I betänkandet behandlas sju motioner från den allmänna
motionstiden 1993. Sex av motionerna gäller frågor om den
regionala organisationens uppbyggnad och verksamhet. En motion
berör Sametingets verksamhet. Utskottet avstyrker samtliga
motioner. Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.
Motionerna
1992/93:K218 av Martin Nilsson m.fl. (s) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samordnad regional förvaltning.
1992/93:K502 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om verksamhetsansvaret mellan stat och kommun
och landsting,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om uppgiftshanteringen på den regionala
nivån,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om direktvalda regionala parlament,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om beskattningsrätten på regional nivå.
1992/93:K504 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om länsdemokrati och om
inriktningen av Regionberedningens arbete.
1992/93:K505 av Olle Schmidt m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett administrativt och politiskt samlat
Skåne,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om försöksverksamhet med förändrad regional
uppgiftshantering i Skåne.
1992/93:K511 av Martin Nilsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett avvecklande av landshövdingsämbetet.
1992/93:K617 av Bo Bernhardsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försöksverksamhet med regionalt parlament i
Skåne.
1992/93:U217 av Ingela Mårtensson och Barbro Westerholm (fp)
vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att följa Sametingets möjlighet att verka
för den samiska kulturen.
Utskottet
1. Den regionala organisationen
1.1 Motionerna
I motion 1992/93:K218 yrkande 4 av Martin Nilsson m.fl. (s)
yrkar motionärerna att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnad
regional förvaltning. Enligt motionärerna är det angeläget att
länsstyrelserna och landstingen förs samman till en länsregional
instans med främsta syfte att driva länets intressen samt
gemensamma angelägenheter, såsom exempelvis större
sjukvårdsinrättningar, inom olika sammanhang. Styrande för denna
beslutsnivå bör enligt motionen vara ett folkvalt länsparlament.
I motion 1992/93:K511 av Martin Nilsson m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett avvecklande av landshövdingsämbetet. I
motionen hänvisas till vad som anförts i motion K218 om
länsparlament. Med ett länsparlament försvinner enligt
motionärerna den funktion som länsstyrelserna och dess främsta
tjänstemän har fyllt. Enligt motionärerna fungerar
landshövdingen i dag mer som länets företrädare gentemot
regering och riksdag än som statens representant gentemot länet.
Motionärerna framhåller det felaktiga i att regeringen från
Stockholm skall utse den som skall föra länets talan gentemot
just regeringen. Enligt motionärerna bör denna länets främsta
representant utses av länets egna medborgare och beslutsfattare.
Det bör också stå länen fritt att inte välja någon främsta
företrädare. Enligt motionärerna bör därför landshövdingsämbetet
avskaffas.
I motion 1992/93:K502 av Olle Schmidt (fp) föreslås i
yrkandena 2--5 att riksdagen som sin mening skall ge regeringen
till känna vad i motionen anförts om verksamhetsansvaret mellan
stat, kommun och landsting, uppgiftshanteringen på den regionala
nivån, direktvalda regionala parlament och om beskattningsrätten
på regional nivå.
Enligt motionären finns det starka skäl som talar för
direktvalda regionala organ med egen beskattningsrätt. Det finns
enligt motionen många politiska frågor som bäst avgörs på
regional nivå. Det nya regionparlamentet bör enligt motionären
fastställa regionplaner. Den del av länsarbetsnämndens
arbetsuppgifter som avser sysselsättningsfrämjande åtgärder kan
överföras till regionparlamentet. Den lokala arbetsförmedlingen
och beslut om stöd till arbetshandikappade är dock exempel på
uppgifter som bör vara ett statligt ansvar. Regionparlamenten
skulle kunna besluta om länsvägplan och
länstrafikanläggningsplan. Regionparlamentet kan enligt
motionären få ansvaret för folkbildning, dvs. främst bidrag till
bildningsförbund och folkhögskolor. Regionparlamentet kan vidare
ta över ansvaret för huvuddelen av landstingets
kulturverksamhet, liksom det nu mellan stat, kommun och
landsting tredelade ekonomiska ansvaret. Miljöanalyser, planer
och ekonomiskt stöd till genomförande av miljöprojekt kan enligt
motionären ligga på regionparlamentet. Parlamentet kan också få
ansvar för regional miljöövervakning och kunskapsinsamling.
Tillsyn och tillstånd för miljöstörande verksamhet är
myndighetsuppgifter och bör enligt motionären ligga kvar hos
stat och kommun. Enligt motionen bör regionen kunna ta över
landstingens och länstrafikbolagens ansvar för kollektivtrafik
och även få ansvar för den högspecialiserade vården vid region-
och undervisningssjukhusen, liksom för offentligt utbud av
länssjukvård. Enligt motionären kommer i dag de ekonomiska
resurserna för regional verksamhet från olika håll, men nya
regionala organ bör få ta över hanteringen av pengar från såväl
stat, landsting som i något fall kommuner.
När nya regionala organ bildas bör enligt motionären
landstingen avskaffas. Den statliga myndighetsfunktionen bör
enligt motionen renodlas. Dessa regionala myndigheter bör
utses på annat sätt än via lokala politiska organ. De bör sköta
uppföljning, kontroll, tillståndsgivning, rättstillämpning och
andra former av myndighetsutövning. Ansvaret för de i praktiken
politiska beslut om länens framtid som nu fattas av
länsstyrelserna bör enligt motionen föras över till organ som är
direkt ansvariga inför regionernas/länens invånare.
Regionala beslutsorgan bör enligt motionären väljas direkt,
för bara på detta sätt får politikerna ett direkt ansvar för
regionens utveckling inför samtliga väljare. Enligt motionären
talar också mycket för att framtida regionala organ bör ha egen
beskattningsrätt. Motionären anser att det på den regionala
nivån bör finnas ett direkt samband mellan beslut och ekonomiska
konsekvenser, liksom det gör i riksdag och i kommun. Enligt
motionären är det inte självklart att den regionala
beskattningsrätten enbart skall gälla personlig inkomstskatt.
Andra alternativ, såsom regional fastighetsskatt, bör övervägas.
I motion 1992/93:K504 yrkar Bertil Fiskesjö m.fl. (c) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om länsdemokrati och om inriktningen av
Regionberedningens arbete.
Enligt motionen är den gällande ordningen för styrelseformerna
på det regionala planet djupt otillfredsställande ur demokrati-
och effektivitetssynpunkt. Med den omfattning den offentliga
verksamheten nu har anses det mycket viktigt med en rationell,
demokratisk organisation även på det regionala planet. Det är
också av stor vikt att organisationen är sådan att den möjliggör
en reell decentralisering från den centrala statliga nivån.
Motionärerna pekar på att det i anslutning till det förväntade
EG-samarbetet ofta betonas den växande betydelse olika regioner
kan komma att få som självständigt agerande enheter inom
nationsgränserna och för samarbetet över dessa gränser. De
styrelseformer och de kompetensfördelningar som nu finns i
regionerna anses av motionärerna inte vara ägnade att underlätta
och stimulera en sådan samverkan.
Enligt motionen är den grundläggande bristen att det inom
länen sedan gammalt finns en uppdelning av ansvaret för länets
angelägenheter på en lång rad organ. De viktigaste av dessa är
landstinget och länsstyrelsen. Det utmärkande för länen är
att det inte finns något samlat forum för debatt och beslut.
Uppgifterna är spridda men samtidigt är de olika organens
verksamheter ofta invävda i varandra på ett sätt som gör
styrelsesystemet näst intill obegripligt för en bredare
allmänhet och som medför mycken byråkrati och stora
effektivitetsförluster.
I motionen erinras om att länsstyrelserna, som är statliga
organ, har fått allt vidare uppgifter inom områden som
naturligen borde ligga inom ett folkvalt organs kompetens.
Motionärerna anser att denna utveckling innebär ökad och inte
minskad statlig styrning i regionernas politiska frågor och att
detta är en utveckling som bör brytas.
Målsättningen för reformarbetet måste enligt motionärerna vara
att ett folkvalt regionalt organ, ett länsparlament, får det
samlade ansvaret för regionens utveckling på alla de områden där
det krävs initiativ och politiska beslut och verkställighet av
dessa beslut. Det innebär att länsstyrelsens, andra statliga
länsorgans och landstingens uppgifter -- i den mån de inte kan
decentraliseras till kommunerna -- överförs till länsparlamentet
och de organ som kommer att sortera under detta.
Motionärerna anser att den förändrade organisation och de nya
uppgifter för det folkvalda länsorganet som de föreslår
förstärker deras vid upprepade tillfällen framförda förslag om
skilda valdagar. De pekar på att deras förslag har utgått från
den geografiska regionala indelning som nu finns. Det skulle
vara olyckligt om en nödvändig reformering av organisation och
kompetensfördelning inom länen i onödan skulle försenas av
segslitna stridigheter om hur en ny regionindelning skall se ut.
Detta utesluter dock inte att en översyn av den regionala
indelningen görs och att förändringar kommer till stånd i vissa
delar av landet för att nå en bättre överensstämmelse än vad nu
gäller mellan t.ex. näringsliv, kommunikationer och
utbildningsvägar och den regionala indelningen.
I direktiven till den parlamentariskt tillsatta
Regionberedningen finns enligt motionärerna inget förord angivet
för länsdemokratimodellen. Detta anser motionärerna vara en stor
brist och de anser att risken är uppenbar att beredningen,
liksom den enmansutredning som föregick beredningens
tillsättande, kommer att presentera olika alternativ. Därmed är
enligt motionärerna inte mycket vunnet utan det kan endast leda
till behov av nya utredningar och till att den viktiga
länsdemokratifrågan ytterligare förhalas. Motionärerna anser att
det i stället är angeläget att beredningen koncentrerar sina
resurser på att presentera ett genomarbetat förslag om
länsdemokrati.
I motion 1992/93:K505 av Olle Schmidt m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna dels vad
i motionen anförts om ett administrativt och politiskt samlat
Skåne, dels vad i motionen anförts om försöksverksamhet med
förändrad regional uppgiftshantering i Skåne.
Enligt motionärerna är Skåne i behov av kraftfulla
utvecklingsinsatser. En regional, politisk och folklig
mobilisering i organiserade former skulle enligt motionärerna
skapa en skånsk slagkraft till fördel för hela Sverige.
Regionberedningen skall ta ställning till den gemensamma skånska
begäran om att få bedriva försöksverksamhet med förändrad
regional uppgiftshantering inom ett område som omfattar Skåne.
Motionärerna anser att problemen -- och möjligheterna -- i Skåne
är sådana att det är av yttersta vikt att beredningen ställer
sig positiv till den förnyelse av det regionala styret som de
båda landstingen och kommunförbunden samt Malmö stad har
föreslagit. Enligt motionärerna vore direktvalda regionparlament
ett sätt att minska och decentralisera den offentliga makten och
härigenom skulle större utrymme ges för starkare regioner och
mer självständiga kommuner. Enligt motionärerna är Skåne
geografiskt, kulturellt, historiskt och näringsmässigt en väl
sammanhållen region, som därför lämpar sig väl som ett
försöksområde för ökat regionalt självstyre. Motionärerna anser
att Skåne bör ges möjlighet till ett mer samlat och
självständigt styre.
I motion 1992/93:K617 av Bo Bernhardsson m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försöksverksamhet med regionalt parlament i
Skåne.
För att kunna ta till vara Skånes alla möjligheter som
framtidsregion krävs enligt motionärerna ett mer samlat ansvar
för de regionala frågorna. Enligt motionärerna skulle ett
demokratiskt valt organ för regionala frågor i Skåne både
förenkla den regionala förvaltningen och tydliggöra ansvaret för
just de regionala frågorna. Motionärerna anser att det som
försöksverksamhet bör bildas en friregion i Skåne. Ett
direktvalt Skåneparlament övertar landstingens regionala
uppgifter och de uppgifter som länsstyrelserna och andra
statliga organ ansvarar för och som inte är ren
myndighetsutövning, och som skulle vinna på en demokratisk
regional förankring och samordning. Enligt motionärerna skulle
Skåneparlamentet i en sådan försöksverksamhet också kunna överta
uppgifter som enskilda primärkommuner är för små för att ensamma
finansiera och driva. Ett Skåneparlament skulle också enligt
motionen kunna ansvara för regionala uppgifter som ingen tar
helhetsansvar för i dag. Motionärerna anser att Skåneparlamentet
skall ha egen beskattningsrätt.
1.2 Bakgrund
I Länsdemokratikommitténs slutbetänkande (SOU 1982:24) Vidgad
länsdemokrati behandlades bl.a. förslag till förstärkt
samordning på regional nivå, ändringar i administrativa
förfaranden och årsredogörelser för utvecklingen i länen m.m.
I 1984 års budgetproposition (bil. 15 s. 39 f.) konstaterade
civilministern att politisk enighet nåtts i huvudfrågan,
nämligen att man skulle undvika organisatoriska förändringar
mellan statlig förvaltning och kommunal självstyrelse samt att
man inom den statliga förvaltningen skulle öka samordningen och
därvid stärka länsstyrelsernas roll. Civilministern ställde sig
avvisande till ett förslag av kommittén om att vissa länsorgan
skulle ställas under ett starkt lekmannainflytande genom att
organens styrelser utom ordföranden skulle väljas av
landstingen. Civilministern var inte heller beredd att ställa
sig bakom vissa framlagda förslag till förstärkt samordning av
statlig verksamhet på regional nivå.
Under 1983/84 års riksmöte behandlade utskottet bl.a. en
partimotion av Centerpartiet vari föreslogs att nya
betydelsefulla uppgifter skulle överföras till landstingen. I
två andra c-motioner i samma ärende förordades ett fortsatt
arbete med länsdemokratifrågorna på grundval av
Länsdemokratikommitténs slutbetänkande. Utskottet, som inte fann
anledning att frångå det i budgetpropositionen anlagda
synsättet, avstyrkte motionerna (bet. 1983/84:KU24 s. 40).
Ett förslag till ny statlig regional förvaltningsorganisation
presenterades i proposition 1988/89:154. Förslaget byggde på den
försöksverksamhet med samordnad länsförvaltning som bedrivits i
Norrbottens län sedan den 1 juli 1986.
Den av riksdagen beslutade reformen (bet. 1989/90:BoU4 och
bet. 1989/90:BoU9, rskr. 1989/90:89) trädde i kraft den 1 juli
1991 och innebar bl.a. följande. Länsstyrelserna
omorganiserades. De nya länsstyrelsernas ansvarsområde
innefattar de verksamheter som tidigare bedrevs av
länsvägnämnderna, länsskolnämnderna, lantbruksnämnderna samt de
dåvarande länsstyrelserna. Viss del av länsbostadsnämndens
verksamhet ingår också i de nya länsstyrelserna, som i övrigt
fått vidgade befogenheter i vad avser kommunikationsområdet,
skogsvården och trafiksäkerheten. På vissa andra områden har ett
vidgat samrådsförfarande införts.
Förtroendemannainflytandet i de nya länsstyrelserna skulle
säkras genom inrättande av nämnder vid sidan av länsstyrelsernas
styrelse. I propositionen hade föreslagits inrättande av fem
obligatoriska nämnder. Riksdagen fann emellertid att det borde
överlåtas åt den enskilda länsstyrelsens styrelse att besluta om
vilken nämndorganisation som skulle knytas till länsstyrelsen
och hur den i så fall skulle utformas. Detta gav riksdagen
regeringen till känna. Enligt ett annat tillkännagivande skall
nämnderna i förekommande fall väljas av länsstyrelsens styrelse
och nämnderna skall ha ett ojämnt antal ledamöter, lägst fem och
högst elva inkl. ordföranden. Landshövdingen skall i
normalfallet vara ordförande. I en gemensam reservation av
Centerpartiets och Miljöpartiets ledamöter i bostadsutskottet
förordades avslag på propositionen. I reservationen förordades
att det fortsatta reformarbetet skulle inriktas mot att begränsa
den centraliserade förvaltningen och att decentralisera
uppgifterna inom detta område så långt det är möjligt till
regionala och lokala organ.
Omorganisationen förbereddes på den centrala nivån av den
organisationskommitté som i nära samverkan med
Civildepartementet och Länsstyrelsernas organisationsnämnd
följde omorganisationsarbetet i länen. I 1992 års
budgetproposition (1991/92:100 bil. 14, s. 3 f.) angav
civilministern att det inom ramen för den nya
länsstyrelseorganisationen vidtogs olika åtgärder för att skapa
en mer ändamålsenlig och effektiv förvaltning. En
utvecklingsgrupp inom Civildepartementet uppgavs arbeta med
frågor om ledning och uppföljning av länsstyrelsernas
verksamhet.
Denna särskilda utvecklingsgrupp för länsstyrelsefrågor
tillsattes efter beslut av regeringen den 5 september 1991, för
att det organisationsutvecklingsarbete som påbörjades inom ramen
för den centrala organisationskommittén borde föras vidare och
anknytas till arbetet med mål- och resultatstyrning av
länsstyrelserna. I det fortsatta arbetet bör enligt regeringens
beslut främst behandlas frågor om mål- och resultatstyrning av
länsstyrelserna, samspelet mellan länsstyrelserna, regeringen
och centrala verk, former för centrala insatser och stöd till
länsstyrelserna samt samverkan mellan länsstyrelserna i
länsövergripande frågor. Parallellt med detta arbete bör gruppen
utveckla metoder och former för en mer generellt tillämpbar mål-
och resultatdialog mellan regeringen och myndighetsledningar.
Av 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 14 s. 6)
framgår att utvecklingsgruppen, i syfte att utveckla formerna
för en mål- och resultatdialog mellan regeringen och
länsstyrelserna, genomför besök vid länsstyrelserna varvid
företrädare för berörda departement deltar. Materialet och
erfarenheterna från länsbesöken ligger enligt föredragande
departementschefen till grund för samtal mellan
departementschefen och resp. landshövding om mål och resultat i
länsstyrelsens verksamhet. Vidare framgår att utvecklingsgruppen
även i övrigt arbetar med åtgärder för att underlätta och
påskynda utvecklingsprocessen. Insatser pågår och initieras
fortlöpande för att successivt ge bättre underlag och metodik
för mål- och resultatstyrningen. I enlighet med regeringens
beslut om tillsättande av utvecklingsgruppen, kommer dess
verksamhet att integreras i regeringskansliets organisation.
I mars 1992 beslöt regeringen tillkalla en parlamentarisk
kommitté (dir. 1992:30) med uppdrag att dels analysera och
bedöma hälso- och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000,
dels överväga hur hälso- och sjukvården bör finansieras och
organiseras på den övergripande samhällsnivån. Kommitténs
överväganden om hur framtidens hälso- och sjukvård bör
finansieras och organiseras bör enligt direktiven göras på den
övergripande samhällsnivån. Det innebär att kommittén bör ta
ställning till vem som skall finansiera vården, vem som skall
ansvara för att vården finns tillgänglig, i vilka former
produktionen bör ske samt hur samhällets kontrollsystem bör vara
uppbyggt. Kommittén bör även överväga hur hälso- och sjukvårdens
finansiering och organisation kan komma att påverkas av
närmandet till EG:s inre marknad. Kommitténs ställningstaganden
bör utgå från en analys och värdering av i första hand tre
finansierings- och organisationsmodeller. Dessa modeller bör
enligt direktiven arbetas fram och analyseras av en till
kommittén knuten expertgrupp. Den expertgrupp som har varit
knuten till kommittén har till kommittén avgett en rapport (SOU
1993:38) Hälso- och sjukvården i framtiden -- Tre modeller.
Kommittén beräknas avge sitt slutbetänkande i mars år 1994.
Regeringen beslöt våren 1991 att tillkalla en särskild
utredare (nedan kallad Regionutredningen, dir. 1991:31) med
uppgift att göra en analys av den offentliga verksamhetens
regionala uppbyggnad samt att göra en perspektivstudie med olika
alternativ för en framtida struktur. Samtidigt tillkallade
regeringen en särskild utredare (nedan kallad
Västsverigeutredningen, dir. 1991:30) med uppgift att analysera
för- och nackdelar med nuvarande länsindelning i västra Sverige
samt att föreslå de åtgärder som behövs för att komma till rätta
med nackdelarna. Utredningarna redovisade sina uppdrag i juni år
1992. Regionutredningens arbete redovisades i betänkandet
Regionala roller -- en perspektivstudie (SOU 1992:63) med
tillhörande bilagor, Utsikt mot framtidens regioner (SOU
1992:64) och Kartbok (SOU 1992:65). Den första bilagan
innehåller en samling debattinlägg. Västsverigeutredningens
arbete redovisades i betänkandet Västsverige -- region i
utveckling (SOU 1992:66).
I Regionutredningens redovisning presenteras en analys av tre
alternativ för uppbyggnaden av den offentliga verksamhetens
regionala nivå. Det första alternativet innebär ett statligt
ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna, medan det andra
alternativet innebär att kommuner i samverkan får ansvaret för
de regionala frågorna. Enligt det tredje alternativet bildas ett
nytt regionalt folkvalt organ. Regionerna bör enligt utredaren
vara utformade efter näringsgeografiska utgångspunkter och mer
efter samhällsplaneringens behov än vad som i dag är fallet.
Efter de två utredningarnas redovisningar beslöt regeringen i
augusti år 1992 att tillkalla en beredning med parlamentarisk
sammansättning, vilken har till uppgift att utforma förslag om
den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på
regional nivå (nedan kallad Regionberedningen, dir. 1992:86).
Beredningen har enligt direktiven till uppgift att på grundval
av de analyser som gjorts av Regionutredningen och övrigt
aktuellt utredningsmaterial utforma förslag om den offentliga
verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. För
beredningens arbete bör vissa grundläggande utgångspunkter
gälla.
En första utgångspunkt är subsidiaritetsprincipen, den s.k.
närhetsprincipen. Enligt direktiven innebär denna princip att
besluten inte skall fattas på en högre nivå än vad som är
nödvändigt för att verksamheten skall kunna skötas på ett
ändamålsenligt och effektivt sätt. I största möjliga mån bör
följaktligen en decentralisering av beslutsfattandet
eftersträvas. Med denna utgångspunkt bör förslagen inriktas på
att skapa en effektiv offentlig förvaltning med förutsättningar
för ökad produktivitet och med en god rättssäkerhet och en fast
demokratisk förankring. Om politiska uppgifter förs över till en
annan nivå än i dag, skall det ske till organ som står under
demokratisk styrning och kontroll. Detta påverkar dock inte
beredningens möjligheter att föreslå förändrad ansvarsfördelning
mellan staten, eventuella regionala organ, landstingen och
kommunerna eller det förhållandet att vissa i dag förekommande
verksamheter kan överflyttas från offentligt huvudmannaskap. I
detta sammanhang bör förutsättningarna att låta andra aktörer i
samhället ta ett större ansvar beaktas.
Som en andra utgångspunkt bör enligt direktiven gälla att
offentlig verksamhet skall vara styrd i demokratiska former. Det
gäller att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett väl
fungerande medborgarinflytande. En tredje utgångspunkt bör vara
att verka för en långsiktigt hållbar utveckling som kan
säkerställa en hälsosam miljö, livskraftiga ekosystem och
biologisk mångfald. En fjärde utgångspunkt bör vara den
internationella utvecklingen. Genom bl.a. det ökade europeiska
samarbetet kommer nya mönster att uppstå för samverkan mellan
politiska och adminitrativa institutioner i Europas olika
länder. Denna utveckling måste enligt direktiven tillmätas stor
betydelse i beredningens arbete. Slutligen bör en femte
utgångspunkt vara kraven på hushållning med den offentliga
sektorns ekonomiska resurser.
I direktiven betonas att beredningen bör inleda sitt arbete
med att överväga ansvarsfördelningen i stort mellan den statliga
och den kommunala sektorn. Härvid bör också belysas betydelsen
av ett samband mellan nationell, regional och lokal nivå. Vidare
bör länsstyrelsernas roll tydliggöras på det
förvaltningsrättsliga området, inte minst från
rättssäkerhetssynpunkt. Därefter bör behandlas
uppgiftsfördelningen inom de kommunala resp. de statliga
områdena, såväl mellan olika nivåer som mellan olika organ på
samma nivå. I detta sammanhang bör bl.a. värdet av samordning,
regional balans och verkningsfulla statliga styrinstrument
beaktas. Detsamma gäller betydelsen av närhet i form av insyn,
påverkan, samhörighet och delaktighet i beslut som rör den egna
regionens utveckling. Beredningen bör som ett resultat av sina
överväganden i denna del lägga fram förslag till organisation
för den offentliga verksamheten på regional nivå.
Mot bakgrund av det förslag till organisation som beredningen
stannar för bör den administrativa indelningen på regional nivå
övervägas. Om beredningen finner skäl till det, bör förslag till
ny indelning eller ändringar i nuvarande länsindelning utformas.
I anslutning till detta bör beredningen även ta upp frågan om
den anpassning av statliga myndigheters regionala organisation
som kan följa av en förändrad länsstruktur och sambanden mellan
lokal, regional och central nivå. Sammansättningen av
länsstyrelsernas och andra statliga regionala myndigheters
styrelser bör också övervägas.
I en till Civildepartementet inkommen skrivelse har hemställan
gjorts av Kristianstads och Malmöhus läns landsting, Malmö
kommun samt Kommunförbunden i Kristianstads och Malmöhus län att
få bedriva försöksverksamhet med förändrad regional
uppgiftshantering inom ett område som omfattar landskapet Skåne.
Regionberedningen skall enligt sina direktiv också överväga
denna begäran. Ett eventuellt förslag i denna del skulle enligt
direktiven redovisas senast den 1 april 1993. Beredningen bör
också enligt direktiven överväga om andra typer av
försöksverksamhet kan vara av värde för den fortsatta processen.
I Regionberedningens direktiv angavs vidare att
Västsverigeutredningens förslag om ett särskilt regionförbund
för de regionala utvecklingsfrågorna i västra Sverige
remissbehandlades. Regeringen skulle efter avslutad
remissbehandling ta ställning till om det fanns förutsättningar
för en sådan temporär lösning eller om frågan borde beredas
vidare i Regionberedningens arbete. Regeringen har den 25
februari 1993 beslutat att till Regionberedningen överlämna
Västsverigeutredningens betänkande och remissyttrandena för
fortsatta överväganden. Regionberedningen bör därvid även
överväga andra möjligheter för att åstadkomma ökad regional
samverkan i den västsvenska regionen som bl.a. framförts i
remissvaren. Enligt beslutet anser regeringen det angeläget att
den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning i västra
Sverige ägnas särskild uppmärksamhet. Någon enighet bland de
berörda intressenterna i den föreslagna regionen anges dock inte
finnas. Resultatet av beredningens överväganden i denna del
skulle ha redovisats senast den 1 oktober 1993. Beredningen bör
därvid redovisa en eller flera modeller för ökad regional
samverkan i den västsvenska regionen som kan genomföras utan
ytterligare utredningsarbete. Regeringen beslöt samtidigt att
förlänga tiden för beredningens arbete med frågan om en
försöksverksamhet i Skåne så att ett eventuellt förslag skulle
ha redovisats senast den 1 oktober 1993. Utskottet har erfarit
att en redovisning av Regionberedningens överväganden i de nu
aktuella delarna beräknas kunna avges under senare delen av
november i år.
Beredningen skall i övrigt redovisa resultatet av sitt arbete
senast den 1 mars 1994. Enligt direktiven bör i första hand
beredningens redovisning vara inriktad på ett förslag till
principbeslut om reformering av den regionala nivån. Därutöver
bör behovet av fortsatta utredningar för ett genomförande
redovisas.
Riksdagen har tidigare avslagit motioner vad gäller
länsdemokratifrågor, senast under hösten 1992.
Konstitutionsutskottet (bet. 1992/93:KU4) avstyrkte ett flertal
motioner med hänvisning till Regionberedningens pågående arbete.
Utskottet framhöll att beredningen fått mycket vida direktiv som
i stora drag omfattade de frågeställningar som behandlades i de
aktuella motionerna.
1.3 Utskottets bedömning
Regionberedningen skall utforma förslag om den offentliga
verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. De
frågeställningar som tas upp i motionerna K218 yrkande 4, K502
yrkandena 2--5, K504 och K511 omfattas i stora drag av
Regionberedningens arbete. Regionberedningen skall också
överväga sådana frågor om regional uppgiftshantering i Skåne som
berörs i motionerna K505 och K617. I avvaktan på resultatet av
utredningsarbetet finns enligt utskottet inte anledning för
riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av
motionsyrkandena. Motionerna avstyrks därför.
2. Sametingets verksamhet
2.1 Motionen
I motion 1992/93:U217 yrkande 3 av Ingela Mårtensson och
Barbro Westerholm (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att följa
Sametingets möjlighet att verka för den samiska kulturen.
Motionärerna framhåller att Sverige har undertecknat dokumenten
från FN:s konferens om miljö och utveckling, den s.k.
Riokonferensen, som särskilt betonar skyldigheten att respektera
ursprungsbefolkningarnas kulturer, livsmönster, miljö etc.
Enligt motionärerna är det därför viktigt att regeringen noga
följer det nyinrättade Sametingets möjligheter att verka i denna
riktning.
2.2 Bakgrund
Riksdagen beslöt i december år 1992 att anta regeringens
förslag till sametingslag (prop. 1992/93:32 bil. 1, bet.
1992/93:KU17, rskr. 1992/93:114). I denna lag ges bestämmelser
om en särskild myndighet -- Sametinget -- med uppgift främst att
bevaka frågor som rör samisk kultur i Sverige. Ledamöterna i
tinget utses genom val bland den samiska befolkningen, och val
skall hållas vart fjärde år. Sametingslagen trädde i kraft den 1
januari 1993 och det första valet hölls i maj i år. Sametinget
påbörjade sin verksamhet i augusti i år.
I 2 kap. 1 § sametingslagen (1992:1433) anges Sametingets
uppgifter. Sametinget skall verka för en levande samisk kultur
och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder
som främjar denna kultur. I propositionen betonades att med
levande samisk kultur avses kultur i vid bemärkelse och att den
då rimligen bör inbegripa det som är samiskt särpräglat i
samhällslivet. I den mån ett näringsfång ger en speciell grund
för samisk kultur ingår detta näringsfång, enligt propositionen,
givetvis i kulturen. Föredragande departementschefen anförde
även i specialmotiveringen (s. 62) att den grundläggande
uppgiften, att verka för en levande samisk kultur, ger tinget en
stor frihet att ta upp skilda frågor som har samband med samiska
intressen.
Sametinget har även tillagts vissa speciella uppgifter av mer
gängse typ för en förvaltningsmyndighet. I propositionen
anfördes (s. 39) att vilka dessa uppgifter skulle vara knappast
kunde besvaras en gång för alla och att utvecklingen fick visa
vad som var lämpligt. Man kunde börja med ett begränsat antal
uppgifter, som tydligt var av den karaktären att de ägnar sig
för tinget att pröva och avgöra. Enligt sametingslagen beslutar
tinget om fördelning av statens bidrag och av medel ur
Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av
andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande.
Vidare skall Sametinget utse den styrelse för sameskolan som
avses i 8 kap. 6 § skollagen, leda det samiska språkarbetet samt
medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov
beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av
mark och vatten. Tinget har även uppgiften att informera om
samiska förhållanden.
Konstitutionsutskottet tillstyrkte propositionens förslag till
sametingslag och anförde i sitt betänkande (1992/93:KU17) bl.a.
att ett inrättande av ett Sameting som en särskild statlig
myndighet borde ses mot bakgrund av riksdagens tidigare
uttalande om att samerna, såsom en del av Sveriges ursprungliga
befolkning, intar en särskild ställning i förhållande till andra
minoriteter i landet.
2.3 Utskottets bedömning
Med hänsyn till de uppgifter som den nyinrättade myndigheten
Sametinget har och mot bakgrund av de uttalanden som gjordes i
förarbetena till sametingslagen, utgår utskottet från att
regeringen kommer att följa tingets möjligheter att verka för
den samiska kulturen. Enligt utskottets mening finns det därför
ingen anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med
anledning av motion U217 yrkande 3.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande den regionala organisationen
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K218 yrkande 4,
1992/93:K502 yrkandena 2--5, 1992/93:K504, 1992/93:K505,
1992/93:K511 och 1992/93:K617,
2. beträffande Sametingets verksamhet
att riksdagen avslår motion 1992/93:U217 yrkande 3.
Stockholm den 26 oktober 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina
Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s),
Ingvar Johnsson (s), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson
(kds), Harriet Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S
Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Ola Karlsson (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilt yttrande
Den regionala organisationen (mom. 1)
Bertil Fiskesjö (c) anför:
I motion 1992/93:K504 (c), som väcktes under allmänna
motionstiden i januari i år, redovisas utförligt Centerpartiets
syn på länsdemokratifrågan. Motionen mynnar ut i krav på
förändrade direktiv till den s.k. Regionberedningen. Eftersom
motionen behandlas först nu och Regionberedningens arbete
enligt uppgift är inne i ett slutskede har jag avstått från
att yrka bifall till motionen.
De förhandsinformationer som getts om vilka förslag
Regionberedningen kan komma att lägga fram är dock inte särskilt
uppmuntrande. Det har framgått att beredningen kommer att
föreslå viss försöksverksamhet inom ett par områden,
enligt en modell som innebär att ytterligare en beslutsnivå
tillskapas på det regionala planet och utan att den nuvarande
kompetensfördelningen mellan statliga och folkvalda organ
berörs. En sådan förändring ger ingen lösning på de problem
som nu finns. I stället blir beslutsorganisationen ännu mera
komplicerad och svåröverblickbar.
Den reform som angetts i Centerpartiets motion är av ett helt
annat slag. Den syftar till en enkel och demokratisk
organisation med ett samlat ansvar för länet eller regionen hos
ett folkvalt organ, ett parlament. Till detta folkvalda organ
skall överföras uppgifter från statliga organ i regionen men
också uppgifter som nu handläggs av centrala statliga organ.
Länet eller regionen skulle därmed få ett styrelsesystem
som möjliggjorde större självständighet för regionerna och som
gav medborgarna inflytande över de egna angelägenheterna på
samma sätt som nu sker i kommunerna. Utredningsarbetet borde
från början ha inriktats på ett förverkligande av denna modell.
Det är djupt beklagligt om en verkligt meningsfull reform nu
ytterligare kommer att fördröjas.