I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag till
lag om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att
lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd. Förslaget
innebär en i förhållande till den i dag gällande lagstiftningen
utökad rätt att lämna bistånd.
I betänkandet behandlas också de motioner som väckts i
anledning av propositionen samt motioner som väckts under den
allmänna motionstiden år 1994 med anknytning till den aktuella
lagstiftningen.
Utskottet tillstyrker lagförslaget och avstyrker motionerna.
Propositionen
1993/94:189 vari yrkas att riksdagen antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om rätt för kommuner, landsting och
kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och
annat bistånd.
Lagförslaget har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Motionerna
1993/94:K61 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att landstingens, kommunernas och Svenska kyrkans rätt att ge
bistånd begränsas till att avse överskottsutrustning, utbildning
och rådgivning.
1993/94:K62 av Kristina Svensson och Berndt Ekholm (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behov av transportstöd, samordning och
utvärdering av biståndsinsatser.
1993/94:K63 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen
avslår proposition 1993/94:189 i dess helhet.
1993/94:K605 av Kjell Eldensjö (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om införande av kommunala biståndsmöjligheter.
1993/94:K612 av Christer Lindblom m.fl. (fp, s, c, kds, nyd)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändring av kommunallagen.
1993/94:U809 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenskt kommunalt bistånd till Östeuropa.
1993/94:U813 av Charlotte Branting och Elver Jonsson (fp) vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommuners rätt att bedriva miljösamarbete
inom ramen för vänortsutbytet.
Utskottet
Bakgrund
Genom lagen (1975:494) om rätt för kommun och landstingskommun
att lämna internationell katastrofhjälp fick kommuner och
landstingskommuner rätt att i samband med krig, farsot,
översvämning, jordbävning och liknande i annat land bistå med
utrustning som kunde avvaras. Enligt lagen fick kommunerna och
landstingskommunerna i samband med sådant bistånd också i skälig
omfattning bekosta iordningställande och transport av
utrustningen samt tillhandahålla och bekosta personal som
behövdes för att utrustningen skulle kunna tas i bruk (prop.
1975:84, KU 1975:16).
Tidigare hade både den s.k. lokaliseringsprincipen och det då
lagstadgade skyddet för den kommunala förmögenheten i rättspraxis
ansetts lägga hinder i vägen för kommuners och
landstingskommuners internationella engagemang på detta område.
Den 1 januari 1992 ersattes 1975 års lag med den nu gällande
lagen (1991:901) om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat
humanitärt bistånd. Denna lag innebar en utvidgning i förhållande
till 1975 års lag genom att kommuner och landsting gavs rätt att
lämna humanitärt bistånd i en nödsituation även om något direkt
katastrofläge inte föreligger. Den nya lagen omfattar även
kyrkliga kommuner. Biståndet får liksom tidigare ges i form av
utrustning som kan avvaras (prop. 1990/91:117, KU38).
Intresset hos kommuner och landsting för internationella frågor
har ökat under senare år. En av de främsta förklaringarna till
detta är utvecklingen i Östeuropa som medfört att t.ex. Polen och
de baltiska staterna i stor utsträckning vänt sig till bl.a.
Sverige för att få den hjälp de behöver för uppbyggnaden av inte
bara en ny demokratisk samhällsstruktur utan även av
näringslivet. Detta har medfört en kraftig ökning av de svenska
kommunernas och landstingens utländska kontakter. De ökade
kontakterna har kanaliserats på olika sätt, framförallt genom
vänortssamarbete och bistånd inom ramen för 1991 års lag.
I dag finns ett omfattande vänortssamarbete och hjälparbete
mellan å ena sidan svenska kommuner och landsting och å andra
sidan kommuner och regionala organ i främst Baltikum och Polen.
Framförallt sjukvårds- och kontorsmaterial sänds till Polen och
Baltikum inom ramen för nuvarande lagstiftning. Gentemot
Östeuropa finns också ett utvidgat vänortssamarbete som delvis
finansieras av Beredningen för internationellt
tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) i samverkan med Svenska
Kommunförbundet.
I samband med att riksdagen i juni 1991 antog den nya
kommunallagen (1991:900) uttalade riksdagen bl.a. att regeringen
noggrant borde följa utvecklingen på det kommunala området och om
det behövdes snabbt vidta de förändringar som
samhällsutvecklingen ger anledning till.
1990 års kyrkomöte uttalade, med hänvisning till det speciella
diakonala ansvar som Svenska kyrkan har för de hjälpbehövande
utanför landets gränser, att lokaliseringsprincipen, i varje fall
på sikt, borde kunna genombrytas så att de kyrkliga kommunerna
fick möjlighet till ekonomisk delaktighet i internationella
missions- och biståndsprojekt. Detta uttalande fick till följd
att de kyrkliga kommunerna genom lagändringen år 1991 numera är
likställda med kommuner och landsting vad gäller rätten att ägna
sig åt internationell katastrofhjälp och annat humanitärt
bistånd.
1992 års kyrkomöte uttalade bl.a. att Svenska kyrkans
centralstyrelse borde fortsätta arbetet med att ge de kyrkliga
kommunerna större möjligheter att ägna sig åt internationell
katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd än vad 1991 års lag
medger.
År 1992 tillsatte regeringen en parlamentariskt sammansatt
kommitté, Lokaldemokratikommittén, med uppgift att överväga olika
åtgärder för att stärka den lokala demokratin (dir. 1992:12). I
kommitténs uppdrag har bl.a. ingått att undersöka
förutsättningarna för kommunalt bistånd till länder i behov av
humanitärt stöd samt att överväga lättnader i de restriktioner
som finns för exporten av kommunala tjänster.
I augusti 1993 avlämnade Lokaldemokratikommittén delbetänkandet
(SOU 1993:77) Kommunal tjänsteexport och internationellt bistånd.
Betänkandet har remissbehandlats. Förslagen i propositionen
bygger, med vissa avvikelser, på detta betänkande.
I ärendet föreligger också en skrivelse från Svenska
Kommunförbundet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny lag om rätt för kommuner,
landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell
katastrofhjälp och annat bistånd.
Förslaget innebär att den nuvarande rätten att ge utrustning
som kan avvaras kompletteras med en rätt för kommunerna och
landstingen att även ge bistånd i form av t.ex. utrustning,
rådgivning och utbildning eller i form av ekonomiskt stöd om det
har samband med utbildning och rådgivning. Denna form av bistånd
föreslås dock få lämnas endast till länder som får svenskt
statligt bistånd. Vidare föreslås att det skall krävas tillstånd
av regeringen för att få lämna sådant bistånd.
För att säkerställa att biståndet kommer till sådan användning
som avsetts föreslås att kommunerna och landstingen skall vidta
åtgärder för att förvissa sig om att så sker.
Vad gäller kommunernas och landstingens rätt att bedriva
tjänsteexport föreslås ingen ändring av nu gällande bestämmelser.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Avslag på propositionen
Motionen
I motion 1993/94:K63 av Lennart Rohdin (fp) yrkas att riksdagen
skall avslå propositionen i dess helhet. I motionen anförs att
internationellt biståndssamarbete bör vara ett statligt ansvar
inom ramen för utrikes- och biståndspolitiken. Enligt motionären
innebär förslagen i propositionen att denna grundprincip
urholkas. I motionen anförs vidare att internationellt
biståndsarbete, till skillnad från vanligt vänortssamarbete,
måste präglas av omfattande kunskaper i internationella
förhållanden och utvecklingsfrågor samt kräver ett icke
oväsentligt mått av utrikespolitiskt kunnande och omdöme, vilket,
enligt motionären, inte rimligtvis kan förväntas ingå i reguljär
kommunal verksamhet. Risken för felbedömningar blir därför enligt
motionären alldeles för stora. I motionen anförs vidare att det
inte kan anses principiellt rimligt att man i kommuner, kanske
med knappa majoritetsbeslut, skall kunna fatta beslut om bistånd
till länder där den politiska opinionen är starkt splittrad. Det
principiella ansvaret för internationellt biståndssamarbete skall
därför, enligt motionären, odelat ligga hos regering och riksdag.
Tidigare riksdagsbehandling
I förarbetena till 1975 års lag uttalade föredragande
departementschefen bl.a. att avsteg från den s.k.
lokaliseringsprincipen bör komma i fråga bara om mycket starka
skäl talar för det och att en självklar utgångspunkt även efter
ikraftträdandet av den då föreslagna lagen var att statsmakterna
har ansvaret för den officiella svenska bistånds- och
utrikespolitiken.
Vid riksdagsbehandlingen uttalade utskottet bl.a. att
propositionens förslag om kommuns och landstingskommuns rätt att
lämna internationellt bistånd var välavvägt och borde genomföras
(KU 1975:16 s. 2).
Även i förarbetena till 1991 års lag slog regeringen fast att
den svenska utrikes- och biståndspolitiken i första hand åvilar
staten (prop. 1990/91:117 s. 143).
Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till 1991 års lag förelåg
bl.a. ett motionsyrkande (m) om att propositionen skulle avslås.
I motionen anfördes att redan 1975 års lag innebar ett avsteg
från principen om att det är staten som skall handha utrikes- och
biståndspolitiken. En ytterligare utvidgning av kommunernas
kompetens på detta område kunde därför, enligt motionären, inte
accepteras. Utskottet konstaterade att förslaget innebar en viss
mindre utvidgning av den kommunala kompetensen på detta område.
Utskottet delade dock regeringens bedömning att förslaget inte
mötte något hinder från utrikes- och biståndspolitiska
synpunkter. Utskottet ansåg de föreslagna biståndsmöjligheterna
lämpligt avgränsade och avstyrkte motionen.
Propositionen
I propositionen fastslås inledningsvis åter grundprincipen att
det är staten som ansvarar för den svenska utrikes- och
biståndspolitiken. De utvidgningar som föreslås i propositionen
är, enligt regeringen, utformade i enlighet med denna princip.
I propositionen anförs bl.a. att de behov av stödinsatser som
finns i t.ex. Östeuropa på bl.a. det kommunala området är mycket
stora. Ett avgörande problem när det gäller att tillgodose
behoven är att dessa länder i stor utsträckning saknar medel för
att köpa kunskaper på den öppna marknaden. Svenska kommuner och
landsting har mycket stora kunskaper och en mycket hög kompetens
när det gäller förvaltning och organisation. I propositionen
konstateras att den nuvarande lagstiftningen hindrar svenska
kommuner och landsting att fritt tillhandahålla utbildning och
rådgivning samt att bistånd med utrustning endast får avse
utrustning som kan avvaras.
I propositionen föreslås därför en utökad rätt för kommuner,
landsting och kyrkliga kommuner att lämna bistånd. Den utökade
rätten avser bistånd till ett land som får svenskt statligt
bistånd. Enligt förslaget skall bistånd till sådant land få
lämnas i form av utrustning, rådgivning och utbildning eller på
annat sätt, under förutsättning att regeringen lämnar tillstånd
till det. Bistånd föreslås också få ges i form av ekonomiskt stöd
för att genomföra utbildning och rådgivning.
I propositionen anförs att begränsningen till länder som får
svenskt statligt bistånd är avsedd att förhindra att den
utvidgade rätten att lämna bistånd kommer i strid med den
nationella utrikes- och biståndspolitiken. De länder som avses
är sådana som får direkt svenskt statligt bistånd, dvs. bistånd
som kanaliseras direkt från staten eller någon statlig myndighet.
Utskottets bedömning
Såsom anförs i propositionen, och som även slagits fast i flera
sammanhang tidigare, är det staten som ansvarar för den svenska
utrikes- och biståndspolitiken.
Den föreslagna utvidgningen av biståndsmöjligheterna har
begränsats till länder som får svenskt statligt bistånd och
föreslås därutöver kräva tillstånd av regeringen. Förslaget bör
därför, enligt utskottets mening, inte möta något hinder ur
utrikes- eller biståndspolitisk synpunkt. Utskottet delar i
övrigt regeringens uppfattning att kommuner och landsting bör ges
ökade möjligheter att bistå bl.a. de nya kommuner som nu byggs
upp i Central- och Östeuropa. Utskottet tillstyrker således i
princip regeringens förslag och avstyrker motion K63. Härmed får
även yrkande 4 i motion 1993/94:U809 av Bengt Hurtig m.fl. (v) om
förverkligande av Lokaldemokratikommitténs förslag om ökade
möjligheter för svenska kommuner att lämna utvecklings- och
katastrofbistånd, anses tillgodosett. Till enskildheter i
förslaget återkommer utskottet nedan.
Bistånd i form av utrustning
Gällande ordning
Enligt gällande ordning får bistånd avse utrustning som kan
avvaras. Med detta avses att kommun eller landsting får bistå med
utrustning om det t.ex. på grund av den tekniska utvecklingen
framstår som motiverat att ny utrustning anskaffas för den egna
verksamheten eller om utrustningen inte längre behövs i den egna
verksamheten. Däremot anses det inte tillåtet för kommunen att
köpa utrustning i syfte att den skall användas för
biståndsinsatser och inte heller att en kommun skänker utrustning
och därigenom tvingas att anskaffa annan likvärdig utrustning.
Kommuner och landsting har lämnats en tämligen stor frihet att
själva avgöra om de kan avstå från en viss utrustning (prop.
1975:84 s. 34 och prop. 1990/91:117 s. 143).
Propositionen
I propositionen föreslås att kommuners och landstings bistånd
till länder som får svenskt statligt bistånd även skall få avse
bl.a. annan utrustning än sådan som kan avvaras. Förutsättningen
är att regeringen ger tillstånd till det. Det normala torde
därvid, enligt propositionen, komma att bli att kommunerna och
landstingen ger in en ansökan till regeringen om att under en
viss tid få lämna bistånd till en viss mottagare, t.ex. inom
ramen för ett vänortssamarbete och i enlighet med ett antaget
program. I tillståndsbeslutet får regeringen ange de villkor som
skall gälla för tillståndet, t.ex. att utrustning endast får
lämnas om kostnaden härför uppgår till ett visst bestämt belopp
per gång eller per år.
Denna utvidgade biståndsmöjlighet har kombinerats med en
skyldighet för kommuner och landsting att förvissa sig om att
utrustningen kommer till avsedd användning. För det fall att
kommunerna och landstingen själva saknar möjlighet att
kontrollera detta bör de, enligt propositionen, i samband med att
biståndet lämnas kräva att mottagaren i efterhand redovisar hur
detta har använts.
Motionen
I motion 1993/94:K61 av Maud Ekendahl (m) yrkas i denna del att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att
landstingens, kommunernas och Svenska kyrkans möjligheter att ge
bistånd i form av utrustning skall begränsas till att avse
överskottsutrustning.
Utskottets bedömning
Utskottet har inte några invändningar mot att kommuner och
landsting, under de förutsättningar som föreslagits, får lämna
bistånd även i form av annan utrustning än sådan som kan avvaras.
Utskottet avstyrker motion K61 i denna del.
Ekonomiskt stöd
Propositionen
Lokaldemokratikommittén föreslog i sitt betänkande att bistånd
skulle få ges även i form av kontant stöd.
I propositionen anförs att bistånd i form av kontant stöd även
fortsättningsvis måste ankomma på staten och att direkt
penningbistånd inte är en sak som faller inom den kommunala
kompetensen, inte ens efter den utvidgning som nu föreslås.
Vidare anförs att risken för att ett sådant bistånd hamnar i fel
händer måste bedömas som relativt stor på grund av rådande
förhållanden i Östeuropa.
I propositionen föreslås att ekonomiskt stöd, utöver vad som
gäller i dag, endast skall få lämnas för att genomföra utbildning
och rådgivning. Med detta avses stöd inte bara för att bekosta
utbildning eller rådgivning utan även andra kostnader som har ett
samband med utbildning och rådgivning, såsom resor och uppehälle.
Förutsättningen är att regeringen ger tillstånd till det.
Motionerna
I tre motioner tas frågan om kommunernas, landstingens och de
kyrkliga kommunernas möjligheter att ge ekonomiskt stöd upp. I
motion 1993/94:K61 yrkas en begränsning av denna möjlighet i
förhållande till vad som föreslås i propositionen, medan
motionären i motion 1993/94:K605 yrkar större möjligheter i detta
avseende än vad som föreslås i propositionen. I motion
1993/94:K612, yrkande 1, begärs att kommunallagen ändras så att
kommuner och landsting kan budgetera medel för
biståndsverksamhet.
I motion 1993/94:K61 av Maud Ekendahl (m) yrkas i denna del att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att
landstingens, kommunernas och Svenska kyrkans rätt att ge bistånd
skall begränsas till att avse överskottsutrustning, utbildning
och rådgivning. I motionen anförs att rena penninggåvor som
bestrids med skattemedel och Sveriges skattefinansierade
biståndsverksamhet skall handhas av regering och riksdag.
I motion 1993/94:K605 av Kjell Eldensjö (kds) anförs att det
bör införas möjlighet för de svenska kommunerna att inom den
kommunala kompetensen kunna bidra ekonomiskt till specifika
projekt i sina vänorter. Det ekonomiska bidraget föreslås bestå
av två delar, dels direkt kommunalt ekonomiskt bidrag, dels
bidrag med statliga biståndspengar för specificerade projekt.
I motion 1993/94:K612, yrkande 1, av Christer Lindblom m.fl.
(fp, s, c, kds, nyd) anförs att egentlig biståndsverksamhet med
nuvarande lagstiftning ligger utanför den kommunala kompetensen.
I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen
till känna att kommunallagen skall ändras så att de kommuner och
landsting som så önskar skall kunna budgetera medel för
biståndsverksamhet i t.ex. sina vänorter.
Tidigare riksdagsbehandling
I förarbetena till 1975 års lag anförde regeringen som skäl för
att inte föreslå en generell rätt för kommuner och landsting att
utge bistånd i form av kontant stöd dels att detta skulle
innebära större risker för konflikter med den officiella svenska
bistånds- och utrikespolitiken, dels att en sådan befogenhet
skulle innebära ett avsevärt avsteg från lokaliseringsprincipen
(prop. 1975:84 s. 32).
Även i förarbetena till den nu gällande lagen uttalade
regeringen att ett rent penningbistånd inte är förenligt med den
uppgiftsfördelning som slagits fast mellan stat och kommun på
detta område (prop. 1990/91:117 s. 143).
Vid riksdagsbehandlingen av 1991 års lag förelåg
motionsyrkanden (v och mp) om att kommuner och landsting borde
ges rätt att lämna bistånd även i form av ekonomiskt stöd.
Utskottet som ansåg att de föreslagna biståndsmöjligheterna var
lämpligt avgränsade avstyrkte motionerna.
Kommunallagen
I 2 kap. kommunallagen regleras kommunernas och landstingens
befogenheter. I en allmän kompetensregel i 1 § anges att kommuner
och landsting själva får ha hand om sådana angelägenheter av
allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller
landstingets område eller deras medlemmar. I 4 § anges att det
beträffande kommunernas och landstingens befogenheter och
skyldigheter på vissa områden finns särskilda föreskrifter. Här
åsyftas bl.a. lagen (1991:901) om rätt för kommuner, landsting
och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och
annat humanitärt bistånd.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning att bistånd i form av
kontant stöd även fortsättningsvis bör ankomma på staten.
Utskottet avstyrker därför motionerna K605 och K612 yrkande 1.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att ekonomiskt
stöd skall kunna ges för att genomföra bistånd i form av
utbildning och rådgivning. Utskottet avstyrker därmed motion K61,
i denna del.
Transportstöd
Propositionen
I propositionen föreslås att den i dag gällande möjligheten för
kommuner och landsting att i skälig omfattning få anvisa medel
för att transportera och ställa i ordning utrustning skall
behållas. I propositionen föreslås vidare att också de nya
biståndsformerna skall kunna skickas genom en internationell
hjälporganisation.
I propositionen anförs att en mycket stor del av det ökade
bistånd som kan bli aktuellt efter den föreslagna lagändringen är
bistånd som kommer att ges till vänorter eller andra organ av
samma slag som givaren.
Motionen
I motion 1993/94:K62 av Kristina Svensson och Berndt Ekholm (s)
anförs att det engagemang som finns i kommuner och landsting att
bistå den pågående utvecklingen i Baltikum mot politisk demokrati
och social marknadsekonomi bör uppmuntras och stödjas. Det är
därför enligt motionärerna väsentligt att eventuella hinder
undanröjs, t.ex. transportkostnader i samband med att utrustning
forslas till mottagarlandet. Transportstöd borde därför utgå ur
de statliga anslag som för närvarande kanaliseras till SIDA och
BITS.
SIDA och BITS
Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) har till uppgift
att ge stöd till länderna i Central- och Östeuropa genom svenska
folkrörelser och enskilda organisationer.
Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete
(BITS) har som övergripande mål att i enlighet med de
biståndspolitiska målen främja ekonomisk och social utveckling i
enskilda u-länder, samt att främja reformprocessen i Central- och
Östeuropa för en demokratisk samhällsutveckling och en
marknadsorienterad ekonomi.
Riksdagen har för budgetåret 1994/95 under tredje huvudtiteln G
1. Samarbete med Central- och Östeuropa, anvisat ett
reservationsanslag på 756 499 000 kr (1993/94:UU16). Över detta
anslag finansieras bl.a. expertinsatser och rådgivning inom olika
samhällsområden, projekt inom miljöområdet, stöd till
näringslivsutveckling, utbildning, kultur och forskning. Av
budgetpropositionen (s. 244) framgår att regeringen under detta
anslag beräknat en anslagspost om 233 miljoner kronor till BITS.
BITS har bl.a. från årsskiftet 1993/94 beviljat 18 miljoner
kronor för s.k. fördjupat vänortssamarbete mellan svenska
kommuner och kommuner i bl.a. de baltiska staterna och Polen.
Dessa medel förvaltas av Kommunförbundet (1993/94:UU16 s.
30--31).
Utskottets bedömning
Genom de möjligheter som ovan redovisats får motionsyrkandet
anses tillgodosett. Utskottet avstyrker motion K62 i denna del.
Samordning
Propositionen
I propositionen anförs att det är en fördel om bistånd som
lämnas till ett visst land samordnas mellan olika givare. Enligt
propositionen talar mycket för att i varje fall större bidrag bör
samordnas och planeras mellan olika givare. Detta bör dock enligt
propositionen ske på frivillig väg genom t.ex. samarbete med
statliga myndigheter på området eller kommunernas och
landstingens olika samarbetsorgan.
Motionen
I motion K62 anförs också att det är nödvändigt att finna
former för samordning av de kommunala biståndsinsatserna, t.ex.
genom Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens och motionärernas uppfattning om
att biståndsinsatser bör samordnas. Enligt utskottets mening bör
dock detta, såsom anförs i propositionen, ske på frivillig väg.
Utskottet finner således inte skäl till något tillkännagivande i
denna fråga. Utskottet avstyrker motion K62 i denna del.
Utvärdering
Motionen
I motion K62 anförs vidare att all biståndsverksamhet måste
utvärderas, även biståndsinsatser av kommuner och landsting.
Motionärerna anser att Sekretariatet för utvärdering av svenskt
bistånd, SAU, skulle vara lämpat att tillgodose behovet av
utvärdering av bistånd som lämnas av kommuner och landsting.
Propositionen m.m.
Uppföljning och utvärdering av biståndsprogram och
biståndsprojekt är väl etablerade inslag i svenska
biståndsmyndigheters och internationella biståndsorgans
verksamheter. Utvärderingsrapporter från pågående och avslutade
biståndsinsatser ingår regelmässigt i biståndsmyndigheternas
interna beslutsprocess.
Frågan om utvärdering tas inte särskilt upp i propositionen. I
propositionen framhålls dock att det är av vikt att
biståndsgivningen sker på ett sådant sätt att kommunmedlemmarna
inte upplever att deras skattemedel används på ett olämpligt
sätt. Därför föreslås att kommunerna, landstingen och de kyrkliga
kommunerna skall kontrollera att det lämnade biståndet kommer
till avsedd användning. För det fall att kommunerna själva saknar
möjlighet att direkt kontrollera detta bör de enligt
propositionen i samband med att biståndet lämnas ställa krav på
att mottagaren i efterhand redovisar hur biståndet använts. I de
fall där enskilda kommuners bistånd ingår som en del av en mer
omfattande biståndsgivning och där samarbete och samordning sker
med t.ex. en statlig myndighet, kan denna kontroll enligt
propositionen lämpligen ske genom den statliga myndighetens
försorg.
År 1992 tillsatte regeringen en kommitté med uppdrag att
utvärdera och analysera effektiviteten i det svenska biståndet,
Kommittén för utvärdering och analys inom biståndsområdet (dir.
1992:59). Syftet med kommitténs arbete är att ge regeringen ett
bättre underlag för den fortlöpande effektiviseringen av
biståndet och biståndsadministrationen. Kommittén, vars arbete
tidsbegränsades till två år, skall senast den 30 juni 1994 lämna
en samlad bedömning till regeringen. Kommittén bedriver eget
utvärderings- och analysarbete genom sitt sekretariat,
Sekretariatet för analys av utvecklingssamarbete (SAU). I januari
1994 fick kommittén genom tilläggsdirektiv (dir. 1994:4) i
uppdrag att göra en studie av samarbetet med Central- och
Östeuropa. Detta uppdrag skall redovisas senast den 30 maj 1994.
Utskottets bedömning
Utskottet utgår ifrån att även det bistånd som kommuner och
landsting kommer att lämna med stöd av den nu föreslagna lagen
kommer att bli föremål för utvärdering.
Med hänsyn till att SAU:s verksamhet är tidsbegränsad bör
kommuners och landstings kommande biståndsinsatser utvärderas på
annat sätt. Utskottet avstyrker motion K62 i denna del.
Miljösamarbete
Motionen
I motion 1993/94:U813, yrkande 5, av Charlotte Branting och
Elver Jonsson (båda fp) anförs att kommunerna inom ramen för
vänortssamarbetet bör ges ökade möjligheter att stödja åtgärder
för miljön. I motionen anförs bl.a. att det från många av Europas
industriområden, särskilt i länderna i öst, sprids stora mängder
utsläpp av svavel och kväve vilket bidrar till försurningen i
bl.a. Sverige. Motionärerna konstaterar att stora summor pengar
krävs för miljöinvesteringar men att svenska kommuner endast kan
genomföra mycket begränsade samarbetsprojekt enligt nu gällande
lagstiftning.
Utskottets bedömning
Frågan om kommuners och landstings rätt att lämna bistånd i
form av kontant stöd har behandlats ovan.
Det samarbete med Central- och Östeuropa som bedrivs av t.ex.
BITS avser bl.a. åtgärder för att förbättra miljön, särskilt i
Östersjön. Den nu föreslagna lagen innebär ökade möjligheter för
kommuner och landsting att bistå med utbildning och rådgivning
även inom miljöområdet. Motionsyrkandet får härigenom till viss
del anses tillgodosett.
Utskottet avstyrker motion U813 i nu aktuell del.
Här kan i övrigt hänvisas till utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU16 om samarbete med Baltikum, Central- och Östeuropa
där bl.a. frågor om miljöinsatser närmare behandlas.
Övrigt
I propositionen anges att en förutsättning för att bistånd
skall få ges även fortsättningsvis måste vara att en nödsituation
råder i det land till vilket biståndet ges. Enligt utskottets
mening bör detta framgå även av 2 §. Ett förtydligande i detta
avseende bör därför göras i nämnda paragraf. Samtidigt bör viss
språklig justering ske av texten. Ändringarna bör göras på sätt
framgår av utskottets hemställan.
Kommunal tjänsteexport
Enligt lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport får kommuner
och landsting tillhandahålla kommunala tjänster för export.
Utgångspunkten är att kommuner och landsting skall tillhandahålla
tjänsterna som underleverantörer till svenska företag eller
staten. Om det finns särskilda skäl får regeringen för visst fall
medge att tjänsterna tillhandahålls också på något annat sätt.
Med detta avses de fall där kommun eller landsting bedriver
tjänsteexport på egen hand eller som huvudansvarig eller då
exporten sker via Svenska Kommunförbundet eller
Landstingsförbundet.
Lokaldemokratikommittén har föreslagit att kommuner och
landsting fritt skall få bedriva tjänsteexport på egen hand.
I propositionen anför regeringen att den kommunala
tjänsteexporten inte fått någon större omfattning. Med hänsyn
till detta samt till det risktagande som tjänsteexport på egen
hand innebär bör enligt regeringens mening det nuvarande kravet
på regeringstillstånd finnas kvar. Något förslag om ändring av nu
gällande bestämmelser föreslås därför inte.
Utskottet har inget att erinra i denna del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen avslår motion 1993/94:K63,
2. beträffande bistånd i form av utrustning
att riksdagen avslår på motion 1993/94:K61 i denna del,
3. beträffande ekonomiskt stöd
att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:K61 i denna del,
1993/94:K605 och 1993/94:K612 yrkande 1,
4. beträffande transportstöd
att riksdagen avslår motion 1993/94:K62 i denna del,
5. beträffande samordning
att riksdagen avslår motion 1993/94:K62 i denna del,
6. beträffande utvärdering
att riksdagen avslår motion 1993/94:K62 i denna del,
7. beträffande miljösamarbete
att riksdagen avslår motion 1993/94:U813 yrkande 5,
8. beträffande lagförslag om internationell katastrofhjälp
och annat bistånd
att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:189 och med
avslag på motion 1993/94:U809 yrkande 4 antar regeringens förslag
till lag om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner
att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd med den
ändringen att 2 § första stycket skall ha följande lydelse:
Till ett land som avses i 1 § och som får svenskt statligt
bistånd får kommuner, landsting, församlingar och kyrkliga
samfälligheter ge bistånd också i form av utrustning, rådgivning,
utbildning eller på annat sätt under förutsättning att regeringen
lämnar tillstånd till det.
Stockholm den 17 maj 1994
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Ylva
Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s),
Inger René (m), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl (nyd),
Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström
(s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.