I betänkandet 1993/94:KU22 behandlade utskottet proposition 1993/94:115
Valperiodens längd och vissa andra grundlagsfrågor samt motioner.
Inför kammarbehandlingen uppmärksammades brister i framlagda lagförslag med
anledning av den föreslagna förlängningen av valperioden, och riksdagen beslöt
den 29 mars 1994 att återförvisa ärendet till konstitutionsutskottet.
Sammanfattning
Det återförvisade ärendet omfattar samtliga de frågor som behandlades i
betänkande 1993/94:KU22. Utskottet redovisar samma bedömningar som gjordes i
det betänkandet. Utskottet har dock gjort en förnyad genomgång av bestämmelser
om mandattider och lägger fram förslag med anledning härav.
I betänkandet behandlas således förslagen i proposition 1993/94:115 om
förlängd valperiod, ökat inslag av personval och sänkt behörighetsålder för
statschefen.
Vidare behandlas ett antal motioner från allmänna motionstiden 1993 och 1994
med anknytning till grundlagsfrågor. Förutom motioner om statsskicket och om
vissa skyldigheter för statschefen m.fl. behandlas motioner om valperiodens
längd och den gemensamma valdagen, om personval och sambandet mellan mandat
och
parti, om antalet riksdagsledamöter, om rösträtt i val, om
folkomröstningsinstitutet, om allmän grundlagsöversyn och allmänna
demokratifrågor, om riksdagens finansbemyndigande, om Riksbankens ställning
och
om Utrikesnämnden. Slutligen behandlas en motion om opinionsundersökningar.
Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen.
Förlängningen av valperioden ger anledning till ändring i flera bestämmelser
såväl i regeringsformen (RF) som i andra lagar än de som anges i
propositionen.
Utskottet lägger därför fram egna förslag till lagar om ändring i
regeringsformen, kommunallagen och kommunalförbundslagen. Genom utskottets
förslag förlängs -- förutom valperioden för riksdagen (3 kap. 3 § RF) och
mandattiden för fullmäktige i kommuner och landsting (5 kap. 5 §
kommunallagen) -- mandattiden för borgarråd (4 kap. 24 § kommunallagen), för
styrelser i kommuner och landsting (6 kap. 12 § kommunallagen), för revisorer
och revisorsersättare i kommuner och landsting (9 kap. 1 § kommunallagen) samt
för fullmäktige i kommunalförbund (2 kap. 7 § kommunalförbundslagen). Vidare
föreslår utskottet att den tid för vilken fasta valkretsmandat fördelas
förlängs till fyra år (3 kap. 6 § RF) och att den tidrymd som gäller för
förläggningen av ett ordinarie val efter det att riket har befunnit sig i krig
eller krigsfara (13 kap. 12 § RF) anpassas efter förlängningen av den
ordinarie valperioden.
Utskottet tillstyrker ett motionsförslag om att folkomröstningsinstitutet
skall ses över, mot vilket s-ledamöterna har reserverat sig. I övrigt avstyrks
motionerna.
Till betänkandet har fogats fem reservationer och en meningsyttring (v).
Propositionen
I proposition 1993/94:115 föreslår regeringen att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i regeringsformen,
2. lag om ändring i kommunallagen (1991:900).
Lagförslagen finns intagna i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:K16 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en analys av
fördelarna med ett ökat personvalsinslag.
1993/94:K17 av Ian Wachtmeister och Harriet Colliander (nyd) vari yrkas att
riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar om sådan ändring i
regeringsformen att val till riksdagen skall ske i form av personval i stället
för partival.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994
1993/94:K203 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsning av antalet
riksdagsledamöter.
1993/94:K209 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att såsom vilande anta motionärernas förslag till
lag om ändring i regeringsformen,
2. att riksdagen beslutar att såsom vilande anta förslaget att
successionsordningen skall upphöra att gälla vid utgången av år 1994,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till följdändringar i lagtext
i övrigt och till reglering av andra förhållanden som kan föranledas av beslut
om övergång till republik.
1993/94:K210 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av att politiken inriktas mot ett jämlikt samhälle med
allas rätt till arbete och en kortare arbetstid för att demokratin skall kunna
utvecklas och fördjupas,
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning
med uppdrag att ta fram förslag om att förstärka folkomröstningsinstitutet,
3. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag om rösträtt för
invandrare i riksdagsval, oberoende av medborgarskap, föreläggs riksdagen.
1993/94:K617 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statschefens religionstillhörighet.
1993/94:K705 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar om
sådan ändring i 3 kap. 2 § regeringsformen att rösträttsåldern sänks till 16
år.
1993/94:K807 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds, v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
parlamentariskt sammansatt utredning för att pröva hur förtroendet för
politiker skall kunna höjas.
1993/94:Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
8. att riksdagen begär att ett förslag om rösträtt för invandrare i
riksdagsval, oberoende av medborgarskap, snarast föreläggs riksdagen.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c)
56. att riksdagen beslutar att ändra kyrkolagens bestämmelser om valperioder
för kyrkliga val till fyra år.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993
1992/93:K201 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsning av antalet
riksdagsledamöter.
1992/93:K204 av Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om
sådan ändring i regeringsformen att antalet riksdagsledamöter från 1997 års val
minskas till 299.
1992/93:K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten att stärka de underprivilegierades politiska
resurser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hur arbetslöshet, ökade ekonomiska klyftor i samhället och
privatiseringar påverkar demokratin,
4. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag om rösträtt för
invandrare i riksdagsval, oberoende av medborgarskap, snarast föreläggs
riksdagen,
10. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om förstärkning av
folkomröstningsinstitutet utreds enligt vad i motionen anförts om beslutande
folkomröstningar.
1992/93:K208 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna om folkomröstning i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1992/93:K209 av Martin Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en reformering
av successionsordningen.
1992/93:K211 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att Riksbankens inflytande över penning- och
valutapolitiken skall vara politiskt förankrad i riksdagen i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar att Riksbankschefens mandatperiod skall
överensstämma med riksdagens.
1992/93:K215 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av regeringsformens bestämmelser vad
avser riksdagsmandatets knytning till individ resp. parti.
1992/93:K216 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om rösträtt i
riksdagsval för medborgare från annat nordiskt land som är bosatt i Sverige.
1992/93:K218 av Martin Nilsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att en författningspolitisk utredning
tillsätts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om längre mandatperioder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om personval,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skilda valdagar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kommuner och landsting (länsparlament) bör ges rätt att själva
bestämma tidpunkt för val.
1992/93:K219 av Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om en
översyn av utformningen av riksdagens finansbemyndiganden i enlighet med vad
som föreslås i motionen.
1992/93:K220 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna måste
ändras så att den som lämnar sitt parti i riksdagen samtidigt blir tvungen att
ställa sin plats som riksdagsledamot till förfogande.
1992/93:K222 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
grundlagsutredning bör tillsättas med sikte på att låta svenska folket ta
ställning till en samlad ny grundlag för 2000-talet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Utrikesnämndens konstitutionella funktion och betydelse bör bli
föremål för särskild utredning.
1992/93:K321 (delvis) av Ulf Kristersson m.fl. (m, s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen och talmanskonferensen till känna vad i
motionen har anförts om riksdagsledamöternas ställning.
1992/93:K705 av Gunnar Thollander (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att vid en samlad kyrkans valdag direktval införs till
stiftsfullmäktige och kyrkomöte,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att mandatperioden bör bli fyraårig.
1992/93:K802 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en
utredning för att se över effekterna av opinionsundersökningar.
1992/93:Ju618 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
10. att riksdagen hos regeringen begär att förslag om rösträtt för
invandrare i riksdagsval, oberoende av medborgarskap, snarast föreläggs
riksdagen.
Motion 1992/93:K321 av Ulf Kristersson m.fl. (m, s) i den del den avser
riksdagens arbetsformer behandlas i utskottets betänkande 1993/94:KU18.
Utskottet
Inledning
De centrala bestämmelserna om landets styrelse finns i regeringsformen (RF)
från år 1974. De grundläggande principerna kommer till uttryck i
regeringsformens första kapitel, som handlar om statsskickets grunder. I dess
första paragraf anges att all offentlig makt utgår från folket. Folkstyrelsen
bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas
genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal
självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna. Regeringsformen
innehåller vidare i skilda kapitel bestämmelser om grundläggande fri- och
rättigheter, om riksdagen, om riksdagsarbetet, om statschefen, om regeringen,
om regeringsarbetet, om lagar och andra föreskrifter, om finansmakten, om
förhållandet till andra stater, om rättskipning och förvaltning och om
kontrollmakten. Därutöver finns ett kapitel om vad som skall gälla vid krig och
krigsfara. I övergångsbestämmelserna finns föreskrifter om Svenska kyrkan.
Bestämmelser om riksdagens arbete finns också i riksdagsordningen. Vissa
bestämmelser om statschefen -- kung eller regerande drottning -- finns i
successionsordningen. Förutom regeringsformen och successionsordningen är
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen grundlagar.
Grundlag stiftas enligt 8 kap. 15 § regeringsformen genom två likalydande
beslut. Det andra beslutet får inte fattas förrän det efter det första beslutet
har hållits val till riksdagen i hela riket och den nyvalda riksdagen har
samlats. Vidare skall minst nio månader förflyta mellan den tidpunkt då ärendet
första gången anmäldes i riksdagens kammare och valet. Undantag från
niomånaderskravet kan dock medges av konstitutionsutskottet genom beslut som
fattas senast vid ärendets beredning och varom minst fem sjättedelar av
ledamöterna förenar sig.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att ordinarie allmänna val, som nu hålls vart tredje
år, i stället skall hållas vart fjärde år och att det i 3 kap. 1 §
regeringsformen skall införas en bestämmelse om att val till riksdagen sker
genom röstning på parti med möjlighet för väljarna att avge särskild
personröst.
Vidare föreslås att statschefens behörighetsålder skall sänkas från 25 till
18 år.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. Detta
betyder att valperioden skall vara fyra år redan fr.o.m. 1994 års val.
I propositionen redovisas vidare att vid beredningen av förslag i centrala
konstitutionella frågor förekommer överläggningar med företrädare för
riksdagspartierna och att sådana överläggningar förekommit i bl.a. de i
propositionen upptagna frågorna. Överläggningarna har resulterat i att
partiföreträdarna är överens om att valperioden förlängs till fyra år med
bevarad gemensam valdag, att ett ökat inslag av personval införs och att
statschefens behörighetsålder sänks.
Propositionen anmäldes i riksdagens kammare första gången den 16 december
1993, dvs. nio månader före 1994 års ordinarie val.
Behörighet som statschef m.m.
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om statsskicket och om statschefen finns i 5 kap.
regeringsformen. Bestämmelser om statschefens uppgifter finns även i andra
kapitel i regeringsformen och i riksdagsordningen. Successionsordningen
reglerar den ordning i vilken den nuvarande kungens efterkommande har tillträde
till tronen. Kungen, eller drottning som enligt successionsordningen innehar
Sveriges tron, är enligt 1 kap. 5 § regeringsformen rikets statschef.
Statschefens uppgifter inskränktes genom nuvarande regeringsform och
riksdagsordning till att avse följande funktioner.
Statschefen deltar i två ceremonier. Han skall dels förklara riksmötet
öppnat, dels delta i konselj i samband med regeringsskifte. I övrigt bestäms
statschefens representativa uppgifter till stor del genom sedvana. Av särskilt
intresse anses rollen vara som rikets främste företrädare i förhållande till
andra länder. Vidare fullgör han inrikes representationsuppgifter av mer eller
mindre officiell karaktär på skilda områden i samhällslivet. För att kunna
fullgöra sina representativa uppgifter måste statschefen vara väl orienterad om
rikets in- och utrikespolitiska angelägenheter. Därför skall sammanträde av
informationskaraktär, konselj, äga rum mellan statschefen och regeringen när
det behövs. Som ordförande i konselj skall statschefen vara formellt
sammankallande. Vidare skall han vara ordförande i Utrikesnämnden.
Som statschef får enligt 5 kap. 2 § regeringsformen endast den tjänstgöra
som är svensk medborgare och har fyllt 25 år. Därutöver ställs krav på viss
trosbekännelse. -- Om kungen av sjukdom, utrikes resa eller någon annan orsak
är hindrad att fullgöra sina uppgifter, inträder enligt gällande tronföljd en
medlem av kungahuset att som tillfällig riksföreståndare fullgöra statschefens
uppgifter. Finns det ingen behörig medlem av kungahuset, kan statschefens
funktioner utövas av en av riksdagen utsedd person. Om ingen annan behörig kan
tjänstgöra som statschef, tjänstgör efter regeringens förordnande talmannen som
tillfällig riksföreståndare.
Om kungen dör eller avgår och tronföljaren ännu inte har fyllt 25 år, utser
riksdagen enligt 5 kap. 4 § regeringsformen en riksföreståndare som får
fullgöra statschefens uppgifter tills vidare. Vid uppnådd behörighetsålder
kommer den nya kungen (drottningen) därmed automatiskt att överta uppgiften som
statschef.
Statschefens behörighetsålder
Propositionen
I propositionen föreslås att statschefens behörighetsålder sänks till 18 år.
I propositionen lämnas en redogörelse för bakgrunden till nuvarande
behörighetsålder. Vidare lämnas en redogörelse för statschefens
behörighetsålder i några andra länder. Regeringen anser att det i dag saknas
tillräckliga skäl att för kungen eller drottningen avvika från den allmänna
myndighetsåldern när det är fråga om behörighet att tjänstgöra som statschef.
Motioner
Förslaget i propositionen att sänka behörighetsåldern för statschefen har
inte föranlett några motionsyrkanden.
Utskottets bedömning
Utskottet har inte någon erinran mot regeringens förslag utan tillstyrker
propositionen i denna del. Lagförslaget tas dock in i det förslag till lag om
ändring i regeringsformen som utskottet lägger fram i bilaga 2.
Statsskicket
Motion
I motion 1993/94:K209 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att Sverige bör
övergå till ett republikanskt statsskick. Motionärerna lägger fram ett förslag
till ändring i regeringsformen och begär att riksdagen beslutar att som vilande
anta lagförslaget (yrkande 1). De begär vidare att riksdagen som vilande skall
anta förslag att successionsordningen skall upphöra att gälla vid utgången av
år 1994 (yrkande 2) samt att hos regeringen skall begäras förslag till
följdändringar i lagtext i övrigt och till reglering av andra förhållanden som
kan föranledas av beslut om övergång till republik (yrkande 3).
Motionärernas lagförslag återges i bilaga 3 till betänkandet.
Motionen anmäldes i riksdagens kammare den 8 februari 1994, dvs. mindre än
nio månader före 1994 års ordinarie val.
Tidigare utskottsbehandling
Utskottet har tidigare vid ett stort antal tillfällen och senast under hösten
1989 (1989/90:KU12) behandlat motsvarande motionsyrkanden. Andra
motionsyrkanden om övergång till republik har behandlats senast hösten 1992
(1992/93:KU5). Yrkandena har avstyrkts under erinran om den ståndpunkt angående
statsformen som intogs vid 1974 års författningsreform.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och avstyrker motion 1993/94:K209.
Vissa skyldigheter för statschefen m.fl.
Gällande bestämmelser
Successionsordningen tillkom år 1810 efter det att den franske marskalken
Jean Baptiste Bernadotte hade valts till kronprins i Sverige. Den ändrades
senast år 1979, då fullt kognatisk tronföljd infördes.
Enligt § 4 skall kung eller regerande drottning alltid vara "av den rena
evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen,
samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är". Detta gäller
även enligt övergångsbestämmelserna till 1974 års regeringsform. Också prinsar
och prinsessor av kungahuset skall uppfostras i samma lära och inom riket.
Enligt § 5 får en prins eller prinsessa av kungahuset inte gifta sig, om inte
regeringen på hemställan av statschefen lämnat samtycke.
Enligt § 7 får tronföljaren inte resa utomlands utan statschefens vetskap och
samtycke.
Motioner
I motion 1992/93:K209 av Martin Nilsson (s) föreslås, mot bakgrund av att
motionsyrkanden om att monarkin skall avskaffas brukar avslås av riksdagen, att
successionsordningen reformeras. Vissa regler saknar enligt motionären
betydelse och bör därför och av andra skäl upphävas. Dessa regler är regeln i
§ 4 att statschefen skall tillhöra viss teologisk lära samt reglerna i § 5,
som inskränker tronföljarens rätt att själv bestämma vem han eller hon skall
gifta sig med, och i § 7, som inskränker hans eller hennes rätt att resa
utomlands. Vad beträffar statschefens religiösa tro anser motionären att det är
ointressant om statschefen bekänner sig till den i paragrafen angivna läran,
och att svenska folket inte vet om han gör det och inte heller vad det angivna
beslutet från år 1593 innebär. Bestämmelsen är också kränkande för individens,
dvs. i detta fall statschefens, självbestämmanderätt. Vad beträffar
tronföljarens rätt att välja äktenskapspartner och att resa utomlands anser
motionären att tronföljaren bör få bestämma själv i dessa angelägenheter.
Även Ingela Mårtensson (fp) kritiserar, i motion 1993/94:K617, att
statschefen inte omfattas av religionsfriheten, och hon begär i yrkande 2 ett
tillkännagivande om att bestämmelserna om statschefens trostillhörighet bör
upphävas.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
§§ 4 och 5 i successionsordningen fick sin nuvarande lydelse i samband med
införandet av kvinnlig tronföljd. I propositionen om kvinnlig tronföljd (prop.
1977/78:71) förordade föredragande statsrådet att i princip endast uppenbart
nödvändiga följdändringar till införandet av kvinnlig tronföljd skulle göras. I
fråga om kravet på viss religionstillhörighet tillade han att frågan skulle
komma att aktualiseras under det kommande arbetet med regleringen av
förhållandet mellan kyrkan och staten. Beträffande kravet på samtycke för
äktenskap ansåg han inte att något skäl förelåg att i sak ändra gällande
ordning.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen avslogs ett motionsyrkande om
slopat krav på tronföljare att omfatta viss tro. Frågan om samtycke till
äktenskap berördes inte. (Se KU 1977/78:36.)
Utskottet behandlade frågan om religionsfrihet för medlemmar av kungahuset
senast i sitt betänkande 1991/92:KU32. Utskottet hänvisade därvid till att
frågan om kravet på viss religionstillhörighet för statschefen och
tronarvingarna kunde komma att aktualiseras i det aviserade beredningsarbetet i
frågan om regleringen av Svenska kyrkans förhållanden. Utskottet var inte
berett att föregripa resultatet av detta arbete och avstyrkte det då
föreliggande motionsyrkandet.
I proposition 1993/94:115 anförs i fråga om kravet på viss trosbekännelse för
statschefen att kravet har samband med frågan om staten och kyrkan och att det
därför saknas anledning att gå in på det i detta sammanhang.
Kyrkoberedningen, som har haft till uppgift att se över den statliga
regleringen av Svenska kyrkans ställning, organisation och ekonomi (se dir.
1992:45), har i april 1994 avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1994:42) Staten
och trossamfunden. I detta föreslås att bekännelsekraven för kungen och andra
medlemmar av kungahuset slopas. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Utskottets bedömning
Utskottet är inte berett att föregripa resultatet av beredningsarbetet i
frågan om regleringen av Svenska kyrkans förhållanden. Utskottet avstyrker
därmed motionerna 1993/94:K617 yrkande 2 och 1992/93:K209 i denna del.
Utskottet finner inte heller skäl att föreslå riksdagen någon förändring i
fråga om rätten för medlemmar av kungahuset att gifta sig eller att resa
utomlands efter eget tycke. Utskottet avstyrker därmed motion 1992/93:K209 även
i dessa delar.
Valperiodens längd och den gemensamma valdagen
Gällande bestämmelser m.m.
Ordinarie val till riksdagen förrättas enligt 3 kap. 3 § regeringsformen
vart tredje år. I 3 kap. 5 § ges en bestämmelse om när nyvald riksdag skall
samlas. Vidare anges att varje val gäller för tiden från det att den nyvalda
riksdagen har samlats till dess den närmast därefter valda riksdagen samlas,
och att denna tid är riksdagens valperiod.
I riksdagsordningen finns bestämmelsen att ordinarie val till riksdagen hålls
i september (1 kap. 1 §).
Närmare bestämmelser om tidpunkten för val finns i vallagen (1972:620).
Enligt 1 kap. 3 § denna lag skall ordinarie val till riksdagen samt val i hela
riket av landstingsledamöter och kommunfullmäktige förrättas samma dag, och
valdag är tredje söndagen i september.
Beslut om att utlysa ett extra val fattas av regeringen. Ett extra val ändrar
emellertid inte tidpunkten för nästa ordinarie val.
För val till riksdagen är riket indelat i valkretsar, och riksdagsmandaten
utgörs av fasta valkretsmandat och utjämningsmandat (3 kap. 6 §). De fasta
valkretsmandaten fördelas mellan valkretsarna på grundval av en beräkning av
förhållandet mellan antalet röstberättigade i varje valkrets och antalet
röstberättigade i hela landet. Denna fördelning fastställs för tre år i sänder.
I kommunallagen (1991:900) finns bestämmelser om mandattider inom kommuner
och landsting. Mandattiden är tre år såväl för ledamöterna och ersättarna i
fullmäktige (5 kap. 5 §) som för ledamöterna och ersättarna i styrelsen (6
kap. 12 §). Även borgarråden i Stockholms kommun väljs för en tid av tre år (4
kap. 24 §). Revisorer och revisorsersättare väljs av nyvalda fullmäktige för
granskning av verksamheten under de tre följande åren (9 kap. 1 §).
Vidare gäller enligt kommunallagen att den budget som kommuner och landsting
skall upprätta för varje år skall innehålla inte bara en plan för verksamheten
och ekonomin under budgetåret utan också en plan för ekonomin för en period av
tre år (8 kap. 5 §).
Kommuner eller landsting kan sluta sig samman till kommunalförbund för att ha
hand om en eller flera kommunala angelägenheter. Bestämmelser om sådana förbund
finns i kommunalförbundslagen (1985:894). Kommunalförbund kan ha fullmäktige,
styrelse och andra nämnder eller vara organiserat enbart med en
förbundsdirektion. Mandattiden för ledamöter och ersättare i
förbundsfullmäktige är tre år enligt 2 kap. 7 § denna lag.
I kyrkolagen (1992:300) föreskrivs treåriga valperioder bl.a. för
kyrkofullmäktige i församling (13 kap. 5 §), för församlingsdelegerade (15
kap. 6 §), för kyrkoråd (17 kap. 11 §) och för kyrkomötet (29 kap. 4 §).
För krig och krigsfara finns särskilda bestämmelser i 13 kap.
regeringsformen.
Val till riksdagen eller beslutande kommunala församlingar får inte hållas på
ockuperat område (10 §). Enligt förarbetena till regeringsformen bör också som
huvudregel gälla att riksdagsval inte skall äga rum om riket är i krig.
Krigsläget kan emellertid vara sådant att det inte hindrar ett val. Det är
därför enligt 12 § möjligt för riksdagen att med kvalificerad majoritet
besluta att val skall hållas. Vid krigsfara kan riksdagen med samma
kvalificerade majoritet skjuta upp ett ordinarie val med ett år i sänder.
Ordinarie val som därför inte kan hållas på föreskriven tid skall hållas så
snart det kan ske, sedan kriget eller krigsfaran har upphört. Denna föreskrift
skulle kunna få till följd att nästföljande val kommer att hållas på annan tid
av året än i september månad, som föreskrivs i riksdagsordningen. För att det
valet skall hållas under den i riksdagsordningen angivna tiden skall riksdagen
därför enligt 13 kap. 12 § fjärde stycket bestämma tiden för därnäst följande
ordinarie val till den månad under tredje eller fjärde året efter det först
nämnda valet då ordinarie val skall hållas enligt riksdagsordningen.
För kommunerna vid krig eller krigsfara finns bestämmelser i lagen (1988:97)
om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under
krig eller krigsfara m.m.
Partiföreträdaröverläggningar
Vid de överläggningar som under hösten 1993 hölls mellan företrädare för
riksdagspartierna om vissa författningsfrågor har överenskommits att
mandatperioden för riksdagen samt landstings- och kommunfullmäktige förlängs
till fyra år utan förändringar i fråga om den gemensamma valdagen.
Vid överläggningarna har också överenskommits att mandatperioden och valdagen
för kyrkofullmäktige skall diskuteras mellan partierna under våren 1994.
Propositionen
I propositionen föreslås att ordinarie val till riksdagen och de kommunala
beslutande församlingarna fr.o.m. 1994 års val skall förrättas vart fjärde år i
stället för som nu vart tredje år. Sålunda skall de första ordinarie valen
därefter hållas år 1998. Detta föranleder förutom ändring i regeringsformen
även en ändring i 5 kap. 5 § kommunallagen (1991:900) så att den kommunala
valperioden också blir fyra år.
Propositionen innehåller inte något förslag om förlängning av valperioderna
inom det kyrkliga området.
Motioner
Någon motion har inte väckts med anledning av propositionen.
I en motion, 1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c), från årets allmänna
motionstid påpekas dock att frågan om valperioder för kyrkliga församlingar och
samfälligheter inte behandlas i proposition 1993/94:115. Enligt motionärernas
mening bör även de kyrkliga valperioderna förlängas till fyra år, och de begär
(yrkande 56) att riksdagen beslutar ändra kyrkolagens bestämmelser om
valperiod.
En motion om de kyrkliga valen väcktes också under förra årets allmänna
motionstid. Gunnar Thollander (s) anser i motion 1992/93:K705 (yrkande 1) att
ett sätt att höja intresset för de kyrkliga valen är att vidga möjligheterna
att påverka kyrkan genom att direktval införs även till stiftsfullmäktige och
kyrkomöte och att detta direktval bör hållas samtidigt med valen till
kyrkofullmäktige. Vidare anser motionären (yrkande 2) att kyrkofullmäktigevalet
är felplacerat i tiden och borde hållas ett annat år än riksdags- och
kommunalval samt att mandatperioderna borde bli fyraåriga i stället för
treåriga.
Frågan om valperiodens längd och sammanhängande frågor tas upp i en motion
från förra årets allmänna motionstid. I motion 1992/93:K218 av Martin Nilsson
m.fl. (s) föreslås att mandatperioden för kommuner, landsting och riksdag
förlängs till fyra år (yrkande 2). I motionen föreslås vidare att skilda
valdagar införs vid val till riksdagen å ena sidan och till regionala och
lokala självstyrelseorgan å den andra (yrkande 5) samt att kommuner och
landsting (länsparlament) ges rätt att själva bestämma tidpunkt för sina val
(yrkande 6).
Utskottets bedömning
Som redovisas ovan gäller val till riksdagen från det att den nyvalda
riksdagen samlats till dess att den närmast därefter valda riksdagen samlas.
Denna tid är riksdagens valperiod. Utskottet tillstyrker förslaget i
propositionen att förlänga perioden mellan ordinarie val till riksdagen till
fyra år. Förändringen bör, som föreslås i propositionen, träda i kraft den 1
januari 1995. Om riksdagen nu antar förslaget som vilande och efter höstens val
slutligt antar det vilande förslaget, kommer alltså nästa ordinarie val till
riksdagen att äga rum år 1998. Om riksdagen efter höstens val däremot förkastar
det vilande förslaget, kommer nästa ordinarie riksdagsval att äga rum år 1997.
Som vidare redovisas i avsnittet om gällande bestämmelser har periodlängden
mellan ordinarie riksdagsval betydelse även i andra hänseenden som regleras i
regeringsformen. De fasta valkretsmandaten fördelas mellan valkretsarna för en
tid av tre år i sänder. Denna period bör givetvis harmoniera med den ordinarie
valperioden, och utskottet föreslår att även denna period förlängs till fyra
år.
En annan bestämmelse, som också redovisas i avsnittet om gällande
bestämmelser, rör möjligheten att förlänga tiden till nästföljande ordinarie
riksdagsval, när ett val skjutits upp till följd av att riket varit i krig
eller krigsfara. Föreskriften att ett ordinarie val som skjutits upp skall
hållas så snart som möjligt efter det att kriget eller krigsfaran har upphört
kan få till följd att valet kommer att hållas på annan tid av året än den i
riksdagsordningen föreskrivna, som är september månad. Viss möjlighet ges
därför för riksdagen att jämka uppåt eller nedåt för att det skall bli möjligt
att återgå till den normala tiden för val. Enligt 13 kap. 12 § regeringsformen
skall riksdagen bestämma tiden för det efter det uppskjutna valet följande
ordinarie riksdagsvalet till den månad under tredje eller fjärde året efter det
uppskjutna valet, då ordinarie val skall hållas enligt riksdagsordningen.
Utskottet anser att tidrymden för denna jämkning av valperioden bör förskjutas
så att den står i överensstämmelse med den förlängda ordinarie valperioden.
Med hänsyn till att utskottet således föreslår ändring i två paragrafer
utöver dem som tas upp i regeringens förslag lägger utskottet i bilaga 2 fram
ett eget förslag till lag om ändring i regeringsformen. Utskottets förslag
omfattar således även de delar vari regeringen föreslagit ändring.
Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag i den del det avser
mandattider för de kommunala beslutande församlingarna. Genom förslaget i
propositionen tillgodoses också motion 1992/93:K218 yrkande 2.
Förslaget till lag om ändring i kommunallagen innefattar endast mandattiden
för ledamöter och ersättare i fullmäktige. Mandattiden för ledamöter och
ersättare i styrelserna för kommuner och landsting samt för borgarråden i
Stockholms kommun omfattas inte av förslaget. Inte heller berörs i
propositionen frågan om mandattid för revisorer och revisorsersättare, som
väljs av nyvalda fullmäktige för granskning av verksamheten under de tre
följande åren.
Enligt utskottets mening bör förlängningen av mandattiden omfatta även
styrelserna för kommuner och landsting.
I proposition 1993/94:188 om lokal demokrati föreslås i fråga om den
kommunala särregleringen för Stockholms kommun att borgarrådsinstitutet görs
frivilligt. Någon förlängning av mandattiden föreslås inte i den propositionen.
Enligt utskottets uppfattning måste emellertid även mandattiden för borgarråden
anpassas till förlängningen av fullmäktiges och styrelsers mandattider. Frågan
skulle kunna behandlas i samband med utskottets behandling av propositionen om
lokal demokrati, men utskottet anser det väsentligt att i detta betänkande
samla de bestämmelser om förlängning av mandattider inom kommuner och landsting
som aktualiseras av förlängningen av den ordinarie valperioden för riksdagen.
Revisorer och revisorsersättare väljs av nyvalda fullmäktige för granskning
av verksamheten under de tre följande åren. En enhetlig treårig mandattid för
revisorer och revisorsersättare infördes år 1977. Genom att mandattiden för
revisorerna blev lika lång som för nämndledamöterna borde enligt
kommunallagsutredningen revisionens effektivitet som kontrollinstrument öka och
granskningen av flerårsprojekt underlättas. Utskottet (KU 1976/77:25) ansåg vid
sin behandling av frågan, liksom föredragande statsrådet (prop. 1975/76:187),
att det är fördelaktigt för revisionsarbetet att revisorerna väljs för en följd
av år.
Utskottet föreslår att mandattiden även för revisorer och revisorsersättare
förlängs till fyra år.
I detta sammanhang vill utskottet även beröra frågan om kommuners och
landstings budgetplaner. Dessa skall gälla för treårsperioder och vara rullande
på så sätt att en plan alltid skall omfatta budgetåret och de två följande
kalenderåren. I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1990/91:117) påpekas att
en nytillträdd majoritet genom treårsplanen får en möjlighet att redovisa sina
ambitioner och målsättningar avseende den kommunala verksamheten för hela
mandatperioden.
Utskottet anser en sådan redovisning av ambitioner och målsättningar som
omnämns i bestämmelsens förarbeten vara av värde. Det finns dock inte något
hinder för en sådan redovisning för längre tid än den som budgetplanen
omfattar. Anknytningen till de beslutande församlingarnas mandattid är inte så
fast att utskottet i detta sammanhang vill föreslå riksdagen att ändra
tidsperioden för budgetplanerna.
Utskottet lägger med hänsyn till det anförda i bilaga 2 fram ett eget förslag
till lag om ändring i kommunallagen.
Propositionen innehåller inte heller något förslag till ändring av
mandattiden för ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige i
kommunalförbund. Även kommunalförbundsfullmäktige bör omfattas av förlängningen
av mandattiden. Utskottet lägger i bilaga 2 också fram förslag till lag om
ändring i kommunalförbundslagen.
I fråga om val till kyrkliga församlingar vill utskottet hänvisa till
beredningen av kyrkoberedningens ovan nämnda slutbetänkande. Utskottet
avstyrker därmed motionerna 1993/94:A815 yrkande 56 och 1992/93:K705.
Förlängningen av riksdagens ordinarie valperiod och mandattiderna inom
kommunerna kan, som utskottet erinrade om i betänkande KU22, ha betydelse i
ytterligare hänseenden. Inom utskottet har uppmärksammats och från andra håll
har pekats på bl.a. så olika företeelser som beräkningen av det statliga stödet
till de politiska partierna och mandattider för styrelseledamöter i allmänna
försäkringskassor. Utskottet anser emellertid att de förslag som lämnas i detta
betänkande bör begränsas till att avse de grundläggande funktionerna för
folkstyrelsen.
Utskottet utgår från att regeringen i andra frågor som har anknytning till
riksdagens ordinarie valperiod och de kommunala mandattiderna noga överväger
behovet av ändringar och lägger fram de förslag för riksdagen som anses
erforderliga.
Som ovan angivits har i överläggningar mellan företrädare för
riksdagspartierna överenskommelse träffats om förlängning av valperioderna för
riksdag, landsting och kommuner utan förändringar i fråga om den gemensamma
valdagen. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motion 1992/93:K218 yrkandena
5 och 6.
Personval m.m.
Gällande bestämmelser m.m.
I 3 och 4 kap. regeringsformen finns bestämmelser om riksdagen och
riksdagsarbetet.
I 3 kap. anges att mandaten fördelas mellan partier (7 §) och att för varje
mandat som ett parti har erhållit en riksdagsledamot och ersättare för honom
utses (9 §). Någon direkt bestämmelse som reglerar frågan om personval finns
inte i regeringsformen.
Närmare bestämmelser om registrering av partibeteckning och anmälan av
kandidater finns i 5 kap. vallagen (1972:620). I 6 kap. samma lag finns
bestämmelser om valsedlar. På en valsedel skall finnas partibeteckning, och den
bör dessutom innehålla namn på en eller flera kandidater. -- Ett parti kan gå
fram med en eller flera listor inom samma valkrets. Grupper inom partierna
anmäler också ibland s.k. spränglistor. Partiernas nomineringsförfarande är
inte reglerat i lag. Med den inskränkning som ligger i att det första namnet --
enligt förslag som nu behandlas i riksdagen de två första namnen -- på en
valsedel måste vara anmält till centrala valmyndigheten för att ordningen
mellan kandidaterna på valsedeln skall beaktas, råder stor frihet för väljarna
att sätta in eller stryka namn på partiernas valsedlar. -- Valsystemet kan
karaktäriseras som ett renodlat partival. Väljaren tar ställning till de
alternativ som partierna utgör. Inom partivalets ram finns möjligheter för
väljaren att påverka vilka personer som skall ta plats i de beslutande
församlingarna. Formellt har väljarna i det närmaste total frihet att lägga sin
röst på just de personer som bäst svarar mot deras preferenser. I realiteten är
emellertid inslaget av personval obetydligt.
Enligt 4 kap. 7 § regeringsformen får en ledamot inte själv lämna sitt
uppdrag utan riksdagens medgivande och inte annat än i vissa undantagsfall mot
sin vilja skiljas från uppdraget.
Utredningsbetänkande
Personvalskommittén avlämnade under våren 1993 sitt betänkande (SOU 1993:21)
Ökat personval. Kommitténs huvudsakliga uppgifter var att, inom ramen för det
nuvarande partivalssystemet, lägga fram förslag till ett ökat personvalsinslag
för val till riksdagen samt att föreslå åtgärder som förhindrar att den fria
nomineringsrätten missbrukas. I betänkandet läggs fram fyra modeller som alla
bygger på inslag från utländska system. För en modifierad dansk modell har
utarbetats mer detaljerade bestämmelser än för de övriga. Grunddragen i denna
modell är följande. Partierna förutsätts liksom nu presentera listor på vilka
kandidaterna rangordnats i enlighet med partiets nominering. Väljarna får
möjlighet att göra en markering intill ett av namnen på valsedeln. Därmed har
en personröst avgetts för den aktuella kandidaten. Avgörande för vilken eller
vilka kandidater som skall förklaras valda är antalet personröster på varje
kandidat under förutsättning att kandidaten fått ett visst minsta antal
personröster. Den kandidat som har fått flest personröster blir vald först,
kandidaten med näst flest personröster blir vald därnäst osv. Om inte alla
mandat som partiet vunnit kan tillsättas med kandidater som kommit över
spärren, övergår man till att utse ledamöter med den nuvarande metoden, vilken
innebär att listordningen i regel blir bestående.
Kommittén har också redovisat överväganden i frågan om valfinansiering i ett
personvalssystem. Kommittén har därvid gjort den bedömningen att ett ökat
personvalsinslag i den form kommittén presenterat inte skulle komma att medföra
sådana oönskade konsekvenser i fråga om valfinansiering att det var befogat att
föreslå att det nu införs beloppsmässiga begränsningar eller andra
inskränkningar i fråga om bidrag till enskilda kandidater. Kommittén har gjort
samma bedömning vad gäller införandet av en särskild skyldighet för kandidater
att redovisa för mottagna medel. Skulle utvecklingen visa sig bli en annan än
vad kommittén förutspått måste naturligtvis frågan, enligt vad kommittén
framhåller, tas upp till behandling på nytt.
Kommittén har vidare lämnat förslag för att komma till rätta med missbruk av
den s.k. fria nomineringsrätten.
Ökat inslag av personval
Propositionen m.m.
I propositionen föreslås att en bestämmelse skall införas i regeringsformen
om att vid val till riksdagen röstning sker på parti med möjlighet för väljarna
att avge särskild personröst. -- Vidare anmäls att företrädare för
riksdagspartierna kommit överens om att en personvalsreform bör föregås av
försök vid valen år 1994.
En proposition med förslag till lag om försök i vissa kommuner där väljarna
skall kunna avge särskild personröst har också lagts fram för riksdagen.
Riksdagen har antagit förslaget den 14 april 1994 (prop. 1993/94:129, KU23,
rskr. 232).
Regeringen avser enligt propositionen vidare att efter den utvärdering som
bör göras med anledning av försöksverksamheten lägga fram ett slutligt förslag
i frågan om personröstning samt om de övriga förslag som kvarstår beträffande
Personvalskommitténs betänkande.
Även en proposition grundad på Personvalskommitténs förslag mot missbruk av
den fria nomineringsrätten har lagts fram för riksdagen (prop. 1993/94:146) och
behandlas i utskottets betänkande KU46.
Som skäl för förslaget att föra in bestämmelsen om personröstning i
regeringsformen anförs att inslaget av personval i valsystemet är av så
grundläggande betydelse att principen bör komma till uttryck i grundlag. Även i
fortsättningen skall emellertid de närmare bestämmelserna ges i vallagen. Den
princip som slås fast bör gälla för alla allmänna val.
Motioner
Frågan om personval tas upp i två motioner som väckts med anledning av
propositionen. I motion 1993/94:K17 av Ian Wachtmeister och Harriet Colliander
(nyd) anser motionärerna att personval skulle vitalisera demokratin och
motverka fastlåsningar i åsikter och handlingsstrategier inom partierna. De
anser att en bättre personvalsmodell kommer att förhindras av den föreslagna
grundlagsbestämmelsen och yrkar därför avslag på propositionen med begäran att
riksdagen i stället beslutar sådan ändring i regeringsformen att val till
riksdagen skall ske i form av personval i stället för partival. Sten Andersson
i Malmö (m) ifrågasätter i motion 1993/94:K16 i stället fördelarna med
personvalsinslaget. Han varnar för korruption och ekonomiskt beroende av
bidragsgivare och anser att det inte går att utesluta att politikerna kan bli
mindre oberoende. Vidare efterlyser han en analys av fördelarna med ökat
personvalsinslag.
Från allmänna motionstiden 1993 finns också två motioner om personval. Martin
Nilsson m.fl. (s) anser i motion 1992/93:K218 att det skall vara möjligt både
att ge en ren partiröst och att personrösta på av partierna nominerade
kandidater. Motionärerna begär därför att möjligheterna ökas till personval
inom det starka partisystemets ram (yrkande 3). I motion 1992/93:K321 av Ulf
Kristersson m.fl. (m, s), som rör riksdagsledamöternas ställning och riksdagens
arbetsformer, tas också frågan om personval upp. I denna del anser motionärerna
att det skall vara ett personligt förtroendeuppdrag att vara riksdagsman, ett
sätt för väljarna att medvetet lägga makt och ansvar för det gemensamma på
någon som de har förtroende för och att Personvalskommitténs förslag måste
innebära en dramatisk förändring och verkliga personvalsinslag.
Utskottets bedömning
Med regeringens förslag blir, förutom det grundläggande partivalsmoment som
redan finns i det svenska valsystemet, personröstningsmomentet
grundlagsreglerat. Genom ett sådant system får väljarna bättre möjlighet att
påverka vilka personer som skall representera dem, och detta bör kunna bidra
till ett stigande intresse hos såväl politiker som allmänheten inför en
valrörelse. Utskottet är dock medvetet om att ett större inslag av personval
kan medföra risker för oönskade bindningar mellan enskilda kandidater och stora
bidragsgivare. Utvecklingen måste därför följas med uppmärksamhet.
Utskottet tillstyrker med det anförda propositionen i denna del och avstyrker
motionerna 1993/94:K16, 1993/94:K17, 1992/93:K218 yrkande 3 och 1992/93:K321 i
denna del.
Samband mellan mandat och parti
Motioner
Den personvalet närliggande frågan om ett riksdagsmandat bör anses knutet
till partiet eller individen, när en riksdagsledamot som kommit in i riksdagen
för ett visst parti lämnar detta under pågående valperiod, tas också upp i två
motioner från allmänna motionstiden 1993. I motion 1992/93:K215 av Bengt
Silfverstrand och Jan Andersson (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en
översyn av regeringsformens bestämmelser vad avser riksdagsmandatets knytning
till individ resp. parti, och i motion 1992/93:K220 av Ian Wachtmeister m.fl.
(nyd) yrkas ett tillkännagivande om att reglerna måste ändras så att den som
lämnar sitt parti i riksdagen samtidigt blir tvungen att ställa sin plats som
riksdagsledamot till förfogande.
Tidigare utskottsbehandling
Frågan om sambandet mellan mandat och parti behandlades av utskottet under
riksmötet 1983/84. I betänkande KU 1983/84:26 ville utskottet framhålla att det
svenska valsystemet utmärks av att väljarna röstar på parti snarare än på
person. Varje mandat är emellertid knutet till en viss individ. Ingen ledamot
av riksdagen kan utom i vissa undantagsfall tvingas att mot sin vilja frånträda
sitt mandat. Det föreliggande motionsförslaget bröt mot denna grundläggande
princip, och utskottet avstyrkte motionen.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller bedömningen att en skyldighet för en riksdagsledamot att
ställa sin riksdagsplats till förfogande om han eller hon lämnar sitt parti
under pågående valperiod skulle bryta mot den grundläggande principen att ingen
riksdagsledamot utom i vissa undantagsfall kan tvingas att mot sin vilja
frånträda sitt mandat. Utskottet avstyrker därmed motionerna 1992/93:K215 och
1992/93:K220.
Antalet ledamöter i riksdagen
Gällande bestämmelser med bakgrund
Enligt 3 kap. 1 § regeringsformen består riksdagen av en kammare med 349
ledamöter.
Författningsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1963:17) Sveriges
statsskick att vid övergång till enkammarriksdag antalet ledamöter i riksdagen
skulle reduceras från dåvarande 383 till 290. Enligt utredningens mening skulle
man då trots reduktionen få lika fullständig representation som man hade i
andra jämförbara länder. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag var
meningarna starkt delade om det lämpliga antalet ledamöter.
Grundlagberedningen ansåg i sitt betänkande (SOU 1967:26) Partiell
författningsreform att det fanns anledning att gå fram med försiktighet om man
ville begränsa antalet ledamöter i en enkammarriksdag. Enligt beredningen
skulle en begränsning sannolikt gå ut framför allt över glesbygdernas
representation. Vid en avvägning mellan de skilda synpunkter som framförts kom
beredningen för sin del till uppfattningen att enkammarriksdagen borde bestå av
350 ledamöter.
Frågan om den nya riksdagens ledamotsantal blev föremål för en omfattande
debatt. Konstitutionsutskottet (KU 1968:20) konstaterade att det även inom
utskottet funnits delade meningar, men att flertalet ledamöter funnit sig böra
godta den kompromiss som träffats av Grundlagberedningens majoritet.
I Grundlagberedningens betänkande (SOU 1970:17) Ersättare för
riksdagsledamöterna väcktes tanken att ett införande av ett ersättarsystem
borde kombineras med en sänkning av riksdagens ledamotsantal. Beredningen fann
dock att det angelägna i en nära och levande kontakt mellan väljare och valda
bjöd till försiktighet inför tanken att minska ledamotsantalet.
Föredragande statsrådet anförde i samband med förslaget om införande av
ersättare (prop. 1972:66) att det enligt hans mening inte fanns anledning att
koppla samman ersättarfrågan med den större frågan om lämpligt antal
riksdagsledamöter. Han tillfogade att den senare frågan varken kunde eller
borde bedömas uteslutande eller ens huvudsakligen under hänsynstagande till
arbetsförhållandena i riksdagen. Andra faktorer som t.ex. hänsynen till
möjligheterna att bereda olika landsdelar allsidig representation i riksdagen
måste enligt föredragande statsrådet väga tyngre. Utskottet (KU 1972:30) kunde
för sin del ansluta sig till denna ståndpunkt. Enligt utskottets mening borde
därför inte frågan om riksdagens ledamotsantal tas upp till prövning i det
sammanhanget.
Antalet ledamöter i riksdagen ändrades vid antagandet av 1974 års
regeringsform till 349.
Folkstyrelsekommittén ansåg i betänkandet (SOU 1987:6) Folkstyrelsens villkor
att antalet ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om man ville behålla
en rimlig representation även för de rena glesbygdsområdena.
Utredningsbetänkande m.m.
Ekonomikommissionen föreslår i sitt betänkande (SOU 1993:16) Nya villkor för
ekonomi och politik att antalet riksdagsledamöter minskas, förslagsvis till
hälften. En mindre riksdag skulle enligt kommissionen bli mer effektiv och
handlingskraftig, bl.a. genom att sektorsspecialiseringen inte kan drivas så
långt. I regeringens proposition 1993/94:25 om inriktningen av den ekonomiska
politiken meddelas att regeringen inom ett tiotal områden inte delar
kommissionens analys och inte avser att lägga fram förslag, och att detta
gäller bl.a. förslaget att minska antalet riksdagsledamöter.
Motioner
I fyra motioner tas frågan upp om att minska antalet riksdagsledamöter.
Jerzy Einhorn (kds) anför i motionerna 1992/93:K201 och 1993/94:K203 att
Sverige jämfört med andra länder har ett i förhållande till sin folkmängd stort
antal riksdagsledamöter. Motionären har intrycket att riksdagsarbetet skulle
effektiviseras om antalet minskas till förslagsvis 251, och han begär att en
utredning görs om önskvärt antal riksdagsledamöter.
Daniel Tarschys (fp) anser i motion 1992/93:K204 att "vi är för många" och
yrkar att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att antalet
riksdagsledamöter från 1997 års val minskas till 299.
Även i motion 1992/93:K321 av Ulf Kristersson m.fl. (m, s), som rör
riksdagsledamöternas ställning, tas frågan om antalet ledamöter upp.
Motionärerna anser i denna del att antalet ledamöter bör halveras.
Tidigare utskottsbehandling
Utskottet behandlade motioner om att minska antalet riksdagsledamöter i sitt
betänkande 1989/90:KU12 och delade därvid Folkstyrelsekommitténs uppfattning
att antalet ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om man ville behålla
en rimlig representation även för de rena glesbygdsområdena. Utskottet pekade
på att det framgått bl.a. av de studier som utförts för Folkstyrelsekommitténs
räkning att kraven på och önskemålen om deltagande av riksdagsledamöter i
sammankomster och andra aktiviteter i valkretsarna ökat starkt under senare år.
Ett minskat antal ledamöter i riksdagen skulle göra det ännu svårare för
framför allt ledamöterna från de mindre partierna att tillfredsställa dessa
önskemål om deltagande i verksamhet i valkretsarna. Utskottet avstyrkte
föreliggande motioner.
När utskottet senast behandlade frågan (1992/93:KU5) hänvisade utskottet
inledningsvis till att det lämpliga antalet ledamöter i riksdagen behandlats av
en rad författningsutredningar. Utskottet erinrade om att det gällande antalet
mandat härrör från den partiella författningsreformen 1969--1970, 1974
modifierat till 349 för att undvika parlamentariska dödlägen, och att antalet
avspeglar den strävan som fanns att minska antalet ledamöter jämfört med
tvåkammarsystemet. Utskottet påpekade att motioner om minskat antal ledamöter
vid flera tillfällen under senare tid avstyrkts av utskottet, varvid utskottet
instämt i den bedömning som Folkstyrelsekommittén presenterat. Utskottet
bedömde att frågan om riksdagsledamöternas antal kunde komma att beröras i
pågående samtal mellan de politiska partierna, och utskottet ansåg att det i
avvaktan på att dessa samtal slutfördes inte fanns anledning för utskottet att
ta något initiativ i anledning av då föreliggande motionsyrkanden.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening medför en minskning av antalet riksdagsledamöter,
under förutsättning att den är mer än helt marginell, svårighet att behålla
såväl en rimlig partirepresentation som en representation över huvud taget från
olika delar av landet. Som utskottet tidigare påpekat skulle också ett minskat
antal ledamöter göra det ännu svårare för framför allt ledamöterna från de
mindre partierna att tillfredsställa önskemål om deltagande i sammankomster och
andra aktiviteter i valkretsarna. Utskottet avstyrker motionerna 1992/93:K201,
1992/93:K204 och 1992/93:K321 i denna del.
Rösträtt i val
Gällande bestämmelser m.m.
Förutsättningarna för rösträtt i riksdagsval anges i 3 kap. 2 §
regeringsformen. För att ha rösträtt krävs svenskt medborgarskap och en uppnådd
ålder av 18 år. Den som uppfyller dessa krav och är bosatt i landet har
rösträtt enligt regeringsformen. För den som inte är bosatt i landet finns
bestämmelser i lag, även om riksdagen har antagit som vilande ett förslag om
grundlagsreglering av utlandssvenskarnas rösträtt. Vid utskottsbehandlingen
av förslaget reserverade sig s-ledamöterna, och vid omröstningen i kammaren
röstade s- och v-ledamöterna mot förslaget. -- Frågan om rösträtt föreligger
avgörs på grundval av en före valet upprättad röstlängd.
Rösträttsåldern
Motion
1993/94:K705 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar om
sådan ändring i 3 kap. 2 § regeringsformen att rösträttsåldern sänks till 16
år. Som skäl till förslaget anför motionären bl.a. att en sänkt rösträttsålder
skulle kunna minska de politiska ungdomsförbundens svårigheter att få ungdomar
att engagera sig i politiskt arbete.
Bakgrund till gällande bestämmelse
Rösträttsåldern sänktes, liksom den civilrättsliga myndighetsåldern, från 21
till 20 år 1969. Genom 1974 års regeringsform sänktes rösträttsåldern
ytterligare till nuvarande 18 år. Som skäl framhölls bl.a. (prop. 1973:90 s.
162 f.) att samhällsutvecklingen fört med sig att ungdomen i allmänhet hade
större insikter i sociala, politiska och ekonomiska frågor än tidigare och att
en sänkning av rösträttsåldern borde kunna medverka till att rikta ungdomens
intresse i samhällsfrågor till den politiska aktivitet som hade den
representativa demokratin och dess olika organ som bas. Det ansågs samtidigt
värdefullt att bevara sambandet mellan rösträttsåldern och myndighetsåldern,
som sänktes till 18 år genom en ändring i föräldrabalken år 1974.
Utskottets bedömning
Utskottet anser inte att det finns skäl att sänka rösträttsåldern under den
ålder som nu gäller för rösträtt och i civilrättsligt avseende. Utskottet
avstyrker motion 1993/94:K705.
Medborgarskapskravet
Motioner
I fyra liknande motionsyrkanden -- 1992/93:K207 yrkande 4, 1992/93:Ju618
yrkande 10, 1993/94:K210 yrkande 3 och 1993/94:Sf616 yrkande 8 -- begär Gudrun
Schyman m.fl. (v) att regeringen snarast skall förelägga riksdagen ett förslag
om rösträtt för invandrare i riksdagsval, oberoende av medborgarskap.
Motionärerna anser att rösträtt i riksdagsval på samma grunder som i kommunala
val är ett viktigt led i invandrares integrering i det svenska samhället.
Liknande synpunkter i fråga om nordiska medborgare som bor i Sverige framförs
i motion 1992/93:K216 av Ingrid Näslund (kds). I motionen begär hon en
utredning i frågan.
Tidigare utskottsbehandling
Vid sin senaste behandling av frågor om rösträtt för invandrare (1992/93:KU5)
erinrade utskottet om bl.a. följande. 1983 års Rösträttskommittés i betänkandet
(SOU 1984:11) Rösträtt och medborgarskap framlagda förslag om rösträtt i
riksdagsval för medborgare i övriga nordiska länder efter tre års
kyrkobokföring föranledde ingen åtgärd, då någon överenskommelse med andra
länder avseende dubbel rösträtt inte kunde ingås. Ett i Nordiska rådet
diskuterat förslag om rösträtt men inte valbarhet vid val till det nationella
parlamentet för de medborgare som flyttat till ett nordiskt grannland har inte
förts vidare. -- Medborgarbestämmelser och politiska rättigheter är under
omprövning i flera länder, bl.a. som en följd av internationalisering och den
europeiska integrationen. -- Motionsyrkanden i frågan hade tidigare avstyrkts
med hänvisning till Medborgarskapskommittén, som undersökte sambandet mellan
rösträtt och medborgarskap. Kommitténs arbete avslutades år 1988.
Utskottet noterade att utredningar om sambandet mellan medborgarskap och
rösträtt inte föranlett någon åtgärd, att rösträtt vid val till riksdagen
tillkommer svensk medborgare och att möjlighet för invandrare att erhålla
medborgarskap successivt underlättats genom lagstiftningen om naturalisation.
Utskottet avstyrkte med hänvisning till detta det föreliggande motionsyrkandet.
Utskottets bedömning
Utskottet noterar att utredningar om sambandet mellan medborgarskap och
rösträtt inte föranlett någon åtgärd från regeringen. Utskottet noterar vidare
att rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare och att
möjligheten för invandrare att erhålla svenskt medborgarskap successivt
underlättats genom lagstiftningen om naturalisation. Utskottet vidhåller
således sin tidigare uppfattning i denna fråga och avstyrker motionerna
1992/93:K207 yrkande 4, 1992/93:K216, 1992/93:Ju618 yrkande 10, 1993/94:K210
yrkande 3 och 1993/94:Sf616 yrkande 8.
Folkomröstningsinstitutet
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om folkomröstning finns i 8 kap. regeringsformen och i
riksdagsordningen. I 8 kap. 4 § regeringsformen anges att föreskrifter om
rådgivande folkomröstning i hela riket och om förfarandet vid folkomröstning i
grundlagsfråga meddelas genom lag. I 8 kap. 15 § regeringsformen, som
innehåller bestämmelser om stiftande av grundlag, anges förutsättningarna för
att folkomröstning om vilande grundlagsförslag skall anordnas och ges
föreskrifter om folkomröstningen.
För att folkomröstning om vilande grundlagsförslag skall anordnas, krävs
bl.a. att minst en tredjedel av riksdagens ledamöter röstar för sådan
omröstning. Folkomröstningen skall hållas samtidigt med val till riksdagen. Vid
omröstningen får de delta som har rösträtt vid valet. Förslaget faller, om de
flesta av dem som deltar i omröstningen röstar mot förslaget och de är fler än
hälften av dem som har avgett godkända röster vid riksdagsvalet. Om förslaget
inte faller, tar riksdagen upp det till slutlig prövning.
I 10 kap. regeringsformen, som gäller förhållandet till andra stater,
hänvisas till bestämmelserna om s.k. beslutande folkomröstning.
Enligt 10 kap. 2 § får regeringen inte ingå en för riket bindande
internationell överenskommelse utan att riksdagen har godkänt den, om
överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag
stiftas eller om den i övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen skall besluta.
Om särskild ordning är föreskriven för det riksdagsbeslut som förutsätts, skall
samma ordning iakttas vid godkännandet av överenskommelsen. Ett internationellt
fördrag, som i sig förutsätter ändringar i grundlag, måste alltså, om inte
grundlagen hunnit bli ändrad innan godkännande skall ske, godkännas i samma
form som gäller för grundlagsändring. Det innebär att, om en tredjedel av
riksdagen så beslutar, kan i denna situation också ett internationellt fördrag
som sådant bli föremål för beslutande folkomröstning.
10 kap. 5 § gäller överlåtelse av beslutanderätt till mellanfolklig
organisation. En överlåtelse förutsätter beslut enligt de regler som gäller för
ändring av grundlag. Visserligen kan, om beslut i denna ordning inte kan
avvaktas, riksdagen besluta om överlåtelse om minst fem sjättedelar av de
röstande och minst tre fjärdedelar av ledamöterna förenar sig därom. Om en
sådan majoritet inte finns och en tredjedel av ledamöterna beslutar att vänta
över ett val och också ordna en folkomröstning kring överlåtelseförslaget,
utlöses en folkomröstning.
Bestämmelser i ämnet finns vidare i folkomröstningslagen (1979:369). Inför
rådgivande folkomröstning skall i särskild lag anges den fråga som skall
ställas till folket samt tidpunkten för omröstningen (18 §).
Motioner
Gudrun Schyman m.fl. (v) tar upp frågan om folkomröstningsinstitutet i
motioner såväl från allmänna motionstiden 1993 som allmänna motionstiden 1994.
I motion 1992/93:K207 anser motionärerna att det i samband med debatten om
folkomröstning om EG-medlemskap blivit tydligt att inget alternativ som
grundlagen erbjuder är tillfredsställande. Om folkomröstningen hålls separat
från riksdagsval kan den bara vara rådgivande, och erfarenheten säger då enligt
motionärerna att riksdagen mycket väl kan fatta ett annat beslut än utslaget i
folkomröstningen ger. Skall folkomröstningen vara beslutande måste den gälla
vilande grundlagsförslag. En möjlighet vore enligt motionärerna att genomföra
beslutande folkomröstningar skilda från riksdagsvalet och utan direkt koppling
till valdeltagandet i närmast föregående riksdagsval, även om någon spärr mot
att folkomröstningen skall kunna bli beslutande vid alltför lågt deltagande
torde behövas. Motionärerna begär att frågan om förstärkning av
folkomröstningsinstitutet skall utredas (yrkande 10). I motion 1993/94:K210
begär motionärerna att en parlamentarisk utredning skall tillsättas med uppdrag
att ta fram förslag om att förstärka folkomröstningsinstitut (yrkande 2).
Även i motion 1992/93:K208 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
begärs en översyn av reglerna om folkomröstning. I motionen redogörs för
gällande ordning. Motionärerna framhåller att det är mycket angeläget att
folkomröstningsinstitutet har en sådan utformning att det kan tillämpas på ett
meningsfullt sätt. De anser att det i detta avseende finns stora brister.
Möjligheten att göra omröstningar formellt beslutande är begränsad. Vid
rådgivande omröstningar kan, som skedde vid kärnkraftsomröstningen 1980, flera
alternativ förekomma och därigenom inget alternativ få majoritet. Tvister om
hur omröstningsresultat skall tolkas minskar effekten av folkomröstningen och
tilltron från allmänhetens sida till de beslutandes ärliga vilja. Motionärerna
anser att de erfarenheter som vunnits i vårt land och andra länder under
efterkrigstiden skall sammanställas, utvärderas och läggas till grund för nya
regler om folkomröstning. Det naturliga bör vara att omröstningarna skall vara
beslutande, vilket de är i flertalet andra länder. Det som ligger närmast till
hands är enligt motionärerna att anknyta till de regler som nu gäller för
folkomröstningar i grundlagsfrågor men utan den bindning till bl.a. de
tidsregler och den knytning till de allmänna valen som där gäller. I ett
avseende förefaller det särskilt lämpligt att ha liknande regler, nämligen så
att riksdagen först skall fatta ett beslut men detta beslut på vissa villkor
skall kunna gå till folkomröstning. Vilket minoritetsskydd som bör byggas in
vad gäller andra frågor än grundlagsfrågor kan behöva övervägas ytterligare,
liksom om alla frågor under alla omständigheter skall kunna gå till omröstning,
eller om en riksdagsmajoritet i vissa fall skall kunna förhindra detta.
Utredningsbetänkanden m.m.
Frågan om en utbyggnad av folkomröstningsinstitutet diskuterades i
Folkstyrelsekommitténs betänkande (SOU 1987:6) Folkstyrelsens villkor.
Kommittén, som ville slå vakt om de politiska partiernas centrala ställning i
vår demokrati och ansåg att partiernas ansvar inför väljarna så småningom
skulle urholkas om folkomröstningar skulle bli ett normalt inslag i vårt
styrelseskick, föreslog inga ändringar i gällande regler.
I Lokaldemokratikommitténs betänkande (SOU 1993:90) Lokal demokrati i
utveckling ges en översikt över regler om lokala folkomröstningar i andra
länder i Europa.
Frågan om folkomröstning om EG-anslutning har diskuterats i
Grundlagsutredningens inför EG betänkande (SOU 1993:14) EG och våra grundlagar.
Utredningen lämnar inte några uttryckliga förslag om vilket slag av
folkomröstning som bör hållas eller om när den bör äga rum. Utredningen
framhåller dock att, oberoende av vilken form av omröstning som väljs, bör
klara alternativ ställas mot varandra och att omröstningen bör gälla frågan om
medlemskap, baserat på ett färdigförhandlat förslag till avtal.
Tidigare utskottsbehandling
Frågor om folkomröstningsinstitutet behandlades av utskottet senast i dess
betänkande 1992/93:KU5. Utskottet angav att den svenska grundlagen baseras på
den representativa demokratins principer men att folkomröstningar kan
genomföras. Utskottet hänvisade till att det vid flera tillfällen tidigare
(1990/91:KU1 och 32) förklarat att ett vidgat bruk av folkomröstningar kan
försvaga det parlamentariska styrelseskicket och motverka strävandena att
stärka riksdagens ställning. Utskottet fann ingen anledning att frångå sina
tidigare ställningstaganden om användningen av konsultativa folkomröstningar.
Utskottets bedömning
Såsom anförs i motionerna finns brister i nuvarande folkomröstningsinstitut.
En sådan brist är att möjligheten att göra omröstningar formellt beslutande är
begränsad. Genom att flera alternativ än två kan förekomma vid en omröstning
kan resultatet bli att inget alternativ får absolut majoritet, och tvister kan
då uppstå om hur resultatet skall tolkas. Det finns enligt utskottets
uppfattning anledning att sammanställa och utvärdera erfarenheter av
folkomröstningar i Sverige och i andra länder. Sammanställningen bör ligga till
grund för en översyn av gällande regler och ett övervägande av behovet av nya
regler. Övervägandena bör innefatta frågan hur nära bestämmelserna bör anknyta
till de regler som nu gäller för folkomröstningar i grundlagsfrågor och frågan
om vilket minoritetsskydd som behövs.
Det anförda bör med bifall till motion 1992/93:K208 och med anledning av
motionerna 1992/93:K207 yrkande 10 och 1993/94:K210 yrkande 2 ges regeringen
till känna.
Allmän grundlagsöversyn m.m.
De centrala bestämmelserna om landets styrelse finns, som nämnts ovan, i
regeringsformen. Nuvarande bestämmelser hänför sig till genomgripande
grundlagsreformer som genomfördes åren 1969--1970 -- enkammarriksdagen,
förändrat valsystem och gemensam valdag -- samt 1974 -- regeringsformen m.m.
Därefter har en utbyggnad av fri- och rättighetsskyddet i 2 kap.
regeringsformen genomförts.
Motioner
I två motioner behandlas förslag till större författningsreformer.
Martin Nilsson m.fl. (s) framhåller i motion 1992/93:K218 vikten av att
författningen garanterar grundläggande fri- och rättigheter och av att
demokratin sidoordnas friheten och jämlikheten. Författningstekniska lösningar
bör väljas som inte bara tillgodoser de formella kraven på en demokrati utan
också främjar rättvisa beslut, effektivt offentligt beslutsfattande och stort
deltagande av medborgarna. Motionärerna begär att en författningspolitisk
utredning skall tillsättas (yrkande 1).
Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) anser i motion 1992/93:K222 att en ny grundlag
bör renodla riksdagens och regeringens roller och befästa skyddet för
medborgarnas frihet och personliga integritet. Motionärerna anser bl.a. att
personval till riksdagen och direkt val av statsminister bör införas. De
föreslår att en grundlagsutredning skall tillsättas med sikte på att låta
svenska folket ta ställning till en samlad ny grundlag för 2000-talet
(yrkande 1).
I detta sammanhang behandlas också två motioner av Gudrun Schyman m.fl. (v),
som tar upp mer allmänna demokratifrågor. I motion 1993/94:K210 anförs att
demokrati hänger ihop med den sociala och ekonomiska utvecklingen och att ökade
ekonomiska och sociala klyftor också medför ökade skillnader i möjlighet att
fylla de demokratiska rättigheterna med innehåll. En ekonomisk och social
utjämningspolitik, en aktiv kamp för att få ned arbetslösheten, och en
förkortning av arbetstiden och andra åtgärder för att få ner stressen i
tillvaron är enligt motionärerna viktiga led i en politik för demokratins
fördjupning. Likaså anser de att privatisering och kommersialisering av
offentlig verksamhet måste stoppas. De begär ett tillkännagivande om betydelsen
av att politiken inriktas mot ett jämlikt samhälle med allas rätt till arbete
och en kortare arbetstid för att demokratin skall kunna utvecklas och fördjupas
(yrkande 1). I motion 1992/93:K207 anförs att de underprivilegierades politiska
resurser måste stärkas och ett tillkännagivande begärs om nödvändigheten av
detta (yrkande 1). Motionärerna anför vidare att ökade inslag av
marknadsstyrning i ekonomin kombinerade med större ojämlikhet vad gäller
inkomster och förmögenhet bidrar till att makten över samhällsutvecklingen blir
mer ojämnt fördelad och att minskad arbetslöshet och inkomstutjämning stärker
demokratin. De begär ett tillkännagivande om vad som anförts om hur
arbetslöshet, ökade ekonomiska klyftor i samhället och privatiseringar påverkar
demokratin (yrkande 2).
Vidare behandlas i detta sammanhang motion 1993/94:K807 av Barbro Westerholm
m.fl. (fp, m, c, kds, v). Motionärerna pekar på att förtroendet för politiker
tycks ha sjunkit stadigt under senare årtionden och att det är allvarligt om
gapet mellan medborgare och folkvalda vidgas. Motionärerna vill få till stånd
en självkritisk granskning av det politiska uppträdandet när man som politiker
strävar efter att få och utöva makten och att söka finna orsakerna till
misstron mot politiker. De pekar på att en grupp riksdagsledamöter från
samtliga riksdagspartier under innevarande riksdagsår fört debatten om etiken i
politiken vid seminarier, i artiklar och i en särskild tidning "Etik i
politiken". För att komma vidare anser de dock att en parlamentariskt
sammansatt utredning bör tillsättas för att pröva hur förtroendet för politiker
skall kunna höjas och begär ett tillkännagivande härom.
Utredningsbetänkanden m.m.
Under innevarande valperiod har, som delvis berörts ovan, olika kommittéer
avlämnat bl.a. följande betänkanden: Ekonomikommissionens betänkande (SOU
1993:16) Nya villkor för ekonomi och politik, Personvalskommitténs betänkande
(SOU 1993:21) Ökat personval samt Fri- och rättighetskommitténs betänkande (SOU
1993:40) Fri- och rättighetsfrågor. Vidare har avlämnats betänkanden rörande
grundlagarna och EG, dels Grundlagsutredningens inför EG betänkande (SOU
1993:14) EG och våra grundlagar, dels Justitiedepartementets promemoria (Ds
1993:36) Våra grundlagar och EG -- förslag till alternativ.
Förslag har i december förelagts riksdagen om viktiga förändringar i vår
grundlag; förutom den i detta betänkande behandlade propositionen, även bl.a.
prop. 1993/94:114 om grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i
Europeiska unionen och 1993/94:117 om inkorporering av Europakonventionen och
andra fri- och rättighetsfrågor. Fri- och rättighetskommittén beräknas avge
sitt slutbetänkande i juni 1994.
År 1990 avlämnade Maktutredningen sitt huvudbetänkande (SOU 1990:44)
Demokrati och makt i Sverige. Utredningen hade haft i uppdrag att analysera
fördelningen av makt och inflytande inom olika områden av det svenska
samhället. Utredningen var sammansatt av forskare från olika discipliner och
hade till uppgift att fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor,
om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer
som skapar makt att forma morgondagens Sverige. Utredningens direktiv hade rest
ett antal centrala frågor om makten i det svenska samhället. Vilken betydelse
har skillnader i levnadsvillkor och fördelningen av olika resurser för
medborgarnas faktiska möjligheter att delta i samhällets beslutsprocesser? Hur
fördelas maktresurser och inflytande inom olika områden av svenskt samhällsliv?
Hur påverkar samhällsutvecklingen olika former av maktutövning? Utredningen
framhåller att någon heltäckande beskrivning inte kan ges om de frågor om
demokrati, makt och samhällsutveckling som formuleras i direktiven. I
huvudbetänkandet diskuteras mot bakgrund av de pågående förändringarna inom ett
antal centrala samhällsområden några av demokratins principiella problem och
dilemman. Sålunda tas i olika kapitel upp frågor om opinionsbildningen, om
genussystemet, om makten över kapitalet, om de organiserade intressena, om
medborgarna och politiken, om den offentliga sektorn, om makten över
marknaderna, om makteliten, om yttre krafter samt om makt och demokrati under
förändrade villkor.
Tidigare utskottsbehandling
Utskottet uttryckte vid sin behandling av författningsfrågor under 1990/91
års riksmöte det angelägna i att den författningspolitiska debatten fortsatte i
syfte att uppnå breda politiska lösningar (1990/91:KU1 och KU32).
Vid sin behandling av frågan under förra riksmötet (se 1992/93:KU5) hänvisade
utskottet till att det författningspolitiska arbetet fortgick på två parallella
vägar, nämligen dels genom politiska samtal mellan partierna, dels genom
behandling i flera separata utredningar. Med hänvisning till att det, när
författningsfrågor utreds, alltid föreligger en strävan att uppnå breda och
samlande lösningar och till att regeringen förklarat att detta är avsikten med
partisamtalen, avvaktade utskottet denna beredning och avstyrkte föreliggande
motioner.
Utskottets bedömning
Under år 1993 har, som ovan redovisats, lämnats utredningsbetänkanden i flera
grundlagsfrågor, och propositioner har också avlämnats till riksdagen.
Utskottet anser inte att det nu finns anledning till ytterligare utredningar av
det slag som begärs i motionerna 1992/93:K218 yrkande 1 och 1992/93:K222
yrkande 1. Utskottet avstyrker motionsyrkandena.
De frågor som berörs i motionerna 1992/93:K207 yrkandena 1 och 2 och
1993/94:K210 yrkande 1 är av central betydelse för demokratin, och utskottet
anser det vara värdefullt att de diskuteras i en fri och öppen debatt.
Utskottet avstyrker motionsyrkandena.
Utskottet anser det vidare viktigt att diskussionen om etik i politiken förs
inom och mellan partierna och i den allmänna debatten. Utskottet avstyrker
däremot förslaget i motion 1993/94:K807 om tillsättande av en särskild
parlamentarisk utredning.
Finansbemyndigande
Gällande bestämmelser m.m.
9 kap. regeringsformen innehåller bestämmelser om finansmakten. Bl.a. anges i
2 § att statens medel inte får användas på annat sätt än riksdagen har
bestämt. Riksdagen bestämmer om användningen av statsmedel för skilda behov
genom budgetreglering, men riksdagen får också bestämma att medel tas i anspråk
i annan ordning. I 7 § anges att riksdagen i samband med budgetreglering eller
annars kan besluta riktlinjer för viss statsverksamhet för längre tid än anslag
till verksamheten avser och i 10 § att regeringen inte utan riksdagens
bemyndigande får ta upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk
förpliktelse.
Med stöd av finansfullmakten kan regeringen, om arbetsmarknadsläget kräver
det, omedelbart besluta om utgifter för vissa sysselsättningsskapande åtgärder
trots att särskilda medel inte har anvisats på statsbudgeten för ändamålet. Den
beloppsmässiga omfattningen av detta bemyndigande omprövas varje år. Enligt
givna bemyndiganden får finansfullmakten användas för vissa specificerade
ändamål.
Inom försvarssektorn används beställningsbemyndiganden för att styra
materielanskaffningen. Genom ett sådant bemyndigande ger riksdagen regeringen
fullmakt att medge att varor och tjänster beställs upp till ett visst
totalbelopp, men utan hänsyn till det aktuella budgetåret.
I lagen (1988:1387) om statens upplåning anges för vilka ändamål regeringen
eller efter regeringens bestämmande Riksgäldskontoret får ta upp lån till
staten. Dessa ändamål är bl.a. att finansiera löpande underskott i
statsbudgeten och andra utgifter som grundar sig på riksdagens beslut samt att
tillhandahålla sådana krediter och fullgöra sådana garantier som riksdagen
beslutat om. Lån får tas upp endast efter särskilt bemyndigande som lämnas av
riksdagen för ett budgetår i sänder. Lånebemyndigandet är beloppsmässigt
opreciserat.
Motion
I motion 1992/93:K219 av Daniel Tarschys (fp) yrkas att riksdagen beslutar om
en översyn av utformningen av riksdagens finansbemyndiganden -- de beslut
riksdagen fattar inom ramen för finansmakten, i synnerhet 7 och 10 §§ i 9 kap.
regeringsformen.
Motionären anför att riksdagens beslut den 18 december 1992 om åtgärder för
att stärka det finansiella systemet inrymde det största finansbemyndigande som
riksdagen någonsin har givit regeringen. Motionären utgår från att regeringen
själv överväger behovet av preciseringar och begränsningar av bemyndigandet,
och uppmärksammar i stället främst en mer principiell konstitutionell fråga,
nämligen om det är ändamålsenligt att finansbemyndiganden kan ges utan krav på
lagform. En olycklig effekt av den rådande formlösheten är enligt motionären
svårigheten att hålla ordning på alla de bemyndiganden som är givna, en annan
är att tolkningen kan försvåras. En särskild omständighet är att bemyndigandets
innebörd och omfång är av stort intresse inte enbart för dess direkta adressat,
dvs. regeringen, utan också för många andra ekonomiska aktörer.
Bakgrund
I proposition 1992/93:135 om åtgärder för att stärka det finansiella systemet
föreslog regeringen att staten skulle garantera att banker och vissa
kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid samt att regeringen
skulle bemyndigas att besluta om stödåtgärder som säkerställer detta åtagande.
I propositionen utsades att de statliga åtagandena skulle komma att bli
omfattande och kunna uppgå till åtskilliga miljarder kronor, men att det inte
"nu" gick att beräkna kostnaden för åtagandena. Riksdagen föreslogs därför
bemyndiga regeringen att besluta om stöd till banker och andra kreditinstitut i
erforderlig omfattning. Med hänsyn till att regeringen kunde väntas göra
betydande åtaganden för statens räkning med stöd av det begärda bemyndigandet
aviserades att regeringen fortlöpande skulle hålla riksdagen informerad om
vilka åtgärder som vidtas. Större enskilda åtaganden skulle riksdagen kunna
informeras om under pågående riksmöte. Härutöver avsågs redovisningar lämnas
årligen i budgetpropositionen fr.o.m. år 1994.
På tillstyrkande av näringsutskottet biföll riksdagen regeringens förslag i
nämnda delar (1992/93:NU16, rskr. 440). Lagen (1993:765) om statligt stöd till
banker och andra kreditinstitut trädde i kraft den 1 juli 1993.
Frågor om bankstödet m.m. behandlades även senare under riksmötet 1992/93.
Med anledning av förslag i budgetpropositionen (prop. 1992/93:100 bil. 8)
behandlades frågor om bankstödet m.m. i näringsutskottets betänkande NU24. En
proposition (prop. 1992/93:245) om lagreglering av det statliga stödet till
banker och andra kreditinstitut, m.m. behandlades i betänkandet NU35 och
regeringens skrivelse 1992/93:251 med vidtagna åtgärder för att stärka det
finansiella systemet i betänkandet NU37. -- Även till årets riksmöte har
regeringen avlämnat en skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder för att
stärka det finansiella systemet (skr. 1993/94:61, NU7). Ytterligare redovisning
ges i budgetpropositionen (1993/94:100, bil. 8).
Begärd utredning
Finansutskottet behandlade i sitt betänkande 1992/93:FiU30 frågan om på
vilket sätt riksdagen skall utöva sin finansmakt.
Utskottet påpekade att det finns motiv för att införa andra finansieringsformer
för investeringar än via anslagsmedel men underströk att det är nödvändigt att
i detta sammanhang beakta de krav som riksdagen ställer beträffande möjligheter
till inflytande och överblick. Utskottet anförde vidare bl.a. att det hittills
vedertagna sättet att genom anslagsbeslut fastställa en budgetreglering för
nästkommande budgetår skulle behöva utvecklas vidare till att omfatta även
investeringsbemyndiganden och liknande långsiktiga utgiftsåtaganden och att en
närmare prövning därför borde göras av hur riksdagens finansmakt skall
utformas. Utskottet ansåg att en utredning borde tillsättas med uppgift att se
över hur utgifter för statliga investeringar skall tas upp i statsbudgeten och
hur de skall redovisas. Det är därvid, framhöll utskottet, av stor vikt att
inte endast strävan att förbättra den statliga redovisningen beaktas utan även
hur riksdagens beslutsunderlag skall utformas. Vidare bör bedömningar göras av
vad riksdagen skall ta ställning till och hur sådana utgifter skall
finansieras. Utskottet ansåg även att den av utskottet förordade utredningen
också bör överväga omfattningen av den statliga budgeten -- vilka principer som
över huvud taget skall gälla för att statlig verksamhet skall redovisas över
budgeten eller vid sidan av budgeten. -- Utskottet ansåg slutligen att
riksdagen som sin mening borde ge regeringen till känna vad utskottet anfört om
att utreda frågan om avgränsningar för statsbudgeten och i samband därmed
överväga en uppdelning av statsbudgeten i drifts- och investeringsutgifter.
Riksdagen godkände vad finansutskottet anfört om att utreda frågan om
statsbudgetens omfattning och uppdelningen av statens utgifter i en drift- och
en kapitalbudget samt gav som sin mening regeringen detta till känna (rskr. 447
och 454).
I årets finansplan (prop. 1993/94:100, bil. 1) redovisas att det inom
Finansdepartementet inletts ett utredningsarbete om hur statens inkomster,
utgifter och förmögenhet bör budgeteras och redovisas samt att inom ramen för
detta arbete behandlas hur de statliga investeringarna bör budgeteras och
redovisas. Regeringen avser att successivt återkomma till riksdagen med en
redovisning av resultatet av detta arbete.
Utskottets bedömning
Riksdagen har begärt en utredning om bl.a. statsbudgetens omfattning. Därvid
påpekades att det är nödvändigt att beakta de krav som riksdagen ställer
beträffande möjligheter till inflytande och överblick och att en närmare
prövning bör göras av hur riksdagens finansmakt skall utformas.
Utredningsarbete pågår också inom Finansdepartementet.
Utskottet anser att resultatet av den begärda utredningen skall avvaktas och
avstyrker motion 1992/93:K219.
Riksbanksfrågor
Gällande bestämmelser
Riksbanken är enligt 9 kap. 12 § regeringsformen rikets centralbank med
ansvar för valuta- och kreditpolitik. Den skall också främja ett säkert och
effektivt betalningsväsende. Riksbanken är en myndighet under riksdagen. Den
förvaltas av åtta fullmäktige, av vilka sju väljs av riksdagen. Valet avser
riksdagens valperiod (8 kap. 6 § riksdagsordningen). Dessa sju riksdagsvalda
väljer i sin tur en fullmäktig, som skall vara chef för Riksbanken.
Riksbankschefen väljs för en tid av fem år. De riksdagsvalda fullmäktige väljer
inom sig ordförande.
Motion
I motion 1992/93:K211 av Hans Göran Franck (s) framhålls att Riksbankens roll
i den ekonomiska politiken har ökat under senare år. Motionären anser att
demokratiskt valda politiker och inte marknadskrafterna skall bestämma om den
viktiga avvägningen mellan inflation och sysselsättning och om valuta- och
räntepolitiken i övrigt. Han hänvisar till att det inför anpassningen till EG
pågår en översyn av riksbankslagen samt anför att det finns starka förespråkare
för en avpolitisering av Riksbanken. Inom EG får nu centralbankerna en allt
självständigare ställning i förhållande till regeringar och parlament. Enligt
Maastrichtavtalet skall regeringar eller parlament inte kunna påverka beslut av
centralbankerna. Detta anser motionären vara en farlig utveckling, som på allt
sätt måste motverkas. Han hemställer att riksdagen skall besluta att
Riksbankens inflytande över penning- och valutapolitiken skall vara politiskt
förankrad i riksdagen (yrkande 1) och att riksbankschefens mandatperiod skall
överensstämma med riksdagens (yrkande 2).
Utredningsbetänkanden m.m.
Riksbanksutredningen avlämnade under våren 1993 sitt betänkande (SOU 1993:20)
Riksbanken och prisstabiliteten. Utredningens uppdrag var att analysera
Riksbankens ställning och lämna förslag om mål och former för Riksbankens
verksamhet i syfte att skapa en klar och ändamålsenlig ram för
penningpolitiken. Enligt tilläggsdirektiv hade utredningen att lämna förslag
som tillgodoser de krav som kan komma att ställas på penning- och
valutapolitisk lagstiftning vid ett svenskt medlemskap i EG. I syfte att öka
penning- och valutapolitikens effektivitet borde Riksbankens institutionella
oberoende därvid stärkas.
Riksbanksutredningens förslag innebär bl.a. följande. Riksbanken skall även
fortsättningsvis vara direkt underställd riksdagen, som också skall utse
ledamöter i riksbanksfullmäktige. Riksdagen skall ange mål och ge andra
föreskrifter i penning- och valutapolitiska frågor genom lag. Bankens ställning
bör vara fristående i den meningen att riksdag och regering inte får bestämma
hur den skall besluta i enskilda frågor. Riksbanken skall självständigt kunna
förfoga över de penningpolitiska styrmedlen. Ökad självständighet för
Riksbanken förutsätter att ett mål för dess verksamhet anges av riksdagen.
Härigenom får penning- och valutapolitiken en demokratisk förankring. Målet för
Riksbanken bör vara att värna penningvärdet. -- Sju fullmäktigeledamöter
föreslås väljas av riksdagen för en sjuårig mandatperiod genom successiva val.
De sju av riksdagen utsedda fullmäktigeledamöterna skall även fortsättningsvis
på fem år välja en riksbankschef, som därtill tillika blir fullmäktig, samt två
vice riksbankschefer, vilka kan tjänstgöra som suppleanter i fullmäktige.
Valbarheten till fullmäktige begränsas. Bl.a. föreslås att en ledamot av
fullmäktige inte samtidigt skall få vara ledamot av riksdagen. För att stärka
den demokratiska kontrollen skall Riksbanken regelbundet inför riksdagen
offentligt redovisa sin syn på penning- och valutapolitiken. -- I en
reservation till betänkandet föreslog de två socialdemokratiska ledamöterna,
med hänvisning till att tidpunkten just nu är ovanligt illa vald att fatta
beslut i frågor som gäller penning- och valutapolitikens institutionella ram,
att utredningen skulle avstå från att lägga fram ett sedvanligt slutbetänkande
och i stället avsluta sitt arbete med att enbart lägga fram det underlags- och
analysmaterial den hade utarbetat. Reservanterna framhöll vikten av att
penningpolitik och finanspolitik står i samklang med varandra. De ansåg bl.a.
att riksdagen utgör en god rekryteringsbas för riksbanksfullmäktige och att
förslaget med sjuåriga mandatperioder för flertalet fullmäktige samtidigt som
riksbankschefen skall utses på fem år inte har några större fördelar. --
Riksbankens ställning behandlas även i Ekonomikommissionens ovan nämnda
betänkande Nya villkor för ekonomi och politik, och kommissionens förslag
ligger i linje med Riksbanksutredningens.
I regeringens proposition 1993/94:25 om inriktningen av den ekonomiska
politiken framhåller regeringen i samband med en redogörelse för förändringar
till följd av Ekonomikommissionens förslag att en bred politisk enighet är
nödvändig eller speciellt önskvärd på vissa områden och att detta gäller t.ex.
Riksbankens ställning.
Vid de överläggningar som under hösten hållits mellan företrädare för
riksdagspartierna har även frågan om Riksbankens ställning berörts.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att något förslag till ändring i regeringsformen med
anledning av Riksbanksutredningens förslag inte har lagts fram för riksdagen
inom den tid som gäller för förslag till grundlagsändringar som skall träda i
kraft under nästa valperiod. Med hänsyn till önskemålet om bred politisk
enighet vid en förändring av Riksbankens ställning utgår utskottet från att
något sådant förslag inte heller läggs fram utan att sådan enighet nåtts.
Utskottet anser därmed att motion 1992/93:K211 inte bör föranleda något
uttalande av riksdagen. Utskottet avstyrker motionen.
Utrikesnämnden
Gällande bestämmelser m.m.
Regeringsformen innehåller i 10 kap. bestämmelser om förhållandet till andra
stater. Bl.a. finns bestämmelser om Utrikesnämnden. Enligt 6 § skall
regeringen dels hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska
förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa
så ofta det erfordras, dels i alla utrikesärenden av större vikt normalt
överlägga med nämnden före avgörandet.
Enligt 7 § består Utrikesnämnden av talmannen samt nio andra ledamöter som
riksdagen väljer inom sig, och närmare bestämmelser om nämndens sammansättning
meddelas i riksdagsordningen. Val av ledamöter avser riksdagens valperiod (8
kap. 7 § riksdagsordningen).
Motion
I motion 1992/93:K222 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) påtalar motionärerna
att utformningen av gällande bestämmelser gör det ytterligt svårt för små
partier att få en plats i Utrikesnämnden, och att det måste ifrågasättas om
inte nämnden kan ha spelat ut sin roll i en modern demokrati på väg ut i
Europa. Motionärerna begär att Utrikesnämndens konstitutionella funktion och
betydelse blir föremål för särskild utredning (yrkande 3).
Bakgrund
Utrikesnämnden inrättades som ett permanent organ genom en grundlagsändring
år 1921. Mellan åren 1937 och 1971 rådde personalunion mellan nämnden och
utrikesutskottet. I samband med att enkammarriksdagen infördes hävdes
personalunionen, och antalet ledamöter i nämnden minskades från sexton till
nio. Därvid åberopades "uppdragets särskilda förtroendekaraktär".
Utrikespolitiken är enligt 1974 års regeringsform, liksom tidigare, en
regeringens styrelsefunktion. I samband med författningsreformen framhöll
emellertid såväl Grundlagberedningen som föredragande statsrådet att
utrikespolitikens betydelse för rikets säkerhet motiverade att riksdagen hade
en vidsträckt insyn och ett starkt inflytande på detta område. I ett yttrande
till konstitutionsutskottet (se KU 1976/77:36) angående riksdagens ställning i
den utrikespolitiska beslutsprocessen erinrade utrikesutskottet om att ett
flertal former för riksdagens insyn i och inflytande över utrikespolitiken har
vuxit fram utöver dem som uttryckligen föreskrivs i grundlagen. Det var enligt
utskottet givet att Utrikesnämnden och utrikesutskottet har centrala
funktioner, men information i olika utrikespolitiska frågor till riksdagen
förekommer också i en rad andra berednings- och samrådsformer varigenom
riksdagsledamöter och de politiska meningsriktningar de företräder kan få insyn
i och utöva påverkan på regeringspolitikens utformning på utrikesområdet.
Utskottets bedömning
Utrikesnämnden är ett forum för fortlöpande och förtroligt samråd mellan
regeringen och riksdagen i alla utrikesfrågor av större vikt och betydelse för
vårt land. Utskottet ser inte anledning att ompröva nämndens roll och
sammansättning, och utskottet avstyrker motion 1992/93:K222 yrkande 3.
Opinionsundersökningar
Motion
Frågan om politiska opinionsundersökningar och deras effekter tas upp i
motion 1992/93:K802 av Jerzy Einhorn (kds). Motionären anför i motionen till en
början att de korta valperioderna i Sverige skapar en ryckighet och försvårar
långsiktiga lösningar och att landet skulle gagnas av väsentligt längre
valperioder. Den fråga som motionen avser är emellertid de tätt återkommande
opinionsundersökningarna, som enligt motionären påverkar det politiska livet på
samma ogynnsamma sätt. Motionären pekar på de stora felmarginalerna i
opinionsundersökningar baserade på ett litet antal tillfrågade
intervjupersoner. Han vill inte förespråka något förbud mot
opinionsundersökningar men pekar på att i många länder finns lagliga
begränsningar för publicering av opinionsundersökningar. I motionen föreslås
att en utredning skall tillsättas med uppdrag att se över och redovisa
litteraturen som finns om opinionsundersökningarnas effekter och bestämmelser i
andra länder för olika former av begränsning för publicering av
opinionsundersökningar mellan valen. Utredningen bör lägga fram alternativa
förslag till eventuella begränsningar i genomförande eller publicering av
opinionsundersökningar som är förenliga med grundlagen.
Bakgrund med gällande bestämmelser
Regeringsformens andra kapitel innehåller, som berörts ovan, bestämmelser om
grundläggande fri- och rättigheter. Varje medborgare är enligt 1 § gentemot
det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet.
Yttrandefrihet definieras som frihet att i tal, skrift eller bild eller på
annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.
Informationsfrihet definieras som frihet att inhämta och ta emot upplysningar
samt att i övrigt ta del av andras yttranden.
De nämnda fri- och rättigheterna får i viss utsträckning begränsas genom lag.
Begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett
demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt
med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig
så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av
folkstyrelsens grundvalar. Vidare får begränsning inte göras enbart på grund av
politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Yttrande- och
informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet,
folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets
helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Friheten att yttra sig i
näringsverksamhet får begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten
och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. --
Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten
av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska,
religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
Forskningsrådsnämnden utgav år 1986 i serien Källa ett häfte med rubriken
Makten över opinionen (Källa 23). I en av uppsatserna i häftet konstaterades
att samhällsforskningen ännu inte har någon bestämd uppfattning om effekterna
av opinionsundersökningar i den politiska processen. I en annan uppsats
hänvisades till de relativt likartade riktlinjer för opinionsjournalistik, som
utvecklats i USA, Europa och Japan, och som för Europas del formulerats av
ESOMAR (the European Society for Opinion and Marketing Research) i
International Code of Practice for the Publication of Public Opinion Research.
Vidare nämndes fransk lagstiftning mot publicering av opinionsundersökningar
inför val, och en redogörelse lämnades för de slutsatser som en
utredningskommitté under Europarådet lämnat år 1985. Kommittén ansåg att
skärpta kontroller varken var önskvärda eller nödvändiga. Inte heller var det
enligt kommittén nödvändigt eller värdefullt att eftersträva internationellt
harmoniserad lagstiftning, men undersökningsinstituten borde efterleva lämpliga
etiska riktlinjer och medlemsstaterna använda sitt inflytande för att försäkra
sig om att undersökningsinstituten tillämpade någon form av självreglering.
Utskottets bedömning
Den utredning som föreslås i motion 1992/93:K802 skulle ha till uppgift bl.a.
att föreslå sådana begränsningar i fråga om genomförande och publicering av
opinionsundersökningar som är förenliga med grundlagen. Utskottet kan inte se
hur sådana begränsningar skulle kunna åstadkommas utan att komma i konflikt med
grundlagsreglerna om informations- och yttrandefriheten. Utskottet avstyrker
motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ändring i regeringsformen
att riksdagen med anledning av proposition 1993/94:115 och motion
1992/93:K218 yrkande 2 och med avslag på motionerna 1993/94:K16, 1993/94:K17,
1992/93:K218 yrkande 3 och 1992/93:K321 i denna del som vilande antar det av
utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till lag om ändring i regeringsformen,
res. 1 (nyd)
2. beträffande ändring i kommunallagen m.m.
att riksdagen med anledning av propositionen antar
dels det av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till lag
om ändring i kommunallagen (1991:900),
dels det av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till lag
om ändring i kommunalförbundslagen (1985:894),
3. beträffande övergång till republik
att riksdagen avslår motion 1993/94:K209,
men. (v) - delvis
4. beträffande statschefens religionstillhörighet
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K209 i denna del och
1993/94:K617 yrkande 2,
5. beträffande vissa skyldigheter för tronföljaren m.fl.
att riksdagen avslår motion 1992/93:K209 i denna del,
6. beträffande val i kyrkliga församlingar
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K705 och 1993/94:A815
yrkande 56,
7. beträffande skilda valdagar m.m.
att riksdagen avslår motion 1992/93:K218 yrkandena 5 och 6,
8. beträffande sambandet mellan mandat och parti
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K215 och 1992/93:K220,
res. 2 (nyd)
9. beträffande antalet ledamöter i riksdagen
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K201, 1992/93:K204,
1992/93:K321 i denna del och 1993/94:K203,
10. beträffande sänkning av rösträttsåldern
att riksdagen avslår motion 1993/94:K705,
11. beträffande slopat krav på medborgarskap för rösträtt
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K207 yrkande 4,
1992/93:Ju618 yrkande 10, 1993/94:K210 yrkande 3 och 1993/94:Sf616 yrkande 8,
men. (v) - delvis
12. beträffande rösträtt för nordiska medborgare
att riksdagen avslår motion 1992/93:K216,
13. beträffande folkomröstningsinstitutet
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K208 och med
anledning av motionerna 1992/93:K207 yrkande 10 och 1993/94:K210 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 3 (s)
14. beträffande grundlagsutredning
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K218 yrkande 1 och
1992/93:K222 yrkande 1,
res. 4 (nyd)
15. beträffande politiska resurser m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K207 yrkandena 1 och 2 och
1993/94:K210 yrkande 1,
men. (v) - delvis
16. beträffande förtroendet för politiker
att riksdagen avslår motion 1993/94:K807,
17. beträffande finansbemyndigande
att riksdagen avslår motion 1992/93:K219,
18. beträffande Riksbanken
att riksdagen avslår motion 1992/93:K211,
20. beträffande opinionsundersökningar
att riksdagen avslår motion 1992/93:K802.
Stockholm den 28 april 1994
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger
Hagård (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s),
Ingvar Johnsson (s), Inger René (m), Ingvar Svensson (kds), Torgny Larsson (s),
Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ola Karlsson (m), Elvy Söderström (s), Björn von
der Esch (m) och Lars Andersson (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Ändring i regeringsformen (mom. 1)
Lars Andersson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Med
regeringens" och slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:
Regeringens förslag bygger på partival med inslag av personröstning.
Utskottet anser detta vara fel väg. Val till riksdagen bör i stället grundas på
personval där den kandiderande personen kan, men inte måste, tillhöra ett
parti. Som framhålls i motion 1993/94:K17 skulle personval vitalisera
demokratin och motverka fastlåsningar i åsikter och handlingsstrategier inom
partierna. Ett personvalssystem av finsk eller rysk modell vore enligt
utskottets mening att föredra. Detta förhindras genom att en sådan bestämmelse
som regeringen föreslår införs i 3 kap. 1 § regeringsformen. Utskottet anser
därför att regeringens förslag i denna del bör avslås.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande ändring i regeringsformen
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:K218 yrkande 2,
1992/93:K321 i denna del och 1993/94:K17 och med avslag på motionerna
1993/94:K16 och 1992/93:K218 yrkande 3
dels avslår det i proposition 1993/94:115 framlagda förslaget
till lag om ändring i regeringsformen såvitt avser 3 kap. 1 §,
dels som vilande antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i regeringsformen i övrigt,
2. Sambandet mellan mandat och parti (mom. 8)
Lars Andersson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med
"Utskottet vidhåller" och på slutar med "och 1992/93:K220." bort ha följande
lydelse:
Som framhålls i motion 1992/93:K220 utses för varje mandat som ett parti
erhåller en riksdagsledamot och en ersättare för ledamoten. Enligt utskottets
uppfattning förutsätter väljarna med nuvarande valsystem att den som väljs för
ett visst parti skall fullgöra det uppdrag som han eller hon har åtagit sig och
inte lämna partiet. Möjligheten för ledamöter att stanna kvar i riksdagen utan
att representera det parti som han eller hon har valts för är ägnad att rubba
tilltron till det politiska systemet, den representativa demokratin och dess
funktioner. Gällande regler i detta hänseende bör därför ändras.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna, och
regeringen bör vidta de åtgärder som tillkännagivandet ger anledning till.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
8. beträffande sambandet mellan mandat och parti
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K220 och med
anledning av motion 1992/93:K215 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Folkomröstningsinstitutet (mom. 13)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar Johnsson,
Torgny Larsson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Såsom
anförs" och slutar med "till känna." bort ha följande lydelse:
Den representativa demokratins principer är grundläggande för det svenska
statsskicket. De regler som gäller för folkomröstning i den svenska
författningen har utvecklats med utgångspunkt från dessa principer.
Ett vidgat bruk av folkomröstningar och ett införande av beslutande
folkomröstningar kommer att allvarligt försvaga det parlamentariska
styrelseskicket och motverka strävandena att stärka riksdagens ställning. En
sådan utveckling är inte önskvärd.
Ändringar i regelverket för folkomröstningsinstitutet måste därför ske med
stor varsamhet och utan att de grundläggande principerna för det
parlamentariska styrelseskicket går förlorade.
Så sent som under november/december 1993 har ett flertal frågor som rör det
svenska statsskicket diskuterats och beretts av de politiska partierna i
riksdagen. Enighet har uppnåtts i viktiga grundlagsfrågor, bl.a. om
valperiodernas längd och om införande av ett ökat inslag av personval.
Utskottet anser att det så kort tid efter en överenskommelse mellan partierna
om ändringar i författningen inte bör komma i fråga att ta upp spörsmålet om
folkomröstning.
Utskottet finner inte anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande.
Därmed avstyrks motionerna 1992/93:K207 yrkande 10, 1992/93:K208 och
1993/94:K210 yrkande 2.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13. beträffande folkomröstningsinstitutet
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K207 yrkande 10,
1992/93:K208 och 1993/94:K210 yrkande 2,
4. Grundlagsutredning (mom. 14)
Lars Andersson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "Under
år" och slutar med "avstyrker motionsyrkandena." bort ha följande lydelse:
En ny grundlag bör enligt utskottets uppfattning renodla riksdagens och
regeringens roller och befästa skyddet för medborgarnas frihet och personliga
integritet. En utredning bör därför, som framhålls i motion 1992/93:K222
yrkande 1, tillsättas med sikte på att låta svenska folket ta ställning till en
samlad ny grundlag för 2000-talet.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
14. beträffande grundlagsutredning
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K222 yrkande 1 och
med avslag på motion 1992/93:K218 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
5. Utrikesnämnden (mom. 19)
Lars Andersson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med
"Utrikesnämnden är" och slutar med "yrkande 3." bort ha följande lydelse:
Det kan ifrågasättas om inte Utrikesnämnden spelat ut sin roll i en modern
demokrati. Som framhålls i motion 1992/93:K222 yrkande 3 gör också utformningen
av gällande bestämmelser det ytterst svårt för små partier att få en plats i
nämnden.
Med hänsyn till det anförda bör Utrikesnämndens konstitutionella funktion och
betydelse bli föremål för särskild utredning.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
19. beträffande Utrikesnämnden
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K222 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet
inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
Enligt Vänsterpartiets mening bör varje grundlagsändring genomföras på ett
sådant sätt att det inte kan ifrågasättas om åtgärden strider mot grundlagens
anda eller mening.
Efter partiledaröverläggningar har regeringen beslutat föreslå riksdagen att
regeringsformen ändras så att tiden mellan två ordinarie val blir fyra år.
Mot bakgrund av vad som sagts i första stycket har Vänsterpartiet under
beredningen av förslaget intagit ståndpunkten att den föreslagna förlängningen
av tiden mellan två ordinarie val bör genomföras först efter 1997 års val. Då
skulle varje påstående om att den föreslagna grundlagsändringen i någon mening
kan anses tillämpas retroaktivt kunna tillbakavisas.
Ingen motion med förslag om att bestämmelsen om fyra år mellan ordinarie val
skall träda i kraft först efter 1997 års ordinarie val har väckts. Jag har i
utskottet verkat för ett utskottsinitiativ i frågan och att möjligheten att
höra lagrådet skulle övervägas. Något gehör för mina synpunkter har inte kunnat
nås.
I övrigt vill jag framhålla följande.
Monarkin är en rest från det feodala ståndssamhället och strider mot
principerna för ett demokratiskt statsskick och om alla människors lika värde.
Även om kungens makt formellt sett är begränsad saknar monarkin inte
maktpolitisk betydelse. Den är en ideologisk maktfaktor som tjänar att bevara
en borgerlig livshållning och motverka strävandena mot jämlikhet, kamratskap
och solidaritet. Några godtagbara skäl för att bevara monarkin har enligt min
mening inte anförts. Statschefen är en av landets främsta företrädare och hans
eller hennes uppgifter är således av stor betydelse. Jag anser det därför vara
mycket viktigt att han eller hon har god kännedom om folkets liv, om
folkorganisationerna och om landets politiska system och förhållanden. Med
hänsyn till det goda anseende riksdagens talman har i alla politiska läger bör
enligt min mening talmannen vara rikets statschef. Förslagen i motion
1993/94:K209 att upphäva successionsordningen och att de representativa
uppgifter som åvilar konungen förs över till riksdagens talman bör därför
tillstyrkas.
Av de människor som arbetar på samma arbetsplats och har gemensamma sociala
och ekonomiska intressen är en del utestängda från möjligheten att politiskt
påverka dessa intressen på grund av att de är utländska medborgare. Jag anser
det vara viktigt för integreringen av våra invandrare att de får rösträtt i
riksdagsval, oberoende av medborgarskap. Det är också en viktig demokratisk
fråga.
Enligt Vänsterpartiets uppfattning är det nödvändigt att stärka de
underprivilegierades politiska resurser. De ökade inslag av marknadsstyrning i
ekonomin som införs och kombineras med större ojämlikhet vad gäller inkomster
och förmögenhet bidrar till att makten över samhällsutvecklingen blir mer
ojämnt fördelad. Arbetslöshet, ökade ekonomiska klyftor och privatiseringar
påverkar demokratin, och för att stärka demokratin måste enligt vår mening
arbetslösheten minskas och inkomsterna fördelas jämnare.
Vänsterpartiet delar vidare den i reservation 5 framförda uppfattningen att
Utrikesnämndens funktion och betydelse bör utredas.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 3, 11 och 15
borde ha hemställt:
3. beträffande övergång till republik
att riksdagen
dels med anledning av motion 1993/94:K209 yrkande 1 som
vilande antar det i bilaga 3 intagna förslaget till lag om ändring i
regeringsformen med den ändringen att till förslaget fogas en
ikraftträdandebestämmelse av följande lydelse: Denna lag träder i kraft den 1
januari 1999.,
dels med anledning av motion 1993/94:K209 yrkande 2 som
vilande antar följande
Förslag till lag om upphävande av successionsordningen
Härigenom föreskrivs att successionsordningen skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1998.
dels med bifall till motion 1993/94:K209 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts,
11. beträffande slopat krav på medborgarskap för rösträtt
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:K207 yrkande 4,
1992/93:Ju618 yrkande 10, 1993/94:K210 yrkande 3 och 1993/94:Sf616 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. beträffande politiska resurser m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:K207 yrkandena 1
och 2 och 1993/94:K210 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
Regeringens lagförslag
Bilaga 1
Utskottets lagförslag
1. Förslag till
Bilaga 2
Lag om ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1, 3 och 6 §§, 5 kap. 2 och 4 §§ samt 13
kap. 12 § regeringsformen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
1 §
Riksdagen utses genom fria, Riksdagen utses genom fria,
hemliga och direkta val. hemliga och direkta val. Vid
sådant val sker röstning
på parti med möjlighet
för väljarna att avge
särskild personröst.
Riksdagen består av en kammare med trehundrafyrtionio ledamöter. För
ledamöterna skall finnas ersättare.
3 §
Ordinarie val till riksdagen Ordinarie val till riksdagen
förrättas vart tredje förrättas vart fjärde
år. år.
6 §
För val till riksdagen är riket indelat i valkretsar.
Mandaten i riksdagen utgöres av trehundratio fasta valkretsmandat och
trettionio utjämningsmandat.
De fasta valkretsmandaten De fasta valkretsmandaten
fördelas mellan fördelas mellan
valkretsarna på grundval av valkretsarna på grundval av
en beräkning av en beräkning av
förhållandet mellan förhållandet mellan
antalet röstberättigade antalet röstberättigade
i varje valkrets och antalet i varje valkrets och antalet
röstberättigade i hela röstberättigade i hela
riket. Fördelningen riket. Fördelningen
fastställes för tre fastställes för fyra
år i sänder. år i sänder.
5 kap.
2 §
Som statschef får endast Som statschef får endast
den tjänstgöra som är den tjänstgöra som är
svensk medborgare och har svensk medborgare och har
fyllt tjugofem år. Han fyllt aderton år. Han
får icke samtidigt vara får icke samtidigt vara
statsråd eller utöva statsråd eller utöva
uppdrag såsom talman eller uppdrag såsom talman eller
riksdagsledamot. riksdagsledamot.
Statschefen skall samråda med statsministern, innan han reser utrikes.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Utslocknar konungahuset, utser riksdagen en riksföreståndare att fullgöra
statschefens uppgifter tills vidare. Riksdagen utser samtidigt en vice
riksföreståndare.
Detsamma gäller, om Detsamma gäller, om
konungen dör eller avgår konungen dör eller avgår
och tronföljaren ännu ej och tronföljaren ännu ej
har fyllt tjugofem år. har fyllt aderton år.
13 kap.
12 §1
Är riket i krig, får val till riksdagen hållas endast efter beslut av
riksdagen. Är riket i krigsfara, när ordinarie val skall hållas, kan riksdagen
besluta att uppskjuta valet. Sådant beslut skall omprövas inom ett år och
därefter med högst ett års mellanrum. Beslut som avses i detta stycke blir
gällande endast om minst tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter förenar sig om
det.
Är riket till någon del ockuperat, när val skall hållas, beslutar riksdagen
de jämkningar av reglerna i 3 kap. som är påkallade. Undantag får dock ej göras
från 3 kap. 1 § första stycket, 2 §, 6 § första stycket och 7--11 §§. Vad som
sägs i 3 kap. 6 § första stycket, 7 § andra stycket och 8 § andra stycket om
riket skall i stället gälla den del av riket för vilken val skall hållas. Minst
en tiondel av alla mandaten skall vara utjämningsmandat.
Ordinarie val, som till följd av första stycket icke hålles på föreskriven
tid, skall hållas så snart det kan ske sedan kriget eller krigsfaran har
upphört. Det åligger regeringen och talmannen att i samråd eller var för sig se
till att de åtgärder som behövs härför blir vidtagna.
Har ordinarie val till Har ordinarie val till
följd av denna paragraf följd av denna paragraf
hållits på annan tid hållits på annan tid
än när det annars skulle än när det annars skulle
ha ägt rum, skall riksdagen ha ägt rum, skall riksdagen
bestämma tiden för bestämma tiden för
därnäst följande därnäst följande
ordinarie val till den ordinarie val till den
månad under tredje eller månad under fjärde eller
fjärde året efter det femte året efter det
först nämnda valet, först nämnda valet,
då ordinarie val skall då ordinarie val skall
hållas enligt hållas enligt
riksdagsordningen. riksdagsordningen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Den tid som anges i 3 kap.
3 § skall räknas från det ordinarie val som förrättas år 1994.
2. Den fördelning av fasta valkretsmandat som gjorts inför 1994 års val skall
gälla intill nästa ordinarie val.
1 Senaste lydelse 1979:933
2. Förslag till
Lag om ändring i kommunallagen (1991:900)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 24 §, 5 kap. 5 §, 6 kap. 12 § och 9 kap.
1 § kommunallagen (1991:900) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
24 §
I Stockholms kommun väljer fullmäktige borgarråd vid första sammanträdet det
år då val av fullmäktige har ägt rum i hela landet.
Borgarråden väljs för Borgarråden väljs för
tre år. fyra år.
Om det begärs, skall varje borgarråd väljas särskilt.
5 kap.
5 §
Ledamöterna och Ledamöterna och
ersättarna i fullmäktige ersättarna i fullmäktige
skall väljas för tre skall väljas för fyra
år räknat från och år räknat från och
med den 1 november valåret. med den 1 november valåret.
Om valprövningsnämnden har beslutat om omval enligt 15 kap.
7 § tredje stycket vallagen (1972:620), skall mandattiden dock förlängas till
dess omvalet har avslutats.
I Stockholms kommun räknas mandattiden från och med den 15 oktober valåret.
6 kap.
12 §
Ledamöterna och Ledamöterna och
ersättarna i styrelsen ersättarna i styrelsen
väljs för tre år, väljs för fyra år,
räknat från och med den räknat från och med den
1 januari året efter det 1 januari året efter det
år då val av år då val av
fullmäktige har ägt rum fullmäktige har ägt rum
i hela landet. i hela landet.
Fullmäktige får dock bestämma att styrelsens mandattid skall räknas från och
med det sammanträde då valet förrättas intill det sammanträde då val av
styrelse förrättas nästa gång. I ett sådant fall skall nyvalda fullmäktige
välja styrelsen vid fullmäktiges första sammanträde.
9 kap.
1 §
Under de år då val av Under de år då val av
fullmäktige har fullmäktige har
förrättats i hela landet förrättats i hela landet
skall nyvalda fullmäktige skall nyvalda fullmäktige
välja revisorer och välja revisorer och
revisorsersättare för revisorsersättare för
granskning av verksamheten granskning av verksamheten
under de tre följande under de fyra följande
åren. åren.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. När mandattid räknas första gången enligt de nya bestämmelserna skall som
valår enligt 5 kap. 5 § och år då val av fullmäktige har ägt rum i hela landet
enligt 6 kap. 12 § gälla år 1994.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3. Bestämmelsen i 4 kap. 24 § andra stycket i sin nya lydelse tillämpas
även på val av borgarråd som skett vid fullmäktiges första sammanträde efter
valet år 1994.
4. Bestämmelsen i 9 kap. 1 § i sin nya lydelse tillämpas även på val av
revisorer och revisorsersättare som skett av nyvalda fullmäktige år 1994.
3. Förslag till
Lag om ändring i kommunalförbundslagen (1985:894)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § kommunalförbundslagen (1985:894) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
7 §1
Ledamöter och ersättare Ledamöter och ersättare
i förbundsfullmäktige i förbundsfullmäktige
väljs för tre år, väljs för fyra år,
räknat från och med den räknat från och med den
1 januari året efter det, 1 januari året efter det,
då val i hela riket till då val i hela riket till
kommunfullmäktige och kommunfullmäktige och
landsting har ägt rum. landstingsfullmäktige har
ägt rum.
Val av ledamöter och Val av ledamöter och
ersättare i ersättare i
förbundsfullmäktige förbundsfullmäktige
förrättas av de nyvalda förrättas av de nyvalda
fullmäktige det år då fullmäktige det år då
val i hela riket till val i hela riket till
kommunfullmäktige och kommunfullmäktige och
landsting har ägt rum. landstingsfullmäktige har
ägt rum.
Om val till en medlems fullmäktige har upphävts och omval har ägt rum eller
om rättelse har vidtagits genom förnyad sammanräkning och mandatfördelningen
mellan partierna i medlemmens fullmäktige därvid har ändrats, upphör uppdragen
för de ledamöter och ersättare i förbundsfullmäktige som har utsetts av en
sådan medlem två månader efter det att omvalet eller sammanräkningen har
avslutats. När omvalet eller den förnyade sammanräkningen har avslutats, skall
en sådan förbundsmedlems fullmäktige förrätta nytt val av ledamöter och
ersättare för återstoden av tjänstgöringstiden.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. När mandattid räknas första gången enligt de nya bestämmelserna skall som
år då val i hela riket till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige har ägt
rum gälla år 1994.
1 Senaste lydelse 1991:1695.
I motion 1993/94:K209 framlagt förslag
Bilaga 3
Förslag till
Lag om ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen dels
att 5 kap. 5 och 7 §§ skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 3 och 5 §§, 5
kap. 2--4 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse:
Nuvarande lydelse Motionärernas förslag
1 kap.
3 §
Regeringsformen, Regeringsformen,
successionsordningen, tryckfrihetsförordningen
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
och yttrandefrihetsgrundlagen är rikets grundlagar.
är rikets grundlagar.
5 §
Konungen eller drottning, som Riksdagens talman är rikets
enligt successionsordningen statschef.
innehar Sveriges tron, är
rikets statschef.
Vad i denna regeringsform
är stadgat om konungen
skall, om drottning är
statschef, gälla henne.
5 kap.
2 §
Som statschef får endast Som statschef får endast
den tjänstgöra som är den tjänstgöra som är
svensk medborgare och har svensk medborgare. Hon eller
fyllt tjugofem år. Han han får icke samtidigt vara
får icke samtidigt vara statsråd.
statsråd eller utöva
uppdrag såsom talman eller
riksdagsledamot.
Statschefen skall samråda Statschefen skall samråda
med statsministern, innan han med statsministern, innan hon
reser utrikes. eller han reser utrikes.
3 §
Är konungen av sjukdom, Är riksdagens talman av
utrikes resa eller annan orsak sjukdom, utrikes resa eller
hindrad att fullgöra sina annan orsak hindrad att
uppgifter, inträder enligt fullgöra sina uppgifter som
gällande tronföljd statschef, inträder den av
medlem av konungahuset, som ej riksdagens vice talmän, som
är hindrad, för att är närmast i rang och ej
såsom tillfällig är förhindrad, för
riksföreståndare att såsom tillförordnad
fullgöra statschefens statschef fullgöra
uppgifter. statschefens uppgifter.
Nuvarande lydelse Motionärernas förslag
4 §
Utslocknar konungahuset, utser Avlider riksdagens talman,
riksdagen en fullgörs
riksföreståndare att statschefsfunktionen av den av
fullgöra statschefens riksdagens vice talmän som
uppgifter tills vidare. är närmast i rang och ej
Riksdagen utser samtidigt en är förhindrad, till dess
vice riksföreståndare. nyval av talman företagits.
Detsamma gäller, om
konungen dör eller avgår
och tronföljaren ännu ej
fyllt tjugofem år.
5 §
Har konungen under sex
månader utan avbrott varit
hindrad att fullgöra sina
uppgifter eller underlåtit
att fullgöra dem, skall
regeringen anmäla det till
riksdagen. Riksdagen
bestämmer, om konungen
skall anses ha avgått.
6 §
Riksdagen kan utse någon Om riksdagens talman och vice
att efter regeringens talmän är förhindrade
förordnande att tjänstgöra skall,
tjänstgöra som så länge hindret
tillfällig består, som
riksföreståndare när tillförordnad statschef
ingen med behörighet enligt tjänstgöra den av
3 eller 4 § kan riksdagens ledamöter som
tjänstgöra. längst tid har varit
ledamot av riksdagen.
Talmannen eller, vid
förfall för honom, vice
talman tjänstgör efter
regeringens förordnande som
tillfällig
riksföreståndare, när
ingen annan behörig kan
tjänstgöra.
7 §
Konungen kan ej åtalas
för sina gärningar.
Riksföreståndare kan ej
åtalas för sina
gärningar som statschef.
Innehållsförteckning
Ärendet 1
Sammanfattning 1
Propositionen 2
Motionerna 2
Utskottet 3
Inledning 3
Propositionens huvudsakliga innehåll 6
Behörighet som statschef m.m. 7
Gällande bestämmelser 7
Statschefens behörighetsålder 7
Propositionen 7
Motioner 8
Utskottets bedömning 8
Statsskicket 8
Motion 8
Tidigare utskottsbehandling 8
Utskottets bedömning 8
Vissa skyldigheter för statschefen m.fl. 9
Gällande bestämmelser 9
Motioner 9
Tidigare riksdagsbehandling m.m. 9
Utskottets bedömning 10
Valperiodens längd och den gemensamma valdagen 10
Gällande bestämmelser m.m. 10
Partiföreträdaröverläggningar 12
Propositionen 12
Motioner 12
Utskottets bedömning 13
Personval m.m. 15
Gällande bestämmelser m.m. 15
Utredningsbetänkande 16
Ökat inslag av personval 17
Propositionen m.m. 17
Motioner 17
Utskottets bedömning 18
Samband mellan mandat och parti 18
Motioner 18
Tidigare utskottsbehandling 18
Utskottets bedömning 18
Antalet ledamöter i riksdagen 19
Gällande bestämmelser med bakgrund 19
Utredningsbetänkande m.m. 20
Motioner 20
Tidigare utskottsbehandling 20
Utskottets bedömning 21
Rösträtt i val 21
Gällande bestämmelser m.m. 21
Rösträttsåldern 22
Motion 22
Bakgrund till gällande bestämmelse 22
Utskottets bedömning 22
Medborgarskapskravet 22
Motioner 22
Tidigare utskottsbehandling 22
Utskottets bedömning 23
Folkomröstningsinstitutet 23
Gällande bestämmelser 23
Motioner 24
Utredningsbetänkanden m.m. 25
Tidigare utskottsbehandling 25
Utskottets bedömning 26
Allmän grundlagsöversyn m.m. 26
Motioner 26
Utredningsbetänkanden m.m. 27
Tidigare utskottsbehandling 28
Utskottets bedömning 29
Finansbemyndigande 29
Gällande bestämmelser m.m. 29
Motion 30
Bakgrund 30
Begärd utredning 31
Utskottets bedömning 31
Riksbanksfrågor 32
Gällande bestämmelser 32
Motion 32
Utredningsbetänkanden m.m. 32
Utskottets bedömning 33
Utrikesnämnden 34
Gällande bestämmelser m.m. 34
Motion 34
Bakgrund 34
Utskottets bedömning 35
Opinionsundersökningar 35
Motion 35
Bakgrund med gällande bestämmelser 35
Utskottets bedömning 36
Hemställan 36
Reservationer 38
1. Ändring i regeringsformen (mom. 1) 38
2. Sambandet mellan mandat och parti (mom. 8) 39
3. Folkomröstningsinstitutet (mom. 13) 39
4. Grundlagsutredning (mom. 14) 40
5. Utrikesnämnden (mom. 19) 40
Meningsyttring av suppleant 41
Bilaga 1 Regeringens lagförslag 43
Bilaga 2 Utskottets lagförslag 46
Bilaga 3 I motion 1993/94:K209 framlagt lagförslag 51