Lagutskottets betänkande
1993/94:LU19

Familjerättsliga frågor


Innehåll

1993/94
LU19

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 20 motioner vari begärs
tillkännagivanden från riksdagen i olika frågor på
familjerättens område. Motionerna har väckts under den allmänna
motionstiden år 1994.
De frågor som motionärerna tar upp gäller hindersprövning,
bodelning vid äktenskapsskillnad, gemensam vårdnad om barn,
barns ställning i vårdnads- och umgängesmål,
underhållsskyldighet gentemot barn och kostnader för umgänge,
verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden, olovliga
bortföranden av barn i internationella förhållanden, barns och
makes rätt till arv, val av boutredningsman samt rätten till
mellannamn.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Motionerna

1993/94:L401 av Roland Sundgren (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om slopandet av hindersprövningen.
1993/94:L402 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om barns arvsrätt.
1993/94:L404 av Inger Koch (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
översyn av reglerna för arvsrätt när det gäller återgång av gåva
som missgynnar den först avlidne makens arvingar.
1993/94:L407 av Sven-Olof Petersson och Gunhild Bolander (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
reglerna och en lösning av frågan om resekostnader i samband med
umgängesrätt.
1993/94:L409 av Gustaf von Essen (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ändring i föräldrabalken.
1993/94:L411 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av kompletterande regler för ansökan om verkställighet i
umgängesrättsärenden.
1993/94:L414 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om vem som kan bli boutredningsman.
1993/94:L416 av Anne Rhenman (-) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av civilrätten i syfte att
stärka familjens rättsliga ställning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om värdering av tidsmässiga insatser kring
hem och barn.
1993/94:L417 av Gustaf von Essen (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en översyn av lagstiftningen angående utseende av
kontaktperson i samband med separations- och umgängesmål.
1993/94:L418 av Per Stenmarck och Maud Ekendahl (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att barnens rätt till umgänge med båda
föräldrarna tryggas.
1993/94:L419 av Nils Nordh (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ett förtydligande i lagen om barnens rätt i samhället.
1993/94:L420 av Nils Nordh och Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett förstärkt skydd mot
bortrövande av barn.
1993/94:L421 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
särkullbarns arvsrätt.
1993/94:L423 av Stig Bertilsson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en översyn av den lagstiftning som reglerar frånskilda
föräldrars ekonomiska angelägenheter i samband med vårdnad om
gemensamma barn.
1993/94:L424 av Charlotte Cederschiöld och Anne Rhenman (m, -)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förstärkt ekonomisk rätt vid
skilsmässa.
1993/94:L425 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om barns talerätt.
1993/94:L426 av Jan Fransson och Åke Selberg (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om barnens rätt och möjligheter att umgås med
sina föräldrar.
1993/94:L427 av Christina Linderholm (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående gemensam vårdnad av barn vid
skilsmässa.
1993/94:L903 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ändring i namnlagen.
1993/94:So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformning
av bidrag till umgängesresor,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att öka möjligheterna att utse
kontaktman/ombud för barn.

Utskottet

Allmän bakgrund
Den familjerättsliga lagstiftningen har under de senaste två
årtiondena varit föremål för en genomgripande omarbetning. Efter
en lång rad av delreformer på äktenskapsrättens område
fattade riksdagen i april 1987 beslut (prop. 1986/87:1, bet.
LU18, rskr. 159) om att giftermålsbalken (GB) skulle ersättas
med en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB). Den nya lagstiftningen
trädde i kraft den 1 januari 1988 och innebar betydelsfulla
förändringar främst i fråga om fördelningen av makars egendom
vid äktenskapets upplösning. Ett uttalat syfte med
förändringarna var att åstadkomma en högre grad av ekonomisk
rättvisa mellan makarna vid äktenskapsskillnad.
På grundval av bl.a. de erfarenheter som vunnits sedan ÄktB:s
ikraftträdande, genomfördes hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet.
LU11, rskr. 51) vissa ändringar i ÄktB:s regler om bodelning.
Ändringarna som trädde i kraft den 1 januari 1990, innebär att
makes rätt till kompensation enligt den s.k. vederlagsregeln
vidgats. Regeln ger en make rätt till kompensation vid bodelning
då den ena maken i särskilt angivna fall minskat sitt
giftorättsgods. Genom ändringen utvidgades regeln från att
ursprungligen ha avsett transaktioner inom ett år före talan om
äktenskapsskillnad till att omfatta transaktioner inom en
treårstid. Vidare infördes en regel om att rätt till
pensionsförsäkring av sådant slag som normalt skall hållas
utanför bodelning kan dras in i bodelningen, om det skulle vara
oskäligt att hålla rättigheten utanför.
När det gäller rättsförhållandet mellan föräldrar och barn
har utvecklingen präglats bl.a. av strävanden att tillgodose
barnets intressen. Ett viktigt steg i reformarbetet under senare
tid togs hösten 1990 då riksdagen fattade beslut om vissa
ändringar i bl.a. FB:s regler om vårdnad och umgänge (prop.
1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53). Lagändringarna, som trädde i
kraft den 1 mars 1991, syftar särskilt till att underlätta en
utveckling mot att föräldrarna i större utsträckning skall ta
ett gemensamt ansvar för barnet och  själva komma överens om hur
vårdnads- och umgängesfrågorna skall lösas. De nya reglerna
innebär att s.k. samarbetsamtal i vårdnads- och umgängestvister
skall erbjudas föräldrar i alla kommuner. Vidare kan domstolen i
ett mål om vårdnad eller umgänge ta initiativ till att
samarbetsamtal kommer till stånd. Även FB:s bestämmelser om
gemensam vårdnad har ändrats. Gemensam vårdnad skall numera
komma i fråga inte bara när föräldrarna är ense om det utan
också då ingen av dem utesluter denna vårdnadsform. Reglerna om
umgänge har kompletterats med en föreskrift om att
vårdnadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som
kan främja umgänget.
Våren 1993 beslutade riksdagen om vissa lagändringar som
gäller olovligt bortförande och andra övergrepp mot barn
(prop. 1992/93:139, LU22, rskr. 259). Ändringarna, som gällde
bestämmelserna i lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn, syftar till att -- med bibehållandet av
skyddet för barnet -- effektivisera förfarandet, när det gäller
barn som olovligen förts till eller kvarhållits i Sverige.
Samtidigt infördes i FB en uttrycklig bestämmelse om att
domstolen när den bedömer en umgängesfråga skall beakta risken
för att barnet i samband med utövandet av umgänget utsätts för
övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far
illa. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juni 1993.
I samband med 1987 års beslut om ÄktB gjordes också viktiga
ändringar i ärvdabalken (ÄB). Ändringarna, som trädde i
kraft den 1 januari 1988, syftade till att skapa möjligheter för
den efterlevande maken att få ärva den avlidne makens
kvarlåtenskap och därmed att kunna sitta kvar i orubbat bo. En
make skall vid den andre makens död därför ta arv framför
makarnas gemensamma bröstarvingar, vilka i stället getts rätt
till arv efter den först avlidne maken vid den efterlevande
makens död. Om det finns efterarvingar innehar den efterlevande
maken under sin livstid den arvfallna egendomen med fri
förfoganderätt. Finns det bröstarvingar efter den avlidne som
inte också är den efterlevandes barn, särkullbarn, gäller
särskilda regler. Särkullbarn har rätt att få ut sitt arv efter
en avliden förälder omedelbart. Särkullbarn kan dock avstå från
sin rätt till förmån för den avlidnes efterlevande make. Sker
ett sådant avstående blir särkullbarnen berättigade till
efterarv på samma sätt som makarnas gemensamma bröstarvingar.
Ett till familjerätten angränsande rättsområde är
namnrätten. Gällande bestämmelser om personnamn, varmed
avses efternamn, mellannamn och förnamn, finns i namnlagen
(1982:670). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1983 och ersatte
då 1963 års lag i ämnet (prop. 1981/82:156, bet. LU41, rskr.
357). Till grund för den nu gällande lagen ligger en strävan
till jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan kvinnor och
män och till lika behandling av barn till föräldrar som är gifta
med varandra och barn till ogifta föräldrar. Den nya namnlagen
kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme än äldre
bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma vilket namn hon
eller han vill bära.
I budgetpropositionen (prop. 1993/94:100, bilaga 2) lämnas en
redogörelse för det pågående lagstiftningsarbetet på
familjerättens område. Av redogörelsen framgår att merparten
av detta reformarbete rör föräldrarättsliga frågor. Sålunda har
regeringen tillkallat en särskild utredare för att utvärdera
1991 års reform av FB:s regler om vårdnad och umgänge (dir.
1993:120). Uppdraget skall redovisas före utgången av mars 1995.
Vidare övervägs inom departementet förslag från
Förmynderskapsutredningen dels om förenklingar i reglerna om
förvaltning av omyndiga barns egendom, dels om reglerna för
adoption. I övrigt koncentreras reformarbetet på familjerättens
område på den internationellt privaträttsliga regleringen.
I detta sammanhang kan också nämnas att regeringen år 1992
tillkallat en särskild beredningsgrupp (S 1992:06) med
representanter från flera departement, som har till uppdrag att
förbereda den svenska insatsen för att genomföra Förenta
nationernas internationella familjeår 1994. Utgångspunkten för
Sveriges engagemang är att de svenska insatserna skall ses som
ett inslag i en fortgående och långsiktig verksamhet inom ramen
för svensk familjepolitik. Avsikten är att de svenska insatserna
under familjeåret 1994 skall konkretiseras genom olika
aktiviteter, såväl inom vårt land som i internationella
sammanhang. Regeringen har beslutat att ställa 10 miljoner
kronor ur Allmänna arvsfonden till kommitténs förfogande för att
inom ramen för den svenska familjepolitiken och dess långsiktiga
satsningar ge ökad uppmärksamhet åt initiativ som främjar
mångfald och valfrihet. Detta föreslås ske genom uppmuntran och
stöd till verksamheter som vill pröva nya arbetsformer i syfte
att skapa ökad livskvalitet och effektivare skyddsnät kring barn
och ungdom.
Äktenskapsrättsliga frågor
Hindersprövning
I 2 kap. ÄktB uppställs vissa hinder för att ingå äktenskap.
Den som är under 18 år måste ha länsstyrelsens tillstånd för att
få gifta sig. Likaså krävs tillstånd för att halvsyskon skall få
gifta sig med varandra. För de som är släkt med varandra i rätt
upp- eller nedstigande led eller är syskon gäller ett absolut
förbud att gifta sig. Den som redan är gift får naturligtvis
inte ingå nytt äktenskap.
Innan äktenskap ingås skall prövas om det finns något hinder
mot äktenskapet (3 kap. ÄktB). Denna prövning görs av
skattemyndigheten. Hindersprövning begärs av kvinnan och mannen
gemensamt. Om det krävs tillstånd till äktenskapet skall bevis
om tillståndet visas upp vid hindersprövningen. Prövningen går
till så att kvinnan och mannen på ett av Riksskatteverket
fastställt formulär på heder och samvete försäkrar att de inte
är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller
syskon. Blanketter för sådan försäkran finns att få hos
skattemyndigheten och de allmänna föräkringskassorna. Om
skattemyndigheten finner att det inte finns något hinder mot
äktenskapet utfärdar myndigheten ett intyg om detta. Innan
vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om att
hindersprövning har skett inom fyra månader före den planerade
vigseln och att inget hinder mot äktenskapet därvid har
framkommit. Efter vigseln skall vigselförrättaren sända en
underrättelse därom till den skattemyndighet som har gjort
hindersprövningen. Anteckning om ändrat civilstånd införs
därefter i folkbokföringsregistret.
I motion L401 anför Roland Sundgren (s) att hindersprövningen
är en onödig, tung och besvärande apparat som bör slopas. Lagen
bör enligt motionärens mening ändras så att hindersprövningen
ersätts med en skriftlig försäkran av brudparet om att inga
äktenskapshinder föreligger. I motionen yrkas att riksdagen som
sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts
om slopandet av hindersprövningen.
Utskottet kan inte finna annat än att den nuvarande ordningen
för prövning av äktenskapshinder är ändamålsenlig. Som framgått
av det ovan redovisade torde reglerna knappast innebära några
betydande olägenheter för de som ämnar gifta sig. Inte heller
synes den administrativa handläggningen i normalfallen vara
särskilt betungande.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L401.
Bodelning vid äktenskapsskillnad
I motion L416 av Anne Rhenman (-) begärs att riksdagen skall
ta initiativ till en allmän översyn av de lagar som berör
familjen. Enligt motionärens mening måste vi börja ta större
ansvar för varandra inom familjens ram. Strävan bör vara att
stärka familjens civilrättsliga ställning och betrakta familjen
som en enhet. Nuvarande bestämmelser i ÄktB missgynnar
kvinnorna, anför motionären, genom att hänsyn inte tas till
barnafödandet, deltidsarbete och hemarbete (yrkande 1). I
motionen anförs vidare att man vid bodelning och beräkning av
underhåll bör ta större hänsyn till de insatser som kvinnan
gjort i hemmet. Detta skulle, menar motionären, öka tryggheten
för den som väljer att prioritera familjen och barnen, och
dessutom ge en större respekt för sådana insatser. Således bör
bl.a. ATP- och pensionspoäng fördelas lika mellan makar.
Kvinnans insatser kring hem och barn sker ofta till familjens
gagn men på bekostnad av yrkesmässiga insatser och med
ekonomiska förluster. I motionen yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
värdering av tidsmässiga insatser kring hem och barn (yrkande
2).
Liknande synpunkter framförs också av samma motionär i motion
L424 tillsammans med Charlotte Cederschiöld (m). I motionen
anförs att familjeinsatser tillmäts mycket lågt värde vid en
skilsmässa. Inte ens den som tagit hand om sin gamla svärmor och
därmed missat pensionspoäng kan vara säker på att insatsen
kommer att tillmätas något värde vid en eventuell skilsmässa.
Inte heller den kvinna som i åratal försörjt sin man och
därigenom hjälpt honom till högre utbildning och inkomster har
därvid förvärvat någon rätt till starkare ekonomisk ställning
vid en skilsmässa. I motionen kritiseras också det aviserade nya
pensionssystemet, vilket motionärerna anser innebära att
kvinnorna får svårare att värna sin pension. Motionärerna anser
att det behövs en översyn av den civilrättsliga lagstiftningen
när det gäller dess samstämmighet med socialförsäkringssystemet
och för att få ett modernare synsätt när det gäller värderingen
av insatser för andra.
Någon större allmän översyn av familjelagstiftningen anser
utskottet inte påkallad. Den nya ÄktB innebär enligt utskottets
mening att lagstiftningen är anpassad till vad som i dag allmänt
svarar mot den allmänna rättsuppfattningen. ÄktB bygger på
principen att makarna i ett äktenskap i ekonomiska och andra
hänseenden är två självständiga individer som var och en
disponerar över den egendom som han eller hon fört med sig i
äktenskapet eller förvärvat inom äktenskapet. I 1 kap. stadgas
att makarna gemensamt skall vårda hem och barn samt i samråd
verka för familjens bästa. Vidare föreskrivs att makarna skall
fördela utgifter och sysslor mellan sig och lämna varandra de
upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska
förhållanden skall kunna bedömas.
I övrigt vill utskottet erinra om det arbete som nu  pågår
inom regeringskansliet med anledning av pensionsarbetsgruppens
nyligen avlämnade betänkande (SOU 1994:20) Reformerat
pensionssystem. I betänkandet föreslås att pensionsrätt för vård
av barn, barnårsrätt, skall tillgodoräknas enligt en särskild
ordning. Härigenom kan en förälder med i princip bibehållna
pensionsförmåner under en tid helt eller delvis avstå från
förvärvsarbete för att ta hand om små barn eller få utbyte i
pensionshänseende av vård av barn även vid fortsatt
förvärvsarbete med oförändrad arbetstid. Pensionsarbetsgruppen
föreslår också att makar som båda är födda 1954 eller tidigare
skall kunna dela pensionsrättigheter, som under äktenskapet
framöver tjänas in inom det reformerade pensionssystemet.
Delningen skall enligt förslaget vara frivillig och ske
fortlöpande år för år. Systemet för delning innebär att den
ålderspensionsrätt som makar intjänat ett år läggs samman och
delas på så sätt att vardera maken som pensionsrätt för året
tillgodoförs i princip hälften.
Pensionsarbetsgruppen har också lagt fram kompletterande
förslag om utjämning av makars pensionsrättigheter (avsnitt
9.9.6). Sålunda föreslås att rätt till pension på grund av
frivillig, individuell pensionsförsäkring regelmässigt skall
ingå i bodelning efter äktenskapsskillnad, i huvudsak enligt de
regler som gällde före år 1988. Detsamma skall gälla medel på
pensionssparkonto enligt lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande. Övriga former av pensionsrättigheter, t.ex.
ATP, skall enligt pensionsarbetsgruppens förslag jämkningsvis
kunna beaktas vid en bodelning efter äktenskapsskillnad om det
med hänsyn till makarnas förhållanden i det enskilda fallet är
oskäligt att undanta dem från bodelningen. Vad
pensionsarbetsgruppen sålunda föreslagit förutsätts bli
riktlinjer för det fortsatta utredningsarbete som bör ske i
anslutning till den vidare beredningen av arbetsgruppens
betänkande.
Enligt utskottets mening bör resultatet av det
utredningsarbete som aktualiserats av pensionsarbetsgruppen
avvaktas. Med hänsyn till vad som anförts i arbetsgruppens
betänkande utgår utskottet från att ändringar i ÄktB:s
bodelningsregler kommer att övervägas under detta arbete.
Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker
utskottet bifall till motionerna L416 och L424.
Vårdnad och umgänge
Gemensam vårdnad
Motion L427 av Christina Linderholm (c) går ut på att gemensam
vårdnad borde komma till stånd i större utsträckning.
Utgångspunkten, menar motionären, måste vara att båda
föräldrarna har ett aktivt ansvar för en nära och vardaglig
kontakt med sina barn, även vid en skilsmässa. Gemensam vårdnad
bör där enligt motionärens mening vara regel. Den av föräldrarna
som inte vill acceptera detta bör ha sämre möjligheter att ensam
få vårdnaden. Om gemensam vårdnad inte kan komma till stånd bör
den av föräldrarna som bäst kan tillgodose barnets behov av nära
och vardaglig kontakt med båda sina föräldrar ha företräde vid
vårdnaden. Enligt motionärens mening bör det vara naturligt att
ändra lagstiftningen så att båda föräldrarnas ansvar för barnen
vid skilsmässa blir tydligt. I motionen yrkas tillkännagivande
av det anförda.
Enligt utskottets mening torde motionärens önskemål till stor
del redan vara tillgodosedda genom de ändringar i FB som
infördes den 1 mars 1991. Som ovan redovisats skall gemensam
vårdnad numera komma i fråga inte bara när föräldrarna är ense
om det utan också då ingen av dem utesluter denna vårdnadsform.
I syfte att undvika s.k. umgängessabotage infördes samtidigt en
särskild regel, 6 kap. 6 § FB, som slår fast att barnets behov
av kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskild
framträdande plats vid valet av vårdnadshavare i de fall
gemensam vårdnad inte kan komma till stånd (prop. 1990/91:8,
bet. LU13, rskr. 53). De nya bestämmelserna syftar till att bana
väg för en utveckling i riktning mot att föräldrarna själva i så
stor utsträckning som möjligt skall komma överens i vårdnads-
och umgängesfrågor. Ett viktigt inslag i reformen var en
satsning på s.k. samarbetssamtal, varmed menas samtal där
föräldrarna under sakkunnig ledning försöker resonera sig fram
till en gemensam syn på vårdnads- och umgängesfrågorna. I mål om
vårdnad och umgänge får domstolen uppdra åt socialnämnden att
anordna samarbetssamtal.
Utskottet vill vidare erinra om att regeringen hösten 1993
tillkallat en särskild utredare för att utvärdera 1991 års
reform av FB:s regler om vårdnad och umgänge. I direktiven (dir.
1993:120) sägs bl.a. att utgångspunkten för eventuella förslag
bör, såsom också är fallet i gällande rätt, vara att föräldrarna
i så stor utsträckning som möjligt skall kunna komma överens i
vårdnads- och umgängesfrågor och att vad som är bäst för barnet
skall tillgodoses. I utredningsuppdraget ingår att närmare
undersöka om man i Sverige bör införa den s.k. finska modellen
för handläggning av frågor om vårdnad och umgänge. Enligt
finländsk rätt kan föräldrarna i stor utsträckning lösa
vårdnads- och umgängesfrågor genom avtal, som fastställs av
socialnämnden. Ett avtal som har fastställts av socialnämnden är
gällande och kan verkställas såsom ett lagakraftvunnet
domstolsavgörande. I samband med avtal om vårdnad eller umgänge
åtar sig socialnämnden att hjälpa föräldrarna att avtala om
underhållsbidrag för barnet. Utredningsuppdraget skall redovisas
före utgången av mars 1995.
Enligt utskottets mening bör resultatet av det pågående
utredningsarbetet avvaktas. Något tillkännagivande i enlighet
med vad som begärs i motion L427 är därför inte erforderligt.
Motionen avstyrks.
Barns ställning i vårdnads- och umgängesmål
Frågor som gäller barns ställning och inflytande i vårdnads-
och umgängesmål tas upp i fyra motioner. Nils Nordh (s) begär i
motion L419 tillkännagivande om förtydligande i lagstiftningen
så att barnets vilja respekteras vid beslut som rör barnet och
att den juridiska bindningen till båda föräldrarna bibehålls
även vid en skilsmässa.
I motion L425 anför Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) att barn bör
ha egen talerätt i vårdnads- och umgängesmål och dessutom ha
möjlighet att företrädas av eget ombud. Motionärerna är kritiska
till att något förslag ännu inte lagts fram.
Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion So610 att
möjligheterna att utse kontaktperson eller ombud för barn skall
utökas. Rätten att begära förordnande av ett sådant ombud bör
tillkomma barnet, socialnämnden, vårdnadsutredare eller någon
barnet närstående person. I motionen yrkas att riksdagen skall
ge regeringen det anförda till känna (yrkande 10).
I motion L417 av Gustaf von Essen (m) begärs ett
tillkännagivande om en översyn av lagstiftningen i syfte att få
kontaktpersoner utsedda för barn i samband med att föräldrarna
separerar och tvistar om vårdnad eller umgänge. I motionen
anförs att det förekommer att kommuner av olika skäl försummar
att utse kontaktperson.
I samband med 1990 års beslut om ändringar i FB:s regler om
vårdnad och umgänge behandlade riksdagen frågor om barns
ställning i mål om vårdnad och umgänge med anledning av flera
motionsyrkanden. Utskottet ansåg då att det fanns anledning att
överväga en ordning som medger att barnets uppfattning och
synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett
mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder (bet.
1990/91:LU13, rskr. 53). Däremot var utskottet inte berett att
ta ställning till hur frågan närmare skulle lösas, utan
spörsmålet borde övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang.
Enligt utskottet borde det ankomma på regeringen att bestämma
formerna härför. Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen
regeringen till känna.
Enligt vad regeringen därefter redovisat till riksdagen skulle
frågan om att stärka barns ställning i mål om vårdnad och
umgänge komma att behandlas i en promemoria från
Justitiedepartementet under hösten 1993 (skr. 1993/94:15). Någon
sådan har emellertid ännu inte färdigställts. Enligt uppgift
kommer dock en promemoria att avlämnas och bli föremål för
remissbehandling före sommaren 1994. Enligt utskottets mening är
det beklagligt att beredningsarbetet sålunda fördröjts. Något
nytt tillkännagivande från riksdagens sida är emellertid mot
bakgrund av det redovisade inte meningsfullt.
När det gäller motion L417 vill utskottet erinra om att
riksdagen i samband med 1990 års reform av FB:s regler om
vårdnad och umgänge också beslutade om ett tillägg i 10 §
socialtjänstlagen (1980:620). Ändringen innebar att det infördes
en möjlighet också för barn att få en kontaktperson utsedd. Ett
barn som fyllt 15 år har därför möjlighet att utan föräldrarnas
samtycke få en särskild person eller en familj utsedd för att
hjälpa barnet i personliga angelägenher. För barn som inte fyllt
15 år får kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare
begär eller samtycker till det. Om det, såsom anförs i motionen,
av någon anledning förekommer att kontaktpersoner inte utses för
barn i den utsträckning som bestämmelsen förutsätter utgår
utskottet från att den särskilda utredaren som tillkallats för
att utvärdera 1991 års reform framlägger erforderliga förslag
till lagändringar eller andra åtgärder.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L417, L419, L425 och So619 yrkande 10.
Underhållsskyldighet och kostnader för umgänge med barn
Enligt 7 kap. 2 § FB skall förälder fullgöra sin
underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till
barnet, om föräldern inte har vårdnaden om barnet. Detsamma
gäller om vårdnaden om barnet är gemensamt med den andra
föräldern, men barnet endast varaktigt bor tillsammans med den
andra föräldern. Underhållsbidrag fastställs genom dom eller
avtal. En närmare redovisning av FB:s regler om föräldrars
underhållsskyldighet gentemot barn och reglerna om
bidragsförskott finns i betänkandet 1992/93:LU22.
När en umgängesberättigad förälder är bosatt på annan ort än
barnet kan utövande av umgängesrätten vara förenat med särskilda
kostnader. FB innehåller inte någon bestämmelse som reglerar
föräldrarnas inbördes ansvar för umgängeskostnader. I
rättspraxis har sådana kostnader beaktats i samband med
fastställande av underhållsbidrag (se rättsfallet NJA 1992 s.
93). I mål om umgänge har Högsta domstolen uttalat att särskilda
villkor för umgänget kan föreskrivas för var umgänget skall
påbörjas respektive avslutas eller vem av föräldrarna som skall
svara för resekostnader och andra utgifter i samband med
umgänget (se rättsfallet NJA 1990 s. 219). Något särskilt
offentligt stöd för umgängeskostnader finns inte. I viss
utsträckning finns det dock rätt till socialbidrag för sådana
kostnader. En förälder som är skyldig att betala
underhållsbidrag har emellertid rätt till avdrag på bidraget, om
han eller hon haft barnet hos sig under en sammanhängande tid av
minst fem hela dygn. Avdraget är en fyrtiondel av
underhållsbidraget för varje dygn som barnet vistas hos
föräldern. Om det finns särskilda skäl kan domstolen bestämma
andra villkor för denna avdragsrätt (7 kap. 11 § FB).
Föräldrarna kan också själva avtala om andra villkor.
Reglerna om underhållsbidrag och bidragsförskott har varit
föremål för ett långvarigt utredningsarbete. På begäran av
riksdagen (bet. 1985/86:SoU29, rskr. 354) tillkallade regeringen
våren 1987 en kommitté med uppgift att göra en översyn av
reglerna. Kommittén, som antog namnet 1987 års
Underhållsbidragskommitté, avslutade sitt arbete våren 1990 med
att avge betänkandena Samhällsstöd till underhållsberättigade
barn I--III (SOU 1980:8 och SOU 1990:48). I betänkandena
presenterades tre olika modeller för samhällsstöd till
ensamstående föräldrar med barn. Frågor om underhållsbidrag och
de underhållsskyldigas situation behandlades inte av kommittén
utan överlämnades till Socialdepartementet. Kommitténs förslag
remissbehandlades.
Därefter övervägdes bidragsförskottsreglerna och deras
anknytning till reglerna om underhållsbidrag av en
interdepartemental arbetsgrupp. I departementspromemorian (Ds
1992:53) Ensamförälderstöd anvisade arbetsgruppen ett förslag
till lösning. Sedan promemorian remissbehandlats fann regeringen
att förslagen inte var möjliga att lägga till grund för
lagstiftningen och aviserade därför i förra årets
budgetproposition ytterligare utredningsarbete (prop.
1992/93:100, bil. 6).
I motion L423 av Stig Bertilsson (m) begärs tillkännagivande
om en översyn av lagstiftningen om underhållsbidrag i syfte att
förhindra att frånskilda fäder till följd av en skilsmässa
hamnar i ohållbara ekonomiska situationer.
Frågor som gäller kostnader för umgängesresor tas upp i tre
motioner. I motion L407 begär Sven-Olof Petersson och Gunhild
Bolander (c) tillkännagivande om behovet av en översyn av
reglerna och en lösning av frågan om resekostnader i samband med
umgängesrätt.
Jan Fransson och Åke Selberg (s) påpekar i motion L426 att
många barn inte kan träffa den ena föräldern efter en separation
beroende på att den underhållsskyldige inte har råd med
resekostnaderna.
I motion So610 av Gudrun Schyman (v) anförs att det behövs en
mängd insatser för att umgängesrätten skall fungera. För att
främja kontakten mellan barn och en förälder som bor på en annan
ort bör barnet ges fria resor. Motionärerna yrkar att riksdagen
hos regeringen skall begära förslag till utformning av bidrag
till umgängesresor (yrkande 8).
Barnets behov av ett väl fungerande umgänge med båda
föräldrarna poängteras också i motion L418 av Per Stenmarck och
Maud Ekendahl (m). För det fall en umgängesrätt inte kan
förverkligas på grund av ekonomiska skäl anser motionärerna att
utgångspunkten skall vara att kostnaderna för umgänge skall
delas lika mellan föräldrarna. I motionen begärs
tillkännagivande om snara åtgärder i syfte att barnets rätt till
umgänge med båda föräldrarna tryggas.
Frågor om kostnader för umgänge och umgängesresor har
behandlats av riksdagen åtskilliga gånger tidigare med anledning
av motioner med samma syften som de nu aktuella. Redan hösten
1990 ansåg utskottet (bet. 1990/91:LU13) att regeringen
skyndsamt borde ta upp frågan till närmare överväganden och
därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet
sålunda anförde med anledning av motionerna gavs regeringen till
känna (rskr. 1990/91:53). När spörsmålet behandlades senast
våren 1993 (se bet. 1992/93:LU22) förutsatte utskottet att
frågan skulle komma att behandlas inom ramen för det fortsatta
arbetet inom regeringskansliet som socialministern hade aviserat
i 1993 års budgetproposition. Utskottet framhöll därvid att det
var angeläget att frågan om umgängeskostnaderna får en lösning.
Den 10 juni 1993 tillkallade regeringen en särskild utredare
för att se över reglerna om fastställande av underhållsbidrag
(dir. 1993:82). Utredningsuppdraget omfattar en översyn av
reglerna om bidragsförskott och underhållsbidrag. När det gäller
umgängeskostnader skall utredaren enligt direktiven undersöka om
bestämmelserna om underhåll kan utformas så att ansvaret för
umgängeskostnaderna fördelas mellan föräldrarna. Därvid skall
utredaren beakta att utformningen av reglerna inte får leda till
att det uppstår nya kostnader för bidragsförskott som inte
finansieras genom andra ändringar i regelsystemet. Utredaren bör
enligt direktiven ha avslutat sitt arbete senast den 30
september 1994.
Mot bakgrund av vad redovisats ovan nödgas utskottet
konstatera att det ännu inte föreligger något färdigt förslag
till lösning av de fortfarande angelägna frågorna om
underhållsbidrag och umgängeskostnader som tas upp i motionerna.
Samtidigt vill dock utskottet framhålla att direktiven till den
senaste utredningen har utformats på ett sådant sätt att det
finns goda förhoppningar om att frågan skall lösas inom
överskådlig tid. Utskottet finner med hänsyn härtill inte
erforderligt att riksdagen gör något ytterligare
tillkännagivande i saken och avstyrker därför bifall till
motionerna L407, L418, L423, L426 och So610 yrkande 8.
Verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden
Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden
handläggs av de allmänna domstolarna, dvs. i första hand av
tingsrätt med möjlighet för den förlorande parten att överklaga
avgörandet till hovrätt och därefter, under vissa
förutsättningar till Högsta domstolen. Frågor om verkställighet
av allmän domstols avgörande handläggs av förvaltningsdomstol,
dvs. i första hand av länsrätt, vars avgörande kan överklagas
till kammarrätt och därefter, under vissa förutsättningar till
Regeringsrätten.
I motion L409 begär Gustaf von Essen (m) tillkännagivande av
riksdagen om ändringar i FB i syfte att förmå den förälder som
förlorat ett mål om vårdnad eller umgänge att följa domstolens
beslut. Enligt motionärens mening borde länsrätten utdöma någon
form av påföljd, t.ex. vite, för den som tredskas.
Lena Öhrsvik (s) anför i motion L410 att nuvarande möjligheter
att begära verkställighet av en dom som gäller umgänge i vissa
fall utnyttjas för att trakassera vårdnadshavaren. I motionen
redovisas tre fall där umgängesberättigade föräldrar begärt
verkställighet trots att vårdnadshavaren inte motsatt sig
umgänge. Motionären menar att det bör införas bestämmelser som
gör det möjligt att kräva att sökanden anger en grund för sin
ansökan om verkställighet. I motionen yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av kompletterande regler för ansökan om verkställighet i
umgängesrättsärenden.
Utskottet kan konstatera att länsrätten, när den förordnar om
verkställighet, enligt 21 kap. 3 § FB också kan förelägga
vite. Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten
på ansökan av den part som har begärt verkställigheten.
Processen i förvaltningsdomstolarna regleras av bestämmelser i
förvaltningsprocesslagen (1971:291). Av 4 § följer att den som
begär verkställighet av en dom på umgänge i ansökninghandlingen
skall ange vad som yrkas samt de omständigheter som åberopas
till stöd härför. Om ansökningshandlingen är så ofullständig att
den inte kan läggas till grund för prövning i sak, skall rätten
enligt 5 § förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa
bristen vid påföljd att hans talan annars inte tas upp till
prövning.
Det anförda innebär inte att utskottet för framtiden utesluter
andra lagändringar som syftar till att effektivisera förfarandet
samt undvika utdragna och onödiga processer. Sådana ändringar
infördes den 1 juni 1993 när det gäller verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden (prop. 1992/93:139, bet. LU22,
rskr. 259). I sammanhanget vill utskottet också erinra om att
Domstolsutredningen i sitt betänkande, (SOU 1991:106)
Domstolarna inför 2000-talet, lagt fram förslag som går ut på
att minska möjligheterna att onödigtvis processa i vårdnads- och
umgängesfrågor. Sålunda har utredningen föreslagit att frågor om
verkställighet av avgöranden om vårdnad av barn och umgänge med
barn skall handläggas av tingsrätterna i stället för av
länsrätterna. Vidare har Domstolsutredningen föreslagit att det
skall införas krav på prövningstillstånd för att få ett sådant
avgörande överprövat av hovrätt och att det utom i
prejudikatfall inte skall gå att överklaga hovrättens avgörande.
Utredningen menar att en ordning enligt vilken den domstol som
har dömt i målet om vårdnad eller umgängesrätt också prövar
verkställighet har fördelar. Med all säkerhet skulle en sådan
reform minska de tvistande parternas benägenhet att göra
verkställighetsförfarandet till en repris på rättegången i
allmän domstol. Ett system enligt vilket möjligheterna att få
tingsrättens avgörande överprövat är, som utredningen ser det,
en ändamålsenlig lösning i syfte att minska processandet i
vårdnads- och umgängesmål. Domstolsutredningens förslag har
remissbehandlats och förslaget om en ny ordning för
verkställighet av vårdnads- och umgängesavgöranden
övervägs för närvarande inom regeringskansliet.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna
L409 och L410.
Olovliga bortföranden av barn i internationella förhållanden
I motion L420 av Nils Nordh och Lena Öhrsvik (s) begärs ett
tillkännagivande från riksdagens sida om åtgärder i syfte att
förhindra att barn olovligen bortförs från Sverige.
En motion med samma innehåll avstyrktes av utskottet våren
1993 i betänkandet 1992/93:LU22 om olovliga bortföranden av barn
samt vårdnad och umgänge m.m. Utskottet hänvisade därvid till
vad som framkommit vid en av utskottet anordnad offentlig
utskottsutfrågning den 5 maj 1993. Vidare hänvisade utskottet
dels till ett i ärendet tillstyrkt förslag till ändring av 6
kap. 15 § FB varigenom en uttrycklig bestämmelse infördes om
att domstolen när den bedömer en umgängesfråga skall beakta
risken för att barnet olovligen bortförs, dels till en då
nyligen beslutad skärpning av fängelsestraffet för egenmäktighet
med barn. Riksdagen följde utskottet och avslog motionen.
Utskottet finner nu inte skäl att göra någon annan bedömning och
avstyrker bifall till motion L420.
Arvsrättsliga frågor
Barns och makes rätt till arv
I 3 kap. ÄB finns särskilda regler om makes arvsrätt. Efter de
ändringar som genomfördes i samband med den äktenskapsrättsliga
reformen år 1987 gäller numera att den efterlevande maken har
rätt till arv före bröstarvingar. Om den avlidne efterlämnar
bröstarvingar som inte är också den efterlevande makens
bröstarvingar, s.k. särkullbarn, har de emellertid rätt till att
få ut sitt arv omedelbart vid förälderns död, men de kan avstå
från sin rätt härvidlag. Den efterlevande maken får fritt
disponera över vad som tillfaller honom eller henne i arv men
får inte disponera över egendomen genom testamente, s.k. fri
förfoganderätt. När även den efterlevande maken avlider har den
först avlidnes arvingar rätt att ärva vad den efterlevande har
fått i arv. Detta betecknas som efterarv och arvingarna kallas
efterarvingar. Särkullbarn till den först avlidne har rätt till
efterarv endast om de inte fått ut hela sitt arv vid förälderns
död. Enligt 3 kap. 1 § andra stycket ÄB har den efterlevande
maken dock alltid rätt att ärva så mycket av den avlidnes
kvarlåtenskap att det tillsammans med hans eller hennes andel i
giftorättsgodset och enskild egendom motsvarar fyra basbelopp.
I de fall makarna innehaft endast giftorättsgods och inte
någon arvinge fått ut sin arvslott vid den först avlidne makens
död har efterarvingarna normalt rätt till hälften av den sist
avlidnes tillgångar. I vissa fall kan emellertid boet efter den
sist avlidne komma att fördelas på ett annat sätt än genom
hälftendelning. Ett sådant fall är att den efterlevande maken
genom gåva eller därmed jämförlig handling, utan tillbörlig
hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig
minskning av sin egendom. Vederlag skall då utgå till
efterarvingarna för den del av minskningen som belöper på deras
andel av boet (3 kap. 3 § första stycket ÄB). Om emellertid
tillgångarna i boet inte räcker för att kompensera
efterarvingarna, skall gåvan eller dess värde återbäras. En
förutsättning är dock att "den som mottog gåvan insåg eller bort
inse, att den lände efterarvingarna efter den först avlidne till
förfång". För talan om återgång gäller en preskriptionstid på
fem år räknat från det gåvan mottogs (3 kap. 3 § andra stycket
ÄB). Efter denna tid kan alltså talan inte väckas om att gåvan
skall återgå till boet.
1987 års ändringar i ÄB innebär inte att laglottsinstitutet
avskaffats. Fortfarande gäller att hälften av den arvslott som
enligt lag tillkommer bröstarvinge utgör hans laglott (7 kap.
1 §). Bröstarvinges laglott skyddas inte bara mot testamente
utan även mot gåva som till syftet är att likställa med
testamente. Enligt 7 kap. 4 § ÄB kan bröstarvinge, om
arvlåtaren i livstiden gett bort egendom under sådana
omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är
att likställa med ett testamente, för att utfå sin laglott
erhålla jämkning av gåvan, om inte särskilda skäl är däremot. I
den mån det krävs för att skydda laglotten skall gåvan nedsättas
och motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller,
om det inte kan ske, ersättning utges för dess värde. Om en
bröstarvinge vill göra gällande sin rätt till laglott måste han
väcka talan mot gåvomottagaren inom ett år från det att
bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades.
Nuvarande regler om barns arvsrätt kritiseras i motion L402 av
Bertil Persson (m). I motionen begärs ett tillkännagivande från
riksdagen som innebär att en återgång bör ske till vad som
gällde före år 1988. Motionären menar att det är rimligt att
barnen får den primära arvsrätten och att högst hälften av
tillgångarna kan testamenteras till andra mottagare.
Inger Koch (m) är i motion L404 kritisk mot den ovan
redovisade preskriptionsbestämmelsen i 3 kap. 3 § andra stycket
ÄB. Motionären menar att det bör övervägas om inte den femåriga
preskriptionstiden skall förlängas och begär ett
tillkännagivande därom.
I motion L421 av Hugo Hegeland (m) anförs att det förekommer
"arvsplanering" i avsikt att utesluta särkullbarn från
delaktighet i kvarlåtenskap. Enligt motionären bör problemet
uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Vad först gäller motion L402 vill utskottet erinra om att
laglottsinstitutet, som framgått ovan, fortfarande finns kvar i
ÄB. För utfående av laglott äger således bröstarvinge enligt 7
kap. 2 § påkalla jämkning av ett testamente.
När det gäller arvsreglerna för make och barn vill utskottet
påminna om de överväganden som gjordes när nuvarande
bestämmelser antogs av riksdagen våren 1987 (prop. 1986/87:1,
bet. LU18, rskr. 159). Utskottet behandlade då motioner vari de
då föreslagna ändringarna kritiserades från olika
utgångspunkter. I sitt av riksdagen godkända betänkande erinrade
utskottet om att arvsrätten ursprungligen fyllde en viktig
social funktion genom att trygga avkomlingarnas ekonomiska
situation och bevara den avlidnes egendom, särskilt då fast
egendom, inom släkten. Med tiden har dock, anförde utskottet
vidare, arvsrätten allmänt sett minskat i ekonomisk betydelse
samtidigt som vissa negativa verkningar av den uppkommit för den
efterlevande maken. Då dödsfall inträffar i ett äktenskap
splittras ofta makarnas bo. Eftersom det inte minst vid
långvariga äktenskap uppkommer en ekonomisk sammanflätning
mellan makarna håller de i allmänhet inte reda på vem som äger
vad i det gemensamma hemmet och den efterlevande kan då uppleva
situationen som att han eller hon måste avstå från sin egendom.
Maken kan också bli tvungen att flytta från bostaden och avstå
från möbler m.fl. tillhörigheter eller skaffa fram kontanter för
att lösa ut bröstarvingarna. Vidare anförde utskottet att
möjligheten att få del av kvarlåtenskapen som regel har mindre
betydelse för bröstarvingar som flyttat hemifrån och kan
försörja sig själva än för den efterlevande maken. Så länge
barnen bor kvar i det gemensamma hemmet framstår det som
självklart för dem att hemmet inte skall splittras. Är barnen
små är vidare deras grundförsörjning tryggad genom
barnpensionerna. Såvitt gäller makarnas gemensamma barn pekade
utskottet på att det dessutom normalt inte finns någon anledning
att anta att deras försörjningsmöjligheter skulle äventyras om
kvarlåtenskapen får disponeras av den efterlevande föräldern. I
de flesta fall betyder arvet föga för barnens försörjning medan
det för den efterlevande föräldern kan ha viss betydelse för att
få behålla boet intakt. Dessutom åberopade utskottet
undersökningar som visar att det i betydande utsträckning
förekommer testamenten till efterlevande make. Betecknande är
också, framhöll utskottet, att det förekommer i stor
utsträckning att gemensamma bröstarvingar avstår från sitt arv
efter den först avlidne föräldern till förmån för den
efterlevande. Denna utveckling tyder på att bröstarvingarna i
allmänhet inte uppfattar den efterlevande makens rätt att
behålla kvarlåtenskapen som ett hot mot deras framtida
möjligheter att få ut sitt arv. Enligt utskottets mening fanns
det således åtskilliga skäl som talar för att den efterlevande
maken bör ges en starkare ställning i arvsrättsligt hänseende.
En sådan reform, framhöll utskottet, måste ske på
bröstarvingarnas bekostnad. I sammanhanget åberopade utskottet
också betydelsen av att det på ifrågavarande område tillskapades
nordisk rättslikhet. På grund av det anförda ställde sig
utskottet bakom förslaget i den då aktuella propositionen att en
make skall ha rätt att före bröstarvinge ärva kvarlåtenskapen
efter sin make, och motionsyrkandena avstyrktes.
Enligt utskottets mening äger vad som sålunda anfördes
fortfarande giltighet. Utskottet kan därför inte tillstyrka ett
motionsförslag som går ut på att den tidigare ordningen för
barns rätt att ta arv åter införs.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L402.
Vad därefter gäller det spörsmål som tas upp i motion L404
vill utskottet erinra om att ett liknande motionsyrkande
behandlades våren 1990 (bet. 1989/90:LU23). Utskottet förklarade
sig därvid ha förståelse för synpunkten att en preskriptionstid
på fem år i vissa fall kan te sig alltför kort med hänsyn till
efterarvingarnas intressen. Utskottet strök emellertid samtidigt
under att återgång av en gåva medför att gåvomottagaren blir
skyldig att återlämna gåvan eller utge ersättning för dess
värde. För den som mottagit en gåva och kanske förbrukat den kan
en återgång medföra ekonomiska svårigheter. Det är uppenbart,
fortsatte utskottet, att särskilt hänsynen till den enskilde
gåvomottagarens intressen sätter ganska snäva gränser för
möjligheterna att genom längre preskriptionstider förbättra
efterarvingarnas ställning i förhållande till vad som redan
gäller. Problemet är till sin karaktär på intet sätt begränsat
till återgång av gåva enligt ÄB utan motsvarande
avvägningssvårigheter återfinns i andra rättsliga sammanhang,
t.ex. när det gäller tidsfristerna vid återvinning i konkurs.
Vid en samlad bedömning ansåg utskottet att det, i vart fall för
närvarande, inte finns skäl att företa en sådan översyn av
preskriptionsregeln vid återgång av gåva enligt ÄB som begärdes
i den då aktuella motionen. Med det anförda avstyrkte utskottet
bifall till motionen.
Enligt utskottets mening finns det inte heller nu skäl att
förorda en sådan översyn som motionären begär. Utskottet
avstyrker bifall också till motion L404.
När det slutligen gäller motion L421 vill utskottet peka på
att bröstarvinges rätt till laglott skyddas genom den ovan
redovisade bestämmelsen i 7 kap. 4 § ÄB. Bl.a. har med stöd av
denna bestämmelse en serie rättshandlingar (äktenskapsförord och
bodelningar) varigenom den alldeles övervägande delen av
makarnas giftorättsgods gjorts till makens enskilda egendom
jämkats till förmån för den andra makens barn (se rättsfallet
NJA 1985 s. 414). Det kan dock inte uteslutas att också andra
åtgärder kan behöva vidtas för att skydda särkullbarns rätt till
arv. Utskottet utgår från att frågan övervägs i lämpligt
sammanhang. Något särskilt initiativ med anledning av motion
L421 finner utskottet dock inte påkallat.
Boutredningsman
En fråga som gäller reglerna om förordnande av boutredningsman
tas upp av Lennart Fridén (m) i motion L414. Motionären anser
att det är olämpligt att det i dag inte finns något som hindrar
att den som varit god man också kan utses att vara
boutredningsman i dödsboet efter sin tidigare huvudman. Med den
nuvarande ordningen finns det, menar motionären, risk för att
tveksamheter från tiden som god man aldrig kommer i dagen. I
motionen begärs tillkännagivande om en ändring i detta avseende
av bestämmelserna i 19 kap. ÄB.
En god man har ställning som legal ställföreträdare för en
annan person, vilken dock inte förlorar sin rättsliga
handlingsförmåga i och med godmansskapet. God man kan förordnas
i en rad olika situationer. Enligt 11 kap. 4 § FB kan domstol
förordna god man för den som på grund av sjukdom, hämmad
förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande
förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin
egendom eller sörja för sin person. Enligt 11 kap. 12 § FB
skall till god man utses en rättrådig, erfaren och i övrigt
lämplig man eller kvinna. I 17 kap. FB finns bestämmelser om
tillsyn över den förvaltning som utövas av gode män.
Bestämmelserna innebär bl.a. att överförmyndaren skall granska
förvaltningen (1 och 7 §§).
ÄB:s regler om dödsboförvaltning, boutredningsman och
bouppteckning finns i 18--20 kap. ÄB. Huvudregeln är enligt 18
kap. 1 § att dödsbodelägarna (dvs. efterlevande make eller
sambo, arvingar och universella testamentstagare) gemensamt
förvaltar den dödes egendom under boets utredning. Om någon
dödsbodelägare begär det skall rätten besluta att egendomen
skall avträdas till förvaltning av boutredningsman (19 kap.
1 §). Enligt 19 kap. 3 § skall val av boutredningsman ske på
ett sådant sätt att uppdraget kan förväntas bli utfört med den
insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall
fästas vid förslag från dem, vilkas rätt är beroende av
utredningen. Det finns ingenting som hindrar att dödsbodelägare
förordnas till boutredningsman. Om den döde haft en god man
enligt de ovan redovisade bestämmelserna i FB finns det inget
hinder mot att denne utses till boutredningsman.
Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt
äger tala och svara i mål som rör dödsboet. Enligt en uttrycklig
bestämmelse (19 kap. 18 § ÄB) är han skyldig att ersätta skada
som han vållat dödsboet eller någon annan vars rätt är beroende
av utredningen.
Utskottet anser sig inte kunna förorda en ordning som innebär
att den som varit förordnad som god man enligt FB automatiskt
skulle vara utesluten att som boutredningsman handha förvaltning
av dödsboet efter sin huvudman. I många fall torde det enligt
utskottets mening snarare finnas skäl för att den gode mannen,
som har insikt i boet, också förordnas som boutredningsman. Som
framgår av det ovan redovisade gäller för både god man och
boutredningsman en mängd bestämmelser som syftar till att ge
erforderliga garantier för att uppdragen sköts korrekt.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L414.
Namnlagen
Med mellannamn avses enligt nu gällande namnlag (1982:670) vad
som i den äldre namnlagen från år 1963 kallades tilläggsnamn.
Mellannamn skall alltid bäras mellan förnamn och efternamn.
Genom ordningen med mellannamn ges make möjligheter att visa
både sin nuvarande och tidigare familjeanknytning. Maken kan
också genom mellannamn upprätthålla namnsamhörighet med barn i
tidigare äktenskap. För barn finns möjlighet att genom
mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar när dessa
har olika efternamn. Detsamma gäller adoptivbarn och
fosterföräldrar i förhållande till resp. adoptivföräldrar och
fosterföräldrar.
Namnlagens bestämmelser om rätt att bära mellannamn
(24--29 §§) innebär i huvudsak följande. En make som har
förvärvat den andra makens efternamn får bära ett tidigare
efternamn som mellannamn. Har båda makarna under äktenskapet
behållit sina tidigare efternamn, får en av dem med den andre
makens samtycke bära den andres efternamn som mellannamn, under
förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av ett
tidigare äktenskap. Ett barn till föräldrar med skilda efternamn
får -- om barnet förvärvat den ena förälderns efternamn -- bära
den andres efternamn som mellannamn. Om den ene av föräldrarna
gifter sig med någon annan än den andre föräldern och förvärvar
den nya makens efternamn får barnet det namnet som mellannamn om
den nye maken samtycker till det. För adoptivbarn finns vissa
ytterligare möjligheter att bära mellannamn. Särskilda
bestämmelser finns också om fosterbarns rätt att bära
mellannamn.
Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta till
skattemyndigheten. Vill han eller hon inte längre bära
mellannamnet skall också anmälan härom göras till
skattemyndigheten. Till skillnad från efternamnet är
mellannamnet personligt och kan inte föras vidare till make
eller barn.
I motion L903 av Isa Halvarsson (fp) begärs tillkännagivande
om en ändring i namnlagen i syfte att göra det möjligt för
syskon att ha samma mellannamn. Yrkandet framställs mot bakgrund
av två i motionen redovisade fall där nuvarande bestämmelser
hindrar en sådan ordning. I båda fallen har ett barn till gifta
föräldrar med samma efternamn vägrats att ta samma mellannamn
som ett äldre syskon fått under tid då föräldrarna varit
sammanboende och haft skilda efternamn. Motionären menar att det
i sådana fall borde vara rimligt att alla syskonen får ha samma
mellannamn.
Utskottet erinrar om att rätten att bära mellannamn tillkommit
främst i syfte att bereda möjlighet för make att visa både
nuvarande och tidigare familjeanknytning. När det gäller rätten
till mellannamn för barn föreslogs i samband med tillkomsten av
den nuvarande namnlagen att sådan rätt liksom i 1963 års lag
endast skulle tillkomma adoptivbarn (prop. 1981/82:156). Efter
förslag av utskottet (bet. LU 1981/82:41, rskr. 357) infördes
emellertid den ovan redovisade bestämmelsen om att barn som har
förvärvat ett efternamn, som endast den ene av föräldrarna bär,
som mellannamn skall få bära den andre förälderns efternamn
(25 §). Utskottet konstaterade därvid att det visserligen
förelåg vissa praktiska skäl mot en ordning med mellannamn för
barn. För en sådan ordning talade emellertid enligt utskottets
mening andra skäl, framför allt att familjesamhörigheten kunde
stärkas om barnet hade namngemenskap med båda föräldrarna.
Enligt utskottet hade dessa skäl en sådan tyngd att bestämmelsen
om rätt för barn att bära mellannamn borde införas. Vid
utformande av en sådan bestämmelse borde enligt utskottet
beaktas att ändamålet med mellannamn för barn är att visa
samhörighet mellan  barnet och den av föräldarna vars efternamn
barnet inte förvärvat. För detta ändamål var det enligt
utskottet tillräckligt att barnet som mellannamn fick bära det
efternamn som den föräldern bär. Utskottet ansåg däremot att
anledning saknades att ge barnet rätt att som mellannamn ta
t.ex. förälders namn som ogift. Inte heller borde komma i fråga
att barn som mellannamn får välja moderns eller faderns
mellannamn.
Utskottet kan konstatera att reglerna i 1982 års namnlag
således bygger på en omsorgsfull avvägning mellan å ena sidan
intresset av namnstabilitet och å andra sidan den enskildes
önskemål om att själv få bestämma vilket namn han eller hon
skall bära. Som utskottet påpekat tidigare vid behandlingar av
motioner med begäran om ändringar i namnlagen (bet. 1990/91:LU3
och 1991/92:LU32) bör det därför krävas starka skäl för att man
i något mera väsentligt avseende skall frångå den nuvarande
ordningen. Några skäl för att den grundläggande principen bakom
namnlagens regler om mellannamn för barn nu bör överges har inte
framkommit.
Utskottet avstyrker på grund av det anförda bifall till motion
L903.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande hindersprövning
att riksdagen avslår motion 1993/94:L401,
2. beträffande bodelning vid äktenskapsskillnad
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L416 och 1993/94:L424,
3. beträffande gemensam vårdnad
att riksdagen avslår motion 1993/94:L427,
4. beträffande barns ställning i vårdnads- och umgängesmål
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L417, 1993/94:L419,
1993/94:L425 och 1993/94:So610 yrkande 10,
5. beträffande underhållsskyldighet och kostnader för
umgänge med barn
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L407, 1993/94:L418,
1993/94:L423, 1993/94:L426 och 1993/94:So610 yrkande 8,
6. beträffande verkställighet av vårdnads- och
umgängesavgöranden
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L409 och 1993/94:L411,
7. beträffande olovliga bortföranden av barn
att riksdagen avslår motion 1993/94:L420,
8. beträffande barns arvsrätt
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:L402 och 1993/94:L421,
9. beträffande återgång av gåva
att riksdagen avslår motion 1993/94:L404,
10. beträffande boutredningsman
att riksdagen avslår motion 1993/94:L414,
11. beträffande mellannamn
att riksdagen avslår motion 1993/94:L903.
Stockholm den 15 mars 1994
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c),
Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s),
Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m),
Carin Lundberg (s) och Per Erik Granström (s).