I betänkandet behandlar utskottet 36 motionsyrkanden i olika
konkursrättsliga frågor. Motionerna rör spörsmål om
företagsrekonstruktion, konkursförvaltning, s.k.
bekvämlighetskonkurser, förmånsrättsordning och konkurser med
internationell anknytning. Vidare tas i motionerna upp frågor om
åtgärder för att vid konkurs effektivare utreda misstanke om
ekonomisk brottslighet, näringsförbud, konkursregister samt
konkursförvaltarnas och revisorernas roll vid utredning av
ekonomisk brottslighet. I betänkandet behandlas också en motion
som rör en viss redovisningsfråga.
I ärendet har inkommit en skrivelse från Sveriges
Industriförbund.
Utskottet förordar -- med bifall till tre motionsyrkanden --
tillkännagivande om att regeringen bör överväga vissa närmare
angivna spörsmål. Det gäller dels effektivare åtgärder för att i
samband med konkurs utreda ekonomisk brottslighet, dels en mer
aktiv roll för konkursförvaltarna med avseende på att utreda
sådan brottslighet dels ock revisorernas roll och uppgifter i
fråga om att utreda denna typ av brottslighet. Utskottet
förordar vidare -- med bifall till två motionsyrkanden --
tillkännagivanden om att näringsförbud bör kungöras resp. att
ett centralt konkursregister inrättas.
Utskottet avstyrker motionsyrkandena i övrigt.
Till betänkandet har fogats tre reservationer och ett särskilt
yttrande (m,fp,c,kds).
Motionerna
1993/94:L301 av Bengt Kronblad och Krister Örnfjäder (s) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om begränsad rätt för gamla ägarkretsen att
direkt efter en konkurs driva företaget vidare utan nya insatser
av eget kapital,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av översyn av konkurrensreglerna
till gagn för konkurrens på lika villkor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av någon form av karens efter
oskälig konkurs.
1993/94:L303 av Holger Gustafsson (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utvidga näringsförbudet för tillämpning
även i de konkursfall som är att jämställa med enskild
näringsutövning.
1993/94:L304 av Kenth Skårvik m.fl. (fp,m,c,kds) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om allmänhetens möjlighet till insyn i konkurs.
1993/94:L305 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ekonomisk rehabilitering av företag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av förmånsrättsordningen.
1993/94:L306 av Björn Ericson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beslut av nya regler och förslag till
lagändring vid hantering av konkurser.
1993/94:L307 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändringar av förmånsrättslagen
(1970:979) i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:L308 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring av förmånsrättslagen
(1970:979) i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:L309 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändringar i konkurslagen
(1987:672) beträffande förvaltning och tillsyn i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1993/94:L310 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen i
samband med att skattefordringarnas förmånsställning upphävs
beslutar om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:L311 av Kjell Ericsson och Karin Starrin (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om erforderliga åtgärder så att småföretag
inte skall behöva försättas i likvidation på grund av ej
realiserade kursförluster.
1993/94:L312 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring av konkurslagen (1987:672)
och av aktiebolagslagen (1975:1385) i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1993/94:L313 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av förmånsrättsordningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avskaffande av förmånsrättsordningen för
skatter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avskaffande av förmånsrätten för
överhypotek,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om näringsförbud,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stärkt leverantörsskydd,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om företagsrehabilitering.
1993/94:L315 av Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skuldredovisningsmöte.
1993/94:L316 av Claus Zaar och Bengt Dalström (nyd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ändra förordnandet av konkursförvaltare
för att uppnå fri konkurrens.
1993/94:L317 av Tage Påhlsson och Agne Hansson (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av snara lagstiftningsåtgärder för
förhindrande av konkursmissbruk.
1993/94:L319 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om prioriteringsordning vid konkurs.
1993/94:L320 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s)
vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av
s.k. konkurskarantän,
2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag innebärande
att svenska konkurser också skall inbegripa annan än i Sverige
befintlig egendom.
1993/94:L904 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om utvidgad giltighet vid återtagandeförbehåll.
1993/94:L905 av Carl G Nilsson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om förmånsrätt vid konkursutdelning och betalningsföreläggande.
1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konkursförvaltararvoden.
1993/94:Ju811 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att effektivare utreda
misstanke om ekobrottslighet i samband med konkurs,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kungöra beslut om näringsförbud,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att upprätta ett centralt konkursregister,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ge konkursförvaltarna en mer aktiv
roll,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utredning av revisorernas roll och
uppgifter.
1993/94:N284 av Kjell Johansson m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konkurser.
1993/94:N305 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
17. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om
hantering av leverantörsfordringar i samband med konkurser i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Allmänt
Efterlevnaden av civilrättsliga regler om betalningsskyldighet
garanteras i sista hand av att en gäldenärs egendom tvångsvis,
genom utsökning och konkurs, kan användas till att tillgodose
fordringsägarna. Konkursinstitutet regleras väsentligen genom
konkurslagen (1987:672), KL, som trädde i kraft den 1 januari
1988. Konkursreglerna utgår från att, när flera borgenärer inte
kan få betalt fullt ut för sina fordringar, förlusten i princip
skall fördelas proportionellt i förhållande till vars och ens
fordran. Konkursens primära uppgift är alltså att tillhandahålla
ett system för att tvångsvis och i den ordning som anges i
förmånsrättslagen tillgodose de konkurrerande
betalningsanspråken. Åtskilliga lagar vid sidan av KL har stor
betydelse för konkursinstitutets funktion. Särskilt kan nämnas
förmånsrättslagen (1970:979), lönegarantilagen (1992:479) och
ackordslagen (1970:847).
Med ackord avses en ekonomisk uppgörelse mellan en gäldenär
som är på obestånd och hans borgenärer. Den nu gällande
ackordslagen reglerar i princip bara vad man bruka kalla
offentligt ackord (tvångsackord), dvs. fall där uppgörelsen
kommer till stånd genom ett beslut av domstol efter en offentlig
ackordsförhandling och kan genomföras mot en borgenärsminoritets
bestridande. Vid sidan härav förekommer underhandsackord, dvs.
formlösa överenskommelser som ingås på frivillighetens väg och
kräver samtycke av alla berörda borgenärer.
Med anledning av ett riksdagsbeslut (se bet. LU 1987/88:12)
tillsattes år 1988 Insolvensutredningen med uppdrag att utreda
ett antal spörsmål på konkursrättens område. Utredningen
avlämnade i november 1992 slutbetänkandet (SOU 1992:113) Lag om
företagsrekonstruktion. I betänkandet föreslås ett nytt
rekonstruktionsförfarande, företagsrekonstruktion, som
ersättning för konkurs i vissa fall.
Betänkandet, vars närmare innehåll redovisas nedan, har
remissbehandlats och en proposition i ämnet har aviserats till
hösten 1994.
Företagsrekonstruktion
Den av Insolvensutredningen föreslagna lagen om
företagsrekonstruktion, vilken föreslås ersätta ackordslagen, är
tillämplig på alla näringsidkare. Den avser att öka
möjligheterna att utan konkurs rekonstruera en
näringsverksamhet, när gäldenären har fått
betalningssvårigheter. De centrala dragen i förfarandet är
följande.
Ansökan om företagsrekonstruktion kan göras av såväl
gäldenären som av en borgenär och görs hos tingsrätt. Det är
emellertid inte möjligt att mot gäldenärens vilja tvinga denne
att underkasta sig företagsrekonstruktion. Då beslut om
företagsrekonstruktion fattats utser domstolen en administrator,
som skall utreda gäldenärens ekonomiska situation och dessutom
verka för att borgenärernas intressen iakttas. Under förfarandet
fortsätter gäldenärens verksamhet i allmänhet på vanligt sätt.
Gäldenären behåller i princip sin rådighet, men viktigare
beslut, såsom ingående av nya förpliktelser eller pantsättning
av fast egendom, kräver samtycke av administratorn. När
domstolen beslutat om företagsrekonstruktion inträder vidare ett
allmänt indrivnings- och verkställighetsförbud beträffande
sådana skulder som uppstått dessförinnan.
Den utsedde administratorn skall upprätta en
rekonstruktionsplan. I planen skall denne bl.a. beskriva vilka
åtgärder som måste vidtas för att man skall komma till rätta med
företagets problem. Administratorn bör söka nå fram till en
underhandsuppgörelse med borgenärerna och gäldenären. Kan en
sådan uppgörelse inte nås får gäldenären vid samma domstol
ansöka om offentligt ackord. En ansökan om
företagsrekonstruktion -- liksom när gäldenären medger en
borgenärs ansökan -- är att anse som en förklaring om att
gäldenärsföretaget ställer in sina betalningar. För att hindra
missbruk av förfarandet skall rätten göra en viss prövning av
ansökningen. Inom tre veckor från det att domstolen bifallit en
ansökan om företagsrekonstruktion skall det hållas ett
borgenärssammanträde. Då skall borgenärerna beredas tillfälle
att uttala sig om förfarandet bör fortgå. Förfarandet får pågå
under en tid av tre månader, men denna tid kan förlängas upp
till ett år.
I motion L305 av Bengt Harding Olson (fp) förordas en ny
lagstiftning om ekonomisk rehabilitering av företag (yrkande 1).
En sådan reglering bör innefatta två huvudformer av
rehabiliteringsåtgärder, dels företagsrekonstruktion som avser
ett mer omfattande saneringsarbete, dels företagssanering då
enklare åtgärder bedöms tillfyllest för att rädda ett företag.
Företagsrekonstruktion bör i första hand ske på frivillig väg.
Domstol skall dock alltid kunna kopplas in för att t.ex. lösa en
uppkommen tvist under förfarandet. Företagssaneringen skall
främst hänföra sig till skuldbelastningen i ett företag och
innebär att fordringsägare och gäldenär i enighet skall komma
överens om en lindring i skuldbördan på olika sätt. De åtgärder
som skall omfattas av lagstiftningen avser företag som hamnat i
ekonomiska svårigheter men där det bedöms att konkurs kan
undvikas och företagets fortlevnad säkras om åtgärderna sätts in
på ett tidigt stadium. Samma inriktning har motion L313
(yrkande 11) av samme motionär.
Också i motion L315 av Ian Wachtmeister (nyd) förordas att
åtgärder sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt för ett
krisföretag så att en utveckling mot obestånd som ytterst
drabbar borgenärerna motverkas. Ett medel härför kan enligt
motionären vara ett tidigt skuldredovisningsmöte inför tingsrätt
där gäldenären och samtliga borgenärer deltar. Syftet med ett
sådant möte skulle vara att i god tid få en överblick av ett
företags ställning och dess möjligheter att leva vidare. Under
ledning av domstolen skall strävan vara att uppnå frivilliga
uppgörelser mellan parterna.
Utskottet vill för sin del framhålla att konkursinstitutet är
nödvändigt i ett utvecklat och dynamiskt samhälle. Konkurser kan
ses som en integrerad del av en fungerande marknadsekonomi. Är
det fråga om ett gäldenärsföretag som inte går att rekonstruera,
t.ex. på grund av brist på tillgångar, är konkurs en oundviklig
metod för att tillgodose borgenärerna och avveckla företaget.
Finns det anledning anta att gäldenären har sökt gynna någon
borgenär framför de övriga, kan konkurs även visa sig vara den
lämpligaste utvägen för att möjliggöra återvinning av en
otillbörlig transaktion eller för att förhindra ytterligare
sådana transaktioner. Kan man misstänka t.ex. brott mot
borgenärer framstår konkurs som regel oundviklig av den orsaken.
Det är emellertid enligt utskottet viktigt att man tar till
vara alla utvägar att hindra onödiga konkurser. Enligt
tillgängliga uppgifter tredubblades antalet konkurser från
slutet av 1980-talet till början av 1990-talet. Dessutom ökade
förlusterna per konkurs mycket kraftigt under samma tid,
exempelvis för leverantörer till konkursföretag, för banker som
gett krediter till sådana företag samt för staten till följd av
lönegarantin och skattefordringar som inte gottgjorts. Från
samhällsekonomisk synpunkt har ofta understrukits det önskvärda
i att hindra onödig värdeförstörelse och att rädda
arbetstillfällen. Problemen förvärras ofta av att företag som
går i konkurs drar med sig andra genom s.k. dominoeffekter. Det
är således av stor betydelse för samhällsekonomin att
konkurshanteringen är rätt utformad.
Under de senaste årtiondena har det också blivit allt
vanligare att se de insolvensrättsliga reglerna inte bara som
normer för att tvångsvis lösa de ekonomiska mellanhavandena
mellan en insolvent gäldenär och hans borgenärer utan också som
medel att slå vakt om vissa andra viktiga samhällsintressen. Ett
exempel härpå är att enligt KL konkursförvaltaren, utöver sin
grundläggande skyldighet att ta till vara borgenärernas
intresse, har möjlighet att beakta sysselsättningsaspekter vid
avvecklingen av konkursboet.
Konkursförfarandet är emellertid -- och måste vara -- inriktat
på just avveckling av konkursboet. Förfarandet måste vidare av
hänsyn inte minst till borgenärernas rättssäkerhet vara närmare
reglerat i en rad hänseenden, t.ex. beträffande gäldenärens
förlust av sin rådighet, återvinning till konkursbo, vilka
fordringar som får göras gällande, förvaltningens anordnande,
utdelning till borgenärerna m.m. En konkurs drar också lätt ut
på tiden och blir ofta kostsam i sig.
Utskottet vill framhålla att det är mot den nu angivna
bakgrunden som behovet vuxit sig allt starkare av ett
alternativt förfarande som, om möjligt, kan träda i funktion
innan företaget har blivit definitivt insolvent och därmed
ersätta konkurs. En annan orsak som också angetts som skäl för
ett alternativt insolvensförfarande är att nuvarande ackordslag
inte visat sig vara ett så effektivt instrument för
rekonstruktion av företag som man antog vid den lagens tillkomst
år 1970. Som Insolvensutredningen redovisat har man i stor
utsträckning i utlandet sökt komma till rätta med motsvarande
problem genom ett reformarbete som varit och är inriktat på nya
förfaranden som skall underlätta en sanering av i och för sig
livsdugliga företag. Ett viktigt syfte med reformarbetet i
utlandet har varit att söka få i gång ett saneringsförfarande
innan gäldenärens ekonomiska situation är ohjälplig och konkurs
oundviklig.
Då Insolvensutredningens förslag till lag om
företagsrekonstruktion lades fram i november 1992 var antalet
företagskonkurser rekordhögt och i markant stigande sedan 1990.
Enligt tillgänglig statistik minskade dock antalet konkurser
under 1993 med 9,3 % jämfört med året innan, och det är enligt
utskottet knappast en vågad gissning att ytterligare minskning
kan förväntas. Förhållandena nu är således i viss mån annorlunda
än då Insolvensutredningen presenterade sitt förslag. Antalet
konkurser är dock fortfarande mycket högt, och utskottets
bedömning är att det oavsett mer eller mindre konjunkturberoende
fluktuationer i antalet konkurser finns ett påtagligt och
långsiktigt behov av ett rekonstruktionsförfarande för företag i
ekonomisk kris som kan utgöra alternativ till konkurs.
Utskottet förutsätter nu att regeringen till hösten 1994
framlägger ett förslag om rekonstruktion av företag. Med hänsyn
härtill bör motionsyrkandena inte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L305
yrkande 1, L313 yrkande 11 och L315.
Konkursförutsättningarna
Enligt 1 kap. 2 § KL skall en gäldenär som är på obestånd
efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs. Med
obestånd (insolvens) avses enligt andra stycket i paragrafen att
gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna
oförmåga inte är endast tillfällig. Insolvens anses föreligga om
gäldenärens ställning är sådan att han inte kan betala sina
skulder allteftersom de förfaller. Häri ligger att en gäldenär
kan vara likvid på kort sikt, dvs. ha till omedelbart förfogande
pengar eller andra lättrealiserade tillgångar som svarar mot
hans aktuella behov av betalningsmedel, men ändå vara insolvent
på längre sikt. Och på andra sidan gäller att bristande
likviditet inte behöver innebära att en person är ur stånd att
till fullo gottgöra sina borgenärer. Han kan t.ex. ha andra
tillgångar som efter hand kan realiseras så att han kan göra
rätt för sig.
Ett aktiebolag upphör vanligen att vara rättssubjekt genom
likvidation. Likvidationen innebär att aktiebolagets
rättsförhållanden skall avvecklas och kan ske i form av en
frivillig likvidation eller som en tvångslikvidation. Med
tvångslikvidation menas att allmän domstol beslutar att
aktiebolaget skall träda i likvidation. Förutsättningarna för
att besluta om tvångslikvidation, de s.k. likvidationsgrunderna,
finns angivna i 13 kap. 2--4 §§ aktiebolagslagen (1975:1385).
Likvidationsgrunden enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen är att
bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade.
Bestämmelsen innebär att styrelsen skall upprätta en s.k.
kontrollbalansräkning så snart man misstänker att det egna
kapitalet understiger hälften av det registrerade
aktiekapitalet. Bolaget skall försättas i likvidation om det
inte under vissa närmare angivna förutsättningar visas att det
egna kapitalet uppgår till det registrerade aktiekapitalet.
Styrelseledamöter eller verkställande direktör som försummar att
fullgöra vad som åligger dem enligt lagrummet ansvarar
solidariskt för bolagets uppkommande förbindelser.
Enligt motion L312 av Stig Rindborg (m) bör den s.k.
fristdagen i konkurs vara den dag styrelsen finner att
kontrollbalansräkning utvisar att aktiekapitalet är till mer än
hälften förbrukat. Förslaget för också enligt motionen med sig
vissa skadeståndsrättsliga konsekvenser.
Utskottet kan konstatera att liknande tankegångar presenterats
i en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi
(ESO). I rapporten (Ds 1994:37) Den svenska insolvensrätten --
Några förslag till förbättringar inom konkurshanteringen m.m.
föreslås bl.a. en ny definition av obestånd som förutsättning
för att ett rättssubjekt kan försättas i konkurs.
Enligt rapporten är den nuvarande definitionen på obestånd i
KL svårhanterlig och leder inte sällan till att bolag sätts i
konkurs för sent. Bolagets faktiska ekonomiska ställning bör
tillmätas en större betydelse vid bedömningen av om bolaget är
konkursmässigt eller ej. Utgångspunkten vid denna bedömning bör
således enligt rapporten vara om bolaget är sufficient eller
inte. Är bolaget insufficient, dvs. att skulderna överstiger
tillgångarna, bör det med andra ord på ansökan av bolaget självt
eller av dess borgenärer kunna försättas i konkurs. Beträffande
aktiebolag får man sålunda genom förslaget samstämmighet mellan
regler om likvidationsplikt och obestånd. Den främsta fördelen
som uppnås genom denna förändring av obeståndsbegreppet är
enligt rapporten att man undviker att konkurser kommer att
inledas på ett för sent stadium.
Utskottet vill särskilt framhålla att insufficiens inte
ansetts tillräckligt för att motivera konkurs. KL:s ståndpunkt
är i stället, att frågan om förutsättningar för konkurs är för
handen, bör avgöras efter en mera allsidig och nyanserad
bedömning av olika ekonomiska faktorer än den som avspeglas i
begreppet insufficiens. Därvid krävs en allmän bedömning av
gäldenärens förmögenhetsställning och förutsättningar att -- vid
behov genom realisation av tillgångar -- kunna infria sina
skulder i rätt tid. Hänsyn skall också tas till gäldenärens
förvärvsförmåga och möjligheter att få kredit.
Enligt utskottet är det gällande insolvensbegreppet som grund
för konkurs en sedan länge väl förankrad princip i
konkursrätten. Utskottet är inte nu berett att förorda en sådan
ingripande förändring av konkursförutsättningarna som förslagen
i motion L312 synes medföra. Med hänsyn till att ESO-rapporten
helt nyligen överlämnats till Finansdepartementet utgår
utskottet dock från att vidare överväganden i frågan kommer att
ske. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen.
Konkursförvaltningen
Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den
egendom som ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället
förvaltaren, som utses av rätten efter hörande av
tillsynsmyndigheten. Förvaltarens allmänna åligganden är enligt
7 kap. 8 § första stycket KL att ta till vara borgenärernas
gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som
främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Förvaltaren
har bl.a. att snarast upprätta en s.k. förvaltarberättelse,
innehållande bl.a. uppgifter om boets tillstånd och orsakerna
till gäldenärens obestånd. Berättelsen skall också innehålla
uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses
i 11 kap. brottsbalken (brott mot borgenärer m.m.) anmälts till
åklagare.
Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet.
Tillsynsmyndigheter är vissa kronofogdemyndigheter som av
regeringen utsetts därtill. Tillsynsmyndighetens uppgift är
enligt 7 kap. 27 § KL allmänt att övervaka att förvaltningen
bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med KL och
andra författningar.
Myndigheten skall särskilt se till att avvecklingen av konkursen
inte fördröjs i onödan, och myndigheten kan, när den finner det
lämpligt, fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda
omständigheter motiverar det, får myndigheten utse revisorer för
granskning av boets räkenskaper och förvaltning i övrigt. I
viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och
särskilt berörda borgenärer.
En förvaltare skall alltid avge slutredovisning för sin
förvaltning till tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall
bifogas de handlingar som är av betydelse för kontrollen av den.
Slutredovisning kan alltid klandras av gäldenären och
tillsynsmyndigheten och under vissa förutsättningar av borgenär.
Arvodet till en förvaltare bestäms enligt 14 kap. 4 § KL av
rätten. Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än som,
med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg
och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning,
kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Rätten skall,
innan den bestämmer arvodet, i princip inhämta yttrande i frågan
av tillsynsmyndigheten samt ge gäldenären och de borgenärer som
hos rätten har begärt det tillfälle att yttra sig över
framställningen inom viss tid.
Arvode till förvaltaren hör till konkurskostnaderna. Dessa
kostnader skall utgå ur konkursboet framför andra skulder som
boet har ådragit sig. I den mån ett arvode till
konkursförvaltaren inte kan tas ut ur boet, skall arvodet i
princip betalas av staten.
Enligt motion L309 av Stig Rindborg (m) bör
konkursförfarandet anpassas till sin huvudfunktion, nämligen att
tillgodose borgenärerna. Motionären anser att det starkt kan
betvivlas att nuvarande ordning med en till
kronofogdemyndigheten knuten tillsynsmyndighet är ägnad att
främja detta huvudintresse. Konkursförvaltningen bör därför i
princip ordnas på ett sätt som motsvarar regleringen i
aktiebolagslagen av förvaltningen av aktiebolag med den
skillnaden att borgenärerna övertar aktieägarnas befogenheter.
Tillsynen skulle kunna läggas på Finansinspektionen. Motionären
hemställer att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändringar i KL beträffande förvaltning och tillsyn i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Borgenärsintresset vid konkurs behandlas också i motion
L304 (delvis) av Kenth Skårvik m.fl. (fp,m,c,kds). En
lagändring bör enligt motionärerna övervägas som ger
borgenärerna större inflytande vid utseende av
konkursförvaltare. Enligt motion L306 av Björn Ericson m.fl.
(s) bör den samhälleliga insynen i konkursförvaltningen
förbättras. I motion L316 av Claus Zaar och Bengt Dalström
(båda nyd) anförs att reglerna för utseende av förvaltare bör
ändras så att konkurrensen om uppdragen ökar. Vidare bör
konkursförvaltaren vara en företagsekonom så att ekonomiska
aspekter bättre kan beaktas under konkursen. Enligt motion
Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) bör man ompröva reglerna
om arvode till konkursförvaltare (yrkande 41).
Som utskottet erinrade om då motioner med samma inriktning
behandlades av riksdagen våren 1993 (bet. 1992/93:LU40) skall
förvaltaren enligt 7 kap. 1 § KL ha den särskilda insikt och
erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig
för uppdraget. De nuvarande kraven på förvaltarens
kvalifikationer tillkom i huvudsak år 1979 (prop. 1978/79:105,
bet. LU 19, rskr. 309). Reformen har inneburit att
förvaltaruppdrag i princip endast anförtros advokater som har
specialiserat sig på konkursförvaltning. I 1979 års
lagstiftningsärende underströks att utvecklingen i näringslivet
och samhället i övrigt gjort att stora krav i allmänhet måste
ställas på en konkursförvaltare. Förvaltaren behöver, förutom
juridiska kunskaper, även ha insikter i företagsekonomi och
kunskaper om bokföring och redovisning. Han skall också, enligt
vad som vidare uttalades, vara väl förtrogen med arbetsrättsliga
och arbetsmarknadspolitiska frågor. Samtidigt som de allmänna
kompetenskraven på förvaltarna skärptes, begränsades
borgenärernas inflytande över valet av förvaltare. Tidigare hade
förvaltare utsetts av borgenärerna. I fortsättningen skulle
förvaltare utses av konkursdomare, och borgenärernas inflytande
är inskränkt till att framföra synpunkter på valet av förvaltare
till konkursdomaren.
För att ytterligare understryka den självständiga ställning
förvaltare innehar har frågan om förvaltarjäv efter ett
initiativ från utskottets sida (se bet. LU 1986/87:32) fått en
uttrycklig reglering genom en lagändring som trädde i kraft år
1989. Bestämmelsen innebär att förvaltare inte får stå i ett
sådant förhållande till gäldenären, borgenären eller någon annan
att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i
konkursen. Inte heller i övrigt får det finnas någon
omständighet som medför att förtroendet för förvaltares
opartiskhet rubbas.
I betänkandet 1992/93:LU40 vidhöll utskottet också sin
tidigare inställning att det är viktigt att inte förvaltarna
belastas med för många uppdrag. De kompetenskrav som
konkurslagen ställer upp innebär emellertid att endast ett
mindre antal specialiserade personer kan komma i fråga för
förvaltaruppdrag. Det var vidare enligt utskottets mening
ofrånkomligt att en särskild bedömning måste göras i varje
särskilt fall. Exempelvis bör i en mycket omfattande konkurs
större krav ställas på en förvaltare än vad som behöver vara
fallet i en mindre konkurs. Att en förvaltare tidigare visat sig
olämplig utgör givetvis skäl för att inte förordna honom på
nytt. Å andra sidan innebär visad lämplighet att förvaltaren kan
anförtros ytterligare och mer omfattande uppdrag, vilket
givetvis kan leda till att utomstående uppfattar förnyade
förordnanden som ett monopol. Utskottet framhöll att det inte
fanns skäl till antagande att förhållandena var sådana att något
omedelbart initiativ från riksdagens sida var påkallat i syfte
att utvidga kretsen av förvaltare.
Utskottet hänvisade i betänkandet 1992/93:LU40 slutligen också
till att det inom Riksrevisionsverket pågick en utredning om
konkurshanteringssystemet med särskild inriktning på
tillsynsfrågorna. Bland de frågor som kommer att studeras
närmare märks prövningen av förvaltararvoden och utseende av
förvaltare. I avvaktan på resultatet härav och på beredningen av
Insolvensutredningens förslag saknades anledning för utskottet
att förorda ytterligare utredningsarbete på konkursrättens
område.
Utskottet kan nu konstatera att Riksrevisionsverket ännu inte
presenterat sin utredning till regeringen men enligt vad
utskottet erfarit kommer detta att ske inom kort. Utskottet vill
vidare erinra om att hösten 1993 tillsattes en arbetsgrupp inom
regeringskansliet med representanter från flera departement.
Arbetsgruppens uppgift var att lämna en samlad redovisning över
de åtgärder som regeringen vidtagit eller som är under beredning
i syfte att komma till rätta med olika former av konkursmissbruk
och ekonomisk brottslighet och att lämna förslag och
rekommendationer till det fortsatta arbetet inom regeringen.
Arbetsgruppen presenterade i slutet av november 1993 resultatet
av sitt arbete i en rapport med namnet Företagande och
konkurrens på likvärdiga villkor. Rapporten, som för närvarande
övervägs inom regeringskansliet, innefattar bl.a. överväganden
om konkursförvaltningen. Därvid anförs rent allmänt att
borgenärernas inflytande generellt sett bör öka och att dessa
bör ha möjlighet att kunna påverka valet av konkursförvaltare.
Slutligen har Domstolsutredningen i betänkandet (SOU 1991:106)
Domstolarna inför 2000-talet lämnat bl.a. ett förslag om
omfördelning av uppgifter mellan domstolar, tillsynsmyndigheter
och förvaltare i fråga om konkurshanteringen. Förslaget innebär
i princip att tingsrätten skall besluta om konkurs samt avsluta
konkursmålet. Den fortsatta hanteringen efter konkursbeslutet
bör enligt förslaget i normalfallet kunna skötas utan att
tingsrätten behöver kopplas in. Vissa frågor skall även i
fortsättningen kräva beslut av tingsrätt. Betänkandet har
remissbehandlats och bereds i nu aktuell del för närvarande i
regeringskansliet.
Som framgått är de i motionerna aktualiserade frågorna om
konkursförvaltningen och tillsynsverksamheten föremål för
överväganden i skilda sammanhang. Med hänsyn härtill anser
utskottet att det inte nu finns anledning att förorda sådana
åtgärder som begärs i motionerna. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionerna L304 i denna del, L306, L309, L316 och
Ju810 yrkande 41.
"Bekvämlighetskonkurser" m.m.
En särskild fråga som uppmärksammats på senare tid är de s.k.
bekvämlighetskonkurserna. Med det menas att konkurser kommit att
betraktas som en möjlighet för ett företag att reducera sin
skuldbörda, framför allt i fråga om de oprioriterade
leverantörsskulderna, och sedan kunna återuppta verksamheten med
ökad konkurrenskraft efter en rekonstruktion. Denna typ av
konkurser anses planerade i så måtto att ägarens ekonomiska
intressen och avsikt att efter konkursen kunna driva rörelsen
vidare, i huvudsakligen samma omfattning men med väsentligt
minskad skuldbörda, är satta i förgrunden. Konkursens ekonomiska
konsekvenser drabbar i dessa fall endast borgenärerna, främst de
oprioriterade som saknar säkerhet för sina fordringar, och inte
aktieägarna.
Frågor om åtgärder mot s.k. bekvämlighetskonkurser tas upp i
ett flertal motioner. Enligt motion L301 av Bengt Kronblad
och Krister Örnfjäder (båda s) bör den gamla ägarkretsen inte
kunna direkt efter en konkurs driva företaget vidare utan insats
av nytt kapital eller genomgripande förändringar av verksamheten
(yrkandena 1 och 2). I motion L304 (delvis) av Kenth Skårvik
(fp,m,c,kds) och motion N284 av Kjell Johansson m.fl. (fp)
(yrkande 2) anförs att bekvämlighetskonkurserna bör åtgärdas
genom att en i konkurs försatt rörelse endast får överlåtas till
den gamle ägaren eller någon denne närstående först efter
offentlig auktion eller ett anbudsförfarande.
En annan typ av åtgärd som föreslås i några motioner för att
komma till rätta med "bekvämlighetskonkurserna" är någon form av
automatiska näringsförbud eller "konkurskarantän". I
motion L303 av Holger Gustafsson (kds) anförs sålunda att
det automatiska näringsförbud som i dag gäller under konkurs för
enskild näringsidkare bör utvidgas till att omfatta fall då en
person driver verksamheten genom ett helägt aktiebolag. Enligt
motion L317 (delvis) av Tage Påhlsson och Agne Hansson (båda
c) bör konkurskarantän, t.ex. under ett år, införas för
företagare som missbrukar konkursinstitutet. Liknande förslag
framförs i motion L301 av Bengt Kronblad och Krister
Örnfjäder (båda s) (yrkande 3) och motion L320 av Johnny
Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (båda s) (yrkande 1).
Utskottet vill erinra om att enligt gällande rätt skall
konkursboets egendom i princip säljas så snart det lämpligen kan
ske. Bestämmelser om försäljning av egendom finns i 8 kap. KL.
Försäljning av vanlig lös egendom som inte sker genom
fortsättande av gäldenärens rörelse skall äga rum på auktion
eller i annan ordning som förvaltaren finner mest fördelaktig
för att ta till vara borgenärernas intressen. Om fast egendom
finns i boet kan förvaltaren begära att den säljs exekutivt,
dvs. säljs i den ordning som föreskrivs i 12 kap.
utsökningsbalken för utmätt fast egendom.
Vidare får enligt 6 kap. 1 § KL en gäldenär som är en fysisk
person inte under konkursen driva näringsverksamhet som medför
bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). Detta
s.k. automatiska näringsförbud träffar således inte en juridisk
person som försatts i konkurs. En sådan torde med hänsyn till
KL:s regler om bl.a. förlust av rådighet vara förhindrad att
under konkursen driva någon som helst egen verksamhet. Det
automatiska näringsförbudet skiljer sig från det förbud som kan
åläggas efter särskild prövning enligt lagen (1986:436) om
näringsförbud genom att det automatiska förbudet gäller endast
under konkursen.
Frågan om "bekvämlighetskonkurser" tas upp i den ovannämnda
rapporten Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor. I
rapporten anförs att konkursförvaltarens skyldighet enligt lag
att till bästa möjliga pris realisera konkursboets egendom ofta
sammanfaller med den före detta ägarens intresse att förvärva
samma egendom. Personliga borgensåtaganden eller avsikt att
driva rörelsen vidare leder, anförs det, inte sällan till att
det är just den förre ägaren som är villig att betala den
största köpeskillingen. Särskilt när det gäller mindre företag
är det också ofta så att den som har bästa förutsättningar att
driva rörelsen vidare i praktiken är den före detta ägaren. I
många fall torde andra intresserade över huvud taget inte
finnas.
Enligt rapporten bör en förbättring av dagens situation kunna
åstadkommas genom en på lämpligt sätt utformad regeländring av
innebörd att konkursförvaltaren endast får överlåta egendom till
en före detta ägare eller någon denne närstående person via
offentlig auktion eller, i de fall där detta är en lämpligare
försäljningsform, efter anbudsförfarande. Härigenom skulle ett
riskmoment för den före detta ägaren tillkomma genom att en
konkurrent eller annan kan komma att bjuda ett högre pris
samtidigt som lagstiftaren på detta sätt markerar frågans
betydelse.
Även frågan om ett utvidgat automatiskt näringsförbud --
"konkurskarantän" -- behandlas i rapporten. Arbetsgruppen anser
att ett sådant institut är för ingripande och bygger på ett
felaktigt synsätt. Konkursinstitutet är ett naturligt och
nödvändigt inslag i ett marknadsekonomiskt system. Det helt
övervägande antalet konkurser torde, anförs det, också ha sin
grund i misslyckade affärsidéer, ändrade konjunkturer,
förändrade efterfrågemönster m.m. De insatser som görs måste
vara riktade mot missbruk och brottslighet och inte vara
utformade så att de slumpmässigt eller generellt försvårar för
det fria företagandet eller ger det en negativ stämpel.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att dagens situation
är otillfredsställande genom att konkursinstitutet många gånger
kan missbrukas av gäldenärer för att t.ex. bli kvitt vissa
oprioriterade skulder och sedan kunna driva rörelsen vidare i
stort sett på samma vis. Förfarandet sker på bekostnad av bl.a.
leverantörer och innebär otillbörliga konkurrensfördelar. Som
redovisats ovan har åtgärder mot detta förfarande föreslagits i
rapporten Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor.
Rapporten bereds f.n. i regeringskansliet. Med hänsyn härtill
bör motionerna inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna L301 yrkandena 1, 2 och
3, L303, L304 i denna del, L317 i denna del, L320 yrkande 1 och
N284 yrkande 2.
Åtgärder mot ekonomisk brottslighet
I motion Ju811 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), om åtgärder
mot den ekonomiska brottsligheten, framställs flera yrkanden med
avseende på konkurshanteringen. Sålunda begärs åtgärder för att
effektivare utreda misstanke om ekonomisk brottslighet i samband
med konkurs (yrkande 13). Enligt motionen bör vidare utredas
möjligheterna att ge konkursförvaltarna en mera aktiv roll med
avseende på utredning av ekonomisk brottslighet (yrkande 16).
Även revisorernas uppgifter och roll i sammanhanget bör enligt
motionen utredas, bl.a. frågan om en anmälningsplikt för
revisorerna vad gäller ekonomisk brottslighet (yrkande 17).
Under hösten 1992 bildades på Riksåklagarens initiativ en
arbetsgrupp med representanter för bl.a. Riksåklagaren,
Riksskatteverket, kronofogdemyndigheterna, tillsynsmyndigheterna
i konkurs, polisväsendet, Konkursförvaltarkollegiernas förening
och Föreningen Auktoriserade Revisorer. Arbetsgruppen hade i
uppdrag att ta fram nya rutiner vid brottsutredningar i samband
med konkurs. Gruppen har i december 1993 slutfört sitt uppdrag,
som redovisats till regeringen i en promemoria benämnd Rubicon.
Promemorian innehåller en redovisning av de problem som är
förknippade med utredning av brott i samband med konkurs. Vissa
av de förslag som lämnas kräver ställningstagande från
statsmakterna medan andra är av det slaget att de kan genomföras
inom ramen för berörda myndigheter eller i samverkan mellan
myndigheterna och konkursförvaltare och revisorer.
Enligt promemorian kan man uppnå avsevärda fördelar vid
brottsutredningar i konkurs om förvaltaren alltid redovisar
misstanken om brott och förfaranden som kan föranleda
näringsförbud i en särskild anmälan till åklagaren. I
promemorian förutsätts att förvaltaren och åklagaren fortlöpande
har en dialog under utredningsarbetet. Samma fortlöpande dialog
bör föras mellan förvaltaren och
kronofogdemyndigheterna/tillsynsmyndigheterna och mellan
åklagare och dessa myndigheter. I rapporten föreslås att
samarbetsformerna utvecklas och att informationsutbytet
prioriteras. I promemorian förordas vidare att
konkursförvaltaren alltid exakt skall dokumentera vilka
handlingar han omhändertagit. Vidare bör förvaltaren gå igenom
räkenskapsmaterialet med gäldenären i princip på samma sätt som
då tillgångar och skulder genomgås inför upprättandet av
konkursbouppteckningen och gäldenären bör skriftligen bekräfta
förvaltarens sammanfattning beträffande räkenskapsmaterialet.
Enligt promemorian skulle effektivitetsvinster kunna uppnås om
konkursförvaltaren agerade som biträde till åklagaren under
förundersökningen eller vid talan inför domstol.
I promemorian anförs vidare att effektiviteten vid
granskningen av gäldenärens räkenskapsmaterial skulle kunna
höjas om revisor anlitades i störe utsträckning än vad som nu är
fallet, särskilt i konkursutredningar av större omfattning. I
promemorian föreslås en modell för samarbetet mellan förvaltare,
revisorer och åklagare. För revisorerna föreslås en utökad
skyldighet att uttala sig om den löpande bokföringen i
revisionsberättelsen. Man bör också enligt promemorian överväga
en utökad skyldighet för revisorerna att anmäla misstankar om
brott.
Enligt vad utskottet erfarit torde promemorians överväganden
såvitt avser revisorns roll och uppgifter enligt
aktiebolagslagen komma att utredas vidare av
Aktiebolagskommittén. Promemorian i övrigt, inbegripet frågan
om revisorns roll under konkurshanteringen, är föremål för
beredning inom Justitiedepartementet.
Mot bakgrund av de omfattande skadeverkningar som den
ekonomiska brottsligheten förorsakar såväl enskilda som
samhället i stort, är det enligt utskottets mening en angelägen
uppgift att i skilda sammanhang förutsättningslöst pröva
åtgärder som kan motverka sådan brottslighet. Det är känt att
det i en stor del av de företag som försatts i konkurs har
förekommit ekonomisk brottslighet. Som framgått föreligger nu
färdiga utredningsresultat och överväganden pågår bl.a. i fråga
om åtgärder för att effektivisera konkurshanteringen,
innefattande överväganden om en mer aktiv roll för
konkursförvaltare och om revisorns roll under
konkursförfarandet, med avseende på utredning av ekonomisk
brottslighet. Spörsmålen bör nu snabbt beredas och de förslag
som kräver lagstiftning bör snarast föreläggas riksdagen för
beslut. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall
till motionerna Ju811 yrkandena 13, 16 och 17 som sin mening ge
regeringen till känna.
Konkursregister m.m.
En konkurs berör praktiskt taget alltid en mängd personer, som
förutsätts i viss utsträckning själva bevaka sina intressen. Det
är viktigt att de får tillräcklig information för att kunna göra
detta. KL innehåller också en mångfald bestämmelser om
kungörelser, kallelser och underrättelser. De beslut och
åtgärder som enligt lagen skall kungöras är t.ex.
konkursbeslutet, beslut om bevakningsförfarande och
utdelningsförslag. Kungörelsen sker, med visst undantag, genom
införande i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning.
Vidare finns vissa uppgifter med anknytning till konkurs
intagna i register, nämligen i det s.k. redovisningssystemet för
exekutionsväsendet, REX, som är ett gemensamt ADB-system för
alla kronofogdemyndigheter. För närvarande registreras endast
uppgifter om att konkursansökan skett, om konkursbeslutet, när
bevakningsförfarande äger rum och då konkursen avslutats.
Ett annat register med viss anknytning till konkurs är det av
Riksskatteverket förda registret över näringsförbud. Enligt
lagen (1986:436) om näringsförbud skall näringsförbud, om det är
påkallat från allmän synpunkt, meddelas den som grovt åsidosatt
vad som ålegat honom som näringsidkare. Lagen innebär en
utvidgning i förhållande till vad som gällde tidigare, då
näringsförbud var kopplat till att näringsidkaren gått i
konkurs. Den som har ålagts näringsförbud -- allmän domstol
meddelar beslut härom -- får utom annat inte driva
näringsverksamhet och inte vara ledamot av styrelsen för t.ex.
ett aktiebolag. Näringsförbud skall meddelas för en viss tid,
lägst tre och högst fem år. Anteckningarna i det s.k.
näringsförbudsregistret förs manuellt på grundval av
domstolarnas avgöranden om näringsförbud. Registret är
offentligt och utdrag ur detsamma skall fortlöpande sändas till
bl.a. aktiebolagsregistret.
I motion Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om att ett centralt konkursregister bör
inrättas med uppgifter om bl.a. konkursgäldenärer och vilka som
stått bakom de bolag som försatts i konkurs (yrkande 15).
Utskottet erinrar om att Riksskatteverket -- som ett led i sin
på regeringens uppdrag företagna översyn av utsökningsbalken --
i en delrapport (RSV Rapport 1991:1) bl.a. föreslagit
inrättandet av ett centralt konkursregister som förs med hjälp
av ADB och som skulle vara tillgängligt inte bara för
exekutionsväsendet utan även för t.ex. polis-, åklagar- och
skattemyndigheter. Enligt förslaget bör det centrala
REX-registret användas och därvid tillföras nya uppgifter såsom
uppgifter om konkursförvaltare samt företrädare i aktiebolag och
andra juridiska personer.
Regeringen behandlar frågan om ett centralt konkursregister i
Justitiedepartementets bilaga till årets budgetproposition
(prop. 1993/94:100 bilaga 3 s. 45). I propositionen påpekas att
ett centralt konkursförvaltarregister finns sedan oktober 1993
inom det s.k. REX-systemet. Även de uppgifter om
ställföreträdare för aktiebolag som enligt Riksskatteverkets
förslag skulle omfattas av konkursregistret finns numera i
aktiebolagsregistret. Sedan den 1 januari 1992 innehåller
aktiebolagsregistret även historiska uppgifter. Det är därigenom
möjligt att med hjälp av personnummer få fram uppgifter om en
viss persons samtliga engagemang i såväl befintliga som efter
den 1 januari 1992 upplösta aktiebolag. Av aktiebolagsregistret
framgår vidare alla nuvarande och tidigare styrelseledamöter i
existerande aktiebolag samt uppgift om verkställande direktör.
Eftersom både kronofogdemyndigheterna och polisens s.k.
ekorotlar har tillgång till aktiebolagsregistret saknas det
enligt regeringen anledning att inrätta ett konkursregister med
dessa uppgifter. Åklagarmyndigheten har i dag visserligen inte
direkt åtkomst till aktiebolagsregistret men kan begära
skriftliga utdrag ur registret från Patent- och
registreringsverket. Datainspektionen har också enligt
regeringen meddelat ett generellt tillstånd för Patent- och
registreringsverket att lämna ut uppgifter ur
aktiebolagsregistret via terminal till myndigheter som har behov
av uppgifterna i sin verksamhet. Inte heller
åklagarmyndigheternas behov av uppgifter om aktiebolag motiverar
därför enligt regeringen inrättandet av ett konkursregister. Det
bör enligt regeringen nämnas att uppgifter också om andra
juridiska personer som bedriver näringsverksamhet än aktiebolag
inom en snar framtid kommer att vara tillgängliga för både
kronofogdemyndigheterna och polis och åklagare, när det nya
handels- och föreningsregistret har byggts upp. Regeringen
konstaterar därför sammanfattningsvis att Riksskatteverkets
förslag att inrätta ett centralt konkursregister inte motiverar
några vidare åtgärder från regeringens sida.
Utskottet anser att flera goda initiativ tagits för att
förbättra tillgången på registeruppgifter som kan användas bl.a.
i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Emellertid är de
erforderliga uppgifterna splittrade på olika register och
dessutom skiljer sig åtkomstmöjligheterna till registren mellan
olika myndigheter som har behov av uppgifterna. Vad utskottet
efterlyser är ett centralt register där uppgifter om
konkursförvaltare samt företrädare för olika juridiska personer
är samlade. Utskottet vill erinra om det uppdrag som regeringen
år 1991 gav Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen att i samråd
undersöka vilka åtgärder som bör vidtas för att statsmakternas
prioriteringar och riktlinjer i fråga om bekämpningen av den
ekonomiska brottsligheten skall förverkligas. Uppdraget
slutredovisades till regeringen den 7 januari 1992 i form av en
rapport med förslag till förändringar i syfte att öka
effektiviteten i bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten.
I rapporten understryks -- med hänvisning till att ett centralt
konkursregister enligt Riksskatteverkets förslag länge
efterfrågats av de brottsbekämpande myndigheterna -- vikten av
att ett sådant register införs. Med hänsyn till det anförda
delar inte utskottet regeringens bedömning att det saknas
anledning att inrätta ett centralt konkursregister. Regeringen
bör därför verka för att ett sådant register kommer till stånd
och förelägga riksdagen förslag till erforderliga
lagstiftningsåtgärder. Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen, med bifall till motion Ju811 yrkande 15, som sin
mening ge regeringen till känna.
I motion Ju811 anförs vidare att det finns skäl att
kungöra beslut om näringsförbud och motionärerna begär ett
tillkännagivande härom (yrkande 14).
Enligt motion L313 av Bengt Harding Olson (fp) bör en
översyn göras av lagstiftningen om näringsförbud (yrkande 9).
Vad först gäller frågan om kungörelse av näringsförbud
behandlade utskottet ett motionsyrkande med samma innehåll våren
1993 (bet. 1992/93:LU40). Utskottet redovisade då att regeringen
(Näringsdepartementet) skulle komma att under våren 1993 fatta
beslut om författningsändring med avseende på kungörelse av
näringsförbud. Med hänsyn till att den av motionärerna
aktualiserade frågan sålunda behandlades i regeringskansliet
ansåg utskottet att motionsyrkandet inte borde föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd.
Utskottet kan konstatera att någon möjlighet att kungöra
näringsförbud ännu inte föreligger. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att det behövs en sådan möjlighet och
anser att regeringen snarast bör vidta erforderliga åtgärder
härför. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall
till motion Ju811 yrkande 14, som sin mening ge regeringen till
känna.
Vad därefter gäller spörsmålet om en översyn av lagstiftningen
om näringsförbud övervägs enligt vad utskottet erfarit inom
regeringen (Näringsdepartementet) direktiv för en särskild
utredare med uppgift att se över tillämpningen av lagen om
näringsförbud och att pröva om tillsynen över näringsförbud bör
förändras. Syftet med motionsyrkandet torde därmed vara
tillgodosett och någon riksdagens åtgärd med anledning av motion
L313 yrkande 9 är således inte påkallad.
Förmånsrättsordningen
När konkurs inträffat skall, om medel finns i konkursboet,
betalning först utgå för konkurskostnaderna och för annan skuld
som konkursboet ådragit sig (s.k. massagäld). Av boets
återstående medel sker därefter utdelning till borgenärerna i
en viss ordning, den s.k. förmånsrättsordningen. Bestämmelser
om i vilken ordning olika fordringar skall betalas finns i
förmånsrättslagen (1970:979). Förmånsrättslagen (FRL) skiljer
mellan särskilda och allmänna förmånsrätter. De särskilda
förmånsrätterna (4--8 §§) belastar endast viss egendom och har
i princip förmånsrätt före de allmänna förmånsrätterna.
Särskild förmånsrätt följer bl.a. med företagshypotek, varmed
avses en säkerhetsrätt på grund av inteckning i en
näringsidkares lösa egendom (5 §), och med inteckning i fast
egendom (6 §).
De allmänna förmånsrätterna (10--13 §§) avser all egendom som
ingår i gäldenärens konkursbo. Enligt 10 § FRL har till en
början vissa fordringar, som står de egentliga
konkurskostnaderna nära, allmän förmånsrätt. Hit hör exempelvis
borgenärs kostnad för att sätta gäldenären i konkurs. I 11 §
FRL regleras därefter allmän förmånsrätt för fordran på skatt
och allmän avgift -- det s.k. skatteprivilegiet. Slutligen
regleras i 12 och 13 §§ den förmånsrätt som arbetstagare har i
arbetsgivares konkurs för sin fordran på lön eller pension, det
s.k. löneprivilegiet. Fordringar utan förmånsrätt, dvs.
oprioriterade fordringar, har inbördes lika rätt (18 §).
Som ovan angivits följer särskild förmånsrätt med
företagshypotek. Vilken egendom som omfattas av företagshypotek
framgår av lagen (1984:649) om företagshypotek. Enligt den
lagen, som ersatt en tidigare gällande lag om
företagsinteckning, omfattar ett företagshypotek en
näringsidkares lösa egendom i den mån egendomen hör till den
intecknade verksamheten. Vissa slag av lös egendom ingår dock
inte i hypoteksegendomen, såsom kassa- och
banktillgodohavanden, aktier och obligationer samt skepp,
luftfartyg och annan egendom som kan vara föremål för panträtt
på grund av inteckning.
Den närmare omfattningen av de fordringar som omfattas av
skatteprivilegiet framgår av lagen (1971:1072) om
förmånsberättigade skattefordringar m.m. Förmånsrätt föreligger
även i fall då annan än den skatt- eller avgiftsskyldige är
betalningsansvarig för skatten eller avgiften (2 §), något som
kan få betydelse bl.a. i fråga om bolagsmans ansvar för
handelsbolags skulder och i fråga om det ansvar för gjorda
skatteavdrag som företrädare för juridisk person har enligt
särskilda bestämmelser i uppbördslagen och andra författningar.
I ordning närmast efter förmånsrätten för skattefordringar
m.m. följer som ovan angivits arbetstagares fordringar på lön
och pension, det s.k. löneprivilegiet. Sistnämnda förmånsrätt
gäller för alla arbetstagare utom för dem som har väsentlig
andel i och väsentligt inflytande över företaget. Förmånsrätten
gäller även för lön under skälig uppsägningstid, dock högst sex
månader.
Insolvensutredningen föreslår, som tidigare nämnts, i sitt
slutbetänkande ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i
kris. I utredningens uppdrag har ingått att se över
förmånsrättsordningen, i första hand i de delar som berörs av
rekonstruktionsfrågorna. Utredningen har dock varit oförhindrad
att gå in på även andra delar av förmånsrättsordningen.
Utredningen föreslår att s.k. produktiva löner, varmed avses
intjänad lön samt uppsägningslön under den tid driften av
företaget fortsätter, dock längst under två månader, i
förmånsrättshänseende skall gå före företagshypotek. Förslaget
avser att ge långivare med olika former av säkerheter incitament
att ingripa i tid och därigenom till undvikande av konkurs skapa
bättre förutsättningar för en rekonstruktion. Även fordringar
som har uppkommit under ett rekonstruktionsförfarande skall ha
företräde framför företagshypotek. Skatteprivilegiet i konkurs
föreslås avskaffat. Fordran på skatter och allmänna avgifter
förlorar därigenom sin prioritet i konkurs och jämställs med
övriga oprioriterade fordringar. Ett viktigt syfte med förslaget
i den delen är att förbättra de oprioriterade borgenärernas
(leverantörers, underentreprenörers m.fl.) ställning.
I ett flertal motioner tas upp frågor om förmånsrättsordningen
i olika hänseenden. Enligt motion L305 av Bengt Harding
Olson (fp) bör en genomgripande översyn göras av
förmånsrättsordningen i syfte att öka intresset hos skilda
borgenärskategorier att genomföra företagsrekonstruktion
(yrkande 2). Yrkanden med i huvudsak samma syfte framförs i
motion L313 (yrkandena 3 och 5) av Bengt Harding Olson (fp).
I motion L307 framhåller Stig Rindborg (m) att
lönefordringar som uppkommer under ett rekonstruktionsförfarande
bör ha bättre förmånsrätt än företagshypotek.
Leverantörers ställning i förmånsrättshänseende tas upp i
några motioner. Enligt motion L313 av Bengt Harding Olson
(fp) är det nödvändigt att i någon form åstadkomma en
förstärkning av leverantörers skydd vid konkurs. Den närmast
till hands liggande lösningen kan vara att ge förmånsrätt för
leverantörsfordringar (yrkande 10). Samma inriktning har
motion L317 av Tage Påhlsson och Agne Hansson (båda c)
(delvis) och N305 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande 17).
Skatteprivilegiet föreslås avskaffat i flera motioner och
kopplas därvid samman med önskemål om företräde för
leverantörsfordringar i förhållande till skattefordringar. Hit
hör motion L319 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (båda c)
(yrkande 1) och motion L905 av Carl G Nilsson (m).
Förmånsrätten för skatter föreslås avskaffad också i motion
L313 av Bengt Harding Olson (fp) (yrkande 4). Enligt motion
L308 av Stig Rindborg (m) bör skattefordringarna t.o.m.
efterställas andra oprioriterade fordringar.
Utskottet kan konstatera att Insolvensutredningens förslag om
ändringar i förmånsrättsordningen utgör ett viktigt steg i ett
verksamt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris
enligt utredningens huvudförslag. I nu aktuella motioner om
förmånsrättsordningen lämnas förslag som ligger i linje med
Insolvensutredningens överväganden. Som nämnts förbereds för
närvarande inom Justitiedepartementet en lagrådsremiss på
grundval av Insolvensutredningens förslag. I likhet med våren
1993 då motioner med samma inriktning senast behandlades (bet.
1992/93:LU40) anser utskottet att regeringens ställningstagande
i hithörande frågor inte bör föregripas genom något uttalande
från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna L305 yrkande 2, L308, L313 yrkandena 3, 4, 5 och 10,
L307, L317 i denna del, L319 yrkande 1, L905 och N305 yrkande
17.
I motion L904 av Lennart Hedquist (m) begärs en annan
åtgärd för att stärka leverantörernas ställning, nämligen en
utvidgad giltighet av återtagandeförbehåll vid försäljning.
Utskottet vill erinra om att enligt gällande rätt är
återtagandeförbehåll (ägarförbehåll) i ett köpeavtal i
princip sakrättsligt giltigt tills varan är fullt betald.
Säljaren kan alltså vid köparens insolvens kräva att varorna
skall frånskiljas köparens övriga egendom och återställas till
säljaren. Denne har med andra ord separationsrätt till godset
innebärande att han har företräde till detta före köparens
övriga borgenärer. Som ett viktigt undantag gäller dock att
någon sådan rätt inte tillkommer säljaren när köparen trots
förbehållet haft rätt att förfoga över varan före betalning
genom att infoga den i annan egendom, förbruka den eller sälja
den vidare.
Spörsmålet om separationsrätt vid försäljning med
återtagandeförbehåll har behandlats av Kommissionslagskommittén
i sitt slutbetänkande (SOU 1988:63) Kommission och dylikt.
(Kommission är då någon -- kommissionären -- åtagit sig uppdrag
att för annans räkning -- kommittenten -- men i eget namn
försälja eller inköpa varor, värdepapper eller annan lös
egendom.) Kommittén har pekat på att man i många branscher inom
handeln använder kommissionsformen i stället för återförsäljning
och att ett viktigt skäl härför är att huvudmannen härigenom
vill skydda sig mot en återförsäljares insolvens och i stället
tillförsäkra sig en säkerhetsrätt mot kommissionären. Vid
kommission har nämligen huvudmannen kvar sin äganderätt till
godset fram till dess att det säljs. Det betyder att huvudmannen
har separationsrätt till godset. Han har därigenom en betydligt
bättre kreditsäkerhet än den som säljer till en återförsäljare
med ett sådant återtagandeförbehåll som inte är sakrättsligt
giltigt. I det nämnda betänkandet föreslår
Kommissionslagskommittén inte någon principiell förändring
beträffande förutsättningarna för separationsrätt vid
försäljningskommission. Kommittén anser vidare att
återtagandeförbehåll i gods som får vidareförsäljas före
betalning också i framtiden bör vara sakrättsligt ogiltiga och
diskuterar ingående motiven för detta (se SOU 1988:63 s. 78 f,
särskilt s. 91 f). Betänkandet har remissbehandlats och bereds
för närvarande i Justitiedepartementet.
Även Insolvensutredningen har övervägt frågan om den
sakrättsliga giltigheten av återtagandeförbehåll eftersom
spörsmålet ansetts ha ett nära samband med utredningens förslag
i övrigt. Utredningen hänvisar till sina förslag i fråga om
förmånsrättsordningen och anför att en fördel med dessa förslag
är att de har generell giltighet. I motsats till ett system med
förstärkt sakrättslig giltighet av återtagandeförbehåll blir det
enligt utredningen alltså inte tillfälligheter som avgör vilka
borgenärer som gynnas vid gäldenärens insolvens. Utredningen
anmärker vidare att dess förslag innefattar en viss försämring
av företagshypotekets ställning vid konkurs. Ett system med
utökad sakrättslig giltighet av återtagandeförbehåll innebär
enligt utredningen risk för att företagshypoteket försvagas. Med
hänsyn till det anförda föreslår Insolvensutredningen inte någon
separationsrätt vid försäljning med återtagandeförbehåll, när
köparen trots förbehållet har rätt att förfoga över varan före
betalning genom att infoga den i annan egendom, förbruka den
eller sälja den vidare.
Utskottet är för sin del inte heller berett att nu förorda
någon utvidgad sakrättslig giltighet av återtagandeförbehåll.
Frågan kan dock komma att övervägas ytterligare vid den
beredning av Kommissionslagskommitténs resp.
Insolvensutredningens betänkanden som för närvarande pågår i
regeringskansliet. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall
till motion L904.
Ett särskilt spörsmål om företagshypotekets omfattning tas upp
i motion L310 av Stig Rindborg (m). Enligt motionären bör
ett slopande av förmånsrätten för skattefordringar föra med sig
att kassa- och banktillgodohavande omfattas av företagshypotek.
Som nämnts tidigare stadgas uttryckligen i lagen om
företagshypotek att företagshypoteket inte omfattar bl.a.
kassa- och bankmedel (2 kap. 1 § första punkten).
Insolvensutredningen diskuterar relativt utförligt denna fråga.
Utredningen pekar på vissa praktiska olägenheter som funnits med
undantaget och som hade att göra med inteckningsborgenärernas
obenägenhet att godta att rörelsetillgångar, som omfattades av
borgenärens säkerhet, omvandlades till likvida medel, vari
borgenären inte hade någon säkerhet. Utredningen anser dock att
de påtalade olägenheterna till stor del undanröjts genom den
praxis som utvecklat sig på senare år vid ackordsförfarande.
Denna praxis innebär i korthet att medel som inflyter under
fortsatt drift av gäldenärens rörelse sätts in på ett av den
gode mannen disponerat administrationskonto. Företagshypotek har
i flera fall i rättspraxis ansetts gälla i medel innestående på
ett sådant konto. Med hänsyn härtill och till att en ändring på
förevarande punkt skulle gå ut över bl.a. oprioriterade
borgenärer anser Insolvensutredningen att ifrågavarande undantag
inte bör upphävas.
Utredningen pekar dock på andra reformvägar som anknyter till
utredningens huvudförslag om ett nytt rekonstruktionsförfarande
för företag i ekonomisk kris. Sålunda föreslår utredningen att
en borgenär som har företagshypotek till säkerhet för sin
fordran, om konkurs följt inom viss tid från det att ett sådant
förfarande avslutades, har rätt till betalning ur egendom som
omfattades av hypoteket vid tidpunkten för beslutet om
företagsrekonstruktion eller ur egendom som trätt i sådan
egendoms ställe. Förslaget innebär sålunda ett väsentligt avsteg
från bestämmelsen att företagshypotek inte omfattar kassa- och
bankmedel m.m.
Utskottet anser att regeringens ställningstagande med
anledning av Insolvensutredningens förslag också i denna fråga
bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
L310.
Konkurser med internationell anknytning
Ett konkursförfarande innebär som nämnts att en gäldenärs
samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis tar i anspråk
gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar.
Särskilda svårigheter uppkommer emellertid när gäldenären har
tillgångar i flera länder. Det grundläggande problemet inom den
internationella insolvensrätten är att varje stats
maktbefogenheter i princip är begränsade till statens eget
territorium. Några överstatliga organ som är behöriga att
genomföra insolvensförfaranden existerar ännu inte. Ett annat
sätt att åstadkomma det nödvändiga samarbetet mellan stater är
genom internationella konventioner. Sverige har hittills endast
anslutit sig till en konkurskonvention, nämligen den nordiska
konkurskonventionen från år 1933. I övrigt är man hänvisad till
varje enskild stats internationella insolvensrätt.
Den nordiska konkurskonventionen införlivades med svensk rätt
genom lagen (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar
egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge samt lagen
(1934:68) om verkan av konkurs som har inträffat i Danmark,
Finland, Island eller Norge. Konventionstexten har omarbetats på
senare tid och i förhållande till Danmark, Finland och Norge
gäller numera lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i
annat nordiskt land och lagen (1981:79) om verkan av konkurs som
inträffat i annat nordiskt land. I förhållande till Island
gäller alltjämt den ursprungliga konventionstexten.
Konventionens bestämmelser innebär att en konkurs som har
inletts i ett av länderna omfattar gäldenärens egendom även i de
andra länderna.
Europarådet antog den 5 juni 1990 en konkurskonvention. Den
var resultatet av ett flerårigt arbete, vari även Sverige
deltog. Konventionen innehåller två huvudkapitel och ett kapitel
om information, språk m.m. till utländska borgenärer. Ett av de
båda huvudkapitlen innehåller bestämmelser som innebär att man
ger förvaltare i utländska konkurser ökade möjligheter att agera
i andra länder där gäldenären kan ha tillgångar. Det andra
huvudkapitlet har bestämmelser som ger möjlighet att försätta
gäldenären i sekundärkonkurser i andra länder än det där
huvudkonkursen pågår. Konventionen medger att man reserverar sig
mot ett av kapitlen.
Insolvensutredningen hade ursprungligen till uppdrag också att
utreda frågan om att anpassa den konkursrättsliga lagstiftningen
till internationella förhållanden. Genom tilläggsdirektiv (dir.
1990:74) togs emellertid denna fråga bort från utredningens
uppdrag för att behandlas i särskild ordning.
Utredningen om vissa internationella insolvensfrågor (Ju
1991:A), som övertog uppgiften i fråga, har i sitt betänkande
(SOU 1992:78) föreslagit att Sverige tillträder Europarådets
konvention om vissa internationella aspekter på konkurser.
Utredningen föreslår att Sverige reserverar sig mot det kapitel
som ger utländska konkursförvaltare vidgad behörighet att agera
i andra länder. I stället föreslås ett liknande system som ger
utländska konkursförvaltare rätt att efter beslut av domstol ta
i anspråk vissa särskilt angivna tillgångar som gäldenären kan
ha i Sverige.
För att göra det möjligt att anta Europarådskonventionen
föreslår utredningen att det stiftas en ny lag -- lag om vissa
internationella konkurser m.m. Den föreslagna lagen innehåller
bestämmelser som gör det möjligt att enbart på grund av en
utländsk huvudkonkurs öppna en svensk sekundärkonkurs men också
regler för det fallet att en svensk konkurs skall betraktas som
en huvudkonkurs. Den nya lagen föreslås gälla gentemot de länder
som har tillträtt Europarådskonventionen och de andra länder som
regeringen bestämmer. Utredningen föreslår också en lagändring i
1 kap. 2 § KL av innebörd att domstolen vid insolvensprövningen
som huvudregel skall beakta sådan egendom som gäldenären har i
utlandet. Egendomen skall dock inte beaktas om gäldenären
underlåter att medverka till att den kan användas för att
gottgöra den konkurssökande borgenären och denne inte på något
annat sätt har möjlighet att ta i anspråk den utländska
tillgången.
Utredningen om vissa internationella insolvensfrågor är
remissbehandlad och en proposition i ämnet är aviserad till
slutet av våren 1994.
Enligt motion L320 av Johnny Ahlqvist och Bengt
Silfverstrand (båda s) bör inhemska konkurser omfatta även
egendom utomlands (yrkande 2).
Som framgått har den i motionen aktualiserade frågan ingått i
utredningens överväganden. Med hänsyn härtill och till att en
proposition på grundval av utredningens betänkande kan förväntas
inom en relativt snar framtid, avstyrker utskottet bifall till
motion L320 yrkande 2.
Redovisning av devalveringsförlust
I motion L311 av Kjell Ericsson och Karin Starrin (c)
hänvisas till att enligt gällande regler från Bokföringsnämnden
skall företagen i sin bokföring redovisa devalveringsförlust på
utlandslån, trots att förlusten inte realiserats eftersom lånen
ligger kvar. I motionen hemställs om erforderliga åtgärder så
att småföretag inte skall behöva försättas i likvidation på
grund av redovisning av sådana ej realiserade kursförluster.
Utskottet vill hänvisa till att en av Redovisningskommitténs
(Ju 1991:07) huvuduppgifter är att överväga vilka principer som
bör gälla för sådan kompletterande normgivning som sker genom
rekommendationer av olika expertorgan på redovisningsområdet. I
det uppdraget ingår att utreda frågan om Bokföringsnämndens
ställning (dir. 1992:19).
Enligt vad utskottet erfarit har Redovisningskommittén
uppmärksammats på den i motionen aktualiserade frågan. Det finns
därför inte anledning för utskottet att nu göra några särskilda
uttalanden härom. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motion L311.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande företagsrekonstruktion
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L305 yrkande 1,
1993/94:L313 yrkande 11 och 1993/94:L315,
2. beträffande konkursförutsättningarna
att riksdagen avslår motion 1993/94:L312,
3. beträffande konkursförvaltningen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L304 i denna del,
1993/94:L306, 1993/94:L309, 1993/94:L316 och 1993/94:Ju810
yrkande 41,
4. beträffande bekvämlighetskonkurser m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L301, 1993/94:L303,
1993/94:L304 i denna del, 1993/94:L317 i denna del, 1993/94:L320
yrkande 1 och 1993/94:N284 yrkande 2,
5. beträffande åtgärder mot ekonomisk brottslighet
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju811 yrkandena
13, 16 och 17 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
res. 1 (m,fp,c,kds)
6. beträffande centralt konkursregister
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju811 yrkande 15
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 2 (m,fp,c,kds)
7. beträffande kungörelse av näringsförbud
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju811 yrkande 14
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 3 (m,fp,c,kds)
8. beträffande översyn av lagstiftningen om näringsförbud
att riksdagen avslår motion 1993/94:L313 yrkande 9,
9. beträffande förmånsrättsordningen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L305 yrkande 2,
1993/94:L307, 1993/94:L308, 1993/94:L310, 1993/94:L313 yrkandena
3, 4, 5, och 10, 1993/94:L317 i denna del, 1993/94:L319 yrkande
1, 1993/94:L904, 1993/94:L905 och 1993/94:N305 yrkande 17,
10. beträffande konkurser med internationell anknytning
att riksdagen avslår motion 1993/94:L320 yrkande 2,
11. beträffande redovisning av devalveringsförlust
att riksdagen avslår motion 1993/94:L311.
Stockholm den 24 mars 1994
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),
Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd),
Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per
Erik Granström (s) och Rosa Östh (c).
Reservationer
1. Åtgärder mot ekonomisk brottslighet (mom. 5)
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard
(m), Bengt Harding Olson (fp), Bertil Persson (m), Stig Rindborg
(m) och Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "till känna" bort ha
följande lydelse:
Motionsyrkanden med samma innebörd som de nu aktuella
behandlades av riksdagen senast våren 1993 (bet. 1992/93:LU40).
Utskottet vidhöll därvid sin tidigare uppfattning att det skulle
rimma mindre väl med förvaltarens allmänna ställning och
uppgifter att -- utöver den undersöknings- och anmälningsplikt
beträffande brott som redan åligger förvaltaren -- införa en
skyldighet för honom att närmare utreda ekonomisk brottslighet
med anknytning till konkursen. Utskottet påpekade också att
avvecklingen av konkursboet kan komma att avsevärt försinkas om
förvaltaren skall bistå de rättsvårdande myndigheterna med
utredningar. De problem som finns på området har, ansåg
utskottet, emellertid inte samband med det konkursrättsliga
regelsystemet utan måste ses mot bakgrund av att det inom polis-
och åklagarmyndigheterna inte i tillräcklig utsträckning finns
personal med sådan utbildning som erfordras vid
förundersökningar om ekonomiska brott. Utskottet redogjorde
också för de överväganden som sker i olika sammanhang av de
aktualiserade spörsmålen och ansåg mot den bakgrunden att någon
riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionerna inte var
erforderlig.
Utskottet har nu ingen annan uppfattning i frågan. Utskottet
vill dock peka på de förslag som lämnats i den till regeringen
redovisade promemorian Rubicon. Promemorian innehåller
omfattande och utförliga förslag för att effektivisera
konkurshanteringen med avseende på utredning av ekonomisk
brottslighet. En del av förslagen tar sikte på lagändringar,
t.ex. beträffande brotten mot borgenärer, medan andra avser
förbättrade rutiner och metoder i konkursförfarandet som kan
genomföras inom ramen för berörda myndigheter eller i samverkan
mellan dessa och konkursförvaltare och revisorer. Utskottet
anser att det finns skäl att avvakta den vidare beredningen av
de aktuella förslagen. Det finns därför inte någon anledning
för riksdagen att nu ta intiativ till ytterligare insatser på
området. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
Ju811 yrkandena 13, 16 och 17.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande åtgärder mot ekonomisk brottslighet
att riksdagen avslår motion Ju811 yrkandena 13, 16 och 17.
2. Centralt konkursregister (mom. 6)
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard
(m), Bengt Harding Olson (fp), Bertil Persson (m), Stig Rindborg
(m) och Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "till känna." bort
ha följande lydelse:
Utskottet vill vidare peka på att i den ovannämnda rapporten
"Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor" föreslås att
Patent- och registreringsverket bör upprätta och löpande föra
ett register över fysiska personers konkurser och att
domstolarna skall meddela verket sina beslut i sådana mål.
Härigenom får Patent- och registreringsverket möjlighet att
kontrollera huruvida en person som invalts i ett bolags styrelse
är försatt i konkurs och sålunda obehörig att inneha uppdraget.
Utskottet vill även framhålla att i den tidigare berörda
promemorian benämnd Rubicon behandlas frågan om ett
konkursregister. I promemorian anförs att det kan innebära
fördelar att samtliga konkursuppgifter finns samlade i ett
register. Det väsentliga är emellertid enligt promemorian inte
inrättandet av ett särskilt konkursregister utan i stället att
berörda myndigheter enkelt kan få del av de uppgifter som ett
sådant register skulle innehålla. Kronofogdemyndigheterna och
polisens s.k. ekorotlar har redan tillgång till
aktiebolagsregistret. Om även åklagarmyndigheten ges direkt
åtkomst till registret samt Patent- och registreringsverket ges
möjligheter att erhålla uppgifter om fysiska personers
konkurser, finns enligt promemorian inte något behov av ett
särskilt konkursregister. För den bedömningen skulle också tala
att terminalåtkomst möjliggörs beträffande handels- och
föreningsregistret.
Med hänvisning till det anförda delar utskottet regeringens
bedömning att det för närvarande inte finns behov av ett sådant
särskilt konkursregister som motionärerna efterlyser. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion Ju811 yrkande 15.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha
följande lydelse:
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard
(m), Bengt Harding Olson (fp), Bertil Persson (m), Stig Rindborg
(m) och Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "till känna." bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att olika frågor som berör
näringsförbud är aktualiserade i skilda sammanhang. Sålunda är
en proposition (Näringsdepartementet) aviserad med förslag om
att flytta över huvudmannaskapet för näringsförbudsregistret
från Riksskatteverket till Patent- och registreringsverket.
Vidare är en proposition (Justitiedepartementet) aviserad om
vissa ändringar i aktiebolagslagen med anledning av anpassningen
till EG:s lagstiftning. I det lagstiftningsärendet ingår ett
förslag till en ny bestämmelse i aktiebolagslagen -- 18 kap. 4 a
§ -- av innebörd att om en styrelseledamot, verkställande
direktör m.fl. företrädare för bolaget har försatts i konkurs
eller fått näringsförbud skall registreringsmyndigheten avföra
ställföreträdaren ur aktiebolagsregistret. Slutligen vill
utskottet peka på att regeringen (Näringsdepartementet)
överväger direktiv för en särskild utredare med uppgift att se
över tillämpningen av lagen om näringsförbud och att pröva om
tillsynen över näringsförbud bör förändras.
Utskottet anser mot bakgrund av de redovisade initiativen i
fråga om näringsförbud att motion Ju811 yrkande 14 inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionsyrkandet.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande kungörelse av näringsförbud
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju811 yrkande 14.
Särskilt yttrande
Företagsrekonstruktion m.m.
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard
(m), Bengt Harding Olson (fp), Bertil Persson (m), Stig Rindborg
(m) och Rosa Östh (c) anför:
För närvarande föreligger på konkursområdet ett flertal
färdiga utredningsresultat och överväganden pågår i olika
frågor. Vi vill särskilt peka på Insolvensutredningens
betänkande om en lag om företagsrekonstruktion och rapporten
Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor som
presenterats av en arbetsgrupp inom regeringskansliet. Vidare
vill vi nämna rapporten (Ds 1994:37) från Expertgruppen för
studier i offentlig ekonomi med förslag till bl.a. ett nytt
obeståndsbegrepp och till rekonstruktion i konkurs. Vi vill
också framhålla de förslag som Domstolsutredningen lämnat
angående viss omfördelning av uppgifter under konkursförfarandet
mellan tingsrätt, förvaltare och tillsynsmyndighet samt
Riksrevisionsverkets pågående översyn av främst
tillsynsverksamheten i konkurs. Förslagen och övervägandena
måste ses mot bakgrund av det höga antalet konkurser och det
missbruk av konkursinstitutet som förekommer. De konsekvenser
för enskilda och samhällsekonomi detta för med sig har
understrukit behovet av reformer i konkurshanteringen samt
kravet på ett rekonstruktionsförfarande som bättre än de nu
gällande konkursreglerna kan medverka till sanering av i grunden
livskraftiga företag. Enligt vår mening är det angeläget att
regeringen nu tar ett samlat grepp på de olika frågor om
reformering av konkursinstitutet och om företagsrekonstruktion
som övervägts i olika sammanhang och lägger fram förslag till
lösning på de skilda problem som aktualiserats. Vi anser att det
är beklagligt att utskottets socialdemokratiska ledamöter
tillsammans med ledamoten för Ny demokrati inte delar denna
inställning utan genom olika tillkännagivanden snarast motverkar
en sådan samlad bedömning.