I detta betänkande behandlas tre motioner från allmänna
motionstiden om vissa konkurrensrättsliga frågor.
Sammanfattning
Utskottet avstyrker tre motioner med krav på insatser för en
mer skärpt konkurrens i vissa sektorer inom ekonomin.
Åtgärder som går ut på att främja konkurrensen i
skattefinansierade verksamheter efterlyses i den första
motionen. Den avstyrks med hänvisning till de åtgärder --
beslutade eller planerade -- som syftar till en ökad konkurrens,
inte minst inom den offentliga sektorn. Även en motion om
monopolisering i livsmedelsbranschen avstyrks. Utskottet erinrar
om den nya konkurrenslagen som riksdagen beslutade om hösten
1992 och om att utskottet då anförde att riksdagen inte bör
uttala sig till förmån för en prövning av eller ingripande mot
konkurrensförhållandena i en viss bransch eller ett visst
distributionsled. Samma motivering för sin avstyrkan ger
utskottet när det gäller en motion med begäran om att en
utredning skall tillsättas i syfte att åstadkomma en ökad
konkurrens genom hela byggprocessen. Denna motion följs upp i en
reservation (nyd).
Motionerna
De motioner som behandlas här är följande:
1992/93:N212 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om vikten av att motverka monopolisering av marknaden inte minst
inom livsmedelssektorn, vilket bör leda till en skärpning av
konkurrenslagstiftningen.
1992/93:N257 av Göran Lennmarker (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att utsträcka konkurrenslagstiftningen och Konkurrensverkets
tillsyn till offentlig verksamhet.
1992/93:N311 av Dan Eriksson i Stockholm (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av en snabb och opartisk
utredning i syfte att åstadkomma konkurrensriktigare hantering
genom hela byggprocessen.
Vissa uppgifter i anslutning till motionerna
Konkurrensområdet
EES-avtalets konkurrensregler
EG:s materiella konkurrensregler innebär förbud dels mot
konkurrensbegränsande samarbete mellan företag, dels mot
missbruk av en dominerande ställning. Vidare finns ett system
för kontroll av företagsförvärv. Merparten av dessa regler har i
anpassad form tagits in i avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). Berörda delar härav inkorporeras med
svensk rätt genom EES-lagen (prop. 1991/92:170, bet.
1992/93:EU1). EG-reglerna blir härigenom gällande för sådana
konkurrensbegränsningar som har effekt på handeln mellan Sverige
och ett annat land inom EES-området.
Konkurrenslagen
Under den senare delen av 1980-talet uppkom kritik mot 1982
års konkurrenslag (1982:729), som ansågs inte vara tillräckligt
effektiv. Hösten 1992 antog en i väsentliga avseenden enig
riksdag ett förslag (prop. 1992/93:56, bet. NU17) till en ny
nationell lag på området. Den nya konkurrenslagen (1993:20) har
-- såsom den slutligen kom att utformas efter ett omfattande
utredningsarbete -- EG:s och EES-avtalets konkurrensregler som
förebild. Viktiga nyheter är införandet fullt ut av den s.k.
förbudsprincipen och en skärpning av påföljdssystemet.
Förbudsprincipen innebär att förfaranden som anses
skadliga preciseras och förbjuds. Den nya lagen innehåller två
sådana förbud, nämligen dels mot konkurrensbegränsande samarbete
mellan företag, dels mot missbruk av en dominerande ställning.
Från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete kan
undantag medges i enskilda fall. Förutsättningen är att
samarbetet har positiva verkningar som objektivt sett uppväger
konkurrensnackdelarna; fyra villkor preciseras härför. Lagen
möjliggör också för regeringen att utfärda generella undantag,
s.k. gruppundantag. Vissa kategorier av avtal har nämligen
sådana positiva effekter att villkoren redan på förhand kan
bedömas vara uppfyllda. Vid riksdagens behandling kom särskilt
frågorna om gruppundantag och lagens tillämpningsområde i
blickpunkten. En rad organisationer och företag -- främst inom
livsmedelsproduktionen och detaljhandeln -- framförde sina
synpunkter i dessa avseenden till näringsutskottet, som dock
inte ansåg att det var riksdagens uppgift att uttala sig om
gruppundantagens inriktning. Sedermera har regeringen utfärdat
nio gruppundantagsförordningar (1993:72--80), däribland en som
gäller visst samarbete i detaljhandelskedjor. Ett företag kan
också ansöka hos Konkurrensverket om att få en förklaring om att
ett avtal etc. inte omfattas av något av förbuden, ett s.k.
icke-ingripandebesked.
För att företagen skall avhålla sig från att överträda
förbuden finns bestämmelser om påföljder m.m. De är av såväl
konkurrensrättslig som civilrättslig art.
Konkurrensrättsliga ingripanden kan ske i form av dels
åläggande vid vite att upphöra med pågående överträdelse, dels
åläggande att betala en s.k. konkurrensskadeavgift. Denna senare
sanktion, som är en nyhet i konkurrenslagstiftningen, har samma
funktion som straff, dvs. den avser redan begångna
överträdelser.
Nytt är också regler som ger civilrättsliga följder. Avtal som
omfattas av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete är
sålunda ogiltiga. Vidare kan ett företag dömas att betala
skadestånd till en drabbad part.
Den nya konkurrenslagen -- liksom dess föregångare --
innehåller regler för förvärvskontroll. En nyhet är att
anmälningsplikt föreligger när företagens sammanlagda
årsomsättning uppgår till ett tröskelvärde av fyra miljarder
kronor. För ett ingripande mot förvärvet krävs att det förväntas
leda till påtagligt negativa effekter i ett långsiktigt
perspektiv. Motionsförslag (nyd; v) om att det skulle införas en
möjlighet att bryta upp befintliga företagskoncentrationer
avslogs av riksdagen, men följdes upp i en reservation (nyd)
resp. en meningsyttring (v).
Två tvångsmedel står till buds. Det ena är en möjlighet
att ålägga företag vid vite att lämna de uppgifter som behövs
för utredningen i ärendet. Vidare kan information från kommuner
och landsting om kostnader och intäkter i deras verksamheter av
ekonomisk eller kommmersiell natur krävas. Det andra är
möjligheten att genomföra undersökningar hos företagen.
Lagen trädde i kraft den 1 juli 1993. En viss övergångstid
har emellertid medgetts; för redan ingångna avtal har företagen
möjlighet att göra nödvändiga anpassningar fram till den 1
januari 1994. De avtal som träffas efter den 1 juli 1993
omfattas dock direkt av den nya lagen.
Myndighetsorganisationen på konkurrensområdet
Konkurrensverket är den centrala förvaltningsmyndigheten
för konkurrensfrågor. Enligt sin instruktion (1992:820, omtryckt
1993:685) skall Konkurrensverket verka för en effektiv
konkurrens i privat och offentlig verksamhet till nytta för
konsumenterna. Verket skall fullgöra de uppgifter som följer av
konkurrenslagen. Härutöver skall Konkurrensverket bl.a. lämna
förslag till avregleringsåtgärder, uppmärksamma hinder mot en
effektiv konkurrens i offentlig verksamhet samt lämna förslag
till åtgärder för att undanröja dessa. Verket skall även följa
upp de åtgärder som har genomförts. Spridande av information om
de nya konkurrensreglerna och främjande av ett
konkurrensinriktat synsätt är också viktiga uppgifter för
verket.
Till Konkurrensverket är knutet ett råd för
konkurrensfrågor. Dess uppgift är att stimulera forskningen på
området och tillföra verket resultat från utvecklingen inom de
ekonomiska och juridiska vetenskaperna.
Konkurrensrättsliga mål avgörs enligt en ordning med två
specialiserade domstolar. Stockholms tingsrätt i särskild
sammansättning prövar som första instans mål om
konkurrensskadeavgift och företagsförvärv och som andra instans
Konkurrensverkets beslut om bl.a. undantag.
Marknadsdomstolen är sista instans.
Sedan den 1 juli 1992 har även länsstyrelserna uppgifter
på konkurrensområdet. De skall uppmärksamma förhållanden som
tyder på överträdelser av konkurrensbestämmelserna. Vidare skall
länsstyrelserna lämna förslag till och följa upp
avregleringsåtgärder, uppmärksamma olika typer av hinder för
effektiv konkurrens i offentlig förvaltning och lämna förslag
till åtgärder för att undanröja dessa. Länsstyrelserna skall
också se till att ett konkurrensinriktat synsätt får genomslag
vid regeltillämpningen inom länsstyrelsen samt hos regionala och
lokala organ. En annan uppgift är att informera om de nya
reglerna på konkurrensområdet, inkl. dem som kommer att gälla
enligt EES-avtalet.
Upphandlingsområdet
Lagen om offentlig upphandling
EG:s regelverk på upphandlingsområdet syftar till att göra
ekonomiskt mer betydelsefulla upphandlingar öppna och
konkurrensutsatta. De s.k. procedurdirektiven är tillämpliga
endast på sådan upphandling som överskrider vissa tröskelvärden.
Bestämmelserna innefattar en huvudregel om affärsmässighet vid
upphandling dels på den öppna marknaden av varor,
byggentreprenader och tjänster, dels inom de s.k.
försörjningssektorerna som traditionellt hittills legat i
offentlig regi (försörjning av vatten, energi, transporter och
telekommunikation).
Hösten 1992 beslutade riksdagen (prop. 1992/93:88, bet. FiU5)
att instifta lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Den nya
lagen innebär, förutom att reglerna i EG:s direktiv om offentlig
upphandling införlivas i svensk rätt, att huvudregeln om
affärsmässighet och reglerna om överprövning m.m. görs
tillämpliga även på upphandlingar under tröskelvärdena. Lagen
kommer att träda i kraft samtidigt som EES-avtalet blir
gällande.
Myndighetsorganisationen på upphandlingsområdet
En ny myndighet, Nämnden för offentlig upphandling, har
inrättats med uppgift att utöva tillsyn enligt den nyssnämnda
lagen. Nämnden har den normgivningsmakt som kan grundas på s.k.
subdelegation enligt 8 kap. 13 § regeringsformen, dvs. rätt att
meddela verkställighetsföreskrifter. Den skall bl.a. utöva
tillsyn över den offentliga upphandlingen, följa utvecklingen på
upphandlingsområdet inom EG m.m. och lämna information och
allmänna råd. För nämndens verksamhet gäller förordningen
(1993:98) med instruktion för Nämnden för offentlig upphandling.
Regeringen väntas inom kort framlägga en proposition med
förslag till lag om ingripande mot otillbörligt beteende
avseende offentlig upphandling. Lagen syftar till att hindra att
anbudstävlingar, som staten och kommunerna anordnar, får en
utformning som snedvrider konkurrensvillkoren och därigenom till
att privata företag inte diskrimineras i förhållande till
upphandlarens produktion i egen regi. Ett förslag till den nya
lagen överlämnades till Lagrådet i juli 1993.
Enligt förslaget i lagrådsremissen skall Marknadsdomstolen på
ansökan av Konkurrensverket kunna förbjuda en viss offentlig
upphandlare vid vite att tillämpa ett konkret beskrivet
upphandlingsbeteende, vilket otillbörligt och i påtaglig
omfattning diskriminerar privata företag gentemot upphandlarens
egenregiverksamhet. Förbudet kan också gälla beteenden som på
något annat sätt i betydande omfattning snedvrider
konkurrensförutsättningarna.
Produktionen av sådana tjänster för stat, kommuner och
landsting som inte innebär myndighetsutövning eller där annat är
särskilt föreskrivet, bör enligt regeringen på sikt i sin helhet
upphandlas i konkurrens. För att målet skall nås bör
omfattningen av den verksamhet som upphandlas i konkurrens öka
under det närmaste året. Som ett riktmärke anges att denna andel
i kommuner och landsting inom ett år bör uppgå till ungefär 20 %
av kostnaden för den sammanlagda tjänsteproduktionen i kommun-
resp. landstingssektorn.
Uppdrag till Konkurrensverket och länsstyrelserna
Regeringen uppdrog våren 1993 åt Konkurrensverket att i
samverkan med länsstyrelserna följa de intensifierade insatser
för ökad konkurrens som nu genomförs i kommuner och landsting.
Verket skall också bedöma i vilken utsträckning som det
nyssnämnda riktmärket om 20 % uppnås. Konkurrensverket skall
senare för regeringen redovisa omfattning och inriktning av
konkurrensutsatt verksamhet. Ett liknande uppdrag i fråga om den
statliga sektorn har lämnats till Statskontoret.
Avreglering
Rapporter
Konkurrensverket gavs hösten 1992 i uppdrag av regeringen att
vid tre angivna tidpunkter redovisa sammanhållna
marknadsanalyser. Två sådana har presenterats.
Rapporten Marknadsananlys och inventering av möjliga åtgärder
för avreglering och ökad konkurrens i offentlig sektor
avlämnades hösten 1992. Häri analyseras vissa marknader eller
sektorer som är av stor betydelse för konsumenterna och
intressanta från ett konkurrensperspektiv. Vissa åtgärder
föreslås för en ökning av konkurrensen i den offentliga sektorn.
I den andra rapporten, Marknader och avreglering, som
presenterades i mars 1993, redovisas marknadsanalyser i form av
faktablad. En mer utförlig behandling gäller några områden som
är eller har varit föremål för avreglering, t. ex. livsmedels-
och elmarknaderna.
Avregleringsdelegation
Regeringen har hösten 1993 beslutat tillkalla en delegation
för avregleringsfrågor. Dess uppgift (dir. 1993:113) är att
sammanställa de avregleringsåtgärder som pågår eller planeras
inom de olika departementen till ett samlat avregleringsprogram
för åren 1993 och 1994 samt verka för genomförandet av detta
program. Delegationen skall i sitt arbete bl.a. tillgodogöra sig
information om sådana konkurrensbegränsningar och
etableringshinder som delar av det offentliga regelverket
medför. Resultatet av arbetet skall redovisas till regeringen i
två steg, nämligen senast den 1 december 1993 resp. den 31 mars
1994.
Utskottet
Inledning
Under den allmänna motionstiden har förslag i tre motioner
väckts som alla innebär en kritik mot konkurrensförhållandena i
landet. Gemensamt för motionerna är kraven på såväl skärpta
regler som en intensifierad tillsyn av efterlevnaden. De skiljer
sig åt så till vida att kritiken riktar sig mot tre olika delar
av vår ekonomi som genom regleringar har varit skyddade,
nämligen den offentliga sektorn, livsmedelssektorn och
byggsektorn.
Offentliga sektorn
Även marknadsekonomier hämmas av monopol, anförs det i motion
1992/93:N257 (m). En stor och ökande del av samhällets
verksamhet har i Sverige undandragits konkurrens, främst genom
uppbyggnad av offentlig verksamhet. En utbredd föreställning
inom staten, landstingen och kommunerna är att sådan
skattefinansierad verksamhet skall utföras i egen regi, heter
det vidare i motionen. Den gemensamt finansierade verksamheten
blir därmed ett monopol för offenlig sektor. Detta synsätt
skadar landets välfärd, anser motionären. Särskilt drabbas sådan
verksamhet som av sociala eller andra skäl är helt eller i hög
grad skattesubventionerad, t.ex. social service, sjukvård och
utbildning, sägs det. Nackdelarna får bäras främst av dem som är
beroende av tjänsterna och dem som producerar dem, men även av
samhället i stort. Enligt vad som anförs i motionen bör sådana
monopol brytas genom att konkurrenslagstiftningen och
Konkurrensverkets tillsyn ändras till att avse även sådan
verksamhet som helt eller i mycket hög grad finansieras via
skatter.
Utskottet anser -- liksom motionären -- att en effektiv
konkurrens är ett betydelsefullt verktyg för att främja en
uthållig ekonomisk tillväxt och därmed åstadkomma en ökad
välfärd. Som har framgått i olika sammanhang har det visats att
konkurrensen inom centrala sektorer av Sveriges ekonomi är
otillräcklig.
Samtidigt vill utskottet betona det angelägna i att kraven på
insyn, rättssäkerhet och kvalitet tillgodoses även inom sådan
vård- och omsorgsverksamhet som har lagts ut på entreprenad.
Bestämmelser om tystnadsplikt inom hälso- och sjukvården finns i
speciallagstiftning. Enligt vad utskottet har inhämtat kommer
Lokaldemokratikommittén (C 1992:01) inom kort att presentera
sitt slutbetänkande, vari föreslås en lagstiftning som syftar
till att säkerställa kommunernas och medborgarnas möjligheter
till insyn i och kontroll av verksamhet som drivs i
entreprenadform. Utskottet, som konstaterar att hithörande
frågor har aktualiserats i olika utredningar m.m., förutsätter
sålunda att de nu nämnda kraven är eller kommer att bli
tillgodosedda.
I det föregående har en utförlig redovisning lämnats om
åtgärder -- beslutade eller planerade -- som syftar till att
åstadkomma en ökad konkurrens, inte minst inom den offentliga
sektorn. Enligt utskottets uppfattning är dessa åtgärder väl
ägnade att tillgodose motionens syfte. Något uttalande av
riksdagen av den innebörd som motionären begär behövs därför
inte. Med det sagda avstyrks motion 1992/93:N257 (m).
Livsmedelssektorn
I motion 1992/93:N212 (fp) berörs den snabba prisutvecklingen
på livsmedel i Sverige under 1980-talet. Ett visst
konkurrenshämmande förfarande inom mejeribranschen med befarade
skadliga effekter för konsumenterna redovisas i motionen. Med
detta som exempel kräver motionären att riksdagen gör ett
uttalande till regeringen av innebörd att monopolisering inom
olika marknader skall motverkas, inte minst inom
livsmedelssektorn. En skärpning av konkurrenslagen borde bli
följden, anser han.
Hösten 1992 avslog riksdagen tre motioner (s; nyd; v) rörande
konkurrensförhållandena inom främst distributionen av
livsmedelsprodukter. Utskottet (bet. 1992/93:NU17 s. 29)
erinrade inledningsvis om att de uppgifter som främst skall
styra den konkurrensvårdande verksamheten finns angivna i
förordningen (1992:820) med instruktion för Konkurrensverket.
Enligt denna har verket till uppgift att följa
koncentrationsprocesser i näringslivet och ägna uppmärksamhet åt
konkurrensbegränsande förfaranden som marknadsdominerande
företag tillämpar. Konkurrensverket skall också pröva
konkurrensbegränsningar som kan vara av betydelse för större
konsumentintressen eller påverkar konkurrensförhållandena inom
en hel näringsgren eller på ett påtagligt och avgörande sätt
försvårar eller hindrar någons näringsutövning. Utskottet ansåg
det inte lämpligt för riksdagen att uttala sig till förmån för
en prövning av eller ett ingripande mot konkurrensförhållandena
i en viss bransch eller ett visst distributionsled. Med det
sagda avstyrktes motionerna. En meningsyttring (v) anmäldes.
Våren 1993 har Konkurrensverket i ett ärende rörande ändringar
i samarbetet inom mejerikooperationen uttalat att verket
förutsätter att de konkurrensrättsliga aspekterna kommer att
beaktas i det fortsatta förändringsarbetet och därvid hänvisat
till den nya konkurrenslagen.
Utskottet vill erinra om den nya skärpta konkurrenslagen,
som riksdagen fattade beslut om hösten 1992, och om
Konkurrensverkets och andra myndigheters uppgifter på
konkurrensområdet. Enligt utskottets uppfattning utgör den nya
konkurrenslagstiftningen en tydlig signal till företagen om att
statsmakterna ser allvarligt på de skadliga effekter för
konsumenterna och samhällsekonomin som ofta är förenade med
konkurrensbegränsningar. Utskottet utgår från att effekterna av
lagen kommer bli att tydliga efter det att övergångstiden har
löpt ut vid årsskiftet 1993/94.
Med hänvisning till den redovisning som har lämnats
inledningsvis och till vad utskottet nu har anfört avstyrks
motion 1992/93:N212 (fp).
Byggsektorn
Komplexiteten i byggprocessen gör branschen svår att
överblicka, sägs det i motion 1992/93:N311 (nyd). Härigenom
försvåras en konkurrensriktig planering, projektering och
upphandling, anför motionären. Han anser att dessa faktorer i
sin tur har bidragit till den -- jämfört med andra
industribranscher -- mycket snabba kostnadsökningen i
byggbranschen. I motionen föreslås att det skall tillsättas en
snabb och opartisk utredning med uppgift att främja ökad
konkurrens i branschen.
Riksdagen avslog hösten 1992 på näringsutskottets förslag ett
liknande yrkande (nyd). Utskottet (bet. 1992/93:NU17 s. 30)
hänvisade till den nya konkurrenslagen och i övrigt till vad som
hade anförts i betänkandet -- enligt vad som har redovisats i
föregående avsnitt -- om prövningen av konkurrensbegränsningar i
vissa branscher.
Utskottet hänvisar även nu till beslutet om den nya
konkurrenslagen. I detta sammanhang vill utskottet erinra om de
positiva effekter på konkurrensen inom bl.a. byggbranschen som
EES-avtalets ikraftträdande avses medföra. Gemensamma
bestämmelser för standarder och provning innebär minskade eller
undanröjda hinder för importkonkurrens för byggprodukter och kan
förväntas leda till en prispress och ett mer varierat utbud. Med
det sagda avstyrker utskottet motion 1992/93:N311 (nyd).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande den offentliga sektorn
att riksdagen avslår motion 1992/93:N257,
2. beträffande livsmedelssektorn
att riksdagen avslår motion 1992/93:N212,
3. beträffande byggsektorn
att riksdagen avslår motion 1992/93:N311.
res. (nyd)
Stockholm den 12 oktober 1993
På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s),
Per-Richard Molén (m), Gudrun Norberg (fp), Bo Finnkvist (s),
Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand (s), Göran Hägglund
(kds), Bengt Dalström (nyd), Leif Marklund (s), Olle Lindström
(m), Mats Lindberg (s), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s),
Sylvia Lindgren (s) och Roland Lében (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Byggsektorn (mom. 3)
Bengt Dalström (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8
med "Utskottet hänvisar" och slutar på s. 9 med "motion
1992/93:N311 (nyd)" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i motionärens uppfattning att
komplexiteten inom byggprocessen har bidragit till att
byggbranschen -- jämfört med andra industribranscher -- har
undergått mycket snabba kostnadsökningar. En annan orsak härtill
är att ett nödvändigt konkurrenstryck har saknats inom
branschen. Dessa omständigheter visar, menar utskottet, på
behovet av att en opartisk snabbutredning kommer till stånd i
syfte att en ökad konkurrens i byggprocessens olika led --
planering, projektering och upphandling -- skall åstadkommas.
Med ett uttalande av riksdagen av denna innebörd blir motion
1992/93:N311 (nyd) tillgodosedd; denna tillstyrks alltså.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande byggsektorn
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:N311 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Offentliga sektorn (mom. 1)
Birgitta Johansson, Bo Finnkvist, Reynoldh Furustrand, Leif
Marklund, Mats Lindberg, Bo Bernhardsson och Sylvia Lindgren
(alla s) anför:
Vi konstaterar att utvecklingen mot en ökad konkurrens inom
den offentliga sektorn kan få positiva effekter. Dessa är främst
kopplade till en större frihet för brukare och personal. Men
en ökad marknadsorientering kan även befaras medföra problem.
Sådana gäller framför allt förutsättningarna för fortsatt insyn
i verksamheten och bibehållen kvalitet, trygghet och
rättssäkerhet, främst inom vård- och omsorgssektorerna. Enligt
vår uppfattning får kravet på t.ex. kontinuitet i vården inte
åsidosättas. I samband med entreprenadlösningar inom nu nämnda
sektorer är det därför angeläget att höga och väl definierade
krav ställs på entreprenörerna och att genomförandet
kontrolleras. Utvecklingen mot alternativa former för sådan
verksamhet bör alltså inte forceras.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Rolf L Nilson (v) anför:
Jag ansluter mig till det särskilda yttrande som utskottets
socialdemokratiska ledamöter har avgett.