I detta betänkande behandlas
dels proposition 1993/94:210 om särskilda konkurrensregler
för lantbruket,
dels sex motioner som väckts med anledning av
propositionen,
dels -- helt eller delvis -- sex motioner från allmänna
motionstiden.
Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför utskottet
lämnats av företrädare för Konkurrensverket,
lantbrukskooperationen, sågverksindustrin, Kooperativa
institutet och Svenska åkeriförbundet.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändringar i
konkurrenslagen (1993:20). Dessa innebär att samverkan inom en
ekonomisk förening vars medlemmar är lantbrukare eller andra
företag som bedriver jordbruk, trädgårdsverksamhet eller
skogsbruk, s.k. primärförening, delvis undantas från ett av
förbuden i lagen.
Den aktuella bestämmelsen återfinns i 6 § och innehåller ett
förbud mot konkurrensbegränsande samverkan, dvs. förbud mot
avtal mellan företag om de har till syfte att hindra, begränsa
eller snedvrida konkurrensen på ett märkbart sätt på den svenska
marknaden. Medlemmarna i primärföreningarna är självständiga
företag, och överenskommelser mellan dem om samverkan i
föreningarna omfattas formellt sett av förbudet i
konkurrenslagen. Genom det föreslagna undantaget kan medlemmarna
även fortsättningsvis samverka om t.ex. produktion, förädling
och försäljning av sina produkter samt om inköp av varor för sin
verksamhet. Förbudet skall dock ha fortsatt tillämplighet på
bestämmelser som begränsar en medlems fria rörlighet på
marknaden samt på samverkan om försäljningspriser på varor som
produceras hos medlemmarna.
I en reservation (nyd) förordas att konkurrenslagen inte
längre skall vara tillämplig på stadgebestämmelser m.m. som
begränsar medlemmarnas möjligheter att återfå sin andel av
insatskapitalet i en ekonomisk förening. Företrädaren för
Vänsterpartiet anför i en meningsyttring att skogsbruket inte
bör omfattas av undantaget från konkurrenslagen.
I betänkandet behandlas även mer allmänna frågor om
konkurrenslagens tillämplighet på samverkan i och mellan
ekonomiska föreningar. Det konstateras här att etablerade
rättsgrundsatser och principer inom bl.a. EG-rätten ger
vägledning för hur dessa frågor skall hanteras av myndigheter
och domstolar. Vidare hänvisas till att beredning pågår inom
regeringskansliet när det gäller dels frågan huruvida
anpassningen till EG:s jordbrukspolitik föranleder ändring av
konkurrensreglerna, dels den kooperativa företagsformens
behandling i lagstiftningssammanhang.
Samtliga motioner som väckts om konkurrensfrågor avstyrks av
utskottet.
Propositionen
I proposition 1993/94:210 föreslås att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20).
Lagförslaget, som granskats av Lagrådet, återges i bilaga.
Förslaget föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Motionerna
De motioner som väckts med anledning av proposition
1993/94:210 är följande:
1993/94:N35 av Stina Gustavsson och Stina Eliasson (båda c)
vari yrkas att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utformning av regler för kooperativa företag som i
konkurrenshänseende jämställer dem med andra företagsformer,
2. som sin mening ger regeringen till känna att hela landet
bör utgöra "relevant marknad".
1993/94:N36 av John Andersson (-) och Bert Karlsson (nyd) vari
yrkas att riksdagen
1. i enlighet med vad i motionen anförts, beslutar om skydd
för ekonomisk förenings eget kapital och kvarvarande medlemmars
insatser,
2. i enlighet med vad i motionen anförts, beslutar om sådan
förändring av bestämmelserna om prissamverkan att ekonomisk
förening inte diskrimineras som företagsform.
1993/94:N37 av Carl G Nilsson m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kooperativa företag bör jämställas med
andra företagsformer vad gäller tillämpningen av
konkurrenslagen.
1993/94:N38 av Anders G Högmark och Jan-Olof Franzén (båda m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att jämställa kooperativa
företag i konkurrenshänseende med andra företagsformer.
1993/94:N39 av Carl Olov Persson (kds) vari yrkas att
riksdagen beslutar att 18 c § konkurrenslagen skall ges
följande lydelse:
Förbudet i 6 § gäller inte för sådana avtal inom en primär
lantbruksförening eller dess dotterföretag som avser samverkan
mellan föreningens medlemmar om
1. produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed
sammanhängande verksamhet såsom användandet av gemensamma
anläggningar, lagring, beredning, distribution eller
marknadsföring i fråga om jordbruksprodukter, trädgårdsprodukter
eller skogsprodukter, eller
2. inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet som
avses under 1.
Första stycket gäller dock inte avtal som har till syfte eller
ger till resultat att försäljningspriser direkt eller indirekt
fastställs på varor som produceras hos medlemmarna när
a) försäljningen sker direkt mellan medlem och tredje man
eller
b) föreningen svarar för försäljningen och konkurrensen på
marknaden hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig
omfattning.
1993/94:N40 av Roland Sundgren (s) och Tage Påhlsson (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder som förhindrar diskriminering av
den kooperativa företagsformen i konkurrenslagstiftningen.
De motioner från allmänna motionstiden som behandlas här
är följande:
1993/94:N213 av Rosa Östh och Stina Gustavsson (båda c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
lagstiftningsändring att kooperativa företag i
konkurrenshänseende jämställs med andra företagsformer.
1993/94:N252 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) såvitt gäller
yrkandet (2) att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en analys av konkurrenslagens
samverkansreglers effekter för mindre serviceföretag.
1993/94:N263 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att konkurrenslagen skyndsamt bör kompletteras med en
bestämmelse med innebörd att samverkan i ekonomisk förening
erkänns,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att med sammanslutning av företag enligt
konkurrenslagen inte bör avses federativ samverkan mellan
ekonomiska föreningar, eller att rättsläget i konkurrenslagen
beträffande samverkan i och mellan ekonomiska föreningar i
federationer på annat lämpligt sätt bör klargöras.
1993/94:N278 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn i syfte att konkurrensen inte
snedvrids till följd av myndighetsbeslut.
1993/94:N284 av Kjell Johansson m.fl. (fp) såvitt gäller
yrkandet (1) att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om konkurrenslagstiftningen.
1993/94:N300 av Tage Påhlsson (c) och Roland Sundgren (s)
såvitt gäller yrkandet (3) att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om hänsyn till
olika företagsformer vid kommande arbete med lagstiftning och
tillämpningsföreskrifter.
Utskottet
Allmänt om konkurrenslagen
Konkurrenslagen (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993
(prop. 1992/93:56, bet. NU17). Lagen ersatte den tidigare
konkurrenslagen (1982:729) och lagen (1991:921) om förbud mot
konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter. Den gamla
konkurrenslagen byggde på den s.k. missbruksprincipen, vilken
innebar att lagen medgav ingripanden mot ett företag när det
konstaterats att företaget i ett enskilt fall framkallat en
konkurrensbegränsning med skadlig verkan. Härutöver fanns det
två straffbelagda förbud, nämligen mot bruttopriser och
anbudskarteller. Vidare kunde företagsförvärv under vissa
förutsättningar förbjudas. Lagen om förbud mot
konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter förbjöd
vissa former av samverkan mellan näringsidkare som omfattades av
jordbruksregleringen. Undantag kunde meddelas för förfaranden
som endast i begränsad utsträckning kunde påverka konkurrensen.
Den nya konkurrenslagen (KL) är baserad på den s.k.
förbudsprincipen, vilken utgår från att vissa
konkurrensbegränsningar i sig är skadliga och därför skall vara
förbjudna. Efter mönster från EG-rätten innehåller KL två
principiella förbud, nämligen mot konkurrensbegränsande
samarbete mellan företag (6 §) och mot missbruk från ett eller
flera företags sida av en marknadsdominerande ställning (19 §).
Dessa bestämmelser har direkta motsvarigheter i Romfördraget
(artiklarna 85.1 och 86) och i EES-avtalet (artiklarna 53.1 och
54).
Samverkan mellan företag är emellertid förbjuden endast om
konkurrensen begränsas på ett märkbart sätt. Detta innebär att
samverkan mellan små och medelstora företag faller utanför
förbudet om de tillsammans har en liten andel av den aktuella
marknaden. Konkurrensverket har i ett allmänt råd (KKVFS 1993:2)
om avtal av mindre betydelse (s.k. bagatellavtal) som inte
omfattas av 6 § KL närmare utvecklat hur verket tolkar
begreppet märkbart sätt. Av detta framgår att avtalsparterna --
om var och en har mindre än 10 miljoner kronor i omsättning --
anses tillsammans kunna ha en marknadsandel på upp till 15 %
utan att konkurrensen påverkas märkbart. Om företagen är större,
men vart och ett ändå har mindre än 200 miljoner kronor i
omsättning, accepteras en marknadsandel på högst 10 %.
Härutöver kan undantag beviljas från förbudet mot samverkan
för avtal som uppfyller vissa förutsättningar som anges i 8 §.
Dessa förutsättningar är att avtalet bidrar till att förbättra
produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt
eller ekonomiskt framåtskridande och som tillförsäkrar
konsumenterna en skälig andel av den vinst som uppnås därigenom.
Ytterligare förutsättningar för undantag är att avtalet bara
ålägger de berörda företagen nödvändiga begränsningar och att
avtalet inte ger företagen möjlighet att sätta konkurrensen ur
spel för en väsentlig del av nyttigheterna i fråga.
Med stöd av den nämnda bestämmelsen har regeringen undantagit
nio grupper av avtal som uppfyller förutsättningarna (s.k.
gruppundantag). Vidare kan Konkurrensverket meddela individuella
undantag för enskilda avtal. Hittills har ett fyrtiotal sådana
undantag beviljats.
Konkurrensverket kan också efter ansökan från ett företag
förklara att ett avtal eller förfarande inte omfattas av
förbudet mot samverkan eller förbudet mot missbruk av
dominerande ställning (s.k. icke-ingripandebesked). Verket har
meddelat ett hundratal sådana besked.
I KL finns vidare regler för kontroll av företagsförvärv. Ett
företagsförvärv skall anmälas till Konkurrensverket om de
berörda företagen tillsammans har en omsättning som överstiger
4 miljarder kronor. På talan av Konkurrensverket kan Stockholms
tingsrätt förbjuda ett sådant företagsförvärv. Det skall ske om
förvärvet skapar eller förstärker en dominerande ställning som
väsentligt hämmar förekomsten eller utvecklingen av en effektiv
konkurrens på den svenska marknaden och detta görs på ett sätt
som är skadligt från allmän synpunkt.
Beslut av Konkurrensverket om bl.a. undantag,
icke-ingripandebesked och ålägganden att upphöra med
överträdelse av förbuden kan överklagas till Stockholms
tingsrätt. I flertalet fall kan dess domar och beslut i sin tur
överklagas till Marknadsdomstolen. Detta gäller även beslut i
ärenden om företagsförvärv.
EG:s konkurrensregler har, som tidigare framgått, utgjort
modell för KL. I proposition 1992/93:56, som låg till grund för
beslutet om den nya konkurrenslagen, anfördes som skäl för detta
att EG:s konkurrensregler redan har stor betydelse för svenska
företag som verkar på EG-marknaden och att genom EES-avtalet
skulle konkurrensregler som är identiska med EG:s bli gällande
svensk rätt. Härutöver konstaterades att vid ett medlemskap i EU
får EG-reglerna direkt effekt i Sverige. Mot denna bakgrund
bedömdes det vara en fördel för företagen på den svenska
marknaden att de inte skulle behöva anpassa sig till olika
konkurrensrättsliga regler beroende på om verksamheten avsåg
handel inom landet eller över gränserna. Det ansågs att en
anpassning av reglerna även skulle underlätta företagens
internationalisering.
En avsikt med att KL gavs den beskrivna utformningen var att
så långt som möjligt uppnå rättslikhet med Romfördragets
konkurrensregler. Det konstaterades att inom EG-rätten har
EG-domstolens praxis stor betydelse för att bestämma förbudens
räckvidd. Denna praxis, anfördes det i propositionen, kommer
även att få stor betydelse för tillämpningen av den svenska
lagen. Det påpekades dock att tillämpningen i vissa fall kan
behöva anpassas efter de särskilda förhållanden som råder i
Sverige.
En konkurrensbegränsning som har effekter såväl i Sverige som
på handeln mellan Sverige och ett land som ingår i EES kan
formellt sett prövas enligt både EES-lagens konkurrensregler och
KL. Av 5 § KL följer att beslut med stöd av KL i sådana fall
skall vara förenliga med EES-lagens regler.
I sitt yttrande över lagförslaget anförde Lagrådet att det
tedde sig naturligt att reformeringen av den svenska
lagstiftningen hade EG:s konkurrensregler som förebild.
Näringsutskottet framhöll vid sin behandling av propositionen
att det är ändamålsenligt att den nationella lagen utformas så
att en nära överensstämmelse uppnås med de konkurrensrättsliga
systemen enligt EES-avtalet och Romfördraget (bet. 1992/93:NU17
s. 11).
Konkurrenslagen och ekonomiska föreningar
Motionerna
I två motioner som väcktes under allmänna motionstiden
behandlas frågan om KL:s tillämplighet på ekonomiska föreningar.
Den nya KL har i konflikt med regeringsformen och lagen
(1987:667) om ekonomiska föreningar (FL) satt rätten för
enskilda medlemmar att samverka i och mellan ekonomiska
föreningar ur spel, hävdas det i motion 1993/94:N263 (s). Där
hänvisas till 2 kap. regeringsformen (RF), enligt vilken varje
medborgare är tillförsäkrad föreningsfrihet. Detta omfattar även
rätt att bilda föreningar för ekonomiska syften, understryker
motionärerna. I FL finns vidare bestämmelser om medlemmars
samverkan i föreningar. Det bör klargöras att de nämnda
författningarna tillsammans med artikel 58:2 i Romfördraget
gäller före KL, anser motionärerna. I det åberopade stycket i
Romfördraget sägs att med "bolag" i artikeln förstås bolag
enligt civil- eller handelslagstiftning inbegripet kooperativa
sammanslutningar.
Motionärerna hänvisar vidare till Konkurrenskommitténs
betänkande (SOU 1991:59) Konkurrens för ökad välfärd. Kommittén
intog en mycket positiv grundinställning till kooperation och
kooperativt samarbete, anför motionärerna. I det nämnda
betänkandet sades bl.a. att de kooperativa företagen kan komma i
formell konflikt med konkurrenslagstiftningen till följd av sina
arbetsformer. Samtidigt underströk emellertid kommittén att
dessa företag är betydelsefulla ur konkurrenssynpunkt, eftersom
de bl.a. upprätthåller en pluralism på marknaden och syftar till
sänkta transaktionskostnader till nytta för konsumenterna. I
betänkandet behandlades även frågan om federativ samverkan, dvs.
samverkan mellan olika ekonomiska föreningar. Kommittén ville
dock inte jämställa federativa kooperationer med koncerner.
Enligt motionärerna innebar kommitténs förslag
sammanfattningsvis att samarbete i ekonomisk förening samt
mellan ekonomiska föreningar i federationer i viss utsträckning
inte skulle komma att misskrediteras av lagstiftaren.
Motionärerna påpekar att den ekonomiska föreningen har andra
syften än aktiebolaget och att federationen har andra mål än
koncernen. Vidare konkurrerar inte föreningens eller
federationens medlemmar med varandra. Mot denna bakgrund
föreslår motionärerna att KL kompletteras med en bestämmelse med
innebörd att samverkan i en ekonomisk förening erkänns samt att
med sammanslutning av företag inte skall avses federativ
samverkan mellan ekonomiska föreningar.
I motion 1993/94:N300 (c, s) görs gällande att den kooperativa
företagsformen i flera fall har utsatts för diskriminerande
lagstiftning. KL är så utformad att den kan komma i konflikt med
FL, anför motionärerna. Verksamhet som tidigare uppmuntrats av
staten strider mot den nya lagen, heter det vidare. Att det
föreligger en diskriminering visas också av att det är tillåtet
att genom koncernbildning eliminera konkurrens mellan de
ingående enheterna medan däremot samverkan mellan ekonomiska
föreningar i en federation i samma skala drabbas av förbud,
hävdar motionärerna. De anser även att Romfördraget
tillförsäkrar kooperativa företag lika villkor som andra
företagsformer.
Motionärerna anför vidare att det i flera länder, såsom
Förenta staterna, Norge, Danmark och Finland, har gjorts
undantag i konkurrenslagarna för jordbruket. Inte heller inom EG
är konkurrensreglerna fullt ut tillämpliga på jordbruket.
Det kan inte vara ett konsumentintresse att vi i Sverige
ensidigt försvårar för ekonomiska föreningar när det gäller
utveckling och skapande av effektiva samarbetsformer och
konkurrenskraftiga företag, betonar motionärerna. De menar
därför att hänsyn måste tas till olika företagsformer vid
kommande lagstiftningsarbete.
Propositionen
I proposition 1993/94:210 berörs frågan om KL:s förhållande
till ekonomiska föreningar och till FL. Bl.a. anförs att själva
företagsformen ekonomisk förening bygger på viss samverkan.
Denna kan i någon mening begränsa konkurrensen mellan
föreningens medlemmar. KL innehåller å andra sidan förbud mot
samverkan som på ett märkbart sätt begränsar konkurrensen. I
vissa avseenden kan lagarna därför vara oförenliga, heter det i
propositionen.
Det erinras vidare om att förhållandet mellan KL och andra
lagar har behandlats i förarbetena till lagen. Därvid har bl.a.
anförts (prop. 1992/93:56 s. 70) att när riksdagen efter
avvägning mellan olika allmänna intressen beslutat om offentliga
regleringar som medför konkurrenshämmande verkningar kan den
situationen uppkomma att KL inte alls skall tillämpas.
Konkurrensbegränsande avtal eller avtalsvillkor vilka inte ger
uttryck åt den fria partsviljan, utan är en direkt och avsedd
effekt av lagstiftning eller en ofrånkomlig följd av denna, kan
således inte angripas med stöd av KL. I fråga om förhållandet
mellan KL och immaterialrättslig lagstiftning anfördes att det
ytterst får vara en uppgift för rättsutvecklingen att närmare
dra upp de gränser som bör gälla. Dessa principer skulle, sägs
det i den nu aktuella propositionen, kunna ges tillämplighet
också på förhållandet mellan KL och FL.
Vidare refereras i den nu föreliggande propositionen (s. 35)
bl.a. vad Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anfört i sitt
remissyttrande över en arbetsgrupps förslag till undantag från
KL för jordbruket. I yttrandet hävdas att den av LRF påtalade
konflikten mellan KL och FL inte har lösts. Vidare anser LRF,
enligt vad som sägs i propositionen, att företeelser som inte
blir föremål för ingripande i aktiebolag blir det om de vidtas
av en ekonomisk förening. Regeringen anför att denna synpunkt
"måste bygga på en missuppfattning om lagens räckvidd.
Konkurrenslagen är neutral mellan skilda associationsformer så
till vida att ett konkurrensbegränsande samarbete bedöms, inte
utifrån den ram som valts för samarbetet utan i förhållande till
effekterna på marknaden med hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet. Om fristående producenter tillsammans äger ett
aktiebolag och säljer sina produkter genom detta bolag kan denna
samverkan självfallet bli föremål för prövning enligt
konkurrenslagen" (prop. s. 36).
Även frågan om federativ samverkan tas upp i propositionen.
Det konstateras att den inte omfattas av de undantagsregler som
regeringen nu föreslår. Vidare nämns att det pågår ett
omställningsarbete med sikte på en fullständig integrering med
EG:s gemensamma jordbrukspolitik. Inom ramen för detta är det
naturligt att analysera hur de svenska konkurrensreglerna
förhåller sig till EG:s och de enskilda medlemsländernas
konkurrensregler för jordbruket och trädgårdsnäringen. Federativ
samverkan kommer att stå i centrum för den analysen, sägs det i
propositionen. Det kan därvid framkomma att det finns behov av
att överväga förändringar i de svenska konkurrensreglerna.
Frågan om det finns jordbrukspolitiska skäl att väga in de
förhållanden och de konkurrensregler som råder för lantbruket
inom EU vid utformningen och tillämpningen av KL avseende
federativ samverkan bereds inom regeringskansliet.
Vissa kompletterande uppgifter
Förhållandet mellan konkurrensrätten och föreningsrätten har
nyligen belysts även av två rättsvetenskapliga forskare. Detta
har gjorts på uppdrag av en arbetsgrupp inom regeringskansliet
som haft att utreda utformningen av konkurrensregler för
verksamhet inom lantbrukets primärföreningar. Forskarnas analys
har presenterats i betänkandet (Ds 1994:42) Konkurrensrättens
tillämpning på ekonomiska föreningar -- några principiella
frågeställningar. Där behandlas bl.a. de aspekter som berörs i
de tidigare nämnda motionerna. I fråga om relationen mellan
bestämmelserna om föreningsfrihet i regeringsformen och KL
anförs att den grundlagsskyddade föreningsfriheten i första hand
är ett skydd för den fria opinionsbildningen. Friheten omfattar
inte bara föreningar utan varje form av sammanslutning, alltså
även bolag.
Den aktuella bestämmelsen i regeringsformen återfinns i 2 kap.
1 § 5 och innebär att varje medborgare är gentemot det allmänna
tillförsäkrad föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med
andra för allmänna eller enskilda syften. I proposition
1975/76:209, som låg till grund för denna utformning av fri- och
rättigheterna, anfördes att avsikten med bestämmelsen är att ge
medborgarna vidsträckta möjligheter att sluta sig samman för att
gemensamt verka för olika syften. Det är därvid, hette det
vidare i propositionen, knappast möjligt att göra skillnad
mellan olika legitima syften beroende på vilken grad av
betydelse dessa kan ha för den fria åsiktsbildningen i
samhället. Regeringen påpekade också att de formkrav som ställs
upp i lagarna om ekonomiska föreningar, aktiebolag osv. inte kan
anses som begränsningar av föreningsfriheten. Det sades vidare i
propositionen att föreskrifter som t.ex. ställer upp krav på
tillstånd för bedrivande av viss näringsverksamhet inte heller
kan anses som inskränkningar i föreningsfriheten även om
verksamheten till följd av andra bestämmelser kan bedrivas
endast av aktiebolag eller annan förening.
Bestämmelserna om lagar och andra föreskrifter i 8 kap.
regeringsformen utgår från att en författning av högre
konstitutionell valör har företräde framför en författning av
lägre valör. Detta innebär bl.a. att grundlag har företräde
framför vanlig lag.
Beträffande förhållandet mellan KL och FL anför de tidigare
nämnda forskarna att associationsrättsliga bestämmelser med
generell räckvidd, vare sig det gäller aktiebolag eller
ekonomiska föreningar, knappast kan uppfattas som sådana
offentliga särregleringar som inskränker KL:s
tillämpningsområde. Därvid torde åsyftas det tidigare nämnda
uttalandet i proposition 1992/93:56 om att KL under vissa
förhållanden inte skall tillämpas, nämligen när riksdagen efter
en avvägning mellan olika intressen beslutat om offentliga
regleringar som får konkurrensbegränsande effekter.
För frågan om hur KL:s förhållande till annan lag skall
bedömas kan det i detta sammanhang även vara av värde att erinra
om ett par allmänt erkända principer som domstol och
förvaltningsmyndighet har att utgå från vid tillämpningen av en
lagbestämmelse då det görs gällande att den står i strid med en
annan lagregel av samma valör. Den ena principen (lex posterior
derogat legi priori) innebär att yngre lag går före äldre lag.
Rättstillämparen har emellertid också att samtidigt överväga om
det finns skäl att tillämpa den delvis konkurrerande principen
(lex specialis legi generali derogat) om att en specialregel går
före en allmänt hållen bestämmelse oavsett bestämmelsernas
inbördes ålder.
Till ytterligare belysning av hur ekonomiska föreningar bedöms
enligt KL finns det skäl att här översiktligt redogöra för några
centrala begrepp inom konkurrensrätten, nämligen företag,
ekonomisk enhet och avtal.
Med företag avses fysisk eller juridisk person som driver
verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Med företag
avses också en sammanslutning av företag. Avsikten är att
"företag" skall ha samma innebörd som "undertaking" som används
inom EG-rätten och där givits en mycket vidsträckt tolkning.
Begreppet företag används också i EES-lagens konkurrensregler. I
samband med behandlingen av förslaget till KL uttalade Lagrådet
att strävandena att så långt som möjligt uppnå materiell
rättslikhet mellan den nya konkurrenslagen och EES-lagen bör
gälla även i fråga om den terminologiska utformningen. Detta
underlättar lagtolkningen och främjar en enhetlig tillämpning av
de båda regelverken, anförde Lagrådet, som anslöt sig till
förslaget att det konkurrensrättsliga begreppet företag skulle
ha samma innebörd som i EG-rätten. Begreppet får där sin
innebörd genom kommissionens och domstolens praxis. Enligt
kommissionen skall begreppet tolkas i sin vidaste bemärkelse
innefattande alla enheter som bedriver ekonomisk eller
kommersiell verksamhet, såsom produktion, distribution eller
tillhandahållande av tjänster, alltifrån små affärer som drivs
av fysiska personer till stora industrier. Med utgångspunkt i
denna beskrivning torde medlemmarna i en producentkooperation
regelmässigt kunna betraktas som företag och föreningen som en
sammanslutning av företag.
En ekonomisk enhet utgörs av en grupp av företag med ett
moderföretag och dotterföretag, där dotterföretaget är
underkastat en sådan kontroll att det inte kan agera
självständigt på marknaden. Detta är normalt fallet i ett
koncernförhållande. En koncern utgör alltså en ekonomisk enhet.
Även en agent eller en kommissionär kan vara så beroende av sin
huvudman att de tillsammans utgör en ekonomisk enhet. Enheten
konstitueras sålunda av graden av bindning mellan företagen och
inte av vilken associationsform dessa har. En effekt av denna
princip är att avtal mellan företag som ingår i en ekonomisk
enhet faller utanför KL:s förbud mot konkurrensbegränsande
samarbete. Företag som ingår i en producentkooperativ förening
liksom de föreningar som samverkar federativt behåller i
normalfallet en så stor grad av självständighet att företagen
och föreningen resp. de olika föreningarna inte utgör en
ekonomisk enhet. Avtal mellan de aktuella företagen och
föreningarna omfattas därmed formellt sett av förbudet i KL.
Inom EG tillämpas den ekonomiska enhetens princip, och i
enlighet med vad som uttalades vid införandet av KL är avsikten
att så långt som möjligt uppnå materiell rättslikhet med
Romfördragets konkurrensregler. Det innebär att EG-domstolens
praxis får betydelse för tolkningen av KL. De i föregående
stycke angivna kriterierna för att avgöra om en ekonomisk enhet
föreligger har fastställts av domstolen.
Bestämmelsen i 6 § angående konkurrensbegränsande samarbete
innebär ett förbud mot avtal mellan företag som syftar till
eller får till resultat att konkurrensen hindras, begränsas
eller snedvrids på ett märkbart sätt. Med avtal jämställs också
beslut av en sammanslutning av företag och samordnade
förfaranden av företag. Såväl horisontella som vertikala avtal
träffas av förbudet. Av proposition 1992/93:56 (s. 71) framgår
att med beslut av en sammanslutning av företag avses bl.a. en
branschförenings stadgar. Av vad som tidigare sagts om att
medlemmarna i en producentkooperativ förening är att anse som
fristående företag följer att bestämmelser och överenskommelser
om deras samverkan i föreningen är ett avtal i KL:s mening (jfr
prop. 1993/94:210 s. 58).
Här skall vidare erinras om att den tidigare nämnda
bestämmelsen i 5 § KL innebär att beslut enligt lagen skall vara
förenliga med EES-avtalets regler. Här åsyftas inte enbart
konkurrensregler, utan genom denna bestämmelse blir även t.ex.
artikel 58 i Romfördraget, vilken motsvarar artikel 34 i
EES-avtalet, en del av de regler Konkurrensverket och
domstolarna skall tillämpa. Denna artikel, som ingår i ett
avsnitt i avtalet om etableringsrätt, innehåller det i de båda
motionerna åberopade stadgandet om kooperativa företag. Det
aktuella andra stycket i artikeln lyder, enligt EES-avtalet:
"Med bolag förstås bolag enligt civil- eller
handelslagstiftning, inbegripet kooperativa sammanslutningar
samt andra offentligrättsliga eller privaträttsliga juridiska
personer, med undantag av sådana som inte drivs i vinstsyfte".
Med anledning av vad som sägs i de aktuella motionerna om att
kooperativa företag inom jordbruket i andra länder delvis
undantagits från tillämpningen av konkurrensregler kan noteras
att dessa undantag, enligt den analys som gjorts av de nämnda
rättsvetenskapliga forskarna, gäller samverkan inom jordbruket
-- och ibland angränsande näringar -- oavsett i vilken form
denna samverkan sker. Det är alltså ett jordbruksundantag och
inte ett kooperativt undantag. Innebörden av EG:s
jordbruksundantag är att förbudet i Romfördragets artikel 85 mot
konkurrensbegränsande avtal mellan företag inte är tillämpligt
på förfaranden som utgör en integrerad del av en nationell
marknadsorganisation eller är erforderliga för uppnående av
målen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Enligt forskarnas
bedömning finns det inget som tyder på att det skulle vara
uteslutet att en aktiebolagskonstruktion också skulle kunna
omfattas av undantaget. Inte heller de norska eller finska
undantagen för jordbruksområdet anger att det krävs viss
juridisk form för att samverkan inte skall omfattas av förbudet.
Vid utskottets behandling av förslaget till KL behandlades
frågan om lagens tillämpning på olika företagsformer (bet.
1992/93:NU17 s. 18). I ett par motioner hade föreslagits att
kooperativ verksamhet skulle jämställas med aktiebolag och
koncerner. Utskottet konstaterade att de av Konkurrenskommittén
förordade undantagen för koncern och för kooperativ samverkan
inte föreslagits av regeringen. Utskottet fortsatte: "Av detta
följer att den ekonomiska verksamhet som drivs inom aktiebolag
resp. inom ramen för kooperativ samverkan behandlas lika i
lagens mening och enligt principen om den ekonomiska enheten."
På förslag av utskottet avslogs motionerna av riksdagen.
Här bör slutligen erinras om att riksdagen nyligen, i samband
med behandlingen av näringspolitiken, på förslag av utskottet
uttalat att kooperativa företag skall behandlas lika jämfört med
andra företagsformer (bet. 1993/94:NU15 s. 50). Riksdagens
uttalande till regeringen innebar att det gjordes klart att de
kooperativa företagen skall behandlas likvärdigt med andra
företag. Utskottet uttryckte en positiv syn på den kooperativa
företagsformen och anförde att den kunde vara ett alternativ
till andra typer av företag. Det är, anförde utskottet, helt
oacceptabelt om statsmakterna genom utformning av regelsystem
som missgynnar den kooperativa företagsformen åstadkommer en
styrning bort från denna företagsform. I en reservation (m, fp,
c, kds) anfördes att ett viktigt inslag i näringspolitiken är
att det åstadkoms likvärdiga arbetsvillkor för olika
företagsformer. Där hävdades emellertid att det inte fanns behov
av något uttalande av riksdagen i frågan.
Enligt uppgift företas för närvarande inom regeringskansliet,
bl.a. mot bakgrund av det nämnda uttalandet, en kartläggning av
de områden där lagar och andra föreskrifter samt deras
tillämpning enligt de kooperativa företagen kan innebära en
särbehandling av den kooperativa företagsformen jämfört med
andra företagsformer.
Utskottets ställningstagande
Redovisningen i det föregående ger vid handen att det finns
etablerade rättsgrundsatser för myndigheter och domstolar att
tillämpa vid påstådd konflikt mellan olika lagregler. Det saknas
enligt utskottets uppfattning anledning att göra ytterligare
klarlägganden i dessa avseenden.
Vidare har utskottet redogjort för att det är en rad olika
omständigheter och principer som måste beaktas vid tillämpningen
av konkurrensreglerna. Vägledande härvidlag bör enligt
utskottets mening vara strävan efter likhet med EG-rätten och
betydelsen av att centrala begrepp ges samma innebörd vid
avgöranden i svenska instanser som de erhållit i EG-instanser.
Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla vikten av att
EG:s principer för behandling av olika former av kooperativ
samverkan vägs in vid tillämpningen av konkurrensreglerna. En
given utgångspunkt i EG:s regelverk -- som har bäring på den
fråga som här diskuteras -- är neutraliteten mellan olika
företagsformer. Dessutom förtjänar det här att påpekas att KL
innehåller en direkt hänvisning till EES-avtalet, där det även
finns regler om kooperativa företag.
Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att det inom
regeringskansliet pågår en analys av hur de svenska
konkurrensreglerna förhåller sig bl.a. till EG:s
konkurrensregler för jordbruket. Vidare görs en kartläggning av
i vilken utsträckning den kooperativa företagsformen kan anses
vara diskriminerad. Utskottet utgår från att riksdagens nyligen
gjorda uttalande om likabehandling av olika företagsformer
beaktas i de förslag till åtgärder som förväntas bli resultatet
av dessa överväganden. Utskottet förutsätter vidare att nämnda
kartläggning blir klar i anslutning till att frågan om
medlemskap i EU är avgjord. Det är viktigt att här aktuella
konkurrensregler och företagsformer behandlas rättvist och
likvärdigt.
Med hänvisning till vad som nu anförts om det pågående arbetet
i regeringskansliet och till övriga här angivna skäl saknas det
enligt utskottets bedömning anledning för riksdagen att nu ta
ytterligare initiativ till följd av de aktuella motionerna. De
avstyrks därför i berörda delar.
Omfattningen av undantaget för lantbruket
Tidigare behandling av frågan
I samband med omläggningen av livsmedelspolitiken infördes den
1 juli 1991 den tidigare nämnda lagen om förbud mot
konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter. Lagen
förbjöd sådan samverkan mellan näringsidkare i samma led som
bl.a. innebar att inköp eller försäljning delades upp i kvoter,
att produktionen av varor begränsades eller att underskott vid
export av jordbruksprodukter finansierades gemensamt. Förbuden
gällde de näringsidkare som omfattades av den tidigare
jordbruksregleringen och vars verksamhet inbegrep inköp av
jordbruksprodukter från jordbrukare eller bearbetning eller
förädling i något efterföljande led av sådana produkter.
Förbuden gällde dock inte verksamheten inom en förening
bestående av enbart jordbrukare eller andra råvaruproducenter
(primärförening). Undantag gällde vidare för sådana förfaranden
som bara i begränsad utsträckning kunde påverka konkurrensen på
den marknad det var fråga om i varje enskilt fall. Som tumregel
angavs att om samverkan påverkade mindre än 25 % av den
relevanta marknaden kunde konkurrensen anses påverkas i
begränsad utsträckning. Som redan nämnts upphörde lagen att
gälla i samband med att KL trädde i kraft den 1 juli 1993.
I propositionen med förslag till ny konkurrenslag
konstaterades att det förekommer ett omfattande samarbete på
jordbruksområdet. Det anfördes att det kan vara naturligt och
ofta nödvändigt att enskilda jordbrukare och andra liknande
råvaruproducenter sluter sig samman i primärföreningar för att
samarbeta i olika frågor. Sådan samverkan torde, sades det i
propositionen, i många fall omfattas av förbudet i 6 § mot
samverkan, men sammantaget ha sådana positiva effekter att den
bör kunna kvalificera för undantag.
Utskottet instämde i regeringens uppfattning att hänsyn bör
tas till jordbruksnäringens speciella natur vid tillämpningen av
bestämmelserna om undantag (bet. 1992/93:NU17 s. 14). Med
hänvisning härtill avstyrktes motionsyrkanden om att lagen borde
kompletteras med ett undantag för jordbruksområdet i enlighet
med vad som finns inom EG. Riksdagen följde utskottet.
Regeringens förslag
Efter en närmare prövning av förhållandena inom
jordbruksområdet och angränsande marknader har Konkurrensverket
gjort bedömningen att det inte finns några möjligheter att
meddela undantag för samverkan mellan enskilda jordbrukare och
andra råvaruproducenter i s.k. primärföreningar enligt KL:s
bestämmelser.
I den nu föreliggande propositionen betonar regeringen att den
har en i grunden positiv syn på samverkan i primärföreningar.
Denna samverkan har övervägande gynnsamma effekter på grund av
de marknadsförhållanden som råder inom jordbruket och det
mervärde som den valda samverkansformen för med sig för
produktionen. Mot denna bakgrund och med hänsyn till
Konkurrensverkets bedömning har regeringen funnit att
lagstiftningsåtgärder är nödvändiga för att vissa former av
samverkan i primärföreningar skall undantas.
Regeringen föreslår därför en komplettering av KL innebärande
att förbudet i 6 § KL mot konkurrensbegränsande samarbete i allt
väsentligt inte skall tillämpas beträffande samverkan i en
ekonomisk förening vars medlemmar är enskilda lantbrukare eller
andra företag som bedriver jordbruk, trädgårdsnäring eller
skogsbruk. Undantaget motiveras av de särskilda förutsättningar
som gäller för de aktuella näringarna. Det framhålls att
företagen i allmänhet är små samt att produktionen är biologiskt
betingad och beroende av väderförhållanden. Vidare kännetecknas
lantbruket av stora, fasta investeringar och stor geografisk
bundenhet samt av att verksamheten är spridd över stora områden.
I propositionen hänvisas vidare till att det internationellt
sett är relativt vanligt att jordbruket i viss utsträckning är
undantaget från tillämpningen av konkurrensreglerna. Så är
fallet i bl.a. Norge, Finland, Tyskland och Förenta staterna
(prop. s. 26). Inom EG gäller att konkurrensreglerna är
tillämpliga på produktion av och handel med jordbruksprodukter
endast i den utsträckning som rådet bestämmer. Reglerna härför
har angetts i en särskild förordning 26/62/EEG. Av denna framgår
att Romfördragets artikel 85.1 om förbud mot
konkurrensbegränsande samarbete inte är tillämplig på
överenskommelser som utgör en integrerad del av en nationell
marknadsorganisation eller som är erforderliga för genomförande
av den gemensamma jordbrukspolitiken (prop. s. 23).
Regeringens förslag till ändring av KL syftar till att de
berörda ekonomiska föreningarna i allt väsentligt skall kunna
fortsätta med sin samverkan. I en ny paragraf (18 c § första
stycket) anges de samverkansformer som skall vara undantagna
från förbudet mot samverkan i 6 §, nämligen produktion,
insamling, förädling, försäljning eller därmed sammanhängande
verksamhet i fråga om jordbruks-, trädgårds- eller
skogsprodukter eller inköp av varor eller tjänster för sådan
verksamhet. Som exempel på sammanhängande verksamhet anges
användandet av gemensamma anläggningar, lagring, beredning,
distribution eller marknadsföring av de nämnda produkterna.
Motionerna
Utskottet behandlar i detta sammanhang två motioner från
allmänna motionstiden som tar upp frågan om hur omfattande ett
undantag för lantbruket skall vara.
I motion 1993/94:N213 (c) anförs att det är påkallat med en
ändring av KL så att hela föreningsrörelsen inkl.
skogsägarföreningarna ges full legitimitet. Motionärerna
hänvisar till att regeringen i andra sammanhang betonat
småföretagens betydelse. De anser att syftet därför inte kan ha
varit att omöjliggöra verksamhet i producentkooperativ form.
Även i motion 1993/94:N284 (fp) påpekas att avsikten aldrig
har varit att förbjuda samarbete mellan enskilda jordbrukare
inom primärföreningarna. Motionärerna poängterar att ett
undantag för jordbruket dock måste begränsas till samverkan inom
föreningarna och att deras agerande på marknaden skall prövas
enligt KL. De anser vidare att primärföreningarna på
skogsområdet bör kunna hanteras inom ramen för KL och att de
därför inte bör omfattas av något undantag.
Utskottets ställningstagande
Utskottet ser positivt på den samverkan som sker mellan
enskilda jord- och skogsbrukare. Denna är motiverad av de
särskilda förhållanden som gäller för odling av jordbruks-,
trädgårds- och skogsprodukter. Det är fråga om verksamheter som
är geografiskt bundna, beroende av väderförhållandena och till
den helt övervägande delen utövas av enskilda brukare i små
enheter. För att kunna driva sina företag på rimliga villkor är
det ofta nödvändigt att de samverkar om t.ex. insamling,
förädling och distribution av produkterna samt om inköp av
insatsvaror och utrustning. Samverkan har i stor utsträckning
vuxit fram som ett sätt att balansera starka motparter på olika
områden och sker så gott som uteslutande i ekonomiska
föreningar.
Enligt utskottets uppfattning innebär regeringens förslag ett
klargörande av att den samverkan som sker inom ramen för de s.k.
primärföreningarna i allt väsentligt kan fortsätta. Av
propositionen framgår att samverkan inom ramen för dessa
föreningar på flertalet områden föreslås bli undantagen från
KL:s principiella förbud mot konkurrensbegränsande samverkan.
Det skall också erinras om att detta förbud endast träffar avtal
som hindrar konkurrensen på ett märkbart sätt, vilket innebär
att även sådan samverkan som inte uttryckligen föreslås bli
undantagen kan vara tillåten om den endast rör en liten del av
den relevanta marknaden. Vidare finns det möjlighet för en sådan
form av samverkan att få undantag enligt de särskilda
bestämmelserna om detta i KL.
Utskottet anser att samverkan mellan jordbrukare i Sverige med
beaktande av marknadssituationen bör behandlas på ett sätt som
är likartat med vad som sker i många av våra grannländer och
inom EU. Det förhållandet att konkurrensreglerna inte är fullt
ut tillämpliga på jordbruket i flera av dessa länder är
ytterligare ett skäl för det nu föreslagna undantaget.
Enligt vad utskottet anförde i samband med införandet av KL
bör lagen vara generell och gälla näringslivets alla områden.
Utskottet har kvar denna grundinställning. Som tidigare
framhållits är det de särskilda förhållanden som råder för
verksamhet inom de aktuella branscherna som motiverar att de ges
en särställning i KL. Det undantag som nu görs kan därför inte
åberopas för andra näringsgrenar.
Utskottet vill understryka betydelsen av att förbudet mot
missbruk av dominerande ställning alltjämt är tillämpligt på de
aktuella föreningarna. Det förhållandet att flera av
föreningarna har uppnått ansenliga andelar på sina resp.
marknader gör att deras agerande, liksom andra stora företags
beteende, måste följas noga av Konkurrensverket.
Med hänvisning till vad som nu anförts avstyrker utskottet de
berörda motionerna såvitt här är i fråga.
Medlemmars rörlighet
Regeringens förslag
Regeringen föreslår att förbudet i 6 § KL även
fortsättningsvis skall gälla beträffande avtal etc. som
förhindrar eller försvårar medlemmarnas fria rörlighet på
marknaden.
Skälen till att förbudet enligt regeringens uppfattning skall
äga fortsatt tillämplighet på bestämmelser som begränsar
medlemmarnas fria rörlighet på marknaden är att sådana kan ha
negativa verkningar för samhällsekonomin och konsumenterna,
särskilt om konkurrensen från andra företag inte är tillräcklig.
Hinder i den fria rörligheten minskar det faktiska eller
potentiella konkurrenstrycket, anförs det i propositionen.
Begränsningar i rörligheten kan avse medlemsföretagens
möjligheter att leverera till andra företag och möjligheterna
att lämna föreningen. I propositionen redovisas en rad olika
typer av bestämmelser och villkor som kan vara förbjudna. Som
ett sådant exempel nämns bestämmelser i stadgarna om att en
medlem vid utträde inte får tillbaka hela sin medlemsinsats
eller att återbetalningstiden för den som lämnar föreningen och
fortsätter sin verksamhet är längre än för den som helt upphör
med sin verksamhet.
Det betonas i propositionen att de aktuella bestämmelserna är
förbjudna endast om konkurrensen hindras, begränsas eller
snedvrids på ett märkbart sätt. Det är framför allt när
primärföreningarna får en stor del av marknaden som sådana
oönskade effekter kan uppstå. Avtal som i det enskilda fallet
har övervägande positiva effekter från konkurrenssynpunkt kan få
undantag enligt 8 § KL.
Motionerna
I fyra motioner har det riktats kritik mot vad som sägs i
propositionen om bestämmelser i stadgarna som begränsar en
medlems möjlighet till utträde.
I motion 1993/94:N35 (c) anförs att enligt FL har föreningarna
frihet att utforma regler för återbetalning av medlemsinsatser.
I flera föreningar gäller olika regler beroende på orsaken till
utträdet. Motionärerna anser att de förslag i propositionen som
behandlar medlemmars fria rörlighet bör utgå. Det bör räcka med
de bestämmelser som finns i FL om medlemmars rättigheter och
skyldigheter.
Medlemmarnas insatser är en viktig del av föreningens eget
kapital, betonas det i motion 1993/94:N36 (-, nyd). Motionärerna
anser att regeringens förslag innebär att medlemsinsatser
omedelbart skall kunna betalas ut i samband med utträde. Detta
är inte rimligt, hävdar motionärerna. De menar att föreningen
måste kunna skydda sitt kapital bl.a. för att ge stabilitet åt
verksamheten och föreslår därför att riksdagen skall besluta om
skydd för den ekonomiska föreningens egna kapital och
kvarvarande medlemsinsatser.
Också i motion 1993/94:N38 (m) erinras om att föreningarna
enligt FL har frihet att utforma regler för återbetalning av
medlemsinsatser. Det finns inga skäl för att KL skall lägga
hinder i vägen, anförs det i motionen. De delar i lagförslaget
som rör medlems fria rörlighet bör utgå, anser motionärerna.
Även i motion 1993/94:N39 (kds) understryks att frågan om
medlems fria rörlighet och regler för återbetalning av
medlemsinsatser regleras tillfredsställande i FL. Kvarvarande
medlemmar måste skyddas mot krav på snabb utbetalning av
ägarkapitalet, framhåller motionären och föreslår att förbudet
mot samverkan inte skall vara tillämpligt på bestämmelser som
reglerar en medlems rörlighet.
Vissa kompletterande uppgifter
Regler för återbetalning av medlemsinsatser i en ekonomisk
förening finns i 4 kap. FL. Där sägs bl.a. att en medlem som har
avgått har rätt att sex månader efter avgången få ut sina
inbetalda medlemsinsatser. I proposition 1986/87:7 om ekonomiska
föreningar, som låg till grund för FL, framhölls att en sådan
rätt dock föreligger endast om föreningens egna kapital räcker
till utan att reservfonden, uppskrivningsfonden eller
förlagsinsatserna behöver anlitas och utan att medlemmarnas lika
rätt träds för när (s. 94). Av bestämmelserna framgår vidare att
en medlems rätt att återfå insatsen kan begränsas i stadgarna.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets uppfattning finns det skäl att understryka
att medlemmarna i en primärförening är självständiga företag. I
normalfallet torde det vara fördelaktigast för dem att samverka
i föreningen. Det måste emellertid finnas reella möjligheter för
lantbrukare och andra råvaruproducenter att lämna föreningen
eller leverera till andra företag om det bedöms som mer
förmånligt. Begränsningar i dessa möjligheter kan enligt
utskottets mening påverka den faktiska eller potentiella
konkurrensen på ett negativt sätt. Förbudet i 6 § mot
konkurrensbegränsande samverkan måste därför vara tillämpligt
även på primärföreningar när det gäller samverkan som påverkar
rörligheten och medlemsföretagens val av avnämare eller
leverantör. Utskottet vill understryka att ingripanden mot
stadgebestämmelser i ekonomiska föreningar kunde ske redan med
stöd av den tidigare konkurrenslagen. Det är således inte fråga
om någon principiell förändring av konkurrensrättens
tillämpningsområde.
Som framgår av propositionen är endast sådan samverkan
förbjuden som hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen
på ett märkbart sätt. Utrymmet för en mindre förening att ha
bindningar mellan föreningen och medlemmen blir därmed större än
för en stor förening. Det skall vidare framhållas att undantag
från förbudet kan beviljas om samverkan i en förening vid en
totalprövning befinns ha övervägande positiva effekter. Vid en
prövning av bestämmelser som reglerar medlemmarnas rörlighet och
villkoren för att återfå medlemsinsatserna får
Konkurrensverket och domstolarna göra en avvägning mellan de
intressen som KL och FL har att skydda. Beträffande vad som sägs
i motionerna om behovet av att skydda föreningens egna kapital
vill utskottet erinra om de nyss återgivna reglerna som införts
i FL för att begränsa medlemmars möjlighet att få ut
medlemsinsatserna.
Ingripanden mot stadgebestämmelser kan i och för sig göras
även med utgångspunkt i andra lagregler, såsom 36 § avtalslagen
(1915:218) och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare. Dessa regler har till huvudsakligt ändamål att
skydda avtalsparterna mot oskäliga villkor. KL däremot syftar
till att främja det allmänna intresset av en fungerande
konkurrens. Med hänsyn till att de nämnda lagreglerna
sålunda är avsedda att skydda olika intressen finns det enligt
utskottets uppfattning skäl att reglerna även fortsättningsvis
parallellt är tillämpliga på de aktuella stadgebestämmelserna.
Med hänvisning till vad som här anförts avstyrker utskottet de
berörda motionerna såvitt nu är i fråga.
Prissamverkan
Regeringens förslag
Förbudet i 6 § mot konkurrensbegränsande samverkan skall
enligt regeringens förslag även fortsättningsvis vara
tillämpligt på samverkan inom primärföreningar som innebär att
försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som
produceras hos medlemmarna när försäljningen sker direkt mellan
en medlem och tredje man eller när föreningen svarar för
försäljningen. I den senare situationen krävs dock dessutom att
konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig
omfattning för att förbudet i 6 § skall vara tillämpligt.
I propositionen betonas att det generella förbud som KL
innehåller mot prissamverkan är en av de viktigaste
förändringarna av den svenska konkurrenslagstiftningen. Den
stränga synen grundas på att KL är uppbyggd efter Romfördragets
konkurrensregler. Samma inställning finns, sägs det i
propositionen, i flertalet länder som har förbud mot
konkurrensbegränsande samarbete. Det påpekas vidare att det
undantag från Romfördragets bestämmelser som görs för jordbruket
har en begränsning i fråga om prissamverkan.
Mot denna bakgrund anser regeringen att förbudet i 6 § i
princip bör upprätthållas även när samverkan sker genom en
ekonomisk förening på lantbrukets område.
Prissamverkan kan dock inte ses avskild från den övriga
verksamheten, fortsätter regeringen. Om verksamheten t.ex. avser
vidareförädling av produkter från medlemmarna kan det ofta vara
nödvändigt att samverka om pris vid försäljningen. Den vertikala
integrationen framåt är normalt positiv och motiverar
prissamverkan, anförs det i propositionen. Vidare kan
rationaliseringsvinster och minskade transaktionskostnader i
samband med den verksamhet som föreningen bedriver ha positiva
effekter som bör tillmätas betydelse.
Regeringen föreslår därför att förbudet i 6 § endast skall
gälla för fastställande av priser på varor som produceras hos
medlemmarna. Regeringen särskiljer två fall.
I det första fallet säljs varorna direkt från medlemmen till
tredje man. I denna situation finns det enligt vad som sägs i
propositionen inga beaktansvärda skäl att tillåta prissamverkan
i vidare mån än vad som är möjligt inom ramen för bestämmelserna
om undantag i KL.
Det andra fallet avser situationen då föreningen svarar för
försäljningen. Då kan, enligt regeringen, sådana positiva
effekter uppstå genom samverkan i föreningen att det finns skäl
att tillåta en mer långtgående prissamverkan. Den bör dock
endast vara tillåten under förutsättning att konkurrensen på
marknaden inte hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig
omfattning. Precis som angavs i förarbetena (prop. 1990/91:147
s. 16) till lagen om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om
jordbruksprodukter bör som en tumregel gälla att samverkan är
tillåten om de samverkande företagen svarar för högst 25 % av
den relevanta marknaden. Om samverkan tar sikte på att balansera
makten hos en stark köpare torde prissamverkan som omfattar en
större andel av marknaden än 25 % inte förvanska konkurrensen i
väsentlig omfattning, anförs det i propositionen.
Motionerna
I fem motioner som har väckts med anledning av propositionen
riktas kritik mot att förbudet mot prissamverkan alltjämt skall
vara tillämpligt på primärföreningar.
I motion 1993/94:N35 (c) hänvisas till att det i propositionen
föreslås att det för samverkan skall krävas dispens om de i en
primärförening samverkande medlemmarna, t.ex. i en
skogsägarförening, har en marknadsandel som överstiger 25 % av
den relevanta marknaden. Någon motsvarande restriktion redovisas
inte för sågverk eller skogsbolag, hävdar motionärerna. De
påpekar vidare att relevant marknad är ett mycket diffust
begrepp. I motionen erinras om att skogsägarrörelsen innehar 23
% av den svenska skogsarealen, medan skogsbolagen äger ca 40 %.
Motionärerna föreslår att det görs en ändring i KL så att
kooperativa företag helt jämställs i konkurrenshänseende med
andra företagsformer. Vidare anser de att riksdagen bör uttala
att hela landet skall utgöra den relevanta marknaden.
Även i motion 1993/94:N36 (-, nyd) åberopas att regeringens
förslag innebär att föreningarna skall få bestämma
försäljningspriser mot köpande industri om de har mindre än
25 % av den relevanta marknaden. Enligt motionärerna medför
detta att skogsägarföreningarna diskrimineras jämfört med andra
företagsformer, eftersom sådana restriktioner inte föreslås för
skogsbolagen och sågverken. Förslaget kan få till följd att
samverkan mellan privata skogsägare i ekonomiska föreningar blir
olaglig, anförs det i motionen. Skogsnäringen har en avgörande
betydelse för landet, framhålls det. Exportinkomsterna uppgår
årligen till över 50 miljarder kronor. Föreningarna har genom
sin förmedling av virke en viktig uppgift för hela
skogsnäringen. Denna verksamhet kan svårligen bedrivas utan
prissamverkan, heter det vidare i motionen. Föreningarna måste
få rätt att bestämma försäljningspriser mot tredje man, anser
motionärerna. De menar att detta kan uppnås genom en ändring i
lagtexten eller genom att den relevanta marknaden anges vara
antingen hela landet eller de tre områdena Norrland, Svealand
och Götaland.
Regeringens förslag innebär att skogsägarföreningarna får
hårdare konkurrensregler än de andra aktörerna på marknaden,
sägs det i motion 1993/94:N37 (m). Genom att sätta ett tak på
25 % för en acceptabel marknadsandel minskar konkurrensen och
därmed motivet för övriga parter på marknaden att rationalisera
sin verksamhet, hävdar motionärerna. Förslaget medför enligt
deras uppfattning att den relevanta marknaden ges större
betydelse för konkurrensen på de marknader där lantbrukets
primärföreningar verkar än på andra marknader. Osäkerheten om
vad som är den relevanta marknaden sägs leda till oklara
konkurrensregler. Om andelen -- t.ex. till följd av att
marknaden minskar under en lågkonjunktur -- kommer att överstiga
25 % blir verksamheten olaglig. Detta visar den oönskade
effekten av regeringens förslag, anför motionärerna. De anser
sammanfattningsvis att förslaget begränsar lantbrukets
primärföreningars möjlighet att verka på samma villkor som andra
företagsformer.
Också i motion 1993/94:N38 (m) kritiseras den angivna gränsen
på 25 % av den relevanta marknaden. Det är inte rimligt att ett
företag skall behöva verka under en sådan osäkerhet som följer
av att ett så vagt begrepp som relevant marknad används, anser
motionärerna. De betonar att det inom skogsnäringen finns
aktörer som är väl så starka som en skogsägarförening någonsin
kan bli. Skogsbolagen arbetar i princip med hela Sverige som
fångstområde; därför finns det alltid starka konkurrerande
parter, sägs det i motionen. Vidare anförs att den relevanta
marknaden kan förändras t.ex. genom att skogsägarföreningen
förvärvar förädlingskapacitet. Detta leder till minskad
konkurrens, framhåller motionärerna och föreslår att
bestämmelserna om begränsningar för föreningarna att fastställa
försäljningspriser utgår ur lagförslaget.
Regeringens förslag om förbud mot prissamverkan på produkter
som inte förädlas av föreningen innebär en orimlig hämsko på
berörda ekonomiska föreningar, sägs det i motion 1993/94:N40 (s,
c). Begränsningsregeln innebär en ständig osäkerhet och
konkurrensmässig nackdel för föreningarna. Marknadsandelen kan
variera med bedömningsprinciper, säsong och konjunkturer, hävdar
motionärerna. De väcker frågan om föreningens prissättning i
sådana fall skall vara olaglig i förhållande till konjunkturen.
Osäkerheten kan leda till förlust av medlemsleveranser, heter
det vidare. De många små medlemmarna som inte har resurser att
själva förhandla med köparna ställs utan en marknadskanal som
arbetar i deras intresse. Lagförslaget medför bl.a. därför,
enligt motionärerna, en utarmning av den kooperativa idén. Även
de föreslår att bestämmelserna om prissamverkan skall utgå ur
förslaget.
Vissa kompletterande uppgifter
Avgränsningen av vad som är att anse som den relevanta
marknaden har central betydelse vid bedömningen i flertalet
konkurrensärenden. Vid denna avgränsning bestäms dels
produktmarknaden, dels den geografiska marknaden. På detta
område, liksom när det gäller konkurrensrättens utformning i
övrigt, har praxis inom EG stor betydelse.
Av denna praxis framgår att vid fastställandet av
produktmarknaden läggs framför allt vikt vid pris,
användningsområde och konsumentpreferenser. Dessa faktorer
ligger till grund för bedömningen av om två produkter
konkurrerar med varandra -- dvs. om de är utbytbara -- och
alltså tillhör samma produktmarknad. Vid utredning av den
geografiska marknadens storlek undersöks marknadsvillkoren för
den aktuella produkten. Om dessa är enhetliga inom ett
geografiskt område tyder det på att det är fråga om en enda
marknad. De faktorer som påverkar avgränsningen av den
geografiska marknaden är prissättningen samt tillgången och
efterfrågan på de aktuella produkterna. Vidare måste
förekomsten av legala eller praktiska marknadstillträdeshinder
vägas in. Detta betyder att bl.a. transportkostnaderna inverkar
på marknadens omfattning.
Vad som nu sagts visar att den relevanta marknaden avgörs i
varje enskilt fall av behöriga myndigheter och domstolar. För en
produkt kan den geografiska marknaden vara en del av landet, för
en annan hela landet och för en tredje produkt en grupp av
länder. Den relevanta marknaden fastställs således inte i förväg
för en enskild produkt.
Som framgått av den tidigare beskrivningen anges i
propositionen som en tumregel att samverkan i en primärförening
rörande försäljningspriser är tillåten om den omfattar högst
25 % av den relevanta marknaden. Sådana gränser i form av
marknadsandelar som syftar dels till att underlätta företagens
bedömning av vad som är tillåtet, dels till att begränsa
omfattningen av myndigheternas prövningsområde finns redan såväl
i Sverige som i EG.
EG-kommissionen har t.ex. utfärdat ett tillkännagivande om
s.k. bagatellavtal. Enligt detta anser kommissionen att avtal i
allmänhet inte faller under förbudet i artikel 85.1 mot
konkurrensbegränsande samarbete om två villkor som avser
marknadsandel och omsättning är uppfyllda. I fråga om
marknadsandel anges att denna -- för de varor som berörs av
avtalet -- inte får överstiga 5 % av den totala marknaden för
sådana varor inom den del av gemenskapen där avtalet har
verkningar.
Efter förebild från nämnda tillkännagivande har
Konkurrensverket, som redan nämnts, i ett allmänt råd om
tolkningen av begreppet märkbar effekt anfört att samverkan
mellan företag som vartdera har högst 10 miljoner kronor i
omsättning och som sammanlagt har högst 15 % av den relevanta
marknaden faller utanför förbudet i 6 §. Om något eller några av
de samverkande företagen har mer än 10 miljoner kronor i
omsättning, dock högst 200 miljoner kronor, gäller enligt det
allmänna rådet att företagen kan ha högst 10 % av den relevanta
marknaden. Vid andelar häröver får prövning ske enligt
undantagsbestämmelsen i 8 §.
Vidare kan här nämnas att regeringen har utfärdat ett
gruppundantag för kedjor inom detaljhandeln. Där medges att
vissa slag av överenskommelser endast får förekomma i kedjor där
samarbetet omfattar mindre än 15 % av tillförseln till den
svenska marknaden.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill till en början betona att priset är det
viktigaste konkurrensmedlet. Därför måste de som tillhandahåller
olika varor och tjänster självständigt fastställa sina priser
för att konkurrensen skall vara fri och effektiv. Detta har
kommit till uttryck i KL, som ser särskilt strängt på
prissamarbete, vilket omfattas av det generella förbudet mot
konkurrensbegränsande samarbete i 6 §. I vissa fall kan
prissamarbete undantas från förbudet om förutsättningarna för
detta enligt 8 § är uppfyllda.
I likhet med regeringen anser emellertid utskottet att det
härutöver är motiverat att uttryckligen i lagen från förbudet
undanta viss form av prissamverkan inom ramen för ekonomiska
föreningar inom jord- och skogsbruket samt trädgårdsnäringen.
Samverkan om prissättningen kan i dessa fall ha betydande
fördelar och även vara nödvändig med hänsyn till den samverkan
som i övrigt sker inom föreningen t.ex. när det gäller
vidareförädling av produkter från medlemsföretagen.
Undantaget från förbudet måste dock förses med restriktioner.
Samverkan bör, enligt utskottets mening, i princip inte få ske i
fråga om priset på varor som produceras hos den enskilde
medlemmen och som denne själv säljer till tredje man. Utskottet
vill samtidigt erinra om att samverkan som inte har en märkbar
effekt på konkurrensen faller utanför förbudsområdet.
I propositionen föreslås vidare att förbudet i 6 § alltjämt i
huvudsak skall kunna tillämpas på samverkan när det gäller varor
som produceras hos den enskilde medlemmen, men som föreningen
säljer vidare. Det är främst på denna punkt som motionärerna är
kritiska. Utskottet vill här först påpeka att motionärerna i sin
argumentation utgår från förhållandena i skogsnäringen, men att
ett genomförande av deras intentioner skulle innebära undantag
för prissamverkan även inom jordbruket och trädgårdsnäringen.
Det bör vidare framhållas att regeringens förslag innebär att
prissamverkan godtas i högre grad inom de berörda branscherna än
inom näringslivet i övrigt och att samverkan inom ramen för en
ekonomisk förening ges en särställning jämfört med om samverkan
i stället skett genom ett aktiebolag med jord- eller
skogsbrukare som delägare.
Det ökade utrymmet för samverkan i det nämnda fallet kommer
till uttryck genom att förbudet i 6 § blir tillämpligt först
när konkurrensen hindras i väsentlig omfattning. Av
propositionen framgår att detta innebär -- som en tumregel --
att samverkan som omfattar upp till 25 % av den relevanta
marknaden är tillåten. Detta skall jämföras med det tidigare
beskrivna undantaget för s.k. bagatellavtal som -- beroende på
de berörda företagens omsättning -- kan avse högst 10 eller
15 % av marknaden. Att den angivna andelen är en tumregel
innebär att den skall utgöra en riktlinje för Konkurrensverkets
prövning. I det enskilda fallet kan omständigheterna vara sådana
att den tillåtna andelen bör ligga på en annan nivå. Sålunda
anförs det i propositionen att en högre andel kan godtas om
samverkan siktar till att balansera makten hos ett företag med
dominerande ställning på marknaden.
Utskottet vill erinra om att ett av syftena med att ange
marknadsandelar i procent är att underlätta för företagen att
bedöma om deras samverkan är tillåten. Procentsatserna
preciserar nämligen innebörden av de i lagen använda begreppen
märkbar och väsentlig. Flertalet företag torde ha en god
uppfattning om storleken av den marknad där de är verksamma.
Av den beskrivning som tidigare lämnats framgår att den
relevanta marknaden fastställs i varje enskilt fall med
beaktande bl.a. av den berörda produktens egenskaper, av
kundernas preferenser och av transportförhållandena. Enligt
utskottets uppfattning måste den relevanta marknaden när det
gäller jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter bedömas enligt
samma kriterier som tillämpas för övriga produkter. Det innebär
att den geografiska marknaden i dessa fall kan vara en region
eller hela Sverige beroende på förhållandena för produkten i
fråga.
Med hänvisning till vad som nu anförts anser utskottet att
regeringen gjort en lämplig avvägning mellan de olika intressen
som gör sig gällande på de aktuella marknaderna. Utskottet vill
framhålla att förbudet i den föreslagna utformningen endast
träffar en viss form av prissamverkan, vilket innebär att
primärföreningarnas samverkan i övrigt kan fortsätta. Utskottet
tillstyrker därför den utformning som givits åt lagförslaget när
det gäller prissamverkan och avstyrker de aktuella motionerna i
berörda delar.
Utskottet tillstyrker även förslaget i övrigt till ändring i
konkurrenslagen.
Övriga konkurrensfrågor
Samverkan i förhandlingar
I motion 1993/94:N252 (s) framhålls betydelsen för de små
butikernas överlevnad av att de kan vara ombud för olika bolag
såsom Tipstjänst, Systembolaget och Apoteksbolaget. KL kan
förhindra att de små butikerna samverkar mot de stora
monopolbolagen om ekonomiska villkor och andra affärsvillkor,
befarar motionärerna. De föreslår att det skall göras en analys
av KL:s samverkansreglers effekter för mindre serviceföretag.
Sveriges Köpmannaförbund har hos Konkurrensverket ansökt om
icke-ingripandebesked samt om undantag från förbudet i 6 § när
det gäller förhandlingssamverkan inom förbundet gentemot
Tipstjänst. Inom ramen för Köpmannaförbundet sker visst
samarbete mellan förbundet och flera branschförbund för att
dessa skall uppträda som en förhandlingspart och därmed uppnå
bättre villkor för sina resp. medlemmar i deras egenskap av
tipsombud än vad dessa skulle få om var och en uppträdde på egen
hand gentemot Tipstjänst. Förhandlingarna avser provision och
övriga villkor för ombuden. Konkurrensverket prövar för
närvarande om den beskrivna samverkan omfattas av KL och -- om
så skulle vara fallet -- om det är möjligt att bevilja undantag
för sådan samverkan.
Enligt utskottets bedömning innebär den prövning som sker
hos Konkurrensverket att en analys av det slag som efterlyses i
motionen kommer att genomföras. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motionen i nu aktuell del.
Subventioners effekter på konkurrensen
Det är stötande och orimligt att myndigheter kan vidta
åtgärder som snedvrider konkurrensen utan att drabbas av någon
påföljd, sägs det i motion 1993/94:N278 (m).
Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna måste ta hänsyn
till konkurrensaspekterna vid sin bidragsgivning, anför
motionären. Hon anser att det är angeläget att uppmärksamma de
konflikter som uppkommer då skattefinansierade åtgärder slår ut
självbärande verksamhet. Det finns anledning till en närmare
analys av företagssubventioner av olika slag, t.ex. när det
gäller deras långsiktiga konsekvenser för enskilda företag och
för samhällsekonomin som helhet, anför motionären och föreslår
att en översyn i frågan skall företas.
Enligt förordningen (1992:820) med instruktion för
Konkurrensverket skall verket främja effektiv konkurrens i
privat och offentlig verksamhet till nytta för konsumenterna.
Detta skall ske genom tillämpning av KL och härutöver genom att
stimulera till avregleringsåtgärder. Vidare skall verket lämna
förslag till undanröjande av offentliga regleringars
konkurrenssnedvridande verkningar inom privat verksamhet.
Regeringen tillkallade hösten 1993 en delegation för
avregleringsfrågor. Denna har bl.a. till uppgift (dir. 1993:113)
att undersöka konkurrensbegränsningar och etableringshinder som
det offentliga regelverket medför. I en nyligen presenterad
rapport föreslår delegationen att regeringen skall besluta om
ett program för löpande granskning av de regler som direkt eller
indirekt påverkar företagen. En sådan granskning skulle omfatta
lagar, förordningar, myndighetsföreskrifter och allmänna råd.
Delegationen anser att de regler som orsakar onödigt höga
kostnader eller andra problem, t.ex. genom att störa
effektiviteten på marknaden, skall förändras, upphävas eller
ersättas med andra styrmedel. Vidare föreslår delegationen att
regeringen låter utreda följderna av olika bidrag från
offentliga organ till enskilda företag. Syftet med utredningen
skulle vara att dels belysa i vilken utsträckning sådana
stödåtgärder påverkar förutsättningarna för en konkurrens på
lika villkor mellan olika företag, dels lämna förslag till
förändringar om sådana visar sig påkallade.
Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att olika
offentliga stödåtgärder utformas så att de inte snedvrider
konkurrensen mellan enskilda företag. Utskottet välkomnar därför
att dessa frågor ägnas ökad uppmärksamhet. Det arbete som pågår
inom regeringskansliet på detta område ligger väl i linje med de
strävanden som uttrycks i den nämnda motionen. Med hänsyn
härtill anser utskottet att det saknas anledning till åtgärd
från riksdagens sida. Motionen avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande konkurrenslagen och ekonomiska föreningar
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:N263 och 1993/94:N300
yrkande 3,
2. beträffande omfattningen av undantaget för lantbruket
att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:N213 och
1993/94:N284 yrkande 1 antar det i proposition 1993/94:210
framlagda förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20) såvitt avser 18 a §, 18 b § och 18 c § första
stycket,
men. (v)
3. beträffande medlemmars rörlighet
att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:N35 yrkande 1 i
ifrågavarande del, 1993/94:N36 yrkande 1, 1993/94:N38 i
ifrågavarande del och 1993/94:N39 antar det i proposition
1993/94:210 framlagda förslaget till lag om ändring i
konkurrenslagen (1993:20) såvitt avser 18 c § andra stycket 1,
res. (nyd)
4. beträffande prissamverkan
att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:N35 yrkandena 1
och 2, det förstnämnda i ifrågavarande del, 1993/94:N36
yrkande 2, 1993/94:N37, 1993/94:N38 i ifrågavarande del och
1993/94:N40 antar det i proposition 1993/94:210 framlagda
förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) såvitt
avser 18 c § andra stycket 2,
5. beträffande lagförslaget i övrigt
att riksdagen antar det i proposition 1993/94:210 framlagda
förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) i den
mån det inte omfattas av utskottets hemställan under momenten
2--4,
6. beträffande samverkan i förhandlingar
att riksdagen avslår motion 1993/94:N252 yrkande 2,
7. beträffande subventioners effekter på konkurrensen
att riksdagen avslår motion 1993/94:N278.
Stockholm den 26 maj 1994
På näringsutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Per-Richard
Molén (m), Kjell Ericsson (c), Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer
(m), Reynoldh Furustrand (s), Bengt Dalström (nyd), Olle
Lindström (m), Mats Lindberg (s), Bo Bernhardsson (s), Sylvia
Lindgren (s), Bengt Kronblad (s), Roland Lében (kds), Björn
Kaaling (s) och Christer Eirefelt (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Medlemmars rörlighet (mom. 3)
Bengt Dalström (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på
s. 17 med "Enligt utskottets" och slutar på s. 18 med "i
fråga" bort ha följande lydelse:
I lagen om ekonomiska föreningar (FL) finns grundläggande
bestämmelser om relationerna mellan föreningen och dess
medlemmar. Bl.a. anges under vilka förutsättningar en medlem kan
få tillbaka sin medlemsinsats. Av 4 kap. 1 § sista stycket FL
framgår emellertid att en medlems rätt att återfå insatsen kan
begränsas genom föreningens stadgar. Lagstiftaren har alltså
överlåtit åt den ekonomiska föreningen att själv besluta i dessa
angelägenheter. Skulle stadgebestämmelserna vara oskäliga i
något avseende kan de prövas med stöd av 36 § avtalslagen
(1915:218) eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare. Det saknas därför enligt utskottets uppfattning
anledning att även KL skall kunna tillämpas i detta sammanhang.
De uttalanden som görs i propositionen tar sikte på att
Konkurrensverket skall kunna ingripa mot föreningar som använder
sig av olika återbetalningsvillkor beroende på orsaken till att
medlemmen lämnar föreningen. Enligt utskottets uppfattning måste
de ekonomiska föreningarna ha kvar denna rätt till
differentiering främst med hänsyn till behovet av att kunna
skydda föreningens egna kapital. Utskottet anser därför att
förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan inte skall vara
tillämpligt på bestämmelser som reglerar medlemmarnas rörlighet
när det gäller möjligheterna att lämna en förening. Det innebär
att 18 c § andra stycket 1 b bör utgå ur lagförslaget. Ett
ställningstagande i enlighet med vad som nu förordats innebär
att utskottet tillstyrker motion 1993/94:N36 (-, nyd) i denna
del. Härigenom tillgodoses även aktuella delar av de övriga här
berörda motionerna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande medlemmars rörlighet
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:N36 yrkande 1 och
med anledning av motionerna 1993/94:N35 yrkande 1 i
ifrågavarande del, 1993/94:N38 i ifrågavarande del och
1993/94:N39 antar det i proposition 1993/94:210 framlagda
förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) såvitt
avser 18 c § andra stycket 1, dock med ändrad lydelse enligt
Alternativt förslag i det följande:
Regeringens förslag Alternativt förslag
18 c §
Förbudet i -- -- -- -- -- -- -- -- under 1.
Första stycket gäller Första stycket gäller
dock inte avtal som har till dock inte avtal som har till
syfte eller ger till resultat syfte eller ger till resultat
1. att en medlems fria 1. att en medlems fria
rörlighet på marknaden rörlighet på marknaden
förhindras eller förhindras eller
försvåras a) i fråga försvåras i fråga om
om valet av avnämare eller valet av avnämare eller
leverantör, b) i fråga leverantör eller i annat
om möjligheten att lämna avseende av motsvarande
föreningen, eller c) i betydelse, eller
annat avseende av motsvarande
betydelse, eller
Särskilt yttrande
Christer Eirefelt (fp) anför:
Regeringens politik är inriktad på att skapa en väl fungerande
marknadsekonomi. Den nya konkurrenslagen är ett centralt inslag
i denna politik. Lagen syftar till att undanröja och motverka
hinder för en effektiv konkurrens och därigenom ytterst till att
ta till vara konsumenternas intresse av ett varierat utbud och
låga priser. Detta innebär att konkurrenspolitiken utgör ett led
i en ekonomisk politik för välfärd och sysselsättning. Vid
konkurrenslagens tillkomst markerades att den är generell och
gäller lika för alla branscher och företagsformer. Det är av
vital betydelse att ha dessa överordnade mål i åtanke, när
konkurrensfrågor behandlas. Risken är annars påtaglig att olika
producentintressen i stället för allmänintresset och
konsumentintresset kommer att styra utformningen av
konkurrenspolitiken. Det är också viktigt att ha ett långsiktigt
perspektiv på konkurrensfrågorna.
Den nu föreliggande propositionen innehåller tyvärr moment som
avviker från de här nämnda principerna. Till den del förslagen
gäller undantag för jordbruket och trädgårdsnäringen kan de dock
accepteras. Skälen härtill är främst att strukturen inom dessa
branscher vuxit fram under lång tid i symbios med statliga
regleringar och att anpassningsåtgärder på dessa områden blir
nödvändiga vid ett EU-medlemskap. Enligt min mening borde det
föreslagna undantaget dock ha gällt endast under en
övergångstid. Det är nämligen först när klarhet vunnits dels i
medlemskapsfrågan, dels om vilken inverkan gemenskapens
jordbrukspolitik kommer att få för samverkan mellan jordbrukare
som slutlig ställning kan tas till hur dessa förhållanden skall
behandlas från konkurrenspolitisk synpunkt.
Vad som nu sagts gäller enligt min mening emellertid inte för
skogsbruket. Konkurrensverket anser inte att förhållandena på
skogsområdet motiverar en särlagstiftning bl.a. därför att
produktionsvillkoren för denna bransch skiljer sig från vad som
gäller för jordbruket och trädgårdsnäringen. Dessa omfattas
dessutom, till skillnad från skogsnäringen, av EG:s gemensamma
politik. Skogsbruket är inte heller, enligt vad som upplysts
utskottet, undantaget från konkurrensreglernas tillämpning i
något annat jämförbart land. Vidare omfattas skogsprodukterna av
EES-avtalet, vilket innebär att denna bransch i motsats till
jordbruket och trädgårdsnäringen redan lyder under EG:s regler.
Det skall vidare framhållas att marknadsförhållandena inom
skogsnäringen är komplicerade. En rad former för inköps- och
försäljningssamverkan förekommer. Flera av dessa avtal prövas
för närvarande av Konkurrensverket. Det framlagda förslaget
innebär att skogsägarföreningarna ges en gynnad ställning i
förhållande till samverkan mellan andra företag i branschen,
exempelvis de små sågverken. Enligt min uppfattning hade det
varit att föredra om alla typer av samverkan bedömts efter samma
kriterier i konkurrenslagen.
En betydande risk med att bevilja undantag för vissa branscher
från konkurrenslagens tillämpning är att detta väcker krav på
motsvarande behandling från företrädare för andra branscher. I
sådana sammanhang framhävs erfarenhetsmässigt företags- och
producentintressena till förfång för det övergripande intresset
av en effektiv konkurrens till nytta för hela samhället.
Jag delar således den tveksamhet till införande av särskilda
bestämmelser i konkurrenslagen som kommer till uttryck i motion
1993/94:N284 (fp).
Jag anser vidare att den föreslagna ändringen i
konkurrenslagen borde ha varit tidsbegränsad. De invändningar
jag redovisat gör det särskilt angeläget att lagändringarna
följs upp och att det därvid kartläggs hur de påverkar bl.a. de
olika leden inom branschen, prissättningen, den
samhällsekonomiska effektiviteten och kunderna. Om det skulle
visa sig att lagändringarna i något hänseende får negativa
effekter bör de omprövas.
Eftersom det pågår överväganden inom regeringskansliet om hur
de svenska konkurrensreglerna förhåller sig till EG:s och det
därvid kan aktualiseras nya ändringar i konkurrenslagen inom en
nära framtid, har jag stannat vid att nu i denna form
understryka Folkpartiet liberalernas invändningar mot de
särskilda bestämmelserna i konkurrenslagen. Frågan kommer
således upp på nytt. Jag utgår vidare från att en viss
uppföljning av de nu föreslagna ändringarna kommer att ske genom
Konkurrensverkets försorg.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Rolf L Nilson (v) anför:
I samband med att den nuvarande konkurrenslagen antogs
framhöll jag att den innebar en nödvändig skärpning av
konkurrenspolitiken. Jag underströk också vikten av en strikt
tillämpning för att lagen skulle bli effektiv. Vidare förordade
jag att lagen skulle skärpas i vissa avseenden. Mot denna
bakgrund och med hänsyn till att lagen endast varit i kraft
under knappt ett år anser jag att man skall vara mycket
restriktiv med att införa undantag i lagen.
Enligt min mening kan skogsbruket inte jämställas med
jordbruket och trädgårdsnäringen vid en bedömning i
konkurrenshänseende. Jag vill erinra om att Konkurrensverket i
sitt förslag till regeringen om undantag för jordbruket från
konkurrenslagen framhöll att det inte förelåg sådana
förhållanden inom skogsnäringen att särskilda regler för den var
motiverade. Även av propositionen framgår att de skäl som
åberopas för det föreslagna undantaget framför allt är giltiga
på jordbrukets område. Dessutom lär skogsbruket inte vara
undantaget från tillämpningen av konkurrensreglerna i något
annat land, medan det är förhållandevis vanligt med
särbehandling av jordbruket.
Strukturen inom skogsnäringen är komplicerad. En rad former av
försäljnings- och inköpssamverkan förekommer. Flera av dessa är
för närvarande under prövning av Konkurrensverket. Regeringens
förslag innebär att skogsägarföreningarna ges en gynnad
ställning i förhållande till samverkan mellan andra företag i
branschen, exempelvis samverkan mellan de små sågverken. Detta
anser jag inte vara acceptabelt. Enligt min uppfattning borde
alla typer av samverkan bedömas efter samma kriterier.
I propositionen saknas en analys av vilka effekter som de
föreslagna ändringarna får exempelvis på branschstrukturen,
prissättningen och kunderna inom skogsnäringen. Mot bakgrund av
denna brist i beslutsunderlaget kan jag inte finna att det för
närvarande föreligger tillräckliga skäl för ett beslut om
undantag för skogsbruket från delar av konkurrenslagen. Jag
anser därför att konkurrenslagens förbud mot
konkurrensbegränsande samarbete tills vidare bör omfatta
primärföreningarna inom skogsnäringen. Regeringens lagförslag
bör ändras i linje härmed. Därigenom blir motion 1993/94:N284
(fp) tillgodosedd i nu aktuell del.
Om regeringens lagförslag bifalls förutsätter jag att den
analys jag tidigare efterlyst genomförs som en uppföljning av
lagändringarnas effekter. Skulle denna visa att resultatet är
övervägande positivt från samhällets synpunkt är jag beredd att
då ställa mig bakom ett undantag.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets
hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande omfattningen av undantaget för lantbruket
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:N284 yrkande 1
och med avslag på motion 1993/94:N213 antar det i proposition
1993/94:210 framlagda förslaget till lag om ändring i
konkurrenslagen (1993:20) såvitt avser 18 a §, 18 b § och
18 c § första stycket, dock med ändring att paragraferna
erhåller lydelse enligt Alternativt förslag i det följande:
Regeringens förslag Alternativt förslag
18 a §
Med primär Med primär
lantbruksförening avses i lantbruksförening avses i
denna lag en ekonomisk denna lag en ekonomisk
förening vars medlemmar förening vars medlemmar
är enskilda lantbrukare är enskilda lantbrukare
eller andra företag som eller andra företag som
bedriver jordbruk, bedriver jordbruk eller
trädgårdsverksamhet trädgårdsverksamhet. Om
eller skogsbruk. Om sammanslutningar av sådana
sammanslutningar av sådana företag är medlemmar i
företag är medlemmar i föreningen, anses den dock
föreningen, anses den dock vara primär
vara primär lantbruksförening endast
lantbruksförening endast under förutsättning att
under förutsättning att sammanslutningarna bara
sammanslutningarna bara utgörs av lokala
utgörs av lokala sammanslutningar av företag
sammanslutningar av företag med verksamhet av angivet
med verksamhet av angivet slag.
slag.
18 b §
Med jordbruksprodukter -- -- -- jordbruksprodukter m.m.
Med trädgårdsprodukter -- -- -- tulltaxan 6--8 kap.
Med skogsprodukter avses
sådana varor som anges i
den i tulltaxelagen
(1987:1068) intagna tulltaxan
44, 47 och 48 kap.
18 c §
Förbudet i 6 § gäller Förbudet i 6 § gäller
inte för sådana avtal inte för sådana avtal
inom en primär inom en primär
lantbruksförening eller lantbruksförening eller
dess dotterföretag som dess dotterföretag som
avser samverkan mellan avser samverkan mellan
föreningens medlemmar om föreningens medlemmar om
1. produktion, insamling, 1. produktion, insamling,
förädling, förädling,
försäljning eller försäljning eller
därmed sammanhängande därmed sammanhängande
verksamhet såsom verksamhet såsom
användandet av gemensamma användandet av gemensamma
anläggningar, lagring, anläggningar, lagring,
beredning, distribution eller beredning, distribution eller
marknadsföring i fråga marknadsföring i fråga
om jordbruksprodukter, om jordbruksprodukter eller
trädgårdsprodukter eller trädgårdsprodukter,
skogsprodukter, eller eller
2. inköp av varor eller 2. inköp av varor eller
tjänster för sådan tjänster för sådan
verksamhet som avses under 1. verksamhet som avses under 1.
Regeringens lagförslag
Bilaga
Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)
Innehåll
Ärendet1
Sammanfattning1
Propositionen2
Motionerna2
Utskottet4
Allmänt om konkurrenslagen4
Konkurrenslagen och ekonomiska föreningar6
Motionerna6
Propositionen7
Vissa kompletterande uppgifter8
Utskottets ställningstagande12
Omfattningen av undantaget för lantbruket13
Tidigare behandling av frågan13
Regeringens förslag13
Motionerna14
Utskottets ställningstagande15
Medlemmars rörlighet16
Regeringens förslag16
Motionerna16
Vissa kompletterande uppgifter17
Utskottets ställningstagande17
Prissamverkan18
Regeringens förslag18
Motionerna19
Vissa kompletterande uppgifter21
Utskottets ställningstagande22
Övriga konkurrensfrågor23
Samverkan i förhandlingar23
Subventioners effekter på konkurrensen24
Hemställan25