I detta betänkande behandlas dels den information om
regelreformering, språkvård och samhällsinformation som lämnas
i 1993 års budgetproposition bilaga 8 avsnitt 7, dels sex
motioner gällande lagstiftningsprocessen m.m. från den allmänna
motionstiden 1993. Utskottet föreslår att regeringens
redovisning i budgetpropositionen om regelreformering, språkvård
och samhällsinformation läggs till handlingarna. Samtliga
motioner avstyrks av utskottet.
Propositionen
Proposition 1992/93:100 bilaga 8 avsnitt 7 vari riksdagen
bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om
regelreformering, språkvård och samhällsinformation.
Motionerna
1992/93:K212 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till hur bestämmelser om offentliga
remisser inför större förändringar skall kunna införas i svensk
lagstiftning/svenska regler.
1992/93:K213 av Hans Stenberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringens kommittéberättelse i
framtiden bör innehålla en redovisning över regionernas
representation inom det statliga kommittéväsendet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om regional rättvisa i representationen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ökad kvinnlig representation i
kommittéväsendet.
1992/93:K214 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär ändring i befintliga
lagar, förordningar och andra officiella dokument så att språket
blir könsneutralt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ett könsneutralt språk skall användas
i propositioner angående ny eller ändrad lagstiftning, i
förordningar och andra officiella dokument,
3. att riksdagen beslutar att använda ett könsneutralt språk i
enlighet med vad som i motionen anförts.
1992/93:K217 av Stefan Attefall och Rose-Marie Frebran (kds)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om lagstiftningens förankring i den
kristna etiken.
1992/93:K312 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av tillfredsställande
konsekvensanalyser för propositioner m.m.,
2. att riksdagen beslutar att för det fall en proposition inte
innehåller tillfredsställande konsekvensanalyser bör
propositionen kunna avslås med denna motivering.
1992/93:K510 av Ulrica Messing m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om varudeklarering av den offentliga sektorn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om information angående privata tjänster inom
vård och omsorg.
Utskottet
Kommittéväsendet m.m.
Motionen
I motion 1992/93:K213 av Hans Stenberg m.fl. (s) föreslås i
yrkandena 1--3 att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna dels vad i motionen anförts om att regeringens
kommittéberättelse i framtiden bör innehålla en redovisning över
regionernas representation inom det statliga kommittéväsendet,
dels vad i motionen anförts om regional rättvisa i
representationen och dels vad i motionen anförts om behovet av
ökad kvinnlig representation i kommittéväsendet.
Motionärerna, som hänvisar till att regeringens
kommittéberättelse innehåller en redovisning över andelen män
och kvinnor, anser att berättelsen även skall innehålla en
redovisning över regionernas representation inom det svenska
kommittéväsendet. Motionärerna framhåller regionernas betydelse
och anser att man i Sverige bör frångå en slentrianmässig och
oklok centralism. Ett första steg i den riktningen är enligt
motionärerna att arbeta för att det svenska kommittéväsendet
baseras på regional rättvisa i representationen. Motionärerna
anser vidare att det är nödvändigt att regeringen aktivt verkar
för att öka andelen kvinnor i kommittéväsendet.
Bakgrund
För arbetet inom de statliga kommittéerna finns en särskild
kommittéförordning (SFS 1976:119). Inom Statsrådsberedningen har
utarbetats en kommittéhandbok (Ds 1992:99). Regeringen avlämnar
årligen en kommittéberättelse till riksdagen i enlighet med
tilläggsbestämmelsen om detta i riksdagsordningen 3.6.2.
Enligt 2 § kommittéförordningen eftersträvas vid meddelande av
kommittéuppdrag en i huvudsak jämn könsfördelning i enlighet med
förordningen (1984:803) om jämställdhet i statlig verksamhet.
I 1993 års kommittéberättelse finns uppgifter om fördelningen
mellan kvinnor och män i kommittéerna. Uppgifter lämnas för
varje departements område och totalt för kommittéväsendet.
Uppgifterna avser fyra grupper, nämligen ordförande m.fl.,
ledamöter m.fl., sakkunniga m.fl. samt sekreterare och övriga.
Av uppgifterna framgår att andelen kvinnor har ökat med 1,1
procentenheter sedan 1992 års redovisning.
I juni år 1988 ställde sig riksdagen bakom den handlingsplan
som framgår av regeringens proposition 1987/88:105 om
jämställdhetspolitiken inför 90-talet. Handlingsplanen löper
öven fem år och avser regeringens arbete med frågorna men har
samtidigt utgjort en riktningsangivelse för det samlade
jämställdhetsarbetet i samhället. I samband med att riksdagen
antog propositionen om en ny jämställdhetslag m.m. (prop.
1990/91:113, bet. 1990/91:AU17) beslutades om vissa åtgärder för
att förstärka och bredda handlingsplanen. Planen innehåller
bl.a. konkreta mål för andelen kvinnlig representation i
statliga organ. År 1992 skall andelen kvinnor ha ökat till minst
30 % och år 1995 till minst 40 %. Slutmålet, en jämn
könsfördelning, skall vara uppfyllt till år 1998.
Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen granskat
regeringens åtgärder beträffande jämställdhetsfrågor och senast
vid riksmötet 1991/92 (bet. 1991/92:KU30 s. 39 f.). Utskottet
underströk då vikten av att kvinnorepresentationen ökade på de
berörda områdena. Utskottet noterade med tillfredsställelse att
det uppställda målet uppnåtts vad avsåg centrala styrelser samt
beträffande ledamöter och sekreterare i utredningar. Det
anmärktes att granskningen endast omfattade det första halvåret
1992.
Utskottets granskning av regeringskansliet m.m. vid föregående
riksmöte omfattade även kommittéerna (bet. 1992/93:KU30 s. 10
f.). Utskottet underströk ånyo vikten av att
kvinnorepresentationen i kommittéerna ökade. Utskottet noterade
med tillfredsställelse att det uppställda målet för år 1992
uppnåtts beträffande grupperna ledamöter m.m. och sekreterare
m.m. Utskottet konstaterade också att det skett en ökning av
andelen kvinnor i grupperna ordförande m.m. och sakkunniga m.m.
Målet för år 1992 hade dock inte uppnåtts i fråga om dessa
grupper och inte heller när det gällde det kvinnliga deltagandet
i kommittéarbetet i dess helhet. Särskilt när det gällde gruppen
ordförande m.m. framstod ännu andelen kvinnor som
anmärkningsvärt låg. Utskottet förutsatte att regeringen ägnade
denna fråga fortsatt uppmärksamhet bl.a. i den utvärdering av
handlingsplanen som kunde förväntas hösten 1993.
Av 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 12 s.
283) framgår att kvinnorepresentationen i statliga myndigheters
styrelser nu uppgår till 30 %. Vidare framgår att en samlad
bedömning av resultaten av arbetet att förverkliga målen i
handlingsplanen kommer att göras under budgetåret 1993/94.
Härefter kommer regeringen att ta ställning till den fortsatta
inriktningen av jämställdhetspolitiken. En proposition på
jämställdhetsområdet planeras läggas fram i början av år 1994.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att det är av betydelse att kommittéernas
sammansättning, där så bedöms som angeläget, tillgodoser
intresset av att det finns representanter från olika delar av
landet. Det kan även finnas andra intressen som bör beaktas vid
sammansättningen av en kommitté. Någon anledning att utöka
regeringens kommittéberättelse med ytterligare redovisningar
finns inte.
Vikten av att kvinnorepresentationen i kommittéerna ökar har
av utskottet framhållits vid ett flertal tillfällen. Det mål på
en andel om minst 30 % kvinnlig representation i statliga organ
som ställdes upp i handlingsplanen för jämställdhetsarbetet har
ännu inte till fullo uppnåtts. År 1995 skall enligt
handlingsplanen andelen vara minst 40 %. Utskottet skulle
naturligtvis välkomna en tidigare uppfyllelse av detta mål.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att uppmärksamma
frågan om kvinnorepresentationen i kommittéerna.
Mot bakgrund av det anförda avstyrks motion K213.
Offentliga remisser
Motionen
I motion 1992/93:K212 av Eva Zetterberg (v) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till hur bestämmelser om
offentliga remisser inför större förändringar skall kunna
införas i svensk lagstiftning och svenska regler.
Motionären hänvisar till att det för den fysiska planeringen
finns regler i lag om obligatoriskt samrådsförfarande, remisser
och utställning. Enligt motionären är dock även andra kommunala
frågor än rent planmässiga av stort intresse för medborgarna.
Här finns det emellertid ingen lagstadgad skyldighet till
samråd, remisser och utställning. Enligt motionären kan man
hitta idéer till utökat medborgerligt inflytande i andra länder.
Som exempel nämns England där politikernas beslut gällande bl.a.
skolnedläggelse eller annan större förändring av skolans
verksamhet föregås av en allmän remisstid på två månader då alla
kommuninvånare har rätt att inkomma med skriftliga synpunkter.
Enligt motionären bör ett liknande förfarande vara möjligt och
önskvärt att införliva i svensk lagstiftning. Det bör avse
frågor och förändringar av större vikt för medborgarna, t.ex. i
en läns- eller stadsdel. Riksdagen bör enligt motionären ge
regeringen i uppdrag att komma med förslag till hur offentliga
remisser inför större förändringar av offentlig verksamhet skall
införlivas i svensk lagstiftning och regler.
Bakgrund
Vad gäller regeringsärenden finns remissväsendet reglerat i 7
kap. 2 § regeringsformen. Där sägs att vid beredningen av
regeringsärenden skall behövliga upplysningar och yttranden
inhämtas från berörda myndigheter. Vidare gäller att, i den
omfattning som behövs, tillfälle skall lämnas sammanslutningar
och enskilda att yttra sig. Vilka myndigheter som är berörda och
i vilken omfattning det är erforderligt att organisationer och
enskilda får tillfälle att yttra sig avgörs av vederbörande
departement.
I motionen berörs frågan om möjligheter för medborgarna att
påverka förändringar inom kommunen. Enligt 5 kap. 34 §
kommunallagen (1991:900) får fullmäktige besluta att det som ett
led i beredningen av ett ärende som fullmäktige skall handlägga
skall inhämtas synpunkter från medlemmar i kommunen eller
landstinget. Detta kan ske genom folkomröstning,
opinionsundersökning eller något liknande förfarande. Därvid får
valnämnden i kommunen anlitas, om nämndens verksamhet i övrigt
inte hindras av detta. Denna bestämmelse har överförts med
endast små språkliga justeringar från 1977 års kommunallag. I
förarbetena till denna lag angavs att den föreslagna ordningen
avsåg ett beredningsförfarande som skulle tillämpas endast i
sällsynta undantagsfall.
Lokaldemokratikommittén, som tillkallades våren 1992, har
enligt sina direktiv (dir. 1992:12) haft som övergripande
uppgift att överväga olika åtgärder för att stärka den lokala
demokratin. Enligt direktiven skulle kommittén bl.a. överväga
och föreslå åtgärder för att öka de enskilda kommunmedlemmarnas
inflytande på den kommunala verksamheten och därvid bl.a. se
över reglerna för kommunala folkomröstningar och överväga en
vidgad användning av det kommunala folkomröstningsinstitutet.
Kommittén skulle i detta sammanhang vidare inventera och
redovisa möjliga åtgärder för att öka insynen i fullmäktige och
nämnder, t.ex. genom offentliga utfrågningar och öppna
nämndsammanträden.
Lokaldemokratikommittén har i sitt nyligen avlämnade
slutbetänkande Lokal demokrati i utveckling (SOU 1993:90)
föreslagit vissa ändringar beträffande regleringen av
folkomröstningar m.m. Det gäller införande av s.k. folkinitiativ
och särskilda förfaranderegler. I kommunallagen föreslås
införande av en ny regel om folkinitiativ i kommunala
folkomröstningar. Den innebär att fullmäktige måste behandla ett
initiativ till folkomröstning i ett visst ärende, om minst 10 %
av de röstberättigade i kommunen kräver det. Dessutom föreslås
en ny förfarandelag för folkomröstningar. En ledamot (s) har
reserverat sig mot kommitténs förslag med motiveringen att både
beslutande folkomröstning och folkinitiativ skulle innebära en
stor risk för urholkning av den representativa demokratin.
Lokaldemokratikommittén har vidare föreslagit införande av en
regel i kommunallagen som gör det möjligt för kommuner och
landsting att hålla öppna nämndsammanträden. Vidare föreslås en
ny lag om kommunala självförvaltningsorgan, som öppnar möjlighet
att överlämna viss förvaltning, verkställighet och beredning
till användarstyrda självförvaltningsorgan vid kommunala
anläggningar och institutioner.
Utskottets bedömning
I motion K212 framhålls vikten av ett utökat medborgerligt
inflytande, framför allt på kommunal nivå.
Lokaldemokratikommitténs förslag vad gäller åtgärder för att öka
de enskilda kommunmedlemmarnas inflytande på den kommunala
verksamheten kommer nu att bli föremål för vidare beredning. Mot
bakgrund härav anser inte utskottet att det finns anledning för
riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion K212,
varför denna avstyrks.
Konsekvensanalyser
Motionen
I motion 1992/93:K312 av Olle Schmidt (fp) yrkas dels att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av tillfredsställande
konsekvensanalyser för propositioner m.m., dels att riksdagen
beslutar att för det fall en proposition inte innehåller
tillfredsställande konsekvensanalyser, bör propositionen kunna
avslås med denna motivering.
Trots att föreskrifter om konsekvensanalyser finns för
myndigheter och för regeringskansliet och att dessa
konsekvensanalyser rekommenderas av Kommunförbundet och
Landstingsförbundet händer enligt motionären inte mycket i
praktiken. Om man inte har en bra konsekvensanalys när beslut
fattas blir det också svårt att göra en ordentlig utvärdering.
Konsekvensanalysen är därför enligt motionären en nödvändig
grund för utvärdering av lagar och förordningar som beslutats av
riksdag och regering. Om riksdagen ställer krav på regeringen
att alla viktigare propositioner skall innehålla
konsekvensanalyser leder det enligt motionären till att
tjänstemännen på regeringskansliet måste ta föreskrifterna om
konsekvensanalys på allvar. Detta leder i sin tur till att även
det material som kommer in från myndigheterna innehåller
konsekvensanalyser. Motionären anser att alltför litet har hänt
på regeringskansliet när det gäller konsekvensanalyser och att
ett initiativ från riksdagens sida därför är angeläget. Enligt
motionären skulle konstitutionsutskottet kunna ta på sig
uppgiften att granska om inkommande propositioner innehåller
tillfredsställande konsekvensanalyser och om så inte är fallet
rekommendera riksdagen att skicka tillbaka propositionerna till
regeringskansliet för komplettering.
Gällande regler och riktlinjer m.m.
Kraven när det gäller beredningen av regeringsärenden finns
grundlagsfästa såvitt avser remissväsendet i 7 kap. 2 §
regeringsformen. Den interna beredningen i övrigt av
regeringsärenden inom departementen och regeringen är lika litet
som kommittéväsendet grundlagsreglerad. Ansvaret för beredningen
av ett regeringsärende faller på det statsråd som har att
föredra ärendet vid regeringssammanträde eller i övrigt besluta
i ärendet.
I 3 kap. 2 § riksdagsordningen finns bestämmelser som rör
innehållet i vissa propositioner. Bl.a. stadgas att proposition
med förslag om nytt eller väsentligen höjt anslag eller om
sådana riktlinjer för viss statsverksamhet som avses i 9 kap.
7 § regeringsformen (dvs. princip- och organisationsbeslut) bör
innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som
förslaget avser.
I sammanhanget skall också nämnas, att om riksdagen anser att
beslutsunderlaget bör kompletteras, kan det berörda utskottet
enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen inhämta upplysningar och
yttranden. Detta kan äga rum genom regelrätta remissförfaranden
eller slutna eller offentliga utfrågningar.
Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, bet.
1986/87:KU29, rskr. 226) har dragits upp vissa riktlinjer för
hur arbetet med att utforma lagar och andra föreskrifter skall
bedrivas. Innan föreskrifter beslutas skall man så långt möjligt
bedöma vilka kostnader och övriga effekter som tillämpningen kan
leda till för staten, kommunerna och den privata sektorn (prop.
s. 28 f.).
Behovet av konsekvensanalyser har betonats också i andra
sammanhang. Enligt begränsningsförordningen (1987:1347) skall
myndigheterna utreda och dokumentera kostnadsmässiga och andra
konsekvenser av regelförslag. Riksrevisionsverket har haft i
uppdrag att följa upp detta. Enligt 13 § kommittéförordningen
(1976:119) skall en kommitté i sitt betänkande redovisa en
beräkning av kostnaderna för att genomföra kommitténs förslag.
Regeringen har vidare utfärdat särskilda kommittédirektiv (dir.
1984:5) vari kommittéerna ålagts att lämna väl genomarbetade
kostnadsberäkningar som tar hänsyn till alla kostnader för olika
intressenter (staten, kommunerna, socialförsäkringssektorn,
företagen och enskilda), såväl direkta som indirekta. Även andra
viktigare konsekvenser skall belysas. Enligt kommittédirektiv
från år 1992 (dir. 1992:50) skall kommittéerna även redovisa de
regionalpolitiska konsekvenserna av sina förslag. För
regeringskansliets del finns ett cirkulär (C 1989:7) från
Statsrådsberedningen och Finans- och Civildepartementet, där
varje departement ges ett ansvar för att konsekvensutredningar
görs i de författningsärenden som handläggs inom departementen.
Här framhålls att det självfallet inte är mindre viktigt att man
bedömer konsekvenserna av de regler som riksdagen eller
regeringen beslutar genom lagar och förordningar. Konsekvenserna
av förordningsförslag bör enligt cirkuläret redovisas i
skriftlig form. Vidare sägs att konsekvenserna av lagförslag
givetvis bör beskrivas i den proposition eller lagrådsremiss där
förslaget läggs fram.
Att konsekvensutredningar i regelgivningssammanhang skall
belysa effekterna av regeln, både ekonomiska och andra
konsekvenser, framhölls i 1991 års budgetproposition (prop.
1990/91:100 bil. 2). I propositionen sades bl.a. att
konsekvensutredningar är av stor betydelse för ett
ändamålsenligt beslut, samtidigt som de på sikt blir en grund
för jämförelser i den uppföljning av regler som är en väsentlig
del i den nya budgetprövningen.
I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 8 s. 21)
anför föredragande departementschefen att
regelreformeringsarbetet syftar till att åstadkomma regelsystem
som tillgodoser de övergripande samhälleliga målen till en så
låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt. Regelreformering
omfattar därför såväl avreglering som förändringar av befintliga
regler och noggrann utvärdering av förslag till nya regleringar.
Departementschefen anför vidare (s. 23) att
regelreformeringsarbetet kännetecknas både av en strävan efter
ändrade styreffekter av reglerna och av en strävan att sanera i
regelbestånden för att minska dem och få bort föråldrade eller
onödiga regler. De ansträngningar som under åren gjorts för att
få färre, ändamålsenligare, enklare, tydligare och begripligare
regler har sammanfattningsvis drivits som ett program för en god
regelkvalitet (se prop. 1990/91:100 bil. 2 s. 50). Programmets
åtgärder är att regelgivaren skall tillämpa en s.k. checklista
för att pröva alternativ till regelstyrning (se
Statsrådsberedningens PM 1990:2 Att styra genom regler?), göra
konsekvensutredningar för att bedöma ekonomiska konsekvenser av
olika styralternativ, i budgetarbetet följa upp sina regler för
att få till stånd en löpande bevakning av effekterna av
regelsystemen, registrera sina regler för att hålla ordning på
dem samt följa handböcker och annan vägledning för att förenkla
och förtydliga reglerna.
Statsrådsberedningens promemoria 1990:2 Att styra genom
regler? Checklista för regelgivare syftar till att påminna om
att kostsamma, onödiga och ineffektiva åtgärder måste undvikas,
att lämpligt styrmedel väljs och att rättsreglerna görs
ändamålsenliga, enkla och klara.
Riksrevisionsverket fick i december år 1992 i uppdrag av
regeringen att göra en översyn av begränsningsförordningens
tillämpning samt att utreda vilka åtgärder som bör vidtas för
att bristerna i fråga om konsekvensutredningar skall undanröjas.
Verket har redovisat resultatet av sitt arbete i augusti i år
(Förvaltningsrevisionen utreder F 1993:26).
Det kan i sammanhanget även nämnas att den av
talmanskonferensen tillkallade Riksdagsutredningen i sitt
betänkande Reformera riksdagsarbetet föreslår att riksdagens
utskott skall göra en beräkning av kostnaderna innan de föreslår
riksdagen att göra ett tillkännagivande i en fråga som kan få
långsiktiga effekter på de offentliga utgifterna. Fackutskott
som lämnar förslag med ekonomiska konsekvenser bör vidare
informera finansutskottet och ge utskottet möjlighet att avge
yttrande i ärendet. Riksdagsutredningens betänkande kommer att
behandlas av riksdagen.
Riksdagens tidigare behandling
Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen tagit upp
frågan om konsekvensanalyser av lagförslag. I betänkandet
1988/89:KU7 hänvisades till ett tidigare uttalande om att det är
en viktig uppgift i det utredningsarbete som ligger till grund
för ny lagstiftning att göra ordentliga konsekvensanalyser av
framlagda lagförslag. Vidare framhölls att det inom
regeringskansliet pågick ett aktivt arbete när det gällde
konsekvensanalyser både i fråga om lagförslag och
myndighetsföreskrifter. För kommittéerna hade framhållits vikten
av ordentliga konsekvensanalyser, och begränsningsförordningen
hade skärpt kraven på myndigheterna i detta hänseende. Vidare
hänvisades till att Riksrevisionsverkets roll i detta sammanhang
stärkts. Mot den bakgrunden fann utskottet inte anledning att
vidta någon särskild åtgärd med anledning av motionsyrkandena i
fråga om konsekvensanalyser.
I betänkandet 1990/91:KU7 framhöll utskottet åter vikten av
ordentliga konsekvensanalyser. Utskottet hänvisade bl.a. till
att frågan behandlats i Statsrådsberedningens checklista för
regelgivare (PM 1990:2). Utskottet avstyrkte motioner i frågan
om konsekvensanalyser (res. m resp. c och mp) med hänvisning
till det arbete som bedrevs i regeringskansliet men framhöll att
det kunde finnas anledning att i utskottets granskningsarbete
följa upp resultatet av detta arbete genom en undersökning av
konsekvensanalyser i framlagda propositioner.
Som ett led i granskningsarbetet under riksmötet 1990/91
granskade utskottet (bet. 1990/91:KU30 s. 23 f.) förekomsten och
utformningen av konsekvensanalyser i propositioner som
behandlats av riksdagen år 1990. Samtliga övriga riksdagsutskott
bereddes tillfälle att inkomma med yttrande. Enligt
konstitutionsutskottet hade utskottens redovisningar visat att
det fanns vissa brister när det gällde förekomsten av
konsekvensanalyser. Sådana brister kunde visserligen kompenseras
under utskottens beredning av förslaget, t.ex. genom att de
uppmärksammas i motioner eller genom utskottsutfrågningar och
annat inhämtande av upplysningar, men det skulle i vissa fall
kunna ifrågasättas om ärendena kunde anses ha blivit
tillräckligt beredda i regeringskansliet. I det sammanhanget
ville konstitutionsutskottet särskilt peka på vikten av
konsekvensbedömningar inte minst när det gällde att bestämma
tidpunkten för ikraftträdandet av ett förslag. Vidare ville
utskottet framhålla behovet av konsekvensanalyser i
beslutsunderlagen också för att underlätta senare utvärderingar.
Det var enligt utskottets mening angeläget att i första hand
propositioner med förslag till ny lagstiftning innehåller
konsekvensanalyser. Mot bakgrund av det arbete -- bl.a. i form
av utbildningsinsatser -- som bedrevs inom regeringskansliet för
att i större utsträckning åstadkomma tillräckliga
konsekvensanalyser i propositionerna kunde det enligt utskottets
mening antas att de brister som då fanns på området kom att
minska i framtiden. Det fanns enligt utskottets mening anledning
att även fortsättningsvis följa frågan i utskottets
granskningsarbete.
I betänkandet 1991/92:KU12 avstyrkte konstitutionsutskottet
åter motioner gällande konsekvensanalyser. Utskottet redogjorde
för de regler och uttalanden som hade gjorts, och mot bakgrund
härav och med hänsyn till vad utskottet i betänkandet hade
anfört om principer för lagstiftningen utgick utskottet från att
behovet av genomarbetade konsekvensanalyser följdes med
uppmärksamhet inom regeringskansliet. Beträffande principerna
för lagstiftningen hade utskottet erinrat om det i
regeringskansliet fortlöpande pågående arbetet med att begränsa
och förenkla regelsystemet, och utskottet hade ansett det
angeläget att arbetet med detta fortsatte och intensifierades.
Det förelåg enligt utskottets mening inte för närvarande
anledning till ytterligare riksdagens åtgärder med anledning av
motionerna gällande konsekvensanalyser. Inte heller vad angick
arten och omfattningen av konsekvensanalyserna m.m. fann
utskottet anledning till något initiativ med anledning av
motionerna.
Utskottets bedömning
Vikten av genomarbetade konsekvensanalyser har vid ett flertal
tillfällen framhållits av utskottet. Möjligheterna till en
senare utvärdering underlättas också om konsekvensanalyser har
ingått i beslutsunderlaget. Såsom utskottet tidigare framhållit
är det angeläget att i första hand propositioner med förslag
till ny lagstiftning innehåller konsekvensanalyser. Enligt de
bestämmelser och riktlinjer som redogjorts för ovan skall
konsekvensutredningar göras av de förslag som läggs fram.
Mot bakgrund av det regelreformeringsarbete som pågår i
regeringskansliet utgår utskottet från att regeringen även i
fortsättningen med stor uppmärksamhet följer behovet av
genomarbetade konsekvensanalyser. Det kan finnas anledning för
utskottet att återkomma till frågan i utskottets
granskningsarbete genom en undersökning av förekomsten av
konsekvensanalyser i framlagda propositioner.
Med det anförda avstyrks motion K312.
Lagstiftningens förankring i kristen etik
Motionen
I motion 1992/93:K217 av Stefan Attefall och Rose-Marie
Frebran (kds) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om lagstiftningens förankring
i den kristna etiken.
Enligt motionärerna utgör etiken själva grunden för samhällets
existens, och dess välgörande effekt vilar helt på
samhällsaktörernas respekt för de etiska grundvärderingarna. Det
finns enligt motionärerna ett komplext samspel mellan etik och
lag. Etiken är den främsta inspirationskällan till lagarna,
lagarnas efterlevnad beror i hög grad på etiken och etiken ger
handledning i situationer som lagen inte kan eller bör
definiera. Samspelet består även av att rättvisa lagar
inspirerar till att fördjupa samhällets etik. Då etiken är den
främsta inspirationskällan till lagarna anser motionärerna att
detta samband borde klargöras av staten genom att man klart
anger att lagstiftningen finner och skall finna förankring i den
kristna etiken. Enligt motionärerna blir det en policyangivelse
för staten och det svenska samhället som i sig stimulerar
diskussion och medvetenhet om behovet av en etisk helhetssyn.
Bakgrund
Regeringen har i regeringsförklaringar och i flera
propositioner pekat på vikten av en etiskt förankrad politik.
I regeringsförklaringen vid 1991/92 års riksmöte framhölls att
den snabba utvecklingen inom den medicinska och biologiska
forskningen reste ständigt nya och svåra etiska problem. Denna
utveckling ställde krav på en sammanhållen och en etiskt
förankrad politik. Utgångspunkten skulle enligt
regeringsförklaringen vara den syn på människan och på
människolivets helgd som har sin förankring i den kristna etiken
och i den västerländska humanismen.
Vid riksmötet 1992/93 anfördes i regeringsförklaringen att ett
dynamiskt samhälle ställs inför nya etiska frågor och att inte
minst de senaste årens ekonomiska utveckling visade moralens
betydelse för samhällsklimatet. Där moralen sviktar, urgröps
också tilltron till samhällets spelregler och institutioner. Nu
skärptes enligt regeringsförklaringen kraven i politiken på en
fast etisk grundåskådning. Regeringens utgångspunkt var den syn
på människors lika värde och människolivets helgd som genom
Sveriges kristna och humanistiska tradition så starkt är
förankrad i vårt land.
Frågor om behovet av etiska värderingar i samhällslivet har
tidigare behandlats av riksdagen. Vid riksmötet 1990/91
avstyrkte justitieutskottet (1990/91:JuU3 s. 17) en motion som
pekade på bristen på etik och moral i näringslivet och offentlig
förvaltning och där motionärerna föreslog skärpt lagföring och
inrättande av en etisk nämnd. Justitieutskottet noterade att
kulturutskottet vid föregående riksmöte (1989/90:KrU14 s. 8)
hade behandlat liknande frågor. Kulturutskottet hade då bl.a.
pekat på att övergripande normer ligger till grund för de
värderingar som görs då lagstiftaren reglerar förhållandet
mellan enskilda och då han skapar regler på det straffrättsliga
området. Kulturutskottet pekade också på att intresset för
etiska koder i yrkeslivet ökat och att det finns sådana inom
olika områden.
Justitieutskottet ville för sin del understryka att bakom
reglerna i t.ex. den centrala straffrätten och civilrätten
ligger grundläggande värderingar om rätt och fel. Någon
utvidgning av det straffbara området eller andra initiativ på
straff- och processrättens områden i syfte att beivra de
företeelser som togs upp i motionen ansåg utskottet inte
erforderliga. Däremot ansåg justitieutskottet det naturligtvis
angeläget att hithörande frågor togs upp i den allmänna debatten
och att t.ex. etiska koder uppmuntras inom de delar av
näringslivet och yrkeslivet i övrigt där de fyller en funktion.
Liksom tidigare kunde justitieutskottet emellertid inte se att
det i de etiska sammanhang det gällde förelåg en uppgift för
lagstiftaren.
Ett motionsyrkande gällande lagstiftningens grund i den
kristna etiken avstyrktes av konstitutionsutskottet år 1988
(1988/89:KU11 s. 5). I motionen framställdes yrkande om ett
tillägg till 1 kap. 2 § regeringsformen varav det skulle framgå
att lagstiftningen skall ha sin grund i den kristna etiken och
dess normgivning. Enligt utskottets mening skulle den föreslagna
grundlagsbestämmelsen vara svårförenlig med det skydd för
religionsfriheten som ges i regeringsformen.
Utskottets bedömning
Hänsynen till andra människors personliga integritet och
respekten för människoliv är exempel på sådana värderingar som
de flesta människor i vårt samhälle anser vara grundläggande.
Dessa grundläggande värderingar har sin förankring i kristen,
demokratisk och humanistisk tradition. De synsätt som ligger
till grund för lagstiftningen utgår också från sådana etiska
grundvärderingar. Utskottet vill här även erinra om att 1 kap.
2 § regeringsformen stadgar att den offentliga makten skall
utövas med respekt för alla människors lika värde och för den
enskilda människans frihet och värdighet. I regeringsformen ges
också bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter.
Mot bakgrund av det anförda anser inte utskottet att det i
detta sammanhang finns anledning att ytterligare markera
sambandet mellan lagstiftningen och samhällets etiska
grundvärderingar. De etiska grundvärderingarna förändras i takt
med samhällsutvecklingen liksom tillämpningen av dem. Det är
därför enligt utskottets mening naturligt att frågor om etik tas
upp i den allmänna debatten.
Med det anförda avstyrker utskottet motion K217.
Språket i lagtext m.m.
Motionen
I motion 1992/93:K214 av Karin Pilsäter (fp) föreslås i
yrkande 1 att riksdagen hos regeringen begär ändring i
befintliga lagar, förordningar och andra officiella dokument så
att språket blir könsneutralt, i yrkande 2 att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
ett könsneutralt språk skall användas i propositioner angående
ny eller ändrad lagstiftning, i förordningar och andra
officiella dokument och i yrkande 3 att riksdagen beslutar att
använda ett könsneutralt språk i enlighet med vad som i motionen
anförts.
Motionären hänvisar till att inom Europarådet år 1990 antogs
en rekommendation om eliminering av sexism i språket och att
regeringarna där rekommenderas att främja ett användande av
språket som speglar principen om jämställdhet. Motionären
ifrågasätter varför mannen är norm i det officiella språket.
Enligt motionären bör språket inte spegla otidsenliga fördomar
om kvinnors och mäns roller, och statsmakterna bör vara
föregångare på detta område. Riksdagen bör därför enligt
motionären ge regeringen i uppdrag att se över språket både i
nuvarande lagstiftning och propositioner om ny eller ändrad
lagstiftning, i författningar och andra officiella dokument.
Detta gäller enligt motionärerna självfallet även de av
riksdagen framtagna dokumenten.
Riktlinjer m.m.
I budgetpropositionen (prop. 1992/93:100 bil. 8 s. 26)
behandlas behovet av ett bra och begripligt språk i
myndigheternas verksamhet. Det framhålls att bl.a. det mångåriga
språkvårdsarbete som bedrivits i regeringskansliet visar att det
är av stor vikt att språkarbetet bedrivs fortlöpande och
systematiskt och med god kännedom om myndighetens verksamhet.
Inte minst viktigt är enligt departementschefen att arbetet i
regeringskansliet med att göra t.ex. nya lagar så överskådliga
och lättlästa som möjligt förmedlas till myndigheterna inför
deras regelarbete. Enligt föredragande departementschefen behövs
en samordning av den offentliga språkvården, och Svenska
språknämnden bedöms vara ett lämpligt organ för uppgiften att
särskilt uppmärksamma behovet av att förbättra de offentliga
texterna och att utveckla och så långt det är möjligt samordna
språkvårdsinsatser. Departementschefen räknar med att återkomma
till regeringen med förslag om att det skall träffas avtal med
nämnden om dess roll i språkvårdsarbetet inom
statsförvaltningen.
Statsrådsberedningen har gett ut vissa anvisningar för
författningsskrivning i den s.k. Gröna boken. I denna hänvisas i
fråga om språket i nya författningar och i ändringsförfattningar
till promemorian Språket i lagar och andra författningar och
Statsrådsberedningens promemoria 1979:2 Några riktlinjer för
författningsspråket.
I Statsrådsberedningens promemoria från 1979 framhålls (s. 13)
att kritik riktats mot det sedan gammalt i författningar använda
bruket med ordet han som ersättningsord för substantiv som
betecknar både män och kvinnor. I promemorian anges att det är
givet att man så långt som möjligt bör gå kritiken till mötes.
Ett sätt att lösa problemet anges vara att helt undvika
personliga pronomen i texten. Detta medför dock en risk för att
texten belastas med passivformer, upprepningar av substantiv,
abstrakta och opersonliga vändningar. Ett annat sätt är att
skriva han eller hon. Denna lösning kan rekommenderas bara i
enstaka fall. Om texten däremot kräver ett ymnigt bruk av
pronomen blir kombinationen lätt störande, särskilt vid böjning.
Sammanfattningsvis har i Statsrådsberedningens promemoria
angetts att man i första hand så långt som möjligt bör undvika
personliga pronomen. I andra hand bör man använda han eller
hon. Om dessa alternativ leder till dåliga formuleringar eller
störande upprepningar bör han även i fortsättningen
användas.
Vad gäller ändringar i äldre författningar sägs i promemorian
bl.a. att man i fortsättningen inte bör vara främmande för
tanken att arbeta om äldre författningar av enbart språkliga
skäl. Detta kan emellertid, bl.a. på grund av tidsbrist, ske
bara i ganska begränsad omfattning. Däremot bör man alltid ta
tillfället i akt att modernisera en äldre författning språkligt,
när man skall göra en saklig ändring i den.
Basskrivregler för den offentliga förvaltningen finns i
Myndigheternas skrivregler (Ds 1991:58). Dessa har tillkommit i
samarbete med bl.a. riksdagens språkgrupp. Eftersom en stor del
av regeringskansliets texter ingår i riksdagstrycket har det
ansetts önskvärt att riksdagen och regeringskansliet har
gemensamma skrivregler. Riksdagens språkgrupp och
Statsrådsberedningen har därför kommit överens om en
rekommendation att Myndigheternas skrivregler, med några
kompletteringar, skall tillämpas såväl i riksdagen som i
regeringskansliet. Detta innebar vissa nyheter och ändringar i
förhållande till riksdagens skrivregler. De viktigaste redovisas
i Statsrådsberedningens promemoria 1991:3. I ett särskilt
tillägg till Myndigheternas skrivregler ges kompletterande
regler för riksdagstrycket. De nya skrivreglerna har tillämpats
fr.o.m. den 1 juli 1992.
I Myndigheternas skrivregler anges (avsnitt 4.4.1) beträffande
användningen av pronomenet han att detta tidigare alltid
användes i många texter, särskilt författningstexter, när man
syftade på båda könen. Det anges fortfarande vara användbart när
man avser både män och kvinnor eller där substantivet är en
abstraktion. I texter där man måste skilja på könen eller i
texter som man vill göra helt könsneutrala kan man välja något
eller några av följande sätt: han eller hon, upprepning av
huvudordet, omskrivning med plural eller könsneutrala
substantiv.
I samband med behandlingen av lag om tystnadsplikt för präst
inom svenska kyrkan m.m. år 1979 avstyrkte utskottet (KU
1979/80:7) ett motionsyrkande om ändring av ordet han i
lagtexten till orden han eller hon. Utskottet hyste
förståelse för de av motionärerna framlagda synpunkterna.
Utskottet framhöll att det i de föreslagna lagtexterna använda
ordet han självfallet inte betecknade enbart män. Ordet var
i stället uppenbart använt som ersättningsord för substantiv som
betecknar både män och kvinnor. Av Statsrådsberedningens
promemoria 1979:2 med några riktlinjer för författningsspråket
framgick enligt utskottet att denna könsneutrala användning av
ordet han var hävdvunnen i svenskt lagspråk och att
anvisningarna innebär att ordet även fortsättningsvis skall
användas på detta sätt i flertalet fall. Enligt utskottets
mening hade det likväl varit lämpligare om annat uttryck än
han begagnats i lagtexten. Utskottet fann dock att
angelägenheten av att ny lagstiftning kom till stånd på området
var så stor att den tog över den olägenhet som låg i att
lagtexterna inte fått en helt tillfredsställande språklig
utformning.
Lagutskottet behandlade år 1979 (LU 1979/80:10) ett
motionsyrkande om att riksdagen hos regeringen skulle begära att
vid översyn av äldre lagar och utarbetandet av nya lagtexter
författningarna skulle utformas könsneutralt. Lagutskottet
redogjorde för vad som anfördes i Statsrådsberedningens
promemoria 1979:2 om användningen av ordet han och språklig
modernisering av äldre författningar (se ovan). Lagutskottet
delade motionärernas uppfattning om att språket i åtskilliga
både äldre och yngre författningar stod i mindre god samklang
med strävandena mot jämställdhet mellan män och kvinnor. En
modernisering av författningsspråket tedde sig enligt utskottets
mening erforderlig, och utskottet såg därför med
tillfredsställelse att dittills tillämpade regler för
författningsskrivandet setts över och kompletterats av
Statsrådsberedningen i samarbete med departementens rättschefer
och att framkomna synpunkter redovisats i Statsrådsberedningens
PM 1979:2. Lagutskottet framhöll att promemorians språkregler
och anvisningar för en modernisering av författningsspråket var
avsedda att tillämpas inte bara när nya författningar utarbetas
utan också då äldre lagar och förordningar ändras i sakligt
hänseende. Enligt lagutskottets mening tillgodosåg de nya
riktlinjerna i allt väsentligt de krav på författningsspråket
som kunde ställas från jämställdhetssynpunkt.
I kyrkoförfattningsutredningens slutbetänkande (SOU 1987:4) En
ny kyrkolag m.m. berörs bruket av de personliga pronomenen han
och hon i författningstexterna. Konstruktionen med han eller
hon ansågs enligt utredningen bli onödigt tung, och för att få
ett så naturligt och lättläst språk som möjligt valde man att
använda pronomenet han i sammanhang där det behövdes ett
personligt pronomen i singularis. Utredningen trodde inte att
det skulle uppstå några problem för den som läste utredningens
lagtexter att förstå att han enligt gängse bruk här användes
i allmän betydelse och syftade på båda könen. Även i
kommunallagsgruppens slutbetänkande Ds 1988:52 Ny lag om
kommuner och landsting berördes svårigheten att skriva
könsneutralt. Utredningen fullföljde 1983 års
demokratiberednings arbete (se SOU 1985:29 Principer för ny
kommunallag) med att göra lagen könsneutral, men man försökte
undvika de dubbla pronomenen som ofta leder till tunga
formuleringar. Utredningen hade på olika sätt försökt att komma
runt de problem som enligt utredningen nödvändigtvis uppstår när
man skall skriva en könsneutral författningstext. Det ansågs
mödan värt eftersom endast ett tjugotal paragrafer berördes.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening bör i officiella texter i så stor
utsträckning som möjligt användas ett könsneutralt språk. Såsom
framgått av redogörelsen ovan finns det olika möjligheter att
göra en text könsneutral. Utskottet utgår från att riktlinjerna
för språket i lagar och andra författningar samt inom den
offentliga förvaltningen därvid beaktas. Mot bakgrund av det
anförda anser inte utskottet att det finns skäl för riksdagen
att vidta någon åtgärd med anledning av motion K214, varför
motionen avstyrks.
Varudeklaration av den offentliga sektorn
Motionen
I motion 1992/93:K510 av Ulrica Messing m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna dels vad
i motionen anförts om varudeklarering av den offentliga sektorn,
dels vad i motionen anförts om information angående privata
tjänster inom vård och omsorg.
Enligt motionärerna ställer nya möjligheter till valfrihet
inom den offentliga servicen motkrav. Skall medborgarna kunna
bli mera medvetna och delaktiga måste de också erbjudas
möjligheten till detta. Motionärerna anser att den offentliga
sektorn, som på så många andra områden då det handlar om varor
och tjänster, bör varudeklareras. Som konsument av den
offentliga servicen skall man veta vad som finns att välja bland
och vad som garanteras. I dag finns ingen samordnande kontroll
för den uppgiften, och motionärerna anser att tillsättande av
ett organ eller överförande av uppgiften till redan fungerande
myndigheter är den enda möjligheten att få en bred
kunskapsspridning kring vad den offentliga sektorn har att
erbjuda sina konsumenter. Motionärerna anser vidare att det
måste finnas en möjlighet att på ett bättre sätt bli delaktig i
besluten kring den vård och omsorg som väljs. Det måste också
finnas en möjlighet att få objektiv information för att kunna
välja mellan de företag som utför tjänster inom vård och omsorg.
Bakgrund
Enligt förvaltningslagen har varje myndighet en
serviceskyldighet. Myndigheten skall lämna upplysningar,
vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som
rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den
utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den
enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.
Det kan här nämnas att finansutskottet under riksmötet 1992/93
behandlade en motion gällande frågor om kvalitet i offentlig
förvaltning (bet. 1992/93:FiU19 s. 9). Motionärerna ansåg att
regeringen borde initiera ett omfattande arbete med syfte att
införa ett kvalificerat kvalitetstänkande inom hela den statliga
förvaltningen. Finansutskottet hade ingen annan mening än
motionärerna när det gällde kvalitetsfrågornas betydelse och
anförde att ett arbete med denna inriktning pågick inom
statsförvaltningen på initiativ av regeringen. Av stor betydelse
i sammanhanget angavs vara att myndigheterna inom ramen för den
nya budgetprocessen i den årliga resultatredovisningen skall
redovisa hur man har lyckats med att förbättra kvaliteten.
Vidare anförde utskottet att det inom ett antal sektorer hade
tagits initiativ inom kvalitetsområdet. Bl.a. hade
Socialdepartementet utgivit en studie med goda exempel på
kvalitetsarbete i kommuner och landsting inom områdena vård och
omsorg. Utskottet anförde också att de statliga myndigheterna på
många håll bedriver ett ambitiöst arbete med kvalitetsfrågor,
vilket bl.a. redovisats i rapporter från Statskontoret om
resultatmått och serviceundersökningar. Med det anförda
avstyrktes motionen.
Lokaldemokratikommittén har enligt sina direktiv (dir.
1992:12) bl.a. haft i uppdrag att överväga hur de som är berörda
av den kommunala verksamheten skall få inflytande och kunna
medverka i en situation där valfriheten ökar och den kommunala
verksamheten delas upp i utförar- och beställarroller. Detta
angavs i direktiven vara av särskild vikt i fråga om äldreomsorg
och handikappomsorg. Enligt direktiven skulle kommittén dessutom
överväga formerna för kvalitetskontroll.
I sitt nyligen avgivna betänkande Lokal demokrati i utveckling
(SOU 1993:90) anser Lokaldemokratikommittén att kvalitetsmätning
och kvalitetskontroll kommer att behövas i ökande grad framöver
i kommunernas och landstingens alla verksamheter. Kommittén
anser det önskvärt att kvalitetsmätningar kan utvecklas mot att
mäta totalkvaliteten och att mätningar sker integrerat i
verksamheten i en kontinuerlig process som engagerar all
personal i organisationen. Etik, respekt för människors
värdighet och ett självständigt ansvarstagande hos personalen
bör enligt kommittén lyftas fram i organisationskulturen.
Användarna av kommunens tjänster måste också få veta vilken
kvalitet de har rätt att kräva.
Enligt Lokaldemokratikommitténs mening kan en modell med
"medborgarkontrakt", t.ex. barnomsorgsgarantier eller
vårdgarantier inom sjukvården, prövas lokalt i kommunerna, som
en deklaration från de valda till väljarna av vilken servicenivå
man vill tillhandahålla. Kommittén anser att den information som
framkommer vid kvalitetsuppföljning skall återföras till
användarna i form av jämförelser mellan producenter.
Informationen måste också återföras till personalen och
kvalitetshöjande prestationer belönas.
Kommittén anser att de förtroendevalda aktivt skall engagera
sig i utvärderingen av verksamheter eftersom det är en politisk
uppgift och vidare att den kommunala revisionen i ökad
utsträckning bör använda sig av systematiska kvalitetsmätningar.
Utskottets bedömning
I motion K510 framhålls dels behovet av att få en bred
kunskapsspridning kring vad den offentliga sektorn har att
erbjuda sina konsumenter, dels vikten av delaktighet i besluten
kring den vård och omsorg som väljs. Vad gäller den kommunala
verksamheten har sådana frågor behandlats i
Lokaldemokratikommitténs slutbetänkande. Betänkandet kommer nu
att bli föremål för vidare beredning. Mot bakgrund härav anser
inte utskottet att det finns anledning för riksdagen att vidta
någon åtgärd med anledning av motion K510, varför motionen
avstyrks.
Proposition 1992/93:100 bilaga 8, delvis
I budgetpropositionen 1992/93:100 bilaga 8 lämnas i avsnitt 7
en redogörelse för arbetet med regelreformering, språkvård och
samhällsinformation.
Utskottet har utan ställningstagande i sak utöver vad som
framgår ovan tagit del av regeringens redovisning.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kommittéväsendet m.m.
att riksdagen avslår motion 1992/93:K213,
2. beträffande offentliga remisser
att riksdagen avslår motion 1992/93:K212,
3. beträffande konsekvensanalyser
att riksdagen avslår motion 1992/93:K312,
4. beträffande lagstiftningens förankring i kristen etik
att riksdagen avslår motion 1992/93:K217,
5. beträffande språket i lagtext m.m.
att riksdagen avslår motion 1992/93:K214,
6. beträffande varudeklaration av offentliga sektorn
att riksdagen avslår motion 1992/93:K510,
7. beträffande proposition 1992/93:100 bilaga 8 såvitt avser
avsnitt 7 om regelreformering, språkvård och
samhällsinformation
att riksdagen lägger propositionen i denna del till
handlingarna.
Stockholm den 26 oktober 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina
Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s),
Ingvar Johnsson (s), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson
(kds), Harriet Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S
Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Ola Karlsson (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.