Näringsutskottets betänkande
1993/94:NU18

Bank- och försäkringsfrågor


Innehåll

1993/94
NU18
Ärendet
I detta betänkande behandlas
dels proposition 1993/94:100 bilaga 8
(Finansdepartementet) littera D (vissa centrala myndigheter
m.m.) punkt 8 och littera G (Bankstödsnämnden och åtgärder för
att stärka det finansiella systemet),
dels regeringens skrivelse 1993/94:238 med redogörelse för
vidtagna åtgärder för att stärka det finansiella systemet,
dels två motioner från allmänna motionstiden år 1993,
dels -- helt eller delvis -- 21 motioner från allmänna
motionstiden år 1994,
dels en motion som har väckts med anledning av regeringens
skrivelse 1993/94:238.
Generaldirektör Claes Norgren, Finansinspektionen, har inför
utskottet lämnat upplysningar i ärendet.

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att det skall
anslås drygt 98 miljoner kronor till Finansinspektionen och 14
miljoner kronor till Bankstödsnämnden för budgetåret 1994/95.
Det formella anslaget på 1 000 kr till åtgärder för att stärka
det finansiella systemet tillstyrks också.
Utskottet anser att kreditmarknaden inte fungerar
tillfredsställande, vilket främst visas av de stora skillnaderna
mellan in- och utlåningsräntorna. Mot denna bakgrund tillstyrker
utskottet motionsyrkanden med krav på att regeringen snarast
skall återkomma med förslag till hur konkurrensen inom
banksektorn kan förbättras. I en reservation (m, fp, c, kds)
anförs att det genom statsmakternas åtgärder nu finns goda
förutsättningar för ett ökat konkurrenstryck inom denna sektor
och att det ankommer på Finansinspektionen och Konkurrensverket
att följa utvecklingen på kreditmarknaden.
I betänkandet lämnas en redovisning av de åtgärder som främst
Finansinspektionen vidtagit för att förbättra dels tillsynen
över det finansiella systemet, dels den interna kontrollen i
kreditinstituten. Med hänvisning härtill avstyrks
motionsyrkanden rörande tillsyns- och revisionsfrågor. En
reservation (nyd) har avgetts till stöd för motionerna.
Övriga motioner avseende bank- och försäkringsväsendet och
värdepappersmarknaden avstyrks av utskottet. Företrädaren för Ny
demokrati har avlämnat reservationer angående försäljningen av
Nordbanken och avgift för bankgarantin. En meningsyttring (v)
har avgetts i frågan om jämställdheten vid pensionsförsäkringar.

Propositionen

I proposition 1993/94:100 bilaga 8 (Finansdepartementet)
framlägger regeringen förslag om anslag m.m. under sjunde
huvudtiteln för budgetåret 1994/95. Under här angivna rubriker
föreslås följande:
D 3. Finansinspektionen (s. 77)
att riksdagen till Finansinspektionen för budgetåret 1994/95
anvisar ett ramanslag på 98 147 000 kr.
G 1. Bankstödsnämnden (s. 151)
att riksdagen
1. till Bankstödsnämnden för budgetåret 1994/95 anvisar ett
ramanslag på 14 031 000 kr,
2. bemyndigar regeringen att vid behov meddela nya
föreskrifter för uttag av avgifter för finansiering av
Bankstödsnämndens verksamhet.
G 2. Åtgärder för att stärka det finansiella systemet
(s. 153)
att riksdagen till Åtgärder för att stärka det finansiella
systemet för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på
1 000 kr.
Skrivelsen
I regeringens skrivelse 1993/94:238 lämnas en redogörelse för
vilka åtgärder som har vidtagits för att stärka det finansiella
systemet.

Motionerna

De motioner från allmänna motionstiden år 1993 som
behandlas här är följande:
1992/93:N260 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kreditmarknadsbolagslagen bör kompletteras så att
den omfattar kreditverksamhet bedriven av ekonomisk förening,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att föreningsbankslagen bör bli kvar som en del av
den generella banklagstiftningen.
1992/93:N303 av Tage Påhlsson och Birger Andersson (båda c)
vari yrkas att riksdagen
1. hos regeringen begär förslag till ändring i
kreditmarknads[bolags]lagen så att den kompletteras till att
även omfatta kreditverksamhet bedriven av ekonomiska föreningar,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att föreningsbankslagen bör vara kvar som en del av
den generella banklagstiftningen.
De motioner från allmänna motionstiden år 1994 som
behandlas här är följande:
1993/94:Fi412 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) såvitt gäller
yrkandet (1) att riksdagen sänker av regeringen föreslaget
anslag till Finansinspektionen för budgetåret 1994/95 med
7 039 000 kr och således anvisar 91 108 000 kr.
1993/94:N201 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av Finansinspektionens
tillsynsverksamhet.
1993/94:N204 av Bengt Kronblad och Krister Örnfjäder (båda s)
vari yrkas att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av förbättrade regler och arbetsinstruktioner
för revisorer,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett utbildningsprogram med
kompetensnivåkriterier för revisorer.
1993/94:N215 av Bengt Kronblad (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om skyldighet för bankerna att en gång per år, t.ex. i det
årliga deklarationsbeskedet, informera om räntenivån på
sparkonton etc.
1993/94:N230 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bankrevisorernas roll.
1993/94:N231 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om etik-kodex för bankväsendet.
1993/94:N238 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
försäkringsrörelselagen att den s.k. skälighetsprincipen blir
könsneutral.
1993/94:N239 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp, kds) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om försäkringsbolags aktieinnehav.
1993/94:N241 av Jan Fransson och Magnus Persson (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att återupprätta provinsbankstanken inom
ramen för statliga Nordbanken/Gota Bank.
1993/94:N242 av Catarina Rönnung (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att de banker och kreditinstitut som omfattas av den statliga
bankgarantin skall erlägga en särskild avgift härför.
1993/94:N258 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ge Konkurrensverket uppdraget att
undersöka oligopolsituationen på den svenska kreditmarknaden och
återkomma med förslag till åtgärder.
1993/94:N259 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om andelsägarinflytande i s.k. värdepappersfonder och
fondbolag,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kopplingen mellan banker, fondbolag och
värdepappersfonder.
1993/94:N262 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reglering av sparkassor,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en tillåtlighetsbestämmelse införs i
bankrörelselag och kreditmarknadsbolagslag med avseende på spar-
och låneföreningar med hänvisning till lagen om ekonomiska
föreningar,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att spar- och låneföreningar bör anmälas till EU som
underlag till EU:s kreditinstitutdirektiv genom tillägg i
EES-avtalet,
4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att föreningsbankslagen bibehålls och moderniseras
samt att kapitaltäckningskravet för kooperativa banker jämställs
med sparbanker,
5. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bankgarantin bör utsträckas till att omfatta
inlåningsmedel i sparkassor och spar- och låneföreningar,
6. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om offentlig tillsyn,
7. -- vid avslag på yrkande 6 -- som sin mening ger regeringen
till känna att om offentlig tillsyn ändock bedöms erforderlig,
t.ex. till följd av bankgarantin, bör tillsynen i första hand
utövas av registreringsmyndigheten (PRV) eller
granskningsmyndigheten (länsstyrelsen).
1993/94:N266 av Inger Lundberg och Berit Löfstedt (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ändringar i
försäkringslagstiftningen i syfte att undanröja regler, som
innebär att kvinnor diskrimineras i privata
pensionsförsäkringar.
1993/94:N270 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om försäkringsmäklares ansvarsförsäkringar.
1993/94:N273 av Anita Persson (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
bankernas informationsskyldighet när det gäller amorteringslån.
1993/94:N281 av Gudrun Schyman m.fl. (v) såvitt gäller
yrkandet (10 delvis) att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om kapitalförsörjningen.
1993/94:N300 av Tage Påhlsson (c) och Roland Sundgren (s)
såvitt gäller yrkandet (2) att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagen om
kreditmarknadsbolag bör kompletteras så att den även omfattar
kreditverksamhet bedriven av ekonomisk förening.
1993/94:N305 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) såvitt gäller
yrkandet (7) att riksdagen begär att regeringen i
kompletteringspropositionen återkommer med förslag till hur
konkurrenssituationen inom banksystemet kan förbättras.
1993/94:N307 av Jan Fransson m.fl. (s) såvitt gäller yrkandet
(6) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att såväl Skaraborgsbankens som den gamla
Götabankens roll som provinsbanker bör återupprättas.
1993/94:A450 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) såvitt gäller
yrkandet (15) att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om bankernas utlåningspolitik.
Den motion som väckts med anledning av skrivelse
1993/94:238 är
1993/94:N34 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att snarast lägga fram ett förslag på hur
Finansinspektionen bättre skall kunna utföra en effektivare
kontroll av det finansiella systemet,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att med ändring av tidigare beslut behålla full
garantiavgift för de garantier som staten har lämnat till
enskilda banker,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försäljning av Nordbanken.

Utskottet

Kreditmarknadens utveckling
Inledning
I skrivelse 1993/94:238 lämnar regeringen en redogörelse för
finanskrisens bakgrund och förlopp samt för hur olika banker
påverkats av krisen. Vidare beskrivs de statliga stödinsatserna.
En översikt ges också över kreditmarknadens utveckling under
senare år. De ackumulerade kreditförlusterna under perioden
1990--1993 beräknas till över 180 miljarder kronor.
Kreditförlusternas storlek förutses emellertid nu ha kulminerat.
Det konstateras vidare att bankernas intjäningsförmåga har
förbättrats till följd av en ökning av skillnaden mellan ut- och
inlåningsräntor, en nedgång av den allmänna räntenivån och en
ökning av provisionsintäkter. Härutöver har omfattande
rationaliseringar vidtagits i bankerna. De nämnda faktorerna
tillsammans med det förhållandet att några banker genom
nyemissioner har fått in riskkapital medförde att
kapitaltäckningsgraden under år 1993 ökade från knappt 9 % till
drygt 11 % för bankerna sammantaget.
Av skrivelsen framgår också att utlåningsstocken under år 1993
minskade med 5 %, vilket motsvarar närmare 100 miljarder kronor.
Det bedöms att bankerna för närvarande har ett betydande utrymme
för utlåning inom ramen för den lagstadgade miniminivån för
kapitaltäckningen. Det heter vidare i skrivelsen att skillnaden
mellan ut- och inlåningsräntor kan förklaras av att samtliga
svenska kreditinstitut på grund av kreditförlusterna har haft
behov av att öka intjäningsförmågan samtidigt som
låneefterfrågan har varit extremt svag och konkurrensen av liten
omfattning. I och med att den finansiella situationen nu medger
en mer aktiv kreditverksamhet bör också räntemarginalen minska,
sägs det.
Konkurrensförhållandena på bankmarknaden
Bankerna -- såväl i Sverige som i vår omvärld -- står inför en
rad utmaningar av strukturell karaktär vad gäller nya
finansieringsformer och nya konkurrenter, anförs det i
skrivelsen. Det konstateras att vårt banksystem är av
oligopolkaraktär. Regeringen menar vidare att det inte är
självklart vilken uppgift som staten skall ha när det gäller att
utforma en lämplig struktur på de finansiella marknaderna.
Stabilitet och konsumentskydd är centrala element, och en sund
konkurrens är nödvändig, sägs det. Förutsättningen för att
konkurrenstrycket skall upprätthållas är att etableringshinder
undanröjs och att tjänsteutbudet inte i onödan segmenteras. På
dessa områden har det skett stora förändringar, såsom att
utländska banker kan konkurrera genom filialer och att inhemska
banker kan bildas för smalare områden. De nya bankerna bör kunna
bidra till ökad konkurrens och förnyelse, påpekar regeringen.
I motion 1993/94:N305 (s) begärs att regeringen skall
återkomma med förslag till hur konkurrenssituationen inom
banksystemet kan förbättras. Motionärerna framhåller att staten
har ett generellt ansvar för att kapitalförsörjningen fungerar.
Detta har varit motivet till insatserna inom banksektorn.
Bankerna måste nu, heter det, svara upp mot dessa insatser genom
att sänka de stora räntemarginalerna, som slår hårt mot framför
allt småföretagen. Konkurrensen inom banksektorn fungerar inte,
och därför borde regeringen så snart som möjligt lägga fram
förslag till åtgärder som kan förbättra situationen.
Även i motion 1993/94:N258 (nyd) hävdas att konkurrensen inte
fungerar inom bankväsendet. Motionärerna anser att
skattebetalarna drabbas inte bara av de direkta kostnaderna för
bankstödet utan även av att bankerna tar ut alldeles för höga
räntemarginaler. I bankkrisens spår har små och medelstora
företag svårt att få krediter till rimlig ränta, sägs det vidare
i motionen. Detta är utomordentligt allvarligt när Sverige
behöver tillväxt som kan ge nya jobb. Utlåningen till små och
medelstora företag har minskat under åren 1991--1993. Den
normala tillgångs- och efterfrågemekanismen och den fria
konkurrensen tycks enligt motionärerna inte fungera. Detta visas
av att återhämtningen inom banksektorn inte har lett till
sänkning av räntemarginalen. Konkurrensverket bör därför ges i
uppdrag att utreda oligopolsituationen och föreslå åtgärder,
anförs det i motionen.
Bankerna är överdrivet försiktiga med utlåningen, påpekas det
i motion 1993/94:N281 (v). Kreditsystemet måste börja fungera
igen. Staten bör därför direkt som bankägare och indirekt via
Bankstödsnämnden kräva att bankerna bedriver normal utlåning
till företagen och att de inte genom stora ränteskillnader låter
kunderna betala för bankkrisen, anser motionärerna och föreslår
ett uttalande av riksdagen i frågan.
I sitt trevande efter en ny policy för utlåning blockerar
bankerna ofta önskvärda investeringar, sägs det i motion
1993/94:A450 (s). Regeringen måste sätta press på bankerna för
att få en bättre tingens ordning, anför motionärerna och begär
ett initiativ av riksdagen.
Utskottet har behandlat förhållandena på kreditmarknaden vid
flera tillfällen. Vid behandlingen av bankstödsfrågorna våren
1993 (bet. 1992/93:NU24) uppmärksammades bl.a.
konkurrensförhållandena och räntemarginalerna. Utskottet
betonade (s. 13) det angelägna i att konkurrensen på
kreditmarknaden ökar och utgick från att Finansinspektionen och
Konkurrensverket löpande följer utvecklingen på området.
Utskottet förutsatte också att den s.k. Bankkriskommittén (Fi
1993:02; utredare: docent Jan Wallander) noggrant analyserar
konkurrensförutsättningarna och lämnar erforderliga förslag som
kan bidra till mångfald och konkurrens på lång sikt.
I fråga om kreditgivningen underströk utskottet (s. 19) att
livskraftiga företag kan drabbas om bankerna är alltför
försiktiga med sin utlåning. Samtidigt noterades att
kreditförlusterna och bestämmelserna om kapitaltäckning kunde
förklara den neddragning av kreditgivningen som då hade skett.
Beträffande räntemarginalerna hänvisade utskottet (s. 20)
till utredningar av Riksbanken och Svenska Bankföreningen.
Utskottet framhöll att det är angeläget att sänkningen av det
allmänna ränteläget får ett genomslag i kreditinstitutens
räntesättning. Utskottet utgick från att bankerna tar intryck av
de synpunkter som framförts rörande räntesättningen och efter
hand justerar ner ränteskillnaderna.
I mars 1994 presenterade Riksbanken en rapport om in- och
utlåningsräntorna per den sista december 1993. Skillnaden mellan
de genomsnittliga ut- och inlåningsräntorna i bankerna för lån i
svenska kronor var 6,3 procentenheter, vilket är en minskning
med 1,1 procentenheter sedan den 31 december 1992. Under
februari 1994 minskade skillnaden med ytterligare 0,2
procentenheter. Jämfört med räntan på en sexmånaders
statsskuldväxel var utlåningsräntan 4,7 procentenheter högre vid
utgången av år 1993, medan skillnaden ett år tidigare uppgick
till 5,6 procentenheter.
I samband med att EES-avtalet började gälla vid årsskiftet
1993/94 trädde vissa ändringar i den svenska banklagstiftningen
i kraft. Dessa rör bl.a. förutsättningarna för att etablera
bankrörelse i Sverige. Banker som har oktroj att driva
bankrörelse i ett land inom EES kan numera med stöd av denna
oktroj starta verksamhet i Sverige via en filial utan tillstånd
av svensk myndighet. Genom tidigare ändringar har det blivit
möjligt att etablera banker som tillhandahåller tjänster endast
inom vissa verksamhetsgrenar. Med stöd av de nya reglerna har
oktroj hittills under år 1994 beviljats för en ny bank
(Postgirot Bank AB). Regeringen prövar för närvarande tre
ytterligare ansökningar om oktroj. Härutöver bereder
Finansinspektionen två ansökningar om bildande av bank.
Inspektionen skall med eget yttrande överlämna dessa till
regeringen som fattar det slutliga beslutet. Det kan vidare
nämnas att ett tiotal utländska banker antingen har etablerat
filial eller bedriver bankverksamhet i Sverige från kontor i
utlandet.
Den tidigare nämnda Bankkriskommittén tillsattes under våren
1993. Kommittén skall göra en kartläggning och beskrivning av
utvecklingen på kreditmarknaden samt en analys av orsakerna till
finanskrisen. En annan del av uppdraget består i att
analysera de effekter som problemen på kreditmarknaden medförde
för övriga delar av ekonomin. Slutligen skall kommittén göra en
översyn av tillsynens innehåll och inriktning. I direktiven
(dir. 1992:105) sägs vidare att kommittén är oförhindrad att ta
upp angränsande frågor i sitt arbete. En slutrapport skall
avlämnas före utgången av år 1994.
Enligt utskottets mening är det uppenbart att
kreditmarknaden inte fungerar tillfredsställande. Detta visas
framför allt av de för närvarande -- historiskt och
internationellt sett -- höga marginalerna mellan ut- och
inlåningsräntorna. De är ett tydligt tecken på en bristande
konkurrens och medför att räntebördan för hushåll och småföretag
blir oacceptabelt stor. Vidare fullgör inte bankerna sin roll
som kreditförmedlare, vilket bekräftas av det förhållandet att
bankerna har kapacitet för en betydande utlåningsökning
samtidigt som i synnerhet små och medelstora företag inte
beviljas lån till angelägna satsningar.
Staten har ett ansvar för att kreditförsörjningen fungerar.
Det var ett viktigt motiv för att införa bankstödet. Det är
nödvändigt, anser utskottet, att bankerna nu svarar upp mot de
statliga insatserna genom att sänka räntemarginalerna och öka
utlåningen och därmed bidra till att få fart på den svenska
ekonomin. Härutöver måste det övervägas om det krävs ytterligare
strukturella åtgärder eller lagändringar för att kreditmarknaden
på längre sikt skall kunna fungera mer tillfredsställande. Det
får ankomma på regeringen att snarast återkomma med förslag till
hur konkurrensen inom banksektorn kan förbättras. Med hänvisning
till vad som här anförts tillstyrker utskottet motion
1993/94:N305 (s) i berörd del. Med ett uttalande av riksdagen i
enlighet med vad som nu sagts blir även de aktuella yrkandena i
motionerna 1993/94:A450 (s), 1993/94:N258 (nyd) och 1993/94:N281
(v) i huvudsak tillgodosedda.
Nordbanken
Den väsentligaste förändringen av bankstrukturen under år 1993
var Nordbankens förvärv av Gota Bank, sägs det i skrivelsen. I
nästa steg kommer en privatisering att ske av Nordbanken. Detta
skall förberedas av ett särskilt holdingbolag som avses ta över
ägandet i Nordbanken, Securum AB och Retriva AB.
För att åstadkomma en riktig konkurrens på bankmarknaden bör
köpare till Nordbanken sökas i t.ex. Japan eller Taiwan, anförs
det i motion 1993/94:N34 (nyd). Därmed skulle även dessa länders
företag bli intresserade av att investera i Sverige. En annan
lösning som skisseras i motionen är att ge svenska folket aktier
i Nordbanken, eftersom de redan äger banken.
I motionerna 1993/94:N241 (s) och 1993/94:N307 (s) erinras om
att bl.a. de tidigare utpräglade provinsbankerna
Skaraborgsbanken och Wermlandsbanken numera ingår i
Nordbanken/Gota Bank. Provinsbankerna utgjorde en betydande
tillgång för utvecklingen av näringslivet i resp. region, anför
motionärerna. De menar att provinsbankerna borde kunna
återupprättas. Eftersom Nordbanken är i statlig ägo kan riksdag
och regering ta initiativ till detta. Enligt motionärerna borde
det ligga i ägarens/statens intresse att återskapa
provinsbankerna. Detta skulle kunna ske genom att regionala
huvudkontor inrättas och reella beslutsbefogenheter över
omfattande krediter delegeras till dessa kontor.
I samband med att bankstödet inrättades i december 1992
bemyndigades regeringen av riksdagen att besluta om avveckling
av statligt ägande som kan uppkomma genom stödåtgärderna (prop.
1992/93:135, bet. NU16). Riksdagen hade tidigare bemyndigat
regeringen att sälja aktierna i Nordbanken (prop. 1991/92:153,
bet. NU36).
Ett motionsyrkande angående bevarande av Gota Banks regionala
karaktär avstyrktes av utskottet hösten 1993 (bet. 1993/94:NU7).
Utskottet anförde att riksdagen delegerat till regeringen att
besluta om en avveckling av det statliga ägandet i Gota Bank. En
meningsyttring (v) avgavs med innebörd att en köpare av Gota
Bank borde garantera den regionala förankringen. Riksdagen
anslöt sig till utskottets förslag och avslog motionen.
Statsrådet Bo Lundgren uppgav i ett frågesvar i januari 1994
(RD 1993/94:51 s. 45), dvs. efter det att Nordbanken hade
förvärvat Gota Bank, att denna bank tills vidare skulle drivas
som dotterbolag till Nordbanken och att den regionala prägeln
skulle bevaras. Firmorna Götabanken, Wermlandsbanken och
Skaraborgsbanken kommer att behållas, meddelade statsrådet.
Enligt uppgift har Nordbanken beslutat att s.k. områdeskontor,
som är en särskild nivå över lokalkontoren och där det skall
finnas specialister på olika banktjänster, skall inrättas i
bl.a. Skövde och Karlstad. Dessa kontor skall också kunna
bevilja större krediter än lokalkontoren. Nordbanken kommer
vidare att benämna sina kontor inom de berörda regionerna
"Wermlandsbanken" resp. "Skaraborgsbanken". Dessa åtgärder har
vidtagits både av kommersiella skäl och för att tillgodose den
lokala opinionen.
Mot bakgrund av att regeringen bemyndigats att besluta om
avveckling av det statliga ägandet i Nordbanken avstyrker
utskottet motion 1993/94:N34 (nyd) i denna del.
Även motionerna om Nordbankens regionala förankring avstyrks
av utskottet. Det får anses vara en fråga för bankens ledning
att utforma organisationen. Utskottet noterar dock att bankens
beslut, som beskrivits i det föregående, ligger i linje med de
önskemål som framförs i motionerna.
Bankstödet
Anslag
Av skrivelsen framgår att utgifterna för att förstärka det
finansiella systemet (bankstödet) uppgick till 23,5 miljarder
kronor under budgetåret 1992/93. Den sammantagna belastning
på statsbudgeten av bankstödet är hittills 60,2 miljarder
kronor, medan de totala åtagandena uppgår till 90,5 miljarder
kronor. Härvid har även statens garantier inräknats. Av de
statliga åtagandena avser 51 miljarder kronor Nordbanken inkl.
Securum och 30 miljarder kronor Gota Bank inkl. Retriva.
Härutöver har statliga insatser gjorts i förhållande till
Sparbanken Sverige och Föreningsbanken.
En betydande del av det statliga stödet kan komma att
återvinnas, sägs det i skrivelsen. Det kan ske genom försäljning
av statens aktier i Nordbanken och genom försäljning av
tillgångar som Securum och Retriva övertagit och förädlat. Viss
återvinning sker också genom att staten erhåller garantiavgifter
enligt avtal med några banker.
I budgetpropositionen (prop. 1993/94:100 bil. 8 s. 154)
anförs att det inte nu går att bedöma om och i vilken omfattning
bankstöd kan erfordras under det kommande budgetåret. Med hänsyn
härtill föreslås ett formellt anslag på 1 000 kr till åtgärder
för att stärka det finansiella systemet.
Utskottet tillstyrker nämnda förslag.
Avgift för den generella bankgarantin
Det statliga budgetunderskottet och den samlade statsskulden
inger oro, anförs det i motion 1993/94:N242 (s). Motionären
hänvisar till riksdagens beslut om stöd och garantier till
bankerna och konstaterar att dessa har förbättrat sin lönsamhet
avsevärt. Hon anför att det därför ter sig skäligt att banker
och andra kreditinstitut betalar en avgift för att de omfattas
av bankgarantin.
I skrivelsen berörs frågan om avgift för bankgarantin. Där
sägs bl.a. att när statens åtagande tillkom var det inte
motiverat att genom pålagor ytterligare urholka institutens
soliditet. Att nu införa en avgift är behäftat med ett antal
problem förutom att det kan ses som konkurrenssnedvridande i
olika avseenden, hävdas det i skrivelsen.
Vidare erinras i skrivelsen om att de flesta länderna inom EG
har ett inlåningsförsäkringssystem som skyddar kontoinnehavarnas
medel då ett institut inte förmår infria sina förpliktelser.
Utarbetande av ett direktivförslag i frågan pågår, och förslaget
väntas bli antaget under år 1994. En anpassning till EG:s
regelsystem kommer att kräva att Sverige inför ett officiellt
erkänt försäkringssystem. Som regel finansieras systemen av de
anslutna instituten genom årliga bidrag baserade på
inlåningsvolymen. Av skrivelsen framgår att frågan om ett
svenskt försäkringssystem bereds inom regeringskansliet, men att
den närmare utformningen och tidpunkten för dess införande blir
beroende av de krav som det slutliga EG-direktivet ställer.
Utskottet har tidigare behandlat frågan om ett insättarskydd
och då redogjort för det då aktuella direktivförslaget (bet.
1992/93:NU24 s. 11). Vidare anförde utskottet att ett
insättarskydd så småningom bör införas, men att det är naturligt
att det anpassas till det väntade direktivet. De berörda
motionerna avslogs av riksdagen på förslag av utskottet.
Enligt uppgift har en s.k. förlikningskommitté tillsatt av
Europaparlamentet och det europeiska rådet nyligen nått en
överenskommelse om ett direktivförslag. Detta väntas bli antaget
av parlamentet och rådet före sommaren 1994. Medlemsländerna
skall enligt förslaget ha anpassat sin lagstiftning till
direktivet den 1 juli 1995.
Utskottet vill erinra om att det i samband med införandet
av bankstödet betonades att det skulle utformas så att det så
långt som möjligt kunde återvinnas till staten. Detta har även
kommit till direkt uttryck i lagen (1993:765) om statligt stöd
till banker och andra kreditinstitut. Regeringen och
Bankstödsnämnden tillämpar dessa regler i samband med att avtal
om stöd sluts med enskilda banker. Utskottet har tidigare --
bl.a. med hänvisning till det internationella förtroendet --
även markerat vikten av att grunderna för det statliga stödet
inte ändras. Mot denna bakgrund och med hänvisning till vad som
anförts i skrivelsen i denna del avstyrker utskottet motion
1993/94:N242 (s).
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang betona det
angelägna i att ett förslag om insättarskydd utarbetas så att
det kan träda i kraft senast den 1 juli 1995.
Garantiavgift i enskilda avtal
I motion 1993/94:N34 (nyd) citeras ett avsnitt i skrivelsen
(s. 25) angående ett avtal om statens åtagande gentemot de elva
sparbanksstiftelser som är huvudägare i Sparbanken Sverige. Den
citerade texten lyder: "Om lånen under tiden fram till och med
den 1 juli 1996 har återbetalats med ett belopp om sammanlagt
minst 2,8 miljarder kr, skall garantiavgiften på återbetalat
belopp endast vara 0,5 procent. Skulle en högre garantiavgift ha
erlagts i samband med återbetalning före sistnämnda dag skall
mellanskillnaden restitueras."  Med hänvisning till vad som sägs
i skrivelsen ifrågasätter motionärerna varför avgiften sänks. De
föreslår att det skall utgå full garantiavgift för de garantier
som staten har lämnat till enskilda banker.
Texten är ett utdrag ur en beskrivning av ett avtal mellan
Bankstödsnämnden och sparbanksstiftelserna. Regeringen har
godkänt avtalet, som är slutet med stöd av riksdagens
bemyndigande. I avtalet anges att garantiavgiften uppgår till
olika procentsatser beroende på i vilken takt återbetalningen
sker. Till en början är avgiften 1,5 % per år på garantibeloppet
för att den 1 juli 1997 stiga till 2 %. Om emellertid
stiftelserna före den 1 juli 1996 återbetalat ett visst lägsta
belopp skall garantiavgiften endast vara 0,5 % på detta belopp.
Enligt uppgift från Bankstödsnämnden har denna konstruktion
valts för att ge sparbanksstiftelserna incitament att återbetala
lånen så fort som möjligt.
Med hänvisning till vad som nu anförts avstyrker utskottet
motion 1993/94:N34 (nyd) i aktuell del.
Bankgarantins omfattning
I motion 1993/94:N262 (s) hävdas att det är
otillfredsställande att bankgarantin inte omfattar sparkassor
och spar- och låneföreningar. Detta straffar de "goda" aktörerna
och snedvrider konkurrensen, anför motionärerna. De föreslår
därför att bankgarantin skall utsträckas till att omfatta
inlåningsmedel även i sparkassor och angivna föreningar.
Frågan om vilka institut som skulle omfattas av den statliga
garantin behandlades i propositionen som låg till grund för
beslutet om bankstödet (prop. 1992/93:135 s. 20). Garantin
omfattar banker med svensk oktroj och deras dotterbolag samt
vissa kreditinstitut med statlig anknytning. Institut såsom
fristående finansbolag och försäkringsbolagen lämnades utanför
med hänvisning till att deras verksamhet inte är av det slaget
att "en betalningsinställelse omedelbart leder till allvarliga
störningar i betalningssystemet eller får vittgående
konsekvenser för den långsiktiga kreditförsörjningen". Samma
resonemang fördes i propositionen beträffande
sparkasseverksamheten inom HSB (Hyresgästernas Sparkasse- och
Byggnadsföreningar).
Utskottet avstyrker motionsyrkandet i fråga med hänvisning
till vad som anförts i den nämnda propositionen och till vad
utskottet tidigare sagt om stabilitet i utformningen av
bankstödet. Det skall härutöver noteras -- vilket utskottet
återkommer till i det följande -- att förslag angående den
framtida regleringen av sparkassor samt spar- och låneföreningar
inom kort kommer att presenteras. Detta kan även ha betydelse
för om de aktuella föreningarna skall komma att omfattas av
bankgarantin.
Bankstödsnämnden
Anslaget till Bankstödsnämnden får användas för löne- och
andra förvaltningskostnader som uppkommer vid beredning av
ansökan om stöd och hantering av beviljat stöd. Verksamheten
skall finansieras genom avgifter. Om antalet institut som
behöver stöd blir litet kan det bli oskäligt att kräva att dessa
skall finansiera Bankstödsnämndens hela verksamhet, anförs det i
budgetpropositionen (bil. 8 s. 152). En möjlighet som skisseras
i propositionen är att avgift i stället skall tas ut från
samtliga banker och kreditinstitut som omfattas av det statliga
åtagandet. Med hänvisning till att flera lösningar är möjliga
föreslås att regeringen skall bemyndigas att utfärda nya
föreskrifter om avgifter för att täcka kostnaderna för nämndens
verksamhet.
I budgetpropositionen föreslås vidare att det till
Bankstödsnämnden för budgetåret 1994/95 skall anvisas ett
ramanslag på ca 14 miljoner kronor.
Av skrivelsen framgår att Bankstödsnämndens arbetsuppgifter
minskar framöver och kommer att bestå av att förvalta ingångna
stödavtal, att lämna information om innebörden av statens
åtagande samt att dokumentera och föra vidare kunskaper som
stödhanteringen har gett. Nämnden skall också ha beredskap för
nya insatser. Så länge som det generella åtagandet består bör
nämnden finnas kvar som självständig myndighet, anförs det i
skrivelsen.
I den s.k. kompletteringspropositionen (prop. 1993/94:150),
som nyligen avlämnats, sägs (bil. 1 s. 61) att
Bankstödsnämndens organisation och arbetsuppgifter skall ses
över för att anpassas till den nya situationen på de finansiella
marknaderna.
Utskottet tillstyrker förslagen om anslag till
Bankstödsnämnden och om att regeringen skall bemyndigas att
utfärda nya föreskrifter om avgifter till nämnden.
Tillsynen över de finansiella marknaderna
Utredning om den finansiella tillsynen
De övergripande målen för Finansinspektionen är att bidra till
att skapa stabilitet och säkerhet i det finansiella systemet,
att upprätthålla förtroendet för och effektiviteten hos de
finansiella instituten och marknaderna samt att ge ett gott
konsumentskydd. I budgetpropositionen (bil. 8 s. 80) föreslås
att dessa mål skall gälla även under den kommande
treårsperioden.
Regeringen understryker att verksamheten inom tillsynsområdet
kommer att ställa väsentligt ändrade och högre krav på
Finansinspektionen. Inom de verksamhetsområden som avser
kreditinstituten, försäkringsväsendet och
värdepappersmarknaden gäller, sägs det i propositionen, att den
aktiva tillsynen och samarbetet med tillsynsmyndigheterna inom
övriga länder inom EES måste utvecklas. Det betonas därför att
det är angeläget att arbetet med kompetensutveckling fortsätter.
Det nämns att inspektionen har inlett ett förändringsarbete som
syftar till att utveckla tillsynen och normgivningen.
En fungerande finanstillsyn motiveras av de speciella
skyddsintressena på området, anförs det i motion 1993/94:N201
(fp). Motionären hävdar vidare att huvudansvaret för bankkrisen
åvilar bankerna, men att ett tungt ansvar även bärs av "lojala"
bankrevisorer och särskilt av Finansinspektionen. Det krävs en
omfattande satsning på förebyggande åtgärder för att en ny
bankkris inte skall inträffa, sägs det vidare i motionen. I
första hand behövs en reorganiserad och kompetensförstärkt
Finansinspektion med en kraftfull tillsynsfunktion, anförs det.
Därutöver erfordras utökade insynsmöjligheter och en förstärkt
revisorsroll. Tillsynsrollen måste preciseras både beträffande
arbetsuppgifter och befogenheter, heter det vidare. De
övergripande målen för tillsynen borde sammanfattas i begreppen
stabilitet, effektivitet och sundhet. Motionären understryker
också betydelsen av internkontrollen i instituten och av att
inspektionen samverkar med tillsynsmyndigheterna i övriga länder
inom EES. Mot den angivna bakgrunden föreslår han att det görs
en översyn av Finansinspektionens tillsynsverksamhet.
Även i motion 1993/94:N34 (nyd) efterlyses förslag till hur
Finansinspektionen skall kunna utföra en effektivare kontroll av
det finansiella systemet. I motionen erinras om att
Finansinspektionen bl.a. skall verka för att det finansiella
systemet värnas och att allmänhetens förtroende för systemet
upprätthålls. Det är uppenbart, anser motionärerna, att
inspektionen inte lyckats fullgöra sina åtaganden. Därför bör
Bankkriskommittén snarast lämna ett delbetänkande om
Finansinspektionen, sägs det i motionen.
Den senaste tidens kreditförluster inom den finansiella
sektorn är till betydande del en direkt följd av bristen på
internkontroll, hävdas det i motion 1993/94:N204 (s). Tiotals
miljarder kronor hade kunnat räddas om bankerna tillåtit sina
internrevisioner att utvecklas i takt med den finansiella
expansionen, anför motionärerna. De beskriver den interna
kontrollkedja som finns i bankerna och som består av
primärkontroll (att följa bankens egna instruktioner),
sekundärkontrollen (internrevisionen) och Finansinspektionen
(som har ett övergripande ansvar för internkontrollen i
bankerna). Revisorerna måste få ökade möjligheter att följa
verksamheten internt, anser motionärerna. Revisorernas rapporter
borde kontinuerligt innehålla besked om den finansiella
situationen. För att internrevisionen skall bli bättre föreslår
motionärerna att Finansinspektionen skall se över nuvarande
regler och arbetsinstruktioner för revisorerna samt utforma ett
utbildningsprogram för dessa.
I motion 1993/94:N230 (fp) sägs att det under bankkrisen
framgick att bankrevisionen fungerade otillfredsställande. Det
framstår som obegripligt att ingen enda bankrevisor slog larm i
avgivna revisionsberättelser, sägs det. En ingående analys av
bankrevisorernas funktion är nu nödvändig, anser motionären. Han
menar att det därvid bör övervägas att lagfästa skärpta krav på
bankrevisorer.
Finansinspektionen har genom undersökningar av bankkrisens
utveckling och av förmögenhetsbrott i bankerna kunnat konstatera
att den interna kontrollen i bankernas verksamhet under senare
år blivit allvarligt åsidosatt inom centrala riskområden.
Inspektionen har därför gjort en samlad genomgång av de brister
som konstaterats hos bankerna. Resultatet av kartläggningen har
i februari 1994 redovisats i promemorian Intern kontroll och
internrevision i bankerna. Där redovisas följande slutsatser:
 Brister i kreditgivningen. Befogenheter i kreditinstituten
har i många fall överträtts och kontroll av formalia har
försummats. Detta har bidragit till bankernas kreditförluster.
 Brister i ADB-stöd. Viktig ekonomisk information om
verksamheten har ofta funnits i olika ADB-system isolerade från
varandra. Helhetsbilden av ett kundengagemang har i många fall
fått tas fram manuellt ur olika tekniska system.
 Brister har konstaterats i avstämningar mellan å ena sidan
uppgifter i trading- och treasuryrörelsen och å andra sidan den
centrala affärsbokföringen.
Brister i manuella kontrollrutiner och behörighetskontroller i
samband med den traditionella kassaverksamheten.
En viktig slutsats som Finansinspektionen dragit av
kartläggningen är att internrevisionens ställning och roll måste
stärkas. Inspektionen inleder nu en dialog med banker och andra
kreditinstitut om inriktningen på den framtida tillsynen. Syftet
är att under år 1994 komma ut med nya riktlinjer i form av
allmänna råd om riskhanteringen inom instituten. Dessa råd avses
gälla centrala riskområden såsom kreditrisker, internkontroll,
likviditet samt ränte- och marknadsrisker.
I den nämnda promemorian om bankernas internkontroll och
internrevision anger inspektionen hur den anser att
internrevisorerna skall garanteras oberoende och få en
tillräcklig status inom banken. Det föreslås ske genom att de
skall placeras i en stabsavdelning direkt under verkställande
direktören och genom att de skall arbeta efter en instruktion
fastställd av bankens styrelse. Inspektionen markerar vikten av
att ledningen av internrevisionsavdelningen har hög kompetens
och stor revisionserfarenhet. En nära samverkan mellan interna
och externa revisorer krävs när det gäller planeringen av
revisionsverksamheten. Med syfte att god revisionssed skall
följas skall de externa revisorerna bedöma internrevisionens
kompetens och fackmässighet i arbetet samt revisionsavdelningens
ställning och självständighet.
För att stärka den operativa tillsynen och få en kraftfullare
organisation för finansiell analys har inspektionen gjort en
omorganisation, som trädde i kraft den 1 april 1994.
Som tidigare redovisats har Bankkriskommittén till uppgift att
bl.a. göra en översyn av tillsynens innehåll och inriktning. Den
skall utreda om det hade varit möjligt att förhindra att
problemen fick en sådan omfattning, om tillsynen och
verksamhetsreglerna haft en annan utformning. Kommittén skall
lämna förslag till erforderliga förändringar. Arbetet skall, som
redan nämnts, vara slutfört före utgången av år 1994.
Riksrevisionsverket (RRV) genomför också en granskning av
statens finansiella tillsyn. Granskningens syfte är att
identifiera problem och föreslå åtgärder vad avser inriktningen
och genomförandet av tillsynsuppgiften. Rapporten väntas bli
klar i maj 1994.
Det finns även anledning att i detta sammanhang redovisa vissa
åtgärder som enskilda organisationer vidtagit på området.
Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR) har utfärdat en
rekommendation om den interna revisionen. Svenska
Bankföreningens revisionskommitté har gett ut allmänna
riktlinjer för internrevision i bank. Vidare kan nämnas att
Institutet för Revisorsutbildning har utbildningsprogram för
såväl externa som interna revisorer. Årligen genomförs temadagar
om bl.a. revision i banker och finansbolag. Det kan också
noteras att det finns en särskild förening för
internrevisorerna. Denna avser att bilda en sektion med
inriktning på bankerna. Föreningen har etiska regler och har
påbörjat certifiering av internrevisorer som genomgått särskild
utbildning och uppfyller angivna krav.
Utskottet anser att de frågor rörande Finansinspektionens
tillsynsverksamhet och revisionen i bankerna som tas upp i de
aktuella motionerna är av stor betydelse. Det är uppenbart att
finanskrisen måste leda till skärpningar på dessa områden. Av
den redogörelse som utskottet lämnat framgår att tillsynen
numera tillmäts en ökad vikt. Vidare har Finansinspektionen
vidtagit omfattande åtgärder för att förbättra dels sina egna
möjligheter att utföra en effektiv operativ och finansiell
tillsyn, dels bankernas internkontroll och riskhanteringssystem.
Det kan också här nämnas att Bankstödsnämnden har till uppgift
att dokumentera och föra vidare erfarenheterna av finanskrisen.
Härutöver är tillsynen över det finansiella systemet föremål för
utredningar av såväl RRV som Bankkriskommittén. Underlag för
vidare överväganden om hur tillsynen skall bedrivas kan därför
väntas senare under år 1994. Mot denna bakgrund saknas det
enligt utskottets uppfattning anledning för riksdagen att nu
initiera ytterligare utredningar på detta område. Utskottet
avstyrker därför de aktuella motionerna i berörda delar.
Finansinspektionens anslag
Regeringen föreslår att Finansinspektionen får ett
resurstillskott för budgetåret 1994/95 på 5,8 miljoner kronor
för att möjliggöra nyrekryteringar. Samtidigt gäller ett
rationaliseringskrav på inspektionen. Nettoeffekten av
resurstillskott, rationaliseringskrav samt pris- och
löneomräkning är att anslaget föreslås öka med drygt 7 miljoner
kronor till ca 98 miljoner kronor.
Det anförs vidare att det är svårt att få en klar bild av
inspektionens framtida arbetsuppgifter, eftersom flera
utredningar pågår som rör verksamhetsområdet. Särskilt omnämns
Bankkriskommittén, som bl.a. skall belysa kreditmarknadens
utveckling mot bakgrund av tillsynens och regelverkens
utformning.
I motion 1993/94:Fi412 (nyd) föreslås att anslaget till
Finansinspektionen för nästa budgetår skall uppgå till ca 91
miljoner kronor, dvs. samma belopp som för innevarande budgetår.
För att Finansinspektionen skall kunna förstärka sin kompetens
och därmed effektivisera sin tillsyn är det enligt
utskottets mening nödvändigt att den får ytterligare
resurser. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag till
anslag och avstyrker motion 1993/94:Fi412 (nyd) i denna del.
Finansiell verksamhet i ekonomisk förening
I de nära likalydande motionerna 1992/93:N260 (s) och
1992/93:N303 (c) konstateras att lagen (1992:1610) om
kreditmarknadsbolag innebär att kreditverksamhet får bedrivas
endast i aktiebolagsform. Detta aktualiserar frågan om
neutralitet mellan företagsformerna. Motionärerna hänvisar till
tidigare uttalanden av Kreditmarknadskommittén (SOU 1988:29) och
näringsutskottet (bet. 1992/93:NU9) om värdet av att olika
företagsformer kan bedriva finansiell verksamhet. På den
oligopolliknande kreditmarknaden har intresse uppkommit att
starta nya kreditföretag, påpekas det i motionerna.
Föreningsformen -- där medlemmen är både ägare och användare --
ger förutsättningar för en stark och uthållig relation, vilket
är särskilt viktigt för finansiell verksamhet, understryker
motionärerna. De framhåller vidare att det är angeläget att inte
bryta mot svensk och europeisk rättstradition, som tillåter
variation och mångfald i fråga om företagsformer. Ägarna måste
själva få avgöra vilken företagsform som är bäst lämpad för att
tillgodose deras intressen. I motionerna föreslås därför att
lagen om kreditmarknadsbolag kompletteras så att den omfattar
kreditverksamhet bedriven även av ekonomisk förening och att
föreningsbankslagen (1987:620) behålls som en del av den
generella banklagstiftningen.
Liknande förslag om en komplettering av lagen om
kreditmarknadsbolag återfinns i motion 1993/94:N300 (c, s).
I motion 1993/94:N262 (s) anges att det finns flera starka
skäl för att finansiering av kooperativ verksamhet genom
medlemsinlåning via sparkassor inte skall omfattas av den
finansiella lagstiftningen. De argument som anförs är bl.a. att
det inte är fråga om finansiell verksamhet och att inlåningen är
en del av den kooperativa särarten. Motionärerna hävdar vidare
att en reglering skulle snedvrida konkurrensen för
huvudverksamheten och att gränsdragningsproblem skulle kunna
uppstå mellan sparkasse- och huvudverksamheten.
Spar- och låneföreningar bedriver däremot finansiell
verksamhet, påpekas det. Att sådana föreningar är reglerade på
många håll utomlands utgör inte skäl för reglering i Sverige.
Motionärerna anser att det bör klargöras att in- och utlåning
för medlemmar i ekonomisk förening får bedrivas utan hinder av
bankrörelselagen (1987:617). I motionen föreslås vidare att
befintliga spar- och låneföreningar skall undantas från EG:s
direktiv angående kreditinstitut och att föreningsbankslagen
skall omarbetas så att den i realiteten ger utrymme för
kooperativa banker. Även frågor om offentlig tillsyn tas upp i
motionen.
Riksdagen avslog hösten 1992 på förslag av utskottet ett
motionsyrkande om att den inlåningsverksamhet som JAK (Jord
Arbete Kapital) och Fria kulturfonden bedriver borde undantas
från tillämpningen av EG:s direktiv angående kreditinstitut.
Utskottet (bet. 1992/93:NU9 s. 8) anförde därvid bl.a.
följande: "Frågan om att särskilt undanta t.ex. HSB:s och KF:s
sparkassor eller JAK och Fria kulturfonden från gällande
lagstiftning bör enligt utskottets mening anstå till dess att
det redovisats någon närmare bedömning av om verksamheten är att
hänföra till bankrörelse eller annan auktorisationspliktig
finansieringsverksamhet, eller om det finns skäl att införa
särskild lagstiftning för just sådana institut."
Betaltjänstutredningen (Fi 1992:14) har genom tilläggsdirektiv
(dir. 1993:56) i maj 1993 fått i uppgift att göra en översyn av
den verksamhet som bedrivs av sparkassor och andra föreningar.
Utredningen skall kartlägga vilka institut som för närvarande
bedriver in- och utlåningsverksamhet men som inte omfattas av
någon reglering. Utredningen skall vidare bedöma resp.
verksamhet utifrån existerande regelverk för banker och andra
finansieringsinstitut. Frågan om föreningarna kan komma att
betraktas som kreditinstitut enligt EG:s första
banksamordningsdirektiv skall särskilt belysas. Utredningen
skall också överväga om särskild lagstiftning behöver införas
för dessa institut.
Betaltjänstutredningen väntas avge betänkande i dessa frågor i
maj 1994. Utredningen kommer därvid enligt uppgift bl.a. att
föreslå ändringar i kreditmarknadsbolagslagen så att verksamhet
som avses där kan bedrivas även av ekonomiska föreningar. Vidare
kommer utredningen att föreslå en förändring av
föreningsbankslagen så att bankrörelse även kan bedrivas av
ekonomisk förening. Förslagen innebär att det blir klarlagt hur
olika sparkassor samt spar- och låneföreningar berörs av den
finansiella lagstiftningen.
Här kan också erinras om riksdagens nyligen gjorda uttalande
till regeringen -- på förslag av utskottet (bet. 1993/94:NU15
s. 51) -- angående likabehandling av kooperativa företag
jämfört med andra företagsformer.
Utskottet anser att det är angeläget att ekonomiska
föreningar så snart som möjligt ges samma legala förutsättningar
att bedriva finansiell verksamhet som aktiebolag har. Utskottet
utgår från att regeringen på grundval av de förslag som
Betaltjänstutredningen inom kort väntas avge återkommer till
riksdagen med förslag i den angivna riktningen. Mot bakgrund
härav saknas det anledning för riksdagen att nu ta något
initiativ i frågan. De berörda motionerna avstyrks därför såvitt
här är i fråga.
Konsumentfrågor på bankområdet
Antalet kontoslag som bankerna erbjuder sina kunder ökar, och
det är svårt för den enskilde bankkunden att veta om den
sparform han eller hon en gång valt ger den bästa räntan, sägs
det i motion 1993/94:N215 (s). Bankerna borde därför åläggas att
årligen på kontoutdrag inte endast ange räntans storlek utan
också räntesatserna på bankens övriga konton. Bankkunden skulle
därefter kunna göra önskade omplaceringar, påpekar motionären.
I motion 1993/94:N231 (fp) erinras om att de rättsliga
regelsystemen inom flera samhällsområden kompletteras med någon
form av etisk norm, t.ex. god advokatsed. Någon sådan
motsvarighet finns inte inom det svenska bankväsendet, hävdar
motionären. Han hänvisar till en etikmodell som tillämpas i
Australien. Grundtanken i den är att främja relationerna mellan
bankerna och kunderna genom att bl.a. etablera minimistandarder
för bankens verksamhet. Främst handlar det om bättre service och
möjlighet till klagomål. Enligt motionären tas bl.a. följande
frågor upp i denna kodex: informationens omfattning och
innehåll, synen på kunders integritet, långivningen,
marknadsföringen samt klagomålsprocedurens utformning.
Tillämpningen av kodexen kan följas upp av en oberoende instans.
Motionären föreslår att en svensk banketikkodex skall utarbetas
av Finansinspektionen i nära samverkan med bankerna och
Konsumentverket.
Ett vanligt villalån amorteras vanligtvis en gång i kvartalet,
sägs det i motion 1993/94:N273 (s). Med tätare amorteringar
skulle kostnaderna för den enskilde minska betydligt.
Möjligheten att välja amorteringsperiod finns när ett lån läggs
upp, men bankerna informerar inte om detta, anför motionären.
Hon föreslår därför att regeringen skall anmodas uppdra åt
Finansinspektionen att utforma regler om skyldighet för bankerna
att ge fullgod information om amorteringsvillkoren.
Frågan om ränteinformation behandlades av utskottet senast
våren 1993 (bet. 1992/93:NU24 s. 24). Ett yrkande likalydande
med det nu aktuella avstyrktes då, eftersom det ansågs vara i
huvudsak tillgodosett, och avslogs senare av riksdagen.
Utskottet konstaterade nämligen att Finansinspektionen verkar
för att bankerna skall informera om hur räntan beräknas och om
vilka räntesatser som gäller för olika konton. Flertalet banker
lämnar också information på det sätt som motionären efterlyste.
Utskottet underströk att det är ett viktigt konsumentintresse
att lättillgänglig information ges om räntevillkoren. Utskottet
sa sig utgå från att berörda institut skyndsamt efterkommer
berättigade krav på ökad information från Finansinspektionens
sida.
Härefter har Finansinspektionen gett ut allmänna råd om
information för inlåningskonton m.m. (FFFS 1993:20), där det
bl.a. hänvisas till vad utskottet anfört i det nyssnämnda
betänkandet. Inspektionen fortsätter sitt arbete med att få
bankerna att ge tydlig information om sina produkter. Det kan
vidare noteras att den nyinrättade Konsumenternas Bankbyrå avser
att ge ut branschinformation om räntevillkoren.
Innehållet i den australiensiska banketikkodex som beskrivs i
motion 1993/94:231 (fp) överensstämmer, enligt bedömning inom
Finansinspektionen, till mycket stora delar med det
konsumentskydd som finns på bankområdet i Sverige. Flera olika
organ verkar för att ta till vara kundernas intressen.
Finansinspektionen har ansvar för tillsynen över avtalsvillkor,
information och produktutformning. Konsumentverket övervakar
marknadsföringen. Allmänna reklamationsnämnden kan lösa vissa
tvister. Den nya bankbyrån ger råd och information till
bankkunder och hjälper dem till rätt instans. Klagomålsansvariga
finns på de olika bankernas huvudkontor. Inspektionen ger ut
allmänna råd till bankerna, bl.a. i en egen författningssamling.
Det finns allmänna råd om t.ex. tillämpningen av
konsumentkreditlagen (1992:830), om information beträffande
inlåningskonton och om lämnande av borgen.
I detta sammanhang bör även nämnas att frågan om inrättande av
en allmänhetens bankombudsman för närvarande utreds efter
initiativ från utskottets sida (bet. 1993/94:NU7). Utredaren
(f.d. hovrättslagmannen Peter von Möller) skall lämna sitt
förslag senast i maj 1994.
Då det gäller frågan om amorteringsperioder kan konstateras
att Finansinspektionen, enligt uppgift, får mycket få klagomål
på detta område. I de fall det förekommer brukar önskemålet
snarare vara att kunden vill amortera långsammare. De olika
bostadsinstituten och bankerna har skilda regler för
amorteringsperiodernas längd. En del erbjuder både månads- och
kvartalsvis amortering, andra endast kvartalsvis. Hos vissa
institut har kunderna även möjlighet att amortera snabbare genom
att gå över till en annan amorteringsplan. Resp. instituts
policy baserar sig på en bedömning av vad kunderna efterfrågar.
Utskottet vidhåller sin uppfattning om vikten av att
bankkunderna får god information om räntevillkoren. Av den
tidigare redogörelsen framgår dock att det aktuella
motionsyrkandet om ränteinformation får anses vara tillgodosett.
Det avstyrks därför.
Då det gäller förslaget om en banketikkodex kan utskottet
konstatera att innehållet i den kodex som motionären nämner som
en förebild till övervägande del motsvaras av vad som anges i
lagar, föreskrifter, allmänna råd m.m. för konsumentskydd på det
finansiella området. Det saknas därför, enligt utskottets
uppfattning, anledning för riksdagen att ta något initiativ till
att det skapas ytterligare regler på detta område. Utskottet
anser emellertid att en kodex, enligt den beskrivning som ges i
motionen, kan ha ett stort värde genom att den ger en överblick
över vad kunderna bl.a. har rätt att kräva av kreditinstituten i
fråga om konsumentskydd. Enligt vad utskottet har erfarit kommer
Finansinspektionen att överväga hur en sammanställning kan göras
av föreskrifter, allmänna råd, branschöverenskommelser m.m. som
är relevanta för bankkunderna. Med hänvisning till vad utskottet
nu anfört avstyrks den här aktuella motionen.
Hur amorteringsvillkor utformas och vilken information som ges
om dem är enligt utskottets uppfattning i första hand en fråga
för de berörda instituten. Inom ramen för Finansinspektionens
allmänna uppdrag att verka för ett gott konsumentskydd ligger
också att bevaka hur lånevillkoren utformas och tillämpas i
detta hänseende. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet även
motion 1993/94:N273 (s).
Försäkringsfrågor
Försäkringsvillkor och jämställdhet
I två motioner begärs sådana förändringar i
försäkringsrörelselagstiftningen att den s.k.
skälighetsprincipen kan tillämpas könsneutralt. I motion
1993/94:N238 (fp) påpekas att kvinnor får lägre pensionsbelopp
men högre efterlevandeskydd än männen enligt de privata
pensionsförsäkringarna. Männen tjänar och kvinnorna förlorar på
detta, hävdar motionären.
De privata pensionsförsäkringarna är utformade så att de
diskriminerar kvinnor med anledning av att de i genomsnitt lever
längre än männen, sägs det i motion 1993/94:N266 (s). I den
allmänna försäkringen däremot ligger genomsnittsåldern för
samtliga män och kvinnor till underlag för pensionsberäkningen.
Skatteavdragen för privata pensionsförsäkringar, utan solidarisk
utjämning mellan män och kvinnor, innebär att samhället
subventionerar förmåner på ojämlika villkor. Motionärerna
föreslår därför att riksdagen tar initiativ till att
försäkringslagstiftningen ändras så att diskrimineringen
undanröjs.
Frågan om könsdiskriminerande villkor i privata
pensionsförsäkringar behandlades av utskottet senast i november
1993 (bet. 1993/94:NU5). Utskottet avstyrkte därvid motioner
med motsvarande yrkanden som de nu aktuella. Utskottet hänvisade
till att Försäkringsutredningen (Fi 1990:11) överväger om
skälighetsprincipen kan tolkas så att det finns utrymme för
likabehandling av män och kvinnor i försäkringshänseende eller
om försäkringsrörelselagen (1982:713)  behöver förändras.
Meningsyttring (v) avgavs till förmån för motionerna. Riksdagen
följde utskottets förslag.
Försäkringsutredningen väntas lägga fram sina förslag före
utgången av år 1994.
Utskottet vidhåller den uppfattning som redovisats i
nyssnämnda betänkande. Motionerna avstyrks därför.
Placeringsregler
Av försäkringsbolagens totala tillgångar på 650 miljarder
kronor är ca 70 miljarder kronor placerade i aktier, varav
endast 7 miljarder kronor i onoterade aktier och då främst i
lokala fastighetsbolag, sägs det i motion 1993/94:N239 (c, m,
fp, kds). Försäkringsbolagen bidrar alltså i stort sett inte
alls till de små och medelstora företagens
riskkapitalförsörjning, heter det vidare. Detta beror bl.a. på
att försäkringsbolagen inte får äga mer än 5 % av
röstvärdet i ett onoterat bolag. Denna gräns bör höjas till
25 %, anser motionärerna och föreslår ett uttalande av
riksdagen i frågan.
Enligt försäkringsrörelselagen får ett försäkringsbolag inte
äga större andel av aktierna i ett enskilt aktiebolag än som
svarar mot ett röstetal om högst 5 % av rösterna för samtliga
aktier. Det finns däremot inget hinder mot att äga en större
andel av kapitalet. Bestämmelsen gäller både noterade och
onoterade aktier. I betänkandet Placeringsregler för
försäkringsbolag (Ds 1993:57) föreslås att denna s.k.
femprocentsregel skall upphöra att gälla. Förslaget har
remissbehandlats. En proposition kan väntas till hösten 1994.
Med hänvisning till vad som redovisats anser utskottet att
det inte finns anledning för riksdagen att nu göra något
uttalande i frågan. Den aktuella motionen avstyrks därför.
Försäkringsmäklare
I motion 1993/94:N270 (c) aktualiseras en fråga om
försäkringsmäklare. Dessa svarar för oberoende
försäkringsrådgivning och står under tillsyn av
Finansinspektionen. En mäklare måste ha ansvarsförsäkring. De
svenska reglerna ställer dock större krav än vad som gäller inom
EG, hävdar motionären. Försäkringspremien för en ensam mäklare
kan uppgå till 150 000 kr per år i Sverige mot ca 30 000 kr
inom EG. Motionären kräver därför en översyn av reglerna så att
svenska försäkringsmäklare inte diskrimineras i förhållande
till de utländska konkurrenterna.
En fråga från motionären om ansvarsförsäkring för
försäkringsmäklare besvarades av statsrådet Bo Lundgren i
februari 1994 (RD 1993/94:56 s. 45). Statsrådet nämnde att det
finns två principer som tillämpas för ansvarsförsäkringar. Den
s.k. orsaksteorin är huvudregel för mäklare som förmedlar
livförsäkringar samt skadeförsäkringar till konsumenter och små
företag. Orsaksteorin innebär att försäkringen skall täcka
skador som orsakats medan försäkringen är i kraft, oavsett när
de anmälts. En försäkring som bygger på denna teori gäller även
efter det att mäklaren slutat med sin verksamhet. Det har visat
sig svårt att få fram försäkringar som bygger på denna teori,
uppgav statsrådet.
Försäkringsmäklare som bara förmedlar skadeförsäkringar till
näringsidkare med fler än tio anställda behöver inte ha en
ansvarsförsäkring baserad på orsaksteorin, utan kan använda sig
av den s.k. claimsmade-principen. Denna innebär till skillnad
från orsaksteorin att försäkringen måste vara i kraft när skadan
anmäls.
Av statsrådets svar framgick vidare att det inom EG finns en
rekommendation om att en mäklare bör ha en försäkring eller
garanti. Det anges inte närmare vilka villkor som bör gälla för
en sådan försäkring. De nationella reglerna om ansvarsförsäkring
varierar kraftigt.
Statsrådet Lundgren omtalade också att det inom
regeringskansliet övervägs om de svenska kraven på
ansvarsförsäkringar kan modifieras. En liberalisering måste dock
vara förenlig med den höga konsumentskyddsstandard som gäller
i Sverige, avslutade han.
Utskottet avstyrker den aktuella motionen med hänvisning
till att frågan bereds inom regeringskansliet.
Inflytande i värdepappersfonder
Andelsägarnas inflytande i värdepappersfonder och kopplingen
mellan fondbolag och banker tas upp i motion 1993/94:N259 (m).
Motionären hävdar att frågan huruvida de som sparar i en
värdepappersfond också skall ges inflytande över hur fonderna
t.ex. använder sina röster på bolagsstämmor har fått förnyad
aktualitet. Han hänvisar till den debatt som föregick den extra
bolagsstämma i AB Volvo där ställning skulle tas till förslaget
om samgående med Renault SA. Betydande uppmärksamhet ägnades åt
hur de olika fondbolagen avsåg att rösta, men intresset för hur
spararna ville att fonderna skulle agera på stämman var nära nog
obefintligt, hävdar motionären. Han erinrar om att motioner
tidigare har väckts med förslag om att andelsägarna skall få ett
direkt inflytande på sammansättningen av fondbolagens styrelser.
Motionären anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag i denna fråga.
Många av värdepappersfonderna är i alltför hög grad knutna
till de stora bankerna, anför motionären vidare. Det finns risk
för konflikt mellan bankens och fondens intressen. En ökad
bodelning mellan fonder och banker är därför önskvärd, sägs det
i motionen.
Riksdagen avslog hösten 1992 ett likalydande yrkande från
samme motionär om inflytande för andelsägarna (bet.
1992/93:NU10). Utskottet avstyrkte motionen med hänvisning bl.a.
till att enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder skall
fondbolaget handla uteslutande i andelsägarnas gemensamma
intresse. Inget hindrar ett fondbolag från att ge andelsägarna
rätt att utse styrelseledamöter i bolaget. Utskottet nämnde
vidare att det inom EG inte införts krav på inflytande för
andelsägarna.
Ett yrkande som sammanfaller med motionärens andra yrkande om
kopplingen mellan banker och fonder avslogs av riksdagen våren
1992 på  förslag av finansutskottet (bet. 1991/92:FiU21).
Frågor om värdepappersfondernas storlek och andelsägarnas
inflytande behandlades av utskottet även våren 1993 (bet.
1992/93:NU31). Därvid avstyrktes en motion med yrkanden om
begränsning av fondernas storlek och om att varje fond skulle ha
en självständig placeringsverksamhet. Utskottet hänvisade till
att vissa av dessa frågor bereddes inom regeringskansliet.
Motionen fick stöd i en reservation (s), men avslogs av
riksdagen.
I det nyligen avlämnade betänkandet (SOU 1994:50)
Allemanssparandet -- en översyn föreslås det att den särskilda
lagstiftningen om allemanssparandet som nu finns skall
avvecklas. I betänkandet behandlas även frågan om
fondandelsägarnas inflytande. Utredaren (byrådirektören Jörgen
Appelgren) föreslår att allemansfonderna ombildas till vanliga
värdepappersfonder. För närvarande gäller att andelsägarna i en
allemansfond har ett visst inflytande genom att de utser
flertalet av ledamöterna i fondbolagets styrelse. Endast dessa
ledamöter deltar i beslut om rösträtt för fondens aktieinnehav.
I en värdepappersfond har andelsägarna numera inte detta
inflytande. Utredaren anser att det finns nackdelar med att
andelsägarnas inflytande skulle slopas genom hans förslag om
ombildning av allemansfonderna. Ett slopande kan leda till ökad
maktkoncentration, och därför måste frågan sättas in i ett
större sammanhang om hur det institutionella ägandet utövas,
anförs det i betänkandet. Allemansfonderna svarar tillsammans
med övriga värdepappersfonder för ca 10 % av börsvärdet.
Utredaren bedömer att sparande i fonder av olika slag kommer att
öka. Det finns ett samhällsekonomiskt värde i att rösträtten
utnyttjas, anser utredaren. Han föreslår därför att frågan om
hur ett aktivt ägaransvar i fonder av olika slag kan
uppmuntras/säkerställas skall bli föremål för en översyn.
Utredaren påtalar även att det finns en potentiell risk för
att bankledningar utövar påtryckningar på fondbolagen -- som i
flera fall ägs av banker -- för att dessa skall agera i
banksfärens intresse. En översyn bör därför, enligt hans mening,
även försöka tillgodose önskemålet att det enbart är
fondspararnas intressen som skall styra agerandet.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Som framgår av den lämnade beskrivningen har frågan om
andelsägarnas inflytande i värdepappersfonder fått förnyad
aktualitet. Under senare tid har det visats tendenser till att
vissa institutionella ägare -- till vilken kategori fonderna hör
-- intar en aktivare roll i förhållande till de bolag i vilka de
äger aktier. Med anledning härav och av vad som föreslagits i
nyssnämnda betänkande övervägs inom regeringskansliet om det
kan behöva göras en särskild översyn av det institutionella
ägandet och hur det utövas. I ett sådant sammanhang kommer bl.a.
frågan om fondandelsägarnas inflytande att tas upp. Mot denna
bakgrund bedömer utskottet att det inte finns anledning för
riksdagen att nu göra något uttalande rörande de berörda
frågorna. De aktuella motionsyrkandena avstyrks sålunda.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande konkurrensförhållandena på bankmarknaden
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:N305 yrkande 7
och med anledning av motionerna 1993/94:N258, 1993/94:N281
yrkande 10 i ifrågavarande del och 1993/94:A450 yrkande 15 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 1 (m, fp, c, kds)
2. beträffande försäljning av Nordbanken
att riksdagen avslår motion 1993/94:N34 yrkande 3,
res. 2 (nyd)
3. beträffande Nordbankens regionala organisation
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:N241 och 1993/94:N307
yrkande 6,
4. beträffande anslag till bankstödet
att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 bilaga 8
punkt G 2 till Åtgärder för att stärka det finansiella
systemet för budgetåret 1994/95 under sjunde huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr,
5. beträffande avgift för den generella bankgarantin
att riksdagen avslår motion 1993/94:N242,
6. beträffande garantiavgift i enskilda avtal
att riksdagen avslår motion 1993/94:N34 yrkande 2,
res. 3 (nyd)
7. beträffande bankgarantins omfattning
att riksdagen avslår motion 1993/94:N262 yrkande 5,
8. beträffande Bankstödsnämnden
att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 bilaga 8
punkt G 1
a) till Bankstödsnämnden för budgetåret 1994/95 under
sjunde huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 14 031 000 kr,
b) bemyndigar regeringen att vid behov meddela nya
föreskrifter för uttag av avgifter för finansiering av
Bankstödsnämndens verksamhet,
9. beträffande regeringens skrivelse
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1993/94:238 till
handlingarna,
10. beträffande utredning om den finansiella tillsynen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:N34 yrkande 1,
1993/94:N201, 1993/94:N204 och 1993/94:N230,
res. 4 (nyd)
11. beträffande anslag till Finansinspektionen
att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 bilaga 8
punkt D 3 och med avslag på motion 1993/94:Fi412 yrkande 1 till
Finansinspektionen för budgetåret 1994/95 under sjunde
huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 98 147 000 kr,
12. beträffande finansiell verksamhet i ekonomisk förening
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:N260, 1992/93:N303,
1993/94:N262 yrkandena 1--4, 6 och 7 och 1993/94:N300
yrkande 2,
13. beträffande konsumentfrågor på bankområdet
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:N215, 1993/94:N231 och
1993/94:N273,
14. beträffande försäkringsvillkor och jämställdhet
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:N238 och 1993/94:N266,
men. (v)
15.  beträffande placeringsregler
att riksdagen avslår motion 1993/94:N239,
16. beträffande försäkringsmäklare
att riksdagen avslår motion 1993/94:N270,
17. beträffande inflytande i värdepappersfonder
att riksdagen avslår motion 1993/94:N259.

Stockholm den 3 maj 1994
På näringsutskottets vägnar
Rolf Dahlberg

I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Birgitta
Johansson (s), Per-Richard Molén (m), Hans Gustafsson (s),
Gudrun Norberg (fp), Axel Andersson (s), Kjell Ericsson (c), Bo
Finnkvist (s), Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand (s), Bengt
Dalström (nyd), Leif Marklund (s), Mats Lindberg (s), Jan
Backman (m) och Roland Lében (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Konkurrensförhållandena på bankmarknaden (mom. 1)
Rolf Dahlberg (m), Per-Richard Molén (m), Gudrun Norberg (fp),
Kjell Ericsson (c), Karin Falkmer (m), Jan Backman (m) och
Roland Lében (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på
s. 8 med "Enligt utskottets" och slutar på s. 9 med
"huvudsak tillgodosedda" bort ha följande lydelse:
Då det gäller frågorna om konkurrensförhållandena på
kreditmarknaden, kreditgivningen och räntemarginalerna vidhåller
utskottet de ståndpunkter som anfördes vid behandlingen av
liknande motioner våren 1993 och som redovisats i det
föregående. Det skall noteras att utskottet då var enigt i sitt
avstyrkande av krav på att en kommission skulle tillsättas för
att utreda finanskrisen. Utskottet hänvisade härvid till den då
nyligen tillsatta Bankkriskommittén. Även i bedömningen av
konkurrensförhållandena på kreditmarknaden var utskottet enigt.
Utskottets hänvisning till de tidigare redovisade
ståndpunkterna innebär sammanfattningsvis att utskottet vill
betona det angelägna i att konkurrensen ökar på kreditmarknaden.
De åtgärder som statsmakterna vidtagit för att liberalisera
lagstiftningen och stärka det finansiella systemet har
emellertid gjort att det nu finns goda förutsättningar för ett
ökat konkurrenstryck. Att dessa förändringar börjar ge resultat
visas av antalet oktrojansökningar och av att ett ökat antal
utländska banker driver verksamhet här.
Som framgår av skrivelsen har bankerna en betydande kapacitet
att öka utlåningen. Mot denna bakgrund vill utskottet påminna om
vad som anfördes vid den tidigare behandlingen av frågan,
nämligen att ett syfte med införandet av bankstödet var att
säkerställa kreditförsörjningen; en alltför försiktig utlåning
kan drabba livskraftiga företag och nya satsningar.
Utskottet utgår vidare från att kreditinstituten tar intryck
av kritiken mot den stora skillnaden mellan ut- och
inlåningsräntor och efter hand minskar denna marginal. Utskottet
vill i detta sammanhang även understryka betydelsen av att det
förs en sådan ekonomisk politik att det skapas förutsättningar
för en fortsatt sänkning av den allmänna räntenivån.
Det ankommer på Finansinspektionen och Konkurrensverket att
följa utvecklingen på kreditmarknaden och vid behov lägga fram
förslag till ytterligare åtgärder för att främja konkurrensen.
Även Bankkriskommitténs arbete har betydelse härvidlag. Mot
denna bakgrund saknas det enligt utskottets uppfattning
anledning för riksdagen att ta initiativ till ännu en utredning
om förhållandena på bankmarknaden. De aktuella motionsyrkandena
avstyrks därför.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande konkurrensförhållandena på bankmarknaden
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:N258, 1993/94:N281
yrkande 10 i ifrågavarande del, 1993/94:N305 yrkande 7 och
1993/94:A450 yrkande 15.
2. Försäljning av Nordbanken (mom. 2)
Bengt Dalström (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "denna del" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning måste strävan vara att en
försäljning av Nordbanken skall bidra till en ökad konkurrens på
bankmarknaden. Därför krävs det, på sätt som framgår av motion
1993/94:N34 (nyd), ett aktivt sökande efter kapitalstarka
intressenter i olika länder. Riksdagen bör göra ett uttalande
till regeringen med denna innebörd. Därmed tillstyrker utskottet
den nämnda motionen i nu aktuell del.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande försäljning av Nordbanken
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:N34 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Garantiavgift i enskilda avtal (mom. 6)
Bengt Dalström (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som
börjar med "Med hänvisning" och slutar med "aktuell del" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att det är av stor vikt att staten återvinner
så mycket som möjligt av bankstödet. Därför måste de avgifter
staten tar ut för sina garantiåtaganden vara höga. Någon
reduktion bör inte förekomma. Det får ankomma på regeringen att
ange striktare regler för hur avgifterna skall bestämmas. Med
ett uttalande i enlighet härmed blir motion 1993/94:N34 (nyd)
tillgodosedd i nu aktuell del.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande garantiavgift i enskilda avtal
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:N34 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Utredning om den finansiella tillsynen (mom. 10)
Bengt Dalström (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "berörda delar"
bort ha följande lydelse:
Det är helt klart att Finansinspektionen inte kunnat uppfylla
de mål som ställts upp för verksamheten. Detta är, menar
utskottet, en av förklaringarna till utvecklingen av
finanskrisen. Till inspektionens uppgifter hör att värna om det
finansiella systemet och upprätthålla dess förtroende bland
allmänheten. Det krävs nu betydande insatser för att
rekonstruera inspektionen och göra den till en effektiv och
kompetent myndighet. Olika utredningar har tillsatts, men deras
arbete -- såväl Bankkriskommitténs som RRV:s -- har försenats.
Kommittén borde enligt sina direktiv ha lämnat ett delbetänkande
vid utgången av år 1993. Dessa förseningar är ytterst
otillfredsställande eftersom åtgärder brådskar. Regeringen måste
nu agera för att påskynda Bankkriskommitténs arbete och
komplettera den med personer så att uppdraget kan slutföras inom
en nära framtid. Riksdagen bör göra  ett uttalande i enlighet
härmed, vilket innebär att motion 1993/94:N34 (nyd) tillstyrks i
denna del. Det sagda ligger delvis i linje med vad som begärs i
övriga nu berörda motionsyrkanden.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande utredning om den finansiella tillsynen
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:N34 yrkande 1 och
med anledning av motionerna 1993/94:N201, 1993/94:N204 och
1993/94:N230 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Rolf L Nilson (v) anför:
Jag anser att försäkringsbolagen gör sig skyldiga till
diskriminering av kvinnorna, när de tillämpar olika villkor för
kvinnor och män för pensionsförsäkringar. Med hänvisning till
vad jag anförde i min meningsyttring till betänkandet
1993/94:NU5 anser jag att regeringen bör anmodas att utfärda
tilläggsdirektiv till Försäkringsutredningen så att den får i
uppdrag att lägga fram förslag om könsneutrala
försäkringsvillkor. Med ett uttalande av riksdagen i enlighet
med vad jag nu har föreslagit blir motionerna 1993/94:N238 (fp)
och 1993/94:N266 (s) i huvudsak tillgodosedda.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets
hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande försäkringsvillkor och jämställdhet
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:N238 och
1993/94:N266 som sin mening ger regeringen till känna vad i det
föregående anförts.

Innehåll
Ärendet1
Sammanfattning1
Propositionen2
Skrivelsen2
Motionerna2
Utskottet5
Kreditmarknadens utveckling5
Inledning5
Konkurrensförhållandena på bankmarknaden6
Nordbanken9
Bankstödet10
Anslag10
Avgift för den generella bankgarantin10
Garantiavgift i enskilda avtal11
Bankgarantins omfattning12
Bankstödsnämnden12
Tillsynen över de finansiella marknaderna13
Utredning om den finansiella tillsynen13
Finansinspektionens anslag16
Finansiell verksamhet i ekonomisk förening17
Konsumentfrågor på bankområdet18
Försäkringsfrågor20
Försäkringsvillkor och jämställdhet20
Placeringsregler21
Försäkringsmäklare21
Inflytande i värdepappersfonder22
Hemställan24
Reservationer
1. Konkurrensförhållandena på bankmarknaden (m, fp, c,
kds)26
2. Försäljning av Nordbanken (nyd)27
3. Garantiavgift i enskilda avtal (nyd)27
4. Utredning om den finansiella tillsynen (nyd)27
Meningsyttring av suppleant (v)28