I betänkandet behandlar utskottet proposition 1993/94:71, vari
föreslås ändringar i tidigare beslutade ändringar i
trafikskadelagen med anledning av EES-avtalet. Propositionens
förslag i den delen är föranlett av att regeringen nu gjort en
annan tolkning av en artikel i ett av EG:s
motorfordonsförsäkringsdirektiv.
Fr.o.m. den 1 januari 1994 gäller enligt trafikskadelagen ett
självriskbelopp om 5 % av basbeloppet på ersättning vid sakskada
som vållats av okänt fordon. I propositionen föreslås att något
självriskbelopp inte skall räknas av när okända fordon orsakar
skador på renar.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag.
Propositionen
I proposition 1993/94:71 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet), efter hörande av Lagrådet, att
riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till
1. lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410),
2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
3. lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410),
4. lag om ändring i lagen (1993:303) om ändring i lagen
(1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).
Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.
Utskottet
Anpassningen till EG:s motorfordonsförsäkringsdirektiv
För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den
s.k. culparegeln. Denna regel, som återfinns i 2 kap. 1 §
skadeståndslagen (1972:207), innebär att den som uppsåtligen
eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta
skadan. Regeln gäller i och för sig också i fråga om skador som
uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har
emellertid de skadelidande ett förstärkt skydd genom
trafikskadelagen (1975:1410). Lagen innehåller bestämmelser om
skyldigheten att ha trafikförsäkring, om meddelande av sådan
försäkring samt även bestämmelser om ersättning för person-
eller sakskada som uppkommer vid trafik med motordrivet fordon.
De svenska reglerna om trafikskadeersättning skiljer sig i detta
avseende från vad som i allmänhet gäller inom EG-länderna. I
dessa länder gäller i princip att de skadeståndsrättsliga
frågorna om när ansvar föreligger och om ersättningens storlek
inte regleras i lagstiftningen om obligatorisk
motorfordonsförsäkring. I den lagstiftningen regleras endast
skyldigheten att inneha en försäkring som täcker det
skadeståndsrättsliga ansvar som följer av särskilda regler eller
allmänna principer på området.
Bland de regler som ingår i EES-avtalet finns tre direktiv om
motorfordonsförsäkring, första, andra resp. tredje
motorfordonsförsäkringsdirektivet (72/166/EEG, 84/5/EEG och
90/232/EEG). Direktiven syftar till att öka den fria rörligheten
för personer och att förbättra skyddet för trafikoffren
oberoende av var inom gemenskapen en olycka inträffar. I det
första motorfordonsförsäkringsdirektivet föreskrivs därför att
medlemsländerna skall se till att alla motorfordon hemmahörande
inom landet har en ansvarsförsäkring som täcker skador i ett
annat medlemsland enligt där gällande lag och som åsamkas
medborgare i EG-land vid direkt färd mellan två medlemsländer.
Enligt det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet skall den
obligatoriska motorfordonsförsäkringen täcka vissa närmare
angivna ersättningsbelopp (artikel 1.2). De belopp som kan utgå
enligt den svenska trafikskadelagen täcker väl vad som sålunda
föreskrivs i direktivet. Det högsta ersättningsbelopp som enligt
lagen kan utgå från en trafikförsäkring med anledning av en och
samma händelse uppgår till 300 miljoner kronor, ränta och
ersättning för rättegångskostnader oräknade (14 §).
Av det tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet (artikel 2)
framgår att medlemsländerna skall se till att trafikförsäkringen
för samma premie täcker hela gemenskapens territorium. Denna
enda premie skall tillförsäkra det skydd som krävs i varje
medlemsstat enligt dess lagstiftning, eller det skydd som krävs
enligt lagstiftningen i den medlemsstat där fordonet är normalt
hemmahörande, om detta är högre.
Hösten 1992 beslutade riksdagen om vissa ändringar i
trafikskadelagen i syfte att få EG:s
motorfordonsförsäkringsdirektiv, i erforderliga delar,
införlivade i svensk rätt (prop. 1992/93:8, LU7, rskr. 45, SFS
1992:1121). De sålunda beslutade bestämmelserna innebär till att
börja med att det svenska ersättningssystemet enligt
trafikskadelagen skall gälla även skador som en
svenskregistrerad bil orsakar i ett annat EES-land eller vid
direkt färd mellan två EES-länder (8 §). Vad gäller skada som
uppkommit i ett annat EES-land skall den skadelidande dessutom
kunna välja om ersättningen skall bestämmas enligt de regler som
gäller i Sverige eller enligt de regler som gäller i det land
där skadan inträffade. Vidare infördes en motsvarande
valmöjlighet för det fall en skada uppkommer i Sverige med ett
fordon som hör hemma i ett annat EES-land. Den skadelidande kan
i detta fall begära att -- i stället för trafikskadelagens
ersättningsregler -- reglerna i det land där fordonet hör hemma
skall tillämpas (8 a §). Bestämmelserna skall träda i kraft den
dag regeringen beslutar, vilket avses bli den dag då EES-avtalet
träder i kraft.
Utgångspunkten i 1992 års lagstiftningsärende var att ordet
"skydd" ("cover" i den engelska texten) artikel 2 i det tredje
motorfordonsförsäkringsdirektivet i princip motsvarade
ersättningssystemet enligt trafikskadelagen, dvs. även de
skadeståndsrättsliga frågorna. En konsekvens av detta synsätt
blir att en skadelidande i Sverige kommer att kunna åberopa den
materiella skadeståndsrätten i andra länder. Mot denna bakgrund
och med hänsyn till att artikel 2 kommit att tolkas på ett mer
inskränkt sätt i andra länder föreslås i föreliggande
proposition ändringar i den tidigare beslutade lagstiftningen
med anledning av EES-avtalet. Utgångspunkten för de nu
föreslagna ändringarna är att artikeln endast tar sikte på
regler om begränsningar i det obligatoriska försäkringsskyddet,
och inte på de materiella reglerna om vilken ersättning som
skall betalas. Artikelns innebörd blir då att den skadelidande
skall tillförsäkras det försäkringsskydd som föreskrivs enligt
reglerna i det land där det skadeorsakande fordonet hör hemma,
om det skyddet är mer förmånligt än det försäkringsskydd som
föreskrivs i det land där skadan regleras.
Propositionens förslag i denna del innebär att de ovan
redovisade reglerna i 8 och 8 a §§ slopas. I det fall en skada
har uppkommit i Sverige med ett fordon som hör hemma i ett annat
EES-land ersätts 8 a § med en regel i 14 § andra stycket. Den
nya bestämmelsen innebär att en skadelidande får möjlighet att
välja om svenska eller utländska föreskrifter om obligatorisk
motorfordonsförsäkring, dvs. sådana regler i nationell lag som
anger i vilken omfattning en skada ersätts, skall tillämpas.
Däremot innebär den nya bestämmelsen, till skillnad från den
tidigare, att den skadelidande inte har möjlighet att välja
tillämplig lag när det gäller sådana frågor som
förutsättningarna för rätt till ersättning, vilka slags skador
som skall ersättas, ersättningens storlek och eventuell
nedsättning. Vilket lands lag som skall tillämpas på sådana
frågor får avgöras genom den internationella privaträtten.
Vidare innebär förslaget att det införs en ny paragraf, 35 §,
med delvis samma innehåll som den tidigare beslutade 8 §. Den
nya bestämmelsen innebär att trafikförsäkring enligt
trafikskadelagen -- i fråga om skador som uppkommer med en
svenskregistrerad bil vid trafik i ett annat EES-land -- skall
täcka det ersättningsansvar för de uppkomna skadorna som enligt
lagstiftningen i det land där skadan inträffat skall vara täckt
av obligatorisk motorfordonsförsäkring. Detsamma skall enligt
den föreslagna bestämmelsen gälla i fråga om skador vid direkt
färd mellan två EES-länder. I fråga om 8 § innebär förslaget
att paragrafen får den lydelse stadgandet hade före de ändringar
som skedde hösten 1992. I 8 § föreskrivs åter, enligt
förslaget, att trafikskadeersättning skall betalas dels för
person- eller sakskada i följd av trafik här i landet med
motordrivet fordon, dels för skada som i följd av trafik
utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten
tillhörigt fordon tillfogas en svensk medborgare eller den som
har hemvist här i landet.
Utskottet finner, i likhet med Lagrådet, att det finns fog för
den tolkning av tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet som
gjorts i föreliggande proposition. Utskottet godtar förslagen.
Självrisk vid sakskada som vållas av okänt fordon
För skador som förorsakas av oförsäkrat eller okänt fordon
ansvarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället
hade tillstånd att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den
trafikskadeersättning som skulle ha utgått från
trafikförsäkringen om försäkring hade funnits.
Försäkringsanstalterna företräds härvid av
Trafikförsäkringsföreningen (16 §).
Våren 1993 beslutade riksdagen om införandet av en självrisk
på ersättning av sakskada som vållats av okänt fordon (prop.
1992/93:8, bet. LU35, rskr. 307, SFS 1993:302). I propositionen
hade regeringen föreslagit ett självriskbelopp om 10 % av
basbeloppet. Utskottet fann för sin del att en så hög självrisk
inte borde införas utan ansåg att 5 % av basbeloppet, för
närvarande 1 720 kr, utgjorde en lämplig nivå. Utskottet
framhöll vidare att även med det lägre självriskbeloppet kommer
skadelidande som ofta är utsatta för skador orsakade av okända
fordon att drabbas alltför hårt. Bl.a. skulle renägares
möjligheter att utfå ersättning för trafikdödade renar minska i
en utsträckning som inte kan anses godtagbart. Enligt utskottets
mening borde någon form av särreglering för trafikdödade renar
och eventuellt annan egendom övervägas närmare. Regeringen borde
därför, framhöll utskottet, ta upp frågan till sådana
överväganden och därefter återkomma med förslag till riksdagen.
Utskottet utgick från att erforderliga förslag kunde föreläggas
riksdagen redan under hösten 1993. Vad utskottet sålunda anförde
gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
I den nu föreliggande propositionen föreslås att någon
självrisk enligt 16 § trafikskadelagen inte skall räknas av
från den trafikskadeersättning som Trafikförsäkringsföreningen
betalar för renar som trafikdödas av okända fordon. Enligt
föredragande statsrådets bedömning finns det inte skäl att göra
något ytterligare undantag från den självrisk om 5 % som
riksdagen beslutade om våren 1993.
Utskottet ser med tillfredsställelse att regeringen nu
redovisar sina bedömningar beträffande undantag från självrisk
vid skador på renar och viss annan egendom, vilka saknades i den
tidigare propositionen. Enligt utskottets mening bör det förslag
som läggs fram godtas av riksdagen. Utskottet förutsätter att
det arbete som Trafikförsäkringsföreningen och Svenska
Samernas Riksförbund inlett i syfte att minska antalet
renolyckor i trafiken fortsätter.
När det gäller lagförslagens utformning har utskottet
uppmärksammat att riksdagen den 25 november 1993 på förslag av
näringsutskottet (prop. 1992/93:257, bet. 1993/94:NU5, rskr. 39)
antagit en lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410), som också avser 16 §. En
samordning av detta beslut och ifrågavarande lagförslag i nu
behandlad proposition bör därför ske. Utskottet lägger i
bilaga 2 fram ett sådant förslag.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förslag till lag om ändring i lagen
(1993:302) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med
ändring av beslutet den 25 november 1993 (rskr. 39) såvitt
gäller lagen om ändring i lagen (1993:302) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410) beslutar att 16 § sistnämnda lag
skall ha av utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till
lydelse,
2. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410),
dels lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
dels lag om ändring i lagen (1993:303) om ändring i lagen
(1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).
Stockholm den 30 november 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt
Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s),
Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s),
Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Per
Erik Granström (s) och Stina Eliasson (c).
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt förslag till lydelse av 16 §
trafikskadelagen (1975:1410)
Bilaga 2
Lydelse enligt riksdagens Utskottets förslag
beslut (rskr. 1993/94:39)
16 §
Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4 § 2 har
undantagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar
trafikförsäkring svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid
skadetillfället hade tillstånd att meddela trafikförsäkring
eller som hade gjort sådan anmälan som avses i 5 § tredje
stycket, solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha
utgått, om försäkring hade funnits.
I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar
trafikförsäkring har de försäkringsanstalter som avses i första
stycket samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som
tillfogas den försäkringspliktige gäller dock detta ansvar
endast i fall då fordonet brukades olovligen av annan och
antingen ej var registrerat i bilregistret eller var avställt.
De försäkringsanstalter De försäkringsanstalter
som avses i första stycket som avses i första stycket
svarar även solidariskt svarar även solidariskt
för den för den
trafikskadeersättning som trafikskadeersättning som
skulle ha utgått från skulle ha utgått från
trafikförsäkringen trafikförsäkringen
för motordrivet fordon vars för motordrivet fordon vars
identitet ej kan identitet ej kan
fastställas. Från fastställas. Från
ersättning för sakskada ersättning för sakskada
skall därvid avräknas skall därvid avräknas
ett belopp som svarar mot en ett belopp som svarar mot en
tjugondedel av det basbelopp tjugondedel av det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring som allmän försäkring som
gäller för det år gäller för det år
då skadehändelsen då skadehändelsen
inträffar. inträffar. Vid skador på
renar skall någon
avräkning inte ske.