att kvinnors hälsa och
arbetsmiljö uppmärksammas i många sammanhang. Utskottet
förutsätter att försäkringskassorna ser till att kvinnor och män
har samma möjligheter att få en arbetslivsinriktad
rehabilitering.
Något uttalande från riksdagens sida med anledning av
motionerna A40 yrkande 12 och A452 yrkande 2 är med hänsyn till
det anförda inte påkallat.
Social rehabilitering och tidsbegränsning av
rehabiliteringsersättning
I två motioner, Sf238 av Marianne Jönsson (c) och Sf256 av
Kristina Svensson och Lisbeth Staaf-Igelström (s), anförs att
kraven på att rehabilitering skall vara direkt
arbetslivsinriktad och en ettårsgräns för insatsen begränsar
möjligheterna för människor med funktionshinder att få del av
rehabilitering i former som stämmer med deras behov. Många
personer med funktionshinder kan behöva lång, kanske flerårig,
socialt och psykologiskt inriktad träning innan den egentliga
arbetslivsinriktade rehabiliteringen kan påbörjas, en träning
som med fördel kan ges vid folkhögskola. För dem som har
hjärnskador och andra personer med stora funktionshinder tar den
sociala rehabiliteringen extra lång tid. Motionärerna begär
med hänsyn härtill tillkännagivanden om dels att möjlighet bör
finnas att inom ramen för rehabilitering vid behov inrymma
längre perioder av social rehabilitering vid folkhögskola, dels
att ettårsgränsen för rehabiliteringsinsatser bör slopas för
hjärnskadade och andra med svåra funktionshinder.
Rehabiliteringsersättning utges vid arbetslivsinriktad
rehabilitering, och utskottet är inte berett tillstyrka någon
ändring därvidlag. Vad gäller den ettårsgräns som motionärerna
hänvisar till vill utskottet framhålla att det i lagen inte
finns någon tidsbegränsning för hur länge
rehabiliteringsersättning skall kunna utges. En sådan
tidsbegränsning hade emellertid föreslagits i proposition
1990/91:141. Utskottet anförde i sitt betänkande 1990/91:SfU16
att inriktningen på rehabiliteringsarbetet bör vara att en
försäkrad skall ha återfått sin arbetsförmåga inom ett år och
att i vart fall en eventuell utbildning bör vara avslutad inom
denna tid. Enligt utskottet är det ett övergripande mål att en
sjuk person verkligen blir rehabiliterad och kan komma tillbaka
i arbete. Utskottet var därför inte berett tillstyrka
regeringens förslag att rehabiliteringsersättning längst skall
kunna utges under ett år om inte synnerliga skäl föreligger.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf238 och Sf256
till de delar motionerna inte är tillgodosedda med vad utskottet
anfört.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande i propositionen föreslagen
försöksverksamhet
att riksdagen
dels antar regeringens förslag till lag om lokal
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst,
dels godkänner de riktlinjer för sådan lokal
försöksverksamhet med finansiell samordning som regeringen
förordar,
dels medger att femte huvudtitelns anslag Bidrag till
sjukpenning och rehabilitering samt medel beräknade på
statsbudgetens inkomstsida vad avser sjukförsäkringen får
disponeras för de utgifter i samband med försöksverksamheten som
regeringen förordar,
dels medger att femte huvudtitelns anslag Allmänna
försäkringskassor får disponeras för de utgifter i samband med
försöksverksamheten som regeringen förordar,
2. beträffande försöksverksamhet med arbetsförmedling
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf39 i denna del,
3. beträffande hälsoarbetet i Skaraborgs län
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf38,
4. beträffande finansiell samordning i övrigt
att riksdagen avslår motionerna
1993/94:Sf214, 1993/94:Sf224 och 1993/94:Sf257,
5. beträffande rehabiliteringsprogram
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Sf39 i denna
del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om ett klargörande av arbetsgivarens
rehabiliteringsansvar och om ett samlat åtgärdsprogram,
6. beträffande kvinnors ohälsa
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A40 yrkande 12 och
1993/94:A452 yrkande 2,
7. beträffande social rehabilitering
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf238 och
1993/94:Sf256.
Stockholm den 17 maj 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta
Dahl (s), Margit Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin
(fp), Lena Öhrsvik (s), Karin Israelsson (c), Nils-Olof
Gustafsson (s), Hans Dau (m), Margareta Israelsson (s), Pontus
Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Bengt Lindqvist (s),
Liselotte Wågö (m) och Widar Andersson (s).
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 1
Socialutskottets yttrande
1993/94:SoU4y
Bilaga 2
Lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst
Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har genom beslut den 14 april 1994
berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över proposition
1993/94:205 jämte eventuella följdmotioner.
Socialutskottet begränsar sitt yttrande till att gälla punkterna
1 och 2 i regeringens hemställan och motion 1993/94:Sf38 (s, fp,
m).
Propositionen
I propositionen föreslås att en allmän försäkringskassa, ett
landsting och en kommun skall kunna komma överens om att föra
samman ekonomiska resurser för socialförsäkring, hälso- och
sjukvård och socialtjänst till en gemensam finansiell ram. Detta
skall ske genom en tidsbegränsad lokal försöksverksamhet. I den
föreslagna lagen anges ramarna för försöken såväl när det gäller
vilka resurser som får tillföras en försöksverksamhet som i
fråga om vilka uppgifter som får överlåtas till ledningen för
försöket. För att försök med lokal finansiell samordning skall
få inledas krävs medgivande av regeringen. Ett sådant medgivande
får återkallas. Regeringen får föreskriva villkor för försöken.
Som skäl för förslaget har regeringen anfört att en ökad
samverkan mellan de tre berörda samhällssektorerna är nödvändig,
dels ur samhällsekonomisk aspekt för att åstadkomma en mer
kostnadseffektiv användning av resuserna, dels för att bättre
tillgodose enskilda människors behov av hälso- och sjukvård,
rehabilitering, omsorg och socialt stöd m.m.
Enligt regeringen bör samordnade bedömningar och åtgärder
kunna stimuleras genom att sammanföra resurser från de tre
samhällssektorerna. Vård-, rehabiliterings- och förebyggande
insatser samt omsorg och service bör därigenom kunna ökas till
samma eller till mindre kostnader än för närvarande, inte bara
för ett försöks primära målgrupper utan också för övriga
invånare i ett försöksområde. Detta skulle enligt regeringen
innebära inte bara samhällsekonomiska vinster utan även
välfärdsvinster för enskilda. Regeringen anser det vara
angeläget att nu utöka en försöksverksamhet med finansiell
samordning till att också omfatta socialtjänst. I detta
sammanhang har regeringen särkilt betonat att de enskilda
individernas behov i första hand bör ligga bakom en ökad
samverkan och inte endast myndigheternas behov av samordning.
De tre sektorer som föreslås ingå i den finansiella
samordningen har olika uppgifter. Hälso- och sjukvården skall
framför allt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och
skador. Socialtjänstens uppgift är bl.a. att i enskilda fall
bistå personer som behöver ekonomisk hjälp eller stöd, vård,
omsorg eller service. Den allmänna försäkringen ersätter bl.a.
inkomstbortfall vid sjukdom och ger i samband med yrkesinriktad
rehabilitering såväl ersättning som stöd i form av olika
rehabiliteringsinsatser.
I propositionen sägs att behov av samarbete mellan de tre
sektorerna har betonats under lång tid. Vid socialtjänstlagens
tillkomst var förväntningarna höga på organisatorisk samverkan
mellan socialtjänsten och andra verksamheter. Nyckelbegreppet
var helhetssyn med krav dels på integration av socialtjänstens
olika områden, dels på samarbete med andra sektorer.
Samverkansmål behandlades även i förarbetena till hälso- och
sjukvårdslagen. Denna samverkan skulle främst avse planering,
dvs. sjukvårdshuvudmannen som totalansvarig för hälso- och
sjukvården borde medverka i planeringen på andra områden.
Samverkan kring enskildas behov betonades dock inte lika mycket
som i förarbetena till socialtjänstlagen. Förväntningarna på de
allmänna försäkringskassornas samverkan med andra
samhällsinstitutioner har också ökat under senare år, särskilt
inom områdena rehabilitering och förebyggande insatser.
Försäkringskassorna har getts en initiativroll och ett
samordningsansvar för yrkesinriktad rehabilitering. I
propositionen anges att de tre sektorerna i viss mån har
sammanfallande målgrupper och deras resp. insatser för
rehabilitering och åtgärder i förebyggande syfte har många
beröringspunkter. De verksamheter som gränsar till varandra är
främst medicinsk och yrkesinriktad rehabilitering, psykiatriskt
och alkoholpolikliniskt stöd, förebyggande insatser samt
utbetalning av kontantförmåner i form av sjukpenning,
rehabiliteringsersättning, sjukbidrag, förtidspension och
socialbidrag. Beröringspunkter inom de tre sektorerna finns
också när det gäller åtgärder på mer övergripande strukturell
nivå. Strukturinriktade insatser kan innebära medverkan i bl.a.
samhällsplaneringen men också att i samarbete med andra
samhällsorgan, föreningar och enskilda främja goda levnads- och
arbetsmiljöer.
Enligt regeringens bedömning bör en försöksverksamhet med
utökad finansiell samordning ske lokalt efter överenskommelse
mellan berörda parter och under en begränsad tid. Antalet försök
föreslås uppgå till högst fem. Varje försök kräver regeringens
medgivande och får påbörjas tidigast den 1 juli 1994 och
avslutas senast den 31 december 1997. Regeringen skall också
enligt förslaget kunna återkalla ett medgivande om
förutsättningarna för ett försök väsentligt ändras eller om det
annars finns särskilda skäl därtill. Vidare föreslås att
regeringen skall få bestämma de villkor som skall gälla för
försöksverksamheten. I specialmotiveringen till lagen sägs att
avsikten är att eventuella villkor för försöksverksamheten skall
ställas i samband med medgivande att bedriva denna. Ett sådant
villkor kan vara att regeringen skall godkänna väsentliga
förändringar av det samarbetsavtal som parterna ingått.
Finansiell ram för försöksverksamheten
Enligt propositionen skall samtliga de budgeterade medel som
avser i försöksverksamheten ingående sektorer i princip kunna
föras till den finansiella ramen för försöksverksamheten.
En sjukvårdshuvudman skall till den finansiella ramen kunna
föra budgeterade medel för försöksområdets invånare för
regionsjukvård, länssjukvård och primärvård. Även den hälso- och
sjukvård åt boende i särskilda boendeformer och bostäder med
särskild service m.m. som kommunen svarar för enligt hälso- och
sjukvårdslagen skall därvid omfattas. Vidare skall till den
finansiella ramen kunna föras den sjukreseersättning som belöper
på försöksområdet samt kostnader för sjuktransporter och
kostnader för att ta hand om avlidna.
Från kommunen skall till den finansiella ramen dessutom kunna
föras budgeterade medel för verksamhet enligt socialtjänstlagen,
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall samt medel
för verksamhet som i annat fall enligt lag skall handhas av
socialnämnd. Som exempel på det sistnämnda anges t.ex. vissa
uppgifter som åligger socialnämnden enligt föräldrabalken,
ärvdabalken, lagen om bistånd åt asylsökande m.fl., lagen
(1977:293) om handel med drycker och lagen (1982:636) om
anordnande av visst automatspel.
Till den finansiella ramen skall vidare kunna överföras medel
för kostnader som avser sjukpenning och
rehabiliteringsersättning enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, sjukpenning enligt lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring och medel avsedda för den allmänna
försäkringskassans köp av rehabiliteringstjänster. Beräknade
kostnader för dessa verksamheter ingår även i den finansiella
ramen för de s.k. Finsamförsöken (lagen (1992:863) om lokal
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan
socialförsäkring och hälso- och sjukvård (Finsamlagen)). I
Finsamlagen nämns inte medel avsedda för den allmänna
försäkringskassans köp av yrkesinriktade
rehabiliteringsinsatser. Av förarbetena till lagen framgår dock
att avtal enligt lagen också kan innefatta sådana medel.
Även beräknade kostnader för administrationen av de
verksamheter som skall ingå i försöksverksamheten skall kunna
föras till den finansiella ramen.
Kostnader för sjukbidrag, förtidspensioner och
arbetsskadelivräntor skall, enligt propositionen, däremot inte
ingå i den finansiella ramen. Skälet härför är att dessa
kostnader är svåra att påverka under en så relativt kort tid som
försöksverksamheten föreslås pågå. Det betonas dock att
uppläggningen av försöksverksamheten inte får inbjuda till ett
handlande som innebär att kostnaderna skjuts över från
sjukförsäkringen till förtidspensioneringen.
På grund av att kostnaderna för assistansersättning kan vara
svåra att förutsäga bör inte heller dessa ingå i den finansiella
ramen. Vidare sägs att resurser för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder inte skall föras till den finansiella ramen, då den
föreslagna försöksverksamheten inte omfattar länsarbetsnämnden.
Ledningen av försöksverksamheten och dess uppgifter
Ledningen för försöksverksamheten skall, enligt propositionen,
handhas av en ny offentligrättslig organisation, som i första
hand skall vara från parterna fristående. Organisationen skall
utformas efter förebild av kommunalförbund med direktion.
De samverkande parterna skall kunna välja mellan att förlägga
ledningen för försöksverksamheten till ett fristående
beställarförbund i vilket de är medlemmar eller till ett av
landsting och kommun bildat kommunalförbund som, i likhet med
Finsamförsöken, träffar samverkansavtal med den i försöket
medverkande allmänna försäkringskassan.
I det fall en kommun inte ingår i ett landsting ansvarar
kommunen inte bara för socialtjänsten utan också för hälso- och
sjukvården. Kommunen och den allmänna försäkringskassan kan då
välja att bilda ett beställarförbund. Gör de inte detta skall
försöksverksamheten bedrivas av kommunen efter avtal med den
allmänna försäkringskassan.
Enligt propositionen skall ledningsorganet ansvara för att
täcka kostnaderna för de verksamheter parterna beslutat skall
ingå i försöket och som ligger inom ramen för de ekonomiska
resurser parterna ställt till ledningsorganets förfogande.
Vidare skall ledningsorganet besluta om mål och riktlinjer för
berörda verksamheter samt upphandla och planera dessa.
Ledningsorganet skall även få besluta om kommunala och
landstingskommunala taxor för tjänster som faller inom ramen för
försöksverksamheten. Detta gäller dock endast avgifter för
tjänster och nyttigheter som tillhandahålls av ledningsorganet
indirekt då ledningsorganet inte får handha uppgifter som i s.k.
beställar--utförarmodeller brukar beskrivas som utförande.
Uppgifter och beslut som direkt berör enskilda och som bl.a.
innefattar myndighetsutövning skall ligga kvar hos resp.
myndighet. Detta innebär bl.a. att försäkringskassan alltjämt är
den som skall fatta beslut om sjukpenning m.m., att
socialnämnden meddelar bistånd enligt socialtjänstlagen och
handlägger frågor om omhändertagande m.m. samt att
sjukvårdshuvudmannen tillhandahåller sjukvård.
I propositionen betonas att ett landsting, en kommun och en
försäkringskassa inte kan frånhända sig det yttersta ansvaret
för de uppgifter som överlämnas till ledningsorganet. En
förutsättning för samverkansförsöket är att de grundläggande
förutsättningarna för resp. huvudman tillgodoses även i den nya
organisationen. Till dessa grundläggande regler hör den allmänna
kommunala likställighetsprincipen som kommer till uttryck i
kommunallagen, kommunens yttersta ansvar enligt
socialtjänstlagen för att de som vistas i kommunen får det stöd
och den hjälp som de behöver, likabehandlingsprincipen i hälso-
och sjukvårdslagen samt vad som föreskrivs om tillsyn i lagen
om allmän försäkring. Vad som föreskrivs i nämnda författningar
rörande angelägenheter som berörs av försöksverksamheten skall
således också gälla för ledningsorganet. Även vad som i
socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen sägs om avgifter
skall gälla i försöksverksamheten. Gällande regler för tillsyn
över de sektorer som berörs av försöksverksamheten kommer att
gälla även under den tid försöksverksamheten pågår.
Sekretesslagen behöver enligt regeringens mening inte ändras
eftersom ledningsorganet för en försöksverksamhet inte skall
handha uppgifter som direkt berör enskilda. Ledningsorganet
kommer därigenom inte att ha behov av sekretessbelagda uppgifter
som rör enskildas personliga förhållanden. Det saknas också
enligt regeringens bedömning anledning att föreslå någon
särskild reglering när det gäller sekretess för uppgifter om
affärs- och driftförhållanden, anbud m.m. Sekretesslagens
bestämmelser (6 kap. 2 § och 8 kap. 10 §) för denna typ av
uppgifter är enligt regeringens uppfattning tillräckligt.
Beslut som fattas av ledningen för försöksverksamheten skall
kunna överklagas genom kommunalbesvär. I propositionen sägs att
oavsett hur ledningen för försöksverksamheten organiseras skall
medlemmar i den kommun och det landsting som deltar i
försöksverksamheten kunna överklaga beslut av ledningsorganet
enligt de regler som finns i 10 kap. kommunallagen (1991:900).
Eventuella tvister mellan de samverkande parterna liksom mellan
ledningsorganet och en eller flera av de samverkande parterna
skall däremot prövas enligt lagen (1929:145) om skiljemän.
Fastställande av den finansiella ramen
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner de riktlinjer för
den lokala försöksverksamheten som regeringen förordar under
avsnitt 6 i propositionen. Enligt dessa skall ärenden om
medgivande att bedriva försöksverksamhet beredas under medverkan
av Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen. Dessa myndigheter
föreslås också svara för den centrala administrationen av
försöksverksamheten. Den finansiella ramen, parternas
resursandelar samt principer för fördelning av över- och
underskott utformas i samstämmighet mellan de tre parterna efter
samråd med Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen. Vidare
sägs i propositionen att Försäkringskassans andel av finansiellt
över- eller underskott skall delas mellan staten och
försäkringskassan. Kassans andel av ett över- eller underskott
skall enbart avse den del som kan hänföras till förvaltning och
högst ett belopp motsvarande 10 % av de till ledningsorganet
under försöksperioden avsatta medlen från anslaget Allmänna
försäkringskassor. Övriga delar av ett överskott eller ett
underskott för försöksverksamheten regleras för statens del via
anslaget Bidrag till sjukpenning och rehabilitering samt via
statsbudgetens inkomstsida i vad avser sjukförsäkringen.
Uppföljning och utvärdering
Uppföljning och utvärdering av försöksverksamheten bör, enligt
propositionen, göras på både central och lokal nivå.
Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket bör i samarbete svara
dels för uppföljningen och utvärderingen på central nivå, dels
för samordning av de utvärderingar som bör ske lokalt i olika
försök. Huvudmännen för försöken bör dock svara för
genomförandet av den lokala utvärderingen. Vidare anser
regeringen att uppföljningen bör ske löpande och att en slutlig
utvärdering bör vara färdigställd senast den 1 juni 1998.
I motion 1993/94:Sf38 av Jan Fransson m.fl. (s, fp, m)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om att det planerade hälsoarbetet i södra Skaraborg bör
ingå i utvärderingen av den finansiella samordningen.
Motionärerna anför att ett samarbete för hälsa skall påbörjas
mellan fyra kommuner i södra Skaraborg samt arbetsförmedlingarna
och försäkringskassorna i området. Därutöver kommer
studieförbund och andra folkrörelser att medverka. Samarbetet
syftar till att sammanföra resurser från de samverkande
samhällssektorerna och utifrån de enskilda människornas behov
och möjligheter skapa jordmån för ett gott liv. De medborgare
som skall stimuleras att delta i denna verksamhet är arbetslösa,
arbetshandikappade, långtidssjuka m.fl. Enligt motionärerna
kommer verksamheten att följas och utvärderas av Statens
institut för psykosocial miljömedicin vid Karolinska institutet.
Motionärerna menar att verksamheten även bör följas av
Socialstyrelsen och ingå i den utvärdering styrelsen skall göra
av den i propositionen föreslagna försöksverksamheten med
finansiell samordning.
Utskottets bedömning
Utskottet ser mycket positivt på en ökad samverkan och
samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och
socialtjänst. Enligt vad utskottet erfarit finns det också ett
stort intresse ute i landet för att komma igång med en lokal
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan de berörda
samhällssektorerna. Utskottet tillstyrker förslagen i
propositionen i behandlade delar. Utskottet vill samtidigt
framhålla att försöksverksamheten inte får utformas så att
tillgången på vård, rehabilitering, omsorg och socialt stöd för
befolkningen i övrigt minskar till följd av att
försöksverksamheten inriktas mot vissa målgrupper. Det är därför
viktigt att konsekvenserna för dem som inte tillhör de primära
målgrupperna för försöken noga följs. Eftersom utgångspunkterna
för försöket med den finansiella samordningen är att förbättra
situationen för den enskilde individen och att åstadkomma en
effektivare användning av parternas tillgängliga resurser är
det, som också betonas i propositionen, viktigt att följa och
utvärdera både effekterna för den enskilde individen och det
ekonomiska utfallet.
Utskottet ser positivt på det samarbete för hälsa som skall
igångsättas i södra Skaraborg. Detta samarbete liksom annan
försöksverksamhet bör utvärderas. Något tillkännagivande till
regeringen med anledning av motion 1993/94:Sf38 (s, fp, m)
behövs dock inte enligt utskottet.
Från de utgångspunkter socialutskottet har att beakta anser
utskottet således att propositionen i behandlad del bör
tillstyrkas och motion Sf38 avstyrkas.
Stockholm den 3 maj 1994
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson
(m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s),
Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan
Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd), Leif
Carlson (m), Hans Karlsson (s), Martin Nilsson (s) och Barbro
Westerholm (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.