I betänkandet behandlar utskottet åtta motioner som gäller
ersättningsrättsliga frågor. Motionerna har väckts under den
allmänna motionstiden år 1994. Motionsspörsmålen gäller
skadeståndsreglerna i produktansvarslagen och trafikskadelagen,
vissa försäkringsfrågor samt ersättning till hivsmittade. I
betänkandet berörs också en fråga som gäller skadeståndslagens
regler om jämkning vid medvållande.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande från de
socialdemokratiska ledamöterna.
Motionerna
1993/94:L601 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om förslag till sådan ändring i
försäkringslagen att i motionen redovisade brister i
försäkringsskyddet på bilar undanröjs.
1993/94:L602 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ökad ekonomisk ersättning till
blödarsjuka som smittats av hiv vid blodöverföring.
1993/94:L603 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn av skadeståndsreglerna
i samband med skada på väg som i sin tur förorsakat skada på
fordon.
1993/94:L604 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar om sådan ändring i produktansvarslagen att
dess regel om jämkning vid personskada överensstämmer med
skadeståndslagen.
1993/94:L605 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att förebygga
försäkringsbedrägeri.
1993/94:L606 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
gällande lagstiftning rörande försäkringsbolagens ersättning vid
misshandel och skadegörelse.
1993/94:L607 av Lars Andersson och Leif Bergdahl (nyd) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökad ersättning till den aktuella gruppen
av hivsmittade.
1993/94:L609 av Rosa Östh och Stina Gustavsson (c) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan lagändring
att hästägares ansvar i trafiken tydliggörs.
Utskottet
1 Jämkning av skadestånd vid medvållande
1.1 Produktansvarslagen, m.m.
För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den
s.k. culparegeln. Denna regel, som återfinns i 2 kap. 1 §
skadeståndslagen (1972:207), innebär att den som uppsåtligen
eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta
skadan. Enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen kan skadestånd
jämkas under vissa förutsättningar när vållande på den
skadelidandes sida har förelegat. Skilda regler gäller därvid
för personskada å ena sidan och för sakskada å andra sidan. Vid
sakskada kan skadestånd jämkas om den skadelidande genom
vållande, dvs. uppsåtligen eller genom vårdslöshet, har
medverkat till skadan. Vid personskada däremot kan skadestånd
jämkas endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet har medverkat till skadan.
Om en bristfällig produkt orsakar personskador eller skador på
konsumentegendom har de skadelidande enligt produktansvarslagen
(1992:18) ett förstärkt skydd i förhållande till vad som gäller
enligt skadeståndslagen. Produktansvaret innebär nämligen att
tillverkare och importörer har ett strikt ansvar för skador som
orsakats av att produkten inte varit så säker som skäligen
kunnat förväntas. Ersättningsskyldighet föreligger således
oavsett om någon har varit vårdslös eller inte.
I produktansvarslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1993,
finns en särskild jämkningsregel (10 §) som innebär att
skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt om vållande på
den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Bestämmelsen
medför att skadeståndet vid personskada kan jämkas i större
utsträckning än vad skadeståndslagen medger.
I motion L604 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) yrkas att riksdagen
skall besluta om en ändring i produktansvarslagen så att regeln
om jämkning vid personskada överensstämmer med motsvarande regel
i skadeståndslagen.
Utskottet vill med anledning av motionen erinra om vad som
förevarit i samband med produktskadelagens tillkomst. I
propositionen om produktskadelag (prop. 1990/91:197), som bygger
på ett EG-direktiv om produktansvar (85/374/EEG), föreslogs
bl.a. att skadeståndslagens regler om jämkning av skadestånd på
grund av medvållande på den skadelidandes sida skulle tillämpas
även när skadeståndsansvaret följer av produktskadelagen. Någon
särskild jämkningsregel hade därför inte intagits i
lagförslaget. Enligt propositionen ansågs EG-direktivet inte
utgöra något hinder för att behålla de generellt gällande
jämkningsreglerna. En sådan lösning framstod också som mer
gynnsam för den skadelidande när det gäller personskada.
EG-direktivet (artikel 8 andra stycket) föreskriver att
skadestånd vid produktskada kan jämkas vid såväl personskada som
sakskada om vållande på den skadelidandes sida har medverkat
till skadan. Härvid bör dock noteras att direktivet också
innehåller en regel (artikel 13) enligt vilken direktivet inte
skall påverka de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt
den skadeståndslagstiftning som gäller vid den tidpunkt när
direktivet blir bindande för medlemsländerna.
I en med anledning av proposition 1990/91:197 väckt motion
framhölls att vid en jämförelse mellan propositionens förslag
och EG-direktivets regel, inställningen inom EG framstår som en
rimligare ståndpunkt. Motionären begärde därför att riksdagen
skulle besluta att i lagen införa en särskild jämkningsregel vid
medvållande som överensstämmer med EG-direktivets regel härom. I
sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1991/92:LU14), som
bl.a. innebar att lagens rubrik ändrades till
produktansvarslagen, framhöll utskottet som sin principiella
uppfattning att lagen inte heller i fråga om jämkning av
skadestånd vid medvållande borde avvika från EG-direktivet.
Också andra skäl talade enligt utskottet för att jämkning av
skadestånd vid produktskada borde ske om den skadelidande genom
vårdslöshet medverkat till skadan oavsett om det är fråga om
personskada eller sakskada. Ett starkt sådant skäl var enligt
utskottets mening att svenska företag skall ha möjligheter att
konkurrera utomlands på likvärdiga villkor med företagen inom
EG-länderna. Utskottet ansåg sig dock inte kunna överblicka de
konsekvenser som en jämkningsbestämmelse i enlighet med
motionärens förslag kunde få för bl.a. de skadelidande. Med
hänsyn till att lagen skulle träda i kraft först ett drygt år
senare fanns det dock utrymme för ytterligare överväganden i
frågan, och utskottet var därför inte berett att då förorda en
särskild jämkningsbestämmelse i produktansvarslagen i enlighet
med EG-direktivet. Regeringen borde efter överväganden av
spörsmålet återkomma till riksdagen med förslag till en särskild
jämkningsregel i produktansvarslagen, om inte starka skäl talade
mot en sådan reglering.
I en proposition hösten 1992 (prop. 1992/93:38) redovisas de
överväganden av frågan som gjorts inom Justitiedepartementet med
anledning av riksdagens tillkännagivande. Sammanfattningsvis
fann föredragande statsrådet att det visserligen medför en del
nackdelar för de skadelidande om man inför en jämkningsregel i
produktansvarslagen med EG-direktivets innebörd men att dessa
nackdelar inte utgör så starka skäl mot en sådan reglering att
en ändring inte bör komma till stånd. Sålunda föreslogs i
propositionen att en ny paragraf (10 §) införs i
produktansvarslagen av innebörd att skadeståndet skall jämkas
efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida
har medverkat till skadan. Vidare föreslogs i propositionen att
en motsvarande bestämmelse införs i ellagen som komplement till
de nyligen beslutade reglerna om produktansvar i den lagen.
Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande
(bet. 1992/93:LU9) att spörsmålet var noggrant analyserat i
propositionen med en utförlig redovisning av såväl skälen för
som emot en särskild reglering av frågan i produktansvarslagen,
och utskottet instämde i föredragande statsrådets överväganden.
Därvid pekade utskottet särskilt på att förhållandena är något
speciella på produktansvarets område, eftersom det här är fråga
om strikt ansvar och inte som enligt skadeståndslagen ansvar
på grund av vållande (culpa). Orsaken till att en produktskada
uppkommer är vanligtvis, framhöll utskottet, att den
skadelidande tar aktiv befattning med produkten på ett klart
oaktsamt sätt, även om inte oaktsamheten kan bedömas som grov. I
ett sådant fall när det enda vållande som förekommer är
hänförligt till den skadelidande kan det snarast te sig stötande
om skadeståndet inte kan jämkas. Det bör i sammanhanget också
erinras om, anförde utskottet vidare, att i ett internationellt
perspektiv skadeståndslagens bestämmelse om jämkning vid
personskada är närmast unik. Inte ens i övriga nordiska länder
är jämkningsmöjligheterna så begränsade som här i landet.
Slutligen pekade utskottet på att den föreslagna
jämkningsbestämmelsen i produktansvarslagen skall tillämpas
endast när ett skadeståndskrav skall bedömas enligt den lagen.
Den skadelidande har emellertid full frihet att i stället grunda
sin talan på skadeståndslagen, och i sådant fall blir
skadeståndslagens bestämmelser om jämkning vid medvållande
tillämpliga. Sammanfattningsvis fann utskottet att de skäl som
talar mot en särskild reglering av jämkning av skadestånd vid
produktskador inte har sådan styrka att en sådan reglering inte
bör komma till stånd. Med det anförda tillstyrkte utskottet
regeringens förslag.
Utskottet anser att vad som anfördes i lagstiftningsärendet
hösten 1992 fortfarande äger giltighet. Fråga uppkommer vidare
om det numera efter EES-avtalets ikraftträdande är förenligt med
det EG-direktiv som lagen bygger på att införa en sådan
jämkningsregel som motionärerna begär. I och med EES-avtalet är
Sverige, liksom övriga EFTA-länder som är bundna av avtalet,
skyldigt att anpassa sin lagstiftning till de delar av EG:s
regelverk som parterna gemensamt definierat som relevanta, och
dit hör direktivet om produktansvar. Nuvarande 10 §, som liksom
lagen i övrigt trädde i kraft den 1 januari 1993,
överensstämmer med EG-direktivets artikel 8 andra stycket. I
EG-direktivet finns visserligen en särskild regel (artikel 13)
enligt vilken direktivet inte skall påverka de rättigheter som
en skadelidande kan ha enligt den skadeståndslagstiftning som
gäller då direktivet blir gällande. Eftersom de skadelidande vid
EES-avtalets ikraftträdande inte hade några rättigheter som
avvek från direktivets artikel 8 torde det numera, såvitt
utskottet kan bedöma, knappast vara möjligt för Sveriges del att
nu åberopa artikel 13 som stöd för en ny ordning för jämkning av
skadestånd vid personskada enligt produktansvarslagen.
Regeringen har också ansett att EES-avtalet och EG-direktivet om
produktansvar inte medger någon ändring av den nu gällande
särregeln i produktansvarslagen, varvid hänvisas till artikel 13
i direktivet (se prop. 1993/94:88, s. 18).
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L604.
Utskottet vill i detta sammanhang också ta upp frågan om
skadeståndslagens regler om jämkning vid medvållande.
Hösten 1991, i samband med behandlingen av regeringens förslag
till produktskadelag (prop. 1990/91:197), behandlade utskottet
ett motionsyrkande med begäran om förslag från regeringen om en
ändring i skadeståndslagens jämkningsregel. Yrkandet gick ut på
att möjligheten till jämkning vid personskador borde vara
detsamma som vid sakskador. I sitt av riksdagen godkända
betänkande 1991/92:LU14 fann utskottet inte påkallat med något
tillkännagivande och motionsyrkandet avstyrktes. Utskottet
uteslöt emellertid inte att utformningen av skadeståndslagens
jämkningsbestämmelser skulle komma att aktualiseras i samband
med de överväganden rörande jämkning av produktskador som
utskottet förordat i samma betänkande. Så blev emellertid inte
fallet, utan regeringen återkom i stället till frågan först
under hösten 1993 i helt annat sammanhang, nämligen i
proposition 1993/94:88 om ändring i lagen (1973:1199) om
ersättning från den internationella oljeskadefonden, m.m. Vid
behandlingen av propositionen uttalade utskottet att man senare
under våren 1994 skulle återkomma till frågan om utformningen av
skadeståndslagens regler om jämkning vid medvållande (bet.
1993/94:LU14).
I den nu aktuella delen av proposition 1993/94:88 redovisas
gällande rätt och de överväganden som gjordes i början av
1970-talet i samband med de nuvarande bestämmelsernas tillkomst.
Vidare redogörs för vad som framkommit vid en av
Justitiedepartementet anordnad hearing hösten 1993 om bl.a.
frågan om jämkning av skadestånd på grund av medvållande vid
personskada. Vad som framkom vid hearingen ger enligt
regeringens mening inte anledning att anta att det skulle
föreligga något praktiskt behov av att ändra reglerna i 6 kap.
1 § skadeståndslagen. Tvärtom synes den allmänna
uppfattningen bland åtminstone dem som deltog i hearingen vara
att regeln bör finnas kvar med samma innehåll som nu. Med hänsyn
till vad som anförts anser regeringen att det saknas skäl att nu
göra någon ändring i 6 kap. 1 § första stycket
skadeståndslagen.
Utskottet gör för sin del ingen annan bedömning.
1.2 Trafikskadelagen
Skadeståndslagen gäller i och för sig också i fråga om skador
som uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har
emellertid de skadelidande ett förstärkt skydd genom
trafikskadelagen (1975:1410), som innehåller bestämmelser om
trafikförsäkring och om ersättning vid trafikskada.
I 18 § andra stycket trafikskadelagen föreskrivs att
skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon kan
jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna. Bestämmelsen har sin grund i
trafikförsäkringens objektiva ansvar för person- och sakskada
som tillfogas utomstående när fordonet är i trafik. Mot bakgrund
härav har det framstått som följdriktigt att jämkning skall
kunna ske av ägares, brukares och förares krav på ersättning
från en utomstående för sakskada oavsett vållande från deras
sida eller bristfällighet hos fordonet (prop. 1975/76:15, s.
84). I praxis har jämkningsbestämmelsen kommit att innebära att,
när en utomstående ensam har vållat en skada på ett motorfordon,
skadeståndet som regel jämkats till hälften men att undantag
härifrån gjorts när det förelegat särskilda omständigheter (se
rättsfallen NJA 1985 s. 309, NJA 1987 s. 749 och NJA 1990 s.
569).
Nuvarande ordning kritiseras i två motioner. I motion L603
anför Göte Jonsson och Ulf Melin (båda m) att
skadeståndsreglerna bör ses över så att vägtrafikanter får full
ersättning av väghållare när deras fordon skadats på grund av
bristande vägunderhåll.
Rosa Östh och Stina Gustavsson (båda c) anser i motion L609
att gällande lagstiftning i vissa avseenden inte är anpassad
till dagens trafiksituation. Många biltrafikanter som varit med
om en olycka där hästekipage är inblandade har erfarit att de
uppkomna skadekostnaderna åläggs bilägarens försäkring oavsett
vem som kan anses vållande till olyckan eller om båda har felat.
I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om
sådan lagändring att hästägares ansvar i trafiken tydliggörs.
Utskottet erinrar om att frågan om en ändring av
trafikskadelagens jämkningsbestämmelse behandlades våren 1993
(prop. 1992/93:8, bet. LU35, rskr. 307). I propositionen
föreslogs att frågan om jämkning med anledning av skada på
motordrivet fordon i trafik eller egendom som befordras med ett
motordrivet fordon skall vara beroende av
försäkringsförhållandena. I den mån en föreliggande
ansvarsförsäkring ger utrymme att betala fullt skadestånd till
en bilägare som inte på något sätt har varit medvållande till en
sammanstötning borde alltså enligt förslaget ojämkat skadestånd
kunna tillerkännas bilisten. Vid tillämpningen av den föreslagna
bestämmelsen förutsattes att staten och andra självförsäkrande
organ skall jämställas med den som omfattas av en
ansvarsförsäkring.
Utskottet förklarade sig för sin del ha förståelse för de
motiv som låg bakom förslaget i propositionen -- att undanröja
den känsla av obillighet som många bilägare upplever med den
nuvarande ordningen. Det är naturligt, framhöll utskottet, att
den bilist som uppträtt oklanderligt men till följd av t.ex. en
cyklists eller väghållares vårdslöshet fått sin bil skadad har
svårt att acceptera att endast få en del av sin skada ersatt.
Förslaget kunde emellertid om det genomfördes enligt utskottet
leda till nya situationer som på motsvarande sätt skulle
upplevas som orättvisa bland skadelidande bilister. En bilägare
som råkar ut för oförsäkrade skadevållare skulle genom den
föreslagna bestämmelsen komma att uppfatta sig som missgynnad i
förhållande till den som får sin bil skadad av en försäkrad.
Vidare anförde utskottet att frågan hur trafikansvaret skall
förhålla sig till det allmänna vållandeansvaret inrymmer många
komplicerade inslag och har varit föremål för debatt i den
juridiska litteraturen. Det anförda ledde utskottet till den
slutsatsen att det då föreliggande förslaget inte borde
genomföras utan att mera ingående överväganden kom till stånd.
Enligt utskottets mening borde därvid prövas om inte en
möjlighet att underlåta jämkning även i andra fall än där den
skadeståndsskyldige har någon ansvarsförsäkring skulle kunna
införas. Det borde, anförde utskottet, ankomma på regeringen att
i lämpligt sammanhang göra dessa överväganden. Utskottets
ställningstagande innebar således att utskottet avstyrkte bifall
till regeringens förslag samt förordade ett tillkännagivande i
enlighet med det anförda. Riksdagen följde utskottet.
Enligt vad regeringen upplyst (skr. 1993/94:15 s. 26)
behandlades frågan vid en hearing den 22 oktober 1993.
De överväganden som bör komma till stånd med anledning av
riksdagens tillkännagivande våren 1993 omfattar de frågor som
tas upp i motionerna L602 och L609. I avvaktan på att regeringen
redovisar sina överväganden anser utskottet att motionerna inte
bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker
bifall till motionerna.
2 Försäkringsrättsliga frågor
2.1 Förebyggande av försäkringsbedrägerier
Både lagen (1927:77) om försäkringsavtal och
konsumentförsäkringslagen (1980:38) ger försäkringsbolagen rätt
att sätta ned ersättningen, om oriktiga uppgifter lämnas
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i samband med
skaderegleringen (23 § resp. 34 §). Ersättningen kan sättas
ned endast då de oriktiga uppgifterna tar sikte på den
ersättningsberättigade själv, inte då de avser annans eventuella
rätt till försäkringsersättning.
I motion L605 av Christel Anderberg (m) begärs
tillkännagivande om åtgärder för att förebygga
försäkringsbedrägerier. Enligt motionärens mening bör en
försäkringstagare som ljuger i skadeanmälan eller beter sig
grovt oaktsamt riskera att helt förlora rätten till
försäkringsersättning. Vidare bör övervägas om inte
försäkringsbolagen borde ha rätt att föra särskilda sökregister
för att underlätta för försäkringsbolagen att upptäcka
bedrägeriförsök.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionären om att det
är angeläget att bekämpa försäkringsbedrägerierna. I samband med
konsumentförsäkringslagens tillkomst (prop. 1979/80:9, bet.
LU18, rskr. 127) diskuterades frågan om den som har försökt att
bedra sig till högre försäkringsersättning än han har rätt till
skulle kunna drabbas av den påföljd som består i att
försäkringsbolaget inte betalar ut sådan försäkringsersättning
som han enligt försäkringsavtalet har rätt till. I propositionen
anförde föredragande statsrådet att behovet av tillräckligt
avhållande sanktioner i de flesta fall borde kunna tillgodoses
inom ramen för det straffrättsliga förfarandet. En påföljd i
form av förverkande av försäkringsersättning borde dock kunna
tillgripas under speciella omständigheter, t.ex. då
försäkringsbolaget har haft avsevärda kostnader för att utreda
bedrägeriförsöket. Också i fall som inte utgör straffbara
bedrägeriförsök men som innebär att den försäkrade gjort sig
skyldig till grov vårdslöshet kunde det enligt föredragandens
mening vara rimligt att försäkringsbolagen ges möjlighet till
ett skäligt avdrag på försäkringsersättningen. Vad som sålunda
anfördes i propositionen föranledde inga särskilda uttalanden
från utskottets sida.
På försäkringsavtalsrättens område pågår sedan länge ett
omfattande nordiskt reformarbete. Till grund för arbetet i
Sverige ligger Försäkringsrättskommitténs båda betänkanden
(SOU 1986:56) Personförsäkringslag och (SOU 1989:88)
Skadeförsäkringslag. Inom Justitiedepartementet har kommitténs
förslag omarbetats, bl.a. med hänsyn till den internationella
utvecklingen och till vad som framkommit vid remissbehandlingen
av kommittéförslagen. Resultatet av arbetet har redovisats i
departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny försäkringsavtalslag,
vari föreslås en försäkringsavtalslag som skall ersätta både
försäkringsavtalslagen och konsumentförsäkringslagen. I
promemorian föreslås en särskild bestämmelse som innebär att
försäkringsersättningen kan sättas ned om den
ersättningsberättigade lämnar felaktiga uppgifter i samband med
skaderegleringen, vare sig de oriktiga uppgifterna lämnas
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. I ett avseende går
den föreslagna bestämmelsen något längre än motsvarande regel i
konsumentförsäkringslagen. Ersättningen kan enligt förslaget
sättas ned inte bara då de oriktiga uppgifterna tar sikte på den
ersättningsberättigade själv utan också då de avser annans
eventuella rätt till försäkringsersättning. Promemorian har
remissbehandlats. Enligt vad som redovisas i årets
budgetproposition (prop. 1993/94:100, bil. 3, s. 20) bereds nu
ärendet vidare i Justitiedepartementet med sikte på en
lagrådsremiss under år 1994.
Enligt utskottets mening saknas det anledning för riksdagen
att föregripa den beredning som för närvarande pågår inom
regeringen med förslag till en ny försäkringsavtalslag.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion L605.
2.2 Försäkringsersättning till dem som försökt stoppa brott
Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (båda s) kritiserar i
motion L606 försäkringsbolagen för att inte betala ut
försäkringsersättning i erforderlig omfattning till personer som
skadats i samband med att de sökt stoppa misshandel och
skadegörelse. I motionen yrkas tillkännagivande om en översyn av
gällande lagstiftning.
Någon lagstiftning som direkt reglerar rätten till
försäkringsersättning i sådana fall som motionärerna tar upp
finns inte. Både i lagen om försäkringsavtal och
konsumentförsäkringslagen finns emellertid bestämmelser om
vad som skall gälla vid framkallande av försäkringsfallet från
den försäkrades sida. Enligt försäkringsavtalslagens regler,
vilka dock inte är tvingande, är försäkringsbolaget fritt från
ansvar mot försäkrad som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
framkallat försäkringsfallet. Undantag föreskrivs dock om den
försäkrade var under 15 år eller psykiskt störd eller om han
handlat i en nödsituation (18--20 §§). Också
konsumentförsäkringslagen fritar försäkringsbolaget från ansvar
när den försäkrade framkallat försäkringsfallet med uppsåt men
innehåller något avvikande bestämmelser när det gäller
vårdslöshet. Vid grov vårdslöshet kan ersättningen nedsättas
efter skälighet, dock inte vid ansvarsförsäkring. Vidare kan
bolaget av särskilda skäl göra förbehåll om nedsättning även vid
annan vårdslöshet som inte är ringa (32 §).
I den ovan nämnda departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny
försäkringsavtalslag föreslås en särskild bestämmelse för
personförsäkring som innebär att försäkringsbolaget inte får
åberopa förbehåll om framkallande av försäkringsfall om den
försäkrade har handlat i en nödliknande situation. Ett
motsvarande förslag fanns också i Försäkringsrättskommitténs
betänkande (SOU 1986:56) Personförsäkringslag. Den föreslagna
bestämmelsen innebär att även den som har förstått att han måste
bli skadad genom de åtgärder han vidtog har rätt till ersättning
från sin personförsäkring, om hans handlande framstår som
försvarligt. Bestämmelsen förutsätts gälla inte bara om den
försäkrade försöker bistå någon annan, utan även när han handlar
för att skydda sig själv. Regeln kan här sägas, enligt vad
kommittén anför, i viss mån samverka med den räddningsplikt som
i allmänhet åvilar den försäkrade.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att
personer som är försäkrade får ut berättigad
försäkringsersättning i sådana situationer som beskrivs i
motionen. Av den ovan lämnade redovisningen framgår emellertid
att det föreligger förslag om ändrade regler som ligger i linje
med motionärernas önskemål. I avvaktan på den fortsatta
beredningen av en ny försäkringsavtalslag kan utskottet inte se
något direkt behov av åtgärder från riksdagens sida.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L606.
2.3 Bilägares försäkringsskydd
Göthe Knutson (m) redovisar i motion L601 ett ärende i
Allmänna reklamationsnämnden där en bilägare som haft sin bil
stöldförsäkrad inte fått försäkringsersättning när hans bil
försvunnit i samband med att den bilverkstad där bilen var
inlämnad för reparation försatts i konkurs. I motionen yrkas att
riksdagen skall begära förslag till sådana ändringar i
lagstiftningen att redovisade brister i försäkringsskyddet
undanröjs.
Av Allmänna reklamationsnämndens handlingar i ärendet (dnr
93-2780) framgår att den ifrågavarande bilen varit försäkrad
under tiden den 4 juli--den 24 juli 1991 och att den, enligt vad
ägaren uppgett, försvunnit under tiden den 15 juli--12 november
1991, då bilen varit inlämnad till ett säljarföretag. Enligt
försäkringsbolagets mening hade det inte kunnat visats att bilen
försvunnit under den tid bilen varit försäkrad eller att den
frånhänts ägaren genom stöld eller tillgrepp av
fortskaffningsmedel. Allmänna reklamationsnämnden har funnit att
ägaren mot försäkringsbolagets bestridande inte gjort antagligt
att ett försäkringsfall har inträffat. Han kunde därför enligt
nämndens mening inte göra anspråk på försäkringsersättning i
anledning av den aktuella händelsen.
Enligt utskottets mening skulle ett riksdagsinitiativ i
enlighet med motionsyrkandet innebära ett avsteg från vad som
hittills gällt inom försäkringsrätten. En enskild försäkring
tecknas genom avtal mellan å ena sidan ett försäkringsbolag och
å andra sidan en bilägare. Utgångspunkten i gällande
lagstiftning är att försäkringsbolagen i princip fritt får
bestämma området för ansvaret genom s.k.
omfattningsbestämmelser, t.ex. genom att införa olika undantag i
försäkringsvillkoren. Som skäl för detta har angetts att
branschens egen produktutveckling och konkurrensen mellan
bolagen, i förening med Finansinspektionens tillsynsverksamhet,
i stort sett ger tillräckliga garantier för att sådana s.k.
omfattningsbestämmelser utformas på ett skäligt och
ändamålsenligt sätt. I den ovan angivna departementspromemorian
(Ds 1993:39) Ny försäkringsavtalslag föreslås ingen ändring
härvidlag. Försäkringsbolagen skall också i framtiden i princip
ha fria händer att bestämma försäkringens omfattning -- frånsett
vissa speciella fall t.ex. vid sådan obligatorisk försäkring som
trafikförsäkring. Det skall inte vara lagstiftarens sak att ange
vilka slags risker som bolagen skall försäkra.
Enligt vad utskottet inhämtat har några anmärkningar avseende
stöldförsäkringens omfattning i angivna hänseende inte framförts
till Finansinspektionen.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L601.
3 Ersättning till hivsmittade blödarsjuka m.fl.
I början av 1980-talet smittades 190 personer av hiv
(förvärvat immunbristsyndrom) inom den offentliga svenska
sjukvården genom blodtransfusion i samband med operativa ingrepp
(86 st) och genom s.k. faktorkoncentrat framställt ur blodplasma
som ges till blödarsjuka (104 st). Enligt uppgift finns i dag
knappt hälften av de sålunda hivsmittade personerna kvar i
livet. Några nya fall av hivsmitta genom användning av blod
eller blodprodukter har inte inträffat efter hösten 1985, och
risken för framtida fall anses utesluten med hänsyn till de
test- och behandlingsmetoder som numera tillämpas beträffande
blod och blodprodukter avsedda för överföring i någon form till
andra individer.
Ersättning till de smittade har vid olika tillfällen utgetts
från patientförsäkringen för behandlingsskada resp.
läkemedelsförsäkringen. Vidare har regeringen utbetalat
ersättning ex gratia. En redovisning av hittills fattade
ersättningsbeslut finns intagen i betänkandet 1992/93:LU46
(avsnitt 3). Besluten innebär sammanfattningsvis att en
transfusionssmittad 30-åring fått sammanlagt 528 000 kr och en
blödarsjuk som mest 549 000 kr, allt i 1993 års penningvärde.
Dessa belopp är inte skattepliktiga. Därtill kommer i
förevarande fall ersättning som livränta för den inkomstförlust
som följt av att den smittade uppbär sjukpenning eller
förtidspension samt underhåll till efterlevande make och barn,
vilka belopp är skattepliktiga. Besluten om ersättning har
ansetts innebära att de smittade sammanlagt har fått
kompensation i enlighet med de rekommendationer som Kommittén om
ideell skada har lämnat i sitt delbetänkande, (SOU 1991:34),
HIV-smittade -- ersättning för ideell skada, om vad de som
smittats av hiv genom en skadeståndsgrundande handling kan anses
berättigade till enligt nuvarande skadeståndsrättsliga
principer.
Våren 1993 behandlade utskottet två motioner vari yrkades att
ytterligare ersättning skulle utgå till de drabbade. Utskottet
uttalade därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet.
1992/93:LU46) stor förståelse för den svåra och utsatta
situation som de hivsmittade blödarsjuka och
transfusionssmittade samt deras anhöriga befinner sig i. Det
måste för de berörda, anförde utskottet, framstå som en djup
orättvisa att utan egen förskyllan och närmast slumpmässigt ha
drabbats av denna smitta som ofrånkomligen leder till svåra
fysiska och psykiska lidanden och en för tidig död. Utskottet
hade också genom att representanter för denna kategori
hivsmittade företrätt inför utskottet och berättat om sina och
de anhörigas upplevelser och förhållanden fått påtagliga bevis
på vad det innebär att leva som hivsmittad och som sjuk i aids.
De särpräglade omständigheterna i dessa fall gör det självklart,
framhöll utskottet vidare, att berörda försäkringar och det
allmänna tar sitt ansvar för hjälp och gottgörelse till de
smittade och deras anhöriga. Det har också, framhöll utskottet,
varit en strävan från patient- och läkemedelsförsäkringen resp.
staten att åstadkomma en nivå på ersättningen till de drabbade
som, i enlighet med vad Kommittén om ideell skada rekommenderat,
motsvarar ersättning för ideell skada i de s.k. mindre
maximalfallen. Av utredningen i ärendet framgår också, anförde
utskottet, att ersättningen ligger i nivå med vad som betalats
från försäkringar eller från staten i motsvarande fall i
flertalet andra länder. Vid en sådan jämförelse måste det också
beaktas att den allmänna försäkringssektorn i Sverige är mer
utbyggd än i många andra länder och ger människorna här ett
förhållandevis gott ekonomiskt skydd vid arbetslöshet, sjukdom
och pensionering.
Utskottet var för sin del inte berett att ta ställning till
huruvida ytterligare ersättning borde utgå till den aktuella
gruppen hivsmittade blödarsjuka och transfusionssmittade.
Utskottet underströk dock starkt att det mot bakgrund av det
ovan anförda fanns all anledning för regeringen att bevaka
rättsutvecklingen den närmaste tiden i fråga om skadestånd till
hivsmittade. Skulle rättsutvecklingen eller de fortsatta
överväganden som görs av Kommittén om ideell skada eller andra
särskilda omständigheter föranleda det, borde regeringen,
framhöll utskottet, på nytt överväga frågan om ytterligare
ersättning till de drabbade. I den mån dessa överväganden leder
till att ytterligare ersättning skall utbetalas bör regeringen
pröva om denna ersättning skall utgå generellt med lika belopp
till alla berörda eller om ersättningen helt eller delvis skall
differentieras beroende på de olika villkor som gäller för de
drabbade. Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen som sin
mening regeringen till känna.
I motion L602 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (båda
s) yrkas tillkännagivande om behovet av ökad ekonomisk
ersättning till blödarsjuka som smittats av hiv vid
blodöverföring.
Lars Andersson och Leif Bergdahl (båda nyd) yrkar i motion
L607 tillkännagivande om ökad ersättning till de som hivsmittats
inom sjukvården genom blodtransfusion eller genom s.k.
faktorkoncentrat. Enligt motionärernas mening bör en rimlig
ersättningsnivå ligga i intervallet 800 000--1 000 000 kr.
Enligt vad utskottet erfarit har några ytterligare
ersättningsbeslut inte fattats vare sig av patientförsäkringen
för behandlingsskada, läkemedelsförsäkringen eller regeringen
sedan frågan behandlades av riksdagen senast. Såvitt utskottet
är bekant har rättsutvecklingen eller någon annan omständighet
inte heller gett anledning därtill. Vad som i sammanhanget kan
redovisas är att Brottskadenämnden den 20 oktober 1993 beslutat
angående skadestånd till en kvinna som hivsmittats genom samlag.
Mannen dömdes våren 1993 för grov misshandel till fängelse fem
år. Kvinnan tillerkändes ett skadestånd av domstolen om 810 000
kr, varav 610 000 kr för sveda och värk, lyte och men och
olägenheter i övrigt samt 200 000 kr för kränkning. Genom en
hemförsäkring hade kvinnan erhållit ersättning för personskadan
med ett maximibelopp om 500 000 kr. I sitt beslut konstaterar
Brottskadenämnden att några normer för hur det ideella
skadeståndet skall beräknas vid den typ av personskada som
hivsmitta utgör ännu inte utbildats. Nämnden anser i likhet med
Kommittén om ideell skada att det är naturligt att nivåmässigt
relatera ersättningen till de s.k. maximalfallen. Dessa har
dock utarbetats med tanke på helt andra skadetyper, och det går
därför inte att direkt anknyta till det ena eller andra
alternativet. Hivsmitta är en unik form av personskada och bör
enligt nämndens mening ersättningsmässigt behandlas som ett
skadefall för sig. Ersättningen kan enligt nämndens uppfattning
skäligen bestämmas till 500 000 kr. I beloppet ingår ersättning
för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt.
Utöver ersättningen för personskada konstaterar nämnden att
kvinnan är berättigad till ersättning för lidande på grund av
den kränkning av hennes personliga integritet som följt av
brottet. Denna ersättning kan enligt nämnden skäligen bestämmas
till 75 000 kr.
I sammanhanget kan också nämnas att en tingsrätt i början av
år 1994 i ett liknande fall bestämt skadeståndet till samma
belopp och därvid åberopat Brottsskadenämndens praxis.
Utskottet vill än en gång uttala sin stora förståelse för den
svåra och utsatta situation som de hivsmittade blödarsjuka och
tranfusionssmittade samt deras anhöriga befinner sig i.
Utskottet anser sig emellertid inte heller nu kunna ta ställning
till huruvida ytterligare ersättning bör utgå till den aktuella
gruppen smittade. Liksom våren 1993 utgår utskottet från att
regeringen noga följer frågan och så snart rättsutvecklingen
eller andra omständigheter ger skäl därtill omedelbart kommer
att överväga huruvida ytterligare beslut om ersättning bör
fattas. Med hänsyn till riksdagens tillkännagivande i frågan
våren 1993 är något nytt initiativ från riksdagens sida nu inte
erforderligt. Motionerna L602 och L607 bör således inte
föranleda någon ytterligare åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande produktansvarslagen
att riksdagen avslår motion 1993/94:L604,
2. beträffande trafikskadelagen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L603 och 1993/94:L609,
3. beträffande förebyggande av försäkringsbedrägerier
att riksdagen avslår motion 1993/94:L605,
4. beträffande försäkringsersättning i vissa fall
att riksdagen avslår motion 1993/94:L606,
5. beträffande bilägares försäkringsskydd
att riksdagen avslår motion 1993/94:L601,
6. beträffande vissa hivsmittade
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L602 och 1993/94:L607.
Stockholm den 12 april 1994
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c),
Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd),
Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per
Erik Granström (s) och Lars Stjernkvist (s).
Särskilt yttrande
Produktansvarslagen
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Gunnar Thollander, Hans
Stenberg, Carin Lundberg, Per Erik Granström och Lars
Stjernkvist (alla s) anför:
I ärendet har fråga uppkommit om den ändring i
produktansvarslagen (1992:18) som föreslås i motion L604 är
förenlig med EES-avtalet och det EG-direktiv som ligger till
grund för lagstiftningen. Vi nödgas därvid konstatera att
möjligheterna för svenskt vidkommande att i dag införa en
jämkningsregel som är förmånligare för de skadelidande än den
nuvarande inte torde vara möjligt. I sak vill vi emellertid
klargöra att vår inställning är densamma som vi gav uttryck för
i våra reservationer hösten 1991 och hösten 1993 (se bet.
1991/92:LU14, res. 2 och 1992/93:LU9, res.).
Vidare vill vi i sammanhanget särskilt fästa uppmärksamheten
på orsaken till den uppkomna situationen, nämligen det av
majoriten fattade beslutet hösten 1991 att inte godta den
ordning som utsprungligen föreslogs av den dåvarande regeringen
(se bet. 1991/92:LU14). Om majoriteten i stället hade följt
propositionens förslag eller i vart fall avvaktat med att införa
den nuvarande jämkningsregeln i 10 § (se bet. 1992/93:LU9)
skulle situationen nu vara helt annorlunda. Således skulle man i
dag, när lagen varit i kraft i drygt ett år, och tillräckliga
erfarenheter föreligger av lagens tillämpning kunna föra en
sakdiskussion om särskilda jämkningsregler i
produktansvarslagen. En sedvanlig uppföljning och utvärdering,
som så ofta kommer till stånd när det gäller annan lagstiftning
på utskottets beredningsområde, är nu inte heller meningsfull.
Därtill kommer att någon ändring av skadeståndslagens
jämkningsregel, enligt vad som redovisas i betänkandet, inte
längre är aktuell.
Mot bakgrund av det anförda kan vi inte finna annat än att
majoritetens tidigare fattade beslut om en särskild
jämkningsregel i produktansvarslagen i dag framstår som
synnerligen oöverlagt och förhastat.