I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition
1993/94:55 om referensränta vid konsumentkrediter. I
propositionen föreslås ett tillägg till konsumentkreditlagen som
gör det möjligt för parterna i ett kreditavtal att knyta räntan
till en referensränta. Som referensränta skall väljas en ränta
som kreditgivaren inte har något betydande inflytande över.
Utskottet tillstyrker -- med vissa justeringar -- bifall till
propositionen.
Propositionen
I proposition 1993/94:55 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) efter hörande av Lagrådet att riksdagen
antar i propositionen framlagt förslag till
lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).
Regeringens lagförslag framgår av bilagan till betänkandet.
Utskottet
En ny konsumentkreditlag trädde i kraft den 1 januari 1993
(prop. 1991/92:83, bet. LU28, rskr. 319, SFS 1992:830). Genom
den nya lagen har svensk rätt anpassats till EG:s regelsystem om
konsumentkrediter. Denna anpassning har medfört ett förstärkt
skydd för konsumenterna när det gäller de s.k. fristående
krediterna, dvs. lån och andra krediter som saknar direkt
samband med ett särskilt köp eller en viss tjänst. Genom den nya
konsumentkreditlagen har också kreditgivarens rätt att höja
räntan under löpande avtalsperiod begränsats. Enligt 11 §
första stycket skall förutsättningarna för ändringar i
räntesatsen anges i avtalet. Vidare får räntan enligt 11 § andra
stycket höjas endast som en följd av vissa i lagen angivna
händelser, nämligen kreditpolitiska beslut, ökade
upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra
kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse
när avtalet ingicks.
Utskottet behandlade under våren 1993 åter frågan om
ränteändring i konsumentkreditlagen med anledning av en motion.
I betänkandet 1992/93:LU38 förordade utskottet att riksdagen
skulle anta ett av utskottet föreslaget tillägg i 11 § andra
stycket konsumentkreditlagen av innebörd att bostadsinstituten
ges möjlighet att bestämma räntan för vissa långfristiga
krediter på villkorsändringsdagarna till motsvarande
nyutlåningsränta. Vidare förordade utskottet ett
tillkännagivande om att möjligheten att använda referensränta --
en ränta som kreditgivaren saknar inflytande över -- borde ökas.
En sådan möjlighet skulle enligt utskottets mening kunna medföra
ett ökat utbud av krediter till rörlig ränta och således öka
konkurrensen på kreditmarknaden samt också snarare innebära
fördelar än nackdelar ur konsumentsynpunkt. Vidare framhöll
utskottet att det för exempelvis försäkringsbolag, som saknar
egentliga upplåningskostnader, kan finnas skäl att knyta sin
utlåning till en referensränta. Enligt utskottet måste dock
möjligheten för kreditgivare att erbjuda rörliga krediter där
räntan knyts till en referensränta också innefatta en möjlighet
att ändra räntan på krediten i samband med ändringar i
referensräntan. Den nuvarande bestämmelsen i 11 § torde
emellertid, framhöll utskottet, begränsa möjligheten till sådan
ränteändring på krediten. Enligt utskottets mening fanns det
dock skäl att ytterligare överväga huruvida en uttrycklig regel
om rätt till ränteändring vid användning av referensränta bör
införas. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan
(rskr. 1992/93:260). Ändringen i 11 § andra stycket trädde i
kraft den 1 juni 1993 (SFS 1993:214).
I den föreliggande propositionen föreslås att en regel införs
-- genom ett nytt tredje stycke i 11 § konsumentkreditlagen --
om att räntan för krediten får ändras genom att den knyts till
en referensränta. När det gäller val av referensränta innebär
förslaget att varje ränta som kreditgivaren inte har något
betydande inflytande över kan användas. Det är enligt
propositionen inte erforderligt att i lagen närmare ange hur
räntan för krediten skall knytas till referensräntan.
En räntesats, som knutits till en referensränta, föreslås kunna
ändras också på grundval av förändringar i kreditgivarens
kostnader. Detta får dock endast ske om förutsättningarna för
ändringarna anges i kreditavtalet och om konsumenten därvid inte
missgynnas. Gällande bestämmelser om ränteändring i 11 § andra
stycket skall iakttas.
Beträffande underrättelse om ändring av räntan föreslås att --
i de fall ändringen sker enbart till följd av ändringar i
referensräntan -- konsumenten skall underrättas senast i samband
med nästa avisering eller kontoutdrag (13 §).
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994 och
skall gälla endast beträffande avtal som träffas efter
ikraftträdandet.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att möjligheten
att erbjuda krediter med anknytning till en referensränta nu
utökas. Den i propositionen föreslagna lagregleringen synes
enligt utskottet väl avvägd. I förtydligande syfte förordar dock
utskottet en språklig justering i regeringens förslag till 11 §
tredje stycket. Med hänsyn härtill och till att en formell
ändring bör vidtas i ingressen till lagförslaget lägger
utskottet i bilaga till betänkandet fram ett eget lagförslag,
vilket dock med nämnda justeringar innebär att utskottet
tillstyrker regeringens förslag.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande referensränta vid konsumentkrediter
att riksdagen med bifall till regeringens förslag
antar det av utskottet i bilaga framlagda förslaget till
lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).
Stockholm den 9 november 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),
Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s),
Lars Andersson (nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per
Erik Granström (s) och Stina Eliasson (c).
Av utskottet framlagt lagförslag
Bilaga
Förslag till
Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)
Regeringens förslag Utskottets förslag
Härigenom föreskrivs att
11 § konsumentkreditlagen
(1992:830) skall ha
följande lydelse.
Härigenom föreskrivs att
11 och 13 §§
konsumentkreditlagen
(1992:830) skall ha
följande lydelse.
11 §1
Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i
avtalet.
Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den
utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade
upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra
kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse
när avtalet ingicks. Vid kredit för bostadsändamål med en
sammanlagd löptid om minst 30 år och med en ränta som är bunden
under viss del av avtalstiden, minst tre månader, har dock
kreditgivaren, om han har gjort förbehåll om det i avtalet, rätt
att vid utgången av en sådan del av avtalstiden ändra räntan så
att den motsvarar den ränta som kreditgivaren vid den tidpunkten
allmänt tillämpar för nya krediter av motsvarande slag.
Utan hinder av andra stycket Utan hinder av andra stycket
får räntesatsen får räntesatsen
ändras på visst sätt ändras på visst sätt
i anslutning till ändringar i anslutning till ändringar
i en referensränta som i en referensränta som
kreditgivaren inte har kreditgivaren inte har
något betydande inflytande något betydande inflytande
över. Ett avtalsvillkor om över. Ett avtalsvillkor
det får förenas med ett härom får förenas med
undantag om att räntesatsen ett undantag om att
under särskilda räntesatsen under
förutsättningar skall särskilda
ändras mer eller mindre förutsättningar skall
än som följer av ändras mer eller mindre
anknytningen till än som följer av
referensräntan. Undantaget anknytningen till
skall bestämmas så att referensräntan. Undantaget
det inte blir mindre skall bestämmas så att
förmånligt för det inte blir mindre
konsumenten än för förmånligt för
kreditgivaren. Det skall konsumenten än för
uppfylla kraven i andra kreditgivaren. Det skall
stycket. uppfylla kraven i andra
stycket.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om
ränteändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till
hans nackdel.
1 Senaste lydelse 1993:214.
Regeringens förslag Utskottets förslag
13 §
Kreditgivaren skall underrätta konsumenten om ränteändringar
och avgiftsändringar. Utom vid ränteändringar som beror enbart
på ändringar i en referensränta skall underrättelse lämnas
senast när ändringen börjar gälla, antingen genom ett särskilt
meddelande till konsumenten eller genom annonsering i
dagspressen. Sker underrättelsen genom annonsering, skall
meddelande om ändringen också lämnas när nästa avisering eller
kontoutdrag sänds till konsumenten.
Vid ränteändringar som beror enbart på ändringar i en
referensränta skall underrättelse lämnas genom ett meddelande
till konsumenten senast i samband med nästa avisering eller
kontoutdrag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Äldre
föreskrifter gäller dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts
före ikraftträdandet.