Socialförsäkringsutskottets betänkande
1993/94:SFU14

Invandrar- och flyktingpolitiken


Innehåll

1993/94
SfU14

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande dels regeringens
skrivelse 1993/94:127 om invandrar- och flyktingpolitiken, dels
i proposition 1993/94:100 (bilaga 12, Kulturdepartementet)
framlagda förslag till anslagsberäkning för budgetåret 1994/95
under littera D Invandring m.m. och, beträffande ersättningen
till kommunerna för flyktingmottagandet, förslag om ändrade
ersättningsregler och om ett särskilt konjunkturtillägg. I
betänkandet behandlas också åtskilliga motioner om invandrar-
och flyktingfrågor.
I betänkandet behandlas frågor om bl.a. rätten till asyl eller
uppehållstillstånd i Sverige på annan grund samt handläggningen
av asylärenden. Härvid tas även upp frågor som rör gömda
flyktingar. Ett avsnitt gäller frågor om anhöriginvandring,
särskilt vid nytt äktenskap eller sammanboende.
Utskottet har inför ärendets behandling hållit en offentlig
utfrågning om bedömningen av skyddsbehovet hos asylsökande från
f.d. Jugoslavien och om verkställighet av avvisningsbeslut. En
utskrift från utfrågningen är fogad till betänkandet som bilaga.
I betänkandet föreslås att 810 miljoner kronor, motsvarande
vad som enligt regeringens tidigare beräkning var kostnaden för
kommunersättning avseende flyktingar inom ramen för den för
innevarande budgetår utökade flyktingkvoten, överförs från
anslaget för kommunersättningar till det mer flexibla anslaget
Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m.
Med anledning av en motion om kontakttolkutbildning föreslår
utskottet att riksdagen anvisar 4 miljoner kronor för ändamålet.
Anslaget Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism, som i
propositionen föreslås höjt från 10 miljoner kronor till 32
miljoner kronor, bör minskas i motsvarande mån.
I några motioner kritiseras den nuvarande ordningen för
utseende av offentliga biträden. Utskottet föreslår att en
översyn av det nuvarande systemet bör göras, lämpligen inom
ramen för en pågående översyn av rättshjälpslagen. Utskottet
föreslår ett tillkännagivande härom.
Utskottet tillstyrker propositionen i övrigt och avstyrker
bifall till övriga motioner.
Till betänkandet är fogade nio reservationer, tre särskilda
yttranden och en meningsyttring.

Propositionen m.m.

Proposition 1993/94:100
Regeringen (Kulturdepartementet) har i proposition
1993/94:100, bilaga 12 under litt. D, föreslagit riksdagen att
under elfte huvudtiteln
(D 1) till Statens invandrarverk för budgetåret 1994/95 anvisa
ett ramanslag på 412 509 000 kr,
(D 2) till Förläggningskostnader m.m. för budgetåret 1994/95
anvisa ett förslagsanslag på 2 031 947 000 kr,
(D 3) till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1994/95
anvisa ett reservationsanslag på 21 326 000 kr,
(D 4) till Överföring av och andra åtgärder för flyktingar
m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på
277 960 000 kr,
(D 5)
1. godkänna det som regeringen förordar om ändrade
ersättningsregler och om utbetalning av ett särskilt
konjunkturtillägg för flyktingar mottagna år 1991,
2. till Ersättning till kommunerna för åtgärder för
flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag
på 7 632 141 000 kr,
(D 6) till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen för
budgetåret 1994/95 anvisa ett anslag på 15 355 000 kr,
(D 7) till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för
budgetåret 1994/95 anvisa ett ramanslag på 4 834 000 kr,
(D 8) till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. för
budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 108 962 000 kr,
(D 9) till Utlänningsnämnden för budgetåret 1994/95 anvisa ett
ramanslag på 58 047 000 kr,
(D 10) till Internationell samverkan inom ramen för flykting-
och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett
reservationsanslag på 2 000 000 kr,
(D 11) till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för
budgetåret 1994/95 anvisa ett reservationsanslag på 32 000 000
kr,
(D 12) till Särskilda åtgärder i flyktingmottagandet m.m. för
budgetåret 1994/95 anvisa ett reservationsanslag på 7 300
000 kr.
Skrivelse 1993/94:127
Regeringen har till riksdagen överlämnat skrivelse 1993/94:127
Invandrar- och flyktingpolitiken.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:Sf602 av Elver Jonsson och Lars Sundin (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den praktiska handläggningen av
flyktingars ärenden,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige intensifierar sina
ansträngningar att förmå andra länder att dela på
flyktingmottagandet i Europa.
1993/94:Sf603 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att i länderna i det forna Jugoslavien
stödja frivilliga organisationers projekt som syftar till att
framför allt hjälpa våldtagna kvinnor och barn.
1993/94:Sf604 av Leif Carlson och Maud Ekendahl (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om asylsökandes fingeravtryck.
1993/94:Sf605 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändrade rutiner vid besked om utvisning.
1993/94:Sf606 av Jerzy Einhorn m.fl. (kds, s, m, fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den politiska utvecklingen i
Ryssland kraftigt förstärkt skälen för aktiva insatser för
judiska flyktingar därifrån,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att bevilja asyl åt judiska
flyktingar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att i olika internationella sammanhang
aktivt motarbeta antisemitismen i Ryssland samt verka för skydd
och fristad åt judiska flyktingar.
1993/94:Sf608 av Sten Söderberg (-) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att Sverige har en generös
flyktingpolitik,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en kraftig
nedbantning av Statens invandrarverk,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylprövningsnämnder,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avvisningar med omedelbar
verkställighet,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring av utlänningslagen att ovillkorlig rätt till muntlig
förhandling föreligger hos både Invandrarverket och
Utlänningsnämnden,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om publicering av praxis,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
överförande av rätten att utse offentligt biträde i
utlänningsärende till Rättshjälpsmyndigheten,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en värdig verkställighet av
avvisningar,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om handläggningen av
familjeåterföreningsärenden,
18. att riksdagen beslutar om amnesti för de 7 000 människor
som gömmer sig här undan förtryck och död.
1993/94:Sf609 av Ines Uusmann och Björn Ericson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändring i lagstiftning som rör "import av
utländska kvinnor".
1993/94:Sf612 av Marianne Andersson och Birger Andersson (c)
vari yrkas att riksdagen beslutar om en ändring i
utlänningslagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Sf613 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om utvisning till Afarland i Etiopien.
1993/94:Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om invandrartidningar när kontraktet med
Stiftelsen Invandrartidningen utgår.
1993/94:Sf617 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en delning av Statens invandrarverk.
1993/94:Sf619 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sveriges roll för att åstadkomma en
liberalisering av flyktingpolitiken i Europa,
2. att riksdagen beslutar medge en överföring av 2 000
kvotflyktingar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hänsynstagande till vistelsetidens
längd vid prövning om uppehållstillstånd för asylsökande.
1993/94:Sf620 av Magnus Persson (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att väntetiden för
asylsökande kortas,
2. att riksdagen hos regeringen begär att asylsökande
regelmässigt ges besked om ifall asyl kan beviljas eller inte
inom en sexmånadersperiod.
1993/94:Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mål och inriktning för invandrings-
och flyktingpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om begränsning av asylrätten till att
endast avse konventionsflyktingar enligt 1951 års
Genèvekonvention,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om begränsning av anhöriginvandringen
till att strikt omfatta endast make/maka och deras minderåriga
barn,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att underlätta
verkställandet av avvisningar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en samordnande europeisk
flyktingkommission,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det är önskvärt att flykting- och
biståndsfrågorna handläggs av en gemensam minister -- en
bistånds- och flyktingminister,
11. att riksdagen till Statens invandrarverk för budgetåret
1994/95 anvisar 309 000 000 kr,
12. att riksdagen till Förläggningskostnader m.m. för
budgetåret 1994/95 anvisar 1 122 000 000 kr,
13. att riksdagen till Åtgärder för invandrare för
budgetåret 1994/95 anvisar 15 000 000 kr,
14. att riksdagen till Överföring av och andra åtgärder för
flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar oförändrat 277
960 000 kr,
15. att riksdagen till Ersättning till kommunerna för
åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar 6
332 141 000 kr,
16. att riksdagen till Statsbidrag till Stiftelsen
Invandrartidningen för budgetåret 1994/95 anvisar 11 000 000 kr,
17. att riksdagen till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar 3 834 000 kr,
18. att riksdagen till Lån till hemutrustning för flyktingar
m.fl. för budgetåret 1994/95 anvisar 87 000 000 kr,
19. att riksdagen till Utlänningsnämnden för budgetåret
1994/95 anvisar 46 400 000 kr,
20. att riksdagen till Internationell samverkan inom ramen
för flykting- och migrationspolitiken m.m. för budgetåret
1994/95 anvisar oförändrat 2 000 000 kr,
21. att riksdagen till Åtgärder mot främlingsfientlighet och
rasism för budgetåret 1994/95 anvisar oförändrat 32 000 000 kr,
22. att riksdagen till Särskilda åtgärder i
flyktingmottagandet m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar
oförändrat 7 300 000 kr.
1993/94:Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en kompletterande flyktingkonvention
liknande den afrikanska OAU-konventionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att handläggande myndigheter
systematiskt åsidosätter gällande lagstiftning,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppehållstillstånd för den utländska
parten i äktenskap/samboförhållanden,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skiljande av fäder från sina barn
genom beslut om avvisning/utvisning,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tortyr och våldtäkt utförd av
företrädare för statsmakten alltid skall utgöra skäl för asyl,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att barnfamiljer aldrig får avvisas
till länder där krig eller krigsliknande förhållande råder,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylnämnder,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av praxispublicering,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i rättshjälpslagen att advokatjour kan inrättas i
ärenden med omedelbar verkställighet,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av rättshjälpslagen att beslutanderätten om offentligt
biträde i utlänningsärenden återförs till
Rättshjälpsmyndigheten,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning av barns asylskäl och
situation,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av snabba godmansförordnanden,
27. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen
får i uppdrag att organisera en arbetsgrupp för att undersöka
gömda flyktingbarns fysiska och psykiska hälsa och avge
utlåtande härom,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förnyad prövning i humanitär anda
av ärenden om gömda flyktingbarn,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att asylsökande kvinnor skall erbjudas
få sina ärenden handlagda av kvinnlig personal,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avveckling av Invandrarverket i dess
nuvarande form,
36. att riksdagen beslutar att under elfte huvudtiteln
anslaget D 1 anslå 50 000 000 kr mindre än vad regeringen
föreslagit eller 362 509 000 kr,
37. att riksdagen beslutar att under elfte huvudtiteln
anslaget D 2. Förläggningskostnader m.m., anslå 465 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller således 2 496 947 000 kr,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att verkställighet av avvisningar alltid
skall genomföras på ett humant sätt och med full respekt för den
avvisades människovärde.
1993/94:Sf626 av Jan Erik Ågren m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen på flyktingpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvärdering av Utlänningsnämndens
verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten för nämndemän att i
tveksamma fall få träffa den beslutet berör,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten för nämndemän att delta i
de resor Utlänningsnämnden företar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en försöksverksamhet med ett
kontraktsförfarande för de utlänningar som nu hålls gömda efter
att ha fått ansökningar om asyl avslagna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att krigsvägran även vid inbördeskrig
skall vara skäl till asyl,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anhöriganknytning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att ambassadpersonal och
personal på konsulat inhämtar uppgifter och följer upp
situationen i de länder där de mänskliga rättigheterna kränks,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en översyn av de kostnader
som uppstår i samband med en avvisning,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en uppföljning av utvisades situation
i hemlandet.
1993/94:Sf627 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylproceduren,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den verkar för att OAU:s
flyktingkonvention beaktas vid reformering av internationella
flyktingöverenskommelser.
1993/94:Sf628 av Birgitta Dahl m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en aktiv invandrings- och
flyktingpolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationellt samarbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndets roll i flyktingpolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flyktinglagstiftningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flyktingkvot,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anhöriginvandring,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om främlingsfientlighet och rasism,
12. att riksdagen beslutar att bil. 12 anslag D 5.
Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för
budgetåret 1994/95 minskas med 270 miljoner kronor i förhållande
till regeringens förslag.
1993/94:Sf629 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp, s, c, kds, v)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätten att ansöka om
uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att socialnämnden bör göra
anknytningsutredningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om barnens rätt i anknytningsärenden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätt till offentligt biträde i
anknytningsärenden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tidsbegränsning vad gäller
anknytningsärenden.
1993/94:Sf630 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om påföljd för den som medverkar till att gömma flyktingar.
1993/94:Sf631 av Peeter Luksep (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om avskaffande av Invandrarverket.
1993/94:Sf632 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flyktingpolitik i ett vidgat
perspektiv vad gäller inriktningen av den pågående utredningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om målsättningen att en asylansökan som
mest skall ta tre månader,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regeringens roll i asylpolitiken vad
avser ansvar för information och praxisbildning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ansvaret för svensk asylpolitik
och svenskt flyktingmottagande bör föras samman med
biståndsfrågor och frågor om mänskliga rättigheter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkningar av asylbyråerna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fasta fristående advokatjourer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkta tolkresurser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagreglerad rätt för en asylsökande
att lämna kompletterande upplysningar.
1993/94:Sf634 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om våldtäkt som skäl för asyl.
1993/94:Sf635 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att zigenare bör erkännas som
territorielös minoritetsgrupp,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det bör bildas en referensgrupp
under Kulturdepartementet med representanter för berörda
myndigheter samt Nordiska zigenarrådet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en översyn görs av de svenska
insatserna för den zigenska gruppen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en särskild översyn vad gäller
hanteringen av asylärenden rörande zigenare.
1993/94:Sf636 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upprätthållande av en solidarisk och
human flykting- och invandrarpolitik,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beivrandet av rasism och
främlingsfientlighet,
9. att riksdagen beslutar om mer rättvis fördelning av
ersättning mellan inflyttnings- och utflyttningskommuner.
1993/94:Kr410 av Berit Oscarsson och Margareta Israelsson (s)
vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att anslaget D 11. Åtgärder mot
främlingsfientlighet och rasism för budgetåret 1994/95
fastställs till 24 miljoner kronor.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar av flyktingpolitiken,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mottagande och asyl till våldtagna
kvinnor.
1993/94:Ju209 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn och ändring av den s.k.
tvåårsregeln.
1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot att gömma flyktingar.
1993/94:U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kvinnor som i krig eller
konflikter blivit offer för sådana brott skall garanteras asyl i
enlighet med vad som överenskommits i UNHCR:s exekutivkommitté.
1993/94:U617 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regeringens ansvar och
Utlänningsnämndens praxis beträffande asylsökande från Kosova,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om verkställighetsstopp beträffande
avvisningar av asylsökande till Kosova.
1993/94:U641 av Lennart Rohdin och Karin Pilsäter (fp) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylprövning av zigenare.
Motion väckt med anledning av skrivelse 1993/94:127
1993/94:Sf23 av Margareta Israelsson och Ingegerd Sahlström
(s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en belysning av flyktingbarnens
utsatta situation i samband med ankomst eller avvisning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av ett samlat program för att förbättra den utsatta
situationen för invandrar- och flyktingbarn.
Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:94
Mottagande av asylsökande m.m.
1993/94:Sf12 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylprövningsnämnder.
1993/94:Sf16 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari
yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principerna för statlig ersättning för
mottagande av asylsökande i kommunerna.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991/92 och
överlämnad från utrikesutskottet
1991/92:U621 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätt till asyl för kvinnor som flyr
från länder, där änkebränning och kvinnlig omskärelse
förekommer.

Utskottet

Inledning
Utskottet behandlar i detta betänkande dels regeringens
skrivelse 1993/94:127 om invandrar- och flyktingpolitiken, dels
förslag i proposition 1993/94:100 (bilaga 12,
Kulturdepartementet) till anslagsberäkning för budgetåret
1994/95 under litt. D Invandring m.m. och om vissa
ersättningsfrågor, dels motioner huvudsakligen väckta med
anledning av skrivelsen och under den allmänna motionstiden med
anknytning till de olika anslagen.
Utskottet har inför behandlingen av vissa motioner bl.a.
hållit en offentlig utfrågning om bedömningen av skyddsbehovet
hos asylsökande från f.d. Jugoslavien och om verkställighet av
avvisningsbeslut (se bilaga).
Regeringen redovisar i skrivelsen den svenska invandrings-,
invandrar- och flyktingpolitiken samt invandringen till Sverige.
Redovisningen avser i huvudsak budgetåret 1992/93. Vidare
beskrivs migrations- och flyktingsituationen i världen samt
Sveriges roll i det internationella migrations- och
flyktingpolitiska arbetet. En redogörelse ges också för den
svenska utlänningslagstiftningen och för mottagandet av
asylsökande och flyktingar i Sverige samt för de svenska
frivilligorganisationernas roll.
I skrivelsen görs skillnad mellan invandrings-, invandrar- och
flyktingpolitik.
Med invandringspolitik avses de principer och bestämmelser
som reglerar vilka utlänningar, inkl. asylsökande, som skall få
tillstånd att bosätta sig i Sverige. Den svenska invandringen är
sedan år 1967 reglerad för utomnordiska medborgare. De nuvarande
riktlinjerna för invandrings- och flyktingpolitiken lades fast
av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100, bil. 15, AU 22, rskr.
230) och konfirmerades vid 1983/84 års riksmöte (prop.
1983/84:144, SfU 30, rskr. 410). Den utomnordiska invandringen
består huvudsakligen av flyktingar och personer som får bosätta
sig i Sverige av flyktingliknande eller humanitära skäl samt
anhöriga till här bosatta personer. Uppehålls- och
arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip
bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige,
och den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste
åren uppgått till endast ett par hundra personer om året.
Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället
vidtar för att underlätta invandrares, inkl. flyktingars,
introduktion och integrering i det svenska samhället. Målen för
invandrarpolitiken antogs av riksdagen år 1975 och sammanfattas
i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. År 1986
fastslogs att dessa övergripande mål alltjämt skall gälla (prop.
1985/86:98, SfU 20, rskr. 301). Målen syftar till lika
rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande till
den övriga befolkningen. De skall också leda till respekt för
den enskildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla
det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som
i Sverige gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans,
solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung.
Goda etniska relationer bör prägla det svenska samhället, och
samhället bör markera sitt avståndstagande från alla uttryck för
etnisk intolerans.
I skrivelsen framhålls att mottagandet i Sverige av flyktingar
endast är ett av flera element i den svenska
flyktingpolitiken. I denna ingår
internationellt agerande för att bidra till att
internationella konflikter motverkas och löses och för att
respekten för mänskliga rättigheter upprätthålls,
ekonomiskt stöd till organisationer som bedriver
flyktingarbete utanför Sverige,
internationellt samarbete för en solidarisk ansvarsfördelning
och för att stärka flyktingars rättsliga skydd,
överföring till Sverige av särskilt utsatta personer som
behöver en säker fristad undan förföljelse,
mottagande av flyktingar i Sverige enligt en asyllagstiftning
som i vissa avseenden ger med flyktingar jämförbara grupper ett
starkare skydd än vad 1951 års Genèvekonvention stadgar,
ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar
m.fl., vilket syftar till att främja deras möjligheter att finna
sig till rätta i det svenska samhället,
särskilda insatser för att ge flyktingar och andra invandrare
likvärdiga villkor och möjligheter till integration i Sverige,
stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att
bosätta sig i hemlandet eller annat land.
I skrivelsen erinras om att antalet flyktingar i världen nu
uppskattas till drygt 18 miljoner, vilket är det största antalet
någonsin, medan ett lika stort antal människor antas vara på
flykt inom sitt lands gränser, s.k. internflyktingar. Dessutom
lever ca 2,5 miljoner palestinier i flyktingläger.
I budgetpropositionen hänvisar regeringen till den redogörelse
som lämnas i skrivelsen och gör en bedömning av medelsbehovet
för budgetåret 1994/95 inom de nämnda politikområdena
invandrings-, invandrar- och flyktingpolitik.
Invandrar- och flyktingkommittén
Regeringen beslöt den 14 januari 1993 att tillsätta en
parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en översyn av
invandrarpolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken (dir.
1993:1). Kommittén har tagit namnet Invandrar- och
flyktingkommittén.
En huvuduppgift för kommittén är att lägga fram förslag om hur
invandrarpolitiken bör vara utformad för att ge bättre
förutsättningar för invandrare att integreras i det svenska
samhället, och särskilt intresse bör ägnas invandrarnas
situation på arbetsmarknaden liksom svenskkunskapernas betydelse
för integrationen. En annan huvuduppgift är att se över hur
människor från andra länder som söker en fristad undan förtryck
av olika slag skall kunna få detta tillgodosett i vårt land, men
även göra överväganden om flyktingpolitiska insatser
internationellt. Kommittén skall beakta och analysera frågor som
kan komma att aktualiseras av den svenska Europaintegrationen,
såväl inom det invandrarpolitiska som invandrings- och
flyktingpolitiska området.
I fråga om invandrarpolitiska frågeställningar bör kommittén
analysera vad som uppnåtts med den förda politiken och i vilken
mån de åtgärder som vidtagits och de program som utarbetats för
att nå de invandrarpolitiska målen varit relevanta och fungerat
tillfredsställande. Kommittén bör överväga den framtida
invandrarpolitiken och ta ställning till om nuvarande
invandrarpolitiska mål och riktlinjer bör ligga fast eller om
förändringar av dessa fordras för att förbättra invandrarnas
integration i samhället. Kommittén bör överväga hur åtgärder och
program bör inriktas för att de politiska målen skall kunna
uppnås. Kommittén bör vidare överväga på vilket sätt Sverige kan
vara ett samhälle med kulturell mångfald och vilka särskilda
krav detta ställer i fråga om lika möjligheter, rättigheter och
skyldigheter och härvid särskilt beakta hur politiken bör
utformas för att tydligare skilja mellan åtgärder som riktar sig
till relativt nyanlända invandrare och åtgärder som uttrycker
ett förhållningssätt till kulturell mångfald i Sverige.
Kommittén bör överväga hur kulturell och etnisk mångfald i
samhället kan stödjas och vilken roll och vilket ansvar staten,
gruppen och individen bör ha i detta arbete.
I sitt arbete bör kommittén beakta vad invandringstryck,
invandringens omfattning och sammansättning kan betyda för såväl
politikens mål som för politikens närmare utformning. Kostnader
för stat och kommun samt invandringens samhällsekonomiska
konsekvenser bör belysas av kommittén.
Beträffande den andra huvuduppgiften bör kommittén närmare
analysera och överväga hur invandringsreglerna i ett framtida
system kan utformas så att de tydligare än för närvarande
uttrycker ansvaret för att ge rättsligt skydd åt olika
kategorier skyddsbehövande och överväga frågor som kan komma att
aktualiseras av en svensk Europaintegration. Utgångspunkten för
kommittén skall vara att pröva hur skyddsregler bör utformas så
att de innebär ett långsiktigt internationellt åtagande och inte
kommer att bli beroende av kortsiktiga förändringar av
mottagningsresurserna. Kommittén bör därutöver överväga om det
är möjligt och lämpligt att utforma mer flexibla regler för
invandring och lägga fram förslag om utformningen av övriga
grunder för rätt eller möjlighet till bosättning i Sverige,
t.ex. på grund av anknytning hit eller av andra humanitära skäl.
Kommittén bör vidare göra en bedömning av behovet av mer
omfattande användning av tillfälliga skyddsanordningar.
Möjligheterna att återvända om förhållandena i flyktingars
hemländer så medger skall bedömas och förslag till en aktiv
politik för frivillig repatriering bör läggas fram.
Kommittén bör vidare lägga förslag till hur vårt land på ett
resursmässigt effektivt sätt skall kunna bistå utanför Sverige
-- i krisens eller konfliktens närområde och på annat sätt.
Enligt direktiven skall kommitténs arbete vara avslutat den 1
mars 1995.
Kommittén har i december 1993 lagt fram rapporten Invandring
och asyl i teori och praktik -- En jämförelse mellan tolv
länders politik (SOU 1993:113).

Internationellt samarbete i migrationsfrågor
Flyktingdefinitioner
Det finns endast en universellt godtagen flyktingdefinition. I
FN:s konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga
ställning (Genèvekonventionen) avses med uttrycket flykting --
utom personer som blivit att anse som flyktingar enligt vissa
äldre överenskommelser -- den som till följd av händelser som
inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning av välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion,
nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller
politiska åskådning befinner sig utanför det land vari han är
medborgare samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan,
som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands
skydd. Motsvarande gäller den som, utan att vara medborgare i
något land, till följd av händelser som förut sagts befinner sig
utanför det land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort
samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss
sagts, icke önskar att återvända dit. -- Genèvekonventionen har
senare kompletterats med 1967 års protokoll angående flyktingars
rättsliga ställning. Genom detta protokoll förpliktade sig
anslutande stater att tillämpa konventionens
flyktingbestämmelser utan begränsning till händelser före år
1951 eller i Europa. De stater som anslutit sig till
konventionen med den geografiska begränsningen till Europa har
emellertid kunnat behålla denna begränsning.
Afrikanska stater har en egen konvention om flyktingar
(OAU-konventionen). Konventionen, som antogs år 1969, har en
betydligt vidare flyktingdefinition. Den omfattar också personer
som på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans
eller händelser som allvarligt stör den allmänna ordningen i del
av eller hela det land i vilket han har sitt ursprung eller är
medborgare tvingas lämna sin vanliga bostad för att söka
tillflykt på en annan plats utanför sagda land. För
Centralamerikas del har ett snarlikt flyktingbegrepp accepterats
i den s.k. Cartagenadeklarationen från år 1984. Såvitt gäller
Asien har UNHCR:s exekutivkommitté -- med stöd av första
asylländer i Sydostasien -- godtagit en bestämmelse om att alla
asylsökande, i varje fall temporärt, skall tas emot av första
asylländerna och att tvångsrepatriering inte skall ske.
Skrivelsen
Ett särskilt avsnitt i skrivelsen behandlar det
internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet och
Sveriges roll i detta arbete. Det framhålls att Sverige verkar
aktivt i en rad internationella fora för att bidra till
varaktiga lösningar av både de problem som orsakar
folkomflyttningar och de konsekvenser som följer därav.
I skrivelsen redovisas i detta avseende viktiga
internationella organ.
Inom FN:s ram behandlas flyktingpolitiska frågor med avseende
såväl på åtgärder för dem som tvingats på flykt (UNHCR, UNRWA)
som på insatser för att komma åt grundorsaker bakom flykt.
UNHCR:s främsta uppgift är att ge rättsligt skydd åt flyktingar,
men inslaget av materiellt bistånd har ökat kraftigt med åren.
UNHCR strävar alltid efter lösningar med bestående effekt och
brukar ange tre möjliga lösningar på ett flyktingproblem:
frivillig repatriering, integration i första asyllandet eller
omplacering i tredje land. Frivillig repatriering har allt
tydligare kommit att framstå som den enda möjliga lösningen på
flertalet av världens flyktingproblem. Endast i undantagsfall
och då det kan motiveras utifrån den enskildes
säkerhetssituation, eller då det gäller fysiskt eller psykiskt
handikappade har omplacering till tredje land blivit aktuell. I
svåra katastrofsituationer försöker UNHCR spela en mer direkt
roll, och i f.d. Jugoslavien är UNHCR s.k. lead agency för FN:s
arbete. Ökad katastrofberedskap är det andra området där UNHCR
utvidgat sin kapacitet.
UNRWA är FN:s organ för bistånd åt Palestinaflyktingar.
International Organization for Migration (IOM) ägnar sig åt
rådgivning till regeringar i migrationsfrågor, utbytesprogram,
praktikprogram, främjande av återvandring samt transport av
flyktingar och migranter. Transportverksamheten har varit
särskilt omfattande och har ofta skett i samarbete med UNHCR.
Inom OECD finns sedan år 1978 en arbetsgrupp för
migrationsfrågor. Ett viktigt syfte är att analysera sambandet
mellan migration och den ekonomiska utvecklingen i
OECD-länderna.
ESK, den europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen, har
tidigare endast i mindre utsträckning ägnat sig åt
migrationsfrågor. Den svenska regeringen ser numera ESK som ett
värdefullt forum för behandling av migrationsfrågor.
Europarådet är sedan länge ett viktigt forum för mellanstatlig
dialog kring integration av invandrare i medlemsländerna. Där
har man också under en följd av år arbetat med asylrättsliga
spörsmål. Inom Europarådets migrationskommitté (CDMG) har det
europeiska samarbetet rörande flyktingars och invandrares
integration i invandringsländerna fortsatt. Frågor om asylrätt
och flyktingfrågor handhas i en expertkommitté, CAHAR, och en av
de viktigaste uppgifterna för CAHAR är att ge deltagarna
möjlighet att utbyta erfarenheter och informera varandra om
förändringar av den asylrättsliga lagstiftningen i resp. land.
Löst knuten till Europarådet har också varit den s.k.
Wiengruppen, vars arbete har kommit att inriktas på frågor om
mer solidariska mottagningserbjudanden och behovet av rättsligt
skydd som massflykt kommit att aktualisera.
I skrivelsen behandlas även de immigrationspolitiska
aspekterna av den västeuropeiska integrationen. Ett omfattande
arbete har bedrivits på mellanstatlig nivå inom EU, vilket bl.a.
lett fram till två konventionstexter. Den första behandlar
vilket EU-land som är ansvarigt för att handlägga en asylansökan
(den s.k. Dublinkonventionen) och den andra behandlar EU:s yttre
gränskontroller. Dublinkonventionen beräknas träda i kraft under
år 1994. En tredje konvention om ett europeiskt
informationssystem (EIS) är under utarbetande. Den skall
komplettera de två tidigare konventionerna och möjliggöra det
informationsutbyte mellan länder som förutses i dessa. En
parallellkonvention till Dublinkonventionen har färdigställts
och tillträde skall erbjudas i första hand EFTA-länderna. Genom
det s.k. Maastrichtfördraget har immigrations- och
flyktingpolitiska frågor förts in i den Europeiska unionen. I
samband därmed inleddes även förberedelser för en harmonisering
av immigrations- och flyktingpolitiken.
De informella konsultationerna mellan 16 länder i Västeuropa,
Nordamerika och Australien har enligt regeringens skrivelse
fortsatt men delvis fått förändrade arbetsförutsättningar genom
att ett samarbetsavtal med UNHCR och IOM förnyats.
Ett samarbete i migrationsfrågor har också inletts mellan
länderna runt Östersjön.
Även det nordiska samarbetet har fortsatt under året, bl.a. i
regeringarnas samrådsgrupp (NSHF), det nordiska
utlänningsutskottet och i den s.k. nordiska migrationsgruppen.
Motioner
I flera motioner tas upp internationella aspekter på
flyktingpolitiken och vilka frågor Sverige bör driva i
internationell samverkan.
I motion Sf628 anför Birgitta Dahl m.fl. (s) att FN:s
viktigaste uppgift är att förebygga och förhindra att
flyktingsituationer uppstår, men för litet resurser har använts
till att angripa bakomliggande orsaker till flykt och migration.
För att länderna i världen gemensamt skall kunna bidra till att
förebygga nya konflikter krävs enligt motionärerna att FN får de
ekonomiska resurser som behövs och att medlemsländerna ger FN
detta mandat på ett tydligare sätt. Motionärerna begär i yrkande
2 ett tillkännagivande härom.
Georg Andersson m.fl. (s) framhåller i motion Sf619 vikten av
att Sverige ökar sin aktivitet när det gäller att få till stånd
gemensamma åtaganden från de västeuropeiska länderna för
mottagande av flyktingar. Enligt motionärerna bör sådana
åtaganden omfatta såväl en generösare behandling av asylsökande
som en ökning av antalet kvotflyktingar. Vidare bör den svenska
flyktingpolitiken liberaliseras för att därvid kunna vara ett
föredöme. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om det
anförda.
I motion Sf627 begär Hans Göran Franck m.fl. (s) ett
tillkännagivande om asylproceduren (yrkande 1). Motionärerna
anför bl.a. att ett europeiskt samarbete behövs vid
harmonisering av asylprocedurer eller fördelning av
flyktingansvar. Europarådet bör här få en större roll. Snabba
handläggningsrutiner bör införas, och asylrätten bör tolkas så
generöst som möjligt. Den europeiska konventionen om skydd av
mänskliga rättigheter och grundläggande friheter bör ändras till
att även inbegripa rätt till asyl. I avvaktan på en sådan
ändring bör övervägas att utarbeta en separat europeisk
överenskommelse om asylrätt. Ett juridiskt instrument bör vidare
utarbetas till skydd för de facto-flyktingar. Motionärerna begär
i yrkande 2 ett tillkännagivande om att regeringen bör verka för
att OAU:s flyktingkonvention beaktas vid reformering av
internationella flyktingöverenskommelser.
Även Elver Jonsson och Lars Sundin (fp) framhåller i motion
Sf602 yrkande 3 vikten av ett breddat flyktingmottagande i
Västeuropa. Regeringen bör därför intensifiera sina
ansträngningar att förmå de västeuropeiska länderna, och
särskilt de nordiska grannländerna, att ställa upp i ett mer
aktivt flyktingmottagande.
I motion Sf621 anför Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)
att det är viktigt att det skapas en europeisk
flyktingkommission som får i uppdrag att samordna och likrikta
flyktingpolitiken samt försöka åstadkomma en enhetlig syn på
migration och åtgärder för att hindra stora migrationsströmmar.
Ett tillkännagivande härom begärs i yrkande 9.
I motion Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att FN:s
flyktingkonvention är otillräcklig. Regeringen måste därför i FN
verka för en kompletterande flyktingkonvention efter mönster av
den afrikanska OAU-konventionen och den latinamerikanska
Cartagenadeklarationen. Motionärerna begär i yrkande 8 ett
tillkännagivande härom.
Jerzy Einhorn m.fl. (kds, s, m, fp) begär i motion Sf606
yrkande 3 ett tillkännagivande om att Sverige i olika
internationella sammanhang aktivt bör motarbeta antisemitismen i
Ryssland samt verka för skydd och fristad åt judiska flyktingar
därifrån.
I motion Sf603 av Margareta Viklund (kds) anför motionären att
det i bl.a. Kroatien pågår projekt som drivs av Röda korset för
att ge stöd till kvinnor som utsatts för våldtäkter. Vidare har
Rädda Barnen startat utbildning för psykologer och speciallärare
i Kroatien för att särskilt nå utsatta barn. Motionären begär i
yrkande 1 ett tillkännagivande om att Sverige bör ge ett aktivt
stöd till dessa projekt.
Utskottet
I skrivelsen framhålls att Sverige har kommit att spela en
genomgående aktiv roll i praktiskt taget samtliga de nämnda
internationella sammanhangen och aktivt verkat för att göra
biståndet till flyktingar mer effektivt. Sverige har särskilt
uppmärksammat behovet av att se till de bakomliggande orsakerna
till flyktingproblematiken, bl.a. respekten för de mänskliga
rättigheterna i flyktingarnas ursprungsländer.
Sverige har i flera fora verkat för att Europas länder skall
dela på ansvaret i flyktingsituationen till följd av kriget i
f.d. Jugoslavien och bl.a. varit en av initiativtagarna till
UNHCR:s Jugoslavienkonferens. Sverige har även varit en stor
bidragsgivare till Röda korsets och andra organisationers
hjälpverksamhet där, och medel har bl.a. gått till ett socialt
program för torterade/våldtagna kvinnor.
Utskottet vill framhålla att det av skrivelsen framgår att
regeringen lagt stor vikt vid det internationella samarbetet
inom flykting- och migrationspolitikens område och aktivt drivit
dessa frågor. Utskottet utgår från att regeringen även
fortsättningsvis kommer att spela en aktiv roll på det
internationella och nordiska planet.
Överväganden om flyktingpolitiska insatser internationellt
ligger också inom Invandrar- och flyktingkommitténs uppdrag. I
direktiven betonas att behoven av en internationell samordning
av insatserna har blivit uppenbara, att ett omfattande samarbete
pågår mellan de länder som mottar invandrare och flyktingar, och
att därutöver också ett samarbete är under uppbyggnad mellan
utvandrings- och invandringsländer. I det senare perspektivet
har det enligt direktiven ofta framförts att en inriktning bör
ske av utvecklingssamarbetet på så sätt att också grundorsaker
till påtvingad utvandring kan påverkas. Resultatet av kommitténs
utredning bör enligt utskottets mening avvaktas.
Med det anförda anser utskottet att motionerna Sf602 yrkande
3, Sf603 yrkande 1, Sf606 yrkande 3, Sf619 yrkande 1, Sf621
yrkande 9, Sf622 yrkande 8, Sf627 yrkandena 1 och 2 samt Sf628
yrkande 2 kan lämnas utan bifall.
Medelsanvisning
Från anslaget Internationell samverkan inom ramen för
flykting- och migrationspolitiken m.m. betalas kostnader för
särskilda migrationspolitiska projekt och för Sveriges
deltagande i internationellt samarbete med syfte att utveckla
och tillämpa nya flykting- och migrationspolitiska strategier.
Enligt regeringens förslag i budgetpropositionen skall till
anslaget för budgetåret 1994/95 anvisas ett reservationsanslag
på 2 000 000 kr.
Utskottet biträder förslaget. Yrkande 20 i motion Sf621 av Ian
Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) överensstämmer med
propositionen.

Rätten till asyl m.m.
Gällande ordning
Enligt folkrätten bestämmer varje stat själv vilka regler som
skall gälla för inresa på dess territorium. Någon generell rätt
för en utlänning att besöka en stat finns således inte.
I utlänningslagen (1989:529) anges på vilka villkor
utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt vistas och ha
anställning här. I lagen anges också under vilka förutsättningar
en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Närmare
bestämmelser om lagens tillämpning finns i den av regeringen
utfärdade utlänningsförordningen (1989:547).
En utlänning får enligt huvudregeln inte uppehålla sig i
Sverige under längre tid än tre månader utan att ha
uppehållstillstånd. Undantag gäller för medborgare i Danmark,
Finland, Island eller Norge. Bestämmelser om uppehållstillstånd,
liksom om visering och arbetstillstånd, finns i 2 kap.
utlänningslagen. Uppehållstillstånd innebär enligt 2 §
tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid
(tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning
(permanent uppehållstillstånd).
Uppehållstillstånd skall i vissa fall ges enligt
bestämmelserna om asyl. Uppehållstillstånd får vidare ges till
en utlänning om han har särskild anknytning till Sverige eller
om han av humanitära skäl bör få bosätta sig här. Detsamma
gäller om utlänningen har fått arbetstillstånd eller har sin
försörjning ordnad på något annat sätt. Regeringen får
föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall.
Arbetstillstånd ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av
arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.
De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3 kap.
utlänningslagen. Enligt 4 § första stycket har flyktingar,
krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl.
Definitionen av flykting (2 §) överensstämmer med den som
finns i Genèvekonventionen. Ibland används därför benämningen
konventionsflyktingar för dessa personer.
Med krigsvägrare (3 §) avses en utlänning som har
övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt
hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående
krigstjänstgöring.
Utöver konventionsflyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd
även åt andra personer som inte vill återvända till sitt hemland
på grund av de politiska förhållandena där och som har åberopat
tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Det är här
fråga om personer som inte har varit utsatta för eller löper
risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör
betraktas som konventionsflyktingar men som ändå på grund av de
politiska förhållandena i hemlandet utsatts för eller riskerar
så svåra trakasserier att det inte är rimligt att begära att de
skall återvända dit. Bestämmelsen omfattar normalt inte den som
har tvingats att lämna sitt land på grund av yttre aggression,
ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på
grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid
dessa omständigheter vara sådana att lagrummet anses
tillämpligt. För de personer som nu avses används ofta termen
de facto-flyktingar.
Varken konventionsflyktingar eller krigsvägrare och de
facto-flyktingar har någon ovillkorlig rätt att få en fristad i
Sverige. Asyl får nämligen vägras på följande grunder enligt
3 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen.
Om det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare
verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns
synnerliga skäl att inte bevilja asyl.
Om det beträffande en krigsvägrare eller de facto-flykting
finns särskilda skäl att inte bevilja asyl.
I vissa fall där utlänningen kan sändas tillbaka till annat
nordiskt land enligt särskild överenskommelse.
I annat fall med hänvisning till den s.k. första
asylland-principen. Denna princip kan tillämpas om utlänningen
före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land
än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot
förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en
krigsskådeplats eller till hemlandet och också mot att sändas
vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd.
Om utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och
där är skyddad på det sätt som anges beträffande första
asylland-principen.
Regeringen får föreskriva undantag från första
asylland-principen för de fall då utlänningens anknytning till
Sverige är av sådan art att han inte bör nekas att få sin
ansökan om asyl prövad här.
Av humanitära skäl kan enligt 2 kap. 4 § första
stycket 2 utlänningslagen även andra utlänningar än de som
omfattas av asylreglerna få stanna i Sverige. Uppehållstillstånd
av humanitära skäl har i praxis beviljats personer som flytt
undan krig eller krigsliknande förhållanden som de riskerat att
drabbas av utan att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd
på denna grund har också beviljats personer som på grund av
sjukdom eller andra personliga förhållanden bör få stanna i
Sverige. Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är
flyktingar men där förhållandena i det land till vilket de
skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att
tvinga dem att återvända dit eller personer som riskerar
allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön eller
homosexualitet. I vissa fall har uppehållstillstånd beviljats
personer som i och för sig borde avvisas eller utvisas men där
en verkställighet inte kan ske därför att det inte finns något
land där utlänningen tas emot. Uppehållstillstånd har också i
vissa fall beviljats när det funnits en kombination av
humanitära skäl och släktanknytning, som i sig inte varit
tillräcklig.
Även om en utlänning inte får uppehållstillstånd, får han inte
avvisas eller utvisas om det inte kan ske till ett land där han
åtnjuter visst skydd. En utlänning får således inte avvisas
eller utvisas till ett land där han riskerar dödsstraff,
kroppsstraff eller tortyr (non-refoulementprincipen). Han får
inte heller annat än i yttersta undantagsfall sändas till ett
land där han riskerar förföljelse. Inte heller får en utlänning
sändas till ett land där han riskerar vidaresändning till något
sådant land.
Skrivelsen
Enligt regeringens skrivelse invandrade under budgetåret
1992/93 ca 41 600 utländska medborgare till Sverige, av vilka
drygt två tredjedelar var andra än nordiska medborgare. Under
samma budgetår utvandrade ca 28 300 personer, varav 81 % var
svenska eller nordiska medborgare.
Under budgetåret 1992/93 beviljades sammanlagt ca 9 446
personer asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl. I det
angivna antalet ingår s.k. kvotflyktingar, däremot inte anhöriga
till flyktingar och därmed jämställda personer, vilka rest in i
Sverige tillsammans med eller i nära anslutning till dessa och
som omfattas av samma särskilda mottagningsanordning som
flyktingar. Antalet sådana anhöriga som fick uppehållstillstånd
under budgetåret 1992/93 uppgick till 7 512. Antalet övriga
anknytningsfall uppgick till 11 956, antalet personer som
beviljades uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl till 189 och
antalet uppehållstillstånd för adoptivbarn till 890. Sammanlagt
beviljades under budgetåret ca 30 000 personer
uppehållstillstånd. -- Av dem som beviljades asyl eller
uppehållstillstånd av humanitära skäl bedömdes, frånsett
kvotflyktingarna, 364 personer (4 %) som konventionsflyktingar.
Under budgetåret 1992/93 sökte ca 80 600 personer (inkl.
barn) asyl i Sverige, vilket innebär en kraftig ökning jämfört
med närmast föregående två budgetår (ca 20 800 personer
budgetåret 1990/91 och 54 500 personer budgetåret 1991/92).
Antalet asylsökande hade kulminerat under månaderna
juni--september 1992. Under de fyra första månaderna av
budgetåret 1993/94 sjönk antalet asylsökande kraftigt i
förhållande till motsvarande tid året innan.
Praxisutredningen
Regeringen har i juni 1993 beslutat tillkalla två särskilda
utredare för att i en rapport redovisa hur praxis i asylärenden
utvecklats under senare år (dir. 1993:80). I direktiven angavs
bl.a. följande. Utlänningsnämnden hade fungerat under cirka ett
och ett halvt år. Flera regeringsbeslut hade sedan hösten 1991
fattats i syfte att i viss utsträckning skapa ny praxis. Under
de senaste åren hade antalet asylsökande ökat mycket kraftigt
och sammansättningen av och bakgrunden hos de asylsökande hade
förändrats. I den allmänna debatten hade framförts att praxis i
asylärenden skärpts under senare tid. Det var mot denna bakgrund
angeläget att få en klar bild av hur praxis utvecklats sedan
Utlänningsnämnden övertog ansvaret för överprövningen. Det
gällde särskilt de ärenden där politiska eller humanitära skäl
åberopats.
Utredarna, som tog namnet Praxisutredningen, har den 6 april
1994 överlämnat betänkandet Utvärdering av praxis i asylärenden
(SOU 1994:54). Utvärderingen grundar sig på ärenden, delvis
slumpmässigt urvalda, som behandlats av regeringen resp.
Utlänningsnämnden under tiden juli 1989 till februari 1994. I
betänkandet anges bl.a. följande.
Sedan de facto-flyktingskapet infördes år 1976 har en praxis
successivt utvecklats vari även asylsökande med något starkare
skäl än vad som ursprungligen avsågs gälla för de
facto-flyktingar likväl inte har erhållit
konventionsflyktingstatus. Utredningen anser att
Utlänningsnämnden i större utsträckning än regeringen ger dessa
asylsökande konventionsflyktingstatus. Orsaken bedöms främst
ligga i en mer stringent juridisk tillämpning av bestämmelserna.
Digniteten på skälen i de ärenden där regeringen beviljade de
facto-flyktingstatus hade stor spännvid, men vad gäller
Utlänningsnämnden konstateras att kriterierna för de
facto-flyktingstatus håller en jämnare nivå. Nämnden förefaller
inriktad på att göra en strikt juridisk bedömning där en
klassificering av de grunder som åberopas prioriteras.
Även vad gäller bedömningen av förhållandet mellan politiska
och humanitära skäl förefaller Utlänningsnämnden inriktad på att
göra en sådan strikt juridisk bedömning. Den helhetssyn som är
nödvändig vid bedömningen av omständigheter av humanitär art får
därför ibland stå tillbaka.
Praxisutredningen har vidare uppmärksammat en
utvecklingstendens beträffande förhållandet mellan olika grader
av politisk asyl och trovärdighet. Praxis utgår från ett
regeringsavgörande i februari 1991. Regeringen ställer sig
skeptisk till påståenden om svår politisk förföljelse endast på
grund av att personen inte kan uppvisa sina dokument, oavsett
grunden härför. Regeringen är av uppfattningen att den
asylsökande undanhållit information och därmed inte skall vara
berättigad till konventionsflyktingstatus. Enligt utredarna har
konsekvensen av avsaknad av dokument använts på ett stelbent
sätt och närmast som en ursäkt för att inte behöva göra en
nyanserad avvägning mellan ett konventionsflyktingskap och ett
de facto-flyktingskap. Utlänningsnämnden avviker inte i sin
praxisbildning från denna linje.
Vad gäller humanitära skäl för uppehållstillstånd har
utredningen inte funnit belägg för att Utlänningsnämnden skärpt
praxis rörande uppehållstillstånd vid fysisk sjukdom. Den har
under hela perioden varit restriktiv. När det gäller psykiska
skäl för uppehållstillstånd har dock praxis stramats upp något.
Det förefaller utredningen som om man vid bedömningen av
asylsökande från det f.d. Jugoslavien börjat använda det s.k.
inre flykt-alternativet på ett sätt som inte skett tidigare.
Inre flykt-alternativet används numera generellt i denna
krigssituation på ett sofistikerat sätt.
Praxisutredningen har inte kunnat se några skillnader i
regeringens och Utlänningsnämndens sätt att ifrågasätta den
asylsökandes trovärdighet. Dock framgår inte av
regeringsbesluten om det vägts in någon värdering av den
asylsökandes trovärdighet beroende på om personen sökt asyl
direkt vid gränsen eller dröjt en tid efter ankomsten till
Sverige. Utlänningsnämnden å sin sida lägger vikt vid att den
asylsökande kan förklara varför han eller hon inte sökt asyl
omedelbart. Utredningen har dragit slutsatsen att en
uppstramning skett i det avseendet.
Den ökade länderkunskapen är enligt utredningen en positiv och
välkommen utveckling. Det är utredningens uppfattning att
Utlänningsnämnden i besluten redovisar den länderkunskap som
legat till grund för beslutet på ett betydligt bättre sätt än
regeringen.
Asylrätt vid våldtäkt
I flera motioner tas upp frågan om asylrätt för kvinnor som
blivit våldtagna.
I motion U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs i yrkande 20
ett tillkännagivande om att kvinnor som i krig eller konflikter
blivit offer för sådana brott skall garanteras asyl i enlighet
med vad som överenskommits i UNHCR:s exekutivkommitté.
I motion Sf634 anför Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp)
att våldtäkter används dels som ett medel att förfölja kvinnor
som är politiskt aktiva eller misstänks vara det, dels i syfte
att tvinga fram information om politiska aktiviteter.
Motionärerna anser att våldtäkt i dessa fall måste erkännas som
en form av tortyr och därmed ge rätt till asyl. Ett
tillkännagivande härom begärs i yrkande 1.
I motion A815 anför Karin Starrin m.fl. (c) att våldtäkter
används som ett vapen i den etniska rensningen i f.d.
Jugoslavien eller för att tvinga fram information. Många av de
kvinnor som kommit till Sverige har utsatts för sådana
övergrepp. Enligt motionärerna är det faktum att våldtäkt är
förbjuden i deras hemland inte något hållbart argument för att
avvisa kvinnorna. Motionärerna anser att våldtäkter som utförts
av företrädare för statsmakten skall anses som tortyr och därmed
utgöra skäl för asyl. I yrkande 12 begärs ett tillkännagivande
om detta.
Även Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion Sf622 yrkande 13
ett tillkännagivande om att tortyr och våldtäkt utförd av
företrädare för statsmakten alltid skall utgöra skäl för asyl.
Tortyr definieras i FN-konventionen mot tortyr m.m. som varje
handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande,
fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon. Tillfogandet
skall ha utförts av en offentlig tjänsteman eller någon annan
som handlar som företrädare för det allmänna eller ha skett på
anstiftan eller med samtycke eller medgivande av denne. En
ytterligare förutsättning är att gärningen har skett i ett visst
angivet syfte, främst för att få information eller en bekännelse
av den torterade eller en tredje person eller som vedergällning.
I utlänningslagen finns tortyr särskilt angivet när det gäller
verkställighetshinder. I 8 kap. 1 § anges bl.a. att en avvisning
eller utvisning aldrig får verkställas till ett land om det
finns grundad anledning att tro att utlänningen där skulle vara
i fara att utsättas för tortyr. I 2 § samma kapitel anges att
avvisning eller utvisning inte heller får verkställas till ett
land där utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse. I 2
§ anges vidare att, om det inte går att sända utlänningen till
något annat land, verkställighet ändå kan ske i vissa fall av
grov brottslighet eller med hänsyn till rikets säkerhet.
I asylgrunderna enligt 3 kap. utlänningslagen anges inte
särskilt ordet tortyr. Ett av kriterierna för att en asylsökande
skall anses som flykting är däremot enligt 3 kap. 2 §
utlänningslagen att utlänningen känner välgrundad fruktan för
förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till
en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller
politiska uppfattning. Staten, t.ex. regeringen eller något
statsorgan med myndighetsutövning som uppgift eller det
regerande politiska partiet, skall direkt eller indirekt kunna
göras ansvarig för förföljelsen. Staten kan själv utöva
förföljelse, exempelvis genom att upprätthålla en lagstiftning
av diskriminerande karaktär. Förföljelse kan emellertid också
föreligga om denna sker antingen med statsmaktens goda minne,
trots att denna inte själv vidtar några åtgärder, eller då
statsmakten visar sig inte ha förmåga att erbjuda skydd åt sina
medborgare.
Vid UNHCR:s exekutivkommittés möte i oktober 1993 antogs en
konklusion rörande sexuella övergrepp. I denna har
medlemsstaterna uttryckt sitt stöd för att den som åberopar
välgrundad fruktan för förföljelse i form av sexuella övergrepp,
på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till
en viss samhällsgrupp eller politiska uppfattning, skall
betraktas som flykting enligt Genèvekonventionen.
Enligt utskottets mening är våldtäkt -- lika väl som tortyr --
ett övergrepp som kan innebära sådan förföljelse som avses i 3
kap. 2 § utlänningslagen, om staten direkt eller indirekt kan
göras ansvarig för förföljelsen. Detta är också i enlighet med
UNHCR:s exekutivkommittés nämnda konklusion. Utskottet anser att
den svenska lagstiftningen således är till fyllest i detta
avseende.
Det har från olika håll påtalats att personer som varit
utsatta för sexuella övergrepp av olika skäl inte alltid uppger
detta (se bl.a. betänkande 1992/93:SfU7 s. 29). Utskottet vill
därför tillägga att det förhållandet att en asylsökande inte
redan från början redovisar att sexuella övergrepp förekommit
inte får förringa uppgifternas värde, när de lämnas i ett senare
skede.
Med det anförda får motionerna Sf622 yrkande 13, Sf634 yrkande
1, U615 yrkande 20 och A815 yrkande 12 anses tillgodosedda.
I motion 1991/92:U621 av Lars Werner m.fl. (v), som nyligen
överlämnats till utskottet från utrikesutskottet, begärs i
yrkande 6 ett tillkännagivande om att det måste vara ett
fullgott skäl till asyl när kvinnor flyr från länder, där
änkebränning och kvinnlig omskärelse förekommer.
Enligt utskottets mening bör skälen för asyl, eller
uppehållstillstånd på annan grund, även i dessa fall prövas
individuellt. Enbart det förhållandet att änkebränning och
kvinnlig omskärelse förekommer i landet kan således inte
generellt ge rätt till asyl, och utskottet avstyrker bifall till
motion 1991/92:U621 yrkande 6.

Krigsvägrare
I motion Sf626 anför Jan Erik Ågren m.fl. (kds) att skälen
måste anses ha samma värde för en människa som flyr från ett
land som är i krig som för en människa som flyr från ett land
som befinner sig i inbördeskrig. Motionärerna begär i yrkande 8
ett tillkännagivande om att krigsvägran även vid inbördeskrig
skall vara skäl till asyl.
Med krigsvägrare avses enligt utlänningslagen en utlänning som
har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt
hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående
krigstjänstgöring.
Med krig avses inte inbördeskrig utan endast krig mellan olika
erkända stater. Vapenvägrare i allmänhet innefattas inte i denna
grupp. Med krigsvägrare avses inte heller värnpliktsvägrare. Den
som inte riskerar att sändas till krigsskådeplats men som kommer
att straffas för sin krigsvägran samt värnpliktsvägrare som
riskerar oproportionerligt strängt straff kan i stället komma
att anses som de facto-flykting.
Frågan om serbisk militärtjänstgöring för unga män i Kosovo
har berörts under utskottets utfrågning den 29 mars 1994 (se
bilaga). Företrädare för Utlänningsnämnden uppgav därvid att det
för den som vägrat militärtjänstgöring i regel blir fråga om
villkorlig dom. I grova fall och vid försvårande omständigheter
kan det dock bli fråga om upp till två års fängelse.
Utskottet, som vill erinra om att Invandrar- och
flyktingkommitténs arbete kan få betydelse i frågan, avstyrker
bifall till motion Sf626 yrkande 8.
Kosovo
Berith Eriksson m.fl. (v) anför i motion U617 beträffande
situationen i Kosovo bl.a. att serberna har infört
apartheidlagar och att det råder en total rättsosäkerhet för
albaner i Kosovo. Motionärerna anser att Sverige bryter mot sina
internationella åtaganden när asylsökande sänds tillbaka till
Kosovo, och de begär i yrkande 2 ett tillkännagivande om att
regeringen har det yttersta ansvaret för att internationella
åtaganden följs. Vidare bör ett omedelbart verkställighetsstopp
beträffande avvisningar av asylsökande till Kosovo införas
(yrkande 3).
Under utskottets utfrågning den 29 mars 1994 har
statssekreteraren Christer Hallerby uppgivit bl.a. följande.
Sedan juli 1991 har det kommit ca 60 000 asylsökande från
Kosovo. Ungefär hälften av dem har fått beslut som vunnit laga
kraft. Det stora flertalet har fått avslag men ungefär 3 000
har beviljats uppehållstillstånd i Sverige, de flesta av
humanitära skäl. Av övriga har ca 10 000 återkallat sina
asylansökningar och ca 20 000 väntar på beslut. Christer
Hallerby har under utfrågningen också anfört följande. "Jag
skall säga litet mer om situationen i Kosovo, därför att jag
tror att den är av särskilt intresse. Självfallet är den
oacceptabel. Den albanska majoriteten trakasseras ständigt av
serbiska myndigheter. De demokratiska institutionerna fungerar
inte på ett acceptabelt sätt. Brott mot de mänskliga
rättigheterna har rapporterats och rapporteras ständigt. Läget
har försämrats successivt sedan början av 1980-talet." .....
"Svenska myndigheter och andra organ -- däribland framför allt
FN:s flyktingkommissarie UNHCR -- är väl medvetna om att
situationen är svår. Dock gör alla, inkl. UNHCR, bedömningen att
situationen inte är sådan att det generellt sett finns behov av
internationellt skydd för dem som kommer från Kosovo och söker
asyl. Behov av skydd kan dock naturligtvis föreligga för
enskilda personer."
Utskottet förutsätter att handläggande myndigheter löpande
följer utvecklingen i Kosovo och noga prövar kosovoalbanernas
asylansökningar. Såväl vid denna prövning som vid en eventuell
senare verkställighet skall verkställighetshinder beaktas.
Motion U617 yrkandena 2 och 3 får anses tillgodosedd med vad
utskottet anfört.
Etiopien
I motion Sf613 anför Sten Söderberg (-) att personer som
utvisas till Afarland i Etiopien riskerar att bli dödade eller
utsatta för orimligt hårda straff, och utvisning av afarer bör
därför inte tillåtas.
Utskottet utgår från att såväl de asylprövande som
verkställande myndigheterna gör en noggrann bedömning av
omständigheterna i hemlandet. Motion Sf613 bör därför lämnas
utan åtgärd.
Ryska judar
I motion Sf606 av Jerzy Einhorn m.fl. (kds, s, m, fp) anförs
att judar som återvänder till Ryssland riskerar förföljelse.
Motionärerna anför att den ryska regeringen inte gör några
ansatser att skydda den judiska befolkningen mot den växande
antisemitismen som ofta tar sig våldsamma yttringar. Det finns
inga tecken på att situationen under överskådlig tid kan
förbättras, och skälen för aktiva insatser för judiska
flyktingar därifrån har kraftigt förstärkts (yrkande 1). I
yrkande 2 begärs tillkännagivande om behovet av att bevilja asyl
åt judiska flyktingar.
Enligt praxis grundad på regeringsbeslut har ryska judar som
utsatts för mer omfattande trakasserier och där polismyndigheten
inte ingripit till deras hjälp vanligtvis beviljats asyl som de
facto-flyktingar. I ett relativt stort antal ärenden rörande
rysk-judiska asylsökande har de sökande beviljats
uppehållstillstånd av Invandrarverket eller Utlänningsnämnden.
Utskottet anser att motion Sf606, yrkandena 1 och 2, får anses
tillgodosedd med det anförda.
Zigenare
Zigenarnas situation tas upp i två motioner.
I motion U641 av Lennart Rohdin och Karin Pilsäter (fp) anförs
att zigenare utgör ett växande inslag bland de asylsökande i
Västeuropa. Inte så få av de övergrepp mot asylsökande som sker
är riktade just mot zigenare, även om nationaliteten ofta inte
nämns eller ens är känd. Detta förhållande tillsammans med den
synnerligen utsatta situation zigenare har i t.ex. Rumänien och
det forna Jugoslavien ställer krav på särskild analys vid
behandling av asylansökningar från zigenare. Många gånger är den
zigenska identiteten oklar i asylärenden och kräver särskild
omsorg. Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande om
asylprövningen.
I motion Sf635 av Hans Göran Franck m.fl. (s) anförs att under
senare tid över 5 000 zigenare har sökt asyl i Sverige, varav
över hälften har avvisats. De flyende zigenarnas situation är
många gånger mycket speciell. De kan t.ex. ha pass från det land
de flyr ifrån och kan felaktigt uppfattas som etnisk rumän,
bulgar osv. Det är också mycket svårt att få tillgång till
information kring zigenarnas bakgrund i det land de flyr ifrån.
T.ex. vill länderna i många fall inte tillstå att man behandlar
zigenare på ett dåligt och diskriminerande sätt. Motionärerna
anför vidare att i en rapport till Europarådet redovisas ett
stort antal rekommendationer om hur man skall definiera
zigenarnas ställning i Europa samt vilka praktiska konsekvenser
det bör få i utformandet av flykting- och invandrarpolitiken. I
rapporten sägs bl.a. att zigenarna bör erkännas som
territorielös minoritet och ges samma rättigheter som andra
medborgare. I rapporten sägs också att det bör erkännas avsaknad
av tillräckligt skydd för denna mycket utsatta grupp, vilket i
enskilda fall kan utgöra befogad fruktan för förföljelse på
grund av tillhörighet till en viss socialgrupp såsom anges i
Genèvekonventionen. Motionärerna begär tillkännagivanden i
yrkande 1 om att zigenare bör erkännas som territorielös
minoritetsgrupp och i yrkande 4 om en särskild översyn vad
gäller hanteringen av asylärenden rörande zigenare. Motionärerna
uppger vidare att problemen med integrationen tycks bli allt
större, och stödåtgärder behövs för att gruppen skall kunna få
levnadsförhållanden som är jämbördiga med
majoritetsbefolkningens. Motionärerna anser att det bör bildas
en referensgrupp under Kulturdepartementet med representanter
för berörda myndigheter och Nordiska zigenarrådet (yrkande 2)
samt att det bör göras en översyn av de svenska insatserna för
den zigenska gruppen (yrkande 3).
Utskottet har vid behandlingen av dessa motioner inhämtat
kompletterande upplysningar från Kulturdepartementet. Därvid har
uppgivits bl.a. följande.
Antalet asylsökande zigenare har ökat under senare tid, men
det finns inga uppgifter om hur många det rör sig om eftersom
asylsökande registreras efter medborgarskap. Inom
Invandrarverkets förläggningsverksamhet görs däremot en
registrering efter språkgrupper, och under hösten 1992
uppskattades att 4 000 zigenare fanns i förläggningssystemet.
Vid asylprövningen görs en bedömning av individens
skyddsbehov. Enbart tillhörigheten till den zigenska gruppen är
således inte avgörande. Problem med passlöshet och svårigheter
att fastställa identiteten förekommer här liksom inom andra
grupper. Uppskattningsvis finns i Utlänningsnämnden drygt 1 000
icke avgjorda ärenden om zigenare.
Vidare har det under hösten 1993 bildats en arbetsgrupp
bestående av företrädare för Invandrarverket och Nordiska
zigenarrådet. Arbetsgruppen skall i slutet av detta år
presentera en beskrivning av zigenarnas situation i Sverige och
lämna förslag till åtgärder som behöver vidtas.
Zigenarnas problem har också uppmärksammats i det europeiska
samarbetet. Vid ett möte i Europarådets migrationskommitté i
slutet av denna månad står zigenarfrågan på dagordningen. Därvid
skall närmare planeras arbetet för en arbetsgrupp som skall
granska zigenarnas villkor i Europa. Vidare skall ESK under
hösten 1994 hålla ett seminarium om zigenarfrågor. ESK:s
minoritetsombudsmannaorgan i Warszawa har dessutom mandat att
bevaka zigenarfrågor i ett vitt perspektiv.
Utskottet kan konstatera att zigenarnas problem har
uppmärksammats såväl inom Sverige som inom olika internationella
organ. Även beträffande asylansökningar av zigenare utgår
utskottet från att de asylprövande myndigheterna gör en noggrann
bedömning av skälen för uppehållstillstånd. Något uttalande från
riksdagens sida med anledning av motionerna Sf635 och U641
yrkande 3 är således inte påkallat.

Vistelsetidens längd
I motion Sf602 av Elver Jonsson och Lars Sundin (fp) anför
motionärerna att det är viktigt att den svenska humana
flyktingpolitiken får ett genomslag i den praktiska
handläggningen då flyktingars ärenden skall behandlas. Långa
handläggningstider gör att skäl för human behandling har vuxit i
styrka. Situationen för många flyktingar är dramatisk med tanke
på vad som kan vänta dem i deras tidigare hemland vid ett
hemsändande. Särskilt för barnen och inte minst för dem som nu
gått flera terminer i svensk skola har möjligheten att återvända
dramatiskt förändrats. Motionärerna begär i yrkande 1 ett
tillkännagivande om det anförda.
Georg Andersson m.fl. (s) anför i motion Sf619 att, även om
skyddsbehovet är av avgörande betydelse för erhållande av asyl,
man inte kan helt bortse från de omständigheter som lång
väntetid medför. Av humanitära skäl måste därför vistelsetiden
tillmätas betydelse, om inte den asylsökande själv förorsakat
att handläggningstiden blivit orimligt lång. Motionärerna begär
i yrkande 3 ett tillkännagivande härom.
Inte minst för att förhindra uppkomsten av sådana situationer
som avses i motionerna är det enligt utskottet viktigt att
väntetiderna vid asylprövningen förkortas. Inom
regeringskansliet förbereds för närvarande en förordning som är
avsedd att styra praxis vad gäller hänsynstagande till
vistelsetidens längd. Utskottet anser att motionerna Sf602
yrkande 1 och Sf619 yrkande 3 härigenom får anses i huvudsak
tillgodosedda.

Gömda flyktingar och flyktingbarnens situation
Situationen för de utlänningar som håller sig undan
verkställighet tas upp i tre motioner.
I motion Sf626 yrkande 6 föreslår Jan Erik Ågren m.fl. (kds)
en försöksverksamhet med ett kontraktsförfarande innebärande att
under den tid utlänningen har en uppdragsgivare som står för
omkostnaderna gäller verkställighetsstopp, och utlänningen får
stanna i landet.
I motion Sf608 anser Sten Söderberg (-) att de 7 000 människor
som gömmer sig här skall ha amnesti (yrkande 18).
Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion Sf622 att det bland de
gömda flyktingarna finns många barn som far mycket illa.
Motionärerna anser att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att
organisera en arbetsgrupp för att undersöka enskilda gömda
flyktingbarns fysiska och psykiska hälsa och avge utlåtande
härom som underlag för ny prövning (yrkande 27). Den förnyade
prövningen måste göras i humanitär anda (yrkande 28). I motionen
tas även mer generellt upp barnens situation. Således begärs i
yrkande 14 ett tillkännagivande om att barnfamiljer aldrig får
avvisas till länder där krig eller krigsliknande förhållanden
råder. Motionärerna anser vidare att i alla asylärenden måste
barnets situation utredas särskilt av personal med kompetens att
bedöma barn (yrkande 23). Ensamma barn måste omedelbart få en
god man förordnad (yrkande 24).
I motion Sf23 anför Margareta Israelsson och Ingegerd
Sahlström (s) att det är viktigt att lyfta fram frågorna kring
barnens skydd. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att
det saknas en belysning av flyktingbarnens utsatta situation i
samband med ankomst eller avvisning (yrkande 1). Flera
utredningar pågår vad gäller barn och ungdomar, och motionärerna
anser att det bör läggas fram förslag till ett samlat program
för att förbättra den utsatta situationen för invandrar- och
flyktingbarn (yrkande 2).
Många av de utlänningar som nu håller sig undan verkställighet
utsätts för stora psykiska påfrestningar, och utskottet kan
förstå att det inte är ett lätt beslut för den som bestämmer sig
för att hålla sig undan. Med hänsyn till de stora
påfrestningarna och till den svåra situationen i övrigt för de
gömda personerna vill utskottet ändå framhålla det stora ansvar
som andra personer som medverkar till undanhållandet tar på sig.
Särskilt när det gäller barn har de vuxna, och då i första hand
barnens föräldrar, ett mycket stort ansvar.
Vid utskottets offentliga utfrågning den 29 mars 1994 angavs
från flera håll att det, för att undvika situationer med gömda
flyktingar, är viktigt med ett bättre beslutsunderlag, vilket
ger en kortare beslutstid. Ett bättre motiverat beslut ger
därtill förutsättningar för berörda personer att förstå om
myndigheter har fattat korrekta beslut. I den nu uppkomna
situationen är det dock viktigt att en dialog kan komma till
stånd -- t.ex. genom kontakter mellan berörda myndigheter och
frivilligorganisationer eller andra som kan utgöra en länk till
de gömda utlänningarna -- om hur verkställigheten skall
fullgöras och om hur avresan kan underlättas.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
Sf608 yrkande 18 och Sf626 yrkande 6.
Vad särskilt gäller barnens situation vill utskottet hänvisa
till sitt betänkande 1993/94:SfU11. I betänkandet anförde
utskottet bl.a. att det är viktigt att särskilt barnens
situation uppmärksammas i asyl- och kommunmottagandet. En hel
del åtgärder hade under senare tid vidtagits för att öka
kunskapen om barnens behov och finna lämpliga åtgärder att på
ett bättre sätt tillgodose dessa behov. Bl.a. hade regeringen i
september 1992 uppdragit åt Socialstyrelsen att följa hur
kommuners och landstings verksamheter för barn utvecklas. Bland
de områden som skulle prioriteras nämndes invandrar- och
flyktingbarns situation inom barnomsorgen med avseende på bl.a.
hemspråksstödets omfattning och inriktning. Vidare hade
regeringen i juli 1993 uppdragit åt Invandrarverket och
Socialstyrelsen att utvärdera det kommunala mottagandet av barn
och ungdomar med flyktingbakgrund som kommit hit utan
vårdnadshavare. Detta uppdrag skulle redovisas senast den 1
april 1994. På begäran av riksdagen (bet. 1992/93:SfU3) hade
Invandrarverket och Socialstyrelsen också fått regeringens
uppdrag att närmare utreda förhållandena för de barn som hålls
gömda för att undgå verkställighet av ett avvisningsbeslut. Även
detta uppdrag skulle redovisas senast den 1 april.
Socialstyrelsen hade dessutom i mars 1993 fått i uppdrag att
bl.a. följa utvecklingen för invandrarbarn i familjehemsvården
och bedöma om åtgärder krävs för denna grupp barn, särskilt i
fråga om möjligheten att bibehålla kontakt med den egna
kulturen. Utskottet anförde vidare att av redovisningen framgick
att en hel del utredningar pågick inom olika områden. Utskottet
förutsatte att regeringen utformar ett samlat åtgärdsprogram för
att förbättra flyktingbarnens situation för att på så sätt ta
till vara utredningsresultaten.
Under den offentliga utfrågningen har företrädare för
Socialstyrelsen uppgivit att barns och ungdomars egna skäl för
uppehållstillstånd granskas i för liten omfattning. Företrädare
för Invandrarverket har instämt i detta, i vart fall vad gäller
de mindre barnen, men uppgivit att man har blivit mer medvetet
om detta problem.
Socialstyrelsens och Invandrarverkets rapport om de ensamma
resp. de gömda flyktingbarnen väntas föreligga inom kort.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motion Sf23
yrkande 2 är tillgodosedd och att något uttalande från
riksdagens sida med anledning av motionerna Sf622 yrkandena 14,
23, 24, 27 och 28 samt Sf23 yrkande 1 inte är påkallat.
Under detta avsnitt tar utskottet också upp två motioner,
Sf630 av Wiggo Komstedt (m) och Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl.
(nyd) yrkande 50, i vilka begärs tillkännagivanden om att det
bör vara straffbart att gömma flyktingar.
Utskottet inser att personer som gömmer flyktingar gör det av
djupt engagemang och som en medmänsklig insats. Även om
utskottet ovan framhållit det stora ansvar som den som medverkar
till ett undanhållande tar på sig bör det inte vara straffbart
att gömma flyktingar. Motionerna Sf630 och Ju810 yrkande 50 bör
således avslås.
Uppföljning
Jan Erik Ågren m.fl. (kds) begär i motion Sf626 yrkande 12 ett
tillkännagivande om att Invandrarverket under några år bör mer
noga kontrollera hur det gått för ett antal asylsökande som
avvisats till hemlandet.
Utskottet vill framhålla att en avvisning av asylsökande
förutsätter att det står klart att utlänningen inte löper risk
för förföljelse eller motsvarande. Det förefaller därför inte
rimligt att göra en mer organiserad uppföljning av vad som
händer personer som avvisas. Vid den offentliga utfrågningen har
från såväl Invandrarverkets som Utlänningsnämndens sida
uppgivits att de följer upp vissa enskilda fall. Invandrarverket
har dessutom haft mer generella uppföljningar avseende särskilda
länder.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf626
yrkande 12.
Inriktning av den framtida flykting- och invandringspolitiken
Motioner
Frågan om inriktningen av den svenska flykting- och
invandringspolitiken tas upp i flera motioner.
Birgitta Dahl m.fl. (s) framhåller i motion Sf628 att en aktiv
flykting- och immigrationspolitik bör omfatta insatser inom både
utrikes-, handels- och biståndspolitiken för att på lång sikt
och i samarbete med andra länder kunna påverka grundorsakerna
till att människor flyr. Sveriges politik på detta område bör
utifrån ett helhetstänkande och en humanitär grundsyn ta sikte
på att dels undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och
påtvingad migration, dels skapa ett system för reglering av
invandringen till Sverige som bättre än det nuvarande ger dem
som bäst behöver det rätt att stanna i vårt land. Motionärerna
begär ett tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande
1) och om biståndets roll i flyktingpolitiken (yrkande 3). De
anser vidare att nuvarande skyddsregler för krigsvägrare och de
facto-flyktingar bör ersättas av en ny regel för dem som behöver
internationellt rättsligt skydd, en regel som skyddar dem som
har ett starkt skyddsbehov vid sidan av Genèvekonventionen. I
motionen begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 4).
Hans Göran Franck begär i motion Sf636 (yrkande 1) ett
tillkännagivande om att en generös och human flyktingpolitik
skall ligga fast.
I motion Sf621 (yrkandena 1 och 2) av Ian Wachtmeister och
Lars Moquist (nyd) anförs att den svenska flyktingpolitiken bör
inriktas på repatriering. Endast den som är flykting enligt
Genèvekonventionen bör få asyl i Sverige. Eftersom målet är
återvändande skall uppehållstillståndet vara tillfälligt.
Personer som flyr på grund av inbördeskrig, svält och
arbetslöshet bör i stället hjälpas i sitt närområde. Härigenom
kan mångdubbelt fler få hjälp. Såväl konventionsflyktingar som
katastrofflyktingar bör ges tillfälliga uppehållstillstånd.
Mottagandet skall ske i ett antal som riksdagen bestämmer.
Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande om att flykting-
och biståndsfrågorna bör handläggas av en gemensam flykting- och
biståndsminister (yrkande 10).
I motion A815 av Karin Starrin m.fl. (c) anförs att Sverige
bör ha en fortsatt öppen och generös flyktingpolitik. Den
reformering av flyktingmottagandet som påbörjats bör fortsätta i
riktning mot kortare handläggningstider och att den enskilde
flyktingen får ta mer ansvar för sin situation. Motionärerna
begär i yrkande 11 ett tillkännagivande om ett anförda.
I motion Sf632 anför Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar
(c) bl.a. att biståndsverksamhet och andra åtgärder bör användas
för att underlätta i katastrofsituationer men även förebygga
katastrofer och konflikter. Förutsättningar bör skapas för att
ge människor möjligheter att stanna i sitt närområde, om de
tvingas på flykt. Människor som flyr undan förtryck och
förföljelse måste alltid ha möjlighet att söka fristad i ett
annat land. Vidare krävs en modernisering av FN:s
flyktingkonvention. Förändringar bör också göras i den svenska
lagstiftningen, bl.a. kan en gemensam asylparagraf införas i
utlänningslagen. Det bör i lagen också anges att rätten till
asyl kan gå förlorad på grund av brottslighet, undanhållande av
dokument eller om den asylsökande  lämnat vilseledande eller
felaktiga uppgifter. Motionärerna begär i yrkande 1 ett
tillkännagivande om att nu pågående utredning bör inriktas på
vad som anförts om en flyktingpolitik i ett vidgat perspektiv.
Motionärerna föreslår vidare i yrkande 4 ett tillkännagivande om
att ansvaret för svensk asylpolitik och svenskt
flyktingmottagande bör föras samman med biståndsfrågor och
frågor om mänskliga rättigheter.
Jan Erik Ågren m.fl. (kds) anför i motion Sf626 att grunden
för flyktingpolitiken måste vara alla människors unika och lika
värde. Utifrån detta kan olika kulturella traditioner och
riktningar växa i mångfald och ge en berikande utveckling.
Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om att
Sverige skall ha en fast, generös och human flyktingpolitik.
I motion Sf608 av Sten Söderberg (-) begärs i yrkande 1 ett
tillkännagivande om vikten av att Sverige har en generös
flyktingpolitik.
Utskottets bedömning
Som ovan framgått skall den parlamentariska Invandrar- och
flyktingkommittén se över invandrings- och flyktingpolitiken. I
kommitténs uppdrag ingår att se över hur människor från andra
länder som söker en fristad undan förtryck av olika slag skall
kunna få detta tillgodosett i vårt land och hur
invandringsreglerna i ett framtida system kan utformas så att de
tydligare än för närvarande uttrycker ansvaret för att ge
rättsligt skydd åt olika kategorier skyddsbehövande. En
utgångspunkt skall vara att pröva hur skyddsregler bör utformas
så att de innebär ett långsiktigt internationellt åtagande och
inte kommer att bli beroende av kortsiktiga förändringar av
mottagningsresurserna. I uppdraget ingår vidare att bedöma
behovet av en mer omfattande användning av tillfälliga
skyddsanordningar. Kommittén skall också lägga fram förslag om
utformningen av övriga grunder för rätt eller möjlighet till
bosättning i Sverige och överväga om det är möjligt och lämpligt
att på andra grunder utforma mer flexibla regler för invandring.
Vidare skall kommittén göra överväganden om flyktingpolitiska
insatser internationellt och lägga fram förslag till hur vårt
land på ett resursmässigt effektivt sätt skall kunna bistå
utanför Sverige -- i krisens eller konfliktens närområde och på
annat sätt. Inom ramen för kommittén kommer således de frågor
som har tagits upp i de ovan redovisade motionerna om
inriktningen av den svenska flykting- och invandringspolitiken
att behandlas.
Utskottet anser att resultatet av kommitténs arbete bör
avvaktas och avstyrker med det anförda bifall till motionerna
Sf608 yrkande 1, Sf621 yrkandena 1 och 2, Sf626 yrkande 1, Sf628
yrkandena 1, 3 och 4, Sf632 yrkande 1, Sf636 yrkande 1 och A815
yrkande 11.
I frågan om arbetsfördelningen inom regeringen vill
utskottet, i likhet med vad som anfördes i betänkandet
1992/93:SfU7, peka på att det enligt regeringsformen är
regeringen som fördelar ärendena mellan departementen, och
statsministern som bland statsråden utser chefer för
departementen. Det är även statsministerns sak att förordna att
ärende eller grupp av ärenden som hör till visst departement
skall föredragas av annat statsråd än departementschefen.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf621
yrkande 10 och Sf632 yrkande 4.

Beslutsordningen i asylärenden
Nuvarande ordning
Invandrarverket skall som första instans fatta beslut i alla
ärenden där behovet av asyl har åberopats (4 kap. 4 §
utlänningslagen). Verkets beslut om avvisning och utvisning
kunde t.o.m. år 1991 överklagas till regeringen, men från den 1
januari 1992 inrättades en fristående myndighet,
Utlänningsnämnden, med uppgift att fungera som överinstans i
invandrar- och flyktingärenden. Invandrarverkets beslut om
avvisning eller utvisning får således överklagas till
Utlänningsnämnden. Invandrarverket har möjlighet att överlämna
ett ärende till Utlänningsnämnden för prövning. Fr.o.m. den 1
juli 1994 skall nämnden även pröva ny ansökan om
uppehållstillstånd, något som för närvarande görs av
Invandrarverket.
Både Utlänningsnämnden och Invandrarverket kan till regeringen
överlämna ärenden som bedöms av särskild vikt för
rättstillämpningen. Överlämnande kan också ske om det på grund
av ärendets art synes lämpligare att frågan avgörs av
regeringen. Regeringen har vidare vissa möjligheter att påverka
praxis genom generella föreskrifter i förordningsform.
Regeringens roll i praxisbildningen
I motion Sf632 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c)
anför motionärerna att det är viktigt att regeringen ges en
tydligare och aktivare roll i asylpolitiken. Regeringen bör göra
vägledande bedömningar av situationen i olika länder, som sedan
bör ligga till grund för beslut i asylärenden vid
utredningsslussar och bidra till kortare handläggningstider.
Även i fortsättningen skall Invandrarverket kunna överlämna
enskilda ärenden till regeringen för vägledande beslut, men
regeringens beslut måste fattas snabbare än för närvarande.
Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande om det
anförda.
En särskild utredare har i uppdrag att göra en översyn av
vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. (dir. 1992:51).
Utredaren har i delbetänkandet Utlänningslagen -- en partiell
översyn (SOU 1993:24) föreslagit att lagstiftningen kompletteras
med ett bemyndigande som ger regeringen rätt att utfärda
föreskrifter om verkställighet av lagens bestämmelser om asyl
och andra former för uppehållstillstånd. Det föreslagna
bemyndigandet bör göra det möjligt för regeringen att, genom
generellt utformade föreskrifter med längre eller kortare
varaktighet, såväl ge omvärlden signaler om den svenska
flyktingpolitikens inriktning som styra tillämpningen så att
humanitära, politiska och ekonomiska intressen i största möjliga
utsträckning kan tillgodoses.
Utskottet vill också erinra om att Praxisutredningen i det
tidigare nämnda betänkandet SOU 1994:54 har analyserat
praxisutvecklingen sedan Utlänningsnämnden inrättades.
Utskottet anser att beredningen av de nämnda
utredningsförslagen bör avvaktas och att något uttalande med
anledning av motion Sf632 yrkande 3 inte är påkallat.

Utlänningsnämndens verksamhet
Utlänningsnämndens verksamhet tas upp i motion Sf626 av Jan
Erik Ågren m.fl. (kds). Motionärerna anför bl.a. följande. Både
inrättandet av Utlänningsnämnden och dess sätt att arbeta har
kritiserats. Nämndens ledamöter är indelade i grupper och
kontakt mellan grupperna förekommer sällan. Två nämndemän och en
domare avgör ärendena, vilket innebär att nämndemännen kan rösta
ned domaren i ett ärende. När det gäller fall av "enkel
beskaffenhet" avgör dock domarna själva ärendena utan någon
kontakt med nämndemännen. Viktigare fall skall diskuteras
tillsammans med nämndemännen, men kriterier för vad som menas
med viktigare fall finns inte. Motionärerna anser att nämndemän
och domare inte alltid har kompetens att bedöma vikten av eller
trovärdigheten i handlingar från exempelvis läkare och
specialister. Viktig information som skulle kunna ha lett till
ett annat beslut går därmed förlorad. Den bristande
rättssäkerheten i detta kan inte accepteras. Enligt motionärerna
bör nämndemännen ha möjlighet att vid tveksamma fall få träffa
den asylsökande. I motionen anförs vidare att det har framförts
kritik mot de resor som företas av Utlänningsnämnden för att få
information om förhållanden i aktuella länder. Större
trovärdighet för rapporterna från dessa resor skulle uppnås om
även nämndemän var representerade. Det har också framförts som
ett problem att Utlänningsnämnden sällan använder möjligheten
att i tveksamma fall överlämna ärenden till regeringen. En
möjlig lösning som diskuterats är att införa ett
domstolsförfarande vid prövning av asyl. Med hänvisning till det
anförda anser motionärerna att det finns anledning att utvärdera
Utlänningsnämndens verksamhet och det sätt på vilket nämndens
åligganden har uppfyllts (yrkande 2). Motionärerna begär vidare
tillkännagivanden om att nämndemännen i tveksamma fall bör få
träffa den beslutet berör (yrkande 3) och att nämndemännen bör
få möjlighet att delta i de resor nämnden företar (yrkande 4).
I Praxisutredningens nämnda betänkande redovisas även vissa
uppgifter om Utlänningsnämndens arbetsformer. Bl.a. anges att
under föregående år avgjordes ca 90 % av alla ärenden av
ensamdomare. I betänkandet lämnas även uppgifter om muntlig
inställelse och muntlig förhandling.
Utskottet förutsätter att Utlänningsnämnden löpande överväger
förändringar av arbetsformer och arbetsrutiner som ur olika
aspekter påkallas. Det finns emellertid skäl att härutöver något
grundligare granska Utlänningsnämndens verksamhet och
effektivitet. Utskottet föreslår samtidigt Riksdagens revisorer
att företa en sådan granskning. Resultatet av en eventuell
granskning bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till
motion Sf626 yrkandena 2--4.
Asylnämnder
Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion Sf622 ett
tillkännagivande om att det finns brister i Invandrarverkets
sätt att handlägga ärenden om uppehållstillstånd (yrkande 10).
Motionärerna anser att asylärenden i stället bör handläggas av
asylnämnder som första prövningsinstans. Nämnderna bör fungera
under domstolsliknande former med muntlig förhandling och större
öppenhet, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom
(yrkande 16). Tillkännagivande om sådana nämnder begärs även i
motionerna Sf12 av Berith Eriksson m.fl. (v) yrkande 1 och Sf608
av Sten Söderberg (-) yrkande 7.
Utskottet har tidigare (se senast betänkande 1992/93:SfU7)
avstyrkt bifall till motioner av liknande innebörd och därvid
hänvisat till de år 1989 införda reglerna om handläggning av
asylärenden, varigenom alla sådana ärenden skulle handläggas av
Invandrarverket. Utskottet anser inte heller nu att det finns
skäl att införa en sådan ordning som föreslås i motionerna.
Motionerna Sf12 yrkande 1, Sf608 yrkande 7 och Sf622 yrkandena
10 och 16 bör därför avslås.
Praxissammanställning
Gudrun Schyman m.fl. (v) kritiserar i motion Sf622 att
Invandrarverket hittills inte uppdaterat den
praxissammanställning som publicerades våren 1991 och framhåller
vikten av att politiker, press och allmänhet får den insyn som
en praxissammanställning ger. En redovisning av praxis bör
enligt motionärerna finnas för asylbeslut på alla nivåer inkl.
från regeringen, och de begär ett tillkännagivande härom
(yrkande 17). Ett sådant tillkännagivande begärs även i motion
Sf608 av Sten Söderberg (-) yrkande 11.
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och
flyktingpolitiken underströk föredragande statsrådet starkt
vikten av att gällande regler, riktlinjer, motivuttalanden och
praxis blev föremål för en systematisk dokumentation och
spridning.
Invandrarverket har under år 1991 publicerat en
sammanställning över asylpraxis, praxis i fråga om andra
tillstånd än sådana som gäller asyl och medborgarskapspraxis.
Därutöver innehåller sammanställningen vägledande uttalanden i
frågor om tolkning och tillämpning av utlänningslagen.
Utlänningsnämnden har under år 1993 publicerat en första del
av nämndens allmänna praxisredovisning i asylärenden. Under
innevarande månad beräknas en fortsättning på
praxisredovisningen utges och finnas tillgänglig i bokhandel.
Liknande motioner har behandlats tidigare och senast i
utskottets betänkande 1992/93:SfU7. Liksom tidigare vill
utskottet framhålla vikten av att gällande regler, riktlinjer,
motivuttalanden och praxis i asylärenden systematiskt
dokumenteras och finns tillgängliga. Utskottet vill uttala sin
tillfredsställelse över att överinstansens vägledande beslut nu
ges ut och kommer att finnas lätt åtkomliga. Utskottet har
erfarit att frågan om en publicering av regeringens praxis också
övervägs. Med hänsyn till det anförda anser utskottet att
motionerna Sf608 yrkande 11 och Sf622 yrkande 17 bör lämnas utan
bifall.

Vissa handläggningsfrågor i asylärenden
Muntlig handläggning
Enligt förvaltningslagen (1986:223) skall en part som vill
lämna uppgifter muntligt i ett ärende som avser
myndighetsutövning mot någon enskild få tillfälle till det, om
det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. I andra fall
bestämmer myndigheten om handläggningen skall vara muntlig. För
asylärenden finns en särskild regel om muntlig handläggning.
Enligt 11 kap. 1 § utlänningslagen skall det ingå muntlig
handläggning i ett sådant ärende såväl vid Invandrarverket som
vid Utlänningsnämnden, om det kan antas vara till fördel för
utredningen eller i övrigt främja ett snabbt avgörande av
ärendet. Muntlig handläggning skall även annars företas på
begäran av utlänningen, om inte en sådan handläggning skulle
sakna betydelse för att avgöra frågan om uppehållstillstånd.
I proposition 1988/89:86 med förslag till ny utlänningslag
m.m. framhölls att med muntlig handläggning avses såväl
informella telefonkontakter och sammanträffanden som mer
formella förhandlingar. I propositionen förordades i första hand
informella sammanträffanden mellan Invandrarverkets personal,
utlänningen och, i förekommande fall, dennes biträde.
Sammanträffandet bör som regel avse kompletterande utredning,
inte ytterligare ett utredningsförhör utöver det som polisen
inledningsvis skall hålla med den asylsökande. I propositionen
framhölls vidare att förutsättningarna för muntlig handläggning
genom den omorganisation av Invandrarverket som avsågs träda i
kraft den 1 juli 1989 i betydande grad skulle komma att
förbättras.
Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) begär i motion
Sf632 yrkande 8 ett tillkännagivande om behovet av en
lagreglerad rätt för en asylsökande att lämna kompletterande
upplysningar. I motion Sf608 av Sten Söderberg (-) yrkande 10
anförs att rätten till muntlig handläggning hos Invandrarverket
och Utlänningsnämnden måste göras ovillkorlig, och motionären
begär att regeringen skall lägga fram förslag om detta.
Även frågan om muntlig handläggning tas upp i direktiven till
översynen av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. Därvid
anmärks att institutet inte kommit till användning i den
utsträckning som förutsattes vid reglernas införande. Utredaren
bör enligt direktiven överväga vad som kan göras för att ge den
muntliga handläggningen den roll som avsågs då bestämmelsen
infördes. Förslag i denna del väntas inom kort.
Praxisutredningen har, i samband med sin analys av praxis
avseende trovärdighetsfrågor, noterat att Utlänningsnämnden
tillåtit muntlig inställelse i ett begränsat antal fall och att
muntlig förhandling inte har förekommit. Utredningen anger att i
samband med trovärdighetsbedömningar måste en konfrontation med
den asylsökande vara värdefull, och utredningen har svårt att
förstå att Utlänningsnämnden inte begagnar sig av detta
instrument.
Utskottet behandlade frågan om muntlig handläggning i
asylärenden senast i sitt av riksdagen godkända betänkande
1992/93:SfU7. Utskottet, som ansåg att förutsättningarna för
muntlig handläggning borde förbättras genom att ansvaret för
utredning i asylärenden skulle överföras till Invandrarverket,
avstyrkte med hänsyn härtill och till att frågan skulle komma
att övervägas inom översynen av utlänningslagstiftningen bifall
till då föreliggande motionsyrkande i frågan.
Utskottet anser att resultatet av översynen av vissa delar av
utlänningslagstiftningen m.m. bör avvaktas, och utskottet
avstyrker bifall till motionerna Sf608 yrkande 10 och Sf632
yrkande 8.

Handläggningstider
Gällande målsättning för utrednings- och handläggningstiderna
i asylärenden är att ett ärende i första instans, som inte kan
avgöras redan vid utredningsslussarna, skall klaras av inom två
månader från det att ärendet hamnar på myndigheternas bord. Om
beslutet blir negativt för den enskilde, måste lagstadgad tid
för överklagande löpa. Därefter skall överklagningsärenden kunna
föras fram till beslut så snabbt att ett ärende normalt inte
skall behöva ta mer än sex månader från det att handläggningen
påbörjades hos polisen (prop. 1988/89:105, SfU17, rskr. 225). --
Denna målsättning har inte uppfyllts.
De långa väntetiderna i asylärenden tas upp i två motioner.
I motion Sf632 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c)
anförs att målsättningen bör vara att en asylansökan som mest
skall ta tre månader, och motionärerna begär i yrkande 2 ett
tillkännagivande härom. I syfte att förkorta
handläggningstiderna bör enligt motionärerna asylbyråerna vid
utredningsslussarna kraftigt förstärkas (yrkande 5).
Tolkresurserna måste också kraftigt förstärkas för att minska
väntetiderna på översättningar (yrkande 7).
I motion Sf620 anser Magnus Persson (s) att riksdagen bör
begära att väntetiden för asylsökande kortas (yrkande 1).
Motionären anser vidare att riksdagen bör begära att asylsökande
regelmässigt ges besked om huruvida asyl kan beviljas inom en
sexmånadersperiod eller inte (yrkande 2).
Det är av flera skäl viktigt att handläggningstiderna i
asylärenden förkortas. Utskottet förutsätter liksom tidigare (se
senast betänkande 1992/93:SfU7) att både regeringen och
myndigheterna i hög grad är inriktade på att förkorta
handläggningstiderna. Med hänsyn till den minskade
tillströmningen av asylsökande bör det enligt utskottet finnas
goda möjligheter att nu kraftigt förkorta dessa tider. Något
tillkännagivande i frågan är därför inte erforderligt, och
utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf620 yrkande 1 och
Sf632 yrkandena 2, 5 och 7.
Utskottet är inte berett tillstyrka att besked regelmässigt
skall lämnas om när beslut i ärendet kan väntas. Utskottet
avstyrker därför bifall även till motion Sf620 yrkande 2.
Rättshjälp m.m.
I ärende om avvisning kan rättshjälp genom offentligt biträde
beviljas, dock inte hos polismyndighet såvida inte utlänningen
hållits i förvar längre än tre dagar. Rättshjälp kan även
beviljas i ärende angående utvisning enligt 4 kap. 3 §
utlänningslagen. Rättshjälpen omfattar för närvarande biträde
fram till dess verkställighet har skett eller frågan om
verkställighet förfallit. Genom ändringar i rättshjälpslagen
kommer rättshjälpen fr.o.m. den 1 juli 1994 att upphöra när
lagakraftvunnet beslut föreligger. Från samma tid får rättshjälp
dessutom beviljas vid prövning av ny ansökan om
uppehållstillstånd men endast om Utlänningsnämnden meddelar
beslut om inhibition av verkställigheten av det tidigare
avvisnings- eller utvisningsbeslutet. Härutöver kommer
rättshjälp att kunna beviljas i samband med verkställighet av
ett avvisnings- eller utvisningsbeslut, om utlänningen hålls i
förvar sedan mer än tre dagar.
Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som
handlägger ärendet. I ärende hos Invandrarverket beslutar
således Invandrarverket. I ärende hos polismyndighet får polisen
dock endast bevilja rättshjälp, medan avslag skall beslutas av
Rättshjälpsmyndigheten.
I motion Sf632 begär Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar
(c) i yrkande 6 ett tillkännagivande om att fasta fristående
advokatjourer bör inrättas vid utredningsslussarna i sådan
omfattning att i stort sett all rättshjälp till asylsökande kan
ges genom dessa enheter.
I motion Sf622 begär Gudrun Schyman m.fl. (v) i yrkande 18 att
advokatjour inrättas för ärenden med omedelbar verkställighet.
Motionärerna begär vidare i yrkande 19 att beslutanderätten om
offentligt biträde i utlänningsärenden återförs till
Rättshjälpsmyndigheten. De kritiserar såväl att Invandrarverket
inte förordnar offentligt biträde under utredningstiden som att
vissa jurister utan kompetens i flyktingfrågor ofta förordnas
som offentligt biträde medan erfarna flyktingjurister mycket
sällan kommer i fråga.
Även Sten Söderberg (-) anser i motion Sf608 yrkande 12 att
offentligt biträde bör utses av Rättshjälpsmyndigheten.
Utskottet har i sitt betänkande 1988/89:SfU19 anfört att
fördelarna med att flytta över beslutanderätten i
rättshjälpsfrågor till Invandrarverket var dels att
handläggningstiderna därigenom kunde förkortas eftersom en
myndighet mindre behövde sätta sig in i ärendet, dels att
problemet med hur besluten skulle fattas i brådskande fall blev
löst, eftersom Invandraverket skulle ha en jourverksamhet för
ärenden om avvisning med omedelbar verkställighet. Utskottet
ansåg att dessa fördelar var så stora att de vägde över
principiella betänkligheter mot att låta den myndighet som kan
upplevas som motpart till den enskilde handha frågan om
biträdesförordnande.
Utskottet har därefter behandlat motioner om vilken myndighet
som skall besluta i rättshjälpsfrågor. Utskottet angav i sitt
betänkande 1990/91:SfU14 bl.a. att Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) i en skrivelse den 1 februari 1991 till
justitieministern hade anfört att den nya ordningen för utseende
av offentliga biträden i utlänningsärenden synes belastad med
avsevärda brister. DO hade i skrivelsen föreslagit bl.a. att
beslut i frågor om rättshjälp i utlänningsärenden flyttas från
Invandrarverket till den nya rättshjälpsmyndigheten samt att
sökandens önskemål om vem som skall förordnas och dennes
lämplighet för uppdraget beaktas bättre vid förordnande av
offentligt biträde. Utskottet konstaterade härefter att den
fråga som togs upp i då behandlade motioner hade aktualiserats
inom regeringskansliet av DO:s skrivelse, och att beredningen av
frågan pågick. I avvaktan på resultatet av denna beredning ansåg
utskottet att någon riksdagens åtgärd i frågan inte var
påkallad.
I proposition 1991/92:100 bil. 3, s. 14, redovisades DO:s
framställan och angavs att där bl.a. föreslagits att
beslutanderätten om rättshjälp i invandrarärenden skulle flyttas
från Invandrarverket till Rättshjälpsmyndigheten och att
reglerna om allmän rättshjälp i vissa hänseenden skulle göras
generösare för utlänningar. Vidare angavs att förslagen hade
remissbehandlats och att remissinstanserna till övervägande
delen var negativa till förslagen. Bl.a. anfördes från flera
remissinstanser att de utvidgningar i den allmänna rättshjälpen
som föreslagits redan rymdes inom gällande bestämmelser. Mot den
bakgrunden avsåg föredragande statsrådet inte att initiera några
lagstiftningsåtgärder med anledning av DO:s framställan.
I juni 1993 har regeringen beslutat att tillkalla en särskild
utredare för att se över rättshjälpslagen (dir. 1993:77).
Översynen rör närmast ersättningsfrågor, den allmänna
rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar,
regleringen beträffande offentliga biträden och frågor som har
med omfattningen av den allmänna rättshjälpen och
avgiftssystemet att göra. De åtgärder som föreslås skall kunna
leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar men får inte
medföra att rättshjälpens grundläggande syfte går förlorat.
Enligt direktiven bör bl.a. undersökas om den nuvarande
fördelningen av arbetsuppgifter mellan å ena sidan
Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden och å andra sidan
övriga myndigheter som beslutar i rättshjälpsfrågor är lämplig.
Utredningen skall undersöka möjligheterna att överföra
regleringen beträffande offentliga biträden för bl.a.
avvisnings- och utvisningsärenden enligt
utlänningslagstiftningen till resp. materiell lagstiftning.
Utredaren har dessutom fria händer att föreslå andra ändringar
som kan leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar och
till att rättshjälpsresurserna koncentreras till de områden där
de bäst behövs. Uppdraget bör enligt direktiven redovisas senast
den 1 maj 1995.
I motionerna framförs kritik mot den nuvarande ordningen för
utseende av offentliga biträden. Det har under den senaste tiden
även från annat håll riktats kritik mot denna ordning. Kritiken
har bl.a. föranletts av att det har förekommit fall då
offentliga biträden missat tiden för överklagande av ett
avvisningsbeslut. Utskottet anser att det finns skäl att ta
denna kritik på allvar och att en översyn av det nuvarande
systemet bör göras. Enligt utskottets mening skulle denna
översyn lämpligen kunna göras inom ramen för den pågående
översynen av rättshjälpslagen. Riksdagen bör med anledning av
motionerna Sf608 yrkande 12, Sf622 yrkandena 18 och 19 och Sf632
yrkande 6 som sin mening ge regeringen detta till känna.

Övriga handläggningsfrågor
Under detta avsnitt behandlar utskottet tre skilda
motionsyrkanden.
I motion Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anför motionärerna
att det för många kvinnor är otänkbart att berätta om sexuella
övergrepp för manliga utredare m.fl. Motionärerna begär i
yrkande 29 ett tillkännagivande om att asylsökande kvinnor skall
erbjudas få sina ärenden handlagda av kvinnlig personal.
Utskottet utgår från att behovet av och önskemålet om kvinnlig
personal tillgodoses av vederbörande myndigheter så långt
möjligt. Något uttalande från riksdagens sida med anledning av
motion Sf622 yrkande 29 är således inte påkallat.
Jan Erik Ågren m.fl. (kds) begär i motion Sf626 yrkande 10 ett
tillkännagivande om att -- i syfte att få ett bättre
beslutsunderlag i asylärenden -- ambassadpersonal och personal
på konsulat bör följa upp situationen i de länder där mänskliga
rättigheter kränks.
Enligt utskottets mening sker sådan uppföljning som avses i
motionen redan i dag. Motion Sf626 yrkande 10 bör därför inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
I motion Sf604 anför Leif Carlson och Maud Ekendahl (m) att
det på flera håll i Europa gäller att den som ansöker om asyl
får lämna fingeravtryck. Syftet härmed är att dels kontrollera
att internationellt efterlysta brottslingar inte gömmer sig
under falsk identitet, dels undvika att personer söker asyl i
flera länder. Motionärerna uppger att det inom EU nu byggs upp
ett fingeravtrycksregister. Även inom Norden har system med
fingeravtryck börjat komma till användning. Enligt motionärerna
förhindras dubbel asylhantering om även Sverige börjar avkräva
fingeravtryck, och de begär ett tillkännagivande härom.
Inom EU pågår ett arbete med att ta fram ett datoriserat
fingeravtryckssystem (EURODAC). Detta arbete kommer även att
beröra Sverige. Den fortsatta utvecklingen av medlemskapsfrågan
bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf604.
Medelsanvisning till Utlänningsnämnden
Utlänningsnämnden, som inrättades den 1 januari 1992, har en
basorganisation med en kapacitet på årsbasis för 4 000--6 000
avvisnings/utvisningsärenden. Basorganisationen med ca 60
anställda har förstärkts med ytterligare ca 100 anställda.
I propositionen anges att Utlänningsnämnden under innevarande
budgetår kan komma att besluta i 13 700 överklagade asylärenden
motsvarande 36 000 personer. Vid utgången av budgetåret
beräknas icke avgjorda grundärenden omfatta 3 400 personer.
Under budgetåret 1994/95 bedöms Utlänningsnämnden komma att
avgöra överprövningsärenden för 7 300 personer och ha en balans
vid utgången av nästa budgetår av icke prövade ärenden för
2 300 asylsökande.
Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att till
Utlänningsnämnden för budgetåret 1994/95 anvisas ett
ramanslag på 58 047 000 kr, vilket -- förutom en minskning av
organisationens storlek -- innebär ett rationaliseringskrav på
1,5 %. Därvid har 2,6 miljoner kronor beräknats för prövning av
ny ansökan som fr.o.m. den 1 juli 1994 skall göras av
Utlänningsnämnden i stället för Invandrarverket.
Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) anser i motion Sf621
att anslaget bör kunna reduceras med 20 % genom att
ärendehanteringen förenklas. Motionärerna begär att anslaget
skall minskas till 46 400 000 kr (yrkande 19).
Utskottet anser det viktigt att Utlänningsnämnden har de
resurser som krävs för en kvalificerad ärendehandläggning. Det
är därför inte rimligt att nu ställa ytterligare
rationaliseringskrav på nämnden utöver vad regeringen
föreslagit. Utskottet biträder således regeringens förslag till
medelsanvisning och avstyrker bifall till motion Sf621 yrkande
19.
Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut
Nuvarande ordning
En utlänning som befinner sig i Sverige kan avlägsnas ur
landet genom avvisning eller utvisning. En utlänning som inte
uppfyller de formella krav som gäller för inresa och vistelse i
Sverige -- således när han i förekommande fall saknar pass,
visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd -- får
avvisas utan tidsgräns enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen.
Vidare får en utlänning avvisas om han eller hon stannat kvar
sedan den viseringsfria tiden eller viseringen gått ut. Även
avlägsnande på grund av medellöshet och risk för brottslig
verksamhet skall ske genom avvisning (4 kap. 2 §
utlänningslagen). Tidsgränsen är för dessa fall tre månader.
En utlänning som haft uppehållstillstånd och stannar kvar i
landet efter det att uppehållstillståndet har gått ut eller
återkallats skall avlägsnas genom utvisning (4 kap. 3 §
utlänningslagen). Även avlägsnande på grund av brott skall ske
genom utvisning (4 kap. 7 § utlänningslagen).
Ett beslut om avvisning eller utvisning får endast verkställas
om det kan ske till ett land där utlänningen erbjuds visst
skydd.
Kontrollen av in- och utresande vid rikets gränser sköts i
första hand av polismyndigheten. Det är också polismyndigheten
som fattar beslut om avvisning i de fall där det inte alls är
fråga om asyl eller liknande.
Statens invandrarverk skall som första instans fatta beslut i
alla ärenden där behovet av asyl har åberopats (4 kap. 4 §
utlänningslagen). Detsamma skall gälla ärenden som rör nära
familjemedlemmar till asylsökande. Påstår utlänningen att han är
att anse som flykting, krigsvägrare eller de facto-flykting
skall polismyndigheten således överlämna ärendet till verket för
beslut. Detta gäller även om det för polismyndigheten framstår
som uppenbart att de åberopade grunderna inte kan medföra rätt
till asyl. Invandrarverket fattar också beslut i ärenden som rör
en utlänning som har vistats i Sverige mer än tre månader i
följd när frågan väcks om hans avvisning.
I flertalet övriga fall beslutar polismyndigheten om
avvisning. Polismyndigheten skall dock överlämna sådana ärenden
till Invandrarverket om det enligt polismyndighetens bedömning
är tveksamt om avvisning bör ske. Detta gäller t.ex. fall då det
på grund av utlänningens personliga förhållanden finns starka
humanitära skäl för att låta honom få stanna.
Invandrarverket får förordna om omedelbar verkställighet av
sitt beslut om avvisning om det är uppenbart att det inte finns
grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller skall
beviljas på någon annan grund (8 kap. 8 § utlänningslagen).
Beträffande omedelbar verkställighet i asylärenden anfördes i
proposition 1988/89:86 med förslag till ny utlänningslag att
sådan möjlighet måste finnas om avvisning till ett första
asylland skall kunna genomföras. Omedelbar verkställighet borde
kunna ske bl.a. om utlänningen kan återsändas till ett land, där
han uppehållit sig före ankomsten till Sverige och där han är
skyddad mot förföljelse och mot att sändas till ett land där han
riskerar förföljelse. I propositionen angavs också att
förordnande om omedelbar verkställighet får meddelas endast när
det är uppenbart att grund för asyl inte föreligger. Det skall
också vara uppenbart att uppehållstillstånd inte bör beviljas av
andra skäl, t.ex. anknytning eller humanitära skäl.
En polismyndighets beslut om avvisning och Invandrarverkets
beslut om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet
skall verkställas snarast möjligt. I andra fall skall en
utlänning som har avvisats lämna landet inom två veckor efter
det att beslutet vunnit laga kraft, om inte annat bestäms i
beslutet (8 kap. 12 § utlänningslagen). Vid utvisning är
utresefristen fyra veckor. Om utlänningen inte lämnar landet
inom föreskriven tid eller det med säkerhet måste antas att han
inte tänker göra det frivilligt, skall polismyndigheten
verkställa beslutet så snart det kan ske.
Motioner
I motion Sf605 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) anförs
att den som fått avslag på sin asylansökan får i dag besked om
verkställighet före eller samtidigt som polisen. Respittiden
används inte alltför sällan för att avvika från förläggningen
och gömma sig undan polisen. Motionärerna anser att dagens
rutiner inte är tillfredsställande. Om polismyndigheten får
avvisningsbeslutet först skulle antalet gömda flyktingar minska.
Motionärerna begär ett tillkännagivande om ändrade rutiner.
I motion Sf622 anför Gudrun Schyman m.fl. (v) att det är av
yttersta vikt att verkställighet av avvisningar alltid skall
genomföras på ett humant sätt och med full respekt för den
avvisades människovärde. I största möjliga utsträckning skall
verkställigheten ske genom överenskommelse med den som skall
avvisas. Motionärerna begär i yrkande 40 ett tillkännagivande
härom.
Sten Söderberg (-) påpekar i motion Sf608 att av beslut om
avvisning är andelen med omedelbar verkställighet
uppseendeväckande hög och bör granskas av den pågående
utredningen. Motionären anför vidare att utredningen bör
utarbeta förslag om regler och rutiner för en värdig avvisning
efter avslag på en asylansökan. Tillkännagivanden härom begärs i
yrkandena 9 och 14.
I motion Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)
begärs att förutsättningar omedelbart skapas för direktavvisning
av personer som kommer till Sverige illegalt (yrkande 6).
Jan Erik Ågren m.fl. (kds) anser i motion Sf626 att
kostnaderna för avvisningen eller utvisningen kan ifrågasättas.
Motionärerna begär i yrkande 11 ett tillkännagivande om vikten
av en översyn av de kostnader som uppstår i samband med en
avvisning.
Utskottet
Vad gäller formerna och rutinerna vid verkställighet av
avvisnings- och utvisningsbeslut vill utskottet hänvisa
till direktiven för översynen av vissa delar av
utlänningslagstiftningen m.m. I direktiven påpekas att den frist
som lagen ger utlänningen att frivilligt lämna landet efter ett
avlägsnandebeslut utnyttjas för att skapa förutsättningar för
ett undanhållande som försvårar eller omöjliggör ett tvångsvis
avlägsnande. Vidare anges att mot detta skall vägas
utlänningens självklara rätt att på ett värdigt sätt få lämna
landet och ges tillfälle att ta farväl av anhöriga och vänner.
Utredaren bör överväga om den nuvarande regleringen kan ersättas
av en som bättre tillgodoser de nu angivna skilda intressena.
Utredningen beräknas i denna del föreligga inom kort.
Utskottet kan även konstatera att Invandrarverket föreslagit
att verket från polisen skall överta ansvaret för merparten av
verkställigheterna av avlägsnandebeslut. Verksamheten skulle,
enligt Invandrarverkets mening, effektiviseras genom
förläggningspersonalens nära kontakter med de asylsökande samt
genom det tydliga sambandet mellan tidsutdräkt vid avvisningar
av personer som inte längre skall vistas i Sverige och
förläggningskostnaderna. I propositionen anges att regeringen
för närvarande inte är beredd att tillstyrka Invandrarverkets
förslag. Enligt regeringen måste frågan utredas närmare innan
ställning kan tas till förslaget.
Utskottet noterar i detta sammanhang att Riksrevisionsverket i
sin rapport Vad kostar Invandrarverkets förläggningar? (F
1993:5) ansett det nödvändigt att hemtransport av asylsökande
som skall utvisas sker skyndsamt. Riksrevisionsverket anger två
möjligheter som bör prövas. Antingen att kostnadsansvaret för
utvisade asylsökande efter respittiden på två veckor flyttas
över till polisen och Kriminalvårdsverket eller att
Invandrarverket tar över verksamheten och begär
polishandräckning i de fall detta kan behövas.
Av bl.a. effektivitetsskäl har även skett en omorganisation av
kriminalvårdens transportverksamhet. Fr.o.m. den 1 januari 1994
har regeringen inrättat Kriminalvårdens transporttjänst, som
skall planera och utföra utrikestransporter och längre
inrikestransporter.
Under utskottets offentliga utfrågning den 29 mars 1994 (se
bilaga) behandlades även frågor om verkställighet. Företrädare
för Rikspolisstyrelsen angav bl.a. följande. "Vi anser att varje
ärende är unikt. Det är svårt att ange att något enhetligt
handlingsmönster skall råda. Det är helt enkelt inte tänkbart.
Men jag vill framhålla en viktig sak i sammanhanget, nämligen
nödvändigheten av tidiga kontakter, samarbete, samverkan, mellan
de berörda parter som finns inför ett avvisningsärende. Alla
tjänar i längden på detta -- inte minst den som verkställigheten
av avvisningen berör."
Utskottet anser att översynen av vissa delar av
utlänningslagstiftningen m.m. samt fortsatta överväganden i
övriga frågor bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till
motionerna Sf605, Sf608 yrkandena 9 och 14, Sf622 yrkande 40 och
Sf626 yrkande 11.
Med anledning av motion Sf621 vill utskottet, liksom i
betänkandet 1992/93:SfU7, erinra om att det inte är illegalt att
söka asyl, oavsett om de skäl som sökanden har att åberopa vid
en prövning inte bedöms utgöra asylskäl. Som ovan redovisats får
Invandrarverket förordna om omedelbar verkställighet av ett
avvisningsbeslut om det är uppenbart att det inte finns grund
för asyl och att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas
på någon annan grund. Någon ökad möjlighet till direktavvisning
bör enligt utskottet inte införas, och motion Sf621 yrkande 6
avstyrks.

Mottagningssystemet för asylsökande
Allmänt
Nu gällande system för mottagande av asylsökande och
flyktingar i Sverige, som i sina huvuddrag gäller sedan den 1
januari 1985 (prop. 1983/84:124, SfU 27, rskr. 295), innebär att
staten har ett övergripande ekonomiskt ansvar för
flyktingmottagandet, medan ansvaret i övrigt är delat mellan
stat och kommun. Statens invandrarverk är statlig huvudman för
mottagande av asylsökande och flyktingar. Invandrarverket driver
förläggningar för asylsökande och skall träffa överenskommelser
med kommunerna om att ta emot flyktingar och vissa andra
utlänningar.
Så gott som alla asylsökande tas för närvarande först emot på
en utredningssluss där asylutredningen genomförs. Därefter
överförs de asylsökande som inte har nära anhöriga i landet till
en förläggning, och de vistas där i avvaktan på beslut i
asylärendet. Den som beviljas uppehållstillstånd skall så snart
som möjligt därefter erbjudas bostad i en kommun.
Riksdagen har nyligen beslutat om vissa ändringar i
mottagningssystemet (prop. 1993/94:94, bet. 1993/94:SfU11, rskr.
1993/94:188). Invandrarverket skall fortfarande vara huvudman
för mottagandet av asylsökande och se till att det finns
förläggningar. Driften av alla förläggningar skall dock vara
öppen för entreprenad. Vidare skall asylsökande erbjudas någon
form av sysselsättning under väntetiden. Enligt den nya
ordningen skall en asylsökande ha rätt till ekonomiskt bistånd
även om han eller hon bor utanför en förläggning. Den som ordnar
bostad på egen hand skall dessutom kunna få ett bidrag till
bostadskostnaden. Vidare skall dagersättningen kunna sättas ned
för den som utan giltigt skäl vägrar att delta i den
organiserade sysselsättningen. Detta gäller även för den som
genom att hålla sig undan försvårar utredningen i ärendet om
uppehållstillstånd. De nya reglerna har tagits in i en ny lag om
mottagande av asylsökande m.fl., som träder i kraft den 1 juli
1994.
Statens invandrarverk
Statens invandrarverk är central förvaltningsmyndighet för
invandrar- och medborgarskapsfrågor och huvudman på den statliga
sidan för överföring och mottagande av flyktingar och för
mottagning av asylsökande. Verket skall bevaka behovet av
åtgärder för invandrare och språkliga minoriteter samt ha
kontakt med invandrarnas organisationer. -- Övriga statliga
myndigheter har också ett ansvar för invandrare. Detta är
reglerat i förordningen (1986:856) om de statliga myndigheternas
ansvar för invandrare m.fl. Enligt förordningen skall
myndigheterna under regeringen fortlöpande beakta sitt ansvar
för invandrare och personer som hör till språkliga minoriteter,
och dessas förutsättningar och behov skall alltid beaktas vid
planeringen av myndighetens arbete. Myndigheterna skall vidare
inom ramen för tillgängliga resurser ge invandrare och personer
som hör till språkliga minoriteter en service som är likvärdig
den som ges befolkningen i övrigt och därvid uppmärksamma att
detta kan kräva särskilda åtgärder. För att främja en effektiv
samordning skall myndigheterna informera Invandrarverket om
planerade åtgärder på detta område och, när anledning finns till
det, samråda med verket om hur insatserna skall utformas.
Fyra regionkontor svarar för ledningen av
förläggningsverksamheten och det direkta samarbetet med
kommunerna. Regionkontoren träffar överenskommelser med
kommunerna i regionen om flyktingmottagande och samordnar
flyktingarnas bosättning i kommunerna.
Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion Sf622 att
Invandrarverket i sin nuvarande form bör avvecklas och en mindre
myndighet upprättas som ansvarar för flyktingslussarna,
utslussningen av de asylsökande till kommunerna, lokaler för
förvarstagande och administrationen av de i motionen föreslagna
asylnämnderna. Ansvaret för olika invandrarpolitiska sakfrågor
bör helt överföras till resp. departement eller myndighet.
Motionärerna begär i yrkande 35 ett tillkännagivande om det
anförda. Ett tillkännagivande av i huvudsak samma innehåll
begärs även i motion Sf608 av Sten Söderberg (-) yrkande 6.
I motion Sf631 begär Peeter Luksep (m) ett tillkännagivande om
att Invandrarverket bör avskaffas. Motionären anser att
huvuddelen av Invandrarverkets verksamhet som rör invandrings-
och flyktingfrågor bör överföras antingen till en ny fristående
myndighet eller till annan organisationsform. T.ex. skulle
viseringsverksamheten och tillståndsprövningen i andra ärenden
än asylärenden kunna föras till en migrationsmyndighet hos eller
i nära samband med polisen och vidare skulle asylprövningen och
flyktingmottagandet kunna föras till en särskild flyktingbyrå.
I motion Sf617 framhåller Lennart Rohdin (fp) det principiellt
tveksamma i att samma myndighet har ansvar för såväl de
asylsökandes välbefinnande som avgörandet av deras framtida
vistelse här i landet. Detta aktualiserar också behovet av en
mer rättsliknande hantering av tillståndsärenden. Motionären
anser att Invandrarverkets verksamhet borde delas upp på två
myndigheter, en som får ansvar för mottagande och utplacering av
asylsökande och flyktingar och en annan som får ansvar för
tillståndsgivningen för såväl flyktingar som övriga invandrare.
Motionären begär ett tillkännagivande om en sådan delning.
Utskottet har ovan avstyrkt bifall till motionsyrkanden om
fristående asylnämnder. Utskottet anser att frågan om en
eventuell förändring av verkets ansvarsområden bör anstå i
avvaktan på resultatet av Invandrar- och flyktingkommitténs
arbete. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall även till
motionerna Sf608 yrkande 6, Sf617, Sf622 yrkande 35 och Sf631.
Medelsanvisning
Från anslaget Statens invandrarverk finansieras verkets
centrala förvaltning i Norrköping, regionkontoren och funktionen
för tillståndsprövning vid utredningsslussarna.
För budgetåret 1994/95 föreslås i propositionen att under
anslaget skall anvisas ett ramanslag på 412 509 000 kr, vilket
innebär ett rationaliseringskrav på 1,5 %. Vid beräkningen har
beaktats att ny ansökan om uppehållstillstånd fr.o.m. den 1 juli
1994 skall handläggas av Utlänningsnämnden, vilket minskar
anslaget med 2,6 miljoner kronor.
Regeringen bedömer det vidare enligt propositionen nödvändigt
att Invandrarverket -- liksom under innevarande budgetår -- ges
möjlighet att snabbt kunna anpassa utrednings- och
mottagningskapaciteten till oväntade och kraftiga förändringar i
antalet asylsökande utlänningar och ärendemängder. Verket bör
därför enligt regeringen bemyndigas att vid extraordinära
anspråk på myndighetens utrednings- och beslutskapacitet få
överskrida ramanslaget -- utöver sedvanlig anslagskredit -- med
25 000 000 kr utan föregående regeringsbeslut.
Två motioner berör anslaget till Invandrarverket.
Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) föreslår i motion
Sf621 yrkande 11 att anslaget minskas till 309 000 000 kr.
Motionärerna anser att denna minskning kan ske dels genom en
rationalisering av Invandrarverkets verksamhet, dels genom att
asyltillströmningen halveras i förhållande till vad regeringen
beräknat genom flyktingpolitiska åtgärder som förordas i
motionen.
Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion Sf622 att ytterligare
rationaliseringar kan göras av Invandrarverket. Besparingar kan
också göras genom att förläggningsverksamheten överförs till
kommunerna. Motionärerna anser att det härigenom skall vara
möjligt att minska anslaget med 50 000 000 kr (yrkande 36).
Utskottet har nyligen i sitt av riksdagen godkända betänkande
1993/94:SfU11 delat regeringens uppfattning att Invandrarverket
även fortsättningsvis bör vara huvudman för
förläggningsverksamheten. Utskottet avstyrker därför motion
Sf622 till den del motionen gäller överföring av
förläggningsverksamheten till kommunerna. Utskottet kan i övrigt
inte tillstyrka besparingskraven i vare sig nämnda motion eller
motion Sf621.
Utskottet biträder regeringens förslag till medelsanvisning
och avstyrker bifall till motionerna Sf621 yrkande 11 och Sf622
yrkande 36. Därutöver föreslår utskottet att riksdagen godkänner
det i budgetpropositionen angivna bemyndigandet att medge
Invandrarverket att vid extraordinära anspråk på myndighetens
utrednings- och beslutskapacitet få överskrida ramanslaget --
utöver sedvanlig anslagskredit -- med 25 000 000 kr utan
föregående regeringsbeslut.
Förläggningsverksamheten
Invandrarverkets förläggningsverksamhet omfattar
utredningsslussar och asylförläggningar. Invandrarverket driver
normalt de flesta förläggningar i egen regi, men en del drivs på
entreprenad. Som ovan nämnts skall alla förläggningar i
fortsättningen vara öppna för entreprenad.
Under budgetåret 1992/93 ökade antalet inskrivna vid
Invandrarverkets förläggningar med 73 % och vid månadsskiftet
juni/juli 1993 fanns ca 90 000 asylsökande och flyktingar på
förläggningarna. Under innevarande budgetår räknar
Invandrarverket med att kunna avveckla ca 56 000 platser på
förläggningarna så att man vid budgetårets utgång har ca 36 000
belagda platser. Av de personer som väntas finnas kvar på
förläggningarna vid utgången av innevarande budgetår, kan ca
16 000 komma att ha sina uppehållstillstånd klara och vänta på
kommunplacering.
Medelsanvisning
Från anslaget Förläggningskostnader m.m. finansieras
Invandrarverkets förläggningsverksamhet med utredningsslussar
och asylförläggningar. Även verkets tolk- och
översättningskostnader för verksamheten med asylprövningar skall
fr.o.m. budgetåret 1993/94 finansieras från detta anslag.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen ett förslagsanslag på
2 031 947 000 kr.
Behovet har beräknats efter ett genomsnittligt antal belagda
platser på förläggningarna om 21 400 med en genomsnittlig
dygnskostnad om närmare 240 kr. Regeringen har därvid beräknat
att kostnadsbesparingarna på förläggningsanslaget uppgår till
drygt 100 miljoner kronor för budgetåret 1994/95 till följd av
de förslag till åtgärder för att öka effektiviteten i
flyktingmottagandet som lagts fram i proposition 1993/94:94.
Medelsanvisningen tas upp i två motioner.
Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) begär i motion Sf621
(yrkande 12) att anslaget reduceras till 1 122 000 000 kr
genom att dygnskostnaden sänks till en mycket lägre nivå och att
antalet asylsökande minskas till följd av skärpta asylregler.
Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion Sf622 att mottagandet
av asylsökande bör flyttas över till kommunerna vilket skulle ge
en besparing på 200 miljoner kronor. Vidare bör enligt
motionärerna vissa asylkostnader, 665 miljoner kronor, föras
över från biståndsanslag till ifrågavarande anslag. Motionärerna
begär att förevarande anslag ökas med 465 000 000 kr
(yrkande 37).
I syfte att bl.a. göra mottagandet mer kostnadseffektivt har
riksdagen nyligen beslutat om förändringar i mottagningssystemet
för asylsökande. Därvid har som nämnts utgångspunkten varit att
Invandrarverket även fortsättningsvis skall vara huvudman för
förläggningsverksamheten. Vidare bör åtgärder i enlighet med
motion Sf621 för att minska asyltillströmningen inte genomföras.
Mot denna bakgrund kan enligt utskottets uppfattning någon
sänkning av anslaget i förhållande till vad regeringen
föreslagit inte anses realistisk.
Beträffande överföring av medel på biståndsanslag noterar
utskottet att det i budgetpropositionen bilaga 4 (s. 82) anges
att utgifter för biståndsverksamheten som i statsbudgeten
belastar andra anslag än biståndsanslaget bör beaktas vid
summeringen av det samlade biståndet. Vidare anges att för
budgetåret 1992/93 uppgår dessa utgifter till 902,8 miljoner
kronor, varav 665 miljoner kronor hänför sig till avräkningar
för vissa asylkostnader. Enligt vad utskottet erfarit avser
dessa 665 miljoner kronor medel under anslaget
Förläggningskostnader m.m.
Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag till
medelsanvisning och avstyrker bifall till motionerna Sf621
yrkande 12 och Sf622 yrkande 37.

Överföring av flyktingar m.m.
Gällande ordning
Sverige har ett system för kollektiv överföring av flyktingar
genom s.k. flyktingkvoter. Kvoten skall användas för uttagning
av flyktingar eller andra personer som befinner sig i en
särskilt utsatt situation och/eller för att ta hand om fall där
UNHCR har särskilda svårigheter att finna ett lämpligt
placeringsland.
Regeringen ger budgetårsvis riktlinjer för kvotens användning.
Statens invandrarverk har ansvaret för uttagning och överföring
av flyktingar till Sverige. Uttagningarna sker i nära samverkan
med främst UNHCR. Kvoten uppgick sedan mitten av 1970-talet och
fram t.o.m. budgetåret 1990/91 till ca 1 250 personer per år.
För budgetåret 1991/92 ökades kvoten till 2 000 personer. Som
en tillfällig åtgärd med anledning av flyktingsituationen i och
kring Irak fick under budgetåret ytterligare ca 1 250
flyktingar och andra personer i behov av skydd föras över till
Sverige. För budgetåret 1992/93 var kvoten ca 2 000 personer.
Från ett särskilt anslag bekostas organiserad överföring till
Sverige av flyktingar, bidrag enligt förordningen (1984:890) om
bidrag till flyktingars resor från Sverige för bosättning i
annat land samt bidrag enligt förordningen (1984:936) om bidrag
till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige.
Vidare betalas också bidrag till resor från Sverige för vissa
asylsökande som vill lämna landet innan asylärendet är avgjort.
För innevarande budgetår har ändamålet för åtgärder vidgats
till att omfatta bidrag till lösningar av flyktingsituationer
utanför Sverige också på annat sätt än genom organiserad
överföring hit. Vidare har, för att åstadkomma åsyftad
flexibilitet, de medel som tidigare budgeterats på anslaget för
överföring av flyktingar lagts samman med den del av
ersättningarna till kommunerna som avser kvotflyktingar. I fråga
om flyktingkvotens storlek anfördes i förra årets
budgetproposition att någon preciserad storlek inte skulle
anges, utan en avvägning skulle göras mot andra angelägna
insatser som kunde komma att initieras av bl.a. UNHCR. Under
anslaget anvisades 270 miljoner kronor som motsvarade medel för
en överföring av ca 1 800 personer. Regeringen beslöt senare
att hela kvoten skall avse överföring av skyddsbehövande från
f.d. Jugoslavien. Genom beslut av riksdagen i slutet av år 1993
(prop. 1993/94:51, bet. 1993/94:SfU6, rskr. 1993/94:76) har
flyktingkvoten utökats med upp till 6 000 skyddsbehövande
personer, av vilka ca 5 500 personer skall kunna föras över
från f.d. Jugoslavien. Av hela kvoten skall ca 500 personer
kunna föras över från annan del av världen. I propositionen
angavs att regeringen avsåg att senare ge Invandrarverket
närmare instruktioner om uttagning av kvoten. I propositionen
angavs vidare att kostnaden för den utökade flyktingkvoten
beräknades till 830 miljoner kronor, främst i form av
ersättningar till kommunerna. Dessa kostnader skulle i huvudsak
komma att belasta statsbudgeten för budgetåret 1994/95.
Propositionen
I årets budgetproposition föreslår regeringen att till
Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m. anvisas
ett förslagsanslag på 277 960 000 kr. Medlen beräknas
möjliggöra en överföring av ca 1 800 personer. Regeringen avser
att i samråd med UNHCR noga följa utvecklingen bl.a. i f.d.
Jugoslavien för att uppmärksamma om det finns ett ytterligare
behov av överföring av skyddsbehövande till Sverige. Om ett
väsentligt ökat behov skulle uppstå, har regeringen för avsikt
att återkomma i frågan till riksdagen. I propositionen anges att
anslagsmedlen även för budgetåret 1994/95 har beräknats så att
de skall kunna användas flexibelt, dvs. inte bara för överföring
och mottagande av kvotflyktingar utan också för insatser i
närområdet eller andra åtgärder som UNHCR förordar.
Motioner
I motion Sf628 anför Birgitta Dahl m.fl. (s) att regeringen
bör få besluta om en ökning av flyktingkvoten, om det
internationella läget så kräver och mottagningsresurserna så
medger. Samtidigt är det viktigt, anför motionärerna, att de
medel som avsätts för flyktingkvoten kan användas på ett
flexibelt sätt, bl.a. för insatser i närområdet. Motionärerna
begär i yrkande 6 ett tillkännagivande härom.
Georg Andersson m.fl. (s) kritiserar i motion Sf619 yrkande 2
att regeringen, trots det sjunkande antalet spontanflyktingar,
inte vill godta ett lika högt antal kvotflyktingar som gällde
för ett par år sedan, nämligen 2 000. Enligt motionärerna är
det inget som tyder på att behovet av kvotplatser skulle minska
under den närmaste tiden. De anser det därför motiverat att
riksdagen beslutar om en flyktingkvot på 2 000 personer.
Utskottet
Vad gäller flyktingkvotens storlek anser utskottet att Sverige
även fortsättningvis bör visa generositet i fråga om att ta emot
skyddsbehövande personer inom ramen för en organiserad
överföring av flyktingar. I propositionen anges att regeringen
avser att noga följa utvecklingen bl.a. i f.d. Jugoslavien och
återkomma till riksdagen om ett väsentligt ökat behov av
överföring av skyddsbehövande till Sverige skulle uppstå. Med
hänsyn härtill godtar utskottet den föreslagna kvoten på 1 800
personer för budgetåret 1994/95, och syftet med motion Sf619
yrkande 2 får härigenom anses tillgodosett.
Vad härefter gäller anslagsberäkningen och medelsanvändningen
anges i propositionen att under förevarande anslag skall
beräknas medel för kvotflyktingar. Medlen skall liksom för
innevarande år avse medel för såväl själva överförandet som för
kommunersättningar. Detta skall möjliggöra en flexibel
användning även för åtgärder utanför Sverige. Utskottet måste
dock konstatera att under förevarande anslag medel endast
beräknats för den ordinarie flyktingkvoten på 1 800 personer.
Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen under anslaget
Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m.
beräknat medel som även skall kunna täcka kommunersättningar
avseende upp till 6 000 personer som kan överföras inom ramen
för innevarande års utökade flyktingkvot.
Utskottet har för närvarande inte anledning att utgå från
annat än att riksdagens beslut om den utökade flyktingkvoten
kommer att medföra att flyktingar under innevarande budgetår
överförs till Sverige upp till det angivna antalet och/eller att
åtgärder vidtas i flyktingarnas närområde. I enlighet med de
principer som fr.o.m. innevarande budgetår gäller för anslaget D
4. Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m. skall
anslaget även omfatta den del av ersättningarna till kommunerna
som avser kvotflyktingar. Avsikten är att härigenom åstadkomma
flexibilitet så att medel under anslaget får avse bidrag till
lösningar av flyktingsituationer utanför Sverige också på annat
sätt än genom organiserad överföring hit. Utskottet har inhämtat
att av de 830 miljoner kronor som angavs i proposition
1993/94:51 avser 810 miljoner kronor ersättningar till
kommunerna och 20 miljoner kronor överföringskostnader. Dessa
810 miljoner kronor bör således anvisas under anslaget D 4 medan
anslaget D 5. Ersättningar till kommunerna för åtgärder för
flyktingar m.m. bör minskas med motsvarande belopp. Utskottet
konstaterar därvid att, i den mån flyktingar överförs inom ramen
för den utökade kvoten, anslaget D 4 för innevarande budgetår
sannolikt kommer att överskridas med upp till 20 miljoner kronor
avseende själva överföringen.
Med hänsyn till det anförda föreslår utskottet att riksdagen
med anledning av motion Sf628 yrkande 6 till Överföring av och
andra åtgärder för flyktingar m.m. anvisar ett förslagsanslag på
1 087 960 000 kr. Yrkande 14 i motion Sf621 av Ian
Wachtmeister och Lars Moquist (nyd), som överensstämmer med
propositionen, bör lämnas utan åtgärd.

Anhöriginvandring
Allmänt om anhöriginvandring
Enligt 2 kap. 4 § första stycket 1 utlänningslagen får
uppehållstillstånd ges till en utlänning som är nära anhörig
till en i Sverige bosatt person eller som annars har särskild
anknytning till Sverige. Uppehållstillstånd enligt denna punkt
skall enligt förarbetena kunna ges till make eller sambo,
hemmavarande barn under 20 år som är ensamstående, föräldrar och
andra släktingar som är väsentligt beroende av en i Sverige
bosatt person samt personer vars samtliga nära släktingar finns
i Sverige, s.k. sista länk-fall. Det förutsätts att den
härvarande har uppehållstillstånd eller är bosatt här utan att
behöva sådant tillstånd. -- Om en person beviljas tidsbegränsat
uppehållstillstånd enligt den nya 2 kap. 4 a § utlänningslagen,
som träder i kraft den 1 juli 1994, får även medlemmar av
kärnfamiljen beviljas uppehållstillstånd för samma tid.
Birgitta Dahl m.fl. (s) anser i motion Sf628 att möjligheterna
till familjeåterförening är av stor vikt. Motionärerna anser att
anhöriga som tillhör kärnfamiljen skall ha en principiell,
lagfäst rättighet att bosätta sig i Sverige. Vidare är det
angeläget att utveckla möjligheterna för familjeåterförening
även för anhöriga utanför kärnfamiljen. Motionärerna begär i
yrkande 7 ett tillkännagivande om det anförda.
I motion Sf621 begär Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) i
yrkande 4 ett tillkännagivande om att anhöriginvandringen bör
begränsas till att omfatta endast make/maka och deras
minderåriga barn.
I motion Sf612 hänvisar Marianne Andersson och Birger
Andersson (c) till att enligt förarbetena till nuvarande
bestämmelser skall en ensamstående förälder utan minderårigt
barn regelmässigt beviljas uppehållstillstånd och därmed
följande socialt bistånd oavsett hur många barn de har kvar i
hemlandet och oavsett hur deras situation där i övrigt är.
Samtidigt utsätts föräldrapar som bevisligen har problem och som
är sista länken i familjen för en noggrann granskning och blir
oftast avvisade. Motionärerna anser det angeläget att
bestämmelserna ändras så att för såväl ensamstående föräldrar
som föräldrapar skall hänsyn tas till deras situation i
hemlandet, deras behov av skydd och behovet av förening med
familjen i Sverige. Framför allt bör antalet barn i hemlandet
vara lika avgörande för ensamstående föräldrar som för
föräldrapar. Motionärerna begär att riksdagen beslutar om en
ändring av utlänningslagen i enlighet härmed.
Enligt utskottets mening ligger motion Sf628 yrkande 7 i linje
med den nuvarande invandringspolitiken. Som nämnts har dock
Invandrar- och flyktingkommittén i uppdrag att överväga
utformningen av framtida invandringsregler, varför utskottet
avstyrker bifall till såväl denna motion som motionerna Sf612
och Sf621 yrkande 4.
I motion Sf608 av Sten Söderberg (-) anförs att väntetiderna
för anhöriga att få en intervju på ambassaden i Nairobi är sex
månader. Härtill kommer handläggningstiden vid Invandrarverket.
Motionären anser att handläggningstiderna bör förkortas, och han
begär i yrkande 17 ett tillkännagivande härom.
Utskottet behandlade en liknande motion under föregående
riksmöte (se bet. 1992/93:SfU7). Utskottet anförde därvid att i
översynen av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. ingår
en översyn av vissa regler om visering för att komma till rätta
med långa handläggningstider i viseringsärenden. I samband med
detta borde även frågan om handläggningstider i andra
tillståndsärenden kunna få en belysning. Utskottet utgick från
att regeringen och berörda myndigheter följer utvecklingen och
tillser att handläggningstiderna nedbringas i möjligaste mån.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall
till motion Sf608 yrkande 17.
Uppskjuten invandringsprövning
En ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning gäller
enligt praxis beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller
sammanboende om äktenskapet eller sammanboendet har uppkommit i
anslutning till eller snarast efter inresan till Sverige. Denna
ordning innebär att utlänningen vanligen beviljas
uppehållstillstånd för sex månader i taget fyra gånger innan han
eller hon får permanent uppehållstillstånd. Eftersom detta
innebär en väntan på sådant tillstånd under två år används också
benämningen tvåårsregeln för den angivna ordningen.
Frågor som berör uppskjuten invandringsprövning tas upp i två
motioner.
I motion Sf609 av Ines Uusmann och Björn Ericson (s) anför
motionärerna att den s.k. tvåårsregeln visat sig få fatala
konsekvenser för kvinnor från tredje världen och Östeuropa som
på falska premisser lurats till Sverige. I Sverige har de
isolerats och fått utstå grov fysisk och psykisk misshandel. I
de fall de lämnar sin man inom tvåårstiden blir de dubbelt
straffade genom att de utvisas ur landet. Motionärerna anser att
utlänningslagen snarast måste ändras så att det blir möjligt för
misshandlade kvinnor att kunna lämna sina plågoandar och påtala
brotten för polis och åklagare utan att riskera utvisning. En
översyn av lagstiftningen måste också ske i syfte att motverka
importen av utländska kvinnor. Motionärerna begär ett
tillkännagivande härom.
Av liknande skäl begär Jan Andersson och Bo Nilsson (s) i
motion Ju209 yrkande 1 en översyn och ändring av den s.k.
tvåårsregeln.
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och
flyktingpolitiken framhölls att, när ett äktenskap eller ett
samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, samtliga
omständigheter i det enskilda fallet bör beaktas vid prövningen
av om utlänningen skall få stanna. Som exempel på sådana
omständigheter angavs att det finns barn i förhållandet eller
att utlänningen har blivit misshandlad eller annars illa
behandlad i äktenskapet eller samboendet, riskerar att bli
socialt utstött vid återkomsten till hemlandet eller har hunnit
bli väl etablerad i arbetslivet. Vidare framhölls angelägenheten
av att undvika beslut som framstår som stötande för
rättskänslan. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända
betänkande SfU 1983/84:30 att det är nödvändigt att vara
speciellt varsam vid handläggningen av dessa ärenden. Utskottet
ansåg att de överväganden som gjorts i propositionen i denna
fråga var tillfredsställande.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat liknande
motionsyrkanden (se senast bet. 1993/94:SfU5). Utskottet har
därvid anfört att det tills vidare är nödvändigt att, när
uppehållstillstånd söks på grund av en nyligen etablerad
anknytning till en person bosatt i Sverige, frågan om permanent
uppehållstillstånd avgörs först vid en senare tidpunkt. Som
framhölls i proposition 1983/84:144 skulle det, utan en sådan
möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för
ansökningen är seriöst, bli nödvändigt att inta en synnerligen
restriktiv hållning till invandring på denna grund, särskilt som
stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en
tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas
förhållande. Från den utgångspunkten var ordningen till förmån
även för sökandena. Utskottet har emellertid haft förståelse för
att reglerna kan upplevas negativt. När ett äktenskap eller
samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, beaktas dock
samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och utskottet har
konstaterat att därvid största möjliga hänsyn tas till ömmande
omständigheter. Särskilt tas mycket stor hänsyn till om ett
förhållande brutits på grund av misshandel eller andra
allvarliga trakasserier. Utskottet har mot denna bakgrund inte
varit berett att förorda någon ändring av reglerna. Vid den
senaste behandlingen utgick utskottet vidare från att de frågor
som tagits upp i då föreliggande motion kommer att behandlas av
Invandrar- och flyktingkommittén.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser därför att
motionerna Sf609 och Ju209 yrkande 1 inte bör föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.
Den första tillståndsprövningen vid ny anknytning
Motioner m.m.
I motion Sf629 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp, s, c, kds, v)
tas upp frågor som avser den första tillståndsprövningen för
främst utländska män som är gifta eller sammanboende med svenska
kvinnor. I motionen anförs att det i lag och konventioner finns
klart uttryckt att makar har rätt att leva tillsammans, men
enligt motionärerna förmenas en mängd svenska kvinnor denna
rätt. Deras upprepade ansökningar om familjeanknytning avslås
ofta på grund av att äktenskapet anses "oseriöst", eller på
grund av "icke tillräcklig varaktighet" eller "för stor
åldersskillnad". En mycket stor olägenhet är enligt motionärerna
kravet på att ansökan måste göras utanför landets gränser. Många
av kvinnorna har träffat sina män när dessa väntat på beslut om
asyl. I de fall männen inte får asyl tvingas de återvända till
länder de en gång flytt ifrån, och de kan därigenom av olika
skäl hindras att resa ut igen. En del fängslas och försvinner
vid återvändandet. En del vågar inte återvända utan håller sig
gömda, vilket leder till onödigt lidande och onödiga kostnader.
Motionärerna anför vidare att i de fall det finns barn i
familjen så förmenas dessa sin självskrivna rätt att leva
tillsammans med sina föräldrar. Detta strider mot såväl
barnkonventionen som socialtjänstlagen. Enligt motionärerna har
myndigheter inte rätt att splittra familjer vare sig det är
biologiska barn eller inte. I motionen föreslås att reglerna för
hanteringen av anknytningsfall snarast möjligt ändras enligt i
huvudsak följande:
Ansökan om anknytning bör få göras i Sverige.
Förbud införs mot att avvisa/utvisa fader, vars maka väntar
eller fått barn i Sverige såvida synnerliga skäl inte
föreligger.
Särskild hänsyn måste tas till barns rätt till umgänge med den
förälder som erhållit avvisnings- eller utvisningsbeslut. Om
föräldern har ett aktivt umgänge med sitt barn bör det vara ett
hinder för avvisning.
Anknytningsutredningen bör göras av socialsekreterare i
stället för av polis.
Den make/maka som bor i Sverige bör ha rätt till kostnadsfritt
offentligt biträde.
Om inte särskilda skäl talar däremot skall beslut fattas inom
sex månader efter det att ansökan anhängiggjorts hos svensk
myndighet.
Motionärerna begär i yrkandena 1--5 tillkännagivanden om sådan
ändrad hantering. De tillägger att det bör övervägas att
därutöver införa straffpåföljd för personer som försöker kringgå
lagen genom s.k. skenäktenskap.
Även i motion Sf626 yrkande 9 av Jan Erik Ågren m.fl. (kds)
begärs tillkännagivande om att ansökningen om uppehållstillstånd
bör få göras i Sverige.
I motion Sf622 kritiserar likaså Gudrun Schyman m.fl. (v)
tillämpningen av bestämmelserna om uppehållstillstånd för den
utländska parten i äktenskaps- eller samboförhållanden.
Motionärerna anser att praxis är för hård, och de begär i
yrkande 11 ett tillkännagivande härom. Motionärerna begär vidare
i yrkande 12 ett tillkännagivande om att det bör krävas
synnerliga skäl för att en fader skall få skiljas från sina barn
genom avvisning eller utvisning.
Inför behandlingen av motionerna har utskottet tillställts en
skrivelse från ÅTER-föreningen Stockholmsgruppen, som är en
sammanslutning av kvinnor gifta med utländska män som inte fått
uppehållstillstånd i Sverige. Företrädare för föreningen har
även muntligen uppvaktat utskottet. Från föreningens sida har
bekräftats vad som i motionerna anges om nuvarande
prövningsförfarande. Föreningen har härutöver anfört att de
flesta av medlemmarnas män har kommit hit som asylsökande och
under den långa väntetiden bildat familj. Många av medlemmarna
har kämpat 3--4 år för rätten att leva med sina män, och många
av kvinnorna mår psykiskt och psykosomatiskt mycket dåligt på
grund av den svåra situation de befinner sig i. Föreningen har
vidare uppgivit att den ursprungliga asylansökan och
polisutredningen ligger till grund även för en senare
anknytningsansökan. Ofta är den ursprungliga utredningen
behäftad med missförstånd och feltolkningar. Någon särskild
anknytningsutredning har oftast inte gjorts, när ansökan om
uppehållstillstånd sökts under vistelse i Sverige.
Utskottet
Av betydelse för prövningen av en ansökan om
uppehållstillstånd är bl.a. föreskrifterna i 2 kap. 5 §
utlänningslagen. Enligt detta lagrum får en ansökan om
uppehållstillstånd i princip inte bifallas om utlänningen
befinner sig i Sverige när ansökan görs. Undantag gäller om
utlänningen har rätt till asyl här. Undantag gäller vidare vid
återförening med en nära familjemedlem som är stadigvarande
bosatt i Sverige och som utlänningen tidigare har sammanlevt med
utomlands eller om det annars finns särskilda skäl.
Enligt uttalanden i förarbetena (prop. 1979/80:96) bör
undantag göras om förhållandena skulle vara sådana att det
skulle vara "stötande för rättskänslan" att kräva att
utlänningen lämnar landet innan hans ansökan prövas. Som exempel
nämns bl.a. den situationen att utlänningen efter hemkomsten kan
antas bli förhindrad att på nytt lämna sitt land. I proposition
1988/89:86 nämndes som ett annat exempel på undantag att en
utlänning har ansökt om uppehållstillstånd på grund av
anknytning till en här i landet bosatt person som han eller hon
har eller väntar barn med. I praxis (se Utlänningslagen med
kommentarer av Gerhard Wikrén och Håkan Sandesjö) anses redan
anknytning genom sammanboende i minst ett år utgöra sådana
särskilda skäl att undantag kan göras från principen att
uppehållstillstånd skall ordnas före inresan. Normalt krävs dock
att identiteten är klarlagd. Har utlänningen avhänt sig sin
passhandling eller har han på annat sätt undanhållit uppgifter
av betydelse för rätten att stanna här har uppehållstillstånd
inte beviljats trots långvarig anknytning.
I den tidigare nämnda översynen av vissa delar av
utlänningslagstiftningen m.m. ingår i utredarens uppdrag att
överväga om nuvarande regler bör mjukas upp så att det blir
möjligt t.ex. att undvika att en utländsk medborgare måste lämna
landet för att ansöka om ett tillstånd som det inte kan råda
några tvivel om att han eller hon kommer att få. Utredarens
betänkande rörande dessa frågor förväntas lämnas inom kort.
Utskottet anser det rimligt att en uppmjukning sker såvitt
gäller möjligheterna att söka uppehållstillstånd under vistelse
i Sverige. Den särskilde utredarens förslag i frågan bör
emellertid avvaktas, och motionerna Sf629 yrkande 1 och Sf626
yrkande 9 bör inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vad gäller tillståndsprövningen i övrigt gäller sedan lång tid
tillbaka den ordning med uppskjuten invandringsprövning som
redovisats i föregående avsnitt. I proposition 1983/84:144
konstaterades att det även fortsättningsvis förelåg behov av en
sådan ordning. Som redan nämnts angavs därvid att, utan en sådan
möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för
ansökningen är seriöst, det skulle bli nödvändigt att inta en
synnerligen restriktiv hållning till invandring på denna grund,
särskilt som stora svårigheter föreligger att redan före inresan
göra en tillfredsställande utredning rörande allvaret i
parternas förhållande. Enligt propositionen var från den
utgångspunkten ordningen alltså till förmån även för sökandena.
Enligt utskottet tycks tillämpningen av bestämmelserna vid nya
anknytningsfall inte alltid ha skett på sätt som förutsattes i
proposition 1983/84:144. Utskottet har erfarit att man inom
Invandrarverket på senare tid har uppmärksammat att verkets
praxis i denna typ av ärenden så småningom förändrats till att
innebära att förhållandets varaktighet bedöms redan vid den
första prövningen. Verket återgår till sin tidigare praxis och
bedömer i fortsättningen allvaret i ett nyetablerat förhållande
företrädesvis efter perioden för s.k. uppskjuten
invandringsprövning. Enligt utskottet bör denna förändring i
princip lösa de problem som tas upp i motionerna.
Med det anförda får motionerna Sf622 yrkandena 11 och 12 samt
Sf629 yrkandena 2--5 anses i huvudsak tillgodosedda.

Ersättning till kommunerna
Nuvarande ersättningssystem
Som ovan redovisats har kommunerna ansvar för introduktionen i
det svenska samhället av flyktingar som får uppehållstillstånd i
Sverige. Ett nytt system för samordnat flyktingmottagande och
för ersättning till kommunerna gäller fr.o.m. den 1 januari 1991
(prop. 1989/90:105, bet. 1989/90:SfU21, rskr. 1989/90:281).
Detta system är en del av ett samlat reformprogram med syfte att
underlätta för främst flyktingar att så snart som möjligt få en
fast förankring i svenskt arbets- och samhällsliv och därmed
minska deras beroende av samhällets stöd. I programmet ingår
även en reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare
(prop. 1989/90:102, bet. 1989/90:UbU27, rskr. 1989/90:279) och
målinriktad prioritering inom Arbetsmarknadsverket av tidiga
insatser till förmån för flyktingar och andra invandrare (se
bet. 1989/90:AU11).
I det nya systemet för ersättning till kommunerna har
ersättningarna för ekonomiskt bistånd till flyktingar och
huvuddelen av övriga bidrag till kommunerna lagts samman i en
schabloniserad engångsersättning som räknas upp årligen med
hänsyn till bl.a. kostnadsutvecklingen. Bestämmelser om
ersättning finns i förordningen (1990:927) om statlig ersättning
för flyktingmottagande m.m. För år 1994 uppgår ersättningen till
144 200 kr för en flykting som fyllt 16 år och 88 400 kr för
ett barn under 16 år. Halvt schablonbelopp lämnas till den
kommun som först tar emot flyktingen och gör en plan för hans
eller hennes introduktion. Beloppet betalas ut kvartalet efter
att flyktingen anlänt till kommunen. Om flyktingen bor kvar i
kommunen i minst sex månader får kommunen ytterligare ett halvt
schablonbelopp. Ersättningen skall täcka kommunens kostnader för
bl.a. ekonomiskt bistånd, bostad, introduktion,
svenskundervisning samt tolkar och administration.
Särskilda beräkningsgrunder gäller för ersättning vid
flyttning till en annan kommun än mottagningskommunen. Om en
flykting flyttar till en annan kommun inom sex månader får den
nya kommunen ett helt schablonbelopp under förutsättning att
flyktingen bor kvar där minst sex månader. Flyttar flyktingen
från den första kommunen efter sex månader men inom ett och ett
halvt år har den nya kommunen rätt till ett halvt schablonbelopp
om han bor kvar i den nya kommunen minst sex månader.
Schablonersättningen utgår för mottagning av s.k.
kvotflyktingar, konventionsflyktingar, krigsvägrare, de
facto-flyktingar och utlänningar som fått uppehållstillstånd av
humanitära skäl. Ersättning utgår också för andra utlänningar
som placerats ut från Invandrarverkets förläggningar till en
kommun. Schablonersättning lämnas i princip också för alla som
får uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till en person
som mottagits som flykting eller liknande, under förutsättning
att den anhörige anlänt inom två år från det att den först
anlände togs emot i en kommun.
Kommuner som träffat överenskommelse med Invandrarverket om
flyktingmottagande får utöver schablonersättningen en
grundersättning för sin basorganisation. Grundersättningen
motsvarar schablonersättningen för tre vuxna flyktingar, dvs.
för närvarande 432 600 kr.
För handikappade och äldre flyktingar har i princip tidigare
ersättningssystem behållits, vilket innebär att kommunerna får
ersättning för kostnader för socialbidrag som utges till
flyktingar som vid tiden för uppehållstillstånd var över 60 år
eller som inte kan försörja sig på grund av sjukdom eller
handikapp som förelåg vid ankomsten till Sverige eller som har
samband med situationen som flykting. Ersättning lämnas enligt
det nya systemet också för kommunernas kostnader för social
hemhjälp och färdtjänst, och ett halvt schablonbelopp utges vid
inflyttningen till kommunen.
Efter prövning i varje enskilt fall finns det i det nya
ersättningssystemet möjlighet för kommunerna att erhålla
ersättning för vissa typer av extraordinära kostnader. Sådana
kostnader kan avse särskilda kostnadskrävande åtgärder för att
få fram fler bostäder till flyktingar, kostnader för tolkar vid
mottagning av ny flyktinggrupp eller kostnader för åtgärder för
ett mycket stort antal flyktingar under kort tid. Bidrag kan
också lämnas till kommuner som har betydande merkostnader till
följd av att man tagit emot flyktingfamiljer med många
minderåriga barn eller särskilt resurskrävande flyktinggrupper,
t.ex. med stor andel analfabeter.
Enligt det fram till den 1 januari 1991 gällande
ersättningssystemet fick kommunerna ersättning för de faktiska
kostnaderna för sådan ekonomisk hjälp som enligt
socialtjänstlagen (1980:620) lämnats till flyktingar och andra
utlänningar som beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl
samt till flyktingens make eller maka och hemmavarande ogifta
barn under 18 år. Ersättning utgick under det år
uppehållstillstånd beviljades samt för ytterligare tre år.
Därutöver utgick vissa ytterligare bidrag till kommunerna. För
åren 1991--1993 lämnades till kommunerna en schablonberäknad
ersättning för ekonomisk hjälp enligt 6 § socialtjänstlagen
till vissa flyktingar och andra utlänningar som beviljats
uppehållstillstånd under åren 1988--1990. Därutöver lämnades
inom ramen för anvisade medel särskild ersättning till kommuner
som bl.a. på grund av stor inflyttning av flyktingar från andra
kommuner under år 1991 bedömdes få väsentligt lägre ersättning
för sina socialbidragskostnader än vad som skulle ha utgått
enligt tidigare bestämmelser.
För asylsökande och andra utlänningar som vistas i en kommun i
väntan på beslut om uppehållstillstånd utgår ersättning för
bistånd som lämnats enligt lagen om bistånd åt asylsökande m.fl.
Fr.o.m. den 1 juli 1994 skall dock Invandrarverket utge
ekonomiskt bistånd åt asylsökande som vistas i kommunen (prop.
1993/94:94, bet. 1993/94:SfU11, rskr. 1993/94:188). Kommunen har
vidare rätt till ersättning för kostnader för asylsökande barn
som fått vård enligt socialtjänstlagen eller lagen om vård av
unga, kostnader för transporter av asylsökande till
utredningsslussar och förläggningar och kostnader för
asylsökandes hemresor i vissa fall.
Med anledning främst av det stora antalet bosnier som
beräknades behöva kommunplats har ett tillfälligt
stimulansbidrag införts för att öka kommunernas
flyktingmottagande (prop. 1993/94:51, bet. 1993/94:SfU6, rskr.
1993/94:76). Bidraget, som är 25 000 kr per mottagen flykting,
betalas till kommuner som för år 1994 träffar överenskommelser
med Invandrarverket om ett kraftigt utökat flyktingmottagande
och till kommuner som ökar ett redan stort flyktingmottagande.
För invandrartäta storstadskommuner sätts kraven lägre.
Mottagandet skall ha skett före den 1 oktober 1994. Halvt
stimulansbidrag kan i vissa fall lämnas för mottagande som skett
i slutet av år 1993.
Fr.o.m. den 1 januari 1993 gäller vidare en lag (1992:1068) om
introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra
utlänningar. Enligt den lagen har kommunerna möjlighet att under
en introduktionsperiod ge introduktionsersättning i stället för
socialbidrag till flyktingar och andra utlänningar som omfattas
av det kommunala flyktingmottagandet. Som förutsättning för att
introduktionsersättning skall beviljas gäller att flyktingen
följer den introduktionsplan som upprättats av kommunen efter
samråd med den enskilde flyktingen.
Propositionen
Ändrade ersättningsregler och konjunkturtillägg
I propositionen anförs att de nuvarande reglerna för
utbetalning och fördelning av schablonersättningen innebär
problem om flyktingen flyttar vidare till en annan kommun efter
drygt sex månader. För den första kommunen, som får hel
schablonersättning trots att i genomsnitt endast ca 40 % av
kostnaderna då har uppstått, innebär detta en ekonomisk vinst.
Samtidigt kan den nya inflyttningskommunen få dålig täckning för
sina kostnader, eftersom denna kommun endast får halv
schablonersättning och kostnaden normalt torde vara högre.
Samtidigt har flyttningarna mellan kommuner varit något fler än
vad man kalkylerade med när nuvarande ersättningssystem
konstruerades, vilket kan leda till ökade statliga kostnader.
För att åstadkomma en fördelning av schablonersättningen, som
bättre avspeglar var i tiden kostnaderna ligger, föreslår
regeringen förändringar i ersättningssystemet i enlighet med
förslag av en arbetsgrupp i departementspromemorian Översyn av
vissa regler i förordningen (1990:927) om statlig ersättning för
flyktingmottagande m.m. (Ds 1993:75). Sålunda föreslås att
ersättningen betalas ut vid tre tillfällen i stället för två och
att tiden för utbetalningen utsträcks ett halvt år. Liksom i dag
bör den första mottagningskommunen alltid få ett halvt
schablonbelopp. Samtidigt bör reglerna för ersättning för
flyktingar som flyttar ändras så att det blir bättre
kompensation än i dag för storstadskommuner och andra kommuner
med stor inflyttning av flyktingar som bott en tid i en annan
kommun. De nya utbetalningsreglerna kan vid ett ikraftträdande
den 1 juli 1994 börja tillämpas på flyktingar som tagits emot
fr.o.m. den 1 oktober 1993. I propositionen anges att det bör
ankomma på regeringen att efter överläggningar med Svenska
kommunförbundet fastställa de närmare utbetalningsreglerna och
de särskilda övergångsregler som kan komma att erfordras.
Regeringen anger vidare att det inom Invandrarverket pågår ett
arbete i syfte att förenkla administrationen av
schablonersättningen. Regeringen tillägger att det även för
flyktingar som flyttar efter sex månader bör ställas krav på att
introduktionsplan finns för att schablonersättning skall betalas
ut.
Regeringen anser att det också för gruppen handikappade, äldre
och sjuka som tas emot i en kommun bör ske en motsvarande
anpassning av utbetalningsreglerna. Regeringen ansluter sig till
arbetsgruppens förslag, som innebär dels att hel
schablonersättning i stället för halv skall betalas för personer
i denna grupp, dels att ersättning för de faktiska kostnaderna
för ekonomisk hjälp m.m. för denna grupp bör lämnas efter ett år
i stället för som nu efter fyra månader.
I propositionen anges vidare att Svenska kommunförbundet
framfört att kommunerna, med hänsyn till nuvarande
arbetsmarknadsläge, i regel får stå för försörjningsbidrag till
utlänningar i åldern 55--60 år som tas emot inom ramen för det
kommunala flyktingmottagandet. Regeringen anser att det för
närvarande är rimligt att staten lämnar samma ersättning till
kommunerna för utlänningar i åldern 55--60 år som tas emot under
fjärde kvartalet 1993 och under hela år 1994 som staten lämnar
för utlänningar över 60 år. Regeringen poängterar att detta inte
innebär någon generell sänkning av åldersgränsen, utan frågan
får prövas på nytt för personer som tas emot efter år 1994.
Vad gäller medlen för extraordinära kostnader bedömer
regeringen att det inte bör göras några mer preciserade
beskrivningar för vilken typ av extraordinära kostnader
ersättning skall utgå. Regeringen anser emellertid att
Invandrarverket redan i samband med överenskommelsen med
kommunen om mottagande av vissa kostnadskrävande grupper bör
kunna besluta om extra medel utöver schablonersättningen.
Ersättningen bör normalt utbetalas först när kostnaderna har
uppstått. Ersättningen bör kunna lämnas även till kommuner som
träffar överenskommelse med Invandrarverket om att ha en
beredskap för att ta emot flyktingar.
Vidare föreslår regeringen att det betalas ut ett särskilt
konjunkturtillägg för flyktingar som mottagits i en kommun under
år 1991. Regeringen föreslår att tillägget skall vara 35 000 kr
för vuxna och 5 000 kr för barn under 16 år.
Konjunkturtillägget bör betalas ut i juli 1994 till den kommun i
vilken utlänningen då är bosatt. En förutsättning bör vara att
kommunen även under år 1994 tar emot flyktingar enligt
överenskommelse med Invandrarverket. För sådana äldre och
handikappade flyktingar för vilka Invandrarverket ersätter de
faktiska socialbidragskostnaderna skall dock inte något
konjunkturtillägg lämnas. Tillägget beräknas kosta 470 miljoner
kronor.
Regeringen begär att riksdagen godkänner vad som förordats om
ändrade ersättningsregler och om det särskilda
konjunkturtillägget.
Medelsanvisningen
Till anslaget Ersättning till kommunerna för åtgärder för
flyktingar m.m. föreslås i propositionen att riksdagen för
budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på
7 632 141 000 kr. Anslagsberäkningen baseras på att
kommunutplaceringarna budgetåret 1993/94 kommer att omfatta
51 000--52 000 personer, som i huvudsak flyttar ut under
senare delen av budgetåret, och under budgetåret 1994/95
ytterligare 50 000 personer, med koncentration till budgetårets
första del.
Av det föreslagna anslaget avser 124 156 000 kr
grundersättning, 6 766 985 000 kr schablonersättning inkl.
för sekundärflyttning, 123 000 000 kr äldre och handikappade,
80 000 000 kr ensamma barn, 150 000 000 kr extraordinära
kostnader, 70 000 000 kr bistånd åt asylsökande, 105 000 000
kr sjukvårdskostnader m.m. och 470 000 000 kr
konjunkturtillägg. Härtill kommer 1 000 000 kr för
uppföljning.
Anslagsposten för extraordinära kostnader föreslås ökad bl.a.
med anledning av behovet av ökat kommunmottagande av asylsökande
från främst Bosnien-Hercegovina. Vissa behov av extraordinära
sjukvårdsinsatser från landstingens sida kan också bli aktuella,
och Invandrarverket bör därför ha möjlighet att använda medlen
för detta ändamål. Någon ytterligare form av särskild ersättning
till sjukvårdshuvudmännen föreslås inte. Regeringen har dock för
avsikt att noga följa utvecklingen vad gäller vårdbehov hos
bosnierna och kostnaderna för vården.
I propositionen anges att den beräknade ersättningen till
kommunerna för mottagande av kvotflyktingar -- 258 000 000 kr
-- ingår i anslaget Överföring av och andra åtgärder för
flyktingar m.m.
Under anslaget Särskilda åtgärder i flyktingmottagandet
m.m. har för budgetåret 1993/94 reservationsvis anvisats
1 758 700 000 kr. Av beloppet avser 1 750 miljoner kronor
det nyss nämnda stimulansbidraget till kommunerna för budgetåren
1993/94--1994/95, varav 500 miljoner kronor avsåg det senare
budgetåret. Av anslaget avsåg vidare 8,7 miljoner kronor
tillfällig förstärkning av vissa ambassader. I propositionen
föreslås att under detta anslag för budgetåret 1994/95 anvisas
ett reservationsanslag på 7 300 000 kr avseende tillfällig
ambassadförstärkning.
Motioner
I motion Sf628 av Birgitta Dahl m.fl. (s) anför motionärerna
att de delar regeringens uppfattning att schablonbidragen bör
utbetalas vid tre tillfällen och i tiden utsträckas ett halvt
år. Med en mera genomarbetad kommunplacering och ett effektivare
utbetalningssystem borde det dock, enligt motionärerna, vara
möjligt att avsevärt begränsa antalet flyttningar bland
flyktingarna under den första tiden. Härigenom skulle enbart ett
helt schablonbidrag betalas ut för varje flykting som tas emot i
kommunerna. Detta skulle innebära en besparing på ca 270
miljoner kronor, och motionärerna föreslår i yrkande 12 att
riksdagen beslutar om ett i motsvarande mån mindre anslag.
I motion Sf636 anser Hans Göran Franck m.fl. (s) att en
ytterligare justering av utbetalningsreglerna för
schablonersättningen erfordras för att på ett mer rättvist sätt
göra fördelningen mellan inflyttnings- och utflyttningskommuner.
Motionärerna begär i yrkande 9 beslut i enlighet härmed.
Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) motsätter sig i motion
Sf621 att kommunerna erhåller särskilda bidrag för att täcka
ökade kommunala kostnader i samband med flyktingmottagandet. Om
kommunerna i stället har det totala kostnadsansvaret får de
enligt motionärerna ett större motiv för att så snabbt som
möjligt minska bidragsberoendet. Något konjunkturtillägg bör
således inte införas. Motionärerna anser vidare att nivån på
schablonersättningen bör minskas med 20 %, samtidigt som
socialbidragsnormen sänks till 80 % för utländska medborgare
under deras två första år i Sverige. Motionärerna föreslår i
yrkande 15 att riksdagen anvisar ett belopp som är 1,3 miljarder
kronor lägre än vad regeringen föreslagit. I förhållande till
regeringens beräkningar bör följande förändringar göras:
schablonersättningen minskas med netto 650 miljoner kronor,
kommunbidrag för äldre med 60, extraordinära kostnader med 100,
bistånd åt asylsökande m.m. med 5, ersättning för
sjukvårdskostnader med 15 och konjunkturtillägg med 470 miljoner
kronor. Samma motionärer anför i motion Sf16 att
schablonersättningen bör ligga på en sådan nivå att kommunerna
ser det som meningsfullt att följa upp med bra
introduktionsprogram och aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Om
kommunerna garanteras full kostnadstäckning blir det kommunala
intresset för aktiva åtgärder nämligen svagt. Motionärerna begär
i yrkande 11 ett tillkännagivande härom.
Utskottet
Enligt utskottets mening är det nödvändigt att förändringar i
utbetalningarna av schablonersättningen kommer till stånd,
särskilt av hänsyn till kommuner med stor sekundärinflyttning av
flyktingar. Det är därför tillfredsställande att
ersättningsreglerna bl.a. i detta avseende nu skall ändras.
Utskottet finner inte skäl att härvid föreslå någon ytterligare
förändring utöver vad regeringen förordat, och motion Sf636
yrkande 9 avstyrks således. Utskottet förutsätter emellertid att
ersättningssystemet fortlöpande följs upp och att frågan på nytt
kan aktualiseras om en bättre lösning står att finna. Enligt vad
som angivits i propositionen avser regeringen att fortlöpande
överlägga med Kommunförbundet i frågan.
Utskottet tillstyrker de ändrade ersättningsreglerna och
införandet av ett konjunkturtillägg på föreslaget sätt.
Utskottet delar uppfattningen i motion Sf628 att det av flera
skäl är önskvärt att antalet flyttningar mellan kommuner
minskar, särskilt om detta kan ske genom en mer genomarbetad
placering och ett effektivare utbetalningssystem. Utskottet
förutsätter att sådana åtgärder så långt möjligt vidtas även
utan ett uttalande från riksdagens sida. Huruvida detta skulle
kunna leda till en besparing under anslaget redan under
budgetåret 1994/95 kan utskottet inte nu bedöma, och motion
Sf628 yrkande 12 bör därför avslås.
Utskottet motsätter sig vidare de besparingar som föreslås i
motion Sf621 yrkande 15. Av samma skäl avstyrks bifall även till
motion Sf16 yrkande 11. Mot denna bakgrund, och med hänvisning
till vad utskottet under föregående avsnitt anfört om den
anslagsmässiga fördelningen av kostnaderna för kvotflyktingar,
föreslår utskottet att riksdagen till Ersättning till kommunerna
för åtgärder för flyktingar m.m. anvisar 810 miljoner kronor
mindre än regeringen föreslagit, dvs. 6 822 141 000 kr.
Utskottet biträder även förslaget till medelsanvisning till
Särskilda åtgärder i flyktingmottagandet m.m. Yrkande 22 i
motion Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)
överensstämmer med regeringens förslag.
Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl.
Lån till hemutrustning får enligt förordningen (1990:1361) om
lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra
utlänningar beviljas flyktingar och vissa andra utlänningar som
inom ramen för det kommunala flyktingmottagandet tas emot i en
kommun. För dem som har annat än mindre kapitaltillgångar finns
begränsningar i lånemöjligheterna. Maximala lånebelopp för olika
hushållsstorlekar fastställs i procent av basbeloppet och med
utgångspunkt i Socialstyrelsens rekommenderade norm för
socialbidrag för hemutrustning för resp. hushållsstorlek. De
maximala lånenivåerna uppgår år 1994 till t.ex. 20 400 kr för
enpersonshushåll, 33 100 kr för fyrapersonershushåll och
52 800 kr för hushåll med fler än sju personer.
Ränta utgår med en räntesats som fastställs för varje år av
regeringen. Amorteringstidens längd bestäms med utgångspunkt i
lånesummans storlek till mellan ett och femton år. De första två
åren är amorteringsfria.
Kostnaderna för lånen finansieras genom ett särskilt anslag,
vilket disponeras av Centrala studiestödsnämnden, som
administrerar lånen.
I budgetpropositionen föreslås att till Lån till
hemutrustning för flyktingar m.fl. anvisas ett förslagsanslag
på 108 962 000 kr.
I motion Sf621 anser Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)
att anslaget bör reduceras med 20 % och föreslår en sänkning av
lånenivåerna. De begär att anslaget minskas till 87 000 000 kr
(yrkande 18).
Enligt utskottets mening bör någon sänkning av lånenivåerna nu
inte ske. Utskottet har därvid beaktat att hemutrustningslånen,
som före den 1 juli 1993 var räntefria de första två åren, nu
löper med ränta redan från lånetidpunkten. Fr.o.m. den 1 juli
1993 tas även en uppläggningsavgift ut för lånet. Utskottet
avstyrker således bifall till motion Sf621 yrkande 18 och
tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
Åtgärder för invandrare
Från anslaget bekostas bidrag till den centrala verksamheten
vid invandrarnas riksorganisationer enligt förordningen
(1986:472) om statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer
samt till vissa samarbetsorgan för sådana riksorganisationer.
Vidare bekostas från anslaget bidrag som utgår enligt
förordningen (1990:632) om bidrag till avgränsade
invandrarpolitiska projekt.
I propositionen föreslås att till anslaget Åtgärder för
invandrare anvisas ett reservationsanslag på 21 326 000 kr,
vilket innebär en ökning från föregående år med 400 000 kr.
Anslagsökningen avser i första hand stöd till projekt för
frivilligt återvändande.
Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) anför i motion Sf621
att det är lämpligt och rimligt att arbetslösa invandrare i
större utsträckning bistår invandrarorganisationerna med
frivilligt gratis arbete. Motionärerna föreslår att anslaget
reduceras med 30 % till 15 000 000 kr (yrkande 13).
Utskottet finner inte skäl till annan beräkning av anslaget än
den som gjorts i propositionen och avstyrker därmed bifall till
motion Sf621 yrkande 13.

Stiftelsen Invandrartidningen
Från anslaget utgår statsbidrag till den stiftelse som ger ut
Invandrartidningen.
Bestämmelser om stiftelsens verksamhet finns i dess stadgar
som beslutas av regeringen och i avtal mellan staten och
stiftelsen. Riksdagen godkände de nuvarande riktlinjerna för
stiftelsens verksamhet år 1988 (prop. 1987/88:110, bet. SfU
1987/88:24, rskr. 1987/88:301). Ambitionsnivån är att den
reguljära tidningsutgivningen skall omfatta en utgivning på nio
språk med ca 44 nummer per år.
Avtalet med staten löper fr.o.m. den 1 juli 1988 på tre år med
förlängning med tre år i taget om avtalet inte sagts upp före
den 1 april det år avtalet löper ut.
Stiftelsen Invandrartidningen har begärt att statsbidraget,
som för budgetåret 1993/94 uppgår till 15 589 000 kr, höjs med
1 296 000 kr. Detta motsvarar den förlust som stiftelsen
beräknar skulle uppstå vid oförändrat statsbidrag. Med
hänvisning till det statsfinansiella läget bedömer regeringen
det emellertid rimligt att statsbidraget till stiftelsen sänks
med 1,5 %, och regeringen föreslår ett anslag på 15 355 000 kr
till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen.
I motion Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anför motionärerna
att, när nuvarande kontrakt med Stiftelsen Invandrartidningen
går ut, andra intressenter skall ges möjlighet att söka bidrag
för framställning av invandrartidningar. Motionärerna begär i
yrkande 3 ett tillkännagivande härom.
I motion Sf621 yrkande 16 begär Ian Wachtmeister och Lars
Moquist (nyd) utan närmare motivering att anslaget minskas till
11 000 000 kr.
Med hänsyn till att avtalet med Stiftelsen Invandrartidningen
just förlängts med tre år t.o.m. juni 1997 är något övervägande
med anledning av motion Sf616 yrkande 3 inte aktuellt, och
motionen bör lämnas utan åtgärd.
Utskottet har inte någon erinran mot regeringens förslag till
medelsanvisning för budgetåret 1994/95 och avstyrker bifall till
motion Sf621 yrkande 16.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.
Från anslaget betalas kostnader för Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering jämte kansli och för Nämnden mot etnisk
diskriminering. DO:s och nämndens uppgift är att motverka etnisk
diskriminering i arbetslivet och på andra områden av
samhällslivet.
I propositionen föreslås ett ramanslag på 4 834 000 kr till
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. Anslaget har
beräknats öka med 1 miljon kronor avseende dels information om
den i proposition 1993/94:101 föreslagna lagen mot etnisk
diskriminering, dels juridisk kompetens för att kunna få
eventuella överträdelser av lagen prövade vid domstol.
I motion Sf621 anför Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd)
att det informationsbehov och den ökade juridiska kompetens som
är motiverad får hanteras inom befintlig organisation.
Motionärerna föreslår därför att under anslaget anvisas 1 miljon
kronor mindre än vad regeringen föreslagit (yrkande 17).
Riksdagen har nyligen antagit den nya lagen mot etnisk
diskriminering (prop. 1993/94:101, bet. 1993/94:AU9, rskr.
1993/94:182). Enligt utskottet är det nödvändigt att DO får
erforderliga medel för att kunna fullfölja sina uppgifter enligt
den nya lagen. Utskottet biträder därför regeringens förslag
till medelsanvisning och avstyrker bifall till motion Sf621
yrkande 17.
Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism
Från anslaget bekostas insatser som skall motverka och
förhindra främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
Regeringen föreslår för budgetåret 1994/95 en höjning av
reservationsanslaget Åtgärder mot främlingsfientlighet och
rasism från 10 000 000 kr till 32 000 000 kr. Medlen
avses liksom under innevarande budgetår användas för att
långsiktigt påverka normer, attityder och förhållningssätt hos
ungdomar. I propositionen anges att regeringen har för avsikt
att tillsätta en kommission mot främlingsfientlighet och rasism.
Kommissionen  skall verka opinionsbildande och aktivt och på
olika sätt och på skilda områden motverka främlingsfientlighet
och rasism.
I motion Sf628 anför Birgitta Dahl m.fl. (s) att problemen med
främlingsfientliga yttringar bland svenska ungdomar samt
försvarsreaktioner och destruktiva gängbildningar hos
invandrarungdomarna kan komma att öka. Förutom åtgärder bland
ungdomarna i skolan och för dem som lämnat skolan bör, enligt
motionärerna, insatser också göras för invandrarungdomarnas
möjligheter till kontakter med föreningslivet. Detta innebär att
de frivilliga organisationerna får möjlighet att engagera fler
invandrarungdomar. Motionärerna ser det också angeläget att
invandrarnas egen kulturverksamhet stöds. Den stora erfarenhet
som inom folkbildningen finns av arbete mot främlingsfientlighet
och rasism bör tas till vara, och kulturen och kulturarbetarna
bör på olika sätt användas som vapen mot främlingsfientligheten
och rasismen. Motionärerna begär i yrkande 11 ett
tillkännagivande härom.
I motion Sf636 av Hans Göran Franck m.fl. (s) anförs bl.a. att
det behövs ett vidgat och intensifierat internationellt
samarbete för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet.
Motionärerna begär i yrkande 6 ett tillkännagivande om detta.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att de åtgärder som
framhålls i motionerna är betydelsefulla. Utskottet förutsätter
att stöd till åtgärder resp. ett internationellt samarbete
kommer till stånd utan något uttalande från riksdagens sida. För
budgetåret 1994/95 föreslås dessutom under förevarande anslag en
kraftig förstärkning av medel för detta ändamål. Den kommission
mot främlingsfientlighet och rasism som skall tillsättas kan här
få stor betydelse. Motionerna Sf628 yrkande 11 och Sf636 yrkande
6 bör således lämnas utan åtgärd.
Studieförbunden och folkhögskolorna ansvarar för
kontakttolkutbildning. Fr.o.m. budgetåret 1991/92 har medel
avseende sådan utbildning anvisats under ett särskilt anslag
under åttonde huvudtiteln (Utbildningsdepartementet). Anslaget
disponeras av Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) vid
Stockholms universitet. TÖI fördelar bidrag till studieförbund
och folkhögskolor. TÖI ställer också upp de övergripande målen
för utbildningen och svarar för utvecklingsarbete och
information. Kontakttolkutbildning anordnas inom områdena
socialtolkning, sjukvårdstolkning, arbetsmarknadstolkning,
arbetsplatstolkning och rättstolkning. Av statsfinansiella skäl
har regeringen föreslagit att anslaget till
kontakttolkutbildning upphör med utgången av innevarande
budgetår.
Berit Oscarsson och Margareta Israelsson (s) anser i motion
Kr410 att anslaget till kontakttolkutbildning bör vara kvar.
Motionärerna föreslår därvid att anslaget Åtgärder mot
främlingsfientlighet och rasism minskas med 8 miljoner kronor
till 24 miljoner kronor (yrkande 2). Enligt motionärerna är det
rimligt att kostnaden för tolkutbildning ses som en del av
åtgärderna mot främlingsfientlighet och rasism.
Kulturutskottet har i sitt betänkande 1993/94:KrU13 behandlat
regeringens förslag beträffande anslaget Bidrag till
kontakttolkutbildning jämte motioner. Kulturutskottet har därvid
ansett att det inte råder någon tvekan om att en väl fungerande
och rättssäker flyktingmottagning och en jämlik situation för
flyktingar och invandrare i deras förhållande till myndigheter
och samhället i övrigt kräver tillgång på tolkar med god
kvalitet. Enligt kulturutskottets mening bör det klarläggas
vilka effekter ett indraget statsbidrag till
kontakttolkutbildningen kan få, vilken volym den framtida
kontakttolkutbildningen behöver ha, vilken beredskap det behövs
för att snabbt kunna tillgodose nya behov av tolkutbildning och,
om det är möjligt, vilka alternativa finansieringsformer för
kontakttolkutbildningen det kan finnas. Kulturutskottet har
föreslagit ett tillkännagivande härom. Kulturutskottet anser
vidare att -- i avvaktan på att regeringen klarlägger de
behandlade frågorna om kontakttolkutbildningen -- statsbidrag i
sin nuvarande form bör utgå. I sitt betänkande föreslår
kulturutskottet, som har förståelse för regeringens strävan att
begränsa utgifterna inom olika samhällsområden, mot bakgrund av
det anförda att riksdagen anvisar ett reservationsanslag för
ändamålet på 4 000 000 kr. Anslaget bör liksom under
innevarande budgetår disponeras av TÖI.
Riksdagen beslöt i enlighet med kulturutskottets förslag
(rskr. 1993/94:177).
Socialförsäkringsutskottet anser att det inte minst för att
motverka främlingsfientlighet är viktigt att det finns god
tillgång på välutbildade tolkar. Utskottet ser det därför som
angeläget att den nuvarande kontakttolkutbildningen kan
fortsätta utan avbrott till dess regeringen klarlagt de ovan
nämnda frågorna. För att så med säkerhet skall kunna ske
föreslår utskottet att nu behandlat anslag minskas med 4
miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag, dvs.
till 28 miljoner kronor, och att 4 miljoner kronor i stället
anvisas till anslaget Bidrag till kontakttolkutbildning under
åttonde huvudtiteln. Härigenom tillgodoses motion Kr410 yrkande
2. Yrkande 21 i motion Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars
Moquist (nyd), som överensstämmer med regeringens förslag, bör
avslås.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande internationell samverkan
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf602 yrkande 3,
1993/94:Sf603 yrkande 1, 1993/94:Sf606 yrkande 3, 1993/94:Sf619
yrkande 1, 1993/94:Sf621 yrkande 9, 1993/94:Sf622 yrkande 8,
1993/94:Sf627 yrkandena 1 och 2 och 1993/94:Sf628 yrkande 2,
men. (v) - delvis
2.            beträffande medelsanvisning till internationell
samverkan
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 20 till Internationell
samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken
m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar
ett reservationsanslag på 2 000 000 kr,

3. beträffande asylrätt vid våldtäkt
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf622 yrkande 13,
1993/94:Sf634 yrkande 1, 1993/94:U615 yrkande 20 och
1993/94:A815 yrkande 12,
men. (v) - delvis
4. beträffande änkebränning m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:U621 yrkande 6,
men. (v) - delvis
5. beträffande krigsvägrare
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf626 yrkande 8,
men. (v) - delvis
6. beträffande Kosovo
att riksdagen avslår motion 1993/94:U617 yrkandena 2 och 3,
men. (v) - delvis
7. beträffande Etiopien
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf613,
8. beträffande ryska judar
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf606 yrkandena 1 och 2,
 9. beträffande zigenare
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf635 och
1993/94:U641 yrkande 3,
10. beträffande vistelsetidens längd
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf602 yrkande 1 och
1993/94:Sf619 yrkande 3,
11. beträffande gömda flyktingar och flyktingbarnens
situation
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf23, 1993/94:Sf608
yrkande 18, 1993/94:Sf622 yrkandena 14, 23, 24, 27 och 28 samt
1993/94:Sf626 yrkande 6,
men. (v) - delvis
12. beträffande att straffbelägga gömmande av flyktingar
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf630 och
1993/94:Ju810 yrkande 50,
13. beträffande uppföljning av avvisade personer
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf626 yrkande 12,
14. beträffande inriktning av den framtida flykting- och
invandringspolitiken
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 1,
1993/94:Sf621 yrkandena 1 och 2, 1993/94:Sf626 yrkande 1,
1993/94:Sf628 yrkandena 1, 3 och 4, 1993/94:Sf632 yrkande 1,
1993/94:Sf636 yrkande 1 och 1993/94:A815 yrkande 11,
res. 1 (nyd)
15. beträffande arbetsfördelningen inom regeringen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf621
yrkande 10 och 1993/94:Sf632 yrkande 4,
16. beträffande regeringens roll i praxisbildningen
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf632 yrkande 3,
17. beträffande Utlänningsnämndens verksamhet
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf626 yrkandena 2--4,
18. beträffande asylnämnder
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf12 yrkande 1,
1993/94:Sf608 yrkande 7 och 1993/94:Sf622 yrkandena 10 och 16,
men. (v) - delvis
19. beträffande praxissammanställning
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608
yrkande 11 och 1993/94:Sf622 yrkande 17,
men. (v) - delvis
20. beträffande muntlig handläggning
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608
yrkande 10 och 1993/94:Sf632 yrkande 8,
21. beträffande handläggningstider
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf620 yrkandena 1 och
2 samt 1993/94:Sf632 yrkandena 2, 5 och 7,
22. beträffande rättshjälp
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Sf608
yrkande 12, 1993/94:Sf622 yrkandena 18 och 19 och 1993/94:Sf632
yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
23. beträffande kvinnlig personal
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf622 yrkande 29,
24. beträffande länderinformation från ambassader
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf626 yrkande 10,
25. beträffande fingeravtryck från asylsökande
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf604,
26.       beträffande medelsanvisning till Utlänningsnämnden
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 19 till
Utlänningsnämnden för budgetåret 1994/95 under elfte
huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 58 047 000 kr,
res. 2 (nyd)
27.          beträffande verkställighet av avvisningsbeslut
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf605,
1993/94:Sf608 yrkandena 9 och 14, 1993/94:Sf621 yrkande 6,
1993/94:Sf622 yrkande 40 och 1993/94:Sf626 yrkande 11,
res. 3 (nyd)
men. (v) - delvis
28.                   beträffande Invandrarverkets uppgifter
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 6,
1993/94:Sf617, 1993/94:Sf622 yrkande 35 och 1993/94:Sf631,
men. (v) - delvis
29.         beträffande medelsanvisning till Invandrarverket
att riksdagen
dels med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motionerna 1993/94:Sf621 yrkande 11 och 1993/94:Sf622 yrkande 36
till Statens invandrarverk för budgetåret 1994/95 under
elfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 412 509 000 kr,
dels medger att regeringen får bemyndiga Statens
invandrarverk att under budgetåret 1994/95 vid extraordinära
anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst
25 000 000 kr utöver anvisat anslag,
res. 4 (nyd)
men. (v) - delvis
30.                          beträffande medelsanvisning till
förläggningsverksamhet
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motionerna 1993/94:Sf621 yrkande 12 och 1993/94:Sf622
yrkande 37 till Förläggningskostnader m.m. för budgetåret
1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på
2 031 947 000 kr,
res. 5 (nyd)
31.                               beträffande flyktingkvoten
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf619 yrkande 2,
32.            beträffande medelsanvisning till överföring av
flyktingar
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion
1993/94:Sf628 yrkande 6 samt med avslag på motion 1993/94:Sf621
yrkande 14 till Överföring av och andra åtgärder för
flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag på 1 087 960 000 kr,
33. beträffande allmänt om anhöriginvandring
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf612,
1993/94:Sf621 yrkande 4 och 1993/94:Sf628 yrkande 7,
res. 6 (nyd)
34. beträffande handläggningstid i återföreningsärenden
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf608 yrkande 17,
men. (v) - delvis
35. beträffande uppskjuten invandringsprövning
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf609 och
1993/94:Ju209 yrkande 1,
36. beträffande första tillståndsprövningen vid ny
anknytning
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf622 yrkandena 11
och 12, 1993/94:Sf626 yrkande 9 samt 1993/94:Sf629,
men. (v) - delvis
37. beträffande medelsanvisning till kommunersättningen
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med
avslag på motionerna 1993/94:Sf16 yrkande 11, 1993/94:Sf621
yrkande 15, 1993/94:Sf628 yrkande 12 och 1993/94:Sf636 yrkande 9
dels godkänner vad utskottet anfört om ändrade
ersättningsregler för schablonersättning m.m. och om
utbetalning av ett särskilt konjunkturtillägg för flyktingar
mottagna år 1991,
dels till Ersättning till kommunerna för åtgärder för
flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag på 6 822 141 000 kr,
res. 7 (s)
res. 8 (nyd)
38. beträffande medelsanvisning till särskilda åtgärder i
flyktingmottagandet
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 22 till Särskilda
åtgärder i flyktingmottagandet m.m. för budgetåret 1994/95
under elfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på
7 300 000 kr,
39.       beträffande medelsanvisning till hemutrustningslån
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 18 till Lån till
hemutrustning för flyktingar m.fl. för budgetåret 1994/95
under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på
108 962 000 kr,
res. 9 (nyd) - delvis
40. beträffande medelsanvisning till åtgärder för
invandrare
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 13 till Åtgärder för
invandrare för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln
anvisar ett reservationsanslag på 21 326 000 kr,
res. 9 (nyd) - delvis
41. beträffande framställning av Invandrartidningen
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf616 yrkande 3,
42.      beträffande medelsanvisning till Invandrartidningen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 16 till Statsbidrag
till Stiftelsen Invandrartidningen för budgetåret 1994/95
under elfte huvudtiteln anvisar ett anslag på 15 355 000 kr,
res. 9 (nyd) - delvis
43. beträffande medelsanvisning till Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 17 till Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering m.m. för budgetåret 1994/95 under
elfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 4 834 000 kr,
res. 9 (nyd) - delvis
44. beträffande åtgärder mot rasism
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf628
yrkande 11 och 1993/94:Sf636 yrkande 6,
45. beträffande medelsanvisning till åtgärder mot
främlingsfientlighet och rasism m.m.
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion
1993/94:Kr410 yrkande 2 samt med avslag på motion 1993/94:Sf621
yrkande 21
dels till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism
för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett
reservationsanslag på 28 000 000 kr,
dels till Bidrag till kontakttolkutbildning för
budgetåret 1994/95 under åttonde huvudtiteln -- utöver av
riksdagen tidigare anvisade medel (bet. 1993/94:KrU13, rskr.
1993/94:177) -- anvisar ett reservationsanslag på 4 000 000
kr,
46.                                   beträffande skrivelsen
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1993/94:127 till
handlingarna.
Stockholm den 14 april 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta
Dahl (s), Börje Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Lena Öhrsvik (s),
Karin Israelsson (c), Nils-Olof Gustafsson (s), Hans Dau (m),
Margareta Israelsson (s), Arne Jansson (nyd), Maud Björnemalm
(s), Gustaf von Essen (m), Liselotte Wågö (m), Widar Andersson
(s) och Märtha Gårdestig (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Inriktning av den framtida flykting- och
invandringspolitiken (mom. 14)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32
börjar med "Som ovan" och på s. 33 slutar med "yrkande 11." bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att den svenska flyktingpolitiken bör inriktas
på repatriering. Endast den som är flykting enligt
Genèvekonventionen bör få asyl i Sverige. Eftersom målet är
återvändande skall uppehållstillståndet vara tillfälligt.
Utskottet anser vidare att personer som flyr på grund av
inbördeskrig, svält och arbetslöshet i stället bör hjälpas i
sitt närområde. Härigenom kan mångdubbelt fler få hjälp. Såväl
konventionsflyktingar som katastrofflyktingar bör ges
tillfälliga uppehållstillstånd. Mottagandet skall ske i ett
antal som riksdagen bestämmer.
Det anförda bör med bifall till motion Sf621 yrkandena 1 och 2
ges regeringen till känna.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
14. beträffande inriktning av den framtida flykting- och
invandringspolitiken
att riksdagen med bifall till motion
1993/94:Sf621 yrkandena 1 och 2 och med avslag på motionerna
1993/94:Sf608 yrkande 1, 1993/94:Sf626 yrkande 1, 1993/94:Sf628
yrkandena 1, 3 och 4, 1993/94:Sf632 yrkande 1, 1993/94:Sf636
yrkande 1 och 1993/94:A815 yrkande 11 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Medelsanvisning till Utlänningsnämnden (mom. 26)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 19." bort
ha följande lydelse:
Kostnaderna för flyktingmottagandet och asylprövningen är
enligt utskottets mening alltför höga. De kostnader för
samhället som föranleds av överklaganderätten är orimliga.
Ärendehanteringen bör förenklas och anslaget till
Utlänningsnämnden reduceras med ca 20 %.
dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
26.       beträffande medelsanvisning till Utlänningsnämnden
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 19
och med anledning av regeringens förslag till
Utlänningsnämnden för budgetåret 1994/95 under elfte
huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 46 400 000 kr,
3. Verkställighet av avvisningsbeslut (mom. 27)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45
börjar med "Med anledning" och slutar med "6 avstyrks." bort ha
följande lydelse:
Invandrarverkets möjligheter att besluta om avvisning med
omedelbar verkställighet är enligt utskottets uppfattning inte
tillräckliga. Utskottet anser att illegala asylsökande som sätts
i land av människosmugglare skall direktavvisas till
ursprungslandet eller transitlandet.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna, och regeringen bör vidta de åtgärder som
tillkännagivandet föranleder.
dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
27.          beträffande verkställighet av avvisningsbeslut
att riksdagen med bifall till motion
1993/94:Sf621 yrkande 6 och med avslag på motionerna
1993/94:Sf605, 1993/94:Sf608 yrkandena 9 och 14, 1993/94:Sf622
yrkande 40 och 1993/94:Sf626 yrkande 11 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Medelsanvisning till Invandrarverket (mom. 29)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47
börjar med "Utskottet har" och på s. 48 slutar med "föregående
regeringsbeslut." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att anslaget bör minskas kraftigt. Detta kan
ske dels genom en rationalisering av Invandrarverkets
verksamhet, dels genom att asyltillströmningen genom olika
flyktingpolitiska åtgärder halveras i förhållande till vad
regeringen beräknat. Besparingen kan beräknas till över 100
miljoner kronor, och utskottet föreslår att riksdagen anvisar
309 000 000 kr.
dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
29.         beträffande medelsanvisning till Invandrarverket
att riksdagen
dels med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 11 och
med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion
1993/94:Sf622 yrkande 36 till Statens invandrarverk för
budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett
ramanslag på 309 000 000 kr,
dels medger att regeringen får bemyndiga Statens
invandrarverk att under budgetåret 1994/95 vid extraordinära
anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst
25 000 000 kr utöver anvisat anslag,
5. Medelsanvisning till förläggningsverksamhet (mom. 30)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49
börjar med "I syfte" och slutar med "yrkande 37." bort ha
följande lydelse:
Det av regeringen begärda anslaget till
förläggningsverksamheten är enligt utskottets mening för högt.
Genom skärpta asylregler kan antalet asylsökande minskas. Den
genomsnittliga kostnaden per flyktingdygn bör också sänkas till
en mycket lägre nivå än det belopp på 240 kr som angivits i
budgetpropositionen. Anslaget bör enligt utskottets mening
sänkas till 1 122 000 000 kr.
dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
30.                          beträffande medelsanvisning till
förläggningsverksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 12
och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på
motion 1993/94:Sf622 yrkande 37 till Förläggningskostnader
m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar
ett förslagsanslag på 1 122 000 000 kr,
6. Allmänt om anhöriginvandring (mom. 33)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar
med "Enligt utskottets" och på s. 53 slutar med "yrkande 4."
bort ha följande lydelse:
Under budgetåret 1992/93 invandrade 19 468 "nära anhöriga"
men av dessa avsåg endast 7 512 personer själva kärnfamiljen,
dvs. anhöriga i form av make/maka och barn. Av hänsyn till såväl
personella som ekonomiska resurser inom flyktingmottagandet bör
anhöriginvandringen enligt utskottets mening begränsas till att
omfatta endast make/maka och deras minderåriga barn.
dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
33. beträffande allmänt om anhöriginvandring
att riksdagen med bifall till motion
1993/94:Sf621 yrkande 4 och med avslag på motionerna
1993/94:Sf612 och 1993/94:Sf628 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Medelsanvisning till kommunersättningen (mom. 37)
Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof
Gustafsson, Margareta Israelsson, Maud Björnemalm och Widar
Andersson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 63 börjar
med "Utskottet delar" och slutar med "6 822 141 000 kr." bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens uppfattning att schablonbidragen
bör utbetalas vid tre tillfällen och i tiden utsträckas ett
halvt år. Med en mera genomarbetad kommunplacering och ett
effektivare utbetalningssystem borde det dock vara möjligt att
avsevärt begränsa antalet flyttningar bland flyktingarna under
den första tiden. Härigenom skulle enbart ett helt
schablonbidrag behöva betalas ut för varje flykting som tas emot
i kommunerna, vilket skulle innebära en besparing på ca 270
miljoner kronor. Utskottet förutsätter att Invandrarverket
vidtar åtgärder i detta avseende, och anslaget bör därför i
förhållande till regeringens förslag minskas med 270 miljoner
kronor.
Med hänvisning till vad utskottet under föregående avsnitt
anfört om den anslagsmässiga fördelningen av kostnaderna för
kvotflyktingar bör förevarande anslag minskas även med 810
miljoner kronor avseende kommunersättning för kvotflyktingar.
Utskottet föreslår följaktligen att riksdagen med bifall till
motion Sf628 yrkande 12 till Ersättning till kommunerna för
åtgärder för flyktingar m.m. anvisar 6 552 141 000 kr.
dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
37. beträffande medelsanvisning till kommunersättningen
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion
1993/94:Sf628 yrkande 12 samt med avslag på motionerna
1993/94:Sf16 yrkande 11, 1993/94:Sf621 yrkande 15 och
1993/94:Sf636 yrkande 9
dels godkänner vad utskottet anfört om ändrade
ersättningsregler för schablonersättning m.m. och om
utbetalning av ett särskilt konjunkturtillägg för flyktingar
mottagna år 1991,
dels till Ersättning till kommunerna för åtgärder för
flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag på 6 552 141 000 kr,

8. Medelsanvisning till kommunersättningen (mom. 37)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63
börjar med "Utskottet motsätter" och slutar med
"6 822 141 000 kr." bort ha följande lydelse:
Utskottet motsätter sig att kommunerna erhåller särskilda
bidrag för att täcka ökade kommunala kostnader i samband med
flyktingmottagandet. Om kommunerna i stället har det totala
kostnadsansvaret får de enligt utskottet ett större motiv för
att så snabbt som möjligt minska bidragsberoendet. Något
konjunkturtillägg bör således inte införas. Utskottet anser
vidare att nivån på schablonersättningen bör minskas med 20 %,
samtidigt som socialbidragsnormen sänks till 80 % för utländska
medborgare under deras två första år i Sverige. Utskottet
föreslår att riksdagen anvisar ett belopp som är 1,3 miljarder
kronor lägre än vad regeringen föreslagit. I förhållande till
regeringens beräkningar bör följande förändringar göras:
schablonersättningen minskas med netto 650 miljoner kronor,
kommunbidrag för äldre med 60, extraordinära kostnader med 100,
bistånd åt asylsökande m.m. med 5, ersättning för
sjukvårdskostnader med 15 och konjunkturtillägg med 470 miljoner
kronor. Utskottet vill framhålla att schablonersättningen bör
ligga på en sådan nivå att kommunerna ser det som meningsfullt
att följa upp med bra introduktionsprogram och aktiva
arbetsmarknadsåtgärder. Om kommunerna garanteras full
kostnadstäckning blir det kommunala intresset för aktiva
åtgärder nämligen svagt.
Med hänvisning till vad utskottet anfört under föregående
avsnitt om den anslagsmässiga fördelningen av kostnaderna för
kvotflyktingar bör förevarande anslag minskas även med 810
miljoner kronor avseende kommunersättning för kvotflyktingar.
Utskottet föreslår följaktligen att riksdagen till Ersättning
till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. anvisar
5 522 141 000 kr.
dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
37. beträffande medelsanvisning till kommunersättningen
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf16 yrkande
11 och 1993/94:Sf621 yrkande 15 och med anledning av regeringens
förslag och motion 1993/94:Sf628 yrkande 12 samt med avslag på
motion 1993/94:Sf636 yrkande 9
dels godkänner vad utskottet anfört om ersättningarna till
kommunerna,
dels till Ersättning till kommunerna för åtgärder för
flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag på 5 522 141 000 kr,
9. Medelsanvisning till hemutrustningslån m.m. (mom. 39, 40,
42 och 43)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "till
medelsanvisning." bort ha följande lydelse:
Anslaget Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. bör
reduceras med 20 %, och utskottet föreslår en sänkning av
lånenivåerna för hemutrustningslånen. Till följd härav bör
anslaget minskas till 87 000 000 kr.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64
börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 13." bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det lämpligt och rimligt att
arbetslösa invandrare i större utsträckning bistår
invandrarorganisationerna med frivilligt gratisarbete. Anslaget
Åtgärder för invandrare bör enligt utskottets uppfattning
därigenom kunna reduceras med ca 30 % till 15 000 000 kr.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65
börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 16." bort ha
följande lydelse:
Anslaget Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen bör
enligt utskottets mening minskas till 11 miljoner kronor,
vilket innebär en besparing på drygt 4 miljoner kronor.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65
börjar med "Riksdagen har" och slutar med "yrkande 17." bort ha
följande lydelse:
Beträffande anslaget till Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering m.m. anser utskottet att anslaget bör minskas med
1 miljon kronor, motsvarande beräknade medel med anledning av
den nya lagen mot etnisk diskriminering. Utskottet anser att det
informationsbehov och den juridiska kompetens som motiveras av
den nya lagen får hanteras inom befintlig organisation.
dels att momenten 39, 40, 42 och 43 i utskottets
hemställan bort ha följande lydelse:
39.       beträffande medelsanvisning till hemutrustningslån
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 18
och med anledning av regeringens förslag till Lån till
hemutrustning för flyktingar m.fl. för budgetåret 1994/95
under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på
87 000 000 kr,
40. beträffande medelsanvisning till åtgärder för
invandrare
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 13
och med anledning av regeringens förslag till Åtgärder för
invandrare för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln
anvisar ett reservationsanslag på 15 000 000 kr,
42.      beträffande medelsanvisning till Invandrartidningen
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 16
och med anledning av regeringens förslag till Statsbidrag till
Stiftelsen Invandrartidningen för budgetåret 1994/95 under
elfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 11 000 000
kr,
43. beträffande medelsanvisning till Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 17
och med anledning av regeringens förslag till Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte
huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 3 834 000 kr,

Särskilda yttranden
1. Kosovo (mom. 6)
Märtha Gårdestig (kds) anför:
Situationen i Kosovo är mycket besvärlig.
Vid socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning den 29
mars framkom att situationen är oacceptabel. Albanerna
trakasseras ständigt av serbiska myndigheter. De demokratiska
institutionerna fungerar inte på ett acceptabelt sätt. Brott mot
de mänskliga rättigheterna har rapporterats och rapporteras
ständigt. Läget har försämrats successivt sedan början av
1980-talet.
Det föreligger också svårigheter att få information om hur
situationen utvecklas på grund av att olika organ inte har
beviljats tillträde till området. T.ex. har ESK sedan sommaren
1993 ingen representation i Kosovo. Amnesty International har
utvisats. UNHCR har endast tre personer i Kosovo, alla i
Pristina, och måste hålla en mycket låg profil. Vidare har
Utlänningsnämnden och Statens invandrarverk, som tidigare har
besökt området, nu inte beviljats visum för inresa dit.
Praxisutredningen har efter sin granskning av asylärenden
anfört att det förefaller som om man vid bedömningen av
asylsökande från f.d. Jugoslavien börjat använda det s.k. inre
flykt-alternativet på ett sätt som inte skett tidigare. Enligt
utredningens uppfattning är denna användning en utveckling som
innebär en inskränkning av de möjligheter som tidigare fanns att
få uppehållstillstånd på grund av inhumana förhållanden.
Utredningen anger att s.k. inre flykt används numera generellt i
denna krigssituation på ett sofistikerat sätt.
UNHCR har framfört önskemål om att samtliga regeringar i
Europa tillfälligt borde ha ett verkställighetsstopp. Enligt min
mening är situationen i Kosovo sådan att i enlighet med den
svenska lagstiftningen borde ett verkställighetsstopp införas.
Jag förutsätter därför att ansvariga myndigheter inför ett
sådant.
2. Vistelsetidens längd (mom. 10)
Sigge Godin (fp) anför:
Jag finner det ytterst angeläget att påtala att väntetiderna
alltjämt utgör ett allvarligt problem i den svenska
flyktingpolitiken. De långa väntetiderna är förödande för de
enskilda flyktingarna. Många asylsökande barnfamiljer från
Kosovo riskerar att utvisas efter lång tids vistelse i Sverige,
trots att barnen hunnit rota sig i landet.
Långa väntetider bör av humanitära skäl kunna vägas in i
asylprövningen, då flyktingen vistats i Sverige under mycket
lång tid. Detta gäller särskilt barnfamiljer.
I avvaktan på regeringens aviserade förordning beträffande
väntetidernas betydelse avstår jag dock från att reservera mig i
frågan.
3. Gömda flyktingar och flyktingbarnens situation (mom. 11)
Märtha Gårdestig (kds) anför:
Många av de flyktingar som håller sig gömda i Sverige far
mycket illa. Under utskottets offentliga utfrågning har
Socialstyrelsens representant redovisat att vissa barn lever
under mycket hårt psykiskt tryck och med mycket begränsad
rörelsefrihet. En del barn har spädbarnsdepressioner, många är
apatiska. Det är viktigt att dessa barn får möjlighet att
bearbeta sin situation. Föräldrarna tappar i hög utsträckning
sin omsorgsförmåga. Det finns likheter med situationen för barn
till missbrukare. På grund av osäkerhet och rädsla vänder sig de
gömda flyktingarna inte till sjukvården och socialtjänsten om de
inte är absolut tvungna.
Jag anser att situationen för såväl de vuxna som för barnen är
sådan att man snabbt måste hitta i vart fall en tillfällig
lösning på problemen. I motion Sf626 har föreslagits en lösning
i form av ett "kontrakt" mellan myndigheterna och den ideella
organisation eller den enskilde som vill hjälpa en flykting. I
ett sådant kontrakt kunde den hjälpande förbinda sig att under
en tid garantera uppehälle åt de asylsökande, och flyktingen
skulle då under denna tid få stanna i landet. Härigenom skulle
flyktingen kunna komma ut i samhället och få möjlighet att
återhämta sig före återvändandet. Under kontraktstiden skulle
möjligheterna att få fram ett utförligt medicinskt underlag för
en bedömning av flyktingens fysiska och psykiska hälsa öka, och
detta skulle ligga till grund för en ny ansökan om
uppehållstillstånd enligt de vanliga bestämmelserna.
Jag anser att det vore i högsta grad rimligt att möjliggöra
ett sådant kontraktsförfarande. Invandrarverkets och
Socialstyrelsens rapport om de gömda flyktingbarnen kommer
emellertid under de närmaste dagarna att överlämnas till
regeringen. Vidare torde regeringen inom kort komma att fatta
beslut som innebär att hänsyn skall tas till vistelsetidens
längd vid prövning av uppehållstillståndsfrågan. I avvaktan på
innebörden av regeringens beslut och innehållet i den nämnda
rapporten avstår jag från att reservera mig till förmån för
motion Sf626.

Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Beträffande internationell samverkan (mom. 1) anser jag att
FN:s flyktingkonvention är otillräcklig. Regeringen måste därför
i FN verka för en kompletterande flyktingkonvention efter
mönster av den afrikanska OAU-konventionen och den
latinamerikanska Cartagenadeklarationen.
Beträffande asylrätt vid våldtäkt (mom. 3) anser jag att
våldtäkt måste erkännas som en form av tortyr och därmed ge rätt
till asyl, när våldtäkten används som ett medel för att förfölja
kvinnor som är eller misstänks vara politiskt aktiva eller i
syfte att tvinga fram information om politiska aktiviteter.
Detta måste klart framgå av utlänningslagen.
Beträffande änkebränning m.m. (mom. 4) anser jag att, eftersom
änkebränning och kvinnlig omskärelse fortfarande förekommer i
många länder, kvinnor, som söker asyl av den anledningen, skall
ha rätt till asyl.
Beträffande krigsvägrare (mom. 5) anser jag att även den som
vägrar att delta i ett inbördeskrig skall ha rätt till asyl.
Beträffande Kosovo (mom. 6) anser jag, med hänsyn till hur
situationen är i Kosovo, att Sverige bryter mot sina
internationella åtaganden när merparten av de asylsökande sänds
tillbaka dit. Jag anser vidare att under rådande förhållanden så
bör ett omedelbart verkställighetsstopp beträffande avvisningar
av asylsökande till Kosovo införas.
Beträffande gömda flyktingar och flyktingbarnens situation
(mom. 11) anser jag, med hänsyn till att många av de gömda
flyktingbarnen far mycket illa, att Socialstyrelsens arbetsgrupp
som haft i uppdrag att undersöka även gömda flyktingbarns
fysiska och psykiska hälsa bör få i uppdrag att avge utlåtande
som underlag för ny prövning som bör erbjudas gömda
barnfamiljer. Den nya prövningen måste göras i humanitär anda.
Vidare bör generellt gälla att barnfamiljer aldrig får avvisas
till länder där krig eller krigsliknande förhållanden råder. I
alla asylärenden där barn förekommer måste dessutom barnets
situation utredas särskilt av personal med kompetens att bedöma
barn. Ensamma barn måste omedelbart få en god man förordnad.
Beträffande asylnämnder (mom. 18) vill jag hänvisa till att
stark kritik under lång tid har framförts mot handläggningen av
tillståndsfrågor hos Invandrarverket. Jag anser därför att det
nu bör inrättas asylnämnder i de fyra regionerna som första
prövningsinstans. Asylnämnderna bör fungera under
domstolsliknande former med muntlig förhandling och större
öppenhet.
Beträffande praxissammanställning (mom. 19) anser jag att den
sammanställning som Invandrarverket hittills publicerat är helt
otillräcklig för att tillgodose de syften som uttalades i
proposition 1983/84:144, dvs. att ge ledning och information om
lagstiftningens tillämpning till de asylsökande, deras ombud och
till politiker, massmedia och allmänheten. En redovisning av
praxis bör finnas för asylbeslut på alla nivåer, dvs. på såväl
Invandrarverkets som Utlänningsnämndens och regeringens nivå.
Beträffande verkställighet av avvisningsbeslut (mom. 27) anser
jag att det är av yttersta vikt att verkställighet av
avvisningsbeslut alltid genomförs på ett humant sätt och med
full respekt för den avvisades människovärde. I största möjliga
utsträckning skall verkställigheten ske genom överenskommelse
med den som skall avvisas.
Beträffande Invandrarverkets uppgifter (mom. 28) vill jag
anföra att verket i sin nuvarande form bör avvecklas och en
mindre myndighet upprättas som ansvarar för flyktingslussarna,
utslussningen av de asylsökande till kommunerna, lokaler för
förvarstagande och administration av fristående asylnämnder, som
bör överta ansvaret för asylprövningen. Ansvaret för olika
invandrarpolitiska sakfrågor bör överföras till det departement
eller den myndighet dit frågan hör och mottagandet av
asylsökande bör flyttas över till kommunerna.
Beträffande medelsanvisning till Invandrarverket (mom. 29)
anser jag att genom en överföring av förläggningsverksamheten
till kommunerna kan anslaget till Invandrarverket minskas med 50
miljoner kronor.
Beträffande handläggningstid i återföreningsärenden (mom. 34)
anser jag att väntetiderna för intervju och beslut i
familjeåterföreningsärenden är helt oacceptabla. Förfarandet bör
därför ses över i syfte att förkorta handläggningstiden.
Beträffande första tillståndsprövningen vid ny anknytning
(mom. 36) anser jag att tillämpningen av bestämmelserna om
uppehållstillstånd för den utländska parten i nya äktenskaps-
eller samboförhållanden är för hård. Jag anser att reglerna för
hanteringen av anknytningsfall snarast möjligt bör ändras enligt
i huvudsak följande:
Ansökan om anknytning bör få göras i Sverige.
Förbud införs mot att avvisa/utvisa fader, vars maka väntar
eller fått barn i Sverige såvida synnerliga skäl inte
föreligger.
Särskild hänsyn måste tas till barns rätt till umgänge med den
förälder som erhållit avvisnings- eller utvisningsbeslut. Om
föräldern har ett aktivt umgänge med sitt barn bör det vara ett
hinder för avvisning.
Anknytningsutredningen bör göras av socialsekreterare i
stället för av polis.
Den make/maka som bor i Sverige bör ha rätt till kostnadsfritt
offentligt biträde.
Om inte särskilda skäl talar däremot skall beslut fattas inom
sex månader efter det att ansökan anhängiggjorts hos svensk
myndighet.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
1, 3--6, 11, 18, 19, 27--29, 34 och 36 borde ha hemställt:
1. beträffande internationell samverkan
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf622
yrkande 8 och 1993/94:Sf627 yrkande 2 samt med avslag på
motionerna 1993/94:Sf602 yrkande 3, 1993/94:Sf603 yrkande 1,
1993/94:Sf606 yrkande 3, 1993/94:Sf619 yrkande 1, 1993/94:Sf621
yrkande 9, 1993/94:Sf627 yrkande 1 och 1993/94:Sf628 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
3. beträffande asylrätt vid våldtäkt
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf622
yrkande 13, 1993/94:Sf634 yrkande 1, 1993/94:U615 yrkande 20 och
1993/94:A815 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts,
4. beträffande änkebränning m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U621 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
5. beträffande krigsvägrare
att riksdagen med bifall till motion
1993/94:Sf626 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts,
6. beträffande Kosovo
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U617 yrkandena 2
och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
11. beträffande gömda flyktingar och flyktingbarnens
situation
att riksdagen med bifall till motion
1993/94:Sf622 yrkandena 14, 23, 24, 27 och 28 och med anledning
av motion 1993/94:Sf23 samt med avslag på motionerna
1993/94:Sf608 yrkande 18 och 1993/94:Sf626 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
18. beträffande asylnämnder
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf12 yrkande
1, 1993/94:Sf608 yrkande 7 och 1993/94:Sf622 yrkandena 10 och 16
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
19. beträffande praxissammanställning
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf608
yrkande 11 och 1993/94:Sf622 yrkande 17 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
27.          beträffande verkställighet av avvisningsbeslut
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf622 yrkande 40
och med anledning av motion 1993/94:Sf608 yrkande 14 samt med
avslag på motionerna 1993/94:Sf605, 1993/94:Sf608 yrkande 9,
1993/94:Sf621 yrkande 6 och 1993/94:Sf626 yrkande 11 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
28.                   beträffande Invandrarverkets uppgifter
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf608
yrkande 6, 1993/94:Sf617 och 1993/94:Sf622 yrkande 35 och med
avslag på motion 1993/94:Sf631 som sin mening ger regeringen
till känna vad ovan anförts,
29.         beträffande medelsanvisning till Invandrarverket
att riksdagen
dels med bifall till motion 1993/94:Sf622 yrkande 36 och
med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion
1993/94:Sf621 yrkande 11 till Statens invandrarverk för
budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag
på 362 509 000 kr,
dels medger att regeringen får bemyndiga Statens
invandrarverk att under budgetåret 1994/95 vid extraordinära
anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst
25 000 000 kr utöver anvisat anslag,
34. beträffande handläggningstid i återföreningsärenden
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf608 yrkande 17
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
36. beträffande första tillståndsprövningen vid ny
anknytning
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf622
yrkandena 11 och 12 och 1993/94:Sf629 samt med anledning av
motion 1993/94:Sf626 yrkande 9 som sin mening ger regeringen
till känna vad ovan anförts,


Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet om
bedömningen av skyddsbehovet hos asylsökande från f.d.
Jugoslavien och om verkställighet av avvisningsbeslut

Bilaga

Tisdagen den 29 mars 1994
Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal
myndigheter och organisationer, vilka framgår av underbilaga 1.
I utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i
socialförsäkringsutskottet, se underbilaga 2.
Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid
utfrågningen.
Ordföranden: Jag ber att få hälsa alla hjärtligt välkomna
till denna utfrågning rörande skyddsbehovet hos asylsökande från
f.d. Jugoslavien, främst Kosovo, och frågan om verkställighet av
avvisningsbeslut. Jag hälsar dem som är hitkallade för att svara
på våra frågor samt press, allmänhet och övriga intresserade
välkomna.
Anledningen till att vi håller denna utfrågning är att
socialförsäkringsutskottet är det utskott i riksdagen som
handlägger frågor rörande utlänningslagstiftning och
flyktinglagstiftning. Vi har som en av våra uppgifter att
utvärdera och följa upp den lagstiftning som råder och hur den
hanteras. Det skall naturligtvis ligga till grund för utskottets
framtida fortsatta arbete.
Vi har försökt att begränsa utfrågningen till två områden. Vi
börjar med att diskutera bedömningen av skyddsbehovet hos de
asylsökande från f.d. Jugoslavien. Efter ett kort lunchuppehåll
diskuterar vi frågan om verkställighet av avvisningsbeslut.
Vi har lagt upp det så, att vi har två inledare till första
avsnittet: statssekreterare Christer Hallerby från
Kulturdepartementet och UNHCR:s representant Lennart
Kotsalainen. De skall göra korta inlägg. Därefter skall
utskottets ledamöter ställa frågor till de inbjudna. Jag
anbefaller korta, koncisa frågor så att vi hinner belysa så
många områden som möjligt. Jag anbefaller också så korta,
koncisa svar som möjligt så att alla hinner tala. Det är något
ont om tid, men mer står inte till vårt förfogande.
Jag vill be er alla att trycka på knappen till mikrofonen på
era bänkar så att ni verkligen hörs. Utfrågningen tas upp på
video. Om ni inte trycker på knappen går inte ljudet fram.
Vi bjuder på smörgåsar i lunchpausen.
Jag har vice ordförande Birgitta Dahl på min vänstra sida och
Karin Laan, som är föredragande, på min högra. Vi får hjälpas
åt.
Därmed ber jag att få ge ordet till statssekreterare Christer
Hallerby.
Christer Hallerby: Sedan juli 1991 har det kommit ca
113 000 asylsökande från f.d. Jugoslavien till Sverige. Av dem
är 42 000 huvudsakligen från Bosnien och ca 60 000 från
Kosovo. Bosnierna är främst muslimer, men det finns även
kroatiska och serbiska bosnier.
I princip har alla dessa efter individuell prövning beviljats
permanenta uppehållstillstånd i Sverige, eller så kommer de att
beviljas uppehållstillstånd. Den stora majoriteten beviljas
uppehållstillstånd av humanitära skäl. Ett mindre antal har fått
uppehållstillstånd som konventionsflyktingar eller
de facto-flyktingar.
Av kosovoalbanerna har i dag ca 30 000 fått lagakraftvunna
beslut. Det stora flertalet har fått avslag. Jag vill
understryka att den bilden ingalunda är entydig. Ungefär 3 000
har beviljats uppehållstillstånd i Sverige -- de flesta av
humanitära skäl. Ca 10 000 har återkallat sina asylansökningar
själva. 20 000 väntar följaktligen på beslut. De flesta ärenden
avgörs i Utlänningsnämnden.
Utöver dessa båda stora grupper har bl.a. kroater,
sandzakmuslimer, ungrare från Vojvodina, zigenare och makedonier
sökt asyl i Sverige. Denna grupp av övriga omfattar ca 10 000
personer.
Myndigheternas bedömningar skiftar beroende på varifrån i f.d.
Jugoslavien dessa asylsökande kommer. Relativt få av dem som
fått lagakraftvunna beslut har beviljats uppehållstillstånd.
I regeringskansliet har vi nu ärenden som rör dels asylsökande
kroater från Bosnien med relativt färskt kroatiskt
medborgarskap, dels några personer från Sandzak och Kosovo som
efter inresan till Sverige fått bosniska pass. Vi har också
ärenden som gäller kroatiska värnpliktsvägrare. Dessa tre
grupper av ärenden har överlämnats till oss i s.k.
praxisförfarande. Myndigheterna lämnar över typärenden för
beslut i regeringen.
Jag skall säga litet mer om situationen i Kosovo, därför att
jag tror att den är av särskilt intresse. Självfallet är den
oacceptabel. Den albanska majoriteten trakasseras ständigt av
serbiska myndigheter. De demokratiska institutionerna fungerar
inte på ett acceptabelt sätt. Brott mot de mänskliga
rättigheterna har rapporterats och rapporteras ständigt. Läget
har försämrats successivt sedan början av 1980-talet.
Det måste understrykas att det trots den godtyckliga serbiska
repressionen finns möjligheter för albanska organisationer att
bedriva både politisk och opinionsbildande verksamhet. Albanska
politiker kan resa in och ut ur landet. Albanerna har kunnat
hålla egna parlaments- och presidentval. Det största politiska
partiet -- Democratic League of Kosova eller LDK -- verkar
öppet.
Även denna verksamhet utsätts dock för störningar och
trakasserier av serberna. De val som har hållits av
kosovoalbanerna betraktas av de serbiska myndigheterna som
illegala.
Svenska myndigheter och andra organ -- däribland framför allt
FN:s flyktingkommissarie UNHCR -- är väl medvetna om att
situationen är svår. Dock gör alla, inkl. UNHCR, bedömningen att
situationen inte är sådan att det generellt sett finns behov av
internationellt skydd för dem som kommer från Kosovo och söker
asyl. Behov av skydd kan dock naturligtvis föreligga för
enskilda personer. UNHCR:s inställning, som kommer till uttryck
i olika regelbundet kommande s.k. Policy Paper, går i korthet ut
på att UNHCR i frånvaro av öppen konflikt inte motsätter sig
återsändande av asylsökande som fått avslag efter det att skälen
prövats i ett rättssäkert förfarande.
Behovet av individuellt skydd prövas i Sverige i dag av
Invandrarverket i första instans och Utlänningsnämnden i andra
instans. Hos myndigheterna prövas varje ärende för sig -- det
skall understrykas. I prövningen ingår också att ta ställning
till eventuella humanitära skäl i enlighet med den svenska
utlänningslagstiftningen.
Bland de sökande från Kosovo som har bedömts ha behov av skydd
och fått flyktingkonventionsstatus eller -- i de flesta fall --
de facto-status finns f.d. poliser av albansk etnicitet,
företrädare för olika albanska organisationer -- politiska såväl
som fackliga. Även vissa intellektuella, lärare, jornalister och
filmare har fått uppehållstillstånd på den grunden.
Därtill kommer ca 2 500 som fått uppehållstillstånd av
humanitära skäl.
I det Policy Paper som kom från UNHCR i december i fjol stod
det att man skulle välkomna en politik som innebär att
avvisningar till området inte verkställs -- särskilt inte under
vintertid. Man hänvisade till att levnadsförhållandena
försvårades av omvärldens sanktioner gentemot Serbien. Man
pekade på den höga arbetslösheten och på att många människor är
beroende av välgörenhetsorganisationer. De skäl man nämner är
inte asylgrundande; det påstår inte heller UNHCR. Skälen har av
myndigheterna inte heller generellt sett bedömts som
tillräckliga för att ge uppehållstillstånd enligt humanitära
skäl i Sverige.
Maud Björnemalm: Det kommer motstridiga signaler från
regeringen och invandrarministern. Jag vill fråga Christer
Hallerby hur man skall tolka det. Folkpartiets partistyrelse
sade att man skulle verka för uppehållstillstånd för dem som har
varit länge i Sverige. Det måste gälla en stor del av de 20 000
kosovoalbaner som fortfarande finns kvar i Sverige. Vilken
bedömning gör du? Kommer det ett beslut från regeringen om en
s.k. amnesti åt dem som har väntat länge, eller vad kommer att
ske?
En sådan amnesti skulle vara en signal till dessa
kosovoalbaner, t.ex. barnfamiljerna, om att de skall hålla sig
kvar i Sverige därför att de kommer att få stanna om de har
varit här länge.
Berith Eriksson: Jag vill fråga Christer Hallerby hur man
på departementet ser på det FN-dokument som säger att serbiska
trupper finns inne i Bosnien. Jag vill också fråga hur man ser
på Wakmans rapport om att återsända kosovoalbaner rånas vid
gränsen av serbisk polis.
Makedonien har vägrat att ställa upp som transitland för
återvändande kosovoalbaner. Det har hållits ett möte mellan
Sverige, Schweiz och Nederländerna där man diskuterat hur
situationen skall hanteras. Kan du säga någonting om det?
Christer Hallerby: Det har förekommit ett antal möten
mellan olika länder som återsänder till Kosovo. För Sveriges del
har återsändandet gått relativt problemfritt. Däremot har andra
länder av olika skäl som vi inte är riktigt klara över haft
betydligt större problem. Man har utbytt informationer mellan
länderna om hur avvisningarna går till och om hur många som
skall avvisas från varje land. Man har också diskuterat med
makedoniska myndigheter om hanteringen i Makedonien framöver.
Sverige har representerats i dessa diskussioner av ambassadör
Bo Kälfors på UD.
Det ställdes frågor om gränspassagen. Det finns vissa
begränsningar av vad som får föras in i Serbien. Det händer ofta
att de som kommer från Sverige eller andra länder fråntas en del
saker vid gränspassagerna. När det gäller återvändande generellt
sett har vi inga som helst belägg för eller tecken på att de som
kommer tillbaka från Sverige skulle behandlas på annat sätt än
de kosovoalbaner som stannar kvar i Kosovo. Repressionen finns
där. Det finns risk för att råka ut för myndigheternas och
polisens slumpmässiga övergrepp, som ibland leder till
misshandel. Men de som avvisas från Sverige löper inte större
risk.
Detta bekräftas också i UNHCR:s meddelande från december 1993
där man skriver följande: "There is still considerable border
traffic of ethnic Albanians in and out of Kosovo. Thusfar, there
have been no indications that rejected asylum-seekers upon
return face particular persecutory measures."
Det finns alltså inga indikationer på att de som återvänder
från Sverige utsätts för förtryck på något särskilt sätt.
Det frågades om hur myndigheterna har bedömt uppgifterna om
att det finns serbiska trupper i Bosnien. Vi har inte haft några
sådana ärenden i regeringskansliet. Jag tror att det är bäst att
Johan Fischerström från Utlänningsnämnden besvarar den frågan
senare.
Berith Eriksson: Varför använder Sverige Bulgarien som
transitland om man kan använda Makedonien?
Christer Hallerby: Det har av olika skäl inte gått att
använda Makedonien på samma sätt som tidigare. Det går bra från
och till. Transportcentralen, som sköter detta, använder sig av
olika vägar. Man använder sig självfallet av de vägar som går
bäst för tillfället.
Det är riktigt att Folkpartiets partistyrelse behandlade
asylfrågan och flyktingpolitiken på ett sammanträde för en dryg
vecka sedan. Efter det har Birgit Friggebo på en fråga från Hans
Göran Franck i riksdagen svarat att det kommer någon form av
tidsförordning som innebär att de barnfamiljer som har stannat
länge i Sverige lättare kommer att få uppehållstillstånd på
humanitär grund.
Exakt hur denna tidsförordning kommer att utformas kan jag
inte uttala mig om i dag. Vi har fått uppdraget. Jag arbetar med
det i Kulturdepartementet. Jag instämmer i det Maud Björnemalm
sade om att det inte får dra ut för länge på tiden. Med viss
reservation kan jag säga att vi räknar med att det skall kunna
fattas ett regeringsbeslut på torsdag i nästa vecka, eller
absolut senast torsdagen i veckan därpå.
Ordföranden: Innan vi går vidare vill jag erinra om vad
som står i riksdagsordningen: Vid offentlig del av
utskottssammanträde är företrädare för statlig myndighet ej
skyldig att lämna uppgift för vilken sekretess gäller hos
myndigheten. Detta säger jag för att det skall stå klart för
alla.
Märtha Gårdestig: Jag vill rikta min fråga dels till
Statens invandrarverk, dels till Utlänningsnämnden.
UNHCR har ju vid upprepade tillfällen vädjat till Sverige att
inte utvisa så många i taget och i så hög fart till Kosovo. Det
skulle försvåra för dem som återvänder. Christer Hallerby har
redan sagt att UNHCR varmt välkomnar en policy som innebär att
asylsökande som nekats asyl inte återsänds -- särskilt inte
under vintertid. UNHCR har också vädjat om största möjliga
humanitet i bedömningen av kosovoalbanernas asylansökningar.
I vilken utsträckning har dessa vädjanden hörsammats?
Gustaf von Essen: Fru ordförande! Min fråga skulle också
kunna besvaras av Utlänningsnämnden och Invandrarverket, men
Christer Hallerby kan kanske börja.
Bedömningen av läget i Kosovo varierar från tid till annan och
är beroende av vem som gör bedömningen. Från en del håll anser
man att det är på ett sätt, och från andra håll anser man att
det är på ett annat sätt. Ibland blir bilden av hur läget
egentligen är i Kosovo förvirrad. Du har nämnt litet grand om
vilken bedömning du gör. Jag utgår ifrån att den överensstämmer
med Utlänningsnämndens och Invandrarverkets bedömning. Det kan
finnas andra bedömningar.
Jag skulle vilja att du klarlägger hur du kan göra en så säker
bedömning som du gör. Vad har du för källor? På vilket sätt får
du reda på hur läget är i Kosovo? Vilka möjligheter har du till
internationell samverkan när det gäller bedömningsgrunderna?
Christer Hallerby: Det är å ena sidan riktigt att det
finns ett och annat påpekande som säger att man inte bör skicka
tillbaka för många av dem som avvisats på en gång. Det har
också, som tidigare nämndes, påpekats vid de diskussioner som
förts mellan olika länder som avvisar människor till Kosovo.
Å andra sidan har aldrig något påpekande eller någon rapport
med innebörden att Sverige skickar tillbaka i en orimligt snabb
takt och att vi bör dra ned på återsändandena nått mig. Några
sådana indikationer har jag inte fått.
Jag tycker att de olika bedömningar, också internationella,
som görs av läget i Kosovo är ganska entydiga. Vi bygger
självfallet våra bedömningar på diverse olika källor.
International Helsinki Federation skrev en alldeles
utomordentlig rapport om läget i Kosovo -- en mycket kritisk
sådan -- i slutet på förra året. Amnesty lämnar regelbundna
rapporter från Kosovo. Det kommer uppgifter genom internationell
press. En del svenska journalister har varit nere. De har besökt
återvändande kosovoalbaner som har fått avslag på sina
asylansökningar i Sverige. Vi får rapporter från UNHCR:s kontor
i Pristina.
De beskrivningar av läget som kommer från Björn Wakman har
inte givit oss anledning att göra någon annan bedömning. Jag kan
i huvudsak skriva under på dem.
ESK hade representation i Pristina fram till sommaren förra
året, då man efter de serbiska myndigheternas beslut fick lämna
staden. Det innebär inte att ESK har slutat att rapportera från
området. De ambassadörer från ESK-trojkan som finns
representerade i Belgrad gör regelbundna resor till området. Vi
får regelbundna rapporter från dem.
Utlänningsnämnden har tidigare besökt området och lämnat
rapporter. Man har inte beviljats visum för att genomföra det
besök som planeras nu. Det hindrar inte att svensk UD-personal
har varit på plats. För två veckor sedan var en UD-tjänsteman
från Stockholm i Pristina. Han träffade både albanska och
serbiska myndigheter och gick omkring och pratade med folk på
gator.
Den information som ges är väldigt bred.
Johan Fischerström: Jag uppfattade den fråga som Märtha
Gårdestig ställde till Utlänningsnämnden och Invandrarverket som
att det var fråga om de rekommendationer som UNHCR hade gjort i
decemberskrivelsen beträffande tillämpningar av humanitära skäl.
Utlänningsnämnden och Invandrarverket har vid sin prövning av
ärendena att utgå från gällande svensk rätt. Det innebär den
svenska utlänningslagstiftningen och de uttalanden,
bestämmelser, propositions- och förarbetsuttalanden som gäller
vid humanitära skäl. Vi kan inte på vädjan av olika
organisationer frångå den svenska riksdagens uttalanden om
humanitära skäl. Vi har närmast uppfattat den här vädjan som en
politisk vädjan till den politiska makten att endera ändra
förutsättningarna för bedömningar av de humanitära skälen vid
våra bedömningar eller att ingripa på annat sätt.
Märtha Gårdestig: Det är helt klart att svensk lag gäller,
men UNHCR:s vädjan innebar att asylsökande som nekats asyl inte
skulle återsändas under vintertid på grund av hög arbetslöshet
och att de är beroende av hjälporganisationer. Det råder brist
på det mesta. Det är väl då ett verkställighetsstopp som kan
komma i fråga.
Johan Fischerström: Om det rör personer som har nekats
asyl är det ett verkställighetsstopp. Det kommer efter
Utlänningsnämndens bedömning där vederbörande har nekats asyl.
Den process som följer därpå är inte Utlänningsnämnden inblandad
i.
Per-Erik Nilsson: Jag tänkte komplettera vad Johan
Fischerström sade. Det är ju som känt varken Invandrarverket
eller Utlänningsnämnden som har det exekutiva ansvaret eller
verkställer de här ärendena. Men det sker ett nära samarbete
mellan Polisen som är den verkställande myndigheten,
Invandrarverket och Utlänningsnämnden när det gäller att
genomföra verkställigheterna. Något generellt
verkställighetsstopp med anledning av de vädjanden som har
kommit har det inte funnits anledning att meddela.
Vi har haft verkställighetsstopp i olika perioder när det
gäller det f.d. Jugoslavien. Men det senaste hävdes i juni 1992.
Sedan dess har verkställigheterna fortgått i den utsträckning
som det har varit praktiskt möjligt att genomföra dem.
Gustaf von Essen: Jag skulle vilja ha ett klarläggande med
anledning av Maud Björnemalms fråga om det som förbereds i
regeringskansliet om förordning. Gäller den förordningen alla
asylsökande eller bara kosovoalbaner?
Christer Hallerby: Den gäller alla asylsökande. Den
bedömning som görs bygger helt och hållet på förhållandena i
Sverige. Vi har nu haft väldigt stora inresetal till Sverige.
Det har gjort att det har tagit lång tid att handlägga en hel
del ärenden, vilket i sin tur har gjort att kanske framför allt
barn och barnfamiljer har integrerats i Sverige. Barnen har
börjat i skolan och gått länge i skolan. Det gäller även andra
grupper än kosovoalbaner. Det är inte föranlett av någon
förändring av läget i f.d. Jugoslavien eller någon annanstans.
Gustaf von Essen: Det är uppenbart att handläggningen har
tagit lång tid. Beror det på resursbrist hos myndigheterna eller
beror det på otillräckliga anslag från regering och riksdag?
Christer Hallerby: För det första måste jag understryka
att vi tidigare i Sverige har haft en asylinströmning på
15 000--25 000 per år. Om det då plötsligt uppstår en
situation där detta stiger till 80 000--90 000 per år blir
organisationerna ansträngda. Jag tycker att myndigheterna har
klarat av denna kraftiga uppväxling förhållandevis väl.
Därtill har både regeringen och riksdagen varit beredvilliga
att ge myndigheterna de resurser som de har begärt för att klara
av handläggning av ärenden. Men självfallet går det inte att
växla upp detta till vilken takt som helst om man skall behålla
kvaliteten i besluten. Man kan inte bara nyanställa personal
utan det krävs vidareutbildning och även att gamla garvade
handläggare är kvar.
Lennart Kotsalainen: Jag tackar för möjligheten att få
tala inför utskottet. Låt mig först säga ett par ord om Bosnien.
Vi anser att bosnierna som grupp åtminstone bör ges
tillfälligt skydd i alla europeiska länder. Vi har ingen
anledning att ändra på den åsikten därför att det fortfarande
pågår etnisk rensning åtminstone i vissa delar av norra Bosnien.
Människor har fortfarande svårt att nå skydd i närområdet. De
har svårt att komma till Kroatien och till Serbien. Kroatiska
och serbiska myndigheter motsätter sig att det kommer alltför
många nya flyktingar. I det sammanhanget har det inte heller
underlättat att nästan samtliga europeiska länder har infört
visumkrav för bosnier.
När det gäller Kosovo anser vi, precis som Christer Hallerby,
att ärendena kan prövas enskilt. En del flyktingar har klara
flyktingskäl enligt 1951 års konvention. Vi ser vad som har hänt
under hösten då en mängd politiska rättegångar har ägt rum i
Kosovo. De rättegångarna pågår fortfarande. Särskild aktsamhet
måste naturligtvis ges vid prövning av ärenden där det finns
politiska inslag eller där människor kanske har varit
yrkesofficerare eller haft vissa framskjutna positioner inom
krigsmakten.
Vi anser att man naturligtvis måste ta humanitära hänsyn i
stor omfattning. Vi har framfört att det skulle vara bra om
samtliga regeringar i Europa tillfälligt kunde ha ett
verkställighetsstopp. Vi måste inse att det finns kosovoalbaner
i många europeiska länder. Om samtliga europeiska länder skulle
återsända ett stort antal kosovoalbaner skulle det
naturligtvis leda till ännu svårare förhållanden i Kosovo.
Vad gäller desertörer och krigsvägrare, framför allt från
Serbien, anser vi att de som undandrog sig krigstjänst då den
serbiska armén var involverad i öppna krigshandlingar i Kroatien
och Bosnien, under det sista kvartalet 1991 och under det första
kvartalet 1992, bör ges tillfälligt skydd. Inte för att de om de
skulle återsändas riskerar att få enormt hårda straff, även om
straffen kan variera. Det har ännu inte getts någon amnesti.
Information tyder på att folk inte straffas särskilt hårt även
om straffen varierar mellan tre månader och två år. Det finns
tyvärr tecken som tyder på att en del av minoriteterna får
hårdare straff än övriga serber.
Vi anser att kroatiska flyktingar från Krainaområdet inte kan
återsändas. Med tanke på situationen med det stora antalet
flyktingar i Kroatien anser vi att de Krainaflyktingar som finns
i Europa bör ges tillfälligt skydd. Av humanitära skäl bör de
inte återsändas till Kroatien. Situationen i Sandzak har
försämrats något under senare tid. Man bör ta hänsyn till att
flyktingar därifrån som har varit politiskt aktiva riskerar att
bli arresterade.
Det var en kort sammanfattning.
Rune Backlund: Jag vill ställa en fråga till UNHCR om
återsändande till Kosovo. I en av P 1:s sändningar förra veckan
presenterade radiojournalisten Ann-Marie Boström uppgifter om
att en person som hade återsänts hade misshandlats svårt. Det
var kopplat till att det fanns fler familjemedlemmar kvar i
Sverige. Man hade också haft kontakt med ert kontor för att få
skadorna bekräftade.
Det kommer ofta uppgifter om att personer som har återsänts
till Kosova har råkat illa ut efter hemkomsten. Jag vill ställa
två frågor till er. Vilka möjligheter anser ni er ha att kunna
följa upp vad som faktiskt har hänt efter återkomsten med de
rätt stora grupper som har återsänts från Sverige? Den andra
frågan är om det finns några rapporter som skulle kunna bekräfta
det som presenterades av Ann-Marie Boström i radiosändningen.
Människor har misshandlats svårt efter hemkomsten. Man har
också försökt skaffa uppgifter om andra medlemmar av familjen
som kan finnas kvar i Sverige och som har verkställighetsärenden
som behandlas. Det handlar om något av en
trovärdighetsdiskussion när det gäller vilka risker flyktingarna
löper vid ett återsändande.
Johan Fischerström: Anledningen till att jag ville besvara
frågan var att jag har gjort en personlig undersökning av detta
fall mer eller mindre på anmodan av Sveriges Radio. Jag blev
anmodad att medverka och det kunde jag inte utan att göra denna
undersökning.
Mannen som det är fråga om är avvisad från Sverige. Hans fall
har prövats i sedvanlig ordning. Han har med sin fru och dotter
återkommit till Kosovo och har blivit misshandlad. Detta har jag
fått reda på via kontakter med UNHCR.
Påståendet i radioprogrammet att det nu fanns bevis från UNHCR
för att personer som har sökt asyl i utlandet misshandlas när de
återkommer bara på grund av det faktum att de har sökt asyl har
jag inte kunnat få bekräftat av UNHCR. Däremot kunde de bekräfta
att han hade misshandlats vid en husrannsakan på jakt efter
vapen.
Lennart Kotsalainen: Generellt har vi inga möjligheter att
följa upp vad som händer i Kosovo med de kosovoalbaner som
skickas tillbaka. Vi har en person anställd i Pristina. Han har
också andra uppgifter så vi kan i ytterst begränsad utsträckning
följa upp enskilda ärenden. Om vi får den typ av rapporter som
Rune Backlund nämnde har vi vissa möjligheter att försöka
kontrollera vad som har hänt.
Vi har inte fått rapporter om att det har varit något stort
antal kosovoalbaner som har skickats tillbaka från Sverige som
har råkat illa ut. Vi har några få sådana exempel. Men det finns
ingenting som tyder på att de som har återvänt generellt sett
skulle ha råkat mer illa ut än befolkningen i sin helhet. Som
bekant har tusentals människor råkat ut för husrannsakningar.
Ett stort antal människor har misshandlats och på andra sätt
blivit illa behandlade. Det finns säkert några få av dem som har
skickats tillbaka som har råkat ut för sådan behandling.
Rune Backlund: Skall man uppfatta det svaret som att du
instämmer i det svar som Johan Fischerström gav, dvs. att man
inte kan påvisa att det skulle ha funnits någon koppling mellan
att man har sökt asyl utomlands och att man har råkat speciellt
illa ut? Instämmer du i Johan Fischerströms påstående med
anledning av det här fallet?
Lennart Kotsalainen: Generellt tror jag inte att man kan
säga att människor skulle riskera att råka mer illa ut på grund
av att de har sökt asyl utomlands. Vi har ingen sådan
information. Om det har skett i det här speciella fallet kan jag
inte uttala mig om. Jag har inte kunnat följa det själv.
Maud Björnemalm: Den första frågan är till Christer
Hallerby. Under innevarande år har regeringen föreslagit och
riksdagen beslutat om en extra flyktingkvot på 6 000 personer.
Regeringen och Birgit Friggebo betonar ofta vikten av ett
internationellt samarbete. Nu skulle jag gärna vilja veta om
regeringen eller departementet har deltagit i några diskussioner
om hur man skall fördela de kvotflyktingar som finns mellan
Europas länder.
Vid ett besök på UNHCR i Genève för en månad sedan framkom det
att det finns ungefär 50 000 kvotflyktingplatser för flyktingar
från f.d. Jugoslavien.
De bosnier som finns i Sverige skall nu tydligen kunna söka
tillstånd för anhöriga som inte tillhör kärnfamiljen. Jag undrar
om det är sista länken som avses eller om man tänker vidga
anhörigbegreppet eller om det i så fall enbart gäller Bosnien.
Hur många flyktingar räknar man att det skall kunna gälla för?
Jag skulle också vilja ställa en fråga till UNHCR. Jag skulle
vilja att UNHCR redogör för sin syn på tillfälliga
uppehållstillstånd kontra permanenta uppehållstillstånd för
flyktingar.
Berith Eriksson: Först vill jag ställa en fråga till
UNHCR. Brukar UNHCR förbjuda eller motsätta sig att ett land
sänder tillbaka flyktingar? Jag har sett att man är bekymrad och
vädjar. Jag undrar också vad UNHCR kallar det som pågår i
Kosova. Handlar inte det om etnisk rensning? Det blir en konstig
debatt. Jag förstår inte hur man när det gäller Kosova skall
komma förbi artikeln i Genèvekonventionen om förföljelse på
etnisk grund och att det finns välgrundad fruktan.
Jag vill också veta vad som händer med de namnlistor och
uppgifter som departementet, Utlänningsnämnden och
Invandrarverket har fått om vad som händer människor som har
skickats tillbaka. Hur görs undersökningen av sanningshalten i
de uppgifter som ni får?
Christer Hallerby: Jag svarar först på Maud Björnemalms
frågor. Jag vill understryka att när det gäller medicinska
evakueringsfall och andra katastroffall finns det ingen brist på
kvotplatser från UNHCR när det gäller behovet i Bosnien. Det
finns en stor mängd platser som står till UNHCR:s förfogande.
När vi inrättade en extra flyktingkvot, som riksdagen sedan
fattade beslut om, pekade vi på mer än medicinska
evakueringsfall och annat, som Maud Björnemalm också påpekade.
Bl.a. skulle det finnas ett antal kvotplatser att ha i beredskap
om situationen snabbt förändrades i Bosnien. Det kanske är ett
perspektiv som man inte har i dag, men i höstas när vi
diskuterade detta var situationen helt annorlunda. Vi såg stora
risker för en mycket snabb försämring i Bosnien. Detta var också
bakgrunden till alla de internationella initiativ som vi tog
förra sommaren och hösten, för att få till stånd ett europeiskt
bördefördelningssystem framför allt för tillkommande flyktingar
från Bosnien och Hercegovina, om situationen skulle förvärras.
Jag skall inte gå igenom hela den ibland sorgliga diskussion
som vi har haft på det europeiska planet. Det finns olika länder
med olika uppfattningar. Det är framför allt länder som
Storbritannien, Frankrike, Grekland och ibland Spanien som har
haft en helt annan uppfattning än de nordiska länderna och
Tyskland. Jag skall inte gå igenom alla initiativ nu men dock
nämna att Bosnienfrågan inte fanns på dagordningen inför den
konferens med flykting- och invandrarministrarna som
Europarådet arrangerade i slutet av hösten. Från svensk sida
tyckte vi att det var mycket anmärkningsvärt. En stor konflikt
pågick mitt i Europa, flykting- och invandrarministrarna skulle
träffas men ämnet skulle inte tas upp på denna konferens.
Vi tog ett eget initiativ. Bo Kälfors, ambassadör på UD,
skickades ut till ett antal s.k. likasinnade länder, nämligen
Schweiz, Österrike, Tyskland, Norge och Danmark. Tillsammans med
Sverige tog de här länderna det s.k. sexlandsinitiativet på den
här konferensen som ägde rum i Aten. Vi presenterade en
resolution till ett bördefördelningsförslag.
Från svensk sida pressade vi nästan den här konferensen till
kollaps, men till slut enade vi oss om att frågan skulle
hänskjutas till ett särskilt möte i den s.k. Wiengruppen. Det är
det organ inom Europarådet som sysslar med flyktingfrågor. Detta
organ sammanträdde sedan i januari-februari för att behandla
resolutionsförslaget. Jag fick äran att vara ordförande för
detta möte. Resultatet blev begränsat. Vi nådde dock den
framgången att UNHCR-länderna ställde upp på att ge UNHCR
möjlighet att vid en katastrofsituation i Bosnien kalla berörda
länder till en konferens för att snabbt ta ett beslut om ett
bördefördelningssystem. Det blev alltså en mekanism etablerad på
grund av det här initiativet som kan handhas av UNHCR. Men det
fanns ingen deklarerad vilja att ställa upp på ett
bördefördelningssystem mellan alla europeiska länder, utan de
sex länder som jag nämnde har drivit en helt egen linje.
När det gäller anhöriga till kärnfamiljen nämns de i det
kvotbeslut som riksdagen har fattat och i de instruktioner som
regeringen har gett Invandrarverket för kvotuttagningen. De
omfattar självfallet inte sista-länken-fallen. De omfattas av
den normala anhöriginvandringen. Det här är utöver den normala
anhöriginvandringen som gäller för alla flyktinggrupper.
Jag fick en fråga av Berith Eriksson om uppföljningen av de
människor som skickas tillbaka till Kosovo. Såväl myndigheterna
som regeringen har mycket stora uppföljningsmöjligheter. Vi kan
inte gå in och kontrollera vad som händer med varje enskilt
fall, knappast ens med några. Vi har ingen representation på
platsen, det görs enstaka besök av svenska tjänstemän, man
träffar sporadiskt personer som har varit i Sverige. De börjar
nu bli ganska många. Man kan därigenom skapa sig en bild av vad
som har hänt vid återkomsten. Jag har precis som alla andra i
Sverige kunnat läsa ett och annat reportage i svenska tidningar
eller lyssna på reportage i radion där man har följt
återvändande kosovoalbaner till Sverige. Men några andra
uppföljningsmöjligheter har vi alltså inte.
Generellt sett var intentionerna från de serbiska
myndigheterna från början utan tvivel etnisk rensning när det
gäller Kosovo. Nu tror jag att man inser realiteterna på ett
annat sätt. Det är svårt att etniskt rensa ett område som består
av 90 % Kosovoalbaner. Av två miljoner i Kosovo har 90 %
alltså albansk etnicitet. Omvärlden har också tryckt på, inte
minst USA, när det gäller situationen i Kosovo. Det viktiga
framöver är att när vi diskuterar en lättnad i
sanktionspolitiken gentemot Serbien-Montenegro, med anledning av
den positiva utvecklingen i Bosnien, man då tar med situationen
i Kosovo i bedömningen. Det är också den svenska regeringens
inställning, som Margaretha af Ugglas har deklarerat i
riksdagen.
Maud Björnemalm: Jag vill kontrollera om jag har uppfattat
Christer Hallerby rätt när det gäller de anhöriga utanför
kärnfamiljen. Den extra flyktingkvoten gäller för 5 500
flyktingar från f.d. Jugoslavien. Den flyktingkvoten gäller fram
till den 1 juli, eftersom den bara gäller under innevarande
budgetår. De anhöriga  räknas in i den kvoten.
Christer Hallerby: Nej, de anhöriga som omfattas av
anhörigbegreppen i utlänningslagen räknas inte in i den kvoten,
men övriga anhöriga går på den kvoten, alltså anhöriga till
kärnfamiljen som föräldrar utan hemmavarande barn och
sista-länken-fall. Därutöver kan kvoten även innefatta andra
anhöriga.
Maud Björnemalm: Skall det vara klart till den 1 juli?
Christer Hallerby: Det finns inget uppdrag till
Invandrarverket att ta ut exakt det antal personer som kvoten
gäller. Det här är en kvot som skall finnas i beredskap vid
behov. Det står också mycket tydligt i propositionen. Det är
inte ett självändamål för Sverige att få hit bosniska
flyktingar. Det skall också finnas ett behov på den andra sidan
att placera personer i Sverige. Invandrarverket arbetar nu med
att ta hit flyktingar enligt kvoten. Om det blir 5 999 eller
6 000 eller 7 000 som kommer är det svårt att uttala sig om.
Lena Häll Eriksson kanske kan utveckla hur Invandrarverket
arbetar.
Maud Björnemalm: Jag talade om den tillfälliga
flyktingkvoten på 5 500. Det står klart och tydligt i
propositionen att 5 500 platser skall användas för
kvotflyktingar från f.d. Jugoslavien och 500 från övriga delar
av världen. Jag ville ha klarhet i vad som gäller och om det var
en tillfällig kvot för innevarande budgetår. Den vanliga kvoten
på 1 800 personer tillkommer sedan.
Lennart Kotsalainen: Jag börjar med Maud Björnemalms fråga
om tillfälliga tillstånd. Principiellt anser vi att tillfälliga
tillstånd kan användas framför allt i massflyktssituationer. Vi
har sagt att vi inte motsätter oss att staterna i Europa har
tillfälliga tillstånd för den bosniska gruppen. Detta är
naturligtvis kopplat till att man samtidigt har försökt att
finna en politisk lösning på den här konflikten, så att det har
varit möjligt för människor att återvända. Tyvärr har det inte
blivit så.
Människor har nu varit i exil i nästan två år. Därför har vi
under senare tid rekommenderat staterna i Europa att förbättra
innehållet i mottagandet på det sätt som Sverige har gjort under
senare tid. Det blir ju ohållbart om människor hålls på
sträckbänken under alltför långa perioder utan möjligheter för
barnen att gå i skola eller för människor att arbeta osv.
Det här med tillfälliga tillstånd är någonting nytt i en
europeisk situation. På andra kontinenter har de använts i rätt
stor utsträckning, därför att man där under en lång rad år har
haft massflyktssituationer. Således har man försökt hitta olika
flexibla lösningar på flyktingproblemen.
Berith Eriksson frågade om vi i någon situation motsätter oss
att flyktingar skickas tillbaka. Ja, självklart. Det är ju
därför som vi anser att bosnierna som grupp skall ha skydd.
Däremot är det i många andra situationer svårare att göra
bedömningen att hela gruppen har ett skyddsbehov. Det är därför
som vi har försökt att föra ett nyanserat resonemang när det
gäller Kosovo. Vi har då sagt att vissa grupper som har klara
skyddsbehov enligt konventionen under inga omständigheter skall
skickas hem.
Vidare har vi tryckt på detta med de humanitära skälen. Om
epitetet etnisk rensning skall användas när det gäller Kosovo
skall kanske inte jag bedöma. Trots allt finns det rent
objektivt en skillnad mellan situationen i Bosnien och
situationen i Kosovo. I Bosnien råder ju krig. Det har
resulterat i att hundratusentals -- ja, kanske miljoner --
människor har varit tvungna att fly till stater i närområdet.
Samtidigt vet vi att det har skett enorma övergrepp. Men det
sker också övergrepp i Kosovo; därom är alla överens.
Omfattningen på övergreppen där anser vi trots allt vara
kvalitativt annorlunda jämfört med hur det är i Bosnien. Det
innebär inte att inte kosovoalbaner också i många fall har
skyddsskäl. Men det finns ändå anledning att ha en nyansering i
bedömningen av situationen i de här båda fallen.
Maud Björnemalm: Jag vänder mig till Lennart Kotsalainen.
Under hur lång tid kan man ha tillfälligt uppehållstillstånd?
När övergår detta så att säga till permanent uppehållstillstånd?
Berith Eriksson: Om man inte hade bosnierna att jämföra
med när det gäller Kosova, hur skulle man då se på situationen i
Kosova?
UNHCR har ju framfört kritik när det gäller bosnier. Man säger
att uppehållstillstånd ges av humanitära skäl även beträffande
konventionsflyktingar. Detta sägs urholka flyktingkonventionen.
Lennart Kotsalainen: Det stämmer att vi gärna hade sett
att ett större antal av de bosniska flyktingarna hade fått
konventionsstatus. Det är några få procent av bosnierna i
Sverige som har fått konventionsstatus, av vilka omkring 95 %,
tror jag, har fått humanitär status.
I Holland har man dragit andra slutsatser vid prövningen och
gett ett betydligt större antal människor konventionsstatus. Det
här är naturligtvis en viktig fråga. Men det är ändå en
underordnad fråga, eftersom människor har fått möjlighet till en
fristad i Sverige. Samtidigt har de fått ett innehåll i
mottagandet som är lika bra som när det gäller
konventionsstatus.
Så gäller det frågan om hur lång tid man kan ha tillfälliga
tillstånd. Här har vi klart angett att det är innehållet i
mottagandet som man måste titta på. Om innehållet i mottagandet
under den period som man har tillfälligt tillstånd är mer eller
mindre lika bra som för permanent tillstånd, behöver vi i och
för sig inte motsätta oss tanken på tillfälligt tillstånd om det
gäller en massflyktssituation. Men det är upp till de olika
staterna att besluta om det. Jag tror inte att UNHCR har någon
anledning att säga att det skall vara si eller så många år. I
slutänden tror jag att det är staterna som måste besluta om det.
Johan Fischerström: Berith Eriksson frågade om det påstås
ha hänt någonting. Jag kan bara tala för Utlänningsnämndens del.
Först och främst vill jag säga att det inte är mig bekant att
vi får långa listor med påståenden. Men då och då nås vi av
påståenden om att något har hänt människor vid återsändandet.
Det sker inte någon automatisk uppföljning direkt. Vi väntar en
liten tid efter det att vi har nåtts av ett sådant här
påstående. Många gånger kan det vara fråga om en gränskontroll
och en identitetskontroll. Det innebär att vi efter en kortare
eller längre tid får besked om att vederbörande har släppts. Då
gör vi ingenting mera.
Men för den händelse att vi inte får det beskedet försöker vi
regelmässigt att åminstone efterforska vad som har hänt. Det gör
vi framför allt genom beskickningen på platsen. Det är den
möjlighet vi har. Men också de kanaler som svenska beskickningar
har kan hjälpa oss med sådana här undersökningar så att vi kan
få klarhet. Det är väldigt viktigt för oss att försöka få
klarhet i sådana här frågor.
Lennart Kotsalainen sade -- men det kan ha varit fråga om en
felsägning -- att vissa grupper av kosovoalbaner bör få
uppehållstillstånd. Vi prövar alla enskilda fall för sig, inte
gruppvis. Sedan gäller, och det är det som står i UNHCR:s
skrivelse, att vissa grupper är mer exponerade än andra och att
man skall ta särskild hänsyn då. Det gör vi också vid vår
tillämpning.
Per-Erik Nilsson: Jag vill bara komplettera det som Johan
Fischerström sade om uppföljningen.
Vi på Invandrarverket agerar i stort sett på samma sätt som
Utlänningsnämnden gör i den mån vi får sådana här påpekanden.
Men vi har haft en del speciella insatser när det gäller
uppföljningen, inte då riktade mot f.d. Jugoslavien utan i
första hand mot Sri Lanka och lankeser som har avvisats från
Sverige samt visavi Bangladesh, där det har förekommit en del
uppmärksammade påståenden om att saker och ting skulle ha hänt
de återvändande. Där har vi, genom utnyttjande av ambassaden men
även genom egna missioner, sökt skaffa oss en konkret och
handfast bild av vad som faktiskt har hänt. De kunskaper och
insikter som erhållits tyder inte på att det skulle ha varit
fråga om mera våldsamma ingripanden. Framför allt har dessa inte
varit så frekventa som det har gjorts gällande.
Ordföranden: Glöm inte att vi har många här som kommer
från olika organisationer och som representerar ett stort
kunnande. Det är alltså bra om ni riktar frågor till dem som
ännu inte så att säga har varit i elden.
Sigge Godin: Jag har två frågor till UNHCR. Sannolikt kan
de kommenteras av både Invandrarverket och Utlänningsnämnden.
När det gäller Kosovo har det regelbundet kommit beskrivningar
av att unga män plockas upp på gatan och skickas direkt till
serbisk militärtjänst utan att de direkt har en inkallelseorder.
Självfallet är det så att ungdomar som finns här och som utvisas
inte återvänder till Kosovo, just därför att de löper samma
risk.
Jag undrar om ni har några synpunkter på detta med att män i
rätt ålder handplockas till krigsmakten.
Nästa fråga är i första hand en humanitär fråga. Vi skickar
enligt min mening alltför ofta tillbaka till Kosovo människor
som är mycket sjuka och som behöver mycket kvalificerad vård.
Det mesta saknas ju i Kosovo -- det kan vi vara överens om. Jag
undrar alltså om man kan skicka tillbaka sjuka människor. När
man här knappt kan utröna vilka behov de har, hur skall då de
här människorna klara livhanken i Kosovo? Utifrån era synpunkter
vill jag ha kommentarer från både Invandrarverket och
Utlänningsnämnden beträffande sådana här fall. Är det humanitärt
att vidta sådana  här åtgärder?
Gustaf von Essen: Under de senaste 20--30 minuterna har
jag velat vända mig just till andra organisationer här. Bl.a.
Christer Hallerby och Johan Fischerström har kommit med
bedömningar av läget i Kosovo. Det gäller då vad som händer med
människor som skickas tillbaka och vilket tillstånd som råder
där.
Andra organisationer, exempelvis Advokatsamfundet och Sveriges
kristna råd, har uppenbart gjort en annan bedömning. Väldigt
många kosovoalbaner skyddas ju nu ute i landet efter att ha fått
avvisningsbeslut. Jag tänkte fråga Per Stadig och David
Axelsson-Fisk om Advokatsamfundet och Sveriges kristna råd gör
en bättre bedömning än Invandrarverket och Utlänningsnämnden på
dessa punkter. Eller har ni annan information som gör att era
synpunkter borde vägas in mera?
Johan Fischerström: Först gäller det värnpliktsfrågorna.
Jag skall försöka ge en heltäckande bild av vad vi ser. Dessutom
gäller det vår bedömning av inkallelser och bestraffningar samt
av vad som då händer.
Det är ungefär som i Sverige när det gäller
värnpliktstjänstgöringen i Restjugoslavien. Man mönstrar när man
är i 17-årsåldern. Aktiv värnpliktsålder inträder vid 18 år.
Första tjänstgöring tror jag att man inkallas upp till ungefär
27 års ålder. Sedan är man, på samma sätt som i Sverige,
tillgänglig för militärtjänstgöring under en längre tid. Jag
tror att gränsen går vid 60 års ålder. I Sverige tror jag att
gränsen går vid 50 år, dvs. tio år tidigare -- men jag kan
faktiskt inte exakt säga hur det är i Sverige i det avseendet.
Man kan alltså kallas till mönstring. Man uttas till
värnpliktstjänstgöring. De människor som av olika skäl har
funnit anledning att inte efterkomma en kallelse eller att ge
sig i väg innan de har fått kallelse till militärtjänstgöring
har vi genom egna undersökningar -- vågar jag påstå -- mycket
ingående försökt att utreda för att se vad som då händer. När
det gäller dem som vid återkomst lagförs för sådana här brott
vid de tre militärdomstolarna -- det är enbart tre
militärdomstolar som har behörighet att pröva sådana här ärenden
-- har de påföljder som rapporterats till oss legat i
intervallet upp till som mest två års fängelse. Men då är det
fråga om grova fall och försvårande omständigheter. Som regel
får man villkorlig dom.
Det finns andra förseelser i samband med det här som gör att
man ådöms böter -- men inte det förhållandet att man undvikit
militärtjänstgöring. De som återsänds riskerar alldeles
påtagligt att på nytt bli inkallade till militärtjänstgöring,
värnpliktstjänstgöring.
Däremot har vi inte, trots påståenden vid olika tillfällen och
därpå följande undersökningar, kunnat få någon bekräftelse --
snarare har vi fått bekräftelse om motsatsen -- om att någon
värnpliktig mot sin vilja uttas till att delta i krigshandlingar
i grannlandet Bosnien-Hercegovina.
Vi har heller inga uppgifter om att folk plockas upp på gatan
och tas ut direkt till militärtjänstgöring för att sändas ut i
krig i Bosnien. Däremot vet vi att serber och andra som är
flyktingar från Bosnien, som alltså är bosnier, kan råka ut för
detta och tvångsvis skickas till kriget i Bosnien. Men de här
människorna bör inte, och skall inte, vara något problem för
oss, eftersom de är bosnier och således omfattas av den syn som
råder i Sverige beträffande uppehållstillstånd för bosnier.
Teoretiskt finns det en möjlighet under det här s.k.
krigsfaratillståndet -- sista kvartalet 1991, nästan första
halvåret 1992 och fram till den 22  maj 1993, då det rådde
undantagstillstånd -- att när det gäller de faktiska
straffskalorna i lagen tala om hårdare sådana. Men de har inte
tillämpats på annat sätt under denna period, såvitt vi vet, än
vad som gällt andra som alltså har avvikit på andra tider. Det
här är vad jag ville säga om värnpliktsärendena.
När det gäller sjukvården och de humanitära skälen har vi
naturligtvis gjort oss kunniga om sjukvårdssituationen i Kosovo.
Mina medarbetare, som har varit ute på olika resor, har besökt
sjukhus och privata vårdinrättningar där vård förekommer och
ges.  Det gäller alltså vård såväl på sjukhus som på de mera
privata inrättningarna.
Problemet enligt vår bedömning är situationen när det gäller
mediciner och behandlingsmedel. Däremot fungerar sjukhusen på så
sätt att man har kompetens att utföra operationer. Man har
kompetens att utföra dialys. Man har också kompetens att utföra
en hel del annat. Problemet är att det saknas sjukvårdsmateriel.
I mångt och mycket beror detta naturligtvis på den blockad som
är riktad mot Restjugoslavien.
Man kan skaffa sig, och man får kanske ofta i uppdrag att
själv skaffa sig, sjukvårdsmateriel. Den finns också att få på
"svarta börsen". Sådan är situationen.
Vid våra bedömningar har vi återigen när det gäller de
humanitära skälen att följa svensk lagstiftning samt de
uttalanden som gäller i förarbeten till denna och i
propositioner som är godtagna av riksdagen. Uttalandena tyder på
en väldigt stor restriktivitet vid tillämpningen av humanitära
skäl. Det gör att vi naturligtvis inte skickar tillbaka den som
riskerar sitt liv på grund av att vederbörande inte får adekvat
behandling i sitt hemland -- detta enligt de uppgifter som vi
har. Detta gör vi inte i någon del av världen.
Men om risken inte är påtaglig för att något sådant skall
hända är förarbeten, lagstiftning och -- vågar jag påstå --
praxis sedan tidigare ganska så entydiga på den här punkten.
Sigge Godin: Min fråga gällde egentligen om UNHCR delar
nämnda åsikter.
Vidare, Johan Fischerström, finns det ett sådant ärende sedan
förra veckan. Jag har själv konfronterats med det. Läkare
rekommenderar specialistvård i Sverige innan personen i fråga
skickas tillbaka. Men det har man inte tagit hänsyn till.
Gustaf von Essen: Jag vill gärna höra om
frivilligorganisationerna gör en annan bedömning än vad som
framkommit här från officiella myndigheter. I så fall undrar jag
vad man har för fog för en sådan annorlunda bedömning.
Birgitta Dahl: Den här utfrågningen hålls ju därför att vi
är oerhört angelägna om att ta reda på så mycket som möjligt om
de verkliga förhållandena. Då tycker jag att det är viktigt att
även andra inbjudna här får möjlighet att ange sina synpunkter
och att säga om de delar den bedömning som de svenska
myndigheterna här har framfört.
Vi har bl.a. fått klart för oss att Röda korset har en
medarbetare här som just har kommit hem från Kosovo. Jag tycker
att det skulle vara intressant att höra om ni delar nämnda
bedömning.
När det gäller behandlingen av enskilda människor, situationen
för krigsvägrare, hanteringen med värnpliktsinkallelser och
möjligheterna att få sjukvård måste jag säga att jag studsade
till något inför upplysningen om att det var möjligt att få
tillgång till läkemedel på "svarta börsen". Det tycker jag är
ett något utmanande uttalande, och jag skulle gärna vilja få det
kommenterat.
Rune Backlund: En liten komplettering till
frågeställningarna här. Om vi får en redovisning från Röda
korset skulle jag vilja fråga:
Har vi möjlighet att från svensk sida, via hjälporganisationer
-- framför allt via Röda korset, men även andra kommer i fråga
-- att materiellt hjälpa dem som återsänds från Sverige? Skulle
vi alltså kunna ha ett hjälpprogram den vägen för just
återvändande grupp? Anser sig t.ex. Röda korset ha möjlighet att
hjälpa till med sådant?
En av punkterna i diskussionen är ju om det är inhumant att
återsända människor -- med tanke på försörjningsläget och de
uttalanden som flyktingkommissariatet har gjort om att vi skall
vänta med verkställigheten på grund av försörjningsläget. Frågan
är om vi kan vända på det hela och i stället hjälpa till på
platsen.
Per Stadig: Jag kan inte påstå att Advokatsamfundet har en
annan bild av situationen i Kosovo som drastiskt skiljer sig
från den bild som här redovisats från olika håll.
Däremot har vi en drastiskt annorlunda uppfattning om vad det
här innebär för asylprövningen. Vi menar att betydligt fler
personer än som det i dag är fråga om borde få asyl. Det är ett
otäckt scenario som uppenbarar sig här när UNHCR säger att det
inte är så viktigt om man får tillstånd av humanitära skäl eller
om man får asyl enligt konventionen. Samtidigt säger Johan
Fischerström att det är oerhört restriktivt när det gäller
bedömningen av humanitära skäl.
Här har vi en nedåtgående spiral som innebär att de som för
några år sedan hade fått flyktingstatus i dag får tillstånd att
stanna här av humanitära skäl. Kring detta har alltså utvecklats
en praxis som innebär att de som för något år sedan hade fått
stanna av humanitära skäl så att säga faller långt nedanför den
praxis som i dag utvecklas.
Den juridiska prövning som sker och den praxis som utvecklas
innebär alltså att det nu, för att man skall få asyl, krävs
oändligt mycket mera än som tidigare var fallet. Sedan följer de
facto-flyktingar och humanitära skäl. Det är alltså en
förskräckande utveckling utifrån den juridiska prövning som bör
ske. Där bör man så att säga ge dem som har flyktingskäl asyl,
resedokument och flyktingförklaring. De som enligt den praxis
som har rått och enligt de förarbeten som finns har rätt att få
stanna av humanitära skäl skall också få göra det.
Den spiral som utvecklas på grund av att det råder en alldeles
fruktansvärd situation på ett ställe drabbar således bedömningen
av personer som kommer från andra håll. Där måste man vara
vaksam. Det är i och för sig en utveckling som har pågått en
tid, men den är likväl oroande.
David Axelsson-Fisk: Jag håller med Per Stadig. Vi har
inte haft möjlighet att påstå att myndigheterna har fel. Vi har
efterlyst bättre information om vad myndigheterna grundar sin
bedömning på. Ett stort dilemma här är att så mycket av
myndigheternas information är hemligstämplat. Det finns då inte
möjlighet att debattera offentligt. Det gör att vi inte kan
jämföra den information som vi får från kosovoalbanerna med
någonting annat. Vi har mycket svårt att komma ner till det
aktuella området för att själva skaffa oss en bild av
situationen.
Det finns ju en handbok för tolkningen av Genèvekonventionen.
I den står det att diskriminering kan vara förföljelse om den
medför allvarliga restriktioner i rätten att förtjäna sitt
levebröd, rätten att praktisera sin religion eller rätten att ha
tillgång till normalt tillgänglig utbildning.
Såvitt vi förstår, att döma av den information som vi faktiskt
har om situationen i Kosovo, ges kosovoalbanerna inte rätt att
förtjäna sitt levebröd. Vi har också förstått att
kosovoalbanerna inte har rätt till utbildning. Vi har därför
efterlyst uppgifter om vad Utlänningsnämnden och Invandrarverket
vet men som vi inte känner till -- för någonting är det.
När det gäller hjälpen till återvändande överlåter jag på
Helene Müller att tala om den saken.
Helene Müller: En av våra medlemskyrkor inom Sveriges
kristna råd är Katolska kyrkan. Dess hjälporgan Caritas har
sedan årsskiftet en heltidsanställd person, Per Byman, som
befinner sig i Sarajevo. Han är stationerad i Sarajevo men
förflyttar sig i den mån det är möjligt. Jag träffade honom
förra veckoslutet när han var hemma, närmare bestämt den
21 mars. Han berörde situationen bl.a. i östra Mostar. Med en
dagsbild visade han hur snabbt situationen förändras. Han sade
att det är en skillnad som mellan dag och natt på bara tre
veckor.
När positiva reaktioner kommer från detta hårt drabbade
område, befarar han, kommer återvändandeströmmen att tvingas
tillbaka. Då hjälper inte det som Rune Backlund talade om, dvs.
att man har en mottagningskommitté på ort och ställe. Den knappa
tillgången på livsmedel räcker i dag inte till för de personer
som finns där. Dessutom vet man inte hur länge FN faktiskt kan
garantera livsmedelstransporter.
Per Byman framhåller i sin rapport, som han i helgen
överlämnade till Utrikesdepartementet, att man måste vara
restriktiv med återsändandet även om det så att säga i princip
skulle vara möjligt.
Sedan vill jag gärna till Gustaf von Essen understryka frågan
om vi inom kyrkorna har andra bedömningsgrunder med anledning av
de kosovoalbaner som så att säga lever i det fördolda i Sverige
och även i våra grannländer. Det sorgesamma är att vi kanske är
väldigt välinformerade, precis som David Axelsson-Fisk säger,
men att vi inte har någon möjlighet att kommunicera eller att
göra jämförelser när det gäller den information som vi har.
De personer som ställer upp för dessa drabbade flyktingar och
asylsökande har för det mesta mycket god kontakt med
flyktingadvokaterna. Problemet är att det finns en diskrepans
mellan flyktingadvokaternas bedömning av enskilda ärenden och
svenska myndigheters bedömning av samma ärenden.
Lars Carlsson: Jag kom tillbaka från Kosovo i går, och jag
har ännu inte riktigt hunnit samla mig. Vi har heller inte inom
Svenska röda korset hunnit överlägga så mycket om vilket
ställningstagande vi skall göra, men några saker kan jag säga.
Det man slås av allra mest när man kommer till Serbien är att
sanktionerna inte verkar fungera särskilt väl. Det finns alla
möjliga produkter i landet. Det finns bananer och österrikiskt
öl, och en mängd privata bilar far omkring på gatorna.
Allting är givetvis fruktansvärt dyrt. Den allmänna
populationen svälter i ganska hög grad. Röda korset anser att
ungefär hälften, dvs. 50 %, av Serbiens befolkning behöver mat
för sina grundläggande behov. Vi har därför startat ett program
för soppkök.
I Kosovo finns också mat, bensin och sådana saker. Men det är
som sagt mycket dyrt.
Albanerna har helt klart blivit uteslutna från alla ledande
poster inom sjukvården på helt etniska grunder. De har förlorat
de ställningar de haft. Albanska läkare får inte någon lön, osv.
Det finns ett sjukhus som ligger i Jacovica där man har stått
emot detta, och det sjukhuset besökte vi också. Där har man
fortfarande albanska läkare, och där har man fortfarande ett
förtroende från 90 % av populationen, nämligen albanerna i
Kosovo. De åker från hela Kosovoprovinsen till detta sjukhus.
Jag hade med mig personer från Internationella
rödakorskommittén och Internationella rödakorsfederationen på
detta besök. De har även besökt andra sjukhus. Vi kan bekräfta
att detta var det absolut sämsta sjukhuset som de hade besökt.
Det var under fruktansvärda förhållanden som man tog emot sina
patienter.
Det som har sagts tidigare stämmer. Det finns en svart marknad
för sjukvårdsmateriel. Men allt är vansinnigt dyrt. Albanerna,
och serberna över huvud taget, är fattiga. Det är väldigt få som
har råd med de medikament som de behöver. Vi kommer givetvis att
försöka stödja detta sjukhus på olika sätt via Röda korset för
att förbättra och bygga upp sjukhuset.
Varför albanerna inte söker upp den övriga sjukvården är en
svår fråga. Beror det på en oginhet mot serberna att de inte
söker upp den allmänna sjukvården, som det påstås ibland? Så är
det ju inte. Det finns i den albanska gruppen en rädsla för att
söka upp serbiska läkare, de andra allmänna sjukhusen, osv. som
är helt uttalad.
De får inte tala albanska när de gör ett sjukvårdsbesök. De
måste tala serbiska. Det man upplever i Kosovo är det klassiska
etniska förtrycket. De får inte tala sitt språk. De får inte gå
i den allmänna skolan. De är rädda för att gå till den allmänna
sjukvården, osv. Det riktas trakasserier mot politiskt aktiva.
Allmänheten i övrigt trakasseras mer sporadiskt, med jämna
mellanrum, på ett mycket obehagligt sätt.
Det finns också en mycket allmän oro bland albanerna i Kosovo
för vad som skall hända när det blir fred i Bosnien. Vi hoppas
ju alla att det skall bli fred där. Albanerna är inte lika glada
över det som vi kanske är. Den politik som förs bland serberna i
dag har inneburit en aggression i Bosnien. Man har skapat en
hotbild av västvärlden, osv. Hela denna politik bygger på att
det finns en motståndare. De tror att hela denna aggressivitet
kommer att riktas mot albanerna när kriget i Bosnien tar slut.
När det gäller praxisen instämmer vi med det som Per Stadig
tidigare sade. Det var en mycket bra beskrivning av hur det har
utvecklats.
Vi tycker inte att man i nuläget skall verkställa några
avvisningar till Kosovo. Man bör avvakta att sjukvården
förbättras, att sanktionerna hävs och att albanerna får en
möjlighet till rimliga levnadsförhållanden. Man bör också
avvakta vad som kommer att ske i den närmsta framtiden.
Jag vill helt kort tala om något som man inte nämner så ofta.
Det står mycket i serbisk press och visas mycket i serbisk TV om
att albaner våldtar serbiska kvinnor, att albaner bränner ner
serbiska hus i Kosovo och att de är separatister, nationalister,
osv. Det är givetvis en falsk bild. Man har aldrig kunnat peka
ut någon kvinna som utsatts eller någon plats där detta hänt.
Det är ett led i ett propagandakrig mot denna grupp.
Ordföranden: Vi har här fått skilda vittnesbörd.
Bedömningarna går något isär, om man uttrycker det enkelt.
Givetvis skall Invandrarverket, Utlänningsnämnden, departementet
och kanske UNHCR ha möjlighet att gå in och säga sitt här.
Man kan ställa frågan: Nöjer sig våra myndigheter och våra
beslutande instanser med de rent officiella uppgifterna, eller
tar ni också till er det som organisationerna har att tillföra?
Jag har här på mitt bord en rad brev som har kommit från
enskilda människor och organisationer i Sverige. Man tar där upp
enskilda ärenden. Vi kan givetvis inte här ta upp enskilda fall.
Men i dessa ärenden döljer sig mycken tragik.
Man talar om krigsvägrare som har återsänts. Man talar om
människor som, vilket har visat sig efter läkarundersökning, har
utsatts för tortyr. Man frågar i dessa skrivelser: Har vi
frångått begreppet humanitära skäl? Har begreppet krigsvägrare
inte längre någon relevans i svensk flyktingpolitik?
Det är några av de frågor som finns. Vi har redan fått många
av dem belysta. Men det är viktigt att vi har detta klart för
oss. Har praxis skärpts i flyktingärendena? Gör vi verkligen en
individuell bedömning av ärendena?
Alla dessa frågor finns. Jag vill ha svar på dem. Det är
väldigt viktigt att få ett klarläggande om att vi självfallet
gör individuella bedömningar och att vi har en human
flyktingpolitik. Nu ger jag ordet till den som först vill ha
det.
Christer Hallerby: Låt mig först beträffande Lars
Carlssons ögonvittnesskildring säga att jag inte med anledning
av de rapporter vi har fått från UD och från annat håll har
någon som helst anledning att ifrågasätta något av det som Lars
Carlsson säger. Däremot finns en komplettering av denna bild.
Inom sjukvården finns parallella system uppbyggda av
kosovoalbanerna. Det gäller också utbildningen. Situationen är
där likartad den inom sjukvården. Många kosovoalbanska rektorer
och andra har avskedats, lönerna har slutat komma, och liknande
saker. Albanerna har själva tvingats att bygga upp sådana här
system.
I dessa parallella system -- både sjukvården och
utbildningssystemet -- bedrivs verksamheten under förhållanden
som vi från svensk sida, om vi jämför med den standard vi har,
säkert skulle betrakta som erbarmliga.
Det finns i Kosovo också en parallell ekonomi som bygger på
D-mark. Många bedömare kompletterar den bild Lars Carlsson ger.
De säger att situationen i Kosovo t.o.m. i vissa avseenden är
något bättre än i andra delar av Serbien just på grund av att
man har en fungerande parallell svart ekonomi på ett helt annat
sätt än vad man har på annat håll.
Sanktionerna har tagit hårt på Serbien. Det har också varit
utgångspunkten från FN:s sida när man har beslutat om dem. Det
innebär att civilbefolkningen får utstå stora lidanden.
Kompletterar man detta med de trakasserier och det etniska
förtryck som utövas i Kosovo, blir situationen självfallet
besvärlig för kosovoalbanerna.
Nästa fråga är hur man skall bedöma allt detta med hänsyn till
svensk utlänningslagstiftning och annat. Det är en annan sak.
Det är den balansgång man får göra som politiker. Det får inte
finnas någon som helst tvekan om att den svenska regeringen och
svenska politiker fördömer situationen och det serbiska
agerandet i Kosovo. Men å andra sidan hamnar vi i en situation
där vi ändå försvarar tillbakasändande. Detta är en balansgång
som vi måste klara av.
Jag vill mycket kort göra ett par övriga kommentarer.
Per Stadig tog upp frågan om flyktingskäl och humanitära skäl.
Jag instämmer i bedömningen att den svenska
utlänningslagstiftningen, som den är beslutad av riksdagen,
innebär att vi kanske gör en något restriktivare tolkning av
flyktingskäl än vad man gör i t.ex. Holland.
Jag är själv något förvånad när jag ser hur få av bosnierna
som verkligen har ansetts ha konventionsskäl för att stanna i
Sverige. Men detta bygger såvitt jag förstår på en helt rimlig
tolkning av utlänningslagstiftningen.
Jag vill understryka att denna fråga nu ligger hos
Invandrar- och flyktingkommittén, IFK, som skall titta på
gränsdragningen mellan flyktingskäl och de facto-skäl. Var
skall egentligen gränsen gå mot de humanitära skälen? Det är en
fråga som man mycket riktigt kan ställa.
När det gäller hjälp till Kosovo har vi från regeringens sida,
och inte minst från utvecklingsavdelningen i
Utrikesdepartementet, diskuterat detta med flera
hjälporganisationer. Vi har också fört flera resonemang med
företrädare för Röda korset.
Problemet hitintills när det gäller Röda korset har varit att
det inte har gått att få hjälp öronmärkt till Kosovo, utan det
handlar i så fall om hela Serbien, och det har vi inte varit så
intresserade av. Dessa diskussioner pågår, och det finns vissa
öppningar.
Det frågades här om praxis har skärpts. Jag vill erinra om att
det finns en utredning som lämnar sitt slutbetänkande den 6
april. Det är Melander och Berke som har haft uppgiften att se
över just detta. Detta var de kommentarer jag ville göra.
Johan Fischerström: Det var inte enbart svarta börsen det
handlade om, Birgitta Dahl. Moder Teresa-rörelsen finns på
plats, och Röda korset finns på plats. Sjukvårdsmateriel kan fås
fram, men den är dyr, som vi har hört. Men det är inte enbart
svarta börsen som gäller.
Per Stadig talade om tidigare flyktingskäl, som sedan hade
blivit humanitära skäl, och som nu med en strängare tillämpning
av humanitära skäl helt hade fallit bort, om jag fattade det
hela rätt. Det kan jag inte kommentera. Jag kan bara konstatera
att vi tillämpar de bestämmelser som utlänningslagen innehåller
på det sätt som förarbeten och praxis föreskriver.
Jag hänvisar, som Christer Hallerby också gjorde, till den
utredning som nu har arbetat i snart ett års tid för att
konstatera huruvida tillämpningen av bestämmelserna om
humanitära skäl har skärpts eller inte. Professor Melanders
utredning skall ge sitt svar i början av april.
Det är tråkigt, och jag håller på denna punkt med David
Axelsson-Fisk, att de rapporter som vi själva upprättar efter
resor och de rapporter som vi får från andra håll är belagda med
sekretess. Det gäller svenska myndigheters rapporter. De faller
under utrikessekretessen, och det är prövat ända upp i högsta
instans.
Jag beklagar i högsta grad detta faktum. Vi skulle hemskt
gärna vilja ha tillstånd och möjlighet att lämna ut våra
rapporter. Jag tror att det skulle kunna bidra till att
kunskapen på bägge håll ökades.
Om jag förstår det hela rätt omfattas däremot inte kyrkliga
organisationer, Röda korset och liknande organisationer av samma
sekretess. Vi är väldigt tacksamma om man vill delge oss sina
synpunkter, både skriftligen och muntligen, så att åtminstone vi
kan jämföra dem med de uppgifter vi har från den rapportering
som vi tyvärr inte kan lämna ut.
Jag vill bemöta några saker som sades från Röda korset. I
Jacovica fanns det inte några serbiska läkare. Det är en riktig
uppgift. Det finns nästan inga. Det är också bekräftat från
annat håll. Men anledningen till detta är sannolikt det
förhållandet att det i Jacovica till nästan 100 % finns enbart
albaner. Det finns inte några serber som vill ta anställning
där.
På sjukhuset i Pristina är förhållandet mellan antalet
anställda från grupperna ungefär fifty-fifty. I varje fall var
det så under hösten när det gäller serbisk sjukvårdspersonal och
albansk sjukvårdspersonal. Båda patientgrupperna representerades
på samma sätt i höstas. Jag kan inte svara för om det finns
någon annan uppgift i dag, men det skulle förvåna mig.
Jag har tidigare talat om de humanitära skälen och hur vi
tillämpar dem. Vi är naturligtvis både tillfredsställda med
och beredda att tillämpa andra humanitära skäl om Sveriges
riksdag beslutar om sådana, och man i uttalanden i proposition
och förarbeten ger oss vägledning till detta. Vi försöker efter
bästa förmåga att tillämpa de förarbetsuttalanden som är gjorda.
Vi får se vad professor Melander kommer fram till.
Beträffande krigsvägrare råder en begreppsförvirring i
debatten. Krigsvägrare finns uttryckligen definierade i
lagstiftningen. Det är personer som lämnat en krigsskådeplats
eller riskerar att bli återsända och hamna på en
krigsskådeplats. Bland de värnpliktsvägrare som vi nu har att
göra med i Restjugoslavien kan finnas krigsvägrarfall, och de
bedöms i så fall också som sådana. Men det övervägande antalet
är värnpliktsvägrare, och de är inte krigsvägrare enligt de
bestämmelser som utlänningslagen innehåller.
Självfallet sker bedömningarna efter en individuell prövning i
det enskilda fallet. Det kan jag, eftersom fru ordföranden ville
höra detta, säga utan att darra på manschetten. Som kanske något
av ett svar på Gustaf von Essens tidigare fråga kan jag också
säga varför det har tagit så här lång tid. En av anledningarna
till att det tar lång tid är att vi går igenom varje enskilt
fall väldigt noggrant. Jag tror att de ledamöter i
socialförsäkringsutskottet som finns med i nämnden och som
deltar i nämndens arbete kan vitsorda detta.
Jag vill inte uttala mig om human flyktingpolitik. Det är inte
mitt bord. Politiska frågor vägrar jag ständigt att i alla
sammanhang uttala mig om, utan vi försöker att tillämpa den lag
som den beslutande församlingen har fattat beslut om.
Låt mig avslutningsvis säga följande när det gäller
länderinformationen, kunskaper, att göra bedömningar och den
information som vi har tillgång till och som vi vill ha tillgång
till. Vi vill ha tillgång till all information som står att få.
Det försöker vi att skaffa oss.
Den information vi får är alltifrån entydig på alla punkter,
motsägelsefull på vissa punkter och ibland direkt felaktig. Vi
försöker att bedöma informationen, lägga pussel med
informationen och få den bekräftad från olika håll för att kunna
lägga en informationsgrund för vår bedömning.
Vi försöker i detta arbete att få tillgång till all skriftlig
information som står att få. Vi låter människor, företrädare för
asylsökande grupper, komma till oss och berätta om sin bedömning
och ge den information de har att lämna. Så sent som för någon
månad sedan hade jag en albansk polisman hos mig som kom upp
till oss efter det att vi hade kallat honom, och han berättade
om vad han hade för erfarenheter när det gäller våldtäkter av
albanska kvinnor.
Vi hade också besök av Helsingforskommittén i förra veckan. Vi
försöker att få all information och utvärdera den. Det
nyhetsblad som LDK skickar ut tar vi också del av. Detta gäller
all information varifrån den än kommer. Det är många gånger
fråga om både subjektiv och ibland direkt felaktig information.
Vi försöker att kontrollera den så gott vi kan.
Ordföranden: Vill Invandrarverket komplettera detta och
kanske understryka vad som har sagts?
Per-Erik Nilsson: Jag saknar personlig erfarenhet av
Kosovo och resten av f.d. Jugoslavien. Jag avstår därför från
att säga någonting i den delen.
Jag vill komplettera med några förtydliganden när det gäller
de humanitära skälen. Vi tar naturligtvis hänsyn till -- vilket
kanske indirekt påstods att vi inte gjorde -- akuta
sjukdomstillstånd som kräver snabba ingrepp för att mera
bestående skador skall undvikas. Det görs på olika sätt, bl.a.
genom att vi inte sällan ger temporära uppehållstillstånd för
att möjliggöra genomförandet av en operation eller annan
behandling som bedöms livsavgörande eller nödvändig för att
undvika bestående skador. Detta är det ena.
Det andra är att de humanitära skälen enligt min erfarenhet i
allt väsentligt dyker upp i det skede som inträffar efter det
att ett avvisningsbeslut har fattats. En ny ansökan kommer under
en period när människor är gömda eller på annat sätt håller sig
undan för att undvika den avvisning som är bestämd och som
annars skall ske. I det läget förekommer det enligt min
erfarenhet i nästan 100 % av fallen läkarintyg och medicinskt
relaterade bedömningar.
Jag vågar nog påstå att dessa underkastas en mycket
omsorgsfull och ingående analys och att de i ett flertal fall
också resulterar i tillstånd, antingen permanenta eller
temporära, för att återställa dessa människors fysiska, och
oftast deras psykiska, tillstånd. Jag är personligen utifrån min
erfarenhet beredd att hävda att vi inte på något sätt
nonchalerar eller tar mindre allvarligt på humanitära skäl i dag
än vad vi har gjort tidigare. Det utgår jag ifrån att även
professor Melanders utredning skall visa.
Vad gäller värnpliktsvägrare och andra sådana vill jag erinra
om -- vilket förmodligen är känt för flertalet här närvarande --
att risken för straff åberopades i ett ärende som förelades
kommissionen i Strasbourg för ett knappt år sedan. Där hävdade
en serb att han riskerade att få åtminstone tre års fängelse.
Han gjorde gällande att en avvisning inför den eventualiteten
innebar ett brott mot artikel 3 i den europeiska
människorättskonventionen, den som förbjuder tortyr och inhuman
eller förnedrande behandling.
Kommissionen konkluderade i det ärendet att risken för ett
straff på upp till tre år, vilket han hade gjort gällande, inte
var så allvarlig att detta "raised an issue", som det står i
utslaget, under artikel 3 i konventionen. Det finns även andra
ärenden från kommissionen. Inget av dessa har såvitt jag vet
kommit under domstolens prövning. De har samtliga förklarats
"inadmissable" av kommissionen och alltså inte kommit under
domstolens prövning.
Avslutningsvis vill jag naturligtvis upprepa det närmast
självklara att Invandrarverket liksom Utlänningsnämnden är
mycket intresserade av -- för att uttrycka sig mycket milt --
att få ta del av organisationernas ländermaterial och övrig
information för att komplettera den kunskap som vi själva har
samlat på oss i olika sammanhang.
Märtha Gårdestig: Riksdagen fattade för en tid sedan
beslut om att den lagparagraf där det står att "synnerliga skäl
av humanitär art" skall kunna utgöra grund för
uppehållstillstånd vid ny ansökan skall stå kvar i lagen i
stället för den stramare formulering som var föreslagen från
departementet om att själva verkställigheten av utvisning skulle
medföra fara för liv och hälsa.
Regeringen har fattat en del praxisledande beslut angående i
synnerhet sjuka barn. Det finns bedömare som anser att dessa två
beslut skulle medföra att den praxisutveckling Per Stadig
beskrev skulle vända. Det skulle bli mjukare. Jag vill fråga SIV
och Utlänningsnämnden i vilken mån dessa två beslut har gett
utslag i er bedömning av asylskäl och grund för
uppehållstillstånd.
Johan Fischerström: Den lagstiftningsfråga som först
nämndes berör för närvarande inte Utlänningsnämnden, eftersom
dessa ärenden fram till den sista juni prövas av
Invandrarverket.
Den andra frågan gällde de vägledande besluten om humanitära
skäl, bl.a. när det gäller att sända sjuka barn till Kosovo.
Utlänningsnämnden hade fattat besluten i slutet av året. De
flesta besluten är daterade den 27 december och några in på
nyåret 1994. Utlänningsnämnden har i stor nämndsammansättning
fattat beslut om humanitära skäl i samma kategorier och i samma
frågor.
Jag gör personligen den bedömningen -- andra kan göra andra
bedömningar -- att skillnaden mellan regeringens beslut och våra
beslut, om den över huvud taget existerar, är oerhört liten.
Per-Erik Nilsson: Jag vet inte om det finns så mycket att
tillägga utöver det jag redan har sagt om de humanitära skälen.
Vi tillämpar synnerliga humanitära skäl i enlighet med
lagstiftningen. Eftersom det inte blir någon ändring kommer vi
att fortsätta att tillämpa bestämmelserna på det sätt som vi
hittills har gjort.
Ordföranden: Tiden är långt runnen. Jag föreslår att vi
ajournerar för en halvtimmes lunch, men icke mera. Vi har många
frågeställningar kvar. Jag vill tacka dem som hittills har
ställt frågor och svarat.
Många av oss har ställt provokativa frågor, eftersom det är
viktigt att få detta med i det protokoll som nu tecknas ned av
stenograferna. Det är oerhört viktigt att vi har alla dessa
frågetecken uträtade så långt det är möjligt.
Jag kan också förutsäga att vi beträffande de frågor som vi i
dag inte hunnit eller kunnat belysa är mycket tacksamma för att
få återkomma och ha interna utskottsutfrågningar. Då kan man
kanske också i vissa stycken tala ännu mer fritt. Tack så hemskt
mycket. Vi ajournerar oss en halvtimme.
Ordföranden: Vi återupptar förhandlingarna.
Eftermiddagens program får pågå längst till kl. 14.00. Då
börjar plenum i riksdagen med bl.a. en votering. Det är viktigt
att vi försöker hålla tiderna.
Nu skall vi diskutera den viktiga frågan om verkställighet av
besluten. Vi har kallat hit representanter för
Rikspolisstyrelsen att inleda, liksom representanter för
Socialstyrelsen. Från Rikspolisstyrelsen har vice
rikspolischefen Ulf Karlsson kommit, och även Hans Rosenqvist --
som har besökt utskottet vid flera tillfällen.
Ulf Karlsson: Fru ordförande, ärade utskottsledamöter,
mina damer och herrar! Jag tänkte inleda med några övergripande,
men som vi från Polisens sida anser viktiga, synpunkter när det
gäller verkställighet av avvisningsbeslut. Därefter kommer Hans
Rosenqvist att lämna en del faktiska uppgifter. Han är den hos
oss som dagligen jobbar med dessa frågor.
En verkställighet av en avvisning -- med allt vad det innebär
-- är helt självklart en svår upplevelse för människor som har
hoppats på en bättre framtid för sig och de sina i Sverige. En
avvisning är det slutliga i en lång process där den enskilde
pendlat mellan hopp och förtvivlan. För polisen är
verkställighet mot den bakgrunden en viktig, grannlaga och många
gånger svår arbetsuppgift -- inte minst för den enskilde
polismannen som har att utföra uppgiften.
Polisens agerande i sammanhanget måste ses med utgångspunkt i
följande: Polisen är en myndighet. Polisen är ålagd att fullgöra
vissa i lag stadgade skyldigheter. Det är vår riksdag, vårt
lands politiker, som beslutar om dessa lagar. När Polisen
tillämpar dessa lagar kräver Polisen också respekt och
förståelse från landets medborgare. Polisen kan givetvis inte
acceptera åtgärder som vidtas för att förhindra en
verkställighet, oavsett vem som gör det.
Vi vill gärna uppmana till att ge stöd och hjälp till
asylsökande under den svåra tid som ärendebehandlingen pågår.
Fortsätt gärna med den hjälpen och det stödet även inför en
hemresa, en verkställighet. Detta är kanske många gånger
svårare. Men här är behovet av stöd ännu större.
Några ord om kyrkofrid. Jag tänker inte ge min in i någon
rättshistorisk diskussion om kyrkofrid. Det behärskar jag inte.
Men jag vill påstå att svensk polis respekterar kyrkorummets
helgd även om det inte finns lagstöd för det. Givetvis kan det
uppstå diskussioner om var gränsen till ett kyrkorum skall gå.
Vidare har vi frågan om de konkreta ärenden som Polisen har
att handlägga. Varje polismyndighet i landet är självständig och
handlägger ärendena på eget ansvar. Den centrala
polismyndigheten, Rikspolisstyrelsen, har inte någon
föreskriftsrätt på området. Men Rikspolisstyrelsen har initierat
en diskussion i de mycket viktiga frågorna med länspolismästarna
ute i landet. Diskussionen fortsätter.
Vi anser att varje ärende är unikt. Det är svårt att ange att
något enhetligt handlingsmönster skall råda. Det är helt enkelt
inte tänkbart. Men jag vill framhålla en viktig sak i
sammanhanget, nämligen nödvändigheten av tidiga kontakter,
samarbete, samverkan, mellan de berörda parter som finns inför
ett avvisningsärende. Alla tjänar i längden på detta -- inte
minst den som verkställigheten av avvisningen berör.
Hans Rosenqvist: Fru ordförande, utskottsledamöter! Det är
bekant för alla här att det är polismyndigheterna som enligt
utlänningslagen har att verkställa både avvisnings- och
utvisningsbeslut.
Utgångspunkten måste naturligtvis vara att polismyndigheterna
litar på att de beslut som har fattats är riktiga. Det finns i
och för sig möjligheter att lämna ärenden vidare. Men det sker
när det är fråga om praktiska svårigheter osv.
Uppgiften att verkställa beslut har blivit allt besvärligare.
Ärendemängden har ökat. Jag skall med hjälp av några
overheadbilder visa utvecklingen under de senaste åren. Men det
är bekant att när besluten skall verkställas är utlänningen ofta
inte där han skall vara vid det tillfället. Många gånger säger
utlänningen att han skall medverka, han ordnar biljetter osv.,
inte minst med hjälp av Transporttjänsten, och när
verkställigheten skall ske finns han inte på plats.
Jag tänkte visa utvecklingen. Jag har kopior på materialet för
den som är intresserad.
Här har vi antalet verkställigheter under 1992. Vi skall inte
analysera alla siffror. Ni ser att den vänstra kolumnen gäller
inkomna verkställelseärenden. Den andra kolumnen gäller de
ärenden som har verkställts. Den tredje kolumnen gäller de
ärenden som inte har verkställts. För att belysa utvecklingen
finns även det antal som har blivit efterlysta med. Nu påstår
jag inte att alla som har blivit efterlysta har gått under
jorden -- själva eller med hjälp av andra. Vi har ju ingen
utresekontroll i Sverige. En del kan ha lämnat landet utan att
vi vet om det. En del lämnar landet för att åka till Norge. Det
får vi veta, för de kommer tillbaka.
V betyder vuxna, och B betyder barn.
Det går att redan här se att ärendetillströmningen ökade under
1992. Den börjar litet blygsamt med 633 vuxna och 62 barn. I
december var det 1 541 vuxna och 644 barn. Ni ser att antalet
har varierat, men det ökade under året. Det är en liten nedgång
under december, men det kan bero på julhelgen.
Sammantaget kom det in ungefär 20 000 verkställigheter
rörande 20 000 personer.
I början av 1992 höll vi en ganska bra takt i fråga om
verkställigheter. Men ni ser att vi sackar efter ungefär vid
mitten av året. Sammanlagt verkställdes ungefär 13 000 beslut.
De ej verkställda besluten kan vi naturligtvis inte summera.
Men i mångt och mycket är det fråga om samma personer. Men det
går att se att vid årets början rör det sig om ungefär 3 000
personer, och vid årets slut ungefär 6 300--6 500. Det är en
markant uppgång. Antalet efterlysta går inte heller att summera.
Det rör sig många gånger om samma personer. Men ni kan lägga
märke till att det har gått från ungefär 2 000 till ungefär
3 200.
Under 1993 fortsätter utvecklingen. Under hösten 1993 hamnar
vi plötsligt när det gäller antalet inkomna ärenden på över
3 000 vuxna och över 2 000 barn. Barnen närmar sig i stor
utsträckning de vuxna till antalet. Men det har naturligtvis
mycket med de barnrika Kosovofamiljerna att göra.
Under 1993 var det alltså 28 500 vuxna och 17 500 barn i
antalet inkomna ärenden. Verkställigheterna har långt ifrån
blivit lika många. De hamnar på nästan 19 000 vuxna och drygt
10 000 barn. Ni ser att antalet verkställighter ökar i stort
sett månad för månad. Vi hinner inte med. Likaså ökar antalet ej
verkställda beslut dramatiskt. Vid årsskiftet är antalet uppe i
17 000. Antalet efterlysta var vid det läget över 10 000. Man
vet alltså inte var dessa 10 000 personer befinner sig.
Ni ser att antalet inkomna ärenden har varit litet lägre under
1994 än under hösten 1993. Men antalet är fortfarande stort.
Antalet verkställigheter har också minskat, men antalet är i
vårt tycke fortfarande stort. Balansen har faktiskt minskat --
även antalet efterlysta.
Det är inte så svårt att förstå varför antalet inkomna ärenden
har ökat. Både Invandrarverket och Utlänningsnämnden har fått
ökade resurser. Även Polisen har för all del fått ökade
resurser. Det var under sommaren 1993. Då ställdes de berömda
100 miljonerna till förfogande för att verkställa sådana beslut
som hade vunnit laga kraft den 1 juli 1993. Uppdraget var att
besluten skulle ha verkställts vid nyår. Det kan också vara
intressant att notera att i den tidigare debatten har det sagts
att takten skall minska. Jag tror inte att det kan ha varit
regeringens ståndpunkt, eftersom vi fick pengarna just för att
öka takten.
Jag vill också visa på användningen av tvångsmedel. Det är
även här uppdelat på vuxna och barn. Vi kan se statistiken för
1992 när det gäller förvar av vuxna. Antalet har varit i stort
sett konstant. Det gäller även för barn. Antalet har varierat
mellan 15 och toppnoteringen i oktober på 67 personer. Antalet
under uppsikt var inte alls så stort. Vi har sett siffror på de
efterlysta tidigare.
Låt oss se på siffrorna för 1993. Då kom den nya bestämmelsen
om förvar av barn. Antalet vuxna är i stort sett lika. Antalet
har kanske ökat litet grand under hösten. Det hänger
naturligtvis ihop med det stora antalet ärenden som kom in till
Polisen för verkställighet. Men förvarssiffrorna har minskat
markant för barn.
Antalet under uppsikt var inte så stort för 1992. Här har
antalet ökat markant, inte minst när det gäller barn. Jag har
inte någon förklaring till att siffran är så låg för december
1993. Det är en dramatisk minskning för barnen.
Alla siffrorna är manuellt framtagna bland polismyndigheterna.
I bland kan det vara svårt att få 117 polismyndigheter att fylla
i papper på ett likartat sätt. Det kan finns enskilda
felaktigheter. Men det går ändå att se trenderna.
Siffrorna för årets två första månader 1994 är i stort sett
lika.
De ny reglerna för förvar av barn trädde i kraft den 1 januari
1993. De har enligt vår uppfattning gjort det ännu svårare att
verkställa avvisningar av barnfamiljer. En planerad
verkställighet i förening med ett uppsiktsbeslut måste
misslyckas innan familjen kan tas i förvar. Det innebär att det
måste ske två "planeringar" i samma ärende. Det är frustrerande
för den som handlägger verkställighetsärendet och det blir
kostsamt. Man kan tro att detta inte kostar så mycket. Men jag
tror att Transporttjänsten kan stryka under att detta är förenat
med stora besvärligheter och onödigt arbete. Ibland måste sådant
som inte blir gjort betalas.
Jag vill till sist sticka ut hakan och fråga vem som
egentligen tar ansvar för de barn som hålls gömda, dvs. för
deras hälsa och välbefinnande. Vem tar ansvar för att andra kan
göra en bättre bedömning av utgången av ärendet än
Invandrarverket och Utlänningsnämnden?
Ordföranden: Tack för den redogörelsen.
Sigge Godin: Jag vill ställa en fråga om de extra
pengarna. Det skulle vara värdefullt att få en beskrivning av på
vilket sätt pengarna används. Vilka aktiviteter utförde ni som
ni normalt inte gör för de ordinarie medlen?
Det är glädjande att ni inte tar så många barn i förvar
längre. Men jag skulle vilja ha en beskrivning av vad det
innebär att ha barn under uppsikt. Det kan vara värdefullt för
oss i utskottet att få veta det.
Jag studsade en aning när Hans Rosenqvist uttryckte att det
ofta är fråga om ett onödigt arbete. Den frågan kanske inte
skall ställas till Polisen utan snarare till organisationerna.
Anser ni att flyktingarna skulle ha givits mer rådrum, vilket
skulle ha inneburit att de själva kunde planera sin avresa och
Polisen därmed sluppit utföra det onödiga arbetet? Annars kanske
Hans Rosenqvist kan beskriva vad han menar med onödigt arbete.
Maud Björnemalm: Jag vill gärna se tabellen för 1993 om
förvar och uppsikt igen.
Både förläggningspersonal och representanter för
frivilligorganisationer säger att Polisen går till väga så att
de tar mannen i förvar och låter kvinnan och barnen vara kvar på
förläggningen. Är det vad ni kallar att ställa under uppsikt?
Berith Eriksson: Vad säger häkteslagen om grunderna för
att ta en person i fängsligt förvar i häkten och polisarrester?
Finns det lagligt stöd att sätta asylsökande i förvar i häkten
och arrestlokaler? Eller skall det iordningställas en annan typ
av förvarslokaler?
Hans Rosenqvist: Först har vi frågan om pengarna. 27
miljoner kronor ställdes till förfogande för att verkställa
beslut som hade vunnit laga kraft före den 1 juli 1993. De
besluten skulle vara verkställda i så stor utsträckning som
möjligt vid årsskiftet.
3 miljoner kronor ställdes till förfogande för de åtgärder som
redan hade vidtagits innan beslutet fattades. Det var fråga om
den del som var kvar av budgetåret 1992/93. De sista 70
miljonerna skulle användas till verkställigheter under hela
budgetåret.
Dessa pengar har fördelats på fem länsstyrelser som regionalt
skulle samarbeta med polismyndigheterna i regionen. De har
huvudsakligen använts för att anställa administrativ kraft. Det
går inte att anställa poliser. Än så länge finns det inga
arbetslösa poliser. Däremot skall ny administrativ kraft hyras
in. Det är inte bara i vanlig mening, utan även pensionerade
poliser, juriststuderande osv. Inte minst skall pengarna
användas för övertider och för en del tekniska hjälpmedel osv.
Vidare var det en fråga om hur det går till när barn är under
uppsikt. Jag har inga detaljkunskaper. Men allmänt får den som
är under uppsikt komma och anmäla sig hos polismyndigheten en
eller flera gånger i veckan. Det är upp till varje
polismyndighet att handskas med dessa frågor. Det går också att
tänka sig att passen tas i beslag som en form av uppsikt.
Jag talade vidare om onödigt arbete. Jag menar inte att det är
ett onödigt arbete att verkställa beslut. Däremot är det onödigt
arbete att behöva göra proceduren flera gånger när det gäller
samma person. Det blir onödigt arbete och kostsamt.
Jag antecknade ordet rådrum, men det gick litet för
fort . . .
Sigge Godin: Ges flyktingar rådrum att planera sina
avfärder själva eller i samverkan med någon som kan hjälpa till?
Det ger väl mindre arbete åt Polisen. Det är alltid intressant
att få synpunkter på om det ges rådrum i tillräckligt stor
utsträckning eller om ni vill ha detta gjort på något annat
sätt.
Jag vill återkomma till frågan om extra pengar. Det kan väl
inte vara fråga om att människor har suttit och vänt papper,
dvs. administratörer? Ni måste väl ha haft speciella
aktiviteter? Vilka och på vilket sätt?
Hans Rosenqvist:Jag kan inte i detalj svara på de sista
frågorna. Men givetvis har det inte varit fråga om att sitta och
vända papper. Men man har börjat med papperen. På många håll har
man gått igenom akterna för de personer som har varit berörda
för att se om det går att hitta adresser där utlänningarna kan
nås osv. Man har naturligtvis varit ute på förläggningar och
hört med grannboende och förläggningspersonal om någon vet var
dessa personer finns. Man har också hört med de offentliga
biträdena om de har någon uppfattning. Det kan faktiskt vara så
att utlänningen har lämnat landet. Det är en lika värdefull
uppgift som någon annan. Då går det ju att avskriva ärendet.
Vidare var det frågan om rådrum. Utlänningslagen stadgar att
vid avvisningar har utlänningen 14 dagar på sig att själv lämna
landet. När beslutet kommer till förläggningen är det
förläggningspersonal som talar om innehållet för utlänningen. I
och med detta får utlänningen veta att han har 14 dagar på sig
att lämna landet. Här blir det en reaktion. Ibland blir
reaktionen att utlänningen inte alls tänker åka. Då är systemet
att polismyndigheten skall kontaktas för att kanske ta
utlänningen i förvar eller ha honom under uppsikt.
Men många säger att de förstår att de skall åka, och de säger
att de skall ordna det hela. Men när resan praktiskt skall bli
av finns de inte där.
Vidare var det en fråga om när mannen är i förvar och familjen
står under uppsikt. Det är riktigt att den ena föräldern kan tas
i förvar enligt de nya bestämmelserna. Det görs naturligtvis. I
samma veva -- inbillar jag mig -- ställs övriga familjen under
uppsikt.
Jag föredrar att kalla dessa personer för utlänningar i
stället för asylsökande. De är ju inte asylsökande längre
eftersom deras ärenden är slutbehandlade. I
utlänningsförordningen finns det ett förbud mot att förvara barn
i häkten, arrester och anstalter. Däremot finns det inte förbud
för vuxna. Sedan går det naturligtvis att diskutera det lämpliga
i att hålla utlänningar i häkten. Det är de alternativ som har
stått till buds. Vi har i och för sig de speciella
förvarslokalerna på utredningsslussen i Carlslund. Vi hade också
liknande lokaler vid utredningsslussen i Sagåsen i Mölndal. Men
efter det att Invandrarverket tog över utredningsansvaret för
asylsökande kom verket att ta de lokalerna i anspråk. Vi fick
inte några ersättningslokaler.
Det har också förekommit en liten diskussion -- och kanske
inte så liten heller -- mellan Kriminalvårdsstyrelsen och
Polisen när det gäller vem som skall ha ansvaret för de
förvarstagna. På ett antal platser i landet -- för all del inte
så många, men åtminstone en handfull -- förbereds nu
förvarslokaler för dem som man räknar med kommer att bli
långliggare, som man kanske litet vanvördigt kallar dem. Det
finns tyvärr personer som har suttit ganska länge i förvar.
När det gäller lämpligheten finns det således inget förbud mot
att förvara vuxna utlänningar i häkte.
Berith Eriksson: Jag har en följdfråga. Jag frågade vad
häkteslagen säger om grunderna för att ta en person i fängsligt
förvar. De asylsökande utlänningarna särbehandlas.
Hans Rosenqvist: Jag vet inte vad häkteslagen säger.
Reglerna för när utlänningar kan tas i förvar finns i
utlänningslagen. Det är det enda svar jag kan ge.
Per-Erik Lundh: Det är kriminalvården som svarar för
häktena. I december hade vi ca 100 personer förvarstagna i våra
anläggningar spridda över landet. Det motsvarar ca 7 % av vår
volym.
Som framgick här tycker vi egentligen inte att dessa personer
skall sitta i häkte. Det är ett ingrepp som är mycket
restriktivt. Vi har också stor platsbrist på häkten och
anstalter. Därför har vi, vilket har sagts här tidigare, tagit
upp en diskussion om att man skall finna andra former av
förvarstagande. Det pågår nu diskussioner i den riktningen,
vilket vi hälsar med tillfredsställelse.

Birgitta Dahl: Jag känner till fall där mannen som har
suttit i förvar har blivit avvisad medan familjen har stannat
kvar i Sverige. Hur många sådana fall handlar det om totalt?
Jag har ytterligare en fråga i anslutning till detta, som dock
närmast hör samman med vad representanter för Socialstyrelsen
skall redovisa. Det är inte ovanligt att resten av familjen -- i
de fall där den skiljs åt -- far mycket illa. Kvinnan kan bli
sjuk, vilket leder till att barnen blir ensamma och inte lever
tillsammans med någon av sina föräldrar. Den frågan kanske skall
kvarstå till föredragningen från Socialstyrelsen.
I hur många fall har enbart mannen blivit avvisad medan
familjen blivit kvar i Sverige?

Hans Rosenqvist: Det vet jag faktiskt inte. Men det finns
ingenting i utlänningslagstiftningen som säger att man inte får
verkställa utvisning av t.ex. enbart mannen. Sedan kan man
naturligtvis också fråga sig varför familjen är åtskild. I
allmänhet beror det naturligtvis på att kvinnan och barnen är
gömda någonstans. Enligt min uppfattning är det inte
myndigheterna som skiljer familjerna åt, utan det är de själva.
Gustaf von Essen: I likhet med Invandrarverket och
Utlänningsnämnden skall också Polisen utföra sitt jobb. Det har
här beskrivits ungefär under vilka omständigheter man arbetar.
Jag måste säga att jag blir ganska förfärad över att det finns
ett så stort glapp mellan antalet inkomna ärenden och antalet
verkställda ärenden. Det ökar kraftigt. Man kan fråga sig om det
beror på resursbrist. Jag har ställt den frågan tidigare. Det
har talats om 100 miljoner kronor. Det kanske kan tänkas att det
behövs mera pengar i fortsättningen.
Kan det i stället vara så att det är brist på lagstiftning?
Har vi en lagstiftning som inte fungerar i praktiken och som
helt enkelt försvårar ert arbete? Om ni anser att det finns
brister i lagstiftningen vore det intressant att höra vilka
förändringar ni skulle vilja ha till stånd. Grunden måste ändock
generellt vara att de av demokratiska instanser fattade besluten
skall kunna verkställas på ett rimligt sätt -- i annat fall
fungerar det ju inte.
Sedan kan man naturligtvis lägga humanitära aspekter på olika
enskilda ärenden. Det har jag personligen inga problem med att
göra. Men jag vill ha ett principiellt svar. Vari brister det
när det blir som det blir?
Märtha Gårdestig: Jag vill fråga om Polisen använder
pengarna så effektivt som möjligt. Man hör talas om chartrade
plan och specialtransporter, och det sägs att polisen reser ut
med personer på vinst och förlust utan att veta om landet tar
emot dem. Ibland vet man att landet inte vill ta emot
personerna, utan man chansar.
I TV sändes ett program om de flyktingar som gömmer sig i
Åsele kyrka. Dessa personer har inga pass. Kyrkoherden hade
frågat polisen vad de skall göra när de kommer till gränsen.
Enligt kyrkoherden svarade polisen att då skulle man förhandla.
Jag studsade till när jag hörde detta. Vad innebär det? Tar
svensk polis till mutor?
Jag har fått frågan om det är nödvändigt att just poliser åker
med. Kan t.ex. inte personer från Röda korset eller en präst
följa med, eller är det nödvändigt med en myndighetsperson? Vid
överlämnandet kan det, om det är människor som har ögonen på
sig, vara psykologiskt viktigt att man i landet vet att dessa
människor har återvänt.
Jag har ytterligare en fråga till polisen, men jag nöjer mig
med den här frågan nu.
Hans Rosenqvist: Jag skall börja med att försöka besvara
Gustaf von Essens fråga om vad det är som brister när glappet
blir så stort. Resursbrist har man väl alltid. Det vore väl
idealet om det fanns lika många personer som verkställer beslut
som det finns beslut att verkställa, men så kan det
naturligtvis inte bli.
Personligen tror jag snarare att det är brister i
lagstiftningen. Tidigare fick polismyndigheterna dessa beslut
för delgivning och verkställighet, och jag tror att det var
betydligt effektivare. Sedan kan man alltid diskutera vad som är
bra och inte bra. Men ur effektivitetssynpunkt tror jag att
lagstiftningen var bättre förr, även om det då också sades att
avresan i första hand skulle ske frivilligt.
Märtha Gårdestig frågade om pengarna används effektivt. Jag
vet inte om hon menade de 100 miljonerna. De används inte för
själva verkställigheten.
Märtha Gårdestig: Nej, jag menar totalt, inte bara de 100
miljonerna.
Hans Rosenqvist: Man kan alltid diskutera om pengar
används effektivt eller inte, inte minst när det gäller resor på
vinst och förlust. Jag har ingen anledning att sticka under stol
med att sådana resor förekommer. Man chansar. Många gånger
kanske det sker tvärtemot råd som man t.ex. har fått från
Transporttjänsten. Man tycker att man har så mycket på fötterna
att man skall klara det. Tyvärr visar det sig alltför många
gånger att man inte gör det.
När man förhandlar skall man naturligtvis inte dela ut mutor.
Det är snarare fråga om en förhandling där man har kopior av
pass eller andra identitetsuppgifter som man kan visa i
personens hemland. Det går ut på att visa att personen i fråga
hör hemma i det land till vilket man har verkställt utvisningen.
Det är definitivt inte nödvändigt att polisen följer med på
resor. Det är också bestämt sedan många år tillbaka att det i
första hand är kriminalvårdens tjänstemän som skall följa med
som eskort. Nu kanske det inte spelar någon roll i det här
sammanhanget. Frågeställaren undrade ju om en präst eller någon
från Röda korset skulle kunna åka med. Jag utesluter inte att
det skulle kunna vara möjligt. Det händer att läkare och
sjuksköterskor åker med, så varför skulle inte en präst kunna
göra det -- om det behövs av någon anledning.
Berith Eriksson: I Polistidningen häromveckan skrev ni
själva att Transporttjänsten är Sveriges mesta resebyrå. När det
gäller före detta asylsökande som skall förpassas ut ur Sverige
rörde det sig under år 1992/93 om 16 861 personer till en
kostnad av 148 miljoner. Ett snabbt överslag säger att det blir
ungefär 8 800 kr per person. Vad är det som ingår i den summan?
Är det bara biljetter för den som skall utvisas eller är det
också biljetter för ledsagaren? Vad ingår i denna summa?
Kjell Kylander: I kostnaderna för transporterna, 148
miljoner under förra året, ingår resandet i form av biljetter
och kostnader i övrigt. Det gäller kostnader för personal, mat
och hotell under dessa resor.
Ordföranden: Vi har här också representanter för
Socialstyrelsen, och det är viktigt att de också får tillfälle
att komma med i diskussionen av denna viktiga fråga.
Rune Backlund: Min fråga är litet mera av principiell
karaktär och gäller huvudmannaskapet för verkställigheten. Det
har funnits förslag och förts en diskussion om vem som skall ha
ansvaret för verkställigheten. Det finns ett förslag om att
Invandrarverket skulle kunna ta över de delar av
verkställigheten där tvångsmedel inte är aktuella. När det blir
fråga om tvångsmedel måste Polisen vara ansvarig. Jag skulle
gärna vilja höra litet synpunkter från flera av deltagarna när
det gäller frågan om att förändra huvudmannaskapet för att på
det sättet få en effektivare verkställighetsprocess.
I anslutning till det vill jag också ta upp en fråga som jag
ofta har mött när jag träffar personer som aktivt jobbar med
flyktingar och personal på Invandrarverkets förläggningar. Man
anser att man från svensk sida skulle behöva ha en mer
förberedande politik. När en person har fått avslag i första
instans vet vi att sannolikheten för ett bifall i nästa led,
Utlänningsnämnden, är relativt liten. Procentuellt sett är det
inte många som får till stånd en ändring av beslutet.
Under den tid en person väntar borde man lägga mera tid och
resurser på att förbereda personen för ett återvändande. Man
skulle kunna göra insatser och hjälpa personen att bli mentalt
förberedd på att återvända. Jag vet att det finns de som har
funderat kring sådana här program. Jag ställer frågan, och de
som känner sig manade får kommentera den. Det vore intressant
att få belyst om vi kan hitta andra former för vår
verkställighet.
Christer Hallerby: Från Kulturdepartementets sida ser vi
flera anledningar att se över frågan om verkställigheten. Vi
diskuterar tillsättandet av en särskild utredare på det här
området. Det finns ett utkast till ett direktiv. Men det har
ännu inte delats i kanslihuset. Processen pågår. Jag kan säga
preliminärt att det ingår i en sådan särskild utredning att
överväga vilken myndighet som i framtiden bör ha huvudansvaret
och om detta i så fall också skall omfatta ett kostnadsansvar,
vilket det i princip inte gör i dag.
Det är en balansgång mellan avvisningarnas effektivitet och
värdigheten i avvisningarna som är någonting mycket viktigt. Man
kan betona effektiviteten, men effektiviteten kanske går ut över
värdigheten och vice versa. Det är en fråga som förtjänar att
diskuteras och ses över.
Man bör över huvud taget överväga vilken myndighet som skall
ha kostnadsansvaret för bistånd och vårdkostnader för
utlänningar som skall avvisas efter det att beslut har vunnit
laga kraft. Förslagen skall så småningom läggas fram. Detta är
vad vi nu planerar.
Lena Häll Eriksson: Jag tänker kommentera den delen av
frågan som rör förberedelser för återvändande. Det program som
Invandrarverket har på sina förläggningar för s.k. organiserad
verksamhet har egentligen redan från början inriktningen att
förbereda de asylsökande för ett liv i Sverige eller någon
annanstans. Det är alltså en förberedelse för att beslutet kan
bli negativt och att man kan bli tvungen att återvända till sitt
hemland eller till det land man närmast kommit ifrån. Vi jobbar
intensivt med detta. Självfallet kan man alltid göra mer än det
som redan görs.
Man måste nog också ha klart för sig att även om en enskild
individ har fått ett avslag i första instans, så är individen
ändå mycket inriktad på att få ett bifall i andra instans.
Personen har sitt hopp kvar, vilket gör att det är mycket mycket
svårt att nå fram med förberedelser för ett återvändande.
Märtha Gårdestig: Jag vill fråga vilka instruktioner
Polisen har för sitt uppträdande vid en avvisning eller
utvisning. Min fråga gäller värdigheten. Jag tänker inte bara på
vad som har hänt i Alsike och med familjen i Katrineholm, där
skolbarn togs ut ur skolbussen, eller andra händelser som
medierna har speglat. Jag tänker även på andra händelser som jag
har fått personligt vittnesbörd om där vänner har nekats ta
farväl och t.ex. skicka med kläder. Skolbarn har inte fått ta
farväl av sin klass. Vi vet att även om det kan vara mycket
smärtsamt att ta farväl är det ändå en tröst att man har fått
säga farväl.
Många poliser visar medmänsklighet, men inte alla. En del
uppträder dess värre mycket brutalt helt i onödan. Finns det
någon etikkodex för hur polisen skall uppträda i sådana här
fall?
Ulf Karlsson: Det finns inga instruktioner i dessa frågor.
Självfallet kan olycksfall i arbetet förekomma. Men jag vill nog
påstå att i det övervägande antalet fall sker avvisningen med
iakttagande av värdighet och med hänsyn till de personer som är
föremål för verkställigheten. Det pågår ständigt en diskussion
om dessa frågor inom Polisen, och vi tar upp sådana här saker.
De fall där det inte har varit bra kan man bara beklaga, men jag
tror trots allt att de tillhör undantagen.
Märtha Gårdestig: I de fall där polisens uppträdande inte
har varit bra undrar jag om vederbörande har fått någon
reprimand e.d.
Ulf Karlsson: Ja, de flesta ärenden där det bedöms att det
har gått olämpligt till blir föremål för JO-anmälan och
utredning på den sidan.
Hans Rosenqvist: För tydlighets skull vill jag, när det
gäller de 100 miljoner som vi talade om, säga att hela beloppet
säkert inte kommer att bli förbrukat. Dessutom kommer ombyggnad
och drift av de nya förvarslokalerna under budgetårets slut att
belasta dessa pengar.
Ordföranden: Som har framgått av redogörelserna och
framför allt av svaren på frågorna är det här naturligtvis en
mycket grannlaga uppgift. Det är viktigt att det har kommit fram
att det naturligtvis handlar om effektivitet och
kostnadsmedvetande men att det i hög grad också handlar om
humanitet och medmänsklighet. Jag tar för givet att man hos
Rikspolisstyrelsen och kriminalvårdande myndigheter har dessa
aspekter under noggrann observation. Det är viktigt. Det handlar
om människor i nöd. Vi hörde också från departementet att det
kommer att göras en särskild utredning. Förvisso har vi fått en
hel del positiva besked här.
När vi i utskottet diskuterade förvarstagande av barn tyckte
vi att det var en mycket svår fråga. Vi ställde oss frågan om
vad som händer med alla dem som håller sig undan om man inte kan
avvisa eller utvisa en familj. Det har redan framkommit här att
det ofta är så att en del av familjen gömmer sig. Det finns hela
tiden en gråzon. Vi fick veta att det antal personer som gömmer
sig ökar hela tiden. Utskottet gav Socialstyrelsen i uppgift att
om möjligt försöka få fram hur många barn det rör sig om. Jag
vet att ett mycket gott arbete har ägt rum. Jag skulle vilja ge
ordet till Socialstyrelsens representant Pelle Björklund. Det
här är frågor som vi verkligen har haft ångest över.
Pelle Björklund: Fru ordförande, utskottets ledamöter,
mina damer och herrar! Jag arbetar på Socialstyrelsen. För
ungefär åtta månader sedan fick vi ett uppdrag av regeringen att
ta reda på hur det kommunala mottagandet av ensamma
flyktingungdomar och flyktingbarn går till i Sverige och vad det
finns för brister. I samband med det uppdraget skulle vi, på
socialförsäkringsutskottets initiativ, studera de gömda barnens
situation. Det är del två i uppdraget. Huvuduppdraget gäller
alltså situationen för de barn och ungdomar som har fått
uppehållstillstånd och som befinner sig ute i kommunerna. Jag
skall dock inte ägna så mycket tid åt detta utan övergår till
del två -- de gömda barnen.
Vi har uppfattat syftet med det uppdraget så, att man vill ha
reda på vad som går att få reda på när det gäller de gömda
barnen. Vi har inte ett uppdrag att komma med förslag på hur man
skall förändra och förbättra situationen, vilket vi har i det
första deluppdraget. Vi skall helt enkelt försöka öka kunskapen
om hur de gömda barnen har det.
I uppdraget ingick frågan hur många gömda barn det kan finnas
och frågan hur många av dem som har fått uppehållstillstånd
efter förnyad prövning. Huvudfrågan är således var de gömda
barnen finns och hur de har det. Vi har i dag fått ta del av en
del statistiska uppgifter här. Tillsammans med
Rikspolisstyrelsen och Invandrarverket har vi tagit fram dessa
uppgifter. Vi på Socialstyrelsen gör också utredningen
tillsammans med Invandrarverket.
Det är svårt att säga hur många barn det handlar om. Vi kan
konstatera att antalet efterlysta har ökat. Under de senaste
månaderna har ökningen varit dramatisk.
När det gäller antalet personer som har fått
uppehållstillstånd efter att ha varit gömda och efter en förnyad
ansökan är statistiken behäftad med ganska stora brister. Något
exakt antal vill man inte nämna från Invandrarverkets sida.
Däremot säger den statistik som finns att från år 1991 har 170
underåriga mellan 0 och 18 år fått permanent
uppehållstillstånd efter ny ansökan. Det var 10 personer år
1991, 50 år 1992, 82 år 1993 och 28 under januari och februari
år 1994. Men dessa siffror är verkligen tilltagna mellan tummen
och pekfingret.
Nästa fråga var hur dessa barn och familjer har det. Hur
skulle vi kunna ta reda på det? Vi tänkte att vi skulle försöka
nå kontakt med de här barnen och ungdomarna utan att träffa dem.
Vi vände oss till Barnombudsmannen och bad henne ordna en
hearing. Vi bjöd in människor som i sin profession eller i sitt
ideella arbete träffar och engagerar sig för gömda barn.
Företrädare för barnpsykiatrin var Erling Skoglund och Magnus
Kilbom. Vidare deltog Lilian Levin från BUP i Umeå, Eva Norström
från Svenska flyktingrådet, Anita Dorazio från FARR, syster
Karin från Alsike samt Ebba Neander och Ann Marie Persson från
Rädda barnen, för att nämna några.
Vi har ännu inte lämnat ifrån oss uppdraget, men det håller på
att sammanställas. Vi tycker att det ger en bra balans, och det
visar hur de här barnen ur olika aspekter har det. Om jag skulle
lyfta fram någonting av det här materialet får det stå för mig
och i viss mån för Socialstyrelsen. Vi kommer inte att göra det
i själva rapporten.
Det finns inte ett gömt flyktingbarn som har det likadant som
ett annat barn. Det är naturligtvis mycket stor skillnad på
barnens situation. Vissa lever under ganska bra förhållanden,
medan andra lever under mycket hårt psykiskt tryck och med
mycket begränsad rörelsefrihet. Det är naturligtvis mycket
viktigt. Barn i den här situationen går miste om att få vara
barn. De får inte leka. De får inte vara tillsammans med
adekvata vuxna. De får inte möjlighet att bearbeta sina svåra
upplevelser från tiden innan de lämnade sitt hemland, medan de
flydde och under tiden i det nya landet innan de fick ett
avvisningsbeslut.
Hela denna procedur gör att familjerna känner ständig skräck.
Rädslan är påtaglig. De upplever ganska genomgående att om man
väl har fattat ett beslut om att gå under jorden så är det ett
beslut utan återvändo. Föräldrarna har uppfattat situationen så
att det inte finns några andra alternativ. Vi har blivit
uppmärksammade på att vi måste lyssna till detta och försöka
förstå att familjerna inte fattar sitt beslut lättvindigt. De
upplevelser de har av alternativen gör att de tvingas fatta
dessa beslut. Man tar naturligtvis på sig ett stort ansvar för
sina barn, när man försätter dem i en sådan här svår situation.
Det viktigaste är att lyssna på argumenten och att se till
barnens situation. Jag har genomgående fått signaler att det är
i ytterst få fall som man beaktar barnens rätt till prövning.
Varje individ har rätt att få sin sak prövad.
Det finns naturligtvis barn och ungdomar som har egna skäl för
uppehållstillstånd och asyl. De skälen granskas i för liten
omfattning. Man ser barnen som helt och hållet tillhörande
föräldrarna. En del av barnen har spädbarnsdepressioner. Många
är apatiska. Lilian Levin har gjort en kartläggning av 52
flyktingbarn som visar olika typer av psykiska symtom.
Det är alltså viktigt att dessa barn får möjlighet att
bearbeta sin situation. Föräldrarna tappar i hög utsträckning
sin omsorgsförmåga, och barnen får ta på sig mycket av
föräldrarnas oro och ångest, även de vuxnas normala ansvar för
att se till att familjen fungerar. Det finns likheter mellan
barn till missbrukare och barn i utsatta situationer, fast
problemen är mer fokuserade i det senare fallet. Allting syns
mycket tydligare.
Det finns naturligtvis också en del oro när det gäller
tillgången till sjukvård och socialtjänst för dessa barn och
familjer. Det finns regler, men det finns en väldig osäkerhet om
vilka regler som gäller. Inom sjukvården och socialtjänsten är
man osäker, och det är naturligtvis även familjerna och barnen.
På grund av den rädsla som finns vänder de sig inte till
sjukvården och socialtjänsten om de inte är absolut tvungna.
En hel del av dessa omsorger får flyktingarna naturligtvis
ändå, eftersom det finns människor som på olika sätt hjälper
till ideellt, men det skulle behöva bli tydligare vilka regler
som gäller. Det tror jag är viktigt. Även personalen far illa i
dessa lägen. Man vet inte vad man får göra. Man vet inte ens om
det är brottsligt att gömma flyktingar. Man vet inte om man har
anmälningsplikt, uppgiftsskyldighet eller liknande.
Många säger att det är överläkarna på sjukhusen som bestämmer.
Om de har ett stort engagemang och etiken säger dem att de
naturligtvis måste hjälpa till även om de inte får någon
kostnadsersättning så gör de det. Andra gör det inte. Det finns
exempel på att man har ringt till polisen och gjort en anmälan
utan att ens säga det till de berörda som har varit på
sjukhuset.
Det ligger naturligtvis i sakens natur att det inte är lätt
att hantera detta problem. Det är en verklighet som vi lever i
och som vi på något sätt måste acceptera. Det är bra att vi
underlättar för dem som utsätts. Man skall ha en lagstiftning
som är så bra som möjligt. Den skall naturligtvis stå för våra
ideal och värderingar, men vi kan inte trolla bort situationen.
Tack!
Birgitta Dahl: Det var en värdefull och skakande
beskrivning. Vi är inte så förvånade. Det fanns ju skäl till att
utskottet bad om detta kartläggande. Jag skall inte sitta här
och gräva i det förgångna, men jag vill säga att det fanns de
som förutsåg detta.
Jag skulle vilja ställa tre frågor. Den första är kanske
retorisk, men den behöver ändå besvaras: Skulle samhället, om
det vore normala förhållanden i stället för denna onormala
situation, ingripa när det gäller flertalet av dessa barn med de
insatser som t.ex. socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan
göra?
Min andra fråga vill jag ställa till framför allt
Utlänningsnämnden och Invandrarverket: Tar ni hänsyn enskilt
till barnens situation vid bedömningen? Bedöms den lika noggrant
individuellt som föräldrarnas?
Till sist vill jag fråga Christer Hallerby om det beslut som
skall fattas nästa torsdag, eller torsdagen därpå, också
inbegriper den här gruppen personer.
Maud Björnemalm: Detta är som sagt en svår fråga. Det är
svårt för oss politiker att ta i frågan om gömda flyktingar. Man
kan ha stor respekt för det engagemang som många enskilda
människor visar, men man kan ändå inte som lagstiftare acceptera
att människor tar lagen i egna händer.
Nu finns problemet. Flyktingar göms. Vi känner till problemet,
och vi måste också kunna diskutera hur vi skall komma till rätta
med det.
Jag skulle vilja fråga frivilligorganisationerna, kanske i
första hand Svenska flyktingrådet och Sveriges kristna råd, hur
vi skall kunna komma tillsammans och diskutera dessa svåra
frågor och den verklighet som nu är. Hur skall vi komma till
rätta med detta problem?
Christer Hallerby: Det är klart att detta är ett mycket
stort problem som har blivit större. Jag tror framför allt att
orsaken till att det har blivit större är att det har kommit så
många asylsökande de senaste åren. Det finns ett samband mellan
den stora gruppen asylsökande och den stora grupp som håller sig
undan.
Myndigheterna gör bedömningar. En del bedöms ha skäl för att
stanna i Sverige, och andra bedöms ha skäl som innebär att de
blir avvisade. Man skall ha klart för sig att det från de
enskilda familjernas utgångspunkt alltid finns goda skäl att ta
sig till Sverige. Annars skulle de inte fatta ett beslut att fly
och försöka få asyl i Sverige.
För dessa människor är alltid alternativet att stanna i
Sverige bättre än att återvända. Den situationen kommer vi
aldrig ifrån. Den kommer vi att få leva med. Det kommer alltid
att finnas vissa personer som gömmer sig och försöker stanna i
Sverige illegalt, under jorden.
Vad kan man göra för att minska problemet? Det handlar i hög
grad om att fler av dem som gömmer flyktingarna i Sverige måste
uppfatta besluten som legitima och rimliga. Det är kanske
oöverstigligt att lyckas med det till hundra procent. Möjligen
kan vi nå en bit på vägen.
Jag vet att man på både departementet och myndigheterna jobbar
mycket när det gäller kvaliteten i besluten. Man jobbar med att
få fram ett bättre beslutsunderlag, en bättre beslutsmotivering.
Då kan man lättare förklara både för svenska vänner och för
flyktingarna själva varför de har fått ett avslag. Jag tror att
det är oerhört viktigt att kvaliteten förbättras i
beslutsmotiveringarna hos myndigheterna.
När detta är sagt skall jag gå över till Birgitta Dahls fråga.
Det beslut som nu bereds i kanslihuset tar inte särskilt sikte
på gömda flyktingar. Det tar sikte på barnfamiljer. Det innebär
att en del av dem som är gömda kan komma att omfattas av
beslutet. Mer än så vill jag inte säga nu. Ärendet är i ett så
tidigt beredningsstadium att jag inte vill ge vare sig några
falska förhoppningar eller några besked som kan tolkas i andra
riktningar.
Per-Erik Nilsson: Om jag förstod Birgitta Dahl rätt vill
hon veta om vi i vårt beslutsfattande betraktar barnen som
enskilda asylsökande och beaktar de skäl som de kan anföra för
att få stanna i Sverige självständigt och utan sammanhang med
familjen i övrigt.
Detta är naturligtvis en åldersfråga. Ju yngre barnet är,
desto mer bundet till föräldrarna är det. Över huvud taget har
vi kanske inte varit så duktiga på att ta hänsyn till barnens
situation, i varje fall inte de mindre barnens. När barnen är 15
år och däröver ställer sig saken i ett något annorlunda läge.
Vi beaktar naturligtvis barnens skäl i den mån det framkommer
någonting som tyder på att de har någonting annat att anföra än
vad föräldrarna och familjen som helhet har. I de sammanhangen
gör vi naturligtvis en noggrann analys och utredning av de
speciella skälen.
Jag säger att vi inte har varit särskilt duktiga. Det innebär
inte att vi inte har varit medvetna om detta. Nu när vi har en
period av minskad inströmning ägnar vi ett betydligt mera
ingående intresse för en större andel av dessa gömda barn. Jag
vågar påstå att vi har blivit mer medvetna om detta problem. Vi
gör vad vi kan för att försöka förbättra ett system som kanske
inte har varit riktigt bra tidigare.
Birgitta Dahl: Finns det, om det i något eller några fall
skulle visa sig att barnens situation inte tidigare har varit
föremål för bedömning, skäl att göra en ny prövning av ärendet?
Per-Erik Nilsson: Dessa situationer dyker ofta upp i
samband med nya ansökningar i anslutning till ett överklagande.
Då kan och skall vi självfallet göra en kompletterande bedömning
och analys av om det finns skäl att ompröva vårt tidigare
beslut.
Pelle Björklund: Jag uppfattade att Birgitta Dahl frågade
om socialtjänsten skulle agera i normala fall.
Socialtjänsten skulle nog agera i de allra flesta av de fall
som vi har fått beskrivna för oss.
Lilian Levin i Umeå har gjort en kartläggning av de familjer
och barn som har varit gömda där under de tre senaste åren. Det
handlar om 52 barn. I stort sett alla barn uppvisade ganska
allvarliga symtom.
Vi har pratat om att 71 § socialtjänstlagen egentligen
gäller. Det är den anmälningsplikten som borde gälla. Det är
klart att detta är en svår situation, men svaret på frågan är
ja.
Helene Müller: Frågan är litet utmanande. Är det som dessa
privatpersoner, kyrkor och samfund ägnar sig åt lagtrots? Jag
skulle vilja säga att kyrkor och samfund som institutioner
aldrig kan gå ut och ge rekommendationen att gömma flyktingar.
Det är ett beslut som den enskilde medlemmen i en församling
fattar.
En del av vinsterna med den förra stora översynen av
utlänningslagen var ju att handläggarna skulle ha möjlighet att
träffa de asylsökande, att det skulle bli ansikten bakom dessa
mängder av papper och dossiéer. Tyvärr har det inte blivit så.
Det kan man beklaga. Det är fortfarande en mycket liten del av
handläggarna som får och har möjlighet att verkligen träffa de
asylsökande. Däremot kan man säga att det är den omvända
situationen för många vanliga svenskar. Flyktingarna får ett
ansikte och blir inte bara en del av vår invandringspolitik.
Jag tror att en mycket viktig uppgift som Sveriges kristna råd
har är att försöka finna ett forum där både officiella
företrädare för samfunden och människor som är mycket personligt
engagerade i arbetet med de asylsökande kan mötas. Det skall
också finnas möjlighet till att föra en dialog med dem som har
att verkställa de beslut som många gånger är fattade i
Utlänningsnämnden.
Lika väl som det var behjärtansvärt och riktigt att flyktingar
och asylsökande fick ett ansikte tror vi att det är viktigt för
de engagerade personerna att också se att polisen har att
verkställa en uppgift som ligger i deras myndighetsutövning och
att detta rör människor. Precis som Ulf Karlsson sade tidigare
mår många poliser faktiskt ganska dåligt.
När man börjar arbeta med dessa frågor är det mycket viktigt
att alla goda krafter verkligen försöker hitta en lösning på det
här problemet. Det finns faktiskt ganska många människor i
Sverige som hjälper till att gömma flyktingar, och det är långt
fler som är gömda än vad Hans Rosenqvists siffror visade på. Det
är nog tyvärr den bittra sanningen.
Det går inte en vecka utan att det kommer flera samtal till
mig på Sveriges kristna råd från människor som frågar: Hur skall
jag göra? Jag har kommit till en gräns där jag inte längre
orkar. Jag kan inte längre handskas med situationen som
privatperson.
Flertalet av dem som hör av sig till mig har inte någon
kontakt med de organisationer som har bildats som stöd för
privatpersoner. Det här är en utbredd folkrörelse. Det är
viktigt att man tar vara på vad som händer i de breda
folklagren, och det är viktigt att det kanaliseras på ett
riktigt sätt. Jag tror inte att man gör detta genom att komma
med förbud. En dialog måste till. Det måste dras konklusioner på
både lagstiftnings- och praxissidan.
Tack!
Johan Fischerström: Birgitta Dahl frågade om det tas för
litet hänsyn till barnen i utredningarna. Jag kan inte riktigt
svara på frågan, men jag kan ge en bakgrund som kan förklara
varför det kanske sker i för liten utsträckning.
När de människor som kommer till Sverige söker
uppehållstillstånd anger de ett skäl för detta. De påstår att
någon av familjemedlemmarna är förföljd -- politiskt, etniskt
eller på något annat sätt. Så är det som regel. Vid detta
tillfälle åberopas ytterst sällan, vågar jag påstå, humanitära
skäl för att få stanna i landet. De rena förföljelseskälen,
asylskälen, är vanligast. Det kanske är naturligt.
När processen sedan går vidare börjar människor må dåligt. Då
är det svårare för myndigheterna att fånga upp dem. Då har
kanske ärendet lämnat Invandrarverket och kommit till
Utlänningsnämnden. I den situationen är det inte lika lätt för
myndigheterna att initiera frågan om hur barnen mår.
Det bör i stor utsträckning ankomma på de asylsökande, kanske
framför allt genom deras ombud, att föra fram att de mår dåligt
till myndigheterna. Då får myndigheterna kännedom om det. De får
sällan kännedom om detta i den ordinarie processen. Det kan
komma fram långt senare i en ny ansökan.
Låt mig säga att vi faktiskt har fattat sådana här beslut. Det
kommer att framgå av den praxissamling som vi nu ger ut och som
kommer att finnas på bokhandelsdiskarna inom en snar framtid.
Barn har hållits gömda. Preskription har inträtt, och man har
kunnat göra en ny ansökan och pröva saken på nytt. Då har det
kommit fram i ljuset att barnens situation har varit så dålig
att det har blivit ett beslut om bifall.
Per-Erik Nilsson: Jag vill bara komplettera med ett
riktigt fall för att visa hur svår frågan om barnen faktiskt är.
Vi hade genom Rädda barnen uppmärksammats på några pojkar från
Kosovo som hade hållits gömda. Rädda barnen hade kommit i
kontakt med dem, och med hjälp av Rädda barnens psykologer kom
det fram att dessa pojkar under sin vistelse i Kosovo hade
blivit utsatta för mycket grova sexuella övergrepp.
De hade inte talat om detta med vare sig sina föräldrar, sina
syskon eller varandra. Det kom fram först i detta mycket sena
skede. Det var en aspekt på det hela som inte hade kommit fram
tidigare. Det krävdes alltså erfarna och sakkunniga psykologer
för att få fram dessa uppgifter. Detta visar som sagt på
svårigheterna.
Birgitta Dahl: Denna fråga måste vi särskilt ta hand om.
Hela familjen är ofta i så dåligt skick att föräldrarna kanske
inte orkar initiera den process som måste till för att den här
situationen skall kunna redas ut. Vi behöver i samverkan,
återigen, hitta former för att klara av detta.
Eva Norström: Jag uppfattade att Maud Björnemalm ställde
en fråga till mig. Den handlade om vad man kan göra åt
situationen att barn gömmer sig.
Svenska flyktingrådet kommer i kontakt med detta problem
främst genom den rådgivning som vi ger de ombud som företräder
flyktingarna. Vi har stor erfarenhet, och vad gäller barnens
situation håller jag med om det som Socialstyrelsen redan har
sagt.
Så till frågan om vad som kan göras. Det första man skall göra
är att erkänna problemet, precis som vi har gjort här i dag.
Sedan finns det ett antal faktorer att ta hänsyn till. Om vi i
andra sammanhang hävdar att flyktingar är självständiga och kan
ta ansvar för sina liv måste vi utgå från att de kan göra det
även när de väljer att gå under jorden. Deras val är ett svar på
något. Frågan är: på vad? Visst kan det vara så, som
statssekreteraren sade, att det blir fler som gömmer sig när det
kommer fler flyktingar. Men det finns ytterligare orsaker. Det
behövs bättre utredningar. Kunskapen finns om att barn sällan
berättar om sina upplevelser och att deras föräldrar inte alltid
vet vad barnen har varit med om. Då kanske Invandrarverket kunde
ta det med i beräkningen redan från början.
Flera aktörer är inblandade: regeringen, myndigheter,
frivilligorganisationer och flyktingar. Var och en av dessa
aktörer behöver fundera över på vilket sätt de själva bidrar
till att skapa den här situationen. Jag får väl som representant
för frivilligorganisationerna fundera på vad vi kan göra. Vi kan
ge ett bättre medlemsstöd, t.ex. kurser för våra medlemmar om
lagstiftningen. Kanske bör vi diskutera rollen som hjälpare, om
det går att hjälpa på andra sätt. Man kanske kan fortsätta att
hjälpa människorna när de har återvänt.
Det behövs tätare samråd mellan de olika aktörerna. Det har i
dag talats en del om respekt för frivilligorganisationernas
kunskaper, men jag tycker inte att det har speglats i våra
möjligheter att bidra med information vid den här hearingen.
Flyktingarna själva har ingen representant här i dag, men man
kan förutsätta att det inte är något lätt val att gå under
jorden. Det är som att välja mellan kolera och pest. Jag vet
inte själv vad jag skulle välja. Det handlar om personliga
bedömningar av framtidsutsikterna. Det låter ibland som om det
är ett lättvindigt val, men det är det inte.
Till sist kan jag säga att jag är enig med Maud Björnemalm om
att det är bra att människor följer lagarna. Detta måste också
gälla beslutsfattarna. När fattade beslut inte stämmer överens
med människors rättsuppfattning får man dock räkna med
protester. Jag skulle inte vilja ha ett samhälle där människor
lyder vilka beslut som helst.
Ordföranden: Jag tycker för rättvisans skull att också
Rädda barnen skall få säga några ord. Sedan finns det fem
personer som vill ställa frågor. Ni får en minut per man, och ni
som svarar får också en minut på er.
Anders Sundqvist: Jag anser att lösningen på problemet
finns i början av processen. En bättre utredning och ett bättre
utredningsunderlag medger en kortare beslutstid. Ett bättre
motiverat beslut ger därtill förutsättningar för att förstå att
myndigheter har fattat korrekta beslut. Det ger oss som arbetar
med flyktingar möjlighet att förklara att ett beslut är korrekt.
Det ger oss också möjlighet att klart se om ett beslut inte är
korrekt.
När det gäller de gömda barnen finns det enligt mitt
förmenande bara en sak att göra och det är att beakta de
eventuella humanitära skäl som åberopas och att verkligen pröva
de skälen. Skälen skall prövas med hjälp av expertis, som kan
bedöma de läkarintyg som läggs till grund för exempelvis nya
ansökningar.
Ordföranden: Tack så mycket! Ni får nu ställa s.k.
torgmötesfrågor. Jag ber också om torgmötessvar.
Berith Eriksson: Jag vill ställa en fråga till Pelle
Björklund. Även om Socialstyrelsen inte fått uppdraget att
föreslå åtgärder vill jag spinna vidare på det som Rädda barnens
representant sade. Vad anser ni i Socialstyrelsen om tanken att
man i samarbete med er erbjuder gömda barn en ny prövning?
Invandrarverkets handledare skulle då få en förstärkning av
exempelvis barnläkare som är utsedda av Socialstyrelsen.
Sigge Godin: Jag har en liknande fråga som Berith Eriksson
till följd av det som redovisades.
Avser inte Socialstyrelsen att föreslå något, i stället för
att bara göra en kartläggning? Om sjukvårdspersonalen inte vet
hur den skall hantera problemet med människor i akut kris måste
den ju få besked av någon om hur det skall gå till, så att det
sker på ett korrekt sätt. Det kan ju inte vara
sjukvårdspersonalens uppgift att gå via polisen. Ni i
Socialstyrelsen får väl tala om vad ni tycker att
sjukvårdspersonalen skall göra.
Min fråga är då: Avser Socialstyrelsen att ge en sådan
vägledning, så att sjukvårdspersonalen kan hantera problem av
detta slag? Problemen lär inte vara lösta på nolltid. Vi får nog
dras med dem en tid framåt.
Gustaf von Essen: Med ledning av Socialstyrelsens
redovisning konstaterar jag med viss förfäran hur dessa barn har
det. Jag konstaterar också, med ännu större emfas än vad jag
normalt brukar göra, vilket enormt ansvar de människor tar på
sig som gömmer flyktingar. Det är ett enormt ansvar!
Jag ser också en glidning här, nämligen att man från
frivilligorganisationernas håll vill skjuta över ansvaret på
politiker och myndigheter. Man vill försöka få till stånd en
situation där vårt samvete är till synes svart eller mörkt. Vi
måste ha en dialog om detta för att finna en gemensam nämnare;
det är egentligen ett väldigt stort ansvar. Jag vägrar att som
politiker ta på mig något ansvar för att andra gömmer
flyktingar, när svenska myndigheter i laga ordning fattat
beslut.
Rune Backlund: Jag har en fråga till Per-Erik Nilsson på
Invandrarverket. Förekommer det i dag, i samband med att en ny
ansökan behandlas, yttranden från Socialtjänsten i ärenden som
rör barn? Finns det yttranden med redovisning om eller med
synpunkter på förhållandena kring barnen? Vad anser ni om sådana
yttranden i samband med en ansökan och hur behandlar ni dem?
Märtha Gårdestig: Jag instämmer i det som Anders
Sundqvist, från Rädda Barnen, sade.
Min fråga är om inte en stor orsak till att så många göms i
landet är den att beslutsmotiveringarna helt enkelt är för
dåliga. De asylsökande och juristerna blir osäkra, och
engagerade svenskar blir mycket besvikna på myndigheternas
beslut, beslut som de upplever som orättvisa och obegripliga med
den kunskap som de själva har om de asylsökandes situation. De
mister sin tilltro till Sverige som rättsstat.
Min fråga, som samtidigt är en uppmaning, är: Kan
Invandrarverket och Utlänningsnämnden jobba för att
beslutsmotiveringarna blir utförliga och förståeliga? Jag har
själv sett exempel på hur man helt missat det som var den
asylsökandes tunga skäl. Dessa skäl var förbigångna med tystnad.
Ordföranden: Det var många frågor. Vem åtar sig att inom
loppet av ungefär fem minuter svara på dem?
Christer Hallerby: Jag skall ta en mycket liten del av de
fem minuterna i anspråk. Vi måste erkänna att detta är ett
problem. Det håller jag med Eva Norström om. Problem söker
lösningar, och problem skall vi försöka lösa. Men jag tror nu
inte att vi kan lösa alla problem till 100 %. Så länge vi har
det förfarandet att en del människor får bifall till sina
ansökningar och en del får avslag, kommer vi att ha detta
problem delvis även i framtiden.
Som jag sade i mitt förra inlägg tror jag mycket på det som
också Anders Sundqvist strukit under, nämligen bättre och
klarare beslutsmotiveringar. Jag vet att en utveckling är på
gång och att mycket har skett. När jag började för ett år sedan
tyckte jag att beslutsmotiveringarna var dåliga. Men när man
visade mig hur de såg ut för två tre år sedan -- då var
regeringen den högsta instansen, vilket Utlänningsnämnden är nu
-- fann jag vid en jämförelse att det skett en enorm utveckling.
Besluten är nu mycket bättre motiverade. Men mer kan göras, och
det är den vägen man bör gå.
Däremot vill jag något varna för lösningar som handlar om att
utfärda ett slags allmän amnesti eller en ny prövning generellt
sett. Det skulle inte innebära en lösning på problemet utan
snarare ett permanentande av det. Då etablerar vi en väg att
hitta en omväg för att man skall kunna överklaga beslut vid
sidan av systemet. Och nya grupper uppmuntras att förfara på
samma sätt i framtiden. Vi bör därför vara aktsamma att gå på
den vägen.
Jag vill också understryka det som Gustaf von Essen tog upp,
nämligen att det ansvar som många människor i vårt land tar på
sig är stort. Jag kommer aldrig att föreslå att ett gömmande
skall kriminaliseras. Det kommer, såvitt jag förstår, inte denna
regering heller att göra. Det handlar här om ett djupt
engagemang hos de människor som ställer upp, och det är ett
uttryck för en mycket fin medmänsklig insats. Sådana insatser
bör inte kriminaliseras. Men man skall förklara, och jag hoppas
att man i kyrko- och frivilligorganisationerna mycket
uppriktigt diskuterar det ansvar som de tar på sig som gör
detta.
Det är faktiskt så, att många av dem som gömmer sig kanske
inte hade humanitära skäl när de gömde sig. Men under den tid
som de är gömda utvecklar de kanske en så pass dålig hälsa -- de
får kanske även psykologiska problem -- att de får skäl av
humanitär art för att stanna och därmed kanske får göra det. Jag
undrar om den insatsen är riktig i alla lägen. De som gör detta
måste väldigt noga tänka efter inför de steg de avser att ta.
David Axelsson-Fisk: Möjligen är det så att barn göms, men
vuxna gömmer sig. Det är ett ansvar som först och främst tas av
den som fattar beslutet. Det skapar en olycklig låsning om
lagstiftare och verkställande myndigheter lägger ansvaret på de
frivilliga organisationerna. Vi behöver hjälp med att luckra upp
ert mycket kraftiga principiella avståndstagande från gömmande,
så att de som gömmer sig kan använda exempelvis
frivilligorganisationerna som en länk till svenska myndigheter.
På så sätt vet myndigheterna var flyktingarna finns. Det är en
av fördelarna med kyrkans s.k. kyrkoasyl. Flyktingarna gömmer
sig faktiskt inte i kyrkan. Alla människor vet att de finns där,
och där har flyktingarna en fristad. Vi behöver alltså hitta
någon form av lösning som skapar möjlighet till fortsatt dialog.
Per-Erik Nilsson: Jag avsätter 15 sekunder åt Rune
Backlunds fråga. Enligt min erfarenhet förekommer inte några
officiella framställningar från de sociala myndigheterna.
Däremot förekommer det vädjanden från enskilda ledamöter i olika
inrättningar. Det enda engagemang i den delen som jag stött på
från de sociala myndigheternas sida är när det varit fråga om
barn som omhändertagits med stöd i lagen. Vi har exemplet med
gossen som hittades i varuhuset i Norrköping. I en sådan
situation träder det sociala maskineriet in. Men det sker inte
spontant i andra ärenden.
Ordföranden: Jag kan inte på något sätt sammanfatta dagens
eftermiddagsdiskussion heller. Det är dock helt givet att denna
dag gett oss i socialförsäkringsutskottet väldigt mycket. Vi har
fått mycket att ta med oss och tänka vidare på vid våra
fortsatta ställningstaganden. Vi bär nog alla med oss något hem
som vi kan spinna vidare på.
David Axelsson-Fisk sade att vi behöver en fortsatt dialog.
Det är säkerligen mycket viktigt att vi öppet diskuterar dessa
frågor. Det var därför vi i socialförsäkringsutskottet ansåg att
det var viktigt med en öppen utskottsutfrågning. Vi i utskottet
har ju möjlighet att kalla er till utskottet vid behov, och den
möjligheten kommer vi att använda oss av. Ni skall också veta
att vi alltid kommer att lyssna. Det är viktigt att lagstiftarna
och de som handlägger lagarna, samt även de som på ett eller
annat sätt är beroende av lagarna eller involverade i
bedömningen av lagstiftningen, har denna dialog. På så sätt blir
vi kanske mer samstämmiga i fortsättningen.
Jag tackar er alla hjärtligt för allt det som ni gett oss
denna dag. Framför allt tackar jag er som har svarat på alla
våra frågor. Men jag tackar också utskottets ledamöter för alla
de kloka frågor som ni ställt. Jag vill även rikta ett varmt
tack till våra stenografer och till pressen som vidarebefordrar
det som sagts här i dag.
Tack skall ni ha! Utfrågningen är avslutad.

Deltagare i socialförsäkringsutskottets utfrågning den 29
mars 1994
Underbilaga 1
Kriminalvårdsstyrelsen
Per-Erik Lundh, Kriminalvårdsstyrelsen
Olle Ivarsson, Kriminalvårdens transporttjänst
Kjell Kylander, Kriminalvårdens transporttjänst
Kulturdepartementet
Christer Hallerby
Ola Henriksson
Rikspolisstyrelsen
Ulf Karlsson
Hans Rosenqvist
Bruno Färeby
Rädda Barnen
Lisa Hellström
Anders Sundqvist
Socialstyrelsen
Pelle Björklund
Ylva Sörman
Statens Invandrarverk
Per-Erik Nilsson
Lena Häll Eriksson
Olof Carlstedt
Svenska flyktingrådet
Eva Norström
Svenska Röda korset
Peter Nobel
Lars Carlsson
Sveriges Advokatsamfund
Per Stadig
Sveriges kristna råd
Helene Müller
David Axelsson-Fisk
UNCHR
Lennart Kotsalainen
Eva Singer
Utlänningsnämnden
Johan Fischerström
Håkan Sandesjö

Deltagande utskottsledamöter i socialförsäkringsutskottets
utfrågning den 29 mars 1994
Underbilaga 2
Gullan Lindblad (m)
Birgitta Dahl (s)
Margit Gennser (m)
Sigge Godin (fp)
Lena Öhrsvik (s)
Karin Israelsson (c)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Margareta Israelsson (s)
Pontus Wiklund (kds)
Arne Jansson (nyd)
Maud Björnemalm (s)
Gustaf von Essen (m)
Widar Andersson (s)
Rune Backlund (c)
Ulf Kristersson (m)
Märtha Gårdestig (kds)
Berith Eriksson (v)
Lars Moquist (nyd)
Ingrid Skeppstedt (c)

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen m.m. 2
Proposition 1993/94:100 2
Skrivelse 1993/94:127 2
Motionerna 3
Motioner väckta under den allmänna motionstiden
1993/94 3
Motion väckt med anledning av skrivelse 1993/94:127 10
Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:94
Mottagande av asylsökande m.m. 10
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991/92 och
överlämnad från utrikesutskottet 11
Utskottet 11
Inledning 11
Invandrar- och flyktingkommittén 13
Internationellt samarbete i migrationsfrågor 14
Flyktingdefinitioner 14
Skrivelsen 15
Motioner 16
Utskottet 18
Medelsanvisning 18
Rätten till asyl m.m. 19
Gällande ordning 19
Skrivelsen 21
Praxisutredningen 21
Asylrätt vid våldtäkt 23
Krigsvägrare 25
Kosovo 25
Etiopien 26
Ryska judar 26
Zigenare 26
Vistelsetidens längd 28
Gömda flyktingar och flyktingbarnens situation 29
Uppföljning 31
Inriktning av den framtida flykting- och
invandringspolitiken 31
Motioner 31
Utskottets bedömning 32
Beslutsordningen i asylärenden 33
Nuvarande ordning 33
Regeringens roll i praxisbildningen 34
Utlänningsnämndens verksamhet 34
Asylnämnder 35
Praxissammanställning 35
Vissa handläggningsfrågor i asylärenden 36
Muntlig handläggning 36
Handläggningstider 37
Rättshjälp m.m. 38
Övriga handläggningsfrågor 40
Medelsanvisning till Utlänningsnämnden 41
Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut 42
Nuvarande ordning 42
Motioner 43
Utskottet 44
Mottagningssystemet för asylsökande 45
Allmänt 45
Statens invandrarverk 46
Medelsanvisning 47
Förläggningsverksamheten 48
Medelsanvisning 48
Överföring av flyktingar m.m. 49
Gällande ordning 49
Propositionen 50
Motioner 50
Utskottet 51
Anhöriginvandring 52
Allmänt om anhöriginvandring 52
Uppskjuten invandringsprövning 53
Den första tillståndsprövningen vid ny anknytning 54
Motioner m.m. 54
Utskottet 56
Ersättning till kommunerna 57
Nuvarande ersättningssystem 57
Propositionen 59
Ändrade ersättningsregler och konjunkturtillägg 59
Medelsanvisningen 61
Motioner 62
Utskottet 63
Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. 63
Åtgärder för invandrare 64
Stiftelsen Invandrartidningen 64
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. 65
Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism 66
Hemställan 68
Reservationer
1. Inriktning av den framtida flykting- och
invandringspolitiken (nyd) 72
2. Medelsanvisning till Utlänningsnämnden (nyd) 73
3. Verkställighet av avvisningsbeslut (nyd) 73
4. Medelsanvisning till Invandrarverket (nyd) 74
5. Medelsanvisning till förläggningsverksamhet (nyd) 74
6. Allmänt om anhöriginvandring (nyd) 75
7. Medelsanvisning till kommunersättningen (s) 75
8. Medelsanvisning till kommunersättningen (nyd) 76
9. Medelsanvisning till hemutrustningslån m.m. (nyd) 77
Särskilda yttranden
1. Kosovo (kds) 78
2. Vistelsetidens längd (fp) 79
3. Gömda flyktingar och flyktingbarnens situation (kds) 79
Meningsyttring av suppleant (v) 80
Bilaga Utskrift från utskottsutfrågning84