I betänkandet behandlar utskottet tio motioner som väckts
under den allmänna motionstiden under innevarande riksmöte och
som rör lagstiftning om registrerat partnerskap och frågor om
hushållsgemenskap m.m.
I ärendet har inkommit ett stort antal namnunderskrifter från
upprop såväl mot en lagstiftning om registrerat partnerskap som
till förmån för en sådan lagstiftning. Vidare har ett flertal
skrivelser inkommit från enskilda.
Med anledning av sex motioner (s, m, c, fp och v) lägger
utskottet i betänkandet fram ett inom utskottet utarbetat
förslag till lag om registrerat partnerskap jämte förslag till
följdändringar i äktenskapsbalken och brottsbalken.
Den föreslagna lagstiftningen bygger på Partnerskapskommitténs
betänkande SOU 1993:98 Partnerskap och den har på utskottets
anmodan granskats av Lagrådet.
Enligt förslaget skall två personer av samma kön få rätt att
registrera sitt partnerskap. Registreringen innebär att de
flesta bestämmelser som gäller för äktenskap blir gällande också
för registrerade partnerskap.
Registrerat partnerskap är tänkt för homosexuella par. Något
krav på sexuell läggning, samliv eller gemensamt hushåll ställs
dock inte upp. Registreringen föreslås ske vid en förrättning
under former som motsvarar borgerlig vigsel och den skall
förrättas av domare vid tingsrätt eller av
registreringsförrättare som utses av länsstyrelsen.
Rättsverkningarna av en registrering föreslås motsvara i
huvudsak vad som gäller för äktenskap. Detta innebär bl.a. att
äktenskapets regler om giftorätt, bodelning, ömsesidig
försörjningsplikt, inbördes arvsrätt och regler om namn blir
tillämpliga även på partnerskapet. Detsamma gäller regler om
pensionsvillkor, efterlevandeskydd och olika bidragsformer.
Från den nämnda huvudregeln föreslås undantag för alla regler
som ger upphov till gemensamt föräldraskap eller gemensam
vårdnad om barn. Partner i ett registrerat partnerskap får
alltså enligt förslaget inte möjlighet att adoptera barn, varken
gemensamt eller var för sig. Inte heller skall de ges tillgång
till insemination eller annan konstlad befruktning. Registrerad
partner skall inte heller kunna utses att som särskild förordnad
förmyndare gemensamt med sin partner utöva vårdnaden om en
underårig.
Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft
den 1 januari 1995.
Till betänkandet i denna del har fogats en reservation och ett
särskilt yttrande (m, c, kds och nyd).
Utskottet avstyrker motionsyrkanden om att lägga fram
lagförslag på grundval av Partnerskapskommitténs förslag till
lag om sambor av samma kön.
Med anledning av två motioner om s.k. hushållsgemenskap (kds)
förordar utskottet ett tillkännagivande till regeringen om att
en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att utreda vilka
åtgärder som skall vidtas för att öka tryggheten för människor
som delar hushållsgemenskap på andra grunder än äktenskapets.
Till betänkandet i denna del har fogats en meningsyttring (v).
I betänkandet avstyrker utskottet vidare ett motionsyrkande
angående neutralitet inom familjerätten och ett motionsyrkande
om utvidgning av sambolagens regler.
Motionerna
1993/94:L207 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av lagar och bestämmelser som
berör hushållsgemenskaper och behovet av bättre trygghet för
denna grupp.
1993/94:L208 av Ingvar Svensson och Pontus Wiklund (kds) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn för att undanröja hinder för
olika hushållsgemenskapers behov av tillfredsställande
frivilliga avtal på samlevnadsområdet.
1993/94:L403 av Knut Wachtmeister och Bo Arvidson (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om registrerat partnerskap.
1993/94:L405 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar anta förslaget till lag om partnerskap för
homosexuella jämte övriga bifogade förslag.
1993/94:L406 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om neutralitetsprincipens genomförande i
lagstiftningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om modernisering av den heterosexuella
sambolagstiftningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om modernisering av den homosexuella
sambolagstiftningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av en registreringsregel för
partnerskap i sambolagstiftningen.
1993/94:L408 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar anta en lag om partnerskap i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar anta en lag om sambor av samma kön i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:L412 av Christina Linderholm m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att införa en lag om partnerskap i
enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar ändra i äktenskapsbalken i enlighet
med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen beslutar ändra i brottsbalken i enlighet med
vad i motionen anförts.
1993/94:L413 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om
partnerskap,
2. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om
sambor av samma kön,
3. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om
ändring i äktenskapsbalken,
4. att riksdagen antar i motionen framlagt förslag till lag om
ändring i brottsbalken.
1993/94:L415 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen antar förslag till lag om partnerskap i
enlighet med lagförslaget i Partnerskapskommitténs betänkande
SOU 1993:98, Partnerskap,
2. att riksdagen antar förslag till lag om sambor av samma kön
i enlighet med förslaget i Partnerskapskommitténs betänkande SOU
1993:98, Partnerskap,
3. att riksdagen antar förslag till lag om ändring i
äktenskapsbalken i enlighet med lagförslaget i
Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98, Partnerskap,
4. att riksdagen antar förslag till lag om ändring i
brottsbalken i enlighet med lagförslaget i
Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98, Partnerskap.
1993/94:L422 av Fredrik Reinfeldt (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en lagstiftning om partnerskap för homosexuella.
Betänkandets disposition
Efter en allmän inledning och en redovisning av utländska
förhållanden börjar utskottets behandling av motioner om
registrerat partnerskap. Detta avsnitt inleds med en redovisning
av motionerna och därefter följer utskottets allmänna
överväganden, lagrådsremissens huvudsakliga innehåll,
Lagrådets yttrande samt utskottets principiella
ställningstagande. Därefter redovisas utgångspunkter för
lagstiftningen, internationellt privaträttsliga konsekvenser
samt specialmotivering.
I ett avslutande avsnitt Övriga frågor behandlar utskottet
motionsyrkanden om hushållsgemenskap och familjerättslig
neutralitet.
Efter utskottets hemställan återfinns reservation,
meningsyttring och särskilt yttrande.
Till betänkandet har fogats sex bilagor. Dessa utgörs av
utskottets framlagda lagförslag (bilaga 1), lagrådsremissens
lagförslag (bilaga 2), Lagrådets yttrande (bilaga 3),
sammanfattning av Partnerskapskommitténs betänkande (SOU
1993:98) Partnerskap (bilaga 4), Partnerskapskommitténs
lagförslag (bilaga 5) samt förteckning över remissinstanser
(bilaga 6).
När det gäller remissyttrandena kan nämnas att en
sammanställning av dessa finns tillgänglig i ärendet.
Utskottet
1 Inledning
Riksdagen har vid åtskilliga tillfällen behandlat spörsmål
rörande homosexuell samlevnad. Första gången frågan om
homosexuellas rättigheter var föremål för närmare uppmärksamhet
var 1973 då riksdagen behandlade vissa förslag till ändringar i
giftermålsbalken. I den proposition som låg till grund för de
föreslagna lagändringarna berördes inte frågan om homosexuell
samlevnad. Däremot togs frågan upp i det sammanhanget med
anledning av en motion, vari yrkades att de sexuellt avvikandes
rätt till lika villkor med andra grupper skulle erkännas.
I sitt av riksdagen godkända betänkande avstyrkte utskottet
bifall till motionsyrkandet. I anslutning till behandlingen av
motionen framhöll emellertid utskottet att samlevnad mellan
parter av samma kön från samhällets synpunkt är en fullt
acceptabel samlevnadsform (LU 1973:20 s. 116). Detta
grundläggande ställningstagande har därefter åberopats i flera
olika sammanhang (se t.ex. prop. 1986/87:124 s. 43). År 1978
tillsattes en kommitté med uppgift bl.a. att sammanställa och
redovisa tillgänglig vetenskaplig dokumentation om
homosexualitet och att föreslå åtgärder som syftade till att
undanröja kvarvarande diskriminering av homosexuella. Kommitténs
betänkande, SOU 1984:63 Homosexuella och samhället, innehåller
en omfattande redovisning bl.a. av homosexualitet i ett
historiskt perspektiv, olika former av diskriminering av
homosexuella, den homosexuella frigörelsekampen, forskning om
homosexualitet och om homosexuella relationer samt en
redovisning av gällande rätt på olika områden som berör
homosexuella. Utredningen avvisade tanken på äktenskap mellan
homosexuella. Man hänvisade till de grundmurade värderingar som
fanns i samhället om äktenskapet som en institution för
familjebildning mellan en man och en kvinna. Som ett alternativ
diskuterades införandet av en möjlighet för homosexuella att
anmäla eller registrera sitt förhållande. Till en sådan
registrering kunde knytas rättsverkningar motsvarande dem som
gäller för äktenskap. Även denna tanke avvisades dock, under
motiveringen att tillskapandet av ett nytt rättsinstitut som
bara hänför sig till homosexuella framstår som ett onödigt
utpekande av en grupp människor i samhället. Kommittén framhöll
också risken för att ett sådant system skulle kunna befästa
rådande fördomar. Däremot borde enligt utredningen homosexuell
samlevnad från rättslig synpunkt jämställas med vad som inom
lagstiftningen kallas äktenskapsliknande förhållande eller
motsvarande uttryck.
Vissa av kommitténs förslag låg till grund för regeringens
proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i
samhället. Propositionen behandlades i lagutskottet såvitt avsåg
förslag till lagstiftning för homosexuella sambor. I sitt av
riksdagen godkända betänkande tillstyrkte utskottet förslaget
till lag om homosexuella sambor jämte viss följdlagstiftning med
anledning av den nya lagen (LU 1986/87:28). Enligt lagen om
homosexuella sambor, den s.k. homosexlagen, vilken trädde i
kraft den 1 januari 1988, skall vad som gäller i fråga om sambor
enligt ett antal lagar och bestämmelser tillämpas även på två
personer som bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande.
I den ovan nämnda propositionen som följde på betänkandet
Homosexuella och samhället föreslogs bl.a. att Socialstyrelsen
skulle ges ett övergripande ansvar för samordningen av insatser
för homosexuella (prop. 1986/87:124 s. 29). Genom beslut av
regeringen den 10 december 1987 gavs Socialstyrelsen ett sådant
ansvar. I uppdraget ingick även att i samråd med berörda
myndigheter följa utvecklingen av homosexuellas situation och
överväga i vilka former diskrimineringen av homosexuella kan
motverkas av samhället.
Inom ramen för sitt uppdrag lämnade Socialstyrelsen i juni
1990 ett förslag till lagstiftning om registrering av
partnerskap. Förslaget byggde på den lag om registrerat
partnerskap som då, sedan den 1 oktober 1989, gällt i Danmark.
Det övergripande ansvaret för samordningen av insatserna för
homosexuella har under 1993 övergått till det nyinrättade
Folkhälsoinstitutet.
Regeringen beslöt den 10 januari 1991 att tillkalla en
kommitté för att dels göra en utvärdering av lagen (1987:813) om
homosexuella sambor, dels överväga en lagstiftning om
registrerat partnerskap (dir. 1991:6). Enligt direktiven kunde
det vara lämpligt att inom ramen för arbetet med att utvärdera
lagen om homosexuella sambor också överväga behovet av en
lagstiftning om registrerat partnerskap. En grundläggande fråga
i det sammanhanget var enligt direktivet vilket
tillämpningsområde som en lag om registrerat partnerskap bör ha.
Kommittén skulle därför överväga om en sådan lag bör omfatta
enbart homosexuella relationer eller om den i stället borde utgå
från någon form av hushållsgemenskap och i så fall vilken.
Kommittén, som antog namnet Partnerskapskommittén, avlämnade i
november 1993 betänkandet SOU 1993:98 Partnerskap. I betänkandet
föreslog kommittén en lag om partnerskap och en lag om sambor av
samma kön. Den sistnämnda är avsedd att ersätta lagen om
homosexuella sambor. Även vissa följdändringar i
äktenskapsbalken och brottsbalken föreslogs. Betänkandet har
remissbehandlats.
2 Utländska förhållanden
I Danmark antogs våren 1989 en lag om partnerskap, lov nr. 372
af 7. juni 1989 om registreret partnerskab. Lagen trädde i kraft
den 1 oktober samma år. Enligt denna lag kan två personer av
samma kön låta registrera sitt partnerskap. Lagen uppställer
inte krav på att de två personerna har en viss sexuell läggning,
sexuellt samliv med varandra eller lever tillsammans. Lagen
uppställer villkor som innebär att den som vill registrera ett
partnerskap skall ha viss anknytning till Danmark. Det
föreskrivs att registrering kan ske endast om minst en av
parterna har hemvist i Danmark och är dansk medborgare. Ett
registrerat partnerskap har vissa rättsverkningar. Dessa är, med
vissa särskilt angivna undantag, identiska med de
rättsverkningar som äktenskapet har. Sålunda är
"adoptionslovens" regler om makar inte tillämpliga på
registrerat partnerskap. Inte heller kan registrerade partner ha
"forældremyndigheden" över barn. Vidare föreskrivs att
bestämmelser i dansk lag som innehåller särskilda regler om den
ena parten i ett äktenskap som har anknytning till dennes kön
inte är tillämpliga på registrerat partnerskap. Slutligen
undantas regler om makar och äktenskap i internationella
överenskommelser.
I Norge trädde en "lov om registrert partnerskap" i kraft den
1 augusti 1993. Lagen är uppbyggd enligt samma modell som den
danska lagen. Möjligheten till registrering står öppen för två
personer av samma kön under förutsättning att en eller båda
parter har hemvist i Norge och minst en är norsk medborgare.
I Finland tillsatte Justitieministeriet en kommission,
Familjekommissionen, för att utreda familjebegreppet i
lagstiftningen. Den skulle bl.a. utreda om det finns ett behov
av att enhetliga det rättsliga familjebegreppet så att
lagreglerna förhåller sig neutrala till alla de olika
samlevnadsformer som finns i dagens samhälle om inte ett annat
förhållningssätt är speciellt motiverat. 1992 framlade
kommissionen ett principbetänkande, i vilket föreslogs bl.a. att
två personer av samma kön skulle kunna registrera sitt
partnerskap. Någon lagstiftning motsvarande den danska och den
norska lagstiftningen om registrerat partnerskap är emellertid
för närvarande inte aktuell i Finland.
I Nederländerna har regeringen lagt fram ett förslag till lag
om registrering av samlevnad mellan personer som inte har
rättslig möjlighet att ingå äktenskap. Förslaget skiljer sig
från de danska och norska lagarna så till vida att möjligheten
att registrera ett parförhållande skall stå öppen inte bara för
samboende personer av samma kön, utan även för andra samboende
vuxna personer som inte har laglig möjlighet att ingå äktenskap
med varandra, exempelvis en förälder och ett barn som bor
tillsammans. Registreringen föreslås stå öppen för medborgare i
Nederländerna och medborgare i andra länder som är medlemmar i
EG, förutsatt att de har hemvist i Nederländerna. För personer
med annat medborgarskap föreslås ett krav på ett års hemvist i
Nederländerna. Rättsverkningarna av en registrering föreslås bli
i huvudsak desamma som rättsverkningarna av ett äktenskap.
Registreringen skall dock inte kunna tillskapa eller påverka
något rättsligt förhållande till den andre partnerns eventuella
barn. Enligt vad utskottet har erfarit är det inte sannolikt att
lagstiftningen kommer att vara i kraft före år 1996.
Registrerat partnerskap
1 Motionerna
I ett flertal motioner från den allmänna motionstiden framförs
önskemål om lagstiftning om partnerskap för homosexuella. I fem
motioner begärs att riksdagen antar Partnerskapskommitténs
förslag till bl.a. lag om partnerskap. Sålunda yrkas i motion
L405 av Margareta Winberg m.fl. (s) att riksdagen antar
Partnerskapskommitténs förslag till lag om partnerskap, lag om
sambor av samma kön, lag om ändring i äktenskapsbalken samt lag
om ändring i brottsbalken. I motion L408 av Maj-Lis Lööw
m.fl. (s) begärs att riksdagen dels antar en lag om partnerskap
(yrkande 1), dels en lag om sambor av samma kön (yrkande 2) i
enlighet med vad som anförs i motionen. I motionen anförs i
fråga om beredningen av den begärda lagstiftningen att det är
uppenbart att den sittande regeringen inte kommer att lägga fram
en proposition i frågan, och motionärerna framhåller att
riksdagen på eget initiativ bör tillskapa en
partnerskapslagstiftning för att slippa ytterligare fördröjning
i en för många angelägen fråga. I motion L412 av Christina
Linderholm m.fl. (c) begärs att riksdagen beslutar införa dels
en lag om partnerskap (yrkande 1), dels en lag om ändring i
äktenskapsbalken (yrkande 2), dels ock en lag om ändring i
brottsbalken (yrkande 3) i enlighet med vad som anförs i
motionen. Barbro Westerholm m.fl. (fp) begär i motion L413
att riksdagen antar i motionen framlagda förslag till lag om
partnerskap (yrkande 1), till lag om sambor av samma kön
(yrkande 2), till lag om ändring i äktenskapsbalken (yrkande 3)
samt till lag om ändring i brottsbalken (yrkande 4). Motionens
lagförslag är identiska med de som Partnerskapskommittén lagt
fram. I L415 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att
riksdagen antar de av Partnerskapskommittén framlagda förslagen
till lag om partnerskap (yrkande 1), lag om sambor av samma kön
(yrkande 2), lag om ändring i äktenskapsbalken (yrkande 3), och
lag om ändring i brottsbalken (yrkande 4). Slutligen
begärs i motion L422 av Fredrik Reinfeldt (m) ett
tillkännagivande om behovet av en lagstiftning om partnerskap
för homosexuella.
Motioner i motsatt riktning har också väckts under den
allmänna motionstiden. Sålunda begär Knut Wachtmeister och Bo
Arvidson (m) i motion L403 att regeringen skall ges till
känna att en ny äktenskapsliknande lag för homosexuella inte bör
införas. Bengt Harding Olson (fp) anvisar i motion L406
alternativ till en lagstiftning om partnerskap. Motionären
föreslår modeller för att stegvis bygga ut den rättsliga
regleringen i lagen om homosexuella sambor samt en möjlighet för
homosexuella par att registrera sitt förhållande enligt den
nuvarande sambolagstiftningen. I motionen hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna dels vad som
i motionen anförs om en modernisering av lagstiftningen för
homosexuella sambor (yrkande 3), dels vad som i motionen anförs
om införande av en registreringsregel för partnerskap i
sambolagstiftningen (yrkande 4).
2 Allmänna överväganden
Utskottet vill erinra om att Partnerskapskommittén -- liksom
tidigare Utredningen om homosexuellas situation i samhället --
har slagit fast att den enda säkra skillnaden mellan
homosexuella och heterosexuella är att homosexuella
känslomässigt dras till personer av samma kön. Ett
parförhållande mellan två kvinnor eller mellan två män företer
typiskt sett stora likheter med ett parförhållande mellan en man
och en kvinna. I dessa förhållanden finns samma känslor av
kärlek, omtanke, ömhet, vänskap, lojalitet och omsorg. Personer
som lever i homosexuella parförhållanden har samma känslomässiga
behov av att såväl sig emellan som utåt visa känslor och sin
önskan att leva tillsammans i ett varaktigt och ömsesidigt
förpliktande förhållande som personer som lever i heterosexuella
parförhållanden.
Utskottet vill för sin del framhålla att flera av de regler
som gäller för äktenskapet har tillkommit för att skapa
ekonomisk och juridisk trygghet för makarna. Dessa är en följd
av att makar i regel har en tätt sammanvävd ekonomi och behov av
regler till skydd och till hjälp vid konfliktlösning. Med
ekonomisk och juridisk trygghet avses i första hand de regler
som träder in vid upplösning av ett förhållande, exempelvis
bodelningsregler, arvsregler och regler om efterlevandepension.
Äktenskapets regelnät har bl.a. till uppgift att underlätta den
ekonomiska uppgörelsen med maken eller i förekommande fall
makens andra efterlevande. Äktenskapet har i dessa sammanhang
också funktionen av att utgöra ett bevis på relationens
karaktär.
Parterna i ett varaktigt homosexuellt förhållande har enligt
utskottets mening typiskt sett behov av i huvudsak samma
ekonomiska och juridiska trygghet som heterosexuella par har och
som dessa kan få tillgodosedd genom äktenskapets juridiska
regelverk. Enligt utskottet kan det inte anföras några
beaktansvärda sakliga skäl för att man under hänvisning till den
sexuella läggningen skulle ha rätt att förneka homosexuella
möjligheten att trygga ett parförhållande på motsvarande sätt
som står till buds för heterosexuella par. Det bör inte ankomma
på samhället att -- genom lagstiftningen eller på annat sätt --
ge uttryck för några värderingar när det gäller människors sätt
att ordna sin samlevnad. Samhället har i stället en skyldighet
att tillgodose det uppenbara behov som finns genom att erbjuda
även enkönade par möjligheten att bilda familj med juridiska
rättigheter och förpliktelser som följd.
Enligt utskottets mening är detta en angelägen fråga som inte
bör fördröjas ytterligare.
När det däremot gäller den av Partnerskapskommittén föreslagna
lagen om sambor av samma kön är det enligt utskottets mening
inte lämpligt att i detta sammanhang föreslå lagstiftning på
grundval av förslaget. Skälen härför är följande.
Partnerskapskommittén har ansett att homosexuell och
heterosexuell samlevnad i princip bör jämställas även på
sambostadiet. Kommittén har därför föreslagit att lagen
(1987:813) om homosexuella sambor (homosexlagen) skall ersättas
av en ny lag, lag om sambor av samma kön. Förslaget innebär att
homosexuell och heterosexuell samlevnad likställs rättsligt i
samma utsträckning som partner enligt kommitténs förslag
jämställs med makar.
Lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) trädde
i kraft den 1 januari 1988 samtidigt som äktenskapsbalken
ersatte giftermålsbalken. Sambolagen är inriktad på parternas
ekonomiska förhållanden och reglerar i huvudsak hur gemensam
bostad och gemensamt bohag skall fördelas när ett
samboförhållande upplöses. Med anledning av en motion har
utskottet uttalat att det är angeläget från allmänna synpunkter
att effekterna av lagstiftningen systematiskt utvärderas och
följs upp från statsmakternas sida, och utskottet framhöll att
det var angeläget att en utvärdering kom till stånd beträffande
sambolagen. Det borde enligt utskottet ankomma på regeringen att
bestämma i vilket sammanhang och under vilka former en sådan
utvärdering skulle ske. Utskottet hemställde i sitt av riksdagen
godkända betänkande att riksdagen skulle ge regeringen till
känna vad utskottet hade anfört (bet. 1991/92:LU32).
Som ett första led i den begärda utvärderingen gav
Justitiedepartementet i uppdrag åt Statskontoret att ta fram
underlag för att belysa ett antal frågeställningar.
Statskontoret har i september 1993 slutredovisat sitt uppdrag i
en rapport, Sambolagen -- en utvärdering (Statskontoret
1993:24). Arbetet med utvärderingen pågår nu inom
Justitiedepartementet och avsikten är att redovisning skall ske
i en departementspromemoria under 1994.
Enligt homosexlagen skall vad som gäller i fråga om sambor
enligt ett antal uppräknade lagar och andra författningar gälla
även för homosexuella sambor. Bl.a. gäller detta sambolagen.
Även enligt Partnerskapskommitténs förslag till en lag om sambor
av samma kön avses sambolagen -- till följd av förslagets
generella hänvisning till vad som gäller för heterosexuella
sambor -- vara tillämplig beträffande homosexuella sambor. På
grund av denna direkta koppling till sambolagen, som för
närvarande utvärderas och som en följd därav kan komma att
omarbetas, bör en lagstiftning med utgångspunkt i förslaget till
lag om sambor av samma kön övervägas i nära samband med det
fortsatta arbetet med sambolagen. Utskottet utgår från att en
sådan samordning kommer att ske i regeringskansliet. Som en
följd av det nu redovisade ställningstagandet avstyrker
utskottet motion L405
i denna del samt motionerna L408 yrkande 2, L413 yrkande 2 och
L415 yrkande 2.
Mot bakgrund av det anförda och på de skäl som har redovisats
i motion L408 beslutade utskottet den 28 april 1994 att inhämta
Lagrådets yttrande över ett inom utskottet utarbetat förslag
till lagstiftning. Till grund för förslaget lades
Partnerskapskommitténs förslag till partnerskapslag jämte av
kommittén framlagda förslag till följdändringar i
äktenskapsbalken och brottsbalken.
3 Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll
Förslaget till lag om registrerat parterskap innehöll tre
kapitel. I det första kapitlet reglerades registrering av
partnerskap, i det andra kapitlet upplösning av registrerat
partnerskap och i det tredje kapitlet rättsverkningarna av
registrerat partnerskap. Lagförslaget innebar att två personer
av samma kön skall få möjlighet att ingå partnerskap genom ett
registreringsförfarande. Det registrerade partnerskapet innebär
att alla bestämmelser som gäller för makar med vissa
uttryckligen angivna undantag skall gälla även för registrerade
partner. Rättsverkningarna av ett registrerat partnerskap skall
som huvudregel motsvara rättsverkningarna av ett äktenskap. De
angivna undantagen gäller bestämmelser som ger upphov till
gemensamt föräldraskap eller gemensam vårdnad om barn. Vidare
undantas uttryckligen bestämmelser som gäller för makar vars
tillämplighet uppenbarligen är beroende av att makarna är av
motsatt kön. Slutligen undantas de internationellt
privaträttsliga bestämmelserna i förordningen (1931:429) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap.
När det gäller den valda lagstiftningstekniken framhöll
utskottet i lagrådsremissen följande. Att tillerkänna
registreringen av ett partnerskap i huvudsak samma
rättsverkningar som äktenskapet har kan lagtekniskt åstadkommas
på olika sätt. Ett alternativ är att använda uppräkningsteknik.
Lagen (1987:813) om homosexuella sambor är uppbyggd på detta
sätt. Ett annat alternativ är att göra ändringar i de
författningar som berörs. Slutligen kan man tillämpa den metod
som kommit till användning i den danska och den norska lagen om
registrerat partnerskap, nämligen en hänvisning till de
rättsverkningar som gäller för äktenskap med angivande av de
undantag från huvudregeln som skall gälla.
Det stora antal författningar som det är fråga om i
sammanhanget talar mot en användning av uppräkningstekniken.
Rimliga krav på tydlighet och överskådlighet kan inte
tillgodoses på det sättet, och risken är uppenbar dels för att
en uppräkning skulle bli ofullständig, dels för att registrerat
partnerskap inte med säkerhet kommer att uppmärksammas vid annat
lagstiftningsarbete.
Att ändra i alla berörda författningar är naturligtvis från
många utgångspunkter den mest tilltalande tekniken. Den innebär
att man av varje författningsrum skall kunna utläsa om
bestämmelsen gäller endast för äktenskap eller för både
äktenskap och registrerat partnerskap. Det stora antal
författningar som det är fråga om innebär att även denna teknik
i praktiken är oanvändbar.
Enligt utskottets mening är det endast den lagstiftningsteknik
som kommit till användning i Danmark och i Norge -- med en
huvudregel, hänvisande till äktenskapets rättsverkningar samt
några undantagsbestämmelser -- som är praktiskt hanterbar. Den
ger överskådlighet och eliminerar risken för att partnerskap
glöms bort vid annat lagstiftningsarbete. Även denna teknik
öppnar emellertid för en typ av förbiseende. Det kan nämligen
inte helt uteslutas att författningar som av något skäl inte bör
gälla för partnerskap trots allt kommer att omfatta även
partnerskap om undantag härför av förbiseende inte görs. Det
finns dock enligt utskottet inte anledning att överdriva risker
av det slaget. Såvitt känt har några sådana effekter ännu inte
uppmärksammats i Danmark eller i Norge.
4 Lagrådets yttrande
Lagrådet har som sin slutsats över den gjorda granskningen
anfört att den föreslagna lagen i flera hänseenden inte är
tillräckligt klargörande och att det finns en påtaglig risk för
att den kan föranleda skilda svårigheter vid tillämpningen.
Enligt Lagrådets mening bör förslaget under sådana förhållanden
inte läggas till grund för lagstiftning om inte starka skäl kan
åberopas härför.
Som skäl för sitt ställningstagande har Lagrådet åberopat
invändningar mot den valda lagstiftningstekniken och till de
komplikationer i ett internationellt perspektiv som den
föreslagna lagstiftningen för med sig. Lagrådet har -- under
erinran om att ett mycket stort antal författningar berörs --
framhållit att det saknas utredning om hur dessa passar in i
"systemet". Underlag saknas därmed enligt Lagrådet för en
närmare kartläggning av vilka oklarheter,
tillämpningssvårigheter eller andra problem som den föreslagna
lagen kan medföra och Lagrådet håller det för sannolikt att "den
inte kommer att bli fri från komplikationer av skilda slag".
Lagrådet har vidare -- mot bakgrund av vad ovan anförts --
framhållit svårigheterna att överblicka konsekvenserna för den
som överväger att underkasta sig lagens bestämmelser.
Också från andra berördas synpunkt, såsom främst myndigheter och
tjänstemän, skapar enligt Lagrådet den föreslagna lagen en del
svårigheter. Det kan därför "åtminstone till en början, säkert
komma att begås en del misstag."
När det gäller Lagrådets invändningar om komplikationer i ett
internationellt perspektiv redovisas dessa nedan i avsnittet 7
Internationellt privaträttsliga konsekvenser, under 7.3
Lagrådets synpunkter.
5 Utskottets principiella ställningstagande
Enligt utskottets mening har de tidigare anförda skälen som i
lagrådsremissen åberopades för en lagstiftning om registrerat
partnerskap stor tyngd. Som ovan anförts finns det enligt
utskottet inte några beaktansvärda sakliga skäl för att man
under hänvisning till den sexuella läggningen skulle ha rätt att
förneka homosexuella möjligheten att trygga ett parförhållande
på motsvarande sätt som står till buds för heterosexuella par.
Mot denna bakgrund finns det enligt utskottet ett starkt behov
av lagstiftning på området.
När det sedan gäller frågan om Lagrådets invändningar är av
sådan karaktär att lagstiftningen inte bör läggas fram vill
utskottet anföra följande.
Beträffande lagstiftningstekniken konstaterade utskottet i
lagrådsremissen att en lagstiftning om registrerat partnerskap
tekniskt kan åstadkommas på olika sätt, men att endast den valda
tekniken är praktiskt hanterbar. Lagrådet har kritiserat
tekniken utan att ens antyda att en annan metod kunde vara att
föredra eller att den valda metoden i något hänseende kunde
förbättras. Utskottet kan därför inte dra någon annan slutsats
av detta förhållande än att den valda tekniken, vilken för
övrigt redan kommit till användning i Danmark och Norge, trots
de gjorda invändningarna, även enligt Lagrådets mening är den
mest ändamålsenliga. I fråga om Lagrådets invändning att det
saknas utredning om hur reglerna passar in i "systemet" kan
utskottet konstatera att yttrandet inte innehåller något exempel
på en regel som inte skulle passa in i "systemet". Lagrådet
anger inte vare sig någon utgångspunkt för antagandet att vissa
regler inte passar in eller några grunder för förmodandet att
lagstiftningen sannolikt inte kommer att bli fri från
komplikationer.
Beträffande de av Lagrådet påpekade svårigheterna för
en enskild person att få en säker och aktuell överblick över
regleringens fullständiga innebörd vill utskottet framhålla
att svårigheterna att överblicka de juridiska konsekvenserna för
dem som överväger att registrera ett partnerskap enligt den
föreslagna lagen är desamma som möter dem som står i begrepp att
ingå äktenskap.
När det sedan gäller Lagrådets farhågor om svårigheter för
myndigheter och befattningshavare på skilda nivåer att hålla
lagen i minnet vill utskottet peka på att ingen av de många
myndigheter som har lämnat remissvar över Partnerskapskommitténs
betänkande har ansett att den föreslagna lagstiftningen skulle
medföra problem för handläggande tjänstemän.
I enlighet med det anförda kan utskottet för sin del
konstatera att Lagrådsyttrandet vid en närmare granskning ger
vid handen att några sakliga argument av större betydelse
när det gäller den valda lagstiftningstekniken inte framkommit.
Som ovan nämnts har Lagrådet också framfört invändningar om
komplikationer i ett internationellt perspektiv, vilka redovisas
under avsnittet 7.3. Som där framgår är inte heller dessa
invändningar av sådan karaktär att de med tillräcklig tyngd
talar mot den föreslagna lagstiftningen. Sammanfattningsvis
finner utskottet att Lagrådets invändningar varken i enskilda
delar eller sammantagna bör föranleda att
det granskade lagförslaget inte läggs till grund för
lagstiftning.
När det gäller Lagrådets närmare lagtekniska granskning har
den resulterat i förslag till vissa omformuleringar i
författningstexterna. Bland förslagen finns värdefulla
påpekanden, som utskottet har beaktat. Utskottets
ställningstagande till de enskilda förslagen till
omformuleringar redovisas i specialmotiveringen till de berörda
paragraferna.
Mot bakgrund av det anförda lägger utskottet i det följande
fram förslag till lag om registrerat partnerskap, lag om ändring
i äktenskapsbalken samt lag om ändring i brottsbalken.
Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker
motionerna L405 i denna del, L408 yrkande 1, L412 yrkandena
1--3, L413 yrkandena 1, 3 och 4, L415 yrkandena 1, 3 och 4, och
L422 samt avstyrker bifall till motionerna L403 och L406
yrkandena 3--4.
6 Utgångspunkter för lagstiftningen
6.1 Vissa terminologiska frågor
Utskottets förslag: Begreppet "registrerat partnerskap"
bör användas.
Partnerskapskommittén: Begreppet "partnerskap" bör -- även
i sammansatta former -- användas på motsvarande sätt som
"äktenskap".
Remissinstanserna: Ett par remissinstanser, som har berört
frågan, har kritiserat den av kommittén använda terminologin.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan
Skälen för utskottets förslag: Partnerskapskommittén har
ansett att ordet registrering i samband med begreppet
partnerskap bör undvikas eftersom ordet enligt kommittén ger
associationer till olika former av registrering av homosexuella.
Kommittén har därför föreslagit beteckningen "lag om
partnerskap" och -- i stället för uttrycket registrering av
partnerskap -- "ingående av partnerskap".
Utskottet kan konstatera att de föreslagna uttryckssätten
avviker från den terminologi som valts i Danmark och i Norge. I
engelska språket används begreppet "registered partnership",
sannolikt efter dansk förebild. Till följd härav och då
"registrerat partnerskap" i viss mån får anses vara inarbetat i
det allmänna medvetandet genom den debatt som redan har
förekommit måste, enligt utskottets mening, lämpligheten av att
introducera de av kommittén valda uttryckssätten sättas i fråga.
Föreningen Jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer har
framhållit att institutet bör betecknas "registrerat
partnerskap" för att klart särskiljas från andra
samboendeformer. Föreningen framhåller att fara för
sammanblandningar eljest kommer att föreligga vid bl.a.
översättningar till andra språk och i sammanhang där det är
viktigt att understryka att lagreglerna om partnerskap endast
gäller samboförhållanden som konfirmerats genom registrering.
Det bör också framhållas att partner och avledningen
partnerskap i allmänt språkbruk inte är något entydigt begrepp.
Svenska akademiens ordbok ger sålunda bl.a. följande exempel på
betydelsen av partner: "person med vilken man samarbetar eller
tillsammans med vilken man utför något eller bildar ett lag
eller par o.dyl.; särskilt om bolagsman eller kompanjon i ett
ekonomiskt företag, make resp. maka i ett äktenskap,
motspelare.., medspelare.." Att på sätt som har föreslagits
använda ett så mångtydigt ord som partnerskap som beteckning för
ett nytt rättsligt institut är enligt utskottet inte lämpligt.
Eftersom i allmänt språkbruk partnerskap uppenbarligen kan avse
bl.a. två personer som genom sammanboende eller på annat sätt
har etablerat en nära relation framstår det närmast som
förvirrande att beteckna en senare i tiden genomförd
registrering av relationen som "ingående av partnerskap". Till
följd av det anförda, och då det saknas anledning att föreslå
ett helt nytt begrepp, bör den terminologi användas som genom
den danska och norska lagstiftningen redan måste anses
etablerad.
6.2 Hinder mot registrering
Utskottets förslag: De i 2 kap. äktenskapsbalken angivna
äktenskapshindren skall på motsvarande sätt tillämpas vid
prövning av rätten till registrering av ett partnerskap.
Partnerskapskommittén: Kommitténs förslag överensstämmer
med utskottets när det gäller hänvisningen till
äktenskapsbalkens regler om äktenskapshinder.
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts av de
remissinstanser som har uttalat sig i frågan.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.
Skälen för utskottets förslag: Registrering av partnerskap
är som redan sagts avsedd för homosexuella par. Att uppställa
ett formellt krav på homosexuell läggning bör dock av uppenbara
skäl inte komma i fråga utan rätten till registrering skall stå
öppen för två personer av samma kön. Rätten att ingå äktenskap
är inte förenad med krav på någon form av faktisk samlevnad. Det
finns inte heller för registrering av partnerskap någon
anledning att uppställa ett sådant villkor.
De i 2 kap. äktenskapsbalken angivna äktenskapshindren, dvs.
underårighet, nära släktskap och bestående äktenskap, bör ges
motsvarande tillämpning på registrering av partnerskap. Efter en
följdändring i äktenskapsbalken som föreslås i detta ärende,
kommer ett bestående registrerat partnerskap att utgöra hinder
på samma sätt som ett bestående äktenskap.
Enligt 2 kap. 2 § äktenskapsbalken får äktenskap inte ingås
mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande
led eller är helsyskon. Halvsyskon får inte ingå äktenskap med
varandra utan tillstånd av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer.
Släktskapshindren utgjorde i äldre rätt en omfattande kategori
äktenskapshinder. De förhållandevis få som numera upprätthålls
motiveras främst av risken för nedärvning av sjukdomar och
defekter, vilken ökar ju närmare släktskapen är mellan
föräldrarna. Dock har även etiska motiv anförts mot förbindelser
mellan närstående släktingar. Familjelagssakkunniga framhöll
(SOU 1972:41 s. 138) att dessa motiv grundar sig på en mer eller
mindre uttalad motvilja hos människan mot sexuella förbindelser
med den hon vuxit upp tillsammans med och att det allmänt kan
sägas att sexuella förbindelser inom en familj -- bortsett från
förhållandet mellan den vuxne mannen och den vuxna kvinnan --
kan komplicera familjerelationerna genom rivalitet och
skuldkänslor. Dispens för äktenskap mellan halvsyskon har
lämnats endast i de fall där parterna inte har vuxit upp
tillsammans utan har lärt känna varandra först i vuxen ålder.
De genetiska riskerna är inte aktuella när det gäller
partnerskap. De etiska aspekterna på samlevnad mellan närstående
gör sig emellertid påminda i minst samma mån när det gäller
homosexuella förhållanden som när det gäller heterosexuella. Det
finns därför inget skäl att uppställa mindre restriktiva
släktskapshinder för registrering av partnerskap än vad som
gäller för ingående av äktenskap. Även äktenskapsbalkens
bestämmelse om släktskapshinder bör därför tillämpas också när
det gäller partnerskap.
6.3 Anknytningsvillkor
Utskottets förslag: Rätten till registrering av ett
partnerskap görs beroende av personernas anknytning till
Sverige. Minst en av dem skall vara svensk medborgare med
hemvist här.
Partnerskapskommittén: Kommitténs förslag innehåller inget
krav på svenskt medborgarskap. Registrering skall kunna ske om
en av personerna har hemvist här efter en bosättning som har
varat i minst två år.
Remissinstanserna: En instans har invänt mot att
anknytningsvillkoret har utformats annorlunda än vad som gäller
enligt de danska och norska lagarna. Några remissinstanser har
ifrågasatt om det inte måste anses följa av Sveriges
förpliktelser enligt EES-avtalet att en medborgare i annat
EES-land skall jämställas med svensk medborgare när det gäller
rätten att registrera ett partnerskap.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.
Skälen för utskottets förslag: Den danska lagen innehåller
krav på att minst en av parterna är dansk medborgare med hemvist
i Danmark. Som skäl härför har angetts att det inte finns
anledning att rent utländska par skall kunna registrera ett
partnerskap i Danmark utan att registreringen får någon verkan i
hemlandet. Även den norska lagen innehåller ett motsvarande
anknytningsvillkor. Minst en av parterna skall ha norskt
medborgarskap och ha hemvist i Norge. I det nederländska
förslaget till lag om registrerad samlevnad uppställs också
anknytningsvillkor, vilka emellertid är betydligt generösare än
de danska och norska. Möjligheten till registrering skall som
tidigare nämnts stå öppen för personer som har hemvist i
Nederländerna under förutsättning att de är medborgare där eller
i någon annan stat som är medlem i EG. För andra gäller att de
skall ha haft hemvist i Nederländerna under ett år omedelbart
före registreringen.
Ett partnerskap ingånget i Sverige kan för närvarande inte
förväntas få några rättsverkningar utanför Sverige, Danmark och
Norge. Den bedömning som man har gjort i Danmark och Norge --
att man bör undvika att medverka till registrering som inte får
någon verkan i hemlandet, om partnerskapet saknar anknytning
till det land där registreringen sker -- har naturligtvis sin
giltighet även i Sverige. Även den svenska lagen bör därför
innehålla ett anknytningsvillkor som från möjligheten till
registrering skiljer ut dem som typiskt sett inte har sin
framtid i Sverige.
Ett anknytningsvillkor bör emellertid inte vara så snävt att
man onödigtvis begränsar möjligheterna att ingå partnerskap här.
Ett homosexuellt par som vill leva i Sverige, men där den ene i
övrigt ännu inte har någon fastare anknytning till landet, kan
ha goda skäl att registrera partnerskapet utan att det drar ut
på tiden. Därför bör ett anknytningsvillkor, på det sätt som
gäller i Danmark och Norge, riktas endast mot en av personerna.
Anknytningsvillkoret bör utgå från svenskt medborgarskap, men
eftersom den huvudsakliga avsikten med villkoret är att rätten
till registrering skall begränsas till par som har för avsikt
att bo i Sverige, är inte detta tillräckligt. Medborgarskapet
säger inget om var en person faktiskt bor eller var han eller
hon avser att slå sig ner. Även ett krav på faktisk bosättning i
Sverige bör därför ställas upp.
Enligt det anförda skall gälla som ett minimikrav att en av
personerna skall vara svensk medborgare och ha hemvist här.
Därmed utestängs par som består av två utländska medborgare.
Anknytningsvillkoren i de danska och norska lagarna bygger på
denna modell. Partnerskapskommittén har anfört att det i Danmark
och Norge har förekommit kritik mot att anknytningsvillkoret
utformats onödigt strängt, och kommittén har ansett att man bör
skapa möjligheter även för två utländska medborgare att
registrera ett partnerskap i Sverige under förutsättning att en
av parterna har en viss kvalificerad anknytning hit. Av det
skälet har kommittén föreslagit ett anknytningsvillkor som
innebär att en av parterna skall ha varit bosatt i Sverige under
de senaste två åren och ha hemvist här vid prövningstillfället.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har
kritiserat utredningsförslaget för att det avviker från de
lösningar som har valts i de danska och norska lagarna. Med
tanke på att partnerskap enligt fakultetsnämnden med stor
sannolikhet inte kommer att erkännas utanför Norden kan
förslaget enligt nämnden inte betraktas som genomtänkt. Om den
svenska regleringen, såsom föreslagits, blir mer liberal än den
danska och den norska lagen, riskerar man enligt
fakultetsnämnden att detta negativt kommer att påverka
erkännandet av svenska partnerskap i Danmark och Norge.
Även om fakultetsnämndens farhågor i fråga om ett svenskt
partnerskaps giltighet i Danmark och Norge förefaller
överdrivna, kan utskottet för sin del instämma i
fakultetsnämndens kritik mot den utformning av
anknytningsvillkoret som kommittén har föreslagit. Enligt
utskottets mening bör en svensk partnerskapslag inte utan tungt
vägande skäl på väsentliga punkter avvika från vad som redan
gäller i Danmark och i Norge. När tre nordiska länder på sätt
som nu sker går i spetsen med lagstiftning om de homosexuellas
rättigheter, är det angeläget att eftersträva en nordisk
rättslikhet. Detta gäller i särskilt hög grad sådana regler som
direkt har internationellt privaträttsliga konsekvenser.
Utskottet kan, under hänvisning till det anförda, för sin del
inte ansluta sig till den av kommittén föreslagna utformningen
av anknytningsvillkoret.
Flera remissinstanser har ansett att det finns anledning att
överväga anknytningsvillkorets utformning med hänsyn till den
EES-lagstiftning som har trätt i kraft vid det senaste
årsskiftet. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Riksförbundet
för sexuellt likaberättigande (RFSL) har påpekat att det i
anknytningshänseende bör övervägas om inte medborgarskap i annat
EES-land bör jämställas med svenskt medborgarskap. Hovrätten har
för sin del -- mot bakgrund av att ett av skälen för kravet på
faktisk kvalificerad anknytning för utländska medborgare är att
begränsa registrering av partnerskap som inte får någon verkan i
parternas hemland -- förordat att med svensk medborgare skall
jämställas de EES-medborgare som i sina hemländer har
partnerskapslagstiftning med motsvarande rättsverkningar som den
svenska.
Utskottet kan konstatera att kärnan i EES-avtalet är att de
deltagande EFTA-länderna deltar i EG:s inre marknad på i stort
sett samma villkor som EG:s medlemsländer. En grundprincip är
förbudet mot särbehandling på grund av nationalitet. Den fria
rörligheten för personer är ett av de viktigaste inslagen i
EES-avtalet. Den innebär i korthet att alla EES-medborgare får
rätt att flytta inom hela EES-området för att ta anställning,
starta egen verksamhet, studera, bo och leva. Artikel 28 i
EES-avtalet säkerställer arbetskraftens fria rörlighet. Där
fastslås att diskriminering på grund av nationalitet inte får
förekomma vad gäller anställning, lön och andra arbetsvillkor.
Familjemedlemmar -- som inte behöver vara medborgare i ett
EES-land -- har också rätt att arbeta i det aktuella landet.
Några regler om sambor finns inte i avtalet. Frågan huruvida
sambor skall jämställas med makar får därför avgöras av den
nationella lagstiftningen i varje EES-land.
Den fria rörligheten för personer gäller inte bara
yrkesverksamma utan också studerande, pensionärer och andra icke
ekonomiskt aktiva personer. Dessa skall ha rätt att under vissa
villkor bosätta sig i andra medlemsländer, oavsett om de för
tillfället utövar någon ekonomisk aktivitet eller inte.
Rättigheten avser också de berördas familjemedlemmar.
Den grundläggande rättsakten om arbetskraftens fria rörlighet
är rådets förordning (EEG) nr 1612/68. I förordningen fastställs
att likabehandlingsprincipen även gäller sociala och
skattemässiga förmåner, deltagande i utbildnings- och
omskolningsaktiviteter, medlemskap i fackföreningar, m.m. Bland
sociala förmåner ingår även insatser för offentlig social eller
hälsomässig omsorg, t.ex. socialt bistånd från vistelsekommunen.
EES-avtalets grundbestämmelse om den sociala tryggheten finns
i artikel 29. Bestämmelsen och dess anknytande bilaga garanterar
arbetstagare, egenföretagare och deras familjemedlemmar en
social trygghet när de flyttar mellan länderna. Reglerna gäller
all lagstiftning om social trygghet som avser förmåner vid
sjukdom, invaliditet och vid ålderdom, förmåner till
efterlevande, förmåner vid arbetslöshet och med anledning av
arbetsskador, familjeförmåner inkl. barnbidrag samt
dödsfallsersättningar.
Enligt utskottets mening finns det inte stöd i EES-avtalet
eller i de till avtalet hörande relevanta rättsakterna för en så
långt gående tolkning av begreppet sociala förmåner som en del
remissinstanser synes förespråka. Ej ens vid en mycket extensiv
tolkning av begreppet sociala förmåner finns det något direkt
stöd för ståndpunkten att den rent familjerättsliga
lagstiftningen berörs. Utskottet vill i detta sammanhang peka på
att om detta trots allt skulle vara fallet, dvs. att Sverige i
den nu diskuterade frågan måste låta medborgare i annat EES-land
registrera ett partnerskap här under samma förutsättningar som
svenska medborgare, skulle det innebära att det på samma sätt
skulle strida mot EES-avtalet att tillämpa lagen (1904:26 s. 1)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap när det gäller tillämplig lag i fråga om
prövningen av utländska medborgares rätt att ingå äktenskap
inför svensk myndighet. Sådana effekter kan inte anses önskvärda
och de har heller aldrig varit avsedda. Den rent
familjerättsliga regleringen påverkas inte av EES-avtalet. Något
formellt hinder mot att trots det låta EES-medborgare registrera
partnerskap i Sverige på samma villkor som svenska medborgare
finns naturligvis inte. Enligt utskottets mening finns det för
närvarande knappast några sakliga skäl för en sådan ordning.
6.4 Hindersprövning
Utskottets förslag: Hindersprövning skall ske enligt
svensk lag.
Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets
förslag.
Remissinstanserna: En remissinstans har uttalat sig och
kritiserat förslaget.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.
Skälen för utskottets förslag: På samma sätt som vid
äktenskap bör hindersprövning ske innan ett partnerskap kan
registreras. Hindersprövning inför en partnerskapsregistrering
liksom eventuella överklaganden av beslut i samband därmed bör
ske enligt samma regler som gäller hindersprövning för
äktenskap.
Huvudregeln i den svenska internationella privaträtten är att
en persons rätt att ingå äktenskap inför svensk myndighet i
första hand skall prövas enligt lagen i det land där han eller
hon är medborgare. Först när personen haft hemvist i Sverige
sedan minst två år kan han eller hon välja att i stället få sin
rätt att ingå äktenskap prövad enligt svensk lag. Det har av
tradition ansetts naturligt att lagen i det land till vilket en
person vid prövningstillfället har en naturlig anknytning skall
vara bestämmande för vilken lag som skall tillämpas vid
hindersprövningen. Denna ordning är också ägnad att i
möjligaste mån undvika uppkomsten av s.k. haltande äktenskap,
dvs. äktenskap som inte erkänns i ett annat land, t.ex.
hemlandet.
Prövningen av rätten att registrera ett partnerskap bör --
till skillnad från vad som således gäller för rätten att ingå
äktenskap -- alltid prövas enligt svensk lag. En ordning som på
detta sätt avviker från vad som gäller för rätten att ingå
äktenskap bidrar utan tvekan till att ett visst antal "haltande"
partnerskap kommer att registreras. Juridiska fakultetsnämnden
vid Uppsala universitet har påpekat att en hindersprövning
enligt svensk lag, kombinerad med det av Partnerskapskommittén
föreslagna anknytningsvillkoret, kan få till följd att en
utländsk medborgare lättare kan ingå partnerskap än äktenskap i
Sverige. Det bör i det sammanhanget anmärkas att utskottet
förordat ett snävare anknytningsvillkor än vad kommittén har
föreslagit så till vida att registrering enligt utskottets
förslag endast skall få ske om minst en av parterna är svensk
medborgare med hemvist här (se avsnitt 6.3). Utskottet har dock
i det sammanhanget framhållit att anknytningsvillkoret inte bör
vara så snävt att man onödigtvis begränsar möjligheterna att
ingå partnerskap här och att ett homosexuellt par som vill leva
i Sverige, men där den ena parten ännu inte har någon fastare
anknytning till landet, kan ha goda skäl att registrera
partnerskapet utan att detta skall behöva dra ut på tiden. Denna
enligt utskottet önskvärda effekt skulle inte kunna uppnås vid
hindersprövning enligt den ordning som gäller för äktenskap. Så
länge som endast ett litet antal länder har infört lagstiftning
om registrerat partnerskap skulle hindersprövning enligt
utländsk lag nämligen i regel innebära att registrering inte
vore möjlig.
6.5 Registrering av partnerskap
Utskottets förslag: Förfarandet vid registrering skall
motsvara förfarandet vid borgerlig vigsel.
Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets
förslag.
Remissinstanserna: Frågan har berörts av endast två
remissinstanser.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.
Skälen för utskottets förslag: Sverige har tillträtt 1962
års FN-konvention angående samtycke till, minimiålder för samt
registrering av äktenskap. Enligt konventionen skall ett
äktenskap inte anses i laga ordning ingånget utan båda
kontrahenternas av fri vilja lämnade samtycke. Konventionen
föreskriver att detta samtycke skall anges i vittnes närvaro och
den uppställer minimiålder för ingående av äktenskap.
Stockholms tingsrätt avstyrker i sitt remissyttrande att
partnerskapsregistreringen ges formen av borgerlig vigsel. Ett
sådant förfarande skulle, enligt tingsrättens mening, kunna vara
ägnat att rubba förtroendet för vigseln som ett civilrättsligt
institut, vars funktion primärt framstår som främjandet av ett
ansvarstagande för kommande släkten. Dessutom skulle förfarandet
kunna inge tveksamhet hos en del domare. Tingsrätten föreslår
att registreringen sker på annat sätt, t.ex. genom att en
skriftlig, av båda parter undertecknad anmälan, efter
hindersprövning inges till lokala skattemyndigheten på
hemorten. Den tidigare nämnda FN-konventionen kan naturligtvis
inte anses direkt tillämplig på partnerskapsregistrering. Det
kan inte heller hävdas att de skäl som ligger till grund för
konventionens krav på att samtycke lämnas i vittnes närvaro på
samma sätt gör sig gällande också i fråga om registrering av
partnerskap. Det är emellertid utskottets uppfattning att ett
enklare skriftligt ansökningsförfarande inte kan anses förenligt
med de omfattande rättsverkningar som enligt förslaget kommer
att knytas till en partnerskapsregistrering. För att ett
partnerskap skall registreras bör därför krävas att båda parter
inför vittnen framför sin begäran om registrering. Enligt
utskottet är det lämpligt att registreringsförfarandet motsvarar
formerna för borgerlig vigsel. Varför en sådan ordning skulle
rubba förtroendet för vigselinstitutet framgår inte av
tingsrättens yttrande.
Behörig att förrätta borgerlig vigsel är lagfaren domare i
tingsrätt och den som av länsstyrelsen förordnats att vara
vigselförrättare. Lagfaren domare i tingsrätt bör även vara
behörig att handlägga ärenden om partnerskapsregistrering.
Länsstyrelsen bör kunna förordna registreringsförrättare i den
omfattning som det finns behov av. Inget hindrar att samma
person av länsstyrelsen ges behörighet att vara såväl
vigselförrättare som förrättare av partnerskapsregistrering, men
detta innebär inte att en förordnad vigselförrättare skall vara
skyldig att ta emot förordnande att förrätta registreringar av
partnerskap.
Enligt 1 kap. 4 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap, IÄL, skall vigsel inför svensk myndighet alltid
ske enligt svensk lag. Detta bör gälla även
partnerskapsregistrering.
Enligt 1 kap. 5 och 6 §§ samma lag har regeringen inom vissa
ramar rätt att utfärda bemyndiganden att förrätta vigsel
utomlands enligt svensk lag och att förrätta vigsel i Sverige
enligt utländsk lag. Med stöd av denna lag har regeringen
utfärdat bemyndiganden som innebär att med vissa diplomatiska
och konsulära tjänster och med vissa prästerliga befattningar
följer rätt att förrätta vigsel enligt svensk lag utomlands. I
vissa fall är bemyndigandena begränsade, exempelvis på det
sättet att vigselrätten endast gäller vigsel av svenska
medborgare. Regeringen har vidare utfärdat bemyndiganden som
innebär att med vissa diplomatiska och konsulära tjänster och
befattningar som präst följer rätt att förrätta vigsel här
enligt utländsk lag. Även i dessa fall är bemyndigandena ofta
begränsade med avseende på de blivande makarnas medborgarskap
eller hemvist.
Frågan är om regeringens rätt att utfärda bemyndiganden enligt
1 kap. 5 och 6 §§ IÄL skall omfatta även registrering av
partnerskap. De bemyndiganden som lämnas med stöd av lagrummen
föregås regelmässigt av förhandlingar med respektive länders
regeringar. I den mån frågan kommer att tas upp, kommer bl.a. av
den anledningen möjligheten till registrering utomlands troligen
att aktualiseras endast i fråga om länder som har en
lagstiftning som motsvarar vad som gäller för registrerat
partnerskap. Även om behovet mot denna bakgrund kan antas vara
mycket litet under den närmaste framtiden, kan dock utvecklingen
i andra länder på sikt komma att förändra läget. Till följd av
det sagda finns det därför enligt utskottets mening anledning
att låta regeringens rätt att utfärda bemyndiganden enligt 1
kap. 5 och 6 §§ IÄL avse även registrering av partnerskap.
6.6 Upplösning av registrerat partnerskap
Utskottets förslag: I princip samma regler som gäller för
äktenskapsskillnad skall tillämpas för upplösning av registrerat
partnerskap.
Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets
förslag.
Remissinstanserna: Endast en remissinstans har uttalat
sig.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.
Skälen för utskottets förslag: Konsekvenserna av
utskottets förslag är att om parterna är överens och ingen av
dem bor tillsammans med och har vårdnaden om barn under 16 år
kan de få upplösning av det registrerade partnerskapet
omedelbart efter ansökan. Detsamma gäller -- oavsett barn under
16 år -- om de har levt åtskilda i minst två år eller om
registrering av partnerskapet har skett i strid mot vissa
partnerskapshinder. I andra fall skall upplösningen av
registrerat partnerskap föregås av betänketid.
Anledningen till att det i vissa fall krävs betänketid innan
makar kan få äktenskapsskillnad är att samhället vill motverka
förhastade skilsmässor. En upplösning av en familj innebär i de
flesta fall påfrestningar av både känslomässig och ekonomisk art
för dem som berörs. Särskilt av hänsyn till barnen är det
angeläget att en äktenskapsskillnad inte kan genomföras
oöverlagt.
Det kan naturligvis diskuteras om det från allmänna
utgångspunkter finns samma starka skäl att sätta upp spärrar mot
förhastade upplösningar av registrerade partnerskap. Utskottet
vill emellertid i det sammanhanget erinra om att ett uppbrott
från ett partnerskap, när det gäller såväl känslomässiga som
ekonomiska påfrestningar, typiskt sett inte behöver skilja sig
från ett uppbrott från ett äktenskap. Det förekommer också att
barn lever i homosexuella familjebildningar. De påfrestningar
som en separation typiskt sett innebär för barns trygghet och
välbefinnande i övrigt torde vara desamma, oavsett om det är
fråga om en heterosexuell eller en homosexuell familjebildning.
Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets mening ingen
anledning att göra skillnad mellan äktenskapsskillnad och
upplösning av registrerat partnerskap när det gäller reglerna om
betänketid. Äktenskapsbalkens regler om äktenskapsskillnad i 5
kap. bör därför tillämpas även vid upplösning av registrerat
partnerskap.
Så länge endast ett fåtal länder har lagstiftning om
registrerat partnerskap eller motsvarande, uppstår i
internationellt privaträttsliga sammanhang särskilda problem
bl.a. i fråga om partnerskapsmålen. Utgångspunkten bör enligt
utskottets mening vara att samma regler som för äktenskapsmål
bör gälla för partnerskapsmål även i internationellt
privaträttsliga sammanhang.
När det gäller svensk domstols behörighet att handlägga mål om
äktenskapsskillnad med internationell anknytning anges i 3 kap.
2 och 3 §§ IÄL under vilka förutsättningar sådana mål får tas
upp av svensk domstol. Dessa förutsättningar bygger på makarnas
anknytning till Sverige när talan om äktenskapsskillnad väcks.
Reglerna kan medföra att en svensk domstol inte är behörig att
uppta en ansökan om äktenskapsskillnad mellan två makar. Detta
innebär inte några oöverkomliga svårigheter, eftersom makarna i
ett sådant fall kan få till stånd äktenskapsskillnad i ett annat
land som de har anknytning till. Vid en tillämpning av dessa
regler för partnerskap blir situationen emellertid en annan. Om
det skulle visa sig att svensk domstol inte är behörig att ta
upp en ansökan om upplösning av registrerat partnerskap är
risken för närvarande uppenbar att parterna inte heller i ett
annat land som de har anknytning till kan få sin ansökan
upptagen, därför att partnerskapslagstiftning saknas där. För
att det skall finnas garanti för att partnerskap som har ingåtts
i Sverige också skall kunna upplösas är det således nödvändigt
att genom en särskild regel ge svensk domstol behörighet att
uppta en ansökan om upplösning av registrerat partnerskap i
samtliga fall när partnerskapet har registrerats här.
I de fall makarna är medborgare i Danmark, Finland, Island,
Norge eller Sverige, är i stället för IÄL förordningen
(1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, adoption och förmynderskap, NÄF, tillämplig.
Förordningen grundar sig på en nordisk familjerättskonvention
från 1931. Huvudregeln är enligt dessa nordiska regler att ett
yrkande om äktenskapsskillnad mellan medborgare i
fördragsslutande stat får upptas endast av domstol i den stat
där makarna har hemvist eller senast haft hemvist samtidigt och
endera alltjämt är bosatt (7 §). Bestämmelsen innebär att det
forum som anvisas är exklusivt, dvs. det finns enligt
bestämmelsen bara ett lands domstol som får uppta ett visst mål
om äktenskapsskillnad. Bestämmelsen är tvingande, vilket innebär
att en domstol skall avvisa ett yrkande om äktenskapsskillnad om
det enligt den nämnda regeln skall upptas i något av de andra
nordiska länderna. Eftersom reglerna bygger på att de nordiska
länderna i huvudsak har likartade familjerättsliga regler, och
då det i Norden i övrigt för närvarande endast är i Danmark och
i Norge som en ansökan om upplösning av det registrerade
partnerskapet kan förväntas bli upptagen, är det nödvändigt att
göra ett uttryckligt undantag för tillämpningen av förordningens
regler på partnerskap.
6.7 Partnerskapets rättsverkningar
Utskottets förslag: Registreringen av ett partnerskap
skall medföra att äktenskapets rättsverkningar -- med undantag
för tre typer av regler -- blir tillämpliga på partnerskapet.
Bestämmelser som ger upphov till gemensamt föräldraskap,
bestämmelser som gäller för makar och vars tillämplighet är
beroende av att makarna är av motsatt kön samt vissa
internationellt privaträttsliga bestämmelser skall inte vara
tillämpliga på ett registrerat partnerskap.
Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets
förslag.
Remissinstanserna: Den övervägande delen av de
remissinstanser som har uttalat sig i frågan har tillstyrkt
förslaget.
Lagrådet har, under erinran om att ett stort antal
författningar berörs, framhållit att det saknas utredning om hur
dessa passar in i "systemet".
Skälen för utskottets förslag: Av de skäl som angetts i
det föregående är utgångspunkten för utskottets förslag att
äktenskapets rättsverkningar i huvudsak skall gälla också för
partnerskap som har registrerats. Som bilaga 5 till
Partnerskapskommitténs betänkande har fogats en förteckning över
författningar som innehåller bestämmelser med anknytning till
äktenskap. I bilaga 6 till betänkandet finns en närmare
redogörelse för vissa rättsområden där äktenskapet har
betydelse. Vissa undantag bör enligt utskottet göras från den
angivna grundprincipen. Dessa behandlas i det följande.
6.8 Bestämmelser som bör undantas
6.8.1 Bestämmelser om gemensamt föräldraskap
De regler som är anknutna till äktenskapet och som tar sikte
på gemensamt föräldraskap rör adoption, gemensam vårdnad och
insemination.
6.8.1.1 Adoption
Syftet med adoptionsinstitutet är att skapa ett rättsligt
förhållande mellan adoptanten (den som adopterar) och
adoptivbarnet. En adoption har omfattande följder för barnet och
många i barnets omgivning. Adoptionsinstitutet kringgärdas
därför av regler till skydd främst för barnet men också för de
ursprungliga föräldrarna. En adoption föregås således av en
ingående utredning och prövning. Bestämmelser om adoption finns
huvudsakligen i 4 kap. föräldrabalken. Övervägande antalet barn
som adopteras av svenska föräldrar kommer från främmande länder.
I en del fall sker adoptionen i utlandet och blir automatiskt
giltig i Sverige. Ett svenskt adoptionsförfarande behöver inte
aktualiseras i de fallen.
En adoption innebär att adoptivbarnet i rättsligt hänseende,
både inom familjerätten och i annan lagstiftning, skall
behandlas som adoptantens eget barn och att alla band med
barnets biologiska släkt klipps av. Detta gäller dock inte när
annat är särskilt föreskrivet. Inte heller gäller det när annat
följer av rättsförhållandets natur. Det sistnämnda innebär bl.a.
att biologiskt släktskap kan utgöra äktenskapshinder även efter
en adoption. En giltig adoption kan numera inte hävas.
Verkningarna av en adoption kan dock i vissa säregna situationer
upphöra, exempelvis genom att adoptanten gifter sig med
adoptivbarnet.
Endast makar kan adoptera gemensamt. En gemensam adoption
medför att makarna blir att anse som barnets föräldrar. I den
inte ovanliga situationen att en make vid giftermål har eget
barn, finns det möjlighet att barnet kan bli makarnas
gemensamma. En s.k. styvbarnsadoption kan genomföras av en make
ensam, med den andre makens samtycke och om villkoren i övrigt
är uppfyllda. Genom en styvbarnsadoption klipps de rättsliga
banden av endast med den förälder som inte är gift med
adoptanten. Detta gäller även när maken adopterar den andre
makens adoptivbarn. En sådan andra adoption medför således inte
att verkningarna av den första adoptionen helt upphör. I andra
fall än när det gäller styvbarn och vissa undantagssituationer
innebär äktenskapet hinder mot att en gift person ensam
adopterar ett barn. De undantagssituationer som det är fråga om
är när den andre maken vistas på okänd ort eller är psykiskt
störd, när adoptionen avser den andre makens barn eller
adoptivbarn eller eget barn.
För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant tillstånd får ges
endast om adoptionen är till fördel för barnet och sökanden har
uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det annars med
hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och
barnet finns särskild anledning till adoptionen. En underårig
får vidare inte utan socialnämndens medgivande tas emot för
stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte
tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har
vårdnaden om honom (25 § socialtjänstlagen [1980:620]). Ett
sådant medgivande föregås av en utredning av förhållandena i det
enskilda hemmet. I de flesta fall av adoption av en underårig
krävs alltså även socialnämndens medgivande.
Frågan om rätten för homosexuella att adoptera togs upp i
betänkandet Homosexuella och samhället (SOU 1984:63 s. 77 ff.)
Utredningen avvisade möjligheten efter följande överväganden.
Man ansåg att homosexuella vårdnadshavare i och för sig har
samma förutsättningar som andra vårdnadshavare att ge uppväxande
barn omvårdnad, omtanke och kärlek, vilket talade för att
tillåta homosexuella att adoptera. Man fann emellertid att
rätten till adoption för två personer av samma kön saknade
förankring i det allmänna rättsmedvetandet och att det därför
kunde innebära en större påfrestning för ett adoptivbarn att
växa upp i en homosexuell än i en heterosexuell familjemiljö.
Man pekade också på det förhållandet att få givarländer skulle
acceptera att deras medborgare skulle få adopteras av två
personer av samma kön. I proposition 1986/87:124 om de
homosexuellas situation i samhället instämde departementschefen
i utredningens bedömning att det inte borde införas någon
möjlighet för två personer av samma kön att adoptera gemensamt.
Han anförde beträffande närståendeadoptioner att behovet härav
aktualiserades främst vid vårdnadshavarens död och att det redan
enligt gällande rätt i en sådan situation var möjligt för en
efterlevande samlevnadspartner att adoptera barnet.
I Socialstyrelsens förslag till lag om registrerat partnerskap
undantogs möjligheten till gemensam adoption. Undantaget
motiverades inte närmare.
6.8.1.2 Vårdnad
Ett barns föräldrar eller en av dem är i normalfallet
vårdnadshavare för barnet. En vårdnadshavare har ansvar för
barnets personliga förhållanden och skall bl.a. se till att
barnet får omvårdnad, trygghet och god fostran. Vårdnadshavaren
svarar också för att barnet i förhållande till utomstående får
den tillsyn som behövs. Begreppet vårdnad innebär den rättsliga
sidan av omvårdnaden m.m. Vårdnaden behöver inte vara kopplad
till den faktiska omvårdnaden av barnet även om så oftast är
fallet. Vårdnaden består så länge barnet är underårigt, dvs.
till dess barnet fyllt arton år. Om barnet gifter sig före arton
års ålder får barnet därigenom ansvaret för sin egen person och
vårdnaden upphör. De allra flesta underåriga står alltså under
någons vårdnad.
Underåriga är också omyndiga, dvs. de står under någons
förmynderskap. Förmyndaren har ansvaret för barnets ekonomiska
angelägenheter. Vårdnad och förmynderskap följs i regel åt på
det viset att ett barns vårdnadshavare också är dess förmyndare.
Förmynderskapet upphör inte om barnet gifter sig.
Både vårdnaden och förmynderskapet tillkommer alltså oftast
föräldrarna eller en av dem. Domstol kan emellertid utse andra
till förmyndare eller vårdnadshavare.
Ett barn står från födseln under vårdnad av båda föräldrarna
om de är gifta med varandra. Den gemensamma vårdnaden består i
princip även efter en äktenskapsskillnad. Om modern är ogift vid
barnets födelse blir hon ensam vårdnadshavare. För det fall
modern senare gifter sig med barnets far blir fadern från den
tidpunkten vårdnadshavare tillsammans med modern. Avlider en av
två föräldrar som båda är vårdnadshavare, tillkommer vårdnaden
den andre föräldern ensam. Det nu sagda gäller automatiskt och
utan något särskilt förordnande. Enligt andra regler kan en
gemensam vårdnad upplösas av domstol så att vårdnaden
fortsättningsvis tillkommer bara en av föräldrarna. Gemensam
vårdnad för två föräldrar kan också uppstå genom domstols
förordnande eller, om föräldrarna är överens och under vissa
förutsättningar i övrigt, genom ett enkelt anmälningsförfarande.
Om en förälder som är ensam vårdnadshavare dör, kommer den andra
föräldern i första hand i fråga som vårdnadshavare.
Förmynderskapet följer enligt huvudregeln vårdnaden.
Ett barn kan inte ställas utan vårdnadshavare. Någon måste ha
vårdnaden om föräldralösa barn och barn, vars föräldrar inte är
lämpliga som vårdnadshavare. Domstol kan i dessa fall anförtro
vårdnaden åt en eller gemensamt åt två särskilt förordnade
förmyndare. Har avlidna föräldrar gett till känna önskemål om
vem som skall förordnas, skall särskild hänsyn tas till detta.
Domstolen kan ge vårdnaden åt två förmyndare gemensamt endast
under förutsättning att de är gifta med varandra eller lever
tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Med personer
som lever under äktenskapsliknande förhållanden avses här endast
personer av motsatt kön. Ett homosexuellt par har alltså inte
heller möjlighet att på detta sätt uppnå gemensam vårdnad om ett
barn.
6.8.1.3 Insemination
Insemination är en form av konstlad befruktning som innebär
att sperma införs i en kvinna på konstlad väg. Den sperma som
används kan komma från antingen kvinnans make eller sambo eller
från en annan man. I sistnämnda fall betecknas förfarandet som
givarinsemination. Insemination får enligt 2 § lagen (1984:1140)
om insemination utföras endast om kvinnan är gift eller bor
tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden.
Ensamstående kvinnor liksom kvinnor som lever i homosexuella
förhållanden, för vilka endast givarinsemination är aktuell, är
således uteslutna från lagens tillämpning.
Inseminationsutredningen ansåg att möjligheten till
insemination skulle begränsas till kvinnor som levde i äktenskap
eller i en fast relation med en man. Utredningen anförde i
betänkandet SOU 1983:42 Barn genom insemination som skäl för
denna ståndpunkt att ett barn behöver både en faders- och en
modersgestalt för att ha de bästa förutsättningarna att växa upp
under goda förhållanden. I proposition 1984/85:2 anförde
föredragande statsrådet i denna fråga att
inseminationsverksamheten i vart fall till att börja med skulle
begränsas till de fall då det av olika anledningar brister i de
naturliga förutsättningarna att nå ett havandeskap. Han anförde
vidare att avsaknaden av forskning om situationen för de barn
som har kommit till genom insemination talar mot att denna
teknik används i andra fall än då barnen kan växa upp hos
föräldrar av båda könen.
Både i samband med behandlingen av propositionen och senare
har motioner väckts i syfte att åstadkomma en ändring av lagen i
detta hänseende. När riksdagen senast behandlade denna fråga,
hösten 1993, avslogs bl.a. motioner med yrkande om att
möjligheten till insemination skall stå öppen även för
ensamstående kvinnor och kvinnor som lever i stabila lesbiska
förhållanden (se 1993/94:LU3).
Enligt ett uttryckligt stadgande i lagen (1988:711) om
befruktning utanför kroppen är även den lagens
tillämpningsområde begränsat till kvinnor som är gifta eller
sambor.
6.8.1.4 Utskottets överväganden
De homosexuellas organisationer har ansett att det är
diskriminerande att från partnerskapets rättsverkningar undanta
regler om gemensamt föräldraskap. Riksförbundet för sexuell
upplysning, RFSU, har dock -- under hänvisning till den negativa
opinion som för närvarande finns -- accepterat att frågan om
adoption tas upp i ett senare sammanhang. Riksförbundet för
sexuellt likaberättigande, RFSL, har för sin del accepterat att
rätten till insemination inte tas upp i detta sammanhang.
Förbundet har dock framhållit att ett partnerskap utan tillgång
för lesbiska till insemination endast är ett delmål för
förbundet. Målsättningen för förbundet är att undanröja all
diskriminering av lesbiska i inseminationslagstiftningen.
Utskottet har inledningsvis konstaterat att samhället också
för homosexuella par bör erbjuda möjligheten att bilda familj
med vissa juridiska rättigheter och förpliktelser som följd. Som
utskottet i det sammanhanget har framhållit kan det nämligen
inte anföras några sakliga skäl för att man under hänvisning
till den sexuella läggningen skulle ha rätt att förneka denna
grupp möjligheten att trygga ett parförhållande på motsvarande
sätt som gäller för heterosexuella par. Denna ståndpunkt innebär
emellertid inte att rätten till en juridisk ram för
familjebildningen också skulle omfatta rätten till ett gemensamt
vårdnadsansvar. Läget måste nämligen enligt utskottets mening
bedömas från helt andra utgångspunkter när det gäller frågor som
berör en tredje part, i detta fall barn.
Partnerskapskommittén har slagit fast att vid bedömningen om
två personer av samma kön skall kunna förordnas gemensamt till
vårdnadshavare för barn eller få tillgång till konstlad
befruktning skall hänsynen till barnets bästa vara vägledande.
Kommittén har i anslutning därtill diskuterat den forskning som
har bedrivits med inriktning på barn som vuxit upp i
homosexuella familjebildningar. Kommittén har i huvudsak
motiverat sitt ställningstagande -- att rättsverkningarna av ett
registrerat partnerskap inte skall omfatta gemensamt
föräldraansvar -- med att det inom forskningen råder delade
meningar om den homosexuella familjebildningens inverkan på
barns utveckling. Så länge det inte råder en någorlunda enighet
bland forskare om vilka konsekvenser det kan ha för ett barn att
växa upp i en homosexuell familjebildning, är det enligt
kommittén inte lämpligt att möjliggöra för homosexuella par att
adoptera barn gemensamt eller att få tillgång till olika former
av konstlad befruktning. Av samma skäl anser kommittén att
partner inte heller skall ges möjligheten att förordnas
gemensamt till vårdnadshavare för barn.
Som utskottet ovan har framhållit måste alltså frågan om barns
juridiska ställning i förhållande till ett registrerat
partnerskap bedömas från helt andra utgångspunkter än när det
gäller rättsverkningarna i övriga hänseenden. En sådan bedömning
bör inte göras i detta sammanhang. Utskottet vill dock, med
anledning av Partnerskapskommitténs bedömning, instämma i det
anförda och för egen del understryka följande. Så länge det inte
är vetenskapligt klarlagt att ett barns sociala och
känslomässiga utveckling objektivt sett är lika garanterad i en
familj med två mödrar eller två fäder med en inbördes sexuell
relation som i en heterosexuell familj, saknas den grundläggande
förutsättningen för att gemensamt föräldraskap skall kunna
etableras i ett registrerat partnerskap, nämligen hänsynen till
barnets bästa.
Såsom Barnombudsmannen har framhållit har Sverige enligt
FN-konventionen om barns rättigheter åtagit sig att verka för
att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder
som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata
institutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller
lagstiftande organ (artikel 3, punkt 1).
Tillämpningen av denna princip är bl.a. en lagstiftningsfråga.
Att barnets bästa skall komma i främsta rummet utesluter
visserligen inte att även andra hänsyn får tas men innebär att
vad som bäst gagnar barnet i första hand skall vara vägledande
(jfr prop. 1989/90:107 Godkännande av FN-konventionen om barnets
rättigheter s. 31 f.). Svensk rätt rörande barn utgår sedan
länge från principen om barnets bästa. Principen är förankrad i
grundlagen och den framgår uttryckligen bl.a. i reglerna om
vårdnad och adoption. Den innebär bl.a. att vuxnas önskningar
och intressen vad gäller önskan att leva med och uppfostra barn
får stå tillbaka för vad som bedöms vara bäst för det barn som
av någon anledning inte har möjlighet att växa upp hos sina
biologiska föräldrar.
Det förhållandet att det finns ett antal barn som rent
faktiskt växer upp med två personer av samma kön aktualiserar en
annan fråga, nämligen den om s.k. styvbarnsadoption. I såväl
heterosexuella som i homosexuella familjebildningar finns barn
som av olika skäl har endast en rättslig förälder. I vilken
utsträckning det skulle vara till fördel för ett sådant barn att
bli adopterat av den rättslige förälderns make eller
registrerade partner beror på förhållandena i det enskilda
fallet.
I många fall skulle en sådan adoption kunna innebära
försämringar för barnet, både från ekonomisk och social
synpunkt. Ett barn, vars ena förälder är avliden, skulle genom
en styvbarnsadoption av den andre förälderns make eller partner
kunna gå miste om olika efterlevandeförmåner. Barnet skulle
också förlora sin rätt till arv efter den avlidne förälderns
släktningar. Man kan inte heller bortse från risken att barnets
kontakter med den avlidne förälderns släktningar skulle
försämras eller rent av helt skäras av genom en adoption, något
som typiskt sett måste vara till nackdel för barnet. I det
enskilda fallet skulle en styvbarnsadoption i en sådan situation
ändå kunna vara till fördel för barnet från såväl ekonomisk som
social och kanske också från psykologisk synpunkt.
Även frågan om styvbarnsadoption måste, på samma sätt som
enligt det tidigare sagda, bedömas från helt andra
utgångspunkter än de som ligger till grund för detta
lagstiftningsärende, nämligen principen om att i första hand
barnets bästa skall beaktas.
6.8.2 Könsrelaterade bestämmelser
Det finns ett antal situationer där det förhållandet att en
make har visst kön har en självständig betydelse. Sådana
bestämmelser, vars tillämpning innebär en särbehandling av den
ene maken endast på grund av dennes kön, skall inte gälla för
registrerade partner. I specialmotiveringen till 3 kap. 3 §
redogörs närmare för vilka bestämmelser som avses.
6.8.3 Vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser
Den svenska internationella privaträtten, IP-rätten, reglerar
under vilka förutsättningar svensk domstol eller myndighet skall
befatta sig med en fråga med internationell anknytning och
enligt vilket lands lag frågan skall avgöras. IP-rätten reglerar
också förutsättningarna för att utländska avgöranden skall
erkännas och verkställas här.
IP-rätten bygger till stor del på praxis. Den är dock, i långt
större utsträckning än sina danska och norska motsvarigheter,
författningsreglerad. Den IP-rättsliga lagstiftningen består
dels av allmänna regler som gäller i förhållande till alla
stater, dels av regler som gäller i förhållande till vissa
stater. De senare har tillkommit efter internationella
överenskommelser och tar över de allmänna reglerna i den mån det
föreligger en konflikt mellan systemen.
En konventionsbaserad författning är förordningen (1931:429)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap, NÄF.
Med utgångspunkten att registrerat partnerskap bör särregleras
endast i den mån det finns särskilda skäl, bör samma
bestämmelser gälla för partnerskapet som för äktenskapet även
när det gäller allmänna IP-rättsliga regler. Det finns
emellertid såväl praktiska som principiella skäl för att undanta
tillämpningen av NÄF från registrerat partnerskap. Till en
början kan konstateras att de allmänna IP-rättsliga reglerna som
finns är fullt tillräckliga för att reglera de frågor som kan
uppkomma.
Om NÄF skulla göras tillämplig på partnerskap skulle vidare de
forumbestämmelser som finns i denna förordning kunna leda till
att det i vissa fall skulle saknas behörig domstol för att
avgöra ett mål om upplösning av registrerat partnerskap, vilket
inte är godtagbart. Vidare kan konstateras att den internordiska
reglering som finns i NÄF bildar en helhet och att tillämpningen
av den förutsätter ömsesidighet. Eftersom alla nordiska länder
ännu inte har lagstiftning om registrerat partnerskap brister
därmed en viktig förutsättning.
I Danmark och Norge har man uppenbarligen gjort en liknande
bedömning. I den danska lagen undantas internationella regler
som grundar sig på internationella överenskommelser om inte
medkontrahenterna "tillslutter sig detta". Den norska lagen
innehåller inget sådant undantag, men i förarbetena till lagen
uttalas att man anser att den konvention på vilken NÄF är
grundad inte gäller för registrerat partnerskap, eftersom endast
två av de konventionsslutande staterna har detta institut.
Det bör tilläggas att det finns IP-rättslig reglering även på
andra områden än det äktenskapsrättsliga, exempelvis på det
arvsrättsliga området. Denna reglering kommer att få betydelse
även för partnerskapets del. Vilka konsekvenser detta kommer att
medföra behandlas närmare i följande avsnitt 7, som behandlar de
IP-rättsliga konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen. I
det sammanhanget diskuteras bl.a. frågor om erkännande och
verkställighet av olika utländska avgöranden som kan få
betydelse för ett registrerat partnerskap.
6.9 Följdändringar i äktenskaps- och brottsbalken
Utskottets förslag: Som en konsekvens av förslaget till
lag om registrerat partnerskap bör vissa anpassningar göras i
äktenskaps- och brottsbalken.
Partnerskapskommittén: Överensstämmer med utskottets
förslag.
Remissinstanserna: Frågan har inte särskilt berörts.
Lagrådet: Frågan har inte särskilt berörts.
Skälen för utskottets förslag: Ett bestående partnerskap
bör utgöra äktenskapshinder. Den skriftliga försäkran som de som
vill ingå äktenskap skall avlägga vid hindersprövning skall
omfatta även uppgifter om ett tidigare registrerat partnerskap.
Vissa bestämmelser om rätt till äktenskapsskillnad när äktenskap
har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift utvidgas
till att avse även den situationen att äktenskap har ingåtts
trots att någon av makarna var registrerad partner. Efter
hänvisning i lagen om registrerat partnerskap kommer motsvarande
att gälla för partner.
Ändringarna i brottsbalken innebär att kriminaliseringen av
tvegifte i 7 kap. 1 § anpassas till den ovan nämnda ändringen i
äktenskapsbalken och till motsvarande regel i lagen om
registrerat partnerskap.
6.10 Ikraftträdande m.m.
Utskottets förslag: Den nya lagen om registrerat
partnerskap skall träda i kraft den 1 januari 1995.
Partnerskapskommittén: Kommittén har inte lämnat förslag
om ikraftträdandetidpunkt.
Lagrådet har inte uttalat sig i frågan.
Skälen för utskottets förslag: Den föreslagna
lagstiftningen medför behov av följdändringar i flera
förordningar och i föreskrifter som utfärdats med stöd av sådana
förordningar. För skattemyndigheternas arbete med folkbokföring
och hindersprövning innebär förslaget att nya koder för
registrering av civilstånd i folkbokföringsregistren måste
fastställas och att ett antal rutiner och blanketter måste
ändras, kompletteras eller nyskapas.
Uppgifter om giftermål, skilsmässor och upplösta äktenskap
beroende på ena makens död registreras i folkbokföringen. Dessa
uppgifter aviseras fortlöpande från folkbokföringsregistret till
Statistiska centralbyrån (SCB) enligt folkbokföringskungörelsen
(1967:495). Enligt förordningen (1987:1022) om
äktenskapsregistret skall detta register föras av SCB.
Motsvarande uppgifter som för äktenskap bör lämnas till
äktenskapsregistret beträffande registrerade partnerskap. Denna
utökade uppgiftsredovisning fordrar förändringar bl.a. i
äktenskapsregistrets datasystem.
Enligt förordningen (1987:1015) om försäkran vid
hindersprövning fastställer Riksskatteverket (RSV) formulär för
den försäkran som blivande makar skall avge vid
hindersprövningen. Den nya lagstiftningen innebär att nytt
formulär får utarbetas för äktenskap och för registrerat
partnerskap. Förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter
om vigsel som förrättas av domare eller av särskilt förordnad
vigselförrättare innehåller bl.a. de formella föreskrifterna
rörande vigseln. Motsvarande förordning bör utfärdas för
partnerskapsregistrering.
Det får ankomma på regeringen att ta ställning till de
författningsändringar och övriga åtgärder som den nya
lagstiftningen kan ge anledning till.
Med hänsyn till de åtgärder av skilda slag som måste
genomföras efter riksdagens beslut och innan den nya
lagstiftningen börjar gälla, är enligt utskottets mening den 1
januari 1995 en lämplig tidpunkt för ikraftträdandet.
7 Internationellt privaträttsliga konsekvenser
7.1 Bakgrund
Partnerskapskommitténs betänkande innehåller en grundlig
analys av de konsekvenser på det IP-rättsliga området som en
lagstiftning om registrerat partnerskap kan ge upphov till. I
enlighet med sin strävan att särreglera registrerat partnerskap
i så liten utsträckning som möjligt i förhållande till
äktenskapet har kommittén ansett att de IP-rättsliga regler som
gäller för äktenskapet i största möjliga utsträckning bör bli
tillämpliga även på partnerskap och partner. Ett särskilt
problem i IP-rättsligt sammanhang med den lagstiftning som nu
föreslås är att det får anses i hög grad oklart i vilken
utsträckning ett i Sverige registrerat partnerskap kan komma att
beaktas utanför den ännu mycket begränsade krets av stater som
har motsvarande lagstiftning.
Vissa IP-rättsliga frågor har redan behandlats i föregående
avsnitt, nämligen när det gäller utformningen av
anknytningsvillkoret (6.3), tillämplig lag vid prövning av
partnerskapshinder (6.2) och svensk domstols behörighet i mål om
upplösning av registrerat partnerskap (6.6).
Tills vidare är det endast Danmark och Norge som har en
lagstiftning om registrerat partnerskap. Man kan utgå från att
ett partnerskap som registrerats i Sverige kommer att erkännas
där under samma förutsättningar som ett svenskt äktenskap. Detta
betyder bl.a. att ett partnerskap som registrerats här kommer
att vara äktenskaps- och partnerskapshinder i Danmark och Norge
och att dessa länder kommer att erkänna en svensk upplösning av
partnerskapet. Även rättsverkningarna av ett i Sverige
registrerat partnerskap torde komma att erkännas. Ett
registrerat partnerskap kommer således i förhållande till
Danmark och Norge att behandlas på samma sätt som äktenskap.
Partnerskapskommittén har förmodat att det inte skulle vara
uteslutet att vissa andra länder kommer att erkänna ett
registrerat partnerskap fullt ut och behandla det på väsentligen
samma sätt som om man själv haft motsvarande lagstiftning.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har betecknat
uttalandet som överdrivet optimistiskt och föga
verklighetsanknutet. Man kan visserligen inte utesluta att
myndigheter i ett land där motsvarande lagstiftning saknas i ett
enskilt ärende kan komma att beakta rättsverkningarna av ett
registrerat partnerskap, i varje fall i den mån inga motstående
intressen med anknytning till den staten gör sig gällande.
Enligt utskottets mening finns det dock som regel inte anledning
att räkna med att ett i Sverige registrerat partnerskap kommer
att beaktas utanför de länder som själva har en motsvarande
lagstiftning.
Kommittén har framhållit att en negativ inställning i andra
länder till registrerat partnerskap kan ta sig olika uttryck och
vara mer eller mindre långtgående. En variant kan komma att vara
att man erkänner partnerskapet som rättsinstitut och att det ger
rättsverkningar mellan partnerna men att man inte ställer
landets domstolar till förfogande för att åstadkomma en
upplösning av det registrerade partnerskapet. Ett mer
långtgående avståndstagande kan ta sig det uttrycket att man
vägrar att medverka till att realisera rättsverkningarna av ett
partnerskap. I länder som intar en sådan attityd kan man ändå
tänkas erkänna partnerskapet på det sättet att man anser det
utgöra ett äktenskapshinder. I konsekvens härmed kan man då
tänkas erkänna även en upplösning av det registrerade
partnerskapet i den meningen att partnerskapet inte längre anses
utgöra äktenskapshinder. Det mest långtgående avståndstagandet
utgörs av ett fullt negligerande av registrerat partnerskap
vilket innebär att man helt jämställer en registrerad partner
med en ogift person. Det kan enligt kommittén finnas även andra
varianter av avståndstagande än de nu nämnda.
Det är självklart av stor vikt för enskilda partner som
flyttar utomlands eller som har egendom där att söka utröna med
vilken inställning man i ett annat land kommer att behandla
registrerat partnerskap. Tills vidare får det nog i de flesta
fall anses utsiktslöst att få några tillförlitliga och
vägledande besked om i vad mån ett registrerat partnerskap
kommer att beaktas i andra länder. Det är därför viktigt att
registrerade partner är uppmärksamma på riskerna med att det
registrerade partnerskapet kan komma att negligeras utomlands.
Det går nämligen att genom avtal, testamente och andra
rättshandlingar i viss mån minska olägenheterna härav.
Mellan de nordiska länderna har träffats överenskommelser på
bl.a. det arvsrättsliga området. Med anledning härav har i
Sverige utfärdats bl.a. lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk,
finsk, isländsk eller norsk medborgare som hade hemvist här i
riket, m.m. och lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som
hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Avgöranden
i Danmark, Finland och Norge som faller inom dessa två lagars
tillämpningsområde erkänns och verkställs enligt lagen
(1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på
privaträttens område.
I enlighet med dessa bestämmelser skall boutredning, bodelning
och arvskifte efter en i Norden bosatt nordisk medborgare äga
rum i det land där den avlidne vid sin död hade hemvist.
Domstolar och myndigheter i annat nordiskt land får då inte
befatta sig med kvarlåtenskapen. Också eventuella tvister skall
i princip upptas av domstol i det land där den avlidne hade
hemvist.
Rätten till arv, rätt för make att sitta i oskiftat bo när
bröstarvingar inte finns, underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen
till arvinge eller efterlevande make, rätt för make att ur boet
uttaga egendom intill visst penningvärde, den s.k.
basbeloppsregeln, och frågor med anknytning till testamente
prövas som regel enligt lagen i det land där den avlidne vid
dödsfallet hade hemvist. Avgörande som har meddelats med stöd av
dessa bestämmelser skall som regel gälla i de övriga länderna.
Konsekvenserna av den internordiska arvsrättsliga regleringen
blir att i de fall som en avliden registrerad partner hade
hemvist i Finland eller i Island är svensk domstol och svenska
myndigheter inte behöriga att befatta sig med de arvsrättsliga
frågorna eller någon del av kvarlåtenskapen ens om den finns
här. De arvsrättsliga frågorna skall prövas enligt finsk resp.
isländsk lag. I dessa fall finns det inte anledning att räkna
med att rättsverkningarna av det registrerade partnerskapet
kommer att beaktas.
Sverige har tillträtt 1988 års Luganokonvention mellan EG:s
och EFTA:s medlemsländer. Konventionen är tillämplig på
privaträttens område med vissa närmare angivna undantag.
Familjerättslig underhållsskyldighet har dock inte undantagits.
Konventionen reglerar såväl domstols behörighet som frågan om
erkännande och verkställighet av avgöranden som faller inom dess
tillämpningsområde. Den reglerar dock inte lagvalsfrågan.
Konventionen har hittills ratificerats av Sverige, Finland,
Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge,
Portugal, Schweiz och Storbritannien.
Till kategorin familjerättslig underhållsskyldighet får
underhållsskyldighet till registrerade partner hänföras. Av de
stater som hittills har tillträtt konventionen är det dock bara
Norge som har lagstiftning om registrerat partnerskap. Det finns
anledning att utgå från att Norge kommer att anse konventionens
bestämmelser tillämpliga även på frågan om underhållsbidrag till
registrerad partner. Det innebär att norsk domstol kommer att
anse sig behörig att ta upp tvister om underhåll i enlighet med
bestämmelserna härom och att man kommer att erkänna och
verkställa ett svenskt avgörande i en sådan fråga under
förutsättning att villkoren härför är uppfyllda i övrigt.
Det är osäkert hur andra konventionsstater kommer att ställa
sig till ett svenskt avgörande om underhållsbidrag till partner.
Några stater kan tänkas erkänna och verkställa ett sådant
avgörande. Andra stater kan dock komma att inta den ståndpunkten
att underhållsskyldighet till partner inte är att anse som en
familjerättslig underhållsskyldighet som omfattas av
konventionens bestämmelser. I Luganokonventionen finns också en
s.k. ordre public-klausul (artikel 27). Den ger
konventionsstaterna möjlighet att vägra erkännande och
verkställighet av ett avgörande som de i och för sig anser
faller under konventionens tillämpningsområde om ett erkännande
skulle anses vara uppenbart oförenligt med grunderna för den
statens rättsordning. Det kan inte uteslutas att vissa
konventionsstater kan komma att vägra erkännande och
verkställighet av en svensk dom på underhållsbidrag till
registrerad partner under åberopande av ordre public.
Mellan Sverige och Schweiz har ingåtts en överenskommelse om
erkännande och verkställighet av bl.a. vissa domar. De svenska
bestämmelserna finns i lagen (1936:79) om erkännande och
verkställighet av dom som meddelats i Schweiz, SEVL. Lagen
omfattar i princip alla civilrättsliga avgöranden.
I den utsträckning Luganokonventionen är tillämplig ersätter
den reglerna i denna konvention.
På samma sätt som när det gäller Luganokonventionen är det
osäkert om Schweiz kommer att erkänna och verkställa svenska
avgöranden med anknytning till partnerskap. Även i denna
konvention finns en möjlighet att vägra erkännande och
verkställighet under hänvisning till principen om ordre public
(artikel 4).
7.2 Svenska domstolars och myndigheters handläggning
De frågor som kan uppstå för svenska domstolars och
myndigheters vidkommande är i vilken utsträckning man är behörig
att uppta en viss fråga med anknytning till partnerskap till
behandling och, i de fall man är behörig, enligt vilket lands
lag man skall pröva frågan. Det kan även bli aktuellt att ta
ställning till erkännande och verkställighet av utländska
avgöranden som har anknytning till partnerskap.
7.2.1 Svensk domstols behörighet
Frågan om när svensk domstol är behörig att pröva en fråga med
anknytning till partnerskap kommer knappast att vålla några
komplikationer. De bestämmelser och den praxis som gäller för
äktenskapets del kommer som huvudregel att tillämpas även på
partnerskapet.
Svensk behörighet vid ingående av partnerskap anges i 1 kap. i
den föreslagna lagen om registrerat partnerskap. Behörigheten i
fråga om partnerskapsmål anges i samma kapitel genom en
hänvisning till äktenskapsmål.
I övrigt är bestämmelser om svensk domstols behörighet i
tvister som rör äktenskapet att anse som sådana bestämmelser med
anknytning till äktenskap som skall tillämpas på motsvarande
sätt för partnerskap om inte undantagsreglerna ger anledning
till annat.
I Luganokonventionen finns sådana regler vad gäller tvister om
underhållsskyldighet. I 1990 års lag finns bestämmelser om
svensk domstols behörighet i tvister om makars
förmögenhetsförhållanden. Slutligen finns också
behörighetsregler i NÄF, vilka dock undantas genom 3 kap. 4 § i
den föreslagna lagen.
I den mån bestämmelser om svensk behörighet saknas får
rättspraxis i motsvarande äktenskapsrättsliga tvister beaktas.
Konsekvensen för registrerat partnerskap blir att det alltid
finns en behörig domstol för att pröva en ansökan om upplösning
av registrerat partnerskap. Det torde också finnas en behörig
domstol i Sverige för att avgöra andra frågor med anknytning
till partnerskap i den utsträckning det finns ett befogat
intresse av en svensk dom i saken.
7.2.2 Lagvalsfrågan
I den föreslagna lagen sägs uttryckligen att svensk lag skall
tillämpas på frågan om rätten att ingå partnerskap. Genom
hänvisningen till äktenskapsmål görs bestämmelserna i IÄL om
lagval vid äktenskapsskillnad tillämpliga.
Lagvalsregler i mål om underhåll till make regleras av praxis.
Sådana regler finns, vad gäller mål om makars
förmögenhetsförhållanden, i 1990 års lag. Genom 3 kap. 1 §
lagen om registrerat partnerskap kommer dessa lagvalsregler att
få motsvarande tillämpning på registrerat partnerskap vare sig
man väljer att betrakta dessa bestämmelser som rättsverkningar
av äktenskap eller som bestämmelser med anknytning till
äktenskapet. Lagvalsbestämmelserna i NÄF undantas genom 3 kap.
4 § i lagen om registrerat partnerskap.
Lagvalsregler finns också för arvsrättsliga situationer. Dessa
regler blir utan särskild hänvisning tillämpliga på
arvsrättsliga frågor när den avlidne var registrerad partner.
I många fall innebär lagvalsreglerna att den svenska domstolen
skall tillämpa svensk lag. Så är i allmänhet fallet vid
prövningen av förutsättningarna för upplösning av registrerat
partnerskap (3 kap. 4 § första stycket IÄL), vid prövningen av
rätten till arv efter en svensk medborgare (1 kap. 1 § IDL), vid
prövningen av ett mål om partnerskapets förmögenhetsrättsliga
verkningar när partnerna har hemvist i Sverige (4 § 1990 års
lag) eller vid prövningen av ett yrkande om underhållsbidrag när
partnerna har hemvist här.
I en del fall kan partnerna ha träffat avtal om att svensk lag
skall vara tillämplig. Bestämmelserna i exempelvis 1990 års lag
gör det möjligt för registrerade partner att avtala om vilket
lands lag som skall vara tillämplig på deras
förmögenhetsförhållanden. Avtalet kan också träffas före
registreringen och även inför en förestående bodelning och
mellan en efterlevande registrerad partner och en avliden sådan
partners rättsinnehavare.
I dessa fall uppstår inga särskilda svårigheter.
I en del situationer kan emellertid en lagvalsregel utpeka en
främmande rättsordnings regler. Om dansk eller norsk lag skall
tillämpas enligt en sådan lagvalsregel innebär detta inte några
andra problem än de som skulle ha uppstått i en motsvarande
äktenskapsrättslig situation.
Om den utpekade rättsordningen är en rättsordning som saknar
motsvarande lagstiftning kan hävdas att det saknas materiella
regler för att lösa den uppkomna tvisten. Även i dessa fall
torde emellertid huvudregeln i 3 kap. 1 § lagen om registrerat
partnerskap gälla. Svensk domstol bör i konsekvens härmed
tillämpa den utländska rättsordningens bestämmelser om
motsvarande fråga för äktenskapets del.
Om således en av två utländska medborgare som är bosatta här
och har ingått partnerskap med varandra avlider, skall rätten
till arv efter den avlidne prövas enligt lagen i det land där
han var medborgare (1 kap. 1 § IDL). I en process vid svensk
domstol där den efterlevande partnern gör gällande sin arvsrätt
i egenskap av partner torde svensk domstol kunna tillämpa den
utländska rättsordningens bestämmelser om makes arvsrätt.
Tillämpningen av en utländsk lag kan dock i vissa fall orsaka
problem, nämligen när den utländska rättsordningens bestämmelser
är könsrelaterade. Exempelvis kan det förekomma att utländska
rättsordningar favoriserar kvinnan när det gäller bestämmelser
om underhållsbidrag. I denna situation kan ledning hämtas av den
principiella inställning som redovisas i 3 kap. 3 § lagen om
registrerat partnerskap, dvs. att könsrelaterade bestämmelser
inte skall tillämpas på partnerskap. Det underhållsbidrag som
döms ut till en partner kan med ledning av denna princip utgå
efter en minimistandard och således bestämmas efter de principer
enligt vilka underhållsbidrag minst skall utges enligt den
främmande rättsordningens regler. Hur denna och liknande frågor
skall lösas får emellertid lämnas åt rättstillämpningen.
Det bör framhållas att de nu påpekade svårigheterna inte är
unika. Den svenska IP-rätten utgör inte något heltäckande
system, och det är därför inte ovanligt att svenska domstolar i
internationella sammanhang ställs inför tolknings- och
tillämpningsproblem på grund av att de materiella reglerna i en
främmande rättsordning är annorlunda än de svenska eller därför
att vissa rättsinstitut saknas i den främmande rättsordningen.
7.2.3 Erkännande av utländska avgöranden
I partnerskapslagen finns en uttrycklig föreskrift om
erkännande av partnerskap genom hänvisning till IÄL.
Allmänna bestämmelser om erkännande av utländska
äktenskapsskillnader finns i IÄL. Dessa bestämmelser
kompletteras av de konventionsbaserade bestämmelserna i 22 § NÄF
och i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska
äktenskapsskillnader och hemskillnader. Som tidigare har
framgått, skall NÄF undantas från tillämpning på partnerskap.
Bestämmelserna i 1973 års lag torde däremot komma att bli
tillämpliga.
Sverige torde komma att erkänna upplösningar av registrerade
partnerskap som har skett i annat land.
Avsikten är att de närmare föreskrifter som finns meddelade i
1973 års lag och IÄL beträffande äktenskapsskillnader skall
tillämpas även på upplösningar av registrerade partnerskap.
Andra avgöranden som det kan bli aktuellt att ta ställning
till är avgöranden om underhållsbidrag till partner, avgöranden
om det registrerade partnerskapets förmögenhetsrättsliga
verkningar och arvsrättsliga avgöranden. Huvudregeln beträffande
erkännande och verkställighet av utländska avgöranden som inte
gäller statusfrågor är att detta kräver uttryckligt
författningsstöd.
Samtliga författningsbestämmelser om erkännande och
verkställighet av avgöranden med anknytning till äktenskap skall
tillämpas på motsvarande avgöranden med anknytning till
registrerat partnerskap. Undantaget utgörs av bestämmelsen i
22 § NÄF.
Sådana bestämmelser finns i övrigt i lagen (1976:108) om
erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående
underhållsskyldighet, lagen (1962:512) om indrivning i Sverige
av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island
eller Norge, lagen (1992:794) med anledning av Sveriges
tillträde till Luganokonventionen, SEVL samt lagen (1977:595) om
erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens
område och IDL.
7.3 Lagrådets synpunkter
Lagrådet har framhållit att särskilda svårigheter kan
tänkas uppkomma när en lagstiftning om registrerat partnerskap
skall tillämpas på fall med internationell anknytning. Enligt
vad Lagrådet påpekar torde det vara i hög grad oklart i vilken
utsträckning ett registrerat partnerskap kommer att beaktas i
andra länder. Att Finland och Island i sin lagstiftning inte
erkänner ett registrerat partnerskap vållar enligt Lagrådet
problem redan på det nordiska planet, och enligt Lagrådet finns
det än mindre anledning att anta att ett registrerat partnerskap
kommer att beaktas i utomnordiska länder. Vidare kan enligt
Lagrådet problem uppkomma till följd av lagvalsreglerna även om
svensk domstol är behörig att ta upp ett partnerskapsmål.
Utskottet kan konstatera att likartade problem när det gäller
internationellt privaträttsliga konsekvenser är sedan länge
välkända fakta på familjerättens område. Självfallet är
situationen annorlunda när det gäller tillämpningen av regler om
registrerat partnerskap, av det skälet att sådan lagstiftning
för närvarande endast finns i Danmark och Norge. Det förtjänar
emellertid i sammanhanget att framhållas att det i
internationella förhållanden helt saknas sambolagstiftning. Den
invändning som Lagrådet i förevarande sammanhang har riktat mot
det granskade lagförslaget kan, från principiella
utgångspunkter, därför riktas också mot den gällande
sambolagstiftningen. Med hänsyn till det stora antal enskilda
personer som är berörda av den lagstiftningen torde de problem
med internationell anknytning som kan uppkomma vid tillämpningen
av sambolagstiftningen vara betydligt fler än vad som bör bli
fallet för registrerade partner. Utskottet kan konstatera att i
lagstiftningsärendet om sambolagen gjordes ingen invändning mot
den då föreslagna lagstiftningen med hänvisning till de
internationellt privaträttsliga problemen.
Sammanfattningsvis finner utskottet att Lagrådets invändningar i
detta avseende inte utgör tillräckliga skäl mot den föreslagna
lagstiftningen. Att Partnerskapskommittén på ett förtjänstfullt
sätt har analyserat och redovisat de förutsebara problemen torde
kunna medföra att dessa i betydande grad genom olika åtgärder
kan komma att undvikas av de enskilda personer som är berörda.
8 Specialmotivering
8.1 Förslaget till lag om registrerat partnerskap
1 kap. Registrering av partnerskap
1 §
Två personer av samma kön kan låta registrera sitt
partnerskap.
Genom bestämmelsen slås fast att registrering kan ske utan
krav på hushållsgemenskap, sexuell relation eller sexuell
läggning.
Lagrådet har, enligt vad som framgår av yttrandet, ansett
att den avsedda innebörden kommer till tydligare uttryck om
paragrafen ges en ändrad lydelse i enlighet med Lagrådets
förslag.
Utskottet, som anser att det ligger ett särskilt värde i att
lagens inledande paragraf ges en utformning som ansluter till
motsvarande bestämmelse i den danska och den norska lagen,
finner med hänsyn därtill att den av Lagrådet föreslagna
lydelsen inte bör väljas.
2 §
Registrering får ske endast om minst en av partnerna är svensk
medborgare med hemvist här i landet.
Bestämmelsen är närmast att betrakta som en regel om svensk
myndighets behörighet att förrätta partnerskapsregistrering. För
att tydligt klargöra att den måste beaktas inom ramen för
hindersprövningen, har den utformats som ett hinder för
registrering.
Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i äktenskapsbalken,
innebär att minst en av dem som önskar få sitt partnerskap
registrerat skall vara svensk medborgare. För att en
registrering skall vara möjlig när det endast finns en naturlig
anknytning till Sverige, uppställs som ytterligare villkor krav
på hemvist i Sverige. De närmare övervägandena bakom
utformningen av bestämmelsen har redovisats i den allmänna
motiveringen, se avsnitt 6.3.
Att bedöma om en person är svensk medborgare eller inte torde
i regel inte vålla några problem. I de fall en person har
dubbelt medborgarskap skall han alltid kunna åberopa ett svenskt
medborgarskap.
Innebörden av begreppet hemvist är inte entydig och den
varierar, beroende på i vilket sammanhang begreppet används. I 7
kap. 3 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, har
hemvistbegreppet definierats för tillämpning inom den
internationella familjerätten. Definitionen anger att den som är
bosatt i en viss stat skall anses ha hemvist där, om
bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och
omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. Detta
hemvistbegrepp, som bör komma till användning även i detta
sammanhang, behandlas utförligt i bl.a. Familjelagssakkunnigas
slutbetänkande SOU 1987:18 Internationella familjerättsfrågor
(se s. 59 ff.).
3 §
Registrering får inte ske beträffande den som är under 18 år
eller dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande
led eller är helsyskon.
Registrering får inte heller ske beträffande halvsyskon utan
tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Registrering får inte ske av den som är gift eller som redan
är registrerad partner.
Rätten till registrering av ett partnerskap prövas enligt
svensk lag.
De äktenskapshinder som anges i de tre första styckena
motsvarar dem som anges i 2 kap. äktenskapsbalken. De har
behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 6.4.
En dispensansökan om registrering av ett partnerskap med ett
halvsyskon prövas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Vid denna prövning torde man komma att
göra samma överväganden som görs vid en motsvarande prövning för
ingående av äktenskap och som har sin grund i etiska aspekter.
En partnerskapsregistrering blir giltig även om ett
partnerskapshinder senare konstateras. Om det föreligger ett
absolut släktskapshinder eller om någon av parterna var gift
eller registrerad i ett annat partnerskap kan dock partnerskapet
upplösas, jfr 5 kap. 5 § äktenskapsbalken.
I fjärde stycket i bestämmelsen föreskrivs att de i svensk lag
angivna hindren för registrering alltid skall tillämpas, således
även om någon av partnerna är utländsk medborgare (se avsnitt
6.4).
4 §
Innan registrering sker skall prövas om det finns något hinder
mot registreringen.
5 §
Vid prövningen har de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap.
äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid prövning av
äktenskapshinder motsvarande tillämpning.
Den huvudsakliga innebörden av bestämmelserna, av vilka 5 §
har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, är att
hindersprövning för partnerskap och eventuella överklaganden av
beslut i samband därmed sker enligt samma regler som gäller för
hindersprövning för äktenskap.
Detta innebär att hindersprövningen skall göras av
skattemyndigheten i det län där någon av partnerna är
folkbokförd eller, om ingen av dem är folkbokförd här i landet,
i det län där någon av dem vistas. En begäran om hindersprövning
skall göras av partnerna gemensamt hos valfri skattemyndighet
eller allmän försäkringskassa (3 kap. 1 § äktenskapsbalken). Den
som varken är eller skall vara folkbokförd här i landet skall
vid hindersprövningen om möjligt visa upp ett intyg av utländsk
myndighet om sin rätt att undergå registrering (3 kap. 2 §
första stycket äktenskapsbalken). Detta intyg behöver
emellertid, eftersom hindersprövningen alltid skall ske enligt
svensk lag, inte innehålla annat än uppgifter om ålder,
civilstånd och släktförhållanden. Om det fordras särskilt
tillstånd för registreringen på grund av underårighet eller nära
släktskap skall sådant uppvisas vid hindersprövningen (3 kap. 2
§ andra stycket ÄktB).
Vid hindersprövningen skall partnerna skriftligen avge en
försäkran (3 kap. 3 § ÄktB). Enligt förordningen (1987:1015) om
försäkran vid hindersprövning fastställer Riksförsäkringsverket
formulär för den försäkran som blivande makar skall avge vid
hindersprövning. En följd av föreliggande lagförslag är att ett
nytt sådant formulär måste utarbetas.
Om skattemyndigheten finner att det inte föreligger något
hinder mot registrering, skall myndigheten på begäran av
partnerna utfärda ett intyg om detta (3 kap. 4 § ÄktB). Ett
beslut får överklagas till länsrätten (15 kap. 2 § ÄktB).
6 §
Registrering sker i närvaro av vittnen.
7 §
Vid registreringen skall partnerna samtidigt vara närvarande.
De skall var för sig på fråga av registreringsförrättaren ge
till känna att de samtycker till registreringen.
Registreringsförrättaren skall därefter förklara att de är
registrerade partner.
Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var
registreringsförrättaren inte behörig att förrätta
registreringen, är registreringen ogiltig.
En registrering som enligt andra stycket är ogiltig får
godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet
får tas upp endast på ansökan av endera partnern eller, om någon
av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.
Paragrafen motsvarar bestämmelsen i 4 kap. 2 §
äktenskapsbalken. Förfarandet vid registrering motsvarar
förfarandet vid borgerlig vigsel.
I förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter om vigsel
som förrättas av domare eller särskilt förordnad
vigselförrättare, finns föreskrifter om vilka ord
vigselförrättaren skall rikta till mannen och kvinnan. En
motsvarande förordning bör utfärdas för
partnerskapsregistrering.
8 §
Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren domare i
tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat.
Bestämmelsen anger vem som är behörig att förrätta en
partnerskapsregistrering. När det gäller skyldigheten att
förrätta en borgerlig vigsel regleras detta i förordningen
(1987:1019) med närmare föreskrifter om vigsel som förrättas av
domare eller särskilt förordnad vigselförrättare. För att
garantera att den som vill och har rätt att få ett partnerskap
registrerat också skall få det gjort bör motsvarande regler
finnas även när det gäller registrering av ett partnerskap.
9 §
För registrering gäller i övrigt bestämmelserna i 4 kap. 5, 7
och 8 §§ äktenskapsbalken samt föreskrifter som meddelas av
regeringen.
Beslut om registrering överklagas enligt bestämmelserna i 15
kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken.
Beträffande internationella förhållanden rörande
registreringen gäller 1 kap. 4--9 §§ lagen (1904:26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap.
Hänvisningarna i första stycket innebär att
registreringsförrättaren skall förvissa sig om att
hindersprövning har skett inom fyra månader före den planerade
registreringen och att inget hinder har framkommit. Efter
registreringen skall förrättaren genast till partnerna överlämna
ett bevis om registreringen och sända underrättelse till den
skattemyndighet som har gjort hindersprövningen.
Hänvisningen i andra stycket innebär att beslut av
registreringsförrättare kan överklagas till länsstyrelsen,
vilket beslut kan överklagas till kammarrätten.
Hänvisningen i tredje stycket till 1 kap. 4, 7, 8 och 9 §§ i
lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap innebär att registrering
inför svensk myndighet sker enligt svensk lag samt att
partnerskap som registrerats utomlands erkänns här under vissa
förutsättningar. Hänvisningen till 1 kap. 5 och 6 §§ i 1904 års
lag innebär att regeringen får utfärda bemyndiganden att
förrätta registreringar utomlands enligt svensk lag och i
Sverige enligt utländsk lag. Dessa frågor har behandlats i den
allmänna motiveringen i avsnitt 6.5.
2 kap. Upplösning av registrerat partnerskap
1 §
Ett registrerat partnerskap upplöses genom den ena partnerns
död eller genom domstols avgörande.
Bestämmelsen, som utformats i enlighet med Lagrådets
förslag, motsvarar 1 kap. 5 § äktenskapsbalken.
2 §
Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken har motsvarande
tillämpning i fråga om upplösning av registrerat partnerskap.
Bestämmelsen, som har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag, innebär att samma regler gäller för upplösning av
registrerat partnerskap som för äktenskapsskillnad. Dessa regler
innebär i korthet att partnerna, om de är överens och ingen av
dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står
under den partnerns vårdnad eller om de levt åtskilda i två år,
kan få det registrerade partnerskapet upplöst omedelbart efter
ansökan. Detsamma gäller om partnerskapet har ingåtts i strid
mot vissa partnerskapshinder. I andra fall föregås upplösningen
av det registrerade partnerskapet av en betänketid på minst sex
månader. När en dom på upplösning av partnerskap vinner laga
kraft är det registrerade partnerskapet upplöst.
3 §
Mål om upplösning av ett registrerat partnerskap och mål där
talan förs om fastställelse att ett registrerat partnerskap
består eller inte består är partnerskapsmål. I lag eller annan
författning givna bestämmelser angående äktenskapsmål gäller
även i fråga om partnerskapsmål.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I 14 kap. ÄktB finns särskilda bestämmelser om rättegången i
äktenskapsmål. Dessa rättegångsbestämmelser blir tillämpliga
även på partnerskapsmål.
Även de allmänna internationellt privaträttsliga
bestämmelserna om äktenskapsmål, 3 kap. 1--5 §§ och 10--12 §§
lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap, blir tillämpliga på
partnerskapsmål. Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap skall dock inte tillämpas. Detta
framgår av 3 kap. 4 § denna lag. Den närmare motiveringen bakom
detta undantag framgår av avsnitt 6.8.3.
I 14 kap. 6 § ÄktB regleras domstolens underrättelseskyldighet
till makarna i de fall betänketid löpt. Närmare föreskrifter om
hur denna underrättelseskyldighet skall fullgöras finns i
förordningen (1983:490) om skyldighet för domstol att lämna
uppgifter beträffande äktenskapsskillnader m.m. I samma
förordning finns bestämmelser om domstols
underrättelseskyldighet när domstolen har avgjort ett mål
varigenom ett äktenskap har upplösts eller en vigsel har
förklarats ogiltig eller när en domstol har meddelat ett beslut
att ett i främmande stat meddelat beslut om upplösning av
äktenskap skall gälla i Sverige.
I förordningen (1987:1022) om äktenskapsregistret föreskrivs
vidare en skyldighet för domstol att underrätta Statistiska
centralbyrån, SCB, om bl.a. vissa domar och beslut i
äktenskapsmål.
Även de nu nämnda förordningsbestämmelserna får motsvarande
tillämplighet på registrerade partnerskap.
4 §
Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol om
registrering har skett enligt denna lag.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.
De internationellt privaträttsliga reglerna kan medföra att
svenska domstolar inte är behöriga att skilja makar som gift sig
i Sverige. Detta innebär inga särskilda svårigheter för makarna,
eftersom de i ett sådant fall kan få en äktenskapsskillnad till
stånd i ett annat land som de har starkare anknytning till.
När det gäller ett registrerat partnerskap är situationen
emellertid en annan. Förutom Sverige kan för närvarande endast
Danmark och Norge förväntas stå till tjänst med upplösning av
ett registrerat partnerskap. Bakgrunden till bestämmelsen är
således att det måste garanteras att partnerskap som har
registrerats enligt denna lag också kan upplösas.
3 kap. Rättsverkningar av registrerat partnerskap
1 §
Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett
äktenskap med de undantag som anges i 2--4 §§.
Bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till
äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat
partnerskap och registrerad partner om inte annat följer av
undantagsreglerna i 2--4 §§.
I första stycket anges innebörden av en
partnerskapsregistrering. Bortsett från de i följande paragrafer
noga preciserade undantagen skall alla äktenskapets
rättsverkningar gälla också för ett registrerat partnerskap.
Med äktenskapets rättsverkningar avses inte bara sådana som
får effekt under äktenskapets bestånd utan också rättsverkningar
som får betydelse i samband med att äktenskapet upplöses och
därefter. Bestämmelsen tar sikte inte endast på de
rättsverkningar som framgår av lag utan också på sådana som
emanerar från författningar av lägre dignitet.
I paragrafens andra stycke, som har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag, läggs fast huvudregeln att författningar
eller delar av författningar som på något sätt har samband med
ett bestående eller upplöst äktenskap skall få motsvarande
tillämplighet på ett bestående eller upplöst registrerat
partnerskap. Härmed avses även regler av mer eller mindre rent
administrativ karaktär, exempelvis sådana som gäller domstolars,
myndigheters och enskildas skyldigheter att lämna uppgifter i
olika sammanhang.
Den valda lagstiftningstekniken innebär att i princip alla
regler med anknytning till äktenskap skall tillämpas på
registrerade partnerskap. Det saknas därför anledning att göra
distinktioner mellan äktenskapets egentliga rättsverkningar och
andra bestämmelser med anknytning till äktenskapet.
Det är knappast meningsfullt -- om ens möjligt -- att exakt
och uttömmande ange vilka bestämmelser som omfattas av
paragrafen. I Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98
Partnerskap finns i bilaga 5 -- Äktenskapets rättsverkningar, en
inventering -- ett antal författningar redovisade som innehåller
bestämmelser med anknytning till äktenskap. Betänkandets bilaga
6 -- Äktenskapets rättsverkningar -- en presentation --
innehåller en redogörelse för några av de mera centrala
rättsområdena. I anslutning till redogörelsen anges i vilken
omfattning en viss effekt eller bestämmelse är avsedd att
omfattas även av registrerat partnerskap.
Tillämpningen av lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,
den s.k. sambolagen, är begränsad till de samboförhållanden där
samborna är ogifta. Annorlunda uttryckt är en av äktenskapets
rättsverkningar att bestående äktenskap utesluter sambolagens
tillämpning. Av förevarande bestämmelse följer att även det
förhållandet att någon av partnerna i ett samboförhållande är
registrerad partner utesluter tillämpningen av bestämmelserna i
sambolagen på detta samboförhållande.
Det finns andra bestämmelser vars tillämpning på sambor
förutsätter att samborna är ogifta. Här kan nämnas
bestämmelserna om hyra i jordabalken (se 12 kap. 1 § fjärde
stycket), samtliga bestämmelser i ärvdabalken (se 3 kap. 7 §
fjärde stycket) och bestämmelserna i lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt (se 3 a §). Inte heller i dessa fall
får samborna vara registrerade partner.
I 2 kap. 4 § ÄktB anges att den som är gift inte får ingå nytt
äktenskap. Även denna bestämmelse är ett uttryck för en
rättsverkning av äktenskapet, med den effekten att bestående
äktenskap utgör äktenskapshinder.
På flera ställen i ÄktB anges att registrering skall ske av
förhållanden som har samband med rättsverkningarna av ett
äktenskap. Det gäller naturligtvis först och främst uppgifter om
ingångna och upplösta äktenskap som skall registreras inom
folkbokföringen (18 kap. 5 § ÄktB). Bland andra förhållanden
eller handlingar som skall eller kan registreras kan nämnas
äktenskapsförord, gåvor mellan makar, anmälan om bodelning under
äktenskap och bodelningshandling (7 kap. 3 § tredje stycket, 8
kap. 1 § andra och tredje styckena, 9 kap. 1 § andra stycket
och 13 kap. 6 § ÄktB). Dessa uppgifter tas in i
äktenskapsregistret efter underrättelse från tingsrätt (16 kap.
1 § ÄktB och förordningen [1987:1022] om äktenskapsregistret).
De nu nämnda bestämmelserna, liksom övriga bestämmelser i 16
kap. ÄktB som reglerar förfarandet vid registreringsärenden,
omfattas av förevarande bestämmelse.
Det finns ytterligare ett antal författningsreglerade register
som innehåller uppgifter som har samband med äktenskap. Här kan
nämnas det statliga person- och adressregistret (SPAR),
utsökningsregistret och skatteregistret. Bestämmelser om dessa
register finns dels i datalagen (1973:289), dels i olika
registerförfattningar. I flera av dessa författningar anges att
registren skall eller får innehålla uppgifter om en persons
civilstånd eller make (3 § förordningen [1981:4] om det statliga
person- och adressregistret, 4 § utsökningsregisterlagen
[1986:617] och 5 och 8 §§ skatteregisterlagen [1980:343]). Vad
som i denna typ av författningar sägs om make skall gälla även
registrerade partner.
I flera författningar finns som nämnts begreppet "civilstånd".
En uppgift om att någon är eller har varit partner måste anses
som en uppgift om civilstånd.
Hos många myndigheter finns blanketter där det förekommer
eller skall fyllas i uppgifter om en persons civilstånd. Ett
exempel är deklarationsblanketter. Ett annat är
ansökningsblanketter av olika slag. Sådana blanketter får
arbetas om.
Självfallet finns det inget som hindrar att man i vissa
författningar som har valör av förordningar i tydlighetens
intresse ändrar texten med hänsyn till registrerat partnerskap.
Detta är en typ av konsekvensändringar som får övervägas närmare
inför ett ikraftträdande av lagstiftningen.
2 §
Registrerade partner får varken gemensamt eller var för sig
anta adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte heller får
registrerade partner enligt 13 kap. 8 § föräldrabalken utses
att i egenskap av särskild förordnade förmyndare gemensamt utöva
vårdnaden om en underårig.
Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om
befruktning utanför kroppen gäller inte för registrerade
partner.
Genom paragrafen undantas från tillämpning på registrerat
partnerskap samtliga bestämmelser på äktenskapets område som ger
upphov till gemensam vårdnad. Dessa frågor har i den allmänna
motiveringen behandlats i avsnitt 6.8.1.
Det konstateras inledningsvis att registrerade partner inte
har möjlighet att adoptera gemensamt. Därefter slås fast att en
partner inte heller får adoptera ensam. I detta hänseende gäller
för äktenskapet att en make kan få tillstånd att adoptera den
andre makens barn samt att en make också i vissa andra
situationer, nämligen när den andra maken är försvunnen eller
psykiskt störd, kan tillåtas att adoptera ensam. En partner kan
till följd av bestämmelsen aldrig genomföra en adoption, inte
ens i form av en s.k. styvbarnsadoption.
För registrerade partner kan således gemensam vårdnad om ett
barn inte uppkomma med stöd av adoptionsbestämmelserna. Genom
undantaget som hänför sig till 13 kap. 8 § föräldrabalken kan
gemensam vårdnad inte heller uppstå genom att partnerna i
egenskap av särskilt förordnade förmyndare utses till
vårdnadshavare. Något hinder enligt lag mot att en av partnerna
får vårdnaden om ett barn i egenskap av särskilt förordnad
förmyndare föreligger dock inte.
3 §
Bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning innebär
en särbehandling av den ene maken endast på grund av dennes kön
gäller inte för registrerade partner.
Bestämmelsen i denna paragraf innebär ett generellt undantag
från tillämpningen av regler som bygger på att makarnas eller de
tidigare makarnas kön är av betydelse. Undantaget berör
huvudsakligen sådana, numera inte så ofta förekommande, regler
som ger ekonomiska förmåner åt gifta kvinnor eller änkor. Hit
hör emellertid även exempelvis de materiella reglerna om
faderskapspresumtion.
De bestämmelser som undantas genom denna paragraf är inte
särskilt många. Lagstiftaren har under senare decennier i takt
med kvinnornas intåg på arbetsmarknaden mönstrat ut de flesta
bestämmelser av detta slag och i förekommande fall ersatt dem
med könsneutrala regler. Exempelvis har änkepensionen inom den
allmänna pensioneringen ersatts av efterlevandepension till
make, vilken utgår oavsett kön. Som övergångsbestämmelserna är
utformade, kan en efterlevande partner dock inte komma i fråga
för änkepension enligt de gamla reglerna.
På området för arbetsskadeförsäkring, som genomgått liknande
förändringar, förhåller det sig dock något annorlunda. I första
hand är tidpunkten för arbetsskadan enligt övergångsreglerna
avgörande för om äldre regler skall vara tillämpliga. Änkan till
en man som avlider i dag kan alltså, även om äktenskapet har
ingåtts efter ikraftträdandet av de nya reglerna, komma i
åtnjutande av änkelivränta. Det kan inte uteslutas att
övergångsregler även i andra fall kan leda till att änkeförmåner
kan utgå efter äktenskap som ingåtts först sedan förmånerna har
avskaffats. Paragrafen innebär att övergångsreglerna inte blir
tillämpliga på efterlevande partner och att nu gällande
lagstiftning blir bestämmande för om eventuella
efterlevandeförmåner kan utgå. Även om arbetsskadan inträffar
efter ikraftträdandet av de nya reglerna kan i vissa fall
änkelivränta börja utgå. Det förutsätter emellertid att kvinnan
var gift vid ikraftträdandet av de nya reglerna, vilket gör att
partner inte kan komma i åtnjutande av änkelivränta med stöd av
dessa övergångsregler.
De änkeförmåner som utgår enligt nu gällande eller äldre
bestämmelser upphör, liksom könsneutrala efterlevandeförmåner,
regelmässigt när den efterlevande gifter om sig. Så som
huvudregeln enligt förslaget till lagen om registrerat
partnerskap är uppbyggd faller det sig helt naturligt att de
könsneutrala efterlevandeförmånerna upphör också när den
efterlevande ingår registrerat partnerskap. Det finns ingen
anledning att behandla änkeförmånerna annorlunda. En regel som
innebär att en änkeförmån upphör när änkan gifter om sig
omfattas således inte av undantagsbestämmelsen. Förmånen upphör
alltså när änkan ingår ett registrerat partnerskap. I vissa fall
kan änkeförmåner, som upphört på grund av nytt äktenskap,
återupplivas om det nya äktenskapet blir kortvarigt. Ett
kortvarigt partnerskap får i sådana fall samma effekt.
Enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension kan hustrutillägg utgå till
gifta kvinnor födda 1934 eller tidigare, som inte har fyllt 65
år. Hustrutillägget kommer att vara utmönstrat efter utgången av
1999. Enligt huvudregeln skall äktenskapet ha varat i minst fem
år för att hustrutillägg skall kunna utgå. Hustrutillägget
kommer därför sannolikt att sakna all praktisk betydelse för
partner, men reglerna undantas ändock genom förevarande
paragraf.
Förutom regeln i 7 kap. 5 § föräldrabalken om subsidiär
underhållsskyldighet i förhållande till makes barn finns en hel
del bestämmelser som ger en förälders make rättigheter och
skyldigheter, som har anknytning till makens barn. De är oftast
uppbyggda så att föräldrars rättigheter och skyldigheter anges
direkt medan styvförälderns anges med en regel av innebörd att
med förälder likställs den som är gift (eller i förekommande
fall sambo) med föräldern. Regler av denna typ vållar generellt
sett inga särskilda problem när det gäller partnerskapet. De
kommer att gälla på samma sätt för förälders partner som för
förälders make. Reglerna återfinns huvudsakligen inom
socialförsäkrings- och bidragssystemet.
Vad gäller lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av
barn, m.m. kan följande uppmärksammas. Utgångspunkten i lagen är
att bl.a. den som är gift med förälder har samma rättigheter som
förälder. Motsvarande skall gälla även den som har ingått
partnerskap med förälder.
4 §
Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption
och förmynderskap gäller inte för registrerat partnerskap.
Enligt förslaget skall med några undantag alla bestämmelser
som gäller för äktenskap och makar gälla även för registrerat
partnerskap och registrerade partner. Detta gäller även
internationellt privaträttsliga bestämmelser, såväl allmänna som
konventionsbaserade. Av skäl som angetts i avsnitt 6.8.3 skall
bestämmelserna i 1931 års förordning dock inte tillämpas i
partnerskapsrättsliga sammanhang. Detta gäller även 7 § i
nämnda förordning som reglerar behörig domstol i mål om
äktenskapsskillnad m.m. Någon uttrycklig erinran om att denna
förordning inte skall tillämpas i mål om upplösning av
registrerat partnerskap har inte gjorts i 2 kap. 2 § i denna
lag.
8.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken
2 kap. Äktenskapshinder
4 §
Den som är gift eller partner i ett registrerat partnerskap
får inte ingå äktenskap.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
3 kap. Prövning av äktenskapshinder
3 §
Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen
försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra
i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte
tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket,
skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.
De som begär hindersprövning skall på heder och samvete
skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap eller
låtit registrera partnerskap. Den som tidigare har ingått
äktenskap eller låtit registrera partnerskap skall styrka att
äktenskapet eller partnerskapet har blivit upplöst, om inte
detta framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk
myndighet.
5 kap. Äktenskapsskillnad
5 §
Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med
varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har
var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan
föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har
ingåtts trots att någon av makarna redan var gift eller partner
i registrerat partnerskap och det tidigare äktenskapet eller
partnerskapet inte har blivit upplöst.
Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare
äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad
utan föregående betänketid. Detsamma gäller om partnerskap
registrerats trots att någon av partnerna då var gift.
I fall som avses i första stycket kan talan om
äktenskapsskillnad föras av allmän åklagare.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Bestämmelserna innebär att uppgiftsskyldigheten vid
hindersprövning för äktenskap omfattar tidigare ingånget
äktenskap eller partnerskap. Till följd av hänvisningen i 1 kap.
5 § lagen om registrerat partnerskap omfattar
uppgiftsskyldigheten vid hindersprövningen för registrering av
partnerskap samma förhållanden.
Slutligen kommer rätten till äktenskapsskillnad utan
föregående betänketid att omfatta även det förhållandet att
någon av makarna är registrerad partner. Hänvisningen i 2 kap. 2
§ lagen om registrerat partnerskap innebär att motsvarande
gäller för registrerad partner som för make.
8.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
7 kap. Om brott mot familj
1 §
Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift
äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter
eller fängelse i högst två år.
Om den som är partner i ett registrerat partnerskap ingår
äktenskap, dömes för olovligt ingående av äktenskap till böter
eller fängelse i högst två år.
1 a §
Om den som redan är gift eller partner i ett registrerat
partnerskap låter registrera partnerskap, dömes för olovligt
partnerskap till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma
gäller om någon annan låter registrera partnerskap trots att
hans eller hennes partner redan är gift eller partner i ett
registrerat partnerskap.
Bestämmelserna har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Enligt 7 kap. 1 § BrB i dess nuvarande lydelse är vissa
förfaranden i strid mot äktenskapshindret i 2 kap. 4 § ÄktB
straffsanktionerade. Ändringen av 1 § och den nya bestämmelsen i
1a § innebär en anpassning av straffbestämmelserna till den nya
lydelsen av ÄktB:s regler om äktenskapshinder och till
motsvarande regel i lagen om registrerat partnerskap.
Övriga frågor
Hushållsgemenskap
En lagstiftning om samboförhållanden i ett vidare begrepp
finns i Norge sedan 1991. I Norge saknades tidigare helt
lagstiftning som behandlar samboendes förhållanden. "Lov om rett
till felles bolig og innbo når husstandsfellesskap opphörer"
innehåller regler av basal skyddskaraktär som träder in vid
upplösning av en hushållsgemenskap. Lagen är tillämplig även på
hushållsgemenskap mellan fler än två personer. Lagens
tillämpning förutsätter att parterna är ogifta, över 18 år och
att de har bott tillsammans i minst två år eller har eller
väntar barn tillsammans.
Utöver den äktenskapsrättsliga lagstiftningen finns i Sverige
för närvarande lagar som rör samboendes förhållanden, lagen
(1987:232) om sambors gemensamma hem, den s.k. sambolagen samt
lagen (1987:813) om homosexuella sambor, ofta benämnd
homosexlagen. För andra typer av hushållsbildningar finns ingen
särskild lagstiftning.
I motion L207 av Chatrine Pålsson (kds) framhålls att den
juridiska trygghet som samhället erbjuder hushållsgemenskaper är
begränsad och att det därför kan finnas behov av kompensation i
vissa stycken, exempelvis i form av frivilliga avtal. Motionären
påpekar dock att det är okänt hur olika hushållsgemenskaper ser
ut och att det därför är omöjligt att fastslå deras behov av en
ökad trygghet. Mot denna bakgrund finns det anledning att se
över vissa bestämmelser, framför allt på det sociala
trygghetsområdet, för människor som delar hushållsgemenskap på
annan grund än äktenskapets. Alla typer av stadigvarande
sammanboende bör omfattas av en sådan översyn.
Ingvar Svensson och Pontus Wiklund (kds) begär i motion
L208 en översyn i syfte att skapa en fri avtalsmarknad för dem
som inte vill eller inte kan ingå äktenskap som juridisk
samlevnadsform. Motionärerna vill anvisa en generell syn på
samlevnadslagstiftningen. De tar principiellt avstånd från den
nuvarande sambolagstiftningen och de motsätter sig en särskild
lagstiftning för homosexuella par. Samhället bör erbjuda endast
äktenskapet som den juridiska figuren för långvarig samlevnad
mellan man och kvinna. För alla övriga grupperingar eller
kombinationer bör lagstiftaren i stället underlätta ingåendet av
frivilliga avtal utan speciallagstiftning. De hinder som finns
bör därför enligt motionärerna undanröjas så att en "fri
avtalsmarknad" skapas för samlevande människor. För att
underlätta för sådana grupper att skaffa sig en
tillfredsställande juridisk trygghet bör de offentliga
myndigheterna kunna ge råd och handledning om detta.
Utskottet kan konstatera att någon kartläggning av
sammanboende som inte omfattas av den äktenskapsrättsliga
lagstiftningen eller någon av de två sambolagarna inte har
gjorts. Det finns dock vissa statistiska uppgifter om antalet
personer som lever i något slags hushållsgemenskap utan att de
ingår i någon av de grupper som omfattas av den nämnda
lagstiftningen. Av SCB:s rapport i serien Levnadsförhållanden
för åren 1988 och 1989 kan utläsas att andelen personer som bor
med annan eller andra än personer ur sin ursprungsfamilj,
make/maka, sambo eller barn, uppgår till 0,7 %, dvs. ca 56 000
personer av befolkningen. I denna grupp ingår personer som
statistiskt hänförts dit för att de av rent praktiska skäl har
valt eller tvingats välja en sådan boendeform. Det kan vara
fråga om studerande, inackorderade m. fl. Det är därför omöjligt
att utifrån dessa statistiska uppgifter uppskatta hur många det
är i denna grupp, vilkas samboende bygger på en så utvecklad
gemenskap att de skulle ha behov av en utbyggd juridisk trygghet
för sin relation. Det rör sig dock uppenbarligen om ett
förhållandevis begränsat antal personer.
När det gäller det slags avtalsfrihet som talas om i motion
L208 måste utskottet konstatera att det skulle strida mot
gällande principer att öppna för möjligheten att enskilda genom
avtal skulle kunna reglera exempelvis samhällets skyldigheter
mot dem i vissa hänseenden. Enligt grundläggande avtalsrättsliga
principer kan avtal inte träffas med verkan för tredje man. Den
som skall kunna åläggas att infria en avtalsrättslig
förpliktelse måste i förväg ha lämnat sitt medgivande till
detta.
Utskottet kan för sin del konstatera att det, utöver
relationen mellan man och kvinna, för vilka äktenskapet står
till buds, finns skilda slag av hushållsgemenskaper och
parbildningar på annan grund som inte har möjlighet att på
motsvarande sätt rättsligt trygga sin gemenskap. Det är
angeläget att klarlägga vilket behov som kan finnas inom dessa
grupper. Det finns anledning att se över vissa bestämmelser,
framför allt på det sociala trygghetsområdet, för människor som
delar hushållsgemenskap på andra grunder än äktenskapets.
Partnerskapskommittén har inte fördjupat sig i frågan.
Enligt utskottet bör därför en parlamentarisk utredning
tillsättas för att utreda vilka åtgärder som skall vidtas för
att öka tryggheten för nämnda grupper. Uppdraget, som bör
omfatta alla typer av gemenskaper, vilka inte har möjlighet att
ingå äktenskap, skall syfta till att belysa vilka grupper som
kan ha behov av ökad rättslig trygghet samt närmare klarlägga
vilka dessa behov är. Utredningen bör också lägga fram de
lagförslag som utredningen finner påkallade.
Vad utskottet med anledning av motionerna L207 och L208
sålunda anfört, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Familjerättslig neutralitet m.m.
I motion L406 av Bengt Harding Olson (fp) diskuteras frågor om
familjerättslig neutralitet. Motionären pekar på att synen på
familjebildningen har förändrats och att allt fler väljer att
leva tillsammans utan äktenskap. Därtill kommer att
familjebegreppet definieras olika från den ena lagen till den
andra, och skillnaden kan vara stor mellan civilrättslig,
socialrättslig och skattemässig lagstiftning. I motionen hävdas
att riksdagen år 1973 skulle ha antagit en s.k.
neutralitetsideologi, innebärande att samhället skall vara
neutralt i förhållande till olika samlevnadsformer. I motionen
framhålls att, även om den familjerättsliga regleringen delvis
har anpassats till de nya samlevnadsformerna bl.a. genom
sambolagstiftningen, den splittrade familjebilden torde strida
mot den av riksdagen fastlagda neutralitetsprincipen. Därför
borde det nu vara aktuellt att göra en samlad översyn av
lagstiftningen. Därvid bör prövas om grundprincipen bör
kompletteras med en undantagsregel av innehåll att olika
behandling kan godtas om särskilda skäl föreligger. Till följd
av dessa synpunkter begärs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförs om
neutralitetsprincipens genomförande i lagstiftningen (yrkande
1).
I samma motion anförs att sambolagen ger ett otillräckligt
skydd och att den därför bör kompletteras med nya regler, bl.a.
bör samboendet jämställas med äktenskapet på den
privatekonomiska sidan (yrkande 2).
Såvitt utskottet kan förstå måste motionärens hänvisning till
ett riksdagsuttalande från 1973 om neutralitet mellan olika
samlevnadsformer avse ett av riksdagen godkänt uttalande av
lagutskottet att samlevnad mellan två personer av samma kön från
samhällets synpunkt är en fullt acceptabel samlevnadsform (se
bet. 1973:LU20 s. 116). Detta uttalande kan enligt utskottets
mening inte ges en så långtgående tolkning som motionären synes
göra.
Utskottet kan konstatera att frågan om hur lagstiftaren
principiellt bör förhålla sig till äktenskapsliknande samlevnad
mellan man och kvinna togs upp i 1969 års direktiv till
Familjelagssakkunniga, som hade i uppdrag att utreda den
familjerättsliga lagstiftningen. I direktiven uttalade
justitieministern: "En ny lagstiftning bör så långt som möjligt
vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer och olika
moraluppfattningar. Äktenskapet har och bör ha en central plats
inom familjerätten, men man bör försöka se till att den
familjerättsliga lagstiftningen inte innehåller några
bestämmelser som skapar onödiga svårigheter eller olägenheter
för dem som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta
sig." Vidare framhölls det att lagstiftningens funktion borde
vara att lösa praktiska problem, inte att priviligiera en
samlevnadsform framför andra.
De tankar som lanserades i det nämnda direktivet har i en del
sammanhang tagits som intäkt för att lagstiftaren har förordat
en neutralitetsideologi när det gäller äktenskap och samboende.
Redan i sitt första betänkande (SOU 1972:41 Familj och
äktenskap 1) påpekade Familjelagssakkunniga att ett allmänt
formulerat neutralitetsbegrepp är förenat med betydande
oklarheter. Kommittén fann att två -- inbördes oförenliga --
tolkningar var möjliga. Neutralitetsidén kunde antas innebära
att lagstiftaren inte skall tillhandahålla enhetliga regler utan
att de enskilda själva skall få välja vilka normer som skall
gälla för samlevnaden. Enligt en motsatt tolkning kan
neutraliteten sägas bjuda att samma regler borde gälla för
mannens och kvinnans samlevnad, vare sig de väljer att gifta sig
eller inte.
Det är uppenbart att dessa två tolkningar till stöd för
lagstiftningens neutralitet till samlevnadsformen inte kan
tillgodoses samtidigt. Skall man tillgodose intresset av att ge
de samlevande frihet att själva bestämma vilka normer som skall
gälla för dem, blir lika fall behandlade olika, eftersom alla
inte kommer att välja samma normer. Ger man däremot intresset av
likabehandling företräde, måste valmöjligheterna begränsas. Som
Familjelagssakkunniga fann, måste en avvägning ske mellan de
båda alternativen när man bestämmer på vilket sätt neutraliteten
skall förverkligas (SOU 1972:41 s. 91).
Familjelagssakkunniga framhöll att en konsekvent genomförd
neutralitet i form av lika behandling av lika fall inom det
område som äktenskapslagstiftningen reglerar kräver att samma
regler skulle vara tillämpliga mellan mannen och kvinnan
inbördes liksom mellan dem och tredje man, vare sig samlevnaden
klätt sig i det rättsliga äktenskapets form eller ej. Att ingå
det formella äktenskapet skulle då varken innebära fördelar
eller nackdelar som inte följde redan av samlevnaden.
Äktenskapet skulle bli en tom formalitet. En fullständig
neutralitet till samlevnadsformen genom en konsekvent genomförd
princip om lika behandling skulle enligt Familjelagssakkunniga
inte vara möjlig att genomföra om äktenskapet samtidigt skall
behållas som ett särskilt rättsligt institut.
I proposition 1986/87:1, som bl.a. innehöll förslaget om lag
om sambors gemensamma hem, den nuvarande s.k. sambolagen,
åberopades över huvud taget inte idén om lagstiftarens
neutralitet till mannens och kvinnans valda samlevnadsform. I
stället har praktiska överväganden fått träda i förgrunden. I
propositionen betonas att, även om äktenskapet alltjämt är den
dominerande samlevnadsformen, knappast något äktenskap ingås
utan att makarna dessförinnan har bott tillsammans under längre
eller kortare tid. De som vill att ett mera heltäckande
juridiskt system skall tillämpas på deras samlevnad får ingå
äktenskap. I begränsad utsträckning borde emellertid
lagstiftningen tillhandahålla lösningar på praktiska problem av
juridisk art när det är särskilt påkallat för att skydda den
svagare parten i ett samboförhållande. Dessa regler borde om
möjligt likna dem för gifta, så att en mjuk övergång kan
åstadkommas mellan samboende och äktenskap (prop. 1986/87:1 s.
40 f.). Samboende som väljer att inte gifta sig sägs ha
möjlighet att själva genom inbördes avtal, testamente och
försäkringar skapa ett ömsesidigt skydd.
Av det anförda framgår att tanken på en rättslig neutralitet
med avseende på olika samlevnadsformer inte har accepterats som
utgångspunkt vid de reformer som senast genomförts på
familjerättens område. En sådan neutralitet, vilken konsekvent
genomförd skulle innebära att samma rättsliga regler tillämpas
på äktenskapet och på äktenskapsliknande samlevnad, är enligt
utskottets mening inte eftersträvansvärd. De rent praktiska
överväganden som enligt det ovan sagda ligger till grund för
utformningen av sambolagen äger fortfarande giltighet. En annan
fråga är dock om den lagens syfte, nämligen att bereda den
svagare parten ett minimiskydd vid ett samboförhållandes
upplösning, har tillgodosetts. Den frågan är för närvarande
föremål för närmare studier. Detta framgår i avsnitt 3. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motion L406, yrkandena 1
och 2.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lagstiftning om registrerat partnerskap
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:L405 i
denna del, 1993/94:L408 yrkande 1, 1993/94:L412,
1993/94:L413 yrkandena 1, 3 och 4, 1993/94:L415 yrkandena
1, 3 och 4 och 1993/94:L422 samt med avslag på motionerna
1993/94:L403 och 1993/94:L406 yrkandena 3 och 4 antar
de av utskottet i bilaga 1 framlagda förslagen till
1. lag om registrerat partnerskap,
2. lag om ändring i äktenskapsbalken,
3. lag om ändring i brottsbalken,
res. (m, c, kds, nyd)
2. beträffande lag om sambor av samma kön
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L405 i denna
del, 1993/94:L408 yrkande 2, 1993/94:L413 yrkande 2 och
1993/94:L415 yrkande 2,
3. beträffande utredning om hushållsgemenskap
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:L207
och 1993/94:L208 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
men. (v)
4. beträffande familjerättslig neutralitet
att riksdagen avslår motion 1993/94:L406 yrkandena 1 och
2.
Stockholm den 26 maj 1994
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m),
Owe Andréasson (s), Inger Hestvik (s), Bertil Persson (m),
Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s),
Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per-Erik Granström (s),
Stina Eliasson (c) och Ingela Mårtensson (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledmot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Lagstiftning om registrerat partnerskap (mom. 1)
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard
(m), Bertil Persson (m), Lars Andersson (nyd), Stig Rindborg (m)
och Stina Eliasson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Allmänna överväganden" och på s. 48 slutar med "registrerat
partnerskap." bort ha följande lydelse:
Den lagstiftning som nu behandlas kommer genom kopplingen till
flertalet av äktenskapets rättsverkningar att få vittgående
konsekvenser på ett stort antal rättsområden utanför
lagutskottets beredningsområde. Dessa effekter är inte
analyserade och beaktade i acceptabel omfattning. Detta har över
huvud taget inte varit möjligt under den mycket korta tid under
vilken arbetet med lagförslaget har bedrivits i utskottet. Denna
omständighet äventyrar slutproduktens kvalitet, vilket Lagrådet
i sitt yttrande klart redovisar.
Den grundliga beredning som en genomgripande lagstiftning av
detta slag förutsätter kan endast åstadkommas med
regeringskansliets beredningsresurser och det där rutinmässigt
tillämpade samrådsförfarandet med alla departement, vars
lagstiftning eller ansvarsområde i övrigt berörs. Ett avsteg
från den traditionella beredningsgången i lagstiftningsärenden
är därför i ett omfattande ärende som detta helt oacceptabelt.
En från parlamentariska utgångspunkter synnerligen tveksam
effekt av att ett lagförslag presenteras direkt av ett
riksdagsutskott är att enskilda ledamöter fråntas möjligheten
att väcka motioner med anledning av förslaget och den vägen
påverka det lagförslag som de i den slutliga omröstningen har
att ta ställning till.
Utskottet konstaterar att bland det samlade underlaget saknas
en prövning av andra alternativ genom att Partnerskapskommittén
inte fullföljt utredningsdirektiven med ett övervägande om en
lagstiftning som "bör utgå från någon form av hushållsgemenskap
och i så fall vilken". Enligt utskottets uppfattning borde
frågan om förstärkt trygghet för människor som stadigvarande
delar hushåll ingående ha belysts.
Till invändningarna av formell natur kommer att Lagrådet i
sitt yttrande i kraftfulla ordalag har avstyrkt det förslag till
lagstiftning om registrerat partnerskap som utskottet remitterat
för Lagrådets granskning.
Sammanfattningsvis kan de anförda omständigheterna inte leda
till annan bedömning än att det av utskottet utarbetade
lagförslaget -- helt i enlighet med Lagrådets bedömning -- inte
bör läggas till grund för lagstiftning.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande lagstiftning om registrerat partnerskap
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:L403 och
med avslag på motionerna 1993/94:L405, 1993/94:L408,
1993/94:L412, 1993/94:L413, 1993/94:L415 och 1993/94:L422
avslår de av utskottet i bilaga 1 framlagda förslagen till
1. lag om registrerat partnerskap,
2. lag om ändring i äktenskapsbalken,
3. lag om ändring i brottsbalken.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Elisabeth Persson (v) anför:
Utredning om hushållsgemenskap (mom. 3)
Som framgår av utskottets redovisning är det ett mycket litet
antal personer som lever i någon form av hushållsgemenskap utan
att vara omfattade av den äktenskapliga lagstiftningen eller av
sambolagstiftningen. Det finns anledning att anta att de flesta
av dem lever under sådana förhållanden att de inte har behov av
några särskilda åtgärder från lagstiftarens sida för att reglera
sina mellanhavanden. Enligt Vänsterpartiets uppfattning finns
det därför inte skäl för en ny utredning om hur den rättsliga
tryggheten för dessa grupper skall tillgodoses. Denna fråga har
Partnerskapskommittén redan tagit ställning till.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
3 borde ha hemställt:
3. beträffande utredning om hushållsgemenskap
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L207 och 1993/94:L208.
Särskilt yttrande
Lagstiftning om registrerat partnerskap
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard
(m), Bertil Persson (m), Lars Andersson (nyd), Stig Rindborg (m)
och Stina Eliasson (c) anför:
Vi har i reservation 1 till betänkandet yrkat avslag på den
av utskottet föreslagna lagstiftningen om registrerat
partnerskap. Vi har därvid valt att i huvudsak åberopa formella
skäl. Emellertid anser vi att det därutöver finns materiella
skäl för ett avslag.
När det gäller den sakliga bedömningen av det framlagda
lagförslaget är det enligt vår mening inte lämpligt att i
juridiskt hänseende i princip jämställa par av samma kön med
gifta par, vilket införandet av en lag om registrerat
partnerskap skulle innebära. Skälen härför är i huvudsak
följande.
Den juridiska ramen för äktenskapet har vuxit fram under lång
tid och den har utvecklats i enlighet med rådande värderingar
och i takt med samhällsutvecklingen i stort. Utvecklingen har
under de senaste decennierna medfört att
familjelagstiftningen har genomgått kraftiga förändringar.
Alldeles oavsett denna utveckling har
äktenskapslagstiftningens främsta uppgift varit -- och är
alltjämt -- att tillhandahålla ändamålsenliga regler för att
främja kärnfamiljen i dess centrala uppgift att sörja för det
uppväxande släktet. Även de regler som inte direkt rör
förhållandet mellan föräldrar och barn återspeglar denna
övergripande funktion. Mot denna bakgrund framstår det närmast
som oöverlagt att göra huvuddelen av de regler som rör
äktenskapet tillämpliga även på en grupp parbildningar som av
uppenbara skäl inte kan fullgöra den traditionella familjens
roll när det gäller fortplantning och barnuppfostran.
Som än mer betänkligt framstår det enligt vår mening att man
utifrån en sexuell läggning skulle välja att definiera den grupp
som sålunda avses få tillgång till merparten av de
äktenskapsrättsliga reglerna. Utgångspunkten -- ett äkta par, en
man och en kvinna -- är anledningen till att sexualförbindelsen
ses som betydelsefull för att en familj i juridisk mening över
huvud taget skall kunna bildas. Om man av någon anledning avser
att utvidga den familjerättsliga lagstiftningen till andra
grupper än en man och en kvinna som bildar familj för att sörja
för det kommande släktet, måste man fråga sig varför just
sexualförhållandet skulle vara avgörande för hur gränsen skall
dras för att utskilja de närförhållanden som skall tillmätas
juridisk betydelse. Denna fråga har över huvud taget inte
belysts.
Av utskottet framlagda lagförslag
Bilaga 1
1 Förslag till
Lag om registrerat partnerskap
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Registrering av partnerskap
1 § Två personer av samma kön kan låta registrera sitt
partnerskap.
2 § Registrering får ske endast om minst en av partnerna
är svensk medborgare med hemvist här i landet.
3 § Registrering får inte ske beträffande den som är under
18 år eller dem som är släkt med varandra i rätt upp- och
nedstigande led eller är helsyskon.
Registrering får inte heller ske beträffande halvsyskon utan
tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Registrering får inte ske av den som är gift eller som redan
är registrerad partner.
Rätten till registrering av ett partnerskap prövas enligt
svensk lag.
4 § Innan registrering sker skall prövas om det finns
något hinder mot registreringen.
5 § Vid prövningen har de bestämmelser i 3 kap. och
15 kap. äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid
prövning av äktenskapshinder motsvarande tillämpning.
6 § Registrering sker i närvaro av vittnen.
7 § Vid registreringen skall partnerna samtidigt vara
närvarande. De skall var för sig på fråga av
registreringsförrättaren ge till känna att de samtycker till
registreringen. Registreringsförrättaren skall därefter förklara
att de är registrerade partner.
Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var
registreringsförrättaren inte behörig att förrätta
registreringen, är registreringen ogiltig.
En registrering som enligt andra stycket är ogiltig får
godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet
får tas upp endast på ansökan av endera partnern eller, om någon
av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.
8 § Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren
domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat.
9 § För registrering gäller i övrigt bestämmelserna i 4
kap. 5, 7 och 8 §§ äktenskapsbalken samt föreskrifter som
meddelas av regeringen.
Beslut om registrering överklagas enligt bestämmelserna i 15
kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken.
Beträffande internationella förhållanden rörande
registreringen gäller 1 kap. 4--9 §§ lagen (1904:26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap.
2 kap. Upplösning av registrerat partnerskap
1 § Ett registrerat partnerskap upplöses genom den ena
partnerns död eller genom domstols avgörande.
2 § Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken har
motsvarande tillämpning i fråga om upplösning av registrerat
partnerskap.
3 § Mål om upplösning av registrerat partnerskap och mål
där talan förs om fastställelse att ett registrerat partnerskap
består eller inte består är partnerskapsmål. I lag eller annan
författning givna bestämmelser angående äktenskapsmål gäller
även i fråga om partnerskapsmål.
4 § Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol
om registrering har skett enligt denna lag.
3 kap. Rättsverkningar av registrerat partnerskap
1 § Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar
som ett äktenskap med de undantag som anges i 2--4 §§.
Bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till
äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat
partnerskap och registrerad partner om inte annat följer av
undantagsreglerna i 2--4 §§.
2 § Registrerade partner får varken gemensamt eller var
för sig anta adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte
heller får registrerade partner enligt 13 kap. 8 §
föräldrabalken utses att i egenskap av särskilt förordnade
förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om en underårig.
Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om
befruktning utanför kroppen gäller inte för registrerade
partner.
3 § Bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning
innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av
dennes kön gäller inte för registrerade partner.
4 § Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption
och förmynderskap gäller inte för registrerat partnerskap.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2 Förslag till
Lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 3 kap. 3 § och 5 kap.
5 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §1
Den som är gift får inte Den som är gift eller
ingå nytt äktenskap. partner i ett registrerat
partnerskap får inte
ingå äktenskap.
3 kap.
3 §1
Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen
försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra
i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte
tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket,
skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.
De som begär De som begär
hindersprövning skall på hindersprövning skall på
heder och samvete skriftligen heder och samvete skriftligen
uppge om de tidigare har uppge om de tidigare har
ingått äktenskap. Den ingått äktenskap eller
som tidigare har ingått låtit registrera
äktenskap skall styrka att partnerskap. Den som tidigare
äktenskapet har blivit har ingått äktenskap
upplöst, om inte detta eller låtit registrera
framgår av partnerskap skall styrka att
folkbokföringen eller av äktenskapet eller
intyg från utländsk partnerskapet har blivit
myndighet. upplöst, om inte detta
framgår av
folkbokföringen eller av
intyg från utländsk
myndighet.
5 kap.
5 §1
Om äktenskapet har Om äktenskapet har
ingåtts trots att makarna ingåtts trots att makarna
är släkt med varandra i är släkt med varandra i
rätt upp- och nedstigande rätt upp- och nedstigande
led eller är helsyskon, har led eller är helsyskon, har
var och en av makarna rätt var och en av makarna rätt
till äktenskapsskillnad till äktenskapsskillnad
utan föregående utan föregående
betänketid. Detsamma betänketid. Detsamma
gäller om äktenskapet gäller om äktenskapet
har ingåtts trots att har ingåtts trots att
någon av makarna redan var någon av makarna redan var
gift och det tidigare gift eller partner i ett
äktenskapet inte har blivit registrerat partnerskap och
upplöst. det tidigare äktenskapet
eller partnerskapet inte har
blivit upplöst.
1 Senaste lydelse 1987:230
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Föreligger tvegifte, har Föreligger tvegifte, har
var och en av makarna i det var och en av makarna i det
tidigare äktenskapet tidigare äktenskapet
rätt att få detta rätt att få detta
upplöst genom upplöst genom
äktenskapsskillnad utan äktenskapsskillnad utan
föregående föregående
betänketid. betänketid. Detsamma
gäller om partnerskap
registrerats trots att
någon av partnerna då
var gift.
I fall som avses i första stycket kan talan om
äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken, dels att att 7
kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att det skall införas
en ny bestämmelse, 7 kap. 1 a § av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
1 §1
Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift
äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter
eller fängelse i högst två år.
Om den som är partner i ett
registrerat partnerskap
ingår äktenskap,
dömes för olovligt
ingående av äktenskap
till böter eller
fängelse i högst två
år.
1 a §
Om den som redan är gift
eller partner i ett
registrerat partnerskap
låter registrera
partnerskap, dömes för
olovligt partnerskap till
böter eller fängelse i
högst två år.
Detsamma gäller om någon
annan låter registrera
partnerskap trots att hans
eller hennes partner redan
är gift eller partner i ett
registrerat partnerskap.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1 Senaste lydelse 1962:700
Lagrådsremissens lagförslag
Bilaga 2
1 Förslag till
Lag om registrerat partnerskap
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Registrering av partnerskap
1 § Två personer av samma kön kan låta registrera sitt
partnerskap.
2 § Registrering får ske endast om minst en av partnerna
är svensk medborgare med hemvist här i landet.
3 § Registrering får inte ske beträffande den som är under
18 år eller dem som är släkt med varandra i rätt upp- och
nedstigande led eller är helsyskon.
Registrering får inte heller ske beträffande halvsyskon utan
tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.
Registrering får inte ske av den som är gift eller som redan
är registrerad partner.
Rätten till registrering av ett partnerskap prövas enligt
svensk lag.
4 § Innan registrering sker skall prövas om det finns
något hinder mot registreringen.
5 § Vid prövningen tillämpas de bestämmelser i 3 kap. och
15 kap. äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid
prövning av äktenskapshinder.
6 § Registrering sker i närvaro av vittnen.
7 § Vid registreringen skall partnerna samtidigt vara
närvarande. De skall var för sig på fråga av
registreringsförrättaren ge till känna att de samtycker till
registreringen. Registreringsförrättaren skall därefter förklara
att de är registrerade partner.
Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var
registreringsförrättaren inte behörig att förrätta
registreringen, är registreringen ogiltig.
En registrering som enligt andra stycket är ogiltig får
godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet
får tas upp endast på ansökan av endera partnern eller, om någon
av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.
8 § Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren
domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat.
9 § För registrering gäller i övrigt bestämmelserna i 4
kap. 5, 7 och 8 §§ äktenskapsbalken samt föreskrifter som
meddelas av regeringen.
Beslut om registrering överklagas enligt bestämmelserna i 15
kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken.
Beträffande internationella förhållanden rörande
registreringen gäller 1 kap. 4--9 §§ lagen (1904:26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap.
2 kap. Upplösning av registrerat partnerskap
1 § Ett registrerat partnerskap upplöses genom den ena
partnerns död eller genom upplösning av det registrerade
partnerskapet.
2 § Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken gäller även
för upplösning av registrerat partnerskap.
3 § Mål om upplösning av registrerat partnerskap och mål
där talan förs om fastställelse att ett registrerat partnerskap
består eller inte består är partnerskapsmål. Bestämmelser för
äktenskapsmål gäller även för partnerskapsmål.
4 § Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol
om registrering har skett här.
3 kap. Rättsverkningar av registrerat partnerskap
1 § Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar
som ett äktenskap med de undantag som anges i 2--4 §§.
Bestämmelser med anknytning till äktenskap och makar tillämpas
på motsvarande sätt på registrerat partnerskap och registrerad
partner om inte annat följer av undantagsreglerna i 2--4 §§.
2 § Registrerade partner får varken gemensamt eller var
för sig anta adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte
heller får registrerade partner enligt 13 kap. 8 §
föräldrabalken utses att i egenskap av särskilt förordnade
förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om en underårig.
Lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om
befruktning utanför kroppen gäller inte för registrerade
partner.
3 § Bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning
innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av
dennes kön gäller inte för registrerade partner.
4 § Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption
och förmynderskap gäller inte för registrerat partnerskap.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2 Förslag till
Lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 3 kap. 3 § och 5 kap.
5 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §
Den som är gift får inte Den som är gift eller
ingå nytt äktenskap. registrerad partner får
inte ingå nytt
äktenskap.
3 kap.
3 §
Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen
försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra
i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte
tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket,
skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.
De som begär De som begär
hindersprövning skall på hindersprövning skall på
heder och samvete skriftligen heder och samvete skriftligen
uppge om de tidigare har uppge om de tidigare har
ingått äktenskap. Den ingått äktenskap eller
som tidigare har ingått låtit registrera
äktenskap skall styrka att partnerskap. Den som tidigare
äktenskapet har blivit har ingått äktenskap
upplöst, om inte detta eller låtit registrera
framgår av partnerskap skall styrka att
folkbokföringen eller av äktenskapet eller
intyg från utländsk partnerskapet har blivit
myndighet. upplöst, om inte detta
framgår av
folkbokföringen eller av
intyg från utländsk
myndighet.
5 kap.
5 §
Om äktenskapet har Om äktenskapet har
ingåtts trots att makarna ingåtts trots att makarna
är släkt med varandra i är släkt med varandra i
rätt upp- och nedstigande rätt upp- och nedstigande
led eller är helsyskon, har led eller är helsyskon, har
var och en av makarna rätt var och en av makarna rätt
till äktenskapsskillnad till äktenskapsskillnad
utan föregående utan föregående
betänketid. Detsamma betänketid. Detsamma
gäller om äktenskapet gäller om äktenskapet
har ingåtts trots att har ingåtts trots att
någon av makarna redan var någon av makarna redan var
gift och det tidigare gift eller registrerad partner
äktenskapet inte har blivit och det tidigare
upplöst. äktenskapet eller det
registrerade partnerskapet
inte har blivit upplöst.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Föreligger tvegifte, har Var någon av makarna gift
var och en av makarna i det eller registrerad partner vid
tidigare äktenskapet äktenskapets ingående,
rätt att få detta har var och en av makarna
upplöst genom eller partnerna i det tidigare
äktenskapsskillnad utan äktenskapet eller det
föregående registrerade partnerskapet
betänketid. rätt att få detta
upplöst genom
äktenskapsskillnad eller
upplösning av det
registrerade partnerskapet
utan föregående
betänketid.
I fall som avses i första stycket kan talan om
äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
1 §
Ingår den som är gift Ingår den som är gift
nytt äktenskap eller eller registrerad partner nytt
ingår ogift äktenskap äktenskap eller låter
med den som är gift, registrera partnerskap,
dömes för tvegifte till dömes för obehörigt
böter eller fängelse i ingående av äktenskap
högst två år. eller registrerat partnerskap
till böter eller
fängelse i högst två
år. Detsamma gäller
annan som ingår
äktenskap eller registrerat
partnerskap med den som är
gift eller registrerad
partner.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Utdrag ur Lagrådets protokoll den 11 maj 1994
Bilaga 3
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-05-11
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å.
Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt protokoll från sammanträde med riksdagens lagutskott
den 28 april 1994 har utskottet beslutat inhämta Lagrådets
yttrande över förslag till lag om registrerat partnerskap m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av föredraganden i
lagutskottet, hovrättsassessorn Lars Jansson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.
Allmänna synpunkter
Vid sin granskning av förslaget till lag om registrerat
partnerskap har Lagrådet till en början konstaterat, att den
valda lagtekniska lösningen i och för sig har den fördelen att
författningen blivit förhållandevis kortfattad och inte heller
framstår som särskilt komplicerad. Det sistnämnda intrycket är
emellertid mer skenbart. Att få en säker och aktuell överblick
över regleringens fullständiga innebörd är således, åtminstone
för en enskild person, en synnerligen svår uppgift. Det kan här
hänvisas till att den förteckning över författningar med
anknytning till äktenskapet och dess rättsverkningar som
Partnerskapskommittén upprättade, efter en datasökning i augusti
1993, omfattar mer än sju sidor i betänkandet (Del A s.
160--167). Med största sannolikhet har det sedan dess tillkommit
ytterligare ett antal författningar eller enskilda bestämmelser
som måste beaktas i förevarande sammanhang.
Den valda okonventionella lagstiftningstekniken berör således
ett osedvanligt stort antal andra författningar. Det finns inte
någon utredning om hur dessa passar in i systemet. Underlag
saknas därmed för en närmare kartläggning av vilka oklarheter,
tillämpningssvårigheter eller andra problem som den föreslagna
lagen kan medföra. Att den inte kommer att bli fri från
komplikationer av skilda slag är emellertid sannolikt.
Av det tidigare sagda framgår att den som överväger att
underkasta sig lagens bestämmelser får svårt att i detalj
överblicka vad ett sådant ställningstagande egentligen innebär.
Sett från andra berördas synpunkt, inte minst då ett stort antal
myndigheter och befattningshavare på skilda nivåer, skapar den
nu föreslagna lagen också en del svårigheter. För flertalet av
dessa myndigheter och tjänstemän är det således normalt att de
författningar och anvisningar som de har att tillämpa är både
mycket uttömmande och detaljerade. Den föreslagna lagen
förutsätter i stället att varje handläggare, som är verksam på
ett område som kan beröras av lagen, ständigt håller den i
minnet. Under dessa förhållanden kan det, åtminstone till en
början, säkert komma att begås en del misstag.
Det finns i sammanhanget vidare skäl att notera att det i den
grundläggande bestämmelse, som anger vilka rättsverkningar det
är fråga om (3 kap. 1 §), föreskrivs att bestämmelser med
"anknytning till äktenskap och makar" skall tillämpas. Lagrådet
har mot bakgrund av syftet med stadgandet i och för sig
förståelse för det valda uttryckssättet. Det är inte heller lätt
att hitta något bättre förslag. Men det måste ändå framhållas
att nämnda föreskrift knappast medför någon exakt gränsdragning.
Hur långt en "anknytning" skall anses sträcka sig i skilda
sammanhang kan således inte förutsättas vara helt otvetydigt.
Det framstår inte heller som uteslutet att även
undantagsbestämmelsen i 3 kap. 3 § ibland kan föranleda viss
tvekan i praktiken.
Särskilda svårigheter kan tänkas uppkomma när lagstiftningen
skall tillämpas på fall med internationell anknytning. Inom
överskådlig tid kommer lagstiftning om registrerat partnerskap
att finnas förutom i Sverige endast i Danmark och Norge. Det
torde vara i hög grad oklart i vilken utsträckning ett
registrerat partnerskap kommer att beaktas i andra länder. Att
Finland och Island i sin lagstiftning inte erkänner ett
registrerat partnerskap vållar problem redan på det nordiska
planet. Som exempel kan nämnas de överenskommelser som träffats
mellan de nordiska länderna på det arvsrättsliga området och som
föranlett lagstiftning i Sverige (SFS 1935:44 och 1935:45). Som
påpekas av utskottet blir konsekvenserna av denna internordiska
reglering bl.a. att i ett fall då en partner i registrerat
partnerskap avlider och har hemvist i Finland, svensk domstol
inte är behörig att pröva de arvsrättsliga frågorna. Dessa skall
dessutom prövas enligt finsk lag. I ett sådant fall kan man
knappast räkna med att ett registrerat partnerskap kommer att
tillerkännas rättsverkan. Än mindre finns anledning att anta att
ett registrerat partnerskap kommer att beaktas i utomnordiska
länder. I sådana fall där en stat är bunden av en konvention,
exempelvis Luganokonventionen i vilken regleras bl.a. frågor om
erkännande och verkställighet av avgöranden om familjerättslig
underhållsskyldighet, torde staten som regel kunna åberopa ordre
public, dvs. att ett erkännande av partnerskapet skulle anses
uppenbart oförenligt med grunderna för statens rättsordning.
Även om svensk domstol är behörig att ta upp ett
partnerskapsmål kan problem uppkomma till följd av
lagvalsreglerna. I vissa fall innebär dessa att domstolen har
att till grund för sitt avgörande lägga en främmande
rättsordnings regler. Enligt utskottets mening torde emellertid
i dessa fall huvudregeln i 3 kap. 1 § lagen om registrerat
partnerskap gälla, och den svenska domstolen bör i konsekvens
härmed tillämpa den utländska rättsordningens bestämmelser om
motsvarande fråga för äktenskapets del. Lagrådet anser för sin
del att det är tveksamt om en sådan tillämpning är möjlig.
Det kan alltså konstateras att ett registrerat partnerskap kan
komma att vålla betydande problem för dem som är partner i ett
sådant partnerskap, särskilt om de är av olika nationalitet och
har egendom utomlands. Med tanke på den ökade rörligheten över
gränserna och med hänsyn till att partnerförhållanden mellan
personer av olika nationalitet kan förväntas bli allt vanligare
inger den föreslagna lagstiftningen även i det nu berörda
hänseendet betänkligheter.
På grund av det anförda blir Lagrådets allmänna slutsats -- på
föreliggande material och efter den granskning som varit möjlig
i ärendet -- att den föreslagna lagen i flera hänseenden inte är
tillräckligt klargörande samt att det finns en påtaglig risk för
att den kan föranleda skilda svårigheter vid tillämpningen.
Enligt Lagrådets mening bör förslaget under sådana förhållanden
inte läggas till grund för lagstiftning om inte starka skäl kan
åberopas härför.
Den närmare tekniska granskningen av lagförslagen föranleder
följande kommentarer.
Förslaget till lag om registrerat partnerskap
1 kap.
1 §
I denna paragraf föreskrivs att "två personer av samma kön kan
låta registrera sitt partnerskap".
Enligt Lagrådets mening kommer den avsedda innebörden till
tydligare uttryck om paragrafen ges följande lydelse:
"Ett partnerskap mellan två personer av samma kön skall, om de
begär det, registreras enligt denna lag."
5 §
I paragrafen anges att vid hindersprövningen skall tillämpas
de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap. äktenskapsbalken (ÄktB) som
gäller för förfarandet vid prövning av äktenskapshinder. En
sådan bestämmelse går emellertid inte att tillämpa enligt sin
ordalydelse. I förevarande paragraf bör därför anges att
bestämmelserna i 3 kap. och 15 kap. ÄktB har motsvarande
tillämpning. Lagrådet föreslår att paragrafen får följande
lydelse:
"Vid prövningen har de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap.
äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid prövning av
äktenskapshinder motsvarande tillämpning."
2 kap.
1 §
Lagrådet förordar att paragrafen lämpligen ges följande
lydelse:
"Ett registrerat partnerskap upplöses genom den ena partnerns
död eller genom domstols avgörande."
2 §
Paragrafen bör ändras på motsvarande sätt som föreslagits
beträffande 1 kap. 5 §. Lagrådet förordar att förevarande
paragraf ges följande lydelse:
"Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken har motsvarande
tillämpning i fråga om upplösning av registrerat partnerskap."
3 §
I paragrafens första mening definieras begreppet
partnerskapsmål. I andra meningen föreskrivs att bestämmelser
för äktenskapsmål även gäller för partnerskapsmål. Enligt
Lagrådets uppfattning bör andra meningen jämkas redaktionellt i
förtydligande syfte. Lagrådet förordar att den ges följande
lydelse:
"I lag eller annan författning givna bestämmelser angående
äktenskapsmål gäller även i fråga om partnerskapsmål."
4 §
I paragrafen föreslås en regel av innebörd att svensk domstol
alltid kan ta upp partnerskapsmål om registrering har skett här.
Av hänvisningen i 1 kap. 8 § tredje stycket till bl.a. 1 kap.
6 och 7 §§ i 1904 års lag om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap framgår
att registrering av partnerskap kan komma att ske inför svensk
utlandsmyndighet. Självfallet bör svensk domstol kunna ta upp
ett partnerskapsmål också när registrering skett inför en sådan
myndighet. Förevarande paragraf bör därför ändras så att det
avgörande för svensk domstols behörighet är om registreringen
skett enligt denna lag.
Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse:
"Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol om
registrering har skett enligt denna lag."
3 kap.
1 §
I paragrafens andra stycke föreskrivs att bestämmelser med
anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande
sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner om inte
annat följer av undantagsreglerna i 2--4 §§. I förtydligande
syfte förordar Lagrådet att mellan orden "bestämmelser" och
"med" införs orden "i lag eller annan författning" (jfr ovan
under 2 kap. 3 §).
Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken
2 kap.
4 §
Lagrådet förordar att uttrycket "registrerad partner"
lämpligen byts ut mot den mer adekvata och fullständigare
beskrivningen "partner i ett registrerat partnerskap". Därutöver
bör orden "nytt" utgå ur lagtexten.
5 §
I paragrafen finns bestämmelser om rätt i vissa fall till
äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Vid tvegifte
gäller rätten enligt första stycket en var av makarna i det nya
äktenskapet och enligt andra stycket var och en av makarna i det
tidigare äktenskapet.
I lagrådsremissen föreslås den ändringen i första stycket att
rätten till äktenskapsskillnad utökas till att gälla även när
någon av makarna är registrerad partner och partnerskapet inte
har blivit upplöst. Lagrådet föreslår på motsvarande sätt som
beträffande 2 kap. 4 § att i andra meningen orden "registrerad
partner" ersätts med "partner i registrerat partnerskap". Om
förslaget följs bör vidare orden "det registrerade" framför
ordet "partnerskap" utgå.
Även andra stycket föreslås ändrat i remissen. Enligt
förslaget har, om någon av makarna vid äktenskapets ingående var
gift eller registrerad partner, var och en av makarna eller
parterna i det tidigare äktenskapet eller det registrerade
partnerskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad
eller upplösning av det registrerade partnerskapet utan
föregående betänketid.
I ÄktB bör enligt Lagrådets mening endast regleras vad som i
olika situationer gäller äktenskapsskillnad. Fråga om upplösning
av "registrerat partnerskap" bör regleras i lagen om registrerat
partnerskap. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen om rätt
att få det registrerade partnerskapet upplöst får utgå ur
lagtexten. Genom hänvisningen i 2 kap. 2 § lagen om registrerat
partnerskap kommer reglerna i 5 kap. 5 § ÄktB om
äktenskapsskillnad att få motsvarande tillämpning på upplösning
av partnerskap.
Mot denna bakgrund föreslår Lagrådet att andra stycket ges
följande lydelse:
"Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare
äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad
utan föregående betänketid. Detsamma gäller om partnerskap
registrerats trots att någon av partnerna då var gift."
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
7 kap.
1 §
I denna paragraf i dess gällande lydelse föreskrivs straff för
tvegifte. Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift
äktenskap med den som är gift, döms han eller hon sålunda för
tvegifte till böter eller fängelse i högst två år. Förslaget
till ny lydelse syftar till att straffbelägga även fall då
äktenskap ingås trots att någon av makarna är partner i ett
registrerat partnerskap och fall då partnerskap registreras
trots att någon av parterna redan är gift eller registrerad
partner. Som brottsbenämning för de olika fallen föreslås
obehörigt ingående av äktenskap och obehörigt ingående av
registrerat partnerskap.
Enligt Lagrådets mening bör brottsbenämningen tvegifte
behållas för de gärningar som idag är straffbara. Den som gifter
sig trots att ett registrerat partnerskap utgör hinder bör i
stället dömas för olovligt ingående av äktenskap.
Brottsbenämningen olovligt ingående av registrerat partnerskap
kan inte anses lämplig. Vad som straffbeläggs är ju inte att
någon ingår ett partnerskap utan att han eller hon låter
registrera partnerskapet. Som brottsbenämning för det nu avsedda
fallet förordar Lagrådet i stället olovligt partnerskap.
Vidare förordas att erforderliga bestämmelser delas upp på två
paragrafer av vilka den första, 7 kap. 1 §, behandlar fall där
äktenskap ingås i strid med gällande lag och den andra, 7 kap. 1
a §, föreskriver straff för dem som olovligen låter registrera
ett partnerskap. I 1 § kan därvid nuvarande bestämmelse kvarstå
oförändrad och ett första stycke. Paragrafen kan då ges följande
lydelse:
7 kap.
1 §
Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift
äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter
eller fängelse i högst två år.
Om den, som är partner i ett registrerat partnerskap, ingår
äktenskap dömes för olovligt ingående av äktenskap till
böter eller fängelse i högst två år.
1 a §
Om den, som redan är gift eller partner i ett registrerat
partnerskap, låter registrera partnerskap, dömes för olovligt
partnerskap till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma
gäller om någon annan låter registrera partnerskap trots att
hans eller hennes partner redan är gift eller partner i ett
registrerat partnerskap.
Sammanfattning av Partnerskapskommitténs betänkande (SOU
1993:98) Partnerskap
Bilaga 4
Inledning
Vi föreslår att det införs två nya lagar: en lag om
partnerskap och en lag om sambor av samma kön. Den sistnämnda
lagen är tänkt att ersätta lagen (1987:813) om homosexuella
sambor. Vi föreslår också vissa följdändringar i
äktenskapsbalken och brottsbalken. Förslagen är tänkta att träda
i kraft samtidigt.
Lag om partnerskap
Vårt förslag till lag om partnerskap innebär att två personer
av samma kön skall få möjlighet att ingå partnerskap genom ett
registreringsförfarande som i princip motsvarar förfarandet vid
borgerlig vigsel. Partnerskapet innebär att alla bestämmelser
som gäller för makar skall gälla även för partner med några
undantag. Bortsett från dessa undantag kommer partner att få
samma rättigheter och samma skyldigheter som makar såväl i
förhållande till varandra som i förhållande till samhället.
Partnerskapet skall stå öppet för två personer av samma kön.
Vi uppställer inga krav på sexuell läggning, sexuellt samliv
eller hushållsgemenskap. Partnerskapet är dock tänkt för
homosexuella par. Äktenskapshindren -- underårighet, nära
släktskap och bestående äktenskap -- skall göras tillämpliga på
partnerskap. Vidare skall bestående partnerskap utgöra hinder
för såväl annat partnerskap som äktenskap. Med hänsyn främst
till att ett svenskt partnerskap inte kommer att erkännas av
alla stater uppställer vi s.k. anknytningsvillkor; partnerskap
skall få ingås endast om en av personerna antingen är svensk
medborgare med hemvist i Sverige eller utländsk medborgare med
hemvist här efter en bosättning som har varat i minst två år.
Rättsverkningarna av ett partnerskap föreslås som huvudregel
motsvara rättsverkningarna av ett äktenskap. Detta innebär bl.a.
att partner skall få tillgång till samma system av
egendomsordning som gäller för äktenskap, ömsesidig
försörjningsplikt, inbördes arvsrätt, möjlighet att förvärva den
andre partnerns efternamn enligt de bestämmelser för makar som
gäller i namnlagen (1982:670) och att samma regler kommer att
gälla för partner som för makar vad gäller olika pensionsformer,
efterlevandeskydd, föräldrapenningförmåner och föräldraledighet
samt olika bidragsformer.
Vi föreslår tre undantag från denna huvudregel.
Det första undantaget är bestämmelser som ger upphov till
gemensamt föräldraskap eller gemensam vårdnad om barn. Partner
skall således inte få möjlighet att adoptera barn, varken
gemensamt eller ensamma och inte heller i form av s.k.
styvbarns- eller närståendeadoption. Partner skall inte ges
tillgång till insemination eller annan konstlad befruktning.
Partner skall inte heller kunna utses att i egenskap av särskilt
förordnade förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om en underårig.
Däremot omfattar inte detta undantag regler som gäller
styvbarnsrelationer. Exempelvis kommer barn till en av partnerna
att anses som den andre partnerns styvbarn i arvsskattehänseende
och vid tillämpning av olika bestämmelser om efterlevandeskydd.
En partner får vidare samma ställning som en make när det gäller
subsidiär underhållsskyldighet till styvbarn.
Det andra undantaget är bestämmelser som gäller för makar och
vars tillämplighet uppenbarligen är beroende av att makarna är
av motsatt kön, i praktiken regler som ger särskilda ekonomiska
förmåner åt gifta kvinnor eller änkor.
Det tredje undantaget är de internationellt privaträttsliga
bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption
och förmynderskap.
Partnerskapskommitténs lagförslag
Bilaga 5
1 Förslag till
Lag om partnerskap
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Partnerskaps ingående och upplösning
Partnerskap
1 § Partnerskap ingås mellan två personer av samma kön.
De som har ingått partnerskap med varandra är partner.
2 § Partnerskap upplöses genom den ena partnerns död
eller genom partnerskapsskillnad.
Partnerskapshinder
3 § Partnerskap får ingås endast om en av personerna
antingen är svensk medborgare med hemvist i Sverige eller
utländsk medborgare med hemvist här efter en bosättning som har
varat i minst två år.
4 § Partnerskap får inte ingås om det föreligger ett
hinder som motsvarar något av dem som finns i 2 kap.
äktenskapsbalken. Rätten att ingå partnerskap prövas enligt
svensk lag.
Prövning av partnerskapshinder
5 § Innan partnerskap ingås skall prövas om det finns
något hinder mot partnerskapet.
6 § Vid prövningen tillämpas de bestämmelser i 3 kap. och
15 kap. äktenskapsbalken som gäller för förfarandet vid prövning
av äktenskapshinder.
Partnerskapsregistrering
7 § Partnerskap ingås genom registrering i närvaro av
släktingar eller andra vittnen.
8 § Vid registreringen tillämpas bestämmelserna i 4 kap.
2 § äktenskapsbalken på motsvarande sätt.
9 § Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren
domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat.
10 § För partnerskapsregistrering gäller i övrigt
bestämmelserna i 4 kap. 5, 7 och 8 §§ äktenskapsbalken samt
föreskrifter som meddelas av regeringen. Beslut om förrättande
av partnerskapsregistrering överklagas enligt bestämmelserna i
15 kap. 3 och 4 §§ äktenskapsbalken. Beträffande internationella
förhållanden rörande partnerskapsregistrering gäller 1 kap.
4--9 §§ lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.
Partnerskapsskillnad m.m.
11 § Bestämmelserna i 5 kap. äktenskapsbalken gäller även
för partnerskapsskillnad.
12 § Mål om partnerskapsskillnad och mål där talan förs
om fastställelse att ett partnerskap består eller inte består är
partnerskapsmål. Bestämmelser för äktenskapsmål gäller även för
partnerskapsmål.
13 § Partnerskapsmål får alltid tas upp av svensk domstol
om partnerskapet har ingåtts här.
2 kap. Partnerskapets rättsverkningar
1 § Ett partnerskap har samma rättsverkningar som ett
äktenskap med de undantag som anges i 2--4 §§. Bestämmelser med
anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande
sätt för partnerskap och partner om inte undantagsreglerna i
2--4 §§ ger anledning till annat.
2 § Partner får varken gemensamt eller ensamma anta
adoptivbarn enligt 4 kap. föräldrabalken. Inte heller får
partner enligt 13 kap. 8 § föräldrabalken utses att i egenskap
av särskilt förordnade förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om
en underårig.
3 § Bestämmelser, som gäller för makar och vars
tillämplighet uppenbarligen är beroende av att makarna är av
motsatt kön, gäller inte för partner.
4 § Bestämmelserna i förordningen (1931:429) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption
och förmynderskap gäller inte för partnerskap.
Denna lag träder i kraft den
2 Förslag till
Lag om sambor av samma kön
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Vad som gäller i fråga om en man och en kvinna som
lever tillsammans som sambor, skall tillämpas även på två män
eller två kvinnor som lever tillsammans under motsvarande
förhållanden med de undantag som anges i 2 och 3 §§.
2 § Bestämmelsen i 13 kap. 8 § föräldrabalken om gemensamt
utövande av vårdnad om underårig är inte tillämplig på sambor av
samma kön.
3 § Bestämmelser vars tillämplighet uppenbarligen är
beroende av att samborna är av motsatt kön, är inte tillämpliga.
1. Denna lag träder i kraft den
2. Genom lagen upphävs lagen (1987:813) om homosexuella
sambor.
3 Förslag till
Lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 3 kap. 3 § och 5 kap.
5 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §
Den som är gift får inte Den som är gift eller
ingå nytt äktenskap. partner får inte ingå
nytt äktenskap.
3 kap.
3 §
Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen
försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra
i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte
tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket,
skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.
De som begär De som begär
hindersprövning skall på hindersprövning skall på
heder och samvete skriftligen heder och samvete skriftligen
uppge om de tidigare har uppge om de tidigare har
ingått äktenskap. Den ingått äktenskap eller
som tidigare har ingått partnerskap. Den som tidigare
äktenskap skall styrka att har ingått äktenskap
äktenskapet har blivit eller partnerskap skall styrka
upplöst, om inte detta att äktenskapet eller
framgår av partnerskapet har blivit
folkbokföringen eller av upplöst, om inte detta
intyg från utländsk framgår av
myndighet. folkbokföringen eller av
intyg från utländsk
myndighet.
5 kap.
5 §
Om äktenskapet har Om äktenskapet har
ingåtts trots att makarna ingåtts trots att makarna
är släkt med varandra i är släkt med varandra i
rakt upp- och nedstigande led rakt upp- och nedstigande led
eller är helsyskon, har var eller är helsyskon, har var
och en av makarna rätt till och en av makarna rätt till
äktenskapsskillnad utan äktenskapsskillnad utan
föregående föregående
betänketid. Detsamma betänketid. Detsamma
gäller om äktenskapet gäller om äktenskapet
har ingåtts trots att har ingåtts trots att
någon av makarna redan var någon av makarna redan var
gift och det tidigare gift eller partner och det
äktenskapet inte har blivit tidigare äktenskapet eller
upplöst. partnerskapet inte har blivit
upplöst.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Föreligger tvegifte, har Var någon av makarna gift
var och en av makarna i det eller partner vid
tidigare äktenskapet äktenskapets ingående,
rätt att få detta har var och en av makarna
upplöst genom eller partnerna i det tidigare
äktenskapsskillnad utan äktenskapet eller
föregående partnerskapet rätt att
betänketid. få detta upplöst genom
äktenskapsskillnad eller
partnerskapsskillnad utan
föregående
betänketid.
I fall som avses i första stycket kan talan om
äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.
Denna lag träder i kraft den
4 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
1 §
Ingår den som är gift Ingår den som är gift
nytt äktenskap eller eller partner nytt
ingår ogift äktenskap äktenskap eller
med den som är gift, partnerskap, dömes för
dömes för tvegifte till obehörigt ingående av
böter eller fängelse i äktenskap eller partnerskap
högst två år. till böter eller
fängelse i högst två
år. Detsamma gäller
annan, som ingår
äktenskap eller partnerskap
med den som är gift eller
registrerad partner.
Denna lag träder i kraft den
Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
Partnerskapskommitténs betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap
Bilaga 6
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av
Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Stockholm,
Stockholms tingsrätt, Växjö tingsrätt, Länsrätten i Uppsala län,
Länsrätten i Malmöhus län, Domstolsverket, Datainspektionen,
Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Folkhälsoinstitutet,
Jämställdhetsombudsmannen, Barnombudsmannen, Statens nämnd för
internationella adoptionsfrågor (NIA), Riksskatteverket,
Statistiska centralbyrån, Statens invandrarverk, Ombudsmannen
för etnisk diskriminering, Patent- och registreringsverket,
Kammarkollegiet, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet,
Ärkebiskopen, Katolska biskopsämbetet, Svenska kyrkans
centralstyrelse, Sveriges Frikyrkosamråd, Sveriges
Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Föreningen Jurister vid
Sveriges allmänna advokatbyråer, Sveriges Försäkringsförbund,
Försäkringsjuridiska föreningen, Sveriges läkarförbund, Sveriges
psykologförbund, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU),
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL),
Riksförbundet för kristna homosexuella (Riks-EKHO), Förbundet
Adoptionscentrum, Föreningen Kommunal- och Landstingsanställda
Familjerådgivare (KLFR), Föreningen BRIS -- Barnens rätt i
samhället samt Begravningsföreningen Fonus.
Yttrande har också inkommit från Centerns Ungdomsförbund,
Liberala Ungdomsförbundet, Kristdemokratiska Samhällspartiets
Skaraborgsdistrikt, Föreningen Etiska Fonden, Human-Etiska
Förbundet, Svenska Föreningen för Sexologi (SFS),
Gaymoderaterna, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och
Frihet, Homosexuella Liberaler, Grön Ungdom, Riksorganisationen
Homosexuella Socialister, Storstockholms Centerungdom, Kristna
Studentrörelsen (KRISS), Venhälsan-Södersjukhuset, PH-Center
(Stockholms läns landstings psykosociala mottagning för homo-
och bisexuella män), Husmodersförbundet Hem och Samhälle,
Lesbisk Nu!, Galej-Föreningen för Homosexuella Judar samt
Lesbian and Gay Cultural Workers in the Nordic area.
Finansinspektionen, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet och Svenska Bankföreningen har beretts
tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motionerna 2
Betänkandets disposition 4
Utskottet 4
1 Inledning 4
2 Utländska förhållanden 6
Registrerat partnerskap 7
1 Motionerna 7
2 Allmänna överväganden 8
3 Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll 10
4 Lagrådets yttrande 11
5 Utskottets principiella ställningstagande 12
6 Utgångspunkter för lagstiftningen 13
6.1 Vissa terminologiska frågor 13
6.2 Hinder mot registrering 14
6.3 Anknytningsvillkor 15
6.4 Hindersprövning 18
6.5 Registrering av partnerskap 19
6.6 Upplösning av registrerat partnerskap 21
6.7 Partnerskapets rättsverkningar 23
6.8 Bestämmelser som bör undantas 23
6.8.1 Bestämmelser om gemensamt föräldraskap 23
6.8.1.1 Adoption 23
6.8.1.2 Vårdnad 25
6.8.1.3 Insemination 26
6.8.1.4 Utskottets överväganden 26
6.8.2 Könsrelaterade bestämmelser 28
6.8.3 Vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser 29
6.9 Följdändringar i äktenskaps- och brottsbalken 30
6.10 Ikraftträdande m.m. 30
7 Internationellt privaträttsliga konsekvenser 31
7.1 Bakgrund 31
7.2 Svenska domstolars och myndigheters handläggning 34
7.2.1 Svensk domstols behörighet 34
7.2.2 Lagvalsfrågan 35
7.2.3 Erkännande av utländska avgöranden 36
7.3 Lagrådets synpunkter 37
8 Specialmotivering 38
8.1 Förslaget till lag om registrerat partnerskap 38
8.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 47
8.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 48
Övriga frågor 49
Hushållsgemenskap 49
Familjerättslig neutralitet m.m. 50
Hemställan 53
Reservation (m, c, kds, nyd) 54
Meningsyttring (v) 55
Särskilt yttrande 55
Bilaga 1 Av utskottet framlagda lagförslag 57
Förslag till lag om registrerat partnerskap 57
Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 59
Förslag till lag om ändring i brottsbalken 61
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag 62
Förslag till lag om registrerat partnerskap 62
Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 64
Förslag till lag om ändring i brottsbalken 66
Bilaga 3 Utdrag ur Lagrådets protokoll den 11 maj 1994 67
Bilaga 4 Sammanfattning av Partnerskapskommitténs betänkande
(SOU 1993:98) Partnerskap 73
Bilaga 5 Partnerskapskommitténs lagförslag 75
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser 81