I betänkandet behandlar utskottet proposition 1993/94:218
Psykiskt stördas villkor, 24 motionsyrkanden som väckts med
anledning av propositionen och 17 motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden 1994.
Utskottet tillstyrker i huvudsak regeringens förslag om
ändring i socialtjänstlagen och om ändring i lagen om
kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård samt
regeringens förslag att till Bidrag till psykiatriområdet för
budgetåret 1994/95 anvisa ett reservationsanslag på 200 miljoner
kronor. Utskottet förordar dock vissa ändringar när det gäller
fördelningen av medlen.
Förslaget om ändring i socialtjänstlagen innebär att 21 a §
förtydligas genom att det föreskrivs att kommunens uppgifter
avser människor med såväl fysiska som psykiska funktionshinder.
Den föreslagna ändringen i lagen om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård innebär att
kommunerna får ett lagreglerat obligatoriskt betalningsansvar
för vissa långvarigt psykiskt störda. Betalningsansvaret skall
gälla för patienter som vårdats sammanhängande mer än tre
månader i sluten psykiatrisk vård och som av läkare med
specialistkompetens i psykiatri bedömts vara medicinskt
färdigbehandlade. Utskottet tillstyrker förslaget men föreslår
med anledning av tre motioner (v), (s) och (fp) att riksdagen
ger regeringen till känna att betalningsansvaret utvidgas till
att gälla dem som vårdats inom psykiatrin vid återkommande
tillfällen, sammanlagt sex månader eller mer under de senaste
tre åren.
Utskottet förordar med anledning av en motion (s) att
regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att överväga frågorna
om ansvarsfördelningen mellan kommunen och landstinget såvitt
gäller den psykiatriska hälso- och sjukvården vid de särskilda
boendeformerna, psykiatrisk hemsjukvård och rehabilitering.
I samband med att Socialstyrelsen ges i uppdrag att genomföra
en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den
psykiatriska vården bör enligt utskottet styrelsen, med
anledning av motioner (v) och (s), även överväga frågan om att
säkerställa tillgången på behandlingsformer av god kvalitet
t.ex. psykoterapi.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande med anledning av
motioner (v), (s) och (fp) att den interdepartementala
arbetsgrupp som arbetar på en rapport för att hejda ökningen av
och på längre sikt minska antalet förtidspensionärer även skall
ta upp rehabiliteringsaspekterna och överväga att göra om
sjukbidraget till en form av rehabiliteringsbidrag.
Utskottet anser att kommuner och landsting, på högst 10 orter,
bör genomföra försöksverksamheter med samverkan mellan den
psykiatriska vården och socialtjänsten beträffande vården av de
svårt psykiskt störda missbrukarna.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande med anledning av en
motion (s) att Statens beredning för utvärdering av medicinsk
metodik (SBU) bör utvärdera behandlingsmetoderna inom psykiatrin
utifrån ett social-psykiatriskt perspektiv.
Övriga motioner avstyrks.
Till betänkandet har fogats en meningsyttring (v).
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen (Socialdepartementet) att
riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620),
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård samt
3. till Bidrag till psykiatriområdet för budgetåret
1994/95 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
på 200 miljoner kronor för de ändamål som redovisas i
propositionen (avsnitt 5, 7, 9, 11 och 14).
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:So60 av Birgit Henriksson och Maud Ekendahl (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om precisering av föreslagen
försöksverksamhet i syfte att förbättra villkoren för de
psykiskt störda.
1993/94:So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär ett förtydligande av 21
a § socialtjänstlagen enligt vad i motionen anförts om ett
förtydligande av personkretsen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förtydligande av behandlingsansvaret enligt vad i motionen
anförts om att den enskilde inte skall drabbas på grund av
ekonomiska överväganden,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av den kommande
skatteväxlingen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
förtydligande av RFV:s och försäkringskassornas ekonomiska
ansvar för psykiskt stördas rehabilitering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett särskilt
rehabiliteringsbidrag till psykiskt störda som inte omfattas av
ersättningar från socialförsäkringssystemet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förstärka resurserna till Nämnden för
vårdartjänst så att psykiskt störda kan delta i s.k.
anpassningskurser,
7. att riksdagen hos regeringen begär att Nämnden för
vårdartjänst får i uppdrag att utreda de brister som finns när
det gäller psykiskt stördas möjlighet till folkbildning och
komma med förslag till ett åtgärdsprogram,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ersättningar från det allmänna
försäkringssystemet till psykoterapi m.m.,
9. att riksdagen beslutar att psykiskt störda skall omfattas
av LSS-regeln om en sysselsättningsgaranti,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om benämningen personligt ombud för
kontaktpersoner till psykiskt störda,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättandet
av ett nationellt institut mot tortyr och organiserat våld i
enlighet med vad som i motionen anförts.
1993/94:So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges
i uppdrag att i samband med uppföljningen av LSS beräkna
kostnaderna för att ge psykiskt störda rätt till daglig
sysselsättning,
2. att riksdagen beslutar att sjukbidraget för psykiskt störda
slopas och ersätts med ett rehabiliteringsbidrag,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder
mot onödiga sjukbidrag och förtidspensioner i enlighet med vad
som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar att 100 miljoner kronor per år av
bidraget till utveckling av arbetsformerna inom psykiatri och
socialtjänst reserveras för rehabiliteringsinsatser, bl.a. i
form av pilot- och försöksverksamheter,
5. att riksdagen beslutar om en omfördelning inom ramen för de
i propositionen föreslagna stimulansmedlen så att 3, 6 och 9
miljoner kronor tillförs SBU under åren 1994/95 resp. 1995/96
och 1997 för SBU:s arbete med utvärdering av psykiatrins
vårdmetodik,
6. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges
i uppdrag att följa upp och utvärdera psykiatrireformen och
utforma riktlinjer för den psykiatriska vården och därför
tilldelas statliga medel med 12 miljoner kronor,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behov av vårdgaranti för psykoterapeutisk
behandling,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om reglerna för det kommunala
betalningsansvaret för patienter inom sluten psykiatrisk vård,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tidsplanen för
huvudmannaskapsförändringen,
10. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges
i uppdrag att klarlägga vad som är kommunens resp. landstingets
ansvar för den psykiatriska hälso- och sjukvården vid de
särskilda boendeformerna, psykiatrisk hemsjukvård samt
rehabilitering.
1993/94:So63 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om begreppet medicinskt färdigbehandlad och
tidsfaktorn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rehabilitering.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994
1993/94:So268 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av utvecklingscenter för psykiskt
stördas livsvillkor.
1993/94:So414 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning enligt
vad i motionen anförts om behovet av en psykiatriutredning som
gäller barn och ungdomar.
1993/94:So420 av Gullan Lindblad och Maud Ekendahl (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att tillsätta en
psykiatriutredning avseende barn och ungdomar.
1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bristerna när det gäller situationen för
de psykiskt störda.
1993/94:So439 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändrad inriktning av vårdpolitiken så att
vårdhem för psykiskt störda kan finnas kvar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att de psykiskt störda ges valfrihet i
fråga om boende.
1993/94:So446 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om att inrätta ett center för
diagnostik och dokumentation av tortyrskador lokaliserat till
Stockholm.
1993/94:So450 av Kent Olsson m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätt för läkare med vårdavtal att begära
polisassistans och kvarhålla patient som skall undersökas för
eventuell psykiatrisk tvångsvård.
1993/94:So464 av Karl-Gösta Svenson (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vård vid Rättsmedicinalverkets
rättspsykiatriska avdelningar även efter det att en undersökning
är avslutad.
1993/94:So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samverkan mellan alla berörda instanser
när det gäller vård och omsorg om de psykiskt handikappade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett kommunalt primäransvar för den öppna
vården och omsorgen om de psykiskt handikappade,
3. att riksdagen hos regeringen enligt vad i motionen anförts
begär en utredning om hur en skatteväxling för hela psykiatrin
kan genomföras utan att utesluta någon del av psykiatrin,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av personliga ombud för psykiskt
handikappade och om deras behov av en stödfunktion utan att ge
avkall på personernas integritet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett särskilt stödboende för
vissa grupper av psykiskt handikappade,
7. att riksdagen beslutar att försäkringskassorna skall ha det
fulla ansvaret för de psykiskt handikappades rehabilitering
enligt vad i motionen anförts om samverkan mellan socialtjänsten
och försäkringskassan i de fall där personen är 0-klassad,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de psykiskt handikappades behov av
resurser för en rikare fritid.
1993/94:Ju510 av Holger Gustafsson (kds) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning i den rättspsykiatriska
vården.
Utskottet
Bakgrund
Psykisk ohälsa i befolkningen
Begreppet psykisk störning är vittomfattande. Det innefattar
såväl sådana psykiska besvär av kortvarig karaktär som människor
hanterar på egen hand och med hjälp av vänner och anhöriga som
psykiska sjukdomar, vilka medför behov av insatser från den
psykiatriska vården.
Det finns i Sverige få undersökningar som kan ge en bild av
hur människor själva upplever sin psykiska hälsa. De uppgifter
som finns är hämtade från de regelbundna undersökningar som
beskriver den svenska befolkningens levnadsförhållanden --
Levnadsnivåundersökningen (LNU) och Undersökningar av
Levnadsförhållandena (ULF). I dessa, som omfattar 8 000--10 000
individer, finns variabler som kan användas som indikatorer på
psykisk ohälsa. Dessa uppgifter tyder på att ca 13 % av den
svenska befolkningen upplever psykisk ohälsa.
Kvinnor i Sverige upplever i större utsträckning ohälsa än män
och skillnaden är störst när det gäller psykiska besvär. Men det
är också inom detta område som den enda utjämningen vad gäller
sjuklighet mellan könen kan skönjas vid en jämförelse mellan
åren 1981 och 1991. Under denna period ökade de psykiska
besvären något bland män samtidigt som de minskade bland
kvinnor.
Generellt sett ökar antalet psykiska sjukdomstillstånd med
stigande ålder, även om vissa störningar av neurotiskt slag
liksom missbruk och självmordsförsök, som har visat sig ha
starka samband med psykisk ohälsa, är vanligare i yngre
åldersgrupper.
Psykisk ohälsa är också relaterad till bl.a. civilstånd och
socialgruppstillhörighet. Bland frånskilda personer finns en hög
andel med tecken på psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är också
vanligare bland ogifta män än bland gifta, medan förhållandet är
det motsatta för kvinnor. Psykisk ohälsa tycks relativt sett
vara vanligare bland personer i lägre socialgrupper än i högre.
Förekomsten av psykisk ohälsa i befolkningen är relativt
konstant över tiden. Det finns dock tendenser till att
insjuknandet i schizofreni minskar något medan de neurotiska
störningarna ökar.
Sannolikt upplever alla människor under sin levnadstid någon
form av psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan utgörs i de flesta
fall av kriser eller av lättare neuroser. Gemensamt för de
flesta av dessa tillstånd är att de inte under någon längre tid
allvarligt påverkar den enskildes livsvillkor. Med de
stödresurser som finns i omgivningen återvinner man inom
överskådlig tid sin psykiska hälsa.
Bland de tillstånd som betecknas som psykiska sjukdomar är
neuroser de vanligaste. Effekterna av en neuros kan vara nog så
allvarliga, men den enskilde har oftast en klar uppfattning om
var gränsen för störningen går och har också i stort sett kvar
sin förmåga att handskas med sin omgivning. I många fall är
neuroser av övergående karaktär. Men det förekommer också att
människor plågas av en neurotisk störning under mycket lång tid.
De psykotiska störningarna är mindre vanliga, men har ofta
långvariga, ibland livslånga förlopp. Det gäller särskilt de
schizofrena störningarna.
Psykiskt stördas levnadsförhållanden
Generellt sett finns det stora skillnader i levnadsvillkor
mellan den del av befolkningen som uppger att den inte har några
eller endast har tillfälliga psykiska besvär och dem som lider
av långvariga psykiska sjukdomar. Bland de sistnämnda finns det
fler som saknar egen bostad. De är i större utsträckning
ensamstående, har kortare utbildning, förvärvsarbetar i mindre
utsträckning och har färre sociala kontakter och
fritidssysselsättningar utanför hemmet.
I fråga om boendeförhållanden finns en klar skillnad
mellan den del av befolkningen som anser sig fri från psykiska
besvär eller uppger endast tillfälliga besvär och övriga
jämförbara grupper. Den i stort sett besvärsfria delen av
befolkningen bor i eget boende, medan 10 % förtidspensionärer
och människor som har långvarig psykisk sjukdom bor på
institution och ytterligare en liten del kollektivt.
Graden av uppgiven psykisk ohälsa skiljer sig kraftigt åt
mellan grupper med olika civilstånd. Av dem som uppger sig
inte ha några psykiska besvär alls lever drygt 50 % som gifta
eller i samboförhållanden. Av dem som anger sig ha tillfälliga
psykiska besvär är andelen gifta eller samboende drygt 40 %.
Bland de långtidssjuka är andelen drygt 30 %.
När det gäller utbildning har knappt 40 % av
normalbefolkningen enbart genomgått folkskola, grundskola eller
realskola. Motsvarande andel är drygt 50 % i gruppen
psykiatriska öppenvårdspatienter och 63 % i gruppen
förtidspensionerade.
I den grupp som inte har några psykiska problem ligger andelen
som är i arbete lika för män och kvinnor, 71 %. Både bland
dem som uppgivit lättare besvär och allvarligare psykiska
problem är andelen förvärvsarbetande bland männen 61 % och
bland kvinnor
51 %.
När det gäller socialt nätverk i definitionen tillgång
till någon nära vän utanför familjen, saknar män oftare än
kvinnor en nära vän att kunna vända sig till. Både för män och
kvinnor gäller att ju fler och svårare psykiska besvär man
uppger sig ha, desto större blir andelen som inte har någon nära
vän. Bland psykiskt besvärsfria kvinnor har 17 % inte någon vän
medan motsvarande andel är 44 % bland förtidspensionerade
kvinnor.
Psykiskt stördas och anhörigas upplevelser av psykiatrin
Psykiatriutredningen anordnade under år 1991 en hearing
med representanter från Riksförbundet för social och mental
hälsa (RSMH) och Intresseföreningen för schizofreni (IFS).
RSMH och IFS presenterade vid hearingen sina erfarenheter,
krav och önskemål när det gäller samhällets service, stöd och
vård till de psykiskt störda. Även intervjuer med psykiskt
störda och anhöriga har gjorts för att komplettera materialet
från hearingen.
Av materialet framgår följande.
De psykiskt stördas upplevelser av psykiatrin
Det första mötet med psykiatrin blir oftast avgörande för
resultatet av behandlingsinsatserna. Den enskilde patienten har
en förhoppning att i mötet med psykiatrin bli sedd och förstådd.
Han vill bli synlig och få hjälp med problem som han för
tillfället saknar förmåga att lösa på egen hand. Det är viktigt
att ta del av individens hela bakgrund och liv för att förstå
yttringarna av det psykiska lidandet. Härvidlag upplever alltför
många av psykiatrins patienter att de sviks av företrädarna för
psykiatrin. Dessa betonar ofta det sjuka på bekostnad av det
friska hos individen. Patienten blir ett objekt som företer
olika sjukdomssymtom som skall botas oftast med hjälp av
biokemiska behandlingsmetoder.
Relationen mellan patienten och psykiatrins personal kan också
beskrivas i termer av makt. Som psykiskt störd förlorar man
mycket av makt och inflytande över det egna livet. Andra går in
och tar över ansvaret för och besluten om det man normalt
ansvarar för och beslutar om på egen hand.
De anhörigas upplevelser av psykiatrin
Anhöriga berättar om rädslan och förvirringen inför mötet med
den anhöriges psykiska sönderfall. Ett dominerande tema i
problembilden, förutom de problem man möter i vården, är känslan
av skuld till situationen och känslan av utanförskap i
förhållande till vårdapparaten. Något som underhåller och bidrar
till förvirringen och skuldkänslan är psykiatrins bristande
förmåga att informera och involvera den anhörige i behandlingen
och bemötandet på institutionerna.
Ett centralt begrepp för anhöriga till schizofrena är skulden.
Utöver den olycka som drabbat deras anhöriga och därmed dem
själva, läggs den outtalade känslan av skam och skuld på deras
axlar. Många anhöriga upplever inställningen som anklagande från
sjukvårdens och samhällets sida.
Samtidigt som familjerna skuldbeläggs för sjukdomen anses de
goda nog att ta hand om den sjuke när han eller hon inte kan
arbeta och försörja sig. Många anhöriga upplever det som en
dubbelmoral att dels bemötas med en avvisande hållning, vilken
man uppfattar som en signal om att man har en skadlig inverkan
på patienten, dels förväntas ta hand om patienten efter
utskrivningen.
Det görs för litet inom psykiatrin för kontakten med anhöriga.
Det är svårt att få information och kontakt. Många anhöriga är
missnöjda med det bemötande de fått. Många möter en främmande
värld på sjukhuset eller institutionen. Detta i en situation som
redan är skrämmande nog, nämligen att ha en anhörig som tappat
fotfästet och blivit okontaktbar. Åtskilliga vittnar om att bli
kallsinnigt bemötta i denna svåra situation: en avvisande
hållning, bristande information och ovilja att kommunicera med
anhöriga.
Psykiatrin har enligt många anhöriga i stort sett misslyckats
med att etablera tidiga kontakter med anhöriga. Inte bara inom
akutpsykiatrin verkar frånvaron av kommunikation mellan anhöriga
och vårdansvariga lida brister. Många anhöriga klagar på
utanförskap även när patienten behandlas i öppenvården.
Psykiatrins oförmåga att se de anhöriga som en resurs i vård-
och rehabiliteringsarbetet är något som de anhöriga upplever som
ett dilemma. De menar att det är alltför vanligt att de förmenas
rätten att följa patienten i behandlingen och därmed delta i
patientens rehabilitering. Det borde var naturligt för
psykiatrin att skapa ett öppnare förhållningssätt till de
anhöriga, bl.a. eftersom det i stor utsräckning är till de
anhöriga den psykiskt störde återvänder efter den akuta
vårdtiden.
Socialutskottet har i sina kontakter med Riksförbundet av
Intresseföreningar för schizofreni (Riks-IFS) fått erfara hur en
anhörig till en psykiskt störd person upplever situationen. De
anhöriga som har kontakt med förbundet har ofta samma
erfarenheter när det gäller vård eller avsaknad av vård om deras
anhöriga.
De har upplevt hur det är att ha en nära anhörig som familjen
och omgivningen ser är psykiskt störd, men trots detta finns
ingen hjälp att få vare sig från psykiatrin eller socialtjänsten
trots att det gäller en person som förlorar
verklighetsuppfattningen, uppträder hotfullt, saknar
sjukdomsinsikt och som sakta "förfaller". I och med att personen
saknar sjukdomsinsikt går det inte att på frivillig väg ordna
psykiatrisk vård. Samtidigt kanske personen inte är tillräckligt
sjuk eller farlig för sig eller omgivningen för att det kan bli
aktuellt med tvångsvård. Trots otaliga kontakter med både
psykiatrin och socialtjänsten går det inte att få hjälp. I
stället upplever de anhöriga en avvisande attityd från
psykiatrin och socialtjänsten, samtidigt som man vet att när det
gäller t.ex. schizofreni kan ett tidigt ingripande/vårdinsats
förhindra eller åtminstone bromsa sjukdomens förlopp.
Psykiatriutredningen
Psykiatriutredningen avlämnade sitt slutbetänkande Välfärd
och valfrihet -- service, stöd och vård för psykiskt störda (SOU
1992:73) i september 1992.
Psykiatriutredningens huvuduppgift har varit att föreslå
åtgärder vad gäller ansvarsfördelning och organisation av
service, stöd och vård till psykiskt störda. Syftet med
förslagen skall vara att förbättra psykiskt stördas
livssituation och öka deras möjlighet till gemenskap och
delaktighet i samhället.
Den psykiskt stördes vardagliga liv, med alla dess olika
aspekter, har stått i centrum för utredningens arbete. Uppdraget
har varit brett och täckt alla samhällsområden som har relevans
för den psykiskt stördes vardagliga liv. Utredningen har utgått
från ett klient- och anhörig/närståendeperspektiv.
Psykiatriutredningen har föreslagit att följande mål eller
principer skall vara vägledande för alla de service-, stöd- och
vårdinsatser som riktas till psykiskt störda med långvariga
funktionshinder:
Den psykiskt störde skall ha samma rättigheter och
skyldigheter som andra grupper i samhället.
Den psykiskt störde skall ha rätt till service, stöd och vård
av god kvalitet som är anpassad till hans individuella
förutsättningar och behov.
Den psykiskt stördes egna val och prioriteringar skall vara
utgångspunkten för alla insatser som riktas till honom.
Service, stöd och vård till psykiskt störda skall ges i så
öppna och normaliserade former som möjligt ute i det lokala
samhälle där individerna lever.
Insatserna till psykiskt störda skall vara utformade så att
de understödjer den enskildes oberoende och integritet samt med
hänsyn till varje enskild individs behov av stöd för att få och
behålla en god hälsa.
Insatserna till psykiskt störda skall utformas så att de
stödjer den enskildes välfärd.
Individens och familjens egna resurser skall enligt
psykiatriutredningen ses som basen i servicen, stödet och vården
till de psykiskt störda. Stat, kommuner och landsting har ansvar
för att stödja och hjälpa individen och familjen att använda och
utveckla de egna resurserna och vid behov avlasta familj och
andra närstående. Insatserna skall utgå från individens egna mål
och prioriteringar och baseras på individens och de närståendes
aktiva medverkan.
Psykiskt störda söker ofta inte själva den service, stöd och
vård som de har behov av. Därför är det viktigt med en väl
utvecklad uppsökande verksamhet som kan motivera och stödja den
enskilde till att ta del av den service, stöd och vård han har
behov av samtidigt som verksamheterna inte utformas så att
klienterna stöts bort.
En allvarlig psykisk störning som i hög grad begränsar den
sociala funktionsförmågan skall ses i ett handikapperspektiv.
Detta innebär för den enskilde att insatserna skall inriktas
bl.a. mot att öka den enskildes funktionsförmåga samt att
kompensera de negativa effekter som den psykiska störningen ger
för möjligheterna att fungera socialt. Psykiatriutredningen
utgår från grundsynen att psykiska störningar har en medicinsk,
en psykologisk och en social dimension och att dessa skall ses
som lika viktiga i service, stöd och vård som riktas till
psykiskt störda. Utifrån denna grundsyn hävdar utredningen att
en meningsfull psykiatrisk behandling inte kan bedrivas utan att
de sociala aspekterna samtidigt uppmärksammas. Socialt inriktade
åtgärder är också en förutsättning för att psykiskt stördas
levnadsförhållanden skall kunna förbättras.
Psykiatriutredningens kartläggningsarbete har visat att de
sociala insatsernas betydelse hittills inte har uppmärksammats i
tillräcklig utsträckning.
Ett viktigt syfte med utredningens förslag har varit att skapa
förbättrade förutsättningar för en utveckling av de sociala
insatserna i det stöd och den vård som ges till psykiskt störda.
Förhållandevis enkla åtgärder i form av boendestöd,
sysselsättning, utbildning m.m. kan enligt utredningen ge mycket
betydelsefulla effekter.
Propositionen i huvuddrag
I propositionen föreslås olika åtgärder för att ge ett mer
effektivt och samordnat samhällsstöd till framför allt personer
med långvariga och allvarliga psykiska störningar, bl.a.
följande.
Socialtjänstlagen (SoL) förtydligas genom förslaget att det i
21 a § SoL föreskrivs att kommunens uppgifter avser människor
med såväl fysiska som psykiska funktionshinder.
Socialstyrelsen avses vidare ges i uppdrag att särskilt följa
upp tillämpningen av lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) med avseende på psykiskt störda.
Resultatet av uppföljningen bör utgöra underlag för regeringens
framtida bedömning av om utformningen av LSS är ändamålsenlig
när det gäller stöd till psykiskt störda.
I propositionen diskuteras om stödet och servicen till
personer med långvarig och allvarlig psykisk störning skulle
kunna förbättras om det fanns särskilda personer -- s.k.
personliga ombud -- med ett klart definierat ansvar för att
individens behov uppmärksammas och för att insatserna samordnas.
För att utveckla det personliga stödet föreslås att funktionen
personligt ombud för långvarigt och allvarligt psykiskt störda
prövas i en försöksverksamhet under tre års tid.
Det är av stor vikt att nya boendeformer utvecklas inom
kommunerna. För att påskynda denna utveckling föreslås
kommunerna få ett lagreglerat obligatoriskt betalningsansvar för
vissa långvarigt psykiskt störda. Betalningsansvaret bör gälla
de långvarigt psykiskt störda personer som av
specialistkompetent psykiatriker bedömts vara medicinskt
färdigbehandlade inom psykiatrisk klinik eller annan enhet som
bedriver aktiv psykiatrisk vård.
Regeringen uttalar vidare att Socialstyrelsen i samarbete med
professionerna, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Riksförbundet för social och mental hälsa samt Riksförbundet av
Intresseföreningar för schizofreni bör göra en översyn och
analys av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården.
Även frågor som rör rehabilitering av psykiskt störda
behandlas. För att kunna följa utvecklingen av
försäkringskassornas samordningsansvar för de psykiskt stördas
rehabilitering avser regeringen att ge Riksförsäkringsverket och
Arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att redovisa i vilken
omfattning som psykiskt störda, i förhållande till andra
grupper, har fått del av rehabiliteringsinsatser.
Regeringen föreslår att 50 miljoner kronor avsätts för att
förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade flyktingar.
I syfte att underlätta genomförandet av reformerna läggs
förslag om särskilda tidsbegränsade statsbidrag. I propositionen
föreslås att totalt 1 200 miljoner kronor i utökade statliga
stimulansbidrag bör utgå under kalenderåren 1995--1997. För
budgetåret 1994/95 innebär det att 200 miljoner kronor anvisas
för ändamålen.
Utskottet
Insatserna för de psykiskt störda skall enligt utskottet
inriktas mot att öka den enskildes funktionsförmåga och öka
dennes möjligheter att leva ett så normalt liv som möjligt.
Boendet är enligt utskottet en viktig faktor i sammanhanget.
Den psykiskt stördes egna val och prioriteringar skall alltid
vara utgångspunkten för insatserna. Ett eget boende för psykiskt
störda bör vara målet. Boendet skall givetvis vara anpassat till
den enskildes individuella förutsättningar och behov. Service,
stöd och vård skall utgå från individens situation, behov och
levnadsförhållanden och ges i så öppna och normaliserade former
som möjligt. Kommunerna bör enligt utskottet ha huvudansvaret
för att initiera, planera och samordna de sociala insatser som
de långvarigt psykiskt störda behöver. Detta innebär bl.a. att
kommunerna bör ansvara för boendet för de psykiskt störda.
För att leva ett så normalt liv som möjligt är det
betydelsefullt med daglig sysselsättning. Här finns i dag stora
brister. Det föreligger därför ett stort behov av att satsa på
sysselsättning och rehabilitering för de psykiskt störda.
De anhörigas roll i sammanhanget får inte glömmas bort. De
anhöriga är en viktig resurs när det gäller stöd och vård till
de psykiskt störda. Det finns en risk att både anhöriga och den
psykiskt störde kommer i kläm och inte får den hjälp de är
berättigade till och i behov av. Det bör därför vara helt klart
vilken myndighet som är ansvarig för vård, stöd och omsorg om de
psykiskt störda. Att kommunen får ett utvidgat ansvar bör
underlätta för alla berörda, vad gäller kontakten med såväl
myndigheter som vårdinstanser.
Utskottet vill vidare framhålla betydelsen av forskning inom
detta område i förändring. Sådan forskning bedrivs t.ex. vid
Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM). IPM har
till uppgift att utveckla, värdera och förmedla kunskaper om
psykosociala risksituationer, riskgrupper och riskreaktioner.
Verksamheten omfattar målinriktad forskning samt utbildning,
dokumentation och information.
Stöd och service till psykiskt funktionshindrade
Förtydligat kommunalt ansvar för att planera och samordna
insatser till psykiskt funktionshindrade
Bakgrund
I 21 § socialtjänstlagen (SoL) föreskrivs att
socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska,
psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin
livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och
leva som andra.
Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en
meningsfull sysselsättning och får bo på ett sätt som är
anpassat efter hans behov av särskilt stöd.
Kommunen skall inrätta bostäder med särskild service för dem
som till följd av fysiska, psykiska eller andra skäl möter
betydande svårigheter i sin livsföring och därför behöver sådant
boende.
I 21 a § SoL föreskrivs att socialnämnden skall göra sig väl
förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen för människor med
funktionshinder samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om
socialtjänstens verksamhet på detta område. Kommunen skall
planera sina insatser för människor med funktionshinder. I
planeringen skall kommunen samverka med landstinget samt andra
samhällsorgan och organisationer. Bestämmelsen trädde i kraft
den 1 januari 1994.
Landstingen har enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvaret
för att medicinskt förebygga, utreda och behandla psykiska
sjukdomar och skador. Landstinget har också ansvaret för
somatisk vård och tandvård till psykiskt störda.
Kommunen har enligt 18 § hälso- och sjukvårdslagen ett hälso-
och sjukvårdsansvar för dem som bor i de s.k. särskilda
boendeformerna och i dagverksamheter. En kommun får även erbjuda
dem som vistas i kommunen hälso- och sjukvård i hemmet, om
kommunen enligt överenskommelse med landstinget tagit över sådan
vård. Ansvaret omfattar inte här de insatser som görs av läkare.
Psykiatriutredningen har i sina kartläggningar visat att
ansvarsfördelningen när det gäller bl.a. service och stöd till
psykiskt störda uppfattas som oklar. Främst gäller det
oklarheter om vilket organ som skall tillhandahålla sociala
insatser till psykiskt störda. En orsak till den oklara
ansvarsfördelningen är enligt utredningens mening att psykiatrin
snabbt förändrats från att vara en organisation med ett totalt
ansvar inom institutioner till en verksamhet med ett avgränsat
ansvar för specialiserad psykiatrisk hälso- och sjukvård. En
annan orsak kan vara bristfälliga kunskaper och erfarenheter hos
kommuner och andra berörda. De oklara ansvarsförhållandena kan
också förklaras av de svårigheter det innebär att precisera vad
som är psykiatrisk behandling respektive social omsorg när det
gäller insatser till psykiskt störda. Dessa oklarheter
resulterar inte sällan i att de människor som finns i
gränslandet mellan psykisk sjukdom och psykosociala eller
socialmedicinska problem blir utan vård och stöd.
Propositionen
Regeringen anser att det är väsentligt att det tydligt framgår
vilket organ som är huvudansvarigt så att den enskilde alltid
skall kunna vända sig till detta organ för att få sina behov av
vård och stöd uppmärksammade. Regleringen i 21 § och 21 a § SoL
innefattar en skyldighet för kommunen att ge erforderlig
service, omvårdnad m.m. åt alla personer i kommunen med såväl
fysiska som psykiska funktionshinder.
Regeringen anser att det är angeläget att ytterligare
förtydliga att det är kommunen som har huvudansvaret för att ge
service och stöd till bl.a. långvarigt psykiskt störda. Detta
bör ske genom att det i 21 a § SoL föreskrivs att kommunernas
uppgifter avser människor med såväl fysiska som psykiska
funktionshinder.
Motionerna
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett
förtydligande av 21 a § socialtjänstlagen enligt vad i motionen
anförts om ett förtydligande av personkretsen (yrkande 1).
Motionärerna föreslår att i regeringens förslag till lagtext bör
"fysiska och psykiska funktionshinder" ändras till "fysiska
och/eller psykiska funktionshinder". Ett sådant förtydligande
skulle enligt motionärerna ge klarare besked om den personkrets
som omfattas av lagrummet.
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att
Socialstyrelsen ges i uppdrag att klarlägga vad som är kommunens
respektive landstingets ansvar för den psykiatriska hälso- och
sjukvården vid de särskilda boendeformerna, psykiatrisk
hemsjukvård samt rehabilitering (yrkande 10). Regeringen
anser enligt propositionen att "sjukvårdshuvudmannens medicinska
ansvar kvarstår beträffande viss sjukvårdande behandling i öppen
vård. Det kan gälla t.ex. psykoterapi, psykiatrisk
sjukgymnastik, medicinsk rehabilitering, medicinkontroller och
läkarbesök". Det ansvar som beskrivs i propositionen står inte i
överensstämmelse med vad som anges i 18 § hälso- och
sjukvårdslagen. Innebörden av det kommunala ansvaret för den
psykiatriska hälso- och sjukvården vid de särskilda
boendeformerna behöver klarläggas, liksom vad som är kommunens
respektive landstingets ansvar vad gäller psykiatrisk
hemsjukvård och vad som gäller den psykiatriska
rehabiliteringen. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utarbeta
allmänna råd vad gäller de här berörda frågeställningarna.
I två motioner från den allmänna motionstiden behandlas också
dessa frågor.
I motion So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om bristerna när det gäller situationen för de
psykiskt störda (yrkande 18). De psykiskt störda är en svag
och utsatt grupp. Deras intressen måste bevakas av samhället.
Psykiatriutredningen har påvisat brister i vård och omsorger, i
boende och sysselsättning. Utredningen har också visat att den
psykiska ohälsan kan begränsas utan merkostnader för samhället.
Psykiatriutredningen påvisade hur förändringar i
behandlingsmetoder och i miljön skulle kunna minska den
enskildes psykiska ohälsa och samhällets kostnader. Dessa
möjligheter måste enligt motionärerna tas till vara.
I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
tillkännagivanden dels om samverkan mellan alla berörda
instanser när det gäller vård och omsorg om de psykiskt
handikappade (yrkande 1), dels om ett kommunalt primäransvar
för den öppna vården och omsorgen om de psykiskt handikappade
(yrkande 2). Kommunerna, försäkringskassan,
arbetsmarknadsmyndigheterna samt landstingets psykiatrivård och
i viss mån även primärvården måste hitta verkningsfulla
samarbets- och organisationsformer för att stödet skall kunna
utformas på ett heltäckande sätt, anser motionärerna. En
överföring av den psykiatriska vården, åtminstone den öppna
verksamheten, till kommunerna skulle underlätta samordningen av
insatser samt ge möjlighet till ett effektivt utnyttjande av
resurser.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändring i 21 a
§ SoL och avstyrker motion So61 (v) yrkande 1.
Motionerna So430 (s) yrkande 18 och So479 (v) yrkandena 1 och
2 får anses tillgodosedda genom propositionen och avstyrks.
Utskottet delar inställningen att det fortfarande råder viss
oklarhet om ansvarsfördelningen mellan kommunen och landstinget
såvitt gäller den psykiatriska hälso- och sjukvården vid de
särskilda boendeformerna, psykiatrisk hemsjukvård och
rehabilitering. Regeringen bör därför enligt utskottet ge
Socialstyrelsen i uppdrag att överväga dessa frågor ytterligare.
Det anförda bör riksdagen, enligt utskottet, ge regeringen till
känna med anledning av motion So62 (s) yrkande 10.
Rättighetslagstiftning för psykiskt störda
Bakgrund
Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) trädde i kraft den 1 januari 1994.
Enligt 1 § innehåller lagen bestämmelser om insatser för
särskilt stöd och särskild service åt personer
1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande
tillstånd,
2. med betydande och bestående begåvningsmässigt
funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av
yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller
3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder
som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och
förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och
därmed ett omfattande behov av stöd eller service.
Insatserna för särskilt stöd och särskild service enligt 9 §
är t.ex. ledsagarservice, korttidsvistelse utanför det egna
hemmet, bostad med särskild service för vuxna eller annan
särskilt anpassad bostad för vuxna och daglig verksamhet för
personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte
utbildar sig. Rätten till daglig service gäller personer enligt
1 § 1 och 2. Personer med "andra varaktiga fysiska eller
psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt
åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i
den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd
och service" har således inte rätt till daglig verksamhet.
I förarbetena till lagen (prop. 1992/93:159) anförde
regeringen bl.a. följande. Den dagliga verksamheten bör kunna
innehålla såväl aktiviteter med habiliterande inriktning som mer
produktionsinriktade uppgifter. Den bör ha som syfte att bidra
till den personliga utvecklingen och främja delaktighet i
samhället. Ett övergripande mål bör vara att på kortare eller
längre sikt utveckla den enskildes möjlighet till arbete.
Propositionen
Regeringen anser att det ännu är för tidigt att kunna
fastställa hur många psykiskt störda som i praktiken kommer att
omfattas av LSS. Av bl.a. detta skäl är det nödvändigt att
noggrant följa den praktiska tillämpningen av lagen. Regeringen
har den 27 maj 1993 givit Socialstyrelsen i uppdrag att bl.a.
följa upp hur LSS tillämpas och hur tillämpningen utvecklas när
det gäller bedömningar av lagens personkrets. Uppdraget skall
delrapporteras till regeringen den 1 oktober varje år och
slutrapporteras den 1 maj 1997.
Regeringen anser att uppföljningen av antalet psykiskt störda
som omfattas av LSS bör ges särskild uppmärksamhet. En annan
viktig fråga är, enligt regeringen, om de insatser som för
närvarande anges i LSS är ändamålsenliga för att tillgodose
svårt psykiskt stördas behov. Socialstyrelsen bör därför få i
uppdrag att särskilt följa tillämpningen av LSS med avseende på
psykiskt störda. Resultatet av uppföljningen bör utgöra underlag
för regeringens bedömning av om personkretsen i LSS är väl
avvägd när det gäller psykiskt störda liksom om de insatser som
anges svarar mot dessa människors behov av stöd och hjälp. Den
särskilda uppföljningen med avseende på psykiskt störda bör
delrapporteras i januari 1996 och slutrapporteras i januari
1997.
Motionerna
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att
riksdagen beslutar att psykiskt störda skall omfattas av
LSS-regeln om en sysselsättningsgaranti (yrkande 9). Daglig
sysselsättning bör enligt motionärerna vara en rättighet för de
psykiskt störda och därför bör sysselsättningsgarantin i LSS
omfatta även denna grupp.
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att
Socialstyrelsen ges i uppdrag att i samband med uppföljningen av
LSS beräkna kostnaderna för att ge psykiskt störda rätt till
daglig sysselsättning (yrkande 1). Rätten till daglig
verksamhet i LSS är begränsad till att gälla dem som tidigare
omfattades av omsorgslagen. Motionärerna anser att
Socialstyrelsens uppföljning av LSS bör kompletteras med en
beräkning av vilka samhällets kostnader skulle bli om även
människor med psykiska funktionshinder gavs rätt till daglig
verksamhet.
I motion So439 av Alwa Wennerlund (kds) begärs
tillkännagivanden dels om ändrad inriktning av vårdpolitiken så
att vårdhem för psykiskt störda kan finnas kvar (yrkande 1),
dels om att de psykiskt störda ges valfrihet i fråga om boende
(yrkande 2). Trots att man de senaste 25 åren tagit bort
omkring 23 000 platser från mentalsjukhusen har samhället enligt
motionären inte gjort så mycket för att möta utflyttningen.
Många har slussats ut från sin invanda och trygga miljö till
stadslägenheter med få mänskliga kontakter, där de ofta blivit
mycket isolerade. För de minst störda personerna har detta utan
tvekan lett till en bättre livskvalitet, eftersom deras egen
kapacitet kommer mer till sin rätt. För många betyder
förändringen dock ensamhet, otrygghet, avsaknad av
sysselsättning och brist på sociala kontakter. Förändringen
betyder då en klart sänkt livskvalitet. En rad insatser måste
enligt motionärerna göras som bidrar till att dessa människor
får ett boende som är anpassat till deras behov och till deras
omgivning.
I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
tillkännagivande om behovet av ett särskilt stödboende för vissa
grupper av psykiskt handikappade (yrkande 5). Enligt
motionärerna måste alla ha rätt till egen bostad. Behoven av
stöd varierar mycket mellan olika individer och för varje
individ över tiden. En kedja av olika boendeformer och
boendestöd måste därför finnas från "rehabiliteringshem" med
stor personaltäthet till egen lägenhet med enstaka insatser.
Utskottets bedömning
Regeringen har i propositionen uttalat som sin mening att
Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att följa upp LSS med avseende
på psykiskt störda. Resultatet av uppföljningen avses få utgöra
underlag för regeringens framtida bedömning av om utformningen
av LSS är ändamålsenlig när det gäller stödet till de psykiskt
störda. Utskottet delar denna inställning och anser det
angeläget att Socialstyrelsen vid sin uppföljning särskilt
uppmärksammar frågan om daglig verksamhet för människor med
psykiska funktionshinder. Styrelsen bör även beräkna de
samhällsekonomiska kostnader som är förenade med att ge psykiskt
störda rätt till daglig verksamhet.
Motionerna So61 (v) yrkande 9, So62 (s) yrkande 1, So439 (kds)
och So479 (v) yrkande 5 får härigenom anses tillgodosedda och
avstyrks.
Försöksverksamhet med personligt ombud
Nuvarande ordning
I LSS föreskrivs att svårt funktionshindrade som inte fyllt 65
år och som kan anses ha behov av det skall ha rätt till biträde
av personlig assistent. Den personliga assistansen skall enligt
förarbetena till LSS vara förbehållen krävande eller i olika
avseenden komplicerade situationer. Avgörande bör vara att den
enskilde behöver personlig hjälp för att klara sin hygien, för
att klä sig, för att inta måltider eller för att kommunicera med
andra. De personer som omfattas av LSS har också rätt till
ledsagarservice och kontaktperson. Ledsagarservice skall lämnas
som ett led i strävandena att underlätta för den enskilde att ta
kontakter med andra. Kontaktpersonen skall kunna ge råd till den
enskilde att ta kontakter med andra.
Propositionen
Regeringen anser att det behövs ett utvecklat personligt stöd
till personer med långvarig och allvarlig psykisk störning.
Detta stöd bör kunna utformas på olika sätt i förhållande dels
till den enskildes önskan och behov, dels till de lokala
förutsättningarna. En möjlighet är att inrätta funktionen
personligt ombud med ett klart definierat ansvar för att
individens behov uppmärksammas och för att insatserna samordnas.
Det personliga stöd som psykiskt störda har behov av är oftast
av professionell karaktär. Regeringen anser att funktionen bör
baseras på expertkunskap för att den enskilde skall kunna få ett
kvalificerat stöd som på ett effektivt sätt samordnar de
insatser som riktas till honom. Funktionen personligt ombud för
långvarigt och allvarligt psykiskt störda bör prövas i en
försöksverksamhet under tre år.
Funktionen personligt ombud bör utformas huvudsakligen enligt
de riktlinjer som redovisas i Psykiatriutredningens
slutbetänkande. Detta innebär bl.a. att det personliga ombudet i
första hand bör vara en kommunal uppgift. Skälen till detta är,
enligt regeringen, bl.a. den ansvarsfördelning mellan kommun och
landsting som föreskrivs i LSS och som innebär att kommunen är
huvudman för samtliga former av stöd och service till
funktionshindrade med undantag för rådgivning och annat
personligt stöd vilket är en uppgift för landstinget. Det är
viktigt att psykiatrin och socialtjänsten samarbetar när det
gäller att utveckla innehållet i funktionen.
Då ett av syftena med försöksverksamheten är att pröva och
jämföra olika organisatoriska lösningar bör även
landstingskommunalt huvudmannaskap kunna komma i fråga. Även mer
okonventionella lösningar med ett starkt brukarinflytande bör
kunna prövas.
Det personliga ombudet skall delta i samordningen av de
insatser som genomförs för den enskilde och hjälpa honom med de
kontakter med olika organ och myndigheter som han behöver hjälp
av. En viktig uppgift för det personliga ombudet är att
kartlägga vård- och servicebehov hos psykiskt störda som inte
själva söker kontakt med t.ex. psykiatrin eller socialtjänsten.
Det personliga ombudet skall se till att den enskilde får del av
den service och vård som han har rätt till. För att kunna
fullgöra dessa uppgifter krävs att det personliga ombudet har
goda kunskaper om psykiska störningar och de uttryck dessa tar
sig. Dessutom behöver ombudet kunskaper om det utbud av service,
stöd och vård som finns i samhället.
De närmare formerna för verksamheten får utvecklas lokalt
efter de förhållanden och förutsättningar som råder på orten.
Inom ramen för försöksverksamheten bör personer med långvarig
och allvarlig psykisk störning kunna erhålla ett personligt
ombud.
För att stimulera metodutvecklingen, utbildningen av personal
och för att precisera innehållet i arbetet som personligt ombud
för psykiskt störda, behövs det enligt regeringen särskilda
ekonomiska resurser. Regeringen anser därför att 24 miljoner
kronor bör anslås under tre år för att stimulera denna
utveckling. Medlen bör disponeras av Socialstyrelsen som i
samråd med Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och
brukarorganisationerna beslutar om deras användning.
De erfarenheter som erhålls genom försöksverksamheterna skall
ligga till grund för en utvärdering av funktionen. Inom ramen
för utvärderingen skall bl.a. effekterna samt de ekonomiska
konsekvenserna av funktionen dokumenteras. Utvärderingen bör
göras av Socialstyrelsen i samråd med Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet och brukarorganisationerna.
Motionerna
I motion So60 av Birgit Henriksson och Maud Ekendahl (m)
yrkas ett tillkännagivande om precisering av föreslagen
försöksverksamhet i syfte att förbättra villkoren för de
psykiskt störda. Enligt motionärerna bör riksdagen i sitt beslut
ange en geografisk begränsning av försöksverksamhetens
omfattning. Den nya verksamheten får inte på bred bas bedrivas
på ett sådant sätt att denna nya form av stöd införs i samtliga
kommuner innan verksamheten utvärderats inom försöksområdena i
enlighet med propositionens intentioner.
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om benämningen personligt ombud för
kontaktpersoner till psykiskt sjuka (yrkande 10).
Vänsterpartiet är enligt motionärerna positivt till
försöksverksamheten med ett "personligt ombud". Motionärerna är
dock överens med Riksförbundet för social och mental hälsa
(RSMH) när de föreslår en annan benämning på funktionen. Deras
förslag är "personlig samordnare". Motionärerna anser att RSMH
med sin erfarenhet skall få sköta namngivningen.
I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om behovet av personliga ombud för psykiskt
handikappade och om deras behov av en stödfunktion utan att ge
avkall på personernas integritet (yrkande 4). Alla psykiskt
handikappade bör enligt motionärerna ha rätt till en individuell
heltäckande planering i enlighet med egna behov och önskemål.
Upprättande och uppföljning av planen bör göras av en person som
den enskilde har förtroende för och kontinuerlig kontakt med.
Utskottets bedömning
Utskottet instämmer i regeringens förslag om en treårig
försöksverksamhet med personligt ombud för personer med
långvarig och allvarlig psykisk störning. I försöksverksamheten
bör prövas olika modeller för funktionen, t.ex. att den bedrivs
av en kommun, ett landsting eller i stiftelseform av
brukarorganisation.
Utskottet instämmer i den föreslagna medelstilldelningen 24
miljoner kronor för tre år, 1995--1997, vilket innebär att 4
miljoner skall anvisas för budgetåret 1994/95.
Utskottet instämmer i förslaget att försöksverksamheten skall
utvärderas av Socialstyrelsen i samråd med Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet och brukarorganisationerna.
Benämningen på funktionen bör under försöksperioden vara
personligt ombud. Efter utvärderingen av försöksverksamheten
bör benämningen övervägas på nytt.
Motionerna So60 (m), So61 (v) yrkande 10 och So479 (v) yrkande
4 får anses tillgodosedda och avstyrks.
Obligatoriskt kommunalt betalningsansvar
Bakgrund
Psykiatriutredningen har konstaterat att det finns betydande
skillnader i boendeförhållanden mellan människor med psykiska
besvär och de som är besvärsfria. Hälften av de personer som år
1991 vårdades inom sluten psykiatrisk vård, ca 7 000 personer,
saknade bostad. Av dessa var ca 3 000 över 65 år.
Propositionen
Regeringen föreslår att kommunerna ges en skyldighet att
betala ersättning för de patienter som trots att de inte längre
behöver sådan vård finns kvar inom den psykiatriska vård som
lämnas eller finansieras av landstingen. Syftet med
betalningsansvaret är att stimulera kommuner och landsting att
genom ökad samverkan använda tillgängliga resurser på ett bättre
sätt och att främja en utveckling av anpassade boendeformer till
långvarigt psykiskt störda som i dag vistas inom psykiatrin.
Insatser som påskyndar utvecklingen mot alternativa boende-
och vårdformer och som innebär att fler långvarigt psykiskt
störda kan erbjudas egna bostäder med egna kontrakt är därför
mycket angelägna. Införandet av ett betalningsansvar innebär
enligt regeringen att kommunerna får ökade möjligheter och
ekonomiska incitament för att prioritera utbyggnaden av sådana
alternativa vård- och stödformer som kan ersätta den
institutionsbundna vården. Regeringen anser att särskilda
boendeformer och bostäder med särskilt stöd kan vara aktuella
som ersättning för boende inom psykiatriska kliniker eller andra
enheter där aktiv psykiatrisk vård ges.
Regeringen föreslår att kommunerna genom en ändring i lagen
(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård ges ett obligatoriskt betalningsansvar för medicinskt
färdigbehandlade inom psykiatrisk klinik eller inom andra
enheter som bedriver aktiv psykiatrisk vård.
För att det föreslagna systemet med kommunalt betalningsansvar
skall kunna fungera effektivt måste det finnas goda
förutsättningar att avgöra vilka patienter inom psykiatrin som
bör omfattas av betalningsansvaret. Det är viktigt att begreppet
medicinskt färdigbehandlad definieras och preciseras så att de
medicinska bedömningarna av vilka som skall omfattas av
begreppet inte blir godtyckliga.
Medicinskt färdigbehandlad är en patient som är intagen vid
landstingskommuns psykiatrisk klinik eller inom andra enheter
som bedriver aktiv psykiatrisk vård men inte längre behöver den
medicinska vård som ges. Bedömningen om en patient är medicinskt
färdigbehandlad bör enligt regeringen göras av en
specialistkompetent psykiatriker.
Regeringen föreslår att kommunerna får betalningsansvar för
personer med långvarig psykisk störning som av
specialistkompetent psykiatriker bedöms var medicinskt
färdigbehandlade. För att komma i fråga för ett kommunalt
betalningsansvar bör den enskilde ha vårdats sammanhängande inom
psykiatrisk klinik eller annan enhet som bedriver aktiv
psykiatrisk vård i minst tre månader. Betalningsansvaret skall
motverka att patienter som är medicinskt färdigbehandlade blir
kvar inom den psykiatriska vården på grund av att det saknas
anpassade kommunala boendeformer. Betalningsansvaret måste
därför avgränsas på ett sådant sätt att det inte kommer att
omfatta patienter som har vistats en kortare tid inom
psykiatrin. En avgränsning av betalningsansvaret till att gälla
patienter som vårdats sammanhängande minst tre månader skapar
förutsättningar för att endast personer med psykiska störningar
av långvarig karaktär skall omfattas av betalningsansvaret.
Samtidigt skall möjligheten upphöra för kommuner och landsting
att träffa frivilliga överenskommelser om ett kommunalt
betalningsansvar för patienter inom psykiatrin.
Motionerna
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs förslag
till förtydligande av behandlingsansvaret enligt vad i motionen
anförts om att den enskilde inte skall drabbas på grund av
ekonomiska överväganden (yrkande 2). Vänsterpartiet ser
stora svårigheter när det gäller bedömningen av när kommunerna
skall avkrävas betalningsansvaret för en färdigvårdad patient.
Det finns enligt motionärerna en alltför stor gråzon där den
enskilde kan bli lidande av besluten.
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs
tillkännagivande om reglerna för det kommunala
betalningsansvaret för patienter inom sluten psykiatrisk vård
(yrkande 8). Utöver att patienten skall vara medicinskt
färdigbehandlad anger regeringen att betalningsansvaret bör
avgränsas till psykiskt långtidssjuka och omfatta personer som
vårdats sammanhängande minst tre månader inom psykiatrin. Detta
innebär att kommunerna inte får incitament att satsa på den
växande gruppen av nya psykiskt långtidssjuka, som ofta har
många återkommande kortare vårdperioder. Den föreslagna
tremånadersregeln bör enligt motionärerna kompletteras så att
betalningsansvaret även gäller dem som vårdats inom psykiatrin
vid återkommande tillfällen. De närmare skälen till varför
betalningsansvaret inte skall omfatta alla som ligger kvar inom
psykiatrin på grund av brister i kommunernas möjlighet att
erbjuda anpassade boendeformer etc. anges inte i propositionen.
I sin uppföljning av reformen bör Socialstyrelsen bedöma om
avgränsningen av betalningsansvaret leder till att vissa
psykiskt störda inte får det stöd och den service de är
berättigade till.
I motion So63 av Margitta Edgren (fp) begärs ett
tillkännagivande om begreppet medicinskt färdigbehandlad och
tidsfaktorn (yrkande 1). Det är enligt motionären ologiskt
att ett absolut begrepp som "medicinskt färdigbehandlad" skall
kopplas till en tidsfaktor (tre månader). Logiskt hade enligt
motionären varit att betalningsansvaret inträtt för alla
medicinskt färdigbehandlade patienter oavsett hur länge de hade
vistats på sjukhus på samma sätt som för patienter i somatisk
vård.
Utskottets bedömning
Syftet med den föreslagna bestämmelsen om ett obligatoriskt
kommunalt betalningsansvar för vissa långvarigt psykiskt störda
är i första hand att motverka att patienter med långvariga
psykiska störningar, som ändå är att anse som medicinskt
färdigbehandlade, blir kvar inom den institutionsbundna
psykiatriska vården på grund av att det saknas anpassade
boendeformer ute i samhället.
Vad gäller sociala insatser för psykiskt långtidssjuka
personer med ofta återkommande kortare vårdperioder har
kommunerna redan ett ansvar. Detta ansvar har också förtydligats
i propositionen genom den föreslagna ändringen i 21 a §
socialtjänstlagen. Dessa psykiskt störda kan ha andra anspråk på
insatser av socialtjänsten än de som vårdas en lång
sammanhängande period. Medan t.ex. behovet av ett anpassat
boende ofta är mycket framträdande för dem som vårdats länge,
behöver detta inte alltid vara fallet för dem som har
återkommande korta vårdtillfällen. De kan i stället ha andra
behov, t.ex. personligt stöd eller hjälp att komma till rätta
med missbruksproblem.
Den föreslagna begränsningen av betalningsansvaret innebär
dock att kommunerna inte får incitament att satsa även på den
växande gruppen av nya psykiskt långtidssjuka, som ofta har
många återkommande kortare vårdeperioder. Dessa patienter, som
har de största behoven av utvecklade sociala insatser, riskerar
därigenom att ställas utanför, vilket utskottet inte anser vara
acceptabelt.
Den föreslagna tremånadersregeln bör kompletteras så att
betalningsansvaret även gäller dem som vårdats inom psykiatrin
vid återkommande tillfällen, sammanlagt sex månader eller mer
under de tre senaste åren. Vad utskottet nu anfört bör ges
regeringen till känna med anledning av motionerna So61 (v)
yrkande 2, So62 (s) yrkande 8 och So63 (fp) yrkande 1.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändring i lagen
(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård.
Ekonomisk reglering
Propositionen
En förutsättning för att kommunalt betalningsansvar för
långvarigt psykiskt stördas boende skall kunna införas är att en
ekonomisk reglering genomförs där kommunerna tillförs medel för
de nya åtaganden som föreslås. Medel motsvarande det minskade
åtagandet bör därvid tas från landstingen och överföras till
kommunerna.
De senaste åren har det genomförts en omfattande omläggning av
statens styrning av den kommunala ekonomin. Med en omläggning av
denna omfattning är det oundvikligt att vissa icke förutsägbara
problem och effekter kan uppstå. Regeringen har mot denna
bakgrund konstaterat att det finns behov av att samordna det
genomförda och pågående utredningsarbetet avseende
utjämningssystemen för såväl kommuner som landsting och finna en
lösning med bred förankring inom kommunvärlden. En
parlamentariskt sammansatt beredning har därför tillkallats.
Beredningen skall lämna förslag till utformning av ett system
för statsbidrag och utjämning av ekonomiska förutsättningar för
kommuner och landsting. Systemet bör också klara ekonomiska
regleringar såväl mellan staten och kommunsektorn som mellan
landsting och kommuner. I avvaktan på att ett nytt system skall
kunna träda i kraft år 1996 kommer, med vissa övergångsregler,
för år 1995 det nuvarande statsbidragssystemet m.m. för kommuner
att förlängas.
Med hänsyn till de mera betydande förändringarna som kan
förutses vad gäller statens reglering av den kommunala sektorn
år 1996 anser regeringen att en temporär lösning, som ej bygger
på skatteväxling, bör sökas för år 1995 vad avser den ekonomiska
regleringen av det här föreslagna kommunala betalningsansvaret
för långvarigt psykiskt stördas boende. Det slutliga
ställningstagandet till hur den ekonomiska regleringen bör
utformas bör således enligt regeringens mening beredas vidare i
samband med ställningstagandena till ett nytt system för
utjämning av de ekonomiska förutsättningarna för kommuner och
landsting. Vad gäller den ekonomiska regleringen för år 1995
avser regeringen att återkomma med förslag i annat sammanhang
under innevarande riksmöte.
Motionerna
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om inriktningen av den kommande skatteväxlingen
(yrkande 3). Den kommande skatteväxlingen mellan kommuner
och landsting är ett problem. Motionärerna anser att ett
alternativ där skatteväxling sker på genomsnittskostnaden per
individ är bäst.
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs
tillkännagivande om tidsplanen för huvudmannaskapsförändringen
(yrkande 9). Kommunerna har nyligen tagit över ansvaret för
äldreomsorgen från landstingen och kommer inom kort att få
ansvaret för omsorgerna om de utvecklingsstörda. Dessa
förändringar ställer krav på kommunerna. Det är därför rimligt
att inte kräva att förslagen om de psykiskt störda skall
genomföras redan från 1995. Inom varje län bör landstinget och
kommunerna själva få avgöra vid vilken tidpunkt som
betalningsansvaret och huvudmannaskapsförändringen skall ske,
dock senast den 1 januari 1997.
I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) från den
allmänna motionstiden hemställs att riksdagen hos regeringen
begär en utredning om hur en skatteväxling för hela psykiatrin
kan genomföras utan att utesluta någon del av psykiatrin
(yrkande 3). Psykiatriutredningen föreslår ett kommunalt
ansvarstagande och skatteväxling för "färdigbehandlade"
patienter. Om i stället skatteväxlingen omfattar hela psykiatrin
kan enligt motionärerna de totala resurserna användas mer
flexibelt och det blir för kommunerna "lönsamt" att satsa på
stödinsatser.
Utskottets bedömning
Utskottet anser i princip att det vore önskvärt att den
ekonomiska regleringen kunde göras i ett sammanhang. Med hänsyn
till att ett helt nytt system för statsbidrag och utjämning av
ekonomiska förutsättningar för kommuner och landsting avses
genomföras från 1996 får en tillfällig lösning accepteras för
1995. Enligt vad utskottet erfarit har Landstingsförbundet och
Svenska kommunförbundet förordat en sådan lösning, och ett
regeringsförslag om erforderliga författningsändringar kommer
att redovisas inom kort.
Motionerna So61 (v) yrkande 3, So62 (s) yrkande 9 och So479
yrkande 3 får därmed anses i huvudsak tillgodosedda och
avstyrks.
Nationell översyn av innehållet i den psykiatriska vården m.m.
Av Psykiatriutredningens delbetänkanden framgår det att
den psykiatriska vårdorganisationen har utvecklats mot en
decentraliserad och mer befolkningsinriktad vård med ökade
psykoterapeutiska insatser men att det samtidigt finns brister
när det gäller innehållet i den psykiatriska vården. Det gäller
t.ex. bristande tillgång till psykiatri, brister i kunskap när
det gäller behandling med psykofarmaka, svårigheter att erhålla
personal med adekvat psykiatrisk utbildning m.m.
I propositionen gör regeringen den bedömningen att det bör
göras en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den
psykiatriska vården. Syftet med översynen bör vara dels att ta
fram riktlinjer för hur innehållet i den psykiatriska vården bör
utvecklas, dels att uppnå en ökad samsyn när det gäller
kriterier för kvalitet inom den psykiatriska vården.
Översynsarbetet bör i första hand avse s.k processkvalitet t.ex.
frågeställningar som gäller undersöknings- och
behandlingsmetoder samt diagnostik.
Regeringen anser att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att
genomföra översynen i samarbete med Landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet, Riksförbundet för social och mental hälsa
(RSMH) samt Riksförbundet av Intresseföreningar för schizofreni
(Riks-IFS). I avrapporteringen skall redovisas hur den
psykiatriska vården bör utvecklas med avseende på vårdens
innehåll och kvalitet. När det gäller frågor som avser
utvärdering av den psykiatriska vården bör samråd ske med
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU).
Inom hälso- och sjukvården pågår på många håll ett arbete med
att förändra och förnya psykiatrins innehåll m.m. Det är enligt
regeringen väsentligt att detta arbete fortsätter och att
erfarenheterna tas till vara inom ramen för den föreslagna
översynen.
Totalt bör 6 miljoner kronor under tre år avsättas för arbetet
som bör vara slutfört senast den 1 mars 1997.
Psykoterapi
Psykiatriutredningen har i sitt slutbetänkande bl.a.
anfört följande när det gäller psykoterapi.
Bristen på resurser för psykoterapi i förhållande till behoven
är mycket väl dokumenterad. För de 16 % av patienterna i den
psykiatriska vården som enligt personalen inte får den
behandling som de rätteligen borde erhålla, är den kvalificerade
psykoterapin den mest efterfrågade behandlingsformen. Det rör
sig uppskattningsvis årligen om ca 12 400 patienter som skulle
behöva få psykoterapi.
Under 1990 behandlades hos privata legitimerade vårdgivare
13 500 patienter, bland vilka ingår 1 800 som fick psykoterapi
eller psykoanalys hos försäkringskasseansluten psykiater. Om
hänsyn tas till samtliga andra möjligheter att få bidrag eller
ersättning för behandlingen kan det konstateras att hälften av
alla patienter hos privata vårdgivare själva fick stå för hela
kostnaden för sin sjukvårdande behandling.
Psykiatriutredningen anser att villkoren för människors
möjlighet att få psykoterapi inte är acceptabla. Utredningen
anser att denna behandlingsform måste jämställas med andra
sjukvårdande behandlingar. Det är helt oförenligt med
principerna för svensk hälso- och sjukvård att överlåta den
fulla kostnadstäckningen på den enskilde.
Psykiatriutredningen gör bedömningen att finansieringen av
psykoterapi utförd av annan än läkare principiellt bäst löses
genom åtgärder inom den allmänna försäkringen. Ett första steg
bör vara att legitimerade psykoterapeuter efter ansökan kan
förteckna sig hos försäkringskassan. I en övergångsfas
väljer huvudmännen att t.ex. via den nu beprövade
vårdavtalsformen bestämma vilka av de förtecknade terapeuterna
som skall anlitas och i vilken omfattning. Till grund för
ersättningsberättigade behandlingar skulle ligga remiss från den
offentliga vården, vilket ger en kvantitativ överblick och
kontrollmöjlighet.
Enligt propositionen kan psykoterapi för vissa psykiskt
störda vara en effektiv behandlingsform. I majoriteten av
landstingen finns det kö till behandling med psykoterapi. Enligt
regeringen är det inte tillfredsställande att en så betydande
andel av de patienter som har behov av psykoterapi inte kan få
adekvat behandling. För att förbättra möjligheterna att få
behandling med psykoterapi till patientavgift och
högkostnadsskydd har den särskilda ersättningen för
psykoterapeutisk verksamhet som lämnas till sjukvårdshuvudmännen
höjts från 24,5 miljoner kronor år 1993 till 39,5 miljoner
kronor för år 1994.
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om ersättningar från det allmänna
försäkringssystemet till psykoterapi m.m. (yrkande 8).
Vänsterpartiet har år efter år tagit upp frågan om ersättningar
för psykoterapi. Motionärerna vill få en utökning av
psykoterapin i den offentliga vården.
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om behov av vårdgaranti för psykoterapeutisk
behandling (yrkande 7). Enligt motionärerna bör det snarast
införas en allmän vårdgaranti som innebär att ingen skall behöva
vänta längre än tre månader för behandling som ordinerats av
läkare.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning att Socialstyrelsen bör
ges i uppdrag att i samråd med berörda organisationer genomföra
en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den
psykiatriska vården.
Därvid bör frågan övervägas om att säkerställa tillgången på
behandlingsformer av god kvalitet t.ex. psykoterapi.
Utskottet delar bedömningen i propositionen att 6 miljoner
kronor bör avsättas för ändamålet under tre år, 1995--1997.
Detta innebär att 1 miljon kronor bör anvisas budgetåret
1994/95.
Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med
anledning av motionerna So61 (v) yrkande 8 och So62 (s) yrkande
7.
Rehabilitering för psykiskt störda
Propositionen
Rehabilitering är ett samlingsbegrepp för alla åtgärder av
medicinsk, psykologisk, social och arbetslivsinriktad art som
skall hjälpa sjuka och skadade människor att återvinna bästa
möjliga funktionsförmåga för ett normalt liv. Den medicinska
rehabiliteringen syftar till att återställa grundläggande
funktioner och tillhör hälso- och sjukvårdens ansvarsområde. Den
sociala rehabiliteringen avser främst boende, hemtjänst och
olika former av bistånd i personliga angelägenheter. Den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen omfattar det stöd
och de åtgärder som en person behöver för att återfå eller
behålla sin arbetsförmåga efter det att den medicinska
behandlingen avslutats. Psykiatriutredningen redovisar stora
brister i rehabiliteringen av psykiskt störda.
I Sverige utgör den s.k. arbetslinjen utgångspunkten för
arbetsmarknadspolitiken och för socialförsäkringssystemet.
Arbetslinjen innebär att aktiva insatser för att ge människor
arbete eller underlätta för dem att få arbete skall ha företräde
framför passiva kontantutbetalningar.
Enligt regeringen är det angeläget att de psykiskt stördas
livssituation kan förbättras och att de ges möjlighet till
gemenskap och delaktighet i samhället. Regeringen anser att de
psykiskt störda bör ges större uppmärksamhet i
rehabiliteringssammanhang så att de får tillgång till en god
medicinsk, social och arbetslivsinriktad rehabilitering. De
allmänna principer och mål som lagts fast inom den s.k.
arbetslinjen skall gälla alla som är i behov av rehabilitering,
således även de psykiskt störda.
Regeringen anser att det är angeläget att landstingen,
kommunerna, försäkringskassorna och arbetsförmedlingarna
samverkar för att få till stånd en framgångsrik rehabilitering.
Regeringen kommer att följa utvecklingen av försäkringskassornas
samordningsansvar för de psykiskt stördas rehabilitering.
Riksförsäkringsverket (RFV) och Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS)
skall ges i uppdrag att redovisa i vilken omfattning psykiskt
störda har fått del av rehabiliteringsinsatser i förhållande
till andra grupper. RFV och AMS skall också redovisa sina
erfarenheter av de olika rehabiliteringsinsatser som gjorts för
psykiskt störda.
Särskilda medel har överförts från sjukförsäkringen till
landstingen och de landstingsfria kommunerna för att öka deras
rehabiliterings- och behandlingsinsatser. Användningen av medlen
skall i första hand inriktas mot sådana åtgärder som kan
innebära att människor snabbare återförs till arbetslivet eller
till ett aktivt liv i övrigt. Regeringen har för avsikt att
särskilt uppmärksamma de psykiskt stördas behov av
rehabiliterings- och behandlingsinsatser vid de kommande
överläggningarna med Landstingsförbundet.
Under senare år har det skett en kraftig ökning av antalet
förtidspensionärer. För närvarande uppbär ca 400 000 personer
förtidspension. Det finns också en tendens att allt fler unga
människor blir förtidspensionerade. Denna utveckling är, enligt
regeringen, inte acceptabel. Regeringen anser att utformningen
av regler för sjukbidrag och förtidspension bör beredas vidare.
Motionerna
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett
förtydligande av RFV:s och försäkringskassornas ekonomiska
ansvar för psykiskt stördas rehabilitering (yrkande 4),
tillkännagivanden dels om behovet av ett särskilt
rehabiliteringsbidrag till psykiskt störda som inte omfattas av
ersättningar från socialförsäkringssystemet (yrkande 5),
dels om att förstärka resurserna till Nämnden för vårdartjänst
så att psykiskt störda kan delta i s.k. anpassningskurser
(yrkande 6) samt att Nämnden för vårdartjänst får i uppdrag
att utreda de brister som finns när det gäller psykiskt stördas
möjlighet till folkbildning och komma med förslag till ett
åtgärdsprogram (yrkande 7). De psykiskt handikappade har
speciella behov vid rehabilitering. En utveckling av metodik och
verksamhet anpassad till de psykiska funktionshindren behövs. I
propositionen framhålls endast det ansvar som i dag gäller.
Enligt motionärerna borde RFV/försäkringskassorna ges ett
tydligare ansvar för rehabiliteringen. Vänsterpartiet vill att
det skall utgå särskilda rehabiliteringsbidrag till psykiskt
störda som inte har ersättning från socialförsäkringssystemet.
Motionärerna vill peka på behovet av en satsning på
folkbildningen för denna grupp. Nämnden för vårdartjänst bör få
ökade resurser för att kunna ge pengar till s.k.
anpassningskurser vid olika utbildningsinstitutioner.
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att
riksdagen beslutar att sjukbidraget för psykiskt störda slopas
och ersätts med ett rehabiliteringsbidrag (yrkande 2) och
att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder mot
onödiga sjukbidrag och förtidspensioner i enlighet med vad som
anförts i motionen (yrkande 3). En meningsfull vardag som
innehåller sysselsättning är den viktigaste och samtidigt mest
eftersatta delen i vården av de psykiskt störda, anser
motionärerna. En satsning på rehabilitering är dessutom
samhällsekonomiskt lönsam på sikt. Socialdemokraterna föreslår
rehabiliteringsbidrag i stället för sjukbidrag och
förtidspension. Sjukbidrag och förtidspension ger -- främst för
de yngre -- en felaktig signal som kan försvåra aktiva
målinriktade insatser. Det ökande antalet förtidspensioner och
sjukbidrag är ett problem som inte bara berör dem med psykiska
funktionshinder.
I motion So63 av Margitta Edgren (fp) begärs ett
tillkännagivande om rehabilitering (yrkande 2).
Rehabilitering för människor med psykiska sjukdomar tar ofta
lång tid -- tidsperspektivet är oftare år än månader. Det
innebär att nuvarande socialförsäkringssystem inte är anpassade
för dessa människor. Rehabilitering är inte bara arbetsträning.
I begreppet ingår även utbildning. Patienterna har ofta
insjuknat i unga år och har därför en bristfällig skolgång.
Samtidigt är deras möjligheter att följa tempot inom t.ex.
komvux- eller grundvuxutbildning begränsade. Det finns
folkhögskolor som har specialiserat sig på undervisning som
anpassas till dessa patienters behov. Även olika studieförbund
har kunskaper och erfarenheter som borde tas till vara i
rehabiliteringen av psykiskt störda.
I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att
riksdagen beslutar att försäkringskassorna skall ha det fulla
ansvaret för de psykiskt handikappades rehabilitering enligt vad
i motionen anförts om samverkan mellan socialtjänsten och
försäkringskassan i de fall personen är 0-klassad (yrkande
7). Försäkringskassan föreslås få ansvar för rehabilitering
för samtliga personer som uppbär ersättning från
socialförsäkringen. Detta är enligt motionärerna mycket positivt
då de förtidspensionerade på detta vis uppmärksammas och kan
erbjudas möjligheter till rehabinsatser. En grupp som dock
fortfarande riskerar att stå utanför systemet är enligt
motionärerna de personer som ej är sjukskrivna trots att de
sannolikt borde vara detta eller personer som är 0-klassade.
Utskottets bedömning
Utskottet delar bedömningen i propositionen att det finns
anledning att i större utsträckning uppmärksamma de psykiskt
störda i rehabiliteringssammanhang så att de får tillgång till
en god medicinsk, social och arbetslivsinriktad rehabilitering.
Sjukbidrag och förtidspension kan enligt utskottet för många
försäkrade innebära att sjukrollen förstärks på ett negativt
sätt så att en funktionsnedsättning riskerar att permanentas. Av
de personer som i dag erhåller sjukbidrag övergår flertalet
senare i förtidspension. Det är angeläget att genom förstärkta
insatser på rehabiliteringsområdet motverka denna utveckling och
göra det möjligt för fler människor med sjukbidrag eller
förtidspension att återvända till ett aktivt arbetsliv. Det
gäller särskilt i fråga om yngre personer.
Utskottet delar bedömningen i propositionen att de allmänna
principer och mål som lagts fast inom den s.k. arbetslinjen
gäller alla som är i behov av rehabilitering, således även de
psykiskt störda.
Det är angeläget att landstingen, kommunerna,
försäkringskassorna och arbetsförmedlingarna samverkar för att
få till stånd en framgångsrik rehabilitering. Utskottet
instämmer i regeringens bedömning att Riksförsäkringsverket och
Arbetsmarknadsstyrelsen ges i uppdrag att redovisa i vilken
omfattning psykiskt störda har fått del av
rehabiliteringsinsatser i förhållande till andra grupper och
erfarenheterna av de olika rehabiliteringsinsatser som gjorts
för psykiskt störda.
Utskottet instämmer i bedömningen i propositionen att
utformningen av regler för sjukbidrag och förtidspension bör
beredas vidare. Utskottet har erfarit att en interdepartemental
arbetsgrupp inom regeringskansliet för närvarande utarbetar en
rapport med förslag som skall hejda ökningen av och på längre
sikt minska antalet förtidspensionärer. Utskottet förutsätter
att arbetsgruppen i detta sammanhang även tar upp
rehabiliteringsaspekterna. Det kan därvid finnas skäl för
arbetsgruppen att överväga att göra om sjukbidraget till en form
av rehabiliteringsbidrag, i syfte att starkare markera vikten av
fortsatta rehabiliteringsinsatser för de psykiskt störda. Vad
utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med anledning
av motionerna So61 (v) yrkande 4, So62 (s) yrkandena 2 och 3,
So63 (fp) yrkande 2 och So479 (v) yrkande 7.
Utskottet anser att regeringen i samband med den fortsatta
beredningen även bör överväga de frågor som tas upp i yrkandena
5--7 i motion So61 (v). Motionsyrkandena avstyrks.
Rehabilitering av tortyrskadade flyktingar
Bakgrund
En stor del av de flyktingar som sökt sig till Sverige sedan
1980-talet har, enligt propositionen, kommit från områden med
krigstillstånd eller politisk instabilitet. Många av dem har
varit utsatta för tortyr och förföljelse eller har på annat sätt
utsatts för svåra trauman.
Avsikten med att utsätta människor för tortyr uppges vanligen
vara att få information eller erkännanden. Det primära syftet
har dock mycket ofta visat sig vara att systematiskt bryta ner
individen psykiskt och fysiskt.
I en rapport från Rehabiliteringscentret för tortyroffer (RCT)
i Köpenhamn anförs att tortyren har blivit alltmer utstuderad
genom tillgång till medicinska kunskaper. Detta har fått till
följd att det blir allt svårare att finna yttre tecken på våld
och att bevisa att tortyr har ägt rum.
I Sverige finns det en mängd verksamheter vars syfte är att ge
stöd och hjälp till flyktingar och asylsökande som har utsatts
för tortyr och andra trauman. Sådana verksamheter drivs bl.a. av
landstingen men också av olika organisationer. Nästan samtliga
landsting har någon form av specialenhet för att ta hand om
patienter som har upplevt traumatiska händelser. Vidare har
Svenska Röda korset flera verksamheter som arbetar med
flyktingar och asylsökande som har utsatts för tortyr och andra
trauman.
Enligt Psykiatriutredningen finns det vissa brister i den
vård som ges till asylsökande. Vården präglas inte sällan av
tillfälliga lösningar, det saknas planering och optimering av
insatser och resurser. Trots detta ges det på många håll en bra
vård till asylsökande.
Små orter i landet med relativt stora flyktingförläggningar
har enligt utredningen inte tillgång till den expertis och
kompetens som behövs för att hantera de asylsökandes problem av
tortyrskador och andra traumatiseringar.
Enligt utredningen sker i dag undervisning om tortyr och andra
trauman, organiserat våld och dess konsekvenser i huvudsak genom
frivilligorganisationer. Dessa verksamheter är dock inte i sig
tillräckliga för att ge tortyrskadade och andra personer som
blivit utsatta för trauman tillräckligt stöd. Det saknas i vissa
fall bl.a. utbildning i strukturerad form inom hälso- och
sjukvården.
Utredningen föreslår att det statliga stödet främst skall
inriktas på stöd till internationellt preventivt och
kontaktskapande arbete som gäller tortyr, trauma och organiserat
våld. Målen för den statliga verksamheten bör avse information
och kunskapsspridning om skadeverkningar av tortyr, forskning om
tortyr och organiserat våld, utveckling av
rehabiliteringsprogram samt arbete med att förhindra tortyr i de
länder där den förekommer. Ett särskilt institut med dessa
uppgifter bör inrättas.
Propositionen
Regeringen anser att det är angeläget att åtgärder vidtas som
förbättrar samhällets vård och stöd till de tortyrskadade. Det
bör i första hand vidtas åtgärder som på olika sätt förstärker
vårdgivarnas insatser så att flyktingar och invandrare med svåra
fysiska och psykiska skador förorsakade av tortyr kan ges
adekvat vård och stöd.
Regeringen vill framhålla utbildningens centrala betydelse.
Det är viktigt att personal inom t.ex. hälso- och sjukvård samt
socialtjänst har erforderliga kunskaper om hur människor med
tortyrskador skall bemötas och behandlas. Forskning,
metodutveckling och kunskapsspridning har inte utvecklats
tillräckligt. Det saknas utvärderingar och uppföljningar av
olika behandlingsmetoder. Regeringen anser att det är angeläget
att det vidtas åtgärder för att stimulera, sammanställa och
sprida forskning på området, att utveckla behandlingsmetoder och
stimulera kvalitetssäkringsarbetet. Det är också väsentligt att
internationella erfarenheter om tortyr och organiserat våld tas
till vara.
Enligt regeringens mening är det angeläget att åtgärder vidtas
för att förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade flyktingar.
Regeringen föreslår därför att ett statligt stöd om 50 miljoner
kronor avsätts för att stimulera insatserna inom detta område.
En särskild arbetsgrupp inom Socialdepartementet med
representanter för berörda intressenter bör tillsättas för att
närmare överväga hur dessa medel bör användas och fördelas.
Motionerna
I motion So61 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs förslag
om inrättandet av ett nationellt institut mot tortyr och
organiserat våld i enlighet med vad som i motionen anförts
(yrkande 11). Motionärerna anser att Psykiatriutredningens
förslag om mål för den statliga verksamheten, koppling mellan
tortyr och biståndspolitik och inrättande av ett nationellt
institut mot tortyr och organiserat våld bör genomföras så snart
det är praktiskt möjligt. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag härom.
I motion So446 av Eva Zetterberg (v) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om att inrätta ett center
för diagnostik och dokumentation av tortyrskador lokaliserat
till Stockholm.
Utskottets bedömning
Psykiatriutredningen har föreslagit att ett institut inrättas
med uppgifter som bl.a. avser information och kunskapsspridning
om skadeverkningar av tortyr, forskning om tortyr och
organiserat våld, utveckling av rehabiliteringsprogram samt
arbete med att förhindra tortyr i de länder där den förekommer.
Utskottet delar regeringens bedömning att 50 miljoner kronor
avsätts för att förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade
flyktingar, vilket innebär att 25 miljoner kronor skall anvisas
för budgetåret 1994/95. Utskottet utgår från att de konkreta
förslag som presenterats av Psykiatriutredningen, bl.a. om
inrättandet av ett institut, kommer att beaktas när frågan
övervägs om hur medlen skall användas och fördelas. Härmed får
syftet med motionerna So61 (v) yrkande 11 och So446 (v) anses
tillgodosedda. Motionerna avstyrks.
Vård och stöd till psykiskt störda barn och ungdomar
Regeringen avser enligt propositionen att tillsätta en
särskild utredning med parlamentarisk förankring med uppdrag att
komplettera och uppdatera de kartläggningar och analyser som har
gjorts vad gäller psykiskt störda barns och ungdomars situation.
Utredningen bör utifrån dessa underlag lämna förslag till hur
samarbetet mellan socialtjänsten, inklusive de särskilda
ungdomshemmen, och hälso- och sjukvården kan förbättras så att
vården av och stödet till dessa grupper kan stärkas. Utredningen
bör även överväga om nuvarande ansvarsgränser är de mest
ändamålsenliga sett såväl ur den enskildes som ur ett
samhällsekonomiskt perspektiv.
Utredningen bör även överväga möjligheterna att genom olika
insatser förebygga uppkomsten av psykiska störningar hos barn
och unga, liksom att förebygga att sådana störningar, sedan de
väl uppstått, inte fördjupas och befästs. Utredningen bör därvid
bl.a. analysera vilken roll som barnhälsovården, barnomsorgen
och skolan bör ha i relation till barn och ungdomar med psykiska
problem. De frivilliga organisationernas insatser bör även
uppmärksammas.
Det senaste decenniet har Sverige tagit emot flyktingar som i
sina hemländer har varit utsatta för tortyr och andra former av
förföljelse eller på annat sätt utsatts för svåra trauman. Det
torde därför finnas ett stort antal invandrarbarn som har haft
traumatiska upplevelser i hemlandet. Utredningen bör särskilt
överväga hur dessa barn kan få sina behov av vård och stöd
tillgodosedda. I utredningsarbetet bör FN:s konvention om
barnets rättigheter beaktas.
Utredningen bör enligt regeringen vara slutförd senast den 31
maj 1996.
I två motioner från den allmänna motionstiden, motion So414
av Eva Zetterberg m.fl. (v) och motion So420 av Gullan
Lindblad och Maud Ekendahl (m), framförs yrkanden om
tillsättande av en psykiatriutredning som gäller barn och
ungdomar.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning att en utredning bör
tillsättas med uppgift att utifrån en kartläggning av psykiskt
störda barns och ungdomars situation lämna förslag till
nödvändiga åtgärder. Motionerna So414 (v) och motion So420 (m)
får härigenom anses tillgodosedda och avstyrks.
Psykiatrisk vård till vissa grupper
Intagna i kriminalvården m.m.
Intagna i kriminalvården har samma rätt till samhällets hälso-
och sjukvårdsinsatser som andra medborgare. Enligt
regeringen är det angeläget att åtgärder vidtas så att
intagna i kriminalvården kan erhålla adekvat psykiatrisk vård i
tillräcklig omfattning.
Psykiatriutredningen bedömer att behovet av vårdplatser
för anhållna, häktade och intagna i kriminalvård är betydligt
större än det som tillgodoses i dag. Psykiatriutredningen anser
att kriminalvården bör abonnera på vårdplatser vid de
rättspsykiatriska regionvårdsenheterna.
I utredningen framhålls att många av de intagna i
kriminalvården har personlighetsstörningar. För många
personlighetsstörda och lindrigt psykiskt utvecklingsstörda kan
påfrestningarna i fängelsemiljön motverkas och behovet av
slutenvård minskas om de får tillgång till egna enheter med
psykologiskt stöd. Utredningen anser därför att kriminalvården
bör inrätta särskilda enheter med adekvat vårdmiljö för dessa
grupper.
Fängelseutredningen har bl.a. haft i uppdrag att göra en
genomgripande översyn av de principer och det regelverk som
lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform. I direktiven till
utredningen föreskrevs att utredningen skulle analysera och
redovisa konsekvenserna för kriminalvården av den ändrade
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och föreslå de
förändringar som kan vara motiverade. Fängelseutredningen
lämnade sitt slutbetänkande Kriminalvård och psykiatri (SOU
1994:5) till regeringen i januari 1994. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande.
Regeringen avser enligt uppgift att efter sedvanlig
beredning av förslagen från Psykiatriutredningen och
Fängelseutredningen återkomma till riksdagen med förslag i dessa
frågor.
Enligt 6 § andra stycket lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård får, på en enhet för rättspsykiatrisk
undersökning, rättspsykiatrisk vård ges åt den som genomgår
rättspsykiatrisk undersökning.
Enligt lagens 8 §, som hänvisar till särskilda bestämmelser i
lagen om psykiatrisk tvångsvård, får en patient inte inneha
t.ex. narkotika, injektionssprutor eller annan egendom som kan
skada honom själv eller någon annan. Om det är påkallat får en
patient kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, när han
kommer till sjukvårdsinrättningen, för kontroll av att han inte
bär på sig sådan egendom. Detsamma gäller om det under vistelsen
på vårdinrättningen uppkommer misstanke att sådan egendom skall
påträffas hos patienten. Det är chefsöverläkaren som beslutar om
kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.
Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för
tvångsvård får, enligt 4 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, inte fattas utan att ett läkarintyg
(vårdintyg) har utfärdats, av vilket framgår att det finns
sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångsvård av
patienten är uppfyllda. Intyget skall grundas på en särskild
läkarundersökning. Om undersökningen inte kan utföras med
patientens samtycke, får patienten tas om hand för undersökning.
Beslut om sådant omhändertagande får fattas endast av läkare i
allmän tjänst.
Polismyndigheten skall enligt lagens 47 § lämna biträde på
begäran av en läkare i allmän tjänst bl.a. för att han skall
kunna genomföra en undersökning för vårdintyg.
Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att följa upp
och utvärdera tillämpningen av lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård. I regeringens uppdrag ingick bl.a. att överväga om
privatpraktiserande läkare med psykiatrisk specialistkompetens
skall ha samma rätt som en offentligt anställd läkare att
besluta om omhändertagande och begära polishandräckning.
Socialstyrelsen har i rapporten Psykiatrisk tvångsvård,
Effekter av ny lagstiftning (1994:2) anfört följande (s. 48).
Beslut om omhändertagande och begäran om polishandräckning
innebär myndighetsutövning. De läkare som får fatta sådana
beslut har begränsats till läkare i allmän tjänst. Däremot får
inte läkare som arbetar på entreprenad åt ett landsting eller i
annan privat verksamhet utöva sådan myndighet.
Regleringen har vållat och kan komma att vålla svårigheter i
allt större omfattning i den praktiska tillämpningen när
sjukvårdshuvudmännen anlitar privata vårdgivare -- enskilda
yrkesutövare eller privata företag -- som har att ansvara för
hälso- och sjukvården inom ett givet befolkningsområde.
Svenska Privatläkarföreningen har vid utvärderingen hörts om
behovet av en översyn av regleringen. Enligt föreningen bygger
den privata vården på ett särskilt konfidentiellt förhållande
mellan läkare och patient. Föreningen anser därför att den
privata vården av demokratiska skäl skall stå helt fri från
myndighetsutövning.
Socialstyrelsen anser dock att det finns skäl att överväga en
översyn av regleringen som specifikt beaktar de behov som
uppstått på grund av den organisatoriska utvecklingen inom
hälso- och sjukvården.
Läkare som är anställda hos en privat vårdgivare och som på
sjukvårdshuvudmannens uppdrag svarar för att befolkningen inom
ett geografiskt område erbjuds hälso- och sjukvård, bör kunna
besluta om omhändertagande och begära hjälp av polis när det är
aktuellt att utfärda vårdintyg. En avveckling av offentlig öppen
vård kommer annars att få till följd att vårdintyg måste
utfärdas av läkare inom landstingspsykiatrin när undersökningen
inte kan utföras med patientens samtycke. Befogenheten att
besluta om omhändertagande och begära polishjälp bör inte
begränsas till att gälla läkare med psykiatrisk
specialistkompetens.
Socialstyrelsen har i rapporten också behandlat frågan om
psykiatrisk tvångsvård av rättspsykiatriskt undersökta och
anfört följande (s. 41).
Det är viktigt att det ursprungliga syftet med en särskild
organisation för det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet
fullföljs och renodlas. De rättspsykiatriska
undersökningsenheternas uppgift är att tillhandagå de allmänna
domstolarna med begärda undersökningar. Ett professionellt
fullgörande av denna upgift förutsätter att undersökningen
genomförs objektivt och opartiskt. För att kraven på
objektivitet och opartiskhet inte skall kunna ifrågasättas anser
Socialstyrelsen att den rättspsykiatriska
undersökningsorganisationens möjlighet att ge vård skall vara
begränsad till tiden för undersökningen. Rättspsykiatriskt
undersökta bör inte kvarstanna för vård på undersökningsenheten
efter avslutad undersökning och vårdas där i avvaktan på att dom
vinner laga kraft. Efter avslutad undersökning skall de som har
ett konstaterat vårdbehov överföras till hälso- och sjukvården
utan dröjsmål. Eftersom en rättsligt oklar relation uppstår om
undersökningsenheten både skall undersöka och vårda bör
undersökningsenheterna inom hälso- och sjukvården renodlas så
att den undersökande verksamheten inte sammanblandas med
vårdverksamheten.
Motionerna
I motion So450 av Kent Olsson m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om rätt för läkare med vårdavtal att begära
polisassistans och kvarhålla patient som skall undersökas för
eventuell psykiatrisk tvångsvård. Motionärerna anför att det
enligt Socialstyrelsens förordning SOSFS 1991:27 i dag inte är
möjligt för läkare som arbetar på entreprenad för
sjukvårdshuvudmannen att besluta om tvångsvård på psykiatrisk
klinik. Det är inte ens möjligt för en sådan läkare att begära
kvarhållning av patient i avvaktan på polisassistans. En privat
husläkare eller en psykiater som har vårdavtal med landstinget
är förhindrad att fullt ut arbeta på samma villkor som de
landstingsanställda läkarna vilket är ologiskt och
otillfredsställande, enligt motionärerna.
I motion So464 av Karl-Gösta Svenson (m) begärs ett
tillkännagivande om vård vid Rättsmedicinalverkets
rättspsykiatriska avdelningar även efter det att en undersökning
är avslutad. Kriminalvården och den allmänpsykiatriska vården
brottas med tilltagande svårigheter att adekvat vårda och
omhänderta många psykiskt störda lagöverträdare.
Rättsmedicinalverkets (RMV) rättspsykiatriska avdelningar kan
enligt motionären ställa kapacitet till förfogande för att lösa
en del av dessa svårigheter. RMV saknar dock vissa formella
förutsättningar för detta. Rättspsykiatrisk vård får för
närvarande bedrivas på RMV:s rättspsykiatriska
utredningsavdelningar endast så länge undersökning pågår. Det är
enligt motionären av stor vikt att regeringen vidtar vissa
regeländringar som syftar till att göra det möjligt att bedriva
rättspsykiatrisk vård i begränsad omfattning vid
utredningsavdelningarna efter det att den rättspsykiatriska
undersökningen har slutförts.
I motion Ju510 av Holger Gustafsson (kds) begärs ett
tillkännagivande om behovet av en översyn av reglerna om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning i den rättspsykiatriska
vården (yrkande 3). Den rättspsykiatriska vården som
infördes för två år sedan har enligt motionären minskat
personalens rätt att vidta tvångsåtgärder. När en patient
misstänks föra med sig narkotika, kniv, järnrör eller något
annat otillåtet så får personalen enligt lagen inte på eget
bevåg visitera honom och ta ifrån honom föremålet. Man måste
endera ha patientens tillåtelse eller få chefsöverläkarens
tillstånd att ta till tvång. Det kan enligt motionären inte vara
en rimlig lagstiftning när personalen gång på gång tvingas bryta
mot lagen för att skydda sig och andra medpatienter.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning i denna del.
Inom regeringskansliet bereds för närvarande förslagen i
motsvarande del från Psykiatriutredningen, Fängelseutredningen
samt Socialstyrelsens rapport. Utskottet utgår från att de
förslag som tas upp i motionerna So450 (m), So464 (m) och Ju510
(kds) yrkande 3 därvid övervägs. Regeringen bör efter samråd med
Landstingsförbundet och Rättsmedicinalverket (RMV) bedöma
förutsättningarna för att i begränsad omfattning bedriva vård
vid RMV:s rättspsykiatriska avdelningar även efter att en
rättspsykiatrisk undersökning är avslutad. Motionerna avstyrks.
Missbrukare
Enligt propositionen är missbrukare med svåra psykiska
störningar en av samhällets mest utsatta grupper. Samhällets
stöd till denna grupp är otillräckligt, och de olika instanserna
är ofta splittrade och dåligt koordinerade. Samarbetet mellan
socialtjänsten och hälso- och sjukvården, främst psykiatrin, är
dåligt utvecklat och många missbrukare inom socialtjänsten får
inte del av psykiatrins insatser. Flera svårt psykiskt störda
missbrukare vårdas på LVM-hem med bristfällig psykiatrisk
kompetens, trots att de kan vara i behov av sluten psykiatrisk
vård eller kvalificerade psykiatriska konsultinsatser.
Enligt propositionen bör vården och stödet till psykiskt
störda missbrukare förstärkas inom ramen för nuvarande
ansvarsförhållanden. Sjukvårdshuvudmännen måste på ett betydligt
bättre sätt än hittills ta detta ansvar och bygga upp och
utveckla erforderliga resurser. Detta bör ske i nära samarbete
med kommunens socialtjänst och de statliga LVM-institutionerna
så att en samverkan kan ske och samhällets samlade resurser
användas på bästa sätt. Samtidigt kan socialtjänstens resurser
vad gäller vård och behandling av personer med lättare psykiska
störningar behöva utvecklas. Med hänsyn till de konstaterade
bristerna i vården av och stödet till psykiskt störda
missbrukare anser regeringen att det finns goda skäl för att
detta område särskilt skall uppmärksammas i statens tillsyn över
hälso- och sjukvården och socialtjänsten de kommande åren.
För att nå ett framgångsrikt behandlingsresultat för denna
patientgrupp måste enligt regeringen flera olika
personalkategorier med olika kompetens samverka kring den
enskilde individen. Likaså måste resursförstärkningar till.
Psykiatrin och socialtjänsten bör därför stimuleras att utveckla
och förstärka sina insatser i arbetet med psykiskt störda
missbrukare. I syfte att förstärka samarbetet mellan
socialtjänsten inklusive LVM-institutioner och hälso- och
sjukvården skall 45 miljoner kronor avsättas under en
treårsperiod. Medlen bör disponeras av Socialstyrelsen, som inom
ramen för en beredningsgrupp med representanter för berörda
intressenter bör precisera hur stimulansbidraget skall användas.
Enligt regeringen bör verksamheterna noggrant följas, utvärderas
och dokumenteras för att senare kunna bilda underlag för den
fortsatta uppbyggnaden och utvecklingen av verksamheterna på
såväl nationell som regional och lokal nivå.
Utskottets bedömning
Utskottet instämmer i att vården till missbrukare med svåra
psykiska störningar bör förstärkas.
Utskottet anser att kommuner och landsting, på högst tio
orter, bör genomföra försöksverksamheter med samverkan inom
ramen för nuvarande ansvarsgränser mellan den psykiatriska
vården och socialtjänsten beträffande vården av de svårt
psykiskt störda missbrukarna. Socialstyrelsen bör enligt
utskottet ges i uppdrag att i samråd med Svenska kommunförbundet
och Landstingsförbundet samordna genomförandet.
Försöksverksamheten bör därefter utvärderas av Socialstyrelsen
och en redovisning av utvärderingen överlämnas till regeringen
inför dess ställningstagande till om en lagändring behövs för
att bättre tydliggöra fördelningen av vårdansvaret för de svårt
psykiskt störda missbrukarna.
Socialstyrelsen bör enligt utskottet i samråd med Statens
institutionsstyrelse, Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet också belysa och analysera konsekvenserna
för de tyngre missbrukarna av den nu pågående omstruktureringen
av vården.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Utskottet delar inställningen i propositionen att 45 miljoner
kronor för tre år, 1995--1997, bör avsättas för att förstärka
samarbetet mellan socialtjänsten inklusive LVM-institutionerna
och hälso- och sjukvården. Detta innebär att 7,5 miljoner bör
anvisas för budgetåret 1994/95.
Vissa särskilda statliga insatser
Kamratstöd och anhörigstöd
Det är enligt propositionen viktigt att psykiskt störda
ges tillgång till ett väl fungerande kamratstöd. På detta
sätt skapas bättre förutsättningar för framgångsrik
rehabilitering och återgång till mer normaliserade
levnadsförhållanden. Bristen på socialt nätverk är ett påtagligt
problem bland de psykiskt störda. Detta leder ofta till att
psykiskt störda lever ett socialt isolerat liv.
Regeringen anser att ett statligt utvecklingsbidrag på totalt
45 miljoner kronor fördelat på tre år bör lämnas för att stödja
och stimulera bildandet av kamratstöd i en i huvudsak
brukarstyrd verksamhet för psykiskt störda. Bidraget bör lämnas
till dagverksamheter som bygger på självhjälpsgrupper. Bidraget
skall lämnas till klient- och anhörigorganisationer men även
till andra organisationer som vill upprätta kamratstödjande
verksamhet. Socialstyrelsen bör administrera bidraget och bör
vid beslut samråda med Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet. Regeringen anser att Socialstyrelsen skall
följa upp effekterna av det särskilda bidraget för
kamratstödjande verksamhet. En delrapport bör lämnas till
Socialdepartementet under år 1997 och en slutrapport under år
2000.
I detta betänkande har tidigare redogjorts för hur anhöriga
till en psykiskt störd person har upplevt kontakten med
psykiatrin m.m. (s. 8 f.).
Enligt propositionen bör ett ökat stöd ges till
anhöriga till psykiskt störda. Det är angeläget att de
anhörigas intresse för att engagera sig i vård, behandling och
resursfrågor för psykiskt störda ges erforderligt stöd.
Tyngdpunkten i stödet bör läggas vid anhörigutbildningarna.
Genom deltagande i anhörigutbildningar uppstår vanligen en mer
optimistisk syn på den egna rollen i behandlingen. Regeringen
vill understryka vikten av att stödet i första hand riktas till
anhöriga till personer som är allvarligt och långvarigt psykiskt
störda.
För att stimulera och påskynda utvecklingen mot en ökad
satsning på anhörigstöd bör enligt regeringen ett
utvecklingsbidrag lämnas om 45 miljoner kronor fördelat på tre
år. Bidraget skall i huvudsak utbetalas till
anhörigorganisationer med riksomfattande verksamhet.
Socialstyrelsen bör administrera bidraget.
Socialutskottet har vid studiebesök i Skellefteå bl.a.
studerat det familjeorienterade arbetet vid den psykiatriska
kliniken på Skellefteå lasarett.
Motionen
I motion So479 av Gudrun Schyman m.fl. (v) från den
allmänna motionstiden begärs ett tillkännagivande om de psykiskt
handikappades behov av resurser för en rikare fritid (yrkande
9). Kamratstödjande ideell verksamhet bör enligt motionärerna
uppmuntras. Samhällets nätverk i form av föreningar och
organisationer bör uppmanas ta ansvar även för denna grupp
människor. De patient- och anhörigföreningar som finns till stöd
för psykiskt sjuka och deras anhöriga bör få stort stöd av
samhället för sin verksamhet. Deras erfarenheter och kunskaper
bör tas till vara i utbildningssammanhang och vid planering av
nya verksamheter.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens inställning till kamrat- och
anhörigstöd. Utskottet instämmer också i att 45 miljoner kronor
bör avsättas till kamratstöd och 45 miljoner kronor till
anhörigstöd åren 1995--1997. Detta innebär att för budgetåret
1994/95 bör 7,5 miljoner kronor avsättas till kamratstöd och 7,5
miljoner kronor till anhörigstöd.
Utskottet anser att Socialstyrelsen vid fördelningen av
bidragen bör beakta att brukarorganisationerna utvecklat former
för kamratstöd så att dessa resurser kan tas till vara. Motion
So479 (v) yrkande 9 får anses tillgodosedd genom propositionen
och avstyrks.
Statligt bidrag för utveckling av arbetsformerna inom
psykiatri och socialtjänst
Propositionen
En väsentlig förutsättning för att kommunernas socialtjänst
skall klara av att ta sitt ansvar när det gäller sociala
insatser för de långvarigt och allvarligt psykiskt störda är att
samverkansformerna mellan socialtjänsten och psykiatrin
utvecklas, att ansvars- och uppgiftsfördelningen klargörs och
att man kommer överens om gemensamma mål och arbetsformer
beträffande insatserna. Socialtjänsten måste vidareutveckla sina
arbetsformer när det gäller vård, stöd och service till bl.a.
personer med långvarig psykisk störning.
För att effektivt och kompetent kunna stödja patienten i
boendet och se till att även en meningsfull sysselsättning
erbjuds är det nödvändigt med viss psykiatrisk kompetens hos
socialtjänstens personal. Detta kompetensbehov bör enligt
regeringen tillgodoses genom att dels personal med psykiatrisk
kompetens från landsting anställs i kommuner, dels att
utbildnings- och fortbildningsinsatser genomförs i kommunerna.
Förutom de personella resurser som kommunerna bör tillföras
krävs insatser för utbildning, handledning och metodstöd till
socialtjänstens personal.
Regeringen anser att ett särskilt statligt bidrag bör lämnas
för de ökade kostnader som under en period kan uppkomma till
följd av omstruktureringen och vidareutvecklingen av
socialtjänstens och psykiatrins arbetsformer. Regeringen
framhåller att bidraget inte skall lämnas till löpande
driftkostnader utan att det bör användas till att stimulera och
påskynda förändringar i verksamhetsinnehåll och
arbetsorganisation.
Bidraget bör enligt regeringen uppgå till totalt 955 miljoner
kronor och utgå fr.o.m. den 1 januari 1995 t.o.m. den 31
december 1997.
Beslut om utbetalning fattas av Socialstyrelsen. Närmare
föreskrifter om inriktning och administration av bidraget kommer
att beslutas av regeringen och redovisas i regleringsbrevet för
budgetåret 1994/95.
Motionen
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att
riksdagen beslutar att 100 miljoner kronor per år av bidraget
till utveckling av arbetsformerna inom psykiatri och
socialtjänst reserveras för rehabiliteringsinsatser, bl.a. i
form av pilot- och försöksverksamheter (yrkande 4). Ett
problem är enligt motionärerna bristen på kunskaper om hur ett
fungerande arbete för psykiskt störda bör utformas. Totalt 100
miljoner kronor per år av de medel regeringen anvisat för
psykiatrireformen bör därför reserveras för
rehabiliteringsinsatser, t.ex. pilot- och försöksverksamheter.
Medlen bör enligt motionärerna användas för att stimulera till
att gemensammma verksamheter etableras mellan t.ex. kommuner,
psykiatri, försäkringskassor och arbetsförmedlingar.
Utskottets bedömning
Utskottet instämmer i regeringens förslag beträffande statligt
bidrag för utveckling av arbetsformerna inom psykiatri och
socialtjänst. Psykiatriutredningen har i sitt slutbetänkande
framhållit bristen på kunskaper om hur en framgångsrik
arbetsinriktad rehabilitering och ett fungerande arbete för
psykiskt störda bör utformas. Utskottet anser mot denna bakgrund
att en del av det statsbidrag som föreslås bör användas för
insatser på rehabiliteringsområdet. Enligt utskottets mening bör
lägst 20 % av statsbidraget för utveckling av arbetsformerna
inom socialtjänst och psykiatri reserveras för
rehabiliteringsinsatser. Medlen som skall utgå till kommuner och
landsting bör användas för att stimulera till att etablera
gemensamma verksamheter mellan t.ex. kommuner, psykiatri,
försäkringskassor och arbetsförmedlingar. Socialstyrelsen bör
ges i uppdrag att följa upp dessa verksamheter. Uppföljningen
bör ske i samverkan med Riksförsäkringsverket,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet. Vid uppföljningen bör behovet av
kunskapsuppbyggnad och erfarenhetsspridning särskilt
uppmärksammas. Motion So62 (s) yrkande 4 får härigenom anses
tillgodosedd och avstyrks.
Utskottet instämmer i att medel bör avsättas för utveckling av
arbetsformerna inom psykiatri och socialtjänst. För åren
1995--1997 bör 943 miljoner kronor avsättas. Detta innebär att
för budgetåret 1994/95 bör avsättas 142 miljoner kronor.
Stimulansbidrag till byggande av gruppbostäder och andra
alternativa boendeformer
Propositionen
Rehabiliteringsinsatser för långvarigt och allvarligt psykiskt
sjuka syftar enligt regeringen bl.a. till att öka deras
självständighet och oberoende. Om detta arbete är framgångsrikt
kommer sannolikt också kraven och förväntningarna på ett boende
som ger möjligheter till integritet och självbestämmande att
öka. Erfarenheter av rehabiliteringsinsatser visar även att
dessa ger bäst och mest varaktigt resultat om de sker i hemmiljö
och i den permanenta bostaden. Av det stimulansbidrag till
anordnande av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer
som riksdagen beslutade om i samband med den s.k. Ädelreformen
skall enligt regeringen 300 miljoner kronor av anvisade medel
budgetåret 1994/95 förbehållas långvarigt psykiskt störda.
Medlen anvisas budgetåret 1994/95 under anslaget
Stimulansbidrag inom äldreomsorgen inom en total ram av 900
miljoner kronor.
Utskottets bedömning
Utskottet har i betänkandet 1993/94:SoU20 tillstyrkt
regeringens förslag i budgetpropositionen att för budgetåret
1994/95 anvisa 900 miljoner kronor till Stimulansbidrag inom
äldreomsorgen. Medlen avser bidrag till byggande av
gruppbostäder och viss ombyggnad av sjukhem m.m.
Utskottet instämmer i regeringens förslag att av medlen under
anslaget Stimulansbidrag inom äldreomsorgen bör totalt 300
miljoner kronor förbehållas de långvarigt psykiskt störda.
Utskottet konstaterar att planeringen av gruppbostäder och
andra alternativa boendeformer ofta drar ut på tiden. Det är
därför angeläget att stimulansbidraget kan utnyttjas under fem
år. För att möjliggöra ett flexibelt utnyttjande av
stimulansbidraget förutsätter utskottet att medel anvisas i form
av reservationsanslag.
Uppföljning av reformen, utvärdering av behandlingsmetoderna
m.m.
I propositionen föreslås Socialstyrelsen få i uppdrag att
följa upp och utvärdera bl.a. de åtgärder som föreslås i
propositionen. I uppdraget bör även ingå att följa upp och
utvärdera tillämpningen av de bestämmelser i övrigt som reglerar
vård, stöd och service till psykiskt störda. Uppdraget till
Socialstyrelsen bör enligt regeringen inriktas mot följande
områden:
tillämpning av socialtjänstlagen när det gäller stöd och
service till psykiskt störda
tillämpning av lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade med avseende på svårt funktionshindrade
psykiskt störda
utvärdering av försöksverksamhet med personligt ombud
uppföljning och utvärdering av kommunernas betalningsansvar
för långvarigt psykiskt störda
uppföljning och utvärdering av försöksverksamheter avseende
psykiskt störda missbrukare
uppföljning av effekterna av de statliga stimulansbidragen
samt en bedömning av hur samhällets kostnader för vård, stöd och
service utvecklas och fördelas på olika huvudmän.
Socialstyrelsens uppdrag skall i de fall annat inte anges
slutrapporteras till Socialdepartementet senast den 1 maj 1998.
Socialstyrelsen bör enligt regeringen i arbetet med
folkhälsorapporterna särskilt uppmärksamma psykiskt stördas
situation. Det är enligt regeringen i detta sammanhang
väsentligt att styrelsen beskriver de förhållanden som kan
förorsaka psykiska störningar.
Riksrevisionsverket bör enligt regeringen få i uppdrag att
analysera effektiviteten i tillsynen av vård, stöd och service
till psykiskt störda. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt
samordningen mellan Socialstyrelsens och länsstyrelsernas
tillsynsverksamhet.
Regeringen anser att 15 miljoner kronor för tre år bör
avsättas för dessa uppdrag.
Motionerna
I motion So62 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att
riksdagen beslutar om en omfördelning inom ramen för de i
propositionen föreslagna stimulansmedlen så att 3, 6 och 9
miljoner kronor tillförs SBU under åren 1994/95 resp. 1995/96
och 1997 för SBU:s arbete med utvärdering av psykiatrins
vårdmetodik (yrkande 5) och att Socialstyrelsen ges i
uppdrag att följa upp och utvärdera psykiatrireformen och
utforma riklinjer för den psykiatriska vården och därför
tilldelas statliga medel med 12 miljoner kronor (yrkande 6).
I motion So268 av Jan Fransson m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om behovet av utvecklingscenter för psykiskt
stördas livsvillkor. Enligt motionärerna behövs det mycken
kunskap om och stora möjligheter och stimulans för utveckling av
åtgärder för att förbättra de psykiskt stördas livsvillkor. I
sådana insatser skall många människor bli delaktiga. För att
skapa dessa möjligheter föreslår vi att ett center för
utveckling av åtgärder för psykiskt stördas livsvillkor
inrättas. Vid såväl planering som drift av ett sådant center är
det naturligt att psykiskt stördas egna organisationer deltar.
Motionärerna föreslår att Socialstyrelsen i samarbete med
organisationer som företräder de psykiskt störda ges i uppdrag
att utarbeta förslag till ett utvecklingscenter för åtgärder för
psykiskt störda människor.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning att Socialstyrelsen bör
ges i uppdrag att följa upp och utvärdera resultatet av reformen
samt tillämpningen av bestämmelserna i övrigt om vård, stöd och
service till psykiskt störda. För dessa uppdrag bör 12 miljoner
kronor avsättas för åren 1995--1997. Detta innebär att 2
miljoner skall anvisas budgetåret 1994/95.
Utskottet delar regeringens bedömning att Riksrevisionsverket
bör ges i uppdrag att analysera effektiviteten i tillsynen av
vård, stöd och service till psykiskt störda.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU)
har redan tidigare gjort en kunskapssammanställning rörande
behovet av utvärdering inom psykiatrisk vård. Därav framgår att
detta behov är mycket omfattande och kräver särskilda resurser
för att kunna genomföras på vetenskaplig grund. SBU har påbörjat
ett projekt rörande utvärdering av användningen av neuroleptika.
I detta projekt ingår ett 30-tal forskare som med stöd av den
vetenskapliga litteraturen på området skall utforma en syntes av
indikationer, risker och nytta med denna behandlingsmetod för
olika patientgrupper. SBU bör utveckla ett utvärderingsarbete
inom psykiatrin efter samma modell med särskilt tillkallade
sakkunniga kliniker, etiker, epidemiologer och statistiker m.fl.
Det är angeläget att utvärderingen av behandlingsmetoderna sker
utifrån ett social-psykiatriskt perspektiv. Inför det fortsatta
arbetet bör SBU:s styrelse och expertgrupp kompletteras med
sakkunniga från psykiatrins område.
SBU bör få ökade ekonomiska resurser för att utveckla
verksamheten till att också omfatta psykiatrins vårdmetoder.
Utskottet uppskattar SBU:s resursbehov när denna verksamhet är
fullt utbyggd till ca 8 miljoner kronor. Resursbehovet är dock
mindre under uppbyggnadsprocessen. Utskottet anser att SBU för
åren 1995--1997 bör tilldelas 2, 5 resp. 8 miljoner kronor. För
budgetåret 1994/95 bör därför SBU tilldelas 1 miljon kronor för
detta ändamål. SBU bör enligt utskottet ges i uppdrag att
utarbeta ett förslag till användning av dessa medel.
Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med
anledning av motion So62 (s) yrkandena 5 och 6. Motion So268 (s)
avstyrks.
Stöd till det psykiatriska utvecklingsarbetet i Östeuropa
I syfte att stimulera den psykiatriska utvecklingen i
Östeuropa anser regeringen att särskilda tidsbegränsade
medel skall anslås. Dessa bör kunna kanaliseras dels genom
multinationella organisationer, främst WHO, dels inom ramen för
bl.a. Hälso- och sjukvårdens Östeuropakommitté (ÖEK). Mot denna
bakgrund föreslår regeringen att 5 miljoner kronor avsätts
årligen under en treårsperiod som stöd till det psykiatriska
utvecklingsarbetet i Östeuropa.
Utskottets bedömning
Utskottet instämmer i regeringens bedömning i denna del. Detta
innebär att för budgetåret 1994/95 bör 2,5 miljoner kronor
anvisas för ändamålet.
Medelstilldelning till Bidrag till psykiatriområdet
Enligt utskottets bedömningar kommer de statliga
stimulansåtgärderna som behandlas i betänkandet jämfört med
förslaget i propositionen att utfalla enligt följande för
budgetåret 1994/95 (miljoner kronor).
Propositionen Betänkandet
Utvecklingen av 142,5 142
arbetsformerna inom
socialtjänst och
psykiatri
Rehabilitering av 25 25
tortyrskadade
flyktingar
Psykiskt störda 7,5 7,5
missbrukare
Anhörigstöd 7,5 7,5
Kamratstöd 7,5 7,5
Personligt 4 4
ombud
Stöd till Östeuropa 2,5 2,5
Översyn av innehållet i 1 1
den psykiatriska vården
Uppföljning av 2,5 3
reformen, utvärdering av
behandlingsmetoderna m.m. _________________________________
S:a 200 200
Enligt regeringens förslag bör medlen anvisas under ett nytt
reservationsanslag Bidrag till psykiatriområdet för
budgetåret 1994/95 under femte huvudtiteln.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna
medelsanvisningen till Bidrag till psykiatriområdet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tillkännagivande om de psykiskt stördas
situation
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So430 yrkande 18 och
1993/94:So479 yrkandena 1 och 2,
2. beträffande förslaget till lag om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620)
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:So61 yrkande 1
antar regeringens förslag till lag om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620),
3. beträffande ansvarsfördelningen mellan kommuner och
landsting
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So62 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. beträffande uppföljning av LSS
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So61 yrkande 9,
1993/94:So62 yrkande 1, 1993/94:So439 och 1993/94:So479 yrkande
5,
men. (v) - delvis
5. beträffande försöksverksamhet med personligt ombud
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So60, 1993/94:So61
yrkande 10 och 1993/94:So479 yrkande 4,
6. beträffande obligatoriskt kommunalt betalningsansvar
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So61 yrkande
2, 1993/94:So62 yrkande 8 och 1993/94:So63 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. beträffande förslaget till ändring i lagen om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss
hälso- och sjukvård,
8. beträffande ekonomisk reglering
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So61 yrkande 3,
1993/94:So62 yrkande 9 och 1993/94:So479 yrkande 3,
9. beträffande nationell översyn av den psykiatriska vården
m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So61 yrkande
8 och 1993/94:So62 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
men. (v) - delvis
10. beträffande rehabilitering av psykiskt störda
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So61 yrkande
4, 1993/94:So62 yrkandena 2--3, 1993/94:So63 yrkande 2 och
1993/94:So479 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
12. beträffande rehabilitering av tortyrskadade flyktingar
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So61 yrkande 11 och
1993/94:So446,
13. beträffande psykiskt störda barn och ungdomar
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So414 och
1993/94:So420,
14. beträffande rättspsykiatrisk vård m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So450, 1993/94:So464
och 1993/94:Ju510 yrkande 3,
15. beträffande missbrukare med svåra psykiska störningar
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
16. beträffande kamratstöd och anhörigstöd
att riksdagen avslår motion 1993/94:So479 yrkande 9,
17. beträffande statligt bidrag för utveckling av
arbetsformerna inom psykiatri och socialtjänst
att riksdagen avslår motion 1993/94:So62 yrkande 4,
18. beträffande uppföljning av reformen och utvärdering av
behandlingsmetoderna m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So62 yrkandena 5
och 6 samt med avslag på motion 1993/94:So268 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. beträffande medelstilldelning till Bidrag till
psykiatriområdet att riksdagen med bifall till regeringens
förslag till Bidrag till psykiatriområdet för budgetåret
1994/95 under femte hvuvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
på 200 miljoner kronor.
Stockholm den 19 maj 1994
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson
(m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp),
Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s),
Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds),
Leif Bergdahl (nyd), Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m)
och Martin Nilsson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
1. Uppföljning av LSS (mom. 4)
Daglig sysselsättning är enligt LSS en rättighet för personer
med t.ex. utvecklingsstörning. Daglig sysselsättning är av
mycket stor betydelse även för psykiskt störda. Enligt min
mening bör sysselsättningsgarantin i LSS utvidgas till att även
omfatta personer med psykisk störning.
2. Nationell översyn av den psykiatriska vården m.m. (mom. 9)
Jag anser att möjligheterna att erbjuda psykoterapi i den
offentliga vården bör ökas. I dag är det få förunnat att kunna
få behandling med psykoterapi beroende på kostnaden för
behandlingen. Det är därför av största vikt att sådan behandling
ersätts via det allmänna försäkringssystemet på samma sätt som
gäller för behandling av somatiska sjukdomar.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
4 och 9 borde ha hemställt:
4. beträffande uppföljning av LSS
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So61 yrkande 9
samt med avslag på motionerna 1993/94:So62 yrkande 1,
1993/94:So439 och 1993/94:So479 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
9. beträffande nationell översyn av den psykiatriska vården
m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So61 yrkande
8 och 1993/94:So62 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts,
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 2
Motionerna 2
Motioner väckta med anledning av propositionen 2
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994 4
Utskottet 6
Psykisk ohälsa i befolkningen 6
Psykiskt stördas levnadsförhållanden 7
Psykiskt stördas och anhörigas upplevelser av
psykiatrin 8
Psykiatriutredningen 9
Propositionen i huvuddrag 11
Utskottet 12
Stöd och service till psykiskt funktionshindrade 13
Förtydligat kommunalt ansvar för att planera och
samordna insatser till psykiskt funktionshindrade 13
Utskottets bedömning 15
Rättighetslagstiftning för psykiskt störda 15
Utskottets bedömning 17
Försöksverksamhet med personligt ombud 18
Utskottets bedömning 20
Obligatoriskt kommunalt betalningsansvar 20
Utskottets bedömning 22
Ekonomisk reglering 23
Utskottets bedömning 24
Nationell översyn av innehållet i den psykiatriska vården
m.m. 24
Psykoterapi 25
Utskottets bedömning 26
Rehabilitering av psykiskt störda 26
Utskottets bedömning 29
Rehabilitering av tortyrskadade flyktingar 30
Utskottets bedömning 31
Vård och stöd till psykiskt störda barn och ungdomar 32
Utskottets bedömning 32
Psykiatrisk vård till vissa grupper 33
Intagna i kriminalvården m.m. 33
Utskottets bedömning 36
Missbrukare 36
Utskottets bedömning 37
Vissa särskilda statliga insatser 37
Kamratstöd och anhörigstöd 37
Statligt bidrag för utveckling av arbetsformerna inom
psykiatri och socialtjänst 39
Stimulansbidrag till byggande av gruppbostäder och andra
alternativa boendeformer 40
Uppföljning av reformen, utvärdering av
behandlingsmetoderna m.m. 41
Stöd till det psykiatriska utvecklingsarbetet i
Östeuropa 43
Medelstilldelning till Bidrag till psykiatriområdet 43
Utskottets bedömning 44
Hemställan 44
Meningsyttring av suppleant 46
Bilaga: I propositionen framlagda lagförslag 47