Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall konstitutionsutskottet granska
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Utskottet har
rätt att för detta ändamål utfå protokollen över beslut i regeringsärenden och
de handlingar som hör till dessa ärenden.
Utskottet har erhållit protokoll som förts över regeringsbeslut, över beslut
av statsministern och i konselj under år 1993.
Underlaget för granskningen har därutöver utgjorts av material framtaget inom
utskottets kansli och, på utskottets begäran, inom regeringskansliet.
Väsentliga delar av detta material presenteras i bilagorna A 1.1--A 19.8.
För att inhämta ytterligare upplysningar har utskottet företagit ett antal
utfrågningar, som till större delen varit offentliga. Uppteckningar från
utfrågningarna utgör bilagorna B 1--B 11 och redovisas i en särskild
volym. Till underlaget för granskningen hör också regeringens skrivelse med en
redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen (skr.
1993/94:15), vilken hänvisats till utskottet av kammaren.
I det följande lämnas först en sammanfattande redogörelse för årets
granskningsarbete. De olika granskningsfrågorna behandlas därefter i
betänkandets huvudavsnitt. Därpå följer de reservationer, särskilda yttranden
och den meningsyttring som fogats till betänkandet.
De frågor som alltsedan 1971 har tagits upp till granskning anges i ett
sakregister som återfinns sist i betänkandets huvudvolym.
Sammanfattning
I detta betänkande redovisar utskottet den granskning som utförts under
1993/94 års riksmöte. Utredningsarbetet rörande vissa granskningsärenden har
dock inte kunnat slutföras i tid för att kunna redovisas i detta betänkande.
Det gäller granskningen av regeringskansliets upphandling av konsultuppdrag,
som kommer att redovisas senare under detta riksmöte i ett särskilt betänkande.
Det gäller också olika frågor med anknytning till regeringens handläggning av
bankkrisen. Denna granskning kommer att fortsätta under hösten 1994.
Betänkandet inleds med en redovisning av förändringar i regeringens
organisation. Vidare lämnas uppgifter om utvecklingen beträffande
regeringsärendena. En översiktlig granskning av regeringsbesluten från formella
utgångspunkter har gjorts. Vissa iakttagelser redovisas. En redogörelse lämnas
även för personalutvecklingen i regeringskansliet och för kommittéväsendets
utveckling under år 1993.
På sedvanligt sätt har utskottets granskning omfattat regeringens remisser
till Lagrådet och utgivningen av Svensk författningssamling (SFS). En
redovisning lämnas för regelbeståndet och regelregistreringen, som också
omfattar en redogörelse för arbetet med redovisningen av riksdagens och
regeringens normgivningsbemyndiganden. Utskottet har gått igenom regeringens
behandling av riksdagens beslut på grundval av den skrivelse från regeringen
som lämnas till riksdagen och de yttranden över skrivelsen som sju av de övriga
utskotten lämnat.
Utskottet har tagit upp förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i
propositioner. Granskningen grundar sig på en genomgång som tolv utskott gjort
av propositioner som avlämnats under år 1993 på respektive utskotts område.
Vidare har en genomgång gjorts av regeringens handläggning av nådeärenden under
år 1993.
Under en rubrik har utskottet samlat fyra till granskning anmälda uttalanden
som gjorts av statsråden Gun Hellsvik, Olof Johansson, Reidunn Laurén och
Margaretha af Ugglas i olika sammanhang.
Utskottet har vidare granskat regeringens handläggning av vissa asylärenden.
Det gäller besluten att avvisa asylsökande från Peru och att bevilja
asylsökande från Bosnien-Hercegovina permanent uppehållstillstånd samt
handläggningen av frågan om avvisning av asylsökande kosovoalbaner.
Granskningen har också avsett regeringens åtgärder med anledning av
riksdagens privatiseringsbemyndigande. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt
frågan om privatiseringen av Celsius Industrier AB.
Frågan om försvarsministerns och Försvarsdepartementets roll i samband med
flyguppvisningar med JAS-planet har tagits upp. I detta sammanhang behandlar
utskottet också vissa andra frågor med anknytning till JAS-projektet. I likhet
med flera tidigare år behandlas även i år regeringens beslut i
krigsmaterielexportfrågor. Granskningen har särskilt gällt om export tillåtits
till länder till vilka export tidigare inte medgetts.
I ett särskilt avsnitt behandlar utskottet några anmälda
tjänstetillsättningsfrågor. Den första gäller regeringens utnämning av
Finansinspektionens chef Anders Sahlén till minister vid svenska ambassaden i
Washington. Den andra frågan avser de förberedelser för rekrytering till
EG/EU-organ som regeringen vidtagit. Slutligen gäller det Utrikesdepartementets
(biståndsavdelningen) medverkan vid SIDA:s utseende av biståndskontorschef i
Managua.
Utskottet har granskat statsministerns anförande "Sverige och de baltiska
länderna" som hölls på Utrikespolitiska institutet den 17 november 1993.
Utskottet har också inhämtat aktuella uppgifter om statsrådens
värdepappersinnehav och värdepappersförvaltning.
Frågan om jettrafik på Bromma var föremål för riksdagsbeslut i början av
1980-talet. Utskottet har granskat hur denna fråga därefter hanterats av
regeringen. Vidare har tagits upp regeringens agerande i frågan om att från
Förbundsrepubliken Tyskland utfå vissa handlingar som tidigare tillhört Stasi i
förutvarande DDR och som kan belysa Nobelkruts olovliga utförsel av krut m.m.
under 1980-talet.
I ett avsnitt om frågor om förhållandet mellan riksdagsbeslut och
regeringsbeslut har utskottet samlat fyra granskningsärenden: regeringsbeslut
om utbildning av värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst,
regeringens handläggning av frågan om bevakning och säkerhet vid statens
konstmuseer, regeringens handläggning av frågan om översyn av bestämmelserna om
bostadsarrende samt regeringens beslut att tillföra de s.k.
teknikbrostiftelserna LKAB-aktier.
Under rubriken Övriga frågor redovisas kortfattat utskottets granskning av
krisuppgörelserna i september 1992 från konstitutionella utgångspunkter,
regeringens beredning av propositionen om högskolor i stiftelseform och
regeringsbeslut att medge polismyndighet rätt att mot ersättning utföra
säkerhetskontroll.
Beträffande resultatet av granskningen kan nämnas följande.
Utskottet konstaterade förra året att förseningarna i författningsutgivningen
hade ökat till en helt oacceptabel nivå. Olika åtgärder planeras nu inom
regeringskansliet. I jämförelse med år 1992 har antalet författningar som
utkommer mindre än två veckor före ikraftträdandet minskat från 49 % till 34 %.
Utskottet noterar denna minskning med tillfredsställelse men framhåller
samtidigt att antalet sent utkomna författningar fortfarande är alldeles för
högt.
Med anledning av granskningen av hur regeringen behandlat riksdagsbesluten
uttalar utskottet att om mer än ett år förflutit utan att regeringen vidtagit
någon åtgärd i anledning av ett riksdagsbeslut bör orsakerna till detta
redovisas för riksdagen samt uppgift lämnas om när åtgärder beräknas vidtas.
Yttrandena från andra utskott över konsekvensanalyserna i propositionerna
visar enligt utskottet att det på vissa utskottsområden skett förbättringar.
Fortfarande finns det dock brister på andra områden. Generellt anser utskottet
att det finns utrymme för förbättringar.
I granskningsärendena som rör vissa statsrådsuttalanden gör utskottet dels
några generella uttalanden, dels påpekanden i vissa av de fall som granskas. I
fråga om uttalanden om rättsavgöranden i enskilda fall anser utskottet att
statsråden bör visa största återhållsamhet. Uttalanden om rättskipningen kan
utgå från enskilda fall men slutsatsen måste ges en allmän innebörd om inte
misstanken skall uppstå att ett statsråd velat påverka domstolarnas avgöranden.
Vad gäller justitieminister Gun Hellsviks uttalande om en lagakraftvunnen dom
synes enligt utskottet någon avsikt att påverka HD i dess ställningstagande i
målet om egenmäktighet med barn inte ha förelegat. Utskottet vill i
sammanhanget ändå framhålla vikten av att en justitieminister är utomordentligt
försiktig och återhållsam i situationer där justitieministern gör eller
förväntas göra uttalanden om fall som är föremål för prövning i domstol.
I några anmälningar har ifrågasatts om vissa statsrådsuttalanden står i
överensstämmelse med regeringens uppfattning. Utskottet konstaterar att några
formella regler som föreskriver att regeringen skall vara enig om sina beslut
eller sitt uppträdande inte finns. Utskottet vill emellertid framhålla att
uttalanden som uppfattas stå i strid med regeringens officiella hållning kan
skapa oklarhet och risk för komplikationer, särskilt om de berör förhållanden
till utländsk stat. Särskilda krav måste därvid ställas på uttalanden som görs
av det statsråd som ansvarar för frågan inom regeringen. Beträffande
miljöminister Olof Johanssons uttalande om en eventuell stängning av
Barsebäcksverket anser utskottet att Olof Johansson genom sitt uttalande kan
ha skapat oklarhet om regeringens hållning i sakfrågan.
I ärendet om försvarsministerns och Försvarsdepartementets roll i fråga om
flyguppvisningar anser utskottsmajoriteten att mot bakgrund av vad som var känt
om problemen med JAS-planets styrsystem, det varit naturligt om departementet
hade informerat sig ytterligare om flyguppvisningarna och de förutsättningar
som gällde för deras genomförande. Den kunskapen och ytterligare inhämtad
information om flygplanet hade kunnat bilda underlag för överväganden om
åtgärder i någon form. Som även försvarsministern har anfört förelåg det enligt
utskottet inte några konstitutionella hinder för ett ingripande från
regeringens sida. Försvarsdepartementet har emellertid varit påfallande passivt
i nu berörda hänseenden, vilket utskottet finner anmärkningsvärt. För detta kan
försvarsministern inte undgå viss kritik. Enligt reservationen (m, fp, c, kds)
har det helt ankommit på de ansvariga myndigheterna, ej Försvarsdepartementet
eller försvarsministern, att godkänna flygplanet för flygning och att ta
ställning till flygplanets deltagande i flyguppvisningar.
När det gäller frågan om krigsmaterielexport anser utskottet att regeringen i
de granskade fallen har tillämpat riktlinjerna på ett korrekt sätt. Det är
enligt utskottets mening av största vikt att regeringen i sin bedömning av
situationen i ett land som kan bli mottagare av sådan export fäster stor vikt
vid respekten för de mänskliga rättigheterna. Vänsterpartiets representant
anser att regeringen bör kritiseras för bristande hänsyn till respekten för
mänskliga rättigheter i tillämpningen av reglerna för krigsmaterielexport
beträffande Indonesien och Västra Gulfstaterna. I ärendet föreligger också ett
särskilt yttrande från Hans Göran Franck (s).
När det gäller bytet av chef för Finansinspektionen anser utskottsmajoriteten
att regeringens skäl för omflyttningen av Anders Sahlén inte varit tillräckliga
för att svara mot kravet på saklighet och opartiskhet i 1 kap. 9 § RF. Enligt
utskottets mening kan därför regeringen och särskilt då statsrådet Bo Lundgren
inte undgå kritik för handläggningen av frågan. Enligt reservationen (m, fp, c,
kds) har inte granskningen visat annat än att statsrådet Bo Lundgren gett
Anders Sahlén ett erbjudande om en tjänst, vilket denne frivilligt accepterat.
I ärendet gällande riksdagens begäran i april 1991 om en översyn av
bestämmelserna om bostadsarrende konstaterar utskottet att regeringen ännu inte
vidtagit några åtgärder. Utskottet utgår ifrån att regeringen under våren 1994
påbörjar arbetet med att skriva direktiv för en översyn av
arrendelagstiftningen.
När det gäller frågan om beredningen av regeringens förslag om högskolor i
stiftelseform konstaterar utskottet att regeringsformen ger regeringen utrymme
att bestämma vad som är behövligt att remittera och att avgöra den krets som
skall tillfrågas. Enligt utskottets mening bör dock omfattande lagförslag bli
föremål för en bred beredningsprocess.
I några ytterligare ärenden föreligger skiljaktiga meningar.
Beträffande regeringens handläggning av vissa asylärenden har
Socialdemokraterna lämnat två reservationer. Enligt den ena reservationen som
gäller avvisningen av asylsökande från Peru kan statsrådet Birgit Friggebo inte
undgå kritik för handläggningen av dessa ärenden. Den andra reservationen
gäller handläggningen av frågan om Kosovoflyktingarna. Här anser
Socialdemokraterna att regeringen inte kan undgå kritik. Vänsterpartiets
representant ansluter sig i båda fallen till denna kritik. Från andra
utgångspunkter riktar Ny demokrati i en reservation kritik mot regeringen för
handläggningen av frågan om permanent uppehållstillstånd för bosnier. Liknande
kritik får regeringens agerande när det gäller frågan om uppehållstillstånd för
barnfamiljer från Kosovo.
Enligt en reservation (s) får statssekretare Alf Samuelssons skrivelse till
SIDA:s generaldirektör angående utseendet av biståndsråd i Managua ses som ett
otillbörligt försök att påverka ett beslut på ett sätt som står i strid med 11
kap. 7 § RF. Då detta skett med statsrådet Alf Svenssons goda minne kan
statsrådet inte undgå kritik. Vänsterpartiets representant ansluter sig till
reservationen.
Statsministerns utrikespolitiska anförande i november 1993 föranleder
utskottets socialdemokrater att i en reservation uttala att statsministern inte
kan undgå stark kritik. Reservanterna anser att den tolkning som statsministern
givit av Sveriges möjliga agerande i händelse av konflikt i vårt närområde inte
står i överensstämmelse med riksdagens uttalanden. Reservanterna anser också
att statsministern i en fråga av denna karaktär hade bort samråda med övriga
partier. Vänsterpartiets representant instämmer i kritiken.
I ett särskilt yttrande (s) erinras om den kritik som förra året
reservationsvis fördes fram mot statsrådens innehav av aktier. I anledning av
samma ärende föreligger ytterligare två särskilda yttranden från
Socialdemokraterna och ett från Moderaterna. Socialdemokraterna behandlar ett
brev från statsministern till konstitutionsutskottet den 4 maj 1994. Både
Socialdemokraterna och Moderaterna framför önskemål om att Volvos förre
styrelseordförande Pehr G Gyllenhammar medverkar till att bringa klarhet i
frågan om hur han och Volvoledningen höll regeringen informerad om
Volvo--Renaultaffären.
Vänsterpartiets representant har dessutom framfört kritiska synpunkter på hur
utskottet granskat dels regeringens agerande i frågan om att utfå vissa
handlingar från Stasi, dels krisuppgörelserna i september 1992.
1. Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation
Regeringens sammansättning har inte ändrats under år 1993, men vissa
förändringar beträffande departementens organisation och arbetsfördelningen
mellan regeringsledamöterna har skett.
Departementsförordningen (1982:1177) har ändrats vid tre tillfällen under år
1993 (1993:81, 1993:822, 1993:1429). Den sistnämnda ändringen trädde i kraft
den 1 januari 1994. Bland dessa ändringar kan nämnas att ärenden som gäller
jämställdhet mellan kvinnor och män flyttades från Kulturdepartementet till
Socialdepartementet från den 1 mars 1993.
Statsministern har vid tre tillfällen under året fattat beslut om
förordnanden enligt 7 kap. 5 § regeringsformen för statsråd att i vissa
departementschefers ställe handlägga visst ärende eller grupp av ärenden.
Ett av dessa förordnanden gällde en departementschef, statsrådet och chefen
för Socialdepartementet Bengt Westerberg, som i avvaktan på den ovannämnda
ändringen i departementsorganisationen förordnades att i chefens för
Kulturdepartementet ställe föredra förvaltnings- och lagstiftningsärenden
gällande jämställdhet mellan kvinnor och män. Statsrådet Bo Könberg förordnades
att i chefens för Socialdepartementet ställe föredra ärenden gällande
medicintekniska produkter och kosmetika samt fastställande av könstillhörighet.
Statsrådet Bo Lundgren förordnades att i chefens för Finansdepartementet ställe
föredra bl.a. ärenden gällande statligt ägande i bolag på kredit- och
värdepappersmarknaderna. Frågor om konsolidering av utländska skulder har förts
från statsrådet Bo Lundgren till statsrådet och chefen för Finansdepartementet
Anne Wibble.
Utskottet, som liksom tidigare anser att det i princip är regeringens sak att
själv bestämma om sina organisatoriska förhållanden, finner inte anledning till
något uttalande i denna del.
2. Regeringsärenden
a) Antalet regeringsärenden och fördelningen av dessa
I bilaga A 1.1 lämnas en redovisning i tabellform över antalet avgjorda
regeringsärenden under 1993. Av tabellen framgår att antalet avgjorda
regeringsärenden detta år var 13 992 mot 13 990 år 1992, se bilaga A 1.2.
De tre största ärendegrupperna är Dispens- och övriga partsärenden (4 475),
Tjänsteärenden (2 355) och Överklaganden (1 987). Dessa tre grupper svarar
tillsammans för 63 % av alla ärenden. Den procentuellt största ökningen svarar
B-protokollärenden för (30,7 %), dvs. ärenden som inte omedelbart har
offentliggjorts, som framför allt återfinns inom Utrikesdepartementets område.
Antalet propositioner har minskat med 53 (16,2 %) från föregående år. Det är
den procentuellt största nedgången bland de olika ärendegrupperna.
Ser man till fördelningen av ärenden mellan departementen finner man att
Justitiedepartementet har handlagt det största antalet ärenden, 2 257, trots
att antalet ärenden där minskade med 102. Därnäst kommer UD med 1 716 ärenden,
en ökning med 402 (30,6 %). Den procentuellt största ökningen av ärenden
svarade Kulturdepartementet för, 40,9 % (373). I Finansdepartementet var
nedgången i ärenden procentuellt störst, 22,8 % (474). Det minsta antalet
ärenden, 307, handlades i Civildepartementet. Antalet avgjorda nådeärenden i
Justitiedepartementet uppgick till 1 246, en minskning med 39 sedan 1992.
Granskningen i denna del föranleder inte något uttalande från utskottet.
b) Formell granskning av regeringsprotokollen
I likhet med tidigare har protokollen över samtliga regeringsbeslut under
föregående år infordrats från departementen. Protokollen har fortlöpande
levererats till utskottet under år 1993 och början av år 1994. De sista
leveranserna gjordes så sent som någon vecka före justeringen av detta
betänkande. Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att protokollen i
fortsättningen översänds till utskottet så snart som de justerats. Om möjligt
bör dock leveranserna inte avse enstaka regeringssammanträden utan längre
sammanhängande perioder, t.ex. en månad.
Protokollen har blivit föremål för en översiktlig genomgång inom utskottets
kansli. Det bör betonas att genomgången avsett de protokollerade besluten, inte
de handlingar som hör till besluten. Vid genomgången har uppmärksamheten varit
riktad främst mot den rättsliga grunden för besluten, handläggningen i resp.
departement samt beslutens utformning. Om misstänkta brister i dessa
hänseenden, som inte har varit av rent bagatellartat slag, har iakttagits har
kontakt tagits från utskottskansliets sida med vederbörande departement. Därvid
har det i allmänhet framkommit omständigheter som lett till bedömningen att
någon brist ej funnits eller att den varit väsentligt mindre än som först
misstänktes. Två ärenden har emellertid förts vidare till utskottet och
redovisas i det följande.
Handläggning av regeringsärende enligt 7 kap. 3 § andra meningen
regeringsformen
I 7 kap. 3 § regeringsformen föreskrivs att regeringsärenden avgörs av
regeringen vid regeringssammanträde. Enligt andra meningen i paragrafen kan
dock, i den omfattning som anges i lag, regeringsärenden som gäller
verkställighet inom försvarsmakten av författningar eller särskilda
regeringsbeslut under statsministerns överinseende avgöras av chefen för det
departement till vilket ärendena hör. Enligt lagen (1974:613) om handläggningen
av vissa regeringsärenden får regeringsärende handläggas i sådan ordning, om
ärendet angår något av de ämnen som anges i åtta olika punkter i lagen. I
sjunde punkten anges tillträde till svenskt territorium av annan stats
örlogsfartyg, militära svävare eller militära luftfartyg samt av fartyg,
svävare eller luftfartyg som ägs eller brukas av annan stat och nyttjas för
annat än enbart affärsdrift. Tillträde till svenskt territorium av utländska
militära fordon eller utländsk uniformerad trupp anges dock inte i lagen.
Vid granskningen år 1992 anmärkte utskottet att tre regeringsärenden om
tillträde till svenskt territorium av utländska militära fordon hade handlagts
i den ordning som anges i 7 kap. 3 § andra meningen regeringsformen trots att
lagen om handläggning av vissa regeringsärenden inte medgav en sådan
handläggningsordning (bet. 1991/92:KU30 s. 26).
Vid årets granskning har uppmärksammats ett beslut varigenom regeringen
beviljat en framställning från Norge att få sända norsk uniformerad trupp och
norska militära fordon samt ammunition i 17 järnvägsvagnar genom Sverige.
Försvarsministern avgjorde ärendet i den ordning som anges i 7 kap. 3 § andra
meningen regeringsformen (8 februari 1993, SRÄ 5). Beslutet visades upp för
statsministern den 17 mars 1993.
Utskottet konstaterar att lagen om handläggningen av vissa regeringsärenden
inte medger att en sådan fråga handläggs i denna ordning. Utskottet utgår från
att Försvarsdepartementet ger akt på lagens tillämpningsområde.
Kommunikationsdepartementets handläggning av ett överklagat beslut av
Vägverket
Regeringen fattade den 2 september 1993 beslut i ärende K91/964/3 m.fl.
angående överklagande av beslut om indragning av väg m.m., bilaga A 1.3.
Det överklagade beslutet hade fattats av Vägverket den 18 augusti 1989.
Vägverkets beslut överklagades under april och maj 1991. Vägverket översände,
med eget yttrande daterat den 17 april 1991, ärendet till regeringen för
prövning. I Vägverkets yttrande angavs bl.a. att överklagandena kommit in för
sent.
Sedan ärendet kommit till Kommunikationsdepartementet har departementet
handlagt ärendet bl.a. genom att genom remiss anmoda Vägverket att yttra sig
över vad en av de klagande anfört. Yttrande från Vägverket i anledning av
remissen inkom till departementet den 26 augusti 1991.
I beslutet den 2 september 1993, dvs drygt två år senare, anförde regeringen
att Vägverket inte fullgjort sin prövning enligt bestämmelsen i 24 §
förvaltningslagen. Regeringen beslutade att inte vidta någon annan åtgärd än
att överlämna ärendet till Vägverket för prövning enligt 24 §
förvaltningslagen.
Enligt 24 § förvaltningslagen (1986:223) är det den myndighet som har
meddelat det överklagade beslutet som skall pröva om en skrivelse med ett
överklagande har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen kommit in för sent skall
myndigheten enligt huvudregeln avvisa den. Så har inte skett i nu aktuellt
ärende. Av Vägverkets yttrande den 17 april 1991 framgår emellertid att
Vägverket ansett att överklagandet av Vägverkets beslut den 18 augusti 1989
kommit in för sent.
Enligt utskottets mening borde regeringen, betydligt tidigare än som skett,
prövat frågan om Vägverkets ställningstagande i detta avseende.
Utskottet har vid flera tillfällen vid sin granskning av regeringsärendenas
handläggning uppmärksammat problemet med långa handläggningstider. Utskottet
har därvid bl.a. betonat angelägenheten av att ärenden efter avslutad
remissbehandling tas upp till avgörande av regeringen så snart som möjligt.
Granskningen föranleder i övrigt inte något uttalande från utskottets sida.
3. Regeringskansliet
a) Personal
Vissa uppgifter har inhämtats beträffande personalsituationen i
regeringskansliet, vilket framgår av bilagorna A 2.1--A 2.2.
Antalet i regeringskansliet tjänstgörande är i stort sett oförändrat mellan
1993 och 1994. I januari 1994 tjänstgjorde
1 846 personer i de olika departementen (utom UD) mot 1 849 ett år tidigare.
Antalet departementssekreterare i regeringskansliet (utom UD) uppgick den 1
januari 1994 till 520 fördelade på 263 kvinnor (51 %) och 257 (49 %) män.
Civil-, Utbildnings-, Kultur- och Kommunikationsdepartementet har den relativt
högsta andelen kvinnliga departementssekreterare med över 60 % i samtliga fall.
Lägst andel har Försvarsdepartementet med 34 %. I regeringskansliet fanns vid
samma tidpunkt 80 kansliråd fördelade på 21 kvinnor (26 %) och 59 män (74 %).
De kvinnliga departementssekreterarna tjänar i medeltal 95 % och de kvinnliga
kansliråden 97 % av genomsnittslönen för dessa tjänstemän. I Utbildnings-,
Justitie-, Civil-, Jordbruks- och Socialdepartementet tjänar de kvinnliga
departementssekreterarna mer än genomsnittet. Kommunikationsdepartementet
betalar sämst (78 % av genomsnittet). Ser man till ålder har kvinnliga
departementssekreterare mellan 30 och 34 år det relativt bästa löneläget. De
tjänar i det närmaste lika mycket som sina manliga kolleger. I merparten av
departementen tjänar de kvinnliga kansliråden lika mycket som eller mer än sina
manliga kolleger. Lägst ligger Försvarsdepartementet, som betalar de kvinnliga
kansliråden ca 91 % av genomsnittslönen. Åldersgruppen 40--44 år har det
relativt bästa löneläget bland de kvinnliga kansliråden. De tjänar ca 6 % över
genomsnittet i gruppen.
b) Politiskt tillsatta tjänstemän
I februari 1994 fanns det 125 politiskt tillsatta tjänstemän i
regeringskansliet, varav 22 assistenter, ett departementsråd, fyra
planeringschefer, 77 politiskt sakkunniga och 21 informations/pressekreterare.
Till dessa skall läggas ett dussintal riksdagsmän som tillika fungerar som
sakkunniga i departementen. Ett år tidigare uppgick antalet politiskt
sakkunniga exkl. riksdagsmän till 117. Under perioden 1988--1991 var antalet
politiskt sakkunniga i genomsnitt mellan 70 och 75. I mars 1992 hade antalet
ökat till 91.
Samordningsorganisationen i Statsrådsberedningen är partipolitiskt uppbyggd.
Inom Statsrådsberedningen finns 45 politiskt tillsatta tjänstemän, av vilka
huvuddelen är politiskt sakkunniga.
På departementsnivå är det vanligaste antalet politiskt sakkunniga fyra till
sex. Flest politiskt sakkunniga finns det i Finansdepartementet (16), Miljö-
och naturresursdepartementet (16) och Socialdepartementet (12).
I Statsrådsberedningen finns en gemensam utredningsenhet, som består av fyra
politiskt sakkunniga, representerande vart och ett av regeringspartierna. Dessa
är enligt uppgift från Statsrådsberedningen (PM 1994-03-30, bilaga A 2.3)
organisatoriskt knutna till resp. samordningskansli och arbetar under
statssekreterarens ledning.
De fyra sakkunnigas arbetsuppgifter är enligt Statsrådsberedningens PM att ta
fram olika bakgrundsfakta och argument samt göra sammanställningar om
regeringens politik på de olika sakområdena.
Skälet till förordnandet av de fyra politiskt sakkunniga var enligt
promemorian att regeringspartiernas samordningskansli behövde avlastas från det
mera långsiktigt inriktade politiska analysarbete som är en nödvändig bas för
Statsrådsberedningens samordnande funktioner.
De fyra politiskt sakkunniga bevakade den socialdemokratiska partikongressen
i Göteborg i september 1993 och rapporterade fortlöpande om kongressen till
regeringskansliet. Tre av dem uppträdde som journalister, representerande olika
politiska tidskrifter. De hade fått ackreditering till följd av framställan
härom från resp. tidskrifts chefredaktör. Den fjärde politiskt sakkunnige
uppgav sig också representera en tidning.
De fyra politiskt sakkunniga har enligt uppgift från regeringskansliets
förvaltningskontor under den aktuella tiden inte varit tjänstlediga från sin
tjänst eller haft semester. Enligt verifikationer som utskottet inhämtat från
förvaltningskontoret har regeringskansliet stått för kostnader för resa och
hotell m.m. under vistelsen i Göteborg. Traktamentsersättning har också utgått
till resenärerna.
Med anledning av det här anförda får utskottet uttala följande.
Utskottet anser att de politiskt sakkunniga spelar en viktig roll i
regeringsarbetet. Varje statsråd bör ha en stor frihet att tillsätta politiskt
sakkunniga och bestämma deras arbetsuppgifter. Enligt utskottets mening är det
principiellt viktigt att arbetsuppgifterna har ett direkt samband med
statsrådens och regeringens politiska arbete, vilket inte utesluter att
resultatet av de politiskt sakkunnigas arbete kan komma till praktisk
användning inom t.ex. partiorganisationerna.
I den praxis som utbildats när det gäller de politiskt sakkunnigas närvaro
vid oppositionspartiernas kongresser eller motsvarande kan finnas inslag som är
ägnade att skapa osäkerhet om på vems uppdrag de politiskt sakkunniga i vissa
fall arbetar. Därför är det enligt utskottets mening angeläget att detta klaras
ut av regeringen.
I övrigt föranleder granskningen i denna del inte något uttalande från
utskottet.
4. Kommittéväsendet
Antalet kommittéer uppgick i slutet av 1993 till 128. Under året tillsattes
100 kommittéer, och arbetet avslutades i 118 kommittéer. För 1992 var
motsvarande siffror 83 resp. 68. Dessa uppgifter, som avser kommittéer
tillsatta efter beslut av regeringen, finns redovisade i regeringens skrivelse
1993/94:103 Kommittéberättelse 1994. I kommittéberättelsen redovisas även ett
antal mindre eller under kortare tid verksamma utredningar, som betalas från
departementens anslag Utredningar m.m. Där redovisas också vissa
utredningsorgan (råd, delegationer, arbetsgrupper m.m.) som är tillsatta efter
regeringsbeslut eller beslut i departementsprotokoll och som finansieras över
något annat anslag än Utredningar m.m. I bilaga 4 till kommittéberättelsen 1994
redovisas 132 sådana utredningsorgan mot 124 i föregående års berättelse.
Andelen kvinnor i kommittéerna var 31,0 %, vilket är 2,7 procentenheter högre
än föregående år. Av ordförandena var 224 män och 43 kvinnor (16,1 %), vilket
är 0,8 procentenheter mer än föregående år. Av ledamöterna var 465 män och 261
kvinnor (36 %), vilket är 2,1 procentenheter högre än föregående år.
Fördelningen bland sekretariatspersonalen var 299 män och 170 kvinnor (36,2 %),
vilket är 2,6 procentenheter fler kvinnor än föregående år.
I tidigare betänkanden har utskottet framhållit att strävandena att öka
kvinnors deltagande i bl.a. kommitté- och utredningsarbetet måste öka. Enligt
den handlingsplan för jämställdhetsarbetet som redovisats i proposition
1987/88:105 om jämställdhetspolitiken inför 90-talet och som riksdagen ställt
sig bakom skulle andelen kvinnor i bl.a. statliga kommittéer år 1992 uppgå till
minst 30 % och år 1995 till minst 40 %.
Utskottet vill liksom vid tidigare granskningstillfällen (1992/93:KU30 s. 11)
understryka vikten av att kvinnorepresentationen i kommittéerna ökar. Utskottet
noterar att kvinnorepresentationen ökat både generellt och för varje
delkategori sedan 1992, även om ökningen för vissa grupper är marginell.
Kvinnorepresentationen bland ledamöter (36 %) och sekretariatspersonal (36,2 %)
synes ligga väl i linje med målet för 1995, 40 %. Det kvinnliga inslaget bland
sakkunniga (29,8 %) och framför allt ordförande (16,1 %) är dock synnerligen
otillfredsställande. Utskottet utgår från att regeringen ägnar denna fråga
fortsatt uppmärksamhet.
Granskningen föranleder inte något uttalande i övrigt från utskottets sida.
5. Remisser till Lagrådet
Gällande rätt
För att avge yttrande över lagförslag skall enligt 8 kap. 18 §
regeringsformen finnas ett lagråd, vari ingår domare i Högsta domstolen och
Regeringsrätten. I en särskild lag (1979:368) om Lagrådet finns bestämmelser om
Lagrådets sammansättning och arbetsformer. Lagrådet kan bestå av högst fyra
avdelningar. Regeringen bestämmer med hänsyn till arbetsbördan i Lagrådet om
det skall bestå av mer än en avdelning. Normalt skall varje lagrådsavdelning
bestå av tre ledamöter.
Beslut att inhämta yttrande från Lagrådet kan fattas av regeringen eller ett
riksdagsutskott.
Enligt 8 kap. 18 § andra stycket regeringsformen bör yttrande av Lagrådet
inhämtas innan riksdagen fattar beslut om
grundlag om tryckfriheten, eller om motsvarande frihet att yttra sig i
ljudradio, television m.m.,
lag om begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar,
lag som avses i 2 kap. 3 § andra stycket (integritetsskydd vid
ADB-registrering), 12 § första stycket, 17--19 §§ eller 20 § andra stycket
regeringsformen eller lag som ändrar eller upphäver sådan lag (de grundläggande
fri- och rättigheterna),
lag om kommunal beskattning,
lag som avses i 8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen (lag om svenskt
medborgarskap och civilrättslig lag eller offentligrättslig lag som gäller
åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden),
lag som avses i 11 kap. regeringsformen (rättskipning och förvaltning),
om lagen är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt.
Det angivna gäller dock inte om Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på
grund av frågans beskaffenhet eller skulle fördröja lagstiftningsfrågans
behandling så att avsevärt men skulle uppkomma.
Föreslår regeringen riksdagen att stifta lag i något av de ämnen som nyss
berörts och har Lagrådets yttrande inte inhämtats dessförinnan skall regeringen
samtidigt för riksdagen redovisa skälen härtill.
Att Lagrådet inte har hörts över ett lagförslag utgör aldrig hinder mot
lagens tillämpning.
I 8 kap. 18 § regeringsformen regleras även inriktningen av
lagrådsgranskningen. Lagrådet skall undersöka hur ett lagförslag förhåller sig
till grundlagarna och rättsordningen i övrigt, hur förslagets föreskrifter
förhåller sig till varandra samt hur förslaget förhåller sig till
rättssäkerhetens krav. Lagrådet skall vidare granska såväl om förslaget är så
utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften som vilka problem som
kan uppstå vid tillämpningen.
Konstitutionsutskottet har uttalat (bet. 1978/79:KU39 s. 15) att det
nuvarande systemet för lagrådsgranskning kan karaktäriseras som ett mellanting
mellan ett obligatoriskt system och ett system med helt fakultativ granskning.
Härigenom kunde enligt utskottets mening helt undvikas risken för att ett
uteblivet hörande av Lagrådet över ett förslag till en lag leder till att lagen
i efterhand genom lagprövning kan åsidosättas i rättstillämpningen. Utskottet
underströk att det alltid i sista hand ankommer på riksdagen att avgöra om
Lagrådet skall höras över ett lagförslag eller inte. Enligt utskottet borde
systemet leda till att Lagrådet, inom ramen för sin kapacitet, får granska alla
de lagförslag som behöver dess granskning men inga andra. Systemet innebär
enligt vad utskottet bedömde inte någon risk för att Lagrådet eller de högsta
dömande organen över huvud skall få politisk inflytande.
Inledning
Utskottet har på sedvanligt sätt granskat regeringens remittering av
lagförslag till Lagrådet och därmed sammanhängande frågor. I år har utskottet
även gjort en genomgång av i vilken utsträckning regeringen beaktat Lagrådets
synpunkter och förslag.
Granskningen avser år 1993. Det totala antalet propositioner med lagförslag
som lades fram var 166. Motsvarande antal var åren 1986--1992 117, 117, 122,
110, 113, 155 resp. 173.
Antalet propositioner som innehåller lagförslag vilka enligt
regeringen ansetts tillhöra Lagrådets granskningsområde uppgick till 144,
jämfört med 158 år 1992, 132 år 1991 och 93 år 1990.
Lagförslag i 88 propositioner granskades av Lagrådet. I bilaga A 3.1
finns en förteckning över dessa propositioner. I denna bilaga anges också om
Lagrådet lämnat förslagen utan erinran eller om Lagrådet haft synpunkter och
förslag till ändringar. Vidare framgår om regeringen beaktat Lagrådets
synpunkter och förslag. I bilaga A 3.2 redogörs närmare dels för några
propositioner där regeringen valt att inte följa Lagrådets synpunkter, dels för
några propositioner som kan vara av intresse ur konstitutionell synpunkt.
I bilaga A 3.3 redovisas de 80 propositioner i vilka ingår lagförslag som
inte remitterats till Lagrådet och i vilka finns motivering enligt 8 kap. 18 §
regeringsformen till varför Lagrådets yttrande inte har inhämtats. Vissa av dem
förekommer också i bilaga 1, eftersom de även innehåller lagförslag som har
remitterats till Lagrådet.
Under 1993 har Lagrådet arbetat med två avdelningar under perioden den 1
januari--den 30 januari, med tre avdelningar under perioden den 1 februari--den
16 mars, med två avdelningar under perioden den 17 mars--den 15 juni, med tre
avdelningar under perioden den 6 september--den 16 september, med fyra
avdelningar under perioden den 17 september--den 15 oktober, med tre
avdelningar under perioden den 16 oktober--den 29 oktober och med två
avdelningar från den 1 november och till årets utgång.
Propositionernas redovisning av lagrådsyttrandena
Propositionerna har i allmänhet ställts upp på ett sådant sätt att det lätt
gått att utläsa i vad mån lagförslagen har granskats av Lagrådet. Detta är i
enlighet med Statsrådsberedningens rekommendationer (PM 1990:4) att Lagrådets
synpunkter tydligt skall framgå av propositionerna. Om inte inledningsavsnittet
är helt kort bör enligt rekommendationerna underrubriken Lagrådet finnas. Under
de avsnitt där Lagrådets synpunkter behandlas måste dessa markeras typografiskt
tydligt. Förslagsvis kan enligt rekommendationerna Lagrådets synpunkter
behandlas i ett eget stycke och ordet Lagrådet kursiveras. I det avsnitt av
propositionen som brukar rubriceras Upprättade lagförslag bör enligt
Statsrådsberedningen anges vilka lagförlag som granskats av Lagrådet.
Av de 88 propositioner som upptagits i bilaga 1 redovisades remitteringen
till Lagrådet i 69 under särskild rubrik. I övriga propositioner som
förtecknats i bilaga 1 finns i några ordet Lagrådet kursiverat på ett sådant
sätt att det utan större svårigheter går att utläsa om lagförslag granskats av
Lagrådet. I tio av dessa propositioner finns emellertid inte någon särskild
markering av ordet Lagrådet. Det är propositionerna 1992/93:137, 1992/93:167,
1992/93:185, 1992/93:186, 1992/93:189, 1992/93:193, 1992/93:197, 1992/93:206,
1992/93:230, 1992/93:257. I dessa propositioner finns dock, med fyra undantag,
uppgiften om lagrådsgranskning inarbetad i ett förhållandevis kort
inledningsavsnitt. De fyra propositioner där uppgiften om lagrådsgranskningen
finns i ett långt inledningsavsnitt och där ordet Lagrådet inte har
kursiverats, är propositionerna 1992/93:185, 1992/93:193, 1992/93:206 och
1992/93:257.
Till samtliga propositioner, utom åtta, har lagrådsremissens lagförslag
fogats som bilaga. Undantagen är propositionerna 1992/93:125, 1992/93:167,
1992/93:188, 1992/93:197, 1992/93:206, 1992/93:215, 1993/94:85 och 1993/94:101
(delvis). I de flesta av dessa propositioner anges att de remitterade förslagen
överensstämmer med propositionens förslag eller att endast redaktionella
ändringar har gjorts efter Lagrådets yttrande. I en av propositionerna,
1992/93:167, anges att de lagförslag som läggs fram överensstämmer, med en
lagteknisk jämkning, med de lagförslag som remitterades till Lagrådet. I
propositionen 1992/93:188 anges att upprättat lagförslag har granskats av
Lagrådet. I propositionen 1992/93:206, anges dels att vissa redaktionella
ändringar har gjorts, dels att vissa följdändringar har gjorts efter
lagrådsgranskningen. I propositionen 1993/94:101 anges att två lagrådsyttranden
har inhämtats. Det först remitterade lagförslaget har inte fogats som bilaga,
men har uppgetts vara likalydande med propositionens förslag. De senare
remitterade lagförslagen har fogats som bilaga till propositionen.
I 32 av de 80 propositioner över vilka Lagrådets yttrande inte inhämtats
finns ett avsnitt med en rubrik om Lagrådets hörande. Under denna rubrik anges
skälen till varför Lagrådets yttrande inte inhämtats. I övriga propositioner
redogörs för skälen under rubriken Upprättade lagförslag eller i
inledningsavsnittet. I fem propositioner har skälen angetts under regeringens
överväganden.
Lagrådsgranskningens omfattning
Inledning
Inledningsvis har redovisats området för Lagrådets granskning. Viss närmare
ledning för tillämpningen av bestämmelserna ges i Rättighetsskyddsutredningens
betänkande (SOU 1978:34) och propositionen 1978/79:195. I propositionen anges
(s. 65) att åtskilliga av de i 11 kap. regeringsformen avsedda lagarna kan ha
stor principiell betydelse för stora grupper av enskilda. Så är fallet med
bl.a. lag om överlämnande av myndighetsutövning till enskilt organ.
I propositionen diskuteras även frågan om tillämpningen av
undantagsbestämmelserna. Vad gäller regeln om att remittering kan underlåtas om
Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet sägs
att den får sin innebörd främst genom regeln om inriktningen av Lagrådets
granskning. Därmed förstås att Lagrådet skall undersöka hur ett lagförslag
förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt, hur förslagets
föreskrifter förhåller sig till varandra och till rättssäkerhetens krav, om
förslaget är utformat så att det kan anses tillgodose sina syften samt vilka
problem som kan uppstå vid tillämpningen.
Innebörden av den andra undantagsregeln -- att Lagrådets yttrande inte
behöver inhämtas, om dess hörande skulle fördröja lagstiftningsfrågans
behandling så att avsevärt men skulle uppkomma -- sägs i propositionen i viss
mån komma att variera med omständigheterna. Är Lagrådets arbetsprogram
ansträngt, kan det vara nödvändigt att för den skull avstå från remiss dit. Det
kan dock ibland vara möjligt för en lagrådsavdelning att avbryta ett mera
omfattande granskningsarbete och låta ett mindre men brådskande lagförslag få
företräde. I andra fall kan det finnas en möjlighet att inrätta en
lagrådsavdelning för granskning av ett visst förslag eller en samling av
förslag som det annars skulle vara svårt att bereda plats för. Givetvis kan det
också finnas förslag som är så brådskande att yttrande av Lagrådet inte kan
avvaktas ens om en avdelning i och för sig skulle kunna ta upp ärendet till
behandling utan dröjsmål.
Tillämpningen av undantagsreglerna
Konstitutionsutskottet har vid ett flertal tillfällen tagit upp frågan om
tillämpningen av undantagsreglerna.
Vid utskottets granskning riksmötet 1991/92 (bet. 1991/92:KU30 s. 16)
betonade utskottet att, beträffande lagförslag som faller inom det område då
Lagrådet i princip bör höras, endast de skäl kan åberopas för att avstå från
detta som anges i 8 kap. 18 § andra stycket regeringsformen. Utskottet delade
också den mening som kommit till uttryck i propositionshandboken och som hade
stöd i vad Rättighetsskyddsutredningen anfört (SOU 1978:34 s. 140). Regeringen
måste således motivera sitt ställningstagande att en föreskrift som i princip
bör remitteras till Lagrådet inte har hänvisats dit. Det är emellertid inte
tillräckligt att bara återge den lagtext som åberopas för att inte höra
Lagrådet. Anser regeringen att den föreslagna föreskriften inte är viktig för
enskilda eller från allmän synpunkt bör detta klargöras och grunderna för
uppfattningen redovisas. Om regeringen menar att Lagrådets hörande skulle sakna
betydelse på grund av frågans beskaffenhet, skall regeringen motivera denna
bedömning om den inte framstår som självklar. På motsvarande sätt skall
regeringen, om den anser förslaget vara så brådskande att en remiss till
Lagrådet därför skulle vara till avsevärt men, alltid ange vad det är som gör
förslaget så brådskande och vari det befarade menet skulle bestå.
Om en lag inte anses viktig för enskilda eller från allmän synpunkt kan
regeringen redan på grund härav avstå från att höra Lagrådet. Detta har
åberopats i propositionen 1993/94:23 Sveriges tillträde till konventionen om
förlikning och skiljedom inom Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) m.m. Enligt
regeringen berörde den föreslagna lagändringen en ytterligt begränsad
personkrets, och i själva verket kom den knappast att tillämpas alls i Sverige.
Regeringen gjorde därför bedömningen att lagförslaget inte var viktigt för
enskilda eller från allmän synpunkt.
Frågans beskaffenhet
I flertalet av de nu granskade propositionerna har regeringen som skäl för
att avstå från lagrådsremiss endast anfört att Lagrådets hörande skulle sakna
betydelse på grund av frågans beskaffenhet i enlighet med lydelsen i 8 kap. 18
§ regeringsformen. Exempel på något mer innehållsrika formuleringar kan vara
följande.
Lagförslaget innehåller en bestämmelse som avser domstolarnas
rättskipningsuppgifter och hör därför till Lagrådets granskningsområde. Med
hänsyn till frågans begränsade räckvidd anser jag att Lagrådets hörande skulle
sakna betydelse. (Prop. 1992/93:150 bil. 5)
Lagförslagen 5, 6, 7 och 10 samt 11 vad avser föreningsrättsliga bestämmelser
gäller ämnen som faller under Lagrådets granskningsområde. Förslagen innebär en
anpassning till förslaget om höjd pensionsålder och är därigenom av sådan
beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. (Prop. 1992/93:155)
Föreskrifterna i kyrkolagen om behörighet till kyrkomusikertjänster hör
formellt till Lagrådets granskningsområde. De föreslagna ändringarna gäller
emellertid bara enkla anpassningar. Lagförslaget är därför av sådan
beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
(Prop. 1992/93:169)
Förslagen 2 och 3 gäller ämnen som faller inom Lagrådets granskningsområde.
Dessa förslag har emellertid endast karaktär av följdändringar varför Lagrådets
hörande skulle sakna betydelse. (Prop. 1992/93:174)
Lagförslagen är föranledda av det förhållandet att Schweiz och Lichtenstein
inte har kunnat ratificera EES-avtalet. Lagförslagen är av sådan redaktionell
och teknisk beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. (Prop.
1992/93:225)
När det gäller dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och andra länder har
anförts i huvudsak följande.
Såsom framgår av 2 § i den föreslagna lagen skall avtalets beskattningsregler
tillämpas endast i den mån de medför inskränkning av den skattskyldighet i
Sverige som annars skulle föreligga. Jag anser på grund härav och på grund av
förslagets beskaffenhet att Lagrådets hörande inte är nödvändigt (resp. skulle
sakna betydelse). (Prop. 1993/94:74, 1993/94:72)
I propositionen 1993/94:12 om ändring i dubbelbeskattningsavtal mellan
Sverige och Irland har anförts följande.
De bestämmelser som föreslagits bli införda i lagen (1987:103) om
dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Irland är utformade på samma sätt
som bestämmelserna i andra jämförbara lagar om dubbelbeskattningsavtal.
Dubbelbeskattningsavtalens regler tillämpas endast i den mån de medför
inskränkning av den skattskyldighet i Sverige som annars skulle föreligga. Jag
anser på grund av det angivna att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Vad gäller propositionerna med förslag till dubbelbeskattningsavtal mellan
Sverige och Estland, Lettland, Ryssland och Litauen (prop. 1992/93:177,
1992/93:252, 1993/94:6 och 1993/94:7) anges att avtalen ersätter ett avtal
mellan Sverige och Sovjetunionen. I dessa propositioner anses på grund av
förslagens beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
I granskningsbetänkandet 1985/86:KU25 (s. 6 f.) noterades att stadgandet inte
lämnar utrymme för att avstå från lagrådsremiss enbart av det skälet att en
tilltänkt lagstiftning har motsvarighet i tidigare lagstiftning. Vid årets
granskning har uppmärksammats tre liknande situationer, nämligen
propositionerna 1992/93:199, 1993/94:68 och 1993/94:120.
I propositionen 1992/93:199 gavs förslag till lag om marknadsreglering på
fiskets område och lag om ändring i lagen om uppgiftsskyldighet på jordbrukets
område. Regeringen anförde följande.
Förslaget till lag om marknadsreglering på fiskets område innehåller förutom
bemyndiganden även en bestämmelse om befogenhet för en producentorganisation
att besluta i ärenden som rör myndighetsutövning samt bestämmelser om
föreläggande och förbud, tillträde till områden m.m. för tillsyn och om straff
och överklagande. Dessa bestämmelser ligger i och för sig inom Lagrådets
granskningsområde. Bestämmelsen som innebär befogenhet för ett enskilt organ
att fullgöra uppgifter som innebär myndighetsutövning har sin motsvarighet i
lagen om prisreglering på fiskets område. Även bestämmelserna om straff och
överklagande har överförts från prisregleringslagen till den nya lagen. Med
hänsyn härtill får förslaget till lag om marknadsreglering på fiskets område i
den lagrådspliktiga delen, liksom förslaget till ändringar i lagen om
uppgiftsskyldighet på jordbrukets område, anses vara av sådan beskaffenhet att
Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Yttrande från Lagrådet bör därför
inte inhämtas.
I propositionen 1993/94:68 Lagändringar på djurhälsoområdet
föreslogs ändringar i fem lagar. Lagrådets yttrande hade inhämtats över vissa
av lagförslagen. I lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. föreslogs ett
flertal ändringar, varav vissa ansågs höra till Lagrådets granskningsområde. En
föreslagen ny tillsynsbestämmelse angavs ha karaktär av standardbestämmelse som
är vanligt förekommande i offentligrättlig lagstiftning, inte minst i
lagstiftningen på jordbrukets område. Bestämmelsen hade enligt regeringen
följaktligen utformats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i andra
lagar. Det saknades därför enligt regeringen anledning att förutsätta annat än
att bestämmelsen hade fått en lämplig utformning och var ändamålsenlig för sitt
syfte. Med hänsyn till detta skulle enligt regeringen Lagrådets hörande över
bestämmelsen sakna betydelse. Lagrådets hörande kunde inte heller anses
nödvändigt i fråga om de ändringar som föreslogs av bestämmelser som redan
fanns i lagen, eftersom ändringarna var av enkel beskaffenhet. Här redogjordes
i propositionen för de olika ändringarna, som bl.a. angavs vara följdändringar.
Sammanfattningsvis gjorde regeringen den bedömningen att ändringarna var av
sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Lagförslagen i propositionen 1993/94:120 Lagstiftning med anledning av
Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention mot kemiska vapen har,
med ett undantag, granskats av Lagrådet. Efter ärendets behandling i Lagrådet
uppmärksammades att lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter
som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. borde kompletteras med en
bestämmelse som gör det möjligt att kontrollera de uppgifter som enligt lagen
skall lämnas i deklaration. Bestämmelsen angavs ha utformats med motsvarande
bestämmelser i lagen (1985:426) om kemiska produkter och lagen (1992:1300) om
krigsmateriel som förebilder. Den tekniska lösningen hade i dessa sammanhang,
enligt regeringen, redan prövats av Lagrådet. Mot bakgrund härav kunde enligt
regeringen frågan anses vara av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande
saknade betydelse.
I detta sammanhang bör även nämnas propositionen 1992/93:209 Vissa frågor om
offentlig upphandling, vari föreslogs att lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling skulle kompletteras med regler om upphandling av arkitekt- och
ingenjörstjänster i form av tävlingar. Regeringen anförde följande i
propositionen under rubriken Lagrådets hörande.
Propositionen om offentlig upphandling föregicks av en lagrådsremiss.
Lagrådet hade inte några invändningar vad gäller remissens sakinnehåll, men
däremot avseende hur lagtexten var utformad. Den av Lagrådet förordade metoden
innebar en väsentlig omredigering av den remitterade lagtexten i syfte bl.a.
att bringa ordalydelsen i bättre samklang med de EG-direktiv som gäller för
ämnesområdet.
De förslag till kompletteringar jag nu lägger fram har utformats enligt den
av Lagrådet förordade metoden. Förslaget till viss grundläggande reglering av
formgivningstävlingar innebär inget mera än att vissa grundprinciper lagfästs
med utgångspunkt i lagens huvudregel.
Av dessa skäl anser jag att frågans beskaffenhet är sådan att Lagrådets
hörande kan underlåtas. Lagrådets yttrande bör därför inte inhämtas.
Fördröjning av lagstiftningsfrågans behandling
Beträffande undantagsregeln om att Lagrådets inhämtande inte behöver
inhämtas, om dess hörande skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så
att avsevärt men skulle uppkomma, framhöll konstitutionsutskottet i
granskningsbetänkandet 1982/83:KU30 s. 8 att när det gällde det s.k.
obligatoriska granskningsområdet var lagrådsgranskning huvudregel. För undantag
från lagrådsgranskning krävdes särskilda skäl. Allmänna hänvisningar till
behovet av skyndsamhet fick t.ex. inte urholka tillämpningen av huvudregeln.
I ett flertal propositioner har som skäl för att Lagrådets hörande inte
inhämtats åberopats tidsbrist. Dessa propositioner är följande.
I propositionen gavs bl.a. förslag till lag om skattereduktion för
reparationskostnader m.m. för bostadshus och förslag till lag om ändring i
skatteregisterlagen. I propositionen angavs följande.
Förslagen är av den beskaffenheten att Lagrådets yttrande bör inhämtas. Med
hänsyn till det besvärliga läget på arbetsmarknaden är det mycket angeläget att
genom stimulansåtgärder söka minska arbetslösheten. Sysselsättningseffekten av
de här föreslagna åtgärderna kan som jag tidigare redogjort för beräknas till
23 000 -- 28 000 årsarbeten för vart och ett av de två åren. För att den
eftersträvade stimulanseffekten skall uppnås måste emellertid riksdagen fatta
beslut rörande förslaget under innevarande riksmöte. Detta skulle enligt min
bedömning inte bli möjligt om Lagrådets yttrande först inhämtas. Ett
remissförfarande skulle därför fördröja lagstiftningsfrågornas behandling så
att avsevärt men skulle uppkomma. Det är därför inte möjligt att låta Lagrådet
yttra sig över lagförslaget.
Vid behandlingen av propositionen beslöt skatteutskottet (1992/93:SkU36) att
inhämta Lagrådets yttrande över förslaget till lag om skattereduktion för
reparationskostnader m.m. för bostadshus. Yttrande inhämtades också från
Datainspektionen. Lagrådet föreslog vissa ändringar. Utskottet fann att
Lagrådets förslag innebar ytterligare förbättringar och tillstyrkte
propositionens förslag med vissa detaljändringar.
Prop. 1992/93:202 Ändring av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil
luftfart
I propositionen anges att med hänsyn till att det är av största vikt i
förhållande till övriga berörda länder att avtalet kan träda i kraft den 1 juli
1993 eller i nära anslutning till denna tidpunkt måste riksdagen hinna behandla
ärendet under pågående riksmöte. Regeringens beslut fattades den 22 april 1993.
Prop. 1992/93:229 Ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner m.m.
I propositionen anges att ändringarna i väsentlig del föranleds av
säkerhetsrådets bindande resolution den 17 april 1993 om förbud mot
tjänstehandel och om frysning av tillgångar såvitt avser Förbundsrepubliken
Jugoslavien. Det anses angeläget att Sverige kan följa resolutionen även i
dessa delar så skyndsamt som möjligt. Ändringarna föreslogs träda i kraft den 1
juli 1993. Regeringsbeslutet fattades den 13 maj 1993.
Prop. 1992/93:256 Sekretess i mål om barnpornografibrott
I propositionen framhöll regeringen att den föreslagna lagändringen i princip
innebar att till en redan befintlig uppräkning av olika brott fogades
ytterligare ett brott. Lagändringen föreslogs i syfte att skydda ett ytterst
skyddsvärt intresse, och den föreslogs träda i kraft så snart det över huvud
taget var möjligt. Ett hörande av Lagrådet skulle innebära att en proposition i
ärendet knappast skulle kunna avges till riksdagen i sådan tid att ett beslut
kunde fattas före sommaruppehållet. Regeringsbeslutet fattades den 24 maj 1993.
Konstitutionsutskottet (bet. 1992/93:KU40) utnyttjade vid sin behandling av
propositionen sin initiativrätt. Utskottet inhämtade yttrande från Lagrådet
över lagförslag som hade lagts fram i propositionen och i en skrivelse till
utskottet från Justitiekanslern.
Prop. 1993/94:45 Uppskovsregler vid bostadsbyten m.m.
Av propositionen framgår att Lagrådet den 24 september 1993 avgav yttrande
över vissa lagförslag. Enligt propositionen berördes i lagrådsremissen frågan
om behovet av vissa förändringar i skatteregisterlagen (1980:343) utan att
något förslag presenterades. De förslag till sådana ändringar som regeringen
lade fram hade därför av tidsskäl inte kunnat granskas av Lagrådet.
Datainspektionen hade yttrat sig över förslaget och hade förklarat sig inte ha
några erinringar.
Prop. 1993/94:50 Fortsatt reformering av företagsbeskattningen
Förslagen om en reformerad företagsbeskattning anses i propositionen vara ett
synnerligen viktigt inslag i den del av regeringens ekonomiska politik som
riksdagen borde ta ställning till under hösten. En lagrådsgranskning i de
berörda delarna skulle enligt regeringen fördröja avlämnandet av propositionen
så att det inte vore möjligt att åstadkomma en avslutad riksdagsbehandling
under hösten. Regeringens beslut fattades den 28 oktober 1993.
Prop. 1993/94:66 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar och
långtidsarbetslösa, m.m.
I propositionen ansågs tre av propositionens fyra lagförslag vara av sådan
enkel beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Det fjärde
förslaget till lag om generellt anställningsstöd var enligt regeringen av så
brådskande natur att den fördröjning av ärendet som granskningen av Lagrådet
skulle medföra skulle vara till avsevärt men. Lagen måste med anledning av det
ekonomiska läget och situationen på arbetsmarknaden träda i kraft redan den 1
januari 1994. Regeringsbeslutet fattades den 14 oktober 1993.
Vid sin behandling av propositionen beslöt arbetsmarknadsutskottet (bet.
1993/94:AU5) att inhämta Lagrådets yttrande över förslaget till lag om
generellt anställningsstöd och förslaget till lag om ändring i lagen om
socialavgifter. Av Lagrådets yttrande framgår att Lagrådet haft som underlag de
med anledning av propositionen väckta motionerna, ett av
socialförsäkringsutskottet avgivet yttrande över förslaget om generellt
anställningsstöd samt en inom arbetsmarknadsutskottets kansli upprättad
promemoria, vari påpekats vissa brister i förslaget till lagen om generellt
anställningsstöd samt tänkbara förslag till ändringar för att avhjälpa dessa
brister.
I Lagrådets yttrande anfördes att förslaget inte hade varit föremål för
sedvanlig remissbehandling. Inte heller hade synpunkter över förslaget
inhämtats vid någon hearing. Vid lagrådsföredragningen hade upplysts om att den
valda lagkonstruktionen inte kommit till användning i tidigare lagstiftning.
Med hänsyn härtill hade det enligt Lagrådet varit av särskilt värde om
förslaget hade kunnat belysas genom inhämtande av remissyttranden. Att just den
föreslagna lagkonstruktionen valts hade förklarats med att det var den enda som
gjorde det möjligt för Riksskatteverket att med sitt datorsystem klara
avgiftsuppbörden redan från den 1 januari 1994.
Enligt Lagrådet saknades på det bristfälliga underlag som sålunda förelåg
möjlighet att avgöra om lagförslaget var ägnat att tillgodose de angivna
syftena. Över huvud taget var det enligt Lagrådet svårt att av det föreliggande
materialet bedöma vilka konsekvenser de olika lagreglerna fick. Med hänsyn
härtill och till den korta tid som stått till förfogande hade Lagrådet fått
avstå från den ingående granskning som förslaget hade förtjänat. Med beaktande
av de synpunkter som riksdagsutskotten anfört hade Lagrådet gjort en
huvudsakligen teknisk översyn av lagförslagen.
Rent allmänt kunde enligt Lagrådet sägas om lagförslagen att de i viss mån
präglades av att ha tillkommit under stark tidspress. I lagtexten fanns sålunda
ett flertal brister. Förutom att konsekvenserna av lagreglerna var svårbedömda,
kunde den anmärkningen göras att avdragssystemet var svårkontrollerat. I
huvudsak fick kontrollen inskränkas till avgiftsrevision. Det kunde därför inte
uteslutas att systemet kunde komma att missbrukas.
Med hänsyn till att förslaget dock kunde få en positiv effekt på
sysselsättningen och till att lagen om generellt anställningsstöd endast skulle
tillämpas i ett år ville Lagrådet inte motsätta sig att lagstiftningen
genomfördes.
Lagrådet föreslog en del ändringar och förtydliganden i lagtexten samt
diskuterade andra tänkbara förändringar av de remitterade lagförslagen i syfte
att komma till rätta med en del av de i ärendet aktualiserade problemen.
Arbetsmarknadsutskottet föreslog med anledning härav vissa ändringar i
propositionernas lagtexter.
Prop. 1993/94:91 Vissa fastighetsskattefrågor m.m.
I propositionen anfördes att det med hänsyn till det besvärliga läget på
arbetsmarknaden var angeläget att åtgärder som kan leda till fler
arbetstillfällen kom till stånd så snart som möjligt. Av denna anledning borde
riksdagen fatta sitt beslut rörande förslaget under innevarande år. Detta
skulle enligt regeringens mening inte bli möjligt om Lagrådets yttrande först
inhämtades. Regeringsbeslutet fattades den 28 oktober 1993.
Regeringens beaktande av Lagrådets synpunkter
Konstitutionsutskottet behandlade hösten 1991 (bet. 1991/92:KU12) en motion
(fp) i vilken yrkades ett tillkännagivande till regeringen om vad som i
motionen anförts om Lagrådets ställning och betydelse. Enligt motionen hade det
förekommit fall där kontroversiella lagförslag inte hade underställts Lagrådets
granskning och att dess kritik eller t.o.m. avstyrkande inte beaktats. Mot
denna bakgrund framhölls det angelägna i att regeringen, i avsaknad av annan
opartisk prövning av förestående riksdagsbeslut, visar stor respekt för
Lagrådets synpunkter.
Enligt utskottets mening hade Lagrådet som rådgivande organ till regering och
riksdag en mycket viktig funktion i lagstiftningsarbetet. Brister i den
beredning som föregått en lagrådsremiss hade ibland påpekats av Lagrådet och i
vissa fall lett till att regeringen avstått från att lägga fram en proposition.
I andra fall hade Lagrådets yttrande lett till nödvändiga klarlägganden i
propositioner och utskottsbetänkanden.
Som framhållits i motionen var det enligt utskottet självfallet angeläget att
stor respekt visades för Lagrådets synpunkter. Det saknades -- bl.a. med hänsyn
till att utskottet sedan lång tid årligen granskar regeringens remittering av
lagförslag till Lagrådet och att denna granskning har lett till kritiska
påpekanden av olika slag -- anledning att utgå från annat än att regeringen hör
Lagrådet i alla de fall då det erfordras samt noggrant överväger dess
uttalanden. Det var enligt utskottets mening därför inte motiverat med något
tillkännagivande till regeringen, och motionsyrkandet avstyrktes.
Konstitutionsutskottet har i år gjort en genomgång av i vilken utsträckning
regeringen i propositioner avgivna under år 1993 har beaktat de synpunkter och
förslag som Lagrådet lagt fram i sina yttranden.
Av förteckningen över de propositioner som remitterats till Lagrådet, bilaga
A 3.1, framgår att Lagrådet i 32 ärenden lämnat remitterade lagförslag utan
erinran. I 25 ärenden har regeringen helt följt Lagrådets synpunkter och
förslag. Regeringen har i huvudsak följt (i propositionerna används ibland
uttrycket i allt väsenligt) Lagrådets synpunkter och förslag i 19 ärenden.
Efter Lagrådets hörande har i vissa fall redaktionella och språkliga ändringar
gjorts.
De resterande 12 propositionerna redovisas i bilaga A 3.2. Av denna
redovisning framgår bl.a. följande.
Lagrådet har i ett fall nämligen, proposition 1993/94:77 om en ombildning av
arbetsgivarorganisationen för det statliga området, inte ansett sig kunna
tillstyrka att de remitterade förslagen lades till grund för lagstiftning. Med
anledning av Lagrådets synpunkter innehöll propositionens förslag vissa
ändringar i förhållande till lagrådsremissens förslag.
Lagrådet har i två fall haft invändningar vad gäller remitterade förslag till
ändringar i grundlag. I propositionen 1993/94:113 föreslogs en ny paragraf i 2
kap. tryckfrihetsförordningen och i propositionen 1993/94:117 föreslogs en
ändring i regeringsformen. Regeringen fann inte anledning att ändra sina
förslag i dessa avseenden.
I två fall har Lagrådet framfört betänkligheter beträffande lagrådsremissens
förslag. Det ena gäller propositionen 1993/94:26 om utvidgad rätt till
målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands,
där Lagrådet ifrågasatte om den föreslagna ordningen var förenlig med den
viktiga principen om likställighet mellan parterna i en rättegång. Regeringen
vidhöll sitt förslag. Det andra fallet avser propositionen 1993/94:44 om grovt
rattfylleri m.m., där Lagrådet framförde kritik såväl mot förslagens allmänna
inriktning som mot enskildheter i förslagen. Lagrådet har i sitt yttrande
kommenterat frågan om motivlagstiftning. I yttrandet har Lagrådet också ansett
beredningsunderlaget otillfredsställande i vissa delar och bl.a. beklagat att
en principiellt viktig föreslagen lagändring inte varit föremål för sedvanligt
remissförfarande utan endast beretts genom s.k. hearing. Regeringen förelade
riksdagen de i ärendet till Lagrådet remitterade förslagen, med en i stort sett
oförändrad inriktning. I ett avseende gick regeringen Lagrådet till mötes.
Vad gäller propositionen 1993/94:57 om vårdnadshavares skadeståndsansvar
ansåg sig Lagrådet kunna godta den föreslagna lagregleringen, men den närmare
utformningen ifrågasattes. Regeringen vidhöll här sin inställning.
Av propositionen 1992/93:180 framgår att Lagrådet förordat att det fortsatta
lagstiftningsarbetet skulle bedrivas med en viss inriktning, men att regeringen
inte ansåg detta lämpligt. Frågan var huruvida lagen (1991:336) om vissa
dryckesförpackningar skulle kompletteras med uttryckliga regler om hur stor
pantersättning som skall erläggas för olika slag av PET-flaskor eller om detta
belopp skulle fastställas genom överenskommelse inom branschen.
Lagrådet har, i det yttrande som fogats till propositionen 1993/94:27 om
ändringar i fastighetsbildningslagen, ifrågasatt om inte de remitterade
förslagen borde ha föranlett en mer omfattande översyn av 3 kap.
fastighetsbildningslagen än den som hade genomförts. Regeringen ansåg inte
detta nödvändigt.
Propositionen 1992/93:121 utgör ett exempel på ett remissförslag där Lagrådet
ansett det vara svårt att överblicka huruvida förslaget i alla delar var
ändamålsenligt.
Lagrådet har -- utöver vad som framgått ovan -- kommenterat beredningen av
ärendet i ytterligare tre fall. Det gäller propositionerna 1992/93:189,
1992/93:245 och 1993/94:52. I ett av fallen skedde beredningen genom s.k.
hearing i stället för sedvanlig remissbehandling. Regeringen har i de tre
propositionerna följt Lagrådets synpunkter och förslag i vissa delar.
Underhandsföredragningar
Utskottet har i samband med sina granskningar vid en rad tillfällen
kritiserat förekomsten av s.k. underhandsföredragningar, dvs. föredragningar
inför Lagrådet innan Lagrådet formellt fått del av lagrådsremissen. Utskottet
konstaterade förra året att sådana underhandsföredragningar inte förekommit
under år 1992. Inte heller under år 1993 förekom underhandsföredragningar.
Riksdagens lagrådsremisser
I sista hand avgör riksdagen om Lagrådet skall höras över ett lagförslag.
Även en minoritet i ett riksdagsutskott har enligt 4 kap. 10 §
riksdagsordningen en möjlighet att få till stånd en lagrådsgranskning.
Under 1993 har i sex fall skett lagrådsgranskning på ett riksdagsutskotts
begäran. Föregående år skedde detta i tre fall.
Konstitutionsutskottet beslöt den 20 januari 1993 (se bet. 1992/93:KU15) att
inhämta yttrande från Lagrådet över vissa ändringar i de lagförslag som
framlagts i propositionen 1992/93:70 om privat lokalradio. Ändringsförslagen
hade upprättats inom konstitutionsutskottets kansli och var föranledda av ett
yttrande från kulturutskottet. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Konstitutionsutskottet föreslog vissa ändringar i propositionens lagförslag i
enlighet med remissen.
Den 25 maj 1993 beslöt konstitutionsutskottet (se bet. 1992/93:KU40) i
samband med sin behandling av propositionen 1992/93:256 om sekretess i mål om
barnpornografibrott, att inhämta yttrande från Lagrådet över lagförslag som
hade lagts fram i propositionen och i en skrivelse till utskottet från
Justitiekanslern. Propositionen har behandlats ovan.
Den 28 april 1993 beslöt skatteutskottet (bet. 1992/93:SkU36) i samband med
sin behandling av kompletteringspropositionen 1992/93:150, att inhämta yttrande
över förslag till lag om skattereduktion för reparationskostnader m.m. för
bostadshus. Propositionen har behandlats ovan.
I kompletteringspropositionen gavs vidare i bilaga 8 förslag till ändringar
i lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant arbetsmarknadsstöd. Vid
behandlingen av propositionen beslöt arbetsmarknadsutskottet (bet.
1992/93:AU20) att inhämta yttrande från Lagrådet över lagförslagen. Lagrådet
lämnade förslagen utan erinran. Utskottet föreslog ändringar i propositionens
lagförslag.
Vid behandlingen av propositionen 1993/94:66 arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för ungdomar och långtidsarbetslösa m.m., beslöt arbetsmarknadsutskottet (bet.
1993/94:AU5) att inhämta yttrande från Lagrådet över förslaget till lag om
generellt anställningsstöd och förslaget till lag om ändring i lagen om
socialavgifter. Propositionen har behandlats ovan.
Utöver dessa fem ärenden har Konstitutionsutskottet den 13 april 1993 (se
bet. 1992/93:KU32) beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över ett förslag
till lag om riksdagens informationssystem Rixlex, som lämnades av riksdagens
förvaltningskontor i förslag 1992/93:RFK4.
Utskottets granskning under riksmötet 1992/93
Vid föregående riksmöte underströk utskottet att Lagrådets synpunkter bör
tydligt framgå tydligt av propositionen. Utskottet konstaterade med
tillfredsställelse att i många av de fall där Lagrådets yttrande inte inhämtats
skälen därtill hade redovisats under särskild rubrik. Motiveringarna för varför
Lagrådets yttrande inte inhämtats var emellertid fortfarande i viss
utsträckning bristfälliga. Som utskottet tidigare hade uttalat var det inte
heller tillräckligt att bara återge den lagtext som åberopas för att inte höra
Lagrådet. Om regeringen menade att Lagrådets hörande saknade betydelse på grund
av frågans beskaffenhet, skulle regeringen motivera denna bedömning om den inte
framstod som självklar. I en del propositioner förekom endast en hänvisning
till lagtexten. Också när det gällde brådskande lagförslag borde regeringen
ange varför förslaget var brådskande och vilket men som befarades uppstå om det
skulle åtgå tid för lagrådsgranskning.
Utskottets överväganden
Utskottet har vid ett flertal tillfällen framhållit vikten av att Lagrådets
synpunkter tydligt framgår av propositionen. Det är med tillfredsställelse som
utskottet nu konstaterar att i flertalet av propositionerna under år 1993 har
uppgift om lagrådsgranskningen redovisats under särskild rubrik. Vad gäller de
propositioner där en sådan redovisning inte har skett, vill utskottet anmärka
att en redovisning i ett långt inledningsavsnitt utan någon kursivering av
ordet Lagrådet försvårar möjligheten att finna uppgiften om
lagrådsgranskningen.
I de propositioner där Lagrådets yttrande inte har inhämtats har, liksom
föregående år, i många fall skälen för detta redovisats under särskild rubrik.
Utskottet noterar även detta med tillfredsställelse.
Motiveringarna för att Lagrådets yttrande inte har inhämtats utgörs
emellertid fortfarande i ett stort antal propositioner endast av en hänvisning
till den lagtext som åberopas. Utskottet vill därför åter erinra om att om
regeringen anser att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av
frågans beskaffenhet, skall regeringen motivera denna bedömning om den inte
framstår som självklar. Såsom utskottet framhållit vid ett flertal tillfällen
är det inte tillräckligt att bara återge den lagtext som åberopas för att inte
höra Lagrådet. I övrigt vill utskottet endast framhålla att om regeringen anser
lagförslaget vara så brådskande att en remiss till Lagrådet skulle vara till
avsevärt men, skall alltid anges vad det är som gör förslaget så brådskande och
vari det befarade menet skulle bestå. En allmän hänvisning till tidsskäl är
inte tillräckligt.
Utskottets genomgång av vissa kritiska lagrådsuttalanden visar att Lagrådet i
endast ett fall direkt har avstyrkt ett lagförslag. Regeringen har med
anledning härav ändrat sitt förslag. Lagrådet har också riktat principiella
invändningar mot flera andra regeringsförslag. Regeringen har i vissa fall
tagit hänsyn till invändningarna, i andra fall har regeringen vidhållit sin
uppfattning. Med anledning av granskningen i denna del vill utskottet endast
erinra om att det enligt regeringsformen inte föreligger någon skyldighet för
regeringen att följa Lagrådets yttranden. Såsom utskottet tidigare uttalat
saknas det -- bl.a. med hänsyn till utskottets årliga granskning av regeringens
remittering av lagförslag till Lagrådet -- anledning att utgå från annat än att
regeringen hör Lagrådet i alla de fall då det erfordras samt noggrant överväger
dess uttalanden.
Utöver det nu anförda föranleder inte granskningen något uttalande från
utskottets sida.
6. Författningsutgivningen
Årets granskning
Utskottet har granskat utgivningen av Svensk författningssamling (SFS) för år
1993. Granskningen avser förhållandet mellan den tidpunkt då författningarna
kom ut från trycket och dagen för ikraftträdandet. Enligt gällande bestämmelser
skall en författning komma ut från trycket i god tid före ikraftträdandet.
Bestämmelser om kungörande av vissa lagar och vissa andra författningar finns
bl.a. i 8 kap. 19 § regeringsformen, i lagen (1976:633) om kungörande av lagar
och andra författningar och i författningssamlingsförordningen (1976:725). En
närmare redogörelse för bestämmelserna ges i betänkandet KU 1986/87:33, bilaga
B 4.
Enligt 8 kap. 19 § regeringsformen skall beslutad lag utfärdas av regeringen
utan dröjsmål och kungöras så snart det kan ske. Även förordningar skall i
princip kungöras så snart det kan ske. I den s.k. Gröna boken, som innehåller
riktlinjer för författningsskrivningen, har Statsrådsberedningen lagt fast
vissa principer för författningsutgivningen. Bl.a. anges att tiden mellan det
att en författning utkommer från trycket och författningens ikraftträdande bör
vara minst fyra veckor. Endast i speciella undantagsfall bör tiden sättas
kortare än två veckor.
Under år 1993 publicerades 1 750 författningar i SFS, vilket motsvarar
medeltalet för antalet utgivna författningar de föregående åren.
I nedanstående tabell redovisas antalet sent utkomna författningar i både
absoluta och relativa tal.
Tabell 1. Antal och andel sent utgivna SFS under år 1993
Tid Antal Andel
mindre än 1 månad
före ikraftträdandet 1078 62 %
mindre än två veckor 590 34 %
före ikraftträdandet
utkom efter dagen 36 2 %
för ikraftträdandet
Av tabell 1 framgår att av totalt 1 750 författningar kom 34 % ut från
trycket mindre än två veckor före ikraftträdandet. I jämförelse med år 1992 är
detta en förbättring, vilket framgår av nedanstående tabell.
Tabell 2. Antal utgivna författningar resp. andel sent utkomna författningar
för perioden 1989--1993
I bilaga A 4.1 tabell 1 redovisas de författningar som utkommit senare än
två veckor före ikraftträdandet. Av denna tabell framgår även att av dessa kom
249 författningar ut från trycket under den sista veckan före ikraftträdandet
och 49 på dagen för ikraftträdandet eller senare. Detta motsvarar 17 % av
samtliga utkomna författningar och innebär en minskning med 19 procentenheter i
förhållande till år 1992.
I bilaga A 4.2 tabell 2 redovisas författningsutgivningen
departementsvis.
Promemoria om författningsutgivningen
Utskottet har under senare år betonat vikten av att författningsarbetet
bedrivs på ett sådant sätt att förseningar undviks. Förseningarna i
författningsutgivningen har trots detta ökat, och vid förra årets granskning
konstaterade utskottet att förseningarna ökat till en helt oacceptabel nivå.
Utskottet förväntade sig att nödvändiga åtgärder skulle vidtas för att komma
till rätta med förseningarna i författningsutgivningen. Utskottet ansåg att den
rådande ordningen måste ses över så att allmänheten och berörda myndigheter kan
garanteras tillgång till författningarna i god tid för ikraftträdandet. Som
möjliga åtgärder för att förhindra förseningar föreslog utskottet en
senareläggning av ikraftträdandet och att ikraftträdandedagarna skulle spridas
ut över året.
I anledning av konstitutionsutskottets uttalande har Justitiedepartementets
granskningsenhet närmare undersökt de författningar som under år 1992 kom ut
från trycket senare än två veckor före ikraftträdandet, se bilaga A 4.3.
Departementet har därvid närmare granskat tidpunkten för ikraftträdandet och
tidsåtgången mellan regeringsbeslut och trycklov samt innehållet i
förordningarna. Departementet konstaterar att för huvuddelen av författningarna
är den sena utgivningen oacceptabel och måste åtgärdas.
I promemorian anges tänkbara åtgärder för att komma till rätta med problemet.
Vad som föreslås är att ändra tryckrutinerna, att ändra ikraftträdandedatum,
att hålla extra regeringssammanträden och att öka kraven på en realistisk
tidsbedömning. Av promemorian framgår följande.
Tryckrutinerna
Den ordinarie utsändningen av SFS sker varje helgfri tisdag. Innan en
författning trycks måste den trycklovas. Normalt ges trycklov en gång i veckan,
på tisdagar. För att en författning skall komma med i den ordinarie
utsändningen måste den trycklovas senast klockan 10.00 på tisdagen i veckan
före.
Eftersom regeringssammanträdena normalt hålls på torsdagar måste man räkna
med att det tar tolv dagar från den dag en författning utfärdas till den dag
den kan komma ut från trycket.
Tiden mellan utfärdandet av en författning och den dag den kommer ut från
trycket skulle enligt departementet kanske kunna förkortas om man hade fler
trycklovsdagar. Redan i dag har man dock extra trycklovsdagar vid de
tidpunkter på året då de flesta författningar utfärdas, dvs. i juni och
december. Man skulle också enligt departementet kunna tänka sig att dagen för
trycklov ändrades till fredagar. Frågan är dock om alla författningar som
utfärdats på regeringssammanträdet dagen innan i så fall hinner bli klara för
att tryckas i tid.
SFS trycks i dag med traditionellt offsettryck. Många betänkanden och
propositioner trycks numera från s.k. heloriginal. Denna metod innebär att
tryckförlagan måste lämnas till tryckeriet i reprofärdigt skick. Den skrivs
sedan ut på en laserskrivare och blir, ibland med förminskning, tryckt i det
skick tryckeriet tagit emot den. En övergång till heloriginal beträffande
författningstext borde enligt departementet kunna innebära att tryckproceduren
blir både billigare och snabbare. Framställning med s.k. heloriginal ställer
dock stora krav på departementen eftersom tryckförlagan måste lämnas i helt
färdigt skick. Möjligheterna att gå över till s.k. heloriginalframställning bör
enligt departementet ses över och inledas med en försöksverksamhet.
Ändrat datum för ikraftträdande
En stor del av de för sent utfärdade författningarna har hel- eller
halvårsskiftet som ikraftträdandedag. Detta medför att belastningen på
departement, utskott och tryckeri blir stor dessa tider på året. Ett sätt att
åtgärda problemen med de sena författningarna skulle enligt departementet vara
att sprida författningarnas ikraftträdande över hela året. Eftersom
lagstiftningsarbetet, bl.a. på grund av riksmötets förläggning och Lagrådets
sessionstid, av naturliga skäl koncentreras till hel- och halvårsskiftet är
detta enligt departementet kanske inte så lätt i praktiken. Man skulle
emellertid kunna överväga om det är möjligt att senarelägga ikraftträdandet
av de lagar som inte nödvändigtvis behöver träda i kraft den 1 januari eller
den 1 juli till t.ex. den 1 februari resp. den 1 september.
Extra regeringssammanträden
För lagar som är extra brådskande skulle man kunna tänka sig att oftare hålla
extra regeringssammanträden för att påskynda utfärdandet av en beslutad
lag. Eftersom riksdagsbesluten vanligen fattas onsdag/torsdag är det dock
enligt departementet tveksamt om så mycket verkligen står att vinna med detta
alternativ.
En realistisk tidsplanering
Det kanske viktigaste för att komma till rätta med den sena
författningsutgivningen är dock enligt departementet att man redan från början
gör en realistisk tidsplanering av propositions- och lagstiftningsarbetet.
Eftersom man måste räkna med att tidsåtgången mellan utfärdandet och den dag
författningen kommer ut från trycket är 12 dagar innebär detta att
författningar som skall träda i kraft den 1 januari bör utfärdas senast sista
veckan i november för att uppfylla Statsrådsberedningens riktlinjer om fyra
veckor. Ett riksdagsbeslut bör därför, enligt departementet, fattas senast
onsdagen i den veckan. För att detta skall vara möjligt, med en beräknad
genomsnittstid om ca en och en halv månad för utskottsbehandlig m.m., bör en
proposition vara avlämnad under första hälften av oktober, helst före den 10:e.
Utskottets bedömning
Årets granskning visar att antalet författningar som utkommit mindre än två
veckor före ikraftträdandet, i jämförelse med år 1992, minskat från 49 % till
34 %. Utskottet noterar denna minskning med tillfredsställelse men vill
samtidigt framhålla att antalet sent utkomna författningar fortfarande är
alldeles för högt.
De åtgärder som föreslås i Justitiedepartementets promemoria för att komma
till rätta med den sena utgivningen bör enligt utskottet kunna bidra till att
ytterligare minska andelen sent utgivna författningar. Framför allt bör vikten
av en realistisk tidsplanering av propositions- och lagstiftningsarbetet
framhållas.
Under året har givits ut 33 s.k. rättelseblad till tidigare utkomna
författningar, vilket kan jämföras med 17 år 1992. Utskottet måste här åter
erinra om att författningsarbetet bör bedrivas med sådan omsorg att behovet av
rättelser minimeras.
I övrigt föranleder granskningen inget uttalande från utskottets sida.
7. Regelbeståndet och regelregistreringen
I regeringens skrivelse med en redogörelse för behandlingen av riksdagens
skrivelser till regeringen lämnas uppgifter om antalet författningar i Svensk
författningssamling (SFS) och antalet myndighetsregler hos myndigheterna under
regeringen. Denna redovisning grundar sig på uppgifter om författningarna i SFS
och antalet regelrubriker i myndigheternas årliga regelförteckningar. Vidare
redovisas situationen angående registreringen av kommunernas och landstingens
föreskrifter. Slutligen redogörs något för arbetet med det gemensamma systemet
för riksdagens databaser och Justitiedepartementets dataregister i
rättsdatasystemet, det s.k. Rixlex-systemet.
Tidigare har också uppgifter om antalet gällande statliga kollektivavtal
ingått i redogörelsen. Avtalen har tidigare varit registrerade i databaser hos
Statens arbetsgivarverk (SAV). På grund av bl.a. den fortgående delegeringen
och sektoriseringen av det avtalsreglerade området har, enligt skrivelsen,
behovet av en samlad redovisning av gällande avtal minskat. SAV:s databaser har
därför lagts ned. Det är därför, enligt skrivelsen, inte längre möjligt att
lämna uppgifter om antalet gällande avtal.
Lagar och förordningar
Av redogörelsen framgår att antalet gällande grundförfattningar den 1 juli
1993 var 3 459, varav 1 138 lagar. Jämfört med motsvarande siffra den 1 juli
1992 har antalet grundförfattningar ökat med 41. I skrivelsen konstateras att
den minskning av antalet gällande grundförfattningar som kunnat registreras
sedan mitten av åttiotalet sålunda förbytts mot en blygsam ökning. I skrivelsen
hänvisas dock till det arbete inom bl.a. Finansdepartementet som under hösten
1993 pågått med sikte på att föreslå regeringen och riksdagen att upphäva ett
hundratal föråldrade lagar och andra författningar i SFS. I motsatt riktning
kommer dock, enligt skrivelsen, att verka att ett antal nya grundförfattningar
kommer att träda ikraft samtidigt med EES-avtalet.
Antalet kungjorda grund- eller ändringsförfattningar i SFS under första
halvåret 1993 var 955. I skrivelsen jämförs denna siffra med antalet under
samma period år 1992 (887) och konstateras att den höga takten i nyutgivningen
av författningar således fortsätter.
Redogörelsen innehåller också en sammanställning av fördelningen på
departementsområden och på riksdagen av SFS-författningarna.
Myndighetsregler
Antalet regelrubriker i regelförteckningar hos myndigheter under regeringen
har per den 1 september 1993 beräknats till ca 13 100. Detta innebär en mindre
ökning jämfört med den 1 september 1992 då antalet regelrubriker uppgick till
ca 12 500. I skrivelsen anmärks att myndigheternas regelförteckningar är
mycket olika, några förteckningar anses motsvara mycket höga krav på
detaljinformation om antalet gällande regler, medan andra endast lämnar
summarisk information. Ett arbete med att komma till rätta med dessa olikheter
behöver därför, enligt skrivelsen, snarast påbörjas. Det framhålls att
enhetliga regelförteckningar är en förutsättning för den regelregistrering i
riksdagens datasystem, Rixlex, som nu övervägs. I redogörelsen lämnas en
sammanställning över antalet regelrubriker per departementsområde.
Kommunernas och landstingens föreskrifter
En samlad registrering av den kommunala normgivningen saknas. Av skrivelsen
framgår dock att en del större kommuner håller sig med kommunala
författningssamlingar. I de 286 primärkommunerna fanns det våren 1993 164
kommunala författningssamlingar och i sju landstingskommuner gavs
författningssamlingar ut.
I sitt förslag rörande normgivningsprocessen (förs. 1991/92:19) föreslog
Riksdagens revisorer bl.a. att det skulle införas en skyldighet för kommuner
och landsting att kungöra och publicera sina föreskrifter i egna kommunala
författningssamlingar. Konstitutionsutskottet anförde i betänkandet 1992/93:KU1
att frågan om publicering av kommunernas och landstingens föreskrifter borde
övervägas närmare. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
Av skrivelsen framgår att det inom Civildepartementet sedan början av år 1993
pågår ett arbete med att närmare behandla formerna för och omfattningen av
kommunernas skyldighet att kungöra och registrera sina regler m.m. En rapport i
ämnet beräknas vara klar under år 1994.
Regelregistreringsarbetet hos riksdag och regering
Riksdagen och Justitiedepartementet samarbetar beträffande
regelregistreringen av författningarna i SFS, vilka nu finns i Rixlex. Av
skrivelsen framgår att det i utvecklingsarbetet med Rixlex ingår att åstadkomma
en registrering i Rixlex även av myndighetsförfattningarna.
Registrering av riksdagens normgivningsbemyndiganden
I 8 kap. regeringsformen finns bestämmelser som gör det möjligt för riksdagen
att genom lag delegera en del av sin normgivningskompetens till regeringen.
Bestämmelser där sådan delegation ges kallas normgivningsbemyndiganden.
Efter initiativ av konstitutionsutskottet finns sedan år 1986 en förteckning
över riksdagens normgivningsbemyndiganden. Förteckningen har upprättats av
Statsrådsberedningen efter kontakter med utskottets kansli. Bakom förteckningen
ligger ett omfattande arbete inom Statsrådsberedningen och de olika
departementen i regeringskansliet. Förteckningen har förts departementsvis
varje år och har brukat redovisas i utskottets granskningsbetänkande.
Förteckningen utgör en god grund för undersökningar av hur riksdagens
normgivningsbemyndiganden tillämpas.
Vid föregående riksmöte tog konstitutionsutskottet med anledning av en motion
av Daniel Tarschys (fp) upp frågan om att ytterligare utveckla redovisningen av
riksdagens normgivningsbemyndiganden. Utskottet förklarade att det såg positivt
på ett förslag i motionen som gick ut på att Riksdagens förvaltningskontor bör
få i uppdrag att inom riksdagen lägga upp ett utskottsvis systematiserat
informationssystem som skapar överblick över riksdagens
normgivningsbemyndiganden och föreskrifter som meddelats med stöd av dessa.
Utskottet konstaterade att frågan hade ett nära samband med hur uppföljningen
och utvärderingen av riksdagens beslut i övrigt bör bedrivas och att detta
spörsmål var föremål för överväganden inom Riksdagsutredningen. Utskottet
föreslog därför riksdagen att som sin mening ge talmanskonferensen till känna
vad utskottet anfört i frågan (bet. 1992/93:KU1). Riksdagen följde utskottet
(rskr. 1992/93:6).
Riksdagsutredningen överlämnade i juni 1993 till talmanskonferensen
betänkandet Reformera riksdagsarbetet!. För att underlätta utskottens
uppföljning av effekterna av lagstiftningsarbetet föreslår utredningen ett nytt
ADB-baserat informationssytem med uppgifter om riksdagens
normgivningsbemyndiganden (s. 109). I sina överväganden (s. 117) anför
utredningen att den i likhet med konstitutionsutskottet anser att uppgifterna
bör redovisas utskottsvis för att underlätta uppföljningen. Utredningen pekar i
anslutning härtill på att ett samarbete har inletts mellan Riksdagens
förvaltningskontor och Justitiedepartementet i syfte att ta fram ett
informationssystem av det aktuella slaget.
Statsrådsberedningens redovisning av riksdagens normgivningsbemyndiganden
läggs i år in i databasen SFSR, dvs. registret till Svensk författningssamling.
Inom förvaltningskontoret har arbetet med att hänföra författningarna till
respektive utskott påbörjats. Uppdateringen av uppgifter om
normgivningsbemyndigandena avses längre fram ske löpande enligt det förfarande
som beskrivs i det följande.
Statsrådsberedningen har den 16 juli 1993 i PM 1993:1 givit ut riktlinjer och
förebilder för ny utformning av propositioner, lagrådsremisser, skrivelser till
riksdagen och kommittédirektiv. Enligt riktlinjerna skall ett särskilt
rättsdatablad finnas i propositioner med lagförslag som inför, ändrar, upphäver
eller upprepar ett bemyndigande att meddela föreskrifter enligt 8 kap.
regeringsformen. På bladet skall antecknas de bestämmelser som innehåller
sådana bemyndiganden. I promemorian berörs också så kallade kvasibemyndiganden,
dvs. bestämmelser som formellt har utformats som bemyndiganden men som
egentligen bara innehåller rena upplysningar om den föreskriftsrätt som
regeringen har direkt på grund av regeringsformen. I promemorian sägs att
kvasibemyndiganden så gott som aldrig bör förekomma och att de i varje fall
inte skall redovisas på rättsdatabladet.
På grundval av rättsdatabladen i propositionerna kan utskotten i sina
betänkanden lämna uppgifter om normgivningsbemyndiganden på ett sådant sätt att
de automatiskt förs in i SFSR och de utskottsvis förda registren. För
närvarande pågår inom riksdagen ett arbete med att utarbeta rutiner för hur
detta lämpligen bör ske.
Registrering av regeringens normgivningsbemyndiganden
Om riksdagen utnyttjar sin rätt till delegering till regeringen, kan
riksdagen enligt 8 kap. 11 § regeringsformen medge att regeringen överlåter åt
förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet.
Regeringen har vidare genom 8 kap. 13 § regeringsformen fått en egen
normgivningskompetens. Enligt den paragrafen får regeringen nämligen i
förordning besluta dels föreskrifter om verkställighet av lag, dels
föreskrifter som ej enligt grundlag skall meddelas av riksdagen. Regeringen kan
överlåta åt underordnade myndigheter att meddela bestämmelser i ämnet.
Inom regeringskansliet förs en förteckning över normgivningsbemyndiganden som
regeringen har lämnat. Förteckningen finns inlagd i en databas. I basen
registreras varje författning med uppgift om SFS-nummer, ansvarigt departement,
författningens rubrik, sökord, paragraf där bemyndigandet finns och den
myndighet som har fått bemyndigandet. Det är möjligt att sortera
författningarna myndighetsvis, i kronologisk ordning och i bokstavsordning
efter sökord. Statsrådsberedningen har till utskottet översänt en förteckning
vari hänsyn har tagits till författningar som utfärdats före den 1 januari
1994, bilaga A 5.1. Förteckningen är inte fullständig. Ett exempel på
detta anges i avsnitt 14 i detta betänkande.
8. Riksdagens skrivelser
Inledning
Till utskottet hänvisas regeringens årliga skrivelse med en redogörelse för
behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen. Redogörelsen avser
fr.o.m. riksmötet 1990/91 samma period som budgetåret, dvs. perioden den 1
juli--den 30 juni. Den nu aktuella redogörelsen (skr. 1993/94:15) har, efter
regeringens beslut den 23 september 1993, överlämnats till riksdagen den 5
oktober 1993. Skrivelsen har inte föranlett någon motion.
I riksdagsordningen (5 kap. 13 §) anges att riksdagens beslut med anledning
av proposition samt annat beslut, varom regeringen skall underrättas, meddelas
regeringen genom skrivelse. Den sätts upp av kammarkansliet och undertecknas av
talmannen. Utskott som har berett ärendet skall få del av kammarens beslut i
ärendet (tilläggsbestämmelsen 5.13.1). Riksdagsskrivelserna innehåller en
hänvisning till utskottsbetänkandet i ärendet samt en anmälan om hur riksdagen
har ställt sig till utskottets hemställan.
En redovisning av historik samt uppgifter om regeringsskrivelsens utformning
m.m. vid olika tidpunkter finns i 1989/90 års granskningsbetänkande (bet.
1989/90:KU30 s. 24 f.). I betänkande 1990/91:KU43 lämnade utskottet synpunkter
på en något ändrad utformning av regeringsskrivelsen. Dessa synpunkter har
beaktats fr.o.m. skrivelsen 1991/92:15. Ärendena redovisas numera i kronologisk
ordning, och i redogörelsens register görs en uppdelning på beredande utskott,
med uppgift om huruvida ärendet är slutbehandlat eller inte.
Årets redogörelse
Inom konstitutionsutskottets kansli har företagits en främst statistisk
genomgång av regeringsskrivelsen.
Regeringsskrivelsen avser åtgärder under tiden den 1 juli 1992--den 30 juni
1993 och omfattar 602 riksdagsskrivelser. Beträffande 25 skrivelser har
åtgärder efter den 30 juni 1993, varigenom regeringen slutbehandlat
riksdagsskrivelser, tagits med i redogörelsen.
Under 1992/93 års riksmöte avläts 428 riksdagsskrivelser till regeringen.
Sammanställningen omfattar samtliga dessa. Av övriga redovisade
riksdagsskrivelser är 76 från 1991/92 års riksmöte och 98 från tidigare
riksdagar, s.k. äldre skrivelser. För de två senaste riksmötena gäller,
departementsvis, vad som anges i bilaga A 6.1, tabellerna 1 och 2. För de
98 äldre riksdagsskrivelserna gäller på motsvarande sätt vad som framgår av
bilaga A 6.2, tabell 3.
De inte slutbehandlade riksdagsskrivelserna som, räknat per den 30 juni 1993,
är äldre än två år uppgår till 51 och fördelar sig på år och på tolv av
departementen enligt bilaga A 6.3, tabell 4.
Det äldsta inte slutbehandlade ärendet är från april 1975
(bet. LU 1975:10, rskr. 1975:66) och gäller ersättning till yrkesfiskare för
skada genom oljeutsläpp. Av regeringsskrivelsen framgår att
Justitiedepartementet aktivt deltar i ett internationellt arbete angående en
konvention om skadeståndsansvar vid transport av farligt gods. De
konventionsutkast som nu föreligger innehåller vissa möjligheter till
ersättning för skador som orsakas av okända skadevållare. Utgången av detta
arbete kan, enligt skrivelsen, få betydelse för en svensk reglering i frågan
(Ju p. 1).
Utskottens granskning
Utskottet har, liksom föregående år, berett övriga riksdagsutskott tillfälle
att yttra sig över de delar av skrivelsen som har samband med resp. utskotts
beredningsområde.
Finansutskottet, skatteutskottet, justitieutskottet, utrikesutskottet,
kulturutskottet, näringsutskottet och bostadsutskottet har avgivit yttranden se
bilagorna A 6.4--A 6.10.
Övriga utskott har -- genom protokollsutdrag -- förklarat sig avstå från att
yttra sig över regeringsskrivelsen.
Konstitutionsutskottet får först för egen del konstatera
att redogörelsen omfattar 39 riksdagsskrivelser till följd av
konstitutionsutskottets betänkanden, fördelade på fem departement. Sex av
skrivelserna var inte slutbehandlade den 30 juni 1993. Tre av dessa var mer än
två år gamla, nämligen 1984/85:7 (Ju p. 2), 1990/91:30 (Ju p. 17) och
1990/91:254 (Ju p. 23).
Skrivelsen 1984/85:7 som avsåg kungörandeannonsering m.m. (bet. 1984/85:KU4
Om samhällsinformation m.m., mom. 1) var mer än åtta år gammal. Enligt
skrivelsen skulle en proposition i frågan avlämnas i oktober 1993. En
proposition, 1993/94:19 Vissa kungörandefrågor, lämnades till riksdagen den 4
oktober 1993 och behandlades av riksdagen under hösten 1993 (bet. 1993/94:JuU9,
rskr. 70) Skrivelsen är således numera slutbehandlad.
Skrivelsen 1990/91:30 avsåg sekretesskydd för uppgifter i anmälan till Hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd (bet. 1990/91:KU10 Tryckfrihets- och
sekretessfrågor, mom. 8). Enligt skrivelsen har frågan behandlats i en
departementspromemoria (Ds 1993:55) vilken har remissbehandlats. En
proposition, 1993/94:165 Några frågor om sekretess, i vilken frågan behandlas,
avlämnades till riksdagen under mars 1994. Skrivelsen är således numera
slutbehandlad.
Skrivelsen 1990/91:254 avsåg frågan om en parallellinstruktion i brottsbalken
(bet. 1990/91:KU21 Yttrandefrihetsgrundlag m.m., mom. 6). Enligt skrivelsen
remissbehandlades en departementspromemoria, (Ds 1991:78) Parallellinstruktion,
under våren 1992 och regeringen avsåg att redovisa sin bedömning av frågan
under hösten 1993. Av årets budgetproposition framgår att frågan tagits upp i
en lagrådsremiss angående ändringar i brottsbalken m.m. men att något förslag
om parallellinstruktion inte läggs fram i remissen (prop. 1993/94:100 bil. 3 s.
55). I proposition 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m.
(ansvarsfrihetsgrunder m.m.) som avlämnades till riksdagen under mars 1994
anförs att regeringen inte finner skäl att lägga fram något förslag om
parallellinstruktion. Även denna skrivelse är således numera slutbehandlad.
Beträffande två av de skrivelser som anges som slutbehandlade vill utskottet
anföra följande. I betänkandet 1992/93:KU4 behandlade utskottet bl.a. frågan om
antal ersättare för ledamöter i kommunfullmäktige. Utskottet
fann att en översyn av vallagen i detta avseende var påkallad. Utskottet ansåg
att regeringen skulle utreda frågan och föreslå förändringar i gällande
bestämmelser. Utskottet uttalade vidare att om regeringen fann det lämpligt
kunde frågan behandlas i det fortsatta beredningsarbetet av vallagsfrågor.
Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna. Enligt redogörelsen
har skrivelsen, som anges som slutbehandlad, överlämnats till
Vallagsutredningen. Något förslag om förändringar i gällande bestämmelser hade
dock inte lagts fram av regeringen vid redovisningsperiodens slut.
I betänkandet 1992/93:KU6 behandlade utskottet bl.a. frågan om brevröstning.
Utskottet fann viss reglering i brevröstningslagen otillfredsställande och
ansåg att det fanns skäl att låta Vallagsutredningen se över dessa regler samt
lägga fram förslag till lämplig lösning. Detta gav riksdagen som sin mening
regeringen till känna. Enligt redogörelsen har skrivelsen, som anges som
slutbehandlad, överlämnats till Vallagsutredningen. Något förslag om lämplig
lösning hade dock inte lagts fram av regeringen vid redovisningsperiodens slut.
Enligt utskottets mening var skrivelserna i dessa avseenden inte
slutbehandlade med hänsyn till att av riksdagen begärda förslag ej lagts fram
innan redovisningen avslutades.
I övrigt har utskottet ingenting att anföra i anledning av den nu aktuella
redovisningen av de skrivelser som ligger inom utskottets beredningsområde.
Finansutskottet erinrar inledningsvis om att Riksdagsutredningen i sitt
betänkande Reformera riksdagsarbetet! förordat att riksdagen i ökad
utsträckning skall ägna sig åt uppföljning, utvärdering och revision. Det är i
det sammanhanget som man, enligt finansutskottet, bör se regeringens nu
aktuella redovisning. Finansutskottet delar Riksdagsutredningens bedömning att
det är ett primärt intresse för riksdagen att följa upp hur anslagsbeslut,
normgivningsbeslut och tillkännagivanden till regeringen har genomförts.
Regeringens årliga redogörelse utgör därför, enligt finansutskottet, en viktig
utgångspunkt för utskottens uppföljningsarbete. Finansutskottet konstaterar
vidare att det i vissa frågor finns behov av ett för samtliga utskott gemensamt
utvecklingsarbete. Eftersom finansutskottet enligt riksdagsordningen har ett
särskilt ansvar för budgetfrågor och förvaltningsekonomiska frågor avser
utskottet att fortsättningsvis mer aktivt följa upp riksdagens anslagsbeslut,
liksom hur olika bemyndiganden av finansiellt slag utnyttjats. Detta arbete
bör, enligt utskottet, även kunna underlätta och stödja övriga utskotts
uppföljning.
Finansutskottet anför vidare att utskottet noterat att principerna för hur
ärenden avskrivs och därmed i skrivelsen redovisas som slutbehandlade inte är
enhetliga. Det bör enligt utskottet vara ett krav från riksdagen att en i
möjligaste mån enhetlig och rättvisande återrapportering sker. Utskottet anser,
vilket utskottet även tidigare påpekat (1991/92:FiU3y), att redovisningen i
vissa avseenden förefaller slentrianmässig.
Finansutskottet framhåller vidare att det för riksdagens del är av särskild
vikt att följa upp ärenden där det förekommit tillkännagivanden eller ändringar
i regeringens förslag. Finansutskottet noterar att två av de tillkännagivanden
som utskottet gjorde i samband med behandlingen våren 1993 av den ekonomiska
politiken inte finns upptagna i regeringens redovisning. Det gäller dels ett
tillkännagivande till regeringen att fördelningspolitiska analyser
kontinuerligt skall redovisas till riksdagen, dels ett tillkännagivande till
regeringen och fullmäktige i Riksbanken om penningpolitiken. Utskottet säger
sig inte ha anledning att ifrågasätta regeringens faktiska agerande i anledning
av besluten. Trots detta är det enligt utskottet otillfredsställande att det
finns fall där riksdagens uppdrag till regeringen inte regelmässigt
återrapporteras till riksdagen. Utskottet förordar därför att
konstitutionsutskottet prövar om inte de ärenden där riksdagen själv tagit
initiativ bör redovisas i särskild ordning i riksdagens skrivelse. Detta kan
också, enligt utskottet, vara motiverat med hänsyn till att riksdagen -- bl.a.
till följd av den ökade satsningen på uppföljning, utvärdering och revision --
sannolikt i ökad utsträckning kommer att lägga ut uppdrag på regeringen.
Skatteutskottet har anfört att det inte funnit anledning till erinran mot
behandling av de riksdagsskrivelser som beretts i utskottet.
I en avvikande mening av de socialdemokratiska ledamöterna i skatteutskottet,
till vilken även suppleanten från Vänsterpartiet ansluter sig, kritiseras
regeringens långa handläggningstid beträffande frågan om att utreda
gränsgångarbestämmelserna i det nordiska dubbelbeskattningsavtalet (p. Fi 25)
och i en meningsyttring (v) kritiseras regeringens långa handläggningstid av
frågan om avdragsrätt vid arvsbeskattningen för framtida kostnader för vård och
skötsel av gravplats (p. Fi 2) samt anmärks på regeringens handläggning av
frågan om värdegräns vid resandeinförsel (p. Fi 72).
Justitieutskottet tar bl.a. upp riksdagens skrivelse med anledning av
besluten om anslagen till Domstolsväsendet för budgetåret 1993/94. I ärendet
beslutade riksdagen att på anslaget D 2 Domstolarna m.m. anvisa 3 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit. Dessa medel skulle enligt riksdagens beslut
användas för dels personalutvecklig och chefsutveckling, dels ökade
utbildningsinsatser beträffande det sexualiserade våldet. I regeringens
skrivelse anges att riksdagsskrivelsen är slutbehandlad och hänvisas till att
regeringen utfärdat regleringsbrev för anslagen. Regleringsbrevet innehåller
dock inte några anvisningar om att 3 000 000 kr skall användas för de särskilda
ändamål som riksdagen bestämt. Enligt justitieutskottet bör tillkännagivanden
av riksdagen om hur anvisade medel skall användas förmedlas till berörda
myndigheter genom uttryckliga instruktioner i regeringens regleringsbrev.
Justitieutskottet tar vidare upp två riksdagsskrivelser i vilka ärenden
riksdagen överlåtit åt regeringen att avgöra formerna för begärda översyner. Av
regeringens skrivelse framgår att regeringen uppdragit åt två utredningar att
överväga de aktuella frågorna. Den ena av skrivelserna har angivits som
slutbehandlad medan den andra angivits som ännu inte slutbehandlad.
Justitieutskottet finner detta inkonsekvent. Under hänvisning till vad
konstitutionsutskottet uttalat om när en skrivelse skall anses som
slutbehandlad (1990/91:KU43) anför justitieutskottet att det ligger närmast
till hands att anse
båda de aktuella skrivelserna som slutbehandlade.
Utrikesutskottet konstaterar i sitt yttrande att regeringen avsevärt
förbättrat redogörelsernas tillgänglighet. Riksdagens tidigare framförda
önskemål om att regeringen skall lämna fylligare uppgifter om vidtagna åtgärder
har, enligt utrikesutskottet, tillgodosetts i betydande utsträckning, men kan
sannolikt tillmötesgås i än högre grad. Därmed skulle, enligt utskottet, värdet
av att en årlig redogörelse avges ökas ytterligare.
Beträffande en av skrivelserna, vilken angivits som slutbehandlad i och med
att regleringsbrev utfärdats, noterar utrikesutskottet att regeringen där haft
möjlighet att anmäla en utredning som tillsatts som en följd av utskottets
uttalande i aktuellt betänkande.
När det gäller redogörelsen för ännu inte slutbehandlade riksdagsskrivelser
har utrikesutskottet inga synpunkter.
Kulturutskottet anför i sitt yttrande att utskottet vid årets granskning,
liksom vid tidigare granskningar, kunnat konstatera att regeringen ändrat
redovisningen i linje med utskottets tidigare framförda önskemål. Utskottet
anser att redogörelsen genom detta blivit mer lättillgänglig och att detta ökat
värdet av att en årlig redogörelse lämnas samtidigt som riksdagens
uppföljningsarbete underlättas.
Kulturutskottet konstaterar att det i fråga om två riksdagsskrivelser, vilka
av regeringen redovisats som slutbehandlade, saknas vissa uppgifter om vilka
åtgärder regeringen vidtagit. Detta finner utskottet otillfredsställande. De
uppgifter som inte redovisats är bl.a. att en ny författning på aktuellt område
utfärdats, att regleringsbrev utfärdats och att regeringen beslutat om direktiv
för fördjupad anslagsframställning. Dessutom har utskottet kunnat konstatera
att det varken av regleringsbrevet eller av direktiven framgår vad riksdagen
givit till känna i visst avseende. Eftersom riksdagens ställningstagande inte
till alla delar på ett klart och otvetydigt sätt förts vidare anser utskottet
att även den formella handläggningen inom Kulturdepartementet varit
otillfredsställande i det aktuella ärendet.
Kulturutskottet understryker vikten av att regeringen redovisar alla sina
åtgärder med anledning av riksdagsbeslut och att regeringen både i redogörelsen
till riksdagen och i beslut som vänder sig till myndigheter, institutioner
m.fl. uttrycker sig tydligt och lättförståeligt. Detta underlättar, enligt
utskottet, dels verkställandet av riksdagens och regeringens beslut, dels
uppföljningen och utvärderingen av besluten.
Slutligen noterar kulturutskottet att det i regeringens skrivelse anges att
riksdagens beslut i visst ärende har överlämnats till den s.k.
Pliktutredningen, trots att skrivelsen i denna del, enligt en kartläggning som
gjorts inom kulturutskottets kansli, inte nått utredningen. Här kan anmärkas
att denna fråga också berörs i ett annat av årets granskningsärenden, nämligen
Regeringens ansvar i fråga om bevakning och säkerhet vid Statens konstmuseér
(se avsnitt 22 b).
Näringsutskottet anför i sitt yttrande att utskottets genomgång av
skrivelserna inte föranlett några sakliga anmärkningar från utskottet. När det
gäller redovisningen av de ej slutbehandlade skrivelserna skulle det dock,
enligt utskottet, vara önskvärt att regeringen -- i det fall konkreta åtgärder
inte har vidtagits -- inte endast anger att ärendet bereds eller att regeringen
följer frågan. Ett innehållsmässigt något mer preciserat besked skulle, enligt
utskottet, vara önskvärt. Utskottet påpekar att utskottet framförde liknande
synpunkter våren 1991 i sitt yttrande till konstitutionsutskottet.
Bostadsutskottet anför inledningsvis att årets redogörelse i huvudsak
innehåller en tillfredsställande redovisning av vidtagna åtgärder med anledning
av riksdagens beslut. Beträffande två av skrivelserna, för vilka ännu inte
några åtgärder synes ha vidtagits, anför dock utskottet att det skulle vara
värdefullt om skrivelsen innehöll en närmare redovisning av vilka åtgärder som
regeringen vidtagit och vilka åtgärder som planeras. Det är, enligt utskottet,
också angeläget att regeringen behandlar riksdagens skrivelser utan alltför
stor tidsutdräkt.
Bostadsutskottet tar vidare upp några frågor av mer principiell natur, bl.a.
frågan om när en riksdagsskrivelse bör redovisas som slutbehandlad och hur
redovisningen till riksdagen bör ske.
Enligt bostadsutskottet bör frågan ställas om en skrivelse i ett
utredningsärende bör anses slutbehandlad redan då regeringen beslutar att
överlämna en av riksdagen väckt fråga till en utredning eller om regeringens
beslut med anledning av utredningens överväganden skall erfordras för att
riksdagsskrivelsen skall anses slutbehandlad.
Enligt utskottet tycks det inte finnas några enhetliga principer för
regeringens redovisning av när en skrivelse är slutbehandlad. Utskottet anför
här exempel på att ett ärende angivits som slutbehandlat när regeringen
beslutat om direktiv till en utredning och exempel på ett ärende som
överlämnats till en utredning men som inte ansetts som slutbehandlat av
regeringen.
Utskottet pekar också på att det förekommit att frågor som angivits som
slutbehandlade, eftersom de tagits upp i direktiv till en kommitté, sedan inte
blivit behandlade innan kommittén upplösts.
Slutligen anser utskottet det motiverat att åter aktualisera frågan om vilken
ordning som bör gälla för en återrapportering från regeringen beträffande
sådana riksdagsbeslut som kan anses vara en del i ett pågående
beredningsarbete.
Utskottets bedömning
Regeringens årliga skrivelse med en redogörelse för behandlingen av
riksdagens skrivelser till regeringen har särskild betydelse som ett instrument
såväl vid riksdagens och dess utskotts utvärdering av resultaten av riksdagens
beslut som i övrigt för den som vill följa den politiska beslutsprocessen. Av
skrivelsen kan utläsas vilka åtgärder regeringen har vidtagit med anledning av
riksdagens beslut. Skrivelsens departementsvisa sammanställning är omfattande.
Årets skrivelse omfattar mer än 600 riksdagsbeslut, och i många fall innehåller
dessa delbeslut. I redogörelsen lämnas uppgifter om t.ex. medelsanvisningar,
utfärdade författningar och tillsatta utredningar. Det kan också framgå att
beredning och övervägande alltjämt pågår i frågor som riksdagen fattat beslut
om.
Uppföljning av riksdagens beslut är en viktig uppgift för riksdagen och dess
utskott. Den viktiga funktion som regeringens skrivelse fyller i detta arbete
har framhållits av konstitutionsutskottet under tidigare år.
Riksdagsutredningen har i sitt betänkande Reformera riksdagsarbetet! förordat
att riksdagen i ökad utsträckning skall ägna sig åt uppföljning, utvärdering
och revision. Enligt Riksdagsutredningen är det ett primärt intresse för
riksdagen att följa upp hur anslagsbeslut, normgivningsbeslut och
tillkännagivanden till regeringen har genomförts. Regeringens årliga
redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser utgör därför, såsom ovan
framhållits av finansutskottet, en viktig utgångspunkt för utskottens
uppföljningsarbete.
Konstitutionsutskottet har berett övriga riksdagsutskott tillfälle att avge
yttranden över regeringens skrivelse.
Finansutskottet har härvid bl.a. framhållit att det för riksdagens del är av
särskild vikt att följa upp ärenden där det förekommit tillkännagivanden eller
ändringar i regeringens förslag. Finansutskottet finner det otillfredsställande
att det finns fall där riksdagens uppdrag till regeringen inte regelmässigt
återrapporteras till riksdagen. Finansutskottet ifrågasätter om inte ärenden
där riksdagen själv tagit initiativ borde redovisas i särskild ordning i
regeringens skrivelse.
Kulturutskottet har anmärkt på att det i några fall saknas uppgift om
faktiskt vidtagna åtgärder.
Justitieutskottet och kulturutskottet framhåller vikten av att riksdagens
tillkännagivanden på ett klart och otvetydigt sätt förs vidare till berörda
myndigheter eller utredningar.
Konstitutionsutskottet vill i detta sammanhang, liksom tidigare, betona
vikten av att riksdagens ställningstaganden och uppdrag till regeringen förs
vidare till myndigheter och utredningar och att regeringens återrapportering
till riksdagen är regelmässig, enhetlig och korrekt.
Beträffande finansutskottets önskemål om särskild redovisning av ärenden där
riksdagen är initiativtagare anser konstitutionsutskottet dock att det för
närvarande inte föreligger behov av en förändrad utformning av redogörelsen.
Finansutskottet, justitieutskottet och bostadsutskottet har, med anförande av
exempel, anfört att det i redogörelsen saknas enhetliga principer för
redovisningen av när en skrivelse är slutbehandlad. Även konstitutionsutskottet
har vid granskningen inom sitt område funnit exempel på detta.
I konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:KU43 behandlade utskottet, i
anledning av en motion, särskilt frågan om när en skrivelse skall redovisas som
slutbehandlad. Utskottet uttalade då (s. 8) att riksdagsskrivelser som
innehåller framställningar till regeringen om att återkomma med förslag eller
att genomföra åtgärder inte bör anses slutbehandlade förrän de begärda
åtgärderna har vidtagits eller de avsedda resultaten kan framvisas. Beträffande
utredningsuppdrag till regeringen ansåg utskottet dock att dessa kan anses
slutbehandlade när utredningen har tillsatts, eftersom dessa uppdrag i regel
utan svårighet kan följas upp via regeringens kommittéberättelse. Detta gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna (bet. 1990/91:KU43, rskr. 341).
Enligt utskottets mening bör dessa principer för när en riksdagsskrivelse skall
anses slutbehandlad alltjämt gälla. Har riksdagen uttryckt önskemål om
utredning och förslag till riksdagen i ett visst fall är skrivelsen således ej
slutbehandlad förrän förslag lämnats till riksdagen eller riksdagen
underrättats om att förslag ej kommer att lämnas.
Beträffande ej slutbehandlade skrivelser vari konkreta åtgärder inte har
vidtagits eller synes ha vidtagits anser näringsutskottet och bostadsutskottet
det önskvärt att regeringen inte endast anger att ärendet bereds eller att
regeringen följer frågan. Ett mer preciserat besked, med en närmare redovisning
av vilka åtgärder som planeras, skulle enligt utskotten vara värdefullt. Här
framhåller bostadsutskottet också det angelägna i att regeringen behandlar
riksdagens skrivelser utan alltför stor tidsutdräkt.
Konstitutionsutskottet har flera gånger tidigare framhållit vikten av att
regeringen så snart som möjligt behandlar riksdagens skrivelser. Beträffande
äldre riksdagsbeslut som inte har slutbehandlats är det särskilt angeläget att
i regeringsskrivelsen anges inte bara vilka åtgärder som har vidtagits utan
även sådana som planeras samt att upplysningar lämnas om anledningen till att
skrivelserna inte har slutbehandlats.
Konstitutionsutskottet har i särskilt granskningsärende (se avsnitt 21 c)
behandlat frågan om regeringens åtgärder i anledning av riksdagens skrivelse
1990/91:194 (mom. 1 om förhandlingsrätt för arrendatorsorganisationer). I
regeringens redogörelse (Ju p. 20) anges att skrivelsen ännu inte är
slutbehandlad och att ärendet bereds. Granskningsärendet har inte föranlett
annat uttalande från utskottets sida än att utskottet förväntar sig att
departementets arbete med direktivskrivning kommer i gång under våren 1994.
Utskottet vill dock i detta sammanhang anföra att om mer än ett år förflutit
utan att regeringen vidtagit någon åtgärd i anledning av en riksdagsskrivelse
så bör orsakerna till detta redovisas för riksdagen samt uppgift lämnas om när
åtgärder beräknas vidtas.
Beträffande utskottens i övrigt framförda synpunkter på enskildheter i
redovisningen finner konstitutionsutskottet -- som inte företagit någon närmare
granskning av dessa ärenden för egen del -- inte skäl till annan bedömning än
den resp. utskott gjort.
Granskningen i denna del föranleder inte något ytterligare uttalande från
utskottets sida. Regeringens skrivelse 1992/93:15 bör läggas till handlingarna.
9. Konsekvensanalyser i propositioner
Utskottet har granskat förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i
propositioner som behandlats av riksdagen under år 1993. Samtliga övriga
riksdagsutskott har beretts tillfälle att inkomma med yttrande. En promemoria
som upprättats inom konstitutionsutskottets kansli och de yttranden från övriga
riksdagsutskott som har inkommit bifogas som bilagorna A 7.1--A 7.13.
Yttrandena behandlas nedan.
Gällande regler och riktlinjer m.m.
Kraven när det gäller beredningen av regeringsärenden finns grundlagsfästa
såvitt avser remissväsendet i 7 kap. 2 § regeringsformen. Av bestämmelsen
framgår att behövliga upplysningar och yttranden skall inhämtas från berörda
myndigheter. I den omfattning som behövs skall tillfälle lämnas
sammanslutningar och enskilda att yttra sig. Beredningen i övrigt av
regeringsärenden inom departementen och regeringen är lika litet som
kommittéväsendet grundlagsreglerad. Ansvaret för beredningen av ett
regeringsärende faller på det statsråd som har att föredra ärendet vid
regeringssammanträde eller i övrigt besluta i ärendet.
I 3 kap. 2 § riksdagsordningen finns bestämmelser som rör innehållet i vissa
propositioner. Bl.a. stadgas att proposition med förslag om nytt eller
väsentligen höjt anslag eller om sådana riktlinjer för viss statsverksamhet som
avses i 9 kap. 7 § regeringsformen (dvs. princip- och organisationsbeslut)
bör innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som förslaget
avser.
I sammanhanget skall också nämnas, att om riksdagen anser att
beslutsunderlaget bör kompletteras, kan det berörda utskottet enligt 4 kap. 10
§ riksdagsordningen inhämta upplysningar och yttranden. Detta kan äga rum genom
regelrätta remissförfaranden eller genom slutna eller offentliga utfrågningar.
Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, bet. 1986/87:KU29, rskr. 226)
har dragits upp vissa riktlinjer för hur arbetet med att utforma lagar och
andra föreskrifter skall bedrivas. Innan föreskrifter beslutas skall man så
långt möjligt bedöma vilka kostnader och övriga effekter som tillämpningen kan
leda till för staten, kommunerna och den privata sektorn (prop. s. 28 f.).
Behovet av konsekvensanalyser har betonats också i andra sammanhang. Enligt
begränsningsförordningen (1987:1347) skall myndigheterna utreda och dokumentera
kostnadsmässiga och andra konsekvenser av regelförslag. Riksrevisionsverket har
haft i uppdrag att följa upp detta.
Enligt 13 § kommittéförordningen (1976:119) skall en kommitté i sitt
betänkande redovisa en beräkning av kostnaderna för att genomföra kommitténs
förslag. Regeringen har vidare utfärdat särskilda kommittédirektiv (dir.
1984:5) vari kommittéerna ålagts att lämna väl genomarbetade
kostnadsberäkningar som tar hänsyn till alla kostnader för olika intressenter
(staten, kommunerna, socialförsäkringssektorn, företagen och enskilda), såväl
direkta som indirekta. Även andra viktigare konsekvenser skall belysas. Enligt
kommittédirektiv från år 1992 (dir. 1992:50) skall kommittéerna även redovisa
de regionalpolitiska konsekvenserna av sina förslag. Ett nyligen beslutat
kommittédirektiv (dir. 1994:23) innehåller riktlinjer för hur kommittéerna och
de särskilda utredarna förutsättningslöst skall pröva offentliga åtaganden.
Riktlinjer lämnas även för hur effekterna av genomförd verksamhet skall
analyseras, liksom för redovisningen av hur utredningsförslag skall
finansieras. I direktivet anges bl.a. att varje kommitté skall redovisa
konsekvenserna av sina förslag. Alla för en bedömning viktiga konsekvenser
skall identifieras, kvantifieras och så långt möjligt värderas. Både
utgångsläge och förslag till förändringar skall beskrivas i finansiella och --
i möjlig mån -- samhällsekonomiska termer.
För regeringskansliets del finns ett cirkulär (C 1989:7) från
Statsrådsberedningen och Finans- och Civildepartementen, där varje departement
ges ett ansvar för att konsekvensutredningar görs i de författningsärenden som
handläggs inom departementen. Här framhålls att det självfallet inte är mindre
viktigt att man bedömer konsekvenserna av de regler som riksdagen eller
regeringen beslutar genom lagar och förordningar. Konsekvenserna av
förordningsförslag bör enligt cirkuläret redovisas i skriftlig form. Vidare
sägs att konsekvenserna av lagförslag givetvis bör beskrivas i den proposition
eller lagrådsremiss där förslaget läggs fram.
Att konsekvensutredningar i regelgivningssammanhang skall belysa effekterna
av regeln, både ekonomiska och andra konsekvenser, framhölls i 1991 års
budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 2). I propositionen sades bl.a. att
konsekvensutredningar utan tvivel är av stor betydelse för ett ändamålsenligt
beslut, samtidigt som de på sikt blir en grund för jämförelser i den
uppföljning av regler som är en väsentlig del i den nya budgetprövningen.
Frågan om god regelkvalitet gällde enligt propositionen reglernas
ändamålsenlighet för sitt syfte. I praktiken är reglers innehåll ofta resultat
av kompromisser och intresseavvägningar, och i en komplex verklighet finns ofta
målkonflikter. Det gjorde enligt propositionen inte frågan om regelkvalitet
mindre betydelsefull. Många regler har t.ex. fått helt andra effekter än vad
som avsetts eller beräknats och detta har inte sällan berott på omständigheter
som borde ha varit möjliga att förutse vid en omsorgsfull konsekvensanalys.
I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 8 s. 21) anförde
föredragande departementschefen att regelreformeringsarbetet syftar till att
åstadkomma regelsystem som tillgodoser de övergripande samhälleliga målen till
en så låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt. Regelreformering omfattar
därför såväl avreglering som förändringar av befintliga regler och noggrann
utvärdering av förslag till nya regleringar. Departementschefen anförde vidare
att regelreformeringsarbetet kännetecknas både av en strävan efter ändrade
styreffekter av reglerna och av en strävan att sanera i regelbestånden för att
minska dem och få bort föråldrade eller onödiga regler. De ansträngningar som
under åren gjorts för att få färre, ändamålsenligare, enklare, tydligare och
begripligare regler har sammanfattningsvis drivits som ett program för en god
regelkvalitet (se prop. 1990/91:100 bil. 2 s. 50). Programmets åtgärder är att
regelgivaren skall tillämpa en s.k. checklista för att pröva alternativ till
regelstyrning (se Statsrådsberedningens PM 1990:2 Att styra genom regler), göra
konsekvensutredningar för att bedöma ekonomiska konsekvenser av olika
styralternativ, i budgetarbetet följa upp sina regler för att få till stånd en
löpande bevakning av effekterna av regelsystemen, registrera sina regler för
att hålla ordning på dem samt följa handböcker och annan vägledning för att
förenkla och förtydliga reglerna.
Statsrådsberedningens promemoria 1990:2 Att styra genom regler? Checklista
för regelgivare syftar till att påminna om att kostsamma, onödiga och
ineffektiva åtgärder måste undvikas, att lämpligt styrmedel väljs och att
rättsreglerna görs ändamålsenliga, enkla och klara.
Riksrevisionsverket fick i december år 1992 i uppdrag av regeringen att göra
en översyn av begränsningsförordningens tillämpning samt att utreda vilka
åtgärder som bör vidtas för att bristerna i fråga om konsekvensutredningar
skall undanröjas.
Verket redovisade resultatet av sitt arbete i augusti 1993
(Förvaltningsrevisionen utreder F 1993:26). RRV lämnade i sin rapport en
problembild och föreslog en rad åtgärder som syftade till att skapa en bättre
efterlevnad av begränsningsförordningen. Enligt RRV borde bl.a.
tillsynsmyndigheten ges en starkare ställning och kunna begära att en myndighet
inhämtar regeringens medgivande innan den beslutar en regel.
Det kan i sammanhanget även nämnas att den av talmanskonferensen tillkallade
Riksdagsutredningen i sitt betänkande Reformera riksdagsarbetet! föreslog att
riksdagens utskott skall göra en beräkning av kostnaderna innan de föreslår
riksdagen att göra ett tillkännagivande i en fråga som kan få långsiktiga
effekter på de offentliga utgifterna. Fackutskott som lämnar förslag med
ekonomiska konsekvenser bör vidare informera finansutskottet och ge utskottet
möjlighet att avge yttrande i ärendet.
Riksdagens tidigare behandling
Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen tagit upp frågan om
konsekvensanalyser av lagförslag. I betänkandet 1988/89:KU7 hänvisades till ett
tidigare uttalande om att det är en viktig uppgift i det utredningsarbete som
ligger till grund för ny lagstiftning att göra ordentliga konsekvensanalyser av
framlagda lagförslag. Vidare framhölls att det inom regeringskansliet pågick
ett aktivt arbete när det gällde konsekvensanalyser både i fråga om lagförslag
och myndighetsföreskrifter. För kommittéerna hade framhållits vikten av
ordentliga konsekvensanalyser, och begränsningsförordningen hade skärpt kraven
på myndigheterna i detta hänseende. Vidare hänvisades till att
Riksrevisionsverkets roll i detta sammanhang stärkts. Mot den bakgrunden fann
utskottet inte anledning att vidta någon särskild åtgärd med anledning av
motionsyrkandena i fråga om konsekvensanalyser.
I betänkandet 1990/91:KU7 framhöll utskottet åter vikten av ordentliga
konsekvensanalyser. Utskottet hänvisade bl.a. till att frågan behandlats i
Statsrådsberedningens checklista för regelgivare (PM 1990:2). Utskottet
avstyrkte motioner i frågan om konsekvensanalyser (res. m resp. c och mp) med
hänvisning till det arbete som bedrevs i regeringskansliet men framhöll att det
kunde finnas anledning att i utskottets granskningsarbete följa upp resultatet
av detta arbete genom en undersökning av konsekvensanalyser i framlagda
propositioner.
Som ett led i granskningsarbetet under riksmötet 1990/91 granskade utskottet
(bet. 1990/91:KU30 s. 23 f.) förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser
i propositioner som behandlats av riksdagen år 1990. Samtliga övriga
riksdagsutskott bereddes tillfälle att inkomma med yttrande. Enligt
konstitutionsutskottet hade utskottens redovisningar visat att det fanns vissa
brister när det gällde förekomsten av konsekvensanalyser. Sådana brister kunde
visserligen kompenseras under utskottens beredning av förslaget, t.ex. genom
att de uppmärksammas i motioner eller genom utskottsutfrågningar och annat
inhämtande av upplysningar, men det skulle i vissa fall kunna ifrågasättas om
ärendena kunde anses ha blivit tillräckligt beredda i regeringskansliet. I det
sammanhanget ville konstitutionsutskottet särskilt peka på vikten av
konsekvensbedömningar inte minst när det gällde att bestämma tidpunkten för
ikraftträdandet av ett förslag. Vidare ville utskottet framhålla behovet av
konsekvensanalyser i beslutsunderlagen också för att underlätta senare
utvärderingar.
Det var enligt utskottets mening angeläget att i första hand propositioner med
förslag till ny lagstiftning innehöll konsekvensanalyser. Mot bakgrund av det
arbete -- bl.a. i form av utbildningsinsatser -- som bedrevs inom
regeringskansliet för att i större utsträckning åstadkomma tillräckliga
konsekvensanalyser i propositionerna kunde det enligt utskottets mening antas
att de brister som då fanns på området skulle komma att minska i framtiden. Det
fanns enligt utskottets mening anledning att även fortsättningsvis följa frågan
i utskottets granskningsarbete.
I betänkandet 1991/92:KU12 avstyrkte konstitutionsutskottet åter motioner
gällande konsekvensanalyser. Utskottet redogjorde för de regler och uttalanden
som hade gjorts, och mot bakgrund härav och med hänsyn till vad utskottet i
betänkandet hade anfört om principer för lagstiftningen utgick utskottet från
att behovet av genomarbetade konsekvensanalyser följdes med uppmärksamhet inom
regeringskansliet. Beträffande principerna för lagstiftningen hade utskottet
erinrat om det i regeringskansliet fortlöpande pågående arbetet med att
begränsa och förenkla regelsystemet, och utskottet hade ansett det angeläget
att arbetet med detta fortsatte och intensifierades. Det förelåg enligt
utskottets mening inte för närvarande anledning till ytterligare riksdagens
åtgärder med anledning av motionerna gällande konsekvensanalyser. Inte heller
vad angick arten och omfattningen av konsekvensanalyserna m.m. fann utskottet
anledning till något initiativ med anledning av motionerna.
Under innevarande riksmöte har riksdagen avslagit (bet. 1993/94:KU5) en
motion (fp) med yrkande dels om att riksdagen som sin mening skulle ge
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av tillfredsställande
konsekvensanalyser för propositioner m.m., dels att riksdagen skulle besluta
att för det fall en proposition inte innehåller tillfredsställande
konsekvensanalyser, bör propositionen kunna avslås med denna motivering.
I betänkandet angavs att vikten av genomarbetade konsekvensanalyser vid ett
flertal tillfällen framhållits av utskottet. Möjligheterna till en senare
utvärdering underlättades enligt utskottet också om konsekvensanalyser hade
ingått i beslutsunderlaget. Såsom utskottet tidigare framhållit var det
angeläget att i första hand propositioner med förslag till ny lagstiftning
innehöll konsekvensanalyser. Enligt de bestämmelser och riktlinjer som
redogjordes för i betänkandet skall konsekvensutredningar göras av de förslag
som läggs fram.
Mot bakgrund av det regelreformeringsarbete som pågick i regeringskansliet
utgick utskottet från att regeringen även i fortsättningen med stor
uppmärksamhet följde behovet av genomarbetade konsekvensanalyser. Det kunde
enligt utskottet finnas anledning att återkomma till frågan i utskottets
granskningsarbete genom en undersökning av förekomsten av konsekvensanalyser i
framlagda propositioner.
Pågående arbete inom regeringskansliet
Enligt uppgift från Finansdepartementet övervägs för närvarande ett antal
åtgärder som skall resultera i både fler och bättre konsekvensanalyser.
Bl.a. är avsikten att i verksförordningen (1987:1100) ta in de krav på
konsekvensanalyser som nu finns i begränsningsförordningen (1987:1347). Att
nödvändiga och bra konsekvensutredningar görs i myndigheternas regelarbete blir
styrelsens ansvar och uppgift. Konsekvensanalyser och kraven på samråd med dem
som berörs av regeln både ekonomiskt eller på något annat sätt och att inhämta
regeringens medgivande innan något beslut fattas om en regel som medför
avsevärda kostnader blir en del av ett nödvändigt underlag i styrelsens
regelbeslut.
Som ett komplement till ändringen i verksförordningen är avsikten att ta in
bestämmelser i Riksrevisionsverkets instruktion (1988:80) om att verket skall
utveckla metoder för myndigheternas konsekvensutredningar och följa
tillämpningen.
När det gäller kravet på fler och bättre konsekvensanalyser i
författningsarbetet i regeringskansliet skall det ovan nämnda cirkuläret från
1989 (C 1989:7) ersättas av ett nytt cirkulär om konsekvensanalysernas stora
betydelse. Med hänvisningar till riksdagens uttalanden om vikten av
konsekvensanalyser och till Riksdagsutredningens förslag (se ovan) ställs krav
på ingående problem- och konsekvensanalyser i allt författningsarbete i
regeringskansliet. Exempelvis skall sådana analyser bifogas alla delningar och
det offentligas åtagande grundligt utredas och slås fast innan en
författningsreglering föreslås.
En ny checklista för regelgivare håller också på att utarbetas. Den skall
ersätta den nu gällande promemorian från 1990 (Statsrådsberedningens PM
1990:2). I den nya checklistan framhävs kraven på problem- och
konsekvensanalyser.
Avsikten är att ändringarna i verksförordningen m.fl. författningar och det
nya cirkuläret och checklistan skall kunna träda i kraft den 1 juli 1994.
Yttranden från andra utskott m.m.
Konstitutionsutskottet har berett övriga utskott tillfälle att yttra sig om
förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i propositioner under 1993.
Yttranden har inkommit från finansutskottet, skatteutskottet,
justitieutskottet, lagutskottet, försvarsutskottet, socialförsäkringsutskottet,
socialutskottet, trafikutskottet, näringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet och
bostadsutskottet, bilagorna A 7.2--A 7.12. Från utbildningsutskottet har
överlämnats en inom utskottskansliet upprättad promemoria, bilaga A 7.13.
Utskotten har gjort en genomgång av de propositioner som behandlats av resp.
utskott. Nedan görs en sammanfattning av vilka överväganden och bedömningar
utskotten har gjort.
Finansutskottet har i sammanhanget understrukit betydelsen av att
propositioner så långt möjligt innehåller bedömningar av de samhällsekonomiska
och statsfinansiella konsekvenserna av de presenterade förslagen. Utskottet
konstaterar att metoder anpassade till den offentliga beslutsprocessen har
arbetats fram bl.a. inom ramen för det utvecklingsarbete som RRV har bedrivit.
I ett cirkulär (C 1989:7) ställs vidare krav på att konsekvensutredningar
skall göras i de författningsärenden som handläggs inom resp. departement.
Vissa utbildningsinsatser har också gjorts inom regeringskansliet för att
förbättra kunskaperna inom området. Trots detta finns det enligt
finansutskottet inte sällan uppenbara brister när det gäller förekomsten och
utformningen av konsekvensanalyser i de propositioner som läggs fram för
riksdagen.
Enligt finansutskottets mening är detta inte tillfredsställande. Höga krav
bör enligt utskottet generellt sett ställas på underlaget för riksdagens
beslut. Utskottet pekar på att en väl genomförd konsekvensanalys i samband med
att ett beslut fattas givetvis också väsentligen underlättar en kommande
efterhandskontroll i form av uppföljning, utvärdering eller revision.
Enligt finansutskottet är riksdagen i hög grad beroende av det
beslutsunderlag som presenteras av regeringen. Visserligen kan det berörda
utskottet komplettera underlaget i samband med sin beredning av ärendet. Av
tids- och resursskäl är det dock knappast möjligt att i detta skede av
beslutsprocessen göra något mera omfattande utrednings- och analysarbete. Det
är därför enligt finansutskottets uppfattning angeläget att konsekvensanalyser
av något slag regelmässigt ingår i regeringens propositioner. Sådana analyser
behövs för att ett ärende skall anses vara tillräckligt berett av regeringen.
Enligt finansutskottets mening skulle krav från riksdagen på att ett avsnitt
med rubriken Konsekvensanalys (eller motsvarande) normalt skall ingå i
dispositionen av i första hand lagstiftningspropositioner kunna ha stor
betydelse i sammanhanget. Detta skulle leda till att frågan regelmässigt blev
uppmärksammad i samband med beredningen av ett ärende.
Finansutskottet har ansett att vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Till finansutskottets yttrande har fogats en avvikande mening (nyd) enligt
vilken det på det ekonomiska området bör finnas ett motsvarande organ till
Lagrådet, ett ekonomiskt råd. Även detta råd bör enligt den avvikande meningen
höra hemma i grundlagen. Att införa ett sådant råd anses dock kunna ta lång tid
och därför bör nu ett annat ekonomiskt råd bildas och knytas till
finansutskottet. Detta råd bör enligt den avvikande meningen ha till uppgift
att granska regeringens konsekvensanalyser och att biträda riksdagen med att
förbättra beslutsunderlaget genom att vid behov göra egna konsekvensanalyser.
En minoritet i utskottet skall kunna utlösa en granskning från det ekonomiska
rådet av propositioner och andra förslag.
I skatteutskottets yttrande anförs bl.a. att trots att det senaste årets
angelägna reformarbete på skatteområdet måst bedrivas i ett relativt forcerat
tempo, anser utskottet att rimliga krav på redovisning av det grundläggande
utredningsmaterialet samt analyser och bedömningar av konsekvenserna i olika
väsentliga hänseenden i allmänhet tillgodosetts i de propositioner som
utskottet haft att behandla. Även andra relevanta uppgifter som bör finnas
tillgängliga för riksdagen redan under motionstiden har enligt skatteutskottet
i allmänhet redovisats i propositionerna på ett tillfredsställande sätt.
Utskottet vill dock samtidigt peka på att det ibland inte är möjligt att i
förväg säkert bedöma alla praktiska konsekvenser av varje enskildhet i de
detaljförslag som läggs fram. Från fall till fall kan det enligt
skatteutskottet vara motiverat att trots det genomföra ändringarna och att
ompröva detaljlösningarna i efterhand mot bakgrund av vunna erfarenheter.
Sammanfattningsvis har skatteutskottet ansett att det saknas anledning att
rikta anmärkning mot regeringen när det gäller redovisningen av
konsekvensanalyserna i de propositioner som avlämnats under 1993 och som
remitterats till utskottet. Enligt utskottets mening finns det således ingen
anledning att vidta någon åtgärd med anledning av regeringens propositioner på
utskottets område.
Till skatteutskottets yttrande har fogats en avvikande mening av utskottets
socialdemokratiska ledamöter. I denna konstateras att åtskilliga av förra årets
propositioner inte har innehållit tillfredsställande konsekvensanalyser. När
det gällt propositioner om skattesänkningar eller andra lättnader i
beskattningen har enligt den avvikande meningen regeringen nära nog genomgående
underlåtit att redogöra för finansieringen av skattebortfallet, i vart fall i
dess helhet. I den avvikande meningen anses att dessa brister i propositionerna
är anmärkningsvärda.
I en meningsyttring har suppleanten från Vänsterpartiet anslutit sig till den
avvikande meningen.
Enligt justitieutskottet aktualiserar
lagstiftningsprojekt, förutom behov av konsekvensanalyser i fråga om den
föreslagna regleringens materiella konsekvenser på det område som regleringen
gäller, också ekonomiska och administrativa konsekvenser inom såväl den
offentliga som den privata sektorn av att en reglering tillkommer, avskaffas
eller ändras. Även om den senare typen av konsekvenser ofta endast är av
sekundär betydelse för statsmakternas ställningstagande i lagstiftningsfrågan
är det enligt justitieutskottets uppfattning, t.ex. med hänsyn till de
rationaliserings- och besparingskrav som ställs på myndigheterna, viktigt att
sådana konsekvenser uppmärksammas och blir föremål för analys.
När det gäller de aktuella lagförslagen konstaterar justitieutskottet
sammanfattningsvis att det föreligger konsekvensanalyser av god omfattning i
ungefär hälften av fallen. I övriga fall är konsekvensanalyserna i olika
hänseenden bristfälliga. Det finns således enligt justitieutskottet utrymme för
förbättringar. Enligt justitieutskottets mening bör konsekvensanalyserna i
allmänhet dels göras mer utförliga, dels redovisa de resonemang som ligger
bakom gjorda bedömningar. Självklart bör enligt justitieutskottet samtliga de
aspekter belysas som konstitutionsutskottet i sitt betänkande om
verksledningspropositionen (1986/87:KU29) tagit upp.
Enligt lagutskottet uppfyller de i -- till lagutskottet remitterade --
propositionerna lämnade redovisningarna inte de krav som generellt kan ställas
på konsekvensanalyser. Utskottet finner emellertid inte skäl till någon
väsentlig erinran i detta avseende. I de propositioner som lagutskottet
hittills slutbehandlat har det nämligen i allmänhet varit fråga om begränsade
ändringsförslag eller förslag till ändringar i gällande rätt med överblickbara
konsekvenser föranledda av Sveriges internationella åtaganden. Några motioner
med kritik mot att framlagda förslag saknat erforderliga konsekvensanalyser har
inte heller väckts. Inte i något fall kan av lagutskottet förordade ändringar i
framlagda lagförslag sägas haft sin orsak i ofullständiga eller bristfälliga
konsekvensanalyser.
Vad lagutskottet i sitt yttrande (1990/91:LU1y) våren 1991 framhöll om vikten
av att lagförslag är väl övervägda och att de förutsebara konsekvenserna är
noga analyserade äger enligt lagutskottet givetvis fortfarande tillämpning.
Konsekvensbeskrivningar och konsekvensanalyser -- beskrivningar respektive
analyser av förväntade prestationer eller effekter av de presenterade
lagförslagen -- i propositionerna utgör enligt lagutskottet inte bara
nödvändiga beslutsunderlag för riksdagen utan underlättar också arbetet med
uppföljning och utvärdering. Noggranna och väl genomarbetade konsekvensanalyser
möjliggör för riksdagen att redan i samband med att en lag beslutas också
överväga hur effekterna senare lämpligen kan följas upp och utvärderas. De
ställningstaganden som gjorts under senare tid när det gäller riksdagens
framtida arbete med uppföljning, utvärdering och revision ökar enligt
lagutskottets mening behovet av ordentliga och utförliga konsekvensanalyser (se
1993/94:TK1).
Enligt lagutskottets mening är det mot denna bakgrund än mer angeläget att
regeringen i framtiden regelmässigt redovisar sina bedömningar när det gäller
konsekvenserna av de lagförslag som läggs fram. Förslagens konsekvenser bör
enligt lagutskottet därvid belysas också utifrån andra utgångspunkter än rent
statsfinansiella. Således bör även konsekvenserna för exempelvis enskilda,
kommuner och näringsliv redovisas. Lagutskottet har här konstaterat att sådana
konsekvensanalyser i många fall är komplicerade men utgår från att
metodutvecklingsfrågor på området i framtiden ägnas allt större uppmärksamhet.
Försvarsutskottet har begränsat sitt yttrande till att gälla
konsekvensanalyser i de regeringsförslag till lagändringar som utskottet haft
att bereda under 1993. Enligt försvarsutskottet har i dessa lagförslag inte
presenterats några i särskilda avsnitt sammanhållna konsekvensanalyser. I
propositionerna har dock i motiveringarna till lagförslagen belysts deras
konsekvenser i olika hänseenden. Försvarsutskottet har för sin ärendeberedning
inhämtat ytterligare information. Enligt utskottets mening är det emellertid
viktigt att konsekvensanalyser presenteras tydligt i propositioner som en grund
för utskottens uppföljande verksamhet. För försvarsutskottets del hade det
enligt yttrandet främst varit relevant att presentera en konsekvensanalys i
proposition 1993/94:32 med förslag till ny lag för skydd för
landskapsinformation.
Socialförsäkringsutskottet har sammanfattningsvis ansett att det
hittillsvarande sättet att i propositioner till riksdagen beskriva
konsekvenserna av förslag till förändringar i socialförsäkringssystemen är
outvecklat och ofullständigt. En förklaring till detta kan vara att de
ekonomiska problemen inom socialförsäkringen är av relativt sent datum. De nya
kraven på effektivitet och besparingar inom systemen ställer emellertid med
nödvändighet krav även på metodutveckling av konsekvensanalyser vid mer
genomgripande förändringar. Utvecklingsarbetet i detta hänseende måste enligt
socialförsäkringsutskottet sträcka sig över ett vitt fält. Modeller för
beräkning av dynamiska effekter vid regelförändringar inom socialförsäkringen
måste arbetas fram. Vidare måste standardiserade system för beräkning och
redovisning av de finansiella konsekvenserna vid regeländringar tillämpas, inte
minst vid propositionernas konsekvensbeskrivningar. När det gäller mer
genomgripande förändringar inom socialförsäkringssystemet bör enligt
socialförsäkringsutskottet såväl de samhällsekonomiska konsekvenserna på kort
och på lång sikt som de omedelbara konsekvenserna för staten, kommunerna och de
enskilda som grupp och som individer redovisas. För kommunernas del bör då även
beaktas att en övervältring kan ske i form av ökade socialbidragskostnader.
Detta framgår enligt socialförsäkringsutskottet bl.a. av det nyligen avlämnade
betänkandet Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag
(SOU 1994:46). Redovisningarna bör också enligt utskottet innehålla analyser
av tänkbara finansiella konsekvenser för andra socialförsäkringsförmåner inkl.
arbetslöshetsförmånerna. Inom området finns enligt socialförsäkringsutskottet
lång erfarenhet av de försäkrades beteendemönster utifrån olika utformningar av
regelverket liksom omfattande statistiska uppgifter från olika konjunkturlägen
som bör kunna tas till vara för att få fram mera ingående analyser av
överströmningar mellan olika transfereringsslag.
Socialutskottet har i sitt yttrande konstaterat att flertalet
propositioner numera har ett särskilt avsnitt om kostnader och andra
konsekvensanalyser. Detta är enligt socialutskottet en klar förbättring jämfört
med situationen år 1990 då föregående granskning gjordes. Analyserna är dock
enligt utskottet av skiftande kvalitet och de skulle kunna utvecklas
ytterligare. Här anges som exempel propositionen om utvidgad lagreglering på
barnomsorgsområdet som innehöll en alltför kortfattad redovisning av de
ekonomiska konsekvenserna av lagförslaget. Kalkylen ifrågasattes också av
Svenska kommunförbundet. Socialutskottet anordnade därför en utfrågning av
företrädare för Socialdepartementet och förbundet för att komplettera
kostnadskalkylen och erhålla visst underlagsmaterial.
Socialutskottet vill i sitt yttrande framhålla vikten av att arbetet med att
utveckla kostnads- och konsekvensanalyserna fortsätter. Redovisningen i
propositionerna av kostnader och andra konsekvenser av förslagen bör enligt
socialutskottet göras så utförliga att utskottet kan göra en reell bedömning av
konsekvenserna av de framlagda förslagen och även bedöma regeringens
beräkningsunderlag.
Till socialutskottets yttrande har fogats en avvikande mening av utskottets
socialdemokratiska ledamöter. I denna delas inte utskottsmajoritetens
uppfattning att det skett en klar förbättring jämfört med situationen år 1990.
I den avvikande meningen framhålls att kostnaderna för olika huvudmän måste
analyseras ingående, om förslag läggs fram om fri etablering för olika
yrkesgrupper som skett i propositionerna om barnomsorgslag, husläkare och
arvoden till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster.
Trafikutskottet konstaterar i sitt yttrande att höga krav ställs på
beslutsunderlagets kvalitet inför många ställningstaganden inom utskottets
beredningsområde. Utskottet anser att konsekvensanalyser inte endast bör
innehålla en beskrivning av direkta ekonomiska effekter på statsbudgeten utan
också söka behandla andra ekonomiska frågor liksom övriga samhälleliga
effekter. Vad gäller trafikens infrastruktur är det enligt trafikutskottet
angeläget att det politiska inflytandet över planeringsprocessen stärks och att
ett helhetsperspektiv anläggs på investeringar i trafikens infrastruktur så att
konsekvenserna av väg- och järnvägsutbyggnader kan klarläggas bättre.
Trafikutskottet har framhållit svårigheterna att allsidigt beskriva de
långsiktiga konsekvenserna av olika reformer understryker behovet av en
förstärkt uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. För att möjliggöra ett
politiskt inflytande över dessa frågor krävs vidare enligt trafikutskottet att
resultaten från resultatanalyserna löpande underställs riksdagens prövning.
Trafikutskottet har avslutningsvis framhållit att genom en förstärkt
uppföljningsverksamhet från riksdagens sida ges ökade förutsättningar för att
konsekvensanalysernas utformning och träffsäkerhet kan utvecklas ytterligare.
Näringsutskottet har i sitt yttrande sammanfattningsvis konstaterat att i
tre av de tretton propositioner som remitterades till näringsutskottet under år
1993 fanns det särskilda avsnitt som behandlade kostnadskonsekvenser av
förslagen. Det som därvid togs upp var endast anslagseffekter och därmed
direkta budgeteffekter, inte ekonomiska effekter i vidare mening.
I flera fall byggde enligt utskottet förslagen i propositionerna på
utredningar eller framställningar. Genom att innehållet i dessa, liksom
remissutfallet, redovisades i propositionstexten och att ett resonemang fördes
i propositionen om det framlagda förslaget i förhållande till det underliggande
materialet, kan enligt utskottet ett inslag av konsekvensanalys indirekt sägas
ha ingått i propositionerna. I vissa av propositionerna var dock enligt
näringsutskottet redovisningen av sådan beskaffenhet att behovet av
konsekvensanalys inte kan anses tillgodosett.
Ett sätt att främja att konsekvensanalyser ingår i propositioner skulle,
enligt näringsutskottets mening, kunna vara att regeringen regelmässigt i
propositioner -- med undantag för mycket korta propositioner -- införde ett
särskilt avsnitt med rubriken Konsekvensanalys eller liknande. I ett sådant
avsnitt bör enligt näringsutskottet inte bara direkta anslagseffekter anges
utan också andra typer av effekter -- inte endast ekonomiska.
Enligt arbetsmarknadsutskottets mening är det angeläget att regeringen i
sina förslag till riksdagen regelmässigt inkluderar en analys av såväl
ekonomiska som andra konsekvenser av förslagen. Det råder enighet i
arbetsmarknadsutskottet om att beslutsunderlaget i propositionerna måste vara
så heltäckande och fullständigt att resultatet av utskottsarbetet är
otvetydigt. Vikten av konsekvensanalyser har påtalats av riksdagen flera gånger
tidigare, men utvecklingen har enligt utskottets uppfattning inte gått åt rätt
håll.
Arbetsmarknadsutskottet hänvisar till sin redogörelse för genomgångna
propositioner och anför att det av de betänkanden som nämnts i detta sammanhang
framgår, att utskottet haft anledning att rikta kritik mot brister i
propositionernas beslutsunderlag vid flera tillfällen under år 1993. Enligt
arbetsmarknadsutskottets uppfattning är det definitivt inte tillfredsställande
när brister i propositionen leder till att utskottet under stark tidspress
måste låta genomföra olika utredningar som underlag för sitt ställningstagande.
Arbetsmarknadsutskottet ser det som särskilt viktigt att förslagens effekter
för sysselsättningen och för belastningen på berörda anslag klart och tydligt
redovisas. Lika väsentligt är det enligt utskottet att lagförslagen är väl
analyserade till sina administrativa och ekonomiska konsekvenser och inte minst
för motionärerna anser utskottet att ett sådant underlag är av betydelse.
Arbetsmarknadsutskottet har också velat understryka vikten av att
budgetpropositionen är så heltäckande som möjligt. När många förslag om
regeländringar läggs fram först i samband med kompletteringspropositionen,
uppger sig utskottet inte ha tillräckliga möjligheter att bedöma
beslutsunderlaget, eftersom riksdagsarbetet sent på våren präglas av stark
tidspress.
Bostadsutskottet har vid sin genomgång av under 1993 avlämnade lagförslag
konstaterat att de flesta propositionerna innehåller bedömningar i någon form
av framför allt förslagets ekonomiska effekter. Dessa analyser presenteras
vanligtvis i särskilda avsnitt och redogörelserna är ofta relativt kortfattade.
Utskottet har inte funnit anledning till erinran eller särskilt uttalande
beträffande konsekvensanalyser. Utskottet framhåller att man med det anförda
inte tagit ställning till kvaliteten eller inriktningen av
konsekvensanalyserna.
Utskottets överväganden
Utskottet har vid ett flertal tillfällen framhållit vikten och betydelsen av
att propositionerna innehåller genomarbetade konsekvensanalyser. Propositionens
förslag utgör underlag för riksdagens beslut. Krävs ytterligare upplysningar
kan det beredande utskottet visserligen komplettera underlaget, men på grund av
tidsbrist kan oftast inte något mer omfattande analys- och utredningsarbete
göras. Att en väl genomförd konsekvensanalys finns med i beslutsunderlaget
underlättar också en efterkommande uppföljning och utvärdering.
Utskottet granskade våren 1991 (bet. 1990/91:KU30 s. 23 f.) förekomsten och
utformningen av konsekvensanalyser i propositioner behandlade av riksdagen
under år 1990. Denna granskning visade att det fanns vissa brister när det
gällde förekomsten av konsekvensanalyser. Mot bakgrund av det arbete -- bl.a. i
form av utbildningsinsatser -- som bedrevs inom regeringskansliet för att i
större utsträckning åstadkomma tillräckliga konsekvensanalyser i
propositionerna kunde det enligt utskottets mening antas att de brister som då
fanns på området skulle komma att minska i framtiden.
Elva av riksdagens utskott har i år avgett yttranden till
konstitutionsutskottet i frågan om förekomsten och utformningen av
konsekvensanalyser i propositioner under år 1993. Därutöver har
utbildningsutskottet överlämnat en inom kansliet utarbetad promemoria.
Vad gäller frågan om hur en konsekvensanalys skall utformas, framgår av
yttrandena från riksdagsutskotten att en sådan analys kan inrymma många moment.
Utskotten har vid sin genomgång naturligtvis utgått från resp. utskotts
beredningsområde. Vad en analys bör innehålla är givetvis till viss del
beroende av vilket område som förslaget i fråga berör.
Finansutskottet framhåller att det är viktigt att propositionerna så långt
som möjligt innehåller bedömningar av de samhällsekonomiska och
statsfinansiella konsekvenserna av de presenterade förslagen. Skatteutskottet
betonar att propositioner med förslag om betydande skattesänkningar eller andra
lättnader i beskattningen givetvis bör innehålla en redovisning av dels
regeringens bedömning av storleken av skattebortfallet till följd av den
föreslagna skattesänkningen eller lättnaden, dels hur regeringen avsett att det
aktuella skattebortfallet skall kompenseras.
Enligt justitieutskottet aktualiserar lagstiftningsprojekt, förutom behov av
konsekvensanalyser i fråga om den föreslagna regleringens materiella
konsekvenser på det område som regleringen gäller, också ekonomiska och
administrativa konsekvenser inom såväl den offentliga som den privata sektorn
av att en reglering tillkommer, avskaffas eller ändras.
Lagutskottet har framhållit att förslagens konsekvenser bör belysas också
utifrån andra utgångspunkter än rent statsfinansiella, innebärande att även
konsekvenserna för exempelvis enskilda, kommuner och näringsliv redovisas.
Socialutskottet anser att redovisningen av kostnader och andra konsekvenser av
förslagen bör göras så utförliga att utskottet kan göra en reell bedömning av
konsekvenserna av de framlagda förslagen och även bedöma regeringens
beräkningsunderlag.
Trafikutskottet pekar på att svårigheterna att allsidigt beskriva de
långsiktiga konsekvenserna av olika reformer understryker behovet av en
förstärkt uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. Socialförsäkringsutskottet
har bl.a. ansett att de nya kraven på effektivitet och besparingar inom
socialförsäkringssystemen med nödvändighet ställer krav även på metodutveckling
av konsekvensanalyser vid mer genomgripande förändringar. Utvecklingsarbetet i
detta hänseende måste enligt socialförsäkringsutskottet sträcka sig över ett
vitt fält. Modeller för beräkning av dynamiska effekter vid regelförändringar
inom socialförsäkringen måste arbetas fram. Vidare måste standardiserade system
för beräkning och redovisning av de statsfinansiella konsekvenserna vid
regeländringar tillämpas, inte minst vid propositionernas
konsekvensbeskrivningar. När det gäller mer genomgripande förändringar inom
socialförsäkringssystemet bör enligt socialförsäkringsutskottet såväl de
samhällsekonomiska konsekvenserna på kort och lång sikt som de omedelbara
konsekvenserna för staten, kommunerna och de enskilda som grupp och som
individer redovisas.
Näringsutskottet har ansett att ett sätt att främja att konsekvensanalyser
ingår i propositioner skulle kunna vara att regeringen regelmässigt -- med
undantag för mycket korta propositioner -- inför ett särskilt avsnitt med
rubriken Konsekvensanalyser eller liknande. I ett sådant avsnitt bör enligt
näringsutskottet inte bara direkta anslagseffekter anges utan också andra typer
av effekter -- inte endast ekonomiska.
Även finansutskottet har framfört denna idé.
Arbetsmarknadsutskottet har sett det som särskilt viktigt att förslagens
effekter för sysselsättningen och för belastningen på berörda anslag klart och
tydligt redovisas. Lika väsentligt är enligt utskottet att lagförslagen är väl
analyserade till sina administrativa och ekonomiska konsekvenser.
Sammantaget har utskotten framhållit många aspekter på frågan om vilka krav
som bör ställas på innehållet i en konsekvensanalys. Utskotten har inte
begränsat perspektivet till enbart de statsfinansiella konsekvenserna, utan de
områden där effekterna enligt utskotten bör belysas, sträcker sig betydligt
längre. Utskotten pekar på att man bör visa på konsekvenserna för
samhällsekonomin, för kommunerna, för näringsliv och för enskilda, såväl i
grupp som för individen. Vidare bör de ekonomiska och administrativa
konsekvenserna inom såväl den offentliga som den privata sektorn påvisas.
Den bild som utskottsyttrandena ger visar enligt konstitutionsutskottets
mening att arbetet med konsekvensanalyser måste fortsätta och att en utveckling
måste ske. Riktlinjer och metoder för analysernas utformning måste utvecklas.
Härvid bör hänsyn tas bl.a. till att konsekvensanalyserna kan underlätta såväl
riksdagens som regeringens efterföljande utvärderings- och uppföljningsarbete.
Vad gäller förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i propositioner
avgivna under år 1993, ger utskottsyttrandena en i viss mån splittrad bild.
Enligt finansutskottet finns det inte sällan uppenbara brister när det gäller
förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i de propositioner som läggs
fram för riksdagen. Näringsutskottet har konstaterat att i vissa av de
propositioner som beretts av utskottet var redovisningen sådan beskaffenhet att
behovet av konsekvensanalys inte kan anses tillgodosett.
Socialförsäkringsutskottet har ansett att det hittillsvarande sättet att i
propositioner till riksdagen beskriva konsekvenserna av förslag till
förändringar i socialförsäkringssystemen är outvecklat och ofullständigt.
Justitieutskottet och socialutskottet har ansett att det finns utrymme för
förbättringar och utveckling. Arbetsmarknadsutskottet har haft anledning att
rikta kritik mot brister i propositionernas beslutsunderlag vid flera
tillfällen under 1993, och enligt utskottet är det definitivt inte
tillfredsställande när brister i propositionen leder till att utskottet under
stark tidspress måste låta genomföra olika utredningar som underlag för sitt
ställningstagande.
Tre utskott har i sina yttranden uttryckt att det saknas anledning till
erinran när det gäller redovisningen av konsekvensanalyser i de propositioner
som behandlats av resp. utskott under 1993. Det är skatteutskottet,
lagutskottet och bostadsutskottet.
Enligt konstitutionsutskottets mening visar utskottsyttrandena att det på
vissa utskottsområden skett förbättringar. Fortfarande finns det dock brister
på andra områden. Generellt anser utskottet att det finns utrymme för
förbättringar.
Av inhämtade uppgifter från Finansdepartementet framgår att regeringen för
närvarande överväger och planerar ett antal åtgärder som skall resultera i både
fler och bättre konsekvensanalyser. Utskottet utgår från att regeringen vid
sina överväganden kommer att uppmärksamma det behov av förbättringar som
påvisats genom utskottets granskning. Enligt utskottets mening bör regeringens
överväganden även omfatta frågan om ett sådant utvecklingsarbete beträffande
riktlinjer och metoder för analysernas utformning som utskottet enligt ovan
ansett behövligt. Utskottet utgår från att regeringen i detta arbete beaktar de
synpunkter som framförts i utskottsyttrandena.
Mot bakgrund av det anförda avser utskottet att återkomma till frågan om
konsekvensanalyser i propositioner i kommande granskningsarbete.
10. Regeringens handläggning av nådeärenden
Tidigare granskning m.m.
Konstitutionsutskottet är formellt sett det enda organ som kan ta upp
regeringens handläggning av nådeärenden till granskning. Granskningen är inte
inriktad på innehållet i besluten utan främst på det administrativa
förfarandet.
Utskottet har också vid flera tillfällen granskat regeringens tillämpning av
institutet nåd i brottmål. Senast ägde en sådan granskning rum år 1990 och
grundades på en genomgång av ärenden i vilka beslut hade fattats under år 1988.
-- Därutöver har en motion om nådeinstitutet behandlats i utskottets betänkande
1992/93:KU18.
Utskottet har funnit anledning att i samband med årets granskning åter göra
en genomgång av handläggningen av nådeärenden. Viss särskild uppmärksamhet har
riktats mot ärenden som rör livstidsdomar och domar för värnpliktsbrott.
Regler om nåd m.m.
I 11 kap. 13 § första stycket regeringsformen föreskrivs att regeringen genom
nåd får efterge eller mildra brottspåföljd eller annan sådan rättsverkan av
brott samt efterge eller mildra annat liknande av myndighet beslutat ingrepp
avseende enskilds person eller egendom.
Ett beslut om nåd kan innebära att en påföljd helt bortfaller eller att den
avkortas. Beslutet kan också innebära att påföljden byts ut mot en mildare
påföljd eller att uppskov beviljas med verkställigheten av påföljden.
Regeringen har inte rätt att överpröva ett enskilt avgörande av domstol. Ett
beslut om nåd får därför inte avse frågorna om skuld eller brottets
straffvärde.
Institutet nåd utgör ett komplement till straffrättskipningen. Genom nåd är
det möjligt att efterskänka eller mildra straff i fall där straffet på grund av
omständigheter som inträffat efter domen eller av någon annan anledning
framstår som obilligt.
Nåd förutsätter inte ansökan från den dömde eller någon annan. Nåden har
karaktär av ensidig statsakt, och någon rätt till nåd finns inte. Regeringen
bestämmer suveränt i vilka fall nåd skall beviljas. Beslutet grundas på en fri
bedömning i varje ärende. Det förhållandet att fråga är om en fri bedömning får
dock inte tolkas så att bedömningen får vara godtycklig. Som uttalades i
betänkande 1989/90:KU30 kan någon praxis i egentlig mening inte sägas
förekomma, men sedan gammalt har man haft en strävan att göra likartade
bedömningar.
Nådeärendena avgörs på det sätt som normalt gäller för förvaltningsärenden
hos regeringen. Besluten motiveras inte.
Bestämmelser om handläggningen finns i lagen (1974:579) om handläggningen av
nådeärenden.
Inom Justitiedepartementet handläggs nådeärendena på en särskild enhet,
nådeenheten. Sedan en ansökan har kommit in och registrerats kan domstolsakter
och behandlingsjournaler m.m. fordras in. Utredningen kan kompletteras med
polis- och kriminalregisterutdrag. Dessutom kan förordnande meddelas om att
personutredning skall äga rum eller att läkarintyg skall anskaffas enligt lagen
(1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. I förekommande fall
inhämtas även yttranden från frivårdsmyndigheten, från en socialnämnd eller
från länsstyrelsens sociala enhet. Gäller ansökningen någon som är intagen på
kriminalvårdsanstalt kan yttrande från Kriminalvårdsstyrelsen (KVS) också
inhämtas. Är det fråga om någon som dömts för värnpliktsbrott kan de militära
myndigheterna höras. Det förekommer ibland att den ansökningen gäller eller
någon anhörig eller ett ombud besöker nådeenheten för att ge ytterligare
information.
Omfattningen av nåd i brottmål
Enligt Rättsstatistisk årsbok 1993 dömdes knappt 76 000 personer till påföljd
i brottmål under år 1992. Av dessa dömdes ca 16 000 till fängelse. 7 personer
dömdes till livstids fängelse. Under året befann sig genomsnittligt 4 108
fängelsedömda i anstalt.
Uppgifter om vissa år 1989--1993 avgjorda nådeärenden
Uppgifterna har hämtats ur statistik som förts
inom Justitiedepartementet
(Uppgifter för åren 1982--1988 i 1989/90:KU30)
År Inkomna Samtliga därav Kvinnor därav
avgjorda bifall bifall
1989 1 538 1 529 158 148 33
% 10,3 22
1990 1 581 1 474 153 136 25
% 10,4 18,4
1991 1 299 1 266 141 101 19
% 11,1 18,8
1992 1 418 1 285 75 121 16
% 5,8 13,2
1993 1 320 1 245 59 155 12
% 4,7 7,7
Uppgifter om vissa år 1989--1993 avgjorda nådeärenden efter brottstyp
Uppgifterna har hämtats ur statistik som förts inom Justitiedepartementet
(Uppgifter för åren 1982--1988 i 1989/90:KU30)
År Samtliga därav Trafik- därav Skatte- därav Nark.- därav
avgjorda bifall nykt.- bifall bedr. bifall brott bifall
brott etc. etc.
För narkotikabrott fördes inte statistik under år 1992.
För värnpliktsbrotten fördes statistik under år 1992 och första halvåret
1993. Under år 1992 var det totala antalet 67, varav 5 (7,5 %) bifölls. Under
första halvåret 1993 var antalet 28, varav 2 (7,1 %) bifölls.
Svängningarna i statistiken för trafiknykterhetsbrotten under senare år bör
ses mot bakgrund av nya regler om påföljdsval och straffmätning, som trädde i
kraft den 1 januari 1989, och ändringar i trafikbrottslagen, som trädde i kraft
den 1 juli 1990 samt förändringar i rättspraxis under åren 1990 och 1991.
Nådeskäl
Nådeinstitutet har, som ovan framhållits, karaktär av ensidig statsakt, och
regeringen bestämmer suveränt i vilka fall nåd skall beviljas. I konsekvens
härmed förekommer aldrig några motiveringar i besluten. De skäl som åberopas i
ärendena kan vara av olika slag -- medicinska (psykiska eller fysiska),
rehabiliteringsskäl, tredjemansskäl, ekonomiska eller allmänt humanitära skäl.
Ofta åberopas givetvis en kombination av skäl.
I fråga om medicinska skäl tas hänsyn till kriminalvårdens möjligheter att ge
adekvat medicinsk behandling under verkställighetstiden. Generellt uttryckt kan
man säga att det måste till allvarliga sjukdomsyttringar för att nåd skall
kunna beviljas av medicinska skäl. Allmänt hållna beskrivningar av sökandens
psykiska besvär räcker i allmänhet inte för att nåd skall beviljas. Betydligt
starkare skäl krävs, såsom att utredning visar att det föreligger överhängande
risk för självmord eller annan allvarlig destruktiv handling. Den utredning som
förekommer i ärenden där psykiska skäl åberopas är främst sådan
läkarundersökning som avses i lagen om särskild personutredning i brottmål,
m.m. I de fall där den sökande åberopar eget läkarintyg kan KVS yttrande behöva
inhämtas. KVS förtroendeläkare kan då gå igenom ärendet. Hans yttrande kan leda
till att den sökande kommer till en anstalt som är lämpad att ta emot en person
med de angivna medicinska besvären eller där nödvändiga vårdresurser finns i
närheten.
Rehabiliteringsskäl kan anses föreligga om det inträffat en avgörande och
varaktig positiv förändring i den dömdes livsföring. Förändringarna i den
dömdes livsföring bör vid en kritisk bedömning vara påtagliga för att över
huvud taget kunna beaktas.
Tredjemansskäl avser oftast behov hos barn till den dömde. Det görs ofta
gällande att barn, främst till ensamstående föräldrar, skulle utsättas för
onödigt lidande, kanske med psykiska skador som följd, om barnet placeras i
främmande miljö och/eller kontinuiteten i kontakten med föräldern bryts. Den
utredning som står till buds i dessa fall är i huvudsak yttrande från
länsstyrelsens sociala enhet eller en socialnämnd.
I de fall nåd beviljas kan det ibland vara svårt att säga vilken av
kategorierna som ärendet faller under. Ofta är det frågan om en sammanvägning
av flera olika skäl där helhetsbedömningen blir avgörande.
Genomgång av beslut och akter
Inom utskottskansliet har gåtts igenom samtliga beslut i nådeärenden under år
1993 och ett stort antal akter i sådana ärenden. Därvid har beaktats
handläggningsfrågor såsom vilken utredning som införskaffats och andra frågor
om tillämpning av gällande regler. Därutöver har även iakttagelser gjorts om
bedömningen i sak.
Särskild uppmärksamhet har, som ovan anförts, riktats mot ärenden som rör
livstidsdomar och värnpliktsbrott.
Antalet personer som undergår livstids fängelse är litet. Under år 1990
nyintogs i kriminalvårdsanstalt 7 personer som dömts till detta straff, och
under vartdera av åren 1991 och 1992 var det 4 livstidsdömda personer som
nyintogs i anstalt.
Under år 1993 behandlades nådeansökningar av 13 personer som dömts till
livstids fängelse. Samtliga domar gällde mord.
Ansökningarna avsåg personer som suttit på livstidsstraffet under varierande
tid. För en av dessa hade straffet börjat verkställas i juli 1979. Den som
därnäst hade suttit längst hade börjat avtjäna sitt straff i november 1984. Den
kortaste verkställighetstiden hade den som suttit sedan september 1992.
En ansökan beviljades under året. Den person som ansökan avsåg hade suttit i
fängelse sedan oktober 1987. Hans straff tidsbestämdes i december 1993 till
fängelse i sexton år.
I ärendena har funnits omfattande utredning.
Under år 1993 ansökte 39 personer om nåd efter att ha dömts för
värnpliktsbrott. Av de personer som dömts för värnpliktsbrott hade 27 dömts
till fängelse i fjorton dagar. 8 personer hade dömts till fängelse i fyra
månader, 2 till fängelse i tre månader och 2 till fängelse i en månad. Under
året behandlades också nådeansökningar från 6 personer som dömts för brott mot
lagen om vapenfri tjänst.
En av de sökande beviljades nåd i form av befrielse från fängelsestraffet,
såvitt kan bedömas av medicinsk-psykiska skäl. En beviljades nåd i form av ett
kortare uppskov med verkställigheten i samband med att hans och hans sambos
andra barn skulle födas. Övriga ansökningar avslogs.
Bland skäl som åberopades för nådeansökningarna dominerade de ekonomiska --
rädsla att förlora eget företag eller arbete, att komma efter i pågående
studier, oro för höga skulder. Ofta var dessa skäl kombinerade med oro för
familj och små barn samt med psykisk press. Skälen var ofta desamma som hade
gjort att de sökande inte inställt sig till värnplikt. Det var också ganska
vanligt att rättviseskäl åberopades i och med att många inte behöver eller får
göra värnplikt utan tillförs utbildningsreserven.
Utskottets bedömning
Som ovan framhållits är konstitutionsutskottets granskning inte inriktad på
innehållet i besluten utan främst på det administrativa förfarandet.
1989/90 års granskning av regeringens tillämpning av nådeinstitutet gav vid
handen att regeringen utnyttjade sin rätt att bevilja nåd med den
restriktivitet och försiktighet som följer av nådeinstitutets karaktär av
undantagsföreteelse, och granskningen gav inte anledning till något ytterligare
uttalande.
Från de synpunkter som utskottet har att beakta har granskningen inte heller
denna gång gett anledning till något uttalande.
11. Vissa uttalanden av statsråd
Utskottet har granskat vissa uttalanden av statsråd med anledning av
anmälningar, som riktat kritik mot uttalandena i fråga. Anmälningarna bifogas
bilaga A 8.1--A 8.4. Till grund för granskningen har legat 4 promemorior
upprättade inom utskottets kansli samt 3 promemorior från Statsrådsberedningen
bilagorna A 8.5--8.11. Dessutom finns utskrift av justitieminister Gun
Hellsviks uttalanden i ett TV-program bilaga A 8.12 och ett brev från Rolf
Strömberg, koncessionsnämnden för miljöskydd till Miljö- och
naturresursdepartementet bilaga A 8.13.
Tidigare granskning
Utskottet har företagit en genomgång av de granskningsärenden under perioden
1976--1992/93 som direkt eller indirekt gällt uttalanden av regeringsmedlemmar,
inalles tio fall, till vilka kommer ytterligare fall, som gällt ett uttalande
av statssekreteraren i Statsrådsberedningen (KU 1977/78:35, 1982/83:30,
1983/84:30, 1984/85:35, 1990/91:KU30, 1992/93:KU30). I fyra fall var
problemställningen om uttalandena var ägnade att påverka verksamheten hos
myndigheter underställda regeringen eller hos ett affärsverk. I två fall var
frågan om det förelegat en skillnad mellan regeringens officiella uppfattning
och det enskilda statsrådets. I ett fall har granskningen gällt om ett
uttalande inneburit en diskriminering av en viss folkgrupp. I övrigt har
ärendena gällt lämpligheten i och formerna för ett visst uttalande. I ett fall
har utskottet riktat kritik mot ett uttalande. I fem fall, där
utskottsmajoriteten inte funnit anledning till anmärkning, har
utskottsminoriteten reserverat sig till förmån för kritik från utskottets sida.
I sitt granskningsbetänkande vid riksmötet 1991/92 (bet. 1991/92:KU30)
behandlade utskottet fyra uttalanden som gjorts av statsråd. Med anledning av
dessa uttalanden anförde utskottet följande:
Självfallet har ett statsråd i likhet med alla andra medborgare rätt att göra
uttalanden i olika sammanhang. Med hänsyn till ett statsråds speciella
ställning i förening med det förhållandet att regeringsformen som nyss sagts
uppställt vissa regler för myndigheternas självständighet i förhållande till
regeringen måste viss återhållsamhet iakttas när det gäller uttalanden som rör
myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag. Man bör således först
och främst utgå från att ett uttalande gjorts i vederbörandes egenskap av
statsråd. Vid denna bedömning bör enligt utskottet i viss mån vägas in om
statsrådet är ansvarig för den sakfråga uttalandet avser eller inte. Mot
bakgrund av regeringens kollektiva ansvar kan dock denna omständighet inte
tillmätas avgörande betydelse.
Om ett uttalande uppfattas ha gjorts av ett statsråd i denna egenskap måste
självfallet stor betydelse fästas vid statsrådets avsikt med uttalandet. Om
denna avsikt är att påverka myndighetsutövning mot enskild eller myndighetens
tillämpning av lag kan uttalandet vara att se som ett avsteg från reglerna i 11
kap. 7 § regeringsformen, vilket inte är godtagbart från konstitutionella
utgångspunkter. Även om avsikten inte varit denna kan uttalandet ändå i vissa
situationer framstå som stridande mot syftet med bestämmelserna i fråga,
särskilt om den aktuella myndigheten kan ha uppfattat sig som bunden av
uttalandet.
Ett statsråd torde således i allmänhet få räkna med att ett auktoritativt
framfört ställningstagande i en fråga som rör myndighetsutövning mot enskild
eller tillämpning av lag från vederbörande myndighets sida skulle kunna
uppfattas som direktiv. I princip ändras -- som tidigare sagts -- inte denna
bedömning om uttalandet gäller en myndighet inom ett annat statsråds
ansvarsområde.
De uttalanden som nu anmälts aktualiserar enligt utskottet två
problemställningar. Den ena gäller statsrådens rätt att uttala sig om
rättsavgöranden. Den andra rör lämpligheten av att statsråden uttalar sig på
ett sätt som strider eller kan uppfattas strida mot regeringens inställning i
en fråga.
Uttalanden om rättsavgöranden
Justitieminister Gun Hellsvik deltog den 28 oktober 1992 i TV-programmet
Damernas. Därvid gjorde hon vissa uttalanden om ett enskilt fall, där fadern
till ett barn tilldömts vårdnaden av barnet genom en lagakraftvunnen dom och
där barnets moder åtalades för egenmäktighet med barn då hon vägrade att
efterkomma vårdnadsdomen. Tingsrätten ogillade åtalet för egenmäktighet med
barn med hänvisning till att nödrätt förelåg. Svea hovrätt fastställde den 16
juni 1992 tingsrättens dom. Riksåklagaren och fadern ansökte om revision.
Högsta domstolen avgjorde målet i mars 1993 varvid hovrättens dom ändrades och
modern dömdes för egenmäktighet med barn. Högsta domstolens dom kom således
efter justitieministerns deltagande i TV-programmet.
Rättsfallet finns refererat i NJA 1993 s. 128.
Statsrådet Reidunn Laurén kommenterade i ett pressmeddelande den 13 januari
1994 Vattendomstolens i Växjö yttrande till regeringen i november 1993 över
Öresundsbroprojektet. Anledningen till pressmeddelandet var att det framförts
kritik mot domstolen för att den begränsat sitt yttrande till regeringen till 3
kap. 2 och 3 §§ vattenlagen. Enligt pressmeddelandet fanns det inte vare sig i
vattenlagen eller i förarbetena till denna några särskilda krav på vad
vattendomstolens yttrande skulle innehålla och ingenting hindrade därför
vattendomstolen att begränsa sitt yttrande. I pressmeddelandet redovisades
också de motiv vattendomstolen anfört till avgränsningen i yttrandet, varefter
statsrådet Laurén deklarerade att vattendomstolens skäl enligt hennes mening
var fullgoda.
Utskottets bedömning
Enligt 11 kap. 2 § regeringsformen får ingen myndighet, ej heller riksdagen,
bestämma hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i
övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall. Med uttrycket "tillämpa
rättsregel" i 11 kap. 2 § RF avsågs enligt Grundlagberedningen tillämpningen av
redan gällande normer. Bestämmelsen innebär enligt Grundlagberedningen t.ex.
att regeringen inte får bestämma hur en annan myndighet skall avgöra ett visst
ärende i relation till en sådan norm. Den hindrar däremot inte att regeringen,
inom ramen för sin normgivningskompetens, utfärdar en ny föreskrift, även om
denna skulle vara föranledd av det aktuella ärendet. Bestämmelsen hindrar inte
heller att överordnad myndighet övertar underordnad myndighets handläggning av
ett visst ärende. Inom rättstillämpningen torde detta enligt
Grundlagberedningen likväl aldrig kunna ske utan stöd av en
författningsbestämmelse. Är det frågan om tillämpning av lag, torde
övertagandet av en underordnad myndighets handläggning förutsätta bestämmelse i
lag.
I propositionen framhölls att om någon myndighet utan rättsligt stöd skulle
meddela allmänna föreskrifter till ledning för domstolarnas handlande, skulle
dessa vara helt obundna av dessa föreskrifter. Det betecknades som "en särskilt
viktig sida av domstolarnas självständighet" att "inget annat organ skall kunna
gripa in och bestämma hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur
domstol vid sin rättstillämpning i övrigt skall besluta i särskilt fall". Några
direktiv av sådan typ borde inte kunna meddelas av vare sig regeringen eller
annan myndighet eller av riksdagen.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att domstolarnas självständighet
är en av grunderna för rättsstaten. Med hänsyn härtill bör statsråden visa
största återhållsamhet med att uttala sig om rättsavgöranden i enskilda fall
eller att göra uttalanden som kan uppfattas på detta sätt. Uttalanden om
rättskipningen kan utgå från enskilda fall men slutsatsen måste ges en allmän
innebörd om inte misstanken skall uppstå att ett statsråd velat påverka
domstolarnas avgöranden. Även om avsikten med uttalandet inte varit denna kan
det ändå i vissa situationer framstå som stridande mot syftet med bestämmelsen
i 11 kap. 2 § regeringsformen.
Vad gäller justitieminister Gun Hellsviks uttalande rörande den
lagakraftvunna domen om vårdnaden synes någon avsikt att påverka Högsta
domstolen i dess ställningstagande i målet om egenmäktighet med barn inte ha
förelegat. Det kan också förutsättas att Högsta domstolen inte låter sig
påverkas av ett sådant uttalande. Utskottet vill i sammanhanget ändå framhålla
vikten av att en justitieminister är utomordentligt försiktig och återhållsam
i situationer där justitieministern gör eller förväntas göra uttalanden om fall
som är föremål för prövning i domstol.
I granskningsanmälan avseende statsrådet Reidunn Lauréns uttalande begärs en
prövning om dels Reidunn Lauréns agerande är förenligt med bestämmelserna i 11
kap. 2 § RF, dels regeringens agerande uppfyller kraven i 7 kap. 2 § RF. Enligt
utskottet kan Reidunn Laurén ej anses ha agerat i strid med 11 kap. 2 § RF.
Någon avsikt att genom uttalandet påverka domstolen i det aktuella ärendet
synes ej ha förelegat. Med hänsyn till det breda remissförfarande regeringen
genomfört får kraven enligt 7 kap. 2 § RF enligt utskottet anses uppfyllda.
Uttalanden vars överensstämmelse med regeringens uppfattning har ifrågasatts
Miljöminister Olof Johansson uttalade sig den 16 februari 1993 i dansk
television om kärnkraftverket i Barsebäck och den planerade fasta förbindelsen
över Öresund. I en intervju sade Olof Johansson bl.a., som svar på reporterns
fråga om det vore lämpligt för Danmark att säga nej till Öresundsförbindelsen
tills Barsebäcksverket har stängts, att han inte skulle ogilla en sådan
sammankoppling. I ett frågesvar och ett interpellationssvar i riksdagen under
våren 1993 har statsrådet framhållit att uttalandet var en personlig synpunkt
och inte någon uppmaning till Danmark och inte heller ett uttalande om vad
Sverige borde göra.
Utrikesminister Margaretha af Ugglas representerade regeringen vid ett
svenskt statsbesök i Norge den 7--9 juni 1993. I samband därmed hade
utrikesministern överläggningar med sin norske kollega Johan Jörgen Holst om
huvudsakligen internationella frågor. Vid en efterföljande presskonferens
ställdes en fråga till Margaretha af Ugglas om den svenska inställningen till
den norska valfångsten, varvid hon svarade att en begränsad valfångst, som inte
innebär att valarna utrotas utan som ligger inom det biologiskt möjliga, var
något som man från svensk sida kunde acceptera.
Utskottets bedömning
I förarbetena till regeringsformen är det förutsatt att regeringen som
huvudregel skall uppträda som en enhet. Detta kommer till uttryck genom
uttalandet i grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 179) att "regeringen är
ett kollektiv, uppbyggt kring statsministerns person, vilket får förutsättas
hållas samman av gemensamma politiska värderingar och målsättningar". Några
formella regler som föreskriver att regeringen skall vara enig om sina beslut
eller sitt uppträdande finns däremot inte. Än mindre krävs enighet då de
enskilda statsråden uttalar sig i frågor av politisk karaktär, även sådana som
har varit eller kan komma att bli föremål för regeringens avgörande. Utskottet
vill emellertid framhålla att uttalanden som uppfattas stå i strid med
regeringens officiella hållning kan skapa oklarhet och risk för komplikationer,
särskilt om de berör förhållanden till utländsk stat. Särskilda krav måste
därvid ställas på uttalanden som görs av det statsråd som ansvarar för frågan
inom regeringen. Dennes uttalanden måste anses ha särskild auktoritet när det
gäller regeringens hållning.
Beträffande miljöminister Olof Johanssons uttalande gäller frågan huruvida
uttalandet om en eventuell stängning av Barsebäcksverket kan anses ha inneburit
att statsrådet på ett otillbörligt sätt sökt påverka den myndighet som har
ansvaret för säkerheten vid Barsebäcksverket. Enligt utskottets mening framstår
det som långsökt att Olof Johansson haft för avsikt att påverka Statens
kärnkraftinspektion (SKI), som har ansvaret för säkerheten. Däremot konstaterar
utskottet att Olof Johansson har uttalat sig kritiskt på principiell grund om
själva konstruktionen av ansvaret för säkerheten, vilket det bör stå honom
fritt att göra. Utskottet anser emellertid att Olof Johansson genom sitt
uttalande kan ha skapat oklarhet om regeringens hållning i sakfrågan.
Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottet.
Utrikesminister Margaretha af Ugglas uttalande aktualiserar andra frågor än
de som regleras i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen. Uttalandet har gjorts i
hennes egenskap av svensk utrikesminister, och någon tvekan om detta behöver
inte råda.
Beträffande frågan om beredning inom regeringen ägt rum har
Utrikesdepartementet konstaterat att det över huvud taget inte varit aktuellt
med en förändrad svensk hållning i valfångstfrågan och att någon beredning i
denna fråga följaktligen inte ägt rum. Granskningen föranleder i övrigt inget
uttalande från utskottet.
12. Regeringens handläggning av vissa asylärenden
Utskottet har under en följd av år granskat regeringens handläggning av
utlänningsärenden, bl.a. handläggningstidernas längd, regeringens praxis i
asylärenden och avvisningen av peruanska medborgare. I år har anmälts till
fortsatt granskning regeringens praxis i fråga om peruanska medborgare, varvid
bl.a. hänvisats till en rapport av advokaten Christian Åhlund på uppdrag av
frivilligorganisationernas Fond för Mänskliga Rättigheter. Utskottet har vidare
tagit upp till granskning frågan om avvisningar av asylsökande från Kosovo.
Vidare har utskottet granskat regeringens beslut att medge uppehållstillstånd
för asylsökande från Bosnien. Anmälningarna fogas till detta betänkande som
bilagorna A 9.1--A 9.4.
Till grund för granskningen har bl.a. legat dels fyra promemorior från
Kulturdepartementet, bilagorna A 9.5--A 9.8, dels en offentlig utfrågning
med statsrådet Birgit Friggebo bilaga B 3.
Den svenska invandringspolitiken
Med invandringspolitik avses de principer och bestämmelser som reglerar vilka
utlänningar, inkl. asylsökande, som skall få tillstånd att bosätta sig i
Sverige. Den svenska invandringen är sedan år 1967 reglerad för utomnordiska
medborgare. De nuvarande riktlinjerna för invandrings- och flyktingpolitiken
lades fast av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100, bil. 15, bet. AU
1978/79:22, rskr. 230) och bekräftades vid 1983/84 års riksmöte (prop.
1983/84:144, bet. SfU 1983/84:30, rskr. 410). Den utomnordiska invandringen
består huvudsakligen av flyktingar och personer som får bosätta sig i Sverige
av flyktingliknande eller humanitära skäl samt anhöriga till här bosatta
personer. Uppehålls- och arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i
princip bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige. Den
utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste åren uppgått till bara ett
par hundra personer om året.
I utlänningslagen (1989:529) anges på vilka villkor utlänningar får resa in
och ut ur Sverige samt vistas och ha anställning här. I lagen anges också under
vilka förutsättningar en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Närmare
bestämmelser om lagens tillämpning finns i utlänningsförordningen (1989:547).
En utlänning får enligt huvudregeln inte uppehålla sig i Sverige under längre
tid än tre månader utan att ha uppehållstillstånd. Undantag gäller för
medborgare i de övriga nordiska länderna. Bestämmelser om uppehållstillstånd,
liksom om visering och arbetstillstånd finns i 2 kap. utlänningslagen.
Uppehållstillstånd innebär enligt 2 § tillstånd att resa och vistas i Sverige
under viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning
(permanent uppehållstillstånd).
I Sverige beviljas en skyddsbehövande i regel permanent
uppehållstillstånd och inte tidsbegränsat sådant. Regeringen skulle dock i
och för sig kunna ge tidsbegränsade uppehållstillstånd till personer som bedöms
ha ett tillfälligt behov av skydd i Sverige. De som omfattas av ett sådant
tillstånd har inte rätt till bistånd enligt lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl. och tillstånd kan inte beviljas deras nära anhöriga. De
nuvarande riktlinjerna för när tidsbegränsat uppehållstillstånd bör gälla drogs
upp 1984 (prop. 1983/84:144).
Den 1 juli 1994 träder lagändringar som gäller tillfälligt
uppehållstillstånd i kraft (prop. 1993/94:94, bet. 1993/94:SfU11). En
skyddssökande som flyr undan konflikter och kriser som bedöms ha en kortare
varaktighet skall beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd. Ett sådant
tillstånd förutsätter att den skyddssökande inte har rätt till asyl enligt
utlänningslagen och en fullständig prövning av utlänningens asylansökan skall
göras. Tillståndet meddelas lämpligen för högst sex månader med möjlighet till
förlängning under ytterligare högst sex månader. I propositionen framhölls att
det i dag regelmässigt beviljas permanent uppehållstillstånd för alla
kategorier av asyl- och hjälpsökande som bedöms ha behov av skydd här. Det kan
dock i vissa situationer vara lämpligt och önskvärt att i stället bevilja
begränsat uppehållstillstånd. Regeringen framhöll att en förutsättning för att
det skall vara lämpligt att bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för
skyddssökande måste vara att skyddsbehovet kan bedömas komma att bestå endast
under en begränsad tid. I propositionen redovisades att regeringen i ett
principbeslut rörande några asylsökande från Bosnien-Hercegovina i juni 1993
konstaterat att någon snar lösning på denna konflikt inte var i sikte och
sökandena därför beviljats tillstånd för bosättning av humanitära skäl. Samma
förhållanden har rått när det gäller åtskilliga andra konflikter och
inbördeskrig under senare år; någon snar lösning har inte varit i sikte.
Tidsbegränsade uppehållstillstånd bör enligt propositionen främst användas då
skyddssökande flyr undan konflikter och kriser som kan bedömas ha kortare
varaktighet. Det kan också vara fråga om en naturkatastrof eller en ekologisk
katastrof. -- Ansvaret för bistånd för dem som saknar egna medel kommer att
ligga på Invandrarverket. Nuvarande praxis för familjeåterförening bör
tillämpas även vid tillfälligt uppehållstillstånd.
Frågan om möjligheterna att bevilja tidsbegränsat uppehållstillstånd i större
utsträckning och för längre tid kommer att behandlas av den parlamentariska
utredning som har till uppgift att se över invandrarpolitiken samt invandrings-
och flyktingpolitiken (dir. 1993:1). Utredningen som beräknas avlämna sitt
slutbetänkande i mars 1995 bör enligt sina direktiv inleda sitt arbete med att
göra en sammanställning och analys av hur invandringsregleringen och
skyddsbestämmelserna i andra länder har kodifierats och hur regler tillämpas.
Kommittén bör därefter analysera de olika skyddsregler som finns och i ljuset
av de övriga grunder som finns för att få uppehållstillstånd göra de
överväganden och lämna de förslag som översynen kan aktualisera. Kommittén bör
vidare analysera och överväga hur invandringsreglerna i ett framtida system kan
utformas så att de tydligare än för närvarande uttrycker ansvaret för att ge
rättsligt skydd åt olika kategorier av skyddsbehövande. Utgångspunkten för
kommittén skall vara att pröva hur skyddsregler bör utformas så att det innebär
ett långsiktigt internationellt åtagande och inte kommer att bli beroende av
kortsiktiga förändringar av mottagningsresurserna. Kommittén bör vidare enligt
direktiven göra en bedömning av behovet av mer omfattande användning av
tillfälliga skyddsanordningar. Möjligheterna att återvända om förhållandena i
flyktingarnas hemland så medger skall bedömas och förslag till en aktiv politik
för frivillig repatriering bör läggas fram.
Gällande huvudregel är således att permanent uppehållstillstånd beviljas när
tillstånd ges för bosättning i Sverige. Permanent uppehållstillstånd beviljas
således för utlänningar som får stanna i Sverige av asylrelaterade skäl.
Uppehållstillstånd skall i vissa fall ges enligt bestämmelserna om asyl.
Dessutom får uppehållstillstånd ges till en utlänning om han av humanitära skäl
bör få bosätta sig här. Detsamma gäller om utlänningen har fått arbetstillstånd
eller har sin försörjning ordnad på något annat sätt. Regeringen får föreskriva
att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall.
De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3 kap. utlänningslagen.
Enligt 4 § första stycket har flyktingar, krigsvägrare och s.k. de
facto-flyktingar rätt till asyl. Definitionen av flykting (2 §) överensstämmer
med den som finns i Genèvekonventionen (FN:s konvention den 28 juli 1951 om
flyktingars rättsliga ställning). Ibland används därför benämningen
konventionsflyktingar för dessa personer. I Genèvekonventionen avses med
uttrycket flykting den som i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på
grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp
eller politisk åskådning befinner sig utanför det land vari han är medborgare
samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke
önskar att begagna sig av sagda lands skydd. Motsvarande gäller den som utan
att vara medborgare i något land, till följd av händelser som förut sagts,
befinner sig utanför det land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort
samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan som nyss sagts icke önskar
återvända dit.
Utöver konventionsflyktingar och krigsvägrare ger den svenska utlänningslagen
skydd åt personer som inte vill återvända till sitt hemland på grund av de
politiska förhållandena där och som har åberopat tungt vägande omständigheter
till stöd för detta. Det är här fråga om personer som inte har varit utsatta
för eller löper risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör
betraktas som konventionsflyktingar men som ändå på grund av de politiska
förhållandena i hemlandet utsatts för eller riskerar så svåra trakasserier att
det inte är rimligt att begära att de skall återvända dit. Bestämmelsen
omfattar normalt inte den som har tvingats lämna sitt land på grund av yttre
aggression, ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på
grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid dessa
omständigheter vara sådana att lagrummet anses tillämpligt. För de personer som
nu avses används ofta termen de facto-flyktingar.
Av humanitära skäl kan enligt 2 kap. 4 § första stycket 2 utlänningslagen
även andra utlänningar än de som omfattas av asylreglerna få stanna i Sverige.
Uppehållstillstånd av humanitära skäl har i praxis beviljats personer som flytt
undan krig eller krigsliknande förhållanden som de riskerat att drabbas av utan
att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd på denna grund har också
beviljats personer som på grund av sjukdom eller andra personliga förhållanden
bör få stanna i Sverige. Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är
flyktingar men där förhållandena i det land till vilket de skulle behöva resa
ändå är sådana att det ter sig inhumant att tvinga dem att återvända dit eller
personer som riskerar allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön eller
homosexualitet. Uppehållstillstånd har också beviljats personer som i och för
sig borde avvisas eller utvisas men där verkställighet inte kan ske därför att
det inte finns något land där utlänningen tas emot. Uppehållstillstånd har
också i vissa fall beviljats när det funnits en kombination av humanitära skäl
och släktanknytning, skäl som var för sig inte varit tillräckliga.
Ett avvisningsbeslut får enligt 8 kap. 1 § inte verkställas om det finns
grundad anledning att tro att utlänningen, i det land till vilket han skulle
avvisas skulle vara i fara att straffas med döden eller med kroppsstraff eller
att utsättas för tortyr. Detsamma gäller enligt 2 § om han i hemlandet löper
risk för förföljelse som innebär fara för hans liv eller som annars är av
särskilt svår beskaffenhet.
Någon ovillkorlig rätt att få asyl i Sverige finns dock inte. Asyl får
nämligen enligt 3 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen vägras i vissa angivna
fall; bl.a. om det med hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare
verksamhet och med hänsyn till rikets säkerhet finns synnerliga skäl att inte
bevilja asyl eller -- beträffande krigsvägrare eller de facto-flykting -- om
det finns särskilda skäl att inte bevilja asyl. Med synnerliga skäl avses
enligt motivuttalanden (prop. 1954:41, bet. LU 1954:14, rskr. 155 och prop.
1975/76:18 s. 107, bet. InU 1975/76:24, bet. JuU 1975/76:15, rskr. 121 och 122)
dels situationer då det av hänsyn till rikets säkerhet framstår som omöjligt
att bevilja asyl, dels omständigheter som enligt Genèvekonventionen
diskvalificerar en flykting från konventionens skydd. Sådana omständigheter kan
vara brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och liknande gärningar samt
grova icke-politiska brott före ankomsten till Sverige.
Med särskilda skäl i fråga om krigsvägrare och de facto-flyktingar avses
enligt förarbetena till den tidigare utlänningslagstiftningen (prop. 1975/76:18
s. 108 f., jfr även prop. 1983/84:144 s. 37 och prop. 1988/89:86 s. 156) att
förhållandena är sådana att det bedömts nödvändigt för att reglera
invandringen. Det förutsattes inte att det skulle vara helt omöjligt att ta
emot dessa utlänningar i Sverige; för att skydd skulle vägras skulle det dock
vara fråga om så många personer att det skulle medföra stora påfrestningar för
det svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen att ta emot dem i
Sverige. Beträffande de facto-flyktingar uttalades också att tyngden av de
omständigheter utlänningen åberopar måste tillmätas betydelse vid avgörande av
frågan om särskilda skäl föreligger.
Beslut om att inskränka asylrätten med hänvisning till att särskilda skäl
föreligger med hänsyn till mottagningsresurserna har fattats vid två
tillfällen: första gången år 1976 och andra gången i december 1989. Det beslut
om att inskränka asylrätten som fattades i december 1989 med hänvisning till
att särskilda skäl förelåg med hänsyn till mottagningsresurserna innebar att --
utöver konventionsflyktingar -- endast de som hade särskilt starkt skyddsbehov
kunde påräkna asyl. I ett beslut i december 1991 konstaterade regeringen att de
förhållanden som föranlett den tidigare regeringen att skärpa kriterierna för
att få asyl inte längre förelåg och beviljade asyl åt en person som bedömdes
vara de facto-flykting, men som inte skulle ha fått stanna här med den
tillämpning av utlänningslagen som gällt under de föregående två åren.
I oktober 1992 beslutade regeringen att de då gällande bestämmelserna i 3
kap. 4 a § utlänningsförordningen (1989:547) skulle upphöra att gälla med
utgången av november 1992. Regeln innebar att den anknytning som barn hade fått
till Sverige genom skolgång särskilt skulle beaktas vid prövningen av
uppehållstillstånd. Om inte särskilda skäl talade däremot fick
uppehållstillstånd ges till familjer i vilka det vid beslutstillfället fanns
barn som hade fullgjort minst tre terminer i skola, förskola eller liknande.
Den 14 april 1994 har regeringen återinfört en liknande regel genom
förordningen (SFS 1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden,
som trädde i kraft den 18 april 1994. Regeln innebär att asylsökandes barn och
barnfamiljer som har ansökt om asyl före den 1 januari 1993 skall få stanna här
i landet av humanitära skäl om inte särskilda skäl talar emot det. Som
särskilda skäl för att inte bevilja uppehållstillstånd har i förordningsmotiven
1994:1 angetts bl.a. det förhållandet att någon familjemedlem har verkat för
organisationer som gjort sig skyldiga till grova övergrepp av olika slag.
Dessutom fattade regeringen samma dag beslut i ett enskilt asylärende på en
s.k. ny ansökan som hade överlämnats till regeringen ifrån Invandrarverket.
Beslutet innebär att barnfamiljer som har fått sin sak slutligt prövad men som
ännu inte har lämnat landet kan få stanna här efter samma tidsregler som gäller
enligt förordningen.
Nämnas kan vidare förordningen (1991:1999) om uppehållstillstånd i vissa
utlänningsärenden som anger att utlänningar som den 1 januari 1992 har vistats
i riket i minst 18 månader eller, om ansökan gäller en familj med barn som är
sex år eller äldre, minst ett år efter det att en ansökan om uppehållstillstånd
gjorts men inte slutligt prövats, får beviljas uppehållstillstånd om inte
särskilda skäl talar däremot.
I samband med inrättandet av Utlänningsnämnden uttalades att denna skulle
överta regeringens dittillsvarande uppgifter att pröva överklaganden av Statens
invandrarverks beslut men att ärenden av mera uttalad principiell betydelse
även i fortsättningen borde överlämnas till regeringen för avgörande (prop.
1991/92:30 s. 19). Enligt 7 kap. 11 § utlänningslagen kan Invandrarverket och
Utlänningsnämnden överlämna särskilt viktiga eller känsliga ärenden till
regeringen för avgörande.
Utredningen om utvärdering av praxis i asylärenden har den 6 april 1994
överlämnat sitt betänkande (SOU 1994:53). Utredningen har sammanfattningsvis
redovisat bl.a. att det finns en nedåtgående trend när det gäller
uppehållstillstånd i asylärenden, att det fortfarande finns stränga krav för
konventionsflyktingskap och att det hos regeringen finns stor spännvidd på de
omständigheter som kan grunda de facto-flyktingskap medan kriterierna för sådan
status håller en jämnare nivå hos Utlänningsnämnden, där det förefaller som om
humanitära skäl fått stå tillbaka. Enligt utredningen är det i stort sett
positivt att Utlänningsnämnden säkerligen är mindre känslig för exempelvis
massmediekampanjer i enskilda ärenden. Utredningen framhåller vidare att
betydelsen av dokumentlöshet har fått en oproportionerlig genomslagskraft.
Utredningen pekar avslutningsvis på att det krävs en rad åtgärder för att i
framtiden kunna göra korrekta analyser av praxis; det gäller bl.a.
beslutsmotiveringar och dokumentation i skilda avseenden.
Statsrådet Birgit Friggebo har under utskottets utfrågning upplyst om att man
inom Kulturdepartementet förbereder direktiv för en utredning som skall utreda
frågan om att ge regeringen ett större inflytande över praxis.
Uppgifter om antalet asylsökande m.m.
Under budgetåret 1992/93 sökte totalt 80 600 personer asyl i Sverige, 26 000
fler än föregående budgetår. Av de asylsökande var 82 % från f.d. Jugoslavien,
därav ca hälften från Bosnien-Hercegovina. Den 21 juni 1993 upphävde regeringen
visumfriheten för medborgare från Bosnien-Hercegovina. Tiden dessförinnan sökte
i genomsnitt ca 1 600 personer per vecka asyl i Sverige. Veckan efter beslutet
reducerades antalet till 170. I slutet av juni väntade ca 66 400 personer på
sitt första beslut från Statens invandrarverk. Ca 57 000 var medborgare i något
land i det forna Jugoslavien. 42 000 personer kom från Bosnien-Hercegovina.
Under budgetåret 1992/93 kom 693 personer från Peru, vilket gör de asylsökande
från Peru till den fjärde största gruppen efter asylsökande från f.d.
Jugoslavien (65 882), Irak (3 655) och Somalia (2 367).
Under perioden juli--december 1993 sökte 7 100 personer asyl, vilket är
28 400 personer färre än under perioden januari--juni 1993. Fortfarande kom de
flesta asylsökandena (ca 45 % eller 3 190 personer) från f.d. Jugoslavien. Från
Bosnien-Hercegovina kom 1 450 asylsökande att jämföra med första halvåret 1993
då 23 600 asylsökande kom därifrån. Från Irak kom 993 personer under andra
halvåret 1993 medan asylsökande från f.d. Sovjetunionen var 313. Asylsökande
från Peru var nu den femte största gruppen (206) efter asylsökande från Somalia
(233).
Vid utgången av december 1993 väntade 24 400 personer på sitt första beslut
från Invandrarverket. Ca 17 500 var medborgare i något land i det forna
Jugoslavien. De flesta, ca 13 000 personer, kom från Bosnien-Hercegovina. Vid
samma tidpunkt väntade ca 25 300 asylsökande på beslut från Utlänningsnämnden.
Av dessa var ca 20 000 kosovoalbaner. Ca 17 000 personer hade lagakraftvunna
avvisnings- och utvisningsbeslut. Ca 10 400 av dessa var efterlysta.
På Invandrarverkets anläggningar fanns vid 1993 års utgång närmare 65 400
asylsökande och flyktingar, ca 24 600 färre än vid utgången av juni 1993. Av
dem som bodde på verkets anläggningar hade 16 800 uppehållstillstånd. Under
andra halvåret 1993 beviljade Invandrarverket ca 31 900 personer
uppehållstillstånd. Av dessa var ca 29 800 från f.d. Jugoslavien. De flesta, ca
28 000, var från Bosnien-Hercegovina och 26 900 av dem fick uppehållstillstånd
av humanitära skäl och resten som konventions- eller de facto-flyktingar.
För innevarande budgetår har Invandrarverket anvisats sammanlagt 13,3
miljarder kronor, och verket har under första hälften av budgetåret förbrukat
närmare 4,2 miljarder kronor. Den största delposten av förbrukade medel är
förläggningskostnader, ca 2,7 miljarder kronor och ersättning till kommuner,
1,2 miljarder kronor.
Regeringens beslut om avvisning av asylsökande peruaner
Regeringen fattade den 8 juli 1992 beslut i 19 ärenden rörande
asylansökningar av peruanska medborgare. I 18 av ärendena fattades beslut om
avvisning och i ett ärende beviljades uppehållstillstånd. Vid utgången av
september 1993 hade därefter ytterligare 10 ärenden i fråga om peruanska
medborgare avgjorts av regeringen. Av dessa beviljades uppehållstillstånd av
humanitära skäl i 6 fall.
Ingen av de asylsökande bedömdes av regeringen vara flykting. Bland de
asylsökande fanns personer som varit verksamma för Sendero Luminoso men också
personer som åberopat helt andra skäl.
I några av ärendena uttalade regeringen följande.
NN har verkat för en organisation som enligt vad som är känt gjort sig
skyldig till upprepade grova övergrepp i Peru. Även om NN inte medverkat i
sådana gärningar, har han dock verkat för en organisation vars metoder får
anses omfatta sådana förhållanden som faller inom ramen för artikel 1 F i 1951
års Genèvekonvention, enligt vilken konventionens skydd utesluts. Oavsett om de
skäl som NN anfört mot att återvända till sitt hemland skulle vara sådana som
avses i 3 kap. 1 § 3 utlänningslagen skulle därför särskilda skäl kunna
föreligga att inte bevilja honom asyl i Sverige.
Mot bakgrund av det ovanstående föreligger särskilda skäl att inte tillämpa
förordningen (1991:1999) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden, trots
att NN efter det att ansökan gjorts vistats i Sverige mer än 18 månader före
den 1 januari 1992.
NN avvisas därför enligt 4 kap. 1 § första stycket 2 utlänningslagen och
förbjuds att återvända enligt 4 kap. 14 § samma lag.
Ingen av de asylsökande ansågs således uppfylla kraven på flyktingstatus.
Hänvisningen till konventionen gjordes enligt Kulturdepartementets promemoria
framför allt med tanke på de regler om uppehållstillstånd på grund av lång
vistelse i Sverige som i vissa fall annars skulle ha blivit tillämpliga.
Regeringen ansåg enligt promemorian att de personer som verkat för en
terroristorganisation inte skulle komma i åtnjutande av dessa undantagsregler.
Enligt Kulturdepartementets promemoria togs vid bedömningen av skyddsbehovet
bl.a. hänsyn till att flertalet av de asylsökande lämnat Peru legalt med eget
pass och i vissa fall fått giltighetstiden förlängd vid ambassader utanför
hemlandet. I promemorian hänvisas också till att den europeiska kommissionen
för mänskliga rättigheter fattat beslut i fyra ärenden i vilka peruanska
asylsökande som regeringen beslutat avvisa från Sverige hade klagat till
kommissionen och åberopat att de skulle löpa risk att torteras om de avvisades
till Peru. Kommissionen fann att ärendena inte skulle tas upp till prövning då
klagandenas påståenden bedömdes uppenbart ogrundade. -- I promemorian framhålls
slutligen att Sverige är ett av de få länder i Västeuropa som inte har
visumkrav för peruaner vilket innebär att det finns förhållandevis många
peruanska asylsökande i Sverige i förhållande till andra jämförbara länder.
Nämnas kan att en av de personer som berördes av kommissionens
ställningstagande senare -- sedan kommissionen markerat behovet -- beviljades
uppehållstillstånd i Sverige av humanitära skäl med hänsyn till sitt
hälsotillstånd.
Vissa rapporter om situationen i Peru i fråga om mänskliga rättigheter
I en av granskningsanmälningarna hänvisas till en rapport av advokaten
Christian Åhlund, gjord på uppdrag av frivilligorganisationernas Fond för
Mänskliga Rättigheter och rubricerad En kritisk granskning av den svenska
regeringens beslut att avvisa flyktingar till Peru. Christian Åhlund
sammanträffade i Peru under tiden den 3--7 maj 1993 med företrädare för
peruanska människorättsorganisationer, Internationella röda korset, advokater,
diplomater, åklagare och politiker. Den 10 maj 1993 besökte han Washington och
sammanträffade där med företrädare för US State Department och
människorättsorganisationen America's Watch.
Enligt rapporten är det uppenbart att situationen avseende mänskliga
rättigheter i Peru är synnerligen allvarlig. Mycket grova övergrepp begås såväl
av Sendero Luminoso som av militären och polisen. Gerillan har under det
senaste året i ökad utsträckning använt sig av rena terrormetoder. Den 16 juli
1992 sprängdes en bilbomb i centrala Lima under en tid då det alltid är mycket
folk i rörelse. 22 personer dödades och 200 skadades. Den 10 oktober 1992
dödade Sendero Luminoso 48 invånare i en liten by. För att bekämpa gerillan
använder sig den peruanska militären av summariska avrättningar, godtyckliga
frihetsberövanden, tortyr och våldtäkt. Christian Åhlund hänvisar till
uppgifter i US State Departments rapport om Peru där det anges från trovärdiga
källor att militären rutinmässigt torterar misstänkta senderister och att
säkerhetsstyrkorna i många fall griper personer för att därefter förneka all
kännedom om deras vidare öden, och det konstateras att även när det gäller
polisen föreligger trovärdiga uppgifter om tortyr. Vidare hänvisar Christian
Åhlund till att Peru enligt UN Working Group on Forced and Involuntary
Disappearances år efter år toppar listan över länder med flest försvinnanden.
Christian Åhlund framhåller vidare att det största problemen när det gäller
övergreppen mot mänskliga rättigheter i Peru är att de så gott som aldrig
utreds och bestraffas. Presidenten i Högsta militärdomstolen bekräftade vid ett
samtal med Christian Åhlund att av hundratals anmälningar mot militärer totalt
endast fyra bestraffats för brott mot mänskliga rättigheter.
Christian Åhlund framhåller i rapporten att den svenska regeringens
uppfattning att peruaner, som kan resa ut ur Peru legalt utan att gripas vid
utresan, inte heller skulle löpa någon risk att arresteras vid hemkomsten inte
delas av hans samtalspartners i Peru. Företrädare för myndigheterna förklarade
för honom att varje fall måste granskas för sig. Diplomater, advokater och
företrädare för MR-organisationer påpekade att de återvändande mycket väl kan
anses i Sverige ha gjort sig skyldiga till brott mot 1992 års terroristdekret
genom att uttrycka sympati för gerillan eller bara genom att påtala militärens
och polisens brott mot mänskliga rättigheter.
Rapportens slutsats blir att regeringens beslut den 8 juli 1992 att avvisa
flyktingar till Peru är svårförklarligt och olyckligt. För det första sägs det
i Peru råda närmast total rättsosäkerhet. Det finns enligt Christian Åhlund
starka skäl att befara att många av dem som skickats tillbaka kommer att
utsättas för tortyr och förföljelse. Härmed föreligger det -- anser Christian
Åhlund -- enligt 8 kap. 1 och 2 §§ utlänningslagen hinder för verkställighet av
avvisningsbesluten. Christian Åhlund framhåller att det är viktigt att
konstatera att inget annat land ansett sig kunna återsända flyktingar till
Peru. -- Statsrådet Birgit Friggebo har under utskottets utfrågning angett att
det är fullt klart att det finns andra länder, t.ex. Frankrike, som avslår
asylansökningar. Däremot har man inte samma traditioner som Sverige när det
gäller verkställigheten av beslut. Sedan en ansökan avslagits har man i en del
av de europeiska länderna förutsatt att personerna i fråga på egen hand lämnar
landet och det har lett till att ganska många människor lever illegalt runt om
i Europa.
Kommissionen för mänskliga rättigheter inom FN:s ekonomiska och sociala råd
har den 15 november 1993 redovisat en rapport om brott mot mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter i världens olika delar. Av rapporten
framgår bl.a. följande.
När det gäller situationen i Peru rapporteras uppgifter om att mer än 28 000
personer dödats sedan de väpnade konflikterna uppstod. Säkerhetsstyrkorna anges
vara ansvariga för 53 % av dödandet, medan 45 % hänförs till Sendero Luminoso
och 1 % till den andra beväpnade oppositionsgruppen MRTA. Medan mer än 2 300
medlemmar i säkerhetsstyrkorna och 12 500 medlemmar i Sendero Luminoso och MRTA
har dött i militära konflikter mellan regeringsstyrkor och beväpnade
oppositionsstyrkor har 13 000 civila personer mist livet, däribland ett stort
antal MR-aktivister, journalister, akademiker och studenter, medlemmar i den
politiska oppositionen, fackföreningsmedlemmar, miljöaktivister, läkare och
advokater. De huvudsakliga offren för det politiska våldet har varit bönder och
kommunala ledare; många av dem hade inte deltagit i konflikten. Det hade
rapporterats ett stort antal fall där bönder varit utsatta för Sendero
Luminosos agerande eftersom de misstänkts ha samarbetat med militären. Det hade
också vid upprepade tillfällen rapporterats att militären och
bondeförsvarsgrupper, ibland tillsammans, hade utfört avrättningar och
massakrer på Sendero Luminoso- och MRTA-medlemmar och deras sympatisörer och på
sådana personer som vägrat delta i civila försvarsgrupper.
I rapporten redovisas också uppgifter om att antalet avrättningar som utförts
av medlemmar av säkerhetsstyrkorna minskat under första halvåret 1993, liksom
antalet ofrivilliga försvinnanden. Minskningen kan delvis förklaras av
säkerhetsstyrkornas ändrade strategi. Tidigare tillämpades en idé om kollektivt
ansvar; alla i en by sågs som medlemmar i en terroristorganisation, vilket
kunde resultera i massdödande eller försvinnanden. Säkerhetsstyrkorna använder
sig numera av mer selektiva metoder för att identifiera medlemmar och anhängare
till någon av de båda terroristorganisationerna. Det finns också rapporter om
att dessa misstänkta anhålls och ställs inför domstol. Enligt officiella källor
har 95 % av de båda rörelsernas ledare infångats, åtalats och dömts till
livstids fängelse. Enligt en icke officiell källa har väpnade attacker knutna
till Sendero Luminoso minskat kraftigt under det första året efter Abimael
Guzmáns tillfångatagande.
Höga militärer har enligt rapporten angett att respekten för mänskliga
rättigheter är ett av huvuddragen i kampen mot terrorismen, liksom behovet av
att vinna folkets lojalitet och stöd. Hela armén instrueras i detta avseende.
Broschyrer distribueras bland soldaterna och det ges kurser i mänskliga
rättigheter. Vidare gavs upprepade försäkringar om att alla brott mot mänskliga
rättigheter utreds av mänskliga rättighetsenheter inom de skilda militärbaserna
och militärdomstolar. Emellertid hade det framkommit information från ett antal
trovärdiga källor om att denna bedyrade respekt för mänskliga rättigheter ännu
inte har överförts till praktik. Summariska avrättningar utförda av medlemmar i
militären, militärledda civila försvarspatruller och polisen fortsätter att
genomföras, och politiskt våld resulterar fortfarande i ett alarmerande högt
antal offer: under de första sex månaderna 1993 rapporteras 853 personer ha
mist livet genom politiskt dödande eller i väpnade konflikter. Sendero Luminoso
fortsätter att genomföra beväpnade attacker i Lima och på landsbygden. Totalt
har 705 beväpnade attacker registrerats första halvåret 1993 och orsakat 400
personers död. Den 19 augusti 1993 avrättade medlemmar i Sendero Luminoso 62
medlemmar i Asháninkastammen, en etnisk minoritet på ca 25 000 medlemmar. Det
har vidare framkommit uppgifter om hotelser och trakasserier samt kränkningar
av de mänskliga rättigheterna, riktade mot MR-aktivister, journalister och
advokater.
Enligt rapporten finns det en rad fall som illustrerar det förhållandet att
medlemmar i säkerhetsstyrkorna åtnjuter nästan absolut immunitet. Vittnen,
familjemedlemmar, journalister och t.o.m. departementstjänstemän har utsatts
för hot och trakasserier eller blivit dödade. Både riksåklagaren och den
specielle åklagaren för folkets och de mänskliga rättigheternas försvar hade
uppgett att departementen inte hade några medel att skydda människor, särskilt
vittnen, som mottagit hotelser till livet. Vidare hade uppgifter lämnats om att
både civila och militära domare saknade självständighet. Åklagarna har uppgetts
sakna den självständighet som krävs för att de skall kunna fullgöra sina
uppgifter.
Rapportens författare har framhållit att han, trots det minskade antalet
summariska avrättningar och den peruanska regeringens uttalande om sin
beslutsamhet att definitivt få slut på summariska avrättningar, fortsätter att
vara allvarligt bekymrad över situationen i Peru. Den institutionaliserade
immuniteten, den aviserade utvidgningen av dödsstraffet, brott mot mänskliga
rättigheter utförda av civila försvarsgrupper och situationen i de områden där
det råder undantagstillstånd har han ansett vara de största problemen när det
gäller rätten till liv.
UNHCR:s bedömning av beslut om avvisning till Peru
FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har den 18 mars 1994 skriftligen
kommenterat asylansökningar från peruanska medborgare som avslagits av
Invandrarverket eller Utlänningsnämnden. UNHCR har därvid anmärkt att
ansökningar avslagits med motiveringen att den asylsökande på legal väg kunnat
lämna Peru och att asylsökande kunnat bo i Peru under en lång period, då han
varit eftersökt eller hotad av polis eller våldsbenägna organisationer. Vidare
har UNHCR kritiserat Invandrarverkets ställningstagande i fråga om medlemskap
eller anknytning till organisationer som utövar våld bilaga A 9.9.
Statsrådet Birgit Friggebo har under utskottets utfrågning
understrukit att man i Sverige lägger stor vikt vid UNHCR:s arbete. I huvudsak
har hon inte några invändningar mot UNHCR:s bedömningar eftersom de
överensstämmer väl med de beslut som regeringen fattat, men hon kan inte yttra
sig om kommentarerna över Invandrarverkets bedömningar eftersom hon inte gjort
någon ordentlig genomgång av dessa bedömningar. Hon har pekat på att UNHCR inte
haft tillgång till några akter och man inte gjort någon bedömning i de enskilda
fallen. UNHCR granskade i oktober 1992 de flesta akterna i de ärenden som
prövats av regeringen. Man skulle från UNHCR:s sida höra av sig om man hade
några invändningar eller kommentarer till besluten men återkom aldrig.
Bakgrunden till att personer med anknytning till Sendero Luminoso inte kom i
åtnjutande av de s.k. vistelsetidsreglerna, som innebar att asylsökande som
vistats i landet en viss tid beviljades uppehållstillstånd utan att ha
asylskäl, var att regeringen inte ville medverka till att det byggs upp en
cellverksamhet här i landet av personer som har anknytning till en
terroristorganisation. Regeringens hänvisning i besluten till artikel 1 F i
1951 års Genèvekonvention var endast ett sätt att beskriva denna typ av
organisationer som har begått kriminiella handlingar i sitt hemland.
Statsrådet Birgit Friggebo har vidare under utfrågningen framhållit att
mänskliga rättigheter kränks i Peru. Det kan -- anger hon -- konstateras att
Peru är ett våldssamhälle, beroende bl.a. på terroristorganisationerna och
försvinnanden. Det finns också tendenser hos statsmakten i Peru till en
hårdnande politik, t.ex. har dödsstraff införts efter folkomröstning. När det
gäller UNHCR:s kritik över att det vägs in i bedömningarna att de asylsökande
kunnat ta sig ur Peru på legal väg har statsrådet framhållit att detta
naturligtvis inte räcker som en enda omständighet. Det kan däremot ingå i en
samlad bedömning och handlar också om trovärdighet. Någon avgörande vikt har
regeringen inte fäst vid passfrågan. Också det förhållandet att en asylsökande
vistats länge i Peru ingår i en samlad bedömning och spelar inte någon
avgörande roll som enskild faktor. Regeringens bedömning utgår från om det i
det enskilda fallet finns risk för omänsklig behandling, tortyr och numera
också dödsstraff. Regeringens bedömning har varit att den risken inte funnits i
de enskilda fall som regeringen handlagt. Alla uppgifter om situationen i Peru
t.ex. från ambassaden i Lima, America's Watch, Amnesty och US State Department
sammanvägs givetvis. De beslut regeringen fattat ligger enligt statsrådet fast.
Statsrådet har också upplyst om att år 1990 beviljades 90 peruaner
uppehållstillstånd. År 1991 var antalet 193. Åren 1992 och 1993 var antalet 115
resp. 188. Under 1992 fanns 6 fall av politiskt flyktingskap och 12 personer
var de facto-flyktingar. Av dem som år 1993 beviljades uppehållstillstånd hade
13 de facto-flyktingskäl medan 175 hade humanitära skäl.
Regeringens beslut den 21 juni 1993 i fråga om asylsökande från Bosnien
Den 21 juni 1993 beslutade regeringen av humanitära skäl att bevilja vissa
asylsökande från Bosnien-Hercegovina permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Samma dag beslöt regeringen införa viseringsplikt för medborgare i
Bosnien-Hercegovina. Den 29 juli 1993 fattade regeringen beslut i ytterligare
fem asylärenden. I samtliga fall beviljades uppehållstillstånd; i fyra fall av
humanitära skäl och i ett fall som de facto-flyktingar.
Besluten hade praxisskapande karaktär. På grund av den oklara situationen i
Bosnien-Hercegovina hade Invandrarverket i huvudsak inte fattat några beslut i
ärenden rörande asylsökande därifrån utan den 15 januari 1993 överlämnat sju
ärenden angående uppehållstillstånd för bosnier till regeringens avgörande.
Verket bedömde att många av de asylsökande kunde åberopa tillräcklig grund för
asyl eller uppehållstillstånd på humanitär grund. Verket utgick ifrån att
situationen i Bosnien-Hercegovina under överskådlig tid skulle hindra att
avlägsnandebeslut verkställdes dit. Verket menade att en lösning som innebar
tillfälligt uppehållstillstånd var möjlig men rekommenderade den inte.
Utlänningsnämnden yttrade sig i februari och förordade att ärendena skulle
avvakta beslut en kortare tid. Nämnden erinrade om att permanent
uppehållstillstånd är den normala tillståndsformen och att tidsbegränsade
uppehållstillstånd endast borde tillgripas i enstaka fall i avvaktan på
förändringar i asylsökandes hemland.
I slutet av maj fanns 38 000 asylsökande från Bosnien-Hercegovina i Sverige
och någon snar lösning på konflikten i det forna Jugoslavien var inte i sikte.
Det fanns inte längre skäl att avvakta med beslut enligt regeringens bedömning.
I Kulturdepartementets promemoria tas upp frågan om riksdagen borde ha hörts
innan regeringen fattade det praxisskapande beslutet om bosnierna. I
promemorian hänvisas till att ett sådant förfarande skulle stå i strid med 11
kap. 8 § regeringsformen. I denna paragraf föreskrivs att rättskipnings- och
förvaltningsuppgift ej får fullgöras av riksdagen i vidare mån än som följer av
grundlag eller riksdagsordningen. Regeringens beslut rörande bosnierna är ett
sådant förvaltningsbeslut.
Statsrådet Birgit Friggebo har under utskottets utfrågning understrukit att
regeringen har att rätta sig efter utlänningslagens bestämmelser. Det normala
när det gäller flyktingpolitiken är att en person som bedöms ha behov av skydd
skall ha permanent uppehållstillstånd. Det görs en bedömning av situationen i
det land som de sökande kommer ifrån, men kostnader av olika slag skall inte
vägas in. Det är fråga om förvaltningsrättsliga ärenden i de enskilda fallen,
där de sökandes skäl, sedda mot bakgrund av situationen i hemlandet, skall vara
avgörande. Det hindrar naturligtvis inte, enligt statsrådet, att man i samband
med beslutsfattandet också gör uppföljningar av olika konsekvenser, även om de
rent faktiskt inte skall ingå i beslutsunderlaget. Regeringens bedömning att
det skulle komma mellan 20 000 och 30 000 anhöriga har visat sig överdriven.
Förmodligen kommer det att röra sig om färre än 20 000 personer. Mottagningen
av bosnierna i kommunerna har gått mycket smidigt och långt över förväntan.
När det gäller frågan om att regeringen i stället för permanent
uppehållstillstånd borde ha beviljat bosnierna tillfälligt uppehållstillstånd
har statsrådet Birgit Friggebo framhållit att en rad länder i Europa, vilka
ursprungligen beviljat tillfälligt uppehållstillstånd, så småningom gått över
till en mer permanent ordning. Överläggningar med Danmark förekom innan
besluten om bosnierna fattades.
Statsrådet har också beklagat att regeringen blev tvingad att införa ett
visumtvång. Emellertid kom under 1993 de allra flesta flyktingarna från
Kroatien, där de redan hade skydd och humanitär hjälp. För att inte totalt
stänga gränserna begärde regeringen också en kraftigt utökad flyktingkvot och
dessutom utvidgades anhörigbegreppet. Hittills har ungefär 1 200 personer
beviljats tillstånd med anledning av kvoten och man bedömer att hela kvoten på
7 300 från det tidigare Jugoslavien kommer att ha utnyttjats den 1 juli 1994.
Behandlingen av asylansökningar från kosovoalbaner
I en promemoria från Kulturdepartementet bilaga A 9.8 understryks att
regeringen endast prövar asylärenden som överlämnats av Statens invandrarverk
eller Utlänningsnämnden för att ärendena bedöms vara av särskild vikt för
ledning av tillämpningen av utlänningslagen eller synnerliga skäl annars talar
för regeringens prövning. Det är inte möjligt för regeringen att begära att
visst eller vissa ärenden skall överlämnas.
Invandrarverket och Utlänningsnämnden har överlämnat sju ärenden som rör
asylansökningar från kosovoalbaner. Inget av dessa ärenden har överlämnats för
att få vägledning i asylfrågan utan frågan har i ett fall gällt bedömning av
medborgarskap och i övriga fall de asylsökandes vårdbehov. Regeringen har
fattat beslut i tre av ärendena och har därvid inte prövat om frågan om asyl på
annat sätt än att man i enlighet med myndigheternas bedömning fastställt att
grund för asyl inte förelegat i det enskilda fallet. Regeringen har enligt
promemorian inte heller utformat besluten så att de kan sägas utgöra någon
uttalad vägledning när det gäller bedömning av asylskäl åberopade av
kosovoalbanska asylsökande. Regeringen har i de tre fallen beviljat tillfälligt
uppehållstillstånd på humanitär/medicinsk grund, och frågan om asyl kan enligt
promemorian komma att prövas i samband med att uppehållstillstånden löper ut.
Statsrådet Birgit Friggebo har vid utskottets utfrågning kompletterat
uppgifterna i promemorian med uppgiften att regeringen fattat beslut i två
ytterligare ärenden beträffande Kosovo mot bakgrund av medicinska skäl.
Ytterligare ett ärende rörande uppehållstillstånd för en kosovoalban med hänsyn
till medicinska skäl hade inkommit till regeringen. Varken Invandrarverket
eller Utlänningsnämnden har överlämnat något ärende som gäller själva
skyddsfrågan.
Enligt statsrådet har det kommit ungefär 60 000 personer från Kosovo. Över
hälften har nu lämnat landet. Av dem har 11 000 gjort det frivilligt. Ungefär
3 000 har fått stanna i Sverige och ett antal tusen personer finns gömda i
landet. De europeiska länderna gör i grunden samma bedömningar av situationen
i Kosovo. Det finns en ganska nära kontakt mellan länderna och man utbyter
rapporter och gör avstämningar. Från tid till annan kan det vara vissa frågor
som kommer upp till diskussion i de olika länderna, vilket gör att man dröjer
med avvisningsbeslut. När det gäller inställningen i Frankrike kan nämnas att
det inte finns så många kosovoalbaner där eftersom landet i stort sett stängt
sina gränser.
Statsrådet har understrukit att man i Sverige inte på något sätt negligerat
den allvarliga situationen i Kosovo. Samtidigt har hon noterat att långt över
30 000 kosovoalbaner lämnat Sverige och till största delen återvänt till
Kosovo, dit en del också tagit med sig svenska hustrur. Det finns enligt
statsrådet trots vissa hinder en ständig internationell närvaro i Kosovo och
regeringen får många rapporter om vad som händer där. Det kommer inga
regelmässiga rapporter om att återvändande kosovoalbaner råkat illa ut. Den
allmänna situationen är emellertid sådan att man riskerar husrannsakningar och
polisförhör o.d. Det kan inte uteslutas att det i sådana sammanhang också
förekommer våld. En hög grad av diskriminering förekommer och det finns all
anledning att fördöma detta.
Besluten den 14 april 1994 om nya s.k. väntetidsregler innebär, enligt vad
statsrådet Birgit Friggebo framhållit i samband med att hon samma dag i
riksdagen lämnade information från regeringen om flyktingpolitiken, att
omkring 20 000 personer -- i huvudsak asylsökande från Kosovo -- med stor
sannolikhet kommer att få uppehållstillstånd.
Statsrådet Birgit Friggebo har vidare under utskottets utfrågning
understrukit att regeringen borde ha ett större inflytande över
praxissättningen och har upplyst om att det inom Kulturdepartementet pågår ett
arbete för att åstadkomma en snabb översyn av frågan. Direktiv kommer att
meddelas under våren.
Utskottets bedömning
Regeringens beslut den 8 juli 1992 i fråga om asylsökande från Peru
granskades av konstitutionsutskottet våren 1993. Granskningen föranledde inte
något uttalande från utskottets sida. I en reservation (m, c, fp och kds)
anfördes att granskningen inte visat annat än att regeringen noggrant prövat
omständigheterna i ärendet. Riksdagen godkände reservationen.
Enligt utskottets mening har den fortsatta granskningen av regeringens beslut
att avvisa asylsökande peruaner fortfarande inte visat annat än att
omständigheterna i de granskade regeringsärendena grundligt prövats. Statsrådet
Birgit Friggebo har under utfrågningen framhållit att regeringens bedömning av
situationen i Peru grundar sig på en rad rapporter, t.ex. från svenska
ambassaden i Lima, America's Watch, Amnesty och US State Department, och att
dessa rapporter givetvis sammanvägs. Hon har understrukit att mänskliga
rättigheter kränks i Peru och har konstaterat att Peru är ett våldssamhälle,
beroende bl.a. på terroristorganisationerna och försvinnanden. Regeringens
bedömning utgår emellertid enligt statsrådet från om det i det enskilda fallet
finns risk för omänsklig behandling, tortyr och numera också dödsstraff.
Regeringens bedömning har varit att den risken inte funnits i de enskilda fall
som regeringen handlagt.
Nämnas kan också att regeringsbesluten har varit föremål för bedömning både
av UNHCR och Europakommissionen för mänskliga rättigheter. Inget av dessa båda
organ har riktat någon kritik mot handläggningen av ärendena, även om UNHCR
vädjat för en av de asylsökande och dessutom kritiskt kommenterat beslut av
Invandrarverket och Utlänningsnämnden, där vissa av regeringsbeslutens
formuleringar använts.
Mot den angivna bakgrunden har utskottet inte funnit anledning göra en annan
bedömning av de aktuella besluten än den som förra årets granskning ledde till.
Granskningen föranleder inte något yttrande i övrigt från utskottets sida.
När det härefter gäller regeringens beslut att bevilja permanent
uppehållstillstånd för asylsökande från Bosnien-Hercegovina föranleder
granskningen inte något särskilt uttalande från utskottets sida.
I frågan om avvisningar av asylsökande kosovoalbaner får utskottet anföra
följande. Varken Invandrarverket eller Utlänningsnämnden har före besluten den
14 april 1994 överlämnat ärenden till regeringen för bedömning om skyddsbehovet
för asylsökande kosovoalbaner. Regeringen har således inte prövat frågan om
asylsökande kosovoalbaners skyddsbehov. Regeringens beslut den 14 april innebär
sannolikt att större delen av de asylsökande kosovoalbanerna i Sverige får
uppehållstillstånd av humanitära skäl. Bakgrunden till besluten är att
väntetiderna, av skäl som varken myndigheter eller asylsökande kan lastas för,
blivit alltför långa.
Enligt utskottets mening saknas mot den angivna bakgrunden anledning för
utskottet att rikta någon anmärkning mot regeringen när det gäller avvisningar
av asylsökande kosovoalbaner.
13. Privatiseringen av statliga företag
a) Regeringens handläggning med anledning av riksdagens
privatiseringsbemyndigande
I en granskningsanmälan, bilaga A 10.1, har till granskning anmälts
regeringens och det ansvariga statsrådets handläggning av privatiseringen av
statliga företag. Granskningen bör enligt anmälan särskilt avse upphandlingen
av de konsulttjänster som har anlitats i sammanhanget. Anmälan har utgått från
det privatiseringsbemyndigande som riksdagen lämnade regeringen vid
behandlingen av regeringens proposition 1991/92:69 om privatisering av statligt
ägda företag m.m.
Utskottet har inhämtat uppgifter från Statsrådsberedningen om vilka åtgärder
som regeringen vidtagit med anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigande.
Dessa uppgifter har lämnats i en promemoria från Statsrådsberedningen, bilaga
A 10.2. De berörda departementen har sedan, efter frågor från utskottet,
kompletterat sina tidigare lämnade uppgifter.
I en inom utskottskansliet upprättad promemoria, bilaga A 10.3, ges en
sammanställning av de åtgärder som vidtagits med anledning av riksdagens
privatiseringsbemyndigande. Denna promemoria omfattar de uppgifter som lämnats
av departementen men innehåller också andra uppgifter, t.ex. från regeringens
redogörelser för statligt ägda företag som avlämnas varje år till riksdagen.
Promemorian avslutas med en sammanställning av de uppgifter som departementen
lämnat om kostnader.
Regeringens proposition 1991/92:69 om privatisering av statligt ägda företag
m.m.
I november 1991 föreslog regeringen i proposition 1991/92:69 om privatisering
av statligt ägda företag m.m., att regeringen skulle få bemyndigande att sälja
statens aktier i 35 aktiebolag eller delar av dessa. De aktuella bolagen angavs
i en bilaga till propositionen, som också omfattade Statens Hundskola, Statens
vattenfallsverk och Domänverket efter ombildning. Regeringen hemställde också
om ett bemyndigande att avveckla Förvaltningsaktiebolaget Fortia. Det föreslogs
vidare att ett särskilt anslag skulle anslås för omstruktureringskostnader i
vissa företag inför försäljningen och för direkta omkostnader i samband med
försäljningen.
Bemyndigande att försälja statens aktier m.m.
Vad gällde försäljningens inriktning och omfattning anfördes i propositionen
bl.a. följande.
Köparkategorier
Allmänheten och de anställda borde enligt propositionen ges bred möjlighet
att teckna aktier m.m. De anställda borde få möjlighet att bli delägare i de
företag där de arbetar, vilket även skulle gälla anställda utomlands. Eftersom
ett decentraliserat ägande ansågs väsentligt borde allmänheten ges tillfälle
att teckna aktier. Enligt propositionen borde denna inriktning i flertalet fall
kunna tillgodose kravet att försäljningarna ledde till industriellt riktiga
lösningar. I några fall kunde, av detta skäl, ett annat försäljningssätt behöva
väljas. För att uppnå en industriellt riktig struktur kunde enligt
propositionen en direkt försäljning till ett annat företag i vissa fall vara
lämpligast.
Olika köpare borde enligt propositionen ges likartade villkor inom ramen för
de marknadsmässiga hänsyn som måste tas. Olika former för försäljning av aktier
m.m. i samma företag kunde enligt propositionen av affärsmässiga skäl
självfallet innebära olikheter i villkoren för olika köpare.
I propositionen hänvisades till ett förslag från regeringen om upphävande av
reglerna för utländska företagsförvärv. Detta förslag innebar att
lagstiftningen om kontroll av utländska förvärv av dels företag och aktier,
dels fastigheter som är avsedda för näringsverksamhet avskaffades i huvudsak.
Riksdagen tillstyrkte detta förslag (prop. 1991/92:71, bet. 1991/92:NU15).
Någon gräns för utländskt ägande vid försäljning av statens aktier borde inte
sättas enligt propositionen om privatisering av statligt ägda företag. I och
med att ett spritt ägande eftersträvas i de företag som säljs ansågs risken
vara liten för ett dominerande utländskt ägande med negativa effekter.
Företag som i första hand borde bli föremål för försäljning
Enligt propositionen borde endast företag som bedriver kommersiell verksamhet
och som arbetar på konkurrensutsatta marknader bli föremål för försäljning.
Verksamhet som bedrivs på marknader med bristfällig konkurrens borde enligt
propositionen utsättas för konkurrens eller förändras strukturellt innan
försäljning blir aktuell.
Val av tidpunkt för försäljning, prissättning m.m.
Enligt propositionen borde tidpunkten för försäljning av enskilda
försäljningsobjekt väljas med omsorg. Försäljning av statens innehav i ett så
stort antal företag som det var fråga om krävde enligt propositionen betydande
tid att genomföra. Många statligt ägda företag behövde omstruktureras innan de
kunde säljas. Generellt borde enligt propositionen gälla att statens tillgångar
bör säljas till ett marknadssmässigt pris och vid en kommersiellt riktigt vald
tidpunkt.
När försäljning skall ske till ett större antal köpare genom t.ex. prospekt,
börsintroduktion eller på annat sätt borde företagen uppfylla de krav marknaden
ställer eller kan ställa på struktur, strategi, intjänandeförmåga och ekonomisk
stabilitet. I vissa situationer när det kan bli aktuellt att sälja företag
eller verksamheter till andra företag t.ex. av strukturskäl eller på grund av
ett behov att finna en stark och handlingskraftig ägare, blir försäljningen en
direkt uppgörelse mellan berörda parter.
Det fanns enligt propositionen anledning att ta hänsyn till om en försäljning
av företaget skulle inverka negativt på andra företags verksamheter. I
propositionen tänkte man här t.ex. på att en försäljning av kreditinstitut till
företag inom den finansiella sektorn kan innebära att det totala utbudet av
krediter i landet minskar. Vidare borde vid försäljningar förvärvsreglerna i
konkurrenslagen beaktas.
För kreditinstitut måste enligt propositionen försäljningen ske på ett sådant
sätt och till sådana köpare att institutets kreditvärdighet inte försämras.
Vid beslut om försäljning av statens andelar i de regionala investmentbolagen
var det enligt propositionen viktigt att se till att syftet med det statliga
engagemanget inte går förlorat.
Riskkapitalmarknadens situation angavs som en annan väsentlig faktor att ta
hänsyn till vid val av försäljningstidpunkten. Det ansågs viktigt att
försäljningen av statliga företag genomförs så att inte övriga företags
möjligheter att skaffa kapital förhindras.
I propositionen underströks att den i bilagan redovisade listan inte innebar
något förslag om när eller i vilken form försäljning bör vidtas. Det borde
enligt propositionen ankomma på regeringen att från fall till fall avgöra detta
med hänsyn till de mål för försäljningen som tidigare redovisats samt med
hänsyn till de enskilda företagens situation och riskkapitalmarknadens
förutsättningar.
Organisationen av försäljningen m.m.
Vad gäller organisationen av försäljningen och omstruktureringen av de
statligt ägda företagen ankom det enligt propositionen på regeringen att
besluta om hur arbetet skall organiseras. För riksdagens information lämnades i
propositionen bl.a. följande uppgifter.
Förberedelserna för försäljningen borde enligt propositionen skötas i
samarbete med de enskilda företagens styrelser. Schematiskt kunde enligt
propositionen arbetet för ett enskilt företag delas in i olika faser:
1. Analys av förutsättningarna för ägarspridning
2. Strategisk och kommersiell anpassning av företagets affärsidé och
struktur. I vissa fall kan kapitaltillskott, omstrukturering etc. erfordras.
3. Beslut om hur en försäljning bör genomföras
4. Genomförande av ägandeöverlåtelse
Vidare informerades om att frågor om försäljning m.m. bereds i
regeringskansliet och att extern expertis kommer att anlitas i detta arbete.
Regeringen beslutar om varje enskilt försäljningsärende. Här nämndes att
avsikten var att tillsätta en särskild kommission som skulle stå till
regeringens förfogande för bedömning av villkor m.m. för enskilda
försäljningsärenden innan regeringen fattar sitt beslut. Nedan redogörs för
denna s.k. Privatiseringskommission.
Avveckling av Förvaltningsaktiebolaget Fortia
I propositionen föreslogs också att regeringen skulle bemyndigas att avveckla
Förvaltningsaktiebolaget Fortia. Detta bolag bildades 1990 efter beslut av
riksdagen och hade till uppgift att förvalta aktierna i vissa av staten hel-
eller delägda industriföretag vilka tidigare förvaltats av
Industridepartementet. Till Fortia överfördes genom apportemission statens
ägarandelar i SSAB Svenskt Stål AB, Luossavaara- Kiirunavaara AB, Celsius
Industrier AB, AB Statens Skogsindustrier (ASSI), Ncb AB, Procordia AB, SGAB,
SIB-Invest AB, FFV AB och Cementa AB.
Den 1 juni 1991 förvärvade Celsius Industrier AB samtliga aktier i FFV AB.
I propositionen hänvisades till vad som i propositionen framgått om att
beredningen av frågor rörande utförsäljning av statliga företag skulle ske inom
regeringskansliet och att det slutliga beslutet om utförsäljning borde fattas
av regeringen. Fortia skulle därmed enligt propositionen inte ha någon sådan
uppgift att fylla i samband med genomförandet av den föreslagna
ägarspridningen, varför Fortia borde avvecklas. Efter avvecklingen av Fortia
borde enligt propositionen samtliga aktieinnehav återföras till
Näringsdepartementet.
Omstruktureringsinsatser m.m.
I propositionen föreslogs att ett särskilt anslag skulle föras upp på
statsbudgeten för kapitalinsatser i vissa av de angivna företagen i
omstruktureringssyfte som förberedelse för försäljning samt för direkta
försäljningsomkostnader. Här anfördes i propositionen att för att underlätta
möjligheterna att ge kapitaltillskott i de aktuella företagen för
omstruktureringsåtgärder m.m. erfordrades att regeringen fick möjlighet att i
vissa fall när det är kommersiellt motiverat
lämna ägartillskott till dessa företag utan riksdagens medgivande. Insatser
kunde behövas i vissa företag innan en försäljning är möjlig. Vidare krävdes
enligt propositionen vid försäljning av större aktieinnehav i vissa fall att
direkta försäljningsinsatser, reklam etc. betalades av säljaren. I
propositionen föreslogs att regeringen bemyndigades att besluta om särskilda
insatser i vissa av de företag som angavs i bilagan i syfte att möjliggöra en
försäljning. För att uppnå detta förordades att ett särskilt förslagsanslag
(får överskridas av regeringen utan riksdagens hörande om det behövs för att
ändamålet med anslaget skall uppfyllas) om 1 000 kr inrättades under tolfte
huvudtiteln.
Kostnaderna för försäljningen, anslagsfrågor m.m.
I propositionen anfördes att det i samband med försäljningen och
ägarspridningen uppkom vissa kostnader för ägaren staten bl.a. för
Privatiseringskommissionen. Det förordades i propositionen att kostnaderna
belastade resp. departements utredningsanslag. Regeringen borde enligt
propositionen årligen t.ex. i budgetpropositionen redovisa resultaten av
försäljningarna för riksdagen. Då borde även belastningen på det föreslagna
anslaget för omstruktureringskostnader m.m. redovisas.
Riksdagens beslut om privatisering av statligt ägda företag m.m.
I december 1991 behandlade näringsutskottet propositionen i betänkandet
1991/92:NU10. Yttranden inhämtades från finansutskottet,
socialförsäkringsutskottet, socialutskottet, trafikutskottet och
jordbruksutskottet.
Näringsutskottet tillstyrkte att regeringen bemyndigades att, i enlighet med
vad som angavs i propositionen, sälja statens aktier m.m. och delar av
verksamheter inkl. fast egendom i följande 34 företag.
1. AB Kurortsverksamhet
2. Statens Hundskola (efter genomförd ombildning till AB)
3. AB Aerotransport
4. AB Svensk Bilprovning
5. Företagskapital AB
6. AB Industrikredit
7. Lantbrukskredit AB
8. Svalöf AB
9. SSAB Svenskt Stål AB
10. Luossavaara-Kiirunavaara AB
11. Celsius Industrier AB
12. AB Statens Skogsindustrier
13. Ncb AB
14. Procordia AB
15. SIB-Invest AB
16. Cementa AB
17. SSPA Maritime Consulting AB
18. SGAB, Sveriges Geologiska AB
19. SEMKO AB
20. AB Svensk Anläggningsprovning
21. Satellitbild i Kiruna AB
22. Nordiska Satellitaktiebolaget
23. OK Petroleum AB
24. Statens vattenfallsverk (efter genomförd ombildning till AB)
25. Domänverket (efter genomförd ombildning till AB)
26. Blekingen AB
27. Rödkallen AB
28. Sorbinvest AB
29. Bergslagens Teknikutvecklings AB
30. Utvecklings AB Skeppsankaret
31. Troponor Invest AB
32. Norrlands Center AB
33. SKD-företagen AB
34. Svensk Avfallskonvertering AB
Näringsutskottet tillstyrkte även att regeringen bemyndigades att på annat
sätt än genom försäljning av aktier minska statens ägarandel i de angivna
företagen. Utskottet tillstyrkte också att regeringen bemyndigades att avveckla
Förvaltningsaktiebolaget Fortia i enlighet med vad som angavs i propositionen.
Näringsutskottet anslöt sig till de riktlinjer för försäljningen av statligt
ägda företag som angavs i propositionen och hemställde om riksdagens
godkännande av dessa.
Till kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda företag, m.m. på
tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 under tolfte
huvudtiteln tillstyrkte utskottet anvisande av ett förslagsanslag på 1 000 kr.
Enligt utskottet borde riksdagen slutligen som sin mening ge regeringen till
känna vad utskottet anfört om organisation av arbetet med och genomförande av
privatiseringen av vissa statligt ägda företag.
Näringsutskottet anförde i betänkandet bl.a. följande.
Näringsutskottet framhöll att den statliga företagsgruppen hade en mycket
varierad verksamhetsinriktning. Den brokiga sammansättningen av företag
speglade enligt utskottet väl det faktum att uppbyggnaden av den statliga
företagsgruppen inte hade skett enligt några vägledande principer. Det hade
ofta varit speciella orsaker som föranlett staten att engagera sig i olika
bolag. De försäljningar av företag som hade förekommit hade huvudsakligen
genomförts utifrån resp. företagslednings bedömning. Någon översyn från
principiella utgångspunkter av statens företagsverksamhet hade inte gjorts.
Enligt näringsutskottet är ett spritt enskilt ägande och en fri konkurrens
grundstenar i en vital ekonomisk politik. Utskottet instämde i regeringens
uppfattning att värnandet om rättvisa och fri konkurrens kräver att staten står
neutral mellan olika företag på marknaden. En privatisering av statliga företag
innebär enligt utskottet att de livskraftiga företagen ges bättre finansiella
utvecklingsmöjligheter. Försäljningen av statliga företag ansågs också ha
fördelar från ägarspridningssynpunkt. Enligt utskottet bör vid försäljningen av
statligt ägda aktier, i enlighet med vad som anfördes i propositionen,
allmänheten och de anställda ges bred möjlighet att teckna aktier. De anställda
kan därigenom enligt utskottet få ett ökat inflytande över företagens
verksamhet. Enligt utskottet är det av betydelse för svensk ekonomi att fler
människor engagerar sig såsom ägare i företagens utveckling. Mot bakgrund av
detta tillstyrkte utskottet, med undantag för Statens bakteriologiska
laboratorium, regeringens förslag om privatisering av statligt ägda företag.
Här anförs vidare följande (s. 21).
Försäljningarna kommer att utsträckas under en lång tidsperiod. För att
affärsmässigt goda resultat skall uppnås måste tidpunkten för försäljningarna
av de enskilda företagen väljas med omsorg. Det är väsentligt att valet av
tidpunkt också görs med beaktande av förhållandena på riskkapitalmarknaden.
Försäljningarna får inte leda till att det övriga näringslivets möjligheter att
tillförsäkra sig riskkapital sätts i fara. Utskottet ansluter sig därför till
förslaget i propositionen att regeringen skall ges ett generellt bemyndigande
att sälja statens aktier m.m. i de aktuella företagen vid lämplig tidpunkt och
-- om så behövs -- efter erforderlig strukturanpassing etc. Vidare tillstyrks
att regeringen bemyndigas att på annat sätt, t.ex. vid en nyemission, minska
statens ägande i företagen. Utskottet ansluter sig också till de riktlinjer för
försäljningarna som anges i propositionen och till vad som där i övrigt anförs
om organisation och genomförande av dessa. Härav följer att utskottet även
tillstyrker att regeringen bemyndigas att avveckla Förvaltningsaktiebolaget
Fortia. Också det föreslagna anslaget för vissa omstruktureringar m.m.
tillstyrks.
I propositionen hade anförts att intäkterna från försäljningen av de statliga
företagen kunde utnyttjas på olika sätt. En utförsäljning av statliga
tillgångar inbringade enligt propositionen betydande belopp. För att inte
minska statens förmögenhet borde enligt propositionen dessa medel användas till
investeringar i infrastruktur som skapar förutsättningar för tillväxt, dvs. har
en hög samhällsekonomisk avkastning, till investeringar i verksamheter som ger
minst lika bra avkastning som de sålda verksamheterna eller för att amortera
statsskulden. Enligt näringsutskottets mening borde regeringen även kunna
besluta om att influtna medel från försäljningarna skall kunna användas för
direkt amortering på statsskulden utan att intäktföras på statsbudgeten.
Regeringen borde löpande, t.ex. i budgetpropositionen, lämna en redovisning
över vilka försäljningar som har genomförts, vilka intäkter dessa har givit
samt i vad mån intäkterna har använts för direkt amortering på statsskulden.
Om inte annat följde av det som tidigare sagts i betänkandet, anslöt sig
näringsutskottet slutligen till vad som i övrigt anförts i från andra
riksdagsutskott inhämtade yttranden över propositionen såvitt den gällde
företag inom resp. utskotts beredningsområde. Vad utskotten härvid anfört
berörs i vissa delar i bilaga A 10.3, i samband med redogörelsen för de
åtgärder som vidtagits med anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigande.
I en reservation till näringsutskottets betänkande avvisade utskottets
socialdemokratiska ledamöter det i propositionen framlagda förslaget om
försäljning av statliga företag. Förslaget syntes enligt reservanterna enbart
ha en ideologisk utgångspunkt. Reservanterna var starkt kritiska mot att
regeringen i propositionen inte lämnat några uppgifter eller motiveringar
beträffande de enskilda företagen. I reservationen anfördes att staten även
fortsättningsvis bör ha en viktig roll som ägare av företag inom såväl
basindustrierna som andra branscher. Man avvisade inte kategoriskt förändringar
i det statliga ägandet, men enligt reservanterna måste förändringar av det
statliga ägandet prövas från fall till fall och i vederbörlig ordning
underställas riksdagen för beslut.
Riksdagen följde näringsutskottets majoritet.
Statens bakteriologiska laboratorium
Propositionens bilaga omfattade även Statens bakteriologiska laboratorium
(efter bolagsbildning). Privatiseringen härav behandlades dock inte av
riksdagen förrän 1993 (bet. 1992/93:SoU28).
Anledningen till att frågan om privatisering av Statens bakteriologiska
laboratorium (SBL) inte behandlades av näringsutskottet var att denna fråga då
bedömdes behöva anstå i avvaktan på att en aviserad proposition om överföring
till bolagsform av verksamheten hos SBL med produktion av vacciner. Denna
proposition skulle behandlas av socialutskottet och därför överlämnades frågan
om en privatisering av SBL till detta utskott.
Socialutskottet tillstyrkte propositionens förslag. Utskottet framhöll att en
eventuell försäljning i enlighet med riksdagens beslut om ett moratorium för
försäljning av statliga företag och fastigheter (se nedan) skulle föregås av
samråd mellan regeringen och Socialdemokraterna. I en socialdemokratisk
reservation avstyrktes propositionens förslag.
Privatiseringskommissionen
Privatiseringskommissionen skall enligt sina direktiv (dir. 1992:1) ge
synpunkter på de förslag till försäljningar av statliga företag som förbereds
inom regeringskansliet och som överlämnas till kommissionen. Kommissionen skall
avge sina yttranden till regeringen vilka skall ingå i regeringens
beslutsunderlag. Inför ett beslut som fattas av regeringen skall
Privatiseringskomissionen bedöma vissa centrala frågor i de ärenden som
överlämnas till kommissionen. Kommissionens bedömning skall bidra till att
tillgodose kravet på objektivitet och sakkunskap i fråga om försäljning av
statlig egendom.
Kommissionens uppgift skall vara att inför regeringens beslut i ett
försäljningsärende lämna ett utlåtande till regeringen om pris och villkor m.m.
som föreslås i ärendet och, i förekommande fall, om den industriella lösningen.
Generellt bör, enligt direktiven, gälla att statens tillgångar skall säljas
till ett marknadsmässigt pris och vid en av staten som aktieägare kommersiellt
riktigt vald tidpunkt. Vid bestämmandet av tidpunkt skall hänsyn också tas till
privatiseringsplanen som helhet. Förutom villkor och tidpunkt för försäljningen
bör kommissionen också yttra sig över lämpligheten av den föreslagna nya
ägarstrukturen i bolaget med tanke på företagets framtida utveckling.
Kommissionen har i uppgift att yttra sig över om förslag till villkoren för
försäljning av aktier till en bredare ägarkrets står i överensstämmelse med de
etiska regler som utformats av bl.a. Aktiemarknadsnämnden och styrelsen för
Stockholms Fondbörs samt om företagen uppfyller de krav aktiemarknaden ställer
på noterade bolag.
Kommissionen har vidare enligt direktiven i uppgift att bedöma om försäljning
av aktier till en bredare ägarkrets sker vid en sådan tidpunkt att andra
företags möjligheter att skaffa kapital på marknaden inte väsentligt försvåras.
Kommissionen har också att bedöma om försäljningen inverkar negativt på de
aktuella företagens utvecklingsmöjligheter eller på andra företags
verksamheter. Härvid bör särskild hänsyn tas till konkurrensfrågorna.
Enligt direktiven bör berörda statsråd också kunna begära att kommissionen
yttrar sig över andra frågor i anslutning till de statliga företagen och
privatisering av dessa. Enligt direktiven bör ett ärende föredras för
kommissionen av företrädare för berört departement och bolag samt av sådana
externa konsulter som varit anlitade för att utarbeta förslaget.
Kostnaderna för Privatiseringskommissionen skall belasta tolfte huvudtitelns
(Näringsdepartementet) anslag Utredningar m.m.
Ordförande i Privatiseringskommissionen är teknologie doktor
Curt Nicolin. Övriga ledamöter är hovrättspresidenten Birgitta Blom,
bankdirektören Jan Ekman, verkställande direktören Lars-Erik Forsgårdh, f.d.
statsministern Thorbjörn Fälldin, direktören Karl-Axel Linderoth, verkställande
direktören Lars Wohlin, direktören Carl Johan Åberg och direktören Karl Erik
Önnesjö.
Moratorium för försäljning av statliga företag och fastigheter
Enligt överenskommelsen i september 1992 mellan företrädare för regeringen
och Socialdemokraterna skulle i princip ett moratorium införas för försäljning
av statliga företag och fastigheter. Detta skall inte hindra omstruktureringar
i de fall då sådana är lämpliga och nödvändiga. En marknadsmässig bedömning
skall göras av de fortsatta möjligheterna till spridning av ägandet. Eventuell
försäljning skall föregås av samråd mellan regeringen och Socialdemokraterna. I
proposition 1992/93:50 begärde regeringen att riksdagen skulle godkänna detta.
Riksdagen (bet. 1992/93:FiU1) godkände vad som förordats beträffande
försäljning av statliga företag och fastigheter.
I samband med näringsutskottets (bet. 1993/94:NU16) behandling av
budgetpropositionen 1993/94:100 bil. 13 (Näringsdepartementet) anförde
utskottet bl.a. följande.
Då det gäller kritiken mot regeringen för att den inte följt överenskommelsen
från krisuppgörelsen hösten 1992 vill utskottet understryka att
omstruktureringar i de statliga företagen i de fall sådana är lämpliga och
nödvändiga inte skulle hindras enligt överenskommelsen. Enligt vad utskottet
har erfarit har Socialdemokraterna vidare erbjudits samråd i samtliga fall som
varit aktuella efter den nämnda uppgörelsen. Ett av skälen till att moratoriet
infördes hösten 1992, nämligen knappheten på riskvilligt kapital, har numera
bortfallit. Den ökade kapitaltillgången har skapat utrymme för en ökad takt i
privatiseringen. I denna situation har det enligt uppgift varit svårt för
regeringen att få besked från Socialdemokraterna när samråd erbjudits. Samrådet
har därför upphört. Mot denna bakgrund är det utskottets bedömning att
regeringen gjort vad på den ankommer för att uppgörelsen från år 1992 skulle
fullföljas.
Regeringens redovisningar av försäljningarna av statligt ägda företag m.m.
Som framgått ovan (bet. 1991/92:NU10) skall regeringen löpande, t.ex. i
budgetpropositionen, lämna en redovisning över vilka försäljningar som
genomförts, vilka intäkter dessa har givit samt i vad mån intäkterna använts
för direkt amortering på statsskulden. Regeringen har lämnat redogörelser
enligt följande.
Under rubriken Privatisering lämnades i propositionen en redogörelse för
bemyndigandet. Vidare lämnades uppgift om att ombildningen av Domänverket till
aktiebolag beräknades ske under första halvåret 1992. Vissa uppgifter lämnades
också om Förvaltningsaktiebolaget Fortia och vidare lämnades uppgift om att
aktierna i FFV AB den 1 juni 1991 förvärvats av Celsius Industrier AB.
Under anslaget E 1. Kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda
företag m.m. hemställdes om ett förslagsanslag på 1 000 kr för budgetåret
1992/93. Under anslaget A 3. Utredningar m.m. angavs att vid beräkningen av
anslaget hade hänsyn även tagits till att vissa kostnader i samband med
försäljningen av aktier eller andra tillgångar i statligt ägda företag uppkom
för ägaren staten och att en del av dessa kostnader borde belasta
utredningsanslaget. Riksdagen tillstyrkte budgetpropositionens förslag i dessa
delar.
Kompletteringspropositionen 1991/92:150 bil. I:1
I propositionen angavs följande i den reviderade finansplanen beträffande
privatisering av statligt ägda bolag.
Riksdagen beslöt i december 1991 att bemyndiga regeringen att sälja statens
aktier i 35 helt eller delvis ägda statliga bolag. I riksdagsbeslutet om
nyteckning av aktier i Nordbanken fick regeringen bemyndigande att sälja
statens aktier i banken.
Försäljningen av de 35 företagen bör ses som ett långsiktigt program. Medan
programmet pågår kan nya företag förutses tillkomma som kvalificerar för
privatisering.
Försäljningen skall inledas snarast och successivt inriktas på en volym av ca
10 miljarder kronor per år.
Den första försäljningen avser SSAB. Ett antal försäljningar är under
förberedelse. Regeringen kommer i budgetpropositionen 1993 att redovisa
försäljningsutfallet för år 1992.
Arbetet med bolagisering av statlig verksamhet som en förberedelse för
privatisering har fortsatt. Vid årsskiftet ombildades Statens vattenfallsverk
till Vattenfall AB. Näringsministern har redovisat förslag beträffande
överföring av Domänverkets tillgångar till ett aktiebolag. Privatiseringen sker
i ett första skede genom att enskilda markägare får förvärva skogs- och
jordbruksmark och i ett andra skede genom försäljning av aktier.
I propositionen lämnades i inledningsavsnittet uppgifter om ombildningen av
Statens vattenfallsverk till Vattenfall AB och om ombildningen av Domänverket
till Domän AB. Vidare lämnades uppgift om att verksamheten vid Statens
Hundskola bolagiserats.
Uppgifter lämnades också om åtgärder vidtagna vad gäller
SSAB Svenskt Stål AB
Svalöf AB: Här uppges att köpeskillingen för aktierna som Svenska
Lantmännens Riksförbund förvärvade av staten var
51 750 000 kr. Aktierna uppges ha tillträtts den 1 juni 1992.
Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB): Den totala köpesumman för WMI
Sellbergs köp av aktierna uppges till 340 miljoner kronor, varav statens andel
uppges vara 326 miljoner kronor.
Nordiska Satellitaktiebolaget (NSAB)
Riskkapitalbolagen
Under anslaget B 3. Kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda
företag m.m. hemställdes om ett förslagsanslag på 1 000 kr för budgetåret
1993/94. Som utgift för budgetåret 1991/92 redovisades 1 012 627 kr.
I finansplanen, bilaga 1, fanns också ett avsnitt om privatiseringen av
statligt ägda företag. Här angavs bl.a. att regeringens arbete med bolagisering
och förberedelse för privatisering av ytterligare verksamheter pågår.
Utförsäljning skall ske på kommersiella villkor och tidpunkterna för fortsatta
utförsäljningar kommer att väljas med hänsyn till marknadsmässiga bedömningar
av möjligheterna till ägarspridning.
Propositionens förslag vad gällde bl.a. anslaget B 3 behandlades av
näringsutskottet (bet. 1992/93:NU27). Av detta betänkande framgår att
upplysningar i ärendet lämnades inför utskottet av statssekreterare Hans
Karlander och departementsrådet Hans Christer Olson, Näringsdepartementet.
Utskottet tillstyrkte regeringens förslag om anslag. Motioner (s och v) med
krav på att privatiseringarna skulle stoppas avstyrktes. Vidare avstyrktes
motionsyrkanden (s) med begäran om att ett förvaltningsbolag för de statliga
företagen på nytt skulle bildas. Till betänkandet var fogat en reservation (s)
och en meningsyttring (v). Riksdagen följde utskottet.
I bilagans inledningsavsnitt uppgavs att arbetet med bolagisering av statlig
verksamhet som en förberedelse för privatisering hade fortsatt. Här nämndes
överföringen av vaccinproduktionen vid det tidigare Statens bakteriologiska
laboratorium till SBL Vaccin AB samt ombildningarna av Televerket och Statens
provningsanstalt till Telia AB resp. Sveriges provnings- och forskningsanstalt
AB (SP). Vidare angavs att riksdagen i december 1993 beslutat att Postverket
skall bolagiseras. Vad gällde Telia AB, SP och Postverket uppgavs att inga
konkreta planer på privatiseringar för närvarande föreligger.
Redogörelser lämnades för privatiseringen av Celsius, varvid uppgavs att
intäkterna från statens försäljning uppgick till 1,9 miljarder kronor. Vidare
uppgavs att SKD-företagen AB sålt huvuddelen av sina dotterbolag och att
försäljning skett av aktieinnehavet i Företagskapital AB.
Uppgift lämnades om att alla rörelsedrivande dotterbolag till Sveriges
Geologiska AB sålts och att statens aktieinnehav i Rödkallen AB och Troponor
Invest AB sålts. Regeringen uppgav också att man under december 1993 aviserat
att man planerade att under våren 1994 erbjuda aktier i skogskoncernen
ASSI/Domän/Ncb samt Pharmacia till bred försäljning på marknaden i syfte att
uppnå ett spritt ägande.
Under anslaget A 4. Kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda
företag m.m. hemställdes om ett förslagsanslag på
1 000 kr för budgetåret 1994/95. Som utgift för budgetåret 1992/93 uppgavs
6 010 893.
Under anslaget redogjordes också för att anslaget belastats av ett belopp om
4 miljarder kronor för betalning av en skatteskuld som Förvaltningsaktiebolaget
Fortia hade. I propositionen anfördes i denna del följande.
I samband med utskiftning av tillgångarna i Förvaltningsaktiebolaget Fortia i
likvidation uppkom en skatteskuld baserad på skillnaden mellan det bokförda
värdet och marknadsvärdet av tillgångarna. Fortia saknade likvida medel för att
genomföra skatteinbetalningen eftersom tillgångarna till största delen bestod
av aktier. Denna skatteskuld beräknades till 4 miljarder kronor och har för
Fortias räkning inbetalats till staten såsom preliminär skatt. Transaktionen
har sålunda inte påverkat budgetsaldot trots att den har belastat detta anslag.
I budgetpropositionen angavs vidare att anslaget A 4 i första hand avsåg de
företag som framgick av bilaga till propositionen 1991/92:69 om privatisering
av statligt ägda företag, m.m. Enligt propositionen hade riksdagen dock i
särskilda beslut bemyndigat regeringen att sälja andra företag såsom t.ex.
Nordbanken. Anslaget borde enligt propositionen kunna utnyttjas även för dessa
företag. För riksdagens kännedom anmäldes att anslaget under innevarande
budgetår utnyttjats för kostnader i samband med försäljning av aktier i andra
bolag än de som nämnts i proposition 1991/92:69.
Enligt uppgift från Näringsdepartementet gäller detta kostnader för
försäljning av vissa av statens aktier i Förvaltningsaktiebolaget Bure.
Försäljningen har skett enligt riksdagens beslut (prop. 1993/94:40 om
småföretagsutveckling, bet. 1993/94:NU11).
Näringsutskottet behandlade i sitt betänkande 1993/94:NU16 Företag med
statligt ägande propositionens förslag till anslag. Utskottet tillstyrkte
propositionens förslag. Motionsyrkanden om att bemyndigandet för regeringen att
sälja ut vissa statliga företag skall återkallas avstyrktes av utskottet.
Utskottet ansåg att programmet för privatisering av statligt ägda företag skall
drivas vidare. Enligt utskottet ankommer det på regeringen att bedöma när det
är lämpligt att genomföra enskilda försäljningar.
I en reservation (s) som fick stöd i en meningsyttring (v) anfördes att
staten även fortsättningsvis bör ha en betydelsefull roll som ägare av företag.
I reservationen föreslogs att det nämnda bemyndigandet skulle återkallas och
att riksdagen skulle uttala kritik mot regeringen för det sätt på vilket den
hittills har genomfört privatiseringarna.
Riksdagen följde utskottet.
Riksdagens revisorer
Av Riksdagens revisorers verksamhetsberättelse 1992/93:RR1 framgår (s. 21)
att revisorerna beslutat att inte genomföra någon granskning av
konsultkostnader vid utförsäljning av statliga företag.
Av redogörelsen framgår att revisorerna, efter begäran från de
socialdemokratiska ledamöterna i riksdagens konstitutionsutskott, prövat
möjligheten att granska användningen av konsulter vid utförsäljning av statliga
företag. Revisorerna fann att de kostnader som lagts ned på konsulter inom
Näringsdepartementet för utförsäljning av statliga företag inte föreföll
anmärkningsvärt höga. Under 1992--1993 uppgick de enligt revisorerna till ca 3
miljoner kronor. Emellertid var det enligt redogörelsen svårt att få en samlad
överblick över insatser och arbete på olika håll och att få en uppfattning om
kostnadernas rimlighet. En stor del av arbetet gjordes nämligen enligt
redogörelsen inom de berörda aktiebolagen.
Riksdagens revisorer har sedermera i slutet av år 1993 beslutat att granska
regeringens privatisering av statliga företag med särskild inriktning på
utförsäljningen av Celsius Industrier AB.
Vidtagna åtgärder med anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigande
Av den inom utskottskansliet upprättade promemorian, bilaga A 10.3,
framgår vilka åtgärder som enligt departementets uppgifter vidtagits med
anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigande. Promemorian avser åtgärder
vidtagna fram till den 31 december 1993, men genom de kompletterande uppgifter
som lämnats av departementen har i vissa fall även tagits med åtgärder vidtagna
efter denna tidpunkt. Promemorian innehåller även en sammanställning av de
uppgifter om kostnader som har lämnats av departementen. I denna del framgår
sammanfattningsvis följande.
10 574 555 kr Anslaget kostnader för omstrukturering av vissa
statligt ägda företag m.m.
(omfattar inte skatteskulden för
Förvaltningsaktiebolaget Fortia i likvidation AB
om 4 miljarder kronor, se nedan)
179 967 000 kr Förvaltningsaktiebolaget Fortia i likvidation AB
107 150 695 kr Statens kostnader (anslag el. dylikt inte
angetts)
1 658 271 kr Utredningsanslaget
77 200 kr Anslag hos Miljö- och naturresursdepartementet
(Kostnader avseende SAKAB)
______________
299 427 721 kr Totalt
13 543 000 kr Företagens kostnader
______________
312 970 721 kr
Till detta belopp skall läggas kostnaderna för det uppdrag som Handelsbanken
och KREAB fått av Förvaltnings AB Stattum för att genomföra utbyte till aktier
avseende SSAB Svenskt Stål AB samt svara för informationen i anslutning därtill
i samband med att optionerna förfaller. Slutlig fakturering har inte skett från
alla parter, men kostnaden uppskattas ligga väl under 8 miljoner kronor.
Vid sammanställningen har hänsyn inte tagits till om angivna belopp
inkluderat moms.
Anslaget Kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda företag har
också belastats med 4 miljarder kronor avseende en skatteskuld för
Förvaltningsaktiebolaget Fortia i likvidation. Detta belopp har för Fortias
räkning inbetalats till staten såsom preliminär skatt. Enligt 1994 års
budgetproposition (1993/94:100 bil. 13) har transaktionen sålunda inte påverkat
budgetsaldot trots att den belastat anslaget i fråga.
När staten accepterade ett erbjudande från SILA att i en av bolaget beslutad
nyemission teckna 35 250 000 aktier motsvarande halva aktiekapitalet i SILA,
beslöts att betalningen skulle erläggas genom att staten tillförde bolaget viss
apportegendom. Denna skulle bestå dels av statens samtliga aktier i ABA, dels
av samtliga aktier i ett av staten ägt aktiebolag, som inte hade några skulder
och vars enda tillgångar var en revers på 119 300 000 kr samt
banktillgodohavanden på 50 000 kr motsvarande bolagets aktiekapital. Riksdagen
bemyndigade (bet. 1992/93:TU20) regeringen eller den myndighet regeringen
bestämde att förvärva aktierna i ett bolag utan skulder med ett
banktillgodohavande på 50 000 kr motsvarande bolagets aktiekapital. Vidare
bemyndigade riksdagen regeringen eller den myndighet regeringen bestämde att i
enlighet med vad som anförts i propositionen utfärda en skuldrevers på 119 300
000 kr och att tillföra denna revers som ovillkorat aktieägartillskott till det
nu förvärvade bolaget. Skuldreversen skall lösas in 30 dagar efter uppsägning
från statens sida, dock senast den 1 november 1997. På kapitalbeloppet utgår
ränta från den 1 november 1992 t.o.m. återbetalningsdagen. Räntan betalas
första gången den 1 november 1994 och därefter årligen den 1 november. Räntan
avseende det första året skall läggas till kapitalet och betalas den 1 november
1994. Reversen har ännu inte förfallit till betalning.
Utskottets bedömning
Det privatiseringsbemyndigande som riksdagen gav regeringen omfattade ett
stort antal olika företag. Vid utskottets genomgång av hur bemyndigandet har
utnyttjats har utskottet uppmärksammat hur arbetet med privatiseringen har
lagts upp och förberetts inom regeringskansliet. I den delen föranleder
genomgången inte något uttalande från utskottets sida. Utskottet har också
särskilt uppmärksammat Näringsdepartementets upphandling av konsulttjänster som
har samband med privatiseringsprogrammet. Utskottet avser att återkomma till
den frågan i ett särskilt granskningsbetänkande om regeringskansliets
upphandling av konsulttjänster.
b) Privatiseringen av Celsius Industrier AB
I två granskningsanmälningar, bilagorna A 10.4--A 10.5, har för
konstitutionsutskottets granskning anmälts näringsministerns handläggning av
försäljning av statliga aktier i Celsius Industrier AB.
Utskottet har från Statsrådsberedningen inhämtat en promemoria, bilaga A
10.6, som senare har kompletterats med en rapport från en av
Näringsdepartementet anlitad revisor, bilaga A 10.7.
Bakgrund
Riksdagen beslöt i december 1991 att godkänna regeringens proposition
1991/92:69 Om privatisering av statligt ägda företag m.m. Regeringen gavs då
ett bemyndigande att, i enlighet med vad som angavs i propositionen, sälja
statens aktier m.m., delar av verksamheter inkl. fastigheter i 34 angivna
företag. Ett av dessa företag var Celsius Industrier AB. Under det föregående
granskningsärendet om regeringens handläggning av privatiseringen av statliga
företag m.m. har redogjorts för propositionen och riksdagens
privatiseringsbemyndigande.
Under våren 1993 såldes 75 % av aktierna i försvarsindustrikoncernen Celsius
Industrier AB. Nedan ges en bakgrund till denna försäljning.
När Förvaltningsaktiebolaget Fortia i början av januari 1992 sattes i
frivillig likvidation ägde bolaget bl.a. samtliga aktier i Celsius. Enligt
Näringsdepartementets uppgifter intensifierades under februari 1992 ett arbete
inom bolaget med sikte på en ägarbreddning. Bolagets styrelse uppges ha tagit
ett beslut om att inleda en sådan process redan i början av september 1991.
Arbetet skedde tillsammans med företrädare för Näringsdepartementet. Bl.a.
beslöts att bolaget skulle upphandla två finansiella rådgivare att delta i
arbetet. De två som utvaldes var Alfred Berg Fondkommission AB och Banque
Indosuez. Arbetet uppges ha pågått under större delen av 1992. Hösten 1992 tog
styrelsen i Celsius ett beslut att i enlighet med det förslag som rådgivarna
lagt fram vidta ett antal åtgärder med sikte på att bolaget skulle kunna få nya
ägare under 1993. En av dessa åtgärder var att förändra koncernens struktur.
Rapport från bolagets finansiella rådgivare
Uppdraget till de finansiella rådgivarna, Alfred Berg Fondkommission AB och
Banque Indosuez, innefattade dels att göra en värdering av Celsius, dels att
lämna förslag på privatisering och ägarspridning av Celsius. I september 1992
skedde en skriftlig avrapportering för Celsius styrelse innefattande bl.a. två
separata värderingar av bolaget från Alfred Berg och Banque Indosuez, förslag
på hur utförsäljningsprocessen skulle gå till, rekommendation av den framtida
ägarstrukturen och tidsplan för processens genomförande. Styrelsen för Celsius
ställde sig bakom förslaget.
Av den sammanfattning av slutrapporten som utarbetats av de två finansiella
rådgivarna framgår att de under våren/sommaren 1992 hade utfört sinsemellan
fristående värderingar av Celsius efter fundamentala värderingsprinciper. En
fundamental analys försöker fastställa ett långsiktigt försvarbart värde
utifrån prognoser av företagets framtida resultatutveckling och dess
finansiella styrka. Vid tidpunkten för värderingarnas genomförande fastställde
Alfred Berg och Banco Indosuez värdet på Celsius till 2 900 -- 3 300 miljoner
kronor. Vid värderingen togs ingen hänsyn till börsens dåvarande
avkastningskrav eller allmänna marknadsbetingelser.
Värderingen kunde, enligt rapporten, inte likställas med antaget börsvärde på
Celsius i nuvarande marknad. När situationen på aktiemarknaden stabiliserats
kunde det diskuteras vilket försäljningspris aktiemarknaden kunde komma att
acceptera. Sannolikt kom marknaden att kräva en större "introduktionsrabatt" än
vanligt. Det framhölls här bl.a. att investerare hade begränsad kunskap om
försvarsindustrin som investeringsobjekt och att den politiska utvecklingen de
senaste åren kunde ha inneburit en negativ syn från investerarna avseende
försvarsindustrins framtida utvecklingsmöjligheter.
Det påpekades att det slutgiltiga försäljningspriset borde sättas så sent som
möjligt.
Vid tidpunkten för rapporten begränsade det s.k. utlänningsförbehållet i
bolagsordningen det utländska ägandet till högst 40 % av kapitalet och 20 % av
röstetalet. Detta skydd förväntades upphöra den 1 januari 1993. För att
säkerställa en svensk kontroll föreslogs att staten långsiktigt behöll lägst 10
% av Celsius. Detta medgav ett minoritetsskydd enligt aktiebolagslagen (ABL)
och hindrade ett fientligt övertagandebud samt omöjliggjorde givande av
koncernbidrag. Vidare föreslogs att Celsius bolagsordning skulle kompletteras
med tre stycken som i enlighet med 9 kap. 14 § ABL inte kan ändras utan
regeringens godkännande. Enligt de tre styckena skulle en majoritet av
styrelsens ledamöter och suppleanter, liksom VD, vara svenska medborgare
bosatta i Sverige. Utländska ledamöter skulle godkännas av regeringen. Vidare
skulle regeringen äga rätt att utse två styrelseledamöter. Slutligen kunde
varje direkt eller indirekt förvärv av mer än 20 % av aktiekapitalet eller
röstetalet av en utländsk ägare eller utländska ägare i samverkan kräva
regeringens godkännande.
Vad gällde aktieägarstrukturen var det enligt rapporten väsentligt för
privatiseringen av Celsius att säkerställa en stabil långsiktig ägarstruktur.
Celsius borde därför ha en huvudaktieägare med ett innehav om ca 25 %,
förslagsvis en svensk industriell ägare. Därigenom skulle huvudägarskapet
förflyttas från staten till denna industriella ägare. Om ingen lämplig
industriell aktieägare inträdde i Celsius före privatiseringen borde staten
kvarstå med huvudägaransvaret, men inte vara majoritetsägare. Det ansågs också
vara väsentligt att maximera spridningen bland de anställda och allmänheten.
Nuvarande skatteregler angavs begränsa möjligheterna att ge de anställda några
förmåner jämfört med allmänheten.
Försäljningen föreslogs ske i två steg, där det första innefattade
försäljning av större aktieposter till ett mindre antal långsiktiga och
stabila större institutionella aktieägare. I steg två kom övriga institutioner,
allmänhet och anställda att i samband med börsintroduktion beredas tillfälle
att teckna aktier. Tidpunkten för respektive steg angavs bero bl.a. på
politiska och marknadsmässiga beslut.
Staten föreslogs initialt kvarstå som huvudaktieägare med möjlighet att
framgent minska sitt innehav till lägst 10 %, vilket borde behållas som ett
långsiktigt innehav.
De större institutionella ägarna skulle omfatta ett mindre antal investerare,
som vardera erbjöds ett relativt stort innehav i Celsius. Gruppen avsågs bestå
av tre till sex institutionella ägare med ca 4--8 % vardera eller totalt
omkring 25 % av aktiekapitalet i Celsius. Dessa ägare skulle vara långsiktiga
med stabil finansiell ställning.
Priset till allmänhet och anställda föreslogs sättas med en rabatt om
5--10 % jämfört med övriga investerare. De anställda och allmänheten skulle
erbjudas att teckna med rabatt för ett belopp upp till gränsen för
kommunalskattelagens regler för skattskyldighet, 30 000 kr. De anställda skulle
garanteras tilldelning av en aktiepost om ca 10 000 kr. Enligt rapporten borde
ett förmånligt erbjudande under normala marknadsbetingelser medföra att
allmänhet och anställda tillsammans tecknade aktier motsvarande 20 % av
Celsius.
Återstående aktier, motsvarande 20 % av Celsius, skulle erbjudas den övriga
marknaden, i först hand institutionella investerare. Även privatpersoner som
ville teckna för mer än 30 000 kr skulle erbjudas möjlighet inom denna
kategori. En lämplig storlek på teckningsbelopp kunde vara 1 miljon kronor.
De förslag på aktieägarstruktur som gavs skulle innebära att Celsius
ägarstruktur fick följande utseende efter genomförd privatisering. Tabellen
baserades på ett försäljningsvärde för Celsius om 2 500 miljoner kronor och 5 %
rabatt för anställda och allmänhet:
Aktieägare andel, % värde, mkr
Staten 35 875
Större institutionella investerare 25 625
Anställda och allmänhet 20 475
Övriga institutionella investerare 20 500
___ ___
100 2 475
Yttrande 1 från Privatiseringskommissionen
Den 5 oktober 1992 begärde näringsminister Per Westerberg yttrande från
Privatiseringskommissionen över den föreslagna inriktningen av privatisering av
Celsius. De frågor som kommissionen särskilt borde uppmärksamma var koncernens
struktur, inriktningen mot en bred spridning av aktierna, ägarsammansättningen
och därvid statens fortsatta engagemang samt förplacering av aktier.
Privatiseringskommissionen lämnade sitt yttrande den 20 oktober 1992. Enligt
kommissionen var det en särskilt viktig förutsättning att det rådde en bred
politisk enighet om privatisering av bolaget. Det omfattande arbetet som
genomförts för att strukturera koncernen uppfattade kommissionen som berömvärt.
Vid en planerad försäljning -- vilken borde inledas med att identifiera en
stor svensk industriell ägare -- ansåg kommissionen att denne industrielle
ägare borde tillförsäkras minst 25 % av aktierna. Detta krav kunde även uppnås
via en strukturrationalisering med en svensk industri. Skulle svårigheter
föreligga att i det korta perspektivet genomföra en försäljning till en sådan
industriell ägare borde staten övergångsvis själv kvarstå med ett 35-procentigt
ägande.
Kommissionen delade den föreslagna uppfattningen att staten långsiktigt
skulle kvarstå med en spärrpost om 10 %.
Huruvida en privatisering skulle genomföras med behållande av Eriksbergs
Förvaltnings AB och Celsius Invest inom koncernen bedömde kommissionen vara en
fråga för styrelsen.
Den påtagliga osäkerhet som rådde beträffande utvecklingen av försvaret och
därmed sammanhängande försvarsbeställningar kunde innebära att det för
närvarande inte gick att placera aktierna till det pris som indikerats av
departementet. Kommissionen skulle därför se det som önskvärt att kartlägga vad
som var rimliga förväntningar inom försvaret.
Kommissionen delade departementets uppfattning att det måste gälla särskilda
regler för svensk kontroll av bolaget. Emellertid borde den föreslagna texten i
dessa avseenden överarbetas.
Celsius köper Nobel Tech AB
I februari 1993 träffade Celsius ett avtal med Nobel Industrier AB om förvärv
av Nobel Tech AB, där en del av köpeskillingen skulle erläggas i nyemitterade
aktier i Celsius. Fortia träffade samtidigt ett avtal med Nobel Industrier om
vissa villkor i samband med denna emission.
Regeringens beslut den 11 mars 1993 om fastställande av vissa principer för
försäljningen
Den 11 mars 1993 fattade regeringen ett beslut om vissa principer för
försäljningen av statens aktier i Celsius Industrier AB. Enligt uppgift från
Näringsdepartementet skedde detta efter kontakt med Celsius och Fortia.
I beslutet redogjordes för att regeringen hade offentliggjort sin avsikt att
senare under 1993 sälja majoriteten av aktierna i Celsius. Aktierna skulle
säljas till svensk allmänhet, svenska och internationella industriföretag och
finansiella institutioner. De principer enligt vilka aktierna skulle säljas
angavs bli fastställda av regeringen. Det noterades att Celsius under våren
1993 avsåg att rikta en nyemission till Nobel Industrier AB. De nyemitterade
aktierna skulle utgöra dellikvid för visst förvärv.
Vidare angavs att Celsius Industrier AB i en skrivelse den 10 mars 1993
åtagit sig att för en försäljning av statens aktier göra ett urval av större
institutioner och industriella ägare enligt principer som regeringen beslutade
om.
Regeringen fastställde följande principer för försäljningen av statens aktier
i Celsius:
Svenska staten eller av staten helägt bolag skulle kvarbli som ägare till ca
25 % av aktierna efter nyemissionen, varav 10 % långsiktigt.
Högst 25 % av aktierna skulle säljas till svenska industriföretag med
inriktning på långsiktiga investeringar eller till stora välrenommerade
finansiella placerare i Sverige eller utomlands vilka kan bedömas vara
långsiktiga investerare i Celsius Industrier AB. Dessa investerare skulle vara
beredda att offentliggöra sin avsikt att köpa aktier i ett eventuellt kommande
försäljningsprospekt och göra investeringar i poster om minst 50 miljoner
kronor.
Resterande aktier skulle säljas till svenska och internationella placerare
och svenska privatpersoner enligt principer som skulle komma att offentliggöras
i ett prospekt.
Regeringen uppdrog åt Celsius att med iakttagande av nämnda principer svara
för urvalet av industriella och finansiella större placerare inför försäljning
av högst 25 % av statens aktier i bolaget.
Regeringen angavs senare komma att fastställa principer för prissättning vid
en försäljning.
Yttrande 2 från Privatiseringskommissionen
Fortia tecknade avtal med Alfred Berg och Banque Indosuez om villkoren för
deras medverkan i processen. Detta arbete resulterade dels i en uppdaterad
värdering av bolaget, dels i ett förslag till struktur på erbjudandet.
Efter det att styrelsen i Celsius ställt sig bakom vissa principer för
försäljningen underställdes dessa frågor Privatiseringskommissionen för
yttrande.
Den 23 mars 1993 begärde näringsminister Per Westerberg yttrande från
Privatiseringskommissionen. Kommissionen anmodades nu att yttra sig över vissa
frågor i samband med den förestående privatiseringen av Celsius. De frågor som
kommissionen särskilt borde uppmärksamma var ägarstrukturen och formerna för
statens fortsatta engagemang i bolaget, principerna för prissättningen av
aktierna och tillvägagångssättet för försäljningen av aktierna. Kommissionen
fick ta del av ett investeringsunderlag som hade tagits fram av de anlitade
bankerna samt de två bankernas resp. värdering av Celsius. Av beskrivningen
angavs framgå att priset skulle fastställas gentemot "core investors"
(huvudinvesterare) genom ett anbudsförfarande, vilket gjorde att kommissionen
inte behövde ta ställning till ett fast pris utan till processen, men därvid
ange t.ex. någon undre gräns då försäljning inte borde ske. Vid sammanträdet
skulle också kommissionen få ytterligare belyst frågan om den fortsatta svenska
kontrollen av bolaget.
Ett andra yttrande lämnades av Privatiseringskommissionen den 31 mars 1993.
Kommissionen ansåg alltjämt att det borde eftersträvas en politisk enighet i
detta privatiseringsfall. Kommissionen förutsatte att sökprocessen efter den
"stora svenska industriella ägaren" fortsatte. Beträffande den föreslagna
ägarstrukturen skulle kommissionen gärna se att en större andel avsattes till
allmänheten (i redogörelsen i ett senare regeringsbeslut anges att förslaget
var ca 16 %). Mot formerna för statens fortsatta engagemang i bolaget hade
kommissionen ingen erinran.
Vad gällde principerna för prissättningen av aktierna fann kommissionen att
den föreslagna rabatten till privatpersoner var försvarbar med hänsyn till
önskemålet att åstadkomma en bred spridning till allmänheten (vid
privatiseringen av statliga företag). Rabatten borde dock hållas så låg som
möjligt (intervallet 5--10 % i förslaget angavs).
Avslutningsvis kunde kommissionen endast konstatera att det föreslagna
tillvägagångssättet för försäljning av aktierna var nytt för den svenska
marknaden.
Regeringens beslut den 15 april 1993 om prissättning samt vissa övriga
villkor vid försäljningen
Regeringen fattade den 15 april 1993 beslut om att fastställa följande
principer för försäljningen av statens B-aktier i Celsius.
Försäljningen skulle ske med den ägarfördelning som regeringen tidigare hade
beslutat om, dock med kompletteringen att allmänheten skulle ges företräde upp
till 5,5 miljoner aktier i förhållande till institutioner vid överteckning av
aktierna.
Priset på aktierna skulle fastställas av regeringen efter förslag av
styrelsen för Celsius sedan ett anbudsförfarande skett bland huvudinvesterarna
i försäljningens etapp I.
Vid försäljning till institutionella investerare i etapp II skulle priset
vara detsamma som för huvudinvesterarna. Till allmänhet och anställda avsågs
priset bli fastställt med en rabatt på 5 -- 10 % i förhållande till priset vid
försäljningen till institutioner. Härvid beaktades enligt regeringen den
rekommendation som Privatiseringskommissionen hade gett.
Övriga försäljningsvillkor angavs enligt beslutet i det försäljningsprospekt
som skulle komma att utformas inför försäljningen av aktierna i etapp II.
I regeringens beslut sägs slutligen i sista stycket följande:
Staten eller av staten helägt bolag skall långsiktigt äga samtliga A-aktier i
bolaget. I försäljningsprospektet för B-aktierna får anges att staten åtar sig
att inte rösta för A-aktierna med full röststyrka annat än om de villkor för
tillverkning av krigsmateriel som regeringen angett i beslut den 10 december
1992 i fråga om ägarsituationen i vissa av Celsius Industrier AB:s dotterbolag
inte skulle kunna upprätthållas.
Näringsdepartementet har i Statsrådsberedningens promemoria uppgett följande
i anslutning till detta regeringsbeslut.
I de av regeringen fastställda principerna ingick att ett antal stora
institutioner skulle få lämna anbud på ca 6 miljoner av bolagets 25 miljoner
aktier (före nyemissionen till Nobel) för att därigenom dels erhålla en kärna
av större investerare, dels få ett marknadspris på aktierna. Skälet till att
denna form valdes var att bolaget och staten var överens om dels att det var
lämpligt för bolaget att några mycket stora kapitalplacerare ingick som
långsiktiga ägare, dels att priset borde fastställas av marknaden. De
investerare som på detta sätt fick tilldelning av aktier skulle också vara
beredda att stå med sina namn i det försäljningsprospekt som skulle utges för
övriga investerare och för allmänheten. I prissättningsprinciperna ingick att
övriga investerare skulle betala samma pris som "kärninvesterarna" medan
allmänheten skulle få en viss rabatt.
Inbjudan till tio större institutioner
Efter regeringens beslut inbjöds, enligt Näringsdepartementets uppgifter, tio
institutioner att efter speciell information från bl.a. företagsledningen bjuda
på poster om minst 50 miljoner kronor enligt ett anbudsförfarande. Den valda
metoden innebar enligt departementet att det pris som medförde att samtliga
aktier som stod till buds för denna grupp (6 miljoner aktier) fann köpare,
skulle utgöra styckepriset för alla aktier (strike price).
De värderingar som de involverade bankerna i mars 1993 hade tagit fram visade
att bankerna -- under de förutsättningar i fråga om bl.a. räntenivåer och
börsens avkastningskrav som gällde vid värderingen i mars 1993 -- ansåg att 127
kr skulle vara en rimlig börskurs på lång sikt. Denna bakgrund hade de i
anbudsprocessen ingående institutionerna. Enligt departementet gjorde den
information de fick om bolaget och den politiska osäkerhet som rådde vid
tillfället, att institutionerna vid erbjudandet angav anbud på mellan 115 och
80 kr. Försäljningspriset fastställdes efter anbudsinfordran med ett s.k.
strike price till 106 kr.
Styrelsens beslut den 21 april 1993
Enligt Näringsdepartementet hade regeringen i samråd med Celsius styrelse
beslutat att urvalet av huvudinvesterarna skulle göras av styrelsen i Celsius.
Styrelsen i Celsius beslöt den 21 april 1993, efter den ovan nämnda
anbudsprocessen, att anta bud från fyra institutioner för försäljning av 6
miljoner aktier. Av försäljningsprospektet framgår att de fyra institutionerna
var S-E-Bankens värdepappersfonder, Skandia-koncernen, Nordbanken
Kapitalförvaltning och Trygg-Hansa SPP. Styrelsen föreslog att försäljningen
till institutioner och andra investerare som önskade förvärva minst 1 000
aktier var skulle ske till ett pris av 106 kr per aktie och att försäljningen
till allmänhet och anställda enligt de regler som föreslogs i till styrelsen
utsänt förslag till prospekt skulle ske till ett pris av 100 kr per aktie.
Regeringens beslut den 22 april 1993 om fastställande av pris vid
försäljningen av aktierna
Regeringen beslöt den 22 april 1993 att priset på en B-aktie i Celsius vid
försäljning till institutioner skulle vara 106 kr och till fysiska personer
bosatta i Sverige 100 kr.
Nytt regeringsbeslut den 29 april 1993 gällande användandet av statens
röststyrka
Regeringen beslöt den 29 april -- med ändring av sitt tidigare beslut den 15
april 1993 -- att sista stycket i det tidigare beslutet skulle ha följande
lydelse:
Staten eller av staten helägt bolag skall långsiktigt äga samtliga A-aktier i
bolaget. I försäljningsprospektet för B-aktierna får anges att staten åtar sig
att inte utnyttja sin röststyrka för A-aktierna utöver vad ett innehav av
aktier av serie B skulle ha medfört så länge kontrollen av Celsius Industrier
AB förblir svensk och därigenom de villkor för tillverkning av krigsmateriel
som regeringen angett i beslut den 10 december 1992 i fråga om ägarsituationen
i vissa av Celsius Industrier AB:s dotterbolag inte kan upprätthållas.
Regeringens uppdrag den 29 april 1993 åt Kammarkollegiet
Regeringen beslöt den 29 april 1993 att uppdra åt Kammarkollegiet att, i
samband med utskiftningen av tillgångarna i Förvaltningsaktiebolaget Fortia i
likvidation, motta och förvalta statens aktier och andra tillgångar, bl.a.
statens aktier i Celsius som vid tillfället uppgick till 10 miljoner. Det
angavs att dessa aktier var under uppdelning till 3 miljoner A-aktier och 22
miljoner B-aktier.
Bolagsstämmans beslut den 6 maj 1993
Den 6 maj 1993 beslöt bolagsstämman bl.a. att dela upp dåvarande 10 miljoner
aktier i 3 miljoner A-aktier och 22 miljoner B-aktier genom att ändra aktiens
nominella värde från 50 kr till 20 kr.
Försäljningsprospekt den 10 maj 1993
Ett försäljningsprospekt publicerades den 10 maj 1993. Teckningsperioden
pågick mellan den 17 maj och den 4 juni 1993.
I försäljningsprospektet redogörs på s. 4 för principerna för tilldelning.
Här anges att staten uppdragit åt Celsius styrelse att fatta beslut om
tilldelningen enligt vissa angivna principer. Här anges bl.a.
beträffande allmänheten
Av allmänhetens 4 600 000 aktier skulle 1 000 000 aktier komma att fördelas
endast i den mån inte alla som anmält sig fick tilldelning av 100 eller 50
aktier. I första hand tilldelades alla anmälningar 100 aktier eller 50 aktier,
om anmälan endast avsåg 50 aktier. Om antalet tillgängliga aktier inte räckte
till bestämdes vilka som erhållit tilldelning genom lottning under överinseende
av Notarius Publicus.
beträffande anställda
Dessa skulle garanteras en tilldelning av 100 aktier, eller 50 aktier om
anmälan endast avsåg 50 aktier, sammanlagt dock högst 900 000 aktier. Om sådana
anmälningar avseende fler än totalt 900 000 aktier inkom från anställda, skulle
tilldelning ske genom lottning. Om utrymme fanns att tilldela fler aktier,
efter det att alla fått tilldelning av 100 respektive 50 aktier, kunde
anställda erhålla tilldelning av ytterligare aktier i multiplar om 50, dock
totalt högst 300 aktier per anställd.
beträffande övriga investerare
Denna grupp angavs vara öppen för både svenska och utländska investerare. För
svenska investerare gällde att lägst 1 000 aktier fick tecknas och för
utländska investerare lägst 10 000 aktier. 6 500 000 aktier var reserverade för
dessa investerare. De aktier som inte tilldelades allmänheten och anställda
skulle komma att tilldelas gruppen Övriga investerare. Enligt prospektet hade
staten uppdragit åt Celsius styrelse att fatta beslut om tilldelningen.
Styrelsen förbehöll sig rätten att utesluta investerare utan angivande av skäl.
I prospektet anges på s. 6 vilka åtgärder som vidtagits för att tillgodose de
villkor som finns i regeringsbeslut den 17 december 1992 gällande tillstånd för
att tillverka krigsmateriel (se nedan). Här anges att aktierna i Celsius delats
upp i serie A med tio röster och aktier av serie B med en röst. Aktie av serie
A uppgick till knappt 11 % av kapitalet och dessa anges långsiktigt komma att
behållas av staten, som via sin rösträtt anges säkerställa att Celsius
kontrolleras av svenska intressen. Här ges också en hänvisning till regeringens
beslut den 29 april 1993 (se ovan) vad gällde statens utnyttjande av sin
röststyrka.
Vidare uppges att följande bestämmelser intagits i Celsius bolagsordning:
Minst halva antalet styrelseledamöter och styrelsesuppleanter tillsammans
samt verkställande direktören skall vara svenska medborgare och bosatta i
Sverige. För giltigt beslut av styrelsen skall minst halva antalet av dem som
deltar i beslutet vara svenska medborgare, bosatta i Sverige.
Bolagsordningen får inte ändras utan godkännande från svenska staten.
Detta sammantaget innebar enligt prospektet att Celsius för överblickbar
framtid kontrolleras av svenska intressen och att tillverkningstillstånden av
denna anledning inte kunde dras in.
På s. 7 i prospektet ges en sammanställning av aktiekapitalet och
ägarstrukturen. Här framgår bl.a. att det totala antalet aktier efter
nyemissionen uppgick till 28 066 038, varav
3 000 000 A-aktier och 25 066 038 B-aktier. Det framgick också att av
köpeskillingen om 750 miljoner kronor avseende Celsius Tech, skulle 325
miljoner kronor utgöras av 3 066 038 nyemitterade aktier av serie B i Celsius.
Emissionskursen var densamma som det pris till vilket institutionella
investerare nu erbjöds köpa aktier i Celsius, dvs. 106 kr per aktie.
Överföring av aktierna till staten
Den 12 maj 1993 slutfördes likvidationen av Fortia genom att tillgångarna
skiftades ut. Aktierna i Celsius överfördes då till staten.
Regeringens uppdrag den 27 maj 1993 åt Kammarkollegiet
I beslut den 27 maj 1993 uppdrog regeringen åt Kammarkollegiet att vidta
vissa åtgärder med anledning av försäljningen av statens aktier i Celsius. I
beslutet angavs bl.a. att enligt överenskommelse med Celsius skulle bolaget
svara för fördelningen av aktier enligt de riktlinjer som angavs i prospektet.
Bolaget meddelade deltagande banker och finansinstitut hur 18 miljoner B-aktier
skulle fördelas. Aktiebreven i Celsius uppgavs mot kvitto ha överlämnats till
SE-Banken som hade hand om den praktiska hanteringen av överföringen av
aktierna till ett kontobaserat system hos Värdepapperscentralen VPC AB samt
distributionen av aktierna i samband med försäljningen.
Kammarkollegiet skulle vidta följande åtgärder.
Efter försäljningen skulle kollegiet motta 3 miljoner A-aktier och minst 4
miljoner B-aktier i Celsius Industrier AB på av kollegiet anvisat VP-konto.
Efter kontakt med Näringsdepartementet och de banker och finansinstitut som
hade hand om försäljningen i fråga på statens uppdrag -- Alfred Berg
Fondkommission, AB Banque Indosuez, SE-banken och Sparbanken Sverige -- skulle
kollegiet motta försäljningslikviden för högst 18 miljoner B-aktier i Celsius
med avdrag för den ersättning som reglerats i avtal mellan
Förvaltningsaktiebolaget Fortia i likvidation och nämnda banker och
finansinstitut. Likviden skulle tillföras konto 2811 Övriga inkomster av
statens verksamhet.
Kammarkollegiet skulle vidare senast den 23 juni 1993 till
Förvaltningsaktiebolaget Stattum överlåta 300 000 A-aktier och samtliga
mottagna B-aktier mot en räntebärande revers från bolaget till ett pris av 106
kr per aktie. Kammarkollegiet skulle efter dessa åtgärder långsiktigt förvalta
2,7 miljoner A-aktier i Celsius Industrier AB.
Regeringen beslutade vidare att staten skulle avstå från den i reversen
stipulerade räntan från utställningsdagen.
Tilldelningen av aktierna
Pressmeddelande från Celsius Industrier AB den 10 juni 1993
I ett pressmeddelande den 10 juni 1993 redogjorde bolaget för teckningen av
aktierna och tilldelningen av dessa.
Av denna information framgår bl.a. att de anställdas efterfrågan uppgick till
1 035 000 aktier, fördelat på 5 420 personer vilket motsvarade drygt 40 % av de
anställda som varit berättigade att delta. Överteckningen innebar att de som
anmält intresse att förvärva aktier hade kunnat garanteras högst 200 aktier per
anställd. Genom lottning skulle ett antal anställda erhålla ytterligare 50
aktier.
Vad gällde allmänheten hade 328 000 personer anmält intresse att förvärva ca
80 miljoner aktier. Eftersom antalet tillgängliga aktier uppgick till 4,6
miljoner aktier, begränsades tilldelningen till högst 100 aktier per person.
Genom lottning skulle dessa aktier fördelas.
Överteckningen i gruppen övriga investerare angavs uppgå till 12 gånger.
Styrelsen för Celsius uppgavs vid ett tilldelningsmöte den 8 juni 1993 ha
fördelat aktierna enligt följande principer.
Mot bakgrund av att enbart större svenska institutioner tidigare haft
möjlighet att delta i den förhandsteckning som föregick introduktionen, och i
syfte att skapa ett intresse för Celsius Industrier på den internationella
kapitalmarknaden, hade 4,3 miljoner aktier avsatts för utländska placerare.
Därmed kom Celsius initialt att ha ett utländskt ägande om ca 15 %. Totalt hade
ca 280 internationella institutioner lämnat in ansökningar om lägst 10 000
aktier. Av dessa hade närmare 100 erhållit tilldelning i poster mellan 10 000
och 250 000 aktier vardera.
Vid fördelningen till olika institutioner hade styrelsen gjort en avvägning
mellan olika kriterier som institutionernas storlek, dokumenterat intresse för
svenska aktier m.m. Styrelsen hade vidare tagit hänsyn till den totala
geografiska fördelningen av det utländska ägandet i Celsius. Ca 85 % av
aktierna som fördelats till den internationella marknaden uppgavs ha placerats
i Storbritannien, Frankrike och Schweiz. Övriga ägare återfanns i huvudsak i
Norden utanför Sverige samt i ytterligare några europeiska länder.
Resterande 2,2 miljoner aktier hade fördelats till svenska intressenter som
anmält intresse av att förvärva lägst 1 000 aktier. Vid fördelningen till de
svenska investerarna hade styrelsen utgått från vissa huvudprinciper, som
innebar att etablerade institutioner och motsvarande som anmält sig för lägst
10 000 aktier var (sammanlagt 1 000 st) hade granskats separat. Av dessa hade
75 erhållit tilldelning i större poster.
Sex institutioner -- Folksam, Föreningsbankernas fonder, Handelsbankens
fonder, Länsförsäkringsbolagen, Wasa samt Banco fonder -- köpte vardera 100 000
aktier. Dessa tilldelades aktier i kraft av storlek, intressentstruktur samt
roll på kapitalmarknaden. 20 välrenommerade aktieplacerare som är aktiva på
kapitalmarknaden hade tilldelats 25 000 aktier vardera. En grupp på totalt 50
etablerade institutioner inom kategorierna universitet, stiftelser, föreningar
samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer hade erhållit 5 000 aktier
vardera.
Resterande drygt 800 000 aktier skulle komma att fördelas genom lottning i
poster om 1 000 aktier bland dem som inte tilldelats aktier i någon av de
ovanstående grupperna.
Av de 6 500 000 aktier (23,2 %) som enligt prospektet skulle tilldelas övriga
investerare skulle alltså enligt pressmeddelandet 4 300 000 (15,3 %)
tilldelas närmare 100 utländska investerare och 2 200 000 (7,8 %) tilldelas
svenska intressenter. Av de sistnämnda aktierna skulle 1 350 000 delas ut till
76 institutioner (anges 75 i meddelandet, men sammanlagt 76) och resterande 850
000 genom lottning i poster om 1 000 aktier till dem som inte hade tilldelats
aktier i någon av grupperna.
Lottdragning
Lottdragning skedde den 11 juni 1993 under överinseende av Notarius Publicus.
Rapport från av Näringsdepartementet anlitad revisor
I Statsrådsberedningens promemoria kommenteras prissättningen och
tilldelningen. Tilldelningen av aktierna har granskats av en av
Näringsdepartementet anlitad revisor. Enligt revisorns rapport har
tilldelningen skett enligt följande.
Personalen inklusive styrelse och företagsledning erbjöds totalt 900 000
aktier och totalt anmälde sig 5 386 intressenter. Av dessa erhöll 3 382
intressenter det antal aktier de begärt dock högst 200 stycken per intressent.
Genom lottning bland dem som anmält intresse för fler aktier än 200 utvaldes 2
004 personer som vardera erhöll 250 aktier.
Till svenska allmänheten hade avsatts 4 600 000 aktier, och totalt antal
intressenter uppgick till 330 150, sedan utsortering skett av fler än en
teckning per person. Genom lottningen tilldelades 29 566 personer vad de
begärt, dock högst 100 aktier vardera, och 19 270 personer 100 aktier vardera.
Sammantaget erhöll 48 836 personer tilldelning i denna tranche.
Övriga svenska investerare som anmält intresse för lägst 1 000 aktier var
tilldelades en tranche på 2 167 000 aktier. Denna fördelades enligt följande:
6 större institutioner (se ovan ) erhöll 100 000 aktier var dvs. totalt 600
000 aktier.
20 välrenommerade större aktieplacerare erhöll 25 000 aktier var dvs. totalt
500 000 aktier.
50 väletablerade institutioner av typen universitet, stiftelser, föreningar
samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer erhöll 5 000 aktier var dvs.
totalt 250 000 aktier.
resterande 817 000 aktier tilldelades 817 aktietecknare genom lottning. De
tilldelades 1 000 aktier var och totalt deltog 12 692 i denna del.
4 333 000 aktier uppges ha fördelats bland 95 utländska institutionella
placerare som erhållit tilldelning i poster på 10 000 -- 250 000 aktier
vardera. Revisorn har i sin genomgång kunnat finna att endast kända
institutioner verksamma på den internationella kapitalmarknaden erhållit
utdelning i denna lott.
Ägarfördelningen
Med utgångspunkt i den redovisning som lämnats av den av Näringsdepartementet
anlitade revisorn och den redovisning som gavs i försäljningsprospektet blev
ägarfördelningen följande:
Ägare A-aktier B-aktier Totalt antal aktier Andel %
* Angiven andel är andel av kapital och röster. Totala antalet röster
motsvarar då totala antalet aktier, förutsatt att staten inte utnyttjar full
rösträtt för sitt innehav av A-aktier.
Övriga uppgifter om försäljningen
En redogörelse för anlitandet av konsulter, kostnader m.m. inför och i
samband med försäljningen av aktierna har lämnats i anslutning till det
föregående granskningsärendet om regeringens handläggning av privatiseringen av
statliga företag m.m. Uppgifterna finns i bilaga A 10.3.
Frågor om utländska företagsförvärv, utlänningsförbehåll och tillstånd för
tillverkning av krigsmateriel
I proposition 1991/92:69 om privatisering av statligt ägda företag, m.m.
anförde regeringen att någon gräns för utländskt ägande vid försäljningen av
statens aktier inte borde sättas. I och med att ett spritt ägande
eftersträvades i de företag som såldes var enligt regeringen risken liten för
ett dominerande utländskt ägande med negativa effekter. I vissa av de företag
för vilka försäljningsbemyndigande begärdes ingick tillverkning av
krigsmateriel. I propositionen anfördes att för sådan tillverkning gällde
särskilda regler i enlighet med vad som sagts i den av regeringen nyss
beslutade propositionen om upphävande av företagsförvärvslagen.
Den proposition som avsågs var proposition 1991/92:71 om upphävande av regler
om utländska företagsförvärv m.m.
Före den 1 januari 1992 gällde enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv
av svenska företag m.m. att utländska förvärv av aktier i svenska företag,
andelar i svenska handelsbolag eller rörelser bedrivna i Sverige -- med vissa
undantag -- inte fick ske utan tillstånd. Denna lag upphävdes den 1 januari
1992 (prop. 1991/92:71, bet. 1991/92:NU15). Lagen hade nära samband med annan
lagstiftning och detta föranledde att ändring bl.a. gjordes i lagen (1983:1034)
om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m. (tillverkningslagen). När
det gällde definitionen av utlänningsförbehåll hänvisades i tillverkningslagen
till företagsförvärvslagen. För att en fortsatt kontroll av
krigsmaterielproduktion skulle vara möjlig efter avskaffandet av
företagsförvärvslagen föreslog regeringen att motsvarande bestämmelser i
relevanta delar infördes i tillverkningslagen. Riksdagen biföll propositionen
även i denna del. Enligt regeringen var ett syfte med förvärvslagstiftningens
avskaffande att man skulle åstadkomma en stimulans av utländska
direktinvesteringar i Sverige och därmed en förbättrad kapitalförsörjning för
näringslivet.
Tillstånd för tillverkning av krigsmateriel kunde förenas med villkor
avseende ägandet. Regeringen hade också för aktiebolag regelmässigt föreskrivit
som villkor för tillverkningstillstånd att bolaget hade ett utlänningsförbehåll
som inte var mindre strängt än det som stadgades i företagsförvärvslagen.
Fram till den 1 januari 1993 gav bestämmelserna i 17 kap. aktiebolagslagen
(ABL) en möjlighet att ta in förbehåll i bolagsordningen om bundna aktier, dvs.
bestämmelser om att dessa aktier inte fick förvärvas av vissa rättssubjekt
genom teckning eller överlåtelse. Ett sådant förbehåll kunde bl.a. avse
utländska medborgare eller enbart medborgare i vissa länder. Ett förvärv i
strid med ett förbehåll i bolagsordningen var ogiltigt.
Aktiebolagslagens -- och även bankaktiebolagslagens och
försäkringsrörelselagens -- bestämmelser om bundna aktier har upphävts fr.o.m.
den 1 januari 1993. Befintliga förbehåll i bolagens bolagsordningar upphörde
automatiskt vid samma tidpunkt (se prop. 1992/93:68, bet. 1992/93:LU14).
Tillverkningslagen upphörde att gälla fr.o.m. den 1 januari 1993 (prop.
1991/92:174, bet. 1992/93:UU1). Tillverkningslagen och lagen (1988:558) om
förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. omarbetades då till lagen
(1992:1300) om krigsmateriel. Enligt 3 § i denna lag får inte krigsmateriel
tillverkas här i landet utan tillstånd av regeringen. Regeringen får meddela
föreskrifter om undantag från detta tillståndskrav i vissa angivna fall.
Enligt 13 § får tillstånd för ett svenskt aktiebolag förenas med villkor om att
endast en viss andel av aktierna, direkt eller indirekt, får ägas av utländska
rättssubjekt. Ett tillstånd får också förenas med villkor om att
styrelseledamöter och suppleanter för dem samt verkställande direktör i bolaget
skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige. Tillstånd får förenas med
andra villkor än som avses i 13 § samt med kontroll- och ordningsbestämmelser.
Tillståndet får meddelas för viss tid eller tills vidare. Ett tillstånd får
enligt 16 § återkallas av regeringen, om tillståndshavaren åsidosatt en
föreskrift i lagen eller föreskrift, villkor eller bestämmelse som har
meddelats med stöd av lagen eller om det finns andra särskilda skäl till
återkallelse.
Utrikesutskottet konstaterade vid sin behandling av propositionen att
tidigare meddelade villkor i tillverkningstillstånd efter den 1 januari 1993
kom att innehålla referenser till lagstiftning som inte längre var gällande.
Sådana villkor borde enligt utskottets mening ersättas av villkor avseende
ägandet som överensstämde med föredragande departementschefens intentioner i
propositionen. För att tydliggöra regeringens möjlighet att bestämma att
tidigare meddelade villkor avseende ägandet skulle ändras liksom att föreskriva
nya villkor om sådant ägande samt bestämma om bl.a. styrelseledamöters
medborgarskap, föreslog utrikesutskottet en utvidgad övergångsbestämmelse till
lagen om krigsmateriel. Riksdagen följde utskottet.
Enligt denna utvidgade övergångsbestämmelse gäller beträffande tillstånd att
tillverka krigsmateriel som har meddelats svenskt aktiebolag eller handelsbolag
före den 1 januari 1993 att regeringen får bestämma att tidigare meddelade
villkor avseende ägandet ändras. Beträffande tillstånd som har meddelats
svenskt aktiebolag före detta datum får regeringen vidare bestämma att
tillståndet skall förenas med villkor om att nya styrelseledamöter och
suppleanter för dem samt verkställande direktör i bolaget skall vara svenska
medborgare och bosatta i Sverige. Om sådana villkor åsidosätts får tillståndet
återkallas.
Med anledning av att bestämmelserna om utlänningsförbehåll i 17 kap.
aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1983:1034) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel m.m. skulle upphöra att gälla fr.o.m. den 1
januari 1993, ändrade regeringen de då gällande villkoren för
tillverkningstillstånden, varvid villkor gavs som gällde utlänningsförbehåll.
Det regeringsbeslut av den 17 december 1992 som omnämns i
försäljningsprospektet gällde NobelTech Systems AB och innebar att som villkor
för bolagets tillstånd skulle fr.o.m. den 1 januari 1993 gälla att
mindre än 50 % av rösterna för samtliga aktier i bolaget direkt eller
indirekt ägs av utländska rättssubjekt,
vidare att inget utländskt rättssubjekt direkt eller indirekt äger så stor
andel av rösterna för samtliga aktier i bolaget att det har ett bestämmande
inflytande över bolaget
samt slutligen att verkställande direktör samt minst halva antalet
styrelseledamöter, jämte suppleanter för dessa, skall vara svenska medborgare
och bosatta i Sverige.
Frågor till näringsministern
Utskottet har till näringsministern skriftligen ställt två frågor.
Den första frågan gällde huruvida någon i regeringen värderade risken för att
personer i Celsius styrelse genom att delta i besluten om aktiernas fördelning
skulle gynna sig själva via t.ex. ombud.
På denna fråga har näringsministern svarat följande.
Departementet har genom att till bolaget framföra två önskemål försökt att
undvika att en sådan möjlighet skulle finnas. Dessa önskemål var att de av
styrelsen tillämpade principerna för fördelning skulle offentliggöras samt att
ett automatiskt tilldelningsförfarande som t.ex. lottning borde tillämpas vad
gäller tilldelning till mindre institutioner och privatpersoner. Styrelsen tog
också beslut i enlighet med detta.
Enligt min uppfattning medförde detta att det inte var möjligt för enskilda
styrelseledamöter att påverka fördelningen till privatpersoner eller mindre
institutioner som t.ex. aktieförvaltande bolag.
Vad gäller fördelningen till större institutioner skedde detta av styrelsen
enligt de senare publicerade riktlinjerna och efter förslag av de deltagande
bankerna. Detta gjorde det mycket svårt för en enskild styrelseledamot att av
personliga skäl t.ex. gynna någon institution.
Den andra frågan till näringsministern gällde hur stort det utländska ägandet
i Celsius Industrier AB är i dag. Enligt uppgift som näringsministern inhämtat
från bolaget var 9,3 miljoner aktier den 28 februari 1994 registrerade hos
utländska ägare eller förvaltare. Detta uppges motsvara ca 33 % av aktierna.
Utskottets bedömning
Det privatiseringsbemyndigande som riksdagen gav regeringen i december 1991
omfattade ett flertal olika företag. Försäljningen av statens aktier i Celsius
Industrier AB skedde med stöd av detta bemyndigande. Utskottet har från
konstitutionella utgångspunkter gått igenom de åtgärder som vidtagits av
regeringen och näringsministern. Genomgången föranleder inte något uttalande
från utskottets sida.
Riksdagens revisorer har beslutat att granska regeringens privatisering av
statliga företag med särskild inriktning på utförsäljningen av Celsius
Industrier AB. En redogörelse beräknas kunna lämnas under innevarande riksmöte.
Utskottet utesluter inte att redogörelsen från Riksdagens revisorer kan ge
anledning för utskottet att återkomma i frågan om regeringens och
näringsministerns handläggning av försäljningen av statens aktier i Celsius
Industrier AB.
14. Vissa frågor med anknytning till JAS-projektet
Inledning
Riksdagen beslutade i början av 1980-talet att flygvapnets Viggensystem
skulle ersättas med ett JAS-system, vilket skulle innefatta ett flygplan som
kunde utföra såväl jakt-, attack- som spaningsuppgifter. Den 30 juni 1982
träffades mellan staten och den för ändamålet bildade industrigruppen JAS (IG
JAS) ett avtal varigenom staten beställde utveckling av ett grundflygplan, fem
provflygplan och en första delserie om 30 flygplan. Avtalet innehöll vidare en
option på en andra delserie om 110 flygplan.
IG JAS har tillverkat fem provflygplan. Det första provflygplanet havererade
den 2 februari 1989. Händelsen utreddes av Statens haverikommission. På uppdrag
av regeringen gjorde Försvarets materielverk en utredning om haveriets
konsekvenser. Någon särskild kommission tillsattes inte med anledning av
haveriet. Det första serieflygplanet (nr 39.101) byggdes om till provflygplan.
Som första serieflygplan levererades flygplan 39.102 till flygvapnet den 8
juni 1993. Den 8 augusti 1993 visades planet upp på den s.k. Vattenfestivalen i
centrala Stockholm. På ca 270 meters höjd fick piloten svårigheter att
manövrera planet. Han tvingades överge planet som slog ned på Långholmen strax
öster om Västerbrons södra landfäste och fattade eld.
Också händelsen den 8 augusti 1993 undersöktes av Statens haverikommission.
Kommissionen överlämnade den 6 december 1993 en rapport över undersökningen
till Chefen för flygvapnet.
Efter regeringens bemyndigande den 16 september 1993 tillkallades en
kommission med uppdrag att granska JAS-projektet. Kommissionen antog namnet
JAS-kommissionen och överlämnade i december 1993 betänkandet (SOU 1993:119) JAS
39 Gripen -- en granskning av JAS-projektet.
Utskottet har till granskning tagit upp försvarsministerns roll och ansvar
beträffande händelsen den 8 augusti 1993. Granskningen i den delen föranleds av
en granskningsanmälan den 3 september 1993. I anmälan anförs att vad som
inträffade den 8 augusti 1993 väcker frågan om försvarsministerns roll och
ansvar i sammanhanget. För att bringa klarhet i detta bör
konstitutionsutskottet enligt anmälan undersöka huruvida det i
Försvarsdepartementet har funnits kunskap eller misstankar om någon
omständighet som har varit ägnad att ge anledning till tvekan om
flyguppvisningen borde genomföras. Undersökningen bör också avse
försvarsministerns eventuella åtgärder eller visad passivitet. I anmälan anförs
att utskottet vidare bör följa och granska kommande åtgärder från regeringens
sida.
Utskottet har också granskat regeringens redovisning till riksdagen åren
1986--1988 av JAS-projektets tekniska utveckling och orsaken till att någon
särskild kommission inte tillsattes efter det första haveriet den 2 februari
1989. Granskningen i den delen föranleds av en granskningsanmälan den 7
februari 1994. I anmälan hänvisas till uttalanden i JAS-kommissionen av
innebörd att regeringens redovisning till riksdagen av JAS-projektets tekniska
utveckling vad gäller styrsystemet inte varit helt tillfredsställande under
åren 1986, 1987 och 1988. I anmälan anförs att konstitutionsutskottet bör
undersöka orsakerna till att redovisningen inte var tillfredsställande. Vidare
bör enligt anmälan klarhet bringas i varför förslaget om en kommission inte
vann gehör efter det första JAS-haveriet år 1989.
Från Statsrådsberedningen har inkommit en promemoria som upprättades inom
Försvarsdepartementet den 2 december 1993 med anledning av
granskningsanmälningen den 3 september 1993. Statsrådsberedningen har vidare
överlämnat en promemoria som har upprättats inom Försvarsdepartementet den 28
februari 1994 med anledning av granskningsanmälningen den 7 februari 1994.
I granskningsärendet har upprättats en granskningspromemoria, bilaga A
11.1. Granskningsanmälningarna och Försvarsdepartementets promemorior har
bilagts granskningspromemorian.
I granskningsärendet har utfrågningar ägt rum med generaldirektören Per Borg
och generalmajoren Staffan Näsström, båda från Försvarets materielverk, samt
Chefen för flygvapnet generallöjtnanten Lars-Erik Englund, bilaga B 2. En
utfrågning har vidare ägt rum med försvarsminister Anders Björck, bilaga
B 4.
Frågan om politiskt sammansatt kommission efter haveriet år 1989
Bakgrund
En fråga i granskningen har gällt orsaken till varför någon politiskt
sammansatt kommission inte tillsattes efter haveriet med det första
provflygplanet den 2 februari 1989.
Efter det nämnda haveriet ställde Lars Werner (vpk) i riksdagen frågan till
försvarsministern om denne var beredd att tillsätta en politiskt sammansatt
haverikommission, som inte begränsade sig till att enbart diskutera utan också
ta hänsyn till ekonomiska och andra tekniska förutsättningar för projektets
genomförande (1988/89:441).
Dåvarande försvarsminister Roine Carlsson besvarade frågan den 23 februari
1989. Inledningsvis underströk han att projektet i enlighet med riksdagens
beslut följdes upp och kontrollerades med stor noggrannhet. Han konstaterade
att haveriet utreddes av Statens haverikommission. Vidare informerade han om
att regeringen den 16 februari 1989 hade uppdragit åt Försvarets Materielverk
att senast under maj 1989 belysa vilka tekniska, tidsmässiga och ekonomiska
konsekvenser som haveriet medförde. Han uppgav att Materielverket vid samma
tidpunkt också skulle ha klarlagt ekonomiska frågor och övriga villkor inför
ett eventuellt beslut under år 1991 om JAS-projektets fortsättning. Regeringen
hade vidare uppdragit åt Materielverket att bevaka att statens kostnader
minimerades, om man valde att lägga ned projektet.
Försvarsministern förklarade att han avsåg att fortlöpande på lämpligt sätt
informera riksdagens försvarsutskott och 1988 års försvarskommitté om läget i
projektet. Med den uppläggning av det fortsatta arbetet som regeringen hade
valt menade han att projektet allsidigt skulle kunna belysas och bedömas. Han
ansåg därför inte att en politiskt sammansatt haverikommission kunde tillföra
den fortsatta hanteringen av projektet något nytt.
Försvarsminister Roine Carlsson framförde samma uppfattning
i ett frågesvar den 10 oktober 1989 med anledning av en ny fråga av Lars Werner
(vpk) om opartisk granskning av JAS-projektet (1989/90:41).
Försvarsdepartementets inställning
I Försvarsdepartementets promemoria den 28 februari 1994 anförs att det inte
finns något ytterligare material som behandlar frågan om tillsättande av en
särskild kommission utöver vad som anfördes i de nämnda frågesvaren.
Utskottets bedömning
Som framgår av det föregående har dåvarande försvarsminister Roine Carlsson i
riksdagen angett orsaken till varför någon politiskt sammansatt kommission inte
tillsattes efter det första haveriet. Granskningen i denna del föranleder ej
något uttalande av utskottet.
Redovisningen till riksdagen åren 1986--1988 av JAS-projektets tekniska
utveckling
Bakgrund
Granskningen har även avsett regeringens redovisning till riksdagen åren
1986--1988 av JAS-projektets tekniska utveckling.
Riksdagen beslutade i juni 1982 om riktlinjer för utveckling och anskaffning
av JAS-systemet. Enligt dessa skall regeringen årligen orientera riksdagen om
läget inom JAS-projektet (prop. 1981/82:102 bil. 2, bet. FöU 1981/82:18, rskr.
1981/82:274).
Regeringen beslutade den 8 juli 1982 vad som skulle gälla i fråga om styrning
och kontroll av projektet. I beslutet anges vilken rapportering som Försvarets
materielverk, Chefen för flygvapnet och Överbefälhavaren skulle göra till
regeringen. Regeringsbeslutet innebär att en projektvärdering skall göras var
artonde månad och att Chefen för flygvapnet därefter i samråd med Försvarets
materielverk till regeringen skall rapportera projektläget skriftligen. Av
rapporteringen skall framgå
uppnådda tekniska resultat (verifieringsläge),
beslutade viktiga ändringar,
aktuella problemområden,
redovisning av kostnadsläge och medelsförbrukning,
planerad verksamhet i relation till JAS-projektets ekonomiska ram,
viktiga händelser under kommande projektvärderingsperiod,
översikt över kommande val av underleverantörer, aktuella tidsplaner,
bedömning av projektets realiserbarhet.
Enligt beslutet skall Överbefälhavaren till regeringen varje år den 15
oktober ge in en sammanfattande redovisning av JAS-systemets utveckling.
Redovisningen skall utgöra underlag för regeringens information till riksdagen
i budgetpropositionen.
Slutligen åligger det Chefen för flygvapnet och Försvarets materielverk att
omgående anmäla för regeringen om projektet inte utvecklas i enlighet med
statsmakternas och Överbefälhavarens intentioner.
Det underlag som lämnas till regeringen i samband med
projektvärderingstillfällena består av rapporter från Försvarets
materielverk, Chefen för flygvapnet och Överbefälhavaren. Materielverkets
rapport gäller hur projektet utvecklas och utformas på grundval av rapportering
från IG JAS och egen teknisk och ekonomisk uppföljning och analys. Chefen för
flygvapnet fogar till Materielverkets rapport egna bedömningar i fråga om
teknik, ekonomi, beväpning, angränsande system och hotbild. Överbefälhavarens
rapport innehåller en operativ, ekonomisk och planeringsmässig bedömning.
Regeringens redovisning till riksdagen år 1986
I regeringens redovisning till riksdagen i januari 1986 (prop. 1985/86:100
bil. 6) återgavs Försvarets materielverks allmänna bedömningar av hur projektet
fortskred. Vissa uppgifter lämnades om skrov och motor. Det anfördes att
flygplanets digitala styrsystem representerade ett stort utvecklingssteg men
att det inom styrsystemet dock fortfarande fanns tekniska problem som kunde
leda till ytterligare förseningar.
I propositionen konstaterades att projektet i allt väsentligt utvecklades
enligt planerna. Förseningar och tekniska problem var enligt samtliga
myndigheter inte särskilt oroande i detta skede av projektet. Försvarsministern
förutsatte dock att berörda myndigheter och industrier vidtog de åtgärder som
krävdes för att den i grundbeslutet avsedda tekniska nivån och den avtalade
tiden för leverans av operativt användbara flygplan skulle nås.
Försvarsministern förklarade att han fortsatt noga skulle följa projektets
utveckling i dessa avseenden.
Regeringens redovisning till riksdagen år 1987
I regeringens redovisning till riksdagen i februari 1987 (prop. 1986/87:95)
redovisades myndigheternas allmänna bedömning av projektets tekniska
utveckling. På grundval av Materielverkets underlag lämnades uppgifter om
motorn och styrsystemet.
I propositionen konstaterades att projektet i tekniska avseenden utvecklades
mot den avsedda nivån. Det hade inte framkommit något under utvecklingen som
visade att den tekniska nivån i grundbeslutet inte skulle uppnås. Utvecklingen
gick dock långsammare än vad grundbeslutet förutsatte. Det var för tidsplanen
oroande att förseningen framför allt av styrsystemet och motorn ökat under det
senaste året, trots att större resurser satts in av myndigheter och av
industrin. De uppkomna förseningarna angavs ha medfört att
utprovningsprogrammet hade blivit mer tidspressat. Förseningar fanns också i
vapenprogrammet, vilket även skulle komma att påverka utprovningsprogrammet.
Flygutprovningen kunde bl.a. därför komma att ta längre tid än planerat.
Försvarsministern anförde att tiden för leverans av operativt användbara
flygplan kunde komma att förskjutas. Ytterligare åtgärder måste enligt hans
mening vidtas av berörda industrier i samverkan med myndigheterna för att
säkerställa att serieleveranserna kan ske enligt JAS-avtalet. Han förklarade
att han noga skulle komma att följa projektets utveckling i dessa avseenden.
Regeringens redovisning till riksdagen år 1988
I regeringens redovisning till riksdagen i januari 1988 (prop. 1987/88:100
bil. 6) återgavs myndigheternas uttalanden att flygplanets specificerade
tekniska prestanda i allt väsentligt bedömdes kunna uppnås i serieflygplanen.
Förseningen och dess konsekvenser redovisades. Förseningen angavs främst bero
på återstående arbete med styrsystemet, där större delen av ett omfattande
verifieringsprogram återstod innan flygutprovningen kunde börja. Vissa problem
angavs också återstå att lösa när det gällde motorn.
I propositionen konstaterades att projektet i tekniska avseenden utvecklades
mot den avsedda nivån. Det uppgavs inte ha framkommit något under utvecklingen
som visade att specificerade prestanda i stort inte skulle kunna uppnås.
Emellertid anfördes vidare att de sedan föregående år ökade resurserna för att
återta förseningarna inte hade gett förväntat resultat. Försvarsministern
konstaterade att industrin inom väsentliga områden hade underskattat
arbetsvolymen för projektet vilket medfört ökade kostnader för IG JAS. Vidare
anfördes att ett mycket pressat utprovningsprogram skulle genomföras fram till
dess serieleveranserna enligt kontraktet skulle börja. Tidpunkten för leverans
av operativt användbara flygplan kunde enligt försvarsministern komma att
förskjutas och då i så fall försena tidpunkten för krigsorganisationen av
JAS-divisioner. Försvarsministern ville bestämt understryka att industrin i
samverkan med myndigheterna måste pröva varje möjlig åtgärd för att förhindra
ytterligare förseningar och så långt som möjligt återta förlorad tid.
JAS-kommissionens uttalanden om regeringens redovisning åren 1986--1988
När det gäller rapporteringen av projektets tekniska utveckling noterar
JAS-kommissionen att Försvarets materielverk vid projektvärderingstillfällena
före det första haveriet med successivt allt skarpare formuleringar uttryckte
oro för de allvarliga bristerna i utvecklingen av flygplanets styrsystem.
Samtidigt kan enligt kommissionen dock konstateras att Materielverkets samlade
bedömning under samma tid -- med mindre nyanser i formuleringarna -- har varit
att projektspecifikationens krav avseende egenskaper och prestanda i stort
skulle kunna uppfyllas. Kommissionen anför att detta får uppfattas så att
Materielverket bedömde att styrsystemet skulle komma att lösas på ett
tillfredsställande sätt.
Kommissionen anför att i regeringens redovisning till riksdagen av den
tekniska utvecklingen bedömdes varje år att flygplanets specificerade tekniska
prestanda i allt väsentligt skulle kunna uppnås. Problem med styrsystemet
omnämndes enligt kommissionen som orsak till förseningar i projektet.
Kommissionen anser att regeringen i sin redovisning under åren 1986, 1987 och
1988 tydligare borde ha orienterat riksdagen om de allvarliga problem som
enligt Materielverkets uppfattning fanns när det gäller utvecklingen av
styrsystemet. Samtidigt bör enligt kommissionen framhållas att myndigheterna
bedömde att specificerade prestanda skulle kunna nås, vilket kan ha medverkat
till att regeringen inte uppfattat problemen med styrsystemet som särskilt
allvarliga och heller därför inte förmedlat dem till riksdagen. Kommissionen
anser emellertid sammanfattningsvis att regeringens redovisning till riksdagen
av projektets tekniska utveckling inte varit helt tillfredsställande under
dessa år.
Försvarsdepartementets inställning
I Försvarsdepartementets promemoria den 28 februari 1994 anförs att det
material som regeringen hade tillgång till var fylligare och mer omfattande än
den därpå grundade redovisningen till riksdagen. Departementet anges på denna
punkt inte ha någon annan bild än den som redovisas av kommissionen.
Utskottets bedömning
Utskottet finner på grundval av det nu redovisade materialet inte anledning
att göra något uttalande.
Regleringen av militära flygplans luftvärdighet m.m.
Delegation av föreskriftsrätt
Av bestämmelserna i 8 kap. regeringsformen om lagar och andra föreskrifter
framgår att endast riksdagen och regeringen har behörighet att direkt på grund
av regeringsformen besluta föreskrifter. För att en myndighet under regeringen
skall få meddela föreskrifter fordras alltid ett bemyndigande från regeringen.
Ett sådant bemyndigande förutsätter i vissa fall riksdagens medgivande. För att
ett bemyndigande skall anses föreligga krävs i princip att det tydligt framgår
att det är fråga om ett uppdrag att meddela föreskrifter. Att en myndighet har
tillsyn över ett visst område, leder eller främjar en viss verksamhet eller
förverkligar angivna mål kan däremot inte anses innefatta bemyndigande att
meddela föreskrifter. Regeringsformen medger inte att en myndighet delegerar
rätt att meddela föreskrifter vidare eller över huvud taget ger behörighet åt
någon utanför myndigheten att meddela föreskrifter. Det innebär att en
myndighet inte kan ge någon annan myndighet i uppdrag att meddela föreskrifter
på ett visst område. En myndighet kan inte heller ge någon annan behörighet att
generellt bestämma de närmare villkoren för att ett krav som myndigheten har
ställt upp i sin författning skall anses uppfyllt. Nu nämnda frågor berörs
närmare i Statsrådsberedningens handbok i författningsskrivning (Ds 1992:112).
Enligt 15 kap. 1 § andra stycket luftfartslagen (1957:166) meddelar
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskrifter för den
militära luftfarten i närmare angivna ämnen, däribland luftvärdighet.
Regeringen har utnyttjat bemyndigandet genom föreskrifter i 134 §
luftfartsförordningen (1986:171). Enligt vad som föreskrivs där gäller inte
vissa närmare angivna bestämmelser i luftfartslagen och luftfartsförordningen i
fråga om luftfartyg som byggs här i riket för militärt bruk eller med det
huvudsakliga syftet att erfarenheter skall vinnas av tillverkning av militära
luftfartyg. Enligt paragrafen meddelar Chefen för flygvapnet nödvändiga
föreskrifter i dessa avseenden.
Enligt bilaga 4 till förordningen (1983:276) om verksamheten inom
försvarsmakten får Chefen för flygvapnet meddela föreskrifter för övriga
myndigheter inom försvarsmakten i frågor om militär luftfart.
Chefen för flygvapnet har den 26 april 1991 meddelat föreskrifter om
luftvärdighet för militära luftfartyg (FFS 1991:11).
Militär flygmateriel skall vid användning vara luftvärdig och ha
luftvärdighetsgodkännande (3 §) som utfärdas för varje luftfartyg genom
Försvarets materielverks försorg (4 §). För luftfartyg som utnyttjas för
utprovning (t.ex. provflygplan eller serieflygplan försedda med
provinstallation) utgörs luftvärdighetsgodkännande av ett tidsbegränsat
flygutprovningstillstånd (5 §).
För serieutförande av luftfartyg utgörs luftvärdighetsgodkännande av ett
luftvärdighetsbevis. Detta skall vara grundat på ett typgranskningsbevis för
luftfartygstypen eller versionen utfärdat av Försvarets materielverk. Av detta
skall det detaljerade utförandet av typen eller versionen framgå. För
luftfartyg där typgranskningsbevis ännu ej utfärdats skall 5 § tillämpas (6 §).
Försvarets materielverk har enligt 8 § ansvaret för övervakning av militär
flygmateriels luftvärdighet och för godkännande av underhålls- och
användarföreskrifter.
I 11--13 och 16 §§ överlåts rätten att meddela föreskrifter till Försvarets
materielverk. I 11 § föreskrivs sålunda att Materielverket ansvarar för och får
utfärda föreskrifter för hur luftvärdighetskraven skall uppfyllas för militär
flygmateriel. Vidare skall enligt 12 § för militär flygmateriel teknisk status
fortlöpande dokumenteras i enlighet med av Materielverket fastställda
föreskrifter. I 13 § föreskrivs att Materielverket ansvarar för och får utfärda
föreskrifter för hur luftvärdighetspåverkande markmateriel skall konstrueras,
byggas, verifieras, utrustas, ändras och underhållas för att vara kvalificerad
för att användas tillsammans med flygmateriel. Enligt 16 § skall arbete på
militär flygmateriel ske enligt Materielverkets föreskrifter eller enligt av
Materielverket accepterade föreskrifter.
Flygvapenchefen har inför utskottet anfört att han för mellan ett eller två
år sedan blev uppmärksammad på att han saknade stöd för att delegera
föreskriftsrätt till Försvarets materielverk och att han inte har diskuterat
saken med Försvarsdepartementet. Enligt hans uppfattning har alla berörda
uppfattat Materielverkets föreskrifter som gällande. Den formella bristen skall
nu rättas till.
Luftvärdighetsprövningen av flygplan 39.102
På grund av förseningen av utvecklingsarbetet var det inte möjligt för
Försvarets materielverk att typgodkänna det första serieflygplanet, dvs.
flygplan 39.102. I stället utfärdades ett interimistiskt typgranskningsbevis,
ett s.k. typgranskningsbevis för viss seriestatus.
Motivet för myndigheten att välja denna form av godkännande var enligt
JAS-kommissionen att myndigheterna önskade leverans av ett flygplan som kunde
användas för att så tidigt som möjligt samla in erfarenheter från flygning i
normala förbandsformer. För att säkerställa en god introduktion av
flygplanstypen placerades flygplanet vid Materielverkets provningsavdelning i
Linköping, som för detta flygplan skulle tillämpa samma rutiner som för ett
provflygplan.
Materielverkets sammanfattande värdering av 39.102 i juni 1993 var följande:
Genomförd typgranskning, reglering av samtliga typanmärkningar samt
godkännande av Systemrapport 01; Komplett flygplan, med underliggande
systemrapporter för ingående delsystem, har visat att JAS 39A med seriestatus
93-1:1 fyller kraven på luftvärdighet och funktionsinnehåll för inledande
omskolning i flygvapnet.
JAS-kommissionens uttalanden
JAS-kommissionen uppmärksammade frågan om den ansvarsfördelning som tillämpas
mellan Chefen för flygvapnet och Försvarets materielverk vid prövningen av
JAS-flygplanets luftvärdighet. Kommissionen konstaterar till en början att den
ansvarsfördelning som tillämpats i detta fall är den som tillämpas för alla
militära luftfartyg i Sverige. Det innebär att den uppgift och de befogenheter
i fråga om militära luftfartygs luftvärdighet, som Chefen för flygvapnet
tilldelats genom luftfartsförordningen och verksamhetsförordningen, av denne
delegerats till Försvarets materielverk. Kommissionen konstaterar att
författningsmässigt stöd saknas för sådan delegation mellan myndigheter.
Kommissionen anför att en myndighet nämligen inte utan bemyndigande av
regeringen till en annan myndighet kan överföra det ansvar och den befogenhet
regeringen har gett den. För att Försvarets materielverk skall få meddela
föreskrifter i fråga om luftvärdighet för militära luftfartyg krävs sålunda
enligt kommissionen att regeringen bemyndigar verket att göra det. Kommissionen
konstaterar att detta inte har skett.
Kommissionen anför att behörighetsproblemet kan lösas på olika sätt. En
möjlighet är att regeringen ger Försvarets materielverk i uppgift att ansvara
för luftvärdigheten hos militära luftfartyg och bemyndigar Materielverket att
meddela de föreskrifter som behövs. En annan möjlighet enligt kommissionen är
att den tekniska kompetens som behövs för att Chefen för flygvapnet reellt
skall kunna lösa denna uppgift överförs från Försvarets materielverk till
Chefen för flygvapnet. En tredje möjlighet som kommissionen anger är att
Försvarets materielverk behåller den sakliga kompetensen men att Chefen för
flygvapnet får fatta de formella besluten om föreskrifter.
Kommissionen pekar i sammanhanget på att försvarets myndigheter för
närvarande håller på att omstruktureras (prop. 1991/92:102, bet. 1991/92:FöU12,
rskr. 1991/92:337). Fr.o.m. den 1 juli 1994 samlas de militära staberna och
förbanden i en myndighet som benämns Försvarsmakten. Försvarets materielverk
kommer inte att ingå i myndigheten Försvarsmakten, utan skall vara en
fristående myndighet som på uppdrag av Försvarsmakten medverkar i anskaffning
och vidmakthållande av materiel. Dessa nya organisatoriska förhållanden måste
enligt kommissionen beaktas när man väljer lösning i fråga om ansvaret för
luftvärdigheten.
Kommissionen anför att flygsäkerheten i militär luftfart i hög grad beror på
hur bl.a. organisationen, människorna och materielen fungerar tillsammans. Det
kan enligt kommissionen ifrågasättas om det är lämpligt att dela ansvaret och
föreskriftsrätten för olika delområden på flera myndigheter.
Kommissionen anser att övervägande skäl talar för att myndigheten
Försvarsmakten skall ha ett odelat ansvar för flygsäkerheten i fråga om militär
luftfart och att det samtidigt bör beaktas att det tekniska kunnandet i fråga
om flygplanens luftvärdighet finns i Försvarets materielverk.
Den författningsmässiga regleringen av tillsynen över den militära luftfarten
och av rätten att meddela föreskrifter m.m. bör enligt kommissionen klaras ut
senast den 1 juli 1994.
Regeringens skrivelse i mars 1994 om JAS-projektet
När det gäller föreskrifterna om luftvärdighet förklarar regeringen i
skrivelsen till riksdagen om JAS-projektet (skr. 1993/94:179) att den anser att
det av flera skäl inte är ändamålsenligt att ansvaret för flygsäkerhet och
luftvärdighet i fråga om militära luftfartyg ligger på skilda myndigheter. Den
ordning som motsvaras av vad som formellt gäller i dag bör enligt regeringen
gälla även framdeles. Det innebär att ett odelat ansvar bör ligga på
Försvarsmakten. Försvarsmakten bör därför enligt regeringen bemyndigas att
meddela föreskrifter på detta område såvitt avser alla militärt registrerade
luftfartyg.
Försvarsdepartementets inställning
I Försvarsdepartementets promemoria den 2 december 1993 konstateras att
överlåtelsen av befogenheter till Försvarets materielverk inte har stöd i
luftfartsförordningen eller i någon annan författning och att en ändring bereds
av Chefen för flygvapnet.
Försvarsminister Anders Björck har inför utskottet förklarat att den nu
gällande ordningen infördes under år 1988 då hans företrädare Roine Carlsson
var försvarsminister. Enligt Anders Björck har ordningen fungerat bra rent
praktiskt. Han har uppgett att den formellt kommer att rättas till den 1 juli
1994.
Utskottets bedömning
Som utskottet har påpekat i ett annat sammanhang ankommer det på regeringen
att följa myndigheternas normgivning och ta de initiativ som framstår som
påkallade. Om det finns anledning till det, kan regeringen begränsa eller helt
återta tidigare bemyndiganden (KU 1980/81:25). Ett hjälpmedel i kontrollen av
att myndigheternas regelgivning håller sig inom givna bemyndiganden och i
övrigt utformas på ett författningsenligt sätt kan vara förteckningar över de
normgivningsbemyndiganden som regeringen har lämnat. Som framgår av avsnitt 7 i
förevarande betänkande förs en sådan förteckning inom regeringskansliet.
Förteckningen har överlämnats till utskottet och finns i bilaga A 5.1.
Förteckningen saknar dock uppgift om bemyndigandet i 134 §
luftfartsförordningen till Chefen för flygvapnet.
I det nu aktuella fallet har Chefen för flygvapnet utan stöd i författning
till Försvarets materielverk delegerat vidare sin rätt att meddela föreskrifter
om luftvärdighet i fråga om militär flygmateriel. Luftvärdighetsprövningen av
det havererade flygplanet 39.102 har skett med tillämpning av dessa
föreskrifter. Utskottet noterar att regeringen har för avsikt att ge
myndigheten Försvarsmakten, som bildas den 1 juli 1994, rätten att meddela
föreskrifter om såväl flygsäkerhet som luftvärdighet i fråga om militärt
registrerade luftfartyg. Utskottet utgår från att regeringen följer den
regelgivning som blir resultatet av bemyndigandet.
Försvarsministerns och Försvarsdepartementets roll i fråga om
flyguppvisningar
Frågeställningen
En särskild fråga i granskningen har varit vilken information om flygplanets
tekniska tillstånd som funnits i Försvarsdepartementet och om det där har
funnits kunskap eller misstankar om någon omständighet som har varit ägnad att
ge anledning till tvekan om huruvida flyguppvisning borde genomföras.
Kunskapen om det första serieflygplanets tekniska status
I Försvarets materielverks rapport vid det sjätte
projektvärderingstillfället, som upprättades den 30 april 1992, angavs att de
först levererade serieflygplanens tekniska status inte skulle komma att
uppfylla de krav på prestanda och funktioner som IG JAS åtagit sig i
projektspecifikationen men skulle medge att markomskolning och inledande
typinflygning kunde påbörjas tidigast år 1993. Flygplanen skulle sedan
successivt komma att uppdateras med nya programeditioner allteftersom sådana
har utprovats och verifierats. Samtliga systemfunktioner planerades vara
införda i slutet av år 1995. Det första serieflygplanet (flygplan nummer
39.102) bedömdes kunna levereras tidigast under tredje kvartalet 1993. Om inga
ytterligare förseningar inträffade, bedömdes omskolningsverksamheten på
Skaraborgs flygflottilj kunna påbörjas den 1 oktober 1995.
Utprovningarna visade enligt Materielverket att de tidigare kända problemen
med styrspaken m.m. kvarstod, att ett antal nya problemområden identifierats
och att ändringar och förbättringar följaktligen måste införas i det fortsatta
utvecklingsarbetet. De största tekniska osäkerheterna angavs beröra
styrsystemet inklusive styrspaken, bränslesystemet och Auxiliary Power Unit
(APU).
De första serieflygplanen skulle enligt Materielverket komma att användas för
inledande flygomskolning vid Saab och FMV:PROV. Ett relativt stort antal
systemfunktioner skulle ej komma att vara fullt verifierade eller införda vid
leverans av dessa flygplan. Vissa delsystem skulle komma att vara i
prototyputförande. Detta gällde bl.a. APU, styrspak och styrsystemdator. Dessa
flygplan skulle komma att successivt förses med nya programeditioner när dessa
blev utprovade och verifierade samt genomgå en begränsad modifieringsomgång för
att höja flygplanens hårdvarumässiga status innan omskolningsverksamheten
skulle påbörjas på Skaraborgs flygflottilj.
Materielverket anförde att de första serieflygplanen i flera avseenden skulle
komma att avvika från seriestatus vid leverans och att de till en början skulle
vara utrustade med prototyper i fråga om elektronikenheten och styrspaken.
Enligt Materielverket var avvikelserna med undantag för styrsystemfunktioner
sannolikt ej prestandanedsättande för flygplanets inledande användning.
I Försvarets materielverks rapport vid det sjunde
projektvärderingstillfället, som upprättades den 12 oktober 1993, antecknades
att haveriet med flygplan 39.102 hade inträffat efter värderingsperiodens
utgång och att effekten av haveriet endast delvis kunnat beaktas.
Samma uppgifter lämnades om de första serieflygplanen som i den föregående
rapporten. De första serieflygplanen angavs sålunda komma att användas för
inledande flygomskolning vid Saab och FMV:PROV. Ett relativt stort antal
systemfunktioner skulle ej komma att vara fullt verifierade eller införda vid
leverans av dessa flygplan. Vissa delsystem skulle komma att vara i
prototyputförande. Detta gäller bland annat APU och styrspak. Dessa flygplan
skulle successivt komma att förses med nya programutgåvor samt genomgå en
begränsad modifieringsomgång för att höja flygplanens hårdvarumässiga status
innan förbandsuppsättning påbörjas vid Skaraborgs flygflottilj.
Under projektvärderingsperiod 7 hade Materielverket genomfört sin andra
avtalsmässiga evalueringsomgång syftande till att värdera flygplanets operativa
egenskaper. Därvid hade ett antal tidigare kända tekniska osäkerheter kunnat
utvärderas på ett mer målinriktat och realistiskt sätt än under annan
flygutprovning genom att sammansatta uppdrag med operativ inriktning
genomförts. Evalueringarna visade att styrspaken ännu inte fått optimal
utformning och funktion.
Styrsystemet hade under genomförd flygverksamhet haft en hög tillförlitlighet
i apparatfunktion. Däremot hade vissa oönskade flygegenskaper upptäckts under
utprovningen.
Vid leveransen av 39.102 hade flygplanet en status som var lägre än den
överenskomna, men tillräckligt för att medge att det kunde mottas. Med
anledning av detta innehölls en del av leveransbetalningen (i princip IG JAS
vinst för flygplanet). Betalning av det innehållna beloppet skulle ske
successivt efter att statushöjning skett avseende editionsinnehållet fart och
transonicrestriktioner och en motorrestriktion avvecklats. Brister i status
skulle snarast åtgärdas.
Statens haverikommissions rapport om haveriet innehåller vissa uttalanden om
flygplanet.
JAS-flygplanets instabilitet ställer enligt Haverikommissionen ett
ovillkorligt krav på att det alltid finns styrauktoritet kvar för
stabiliseringsfunktionen.
Enligt Haverikommissionen kunde föraren via styrspaken ge så mycket signaler
in till styrsystemet att detta blev mättat innan rodren hann ge förväntat
flygplanssvar. Haverikommissionen benämner detta en ofullkomlighet.
Grundläggande faktorer för haveriet i det ännu inte färdigutvecklade
styrsystemet var enligt Haverikommissionen obalansen mellan:
1. av föraren kommenderad förändring av flygbanan (styrkommandon),
2. styrspakens egenskaper,
3. styrlagarnas dimensionering,
4. rodermekaniseringens begränsningar.
Enligt Haverikommissionen måste de angivna faktorerna balanseras så att ett
säkert system erhålls. Svårigheten är att göra balansen så att systemet blir
säkert samtidigt som tillräckliga prestanda uppnås.
I frågan om problemen var kända anför Haverikommissionen att man under
framtagningen av den styrsystemedition som fanns i flygplan 39.102 hade
konstaterat att flygplanet kunde överstegras. Marginalen bedömdes dock som
tillräcklig. Bedömningen grundades på att en förare inte styr så att det
uppstår en situation där faktorernas sammanlagda effekt medför överstegring och
risk för haveri. Bedömningen medförde att egenskapen inte infördes i den
speciella förarinstruktionen och kom därför inte till samtliga förares
kännedom. Haverikommissionen anser att bedömningen var rimlig. Däremot anser
Haverikommissionen -- mot bakgrund av tillgänglig information om vissa tekniska
förhållanden -- att egenskapen borde ha föranlett en djupare analys.
Haverikommissionen kommer fram till att flygplanets styrsystem hade en
egenskap som i vissa situationer kunde leda till haveri. Det enda som
erfordrades för ett haveri var en utlösande faktor. Alla JAS 39-flygplan hade
samma inbyggda ofullkomlighet.
Haverikommissionen anger också några medverkande faktorer, bl.a. skillnader
mellan provflygplan och serieflygplan. Flygplan 39.102 avvek nämligen från
provflygplanen på flera sätt. Haverikommissionen nämner flera avvikelser och
anför att inverkan av varje avvikelse för sig inte går att med säkerhet
fastställa.
Försvarsdepartementets inställning
Bedömningar som rör rent tekniska eller militära aspekter måste enligt
Försvarsdepartementets promemoria den 2 december 1993 överlåtas åt dem som är
sakförståndiga på dessa områden. Utgångspunkten måste vara att regeringen kan
förlita sig på den tekniska och militära expertis som anförtros uppgifter inom
JAS-projektet. I promemorian anförs att det är typiska myndighetsuppgifter att
godkänna ett flygplan eller att ge tillstånd till eller eljest besluta om
flyguppvisning, varför det inte har varit en sak för Försvarsdepartementet att
i förevarande fall befatta sig med dessa frågor. I promemorian anförs vidare
att det i konsekvens med att varken försvarsministern eller regeringen har att
befatta sig med myndigheternas hantering av frågan om flygplanets
luftvärdighetsgodkännande har det i Försvarsdepartementet inte funnits
uppgifter om tekniska problem av betydelse i sammanhanget. Kunskaper om att
planet i vissa lägen kunde överstegras har således inte funnits i
departementet. För departementet och för försvarsministern har enligt
promemorian inte annat varit känt än att planet fungerade i vanlig ordning.
När det gäller frågan om JAS-flygplanets tekniska standard har
försvarsminister Anders Björck förklarat att han inte har haft anledning att
ifrågasätta myndigheternas bedömning i luftvärdighetsfrågan. JAS-kommissionen
har enligt försvarsministern enhälligt konstaterat att det inte fanns någon
anledning att inte låta flygplanet flyga. Försvarsministern har förklarat att
han delar kommissionens uppfattning. Han har vidare hänvisat till att haverier
inte är ovanliga när nya flygplansprojekt utvecklas. Så havererade J 29 Tunnan
30 gånger av orsaker som kunde härledas till ny teknik. A 32 Lansen hade 3
utvecklingshaverier medan J 35 Draken hade 25 haverier som kunde hänföras till
planets aerodynamiska särdrag. Viggen havererade 7 gånger av orsaker som hade
att göra med ny teknik.
Beslut om flyguppvisningar med JAS-flygplan i augusti 1993
Den 26 mars 1993 fastställde Chefen för flygvapnet ett s.k. produktionsverk
för verksamhetsåret 1992/93 skede 3--4 och 1993/94 avseende deltagande i
flygdagar och utställningar. Av sändlistan som hör till beslutet framgår att
det har skickats till flera olika myndigheter och att Försvarsdepartementet har
fått två exemplar som orientering. Flyguppvisningarna och flygförevisningarna
beskrivs närmare i en tabell som finns fogad till beslutet.
Av beslutet framgår att en flyguppvisning skulle äga rum vid Stockholms
vattenfestival den 8 augusti 1993 med bl.a. JA 37 (Viggen), 32E (Lansen) och TP
84 (Hercules) som deltagande luftfartyg från flygvapnet. Något JAS-flygplan
nämns inte bland de flygplan som skulle delta i uppvisningen.
Enligt beslutet skulle vidare flyguppvisningar äga rum på Flygvapnets s.k.
huvudflygdagar den 28 och 29 augusti 1993 vid Upplands flygflottilj. Som
deltagande flygplan i flyguppvisningarna nämns J 35 (Draken), JA 37 (Viggen),
TP 84 (Hercules) och JAS 39 (Gripen). Som ansvarig för JAS-flygplanets
deltagande anges FMV:PROV.
Den 1 juli 1993 uppdrog Chefen för flygvapnet åt Skaraborgs flygflottilj och
Försvarets materielverk att planera och genomföra en begränsad flyguppvisning
med en JAS 39 den 8 augusti 1993 vid Stockholms Vattenfestival och en
flyguppvisning med en JAS 39 på de nämnda flygdagarna den 28 och 29 augusti
1993 vid Upplands flygflottilj. I beslutet antecknades som bakgrund dels att
deltagande i flyguppvisning med JAS 39 tills vidare är mycket restriktivt, dels
att Chefen för flygvapnet har prioriterat "F 16 flygdagar (FV huvudflygdag)
93-08-28--29 samt Stockholm Water Festival 93-08-08". Enligt beslutet skulle
flygplan 39.102 utnyttjas. Som reserv angavs provflygplanet 39.101.
Sändlistan på beslutet den 1 juli 1993 upptar de båda myndigheter som fick
uppdraget samt SAAB Military Aircraft (Per Pellerbergs), Upplands flygflottilj
och enheter inom Chefen för flygvapnet.
Flygvapenchefen har inför utskottet uppgett att han, såvitt han minns, inte
informerade försvarsministern om beslutet den 1 juli 1993 om att JAS-flygplanet
skulle delta i flyguppvisningen i Stockholm den 8 augusti 1993 eller att han
diskuterade ämnet med någon annan på Försvarsdepartementet. Han har dock inte
velat utesluta att han kan ha nämnt det för försvarsministern.
Försvarsdepartementets inställning
I Försvarsdepartementets promemoria den 2 december 1993 anförs att varken
Försvarsdepartementets ledning eller någon för JAS-projektet ansvarig
tjänsteman i departementet har känt till Chefen för flygvapnets beslut att JAS
39 Gripen skulle förevisas under Vattenfestivalen i Stockholm den 8 augusti
1993. Det har enligt promemorian inte heller eljest i förväg varit bekant att
JAS 39 Gripen skulle medverka.
Försvarsminister Anders Björck har inför utskottet uppgett att han inte hade
kännedom om JAS-planets deltagande i flyguppvisningar i Stockholm eller
Uppsala. Även om han hade haft sådan kännedom anser han att han inte har med
saken att göra. Enligt försvarsministern var regeringen visserligen oförhindrad
att ingripa men han anser att flyguppvisningar är en fråga för vederbörande
myndigheter att ta ställning till. På dem ligger enligt försvarsministern det
yttersta ansvaret.
Utskottets bedömning
JAS-projektet är det hittills största försvarsprojektet i Sverige. Projektet
kom tidigt att inriktas på ett instabilt deltaflygplan med nosvinge. Enligt vad
regeringen anför i sin skrivelse till riksdagen i mars 1994 kan flygföraren
själv inte kontrollera ett instabilt flygplan. För kontrollen krävs ett
datoriserat styrsystem. För att samtidigt stabilisera flygplanet i luften och
ändra flygbanan enligt förarens styrimpulser krävs att styrdatorn har
tillräckligt hög räkne- och minneskapacitet som möjliggör snabba beräkningar
(skr. 1993/94:179).
Under projektarbetet har styrsystemet varit ett ständigt återkommande
problem. Försvarets materielverk uttalade i sin rapportering före det första
haveriet den 2 februari 1989 oro för allvarliga brister i utvecklingen av
styrsystemet. Orsaken till haveriet var brister i styrsystemet. Även efter
detta haveri har problem med styrsystemet och de förseningar i projektarbetet
som dessa orsakat varit ett återkommande tema i Materielverkets rapportering.
Denna rapportering har funnits tillgänglig i Försvarsdepartementet.
Tvärtemot vad som sägs i Försvarsdepartementets promemoria den 2 december
1993 har det i departementet också funnits i sammanhanget betydelsefulla
uppgifter om brister i det flygplan som leverades den 8 juni 1993 och som sedan
havererade den 8 augusti 1993. Av den rapportering som Materielverket hade
lämnat före haveriet framgår nämligen att ett stort antal systemfunktioner inte
skulle vara fullt verifierade eller införda vid leveransen av det första
serieflygplanet och att vissa delsystem, däribland styrspak och
styrsystemdator, skulle komma att vara i prototyputförande. Flygplanet angavs i
flera avseenden avvika från seriestatus. Enligt Materielverket var dessa
avvikelser sannolikt inte prestandanedsättande för flygplanets inledande
användning.
Materielverkets rapportering efter haveriet den 8 augusti 1993 bekräftar de
nu nämnda uppgifterna. Vidare anges där att flygplanet vid leveransen hade en
lägre status än den överenskomna. Med anledning härav innehölls en del av
leveransbetalningen. Detta kan inte ha varit okänt inom Försvarsdepartementet.
Den nu angivna informationen borde enligt utskottets mening ha gett anledning
till en viss tvekan om flygplanet lämpligen borde användas i flyguppvisningar.
Informationen borde även ha föranlett departementet att hålla sig mera noga
informerat om flygplanet och vilka uppdrag det skulle användas till under den
första tiden. Det bristande intresse som Försvarsdepartementet och
försvarsministern har visat härvidlag är enligt utskottets mening
anmärkningsvärt.
Försvarsdepartementet och försvarsministern har förnekat varje kännedom om
att JAS-flygplanet skulle visas upp i centrala Stockholm den 8 augusti 1993.
Enligt Försvarsdepartementet är ett stridsflygplans medverkan i en
flyguppvisning i landet inte heller en sak för försvarsministern eller
regeringen att ta befattning med.
Utskottet finner att dessa uppgifter är anmärkningsvärda mot bakgrund av att
det i departementet sedan i slutet av mars 1993 har funnits en handling i två
exemplar som tydligt utvisar att JAS Gripen skulle medverka i
flyguppvisningarna på huvudflygdagarna i Uppsala den 28 och 29 augusti 1993. Om
inte JAS-planet hade havererat i Stockholm hade detta mycket väl kunnat ske i
Uppsala under någon av de två flyguppvisningarna där.
Det är sålunda klarlagt att kunskap om JAS-planets deltagande i
flyguppvisningar i augusti 1993 fanns i Försvarsdepartementet.
Utskottet delar uppfattningen i Försvarsdepartementets promemoria den 2
december 1993 att frågor om att godkänna flygplan för flygning och att besluta
om flyguppvisningar är typiska myndighetsuppgifter. Utskottet kan emellertid
inte godta Försvarsdepartementets och försvarsministerns inställning att det
inte var en sak för Försvarsdepartementet att befatta sig med dessa frågor. Det
yttersta ansvaret för de regler som myndigheterna har att tillämpa och för att
frågorna handläggs med erforderlig omsorg och kompetens ligger nämligen på
regeringen.
Mot bakgrund av vad som var känt om problemen med flygplanets styrsystem hade
det enligt utskottets mening i stället varit naturligt om Försvarsdepartementet
hade informerat sig ytterligare om flyguppvisningarna och de förutsättningar
som gällde för deras genomförande. Den kunskapen och ytterligare inhämtad
information om flygplanet hade kunnat bilda underlag för överväganden om
åtgärder i någon form. Som försvarsministern har anfört förelåg det inte några
konstitutionella hinder mot ett ingripande från regeringens sida.
Försvarsdepartementet har emellertid varit påfallande passivt i nu berörda
hänseenden, vilket utskottet finner anmärkningsvärt. För detta kan
försvarsministern, som har det övergripande ansvaret, inte undgå viss kritik.
15. Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor
Inledning
Konstitutionsutskottet har under en följd av år granskat olika
krigsmaterielexportfrågor. Senast dessa frågor behandlades var under 1991/92
års riksmöte (bet. 1991/92:KU30). Då behandlades främst frågor kring viss
export av FFV och krigsmaterielexport till dåvarande Jugoslavien. Härutöver
företogs uppföljning av tidigare granskningar rörande Iran, Indien och Burma.
Vid detta års granskning tar utskottet upp krigsmaterielexport till
Indonesien, efter anmälan av Martin Nilsson (s), samt de s.k. Västra
Gulfstaterna och Thailand, efter anmälan av Bengt Hurtig (v). Anmälningarna
biläggs (bilaga A 12.1--A 12.2). Till grund för utskottets granskning har
legat dels skriftligt material från Krigsmaterielinspektionen (KMI) (bilaga A
12.3--A 12.4,) dels vad som framkommit vid en sluten utfrågning av
krigsmaterielinspektören, ambassadör Sven Hirdman. Utskriften från utfrågningen
i de delar som inte är sekretessbelagda återges i (bilaga B 1.) Härutöver
har utskottet i samband med ett besök av krigsmaterielinspektören fått ta del
av vissa sekretessbelagda uppgifter om den rådgivande nämndens
ställningstaganden ur nämndens protokoll för år 1993. Dessutom har utskottet
genomfört en öppen utfrågning av statsrådet Ulf Dinkelspiel i denna fråga.
Protokollet från utfrågningen i denna del biläggs (bilaga B 10.) Två
kanslipromemorier biläggs även (bilagorna A 12.5--A 12.6.)
Bakgrund
Riktlinjer för krigsmaterielexport och annan utlandssamverkan på
krigsmaterielområdet
Det svenska regelverket för krigsmaterielexport bygger på en generell
tillståndsplikt för export av sådana produkter som klassificeras som
krigsmateriel. Regeringen beviljar i enskilda fall tillstånd för utförsel av
viss materiel i viss kvantitet till en bestämd mottagare. Varje ärende
handläggs för sig. Att utförseln sedan genomförs enligt regeringens intentioner
tillförsäkras med hjälp av ett system med slutanvändaråtaganden.
I handläggningen av utförselärenden utgår regeringen från de riktlinjer som
riksdagen godtagit. Dessa riktlinjer påbjuder att en helhetsbedömning görs i
varje enskilt ärende. Denna helhetsbedömning kan även omfatta aspekter som inte
uttryckligen omnämns i riktlinjerna. Helhetsbedömningen kan därför leda till
beslut som är strängare än vad riktlinjernas villkorliga exporthinder skulle
indikera.
Den 1 januari 1993 trädde en ny krigsmateriellag (1992:1300) och förordning
(1992:1303) i kraft. De nya riktlinjerna, som ansluter mycket nära till de
tidigare tillämpade, har redovisats i propositionen 1991/92:174.
Riktlinjerna för krigsmaterielexporten går i korthet ut på följande.
Tillstånd till utförsel av krigsmateriel eller till annan samverkan med någon
i utlandet bör medges endast om det bedöms som erforderligt för att tillgodose
det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är
säkerhetspolitiskt önskvärt samt inte står i strid med Sveriges utrikespolitik.
Regeringen bör göra en totalbedömning av alla för ärendet betydelsefulla
omständigheter vid prövningen av ett tillståndsärende.
För export till eller samverkan med de nordiska länderna och de traditionellt
neutrala länderna i Europa föreligger inga utrikespolitiska hinder. Samma
principer bör på sikt kunna tillämpas på länderna inom EG/EU.
Tillstånd får endast avse stat, statlig myndighet eller av staten
auktoriserad mottagare. Vid utförsel av materiel bör ett slutanvändarintyg
eller ett bearbetningsintyg, avseende egen tillverkning, föreligga.
Ovillkorliga hinder för tillstånd till utförsel eller samverkan är att det
skulle strida mot internationell överenskommelse som Sverige biträtt, mot
beslut av FN:s säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om export från
neutral stat under krig.
Respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd
skall beviljas. Tillstånd bör inte beviljas om det avser stat där omfattande
och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.
Utförseltillstånd vad gäller krigsmateriel för strid bör inte beviljas om det
avser stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om
krigsförklaring avgetts eller ej, stat som är invecklad i internationell
konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre
väpnade oroligheter.
För utförsel av övrig krigsmateriel krävs att mottagarlandet inte befinner
sig i väpnad konflikt med annan stat eller har inre väpnade oroligheter och att
det i landet inte förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga
rättigheter eller att inte ovillkorligt hinder möter.
Ett meddelat tillstånd bör återkallas, förutom vid ovillkorligt exporthinder,
om den mottagande staten kommer i väpnad konflikt med annan stat eller får inre
väpnade oroligheter. Undantagsvis bör, i de två senare fallen, återkallande av
tillstånd kunna underlåtas om det är förenligt med de folkrättsliga reglerna
och med målen för Sveriges utrikespolitik.
Tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare exporterad
krigsmateriel, om inte ovillkorligt hinder möter. Det bör även gälla annan
materiel, t.ex. ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller där det
annars vore oskäligt att inte ge tillstånd.
Frågan om mänskliga rättigheter i samband med krigsmaterielexport
Bestämmelser om mänskliga rättigheter i riktlinjerna för krigsmaterielexport
Riktlinjerna för krigsmaterielexport och annan utlandssamverkan som avser
krigsmateriel framgår av propositionen (prop. 1991/92:174) med förslag till lag
om krigsmateriel. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1993.
Av propositionen framgår bl.a. (s. 42) att tillstånd till utförsel av
krigsmateriel eller annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel inte bör
lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga
rättigheter förekommer. Kriteriet omfattande och grova kränkningar av mänskliga
rättigheter nämns också särskilt i samband med villkoren för utförsel av
materiel som klassificeras som "övrig krigsmateriel".
Innebörden av detta kriterium anges i propositionen enligt följande:
Främjandet av respekten för mänskliga rättigheter är inte enbart humanitärt
betingat utan har också säkerhetspolitiska bevekelsegrunder. Sambandet mellan
respekt för de mänskliga rättigheterna och en fredlig utveckling erkänns numera
allmänt. Detta har bl.a. tagit sig uttryck i den europeiska säkerhets- och
samarbetskonferensens (ESK) behandling av frågan. Även om sanktionsbeslut i
FN:s säkerhetsråd enligt stadgans kapitel VII inte kan fattas enbart på
grundval av konstaterade kränkningar av de mänskliga rättigheterna är det
numera internationellt accepterat att kritik mot kränkningar av de mänskliga
rättigheterna inte utgör en otillåten inblandning i en stats inre
angelägenheter. Detta är ett uttryck för insikten att omfattande och grova
kränkningar av mänskliga rättigheter kan utgöra ett hot mot stabiliteten såväl
inom ett land som i dess omgivning.
I de hittillsvarande riktlinjerna sägs, att tillstånd inte bör beviljas för
utförsel till stat som på grund av deklarerade avsikter eller rådande politiska
förhållanden kan antas använda den aktuella materielen för att undertrycka de
mänskliga rättigheter som anges i FN-stadgan. I praktiken har, vid regeringens
totalbedömning av förhållandena, den del i de nuvarande riktlinjerna som utgör
en bedömning av om just den aktuella materielen kan antas kunna användas
tillmätas mindre vikt. Väsentligt är, anser jag, att med utgångspunkt i de
förslag till grundläggande kriterier som jag har föreslagit, bedöma huruvida
tillstånd kan medges utan att detta står i strid med Sveriges utrikespolitiska
mål och principer. Det får enligt min mening betraktas som klart, att det inte
står i samklang med svensk utrikespolitik att samarbeta på krigsmaterielområdet
med stater som grovt och på ett systematiskt sätt förtrycker de mänskliga
rättigheterna.
Utrikesutskottet (bet. 1992/93:UU1) anförde att kravet på respekt för
mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd för svensk
krigsmaterielexport skall beviljas. Utskottet tolkade propositionens förslag på
detta område som en skärpning genom att kravet på respekt för mänskliga
rättigheter i samarbets- eller mottagarlandet gjordes mer heltäckande. I de
tidigare riktlinjerna krävdes endast att den exporterade materielen kunde antas
användas för att undertrycka mänskliga rättigheter. Utskottet framhöll att
formuleringen i propositionen inte fick tolkas som någon uppmjukning i
förhållande till hittillsvarande praxis. Utskottet betonade också vikten av att
regeringen gör en mycket noggrann bedömning av situationen beträffande de
mänskliga rättigheterna i länder som kan bli aktuella för utförsel. Utskottet
utgick från att tillämpningen av det mänskliga rättighetskriteriet sker med
iakttagande av särskilt stor restriktivitet. Med detta torde utskottet ha
avsett att stor vikt skall fästas vid kriteriet mänskliga rättigheter.
Utfrågning av krigsmaterielinspektören
Vid utfrågningen framkom bl.a. följande.
I det gamla regelverket från 1971 angavs att utförsel av krigsmateriel inte
borde medges till stater som kunde tänkas använda denna materiel till att
kränka mänskliga rättigheter. I praxis gjorde man under senare delen av
1970-talet och under 1980-talet en striktare bedömning, en helhetsbedömning av
hur ett land respekterar de mänskliga rättigheterna. De nuvarande
bestämmelserna innebär att kränkningarna skall vara systematiska och nationellt
sanktionerade för att de skall utgöra hinder för utförsel av krigsmateriel, det
räcker inte med enstaka händelser.
Någon enkel måttstock för att avgöra om det förekommer grova och omfattande
kränkningar av mänskliga rättigheter finns inte. Det är nödvändigt att ta in
all information som finns om landet och väga in den i den politiska
helhetsbedömningen som sker dels i den rådgivande nämnden, dels i regeringen.
Det källmaterial som kommer till användning är bl.a. Amnestys och State
Departaments rapporter samt rapporter från de svenska ambassaderna.
När det gäller Gulfstaterna måste tas med i bedömningen att det är stater i
en helt annan kulturkrets än vår. Sveriges ambassadör i Saudiarabien har bl.a.
gjort den bedömningen att det beträffande yttrande-, tryck- och mötesfriheten
råder inskränkningar i de aktuella länderna men att övergreppen inte ingår i
ett medvetet förtryckande system eller en systematisk brutalitet. De mänskliga
rättigheterna anses här inte vara universella, heter det i ambassadrapporten,
eftersom de är oförenliga med sharian och ett islamiskt styrelsesätt. Däremot
finns det i både Saudiarabien och Oman respekt för och accept av gällande lagar
samt en fungerande rättsordning. I sammanfattning lyder svaret på frågan om det
förekommer omfattande och grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna:
"Enligt här rådande religiösa, juridiska och historiska förutsättningar
förekommer här inga grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.
Styrelsesätt och statsordning i Saudiarabien och Oman bygger inte på förtryck
utan samråd, konsensus och lag."
Under utfrågningen kom frågan upp om det i riktlinjerna eller på annat sätt
finns några belägg dels för att kränkningar av mänskliga rättigheter måste vara
"systematiska" för att de skall anses utgöra hinder för krigsmaterielexport
till ett land, dels
att rådande föreställningar skall beaktas i det land där kränkningen begås.
På den första frågan svarade krigsmaterielinspektören att det i propositionen
1991/92:174, som refererats ovan, finns en passus där uttrycket "på ett
systematisk sätt" ingår. När det gäller de rådande föreställningarna i ett land
hänvisade krigsmaterielinspektören till den praxis som utformats under de
senaste decennierna. Regelverket skall också ses som en helhet mot bakgrund av
Sveriges internationellt rättsliga ställning och säkerhetspolitiska intressen.
Mot den bakgrunden finns det ingen entydig definition, menade
krigsmaterielinspektören.
Som en uppföljning till svaret om praxisbildningen ställdes frågan om det
finns stöd för denna praxis i internationella konventioner eller förarbeten
till dessa. Frågeställaren sade sig veta att i konventionerna om mänskliga
rättigheter rör det sig om universella begrepp som skall tolkas på samma sätt i
alla länder.
Sven Hirdman menade att för utrikesutskottets ledamöter stod det vid
beslutstillfället klart och står det fortfarande klart vilken praxis som
tillämpas och vilken tolkning som görs av mänskliga rättigheter i
riktlinjesystemet. Det har heller inte funnits någon oklarhet i detta hänseende
i den till KMI knutna rådgivande nämnden. Regeringen skall göra en
totalbedömning, och förhållandena i mottagarländerna är naturligtvis sådant som
skall vägas in vid regeringens totalbedömning. Medborgarkommissionen ansåg att
det inte är förenligt med riktlinjerna att utan en prövning från fall till fall
undandra en hel region från vapenexport som sker i Mellersta Östern.
Kommissionen skrev: "Hållningen till Mellersta Östern är dessutom ägnad att
skapa oklarhet såväl inom Sverige som utomlands om de svenska riktlinjernas
innebörd. En liten fredligt sinnad stat som Bahrain har svårt att inse varför
den skall vara svartlistad, när en regional stormakt med gränsproblem som
Indien inte är det." Regeringen måste alltså göra en bedömning av förhållandena
och jämföra olika länder med varandra och se hur materielen skall användas.
Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor
Beslut i ärenden om tillstånd att föra ut krigsmateriel ur landet fattas av
regeringen. Regeringsärenden bereds av Krigsmaterielinspektionen (KMI) i nära
samråd med Utrikesdepartementets politiska avdelning, Försvarsdepartementet och
i vissa fall Näringsdepartementet. Det statsråd som har till uppgift att
föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel har bemyndigats att pröva ärenden
som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt inte är av
större vikt.
KMI som inrättades 1935 är regeringens beredningsorgan för ärenden som rör
export och import av krigsmateriel. KMI finns organisatoriskt inom
Utrikesdepartementets handelsavdelning. KMI utövar också vissa
myndighetsfunktioner såsom kontroll över tillverkningen av krigsmateriel.
Regeringen skall enligt 10 kap. 6 § regeringsformen i utrikesärenden av
större vikt om möjligt överlägga med Utrikesnämnden före avgörandet. Vissa
utförselärenden som rör krigsmateriel är av sådan art att överläggning med
nämnden är påkallad.
Till regeringens förfogande står också en rådgivande nämnd med uppgift att
lämna råd i enskilda krigsmaterielfrågor. Nämnden består av sex ledamöter
tillsatta på parlamentarisk grund med representanter för de i Utrikesnämnden
ingående partierna. Den sammanträder på kallelse av krigsmaterielinspektören
som också leder överläggningarna. Inspektören redovisar därefter samrådet för
det föredragande statsrådet. Vid bedömningen eftersträvas enhällighet i
nämnden. Om nämnden avstyrker en utförselansökan eller annan förfrågan blir
detta som regel regeringens beslut. Om nämnden tillstyrker vägs detta in i den
fortsatta beredningen.
Exportens art och omfattning 1993
Av regeringens redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten år 1993
(skr. 1993/94:237) framgår att värdet av svenska tillverkares
krigsmaterielexport under år 1993 uppgick till 2 863 miljoner kronor, varav 1
216 miljoner kronor avsåg krigsmateriel för strid och 1 647 miljoner kronor
övrig krigsmateriel. Härav utgjorde exporten av tidigare oklassificerad
materiel ca 1 000 miljoner kronor. Exporten av krigsmateriel i med 1992
jämförbara siffror minskade med cirka en tredjedel. Regeringen har under 1993
beviljat utförseltillstånd för försäljning av krigsmateriel till ett värde av 6
105 miljoner kronor, varav 1 942 miljoner kronor avser krigsmateriel för strid
och 4 162 miljoner kronor övrig krigsmateriel. Regeringen fattade beslut i
utförselärenden som motsvarar 97 % av det totala värdet av beviljade tillstånd.
Övriga beslut har fattats av utrikeshandelsministern på delegation.
Inom den krigsmaterielexport som kom till stånd under 1993 dominerade vad
gäller krigsmateriel för strid materieltyperna "eldledningsutrustning" och
"robotar, raketer, torpeder, bomber", medan "fordon utformade för militärt
bruk" och "spanings- och mätutrustning m.m." dominerade inom övrig
krigsmateriel.
Den svenska krigsmaterielexporten fördelade sig år 1993 geografiskt så att
huvuddelen, ca 65 %, gick till Norden och övriga Västeuropa, medan 14 % gick
till Asien och 9 % vardera till USA resp. Australien och Nya Zeeland.
Exporten till Indonesien
Tidigare granskning av krigsmaterielexport till Indonesien
Utskottet har vid flera tillfällen granskat krigsmaterielexport till
Indonesien, senast vid 1986/87 års riksmöte (1986/87:KU33). Vid detta tillfälle
redovisades exporten åren 1978--1986, varvid exporten av luftvärnskanoner,
särskilt ett regeringsbeslut i februari 1986, stod i centrum för intresset.
Granskningen gällde dels huruvida reglerna för krigsmaterielexport medgett
sådan export till Indonesien mot bakgrund av läget i regionen och övriga
omständigheter, dels motiveringar och uttalanden i detta sammanhang av
ansvarigt statsråd. Det konstaterades att spänningen på Östra Timor enligt
regeringens bedömning hade lättat väsentligt på senare år och inte ansågs
utgöra ett hinder för export. Dock krävde den rådande situationen enligt
regeringen stor återhållsamhet med krigsmaterielexport, och utförsel av nya
vapensystem tilläts inte. Att införa ett totalförbud ansågs dock inte
nödvändigt.
Utskottet fann för sin del att beslutet i februari 1986 inte kunde anses stå
i strid med riktlinjerna. Mot utskottsmajoritetens bedömning reserverade sig
fp-, c- och vpk-ledamöterna.
KMI:s redovisning
I en promemoria från KMI till utskottet redovisas den faktiska utförseln av
krigsmateriel under perioden 1988-1993. Under den aktuella perioden noteras den
högsta siffran, 49 791 000 kr för år 1989 och den lägsta, 0 kr, för år 1990.
För det senast redovisade året, 1993, uppgick värdet av exporten till 655 000
kr. Vid inget tillfälle har exporten till Indonesien överskridit 1 % av den
totala exporten.
Antalet beviljade utförseltillstånd för nyförsäljning -- avseende
reservdelar, ammunition och underhållsutrustning för tidigare leverans av
luftvärnsmateriel -- har under samma period uppgått till 19, varav merparten
tillstånd avser åren 1991--1993.
Härutöver har ett antal utförseltillstånd beviljats för av Indonesien ägd
materiel som utförts ur Sverige efter prov, justering eller reparation hos
tillverkaren. De har registrerats i statistiken efter det fakturerade värdet av
den utförda tjänsten.
När det gäller tillämpningen av krigsmateriellagen och riktlinjerna på
Indonesien innebär den nya lagstiftningen från den 1 januari 1993 ingen
förändring av bedömningsgrunderna jämfört med de utförseltillstånd som
meddelats under perioden 1988--1992. Beträffande utförsel av reservdelar har
samma princip tillämpats både före och efter den nya lagens ikraftträdande.
Under perioden från 1988 har det enligt promemorian varit regeringens
bedömning att inga ovillkorliga hinder förelegat för export av krigsmateriel
till Indonesien. De helhetsbedömningar som gjorts avseende export av ammunition
samt reservdelar och andra följdleveranser har lett till medgivande av sådan
utförsel. Några tillstånd för utförsel av ny materiel har inte lämnats under
den aktuella perioden. Positivt förhandsbesked har givits i vissa fall för
leveranser av viss krigsmateriel för strid i anslutning till tidigare
leveranser.
KMI lämnar förhandsbesked till vissa företag efter politisk prövning och
efter hörande av bl.a. den parlamentariska rådgivande nämnden. Några konkreta
ärenden om utförsel av ny krigsmateriel till Indonesien förväntas enligt
promemorian inte bli aktuella annat än tidigast på något års sikt. Regeringens
uppfattning är att information från KMI till företagen om den aktuella
bedömningen av Indonesien är nödvändig som underlag för företagens
överväganden. Sådana uttalanden till företagen offentliggörs i princip inte.
Det står dock regeringen fritt att vid en senare tidpunkt pröva eventuella
utförselärenden enligt riktlinjerna med beaktande av de då rådande
förhållandena.
Riksdagsbehandlingen av motioner, interpellationer och frågor angående
krigsmaterielexport till Indonesien
I motion 1992/93:U611 yrkande 4 (v) framhölls bl.a. att regeringen borde
hörsamma rekommendationerna i resolution 966 och 470 från Europarådets
parlamentariska församling vad gäller vapenembargo mot Indonesien. Utskottet
konstaterade (bet. 1993/94:UU1) att Europarådets ministerkommitté valt att inte
följa rekommendationen. Utskottet utgick från att regeringen vid beslut om
utförsel av krigsmateriel väger in rekommendationerna från Europarådet i sina
bedömningar. Utskottet fann det positivt att Indonesien och Portugal tycks
inriktade på att gå fram stegvis i den dialog som FN:s generalsekreterare
leder. Utskottet utgick också från att regeringen noga följer utvecklingen i
Indonesien och Östra Timor och tar de initiativ i FN som bedöms som
ändamålsenliga. Däremot fann utskottet inte anledning till något särskilt
tillkännagivande från riksdagens sida beträffande ett vapenembargo.
Statsrådet Ulf Dinkelspiel har i kammaren under 1993 besvarat en
interpellation och två frågor om krigsmaterielexport.
I interpellation 1992/93:138 har Ingela Mårtensson (fp) frågat vilken
betydelse respekten för mänskliga rättigheter har vid bedömningen av ett lands
rätt att köpa svensk krigsmateriel samt om regeringen är beredd att förbjuda
all export av krigsmateriel till Indonesien.
Statsrådet Ulf Dinkelspiel har den 7 maj 1993 besvarat interpellationen
(prot. 1992/93:107) i kammaren. Dinkelspiel anförde i sitt svar att respekten
för mänskliga rättigheter har stor betydelse vid bedömningen av ett land som
mottagare av svensk krigsmateriel och att det vägs in i den totalbedömning som
det ankommer på regeringen att göra. Dinkelspiel anförde vidare att regeringen
inte tillämpar något vapenembargo mot enskilda länder utom i de särskilda fall
då FN:s säkerhetsråd har beslutat om sådana. Något FN-embargo mot Indonesien
förelåg inte, konstaterade Dinkelspiel.
Beträffande regeringens syn på förhållandena i Indonesien hänvisade
Dinkelspiel till ett tidigare svar av utrikesministern på en fråga i kammaren
den 10 november 1992, enligt vilket regeringen noggrant följde läget i
Indonesien beträffande de mänskliga rättigheterna.
I en replik ställde Ingela Mårtensson frågan om regeringen kunde tänka sig
att exportera nya vapensystem till Indonesien eller om det var frågan om att
bara följdleveranser skulle få godkännas. Enligt interpellanten vore det, med
hänvisning till situationen i Östra Timor och bristande hänsyn till de
mänskliga rättigheterna, fel av regeringen att bevilja tillstånd till export av
nya vapensystem och även följdleveranser.
Hans Göran Franck (s) frågade i den fortsatta debatten statsrådet Dinkelspiel
vilken betydelse en resolution i Europarådet i juni 1991 angående ett
vapenembargo mot Indonesien hade för Sveriges agerande i den aktuella frågan.
Statsrådet Dinkelspiel anförde att enligt regeringens bedömning hade
spänningarna mellan den indonesiska staten och befolkningen på Östra Timor
närmast dämpats. Trenden i Indonesien hade under senare år enligt statsrådet
Dinkelspiel varit positiv i fråga om inre väpnad konflikt och kränkningar av de
mänskliga rättigheterna.
Beträffande resolutionen i Europarådet sade statsrådet Dinkelspiel att i den
deklaration som antogs senare under 1991 i ministerrådet sägs ingenting om
vapenembargo, och därför hade Sverige inte anslutit sig till en sådan aktion
mot Indonesien.
Statsrådet Dinkelspiel kommenterade också uppgifter om Bofors och andra
vapenexporterande företags marknadsföring i Indonesien och anförde att denna
verksamhet på intet sätt är någon garanti för att företagen senare skulle få
tillstånd till export till landet i fråga.
I fråga 1993/94:33 har Ingela Mårtensson (fp) frågat om regeringen övervägde
att inskränka krigsmaterielexporten till Indonesien. I frågan hänvisade Ingela
Mårtensson till uppgifter om amerikanska övervägandena om att införa förbud
mot krigsmaterielexport till Indonesien på grund av bristande respekt för de
mänskliga rättigheterna. Enligt statsrådet Ulf Dinkelspiel, som besvarade
frågan i kammaren den 12 oktober 1993 (prot. 1993/94:5) hade den amerikanska
regeringen i ett uttalande i början av augusti 1993 sagt att det inte fanns
något vapenembargo och att det inte övervägdes att införa ett sådant.
I sin allmänna bedömning av utvecklingen i Indonesien hade regeringen enligt
statsrådet Dinkelspiel på många områden noterat en positiv utveckling.
Beträffande Östra Timor hade regeringen noterat den ökade tonvikten på en
förhandlingslösning av konflikten. Den positiva utveckling som under det
senaste året kunnat noteras i Indonesien i allmänhet och även på Östra Timor
hade lett till att regeringen, efter att ha hört den rådgivande nämnden, gjort
bedömningen att Indonesien kunde komma i fråga även för viss annan materiel.
Bengt Hurtig (v) har frågat (fråga 1993/94:186) om regeringen och den
rådgivande nämnden ställt sig positiva till ytterligare krigsmaterielaffärer
med Indonesien utöver de bandvagnar som vissa källor angett.
I sitt svar (prot. 1993/94:28) i kammaren den 23 november 1993 meddelade Ulf
Dinkelspiel att han var förhindrad av sekretesskäl att vare sig bekräfta eller
dementera uppgifterna i frågan. Dinkelspiel anförde att de positiva
förhandsbesked till företagen, som lämnas av KMI, ges på grundval av en
politisk prövning, som bl.a. omfattar hörande av den rådgivande nämnden.
Normalt dröjer det enligt statsrådet Dinkelspiel månader eller år mellan
positivt förhandsbesked och utförselansökan som regeringen skall ta ställning
till. Inom ramen för de gällande riktlinjerna förde enligt statsrådet
Dinkelspiel regeringen en restriktiv krigsmaterielexportpolitik mot Indonesien,
vilket bl.a. motiverades av situationen på Östra Timor. Något beslut i fråga om
tillstånd för utförsel av viss annan materiel hade inte fattats av regeringen.
Utfrågning av krigsmaterielinspektören
Vid utfrågningen besvarade krigsmaterielinspektören en fråga om regeringen
lämnat förhandsbesked om försäljning av ny krigsmateriel till Indonesien.
Krigsmaterielinspektören konstaterade att exporten till Indonesien är mycket
begränsad. I några fall har positiva bedömningar lämnats till företagen efter
diskussion i rådgivande nämnden. Det har i första hand gällt följdleveranser
till sådan utrustning som regeringen tidigare givit tillstånd för.
Exporten till Västra Gulfstaterna
Tidigare granskning av krigsmaterielexport till Bahrain och Dubai
År 1981 framkom misstankar om att ett antal Robot 70, som tillverkas av AB
Bofors, utan tillstånd skulle ha kommit till Bahrain och Dubai. I maj 1984
polisanmälde Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF) AB Bofors för
delaktighet i denna utförsel. I anmälan gjordes gällande att AB Bofors år 1979
och 1980 exporterat 161 resp. 143 Robot 70 till Bahrain resp. Dubai via
Singapore. I augusti 1985 konstaterade länsåklagaren i Örebro län att Robot 70
fanns i Bahrain och Dubai och att de kommit dit via Singapore. I mars 1987
vidgick i en kommuniké Nobel Industrier AB, i vilket AB Bofors ingick, att ett
bolag i Singapore, i vilket AB Bofors var delägare, kunde ha utnyttjats för
otillåten vidareexport av krigsmateriel. Det bekräftades att de nämnda drygt
300 robotarna vidareexporterats till Bahrain och Dubai, att efter ingången av
år 1983 licensavtal slutits med Singaporeföretaget utan tillstånd samt att
ammunition mot gällande regler 1985 levererats via Singapore till Oman.
Medborgarkommissionen (SOU 1988:15 s. 65 f.) fann det anmärkningsvärt att KMI
inte tidigare och med större beslutsamhet reagerade på de upprepade tecknen på
reexport av svenska vapen från Singapore. I tingsrättens dom i Boforsmålet
angavs i domskälen bl.a. att varken regeringen, någon enskild regeringsledamot
eller KMI haft del i eller kännedom om vidareexporten av Robot 70.
Konstitutionsutskottet fann i sin granskning vid riksmötet 1989/90 (bet.
1989/90:KU30) av olika vidareexportaffärer att medborgarkommissionens och de
rättsliga organens slutsatser väl överensstämde med utskottets uttalanden från
tidigare års granskning. Sammanfattningvis framhöll utskottet att granskningen
gett ytterligare belägg för tidigare kritiska uttalanden från utskottets och
medborgarkommissionens sida.
KMI:s redovisning för år 1993
Prövningen under 1993 av de s.k. Västra Gulfstaterna Bahrain, Förenade
Arabemiraten, Kuwait, Oman, Qatar och Saudiarabien har givit vid handen att
dessa stater uppfyller riktlinjernas villkor vad avser utförsel av övrig
krigsmateriel. På grund av främst Iraks och Irans politik har de västra
Gulfstaterna i varierande utsträckning ansetts vara invecklade i
internationella konflikter som kan befaras leda till väpnade konflikter. De har
därför inte medgetts utförsel av krigsmateriel för strid.
För Bahrain beslutade regeringen sex utförseltillstånd under 1993. Tre av
tillstånden avsåg exportförsäljning och lika många utförsel för övriga ändamål,
såsom retur av utländskt ägd materiel efter reparation, tillfällig utförsel av
materiel för demonstration eller prov m.m. Samtliga tre utförseltillstånd för
export avsåg reservdelar m.m. till materiel som före 1993 ej klassades som
krigsmateriel. Det sammanlagda värdet av de tre utförseltillstånden som
beviljats för export uppgick till 21,5 miljoner kronor. Beloppet avsåg i sin
helhet övrig krigsmateriel.
Förenade Arabemiraten beviljades under år 1993 sex utförseltillstånd som
beslutades av regeringen och fem som beslutades av utrikeshandelsministern. Av
de 11 tillstånden avsåg tre regelrätt exportförsäljning och åtta utförsel för
övriga ändamål (reparation, demonstrationsmateriel etc.). Samtliga tre
utförseltillstånd för export avsåg reservdelar m.m. till materiel som före 1993
ej klassades som krigsmateriel. Det sammanlagda värdet av de tre tillstånd som
beviljats för export uppgick till 48,5 miljoner kronor och beloppet avsåg i sin
helhet övrig krigsmateriel.
För Kuwait beslutades under år 1993 sex utförseltillstånd av regeringen och
tre av utrikeshandelsministern. Av dessa avsåg fyra regelrätt exportförsäljning
och fem utförsel för övriga ändamål (reparation, demonstrationsmateriel etc.).
Samtliga fyra tillstånd för export avsåg reservdelar m.m. till materiel som
före 1993 inte klassades som krigsmateriel. Värdet av de fyra tillstånden för
export uppgick till 54 miljoner kronor och beloppet avsåg i sin helhet övrig
krigsmateriel.
Under år 1993 beslutade regeringen om sex utförseltillstånd till Oman och
utrikeshandelsministern beslutade om fyra tillstånd. Fyra av tillstånden avsåg
regelrätt exportförsäljning och sex utförsel för övriga ändamål (reparation,
demonstrationsmateriel etc.). Tre av exporttillstånden avsåg reservdelar m.m.
till materiel som före 1993 inte klassades som krigsmateriel. Återstående
tillstånd avsåg materiel som tidigare klassades som krigsmateriel, nu som övrig
krigsmateriel. Värdet av exporttillstånden uppgick till 10,6 miljoner kronor.
Beloppet avsåg i sin helhet övrig krigsmateriel.
För Qatar beviljades två utförseltillstånd, båda efter beslut av
utrikeshandelsministern. De avsåg övriga ändamål (reparation,
demonstrationsmateriel etc.). Båda tillstånden avsåg materiel som före 1993 ej
klassades som krigsmateriel och som numera klassas som övrig krigsmateriel.
Under år 1993 har för Saudiarabien fyra utförseltillstånd beslutats av
regeringen och fem av utrikeshandelsministern. Två av dessa avsåg regelrätt
exportförsäljning och sju utförsel för övriga ändamål. Värdet av
exporttillstånden uppgick till 4 miljoner kronor. Beloppet avsåg i sin helhet
övrig krigsmateriel.
Utfrågning av krigsmaterielinspektören
Vid utfrågningen framkom bl.a. att ett tjugotal ärenden gällande export till
de Västra Gulfstaterna tagits upp i rådgivande nämnden under 1993. Alla beslut
under året om utförseltillstånd har avsett reservdelar som utgör "övrig
krigsmateriel", alltså ej krigsmateriel för strid. Den materiel som tidigare
klassificerades som civil och som exporterats till Gulfstaterna har främst
varit elektroniska eldledningssystem för fartyg, 9LV. Detta system var tidigare
till 95 % ej klassat som krigsmateriel. På den grunden har det sålts för
patrullfartyg, som byggts i Tyskland, Frankrike och England. Sammanlagt ett
trettiotal system har sålts under en tjugoårsperiod. Vissa delar av systemet är
krigsmateriel, men de tillverkas i Tyskland och monteras vid bl.a. tyska varv.
Skärpningen av krigsmateriellagstiftningen, som syftade till att få bättre
kontroll över flera produkter, medförde att system 9LV numera klassas som
krigsmateriel. Den materiel som det varit frågan om har i stor utsträckning
varit reservdelar till existerande marina eldledningssystem. Enstaka
reservdelar klassas som övrig krigsmateriel, men hela elektronikpaketet till
eldledningssystemet klassas som krigsmateriel för strid.
De reservdelar och reparationer som varit aktuella för Gulfstaternas del har
inte gällt sådan materiel, som kommit till dessa länder genom otillåten
vidareexport. Export av reservdelar och ammunition till granatgeväret Carl
Gustaf, som på detta sätt hamnat i bl.a. Saudiarabien och Kuwait, och
reservdelar för de Robot 70 som finns i Bahrain och Dubai medges sålunda inte.
Beträffande marknadsföringen av krigsmateriel i Gulfstaterna framkom att
regeringen genom 1988 års lagstiftning har full insyn i företagens
marknadsföring. Företagen har full frihet att marknadsföra vilken materiel de
vill i vilka länder som helst, men de är skyldiga att i efterhand kvartalsvis
redovisa för KMI vilken marknadsföring som bedrivits. KMI har upplyst företagen
att det för Gulfstaterna i princip inte kommer att lämnas några tillstånd för
krigsmateriel för strid, och därför förekommer ingen konkret marknadsföring av
sådant i Gulfstaterna. För materiel i gränszonen kan, om det rör sig om en
följdleverans, regeringen tänkas medge tillstånd.
Utförseltillstånd för krigsmateriel medges överhuvud taget inte till Iran
eller Irak. Vad gäller de västra Gulfstaterna är bedömningen att det skall var
möjligt att lämna tillstånd för försäljning av viss "övrig krigsmateriel". I
denna materieltyp ingår bl.a. bandvagnar med plastkaross i en obeväpnad
version.
Andelen förhandsbesked som faktiskt leder till försäljning är låg. Av de
cirka 250 positiva förhandsbesked som lämnats de senaste fem-sex åren har
endast en fjärdedel lett till senare försäljning. Högst en tredjedel av
företagens offerter leder till försäljning och utförsel.
Exporten till Thailand
Tidigare granskning av krigsmaterielexport till Thailand
Konstitutionsutskottet granskade under riksmötet 1990/91 (bet. 1990/91:KU30)
en vidareexportaffär från Singapore till Thailand av 24 st. 40 mm
luftvärnskanoner jämte ammunition och reservdelar levererade åren 1980--1981.
Granskningen gällde bl.a. frågan om vissa uppgifter från Sveriges ambassad i
Bangkok om att den thailändska regeringen var intresserad av att köpa
luftvärnskanoner från Bofors borde givit regeringen anledning att misstänka att
kanonerna i själva verket var avsedda för Thailand.
Medborgarkommissionen konstaterade i sin rapport (SOU 1988:15) att någon
direktaffär med Thailand inte kom till stånd och att Bofors inte ansökt om
utförseltillstånd till Thailand för de begärda pjäserna. I maj 1980 begärde
Bofors utförseltillstånd för en leverans till Singapore som var identisk med de
önskemål som tidigare framförts av den thailändska regeringen. Det
slutanvändarintyg som Singapores försvarsministerium utfärdade saknade en
uttrycklig förbindelse att inte vidareexportera materielen. Ministeriet
bekräftade senare att materielen inte fanns kvar i Singapore. Att kanonerna
verkligen levererats till Thailand stod enligt kommissionens mening utom
varje tvivel. Kommissionen fann inget belägg för att någon inom regeringen,
departementen eller myndigheterna känt till att Thailand var verklig mottagare
av luftvärnspjäserna.
Konstitutionsutskottet fann för sin del att den som tog del av uppgifterna om
den thailändska regeringens önskemål hösten 1979 och Bofors ansökan om
utförseltillstånd till Singapore våren 1980 borde förstått att koppla samman
dessa uppgifter. Utskottet delade medborgarkommissionens slutsats att ärendets
handläggning tydde på en anmärkningsvärd brist på vaksamhet inom
regeringskansliet.
KMI:s redovisning
Regeringens prövning när det gäller utförseltillstånd som under 1993
beviljats avseende Thailand har enligt promemorian givit vid handen att
Thailand enligt regeringens bedömning uppfyller riktlinjernas villkor för såväl
krigsmateriel för strid som övrig krigsmateriel, en bedömning som fått stöd i
den rådgivande nämnden.
Under 1993 har sammanlagt 14 utförseltillstånd beslutats av regeringen resp.
utrikeshandelsministern. Av dessa tillstånd har den ena hälften avsett
regelrätt exportförsäljning och den andra hälften utförsel för övriga ändamål,
bl.a. retur av materiel efter reparation. Fyra utförseltillstånd för export har
avsett materiel som före 1993 klassades som krigsmateriel och tre övrig
materiel (reservdelar till tidigare levererade system).
Värdet av de sju utförseltillstånden för år 1993 uppgår till 91 miljoner
kronor. Beloppet avser i sin helhet övrig krigsmateriel, och 90 % av beloppet
hänför sig till materiel som tidigare inte klassats som krigsmateriel.
Utfrågning av krigsmaterielinspektören
Vid utfrågningen av krigsmaterielinspektören framkom bl.a. att ingen materiel
som utförts till Thailand gäller reservdelar för utrustning som utförts till
Thailand på illegal väg. Däremot har under senare år beviljats tillstånd för
utförsel av reservdelar till tre stycken 57 mm kanoner, som Thailand köpte från
Singapore år 1973. Vid denna tidpunkt krävde Sverige inget slutanvändarintyg.
Singapore hade köpt dessa pjäser från Sverige och sålde dem vidare som
beväpning av fartyg som byggts i Singapore och som sålts till Thailand.
Utskottets bedömning
När det gäller tillståndsgivningen beträffande utförsel av krigsmateriel till
Indonesien finner utskottet att medgivanden av utförsel avsett ammunition samt
reservdelar och andra följdleveranser och att tillstånd för utförsel av ny
materiel inte har medgivits under den period granskningen avser, dvs.
1988--1993. Utskottet konstaterar också att utförsel till Indonesien av ny
materiel enligt KMI:s bedömning inte är aktuell förrän tidigast på något års
sikt.
Beträffande de s.k. Västra Gulfstaterna (Bahrain, Förenade Arabemiraten,
Kuwait, Oman, Qatar och Saudiarabien) konstaterar utskottet att dessa länder
enligt regeringens bedömning uppfyllt riktlinjernas villkor avseende utförsel
av övrig krigsmateriel och att de på grund av risken för väpnad konflikt i
regionen inte medgetts utförsel av krigsmateriel för strid. Som framgått av
redovisningen i det föregående har alla beslut under år 1993 avsett tillstånd
för utförsel av övrig krigsmateriel eller för utförsel som har samband med
reparation av materiel eller tillfällig utförsel av prov- eller
demonstrationsmateriel.
När det gäller Thailand har regeringens prövning gett vid handen att landet
uppfyller riktlinjernas villkor för såväl krigsmateriel för strid som övrig
krigsmateriel. Utskottet konstaterar att de under året beviljade tillstånden i
samtliga fall avsett övrig krigsmateriel och att de till den helt dominerande
delen avsett materiel som tidigare inte klassificerats som krigsmateriel. Av
redovisningen har också framgått att ingen materiel som utförts har något
samband med sådan krigsmateriel som tidigare utförts illegalt till Thailand via
Singapore.
Sammanfattningsvis anser utskottet att regeringen i de här granskade fallen
har tillämpat riktlinjerna för utförsel av krigsmateriel på ett korrekt sätt.
Vad utskottet kunnat finna har regeringen följt den rådgivande nämndens
rekommendationer.
När det gäller bestämmelserna om respekten för mänskliga rättigheter i
riktlinjerna för krigsmaterielexport vill utskottet anföra följande.
Enligt de nya riktlinjer som riksdagen antog år 1992 (prop. 1991/92:174, bet.
1992/93:UU1) står det inte i samklang med svensk utrikespolitik att samarbeta
på krigsmaterielområdet med stater som grovt och på ett systematiskt sätt
förtrycker de mänskliga rättigheterna. Denna princip innebär en skärpning i
förhållande till tidigare riktlinjer, enligt vilka den direkta användningen av
den aktuella materielen för undertryckande av mänskliga rättigheter tillmättes
viss betydelse. Enligt utskottets mening är det av största vikt att regeringen
i sin bedömning av situationen i ett land som kan bli mottagare av
krigsmaterielexport fäster stor vikt vid respekten för de mänskliga
rättigheterna. I denna bedömning har enligt utskottets mening den
parlamentariskt sammansatta rådgivande nämnden en viktig roll.
I övrigt föranleder granskningen inte något uttalande av utskottet.
16. Tjänstetillsättningsfrågor
a) Byte av chef för Finansinspektionen
Till utskottets granskning har anmälts regeringens och statsrådet Lundgrens
handläggning av bytet av chef för Finansinspektionen bilaga A 13.1. Vad som
förekommit i ärendet om Anders Sahléns avgång har enligt anmälan rest frågan
huruvida regeringen -- eventuellt efter påtryckningar -- använt sin
utnämningsmakt i avsikt att påverka Finansinspektionens myndighetsutövning
eller tillämpning av lag.
Till grund för granskningen har legat bl.a. en promemoria från
Finansdepartementet bilaga A 13.2 samt utfrågningar med Anders Sahlén,
avdelningscheferna vid Finansinspektionen Mats Josefsson, Kjell Arvidsson,
Gunnar Andersson och Rolf Molin, riksbankschefen Urban Bäckström och statsrådet
Bo Lundgren bilagorna B 6--B 9. Vidare har utskottet som underlag haft två
beslut av Justitiekanslern (JK) samt beslut av Riksdagens ombudsman och
Riksdagens revisorer. Styrelseledamöterna i Finansinspektionen Stig von Bahr
och Alf Carling har skriftligen besvarat vissa frågor.
Bakgrund
Anders Sahlén utsågs den 1 mars 1990 till generaldirektör för
Bankinspektionen och efter sammanslagning av Försäkringsinspektionen och
Bankinspektionen till generaldirektör för Finansinspektionen den 1 juli 1991.
Den 2 september 1993 lämnade han Finansinspektionen och utsågs av regeringen
till minister vid den svenska ambassaden i Washington. Vice riksbankschefen
Claes Norgren förordnades till ny generaldirektör för Finansinspektionen.
I en promemoria den 15 mars 1994 från Finansdepartementet redovisas en
bakgrund till bytet av chef för myndigheten. Enligt promemorian blev en tjänst
vid ambassaden i Washington ledig under hösten 1993. Det fanns anledning för
regeringen att noga överväga vem som skulle inneha tjänsten och utveckla den i
önskvärd riktning. Enligt promemorian gäller som allmän utgångspunkt att
regeringen har ett ansvar för att verksamheter under regeringen bedrivs på ett
effektivt sätt och i bästa möjliga organisatoriska former. Omdisponeringar kan
motiveras av sådana skäl. Bytet av chef för Finansinspektionen har legat i
linje med regeringens strävanden att bedriva en resurseffektiv verksamhet och
har inte syftat till att försvaga myndighetens självständighet. Det understryks
i promemorian att regeringen inte utsatts för påtryckningar från något håll i
syfte att påverka inspektionens självständighet.
Regeringen har enligt promemorian målmedvetet arbetat med att stärka
Finansinspektionens ställning. Arbetet med de problem som kännetecknat den
svenska finansmarknaden under senare år har nämligen förutsatt en kraftfull och
självständig tillsynsmyndighet. Om den offentliga kontrollen av finansmarknaden
inte motsvarar allmänhetens förväntningar sviktar förtroendet för marknaden.
Ministern Anders Sahlén har under utskottets utfrågning angett att han den 4
maj 1993 kallades till statsrådet Bo Lundgren och då tillfrågades om han ville
bli minister vid svenska ambassaden i Washington. På hans fråga vad som
föranledde detta erbjudande svarade statsrådet att regeringen inte hade fullt
förtroende för honom. Statsrådet framhöll vidare att eftersom Anders Sahlén var
en kompetent person ville man utnyttja honom på den viktiga befattningen i
Washington. Anders Sahlén frågade i vilket avseende regeringen saknade det
fulla förtroendet och Bo Lundgren räknade då till svar upp ett antal banker och
institut, bl.a. Nordbanken och Gotabanken. Efter några dagars betänkandetid
accepterade Anders Sahlén tjänsten i Washington. Man kom överens om att --
med hänsyn till att Anders Sahlén hade personliga skäl för detta -- vänta
över sommaren med att offentliggöra saken. Anders Sahlén såg det som
fullkomligt klart att han skulle avgå efter det besked han fick men att han
hade valfrihet när det gällde tjänsten i Washington. Han hade fått en
misstroendeförklaring och då måste han avgå. Han upplevde det så, att för att
ha kvar sin generaldirektörspost skulle han vara tvingad att ändra sitt sätt
att leda Finansinspektionen, men var inte beredd till detta.
Erbjudandet kom i och för sig enligt Anders Sahlén inte helt överraskande.
Vissa tecken hade tytt på att allt inte var som det skulle, t.ex. kom det ett
pressmeddelande i januari 1992 där regeringen uttryckte förtroende för honom,
vilket verkade påkallat av något skäl.
Anders Sahlén vill dock också peka på att regeringen i budgetpropositionen
1993 skrev på ett sätt som gladde honom, nämligen att Inspektionen trots svåra
arbetsförhållanden hade utvecklat sina arbetsformer och sin organisation.
Inspektionen sades vara på rätt väg. Detta skrevs bara fyra månader innan han
fick misstroendeförklaringen. Med hänsyn till uttalandet i budgetpropositionen
och till den positiva utvecklingen av inspektionen är det -- eftersom han
gjorde bedömningen att relationerna var på väg att förbättras -- klart att han
blev förvånad när han fick erbjudandet.
Enligt Anders Sahlén var ibland förhållandena i diskussionerna med
regeringsföreträdare litet kyliga. Avsikten är emellertid inte att myndigheten
och regeringen alltid skall vara fullständigt överens, utan myndigheten skall
ju tillämpa lagen enligt sin egen bedömning. Om regeringen har en annan
bedömning skall det enligt Anders Sahlén inte påverka myndigheten.
Anders Sahlén har vidare framhållit att utbytet på generaldirektörsposten i
viss mening väcker en principiell fråga. En generaldirektör kan naturligtvis
bli ängslig i sin ämbetsutövning om han känner att regeringen inte har fullt
förtroende för honom trots att han upplever att verksamheten skötts korrekt och
inga anmärkningar riktats från JK:s, JO:s eller riksdagens revisorers sida.
Anders Sahlén ifrågasätter om en verkschef skall kunna bli entledigad för att
han "retar" ett statsråd eller regeringen utan att något större misstag
begåtts.
Han har beträffande regeringens planerade utnämning av Christer Bergqvist
till chef för Bankstödsnämnden uppgett att han på en förfrågan den 6 november
1992 av dåvarande statssekreteraren Urban Bäckström om Finansinspektionens syn
på detta svarat att man absolut inte kunde utesluta att förhållandena i banken
var sådana att det kunde bli till bekymmer för både Bankstödsnämnden,
regeringen och Christer Bergqvist. Urban Bäckström svarade då: "Den risken är
vi beredda att ta." Efter offentliggörandet av regeringsbeslutet ansattes han
av flera jurister som påpekade att det var fråga om delikatessjäv med hänsyn
till Christer Bergqvists engagemang i Gotabank.
En annan bakgrund till regeringens inställning när det gäller
generaldirektörsposten är synen på hur inspektionens tillsyn skulle bedrivas.
Anders Sahlén anser att det måste överlämnas till myndigheten -- dess styrelse
och chef-- att hantera de ärenden som uppstod i samband med den uppkomna
finanskrisen. Han anser att arbetet fungerade utomordentligt väl och att
inspektionen gjorde en rimlig avvägning mellan å ena sidan samhällsnyttan och
hänsynen till det finansiella systemet och å andra sidan återhållsamhet av
rättssäkerhetsskäl.
Statsrådet Bo Lundgren har under utskottets utfrågning uppgett att han under
samtalet med Anders Sahlén i början av maj 1993 erbjöd denne posten som
minister i Washington. När Anders Sahlén frågade honom varför han erbjöds
posten redovisade statsrådet bl.a. de problem som fanns i fråga om avvägningen
mellan tillsynsverksamheten och rekonstruktionsverksamheten. Statsrådet
förklarade för Anders Sahlén att denne var och är en kompetent person men att
han i vissa avseenden inte visat tillräckligt omdöme. Det hade i och för sig
funnits all möjlighet att med utgångspunkt från vad som sägs i
verksledningspropositionen framföra till Anders Sahlén att han i det aktuella
avseendet inte hade fullt förtroende från regeringens sida. Statsrådet
förklarade också att ett skiljande från generaldirektörsposten inte var
aktuellt och inte var uppe till diskussion utan att det var fråga om ett
erbjudande som kunde accepteras eller avböjas.
I detta fall fanns enligt Bo Lundgren godtagbara skäl för en förflyttning.
Inspektionen koncentrerade sig inte tillräckligt klart på sin
tillsynsverksamhet utan deltog i rekonstruktionsarbete på ett sätt som kunde
skada tilltron till dess myndighetsutövning, dvs. tillsynen som sådan. Under
våren 1993 uppkom en offentlig diskussion i fråga om Finansinspektionen och
dess verksamhet. Sedan accentuerades problemet genom Justitiekanslerns
granskning av den s.k. Njordaffären. Han fick under våren 1993 indikationer
från Justitiekanslerämbetet att den då pågående JK-utredningen skulle kunna
resultera i erinringar mot Finansinspektionen i vissa avseenden.
Organisationen kunde i ett sådant läge tjäna på förnyelse i sin ledning.
Eftersom det fanns en lämplig post som väl skulle passa Anders Sahlén och hans
kompetens fanns det all anledning att då genomföra en förändring som Bo
Lundgren tidigare hade övervägt. Det ligger i regeringens ansvar för
statsförvaltningen att säkerställa att man i varje läge har tillräcklig
kompetens i ledningen och det ligger i verksledningsbeslutet ett krav på ett
aktivt ledarskap från regeringens sida. Det var enligt hans mening oerhört
viktigt att Finansinspektionens verksamhet gav uttryck för fullständig
kompetens, och det fick inte riskeras en diskussion om detta med anledning av
kritik från JK. Anders Sahlén är enligt statsrådet en effektiv och beslutsför
person med kompetens och stor integritet. Men det är enligt statsrådet
alldeles uppenbart att han i några avseenden inte hade lyckats med den ledning
som han skulle utöva i inspektionen.
Enskilda händelser har enligt statsrådet inte styrt honom när det gällt hans
förtroende för Anders Sahlén. När det gäller den planerade utnämningen av
Christer Bergqvist hade han fått rapport från Urban Bäckström att Anders Sahlén
tillstyrkt utnämningen.
Frågan om byte på posten som chef för Finansinspektionen aktualiserades redan
några veckor efter regeringens tillträde hösten 1991. Det konstaterades att det
fanns ett problem och att man sökte en lösning. Statsrådet ansåg dock att det
måste finnas förutsättningar för att en omflyttning skulle innebära något
totalt sett positivt och behövde därför finna en annan lämplig person som kunde
tänkas acceptera tjänsten. Han diskuterade saken med Riksskatteverkets chef
Lennart Nilsson, med riksbankschefen Bengt Dennis och möjligen med f.d.
statsrådet Erik Åsbrink våren 1992.
Den tidigare statssekreteraren i Finansdepartementet, nuvarande
riksbankschefen Urban Bäckström, har under utskottets utfrågning framhållit att
omflyttningen grundade sig på en samlad bedömning av hur statsrådet skulle
disponera sina personella resurser. Bedömningen gjordes också att det kanske
fanns anledning att accelerera förnyelsearbetet inom Finansinspektionen. Urban
Bäckström har också pekat på att det kan behövas ett chefsbyte när en chef
blivit tröttkörd av en oerhört arbetsam situation och det fortfarande återstår
stora ansträngningar. Han upplevde att det inte fanns något gravt misstroende
mot Anders Sahlén. När det gäller samtalen rörande Christer Bergqvist har Urban
Bäckström uppgett att Anders Sahlén klart tillstyrkte att denne utsågs till
chef för Bankstödsnämnden.
Avdelningscheferna vid Finansinspektionen Mats Josefsson, Kjell Arvidsson,
Gunnar Andersson och Rolf Molin har under utskottets utfrågning angett att de
blivit mycket förvånade över beskedet att Anders Sahlén skulle byta post.
Avdelningscheferna har liksom styrelseledamöterna regeringsrådet Stig von Bahr
och generaldirektören Alf Carling uttryckt sin uppskattning av Anders Sahlén
som chef för Finansinspektionen.
Justitiekanslerns beslut den 16 juli 1992 och den 8 december 1993
Genom en skrivelse som kom in till Justitiekanslersämbetet den 20 december
1991 överlämnade Finansinspektionen till Justitiekanslern att utreda i vad mån
det kunde finnas grund för kritik mot den verksamhet som bl.a.
Finansinspektionen utövade i samband med Försäkringsaktiebolaget Njords
konkurs. JK meddelade den 16 juli 1992 beslut i ärendet. Den 3 december 1992
uppdrog regeringen åt JK att granska Finansinspektionens handläggning av
tillsynsärendet avseende Njord för tiden efter bolagets konkurs. I
regeringskansliet förelåg då en överklagan av ett beslut den 19 december 1991
att meddela Njord och dess styrelse en "allvarlig erinran" enligt 19 kap. 11 §
försäkringsrörelselagen (1982:713). I detta ärende meddelade JK beslut den 13
december 1993.
JK gav i det första beslutet en redogörelse för vissa av de rättsliga
förutsättningar som en förvaltningsmyndighet med tillsynsuppgifter har att
arbeta under. Enligt regeringsformen gäller således att all offentlig makt
skall utövas under lagarna, vilket uttrycker förvaltningens lagbundenhet.
Bestämmelsen 1 kap. 9 § regeringsformen föreskriver att de som utövar offentlig
verksamhet skall iaktta saklighet och opartiskhet i sitt arbete. Inom de ramar
för myndighetens uppgift som anges i lag ges ofta ett varierande utrymme för en
myndighets lämplighetsprövning, men maktbefogenheterna får endast användas för
avsedda syften. Dessa syften anges ytterst i lag och kan utvecklas närmare i
förordningar som rör det särskilda ansvarsområdet och i
myndighetsinstruktionen. Myndighetens beslutade åtgärder skall begränsas till
vad som är nödvändigt för att uppnå det avsedda syftet.
JK framhöll att en tillsynsmyndighet kan ha en mycket svår och känslig
arbetsuppgift. Dess användning av informella åtgärder kan alltid komma under
diskussion. Det är enligt JK mycket viktigt att man inom myndigheten är
medveten om detta och om de rättsliga principer som gäller för verksamheten.
Det är ytterst genom ett korrekt förvaltningsförfarande som dels
rättssäkerheten skall garanteras för de subjekt som omfattas av tillsynen, dels
effektiviteten i tillsynsuppgiften skall tillgodoses.
JK konstaterade att det inte minst för en tillsynsmyndighet verksam på det
finansiella området finns ett betydande utrymme för underhandskontakter med de
berörda företagen och deras ledningar så länge dessa kontakter håller sig inom
ramen för de syften som statsmakterna lagt fast för tillsynsuppgiften och
åtgärderna inte är oförenliga med principerna för förvaltningsförfarandet på
området. JK tog i beslutet bl.a. upp frågan om det från Finansinspektionens
sida varit korrekt att engagera sig i rekonstruktionsarbete och om formerna för
detta varit lämpliga och om korrekta tillsynsåtgärder vidtagits. JK framhöll
det förhållandet att inspektionen beträffande försäkringsaktiebolaget Njord
under sommaren 1991 inte vidtog sådana rättsliga åtgärder som anges i 19 kap.
försäkringsrörelselagen. Först sedan konkursen i september 1991 var ett
faktum hade ett tillsynsärende i formell mening inletts. Inspektionen gjorde
enligt JK den bedömningen att det förelåg förutsättningar för att uppnå önskat
resultat genom att engagera sig i rekonstruktionsarbetet, och den valde därför
att söka bidra till en lösning utan att tillgripa sådana rättsliga åtgärder som
anges i försäkringsrörelselagen. Enligt JK kan det sägas ligga inom ramen för
inspektionens tillsynsverksamhet på detta område att informellt bidra till
lösningar av problem i större sammanhang. Det ligger rent av i sakens natur att
inspektionen skall kunna ta på sig en roll av katalysator mellan parter som
berörs av en krissituation. Arbetsmetoden är dock inte helt problemfri.
Uppenbara och allvarliga brister som enligt lag skall föranleda inspektionens
ingripande i angivna former kan inte rimligen få stå opåtalade under en längre
tid. Allmänhetens tilltro till lagstiftningen och inspektionen kan i efterhand
komma i allvarlig fara om inte en stadgad procedur iakttas.
Inspektionen kan enligt JK få svårt att undvika misstankar om dubbelställning
och bristande integritet. Det kan vara svårt att förena rollen som kontrollör
med att uppfattas som aktör. Det kan -- sade JK vidare -- inte uteslutas att en
situation uppstår där det blir svårt att i efterhand bedöma om inspektionen
utövat myndighet i offentligrättslig mening eller agerat så att den i
realiteten kunnat uppfattas närmast som part i en ren förhandlingssituation --
något som ligger helt utanför ramen för den rättsliga tillsynsuppgiften.
Att tillsynsmyndigheten för en tid medverkar till att förutsättningarna för
en rekonstruktion av ett försäkringsbolag undersöks kunde dock enligt JK vara
väl förenligt med Finansinspektionens föreskrivna uppgift att verka för en sund
utveckling.
JK kunde i och för sig ha förståelse för om inspektionen under en kortare tid
inte velat "störa" rekonstruktionsarbetet med formella tillsynsåtgärder. Inte
minst för att skydda inspektionen från misstänkliggöranden om att fungera som
aktör i stället för som kontrollör syntes det JK viktigt att rollen som
tillsynsmyndighet med de rättsliga befogenheter det innebär markeras tydligt
vid varje form av deltagande från tillsynsmyndigheten i ett
rekonstruktionsarbete.
JK fann för sin del sammanfattningsvis att Finansinspektionens bedömning att
gå in i ett rekonstruktionsarbete fick anses ligga inom ramen för inspektionens
befogenheter. JK varnade dock för de integritetsproblem som kunde uppkomma och
framhöll att inspektionen borde ha initierat ett formellt tillsynsärende med
vad därtill hör.
I beslutet den 8 december 1993 riktade JK kritik mot brister i
Finansinspektionens diarieföring. Bl.a. hade sekretesskyddade handlingar inte
diarieförts, vilket enligt JK inte kunde godtas. JK påpekade också vikten av
att dokumentation av t.ex. samtalsuppgift sker i vederbörlig ordning. Vidare
fann JK att handläggningstiderna i ärenden om utlämnande av allmänna handlingar
i vissa fall varit anmärkningsvärt långa. Dessutom fann JK brister när det
gäller kommunikationsskyldighet med part. Slutligen kritiserade JK ett beslut
av inspektionen att meddela försäkringsaktiebolaget Njord och dess styrelse en
allvarlig erinran, eftersom en sådan inte kunnat medföra någon rättsverkan i
egentlig mening på grund av att verksamheten skulle avvecklas och bolaget som
var försatt i konkurs skulle upplösas. Dessutom ifrågasatte JK det lämpliga i
att ange en erinran som "allvarlig".
Chefsförsörjning
Verkschefernas roll i statsförvaltningen behandlades i regeringens
proposition 1986/87:99. Där framhölls att chefsförsörjningen är ett viktigt
instrument i den offentliga sektorns omvandling och utveckling. Den
grundläggande uppgiften för cheferna i statsförvaltningen är att leda arbetet i
enlighet med statsmakternas intentioner. Propositionen syftade bl.a. till att
åstadkomma en aktivering i frågor om chefstillsättningar och chefsutveckling i
de av regeringen tillsatta tjänsterna. Rekryterings-, rörlighets- och
utvecklingsåtgärder som avser högre chefer borde mer systematiskt och
målmedvetet utnyttjas för att förnya, förändra och effektivisera den statliga
verksamheten.
I regeringens styrande funktion ingår en skyldighet att leda den statliga
förvaltningens verksamhet och ansvara för att den statliga sektorn fungerar i
enlighet med riksdagens beslut. Av detta följer enligt propositionen att det
åligger regeringen att säkerställa att det finns den kompetens som behövs i
ledningen för den statliga förvaltningen. Denna uppgift innebär bl.a. också
uppföljning av verksamheten samt erforderliga utbildnings- och
rörlighetsinsatser i syfte att stärka chefskompetens och verksamhetens
effektivitet. Verkschefskarriären borde framöver i normalfallet kunna inrymma
perioder av chefskap för olika verksamheter, åtföljda eller avbrutna av
kvalificerade uppdrag eller tjänstgöring på andra krävande poster i
förvaltningen. Denna rörlighet borde enligt propositionen ske på frivillig väg
och grundas på överenskommelser med berörda verkschefer. Trots att de
eftersträvade omplaceringarna i de helt övervägande fallen förutsattes kunna
genomföras efter överenskommelse kunde man enligt propositionen inte bortse
ifrån att det kunde finnas skäl för att också mot verkschefens vilja förflytta
honom under löpande förordnandetid.
Den situationen kunde exempelvis uppstå att regeringen finner det önskvärt
att bryta ett i och för sig väl fungerande chefskap för att av en övergripande
orsak kunna genomföra en omstrukturering, som berör flera verk och verkschefer,
alltså fall där en förflyttning påkallas av organisatoriska skäl. Ett annat
skäl är att en chef visat sig mindre lämplig för sin uppgift och att regeringen
av den anledningen vill förflytta honom eller henne till en annan tjänst. Det
kan givetvis enligt propositionen även uppkomma andra fall där det finns
fullgoda skäl att förflytta en verkschef. Det avgörande borde enligt statsrådet
vara vad som var nödvändigt med hänsyn till myndighetens bästa.
Regeringen tillsätter de högsta cheferna i statsförvaltningen.
Myndighetschefer och vissa andra chefer anställs normalt för bestämd tid, i
allmänhet sex år första gången och därefter tre år per period. Möjligheten att
tidsbegränsa en verksledande tjänst ges i lagen (1976:600) om offentlig
anställning (LOA) och 3 § tidsbegränsningsförordningen (1991:1750).
Om en chef för en förvaltningsmyndighet, som lyder direkt under regeringen,
är förordnad för bestämd tid får han eller hon enligt 7 kap. 10 § LOA
förflyttas till en annan statlig tjänst som tillsätts på samma sätt, om det är
påkallat av organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt med hänsyn till
myndighetens bästa.
För chef för ett statligt affärsverk gäller i stället enligt 7 kap. 9 § att
han får skiljas från sin tjänst i förtid om det är nödvändigt med hänsyn till
verkets bästa.
Dessa båda bestämmelser infördes den 1 juli 1987 på förslag av regeringen i
verksledningspropositionen. I propositionen framhölls att ett beslut om
förflyttning, liksom varje annan förvaltningsåtgärd, måste grunda sig på
objektivt godtagbara skäl. Detta följer av regeringsformens bestämmelser i 1
kap. 9 § om lika behandling, saklighet och opartiskhet. Beslut om förflyttning
får ges omedelbar verkan om det finns synnerliga skäl för det. Sådana
synnerliga skäl sägs vara att stora ekonomiska värden står på spel eller att en
myndighet eljest inte leds på ett från allmän utgångspunkt lämpligt sätt.
Den nya förflyttningsskyldigheten för visstidsförordnade verkschefer
konstruerades enligt verksledningspropositionen på ett likartat sätt som den
som redan gällde för fullmaktstjänster. Bl.a. hade intresset av att den
statliga förvaltningsorganisationen skulle utvecklas på det sätt som staten
fann bäst förenligt med samhällets behov ansetts motivera en modifiering av den
särskilda trygghet som en fullmaktshavare åtnjuter.
I detta sammanhang kan nämnas att regeringen lagt fram en proposition (prop.
1993/94:65) med förslag om en ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl. Det
föreslås inte någon ändring i sak beträffande nämnda bestämmelser utom för
chefen för den ombildade arbetsgivarorganisationen som föreslås omfattas av
samma regler som gäller för affärsverkscheferna. Riksdagen har godkänt
propositionen såvitt nu är i fråga (bet. 1993/94:AU16, rskr. 257).
Utskottets bedömning
Vid ett sammanträffande med statsrådet Bo Lundgren den 4 maj 1993 --
tillkommet på statsrådets initiativ -- erbjöds Finansinspektionens
generaldirektör en tjänst som minister vid svenska ambassaden i Washington.
Samtidigt uttryckte statsrådet ett visst missnöje med Anders Sahléns sätt att
leda inspektionen. Anders Sahlén uppfattade situationen så att han inte längre
hade regeringens förtroende och därför måste avgå. Bo Lundgren har inför
utskottet sagt att det med utgångspunkt från vad som sägs i
verksledningspropositionen varit möjligt för honom att framföra att Anders
Sahlén i det aktuella hänseendet inte hade fullt förtroende från regeringens
sida. Hans avsikt med mötet var dock endast att erbjuda Anders Sahlén en annan
befattning. Hade Anders Sahlén tackat nej till erbjudandet hade han enligt
statsrådet fått stanna kvar som chef för Finansinspektionen.
Utskottet kan konstatera att omflyttningen av Anders Sahlén inte skedde med
tillämpning av bestämmelserna i 7 kap. 10 § LOA. Bestämmelserna i denna
paragraf om att förflyttning skall vara påkallad av organisatoriska skäl eller
annars vara nödvändig med hänsyn till myndighetens bästa har således i och för
sig inte varit omedelbart tillämpliga.
Statsrådet Bo Lundgrens åtgärd att erbjuda Anders Sahlén en annan tjänst
samtidigt som han uttryckte ett visst missnöje med Anders Sahléns sätt att leda
Finansinspektionen har dock naturligt nog lett till att denne känt sig försatt
i en tvångssituation, som ligger mycket nära den situation som bestämmelserna i
7 kap. 10 § LOA avser.
Utskottet vill erinra om att bestämmelserna i 1 kap. 9 § regeringsformen om
lika behandling, saklighet och opartiskhet innebär att verksamheten i den
offentliga förvaltningen måste grunda sig på objektivt godtagbara skäl.
Av granskningen har framgått att Bo Lundgren redan tidigt efter
regeringstillträdet hösten 1991 var negativ till den utveckling som
Finansinspektionens verksamhet fått och inte velat acceptera den
rekonstruktionsroll som enligt bl.a. JK får anses falla inom ramen för
inspektionens uppgifter. Regeringen synes dessutom ha låtit sig ledas av
irritation över Anders Sahléns befogade synpunkt att Christer Bergqvist skulle
kunna komma i en jävssituation som chef för Bankstödsnämnden.
Det finns således enligt utskottets mening anledning att ifrågasätta att
omflyttningen varit föranledd av hänsyn till myndighetens bästa. För en sådan
bedömning talar också det förhållandet att samtliga de styrelseledamöter och
avdelningschefer i Finansinspektionen som hörts av utskottet har betonat Anders
Sahléns kompetens och skicklighet och uttryckt sin förvåning över
omflyttningen.
Utskottet, som i och för grundar sin bedömning på att verksledningsbeslutet
ger ett utrymme för omflyttningar av myndighetschefer, anser emellertid mot den
ovan angivna bakgrunden att regeringens skäl när det gäller omflyttningen av
Anders Sahlén inte varit tillräckliga för att svara mot kravet på saklighet och
opartiskhet i 1 kap. 9 § regeringsformen.
Enligt utskottets mening kan därför regeringen och särskilt då statsrådet Bo
Lundgren inte undgå kritik för handläggningen av frågan om byte av
Finansinspektionens chefstjänst.
Utskottet vill därvid också peka på det anmärkningsvärda förhållandet att
statsrådet Bo Lundgren redan våren 1992 erbjudit minst en person den aktuella
tjänsten. Enligt utskottets mening har statsrådet på detta sätt riskerat att
undergräva Anders Sahléns position och auktoritet som chef för en
tillsynsmyndighet. Utskottet vill understryka att ett sådant agerande är
olämpligt.
Utskottet vill i detta sammanhang betona vikten av att företrädare för
regeringen iakttar en viss försiktighet när det gäller omflyttningar av
myndighetschefer. Uttalade önskemål från statsråd om en annan bemanning av en
chefspost innan frågan blir aktuell skapar oro och leder till störningar i
myndighetens verksamhet. I första hand bör enligt utskottet
verksledningsbeslutets syften i fråga om ökad rörlighet nås på helt frivillig
väg, bl.a. mot bakgrund av de begränsade förordnandetider som ändå gäller. Mer
eller mindre påtvingade omflyttningar av myndighetschefer kan innebära en risk
för att det kan ses som ingrepp i den självständighet för myndigheterna som
omfattas av bestämmelserna i 11 kap. 7 § regeringsformen. Det finns också en
risk för att chefernas vilja att tillvarata angelägna men möjligen
kontroversiella intressen minskar.
b) Regeringens förberedelser för rekrytering till tjänster inom
EG/EU-institutioner
Vid ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen blir det aktuellt att
rekrytera svensk personal till vissa tjänster inom EU:s institutioner. Efter
anmälan, se bilaga A 13.3 har utskottet granskat hur regeringen har
förberett denna rekrytering. Till grund för denna granskning har legat dels en
promemoria från Statsrådsberedningen bilaga A 13.4, dels utfrågningar med
departementsrådet Jan Palmstierna, se bilaga B 5 och statsrådet Ulf
Dinkelspiel, se bilaga B 10.
Tjänsterna vid EU:s institutioner tillsätts av institutionerna själva och
innehavarna av tjänsterna skall representera institutionerna, inte de länder
varifrån de kommer. Tjänsterna tillsätts i fri konkurrens efter skriftliga och
muntliga antagningsprov.
För att ge ett nytt medlemsland möjlighet att relativt snabbt komma in i EU:s
arbete på tjänstemannanivå görs under de första tre till fyra åren efter
inträdet en rekrytering som enbart är riktad till medborgare i det nya
medlemslandet. Detta innebär att tjänsterna söks endast i konkurrens med
medborgare från det egna landet. Helt undantagna från konkurrens är vissa
tjänster på högre chefsnivå som tillsätts av EU efter förslag från regeringen i
det berörda landet.
Frågan om hur många tjänster i EU:s institutioner som reserveras för nya
medlemsstater finns inte reglerad i EU:s grundfördrag, inte heller i
anslutningsfördragen. För svensk del kommer under våren 1994 i samverkan med de
berörda EU-organen antalet reserverade tjänster att fastställas. Jämförelser
med länder som tidigare anslutit sig visar att det torde röra sig om ca 600
tjänster på chefs- och handläggarnivå inkl. tolkar och översättare. Av dessa
kommer ca 40 tjänster på högre chefsnivå att tillsättas efter förslag av
regeringen och resten genom riktad rekrytering.
I januari 1994 inrättade statssekreteraren i Utrikesdepartementets
handelsavdelning (UDH) en interdepartemental samrådsgrupp för rekryterings- och
tillsättningsfrågor i anslutning till ett EU-medlemskap. Samrådsgruppen som
leds av departementsrådet Jan Palmstierna innehåller representanter för alla
fackdepartement. Vid utfrågningen av Jan Palmstierna framkom att departementen
via gruppen håller löpande kontakt, informerar och förankrar våra kontakter med
EU-institutionerna i rekryteringsfrågor. Departementsledningarna får rapporter
om gruppens verksamhet från sina representanter i gruppen. Ärenden om det
40-tal tjänstemän som svenska regeringen skall nominera kommer inte att
hanteras fullt ut i samrådsgruppen, utan kommer att hanteras på politisk nivå.
Det som övervägs i Statsrådsberedningen är att man skall ha en mindre
statssekreterargrupp med någon representant för UDH, Finansdepartementet och
Statsrådsberedningen.
I Statsrådsberedningens promemoria framhålls att rekryteringen av praktiska
skäl förbereds redan innan ett medlemskap träder i kraft. Givetvis tillsätts
inga tjänster före folkomröstningen, och om denna utmynnar i ett nej blir
rekryteringen naturligtvis över huvud taget inte aktuell. Såväl statsrådet Ulf
Dinkelspiel som departementsrådet Jan Palmstierna har vid utfrågning förklarat
att inga kontakter med intresseorganisationer hittills har tagits i
rekryteringsfrågor.
Granskningen föranleder inte något uttalande av utskottet.
c) Utseende av biståndskontorschef
Efter anmälan har utskottet till granskning tagit upp agerandet inom
Utrikesdepartementet i samband med att Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA) i januari 1994 tillsatte en tjänst som biståndsråd vid svenska
ambassaden i Managua. Anmälan har fogats till detta betänkande som bilaga A
13.5. Från Statsrådsberedningen har överlämnats en promemoria som med
anledning av anmälan har upprättats av statssekreteraren Alf T Samuelsson vid
Utrikesdepartementet, bilaga A 13.6.
Bakgrund
Den 24 januari 1994 tog statssekreteraren Alf Samuelsson vid
Utrikesdepartementet i en skrivelse till generaldirektören vid SIDA, Carl Tham,
upp frågan om tillsättning av Anders Hagwall på en tjänst som chef för
biståndskontoret i Managua.
Alf Samuelsson underströk i skrivelsen vikten av samråd när det gäller
tillsättning av biståndsråd och att den beslutsprocess som var överenskommen
inte hade tillämpats. "Vi, biståndsministern är informerad om ärendet, finner
detta anmärkningsvärt."
Statssekreteraren framhöll vidare att om inte tillsättningen återkallades
kunde konsekvenserna bli att SIDA i framtiden inte kan komma i fråga för fler
ambassadchefstjänster. I skrivelsen pekades också på att en placering av Anders
Hagwall i Moçambique i enlighet med dennes andrahandsprioritering skulle kunna
vara en lyckad lösning. I det perspektivet förväntade sig statssekreteraren en
omprövning av beslutet.
Den 28 januari besvarade generaldirektören skrivelsen och framhöll att samråd
skett vid flera tillfällen samt att Anders Hagwall inte sökt någon annan tjänst
än den aktuella. Det fanns enligt generaldirektören varken sakliga eller
formella skäl för en omprövning av beslutet. Generaldirektören hänvisade vidare
till myndigheternas självständighet enligt 11 kap. 7 § regeringsformen.
Den 31 januari 1994 beslutade generaldirektören vid SIDA att placera Anders
Hagwall med sin tjänst som biståndskontorschef/biståndsråd vid
biståndskontoret i Managua, Nicaragua.
De ovannämnda skrivelserna registrerades i UD:s diarium först den 9 februari
1994. Som s.k. regdat. användes tidpunkterna den 24 januari resp. den 7
februari. Enligt uppgift från UD gjordes detta eftersom fältet Regdat. i det
datoriserade diariet används för tidpunkter då handlingar enligt
tryckfrihetsförordningen är att anse som upprättade resp. inkomna. Eftersom man
på UD:s registratorskontor kände till att Alf Samuelssons skrivelse
expedierades samma dag som den var daterad användes detta datum. Skrivelsen
från Carl Tham kom enligt UD:s uppgifter in till UD den 7 februari.
Gällande regler om tillsättning av tjänst som chef för biståndskontor
Enligt 11 § tredje stycket förordningen (1988:531) med instruktion för
Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) tillsätts tjänster som chef vid
biståndskontoren av SIDA efter samråd med Utrikesdepartementet. Om chefen
samtidigt är chef för en utrikesmyndighet, tillsätts tjänsten dock av
regeringen efter anmälan av generaldirektören. Enligt 4 § förordningen
(1980:806) med instruktion för biståndskontorschef tillsätts tjänst som
biståndskontorschef av regeringen. Denna bestämmelse avser enligt
statssekreterarens promemoria de fall då biståndskontorschefen också är
myndighetschef.
För närvarande gäller i fråga om samråd en promemoria av den 15 mars 1990 om
handläggningsrutiner vid utseende av biståndskontorschefer. UD och SIDA har
enligt uppgift nyligen gjort en överenskommelse som fastlägger vilka rutiner
som framdeles skall gälla vid bemanning av de aktuella tjänsterna.
Biståndsorganisationens integration i beskickningarna
Dagens organisation av biståndet i fält har sina rötter i ett riksdagsbeslut
om förstärkt integration av biståndskontoren i beskickningarna (UU 1973:3). De
riktlinjer som antogs av riksdagen syftade till att biståndskontoren skulle
göras till sektioner inom berörda beskickningar. De av riksdagen fastställda
riktlinjerna för integrerade ambassader kom -- enligt vad som sägs i
utredningsbetänkandet (SOU 1993:1) Styrnings- och samarbetsformer i biståndet
-- dock bara delvis att få genomslag. Även om biståndskontoren med tiden kom
att integreras lokalmässigt så gäller de facto fortsatt separation av ledning,
verksamhet och administration.
I det ovannämnda utredningsbetänkandet sägs att oklarheterna i chefsrollerna
såväl inom ambassaden som gentemot huvudmännen belyses genom de ömsesidigt
motstridiga förordningar som gäller i fråga om vem som utnämner
biståndskontorschefen. De under föregående avsnitt redovisade bestämmelserna är
enligt utredningen motstridiga. Oklarheterna i chefsrollerna sägs vara
betydande inte bara sakligt utan också rättsligt.
Utredningen låg till grund för regeringens proposition 1992/93:244 om
styrnings- och samarbetsformer i biståndet. I propositionen föreslogs en
integration av ambassader och biståndskontor i programländerna. Grundstrukturen
borde vara en chef, som tillika är biståndschef. Beslut om utnämningar av
chefer för de nya integrerade biståndsambassaderna skall fattas i vanlig
ordning av regeringen efter att synpunkter på lämpligt sätt inhämtats från
berörda myndigheter. I propositionen framhölls att arbetet vad gäller frågor
med anknytning till personaltillsättning m.m. borde närmare studeras.
Integrationen och de förändringar denna föranleder borde genomföras successivt.
Riksdagen godkände förslaget (rskr. 342).
Regeringens förhållande till myndigheterna
Regeringens rätt att bestämma över myndigheterna begränsas av bestämmelsen i
1 kap. 1 § regeringsformen om att all offentlig makt utövas under lagarna.
Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen lyder de statliga förvaltningsmyndigheterna
under regeringen. Detta innebär enligt Grundlagberedningen dels att en enskild
minister inte har någon befälsrätt över myndigheterna, dels att en föreskrift
från regeringen skall riktas till myndigheten som sådan, inte till tjänsteman
hos denna. Enligt 11 kap. 7 § regeringsformen är det inte tillåtet för någon
myndighet, ej heller riksdagen, att bestämma hur förvaltningsmyndighet i
särskilt fall skall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild
eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. Bestämmelsen är tillämplig
på regeringen som är en myndighet.
Tjänstetillsättningsbeslut anses falla inom ramen för begreppet
myndighetsutövning mot enskild (se prop. 1975/76:209 s. 167). Organisatoriska
och administrativa förhållanden kan enligt vad Förvaltningsutredningen har
framhållit (SOU 1983:39 s. 45 f.) däremot inte föras till det genom 11 kap. 7 §
regeringsformen fredade området, såvida de inte är reglerade i lag, vilket är
mindre vanligt.
Det nu aktuella beslutet om placering torde inte vara ett beslut om
tjänstetillsättning i formell mening utan det kan ses som ett
arbetsledningsbeslut. Hade tjänsten tillsatts med en UD-tjänsteman torde det
emellertid inte längre ha varit fråga om ett arbetsledande beslut om
förflyttning utan om ett rent tjänstetillsättningsbeslut. Anmärkas kan att det
i ärendet enligt skrivelsen den 28 januari 1994 från generaldirektören vid SIDA
har förelegat en ansökan/anmälan från en UD-tjänsteman.
I verksledningspropositionen (prop. 1986/87:99) framhölls att 11 kap. 7 §
oftast tolkas som ett allmänt förbud för regeringen och dess ledamöter att
uttala sig i frågor som rör förvaltningsmyndigheternas verksamhetsområden, men
att varken regeringsformen eller dess förarbeten ger något stöd för en sådan
tolkning. Ett skäl till väl utvecklade kontakter mellan regeringen och
myndigheterna är enligt propositionen de förändringar som den statliga
verksamheten fortlöpande ställs inför. Inte minst innebär det fortlöpande
behovet av rationalisering, omprioritering och omprövning att kontakterna
behöver hållas levande och vidareutvecklas. Departementschefens bedömning var
att de informella kontakterna mellan regeringen och myndigheterna utgör och
alltid har utgjort ett viktigt, naturligt och oundgängligt komplement till
regeringens formella styrning av myndigheterna. Informella kontakter inom
området för 11 kap. 7 § borde dock enligt propositionen i den mån de är
nödvändiga präglas av mycket stor återhållsamhet med hänsyn till de
rättssäkerhetsgarantier som åsyftas med lagrummet och borde för regeringens del
skötas på tjänstemannanivå.
Konstitutionsutskottet framhöll (bet. 1986/87:KU29) att det finns ett stort
behov av informella kontakter mellan förvaltningsmyndigheterna och
regeringskansliet. Åtskilliga myndigheter hade själva vittnat om detta behov i
sina remissyttranden över Förvaltningsutredningens och Verksledningskommitténs
betänkanden. Genom sådana kontakter kan regeringen hållas informerad om den
aktuella situationen på olika myndighetsområden. Myndigheterna kan å sin sida
via informella kontakter få regeringens intentioner och krav på myndigheterna
klarlagda. Utskottet framhöll vidare att det svenska systemet kännetecknas av
att regeringsbesluten fattas av regeringen som ett kollektiv, inte av de
enskilda regeringsledamöterna. Vissa risker för ministerstyre ville utskottet
inte förneka, varför kontakterna borde vara mer inriktade på information än
styrning. I särskild hög grad gällde detta området för 11 kap. 7 §
regeringsformen.
Utskottets bedömning
Utskottet tar först upp frågan om diarieföringen av statssekreterarens
skrivelse till SIDA:s generaldirektör. Enligt 15 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) skall en handling registreras utan dröjsmål om det inte är uppenbart
att den är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. I fråga om allmänna
handlingar, för vilka sekretess ej gäller, får dock registrering underlåtas om
handlingarna hålls så ordnade att det utan svårighet kan fastställas om
handling har kommit in eller upprättas.
Statssekreterarens skrivelse upprättades den 24 januari men registrerades
inte förrän den 9 februari eller efter 16 dagar. Enligt utskottets mening är
denna tidsutdräkt alltför lång. Utskottet vill därvid erinra om att
registreringen fyller en viktig funktion i allmänhetens och massmediernas insyn
i den offentliga verksamheten och att det därför är mycket angeläget att
bestämmelserna om handlingars registrering utan dröjsmål inte åsidosätts i de
fall handlingarna inte kan hållas ordnade på det sätt som sägs i
bestämmelserna.
När det härefter gäller innehållet i statssekreterarens skrivelse får
utskottet anföra följande.
Den nu aktuella tjänsten som chef för biståndskontor
skulle enligt gällande föreskrifter tillsättas av SIDA efter samråd med
Utrikesdepartementet. Enligt utskottets mening visar granskningen inte annat än
att statssekreterarens skrivelse till SIDA:s generaldirektör varit ett led i
det föreskrivna samrådet, vilket enligt fastlagda rutiner skall inledas med att
ett beslutskoncept från SIDA överlämnas till Utrikesdepartementet. Att den
aktuella skrivelsen synes ha tillkommit efter det att ärendet behandlats i den
grupp som har att utöva samrådet föranleder inte någon annan bedömning.
Granskningen har vidare enligt utskottets mening gett vid handen att statsrådet
Alf Svenssons enda kontakt med frågan varit att han erhållit information om
ärendet. Utskottet anser att det mot denna bakgrund inte finns anledning att
rikta någon anmärkning vare sig mot statsrådet Alf Svensson eller mot det sätt
på vilket ärendet hanterats inom Utrikesdepartementet.
Utskottet vill i sammanhanget peka på att de svårigheter som har förelegat
när det gäller integrerade biståndsambassader har uppmärksammats av riksdag och
regering och att det som följd därav pågår ett arbete inom Utrikesdepartementet
bl.a. för att åstadkomma en enhetlig ordning vid tillsättning av chefstjänster.
17. Statsministerns anförande "Sverige och de baltiska länderna" den 17
november 1993
Ärendet
Statsminister Carl Bildt höll den 17 november 1993 på Utrikespolitiska
Institutet ett anförande med rubriken Sverige och de baltiska länderna.
I anförandet uttalade statsministern bl.a. följande.
Den militära alliansfriheten syftar, med den av riksdagen fastlagda nya
formuleringen, till att "vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig
i vårt närområde". Den automatik i vår politik som var en konsekvens av det
blockuppdelade Europa finns inte längre. Men vi bevarar fullt ut möjligheten
att välja neutraliteten i händelse av en konflikt i vårt närområde.
Samtidigt är det inte lätt att se den möjliga konflikt i vårt närområde där
det svenska folket skulle vilja se Sverige dra sig tillbaka till en neutralitet
enligt folkrättens regler.
Ingen kan begära att vi skall ge förhandsbesked om hur vi skulle handla i ett
läge där länder i vårt närområde utsattes för hot eller angrepp. Det måste
bland annat bli beroende av hur konflikten först uppstod och hur läget bedöms i
andra huvudstäder och i de organisationer som har ansvar för säkerheten i
Europa.
Men när jag har svårt att se neutraliteten som ett sannolikt val för Sverige
i de konfliktfall i vårt närområde som vi i dag kan föreställa oss, så är det
därför att den sätter mycket snäva gränser för vad vi kan göra för att främst
politiskt hjälpa grannar som behöver vårt stöd. Och jag tror inte att vare sig
våra intressen, eller svenska folkets uppfattning om vad vanlig anständighet
kräver, kommer att tala för en så snäv hållning.
Så blev inte fallet under Finlands vinterkrig, och det förefaller mig än
mindre sannolikt att det skulle bli fallet i vår egen tid.
Vi lever inte längre i ett Europa som ligger i skuggan av en totalitär
stormaktsdiktatur. Däremot lever vi i ett Sverige som blivit alltmer främmande
för kall passivitet inför vad som händer i vår omvärld.
Enligt granskningsanmälan, bilaga A 14.1, har statsministerns anförande
skapat betydande osäkerhet om Sveriges utrikespolitik och i den aktuella delen
inte enbart varit olyckligt från politiska utgångspunkter utan också haft ett
innehåll som leder till frågor av stort konstitutionellt intresse. Enligt
anmälan är det anmärkningsvärt att samråd i Utrikesnämnden inte ägde rum innan
statsministern höll sitt anförande, trots att det behandlade ett vitalt svenskt
säkerhetsintresse. Vidare önskas klargjort hur anförandet bereddes inom
regeringskansliet och mellan regeringspartierna.
Bakgrund
Tidigare definition av svensk neutralitetspolitik m.m.
Grundläggande folkrättsliga regler för en stats neutralitet i förhållande
till ett krig mellan andra stater utvecklades genom internationell sedvana. De
kodifierades genom konventioner som antogs vid en fredskonferens i Haag år
1907. Konventionerna grundades således på lång erfarenhet av vad som inte kan
tolereras av krigförande stater och som därför leder till att de betraktar en
annan stat som legitimt objekt för motåtgärder, eventuellt i form av krig. Det
gäller sådant som skyldighet att vägra transitering av trupp, förpliktelse att
internera krigförande trupp som kommer in i det neutrala landet, att tillämpa
eventuella förbud mot export av krigsmateriel likformigt gentemot de
krigförande osv. Några folkrättsliga regler om neutralitet i fredstid finns
inte. Den svenska neutralitetspolitiken har under lång tid beskrivits som
"alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig".
Statsministerns anförande i förhållande till vissa riksdagsuttalanden m.m.
Vid riksdagens senaste behandling av svensk säkerhetspolitik före
statsministerns aktuella anförande, hade debatten förts med anledning av
utrikesutskottets betänkande 1992/93:UU19. I detta betänkande citerade
utskottet sitt yttrande i betänkandet 1991/92:UU19 och vidhöll den återgivna
uppfattningen.
Betänkandet innehåller bl.a. följande uttalande.
Målet för den svenska säkerhetspolitiken förblir detsamma som riksdagen
slagit fast i flera tidigare betänkanden och som bekräftas i regeringens
proposition, nämligen att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga
en handlingsfrihet för oss att -- såsom enskild nation eller i självvald
samverkan med andra länder -- kunna utveckla vårt samhälle i politiskt,
ekonomiskt, socialt och kulturellt och varje annat hänseende. Därmed bidrar vi
även till fortsatt lugn och stabilitet i Norden och angränsande områden. Ett
viktigt inslag i säkerhetspolitiken är också att utåt verka för avspänning,
nedrustning, samarbete och demokratisk utveckling, inte minst genom att aktivt
verka för en ökad roll för FN på dessa områden.
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara
neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att en
betryggande försvarsförmåga upprätthålls.
När säkerhetspolitiken och neutraliteten under senare år diskuterats i
riksdagen och i andra sammanhang har det skett främst med avseende på det
europeiska samarbetet. I en av debatterna, en frågedebatt den 12 januari 1993,
tas dock upp även frågan om Sveriges inställning vid hot mot de tre baltiska
staterna.
I Statsrådsberedningens promemoria, bilaga A 14.2, hänvisas utom till
statsministerns uttalanden i frågedebatten den 12 januari 1993 också till en
debattartikel av statsministern i Svenska Dagbladet den 11 augusti 1992 och
till en artikel i oktober 1992 i Svensk Tidskrift samt till statsministerns
anförande inför ryska parlamentets utrikesutskott den 6 februari 1993. Vid
dessa tillfällen hade statsministern uttalat liknande synpunkter.
De av statsministern i det kritiserade anförandet framförda synpunkterna
ansluter enligt Statsrådsberedningen helt till "den nya formuleringen i bet.
1991/92:UU19 om syftet med Sveriges militära alliansfrihet".
Statsministern har också vid utfrågning inför konstitutionsutskottet den 26
april 1994 (bilaga B 11) deklarerat att han anser att han i sitt anförande
"självfallet" inte avvek från vad som kommit till uttryck i utrikesutskottets
betänkande.
På frågan om underlag för uttalandet om svenska folkets vilja vid konflikt i
vårt närområde har statsministern hänvisat till det engagemang som kom fram
bl.a. vid händelserna i Vilnius och Riga i januari 1991 samt förklarat att
uttalandet innebar en prognos.
Utrikesnämndens roll m.m.
10 kap. regeringsformen innehåller bestämmelser om Sveriges förhållande till
andra stater.
Utrikespolitiken är enligt 1974 års regeringsform, liksom tidigare, en
regeringens styrelsefunktion. I samband med författningsreformen framhöll
emellertid såväl Grundlagberedningen som föredragande statsrådet att
utrikespolitikens betydelse för rikets säkerhet motiverade att riksdagen hade
en vidsträckt insyn och ett starkt inflytande på detta område. I ett yttrande
till konstitutionsutskottet (se bet. KU 1976/77:36) angående riksdagens
ställning i den utrikespolitiska beslutsprocessen erinrade utrikesutskottet om
att ett flertal former för riksdagens insyn i och inflytande över
utrikespolitiken har vuxit fram utöver dem som uttryckligen föreskrivs i
grundlagen. Det var enligt utskottet givet att Utrikesnämnden och
utrikesutskottet har centrala funktioner. Därutöver förekommer information i
olika utrikespolitiska frågor till riksdagen också i en rad andra berednings-
och samrådsformer varigenom riksdagsledamöter och de politiska
meningsriktningar de företräder kan få insyn i och utöva påverkan på
regeringspolitikens utformning på utrikesområdet.
Utrikesnämnden inrättades som ett permanent organ genom en grundlagsändring
år 1921. Enligt 10 kap. 6 § regeringsformen skall regeringen dels fortlöpande
hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan få
betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa så ofta det erfordras,
dels i alla utrikesärenden av större vikt normalt överlägga med nämnden före
avgörandet. Utrikesnämnden består av talmannen samt nio andra ledamöter som
riksdagen väljer inom sig, och närmare bestämmelser om nämndens sammansättning
meddelas i riksdagsordningen.
I 7 kap. regeringsformen finns bestämmelser om regeringsarbetet, bl.a. om
beredning av regeringsärenden. Regeringen styr riket genom att avgöra
styrelseärenden, såsom propositioner, traktater, förordningar, utfärdandet av
lagar. Utöver styrelseärenden har regeringen en rad ärenden i egenskap av
högsta förvaltningsmyndighet, såsom ärenden om utnämningar, tillstånd och
överklaganden.
Enligt 4 § departementsförordningen (1982:1177) skall ett ärende som faller
inom flera departements verksamhetsområden handläggas inom det departement till
vilket ärendet huvudsakligen hör och beredas i samråd med övriga berörda
statsråd.
Statsrådsberedningen har i en promemoria 1989:2 utfärdat föreskrifter om s.k.
gemensam beredning. Sådan beredning har till syfte att säkerställa att
principen om kollektivt beslutsfattande inom regeringen får ett reellt
innehåll.
I den promemoria som upprättats i granskningsärendet har Statsrådsberedningen
mot bakgrunden av de tidigare uttalanden av statsministern som refereras ansett
att det skulle varit helt omotiverat att samråda i Utrikesnämnden före
anförandet på Utrikespolitiska institutet. Av samma skäl har
Statsrådsberedningen ansett att frågan hur anförandet beretts inom
regeringskansliet är utan betydelse.
Statsministern har vid utfrågningen förklarat att även om han inte informerat
alla regeringspartier om själva talet den 17 november, har materian och den
aktuella frågeställningen diskuterats i regeringskretsen i dess helhet och
varit föremål för utförlig diskussion och beredning inom alla berörda delar av
regeringskansliet.
Han har vidare förklarat att han aldrig i Utrikesnämnden tagit upp några
anföranden som han tänkt hålla samt att ståndpunkten som intagits i anförandet
framförts vid flera tidigare tillfällen och således inte var ny.
Utskottets bedömning
I talet den 17 november 1993 tog statsministern upp vissa aspekter av
förhållandet mellan Sverige och de baltiska staterna. De uttalanden han därvid
gjorde om Sveriges handlande vid en möjlig konflikt i vårt närområde ansluter
enligt utskottets uppfattning till den formulering om målet för den svenska
säkerhetspolitiken och syftet för Sveriges militära alliansfrihet som fastlagts
av riksdagen. Före talet den 17 november hade statsministern också vid flera
tillfällen framfört samma synpunkter, och frågeställningen hade enligt vad
statsministern förklarat diskuterats i regeringskretsen och inom
regeringskansliet.
Granskningen föranleder inte något uttalande av utskottet.
18. Statsrådens innehav av värdepapper, m.m.
Bakgrund
Tidigare utskottsbehandling och anmälan
Vid förra årets granskning behandlade utskottet grundligt frågan om
statsrådens innehav av värdepapper m.m. (se 1992/93:KU30 avsnitt 10). I
betänkandet lämnades en utförlig redogörelse för gällande bestämmelser -- bl.a.
för innehållet i 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen, nämligen att
statsråd inte får utöva allmän eller enskild tjänst samt att statsråd inte
heller får inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för
honom -- och för regeringens praxis för hanteringen av jävssituationer m.m.
Vidare lämnades en redogörelse för de regler för bl.a. extern förvaltning av
regeringsledamöters förmögenheter och rådgivande organ som finns i vissa andra
länder.
Årets granskning föranleds närmast av en anmälan från den socialdemokratiska
KU-gruppen, bilaga A 15.1. I anmälan begärs uppgifter om statsrådens och
deras familjemedlemmars aktuella aktieinnehav samt uppgifter om förändringar i
aktieinnehavet efter den senaste redovisningen till utskottet. Vidare har
begärts uppgifter om huruvida aktieägande statsråd har överlämnat sina aktier
till oberoende förvaltning.
Förvaltning av statsråds värdepapper
Vid årets granskning har utskottet haft tillgång till -- förutom de
handlingar som ingick i förra årets granskning -- nya sammanställningar över
statsrådens och deras anhörigas aktieinnehav. Materialet såvitt avser
statsrådens anhöriga är sekretessbelagt. Statsrådens aktuella aktieinnehav
framgår av ett pressmeddelande den 25 april 1994, bilaga A 15.2.
Vid förra årets granskning antecknades att det från Justitiedepartementet
upplysts att statsråden Margaretha af Ugglas, Per Westerberg och Ulf
Dinkelspiel anmält att de lämnat sina resp. aktieinnehav till extern
förvaltning samt att Ulf Dinkelspiel vid utfrågningen med honom uppgett att
hans aktieinnehav förvaltas av Öhmans Fondkommission där han själv är delägare.
I årets ärende har det från Justitiedepartementet anmälts att det inte finns
några förändringar att rapportera i fråga om extern förvaltning. Ulf
Dinkelspiel har emellertid vid årets utfrågning, bilaga B 10, uppgivit att
hans aktieinnehav numera finns i depå hos S-E-Banken. Enligt senare inhämtad
uppgift har överföringen av aktier skett den 14 mars 1994, medan besked om
överföringen inte kommit in till Justitiedepartementet förrän efter
departementets rapport till utskottet. Ulf Dinkelspiel har vidare förklarat
att enligt hans instruktioner några förändringar inte skett i hans aktieinnehav
utom genom tvångsinlösen eller liknande samt i fråga om hans aktier i Ericsson
och Volvo. Dessa aktier, som rör försvarsmaterielindustrier, har han efter
samråd med regeringens Etikkommitté avyttrat för att inte behöva överlämna
ärenden gällande dessa företag till något annat statsråd. Om anledningen till
att förvaltningen av hans aktieinnehav inte tidigare förts över från Öhmans
Fondkommission till annan förvaltare, har Ulf Dinkelspiel vid utfrågningen
förklarat att han ville avvakta arbetet med Etikkommitténs promemoria. Bl.a.
diskuterades inom kommittén frågan om blind trust eller liknande. I sin
promemoria lämnade kommittén inte någon rekommendation om extern förvaltning,
men Ulf Dinkelspiel överförde senare ändå sina aktier till depå i S-E-Banken.
Av de offentliggjorda uppgifterna om statsrådens värdepappersinnehav kan
utläsas att endast marginella förändringar inträffat beträffande
näringsministerns och utrikeshandelsministerns innehav. Statsministerns innehav
är enligt samma uppgifter oförändrat.
Inverkan på regeringsarbetet av värdepappersinnehav
Som framgår av förra årets granskningsbetänkande har regeringen sedan våren
1992 när det gäller innehav av aktier tillämpat en ordning som innebär att
aktieinnehavet i sig, oberoende av dess storlek eller det aktuella ärendets
förväntade resultat, hindrar statsrådet i fråga från deltagande i ärendets
behandling. Förfarandet är följande. Dagen före ett regeringssammanträde får
rättschefen i Statsrådsberedningen ärendeförteckningarna från samtliga
departement. Rättschefen går igenom förteckningarna och jämför dem med aktuella
uppgifter om statrådens aktieinnehav. Om något statsråd äger aktier i ett bolag
som på något sätt berörs av ett ärende anmäls detta till protokollföraren, som
anmäler saken vid regeringssammanträdet, där man sedan tar ställning till
jävsfrågan. En anmälan sker oberoende av aktieinnehavets storlek. Anmälan sker
även i de fall där statsråd inte har aktier i det berörda bolaget, men bolaget
ingår i en koncern där statsrådet har aktier i ett annat av koncernens bolag.
Berörda statsråd deltar inte i behandlingen av ett ärende som anmälts på detta
sätt.
I fråga om konsekvenserna för regeringsarbetet av vissa statsråds stora
aktieinnehav har statsministern vid utfrågningen (bilaga B 11) bestämt hävdat
att hanteringen av jävs- och jävsliknande situationer inte innebär något
problem. Bedömningen hade gjorts att det kunde röra sig om tre till fem ärenden
i veckan, och ett vida större antal ärenden överlåts på annat statsråd på grund
av frånvaro från regeringssammanträde. Statsministern framhöll vidare att
jävsbevakning skulle behövas, oavsett om regeringsledamöterna äger aktier eller
inte.
Etikkommittén
Regeringens Etikkommitté tillsattes i oktober 1991 med uppgift bl.a. att
granska de anmälningar som statsråden gör av fondpappersinnehav, ge riktlinjer
om hur statsrådens tillgångar bör förvaltas samt att ur etisk synvinkel ge råd
om statsrådens förmögenhetsdispositioner. Kommittén överlämnade den 8 november
1993 en promemoria -- Intressekonflikter för statsråd -- till statsrådet
Reidunn Laurén. -- Promemorian har därefter enligt vad statsministern uppgav
vid utfrågningen varit föremål för beredning inom regeringen. Ett utkast till
slutsatser har upprättats, och samråd om dessa har inletts med den
parlamentariska oppositionen.
Utskottets tidigare bedömning
I förra årets granskningsbetänkande framhöll utskottet bl.a. att
regeringsformen inte innehåller något uttryckligt stadgande om statsministerns
ansvar för att statsråden uppfyller kraven i 6 kap. 9 § regeringsformen.
Statsministern är emellertid, framhöll utskottet, den som enligt
regeringsformen tillsätter övriga statsråd, och han har även rätt att entlediga
ett statsråd både på statsrådets egen begäran och i annat fall. Därigenom kom,
som utskottet framhållit i tidigare granskningsärenden, ansvaret att statsråden
uppfyller kraven i första hand att ligga på statsministern. Det ankom således,
enligt utskottets mening, på statsministern att innan ett statsråd utnämns ta
reda på att inga sådana omständigheter som avses med 6 kap. 9 § andra stycket
regeringsformen föreligger.
Utskottet konstaterade att samtliga regeringsbildare under efterkrigstiden
varit av den uppfattningen att statsministern har det yttersta och formella
ansvaret för att statsråden uppfyller kraven i 6 kap. 9 § andra stycket
regeringsformen.
6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen har i första hand till syfte att
värna om statsrådstjänstens integritet. Huruvida innehav av ett speciellt
uppdrag, utövande av viss verksamhet, ägande av viss typ av egendom eller andra
intressebindningar är ägnade att rubba förtroendet för statsrådet fick därvid
enligt utskottet bedömas från fall till fall. Något generellt förbud för
statsråd att exempelvis inneha aktier eller annan egendom borde således inte
utfärdas. Utskottet ansåg emellertid att det är viktigt att ledamöter av
regeringen är medvetna om att intressekonflikter kan uppstå och vidtar de
försiktighetsåtgärder som kan göras för att förhindra att deras förtroende hos
allmänheten rubbas. Genom att inrätta Etikkommittén samt etablera det
granskningsförfarande i Statsrådsberedningen som syftar till att förhindra
eventuella jävssituationer från att uppkomma vid regeringssammanträden hade
regeringen visat att den är medveten om de frågeställningar som kan uppkomma
härvidlag. Den nuvarande regeringen hade således enligt utskottet ägnat stor
uppmärksamhet åt de problem som olika intressebindningar kan ge upphov till.
Utskottet pekade vidare på att regeringen sedan våren 1992, när det gäller
innehav av aktier, tillämpat en ordning som innebär att aktieinnehavet i sig
oberoende av dess storlek eller det aktuella ärendets förväntade resultat
hindrar statsrådet i fråga från deltagande i ärendets behandling. Förfarandet
fick ses som ett utslag av regeringens strävan att förtroendet för de enskilda
statsråden inte skall rubbas.
Utskottet ansåg det vara viktigt att man skiljer mellan sådana förhållanden
som är ägnade att rubba förtroendet för ett statsråd och förhållanden som
konstituerar jäv för statsrådet i ett visst ärende. Även om en jävssituation
inte föreligger kunde således ett deltagande i ett visst beslut medföra att
allmänhetens förtroende för ett visst statsråd rubbas. Å andra sidan kunde det
vara till nackdel om ett statsråd på grund av onödigt strikta regler inte kan
delta i regeringsarbetet i full utsträckning. Utskottet ansåg det därför vara
lämpligt att regler utformas för hanteringen av jävsfrågor i regeringsärenden
som riktar sig direkt till regeringen. Beträffande ett visst aktieinnehav som
jävsgrundande företeelse i ett enskilt ärende kunde exempelvis förutom krav på
att beslutet skall medföra ett bestämt resultat för den beslutsfattande ägaren
även uppställas riktlinjer om att innehavet måste uppgå till en närmare angiven
procentsats av bolagets aktiestock eller, i fall där bolaget har en stor
spridning av aktiestocken, vara av den storleksordningen att aktieägaren har
ett reellt inflytande över bolagets verksamhet (s.k. kvalificerad andel).
Vidare kunde tänkas en beloppsgräns som reglerar när det förväntade resultatet
är att anse som sådant att statsrådet inte bör delta i ärendets handläggning.
Genom en sådan reglering skulle man komma ifrån den otillfredsställande
situation som för närvarande råder och som innebär att även ett mycket blygsamt
aktieinnehav medför att statsrådet avstår från att delta i behandlingen av ett
ärende.
En precisering av de jävsregler som bör gälla för regeringen kunde dock
enligt utskottet aldrig helt förebygga uppkomsten av jävssituationer. Eftersom
utskottet var av den uppfattningen att ett förmögenhetsinnehav generellt sett
inte bör hindra en person från att inneha en statsrådspost, borde regler för
att underlätta undvikande av jävs- eller förtroenderubbande situationer
tillskapas. Utskottet hade tagit del av de regler för bl.a. extern förvaltning
av regeringsledamöters förmögenheter och rådgivande organ som finns i bl.a.
Canada och USA. Således finns i Canada olika slag av truster, däribland en s.k.
blind trust, som kan inrättas för förebyggande av uppkomsten av ekonomiska
intressekonflikter. Förhållandena här i Sverige är visserligen annorlunda, men
principen att statsråd under tjänstetiden fråntas möjligheterna att påverka
sina eventuella kapitalplaceringar måste ses som ett intressant alternativ för
att förhindra uppkomsten av jävssituationer. Utskottet rekommenderade därför
även att möjligheterna att sätta viss egendom under oberoende extern
förvaltning under den tid statsrådstjänsten innehas blir föremål för utredning.
Utskottet ansåg vidare att vid tidpunkten för inträdet i regeringen
statsråden bör registrera sina uppdrag och förmögenhetsförhållanden, vilket
förekommer i andra länder. Viss registrering skedde visserligen redan genom att
regeringen den 31 januari 1991 beslutade om anmälningsskyldighet enligt
insiderlagens regler. Denna anmälningsskyldighet avsåg dock inte alla typer av
värdepapper.
Utskottet ville slutligen framhålla att det också kan finnas andra bindningar
än sådana som har samband med förmögenhetsinnehav som kan rubba förtroendet för
ett statsråd eller ge upphov till jävssituationer. Således kunde kvardröjande
bindningar finnas till organisationer eller andra starka intressen. Andra
exempel var pensionsutfästelser från tidigare arbetsgivare eller
intresseorganisationer. Även sådana bindningar borde därför redovisas vid
tillträdet av en statsrådspost.
Utöver vad utskottet framhållit föranledde granskningen inget uttalande från
utskottets sida.
I en reservation till förra årets granskningsbetänkande ansåg de
socialdemokratiska ledamöterna visserligen i likhet med majoriteten att något
generellt förbud för statsråd att exempelvis inneha aktier eller annan egendom
inte borde utfärdas, men de ansåg att vissa statsrådsposter var mer
känsliga ur förtroendesynpunkt än andra. Från huvudregeln att statsråd inte bör
förbjudas att äga aktier måste därför enligt reservanterna undantag göras för
näringsministern och det statsråd som har ansvar för utrikeshandel och
vapenexport. Det fick nämligen anses vara klart olämpligt att innehavare av
dessa poster är invecklade i ekonomisk verksamhet av något slag som har direkta
bindningar till företag t.ex. genom aktier, medan utvecklingen fick visa om
ytterligare undantag behöver göras beträffande andra statsrådsposter i
framtiden.
Reservanterna framhöll vidare att ett eget aktieinnehav för statsministern
kan leda till att han inte kan fungera som ordförande vid
regeringssammanträden.
Även om något förbud mot aktieinnehav generellt inte borde uppställas för
statsråd borde enligt reservanterna aktieägande statsråd överlämna sina aktier
till en oberoende extern förvaltning, och det var därvid klart olämpligt att
aktieinnehavet överlämnas till en förvaltare med vilken aktieägaren har
intressebindningar, såsom släkting eller ett bolag i vilket statsrådet är
delägare.
Registreringen av fondpappersinnehav vid statsrådens inträde i regeringen
borde också enligt reservanterna utökas till förmögenhetsförhållanden
generellt, inkl. pensionsutfästelser från tidigare arbetsgivare eller
intresseorganisationer och avse även familjemedlemmar. Statsråden borde inte
heller under sin statsrådstid tillåtas göra förändringar i sina aktieinnehav,
men förbudet borde inte utsträckas så att det förhindrar en förvaltare att vid
emissioner utnyttja de teckningsrätter som de redan av statsrådet ägda aktierna
ger eller utnyttja vissa typer av uppköpserbjudande som är knutna till
aktieinnehavet.
Reservanterna rekommenderade vidare att regeringen skyndsamt utreder om
systemet med blind trust kan införas i Sverige. Ett sådant system skulle
nämligen även lösa frågan om uppkomna jävssituationer på grund av ett
aktieinnehav.
Reservanterna ansåg -- efter att ha pekat på uppgifter om statsråds avstående
från att delta i beslut -- att det inte kunde anses tillfredsställande att ett
stort antal statsråd i en inte oansenlig mängd ärenden tvingats avstå från att
delta i regeringsbeslut och att regeringens i och för sig vällovliga initiativ
att inrätta Etikkommittén måste ses i belysningen av regeringsledamöternas
förmögenhetsförhållanden.
Reservanterna ansåg att statsminister Carl Bildt utsett Per Westerberg och
Ulf Dinkelspiel till statsråd utan att tillräckligt noga ha sett till de
konsekvenser som dessa statsråds betydande aktieinnehav kunde leda till i
regeringsarbetet. De stora aktieinnehaven hade nämligen enligt reservanterna
tvingat Per Westerberg och Ulf Dinkelspiel att avstå från att delta i ett stort
antal regeringsärenden vid ett stort antal tillfällen på grund av jäv eller
osäkerhet om jäv förelegat eller inte. -- Därutöver hade de stora
aktieinnehaven hos vissa av statsråden enligt reservanternas mening lett till
att regeringens arbete försvårats. De aktieägande statsråden hade nämligen
tvingats överlämna sina ärenden till andra statsråd för beredning med risk för
att beredningsarbetet blivit sämre än om det ansvariga statsrådet stod för
beredningen av de egna ärendena. Reservanterna ansåg vidare att risk även
förelegat att de aktieägande statsråden på grund av rädsla för påståenden om
partiskhet inte med kraft kunnat hävda regeringens politik på sina
ansvarsområden. Det kan inte uteslutas att de på grund härav kommit att
negativt behandla de företag eller sektorer som aktieinnehaven hänfört sig till
till skada för svensk industri och svenska näringar.
Sammanfattningsvis ansåg reservanterna att statsminister Carl Bildt tagit för
lättvindigt på sin uppgift som regeringsbildare och att han inte kunde anses ha
levt upp till sitt ansvar för att statsråden uppfyller kraven i 6 kap. 9 §
andra stycket regeringsformen, och att han därför inte kunde undgå allvarlig
kritik för att han brustit i omsorg vid urvalet av personer, när han utsåg Per
Westerberg och Ulf Dinkelspiel till statsråd med ansvar för närings- och
handelspolitiska frågor. Som följd av statsministerns försummelse i detta
hänseende kunde det inte uteslutas att medborgarnas förtroende för dessa två
statsråd har rubbats.
Utskottets bedömning
Utskottet granskade som framgår ovan vid förra årets granskning ingående
frågor om statsrådens värdepappersinnehav, jäv m.m. samt dessa frågors inverkan
på regeringsarbetet. Utskottet gjorde också en ingående bedömning av de olika
frågor som granskningen aktualiserade.
Årets granskning -- som inte innefattat någon självständig utredning av i
vilken omfattning jäv eller jävsliknande situationer uppstått för statsråden --
ger inte anledning till något uttalande från utskottets sida.
19. Regeringens handläggning av frågan om jetdrivna flygplan på Bromma
Bakgrund
Tidigare händelser
Stockholm--Bromma flygplats, som från början anlades av
Stockholms stad, togs i bruk för reguljär flygtrafik år 1936. År 1947 övergick
huvudmannaskapet för flygplatsen till staten enligt avtal mellan staten och
staden. Avtalet, som godkändes av riksdagen (prop. 1946:378, bet. SU306, rskr.
569), innebar i huvudsak att staden till staten under tiden den 1 januari
1947--den 31 december 1996 upplät nyttjanderätten till Bromma flygplats att
användas såsom av staten förvaltad flygplats för allmänt bruk.
Efter det att Arlanda flygplats hade öppnats för trafik år 1960 överfördes år
1962 all utrikes linjefart från Bromma till Arlanda och successivt från mitten
av 1960-talet även den internationella chartertrafiken. År 1969 flyttade SAS
sin inrikestrafik till Arlanda. Linjeflyg (LIN) behöll sin inrikestrafik på
Bromma.
Regeringen begärde hösten 1980 riksdagens godkännande av riktlinjer för
verksamheten vid Bromma och Arlanda flygplatser, innebärande bl.a. en
bullernivå för flygplan på Bromma efter den 30 juni 1985 minst 7dBA under
Fokkerplanets bullernivå. Dessa villkor hade fastställts av regeringen den 9
oktober 1980 i ett överklagat miljöskyddsärende. Riksdagen beslutade i
stället den 17 december 1980 att "jettrafiken på Bromma snarast möjligt bör
flyttas till Arlanda, dock senast under andra halvåret 1982" (prop.
1980/81:30, bet. TU8, rskr. 105). Genom ett nytt riksdagsbeslut i juni 1981
senarelades utflyttningen, och målsättningen bestämdes till andra halvåret 1983
(prop. 1980/81:134, bet. TU28, rskr. 397).
Under riksmötet 1981/82 behandlades åter frågan om Bromma flygplats (prop.
1981/82:98, bet. TU28, rskr. 339). Riksdagen godkände därvid den 25 maj 1982
vissa riktlinjer för den statliga luftfartspolitiken och lämnade utan åtgärd
motioner om bibehållande av viss inrikestrafik på Bromma samt avslog motioner
både om bibehållande av Linjeflygs jettrafik i dess helhet på Bromma och om
nedläggning av Bromma. -- I propositionen hade föredragande statsrådet ansett
att en rimlig tolkning av det tidigare riksdagsbeslutet var att annan jettrafik
än Linjeflygs jettrafik med Fokker F-28 kunde vara kvar på Bromma så länge de
uppställda buller- och miljökraven tillgodosågs samt att Bromma borde behållas
som flygplats inom ramen för de miljövillkor som regeringen fastställt i beslut
den 9 oktober 1980. Trafikutskottet redogjorde för statsrådets uttalande att
Bromma borde behållas som flygplats inom ramen för de miljövillkor som
regeringen fastställt i beslut den 9 oktober 1980. Utskottet kommenterade inte
särskilt uttalandet men ansåg för sin del alltjämt och i enlighet med sin
tidigare vid flera tillfällen deklarerade uppfattning att det -- i avvaktan på
en mera slutgiltig lösning av flygplatsfrågan för Stockholmsregionen -- inte
var möjligt att avveckla Bromma som statlig flygplats. Flygplatsen borde
således enligt utskottet "när jetflyget flyttas ut till Arlanda, bibehållas för
övrigt inrikesflyg och för allmänflyget".
Linjeflyg flyttade den 1 oktober 1983 sin flygverksamhet från Bromma till
Arlanda. Härefter användes Bromma flygplats huvudsakligen för affärs- och
privatflyg, även om viss linjetrafik förekom. -- För verksamheten har
tillämpats de koncessionsvillkor som regeringen fastställt i beslut den 9
oktober 1980.
Utveckling under 1990-talet
Stockholms kommunfullmäktige beslöt den 29 oktober 1990 att flygverksamheten
på Bromma flygplats skulle upphöra och området huvudsakligen användas som
bostadsområde samt att förhandlingar skulle upptas mellan Stockholms stad och
staten om nedläggning senast den 31 december 1996. -- Beslutet upphävdes
emellertid genom ett nytt beslut av Stockholms kommunfullmäktige i maj 1992 att
flygverksamheten på Bromma skulle bevaras och utvecklas. Efter begäran av
staden fick Luftfartsverket i februari 1993 i uppdrag att med Stockholms stad
och andra berörda parter förhandla fram ett nytt upplåtelseavtal för Bromma
flygplats om markutnyttjande och verksamhet.
Under riksmötet 1990/91 beslöts en stegvis avreglering av inrikesflyget i
Sverige (prop. 1990/91:87, bet. TU27, rskr. 287). Ytterligare beslut i frågan
fattades under riksmötet 1991/92 (prop. 1991/92:100 bil. 7, bet. TU13,
rskr. 208) och av regeringen i april 1992. Beslutet innebar att ett antal nya
flygförbindelser tillkom och att utbudet ökade på andra linjer genom nya
marknadsaktörer. En effekt var att inrikesnätets centrering till Arlanda delvis
bröts, bl.a. genom att Bromma flygplats i viss utsträckning utnyttjas för
reguljärtrafik. (Se prop. 1992/93:132.)
Luftfartsverket har i juni 1993 lämnat in ansökan hos Koncessionsnämnden för
miljöskydd om tillstånd enligt miljöskyddslagen för verksamheten på Bromma.
Sådana förhandlingar om ett nytt avtal mellan staten och Stockholms stad som
berörts ovan har förts mellan företrädare för Luftfartsverket och kommunen. Ett
förslag till avtal har också utarbetats.
Våren 1994 trafikeras Bromma av Malmö Aviations jetdrivna BAe 146 på
sträckorna Bromma--Sturup och Bromma--Landvetter. Utöver detta har Bromma viss
regelbunden trafik med flygplan av typ Saab 340 eller mindre.
Vissa uppgifter om trafiken på Bromma flygplats
Av erhållna statistikuppgifter framgår följande om trafiken på Bromma
flygplats angivna år.
Linjefarten under år 1982 kan enligt flygplatsförvaltningens bedömning antas
till största delen ha bestått av Linjeflygs Fokker F-28, under år 1985
huvudsakligen av propellerplan och under år 1990 av både jet- och
propellerplan. Linjefarten under år 1993 bestod till knappt hälften av jetplan.
Efter Linjeflygs utflyttning fanns det kvar linjefart på Bromma, i vart fall
på linjen Karlskoga--Stockholm v.v. Denna trafik fortsatte under senare hälften
av 1980-talet och in på 1990-talet. Trafiken var av liten omfattning. Den
bedrevs, såvitt kunnat utrönas, till en början av flygbolaget Golden Air med
propellerplan och senare av Scanjet, från omkring årsskiftet 1988/89 med
flygplan av typen Cessna Citation II, som är ett litet jetplan.
Jettrafik av annat slag än linjefart förekom på Bromma under hela 1980-talet.
En närmare beskrivning av bakgrunden ges i en promemoria upprättad inom
utskottets kansli, bilaga A 16.3.
Granskningsanmälan
I granskningsanmälan hänvisar Oskar Lindkvist (s) bilaga A 16.1 till
riksdagens beslut den 17 december 1980 och påpekar att det trots att riksdagen
inte fattat något beslut att återinföra jetplanen på Bromma sedan något år åter
pågår linjetrafik med jetmotordrivna flygplan där. Han begär att
konstitutionsutskottet utreder huruvida regeringen och/eller
kommunikationsministern handlat i strid med riksdagens beslut i det beskrivna
ärendet.
Utskottets bedömning
I beslutet den 17 december 1980 gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna bl.a. att den ställde sig bakom önskemålen att flygtrafiken på Bromma med
Fokker F-28 snarast skulle upphöra och att jettrafiken på Bromma snarast
möjligt borde flyttas till Arlanda, dock senast under andra halvåret 1982.
Tidsfristen för flyttningen förlängdes senare genom ett nytt riksdagsbeslut
1981 till andra halvåret 1983.
Redan detta beslut ger enligt utskottets mening visst utrymme för osäkerhet.
Klart är att regeringen inte erhöll begärt godkännande av riktlinjer för
verksamheten vid Bromma och Arlanda flygplatser. En tolkning som kan komma i
fråga är att riksdagens avslag på regeringens begäran i denna del närmast avsåg
tidpunkten för utflyttning av den jettrafik som då var aktuell. Riksdagen ansåg
ju att utflyttningen borde ske betydligt tidigare än vad regeringen föreslagit.
En annan osäkerhet rör tolkningen av uttrycket "jettrafiken" -- en osäkerhet
som accentueras av att såväl linjetrafik med jetplan, om än i liten omfattning,
som annan jettrafik synes ha förekommit under 1980-talet på flygplatsen även
efter Linjeflygs utflyttning till Arlanda. Den uppfattningen ligger nära till
hands att uttalandet avsåg den trafik som särskilt framhölls i propositionen
och i trafikutskottets betänkande, nämligen Linjeflygs trafik med Fokker F-28
och inte något därutöver.
Mot den angivna uppfattningen talar att regeringen ansåg det finnas skäl att
ta upp frågan om Bromma flygplats i 1982 års riksdagsärende.
I fråga om detta ärende kan sägas att de riktlinjer som regeringen önskat att
riksdagen skulle godkänna kunnat anges klarare. Exempelvis hade regeringen --
liksom i 1980 års ärende -- kunnat begära godkännande av förordade riktlinjer
för verksamheten vid Bromma flygplats. Trafikutskottet har -- som framgår av
den närmare redovisningen av beslutet -- redogjort för vissa uttalanden av
föredragande statsrådet i propositionen men inte uttryckligen tagit någon egen
ställning till uttalandena. För sin del har trafikutskottet endast alltjämt och
i enlighet med sin tidigare vid flera tillfällen deklarerade uppfattning ansett
att det -- i avvaktan på en mera slutgiltig lösning av flygplatsfrågan för
Stockholmsregionen -- inte var möjligt att avveckla Bromma som statlig
flygplats. Den borde således enligt utskottet, när "jetflyget" flyttats ut till
Arlanda, behållas för övrigt inrikesflyg och för allmänflyget. På utskottets
förslag har riksdagen i ärendet dels godkänt de i propositionen förordade
riktlinjerna för den statliga luftfartspolitiken, dels avslagit motioner om
bibehållande av Linjeflygs jettrafik i dess helhet på Bromma flygplats och om
nedläggning av flygplatsen, och dels lämnat utan åtgärd motioner om
bibehållande av viss trafik på flygplatsen.
I Kommunikationsdepartementets promemoria, bilaga A 16.2, i ärendet anses
att riksdagen genom beslutet den 25 maj 1982 har godkänt att Bromma flygplats
skulle behållas och utnyttjas inom ramen för de miljövillkor som regeringen
hade fastställt i beslutet den 9 oktober 1980. Utskottet kan inte finna att den
bedömning som nuvarande och tidigare regeringar gjort i detta avseende är
orimlig. Som utskottet ovan påpekat har såväl linjetrafik med jetplan, om än i
liten omfattning, som annan jettrafik på flygplatsen ha förekommit under
1980-talet även efter Linjeflygs utflyttning till Arlanda.
Granskningen föranleder inte något ytterligare uttalande av utskottet.
20. Regeringens agerande i frågan om att utfå vissa handlingar från
myndigheter i ett annat land
Utskottet har till granskning tagit upp regeringens agerande i frågan om att
från Förbundsrepubliken Tyskland utfå vissa handlingar som tidigare tillhört
Ministerium für Staatssicherheit (Stasi) i förutvarande Tyska Demokratiska
Republiken (DDR) och som ytterligare kan belysa Nobelkruts olovliga utförsel av
krut och andra sprängmedel under 1980-talet. Granskningen föranleds av två
granskningsanmälningar, bilagorna A 17.1--A 17.2.
Bakgrund
Den rättsliga prövningen
Misstankarna om olaglig svensk export av militära krut- och sprängämnen
väcktes enligt Medborgarkommissionen i augusti 1984 (SOU 1988:15 s. 130).
Västtyska tullmyndigheter skall enligt kommissionen då ha bett den svenska
tullen om hjälp med att utreda förhållandena kring en leverans sprängmedel från
Nobelkrut. Utredningen ledde till åtal för grov varusmuggling och försök till
sådant brott vid Karlskoga tingsrätt mot Nobels marknadschef Mats Lundberg.
Tingsrätten ogillade åtalet i de delar som är av intresse i detta sammanhang
(dom den 28 februari 1989, DB 50). Det mesta av åtalet prövades därefter av
Svea hovrätt och utgången blev densamma där (dom den 29 juni 1990, DB 103).
Målet stannade i hovrätten.
Åtalet avsåg ett flertal fall av olaglig utförsel och försök till olaglig
utförsel av krut och andra sprängmedel under tiden november 1981 -- maj 1985
till olika mottagare i DDR. I en del fall hade utförsel ägt rum utan att
tillstånd alls hade sökts. I andra fall hade Lundberg enligt åklagaren genom
vilseledande förmått regeringen att bevilja tillstånd till utförsel.
Den springande punkten i domstolarnas bedömningar i frågan om Lundberg skulle
dömas till straff var om han hade vilselett eller sökt vilseleda regeringen i
straffrättslig mening. Domstolarna kom till slutsatsen att han inte hade gjort
det. De ansåg att han inte hade någon skyldighet att upplysa regeringen om
vidareförsäljningen till DDR. Tingsrätten uttryckte saken så att det inte kunde
läggas Lundberg till last som brottsligt förfarande om han underlåtit att
självmant i ansökningar om utförseltillstånd ange annan kund än Nobelkruts
civilrättsliga motpart i avtalsförhållandet och det ej ens om han vid
ansökningstillfället varit medveten om att vidareförsäljning skulle komma att
ske och det eventuellt till land, till vilket utförseltillstånd i allmänhet
måhända inte vara att påräkna. Tingsrätten ansåg att han ej heller i sådana
fall kunde anses ha vilselett eller sökt vilseleda regeringen i straffrättslig
mening, allt dock under förutsättning att Nobelkrut inte medverkat vid avtal
mellan bolagets civilrättsliga motpart och kund i annat land. Eftersom det inte
av utredningen framgick att sådan medverkan förekommit, ogillade tingsrätten
åtalet i denna del.
Hovrätten behandlade frågan om upplysningsplikt relativt ingående. Hovrätten
konstaterade att upplysningsplikt måste anses föreligga när det gäller
kontrahenter som exportören själv förhandlat med eller träffat avtal med. I
fråga om avtal som träffats mellan mottagaren av godset och tredje part utan
den svenska exportörens medverkan fann hovrätten att man måste vara mera
restriktiv när det gäller att bedöma om underlåtenhet att upplysa huruvida
eventuell vetskap angående sådana avtal skall anses utgöra ett vilseledande i
lagens mening. Hovrätten intog således samma ståndpunkt som tingsrätten i
frågan om Lundbergs upplysningsplikt.
Hovrätten konstaterade att vissa varupartier sänts vidare till DDR men att
Lundberg och Nobelkrut inte, såvitt visats, själva hade förhandlat med de
östtyska företagen. Hovrätten fann att Lundbergs underlåtenhet att lämna
upplysning om varupartiernas vidareförsäljning till DDR inte utgjorde ett
vilseledande som kunde föranleda straffrättsligt ansvar.
Utskottets tidigare granskning
Vid granskningen av krigsmaterielexportfrågorna under riksmötet 1986/87
uttalade utskottet att det inte fanns belägg för att det i kretsen av
regeringsledamöter hade funnits vetskap om oegentligheter på
vapenexportområdet, men att det med facit i hand kunde hävdas att regeringarna
på ett tidigare stadium bort misstänka att allt inte stod rätt till och således
ha vidtagit mer kraftfulla åtgärder (bet. KU 1986/87:33).
Året därpå uttalade utskottet att detta intryck hade förstärkts under den
granskning som då gjordes. Utskottet tillade att det sålunda i efterhand kunde
konstateras att regeringarna inte varit tillräckligt observanta på hur
Krigsmaterielinspektionen utövat sin verksamhet. Inte heller den granskningen
hade givit belägg för att det i kretsen av regeringsledamöter skulle ha funnits
någon vetskap om oegentligheter på detta område som föranleder utskottet att
ändra de bedömningar som gjordes föregående år. Utskottet betonade vikten av
att samhällskontrollen över hela vapenexportområdet skärps (bet. KU
1987/88:40).
Granskningen vid riksmötet 1989/90 gav enligt utskottet ytterligare belägg
för de kritiska uttalanden som tidigare framförts från utskottets sida (bet.
1989/90:KU30).
Krigsmaterielexporten granskades också vid riksmötet 1990/91. Den rättsliga
prövningen av Nobelkruts affärer hade då avslutats. Utskottet redovisade
Karlskoga tingsrätts och Svea hovrätts domar i målet. Utskottet ville i
anslutning härtill för sin del endast erinra om att statsmakterna under senare
år vidtagit en rad åtgärder syftande till att skärpa tillämpningen av reglerna
om krigsmaterielexport (bet. 1990/91:KU30).
Nya uppgifter i Tyskland
Boken Die Akte Bofors kom ut i augusti 1993 och är skriven av journalisterna
Bo G Andersson och Christoph Andersson. En del av bokens innehåll förekom redan
sommaren 1992 i artiklar i Dagens Nyheter och i radioprogram i Sveriges Radio.
Vad som beskrivs i boken visar enligt författarna att Mats Lundberg -- i
motsats till vad han uppgav i rättegångarna -- förhandlat direkt med de
östtyska företagen. Till stöd för denna tes åberopar de dokument från arkivet i
f.d. Stasi i östra Berlin. Vissa av dokumenten återges i faksimil i boken.
Författarna beskriver också vad som förekommit i utfrågningar sommaren 1992 med
befattningshavare i Stasi inför ett undersökningsutskott (Erster
Untersuchungsausschuss) i den tyska förbundsdagen. I boken antyds att
ytterligare uppgifter kan finnas i DDR:s riksarkiv. Författarna har tagit fasta
på domstolarnas härovan återgivna motiveringar för sina frikännande domar.
Enligt författarna skulle Lundberg ha fällts till ansvar, om dokumentationen
varit tillgänglig då domstolarna prövade åtalet mot honom.
Promemoria från Utrikesdepartementet m.m.
Statsrådsberedningen har i granskningsärendet till utskottet överlämnat en
inom Utrikesdepartementet upprättad promemoria, som i nu aktuella delar tas in
som bilaga A 17.3.
I promemorian anförs att frågan om en förnyad prövning av rättssaken mot Mats
Lundberg m.fl. från svenska myndigheters sida anhängiggjordes först då
Generaltullstyrelsen den 3 juni 1992 riktade en underhandsförfrågan till det
tyska finansministeriet som är huvudman för det tyska tullväsendet.
Framställningen gällde möjligheten att erhålla kopior av relevanta handlingar
samt i så fall om tullsamarbetsavtalet skulle åberopas eller rättshjälp
begäras. Ett svar erhölls den 17 september 1992 vari rekommenderades att en
framställning skulle göras från svensk sida med stöd av den europeiska
konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål. I promemorian redogörs härefter
för svenska myndigheters olika åtgärder i syfte att få till stånd ett beslut av
Högsta domstolen om en framställning till Förbundsrepubliken Tyskland om
bevisupptagning i form av överlämnande av handlingar. Detta visade sig
emellertid inte vara en framkomlig väg eftersom Högsta domstolen ansåg sig
förhindrad att pröva en sådan begäran.
Redogörelsen avslutas med uppgifter om att Generaltullstyrelsen med stöd av
tullsamarbetsavtalet i november 1993 från tyska tullmyndigheter erhöll vissa
handlingar ur tyska arkiv som kan vara av intresse för att bringa klarhet i vad
som förekommit i samband med de s.k. krutaffärerna.
Promemorian tar även upp regeringens agerande i frågan om införskaffande av
de s.k. Stasi-dokumenten. Det anförs att regeringen noga följer utvecklingen i
fråga om dokumenten, och det hänvisas till två frågesvar som statsrådet Ulf
Dinkelspiel lämnat i riksdagen i november 1992 och i maj 1993.
I promemorian anförs vidare att det från regeringens sida finns allt intresse
av att misstankar om brott i samband med krigsmaterielexport klaras ut, vilket
också har framförts till berörda myndigheter. Samtidigt måste enligt
promemorian detta givetvis ske med respekt för den lagstiftning vi har och
genom rättsvårdande myndigheters försorg. I promemorian anförs att regeringen
inte kan och inte får ingripa så att principen om rättskipningens
självständighet träds för när. Det skulle enligt promemorian stå i strid med
det rättssystem på vilket vårt samhälle är grundat. Mot den redovisade
bakgrunden är det enligt promemorian inte aktuellt med något agerande från
regeringens sida i frågan om ytterligare underlag.
Vid en utfrågning inför utskottet har krigsmaterielinspektören Sven Hirdman
lämnat vissa ytterligare uppgifter beträffande de tyska dokumenten, bilaga
B 1.
Sven Hirdman har sålunda uppgett att Generaltullstyrelsen strax före julen
1993 lämnade över en pärm med handlingar till riksåklagaren och att de
vidarebefordrades till överåklagaren Folke Ljungwall i Karlskoga. Enligt vad
Folke Ljungwall uppgett för Sven Hirdman räckte det översända materialet varken
som grund för ansökan om resning eller som grund för åtal om mened mot ett av
vittnena i målet. Folke Ljungwall skulle efterhöra ytterligare material hos
Generaltullstyrelsen.
Utskottets bedömning
Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.
21. Frågor om förhållandet mellan riksdagsbeslut och regeringsbeslut
a) Regeringsbeslut om värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst
Inledning
Utskottet har till granskning tagit upp ett regeringsbeslut den 10 december
1992 varigenom Chefen för armén fick i uppdrag att genomföra utbildning av
värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst. Granskningen har
föranletts av en granskningsanmälan. Enligt anmälan har regeringen genom sitt
beslut föregripit riksdagens ställningstagande i frågan om utbildning av
värnpliktiga i sådan tjänst. Granskningsanmälan har tagits in i bilaga A
18.1.
Statsrådsberedningen har i granskningsärendet överlämnat en promemoria som
har upprättats inom Försvarsdepartementet, bilaga A 18.2.
Bakgrund
Bestämmelser om värnplikt finns i värnpliktslagen (1941:967).
Den som är värnpliktig är enligt 3 § skyldig att fullgöra
värnpliktstjänstgöring i den omfattning som anges i lagen. Av paragrafen
framgår att värnpliktstjänstgöring bl.a. består av värnpliktsutbildning enligt
27 § 1 mom. Utbildningen anges där bestå av grundutbildning och
repetitionsutbildning. Skyldigheten att fullgöra grundutbildning anges noga för
de olika kategorierna värnpliktiga såväl i tid som i fråga om de befattningar
som utbildningen avser.
Riksdagen beslutade våren 1992 om en ändring i 27 § 1 mom. varigenom
grundutbildningstiden för meniga i kategori E vid armén förkortades från minst
290 dagar till minst 265 dagar (1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337). I den
proposition som låg till grund för ändringen angavs att utbildning av
värnpliktiga till mobiliserings- och förplägnadsförband borde uppgå till 270
dagar och att värnpliktslagen inte innehåller någon regel som medger en sådan
utbildningstid för den kategori meniga som det här var fråga om. Av den
anledningen föreslog regeringen att lagen skulle ändras på så sätt att den
nedre gränsen för utbildningstiden sänktes till 265 dagar (prop. 1991/92:101).
Försvarsutskottet hade inga erinringar i denna del utan tillstyrkte
lagförslaget (mom. 95 i bet. 1991/92:FöU12). Lagändringen trädde i kraft den 1
juli 1992.
I en annan proposition, som behandlades i samma utskottsbetänkande, tog
regeringen också upp frågan om utbildning av värnpliktiga till mobiliserings-
och förplägnadsförband. Regeringen anförde där att en förutsättning för att
sådan värnpliktsutbildning skall få genomföras är att utbildningen inom den
fredstida stödproduktionen är att utbildningen leder till en krigsplacering och
att krigsorganisationens personalförsörjning därigenom blir effektivare (prop.
1991/92:102). Försvarsutskottet framhöll att volymen och de närmare
förutsättningarna för att utnyttja värnpliktiga i mobiliserings- och
förplägnadstjänst i krigsorganisationen samt utbildningens innehåll borde
beslutas först sedan Pliktutredningen hade lämnat sina förslag.
Försvarsutskottet förutsatte att regeringen skulle återkomma till riksdagen med
förslag i frågan. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen tillkänna (mom
33. i bet. 1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337).
I en dom den 15 december 1993 (nr 214/93) ogiltigförklarade Arbetsdomstolen
uppsägningar som Chefen för Upplands signalregemente hade gjort den 25 mars
1992 av civilanställd personal vid regementet på grund av arbetsbrist som till
en del beräknades uppkomma genom förväntad tilldelning av värnpliktiga för
tjänstgöring i mobiliserings- och förplägnadstjänst.
Utskottets bedömning
Föremålet för utskottets granskning är regeringens beslut den 10 december
1992 att uppdra åt Chefen för armén att genomföra utbildningen av värnpliktiga
i mobiliserings- och förplägnadstjänst. Som framgått av det föregående trädde
den ändring av värnpliktslagen som avsåg att möjliggöra sådan utbildning i
kraft den 1 juli 1992. Granskningen föranleder därför inget uttalande från
utskottets sida.
b) Regeringens handläggning av fråga om bevakning och säkerhet vid Statens
konstmuseer
Utskottet har granskat regeringens åtgärder i anledning av en skrivelse den
23 oktober 1991 från Statens konstmuseer till kulturministern vari påtalats att
museerna inte hade resurser att hålla bevakningen av museerna på en rimlig
nivå, anmälan se bilaga A 18.3. I samma ärende har utskottet granskat
regeringens handläggning av riksdagens skrivelse 1991/92:350 (mom. 45) om
vapenfri tjänst som museivakt, vari riksdagen givit till känna att denna fråga
skulle utredas. Med anledning av anmälan har en promemoria upprättats i
Försvarsdepartementet resp. Kulturdepartementet, se bilagorna A 18.4--A
18.5. I ärendet har också en promemoria upprättats inom utskottets kansli, se
bilaga A 18.6.
Beträffande riksdagens skrivelse 1991/92:350 vill utskottet erinra om att
utskottet i samband med granskningen av regeringens skrivelse 1993/94:15 med
redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen, bl.a.
behandlar frågan om vikten av att riksdagens ställningstaganden m.m. förs
vidare till myndigheter och utredningar.
Utskottets granskning har i övrigt inte gett anledning till något uttalande.
c) Regeringens handläggning av fråga om översyn av bestämmelserna om
bostadsarrende
Utskottet har granskat regeringens handläggning av riksdagens skrivelse
1990/91:194 med begäran om en översyn av bestämmelserna om bostadsarrende
såvitt avser frågan om förhandlingsrätt för arrendatorsorganisationer, anmälan
se bilaga A 18.7. Med anledning av anmälan har en promemoria upprättats
inom Justitiedepartementet, se bilaga A 18.8. En promemoria har också
upprättats inom utskottets kansli, se bilaga A 18.9.
Utskottet konstaterar att regeringen ännu inte vidtagit några åtgärder i
anledning av riksdagens skrivelse. Utskottet utgår ifrån att regeringen under
våren påbörjar arbetet med att skriva direktiv för en översyn av
arrendelagstiftningen. Utskottet vill också här hänvisa till vad utskottet
anför i samband med granskningen av regeringens skrivelse 1993/94:15 angående
frågan om vikten av att regeringen behandlar riksdagens skrivelser utan alltför
stor tidsutdräkt. Utskottet har i övrigt inte funnit anledning till något
uttalande i ärendet.
d) Regeringens beslut att tillföra de s.k. teknikbrostiftelserna LKAB-aktier
Utskottet har till granskning tagit upp regeringens beslut den 22 december
1992 att tillföra de s.k. teknikbrostiftelserna (stiftelser för samverkan
mellan universitet/högskola och näringslivet) 11 613 st. LKAB-aktier.
Granskningsanmälan har fogats som bilaga A 18.10 till detta betänkande.
Vidare har bifogats en inom utskottskansliet upprättad promemoria,
bilaga A 18.11 och en från Statsrådsberedningen inhämtad promemoria,
bilaga A 018.12. Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets
sida.
22. Övriga frågor
a) Krisuppgörelserna i september 1992
Utskottet har granskat de krisuppgörelser som den 20 och 30 september 1992
träffades mellan de partier som ingår i regeringen och Socialdemokraterna
(pressmeddelanden i bilaga A 19.1--A 19.2). Från konstitutionella
utgångspunkter finns enligt utskottets mening ingen anledning till något
särskilt uttalande. Utskottet vill dock allmänt framhålla vikten av att
överenskommelser mellan de politiska partierna framställs som sådana och inte
som uppgörelser där regeringen som statsorgan medverkat.
b) Regeringens beredning av propositionen om högskolor i stiftelseform
Utskottet har granskat regeringens beredning av förslaget i proposition
1992/93:231 Högskolor i stiftelseform, Mångfald för kvalitet, vari föreslås att
två i dag statliga högskolor skall överföras i stiftelseform (anmälan, se
bilaga A 19.3). Med anledning av anmälan har en promemoria upprättats inom
Utbildningdepartementet, se bilaga A 19.4. En promemoria har också
upprättats inom utskottets kansli, se bilaga A 19.5.
Utskottet konstaterar att beredningen i ärendet koncentrerats till de
lärosäten som visat intresse för en övergång till stiftelseform.
Stadgandet i 7 kap. 2 § regeringsformen ger regeringen utrymme att bestämma
vad som är behövligt att remittera och att avgöra den krets som skall
tillfrågas. Enligt utskottets mening bör dock omfattande lagförslag bli föremål
för en bred beredningsprocess.
Granskningen föranleder i övrigt inte något uttalande från utskottets sida.
c) Regeringens beslut att medge polismyndighet rätt att mot ersättning utföra
säkerhetskontroll på flygplats
Utskottet har granskat regeringens beslut den 21 maj 1992 att medge
polismyndigheten i Malmö rätt att mot ersättning få ställa personal till
Luftfartsverkets förfogande för utförande av sådan säkerhetskontroll som avses
i lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats, anmälan se bilaga A
19.6. Med anledning av anmälan har en promemoria upprättats inom
Justitiedepartementet, se bilaga A 19.7.
Granskningen föranleder inte något uttalande från utskottets sida.
d) Skrivelse om vissa säkerhetsfrågor
Enligt en skrivelse från riksdagsledamöterna Ian Wachtmeister (nyd) och
Harriet Colliander (nyd), bilaga A 19.8, som inkom den 23 mars 1993 har den
information som säkerhetspolisen givit riksdagens ledning om en riksdagsledamot
blivit känd av andra ledamöter. Med anledning härav begärs att utskottet
granskar hur säkerhetsfrågorna, personakter och hithörande hanteras i riksdagen
och i regeringen.
Skrivelsen har, såvitt gäller den begärda granskningen av regeringen, inte
föranlett någon utredning av utskottet.
Utskottet
Utskottets anmälan
Hemställan
Resultatet av den i det föregående redovisade granskningen av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning samt av regeringens
skrivelse 1993/94:15 med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser
till regeringen m.m. får utskottet härmed för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 5 maj 1994
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Petersson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c),
Birger Hagård (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar
Johnsson (s), Inger René (m), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds),
Simon Liliedahl (nyd), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ola
Karlsson (m), Elvy Söderström (s) och Ingela Mårtensson (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.
Vid behandlingen av
avsnitt 14 -- Vissa frågor med anknytning till JAS-projektet -- har Simon
Liliedahl (nyd) varit närvarande men ej deltagit beslutet;
avsnitt 15 -- Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor -- har
Ingela Mårtensson (fp) varit närvarande men ej deltagit i beslutet;
avsnitt 16 a) -- Byte av chef för Finansinspektionen -- har Simon Liliedahl
(nyd) varit närvarande men ej deltagit i beslutet.
Reservationer
1. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser
asylsökande från Peru (avsnitt 12)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar
Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som
på s. 78 börjar med "Regeringens beslut" och på s. 47 slutar med
"i övrigt från utskottets sida" bort ha följande lydelse:
Regeringens beslut att avvisa asylsökande från Peru granskades
av konstitutionsutskottet våren 1993. Granskningen föranledde
inte något uttalande från utskottets sida. I en reservation (m,
c, fp och kds) anfördes att granskningen inte visat annat än att
regeringen noggrant prövat omständigheterna i ärendet. Riksdagen
godkände reservationen.
Därefter har emellertid framkommit nya oroande rapporter om
situationen i Peru, bl.a. förekommer uppgifter om att
återvändande arresterats vid återkomsten till Peru. Enligt
utskottets mening framgår det av de granskade besluten att
regeringen inte tillmätt dessa omständigheterna den betydelse som
de kräver. Regeringen har underskattat det förtryck och den
rättslöshet som enligt samstämmiga rapporter råder i Peru.
Enligt utskottets bedömning kan statsrådet Birgit Friggebo därför
inte undgå kritik för handläggningen av de aktuella asylärendena.
2. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser
asylsökande från Bosnien-Hercegovina (avsnitt 12)
Simon Liliedahl (nyd) anser att den del av utskottets yttrande
på s. 79 som börjar med "När det härefter" och slutar med
"uttalande från utskottets sida" bort ha följande lydelse:
Granskningen visar enligt utskottets mening att regeringens
beslut att välja permanent uppehållstillstånd för ett mycket
stort antal asylsökande från Bosnien-Hercegovina har föregåtts av
en mycket bristfällig beredning. Några konsekvensanalyser har
inte gjorts och kommunernas inställning har inte inhämtats. Det
visade sig också efteråt att kommunernas villighet att ta emot
bosnier var så begränsad att ett stimulansbidrag blev
framtvingat.
Enligt utskottets mening var beslutet att välja permanent
uppehållstillstånd i stället för ett temporärt av så stor vikt
och hade så genomgripande konsekvenser att regeringen borde ha
förelagt riksdagen frågan för ett principbeslut. I stället
utsattes riksdagen för en form av konstitutionellt tvång när den
senare tvingades anslå medel för de kostnader som uppstått genom
regeringens beslut. Regeringen har ansvaret för hushållningen av
statens medel men har genom beslutet klart brustit i detta
ansvar. Man borde vidare enligt utskottets mening från
regeringens sida sett efter hur frågan hanterats i våra nordiska
grannländer och sökt uppnå en samordning.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att regeringen
förtjänar kritik för handläggningen av frågan om permanent
uppehållstillstånd för bosnier.
3. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser
asylsökande från Kosovo (avsnitt 12)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar
Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som
på s. 79 börjar med "I frågan om" och slutar med "asylsökande
kosovoalbaner" bort ha följande lydelse:
I frågan om avvisningar av asylsökande kosovoalbaner får
utskottet inledningsvis anföra följande. Regeringens beslut i
oktober 1992 att upphäva den s.k. treterminsregeln har enligt
utskottets mening visat sig olyckligt. Det blev uppenbarligen
nödvändigt att i princip återinföra regeln den 14 april 1994. Den
ryckighet i normgivningen som detta innebär riskerar enligt
utskottets mening att skada tilltron till rättsordningen och de
rättstillämpande myndigheterna. Regeringen borde i oktober 1992
ha insett att regeln som växt fram under en längre tid inte gick
att undvara.
Enligt utskottets mening visar granskningen att regeringen
brustit när det gäller uppföljningen av vad som händer de
avvisade efter återvändandet till Kosovo. Det förekommer
uppgifter vidimerade av UNHCR att avvisade kosovoalbaner efter
hemkomsten utsatts för tortyr och förföljelse. Regeringen borde
enligt utskottets mening i varje fall ha sett till att någon form
av uppföljning och kontroll vidtogs för att få den bild som
regeringen hade av situationen i Kosovo bekräftad.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att regeringen inte
kan undgå kritik.
4. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser
asylsökande från Kosovo (avsnitt 12)
Simon Liliedahl (nyd) anser att den del av utskottets yttrande
som på s. 79 börjar med "I frågan om" och slutar med "asylsökande
kosovoalbaner" bort ha följande lydelse:
Regeringens beslut att medge uppehållstillstånd för
barnfamiljer som kommit till Sverige före den 1 januari 1993 är
enligt utskottets mening inte godtagbart. Beslutet innebär att de
barnfamiljer som hållit sig kvar i Sverige en längre tid trots
att de inte haft något egentligt skyddsbehov behandlas annorlunda
än de som anpassat sig till myndigheternas uppfattning om att
situationen i Kosovo inte fyller kraven för att asylsökande skall
anses ha ett skyddsbehov i Sverige.
Enligt utskottets mening var beslutet av så stor principiell
vikt och hade så genomgripande kostnadskonsekvenser att
regeringen borde ha förelagt riksdagen frågan i stället för att
besluta i förordningsform. I stället kommer riksdagen att
utsättas för en form av konstitutionellt tvång när den senare
tvingas anslå medel för de kostnader som uppstått genom
regeringens beslut. Regeringen har ansvaret för hushållningen av
statens medel men har genom beslutet klart brustit i detta
ansvar. Man borde från regeringens sida sett efter hur frågan
hanterats i våra nordiska grannländer och sökt uppnå en
samordning.
Mot denna bakgrund kan regeringen inte undgå kritik för
handläggningen av frågan om uppehållstillstånd för asylsökande
barnfamiljer.
5. Vissa frågor med anknytning till JAS-projektet (avsnitt 14)
Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Inger René (m), Ingvar
Svensson (kds), Henrik S Järrel (m), Ola Karlsson (m) och Ingela
Mårtensson (fp) anser att den del av utskottets yttrande på s.
123 som börjar med "JAS-projektet" och slutar på s. 124 med
"viss kritik" bort ha följande lydelse:
Det har helt ankommit på de ansvariga myndigheterna att
godkänna flygplanet för flygning och att ta ställning till
flygplanets deltagande i flyguppvisningar. Varken
Försvarsdepartementet eller försvarsministern har således haft
att ta befattning med dessa frågor. Utredningen ger inte heller
vid handen att det i Försvarsdepartementet har funnits uppgifter
om tekniska problem av betydelse i sammanhanget. Haveriet med
JAS-planet i Stockholm den 8 augusti 1993 kan således inte
föranleda något ifrågasättande av Försvarsdepartementets
verksamhet eller försvarsministerns tjänsteutövning.
6. Byte av chef för Finansinspektionen (avsnitt 16 a)
Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Inger René (m), Ingvar
Svensson (kds), Henric S Järrel (m), Ola Karlsson (m) och Ingela
Mårtensson (fp) anser att den del av utskottets yttrande på s.
146 som börjar med "Vid ett" och slutar på s. 148 med "intressen
minskar" bort ha följande lydelse:
Granskningen har enligt utskottets mening inte visat annat än
att statsrådet Bo Lundgren gett Anders Sahlén ett erbjudande om
en tjänst, vilket denne frivilligt accepterat. Anledning saknas
därför att rikta någon anmärkning mot regeringen eller statsrådet
Bo Lundgren. Granskningen föranleder inte något uttalande i
övrigt från utskottets sida.
7. Utseende av biståndskontorschef (avsnitt 16 c)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar
Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som
på s. 152 börjar med "Den nu aktuella" och slutar på s. 153 med
"av chefstjänster" bort ha följande lydelse:
Utskottets granskning har gett vid handen att det aktuella
beslutet i fråga om bemanning av tjänsten som chef för
biståndskontoret i Managua meddelats först efter det att
statssekreteraren Alf Samuelssons skrivelse översänts till SIDA.
Av formuleringarna i skrivelsen synes emellertid framgå att
statssekreteraren haft den tron att beslutet redan var meddelat.
I skrivelsen talas nämligen om ett återkallande av tillsättningen
och omprövning av beslutet liksom att överenskommen
beslutsprocess inte hade tillämpats. Mot denna bakgrund anser
utskottet att det framstår som klart att statssekreterarens
skrivelse inte varit avsedd att utgöra ett led i ett
samrådsförfarande utan att avsikten i stället varit att söka
bestämma hur SIDA skulle besluta i ett
tillsättnings/placeringsärende. Det förhållandet att det finns
fastlagda handlingsrutiner för samråd i fråga om tjänster av det
aktuella slaget och att skrivelsen inte kan anses falla inom
ramen för dessa rutiner talar också för att skrivelsen inte bör
ses som en samrådshandling. Med hänsyn till att det i ärendet
förekom sökande som kunde komma i fråga för ett rent
tillsättningsbeslut, i stället för som nu var fallet ett beslut
om placering, finns det enligt utskottets mening inte skäl att se
på ärendet på ett annat sätt än som om det gällde
myndighetsutövning mot enskild.
Enligt utskottets bedömning får således statssekreterarens
skrivelse ses som ett otillbörligt försök att påverka ett beslut
på ett sätt som står i strid med syftet med 11 kap. 7 §
regeringsformen. Skrivelsens formulering "Vi, biståndsministern
är informerad i ärendet, anser detta anmärkningsvärt" ger vid
handen att detta skett med statsrådet Alf Svenssons goda minne.
Därför kan statsrådet inte undgå kritik.
8. Statsministerns anförande "Sverige och de baltiska länderna"
den 17 november 1993 (avsnitt 17)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar
Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som
på s. 156 börjar med "I talet" och slutar med "av utskottet."
bort ha följande lydelse:
Statsministern har själv förklarat att han höll talet på
Utrikespolitiska Institutet den 17 november 1993 som Sveriges
statsminister samt att han ansåg det betydelsefullt att göra
vissa uttalanden om relationerna mellan Sverige och de baltiska
staterna i denna egenskap och att detta skedde inför republiken
Lettlands 75-årsdag. Enligt utskottets uppfattning innebär detta
att särskilt höga krav måste ställas på de formuleringar som
användes och de förberedelser som gjordes inför talet.
Utskottet anser att de formuleringar som statsministern använde
i de ovan återgivna delarna av hans anförande skapat osäkerhet om
innehållet i den svenska säkerhetspolitiken och onödigtvis
begränsat Sveriges handlingsutrymme. Talet har samfällt, både
hemma och utomlands, uppfattats som en positionsförskjutning.
Den tolkning som statsministern givit av Sveriges möjliga
agerande i händelse av en konflikt i vårt närområde står inte i
överensstämmelse med de uttalanden riksdagen gjort genom
utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU19. Statsministern har
medgivit att den hänvisning till svenska folkets vilja som han
gjort är hans egen "prognos".
Utskottet anser att statsministern i en fråga av denna karaktär
hade bort samråda med övriga partier. Han hade t.ex. kunnat ta
upp frågan i Utrikesnämnden. Statsministern har även medgivit att
han inte heller informerat alla regeringspartier om innehållet i
talet.
Med hänsyn till den vikt också statsministern uppenbarligen
fäste vid sitt anförande anser utskottet således att uttalandena
borde ha förankrats inom en vidare krets, exempelvis genom
diskussion inom Utrikesnämnden.
I enlighet med det anförda anser utskottet att statsministern
inte kan undgå stark kritik.
Särskilda yttranden
1. Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor
(avsnitt 15)
Hans Göran Franck (s) anför:
I december 1992 slog riksdagen fast att Sverige inte bör
godkänna export av krigsmateriel till "stat där omfattande och
grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer".
Dessutom gjorde utrikesutskottet en markering:
Utrikesutskottet vill betona vikten av att regeringen gör en
mycket noggrann bedömning av situationen beträffande de mänskliga
rättigheterna i de länder som kan bli aktuella för
utlandssamverkan på krigsmaterielområdet. Utskottet utgår vidare
från att tillämpningen av det mänskliga rättighetskriteriet sker
med iakttagande av särskilt stor restriktivitet.
Vidare har utrikesutskottet och riksdagen i annat sammanhang
uttalat att "särskild restriktivitet skall iakttas vid
bedömningarna i fråga om utlandssamverkan med nya länder".
De sex s.k. Gulfstaterna i Mellanöstern -- Saudiarabien,
Kuwait, Bahrein, Qatar, Oman och Förenade Arabemiraten -- har
alltid varit stängda för export av svenskt krigsmateriel fram
till nu.
Enligt en promemoria från Krigsmaterielinspektionen (KMI) anser
regeringen att staterna "uppfyller riktlinjernas villkor vad
avser utförsel av övriga krigsmateriel".
Under 1993 fick därför svenska företag klartecken från
KMI/regeringen beträffande en rad nya exportaffärer med
Gulfstaterna.
Det framgår av regeringens skrivelse för 1993 att export av
övrig krigsmateriel bl.a. har skett till Bahrein, Kuwait, Oman,
Förenade Arabemiraten och Saudiarabien.
Materielen avser bl.a. lysbomber, bandvagnar, militär
spaningsradar, marin elektronik, artillerilaser samt lastbilar
som är speciellt konstruerade för att transportera stridsvagnar.
Samtliga sex stater är diktaturer. I Kuwait genomfördes
visserligen ett val i oktober 1992, men inga politiska partier
var tillåtna och mindre än 10 % av befolkningen hade rösträtt. I
övriga stater hålls det över huvud taget inga val.
Det finns ett politiskt förtryck: Politiska partier är
förbjudna, likaså är det förbjudet att kritisera regimen. I flera
av staterna finns det också ett varierande antal politiska
fångar.
Det finns också ett utbrett religiöst förtryck: I exempelvis
Saudiarabien har ett stort antal shiamuslimer och minst 300
kristna arresterats sedan Gulfkriget i januari 1991. Situationen
har förvärrats, skriver Amnesty International i en färsk rapport.
Amnesty har dessutom påpekat att ingen av de aktuella staterna
har "ratificerat internationella konventioner som gäller
medborgerliga och politiska rättigheter eller tortyrkonventionen,
som ger ett skydd till statens medborgare".
Amnesty gör gällande: "Där förekommer det grova och omfattande
kränkningar av de mänskliga rättigheterna."
Krigsmaterielinspektör Sven Hirdman delar inte denna
uppfattning. Han har formulerat vissa tillägg om hur
exportkriteriet om mänskliga rättigheter skall tillämpas:
Kränkningarna måste vara nationellt sanktionerade (av
regimen).
Man måste ta "kulturella" hänsyn.
Det har inte stöd i riksdagens riktlinjer, som säger att
mänskliga rättighetskriteriet skall tillämpas med särskild
restriktivitet.
I regeringens skrivelse framgår att det under 1993 skett export
av övrig krigsmateriel till Indonesien, till Republiken Korea och
till Tunisien. Också i dessa stater kränks mänskliga rättigheter
både omfattande och grovt.
2. Statsrådens innehav av värdepapper, allmänt (avsnitt 18)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar
Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anför:
I en reservation till förra årets granskningsbetänkande ansåg
vi bl.a. att det i fråga om näringsministern och det statsråd
som har ansvar för utrikeshandel och vapenexport bör göras
undantag från huvudregeln att statsråd inte bör förbjudas att äga
aktier, att aktieägande statsråd borde överlämna sina aktier
till en oberoende extern förvaltning och att det var klart
olämpligt att förvaltningen överlämnades till någon som
aktieägaren hade intressebindningar med samt att Carl Bildt
inte kunde undgå allvarlig kritik för att han vid
regeringsbildningen brustit i omsorg vid urvalet av personer, när
han utsåg Per Westerberg och Ulf Dinkelspiel till statsråd med
ansvar för närings- och handelspolitiska frågor.
Riksdagen delade emellertid inte den i reservationen framförda
kritiken utan godkände vad utskottet anfört. Vi anser oss därför
inte nu kunna från konstitutionell synpunkt kritisera att
förhållandena i huvudsak varit desamma sedan förra årets
granskning. Vi vidhåller dock de i reservationen angivna
uppfattningarna.
3. Statsrådens innehav av värdepapper, såvitt avser ett brev
från statsministern den 4 maj 1994 (avsnitt 18)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar
Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anför:
Det är konstitutionsutskottets uppgift enligt regeringsformen
att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning. Det finns ingen rättslig grund för statsminister
Bildts anmärkningsvärda begäran att konstitutionsutskottet skall
ta ställning till dess ordförande Thage G Petersons uttalanden.
Det har aldrig tidigare i riksdagens historia förekommit att en
statsminister på detta grundlagsstridiga sätt ingripit i
konstitutionsutskottets arbete och granskningsuppgift. Vi avvisar
med skärpa statsministerns agerande.
Konstitutionsutskottet kan endast granska ärenden som
anhängiggjorts i behörig ordning. Statsministerns skrivelse
till konstitutionsutskottet kan därför inte leda till någon
särskild granskning, vilket han borde ha insett.
4. Statsrådens innehav av värdepapper, såvitt avser begäran om
ytterligare utfrågning (avsnitt 18)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar
Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anför:
Utskottet beslutade enhälligt att inbjuda Volvos dåvarande
styrelseordförande Pehr G Gyllenhammar att komma till utskottet
för att dementera eller verifiera statsminister Carl Bildts inför
utskottet lämnade uppgifter. Vi beklagar att det inte visade sig
vara möjligt för dr Gyllenhammar att komma till utskottet. Vi
önskar att han vill medverka till att bringa klarhet i frågan om
hur han och Volvoledningen höll regeringen informerad.
5. Statsrådens innehav av värdepapper, såvitt avser begäran om
ytterligare utfrågning (avsnitt 18)
Birger Hagård, Inger René, Henrik S Järrel och Ola Karlsson
(alla m) anför:
I en särskild skrivelse till KU har statsministern med
anledning av KU:s granskning av regeringen beklagat felaktiga
uppgifter från KU:s ordförande beträffande såväl statsrådet
Dinkelspiel och hans ämbetsutövning som information till
regeringen i Volvo-Renaultaffären. Frågetecknen har särskilt
uppstått i samband med granskningen av statsrådens aktieinnehav.
Mot bakgrund av den vikt som utskottets ordförande gett sina
anklagelser såväl i den offentliga debatten som i utskottets
arbete förutsätter vi att klarhet skapas. Dr Gyllenhammar, som
direkt åberopas, bör ges tillfälle att snarast möjligt verifiera
eller dementera uppgifterna från utskottsordföranden.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
1. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser
asylsökande från Peru (avsnitt 12)
Sedan förra årets granskning har framkommit nya oroande
rapporter om situationen i Peru. Bl.a. förekommer uppgifter om
att återvändande arresterats vid återkomsten till Peru.
Regeringsbesluten har lett till att de asylsökande tvingats söka
sig till andra länder, där de i åtminstone ett fall fått
uppehållstillstånd. Vidare har besluten lett till att ett antal
asylsökande tvingats hålla sig gömda i Sverige under svåra
förhållanden. Till detta kommer att UNHCR under åberopande av
konventionsreglerna kritiskt kommenterat vissa av de grunder som
åberopats i regeringens beslut och som därefter använts i beslut
av Invandrarverket och Utlänningsnämnden och dessutom vädjat för
en av de berörda asylsökande. Kritiken har baserats på UNHCR:s
bedömning av betydelsen av att de asylsökande erhållit pass på
legal väg, av att asylsökande under lång tid kunnat hålla sig
undan i Peru och betydelsen av medlemskap i eller sympatiserande
med en organisation som förespråkar eller använder sig av våld.
Kritiken har i sistnämnda fall riktats mot hur
Genèvekonventionens artikel 1 F tolkats i besluten.
Regeringen har utan stöd av utlänningslagens förarbeten
åberopat reglerna om särskilda skäl mot asyl i 3 kap. 4 § andra
stycket 2. I ett av de granskade ärendena anför regeringen
sålunda att den asylsökande verkat för en organisation vars
metoder får anses omfatta förhållanden som faller inom ramen för
artikel 1 F i 1951 års Genèvekonvention angående flyktingars
rättsliga ställning, enligt vilken konventionens skydd utesluts.
Oavsett om den asylsökande anfört sådana skäl mot att återvända
till sitt hemland som avses i 3 kap. 1 § 3 utlänningslagen skulle
därför enligt regeringen särskilda skäl föreligga att inte
bevilja honom asyl i Sverige.
Denna tolkning överensstämmer inte med vad som uttalats i
ovannämnda förarbeten (se prop. 1988/89:86 s. 156). Statsrådet
Birgit Friggebo har vid utskottets utfrågning inte gett svar på
frågan hur regeringen motiverat sin tolkning av utlänningslagen.
Det framgår av de granskade besluten att regeringen tillmätt
nämnda omständigheter en betydelse som inte står i
överensstämmelse med UNHCR:s uttalanden och tidigare
rekommendationer. Regeringen tycks dessutom ha underskattat det
förtryck och den rättslöshet som enligt samstämmiga rapporter
råder i Peru. Härigenom har regeringen kommit att meddela flera
beslut som inte står i överensstämmelse vare sig med artikel 33 i
Genèvekonventionen eller med 3 kap. 1 § utlänningslagen.
Av vad statsrådet Friggebo anfört under utskottets utfrågning
framgår att regeringen inte ändrat sin tidigare uppfattning.
Tvärtom visar förordningsmotiven 1994:1 till regeringens
förordning (1994:189) om uppehållstillstånd i utlänningsärenden
att hon vidhåller den kritiserade inställningen. I motiven sägs
nämligen att ett särskilt skäl för att inte bevilja
uppehållstillstånd enligt de nya bestämmelserna är om någon
familjemedlem har verkat för organisationer som gjort sig
skyldiga till grovt övergrepp av olika slag.
Mot bakgrund av de oerhört omfattande och svåra kränkningar av
de mänskliga rättigheterna i Peru som pågått under lång tid och
som fortsätter under nästan fullständig straffrättslig immunitet
för förövarna och av regeringens felaktiga tillämpning av
Genèvekonventionen och utlänningslagen kan statsrådet Birgit
Friggebo inte undgå kritik för handläggningen av de aktuella
asylärendena.
2. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser
asylsökande från Kosovo (avsnitt 12)
Jag ansluter mig till reservation 3.
3. Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor
(avsnitt 15)
Enligt de riktlinjer som riksdagen antagit får export av
krigsmateriel inte äga rum till länder där det förekommer
omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Dessutom bör, som utrikesutskottet uttalat, regeringen bemöda sig
om stor noggrannhet i sina bedömningar av situationen i enskilda
länder och fästa stort avseende vid kravet på respekt för
mänskliga rättigheter i det enskilda fallet. Enligt min mening
har regeringen, genom att tillåta krigsmaterielexport till nya
mottagarländer och att ställa i utsikt tillstånd för export av
krigsmateriel för strid till länder som i dag inte är föremål för
sådan export, brustit i noggrannhet i bedömningen och inte tagit
tillräcklig hänsyn till kriteriet om mänskliga rättigheter.
När det gäller krigsmaterielexporten till enskilda länder kan
beträffande Indonesien konstateras att ockupationen av Östra
Timor fortsätter och att olika lokala konflikter pågår i
provinser som Västpapua och Aceh. Europarådet har tagit så
allvarligt på dessa inre problem i Indonesien att rådet år 1991
antog en resolution om bl.a. vapenembargo mot landet. Den svenska
regeringen har tyvärr inte funnit anledning att ansluta sig till
resolutionen. Regeringens beslut i vissa fall om positivt
förhandsbesked för leveranser av viss krigsmateriel för strid i
anslutning till tidigare leveranser ger dess värre intrycket att
regeringen avser att på något eller några års sikt tillåta export
av sådan materiel.
I de Västra Gulfstaterna är situationen vad beträffar respekten
för de mänskliga rättigheterna klart otillfredsställande.
Dessutom är länderna belägna i en region där rustningsnivån redan
är hög och ökande och framtida väpnade konflikter kan befaras.
Mot den bakgrunden är det enligt min mening fel, om regeringen
ger positivt förhandsbesked om export av krigsmateriel för strid
till något land i regionen.
Sammantaget bör regeringen kritiseras för bristande hänsyn till
respekten för mänskliga rättigheter i tillämpningen av reglerna
för krigsmaterielexport beträffande Indonesien och västra
Gulfstaterna.
4. Utseende av biståndskontorschef (avsnitt 16 c)
Jag ansluter mig till reservation 7.
5. Statsministerns anförande "Sverige och de baltiska länderna"
den 17 november 1993 (avsnitt 17)
Statsministern har själv förklarat att han höll talet på
Utrikespolitiska institutet den 17 november 1993 som Sveriges
statsminister samt att han ansåg det betydelsefullt att göra
vissa uttalanden om relationerna mellan Sverige och de baltiska
staterna i denna egenskap och att det skedde inför republiken
Lettlands 75-årsdag. Detta innebär att särskilt höga krav måste
ställas på de formuleringar som användes och de förberedelser som
gjordes inför talet.
Jag anser att de formuleringar som statsministern använde i de
ovan återgivna delarna av hans anförande skapat osäkerhet om
innehållet i den svenska säkerhetspolitiken. Talet har samfällt,
både hemma och utomlands, uppfattats som en
positionsförskjutning. Framtida regeringars handlingsutrymme har
begränsats på ett onödigt sätt.
Den tolkning av utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU19 som
statsministern givit är inte oomtvistad i riksdagen.
Statsministern har också medgivit att den hänvisning till svenska
folkets vilja som han gjort är hans egen "prognos".
Jag anser att statsministern i en fråga av denna karaktär hade
bort samråda med övriga partier. Statsministern har även medgivit
att han inte heller informerat alla regeringspartier om
innehållet i talet.
Med hänsyn till den vikt också statsministern uppenbarligen
fäste vid sitt anförande borde han ha förankrat uttalandena inom
en vidare krets av politiska beslutsfattare.
Med hänvisning till det anförda anser jag att statsministern
inte kan undgå stark kritik.
6. Statsrådens innehav av värdepapper m.m. (avsnitt 18)
I en meningsyttring till 1993 års granskningsbetänkande
redovisade jag uppfattningen att alla större aktieinnehav eller
innehav av andra värdepapper, som har direkt bindning till ett
eller flera enskilda företag, bör avyttras innan statsrådsposter
tillträds. Kritik mot statministern för urvalet av ministrar
föreslogs. Riksdagen uttalade emellertid inte någon kritik. Från
konstitutionell synpunkt kan därför i år ingen kritik uttalas.
Jag vidhåller emellertid min tidigare uppfattning.
7. Regeringens agerande i frågan om att utfå vissa handlingar
från myndigheter i ett annat land (avsnitt 20)
Utskottet har avstått från att söka utreda om det finns
ytterligare material som kan kasta ytterligare ljus över vilken
information den förra regeringen hade för sitt handlande. I boken
Die Akte Bofors finns t.ex. uppgift om en promemoria som
upprättats inom Säkerhetspolisen och som berört misstankarna om
illegala leveranser om krut och sprängämnen. Utskottet borde ha
begärt att få ta del av promemorian.
8. Krisuppgörelserna i september 1992 (avsnitt 22 a)
I enlighet med sitt ansvar att granska regeringsärendenas
handläggning och sitt ansvar för konstitutionella frågor
borde utskottet ha ägnat tid åt en djupare granskning i detta
ärende. Om uppgörelserna sker under stor brådska och utan
tillräckliga utredningsresurser finns givetvis risk att de
förslag som väcks är dåligt beredda. Trots detta är
överenskommelser mellan de stora partierna givetvis kraftigt
styrande på beredningsprocessen i såväl regering som riksdag.
Såväl sakkunniga tjänstemän i regering och riksdag som de övriga
partierna kan under dessa omständigheter ha svårt att få gehör
för berättigade synpunkter som skulle kunna förbättra förslagen.
Uppgörelser över partigränserna är i en del fall nödvändiga
inslag i riksdagsarbetet men större klarhet bör vinnas under
vilka förutsättningar dessa uppgörelser skall ske.
SAKREGISTER
till konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden 1971--1992/93
AB Volvo och Procordia AB, affären mellan
90/91:30 s. 94
Adoption, utredning om kostnaderna kring
85/86:33 s. 69
Affärsbankernas stöd till forskning
86/87:33 s. 69
Aids-delegationen, formen för reglering av verksamhet i
91/92:30 s. 22
Akademiska sjukhuset -- vissa anslagsfrågor
81/82:35 s. 41
Aktievinstbeskattning, befrielse från
73:20 s. 6
74:22 s. 27
Algeriet, viss kreditutfästelse avseende
84/85:35 s. 38
Allmänna arvsfonden, utdelning ur
89/90:30 s. 94
Allmänna förlaget
75:12 s. 29
Allmänna handlingar, principer för registrering av
88/89:30 s. 14
Angola, bistånd till
75/76:50 s. 38
Anslagsfrågor, vissa
91/92:30 s. 76
92/93:30 s. 115
Anställningsförordningen, ändring i
85/86:25 s. 45
Ansvarsfördelningen regeringen -- Statsföretag AB
71:34 s. 19
Arbetskraft till biståndsprojektet Bai Bang
82/83:30 s. 43
83/84:30 s. 44
Arbetsmarknadskonflikten 1980
80/81:25 s. 23
Arbetsmarknadskonflikten 1986
86/87:33 s. 53
ARE-bolagen, upphandling av konsulttjänster från i samband med
oljebesparingskampanjen
74:22 s. 41
Arvode för utredningsuppdrag (vissa TV-kassettfrågor)
74:22 s. 39
Arvsfonden, allmänna, utdelning ur
89/90:30 s. 94
ASSI i Karlsborg, avveckling av en pappersmaskin vid
91/92:30 s. 70
Asylsökande barn, förvar av
90/91:30 s. 70
Asylsökande barns situation, de ensamma
90/91:30 s. 69
Asylärenden enligt utlänningslagen
83/84:30 s. 11
se även Utlänningslagen, tillämpningen av
Asylärenden, regeringens praxis i
90/91:30 s. 65
Automat- och roulettspel, tillsyn och kontroll av
73:20 s. 15
Avtalsförhandlingarna på lärarområdet
89/90:30 s. 63
B3LA-projektet
78/79:30 s. 27
Bai Bang, biståndsprojektet
82/83:30 s. 43
83/84:30 s. 44
Barn- och ungdomsdelegationen, medelsutdelning genom
91/92:30 s. 78
Barns rättigheter, ensamma asylsökande barns situation
90/91:30 s. 69
Basbeloppet, ändrade regler för
80/81:25 s. 52
Bastionen
81/82:35 s. 35
Befrielserörelser i Zimbabwe--Rhodesia, bidrag till
79/80:50 s. 34
Begravningsplats, lagskydd av invigd
75/76:50 s. 49
Belöning, utfästelse av
87/88:40 s. 65
Bemyndiganden i normgivningshänseende från riksdagen
75/76:50 s. 39
83/84:30 s. 5
85/86:25 s. 10
86/87:33 s. 12
87/88:40 s. 10
89/90:30 s. 17
90/91:30 s. 28
91/92:30 s. 21
92/93:30 s. 24
Bensinransoneringen 1973
74:22 s. 20
Beredningen av regeringsärenden
77/78:35 s. 3
84/85:35 s. 8
85/86:25 s. 7
89/90:30 s. 9
Berglingfallet, regeringens befattning med
87/88:40 s. 43
Beskattning av aktievinster, befrielse från
73:20 s. 6
74:22 s. 27
Beslutsform vid medelsutdelning till särskilda
jämställdhetsåtgärder
91/92:30 s. 78
Beslutsformer i regeringen
80/81:25 s. 4
Beslutsmotiveringar, allmänt hållna
90/91:30 s. 17
91/92:30 s. 24
Besvärsrätt för organisationer
72:26 s. 9
Besvärsärenden, regeringens handläggning av
74:22 s. 31
75:12 s. 33
75/76:50 s. 5
79/89:50 s. 14
Besvärsärendenas omfattning och utvecklingen av antalet
ärenden
75/76:50 s. 74
Betygssystemet för grundskola och gymnasium
72:26 s. 15
Bevakningstjänster i Stockholms tunnelbana, upphandling av
87/88:40 s. 65
Bibelkommissionen, flyttning av från Utbildningsdepartementet
till Civildepartementet
83/84:30 s. 44
Bibliotekspersonal, utbildningen av
72:26 s. 15
Bildt-affären (Carl Bildts resa till USA våren 1983)
83/84:30 s. 29
Bistånd till Angola
75/76:50 s. 37
Bistånd till Indonesien
87/88:40 s. 64
Bistånd till Sri Lanka (Kotmaleprojektet)
81/82:35 s. 25
Biståndsfrågor
91/92:30 s. 77
Biståndsprojektet Bai Bang
82/83:30 s. 43
83/84:30 s. 44
Biståndsverksamheten, planer för
75:12 s. 10
BITS, svensk hjälp till skogsindustrin m.m. i Polen
92/93:30 s. 56
Blekingen AB, direktiv till statens företrädare
91/92:30 s. 69
Blockbetygen
82/83:30 s. 39
Bodströmaffären, UD:s rutiner vid kontakter med massmedia
84/85:35 s. 29
Bofors export av robot 70
85/86:25 s. 31
Bofors medverkan vid uppförandet av fabrik i Iran
85/86:25 s. 32
Bolagsfrågor, vissa
91/92:30 s. 69
Bomullsföretag -- avtal mellan staten och svenska
bomullsföretag
78/79:30 s. 40
Bostadsdepartementet, handläggningstider i
90/91:30 s. 40
Bostadsdepartementets handläggning av vissa
förvaltningsärenden
89/90:30 s. 85
BPA och algeriska staten, tvist mellan
84/85:35 s. 38
Brofjordenfrågan (byggandet av oljeraffinaderi)
71:34 s. 19
Brottmål, nåd i
72:26 s. 7
89/90:30 s. 34
Budgetpropositionen 1982/83, ändring av belopp i
82/83:30 s. 44
Budgetpropositionen 1990/91, utbildningsanslag
90/91:30 s. 25
Budgetpropositionen, avlämnandet av
89/90:30 s. 21
Bulltofta
73:20 s. 16
Burma
krigsmaterielexport
90/91:30 s. 54
91/92:30 s. 59
vapenexport till
83/84:30 s. 40
91/92:30 s. 59
Byggnadslagstiftningen, tillämpning och handläggningstider
77/78:35 s. 18
78/79:30 s. 19
80/81:25 s. 28
82/83:30 s. 41
89/90:30 s. 83
Cancun, internationell konferens i
81/82:35 s. 40
Carnegie fondkommission AB, PK-bankens förvärv av
88/89:30 s. 88
Cavefors, Bo, Klassiker och Förlag AB, kreditgaranti till
80/81:25 s. 71
Cementmonopolet -- fusionen mellan Cementa AB och AB Gullhögens
bruk
74:22 s. 41
Chilensk familj, utvisning av
81/82:35 s. 41
Clearingfonden, bidrag från för oljeprodukter
75/76:50 s. 40
Cogéma och Svensk Kärnbränsleförsörjning (SKBF), avtal mellan
80/81:25 s. 68
Crownair AB, skyldighet för statliga myndigheter att anlita
74:22 s. 40
Cuba -- viss skriftväxling mellan Cubas premiärminister Fidel
Castro och statsminister Olof Palme
75:12 s. 17
Danmark och vissa gränsdragningsförhandlingar
83/84:30 s. 31
Datafrågor, regeringens handläggning av
75/76:50 s. 38
83/84:30 s. 21
85/86:25 s. 22
Datainspektionens styrelse, sammansättningen av
85/86:25 s. 25
Dataregister i regeringskansliet
89/90:30 s. 17
Datasaab--Tercasaffären
81/82:35 s. 21
Datorer för försvaret, upphandling av
73:20 s. 19
Datorlingvistik, utnämning av professor i vid Universitetet i
Uppsala
89/90:30 s. 82
Decentralisering av beslutanderätt
72:26 s. 6
73:20 s. 5
Dentala material, kontroll och tillsyn över
90/91:30 s. 87
Departementen, organisation och arbetsformer
74:22 s. 3
75:12 s. 4
76/77:44 s. 8
78/79:30 s. 5
82/83:30 s. 5
84/85:35 s. 5
86/87:33 s. 4
87/88:40 s. 4
88/89:30 s. 5
89/90:30 s. 6
91/92:30 s. 7
Departementstjänstemän i statliga företag, utseende av
71:34 s. 19
Devalveringen 1977
77/78:35 s. 28
Devalveringen 1982
82/83:30 s. 33
Diarieföringen i departementen
74:22 s. 29
75:12 s. 17
75/76:50 s. 36, 49
78/79:30 s. 38
84/85:35 s. 15
88/89:30 s. 17
Diarieföringen i regeringskansliet
83/84:30 s. 9, 30
Direktavvisningar till Polen under 1990
90/91:30 s. 71
Dispens från Sydafrikalagen
80/81:25 s. 60
Dispens från tätbebyggelseförbud i Munkedal
82/83:30 s. 322
Dispens från tätbebyggelseförbud i Nynäshamn
82/83:30 s. 321
Dispensfrågor, allmänt
71:34 s. 9
Distribution av granskningsexemplar av tryckt skrift till
universitetsbiblioteket i Umeå
74:22 s. 37
75:12 s. 33
DIVAD (vapenexport till USA)
82/83:30 s. 24
Domartjänst, tjänstledighet från viss
84/85:35 s. 54
Domartjänster, tillsättning av ordinarie
90/91:30 s. 78
Domstolsverket -- tjänsteförslagsnämnden
75/76:50 s. 48
se Tjänstetillsättningar
87/88:40 s. 59
Domänverkets s.k. Italienaffärer
82/83:30 s. 26
Drivmedelsransonering, beslut om införande av
74:22 s. 20
EG-frågor
ansökan om EG-medlemskap
91/92:30 s. 46
beredningen av det europeiska integrationsarbetet
89/90:30 s. 96
insyn i
90/91:30 s. 32
Elavbrottet december 1983, kraftledningar i östra Svealand
83/84:30 s. 42
Energipolitiken
76/77:44 s. 32
77/78:35 s. 26
78/79:30 s. 26
80/81:25 s. 68
86/87:33 s. 78
Entledigande av högre tjänsteman i regeringskansliet
84/85:35 s. 57
Entledigande av landshövdingen i Kopparbergs län
74:22 s. 39
Entledigande av ledamot i Utrikesdepartementets
antagningsnämnd (Hugo Lindgren)
84/85:35 s. 31
Ersättning för personskada på grund av brott
74:22 s. 25
Ersättning i visst enskilt fall (Tony Bodmark)
76/77:44 s. 38
Ersättning till enskild företagare (Halvar Alvgard)
91/92:30 s. 85
Estland, oljebistånd till
91/92:30 s. 49
Etablering för tillverkning av oljeutvinningsplattformar
75:12 s. 32
Etableringsrätt för läkare, besvär angående
79/80:50 s. 37
79/80:52 s. 13
Europakommissionen -- sekretessen i förlikningsförhandlingar
86/87:33 s. 69
Europeisk integration, medel för informationsinsatser
92/93:30 s. 129
Expeditionsministärs befogenheter och sammansättning
89/90:30 s. 10
Export av Viggenplanet, viss garantiutfästelse
76/77:44 s. 39
Export av örlogsfartyget Göta Lejon till Chile
73:20 s. 19
Exportfrämjande åtgärder
84/85:35 s. 34
Exportkreditgarantier (Algeriet, Nicaragua, Vietnam m.fl.
länder)
73:20 s. 19, 25, 193
74:12 s. 196
84/85:35 s. 33, 35, 38
Falsterbo--Fotevikens våtmarksområde, bevarande av
89/90:30 s. 84
Familjepolitiken, vissa frågor
75/76:50 s. 49
Fastighetsstrukturen i skogsmark, försöksverksamhet avseende
förbättring av
75:12 s. 29
Fermaffären
83/84:30 s. 30
se även Handhavandet av viss hemlig handling
FFV, krigsmaterielexport
90/91:30 s. 49
se även Förenade fabriksverken
Fjällnära skogar
86/87:33 s. 84
Flygplanskapningen på Bulltofta
73:20 s. 16
Flygtrafik, koncession för
85/86:25 s. 37
Flyktingar via Tyska demokratiska republiken (DDR)
85/86:25 s. 28
Flyktingpolitiken
92/93:30 s. 93
FN-alliansen, krigsmateriel till länder som deltog i
90/91:30 s. 59
Fond för stöd till industriellt utvecklingsarbete
74:22 s. 29
Forskarutbildningens meritvärde -- regeringens åtgärder med
anledning av riksdagens beslut
84/85:35 s. 24
Frågor och interpellationer
77/78:35 s. 16
79/80:50 s. 13
80/81:25 s. 19
Främmande fartyg, avvisande av på svenskt territorialvatten
75:12 s. 32
Fyren Märket -- gränsdragning mellan Sverige och Finland
82/83:30 s. 23
Fållan, arbetsplan för Nynäsvägen
73:20 s. 18
Fältsjukhus, det svenska
90/91:30 s. 60
Förenade fabriksverken (FFV)
export av vapen
83/84:30 s. 40
krigsmaterielexport
90/91:30 s. 49
91/92:30 s. 52
uppgifter rörande
72:26 s. 14
Föreningsverksamhet i myndighets lokal
74:22 s. 38
Företagsdemokrati vid organisationsförändringar i
statsförvaltningen
73:20 s. 12
Författningsutgivningen, svensk författningssamling (SFS)
71:34 s. 15
72:26 s. 4
73:20 s. 13
74:22 s. 33
75:12 s. 22
75/76:50 s. 20
76/77:44 s. 17
77/78:35 s. 12
78/79:30 s. 10
79/80:50 s. 8
80/81:25 s. 9
81/82:35 s. 8
83/84:30 s. 8
84/85:35 s. 13
85/86:25 s. 14
86/87:33 s. 9
87/88:40 s. 7
88/89:30 s. 9
89/90:30 s. 19
90/91:30 s. 20
91/92:30 s. 20
92/93:30 s. 21
Förmögenhetsinnehav, statsråds
83/84:30 s. 36
Förordning, utfärdande av i visst fall (behörighet att utöva
yrke inom hälso- och sjukvård)
86/87:33 s. 13
Första asyllandsprincipen
se Utlänningsärenden
Försvarsfrågor, vissa
91/92:30 s. 59
Försvarsväsendet, krediter för investeringar i
rationaliseringssyfte inom
76:12 s. 30
Förvaltningsbeslut, normgivning genom
90/91:30 s. 29
Förvaltningsbyggnaden Bastionen
81/82:35 s. 35
Förvaltningsmyndigheterna, internationella överenskommelser
92/93:30 s. 29
Förvaltningsärende, återtagande av återkallelse i
87/88:40 s. 60
Förvar av barn, asylsökande
90/91:30 s. 70
Förvisning
se Utlänningsärenden
Garantiutfästelse (export av Viggenplanet)
76/77:44 s. 39
GATT -- notifiering till om jordbrukspolitiken
89/90:30 s. 102
Generaldirektörer -- utnämningar av åren 1976--1986
86/87:33 s. 66
Granskningsexemplar av tryckt skrift till
Universitetsbiblioteket i Umeå
74:22 s. 37
75:12 s. 33
Gryt, sambandscentralen i
86/87:33 s. 81
Gränsdragningsförhandlingar med Danmark
83/84:30 s. 31
Guldmynt, prägling av
73:20 s. 19
Gulfkriget, Sverige och
90/91:30 s. 57
Göta Lejon, försäljning till Chile
73:20 s. 19
Handelsförbudet mot Sydafrika, undantag från
92/93:30 s. 118
Handhavandet av viss hemlig handling
84/85:35 s. 14
se även Fermaffären
Handläggningsfrågor, utlänningslagen
90/91:30 s. 74
Handläggningstider
i Bostadsdepartementet
90/91:30 s. 40
i regeringskansliet, viss ansökan förfallen
90/91:30 s. 17
utlänningsärenden
90/91:30 s. 64
Hastighetsbegränsningar, beslut om vissa
89/90:30 s. 106
Hellmers-ärendet, tjänstetillsättning av lektor i organisk
kemi vid Lunds universitet
75/76:50 s. 49
76/77:44 s. 41
81/82:35 s. 42
Hesselöaffären, gränsdragningsförhandlingar med Danmark
83/84:30 s. 31
Hornborgasjön, restaurering av
87/88:40 s. 62
Hugo Lindgren-fallet, entledigande av ledamot av UD:s
antagningsnämnd
84/85:35 s. 31
Hylte Bruk, utbyggnaden av
72:26 s. 15
Hälso- och miljöfarliga varor, tillämpning av lagen om
81/82:35 s. 39
Hälso- och sjukvårdsfrågor
90/91:30 s. 85
sjukvård i krig
86/87:33 s. 76
Högskolan för lärarutbildning, lokalisering av
92/93:30 s. 39
Högskoleplatser, utökning av antalet
92/93:30 s. 115
Hörnefors massafabrik, utvärdering av utvecklingsalternativ
för
81/82:35 s. 11
IB-affären
74:22 s. 6
Idrottshögskolan i Stockholm, anslag till
92/93:30 s. 117
Indien, krigsmaterielexport till
91/92:30 s. 59
Indonesien, bistånd till
87/88:40 s. 64
Industridepartementet -- förekomsten av särskilda delegationer
inom
78/79:30 s. 37
Industridepartementet och Statens industriverk,
arbetsfördelningen mellan
79/80:30 s. 37
Informationsinsatser om europeisk integration, medel för
92/93:30 s. 129
Injektionslagen, ändring i
85/86:25 s. 45
Inlandsbanan, beslut om
91/92:30 s. 72
Internationell konferens i Cancun
81/82:35 s. 40
Internationella studentfonden i Genève
80/81:25 s. 66
Internationella överenskommelser
förvaltningsmyndigheternas 1992--1993
92/93:30 s. 29
genomgång 1985--1986
88/89:30 s. 19
genomgång 1987--1990
91/92:30 s. 33
publicering
91/92:30 s. 36
regler och praxis vid ingåendet av
75:12 s. 7
88/89:30 s. 19
91/92:30 s. 33
Interpellationer och frågor
77/78:35 s. 16
79/80:50 s. 13
80/81:25 s. 19
Interpol, utseende av rådgivare vid (Holmér)
89/90:30 s. 81
Investeringsavgift, befrielse från för oprioriterade byggen
71:34 s. 19
Irak, krigsmaterielexport till
90/91:30 s. 55
Irak, sanktionerna mot
91/92:30 s. 50
Iraks president, statsministerns brev till
90/91:30 s. 60
Iran, krigsmaterielexport till
91/92:30 s. 58
Iranier, utbildning av i Sverige
84/85:35 s. 47
Japanska bilar, import av
88/89:30 s. 90
Jordbrukspolitiska frågor, stråförkortningsmedel och
spannmålsbeslut
87/88:40 s. 63, 64
Jordförvärvslagens tillämpning i visst fall
85/86:25 s. 35
89/90:30 s. 89
Journalistmiddagen med utrikesminister Lennart Bodström, UD:s
rutiner vid kontakter med massmedia
84/85:35 s. 29
Jugoslavien, krigsmaterielexport till
91/92:30 s. 57
Justitiedepartementet, information från angående ny
vårdnadslagstiftning 1976
77/78:35 s. 32
Justitiekanslern, förordning med instruktion för
84/85:35 s. 56
Jämställdhetsfrågor
83/84:30 s. 20
84/85:35 s. 19
85/86:25 s. 20
86/87:33 s. 56
88/89:30 s. 69
Jämställdhetsombudsmannen, förordning med instruktion för
84/85:35 s. 56
Jämställdhetsåtgärder, beslutsform vid medelsutdelning till
särskilda åtgärder
91/92:30 s. 78
Järnförädling AB i Hälleforsnäs, stöd till
78/79:30 s. 32
Jäv för statsråd
78/79:30 s. 36
81/82:35 s. 38
92/93:30 s. 42
Kalmar Varv AB, statligt stöd till
80/81:25 s. 64
Kapitalbeskattningen, förslag till höstriksdagen 1975 om
ändring i
75/76:50 s. 49
Kapningen av ett svenskt flygplan på Bulltofta
73:20 s. 16
Karolinska sjukhuset, fråga om remiss av utredningen om
överförande av huvudmannaskapet för sjukhuset till Stockholms
läns landsting
79/80:50 s. 34
Kashmir, regeringens åtgärder med anledning av kidnappning i
91/92:30 s. 48
Kockum Construction AB, bidrag till
81/82:35 s. 37
Kockums AB, anslag till
86/87:33 s. 83
Kollektiva försäkringar, regeringsbeslut om
84/85:35 s. 52
Kollektivanslutning till politiskt parti
75/76:50 s. 31
Kommittésekreterare, tillsättning av
92/93:30 s. 108
Kommittéväsendet
72:26 s. 11
75:12 s. 20
75/76:50 s. 18
76/77:44 s. 11
92/93:30 s. 10
Kommundelningarna (Botkyrka, Vaxholm, Vara, Norsjö, Vännäs)
81/82:35 s. 32
Kommunministern -- vissa uttalanden ang. delning av kommuner
77/78:35 s. 31
Koncessioner för vissa kraftledningar i östra Svealand
83/84:30 s. 42
Konjunkturstimulerande åtgärder, förslag till
74:22 s. 23
Konsekvensanalyser i propositioner
90/91:30 s. 23
Konseljbeslut, motivering av
72:26 s. 10
Konseljbeslut, offentliggörande av
71:34 s. 5
72:26 s. 2
73:20 s. 3
Konsulttjänster -- upphandling av i samband med
energibesparingskampanjen 1973
74:22 s. 41
Konsultuppdrag -- regeringens och departementens upphandling
1992
92/93:30 s. 8
Konsumentombudsmannen, förordning med instruktion för
84/85:35 s. 56
Kooperativa rådet, formen för reglering av verksamhet i
91/92:30 s. 22
Kotmaleprojektet i Sri Lanka, bistånd till
81/82:35 s. 25
Kraftledningar i östra Svealand, koncession för
83/84:30 s. 42
Kreditgaranti till Bo Cavefors Klassiker och Förlag AB
80/81:25 s. 71
Kreditupplysningslagen, tillämpningen av
84/85:35 s. 57
Krigsmateriel till länder som deltog i FN-alliansen
90/91:30 s. 59
Krigsmaterielexport
AB Bofors export av Robot 70
85/86:25 s. 31
AB Bofors medverkan vid uppförandet och driften av en fabrik i
Iran
85/86:25 s. 32
Bakgrund, m.m.
87/88:40 s. 14
88/89:30 s. 23
89/90:30 s. 38
90/91:30 s. 48
91/92:30 s. 52
Den rådgivande nämndens roll i krigsmaterielexportfrågor
85/86:40 s. 31
FFV:s affärer
90/91:30 s. 49
91/92:30 s. 52
FFV:s s.k. Englandsavtal
87/88:40 s. 24
91/92:30 s. 55
Krigsmaterielbegreppet
87/88:40 s. 34, 42
Medborgarkommissionens rapport
89/90:30 s. 38
Meddelade domar
91/92:30 s. 54
Nobelkrut
90/91:30 s. 48
till Burma
83/84:30 s. 40
90/91:30 s. 54
91/92:30 s. 59
till Burma -- granatgeväret Carl Gustaf
83/84:30 s. 40
91/92:30 s. 59
till Chile -- örlogsfartyget Göta Lejon
73:20 s. 19
till Indien
87/88:40 s. 27, 37
89/90:30 s. 53
91/92:30 s. 59
till Indonesien
80/81:25 s. 71
86/87:33 s. 40
87/88:40 s. 33, 41
till Irak
90/91:30 s. 55
till Iran
86/87:33 s. 50
91/92:30 s. 58
till Iran -- patrullbåtar
87/88:40 s. 35
till Jugoslavien
91/92:30 s. 57
till Pakistan
75/76:50 s. 45
till Singapore
86/87:33 s. 32
till Storbritannien (de s.k. Englandsavtalen)
87/88:40 s. 24, 36
till Thailand
90/91:30 s. 50
till USA -- luftvärnssystemet DIVAD (Division Air Defence)
82/83:30 s. 24
till USA -- lyftkranar
87/88:40 s. 35
tillstånds- och kontrollfrågor
87/88:40 s. 20, 40
89/90:30 s. 41
Krigspropaganda, lagstiftning mot
71:34 s. 19
Kränkning av svenskt farvatten
75:12 s. 32
Kränkning av svenskt luftrum den 9 augusti 1984
84/85:35 s. 27
Kvinnliga präster -- fråga om prästvigning av kvinnor
72:26 s. 143
Kärnbränsle, utförsel av använt
82/83:30 s. 25
Kärnenergi -- import och export av klyvbara radioaktiva
produkter
86/87:33 s. 79
88/89:30 s. 86
Kärnkraftsfrågan
76/77:44 s. 32
77/78:35 s. 25
78/79:30 s. 26
80/81:25 s. 68
82/83:30 s. 14, 25
84/85:35 s. 51
86/87:33 s. 79
Kärnkraftsreaktorer, laddning av
84/85:35 s. 51
Kärnvapenfri zon i Europa
82/83:30 s. 14
Körkort, dispens rörande indragning av
71:34 s. 9
Lagrådet, remisser till
72:26 s. 6
73:20 s. 10
74:22 s. 28
75:12 s. 21
75/76:50 s. 19
76/77:44 s. 15
77/78:35 s. 8
78/79:30 s. 7
79/80:50 s. 7
80/81:25 s. 6
81/82:35 s. 6
82/83:30 s. 8
83/84:30 s. 6
84/85:35 s. 10
85/86:25 s. 5
86/87:33 s. 6
87/88:40 s. 7
88/89:30 s. 8
89/90:30 s. 18
90/91:30 s. 18
91/92:30 s. 12
92/93:30 s. 12
Lagrådet, underhandsföredragning i
82/83:30 s. 8
83/84:30 s. 6
84/85:35 s. 11
91/92:30 s. 16
92/93:30 s. 18
Lagrådet, utskottsremisser till
84/85:35 s. 11
91/92:30 s. 17
92/93:30 s. 18
Landshövding i Norrbottens län, utnämning av
92/93:30 s. 112
Ledamotskap i UD:s antagningsnämnd (Hugo Lindgren)
84/85:35 s. 31
Lekmannainslaget i länsstyrelserna
72:26 s. 15
LKAB, försäljning av aktier i
91/92:30 s. 69
Lokalisering av det nya Plan- och bostadsverket
87/88:40 s. 55
Läkemedelsindustridelegationen, direktiv till
75/76:50 s. 48
Länsbostadsdirektör i Blekinge län, utnämning av
89/90:30 s. 81
Länsläkarorganisationens avveckling
81/82:35 s. 38
Länsstyrelses styrelse, val av ledamöter till
76/77:44 s. 41
Lärarkonflikten hösten 1989
89/90:30 s. 63
Löntagarfondernas styrelser, val till
84/85:35 s. 56
Massmedierna, departementens uppgiftslämnande till
83/84:30 s. 45
Materielbeställningar 1990 och 1991, till militära försvaret
91/92:30 s. 59
MBL vid beredning av regeringsärenden
78/79:30 s. 13
83/84:30 s. 14
MBL vid organisationsförändringar i statsförvaltningen
73:20 s. 12
Medbestämmandelagen (MBL) -- förberedelser för tillämpningen av
på den offentliga sektorn
76/77:44 s. 25
Medbestämmandelagen (MBL) -- tillämpningen av vid högre
tjänstetillsättningar
79/80:50 s. 25
Medborgarskapsärenden
72:26 s. 15
73:20 s. 8
Militära försvaret, materielbeställningar 1990 och 1991
91/92:30 s. 59
Militära underrättelsetjänsten, regeringens kontroll
90/91:30 s. 34
Mordet på statsminister Olof Palme
kontakter med åklagarna
88/89:30 s. 57
kontakterna mellan regeringen och
spaningsledningen
86/87:33 s. 17
88/89:30 s. 55
ny organisation av mordutredningen
86/87:33 s. 20
olovlig avlyssning
90/91:30 s. 42
regeringens kontakter med den s.k. Ebbe Carlsson-affären
88/89:30 s. 47
regeringens åtgärder
86/87:33 s. 14
87/88:40 s. 10
88/89:30 s. 24, 34
telefonavlyssning på kriminalvårdsanstalt
88/89:30 s. 39
Motorvägsbygget mellan Stenungsund och Ljungskile
88/89:30 s. 80
Musikaliska akademiens bibliotek, tillsättning av vikariat som
överbibliotekarie
80/81:25 s. 15, 18
Myndighets anslagsanvändning, begränsning i
71:34 s. 19
Myndighets rätt att meddela föreskrifter, begränsningar i
71:34 s. 19
Myndighets skyldighet att vid trycksaksframställning samråda
med Allmänna förlaget
75:12 s. 29
Myndighetsutövning i tillfälliga organ under regeringen
92/93:30 s. 27
Märket, Fyren -- gränsdragning mellan Sverige och Finland
82/83:30 s. 23
Naturalisationsärenden
se Utlänningsärenden
Naturvården inom de svenska fjällområdena
86/87:33 s. 84
NCB, stöd till
80/81:25 s. 54
82/83:30 s. 26
NJA, regeringens åtgärder
77/78:35 s. 23
Nobelkrut, krigsmaterielexport
90/91:30 s. 48
Non-grata-förklaring av utländsk diplomatisk personal
86/87:33 s. 64
89/90:30 s. 17
se även rysk regeringsdelegation, besök av
Nordbanken
ledningsfrågor i
90/91:30 s. 93
nyemission i, m.m.
91/92:30 s. 61
Nordisk passkontrollöverenskommelse
79/80:50 s. 24
79/80:52 s. 1
Nordiskt musikkonservatorium
79/80:50 s. 36
Normgivning genom förvaltningsbeslut
90/91:30 s. 29
Normgivningsbemyndiganden
se Normgivningsmakten och Riksdagens bemyndiganden
Normgivningsmakten, regeringens utövning av
79/80:50 s. 11
80/81:25 s. 13
83/84:30 s. 5
87/88:40 s. 10
88/89:30 s. 13
90/91:30 s. 28
91/92:30 s. 21
92/93:30 s. 24
Norrbottens järnverk -- regeringens åtgärder
77/78:35 s. 23
Norrländska Skogsägares Cellulosa AB (NCB), stöd till
80/81:25 s. 54
82/83:30 s. 26
Norrmalmstorgsdramat, augusti 1973
74:22 s. 17
Notifieringen till GATT om jordbrukspolitiken
89/90:30 s. 102
Nyemission i Nordbanken m.m.
91/92:30 s. 61
se även Nordbanken
Nyemission i UV Shipping
88/89:30 s. 91
Nynäsvägen, arbetsplan för
73:20 s. 18
Nåd i brottmål
81/82:35 s. 8
89/90:30 s. 34
Näringsfrihetsombudsmannen, förordning med instruktion för
84/85:35 s. 56
Näringshjälp, arbetsmarknadsstyrelsens handläggning av visst
ärende
74:22 s. 40
Närradioverksamhet, kulturministerns uttalanden om
92/93:30 s. 127
Nödsituationer, regler för regeringens handlande i
73:20 s. 16
75/76:50 s. 32
Ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm april 1975
75/76:50 s. 32
Offentliga utredningar
72:26 s. 11
75:12 s. 20
75/76:50 s. 18
76/77:44 s. 11
Offentlighet och sekretess, tillämpning av
90/91:30 s. 30
Oljebistånd till Estland m.m.
91/92:30 s. 49
Oljekrisen 1973--1974
74:22 s. 20
Oljetransit AB, försäljning av statens aktier i
86/87:33 s. 84
Oljeupphandling i Iran
84/85:35 s. 45
Oljeutvinningsplattformar, etablering för tillverkning av
75:12 s. 32
Olovlig avlyssning med anledning av mordet på Olof Palme
90/91:30 s. 42
Ombudsmannainstitutioner under regeringen, kartläggning av
84/85:35 s. 56
Onkologi, radiologisk, beslut om
84/85:35 s. 24
Pakistan, vapenexport till
75/76:50 s. 45
Parlamentarismen och regeringens beslutsformer
80/81:25 s. 4
Partiledaröverläggningar
90/91:30 s. 8
Personalkontroll, i samband med kommendering av värnpliktiga
91/92:30 s. 60
Personalkontrollfråga -- tjänstetillsättningsärende vid
Tullverket
84/85:35 s. 52
Personalkontrollsystemets tillämpning
86/87:33 s. 74
87/88:40 s. 47
Personalpolitik, statlig
90/91:30 s. 80
Personalsituationen i regeringskansliet
årsskiftet 1990/91
90/91:30 s. 11
årsskiftet 1991/92
91/92:30 s. 9
årsskiftet 1992/93
92/93:30 s. 8
Personregister, upprättande av (Reader's Digest AB)
75/76:50 s. 256
PK-bankens förvärv av Carnegie fondkommission AB
88/89:30 s. 88
Plan- och bostadsverket, lokalisering av
87/88:40 s. 55
Polen
direktavvisningar till under 1990
90/91:30 s. 71
svensk hjälp till skogsindustrin m.m.
92/93:30 s. 56
Polisingripanden i september 1989, VM-kvalmatchen i fotboll
90/91:30 s. 84
Post- och järnvägsterminal till Solna, lokalisering av
76/77:44 s. 34
Prisregleringslagen, tillämpningen av
71:34 s. 112
73:20 s. 18
Prisstoppet 1970
71:34 s. 19
Prisstoppet 1973
73:20 s. 18
Procordia AB, affären mellan AB Volvo och
90/91:30 s. 94
92/93:30 s. 127
Propositioner, konsekvensanalyser
90/91:30 s. 23
Propositionsavlämnandet till riksdagen
71:34 s. 17
75:12 s. 24
75/76:50 s. 26
76/77:44 s. 21
77/78:35 s. 10
78/79:30 s. 8
79/80:50 s. 7
80/81:25 s. 7
81/82:35 s. 6
82/83:30 s. 13
83/84:30 s. 7
84/85:35 s. 12
85/86:25 s. 12
86/87:33 s. 10
87/88:40 s. 9
88/89:30 s. 11
89/90:30 s. 21
90/91:30 s. 21
91/92:30 s. 18
92/93:30 s. 19, 130
Prägling av guldmynt
73:20 s. 19
Publicering av regeringsbeslut
75/76:50 s. 256
Radiologisk onkologi, beslut om
84/85:35 s. 24
Raineraffären, utnämning av statsråd
83/84:30 s. 34
Reader's Digest AB -- tillstånd för upprättande av centralt
personregister
75/76:50 s. 256
Regelbeståndet och regelregistreringen
92/93:30 s. 33
Regeringens befogenhet att överlämna vissa museala tillgångar
som gåvor
75:12 s. 18
Regeringens beslut, publicering av
75/76:50 s. 14
Regeringens handlande i nödsituationer
73:20 s. 16
75/76:50 s. 32
Regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet
se Säpos verksamhet
Regeringens praxis i asylärenden
90/91:30 s. 65
Regeringens rätt att ingå överenskommelse med annan stat eller
med mellanfolklig organisation
88/89:30 s. 19
91/92:30 s. 33
Regeringens sammansättning, förändringar med anledning av Olof
Palmes död
85/86:25 s. 1
86/87:33 s. 4
Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation
89/90:30 s. 6
90/91:30 s. 6
91/92:30 s. 7
92/93:30 s. 7
Regeringens tillämpning av 3 kap. 2 § tredje stycket
riksdagsordningen
80/81:25 s. 8
Regeringens utnämningspolitik
88/89:30 s. 73
se även Tjänstetillsättningar och Utnämning av statsråd till
visst ämbete
Regeringsarbetet den 1/3--13/3 1986
86/87:33 s. 16
Regeringsarbetets organisation
90/91:30 s. 6
91/92:30 s. 7
Regeringsbeslut
den språkliga utformningen av
91/92:30 s. 25
om medel för informationsinsatser om europeisk integration
92/93:30 s. 129
rättelse av
91/92:30 s. 26
Regeringsbeslut att avbryta pågående försök med förkortad
grundutbildning av värnpliktiga
91/92:30 s. 60
Regeringsbeslut om utlämning, utformningen av
90/91:30 s. 13
Regeringskansliet -- statistik och andra redovisningar
89/90:30 s. 14
90/91:30 s. 11
91/92:30 s. 9
92/93:30 s. 8
Regeringskansliets anvisningar för propositionsskrivning vad
gäller reglerna i 3 kap. 2 § tredje stycket riksdagsordningen
80/81:25 s. 8
Regeringskansliets organisation och arbetsformer
74:22 s. 3
75:12 s. 4
76/77:44 s. 8
78/79:30 s. 5
82/83:30 s. 5
84/85:35 s. 5
86/87:33 s. 4
87/88:40 s. 4
88/89:30 s. 5
89/90:30 s. 6
91/92:30 s. 7
92/93:30 s. 8
Regeringsskiftet
1976
76/77:44 s. 4
1978
78/79:30 s. 3
1979
79/80:50 s. 4
1981
81/82:35 s. 3
1982
82/83:30 s. 3
1986 (med anledning av statsminister Olof Palmes död)
85/86:25 s. 3
1990
89/90:30 s. 7
1991
91/92:30 s. 5
Regeringsärenden, handläggning enligt 7 kap 3 § andra meningen
RF
91/92:30 s. 25
Regeringsärendenas antal, utvecklingen av
71:34 s. 2
72:26 s. 2
73:20 s. 2
74:22 s. 2
75:12 s. 3
81/82:35 s. 2
83/84:30 s. 3
84/85:35 s. 4
85/86:25 s. 4
86/87:33 s. 5
87/88:40 s. 6
88/89:30 s. 6
89/90:30 s. 16
90/91:30 s. 12
91/92:30 s. 11
92/93:30 s. 11
Regeringsärendenas beredning
77/78:35 s. 3
84/85:35 s. 8
85/86:25 s. 7
89/90:30 s. 9
Regionalpolitiskt stöd
77/78:35 s. 32
85/86:25 s. 41
Regleringsbrev, expediering av
71:34 s. 18
Regleringsbrev för budgetåret 1981/82
82/83:30 s. 44
Religionsundervisning, befrielse från
72:26 s. 15
73:20 s. 19
Remissbehandling av besvärsärenden
74:22 s. 31
75:12 s. 33
75/76:50 s. 5
79/80:50 s. 14
Remisser till Lagrådet
72:26 s. 6
73:20 s. 10
74:22 s. 28
75:12 s. 21
75/76:50 s. 19
76/77:44 s. 15
77/78:35 s. 8
78/79:30 s. 7
79/80:50 s. 7
80/81:25 s. 6
81/82:35 s. 6
82/83:30 s. 8
83/84:30 s. 6
84/85:35 s. 10
85/86:25 s. 5
86/87:33 s. 6
87/88:40 s. 7
88/89:30 s. 8
89/90:30 s. 18
90/91:30 s. 18
91/92:30 s. 12
92/93:30 s. 12
Remissförfarande, beslutsmotiveringar, handläggning av
90/91:30 s. 14
Remissyttranden i propositioner, redovisningen av
72:26 s. 12
73:20 s. 11
Resning, möjlighet till i ärende som avgjorts av regeringen
80/81:25 s. 15
Riksbanken, samråd med regeringsföreträdare om
penningpolitiken
91/92:30 s. 80
Riksbanksfullmäktige, dröjsmål vid tillsättning av ordförande
75:12 s. 31
Riksdagens bemyndiganden i normgivningshänseende, redovisning
av
75/76:50 s. 39
83/84:30 s. 5
85/86:25 s. 10
86/87:33 s. 12
87/88:40 s. 10
89/90:30 s. 17
90/91:30 s. 28
91/92:30 s. 21
92/93:30 s.24
Riksdagens beslut
om lokalisering av Högskolan för lärarutbildning, regeringens
handläggning av
92/93:30 s. 39
rörande ROT-verksamheten, regeringens åtgärder med anledning av
92/93:30 s. 40
Riksdagens skrivelser, regeringens behandling av
71:34 s. 20
72:26 s. 5
73:20 s. 14
74:22 s. 29
75:12 s. 26
75/76:50 s. 31
76/77:44 s. 24
77/78:35 s. 15
78/79:30 s. 13
79/80:50 s. 27
79/80:52 s. 1
80/81:25 s. 26
81/82:35 s. 10
83/84:30 s. 4
84/85:35 s. 22
85/86:25 s. 39
86/87:33 s. 78
87/88:40 s. 60
88/89:30 s. 23
89/90:30 s. 24
90/91:30 s. 38
91/92:30 s. 27
92/93:30 s. 31
Riksdagsledamots tjänstledighet från statlig befattning
85/86:25 s. 46
Riksdagsordningen 3 kap. 2 § tredje stycket, regeringens
tillämpning av
80/81:25 s. 8
Riktlinjer för yrkesmässig trafik
75:12 s. 32
ROT-verksamheten, regeringens åtgärder med anledning av
riksdagens beslut
92/93:30 s. 40
Rutiner för avvisande av främmande fartyg på svenskt
territorialvatten
75:12 s. 32
Rysk regeringsdelegation, besök av
91/92:30 s. 49
Rättspsykiatriska undersökningar
88/89:30 s. 74
Rörelsehindrade elevers gymnasiestudier
88/89:30 s. 93
Saab-Scania AB, tillstånd för att anlägga en bilindustri på
Kockums område i Malmö
87/88:40 s. 61
Samer, utbildningsministerns sammanträffande med
92/93:30 s. 56
Samhällsägda utvecklingsbolag, inrättande av
80/81:25 s. 26
Sammansatt finans- och skatteutskott -- handläggningen av
skattefrågor
75/76:50 s. 49
Samråd mellan regeringsföreträdare och riksbanken om
penningpolitiken
91/92:30 s. 80
Sanktionerna mot Irak
91/92:30 s. 50
SAS -- de s.k. frikorten
77/78:35 s. 29
Schein, Harry -- arvode för utredningsuppdrag
74:22 s. 39
Sekretesskyddad handling, landstings utlämnande av till
statlig myndighet
74:22 s. 39
Sekretesslagens tillämpning i Utrikes- och
Försvarsdepartementen
85/86:25 s. 15
88/89:30 s. 17
90/91:30 s. 30
Serafimerlasarettet, placering av medicinska forskartjänster
vid nedläggning av
79/80:50 s. 35
Serafimerlasarettets portalbyggnader, överlåtelse till
Stockholms kommun
82/83:30 s. 37
Sjukjournaler, utlämnande av från landstingskommunalt organ
till statlig myndighet (besvärsärende)
74:22 s. 39
Sjukvårdsfrågor, hälso- och
90/91:30 s. 85
Skadestånd till en f.d. handelssekreterare
75:12 s. 32
Skeppsankaret AB, direktiv till statens företrädare
91/92:30 s. 69
Skogsbrukares trygghetsförsäkring
84/85:35 s. 25
Skogsindustrin m.m. i Polen, svensk hjälp till
92/93:30 s. 56
Skoimporten, inskränkningar i
75/76:50 s. 37
Skolbyggen, lånetillstånd för finansiering av
71:34 s. 20
Skolöverstyrelsen, beslut om Birgitta Ulvhammars förordnande
som generaldirektör för
81/82:35 s. 36
Skolöverstyrelsen -- tillsättning av generaldirektör
81/82:35 s. 36
Slopandet av beteckningen Kunglig i namnet på statliga
myndigheter
75:12 s. 31
Småbåtshamn, våtmarkskonvention om
89/90:30 s. 86
Socialutredningen, direktiv till
76/77:44 s. 41
Socionomutbildningen och vuxenutbildningen, vissa frågor om
72:26 s. 15
Spannmålsbeslut, 1985 års
87/88:40 s. 64
Spannmålshandeln, reglering av underskott i
85/86:25 s. 41
Språkgranskning av vissa UD-dokument
83/84:30 s. 33
SSAB -- Vissa frågor rörande den ekonomiska uppgörelsen i
samband med bildandet av Svenskt Stål AB
82/83:30 s. 36
Stadsplan för kvarteret Bryggeriet i Lund
80/81:25 s. 31
Stadsplan för kvarteret Triangeln i Malmö
85/86:25 s. 43
Statens strålskyddsinstitut, handläggning av skrivelse från
78/79:30 s. 39
Statlig personalpolitik
90/91:30 s. 80
Statliga verk och företag, statstjänstemän som
styrelseledamöter i
71:34 s. 19
72:26 s. 13
86/87:33 s. 71
Statsföretag AB, regeringens befattning med frågor rörande
ledningen av
71:34 s. 19
82/83:30 s. 26
Statsminister Palmes brevväxling med Cubas premiärminister
75:12 s. 17
75/76:50 s. 36
Statsministerns brev till Iraks president
90/91:30 s. 60
Statsråd
innehav av värdepapper
92/93:30 s. 42
jäv för
78/79:30 s. 36
81/82:35 s. 38
92/93:30 s. 42
vissa uttalanden av
91/92:30 s. 43
92/93:30 s. 93, 104, 127
Statsrådens tjänsteresor
85/86:25 s. 47
Statsråds beslutanderätt
76/77:44 s. 12
77/78:35 s. 5
Statsråds förmögenhetsinnehav, redovisning av
83/84:30 s. 36
92/93:30 s. 42
Statsrådsberedningen, uttalande av ang. boken Industrispionage
84/85:35 s. 30
Statsrådsgrupperna, de nya
90/91:30 s. 7
Statsrådsprotokoll, offentliggörande av
71:34 s. 3
Statsrådsprotokoll, redovisning av innehåll i
74:22 s. 2
75:12 s. 3
Statstjänstemän i styrelser för statliga verk
72:26 s. 13
86/87:33 s. 71
Stråförkortningsmedel, användning av
87/88:40 s. 63
Studiestödsförordningen avseende Nordiskt musikkonservatorium
79/80:50 s. 36
Stålverk 80-projektet
76/77:44 s. 28
77/78:35 s. 23
Svensk författningssamling (SFS), utgivningen av
71:34 s. 15
72:26 s. 4
73:20 s. 13
74:22 s. 33
75:12 s. 22
75/76:50 s. 20
76/77:44 s. 17
77/78:35 s. 12
78/79:30 s. 10
79/80:50 s. 8
80/81:25 s. 9
81/82:35 s. 8
83/84:30 s. 8
84/85:35 s. 13
85/86:25 s. 14
86/87:33 s. 9
87/88:40 s. 7
88/89:30 s. 9
89/90:30 s. 19
90/91:30 s. 20
91/92:30 s. 20
92/93:30 s. 21
Svensk kustfart, utländska fartyg i
89/90:30 s. 101
Svenska Dagbladet -- tryckfrihet och sekretess
83/84:30 s. 33
Svenska Dagbladet, tryckfrihetsåtal mot
86/87:33 s. 73
Svenska fältsjukhuset
90/91:30 s. 60
Sverige och Gulfkriget
90/91:30 s. 57
Sveriges lantbruksrepresentation i utlandet
74:22 s. 29
Sveriges Radio AB, vissa frågor
92/93:30 s. 130
Sveriges Radio-koncernen, ordförande och styrelseledamöter
inom
91/92:30 s. 80
Sveriges turistråd
91/92:30 s. 76
Swedish Ordnance AB, bildandet av
91/92:30 s. 71
Sydafrika, undantag från handelsförbudet
92/93:30 s. 118
Sydafrikalagen, dispens från
80/81:25 s. 60
Säkerhetsfrågor, regeringens befattning med
87/88:40 s. 47
91/92:30 s. 60
Säkerhetspolisens (Säpos) verksamhet
betr. sjukvårdsförvaltningen i Göteborg
75/76:50 s. 42
regeringens kontroll av
78/79:30 s. 33
79/80:50 s. 34
82/83:30 s. 41
88/89:30 s. 60
Södra Skogsägarna AB, statligt engagemang i
84/85:35 s. 48
Tandläkarutbildning för iranier
84/85:35 s. 47
Tandvårdstaxan -- tillämpningen av tandvårdsförsäkringen
75:12 s. 30
90/91:30 s. 90
Taxitrafiken i Lerum
79/80:50 s. 37
79/80:52 s. 6
TCO-konflikten våren 1985
85/86:25 s. 17
Tekofrågor, regeringens handläggning av med anledning av
riksdagsbeslut
81/82:35 s. 11
TELUB-ärendet -- utbildning i Sverige av libyska
medborgare
79/80:50 s. 30
79/80:52 s. 4
80/81:25 s. 31
81/82:35 s. 39
Terroristbestämmelser, utvisning enligt
90/91:30 s. 72
Terroristlagstiftningen, tillämpningen av
75/76:50 s. 43
77/78:35 s. 32
80/81:25 s. 70
84/85:35 s. 15
Terrängkörningslagen -- bemyndigande till regeringen
75/76:50 s. 39
Thailand, krigsmaterielexport
90/91:30 s. 50
Tillfälliga organ under regeringen, myndighetsutövning i
92/93:30 s. 27
Tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen i fråga om vägar och
flygplatser
75/76:50 s. 31
Tjeckoslovakiska medborgare, utvisning av
86/87:33 s. 64
Tjernobylkatastrofen 1986
86/87:33 s. 51
Tjänstebrev och distribution av visst informationsmaterial
från intresseorganisation
75:12 s. 32
Tjänsteman i flygvapnet, överförande av till disponibilitet
85/86:25 s. 47
Tjänstetillsättningar
Domstolsverket
75/76:50 s. 48
87/88:40 s. 59
dröjsmål i fråga om tillsättning av viss landshövding
74:22 s. 39
generaldirektör vid Skolöverstyrelsen
81/82:35 s. 36
generaldirektörer åren 1976--1986
86/87:33 s. 66
kommittésekreterare
92/93:30 s. 108
kyrkliga tjänster
72:26 s. 15
landshövding i Norrbottens län
92/93:30 s. 112
lektor i organisk kemi vid Lunds universitet (Hellmers-ärendet)
75/76:50 s. 49
76/77:44 s. 41
81/82:35 s. 42
länsbostadsdirektör i Blekinge län
89/90:30 s. 81
medbestämmandelagens tillämpning vid tillsättning av högre
tjänster
79/80:50 s. 25
ordförande i Riksbanksfullmäktige
75:12 s. 31
Postverket
84/85:35 s. 56
professor i datorlingvistik vid Universitetet i Uppsala
89/90:30 s. 82
professor i musikvetenskap vid Lunds universitet
86/87:33 s. 68
87/88:40 s. 60
regeringens praxis i förhållande till jämställdhetslagen
83/84:30 s. 20
84/85:35 s. 19
Regeringsrätten
87/88:40 s. 59
rådgivare vid Interpol, m.m.
89/90:30 s. 81
skoldirektör i Lomma
79/80:50 s. 35
styrelseledamöter, Vägverket och Trafiksäkerhetsverket
92/93:30 s. 113
Tullverket
84/85:35 s. 52
universitetslektor i fysik vid Lunds universitet
86/87:33 s. 67
utlandsmyndigheter, svenska, chefer för
87/88:40 s. 57
verkschefer
86/87:33 s. 66
87/88:40 s. 57
89/90:30 s. 79
90/91:30 s. 77
verkställande direktör i Svensk Bilprovning AB
85/86:25 s. 35
vikariat som överbibliotekarie vid Musikaliska akademins
bibliotek
80/81:25 s. 15, 18
Tjänstledighet från viss domartjänst
84/85:35 s. 54
Tobaksrökning, åtgärder mot
71:34 s. 20
76/77:44 s. 40
Trafiksäkerhetsverket, tillsättande av styrelseledamöter
92/93:30 s. 113
Trafiktillstånd för viss busstrafik
75/76:50 s. 46
se även Yrkestrafikförordningen
Triangeln i Malmö, stadsplan för
85/86:25 s. 43
Trygghetsförsäkring för skogsbrukare
84/85:35 s. 25
Tulltaxa, rättelse i lagen om
81/82:35 s. 40
Tätbebyggelseförbud, undantag från
80/81:25 s. 31
82/83:30 s. 41
U-landsbistånd m.m.
91/92:30 s. 77
Ubåt 137 -- grundstötning i Blekinge skärgård
81/82:35 s. 12
Ubåtsincidenten i Gåsefjärden
81/82:35 s. 12
Ubåtsincidenten i Hårsfjärden
82/83:30 s. 23
Ubåtsskyddskommissionen
diarieföringen av det s.k. Fermbrevet
83/84:30 s. 30
ledamoten Carl Bildts resa till USA
83/84:30 s. 29
UD:s antagningsnämnd, visst ledamotskap i
84/85:35 s. 31
UD:s rutiner vid kontakter med massmedia
84/85:35 s. 29
Umeå universitetsbibliotek, granskningsexemplar av tryckt
skrift till
74:22 s. 37
75:12 s. 33
Underrättelse- och säkerhetsfrågor, vissa
91/92:30 s. 60
se även Personalkontroll och Värnpliktiga
Ungdomslagen, tillämpningen av
83/84:30 s. 43
Uppgiftslämnande till massmedierna
83/84:30 s. 45
Upphandling av datorer för försvaret
73:20 s. 19
Upphandlingsfrågor
Crownair AB
74:22 s. 40
ARE-bolagen
74:22 s. 41
Konsulttjänster
74:22 s. 41
Bevakningstjänster i Stockholms tunnelbana
87/88:40 s. 65
Utanordnande av arvode för visst utredningsuppdrag (Harry
Schein)
74:22 s. 39
Utbetalning av visst skadestånd till f.d. handelssekreterare
75:12 s. 32
Utbildningsanslag i budgetpropositionen 1990/91
90/91:30 s. 25
Utbildningsdepartementet, anslagsfrågor inom
92/93:30 s. 115
"Utflaggningsärende" -- tillstånd till överlåtelse av fartyg
79/80:50 s. 32
Utlandssvenskarnas rösträtt
75/76:50 s. 47
Utlämning, utformningen av regeringsbeslut om
90/91:30 s. 13
Utländska fartyg i svensk kustfart
89/90:30 s. 103
Utländskt fastighetsförvärv
83/84:30 s. 43
Utlänningslagen, tillämpningen av
77/78:35 s. 32
79/80:50 s. 20
79/80:52 s. 1
80/81:25 s. 70
82/83:30 s. 10
83/84:30 s. 11
84/85:35 s. 15
Utlänningslagen, vissa handläggningsfrågor
90/91:30 s. 74
Utlänningsnämnden, förordnande av ledamöter i
91/92:30 s. 83
Utlänningsärenden
90/91:30 s. 63
avvisning av vissa peruanska medborgare
92/93:30 s. 103
barns rättigheter
90/91:30 s. 69
direktavvisningar till Polen under 1990
90/91:30 s. 71
förvar av barn
87/88:40 s. 53
90/91:30 s. 70
handläggningsfrågor
90/91:30 s. 74
handläggningstider
82/83:30 s. 10
84/85:35 s. 15
87/88:40 s. 50
88/89:30 s. 63
89/90:30 s. 72
90/91:30 s. 64
invandrarministern, visst uttalande
87/88:40 s. 55
92/93:30 s. 93
Invandrarverket, regeringens kontakter med
92/93:30 s. 93
medborgarskap
73:20 s. 7
regeringens praxis i asylärenden
90/91:30 s. 65
Schengenavtalet
92/93:30 s. 103
terroristbestämmelserna
87/88:40 s. 52
88/89:30 s. 66
90/91:30 s. 72
utländskt medborgarskap, befrielse från
90/91:30 s. 75
utvisningsärenden, praxis i
87/88:40 s. 50
88/89:30 s. 64
89/90:30 s. 74
viseringspraxis
89/90:30 s. 77
visumplikt, införande av
92/93:30 s. 93
Utnämning av statsråd till visst ämbete (Ove Rainer till
justitieråd)
83/84:30 s. 34
Utnämning av verkställande direktörer
92/93:30 s. 114
Utnämningar av generaldirektörer och verkschefer m.fl.
se Tjänstetillsättningar
Utnämningar, ordinarie domartjänster
90/91:30 s. 78
Utnämningsärenden
90/91:30 s. 77
Utrednings- och remissväsendet
72:26 s. 11
75:12 s. 20
75/76:50 s. 18
76/77:44 s. 11
Utrikesdepartementets organisation
75:12 s. 5
Utrikesdepartementets rutiner vid kontakter med massmedia
84/85:35 s. 29
Utrikesfrågor, vissa
91/92:30 s. 46
Utrikesnämnden, vissa frågor rörande
75/76:50 s. 36
Utvisning enligt terroristbestämmelserna
90/91:30 s. 72
Utvisning på grund av brott
83/84:30 s. 11
UV Shipping, fördelning av aktier i samband med nyemission
88/89:30 s. 91
Vapenexport
se Krigsmaterielexport
Vapenvägrare -- nåd i brottmål
81/82:35 s. 8
Varvsfrågor
Kockum AB, visst anslag till
86/87:33 s. 83
statligt stöd till Öresundsvarvet, Kalmar varv och Kockum
Construction AB
80/81:25 s. 63
81/82:35 s. 37
Vellinge kommun, omläggning av väg 100 i
89/90:30 s. 86
Verksamhetstid för 1979 års kyrkomötes utredningsnämnd
79/80:50 s. 36
Verkschefers bisysslor
86/87:33 s. 72
Verkschefsfrågor
Datainspektionen -- Socialstyrelsen -- Riksrevisionsverket
85/86:25 s. 33
Verksledningsbeslutet och myndighetsinstruktionerna
89/90:30 s. 32
Verkställande direktörer, utnämning av
92/93:30 s. 114
Vetebiståndet till svältande länder
75/76:50 s. 47
Vietnam och viss skuldreglering
84/85:35 s. 43
Viggenplanet, export av och garantifrågor
76/77:44 s. 39
Villkorslagen, tillämpningen av
78/79:30 s. 26
Viseringsfrågor inom UD
88/89:30 s. 22
VM-kvalmatchen i fotboll, polisingripanden i september 1989 i
90/91:30 s. 84
Volvo AB och Procordia AB, affären mellan
90/91:30 s. 94
92/93:30 s. 127
Volvo-ärendet -- principavtal mellan AB Volvo och den norska
staten om bildandet av svensk-norsk koncern
78/79:30 s. 29
Vuxenutbildningen och socionomutbildningen
72:26 s. 15
Vårdhemmet Majgården i Gnesta, kommunikationsministerns
engagemang i
92/93:30 s. 55
Våtmarkskonvention om småbåtshamn och omläggning av väg 100 i
Höllviken i Vellinge kommun
89/90:30 s. 86
Väg 100 i Höllviken, omläggning av
89/90:30 s. 86
Väganslag, disposition av
76/77:40 s. 40
Vägomläggning vid Sätra i Skaraborgs län, arbetsplan för
85/86:25 s. 47
Vägverket, tillsättande av styrelseledamöter
92/93:30 s. 113
Vägverkets arbetsplan för omläggning av väg 202 vid Sätra i
Skaraborgs län
85/86:25 s. 47
Värdepapper, statsråds innehav av
92/93:30 s. 42
Värnpliktiga
personalkontroll i samband med kommendering av
91/92:30 s. 60
regeringsbeslut att avbryta pågående försök med förkortad
grundutbildning av
91/92:30 s. 60
Värnpliktsvägrare -- nåd i brottmål
81/82:35 s. 8
Västtyska ambassaden, ockupation av i april 1975
75/76:50 s. 32
Yrkesmässig trafik med buss, riktlinjer för
75:12 s. 32
Yrkestrafikförordningen -- försvarets civilförvaltnings dispens
från reglerna i (försöksverksamhet betr. fria värnpliktsresor med
chartrade bussar)
75/76:50 s. 46
Äldreomsorgens organisation, hälso- och sjukvård
90/91:30 s. 85
Öresund, fast förbindelse över
90/91:30 s. 95
Öresundsbron, beslutsunderlag
91/92:30 s. 74
Öresundsvarvet i Landskrona, fråga om nedläggning av
80/81:25 s. 63
Överläggningar med partiledarna
90/91:30 s. 8
Bilaga B 1
Sluten utfrågning av krigsmaterielinspektör Sven Hirdman
angående export av krigsmateriel1
Thage G Peterson: Jag hälsar krigsmaterielinspektör Sven
Hirdman välkommen till konstitutionsutskottet. Jag utgår från
att du vill säga några ord som inledning.
Sven Hirdman: Jag uppskattar detta tillfälle att få komma
hit. Jag tror det är sjätte året jag är här, och det har varit
mycket givande för mig. Jag har varit här alla år sedan 1987
utom förra året, då det inte fanns några anmälningar.
Jag skall försöka svara på de frågor ni har, men först vill
jag göra två principiella kommentarer som har bäring på alla tre
anmälningarna.
Min första kommentar är att hela riktlinjesystemet, sedan det
först tillkännagavs av statsminister Erlander i april 1956,
utgår från Sveriges säkerhetspolitiska intressen. I detta ligger
dels ett behov av att vi skall kunna vidmakthålla en viss export
för att vår försvarsindustri skall kunna fylla sin
betydelsefulla roll i den svenska säkerhetspolitiken, dels en
strävan att undgå att Sverige genom vapenexporten blir indraget
i andra länders militära konflikter på ett sätt som skulle
försvåra för oss att hävda neutralitet i händelse av krig i vårt
närområde. Detta är de två övergripande principer vi har för
vapenexporten. Regelverket för vapenexport är uppbyggt för att
tillvarata dessa våra säkerhets- och utrikespolitiska intressen,
och det är därför det har en folkrättslig karaktär.
När nu världen förändras efter det kalla krigets slut och
Sveriges säkerhetspolitiska ställning förbättras, påverkar det
beredningen av vapenexportärendena. En fråga man alltid måste
ställa sig i enskilda ärenden är om Sveriges säkerhetspolitiska
intressen i vid bemärkelse skadas av en viss export.
Min andra principiella synpunkt har att göra med den nya
balans i exportpolitiken som vi eftersträvade i den av riksdagen
praktiskt taget enhälligt antagna nya
krigsmateriellagstiftningen 1992. Å ena sidan utvidgade vi
kraftigt det tillståndspliktiga området genom att klassificera
många fler produkter som krigsmateriel, å andra sidan delade vi
in krigsmaterielen i två huvudkategorier -- krigsmateriel för
strid resp.
1 Med -- -- -- markerad text utesluten av
sekretesskäl.
övrig krigsmateriel -- med delvis skilda utförselregimer.
Bägge ändringarna måste ses i ett sammanhang. Syftet var varken
att skärpa eller liberalisera vapenexporten, utan att skapa en
större kontroll och klarhet över den. I detta ligger också att
Sveriges säkerhets- och utrikespolitiska intressen berörs på
olika sätt om vi medger export t.ex. av hela u-båtar till ett
land, resp. ger utförselbevis för elektroniska reservdelar via
ett tredje land.
Jag är nu beredd att svara på frågor med utgångspunkt i de tre
underlagspromemorior som vi har lämnat till
konstitutionsutskottet rörande
de s.k. krutaffärerna från Bofors,
krigsmaterielexporten till Indonesien,
krigsmaterielexporten till Thailand och Gulfstaterna.
Vi har avsiktligt skrivit underlagspromemoriorna på ett sådant
sätt att de inte behöver sekretessbeläggas. Vid dagens slutna
utfrågning är jag beredd att lämna även sekretessbelagda
uppgifter, t.ex. om vilken materiel som avses i de enskilda
utförselärenden som regeringen har beslutat om, men jag vill
understryka att detta förutsätter att uppgifterna förblir
sekretessbelagda och inte lämnas ut till utomstående. Både
utrikessekretess och kommersiell sekretess gäller för de flesta
ärenden. Jag säger detta därför att det finns ett stort intresse
inte minst hos pressen och vissa organisationer att bryta igenom
utrikessekretessen på alla möjliga sätt. Här råder alltså
sekretess, och jag ber att den iakttas.
Thage G Peterson: Det är ett självklart påpekande, men jag
upprepar att sekretessbelagda uppgifter och handlingar som ni
får i egenskap av ledamöter i konstitutionsutskottet icke får
lämnas ut till obehöriga.
Enligt den praxis vi har beslutat om i KU lämnar jag först
ordet till de ledamöter som står bakom anmälningarna.
Bengt Hurtig: Utfrågningarna om krigsmaterielexporten har
ju pågått i flera år, och jag tror, precis som
krigsmaterielinspektören, att de återkommer också i framtiden på
grund av den situation som råder.
Jag tänker först ställa ett par frågor om den utförsel via
Östtyskland som vi har fått information om. Polisen i Karlskoga
liksom tullen utreder hur smugglingen har gått till. Kan man
bedöma, om någon svensk domstol kommer att begära handlingar
från STASI? Det är den första frågan.
Min andra fråga är om det inte är märkligt att journalister
kan få fram de här dokumenten men inte UD och regeringen?
Min tredje fråga är om krigsmaterielinspektören har läst den
här boken.
Sven Hirdman: Den aktuella rättsliga situationen är att
Generaltullstyrelsen på begäran har fått in vissa handlingar
från de tyska myndigheterna som härrör från STASI:s arkiv och
som nu finns hos de federala tyska myndigheterna. De kastar ett
visst ljus över krutaffärerna i slutet av 1970-talet och början
av 1980-talet som gällde leveranser via Österrike och
Östtyskland. Strax före jul lämnade Generaltullstyrelsen över en
pärm med handlingar -- jag har inte sett dem och vet inte hur
många de är -- till Riksåklagarämbetet. Handlingarna finns nu
hos överåklagare Folke Ljungwall i Karlskoga. Jag har talat med
honom så sent som i förrgår. Han sade då att enligt hans
bedömning räcker inte det material han har fått vare sig till en
resningsansökan, som då skall ställas till Högsta domstolen,
eller för att han skall kunna gå vidare på det andra spåret och
väcka åtal för mened mot en person som heter Björn, som var
försäljningschef i Bofors och vittnade i rättegången.
Överåklagarens uppfattning var att han på grundval av
nuvarande material inte kan gå vidare, men han skulle höra om
Generaltullstyrelsen kunde få in mer material, som kan leda till
annan slutsats. Jag uppfattade det så att hans bedömning inte
var särskilt optimistisk om att man skulle kunna få fram mycket
mer. -- Det är svaret på den frågan.
Den andra frågan, varför regeringen inte gör mer, är litet
komplicerad. Det finns uppenbarligen en hel del handlingar som
flyter omkring i pressen. Den fråga som varit aktuell för
regeringen är vad regeringen kan och bör göra. Ärendet
aktualiserades först av Generaltullstyrelsen 1992 efter
omnämnande i massmedia. Man vände sig till det tyska
finansministeriet, under vilket det tyska tullverket lyder, och
bad med åberopande av svensk-tyska samarbetsavtal att få ut
handlingar. De tyska myndigheterna svarade att om de svenska
myndigheterna ville ha handlingar, fick man begära dem med
åberopande av 1959 års rättshjälpskonvention. Det juridiska
läget är att för att man skall kunna åberopa detta från svensk
sida krävs beslut av svensk domstol. Riksåklagaren vände sig
till Högsta domstolen, som var den instans som i så fall måste
besluta, men Högsta domstolen avvisade framställningen.
I regeringskansliet har vi funnit att eftersom de tyska
myndigheterna har anvisat en viss väg, nämligen
rättshjälpsvägen, så skall man hålla sig till den. Ärendet
ligger fortfarande i dag hos de rättsliga myndigheterna,
nämligen åklagarmyndigheten, och då är det inte lämpligt att
regeringen griper in via andra kanaler. -- -- --
Jag vill tillägga ytterligare en synpunkt, om jag skall vara
fullständig. Här har vi en situation där å ena sidan ett par
svenska medborgare som har ställts under åtal har friats i
tingsrätt och hovrätt, och domarna har vunnit laga kraft. Å
andra sidan undersöker åklagarväsendet om man inte kan få fram
bevis mot de här medborgarna trots att de har friats. Är det då
riktigt av regeringen att utnyttja sina utrikespolitiska kanaler
och i efterhand försöka hjälpa den ena sidan mot dessa av
domstol frikända medborgare? Den friande domen i hovrätten
avkunnades sommaren 1990.
Av dessa skäl har vi funnit att vi inte kan göra mer än vi har
gjort. Däremot har vi uppmanat Generaltullstyrelsen, som är part
i målet -- det var Generaltullstyrelsen som gjorde utredningen
om de misstänkta brotten --, att lämna över till
åklagarmyndigheten vad den kan lämna över.
Den bok som Bengt Hurtig visade upp har vi gått igenom.
Innehöll den någonting nytt? I detaljer: Ja. Men man visste ju
att Nobelkrut hade haft en hel del kontakter med olika avnämare
i början av 1980-talet. Jag var visserligen inte själv inkallad
som vittne i rättegångarna 1989 och 1990, utan det var
vikarierande krigsmaterielinspektören Holgersson resp.
statsrådet Anita Gradin, men jag bidrog med underlag till
vittnesmålen. Vår uppfattning inom KMI var att det borde ha
blivit en fällande dom i rättegången, eftersom man uppenbarligen
kringgick lagstiftningen, men domstolarna gjorde en mycket
strikt bedömning att det inte står tydligt i lagstiftningen att
man skall tala om vem som är slutlig mottagare -- det räcker med
att tala om vem som är den civilrättsliga motparten. Vi har de
domstolar vi har, och de måste respekteras. Dock har sedan dess
lagstiftningen och regelverket skärpts, så nu kan man inte göra
sådana kringgående rörelser.
Bengt Hurtig: Jag går över till frågorna om export till
Thailand och staterna runt Persiska viken. Det nämns i
promemorian att man har haft diskussioner med rådgivande
nämnden. Gäller det samtliga fall som avser Thailand och
staterna runt Persiska golfen, eller är det bara vissa fall?
Sven Hirdman: Propositionen om den rådgivande nämnden
avlämnades 1984, och nämnden började verka 1985. Det föregicks
av en ganska lång debatt. Jag tror att det var Maj Britt Theorin
och några andra som väckte motioner på 1970-talet om att det
borde skapas ett politiskt organ som hade inflytande på
exportärenden vid sidan av regeringen. Efter mycket funderande
fram och tillbaka tillsatte man den rådgivande nämnden i
krigsmaterielexportärenden. Det sägs i propositionen att där
skall finnas företrädare för de partier som ingår i
Utrikesnämnden.
Nämnden är rådgivande till Krigsmaterielinspektionen. Den
kommer alltså in på beredningsstadiet och skall ge råd till mig
i beredningen av ärendena.
Vi får in många ärenden från industrin, ungefär 3 000 om
året. Många av dem är enkla och rutinartade, men säg att 10 i
månaden är mer komplicerade. Vissa ärenden gäller länder där
förhållandena är sådana att vi med en gång kan säga nej, men de
svåra ärendena ligger i en gråzon. Säg att vi får in 10 sådana
ärenden i månaden från försvarsindustrin. Då gör vi själva
beredningspromemorior och sätter upp dem på dagordningen för den
rådgivande nämnden. Vi har ett aktivt samråd med den rådgivande
nämnden.
Vi hade ett sammanträde senast i går, och då behandlades
ärenden som gäller de länder som det har ställts frågor om här.
Vad gäller Thailand hade vi inga ärenden om export dit fram
till slutet av 1980-talet. Sedan förbättrades förhållandena i
Thailand, och då tog vi upp vartenda ärende med Rådgivande
nämnden. Vi har i Rådgivande nämnden haft kanske ett tiotal
ärenden som rört Thailand, och nu har vi en etablerad politik.
Vi bedömer att man kan medge utförsel till Thailand av både
krigsmateriel för strid och annan materiel. Om det inte
inträffar några drastiska förändringar, finns ingen anledning
att gå till nämnden med ärenden om Thailand.
Vad gäller Gulfstaterna från Kuwait i norr till Oman har vi
också tagit upp kanske något tjugotal ärenden i Rådgivande
nämnden sedan början av 1993. Rådgivande nämnden har tillstyrkt
vissa ärenden som gällt Oman. Om vi sedan får in en ny
framställning från försvarsindustrin om liknande leveranser till
Oman bara några månader efter det att vi har gjort den politiska
bedömningen, finns det ingen anledning att gå tillbaka till
nämnden.
Beredningsordningen är sådan, att den rådgivande nämnden gör
sin bedömning. När jag har fått den går jag vidare och föredrar
ärenden för det ansvariga statsrådet, som är
utrikeshandelsministern. Om ärendet skall gå till beslut av hela
regeringen, får jag veta av statsrådet vad regeringen tycker,
och så skriver jag ett svar om min bedömning av läget.
Bengt Hurtig: Gäller det hanterbara volymer, så att vi kan
begära att få ta del av protokollen?
Sven Hirdman: Rådgivande nämnden består av sex politiker,
av vilka tre nominerats av Socialdemokraterna och en av vartdera
Moderata samlingspartiet, Centerpartiet och Folkpartiet mot
bakgrund av deras kunskaper på området. Det finns inget
sekretariat, och Rådgivande nämnden för inte heller något eget
protokoll, men Krigsmaterielinspektionen gör interna
minnesanteckningar. När jag skall föra ärendet vidare till
regeringen vill jag kunna berätta vad Socialdemokraterna,
Folkpartiet osv. anser. Det är viktigt för regeringen att känna
till detta, eftersom vi strävar efter att lösa frågorna i
samförstånd. Protokollen innehåller många interna uppgifter av
bl.a. företagssekret natur.
Bengt Hurtig: När jag läser promemorian får jag intrycket
att det vad gäller Gulfstaterna inte är fråga om materiel för
strid, utan det är reservdelar och materiel som tidigare har
klassats som civil. Jag skulle vilja ha klarlagt att det inte i
något fall handlat om utförsel av materiel för strid.
Sven Hirdman: Vi har just tagit fram statistik över den
faktiska exporten under 1993, och det kommer vi att redovisa för
riksdagen i en officiell skrivelse.
Den faktiska exporten till de stater vi här talar om gäller
mycket små belopp, och det rör sig om s.k. övrig krigsmateriel,
främst reservdelar av olika slag. I promemorian redovisas de
utförseltillstånd som regeringen beviljade under kalenderåret
1993. Alla besluten avser reservdelar, som utgör "övrig
krigsmateriel", alltså ej krigsmateriel för strid.
Bengt Hurtig: Kan man få en precisering av det som
tidigare ansågs som civil materiel och som har exporterats till
Gulfstaterna?
Sven Hirdman: Det har främst varit fråga om elektroniska
ledningssystem för fartyg. Vi har ett företag i Sverige som
numera heter Celsius Tech System, tidigare Bofors Electronics,
ännu tidigare Philips Elektronikindustrier. Företaget har hela
tiden legat i Järfälla och är en av Sveriges viktigaste
försvarsindustrier. Det har kompetens för tillverkning av
elektroniska ledningssystem och har gjort system för det svenska
luftförsvarets stridsledning och teknik för våra kustkorvetter.
Det är avancerade datorprogram som fångar in information om vad
som rör sig i luften. Det är elektroniska eldledningssystem av
mycket kvalificerad art, som kallas 9LV.
Det stridsledningssystemet av olika generationer har
tillverkats i Sverige de senaste 20--30 åren. Tidigare var det
till 95 % ej klassat som krigsmateriel enligt ett beslut den 1
juli 1977. På den grundvalen, att det ej var klassat som
krigsmateriel, har det sålts för patrullfartyg, som byggts i
Tyskland men också i Frankrike och England. -- -- -- Jag tror
att sammanlagt 31 eldledningssystem har sålts helt legalt under
närmare 20 år, och de har inte klassats som krigsmateriel. Det
finns i systemet vissa delar som är krigsmateriel, men de
tillverkas i Tyskland och monteras vid tyska och andra varv.
Detta har Medborgarkommissionen berört.
När vi skärpte krigsmateriellagstiftningen 1993 var syftet att
få bättre kontroll över flera produkter. Därför har vi från den
1 januari 1993 klassat systemen -- som också har civil
användning -- såsom krigsmateriel. Den materiel som det varit
fråga om har i stor utsträckning varit reservdelar till
existerande marina eldledningssystem.
-- -- --
I ett bekant ärende från 1986 medgav regeringen att
Storbritannien fick vidareexportera svenska s.k.
motmedelskapslar, som användes för att försvara flygplan mot
anfallande robotar. Det är också en svensk specialitet. Detta
hade britterna på sina flygplan, och så sålde britterna några
flygplan -- -- --.
Bengt Hurtig: Vi talar om stridsledningsutrustning, som
tydligen är krigsmateriel som inte är avsedd för strid.
Sven Hirdman: Vi talar om reservdelar för de här systemen,
som inte i sig har någon förstörelsebringande effekt och därför
klassas som övrig materiel.
Hela det komplexa eldledningssystemet är värt ca 50 miljoner
kronor. På en båt som är värd 200--250 miljoner är
fartygselektroniken värd kanske 50 miljoner. Hela detta
elektronikpaket klassas som krigsmateriel för strid, eftersom
det ger en sådan kapacitet att fartyget kan skjuta prick med
sina kanoner, och det är förstörelsebringande. Men enstaka
reservdelar klassas som övrig krigsmateriel.
Bengt Hurtig: Ibland är det svårt att inse gränserna.
Man har enligt regeringsprotokoll upplåtit tillverkningsrätten
till -- -- --.
Sven Hirdman: Det är delvis riktigt, delvis fel -- -- --
-- -- --
-- -- --
Lysammunition är inte i sig förstörelsebringande. Vi är bra på
att framställa lysammunition, eftersom det är mörkt i Sverige.
Den används för att lysa upp och klassas därför numera som
"övrig krigsmateriel". Det har kanske inte sålts, men jag tror
att vi har givit något positivt förhandsbesked om lysammunition
till länder som vi anser uppfyller villkoren för att få köpa
"övrig krigsmateriel".
Jag vill gärna komma tillbaka senare till vår politiska
bedömning av de här länderna.
Bengt Hurtig: Då måste jag ha antecknat fel -- -- -- men
det går ju att kontrollera.
Bofors och FFV sålde till Gulfstaterna via andra stater. Jag
vill fråga, om reservdelsleveranser och reparationer som vi
talar om nu gäller sådan materiel som tidigare sålts på detta
sätt.
Sven Hirdman: Svar: Nej.
Jag tror att vad Bengt Hurtig åsyftar är två felaktiga
förfaranden i gamla tider. Det ena var att FFV företog en ganska
märklig försäljning av granatgevär Carl Gustaf via
Storbritannien. Man sade att vapnen var avsedda för
Storbritannien, men i själva verket packade man om dem i andra
lådor i Storbritannien och skickade ut vapnen i världen. Det
hade chefen Gunnar Svärd på gamla FFV gjort redan 1963. Sedan
gick man vidare i ullstrumporna under 25 år, och det var ju inte
så bra. Detta har varit föremål för rättslig prövning. På den
vägen har en hel del svenska granatgevär hamnat i Saudiarabien
och Kuwait och andra länder.
Skulle vi nu vara beredda att medge utförsel av reservdelar
och ammunition till de Carl Gustaf som har kommit till de här
länderna? Svaret är nej. Det har vi inte gjort, och jag tror att
industrin inte ens har haft mage att fråga oss om det.
Det andra som Bengt Hurtig möjligen åsyftar är att Bahrein och
Dubai förfogar över Robot 70 efter det att den gamla
Boforsledningen sålt systemen till dessa stater efter att ha
bedragit regeringen och sagt att vapnen var avsedda för
Singapore. Faktum är att vapnen förekommer i Bahrein och Dubai.
-- -- --
-- -- -- beslutet av regeringen var så sent som för någon
månad sedan att vi icke medger utförsel av reservdelar och
reparationsmateriel för de Robot 70 som finns i Bahrein och
Dubai. Det har Bofors fått skriftligt på.
Bengt Hurtig: Jag går över till några frågor som inte
direkt är formulerade i anmälan men som ändå hör hemma i
sammanhanget. Det handlar om den marknadsföring av krigsmateriel
som pågår i Gulfstaterna.
Har man någon bedömning av hur många de här produkterna är,
bortsett från reservdelar och annan liknande utrustning? Hur
många produkter är det som svenska företag försöker marknadsföra
i Gulfstaterna?
Sven Hirdman: Vi har insyn i företagens marknadsföring av
krigsmateriel sedan 1988 enligt den lagstiftning som riksdagen
beslutade om och som trädde i kraft den 1 juli 1988. Innebörden
av den lagstiftningen är att företagen har full frihet att
marknadsföra vilken materiel de vill i vilka länder som helst --
det är så att säga en medborgerlig rättighet, och vi kan inte
hindra dem att marknadsföra.
Däremot är de skyldiga att i efterhand vid utgången av varje
kvartal skriftligen redovisa för oss vilken marknadsföring de
har bedrivit. De skall tala om i vilket land de har
marknadsfört, vilken kunden är, exempelvis armén eller marinen,
och vilka produkter det är fråga om.
Jag har möten med industrin -- med Bofors en gång i månaden,
med Kockums en gång i kvartalet osv -- -- --. Vi har nära
kontakt med företagen, så de vet vilken materiel de kan
marknadsföra i vilka länder.
Dock finns här ett tidsperspektiv. Det tar tio år att sälja
ett ubåtssystem. Vi kan därför säga: "I dag får ni inte
tillstånd att sälja ubåtssystem till det landet, men om
förhållandena där har förbättrats om fem år, kanske vi gör en
annan bedömning." Man måste ha förståelse för att företagen
bedriver marknadsföring långsiktigt.
Vad gäller marknadsföring i Gulfområdet har vi gjort helt
klart för företagen att det inte blir något tillstånd de
närmaste decennierna för export till Iran och Irak. Vad gäller
de västra Gulfstaterna, där förhållandena är bättre, är vår
bedömning att det skall vara möjligt att få tillstånd för
försäljning av viss "övrig krigsmateriel". Det förekommer därför
marknadsföring av sådana produkter -- -- --. Men det har inte
anmälts till mig och jag känner inte till någon marknadsföring
exempelvis av granatgeväret Carl Gustaf, pansarroboten Bill,
Saab Missiles Robot 15 eller Kockums ubåtar.
Bengt Hurtig: Så bandvagnen som marknadsförs i dessa
länder är "övrig krigsmateriel"?
Sven Hirdman: Bandvagnen tillhör övrig krigsmateriel
enligt de riktlinjer som redovisas i propositionen och som
riksdagen har godkänt. Det är ett transportfordon med
plastkaross i sin obeväpnade version. Om man däremot sätter en
granatkastare på bandvagnen -- det finns också en sådan version
-- blir det krigsmateriel för strid och kan inte komma i fråga
för försäljning till de här länderna.
Bengt Hurtig: Man kan alltså i Gulfstaterna marknadsföra
även materiel som är avsedd för strid?
Sven Hirdman: I Sverige är allting tillåtet som inte är
förbjudet. Det är inte förbjudet att marknadsföra krigsmateriel
av något slag. Man har rätt att göra det, men man skall redovisa
det. Men vi talar om för företagen att det i princip icke ges
tillstånd till försäljning av vapen, alltså krigsmateriel för
strid. Därför förekommer det ingen konkret marknadsföring av
sådant. Bofors har haft vissa förhoppningar om att så småningom
kunna få sälja systemet Robot 70. Det är ett defensivt
försvarssystem, och jag kan inte hindra Bofors att ha sådana
förhoppningar, men jag har skriftligt meddelat att det inte ges
några tillstånd, och därför tror jag inte heller att de är
särskilt optimistiska i Bofors.
Bengt Hurtig: Man kan alltså inte säga hur stor del av
marknadsföringen i regionen som gäller krigsmateriel avsedd för
strid?
Sven Hirdman: Jag skulle vilja säga att det är ingenting.
Låt mig möjligen göra ett undantag. Det finns materiel som
befinner sig i gränszonen. -- -- -- Det kan då bli en fråga
för regeringen att bedöma hur förhållandena ser ut i landet och
om det möjligen gäller en följdleverans så att det vore obilligt
att inte medge leverans. Detta får bedömas från fall till fall.
Bengt Hurtig: Har KMI lämnat några positiva förhandsbesked
om den här typen av övrig krigsmateriel?
Sven Hirdman: Vi har en behandling på tre nivåer. Vi har
först vår egen behandling inom Utrikesdepartementet med remiss
till försvarets myndigheter och andra instanser. Denna första
etapp är en tjänstemannaberedning. Sedan har vi samråd med
politikerna i den rådgivande nämnden och slutligen min genomgång
med regeringen.
Som resultat har vi lämnat ett antal positiva förhandsbesked
för materiel av den här karaktären till dessa stater. -- -- --
Bengt Hurtig: Då inräknas inte -- -- --
Sven Hirdman: I den mån det sker en leverans till
Storbritannien för sammansättning och tillverkning i
Storbritannien blir det en utförsel till Storbritannien.
-- -- --
Låg mig nämna en statistisk uppgift: Marknadsföringen är bred,
och det är sällan marknadsföringen leder till försäljning -- det
finns ju konkurrens. Om industrin frågar oss, ger vi en
skriftlig bedömning. Vi har tagit fram en statistik som visar
att vi under de senaste fem--sex åren har givit 250 positiva
förhandsbesked, och endast 25 % av dem ledde till försäljning.
Detsamma gäller offerter. Företagen är skyldiga att anmäla
sina offerter till oss, men vi svarar aldrig. Vi godkänner inte
offerter, men vi granskar dem. Högst en tredjedel av offerterna,
om ens det, leder till försäljning och utförsel.
Bengt Hurtig: Ett positivt förhandsbesked måste väl
innebära att regeringen är beredd att följa upp det genom att
godkänna utförsel?
Sven Hirdman: Ett positivt förhandsbesked betyder att vi
har gjort en grundlig bedömning av vad det är för materiel --
krigsmateriel för strid, övrig krigsmateriel, följdleveranser,
reservdelsleveranser osv. Vi har också gjort en bedömning av
huruvida landet i fråga uppfyller de riktlinjer vi har.
Innebörden i det positiva förhandsbeskedet är att om
förhållandena i mottagarlandet inte allvarligt försämras, så kan
företaget räkna med att också få utförseltillstånd, om det får
en beställning. Men om det under mellantiden inträffar
exempelvis en militärkupp, gäller inte det. Det finns exempel på
att vi inte har fullföljt vad vi har sagt i ett positivt
förhandsbesked. -- -- --
Bengt Hurtig: Thailand fick tidigare en del svensk
utrustning på icke legal väg. Är någon del av det som nu utförts
till Thailand såsom reservdelar för reparationer en uppföljning
av sådana leveranser?
Sven Hirdman: Det korta svaret är nej. -- -- --
Det finns dock ett annat ärende, som är äldre. År 1973 köpte
Thailand tre stycken 57 mm-pjäser från Singapore. Singapore hade
köpt dessa pjäser från Sverige. Sverige krävde då inget
slutanvändarintyg -- det var den politik man förde då. Singapore
hade full legal rätt att sälja vidare pjäserna och sålde tre av
dem på fartyg som Singapore byggde och sålde till Thailand. Vi
har under senare år beviljat en utförsel av reservdelar till 57
mm-pjäserna till Thailand, men det är ingen smuggelaffär, och
pjäserna befann sig legalt i Singapore.
Bengt Hurtig: Jag vill slutligen ställa en fråga som
gäller de politiska bedömningarna.
Den nuvarande regeringen har i regeringsförklaringarnas
portalformulering sagt att svensk utrikespolitik skall uppfattas
som en röst för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. De
mänskliga rättigheterna har man tagit fasta på när det gäller
begränsning av såväl krigsmateriel för strid som övrig
krigsmateriel. Det sägs att tillstånd för utförsel av
krigsmateriel inte bör lämnas om ansökningarna avser stater där
det förekommer omfattande kränkningar av de mänskliga
rättigheterna.
Utrikesutskottet betonade år 1992 vikten av att regeringen gör
en noggrann bedömning av situationen beträffande mänskliga
rättigheter i de länder som kan bli aktuella för utvecklad
samverkan på krigsmaterielområdet. Utskottet utgick från att
tillämpningen av kriteriet om mänskliga rättigheter iakttas med
stor restriktivitet.
Nu kan man ta del av medborgarrättsorganisationers och andra
organisationers rapporter om länderna väster om Gulfen. Frånsett
Kuwait kan man säga att medborgarna förnekas rätten att välja
och vraka regering -- det säger bl.a. amerikanska
utrikesdepartementet. Man har varken press-, yttrande- eller
organisationsfrihet. De här länderna måste betraktas som
diktaturer. I flera länder förekommer också att man tillämpar
spöstraff och avhuggning av händer som bestraffning. Härskarna
har oinskränkt makt. Folk hålls i häkte på tvivelaktiga grunder.
Det finns också ett religiöst förtryck. Tortyr och misshandel
förekommer.
I Kuwait, som ibland sägs ha en demokratisk struktur, deltog
bara 10 % av befolkningen i valet 1992. Också här kvarstår
avsevärda begränsningar i medborgarnas rätt att byta regering.
Det förekommer godtyckliga arresteringar och begränsning av
mötesfriheten. Det hålls hundratals politiska fångar.
Journalister hålls fängslade anklagade för att ha smädat
regeringen.
Både Amnesty och andra organisationer bedömer att det begås
grova kränkningar av mänskliga rättigheter i de här länderna.
Regeringen och KMI bör rimligen ha fört resonemang om detta när
man har gjort sina ställningstaganden.
Sven Hirdman: Det är alldeles riktigt som Bengt Hurtig
säger, att vi för ingående resonemang, och behandlingen av de
mänskliga rättigheterna är en viktig aspekt i vår
totalbedömning. Låt mig säga några ord om begreppet mänskliga
rättigheter i krigsmateriellagstiftningen.
I det nya regelverket har en skrivning ändrats jämfört med den
gamla. I det gamla regelverket av 1971 stod det att det inte
borde medges utförsel av krigsmateriel till stater som kunde
tänkas använda den svenska materielen för att kränka mänskliga
rättigheter. Tanken var att man inte skall sälja kulsprutor till
latinamerikanska diktatorer som kan tänkas använda dem mot sin
befolkning, men däremot kunde de få köpa minsvepare. Det var
tankegången 1971.
I praxis gjorde man under senare delen av 1970-talet och även
under 1980-talet en striktare bedömning, en helhetsbedömning av
hur landet respekterar de mänskliga rättigheterna. Det var det
vi ville skriva in i det nya regelverket, som nu gäller
totalaspekten. Det är ointressant om diktatorerna trakasserar
sina medborgare med inhemska, svenska eller andra utländska
knölpåkar. I skrivningen står det att det inte bör förekomma
någon export av krigsmateriel av vare sig det ena eller andra
slaget till länder där det förekommer grova och omfattande
kränkningar av mänskliga rättigheter. Med det menas att
kränkningarna skall vara systematiska och nationellt
sanktionerade. Vi kan inte rätta oss bara efter någon enstaka
händelse.
Man kan diskutera mänskliga rättigheter i alla möjliga
sammanhang, men just när det gäller krigsmateriel står de
essentiella mänskliga rättigheterna till liv och lem i fokus.
Det är ju de grundläggande rättigheterna. Det finns också vad vi
kallar politiska rättigheter: rätten till demokrati,
fackföreningsfrihet osv. De är också viktiga och finns nämnda i
FN:s stadga om mänskliga rättigheter, men de är mera
långsiktiga. Vi verkar för dem i olika fora och bilateralt.
Vilka länder är det då, om vilka man utan tvekan kan säga att
där förekommer grova och omfattande kränkningar av mänskliga
rättigheter på ett sådant sätt att de länderna över huvud taget
inte bör få köpa försvarsmateriel från Sverige eller så att vi
inte bör ha något samarbete inom försvarsområdet med dem?
-- -- --
Den här frågan diskuterades mycket när utrikesutskottet gick
igenom propositionen. Utrikesutskottet ägnade stor möda åt den,
och jag var där flera gånger. Då ställdes frågan, vad det finns
för måttstock som man kan använda för att avgöra om det
förekommer grova och omfattande kränkningar av mänskliga
rättigheter. Svaret är väl att det uppriktigt sagt inte finns
någon enkel måttstock. Man kan inte bara säga att i ett land som
kritiseras av Amnesty förekommer det grova och omfattande
kränkningar av de mänskliga rättigheterna, eller i ett land som
kritiseras av FN:s MR-kommission. Man måste ta in all
information som finns, och den får vägas in i den politiska
helhetsbedömning där vi får hjälp av den rådgivande nämnden och
som slutligen görs av regeringen.
Det källmaterial som vi använder på beredningsstadiet är
Amnestys rapporter, amerikanska State Departments rapporter, som
vi har tillgång till, vidare våra egna ambassaders rapporter. Vi
har duktigt folk på våra ambassader utomlands, och de har till
uppgift att varje år skicka in en redovisning för läget
beträffande mänskliga rättigheter i resp. land.
Jag kan ge några exempel som gäller ett par av de här
länderna, exempel som vi med tanke på denna utfrågning har
begärt in, med bedömningar från våra ambassader i området.
Vår ambassadör i Kuwait har ägnat mycket tid åt detta.
-- -- -- Han har tillbringat åtskilliga år där.
-- -- --
-- -- --
Det är en bedömning, men en ganska kvalificerad bedömning. Jag
kunde i och för sig citera mer.
När det gäller de västra Gulfstaterna måste vi ta med i
bedömningen att det är stater i en helt annan kulturkrets. Vi
kan inte begära att de skall ha samma politiska system som vi
har i Sverige. Jag citerar en bedömning som vi fick från
ambassadören i Saudiarabien -- vi har en duktig ambassad där.
Han skriver: Ett problem som vi alltid kommer att ha vid
diskussioner om mänskliga rättigheter i muslimska länder är att
våra västerländska, rationella, humanistiska definitioner och
förutsättningar i väsentliga avseenden skiljer sig från islams
av Gud givna regler. I både Saudiarabien och Oman har man i
stort sett samma straffrätt i dag som för tusen år sedan. Man är
sträng mot tjuvar och narkotikasmugglare.
Beträffande yttrande-, tryck- och mötesfrihet råder
inskränkningar, men övergreppen ingår inte i ett medvetet
förtryckande system -- -- -- och uppvisar inte heller en
systematisk brutalitet -- -- -- skriver vår ambassadör i
Saudiarabien.
Vidare: våra mänskliga rättigheter anses här inte vara
universella, eftersom de är oförenliga med sharian och med ett
islamiskt styrelsesätt. Däremot finns i både Saudiarabien och
Oman respekt för och accept av gällande lagar samt en fungerande
rättsordning.
Slutligen sammanfattar han svaret på frågan, om det förekommer
grova och omfattande övergrepp mot de mänskliga rättigheterna,
på följande sätt: "Enligt här rådande religiösa, juridiska och
historiska förutsättningar förekommer här inga grova och
omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Styrelsesätt
och statsordning i Saudiarabien och Oman bygger inte på
förtryck, utan på samråd, consensus och lag."
Jag håller med om att det är svåra bedömningar, men de måste
göras.
Bengt Hurtig: Detta konstateras alltså av en företrädare
för en regering som vill vara en klar röst för mänskliga
friheter, rättigheter och demokrati. Jag har en annan bedömning
av situationen i Saudiarabien än vad ambassadören där har.
Jag vill ställa en sista fråga. I beslutet med anledning av
propositionen om krigsmaterielexport sägs att det i vissa fall
kan vara motiverat att väga in rustningsnivån i regionen. De
västra Gulfstaterna företar mycket omfattande inköp av vapen.
Har det tagits hänsyn till detta när man har bedömt, om de här
länderna skall öppnas för svensk krigsmaterielexport?
Sven Hirdman: När det i propositionen och riktlinjerna
talas om hänsyn till rustningsnivån är det med tanke på den
destabiliserande effekt som rustningar kan ha. Det är ett
hänsynstagande som kan ha relevans när vi bedömer ärenden.
-- -- --
De små Gulfstaterna anslår en hög andel av sina statsutgifter
till försvaret, det är riktigt, men de är också resursrika
stater med stora oljeinkomster och anslår stora belopp också för
social omvårdnad och utbildning. Deras försvarssatsning skall
också ses mot bakgrund av de grannar de har: Iran, Irak och även
Israel. -- -- --
Ingela Mårtensson: Det ärende som jag har tagit upp gäller
STASI-papperen. Nu har vi fått en del svar om det. Jag vill bara
ställa en fråga på det avsnittet.
Sven Hirdman frågar sig, om det är rätt att regeringen går in
till stöd för den ena av parterna. Men har inte regeringen också
en skyldighet att klargöra saker och ting? Det har förekommit en
för Sverige mycket negativ diskussion om vapensmuggling. Det
finns väl också en skyldighet för regeringen att åstadkomma ett
klargörande på den punkten?
Sven Hirdman: Det föreligger friande domar, som har vunnit
laga kraft. Ärendet undersöks hos åklagarväsendet. Riksåklagaren
har för sin del inte funnit anledning att rikta någon
framställning till regeringen om att regeringen på diplomatisk
väg skulle försöka skaffa fram dokument -- det kunde annars
tyckas vara en uppgift för honom, och det hade då regeringen
fått ta hänsyn till.
Jag vidhåller som min egen uppfattning -- jag har visserligen
konsulterat rättslärda på UD, men det får väl stå som min egen
uppfattning -- att regeringen bör vara återhållsam i ett sådant
här fall och visa respekt för det rättsliga system och de
procedurer som gäller.
Får jag lägga till ytterligare en personlig anmärkning. Om det
hade varit fråga om en massmördare som mördat hundratals barn
och sedan gått fri, hade det allmänpreventiva skälet varit
starkare. I det här fallet har de personer det gäller ställts
inför domstol, hängts ut i massmedia och förlorat sina arbeten.
Lagstiftningen är ändrad. Det allmänpreventiva syftet är väl
tillgodosett.
Men jag vidhåller att detta är min personliga uppfattning.
Regeringen har i den här situationen inte funnit anledning att
göra någonting.
Ingela Mårtensson: Jag har också en fråga som gäller
Indonesien. Har KMI lämnat förhandsbesked om försäljning av ny
krigsmateriel till Indonesien?
Sven Hirdman: Vi har haft en mycket obetydlig export till
Indonesien. Jag har just fått siffran för 1993. Utförseln till
Indonesien var då 600 000 kronor -- -- --.
Indonesien har behandlats vid våra sammanträden med rådgivande
nämnden. I några fall har vi förmedlat positiva bedömningar till
företagen. Det har för det första varit följdleveranser till
sådan utrustning som den svenska regeringen tidigare har givit
tillstånd för -- -- --.
-- -- --
-- -- --
-- -- --
Det har alltså givits några positiva besked, men beställningar
eller inköp från Indonesien är mycket små. Indonesien är ingen
stor marknad för svensk försvarsindustri. Exporten har de
senaste åren rört sig kring 1 miljon kronor om året.
Ingela Mårtensson: Jag vill också ställa en fråga som
gäller Pakistan. Sven Hirdman talade förut om destabilisering i
området. Säljer man till Pakistan för att matcha det man
tidigare sålt till Indien?
Har man också varit inne på att utfärda samma typ av
Memorandum of Understanding som man har utfärdat gentemot
Indien?
Sven Hirdman: Det jag sade om destabiliserande rustningar
är förvisso en aspekt som är värd att diskuteras när det gäller
Indien och Pakistan. Det råder ett spänt förhållande mellan
länderna med en konflikt i Kashmir.
Om man ser på den politik som svenska regeringar av olika
partifärg har fört gentemot Indien och Pakistan sedan 50-talet
-- -- --.
-- -- --. Vi deltar i ett internationellt samarbete för att
förhindra spridning av långräckviddsmissiler och biologiska och
kemiska stridsmedel.
-- -- --.
När vi under senare tid har behandlat frågan om försäljning av
u-båtar till Pakistan har vi också vägt in rustningsnivån.
Indien har ungefär 20 u-båtar. Pakistan har sju och skall nu
ersätta fyra av dem. Pakistan kommer då att ha sex u-båtar mot
Indiens 20. Vi tycker inte att det är destabiliserande.
U-båtarna har ingen kapacitet för massförstörelse. Det är också
viktigt för Sverige av försvarspolitiska skäl att tillåta en
viss export av u-båtar.
Den andra frågan gällde ett Memorandum of Understanding. Inget
land är berett att köpa ett större system, antingen det gäller
flygplan eller robotar eller artilleri, för vilket leveranserna
sträcker sig över flera år, om man inte kan garantera att
leveranserna blir verkställda. Vi skulle inte våga köpa från
något annat land om vi inte vore säkra på att få den materiel
som vi har beställt. Ett Memorandum of Understanding innebär
ingen skyldighet för oss att leverera andra system till
Pakistan, men pakistanierna måste veta att de får de tre båtar
som de har beställt.
Ingela Mårtensson: Skulle det vara lämpligt att exportera
krigsmateriel till Bangladesh, ett annat land i området?
Kina nämnde Sven Hirdman. Jag såg i några protokoll att det
lämnats tillstånd för export till Kina. Hur överensstämmer det
med läget beträffande mänskliga rättigheter där?
Sven Hirdman: Vad gäller Bangladesh medgav regeringen i
mitten på 80-talet innan jag tillträdde, att Bangladesh fick
köpa från Bofors några marinpjäser till fartyg. -- -- --
Hittills har det icke givits några tillstånd till försäljning
av vapen till Kina. Vi kommer dock kanske att överraska några om
cirka tio dagar när vi kommer ut med en redogörelse för exporten
under 1993. Där kommer det att framgå att det under 1993 skedde
en utförsel av s.k. övrig krigsmateriel till Kina för ungefär 4
miljoner kronor. Det avsåg bandvagnar, men det var bandvagnar
till en civil kund. Bandvagnar är i sin grundkonstruktion
klassificerade som övrig krigsmateriel, för vilken det krävs
utförseltillstånd. I det här fallet gällde det en beställning
från det kinesiska oljeministeriet, som skulle ha bandvagnar med
särskilda flytkroppar för att ta sig fram i träskområden. Det
ansåg vi vara en bona fide-affär. För dessa två bandvagnar har
regeringen beviljat utförsel.
Detsamma gäller en utförsel, som också kommer att redovisas i
vår skrivelse, av två bandvagnar till oljeministeriet i Ryssland
-- också en bona fide-affär med en civil kund.
-- -- --.
Ingela Mårtensson: Min sista fråga gäller minor. Ges det
tillstånd för export av minor, och har Bofors minor på sitt
program?
Sven Hirdman: Det finns olika typer av minor. Det finns
sjöminor, som vi har en mycket liten export av -- knappast
någon. Ett företag som heter SA Marine i Landskrona tillverkar
dem, och Bofors har en viss tillverkning. Det finns ingen
anledning att tillämpa andra restriktioner för dem än som följer
av våra allmänna riktlinjer.
Sedan finns det stridsvagnsminor, som skall hindra
stridsvagnar. Det är en stor tung mina, som kallas Mina 028. Det
är en magnetisk mina, och det krävs att man väger ett ton för
att man skall utlösa den. -- -- -- En annan mina har vi
utvecklat för att försvara våra militära flygfält mot anfall
från luftlandsatta förband som kommer med transportflygplan och
helikoptrar. Den står på stativ och ser ut ungefär som en
högtalare. Den sprutar ut tiotusentals stålkulor, som slår
sönder flygplan, helikoptrar, lastbilar och naturligtvis
människor. -- -- --
Sedan finns det de riktigt obehagliga minorna -- trampminor
eller truppminor -- som är föremål för en internationell debatt.
Sådana tillverkas inte längre i Sverige, men vi har dem i lager
för vårt försvar. För 25 år sedan förekom export av den minan
-- -- -- skall nu utrangera den, och vi tillverkar den inte
längre.
Vi arbetar tillsammans med amerikanerna vid en
översynskonferens om minvapen, där vi kommer att vara aktiva för
att begränsa spridningen av truppminor. Jag har begärt ett
policypapper från Bofors. Vi försöker verkligen begränsa all
marknadsföring även i framtiden av truppminor.
Hans Göran Franck: Du gav ett intressant besked om hur
Krigsmaterielinspektionen ser på definitionen av begreppet
mänskliga rättigheter. Jag noterade då att enligt din tolkning
krigsmaterielexport inte skall medges om kränkningarna av
mänskliga rättigheter är systematiska och av regimen
sanktionerade, och vidare skall man beakta rådande
föreställningar i landet där kränkningarna begås.
Då skulle jag vilja fråga, vilket stöd du har i
riksdagsbeslutet för att det skall vara systematiska
kränkningar. Jag frågar av den anledningen, att det i all
litteratur om mänskliga rättigheter och i alla internationella
organ görs en skillnad, om kränkningarna är systematiska resp.
omfattande.
Sven Hirdman: Det finns ett uttalande i propositionen där
föredragande statsrådet kommenterar det.1
Hans Göran Franck: Men finns det någonting i
utrikesutskottets utlåtande om detta?
Sven Hirdman: I utrikesutskottet fördes en mycket grundlig
diskussion, och jag var där åtskilliga gånger för att svara på
många frågor.
Det finns ingen enhetlig definition, men det skall vara fråga
om grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.
Utrikesutskottet lade till att respekt för mänskliga
rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd skall
beviljas. Det står också i de officiella riktlinjer som vi har
antagit.
Hans Göran Franck: Det fanns de som ville modifiera även
formuleringen "grova och omfattande". Sedan gjordes det
tillägget, att bestämmelsen skall tillämpas med stor
restriktivitet. Jag noterar att du inte har något belägg för att
det måste vara fråga om systematiska kränkningar.
Jag undrar om du sedan har belägg för att det står någonting
om att man skall beakta de rådande föreställningarna i det land
där kränkningen begås, och -- i så fall -- om du kan återge det.
Sven Hirdman: På den senare punkten kan jag hänvisa till
den praxis som har utformats i den beredning som skett i
krigsmaterielärenden under de senaste decennierna.
Som jag sade inledningsvis skall regelverket för
krigsmaterielexportpolitiken ses som en helhet mot bakgrund av
Sveriges rättsliga ställning internationellt och landets
säkerhetspolitiska intressen. Det finns ingen entydig
definition.
Hans Göran Franck: Du säger att det är en praxis som ni
tillämpar -- har den något som helst stöd i de konventioner som
finns eller i förarbetena till dem? I alla konventioner och i
förarbetena som jag känner till rör det sig om universella
begrepp. Om ett land tycker att man kan halshugga folk eller
stympa människor, godtas inte det i konventionerna, eftersom det
rör sig om universella begrepp, som skall tolkas likvärdigt i
alla länder. Är det inte så?
Sven Hirdman: Jag kan hänvisa till de föredragningar vi
gjorde på den punkten i Utrikesutskottet. För de där
representerade partierna var det klart vilken praxis som
tillämpas och vilken tolkning som görs av begreppet mänskliga
rättigheter i riktlinjesystemet. Det var helt klart för de
partier som sedan röstade i enlighet med propositionen, så det
finns ingen oklarhet. Det har inte heller funnits någon oklarhet
i de bedömningar som gjorts i den Rådgivande nämnden.
Hans Göran Franck: Finns det i det av riksdagen godkända
utlåtandet från utrikesutskottet något uttalande om att man på
det sätt du här har angivit skall väga in rådande
föreställningar i det land där kränkningarna begås?
Sven Hirdman: Vad som står i riktlinjerna, som godkänts av
riksdagen, är att regeringen skall göra en totalbedömning av
alla relevanta omständigheter.
Hans Göran Franck: Men det här uttrycket ...
Thage G Peterson: Skall vi låta Sven Hirdman svara på
frågan?
Sven Hirdman: Det står att regeringen skall göra en
totalbedömning. Det står också att all utförsel skall ske enligt
två huvudkriterier, det ena att utförseln är erforderlig för det
svenska försvarets materielförsörjning och det andra att den
överensstämmer med mål och principer för den svenska
utrikespolitiken. Det lämnar alltså ett ganska brett utrymme för
regeringens tolkning. Enligt lagstiftningen är det regeringen
som avgör dessa exportärenden. De är förvaltningsärenden, och
det är regeringen som har ansvaret för besluten.
Hans Göran Franck: Men det står inte uttryckligen att man
skall bestämma det efter rådande föreställningar i det land där
kränkningarna begås.
Sven Hirdman: Förhållandena i mottagarlandet är
naturligtvis omständigheter som skall vägas in vid regeringens
totalbedömning.
Får jag hänvisa till vad Medborgarkommissionen skrev i sitt
betänkande. Det var allmänt aktade medborgare som regeringen
hade tillsatt för att se över hela krigsmaterielexportpolitiken
1987--88. De konstaterade att ansvaret är regeringens.
Regeringen måste göra en bedömning från fall till fall. De
ansåg, skrev de i sitt betänkande, att det inte stämmer med
riktlinjerna att utan en prövning från fall till fall undandra
en hel region från vapenexport såsom sker i Mellersta Östern.
Det ansåg Medborgarkommissionen vara felaktigt.
Kommissionen skrev: "Hållningen till Mellersta Östern är
dessutom ägnad att skapa oklarhet såväl inom Sverige som
utomlands om de svenska riktlinjernas innebörd. En liten
fredligt sinnad stat som Bahrain har svårt att inse varför den
skall vara svartlistad, när en regional stormakt med
gränsproblem som Indien inte är det."
Regeringen måste alltså göra en bedömning av förhållandena och
jämföra olika länder med varandra och se hur materielen skall
användas. Då kommer man fram till vissa konklusioner.
Hans Göran Franck: Du har berört Saudiarabien. Här har jag
fått nya uppgifter om tortyr: minst tre personer dog av allt att
döma till följd av tortyr och misshandel, man fortsätter att
utdöma spöstraff, minst 8 amputationer av händer har genomförts
som straff, och 66 personer halshöggs offentligt.
Anser du att man skall ta hänsyn till invändningar om att
detta anses höra till Saudiarabiens kultur?
Sven Hirdman: Det är klart att man inte kan göra det i
extremfall. Ta Nordkorea som exempel! I Kim II Sungs diktatur
finns en lagstiftning som ger diktatorn rätt att behandla sina
medborgare hur som helst med slavarbete, tvångsarbete,
försvinnanden och avrättningar. Bara därför att man säger att
det ingår i deras system anser jag naturligtvis inte det. Litet
större kompetens ...
Hans Göran Franck: Men de här sakerna nu jag läste ...
Thage G Peterson: Låt Sven Hirdman svara på frågan!
Sven Hirdman: Jag har ägnat mycket tid åt att gå igenom
förhållandena i de västra Gulfstaterna. -- -- --
Jag kan ge några konkreta belägg. -- -- --
Jag har läst den amerikanska ambassadens rapport på ett 20-tal
sidor om de mänskliga rättigheterna. -- -- --
-- -- -- Det är ett gammaldags mycket annorlunda samhälle,
men det skiljer sig avsevärt från länder som Iran, Irak och
Libyen.
Thage G Peterson: Konstitutionsutskottets uppgift är att
granska regeringens handläggning av ärenden om
krigsmaterielexporten för att klarlägga, om regeringen och KMI
fullgör sina uppgifter enligt riksdagens beslut, i det här
fallet enligt diskussionen i utrikesutskottet. Nu har vi hört
frågor och svar om detta. Sedan får vi internt i utskottet göra
en bedömning.
Hans Göran Franck: Jag går då över till min nästa fråga:
har regeringen medgivit något undantag från politiken att inte
godkänna export av krigsmateriel för strid till Gulfstaterna?
Sven Hirdman: Regeringen har inte fattat något beslut om
utförsel av krigsmateriel för strid till Gulfstaterna.
Hans Göran Franck: Och det är inte aktuellt?
Sven Hirdman: Det är icke aktuellt, nej.
Hans Göran Franck: Är det alldeles säkert? Jag tyckte att
du tvekade.
Sven Hirdman: Jag konstaterade förut att de här staterna
har det elektroniska eldledningssystemet 9LV på sina båtar.
Några av staterna håller på att bygga nya båtar. -- -- --
Hans Göran Franck: Vilken materiel gäller regeringens
utförseltillstånd för prov- och demonstrationsmateriel?
Sven Hirdman: Det har exempelvis varit -- -- -- alltså
materiel som man inte köpt tidigare och som man därför inte har
kunnat prova. Det är också något demonstrationstillstånd för
-- -- -- Vidare gäller det en -- -- --
Hans Göran Franck: Till vilken kategori hänförs
giraffradar?
Sven Hirdman: Till övrig krigsmateriel. Det är en
radartallrik som snurrar runt och visar om det finns flygplan i
luften. Men den visar inte var flygplanet finns och ger inte
tillräcklig information för att man skall kunna skjuta ner
flygplanet, utan i så fall måste man ha en eldledningsradar.
Hans Göran Franck: Kan det vara ett gränsfall?
Sven Hirdman: Nej.
Hans Göran Franck: Du nämnde att elektronisk materiel kan
vara gränsfall. Kan du klargöra varför det är så? Vad är det som
avgör om materiel skall hänföras till den ena eller andra
kategorin?
Sven Hirdman: Ett eldledningssystem består av
radarapparater och annan observationsutrustning som man har på
en båt för att se vilka föremål som finns i luften. Sedan finns
det datorer som gör beräkningar för att fastställa om det är ett
fientligt flygplan eller exempelvis ett vanligt passagerarplan,
och det finns paneler som presenterar informationen för
observatörerna.
De vanligaste systemen är inte förstörelsebringande, så de är
"övriga krigsmateriel", liksom datorer och paneler. Men så finns
det vad som kallas invisningsradar. När man fått veta att det
kommer ett flygplan i sektor kl 14, kan man låsa en följeradar
som följer flygplanet. Genom att man trycker på en knapp på
panelen inriktas en kanon, som kan skjuta ner flygplanet.
Invisningsradarn är krigsmateriel för strid, eftersom den ger
direkt stridsinformation. Resten av systemet är sådant som man
har även på civila flygplatser. Tidigare delade man på systemen
och angav vilka delar som utgör krigsmateriel för strid, men nu
försöker vi använda ett helheltsbegrepp. Om man exporterar hela
systemet, klassas det som krigsmateriel för strid.
Hans Göran Franck: Har regeringen givit klartecken för
företag att offerera krigsmateriel?
Sven Hirdman: Företagen har sedan 1988 skyldighet att
anmäla sina offerter till regeringen. Regeringen vill alltså
veta vilken materiel som offereras. Däremot behöver företagen
inte tillstånd för sina offerter, utan det är en
underrättelseskyldighet. De skall underrätta regeringen i
princip fyra veckor i förväg för att regeringen i exceptionella
fall skall ha möjlighet att i förväg förbjuda företaget att
lämna en offert. Antag att ett svenskt företag under
apartheidsystemets dagar skulle ha offererat krigsmateriel till
Sydafrika. Om vi fick information om detta, skulle vi säga till
företaget att de inte borde offerera materielen, eftersom de
enligt beslut av säkerhetsrådet och den svenska regeringen inte
skulle få sälja. Om företaget envisades, skulle vi vilja
förbjuda företaget att offerera, eftersom det vore skadligt och
inte överensstämmande med svensk utrikespolitik och det skulle
kunna uppstå tvekan om Sveriges utrikespolitiska hållning.
Vi tittar på offerterna men ger inget svar. De viktigaste
offerterna, som gäller stora belopp, anmäler vi för statsrådet
för att han skall ha kännedom om att en affär är på gång, men
företaget får oftast inte veta vad vi tycker. De flesta offerter
leder ju inte till affär.
Hans Göran Franck: Vilken materiel avser den export till
Oman som också tidigare klassats som krigsmateriel?
Sven Hirdman: -- -- --.
-- -- --.
Hans Göran Franck: Har KMI blivit underrättad om att
företag har slutit kontrakt om materiel och i så fall vilka?
Sven Hirdman: Generellt?
Hans Göran Franck: Jag undrar om KMI har blivit
underrättad om att företag har slutit kontrakt.
Sven Hirdman: Vår reglering är uppbyggd på de byggklossar
som jag nämnde tidigare. Vi tar in marknadsföringsrapporterna
och offertanmälningarna. I tveksamma ärenden gör vi en
förhandsförfrågan. Däremot tar vi inte in själva
affärskontrakten. Det ingår inte i det svenska politiska och
rättsliga systemet. I Frankrike tar man in och granskar alla
affärskontrakt. Vi anser inte att vi har affärsmässig kompetens
och resurser att göra det, och vi tycker att vi har tillräcklig
insyn ändå.
Det finns ett undantag. Fr.o.m. den 1 januari 1993 har vi
tillståndsplikt för alla samarbetsavtal med någon i utlandet om
att utveckla och tillverka krigsmateriel. Alla samarbetsavtal om
att svensk och utländsk industri skall tillverka krigsmateriel
tar vi in och granskar, och det blir konkreta regeringsbeslut om
sådana avtal.
Hans Göran Franck: Har regeringen eller KMI under
januari--februari 1994 beviljat ytterligare exportförsäljningar
eller provleveranser till Gulfstaterna? Jag kan ställa samma
fråga också beträffande Indonesien.
Sven Hirdman: Jag tror att det har varit någon liten
utförsel till Gulfländerna av reservdelar under
januari--februari.
Hans Göran Franck: Till Indonesien?
Sven Hirdman: -- -- --.
Hans Göran Franck: Får vi ta del av protokoll och
minnesanteckningar?
Thage G Peterson: Den frågan får kanslichefen diskutera
enligt tidigare beslut i dag.
Hur stor har den totala årliga exporten av krigsmateriel från
Sverige till Indonesien varit?
Sven Hirdman: Under 1993 var det 600 000 kronor. Under de
tidigare åren har det varit 1, 2, 4 och 0 miljoner.
Birger Hagård: Det är utomordentligt koncisa och klara
svar som har givits på frågorna. En uppgift fick mig att studsa
till, nämligen att Taiwan har fått nej på önskemål om att köpa
materiel. På vilka grunder säger man nej till Taiwan? Det är en
fast etablerad demokrati med mångpartisystem, och dessutom har
man full respekt för mänskliga rättigheter.
Vidare -- -- --
Sven Hirdman: På den första frågan vill jag svara: det
finns en regel som alltid har funnits i våra riktlinjer, att
Sverige beviljar utförsel av krigsmateriel bara till stater --
vi medger inte försäljning till befrielserörelser och liknande
organisationer. Med stater menar vi av Sverige erkända stater
som är medlemmar av Förenta nationerna. Taiwan uppfyller inte de
formella villkoren. Det är väl huvudorsaken.
En annan orsak är att det tillämpas en allmän restriktivitet i
den svenska krigsmaterielexportpolitiken. Man har varit särskilt
försiktig med att inleda export till länder till vilka man inte
tidigare har sålt materiel. Det finns en konflikt mellan Taiwan
och Folkrepubliken Kina om områdets status, som under olyckliga
omständigheter kan leda till väpnad konflikt.
Slutligen skall regeringen göra en helhetsbedömning av vad som
är klokast med hänsyn till svenska utrikespolitiska och
säkerhetspolitiska intressen.
Hittills har det inte medgivits någon utförsel. I pressen har
det påståtts att det funnits intresse för att köpa flygplan och
u-båtar, men jag uppfattar inte det som seriöst.
-- -- --.
Henrik S Järrel: Jag har några procedurfrågor till Sven
Hirdman.
Det finns en särskild instruktion för Rådgivande nämnden, som
i första hand är rådgivande till dig och ditt ämbete. Vilka
bestämmelser gäller där? Skall det föreligga majoritet för att
man skall kunna gå vidare till regeringen, om det nu är dött
lopp och man har delade meningar inom Rådgivande nämnden? Går
man i detta läge vidare, eller avvaktar man?
Du sade att du i vissa fall går vidare till det ansvariga
statsrådet, utrikeshandelsministern, som sedan antingen själv
fattar beslut eller för saken vidare till beslut av regeringen.
Finns det bestämmelser som reglerar när statsrådet kan fatta
beslut på egen hand resp. när han eller hon skall föra saken
vidare till regeringen för beslut? Finns det några kvantifierade
bestämmelser i det fallet?
Slutligen en fråga om vapenexporten till olika länder. Det kan
röra sig t.ex. om ammunition. Även om det rör militär export
kanske materielen ibland hamnar i polisorganisationens händer.
Gränsen mellan militär, polis och militärpolis kan i vissa
stater vara flytande. Vilken kontroll har man av att materielen
inte hamnar hos polismakten?
Sven Hirdman: Det finns bara en kort instruktion för
Rådgivande nämnden om hur den skall tillsättas och att den skall
vara ett beredningsorgan. Det ankommer på vederbörande statsråd
och krigsmaterielinspektör att avgöra vilka ärenden man vill
föra till nämnden. Som jag kanske antydde tidigare har vi
fr.o.m. Anita Gradins och min tid anlitat nämnden mer än man
gjorde tidigare. Det fanns olika partipolitiska synpunkter på
huruvida det var lämpligt att ha en sådan nämnd. Grunden är att
det gäller förvaltningsärenden, som är regeringens ansvar.
Tanken var att man inte kan uttunna regeringens ansvar. Sedan
kan regeringen ju ställas till ansvar i riksdagen. Detta var
länge Moderaternas och Folkpartiets ståndpunkt.
Före min tid förekom det anmärkningar mot att regeringen eller
inspektören anlitade den rådgivande nämnden litet
voluntaristiskt, som en gisslan. Man tog i nämnden upp ärenden
som man ville ha förankrade, men i andra ärenden fattade man
beslut själv.
Där har vi reformerat sedan 1986. Nu behandlas alla tveksamma
ärenden i nämnden. För att ledamöterna skall vara säkra på att
de inte har missat någonting lämnar vi varje månad till dem vår
månadsdagbok, där vi har förtecknat alla utförseltillstånd som
regeringen under den gångna månaden har beslutat om. Det gäller
allting från något enstaka gevär eller någon reservdel, till
u-båtar till Australien. Där kan de se i efterhand att vi inte
har smugit in någonting som jag borde ha rådfrågat nämnden om.
Nämnden består alltså av tre socialdemokrater och tre
borgerliga ledamöter. Det förekommer inget röstningsförfarande.
Vi hade en diskussion efter valet 1991, när
majoritetsförhållandena i riksdagen ändrades, huruvida det fanns
anledning att ändra sammansättningen. Regeringens inställning är
att alla partier som är representerade i Utrikesnämnden bör vara
eniga. Det leder till att om ett av partierna bestämt avråder i
något visst ärende, finner sig de övriga ledamöterna i det, och
det blir ett nej. -- -- --
Där har den praxis utbildats under både socialdemokratiska och
borgerliga regeringar, att om ett parti har sagt nej, går
regeringen inte vidare. Formellt kan regeringen göra det, men
regeringen har inte gjort det, eftersom den vill bevara det
politiska samförståndet. Har de fyra partierna i den rådgivande
nämnden sagt ja, rapporterar jag det -- jag rapporterar även ett
negativt ställningstagande, men jag gör en mer utförlig
föredragning av ärenden som nämnden tillstyrker. Normalt följer
regeringen nämndens rekommendation, men det har förekommit såväl
under Anita Gradins som under Ulf Dinkelspiels tid att
regeringen beslutat mot nämndens förord.
En fråga gällde om det är utrikeshandelsministern eller
regeringen som beslutar. De formella utförselärendena
förutsätter regeringsbeslut, och det är vad
konstitutionsutskottet granskar. Det finns en lagbestämmelse som
säger att i ärenden som inte är av större vikt eller större
omfattning kan regeringen överlåta till vederbörande statsråd
som är ansvarig för krigsmaterielärenden att själv fatta beslut.
Det finns en motsvarande delegationsregel för försvarsministern
i gamla kommandomål.
Vi har interna riktlinjer som gäller ärenden som inte omfattar
mer än 2 miljoner kronor, som avser nordiska eller andra
västeuropeiska länder och inte innehåller några konstigheter,
eller exempelvis demonstrationsmateriel som sedan skall föras
tillbaka till Sverige. De beslutas formellt av statsrådet, och
sådana ärenden undertecknar jag å statsrådets vägnar. Det
ankommer alltså på mig att göra en granskning. Även ett litet
ärende kan ju vara politiskt viktigt, och då skall det lyftas
upp till statsrådet, men normalt ser inte statsrådet dessa
rutinärenden. Alla andra utförselärenden behandlas av
regeringskollektivet på utrikeshandelsministerns föredragning.
Förhandsbeskeden och bedömningarna står formellt jag för.
Rådgivande nämnden gör en bedömning, sedan går jag till
statsrådet och föredrar ärendet, och han meddelar mig sina
synpunkter. Om han känner sig säker på saken och delar nämndens
och min uppfattning, tillstyrker han, och så skriver jag ett
brev tillbaka i mitt namn. Om han känner sig tveksam,
konsulterar han sina regeringskolleger, och sedan får jag veta
av honom vad regeringen in corpore tycker. Är det särskilt
besvärliga och viktiga ärenden som avser nya länder eller stora
system, t.ex. u-båtar till Pakistan, förs ärendet vidare även
till Utrikesnämnden, och jag gör en föredragning i allmän
beredning.
De positiva förhandsbeskeden förankras. Visserligen är det jag
som lämnar beskeden, men jag vill veta att jag har mitt statsråd
med mig, och han får avgöra om han vill ha ytterligare
förankring.
Vi får ibland in ärenden om utförsel av ammunition till
polismyndigheter. -- -- -- Däremot har vi givit
utförseltillstånd för ammunition till polisen i Hongkong. Det
har även förekommit utförsel till de baltiska länderna av jakt-
och sportskytteammunition, men då har det inte gällt polisen. Vi
gör efterforskningar, ibland via ambassaderna, och tillämpar
olika former av slutanvändarintyg för kontroll.
Simon Liliedahl: Jag tycker det är olyckligt att den
rådgivande nämnden inte är parlamentariskt tillsatt. Jag förstår
visserligen bindningen med Utrikesnämnden, men jag har en from
förhoppning att man tar upp frågan igen när vi får en ny
regering. Jag tycker att vissa frågor har blivit otillräckligt
belysta i den rådgivande nämnden. Jag tänker på det som Birger
Hagård sade om Taiwan. Jag råkar känna till Taiwan ganska bra --
jag har varit ansvarig för ett bolag med 2 000 anställda där i
många år, och jag tror mig veta vilken import som Taiwan vill
ha. Det är två konkreta stora affärer. -- -- --
Jag accepterar inte motiveringen att Taiwan inte är en suverän
stat. Taiwan är dock en stat med 35 fria partier, som hålls
tillbaka av Kommunistkina, som har sådana problem med de
mänskliga rättigheterna. Jag tycker att regeringen och
rådgivande nämnden borde ha kurage att låta svenska företag
arbeta med de här mycket stora affärerna. -- -- --
Jag vill fråga krigsmaterielinspektören vad som skulle hända
om ni hade sagt ja till sådana stora affärer med Taiwan.
-- -- --
Sven Hirdman: Jag tjänstgjorde själv i Kina 1972--76.
Under den tiden medgav holländska regeringen försäljning av två
valrossubåtar till Taiwan. -- -- --
USA har fattat beslut om försäljning av 150 flygplan av typen
F16 till Taiwan, men där har amerikanerna en viss grund i vad
som sägs i den ursprungliga Shanghaikommunikén från 1971, där
USA har förbehållit sig rätten att förse Taiwan med
krigsmateriel.
Frankrike medgav förra året försäljning till Taiwan av 60
flygplan av typen Mirage 2000. -- -- --
Världen är inte rättvis. Större stater är större än små
stater. -- -- --
Regeringen måste göra en total politisk och ekonomisk
bedömning av vad som ligger i Sveriges intresse. Regeringen
måste ta hänsyn till de regelverk som finns och deras principer.
Även om vi i rådgivande nämnden vid behandlingen av en del
ärenden -- men inte av den här storleksordningen -- har känt
sympati för dem som begärt utförsel, så har totalbedömningen
blivit restriktiv. Det är möjligt att läget ändras. Det finns
kontakter mellan Taiwan och Kina, och båda har ansökt om att bli
medlemmar av GATT. Allt är kanske inte avgjort för all framtid.
Thage G Peterson: Det här svaret gör mig nyfiken.
-- -- --
Sven Hirdman: Nej, regeringens inställning är i första
hand legalistisk: att Taiwan inte uppfyller kraven på att
betraktas som en stat. Men i den totalbedömning som regeringen
skall göra måste alla aspekter vägas in.
Simon Liliedahl: Kommunistregimen, som spränger atombomber
och förbryter sig mot mänskliga rättigheter, sätter sig på
mindre länder, och vi accepterar detta stillatigande utan någon
opposition. Det tycker jag är ynkligt och fel.
-- -- --.
Sven Hirdman: -- -- --.
-- -- --.
Simon Liliedahl: Taiwan är en stor affärspartner till
Sverige. Vår export till Taiwan är 3 500 miljoner, vilket är
några hundra miljoner mer än vår export till Rödkina, som är
baserad på mjuka krediter som kommer stora företag såsom
Ericsson till del. Taiwan är en av våra stora exportmarknader.
Det är synd att vi inte kan utnyttja den i detta fall.
Hans Göran Franck: Jag har en fråga som gäller
elektroniska eldledningssystem respektive giraffradarsystem. I
vilken utsträckning har utförsel av sådan materiel skett under
senare år och till vilka av de länder som vi här har berört?
Sven Hirdman: Det klassificerades i sin helhet som icke
krigsmateriel fram till den 1 januari 1993, så vi har ingen
statistik eller kontroll över försäljningen då. Det har sålts
giraffradar. -- -- -- Det behandlades då som civila produkter.
Det finns giraffradar i -- -- -- och på andra håll.
Nu hänförs det till "övrig krigsmateriel", och nu har vi
tillgång till exportstatistik som gäller giraffradar. Företaget
Ericsson Radar Electronics i Mölndal, som är Ericssons
försvarsmaterielföretag, redovisade i den gamla statistiken en
utförsel av krigsmateriel för bara 20 miljoner om året, men med
den nya definitionen ligger försäljningen på en halv miljard.
Det är Norge som är den största marknaden. -- -- -- De länder
som har Robot 70-systemet behöver giraffradar för sitt försvar.
Den finns i en landversion och en sjöversion.
Det elektroniska eldledningssystemet 9LV klassades förut inte
heller som krigsmateriel, men vi kände till affärerna och tog in
underhandsinformation. Över 30-talet sådana system såldes
tidigare till Gulfstaterna, och även Brunei har fått köpa det.
De länder som bona fide har köpt detta system har behov av att
köpa reservdelar. Det står i riktlinjerna att man skall få köpa
reservdelar, om det inte föreligger ovillkorliga exporthinder,
t.ex. förbud av FN:s säkerhetsråd.
Sedan finns ett intresse på några håll att få köpa sådana
system när man bygger nya båtar, men vi har ännu inte fattat
några sådana beslut.
Bengt Hurtig: De av riksdagen antagna riktlinjerna lägger
stor vikt vid mänskliga rättigheter. Om man läser vad
utrikesutskottet skrivit, får man ett intryck av hur bedömningen
skall gå till. Nu säger krigsmaterielinspektören att man i
utrikesutskottet förde samtal om hur totalbedömningen skall
göras och att det förs samtal i rådgivande nämnden om hur man
skall tolka iakttagandet av mänskliga rättigheter. Där
förekommer kanske en hemmagjord beskrivning av vad mänskliga
rättigheter är.
Det förefaller en lekman som om det finns ett gap mellan det
som står i texten och de mer informella överenskommelserna.
Uppfattas inte detta som ett centralt problem?
Jag kommer till min andra fråga: finns det några ytterligare
länder som har tillkommit utöver dem som hittills har nämnts? Du
har nämnt Gulfstaterna, Ryssland och Kina. Finns det några
ytterligare länder?
Sven Hirdman: Jag håller med om att bedömningen av de
mänskliga rättigheterna är ett svårt problem. Vid beredningen
och diskussionerna i rådgivande nämnden är alltid det viktigaste
diskussionsämnet, hurudan situationen är vad gäller de mänskliga
rättigheterna. -- -- -- Jag håller med om att det är svåra
avgränsningsproblem.
Det gör att vi ibland lämnar positiva förhandsbesked med
restriktioner. Vi säger till företagen: ni kan fortsätta
försäljningsansträngningarna, förutsatt att det inte blir någon
ytterligare försämring i läget beträffande mänskliga
rättigheter. Vi följer detta noga. Ibland har det förekommit
försämringar, och då talar vi om för företaget att det inte bör
gå vidare.
Sedan var det fråga om nya länder. Jag kan nämna ett land som
har kommit till och där det har skett en påtaglig förbättring. I
Sydkorea rådde tidigare militärdiktatur i ett totalitärt system,
och det förekom svåra strider mellan myndigheterna och
studenter. I Sydkorea har det skett en betydande inte bara
ekonomisk utan också politisk utveckling. Man har demokratiska
val, och nu har man för första gången en icke-militär president.
Det gör att Sydkorea får anses uppfylla villkoren som mottagare
av övrig krigsmateriel. Sydkorea är inte i väpnad konflikt med
andra stater, det råder inte väpnade oroligheter, det förekommer
inte grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.
-- -- -- Däremot är vi restriktiva när det gäller
krigsmateriel för strid, eftersom det finns en spänning mellan
Syd- och Nordkorea. Detta är ett exempel på att den
internationella utvecklingen kan leda till en annorlunda
bedömning.
Ett annat sådant land är Chile. Naturligtvis förekom icke
utförsel av krigsmateriel från Sverige till Chile från
1973--1993, alltså under 20 år. Nu är det ett annat
samhällssystem i Chile, och nu kan vi med gott samvete på
grundval av riktlinjerna tillstyrka export av vissa system till
Chile.
Thage G Peterson: I Småland brukar vi säga att rediga svar
är klara, raka och begripliga svar. Jag tackar på
konstitutionsutskottets vägnar för din beredvillighet att svara
på våra frågor och ge oss skriftliga utförliga dokument, som vi
skall använda i vårt arbete.
1 Uttalandet är refererat i bifogade skrivelse från
Hirdman till konstitutionsutskottet 1994-03-18.
Konstitutionsutskottet
1994-03-24
Bilaga B 2
kl. 13.00--15.05
Offentlig utfrågning av generaldirektör Per Borg och
generalmajor Staffan Näsström, Försvarets materielverk, samt
chefen för flygvapnet Lars-Erik Englund angående JAS-kraschen
den 8 augusti 1993
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets
offentliga utfrågning öppnad.
Det gäller granskningsanmälan angående försvarsministerns roll
i samband med uppvisningen av JAS-planet i Stockholm den 8
augusti 1993.
Vi har i dag en utfrågning av generaldirektör Per Borg och
generalmajor Staffan Näsström från Försvarets materielverk. Jag
hälsar er båda välkomna till konstitutionsutskottet. Jag vill
samtidigt rikta en välkomsthälsning till flygvapenchefen,
generallöjtnant Lars-Erik Englund, som också skall utfrågas i
dag.
Utfrågningen av Per Borg och Staffan Näsström
Generaldirektör Per Borg har meddelat att han inte önskar göra
någon inledning, utan vi går direkt på frågorna, och jag skall
be att få ställa de första.
Jag ber Per Borg att för utskottet berätta hur FMV:s
information till försvarsministern och Försvarsdepartementet om
JAS-projektet har gått till och går till. Hur ofta lämnas
information och vilka deltar vid informationerna från FMV
respektive Försvarsdepartementet?
Per Borg: I samband med beslutet om JAS-projektet
fastställdes de rapporteringsrutiner som skulle gälla. Med jämna
mellanrum görs det projektvärderingar som rapporteras. Det sker
vidare en årlig redovisning av JAS-projektet. Det är de första
rapporteringstillfällena. De rapporteras skriftligt från FMV via
flygvapenchefen och med ÖB:s yttrande till
Försvarsdepartementet.
Utöver dessa fasta, formella, rutiner sker det naturligtvis
underhandsrapporter. Exakt hur dessa går till är det
naturligtvis litet svårare att redogöra för.
Thage G Peterson: Är det vanligt att försvarsministern
själv deltar när ni lämnar denna information?
Per Borg: Det är olika. Jag har själv varit med om
information om akuta förhandlingslägen -- det har skett i
samband med upphandlingen av delserie 2 av flygplanet -- och då
har försvarsministern själv deltagit. Men oftast är det så att
den informella informationen sker genom tjänstemän på FMV och
departementet.
Thage G Peterson: Är det någon skillnad när det gäller
deltagandet vid informationstillfällena mellan förre
försvarsministern Roine Carlsson och den nuvarande
försvarsministern Anders Björck?
Per Borg: Det tycker jag inte att man kan säga -- det är
nog ungefär detsamma.
Thage G Peterson: Kan ni dra er till minnes hur ofta
Anders Björck deltar när information lämnas?
Per Borg: Nej, för att kunna svara på den frågan skulle
jag behöva fråga respektive personer. Det har säkerligen lämnats
information till Anders Björck från medarbetare vid FMV där jag
inte har deltagit.
Thage G Peterson: Vet ni vad informationen har handlat om
då ni inte har varit med?
Per Borg: Det vet jag naturligtvis inte exakt. Det kan ha
gällt t.ex. projektläget. Det lämnades en hel del information i
samband med förhandlingarna framför allt om delserie 2.
Thage G Peterson: Har information om JAS-planets
styrproblem lämnats till Försvarsdepartementet?
Per Borg: Jag har också befunnit mig i den situationen att
jag suttit i departementet och tagit emot information. I samband
med de årliga redovisningarna och vid
projektvärderingstillfällena har problemet med styrsystemet
varit en återkommande fråga. Jag har också på departementet
tagit emot muntlig information om styrproblemen, och vi har från
FMV också senare lämnat muntlig information. Detta har skett
fortlöpande.
Thage G Peterson: Har ni vid något tillfälle gett Anders
Björck information om problemen med styrsystemen?
Per Borg: Jag har inte personligen gjort det.
Thage G Peterson: Har någon av era medarbetare gjort det?
Per Borg: Det kan jag inte svara på. Har du gjort det,
Staffan?
Staffan Näsström: Jag har inte gjort det, och jag tror
inte att det utöver de årliga och periodvisa redovisningarna
har lämnats någon speciell information direkt till
försvarsministern från FMV efter det att flygningarna
återupptogs efter det första haveriet.
Per Borg: Tycker ni inte att det är egendomligt att ingen
av era medarbetare har specialinformerat försvarsministern om
styrsystemet, som ju ändå var orsaken till den första kraschen?
Thage G Peterson: FMV rapporterar sedan mitten av 80-talet
om styrsystemet. Det har rapporterats om olika förseningar och
om problemen med upphandlingen av styrsystem. När planet började
flyga, hade FMV godkänt planet såsom luftvärdigt.
Rapporteringen har kanske varit litet olika till sin karaktär.
Efter den första kraschen och även efter den andra har det
naturligtvis lämnats mycket information om orsakerna till
krascherna och om styrsystemets roll i sammanhanget. Vi måste
därför skilja på de olika typer av rapportering som förekommit
-- å ena sidan rapporteringen i de akuta lägena om skälen till
krascherna och å andra sidan de allmänna svårigheterna att få
styrsystemet att fungera.
Thage G Peterson: Kan man utgå från att försvarsministern
inte skulle ha fått information om de problem som hänger
samman med styrsystemet?
Per Borg: Information om styrsystemet har alltid lämnats
vid de årliga rapporteringstillfällena. I samband med krascherna
har man naturligtvis diskuterat styrsystemets roll.
Thage G Peterson: Med försvarsministern?
Per Borg: Ja.
Thage G Peterson: Det är ni alldeles säker på?
Per Borg: Ja, det vore väldigt konstigt om man inte hade
gjort det. Jag kan i och för sig inte erinra mig de tillfällen
då vi talade om detta, men eftersom styrsystemet spelar en
central roll vid båda krascherna har detta naturligtvis
diskuterats.
Thage G Peterson: I FMV:s redovisning till regeringen 1989
anfördes att haveriet i februari 1989 orsakades av tekniska
brister i styrsystemet. Har ni med anledning av den
redovisningen 1989 för försvarsminister Anders Björck gjort en
speciell föredragning av denna?
Per Borg: Det kan jag inte säga säkert -- det vet jag
inte.
Thage G Peterson: Tycker ni inte att det är
anmärkningsvärt om inte FMV efter en krasch med vårt största
försvarsprojekt lämnat försvarsministern personlig information?
Per Borg: Jo, detta har säkert diskuterats, men jag kan
inte komma ihåg att vi vid det och det tillfället lämnade
information om styrsystemets roll i samband med kraschen. Jag
kan inte erinra mig exakt vilken dag det skedde och hur det gick
till. Men i samband med en krasch av detta slag lämnas det
naturligtvis information. FMV gör sin bedömning och redovisar
den för flygvapenchefen, departementet och ÖB. I avvaktan på
resultatet av haverikommissionens arbete har man diskuterat
olika teorier. Sådana diskussioner har förts med departementet,
och det skulle förvåna mig oerhört mycket om inte en sådan
diskussion har förts också med försvarsministern.
Thage G Peterson: I samband med att han tillträdde i
oktober 1991?
Per Borg: Jag har inget minne av att vi diskuterade detta
med försvarsministern just när han tillträdde.
Thage G Peterson: Men ni är säker på att försvarsministern
har fått en information om att det fanns problem med JAS-planets
styrsystem?
Per Borg: Det vore väldigt konstigt om han inte vore
informerad om detta.
Thage G Peterson: Jag övergår till vad som hände vid
Vattenfestivalen i Stockholm. När fick ni reda på att JAS-planet
skulle delta i Vattenfestivalen?
Per Borg: Jag personligen visste inte om att planet skulle
delta. Men information om detta fanns på FMV, och det hade i
ganska god tid tagits underhandskontakter för diskussioner om
förutsättningar för deltagandet.
Thage G Peterson: Diskuterade ni förutsättningarna med
flygvapenchefen innan det att han meddelade sitt tillstånd?
Per Borg: Ja, han gav oss uppdraget att göra det.
Thage G Peterson: Vet ni när dessa diskussioner ägde rum?
Per Borg: Jag vet att det i maj månad förekom den typen av
kontakter.
Thage G Peterson: Vad hade FMV för inställning till att
JAS-planet skulle användas för flyguppvisningar inför publik?
Per Borg: FMV som myndighet hade inga särskilda synpunkter
på detta -- det var inte vår sak att göra sådana bedömningar.
Thage G Peterson: Hade ni diskussioner med överste Gunnar
Lindström i den här frågan?
Per Borg: Nej, jag har inte haft några diskussioner med
Gunnar Lindström om den saken.
Thage G Peterson: Har någon av era medarbetare haft det?
Per Borg: Jag själv har inte haft några sådana
diskussioner med Gunnar Lindström -- i övrigt kan jag inte svara
på den frågan.
Thage G Peterson: FMV har alltså inte och har inte haft
någon inställning till flyguppvisningar över huvud taget när det
gäller JAS-planet?
Per Borg: Vår uppgift är att godkänna ett flygplan som
luftvärdigt, dvs. att det duger att flyga med, och att
fastställa de restriktioner som skall gälla för flygningen. Var
exakt man flyger och hur man använder planet, är en bedömning
som FMV primärt inte skall göra och inte heller gör.
Thage G Peterson: Men vad diskuterade ni då med
flygvapenchefen i maj månad, om ni inte diskuterade det lämpliga
eller olämpliga i att JAS-planet skulle användas i en
flyguppvisning över Stockholm.
Per Borg: Det var rent praktiska saker: Fanns det något
plan disponibelt och vilka praktiska åtgärder behövde vidtas för
att genomföra flygningen vid den tidpunkten?
Thage G Peterson: Ni framförde inga varningar till
flygvapenchefen att det var olämpligt att använda ett flygplan
som ännu inte var färdigprovat?
Per Borg: Vad jag förstår har inte FMV som myndighet att
utfärda sådana varningar. Däremot kan enskilda individer inom
FMV ha haft synpunkter på detta, men FMV som myndighet hade
ingen uppfattning om det lämpliga i detta.
Staffan Näsström: Jag vill tillägga att uppvisningen
skedde med ett serieflygplan. Det betyder att det var godkänt,
och då har vi inga som helst synpunkter på hur det används,
utöver de begränsningar som följer med godkännandet.
Däremot påverkar användningen av provflygplan programmet, och
därvidlag har vi mer att säga till om. Så t.ex. hade vi att
godkänna att provflygplanet fick användas på Farnborough.
Thage G Peterson: Detta var serieflygplan nr 1!
Staffan Näsström: Det stämmer bra!
Thage G Peterson: Ni hade inga synpunkter på att det var
just nr 1?
Staffan Näsström: Inte alls!
Thage G Peterson: Vilken var då skillnaden mellan detta
första serieflygplan och provflygplanen?
Staffan Näsström: Provflygplanen är mycket speciella --
varje provflygplan är handbyggt och är en "individ", och det
påverkar naturligtvis i hög grad provprogrammet. Självfallet är
det också en större risk ur utprovningssynpunkt och framför allt
ur programsynpunkt om ett provflygplan används för annat ändamål
än provflygning. Därför har vi anledning att ha synpunkter på
användningen av provflygplan.
Thage G Peterson: Hade generaldirektören eller någon av
era medarbetare kontakt med någon på Försvarsdepartementet i
fråga om planets medverkan vid Vattenfestivalen i Stockholm?
Per Borg: Jag hade det inte, och jag har inte heller hört
talas om att någon annan har haft det.
Thage G Peterson: Är det så vattentäta skott mellan
myndigheterna när det gäller hanteringen av JAS att ni inte
pratar med varandra?
Per Borg: Frågan om hur man exakt skall använda ett
flygplan vid ett sådant här tillfälle är ur FMV:s synpunkt ett
rent rutinärende.
Thage G Peterson: Det förhållandet att planet kraschade
några år tidigare i Linköping och fortfarande var under
utprovning gav er alltså ingen anledning att diskutera med
departementet?
Per Borg: Nej, vår uppgift är att se till att planet är
luftvärdigt och att eventuellt sätta gränser för användningen.
Men en lämplighetsbedömning av om planet skall flygas här eller
där är det inte primärt den anskaffande myndighetens -- FMV:s --
sak att göra, och det gör vi inte heller. Däremot är det viktigt
att understryka vad Staffan Näsström sade, nämligen att om man
tar ett plan ur provprogrammet och därmed försenar utprovningen,
har vi naturligtvis synpunkter och framför vilka konsekvenser
det kan få. Men det är en helt annan aspekt.
Birger Hagård: Jag har några frågor som går en bit
tillbaka i tiden. Det haveri som inträffade under
Vattenfestivalen var förvisso icke det första. Minns Per Borg
diskussionerna efter det första haveriet? Det ifrågasattes om
man inte borde ha en haverikommission sammansatt av
parlamentariker. Nu blev det inte så, men minns Per Borg hur de
diskussionerna gick? Var det några påtryckningar åt det ena
eller andra hållet?
Per Borg: Nej, det har jag inget minne av, och jag tror
inte heller att någon tog upp den frågan med mig. Jag tror inte
att FMV var så intressant som rådgivare i frågan om det skulle
tillsättas en politisk kommission.
Birger Hagård: Jag tänkte på Per Borgs allmänna
orientering åt det försvarspolitiska hållet.
Per Borg: Jag kommer inte ihåg att det var några
diskussioner om detta.
Birger Hagård: När JAS-kommissionen sedan väl kom med sin
rapport konstaterade man att det hade brustit i redovisningen av
de tekniska förhållandena, kanske framför allt från regeringen
till riksdagen. Det kan givetvis vara svårt att minnas, men jag
frågar ändå om Per Borg minns exakt vad det var för brister. Det
rörde givetvis styrsystemet, men fanns det andra brister också?
Per Borg: Nej, vi fick ju rapporter -- om jag minns rätt
från mitten av 80-talet. Förseningar och brister som var knutna
till styrsystemet och problemen med den amerikanska leverantören
blev nästan en följetong i rapporterna. Så länge som jag
arbetade i departementet, dvs. fram till 1988, var ambitionen
att vad som hade skett skulle redovisas för riksdagen i samband
med budgetpropositionen. Det går i praktiken till så, att den
särskilde JAS-handläggare som vi då hade och som man har nu
också skall skriva utkast till sådana redovisningar. Sedan
delas dessa utkast, och det är många som läser dem. Jag läste
dem själv, och de sändes även över till FMV. Därefter blir det
en proposition som överlämnas till riksdagen.
Härutöver lämnas det muntlig information i försvarsutskottet.
Jag brukade själv varje år lämna information i utskottet. Ibland
görs det också speciella genomgångar kring just JAS-projektet.
Min ambition har varit att det skulle lämnas en mycket öppen
information och att självfallet ingenting skulle undanhållas.
Om man nu i historiens ljus skulle finna att ytterligare någon
information borde ha lämnats av FMV, har det i varje fall inte
varit någon avsikt att undanhålla någon information.
Birger Hagård: Får jag då avsluta med en fråga som i
högsta grad rör nuet. Finns det enligt Per Borgs mening någon
anledning att tro att den nuvarande försvarsministern, Anders
Björck, i förväg kände till den uppvisning som slutade i detta
haveri?
Per Borg: Jag har uppriktigt sagt svårt att tro det. Som
jag tidigare svarade på ordförandens fråga är detta naturligtvis
i efterhand ett väldigt stort ärende. Men när frågan om denna
flyguppvisning kom upp var det ett rutinärende.
Kurt Ove Johansson: JAS-projektet drabbades ju tidigt av
stora förseningar, och de blev ju avsevärt större efter det
första haveriet. Vem har fått bära de största ekonomiska
konsekvenserna av de förseningar som uppstått -- staten eller
industrin?
Per Borg: Det beror litet på hur man värderar det.
Uppenbarligen är det så, att detta ur industrins synpunkt
hittills inte har varit något lönsamt projekt, utan det är ett
projekt som man har gjort förluster på. Därmed får man väl säga
att industrin har fått bära sin del.
Men å andra sidan vet vi att JAS-projektet har blivit dyrare,
och en del av dessa kostnader har skattebetalarna fått bära. Vi
vet också att det har blivit en försening av leveransen, dvs. vi
har inte ett operativt plan så tidigt som vi hade förväntat oss.
Vi förlorar alltså försvarseffekt, och man kan därför säga att
försvaret och ÖB har fått bära en del av förlusterna.
Kurt Ove Johansson: Det har gjorts stora ansträngningar
för att man skulle återvinna de här tidsförlusterna. Den förre
försvarsministern Roine Carlsson betonade gång på gång att man
under inga omständigheter fick tumma på säkerhetskraven. På
vilket sätt följde FMV upp Roine Carlssons säkerhetskrav vid
utvecklingen av själva JAS-projektet?
Per Borg: Jag kom ju utifrån in i den här flygvärlden, och
jag har lärt mig, att om det är någonting som är en levande
realitet för flygingenjörer och flygofficerare, så är det
säkerheten -- planet måste vara luftvärdigt; det måste vara
säkert när det kommer upp i luften. Jag har lärt mig att detta
är prioritet nr 1. Det är minutiösa granskningar för att olyckor
av olika slag inte skall ske.
Skall man vara alldeles säker på att inga olyckor skall ske,
skall man över huvud taget inte flyga. Eftersom detta inte är
någon acceptabel konsekvens av det hela, så sker det ibland
olyckor. Någon hundraprocentig säkerhet kan inte uppnås.
Efter det första haveriet inträdde ju ett stillestånd i
provningen under en mycket lång tid. Jag är inte expert på detta
område, men jag har sett hur oerhört noggrant man arbetar för
att man skall vara så säker som möjligt när man tar upp planet
nästa gång. Detta är viktigt också ur industrins synpunkt. Man
tappar ju trovärdighet och försäljningsmöjligheter om man har
ett plan som inte är luftvärdigt.
Jag anser alltså att i den delen har ambitionen varit väldigt
hög.
Kurt Ove Johansson: I februari 1991 redovisade regeringen,
bl.a. på grundval av FMV:s uppgifter, för riksdagen att
tidpunkten för leverans av flygplan för den inledande taktiska
utprovningen skulle komma att förskjutas minst två år jämfört
med de ursprungliga planerna 1982. Två månader senare
rapporterade ni till regeringen att industrigruppen
eftersträvade att kunna leverera flygplan enligt specificerade
prestanda och status i slutet av 1995.
Vilka var de bakomliggande orsakerna till de kraftiga
förseningarna av JAS-projektet?
Staffan Näsström: När det talas om leverans 1995 avses
flygplan med sådan status att det kan användas för den inledande
omskolningen på F 7. Innan dess levereras flygplan för
utbildning av dem som sedan skall svara för utbildningen på F 7.
I rapporteringen sades att leverans av dessa flygplan med
tillräckliga funktioner för det förstnämnda ändamålet skulle ske
1993, vilket också skedde. Leverans av flygplan med en sådan
status att yngre förare skall kunna sätta sig i dem sker först
1995.
Kurt Ove Johansson: När man tar del av den tidigare
socialdemokratiska regeringens och den nuvarande borgerliga
regeringens redovisningar till riksdagen, på grundval av det
underlag de fått av myndigheterna, frapperas man av att
bedömningarna skiljer sig så markant när det gäller tidpunkten
för leverans till flygvapnet. Efter 1991 blir det plötsligt
möjligt att leverera ett plan avsevärt tidigare.
Finns det egentligen någon förklaring till detta? Hade det
skett något tekniskt genombrott? Vem eller vad kunde ligga bakom
denna forcering av projektet? Var det ändå inte så, att det var
regeringen Bildt som helt enkelt ville forcera projektet?
Staffan Näsström: Det har inte skett någon forcering, utan
hela programmet har gått precis enligt den plan som var upplagd.
Det är bara så att de flygplan som levererades 1993 var av sådan
status att det enligt vår bedömning var möjligt att genomföra
den inledande flygomskolningen av de förare som sedan 1995 skall
utbilda förarna på förbanden.
Vi ansåg det också vara väsentligt att man, när flygplanet var
tillräckligt säkert och hade tillräckliga funktioner, påbörjade
den utbildningen, för att kunna återmata erfarenheter av planet
till flygplanet, Materielverket och industrin, så att planet
skulle vara så säkert som möjligt när man 1995 sätter yngre
förare i planet.
Rapporteringen talar alltså om två saker. Den ena gäller
leveransen av de första flygplanen för den inledande praktiska
utprovningen. Den andra gäller leveransen till F 7 för
uppsättning av rena divisioner.
Kurt Ove Johansson: Ni vill alltså hävda att det inte
fanns några som helst krav från något håll att påskynda
utvecklingen av JAS.
Per Borg: Jag känner inte till att det funnits önskemål om
att det skulle gå fortare. Däremot har man hela tiden försökt
återta förseningarna. Vi som arbetar med programmet och har
kravet på att det hela skall vara säkert vet att det är oerhört
svårt att återta den typen av förseningar, eftersom vi har de
resurser och säkerhetskrav vi har. Därför kan vi inte hoppa över
några steg. Det ligger därför i sakens natur att det blir den
här typen av förseningar när man väl har fått dem från början.
Får jag tillägga att det finns ett tryck på att tidsplanen
självfallet skall hållas. Men säkerheten spelar också en väldigt
stor roll, och som jag sade tidigare är det alltid säkerheten
som vinner. Det är därför som det har tagit så pass lång tid, i
synnerhet efter krascherna.
Politiskt har vi inte upplevt någon skillnad efter 1991 när
det gäller trycket att få fram planet. Jag tror inte att någon
svensk politiker skulle drömma om att försöka att på bekostnad
av säkerheten pressa fram ett sådant här flygplan. Jag har inte
någonsin hört något av det slaget.
Kurt Ove Johansson: Ni kände alltså ett tryck att få fram
ett plan så snabbt som möjligt. Det trycket måste väl ändå komma
någonstans ifrån. Var det ändå inte så, att det tryck som ni
upplevde kom från den sittande regeringen?
Per Borg: Nej, jag kan inte säga att det förekommit något
speciellt tryck från vare sig den förra eller den nuvarande
regeringen. Alla som varit inblandade i detta projekt har ju en
gång varit med om att fatta beslut om ett program som innebar
att planet skulle börja levereras under de första åren på
90-talet. Projektet var alltså försenat, och alla har besjälats
av att man åtminstone inte skulle öka denna försening -- helst
borde man återta den, även om det är mycket svårt. Men något
speciellt tryck från den politiska nivån kan man inte säga att
det har kommit.
Kurt Ove Johansson: Från vilken nivå har då trycket
kommit?
Per Borg: Alla! Har man en gång kommit fram till att
projektet skulle genomföras efter en viss tidsplan, skapar det
hos alla en ambition att försöka hålla denna plan och att
åtminstone inte ytterligare öka förseningarna. Det är en mycket
naturlig reaktion.
Kurt Ove Johansson: Av KU:s material framgår att det på
grund av förseningarna inte var möjligt för FMV att typgodkänna
det plan som senare skulle flyga över 500 000 människor vid
Stockholms vattenfestival. Av tidsskäl utfärdades i stället ett
interimsbevis. Var det ändå inte på det sättet att FMV var satt
under en stark press? Jag upprepar i så fall frågan: Från vem?
Per Borg: Det har inte med det att göra, och det är bäst
att Staffan Näsström förklarar det.
Staffan Näsström: Det fanns naturligtvis ett allmänt
önskemål att man skulle försöka ta igen de här förseningarna.
Jag kan försäkra att vi som arbetar med projektet inte kände
någon press från något håll att påskynda verksamheten. Vi
genomförde detta i en mycket noggrann ordning.
Vad vi hade gjort och vad som var väsentligt när det gäller
typgranskningsprocessen var att vi ansvarade för att flygplanet
var luftvärdigt. Utöver detta tillkommer en massa funktioner som
detta flygplan skall klara som stridsflygplan. De funktionerna
behöver inte vara klara för att man skall kunna börja flyga
planet på ett säkert sätt. Därför betonar jag också att samtliga
flygningar i världen sker med luftvärdighetsgodkända plan.
Kurt Ove Johansson: Om jag rätt har förstått det material
som vi har fått, avsåg FMV:s interimsbevis flygning i normala
förbandsformer. Då blir min fråga hur ni ser på
uppvisningsflygningen över Stockholm med JAS 39.102 den 8
augusti 1993. Det kan väl knappast anses ha varit en flygning i
normala förbandsformer.
Per Borg: Beslutet om godkännande av luftvärdigheten
fattas inte av mig utan av Flygmateriel inom FMV. Det bör alltså
vara någon som både har praktisk erfarenhet som pilot och
ingående kännedom om flygplanssystem. Därför skulle jag vilja
överlämna den frågan till Staffan Näsström för besvarande.
Staffan Näsström: Frågan om orsakerna till detta speciella
haveri är mycket väl utredd. Vi har från Materielverkets sida
ingenting att tillägga till haverikommissionens och den
politiska kommissionens värderingar. Vi delar de uppfattningar
som de har kommit fram till.
Kurt Ove Johansson: Min fråga var om uppvisningsflygningen
över Stockholm var en flygning i normala förbandsformer.
Staffan Näsström: Vad jag menar är att det är utrett av
haverikommissionen vilka avvikelser som denna flygning innebar.
Kurt Ove Johansson: I haverikommissionens rapport står:
"Motivet för myndigheten"
-- FMV -- "att välja denna form av godkännande var enligt
kommissionen att myndigheten önskade leverans av ett flygplan
som kunde användas för att så tidigt som möjligt samla in
erfarenheter från flygning i normala förbandsformer. För att
säkerställa en god introduktion av flygplanstypen placerades
flygplanet vid Materielverkets provningsavdelning i Linköping,
som för detta flygplan skulle tillämpa samma rutiner som för ett
provflygplan."
Jag kommer då tillbaka till den fråga som ordföranden ställde
tidigare. Det var alltså fråga om att det skulle gälla samma
rutiner som för ett provflygplan. Så flög man alltså den 8
augusti över Stockholm. Jag måste säga att jag finner det en
smula märkligt.
Staffan Näsström: Att man ville flyga med detta plan under
förbandslika former berodde på att man tidigt ville få tillbaka
erfarenheter för att man 1995 på ett så bra sätt som möjligt
skulle kunna introducera flygplanet på F 7.
När det gäller uppföljandet av flygplanet skall man helt och
hållet använda förbandsliknande former. Men utöver detta
bestämdes det att just när det gäller uppföljning av
luftvärdighets- och flygsäkerhetsärendet skulle man använda
samma rutiner som gäller för provflygplan. Utöver de normala
rutinerna i Flygvapnet adderade man här att man skulle ha de
speciella rutiner som man har på provflygenheten. Det hade
alltså ingenting att göra med det sätt på vilket man genomförde
flygningen.
Kurt Ove Johansson: Helt klart är alltså att skälet till
att man använde denna form av godkännande var att man så snabbt
som möjligt ville samla erfarenheter från flygning i normala
förbandsformer. Jag anser att ni inte har svarat på min fråga om
ni kan hävda att den flygning som sedan skedde över Stockholm
den 8 augusti fyllde syftet att vinna erfarenheter av flygning i
normala förbandsformer.
Staffan Näsström: När det gäller själva uppläggningen av
flygningen var det inte vår sak att ha någon uppfattning, och ur
säkerhetssynpunkt hade vi ingenting att anföra.
Kurt Ove Johansson: Vad har du som flygsakkunnig själv för
uppfattning?
Staffan Näsström: Jag delar de uppfattningar som framförs
i haverikommissionens rapport. Där framgår det mycket klart
vilken uppfattning man har om upplägget och flygningens
genomförande, och jag delar alltså de uppfattningarna.
Simon Liliedahl: Vad vi skall bilda oss en uppfattning om
är försvarsministerns involvering i det här projektet, dvs.
huruvida han visat passivitet och brustit i fråga om åtgärder.
Ordföranden ställde en fråga om hur försvarsministern blev
informerad. Om jag inte missförstod Per Borgs svar, får
försvarsministern årlig information. Det tycker jag i så fall
verkar väldigt konstigt. Detta är det i särklass dyraste projekt
som Försvarsdepartementet har att jobba med. Då kan det väl inte
vara tillräckligt att få en årlig information. Det finns
naturligtvis informella vägar för information, men det måste väl
också vara så att man träffar styrelsen för FMV med en viss
regelbundenhet, exempelvis varje kvartal. Hur förhåller det sig
egentligen med den mer officiella informationen?
Per Borg: Den officiella informationen består i att man
lämnar en årlig redovisning för JAS-projektet. Härutöver lämnas
naturligtvis också annan information om det är särskilt
påkallat. Dessutom förekommer det naturligtvis också informellt
information.
Simon Liliedahl: Men måste det inte förekomma regelbunden
skriftlig information, så att man kan peka på att
försvarsministern varit informerad om exempelvis styrsystemets
defekter? Det framgår mycket klart av haverikommissionens
rapport att man mycket väl kände till att styrsystemet var
ofullkomligt. Försvarsministern måste väl ha varit medveten om
att det inte var ett i alla avseenden fullgott plan som flög
över Stockholm.
Per Borg: Det framgår av den officiella rapporteringen.
Bl.a. den politiska kommissionen har gått igenom detta. Dessutom
har det som sagt förekommit informell information.
Simon Liliedahl: Det sades här att detta var ett
rutinärende. Jag har väldigt svårt att se att man kunde behandla
detta som ett rutinärende när man i åratal haft problem och
bekymmer med styrsystemet och inte kunnat komma till rätta med
det. Det kan väl då inte betraktas som ett rutinärende att ge
tillstånd för en flyguppvisning inför hundratusentals människor.
Var detta verkligen ett rutinärende?
Per Borg: När FMV en gång har luftvärdighetsgodkänt ett
flygplan och ett serieflygplan har leverats, blir detta ur vår
synpunkt ett rutinärende.
Staffan Näsström: Jag vill betona att de rapporteringar
som skett och där man pekat på att det är problem bl.a. med
styrsystemet inte går att relatera till orsakerna till de båda
haverierna. Det gällde oftast problem av en helt annan karaktär.
Det var bl.a. fråga om rent mekaniska konstruktioner som vi då
var litet osäkra på. De haveriorsaker som man har kommit fram
till kan man inte finna i någon som helst tidigare rapportering.
När vi har rapporterat och sedan också godkänt flygplanet har
vi genuint uppfattat att flygplanet varit säkert. Den
informationen har vi också överbringat till alla som velat ta
del av den.
Det finns alltså ingen direkt koppling mellan rapporteringens
innehåll och de haveriorsaker som senare har framkommit.
Simon Liliedahl: För mig förefaller detta vara en konstig
slutledning, men jag tackar ändå för svaret.
Thage G Peterson: Jag vill spinna vidare på Simon
Liliedahls fråga, och jag gör det med anledning av det svar som
Per Borg gav på en fråga av Birger Hagård.
Bakgrunden är ändå den, att JAS-projektet är det största
försvarspolitiska projekt som Sverige någonsin har haft.
Huruvida det är ett industripolitiskt projekt eller inte råder
det delade meningar om, men det är ändå ett försvarspolitiskt
projekt, som kostar skattebetalarna miljarder.
Under projektets gång har FMV i årsredovisningarna till
regeringen i ganska hårda ordalag pekat på en mängd problem med
styrsystemet. Men nu säger generalmajor Näsström att det inte
finns någon koppling mellan dessa problem och haveriorsakerna.
Det kan vara en förklaring, men man har ju ändå funnit problem
med styrsystemet, spaken och mycket annat. Detta har ni påpekat
i ganska hårda ordalag. Ett år skrev ni att om man inte löser
dessa problem, så kommer projektet att äventyras.
En krasch inträffade i Linköping 1989. Det sades då att planet
i det skick det befann sig inte var färdigutprovat. Ni utfärdade
en interimslicens och ställde upp vissa villkor.
Jag måste då fråga: Ingår det inte i FMV:s roll -- FMV som
navet i utvecklingen av hela detta projekt och som uppköpare av
detta projekt av Industrigruppen JAS -- att ha några synpunkter
på planets säkerhet? Jag har i så fall -- i likhet med Simon
Liliedahl -- svårt att förstå att detta kan vara ett
rutinärende. Borde det inte mot den bakgrund som både Simon
Liliedahl och jag har pekat på ha krävts en särskilt stor
vaksamhet från FMV:s sida? Eller är det så, Per Borg, att FMV
inte har med detta att göra och att ni inte har någon anledning
att ge flygvapenchefen eller Försvarsdepartementet vare sig den
ena eller andra varningen?
Per Borg: Under 80-talet var problemet styrsystemet. Man
hade problem med leverantören i USA. Det förekom tekniska
problem, och man hade kontraktsproblem och ekonomiska problem.
Det är tekniskt svårt att göra ett sådant här styrsystem. Allt
detta rapporterade FMV.
Den dag mina skickliga medarbetare säger att nu är planet
enligt alla konstens regler luftvärdigt har de gjort bedömningen
att det inte finns några tekniska problem som hindrar att planet
kan börja flygas. Man sätter då från början bestämda
restriktioner för flygningen. Efter hand minskar man dessa
restriktioner, och flygplanet får göra mer och mer. Detta
innebär att man har gjort bedömningen att de tekniska problem
som påverkar flygsäkerheten och som tidigare rapporterats nu är
lösta och att planet kan flygas med vissa restriktioner. Det
vore förfärligt om man sade att det kvarstår ett antal praktiska
problem men i alla fall släppte upp planet.
FMV tar alltså i den här situationen ansvaret för att planet
är luftvärdigt i så rimlig grad att det kan flygas med vissa
restriktioner.
Haverikommissionen har diskuterat huruvida de gränser som hade
satts upp överskreds vid flygningen över Stockholm. När dessa
gränser en gång har satts skall vi i varje särskilt fall inte
göra en bedömning att där får man flyga men inte där och att man
skall akta sig för det och det. Detta är lämplighets- och
bedömningsfrågor som jag inte anser att den tekniska myndigheten
-- upphandlaren -- skall ta ställning till. Det är inte primärt
vår sak att tala om för flygvapnet var planet kan flygas och hur
man bör bete sig. Vi har godkänt planet.
Thage G Peterson: Är det inte så, Per Borg och Staffan
Näsström, att båda haverierna orsakades av problem med
styrsystemet?
Per Borg: Jo, visst!
Thage G Peterson: Det bekräftar ni?
Per Borg: Ja.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja komma tillbaka till
frågan om typgranskningsbeviset, som utfärdades bl.a. därför att
man ville återta förlorad tid. Gunnar Lindström, som i dessa
sammanhang inte är vem som helst, har i en artikel sagt att i
själva verket var den här uppvisningen över Stockholm någonting
som egentligen motverkade syftet att vinna tid.
Vilken är er uppfattning om detta?
Staffan Näsström: Återigen: Jag tror att Gunnar Lindström
i den här artikeln syftar på att man skulle använda
provflygplan. Så var icke fallet, utan det var ett
serieflygplan.
Kurt Ove Johansson: Gunnar Lindström säger: "Det här
kommer att bli ett bra flygplan när hela programmet är klart.
Det är det inte än, och det skall det inte vara än. Men det
skall vara säkert för det som det skall användas till just nu."
Vi kan väl vara överens om att JAS 39.102 inte var avsett att
vara ett uppvisningsplan?
Staffan Näsström: Redan med provplanen flög man
motsvarande eller hårdare program på Farnborough, även om det
var vissa saker i detta program som utlöst haveriet. Vi hade
alltså inga synpunkter när det gäller det sätt på vilket man
använde planet vid uppvisningen. Jag betonar det igen.
Kurt Ove Johansson: Gunnar Lindström hade pensionerats
till 30 juni. Men dessförinnan fanns han ju till hands. Ni måste
väl ändå ha tagit del av hans synpunkter. Ni sade som svar på en
av Thage G Petersons frågor att ni inte fört några samtal med
Lindström. Hur fungerar då sambandet mellan dem som har en så
betydande position i ett utvecklingsprogram och dem som har ett
så betydande ansvar som ni har? Det måste väl vara någon brist
om en sådan persons synpunkter inte når fram till dem som har en
så framstående position som ni har i det här projektet?
Staffan Näsström: Jag har naturligtvis talat med Gunnar
även i det här sammanhanget. När vi diskuterat har det hela
tiden gällt frågan om inverkan på projektet --
tidsförskjutningar, tidsförluster osv. När vi flög på
Farnborough var Gunnar Lindström fortfarande projektledare. Det
är alltså den typen av överväganden och avvägningar som han som
projektledare hade att ta ställning till. Han har varit en bra
projektledare som värnat om projektet.
Däremot har vi inte diskuterat de säkerhetsmässiga aspekterna
på flyguppvisningen. Jag kan inte påminna mig något enda sådant
samtal. När vi har godkänt planet har vi också -- som Gunnar
Lindström säger i artikeln -- godkänt det även för flygning över
städer, med de begränsningar som finns i en speciell
förarinstruktion när det gäller sättet att flyga.
Kurt Ove Johansson: Får jag ställa en personlig fråga till
dig. Lindström säger: "Personligen anser jag att flygprogrammet
var av mer avancerat slag än vad man borde göra över Stockholms
stad." Det måste väl ändå vara en viss skillnad mellan
flygningen över den här engelska flygplatsen och en flygning på
låg höjd över Stockholms stad och 500 000 människor? Delar du
eller delar du inte Gunnar Lindströms uppfattning att
flygprogrammet var av mer avancerat slag än vad det borde ha
varit?
Staffan Näsström: Som flygningen kom att utveckla sig
delar jag hans uppfattning.
Simon Liliedahl: Jag blev inte riktigt tillfredsställd med
den dialog som ordföranden hade med Per Borg i frågan om
tillståndet och vad som sades om att detta var ett rutinärende.
Facit visar att det inte var något rutinärende, utan det var
ett fruktansvärt stort ärende. Planet kraschade och
haverikommissionen säger enhälligt att det var fel på
styrsystemet. Därmed blev det ett jättestort ärende av det hela.
Jag hoppas därför att sådana här ärenden i framtiden inte kommer
att vara rutinärenden. Det är fråga om liv och död att flyga ett
instabilt plan med ett styrsystem som man inte kan lita på. Jag
hoppas alltså att byråkratin har ändrats och att detta inte
längre betraktas som ett rutinärende.
Per Borg: Jag vill än en gång upprepa att
luftvärdighetsgodkännandet av detta flygplan verkligen inte är
något rutinärende. Godkännandet engagerar de absolut bästa inom
FMV av flygingenjörer och annat flygkunnande. Sedan blir varje
enskild flygning inom ramen för godkännande med nödvändighet ett
rutinärende. Sedan håller jag med om att det i efterhand, när
någonting sådant här har skett, inte framstår som något
rutinärende.
Ingela Mårtensson: Jag reagerade också på vad som sades om
rutinärende. Även om vi nu har facit i hand, så hade det ju ändå
skett saker före flyguppvisningen som gjorde att man inte borde
ha betraktat detta som ett rutinärende. Låt vara att flygplanet
hade godkänts som luftvärdigt, men bör man inte göra
riskbedömningar av en flygning över Stockholms stad, oavsett
vilket plan det gäller? Ställs det inte större krav i sådana
fall och görs det inte en annan riskbedömning.
Staffan Näsström: När det gäller flygplanet ställs inga
skilda krav, utan man måste bestämma sig för om ett flygplan är
säkert eller inte säkert. I detta fall var flygplanet bedömt som
säkert.
I bedömningen av själva handhavandet -- det sätt på vilket man
manövrerar flygplanet -- vägs det in om man flyger över hav,
land eller stad. Men det är en fråga som vi inte har någonting
att göra med, utan vad vi bestämmer är de specifika gränser som
anges i förarinstruktionen.
Hans Göran Franck: I efterhand kan man i alla fall säga
att det är uppenbart att planet inte var flygsäkert. Eller hur?
Staffan Näsström: Alla haverier sker med
luftvärdighetsgodkända flygplan. När det sker haverier har det
någon orsak. I vissa fall är det fråga om tekniska brister,
medan i andra fall haverierna beror på piloterna eller andra
omständigheter. Flygplanet är definitionsmässigt att betrakta
som luftvärdigt när det havererar.
Hans Göran Franck: Det är tur att man har definitioner!
Hur många provflygningar hade gjorts den 8 augusti?
Staffan Näsström: Jag kan inte svara på det exakt.
Hans Göran Franck: Jag tycker att det är svagt att ni inte
kan svara på en så viktig fråga. Den frågan anser jag att ni bör
kunna svara på. Om inte, så bör ni nu gå och ta reda på det.
Staffan Näsström: Det framgår kanske av det material som
konstitutionsutskottet har fått.
Hans Göran Franck: Jag vill ha ett muntligt svar här,
eftersom jag tänkte ställa ytterligare frågor på denna punkt.
Någon av er borde kunna svara på frågan om hur många
provflygningar som hade gjorts före uppvisningen den 8 augusti.
Anser ni att det vid den här tidpunkten hade gjorts ett
tillräckligt antal provflygningar för att man skulle kunna säga
att planet var säkert.
Staffan Näsström: Ja!
Hans Göran Franck: Vad grundar ni det svaret på?
Staffan Näsström: På alla våra värderingar som låg till
grund för vårt luftvärdighetsgodkännande.
Hans Göran Franck: Har man i andra länder samma
bestämmelser som vi för hur många provflygningar som krävs för
att man skall kunna vara fullt säker?
Staffan Näsström: Det finns inga som helst bestämmelser om
antalet provflygningar, utan det är helt fråga om innehållet.
Hans Göran Franck: Kostnaderna för projektet har blivit
mycket större än vad man hade beräknat. Vilka negativa effekter
kan det ha haft att kostnaderna blivit alltför stora och att det
därigenom har uppkommit mycket stora sparsamhetskrav?
Per Borg: Jag kan ana vad som ligger bakom din fråga, och
jag kan då svara att sparsamhetskraven inte har fått gå ut över
luftvärdigheten. Däremot har det blivit en del förseningar när
det gäller vapenutrustning och annat. Däremot eftersätts inte
flygsäkerheten.
Hans Göran Franck: Skulle de regler och anvisningar som
gäller kunna göras ännu mer restriktiva i syfte att ytterligare
minimera riskerna?
Per Borg: Detta med säkerhet är ju ingenting specifikt för
flygplan. Riksdagen stiftar ju massor av lagar som gäller
säkerheten, och myndigheter utfärdar instruktioner och
anvisningar. Om man vill ha en hundraprocentig säkerhet måste
man upphöra med viss verksamhet eller ha oändligt mycket pengar.
Det är varje gång en avvägning mellan att uppnå säkerhet och att
över huvud taget få saker att fungera till en rimlig kostnad.
Det är naturligtvis även här fråga om en sådan avvägning. Som
jag sade inledningsvis är min uppfattning, mot bakgrund av den
erfarenhet jag har av andra samhällsområden, att säkerheten har
en oerhört hög prioritet när det gäller luftfarkoster.
Hans Göran Franck: Varför är ni inte mer angelägna om att
ytterligare höja säkerheten?
Per Borg: Jag har ingen uppfattning om huruvida man bör
öka säkerheten ytterligare. Det blir i så fall en fråga om ännu
mer pengar och ännu fler restriktioner. Man har här gjort en
viss avvägning, och jag tycker att den verkar rimlig.
Hans Göran Franck: Vill ni avråda från att man har
flyguppvisningar över tätbefolkade områden?
Per Borg: Det är den typen av frågor där jag tycker att
FMV inte skall ha några synpunkter. Det finns en risk för att
flygplan kan störta. Den risken tar man, om man ger sig upp i
luften på det här sättet.
Hans Göran Franck: Det finns en person inom
Försvarsdepartementet som har varit uteslutande sysselsatt med
att följa frågan om JAS-planet. Jag utgår från att den personen,
som är försvarsministerns sakkunnige, följer detta mycket noga.
Per Borg: Det är riktigt.
Hans Göran Franck: Det finns väl ingenting som han inte
får reda på om vad som händer med utvecklingen av planet?
Per Borg: Han vet ganska mycket!
Hans Göran Franck: Det betyder väl att han har skyldighet
att underrätta försvarsministern om allting som kan vara av
någon betydelse för säkerheten?
Per Borg: Ja, jag tror att han upplever det så.
Hans Göran Franck: Vet du i vilken utsträckning samarbetet
mellan denne sakkunnige och försvarsministern har fungerat?
Per Borg: Jag upplevde detta mer som statssekreterare än
som chef för FMV. Denne person har haft till uppgift att på
heltid följa detta projekt i dess olika faser, gå igenom det
underlagsmaterial som kommer in och hålla reda på vad som
händer.
Hans Göran Franck: Vet du någonting om huruvida denne
sakkunnige har haft några varningens ord att säga i den här
affären?
Per Borg: Nej, det vet jag självfallet inte.
Ola Karlsson: Har kraven på redovisningar från er till
regeringen förändrats sedan juli 1982?
Per Borg: Nej, det har de inte.
Ola Karlsson: Ni har alltså inte upplevt en ökad
efterfrågan på information under någon viss period?
Per Borg: Man måste skilja på den formella rapporteringen
och den informella. Efterfrågan på information på de informella
kontaktvägarna ökar naturligtvis när någonting speciellt händer.
Ola Karlsson: Har departementet på grundval av den
information som ni har lämnat gett några synpunkter på
provningsverksamheten eller luftvärdighetsprövningen?
Staffan Näsström: Svar nej!
Ola Karlsson: Får den sakkunnige, som för informationen
vidare till ministern, information från fler håll än från er?
Per Borg: Om han sköter sitt jobb bra, skall han ta in
information från alla håll och skapa sig en helhetsbild av
detta. Han bör inte förlita sig på enbart FMV utan skaffa sig
information från flera håll.
Thage G Peterson: Den sakkunnige bör väl också ha känt
till att JAS-planet skulle delta i Vattenfestivalen?
Per Borg: Det vet jag inte.
Thage G Peterson: Eftersom Per Borg nyss sade att den
sakkunnige borde inhämta all information, är det väl naturligt
att han var informerad även om JAS-planets deltagande i
Vattenfestivalen.
Per Borg: Vi ser detta litet olika. För oss var detta inte
någon stor sak, eftersom vi en gång hade luftvärdighetsgodkänt
planet.
Thage G Peterson: Med tanke på vad Staffan Näsström
tidigare sade om luftvärdigheten vill jag fråga: Är enligt er
definition alla flygplan i luften luftvärdiga?
Staffan Näsström: Formellt måste de vara det, eftersom de
annars inte får starta. Om de får starta utan att vara
luftvärdiga, är någon felaktighet begången -- eller rent av
något brott.
Thage G Peterson: Gäller detta även internationellt?
Staffan Näsström: Ja!
Thage G Peterson: Att vissa ambassader i Kina avråder sin
personal att resa med det kinesiska inrikesflyget har alltså
inte med luftvärdigheten att göra?
Staffan Näsström: Det kan jag inte uttala mig om. I de
länder där man följer de internationella konventionerna har man
samma uppfattning och samma definitioner.
Thage G Peterson: Per Borg, jag har avslutningsvis en
fråga till er, och ni har säkerligen flera gånger funderat över
den.
Vad tror ni hade hänt med det enormt dyra JAS-projektet om
haveriet den 8 augusti 1993 hade resulterat i en katastrof där
hundratals människor hade dödats eller skadats?
Per Borg: Det är jag i min nuvarande position inte bättre
än någon att bedöma eller spekulera i. Men vi hade i ett sådant
fall känslomässigt naturligtvis fått en helt annan typ av
debatt. Exakt vad den skulle ha utmynnat i är det litet svårt
att säga. Jag tror att utskottets ledamöter med deras kännedom
om bl.a. folkopinionen är bättre skickade än jag att bedöma den
saken. Men det hade naturligtvis blivit en helt annan negativ
känsla kring detta plan.
Thage G Peterson: Vi tackar då generaldirektör Per Borg
och generalmajor Näsström för att ni ville komma till KU och
svara på frågor. Tack skall ni ha!
Utfrågning av Lars-Erik Englund (med biträde av Staffan
Näsström)
Thage G Peterson: Även flygvapenchefen har meddelat att
han inte önskar göra någon inledande kommentar, och jag börjar
därför med att ställa mina frågor.
Det första serieflygplanet levererades vid en ceremoni i
Linköping den 8 juni 1993, i närvaro av bl.a. statsministern. Ni
var också närvarande. Chefen för flygvapnet fattade tre veckor
senare, nämligen den 1 juli 1993, beslutet om att just det plan
som levererades den 8 juni skulle delta i en flyguppvisning över
centrala Stockholm.
Ni har ord om er att vara mycket noggrann med att informera
försvarsministern i alla frågor som ni anser att
försvarsministern bör vara informerad i. Det har, såvitt jag
förstått, gällt både Roine Carlsson och Anders Björck.
Då vill jag fråga: När informerade ni försvarsminister Björck
om ert beslut av den 1 juli att ett JAS-plan skulle flyga på
Vattenfestivalen?
Lars-Erik Englund: Såvitt jag minns informerade jag inte
försvarsministern någonsin om det.
Thage G Peterson: "Såvitt jag minns"? -- Ni är inte helt
säker?
Lars-Erik Englund: Nej, det kan man aldrig vara, men jag
har inget minne av att jag informerade om detta.
Thage G Peterson: Men det kan tänkas att ni
informerade försvarsministern?
Lars-Erik Englund: Det skulle kunna tänkas.
Thage G Peterson: Hade ni förankrat ert beslut hos någon
annan på Försvarsdepartementet eller fördiskuterat frågan?
Lars-Erik Englund: Nej. Får jag tillägga till svaret på
den förra frågan, att om jag av en slump hade träffat
försvarsministern eller träffat honom i något annat sammanhang,
hade jag säkerligen nämnt för honom att vi planerade att visa
JAS över Stockholm. Däremot hade jag inte någon anledning att
speciellt begära företräde hos försvarsministern för att tala om
det.
Thage G Peterson: Men Ni utesluter inte att ni kan ha
nämnt det för Anders Björck.
Lars-Erik Englund: Jag vill inte helt utesluta det.
Thage G Peterson: Med tanke på hans stora flygintresse och
hans intresse för JAS och andra flygmaskiner!
Lars-Erik Englund: Det skulle inte påverka detta.
Thage G Peterson: När ägde den stora flygutställningen
1993 i Paris rum?
Lars-Erik Englund: Jag tror att det var i juni månad.
Thage G Peterson: Enligt uppgifter i medierna uttryckte
försvarsministern en viss otålighet över att JAS-planet inte
blev färdigt i tid för att kunna användas på den stora
flygutställningen i Paris. Hur upplevde ni försvarsministerns
uppgivna otålighet?
Lars-Erik Englund: Inte alls! Jag känner mycket tungt det
ansvar för flygsäkerheten som jag enligt förordning har. Jag
känner i det avseendet ingen påverkan från omvärlden.
Thage G Peterson: Men vilken var försvarsministerns
reaktion -- var han glad eller irriterad över att planet inte
skulle kunna delta i Paris?
Lars-Erik Englund: Försvarsministern har till mig inte --
återigen såvitt jag minns -- framfört några synpunkter på det.
Thage G Peterson: Han tyckte alltså inte att det var så
farligt om vi inte var i Paris och flög med JAS?
Lars-Erik Englund: Det vet jag inte, för han har inte
talat med mig om det.
Thage G Peterson: Fanns det någon annan än
försvarsministern, t.ex. någon inom industrin, som gärna såg att
planet skulle delta i Paris?
Lars-Erik Englund: Ett provflygplan -- JAS 39 -- flög över
Stockholm vid Vattenfestivalen 1992. Sedan flög vi över
Farnborough samma år. Det gjorde vi efter mycket diskuterande,
eftersom alla var medvetna om att det skulle något försena
provprogrammet. Men eftersom såväl regering som försvarsmakt och
industri har ett gemensamt intresse av att JAS 39 skall bli ett
exportprojekt, bedömde vi det så, att omvärldens intresse för
JAS 39-systemet motiverade att vi visade oss över Farnborough.
Sedan vi hade gjort det, tror jag att alla berörda parter var
överens om att vi därefter inte hade råd och tid att visa upp
flygplanet i Paris 1993.
Thage G Peterson: Var det av ekonomiska skäl som ni inte
gav tillstånd till Paris?
Lars-Erik Englund: Ytterst är det ju alltid en fråga om
ekonomi i ett sådant här projekt. Jag lyssnade på utfrågningen
av Per Borg, och jag skulle vilja säga att det förhållandet att
man talar om eller inte talar om eller att man gör si eller så
vid en viss tidpunkt sammanhänger med att man har ett kontrakt
-- man befinner sig i en avtalssituation. Ibland har man, som
JAS-kommissionen också konstaterar, anledning att inte gå ut
alltför offentligt med information om förhållanden som kan
påverka industrins förväntningar på betalning.
Thage G Peterson: Kommer ni ihåg ungefär när ni avgjorde
att JAS inte skulle uppvisas i Paris?
Lars-Erik Englund: Det kommer jag inte ihåg.
Thage G Peterson: Vilket plan skulle ha varit aktuellt, om
det hade blivit en uppvisning? Var det serieflygplanet eller
något av provflygplanen?
Lars-Erik Englund: Eftersom vi beslöt att inte delta, tog
vi inte ställning till den frågan.
Thage G Peterson: Det kunde alltså ha blivit antingen
serieflygplanet 102 eller något av provflygplanen?
Lars-Erik Englund: Det är svårt att svara på denna
hypotetiska fråga.
Thage G Peterson: Överste Gunnar Lindström var fram till
den 30 juni 1993 projektledare för JAS, dvs. han var den person
som ledde hela JAS-projektet. Hans motstånd mot flyguppvisningar
för publik var välkänt i vida kretsar. Jag utgår från att också
Försvarsdepartementet kände till Lindströms uppfattning och att
den särskilda informatören i departementet, som Per Borg har
berättat om, kände till och hade rapporterat om den.
Vi har fått material till KU om Lindströms negativa
inställning, bl.a. en intervju i tidningen Flygrevyn, som Kurt
Ove Johansson har citerat ur. I denna intervju pekar Lindström
på de säkerhetsmässiga aspekterna, men han framhåller också att
flyguppvisningar stjäl viktig tid från provverksamheten.
I det beslut som ni fattade om flyguppvisningen säger ni att
deltagande i flyguppvisning med JAS 39 tills vidare är mycket
restriktivt.
Jag har med anledning av detta följande frågor till er:
På vilket sätt tog ni hänsyn till överste Lindströms varningar
när ni gav tillstånd till flyguppvisningen på Vattenfestivalen i
Stockholm?
Lars-Erik Englund: Även jag anser att, liksom det sades
under den föregående utfrågningen, Gunnar Lindströms attityd
har att göra med att han var projektledare och icke ville att
flyguppvisningar skulle försena projektet.
JAS 39.102, som användes vid uppvisningen i Stockholm, var ett
levererat serieflygplan, och jag tror fortfarande inte att
Gunnar Lindström har någon speciell uppfattning på den punkten.
Jag frågade inte Gunnar Lindström specifikt om detta.
Thage G Peterson: Gunnar Lindström slutade sin tjänst den
30 juni 1993. Det är solklart vad han tycker om sådana här
verksamheter. Den 1 juli -- alltså dagen efter det att han
pensionerades -- gav ni tillstånd för uppvisning med JAS-planet
vid Vattenfestivalen. Hade dessa båda datum något samband med
varandra?
Lars-Erik Englund: Alls icke! Det var så -- något som
säkerligen framgår av utskottets material -- att vi gjorde en
plan för sommarens deltagande i uppvisningar. Det skedde i mars,
och det är en årligen återkommande sak. Vid den tidpunkten var
JAS 39 icke levererat, och skulle vi ha nämnt JAS 39 i den
planen, hade vi därmed talat om för industrin att vi beräknade
att vi skulle ha fått motta ett levererat flygplan den 8
augusti. Eftersom det hade varit helt fel med hänsyn till att
Materielverket icke betalar förrän flygplanen är
leveransgodkända, kunde vi inte nämna detta i den plan som
upprättades i mars. Planet levererades sedan i juni, och
därefter tror jag att det bara var så att byråkratin behövde
tiden till den 1 juli för att få ned beslutet på papper.
Thage G Peterson: Det var alltså inte lättare att meddela
tillståndet när Gunnar Lindström inte längre var projektledare?
Lars-Erik Englund: Överste Lindström är en mycket
kompetent projektledare, och han har aldrig dragit sig för att
säga saker och ting rakt i ansiktet på mig. Jag tror inte att
han drar sig för det sedan han pensionerats heller.
Thage G Peterson: Vad var det som gjorde att ni sade nej
till Paris men ja till Vattenfestivalen?
Lars-Erik Englund: Ett ja till Paris i ett ansträngt
provprogram hade inneburit ett utnyttjande av provflygplan.
Flygningen över Vattenfestivalen förutsattes ske med ett
serielevererat flygplan, något som inte påverkade
provprogrammet.
Thage G Peterson: Men ni sade nyss att i Paris kunde både
ett serieflygplan eller något av provflygplanen ha kommit i
fråga.
Lars-Erik Englund: Jag tror inte att jag sade så. Eftersom
vi hade beslutat att inte vara med, så tog vi aldrig ställning
till vad slags plan som skulle ha kunnat användas.
Thage G Peterson: Något av dessa slag av plan hade kunnat
komma till användning, men ni visste inte vilket. Det kunde
också i Paris ha blivit 102:an?
Lars-Erik Englund: Rent hypotetiskt -- ja!
Thage G Peterson: Var det några som kontaktade er,
uppvaktade er eller tryckte på er för att ni skulle ge tillstånd
för flygningen vid Vattenfestivalen?
Lars-Erik Englund: Nej!
Thage G Peterson: Hade ni ingen uppvaktning från
festivalkommittén eller från industrin innan ni fattade ert
beslut?
Lars-Erik Englund: Inte speciellt! Det är ju så att
Stockholm Water Festival organiseras av entusiaster. Via
myndigheters och företags informationsavdelningar kommer det
naturligtvis mycket önskemål om deltagande. Men jag känner inte
någon press av detta, utan jag anser snarast att det var ett
vällovligt syfte, som jag ville tillmötesgå om jag kunde.
Thage G Peterson: Tycker ni att det skulle vara en viss
glädje att få visa upp denna stolthet för stockholmarna?
Lars-Erik Englund: Nej, inte glädje. Vi flög faktiskt över
Stockholm Water Festival 1992 med JAS. Vi flög också över
Skansen vid firandet av svenska flaggans dag -- möjligen samma
år.
JAS är ett omdiskuterat projekt, och det finns väl hos
ansvariga någon sorts underliggande känsla att vi vill visa att
projektet nu är välmående. Det har trots allt en psykologisk
betydelse för oss svenskar att vi kan vara stolta över att vi
har åstadkommit JAS 39, och då vill vi väl visa upp planet.
Thage G Peterson: Jag har ytterligare en fråga i denna
första omgång.
Vi talade mycket i den föregående utfrågningen om det stora
försvarsprojekt som JAS utgör och diskuterade vad det kostar
Sveriges skattebetalare. Mot den bakgrunden vill jag fråga er om
ni tog något initiativ till att ge den nye försvarsministern
Anders Björck information om JAS, om dess styrsystem och
liknande när han tillträdde i oktober 1991.
Lars-Erik Englund: Det kommer jag icke ihåg. Min
erfarenhet är att en tillträdande minister med hjälp av sitt
departement ser till att göra ett program för information om all
verksamhet inom departementets område. Det är klart att JAS 39
var med i den bilden.
Thage G Peterson: Men någon specialinformation om er syn
på projektet gav ni honom inte?
Lars-Erik Englund: Nej, det kommer jag inte ihåg att jag
gjorde.
Thage G Peterson: Varför inte det?
Lars-Erik Englund: Som chef för flygvapnet försöker jag
sköta mitt jobb. Ibland blir jag kallad till ministern för att
redovisa saker och ting, och då går jag dit och gör det. Men
hans arbetssituation är inte sådan att jag tror att han har tid
med mig, om jag ad hoc skulle ringa upp och informera i olika
frågor. Det är ju fråga om att beställa tid för föredragningar.
Eftersom vi, som Per Borg har berättat, har en speciell
JAS-handläggare i departementet, så är det oftast via honom som
informationen går.
Thage G Peterson: Det förhållandet att ett JAS-plan
kraschade 1989, då Anders Björck inte var försvarsminister, var
ingenting som gjorde att ni ville nå honom så snabbt som möjligt
för en diskussion om JAS-projektet.
Lars-Erik Englund: När han tillträdde hade vi
uppfattningen att vi hade löst problemen bakom kraschen 1989.
Simon Liliedahl: Jag skulle vilja ställa en fråga om
säkerheten, och den gäller dem som flyger planet. Jag har hört
sägas att det är mycket svårt att hantera styrspaken och att
träna in sig. Jag har också hört sägas att det inte är lämpligt
att etablerade flygare ger sig på att flyga ett JAS-plan. Ligger
det någonting i denna teori och att det är bättre att förarna
kommer utifrån och direkt får utbildning för JAS? Stämmer detta?
Lars-Erik Englund: Hittills har bara provflygare flugit
JAS 39, och de anser att planet är lättfluget.
Simon Liliedahl: Jag har hört -- och det är därför jag
ställer frågan -- att den pilot, Lars Rådeström, som flög JAS
vid Vattenfestivalen hade flugit andra plan och att det skulle
vara en av orsakerna till att han inte klarade den situation som
han hamnade i. Det finns alltså en skola som säger att man bör
komma direkt in på JAS utan att ha flugit andra plan. Känner
flygvapenchefen till någonting om det? Eller är jag bara ute och
cyklar?
Lars-Erik Englund: Nej, ni är inte alls ute och cyklar.
Jag tror att denna typ av diskussion säkerligen har förekommit
många gånger. Jag kan emellertid i denna fråga bara referera
till vad Haverikommissionen konstaterar.
Simon Liliedahl: Min fråga är om Lars Rådeström var den
rätte piloten för denna stora och ansvarstyngda flygning,
eftersom det gällde så många människor. Valde man rätt pilot?
Har man för framtiden dragit lärdom av detta?
Lars-Erik Englund: Ja, vi har dragit en viss lärdom av
det. Det framgår också av kommissionsrapporten att vi just på
grund av denna händelse har insett att vi måste driva
aerodynamikutbildningen av våra provflygare längre. Vi måste
också utnyttja speciell provflygarutbildning för att kunna
vidareutveckla styrsystemet.
Sedan vill jag säga att just därför att vi inte fattade beslut
förrän den 1 juli och uppvisningen vid festivalen skulle ske den
8 augusti -- vi hade alltså relativt kort tid på oss -- så
valdes Lars Rådeström att svara för flygningen, av det enkla
skälet att det är han som gjort alla tidigare uppvisningar. Han
var den ende av provflygarna som egentligen hade sysslat med
uppvisningsflygningar. Det var därför han valdes, och det anser
jag fortfarande var ett riktigt val.
Jag vill gärna tillägga att jag så här i efterhand visst kan
ångra att jag inte satte mig in i detaljerna mer än jag gjorde.
Det framgår helt klart av uppvisningsledarens anvisningar att
det inte var fråga om att visa upp planets prestanda -- det var
i stället fråga om att visa sig! Men i beslutskedjan kom man
fram till att Lars Rådeström skulle utföra det program som han
var så van vid. Så här i efterhand kan man ifrågasätta att det
blev så.
Simon Liliedahl: Får jag slutligen fråga om
försvarsministern var informerad om de här problemen och
frågeställningarna?
Lars-Erik Englund: Nej, inte såvitt jag vet.
Thage G Peterson: Hur ofta träffar ni den här särskilde
handläggaren i Försvarsdepartementet?
Lars-Erik Englund: I perioder då vi utarbetar
projektvärderingstillfällesrapporter eller årliga rapporter kan
sammanträffandena vara rätt frekventa. Under andra perioder
träffas vi inte alls -- i varje fall inte jag och den
sakkunnige.
Thage G Peterson: Berättade ni för honom att ni hade gett
tillstånd till flygningen under vattenfestivalen?
Lars-Erik Englund: Nej!
Thage G Peterson: Eller att ni hade sagt nej till Paris?
Lars-Erik Englund: Nej!
Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja spinna vidare på de
senaste frågorna beträffande kontakterna mellan dig och
Försvarsdepartementet.
Ordföranden sade att du är angelägen om att hålla
försvarsministern informerad om vad som händer med
JAS-projektet. Jag skulle vilja ha ett så konkret besked som
möjligt om hur pass frekventa kontakterna är mellan Chefen för
flygvapnet och försvarsministern eller departementet.
Lars-Erik Englund: De personliga kontakterna mellan
försvarsministern och mig sker sällan. Jag skulle kunna säga att
de sker varannan månad eller möjligen en gång i månaden.
Kurt Ove Johansson: Är det i departementet
statssekreteraren som är din huvudsakliga kontaktperson, om vi
bortser från den person i departementet som speciellt följer
JAS-projektet?
Lars-Erik Englund: Om jag behöver meddela något eller få
ett besked om något, ringer jag vanligtvis statssekreteraren
eller chefen för materielenheten eller -- som den numera heter
-- militära enheten. Jag ringer inte direkt till
JAS-handläggaren. Däremot har jag i min organisation
programansvariga som har en mycket tät kontakt med
departementet.
Kurt Ove Johansson: Är det inte möjligt att dina
programansvariga har informerat departementet om den flygning
som skulle äga rum den 8 augusti?
Lars-Erik Englund: Jag vet inte det, men jag skulle inte
hålla det för otroligt. Men det har i så fall skett genom en
spontan kontakt.
Kurt Ove Johansson: Det är alltså enligt din mening helt
möjligt att personer som finns i närheten av regeringen har fått
den här informationen!
Lars-Erik Englund: Det är helt möjligt.
Får jag göra ett tillägg. Jag tror att utskottet har fått
planen för sommarens uppvisningar. Det framgår av denna att det
är många flottiljer och flygplan som är berörda. Jag har i mitt
ställningstagande i detta fall inte sett specifikt på Stockholm
Water Festival, utan jag har betraktat flygningen där som en av
alla flygningar som finns upptagna i planen. Skälet härtill är
återigen att jag hade fått leverans av ett godkänt flygplan.
Kurt Ove Johansson: Jag hade så småningom tänkt ställa den
frågan till dig. Jag har naturligtvis tagit del av planen för
utställningar och flygdagar under 1993/94. Jag skulle vilja veta
om man sänder sådana planer även till departementet.
Lars-Erik Englund: Denna plan ingår i någonting som kallas
för Chefen för flygvapnets produktionsverk. Det är alltså ett
uppslag bland många. Jag kommer inte ihåg om planen skickades
till departementet, men det bör framgå av sändlistan. -- Jag ser
nu att den sänds som orientering till Försvarsdepartementet.
Kurt Ove Johansson: I planen står det tydligt och klart
att man skall delta i Stockholm Water Festival. Då är det lätt
att dra slutsatsen att försvarsministern måste ha varit
informerad om att ni skulle delta med denna flygning den 8
augusti.
Lars-Erik Englund: Jag anser att det för saken är av ringa
intresse om han var informerad eller inte, eftersom han ändå
inte kan påverka mitt beslut i frågan.
Kurt Ove Johansson: Det kan man i och för sig tycka, men
av de handlingar som utskottet fått framgår att
försvarsministern inte -- som det brukar heta -- hade den
blekaste aning om att man skulle delta med en flyguppvisning.
Men det är tydligen så, att det har gått information till
Försvarsdepartementet om att ni skulle delta. Jag tycker att det
är ett intressant konstaterande.
Thage G Peterson: Statsråden och regeringen kan påverka en
myndighet genom att dra in delegeringen. I samma stund som
försvarsministern fick en information som han inte gillade hade
han kunnat ta fram ett regeringsbeslut.
Lars-Erik Englund: Javisst!
Thage G Peterson: Därmed kunde han påverka beslutet. Det
fanns alltså tid för det mellan den 1 juli och den 8 augusti --
det är faktiskt en ganska lång tid. Jag har som statsråd varit
med om att agera och snabbt dra in beslut.
Lars-Erik Englund: När vi efter haveriet skulle börja
flyga igen, fick vi anledning att diskutera detta. Det
konstaterades då att det var myndighetschefen -- i detta fall
chefen för flygvapnet -- som skulle fatta beslutet om
flygningen.
Kurt Ove Johansson: Jag anknyter till denna fråga. Kan du
erinra dig om du under perioden den 1 juli -- den 8 augusti hade
några kontakter med försvarsministern eller någon annan på
Försvarsdepartementet?
Lars-Erik Englund: Jag kan inte erinra mig det.
Kurt Ove Johansson: Så du gör inte några anteckningar
eller noteringar om vad ni talar om vid era sammanträffanden.
Lars-Erik Englund: Jag kommer inte ihåg att jag träffade
försvarsministern under den här perioden.
Kurt Ove Johansson: Men när du träffar försvarsministern
eller talar med någon på Försvarsdepartementet, gör du då några
noteringar om vad ni pratar om?
Lars-Erik Englund: Ibland, inte alltid.
Kurt Ove Johansson: Om det skulle finnas några sådana
anteckningar under perioden den 1 juli -- den 8 augusti 1993,
skulle utskottet i så fall kunna få ta del av dem?
Lars-Erik Englund: Javisst, jag ber om ursäkt för att jag
inte tog med mig almanackan för 1993. I den skulle jag kunna se
om jag hade något sammanträffande med försvarsministern eller
departementet. Men det kan jag kanske få återkomma till.1
Kurt Ove Johansson: Vad jag nu säger bygger jag på vad
JAS-kommissionen har sagt. Chefen för flygvapnet har, såvitt jag
kan förstå, på felaktiga grunder till FMV delegerat uppgiften
att utfärda föreskrifter i fråga om luftvärdigheten för militära
fartyg. Vid vilken tidpunkt delegerades den uppgiften till FMV?
Lars-Erik Englund: Jag tror att det var 1961 -- det var
väl då som Materielverket omorganiserades. Tidgare ingick
Flygmaterielförvaltningen i flygstaben, som hade en souschef,
vilket är ett uttryck för att det var chefen för flygvapnet som
ledde även materielförvaltningen. Sedan skildes man, men
eftersom kompetensen låg kvar, fortsatte man att arbeta på samma
sätt.
Kurt Ove Johansson: Är det så, som JAS-kommissionen
antyder, att flygsäkerheten i den militära luftfarten lidit av
att föreskriftsrätten delats på flera myndigheter?
Lars-Erik Englund: Nej.
Kurt Ove Johansson: Men JAS-kommissionen har antytt att
man genom att lägga ansvaret för föreskrifterna på en enda
myndighet skulle vinna i fråga om säkerhet. Det måste betyda att
kommissionen anser att den omständigheten att ansvaret för
föreskrifterna ligger på olika myndigheter medfört att
säkerheten blivit lidande.
Lars-Erik Englund: Jag drar inte den slutsatsen. Men jag
har bejakat det som Ledningsutredningen och senare kommissionen
har sagt, nämligen att eftersom chefen för flygvapnet är
ansvarig för flygsäkerheten, så bör han ta det totala ansvaret,
inklusive ansvaret för luftvärdighetsfrågor.
Jag har delvis redan återtagit detta ansvar, eftersom det med
den officiella ordningen faktiskt varit så, att Materielverket,
när det blivit fel på en motor eller någonting sådant, har
kunnat befara att felet finns på alla flygplan av typen och då
utfärdat flygförbud. Det har jag inte kunnat acceptera, eftersom
det inte är Materielverket som skall avgöra vilken beredskap
Sverige skall ha i sitt luftförsvar. Detta har jag därför
återtagit genom en särskild föreskrift.
Kurt Ove Johansson: Inför leveransen av JAS 39.102 i juni
1993 gjordes en bedömning av planets luftvärdighet -- vi var för
någon timme sedan inne på den frågan. Materielverkets värdering
då gav ju vid handen att planet fyllde kraven på luftvärdighet
och funktionsinnehåll för inledande omskolning i flygvapnet.
Var det då verkligen lämpligt med de förutsättningar som
gällde för JAS 39.102 att genomföra en flyguppvisning under
Vattenfestivalen i Stockholm?
Lars-Erik Englund: Ja, det tycker jag.
Nu finns det givetvis anledning att fokusera på
Vattenfestivalen. Men om jag som chef för flygvapnet skulle göra
bedömningen att det över huvud taget fanns någon risk med det
här flygplanet, skulle jag inte diskutera Vattenfestivalen, utan
då skulle jag vara skyldig att förbjuda flygning med planet över
huvud taget. Allt annat skulle indikera att jag utsatte förarna
för risker.
Kurt Ove Johansson: Det har sagts tidigare i dag att det
alltid innebär en risk med flygning. Det måste alltså betyda att
föraren tog en medveten risk, när han inte bara flög planet utan
t.o.m. på låg höjd utförde en ganska avancerad flygning. Om jag
förstått flygvapenchefen rätt så fyllde den här flygningen när
det gäller själva basprojektets utveckling över huvud taget inte
någon funktion. Då blir frågan: Var det ändå inte litet av att
spela hasard med hela JAS-projektet att göra denna uppvisning.
Lars-Erik Englund: Det står i de av mig fastställda
ordnings- och säkerhetsföreskrifterna för militär flygtjänst,
att flygning över tätort skall ske endast i undantagsfall. Det
är naturligtvis ett uttryck för den haveririsk som alltid finns
att flygverksamheten bör förläggas utanför tätbebyggt område. Så
har det alltid varit.
Efter haveriet den 8 augusti förra året har jag gått ännu
längre och givit ut särskilda riktlinjer som innebär att det nog
dröjer innan vi visar upp oss över Stockholm igen.
Kurt Ove Johansson: Men var det ändå inte litet av hasard
att riskera så mycket i JAS-projektet för en flygning som
egentligen inte hade någon betydelse för projektets utveckling?
Det är väl ändå att spela litet hasard med hela projektet att
beordra en sådan flygning.
Lars-Erik Englund: Ingen av de uppvisningar som fanns i
planen för sommaren 1993 syftade till att driva något projekt,
utan alla hade till syfte att -- som det litet tillkrånglat
brukar heta -- visa skattebetalarna vad vi kan göra för
pengarna. Det är därför som vi deltar med uppvisningar. Dessa
har självfallet också ett rekryteringssyfte. Jag vill påstå att
rekryteringssyftet hade blivit mycket väl tillgodosett om denna
uppvisning inte hade lett till en olycka.
Om jag på något sätt skulle ha spelat hasard, skulle jag inte
sitta här i dag, för då hade jag varit avsatt för länge sedan.
Kurt Ove Johansson: Hur motiverar du det?
Lars-Erik Englund: Landet har inte råd att ha en chef för
flygvapnet som bedriver hasard.
Kurt Ove Johansson: Om vi bortser från ordet "hasard"
måste du väl ändå medge att du tog en onödig risk när du lät
plan som kanske inte var fullgånget användas för avancerad
flygning?
Lars-Erik Englund: Om man säger att detta var ett plan som
inte till alla delar var fullgånget, har man inte accepterat det
som Per Borg och jag här har sagt, nämligen att planet var
levererat och luftvärdighetsgodkänt. Om det inte hade varit så,
skulle frågan ha varit i hög grad befogad.
Kurt Ove Johansson: Syftet med interimsbeviset var att man
skulle försöka återta förlorad tid. Det har ju här tidigare
konstaterats att den här övningen över Stockholm inte fyllde
någon uppgift när det gäller projektet som sådant. Det bidrog
över huvud taget inte till att man kunde återvinna tid. Gunnar
Lindström har konstaterat att uppvisningen egentligen var ett
aber när det gällde att återvinna tid. Är ni inte sams om det?
Lars-Erik Englund: Jo, vi är sams om att syftet med
flyguppvisningarna är ett helt annat.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle då vilja gå vidare på det
som jag var inne på för en liten stund sedan, nämligen frågan om
föreskrifter för luftvärdighet och tillämpningen av
föreskrifterna vid luftvärdighetsprövningen av just detta plan.
Det framgår av JAS-kommissionens rapport att det egentligen
inte finns något konstitutionellt stöd för de föreskrifter som
FMV har utfärdat. Då måste jag ställa frågan om dessa
föreskrifter gäller eller om de -- för att använda ett juridiskt
uttryck -- betraktas som en nullitet, dvs. som någonting som
inte finns. Hur ser du på dessa föreskrifter? De saknar
konstitutionellt stöd. Gäller de över huvud taget?
Lars-Erik Englund: Jag vet faktiskt inte hur det är rent
konstitutionellt eller juridiskt. Men för alla som berörs av
föreskrifterna gäller de. Jag konstaterar att även
JAS-kommissionen uttrycker sig något förlåtande över det
förhållandet att Materielverket och jag arbetar utan
författningsenligt stöd. Men alla är överens om att vi från den
1 juli skall göra det.
Kurt Ove Johansson: Men det är ju en tid fram till den 1
juli. Vad händer om man inte skulle följa dessa föreskrifter?
Kan en domstol eller en myndighet lägga föreskrifterna till
grund för ett avgörande? Det är ju en intressant fråga, om det
nu skulle bli aktuellt. Har chefen för flygvapnet aldrig ställt
sig de frågorna?
Lars-Erik Englund: Jag försöker erinra mig hur det har
varit. Jag tror att vid de flesta tillfällen då man behövt pröva
denna fråga har nog haverikommissioner och domstolar arbetat som
om föreskrifterna vore gällande.
Kurt Ove Johansson: På vad bygger chefen för flygvapnet
antagandet att domstolarna skulle arbeta på det sättet?
Lars-Erik Englund: Jag säger inte att domstolarna skulle
arbeta så, men jag kan inte komma ihåg att en domstol har
avgjort en fråga i denna sak med konstaterandet att vi inte haft
författningsmässigt stöd för föreskrifterna.
Kurt Ove Johansson: Men flygvapenchefen erkänner att detta
egentligen är ett ganska märkligt förhållande?
Lars-Erik Englund: Ja!
Kurt Ove Johansson: Har ni diskuterat detta med
Försvarsdepartementet eller är det så att ni inte har känt till
att föreskrifterna saknar konstitutionellt stöd?
Lars-Erik Englund: Jag har faktiskt inte varit medveten om
det förrän generaldirektör Nordbeck tog upp frågan i den s.k.
LEMO-utredningen.
Kurt Ove Johansson: När gjorde han det?
Lars-Erik Englund: För mellan ett och två år sedan.
Kurt Ove Johansson: Men ni har inte hållit med om detta?
Lars-Erik Englund: Jo, vi har hållit med om att vi måste
ändra på detta.
Kurt Ove Johansson: Men det har liksom aldrig bekymrat er
att de föreskrifter som FMV har utfärdat inte har haft
konstitutionellt stöd?
Lars-Erik Englund: Materielverket ger årligen ut omkring
5 000 tekniska order, vilka till sin natur är att betrakta som
föreskrifter. Vad som sker från den 1 juli är att jag kommer att
i en mening meddela att alla de direktiv som kommer från
Försvarets materielverk har jag fattat beslut om. Det kommer att
gälla visavi industrin och försvarsmakten.
Kurt Ove Johansson: Har du diskuterat detta med
Försvarsdepartementet under de gångna två åren?
Lars-Erik Englund: Nej! Som jag sade blev jag medveten om
detta förhållande först för mellan ett och två år sedan.
Ola Karlsson: Finns det anledning att misstänka att
försvarsministern eller någon på Försvarsdepartementet av det
som står om Stockholms vattenfestival i Chefen för flygvapnets
produktionsverk skulle ha kunnat lista ut att JAS 39 Gripen
skulle delta i uppvisningen? Som det tidigare konstaterats
skickades produktionsverket även till departementet.
Lars-Erik Englund: Rimligen inte!
Ola Karlsson: Ordern av den 1 juli om flyguppvisningarna
vid Stockholms vattenfestival och vid F 16:s flygdagar gick ut
till betydligt färre myndigheter. Finns det anledning att
misstänka att den ordern sändes till departementet, trots att
detta inte finns med på sändlistan?
Lars-Erik Englund: Jag får anledning att konstatera att
jag nog har svarat felaktigt tidigare här i dag. Uppdraget
gällande flygning med JAS 39 har icke sänts till departementet,
utan det var produktionsverket som sändes till departementet.
Ola Karlsson: Finns det då någon anledning att misstänka
att ministern eller någon annan på departementet skulle känna
till deltagandet av JAS 39 på vattenfestivalen?
Lars-Erik Englund: Jag tror faktiskt inte att det är så.
Thage G Peterson: Så inte ens den särskilde handläggare
som har till uppgift att följa JAS-projektet kände till vad
JAS-maskinen används till? Är det inte hans eller hennes uppgift
att hålla reda på det?
Lars-Erik Englund: I dag har vi inga serielevererade plan,
men den dag vi flyger med levererade serieflygplan är detta nog
inte någon särskilt attraktiv information.
Jag kan berätta för utskottet att vi just nu håller på med
motsvarande plan för den kommande sommaren. Informationen om
denna är inte efterfrågad av andra än de berörda, dvs. av dem
som är ansvariga för deltagandet.
Torgny Larsson: Det står i flygvapenchefens order den 1
juli att deltagande i flyguppvisning med JAS 39 tills vidare är
mycket restriktivt. Varför var det så?
Lars-Erik Englund: Flyguppvisningar sker oftast en lördag
eller söndag. Man förstör en massa arbetsdagar genom att delta.
Som generaldirektören sade vill vi inte öka förseningarna. Den
grupp piloter på Malmslätt som nu skall utbilda sig till
instruktörer går och väntar på att få sätta i gång.
Torgny Larsson: Det har alltså inte med säkerhetsfrågan
att göra?
Lars-Erik Englund: Nej!
Torgny Larsson: Det står också att flygvapenchefen uppdrar
att planera och genomföra en "begränsad" flyguppvisning över
Stockholm och dessutom en flyguppvisning, tydligen utan
begränsning, vid F 16 några veckor senare, dvs. i slutet av
augusti. Varför denna skillnad mellan "flyguppvisning" och
"begränsad flyguppvisning"?
Lars-Erik Englund: Jag vet faktiskt inte det.
Torgny Larsson: Men vad innebär "begränsad
flyguppvisning"?
Lars-Erik Englund: Jag söker i mitt minne efter de
definitioner som finns i ordnings- och säkerhetsföreskrifterna,
men jag måste ärligen säga att jag inte ser någon skillnad.
Detta får nog hänföras till en dåligt verbaliserad tanke hos
någon.
Torgny Larsson: Man kunde då i och för sig genomföra samma
program vid F 16 och vid Stockholms vattenfestival?
Lars-Erik Englund: Nej, det går däremot inte, för det är
förbjudet att utföra avancerad flygning över tätort "på låg och
lägsta höjd", som det heter. Det betyder att flygningen vid
Vattenfestivalen inte fick vara avancerad. Däremot kunde den
mycket väl vara det i Uppsala, eftersom det där finns ett
särskilt uppvisningsområde.
Hans Göran Franck: Vem är det inom flygvapnet som håller
kontakten med den särskilt sakkunnige i Försvarsdepartementet?
Lars-Erik Englund: Det är främst chefen för
programavdelningen, som numera lyder direkt under mig, och hans
JAS-systemansvarige, som ingår i flygsektionen i
programavdelningen.
Hans Göran Franck: Har kontakterna mellan dem varit
omfattande och intensiva?
Lars-Erik Englund: Ja, det får man anse. Chefen för
programavdelningen är numera översten Reinholdsson, som tidigare
själv har varit JAS-handläggare.
Hans Göran Franck: Har de som sålunda är ansvariga inom
flygvapnet inblick i allt som är relevant i dessa frågor?
Lars-Erik Englund: Hade vi haft denna relevanta insyn i
allting, hade vi varnat Lars Rådeström att rycka tre gånger i
spaken.
Thage G Peterson: De svar som ni gav på Ola Karlssons
frågor ger mig anledning att ställa följande fråga:
Den första sändningslistan delgav ni Försvarsdepartementet.
Men när det gäller den sändningslista där Vattenfestivalen fanns
med tog ni tillbaka ert tidigare svar att den hade sänts till
Försvarsdepartementet. Varför sändes inte denna lista till
departementet?
Lars-Erik Englund: Det som heter Chefen för flygvapnets
produktionsverk är ett par pärmar som innehåller uppdragen för
kommande verksamhetsår. Dessa pärmar sänds i sin helhet till
departmentet för kännedom. I dessa pärmar finns
uppvisningsplanen. Det som sändes ut den 1 juli var ett
tilläggsuppdrag och gick till dem som skulle delta i
genomförandet. Man övervägde förmodligen inte att sända detta
till hela den stora kretsen. De flesta där skulle ha blivit
mycket undrande över varför de fick denna handling.
Thage G Peterson: Kan den medarbetare som ni har direkt
under er och som har till uppgift att informera den särskilda
JAS-handläggaren i Försvarsdepartementet tänkas ha informerat
departementet om innehållet i den andra sändningslistan.
Lars-Erik Englund: "Kan tänkas" -- ja, visst!
Thage G Peterson: Borde det ha varit hans uppgift att göra
det?
Lars-Erik Englund: Nej!
Thage G Peterson: Det finns alltså begränsningar i hans
uppgifter att informera Försvarsdepartementet?
Lars-Erik Englund: Nej, men det finns begränsningar när
det gäller möjligheterna att överföra och ta emot information.
Thage G Peterson: Att ett JAS-plan skulle visas upp vid
Vattenfestivalen bedömdes alltså inte så viktigt att er
medarbetare ansåg att han borde informera sin kollega på
Försvarsdepartementet?
Lars-Erik Englund: Nej, återigen vill jag nämna att vi
faktiskt flög över Stockholm 1992 utan att någon över huvud
taget på departements- eller regeringsnivå reagerade.
Ola Karlsson: Står det "Handläggaren för JAS-ärenden" på
sändlistan för det material som avser JAS?
Lars-Erik Englund: Om frågan avser den särskilde
JAS-handläggaren på departementet, utpekas han sällan på
sändlistan, utan där brukar det stå "Fö", som hos oss betyder
"Försvarsdepartementet".
Ingvar Svensson: Om vi utgår från den hypotetiska
situationen att försvarsministern kände till den här
flyguppvisningen och om han, som ordföranden var inne på, ville
återkalla delegationen, vad skulle den i så fall ha avsett? Hur
skulle reaktionen ha sett ut?
Lars-Erik Englund: Det måste ha inneburit att
försvarsministern hade upphävt den punkt i
verksamhetsförordningen för försvarsmakten som säger att chefen
för flygvapnet är ansvarig för flygsäkerheten m.m. i
försvarsmakten.
Ingvar Svensson: Hur skulle flygvapenchefen ha uppfattat
ett sådant återkallande?
Lars-Erik Englund: Det skulle ha blivit den enda gång i
livet som jag hade funderat på att avgå.
Hans Göran Franck: Skickades det ut inbjudningar till den
här flyguppvisningen den 8 augusti till speciella personer,
exempelvis försvarsministern, JAS-handläggaren på departementet
och andra?
Lars-Erik Englund: Jag vet inte! Det var SAS som var
huvudman för själva flyguppvisningen, där vi ingick med en
militär del. Jag var själv inbjuden att stå på den speakerbåt
som låg vid uppvisningskanten. Det fanns där fler personer, och
dessa var förmodligen inbjudna. Men i övrigt fanns det
egentligen inget ställe att inbjuda människor till.
Kurt Ove Johansson: Det har varit mycket tal om papper som
har gått eller inte gått till Försvarsdepartementet. Det som jag
närmast tänkte på när jag ställde denna fråga till
flygvapenchefen var det som är rubricerat "Flygvapnets
deltagande i flygdagar och utställningar 93/94, skede 1 och 2".
Där finns 930808 Stockholm Water Festival upptagen. Såvitt jag
har förstått har i varje fall det papperet gått till
Försvarsdepartementet. Det var egentligen det papperet jag
ställde min fråga om. Jag är därför inte säker på att
flygvapenchefen lämnade en felaktig uppgift.
Lars-Erik Englund: Okej!
Thage G Peterson: Jag har en fråga om kanalerna mellan
flygvapenchefen och Försvarsdepartementet.
Flygvapenchefen har bekräftat att han har en särskild
medarbetare under sig som har kontakterna med den särskilde
JAS-handläggaren. Generaldirektör Borg sade i den tidigare
utfrågningen i dag att denne handläggare måste ta in alla
uppgifter som han över huvud taget kan komma åt.
Nu sade flygvapenchefen här att ni ungefär en gång i månaden
informellt sammanträffade med försvarsministern. Men vad talar
ni då om, ifall ni inte tar upp en så viktig fråga som var det
första serieplanet av JAS skall flyga? Har ni så mycket att
prata om att ni inte kommer in på en så viktig fråga?
Lars-Erik Englund: Materielverket och jag gick till
försvarsministern flera gånger för att informera om
möjligheterna till ett förnyat delserie 2-kontrakt. Vi
rapporterade mycket i anslutning till detta.
Senast jag var kallad till försvarsministern gällde det att
informera om hur vi arbetar med frågan om anskaffning av
radarjaktrobot.
Det som ordföranden frågar om har jag inte -- i varje fall
inte före haveriet -- uppfattat som något som gav mig anledning
till rapportering.
Thage G Peterson: Det har ju varit två haverier -- ett den
2 februari 1989. Min fråga var om inte det som har hänt med
projektet, som är det största försvarspolitiska projektet
någonsin, borde ha gjort att frågan om JAS var med på
dagordningen varenda gång som ni träffade försvarsministern till
dessa informella kontakter. Det projekt kostar ju oss miljarder.
Problemen med styrsystemet visste man ju om efter FMV:s olika
skrivningar. Jag förstår inte hur ni kan träffa
försvarsministern utan att prata JAS.
Lars-Erik Englund: Jag måste med beklagande konstatera att
flygvapnet har väldigt många svåra problem just nu. Vi har även
andra saker än JAS som vi faktiskt måste få ta
försvarsministerns tid i anspråk för. JAS-projektet kostar under
försvarsbeslutsperioden 3,5 miljarder per år, vilket är samma
storlek som nyanskaffningarna brukar ligga på.
Thage G Peterson: För en riksdagsledamot är det oerhört
mycket pengar.
Lars-Erik Englund: Det är det för oss också.
Bertil Fiskesjö: Om nu försvarsministern -- som en del här
tycks tro -- i detalj har varit informerad om att den här
flygningen skulle äga rum i samband med Vattenfestivalen och han
då hade sagt nej -- "Detta får icke äga rum; det motsätter jag
mig bestämt" --, hade han då kunnat fatta ett sådant beslut
eller hade hans opinionsyttring över huvud taget haft någon
betydelse?
Lars-Erik Englund: Det är svårt att svara på hypotetiska
frågor. Men hade han uttryckt sig på det sättet, hade jag nog
krävt att få diskutera detta under en lång stund. Om ett
ordentligt meningsutbyte hade lett fram till att han visste
vilket mitt ansvar var och jag visste vilket hans ansvar var,
fanns det två alternativa resultat. Det ena skulle ha varit att
jag hade strukit det hela eller också att det hade fått stå
kvar!
Såsom Bertil Fiskesjö ställde frågan är detta inte någonting
som vare sig han eller jag skulle ha behövt göra till en
kabinettsfråga.
Hans Göran Franck: Denne särskilt sakkunnige har ju
tillsatts för att säkerställa sakkunskapen i
Försvarsdepartementet. Han är dessutom officer. Det är väl
riktigt att det är en kompetent person som har den här
uppgiften.
Lars-Erik Englund: Ja.
Thage G Peterson: Som avslutning skall jag ställa samma
fråga till er som till generaldirektör Borg. Jag är helt säker
på att ni själv har funderat på den frågan flera gånger.
Vad tror ni hade hänt med JAS-projektet, om haveriet den 8
augusti hade resulterat i en katastrof med hundratals döda eller
skadade människor?
Lars-Erik Englund: Efter högt föredöme vill jag säga att
det är svårt att svara på denna hypotetiska fråga.
Men om jag skulle skriva en roman, skulle jag kanske ha
beskrivit det hela så, att debatten om JAS hade blivit utdragen
över flera år. Vi hade fått förseningar och fördyringar.
Förmodligen hade vi fullföljt projektet men med sämre resultat.
Naturligtvis hade också berörda myndigheter behövt en mycket
längre period för att någorlunda återfå samhällets förtroende.
Thage G Peterson: Jag vill då på utskottets vägnar tacka
flygvapenchefen för att ni velat komma till utskottet och svara
på våra frågor.
Jag tackar även allmänheten och pressen, och jag förklarar den
offentliga utfrågningen för avslutad.
1 Se underbilagan.
Underbilaga till Bilaga B 2
Konstitutionsutskottet
1994-03-23
Bilaga B 3
kl. 18.00--20.05
Offentlig utfrågning av kulturminister Birgit Friggebo dels
angående regeringens praxis vid beslut rörande asylsökande från
Peru, dels angående regeringens beslut att medge permanent
uppehållstillstånd för bosnier och dels angående regeringens
behandling av frågor rörande asylsökande från Kosovo
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets
offentliga utfrågning öppnad.
Jag hälsar kulturminister Birgit Friggebo välkommen till
konstitutionsutskottet.
Vi har beslutat den uppläggningen att vi tar ärende för ärende
och börjar med det ärende som rör de peruanska flyktingarna.
Granskningsärende angående regeringens praxis vid beslut
rörande asylsökande från Peru
Thage G Peterson: När det gäller detta ärende har jag
kommit överens med statsrådet att hon gör en kort inledning.
Var så god, Birgit Friggebo!
Birgit Friggebo: Tack!
Jag vill erinra om att utskottet granskade detta ärende förra
året, och den granskningen föranledde inte något uttalande från
utskottets sida. Sedan dess har regeringen inte haft befattning
med något ärende som gäller peruanska flyktingar, så när som på
att en person begärt nåd på ett tidigare avslagsbeslut. Ett
avvisningsbeslut omfattas inte av nådeinstitutet, och därför
prövades det ärendet inte av regeringen.
Utskottet refererade i sitt granskningsbetänkande till att
regeringen under år 1992/93 hade fattat beslut i 28 ärenden och
att uppehållstillstånd hade getts i sex av dessa. Utskottet
refererade också till att ingen av de sökande hade ansetts vara
flykting. Några hade anknytning till Sendero Luminoso, medan
andra inte hade det.
Några av ärendena omfattades av de dåvarande s.k.
väntetidsbestämmelserna, dvs. den som hade varit i Sverige en
viss tid och väntat på beslut kunde få stanna på den grunden.
Om en person hade verkat för eller haft anknytning till en
terroristorganisation, vilket ju Sendero Luminoso är, var det
ett särskilt skäl att inte bevilja uppehållstillstånd på grund av
väntetidsreglerna.
Detta är en sammanfattning av vad som står i
konstitutionsutskottets recit i förra årets
granskningsbetänkande. Utskottet har rätt uppfattat vad
regeringens beslut innebar. Däremot har det missuppfattats på
många andra håll. Det sägs t.ex. att alla som kommer från Peru
får avslag, men det är inte sant. Det sägs också att alla som
kommer från Peru anses vara terrorister, men det är heller inte
sant. Det sägs vidare att personer som bedöms riskera tortyr
sänds tillbaka med motiveringen att de har anknytning till
Sendero Luminoso. Det är heller inte sant. Enligt utlänningslagen
får ingen person som riskerar tortyr, annan omänsklig behandling
eller dödsstraff sändas tillbaka. Den regeln är absolut.
UNHCR har i dagarna kommenterat asylansökningar från peruaner i
Sverige. Man har studerat några fall där beslut fattats av
Invandrarverket och Utlänningsnämnden. UNHCR har inte haft
tillgång till akterna, och man har inte gjort någon prövning i de
individuella fallen.
I oktober 1992, alltså cirka tre månader efter det att
regeringen hade prövat de flesta Perufallen -- det gjordes den 8
juli 1992 --, hörde UNHCR av sig till regeringen beträffande ett
fall. Vi ställde då alla akter till UNHCR:s förfogande, och man
granskade också de flesta av dem. Man skulle efter den
granskningen låta höra av sig, om man hade några invändningar mot
eller kommentarer till de av regeringen fattade besluten. UNHCR
har aldrig återkommit med några kommentarer eller invändningar.
Den omedelbara konsekvensen av regeringens handläggning var att
personer med anknytning till Sendero Luminoso inte fick stanna,
även om de omfattades av de s.k. vistelsetidsreglerna.
Bakgrunden till att dessa personer inte fick stanna på
väntetidsreglerna är att vi inte ville medverka till att det
byggs upp en cellverksamhet här i Sverige av personer som har
anknytning till en terroristorganisation. Det finns en
tendens till en sådan uppbyggnad av celler i Europa.
Jag vill också erinra om att Europakommissionen för mänskliga
rättigheter har prövat fall, och dess konklusion blev att det var
uppenbart att dessa sökande inte hade fått sina mänskliga
rättigheter kränkta.
Bengt Hurtig: Respekterade människorättsorganisationer som
Amnesty International och America's Watch publicerar
kontinuerligt rapporter om de ohyggliga övergrepp som i Peru
begås mot de mänskliga rättigheterna. Vi har i dagarna också fått
en förödande rapport från FN:s särskilda rapportör.
Det är sant att Sendero Luminoso och MRTA gör sig skyldiga till
grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Man kan
ifrågasätta i vilken utsträckning de peruanska myndigheterna kan
skydda människor från dessa kränkningar.
När det gäller försvinnanden och utomrättsliga avrättningar är
Peru enligt rapportörerna ett av de värsta länderna i världen.
FN:s rapportör har, som jag sade, lämnat en skakande berättelse.
I en interpellationsdebatt den 26 april i fjol, som gällde just
kränkningen av mänskliga rättigheter och avvisning av peruaner,
sade Birgit Friggebo att de mänskliga rättigheterna "inte fullt
ut" respekterades i Peru.
Vilken är invandrarministerns bedömning i dag när det gäller
MR-situationen i Peru?
Birgit Friggebo: Mänskliga rättigheter kränks i Peru.
Bengt Hurtig: Kan invandrarministern göra någon bedömning
av omfattningen och svårighetsgraden av dessa kränkningar?
Birgit Friggebo: På departementet följer vi -- på samma
sätt som Bengt Hurtig uppenbarligen gör -- olika rapporter. Vi
konstaterar från tid till annan att Peru är ett våldssamhälle.
Det beror bl.a. på att man har terroristorganisationer och på att
det där finns personer som ingriper och tar fast folk, som
försvinner. Det finns också tendenser hos statsmakten till en
hårdnande politik; man har efter en folkomröstning t.ex. infört
dödsstraff. Det är naturligtvis en allvarlig kränkning av
mänskliga rättigheter, såsom vi ser det i Sverige, och det finns
anledning att protestera mot det.
Bengt Hurtig: Skulle man kunna säga att tortyr är vanlig
och utbredd och att oskyldiga döms till hårda fängelsestraff?
Skulle det kunna vara en beskrivning av situationen?
Birgit Friggebo: Det förekommer övergrepp mot människor --
det är riktigt.
Bengt Hurtig: Om en asylsökande lämnat Peru legalt med eget
pass, har det -- efter vad vi har förstått av rapporten -- vägts
in vid bedömningen av om han har fullgoda skäl att vara flykting
enligt praxisbesluten. Amnesty International och även UNHCR gör
en helt annan bedömning och anser inte alls att man kan dra
slutsatsen att detta är en omständighet som gör att vederbörande
inte har fullgoda skäl att vara flykting. Den slutsatsen drar
emellertid regeringen vid bedömningen av personer som rest ut
från Peru med eget pass.
Har Birgit Friggebo någon kommentar till den kritiken?
Birgit Friggebo: Som enda omständighet räcker det
naturligtvis inte. Vid en samlad bedömning kan det också ingå att
man tar hänsyn till hur en person har tagit sig ur sitt hemland.
Det kan också handla om trovärdighetsfrågor.
Men som enda omständighet räcker det alltså inte, och detta
stämmer med t.ex. UNHCR:s uppfattning.
Bengt Hurtig: Det är också så att en del flyktingars
trovärdighet blir ifrågasatt därför att de inte har något
pass. Är det också riktigt?
Birgit Friggebo: Det kan förekomma i olika fall.
Bengt Hurtig: Man kan alltså få sin trovärdighet ifrågasatt
dels om man har pass, dels om man inte har pass?
Birgit Friggebo: Det beror på den totala situationen och
den berättelse som den asylsökande presenterar. Men det viktiga i
det här sammanhanget är att det faktum att man kunnat ta sig ut
legalt ur sitt land som enda omständighet inte gör att man kan
säga att den personen inte har behov av skydd.
Bengt Hurtig: Är det inte så enligt de rapporter vi fått
från Peru att det är mycket lätt att hos myndigheterna få pass
och att det också är ganska lätt att muta till sig ett pass?
Birgit Friggebo: Det råder litet olika uppfattningar om
det. Det finns rapporter som säger att det är ganska svårt att
illegalt ta sig ut ur Peru. Men att det förekommer mutor i Peru
är riktigt.
Bengt Hurtig: Vad grundar sig regeringen på för
lagstiftning när man fäst en så pass avgörande vikt vid
passfrågan?
Birgit Friggebo: Vi har inte fäst någon avgörande vikt vid
passfrågan.
Bengt Hurtig: Det är ett intryck som man kan få av den
redogörelse som regeringen har lämnat till
konstitutionsutskottet.
Birgit Friggebo: Det är en slutsats som utskottet får dra.
Jag har själv varit med och fattat beslut, och jag vet att vi
inte har fäst någon avgörande vikt vid passfrågan.
Bengt Hurtig: Ett skäl som Invandrarverket och
Utlänningsnämnden tydligen har använt sig av är att den
asylsökande har uppgett sig ha vistats länge i Peru. Det skulle
då vara ett argument för att man inte har utsatts för så svår
förföljelse som man påstår. Anser invandrarministern att det kan
vara ett skäl? Det kan också vara så att man har gömt sig på
olika håll i Peru för att komma undan och få en möjlighet att ta
sig ur landet.
Birgit Friggebo: Ja, visst finns det sådana möjligheter.
Men sådana där enskildheter i en berättelse som består av väldigt
många olika omständigheter måste ingå i en total sammanvägning.
Som enskild faktor för att bedöma om en person är i behov av
skydd eller inte spelar den inte någon avgörande roll.
Bengt Hurtig: Men det kan alltså vara så att man vistats
rätt länge i Peru och ändå varit förföljd.
Birgit Friggebo: Om man vistats i Peru väldigt länge och
gjort det öppet men inte drabbats av våld eller förföljelse, är
det naturligtvis en indikation på att man inte har behov av skydd
i ett annat land. Men det behöver inte vara på det sättet.
Bengt Hurtig: Regeringen har i det praxisskapande beslutet
slagit fast att ett särskilt skäl mot att få asyl som
defactoflykting eller uppehållstillstånd av humanitära skäl
är att man har verkat för en organisation som har begått grova
övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Jag kan i
utlänningslagen eller i lagens förarbeten inte finna något stöd
för att just ett sådant här förhållande skulle kunna utgöra ett
särskilt skäl mot asyl. Vad stöder regeringen egentligen sin
tolkning på?
Birgit Friggebo: Som jag sade i min inledning hade vi på
den tiden regler som innebar att de som hade varit i Sverige en
viss tid och väntat på beslut kunde få stanna enbart på den
grunden. Det finns ingen absolut rätt att få stanna enligt dessa
vistelsetidsregler. I själva verket sägs det i de bestämmelser
som styr detta att det kan finnas särskilda skäl att man inte får
stanna, trots att man vistats länge i landet,
t.ex. om man har begått brott eller brustit i vandel. Regeringen
har i sitt beslut ansett att om man har anknytning till eller har
verkat för en terroristorganisation, så är det ett särskilt skäl
att inte bevilja uppehållstillstånd enligt vistelsetidsreglerna.
Bengt Hurtig: Det är alltså inte så att man stöder sig på
artikel 1 F i 1951 års Genèvekonvention?
Birgit Friggebo: För att beskriva den här organisationen
användes också artikel 1 F i konventionen. Det var ett sätt att
beskriva den här typen av organisationer som har begått
kriminella handlingar i sitt hemland.
Bengt Hurtig: Den här artikeln handlar om mycket grova
brott -- brott mot freden, brott mot mänskligheten,
krigsförbrytelser och liknande. Är det någon av de personer som
har utvisats vilka som individer har begått den typen av brott?
Birgit Friggebo: Jag svarar på den del som avser
regeringens beslut. Vi konstaterade att ingen av dessa personer
var flykting. Vi har heller inte tillämpat den regeln på någon av
dessa personer.
Bengt Hurtig: Har någon av dem som utvisats från Sverige
som individer begått sådana brott som avses i artikel 1 F?
Birgit Friggebo: Jag kan inte svara för alla beslut som har
fattats av våra myndigheter. Vi talar nu om de personer som hade
anknytning till Sendero Luminoso, men det finns ju också peruaner
som inte har någon sådan anknytning alls. De flesta hade viss
anknytning till organisationen och sade sig verka för den. Det
fanns några som påstod sig ha varit med vid någon form av
attentat. De personer som prövades av regeringen hade alltså
litet olika skäl. Frågan är om någon av dem hade begått
icke-politiska kriminella handlingar i sitt hemland, innan de kom
hit och sökte asyl.
Bengt Hurtig: Det är regeringens tolkning av artikel 1 F
som UNHCR kritiserar. Man menar att det inte finns något stöd för
att åberopa just medlemskap i en organisation. Av de akter vi
läst framgår att det t.o.m. kan ha varit så att den asylsökande
bara haft en förälder som varit aktiv i en organisation och som
man har besökt i ett fängelse eller att vederbörande satt upp ett
flygblad för den här organisationen. Det är svårt att se detta
som ett brott i den mening som avses i artikel 1 F.
Birgit Friggebo: Om Bengt Hurtig refererar till UNHCR:s
skrivelse för några dagar sedan, vill jag framhålla att UNHCR
inte har granskat regeringens beslut i denna omgång. Därför kan
man inte säga att UNHCR skulle kritisera regeringens tolkning
av artikel 1 F i Genèvekonventionen. UNHCR har tittat på beslut
som har fattats av våra myndigheter. UNHCR:s granskning av
regeringens beslut skedde på hösten 1992. Man hade då inte några
invändningar mot eller kommentarer till regeringens beslut.
Bengt Hurtig: Men de svenska myndigheterna hänvisar ju till
regeringens praxisbeslut som vägledning.
Birgit Friggebo: Men Bengt Hurtig sade att UNHCR kritiserar
regeringens tolkning av artikel 1 F, men så är det inte.
Bengt Hurtig: Man kritiserar de svenska myndigheternas
handläggning, och myndigheterna grundar sina beslut på
regeringens praxisbeslut.
Birgit Friggebo: UNHCR har gjort kommentarer till
myndigheternas beslut -- det är helt riktigt.
Bengt Hurtig: Åtskilliga asylsökande peruaner åberopar hot
från Sendero Luminoso eller MRTA som grund för sin asylansökan.
De har nästan undantagslöst fått avslag med hänvisning till att
de kan begära skydd av de peruanska myndigheterna.
Anser regeringen att de peruanska myndigheterna har vilja och
förmåga att ge skydd åt dem som hotas av Sendero Luminoso eller
MRTA?
Birgit Friggebo: Vår bedömning i de fall som varit uppe
till regeringens prövning har varit att de inte riskerar
förföljelse i Peru av det slag som skulle konstituera
flyktingskap.
Bengt Hurtig: Invandrarministern känner mycket väl till
fallet Luis Alberto Florián León. Han utvisades till Peru. Han
greps på flygplatsen och fördes till häkte. Han släpptes så
småningom efter en omfattande kampanj av Amnesty International.
Han är nu försvunnen -- man vet inte var i Peru han finns.
Detta fall måste väl ändå vara ett tecken på att det finns
risker med den här utvisningspolitiken.
Birgit Friggebo: Jag känner mycket riktigt till det fallet.
Amnesty gjorde en blixtaktion, och den här personen släpptes
efter några dagar. Man kan inte veta av vilken orsak han greps av
polisen. Det är mycket möjligt att det hade hänt saker om Amnesty
inte hade ingripit. Å andra sidan är det ganska vanligt att
personer som kommer tillbaka till sitt land grips av polisen och
hålls häktade några dagar för identitetskontroll och frågor. Det
är mycket möjligt att detta var den typen av fall och att den här
personen hade släppts utan Amnestys aktion. Men det kan ingen
veta så här i efterhand.
Bengt Hurtig: Är det regeringens uppfattning att
asylsökande peruaner, som inte är terrorister, utan fruktan kan
återvända hem eller att man kan skicka dem tillbaka till Peru?
Birgit Friggebo: Det finns ingenting som säger att alla
peruaner som lämnar sitt land regelmässigt riskerar förföljelse
när de kommer tillbaka. Europeiska kommissionen för mänskliga
rättigheter säger att det är uppenbart att de personer som
avvisats från Sverige inte har fått sina mänskliga rättigheter
kränkta.
Thage G Peterson: Bengt Hurtig får nu avrunda med
ytterligare en fråga i denna första omgång och får sedan
återkomma.
Bengt Hurtig: Jag kan då påminna om fallet Mónica Castillo
Paez. Regeringen utvisade henne från Sverige och har drabbats av
kritik för det beslutet. Hon var inte att anses som flykting
enligt utlänningslagen 3:1, och hon kunde inte heller åberopa
andra omständigheter för att få stanna här, och hon avvisades.
Amnesty International har skrivit en redogörelse om Mónica
Castillo Paez. Den går ut på att hon i verkligheten hade starka
skäl för att få stanna i Sverige. Det har riktats mycket kraftig
kritik från andra MR-organisationer. America's Watch har t.o.m. i
ett brev förklarat att ett genomförande av denna avvisning var
"ägnat att väcka avsky". Vi har i detta fall också fått kritik
från FN:s flyktingkommissariat.
Kan statsrådet i dag ge en fylligare motivering till beslutet
att avvisa Mónica Castillo Paez än den som framgår av den rätt
kortfattade beslutsmotiveringen?
Birgit Friggebo: Personliga uppgifter i enskilda fall är
sekretessbelagda, och jag vet inte hur mycket jag skall gå in på
de enskilda skälen i det fallet. Jag är beredd att svara på mer
generella frågor om regeringens bedömning.
Thage G Peterson: Det som är sekretessbelagt skall
statsrådet självfallet inte gå in på här.
Birgit Friggebo: Såvitt jag förstår är akten tillgänglig
för utskottets ledamöter.
Thage G Peterson: Bengt Hurtig får studera akten på KU:s
kansli.
Bengt Hurtig: Jag har studerat den, men vad jag ville var
att få en mer utförlig motivering än den som finns i det
kortfattade regeringsbeslutet.
Hans Göran Franck: Jag vill ställa ytterligare några frågor
till Birgit Friggebo om situationen i Peru.
Du har redan sagt att det i Peru förekommer kränkningar av
mänskliga rättigheter. Vi har en del uppgifter om detta, bl.a. om
att militären rutinmässigt skulle tortera misstänkta och att det
är ett utbrett och allvarligt bruk av tortyr. Delar du den
uppfattningen?
Birgit Friggebo: Att det förekommer övergrepp mot enskilda
personer är väl fullt klart.
Hans Göran Franck: Frågan är närmast om tortyr används
rutinmässigt och i stor omfattning. Det framgår av en rad
rapporter som vi har fått, bl.a. från US State Departement,
Amnesty och America's Watch. Har du någon invändning mot den
rapporteringen?
Birgit Friggebo: Nej, det vore konstigt om jag skulle ha
det. Det är en allmän uppfattning att det förekommer
försvinnanden, övergrepp och tortyr. Samtidigt pågår det i
strävan att förbättra situationen diskussioner mellan den
peruanska regeringen och olika människorättsorganisationer i
Peru. De problem som under en rad år har funnits i Peru är inte
undanröjda.
Hans Göran Franck: Det finns uppgifter om att det under
förra året förekom 70 försvinnanden med politisk bakgrund och 30
avrättningar. Är detta uppgifter som du också har?
Birgit Friggebo: Javisst! Vi läser alla rapporter om Peru
som kommer.
Hans Göran Franck: Även med internationella mått och med de
mått man kan ha i Latinamerika är detta en mycket allvarlig form
av förföljelser och kränkningar av mänskliga rättigheter. Anser
du att man vid prövningen av asylärenden i tillräcklig
utsträckning har beaktat detta?
Birgit Friggebo: Jag kan svara för den bedömning som
regeringen har gjort. Den bedömningen utgår från om det i det
enskilda fallet finns risk för omänsklig behandling, tortyr och
numera också dödsstraff. Vår bedömning har varit att den risken
inte har funnits i de enskilda fall som regeringen har handlagt.
Hans Göran Franck: Jag skall här inte gå in på de enskilda
fallen, men det förekommer en omfattande kritik. Du har själv
hänvisat till det nya dokumentet från UNHCR, som är daterat den
18 mars 1994. I inledningen av detta dokument står det att UNHCR
har studerat ett antal fall med peruanska asylsökande. Vi kan väl
vara överens om att vad UNHCR här säger baserar sig på studium av
enskilda fall?
Birgit Friggebo: Ja, det baserar sig dels på de beslut som
våra myndigheter har fattat, dels på material som de sökande
eller i första hand deras advokater har lämnat över till UNHCR,
som dock inte haft tillgång till de fullständiga akterna.
Hans Göran Franck: Men betvivlar du att UNHCR har skaffat
sig tillräcklig information om de fall som man har studerat?
Birgit Friggebo: Jag betvivlar ingenting, utan jag har bara
redovisat vilket material man haft tillgång till.
Hans Göran Franck: Vi har här inte möjlighet att läsa upp
hela detta dokument, som är mycket intressant. Anser du att
Sverige skall följa de rekommendationer och anvisningar som UNHCR
ger?
Birgit Friggebo: Ja, vi har i Sverige varit väldigt måna om
att stötta och ta hänsyn till vad UNHCR tycker. Samtidigt förs
det från och till en dialog om olika inslag i flyktingpolitiken,
där man från tid till annan kan ha litet olika uppfattningar,
bl.a. på grund av att man i en del länder har mer information än
vad andra länder har. Men Hans Göran Franck vet att Sverige
lägger stor vikt vid UNHCR:s arbete.
Hans Göran Franck: Just precis, och det är därför som det i
det här ärendet är så viktigt att gå in på detta dokument, som
innehåller en allvarlig kritik av myndigheternas handläggning av
dessa ärenden. Därför vill jag nu fråga dig: Finns det någonting
i detta dokument som du kan säga är felaktigt eller har du på
någon punkt invändningar av betydelse?
Birgit Friggebo: I huvudsak delar jag UNHCR:s uppfattning.
Däremot kan jag inte yttra mig om de kommentarer som UNHCR gör om
Invandrarverkets motiveringar, eftersom jag inte har gjort någon
ordentlig genomgång av Invandrarverkets bedömningar.
Hans Göran Franck: Jag tycker att det är mycket bra att du
säger att du inte har några invändningar att göra, och vi skall
naturligtvis noggrant studera innebörden av detta när vi har mer
tid.
Vi har haft åtskilliga debatter om flyktingpolitiken, och du
har i debatter i riksdagen medgett att det finns saker och ting
som det är anledning att ompröva. Är det inte så, att det finns
anledning att ytterligare fundera över hur beslutsgången har
varit och att myndigheterna på ett bättre sätt beaktar UNHCR:s
anvisningar? Kan du här och nu ge den signalen?
Birgit Friggebo: Jag svarar inför konstitutionsutskottet
för regeringens beslut. Vad jag tidigare sade var att jag i
huvudsak inte har några invändningar att göra mot de uttalanden
som UNHCR gjort, eftersom dessa väl stämmer överens med de beslut
som regeringen har fattat. Jag sade dessutom att jag inte kan
kommentera de uttalanden som UNHCR gör om Invandrarverkets
motiveringar, eftersom jag personligen inte har gjort någon
ordentlig genomgång av dessa. Därför vore det helt felaktigt av
mig att ha synpunkter på den frågan.
Hans Göran Franck: Jag utgår från att du är medveten om att
det bland de omkring 700 peruaner som finns här i landet och av
vilka en stor del hotas av utvisning finns en stor oro. Jag
undrar om den kritik som förekommit -- inte minst inom ditt eget
parti -- kommer att leda till någon omprövning.
Birgit Friggebo: De beslut som regeringen har fattat ligger
fast.
Hans Göran Franck: Frågan är om man på ett annat sätt än
hittills skall beakta vad UNHCR har sagt.
Birgit Friggebo: Jag är alldeles övertygad om att
myndigheterna mycket noggrant kommer att läsa dessa dokument.
Hans Göran Franck: Och följa dessa anvisningar? Är det
detta du vill ha sagt?
Birgit Friggebo: Jag är alldeles övertygad om att
myndigheterna kommer att läsa detta dokument mycket noggrant.
Hans Göran Franck: Och att de kommer att beakta det? Det
här är ju en kritik av myndighetsbesluten.
Birgit Friggebo: Det finns hos våra myndigheter en stor
lyhördhet för vad UNHCR säger.
Hans Göran Franck: Men då blir frågan: Varför har du inte
tidigare gett bättre signaler? Varför ger du dessa signaler först
när denna allvarliga kritik kommer från UNHCR?
Birgit Friggebo: Regeringens beslut sommaren 1992 är
praxisbildande, och UNHCR har inte haft någon kritik att framföra
gentemot detta beslut.
Hans Göran Franck: Är du inte på det klara med att UNHCR:s
rapport innebär en indirekt kritik även mot detta beslut?
Birgit Friggebo: Nej!
Hans Göran Franck: Vi skall gå igenom detta noggrant, och
jag ber att få återkomma.
Inger René: Jag har fått tillfredsställande svar på en del
av de frågor som jag hade tänkt ställa, men jag har också några
andra frågor.
Jag skulle vilja få en utveckling av begreppet "anknytning till
en terroristorganisation". Vad innebär ordet "anknytning", och
när är det en belastning för en asylsökande?
Birgit Friggebo: Det bygger på de asylsökandes egna
uppgifter om att de sympatiserar med organisationen, att de
vidtar åtgärder för att stödja organisationen eller att de är
medlemmar i denna.
Inger René: Men de behöver inte aktivt ha deltagit i tydlig
terroristverksamhet, utan det räcker med att de stött
organisationen på annat sätt?
Birgit Friggebo: Självfallet inte!
Inger René: Känner statsrådet till om det är någon av dem
som inte har beviljats asyl i Sverige -- förutom den person som
Bengt Hurtig talade om -- som råkat ut för förföljelse vid
återkomsten till Peru?
Birgit Friggebo: En person här i Sverige har rapporterat om
en annan person som skulle ha råkat ut för misshandel av olika
slag och som nu lär befinna sig i Norge.
Inger René: Hur många är det som har återvänt till Peru?
Birgit Friggebo: Det är ett antal personer som har
återvänt, men jag kan inte säga exakt hur många. Det kan vi
naturligtvis lämna in uppgifter om.
Inger René: Så en sista fråga: Skulle statsrådet kunna
berätta något om praxisutredningen? Vilka är direktiven, när
beräknas den vara färdig och vilka förväntningar har
invandrarministern på denna utredning?
Birgit Friggebo: Det är alldeles för tidigt att nu redovisa
någonting om uppläggningen av utredningen. Vi har i departementet
ett arbete på gång med sikte på att regeringen skall få ett
större inflytande över praxis. Jag räknar med att vi ganska snart
skall få fram direktiven för utredningen och att utredningen inte
skall behöva ta alltför lång tid på sig för sitt arbete.
Inger René: Betyder det 14 dagar, en månad eller någonting
annat?
Birgit Friggebo: Jag tillhör de personer som inte så gärna
lägger fast sådana tidpunkter, om jag inte är alldeles säker på
att de kan hållas. Det är emellertid fråga om ett ganska snabbt
arbete.
Inger René: Under denna vår?
Birgit Friggebo: Att direktiven kommer under denna vår kan
jag lova.
Ingela Mårtensson: Jag skulle vilja fråga hur många av de
29 ärenden som regeringen fick på sitt bord från Invandrarverket
som är säkerhetsärenden och hur många det är som är
praxisbildande.
Birgit Friggebo: Jag tror att samtliga dessa ärenden
lämnades över till regeringen därför att man ville få fram
praxis. De allra flesta behandlades i ett sammanhang den 8 juli.
Något fall kom senare, men det berodde på att advokaten ville ha
mer tid på sig för att kunna lämna in fler uppgifter. I princip
torde alla ärenden ha överlämnats för att man ville åstadkomma
praxis.
Ingela Mårtensson: Men om man misstänker att det gäller
personer som är terrorister, är det då inte fråga om
säkerhetsärenden?
Birgit Friggebo: Avser Ingela Mårtensson med den frågan
huruvida ärendena har varit hos Säkerhetspolisen?
Ingela Mårtensson: Det är ju också fråga om i vad mån
regeringen har möjligheter att fatta beslut i ärenden. Är det
fråga om säkerhetsärenden, är det regeringen som skall fatta
besluten. När det gäller praxis ankommer det på Invandrarverket
att besluta om ärendena skall överlämnas till regeringen eller
ej. Därför undrar jag om det var fråga om ärenden som
Invandrarverket var mer eller mindre skyldigt att överlämna till
regeringen på grund av att man misstänkte att det handlade om
säkerhetsärenden.
Birgit Friggebo: Nej, det tror jag inte. Man överlämnade
säkerligen ärendena därför att man ville få vägledning genom
praxis. Jag vill understryka att när vi talar om terrorism är det
en fråga om att definiera organisationen Sendero Luminoso. Det
innebär inte att de personer som har ansökt om asyl och får
avslag i sig är terrorister i den meningen att de har begått
terrorhandlingar eller andra kriminella handlingar. De allra
flesta av dem hade en anknytning till Sendero Luminoso. I en del
fall gällde det personer som över huvud taget inte hade någon
anknytning till Sendero Luminoso.
Ingela Mårtensson: Kan man alltså säga att det var för att
få fram praxis som dessa ärenden lämnades över till regeringen?
Birgit Friggebo: Ja, såvitt jag minns var det så.
Ingela Mårtensson: Christian Åhlund säger i sin rapport
att Sverige är ett av de få länder eller det enda land som
skickar tillbaka flyktingar som söker asyl. Vill du kommentera
detta?
Birgit Friggebo: Det finns också andra länder som avslår
asylansökningar. Frankrike är t.ex. ett sådant land.
Sedan skall man vara medveten om att vi i Sverige och i Norden
har den traditionen att vi faktiskt också verkställer beslut,
eftersom vi inte vill ha människor som lever här illegalt vid
sidan om samhället. Vi vill att människor som bor här skall vara
integrerade i Sverige. I en del av de europeiska länderna har man
haft en något annan praxis. Sedan man avslagit en ansökan
förutsätter man att personen i fråga själv ordnar med sin
hemresa. Så sker inte alltid, och det har lett till att det finns
ganska många människor som lever illegalt runt om i Europa. Det
viktiga är vilka beslut myndigheterna i de olika länderna fattar.
Det är fullt klart att det även i andra europeiska länder fattas
beslut om avslag på ansökningar från peruaner.
Ingela Mårtensson: Utan att ta upp det enskilda fallet med
den unga flicka som Bengt Hurtig talade om vill jag fråga om det
förhållandet att man reagerade i Holland gjorde att den svenska
regeringen tog kontakter med Holland för att diskutera fallet.
Birgit Friggebo: Den här personen har dels sökt asyl i
Kanada och inte fått det där, dels på hemresan till Peru sökt
asyl i Holland och inte heller där fått politisk asyl men däremot
uppehållstillstånd i Holland. Den svenska regeringen har ingen
anledning att ta kontakt med andra länders migrationsmyndigheter,
eftersom varje land fattar beslut efter sina lagar och sin
praxis.
Bengt Hurtig: I det andra fallet där en person utsattes för
övergrepp när han återvände till Peru var det inte bara fråga om
misshandel utan han skottskadades också -- han sköts i ansiktet
med ett gevär. Han återvände sedan till Norge och sökte asyl men
utvisades därifrån.
Birgit Friggebo nämnde de avgöranden som Europeiska
kommissionen för mänskliga rättigheter har träffat i fyra fall
och där kommissionen har sagt att dessa personers mänskliga
rättigheter inte har kränkts i Sverige. Känner statsrådet till om
detta var ett enhälligt beslut eller om det fattades med en knapp
majoritet?
Birgit Friggebo: Bengt Hurtig kanske kan upplysa mig om det
-- han vet uppenbarligen det.
Bengt Hurtig: Enligt de uppgifter jag har fattades beslutet
med en knapp majoritet. Ett skäl till att man fattade ett sådant
beslut var att dessa människor inte hade kunnat förete
häktningsorder. Senare har vi fått kännedom om att häktningsorder
inte utfärdades på grund av de undantagstillstånd som råder i de
områden som de kom ifrån. Man måste kanske därför betrakta
grunden för beslutet som litet svag.
Birgit Friggebo: Den svenska regeringen måste självfallet
se på de domslut som kommissionen har fattat. Att efteråt gå in
och kvälja dom tror jag inte är särskilt lämpligt. Vi har kunnat
konstatera att kommissionen sagt dels att asylprövningsprocessen
i Sverige är bra, dels att man delar den svenska regeringens
bedömning att det med hänsyn till de peruanska asylsökandes
bakgrund och det allmänna läget i Peru inte finns godtagbara
grunder för påståendet att de skulle utsättas för en behandling
som strider mot konventionen.
Hans Göran Franck: Kan du ange i hur många fall peruanska
asylsökande fått stanna i Sverige på grund av risken för
förföljelse i Peru?
Birgit Friggebo: 1990 beviljades 90 uppehållstillstånd,
1991 var antalet 193, 1992 beviljades 115 fall och 1993 var
siffran 188. Grunderna för att man har fått stanna är litet
olika, men de flesta har fått stanna av humanitära skäl.
Hans Göran Franck: Är det några som efter den 8 juli 1992
har fått stanna på grund av politiskt flyktingskap?
Birgit Friggebo: Under 1993 har det varit 13 som haft
defactoflyktingskäl, medan 175 haft humanitära skäl.
Hans Göran Franck: Det är alltså ingen som fått stanna på
grund av politisk flyktingstatus?
Birgit Friggebo: Jag kan inte säga om det var före eller
efter regeringens beslut. Under 1992 var det 15 kvotflyktingar
från Peru, men när exakt under året dessa har tagits ut kan jag
inte svara på. Under 1992 var det sex fall av politiskt
flyktingskap, och under samma år fick 12 personer
defactoflyktingskap.
Hans Göran Franck: Är det riktigt att det har skett en
skärpning av praxis efter den 8 juli 1992?
Birgit Friggebo: Det kan jag inte direkt svara på, eftersom
det under 1991 inte heller var någon som fick status som
konventionsflykting. Det är farligt att göra utvärderingar av
skälen enbart genom statistiken, utan man måste gå in och se på
de enskilda besluten. Både under 1991, 1992 och 1993 -- alltså
både före och efter regeringens beslut -- har merparten fått
stanna av humanitära skäl.
Hans Göran Franck: Vad anser du vara det centrala i det här
praxisbildande beslutet?
Birgit Friggebo: Som vanligt gör man en bedömning av de
enskilda fallen, dvs. i första hand om en person är i behov av
skydd och om vederbörande är konventionsflykting eller något
annat slag av flykting.
Vad myndigheterna ville ha bedömt var naturligtvis hur den
allmänna situationen i Peru, med komplikationen att man där har
en terroristorganisation, motiverade vilken typ av beslut som
skulle fattas. Rätt många av dessa personer säger sig sympatisera
med denna organisation utan att själva ha utfört direkta
terroristhandlingar. De fortsätter att här i Sverige träffas på
olika möten för att visa sin sympati med organisationen. Det är
klart att det var en signal från regeringens sida om att vi inte
vill medverka till en celluppbyggnad i Sverige av den typen av
personer, lika litet som man vill det i andra länder i Europa där
man är utsatt för detta.
Hans Göran Franck: Du är väl på det klara med att det
centrala i detta besked från UNHCR är att åsikter eller sympatier
inte är avgörande utan att det är handlingar och gärningar som är
det avgörande. Det är väl på den punkten som kritiken från UNHCR
är hårdast.
Birgit Friggebo: Men det allra viktigaste är ju att först
konstatera om en person har behov av skydd i vårt land. Det är
det grundläggande. Det är precis den prövningen som regeringen
har gjort och då kunnat konstatera att dessa personer inte har
varit flyktingar i behov av det skydd som Genèvekonventionen ger.
Hans Göran Franck: Men du är väl på det klara med att man
här har tagit hänsyn till de sökandes åsikter och inställning,
även på ganska lösa grunder. Det finns rapporter om att även
personer som bara har anhöriga som har haft sympatier med denna
organisation har fått avslag. Tycker du att det är riktigt?
Birgit Friggebo: I de beslut som regeringen har fattat har
det handlat om att först bedöma huruvida personen i fråga har
behov av skydd i vårt land. Vi har då kunnat konstatera att de
inte har varit flyktingar. Det är det grundläggande. Därefter
kunde vi konstatera att en del av dessa personer hade möjlighet
att få stanna på grund av att de hade varit här länge. Vi säger
emellertid att det inte finns skäl att tillämpa väntetidsreglerna
på personer som har anknytning till den här organisationen och
som i varierande grad också har stött organisationen i sitt
hemland och fortsätter att ha sådana kontakter i vårt land.
Hans Göran Franck: Är du på det klara med att det finns en
hel del fall där förhållandet är det rakt motsatta, nämligen att
man riskerar allvarlig förföljelse på grund av att man är
motståndare till Sendero Luminoso?
Birgit Friggebo: Det är helt riktigt. Jag har sagt tidigare
att inte alla personer från Peru som söker asyl har anknytning
till Sendero Luminoso. Det fanns också sådana fall i regeringens
beslut.
Hans Göran Franck: Anser du att det är omständigheter som
det är viktigt att ta hänsyn till i ärenden av det här slaget?
Birgit Friggebo: Man skall ta hänsyn till alla
omständigheter.
Hans Göran Franck: Tycker du att just den här
omständigheten är viktig?
Birgit Friggebo: Jag säger att man skall ta hänsyn till den
omständigheten också. Man måste emellertid alltid göra en
sammanvägning av flera olika faktorer.
Hans Göran Franck: På vilket sätt anser du att dessa frågor
skall följas upp i Peru av dem som blir avlägsnade?
Birgit Friggebo: Generellt anser jag att om man får
indikationer på att det händer saker med de personer som
återvänder, så bör man försöka följa upp sådana fall.
Hans Göran Franck: Jag har i min hand en rapport från
ambassaden i Lima, som är en lång bagatellisering av situationen
i Peru. Det egentligen enda kritiska som kommer fram i rapporten
är att människor döms till långa fängelsestraff.
Birgit Friggebo: Jag tror att det vore felaktigt att göra
en bedömning på en enda rapport.
Hans Göran Franck: Har du tagit del av dessa rapporter från
ambassaden, och tycker du att de är tillräckligt objektiva med
hänsyn till den rapportering som kommer från andra källor, som
jag tidigare har nämnt?
Birgit Friggebo: Jag har en omfattande rapportering från
svenska ambassaden i Lima, tillsammans med mängder av rapporter
från America's Watch, Amnesty och US State Department. Alla dessa
uppgifter sammanvägs givetvis.
Hans Göran Franck: Det är många som fått intrycket att man
tar för stor hänsyn till ambassadrapporterna och för liten hänsyn
till rapporter från de andra källorna -- UNHCR, Amnesty,
America's Watch osv.
Birgit Friggebo: Jag kan bara referera till att när
ärendena föredras för mig, tar man också fram uppgifter från
America's Watch, US State Department och Amnesty.
Granskningsärende angående regeringens beslut att medge
uppehållstillstånd för bosnier
Harriet Colliander: De permanenta uppehållstillstånden för
bosnier är en stor fråga som berör många människor, och det
handlar om mycket pengar. Jag anser att innan man fattade
beslutet skulle man ha underställt riksdagen frågan, för att man
inte skulle försätta landet i ett förvärrat ekonomiskt läge.
Nu är den typen av beslut som regeringen fattar i de här
enskilda ärendena praxisbeslut, som är förvaltningsbeslut. Jag
tänker därför inte, i varje fall inte till att börja med, gå in
på den diskussionen. Jag skulle i stället vilja ställa några
konkreta frågor till invandrarministern.
Vad hade ni i regeringen vid beslutstillfället för
utredningsunderlag? Fanns det någon konsekvensanalys av vad detta
beslut skulle innebära för staten och för skattebetalarna?
Birgit Friggebo: Först en kommentar till det som Harriet
Colliander inledningsvis sade om att hon tyckte att riksdagen
skulle fatta de här besluten. Jag vill bara erinra om att
grundlagen förbjuder riksdagen att lägga sig i
förvaltningsärenden. Det är naturligtvis någonting som regeringen
har att rätta sig efter. Vi kan inte handlägga frågor efter
enskilda riksdagsledamöters uppfattning om hur handläggningen
skall gå till.
För ställningstagandet i de enskilda ärendena finns det ju en
lagstiftning att följa, nämligen utlänningslagen. Man gör en
bedömning av situationen i det land som de asylsökande kommer
ifrån. Det är vad regeringen har att rätta sig efter i sitt
beslutsfattande. Man skall inte väga in kostnader av olika slag,
utan det är här fråga om förvaltningsrättsärenden i de enskilda
fallen, där de sökandes skäl, sedda mot bakgrunden av situationen
i hemlandet, skall vara avgörande. Det hindrar naturligtvis inte
att man i samband med beslutsfattandet också gör uppföljningar av
olika konsekvenser.
Harriet Colliander: Invandrarverket hade överlämnat dessa
ärenden till regeringen för beslut. Det är klart att man kan säga
att det handlade om enskilda beslut, men regeringen visste lika
väl som Invandrarverket att regeringens beslut så att säga
öppnade slussarna och att det blev permanenta uppehållstillstånd.
Tycker verkligen invandrarministern att man då kan säga att man
skall skilja på beslutet och dess konsekvenser? Jag upprepar min
fråga: Fanns det över huvud taget något utredningsunderlag? Fanns
det någon konsekvensanalys? Hade man över huvud taget gjort någon
beräkning av vad detta skulle kosta det svenska samhället?
Birgit Friggebo: Som jag sade är det faktiskt någonting som
inte skall ingå i beslutsunderlaget. Beslutet skall fattas med
hänsyn till de skäl som finns i de enskilda fallen och med hänsyn
till situationen i det land som den asylsökande kommer ifrån.
Därför har kalkyler, ekonomi och liknande ingen som helst
styrande effekt på beslutsfattandet.
Harriet Colliander: Hade ni i regeringen innan ni fattade
beslut hört några enskilda eller sammanslutningar? Hade ni hört
kommunerna? Även om man säger att det är två, tre eller fyra
beslut som det handlar om, så visste ni väl att det gällde
permanent uppehållstillstånd för 42 000 människor, som
tillsammans med sina anhöriga skulle kunna bli kanske 100 000.
Hade ni hört kommunerna?
Birgit Friggebo: Nej, och det fanns heller ingen anledning
att göra det. Dessutom vill jag protestera mot vad Harriet
Colliander säger om att det skulle röra sig om 100 000 personer.
Det har aldrig varit aktuellt, även om en del i samband med
beslutet påstod att det skulle få de effekterna. I en proposition
till riksdagen har regeringen redovisat Invandrarverkets på ett
tidigt stadium gjorda beräkning att det skulle komma 40 000
anhöriga. Regeringen bedömde det till mellan 20 000 och 30 000.
I efterhand har det visat sig att regeringen hade mycket bättre
på fötterna när det gällde att bedöma hur stor
anhöriginvandringen skulle bli. Den kommer förmodligen att bli
mindre än 20 000 personer.
Harriet Colliander: Hur skall man tolka stimulansbidragen
till kommunerna?
Birgit Friggebo: De är bestämda -- riksdagen har på
grundval av en proposition fattat beslut om dessa.
Harriet Colliander: Så invandrarministern tycker att det är
riktigt att man fattar beslut i enskilda ärenden om permanent
uppehållstillstånd, kanske för 60 000 à 70 000 människor, utan
att man hör kommunerna och inte gör några konsekvensanalyser? Man
behöver alltså inte tänka ett led längre utan får i efterhand
skjuta till pengar i form av stimulansbidrag!
Birgit Friggebo: Jag skulle vilja kommentera detta
påstående med att vår bedömning var att det skulle vara väldigt
lätt att få ut bosnierna i kommunerna och att det fanns stora
förutsättningar för att den verksamheten skulle lyckas. Det har
jag redovisat i olika sammanhang, särskilt under den tid då det
var mycket ifrågasättande av hur kommunerna över huvud taget
skulle klara av detta. Min bedömning är att det har gått ännu
bättre än vad jag vid den här tidpunkten trodde. Det har gått
mycket smidigt. Kommunerna tar emot bosnierna. Dessa är själva
mycket aktiva -- de skaffar sig bostäder utan att vare sig
kommunerna eller Invandrarverket behöver hjälpa till. Det har
alltså gått långt över förväntningarna.
Harriet Colliander: Förekom det några kontakter mellan
regeringskansliet och Invandrarverket innan dessa ärenden
skickades till regeringen?
Birgit Friggebo: Nej!
Harriet Colliander: Man kan ju konstatera att problemet med
uppehållstillstånden var olösta under ett års tid. Under sommaren
1992 fanns det många bosnier här, och det var ett akut problem.
Sedan gick hösten 1992, och riksdagen arbetar. Sedan kommer
hösten 1993, och riksdagen arbetar då också. Om jag förstått det
rätt fick regeringen dessa ärenden den 15 januari från
Invandrarverket. I mitten av juni hemförlovades riksdagen, och
den 21 juni fattade man detta principbeslut, som med mycket stora
konsekvenser öppnar dessa slussar.
Regeringen hade faktiskt ett motiv att gå till riksdagen.
Regeringen har ju en initiativrätt, och man hade i riksdagen
kunnat ta upp frågan om vilka riktlinjer man skulle tillämpa när
det gäller uppehållstillstånd för bosnier. Regeringen hade då
kunnat få ett beslut om en ändrad flyktingpolitik, som hade
kunnat tillkännages för Invandrarverket, vilket då hade vetat hur
man skulle hantera dessa ärenden.
Skulle det verkligen ha varit omöjligt för regeringen att på
det här sättet gå till riksdagen för att få ett beslut om
riktlinjer för flyktingpolitiken och för hanteringen av frågan om
bosniernas uppehållstillstånd?
Birgit Friggebo: Ja, definitivt! Riksdagen får inte lägga
sig i förvaltningsärenden. Det normala när det gäller
flyktingpolitiken är att en person som bedöms ha behov av skydd
skall ha permanent uppehållstillstånd. Det är först om man
vill ändra den principen som man kan överväga att gå till
riksdagen. Det normala är att en skyddsbehövande person skall
beviljas permanent uppehållstillstånd.
Det andra är att jag inte accepterar den beskrivning som
Harriet Colliander flera gånger gör, när hon säger att det öppnas
slussar och att det kostar pengar. Vi har i en proposition som
har behandlats av riksdagen visat att det innebar en besparing
att vi lät bosnierna komma ut i kommunerna -- en besparing på
ungefär 2,5 miljarder. En del av dessa pengar användes till att
ge stimulansbidrag till kommunerna för att underlätta för dem,
eftersom det naturligtvis innebär en viss påfrestning att på kort
sikt ta emot så många, när man skall få mottagningssystemet att
fungera och se till att det finns barnomsorg, skolor osv.
Harriet Colliander: Jag hävdar alltså att regeringen har en
initiativrätt och även en skyldighet att ta initiativ i stora
frågor som berör hela landet. Man hade genom förslag i
kompletteringspropositionen kunnat få riksdagens beslut att
ställa pengar till förfogande.
Detta är ett sätt att försätta riksdagen i ett konstitutionellt
tvång. Vad hade hänt om riksdagen inte hade beviljat dessa pengar
eller gjort en ändring i flyktinglagstiftningen?
Birgit Friggebo: Jag överlåter åt utskottet att dra sina
slutsatser på grundval dels av de promemorior som vi har
överlämnat, dels av de svar som jag gett på Harriet Collianders
frågor.
Harriet Colliander: Invandrarministern tycker alltså inte
att det är konstigt att regeringen fattar ett beslut med så stora
ekonomiska konsekvenser utan att underställa det riksdagens
prövning? Jag anser att man hade kunnat göra det och få ett
riktlinjebeslut.
Birgit Friggebo: Det finns en rad lagar, förordningar och
bestämmelser enligt vilka det fattas förvaltningsbeslut, inte
bara av regeringen utan också av underlydande myndigheter, som är
skyldiga att följa lagar och bestämmelser. Myndigheterna skall
inte gå till riksdagen och fråga hur man skall tolka lagarna
eller om man skall bortse från vad lagarna föreskriver, bara
därför att besluten medför vissa konsekvenser. Detta är mycket
grundläggande konstitutionella frågor.
Harriet Colliander: Det står i regeringsformen att det är
regeringen som styr riket. Det innebär att regeringen har ett
ansvar för landet, också ansvaret att hushålla med pengarna. Även
om man hävdar att praxisbeslut är förvaltningsbeslut, måste man
se framåt och se vilka konsekvenser ett förvaltningsbeslut får.
Birgit Friggebo: Regeringen -- och även riksdagen -- har
totalt sett ett ansvar för hur det går för landet och också för
dem som söker skydd här. Vi har skrivit under grundläggande
konventioner av olika slag, och vi har en utlänningslagstiftning.
Regeringens bedömning i denna fråga var att de asylsökande skulle
må mycket bättre om de fick komma ut från förläggningarna.
Dessutom ansåg regeringen att det skulle vara till fördel för det
svenska samhället, om de asylsökande mådde bra.
Harriet Colliander: Är det så väldigt stor skillnad på det
svenska samhället och det danska, som har tillämpat temporära
uppehållstillstånd? Varför skall det vara så stor skillnad på hur
man hanterar samma fråga på ömse sidor om ett vatten?
Birgit Friggebo: Det finns en rad länder i Europa som
inledningsvis har temporära uppehållstillstånd och som så
småningom går över till en mer permant ordning. Jag är övertygad
om att den frågan kommer upp även i Danmark.
Harriet Colliander är ju mycket intresserad av kostnader. Om vi
hade låtit de asylsökande sitta på flyktingförläggningarna och
vänta ytterligare några år, hade det totalt sett blivit mycket
dyrare för det svenska samhället.
Harriet Colliander: Varför samordnade inte de nordiska
länderna sin flyktingpolitik när det gäller bosnierna?
Birgit Friggebo: Vi hade överläggningar med Danmark i
samband med att beslutet om bosnierna fattades. Vi har haft
mycket samarbete med Danmark, inte minst när det gällt
kvotfrågorna.
Harriet Colliander: Varför gjorde ni inte som Danmark?
Birgit Friggebo: Vår bedömning är att de asylsökande mår
mycket bättre om de kan komma ut i samhället, skaffa sig egna
bostäder och börja lära sig svenska, så att de snabbt kan komma i
arbete, försörja sig och betala skatt här i riket.
Harriet Colliander: Vi har alltså här i landet en annan
grundinställning än vad danskarna har. Som jag har förstått det,
arbetar man i Danmark för att flyktingar så småningom skall kunna
återvända till sina hemländer. Därför ger man dem temporära
uppehållstillstånd, medan vi räknar med att de omedelbart skall
kunna integreras i det svenska samhället? Kan jag tolka det så?
Birgit Friggebo: Det finns ingenting som förbjuder en
person som fått permanent uppehållstillstånd att återvända till
sitt hemland, när flyktingen själv bedömer att situationen där är
sådan att han eller hon frivilligt vill göra det.
Harriet Colliander: Om ni nu inte gjorde några
konsekvensanalyser eller hade något utredningsunderlag för de
praxisbeslut om vilka ni visste vart de skulle leda till, har ni
då i efterhand gjort en kalkyl över vad det kostade och kommer
att kosta?
Birgit Friggebo: Den kalkylen har redovisats för riksdagen
i en proposition. På kort sikt innebar regeringens beslut en
besparing på 2,5 miljarder. En del av dessa pengar användes för
att ge extra bidrag till kommunerna. Vad det innebär på längre
sikt kan varken Harriet Colliander eller jag säga, eftersom det
beror på hur snabbt de här personerna kommer ut i arbete och kan
försörja sig själva. Min prognos är att det kommer att gå väldigt
bra för bosnierna att skaffa sig arbete, om bara den svenska
ekonomin kommer i gång igen -- och det ser vi ju i dag många
indikationer på.
Bengt Hurtig: Det är mycket få bosnier som har fått
flyktingstatus eller defactoflyktingstatus i Sverige genom den
praxis som skapats genom regeringsbeslut sommaren 1993.
Att det i Bosnien inte förekommer ett generellt hot mot
mänskliga rättigheter utesluter inte att enskilda individer kan
ha en välgrundad fruktan för förföljelse enligt 1951 års
konvention. Flyktingkommissariatet har ju framfört att långt fler
bosnier än som varit fallet borde ha fått flyktingstatus i
Sverige.
Varför tillämpar regeringen flyktingkonventionen på ett sådant
sätt att flyktingkommissariatet anser att det är en felaktig
handläggning.
Birgit Friggebo: Det är riktigt att det kan ha kommit
personer från Bosnien som kan vara både flyktingar och
defactoflyktingar. Den saken måste myndigheterna även nu bedöma i
samtliga fall.
Vi vet att Genèvekonventionen inte har en total räckvidd,
framför allt när det gäller inbördeskrig och krigsflyktingar. Det
tycker jag är en brist, och den svenska regeringen och jag själv
har lagt ned väldigt mycket arbete på att åstadkomma något slags
överenskommelse eller t.o.m. konvention om krigsflyktingar för
att vi skulle få ett gemensamt ansvarstagande i Europa och regler
för detta.
Bengt Hurtig: Det måste ändå vara så att det finns en del
människor som hotas av den nuvarande situationen men som inte kan
sägas vara förföljda av staten, utan just på grund av den
situation som råder i Bosnien.
Birgit Friggebo: Det är krig i Bosnien, och det betyder att
alla människor riskerar att drabbas av krigshandlingar av olika
slag. Enligt Genèvekonventionen skall det vara fråga om
individuell förföljelse på grund av ras, religion eller egen
politisk aktivitet. Den bedömningen skall myndigheterna göra
också när det gäller Bosnien. Men det är alldeles uppenbart att
vi inte har tillräckliga internationella instrument för att klara
av krigssituationer. Jag tycker att det är viktigt att arbeta för
att vi skall få sådana gemensamma överenskommelser i Europa.
Bengt Hurtig: Genom beslutet i juni förra året om
visumtvång blev det mycket svårt för bosnier att fly till
Sverige. I januari 1991 väckte Folkpartiet en partimotion,
undertecknad av både Bengt Westerberg och Birgit Friggebo, där
användandet av aviseringsinstrumentet för att hindra människor
att fly utsattes för stark kritik.
Hade Folkpartiet fel 1991 eller hade man fel 1993?
Birgit Friggebo: Det är ju inte Folkpartiet som granskas av
konstitutionsutskottet.
Thage G Peterson: Nej, det är statsrådens handläggning av
regeringsärenden som granskas. Kan Bengt Hurtig formulera om sin
fråga på ett sådant sätt att statsrådet kan ge ett svar på den!
Bengt Hurtig: Om Folkpartiet hade suttit i regeringen 1991,
hade man då gjort samma bedömning som man gjorde 1993?
Birgit Friggebo: Hypotetiska krig kan vi alltid diskutera.
Jag har sagt -- och det står jag för -- att jag beklagar att vi
fick en sådan situation att vi blev tvungna att införa ett
visumtvång. Samtidigt var det viktigt att försöka bedöma vilka
konsekvenser det skulle få. De allra flesta flyktingarna 1993 kom
från Kroatien, där de redan hade både skydd och humanitär hjälp.
Sverige bidrar i stor omfattning till att ge det skyddet och den
humanitära hjälpen. Det var också viktigt för oss att inte totalt
stänga gränserna. Det var därför som vi hos riksdagen begärde en
kraftigt utökad kvot för att vi i ordnade former tillsammans med
UNHCR skulle kunna se till att människor även fortsättningsvis
kan komma till Sverige när de är i behov av skydd. Dessutom
utvidgades anhörigbegreppet.
Catarina Rönnung: Jag har en fråga angående Bosnien.
Vi har ju beslutat att vi skall ta emot kvotflyktingar till ett
antal av ungfär 7 000. Hittills har bara 350 kvotflyktingar
kunnat tas emot. Vad är det för byråkratiska hinder för att vi
inte har kunnat ta emot fler? Är Birgit Friggebo beredd att här
agera mer aktivt?
Vi har t.ex. flyktingar som sitter fast i en rävsax i Baltikum.
Kvinnofängelset i Tallinn är fullt av kvotflyktingar. Borde inte
Sverige kunna agera litet mer kraftfullt för att lösa upp sådana
här byråkratiska knutar?
Birgit Friggebo: Hittills har ungefär 1 200 personer
beviljats tillstånd med anledning av kvoten, och Invandrarverket
gör bedömningen att hela kvoten på 7 300 från det tidigare
Jugoslavien kommer att ha utnyttjats fram till halvårsskiftet,
dvs. den 1 juli.
Man har i någon mån ändrat rutinerna när det gäller
uttagningen. Tidgare har Invandrarverket velat göra utredningen
på plats. Nu kommer man att acceptera den uttagning som UNHCR
gör, och utredningen kommer att ske här i Sverige.
Ingvar Svensson: Jag skulle bl.a. med anledning av de
frågor Harriet Colliander ställde vilja ha besked om några
författningsmässiga förhållanden.
Skulle man, när regeringen fattar praxisbeslut, kunna tänka sig
att ett av kriterierna då är de ekonomiska konsekvenserna för
kommunerna?
Birgit Friggebo: Det är litet svårt, för i så fall skulle
vi nästan bli tvungna att göra reservationer i eller säga upp
våra internationella åtaganden, t.ex. Genèvekonventionen.
Ingvar Svensson: Man kan alltså inte använda detta som ett
kriterium?
Birgit Friggebo: Nej!
Ingvar Svensson: Jag har en annan fråga som också anknyter
till det som Harriet Colliander tog upp. Om vi bortser från att
det handlar om förvaltningsbeslut, vill jag fråga om regeringen
skulle kunna lägga fram en proposition om särbehandling av en
viss folkgrupp när det gäller invandringsmöjligheterna? Anser
statsrådet att det är formellt möjligt?
Birgit Friggebo: Rasdiskriminering i rättstillämpningen är
förbjuden i Sverige.
Ingela Mårtensson: Jag skulle också vilja ställa en fråga
när det gäller kvoten. När man avsatt en så stor andel för
personer som kommer från Bosnien, har kvoten för dem som kommer
från andra länder minskat. När man nu inte kan fylla kvoten med
personer som kommer från före detta Jugoslavien, skulle man då
inte kunna vara mer flexibel och öka kvoten för andra flyktingar?
Som Catarina Rönnung sade finns det många angelägna fall som
skulle kunna utnyttja kvoten.
Birgit Friggebo: Som jag sade tidigare gör Invandrarverket
den bedömningen att man kommer att kunna utnyttja hela kvoten för
före detta Jugoslavien fram till den 1 juli. Om det skulle vara
så att man inte kan göra det, så finns det möjligheter för
regeringen att inom ramen för den ordinarie kvoten på 1 800
flytta över en del från Jugoslavienkvoten till de 500 för den
övriga världen.
Ingela Mårtensson: Det fordras då alltså ett
regeringsbeslut för att man skall kunna utnyttja mer av kvoten
för den övriga världen?
Birgit Friggebo: Ja, eftersom ju Invandrarverket agerar
efter redan givna regeringsbeslut, som tidigare varit förankrade
i riksdagsbeslut.
Ingela Mårtensson: Om Jugoslavienkvoten inte kan uppfyllas,
kan man alltså förvänta sig att det blir en större del för den
övriga världen?
Birgit Friggebo: Det finns en möjlighet för regeringen att
fatta beslut om det. Men bedömningen är nu att man skall använda
hela Jugoslavienkvoten för Jugoslavien.
Harriet Colliander: Jag blir litet upprörd när man i det
här sammanhanget börjar tala om diskriminering av folkgrupper.
Man skulle lika gärna generellt kunna tala om permanenta och
temporära uppehållstillstånd som ges till människor som på
grund av katastrofer kommer i stora mängder. Det var inte detta
mina frågor handlade om. Regeringen har initiativrätt, och
regeringen hade kunnat gå till riksdagen för att få beslut om hur
man skulle hantera frågan. Riksdagen hade då haft möjligheter att
ta ställning till kostnader som man visste skulle bli följden av
regeringsbeslutet. Det är därför hårklyverier att säga att man
fattar ett litet beslut som inte har med någonting annat att
göra. Om viljan funnits, hade man kunnat gå till riksdagen och
lösa det hela på ett konstitutionellt riktigt sätt.
Invandrarministern avslutade vår tidigare frågerunda med att
säga att det blev en besparing. Jag förstår inte hur man kan tala
om besparingar när det kommer hit 60 000 människor som man skall
hysa. Man måste betala konjunkturbidrag och stimulansbidrag. Över
huvud taget går det ut en mängd pengar. Min fråga var: Vilka
kostnader blir det för det svenska samhället när man bestämmer
sig för ett permanent uppehållstillstånd och inte för ett
temporärt? Jag anser att man borde ha haft temporära
uppehållstillstånd, eftersom målsättningen ju måste vara att man
skall repatriera människor till de länder som de kommit ifrån.
Birgit Friggebo: Jag är inte säker på att jag uppfattade
någon speciell fråga. Vad regeringen hade att ta hänsyn till vid
detta praxisbeslut var att det fanns ett antal människor här i
Sverige som hade kommit från ett område där det pågår slakt och
krig.
Harriet Colliander: Det är jag mycket medveten om.
Birgit Friggebo: Och då var det fråga om vilket beslut som
regeringen skulle fatta. Vi följde den normala ordningen att ge
permanenta uppehållstillstånd om människor är i behov av skydd.
Jag kan också konstatera att riksdagen numera har fattat ett
beslut som innebär att man ger stimulansbidrag till kommunerna
för att underlätta mottagandet i kommunerna. Det mottagandet går
nu med glans.
Harriet Colliander: Min sista fråga är: Hur många miljarder
kostar det här? Man måste fundera över vilka kostnaderna blir om
man ger permanent eller temporärt uppehållstillstånd. Vi har en
hög arbetslöshet, och vi måste räkna med att det kostar det
svenska samhället väldigt mycket pengar när man beviljar
permanent uppehållstillstånd och inte temporärt. Någon
uppskattning måste ni väl ha gjort, och någon uppfattning har ni
väl?
Birgit Friggebo: Som jag sagt tidigare och som det har
redovisats i proposition till riksdagen innebar beslutet på kort
sikt att det blev en besparing på 2,5 miljarder. En del av de
pengarna användes dels till att ge stimulansbidrag till
kommunerna, dels till att kraftigt öka kvoten för att vi inte
skulle behöva stänga gränserna totalt. Vad det innebär på lång
sikt kan ingen svara på. Det beror på om dessa personer åker hem,
om det snabbt blir fred där nere. Vi har väl aldrig tidigare sett
så ljusa tecken som nu, även om det kan komma bakslag. Det beror
också på hur många som kommer att snabbt få arbete i Sverige. Min
bedömning är att det finns stora möjligheter för den här gruppen
att ganska lätt kunna komma in i svenskt arbetsliv. De kommer då
att betala skatt här i Sverige och därmed klara sina egna
utgifter och även bidra till andras.
Granskningsärende angående regeringens behandling av frågor
rörande asylsökande från Kosovo
Birgit Friggebo: Vi lämnade för ett antal månader sedan
över en promemoria beträffande Kosovo, och jag vill komplettera
den med att meddela att regeringen har fattat beslut i två
ytterligare ärenden beträffande Kosovo, nämligen praxisbeslut när
det gäller medicinska skäl. I båda dessa beslut blev det bifall.
Sedan vår promemoria lämnades in har det kommit in ytterligare
ett ärende till regeringen. Även det gäller medicinska skäl.
Varken Invandrarverket eller Utlänningsnämnden har överlämnat
något ärende som gäller själva skyddsfrågan.
Jag vill också erinra om att socialförsäkringsutskottet skall
göra en ordentlig genomlysning av Kosovo tisdagen den 29 mars.
Jag vill också nämna att jag i tisdags som svar på en fråga
meddelade riksdagen att jag i regeringen kommer att ta upp frågan
om införande av vistelsetidsregler för barnfamiljer, bl.a.
barnfamiljer från Kosovo.
Catarina Rönnung: Det var ju en positiv nyhet. Jag hade
nämligen tänkt fråga varför regeringen en gång i tiden slopade
den s.k. treterminsregeln. Nu skall denna tydligen återuppstå i
något slags skepnad, så att situationen för barnfamiljer från
Kosovo förbättras. Är det riktigt uppfattat?
Birgit Friggebo: Jag har varit mycket noga med att inte
redovisa vilken typ av regler vi tänkte föreslå -- detta för att
inte väcka falska förhoppningar hos människor som då genast
börjar räkna. Jag tycker att det är viktigt att de exakta
reglerna, när det har fattats beslut om dem, skall finnas till
hands skriftligt och vara tydliga.
Catarina Rönnung: Eftersom tiden går skall jag hoppa över
en del frågor som jag hade tänkt ställa.
Jag är litet undrande när det gäller Praxisutredningen. Redan
förra året när Christina Rogestam utfrågades av utskottet, var
hon av den uppfattningen att Utlänningsnämndens praxis hade
skärps betydligt. Dessutom är det väldigt få ärenden som lämnas
över från Utlänningsnämnden till regeringen för bedömning. Nu har
det gått ett helt år, och därför är jag litet orolig för att man
får vänta väldigt länge på resultatet av den här utredningen,
vars direktiv nu har skrivits. Under tiden kommer kanske
människor onödigtvis att komma i kläm.
Bör inte statsrådet försöka skynda på behandlingen? Det har
gått lång tid sedan detta problem blev uppenbart, och ganska
litet har gjorts under tiden.
Birgit Friggebo: Eventuella påståenden från Invandrarverket
om att praxis i Utlänningsnämnden skulle ha skärpts är litet
konstiga. Det är ju Invandrarverket som först fattar beslut.
Först när Invandrarverket avslår en ansökan, överklagar man till
Utlänningsnämnden. Om Utlänningsnämnden har en hårdnande praxis,
så måste det från början ha varit Invandrarverket självt som haft
en hårdnande praxis. Om det blir ett bifall i Invandrarverket,
kommer ärenden aldrig till Utlänningsnämnden.
Jag tror att vi här talar om litet olika saker. Redan förra
sommaren, när det kom påståenden om att det skulle vara en
hårdnande praxis i asylärendena, tillsatte regeringen en kommitté
för att utvärdera praxis. Den utredningen är nu färdig med sitt
arbete och kommer att redovisa sitt resultat för mig den 6 april.
En annan, mer generell fråga är hur praxisbildandet skall gå
till. Den frågan var uppe i samband med att Utlänningsnämnden
inrättades. Nu har Utlänningsnämnden verkat i ett par år, och då
finns det anledning att se över hur regeringen skall kunna få ett
större inflytande över praxis. Till en sådan utredning håller vi
nu på att skriva direktiv.
Catarina Rönnung: Kritik har också riktats mot att
avvisningar från Sverige sker alltför brutalt. Jag undrar därför
om Birgit Friggebo är beredd att göra en översyn av hur
avvisningarna går till.
Birgit Friggebo: Jag är beredd att svara på den typen av
frågor även om de inte direkt hör samman med det som har
aviserats.
Vi har i departementet ett utkast till en översyn av frågan om
hur avvisningar skall gå till.
Catarina Rönnung: Hur många kosovoalbaner skickas för
närvarande tillbaka per vecka, och hur många har sammanlagt
skickats tillbaka? Har Birgit Friggebo någon uppfattning om hur
många som uppehåller sig illegalt i landet? Hur många har flytt
utomlands?
Birgit Friggebo: Catarina Rönnung kan naturligtvis få
exakta siffror på det senare, men jag kan nu ta det i litet runda
tal.
Det har kommit ungefär 60 000 personer från Kosovo. Över
hälften har lämnat landet, varav 11 000 har gjort det
"frivilligt" -- de har nöjdförklarat sig med besluten. Ungefär
3 000 har fått stanna i Sverige. Exakt hur många kosovoalbaner
som finns gömda i landet har jag inte några exakta uppgifter på,
men det kan röra sig om ett antal tusen personer -- 3 000,
4 000 eller 5 000 personer.
Catarina Rönnung: Skiljer sig Sveriges bedömning av
kosovoalbanernas situation från bedömningen ute i Europa? Hur ser
det ut i Holland, Tyskland, Danmark och Frankrike?
Birgit Friggebo: I stora drag skiljer sig inte bedömningen
i de olika länderna. Från tid till annan kan det vara vissa
frågor som kommer upp till diskussion i de olika länderna som gör
att man dröjer med avvisningsbeslut. Men i grunden gör man samma
bedömningar i de europeiska länderna. Vi har en ganska nära
kontakt mellan länderna. Man ger varandra rapporter och gör
avstämningar av bedömningarna av situationen.
Catarina Rönnung: Från Frankrike skickas i alla fall för
närvarande inga kosovoalbaner tillbaka.
Birgit Friggebo: Jag kan inte exakt svara på om det har
skett någon förändring under de senaste dagarna, men i stort sett
gör vi samma bedömning. Det torde vara så att det inte finns
särskilt många kosovoalbaner i Frankrike, som i stort sett har
stängt sina gränser. En av de viktigare frågorna under de gångna
åren har varit att försöka övertyga också Frankrike om att vara
med om att ta det gemensamma ansvaret för flyktingar.
Diskussionen då har naturligtvis framför allt varit inriktad på
Bosnien, där man är ganska hårdnackad i Frankrike. Det kan inte
vara fråga om särskilt många personer.
Catarina Rönnung: Sedan förra våren får vi kontinuerliga
rapporter om att kosovoalbanerna trakasseras. Skolorna har
stängt, och barnen kan alltså inte gå i skolan. Det råder viss
rättslöshet, folk häktas på godtyckliga grunder. ESK och Amnesty
har skickats ut ur landet. Rapporter har kommit från FN:s
flyktingkommissarie om att det har skett gradvisa försämringar i
landet.
Vilket intryck har Birgit Friggebo tagit av de här rapporterna?
Birgit Friggebo: Jag vill erinra om att regeringen inte har
fattat några praxisbeslut i skyddsfrågan när det gäller Kosovo.
Jag kan naturligtvis i och för sig redovisa en allmän bild av
Kosovo i många avseenden. Jag vill erinra om att
socialförsäkringsutskottet, som ju är riksdagens flyktingutskott,
på tisdag i nästa vecka kommer att ha en omfattande utfrågning i
det ärendet.
Catarina Rönnung: Men det är regeringen som har det
yttersta ansvaret när det gäller att besluta om verkställighet
och annat.
Birgit Friggebo: Det är myndigheterna själva som beslutar
om verkställighetsstopp. Vi hade när det gäller Jugoslavien ett
totalt verkställighetsstopp hösten 1991, och det var
Invandrarverket självt som fattade de besluten. Sedan lyftes
verkställighetsstoppet successivt under loppet av 1992 för olika
delar av Jugoslavien.
Catarina Rönnung: Men statsrådet har naturligtvis det
största ansvaret för invandrarpolitiken i dess helhet. Vilka
möjligheter har Birgit Friggebo att agera i detta fall?
Birgit Friggebo: Regeringen kan fatta beslut när antingen
Invandrarverket eller Utlänningsnämnden överlämnar ärenden -- när
deras bedömning är att de vill ha ett regeringsbeslut till
ledning för sina egna beslut. Regeringen kan inte på eget
initiativ ta till sig ärenden eller rent allmänt göra uttalanden
som skall styra myndigheternas beslut.
Catarina Rönnung: I dag har Sveriges Radio haft uppe ett
fall med en hjärtsjuk 60-årig man som har misshandlats och
torterats svårt när han återvände till Kosovo. Han har torterats
vid två tillfällen, och han är nu sängliggande och har svårt att
stå upp. FN:s flyktingkommissarie har också sett att han har
tydliga spår av misshandel.
Är inte detta ett tecken på att man har återsänt kosovoalbaner
på alltför lösa grunder? Borde man inte ordentligt se över
situationen i Kosovo och lyssna på de nedslående rapporter som
finns och agera på ett annat sätt?
Jag tycker att det är egendomligt att Birgit Friggebo hela
tiden refererar till myndigheterna, som om hon själv inte hade
några som helst möjligheter att aktivt ta initiativ i denna
situation.
Min fråga är om man inte har avvisat kosovoalbaner på alltför
lösa grunder? Man har alltså skickat tillbaka en äldre man, trots
att han hade varit politiskt aktiv i Kosovo. Han har vid
återkomsten trakasserats av polisen vid upprepade tillfällen.
Människor har alltså kommit i kläm därför att man i vårt land har
haft en ovärdig utvisningspolitik. Vad kan man göra åt det?
Birgit Friggebo: Det är naturligtvis ytterst beklagligt om
sådant inträffar och att människor får lida. Jag beklagar det
djupt. Samtidigt kan jag notera att långt över 30 000
kosovoalbaner har lämnat Sverige. De flesta av dessa har återvänt
till Kosovo. En del har tagit med sig sina svenska fruar till
Kosovo. Vi har inte på något sätt negligerat den allvarliga
situationen i Kosovo.
Catarina Rönnung frågar om regeringen inte kan ta något
initiativ och göra någonting. Jag har bara beskrivit den formella
beslutssituation som är fastlagd av Sveriges riksdag och
redogjort för hur praxissättningen går till. Jag är också beredd
att lämna besked om de beslut som regeringen har fattat.
Catarina Rönnung: Det ligger ändå inom Birgit Friggebos
egna möjligheter att försöka ändra praxis -- att försöka få
riksdagen att fatta andra beslut, om det bedöms som viktigt att
ingripa här. Det har gått ett helt år, och man har sett att
situationen i Kosovo bara har blivit sämre och sämre. Birgit
Friggebo har sagt att vi följer situationen, men ingenting görs.
Jag tycker att det är fel att bara skylla på formaliteter. Som
statsråd måste man väl försöka se till att vi upprätthåller en
humanitär flyktingpolitik och att man ordentligt undersöker hur
situationen ser ut och gör någonting när det blir påkallat att
ändra praxis.
Birgit Friggebo: Jag vill bara erinra om att de allra
flesta länderna i Europa hanterar dessa frågor på ungefär samma
sätt som våra myndigheter gör.
Det andra är att det har kommit signaler om att det skulle ha
blivit en hårdnande asylpraxis i Sverige. När dessa signaler kom
tillsatte regeringen på mitt förslag omedelbart en oberoende
utvärdering, och denna kommer att presenteras ganska snart.
När det gäller den övergripande och mer formella frågan om hur
praxis skall sättas, har vi reglerna om att det är
Utlänningsnämnden som är överprövningsinstans. Jag har sagt att
jag anser att regeringen borde kunna få ett större inflytande
över praxissättningen. Vi arbetar nu med att få en översyn av den
frågan, och den översynen bör ske ganska snabbt. Jag tror att det
är det sätt på vilket konstitutionsutskottet kommer att anse att
dessa frågor bör skötas.
Catarina Rönnung: Hur lång tid ungefär kommer den översynen
ha ta?
Birgit Friggebo: Som jag sade tidigare vill jag inte ange
tidsgränser när jag inte är alldeles säker på att dessa kan
hållas, men jag har tidigare sagt att direktiven kommer under
våren.
Inger René: Jag har några frågor som rör situationen i
Kosovo.
I ett radioprogram den 21 juli förra året angavs det att 2 av
de då närmare 1 500 personer som hade skickats tillbaka till
Kosovo råkat illa ut. Statsrådet lovade att undersöka saken. Har
detta gjorts, och visade det sig i så fall att det låg någon
sanning bakom uttrycket "råkat illa ut"?
Birgit Friggebo: Jag kan inte exakt erinra mig detta
radioprogram.
Inger René: Vi har fått ett referat av det, och det är lätt
för mig att läsa innantill.
I samma radioprogram sade en av de medverkande kosovoalbanerna:
"Det är inte sant att inte 99 % råkar illa ut. De flesta som har
blivit utvisade flyr vidare till andra länder, och det är bara
ungefär 5 % som åker tillbaka till Kosovo."
Ligger det någon sanning bakom dessa påståenden?
Birgit Friggebo: Det skulle jag inte tro. Det är ytterst
beklagligt att t.ex. Amnesty inte längre kan få åka till Kosovo
och att ESK som sådan inte kan ha sina undersökningskommissioner
där. Men det innebär ju inte att inte andra personer kan komma
dit. Vi har en person som är stationerad där för UNHCR och som
dessutom är svensk. Vi har personer från ESK-länderna som
regelbundet besöker Kosovo. Vi har personer på den svenska
ambassaden i Belgrad som regelbundet åker ner till Kosovo. Det
betyder att det finns en ständig internationell närvaro i Kosovo.
Det gör att vi får väldigt mycket rapporter om vad som händer där
nere.
Jag tycker att det låter osannolikt att så få personer faktiskt
skulle återvända till Kosovo. Dessutom har journalister som följt
med personer tillbaka till Kosovo beskrivit situationen där.
Inger René: Om jag får använda samma ordval som när det
gällde peruanerna: Har den svenska regeringen fått rapporter om
personer som återvänt och råkat illa ut när de kommit hem?
Birgit Friggebo: Det fall som Catarina Rönnung tog upp har
väckt visst uppseende. Jag anser naturligtvis att man bör se
efter vad som har hänt.
Inger René: Varje sådant fall är naturligtvis ett fall för
mycket, men finns det fler exempel på personer som har råkat illa
ut?
Birgit Friggebo: Det kommer inga regelmässiga rapporter om
att man skulle råka illa ut. Den allmänna situationen är
emellertid sådan att man riskerar att polisen kommer hem och gör
husundersökningar, att det söks efter vapen och att man tas in på
polisstationen för förhör, osv. Men det finns ingenting som
indikerar att det faktum att man har varit utomlands gör att man
skulle behandlas på något särskilt sätt när man kommer tillbaka.
Inger René: Förekommer det inte våld i dessa fall?
Birgit Friggebo: Det kan naturligtvis inte uteslutas att
sådant också kan förekomma. Men av de över 30 000 personer som
har lämnat Sverige har huvudparten rest tillbaka till Kosovo, och
man kan inte säga att de regelmässigt behandlas sämre än den
allmänna situationen föranleder, dvs. att barnen inte får gå i de
vanliga skolorna utan hänvisas till privatskolor, att man inte
kan få arbete inom myndighetsvärlden, osv.
Inger René: Det är alltså olika typer av diskriminering.
Birgit Friggebo: Ja, i högsta grad, och det finns all
anledning att fördöma detta.
Bengt Hurtig: Jag har framför mig skälet för ett beslut som
regeringen har fattat när det gäller judar från Ryssland. I det
beslutet sägs att dessa människor har utsatts för hotelser på
grund av sitt judiska ursprung. Mannen i familjen har avskedats
från sitt arbete, och kvinnan har avstängts från sin utbildning
och har svårt att få arbete. De har provocerats på gatorna, och
de har gripits men släppts efter förhör hos polisen.
Detta är en beskrivning som mycket påminner om beskrivningar av
det som hänt kosovoalbaner i Kosovo.
Jag tycker att det är ett rimligt beslut som har fattats när
det gäller den här judiska familjen från Ryssland. Dessa personer
hade kanske t.o.m. kunnat tas emot som konventionsflyktingar. Det
är uppenbart att det förekommer olika behandling av olika
folkgrupper. Är det inte oroande att man behandlar kosovoalbaner
på ett sätt och judar från Ryssland på ett annat sätt.
Birgit Friggebo: Självfallet skall man försöka ha så lika
bedömning som det över huvud taget är möjligt. Samtidigt är
situationen olika i olika länder och därmed individernas
förhållande till sina egna länder. Jag kan bara konstatera att
regeringen har fattat det här beslutet därför att det på sina
håll saknas förmåga och vilja att skydda de ryska judarna. Det
beslutet står regeringen för. När det gäller Kosovo har vi ännu
inte fattat något praxisbeslut.
Bengt Hurtig: Man kan inte påstå att regimen i Kosovo har
vilja och förmåga att skydda kosovoalbanerna.
Birgit Friggebo: Nej, tvärtom -- man skulle väl helst vilja
bli av med allihopa.
Bengt Hurtig: Såvitt jag förstått skulle man nu på
medicinska grunder kunna låta en del människor stanna. Vilka är
det som i så fall skall göra de medicinska bedömningarna?
Birgit Friggebo: Besluten fattas av myndigheterna. Till
grund för de besluten ligger olika former av läkarintyg. Ibland
anlitar man också förtroendeläkare som finns hos
invandrarmyndigheterna.
Ingela Mårtensson: När det gäller diskussionen om praxis
skulle jag vilja ställa en fråga om beslutsunderlagen. Om man
hade litet mer utförliga underlag för beslutet, skulle
flyktingadvokater och andra som sysslar med flyktingfrågor kunna
utläsa om det blir någon praxisförändring. Det är många som
klagar över att beslutsunderlagen är för torftiga. Det är vidare
så att reserapporter och dylikt hemligstämplas, vilket gör att
man inte kan förstå varför det har gjorts lika bedömningar.
Har regeringen något inflytande på detta eller ankommer det
helt på Utlänningsnämnden och Invandrarverket att bestämma vad
man vill hemlighålla och vad man vill offentliggöra?
Birgit Friggebo: Underlagen för besluten är det framför
allt de asylsökande själva som skall presentera.
Jag antar att frågan gällde själva motiveringarna till
besluten. Där skulle jag nog vilja säga att det har skett en
avsevärd förbättring, bl.a. i Utlänningsnämnden när denna övertog
detta från regeringen. Regeringen var mer knapphändig i sina
beslutsmotiveringar. Det utesluter inte att det skulle kunna bli
ännu bättre, dvs. att man tar upp alla de skäl som presenteras av
de asylsökande och behandlar och bemöter dessa.
Jag utgår från att det finns en strävan hos Utlänningsnämnden
att åstadkomma förbättringar i fråga om beslutsmotiveringarna.
När det gäller sekretessfrågan är det den myndighet som har
handlingen i sin hand som prövar om denna skall utlämnas eller
inte.
Ingela Mårtensson: Jag skulle till slut vilja ställa en
fråga om de systematiska sexuella övergrepp som förekommer och
som tyder på en politisk förföljelse. Många har varit kritiska
mot att man har avvisat personer som har utsatts för sådan
förföljelse. Har man i regeringen fattat praxisbeslut i något
sådant ärende?
Birgit Friggebo: Nej! Däremot har jag kunnat konstatera att
Utlänningsnämnden i några fall har bifallit ansökningar från
kvinnor som har utsatts för sexuella övergrepp.
Bertil Fiskesjö: Jag vill ställa en fråga som ligger litet
i kanten av de ärenden som vi behandlar i dag.
Jag har vid ett par tillfällen blivit kontaktad av
privatpersoner som menar att de som har betalt för att ta till
vara flyktingars möjligheter t.ex. att överklaga missköter sig. I
något fall var detta ganska gravt. Det gällde en person som hade
mängder av sådana ärenden. Han reste på semester, och tiden för
överklagande gick ut.
Har ni i departementet någon överblick över hur rättstryggheten
mer generellt i dessa avseenden tas till vara?
Birgit Friggebo: Jag skall inte sticka under stol med att
jag har hört ungefär detsamma som Bertil Fiskesjö nu refererar.
Jag skulle tro att utvärderingen av praxis möjligen kommer att ta
upp dessa frågor.
Det har varit en anspänning under de senaste åren när antalet
asylansökningar har ökat, från normalt 20 000 à 25 000 per år
upp till 80 000 ett år. Det har gjort det svårare att förse de
asylsökande med bra advokat och bra ombud, som också kan
utlänningslagstiftningen och har kännedom om asylpraxis. Jag
utesluter inte att det kan ha begåtts misstag just på grund av
det stora antalet asylsökande.
Bertil Fiskesjö: I ett fall som jag fick refererat gällde
det en juris studerande som skulle tillvarata ett mycket stort
antal asylsökandes intressen. Han struntade fullständigt i detta,
och så bör det naturligtvis inte få vara i ett rättssamhälle. Det
vore därför bra om departementet såg över också den här sidan av
invandrarpolitiken.
Thage G Peterson: Därmed vill jag tacka statsrådet Friggebo
för att ni har velat svara på utskottsledamöternas frågor.
Jag tackar allmänheten och media för visat intresse.
Härmed förklarar jag konstitutionsutskottets offentliga
utfrågning för avslutad.
Konstitutionsutskottet
1994-04-12
Bilaga B 4
kl. 18.40--21.45
Offentlig utfrågning av försvarsminister Anders Björck i
granskningsärende angående JAS-kraschen den 8 augusti 1993
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets
offentliga utfrågning för öppnad.
Flygkraschen i Stockholm söndagen den 8 augusti 1993 var en
ytterst allvarlig händelse. Sverige var sekunder från en
nationell katastrof av stora mått.
Genom granskningsanmälan nr 19 skall vi i
konstitutionsutskottet försöka bringa klarhet i regeringens och
försvarsministerns ansvar. Enligt regeringsformen är det
konstitutionsutskottets uppgift att granska regeringens och
statsrådens agerande eller brist på agerande.
Jag vill hälsa försvarsministern välkommen till denna
utfrågning. Försvarsministern har meddelat att han inte önskar
utnyttja sin möjlighet att göra en inledning, och vi går därför
direkt på frågorna.
I regeringens yttrande över denna anmälan till KU sägs att
varken Försvarsdepartementets ledning eller någon för
JAS-projektet ansvarig tjänsteman i departementet har känt till
Chefen för flygvapnets beslut att JAS 39 Gripen skulle förevisas
under Vattenfestivalen i Stockholm den 8 augusti 1993.
Det har enligt regeringens yttrande inte heller eljest i förväg
varit bekant att JAS 39 Gripen skulle medverka. Detta upprepas
senare i regeringens och Försvarsdepartementets PM: Man visste
inget!
Jag vill inleda denna utfrågning genom att än en gång låta
försvarsministern inför konstitutionsutskottet besvara frågan om
det verkligen förhåller sig så att varken Försvarsdepartementets
ledning eller någon ansvarig tjänsteman har känt till att Chefen
för flygvapnet beslutat att JAS 39 Gripen skulle delta med en
flyguppvisning vid Vattenfestivalen i Stockholm den 8 augusti
1993.
Anders Björck: Herr ordförande! Orsaken till att jag inte
utnyttjat möjligheten till att göra en inledning är att
departementet har tillställt konstitutionsutskottet en
redovisning för ärendet.
Det är alldeles korrekt att frågor rörande flyguppvisningar
inte är ett ärende som dras i departementet. JAS har 23 gånger
deltagit i uppvisningar. Det har förekommit 37 pass
uppvisningsträning. JAS har till och med i dag på morgonen
flugit 1 302 pass totalt, varav 99 efter haveriet. Det flygplan
som olyckligtvis kraschade, dvs. flygplan 102, hade när det
deltog i denna uppvisning flugit 50 pass.
Det har aldrig varit någon sed eller rutin att man informerar
departementet om sådana flygningar, eftersom dessa enligt
gällande bestämmelser handhas av Chefen för flygvapnet, FMV och
vederbörande polismyndighet.
Thage G Peterson: Jag vill upprepa frågan: Kände eller
kände inte Försvarsdepartementet och försvarsministern till att
Chefen för flygvapnet hade gett det här tillståndet?
Anders Björck: Nej, herr ordförande, jag kände inte till
det, och såvitt jag vet inte heller någon annan på
departementet. Chefen för flygvapnet fattade den 1 juli 1993 ett
beslut om detta helt i enlighet med de regler som gäller. Han
har till utskottet redovisat att han från den 1 juli till den 8
augusti, när denna olycka inträffade, inte har träffat mig. Jag
har naturligtvis för säkerhets skull gått igenom mina egna
anteckningar från den tiden.
JAS 39 Gripen gjorde en motsvarande uppvisning vid
Vattenfestivalen 1992. Detta var alltså inget nytt ärende.
Thage G Peterson: Är inte försvarsministern det minsta
tveksam när han ger detta svar?
Anders Björck: Nej! Jag kan självfallet bara svara för
egen del, och jag kände inte till att denna flyguppvisning
skulle äga rum. Jag befann mig när händelsen inträffade i mitt
hem i Jönköping, och jag hade inte fått någon information om
uppvisningen.
Thage G Peterson: Det är alltså så att
Försvarsdepartementet saknade varje kunskap om flyguppvisningen?
Anders Björck: Att det skulle äga rum en flyguppvisning
tror jag säkert att väldigt många kände till. Flyguppvisningar
är i och för sig någonting mycket vanligt -- det sker i Sverige
ungefär 200 flyguppvisningar om året. Men jag var inte
informerad om detta, och jag tycker inte att det enligt någon
rimlig bedömning finns något som säger att en försvarsminister,
som till råga på allt inte är tekniker, skall informeras om
flyguppvisningar och ta ett ansvar för hur flyguppvisningar
skall gå till. Däremot skall regeringen naturligtvis ta ansvar
för det regelverk som finns, men det är någonting helt annat.
Thage G Peterson: I samma beslut, dagtecknat den 1 juli
1993, uppdrar Chefen för flygvapnet åt Skaraborgs flygflottilj
och Försvarets materielverk att planera och genomföra en
flyguppvisning i Uppsala med en JAS 39 Gripen den 28 och 29
augusti 1993. Jag vill fråga försvarsministern: Är det samma sak
med den flyguppvisningen, dvs. att försvarsministern och
Försvarsdepartementet saknade information?
Anders Björck: Det kan jag inte svara på. Den frågan har
inte ställts till mig, och jag har därför inte haft anledning
att titta på den saken. Jag upprepar att det sker ungefär 200
flyguppvisningar om året, och jag tycker inte att det är rimligt
eller ens lämpligt att det skall tas ett politiskt ansvar för
flyguppvisningar. Enligt det system vi har är det vederbörande
fackmyndigheter som skall besluta om detta. Jag är inte expert
på datoriserade flygstyrsystem, och det vore djupt olyckligt och
skulle innebära ett rent ministerstyre, om jag skulle lägga mig
i sådana här saker.
Thage G Peterson: Då vill jag upplysa försvarsministern om
att Försvarsdepartementet flera månader i förväg hade fått reda
på att JAS-plan skulle delta i flyguppvisningen i Uppsala. Redan
i mars fattade nämligen Chefen för flygvapnet beslut om detta,
och Försvarsdepartementet fick kännedom om beslutet -- t.o.m. i
två exemplar. Är detta alltså något som försvarsministern inte
har någon kännedom om?
Anders Björck: Om jag hade fått reda på att den här
utfrågningen skulle handla om en flyguppvisning i Uppsala -- jag
vill minnas att den t.o.m. ägde rum i samband med flottiljens
jubileum -- hade jag naturligtvis kontrollerat den saken. Men
jag tycker att detta är ganska poänglöst, helt enkelt därför att
vi aldrig har haft den ordningen att det är
Försvarsdepartementet som fattar beslut i dessa frågor. Så har
det aldrig varit -- vare sig under min tid som försvarsminister
eller under mina företrädares tid.
Vad hade då hänt om jag verkligen hade känt till att flygplan,
som hade flugit över 1 000 gånger och om vilka vi hade fått
information om att allt var i god ordning, skulle flyga? Skulle
jag då ha ingripit och sagt: "Nej, ni får inte flyga. Jag vet
bättre än ni. Er information om de datoriserade flygsystemen är
felaktig."?
Herr ordförande! Det handlar här om den mest sofistikerade
styrteknik som finns. Bara en handfull experter i hela världen
behärskar dessa saker. Även om jag hade känt till att JAS skulle
delta, skulle jag inte ha lagt mig i frågan, eftersom gällande
författningar föreskriver att det är vederbörande myndigheter
som har ansvaret i frågor av detta slag.
Thage G Peterson: Jag har i den frågan en annan
uppfattning, och jag skall senare återkomma till det.
Jag återknyter nu till den information som
Försvarsdepartementet obestridligen hade. Beslutet finns med i
de handlingar som har bilagts utskottets promemoria i detta
granskningsärende, och dessa handlingar har försvarsministern
fått del av i förväg. Försvarsministern kan alltså ta fram
beslutet och läsa det.
Det beslut som jag åsyftar är Chefen för flygvapnets
produktionsverk, daterat den 26 mars 1993. Det framgår av
sändningslistan att -- tvärtemot vad som sagts i
Försvarsdepartementets promemoria till konstitutionsutskottet --
man hade fått information och att beslutet hade skickats till
Försvarsdepartementet, t.o.m. i två exemplar. Jag kan då
konstatera att i varje fall Försvarsdepartementet kände till att
JAS-plan skulle delta i denna flyguppvisning. Jag undrar om
Anders Björck fortfarande vill bestrida det faktum att detta
beslut finns med i de handlingar som försvarsministern har.
Anders Björck: Jag varken bestrider eller bekräftar.
Ordföranden talar nu, om jag uppfattat det rätt, om
flyguppvisningen över Uppsala.
Thage G Peterson: Ja!
Anders Björck: Jag trodde att vi diskuterade
flyguppvisningen över Stockholm i samband med Vattenfestivalen.
Thage G Peterson: När det gäller att ta ställning till
frågan om vilken information som försvarsministern hade i sitt
departement spelar det ingen roll om frågan gäller uppvisningen
i Uppsala eller den i Stockholm. Gemensamt för båda dessa
flyguppvisningar är att JAS-plan skulle användas för en
uppvisning inför publik. Gemensamt för de båda är också att det
rörde sig om samma plan, dvs. 102:an. Kraschen hade ju kunnat
inträffa i Uppsala. Det var tidigt högst troligt, och det blev
efter den 1 juli 1993 bestämt, att det var serieflygplanet 102
som skulle användas. Det är därför jag säger att man på
Försvarsdepartementet hade information om att det var JAS 39
Gripen som skulle delta i flyguppvisningar i augusti månad. Jag
undrar om försvarsministern vill bestrida detta faktum.
Anders Björck: Jag kan inte vare sig bestrida eller
bekräfta detta, eftersom vi nu talar om någonting helt annat,
nämligen flyguppvisningen i Uppsala, än det som denna utfrågning
skulle gälla. JAS 39 Gripen har, som jag redan sagt, under min
och min företrädares tid som försvarsminister flugit ett stort
antal gånger. Vid varje sådant tillfälle har naturligtvis en
krasch kunnat inträffa. Det är fackmyndigheterna som har att
avgöra om ett flygplan är luftvärdigt eller inte -- det ankommer
inte på en enskild regeringsledamot. Det vore djupt olyckligt om
jag som enskild regeringsledamot skulle lägga mig i detta, även
om jag kände till att ett flygplan skulle användas för en
uppvisning.
Det förekommer här, herr ordförande, ett slags bevisföring som
innebär att kommunikationsministern skulle vara ansvarig för
alla krascher med civila flygplan. Det skulle gå att dra väldigt
halsbrytande paralleller med utgångspunkt i det resonemanget.
Får jag ändå citera ur det som meddelats Försvarsdepartementet
från de fackmyndigheter som kan det här. Jag har under min tid
som försvarsminister fått två redovisningar. I en redovisning av
den 30 april 1992 sägs under rubriken Styrsystem och
flygegenskaper: "Styrsystemet har under genomförd flygverksamhet
haft en hög tillförlitlighet."
I IG-JAS redovisning 930420 till FMV inför levereransen av
flygplan 102, dvs. det aktuella flygplanet, sägs i
sammanfattningen under rubriken Styrsystem och flygegenskaper:
"Styrsystemet visar god funktion och god tillgänglighet."
I FMV:s skrivelse 930110 sägs: "Styrsystemet har vid genomförd
flygverksamhet haft hög tillförlitlighet vid apparatfunktion."
Jag vill alltså understryka att de myndigheter som behärskar
den här problematiken hade gett ett luftvärdighetsgodkännande
och att det här var en helt normal verksamhet.
Thage G Peterson: Vad jag vill konstatera är att det under
våren 1993 i Försvarsdepartementet fanns kunskap om att JAS-plan
skulle delta i flyguppvisning inför publik, t.o.m. under två
dagar, vid Upplands flygflottilj. Det är alltså odiskutabelt att
Försvarsdepartementet hade information på ett mycket tidigt
stadium om att detta inte färdigutprovade och inte färdiga
flygplan skulle upp i luften och flyga inför publik. Faktum är,
försvarsministern, att haveriet lika gärna kunde ha inträffat i
Uppsala den 28 och 29 augusti som i Stockholm den 8 augusti.
Riskerna var ju ännu större i Uppsala, eftersom det där rörde
sig om två dagar. Det var alltså samma plan med dess brister som
skulle visas upp inför publik i Uppsala.
Jag har påvisat att Försvarsdepartementet hade information om
uppvisningarna -- det framgår av handlingar som finns i
försvarsministerns mapp. Jag vill då fråga försvarsministern:
Vill Anders Björck fortfarande hävda att man inte kände till att
JAS-plan skulle delta i flyguppvisningar i augusti 1993?
Anders Björck: Avser frågan flyguppvisningen i Uppsala?
Thage G Peterson: Den gäller flyguppvisningarna i augusti
1993. Denna information, som kom på ett tidigt stadium under
våren, gällde flyguppvisningar i Uppsala. Därför är det ingen
skillnad mellan uppvisningarna i Uppsala och Stockolm.
Försvarsdepartementet kände ju faktiskt till att ett JAS-plan
skulle uppträda inför publik -- dessutom var det fråga om samma
flygplan.
Anders Björck: "Att uppträda inför publik" är, som jag
påvisat, högst normalt. Jag kände inte till att det skulle bli
en uppvisning över Stockholm, och även om jag hade känt till
det, skulle jag inte ha lagt mig i det -- det är en sak för
vederbörande myndigheter. Jag har inte heller fått någon
information eller någon föredragning om att planet skulle
uppträda i Uppsala. Om jag hade fått det, skulle jag ha utgått
från att man inte skickar upp ett plan som inte har fått ett
luftvärdighetsgodkännande. Det här planet hade fått det, och man
hade alltså rätt att flyga det enligt gällande bestämmelser. Det
är inte jag som utfärdar luftvärdighetsgodkännande.
Det är väldigt viktigt att konstitutionsutskottet inte
försöker tubba statsråd till ministerstyre. Jag tycker att vi
skall hålla gränslinjerna klara för vad ett statsråd gör och vad
myndigheterna skall göra.
Jag har tidigare inte märkt något intresse från
konstitutionsutskottets sida att granska hur flyguppvisningar
går till, trots att det har förekommit krascher i samband med
uppvisningar. Men jag förstår varför det är andra tongångar just
nu!
Thage G Peterson: Jag sade att jag skall återkomma till
frågan om ministerstyre. Jag anser att det inte skulle ha varit
det i detta fall, men det skall jag återkomma till senare.
Jag återgår nu till frågorna om vad Försvarsdepartementet
visste eller inte visste.
I det besked som Försvarsdepartementet har gett till KU säger
man att man inte visste någonting, och försvarsministern har här
bekräftat att han inte hade någon information. Men det är ställt
utom allt tvivel att Anders Björcks departement var informerat
och t.o.m. i mycket god tid hade kännedom om att JAS-plan skulle
användas för flyguppvisningar inför publik i augusti 1993 och
att det gällde det icke färdigutprovade serieflygplanet 39.102,
som sedan störtade i Stockholm.
Vad tror Anders Björck att det berodde på att inte han
personligen fick kännedom om beslutet att ett icke färdigt
JAS-plan skulle användas för flyguppvisningar för publik? Vad
berodde det på?
Anders Björck: Det dokument som ordföranden hänvisar till
gäller ju planeringsinriktningen. Det här planet var ju inte
levererat till flygvapnet vid den aktuella perioden, utan det
levererades ett antal månader senare. Det är väl rätt naturligt
att man gör en resursallokering. Sedan får man se vad planet
klarar. Är det luftvärdighetsgodkänt, skall det naturligtvis
flyga. Är det inte godkänt, får det inte flyga. Det är inte ett
statsråds uppgift att bestämma över flyguppvisningar, och det
har det aldrig varit. I så fall hemställer jag, om det tillåts
en tidigare vice ordförande i konstitutionsutskottet, att
utskottet kontrollerar hur den här typen av frågor har handlagts
tidigare.
Thage G Peterson: Vi kontrollerar hur de handlagts under
Anders Björcks ledning av Försvarsdepartementet.
Anders Björck: Men, herr ordförande, det är tillåtet att
dra paralleller och hänvisa till administrativ praxis i sådana
här sammanhang.
Thage G Peterson: Det är i dessa dagar många som drar
paralleller. Det finns de som drar paralleller till
Justitiedepartementet och Berglingfallet på sin tid.
Faktum är att Försvarsdepartementet hade kännedom om att
JAS-plan skulle delta i flyguppvisningarna i augusti 1993.
Anders Björck: I Uppsala, herr ordförande!
Thage G Peterson: Då säger försvarsministern att han inte
hade fått denna information. Jag frågar därför: Varför förde
inte Anders Björcks departement denna information vidare till
Anders Björck? Vad tror ni att det berodde på?
Anders Björck: Det hade det synnerligen enkla skälet att
det aldrig har varit någon praxis. Det kommer en tusentals sidor
med handlingar till ett departement. Jag förmodar att Thage G
Peterson som industriminister inte läste varenda handling som
kom in till hans departement och som gällde sådant som
betraktades som ett rutinärende. Sådana ärenden förs inte upp
till statsrådet. Om så vore fallet, skulle det innebära en helt
annan administrativ ordning.
Detta var ett rutinärende. Det var en information om planerade
aktiviteter, och det kan inte vara rimligt att ett statsråd
skall syssla med ett ärende som ligger på en fackmyndighet,
nämligen i detta fall ett luftvärdighetsgodkännande. Det är icke
rimligt.
Hade jag fått reda på detta och om någon hade frågat mig,
skulle jag ha sagt: "Jag förutsätter att ni sköter det här under
myndighetsansvar. Jag förutsätter att ni vidtar alla mått och
steg enligt de regler som gäller för att maximal flygsäkerhet
skall uppnås."
När man t.ex. uppdrog åt F 7 att genomföra flygningen över
Vattenfestivalen, sades det också att det inte fanns anledning
att visa några maxprestanda. Flygningen skulle ske med all
tillbörlig omsorg.
Det är så det måste gå till. Som jag sade sker det ungefär 200
flyguppvisningar om året i Sverige, och det är inte möjligt och
framför allt inte önskvärt att beslut om dessa fattas politiskt.
Thage G Peterson: Anders Björck får mig att ställa
följande fråga: Menar verkligen försvarsministern att Sveriges
största försvarsprojekt på flera tiotal miljarder skulle vara
ett rutinärende? Menar försvarsministern att ett plan som ännu
inte var färdigutprovat och därtill varit utsatt för en krasch
några år tidigare skulle vara ett rutinärende för
Försvarsdepartementet? Ligger det så till?
Anders Björck: Nej, detta är en medveten missuppfattning
av ordföranden. Självfallet är inte JAS-projektet ett
rutinärende -- av lättförstådda skäl är det ingen som har hävdat
någonting sådant.
Däremot konstaterade jag för en stund sedan att det sker
ungefär 200 flyguppvisningar om året. Jag konstaterade också att
ett stort antal uppvisningar har skett med det här planet, JAS
39. Jag konstaterade att planet har flugit 1 300 gånger och att
det vid den aktuella tidpunkten hade flugit 1 200 gånger. Jag
konstaterade också att just det aktuella planet hade flugit 50
pass.
Efter haveriet hade Sverige plötsligt ett par hundra tusen
flygexperter -- experter på datoriserade flygstyrsystem. Jag
vill göra en lätt travesti på ett yttrande av Winston Churchill:
Sällan har så många talat så mycket om någonting som de vet så
litet om.
Det handlar här om en utomordentligt komplicerad materia.
Jag var inte försvarsminister när J 29 Tunnan producerades.
Det planet havererade 30 gånger av orsaker som kunde härledas
till den nya tekniken. Lansen hade tre utvecklingshaverier.
J 35 Draken hade 25 haverier som kunde hänföras till planets
aerodynamiska särdrag. Viggen havererade sju gånger av orsaker
som hade med den nya tekniken att göra.
Detta är verkligheten när det gäller flygutprovningar.
Jag satt länge i KU, men jag skulle aldrig ha drömt om att på
grund av alla dessa haverier ställa Allan Vought, Torsten
Nilsson, Sven Andersson, Roine Carlsson eller andra
försvarsministrar till svars för dessa haverier. Men det skulle
ha varit konsekvensen av ordförandens resonemang.
Thage G Peterson: Utfrågningen nu gäller inte döda
personer.
Anders Björck: Roine Carlsson är väl inte död.
Thage G Peterson: Försvarsministern började sin uppräkning
med Allan Vought.
Anders Björck: Ja, han är bevisligen död, men Roine kan
bara vara politiskt död.
Thage G Peterson: Sven Andersson är också död.
Anders Björck: Men Torsten Nilsson lever väl?
Thage G Peterson: Det gör han.
Anders Björck: Då är vi överens!
Thage G Peterson: Stockholm eller Uppsala spelar, som jag
ser det, ingen roll för bedömningen. Mitt konstaterande gäller
att Försvarsdepartementet hade information om att detta icke
färdigutprovade JAS-plan skulle flyga inför publik. När
Försvarsdepartementet i mars fick kännedom om att JAS-planet
skulle delta i en flyguppvisning inför publik var planet ännu
mindre utprovat än den 1 juli då beslutet som gällde Stockholm
fattades.
Det betyder att försvarsministern, om han nu hade känt till
beslutet, borde ha haft större anledning att agera och diskutera
frågan med myndigheterna. Planet var ju inte bättre i mars än
det var senare. Jag ställer återigen frågan: Varför agerade inte
Försvarsdepartementet? Varför ville inte någon på
Försvarsdepartementet informera försvarsministern personligen om
detta beslut?
Anders Björck: Av det mycket enkla skälet att det när det
gäller flyguppvisningar -- och sådana äger rum ett par hundra
gånger om året -- är fackmyndigheterna som fattar besluten. I
det här fallet var det naturligtvis inte så att man i mars
bestämde att ett plan som inte ens var levererat och som då
ägdes av IG-JAS var det som skulle flyga. Självfallet var det
inte så, utan det var fråga om en planeringsinriktning som man
har med tanke på utprovningsverksamheten att det planet kunde
tänkas delta vid det aktuella tillfället. I det läget tar man
sedan konkret ställning till vilket plan som skall flyga. När
Chefen för flygvapnet fattade beslutet valde han efter att ha
diskuterat olika alternativ plan 102, som vid kraschen hade
flugit 50 gånger.
Om jag hade känt till att detta plan skulle flyga i Uppsala --
jag tror att det var i samband med flottiljens 50-årsjubileum --
så hade jag utgått ifrån att planet var luftvärdigt och att
beslut om detta hade fattats av fackmyndigheterna.
Vi skulle, herr ordförande, hamna i en fullkomligt orimlig
situation, om vi inte agerade på det sättet. Då skulle t.ex. en
industriminister innan han ger pengar till ett företag --
exempelvis SAAB eller Volvo -- noggrant förvissa sig om att man
kunde använda pengarna på ett tillfredsställande sätt, så att
inte skattebetalarna tillfogas miljardförluster, som vida
överstiger värdet av det kraschade JAS-planet. Detta blir
logiken i herr ordförandens resonemang -- om det nu finns någon
logik!
Thage G Peterson: Nu måste jag återföra försvarsministern
till ordningen. Utfrågningen gäller varken industripolitiken och
anslag till SAAB och Volvo eller flygvapenchefens val av
flygplan. Min fråga var: På vad kunde det bero att ingen på
Försvarsdepartementet informerade försvarsministern personligen
om flygvapenchefens beslut att tillåta JAS-planet att flyga över
publik?
Anders Björck: Jag har försökt svara på den frågan, och
jag skall naturligtvis göra det igen.
Det sker ungefär 200 flyguppvisningar per år. Vi har haft ett
stort antal flygningar med JAS 39 Gripen, t.ex. på
Vattenfestivalen året innan kraschen. Det kan inte vara rimligt
att det här typen av information går till försvarsministern för
avdömning. Det skulle innebära att frågorna fördes upp till
försvarsministern.
Jag tycker att jag har gett ett mycket ärligt svar. Även om
jag hade blivit informerad, skulle jag -- inte minst med tanke
på den information som jag hade fått och just har citerat -- ha
utgått från att vederbörande myndigheter såg till att
bestämmelserna uppfylldes.
Skulle ett statsråd vara ansvarig för vartenda flygplan och
vartenda tåg och skulle ett landstingsråd vara ansvarig för
varenda operation och för varenda röntgenapparat, hade vi hamnat
långt ifrån det politiska system som Sverige har -- med
självständiga myndigheter som lyder under regeringen och där
ministerstyre är förbjudet.
Parallellerna -- slutsatserna -- blir fullständigt
halsbrytande.
Thage G Peterson: Kan det vara så, Anders Björck, att ni
inte minns att ni blivit informerad om att JAS-planet skulle
delta vid Vattenfestivalen i Stockholm och att ni hade fått
kännedom om beslutet beträffande Uppsala? Kan det vara så, att
ni har glömt det?
Anders Björck: Jag tvivlar på det. Men jag vill än en gång
understryka att även om jag hade känt till att detta flygplan
eller något annat flygplan skulle göra denna uppvisning, så hade
jag som försvarsminister ansett att det inte hade varit min
uppgift att lägga mig i det. Jag upprepar: Konsekvenserna skulle
bli fullkomligt orimliga.
Thage G Peterson: Kan det ändå inte vara så att ni har
fått information om detta?
Anders Björck: Såvitt jag kan komma ihåg har jag inte fått
den här informationen. Om jag hade fått den, skulle jag ha
utgått från att ärendet sköttes på ett tillfredsställande sätt.
Det är inte försvarsministerns uppgift att leda
flyguppvisningar.
Thage G Peterson: Försvarsministern sade i början av denna
utfrågning att han inte hade fått någon information. Nu säger
han: "såvitt jag minns". Det är en glidning!
Anders Björck: Jag gratulerar alla som har ett alldeles
perfekt minne. Men låt mig säga: "Såvitt jag kan komma ihåg".
Jag måste ju ändå som en klok smålänning göra reservationer för
att man någon gång kan ha kommit ihåg fel. Som jag minns hade
jag ingen kunskap om detta, men även om jag hade haft det, så
skulle jag ha hanterat frågan på det sätt som jag nu ett antal
gånger har försökt säga.
Thage G Peterson: Anders Björck har ju ett par gånger
åberopat sin egen erfarenhet i KU. Konstitutionsutskottet har ju
utfrågat en del personer som varit litet glömska av sig.
Flygvapenchefen hade också litet dåligt minne när han utfrågades
av KU för ett par veckor sedan. Han sade att han faktiskt inte
mindes om han hade informerat försvarsministern om sina
tillstånd beträffande flyguppvisningarna. Han ville dock inte
säga att det inte var så -- det skulle kunna tänkas att han
gjort det, sade han. Är försvarsministern också tveksam?
Anders Björck: Jag har definitivt inget minne om detta.
Men jag upprepar: Detta är ett poänglöst konstaterande -- för
även om jag hade haft denna information, så är det inte jag som
har ansvar för flyguppvisningar eller
luftvärdighetsgodkännanden. Om så vore fallet -- jag upprepar
det -- skulle vi få en fullkomligt bisarr situation i Sverige.
Då borde man, anser jag, retroaktivt titta på hur sådana här
saker har skötts tidigare och eventuellt utkräva ansvar.
Jag anser, herr ordförande, att det är en mycket stor fördel
att en försvarsminister inte sitter som överdomare i
flygsäkerhetsfrågor eller när det gäller frågor om datoriserade
mjukvaror i styrsystemet. Det vore djupt olyckligt om så vore
fallet. Även om någon skulle försöka utsätta mig för politisk
press att fullgöra en sådan roll, kommer jag så länge jag är
försvarsminister inte att falla för den frestelsen.
Vi har en flygvapenchef, vi har ett materielverk och vi har
när det gäller tillstånd en polismyndighet. De skall sköta
detta.
Jag var inte med när detta flygplan överlämnades till
Flygvapnet. Jag utgick från att när planet överlämnades till
Flygvapnet, så uppfyllde det de krav som skall ställas på ett
sådant plan.
Thage G Peterson: Detta är inget poänglöst förhållande,
utan det är tvärtom en allvarlig sak. Jag har konstaterat att på
Försvarsdepartementet fanns den information som
Försvarsdepartementet i en promemoria har förnekat fanns och som
också försvarsministern till en början förnekade fanns. Mot
slutet har försvarsministern blivit litet mer osäker och säger
"såvitt jag minns". Jag skall inte ställa frågan om det finns
fler informationer på Försvarsdepartementet som
försvarsministern borde ha blivit informerad om.
Jag har emellertid en sista fråga i denna ...
Anders Björck: Får jag ändå göra en kommentar. Jag har
sagt att även om jag hade vetat att detta plan skulle flyga i
Uppsala, vilket jag alltså inte gjorde, så hade det inte
påverkat mitt handlande. Det var här fråga om en skrivelse under
våren som redogjorde för vilka planering Chefen för flygvapnet
hade. Flygplanet var ju ännu inte levererat.
Jag upprepar att vi i Sverige skulle få en fullkomligt bisarr
situation om politiker vill leka företagsledare, tekniker eller
läkare. Låt oss hålla på de regler som finns!
Jag är mycket medveten om att just den här kraschen
naturligtvis är intressant, men den är faktiskt inte unik. Jag
har redogjort för det oändligt stora antal krascher som vi hade
med Tunnan, Lansen, Draken och Viggen. Jag satt i KU när en del
av Viggenkrascherna inträffade, och jag tillhörde KU när JAS
kraschade första gången. JAS-kommissionen har ju enhälligt
kritiserat den dåvarande försvarsministern för dålig
information. Jag skulle aldrig under mina år i KU ha kunnat
drömma om att till granskning ta upp en flygplanskrasch av det
här slaget.
Det finns gränser, herr ordförande!
Thage G Peterson: Jag skulle vilja bringa
försvarsministern åter till allvaret en stund. Jag vet inte vad
Anders Björck leker med just nu. Han ifrågasätter
konstitutionsutskottets rätt att till granskning ta upp frågan
om det politiska ansvaret hos regeringen och försvarsministern
för en flygplanskrasch som, Anders Björck -- jag vill upprepa
det --, kunde ha slutat i en katastrof, där hundratals eller
tusentals människor hade fått sätta livet till. I så fall hade
situationen varit en annan.
Med Anders Björcks sätt att resonera skulle alltså inte något
politiskt ansvar kunna utkrävas av någon, utan regeringen och
försvarsministern skulle kunna sitta kvar, även om det hade
legat tusen döda på Västerbron. Jag förstår inte riktigt detta
resonemang och denna lek från försvarsministerns sida.
Anders Björck: Jag är mycket allvarlig, och jag har
faktiskt en viss erfarenhet av konstitutionsutskottet, som jag
har en stor respekt för och som jag aldrig skulle drömma om att
ifrågasätta. Jag konstaterar då bara analogt att ansvaret för
krascherna med Tunnan, Lansen och Viggen bärs av ett antal
socialdemokratiska försvarsministrar.
Jag gör det konstaterandet -- det är logiken i ordförandens
resonemang.
Thage G Peterson: KU granskar regeringen och
försvarsministern. För mig spelar det inte den minsta roll, om
försvarsministern är moderat, centerpartist eller
socialdemokrat. Försvarsministern när JAS-kraschen inträffade
hette Anders Björck, och det är Anders Björck som vi utfrågar i
kväll -- ingen annan.
Jag lämnar nu ordet till utskottets vice ordförande.
Bertil Fiskesjö: Jag vill bara ställa en ...
Anders Björck: Får jag ändå dessförinnan säga en sak som
direkt anknyter till vad ordföranden har sagt. Vem skall
bestämma vem som skall flyga? Vem har det yttersta ansvaret för
detta? Jag håller med om att det är en viktig fråga, och jag har
gett mitt svar: Det är myndigheten! Om detta har även Thage G
Petersons partiordförande och alla andra partiordföranden varit
överens om. De har precis samma uppfattning som jag. När
statsministern kallade till överläggningar här i riksdagshuset
den 20 augusti diskuterade vi frågan om vem som skall bestämma
när JAS skall börja flyga igen. Vem skall ta ansvaret för detta?
Den frågan diskuterades mycket ingående. Alla partiledare var
överens om att detta skall politikerna inte syssla med utan att
det är en uppgift som ankommer på Chefen för flygvapnet och FMV.
I Dagens Nyheter refererade man dagen därpå vad Carl Bildt och
Ingvar Carlsson hade sagt. Dagens Nyheter skriver: "Båda" --
Ingvar Carlsson och Carl Bildt -- "var också överens om att det
är de ansvariga myndigheterna, Flygvapnet och FMV, som skall
avgöra när flygningarna med JAS skall återupptas igen."
Herr ordförande! Klarare kan det inte sägas. Jag gratulerar
till att det, trots allt, finns kloka partiledare. Vi hade en
noggrann diskussion om detta, och då fördes inget resonemang av
det slag som vi fått höra i kväll. Jag tycker att det är bra att
de var överens om de principer som jag -- i motsats till
ordföranden -- har hävdat här i kväll.
Thage G Peterson: Det smärtar mig att behöva påpeka för en
gammal ledamot av och tillika vice ordförande i riksdagens
konstitutionsutskott att partiledarna faktiskt inte står över
riksdagens konstitutionsutskott. Det som Anders Björck här i ett
trängt läge hittar på är en helt ny konstitutionell ordning som
måste överraska många.
Riksdagens konstitutionsutskott agerar med utgångspunkt i
regeringsformen. Vi granskar statsrådens tjänsteutövning, och vi
granskar regeringen. Vi frågar icke några partiledare till råds
inför våra ställningstaganden.
Anders Björck: Jag tackar för den lilla lektionen. Jag har
suttit både i riksdagen och KU, och jag ...
Thage G Peterson: Det kommer nog fler lektioner, och ...
Anders Björck: Får jag tala färdigt?
Thage G Peterson: Var så god!
Anders Björck: Vi är väl inte tillbaka på den gamla tiden
när man blev avbruten av ordföranden.
Jag konstaterar mycket klart att partiledarna, inkl.
statsministern, som hade att göra den politiska bedömningen, var
överens om det kloka i att fackmyndigheterna klarar dessa
frågor. Det har ingenting med KU:s roll att göra. Jag har utgått
från att det är möjligt att referera till enhälliga
partiledaruttalanden på denna punkt, även om det efter denna
ordväxling kan kännas bittert för Thage G Peterson att få klart
för sig vad partiledarna faktiskt sade. Det var, herr
ordförande, heller ingen som protesterade när man i
mellandagarna återupptog flygningarna med JAS. Beslutet om detta
fattades av Chefen för flygvapnet och inte av någon annan.
Thage G Peterson: Jag vet inte vem det är som avbryter,
men det var ju försvarsministern som avbröt vice ordföranden när
jag hade tilldelat honom ordet.
Jag upprepar: Partiledarna står icke över riksdagens
konstitutionsutskott, och vi hämtar ingen kraft hos partiledarna
när vi tar ställning i de ärenden som vi granskar.
Nu ger jag ordet till vice ordföranden, och jag är tacksam om
han får tala till punkt.
Bertil Fiskesjö: Om det hade varit så att
försvarsministern hade varit informerad om att flygvapnet
avsåg att utföra en avancerad uppvisning över Stockholm med JAS
under Vattenfestivalen, hade försvarsministern då haft någon
konstitutionell möjlighet att förbjuda det?
Anders Björck: Den konstitutionella möjligheten hade väl i
så fall bestått i att man hade fattat ett regeringsbeslut om att
förbjuda den här typen av flygningar. Det skulle innebära att
regeringen fattade ett beslut i ett luftsäkerhetsärende.
Om jag hade fått reda på att man skulle flyga över t.ex.
Stockholm, skulle jag -- jag upprepar det -- ha utgått från att
vederbörande myndigheter hade handlagt det hela enligt gällande
bestämmelser.
Henrik S Järrel: Det har i sammanhanget kanske ett
intresse att landets försvarsminister i många år varit vice
ordförande i konstitutionsutskottet, eftersom han därför kan
antas vara väl förtrogen med regeringsformens skrivning angående
statsrådens ansvar och risken för ministerstyre.
Min första fråga till Anders Björck blir: Om det hade varit så
att försvarsministern hade haft kännedom om detta och
personligen fattat ett beslut av innebörden att den här
flygningen inte borde ha ägt rum, anser du i så fall att detta
hade varit ett uttryck för ministerstyre?
Anders Björck: Förutsätt att jag hade ingripit i ärendet
och t.ex. ringt upp flygvapenchefen och sagt: "Jag har en
obehaglig känsla av att du inte sköter ditt jobb, och jag anser
att FMV inte är kompetent när det gäller flygvärdighetsfrågor.
Jag förbjuder denna flygning -- jag tar befälet", som en
partiledare en gång sade. Jag skulle i så fall betrakta detta
inte bara som ministerstyre utan som en mycket olämplig form av
ministerstyre -- det kan här finnas olika grader.
Henrik S Järrel: Min andra fråga är om du kan bedöma
huruvida rutinerna för rapportering av JAS-projektet nu i några
avseenden skiljer sig från vad som gällde under din närmaste
företrädare Roine Carlsson? Har man i Försvarsdepartementet
ändrat på dessa rutiner?
Anders Björck: I grunden är rutinerna desamma. Det sker
liksom tidigare en årlig rapportering, som jag har citerat när
det gäller luftvärdighetsfrågorna och styrsystemet. Vi har en
särskild JAS-kunnig som följer projektet. Jag kan nog säga att
rutinerna i princip är desamma.
I fråga om det materiella innehållet kan vi konstatera att
JAS-kommissionen enhälligt har sagt att den nuvarande regeringen
har skött detta tillfredsställande, medan det åren före det
första haveriet fanns anledning att rikta viss kritik mot det
sätt varpå rapporteringen till riksdagen sköttes.
Henrik S Järrel: Menar du därmed att ni har skärpt
rutinerna en aning?
Anders Björck: Det är svårt att göra en bedömning, och jag
har bara refererat till vad kommissionen har sagt: Den riktar
ingen kritik på den här punkten. Däremot riktar den en viss,
enhällig kritik mot hur det gick till tidigare. Jag vill inte
överpröva vad kommissionen har kommit fram till. Vi har i den
skrivelse till riksdagen som lämnades för en tid sedan sagt att
vi i allt väsentligt instämmer i vad kommissionen har kommit
fram till.
Henrik S Järrel: Vilken eller vilka personer och vilken
eller vilka myndigheter anser försvarsministern skall pröva och
ge tillstånd för den typen av publika uppvisningar av JAS? Vem
eller vilka är det som skall avgöra om ett plan är flygvärdigt?
Anders Björck: Jag tycker att den nuvarande ordningen i
princip är bra. Det är Chefen för flygvapnet och FMV som här har
huvudansvaret. Sedan har de anledning att ha samråd med Polisen
och andra. Flyguppvisningar är någonting mycket vanligt
förekommande i Sverige. JAS 39 Gripen gjorde precis samma
uppvisning året före kraschen, då den flög över Stockholm. Mot
denna flygning var det ingen som protesterade -- jag upprepar
det. Det kunde naturligtvis även då ha hänt en olycka -- det är
alltid lätt att vara efterklok.
Nu har den utredning som arbetar med Försvarsmaktens nya
organisation sagt att det måste vara ett helt och odelbart
ansvar för flyguppvisningar och att det ansvaret i
fortsättningen skall ligga hos Chefen för flygvapnet. Det skall
enligt utredningen inte, som det är nu, vara en delning mellan
Chefen för flygvapnet och FMV.
Varför har man då haft denna delning? Det har förekommit en
diskussion om huruvida detta är författningsmässigt riktigt.
Skälet till denna delning är att man har ansett att inte ens
Chefen för flygvapnet som myndighet -- jag talar här inte om
personen -- inte har tillräcklig kompetens för att göra dessa
ohyggligt kvalificerade bedömningar och att detta därför bör
vara en fråga för Försvarets materielverk.
Reglerna om denna uppdelning antogs våren 1991, alltså under
min företrädares, Roine Carlssons, tid som försvarsminister. Jag
vill minnas att beslutet fattades den 27 april.
Denna delning går i sin tur tillbaka på regler som beslutades
år 1988, då Roine Carlsson var försvarsminister. Detta är alltså
inte någonting som jag har haft anledning att ta ställning till,
även om jag i princip anser att besluten skall fattas av dem som
har de tekniska kunskaperna eller så nära dessa som möjligt.
Henrik S Järrel: Kan försvarsministern säga någonting om
haverifrekvensen för JAS jämfört med t.ex. flygprojekt utomlands
på liknande utvecklingsstadier? Kan man säga någonting om det?
Anders Björck: Ja, det kan man göra. Gripen flög ju för
första gången 1987, dvs. för bortåt sju år sedan. Som jag sade
tidigare har den flugit ca 1 300 gånger, och det har förekommit
två haverier. Detta är naturligtvis djupt beklagligt. Men vi kan
redan nu göra den bedömningen att Gripen har flugit bättre än
många andra motsvarande flygplan. Det är alltså en låg
haverifrekvens för Gripen jämfört med motsvarande
utvecklingsprojekt ute i världen. Det bör vi i Sverige, som ju
är ett litet land, vara stolta över.
Henrik S Järrel: Kan försvarsministern namnge några av
dessa utrikes flygprojekt?
Anders Björck: Vi har t.ex. det amerikanska F 22, som
också är ett instabilt flygplan. Med detta plan skedde en krasch
för ett par år sedan. Detta haveri var relaterat till i princip
samma sak som Gripenhaveriet.
Detta är en tekniskt oerhört komplicerad materia. Det går inte
att utprova flygplan utan att man tyvärr måste kalkylera med
krascher av olika slag. Jag har här redovisat hur många krascher
som har skett med tidigare svenska flygplan, och jag sade då
också att man inte försökte göra politisk affär av tekniska
problem.
Frågan handlar ytterst om huruvida vi skall behålla en svensk
flygindustri med allt vad det innebär av teknisk kompetens och
högteknologi samt inte minst väldigt många jobb. Om vi vill
behålla den svenska flygindustrin, måste vi tyvärr räkna med att
den här typen av haverier kan inträffa även fortsättningsvis.
Man får hoppas att det i så fall kommer att gå lika bra som
hittills i ett avseende, nämligen att inga människor kommer till
skada.
Är vi inte medvetna om detta, måste vi lägga ner alla former
av militära flygprojekt. Riksdagen har emellertid på den punkten
varit mycket bestämd -- detta är inte aktuellt.
Henrik S Järrel: Slutsatsen blir alltså att
haverifrekvensen för JAS inte har varit uppseendeväckande hög
eller i varje fall inte högre än för motsvarande projekt
utomlands!
Anders Björck: Jag skulle t.o.m. vilja gå ett steg längre
-- haverifrekvensen för JAS har varit mindre än för motsvarande
plan utomlands och för tidigare generationer svenska flygplan.
Det skall vi vara mycket glada över.
Henrik S Järrel: När bestämde sig försvarsministern för
att tillsätta JAS-kommissionen?
Anders Björck: Jag fick Försvarsdepartementets besked om
kraschen några minuter efter det att den hade inträffat. Jag
befann mig hemma i Jönköping denna söndagseftermiddag. Det är
självklar att detta för en försvarsminister var ett i hög grad
dramatiskt besked, och det gällde att snabbt fundera igenom vad
som nu kunde hända.
Jag beslutade mig redan samma eftermiddag för att försöka få
politisk enighet om att tillsätta en speciell kommission. Bara
tio minuter efter det att jag hade fått beskedet talade jag med
statsministern. Jag sade till honom att jag tyckte att det inte
fanns någonting att dölja i denna fråga. Jag har inget dåligt
samvete, och det dummaste man kan göra, sade jag till
statsministern, är att försöka sopa någonting under mattan.
Statsministern höll helt med mig.
Därför gick jag på kvällen samma söndag ut i media och sade
att inga stenar skall lämnas ovälta; vi skall tillsätta en
kommission -- det skall fram i ljuset vad alla kan tänkas ha
gjort.
Detta skedde alltså på kvällen samma dag som haveriet
inträffade. Jag erinrar om att kravet på en kommission restes
efter haveriet 1989. Till detta sade den dåvarande regeringen
nej, men jag tyckte alltså nu att man skulle tillsätta en
kommission. Partiledarna ställde sig enhälligt bakom det
förslaget.
I veckan efter haveriet föreslog jag att regeringen skulle ge
Överbefälhavaren i uppdrag att låta utreda de operativa
konsekvenserna av haveriet. ÖB fick en relativt kort frist för
att klara av den utredningen. Samtidigt gjordes en utredning av
Statens haverikommission, som ju inte sorterar under
Försvarsdepartementet och som går i gång med en viss automatik.
Beslutet att tillsätta en JAS-kommission kom alltså oerhört
snabbt. Jag är glad för att den kunde jobba så pass snabbt som
blev fallet och att utredningen blev mycket ingående.
Herr ordförande! Det är väl knappast något svenskt
industriprojekt som har genomlysts så noga som detta. Det är väl
knappast någonting som har genomlysts så noga som själva
kraschen. Jag instämmer i de slutsatser som kommissionen har
kommit fram till, nämligen att kraschen inte var någonting som
kunde förutses.
Att det hade framförts vissa synpunkter på styrsystemet visste
inte ens piloterna. Det är naturligtvis då en svindlande tanke
att försvarsministern skulle känna till det, sätta sig till doms
över beslutet och tala om för piloterna var de får flyga och var
de inte får flyga.
Summan av det hela är att jag tycker att vi nu har fått ett
mycket bra underlag för det fortsatta arbetet med projektet.
Jag vill också erinra om att jag omedelbart efter kraschen --
det kan ha varit på onsdagen i veckan efter -- blev tillfrågad
om vad jag ansåg om utländsk expertis. Att släppa in utländsk
expertis i ett svenskt militärt projekt är alltid en känslig
sak. Jag sade då till medierna -- och jag hänvisar här till TT:s
telegram i ärendet -- att jag inte tycker att man skall tveka
vare sig från SAAB:s eller kommissionens sida att anlita
utländsk expertis på detta mycket smala område. Så skedde också
-- haverikommissionen hade kontakt med utländsk expertis.
Min linje var helt klar: Maximal öppenhet!
Henrik S Järrel: Utländsk expertis anlitar man ju även vid
konstruktionen av delar av planet och inte bara när ett haveri
har inträffat. Vad anser försvarsministern om bruket av utländsk
expertis vid utvecklingen av ett svenskt flygplansprojekt?
Anders Björck: Det är tyvärr nödvändigt. Något annat är
omöjligt för ett litet land som Sverige. Det finns inget land i
vår storlek som bygger så här avancerade flygplan. Detta är
alltså ett projekt som vi kan vara väldigt stolta över. Jag vill
minnas att ca 34 % av JAS består av utländska komponenter.
Därav är ca 28 % amerikanska. Det är faktiskt litet mindre än i
Viggen.
Vi är alltså hänvisade till goda relationer med andra länder
för att kunna fullfölja ett sådant här projekt, inte minst om
det skall ske till rimliga kostnader.
Henrik S Järrel: Har vi en god säkerhetskontroll över
projektet när utländska experter är inblandade?
Anders Björck: Ja, och jag tror inte att det kan ske på
något annat sätt än vad som nu är fallet. Motorn t.ex. är
amerikansk. Det finns inga andra möjligheter än att använda sig
av utländsk teknologi. De länder som förser oss med den här
teknologin har naturligtvis insyn i det hela.
Ola Karlsson: Den här diskussionen har till stor del
handlat om det eventuellt tvivelaktiga i att visa upp ett inte
färdigutprovat vapensystem inför publik. Vi har i kväll fått
veta att JAS 39 Gripen hade deltagit i 23 uppvisningar. Hur
många av dessa uppvisningar kände departementet till innan de
ägde rum?
Anders Björck: En hel del av de här uppvisningarna ägde ju
rum innan jag blev försvarsminister, och jag kunde endast ha
fått kännedom om dem via tidningarna. Jag kände naturligtvis
till den mycket uppmärksammade uppvisningen över Farnborough i
samband med den stora flygmässan där i september 1992. Det
genomfördes då en långt mer avancerad flygning än vad som var
avsett att ske vid Vattenfestivalen i Stockholm.
Som jag tidigare sade sorterar flyguppvisningar under Chefen
för flygvapnet. I den mån jag känt till att en flyguppvisning
skall äga rum, har jag fått veta det via massmedia och ibland på
annat sätt.
Ola Karlsson: En av de första uppvisningarna av det icke
färdigutprovad planet inför publik ägde väl rum i februari 1989,
då det havererade. Borde inte departementet ha känt till den
uppvisningen i förväg?
Anders Björck: Enligt min mening nej! Det skulle i så fall
innebära att vi på departementet tog över
utprovningsverksamheten. Låt oss vara helt uppriktiga: Det är ju
alldeles självklart att detta blir konsekvensen. Om
departementet skulle ha något slags överprövningsrätt i dessa
frågor, så skulle vi få en fullkomligt ohållbar situation för
utprovningsverksamheten.
Jag vet inte om man på departementet kände till uppvisningen
1989 och hur min företrädare i så fall reagerade. Uppvisningen
ägde ju rum, så antingen kände han inte till att den skulle ske
eller också kände han till den men underlät i så fall att
reagera. Han gjorde på samma sätt som jag och sade alltså att
detta är en verksamhet som ligger på myndighetsnivå.
Ola Karlsson: I det här ärendet har vi kunnat konstatera
att flygplanet 37 Viggen fortfarande är under kontinuerlig
utprovning. Vilka konsekvenser skulle det få för arbetet på
departementet om man där skulle lämna tillstånd till varje
uppvisning med icke färdigutprovade vapensystem?
Anders Björck: Det skulle innebära att vi fick en ordning
som i och för sig påminner om den som tillämpas i vissa länder.
Det är egentligen bara Sverige och Finland som har systemet med
självständiga myndigheter. I andra länder råder även formellt
ett ministerstyre. Det är i och för sig möjligt att flytta över
besluten om flyguppvisningar till departementet. Det skulle
medföra att departementets personal måste mångdubblas -- vi är
nu drygt 100 personer på departementet. Svenska departement är
synnerligen små jämfört med departementen i andra länder.
Den operativa verksamheten skall i vårt land handhas av
myndigheterna. Om departementen hade en direktkontroll över
verksamheten, skulle stora delar av det som i dag kallas
Flygstaben resp. FMV tvingas flytta in i departementet.
Ola Karlsson: Vilka konsekvenser skulle det få för den
svenska försvarsindustrin om kontrollen av uppvisningar med icke
färdigutprovad materiel skulle ligga på departementet?
Anders Björck: Jag tror att det skulle uppstå en viss
förvåning om man -- med rätt eller orätt -- fick uppfattningen
att beslut av den här karaktären fattades på politisk nivå. En
hel del beslut skall naturligtvis fattas på politisk nivå, så
att ansvaret läggs på politiker. Det gäller självfallet också
flygplansprojekt. I botten på Gripenprojektet ligger ju ett
antal riksdagsbeslut och regeringsbeslut. Två tredjedelar av
besluten om JAS fattades -- och det är föga förvånande -- av den
tidigare regeringen. Jag säger inte detta maliciöst eller med
den minsta kritik, men när de stora besluten om teknik och
mycket annat togs, hade vi en annan regering. Men här är det
inte fråga om några detaljbeslut, utan det gäller helt andra
saker än den vi diskuterar i dag.
Min slutsats är faktiskt att det är en tillfredsställande
ordning som vi har i dag. Den har fungerat bättre när det gäller
Gripen än vad fallet var med vissa av företrädarna. Därför bör
vi behålla den ordningen.
Kurt Ove Johansson: Som försvarsminister har du givetvis
täta kontakter med cheferna för de olika försvarsgrenarna.
Vilken frekvens har dessa kontakter?
Anders Björck: Med var och en kan jag ha kontakt någon
gång i månaden, i den meningen att de kommer till mig och
diskuterar olika frågor. Kontakterna med ÖB har en högre
frekvens. Sverige är ett litet land, och man stöter på varandra
då och då i olika sammanhang -- inte minst som jag så mycket som
möjligt är ute på förband eller besöker övningar.
Kurt Ove Johansson: Är de här kontakterna jämnt fördelade
mellan försvarsgrenarna eller är de tätare med någon av
försvarsgrenarna?
Anders Björck: Jag vill påstå att de är ganska jämnt
fördelade.
Kurt Ove Johansson: Kan du redovisa vilka kontakter du
hade med Chefen för flygvapnet under perioden 1 juni--8 augusti
1993?
Anders Björck: För juni kan jag inte redovisa om vi haft
några kontakter. I juli träffade jag emellertid inte Chefen för
flygvapnet.
Kurt Ove Johansson: Skälet till att jag frågar om tiden
före beslutet den 1 juli är att vi av Per Borg när han
utfrågades av utskottet fick veta att FMV redan i maj månad hade
fått kännedom om att man hade tänkt flyga JAS 39 Gripen 102. Det
kan då vara på det sättet att försvarsministern, som tidigare
visade att han inte var helt säker på sina minnesbilder, har
fått information på ett tidigare stadium än när beslutet
fattades.
Anders Björck: Det går naturligtvis att ta reda på om jag
träffade Chefen för flygvapnet under juni månad. Jag fick
emellertid ingen information om att detta skulle efterfrågas.
Under den här perioden överlämnades 102:an officiellt till
flygvapnet. Jag var inte med då av det mycket enkla skälet att
jag redan ett år tidigare lovat att inviga den stora militära
informationsmässan i Enköping, som lockade många utländska
besökare. Jag försöker fullgöra de uppgifter jag åtagit mig, och
jag ansåg inte att det officiella överlämnandet av 102:an var så
spektakulärt att jag behövde vara med. Det fanns ju andra
politiker och inte minst före detta politiker som deltog.
Kurt Ove Johansson: Gör du eller någon av dina medarbetare
några minnesanteckningar vid de här samtalen om den information
som lämnas och den diskussion som förs?
Anders Björck: Ibland görs det naturligtvis
minnesanteckningar av mina medarbetare. När jag träffar någon på
tumanhand, brukar jag anteckna det som blir resultatet av
samtalen, t.ex. om man vill att jag skall föra något speciellt
ärende till regeringen.
Kurt Ove Johansson: Men är det inte vanligt eller i det
närmaste rutin att statsråden gör egna anteckningar?
Anders Björck: Det tror jag varierar oerhört mycket från
statsråd till statsråd. Jag gör de anteckningar som jag anser
kan behövas, och det gör jag framför allt om samtalet har
resulterat i att det skall vidtas någon åtgärd. Man kan
naturligtvis ha hjälp av att lista upp vad som har blivit
resultatet av ett samtal.
Kurt Ove Johansson: Så försvarsministern kan alltså tänkas
ha någon anteckning som visar att försvarsministern i juni har
fått sådan här information?
Anders Björck: Nej, jag har undersökt om det finns några
anteckningar av det slaget under den här perioden, men det gör
det inte.
Kurt Ove Johansson: Medierna har ju skapat en bild av dig
som särskilt intresserad av just flygvapnet. Är det en felaktig
bild?
Anders Björck: Ja, jag tycker att det är ganska självklart
att försvarsministern skall vara någorlunda lika intresserad av
alla försvarsgrenar. Jag är inte mer intresserad av flygvapnet
än någonting annat. Jag har faktiskt några gånger flugit med
militära plan. Det är inte särskilt unikt att t.ex. en
försvarsminister flyger med Viggen. Det gjorde min företrädare,
och det har en rad av riksdagens ledamöter gjort -- även
ledamöter som tillhör Kurt Ove Johanssons parti. Det visar sig
att det är väldigt många som har flugit med exempelvis Viggen.
Kurt Ove Johansson: Men om dessa ledamöter har ju
tidningarna inte skrivit att de är vår tids Biggles, vilket man
har sagt om försvarsministern. Detta skulle alltså vara en
felaktig bild av försvarsministern -- han är inte mer
intresserad av flyget än av någon annan försvarsgren!
Anders Björck: Det här med Biggles har jag inte riktigt
förstått. Den som har läst sin Biggles vet att Biggles verkade
under en helt annan tidsperiod än då Viggen och Gripen fanns.
Det var under första världskriget, och Biggles flög med en
läderhuva på huvudet.
Om jag minns rätt flög Biggles även under andra världskriget,
och det var väl bra att han hjälpte till att försvara England
mot nazismen.
Kurt Ove Johansson: Jag medger att det inte är riktigt
snällt mot Biggles att jämföra honom och försvarsministern. Men
hade det ändå inte, med tanke på att JAS-projektet är det
största enskilda projektet någonsin, varit klokt av
försvarsministern att -- precis som ordföranden tidigare sade --
visa just flyget ett särskilt stort intresse?
Anders Björck: Jag tycker att man som statsråd skall
försöka fördela gracerna så mycket som möjligt. Nu är det
emellertid så att detta med flyg uppfattas -- inte minst av
medierna -- som någonting spektakulärt. Men jag kan berätta att
jag varit ombord på ubåtar mer än jag har suttit i militära
flygplans sittbrunnar. Nu är det inte lika "medialt" att man
befinner sig 50 meter under vattenytan -- där är det inte lika
lätt att ta bilder. Detta får man väl acceptera -- vi har i
Sverige fria och oberoende media, och det skall vi ha. Jag skall
gärna säga att det har varit en intressant upplevelse att få
flyga med militära plan. Man lär sig visserligen inte något om
tekniken, men man lär sig vilka påfrestningar en pilot utsätts
för när han i en stressig situation skall fullgöra sina mycket
besvärliga uppdrag.
Jag tycker att det är bra att en och annan politiker flyger
med militära plan, och jag vill gärna ta tillfället i akt att
invitera konstitutionsutskottets ordförande till en flygtur med
Viggen. Jag lovar att man kommer att göra sitt bästa för att
visa upp Viggens maximala prestanda, och jag hoppas att
ordföranden genomför den här flygturen innan utskottet justerar
sitt betänkande.
Thage G Peterson: Är detta ett försök att muta KU:s
ordförande?
Anders Björck: Jag tror inte att Thage G Peterson efter en
flygtur kommer att uppfatta detta som en muta!
Kurt Ove Johansson: En mer intressant fråga är kanske om
försvarsministern kan sitta här och själv bestämma vem som skall
få följa med i ett militärflygplan.
Anders Björck: Jag kan ju ta ett regeringsbeslut om detta.
Jag tror att utskottets ordförande kommer att ha en viss
prioritet. Sedan får vi se om Kurt Ove Johansson kommer ner i
sittbrunnen.
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern behöver alltså inte
fråga Chefen för flygvapnet utan kan själv fatta ett sådant här
beslut?
Anders Björck: Nej, jag sade nyss att man skulle ta ett
regeringsbeslut. Jag kan förklara för Kurt Ove Johansson att de
gånger som jag har flugit med Viggen -- och det är inte särskilt
många -- har jag varit utomordentligt noga med att det fattas
beslut.
Jag gjorde en resa till Farnborough, och om den resan fattades
det ett formellt regeringsbeslut. När det beslutet skulle fattas
förklarade jag mig jävig, och ett annat statsråd var
föredragande. Vi tillämpar principen att det skall fattas
regeringsbeslut när det gäller flygningar utomlands. I övrigt
har jag aldrig hänvänt mig direkt till en flottiljchef, utan jag
har alltid gått via Chefen för flygvapnet, som sedan har tagit
vidare kontakter. Jag vet vad som annars kan hända om
konstitutionsutskottet piggnar till.
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern är ju inom
regeringen ansvarig för JAS-projektet. Borde då inte
försvarsministern ha blivit informad om att JAS 39 Gripen 102
skulle uppvisningsflyga den här ödesdigra dagen -- av det enkla
skälet att det här planet inte var färdigt.
Anders Björck: Detta är en stor missuppfattning. När
planet flög var det av fackmyndigheten godkänt för flygning. Det
hade flugit 50 gånger när haveriet inträffade -- haveriet
inträffade under flygning nr 51. Man kan väl lugnt konstatera
att om ett plan flugit 50 gånger och är godkänt, så skall det
mycket till innan en politiker går in och säger: Stopp och
belägg -- nu får ni inte fortsätta längre! Jag undrar vilka
regler som i så fall skulle gälla.
Kurt Ove Johansson: Alla andra berörda -- FMV, flyget och
IG-JAS -- hade information om att uppvisningen skulle äga rum,
men av någon konstig anledning skulle inte försvarsministern och
hans departement -- de högsta ansvariga för detta projekt -- ha
den blekaste aning om att denna uppvisning skulle äga rum.
Tycker ändå inte försvarsministern att detta verkar mycket
egendomligt?
Anders Björck: Nej, det tycker jag faktiskt inte, utan jag
tycker att det verkar naturligt. Det är precis denna ordning som
vi har haft -- det är fackmyndigheterna som fattar beslut om
uppvisningar. Planet hade flugit över Stockholms Vattenfestival
året före kraschen, det var luftvärdighetsgodkänt och det hade
flugits 50 gånger. Även om jag hade haft kännedom om denna
flygning, har jag svårt att förstå på vilka grunder som jag som
politiker skulle kunna gripa in.
Kurt Ove Johansson: Den 8 juni levererades JAS 39 Gripen
102. Det sker vid en klang- och jubelföreställning.
Statsministern håller ett högstämt tal, medan försvarsministern
befinner sig på annat håll. Chefen för flygvapnet beslutar kort
tid därefter att JAS skall uppvisningsflyga över Stockholm. Kan
Anders Björck förklara hur ett sådant beslut kan hållas hemligt
i ett par tre månader för en så vetgirig försvarsminister som
Anders Björck?
Anders Björck: Beslutet om uppvisningsflygningen fattades
den 1 juli, och kraschen inträffade den 8 augusti. Det var
alltså inte fråga om ett par tre månader.
Kurt Ove Johansson: Jag berättade för försvarsministern
att man på FMV redan i maj visste att uppvisningen skulle ske.
Anders Björck: Jag tror att det beror på att alla har
utgått ifrån att man följde gällande bestämmelser och den
ordning som man alltid tillämpat. Någon gång måste ju ett
flygplan flyga för första gången, och det har ingen
försvarsminister -- varken jag eller någon tidigare -- sagt nej
till.
Kurt Ove Johansson: Planet överlämnades alltså till
flygvapnet den 8 juni. Borde inte då en vetgirig
försvarsminister av eget intresse ha tagit reda på de aktuella
planerna? Försvarsministern är ändå den högste ansvarige för
detta projekt. Detta är väl en rimlig begäran?
Anders Björck: Nej, det är inte en rimlig begäran. Vi har
beställt 140 Gripen-plan. Detta var det första serietillverkade,
och det kan naturligtvis inte uteslutas att varje nytt plan har
en del barnsjukdomar. Det är därför man gör vissa utprovningar
och tester innan det levereras till flygvapnet. Jag har svårt
att se att någon försvarsminister skall hålla kontroll över 140
plan och plötsligt bli överdomare.
JAS-kommissionen har gjort en mycket noggrann genomgång av
ärendet och riktar ingen kritik mot försvarsministern. Även
Statens Haverikommission har gjort en mycket noggrann utredning,
och inte heller där riktas någon kritik mot försvarsministern.
Den dag regeringen tar över Haverikommissionens verksamhet och
mycket annat är man väldigt farligt ute. Jag anser att vi skall
motverka en politisering på det här området.
Kurt Ove Johansson: Anser försvarsministern att det var
ett klokt beslut att i det utvecklingsskede som JAS 39 Gripen
102 befann sig i låta planet uppvisningsflyga vid Stockholms
vattenfestival?
Anders Björck: Det skall jag inte svara på. Med facit i
hand kan man säga att inget plan skall starta från banan, om det
sedan leder till en krasch. Efterklokhet är det värsta jag vet i
sådana här sammanhang.
Det är teknik det handlar om, och ibland tycker jag att folk
borde se litet mer runt hörnet. På frågan om beslutet om
uppvisningen skall de svara som har de tekniska kunskaperna. Jag
vill understryka att beslutet att låta planet flyga den 8
augusti inte har kritiserats av vare sig JAS-kommissionen eller
Haverikommissionen. Om kommissionerna hade haft uppfattningen
att det var fel att låta planet flyga hade de sagt det, men det
har de faktiskt inte gjort.
Kurt Ove Johansson: Men såvitt jag vet har ingen hävdat --
inte ens Chefen för flygvapnet, som fattade beslutet -- att
medverkan av JAS 39 Gripen vid Stockholms vattenfestival var
nödvändig för projektets genomförande.
Anders Björck: Självfallet inte. Chefen för flygvapnet,
som alltid är den som har att fatta beslut om flyguppvisningar,
har motiverat sitt beslut med att man ville visa skattebetalarna
vad de får för pengarna.
Det finns säkerligen många synpunkter på reglerna för
flyguppvisningar, och jag anser att de kontinuerligt skall ses
över. Men att sätta upp ramar för vad man får göra och inte göra
på en flyguppvisning är någonting mycket komplicerat, och jag
upprepar än en gång att försvarsministern inte skall lägga sig i
detta. Det är inte och har aldrig varit hans uppgift.
Kurt Ove Johansson: Men flera experter har sagt att
flygningen över Stockholm var till nackdel för JAS-programmet
som sådant. Det anser alltså inte försvarsministern?
Anders Björck: Det är klart att uppvisningen var till
nackdel för JAS-programmet, eftersom planet störtade. Men det är
ju en truism.
Kurt Ove Johansson: De experter som jag hänvisar till
menar att den här typen av uppvisningsflygningar inte är bra för
projektutvecklingen.
Anders Björck: Man har ju varit mycket restriktiv när det
gäller flyguppvisningar med JAS, trots att det har flugit ett
antal gånger.
Kurt Ove Johansson: Nyss skröt ju försvarsministern med
det antal flygningar som gjorts.
Anders Björck: Vi skall vara medvetna om att antalet
förfrågningar torde vara mångdubbelt större. Det är klart att
man på alla lokala flygdagar, jubileer osv. gärna vill ha Gripen
med -- det är ju det modernaste flygplan vi har. Av vad Chefen
för flygvapnet sagt framgår att man har varit restriktiv.
Flygvapenchefen fattade beslutet att man liksom året
dessförinnan skulle flyga över Stockholm Water Festival. Det var
ingen som protesterade 1992, och det var ingen som protesterade
före det här beslutet -- det hördes inte ett knäpp från någon,
och det finns inga handlingar som visar att någon har
protesterat mot beslutet om uppvisningen.
Men så händer då den 51:a gången som planet flyger en olycka,
och -- som jag sade -- då träder det fram ett par hundra tusen
flygexperter.
Jag har roat med mig att gå tillbaka och läsa pressklippen,
och jag måste säga att jag tar mig för pannan.
Dagen efter kraschen krävde en rödskäggig s.k. fredsforskare
en massa människors avgång -- och detta innan man över huvud
taget visste vad det handlade om. Det kunde mycket väl ha varit
så att en fågel hade sugits in i luftintaget -- detta är tyvärr
vanligt. Kraschen hade i sådant fall inte haft ett dugg med
flygplanet att göra. Men ingen brydde sig om att vänta på besked
på den punkten.
Det kunde också ha varit ett pilotfel -- han kunde ha fått en
black out eller en hjärnblödning. Sådant har hänt.
Men skrik, skrik och åter skrik hördes dagen därpå, innan man
hade fått ens Haverikommissionens preliminära rapport i ärendet.
Det blev en hysteri, och jag tycker att det är bra att
JAS-kommissionen har återfört saker och ting till ordningen.
Kurt Ove Johansson: Det är ju möjligt att
försvarsministern tycker bättre om blåskägg än om rödskägg. Men
det var ändå så, att Gunnar Lindström, som var en mycket
kompetent projektledare för JAS-programmet, kraftfullt har
uttalat att uppvisningen över Stockholm var mer avancerad än vad
den borde ha varit. Kan inte försvarsministern åtminstone hålla
med om detta?
Anders Björck: Gunnar Lindströms kritik kom ju efter det
att kraschen hade ägt rum. Såvitt jag vet finns det inga belägg
för att han hade protesterat dessförinnan. Det är möjligt att
han före kraschen hade framfört synpunkter på uppvisningen, men
det känner jag inte till. Vi har ju konstaterat att det skedde
ett visst överskridande av några av de premisser som hade satts
upp för flygningen. Det skulle egentligen inte ha påverkat
flygningen, men piloten gjorde uppenbarligen vissa smärre
överskridanden.
Det som hände är naturligtvis djupt olyckligt, och det kunde
ha fått mycket besvärliga konsekvenser. Men -- fortfarande: Är
det en försvarsministers uppgift att utforma ett
uppvisningsprogram vid en vattenfestival? Jag tycker det inte,
och mina företrädare har inte heller tyckt det.
Kurt Ove Johansson: Men nu gällde ju min fråga om
försvarsministern tyckte att det var klokt att utföra ett
avancerat uppvisningsprogram över 500 000 människor.
Anders Björck: Även året dessförinnan flög man över
Vattenfestivalen, och det var mycket folk där då ocskå. Mot den
flygningen kom det inga protester.
Jag tycker att vi även i fortsättningen skall visa upp såväl
militära som civila flygplan. Jag förutsätter att man drar
erfarenheter av det som nu har hänt. Om reglerna för
uppvisningsflygningar skall skärpas, är det en uppgift för de
myndigheter som är kompetenta på detta område. Om dessa
myndigheter kommer fram till att det krävs rejäla skärpningar --
t.ex. att man inte gör sådana här uppvisningar över tätbebyggt
område och att man reducerar möjligheterna till avancerade
manövrer -- kommer jag inte att protestera, utan jag kommer att
säga att jag utgår från att man gör en korrekt bedömning.
Kurt Ove Johansson: Men nu var det faktiskt också så, att
Lindström redan före kraschen hade synpunkter på den här typen
av flyguppvisningar. När jag ställde en personlig fråga till
Staffan Näsström, som också är mycket kunnig på flygområdet och
som tillsammans med Per Borg har deltagit i en utfrågning i
utskottet, svarade han att han som flygningen kom att utveckla
sig delar Lindströms uppfattning.
Försvarsministern har alltså ingen uppfattning om detta?
Anders Björck: Jag har flera gånger sagt, att det vore den
enklaste saken i världen för mig att, med facit i hand, inför
riksdagens konstitutionsutskott framföra en rad synpunkter på
vad man borde ha gjort eller inte borde ha gjort. Jag skulle
kunna hålla med både den ene och den andre. Men det vore
utomordentligt fegt om jag med facit i hand skulle sitta här och
dra slutsatser, när ingen gjorde det så länge kraschen inte hade
inträffat. Jag känner en stor ödmjukhet inför de problem som
finns i samband med utprovning av nya flygplan. Jag har
redovisat för konstitutionsutskottet att vi tidigare har haft
långt värre problem med vissa flygplanstyper, men då har ingen
försökt göra politik av detta. Man har i stället försökt jobba
konstruktivt för att riksdagens beslut skulle kunna genomföras.
Jag tänker inte tycka till om vilka manövrer som får göras eller
inte göras, eftersom jag inte är kompetent att göra en
professionell bedömning.
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern försöker hela tiden
driva det dithän, att det är lätt att avgöra lämpligheten av den
här flygningen när man har facit i hand. Men jag har här påvisat
att de som är experter på området anser att den här typen av
flyguppvisningar över huvud taget är olämplig med tanke på
projektets utveckling -- detta projekt kostar ändå svenska
folket åtskilliga miljarder kronor.
Nog borde väl försvarsministern ändå kunna medge att den här
typen av uppvisningsflygningar inte är särskilt lämplig i det
skede av utvecklingen som JAS-projektet befann sig i!
Anders Björck: Vi har ju haft ett antal uppvisningar med
Gripen -- jag har här angett antalet. Det ankommer inte på mig
-- helt enkelt därför att jag inte är kompetent -- att säga att
vi borde ha haft fem eller tio uppvisningsflygningar mindre.
Detta är en sak som Chefen för flygvapnet måste ta ställning
till, eftersom det är han som har ansvaret för att projektet
håller sig inom den tidtabell som har ställts upp. Sedan är det
självklart att jag har samma uppfattning som han om att
tidtabellen aldrig får äventyra flygsäkerheten.
Jag tycker att man skall dra alla slutsatser man kan av det
som inträffade. Det är möjligt att en del bedömare då kommer
fram till att flyguppvisningar med en mycket stor publik icke
får omfatta mer avancerade manövrer. Att det flyger flygplan
över Stockholm är ju ingenting konstigt. Mitt rum på
Försvarsdepartementet råkar vara beläget så, att jag ser
inflygningar till både Arlanda och Bromma. Jag ser mycket
flygplan. Jag har under dessa år ganska ofta sett ett flygplan
som släpar på en banderoll som gör reklam för Aftonbladet. Vad
händer om ett sådant plan plötsligt dimper ner? Jag är övertygad
om att väldigt många människor då skulle komma till skada, men
jag har ändå inte ingripit mot Aftonbladet.
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern säger att det är
tidtabellen som är det viktigaste...
Anders Björck: Nej, det sade jag faktiskt inte. Jag sade
att det är Chefen för flygvapnet som har att försöka följa den
tidtabell som är uppställd, men jag sade också att tidtabellen
aldrig får ta över flygsäkerheten.
Kurt Ove Johansson: Varför sade inte försvarsministern det
i sin rapport till riksdagen 1992?
Anders Björck: Det är en självklarhet!
Kurt Ove Johansson: Det är väl ingen självklarhet. Alla
tidigare försvarsministrar redovisade varje år för riksdagen att
förseningar hade inträffat och sade att strävandena att hämta in
dessa tidsförluster inte fick gå ut över flygsäkerheten. Men i
rapporteringen från regeringen till riksdagen 1992 nämner man
inte längre tidsaspekten. Varför?
Anders Björck: Får jag göra några konstateranden.
Det första är att jag trodde att alla uppfattade detta som en
självklarhet.
Det andra är faktiskt att den politiskt sammansatta
JAS-kommissionen inte riktar någon kritik mot den här
regeringens rapporter om JAS-projektet. Däremot gör man det mot
den tidigare regeringens rapporter.
Det tredje konstaterandet blir en fråga: Om nu denna
självklarhet hade behövt understrykas, varför reagerade då inte
riksdagen? Jag tycker att även ledamöter som inte tillhör
försvarsutskottet borde ha reagerat kraftfullt.
Kurt Ove Johansson: I alla redovisningar till riksdagen
under 1980-talet har man betonat just tidsaspekten och
förseningarna men samtidigt framhållit att detta inte fick
inkräkta på säkerheten. Men helt plötsligt år 1992 gör man inte
denna markering. Då säger försvarsministern att detta är en
självklarhet. Men försvarsministern har betonat att det är
viktigt att hålla tiderna, men nu säger han: Absolut inte --
säkerhetsaspekten får över huvud taget inte ifrågasättas.
Försvarsministern menar alltså att han sitter här och säger
självklarheter inför konstitutionsutskottet. Så kan det väl inte
vara, utan säkerhetsaspekterna är naturligtvis någonting
viktigt!
Anders Björck: Alla utskottsledamöter har nog inte
uppfattat det så, att jag säger självklarheter.
Kurt Ove Johansson: Men är det inte viktigt att man
redovisar att den tidsspillan som skett inte får inkräkta på
säkerheten? Vore inte det en viktig redovisning till Sveriges
riksdag?
Anders Björck: Jag minns naturligtvis inte de exakta
skrivningarna i regeringens skrivelse 1992. Riksdagen reagerade
inte mot den skrivelsen angående flygsäkerhet och annat.
Riksdagen lade skrivelsen ad acta utan att reagera. Det är en
självklarhet att flygsäkerheten går först. Jag vill understyrka
att det plan som flögs i samband med Vattenfestivalen hade
testats och fått luftvärdighetsintyg.
Kurt Ove Johansson: Vad kände försvarsministern till om
det plan som levererades den 8 juni 1993 och som flögs över
Vattenfestivalen -- dess status och brister?
Anders Björck: Jag måste erkänna att jag inte kände till
hur det såg ut inne i svarta lådor eller inne i motorn. Jag gör
oförbehållsamt detta erkännande. Det är inte en
försvarsministers uppgift att personligen gå runt och knacka på
planet, öppna motorhuven och kontrollera om det är luftvärdigt.
Det finns regler som säger att ett flygplan inte får flyga, om
det inte är luftvärdigt. Detta plan hade ett
luftvärdighetsintyg. Kommunikationsministern går naturligtvis
inte och knackar på planen ute på Arlanda för att se om planen
där är luftvärdiga.
Jag...! Nej, jag skall inte säga vad jag tycker!
Kurt Ove Johansson: Jag utgår från att försvarsministern
för inte så länge sedan läste ur PVT 920430 och PVT 931012 --
PVT står för projektvärdetillfälle. Han läste ju högt ur dessa i
ett svar på en fråga av utskottets ordförande, och jag utgår
därför från att försvarsministern har läst dessa PVT-rapporter
mycket noga. Vill försvarsministern redovisa vad som där står om
elektronikenheten och styrspaken i JAS? Om det förekom brister,
så måste det ju vara brister som försvarsministern har känt
till.
Anders Björck: Avser Kurt Ove Johansson den PVT som kom
den 10 oktober 1993?
Kurt Ove Johansson: Det var den ena, men försvarsministern
hänvisade också till 920430.
Anders Björck: Vad är det jag skall läsa?
Kurt Ove Johansson: Jag tycker att försvarsministern skall
läsa exempelvis sidan 23. Det är det emellertid kanske för sent
att göra i dag -- det borde försvarsministern ha gjort när dessa
PVT kom.
Anders Björck: Jag har läst de rapporter som finns, och
jag har citerat en del av det som rör styrspaken.
Kurt Ove Johansson: Men vill inte försvarsministern
redovisa vad som står i PVT 920430, sidan 23, "Elektronikenheten
och styrspaken i JAS".
Anders Björck: Det kan jag naturligtvis göra om jag får
tid på mig...
Kurt Ove Johansson: Var det inte så, att de här första
serieflygplanen, varav 39-102 var ett, i flera avseenden avviker
från seriestatus? Är det inte på det sättet?
Anders Björck: Jo, och jag upprepar: Detta är en
utprovning, och alla har varit medvetna om sedan haveriet 1989,
som alltså inträffade när jag inte var försvarsminister, att det
varit problem med styrsystemet. Det intressanta har då varit de
rapporter som säger att planet nu har uppnått en sådan
förbättring att det har fått ett luftvärdighetsgodkännande. Att
det har varit problem med styrsystemet har alla som följt med i
massmedia känt till.
Kurt Ove Johansson: Det fanns alltså brister som var
redovisade redan 1992?
Anders Björck: Detta är ju offentliga handlingar, som har
gått till riksdagens samtliga 349 ledamöter. Man kan då undra
varför ingen av dessa reagerade.
Kurt Ove Johansson: Jag tror inte att PVT-na har gått till
riksdagen. Regeringen har till riksdagen sänt årliga rapporter,
som bygger på uppgifter från Försvarets materielverk. Däremot
tror jag inte att man har skickat ut dessa PVT. Jag tror att det
kan finnas uppgifter i PVT-na som är hemliga.
Anders Björck: Regeringen gör en årlig redovisning till
riksdagen. Sedan ankommer det på riksdagens försvarsutskott att
behandla dessa skrivelser. Det sker också speciella
JAS-föredragningar i försvarsutskottet. Utskottets ledamöter har
då alla möjligheter att säga stopp och belägg. Men detta är inte
poängen, utan det är att den fackmyndighet som har att utfärda
luftvärdighetsintyg säger att planet är luftvärdigt.
Kurt Ove Johansson: Det är viktigt att få fastställt om
försvarsministern kunde ha känt till att det plan som
levererades den 8 juni hade tekniska brister. Det är ju inte
ointressant i sammanhanget.
Förhöll det sig inte så, Anders Björck, att det första
serieflygplanets tekniska status inte svarade mot de krav som
hade avtalats?
Anders Björck: Det här planet hade flugits 50 gånger, och
Chefen för flygvapnet bedömde att planet var luftvärdigt. Han
beordrade deltagandet i flyguppvisningen.
Kurt Ove Johansson: Luftvärdighet är en sak, men jag vill
veta om det inte var på det sättet att planets tekniska status
inte svarade mot de krav som hade avtalats. Var det inte därför
som staten höll inne en del av betalningarna?
Anders Björck: De tekniska specifikationer som finns berör
en rad saker, varav en del inte alls har med luftvärdigheten
att göra. Det kan gälla sådant som fartprestanda och mycket
annat som inte har med luftvärdigheten att göra. Jag har fullt
förtroende för det system som vi har och som innebär att
myndigheterna avgör när ett plan skall flyga eller inte.
Kurt Ove Johansson: Kommer inte försvarsministern ihåg att
staten höll inne pengarna?
Anders Björck: Jo, men detta har ingenting med
luftvärdigheten att göra.
Kurt Ove Johansson: Men varför höll man inne pengarna? Var
det inte precis som jag sade, nämligen därför att planet inte
svarade mot det träffade avtalet?
Anders Björck: Hur betalningarna faller ut är en fråga för
FMV, som är upphandlaren. Detta har i det här fallet inte med
luftvärdigheten att göra. Betalningen för en bil kan man hålla
inne, trots att bilen är trafiksäker. Det kan bero på att
klädseln eller någonting annat inte är i det skick som man har
beställt.
Kurt Ove Johansson: Men kan inte försvarsministern för en
stund glömma det här med luftvärdigheten och svara på frågan om
det inte förhöll sig så, att staten inte betalade ut pengarna
därför att planet inte svarade mot de krav som hade avtalats?
Anders Björck: Jag har svårt att se vad det har med
luftvärdigheten att göra, och det är ju den vi diskuterar när
det gäller flyguppvisningen över Vattenfestivalen i Stockholm.
Kurt Ove Johansson: Men, snälla försvarsministern, glöm
det här med luftvärdigheten! Jag frågar om det inte var på det
sättet att staten inte betalade ut pengarna därför att planet
inte motsvarade de krav som hade avtalats? Jag tycker att
försvarsministern för ett ögonblick skulle glömma det här med
luftvärdigheten och i stället svara på min fråga.
Anders Björck: Nej, det tänker jag inte göra, och det av
det mycket enkla skälet att jag är här för att svara på frågan
om jag hade ett ansvar eller inte för den olycka som inträffade
i samband med Vattenfestivalen i Stockholm. Nu är Kurt Ove
Johansson inne på någonting annat, nämligen frågan om
betalningsutfallet, och detta har inte någonting med den här
saken att göra. Chefen för flygvapnet hade godkänt planet såsom
varande luftvärdigt.
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern är den högste
ansvarige i regeringen för projektet, som kostar skattebetalarna
väldigt mycket pengar, men han säger att det ligger utanför
ämnet när jag frågar om försvarsministern verkligen inte vet att
dessa pengar hölls inne därför att planet inte svarade mot de
avtalsgivna kraven.
Anders Björck: Gången är följande:
Regeringen uppdrar åt Försvarets materielverk att göra en
upphandling. En mycket vanlig missuppfattning som förekommit i
media när det gäller stridsvagnsaffärer och annat är att det är
regeringen som sluter kontraktet. Det finns inget kontrakt
mellan regeringen och IG-JAS. Däremot finns det ett
regeringsbeslut, som grundar sig på ett bemyndigande från
riksdagen att uppdra åt Försvarets materielverk att skriva
kontrakt och att sköta betalningarna.
När vi år 1992 fattade beslut om ett kontrakt med IG-JAS
angående delserie 2 undertecknades det kontraktet av chefen för
huvudavdelning flygmateriel och inte av mig. Därmed ligger också
ansvaret på FMV.
Kurt Ove Johansson: Jag förstår att jag inte kommer att få
något svar på denna fråga. Men kan försvarsministern ändå inte
bekräfta att den prototyp för styrsystemfunktionerna som finns i
planet är prestandanedsättande? Är det inte så?
Anders Björck: Efter det som inträffade blev det
självfallet ett flygförbud, och därefter har man gjort en ny
mjukvara. Den mjukvaran medför vissa begränsningar jämfört med
mjukvara som planet hade vid uppvisningen över Stockholm Water
Festival.
Detta är inte någonting särskilt konstigt. Man har haft ett
dussin olika styreditioner. Det sker en successiv utvärdering av
hur mycket de olika styrsystemen tål.
Kurt Ove Johansson: Om jag förstått det rätt, kommer
elektronikenheten och styrspaken hårdvarumässigt att
serieutföras först efter ett visst antal plan. Det kan man
faktiskt läsa sig till.
Anders Björck: Ja, och detta är ingenting unikt, utan så
har det varit även vid utvecklandet av tidigare flygpan. Man har
också under Gripensystemets existens ändrat på detta undan för
undan. Det har förekommit en diskussion om styrspaken.
Allt detta, liksom vissa andra saker, har JAS-kommissionen
noggrant gått igenom.
Kurt Ove Johansson: Men då måste väl försvarsministern
också medge att det JAS-plan som levererades den 8 juni 1993
innehåller komponenter som inte var färdigutprovade. Detta
måste, såvitt jag förstår, försvarsministern ha känt till.
Anders Björck: Planet har inte, enligt JAS-komissionens
eller andra redovisningar, innehållit några komponenter med
brister som har påverkat flygsäkerheten.
Kurt Ove Johansson: Det kan man läsa sig till i dessa PVT
som vi exercerat något här och som jag tror att
försvarsministern har framför sig. Det är alltså ingenting
konstigt med det.
Jag konstaterar alltså att 102:an inte var färdig, och jag
menar att planet därför inte borde ha fått flyga över Stockholm
den här olycksaliga dagen -- den 8 augusti. Det är den
slutsats man måste dra när man går igenom det material som har
tagits fram i utskottet. Jag tycker det är konstigt att
försvarsministern inte kan hålla med om den slutsatsen.
Anders Björck: Nej, det kan jag verkligen inte göra. Varje
flygplan som levereras är naturligtvis en individ. Det
intressanta är ju om ett flygplan som levereras har problem som
gör att planet inte är luftvärdigt. JAS-kommissionen har
enhälligt konstaterat att det inte fanns någon anledning att
inte låta detta plan flyga. Jag har samma uppfattning som en
enhällig JAS-kommission, och jag tycker att det finns viss
anledning att visa litet respekt för de slutsatser som
JAS-kommissionen efter ett mycket noggrant arbete har kommit
fram till.
Ylva Annerstedt: Inledningsvis redovisade
försvarsministern att det sker ungefär 200 uppvisningsflygningar
varje år. Det gör ungefär 600 sådana flygningar under Anders
Björcks tid som försvarsminister.
Har man för det första någonsin efterfrågat försvarsministerns
synpunkter på säkerheten vid dessa flygningar?
Har man för det andra någon gång efterfrågat
försvarsministerns tillstånd för dessa flygningar?
Anders Björck: Svaret är nej.
Bengt Hurtig: Vi har fått det intrycket att det är
naturligt att stridsflygplan av den här typen kan haverera. Det
har hävdats att det med tidigare flygplanstyper skett betydligt
fler haverier än med Gripen. Är det då inte rimligt att anta att
ytterligare några JAS-plan kommer att störta?
Anders Björck: Jag tror att man måste vara medveten om att
den risken finns. Det går aldrig att ge några garantier för att
ett sådant här mycket avancerat flygplan, som delvis har en ny
teknik -- vi får inte glömma bort att det är fråga om en ny
generation flygplan -- inte kommer att drabbas av fler haverier.
Vi hoppas naturligtvis att det inte kommer att ske. Och vi inte
bara hoppas, utan i Flygvapnet gör man allt vad man kan för att
det inte skall inträffa några haverier.
Jag vill vara mycket uppriktig och säga att det icke går att
utesluta att det kan inträffa fler haverier. Det är också därför
som man, när man beställer flygplan av den här typen, i
kontraktet har med en s.k. haverireserv.
Bengt Hurtig: Om man deltar i ett par hundra
flyguppvisningar per år, innebär detta alltså att ytterligare
plan kan komma att störta under flyguppvisningar!
Anders Björck: Den risken finns, men vi har i Sverige
varit väldigt förskonade från sådana händelser, jämfört med
vissa andra länder. Det ligger ett stort ansvar på de berörda
myndigheterna att se över reglerna för flyguppvisningar. Den
frågan bereds för närvarande i Kommunikationsdepartementet --
den ligger alltså inte under Försvarsdepartementet.
Bengt Hurtig: Men vore det då inte naturligt att man som
försvarsminister tyckte att uppvisningsflygningar med JAS inte
skall ske över tätbebyggda områden, eftersom det faktiskt finns
en risk för att planet kan största?
Anders Björck: Jag tycker självfallet att det skall
övervägas i vad mån man skall ändra bestämmelserna. Som jag nyss
sade bereds detta ärende i Kommunikationsdepartementet.
Personligen tycker jag inte att man skall sluta med
flyguppvisningar. Sådana har förekommit under mycket lång tid,
och det har inträffat förvånansvärt få olyckor. Uppvisningar har
ett visst värde, och de drar en oerhört stor publik. Det är väl
ändå ett mått på det stora intresset för JAS att en halv miljon
människor faktiskt var ute för att se den här flyguppvisningen.
Det sker i dag väldigt många flygningar över Stockholm -- jag
har nämnt inflygningslederna till Arlanda och Bromma, och här
tillåts reklamflygningar och mycket annat. Det finns
naturligtvis en risk att ett flygplan kan störta och förorsaka
mycket stor skada.
Detta är en mycket grannlaga uppgift, och jag delar helt Bengt
Hurtigs uppfattning att man skall titta mycket noga på detta och
dra erfarenheter av vad som har hänt.
Bengt Hurtig: Risken för haveri med ett passagerarplan är
ju ändå ofantligt mycket mindre än med ett stridsplan under
utprovning, varför jag anser att man inte kan dra denna
parallell.
Anders Björck: Det är klart att den risken bör vara
mindre, men icke förty hände för bara någon vecka sedan ett
haveri utomlands med ett svenskt plan. Det sker ständigt
haverier med civila flygplan -- fler än med militära plan,
eftersom den civila flygtrafiken är betydligt större än den
militära. Det intressanta är om flygplanet är
luftvärdighetsgodkänt och vilken form av uppvisningsprogram som
läggs upp. Men här har jag fortfarande den bestämda
uppfattningen att det inte är en politikeruppgift att döma av
vilken form av avancerade manövrer som ett plan skall få göra
eller inte göra.
Bengt Hurtig: Det måste ju ändå vara en politikeruppgift,
såväl för en riksdagsledamot som en försvarsminister, att
informera sig om och ha en överblick över ett säkerhetssystem.
Det kan ju trots allt gå snett.
Försvarsministern har själv sagt att detta är ett tekniskt
oerhört komplicerat system, som har genomlysts väldigt noga, och
att man, innan haveriet inträffade, hade fått en massa
information om att styrsystemet nu fungerade. Chefen för
flygvapnet kunde själv inte bedöma om planet var flygvärdigt,
utan den bedömningen gjordes av särskilda experter på FMV.
Piloten hade tydligen inte heller tillräcklig information.
Min fråga till försvarsministern blir då: Kan vi som politiker
lita på det säkerhetssystem som nu tillämpas?
Anders Björck: I princip tycker jag det, och som jag sagt
flera gånger anser jag att det är en bra ordning som vi har. Vi
har haft mycket färre olyckor än i de flesta andra länder som
tillverkar motsvarande flygplan, och vi har haft mycket färre
haverier med Gripen än vad vi har haft med tidigare
generationers svenska flygplan.
Men ingenting är ju så bra att det inte kan bli bättre. Det
intressanta nu anser jag vara att man drar rimliga slutsatser av
detta haveri. Som jag sade pågår den beredningen i ett annat
departement.
Den knepiga frågan här är självfallet: Skall vi helt och
hållet stoppa flyguppvisningar, eftersom alla flyguppvisningar
-- trots alla säkerhetsbestämmelser -- innebär ett risktagande?
Även med begränsningar och restriktioner kan sådant inträffa som
gör att ett flygplan kommer ur kurs och störtar i ett område där
många människor vistas -- flyguppvisningar är definitionsmässigt
någonting som sker inför publik.
Bengt Hurtig frågar om det har funnits information. Svaret är
ja, och den informationen, både den positiva och den negativa,
har ju redovisats till riksdagen. Riksdagen har inte reagerat
och dragit slutsatsen att flyguppvisningar skall förbjudas. Om
riksdagen beslutar någonting sådant, är det alldeles självklart
att det beslutet gäller. Men i så fall måste riksdagen ta ett
initiativ och utfärda ett generellt förbud mot flyguppvisningar.
Bengt Hurtig: Om det här haveriet hade medfört att många
människor hade omkommit och många andra blivit invalidiserade,
vilka beslut hade i så fall fattats om JAS-projektets
fortlevnad?
Anders Björck: Som jag sade tidigare kunde haveriet ha
berott på att en fågel hade kommit in i luftintaget och alltså
varit en ren olyckshändelse, som inte hade någonting med Gripen
som flygplan att göra. Det kunde också ha varit så att piloten
hade fått problem med t.ex. hjärtat. Men alldeles oavsett om
haveriet berodde på ett tekniskt fel eller inte, hade det med
all säkerhet lett till en än mer inflammerad diskussion än den
som vi fick, om människor hade dödats eller skadats. Jag vågar
inte förutspå vad som då skulle ha hänt. Jag gissar emellertid
att det skulle ha tagits en hel del initiativ för att antingen
helt förbjuda eller begränsa flyguppvisningarna.
Thage G Peterson: Jag vill nu återkomma till frågan om
ministerstyre.
Det har sagts att försvarsministern inte skulle ha något
utrymme för att agera, även om han hade känt till att JAS-planet
skulle delta i flyguppvisningen i Stockholm och skulle ha velat
agera. Det sägs att ett statsråd inte får lägga sig i, eftersom
det då skulle bli ministerstyre. Jag tror att Anders Björck och
jag är överens om att detta inte är korrekt. Visst kan ett
statsråd lägga sig i, om han vill. Och visst hade Anders Björck
konstitutionella möjligheter att stoppa denna flyguppvisning om
han hade velat göra det och förutsatt att han hade känt till att
den skulle äga rum.
Enligt regeringsformen 11:7 är det inte tillåtet för
regeringen att "bestämma hur förvaltningsmyndighet skall i
särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot
enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag".
Detta är en bestämmelse som Anders Björck säkerligen läst flera
gånger under sin tid i KU.
Mot denna bakgrund vill jag fråga försvarsministern: Rör
Chefen för flygvapnets beslut om flygvapnets deltagande i
flyguppvisningar "tillämpning av lag"?
Anders Björck: Vi är helt överens om att regeringen kan
ingripa. Den frågan diskuterades när Chefen för flygvapnet var
här. Han fick frågan vad som skulle ha hänt i det läget. Som jag
sade för en timme sedan skulle det innebära att man fattade ett
särskilt regeringsbeslut om att ett flygplan inte fick flyga.
Det förutsätter då att man har kännedom om ärendet -- man kan
inte fatta beslut om någonting som man inte har kännedom om.
Det är alldeles självklart att om jag hade vetat att
flygplanet skulle störta, skulle jag ha tagit ett
regeringsbeslut som förbjöd flygningen. Jag tror att Thage G
Peterson under sin tid som industriminister skulle ha fattat
ganska många regeringsbeslut om han hade vetat vad som skulle
hända ute i verkligheten. Det är alldeles självklart --
efterklok kan man alltid vara.
Det kan inte vara så, att man griper sig an med ett speciellt
fall, t.ex. när man får kännedom om en uppvisningsflygning, och
fattar ett regeringsbeslut. I stället måste vi i så fall införa
en ordning som innebär att alla flyguppvisningar skall prövas av
regeringen. Det kräver att vi inför en anmälningsskyldighet när
det gäller flyguppvisningar och fattar beslut på politisk nivå
om och hur uppvisningarna skall genomföras.
Jag tror, herr ordförande, att detta vore en mycket olycklig
ordning.
Thage G Peterson: Jag tycker att det är bra att
försvarsministern och jag är överens om tolkningen att
regeringsformen utan varje tvivel ger utrymme för regeringen att
agera. Här det inte fråga om "tillämpning av lag", och det är
inte fråga om "myndighetsutövning mot enskild eller mot
kommun". Därför hade det inte varit tal om ministerstyre. Men så
har det sagts i den allmänna debatten, och det sades tidigare av
vice ordföranden.
Regeringen är inte bunden av sina egna förordningar, utan man
kan ändra och korrigera, och de av riksdagen anslagna medlen
står faktiskt till regeringens disposition. Om försvarsministern
hade velat det, skulle han genom ett nytt regleringsbrev ha
kunnat styra myndigheternas verksamhet -- man hade kunnat fatta
nya beslut.
Min huvudfråga är: Varför agerade då inte försvarsministern
med hänsyn till den information som han hade på
Försvarsdepartementet? Detta är inte vilket lilleputtsprojekt
som helst, utan det är Sveriges största försvarsprojekt genom
tiderna. Planet hade tidigare kraschat i Linköping, och det
borde ha medfört en större uppmärksamhet från försvarsministerns
sida. Planet var, som Kurt Ove Johansson har konstaterat, inte
färdigutprovat. Det fanns alltså all anledning för
försvarsministern att verkligen som en igel titta på
utvecklingen av JAS-projektet. Därmed vill jag säga att jag har
litet svårt att förstå att Anders Björck, med den
handlingdskraft som han har visat i så många andra sammanhang,
inte med extra noggrannhet följde just JAS-projektet. Där finns
det frågetecken, och låt mig säga att vi är litet överraskade
över att försvarsministern inte kände till den information som
man uppenbarligen hade på Försvarsdepartementet.
Anders Björck: Jag tycker att vi skall klara ut det här
med ministerstyre, även om jag trodde att vi redan hade gjort
det.
Regeringen kan naturligtvis dispensera från sina egna regler.
Om vi hade haft ett system som innebar att sådana här frågor
avgjordes politiskt, skulle jag ha kunnat få fram ett
regeringsbeslut av innebörden att detta plan, som hade flugit 50
gånger och som är luftvärdighetsgodkänt, inte fick flyga,
eftersom det kunde komma att störta.
Om vi hade tillämpat den principen, skulle man -- om man kunde
se in i framtiden -- undvika sådana här händelser. Men jag
tycker att detta är en felaktig princip. Varför hade vi 30
haverier med Tunnan? Satt försvarsministrarna på den tiden och
sov? Varför hade vi tre haverier med Lansen? Varför satt
försvarsministrarna då och sov? Varför hade vi 25 haverier med
Draken? Varför sov då försvarsministrarna? Varför hade vi 7
haverier under utprovningstiden med Viggen? Varför satt de
försvarsministrarna och sov? Dessa försvarsministrar borde ju
ha följt vart och ett av dessa projekt, som var sin tids största
industriprojekt.
Om riksdagen beslutar att deltagande i flyguppvisningar och
luftvärdighetsfrågor skall avgöras av Sveriges regering, kommer
naturligtvis varje regering att följa det beslutet. Men då
förväntar jag mig, om Thage G Peterson menar allvar med ett
sådant system, att det snabbt tas ett utskottsinitiativ eller
görs någonting liknande i den här riktningen.
Thage G Peterson: Jag noterar med tillfredsställelse att
på en punkt är Anders Björck och jag överens, nämligen att ett
ingripande inte hade varit ministerstyre utan hade varit fullt
möjligt enligt grundlagen -- dels genom omregleringar, dels
genom indragning av pengar. Den diskussionen kan vi då lämna
därhän.
Mot den historiska bakgrunden med olika flyguppvisningar vill
jag fråga Anders Björck hur många människor det var på
Vattenfestivalen i Stockholm när planet gjorde sin
uppvisningsflygning?
Anders Björck: Såvitt jag har erfarit av tidningarna var
det väldigt många. Jag var inte där och räknade dem -- jag var
över huvud taget inte i Stockholm under festivalen.
Thage G Peterson: Det var alltså tiotusentals människor.
Anders Björck: Jag var som sagt inte där och räknade dem,
men jag tror att det var åtskilligt fler.
Thage G Peterson: Har Anders Björck tänkt tanken att
102:an hade släppts i väg till Le Bourget i Frankrike och där
hade störtat? Vad hade då kunnat hända?
Anders Björck: Det hade förmodligen hänt detsamma som
skulle ha hänt året innan på Farnborough, där planet gjorde en
långt mer avancerad uppvisning än över Stockholm och mer
avancerad än många av de mer "häftiga" uppvisningar som jag har
sett. Det var över huvud taget ingen som protesterade mot detta.
I Farnborough kunde det ha hänt en hel del.
Man bör nog, om man skall vara litet konsekvent, vara medveten
om att vi inte kan plocka ut enstaka flyguppvisningar och säga
att där skall ett statsråd eller, rättare sagt, regeringen
ingripa. Det är möjligt att jag har en annan uppfattning än
Thage G Peterson på denna punkt, men jag bara konstaterar att
aldrig tidigare har något riksdagsutskott, riksdagen eller
regeringen krävt en ordning som innebär att regeringen fattar
beslut om luftvärdighet och om deltagande i flyguppvisningar.
Något sådant krav har inte rests tidigare. Frågan kommer upp
först efter Vattenfestivalen i Stockholm.
Om konstitutionsutskottet skulle stanna för en sådan ordning,
hoppas jag att det snabbt kommer ett utskottsinitiativ. Vi skall
i så fall utfärda de bestämmelser som behövs. Men det skulle
innebära att vi dramatiskt bröt mot den ordning som vi tillämpat
under många decennier. Det är möjligt att man skall göra så, men
man kan faktiskt inte göra det retroaktivt.
Thage G Peterson: Får jag ställa ett par frågor om vad som
är regeringens och ett statsråds ansvar.
Försvarsministern har här, i likhet med vad som sker i en PM
från Försvarsdepartementet, med frenesi hävdat att ett
stridsflygplans medverkan i en flyguppvisning i Sverige inte är
en fråga som försvarsministern eller regeringen har att ta
befattning med. Det tycker jag är ytterst anmärkningsvärt mot
bakgrund av att det i departementet sedan i slutet av mars 1993
fanns en handling -- t.o.m. i två exemplar -- som tydligt
utvisade att JAS Gripen skulle medverka i flyguppvisningar i
Uppsala den 28 och 29 augusti. Om inte planet hade kraschat i
Stockholm, hade det mycket väl kunnat ske i Uppsala inför
publik. Planet var alltså inte färdigutprovat.
Vad denna utfrågning har handlat om är försvarsministerns
kännedom om flyguppvisningar med JAS Gripen och hans möjlighet
att agera på grundval av denna information. Kurt Ove Johansson
och jag har vidare genom våra frågor konstaterat, att det är
belagt att kunskap om JAS-planets deltagande i
flyguppvisningarna fanns på departementet, trots det man skrev i
promemorian. Jag går nästan så långt att jag säger att denna
promemoria är vilseledande, eftersom där inte i klartext sägs
någonting om det totala flyguppvisningsprogrammet -- det är
åtminstone på gränsen till att vara vilseledande.
Det leder mig till frågan: Kan en händelse av det slag som
inträffade med JAS-planet verkligen äga rum utan att det finns
någon enda person på politisk nivå som har ansvaret för
händelsen? Det är en principiell fråga, som jag tycker att det
vore roligt att få diskutera med KU:s förre vice ordförande.
Anders Björck: Thage G Peterson gör ett antal
konstateranden. Till detta skall jag inte säga annat än att den
ordning som här tillämpas är densamma som tillämpades när Thage
G Peterson själv satt i regeringen. Varför protesterade inte
Thage G Peterson då? Under den tiden inträffade det faktiskt
flygolyckor i samband med uppvisningar och annat. Varför tog
inte Thage G Peterson då något initiativ?
Sedan konstaterar jag -- även jag kan väl som gammal
KU-ledamot med ganska lång erfarenhet av utskottet få göra ett
och annat konstaterande -- att frågan om politiskt ansvar
diskuterades mycket noga vid överläggningar med partiledarna den
20 augusti. Vi diskuterade hur vi skulle göra i fortsättningen
och hur vi skulle knäcka den viktiga principfrågan om när ett
flygplan är luftvärdigt. När skall det få flyga igen? När har
man rättat till felen? När är mjukvaruprogrammet för styrningen
klart? Vem skall fatta det beslutet? Detta var de frågor vi
diskuterade vid denna partiledaröverläggning, och som jag
tidigare har redovisat här var vi helt överens. Det har framgått
av media, och ingen har protesterat. Detta är en sak för Chefen
för flygvapnet och FMV att ta ställning till.
Jag har aldrig tidigare varit med om att det har hävdats att
kommunikationsministern eller försvarsministern skulle ha ett
ansvar för flyghaverier. Det skulle han eller hon naturligtvis
ha, om vi införde den ordning som jag har förstått att Thage G
Peterson vill ha, nämligen att beslut om flyguppvisningar, inkl.
de regler som skall gälla för uppvisningarna, fattas av
regeringen. Jag har ingenting emot att någon tar ett initiativ i
den riktningen -- det kan jag självfallet inte ha. Men det
skulle leda till en oerhört komplicerad situation.
Och i förlängningen: Varför skall vi ha myndigheter för
livsmedelskontroll, bilprovning eller vad det nu kan vara? Jag
tycker att en ordning av det här slaget skulle innebära ett
totalt brott mot den politiska tradition och
förvaltningstradition som vi har i Sverige.
Thage G Peterson: Denna fråga är viktig, och jag lyssnar
med intresse på vad Anders Björck säger.
Anders Björck satt med i KU när vi prövade Berglingärendet.
Som reservant anförde Anders Björck att det faktum att det fanns
en handling om den planerade permissionen -- ehuru
justitieministern inte kände till den -- borde ha lett till att
justitieministern hade skaffat sig information om denna
handling. Det är här exakt likadant. Skillnaden är bara den att
den handligen fanns i ett kassaskåp hos en
departementtjänsteman, medan flygvapenchefens beslut om
flyguppvisningar fanns i två exemplar på departementet utan att
någon tjänsteman informerade Anders Björck om beslutet.
Då blir min vidare fråga om det politiska ansvaret: Om
krascherna hade lett till tusen döda och tusen lemlästade
människor, hade det inte heller då funnits något ansvar på
politisk nivå? Jag är ute efter ett svar på den principiella
frågan: Finns det ingen i landet som är politiskt ansvarig för
att det kan hända en katastrof som till viss del beror på att
statsrådet inte har vaknat inför den information som han har
haft på sitt departement? Detta är för oss den intessanta
frågan, och den ställer jag nu till Anders Björck.
Anders Björck: Jag tycker också att det är en intressant
fråga. Jag erinrar mig mycket väl vad Socialdemokraterna sade i
Berglingaffären. De hade då en något annan uppfattning än den de
nu för fram. Nu råkar det emellertid vara en väldigt stor
skillnad på att bevaka eller inte bevaka en spion och att ge sig
in i en svart låda, där vi har den mest komplicerade
datoriserade information som kan tänkas på flygområdet, eftersom
det här handlar om ett instabilt plan. Det föreligger alltså här
en mycket stor skillnad.
Vi kan naturligtvis alltid diskutera det politiska ansvaret,
t.ex. vilket ansvar ett statsråd har och hur långt detta
sträcker sig. Jag skulle kunna ta upp konkreta fall som gäller
utskottets ordförandes sätt att som industriminister sköta vissa
frågor. Var det Thage G Petersons fel att miljarder förslösades
...
Thage G Peterson: Nu gäller utfrågningen ...
Anders Björck: Nu pratar jag här!
Thage G Peterson: Anders Björck, vi...
Anders Björck: Nu pratar jag här och vill inte bli
avbruten.
Thage G Peterson: Utfrågningen gäller om Anders Björck ...
Anders Björck: Får jag fortsätta?
Thage G Peterson: Jag ber Anders Björck att ...
Anders Björck: Får jag fortsätta?
Thage G Peterson: Det får Anders Björck göra om han svarar
på frågorna, och utfrågningen gäller försvarsministerns roll i
JAS-kraschen och ingenting annat.
Anders Björck: Herr ordförande! Jag tycker att det är
upprörande att jag inte får tala till punkt. Jag förstår varför
jag inte får göra det.
Jag ville ta ett exempel. Var det Thage Petersons fel att man
stängde fabriker i Uddevalla och Malmö? Hade Thage G Peterson
ett ansvar för detta?
Thage G Peterson: Jag måste faktiskt få åberopa min
företrädare i ämbetet som i sina memoarer skriver om Anders
Björck, som hade sagt: "Jag vill till protokollet anteckna att
statsministern inte tar konstitutionsutskottet på allvar." Jag
tycker inte att statsministern skall göra den här typen av
utfall. Statsministern är här för att svara på frågor. Jag vill
säga på samma sätt som Anders Björck: "Försvarsministern tar
inte konstitutionsutskottet på allvar. Försvarsministern är här
för att svara på frågor." Jag kan i vilket annat sammanhang som
helst ta en politisk debatt om mina insatser som
industriminister. Men denna utfrågning gäller faktiskt inte den
saken, Anders Björck, utan utfrågningen gäller
försvarsministerns roll i och ansvar för JAS-kraschen. Jag anser
att försvarsministern då får finna sig i att svara på mina
frågor.
Jag upprepar frågan igen: Känner Anders Björck inte något
politiskt ansvar för hanteringen av denna fråga? Man hade ju på
Försvarsdepartementet ändå information om dessa uppvisningar.
Anders Björck: Jag anser att ordföranden är partisk när
han inte låter mig tala till punkt. Det skall en ordförande inte
vara. Det var utskottets ordförande som gick bort från frågan om
JAS-kraschen genom att tala allmänt om statsråds politiska
ansvar. -- Det kommer att framgå av det stenografiska
protokollet.
Jag tog då ett exempel på detta område för att belysa vilka
konsekvenserna blir av den tes som ordföranden driver. Det
exempel jag tog var om Thage G Peterson som industriminister var
ansvarig för det som hände med vissa industriprojekt som kostade
skattebetalarna miljarder kronor. Var det hans fel att företag
inte lyckades genomföra vad som var avsett med de stödpengar man
fick? Detta tycker jag var en mycket relevant fråga, när Thage G
Peterson inte längre talade om JAS-kraschen i sig utan ställde
frågan om det inte ytterst finns ett politiskt ansvar.
Thage G Peterson: Jag förstår av de svar som Anders Björck
har gett under kvällen att han känner sig trängd och anser sig
behöva ta upp händelser under min tid i regeringen. Jag förstår
att Anders Björck gör allt vad han kan för att söka föra över
diskussionen till andra områden. Jag kan ha förståelse för det,
men jag tycker att det är en nonchalans mot riksdagens
konstitutionsutskott. -- Det kommer också att framgå av
protokollet.
Jag har för min del avslutningsvis ytterligare en fråga med
anledning av Anders Björcks svar på Kurt Ove Johanssons frågor:
Fanns det några uppgifter på Försvarsdepartementet om tekniska
problem när det gäller JAS? Fanns det några uppgifter om att
planet i vissa lägen skulle kunna överstegras?
Anders Björck: Jag reagerar starkt mot påståendet att jag
skulle ha visat bristande respekt för det här utskott...
Thage G Peterson: Jag ...
Anders Björck: Skall man inte få tala till punkt? Klarar
inte ordföranden sin uppgift? Nu är det faktiskt jag som talar.
Jag har suttit här i nästan två och en halv timme och svarat på
något hundratal frågor. Jag hyser mycket stor respekt för
utskottet, men jag förbehåller mig rätten att dra de paralleller
som är relevanta med tanke på de frågor som jag får. Det tycker
jag är en självklarhet. Det var inte jag som tog upp frågan om
statsrådens allmänna politiska ansvar.
I de skrivelser som vi har skickat till riksdagens
försvarsutskott belyses de problem som rör styrsystemet. Men där
redogörs också för de slutsatser som berörda myndigheter drar,
nämligen att problemen är under kontroll. Det intressanta med en
sådan här redovisning är vilka slutsatser man drar. Jag har
citerat vilken slutsats man drog i skrivelsen den 30 april 1992:
"Styrsystemet har under genomförd flygverksamhet haft hög
tillförlitlighet." I utvärderingen inför leverans av flygplan
39-102 sade man i sammanfattning: "Styrsystemet visar god
funktion och god tillgänglighet."
Vid projektvärderingstillfälle 7 sade man: "Styrsystemet har
under genomförd flygverksamhet haft hög tillförlitlighet i
apparatfunktionen." Vidare sade man att det hade varit ett antal
problem i dessa sammanhang. Det kan vi naturligtvis läsa upp,
men det intressanta måste ju vara vilka slutsatser som
fackmyndigheterna faktiskt har dragit i sammanhanget.
Jag upprepar än en gång: När det gäller metodiken har det vid
de överläggningar vi haft med partiledarna inte funnits någon
annan uppfattning än att detta är någonting som berörda
fackmyndigheter skall avgöra.
Thage G Peterson: Om det nu är så, Anders Björck, att ni
på Försvarsdepartementet hade all den information som ni nu
nämner, hur kan ni då i yttrandet till konstitutionsutskottet
skriva, att det på Försvarsdepartementet inte funnits uppgifter
om tekniska problemen och att det inte fanns uppgifter om att
planet i vissa lägen kunde överstegras? Det är ju att vilseleda
konstitutionsutskottet när ni skriver så i promemorian. Nu har
ju försvarsministern sagt att ni hade all denna tekniska
information.
Anders Björck: De frågor vi fick var om det inför
uppvisningen över Vattenfestivalen fanns någon information som
innebar att just det plan som skulle användas vid den flygningen
inte skulle kunna klara av sina uppgifter. Vi har då självfallet
utgått från att flygplanet var förklarat luftvärdigt. Det hade
flugit 50 gånger, och det var ingenting onormalt med
uppvisningar. Berörda myndigheter -- Chefen för flygvapnet och
FMV -- hade fattat vederbörliga beslut. Jag tycker att det är en
mycket korrekt information som har lämnats till
konstitutionsutskottet. En enhällig JAS-kommission har ansett
att vi korrekt har skött rapporteringen till riksdagen i dessa
frågor under den tid som jag har varit försvarsminister. Däremot
sköttes den inte korrekt när min företrädare var
försvarsminister. Det framgår också av JAS-kommissionens
enhälliga yttrande.
Statens haverikommission, som är en fackmyndighet, har också
noga prövat ärendet och funnit att det inte fanns någon
anledning att stoppa flygningen, och det tycker jag är viktigt.
Statens haverikommission säger att det var okej att låta planet
flyga. Sedan kan konstitutionsutskottet naturligtvis ha en annan
uppfattning, men med all respekt för utskottet tror jag att
fackmyndigheterna i tekniska frågor ändå har en
tillfredsställande kompetens.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja ta vid här,
Försvarsministern läste på nytt från 920430. Jag drar den
slutsatsen av vad försvarsministern läste upp att regeringen
godtog slutsatsen att styrsystemet i JAS hade stor
tillförlitlighet. Statens haverikommissions slutsats, som
försvarsministern hänvisade till, är att flygplanets styrsystem
hade egenskaper som kunde leda till haveri. Jag skulle vilja
fråga om det beskedet kom som en total överraskning för
försvarsministern.
Anders Björck: Någon information med denna formulering har
inte kommit till mig.
Kurt Ove Johansson: Jag tror i så fall att
försvarsministern bör läsa Haverikommissionens rapport en gång
till. Jag vill nog hävda att Haverikommissionens slutsats är att
flygplanets styrsystem har egenskaper som kunde leda till
haveri. Det framgår av materialet, även om jag nu inte kan
hänvisa exakt till sida i rapporten.
Men var det inte så att haverikommissionen också sade att det
faktum att överstegring kunde ske borde ha lett till en djupare
analys? Detta kände man, såvitt jag förstår, till när planet
levererades den 8 juni.
Anders Björck: Jag tror att vi talar förbi varandra -- det
är möjligt att jag uttryckt mig väldigt otydligt.
Kurt Ove Johansson tycks mena att tekniska problem skulle
avdömas av försvarsministern. Om den här typen av information
hade framkommit, skulle alltså detta enligt hans mening avdömas
politiskt: "Aha, det här har lett till en situation som gör att
regeringen skall kallas samman för att förbjuda flygplanet att
flyga!" Detta tycker jag inte är rimligt, eftersom en sådan
princip skulle leda till mycket långtgående konsekvenser.
Kurt Ove Johansson citerade Haverikommissionen. Kommissionen
framförde kritik på en rad punkter när det gällde det första
haveriet. Den kritiken återkommer ju inte i den rapport som
Statens haverikommission avgav efter haveriet i augusti 1993.
På s. 56 kan man läsa följande: "Under framtagningen av den
styrsystemedition som fanns i 39-102 hade man konstaterat att
flygplanet kunde överstegras. Marginalen bedömdes dock som
tillräcklig. Bedömningen grundas på att en förare inte styr så
att det uppstår en situation där faktorernas sammanlagda effekt
medför överstegring och risk för haveri. Bedömningen medför att
egenskapen inte infördes i SFI och kom därför inte till samtliga
förares kännedom. Statens haverikommission anser att bedömningen
var rimlig."
Detta är alltså slutsatsen!
Haverikommissionen gör alltså den här bedömningen. Skulle jag
då säga: "Nej, Statens haverikommission har fel, och jag tar
ansvaret för att upphäva de här synpunkterna." Detta vore
faktiskt inte rimligt!
Kurt Ove Johansson: Men försvarsministern konstaterade med
utgångspunkt i PVT-rapporten 920430 stor tillförlitlighet.
Haverikommissionen konstaterar att styrsystemet hade egenskaper
som gjorde att planet kunde överstegras. Vi har kommit fram till
att det är den faktiska situationen.
I Ingvar Åkessons PM till konstitutionsutskottet sägs att
Statens haverikommission betecknar styrsystemet i JAS som icke
färdigutvecklat. Detta måste försvarsministern naturligtvis ha
känt till när planet levererades. Det var därför som jag
tidigare sade att jag tyckte att det var väldigt konstigt att
försvarsministern med kända fakta om den tekniska status som
planet hade inte kunde medge att det inte var särskilt lämpligt
att låta planet flyga över Stockholm.
Sedan skulle jag vilja gå över till ett för försvarsministern
kärt ämne, nämligen frågan om luftvärdigheten. I den tidigare
frågeomgång som jag hade med försvarsministern uppfattade jag
honom så, att han menade att det system som vi har i dag skulle
fungera bra.
När det gäller militära luftfartyg har regeringen utnyttjat
sin rätt enligt regeringsformen att delegera föreskriftsrätten
till en myndighet under regeringen, dvs. Chefen för flygvapnet.
Det gör, såvitt jag förstår, regeringen på sitt eget ansvar. Då
måste jag fråga om det inte innebär att försvarsministern har
ett ansvar att hålla sig informerad om hur regelsystemet
fungerar.
Anders Björck: Får jag börja med Kurt Ove Johanssons
första fråga -- den andra frågan har jag redan berört, men jag
skall gärna återkomma till den.
I Haverikommissionens slutgiltiga rapport, som kom i december
förra året, görs i sammanfattningen ett antal konstateranden.
Det första konstaterandet är att flygplanet var luftvärdigt.
Det andra är att flygplanet inte hade några kvarstående
anmärkningar som påverkade haveriet.
Vidare sägs att flygningen var beordrad på föreskrivet sätt.
Med stor respekt för och tilltro till politiker har jag
utomordentligt svårt att se att när Haverikommissionen, som --
till skillnad från mig och jag förmodar KU:s ledamöter -- har
lång erfarenhet av att bedöma orsakerna till haverier och deras
förhistoria, gör denna bedömning, tycker jag att det skulle vara
övermaga av mig att kvälja Haverikommissionens dom. Kommissionen
har alltså konstaterat att det inte fanns några kvarstående
anmärkningar som påverkade haveriet.
Vad Kurt Ove Johansson tar upp är problem som fanns långt
innan flygningen ägde rum men som hade rättats till.
När det gäller regelverket har jag konstaterat att de gällande
reglerna tillämpats relativt länge. Jag tycker att dessa regler
i princip är bra. Tillämpningen av reglerna sker genom
myndighetsutövning, och den tänker jag inte lägga mig i.
Delegeringen av tillståndsgivningen till flygningar i sådana här
sammanhang från CFV och FMV skedde våren 1991, dvs. innan jag
tillträdde som försvarsminister. Denna delegering grundade sig i
sin tur på bestämmelser som infördes 1988. Inte heller då var
jag försvarsminister.
Kurt Ove Johansson: Jag fortsätter gärna med
Haverikommissionens rapport. Där sägs: "Statens haverikommission
anför att man under framtagningen av den styrsystemedition som
fanns i flygplan 39-102 hade konstaterat att flygplanet kunde
överstegras. Mot bakgrund av tillgänglig information ansåg
Haverikommissionen att egenskapen borde ha föranlett en djupare
analys."
Vi kan väl åtminstone vara överens på den punkten. Jag ser
gärna att vi får tillfälle att också komma in på frågan om
luftvärdigheten, eftersom denna har intresse i sammanhanget.
Anders Björck: Jag kan naturligtvis citera igen, och vi
får då bedöma om det är Haverikommissionen eller Kurt Ove
Johansson som är bäst skickad att handlägga den här typen av
frågor.
Flygplanet var enligt Haverikommissionen luftvärdigt, och
flygplanet hade inga kvarstående anmärkningar som påverkade
haveriet. Flygningen var beordrad på föreskrivet sätt. Förarens
psykiska och fysiska prestationsförmåga var utan anmärkning.
Föraren var behörig och rätt utrustad för att utföra flygningen.
Kurt Ove Johansson: Men planet kunde överstegras!
Anders Björck: Varje flygplan kan överstegras.
Kurt Ove Johansson: Men försvarsministern kan väl ändå
inte förneka att Haverikommissionen betecknar systemet som inte
färdigutvecklat.
Anders Björck: Varje flygplan kan överstegras. Det har
skett många gånger. Jag vet inte vilka slutsatser Kurt Ove
Johansson drar av detta. Är det att det är försvarsministerns
sak att se till att flygplan inte överstegras? Jag vet inte om
detta är Kurt Ove Johanssons slutsats, och jag skall inte fråga
om det. Men jag undrar!
Kurt Ove Johansson: Jag tror att jag ger upp på den här
punkten -- tiden rinner i väg.
Jag uppfattade försvarsministern så, att han menade att det
system som vi har i dag när det gäller att utfärda bevis för
luftvärdighet fungerar bra. Då frågar jag försvarsministern, om
han fortfarande anser att det är på det sättet.
Anders Björck: Jag tycker att detta i princip är en bra
ordning. Den har inte införts under min tid som
försvarsminister, men det hindrar inte att jag tycker att det är
en klok ordning. Jag upprepar att det här flygplanet enligt
Haverikommissionen och alla andra var förklarat luftvärdigt. Jag
tycker att det vore orimligt om regeringen skulle gå in och
upphäva detta beslut.
Nu blir det en viss förändring när det gäller
luftvärdighetsproblematiken. Från den 1 juli blir det Chefen för
flygvapnet som får det odelade ansvaret för detta. Delegeringen
till FMV försvinner i och med att vi nu skapar myndigheten
Försvarsmakten. Jag tror emellertid inte att detta i sak kan
komma att påverka särskilt mycket.
Ytterst handlar det om att kvalificerade flygare och tekniker
gör bedömningen om ett flygplan skall få flyga eller inte.
Jag måste än en gång upprepa: Jag tror att detta är en klok
ordning. Om det inte hade varit en klok ordning, är jag
övertygad om att Kurt Ove Johansson långt tidigare under sin
långa och ärorika riksdagsmannabana med all kraft hade
protesterat mot denna ordning. Denna ordning har ju länge varit
ett känt faktum.
Kurt Ove Johansson: Men försvarsministern måste väl medge
att det ur konstitutionell synpunkt är intressant att FMV i
stället för Chefen för flygvapnet utan stöd av något
bemyndigande från regeringen meddelat föreskrifter om
luftvärdighet för militära luftfartyg.
Anders Björck: Den kritiken skall ju riktas mot Roine
Carlsson under vars tid det här systemet infördes -- och inte
mot mig.
Kurt Ove Johansson: Det är ju Anders Björck som är
försvarsminister, och han har, såvitt jag kan förstå av det
material vi har fått, känt till detta genom LEMO-utredningen och
JAS-kommissionen. Men likväl har, såvitt jag förstår,
försvarsministern suttit med armarna i kors och inte gjort
någonting. Försvarsministern är medveten om att det utfärdas
föreskrifter som inte har den status som föreskrifter skall ha,
men ändå låter han det bara passera. På gammalt känt manér
beskyller han en tidigare försvarsminister för detta.
Anders Björck: Vad vi nu diskuterar är att på min
företrädares tid ändrades reglerna på förslag av Chefen för
flygvapnet, eftersom det i flygstaben inte fanns tillräcklig
kompetens att göra luftvärdighetsbedömningar på ett
tillfredsställande sätt. Den kompetensen fanns inom FMV. Därför
delegerades detta till FMV. Det har senare konstaterats att
Roine Carlsson gjorde fel 1988. Att då lägga skulden för detta
på den nuvarande försvarsministern och påstå att han sitter med
armarna i kors kan man naturligtvis göra. Jag skall inte säga
vad jag tycker om det resonemanget!
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern kan naturligtvis
alltid göra som han gjorde när han talade med utskottets
ordförande och slå näven i bordet, men det skrämmer ju inte mig.
Faktum är väl ändå att det nu är försvarsministern som har
ansvaret. Han tillåter sådana här föreskrifter trots att han är
medveten om att de inte har den status som en föreskrift skall
ha. Då är det väl inte fel att säga att försvarsministern sitter
med armarna i kors. Visserligen kan han säga att detta kommer
att rättas till den 1 juli, men det faktum att försvarsministern
känt till detta ända sedan utredningarna som jag hänvisade till
vittnar väl ändå om att försvarsministern bara suttit med
armarna i kors. Det är ju han som nu har ansvaret för att detta
rättas till.
Anders Björck: Men det är ju det som sker -- det kommer
att rättas till fr.o.m. den 1 juli. Det är väl möjligtvis bättre
att sitta med armarna i kors än att som min företrädare gjorde,
dvs. fatta felaktiga beslut. Vi skall väl ändå vara medvetna om
grunden för att Roine Carlsson gjorde detta tillsammans med
Chefen för flygvapnet. Det skedde för att öka kompetensen och
för att få en högre standard på luftvärdighetsbedömningarna. Det
skedde alltså i det bästa syfte, och ingen har tidigare
protesterat mot detta. Man har ansett att det var en bra
ordning, även om det kan sägas att man rent juridiskt borde ha
gått via regeringen för att få till stånd denna delegation. I
sak innebar delegeringen en ökad kompetens vid bedömningen av
luftvärdigheten.
Kurt Ove Johansson: Det som jag tycker är viktigt från
konstitutionella utgångspunkter är att flygplanet 39-102 flög på
föreskrifter som var utfärdade av en myndighet som inte har rätt
att utfärda sådana föreskrifter. Nog måste väl försvarsministern
ändå inse att detta inte är något särskilt bra förhållande.
Anders Björck: Tekniskt sett innebar detta en förbättring
-- en ökad kontroll. Alla ansåg att detta var en bra ordning
rent praktiskt. Vi vill väl ändå uppnå bra resultat, och ingen
protesterade mot det hela.
Jag föreslår att utskottet, i den mån jag får komma med ett
förslag, ändå frågar min företrädare varför han vidtog den här
typen av förändringar. Jag utgår från att det med tanke på
förhistorien till JAS-planet finns anledning att ställa de här
frågorna till Roine Carlsson.
Kurt Ove Johansson: Historieskrivningen kan göras på
följande sätt:
Regeringen uppdrar till Chefen för flygvapnet att utfärda
föreskrifter. Sedan har flygvapenchefen i sin tur låtit den
uppgiften gå till FMV. Denna delegering är emellertid inte
konstitutionellt riktig, eftersom det bara är regeringen som kan
ge FMV denna uppgift.
Hur skulle det vara, försvarsministern, om man skulle tillämpa
den ordningen, att man bara ser till resultatet av en åtgärd?
Här sitter försvarsministern inför konstitutionsutskottet, som
har till uppgift att granska just sådana här saker, och
försvarar att en myndighet utfärdar föreskrifter som den inte
har rätt att utfärda. Detta i sin tur ger flygvapnet rätt att
flyga med ett plan som saknar det lagliga underlaget för att
flyga. Det var Chefen för flygvapnet som hade rätten att
utfärda dessa föreskrifter. Nog måste väl försvarsministern ändå
medge att detta inte är något rimligt förhållande?
Anders Björck: Rent praktiskt har detta inneburit en
förbättring, och jag förmodar att det var grunden för besluten i
dessa ärenden. Roine Carlsson måste ha varit mycket medveten om
det, eftersom beslut fattades två gånger -- dels den 26 april
1991, dels den 21 juli 1988.
Jag föreslår i all ödmjukhet att utskottet frågar honom
varför han införde dessa förändringar eller lät Chefen för
flygvapnet genomföra dessa förändringar.
Kurt Ove Johansson: Det föreligger ju inget hinder för
konstitutionsutskottet att ställa frågor till en tidigare
försvarsminister, men nu är det Anders Björck som sitter inför
konstitutionsutskottet. Han har också varit medveten om att det
här har begåtts ett fel, men trots detta har han suttit med
armarna i kors. Som försvarsminister borde han egentligen ha
ingripit. Det är ju regeringens skyldighet att åstadkomma en
rättelse om det visar sig att föreskrifter har utfärdats av fel
myndighet. Det borde vara en självklarhet.
Anders Björck: Jag kan försäkra Kurt Ove Johansson om att
vi håller på att rätta till många fel som har begåtts i det
förflutna, och det är en ganska tidskrävande uppgift. Jag kan
bara konstatera att JAS-kommissionen inte har ansett att detta
praktiskt sett hade någon negativ inverkan.
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern måste förstå att jag
inte talar om resultatet i praktiken, utan jag talar om det som
ur konstitutionell synpunkt är väldigt viktigt, nämligen att
föreskrifter utfärdas av den myndighet som har rätt att göra
det. Om den myndighet som har fått den befogenheten av
regeringen inte har utfärdat föreskriften, så finns det
egentligen ingen giltig föreskrift. Det är det som är poängen.
Men jag ger upp även på den här punkten, herr ordförande. Jag
förstår att jag inte kan övertyga försvarsministern.
Anders Björck: Jag bara konstaterar att här tillämpas en
ordning som infördes under en tidigare regering. Ingen har
protesterat mot denna ordning. Den har rent sakligt inneburit
ökade möjligheter till en effektiv luftvärdighetsbedömning.
Varför man gjort på detta sätt tycker jag är en fråga som
rimligtvis bör ställas till min företrädare.
Ola Karlsson: JAS 39 Gripen är uppenbarligen ett
utomordentligt komplicerat vapensystem. Jag skulle vilja fråga
försvarsministern: Hur många vapensystem finns det inom
Försvarsmakten som är absolut säkra och tillförlitliga?
Anders Björck: Jag tror dess värre att man inte kan
utfärda någon form av "grönt kort" för något system. Detta är
tekniskt sett det mest komplicerade system som vi i dag har inom
det svenska försvaret. Jag har här kunnat konstatera att detta
plan har lett till färre olyckor än tidigare svenska flygplan,
som har varit mindre komplicerade. Man får dess värre räkna med
sådana här saker.
Det nya i den här situationen är inte att problemen med JAS 39
Gripen har varit större än med tidigare plan. Det nya är att de
två haverier som har inträffat -- det är alltså väldigt få
jämfört med tidigare -- har utspelats inför TV-kamerorna. Det
har därigenom blivit en stor publik uppmärksamhet kring det
hela.
Detta går inte att jämföra med om de tidigare planen hade
störtat i havet utan några vittnen. Men tekniskt sett är det
inte så att Gripen haft större problem än tidigare plan. Det nya
är för det första att haverierna inträffade inför publik och för
det andra att olika politiska krafter av lätt förstådda skäl
försökt utnyttja dessa haverier för rent partipolitiska syften.
Detta beror på att det rått djup oenighet om projektet, som
varit nära att kapsejsa; man har varit nära att fatta beslut som
skulle innebära ett stopp för det hela.
Skall man göra en rimlig bedömning av hur man skall hantera
haverier och av var ansvaret skall ligga, kan man inte plötsligt
införa kriterier som helt strider mot de som varit aktuella
under en lång följd av år. Det inger faktiskt ingen respekt.
Ola Karlsson: Är det enligt försvarsministerns uppfattning
möjligt att ha en försvarsmakt i Sverige om vi ställer krav på
absolut säkerhet och absolut tillförlitlighet?
Anders Björck: Nej, det är det inte. Man kan naturligtvis
minska prestanda för olika vapen i syfte att få en maximal eller
nära nog maximal säkerhet. I det läget blir emellertid de
produkter vi tar fram inte så effektiva, att de kan möta de krav
som riksdagen fastställt när man dragit upp riktlinjerna för
Försvarsmaktens uppgifter. Då skulle man verkligen kunna tala om
att man inte utnyttjar skattebetalarnas pengar tillräckligt
effektivt. Hur hög säkerheten skall vara i det enskilda systemet
är det icke möjligt, åtminstone för mig, att avgöra. Jag har
efter JAS-kraschen förstått att det finns väldigt många som
anser sig vara kompetenta att avgöra sådana här frågor -- det är
många som plötsligt blivit kompetenta. Det är detta som jag
reagerar mot, eftersom motiven är så genomskinliga.
Thage G Peterson: Jag tänkte ställa några avslutande
frågor, närmast för att försvarsministern skall få tillfälle att
inför KU bemöta påståenden som förekommit i media.
Det har sagts i programmet "Kalla fakta" i TV 4, att
försvarsministern på egen hand har agerat för att JAS 39 Gripen
skulle visas upp så ofta som möjligt.
Hur förhåller det sig med det påståendet?
Anders Björck: Man skall vara försiktig med att tro på det
som sägs i media -- det tror jag att både Thage G Peterson och
jag är överens om. "Kalla fakta" är dess värre inte sanningens
rena och klara källa.
Det var IG-JAS som ägde planet under våren. Man hade fått en
inbjudan att medverka på den stora franska flygutställningen i
Le Bourget. IG-JAS kom fram till att det var viktigare att klara
av leveranserna till det svenska flygvapnet för att inte
äventyra säkerhet, tidtabeller, ekonomi och mycket annat. De
gjorde hos mig någon form av föredragning, som -- om jag minns
rätt -- handlade om marknadsföring av JAS utomlands. Riksdagen
uttalade våren 1991 att vi skulle försöka sälja JAS utomlands,
och det finns alltså i botten ett riksdagsbeslut för dessa
exportansträngningar. Från IG-JAS sade man att man hade kommit
fram till att man inte skulle uppträda på flygutställningen i Le
Bourget.
Jag svarade: Det var synd, men det är ni som bestämmer. Och så
blev det. Det meddelades den 19 mars, om jag minns rätt, från
SAAB:s sida att man inte avsåg att delta. Jag har kontrollerat
detta med statssekreteraren, som var med vid tillfället, och han
har bekräftat detta.
Thage G Peterson: Vem på SAAB talade ni med?
Anders Björck: Hans Ahlinder, chef för IG-JAS.
Thage G Peterson: Han sade i det här TV-programmet
följande: "Vi har en försvarsminister som är väldigt aktiv och
vill att vi skall vara lyckosamma på exportmarknaden, och han
tycker naturligtvis att vi skall vara med på sådana här stora
flygutställningar rent generellt."
Vill ni på något sätt kommentera det uttalandet?
Anders Björck: Alldeles självklart är det utmärkt om vi
kan visa upp JAS ute i världen. Jag har en känsla av det blir
oerhört mycket inbjudningar. Vi har ett par stora flygmässor
utöver Le Bourget, där SAAB inte har varit med. Det är den stora
flygmässan i Chile, en i Singapore och en annan i Malaysia. Jag
har känt till att sådana här flygmässor har ägt rum, och jag kan
försäkra att jag inte på något sätt har försökt påverka SAAB:s
ställningstagande. I det aktuella fallet var det faktiskt så att
flygvapnet inte ägde något flygplan. Hans Ahlinder har i hög
grad bekräftat att några påtryckningar i det här fallet inte har
förekommit. Det har också Chefen för flygvapnet gjort.
Thage G Peterson: Så ni kände inte till om SAAB eller
IG-JAS-gruppen på något sätt tryckte på för att JAS-planet
skulle delta i Paris?
Anders Björck: Jag vet inte vem som har tryckt på vem.
IG-JAS ägde ju de flygplan som fanns. Min inställning är att vi
skall göra vad vi kan för att visa upp JAS ute i världen.
Hittills har det bara skett vid ett enda tillfälle. Det var inte
min uppgift att bestämma eller ens försöka påverka hur SAAB
använde de plan som då var deras egendom. Och det blev som sagt
inte heller någon uppvisning i Le Bourget.
Thage G Peterson: Är försvarsministern glad för det i dag?
Anders Björck: Jag vet inte hur man skall göra den
bedömningen. Jag vet att flyguppvisningen i Farnborough följdes
av stora delar av riksdagens försvarsutskott, som fraktades dit
med ett svenskt Herculesplan, tillhörande Flygvapnet.
Försvarsutskottets ledamöter tyckte att det var en
utomordentligt bra flyguppvisning. Den fick en mycket positiv
internationell publicitet. Om det hade blivit lika lyckat i
Paris, är det väl möjligt att det också hade varit bra.
Jag ser det emellertid inte som min uppgift att sälja flygplan
-- det har jag sagt många gånger. Krigsmaterielexportfrågor
ligger under utrikeshandelsministern. Men självfallet gör väl
varje statsråd vad han eller hon kan för att försöka öppna
dörrar och ge publicitet för svensk industri.
Thage G Peterson: Vi har talat mycket om information -- om
vad försvarsministern visste och inte visste och om vad
departementet kände till och inte kände till. Jag läser mycket
noga departementens pressmeddelanden -- jag tycker att det är en
uppgift för KU:s ordförande att göra det.
I Försvarsdepartementets pressmeddelande 1992:55 av den 8 maj
1992 sägs att försvarsministern "på nära håll följt
förhandlingarna mellan FMV och IG-JAS om det framtida
JAS-projektet". Hur kommer det sig att försvarsministern var så
angelägen att säga att han höll sig noga informerad om
JAS-projektet att han gick ut med ett pressmeddelande, medan han
i promemorian och här i kväll har gjort allt för att säga att
han inte var informerad om JAS-projektet?
Anders Björck: Jag uttrycker min glädje över att
pressmeddelandena från Försvarsdepartementet läses. Vad detta
pressmeddelande syftar på är den största enskilda
försvarsbeställning som regeringen har haft att ta ställning
till. Det gällde alltså förhandlingarna om delserie 2. Det var
en fråga i vilken regeringen skulle fatta beslutet. Det gällde
110 nya flygplan, och det var en order på flera tiotals
miljarder kronor, som jag hade att ta ställning till. Det skedde
en avrapportering om förhandlingarna till mig. Det hela skulle
ju att mynna i ett regeringsärende, vilket det också gjorde
något senare.
Herr ordförande! Det är en våldsam skillnad mellan å ena sidan
en förhandling som skall sluta i ett regeringsärende där jag var
föredragande och där det gällde att se till att riksdagsbeslutet
om ramarna för JAS verkligen kunde hållas
och å andra sidan en flyguppvisning där luftvärdighet och annat
är tekniska frågor. Det föreligger här en mycket mycket stor
skillnad.
Flygningen över Stockholm, herr ordförande, var icke ett
regeringsärende, den har aldrig varit ett regeringsärende och
sådana flygningar kommer aldrig att bli ett regeringsärende, om
inte riksdagen fattar beslut om det. Men ett kontrakt på 20
miljarder kronor i runda tal är inte bara formellt utan även
reellt ett regeringsärende. Det var därför som jag följde dessa
förhandlingar.
Thage G Peterson: Då konstaterar jag att när
förhandlingarna med IG-JAS-gruppen väl var klara på våren 1992
och försvarsministern på nära håll följt förhandlingarna, så
stängde försvarsministern dörren för ytterligare information om
JAS-projektet.
Anders Björck: Nej, det som utskottets ordförande säger är
direkt fel. Han säger att jag stängde dörren. Det framgår av det
material som utskottet har fått att vi i verkligen har fått
information som vi har redovisat för riksdagen i de delar som
riksdagen skall vara mottagare av informationen.
Det är en väldig skillnad mellan å ena sidan information till
riksdagen om den tekniska och ekonomiska utvecklingen av
projektet, tidtabeller osv. och å andra sidan flyguppvisningar
på vattenfestivaler och vid andra tillfällen.
Lika litet som tidigare regeringar har vi lämnat riksdagen
rapporter om flyguppvisningar.
Thage G Peterson: Då tackar jag försvarsministern för
besöket i konstitutionsutskottet och förklarar utfrågningen för
avslutad.
Konstitutionsutskottet
14 april 1994
Bilaga B 5
Kl. 09.03--09.53
Offentlig utfrågning av departementsrådet Jan Palmstierna om
regeringens handläggning och förberedelser för rekrytering av
tjänster inom EG/EU-organ
Thage G Peterson: Jag hälsar Jan Palmstierna välkommen
till utskottet.
Vi är på det klara med att regeringen har tillsatt olika
arbetsgrupper, och vi vet att Jan Palmstierna är ordförande i en
samrådsgrupp. Jag utgår från att Jan Palmstierna vill inleda med
några ord. Vi vore tacksamma om den inledningen kunde inkludera
en redovisning för hur man arbetar med den här frågan.
Jan Palmstierna: Det vi arbetar med är att vid sidan om
själva medlemskapsförhandlingarna förbereda och sedan med
EU-institutionerna få fram de kvoter, som vi kallar det, som
skall ange ungefär hur många svenska medborgare som
EU-institutionerna skall anställa såsom tjänstemän i
institutionerna. Det rör sig om ett antal institutioner både i
Bryssel och i Luxemburg -- det är ministerrådets sekretariat,
EG-kommissionen i Bryssel, de ekonomiska/sociala och regionala
kommittéerna i Bryssel, domstolen och revisionsrätten i
Luxemburg, parlamentets sekretariat i Luxemburg och Europeiska
investeringsbanken i Luxemburg. Den stora arbetsgivaren är
givetvis kommissionen.
Normalt rekryterar man kanske en gång per år medborgare från
medlemsländerna till institutionerna var och en för sig. Ibland
har man gemensam rekrytering, men oftast är det en gång per år.
Senast var det 50 000 personer som sökte.
För att ge de nya medlemsländerna möjlighet att komma in
relativt snabbt, kanske under en period av tre--fyra år, gör man
en s k riktad rekrytering -- riktad concours är det franska
uttrycket. Den är öppen i detta fall för svenska medborgare, men
på samma sätt blir det för österrikiska, finländska och norska
medborgare, förutsatt att det blir ja i folkomröstningarna i
dessa fyra länder. Man talar alltså om riktad concours till
skillnad från en allmän concours, där medborgare från alla
länder får konkurrera på lika villkor. Där kommer vi in efter
det att riktad concours har tillämpats i kanske tre eller fyra
år.
Till blandad concours hör det stora antalet tjänster. Kanske
kan 1 000 svenska medborgare få anställning i institutionerna,
och i grova drag är 550 av dem chefer och handläggare -- resten
är sekreterare, teknisk personal, vaktmästare, chaufförer osv.
Det här är maximisiffror. Vi skall diskutera med vår motpart
exakt hur stor kvot vi kan få, men det här är vad vi har kommit
fram till, och siffrorna man har talat om i EU-institutionerna
ligger på ungefär den nivån.
De flesta kommer alltså att få söka aktivt vid en riktad
concours. Institutionerna skall sätta in annonser i svensk
dagspress, sannolikt under sommaren och början av hösten, dvs.
före folkomröstningen. Man säger att man måste börja förbereda
processen för att sedan kunna inleda rekryteringen av personal
efter folkomröstningen -- annars blir tiden för knapp om
medborgare från kandidatländerna skall kunna börja arbeta den 1
januari 1995. Det gör att merparten av de 550--600 cheferna och
handläggarna kommer att få söka aktivt och rekryteras av
institutionerna under slutet av året.
Tjänsterna för handläggande tjänstemän kallas för A-nivån.
B-nivån omfattar biträdande handläggare. Vi har försökt utröna
vad det är, och det tycks vara vad vi i regeringskansliet kallar
kanslisekreterare eller byråassistenter, alltså inte
departementssekreterare. C står för sekreterare, D för
vaktmästare och teknisk personal och LA för tolkar och
översättare.
A-kategorin omfattar åtta lönenivåer. A1 är generaldirektörer
för generaldirektorat vid kommissionen, alltså höga tjänster. A2
är biträdande generaldirektörer. A3 motsvarar enhetschefer i
regeringskansliet. Sedan fortsätter skalan ner till A8, som är
yngre kanslisekreterare eller departementssekreterare.
Medlemsländerna viker platser för de högsta tjänsterna, A1 och
A2. Här kommer länderna att kunna nominera kandidater, som inte
behöver gå igenom den riktade concoursen med intervjuer och
skriftliga och muntliga prov. Formellt är det givetvis
institutionerna som sedan anställer personerna och avgör om man
vill ha dem som länderna nominerar. Kandidatländerna har
möjlighet att påverka valet.
Vi vet ännu inte exakt hur många tjänster det blir. Vi har
inlett kontakter med alla institutionerna, och
medlemskapsförhandlingarna är ju avslutade. Det kommer att
avgöras under april-maj-juni-juli. Vi räknar med mellan 30 och
40 tjänster -- det är högt räknat men informationerna varierar.
Dessa kommer Sverige att kunna nominera under årets lopp och
sedan kommer efter folkomröstningen institutionerna att bestämma
vilka som skall utses. Både när det gäller de här tjänsterna och
när det gäller alla andra tjänster behövs det en
infasningsperiod. Alla tjänstemän kommer inte att kunna
anställas den 1 eller 2 januari 1995, om det blir ja i
folkomröstningen och vi inträder som medlem den 1 januari, utan
det dröjer kanske tre eller fyra år innan alla är inne.
Ett problem som diskuteras i kommissionen nu under april och
maj är hur man skall lösgöra tjänster för medborgare för de nya
medlemsländerna. Delvis kommer man att få medel för att inrätta
nya tjänster, men också institutionerna lever under
budgetrestriktioner. Man förtidspensionerar en del tjänstemän.
Man kan inte tillsätta alla tjänster under år 1. Men vi --
liksom, föreställer jag mig, de övriga kandidatländerna -- är
mer intresserade av att få tjänster med bra innehåll än av att
få så många tjänster som möjligt. Det är av intresse inte bara
att svenska medborgare får tjänster, utan det skall vara
tjänster med innehåll.
I januari beslutade UDH att tillsätta en interdepartemental
samrådsgrupp, som jag leder, med representanter för alla
fackdepartement för att hålla löpande kontakt, informera och
förankra våra kontakter med EU-institutionerna i denna
samrådsgrupp, där alla departement ingår. Ungefär samtidigt
beslutade regeringen tillsätta en särskild arbetsgrupp under
finansministern för att se på mer strukturella förändringar som
kan komma i regeringskansliet och den statliga verksamheten med
anledning av medlemskapet.
Den gruppen arbetar under två ordförande, den ena under Bengt
A.W Johansson arbetar med budgetfrågor. Den andra delen av
arbetsgruppen under finansministern leds av Lars Jeding,
tidigare generaldirektör för SIPU, som lades ner för ett eller
två år sedan. Den arbetar med frågor som är relaterade bl.a.
till kompetensutveckling i statsförvaltningen i ljuset av
eventuellt kommande medlemskap. Den arbetar också med
samordningsfrågor och instruktionsgivning inom
statsförvaltningen kopplad till medlemskap och med frågor som är
relaterade till rekrytering, bl.a. eftersom arbetsgruppen har
hand om kompetensutvecklingsfrågor. Vi har ett nära samarbete de
två grupperna emellan. Lars Jedings grupp deltar också i våra
möten -- vi hade senast ett möte i måndags, då han var
närvarande med sina medarbetare.
Slutligen kan jag nämna att en tjänsteman på UD:s
administrativa avdelning, Sten Ask, ingår i arbetet och har
gjort ett internt utredningsarbete. Han är bl.a. engagerad i att
på olika orter i Sverige -- hittills har det varit
universitetsorter -- informera svenskar om de möjligheter som
kommer så småningom när institutionerna bestämmer sig för att
sätta in annonser och inleda rekryteringen.
Kurt Ove Johansson: När diskuterades första gången i
regeringskansliet enligt vad du vet samrådsgruppen för
rekrytering?
Jan Palmstierna: Såvitt jag vet diskuterades den i
januari. Tanken blev känd för mig när jag blev ombedd att leda
den i slutet av januari. Sedan var jag med i EU-delegationen i
riksdagen i februari -- jag kommer inte ihåg exakt datum -- och
redovisade det här arbetet.
Kurt Ove Johansson: Har samrådsgruppen kommit till genom
regeringsbeslut?
Jan Palmstierna: Det tror jag inte den har gjort.
Samrådsgruppen liknar de arbetsgrupper som vi sedan
EES-processen normalt har i regeringskansliet. Vi har 30 eller
31 arbetsgrupper, som man började tillsätta i slutet av 80-talet
och som sedan har byggts ut under EES-förhandlingarna och när
man börjat förbereda medlemskapsförhandlingarna. Dessa
arbetsgrupper leds av representanter för fackdepartementen och
har inte tillsatts enligt regeringsbeslut utan har tillsatts när
man har funnit behov av att hantera vissa frågor i
förhandlingsarbetet. Min grupp kallas inte arbetsgrupp, utan
samrådsgrupp, men har tillsatts på samma sätt.
Kurt Ove Johansson: Du är ju ordförande i samrådsgruppen
och alltså tillsatt av din departementschef?
Jan Palmstierna: Av statssekreteraren, men inte av min
departementschef, som är Margaretha af Ugglas, utan av mitt
statsråd Ulf Dinkelspiel.
Kurt Ove Johansson: Samrådsgruppen har enligt vad jag
förstår av de papper vi har fått haft minst tre sammanträden
fram till den 15 mars 1994. Upprättas det
sammanträdesprotokoll?
Jan Palmstierna: Vi har haft fyra möten, senast i måndags.
Det upprättas sammanträdesprotokoll, ja.
Kurt Ove Johansson: Så dem skulle utskottet kunna få ta
del av?
Jan Palmstierna: Givetvis.
Kurt Ove Johansson: Är det du som har undertecknat brevet
av den 24 januari 1994, som skickades till samtliga
statssekreterare?
Jan Palmstierna: Det är undertecknat av chefsförhandlaren
och statssekreteraren Frank Belfrage på UDH.
Kurt Ove Johansson: Rapporterar du regelbundet till din
departementschef?
Jan Palmstierna: Jag rapporterar i de här frågorna
givetvis genom rapporterna, som både min statssekreterare och
mitt statsråd får. Sedan briefar jag dem löpande om arbetet. Det
är en regelbunden dialog om hur vi skall gå vidare.
Kurt Ove Johansson: Din departementschef får alltså efter
varje sammanträde en rapport om hur det går?
Jan Palmstierna: Ja, statsrådet Dinkelspiel får rapporter,
liksom statssekreterare Belfrage.
Kurt Ove Johansson: Betyder det att samtliga medlemmar i
samrådsgruppen, som är en från varje departement, rapporterar
tillbaka till sina respektive departementschefer?
Jan Palmstierna: Det utgår vi ifrån. Jag har också bett
dem göra det i samband med våra möten. De är tillsatta av sina
politiska ledningar i departementen. Brevet ställdes av vår
statssekreterare till hans kolleger i samtliga departement.
Många av dem är PBS-chefer eller motsvarande. Vi har sagt att vi
behöver en dialog -- det är därför vi kallar det för
samrådsgrupp. Det är inte så att vi där presenterar bara våra
synpunkter, utan tanken är att det skall vara en dialog med alla
andra departement. Då förutsätter vi -- vilket jag också har
bett dem om -- att de förankrar vad vi säger.
Kurt Ove Johansson: Du nämnde antalet 600
handläggartjänster inklusive tolkar och översättare. Har ni haft
några kontakter med EG/EU om antalet?
Jan Palmstierna: Det här är ingen formell förhandling som
skulle ha ingått i medlemskapsförhandlingarna. Dels medarbetare
hos mig på UDH, dels jag själv har besökt samtliga institutioner
i både Luxemburg och Bryssel. Vi kommer sannolikt att i slutet
av april och början av maj göra en ny resa till Bryssel
tillsammans med Lars Jeding från arbetsgruppen under
Finansdepartementet för att följa upp dialogen, så att det så
småningom blir en förhandling om de kvoter som vi eftersträvar.
Anledningen till att vi ännu inte har kunnat gå längre i
processen är att man i kommissionen arbetar med att ta fram ett
förslag som skall gå till Ministerrådet om hur rekryteringen på
den kanten skall utformas och hur man skall frigöra tjänster.
Det arbetet är inte avslutat. Det förslag som kommissionen skall
lägga fram skall man lägga sista handen vid under april, har vi
fått information om. Sedan skall förslaget skickas till
Ministerrådet, som skall ta ställning till vad som skall bli
EU:s rekryteringspolicy gentemot de fyra nya medlemsländerna.
Kurt Ove Johansson: Om vi bortser från tjänsterna under A1
och A2, som gäller högre tjänstemän, och håller oss till de
andra: vilka åtgärder har ni vidtagit för rekrytering av
handläggare, tolkar och översättare?
Jan Palmstierna: Där har vi inte vidtagit några åtgärder,
men jag tror att de i Sverige som sörjer för utbildning av
tolkar och översättare har försökt öka den utbildningen. Det är
institutionerna själva som beslutar, när de skall rekrytera
denna typ av tjänstemän.
Eftersom du nämnde översättare vill jag säga att den gruppen
skiljer sig litet från övriga tjänstemän. Institutionerna kan
inte inrätta fasta tjänster innan svenska folket har uttalat sig
i folkomröstningen, men institutionerna har rekryterat ett antal
översättare på kontraktsbasis med villkoret att dessa personer
måste sluta, om Sverige inte blir medlem. Dessa översättare har
bl.a. till uppgift att översätta anslutningsfördraget till
svenska, och det är nu på väg till Sverige. Det finns alltså
några svenskar i kategorin översättare som redan arbetar på
kontraktsbasis i Ministerrådets sekretariat. Men ännu en gång:
det är inte vi som rekryterar och anställer de här kategorierna,
utan det är institutionerna.
Kurt Ove Johansson: Tjänsterna under A1 och A2 skall
alltså tillsättas på förslag av den svenska regeringen -- är det
rätt uppfattat?
Jan Palmstierna: Det är riktigt.
Kurt Ove Johansson: I det papper som vi har fått från er
och som är daterat den 23 mars talas det om 45 sådana tjänster,
men nu nämnde du att det kanske blir 30--35.
Jan Palmstierna: Anledningen är att vi för en löpande
diskussion med institutionerna. Jag var själv nere i Bryssel i
april och talade med en medarbetare till den ansvariga
kommissionsledamoten. Eftersom man diskuterar frågan om
rekryteringen i kommissionen, laborerar man med litet olika
siffror beroende på vilka öppningar man ser. Det gäller t.ex.
frågan, om man skall få nya medel för inrättande av nya
tjänster. Det finns många som säger nej och menar att
verksamheten inte bara kan få expandera, medan andra säger att
man måste förtidspensionera tjänstemän.
Det ligger kanske i institutionernas intresse att dra ner våra
förhoppningar. Vi har talat om 45, men vi har sedan fått reda på
att man kanske måste vara beredd på att antalet svenskar totalt
sett -- även på nivån A1 och A2 -- blir lägre än vi tidigare har
trott. Vi kommer naturligtvis att verka för att få in så många
svenskar som möjligt i kvoterna, men vi har en motpart, som
kanske av resursskäl tycker att det inte bör bli så många
svenskar.
Kurt Ove Johansson: Det är väl ett riktigt antagande, att
rekryteringen av de höga tjänsterna kommer att gå annorlunda
till än rekryteringen av de tjänster vi har talat om här. Då
vill jag veta vilka överväganden ni hittills har gjort på den
punkten.
Jan Palmstierna: Det är alldeles riktigt.
Innan jag svarar på frågan vill jag säga att när det gäller
tjänster på A-nivå utöver A1 och A2 kan kandidatlandet inte
nominera kandidater utan att dessa behöver delta i någon
concours. Det är då fråga om nivåerna A3, A4 osv. ända ner till
A8. De skall genomgå ett antagningsförfarande, s.k. riktad
concours, men enligt en fallande skala. De kanske inte fullt ut
behöver delta i både skriftliga och muntliga prov, utan det blir
en något enklare concours. Möjligen kan kandidatlandet försöka
driva någon kandidatur även, säg, på nivån A3.
För att svara på den konkreta frågan vill jag säga att det
alltjämt övervägs, närmast i Statsrådsberedningen. Ärenden om
chefstjänstemän som Sverige skall nominera kommer inte att
hanteras fullt ut i samrådsgruppens, utan kommer att hanteras på
politisk nivå. Det som övervägs i Statsrådsberedningen är att
man skall ha en mindre statssekreterargrupp med någon
representant på statssekreterarnivå för UDH, för
Finansdepartementet och Statsrådsberedningen.
Kurt Ove Johansson: Hur har ni resonerat för att
åstadkomma en jämn könsfördelning vad gäller tjänsterna på nivån
A1 och A2?
Jan Palmstierna: Vi har dels tagit del av synpunkter i
EU-delegationen, där jag föredrog detta i februari, dels har vi
tagit del av Utrikesutskottets betänkande nr 14, som
uttryckligen behandlar den här frågan. Strävan kommer givetvis
att vara att få en jämn fördelning. Alla som är engagerade, från
vår grupp och uppåt, är väl medvetna om att man måste ha en
jämn fördelning. Däremot kan jag inte säga att man har konkreta
planer på att säga att det på varje post skall föreslås antingen
att det skall vara en man eller att det skall vara en kvinna.
Jag vet att kolleger till mig i UD, som blir en
rekryteringsbas av många, redan i dag gör allt man kan på den
punkten.
Kurt Ove Johansson: Har ni upprättat något PM om hur det
skall gå till?
Jan Palmstierna: Du tänker på jämställdheten? Nej, det har
vi inte gjort. Men det är en fråga som ingår som en punkt i Lars
Jedings uppdrag. Han kommer att beakta den frågan när han ser på
kompetensutveckling och rekrytering.
Kurt Ove Johansson: Har ni tagit kontakt med enskilda
personer inför rekryteringen?
Jan Palmstierna: Som skulle kunna vara kandidater? Nej,
det har vi inte gjort.
Kurt Ove Johansson: Och ni har heller inte tagit några som
helst kontakter med organisationer?
Jan Palmstierna: Det har vi inte gjort. Däremot har vi
diskuterat att i ett senare skede, när vi kommit längre i
kontakterna med institutionerna, sammankalla till ett möte i
UDH:s eller samrådsgruppens regi. Vi skall då sammankalla
representanter för en rad organisationer och institutioner --
industriorganisationer och fackliga centralorganisationer -- för
att "briefa" dem när vi vet litet mer om våra med
institutionerna framförhandlade kvoter.
Den här processen kommer ändå i praktiken att tidigast kunna
börja i sommar eller tidig höst, kopplat till vår
folkomröstning. Även institutionerna måste börja
förberedelserna, om de skall ta in svenska, finska, österrikiska
och norska medborgare nästa år.
Kurt Ove Johansson: Skall jag tolka svaret så, att varken
din samrådsgrupp eller regeringskansliet har haft några som
helst kontakter med Svenska Arbetsgivareföreningen eller
Industriförbundet i den här frågan?
Jan Palmstierna: Jag kan bara svara: inte såvitt jag vet.
Jag har uttryckligen ställt frågan till några av mina
överordnade, och svaret är nej. Däremot föreställer jag mig att
man vid olika sammanträffanden diskuterar rekryteringsfrågor --
det kan jag inte utesluta. Några formella kontakter känner jag
inte till. Jag har uttryckligen ställt frågan och fått svaret
nej.
Kurt Ove Johansson: Vi vet att regeringen har kontakter
med de fackliga organisationerna LO, TCO och SACO. Gör du samma
bedömning, att man också där skulle ha tagit upp liknande frågor
som du trodde att man kunde ha tagit upp med Industriförbundet
och Svenska Arbetsgivareföreningen?
Jan Palmstierna: Jag säger inte att man inte har tagit upp
frågan med Industriförbundet eller Arbetsgivareföreningen. Jag
säger att jag inte kan utesluta att man har diskuterat detta när
man har träffats. SACO-tidningen har haft en artikel med en
intervju med Sten Ask, som sitter på UD:s administrativa
avdelning och gör visst utredningsarbete för samrådsgruppen. När
det gäller övriga kontakter har väl tanken varit att man skulle
inbjuda de organisationer som nämnts och även centrala fackliga
organisationer som LO till ett informationsmöte och "briefa" dem
om detta. Vad jag sade var att jag inte kan utesluta att någon
har diskuterat frågan, men det har såvitt jag vet inte
förekommit några formaliserade kontakter.
Bengt Hurtig: Har det enligt vad du känner till inte
heller vid partiöverläggningar förekommit någon diskussion om
detta? I övriga EU-sammanhang har det ju förekommit löpande
kontakter mellan partierna.
Jan Palmstierna: Såvitt jag vet har inga sådana kontakter
förekommit.
Bengt Hurtig: En annan fråga som har konstitutionell
bäring och som vi diskuterade i går är överförandet av
beslutsfunktioner. Det gäller översättningar. När jag satt i
trafikutskottet översattes luftfartsavtalet från franska till
svenska, och då måste den svenska översättningen godkännas av
vad jag tror heter EG:s lingvistiska byrå. Skall denna byrå i
framtiden avgöra, om de översättningar som görs från EU-språk
till svenska är korrekta?
Jan Palmstierna: Det finns en grupp av tjänstemän som
kallas juristlingvister och som vi inte känt till tidigare. De
har funktionen både som jurister och som språkvetare. De kommer
att granska översättningarna exempelvis av anslutningsavtalet.
Bland juristlingvisterna finns även svenska medborgare. Där
kommer jag tillbaka till det jag sade tidigare, att gruppen
juristlingvister innehåller svenska medborgare som är anställda.
Juristlingvister är en viktig grupp som granskar alla
översättningar, och där finns också svenska medborgare.
Henrik S. Järrel: Jag skall utgå från den
socialdemokratiska granskningsanmälan och ställa några frågor
med utgångspunkt i den.
Det sägs där att enligt uppgifter i media är en informell
grupp inom regeringskansliet redan i färd med att handplocka
folk till dessa topptjänster i Bryssel.
Är man i färd med att handplocka folk till dessa topptjänster?
Jan Palmstierna: Svaret är nej. Jag antar att den grupp
som man syftar på är samrådsgruppen. Den har till syfte att
framför allt gå igenom kvoterna och även framförhandla dem med
motparten.
Henrik S Järrel: Det sägs vidare: "Minst en tredjedel av
tjänsterna betecknas som politiskt betydelsefulla." Har du någon
kommentar? Är det korrekt eller felaktigt?
Jan Palmstierna: Det beror på hur man definierar
"politiskt betydelsefulla". Jag skulle vilja säga att de
verkligt politiskt betydelsefulla är den lilla kategorin av höga
tjänster -- antalet kan ligga mellan 30 och 40. Beroende på hur
man tolkar "politiskt betydelsefulla" kan man säga att flera
tjänster är viktiga. Även om ingen av dessa tjänstemän
representerar Sverige utan arbetar för institutionerna, är det
ändå intressant att få in svenska medborgare i institutionerna.
Men jag vill begränsa begreppet "politiskt viktiga" till den
lilla kategori som vi har talat om här.
Henrik S Järrel: Det sägs vidare: "Att regeringen redan nu
-- innan frågan om ett medlemskap är avgjord -- förbereder en
tjänsterekrytering till EU måste anses som mycket
anmärkningsvärt." Om man skall rekrytera tjänstemän i den
omfattning som du har talat om, när bör en sådan
rekryteringsprocess lämpligen påbörjas för att Sverige, om
utfallet av folkomröstningen den 13 november blir ja, skall
kunna träda in som fullvärdig medlem den 1 januari 1995?
Jan Palmstierna: Den interna hantering som vi måste göra
var vi tvungna att påbörja när vi gjorde det: i
januari-februari. Vår motpart är väl medveten om att vi skall ha
folkomröstning i alla kandidatländerna och vill inte försätta
sig i den situationen att man permanent anställer tjänstemän som
det kan vara svårt att bli av med, om det blir nej i
folkomröstningen i något land. Men man måste uppenbarligen
förbereda sig för att rekryteringen skall kunna gälla från den 1
januari 1995. Framåt sommaren eller tidig höst inträffar väl den
tidpunkt då man på EU-sidan måste börja praktiskt genomföra
rekryteringen. Men nomineringen av kandidater på svensk sida
föreställer jag mig att man inte bör göra förrän under tidig
höst.
Henrik S Järrel: Om det skulle bli ett ja i
folkomröstningen den 13 november, kan man då börja rekrytera så
att processen kan avslutas under tiden 14 november--31 december?
Jan Palmstierna: Det kan man göra. Om EU-institutionerna
har satt in annonser under sommaren eller under tidig höst och
börjat intervjua sökande i den s.k. riktade concoursen och
upprättat listor över lämpliga svenska medborgare så att man
sedan kan plocka ut tjänstemän ur dessa listor, då kan man klara
uppgiften till den 1 januari 1995.
Ännu en gång: tanken är inte att alla tjänster skall besättas
den 1 januari 1995. Målet på svensk sida är att få in så många
som möjligt så tidigt som möjligt, men hela tiden med
iakttagande att det hellre bör vara tjänster med bra innehåll
som tillsätts exempelvis i oktober--november 1995 än många
tjänster utan innehåll som tillsätts i januari 1995.
Henrik S Järrel: Du säger "så tidigt som möjligt". Om
folkomröstningen den 13 november ger utslaget att vi inte blir
medlemmar, hur gör man då om man har fått svenska medborgare
anställda före den 13 november?
Jan Palmstierna: Vi missförstod varandra. Jag menar att
inga kommer att rekryteras utöver tolkar och översättare före
den 1 januari 1995.
Kurt Ove Johansson: Jag har delvis redan fått svar på den
fråga jag tänkte ställa. Skälet till att jag har begärt ordet är
att Henrik Järrel använde uttrycket rekryteringsprocessen.
Rekrytering och rekryteringsprocess behöver inte vara samma sak,
och det är viktigt att göra den distinktionen.
Jag har nu fått svar av Jan Palmstierna, att de här tjänsterna
inte nödvändigtvis behöver vara rekryterade den 1 januari nästa
år, utan rekryteringen kan pågå även under 1995. Är det korrekt
uppfattat?
Jan Palmstierna: Det är alldeles riktigt. Vi talar om en
infasningsperiod på tre--fyra år där man medger riktad
rekrytering för nya medlemsländer. Ingen institution kan öppna
samtliga tjänster för de nya kandidatländerna dag 1 år 1. Vår
strävan är givetvis att få fram så många bra tjänster som
möjligt så tidigt som möjligt, men det blir en process på cirka
tre år.
Simon Liliedahl: Som jag har förstått finns det i
A1-gruppen en relativt stor del tjänster som är politiskt
betydelsefulla. Är regeringen inblandad när de här personerna
skall utväljas, eller vem gör det slutliga valet av vilka man
skall satsa på?
Jan Palmstierna: Jag var tidigare inne på att de skall
nomineras av den svenska regeringen. Behandlingen av de
tjänsterna kommer sannolikt att lyftas från samrådsgruppen in i
en mindre statssekreterargrupp under ledning av
statsrådsberedningen, eftersom de skall nomineras av regeringen.
Frågorna måste beredas innan man bestämmer sig för vilka som
skall nomineras och vilka namn man skall driva.
Simon Liliedahl: Kommer regeringen eller den grupp som
skall utvälja dessa personer att ta hänsyn till politisk hemvist
hos de personer som skall rekryteras? Blir det helt opolitiskt,
eller finns partitillhörigheten med i avvägningarna?
Jan Palmstierna: Jag utgår från att man inte kommer att
göra partipolitiska bedömningar. Det skall vara kvalificerade
personer som nomineras till tjänster i institutionerna, och
sedan är det institutionerna som själva anställer. Alla
nuvarande kandidatländer understryker ofta i kontakterna med oss
att det är viktigt att man får personer med sakkunskap. Säg att
det gäller en generaldirektör eller biträdande generaldirektör
på miljöområdet. Då är det viktigt att man får en person som har
goda kunskaper. Vederbörande skall inte representera Sverige men
bör kunna föra in det svenska tänkandet i institutionen. Min
egen uppfattning är att partipolitiska överväganden inte bör
finnas med i processen. Den har inte börjat ännu, och jag är
kanske inte rätt person att svara på frågan.
Bengt Hurtig: Med anledning av den sista frågan vill jag
säga att det är viktigt att klargöra att de här personerna inte
får ta instruktioner från vare sig den svenska regeringen eller
det svenska parlamentet, eftersom det skulle kunna leda till
olyckor.
Thage G Peterson: Återigen vill jag få bekräftat att något
formellt regeringsbeslut inte finns om den interdepartementala
samrådsgruppen.
Jan Palmstierna: Nej, det gör det inte.
Thage G Peterson: Hur vill Jan Palmstierna beskriva den
status som gruppen har?
Jan Palmstierna: Det är samma status som alla de cirka 30
arbetsgrupper har som deltar eller har deltagit i
integrationsarbetet. Man har utsett en ordförande. Om det
exempelvis gällt miljöfrågor, har man bett miljödepartementet
utse en ansvarig, ofta enhetschef, som sedan leder arbetsgruppen
och utser ledamöter utan ett formellt regeringsbeslut. Det har
varit principen när det gällt arbetsgrupperna, och även om vi
kallas för en samrådsgrupp, antar jag att man måste se vår grupp
på samma sätt. Vi har bett samtliga statssekreterare att utse
deltagare i gruppen.
Thage G Peterson: Varför det inte föreligger ett
regeringsbeslut skall jag inte fråga Jan Palmstierna om, utan
den frågan skall jag ställa till statsrådet så småningom. KU har
tidigare behandlat frågan.
Vad gäller kontakter vill jag fråga, om Jan Palmstierna kan
utesluta att Ulf Dinkelspiel har tagit kontakter i konkreta
personfrågor t.ex. Industriförbundet.
Jan Palmstierna: Det kan jag faktiskt, för jag har ställt
den frågan till Ulf Dinkelspiel och Frank Belfrage, och de har
sagt att de inte har tagit kontakter i konkreta personfrågor.
Thage G Peterson: Så ingen nu levande svensk har blivit
tillfrågad om en tjänst i EU?
Jan Palmstierna: Inte såvitt jag vet.
Thage G Peterson: Det betyder att det heller inte har
förekommit några påtryckningar på Jan Palmstiernas grupp från
den stora gruppen politiskt sakkunniga i regeringskansliet?
Jan Palmstierna: Det har det inte gjort, kan jag säga helt
klart. Jag kan naturligtvis inte svar för varenda deltagare i
gruppen, men jag har inte hört någon säga att det skulle ha
förekommit.
Thage G Peterson: Så de uppgifter som har förekommit i
media om att arbetsgruppen redan börjat handplocka folk vill Jan
Palmstierna beteckna som totalt grundlösa?
Jan Palmstierna: Ja, det menar jag att de är.
Thage G Peterson: Jan Palmstierna förklarade i ett
tidigare svar att EG/EU säger att man måste tidigt ha tillgång
till listor på svenska kandidater till de här tjänsterna. Har
regeringen förbundit sig att upprätta sådana listor?
Jan Palmstierna: Nej, det har vi inte -- jag skall strax
åtekomma till en vinkling av det.
När EU-institutionerna själva framåt sommaren eller senast
under tidig höst sätter in annonser om den riktade concoursen
och antagningsprov, kommer de efter intervjuer och
antagningsprov att själva upprätta listor över lämpliga
kandidater som de vill plocka ur när rekryteringen kan börja
efter folkomröstningen. Vad gäller nomineringar till
chefstjänsterna är det klart att den dag då Sverige skall
nominera till de 30--40 tjänsterna på nivån A1 och A2 måste
regeringen dokumentera förslagen genom en nomineringslista,
eller vad vi skall kalla det, den dag det blir dags att göra så.
I övrigt är det institutionerna själva som gör listor efter
antagningsförfarandet.
Thage G Peterson: När inträder den tidpunkt då den
nomineringslista som Jan Palmstierna nu talade om måste
tillställas EU?
Jan Palmstierna: Utan att veta exakt datum föreställer jag
mig att det blir under hösten.
Thage G Peterson: Före folkomröstningen, alltså?
Jan Palmstierna: Det kan jag inte säga. Jag tror inte att
det är ett måste, men det kan jag inte svara på.
Thage G Peterson: Den listan har ni inte börjat förbereda?
Jan Palmstierna: Den har vi inte börjat förbereda, för den
skall hanteras i kretsen av statssekreterare under
statsrådsberedningen.
Thage G Peterson: På vilket sätt får EU fram
personbeskrivningar och uppslag på personer, om inte Jan
Palmstiernas grupp håller på med det? Har EU egna spejare här
uppe?
Jan Palmstierna: De sätter in annonser under sommaren
eller tidig höst och anger de orter där rekrytering sker, t.ex.
Stockholm, Lund, Göteborg och givetvis Bryssel. Man får anmäla
att man är beredd att ställa upp på skriftliga prov och sedan
muntliga prov. Samtidigt som man skickar in sin ansökan skickar
man också in ett curriculum. Det är en process som vi inte är
inblandade i, utan man får som privat medborgare själv ta
initiativ till att skicka in ansökan om att delta i prov.
Bertil Fiskesjö: Det är viktigt att vi får en fullgod
svensk representation även på tjänstemannaplanet. Har ni fört
några resonemang om vilka förutsättningar som finns för en god
rekrytering från Sverige?
Jan Palmstierna: Den frågan är kopplad till kompetens- och
utbildningsfrågorna.
Innan jag går in på det vill jag säga att vi har diskuterat om
det kommer att bli många eller få som söker. Jag tror allmänt
sett att intresset kan bli ganska stort i Sverige som helhet.
Däremot är jag inte övertygad om att så många i
statsförvaltningen är intresserade som man kanske tror.
Strukturerna är annorlunda, det är en annan hierarki i
institutionerna med kolleger från en rad länder, och man stöter
på medföljandeproblematiken. Men totalt sett tror jag att
intresset i Sverige kan vara stort.
Vi har diskuterat olika modeller för att öka möjligheterna för
folk att söka, t.ex. att anordna ett kursutbud. Det finns planer
i regeringskansliets förvaltningskansli att tillsammans med
UDH:s utbildningssektion och den arbetsgrupp i
Finansdepartementet som Lars Jeding leder att till sommaren
anordna kurser för de förvaltningsanställda men också för
utomstående som kan vara intresserade. De skall få en
information om vad arbetet i EU-institutionerna handlar om.
Dessutom reser Sten Ask runt till universitetsorterna och
informerar om vad ett arbete i en EU-insitution går ut på och
vad som förväntas av den som är anställd vid en sådan
institution.
Sedan har vi planer på att ordna s.k. prep-kurser,
förberedande kurser för personer som söker anställning, för att
ge dem en bild av hur uttagningen går till, hur ett skriftligt
antagningsprov ser ut och hur en intervju går till. De här
punkterna kommer nu att beredas i regeringskansliets
förvaltningskontor för att öka möjligheterna för svenskar att
med framgång söka och få anställning vid institutionerna,
eftersom det får sägas vara ett svenskt intresse.
Simon Liliedahl: Vad betyder språkkunskaperna i detta
sammanhang? Skall sådana som inte kan franska eller engelska ha
samma chanser, baserade på sitt kunnande, eller är det en
förutsättning att man skall kunna språk för att tillhöra de
utvaldas skara?
Jan Palmstierna: Nu är det inte vi som anställer, och det
är EU som får avgöra vilka som skall anställas. Men allmänt sett
är det vårt bestämda intryck att kraven på språkkunskaper är
mycket höga för att man skall klara arbetet. Utöver svenska, som
givetvis kommer att bli ett officiellt språk, måste man kunna
engelska, men sannolikt även ett annat större EU-språk, franska
eller tyska eller spanska.
Svaret på frågan är att kraven på språkkunskaper är höga. Har
man inga språkkunskaper, tror jag man får svårt att bli
anställd. Jag tror också man skulle tycka att det vore mindre
roligt att arbeta i institutionerna.
Däremot behöver man inte vara perfekt i tre språk -- sitt eget
plus två övriga. EU ordnar språkutbildning. För att bli anställd
behöver man inte tala flytande engelska och franska.
Thage G Peterson: Tack, Jan Palmstierna, för klara svar på
våra frågor. Jag tackar också massmedia för visat intresse.
Konstitutionsutskottet
1994-04-21
Bilaga B 6
kl.08.00--09.40
Offentlig utfrågning av minister Anders Sahlén angående
regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av
chef för Finansinspektionen
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets
offentliga utfrågning i granskningsärende nr 32 för öppnad. Det
gäller regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av
bytet av chef för Finansinspektionen.
Jag hälsar Finansinspektionens förre chef, Anders Sahlén,
välkommen. Anders Sahlén är numera minister på ambassaden i
Washington. Vi är tacksamma för att ni har velat ställa för
denna utfrågning, vilket inneburit att ni måst resa från USA hem
till Sverige och konstitutionsutskottet.
Anders Sahlén har meddelat att han inte önskar göra någon
inledning, och vi kan därför gå direkt på frågorna.
Kurt Ove Johansson: Jag har granskningsanmälan från
Birgitta Johansson framför mig. Anmälan har kommenterats av
rättschefen på Finansdepartementet. Vid läsning av dessa
kommentarer kan man få intrycket att man, för att
Finansinspektionen skulle bli en kraftfull och självständig
myndighet, var tvungen att förflytta Anders Sahlén till
Washington. Likaså kan man få intrycket att det var nödvändigt
att ge Anders Sahlén detta förordnande i Washington för att en
resurseffektiv verksamhet skulle kunna genomföras på
Finansinspektionen.
Jag utgår från att du har tagit del av dessa kommentarer av
rättschefen i Finansdepartementet, och jag skulle vilja att du
ger din syn på dessa kommentarer.
Anders Sahlén: Kommentaren är kortfattad -- den omfattar
ungefär en sida. Jag uppfattar det också så att det i
kommentaren antyds att Inspektionen skulle befinna sig i ett
sådant tillstånd att den måste ryckas upp genom en sådan här
åtgärd. Jag kan i och för sig inte bättre än utskottets
ledamöter tolka denna kommentar, men det är alldeles klart att
den antyder någonting åt det hållet.
Kurt Ove Johansson: Att vara chef för en myndighet som
Finansinspektionen kräver, såvitt jag förstår, självständighet
och en mycket stor personlig integritet. Är det över huvud taget
möjligt att fullgöra uppdraget som chef för Finansinspektionen
utan regeringens fulla förtroende?
Anders Sahlén: Det är alldeles uppenbart att om regeringen
deklarerar att den inte har fullt förtroende för chefen, så
måste denne avgå.
Kurt Ove Johansson: Av vem och vid vilken tidpunkt under
1993 erbjöds du att bli minister vid ambassaden i Washington och
när fick du veta att regeringen ville förflytta dig från
chefsposten vid Finansinspektionen?
Anders Sahlén: Det var den 4 maj 1993. Jag blev då kallad
till Bo Lundgren, som frågade om jag ville bli minister på
ambassaden i Washington. Jag frågade vad som föranledde detta
erbjudande. Han svarade: Regeringen har inte riktigt fullt
förtroende för dig. Men du är å andra sidan en kompetent person
som vi vill kunna utnyttja på den här viktiga befattningen i
Washington, och det är därför vi erbjuder dig den posten.
Kurt Ove Johansson: Kom detta erbjudande som en total
överraskning för dig?
Anders Sahlén: Det är svårt att säga. Det kom inte som en
fullständig överraskning, men det var å andra sidan en ovanlig
och möjligen unik åtgärd.
Kurt Ove Johansson: Var skälet att du inte hade
regeringens förtroende det enda skäl som Bo Lundgren angav. Gav
han inte ytterligare några motiv för förflyttningen till
Washington.
Anders Sahlén: Jag ställde frågan i vilket avseende man
saknade fullt förtroende för mig. Bo Lundgren räknade då
kortfattat upp ett antal banker och institut, typ Nordbanken,
Gota Bank osv. Men det skedde precis så kortfattat som jag nu
beskriver det, och jag ställde inga följdfrågor, eftersom jag
ansåg det vara överflödigt.
Kurt Ove Johansson: Gällde det de insatser som
Finansinspektionen gjorde beträffande dessa banker, medan den
socialdemokratiska regeringen ännu satt kvar?
Anders Sahlén: I fråga om Nordbanken var det så, däremot
inte beträffande Gota Bank.
Kurt Ove Johansson: Ifrågasatte inte Bo Lundgren på något
sätt ditt ledarskap för Finansinspektionen?
Anders Sahlén: Det låg väl i uttalandet att man inte hade
fullt förtroende för mig. Eftersom jag ansåg det vara
överflödigt begärde jag inte några närmare förklaringar. Jag såg
mycket formellt på situationen. Om statsrådet kallar upp
generaldirektören och ger en sådan förklaring som han gjorde,
tar man inte debatt, utan då är saken så att säga klar.
Kurt Ove Johansson: Det har framställts så, att den här
förflyttning skedde närmast på din egen begäran. Fick du
skriftligen förbinda dig att det förhöll sig på det sättet?
Anders Sahlén: Nej, det fick jag inte. Det skedde givetvis
inte på min begäran, eftersom jag inte ens kände till att den
här tjänsten existerade. Det fördes på tal vid detta möte den 4
maj, som var påkallat av Bo Lundgren.
Kurt Ove Johansson: Gav du Bo Lundgren något muntligt
löfte om att säga att förflyttningen skulle vara din innersta
vilja?
Anders Sahlén: Jag fattade beslutet om att acceptera
tjänsten i Washington efter några dagars betänketid. Vi kom
för övrigt överens om att vi skulle vänta tills efter sommaren,
eftersom jag hade en del personliga förhållanden att klara av --
jag skulle gifta mig och flytta -- och jag klarade inte av allt
detta på en gång. Statsrådet medgav då att vi skulle vänta tills
efter sommaren, men jag lämnade mitt besked inom en vecka.
Kurt Ove Johansson: Det gick alltså flera månader från det
att du hade fått beskedet att du inte längre var önskvärd på
Finansinspektionen till dess att det officiella beslutet kom?
Anders Sahlén: Ja!
Kurt Ove Johansson: Vad betydde det egentligen för
Inspektionens verksamhet?
Anders Sahlén: Det kanske utskottet kan fråga de fyra
avdelningschefer som kommer hit efter mig. Jag sade ingenting om
detta till någon, utan jag behöll det för mig själv och strävade
efter att leda verksamheten som vanligt. Jag tror också att jag
lyckades med det, eftersom det kom som en överraskning för
avdelningscheferna när jag till slut meddelade det.
För att skapa kontinuitet i verksamheten hölls det hela
ytterst hemligt. Inspektionens verksamhet skulle naturligtvis
direkt påverkas om man visste att man hade en chef som var på
väg att avgå. Det var den bedömning som gjordes, och därför
sades ingenting.
Kurt Ove Johansson: Var det egentligen så hemligt? Det
förekom ju då och då uppgifter i pressen på hösten 1991 och
under 1992 om att Finansinspektionens chef skulle få
silkessnöret.
Anders Sahlén: Jodå! Men dessa rykten följdes regelmässigt
av dementier.
Kurt Ove Johansson: Den första slutsats man kan dra av de
svar som jag har fått på mina frågor är att du egentligen inte
hade något val. I och med att det statsråd som är huvudansvarig
för Finansinspektionen hade sagt att du inte hade regeringens
förtroende fanns det väl realt sett inte några valmöjligheter?
Anders Sahlén: Att jag skulle avgå var fullkomligt klart.
Som jag sade såg jag formellt på situationen -- det var
otänkbart att ta en debatt i sakfrågan med regeringen, utan man
avgår när man får ett sådant besked. I frågan om jag skulle åka
till Washington hade jag däremot valfrihet.
Kurt Ove Johansson: För att en myndighet skall vara
effektiv och framgångsrik måste ju samarbetet inom
organisationen fungera bra. Jag vill därför fråga dig om du
anser att du hade ett gott förhållande till kanslicheferna och
den övriga personalen på Finansinspektionen.
Anders Sahlén: Ja, det tycker jag. Jag vill rent av påstå
att förhållandet var ovanligt gott. Det var ju så att den här
myndigheten hade att genomlida en oerhört svår tid dels på grund
av att vi hade att hantera den värsta finanskrisen i svensk
histora över huvud taget, dels på grund av att två myndigheter
-- Bankinspektionen och Försäkringsinspektionen -- skulle slås
samman mitt under det här arbetet. Det är givet att det blir
turbulens i en organisation som utsätts för allt detta på en
enda gång. Jag vill dock hävda att förhållandet var
utomordentligt gott, särskilt i ledningsgruppen, dvs. mellan mig
och de fyra avdelningscheferna. Samarbetet oss emellan fungerade
utomordentligt väl, och det blev bättre och bättre --vi blev
till slut ett verkligt väl fungerande team. Det här är min
uppfattning, men utskottet kan ju ställa denna fråga också till
avdelningscheferna.
Kurt Ove Johansson: Berättade du för kanslicheferna om
ditt samtal med Bo Lundgren den 4 maj?
Anders Sahlén: Det gjorde jag först efter sommaren. Jag
skulle avgå de första dagarna i september, och de fick reda på
detta ett par veckor dessförinnan.
Kurt Ove Johansson: Hur reagerade kanslicheferna på detta?
Anders Sahlén: Även på den frågan bör de kanske själva få
svara, men de blev uppenbarligen bestörta.
Kurt Ove Johansson: Fick du reda på vad som sades vid
deras sammankomst med Urban Bäckström?
Anders Sahlén: Ja, det fick jag veta.
Kurt Ove Johansson: Vill du redogöra för det?
Anders Sahlén: Jag skulle föredra att de själva redovisar
det.
Kurt Ove Johansson: I januari 1992 gav Finansdepartementet
ut ett pressmeddelande om att Finansinspektionens chef hade
regeringens förtroende. Vad var skälet till att man utfärdade
ett sådant pressmeddelande?
Anders Sahlén: Som framgick av meddelandet var skälet att
det hade förekommit rykten i massmedia. Jag vill minnas att det
i en artikel i Expressen någon dag innan sades att Sahlén var på
väg att få silkessnöret. Då utfärdades detta pressmeddelande där
det sades att det inte fanns någon grund för dessa rykten.
Kurt Ove Johansson: Förhöll det sig inte så att Bo
Lundgren som mycket färsk minister -- jag vill minnas att det
var i december 1991 -- gjorde ett uttalande vid en sammankomst i
Göteborg som kunde tolkas så, att Finansinspektionen och dess
chef inte skulle ha regeringens fulla förtroende. Kan du erinra
dig det?
Anders Sahlén: Jag fick se den där artikeln ganska lång
tid efter det att den hade publicerats -- det var faktiskt ingen
som nämnde den för mig. Artikeln byggde på en intervju med Bo
Lundgren, som fick frågan om regeringen tänkte byta ut Anders
Sahlén. Svaret blev: "Det vet jag inte." Det var ju ett tecken
på att svaret i varje fall inte var självklart.
Kurt Ove Johansson: Detta ledde faktiskt fram till att Bo
Lundgren själv i mitten av januari var tvungen att gå ut med
detta pressmeddelande.
Anders Sahlén: Jag tror att det var Anne Wibble som hade
undertecknat det.
Kurt Ove Johansson: Det är möjligt att även Anne Wibble
undertecknade ett pressmeddelande, men jag har här ett som är
undertecknat av Bo Lundgren. Det var tydligen så att han var
tvungen att korrigera sig.
Kände du till att regeringen eller statsrådet på hösten 1992
gick ut och erbjöd ett antal personer ditt jobb i
Finansinspektionen?
Anders Sahlén: Nej!
Thage G Peterson: Är det första gången ni får denna fråga
och är uppgiften helt ny för er?
Anders Sahlén: Nej, jag har hört det, men det skedde helt
nyligen. Jag hörde det ryktesvägen.
Kurt Ove Johansson: Du kände väl till att det allt som
oftast kom sådana här signaler om att Anders Sahlén var på väg
ut från Finansinspektionen, och du måste då ha känt på dig att
regeringen tidigt planerade att försöka få bort dig från
Finansinspektionen. Var det inte så?
Anders Sahlén: Det är klart att sådana här signaler som
kom med jämna mellanrum och sedan dementeras ändå antyder att
någonting inte är riktigt som det skall. Det måste man ändå
konstatera, och jag levde naturligtvis med känslan att någonting
sådant här i varje fall inte var alldeles uteslutet.
Kurt Ove Johansson: När fick du första gången reda på att
regeringen tänkte utse Christer Bergqvist som chef för
Bankstödsnämnden?
Anders Sahlén: Jag kan inte erinra mig det exakta datumet,
men det var på hösten 1992 och efter det att han hade lämnat
Gota Bank.
Kurt Ove Johansson: Av vem fick du den uppgiften?
Anders Sahlén: Av Urban Bäckström.
Kurt Ove Johansson: Vad sade du till Urban Bäckström om
att man tänkte utse Urban Bäckström på den posten?
Anders Sahlén: Urban Bäckström var på Finansinspektionen
för att få en föredragning om Inspektionens nya organisation,
som vi hade genomfört med hjälp av konsultföretaget McKinsey &
Co. Efter föredragningen bad Urban Bäckström att få stanna kvar
med mig. Han sade då: Regeringen funderar på att utse Christer
Bergqvist till chef för Bankstödsnämnden -- vad skulle
Finansinspektionen säga om det?
Det var ju då bara några veckor sedan som Gota Bank hade dukat
under. Jag svarade därför att vi absolut inte kunde utesluta att
förhållandena i banken var sådana att det kunde bli till
bekymmer för både Bankstödsnämnden, regeringen och Christer
Bergqvist.
Kurt Ove Johansson: Det har ju gjorts gällande att du
skulle ha godkänt Bergqvist. Men i själva verket förhöll det sig
alltså så, att du hissade varningsflagg.
Anders Sahlén: Jag svarade precis som jag nyss sade. Urban
Bäckström sade då: "Den risken är vi beredda att ta." Jag
svarade att om det var så, hade Finansinspektionen ingenting
ytterligare att anföra.
Kurt Ove Johansson: Han lyssnade alltså inte på dina
varningar?
Anders Sahlén: Uppenbarligen inte!
Kurt Ove Johansson: Fick du intrycket att regeringen
egentligen hade bestämt sig för att utse Christer Bergqvist till
chef för Bankstödsnämnden?
Anders Sahlén: Det har jag ingen uppfattning om, men jag
fick ändå frågan korrekt ställd, och jag svarade precis på det
sätt som jag nu har redogjort för.
Kurt Ove Johansson: Så kom ju då utnämningen av Bergqvist.
Alla minns det TV-program där du konstaterade att det var
olämpligt att utse Bergqvist. Du anförde bl.a. jävssynpunkter.
Carl Bildt och Bo Lundgren gick i taket, och Bergqvist blev inte
chef för Bankstödsnämnden.
Vad innebar detta för dig? Innebar det t.ex. att det blev ett
annat förhållande mellan dig och regeringen? Var det rent av så
att man började jaga dig riktigt på allvar?
Anders Sahlén: Den invändning som jag sedan gjorde hade en
annan karaktär. När jag först fick frågan om Bergqvist gjorde
jag en mer allmän bedömning av den situation som skulle uppstå
om han utsågs. I TV fick jag frågan om han möjligen kunde bli
jävig som verkschef vid hanteringen av just Gota Bank. Detta var
då en formell fråga enligt förvaltningslagen, dvs. om en
verkschef som har ett förflutet i ett företag -- i detta fall en
bank -- skulle bli mindre trovärdig, varmed myndigheten som
sådan också skulle förlora i trovärdighet. Detta är ett s.k.
delikatessjäv.
Under de dagar då tanken att man skulle utse Bergqvist hade
blivit offentlig och det rasade en debatt blev jag ansatt av
åtskilliga jurister -- inte minst mina egna, men också andra
förvaltningsjurister -- som sade att detta var ett exempel på
delikatessjäv som skulle kunna användas i undervisningen. Man
ansåg att detta var mycket anmärkningsvärt.
När jag i TV fick frågan huruvida Bergqvist skulle kunna bli
jävig, gjorde jag bedömningen att jag med bibehållen
trovärdighet inte kunde säga att det var otänkbart att han
skulle bli jävig i fallet Gota Bank. Jag svarade därför att
detta skulle kunna hända. Delikatessjäv är ju av den naturen att
det kan bedömas bara i den aktuella situationen.
Reaktionen på detta känner ni alla till.
Kurt Ove Johansson: Diskuterades frågan om jäv mellan dig
och Urban Bäckström när han första gången talade om Bergqvist?
Anders Sahlén: Nej. Frågan ställdes inte
förvaltningsrättsligt, utan det gällde en mer allmän bedömning,
I TV ställdes denna fråga med utgångspunkt i förvaltningslagen.
Det var här en annan vinkling av problemet, och frågan var mer
formell.
Kurt Ove Johansson: Jag har här Sven-Ivar Sundqvists
artikel i Dagens Nyheter. När jag läste denna artikel fick jag
intrycket att Sundqvist menade att frågan om att utse Bergqvist
hade diskuterats mer än en gång mellan representanter för
Finansinspektionen och representanter för regeringskansliet. Är
detta riktigt?
Anders Sahlén: Jag fick frågan två gånger -- en gång
mycket tentativt och hastigt i samband med ett regeringsmöte,
där jag skulle föredra ett ärende för regeringen in pleno. När
jag satt och väntade fick jag frågan mer i förbigående. Någon
månad senare fick jag frågan mer konkret. Som jag sade tidigare
bad Urban Bäckström att få stanna efter ett möte på
Finansinspektionen, och då ställdes frågan mer konkret. Det var
vid dessa två tillfällen som saken över huvud taget nämndes.
Kurt Ove Johansson: Nämndes jävsproblematiken vid något av
dessa båda tillfällen?
Anders Sahlén: Den diskuterades inte i
förvaltningsrättslig mening, och jag hade inte den bakgrunden
att jag var beredd att diskutera frågan med den utgångspunkten.
Man frågade inte efter ett juridiskt ställningstagande, utan man
frågade om Bergqvists allmänna lämplighet.
Kurt Ove Johansson: Alla kände vid den här tidpunkten till
Christer Bergqvist och hans bakgrund. Man kände också till de
affärer på Gota Bank som var föremål för intresse. Det vore väl
ett rimligt krav att de som skulle utnämna vederbörande i den
situationen hade ställt sig frågan om en jävssituation skulle
kunna uppkomma för Bergqvist som chef i Bankstödsnämnden!
Anders Sahlén: Jag har egentligen ingen mening om det.
Kurt Ove Johansson: Inte heller som före detta chef i
Bankinspektionen?
Anders Sahlén: Det var ju formellt sett inte
Bankinspektionens sak att godkänna valet, men Urban Bäckström
bad att få veta min uppfattning, och det fick han.
Kurt Ove Johansson: Hur kommenterade dina arbetskamrater i
Finansinspektionen regeringens utnämning av Bergqvist som chef
för Bankstödsnämnden?
Anders Sahlén: Vi fick en förvaltningsrättslig diskussion.
När juristerna fick veta detta, uppkom det en sådan diskussion.
Kurt Ove Johansson: Visade de någon upprördhet över detta?
De kände ju liksom andra till att Bergqvist hade ett förflutet i
Gota Bank.
Anders Sahlén: Jo, givetvis!
Kurt Ove Johansson:Vilka uttryck tog sig upprördheten?
Anders Sahlén: Det var en diskussion om delikatessjävets
natur. Det är inte så ofta man ställs inför den typen av ärenden
-- jag har över huvud taget aldrig varit med om att
delikatessjävsproblematiken har diskuterats.
Kurt Ove Johansson: Vad jag med denna fråga vill få svar
på var hur juristerna på Finansinspektionen reagerade.
Anders Sahlén: Man kom in och undervisade mig om
förvaltningslagens bestämmelser på den här punkten.
Ylva Annerstedt: I anmälan påstås att påtryckningar på
regeringen skulle ha förekommit.
Känner du till om det förekom några sådana påtryckningar?
Anders Sahlén: Nej, jag kan inte påstå att man skulle ha
gjort framställningar eller någonting liknande. Däremot skulle
jag betrakta det som ganska naturligt om man i vissa situationer
beklagar sig över Finansinspektionen. Vi skall komma ihåg de
förhållanden som rådde, nämligen att finansväsendet mer eller
mindre höll på att haverera. Inspektionen gick ju hårt fram i
många situationer. Kontroverser var ordningen för dagen. Det
skulle vara rent märkligt om detta inte på något sätt hade
framförts till regeringsföreträdare.
Däremot har jag aldrig hört att det skulle förekomma direkta
påtryckningar.
Ylva Annerstedt: Har du inte heller efteråt fått
upplysningar om att det skulle ha förekommit påtryckningar?
Anders Sahlén: Nej, inte vad man i egentlig mening menar
med påtryckningar.
Ylva Annerstedt: Blev du själv utsatt för någonting som
man i mer formell mening skulle kunna kalla för påtryckningar?
Anders Sahlén: Avser Ylva Annerstedt påtryckningar för att
jag skulle avgå eller någonting liknande?
Ylva Annerstedt: Nej! Jag menar påtryckningar för att ni
skulle upphöra med verksamheten på det sätt som ni bedrev den.
Anders Sahlén: Ibland haglade förbannelserna över mig och
Inspektionen -- både offentligt och privat. Men det betraktade
jag som ett led i verksamheten och som någonting som man fick
tåla. Jag såg inte detta som särskilt anmärkningsvärt.
Ylva Annerstedt: Du sade att du, på grund av de uttalanden
som gjordes i förtroendefrågan och på grund av bristande
dementier, levde med känslan av att något inte var som det
skulle.
Anders Sahlén: Det var ju ingen brist på dementier. Det
kan snarast sägas att om man plötsligt får höra en dementi av
något som man inte har uppfattat, blir den normala reaktionen
att man undrar över vad som pågår. När man i en presskommuniké
kan läsa att regeringen har förtroende för Anders Sahlén, undrar
man naturligtvis vad det är fråga om.
Bakgrunden till allt detta var naturligtvis frågan om hur
tillsynen skall bedrivas. Detta var ingalunda någonting givet,
eftersom vi aldrig tidigare i modern tid har haft en finanskris
av denna omfattning. I förarbetena till den lagstiftning som vi
har att rätta oss efter sägs nästan ingenting om hur finansiell
tillsyn skall bedrivas -- annat än i mycket formell mening.
När man hamnar i en situation där det finansiella systemet
kollapsar, måste man som myndighet sluta att läsa förarbeten och
bestämma sig för att agera. Det gjorde vi, och vi gick i många
fall väldigt hårt fram.
Det rådde delade meningar. Jag har tidigare utfrågats av
utskottet om Nordbanken, Gamlestaden och Nobel. Dessa fall
illustrerar mycket väl vilka konflikter som man kan hamna i,
nämligen att man blir en aktör på marknaden om det gäller att
förhindra en kollaps, något som hotade i de här fallen.
Jag gjorde bedömningen att så måste det gå till. Man kan inte
en gång för alla i några paragrafer exakt föreskriva hur sådana
här ärenden skall hanteras. Detta skall i stället överlämnas
till myndigheten, dess styrelse och dess chef. Det var också
precis vad som skedde. Jag anser att detta fungerade
utomordentligt väl. Jag har haft tillfälle att studera detta i
andra länder som sannerligen har haft finanskriser under senare
år. Det har då visat sig att myndigheterna i alla dessa länder
har agerat ganska lika. Jag vill här särskilt framhålla USA, som
jag nu under ett halvår haft tillfälle att studera. I USA är man
ännu mycket mer hårdför än vad vi har varit i Sverige.
Jag anser att vi gjorde en rimlig avvägning mellan å ena sidan
samhällsnyttan och hänsynen till det finansiella systemet och å
andra sidan av rättsäkerhetsskäl en rimlig återhållsamhet.
Ylva Annerstedt: Jag återkommer till frågan om förtroendet
för dig som Finansinspektionens generaldirektör. Du sade nyss
att du levde i känslan av att allt inte var som det skulle.
Vidtog du för egen del några åtgärder och funderade du över din
egen situation?
Anders Sahlén: Jag funderade inte över min situation. Jag
ansåg att min verksamhet hade skötts korrekt. Den var i
vederbörlig ordning förankrad i styrelsen, och jag anser att
Finansinspektionen gjorde ett gott arbete. Detta är en
uppfattning som jag vidhåller. I den meningen hade jag ett gott
samvete.
Jag gjorde också den bedömningen att dessa frågor måste ha sin
gång. Det var inte onaturligt att vissa saker ifrågasattes även
av regeringen. Man kan ha många uppfattningar om hur sådana här
saker skall hanteras. En fråga av principiell natur var om det
kan bli en konflikt mellan å ena sidan aktörsrollen i sådana här
situationer och å andra sidan kontrollörsrollen, dvs att man i
någon mening är inblandad i uppgörelser, som man sedan som
tillsynsmyndighet skall granska. Det var flera riksdagspartier
som hade uppfattningar åt det hållet. Jag vet att förre
justitiekanslern själv råkade ut för detta.
Detta var alltså en principiell diskussion som i och för sig
var naturlig. Jag menade att vi skulle göra en rimlig balansgång
och att det var Finansinspektionens eller dess styrelses sak att
finna den rätta balansen. Jag tycker också att vi gjorde det.
Ylva Annerstedt: När Bo Lundgren hade sitt samtal med dig
den 4 maj uppgav han uppenbarligen för dig en massa skäl till
att du inte hade regeringens förtroende. Vilka skäl uppgav han?
Anders Sahlén: Han räknade upp en del institut:
Nordbanken, Gota Bank och möjligen några till. Men det gjordes
så kort som jag nu angett det. Jag ställde nämligen inga
följdfrågor.
Ylva Annerstedt: Det var ju så att flera institut
fronderade mot Finansinspektionens bestämmelser. Hur bedömer du
förtroendet för Finansinspektionen och dess möjligheter att
verka i fortsättningen, om man inom stora delar av det
finansiella systemet har en helt annan uppfattning än
Finansinspektionen?
Anders Sahlén: Jag förmodar att frågan avser
försäkringsbolagen och återbäringsräntan.
Det är bra att den frågan ställdes, eftersom jag önskar
klarlägga vad som hände. Frågan om återbäringsräntan har angetts
som ett tecken på att Inspektionen och jag skulle vingla vid
besluten.
Jag vill då alldeles klart säga att det påståendet grundar sig
på ett missförstånd av vad som faktiskt skedde och varför
Inspektionens beslut utformades så som blev fallet.
Under denna kris kom försäkringsbolagens tillgångar i aktier,
fastigheter och obligationer att falla kraftigt i värde. Det
medförde att de utfästelser som man hade gjort till
försäkringstagarna inte längre i formell mening kunde uppfyllas
-- de hade alltså gjort större utfästelser än vad tillgångarna
var värda. Det hade uppstått vad man tekniskt kallar en
underkonsolidering.
Återbäringsräntorna hade alltså varit för höga. Om ett sådant
tillstånd varar under lång tid, så är det allvarligt, eftersom
det innebär att gamla försäkringstagare gynnas på nya
försäkringstagares bekostnad. Det måste man då åtgärda på något
sätt.
Inspektionen gjorde då bedömningen att man i vissa
försäkringsbolag och framför allt i de stora nu hade nått en
gräns -- situationen var inte längre hållbar. Finansinspektionen
utfärdade då ett allmänt råd att man skulle återta en del av
återbäringen.
Ett allmänt råd är någonting som i formell mening inte är
juridiskt bindande. Försäkringsbolagen förklarade efter en kort
tid att de inte hade för avsikt att följa detta allmänna råd,
eftersom det skulle skada dem i konkurrensen med andra
sparformer.
Juridiskt var det i detta läge inte möjligt för
Finansinspektionen att utfärda ett föreläggande. Man kan alltså
inte, om ett allmänt råd inte följs, utfärda ett föreläggande
som är juridiskt bindande och som medför straffansvar om det
inte följs.
Därför drog Finansinspektionen slutsatsen att man skulle låta
det gå sex månader, dvs. till den 30 juni 1993. Hade bolagen
inte till dess återställt konsolideringen, så skulle de kunna
räkna med ett föreläggande från Inspektionen.
Detta var ingen reträtt från Inspektionens sida, utan det var
ett juridiskt steg som var det enda möjliga att ta i den
situation som rådde. Man fick sex månader på sig.
Veckan efter det att detta besked hade kommit kollapsade
växelkursen. Kronan föll, och efter hand kom räntorna att falla
snabbt. Försäkringsbolagen var därmed räddade.
Inspektionen måste givetvis utgå från att den bas för hela den
ekonomiska politiken som de fasta växelkurserna utgjorde skulle
ligga till grund också för Inspektionens överväganden. Men de
fasta växelkurserna kollapsade alltså veckan efter, varför det
aldrig blev aktuellt med något föreläggande.
Detta var emellertid, som jag sade, absolut inte något tecken
på vinglighet, utan det var helt enkelt ett juridiskt steg i
denna unika situation där ett institut vägrade att efterkomma
ett allmänt råd från tillsynsmyndigheten. Situationen var unik,
och därmed blev också åtgärden unik och den enda möjliga att
vidta.
Ylva Annerstedt: Men det fick uppenbarligen effekter på
allmänhetens förtroende för Finansinspektionen. Håller du inte
med om det?
Anders Sahlén: Absolut inte! Jag stötte inte på någon
kritik -- jag fick inga brev och inga telefonsamtal; kanske
något enda. Att förtroendet för Inspektionen skulle påverkas av
detta upplevde jag absolut inte. Däremot blev konflikten med
försäkringsbolagen ganska påfallande. Det rådde där en krigisk
stämning. Men det hade vi varit med om så många gånger att jag
inte betraktade det som särskilt anmärkningsvärt.
Ylva Annerstedt: Så du menar att efter den här händelsen
så var förtroendet för Finansinspektionen orubbat i alla
kretsar, med undantag för försäkringsbolagen.
Anders Sahlén: Jag anser att det hos allmänheten icke
rubbade förtroendet för Inspektionen. Det fanns inga tecken på
det. Det stod egentligen inte heller någonting om detta i
tidningarna. Men givetvis upplevde försäkringsbolagen detta som
skadligt i konkurrensen med andra sparformer. Att så skulle bli
fallet insåg vi i Inspektionen naturligtvis redan från början.
Men det var också ett led i den kamp som faktiskt fördes.
Ylva Annerstedt: Om en generaldirektör inte har
allmänhetens förtroende, anser du då att han kan sitta kvar på
sin post?
Anders Sahlén: Nej, när jag den 4 maj fick veta att jag
inte hade regeringens förtroende avgick jag genast och utan
diskussion. Jag såg mycket formellt på situationen, och svaret
på frågan är entydigt nej.1
Ylva Annerstedt: Och du har inte i något sammanhang
upplevt några påtryckningar vare sig på regeringen eller dig
själv?
Anders Sahlén: Nej, att det skulle vara några krafter i
rörelse för att mer organiserat göra sig av med mig har jag inte
upplevt.
Ola Karlsson: Du sade att du två gånger med ungefär en
månads mellanrum fått förfrågningar om din syn på Christer
Bergqvist som chef för Bankstödsnämnden. Stämmer det?
Anders Sahlén: Ja! Första gången nämndes det bara som en
information att man funderade på att utse honom. Den andra
gången fick jag mer direkt frågan vad jag hade för uppfattning.
Ola Karlsson: Du tolkar alltså den andra förfrågan som ett
sätt att få reda på din uppfattning om Christer Bergqvists
allmänna lämplighet?
Anders Sahlén: Ja!
Ola Karlsson: Anser du att begreppet jäv ryms inom
begreppet "allmän lämplighet"?
Anders Sahlén: Det kan man ifrågasätta. I den strängt
juridiska mening som det var fråga om när jag i TV fick frågan
om delikatessjäv kan föreligga kan det bara bedömas från fall
till fall och i den aktuella situationen. Det går aldrig att i
förväg säga att det föreligger delikatessjäv, och jag
formulerade mig också mycket noga och sade, att när det gäller
Gota Bank så kan en jävssituation uppkomma men att det inte går
att säga det en gång för alla. Detta var vad som gick att säga i
det här läget, och det var inte det diskussionen gällde första
gången.
Ola Karlsson: Ett jäv skulle alltså inte påverka Christer
Bergqvists allmänna lämplighet?
Anders Sahlén: Detta är två olika saker. Frågan gällde å
ena sidan hans allmänna lämplighet och å andra sidan den
formella lämpligheten enligt förvaltningslagen. Detta är två
olika saker, och frågan gällde första gången hans allmänna
lämplighet.
Ola Karlsson: Enligt den definitionen skulle alltså ett
delikatessjäv inte påverka hans allmänna lämplighet?
Anders Sahlén: Man kan inte bedöma om ett delikatessjäv
föreligger förrän man befinner sig i den aktuella situationen.
Frågan ställdes, och jag talade, såsom frågan ställdes, om hans
allmänna lämplighet.
Ola Karlsson: Fanns det då inte skäl att ta upp frågan om
delikatessjäv?
Anders Sahlén: Så bedömde jag det inte.
Ola Karlsson: Hur ofta har du haft kontakter med
regeringen i din roll som generaldirektör?
Anders Sahlén: Jag kan inte räkna dem alla. Det skedde
rutinmässigt väldigt ofta -- ibland flera gånger i veckan. Ofta
hade jag kontakter med statsråd och ännu oftare med
statssekreterare eller -- än mer frekvent --med chefstjänstemän
av olika slag.
Ola Karlsson: Har du någon gång under tiden fram till den
4 maj fått signaler om att man hade ett bristande förtroende för
dig?
Anders Sahlén: Nej, inte så att det uttalades. Däremot var
förhållandet ibland litet kyligt i diskussionerna. Men det
upplevde jag som ganska naturligt. Det vore märkligt om vi levde
i en fullständig symbios. Det är ju inte avsikten, utan
myndigheten skall ju tillämpa lagen enligt sin egen bedömning.
Om regeringen har en annan bedömning skall det inte påverka
myndigheten.
Ola Karlsson: Hade du någon gång under den här perioden
fått sådana signaler att du hade skäl att ifrågasätta
regeringens förtroende för dig?
Anders Sahlén: Nej, inte i den meningen att det var
allvar.
Ola Karlsson: Du upplevde det inte som så allvarligt att
det fanns anledning att ta upp saken med någon
regeringsföreträdare?
Anders Sahlén: Nej!
Ola Karlsson: Hur lång tid tog samtalet den 4 maj med Bo
Lundgren?
Anders Sahlén: Det tog inte så lång tid -- kanske 20
minuter. Därefter diskuterade vi förutsättningarna för arbetet i
Washington.
Ola Karlsson: Vilken är din uppfattning om vad som hade
hänt om du hade tackat nej till det här erbjudandet?
Anders Sahlén: Jag ställde mig aldrig den frågan själv och
definitivt inte till Bo Lundgren. Som jag sade såg jag formellt
på frågan. Jag hade fått en misstroendeförklaring, och då avgår
man -- man tar inte en debatt med regeringen.
Ola Karlsson: Det fanns alltså inte någon möjlighet att
säga nej till detta?
Anders Sahlén: Jag undersökte inte den möjligheten,
eftersom man hade förklarat att man icke hade fullt förtroende
för mig. I ett sådant läge avgår jag. Jag ställde inte den
frågan. Det är regeringens sak att göra den bedömningen, och det
hade man gjort -- det framgick mycket tydligt.
Ola Karlsson: Har du känt att du på din post i Washington
har regeringens stöd?
Anders Sahlén: Ja, fullständigt!
Simon Liliedahl: Vi har förstått att du var tuff och
hårdför och att det haglade förbannelser över dig och
Finansinspektionen. Berodde bankernas kritik mot dig på att du
var för tuff och hårdför?
Anders Sahlén: Låt mig börja med att säga att det nog inte
var så mycket kritik från bankerna. Naturligtvis förekom det
kritik i enskilda situationer, men jag upplevde det så att
Finansinspektionen och tidigare även Bankinspektionen faktiskt
åtnjöt ett ganska gott förtroende hos de här instituten. Detta
gällde däremot inte försäkringsbolagen i samband med frågan om
återbäringen. Där var det en öppen konflikt, den allvarligaste
och egentligen enda under min tid.
Simon Liliedahl: Berodde kritiken på att du var för hård
mot dina medarbetare?
Anders Sahlén: Man måste ha förståelse för dem som
drabbades av finanskrisen. Deras företag var på väg att gå
under. Deras egen ställning var underminerad, och de flesta av
dem har sedan dess faktiskt lämnat sina befattningar. Det var ju
en katastrof som hade inträffat. Att man då skulle vara ödmjuk
och inte använda hårda ord är nog litet för mycket begärt.1
Simon Liliedahl: Det har framförts mycken kritik. Bl.a.
har JO, JK och Riksrevisionsverket tittat på hur myndigheten har
arbetat. Vad jag kunnat finna har framför allt JK framfört
kritik mot att myndigheten har varit för passiv och inte
tillräckligt aggressiv. Det stämmer inte riktigt med vad som har
sagts om att du varit för tuff och för hård.
Anders Sahlén: Jag måste få fråga om JK verkligen har sagt
att Inspektionen varit för passiv.
Simon Liliedahl: Ja, det står här att JK har framfört
tungt vägande kritik mot myndighetens passivitet.
Anders Sahlén: I vilket sammanhang och i vilket avseende
skall detta ha framförts?
Simon Liliedahl: I JK:s undersökning av
Finansinspektionens verksamhet.
Anders Sahlén: Jag är ställd inför denna fråga.
Simon Liliedahl: Du har alltså inte upplevt det på det
sättet?
Anders Sahlén: Absolut inte!
Simon Liliedahl: Bankerna försökte få bort dig därför att
de ansåg att du var för tuff.
Anders Sahlén: Som jag sade tidigare har jag inte fått
några påtryckningar. Man har naturligtvis kritiserat mig, men
jag kan inte påminna mig att någon offentligt har krävt min
avgång, och det är naturligtvis litet för mycket begärt att en
bankman skulle gå ut och kräva chefens för Finansinspektionen
avgång. Så går det inte till, och jag har inte heller sett några
tecken på att det har skett i det tysta.
Simon Liliedahl: Du har alltså inte fått någon skriftlig
kritik från regeringen, utan kritiken har bara framförts en
passant vid dina samtal med Bo Lundgren och andra.
Anders Sahlén: Någon skriftlig kritik har jag över huvud
taget inte fått.
Låt mig med anledning av att du nämnde JK få tillägga att JK,
JO, Riksrevisionsverket, Riksdagens revisorer och
riksdagsutskotten har gjort flera undersökningar av
Finansinspektionen, men dessa undersökningar har inte i något
fall mynnat ut i någon kritik av mer allvarligt slag. Det kan
någon gång ha varit fråga om påpekanden om formalia.
När jag ser tillbaka på allt detta är jag själv förvånad över
att Inspektionen lyckades så väl med att hålla sig inom gränsen
för lagar och förordningar i denna turbulenta värld där man ofta
måste agera med ett väldigt litet beslutsunderlag och med mycket
mycket kort varsel. Jag känner en viss stolthet över detta.
Simon Liliedahl: Tycker du att det var orättvist av
statsrådet Lundgren att friställa dig och erbjuda dig ett annat
jobb? Du tyckte att du hade skött jobbet bra, och du var inte
nöjd med den behandling du fick.
Anders Sahlén: Jag ifrågasätter inte statsrådet Lundgrens
bedömning. Det är regeringens sak att bedöma om man har
förtroende för en verkschef eller en myndighet.
Däremot vill jag göra alldeles klart att inte ens i efterhand
-- efter åtta månaders betänketid -- kan jag komma på ett enda
beslut av betydelse i Finansinspektionen eller Bankinspektionen
under den tid jag var där som jag skulle vilja ha ändrat. Icke
ett enda!
Kurt Ove Johansson: Vi har rätt mycket varit inne på
förtroendefrågorna, och de är naturligtvis viktiga för
bedömningen av ärendet. Vi har konstaterat att du inte hade
regeringens förtroende, men i övrigt förefaller det som om du
anser att du åtnjöt ett mycket starkt förtroende för ditt sätt
att sköta Finansinspektionen.
Det finns ett område som vi inte har varit inne på och som jag
nu skulle vilja ta upp. Det gäller din styrelse. I anmälan
understryks att du skulle ha haft ett stort förtroende i
Finansinspektionens styrelse. Hade du själv känslan fullt ut att
det förhöll sig på det sättet och på vilket sätt kom det till
uttryck?
Anders Sahlén: Styrelsen är en viktig instans i
Finansinspektionen. En styrelse i en myndighet har ju en ganska
begränsad beslutsfunktion. Men faktum är att varje beslut av
betydelse behandlades i Finansinspektionens styrelse. Varje
beslut som offentliggjordes hade fattats av styrelsen under full
enighet. Detta är oerhört betydelsefullt. Detta innebär att
styrelsen verkligen var med i utformningen av Inspektionens
policy i alla avseenden och under hela den tid vi verkade. Vi
hade alltså ett stort förtroende för varandra i styrelsen. Det
var alltså inte så, att jag som verkschef till fullo utnyttjade
de möjligheter som jag hade att fatta beslut och agera
självständigt. Styrelsen hördes alltid i viktiga frågor.
Kurt Ove Johansson: Det du nu säger styrks också av en
tidningsartikel av den 3 september som jag har framför mig. En
styrelseledamot, riksdagsmannen Tom Heyman, säger sig vara
överraskad av att du fått lämna Finansinspektionen. Styrelsen
visste tydligen ingenting fram till den aktuella dagen. I
artikeln heter det: "Sahlén har så länge jag suttit i styrelsen
haft dess fulla förtroende. Det har inte förekommit några
skiljaktigheter i synen på Inspektionens arbete, säger Heyman
uppenbart förvånad över vad som hade hänt."
Var det så att alla frågor av kontroversiell art diskuterades
ingående i styrelsen?
Anders Sahlén: Undantagslöst, om och om igen. Det var
också jag som informerade styrelsen om att jag skulle avgå.
Kurt Ove Johansson: Såvitt jag vet är det så att
justitieombudsmannen och riksdagens revisorer har granskat
Finansinspektionen utifrån sina utgångspunkter. Framfördes det i
de fallen någon som helst kritik eller allvarlig anmärkning mot
Inspektionens sätt att arbeta?
Anders Sahlén: Nej, som jag sade framfördes det aldrig
någon allvarlig kritik. På några punkter har man haft formella
anmärkningar mot vissa administrativa hanteringar. Någon
allvarlig kritik har aldrig förekommit.
Den utredning som gjordes av JK i Njord-ärendet var mycket
omfattande och en av de bästa promemorior i förvaltningsrätt som
jag läst. JK konstaterade där att myndigheten mycket väl kunde
agera som den gjorde under speciella omständigheter. Det var
verkligen ett godkännande.
Kurt Ove Johansson: Jag har ytterligare en fråga som jag
är intresserad av och skulle vilja ha svar på: Blev du kontaktad
av någon eller några om att eventuellt efterträda Bengt Dennis
som chef för Riksbanken?
Anders Sahlén: Nej!
Kurt Ove Johansson: Känner du till att du nämndes som en
av kandidaterna?
Anders Sahlén: Så länge jag var chef för
Finansinspektionen fick jag inte reda på någonting. I efterhand
har jag hört att det var aktuellt.
Kurt Ove Johansson: Det har också förekommit uppgifter om
att Staffan Burenstam Linder har ansett dig vara mycket
kompetent för den uppgiften. Är det också någonting som du fått
reda på i efterhand?
Anders Sahlén: Det var en grupp i Riksbanksfullmäktige
under Burenstam Linders ledning -- han är ju ordförande i
fullmäktige -- som hade till uppgift att finna en riksbankschef.
Kurt Ove Johansson: Under de år du var chef för
Finansinspektionen tjänstgjorde du under två olika regeringar,
om jag får uttrycka mig på det sättet. Den 24 mars 1992 svarade
du på frågor här i utskottet. Det gällde då en nyemission i
Nordbanken. På en fråga som jag då ställde till dig, svarade du
att ingen regering och inget statsråd ingripit i syfte att
påverka dina eller Inspektionens beslut. Gäller det också för
tiden efter den 24 mars 1992 och fram till din avgång?
Anders Sahlén: Ja, det kan man säga. Jag utsattes aldrig
för någon påtryckning om hur ett enskilt ärende skulle avgöras.
Något sådant förekom inte.
Kurt Ove Johansson: I Veckans Affärer nr 13 av den 25 mars
1992 kan man läsa sig fram till att det inom finansvärlden rådde
delade meningar om ditt arbetssätt. Var det några särskilda
banker eller finansbolag som kritiserade dig?
Anders Sahlén: Nej, bankerna gjorde det inte. Jag upprepar
att det givetvis skulle mycket till innan en bankdirektör går ut
och offentligt kritiserar tillsynsmyndighetens chef. Man kan
inte begära att de skall ha det kuraget -- de sitter ju i
underläge.
Jag upplevde heller inte att det mellan skål och vägg från
bankernas sida förekom någon kritik att tala om mot
Inspektionens sätt att agera. Däremot var det vanligt bland
försäkringsbolagen och möjligen också bland finansbolagen.
Kurt Ove Johansson: Vad var det som låg bakom deras
kritik?
Anders Sahlén: För försäkringsbolagen var det viktigaste
detta med återbäringsräntorna. Jag upplevde det så att
inspektionsmyndigheten flyttade fram sina positioner mot
försäkringsbolagen. Det resulterade då i denna reaktion.
Bankerna var helt enkelt vanare vid att umgås och kommunicera
med inspektionsmyndigheten än vad försäkringsbolagen var. Det
här var första gången som försäkringsbolagen på ett mer
allvarligt sätt skulle anpassa sig till de föreskrifter eller
allmänna råd som det då var fråga om.
Kurt Ove Johansson: Kan du utesluta att de som kritiserade
ditt sätt att sköta Finansinspektionen -- debatten var stundtals
rätt hård -- inte vände sig till regeringen.
Anders Sahlén: Det kan jag naturligtvis inte utesluta.
Kurt Ove Johansson: Av de svar du gett i dag har jag
förstått att efter hand som din period gick ut, blev kyligheten
hos regeringen mer och mer uttalad. Stämmer inte det?
Anders Sahlén: Det är svårt att säga. Förhållandet var väl
kyligt från tid till annan under hela den här perioden. Att
kylan skulle ha tilltagit inför samtalet den 4 maj vet jag inte
om jag kan påstå.
Kurt Ove Johansson: Vi bytte regering på hösten, och vi
fick en minister -- färsk förvisso -- som gick ut och uttalade
sig på ett så olämpligt sätt att han fick be om ursäkt. Nog
måste väl du ha känt hela tiden fram till dess att man från
regeringens sida säger att man inte längre har förtroende för
dig att kyligheten tilltog?
Anders Sahlén: Det är riktigt att sådan kritik inte kom
från den regering som satt fram till hösten 1991. När jag inför
regeringen hade föredragit lösningen av
Nordbanken/Gamlestaden/Nobel, tackade man särskilt Inspektionen
för den insats som hade gjorts. Sedan fick jag i efterhand
kritik av den nya regeringen för agerandet i samma ärende. Man
hade då en annan syn på Inspektionen -- det gällde just
Inspektionens roll som "aktör"; den hade enligt den nuvarande
regeringen gått för långt. Det är klart att regeringar kan ha
olika uppfattningar i sakfrågor, och här hade det alltså inträtt
en klar förändring.
Kurt Ove Johansson: Vi kan alltså konstatera att
kyligheten ökade under tiden, samtidigt som kritik kom allt
tätare från finansinstitut och försäkringsbolag. Man kan väl då
inte utesluta att det här kan finnas ett samband och att de som
kritiserade dig också vände sig till regeringen, något som i sin
tur kan ha lett till att förhållandet mellan dig och regeringen
blev kyligare.
Anders Sahlén: Vad som möjligen kan ha påverkat
utvecklingen i den riktningen var att finanskrisen helt enkelt
djupnade. Man kom allt längre ner i kratern, och det ena
institutet efter det andra gick som bekant under. Därmed ökade
naturligtvis också klagoropen. Det måste också ha blivit
vanligare att synpunkter framfördes till regeringen.
Kurt Ove Johansson: Men då ligger det ju nära till hands
att anta att det förekom påtryckningar på regeringen och att
detta ledde fram till att man den 4 maj 1993 säger till dig att
du inte längre har regeringens förtroende. Det är väl inte svårt
att se ett sådant samband?
Anders Sahlén: Jag har ingen uppfattning om hur detta kan
ha gått till. Som jag sade tidigare har jag inte något konkret
bevis på påtryckningar.
Kurt Ove Johansson: En annan viktig fråga är om
utveckligen kom att innebära att finansinspektionen på något
sätt kom i kläm i sitt arbete?
Anders Sahlén: Jag upplevde de offentliga uttalanden som
gjordes i artiklar och på annat sätt om att jag skulle få
silkessnöret som skadliga för Inspektionen. Och visst var det
skadligt att statsministern efter Christer Bergqvist-affären
gick ut och sade att efter detta kan man inte lita lika mycket
på Anders Sahlén.
Kurt Ove Johansson: Man skulle alltså kunna säga att
Finansinspektionens självständighet skadades av den utveckling
som ägde rum?
Anders Sahlén: Om självständigheten skadades vet jag inte
om jag kan säga. Jag vill påstå att jag aldrig vek från min
övertygelse om hur Inspektionen skulle skötas. Inspektionen
påverkades alltså inte på minsta sätt i sina avgöranden av det
som skedde. Däremot var naturligtvis den miljö man arbetade i
mera spänd och mindre behaglig under dessa förhållanden. Men det
påverkade aldrig vårt sätt att agera.
Kurt Ove Johansson: Bland konstitutionsutskottets
material, som också har överlämnats till dig, finns en del
tidningsartiklar. Det är långt ifrån alla artiklar som har
skrivits i det här ärendet. Jag skulle vilja veta om du tycker
att den materialsamling som vi har i form av tidningsartiklar
ger en riktig bild av vad som egentligen hände.
Anders Sahlén: Jag reagerade när jag fick detta urval av
artiklar. Det är en samling av verkliga nidartiklar. Jag tycker
att det är beklagligt att detta är det enda underlag i form av
tidningsartiklar som utskottet har. Man skulle med fog kunna
fråga varför inte utskottet har några utlåtanden från JK och JO
som behandlar vissa sakfrågor som har tagits upp till bedömning.
Det skulle ha legat närmare till hands för ett riksdagsutskott
att ta in den typen av underlag.
Om man nu likväl håller sig till tidningsartiklar, så finns
det faktiskt exempel på mer balanserade artiklar. Jag vill inte
gå så långt att jag säger att det är positiva artiklar -- det
ligger ju i sakens natur att tidningar inte skriver positiva
artiklar; sådana har som bekant sällan något nyhetsvärde. Men
att rena nidartiklar finns med är jag kritisk emot, och jag
reagerade faktiskt när jag såg dessa artiklar i
konstitutionsutskottets material.
Kurt Ove Johansson: Jag har läst även artiklar som inte
finns med i vår samling, men nog tycker jag att man efter
läsning av dessa artiklar kan säga, att det egentligen i långa
stycken har förts en kampanj mot dig. Jag skulle till sist vilja
ställa frågan om du kan säga vilka det är som ligger bakom
detta.
Anders Sahlén: Det är klart att jag anar vilka som är mina
vedersakare, men jag skall här inte peka på några speciella
personer. Man ser att dessa artiklar bygger på intervjuer, ehuru
man inte säger vilka personer som intervjuas. Vissa artiklar ger
närmast intrycket av att de har dikterats av någon som befinner
sig i konflikt med Inspektionen. Man får räkna med att sådant
förekommer, men det förekom ju också andra, mer balanserade och
analyserande artiklar. Jag tänker t.ex. på Sven-Ivan Sundqvists
andra artikel, som byggde på en intervju med mig förra sommaren.
Den artikeln var oerhört välbalanserad och analyserande. Han
hade även dagen efter min avgång en artikel, som jag också
tycker var mycket välbalanserad. Dessa artiklar finns dock inte
med i konstitutionsutskottets samlingar.
Thage G Peterson: Jag skall se till att JK:s och JO:s
utlåtanden kommer att tillställas utskottets ledamöter. Om
Anders Sahlén har ytterligare material som det skulle vara
värdefullt för utskottet att ta del av, vore jag tacksam om ni,
innan ni återvänder till USA, ville underrätta föredraganden Åse
Matz om det. Det är ett krav att utskottet får tillgång till
alla aspekter innan vi skall ta ställning.
Birger Hagård: Jag tycker mig kunna konstatera av de svar
du har givit på de ibland något försåtliga frågor som ställts av
min ärade kollega på andra sidan bordet att de inte ger vid
handen att regeringen på något sätt skulle ha agerat
inkonstitutionellt i denna fråga.
Man får här nästan ett intryck av att du har drivits ut i
öknen av en illvillig regering. Så är det ju inte! Du sitter på
en av våra främsta poster i utrikesförvaltningen.
Kan det inte ha varit på det sättet, som du själv har antytt,
att regeringen och Bo Lundgren har en delvis annan syn än den
tidigare regeringen på sättet att sköta Finansinspektionen, i
synnerhet som krisen djupnade. Så uppstår plötsligt genom
diverse rockader den situationen att en av våra främsta poster
-- den som minister på ambassaden i Washington -- blir ledig, en
post som man ansåg att du skulle bekläda på ett alldeles
utomordentligt sätt. Samtidigt skulle regeringen kunna ge
uttryck för sin något annorlunda syn på Finansinspektionens sätt
att sköta sina åligganden.
Med andra ord: Upplever du det som ett steg neråt i karriären
att bekläda ministerposten i Washington?
Anders Sahlén: Ja, det gör jag! Jag hade inte spontant
sökt det jobbet, om jag hade fått se det utannonserat. Jag
upplevde det så, att jag för att få ha jobbet kvar skulle ha
varit tvungen att ändra mitt sätt att leda Finansinspektionen.
Jag var, som jag sade, inte beredd att göra det i något
avseende. Inspektionens policy utformades med fast kurs, oavsett
vilken regering vi hade -- det är precis så man skall göra.
Sedan uppkom då den situationen att den nya regeringen gjorde en
annan bedömning, och jag tog då genast konsekvenserna på det
sätt som jag ansåg att jag måste göra det.
Jag hade hellre haft kvar jobbet som chef för
Finansinspektionen än att bli minister i Washington.
Birger Hagård: Men är det inte spännande uppgifter som
väntar också i Washington?
Anders Sahlén: Jag tror inte att spänningen där
tillnärmelsevis kan jämföras med den som jag upplevt under åren
som chef för Finansinspektionen.
Birger Hagård: Det är kanske tur det!
Anders Sahlén: Jag vill på intet sätt påstå att arbetet i
Washington är ointressant. Det är där en helt annan värld, och
det är i många avseenden världens centrum, och jag får där
givetvis vara med om åtskilligt av stort intresse. Men jag
vidhåller att om jag hade fått välja helt förutsättningslöst, så
hade jag inte sökt det här jobbet utan suttit kvar som chef för
Finansinspektionen.
Birger Hagård: Men du tvekade ändå inte när du blev
erbjuden det jobbet!
Anders Sahlén: Mitt första beslut var ju att jag skulle
avgå från posten som chef för Finansinspektionen, eftersom
regeringen hade deklarerat att jag inte hade dess förtroende.
Sedan uppkom frågan vad jag skulle göra i stället. Det fanns då
ett ledigt jobb i Washington, och det tog jag.
Ylva Annerstedt: Det har talats en del om dina
rekommendationer till regeringen när du blev tillfrågad om
Christer Bergqvists kompetens för uppdraget som chef för
Bankstödsnämnden. Sven-Ivan Sundqvist grundar den artikel som du
har betecknat som balanserad på en intervju med dig. På en fråga
av Sundqvist svarar du att du vid den första förfrågan glömde
bort jävsfrågan och att du beklagar det.
När kom du på att en jävssituation skulle kunna vara aktuell?
Anders Sahlén: Det var när saken hade offentliggjorts och
man hade för avsikt att utse Bergqvist. Det var med anledning av
den debatt som då utlöstes som den saken blev aktuell.
Ylva Annerstedt: Informerade du då regeringen om att du
ansåg att Bergqvist var jävig?
Anders Sahlén: Nej, det gjorde jag inte. Det var heller
inte min sak att göra den förvaltningsrättsliga bedömningen.
Mitt svar gällde Christer Bergqvists person och hans kompetens
för den uppgiften.
Ylva Annerstedt: Men om man upptäcker en sådan sak, är det
då inte naturligt att man omedelbart informerar regeringen när
man tidigare blivit tillfrågad i saken.
Anders Sahlén: Möjligen kan man säga det, men det var inte
min sak att göra den förvaltningsrättsliga bedömningen. Detta
var egentligen helt ovidkommande för Finansinspektionen -- vi
var ingen instans i det sammanhanget. Den fråga som ställdes
till mig var om jag ansåg att Bergqvist rent allmänt sett var en
lämplig person. Man frågade mig om han var sakkunnig, något som
jag bekräftade att han måste anses vara. Men samtidigt framhöll
jag hans bakgrund i Gota Bank, något som kunde bli ett problem.
Men den juridiska förvaltningsrättsliga bedömningen ankom det
inte på Finansinspektionen att göra.
Ylva Annerstedt: Jag förstår också att den strikt formella
juridiska bedömningen inte ankommer på Finansinspektionen. Men
du hade blivit tillfrågad om Bergqvists lämplighet, och i
efterhand kom du på att du hade glömt en viktig komponent. Är
det då inte naturligt att du tar kontakt med den som har frågat
dig och säger att du kommit på ytterligare en sak? Nu ställdes
regeringen inför fait accompli.
Anders Sahlén: Fait accompli vet jag sannerligen inte om
man kan kalla det för. Om det var någonting som debatterades i
dessa dagar, så var det frågan om delikatessjäv. Det kan därför
inte ha kommit som en total överraskning. Jag bedömde det som en
trovärdighetsfråga för mig när jag fick frågan i TV i en
intervju som gällde någonting helt annat. Nu kom denna fråga i
slutet av intervjun. Jag kunde då inte med bibehållen
trovärdighet säga att det inte under några omständigheter kunde
uppstå en delikatessjävssituation.
Ylva Annerstedt: Men hade det inte varit naturligt att du
hade informerat regeringen om din upptäckt att en jävssituation
skulle kunna uppkomma?
Anders Sahlén: Det hade naturligtvis kunnat vara på sin
plats att göra det. Men det var som sagt inte
Finansinspektionens sak att göra den bedömningen. Jag ansåg
alltså att detta var någonting som det inte ålåg mig att göra.
Ylva Annerstedt: Trots att du hade fått en förfrågan
tidigare?
Anders Sahlén: Den förfrågan gällde Bergqvists allmänna
lämplighet.
Henrik S Järrel: Kommer du någorlunda ihåg hur orden föll
vid 4 maj-samtalet med statsrådet Lundgren?
Anders Sahlén: Ja, när samtalet öppnades frågade han om
jag ville bli minister i Washington. Jag frågade då: Vad
föranleder detta erbjudande? Då fick jag förklaringen att
regeringen inte hade fullt förtroende för mig i min dåvarande
befattning.
Henrik S Järrel: Sades det någonting om din kompetens och
lämplighet just för posten i Washington, dvs. att du var mannen
som var som klippt och skuren för det jobbet?
Anders Sahlén: Man menade att jag med min bakgrund i och
för sig var som klippt och skuren för denna post i Washington.
Henrik S Järrel: Hur uppfattar du att regeringens
uppbackning av Finansinspektionen har varit under den tid som du
var dess chef?
Anders Sahlén: Den var naturligtvis inte fullständig,
eftersom det då och då skymtade uttalanden om att man inte fullt
ut kunde lita på Inspektionens chef, osv. Som jag sade skadade
den typen av uttalanden Inspektionen. Det fanns delinkventer i
vår verksamhet, som repade visst mod efter den typen av
uttalanden.
Henrik S Järrel: I ett pressmeddelande av den 15 januari
1992 sägs det att regeringen har förtroende för Anders Sahléns
sätt att sköta arbetet som generaldirektör. Vidare sägs det i
detta pressmeddelande att det övervakande arbete som skall
bedrivas av Finansinspektionen är mycket viktigt, särskilt med
hänsyn till att det förekommer viss turbulens i det svenska
bank- och kreditväsendet.
Det blev här, som du uppfattade det, uppenbarligen en
förskjutning i förtroendet?
Anders Sahlén: Förtroendet befann sig väl på en sådan
nivå att det föranledde detta pressmeddelande. Det gjordes då
och då uttalanden och förekom rykten om att Sahlén låg dåligt
till.
Jag vill peka på att regeringen i budgetpropositionen i
januari 1993 skriver på ett sätt som gladde mig, nämligen att
Inspektionen trots svåra arbetsförhållanden på ett
förtjänstfullt sätt hade utvecklat sina arbetsformer och sin
organisation. Man gjorde bedömningen att Inspektionen var på
rätt väg. Detta skrevs alltså bara fyra månader innan jag fick
en misstroendeförklaring. Detta ökade givetvis min förvåning i
maj, eftersom jag gjorde bedömningen att relationerna var på väg
att förbättras.
Jag vill också påpeka att det under den här tiden pågick en
intensiv verksamhet med hjälp av konsultföretaget McKinsey & Co
för att förbättra arbetsformer och metoder. Vi studerade hur det
gick till i utlandet och gjorde mycket mycket annat. Det var ett
enormt arbete som lades ned på att utveckla arbetsmetoder,
förbättra organisationen, osv.
Detta ledde till att man under år 1993 fick en ny organisation
och nya arbetsformer, som personalen tillsammans med McKinsey
hade utvecklat.
Vi hade dessutom fått en ledningsgrupp som verkligen fungerade
i ett gott samspel och en styrelse som stod bakom alla åtgärder.
Efter uttalandet i budgetpropositionen och mycket annat är det
klart att jag blev förvånad när jag fick ett erbjudande att
flytta till Washington.
Henrik S Järrel: Du kände dig alltså tagen på sängen den 4
maj?
Känner du dig mer uppbackad i dag i din nya funktion än i den
gamla?
Anders Sahlén: Ja!
Bertil Fiskesjö: Först en allmän fråga: Anser du att
Finansinspektionen har befogenheter som gör Inspektionen väl
skickad att fullgöra sina uppgifter?
Anders Sahlén: Juridiskt sett ja! Jag anser inte att det
behövs någon mer genomgripande ändring i lagen -- det kan
möjligen gälla några detaljer. Jag upplevde aldrig behovet av
fler fullmakter än Inspektionen redan har.
Vad man däremot ibland sade sig var att Inspektionens
auktoritet måste vara mycket stark för att det sätt som vi
jobbade på skulle fungera. Om Bank of England eller Federal
Reserve Bank gör ett uttalande, så förekommer det knappast att
det blir en proteststorm eller ens en debatt från institutens
sida. Auktoriteten är enorm. Det kan man i och för sig ha
synpunkter på, men så är det.
I försäkringsbolagen i Sverige utbröt en formlig proteststorm
-- det blev ett uppror som sedan resulterade i att man vägrade
att följa Inspektionens allmänna råd. Det var unikt för Sverige,
och det skulle inte ha kunnat förekomma i England eller USA --
det vill jag påstå. På den punkten anser jag att någonting måste
göras.
Bertil Fiskesjö: Krävs det en lagändring för att
åstadkomma detta?
Anders Sahlén: Jag tror inte att det behövs någon
genomgripande lagändring. Det kan finnas detaljer i lagen som
behöver ändras.
Bertil Fiskesjö: Om nu Inspektionen har betydande
befogenheter, hur kan det då komma sig att man så sent reagerade
på de signaler som kom om eländet i finansvärlden?
Anders Sahlén: Det är en fråga som man ännu ställer sig
dagligen. Den kan med samma fog ställas till andra myndigheter
och till ekonomer. Det var helt enkelt så att man efter
avregleringen kom att leva i en helt ny miljö, när inflationen
plötsligt upphörde. För första gången någonsin uppfylldes de
inflationsmål som den ekonomiska politiken hade bestämt sig för.
Det tålde inte det finansiella systemet. Den analysen var det
ingen som var i stånd att göra. Det farligaste som kan hända i
ekonomin är att inflationen på mycket kort tid faller från
mycket hög till mycket låg. Det klarar inget finansiellt system.
Det skulle ha krävts helt andra förberedelser under
avregleringsperioden för att detta skulle ha kunnat undvikas.
Jag tror inte att vi med en aldrig så kompetent analys från
Finansinspektionens eller Riksbankens sida helt hade kunnat
undvika en finanskris, men den hade inte behövt bli lika djup om
man hade haft en del av de regler som senare tillkommit.
Bertil Fiskesjö: För den som inte har direkt insyn i det
här systemet framstår det ändå som mycket märkligt att det kunde
finnas en så utbredd inkompetens inom banksystemet och att man
kunde tillåta sig så vårdslösa excesser som här förekom. Tyder
inte det på att kontrollfunktionerna i systemet inte fungerade?
Anders Sahlén: Jo, det här var en systemkris och är en
systemkris, i den mån den alltjämt pågår. Bankerna själva och
andra institut hade inte kompetens att utan regler klara en helt
ny miljö och en helt ny samhällsekonomisk situation utan
inflation. Tillsynsmyndigheten kunde inte förutse den här
effekten. Det kunde inte heller Riksbanken och
Finansdepartementet.
Därför kan man säga att det inte finns någon som kan undandra
sig ansvaret för vad som hände. Den som är utan skuld må anmäla
sig, men jag har hittills inte sett någon som kan göra det.
Detta är väl historiskt sett inte helt unikt. Finanskriser
återkommer i alla länder. Det pågår alltid av olika skäl
finanskriser någonstans i USA.
Nu kommer detta inte att ske på lång tid i Sverige, men det
kommer säkerligen att ske i en framtid -- av något helt annat
skäl än det vi nu har upplevt.
Bertil Fiskesjö: En annorlunda fråga: Kan du mer distinkt
peka på några konkreta punkter som skulle kunna utgöra grund för
att regeringen inte längre hade förtroende för dig som
generaldirektör.
Anders Sahlén: Som jag sade utsattes jag aldrig för någon
påtryckning att ett ärende skulle avgöras på ett visst sätt. Jag
frågade heller aldrig om sådana saker. Däremot informerade jag,
om det gällde en viktig fråga, om vad vi hade för avsikt att
göra. Vi informerade också om utvecklingen i banksystemet och om
utveckligen i försäkringsväsendet. Men jag kan faktiskt inte
peka på någon konkret sak som är av den digniteten att den
skulle påverka förtroendet. Jag anser att Inspektionen sköttes
på ett korrekt sätt. Som jag tidigare sade skulle jag nu i
efterhand inte vilja ändra ett enda beslut av betydelse.
Jag medger att regeringen måste ha rätt att ha en egen
uppfattning, och när man i detta fall tillkännagav sin
uppfattning, tog jag genast konsekvensen av det. Så måste
rollspelet fungera.
Kurt Ove Johansson: Anders Sahlén sade i ett svar till
Birger Hagård att han tog jobbet i Washington därför att han
inte var beredd att ändra Finansinspektionens policy. Det var
ett litet överraskande svar. Var det så att statsrådet Lundgren
den 4 maj ställde det som ett alternativ att du kunde få vara
kvar i Finansinspektionen under förutsättning att du var beredd
att ändra Inspektionens policy?
Anders Sahlén: Nej, inte alls. Men om jag hade haft en
annan inställning kunde jag ha ställt frågan: Vad är det då som
vi bör göra bättre? Kan jag då få en chans att göra det? Den
frågan ställde jag aldrig, eftersom jag inte hade för avsikt att
göra några förändringar.
Ingvar Svensson: När konstitutionsutskottet har
utfrågningar gör man ofta utvikningar, och man vrider och vänder
på frågorna. Det är ju konstitutionsutskottets uppgift att
granska om regeringen betett sig på ett otillbörligt sett och
kanske inte följt grundlagen eller andra lagar.
Mot denna bakgrund vill jag ställa en fråga till dig som det
egentligen ankommer utskottet att besvara. Anser du att
regeringen när det gäller utnämningen av dig och hanteringen av
den här frågan över huvud taget betett sig formellt riktigt?
Anders Sahlén: Jag överlämnar den frågan till utskottet.
Jag kan inte svara på den. Jag hade tillämpat svensk lag, och
min styrelse stod bakom mig. Jag anser inte att vi fattade några
felaktiga beslut. Trots detta fick jag alltså en
misstroendeförklaring.
Om en normal, genomsnittlig generaldirektör känner att allt
har gått korrekt till och inga anmärkningar har riktats från JK,
JO, Riksdagens revisorer eller andra men regeringen ändå
förklarar att man inte har fullt förtroende för honom, blir han
naturligtvis ängslig i sin ämbetsutövning. I den meningen anser
jag att detta är en principiell fråga. Skall det vara
tillräckligt att man "retar" ett statsråd eller regeringen för
att man skall kunna bli entledigad som verkschef? Eller skall
det krävas att det gjorts större misstag?
Detta tycker jag att verksledningspropositionen inte
uttömmande klarar ut. Jag tror inte att någon generaldirektör
har åsett dessa händelser utan att haja till och fundera på sin
egen ställning. Därför är det här en viktig principfråga. Hur
illa skall en generaldirektör sköta sig för att bli entledigad?
Jag kan inte svara på frågan i sak när det gäller mig. Jag tog
konsekvenserna av det som hände den 4 maj utan att argumentera.
Jag tycker att konstitutionsutskottet är rätt instans för att
diskutera rekvisiten och omständigheterna. Behövs det möjligen
något förtydligande i lagstiftningen eller skall verkschefer
kunna tillsättas och avskedas som verkställande direktörer? Det
blir i så fall en stor principiell förändring som man gör i de
svenska förvaltningstraditionerna.
Thage G Peterson: Jag har ett par avslutande frågor.
Jag börjar med en fråga som har direkt anknytning till ett
svar som Anders Sahlén gav till Ingvar Svensson. Anders Sahlén
har hävdat att det icke varit några delade meningar i
behandlingen av sakfrågor och att det i Finansinspektionen inte
har fattats några beslut som kan läggas Anders Sahlén till last.
Min fråga blir då: Vilken betydelse tror du att den s.k.
Christer Bergqvist-affären ändå hade för regeringen när man
beslutade att flytta på dig?
Anders Sahlén: Bo Lundgren gjorde vid vårt samtal den 4
maj ingen stor sak av Bergqvist-affären. Den nämndes, men bara i
förbigående.
Thage G Peterson: Gjorde Urban Bäckström det?
Anders Sahlén: Nej!
Thage G Peterson: Diskuterade du och Urban Bäckström den
affären?
Anders Sahlén: Nej, inte den 4 maj och inte heller
därefter.
Thage G Peterson: Anser du att du har varit utsatt för en
komplott med tanke på alla de uttalanden som gjorts? Vi har här
t.ex. varit inne på statsministerns uttalande.
Anders Sahlén: Nej, ingen komplott. Det har inte varit
någon planmässig utan mer en känslomässig utveckling.
Thage G Peterson: Kurt Ove Johansson tog upp det
förhållandet att medan du var kvar på Finansinspektionen hade
regeringen erbjudit ditt jobb till minst två personer. Tyder
inte det på att regeringen hade planer på att flytta dig från
Finansinspektionen?
Anders Sahlén: Om detta är sant -- det skulle i så fall ha
skett strax efter det att den nya regeringen hade tillträtt --
förändrar det givetvis situationen, eftersom det som sedan
hände då inte skulle ha betytt mycket för regeringens
ställningstagande. I så fall hade man nämligen bestämt sig på
ett tidigt stadium. Jag kände som sagt inte till denna
omständighet.
Thage G Peterson: Jag har en följdfråga till ett av dina
svar till Ola Karlsson på frågan vad som hade hänt om du inte
hade accepterat Bo Lundgrens s.k. erbjudande till dig att flytta
till Washington. Hade du över huvud taget något val?
Anders Sahlén: När jag fick en misstroendeförklaring
bestämde jag mig omedelbart för att avgå. Vad jag sedan
funderade på var om jag skulle acceptera jobbet i Washington.
Jag tog en vecka på mig, och därefter accepterade jag.
Thage G Peterson: Angav statsrådet Bo Lundgren inte vilka
sakförhållanden som låg till grund för att regeringen saknade
förtroende för dig?
Anders Sahlén: Han nämnde Nordbanken, Gota Bank och Första
Sparbanken -- ungefär på det sätt som jag nu gjort. Detta var
allt.
Henrik S Järrel: Du har nu erfarenhet både av att vara
chef för Finansinspektionen och av att sitta på den här utsatta
posten i Washington. Har du någon uppfattning om huruvida
det är svårare att hitta en lämplig och kompetent person till
posten som chef för Finansinspektionen än för den post som du nu
har i Washington?
Anders Sahlén: För att klara posten i Washington bör man
ha en bred bakgrund. Man skall förstå sig på valutapolitik och
sådana ting. Jag var 20 år i Riksbanken innan jag blev chef för
Finansinspektionen. De båda uppgifterna skiljer sig ganska
avsevärt åt. Penningpolitik och valutapolitik är mer abstrakt
och makrobetonat. Min erfarenhet på det området har jag nu nytta
av i Washington -- utan den erfarenheten skulle jag inte klara
det jobbet.
Att vara chef för Finansinspektionen innebär delvis ett
hantverk, ibland nästan blodigt. Det jobbet kräver följaktligen
en annan typ av personer. Själv tyckte jag att jag kombinerade
dessa egenskaper -- jag gjorde bedömningen att jag är lämplig
för båda jobben. Att jag klarar jobbet i Washington bra har inte
förnekats, och jag tror inte att regeringen ifrågasätter det.
Thage G Peterson: Då vill jag på utskottets vägnar tacka
Anders Sahlén för att du har kommit hit och svarat på utskottets
frågor.
1 Anders Sahlén har efter genomläsning av utskriften
meddelat att hans svar bygger på en missuppfattning av den
ställda frågan.
Konstitutionsutskottet
1994-04-21
Bilaga B 7
Kl.09.40--10.27
Offentlig utfrågning av avdelningscheferna Mats Josefsson,
Kjell Arvidsson, Gunnar Andersson och Rolf Molin angående
regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av
chef för Finansinspektionen
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets
offentliga utfrågning för öppnad. Jag hälsar välkomna
avdelningscheferna Mats Josefsson, Kjell Arvidsson, Gunnar
Andersson och Rolf Molin. Jag tackar er för att ni velat komma
till utskottet och svara på frågor i detta ärende som rör
regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av
chef på Finansinspektionen. Om ingen av er önskar utnyttja
möjligheten att säga någonting inledningsvis går vi direkt på
frågorna.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja börja med att fråga
hur ni reagerade när vi först fick veta att regeringen ville
förflytta Anders Sahlén från Finansinspektionen.
Mats Josefsson: Vi blev naturligtvis förvånade och
bestörta. Vi hade inte anat att någonting sådant var på gång.
Själv fick jag beskedet när jag kom tillbaka från semestern
någon gång första veckorna i augusti.
Kurt Ove Johansson: Ni begärde, om jag har förstått saken
rätt, omedelbart ett samtal med statssekreteraren Urban
Bäckström. Jag skulle vilja att ni så utförligt som möjligt
berättade vilket besked ni fick av honom.
Kjell Arvidsson: Skälet till att vi tog den här kontakten
var att vi, som Mats Josefsson sade, blev förvånade över detta
beslut. Vi kände att det var angeläget att få en kontakt med
departementet för att efterhöra om det fanns någonting
beträffande våra roller i organisationen och verksamheten som
det fanns anledning att skaffa sig information om. Detta kom ju
utan förvarning.
Kurt Ove Johansson: Att detta var skälet har jag redan
förstått. Vad min fråga närmast syftade till var att få veta vad
ni fick för information av Urban Bäckström. Ni sade själva att
ni var förvånade, och jag förmodar att ni sade till Bäckström
att ni var förvånade över beslutet. Jag förmodar att han då
redovisade motiven för detta ställningstagande, och jag skulle
vilja att ni så utförligt som möjligt redogör för den
information ni fick.
Kjell Arvidsson: Vi fick två informationer. Den ena var
att man i departementet ansåg att verksamheten i Inspektionen
sköttes på ett kompetent och professionellt sätt. Man hade fullt
förtroende för den verksamhet som vi som avdelningschefer
svarade för. Man tyckte att Inspektionen med den inriktning den
hade fått var på rätt väg, och man såg framtiden an med
tillförsikt.
I övrigt refererade han på vår fråga skälen till att Anders
Sahlén skulle lämna sin befattning vid Inspektionen. Urban
Bäckström gav oss i princip den information som Anders Sahlén i
dag har lämnat till utskottet.
Kurt Ove Johansson: Tyckte inte ni att det var konstigt
att ni fick så mycket beröm, medan chefen för Inspektionen
skulle förflyttas?
Kjell Arvidsson: Nej, egentligen inte, såsom situationen
var. Jag tyckte för egen del att det kändes tillfredsställande.
De skäl som angavs var helt okända för oss, bortsett från den
information som Mats Josefsson och jag fick när vi återkom från
semestern och som överensstämde med vad Anders Sahlén i dag har
redogjort för.
Kurt Ove Johansson: Anders Sahlén måste väl ha varit i
högsta grad delaktig i att Inspektionen vid den här
sammankomsten kunde få så mycket beröm. Det måste väl ha tett
sig egendomligt för er att chefen för en institution som får så
mycket beröm, något som ni tyckte var tillfredsställande för
egen del, skulle behöva lämna sin tjänst.
Mats Josefsson: Urban Bäckström sade också att Anders
Sahlén, som är en kompetent och kunnig person, hade erbjudits
och accepterat en tjänst i Washington.
Kurt Ove Johansson: Ni tyckte väl själva att en person som
hade lett en institution som får så mycket beröm i högsta grad
måste vara kompetent att fortsätta att leda verksamheten.
Mats Josefsson: Självfallet!
Kurt Ove Johansson: Var det inte på det sättet också, att
Urban Bäckström gick in på förhållanden som gällde finansbolagen
Gamlestaden och Nobel, återförsäkringar, Bergqvistaffären och
sådana saker?
Kjell Arvidsson: De fallen berördes inte alls i detalj på
det här mötet.
Kurt Ove Johansson: Inte i detalj! Men de berördes?
Kjell Arvidsson: Det var precis som Anders Sahlén sade om
mötet med Bo Lundgren -- dessa fall räknades upp som exempel.
Kurt Ove Johansson: Här berömmer Urban Bäckström era
arbetsinsatser, medan chefen får lämna Inspektionen.
Kommenterade ni inte det på något sätt hos Urban Bäckström?
Kjell Arvidsson: Nej, inte vid det här mötet.
Kurt Ove Johansson: Ingen av er?
Kjell Arvidsson: Nej, inte vad jag minns.
Mats Josefsson: Självfallet kommenterade vi inte vid mötet
de ärenden som nämndes -- Första Sparbanken, Nordbanken,
Gamlestaden, konsolideringsfrågan hos försäkringsbolagen och
redovisningsfrågan i Gota. Urban Bäckström nämnde naturligtvis
också att man inte hade förtroende för Anders Sahlén.
Kurt Ove Johansson: Betyder inte det också att ni upplevde
det som att man på sätt och vis angrep den policy som
Finansinspektionen hade?
Mats Josefsson: Urban Bäckström försäkrade i samband med
de vitsord han gav oss avdelningschefer att så inte var fallet.
Kurt Ove Johansson: Det måste betyda att
Finansinspektionens chef också medverkat till att Inspektionens
policy hade hållits. Det kan väl inte tolkas på något annat
sätt.
Mats Josefsson: Det är alltid generaldirektören som är
ytterst ansvarig.
Kurt Ove Johansson: De omdömen som ni fick måste väl också
i högsta grad gälla chefen, eller hur?
Gunnar Andersson: Får jag göra en kommentar.
Vi bad om ett möte för att få information om förhållandena. Vi
gick inte dit för att diskutera några sakfrågor, utan det skötte
vi på Inspektionen. Vad jag särskilt minns är att det sades vara
turbulens kring vissa frågor på Inspektionen, och det gällde
precis de fyra fall som nämndes.
Vi fann ingen anledning att diskutera ärenden i sak med
statssekreteraren.
Kurt Ove Johansson: Med hänvisning till
verksledningspropositionen skulle jag vilja ställa följande
fråga: Fanns det enligt er mening några objektivt godtagbara
skäl att förflytta Anders Sahlén från chefsposten i
Finansinspektionen?
Kjell Arvidsson: Vi anser alla här att vi har jobbat i en
ledningsgrupp som, efter vad vi kan överblicka, har medverkat
till att verksamheten har skötts på ett legalt oantastligt sätt.
Vi har samma uppfattningar som Anders Sahlén tidigare torgförde
här, nämligen att verksamheten under de senaste fyra åren har
skötts på ett professionellt och kompetent sätt.
Kurt Ove Johansson: Skall jag tolka ditt svar på det
sättet att det inte fanns några objektiva skäl enligt
regelverket att flytta på chefen för Finansinspektionen?
Kjell Arvidsson: Vi har ju ingen egen information om de
samtal som har refererats här tidigare eller om omständigheterna
kring förflyttningen av Anders Sahlén till Washington utöver vad
vi har fått veta av honom och vid mötet med Urban Bäckström. Det
är med den utgångspunkten som vi kan svara på frågorna. Men med
tanke på hur verksamheten sköttes blev vi, som Mats Josefsson
sade, förvånade när vi fick det här beskedet när vi i augusti
kom tillbaka från semestern.
Kurt Ove Johansson: Jag kommer då till det andra motivet,
nämligen "synnerliga skäl". Fanns det "synnerliga skäl" för
förflyttningen av Anders Sahlén?
Rolf Molin: Vi skulle inte vilja kommentera den frågan.
Kurt Ove Johansson: Ni har kommit till utskottet för att
svara på frågor. Jag utgår från att ni som jurister och
avdelningschefer på Finansinspektionen inte är främmande för den
här typen av spörsmål. Nog måste väl ni kunna svara på frågan om
det utifrån ert perspektiv finns några "synnerliga skäl" för en
förflyttning av Anders Sahlén från Finansinspektionen.
Kjell Arvidsson: Min uppfattning är att man kan svara på
den frågan bara på ett sätt. Om Anders Sahlén, som han sade här,
uppfattade det så att han inte hade regeringens fulla
förtroende, anser jag det vara ett "synnerligt skäl" att göra en
förändring av ledningsfunktionen i en myndighet som vår. Om det
sedan är formellt möjligt, kan jag inte uttala mig om. Men det
var den bedömning som både Anders Sahlén och Bo Lundgren gjorde,
och man ställde upp på den här åtgärden.
Kurt Ove Johansson: Begreppet "synnerliga skäl" går
tillbaka på verksledningspropositionen. Där talas det om stor
ekonomisk skada osv. Inte är det väl då möjligt att, som du gör,
hävda att man med det skälet kan erbjuda en ministerpost i
Washington!
Kjell Arvidsson: Jag gjorde inte en legal tolkning av de
här bestämmelserna.
Kurt Ove Johansson: Jag var noggrann och använde begreppet
"synnerliga skäl". Om vi då är överens om vad vi avser, ställer
jag frågan på nytt: Kan ni se några synnerliga skäl för att
avlägsna Anders Sahlén från hans post i Finansinspektionen?
Kjell Arvidsson: Jag tror att vi kan svara nej på den
frågan.
Kurt Ove Johansson: Jag måste säga att jag redan från
början hade väntat mig det svaret.
Hur upplevde ni Anders Sahlén som chef?
Mats Josefsson: Jag har haft Anders som chef under en
ganska stor del av mitt yrkesverksamma liv. Jag hade honom som
chef också på Riksbanken, men jag lämnade Riksbanken ett halvår
innan Anders Sahlén blev utnämnd till generaldirektör. Mina
erfarenheter av honom som chef är att han enligt mitt synsätt är
oerhört kunnig och kompetent. Han kan entusiasmera, leda och
utveckla personal.
Kurt Ove Johansson: Instämmer ni andra i att han var en
effektiv chef för Finansinspektionen och en chef med stor
integritet?
Kjell Arvidsson: Ja!
Rolf Molin: Ja!
Gunnar Andersson: Jag kan möjligen kommentera detta.
Mitt ansvarsområde är försäkringsbranschen. Det faktum att
Anders har ett förflutet i Riksbanken har inte på något vis
minskat hans engagemang för frågor inom försäkringsområdet, och
där har jag känt ett rejält stöd från Anders. Han har enligt
mitt förmenande absolut utfört sitt arbete på det sätt som jag
har förväntat mig.
Kurt Ove Johansson: Det betyder alltså att det har utförts
på ett mycket korrekt sätt?
Gunnar Andersson: Enligt mitt förmenande: Ja!
Kurt Ove Johansson: Delade ni Anders Sahléns uppfattning,
med de argument som han angav, om det olämpliga i att utse
Christer Bergqvist till chef för Bankstödsnämnden?
Rolf Molin: Ja!
Mats Josefsson: Ja!
Kjell Arvidsson: Ja!
Gunnar Andersson: Ja!
Kurt Ove Johansson: Det tycks ni alltså vara eniga om!
Ylva Annerstedt: Ni har hittills under denna utfrågning
behandlats som en enhet. Har ni alla samma uppfattning i de
frågor som har tagits upp? Är ni eniga i er bedömning?
Rolf Molin: Jag sitter som administrativ chef och har i
vissa stycken litet begränsade kunskaper om sakverksamheterna.
Men så långt jag har varit med i diskussionerna har jag samma
uppfattning som de övriga.
Mats Josefsson: Jag har heller ingen avvikande uppfattning
i de frågor som här tagits upp.
Kjell Arvidsson: Inte jag heller! Jag vill möjligen göra
det tillägget, att det i en sådan här ledningsgrupp är naturligt
att viktiga och principiella frågor liksom besvärliga beslut
ingående diskuteras i gruppen. Mot den bakgrunden kan även jag
svara ja på den frågan.
Gunnar Andersson: Jag svarar också ja!
Ylva Annerstedt: Känner ni till någon information om att
det i några sammanhang skulle ha förekommit påtryckningar på
regeringen eller på Anders Sahlén?
Rolf Molin: Nej!
Mats Josefsson: Nej!
Kjell Arvidsson: Nej!
Gunnar Andersson: Nej!
Ylva Annerstedt: Anser ni att regeringen har rätt att
bedöma tillsättningen av chefer i generaldirektörsklassen?
Rolf Molin: Det bygger ju på att det finns förtroende
mellan departementsledningen och generaldirektören i fråga.
Finns inte det förtroendet måste man naturligtvis göra någonting
åt saken, något som i det här fallet ledde till att Anders
Sahlén flyttade till Washington.
Ylva Annerstedt: Tycker ni att regeringen har rätt att
göra så?
Mats Josefsson: Man får väl förutsätta att regeringen
använder sin utnämningsmakt på det sätt som är avsett.
Ola Karlsson: Hur ofta har ni kontakter med regeringen och
departementet?
Gunnar Andersson: Eftersom vi representerar olika
sakområden finns det skäl att var och en av oss svarar för sig.
På försäkringsområdet har kontakterna med regeringen varit
sådana att jag själv vid ett fåtal tillfällen har biträtt Anders
Sahlén vid möten av informativ karaktär med Bo Lundgren och Anne
Wibble och vid några tillfällen med Urban Bäckström. Formella
möten med lägre eller högre tjänstemän på departementet sker
minst en gång i månaden. Informella möten och telefonkontakter
sker åtskilliga gånger per vecka.
Kjell Arvidsson: Förhållandena är likartade på den
avdelning som jag representerar.
Mats Josefsson: Det är likadant på min avdelning. Jag
träffade regelbundet Bo Lundgren tillsammans med Anders Sahlén.
Det gällde föredragningar om vad som hände framför allt inom
banksektorn. Sådana föredragningar gjordes även för Urban
Bäckström och andra på departementet. Därutöver förekom hela
spektret av kontakter med handläggare på olika nivåer.
Rolf Molin: Jag har flera kontakter i veckan med
departementet, huvudsakligen i olika budgetfrågor.
Ola Karlsson: Upplevde ni någon gång före den 4 maj att
Anders Sahlén inte hade fullt förtroende hos regeringen eller i
departementet?
Kjell Arvidsson: Nej, inte utöver det som framkom i
massmedia och som följdes av dementier. Däremot kände jag inte
till några uttalanden, vare sig direkta eller indirekta.
Ola Karlsson: Kan det uppfattas så, att ni inte någon gång
vid era veckovisa informella kontakter med departementet mötte
någon som helst signal om bristande förtroende?
Kjell Arvidsson: Det är korrekt.
Ola Karlsson: Ni hade alltså inte märkt någon ökad
kylighet från departementet?
Kjell Arvidsson: Nej!
Gunnar Andersson: De vanliga kontakterna med departementet
sker med tjänstemän. Hur statsråden väljer att hantera frågorna
är tjänstemännen inte involverade i. Därför går det, som jag ser
det, inte för oss att svara på den frågan.
Ola Karlsson: Om ni mött bristande förtroende på
departementet, hur skulle det i så fall ha påverkat
Inspektionens arbete?
Gunnar Andersson: Det är en rent hypotetisk fråga. Detta
måste diskuteras från fall till fall -- det går inte att gissa
sig till det.
Kjell Arvidsson: Det hade inte alls påverkat
sakbehandlingen av ärendena. Det finns ett regelsystem som styr
den verksamheten.
Ola Karlsson: När fick ni beskedet från Anders Sahlén att
han hade fått det här erbjudandet?
Rolf Molin: I mitt fall den 17 augusti på det första
verksledningsmötet efter semestrarna.
Mats Josefsson: Jag fick beskedet en vecka tidigare.
Kjell Arvidsson: Jag fick beskedet vid samma tidpunkt som
Mats Josefsson.
Gunnar Andersson: Jag fick det klockan tio den 17 augusti
på verksledningsmötet. Orsaken att det skiljer i fråga om
tiderna är att det gjordes en tjänsteresa som Rolf Molin och jag
inte deltog i.
Ola Karlsson: Var det då ni fick veta att det var dessa
fyra ärenden som sades vara skälet till erbjudandet till Anders
Sahlén?
Mats Josefsson: Å tjänstens vägnar eller formellt ringde
Urban Bäckström upp mig dagen före regeringsbeslutet och
meddelade att man skulle utnämna Anders Sahlén till minister och
att Sahlén därmed skulle lämna Finansinspektionen. Han talade
också om att Claes Norgren skulle bli efterträdare och att jag
skulle vara tillförordnad generaldirektör fram till den 6
oktober, då Claes Norgren skulle tillträda.
Detta informerade jag mina kolleger om, och vi bestämde då att
vi skulle ta kontakt med Urban Bäckström för att få regeringens
eller departementets syn på denna fråga. Vi fick komma till
Urban Bäckström samma eftermiddag klockan fem. Detta var alltså
dagen innan beslutet formellt offentliggjordes -- jag vill
minnas att det var den 1 september.
Ola Karlsson: Jag uppfattade det så att ni hade fått de
här fyra skälen redovisade av Anders Sahlén innan ni hade
sammanträffandet med Urban Bäckström.
Kjell Arvidsson: Det var Urban Bäckström som pekade på
dessa fyra skäl.
Ola Karlsson: Anders Sahlén nämnde här fem skäl:
Nordbanken, Första Sparbanken, Gota Bank, försäkringsbolagen och
Bergqvistaffären. Fick ni den informationen från Urban
Bäckström, att även Christer Bergqvist var ett skäl?
Kjell Arvidsson: Jag kan inte minnas att Christer
Bergqvist nämndes vid det här tillfället.
Ola Karlsson: Upplevde ni att Anders Sahléns arbete
förändrades efter den 4 maj?
Mats Josefsson: När jag fick beskedet av Anders i början
av augusti gjorde jag reflexionen att han måste vara en mycket
stark person som hade kunnat sköta arbetet fram till dess trots
att han själv fick beskedet den 4 maj.
Ola Karlsson: Delar ni uppfattningen att det i frågan om
Christer Bergqvists lämplighet inte fanns anledning att ta upp
frågan om risken för jäv?
Kjell Arvidsson: Det är en svår fråga så här i efterhand
då man med facit i hand ser vad som hänt. Men jag skulle som
jurist i en sådan diskussion ha berört den frågan. Men frågan
diskuterades kanske inte bland jurister -- jag vet inte!
Ola Karlsson: Har Finansinspektionens arbetssätt
förändrats efter den 3 september?
Rolf Molin: Vi har genomfört en ganska stor och omfattande
omorganisation av Finansinspektionen. Den trädde i kraft
successivt och slutgiltigt den 1 april 1994. Det är en ganska
omfattande omorganisation.
Ola Karlsson: Var denna omorganisation en följd av bytet
av generaldirektör?
Rolf Molin: Ja, det måste man säga.
Gunnar Andersson: Får jag här flika in en sak. Jag lever
med den bestämda uppfattningen att när man slår ihop två
inspektioner, vilket skedde den 1 juli 1991, får man ett ganska
kraftigt kulturmöte. De tidigare inspektionerna var olika i sina
arbetssätt och sina metoder, och de hade olika ansvarsområden.
Det tar ett tag att komma förbi det. Men jag vågar med emfas
påstå att vi redan i den tidigare verksledningsgruppen hade
diskuterat förändringar. Behovet av och våra önskemål om
kompetenshöjningar finns dokumenterade i skrift.
Om man byter chef är det självklart att arbetssätten
förändras.
Kjell Arvidsson: Jag skulle vilja skjuta in att det här
förändringsarbetet till stor del har skett i den nuvarande
ledningsgruppen, vilken består av den nuvarande
generaldirektören och oss fyra. Vi har alltså i mycket stor
utsträckning kunnat påverka förändringsarbetet. För egen del kan
jag säga att det förändringsarbete som nu skett ligger helt i
linje med min nuvarande uppfattning om hur verksamheten i
Inspektionen skall bedrivas.
Liksom Gunnar anser jag att väldigt mycket av dessa riktlinjer
fanns i vårt tidigare arbete.
Ola Karlsson: Hade ni någon känsla av att bytet av
generaldirektör var ett sätt för regeringen att använda sin
utnämningsmakt i avsikt att påverka Finansinspektionens
myndighetsutövning?
Mats Josefsson: Nej!
Ola Karlsson: Känner ni att ni i dag har regeringens stöd?
Rolf Molin: Ja!
Mats Josefsson: Ja!
Kjell Arvidsson: Ja!
Gunnar Andersson: Ja!
Ola Karlsson: Sköter Claes Norgren sitt fögderi på ett
korrekt sätt?
(Samtliga utfrågade nickade bifall.)
Catarina Rönnung: Anser ni att Finansinspektionen sköts
effektivare och bättre nu än när Anders Sahlén var
generaldirektör?
Gunnar Andersson: Som jag påpekade tidigare hade Anders
Sahlén tillsammans med oss avdelningschefer insett behovet av
förändringar redan före sommaren 1993. Det arbete som nu pågår
sköts under Claes Norgrens ledning på ett sätt som det är lätt
att skriva under på, eftersom detta är idéer som vi delvis
själva skissade. Sedan har Claes själv naturligtvis lagt till en
massa saker. Man skall ha klart för sig att man inte gör en
sådan här förändring rakt upp och ned, utan detta är en effekt
av en uppbyggnad som pågått under lång tid.
Catarina Rönnung: Intentionerna i detta förändringsarbete
skissades alltså redan under Anders Sahléns tid?
Mats Josefsson: Ja, det tycker jag att man kan säga -- i
varje fall delvis.
Simon Liliedahl: Efter vad jag har förstått var det
framför allt tre stora banker som ville få regeringen och
statsrådet Lundgren att avlägsna Anders Sahlén. Om vi bortser
från försäkringsbolagen vill jag fråga om dessa banker hade fog
för sin kritik. Ni måste ju ha tagit ställning till deras
kritik. Var bankerna enligt ledningsgruppens åsikt ute och
cyklade?
Mats Josefsson: Jag måste erkänna att jag inte riktigt
förstår frågan. Det var tre banker som hade sökt stöd hos
regeringen.
Simon Liliedahl: Jag trodde att bankerna försökte påverka
regeringen därför att de ansåg att ni hade gått fram för
hårdhänt med dem.
Mats Josefsson: Jag vet inte om dessa banker har påverkat
regeringen. Det var emellertid hanteringen av tre banker som
nämndes som ett exempel.
Simon Liliedahl: Men ni tyckte att ni hade hanterat dessa
bankers frågor på ett riktigt sätt?
Mats Josefsson: Ja -- och inte bara vi. Det stöd som dessa
banker fick var inte en fråga exklusivt för Finansinspektionen,
utan det var en fråga också för Bankstödsnämnden,
Finansdepartementet och även Riksbanken.
Kurt Ove Johansson: Jag har ett par kompletterande frågor.
Var det inte på det sättet att Urban Bäckström vid denna
sammankomst gav uttryck för uppfattningen att Finansinspektionen
inte kan ha en chef som så ofta är ute i massmedia och att
Finansinspektionen måste få arbetsro?
Mats Josefsson: Svaret blir ja både i fråga om att
Finansinspektionen behövde arbetsro och att den massmediala
framtoningen borde minska.
Kurt Ove Johansson: Men ni vill inte kännas vid att Urban
Bäckström också sade att Finansinspektionen inte kan ha en chef
som ofta är ute i massmedia. Det vill ni inte minnas?
Mats Josefsson: Vi minns ju vad som faktiskt skedde, och
jag kan inte minnas att någonting sådant sades vid detta möte.
Thage G Peterson: Förde någon av er anteckningar vid
samtalet med Urban Bäckström?
Rolf Molin: Nej!
Mats Josefsson: Nej!
Kjell Arvidsson: Nej!
Gunnar Andersson: Nej!
Thage G Peterson: Brukar ni inte föra anteckningar vid
samtal med regeringen?
Mats Josefsson: Inte vid detta besök, som vi delvis
betraktade som personligt.
Kurt Ove Johansson: Talade ni om för Anders Sahlén, när ni
kom tillbaka från detta besök, vad samtalet hade rört sig om?
Mats Josefsson: Svar ja!
Kurt Ove Johansson: Jag ställde tidigare frågan om ni
delade Anders Sahléns uppfattning om det olämpliga i att utse
Christer Bergqvist som chef för Bankstödsnämnden. Ni svarade
alla fyra ja på den frågan. Sedan blev jag litet osäker när Ola
Karlsson fick svar på samma fråga.
Svarar ni fortfarande ja på den frågan?
Rolf Molin: Ja!
Mats Josefsson: Ja!
Kjell Arvidsson: Ja!
Gunnar Andersson: Ja!
Henrik S Järrel: Berördes vid ert samtal med Urban
Bäckström frågan om Anders Sahléns sakliga kompetens för posten
som Finansinspektionens chef? Sade Bäckström någonting om det?
Mats Josefsson: Inte mer än att regeringen sökte en
kompetent person till tjänsten i Washington. Detta är vad jag
minns.
Henrik S Järrel: Är detta det som också ni andra minns?
Rolf Molin: Ja!
Kjell Arvidsson: Ja!
Gunnar Andersson: Ja!
Henrik S Järrel: Så det riktades inte någon kritik i
sakligt hänseende mot Anders Sahléns ämbetsutövning som sådan?
Rolf Molin: Nej!
Mats Josefsson: Nej!
Kjell Arvidsson: Nej!
Gunnar Andersson: Nej!
Henrik S Järrel: Är det ert intryck att det bristande
förtroendet mer beror på personkemi och personliga egenskaper
snarare än sakliga kompetensfrågor?
Mats Josefsson: Är det Urban Bäckströms uppfattning du
åsyftar?
Henrik S Järrel: Nej, jag tänker på regeringens
inställning till Anders Sahlén.
Mats Josefsson: Det är väldigt svårt att svara på den
frågan.
Henrik S Järrel: Det var någon av er som sade att den
omorganisation som påbörjades under Anders Sahléns tid och som
nu fullföljs av den nye chefen inte har inneburit någon ändring
av myndighetsutövningen. Får jag tolka detta så, att någon
ytterligare skärpning av rutinerna i Inspektionens arbete på
finansmarknaderna inte har ägt rum som en följd av
omorganisationen?
Mats Josefsson: Det är inte riktigt rätt.
Inspektionen har under de senaste åren utvecklat både
arbetsmetoder och arbetssätt. Man har gjort rationaliseringar
och försökt att höja effektiviteten och kompetensen. Man har
också fått en mer långtgående specialisering. Detta är en
ständigt pågående process, och den har givetvis pågått även
efter det att Anders Sahlén lämnade Inspektionen.
Henrik S Järrel: Befrämjar omorganisationen också den
processen?
Mats Josefsson: Svar ja!
Henrik S Järrel: Har ni märkt att reaktionerna från de
marknader som ni har att bevaka har blivit positivare eller
negativare efter omorganisationen?
Mats Josefsson: Jag kan bara svara för mig själv, och jag
tycker inte att det har blivit någon förändring.
Kjell Arvidsson: Jag ansvarar för den s.k.
värdepappersmarknaden, och jag tycker att vi har haft en mycket
bra kontakt med marknaden -- så bra som det är nödvändigt för
att tillsynsmyndigheten skall fungera tillfredsställande med
hänsyn till de krav som departementet och andra ställer. Jag kan
inte säga att det har blivit någon förändring efter chefsbytet.
Gunnar Andersson: Jag har lämnat Inspektionen per den 1
april 1994, varför jag inte bör ha någon åsikt i denna fråga.
Thage G Peterson: Jag har ett par avslutande frågor.
Kände någon av er till att regeringen uppenbarligen hade
erbjudit Anders Sahléns tjänst till minst två andra personer
medan Anders Sahlén ännu satt kvar?
Rolf Molin: Nej!
Kjell Arvidsson: Nej!
Gunnar Andersson: Nej!
Mats Josefsson: Jag har hört de ryktena.
Thage G Peterson: I vilket sammanhang fick du dessa
uppgifter?
Mats Josefsson: Jag fick dem på ett så att säga informellt
sätt.
Thage G Peterson: När ni talade med dåvarande
statssekreteraren Urban Bäckström nämnde han fyra eller möjligen
fem sakärenden som skulle vara orsaken till att man ville
förflytta Anders Sahlén -- regeringen skulle inte ha tyckt att
dessa ärenden hade skötts på ett bra sätt.
Delade ni Urban Bäckströms kritik på den här punkten?
Mats Josefsson: Nej, jag delade den inte.
Gunnar Andersson: Det som Urban framförde var att det i
dessa avseenden hade förekommit turbulens kring
Finansinspektionen. Det kan man ha olika åsikter om, men
sakfrågorna anser jag fortfarande har skötts på ett korrekt
sätt.
Kjell Arvidsson: Jag har samma uppfattning.
Rolf Molin: Det har även jag.
Thage G Peterson: Tog Urban Bäckström upp dessa fall som
exempel på ärenden som hade misskötts i sak eller var det
turbulensen kring dessa ärenden som föranledde kritiken mot
Anders Sahlén?
Mats Josefsson: Jag vill nog hävda att det mer var
turbulensen kring ärendena. Vi förde ingen sakdiskussion om vad
som skulle ha hanterats fel i dessa ärenden.
Kjell Arvidsson: Jag har samma uppfattning som Mats
Josefsson.
Gunnar Andersson: Får jag ta mig friheten att förtydliga
en sak. Det ärende av dessa fyra som gäller försäkringsområdet
avser livförsäkringsbolagens som det heter kollektiva
konsolidering. Den frågan sönderfaller egentligen i två frågor.
Den ena är den sakliga frågan huruvida man skall utföra den
tekniska operation som anges i det allmänna rådet eller inte.
Det var inte så att alla försäkringsbolag på något sätt ryggade,
utan de följde till stor del det allmänna rådet. Det skall man
ha klart för sig.
Vad gäller den mediala hanteringen och kontakterna med bolagen
för att placera detta hos dem uppstod det turbulens. Det har
alltså aldrig förekommit diskussion om att sakfrågan har varit
felaktigt behandlad.
Jag kan dessutom informera om att ett försäkringsbolag nu
under våren 1994 kommer att tillämpa exakt den teknik som vi
lade ut i det allmänna rådet 1992, fastän med ombytt tecken --
om jag får uttrycka mig litet kryptiskt.
Metoden har alltså aldrig ifrågasatts, utan vad det gällt är
turbulensen kring detta.
Thage G Peterson: Var det ni fyra eller var det
statssekreterare Bäckström som begärde detta samtal?
Mats Josefsson: Det var jag som ringde till Urban
Bäckström på mina kollegers vägnar och meddelade att vi ville ha
ett möte.
Thage G Peterson: Vilken var huvudanledningen till att ni
ringde?
Mats Josefsson: Vi hade hört Anders Sahléns version av vad
som skulle ske. Vi ville också höra regeringens omdöme, och vi
ville framför allt få veta om det fanns synpunkter på vårt sätt
att sköta arbetet.
Thage G Peterson: Blev ni upprörda när ni fick reda på att
Anders Sahlén skulle flyttas från Finansinspektionen trots att
det enligt er uppfattning inte fanns några sakliga skäl för det?
Mats Josefsson: "Upprörda" är ett väldigt starkt ord. Jag
använde tidigare orden "förvånade" och "bestörta".
Thage G Peterson: Och detta framförde ni till
statssekreterare Bäckström?
Gunnar Andersson: För min del kan jag säga att det på
morgonen den 17 augusti när Anders informerade oss blev fråga om
mycken upprördhet och bestörtning. Man hade hunnit smälta det
när man gick till Urban Bäckström. Där var det närmast fråga om
en information, som jag vill påstå inte gav oss någon större
chock, eftersom vi tidigare hade fått klart för oss att Anders
Sahlén skulle avgå.
Ola Karlsson: Hade Finansinspektionen påverkats positivt
eller negativt, om det hade tagit lång tid innan en ny
generaldirektör hade utsetts?
Mats Josefsson: Det måste vara negativt att man saknar den
högsta chefen.
Ola Karlsson: Det var alltså med andra ord bra att
regeringen sonderade för att få fram tänkbara kandidater, när
man väl hade bestämt sig för att byta ut Anders Sahlén?
Mats Josefsson: Den frågan anser jag att det är omöjligt
att besvara.
Gunnar Andersson: Vi behövde på Inspektionen en chef som
fanns på plats. Detta är helt klart. Hur sedan regeringen
hanterar den frågan är det inte vår sak att bedöma.
Ola Karlsson: Får jag tolka det så att det inte hade
varit bra för Inspektionen om regeringen hade dröjt med en
utnämning, t.ex. på grund av att man inte hade klarat av
rekryteringen tillräckligt snabbt?
Mats Josefsson: En annan aspekt som måste vägas in är att
detta offentliggjordes den 2 september. Dessförinnan var detta
inte känt. Vi kände till detta fjorton dagar eller max tre
veckor tidigare. Samtidigt som regeringen offentliggjorde att
Anders Sahlén lämnade Finansinspektionen meddelades det också
vem den nye generaldirektören var och när han skulle tillträda.
Kjell Arvidsson: Vi levde alltså i tre veckor i ovisshet
om vem som skulle bli generaldirektör.
Ola Karlsson: Skälet till att jag ställer denna fråga är
att jag upplever att det ifrågasätts att regeringen inleder
rekryteringsprocessen medan Anders Sahlén sitter kvar, dvs. fram
till den 1 september. Men enligt er uppfattning är det naturligt
att rekryteringsprocessen inleds när man väl har bestämt sig för
att byta generaldirektör?
Mats Josefsson: Det är en sak om detta sker publikt och
en annan sak om det sker under stor sekretess.
Thage G Peterson: Tycker inte någon av er att det är
oetiskt att regeringen söker en efterträdare till en
generaldirektör som fortfarande uppehåller sin tjänst och inte
har misskött sig?
Kjell Arvidsson: Det verkar i varje fall inte särskilt
bra.
Kurt Ove Johansson: Jag tror att det finns anledning att
försöka reda upp begreppen.
Vi har hört att man redan i mitten av år 1992 var ute och så
att säga raggade en ny chef till Finansinspektionen. Det är det
ena.
Det andra är att Anders Sahlén den 4 maj 1993 kallas upp till
Bo Lundgren och där får beskedet att regeringen inte har
förtroende för honom. Det har framgått av utfrågningen i dag att
Anders Sahlén tog en vecka på sig innan han accepterade tjänsten
i Washington.
Jag frågade Anders Sahlén vad som hände under tiden från den 4
maj till den 2 september. Sahlén svarade att han fullföljde den
policy han tidigare hade haft när det gäller Finansinspektionen.
Jag tycker att det är viktigt att det råder klarhet åtminstone
på den punkten.
Upplevde ni inte några som helst problem att bedriva
Finansinspektionens verksamhet under den här perioden?
Mats Josefsson: Nej! Detta bekräftar också Anders strävan
att ha ett team i verksledningen som skall fungera även när
generaldirektören är på semester.
Mats Josefsson: Får jag korrigera en sak. Det var jag som
hade hört dessa rykten tidigare. Jag hörde dem inte på hösten
1992 eller i maj 1993, utan jag hörde dem senare.
Thage G Peterson: Det var en viktig korrigering.
Då vill jag tacka Mats Josefsson, Kjell Arvidsson, Gunnar
Andersson och Rolf Molin för att ni hade vänligheten att komma
till konstitutionsutskottet och svara på våra frågor.
Konstitutionsutskottet
1994-04-21
Bilaga B 8
kl. 11.00--11.57 och kl. 19.00--19.30
Offentlig utfrågning av riksbankschefen Urban Bäckström
angående regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av
bytet av chef för Finansinspektionen
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets
offentliga utfrågning med anledning av regeringens och
statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av chef för
Finansinspektionen för öppnad.
Jag hälsar riksbankschefen Urban Bäckström välkommen. Urban
Bäckström är inte här i egenskap av riksbankschef, utan han har
blivit ombedd att komma hit att svara på frågor om den tid då
han tjänstgjorde som statssekreterare i Finansdepartementet.
Riksbankschefen har meddelat mig att han inte önskar utnyttja
möjligheten att göra en inledning, och vi kan därför gå direkt
på våra frågor.
Kurt Ove Johansson: Som statssekreterare satt du centralt
placerad i regeringskansliet. Jag skulle vilja veta hur mycket
involverad du var i de frågor som rörde Finansinspektionen och
de diskussioner som fördes i regeringskretsen om denna
myndighet.
Urban Bäckström: Jag tjänstgjorde som statssekreterare
under den här perioden, och jag fanns med i beredningen av det
här ärendet. De samtal som ägde rum skedde dock i enrum mellan
min minister, Bo Lundgren, och Anders Sahlén. Däremot fanns jag
med vid beredningen av praktiska detaljer och annat.
Kurt Ove Johansson: Det här sammanträdet hölls ju den 4
maj 1993. Du kände alltså till att den här sammankomsten skulle
hållas, och du visste tydligen också vad sammanträdet skulle gå
ut på.
Urban Bäckström: Ja, statsråden har ju fortlöpande samtal
med generaldirektörerna, och jag kände till att det här
sammanträdet skulle äga rum. Jag hade också varit med i
diskussionen om vem som lämpligen borde efterträda Jörgen
Holmquist i Washington.
Kurt Ove Johansson: Men du visste också att Lundgren vid
detta sammanträde skulle meddela Sahlén att denne inte hade
regeringens förtroende!
Urban Bäckström: Jag upplevde inte saken så. Däremot
visste jag att frågan om efterträdare till Jörgen Holmquist i
Washington skulle tas upp vid detta sammanträde.
Kurt Ove Johansson: Du visste alltså inte att Bo Lundgren
skulle säga till Anders Sahlén att denne inte hade regeringens
förtroende. Det kände du alltså inte till?
Urban Bäckström: Så gick inte diskussionerna vid
förberedelserna av ärendet.
Kurt Ove Johansson: Den 4 maj får Sahlén beskedet att han
inte har regeringens förtroende. Men det betyder ju inte att det
helt plötsligt, just den dagen, hade uppstått ett sådant
förhållande. Det måste väl finnas en tidsperiod innan då detta
ställningstagande växte fram. Jag skulle vilja få svar på frågan
vad du vet om detta.
Urban Bäckström: Jag anser att man bör se den förfrågan
som framfördes till Anders Sahlén i ljuset av den mycket stora
flyttningskarusell som inleddes med att Ingemar Mundebo flyttade
från Riksrevisionsverket till Finansdepartementet. Det följdes
av att den dåvarande budgetchefen flyttade dit och att Jörgen
Holmquist flyttade hem från Washington, varefter platsen där
skulle tillsättas. Sedan fortsätter denna kedja och berör åtta,
nio eller tio personer.
Då uppstod frågan vem som skulle efterträda Jörgen Holmquist i
Washington. Det fördes en diskussion om att uppgradera den här
tjänsten till ministers rang. Skälet var att denna tjänst i
Washington är mycket viktig. Det handlar inte bara om kontakter
med administrationen i USA, utan det handlar också om kontakter
med finansmarknadens aktörer. Därför bedömdes det i detta skede
vara viktigt att där ha en person som hade en bra titel och en
god ställning och som kunde få företräde i olika institutioner.
Samtidigt kan man konstatera att Inspektionen under 1980-talet
hade haft en svår situation. Vi upplevde det här seklets
svåraste finanskris och bankkris.
Inspektionen hade tillkommit genom en sammanslagning av
Försäkringsinspektionen och Bankinspektionen. Man hade också
att hantera det inledande skedet av finanskrisen. Det fanns
inte några långtgående förberedelser för hur detta skulle
institutionaliseras. Det kom vid ett senare tillfälle när
riksdagen fattade beslut om den s.k. bankgarantin och om
Bankstödsnämndens inrättande.
Detta var alltså en jobbig period. Samtidigt med detta skulle
Finansinspektionen omdanas och förnyas. Den skulle ges en mer
kraftfull inriktning.
Det är mot den bakgrunden man måste bedöma hur arbetet
fortskrider. Det var alltså en jobbig period. I de kontakter jag
hade med Finansinspektionen fick jag intrycket att det fanns
anledning att intensifiera förnyelsearbetet. Jag tyckte mig
också efter hand se att det skedde en oerhört stark förnyelse
av Finansinspektionen, vilket var någonting mycket viktigt.
I det sammanhanget gjordes det en totalbedömning av vem som
skulle efterträda Anders Sahlén och som fyllde de kompetenskrav
som ställdes på den positionen. En sammantagen bedömning gjorde
att man beslöt att med Anders Sahlén ta upp frågan om han ville
flytta till Washington.
Kurt Ove Johansson: Jag tycker att du pratar litet vid
sidan om den fråga som jag ställde. Jag konstaterar alltså att
en regeringsrepresentant den 4 maj säger till Anders Sahlén att
man inte längre litar på honom.
Det tyder ju på, som jag försökte säga, att det inte var den 4
maj som man kom underfund med detta, utan det måste vara
någonting som vuxit fram långt tidigare.
Du kommer väl ihåg det uttalande som Bo Lundgren gjorde i
Göteborg i december och som ställde till det litet. Han
uttryckte sig något oförsiktigt, och man fick intrycket att det
redan vid den tidpunkten fanns funderingar på att få bort Anders
Sahlén. Du måste väl känna till detta uttalande som Bo Lundgren
gjorde i Göteborg redan i december 1991?
Urban Bäckström: Jag kan inte exakt påminna mig hur det
uttalandet löd. Det är inte min avsikt att tassa runt på något
sätt, utan min avsikt är att ge en bred redogörelse för de
tankar som fanns i detta läge. Det utlösande var beslutet om att
Jörgen Holmquist skulle flytta till Finansdepartementet. Det
måste då tillsättas en efterträdare, och det gjordes en
genomgång av olika personer.
Kurt Ove Johansson: Men om regeringen är missnöjd med en
generaldirektör i den här ställningen, så sitter väl inte
regeringen och väntar på att det skall bli en plats ledig och
först då säger att man inte gillar hans sätt att handla. Det
måste väl ändå vara på det sättet att om det på en så här viktig
post sitter en person som regeringen inte gillar, så har
regeringen vissa möjligheter att ingripa. Det har väl inte ett
dugg att göra med om det finns lediga platser.
Min fråga är fortfarande: När upplevde du att regeringen så
att säga började känna missnöje med Anders Sahlén, och varför
ingrep man först den 4 maj?
Urban Bäckström: Om det föreligger ett gravt misstroende
mot en person, finns det -- som det sades -- möjligheter att
ingripa. Jag upplevde inte att det fanns ett gravt misstroende
mot Anders Sahlén.
Kurt Ove Johansson: Det var en viktig information. Tar man
del av det material som konstitutionsutskottet har får man
faktiskt intrycket att regeringsledamöter -- inte bara en, utan
flera -- så sent som efter det att Anders Sahlén har avgått
fortfarande uttalade sig om Anders Sahléns kompetens. Egentligen
fanns det ingen kritik mot honom. Skall jag tolka ditt svar så?
Urban Bäckström: Det är en väldig skillnad mellan att säga
att man hyser ett gravt misstroende mot en generaldirektör och
att det föreligger en irritation över en viss incident. Om det
hade funnits ett gravt misstroende mot Anders Sahlén, skulle
regeringen ha haft möjligheter att ingripa. Men det gjorde man
inte. Det tycker jag är svar nog på frågan huruvida det var
oerhört allvarligt. Det var det inte!
Kurt Ove Johansson: Vi har i dag fått veta av de fyra
avdelningscheferna i Finansinspektionen att du vid den
tidpunkten räknade upp fyra anmärkningar mot Anders Sahlén.
Urban Bäckström: Händelseförloppet var ju det, att Anders
Sahlén inte ville att det här skulle komma ut under sommaren. Vi
hade under sommarens lopp en rad träffar för att ordna de
praktiska detaljerna. Så kommer vi till dagen för
regeringsbeslutet. Jag förhör mig då med Anders Sahlén huruvida
det har informerats eller inte om att det här beslutet skall
fattas. Jag minns inte riktigt hur orden föll, men slutsatsen
blev att jag skulle kontakta Mats Josefsson för att redogöra för
vad som skulle hända och meddela att Anders Sahlén hade valt att
acceptera detta. Jag skulle inte minst tala om vem som skulle
bli hans efterträdare.
Jag gjorde det i ett telefonsamtal på eftermiddagen. Mats
Josefsson tackade för informationen. Han ringde sedan tillbaka
och frågade hur man egentligen skulle tolka detta. Han ville
tillsammans med de andra avdelningscheferna komma upp till
departementet. Vi gjorde då en omdisponering i programmet för
att detta skulle bli möjligt. Detta möte kom också till stånd.
Jag informerade om regeringens tänkta beslut, och jag
redogjorde också för vem som skulle bli Anders Sahléns
efterträdare. Jag vill minnas att jag vid det tillfället också
nämnde att detta var ett erbjudande till Anders Sahlén och att
han hade accepterat det.
Frågan ställdes om detta skulle tolkas som en synpunkt på det
förnyelsearbete som hade påbörjats på Inspektionen. Jag
konstaterade då att så absolut inte var fallet. Jag sade att det
kanske tvärtom fanns anledning att skynda på och accelerera
detta förnyelsearbete.
Frågan om de olika "affärernas" betydelse och frågan om de
uttalanden som hade gjorts kom upp. Jag konstaterade att det var
fråga om en sammantagen bedömning och att det inte fanns någon
enskild faktor som hade betydelse. Jag framhöll att detta var
ett erbjudande som hade lämnats till Anders Sahlén och att det
var oerhört viktigt att förnyelsearbetet i Inspektionen
fortsatte.
Kurt Ove Johansson: Men nog var det väl ändå på det sättet
-- om jag ett kort ögonblick får återvända till den s.k.
Bergqvistaffären, där Carl Bildt och Bo Lundgren går i taket och
Bildt går ut och säger att vi inte kan ha något förtroende för
chefen för Finansinspektionen -- att man i princip hade sågat
Anders Sahlén. Eller hur?
Urban Bäckström: Hur Bildt och Lundgren bedömde
situationen är väl en fråga som får ställas till dem. Själv blev
jag litet förvånad över händelseförloppet och de besked som vi
fick. Men -- återigen -- det är en väldig skillnad på att
uttrycka en irritation och att vidta den extraordinära åtgärd
som det innebär att skilja en generaldirektör från hans tjänst.
Det var inte fråga om det här.
Kurt Ove Johansson: Men det uttrycktes ju i princip på det
sättet, att Anders Sahlén kan man inte lita på. Det är ju inte
att uttrycka en irritation, utan det är ju att säga att han inte
har regeringens förtroende. Det har sagts tidigare i dag att en
sådan chef inte kan sitta kvar, och det innebar ju i själva
verket att han var sågad. Eller hur?
Urban Bäckström: Det är återigen en fråga som får ställas
till den som har gjort uttalandet. Jag kan bara redogöra för den
bedömning som jag själv gjorde och de resonemang som fördes.
Visst förekom det irritation, men det var inte fråga om en
mycket långtgående åtgärd. Frågan kom upp i samband med att
Jörgen Holmquist lämnade Washington och detta erbjudande gavs
till Anders Sahlén.
Kurt Ove Johansson: Det kan väl knappast vara någon
hemlighet för dig att personer redan i mitten av 1992 hade fått
bud om att efterträda Anders Sahlén som chef för
Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Var det någon som i mitten av 1992 hade
fått bud om att efterträda Anders Sahlén?
Kurt Ove Johansson: Ja!
Urban Bäckström: Det känner jag inte till!
Kurt Ove Johansson: Du förnekar alltså kategoriskt att du
känner till någonting om detta?
Urban Bäckström: Jag kan inte påminna mig att den frågan
var uppe i mitten av 1992.
Kurt Ove Johansson: Förnekar du alltså kategoriskt all
kännedom om detta?
Urban Bäckström: Jag kan inte påminna mig att det var
några sådana resonemang då.
Kurt Ove Johansson: Det kan alltså ha varit sådana
resonemang?
Urban Bäckström: Det vet jag inte!
Thage G Peterson: Det är en viktig fråga som Kurt Ove
Johansson ställer. Riksbankschefen kan inte påminna sig! Men om
riksbankschefen på sin tid som statssekreterare erbjöd någon ett
jobb som redan innehades av en annan person, så är väl det en så
viktig händelse att man inte gärna kan glömma den?
Urban Bäckström: Om man förbereder ett ärende så långt att
man står i begrepp att avskeda -- det är väl detta det är
fråga om -- en generaldirektör, är det en sak som jag borde
komma ihåg. Men jag kan inte påminna mig detta.
Kurt Ove Johansson: Var det inte så att folk från
finansvärden både hos dig och Bo Lundgren öppet kritiserade
Anders Sahlén och önskade att få bort honom från
Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Nej, inte direkt till oss! Det var heller
ingen som yrkade på att Anders Sahlén skulle sluta.
Kurt Ove Johansson: Talade du och Bo Lundgren aldrig med
de ansvariga, t.ex. i Gota Bank, om att det fanns ett missnöje
med Anders Sahlén?
Urban Bäckström: Jag har noterat att det även i pressen
förekommit en diskussion fram och tilbaka. Det är klart att det
stormar om en finansinspektion mitt i en finanskris. Men en
finansinspektion måste ju vara beredd på, precis som
Finansdepartementet i ett senare skede, att det blir hårda tag.
Det är ju stora värden som står på spel, och detta får man räkna
med
Kurt Ove Johansson: Men frågan är om du även här
kategoriskt förnekar att Bo Lundgren och du inte mottog några
som helt signaler från finansvärlden om att man önskade att
Anders Sahlén skulle avlägsnas.
Urban Bäckström: Nej, jag kan inte påminna mig det.
Kurt Ove Johansson: Detta är också en sådan fråga som man
tycker har den tyngden att man med säkerhet borde komma ihåg om
det var så eller inte.
Urban Bäckström: Ja!
Kurt Ove Johansson: Du säger "ja", men vad är det du då
svarar på?
Urban Bäckström: Är det så att det blir uppvaktningar med
begäran om att regeringen skall förflytta en generaldirektör på
grund av inträffade händelser, är det en mycket stor händelse.
Kurt Ove Johansson: När du träffade de fyra
avdelningscheferna på Finansinspektionen, sade du då inte till
dem att Finansinspektionen inte kan ha en chef som så ofta som
Anders Sahlén är ute i massmedia och att Finansinspektionen
måste få arbetsro?
Urban Bäckström: Jag kan inte påminna mig att orden föll
så. Vad jag poängterade var att Finansinspektionen måste få
arbetsro och bedriva sitt förnyelsearbete och kanske rent av
accelerera detta arbete. Det tror jag var oerhört viktigt efter
de inträffade händelserna på 80-talet.
Kurt Ove Johansson: Du kommer alltså inte heller ihåg
om du sade till dem att Anders Sahlén var alldeles för mycket
ute i pressen för att det skulle kunna bli arbetsro på
Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Jag kan inte påminna mig att orden föll
på det sättet.
Kurt Ove Johansson: Hur föll orden då?
Urban Bäckström: Det är det svårt för mig att exakt
rekapitulera, men jag minns att mitt mycket bestämda budskap var
att det var viktigt att Inspektionen fortsatte och
intensifierade sitt förnyelsearbete.
Kurt Ove Johansson: När fick du vetskap om att regeringen
avsåg att utse Christer Bergqvist till chef för
Bankstödsnämnden?
Urban Bäckström: Jag deltog i beredningen och
handläggningen av det ärendet. Det var ett samspel mellan mig
och min minister, och jag var i högsta grad involverad i
tillsättningsfrågan.
Kurt Ove Johansson: Det var ju bra! Hur kom man då inom
regeringskansliet fram till att just Christer Bergqvist var den
mest lämpade att bli chef för Bankstödsnämnden?
Urban Bäckström: Vi har under tiden sedan regeringsskiftet
haft anledning att tillsätta personer på en rad olika poster. I
samband med detta mycket omfattande arbete togs det fram listor
på lämpliga personer. Dessa listor låg till grund för detta
tillsättningsärende, och dessutom gjorde vi ytterligare
förfrågningar om kompetenta personer.
Kurt Ove Johansson: Det var också du som tog upp denna
fråga med Anders Sahlén. Kan du redovisa vad som sades när ni
diskuterade Christer Bergqvists lämplighet.
Urban Bäckström: När det hade utkristaliserats en smal
kandidatlista till den här posten, togs det kontakter inom
regeringskansliet samt med myndighetspersoner och näringslivet
för att man skulle få referenser på de olika personerna. En
sådan kontakt var den jag hade med Anders Sahlén. Vi hade ett
möte i en bredare krets, och jag bad efter det mötet att få tala
med Anders Sahlén i enrum, eftersom det bedömdes som viktigt att
den här processen kunde ske utan att personnamn och annat kom
fram.
Det var ett mycket kort möte. Först infomerade jag Anders
Sahlén om att man hade tankar på att utse Christer Bergqvist
till generaldirektör i Bankstödsnämnden. Min fråga till Anders
Sahlén var hur Inspektionen såg på det. Jag fick ett mycket
snabbt svar. "Jag tillstyrker", svarade Anders Sahlén. Sedan
tillade han att det pågick en utredning om Gota Bank. Jag
frågade då: "Vad innebär det för din rekommendation i detta
fall?" Anders Sahlén svarade: "Jag tillstyrker."
Därefter åtskildes vi. Det var alltså ett ganska kort möte.
Kurt Ove Johansson: Anders Sahlén säger att han i det
sammanhanget frågade dig om regeringen verkligen tagit hänsyn
till Bergqvists bakgrund i Gota Bank.
Urban Bäckström: Som jag sade nämnde Anders Sahlén den här
utredningen, och jag frågade vad han drog för slutsatser av
detta på basis av de kunskaper som då fanns. Det besked jag hade
med mig från Inspektionen och som jag vidarebefordrade till
regeringen var att Anders Sahlén sade: "Jag tillstyrker." Detta
kom sedan upp vid ett senare tillfälle i en bredare krets. När
jag summerade vad som hade sagts vid tillfället, gjorde Anders
Sahlén inga invändningar.
Kurt Ove Johansson: Anders Sahlén säger att han hissade
varningsflagg, men du går alltså till Bo Lundgren och regeringen
med beskedet att Anders Sahlén har sagt okej. Här står då
uppgift mot uppgift. Det är naturligtvis litet oroväckande att
det kan fungera på det sättet.
Vilken roll spelade statsministern i frågan om utnämningen av
Christer Bergqvist?
Urban Bäckström: Statsministern hade inte informerats av
mig. En sådan här utnämningsfråga behandlas av
samordningskanslierna. I vad mån denna fråga kom till
statsministerns kännedom vet jag inte. Jag har dock ingen
anledning att tro att den skulle föras till statsministern,
eftersom det var en rutinartad fråga. Däremot hade den
naturligtvis kommit till statsministern om det hade gått så
långt att det blivit ett regeringsbeslut. Men såvitt jag kommer
ihåg hann denna fråga aldrig bli det.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle ändå vilja veta om du kan
komma ihåg att du till Anders Sahlén sade att ni på
regeringssidan vara beredda att t.o.m. ta en viss kritik för
utnämningen av Christer Bergqvist.
Urban Bäckström: I vilket sammanhang skulle det ha skett?
Kritik kan ju alltid förekomma, men frågan är om det fanns några
indikationer på att det skulle vara problem med en sådan
utnämning. När Anders Sahlén säger att han tillstyrker, så är
detta otvetydigt för mig.
Får jag ytterligare rekapitulera en del. Jävsfrågan, som dök
upp i TV en vecka senare, nämndes över huvud taget inte vid vårt
sammanträde. Men i TV får man höra Finansinspektionens chef säga
att en sådan utnämning automatiskt ger anledning till jäv.
Juristerna på Finansdepartementet hade gjort bedömningen att det
inte automatiskt skulle föreligga jäv för en person som kom från
den finansiella sektorn vid handläggningen av den här typen av
frågor. Det skulle kunna föreligga jäv, precis som det
skulle kunna föreligga jäv i enskilda frågor för vem som helst i
övrigt.
Jag uppfattade Anders Sahléns uttalande på fredagskvällen så,
att han menade att det här automatiskt förelåg jäv i alla
frågor. Detta ledde till ett sammanträffande på
finansdepartementet med en bredare krets. Anders Sahlén, Bo
Lundgren, jag och jurister från Finansdepartementet och från
Finansinspektionen deltog i detta sammanträde. Avsikten med det
mötet var att se om det fanns anledning att tro att någondera
sidan hade gjort en annan juridisk bedömning av jävsfrågan.
Därför fanns det anledning att lyssna på hur juristerna i
Finansdepartementet och i Finansinspektionen resonerade när de
uppenbarligen kom till olika slutsatser.
Vid det sammanträdet sammanfattade jag de besked som jag hade
fått av Anders Sahlén. Vid det tillfället sade jag att Anders
Sahlén hade sagt: "Jag tillstyrker." Anders Sahlén gjorde vid
det tillfället ingen invändning mot den sammanfattningen. Detta
skedde som sagt i en bredare krets.
Den här diskussionen ledde till, som jag upplevde det, att
juristerna på Finansinspektionen lyssnade på de synpunkter som
kom från juristerna på Finansdepartementet. Jag upplevde det så,
att det blev en enighet mellan juristerna om att det skulle
kunna föreligga jäv men att en sådan utnämning av en person
från finanssektorn inte automatiskt ledde till jäv. Jag fick
intrycket att bedömningen hos Inspektionens jurister svängde vid
det här tillfället och kom att överensstämma med den bedömning
som juristerna i Finansdepartementet gjorde. Så uppfattade jag
det.
Kurt Ove Johansson: Det är då tydligen så att vi på den
här punkten inte kommer särskilt mycket längre. Jag konstaterar
bara att Anders Sahlén inför utskottet har sagt att han
klargjorde att det fanns anledning att hissa varningsflagg. Jag
konstaterar vidare att regeringen måste ha vetat att Bergqvist
med tanke på hans förflutna i Gota Bank kunde kritiseras --
otvivelaktigt var det så.
Med anledning av det TV-program där Anders Sahlén framförde
jävssynpunkten skulle man till slut kunna ställa ytterligare en
fråga. Det måste väl ändå vara så att när en regering utnämner
en person till en så viktig uppgift som att vara chef för
Bankstödsnämnden, så måste man väl ha gjort bedömningen att
frågan om jäv kunde uppstå -- i detta fall kanske framför allt
delikatessjäv. Nog är det väl rimligt att anta att regeringen
före en så här viktig utnämning hade lagt ned mycken möda på att
utreda jävsfrågan.
Urban Bäckström: Jo, det är alldeles riktigt. Det är också
därför som uttalandet ledde till förvåning. Vad hade
Inspektionen eller Anders Sahlén för grund för detta synsätt?
Jag konstaterar att det efterföljande sammanträdet på måndag
förmiddag efter denna fredag ledde fram till att juristerna på
Finansinspektionen gjorde samma bedömning som juristerna på
Finansdepartementet: Visst kan det uppstå jävssituationer. Det
kan det göra för alla, och det kunde det göra i det här fallet
också. Skulle en sådan situation uppstå, så får vederbörande
frånträda beredningen och besluten i det aktuella ärendet.
Däremot fanns det inget automatiskt jävsförhållande i frågor
inom den finansiella sektorn. Det var den bedömning som
föredrogs för oss.
Kurt Ove Johansson: Det märkliga är att Anders Sahlén
konstaterar att jäv kan uppstå. Till de fyra avdelningscheferna
ställde jag frågan om de hade samma uppfattning som Anders
Sahlén. Alla fyra svarade ja, och då tycker jag att det är
mycket märkligt att inte regeringen med sina juridiska experter
skulle kunna förutse detta.
Urban Bäckström: Om det var så att Anders Sahlén och
Inspektionen gjorde bedömningen att Christer Bergqvist var jävig
i hanteringen av bankstödsfrågor -- det var detta det handlade
om i den här TV-intervjun -- skulle det, såvitt jag förstår,
vara omöjligt att utse honom. I så fall är det väl också så, att
Inspektionen svårligen kan tillstyrka att Christer Bergqvist
skulle utses. Om det var så, frågar jag varför detta inte
framfördes vid det hör mötet. Då sades det i stället att man
tillstyrkte att Bergqvist utsågs. Om det kom fram senare under
veckan, varför tog man inte då kontakt och meddelade att man
hade tittat på saken och kommit fram till den och den
slutsatsen. I Finansdepartementet hade vi tittat på saken, och
där kom vi till en annan slutsats. Jag konstaterar återigen att
Finansinspektionens jurister på detta möte under måndagen
ändrade uppfattning, så att den kom att överensstämma med den
bedömning som juristerna i Finansdepartementet gjorde.
Ingvar Svensson: När vi tidigare i dag hade Anders Sahlén
här, ställde jag frågan om han ansåg att regeringen hade skött
frågan om hans utnämning på ett formellt riktigt sätt. Det
svarade Anders Sahlén inte på. Han sade emellertid att det var
en principiellt intressant frågeställning. Han påpekade att
verksledningspropositionen inte är uttömmande i frågan om utbyte
av verkschefer.
I verksledningspropositionen talas om "objektivt godtagbara
skäl" och "om myndigheten eljest inte leds på ur allmän
utgångspunkt lämpligt sätt". Vad anser riksbankschefen om detta?
Är verksledningspropositionen inte uttömmande på detta område?
Står dessa skäl för ett utbyte i överensstämmelse med det som
åberopas i propositionen?
Urban Bäckström: Jag måste erkänna att jag inte är
uppdaterad på vad det exakt står i denna propositionen. I det
här fallet fanns det ingen anledning att sätta sig in i den
problematiken, eftersom det här inte var fråga om ett avskedande
av en generaldirektör. Det var i stället en förfrågan till en
generaldirektör huruvida han ville flytta till Washington. Det
är ingenting ovanligt att generaldirektörer får den här typen av
frågor. Detta gäller även andra tjänstemän som har mer
permanenta förordnanden. Så var fallet med alla de nio tio
personer som fanns i den här kedjan av omflyttningar. Detta var
alltså inte ett sådant fall som avses i
verksledningspropositionen.
Ingvar Svensson: Nej, i formell mening är det kanske inte
det. Men den här omflyttningen kombinerades med att regeringen
inte hade fullt förtroende för Anders Sahlén.
Urban Bäckström: Jag har sagt här att jag inte upplevde
situationen så. Det fanns inget gravt misstroende mot Anders
Sahlén som gjorde att det fanns anledning att aktualisera
långtgående konsekvenser. Det gjordes här en samlad bedömning av
vem som skulle tillträda och hur statsrådet skulle disponera
sina styrkor. Man kom då fram till att detta erbjudande skulle
ges till Anders Sahlén, som också svarade ja på den propån. Han
hade ju kunnat svara nej, men det gjorde han inte, utan han
svarade ja.
Henrik S Järrel: Hade du tillsammans med bland andra
statsrådet Lundgren talat om behovet av en förnyelse av
Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Det där var ju en oerhört viktig fråga,
eftersom hela finanskrisen kom emot oss alldeles efter
regeringsskiftet. Jag tror att det rent av var på den första
arbetsdagen som det kom information om en bank som befann sig i
en mycket svår situation. Som detta sedan kom att utveckla sig
var det uppenbart att Finansinspektionen hade en för svag
ställning och därför blev tvungen att ägna sig åt ett mycket
kraftfullt förnyelsearbete.
Detta var alltså en fråga som var uppe från tid till annan.
Det var viktigt att Finansinspektionen drev det här
förnyelsearbete. Jag var också på en föredragning på
Finansinspektionen, där Anders Sahlén och de konsulter som hade
anlitats redogjorde för hur man bedrev förnyelsearbetet. Det
bedömdes som oerhört viktigt att Finansinspektionen betraktades
som en kraftfull myndighet.
Henrik S Järrel: Gjorde man i departmentsledningen den
bedömningen att Finansinspektionen skulle kunna förnyas under
dess dåvarande chef, Anders Sahlén?
Urban Bäckström: Vi skall komma ihåg att det hade varit en
oerhört jobbig period, då man hade fått extraordinära
arbetsuppgifter på grund av sammanslagningen och på grund av
finanskrisens inledande förlopp, innan det institutionaliserades
genom riksdagens beslut. Det här var en tuff period. Många
gånger var man förmodligen ganska slutkörd på Inspektionen.
Samtidigt var det viktigt att bedriva det här förnyelsearbetet.
Bedömningen var att det kanske fanns anledning att accelerera
den processen.
Henrik S Järrel: Bedömde man Anders Sahlén som mäktig att
göra det?
Urban Bäckström: Det är möjligt att det i vissa
situationer finns anledning till stafettskiften. En samlad
bedömning av den här situationen gjorde att man beslöt att fråga
Anders Sahlén om han ville flytta till Washington.
Sedan kom Claes Norgren in från Riksbanken -- han var ju vice
riksbankschef. Han har nu drivit detta förnyelsearbete med
mycket stor kraft, såvitt jag utifrån har kunnat se. Det tycker
jag är någonting mycket positivt.
Henrik S Järrel: Var det så att man gjorde bedömningen att
Anders Sahlén skulle göra större nytta i Washington än hemma på
Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Det var såvitt jag förstår den bedömning
som statsrådet gjorde. Anders Sahlén bedömdes som mycket
kompetent också för detta viktiga och ansvarsfulla jobb i
Washington. Jag vill betona att det är ett viktigt och
ansvarsfullt jobb att ha dessa kontakter med de stora
investmentbankerna i New York, som i så hög grad styr den
finansiella utvecklingen. Det är viktigt att de har en riktig
information om den svenska ekonomin.
Henrik S Järrel: Vad anser du i huvudsak skall känneteckna
Finansinspektionens chef? Vilka egenskaper och vilken
kompetensprofil bör vederbörande ha?
Urban Bäckström: Naturligtvis erfarenhet från arbetet, men
också i hög grad en stor integritet. Dessutom bör han ha
chefsförmåga, så att han förmår att kraftfullt bedriva
förnyelsearbetet.
Vi skall komma ihåg att det här var två kulturer --
Bankinspektionen och Försäkringsinspektionen. Man stod här med
litet grand av det problematiska 80-talet, då Inspektionen kunde
ha varit litet mer fokuserad.
Det var en jobbig uppgift att omdana organisationen och
samtidigt hantera det inledande skedet av finanskrisen. Det var
en oerhört arbetsam situation, inte minst med tanke på den panik
som skulle ha kunnat sprida sig i det svenska finanssystemet.
Henrik S Järrel: Kan man med hänsyn till den kravprofil
som här redovisats säga att Anders Sahlén i något avseende
därvidlag brast?
Urban Bäckström: Det fanns inte på något sätt några grava
problem -- om det fördes det ingen diskussion. Det kan vara så
att man blir tröttkörd -- man blir slut efter en sådan mycket
betungande arbetsuppgift. Det var många viktiga frågor i luften
på grund av förnyelsearbete och den operativa hanteringen av
finanskrisen. Blir man tröttkörd och det är stora ansträngningar
som återstår, är det inte fel med ett stafettskifte.
Det var, såvitt jag förstår, den bedömningen som gjordes.
Bengt Hurtig: Jag skulle vilja återgå till frågan om hur
ordväxlingen gick till när du och Anders Sahlén talades vid om
Christer Bergqvist. Kan det ha varit så att Anders Sahlén
redogjorde för att Gota Bank hade allvarliga problem och att det
pågick en utredning, där Christer Bergqvist kunde komma in. Du
skall då ha sagt att ni i en sådan situation var beredda att ta
den risken. Under sådana förhållanden tillstyrker jag, svarade
då Anders Sahlén.
Kan orden ha fallit så?
Urban Bäckström: Nu var Gota Banks problem kända vid det
tillfället, om jag minns tidpunkten rätt. Jag fick intrycket att
det var ett entydigt besked från Finansinspektionen. Anders
Sahlén kunde, om han hade haft ytterligare information, i och
för sig ha sagt: "Jag avstyrker". Han kunde också ha sagt att
han inte hade exakt underlag för att göra den bedömningen vid
det här tillfället. Detta var första eller möjligen andra gången
-- det hade förekommit en diskussion i en bredare krets -- som
Christer Bergqvists namn togs upp med Anders Sahlén. Han kunde
ha bett att få fundera på saken några dagar. Men så föll inte
orden, utan han sade: "Jag tillstyrker." Därmed var beskedet
entydigt.
Bengt Hurtig: Du sade alltså aldrig att regeringen ville
ta eventuella risker med den här utnämningen?
Urban Bäckström: Jag tror aldrig att jag har kunnat säga
att regeringen skall ta risker. Jag frågade vad Anders
Sahlén gjorde för bedömning med hänsyn till den undersökning som
han informerade mig om. När Sahlén återigen sade att han
tillstyrker, så var beskedet entydigt. Så upplevde jag det.
Bengt Hurtig: Du kan inte heller ha sagt: "Vi tar den
risken."?
Urban Bäckström: Jag kan inte påminna mig att jag sade så.
Det som styrker vad jag säger är det sammanträde som ägde rum
den påföljande måndagen, då jag i en bredare krets redogjorde
för detta samtal. Vid det tillfället kom det inte någon
invändning från Anders Sahlén. Det skulle ju ha varit ett
lämpligt tillfälle att säga att jag hade uppfattat detta fel och
att han i själva verket hade sagt så och så.
Bengt Hurtig: Det är ju så att chefer enligt lagen om
anställningsskydd och enligt verkledningspropositionen kan
flyttas om. Det kan ha organisatoriska skäl -- t.ex. att man
lägger ned en myndighet eller slår samman myndigheter. Det kan
också ske med hänsyn till myndighetens bästa. Det kan också
finnas andra, objektivt godtagbara skäl för en förflyttning.
Skälen skall vara "synnerliga", och omflyttningen skall ske med
omedelbar verkan. Det kan vara så att stora ekonomiska värden
står på spel eller att myndigheten eljest inte leds på ur
allmän utgångspunkt lämpligt sätt.
Det sägs i dessa resonemang ingenting om att man skulle kunna
flytta en chef därför att en annan tjänst blir ledig eller
därför att det uppstått en viss irritation på departementet.
Några sådana argument finns inte, och jag har därför litet svårt
att få detta att gå ihop.
Grundade ni beslutet att flytta Anders Sahlén på LOA eller på
verksledningspropositionen?
Urban Bäckström: Som jag sade fanns det inte anledning för
mig att gå närmare in på skrivningarna i denna proposition. Det
var nämligen inte fråga om ett avskedande eller en
tvångsförflyttning av Anders Sahlén.
Här uppstod en vakant tjänst. Anders Sahlén befann sig mitt i
ett förordnande. Frågan ställdes till honom, och han svarade ja.
Han begärde avsked från sin tjänst, och därefter beslöt
regeringen att tillsätta Anders Sahlén på tjänsten i Washington
från den 2 september.
Det var alltså fråga om ett erbjudande till Anders Sahlén att
ta denna tjänst.
Bengt Hurtig: Det skedde samtidigt som man sade att man
inte hade förtroende för honom!
Urban Bäckström: Jag upplevde inte beredningsarbetet inför
detta samtal på det sättet, och jag kan därför inte uttala mig
om detta. Jag upplevde det inte så, att det fanns något gravt
misstroende mot Anders Sahlén.
Bengt Hurtig: Detta innebär att chefer inom
statsförvaltningen kan få känslan av att om de irriterar
ministrar eller regeringen genom något uttalande och det
samtidigt råkar uppstå lediga tjänster, så kan man komma att
"erbjudas" en ny tjänst med motiveringen att förtroendet är
rubbat. Det är en situation som skulle kunna uppstå.
Urban Bäckström: Det vore olyckligt om det blev så. Jag
vill betona att Anders Sahlén fick ett erbjudande och att han
svarade ja. Han kunde ha sagt nej, men det gjorde han inte.
Thage G Peterson: Vad hade regeringen gjort om han hade
sagt nej?
Urban Bäckström: Det är i allra högsta grad en hypotetisk
fråga. Som jag sade fanns det inget gravt misstroende mot Anders
Sahlén, utan han tillfrågades om han kunde tänka sig att flytta
till Washington.
Som jag också sagt fanns det ingen anledning för mig som
statssekreterare att titta närmare på den här propositionen. Det
tycker jag visar att det inte var aktuellt att göra någonting
ytterligare. Ville Anders Sahlén ta den här tjänsten eller ville
han inte? Han svarade ja!
Catarina Rönnung: Fanns det någon i Finansinspektionens
styrelse som till regeringen framförde kritik eller klagomål av
något slag mot Anders Sahléns sätt att sköta sitt arbete som
generaldirektör?
Urban Bäckström: Inte vad jag kan påminna mig.
Ola Karlsson: Hur många förändringar på
generaldirektörsposter har det skett under din tid som
statssekreterare?
Urban Bäckström: Det var en svår fråga som jag inte är
förberedd på. Det tillsattes ju en, nämligen chefen för
Bankstödsnämnden. I övrigt kan jag inte komma ihåg någon
tillsättning, men jag kan ju gå till handlingarna och se vad
dessa säger.
Ola Karlsson: Är förordnandeperioderna heliga? Är det
mycket ovanligt att man byter en generaldirektör mitt under en
förordnandeperiod?
Urban Bäckström: Inte heller där är jag alldeles
uppdaterad, och jag vet inte hur det har varit historiskt.
Frågan kan ju alltid ställas. Däremot tror jag att det är
oerhört ovanligt att man avskedar en generaldirektör under en
förordnandeperiod. Jag kan inte påminna mig något sådant fall.
Att man däremot frågar en person som har ett förordnande om
han eller hon skulle kunna tänka sig att ta en annan viktig och
kvalificerad tjänst ser jag inte som någonting ovanligt, även om
jag inte kan minnas att det har hänt under min tid.
Ola Karlsson: Har resurstilldelningen till
Finansinspektionen förändrats under din tid som
statssekreterare?
Urban Bäckström: Jag kan inte på rak arm exakt påminna mig
hur resurstilldelningen har förändrats -- vilka förslag
regeringen lagt fram och hur det har gått i riksdagen. Jag drar
mig till minnes att det har skett på senare tid. Tanken var att
Finansinspektionen var i behov av större resurser. Men det var
samtidigt viktigt att Finansinspektionen bedrev förnyelsearbetet
så, att man kunde nyttiggöra sådana nya resurser. Därför ansåg
jag att det var viktigt att Finansinspektionen drev
förnyelsearbetet kraftfullt.
Ola Karlsson: Hur såg rekryteringen av en ny
generaldirektör till Finansinspektionen ut? Hur rekryterades
Claes Norgren?
Urban Bäckström: Det är ju inte särskilt många som kan
komma i fråga för en sådan här post. Det är ju en oerhört viktig
post. Den som är chef för finansmarknadsavdelningen på
Finansdepartementet är naturligtvis en viktig och kunnig person.
Stefan Ingves hade gått till Bankstödsnämnden, varför han inte
var aktuell. En annan tänkbar person är den befattningshavare på
Riksbanken som hanterar den här typen av strukturfrågor, och det
var till den personen som man vände sig.
Ola Karlsson: När påbörjades den här
rekryteringsprocessen?
Urban Bäckström: Det kommer jag på rak arm inte ihåg.
Ola Karlsson: Var det före eller efter semestern?
Urban Bäckström: Det måste ha varit före semestern. När
det stod klart att Anders Sahlén accepterat detta, var det
naturligt att inleda denna process. Men här kan jag inte ange
något exakt datum. Processen gick mycket snabbt, eftersom det
var naturligt att vända sig till Claes Norgren.
Ola Karlsson: Är det enligt din uppfattning tvivelaktigt
att fråga Claes Norgren om posten som chef för
Finansinspektionen, medan Anders Sahlén sitter kvar på den?
Urban Bäckström: Man kan alltid ställa hypotetiska frågor:
Om det skulle vara så att en situation inträffar, vad skulle
hända då? Här fanns det behov av att tillsätta platsen i
Washington. Om det var så att Anders Sahlén accepterade, kunde
det ha funnits anledning att fråga hypotetiskt.
Vi måste komma ihåg att detta inte var ett avsättningsärende,
utan det var en naturlig omplacering i den här kedjan av
personer som omplacerades. Det var alltså inte så dramatiskt som
det verkar i anmälan till utskottet.
Härefter, kl. 11.57, ajournerades utfrågningen till kl. 17.00.
Konstitutionsutskottets fortsatta utfrågning av
riksbankschefen Urban Bäckström
Thage G Peterson: Konstitutionsutskottet återupptar
utfrågningen av riksbankschefen Urban Bäckström. Det är i dennes
egenskap av dåvarande statssekreterare på Finansdepartementet
som frågorna gäller.
Vi ber om ursäkt för att det har trasslat med tiden. Men det
har skett utom vår kontroll. Vi får ju inte sammanträda jämsides
med kammaren.
Vi avbröt tidigare utfrågning mitt i Ola Karlssons frågor.
Ordet går därför först till Ola Karlsson. Vidare finns
antecknade på listan Simon Liliedahl och Kurt Ove Johansson.
Dessa anmälde sig innan vi avbröt utfrågningen.
Ola Karlsson: Jag skulle vilja börja med att fråga: Hur
ofta hade du kontakt med Anders Sahlén?
Urban Bäckström: Avser frågan i största allmänhet under
min tid i Finansdepartementet?
Ola Karlsson: Ja.
Urban Bäckström: Det var tämligen ofta, eftersom det var
ett rätt intensivt skede i finans- och bankkrisen under den
perioden.
Ola Karlsson: Förde du någon gång under den perioden fram
kritik eller bristande förtroende från departemenets sida till
Anders Sahlén?
Urban Bäckström: Nej, det har jag aldrig gjort.
Ola Karlsson: Vi hade tidigare under dagen ett antal
frågor runt Anders Sahléns tillstyrkan av Christer Bergqvists
allmänna lämplighet. Var Anders Sahléns tillstyrkan om Christer
Bergqvists lämplighet viktig i departementets bedömning?
Urban Bäckström: Får jag först revidera svaret på den
förra frågan. Det är klart att jag i samband med att det här med
de olika beskeden om Christer Bergqvist kom i dagen till Anders
Sahlén uttryckte att jag var bekymrad över de olika turerna och
var ganska irriterad också -- om jag skall säga som det var.
Beträffande den följande frågan: Var det viktigt? Ja, det var
mycket viktigt att Finansinspektionen tillstyrkte det här.
Finansinspektionen är ju en viktig myndighet i de här
sammanhangen och har ju insyn i den finansiella sektorn, så det
var mycket viktigt -- ja.
Ola Karlsson: Så du anser att Christer Bergqvists
eventuella jäv i frågor om Gota Bank var relevant i bedömningen
av hans allmänna lämplighet?
Urban Bäckström: Ja, i allra högsta grad, därför att så
som det kom till uttryck i det här TV-programmet och så som det
kom till uttryck i de inledande diskussionerna den påföljande
måndagen på departementet gjorde man gällande att Christer
Bergqvist skulle ha varit jävig att hantera bankstödsfrågor i
största allmänhet.
Det faktum att han har varit anställd i den finansiella
sektorn, i Gota Bank, skulle göra det omöjligt för honom att
över huvud taget hantera bankstödsfrågor. Då är det klart att
var det Bankinspektionens uppfattning kan man inte gärna
tillstyrka, utan då är det avstyrka över hela linjen.
Men som jag sade vid det tidigare tillfället i dag så ändrade
sedan, som jag uppfattade det, Finansinspektionen och dess
ledning uppfattning i den här frågan under loppet av måndagens
sammanträde och talade då om risk för jäv. I TV-intervjun
talades det helt klart om jäv -- helt klart en jävsituation,
tror jag orden föll. Jag har inte kontrollerat utskriften, men
det kan ju göras.
Här blev det återigen en situation där uppfattningen ändrades.
Ola Karlsson: Om Anders Sahlén hade framfört avstyrkan när
han i stället tillstyrkte, hade departementets bedömning då
förändrats? Hade utnämningsfrågan då hanterats annorlunda?
Urban Bäckström: Min rekommendation då till min minister,
Bo Lundgren, hade helt klart varit att det skulle inte gå att
utse en person som hade fått en avstyrkan från
Finansinspektionen. Det är ju den myndighet som man skulle jobba
väldigt nära med i de här frågorna. Hade det blivit helt klart
en avstyrkan här, då hade min rekommendation blivit att då
skulle inte personen föras fram.
Ola Karlsson: Hur viktig var Finansinspektionens bedömning
i den här frågan?
Urban Bäckström: Mycket viktig. Jag har just indikerat att
hade det varit så att det hade kommit en avstyrkan, så hade min
rekommendation varit att inte föra fram personen.
Ola Karlsson: Påverkas Anders Sahléns möjligheter att
fullgöra sina plikter som minister i Washington av en sådan här
utfrågning?
Urban Bäckström: Jag vågar inte ge mig in på om det är så.
Det är en bedömning som från min sida egentligen saknar
relevans. Det vågar jag inte ge mig in på.
Ola Karlsson: Tack!
Simon Liliedahl: Herr ordförande! Jag vill komma tillbaka
till en av morgonens frågor och höra om jag fattade rätt. Var
det verkligen på det sättet att riksbankschefen tyckte att en
ministerpost i Washington var viktigare än att vara chef för
Finansinspektionen?
Det var tydligen när ni hade det här känsliga samtalet så att
riksbankschefen i sin dåvarande position var ute efter att få
Sahlén att acceptera att bli minister.
Urban Bäckström: Som jag svarade tidigare så hade inte jag
det här samtalet med Anders Sahlén. Det blir därmed en
hypotetisk fråga. Men jag svarar gärna om frågan omformuleras.
Simon Liliedahl: Bedömdes det så allmänt att
ministerposten var en tyngre post än chefen för
Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Jag tycker att båda posterna är oerhört
viktiga. Jag vill inte gradera dem på det sättet. Men låt mig
säga så här: Efter de olika händelserna här i Finansinspektionen
-- det var ju en jobbig period, som jag sade, när de två
myndigheterna skulle gå ihop och det var en mycket allvarlig
bankkris -- har jag uppfattat det så, att bedömningen gjordes
att det kunde vara på sin plats att se om det kunde bli ett
stafettskifte. Därför tillfrågades Anders Sahlén hur han såg på
det här jobbet, om han var beredd att acceptera det eller inte.
Så har jag uppfattat situationen.
Men återigen: Jag var inte med vid det tillfället, så jag vet
inte hur de orden föll då.
Simon Liliedahl: Men var det inte på det sättet att den
här frågan hade diskuterats i regeringen och man hade i princip
fattat ett beslut om att han skulle lämna Finansinspektionen, så
i det här aktuella samtalet var det väl nästan ett "Hopson's
choice" -- han hade inte något val, utan han var väl mer eller
mindre tvungen att ta det erbjudna jobbet i Washington?
Urban Bäckström: Nej, det var inte så, och det förklarade
jag tidigare i förmiddags. Jag blev ju beslagen med att inte
kunna verksledningspropositionen helt ut. Det har sin förklaring
därför att det fanns inte anledning för mig som statssekreterare
att be att få en föredragning i den frågan. Och därmed har jag
då också sagt att det fanns inga planer på att göra den där
typen av mycket drastiska åtgärder, att skilja en
generaldirektör från sin tjänst under loppet av mandatperioden.
Simon Liliedahl: Jag fick -- kanske felaktigt -- intrycket
i morse av Anders Sahlén att han hade mycket hellre velat
behålla jobbet som chef för Finansinspektionen än känna sig
halvtvungen att komma till Washington. Stämmer det, eller har
riksbankschefen något att säga om det?
Urban Bäckström: Till mig indikerades inte detta. Jag och
Anders Sahlén hade under den där perioden den allra bästa
kontakt. Det här var ett samtal som fördes mellan ministern Bo
Lundgren och Anders Sahlén i enrum, och det uppdrogs åt mig att
vara kontaktperson på departementet och att sköta de praktiska
detaljerna inför detta. Det gjorde vi i bästa samförstånd. Det
indikiderades inte till mig.
Jag har varit över i Washington. Jag har blivit bjuden till
hans hem, där jag träffat hans nya hustru. Och jag upplever att
vi har ett gott samarbetsklimat Anders Sahlén och jag. Om han
tycker annorlunda, har han i alla fall inte sagt det till mig.
Simon Liliedahl: Tack så mycket!
Kurt Ove Johansson: Om jag får knyta an där ni slutade är
det alldeles uppenbart att Anders Sahlén inför utskottet har
sagt att hade han fått välja, så hade han velat stanna kvar på
Finansinspektionen. Det sade han ju klart och tydligt i morse.
Framför mig har jag ett utdrag från Veckans Affärer nr 13,
1992-03-25, som finns i det här gemensamma PM:et. Där kan man
läsa att han säger ordagrant på en fråga: Å andra sidan är det
här jobbet det första jag verkligen velat ha -- om
Bankinspektionen.
Då kan det väl knappast råda något tvivel hos Urban Bäckström
om att Anders Sahlén ville stanna kvar på Finansinspektionen.
Det måste väl vara övertygande.
Urban Bäckström: Anders Sahlén har inte indikerat det till
mig under den period vi hade mycket nära och täta kontakter för
att lösa de praktiska detaljerna och under tiden därefter. Men
det är alldeles riktigt att i media har det funnits den typen av
uppgifter. Men han har inte indikerat det till mig. Vi, som jag
sade, hade ganska täta kontakter under den där perioden,
omedelbart efter samtalet mellan honom och ministern.
Kurt Ove Johansson: I förmiddags beskrev du Sahléns
flyttning till Washington mot bakgrund av att man inte skulle ta
så hårt på den kritik som regeringen har riktat uppenbart mot
honom, utan man skulle se det snarare så att säga som en mera
framskjuten position.
Då skulle jag vilja fråga dig, även om du inte var med vid
överläggningen den 4 maj, om inte du tycker att det är ett
väldigt konstigt tillvägagångsätt om man på det här sättet vill
privilegiera en person som man tycker är kompetent, att man
kallar upp vederbörande och säger: Vi i regeringen har inte
förtroende för dig.
Urban Bäckström: Som jag sade i förmiddags upplevde jag
inte situationen så. Vad som exakt sades vid det sammanträdet
får höras av de två som var med då. Jag upplevde inte
situationen så, utan jag har beskrivit bakgrunden såsom jag har
upplevt den. Och mot bakgrund av det mycket tunga arbetet och
betydelsen och behovet av att fortsätta och intensifiera
förnyelsearbetet, så fanns det anledning att se om det skulle
göras en stafettväxling och fråga Anders Sahlén om han ville ha
det här jobbet.
Vad jag sade i förmiddags också var inte att jämföra de här
två posterna utan att peka på att tjänsten i Washington är
mycket viktig och att det fanns funderingar, så som det också
blev, på att gradera upp den tjänsten till en ministerposition.
Det gör ju att man har lättare att komma in och träffa personer
i Washington.
Kurt Ove Johansson: Efter Sahléns möte med Bo Holmberg
den 4 maj 1993 stod det ju i praktiken klart att Sahlén skulle
lämna Finansinspektionen. Jag skulle vilja veta om du vet vilka
personer som fick reda på det faktum att Sahlén skulle lämna
Finansinspektionen.
Urban Bäckström: Sahlén ville ju att det här skulle hållas
mycket sekretessmässigt över sommaren och uttryckte önskemål om
att tillträda i slutet av augusti--i början av september. Nu
blev det något senare i alla fall. Det var alltså en mycket
liten krets.
Min minister Bo Lundgren uppdrog åt mig att tillsammans med
Anders Sahlén sköta de tekniska detaljerna kring detta. Jag
vände mig då till den som då var, och nu är, chef för
förvaltningsavdelningen på Finansdepartementet för att få
underlag till de olika frågor som Anders Sahlén ställde till
mig.
Kurt Ove Andersson: Min fråga var: Vilka personer fick
reda på att han de facto skulle lämna Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Ja, det var då Bo Riddarström, som är
chef för förvaltningsavdelningen, och naturligtvis var detta
inom regeringskansliet i övrigt -- på Statsrådsberedningen
naturligtvis -- en sak mellan partierna, att frågan skulle
bedömas. Så de fick reda på det också.
Kurt Ove Johansson: Var det inte så att också Gabriel
Urwitz och Christer Bergqvist fick kännedom om det här?
Urban Bäckström: Förlåt, Christer Bergqvist och vem mer?
Kurt Ove Johansson: Gabriel Urwitz.
Urban Bäckström: Inte, såvitt jag vet, genom min försorg.
Det har jag inget minne av.
Kurt Ove Johansson: Det kan ha blivit genom någon annans
försorg?
Urban Bäckström: Det vet jag inte.
Kurt Ove Johansson: Men det kan mycket väl vara så?
Urban Bäckström: Det har jag svårt att se, eftersom det
var en mycket liten krets som kände till det här.
Kurt Ove Johansson: Den krets som du räknade upp är väl
inte så liten.
Urban Bäckström: Om det gick vidare i Statsrådsberedningen
vet inte jag. Men det normala är att statssekreterarna där
hanterar detta, eftersom det rör sig om en personfråga.
Vid varje kontakt jag hade med någon person, så inskärpte jag
behovet av att det här inte skulle gå ut till en vidare krets,
eftersom Anders Sahlén hade begärt det.
Kurt Ove Johansson: Du har tidigare i dag beskrivit det
som en överraskning att jävsfrågan kom upp i ett
televisionsprogram, den 13 november. Men det kunde väl
egentligen inte ha kommit som någon överraskning, eftersom den
frågan så att säga redan före TV-programmet var ute i media.
Urban Bäckström: Nej, jävsfrågan hade vi studerat i
departementet och gått igenom. Slutsatsen från dem som hanterade
den frågan på juristsidan i departementet var att det kan i
vissa situationer uppstå en jävsituation -- ja. Men det fanns
ingenting som gjorde att personens tidigare anställning i den
finansiella sektorn automatiskt skulle ge upphov till jäv i alla
bankstödsfrågor. Det var vår uppfattning.
Om det var så att Finansinspektionen hade den här
uppfattningen efter det möte vi hade på fredagen, då skulle det
ju innebära att personen i fråga inte kunde utnämnas. Är man
jävig i samtliga bankstödsfrågor, är det ju svårt att hantera
någonting. Därmed var det ju fråga om att i praktiken avstyrka.
Då var det en väldigt viktig upplysning från Finansinspektionens
sida som vi hade haft mycket stor nytta av om det hade varit på
det sättet.
Nu visade det sig att den uppfattning som kom till uttryck i
TV och under den inledande diskussionen vid påföljande måndags
sammanträde på Finansdepartementet heller inte höll, utan då
ändrades uppfattningen igen -- att då fanns det risk för jäv.
Om jag tolkar det uttalande som har gjorts härifrån och som
har återgetts på TT av Anders Sahlén är ju hans uppfattning nu
att det finns risk för jäv. I TV sade han att det var en
jävsituation helt klart.
Kurt Ove Johansson: Det jag egentligen frågade om var att
det här inte kunde ha kommit som en direkt överraskning för
regeringskansliet. Jag menar att frågan om jäv var ju ute redan
före det här TV-programmet. Jag har framför mig en artikel från
Dagens Nyheter. Det är en mycket stor rubrik, som t.o.m.
regeringsledamöter säkert har sett om de läser tidningarna --
och det gör de ju. Det här är alltså före TV-programmet. Här har
Sahlén och en del andra gett uttryck så att säga för den här
problematiken, så det kan inte vara någon överraskning på TV.
Dessutom är det kanske förvånande -- tycker jag, och det
kanske du också tycker -- att här citeras t.ex. den
centerpartistiske ordföranden i riksdagens finansutskott,
Per-Ola Eriksson. Han tillhör dem som anser att den nya
Bankakutens chef måste ha ett brett förtroende i alla läger.
Sedan finns det väldigt många intressanta uppgifter att läsa
här -- att han sannolikt inte hade det här förtroendet i breda
läger. Då måste väl du också erkänna att Carl Bildt och Bo
Lundgren kanske borde så att säga ha hoppat i taket också över
Per-Ola Eriksson.
Urban Bäckström: Jag har svårt att uttala mig för Per-Ola
Eriksson, Carl Bildt och Bo Lundgren. Den där artikeln har
möjligen gått mig förbi. Men det ändrar ju inte principfrågan,
att från det att vi möts och jag får beskedet att
Finansinspektionen eller dess generaldirektör tillstyrker den
här utnämningen fattas det beslutet.
Sedan uppstår det då uttalanden i någon tidning eller, som jag
har upplevt det, uppträder på TV utan att det finns någon
återkoppling här. Det är ju det som är bekymmersamt, och att det
framförs en uppfattning som sedermera kommer att ändras, som jag
upplevde det, av inspektionens egna jurister till den som
Finansdepartementets jurister hade, nämligen: Visst, det kan
finnas risk för jäv i vissa situationer. Men man är inte
automatiskt jävig för att man har varit anställd i den
finansiella sektorn.
Ylva Annerstedt: Ordförande! Jag skulle bara vilja ha ett
kort förtydligande beträffande de tillstyrkanden som du nämnde
att du hade fått av Anders Sahlén.
Var det så att du faktiskt fick två tillstyrkanden av honom
då?
Urban Bäckström: Ja, jag upplever det så.
Ylva Annerstedt: Tack!
Thage G Peterson: Då har jag ett par tre avslutande frågor
till riksbankschefen.
Ni använde på förmiddagen vid tre tillfällen uttrycket "kan
inte påminna mig". Det gällde för det första när ni fick frågor
om det var så att ett par personer hade fått erbjudande om
Anders Sahléns befattning medan han var kvar i tjänsten.
Det var för det andra om någon bankrepresentant framfört
kritik till er mot Bankinspektionen.
Det var för det tredje om i samtalet med Bankinspektionens
fyra avdelningschefer dessa hade kommit in på frågan där ni hade
svarat att orsaken till Anders Sahléns förflyttning var att
Bankinspektionen måste få arbetsro.
Sedan har ni i kväll igen använt uttrycket "inte vad jag
minns" beträffande frågan om ni hade informerat Bergqvist och
Urwitz om att Anders Sahlén skulle förflyttas.
Då vill jag ställa de här frågorna för att vi skall få besked
utan tvivelsutrymme när vi drar våra slutsatser:
1. Kände ni till att ett par personer redan under våren 1992
eller hösten fått erbjudanden om att ta över Anders Sahléns
jobb?
Urban Bäckström: Nej, det gjorde jag inte.
Thage G Peterson: Om det är så som ni sade på förmiddagen
mycket starkt, att det inte fanns något misstroende mot Anders
Sahlén, har ni då någon förklaring till att regeringen då sökte
efterträdare till Anders Sahlén bakom hans rygg?
Urban Bäckström: Vid de två tillfällen som jag uppger att
jag inte känner till?
Thage G Peterson: Ja.
Urban Bäckström: Nej, det kan jag inte göra.
Thage G Peterson: Ni anar ingenting -- att det skulle
finnas någon?
Urban Bäckström: Nej, vad jag har beskrivit det är att det
var en jobbig situation för inspektionen under den här perioden.
Jag har pekat på ett antal omständigheter i detta fall. Det
fanns kanske anledning att försöka få en stafettväxling för att
intensifiera förnyelsearbetet i Finansinspektionen. Det var
därför som frågan uppstod. Jag har ingen kännedom om att det
skulle ha varit långtgående förberedelser som jag som
statssekreterare inte kände till om att Anders Sahlén skulle
avskedas. Och att man aktivt tillfrågade någon potentiell
efterträdare har jag ingen kännedom om.
Thage G Peterson: Tycker ni att ni borde ha känt till om
er chef hade sökt efterträdare till Anders Sahlén under tiden
han var kvar?
Urban Bäckström: Om min minister Bo Lundgren aktivt hade
sökt en efterträdare till en i tjänst varande generaldirektör,
så utgår jag från att den situationen hade inneburit att
regeringen aktivt förberedde ett beslut om att skilja den
generaldirektören från tjänsten. Då borde jag ha känt till det i
egenskap av statssekreterare.
Thage G Peterson: Då kommer jag till fråga 2 här, om ni
igen kunde anstränga er. Frågan gäller huruvida någon
bankrepresentant till er framfört kritik mot Bankinspektionen
och dess chef.
Urban Bäckström: Nej. Jag använder uttrycket "påminna
mig", och det menar jag. Jag kan inte minnas eller påminna mig,
och jag känner inte till, att någon skulle ha uttryckt någon
kritik och därmed syftat till att trycka på någon potentiell
hypotetisk åtgärd.
Thage G Peterson: Det är allmänt bekant att Handelsbankens
VD Arne Mårtensson har mycket goda kontakter med statsministern
och andra ledande moderatstatsråd. Jag vill fråga er:
Hade ni som statssekreterare -- jag säger inte som
riksbankschef -- speciellt goda kontakter med Arne Mårtensson?
Urban Bäckström: Jag hade också som statssekreterare täta
kontakter med många bankchefer under det här intensiva skedet,
eftersom vi befann oss mitt i bankkrisen. I den kretsen ingick
självfallet Arne Mårtensson. Men där ingick också de andra
bankcheferna, eftersom det var ett så allvarligt skede. Så jag
kom att träffa, vill jag nästan säga, alla -- men det kan vara
ett starkt ord, eftersom vi har många sparbanker också -- men
väldigt många bankchefer. Där ingick Arne Mårtensson också --
ja.
Thage G Peterson: Kontakterna var inte speciellt goda med
just Arne Mårtensson?
Urban Bäckström: Nej, jag kände inte Arne Mårtensson innan
jag kom på statssekreterarposten. Men jag kom att lära känna
honom under den här perioden. Precis som jag kom att lära känna
Björn Svedberg och andra.
Thage G Peterson: Så fråga 3, och det är då om de fyra
avdelningscheferna som besökte Bankinspektionen. Var det ni
eller de som begärde samtalet?
Urban Bäckström: Jag ringde till Mats Josefsson för att
informera om det tilltänkta beslut som regeringen avsåg att
fatta nästkommande dag -- för att informera om detta, kort om
bakgrunden och även om vem som skulle bli efterträdare. Han
tackade för informationen och så åtskildes vi på telefon. Sedan
ringde han upp mig igen och bad att få komma upp tillsammans med
sina avdelningschefer.
Thage G Peterson: Vad ville de då?
Urban Bäckström: Ja, han uttryckte på telefon att han
ville att de också skulle få den information som han hade fått
och få tillfälle att ställa frågor.
Thage G Peterson: Begärde de att få veta varför Anders
Sahlén skulle lyftas bort?
Urban Bäckström: Anders Sahlén lyftes inte bort, utan
Anders Sahlén gavs det här erbjudandet. Det förklarade jag för
dem, liksom jag förklarade att det här var inte någon avsikt att
påverka myndigheten eller att på något sätt vidta någon åtgärd
på det sättet.
Jag sade mycket tydligt också att det var viktigt att
inspektionen kände att det förnyelsearbete som man hade påbörjat
under Anders Sahléns ledning fortsatte. Vi pratade om
finanskrisen och 80-talet något kort.
Thage G Peterson: Kan riksbankschefen dra sig till minnes
om ni då använde uttrycket att "det måste bli arbetsro på
Bankinspektionen"?
Urban Bäckström: Nej, det kan jag inte påminna mig. Men
vad jag kan påminna mig är frågan, för jag fick nog den frågan
av någon avdelningschef, hur det var med det förnyelseprogram
som man hade tagit. Jag hade varit nere på Finansinspektionen
och fått en föredragning, tillsammans med konsulter, om detta.
Den frågan ställde man mycket tydligt. Och mitt svar var mycket
tydligt på det området också.
Thage G Peterson: Då har jag den allra sista frågan, och
den ställer jag med anledning av era svar på Ola Karlssons
frågor:
Vill ni eller kan ni utesluta att Bergqvistaffären var
huvudorsaken till att Sahlén förflyttades?
Urban Bäckström: Det vill jag definitivt utesluta.
Definitivt.
Thage G Peterson: Trots era svar på Ola Karlssons frågor?
Urban Bäckström: Ja. Vad jag sagt -- jag minns inte om det
var vid just det tillfället -- men vad jag har sagt här på
förmiddagen är: Javisst. Jag kände en irritation över detta --
att man får ett besked vid ett tillfälle, och så blir det ett
annat besked vid ett annat tillfälle. Och så ändrade man
uppfattning i jävsfrågan här. Jag har också sagt mycket klart
att det var ett viktigt besked som jag fick från Anders Sahlén.
Var det så att Anders Sahlén hade sagt "jag avstyrker", då
hade med all sannolikhet inte den här personen förts fram. Så
det var mycket viktigt.
Thage G Peterson: Så Bergqvistaffären var inget negativt
på Anders Sahléns konto?
Urban Bäckström: Jag var irriterad. Det har jag sagt
tidigare. Det är naturligt att man blir irriterad om beskeden
blir så olika. Men det var absolut inte någon huvudorsak till
att Anders Sahlén gavs det här erbjudandet.
Thage G Peterson: En delorsak?
Urban Bäckström: Jag vill inte gradera det. Det var en
sammantagen bedömning. Det viktiga var att inspektionen -- och
det tycker jag att man ser i dag mycket tydligt -- fortsätter
sitt förnyelsearbete och kommer ur de problem man hade på
80-talet. Då gjordes en sammantagen bedömning att det kanske
kunde vara anledning att se om det behövdes en stafettväxling.
Därför upplever jag att den här frågan framfördes till Anders
Sahlén och det faktum att han med sin bakgrund skulle vara
mycket bra i Washington på det här jobbet.
Thage G Peterson: Eftersom inga flera önskar ordet vill
jag tacka riksbankschefen både för det första besöket och för
det andra besöket och för att ni ville komma till oss och svara
på våra frågor.
Konstitutionsutskottet
1994-04-21
Bilaga B 9
kl. 19.34--21.00
Offentlig utfrågning av statsrådet Bo Lundgren angående
regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av
chef för Finansinspektionen
Thage G Peterson: Utskottet fortsätter utfrågningen i vårt
granskningsärende om regeringens och statsrådet Bo Lundgrens
handläggning av ärendet om byte av chef för Finansinspektionen.
Jag hälsar statsrådet Bo Lundgren välkommen till
konstitutionsutskottet. Jag beklagar trasslet med tider. Men
kammaren fick en lång debatt, och det är något som vi inte råder
över.
Statsrådet torde nu utveckla sin inledning innan vi ställer
våra frågor. Jag lämnar direkt över till statsrådet.
Bo Lundgren: Tack så mycket! Det här är naturligtvis en
principiellt viktig frågeställning. Mot den bakgrunden tycker
jag att det är rimligt att jag inledningsvis också anger några
utgångspunkter för hanteringen av ärendet.
Allra först konstaterar jag att den fråga som utskottet har
att bedöma enligt anmälan är om regeringen har använt
utnämningsmakten i avsikt att påverka inspektionens
myndighetsutövning eller tillämpning av lag.
Jag kan konstatera att svaret på den frågan är att så inte är
fallet. Tvärtom är avsikten, och har avsikten varit, att stärka
inspektionens ställning.
Finansinspektionens uppgift är, enligt den förordning som har
utfärdats, att vara central förvaltningsmyndighet för tillsynen
över finansiella marknader, kreditinstitut och det enskilda
försäkringsväsendet.
Inspektionens uppgift är alltså att utöva en ordentlig och bra
tillsyn. Det här är en oerhört viktig roll. Det är en slutsats
som vi kan dra, inte minst av de erfarenheter vi har fått av den
finanskris som jag nästan skulle kunna säga att vi har
genomlidit. Det finns naturligtvis risker kvar. Men rimligen har
det akuta skedet genomgåtts.
Vi kan konstatera att vad gäller uppkomsten av finanskrisen så
spelade naturligtvis den dåvarande Bankinspektionen en stor
roll. Man kan diskutera, och det utreds ju för närvarande i en
utredning som leds av Jan Wallander, om man hade haft möjlighet
att med en annan inriktning, annan kompetens, bidra till att
förebygga finanskrisen, eller åtminstone lindra den exempelvis
genom bedömningar av vad som var den tillräckliga säkerhet mot
vilken utlåning från bankerna skall ske. Så det är klart att det
är väldigt viktigt att belysa inspektionens roll och uppgifter i
det sammanhanget. Den har haft en väldigt viktig roll.
I den akuta krishanteringen har naturligtvis
Finansinspektionen haft en väsentlig roll. Även om vi ju har
sett till att det är Finansdepartementet, och sedermera
Bankstödsnämnden, som har hanterat den mer operativa
verksamheten i det avseendet, så har vi haft en kontinuerlig
kontakt med såväl Finansinspektionen som Riksbanken --
Riksbanken som ju enligt svensk lagstiftning inte har möjlighet
att ingripa på samma sätt som andra länders centralbanker i
finansiella kriser. Riksbanken kan enbart ställa upp med
likviditetsförsörjning till solventa banker. Det fanns ett behov
av ytterligare en aktör i det sammanhanget.
Under den här krisen är det också viktigt att man har en
kontinuerlig tillsyn av verksamheten så till vida att man också
följer upp de olika instituten -- vad som kan finnas som en
följd av finanskrisen. Särskild uppmärksamhet skulle då ha
riktats vad gäller brottslighet och annat i samband med de olika
institutens problem.
Därför är det också väldigt väsentligt att ha en avgränsning
mellan tillsynsrollen och den mer operativa rollen. Det är mot
den bakgrunden som vi tillsammans med Socialdemokraterna valde
att bygga upp en särskild myndighet, Bankstödsnämnden, för att
hantera detta.
Nu efter krisen -- om man nu får vara så hoppfull i det
sammanhanget -- gäller det naturligtvis att i fortsättningen
också slå vakt om en tillräckligt bra kompetens för att kunna
upprätthålla tillsynen och förebygga alla tendenser till
motsvarande, eller t.o.m. mindre, problem i fortsättningen.
Det innebär naturligtvis att vi bör sträva efter att förstärka
kompetensen inom Finansinspektionen, såväl den allmänna
kompetensen som juristkompetensen.
Sett från mina egna utgångspunkter kan jag påverka, förutom
instruktioner och annat, det anslag som går till
Finansinspektionen och initiera förändringar i övrigt. Jag har i
det sammanhanget särskilt sagt till den nuvarande
generaldirektören att i den mån det skulle behövas
medeltillskott för att följa upp exempelvis något som man kan
upptäcka i samband med hanteringen av finanskrisproblem med
efterbörd skall vi ställa upp med de resurser som kan erfordras
så att vi får en rejäl och bra genomgång av varje sådant problem
som kan finnas.
Vi har också gjort det. Vi har ökat resurserna, och vi har
angett speciella medel. Vi har anvisat medel för den här
juristkompetensen.
Inspektionen har också själv genomfört en hel del åtgärder.
Detta känner sannolikt utskottet väl till. Man har skaffat sig
en chefsjurist. Man har vidtagit åtgärder så till vida att 16
anställda lämnar inspektionen. Nyrekrytering sker från den
utgångspunkten med de medel som frigörs för att få tillräcklig
kompetens där den saknas.
Den utgångspunkt som man kan ha när man bedömer det ärende som
ni har att hantera i utskottet är naturligtvis vad som gäller
för regeringen i förhållande till de olika myndigheterna.
Det är viktigt att konstatera inledningsvis att regeringen
enligt regeringsformen har en skyldighet att leda
statsförvaltningens verksamhet. Det är också viktigt att notera
att det finns en självklar inskränkning i möjligheterna så till
vida att det skall finnas en bestämd självständighet vad gäller
beslut i ärenden som rör myndighetsutövningen. Där kan inte, och
skall inte, regeringen lägga sig i detta.
När det gäller chefsförsörjningen diskuterades detta i
proposition nr 99 från 1986/87 med utgångspunkt i
Verksledningskommitténs huvudbetänkande. Man konstaterar där,
och detta ställde man sig bakom i propositionen, att regeringen
mer aktivt skulle använda sin befogenhet att utse och byta ut
personer i myndigheternas ledning. Man konstaterade att det
åligger regeringen att säkerställa att det finns den kompetens
som behövs i ledningen för den statliga förvaltningen.
Vad gäller rörlighet konstaterar man också att verkschefer
byter tjänst och för sålunda fram hur det blir en mera vanlig
företeelse än vad som för närvarande är fallet. Den rörlighet
som här diskuteras förutsätts ske på frivillig väg och grundas
på överenskommelse med berörda verkschef.
Som jag sade är alltså tillsynen huvuduppgiften för
Finansinspektionen. Efter det att regeringen tillträdde i början
av oktober 1991 och jag kom in i min roll som ansvarig för de
finansiella marknaderna inom regeringen kunde jag konstatera i
samband med de fall vi hade att hantera att det fanns problem
vad gäller Finansinspektionens avvägning mellan tillsyn och
deltagande i att konstruera lösningar på problem som uppkom,
exempelvis i finansbolagskrisen.
Det gäller Nordbanken, Gamlestaden och Nobel, där man var
aktiv medverkande. Och det gäller också i viss utsträckning
Första Sparbanken.
Det är klart att sett från mina utgångspunkter finns det
naturligtvis en stark risk för urholkad trovärdighet vad avser
tillsynen, om det är så att man är väldigt involverad i att
bidra till lösningar i det som man sedan skall utöva tillsyn
för. Det sätter ju vissa problem vad gäller ovälden i det
avseendet -- man kan i varje fall ifrågasätta det.
I det sammanhanget kommer jag att överväga om man skulle vidta
en omflyttning, dvs. göra en förändring vad gäller ledningen av
Finansinspektionen -- självklart en omflyttning där man
utnyttjade den kompetens som fanns på bästa möjliga sätt.
Jag hade också i den fråga jag tog upp, nämligen balansen
mellan tillsyn och, kan man kalla det för, operativ
räddningsverksamhet, eller rekonstruktionsverksamhet, ett samtal
med Anders Sahlén tillsammans med min dåvarande
statssekreterare. Jag konstaterade, trots de överväganden som
fanns, att det gick inte då att finna en totalt sett bra lösning
inom ramen för det ansvar som jag och regeringen har för
statsförvaltningen.
Det var heller inte ett så akut problem i det läget när det
gäller den akuta hanteringen. Från Första Sparbanken och framåt
var det departementet och regeringen som i samverkan också med
Socialdemokraterna i riksdagen skapade förutsättningar för de
tekniska lösningar som valdes, självklart i samband med
diskussioner med Riksbanken och Finansinspektionen. Därefter var
det, som sagt, Bankstödsnämnden som från i maj 1993 övertog det
ansvaret.
Det fanns anledning, menade jag, att avvakta i det avseendet
för att hitta en bra lösning på ledningsproblemet i
Finansinspektionen.
Under våren 1993 uppkom en offentlig diskussion när det gällde
Finansinspektionen och dess verksamhet. Jag fick under våren
indikationer via mina tjänstemän från Justitiekanslern på att
den undersökning han höll på med när det gällde Njordaffärerna
skulle kunna resultera i erinringar mot Finansinspektionen i
vissa avseenden. Jag tyckte att detta var någonting som
ytterligare skulle kunna skada tilltron till Finansinspektionen.
När i det läget posten som representant för
Finansdepartementet i Washington blev ledig och det fanns all
anledning att hitta en mycket bra person som i det läget skulle
kunna efterträda Jörgen Holmquist, som blev budgetchef på
departementet -- den tidigare budgetchefen blev ju chef för
Riksrevisionsverket -- fanns naturligtvis Anders Sahlén med
bland dem som väl uppfyllde de kraven. I grunden har Anders
Sahlén i dessa avseenden en mycket bra kompetens.
Mot den bakgrunden bestämde jag mig för att erbjuda Anders
Sahlén posten som attaché i Washington efter samråd med
finansministern. Jag gjorde det i ett samtal med honom i början
av maj. Anders Sahlén frågade naturligtvis då varför vi erbjöd
honom den här posten. Jag redovisade då bl.a. de problem som
fanns i fråga om avvägningen mellan, sett från mina
utgångspunkter, tillsynsverksamheten och
rekonstruktionsverksamheten. Jag konstaterade att det i denna
del inte var några enskilda beslut som var problem i
sammanhanget.
Anders Sahlén frågade mig då vad som skulle inträffa om han
inte accepterade erbjudandet, om han i så fall skulle skiljas
från sin tjänst. Jag konstaterade att det inte var något sådant
vi över huvud taget diskuterade, utan här var det fråga om ett
erbjudande som han hade att acceptera eller avböja. Han sade då
till mig att han av naturliga skäl ville tänka på saken. Han
stod i begrepp att gifta sig och hade en del personliga saker
att diskutera. Så småningom accepterade han detta.
I samband med att jag övervägde det hade jag diskussioner med
min statssekreterare. Jag var också tvungen att säkerställa att
det skulle kunna finnas en kompetent efterträdare till Anders
Sahlén som skulle kunna accelerera det nödvändiga
förnyelsearbetet.
I det sammanhanget kontaktade jag Claes Norgren, vice
riksbankschef, och frågade honom om han, i det fall Anders
Sahlén skulle acceptera ett erbjudande om en annan post, var
beredd att acceptera posten som Finansinspektionens
generaldirektör. Efter betänketid accepterade han detta.
Regeringen beslöt så småningom att Anders Sahlén skulle få
tjänsten i Washington och Claes Norgren tjänsten som
Finansinspektionens generaldirektör.
Utgångspunkten och syftet med detta var naturligtvis att
säkerställa att det inte fanns någon som helst tvekan om
inspektionens huvudinriktning vad gäller tillsynsverksamheten,
att garantera tillräcklig kompetens i ledningen och att
garantera en sådan förnyelse av inspektionen att det
uppbyggnadsarbete som behövdes på kompetenssidan verkligen
skulle kunna äga rum och komma i gång. Så har också skett, som
utskottet sannolikt redan har fått redovisat för sig.
Thage G Peterson: Tack, Bo Lundgren! Då övergår vi till
våra frågor. Vi har två anmälda frågeställare: Kurt Ove
Johansson och Henrik S Järrel.
Kurt Ove Johansson: Herr ordförande! Anders Sahlén utsågs
till chef för Finansinspektionen den 1 juli 1991. Det var väl
då fråga om ett sedvanligt sexårsförordnande. Var det inte så?
Bo Lundgren: Det stämmer. Men detta förordnande skedde ju
innan jag var ansvarigt statsråd.
Kurt Ove Johansson: Ja, vi kanske också är sams om att ett
sådant där förordnande under bestämd tid inte betyder att
regeringen inte kan förflytta en chef från en
förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen. Men det är väl
också så, Bo Lundgren, att det finns ett ganska strikt regelverk
för hur en sådan här förflyttning skall gå till.
Bo Lundgren: Visst. Självklart. Det skall finnas
godtagbara skäl, vilket det fanns i det här fallet.
Kurt Ove Johansson: Jag skall komma till det. Det här
regelverket som vi diskuterar litet grand vilar i grunden på 1
kap. 9 §, regeringsformen. Där talas det om lika behandling,
saklighet och opartiskhet. Sedan har vi då, som Bo Lundgren var
inne på, verksledningspropositionen att luta oss tillbaka på,
1986/87:99 som trädde i kraft den 1 juli 1987.
Då ställer jag frågan: Vad fanns det enligt din mening så att
säga för objektivt godtagbara skäl för regeringen att förflytta
Anders Sahlén från chefsskapet i Finansinspektionen?
Bo Lundgren: Det är de skäl jag redan har redovisat. För
det första att inspektionen inte på ett tillräckligt klart sätt
koncentrerade sig på tillsynsverksamheten, visserligen inom de
ramar som behövs för att man skall klara tillsynsverksamheten,
utan aktivt deltog i ett rekonstruktionsarbete på ett sätt som
skulle kunna skada tilltron till inspektionens
myndighetsutövning, dvs. tillsynen som sådan.
Detta var ett problem. Detta problem accentuerades
naturligtvis av den granskning och det möjliga resultat som
skulle komma av Justitiekanslerns granskning av Njordaffären,
för att ta det exemplet. Det resulterade ju också i juli
respektive i december månad 1993 i erinringar från
Justitiekanslerns sida.
Min bedömning var att Finansinspektionen då var i behov av att
man hade en fullkomligt solklar känsla av att allting fungerade
bra och en möjlighet att satsa starkt och kort på en bra
kompetensuppbyggnad, inte minst vad gäller den juridiska
kompetensen.
Det var ju så att en av de kritikpunkter som Justitiekanslern
kom fram till var att det fanns brist i hanteringen av ärenden.
När det gällde just Njordärendet var hans bedömning att man
tidigare borde ha upprättat ett formellt tillsynsärende. Det var
ganska lång tid mellan när man fick information om situationen i
Njord respektive när man så småningom formellt anhängiggjorde
det här ärendet. Det fanns också brister i kommunikation,
diarieföring och annat. Detta hade jag då fått indikation om.
I kombination med den tidigare bedömning jag hade gjort, att
detta skulle inträffa, samtidigt som det fanns en lämplig post
som väl skulle passa Anders Sahlén och hans kompetens, fanns det
all anledning att med utgångspunkt från det som Kurt Ove
Johansson själv redovisade genomföra den förändring som hade
varit övervägd tidigare.
Kurt Ove Johansson: Skall jag tolka det här inlägget från
Bo Lundgren på det sättet att Anders Sahlén var ett slags
bromskloss som inte kunde anpassa Finansinspektionen så att säga
efter de krav som utvecklingen egentligen ställde?
Bo Lundgren: Det var ju uppenbart -- om vi tar det senare
jag redovisade, nämligen Njordfallet -- att det skulle leda till
en diskussion, om det är så att Justitiekanslern, vilket han
hade, hade anmärkningar mot det sätt på vilket inspektionen
handlade ärendet. Det är naturligtvis någonting man kan rätta
till.
Det fanns också en diskussion, som jag sade, om hur man
definierade tillsynsverksamheten som sådan,
gränsdragningsproblem och annat. Det är detta som gjorde att det
fanns anledning att genomföra en förändring för att undvika att
det skulle bli en diskussion om Finansinspektionens trovärdighet
rent allmänt sett och att också säkerställa att den diskussionen
inte, vilket ju ofta kan vara fallet, skulle hindra en positiv
utveckling i inspektionen -- att man skulle få alltför mycket
diskussioner om man hade gjort rätt eller fel.
Det fanns ju under våren 1993 redan en sådan diskussion i
offentligheten. Detta var naturligtvis inte bra för
inspektionen. Det var en miljö som det inte var bra att leva i.
Mot den bakgrunden fanns det anledning att genomföra den här
omflyttningen av Anders Sahlén respektive Claes Norgren.
Kurt Ove Johansson: Ja, men vad har du egentligen för
sakliga indikatorer på att Anders Sahlén skulle vara en
bromskloss när det gäller det här som du redovisar och skulle
vilja åstadkomma? Det är väl inget fel att föra en diskussion,
om det nu var det som du var rädd för.
Bo Lundgren: Nej, det kommer alltid att vara så att Kurt
Ove Johansson och andra kan ha olika uppfattning om styrkan i en
objektivt godtagbar grund -- det kan man alltid ha en diskussion
om.
Det som är viktigt för mig är att kunna redovisa en objektivt
godtagbar grund, och det är det uppenbarligen när det är så att
det finns en diskussion om huruvida man klarar gränsdragningen
mellan tillsynsverksamheten och den operativa verksamheten.
Om det är så att man har en diskussion om de erinringar som
riktades av Justitiekanslern mot inspektionen kan detta i sig
skapa en sådan miljö att ett förändringsarbete blir svårare att
driva. I ett sådant läge kan varje organisation tjäna på att få
en förnyelse i ledningen. Det kan också de personer som finns
där tjäna på för sin egen utveckling. Det tror jag är väl känt.
Kurt Ove Johansson: Det finns ingenting i de utfrågningar
som vi har haft och i det material som vi har som tyder på att
Anders Sahlén skulle utgöra så att säga en bromskloss. I stället
har vi fått en bild av Anders Sahlén som en person som hade stor
integritet, som var effektiv, som var duktig och som inte var
främmande så att säga för nya tankar om att utveckla
inspektionen.
Vad har du då så att säga för objektiva skäl som alla de andra
tydligen så att säga underkänner som beskriver Anders Sahlén på
ett helt annat sätt -- inte som en bromskloss som du försöker
göra här?
Bo Lundgren: Det är klart att jag betraktar inspektionen
sett från det regeringsformsansvar jag har, dvs. att leda
statsförvalningen i det här avseendet. Det är inte säkert att
den som har en annan befattning på inspektionen exempelvis har
samma bedömning av utvecklingen. Men låt mig ta ett exempel.
Det är klart att vi hade redan tidigare behövt i inspektionen
en juridisk kompetens för att undvika att man fick de problem
med diarieföring, kommunikation och annat som redovisas av
Justitiekanslern. Det är ett exempel i sammanhanget.
Men det viktiga här är alltså att det som är möjligt att göra
enligt den verksledningsproposition som har godtagits och de
riktlinjer som finns där är att på ett aktivt sätt hantera
chefsskapet som sådant, se till att säkerställa att man i varje
läge har tillräcklig kompetens i ledningen.
För mig var det oerhört viktigt i detta balansläge, när
Finansinspektionens verksamhet måste liksom präglas av en känsla
av fullständig kompetens, att inte riskera en diskussion om
exempelvis man skötte uppgiften på ett riktigt sätt med tanke på
JK:s erinringar och annat. Detta var alltså väsentligt. Detta
uppnåddes genom denna omflyttning som nu diskuteras.
Kurt Ove Johansson: Men om jag ställer frågan så här:
Anser du att Anders Sahlén är en kompetent person, en effektiv
person och en beslutsför person och att han besitter stor
personlig integritet? Är det inte på det sättet?
Bo Lundgren: I stort sett är jag beredd att skriva under
på det. Det skulle ju inte vara så att regeringen skulle ha
utsett honom till posten i Washington om inte vi i grunden menar
att Anders Sahlén är en kompetent person.
Men det är alldeles uppenbart att han i några avseenden inte
har lyckats med den ledning han skall utöva i inspektionen. Jag
talade om gränsdragningen mellan tillsyn och annan verksamhet
från inspektionens sida, vilket som jag sade manifesteras inte
minst i JK:s bedömning. Jag ser nu, och jag såg då, en risk i
att en sådan diskussion skulle uppkomma och därmed skapa problem
för inspektionen som sådan.
Kurt Ove Johansson: Om vi då tar den andra biten som
gäller verksledningspropositionen och detta med synnerliga skäl
för en förflyttning. Har du byggt så att säga ditt resonemang
egentligen på grundval av objektiva skäl?
Bo Lundgren: Visst.
Kurt Ove Johansson: Ingenting annat?
Bo Lundgren: Nej, självklart.
Kurt Ove Johansson: Om jag går över till den 4 maj 1993,
då kallade du alltså på Anders Sahlén och så erbjöd du honom
"tjänst vid ambassaden i Washington". Då skulle jag vilja fråga:
Mot bakgrund av den redovisning som du gjorde här inför
utskottet av vilka skäl och motiv för förflyttning som du
egentligen angav. Det måste väl ha varit på det sättet, utifrån
den diskussion som vi nu har fört, att du sade till honom: Du är
en bromskloss som inte passar så att säga för
Finansinspektionen, och därför har regeringen inte något
förtroende för dig.
Var det så?
Bo Lundgren: När Anders Sahlén ställde frågan till mig om
grunderna, vilket är en naturlig fråga, svarade jag honom -- som
jag redovisade för utskottet -- att han i grunden hade stor
kompetens. Men vi menade att i vissa avseenden var det problem
med omdömet när det gällde avvägning, tillsyn och annan
verksamhet som skulle kunna skapa problem för inspektionen. Jag
gav några snabba exempel.
Situationen upplevdes naturligtvis som besvärande och med
spänning av Anders Sahlén, så diskussionen mellan oss i det
avseendet blev inte speciellt utförlig. Han ställde inte
speciellt mycket frågor i övrigt.
Kurt Ove Johansson: Nej, men han har ändå för oss i
utskottet uppgivit att han inte, enligt vad du har sagt till
honom, hade regeringens förtroende. Så var det väl?
Kurt Ove Johansson: Jag konstaterade för Anders Sahlén att
han var och är en kompetent person, att vi menade att han i
vissa avseenden inte hade visat tillräckligt omdöme och att
detta i sin tur föranledde oss att kunna erbjuda honom posten i
Washington -- totalt sett. Det fanns all anledning att ta upp
den diskussionen, och det gjorde jag också.
Kurt Ove Johansson: Men Anders Sahlén säger alltså i
utskottet att han stod inför en uppgift som han hade mottagit,
att han inte hade regeringens förtroende. Är det felaktigt?
Han hade alltså kunnat få stanna kvar på inspektionen om han
hade velat det?
Bo Lundgren: Det finns inga möjligheter -- det här var en
fråga om att erbjuda honom att anta befattningen i Washington --
att motivera varför vi menade att det var rimligt att göra en
omflyttning. Det är ju en självklar sak att jag har att lämna
den redovisningen till honom. Han ställde också frågan till mig,
vilket också kan vara naturligt: Om jag inte accepterar detta
erbjudande, innebär det då att jag kommer att skiljas från
tjänsten?
Vilket språkbruk han använde kommer jag inte exakt ihåg. Jag
svarade: Det är inte aktuellt. Det är inte den frågan vi
diskuterar, utan det är ett erbjudande till dig. Han säger då
att han vill fundera på saken, vilket är naturligt, varefter han
accepterade.
Men det är självklart att det finns all möjlighet i världen,
och det måste vara så med tanke på de uttalanden som finns i
verksledningspropositionen, att man från regeringens sida -- om
man menar att det finns problem i det sätt på vilket man i vissa
avseenden, eller i något avseende, sköter den här verksamheten
-- också kan säga att i det avseendet har han inte fullt
förtroende från regeringens sida.
Kurt Ove Johansson: Nej. Det var bra att du sade det
sista, för eljest måste man nästan tro att Anders Sahlén
egentligen inte har begripit vad du har sagt.
Han har alltså inför utskottet redovisat att han har fått
beskedet att han inte hade regeringens förtroende.
Bo Lundgren: Han vet mycket väl att det inte är fråga om
att regeringen inte har ett generellt förtroende för Anders
Sahlén. Jag förklarade mycket väl för honom att han har i
grunden stor kompetens. Jag redovisade ju för utskottet, och har
gjort det flera gånger, motiven för att vi ville genomföra
förändringen.
Det är ju självklart att regeringen, om vi har synpunkter på
just de här sakerna som skulle kunna leda till problem för
inspektionen som sådan, i det avseendet inte har fullt
förtroende för honom. Men vi skulle å andra sidan, om det var
fråga om stor brist på förtroende för personen Anders Sahlén,
inte erbjuda honom en befattning i Washington som är väsentlig
och där han faktiskt kommer att göra, och gör, väldigt stor
nytta i sin nuvarande roll -- i en roll som dessutom förutsätter
kontakt med såväl mig själv som med Anne Wibble i
Finansdepartementet. Det är ju självklart att om vi inte i de
avseendena ansåg honom kompetent inte skulle ha förordat att han
fick den tjänsten och inte skulle ha erbjudit honom den
tjänsten. Det är självklart.
Här var det fråga om just den bedömningen i de frågor som ger
en objektivt godtagbar grund, nämligen att det fanns problem vad
gäller omdömet i gränsdragning -- vilket också har vidimerats,
som jag sade, av vad som sedan blev utfallet av JK:s
undersökning i Njordfallet.
Kurt Ove Johansson: Men var det inte också så att du ville
komma överens med Anders Sahlén om att aldrig uppge vad som hade
förekommit i samtalen mellan er, att ni skulle hålla det
hemligt?
Bo Lundgren: Nej, jag har inte kommit överens med honom.
Däremot är det så att vi diskuterade hur man skulle
offentliggöra detta.
För mig är det en självklarhet att jag, om jag har ett
ledarskap att utöva, försöker göra det på bästa möjliga sätt.
Det gäller då att ta hänsyn till individen som sådan. Det är
klart.
Om det skulle bli en diskussion i exakt de termer som nu
diskuteras i konstitutionsutskottet, skulle det uppenbart kunna
försvåra för Anders Sahlén i Washington. Det är mot den
bakgrunden som jag självklart, om det är så att det blir en
diskussion, redovisar alla omständigheter i sammanhanget. Men
det finns ingen anledning för mig att oprovocerat gå ut om det
inte behövs.
Kurt Ove Johansson: Det fanns alltså ingen
överenskommelse?
Bo Lundgren: Det fanns ingen fast överenskommelse om att
Anders Sahlén och jag för all framtid inte skulle säga vad som
hänt. Jag kan inte ställa sådana krav på honom, och han kan inte
ställa sådana på mig.
Däremot är det oerhört viktigt för mig att vara lojal mot mina
medarbetare. Även om jag har anledning att kritisera mina
medarbetare i vissa avseenden är det all anledning att jag är
lojal mot dem, tar till vara deras positiva sidor och inte i
onödan skadar dem.
Kurt Ove Johansson: Gällde hemligheten mellan den 4 maj
och den 2 september?
Bo Lundgren: Jag vet inte hur jag skall uttrycka detta.
Kurt Ove Johansson: Kom ni överens om att Anders Sahlén
inte skulle behöva lämna Finansinspektionen?
Bo Lundgren: Anders Sahlén hade av personliga skäl starka
önskemål om att detta beslut inte skulle fattas tidigare. Han
redovisade skälen, som rörde hans bostad, hans
civilståndsförhållande m.m. Han hade starka önskemål om att vi
inte skulle gå ut i förtid. Jag skulle aldrig få för mig att
inte försöka villfara en sådan begäran.
Det är oerhört viktigt att i varje läge försöka stötta den
personal och de chefer som finns i ens myndigheter. Det är a och
o för en ledare; det anser jag.
Kurt Ove Johansson: Vilka personer informerades efter
mötet den 4 maj om att Anders Sahlén skulle lämna
Finansinspektionen?
Bo Lundgren: Eftersom vi har en koalitionsregering måste
varje utnämningsfråga redovisas i det samordningskansli som
finns i Statsrådsberedningen; det gällde både den nya
utnämningen och utnämningen till ersättare. Min statssekreterare
var självfallet medveten om detta, eftersom det var han som
skulle diskutera de praktiska konsekvenserna, om Anders Sahlén
accepterade utnämningen.
I övrigt måste jag erkänna att jag inte vet vilka andra som
jag möjligen informerade. Av naturliga skäl informerade jag
Bengt Dennis. Dels var han chef för Claes Norgren, dels har han
all anledning att vara klart medveten om vem han skall samarbeta
med i rollen som Finansinspektionens generaldirektör.
Kurt Ove Johansson: Fick inte också Gabriel Urwitz och
Christer Bergqvist snabbt kunskap om detta?
Bo Lundgren: Inte av mig. Jag hade över huvud taget inga
diskussioner med vare sig Gabriel Urwitz eller Christer
Bergqvist i detta ärende.
Kurt Ove Johansson: Enligt Urban Bäckström var det flera i
regeringskansliet som fick uppgift om detta. Kan det inte vara
så, att uppgift om detta kan ha kommit dem till del?
Bo Lundgren: Det kan inte jag bedöma. Jag vet bara att jag
inte lämnar några sådana uppgifter.
Kurt Ove Johansson: Bo Lundgren kan alltså inte gå i god
för att dessa personer inte har fått dessa uppgifter?
Bo Lundgren: Jag förstår inte hur jag skulle kunna göra
det. Om jag och/eller Urban Bäckström informerar
Statsrådsberedningen och samordningskansliet finns det ett antal
tjänstemän där som tar del av informationen. Jag kan
naturligtvis inte gå i god för att de inte lämnar information
vare sig till medier eller till privatpersoner.
Kurt Ove Johansson: Kom Bo Lundgren och Anders Sahlén den
4 maj alltså överens om att i princip hålla denna information
för sig själva?
Bo Lundgren: Knappast den 4 maj, eftersom Anders Sahlén
inte hade accepterat erbjudandet då.
Kurt Ove Johansson: Bo Lundgren som var en av de
huvudansvariga för att denna information skulle hållas inom en
trängre krets sitter här och säger att det mycket väl kunde vara
så att kretsen kanske är mycket större än man tror.
Bo Lundgren: Kurt Ove Johansson vet mycket väl att man i
ett sådant här fall måste informera samordningskansliet och
andra. Även om jag förutsätter att dessa personer håller tand
för tunga, kan läckor av det ena eller det andra slaget uppstå.
Jag är t.o.m. medveten om, även om jag tycker att det är
beklagligt, att det genom åren funnits läckor i
konstitutionsutskottet.
Kurt Ove Johansson: Det är inte säkert att läckorna har
varit orsakade av utskottets ledamöter.
Bo Lundgren: Absolut inte; det är jag helt medveten om.
Jag bara konstaterar att i den mån det finns information som
delas av många är det ingen som vet om informationen lämnas
vidare. Den fråga jag kan svara på gäller vad jag har gjort
eller inte gjort.
Kurt Ove Johansson: Ni var två! Var det inte bara Bo
Lundgren och Anders Sahlén som den 4 maj diskuterade detta?
Bo Lundgren: Självfallet! Men den 4 maj lämnade jag ett
erbjudande som Anders Sahlén skulle överväga och återkomma med
besked om. Det var ju först när han återkom med ett positivt
besked som diskussionen om när detta skulle redovisas offentligt
uppkom. Tidpunkten var, framför allt för Anders Sahlén, mycket
viktig. Anders Sahlén hade ju ett par personliga skäl till
varför han inte ville att beslut om detta skulle fattas förrän
vid en viss tidpunkt. Det var i viss utsträckning praktiska
skäl, skäl som exempelvis hade med hans bostad att göra. Dessa
skäl gjorde att han absolut inte ville att detta skulle
offentliggöras förrän vid en viss tidpunkt. Jag anser att jag
skall respektera sådana önskemål.
Att jag informerade min stadssekretare som har att hantera
denna fråga är självklart. Att han i sin tur har diskuterat med
Utrikesdepartementet är också självklart. Att finansministern är
informerad är självklart. Att samordningskansliet är informerat
är självklart. Om de på samordningskansliet har fört
informationen vidare -- även om de naturligtvis inte bör göra
det -- kan jag inte svara på.
Kurt Ove Johansson: Vidtalade inte Bo Lundgren en person
under 1992 som skulle ha fått erbjudande om att efterträda
Anders Sahlén?
Bo Lundgren: Ingen person har fått något erbjudande om att
efterträda Anders Sahlén. Redan några veckor efter
regeringstillträdet uppkom hos mig funderingen om
gränsdragningen, som jag redovisade för utskottet. I varje läge
med ett problem som man uppfattar som negativt för en inspektion
som skall vara stark måste man fundera kring hur man skall
hantera det. I ett sådant läge finns det också anledning för mig
att fundera kring om det finns någon kompetent efterträdare, om
man skulle vilja göra en förflyttning. Men det skulle vara
fullkomligt oansvarigt av mig att diskutera ett erbjudande om
förflyttning med Anders Sahlén om det inte finns någon kompetent
efterträdare. Man måste också fundera kring till vilken rimlig
post man skulle förflytta Anders Sahlén för att utnyttja den
kompetens han har.
Hans kompetens är ju obestridlig, även om det finns brister i
de avseenden jag tidigare redovisat. Det är mycket viktigt att
slå fast detta.
I ett sådant läge är det självklart att jag kan föra en
förtrolig diskussion med exempelvis den dåvarande riksbanschefen
Bengt Dennis, vilket jag gjorde, för att få hans syn på
situationen.
Jag diskuterade också med en annan generaldirektör, nämligen
Lennart Nilsson på Riksskatteverket. Vi hade ett mycket
förtroligt samtal i samband med en bilresa upp till Tierp, eller
Gävle -- jag kommer inte exakt ihåg vart vi skulle åka. Vi
diskuterade om han, ifall Anders Sahlén skulle lämna
Finansinspektionen, skulle kunna tänka sig att överväga den
befattningen. Men det var ett förtroligt samtal, det var inget
erbjudande, och det var ingenting uttalat att Anders Sahlén
skulle lämna befattningen. Jag var ju tvungen att skaffa mig
kunskap om huruvida det fanns någon som möjligen kunde överta
Anders Sahléns post i Finansinspektionen.
Kurt Ove Johansson: Jag talar om en helt annan person, en
person som Bo Lundgren dessutom nämnt här. Jag vill att Bo
Lundgren ytterligare en gång tänker efter. Har inte Bo Lundgren
vidtalat en person som skulle kunna efterträda Anders Sahlén,
utöver dem som Bo Lundgren nu nämnt?
Bo Lundgren: Den ende person som diskuterades rent
generellt för olika uppdrag var en av de tidigare tjänstemännen
på Finansdepartementet, Anders Nordström, lagman i Jönköping.
Det var ett namn som fanns med vid diskussioner om olika
uppdrag.
För övrigt kan jag inte erinra mig att det förekom några
sådana samtal. Men jag utesluter det inte.
Kurt Ove Johansson: Det kan alltså finnas sådana samtal?
Bo Lundgren: Jag vill inte utesluta det. Men jag har svårt
att tänka mig att jag inte skulle kunna erinra mig det. Det här
var något som jag hade anledning att överväga rejält. Åter igen
vill jag påpeka att dessa samtal var förtroliga, de handlade
inte om några erbjudanden -- jag har aldrig lämnat något
erbjudande till någon över huvud taget. Mitt agerande var ett
led i att skapa klarhet i om det fanns förutsättningar att göra
den här typen av förflyttningar, som förutsätts kunna ske enligt
verksledningspropositionen.
Kurt Ove Johansson: Jag vet att de samtal som statsråd kan
föra i sådana här frågor är förtroliga. Det är det som är
problemet nu. Jag vädjar därför till ordföranden att vi efter
detta långa sammanträde får möjlighet att i ett slutet
sammanträde be statsrådet ta upp denna speciella fråga.
Bo Lundgren: Den som jag möjligen har diskuterat frågan
som sådan med -- dock inte på något vis som efterträdare i
sammanhanget -- när jag redan hösten 1991 diskuterade Anders
Sahlén, var naturligtvis min företrädare i ämbetet. Jag kan
också ha diskuterat med Erik Åsbrink huruvida han skulle kunna
tänka sig att acceptera ett sådant uppdrag, om det skulle bli
aktuellt. Men några erbjudanden kan det i det sammanhanget inte
ha funnits.
Eftersom frågan kom upp vill jag nämna att jag inte har någon
som helt ambition att dölja vare sig det ena eller det andra för
utskottet. Jag ställer gärna upp i vilket avseende som helst och
lämnar uppgifter.
Henrik S Järrel: Hade Bo Lundgren, som departementschef,
betydligt tidigare, innan frågan om att erbjuda Anders Sahlén
annan tjänst blev aktuell, givit Anders Sahlén som
myndighetschef signaler om att man från departementets sida
hellre såg att Finansinspektionens inriktning blev mer av
tillsyn och att den blev mer av en tillsynsmyndighet? Gjorde man
honom uppmärksam på de gränsdragningsproblem som Bo Lundgren här
har återkommit till?
Bo Lundgren: Ja, Anders Sahlén, jag och min
statssekreterare hade en diskussion om detta.
Henrik S Järrel: Hur långt tidigare var det i förhållande
till att Anders Sahlén skiljdes från uppgiften som
generaldirektör?
Bo Lundgren: Det var väsentligt tidigare. Om det var sent
under hösten 1991 eller i början av 1992 kan jag inte bedöma.
Men jag tror att det var sent under hösten 1991.
Henrik S Järrel: När ni följde verksamheten och såg hur de
här signalerna utvecklades i praktisk handling, vilka
iakttagelser gjorde departementet? Kan Bo Lundgren kort redogöra
för det.
Bo Lundgren: De iakttagelser som gjordes gällde den då
akuta hanteringen. Sedan kom vi in i ett akut skede av
finanskrisen. Även om iakttagelsen var gjord, och det var ett
problem, var detta inte det högst prioriterade av mina totala
arbetsuppgifter. Det innebar, precis som jag sade till utskottet
vid min inledande redovisning, att frågan inte var aktuell. Det
förutsatte nämligen många saker. Det förutsatte att man helt
enligt verksledningsidéerna såg till att en totalt sett bra
omflyttning gjordes. Det skulle innebära att man tog hänsyn till
Anders Sahléns kompetens, och det skulle innebära att det fanns
en kompetent efterträdare. I detta läge var det inte för handen.
När vi däremot fick problem med den granskning som JK hade
inlett, vilket jag påpekade under våren 1993, när jag under hand
fick reda på att granskningen skulle kunna leda till erinringar
mot inspektionen, såg jag en möjlighet att lösa de problem som
jag i det här fallet tyckte var väl dokumenterade, när en post
blev ledig i Washington samtidigt. Det var en post som väl
skulle motsvara den kompetens Anders Sahlén har. Detta är
grunderna till hur situationen har utvecklats.
Ingvar Svensson: Kunde man inte se någon bättring efter de
signaler som givits i form av instruktioner om en inriktning att
verka mer som en tillsynsmyndighet, enligt departementets
betraktelse?
Bo Lundgren: Den typen av händelser förelåg inte just då.
Det var nämligen fråga om att vi från departementet, i takt med
fördjupningen av finanskrisen, tog över det operativa ansvaret,
i avvaktan på att så småningom få en bankstödsmyndighet. Det kan
vara intressant att påminna om att skälet till att vi blev
överens med Socialdemokraterna om en bankstödsnämnd var att det
inte var lämpligt att i längden ha operationer från
departementets sida, av både praktiska och andra skäl, även om
detta var fullt möjligt. Det var inte heller lämpligt att
inspektionen skulle utföra dem. Riksbanken kunde inte göra det,
vilket den gjort i vissa andra länder. Det var ett utflöde av
tänkandet, vilket gjorde att frågan inte var akut. Men i och med
att man under våren 1993 kom i den situationen att man åter igen
skulle kunna få en diskussion om huruvida man från inspektionens
sida agerat på ett riktigt sätt och att risken för kritik
förelåg aktualiserades denna fråga igen. Av den anledningen
fanns det verkligen skäl att vara vaksam för att se om det kom
något erbjudande om ett bra arbete, detta för att minska risken
för att inspektionen skulle kunna bli utsatt för en diskussion
som inte var bra med tanke på dess ställning.
Henrik S Järrel: Detta har inneburit att det förelåg en
viss tjänsteomsättningskarusell, skulle man kunna säga. Man
avvaktade tydligen ett tillfälle, en bra lucka, för att kunna
göra dessa rockader, dvs. exempelvis erbjuda Anders Sahlén
tjänsten i Washington.
Om ett sådant tillfälle inte uppstått, hade Anders Sahlén fått
sitta kvar på sin tjänst på Finansinspektionen tills vidare?
Bo Lundgren: Ja!
Henrik S Järrel: Hade han fått sitta kvar intill dess ett
nytt erbjudande dök upp?
Bo Lundgren: Ja, rimligen, såvida inte följderna av den
erinran som lämnades av JK skulle leda till en annan bedömning.
Jag visste bara att risken för att detta skulle inträffa fanns.
Det var de besked vi hade. Det fanns också en offentlig
diskussion om Finansinspektionen totalt sett som var
problematisk.
Det gjorde att det var ett väl valt tillfälle att utnyttja den
situation som uppstått, nämligen att en post i Washington skulle
bli ledig, en post som på ett bra sätt motsvarade den kompetens
som Anders Sahlén har. Det var det sätt man bäst kunde utnyttja
situationen.
Om Anders Sahlén avböjt den tjänsten hade jag för egen del
inte vidtagit några andra åtgärder. Men jag hade funderat över
om det skulle komma något tillfälle att erbjuda en annan post,
såvida inte något akut hade inträffat.
Ingvar Svensson: Herr ordförande! Bo Lundgren säger att
det fanns objektivt godtagbara skäl. Men i
verksledningspropositionen säger man att detta gäller ett beslut
om förflyttning. Såvitt jag förstår handlade detta bara om ett
erbjudande om förflyttning. Anser Bo Lundgren att man även i
sådana situationer måste ha objektivt godtagbara skäl?
Bo Lundgren: Jag anser att jag måste ha skäl för att
erbjuda en förflyttning; det är ganska självklart. I den
diskussion vi nu har finns det anledning att konstatera att
skälet, enligt mitt sätt att se det, var starkt.
Ingvar Svensson: I morse gjorde Anders Sahlén mig något
konfunderad. Jag ställde frågan till honom om han ansåg att
regeringen skött hanteringen av denna förflyttningsfråga på ett
formellt riktigt sätt. Men han ville inte svara på den frågan.
Han sade att frågan var principiellt intressant och menade att
verksledningspropositionen inte uttömande klargjorde skälen när
det gäller hur man skulle hantera utbyte av verkschefer. Har Bo
Lundgren någon kommentar till det?
Bo Lundgren: Jag kan bara konstatera att regeringen har
ett ansvar för att leda statsförvaltningen; det är klart och
tydligt uttalat. Det får i sin tur inte leda till att regeringen
går in i arbetet och har synpunkter eller diskuterar de beslut
som fattas under myndighetsutövning, vilket också är en
självklarhet.
Det är också klarlagt att det skall vara ett mer aktivt
ledarskap i samband med chefsförsörjningen. Det framkom av de
citat jag nämnde i min inledning. Men man skall inte skapa
situationer där detta utnyttjas utan att det föreligger ett
behov. Det måste ju finnas skäl om man gör en omflyttning.
Ibland kan man ju göra en omflyttning därför att en viss
person över huvud taget behöver förnyas på en post. Det tror jag
att var och en av oss kan vara medveten om. Ibland kan det
finnas ett annat utanförliggande skäl, som i det fall jag här
relaterat. Jag menar att det fanns anledning att göra ett skifte
på GD-posten med den utgångspunkt jag här redovisat. Det kan
finnas olika skäl. I verksledningsbeslutet ligger ett aktivt
ledarskap från regeringens sida.
Ingvar Svensson: Bo Lundgren sade i inledningen något om
frivillighet. Det finns inte citerat i promemorian från
regeringen när det gäller rörligheten av verkschefer. Skulle Bo
Lundgren vilja upprepa de sentenserna.
Bo Lundgren: Såvitt jag har förstått det rätt kommer dessa
meningar från propositionstexten. Men eftersom jag bara fått ett
underlag skall jag inte säga att det är så med hundra procents
säkerhet. Jag är dock ganska övertygad om det. Texten lyder: Den
rörlighet som här diskuteras förutsätts ske på frivillig väg och
grundas på överenskommelse med berörda verkschefer.
Detta gäller en rotation som inte har den grund som jag talar
om. Jag ville dock markera att även om denna typ av kritik i ett
visst avseende inte finns kan det vara av intresse att diskutera
en överenskommelse. Det har många gånger förekommit att
generaldirektörer under förordnandetiden har lämnat en post och
fått en annan. Det bör då grundas på frivillighet.
Även när det gäller den här typen av förflyttningar, där det
finns intresse av att skapa större stabilitet i, som i det här
fallet, inspektionens ledning, bör man göra det på bästa möjliga
sätt med tanke på de individer som berörs. Det är i alla fall
min inställning.
Ingvar Svensson: Personfrågor är ju mycket känsliga. I
verksledningspropositionen anges de formella grunderna för ett
markerande. Finns det också en informell struktur för hur man
skall hantera sådana här situationer, för att rädda ansiktet på
de personer som är berörda?
Bo Lundgren: Jag vet inte om jag kan uttala mig om det.
Jag har sedan den 4 oktober 1991 erfarenhet av att vara
statsråd. Det finns direkt inga läroböcker om hur man skall vara
statsråd. Det finns den lagstiftning och de uttalanden som
gäller, något som man skall hålla sig till.
Den praktiska hanteringen av sådana här frågor handlar mycket
om omdöme. För min egen del, för mitt samvetes och omdömes
skull, är det mycket viktigt att försöka hantera sådant här så
bra som möjligt med tanke på den berörda individen. Det är vad
jag kan säga i det sammanhanget. Om det finns någon informell
hantering i övrigt vet jag inte. Jag skulle gissa att detta är
en klart individuell fråga när det gäller hur man hanterar den.
Ingvar Svensson: Låt mig ställa samma fråga till Bo
Lundgren som jag ställde till Anders Sahlén! Anser Bo Lundgren
att regeringen har hanterat denna fråga på ett formellt riktigt
sätt?
Bo Lundgren: Ja, utan tvivel.
Catarina Rönnung: Vilken faktisk kritik framfördes till Bo
Lundgren i egenskap av minister från bankledningar och
Finansinstitutet mot Finansinspektionen och dess chef? Framkom
det av kritiken att Finansinspektionen inte var tillräckligt
opartisk? Såg man från finansvärlden kritiskt på inspektionens
medverkan i en del rekonstruktionsarbete? Fanns det någon annan
typ av kritik? Vilka framförde denna kritik från finansvärlden?
Jag kan upprepa frågorna om de var för många på en gång.
Bo Lundgren: Det behövs inte. Det är ungefär samma fråga,
som är uttryckt på många olika sätt.
Ingen har uttryckt den typen av kritik till mig. Jag skulle
ställa mig mycket frågande till om någon skulle gör det
dessutom. Här är det ju fråga om ett förhållande mellan
finansmarknaderna och regeringen, där inspektionen är en
tillsynsmyndighet. Skulle någon, exempelvis av den anledning som
ligger till grund för KU:s granskning, ta upp frågan med mig om
huruvida man borde skilja Anders Sahlén från tjänsten, skulle
jag be vederbörande lämna rummet.
Catarina Rönnung: Så långt behöver man ju inte gå.
Bo Lundgren: Jag bara noterar det, eftersom frågan finns
rest. Jag har inte, som jag kan påminna mig -- jag tror inte att
mitt minne sviktar på den punkten -- hört någon som framfört den
typen av kritik. Sådan kritik skall inte heller föras fram till
ett statsråd. Det bör i så fall ske genom en formell skrivelse
från en förening eller ett institut till departementet. Några
sådana skrivelser förekommer inte heller, mig veterligt.
Catarina Rönnung: Hänförs Bo Lundgrens kritik dels till
skrivelsen från JK, dels till egna funderingar i ärendet? Eller
diskuterade Bo Lundgren detta med någon annan?
Bo Lundgren: Ja, naturligtvis diskuterade jag det med min
statssekreterare som är min arbetskollega på departementet. Det
har kanske också diskuterats med något annat statråd. Jag
berättade ju att jag redan hösten 1991 frågade Erik Åsbrink om
hans uppfattning i vissa avseenden, eftersom han var min
företrädare i ämbetet. Det skedde i ett förtroligt samtal.
I övrigt ankommer det på mig, som ansvarig för denna sektor
och för Finansinspektionen, att utöva det överinseende som skall
ske när det gäller chefsförsörjning som sådan. Självfallet är
det jag som har ansvaret och är den som drar slutsatser på det
sätt som jag redovisade för utskottet.
Catarina Rönnung: Fanns det någon styrelseledamot i
Finansinspektionen som framförde kritik till Bo Lundgren?
Bo Lundgren: Nej, jag har inte diskuterat med några
styrelseledamöter i dessa termer. Det är min sak att göra en
bedömning av ledningen i inspektionen, vilket jag också har
gjort, precis som den i vissa fall har granskats av JK, som jag
redovisade för tidigare.
Men dessa två saker har stor betydelse. Finansinspektionen är
en myndighet som spelar en stor roll, särskilt i ett läge som
det vi varit i. Jag har haft den mycket besvärliga uppgiften att
hantera följderna av 80-talets spekulationekonomi till följd av
det som inträffat i banksektorn. Mycket annat har också
inträffat. I det sammanhanget är det oerhört viktigt att vi inte
bara hanterar de rent ekonomiska problemen utan också skapar
legitimitet för åtgärderna. Det har varit en av mina främsta och
viktigaste uppgifter.
Det sker bl.a. genom att man hela tiden är beredd att utkräva
ett ansvar av dem som begått sådana misstag att de kan ställas
till ansvar. I ett sådant läge är det oerhört viktigt att
inspektionen har en stark integritet och att det inte finns en
diskussion kring inspektionen och dess sätt att sköta sina
uppgifter. Det är också oerhört centralt och viktigt att
kompetensen i inspektionen är mycket hög, inte minst den
juridiska. Detta är och har varit min ledstjärna i hanterandet
av såväl finanssektorn som sådan som Finansinspektionen.
Ola Karlsson: Jag skulle vilja börja med att citera JK:s
beslut fattat i december månad 1993. I sammanfattningen står det
bl.a.: Att Finansinspektionen inledde en utredning av
verksamheten i Njord ligger i sakens natur. Den granskning som
nu har gjorts pekar emellertid på brister i
kommunikationsskyldighetens fullgörande. Dessa brister kan i och
för sig bedömas vara sådana att de skulle kunna tänkas läggas
till grund för att undanröja beslutet om en allvarlig erinran.
Litet längre ned i texten står det: JK förslår därför
sammanfattningsvis att beslutet undanröjs och att ärendet
återförvisas till Finansinspektionen för förnyad handläggning.
Med anledning av det skulle jag vilja fråga: Påverkar denna
typ av kritik marknadens förtroende för Finansinspektionen?
Bo Lundgren: Det är självklart. Om man får kritik som
gäller det sätt man hanterar tillsynen inom ens ansvarsområde
påverkar det förtroendet generellt. Hur mycket det påverkar är
svårt att säga. Allmänhetens förtroende inte minst, kan ju
påverkas av detta.
Ola Karlsson: En annan händelsekedja som vi i dag har
diskuterat ganska mycket är Anders Sahléns tillstyrkan när det
gäller Christer Bergqvist. Hur mycket påverkades ditt förtroende
för Anders Sahlén av denna ärendehantering?
Bo Lundgren: Enskilda händelser har inte styrt mig i detta
avseende. Det kan finnas andledning, eftersom frågan varit
aktuell, att redovisa den huvudsakliga gången i fråga om
försöket att utse en generaldirektör i Bankstödsnämnden.
Den 23 september 1992 träffades jag och min statssekreterare
Stefan Ingves, som var chef för finansmarknadsavdelningen,
Riksbanksledningen och Finansinspektionens ledning uppe hos dem.
Det var den dagen vi insåg att vi tidigare än beräknat var
tvungna att "sjösätta" den generella garantin, med tanke på vad
som hände på bostadsobligationsmarknaden den dagen. Vi
diskuterade utformningen av det pressmeddelande som skulle
lämnas den efterföljande dagen. Vi kom också in på att diskutera
hur vi i ett sådant läge skulle hantera det stödarbete som vi
förutsåg, dvs. den bankstödsnämnd som blev resultatet och som vi
redan tidigare hade diskuterat.
Så kom namnfrågan upp. Jag vet inte vem som nämnde namnet
Christer Bergqvist, men det var varken jag eller någon från
departementet. Men någon annan nämnde hans namn. Han beskrevs
som en ung, kompetent, duglig man som skulle kunna vara skickad
för detta uppdrag. Eftersom namnet kom upp diskuterade
naturligtvis Urban Bäckström och jag om detta var rimligt. Vi
förhörde oss hos olika människor på marknaden och hos de
myndigheter som var aktuella i sammanhanget om deras bedömning
av Christer Bergqvist. Vi fick uteslutande positiva omdömen.
Det innebar i sin tur att Urban Bäckström tog kontakt med
Christer Bergqvist, som då lämnat Gota Bank där han fungerat en
kort tid som anställd. Han hade under en kort tid fungerat som
vice VD i Sparbankernas bank AB, som numera heter Sparbanken
Sverige AB. Vi gjorde den bedömningen att hans bindningar
antagligen var så små att det skulle vara möjligt att använda
honom i denna befattning.
När vi fick klart för oss att han skulle kunna överväga ett
sådant erbjudande tog Urban Bäckström, som den direkte
handläggaren, kontakt med ett antal personer på marknaden och
vid myndigheterna. Därvidlag spelar naturligtvis
Finansinspektionen och Riksbanken en stor roll. De skall ju
samverka.
För oss, som politiskt ansvariga, är det viktigt att få en
rejäl bedömning från dessa personer. Vi fick då positiva
omdömen. Jag var visserligen inte själv den som frågade Anders
Sahlén, men jag vet att Urban Bäckström rapporterade till mig
att Anders Sahlén ungefär sade: Ja, jag tillstyrker.
Det är klart att jag för egen del blev något förvånad när jag
torsdagen efter det här hör i TV hur Anders Sahlén säger att det
kan vara problem med jäv. Jag hade ju förutsatt att om det fanns
något sådant fick jag reda på det så tidigt som möjligt. Hade
detta kommit upp vid den första förfrågan hade vi ju mycket noga
penetrerat den frågan och naturligtvis inte gått vidare innan vi
verkligen hade blivit klara över om det fanns ett problem eller
inte.
Det är klart att jag tycker att det hade varit naturligt att
generaldirektören hade tagit kontakt med mig innan han genom
Aktuellt redovisade det för allmänheten. Det hade i alla fall
varit bra att få den informationen. Jag tror att det för de
allra flesta är en självklar reaktion.
Jag bad därför Anders Sahlén och hans tjänstemän, och de
juridiska tjänstemän som fanns, att komma upp till departementet
måndagen efter denna torsdag för att redovisa sina skäl. Det var
ju då viktigt för oss att klara ut om det fanns olika
bedömningar av jävsrisker.
I det sammanhanget inledde jag min redovisning ungefär som här
inför utskottet med hur vi hade gått till väga vid
tjänstetillsättningen. Jag ställde till Anders Sahlén frågan om
han hade tillstyrkt eller om han hade sagt att det fanns jäv
eller vad han egentligen hade för uppfattning i den här frågan.
Han vidimerade då, och det finns stöd i minnesanteckningar hos
mina medarbetare för detta, att han hade sagt att han
tillstyrkte och sedermera hade ändrat sig. Sedan diskuterade vi
vilka risker för jäv som skulle kunna finnas, och det hela
slutade naturligtvis med att, som alla vet, Christer Bergqvist
valde att inte kandidera.
Ola Karlsson: Hur viktig var Anders Sahléns och
Finansinspektionens tillstyrkan av Christer Bergqvist?
Bo Lundgren: Ja, ganska så viktig. Den var negativt
utslagsgivande, så att säga. Hade Finansinspektionen sagt att
det varit problematiskt, hade vi naturligtvis inte gått vidare
utan att noga gå igenom det och skapa förtroende hos
Finansinspektionen för det namnet. Det var vitalt för oss att
Riksbanken, Finansinspektionen och departementet samlat skulle
kunna ha förtroende för och arbeta tillsammans med den som var
ansvarig för Bankstödsnämnden.
Ola Karlsson: Kan det här agerandet ha skadat marknadens
förtroende för Finansinspektionen?
Bo Lundgren: Det är möjligt. Det är klart att det inte är
speciellt bra om man får en diskussion där det ges flera besked.
Det tror jag att var och en inser. Jag tror inte heller att det
i någon avgörande grad påverkar detta, men jag kan inte bedöma
det fullt ut.
Ola Karlsson: Frågade Anders Sahlén någon gång om han hade
regeringens förtroende?
Bo Lundgren: Vi hade en diskussion om detta i samband med
att vi diskuterade gränsdragningen mellan tillsyn och annan
verksamhet som man involverade sig i. Det framgick av samtalet
att jag hade vissa synpunkter på denna gränsdragning men också
att min utgångspunkt var att Finansinspektionen i grunden skötte
sitt arbete, bortsett från denna del, på ett bra sätt. Men jag
tror inte att jag i det sammanhanget uttryckte stort förtroende.
Det blev aldrig en sådan diskussion.
Ola Karlsson: Har Finansinspektionens arbete förändrats
sedan oktober 1991, när du tillträdde som minister?
Bo Lundgren: Fram till dags dato har inspektionen
förstärkts högst avsevärt. Det har inte minst på sistone skett
en kraftig förändring. När Claes Norgren accepterade uppdraget
och sedan blev utnämnd hade han en lång diskussion med mig om
hur han skulle lägga upp den förändring av inspektionen som han
menade var nödvändig. Han hade ju tidigare suttit i styrelsen
för Finansinspektionen och var den i Riksbankens ledning som
hade kontakterna med den finansiella marknaden, så han var väl
skickad att få det här uppdraget.
Han hade då ett antal idéer om hur han skulle kunna bära sig
åt för att förändra och förbättra Finansinspektionen. Bl.a.
menade han att man var tvungen att genomföra en del
personalförändringar för att stärka kompetensen. Han ville
naturligtvis försäkra sig om att det fanns stöd hos mig för den
typen av förändringar. Självklart gav jag honom det stödet. Jag
menade att det med tanke på riskerna att hamna snett juridiskt
också var viktigt att stärka juristkompetensen. En tjänst som
chefsjurist inrättades, och vi har sett till att inspektionen
har fått medel till detta.
Jag har, som jag sade, också sett till att vi har fått
ytterligare medel till inspektionen med anledning av de viktiga
uppgifter den har när det gäller att klara ut vad som har hänt i
vissa sammanhang när det gäller finanskrisen. Slutligen har jag
för inte alls länge sedan försäkrat Claes Norgren om att om det
finns ytterligare behov, skall det kunna finnas medel för att
följa upp någon specifik händelse som skulle kunna ha inträffat.
Man har mycket väl klarat ut hur inspektionens verksamhet
skall förändras och skärpas för att klara uppgifterna. De
arbetsmetoder inspektionen har skall för att klara de här
förändringarna anpassas till de skyddsintressen som skall
tillgodoses. Man skall utveckla den operativa tillsynen för att
se till att aktörerna inte tar alltför stora risker och har goda
kontrollsystem, något som ju tidigare saknades.
Den operativa tillsynen när det gäller kompetensen skall
utövas av inspektörer som är specialiserade inom vissa
riskområden och som skall vara inriktade på platsundersökningar
för att verkligen kunna penetrera de olika institut som står
under tillsyn.
Man skall stärka tillstånds- och normgivningsfunktionen så
att man dels får en större rättssäkerhet och enhetlighet i
rättstillämpningen, dels en effektivare ärendehantering. Det är
några av de punkter som är väsentliga. Det har alltså skett och
kommer att ske en avsevärd förstärkning såväl av inspektionens
resurser som av den kompetens och den teknik som man kan arbeta
med.
Ola Karlsson: I anmälan till utskottet står det bl.a. att
den bristande informationen om skälen till att Anders Sahlén
lämnade sin befattning kan vara till skada för
Finansinspektionens verksamhet. Har du i något annat sammanhang
eller från något annat håll fått signaler om att detta skulle ha
skadat Finansinspektionens verksamhet?
Bo Lundgren: Nej, inte alls. Jag förutsätter naturligtvis
att den stabilitet som finns och det arbete som bedrivs i
inspektionen leder till det motsatta.
Ola Karlsson: Har du förtroende för Anders Sahléns arbete
som minister i Washington?
Bo Lundgren: Han gör ett alldeles utmärkt arbete. Jag har
nu fått rapporter därifrån som har en hög kvalitet, och Anders
Sahlén och jag diskuterar bl.a. en sak som jag tycker är väldigt
väsentlig, nämligen att stärka möjligheterna för denna typ av
ekonomiska attachéer att verka utåtriktat. Å ena sidan gäller
det att samla information från det land som man är verksam i,
och just Washington är en väsentlig plats, eftersom Valutafonden
och Världsbanken ligger där. Det är viktigt att ha en person som
är väl skickad att företräda Sveriges intressen där.
Å andra sidan, med tanke på den turbulens som förekommer på de
finansiella marknaderna, gäller det också att han kan dessa
marknaders funktionssätt, vilket Anders Sahlén verkligen kan
efter sina tidigare uppdrag. Till det kommer också ett uppdrag
att föra ut Sverige, att informera sig om vad som händer i
Sverige för att stärka förtroendet för den svenska ekonomin. I
det avseendet gör Anders Sahlén ett alldeles utmärkt arbete.
Hans Göran Franck: JK:s beslut är otvivelaktigt av
intresse i det här ärendet. Ola Karlsson ställde här en fråga
till dig, där han citerade en del av beslutsformuleringarna. Han
anförde bl.a. ett citat om brister som kunde bedömas vara sådana
att de skulle kunna läggas till grund för att undanröja beslutet
om en allvarlig erinran. Det hakade du naturligtvis genast på.
Men i nästa mening heter det, vilket han inte citerade:
"Justitiekanslern har emellertid funnit att det under de i
Njords konkurs rådande omständigheterna över huvud taget saknas
anledning att meddela en sådan erinran, eftersom den inte skulle
fylla någon i lagen avsedd funktion."
Om jag lägger till detta citat till Ola Karlssons fråga, blir
ditt svar då annorlunda?
Bo Lundgren: Nej, det blir det faktiskt inte. Det faktum
att en sådan här erinran inte skulle ha spelat någon roll
innebär ju inte att man, om man utdelar en erinran, skall avstå
från att göra det på ett korrekt sätt. Det är självklart. Men
det blir en nullitet i och med att den egentligen inte gör någon
verkan här, men det är en annan sak. Det är två olika
frågeställningar.
Hans Göran Franck: Men uppfattade du inte det andra stycke
som jag läste upp, om att det saknas anledning att meddela en
sådan erinran?
Bo Lundgren: Men som också framgår av vad som sägs beror
detta på att det, eftersom omständigheterna var sådana som de
var, inte fanns någon grund för att göra detta.
Hans Göran Franck: Är du medveten om att Justitiekanslern
inte har gått in på sakomständigheterna i det här ärendet?
Bo Lundgren: Jag konstaterar att Justitiekanslern har
uttalat kritik mot olika förhållanden inom Finansinspektionen,
och jag fick redan under våren 1993 information om att det
skulle kunna inträffa. Jag konstaterar också att detta i sig
naturligtvis inte är bra för inspektionen.
Hans Göran Franck: Jag har inte tillgång till alla sidor,
men jag har här vaskat fram ett uttalande om "att
Finansinspektionen underlåtit att iaktta vissa formaliteter och
därtill varit passiv i sitt tillsynsarbete men i övrigt inte
handlagt ärendet på ett sätt som föranleder någon ytterligare
åtgärd från min sida".
Jag skulle kunna tänka mig många myndigheter som man skulle
kunna skriva detta om.
Bo Lundgren: Jo, det är möjligt. Det kan jag inte bedöma.
Alla är vi säkert överens om hur viktigt det är att just
Finansinspektionen i det skede som vi var inne i inom den
finansiella sektorn verkligen hanterade frågor både formellt och
reellt på ett riktigt sätt. Det som tas upp är att man den 4
september försätter Njord i konkurs, men att inspektionen
underrättades om problemen redan i juni 1991. Man inledde en
undersökning samma dag som konkursen inträffade, den 4
september, trots att man visste om problemen i juni.
"Fortfarande", säger JK, "hade inte någon akt lagts upp i
ärendet hos inspektionen. Det förelåg heller inte då någon
formaliserad dokumentation över vad som förekommit hos
inspektionen under sommarens deltagande i
rekonstruktionsarbetet. Av utredningen framgår sålunda att
inspektionen under sommaren 1991 inte vidtog sådana rättsliga
åtgärder som anges i 19 kap. försäkringsrörelselagen. Först
sedan konkursen var ett faktum har ett tillsynsärende enligt
försäkringsrörelselagens regler i formell mening inletts.
Ordalydelsen innebär i det här kapitlet, säger man vidare,
"att när inspektionen konstaterar vissa missförhållanden, som
bl.a. avvikelser från bolagsordningen, så skall inspektionen
också vidta vissa i bestämmelserna angivna åtgärder. Lagtextens
ordalydelse ger inte något utrymme för en annan tolkning.
Inspektionens handlingssätt att mera formlöst ta sig an
problemen -- -- --."
Det konstateras sedan att det i och för sig kan vara
förståeligt om man under en kortare tid inte ville störa
rekonstruktionsarbetet. Jag skall inte trötta utskottet med
sådant som ledamöterna själva kan läsa in, men självklart ligger
i detta en kritik av det sätt på vilket man har hanterat ärendet
som sådant. Det är ovedersägligt. Sedan återstår det för var och
en att bedöma vilken tyngd man skall lägga i detta. Det kan
finnas olika subjektiva grunder för en sådan bedömning.
Hans Göran Franck: Jag har här tyvärr bara tillgång till
sammanfattningen, men jag vill fråga dig om något annat än det
som jag nu har citerat kan sammanfattningsvis ligga till grund
för ett ställningstagande.
Bo Lundgren: När det gäller JK:s undersökningar finns det
kritik vad gäller bristande kommunikation, diarieföring och en
del annat.
Hans Göran Franck: Det var precis det som jag
sammanfattade här. Jag uppfattar det så att det är detta från
JO:s utlåtande som du kan lägga till grund för kritik, men det
är tydligtvis ingenting annat i JK:s yttrande.
Bo Lundgren: Jag har gett ett par exempel på saker som jag
tycker är väsentliga i min bedömning av om det finns anledning
att erbjuda Anders Sahlén en annan position och därmed också
utse en ny generaldirektör för inspektionen. Jag har konstaterat
att det finns en objektivt godtagbar grund för detta. Jag har
t.o.m. redovisat att det som jag har försökt utföra ligger så
nära den rena frivilliga rotationen som man kan tänka sig -- att
lämna ett erbjudande på det sätt som har skett.
Det som utskottet har ifrågasatt är huruvida förflyttningen
som sådan har syftat till att påverka myndighetsutövning eller
på annat sätt påverkat inspektionen. Så är naturligtvis inte
fallet, och jag tror att var och en kan dra den slutsatsen. Det
som finns i JK:s kritik är naturligtvis i sig självt allvarligt.
Det är inte ägnat att förbättra eller öka förtroendet, det kan
snarare minska förtroendet för inspektionen. Det är naturligtvis
i sig självt problematiskt. Jag tror att även den värderade
utskottsledamoten kan hålla med om det.
Hans Göran Franck: Nu säger du att det är allvarligt.
Tidigare under förhören sade du att det var saker som du ansåg
att man, liksom på de flesta myndigheter som har sådana här
brister, kan rätta till. Vilket är det nu? Är det här saker och
ting som myndigheten normalt sett kan rätta till eller är det
här mycket allvarligt, så att det föranleder att vederbörande
skall omflyttas?
Bo Lundgren: När det gäller praktiska hanteringar, som
t.ex. diarieföring och rutiner, kan det självfallet rättas till.
Men att dra en slutsats att det finns en brist vad gäller
hanteringen i ledande position totalt sett är en större fråga.
Hans Göran Franck: Min sista fråga gäller att du här
vacklar mellan två ståndpunkter, å en sidan att det är
allvarligt, å andra sidan att han är en mycket bra person och så
oerhört kompetent. Man undrar egentligen på vilket ben du står.
Har andra omständigheter påverkat eller inte?
Bo Lundgren: Eftersom jag har svårt med balansen står jag
för det mesta på bägge benen. Jag måste säga att det är väl
förenligt. Allt är inte svart eller vitt. Det finns naturligtvis
människor som har en mycket bra kompetens i många avseenden men
som kanske i vissa andra avseenden visar brist på fullständig
kompetens, om jag skall uttrycka det på ett vänligt sätt, i
något avgörande avseende. I det läget finns det all anledning
för mig som ansvarigt statsråd att vidta den här åtgärden. Men
det innebär naturligtvis inte att man skall döma ut en person i
andra avseenden än just dem man har anledning att hantera.
Kurt Ove Johansson: Bo Lundgren säger att han står med
båda benen på jorden, men någon gång måste väl också han lyfta
ett ben för att gå framåt, förmodar jag.
Bo Lundgren: Jo, det är alldeles rätt. Vi går väldigt
mycket framåt.
Kurt Ove Johansson: I den diskussion som förts mellan
statsrådet och Hans Göran Franck åberopar Bo Lundgren ett
objektivt skäl, men han har inte något tolkningsföreträde. Det
finns också andra som kan ha en uppfattning i frågan om det här
håller som ett objektivt skäl. Jag bestrider det.
Bo Lundgren: Det som vi här talar om är ett erbjudande
till Anders Sahlén att acceptera en annan post, och det
motiveras naturligtvis också varför erbjudandet lämnas. Det vore
fel av mig att göra något annat.
Kurt Ove Johansson: Jag vill gå tillbaka till Christer
Bergqvist som chef för Bankstödsnämnden. Vi har i dag hört att
Urban Bäckström diskuterade saken med Anders Sahlén Jag skulle
vilja veta vad Bäckström rapporterade till dig från det mötet.
Bo Lundgren: Han rapporterade att Anders Sahlén avvaktade
en stund, varefter denne sade: Jag tillstyrker.
Kurt Ove Johansson: Det är det här som är litet knepigt
för utskottet. Anders Sahlén har vid utfrågningarna tidigare här
i dag frenetiskt hävdat att han hissade varningsflagg för att
utse Christer Bergqvist till chef för Bankstödsnämnden. Vidare
har han gång på gång markerat att han inte har godkänt någon
utnämning, som Urban Bäckström påstår att han skulle ha gjort.
Då blir den naturliga frågan: Sätter statsrådet Bo Lundgren
ingen som helst tilltro till vad Anders Sahlén har sagt i
utskottet på den här punkten?
Bo Lundgren: Låt mig först och främst säga att det som
inträffade i fråga om Anders Sahléns uttalande om Christer
Bergqvist inte är någon för mig avgörande fråga när det gäller
det beslut som vi här har att diskutera. Det är inte det som det
rör sig om. Men det finns ändå anledning att klara ut vad som
har förevarit.
Jag har ju inte haft tillfälle att ta del av några utskrifter
av vad som har sagts tidigare. Jag har försökt underrätta mig
genom vissa muntliga redovisningar, läst TT-telegram och annat,
men om jag förstår det rätt har Anders Sahlén -- ni får rätta
mig om jag har fel -- sagt att han kanske borde ha informerat
mig eller någon annan på den politiska sidan om att han i
Aktuellt på torsdagen talade om detta med jäv. Jag har i alla
fall en känsla av att det har sagts mig.
Om Anders Sahlén några dagar tidigare hade uttryckt samma sak
till Urban Bäckström, fanns det såvitt jag förstår ingen
anledning att här för utskottet säga att man borde ha informerat
mig en gång till om det som jag redan var informerad om.
Anders Sahlén har alltså enligt vad Urban Bäckström sade till
mig när han redovisade det hela, och jag har det i andra hand,
sagt att han tillstyrkte. Detta är naturligtvis en viktig
omständighet för mig i det beslutsfattande som det gäller.
Det som jag kan redovisa här är ju den kontakt som jag hade
med Anders Sahlén måndagen nio eller tio dagar efter det första
sammanträffandet när frågan ställdes. Jag ställde frågan till
Anders Sahlén, med utgångspunkt i att han ursprungligen inte
hade haft några synpunkter men hade ändrat sig, varför han hade
ändrat sig och vad som nu gällde. Han hade ingen erinran mot min
beskrivning av detta utan accepterade att detta var faktum.
Detta styrks också av minnesanteckningar hos en av mina
medarbetare som var närvarande på den här måndagen.
Kurt Ove Johansson: Utskottet får kanske gräva ytterligare
i det här, men här står tyvärr uppgift mot uppgift. Jag
konstaterar bara att det är på det sättet att Anders Sahlén med
frenesi inför utskottet har hävdat att han inte har gjort ett
sådant här godkännande. Man får väl sätta lika stor tilltro till
Anders Sahlén som till den f.d. statssekreteraren och nuvarande
chefen för Riksbanken.
Bo Lundgren: Om man anser att detta är en mycket viktig
och relevant fråga, skall man naturligtvis penetrera den mycket
djupt. För egen del kan jag konstatera att detta inte är någon
väsentlig del av skälen till att jag eller regeringen har
vidtagit de åtgärder som vi har vidtagit. Men det som jag får
konstatera är att jag fått en redovisning från Urban Bäckström
om vad som har förevarit och vad som har sagts. Jag konstaterar
när jag ser på TV några dagar senare att Anders Sahlén då har en
annan uppfattning än den som jag fick relaterad till mig. Jag
har fått reda på att han här inför utskottet har sagt att han
kanske hade haft anledning att prata med mig om vad han skulle
säga i TV-framträdandet, men jag förstår inte varför han skulle
ha anledning att prata med mig, om han redan hade upplyst Urban
Bäckström om samma sak som han sade i TV. Det måste alltså
finnas en skillnad i det här avseendet.
Jag kan konstatera att jag för egen del har hört Anders Sahlén
några dagar ännu senare inte invända mot min beskrivning av vad
som hade förevarit, och detta finns i sin tur dokumenterat.
Frågan om detta nu är en väsentlig sak att gräva i får
utskottet avgöra; det skall inte jag avgöra. Jag kan se många
skäl till att man kan ha olika uppfattningar, men jag sätter nog
stor tilltro till min statssekreterare i det här sammanhanget.
Kurt Ove Johansson: Och mindre tilltro till Anders Sahlén?
Bo Lundgren: Ja, alldeles uppenbart, eftersom jag själv
har hört Anders Sahlén senare acceptera min beskrivning, som
överensstämmer med den som Urban Bäckström gav mig.
Thage G Peterson: Statsrådet Lundgren har ju inte tillgång
till utskrifterna. Kan vi göra så att ni, när ni har fått läsa
dessa och vill ställa någon ytterligare fråga, i så fall
återkommer skriftligt på den här punkten?
Bo Lundgren: Självklart.
Thage G Peterson: Vi tycker att det är helt schyst att
statsrådet får tillgång till utskrifterna.
Bo Lundgren: Och vi är naturligtvis fullt beredda att
lämna avskrifter av minnesanteckningarna, om det kan hjälpa till
i det hela, utan att det blir någon långvarig diskussion i
övrigt.
Kurt Ove Johansson:Också jag accepterar naturligtvis det.
Men jag ställde följande fråga till Urban Bäckström tidigare i
dag: Ni borde också själva inom regeringskansliet ha förutsett
riskerna av ett delikatessjäv. Det måste väl ändå vara så att
huvudansvaret härför när det gäller att utse personer måste
ligga hos den som ha utnämningsmakten, alltså regeringen. Det
kommer ni aldrig ifrån. Ni kan aldrig skylla ifrån er på Anders
Sahlén, även om han nu var chef för Finansinspektionen. Eftersom
det är regeringen som utser personer, måste det vara ni som gör
den riktiga bedömningen.
När det gäller Bergqvist måste naturligtvis även Bo Lundgren
ha känt till att han har ett förflutet i Gota bank och i
Sparbanken. Det var banker som man kunde förutse skulle vara de
första som stod i akutkön för att prata med just
Bankstödsnämnden. Det hade alltså såvitt jag förstår inte
behövts särskilt mycket kreativitet i tänkandet för att förstå
att det var ganska självklart att delikatessjäv skulle uppkomma.
Jag kan alltså inte förstå att regeringen utnämner en person
på ett så dåligt underlag som man måste ha haft för att komma
fram till ett sådant beslut.
Bo Lundgren: Självklart har regeringen ett ansvar för de
beslut regeringen tar i ett sådant sammanhang. Det är en
självklarhet. Nu gäller såvitt jag förstår granskningen inte den
här frågan. Det kunde i sig vara intressant att ta upp den, men
vi får göra bedömningar på samma sätt som andra får göra, och
det är klart att vi också är beroende av att få reda på vilka
uppfattningar andra har om lämplighet och annat. Det är
exempelvis mot den bakgrunden som vi konsulterar Riksbanken och
Finansinspektionen och även försöker lyssna med marknadsaktörer
och få de andra kontakter som kan tas i detta sammanhang.
Problemet var att vi ville ha en person som var kunnig om de
finansiella marknaderna och som vi bedömde skulle ha så litet
kontakt och därmed så liten risk för jäv som möjligt. Där fanns
såvitt vi bedömde det en möjlighet att klara den situationen,
och det fanns ju ursprungligen inte heller några invändningar.
När vi diskuterade just den här jävsfrågan fanns det olika
tolkningar av om det fanns risk för jäv eller om det var en
jävssituation eller motsvarande. Det fanns ingen klar tolkning
från juristerna när vi så småningom diskuterade detta i
ytterligare en vända i samband med de olika yttranden som hade
varit.
Vi kan också konstatera att Anders Sahlén då menade att
Christer Bergqvist i grunden var lämplig för det här uppdraget.
Det enda han hade synpunkter på var numera om det skulle kunna
finnas risk för jäv eller möjligen en jävssituation. Även andra
har ju uttalat sig i den här frågan.
Vi kan naturligtvis granska just den här handläggningen, om
man så önskar. Det var inte något formellt regeringsärende, utan
Christer Bergqvist drog sig tillbaka på grund av utvecklingen
innan det var fråga om en utnämning. Det har, som sagt, inte
heller spelat någon avgörande roll eller ens en betydelsefull
roll i fråga om det beslut som jag och regeringen träffade om
omflyttningen på tjänstesidan.
Thage G Peterson: Jag har en enda fråga till statsrådet
rörande detta. När namnet Christer Bergqvist kom upp vid det
sammanträde som statsrådet hade med Riksbanken, Bankinspektionen
och era medarbetare, kände ni då personligen Christer Bergqvist?
Bo Lundgren: Jag visste inte att det var den Christer
Bergqvist, men jag fick senare klart för mig att det var den
Christer Bergqvist som jag 15--20 år tidigare hade känt.
Thage G Peterson: Kurt Ove Johansson har bett att få
ställa en eller två frågor vid en intern utfrågning, och den tar
vi nu direkt. Sedan skall jag hålla mitt löfte att statsrådet
Lundgren skall kunna vara vid sitt tåg i god tid.
Jag förklarar den offentliga delen av utfrågningen avslutad.
Jag tackar massmedier och allmänhet för visat intresse. Jag vill
gärna ha en stenograf kvar under resten av utfrågningen.
Konstitutionsutskottet
1994-04-22
Bilaga B 10
kl. 16.30--17.40
Offentlig utfrågning av statsrådet Ulf Dinkelspiel dels
angående regeringens handläggning av krigsmaterielexport till
Indonesien, dels angående regeringens vapenexportpolitik, dels
angående statsrådens innehav av värdepapper, jäv m.m., dels
angående regeringens handläggning och förberedelser för
rekrytering till tjänster inom EG/EU-organ
Thage G Peterson: Jag hälsar statsrådet Ulf Dinkelspiel
välkommen till utskottet. Vi har bett att få tala om fyra
granskningsärenden. Det är ärendena som gäller dels
krigsmaterielexport till Indonesien, dels regeringens
vapenexportpolitik. Det är vidare ärende om statsrådens innehav
av värdepapper, jäv m.m., och det är slutligen ärende om
regeringens handläggning av och förberedelser för rekrytering
till tjänster inom EG/EU-organ.
Vi kommer att ta ärendena i den turordning som de står på
listan. Statsrådet Dinkelspiel önskar göra en kort inledning.
Krigsmaterielexporten till Indonesien och vapenexportpolitiken
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Jag skall fatta mig kort
på den här punkten och på de andra punkterna.
Jag vill i första hand hänvisa till den diskussion och de
samtal som har ägt rum med Sven Hirdman och den redovisning som
han har lämnat inför utskottet, som han i sin tur har redovisat
för mig.
Utgångspunkterna för regeringens behandling av
krigsmaterielärendena är självklart de gällande riktlinjerna,
som i sin tur går tillbaka på den nya
krigsmateriellagstiftningen. Denna krigsmateriellagstiftning
bygger på en mycket bred politisk förankring, och tillämpningen
sker i nära samråd med de partier som är företrädda i
Utrikesnämnden, genom Rådgivande nämnden och i Utrikesnämnden i
en del fall.
Det är ju, vilket är bekant för utskottet, fråga om en
granskning från fall till fall. Varje ärende avgörs på sina
meriter. Det är jag som fattar besluten, efter föredragning av
krigsmaterielinspektören, på ett mycket begränsat område; det
rör sig om rena rutinärenden. I övrigt är det fråga om
regeringsärenden där jag är föredragande. KMI föredrar ärendena
för mig så fort det är fråga om kontroversiella ärenden, ärenden
av principiell betydelse eller nya typer av ärenden, efter
föredragning i Rådgivande nämnden. En annan utgångspunkt är
givetvis att det skall vara fråga om krigsmateriel som är av
betydelse för vårt eget försvar.
Bedömningen görs från fall till fall. Man tar hänsyn till
materielens karaktär, om det är krigsmateriel för strid eller
övrig krigsmateriel, om det är fråga om nya system eller
följdleveranser, om det påverkar rustningsnivån inom området och
givetvis mänskliga rättighets-kriteriet, där ju riktlinjer finns
fastlagda i propositionen, utskottsuttalanden och liknande, som
också ligger till grund för agerandet.
Jag vill säga det här, eftersom det på det här området är
väldigt svårt att uttala sig generellt, man måste granska varje
fall för sig. Det sker också. Det rör sig om ca 3 000 ärenden
per år, och det gör att det också är väldigt viktigt att ha
utförliga arkiv och ett institutionellt minne av det som finns i
KMI, då det är omöjligt att hålla alla tidigare ärenden i
minnet, att veta hur bedömningarna har gjorts och vilka
principer som har följts. Där är Krigsmaterielinspektionen den
ansvariga myndigheten och också föredragande.
Får jag slutligen säga, vilket också är känt för utskottet,
att de flesta förhören här har varit slutna, men jag ser gärna
att de sker öppet. Även om en del av informationen till sin
karaktär är och måste vara sekretessbelagd, kommer jag här,
liksom i andra fall, att sträva efter största möjliga öppenhet.
Bengt Hurtig: I riktlinjerna sägs att export i princip
inte skall ske när det är fråga om grova och omfattande förtryck
av mänskliga rättigheter. Utrikesutskottet skärpte
propositionens skrivning och sade:
"Utskottet vill betona vikten av att regeringen gör en mycket
noggrann bedömning av situationen beträffande de mänskliga
rättigheterna i de land som kan bli aktuella för
utlandssamverkan på krigsmaterielområdet. Utskottet utgår vidare
från att tillämpningen av det mänskliga rättighets-kriteriet
sker med iakttagande av särskilt stor restriktivitet."
Det här ställde sig riksdagen bakom.
När vi nu frågar krigsmaterielinspektören, säger han: De
nuvarande bestämmelserna innebär att kränkningarna skall vara
systematiska och nationellt sanktionerade för att utgöra hinder
för utförsel av krigsmateriel. Det räcker inte med enstaka
händelser.
Det är okej att det inte räcker med enstaka händelser. Men hur
transformerar man riksdagens formulering om grova och omfattande
kränkningar till att de skall vara systematiska och nationellt
sanktionerade? Det skulle jag vilja ha litet närmare utvecklat.
Ulf Dinkelspiel: När det gäller just uttolkningen av
riktlinjerna på den här punkten är det givetvis inte bara
propositionen utan också utskottets uttalanden som är
vägledande. Det gäller alltså även frågan om uttolkningen av
grova och omfattande kränkningar.
När det gäller systematiken i det hela, kan den vara en
kvalificeringsgrund, en bakomliggande omständighet, men det är
naturligtvis oerhört svårt att exakt definiera vad systematik
är. Det är klart att ett enskilt, enkelt brott mot mänskliga
rättigheter inte är grund för att förbjuda export. Det är å
andra sidan alldeles klart att upprepade grava brott mot
mänskliga rättigheter är systematiska. Men däremellan finns en
gråzon, och det är den typen av bedömningar som vi får göra från
fall till fall. Det är i varje enskilt fall ett mycket grannlaga
avgörande. Jag tror att alla medlemmar i Rådgivande nämnden
håller med om det.
Bengt Hurtig: Min fråga gällde också varifrån ni har fått
det här att kränkningarna skall vara nationellt sanktionerade.
Det står nämligen ingenting om det i riktlinjerna eller i
utrikesutskottets betänkande.
Ulf Dinkelspiel: Det kan vara en tolkning, en praxis, som
har gjorts på det här området som krigsmaterielinspektören
tillämpar. Vi väger ju in alla faktorer, och det här kan vara en
av väldigt många faktorer som man kan ta hänsyn till. Det är ju
skillnad om det skulle uppstå ett brott mot de mänskliga
rättigheterna som regeringarna inte kan ställas till ansvar för,
jämfört med en situation att det på annat håll skulle uppstå
brott mot mänskliga rättigheter. Men det förändrar inte det
grundläggande, dvs. att det är grund för att säga nej om det
finns ett mönster av brott mot mänskliga rättigheter eller om
situationen objektivt bedöms så att det är fråga om grova och
omfattande kränkningar, enligt krigsmateriellagstiftningens
bestämmelser.
Bengt Hurtig: Det sker de facto på många håll i världen
grova och omfattande övergrepp mot eller förtryck av mänskliga
rättigheter, enligt internationella människorättsorganisationer,
t.ex. Amnesty. Det kan vara paramilitära grupper eller
gerillarörelser. Det kan vara olika typer av inbördeskrig, som
man inte på förhand kan säga att staten har kontroll över eller
förmåga eller vilja att förhindra. Den typen av situationer
omfattas av begreppet grova och omfattande brott mot mänskliga
rättigheter. Det har inte sagts någonting om att de just skall
vara nationellt sanktionerade.
Är det inte så att sådant här förtryck kan förekomma utan att
det är ett statligt engagemang i det?
Ulf Dinkelspiel: Jo -- jag delar helt Bengt Hurtigs
uppfattning på den här punkten. Det är ofta svårt att fastställa
varifrån brott utgår. Dessutom vill jag säga, att en sådan
situation som Bengt Hurtig redovisar i sig också kan utgöra en
grund för att säga nej. Inbördes spänningar och liknande är
också en faktor som vi väger in.
Ylva Annerstedt: Regering och riksdag har nu öppnat för
ett vidgat samarbete med Indonesien. Jag vill gärna säga att jag
är för det, därför att jag tycker att man skall påverka på
plats. Men vi har också sagt att man skall vara restriktiv och
noga beakta den inre situationen.
Jag skulle vilja fråga om regeringen under 1993 eller 1994 har
beviljat utförseltillstånd för några nya vapensystem till
Indonesien. Jag undantar då ammunition och följdleveranser.
Ulf Dinkelspiel: Svaret på frågan är nej.
Granskning av statsrådens innehav av värdepapper, jäv m.m.
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Jag vill göra två
kommentarer på den här punkten. Den första kommentaren gäller
mitt eget värdepappersinnehav in toto. Det har legat i depå,
fryst, under hela året. Inga förändringar har gjorts annat än
när det har varit tvångsinlösen eller liknande. Det har skett i
något fall.
De enda aktuella förändringar som har skett i övrigt gjordes
av mig i april, efter hörande och samråd med regeringens
etikkommitté, då jag avyttrade 1 825 aktier i Ericsson och 300
aktier i Volvo. Jag har icke gjort några andra förvärv eller
försäljningar utifrån eget initiativ, utan detta har jag gjort
med utgångspunkt i de nya riktlinjerna, därför att det här är
fråga om försvarsmaterielindustrier och därför att jag inte
skall behöva överlämna de ärendena till något annat statsråd.
Den andra kommentaren har en direkt anknytning till mitt
innehav av värdepapper. Det har väckt en viss massmedial
uppmärksamhet, och jag vill därför göra några kommentarer till
det.
Den minnesgode erinrar sig kanske att Aftonbladet den 4
februari hade en mycket stort uppslagen artikel -- detta fanns
också på löpsedeln. Där uppgavs att Öhmans fondkommission -- som
utskottet känner till är det ett familjebolag, i vilket jag är
delägare tillsammans med min bror -- hade köpt Volvoaktier för
90 miljoner kronor, att köpen kan ha grundats på
inside-information och ytterligare att denna inside-information
kan ha kommit från mig. Det var inga beskyllningar, men det var
insinuationer; det var ett led i det hela. Det är sådant som man
får leva med. Uppgifterna har sedermera tillbakavisats.
Dagen därpå hade Aftonbladet ånyo en mycket stort uppslagen
artikel, där det stod över två sidor: Han visste att affären
sprack. Där hänvisade man till ett uttalande av herr ordföranden
i konstitutionsutskottet, som sade sig med säkerhet veta att jag
i förväg kände till att fusionen inte skulle bli av.
Det senare uttalandet, som ju går direkt tillbaka på artikeln
dagen innan och har samband med frågan om inside, gjorde att jag
tidigare i brev till utskottet bad att få den här frågan
granskad, att få tillfälle att framlägga min syn och lägga
uppgifterna till rätta.
Fakta i målet är följande.
För det första: Jag har över huvud taget icke deltagit i några
som helst diskussioner i regeringen om Volvo. När den frågan har
kommit upp -- den har kommit upp några gånger, kanske tre eller
fyra gånger -- har jag gått ut, av det skälet att jag hade 300
aktier i Volvo.
För det andra: Jag har icke heller på annan väg nåtts av
information om att regeringen eller regeringen närstående skulle
ha fått kännedom om att fusionen med Volvo skulle spricka. Själv
fick jag del av den informationen när jag tittade på TV kvällen
den 2 december.
För det tredje: Jag vill gärna säga att jag ifrågasätter om
någon visste detta. Mitt intryck när jag såg Gyllenhammar på TV
var att beslutet hade fattats tidigare på dagen, och att det
alltså inte hade fattats beslut tidigare. Det är självklart att
jag icke äger kännedom om vad som internt avhandlas inom Volvo.
Detta, enskilt och sammantaget, säger jag därför att det
styrker att den uppgift som konstitutionsutskottets ordförande
har lämnat och som hela artikeln i Aftonbladet bygger på inte är
korrekt; den är oriktig. Jag har velat lägga den här saken till
rätta i utskottet, och jag önskar gärna att detta noteras av
utskottet.
Thage G Peterson: Jag skall be att få göra följande
inledning.
Jag tycker att statsrådets brev är utomordentligt märkligt.
Dinkelspiel kommer nu till konstitutionsutskottet och håller
ett försvarstal. Aftonbladets artikel är alltså inte ett
granskningsärende för KU. KU har att granska regeringens och
statsrådens ämbetsutövning, och det är KU:s rätt att granska
statsrådens innehav av värdepapper.
Jag vill med kraft tillbakavisa statsrådets anklagelse mot
mig, att de uppgifter som jag har lämnat inte är korrekta. De är
icke falska. Jag kan senare visa det. Jag vet att regeringen
ständigt fick uppgifter om fusionsarbetet och även information
om att fusionen var på väg att spricka.
När jag har sagt de här orden, vill jag ha noterat att
statsrådet Dinkelspiels agerande i denna fråga är ytterst
märkligt.
Hans Göran Franck: Jag vill bara ställa en fråga: Har du
vänt dig till Aftonbladet i anledning av den här artikeln?
Ulf Dinkelspiel: Ja, jag har vänt mig till Aftonbladet.
Jag har framfört mina synpunkter där, och de finns redovisade.
Hans Göran Franck: Har du gjort någon anmärkning mot
publiceringen av artikeln?
Ulf Dinkelspiel: Nej, inte mot publiceringen av artikeln.
Statsråd och offentliga personer får naturligtvis vänja sig vid
ganska mycket publicitet kring olika frågor. Jag har givit mina
synpunkter till Aftonbladet, och de finns i delar redovisade.
I den här delen vill jag gärna säga, herr ordförande, att
anledningen till att jag tar upp det här är att herr ordföranden
att döma av ett TT-meddelande två dagare senare sade att det
fanns tillfälle att granska den här frågan i samband med
granskningen av mina värdepappersaffärer.
Jag vill också säga att uppgiften är oriktig. Jag hade ingen
som helst kännedom om Volvoaffären. Jag är beredd att gå ed på
detta, inför utskottet och i vilket annat sammanhang som helst.
Jag hade ingen som helst kännedom om detta. Uppgiften är alltså
oriktig.
Hans Göran Franck: Du har lämnat en skrivelse hit, och den
kan inte formellt behandlas här som någon anmälan. Jag undrar om
du har gjort någon anmälan mot Aftonbladet ur
tryckfrihetssynpunkt.
Ulf Dinkelspiel: Nej, det har jag inte gjort, av det enkla
skälet att Aftonbladet har rätt att trycka dessa uppgifter. Jag
har inte funnit grund att göra någon sådan anmälan.
Hans Göran Franck: Du har alltså inte haft någon
anmärkning mot Aftonbladet i det här fallet?
Ulf Dinkelspiel: Jo, beträffande uppgifterna i
Aftonbladet, men icke när det gäller Aftonbladets rätt att ge
uttryck för åsikterna eller någonting liknande -- självklart
inte.
Hans Göran Franck: Men du är klar över att det är
Aftonbladets ansvarige utgivare som är ansvarig för innehållet i
artikeln?
Ulf Dinkelspiel: Självklart. Därför har jag över huvud
taget inte tagit upp de frågorna vare sig här eller där. Den
enda fråga som jag har funnit anledning att ta upp här är det
uttalande som har gjorts av konstitutionsutskottets ordförande,
dels därför att uttalandet är oriktigt, dels därför att det i
ett TT-meddelande hänvisades till att det fanns tillfälle att ta
upp den här frågan när mina värdepappersaffärer granskades.
Eftersom det med detta byggdes upp en hel artikel i Aftonbladet,
har jag funnit det naturligt att lägga de här uppgifterna till
rätta i konstitutionsutskottet. Jag har utgått från att detta
också är i konstitutionsutskottets intresse.
Hans Göran Franck: Har du begärt något beriktigande av
Aftonbladet?
Ulf Dinkelspiel: Nej, jag har inte begärt ett beriktigande
av Aftonbladet, därför att det är ju inte min uppgift i
Aftonbladet. Det är ju Aftonbladet som har citerat
konstitutionsutskottets ordförande. Om det skulle vara fråga om
ett beriktigande, att det vore felaktigt citerat, är det
naturligtvis inte jag som skall gå ut och dementera det, utan
det är Thage G Peterson som skall göra det. Det vore mig
fullständigt främmande att be Aftonbladet dementera någon annans
uppgift.
Hans Göran Franck: Det är ansvarige utgivaren som står
till svars för alla uppgifter, oavsett vem som är källan.
Ulf Dinkelspiel: Jag är fullständigt medveten om det, och
därför har jag inte funnit anledning att ta upp detta. Min
utgångspunkt har varit att uppgiften är riktig, sådan den
citeras. Om jag förstod herr ordföranden rätt, står han fortsatt
vid den uppfattningen att jag skulle ha känt till detta -- han
sade ju att han var säker på att jag kände till det.
Jag upprepar: Detta är oriktigt. Jag har velat lägga detta
till rätta. Jag förstår att missförstånd ibland kan uppstå, men
jag vill försäkra att det på den här punkten är kristallklart
att jag icke hade någon som helst kännedom om detta.
Jag upprepar: Jag har utgått från att det är i
konstitutionsutskottets intresse att få detta klarlagt, eftersom
det är fråga om etik och värdepappersinnehav.
Thage G Peterson: Jag måste ta mig rätten att komma med
några påpekanden.
Konstitutionsutskottet är ingen tryckfrihetsdomstol.
Statsrådet Dinkelspiel måste som vilken medborgare som helst i
Sverige som har en affär med en tidning gå till den ansvarige
utgivaren och starta en tryckfrihetsprocess, precis som Hans
Göran Franck också sade. Det är fullkomligt orimligt att
förvandla riksdagens konstitutionsutskott till ett ställe dit
statsråd och andra medborgare som känner sig illa behandlade av
en tidning kan gå för att få en sådan här fråga avgjord.
Det finns ingen anmälan inlämnad om Öhmans fondkommission. KU
kan således inte granska Öhmans fondkommission.
Sedan till mina uttalanden, som icke är oriktiga. Regeringen
arbetar enligt regeringsformen som ett kollektiv. Regeringens
beslut fattas kollektivt. I konsekvens med detta, Ulf
Dinkelspiel, har varje statsråd rätt att få full information men
har också full skyldighet att hämta in full information som en
följd av det kollektiva ansvaret. Jag konstaterar att Ulf
Dinkelspiel tillhör regeringen.
Volvo--Renault-affären gällde Sveriges största
industriföretag. Det var en affär med mycket stor betydelse för
Sveriges ekonomi och syselsättning och för många regioner i
landet. Detta förhållande gör att regeringen och dess samtliga
ledamöter hade ett stort intresse av att ha tillgång till full
information om utvecklingen av affären. Motsatsen vore en
omöjlighet.
Med den kännedom som jag har av Pehr G Gyllenhammar är det
högst troligt -- jag t.o.m. vet -- att han höll regeringen
utomordentligt noga informerad om affärens alla turer och att
regeringen också hade full information från honom när affären
höll på att spricka. Det är min utgångspunkt. Att regeringen
hade information bekräftas också av att näringsministern tog
initiativ till överläggningar med Frankrikes industriminister.
Det skedde på grund av att regeringen kände oro för hur affären
utvecklades.
Jag konstaterar vidare att Ulf Dinkelspiel är Sveriges
EU-minister och som sådan har ansvaret för vårt lands kontakter
med andra europeiska regeringar, också den franska. Det vore
helt orimligt om statsrådet Dinkelspiel i sina kontakter med
Frankrikes regering inte skulle eftersträva full information om
hur Volvo--Renault-affären utvecklades. Om statsrådet inte
skulle ha försökt få full information, skulle statsrådet ha
misskött sitt arbete. Frankrikes regering hade i ett sådant läge
haft anledning att undra varför inte Sveriges EU-minister kände
till det senaste i affären. Det skulle bekräfta att Sveriges
EU-minister inte skulle vara aktuellt informerad i en affär som
ju gällde framtiden för Sveriges största industriföretag och som
dessutom var en av de största företagsaffärerna i Europa.
Man kan således utgå från att Ulf Dinkelspiel av ren
självbevarelsedrift höll sig informerad om affären. På goda
grunder, inte minst med egen erfarenhet av sex år som Sveriges
industriminister, utgår jag från att regeringen, inklusive Ulf
Dinkelspiel, i förväg hade kännedom om att fusionen inte skulle
bli av. På dessa grunder avvisar jag helt Ulf Dinkelspiels
anklagelser.
En annan fråga är om Ulf Dinkelspiel på något sätt har
utnyttjat den information som han haft tillgång till. Detta har
jag självklart inte uttalat mig om. Jag har inte heller haft
några som helst misstankar om det. Det är endast Ulf Dinkelspiel
själv som känner till det.
Jag har inte hävdat att KU skulle granska Öhmans
fondkommissions köp av Volvoaktier. Någon sådan
granskningsanmälan finns inte heller. Däremot har jag sagt att
den socialdemokratiska KU-gruppen skulle föreslå att KU får in
uppgifter om statsrådens och deras familjers aktieinnehav och
uppgifter om vem som förvaltar aktierna så att vi på den vägen
skulle få bekräftat var statsrådet Ulf Dinkelspiel har sina
aktier.
Jag är utomordentligt överraskad över att statsrådet
Dinkelspiel vid ett besök i KU vill förvandla detta utskott till
en tryckfrihetsdomstol och har tagit upp frågor som gäller hans
mellanhavanden med Aftonbladet, som ju måste drivas som en
tryckfrihetsprocess. Jag är ytterligt förvånad över att Sverige
i dag har en Europaminister, därtill ändå en respekterad
Europaminister, som inte försöker bli informerad i en av
Sveriges största företagsaffärer. På goda grunder kan jag hävda
att regeringen i god tid kände till att denna
Volvo--Renault-affär skulle spricka. Jag kan säga på vilka
grunder det var: Utöver näringsministerns resa befanns det att
direktör Gyllenhammar på presskonferensen hade ett väl
genomarbetat avskedsanförande. Och i massmedierna -- jag utgår
från att statsrådet följer massmedierna -- anades det dagar i
förväg att affären skulle spricka. Man var införstådd med att
den inte skulle komma att äga rum. Det berodde på den mycket
högljudda opposition som fanns i Volvos styrelse mot affären.
Ulf Dinkelspiel försökte göra gällande att han inte hade en
aning om att affären skulle vara på väg att spricka. Den
uppgiften är helt enkelt inte trovärdig.
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Jag har inte sagt -- jag
vore tacksam om vi kunde gå tillbaka till protokollet för
bekräftelse -- att jag inte hade en aning om att affären kunde
spricka, självklart inte. Jag följde affären mycket nära genom
tidningarna. Så gjorde naturligtvis alla andra aktörer också.
Frågan gäller om jag hade inside information.
Det andra som jag vill säga är -- där vill jag ge
konstitutionsutskottets ordförande helt rätt -- att herr
ordföranden inte tillvitat mig att ha släppt inside information
eller liknande. Jag har inte heller påstått något sådant. På den
punkten är vi fullständigt överens.
Däremot har jag en helt annan åsikt om att jag i min egenskap
av statsråd inte skulle ha hållit mig helt informerad om denna
fråga. Så är det inte. Då hade jag agerat på ett sätt som
strider mot Etikkommitténs regler. Då hade det funnits all
anledning att klandra mig. Det förelåg ett jävliknande
förhållande. Därför deltog jag över huvud taget inte i några
Volvodiskussioner. Skulle jag ha försökt att skaffa mig
information den vägen om en affär som alldeles tydligt skulle ha
kunnat påverka kurserna, hade jag gjort mig skyldig till
klandervärd handling.
Jag noterar slutligen att vi alla visste att affären var
osäker i allra högsta grad. Jag följde den mycket nära. Men
frågan gäller inte alls detta, utan ett uttalande som
konstitutionsutskottets ordförande har gjort om att jag med
säkerhet visste att affären skulle spricka. Jag upprepar att jag
är beredd att gå ed på att det inte förhöll sig på det viset.
Jag vet icke om övriga regeringen var informerad vad gällde
affärerna. Förhållandena med Frankrike -- det var löpande
kontakter med Frankrike -- redovisades delvis utåt. Detta
sköttes mig veterligen av statsministern och industriministern.
Thage G Peterson: Jag har två frågor till statsrådet. Vill
Ulf Dinkelspiel förneka att Volvoledningen höll regeringen
mycket noga informerad om Volvoaffären?
Ulf Dinkelspiel: Av allt att döma, det framgick också i
pressen, hölls regeringen löpande informerad om utvecklingen,
men mig veterligen informerades den inte om att affären sprack.
Men det avgörande här är om uttalandet att jag i min egenskap av
regeringsledamot med säkerhet visste att fusionen skulle spricka
är sant. Självfallet skulle jag inte ta upp en fråga som gällde
mitt förhållande till Aftonbladet och vad Aftonbladet har
skrivit. Det hör inte hemma i konstitutionsutskottet.
Det enda syftet med utfrågningen är att jag vill lägga till
rätta att jag icke hade den minsta aning om detta. Den uppgift
som i varje fall läggs i munnen på KU:s ordförande, att jag med
säkerhet visste detta, är felaktig. Detta är det enda syftet med
utfrågningen i dag. Inga andra saker har jag tagit upp,
självfallet inte. Jag har föreställt mig att detta är av
intresse för KU att veta.
Jag vet att man inte alltid kan lita på uppgifterna i
massmedierna. Några dagar efter uttalandet säger KU:s ordförande
i ett uttalande för TT att en förutsedd granskning av
statsrådens värdepappersaffärer ger anledning att granska även
denna affär. Av det skälet har jag funnit att det finns all
anledning att få detta klargjort för KU:s medlemmar. Därmed är
saken utagerad för min del.
Thage G Peterson: Ulf Dinkelspiel skall inte komma så lätt
undan i den här frågan. Statsrådet Dinkelspiel kommer till KU
och startar den här diskussionen. Jag har varit generös nog att
låta Ulf Dinkelspiel diskutera mina uttalanden inför KU, även om
det är en affär mellan Dinkelspiel och Aftonbladet, precis som
Hans Göran Franck har påpekat. Jag kommer aldrig att tillåta att
detta utskott blir ett klagoutskott att vända sig till när man
kritiserar statsråden och de känner sig så att säga stötta i
kanten. Detta utskott är inte ett sådant utskott.
Jag upprepar min fråga: Förnekar verkligen Ulf Dinkelspiel att
Volvoledningen höll regeringen noga informerad om alla turer i
Volvoaffären, t.o.m. när affären höll på att spricka? Kan inte
statsrådet Dinkelspiel svara ja eller nej på den frågan?
Ulf Dinkelspiel: Jag kan inte av det enkla skälet att jag
inte vet det.
Thage G Peterson: Det leder mig till en följdfråga: Hur
kan det komma sig att Sveriges Europaminister, Sveriges
handelsminister, så sköter sitt arbete att han inte
eftersträvade full information i den viktigaste företagsaffär
som Sverige hade och en av de kändaste företagsaffärerna i
Europa? Har Sverige en Europaminister som så till den milda grad
är oinformerad om vad som händer i Sverige och i
utrikeshandelspolitiken? Det är vad Ulf Dinkelspiel nu säger.
Ulf Dinkelspiel: Det är precis vad jag säger, herr
ordförande. Skälet till detta är att det skulle strida mot de
etikregler som regeringen har lagt fast, nämligen att ett
statsråd som har aktier i ett företag och som då kan ha
kurspåverkan icke skall medverka i behandlingen av detta ärende.
Det är skälet.
Thage G Peterson: Då har jag precis kommit dithän där jag
egentligen ville ha ett konstaterande. Ulf Dinkelspiel
konstaterar nu exakt det man i den socialdemokratiska
reservationen varnade för, att aktieägande statsråd har så
mycket aktier att de inte kan sköta sitt regeringsuppdrag. Jag
ber att få upplysa Ulf Dinkelspiel om att regeringen skall
regera efter regeringsformen och icke efter Etikkommittén, som
inte är ett riksdagsorgan och inte ens är antagen. Den finns
bara i ett utkast.
Som KU:s ordförande tvingas jag upplysa en medlem i Sveriges
regering om att det är regeringsformen som gäller. Det betyder
att Ulf Dinkelspiel med hänsyn till sitt aktieinnehav inte kan
fullgöra sitt statsrådskap, därför att han måste säga: "Jag har
aktier i Volvo. Därför kan jag inte sköta mitt jobb som
handelsminister." Det är barockt! Nu har vi fått reda på, med
statsrådets egna ord, att han inte kan sköta sitt statsrådskap
till följd av sitt stora aktieinnehav.
Då måste jag som ett lysande exempel lyfta fram
kommunikationsminister, Mats Odell. Han sade att han inte ville
ha kvar sina aktier därför att det omöjliggjorde för honom att
sköta sitt statsrådskap.
Jag har inte bett om den här diskussionen, Ulf Dinkelspiel,
jag har inte startat den. Jag vill gärna också säga det till
mina utskottskolleger Fiskesjö och Hagård som här kommenterar
mina inlägg. Ulf Dinkelspiel har kommit till KU och startat
den här diskussionen. Jag måste då förklara hur det ligger till
enligt grundlagen och att regeringen är ett kollektiv.
Dinkelspiel är en medlem av regeringens som hade full
information från Volvos ledning om alla turer. Regeringen visste
om att fusionen skulle spricka. Det är vad jag har sagt,
ingenting annat.
Jag har inte beskyllt Ulf Dinkelspiel för någonting. Jag tror
inte att det finns någonting att beskylla Ulf Dinkelspiel för.
Jag har lärt känna honom som en utomordentligt hederlig och
kunnig handelsminister. Kom då inte hit och var som prinsessan
på ärten och inför riksdagens konstitutionsutskott starta en
diskussion som han borde föra med Aftonbladets ansvarige
utgivare!
Ulf Dinkelspiel: Jag noterade det senaste uttalandet.
Därmed låter jag saken bero för min del. Jag vill bara
konstatera att självklart agerar jag och regeringen enligt
regeringsformens bestämmelser. Det är själva utgångspunkten för
vårt arbete, givetvis med iakttagande av nödvändig försiktighet
när det gäller jävsfrågor. Också där har vi att rätta oss efter
gällande bestämmelser.
Thage G Peterson: Mina slutord blir att jag kommer att
fortsätta att granska statsrådens ämbetsutövning så länge jag är
ordförande i konstitutionsutskottet. Jag kommer att fortsätta
att i en fri demokrati göra uttalanden som jag önskar med hänsyn
till det parti som jag företräder. Statsrådet har inte lagt
några band på mitt intresse att delta i samhällsdebatten på
några områden.
Kurt Ove Johansson: För ganska precis ett år sedan svarade
Ulf Dinkelspiel på frågor här i konstitutionsutskottet kring de
problem som kan uppstå när man är statsråd och samtidigt har en
stor aktieportfölj. Min första fråga blir: Har Ulf Dinkelspiel i
dag samma grundinställning i fråga om jäv, aktieköp och
placering av förmögenheter som han redovisade för ungefär ett år
sedan?
Ulf Dinkelspiel: I grunden har jag samma uppfattning, men
självklart kommer mitt agerande att också styras av de regler
som regeringens Etikkommitté lägger fast.
Kurt Ove Johansson: KU:s granskning av statsrådens
aktieinnehav och placering av förmögenheter väckte för ett år
sedan, eller kanske redan när regeringen tillsattes, en hel del
debatt om de regler som vi hittills tillämpat, alltså om de var
tillräckliga. En stark opinion tycker inte, det vet vi ju, att
det förhåller sig så. Jag skulle vilja fråga om den opinion som
har kommit till uttryck har påverkat Ulf Dinkelspiels syn på de
problem som sammanhänger med att vara statsråd och samtidigt
inneha en stor aktieportfölj?
Ulf Dinkelspiel: Jag vill svara att den debatt som har
förts kring dessa frågor, och den påföljande granskningen och
diskussionen i regeringens etikkommitté, har varit mycket
nyttig. Det här är en mycket viktig fråga. Vad som har skett
sedan vi sågs förra året har bekräftat att den avvägning som
regeringen har gjort är korrekt och att man på så sätt undviker
inte bara jäv utan också misstanke om jäv. Det är viktigt, för
Caesars hustru får inte ens misstänkas.
Kurt Ove Johansson: Ulf Dinkelspiel har sina aktier i en
särskild förvaltning och har till förvaltarna, om jag minns rätt
sedan i fjol, sagt att de skall iaktta restriktivitet när det
gäller omplaceringar. På vilket sätt försöker statsrådet följa
upp att det verkligen sker?
Ulf Dinkelspiel: De förvaltas inte längre. De är frysta.
Det görs inga affärer över huvud taget. De ligger alldeles
still, just för att undvika varje misstanke. Jag noterade
noggrant med tillfredsställelse det herr ordförande sade, att
några misstankar inte riktats. Det har inte heller gjorts under
granskningen i något sammanhang. Men jag har ändå velat säga: Vi
gör över huvud taget inga aktieaffärer, utom de två
försäljningar som gjorts i samråd med regeringens etikkommitté.
Det görs över huvud taget inga förändringar i aktieinnehavet. De
ligger still i en depå -- detta för att undvika varje misstanke.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja säga att bakom de
frågor som jag ställt och kommer att ställa ligger definitivt
ingen misstanke om att Dinkelspiel på ett otillbörligt sätt
skulle ha utnyttjat sin position som statsråd i egna syften. Det
vill jag gärna ha sagt.
Dinkelspiels val av frysning är trots allt något av ett
särfall. Han har lagt sin portfölj hos Öhmans fondkommission,
som är ett familjeföretag där statsrådet är ägare i en icke
oväsentlig grad. Statsrådets bror är chef för företaget. Tycker
statsrådet verkligen att det är en särskilt smakfull lösning,
att vara ägare i Öhmans fondkommission, ha sin aktieportfölj där
med sin bror som chef och samtidigt vara statsråd?
Ulf Dinkelspiel: Jag har efter förra årets diskussion i
konstitutionsutskottet haft anledning att reflektera över vad
som sades här och också i överläggningarna i regeringens
etikkommitté. Jag är känslig för allt som sägs i
konstitutionsutskottet. Sådana här frågor tål väl att
diskuteras. Därför sade jag: Ingen förvaltning av aktierna. De
ligger still i depå. Jag ville avvakta regeringens etikkommitté.
Det var fråga om det skulle upprättas blind trust eller
liknande. Det var många frågor som var uppe i det sammanhanget.
Jag ser skäl både för och emot blind trust. Sedan lade
regeringens etikkommitté fram sitt betänkande. I och för sig
står det fritt för mig enligt kommittén att göra det ena eller
det andra -- man får t.o.m. ha förvaltningen själv. Man behöver
inte lämna förvaltningen till någon annan. Man har full frihet
här. Men icke desto mindre överförde jag mina aktier till en
depå i S-E-Banken. Där ligger de, fortfarande med
instruktionen: inga som helst affärer.
Kurt Ove Johansson: Även om regeringens tillsatta
etikkommitté skulle ha en uppfattning om hur man skall göra, är
det i och för sig inte något rättesnöre för hur man skall
hantera detta. Den slutsatsen kan väl inte Dinkelspiel dra?
Ulf Dinkelspiel: Nej, jag delar helt den uppfattningen.
Jag tycker att Etikkommitténs regler är minimiregler. Jag har
alltså gått betydligt längre. Jag har ändå valt att lägga mina
aktier i S-E-Banken i ljuset av den diskussion som fördes här
och för att undvika varje misstanke. Caesars hustru får inte ens
misstänkas. Därför beslöt jag, trots att Etikkommittén lagt
ribban lägre, att lägga aktierna i S-E-Banken fortfarande med
instruktionen: inga omplaceringar.
Kurt Ove Johansson: Även om statsrådet har gjort den
förändringen att aktierna inte längre förvaltas som aktier i
familjeföretaget där han själv är ägare, så påverkas aktierna av
de kursförändringar som sker. Det är alldeles uppenbart att --
det förnekar väl ingen -- de åtgärder som vidtas kan påverka
aktiekurserna?
Ulf Dinkelspiel: Självklart, herr ordförande. Det är av
det skälet som en jävsliknande situation kan uppstå. Det kan
finnas ärenden som faller inom mitt ämbetsområde. Om det är
något enstaka fall är det inget problem, men blir det många fall
kan det vara ett hinder att fullt ut fullgöra sitt arbete. För
att i ljuset av diskussionen i KU ytterligare ta hänsyn till vad
som sades sålde jag aktierna i Volvo och Ericsson. Fortfarande
är det så -- det gäller mig och alla andra som har aktier -- att
jävssituation kan uppstå. Så fort man äger en enda aktie i ett
bolag -- vi har lagt ribban lägre i regeringen än vad
Etikkommittén föreslår -- skall man stå utanför behandlingen av
ett regeringsärende.
Kurt Ove Johansson: Regeringsformen 6:9 bygger på tanken
att allmänheten skall ha förtroende för statsrådens
ämbetsutövning. Med den form, att aktierna nu ligger still utan
förvaltning, som statsrådet har valt, kan det lätt uppstå
situationer som rimmar illa med grundtanken i regeringsformen.
När en bred allmänhet vet att aktieportföljen ligger i ett
företag där statsrådet har ett stort ägande, uppstår alltid
risken att någon ändå kan tro att här är det något konstigt som
ägt rum. Ulf Dinkelspiel måste väl ändå vara medveten om att det
rimmar illa med 6:9 regeringsformen.
Ulf Dinkelspiel: Nu kommer vi in på den fråga som
diskuterades tidigare i utskottet, och som är av principiell
betydelse, och som utskottet haft anledning att ta ställning
till. Jag har en helt avvikande uppfattning på den punkten. Om
det skulle vara fråga om ett mycket stort innehav kan
naturligtvis ett jävsförhållande uppstå. Men mitt sammanlagda
innehav av aktier i börsnoterade företag innebär i
storleksordningen 3--4 miljoner spritt på 15--20 aktieslag. Jag
tror i sanningens namn inte ett ögonblick att -- Kurt Ove
Johansson var vänlig att också säga att det inte finns någon
misstanke från hans sida -- någon skulle misstänka att man
skulle missbruka ett innehav eller att det skulle föranleda att
man skulle agera på ett särskilt sätt. Detta i synnerhet som
alla innehav är offentliga.
Jag vill också säga att den uppfattning som jag här ger
uttryck för är ensartad med den som regeringens etikkommitté
har kommit fram till och som granskat denna fråga mycket
noggrant i ljuset av diskussionen här i KU. Mitt korta svar på
frågan är nej.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle också vilja fråga om
Dinkelspiel står fast vid det uttalande som han gjorde, att han
för sin del gärna skulle se att man fick en blind trust av t.ex.
utländsk modell som vi vet finns. Jag vet att Dinkelspiel förra
året nämnde att det kan få skattepolitiska konsekvenser. Står
statsrådet fortfarande fast vid att han skulle kunna tänka sig
ett blind trust-system också för svenskt vidkommande?
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Jag står fast vid
uppfattningen att blind trust kan vara en modell. Skulle vi
komma till den slutsatsen kan den fungera bra. Jag sade
samtidigt om jag inte missminner mig -- jag kommer inte ihåg och
jag har inte haft anledning att gå till tidigare protokoll --
att jag tror att öppenheten är ännu bättre, att man öppet
redovisar sina aktieinnehav, så att alla svenska medborgare vet
vilka innehav man har och att vem som helst som möter vad det än
kan vara av ärende kan se vilka som har aktier i ett företag.
Finns det en minsta misstanke kan frågan tas upp. Vid en blind
trust kan misstanke alltid uppstå -- utgångspunkten är ett stort
innehav och att det finns en presumtion att aktierna ligger
kvar. Jag ser skäl för och emot, men självklart kan jag tänka
mig det som en lösning. Skulle en sådan ha föreslagits, skulle
mina aktier vips ha åkt in i en blind trust.
Regeringens handläggning av och förberedelser för rekrytering
till tjänster inom EG/EU-organ
Kurt Ove Johansson: När Palmstierna var här var han inte
riktigt säker på om den samrådsgrupp som han är ordförande för
hade tillkommit genom ett regeringsbeslut. Finns det ett
regeringsbeslut för samrådsgruppen?
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande. Svaret är nej.
Kurt Ove Johansson: Men det var Ulf Dinkelspiel som
tillsatte Palmstierna som ordförande? Eller var det möjligen en
statssekreterare som gjorde det?
Ulf Dinkelspiel: I formell mening är jag naturligtvis
ansvarig för alla beslut. Jag tror att i det här fallet var det
Frank Belfrage. Denna grupp utsågs på precis samma sätt som
exempelvis alla EES-grupper eller EG-grupper.
Kurt Ove Johansson: En annan fråga som Palmstierna
egentligen inte svarade med säkerhet på var vilken status
gruppen hade inom departementet.
Ulf Dinkelspiel: Samma status som alla andra
interdepartementala arbetsgrupper. Jag tror att vi har ett
trettiotal bara på EG--EES-området. Flertalet av dem tillsattes
under den tidigare regeringen. Det är den gängse formen.
Kurt Ove Johansson: Sedan har vi det som är grunden för
konstitutionsutskottets prövning. Det gäller närmast tjänster
som skall tillsättas från Sverige vid ett eventuellt inträde i
EU. Vad som är särskilt intressant är de tjänster som klassas
som A 1 och A 2 och som Palmstierna bedömde skulle ligga
någonstans mellan 30 och 40 personer.
Vi frågade honom om han hade några kontakter med
organisationer angående rekryteringen. Han svarade för sin egen
del att samrådsgruppen inte hade haft det. Han ville inte svara
på om det var så att Ulf Dinkelspiel hade haft kontakter med
organisationer. Jag skulle vilja få besked från dig om du har
varit i kontakt med Svenska arbetsgivareföreningen,
Industriförbundet, fackföreningsorganisationer eller andra
organisationer?
Ulf Dinkelspiel: Jag har över huvud taget inte i något
sammanhang diskuterat några namnfrågor. Det är alldeles för
tidigt i processen. Mig veterligen har det inte förekommit några
interna diskussioner än. Utnämnandet av dessa tjänster ligger
bortom folkomröstningen. Enligt min mening skall vi icke på
något sätt föregripa folkomröstningen.
Jag vill inte utesluta när vi närmar oss folkomröstningen att
man på vissa nyckelposter kan börja se sig om efter namn. Men
inga utnämningar bör enligt min mening ske innan
folkomröstningen har ägt rum.
Kurt Ove Johansson: Det har inte skett några sonderingar
som riktar sig mot några enskilda personer?
Ulf Dinkelspiel: Svaret är nej. Mig veterligen inte i ett
enda fall. Däremot vet jag att vi har fått brev,
telefonpåringningar och liknande. Har någon nämnt sitt intresse
för mig har jag bara sagt att denna skall skicka in sina
handlingar.
Kurt Ove Johansson: Men några kontakter med dem som har
hört av sig har icke skett?
Ulf Dinkelspiel: Över huvud taget inte.
Thage G Peterson: Den offentliga delen av utfrågningen är
klar. Jag tackar statsrådet Ulf Dinkelspiel för hans medverkan i
utfrågningen.
Konstitutionsutskottet
19944-04-26
Bilaga B 11
kKl.11.00--13.24
Offentlig utfrågning av statsminister Carl Bildt dels angående
statsministerns anförande den 17 november 1993 om Sveriges
utrikespolitik, dels angående statsrådens innehav av
värdepapper, jäv, m.m., och dels angående Gemensamma
utredningsgruppen i Statsrådsberedningen
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets
offentliga utfrågning av statsministern öppnad.
Jag hälsar statsministern välkommen till
konstitutionsutskottet. Han har vid sin sida statsrådet Reidunn
Laurén och statssekreteraren Peter Egardt. Ni är också välkomna.
Vi har bett att få ställa frågor till statsministern i tre
granskningsärenden, nämligen angående statsministerns anförande
den 17 november 1993 om Sveriges utrikespolitik, angående
statsrådens innehav av värdepapper, jäv, m.m., och ärende
angående politiskt sakkunniga i regeringskansliet.
Jag frågar statsministern om han önskar säga någonting som
inledning.
Carl Bildt: Jag föreslår att vi följer tidigare praxis och
går direkt på frågorna.
Granskningsärende angående statsministerns anförande den 17
november 1993 om Sveriges utrikespolitik
Kurt Ove Johansson: Den 17 november 1993 höll du ett
anförande i Utrikespolitiska institutet under rubriken "Sverige
och de baltiska länderna".
Min första fråga är: I vilken egenskap deltog du i det här
mötet? Var det som statsminister eller som ledare för Moderata
samlingspartiet?
Carl Bildt: Jag är ordförande i Moderata samlingspartiet
och därtill statsminister. Jag deltog självfallet som Sveriges
statsminister, men jag hade ju inte avgått som partiordförande i
Moderata samlingspartiet.
Kurt Ove Johansson: Det du sade den 17 november skall
alltså betraktas som statsministerord?
Carl Bildt: Ja!
Kurt Ove Johansson: Som underlag för mina frågor har jag
framför mig ditt skrivna tal. På detta står det att det är det
talade ordet som gäller.
Avvek det talade ordet i sak på något sätt ifrån det skrivna?
Carl Bildt: När jag håller anföranden brukar det ibland
bli avvikelser, och det är därför jag gör denna generella
reservation. Vi har dock en i efterhand korrigerad utskrift av
detta tal, som i sedvanlig ordning har utgivits av
Utrikesdepartementet -- jag förutsätter att det är den texten
som utskottet utgår från. Det är den som gäller.
Kurt Ove Johansson: Men i sak avvek alltså inte
statsministern från det skrivna talet?
Carl Bildt: Nej, det hoppas jag verkligen att jag inte
gjorde. Det skulle säkerligen ha uppmärksammats.
Ibland gör jag vissa nyanseringar eller tillägg, och för att
dokumentationen av vad jag säger i sådana här sammanhang skall
vara korrekt korrigeras texten i efterhand innan den går ut till
exempelvis ambassader. Det här slaget av texter återges också i
den årligen utkommande publikationen i utrikesfrågor.
Jag vet inte om Kurt Ove Johansson syftar på några speciella
förändringar. Jag är inte medveten om att jag gjorde några
förändringar i texten av betydelse. Den skrivna texten gäller i
allt väsentligt.
Kurt Ove Johansson: Grunden för den svenska
utrikespolitiken har lagts fast av riksdagen. Anser
statsministern att han i sitt tal på Utrikespolitiska institutet
inte på något sätt avvek från vad som har kommit till uttryck i
utrikesutskottets utlåtande 1991/92?
Carl Bildt: Ja, det anser jag -- självfallet. Däremot är
det klart att ett sådant här anförande i olika hänseenden går
längre. Jag tog upp ett antal saker som tidigare aldrig har
tagits upp från officiellt svenskt håll. Jag tänker då framför
allt på historien.
I samband med att vi på grund av den internationella
utvecklingen fann anledning att driva en aktivare
utrikespolitik, inte minst när det gäller stödet för de baltiska
staternas självständighet, var det viktigt att också ta tag i
den historia som Sverige har på detta område.
Det ledde bl.a. till att utrikesministern gav professor
Wilhelm Carlgren -- f.d. arkivchef i Utrikesdepartementet -- i
uppdrag att författa en skrift, som sedermera kom ut under
titeln "Sverige och Baltikum". Den var av sådan betydelse att
jag ansåg att det var angeläget att regeringen officiellt tog
ställning till denna och kommenterade hur Sverige officiellt i
dag ser på det som gjordes förut. Därför var huvudinslaget i
mitt anförande en ganska lång och utförlig genomgång av hur
Sveriges politik gentemot och förbindelser med de baltiska
staterna utvecklats, egentligen ända sedan slutet av 1800-talet.
Jag hade där ett och annat att säga som jag förstår att vissa
personer kan uppleva som provokativt. Men jag tyckte att det var
angeläget att ta tag i den nationella skuld som Sverige har för
den nationella tystnad som alltför länge rådde vad gäller de
baltiska staternas och de baltiska folkens situation. Vi skall
inte glömma den långa period i svensk utrikespolitik då vi
talade högt om sådant som låg väldigt långt bort men mycket tyst
om det som låg nära. Det fanns anledning att säga detta och även
att inför de baltiska folken säga att det finns somt i vår egen
politik i det förgångna som vi ångrar och vi delvis kanske
t.o.m. känner skam för. Jag tyckte att det var angeläget att det
sades, att det sades av en svensk statsminister och att det
sades inför republiken Lettlands 75-årsdag.
Kurt Ove Johansson: Det var alltså fullt medvetet som
statsministern var provokativ i sitt tal?
Carl Bildt: Nej, jag vet inte om Kurt Ove Johansson
uppfattar det som provokativt, eftersom jag inte vet vad han
tidigare haft för inställning i denna fråga eller om Kurt Ove
Johansson någonsin varit aktiv i diskussionen om de baltiska
staternas situation. Men visst finns det personer som under lång
tid ansåg att det var fel att över huvud taget tala om Estlands,
Lettlands och Litauens rätt till självständighet och frihet. En
och annan av dessa personer kunde mycket väl ha blivit
provocerade av de ord som jag fällde angående den nationella
skuld som vi har för den nationella tystnad som rådde under så
många decennier av svensk politik.
Jag var också kritisk mot ett antal uttalanden av Östen Undén
som hade redovisats av Wilhelm Carlgren. Dessa uttalanden
fälldes, om jag inte missminner mig, 1946 och innebar ett
ifrågasättande av de baltiska folkens rätt till självständighet.
Det kan också upplevas som litet provocerande. Men jag anser att
en nation som skall forma en politik för framtiden inte kan göra
detta och samtidigt dölja sitt eget förflutna. Vi skall inte tro
att vi är en nation som bara har ära av det som vi gjort i det
förgångna. Det finns mörka och mindre glansfulla kapitel också i
den svenska utrikespolitiken. Jag tror att det är en styrka för
landet i relationen till andra länder att man har modet att säga
det. Och det var det jag gjorde!
Kurt Ove Johansson: Men det är väl också väldigt viktigt
för en statsminister att han lägger ner mycken möda för att i så
fall förankra det han säger?
Carl Bildt: Vi har en statsminister som lägger ner mycken
möda på detta, och det är en styrka.
Kurt Ove Johansson: Jag har en annan uppfattning, och jag
skall komma tillbaka till det.
Statsministern sade att han inte visste hur jag varit
engagerad i dessa frågor tidigare. Jag skall inte gå in på det,
men jag vet förvisso desto mer om statsministerns engagemang,
och jag vill citera ett avsnitt ur det tal som statsministern
höll:
Men när jag har svårt att se neutraliteten som ett sannolikt
val för Sverige i de konfliktfall i vårt närområde som vi i dag
kan föreställa oss, så är det därför att den sätter mycket snäva
gränser för vad vi kan göra för att främst politiskt hjälpa
grannar som behöver vårt stöd.
Riksdagen har sagt följande:
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land
skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde
består.
Statsministern måste väl ändå medge att det skall till en
mycket välvillig tolkning för att man skall kunna komma fram
till att de båda uttalandena överensstämmer?
Carl Bildt: Nej, det håller jag inte med om. Däremot krävs
det faktiskt att man iakttar en viss noggrannhet i umgänget med
utrikes- och säkerhetspolitiskt material. Som Kurt Ove Johansson
säkerligen är medveten om hade vi under lång tid vissa
formuleringar som gällde grunderna för svensk utrikes- och
säkerhetspolitik. En av de mest centrala var att vi hade en
alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Jag tyckte att det var en rimlig och riktig politik på den tid
då vi hade ett blockuppdelat Europa, där det egentligen var bara
ett enda krig som var möjligt, dvs. det stora kriget mellan NATO
och Warszawapakten. Grunden för detta krig skulle sannolikt vara
ett anfall från Warszawapaktens sida, eftersom NATO faktiskt var
en defensiv allians. Vi strävade då efter att undvika varje form
av utrikes- och säkerhetspolitisk bindning som med automatik
skulle kunna föra Sverige in i en sådan konflikt. Därför hade vi
alliansfriheten, och den syftade till neutralitet i det enda
krig som då var möjligt.
I ett av mina första framträdanden som statsminister av större
karaktär på det utrikes- och säkerhetspolitiska området sade jag
att jag ansåg, att det -- mot bakgrund av den förändring som
hade inträffat i den europeiska situationen och den förändring
som skett i vår politik i och med att vi ansökt om medlemskap i
en gemenskap som syftade till en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik -- inte längre gick att beskriva den samlade
svenska utrikes- och säkerhetspolitiken som neutralitetspolitik.
Detta ledde till en viss turbulens i den politiska debatten.
Jag vill erinra om en interpellationsdebatt som jag i januari
1992 hade i ärendet, föranledd av en interpellation av Gudrun
Schyman. Vi uppnådde i den debatten enighet mellan företrädare
för regering och opposition om att det förhöll sig på det sätt
som jag sagt. Detta ledde i sin tur fram till att
utrikesutskottet i ett betänkande senare under detta år ändrade
kardinalformuleringarna om Sveriges utrikes- och
säkerhetspolitik. Nu talar vi om den "militära" alliansfriheten
syftande till att vi skall kunna vara neutrala i händelse av
krig i vårt närområde.
Kurt Ove Johansson är väl medveten om att man inte ändrar
sådana här formuleringar utan att det ligger någon mening bakom.
Den mening som låg bakom var den att vi nu befinner oss i ett
annat läge i Europa. Det enda krig som var möjligt tidigare är
nu det enda krig som icke är tänkbart. Däremot kan vi i
framtiden komma att ställas inför en lång serie av olika
konflikter, kriser och utmanande situationer som vi på förhand
inte vet hur vi skall möta. Det grundläggande är emellertid att
vi skall försöka möta dem genom samverkan också inom utrikes-
och säkerhetspolitiken för att förhindra att de byggs ut och
blir stora och t.o.m. kan utvecklas till hot mot vårt eget land.
Vi bibehåller neutraliteten som en option, en möjlighet.
Därför är vi alltjämt militärt alliansfria. Vi är inte neutrala
i en konflikt som den i Bosnien -- det tror jag är en
självklarhet. Men det är inte självklart att neutraliteten skall
vara det automatiska svaret på varje annan kris eller konflikt i
det nya Europa. En sådan ståndpunkt skulle för övrigt vara
fundamentalt oförenlig med ett fullt deltagande i de
ansträngningar vi nu alla är engagerade i när det gäller att
bygga upp en gemensam säkerhet i Europa, grundad på gemensamma
värderingar. Där finns inte utrymme för likgiltighet inför t.ex.
det som i dag händer i Bosnien. Detta kan appliceras på andra
delar av Europa.
Kurt Ove Johansson: Men det som är intressant är att
statsministern i sitt tal sade att neutraliteten inte är ett
sannolikt val i en krigssituation, eftersom den sätter så snäva
gränser för agerandet.
Då blir min fråga: Insåg du inte när detta uttalande gjordes
att du i själva verket i högre grad snävade in vår
handlingsfrihet?
Carl Bildt: Nej! Det är dessutom så, att det inte på något
sätt var någon ny ståndpunkt som jag redovisade i den här delen.
Det som var nytt i anförandet den 17 november var mer det jag
sade om det förgångna och den analys jag då gjorde. De
resonemang som Kurt Ove Johansson nu vill ta upp till diskussion
hade jag fört fram offentligt vid flera olika tillfällen. Det
skedde första gången i Svenska Dagbladet sommaren 1992 med
anledning av en artikel av f.d. kabinettssekreteraren Sverker
Åström. Sedan hade jag en ganska utförlig frågedebatt i kammaren
den 12 januari 1993 med riksdagsmannen Pär Granstedt. I denna
debatt finns varje enstaka inslag i denna del av det som
sedermera återkom i anförandet den 17 november. Dessa
ståndpunkter framfördes även i senare tidningsartiklar och --
vilket kan vara intressant att notera -- i ett anförande den 6
februari 1993 i Moskva inför det ryska parlamentets
utrikesutskott.
I dessa delar var det alltså inte några nya ståndpunkter som
redovisades i anförandet i Utrikespolitiska institutet. Det som
förvånade mig var att en del blev förvånade. Det efterlämnade
intrycket av att de inte hade tagit del av vad som tidigare
sagts i den svenska utrikespolitiska debatten på denna centrala
punkt. Det var litet förvånande, och det kan det vara värt att
notera.
Kurt Ove Johansson: Om statsministern tre gånger har
yttrat sig på ett sätt som inte överensstämmer med
riksdagspolitiken, så blir det ju ytterligare intressant för
konstitutionsutskottet.
Carl Bildt: Men det inträffade i så fall inte den 17
november 1993 utan sommaren 1992, och det följdes sedermera upp
i olika artiklar, i riksdagsdebatter och i framträdanden i andra
länder. Det har sedermera -- om vi skall vara fullständiga --
följts upp i ytterligare diskussioner i riksdagen. Vi hade en
omfattande interpellationsdebatt i detta ärende torsdagen den
21:a i denna månad, alltså torsdagen i förra veckan. Jag sade
där samma sak. Detta ledde till att företrädare för i stort sett
samtliga oppositionspartier -- åtminstone för Socialdemokraterna
och Vänsterpartiet -- förklarade att de hade anledning att
instämma i vad jag sade i sak.
Kurt Ove Johansson: Men det som är intressant ur
granskningssynpunkt är att statsministern medger att han har
uttryckt sig på samma sätt tre gånger tidigare. Om
konstitutionsutskottet gör bedömningen att statsministern gett
uttryck för en annan ståndpunkt än den som riksdagen tagit
ställning för, kan man inte bortförklara statsministerns
resonemang som ett tillfälligt misstag den 17 november. Då gör
alltså statsministern medvetet en annan beskrivning av
situationen än vad Sveriges riksdag gör. Då är det ju
allvarligt.
Carl Bildt: Jag håller självfallet med Kurt Ove Johansson
om att detta är en mycket medveten och mycket viktig politik.
Det är också därför som den har utformats gradvis och varit
föremål för diskussion i riksdagen. Jag har också presenterat
den för andra länder. Det jag sade den 17 november var
ytterligare ett uttryck för den politik som hade lagts fast
under lång tid.
Den politiken är viktig, eftersom de baltiska staternas
självständighet är viktig för Sverige. Jag tycker därför att det
finns anledning att -- jag sade det i kammaren i torsdags och
upprepar det gärna här -- sända en signal till rödbruna
revanschister som i det ryska politiska systemets mörkaste
avkrokar säkert hela tiden har planer på att pröva sina krafter.
De skall veta att skulle de i verkligheten försöka ens med delar
av sin politik, så kommer detta att möta en reaktion från
europeiska länder och från det europeiska systemet som gör att
den typen av politiska framstötar blir kontrapolitik. Detta är i
ordets genuina bemärkelse en utrikespolitik som är framsynt och
som är i Sveriges intresse.
Jag tror i och för sig inte att det är Kurt Ove Johanssons
avsikt att göra det, men jag vill ändå säga: Sänd inte signaler
som tyder på att det parti som Kurt Ove Johansson företräder
står likgiltigt inför rödbrun revanschism! Det skulle vara en
farlig signal också för Sverige.
Kurt Ove Johansson: Det skulle vara vårt parti främmande
att göra det. Jag är emellertid inte här för att föra en
diskussion med statsministern, utan jag är här för att ställa
frågor på grund av en granskningsanmälan.
Carl Bildt: Får jag bara tillägga att man kan se detta
från två utgångspunkter -- den formella och den sakliga. Den
formella diskuterar vi nu. Det är från den sakliga
utgångspunkten som mina ord kanske har sitt berättigande. Jag
tror att det inte vore bra om det skapades ett intryck av att
det parti som Kurt Ove Johansson företräder ser mindre
allvarligt än övriga partier i Sveriges riksdag på riskerna för
att en rödbrun revanschism blir ett hot mot de baltiska
staternas självständighet. Därför kändes det särskilt
tillfredsställande att det föranledde ett instämmande från
Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Pierre Schori när
jag i torsdags avgav ett interpellationssvar där jag än en gång
framförde samma ståndpunkter som i anförandet den 17 november.
Kurt Ove Johansson: Jag säger än en gång att det skulle
vara mitt parti främmande att sända signaler som skulle gynna
rödbrunas verksamhet i Ryssland. Men å andra sidan är det
naturligtvis lika oroande om man sänder felaktiga signaler till
de baltiska staterna och ger dessa förhoppningar som man sedan i
en kritisk situation inte kan leva upp till.
Carl Bildt: Absolut -- jag håller med Kurt Ove Johansson
på den punkten. Risken är att det uppfattas som innebörden i det
som Kurt Ove Johansson säger, att han och socialdemokratin i sak
icke ansluter sig till det som jag sade den 17 november. Nu
ställde Pierre Schori i torsdags upp på detta så långt man kan
begära det mot bakgrund icke minst av Kurt Ove Johanssons olika
turer i ärendet -- och det tyckte jag var bra. Men jag tror att
det vore mindre bra om den signalen sändes till omvärlden att
svensk socialdemokrati tar mindre allvarligt än den nuvarande
regeringen på frågan om de baltiska staternas självständighet.
Jag skulle önska för Sveriges skull att den signalen inte
sändes, även om vi skulle kunna vinna en del partipolitiska
poänger på det.
Kurt Ove Johansson: Jag ställer frågor till
statsministern, och jag uttrycker egentligen inga ståndpunkter.
Jag kan väl som frågeställare egentligen inte sända några
felaktiga signaler. Men för att inte oroa statsministern i
onödan kan jag väl säga att de ståndpunkter som vår talesman i
utrikespolitiska frågor, Pierre Schori, driver i olika
sammanhang helt stämmer överens med de ståndpunkter som jag har.
Carl Bildt: Att Pierre Schori och jag var överens i
torsdags om denna linje innebär att de anklagelser som Kurt Ove
Johansson riktar mot mig för att det jag säger skulle strida mot
riksdagens ställningstaganden även gäller hans partis
utrikespolitiska talesman.
Kurt Ove Johansson: Jag har mycket noga läst protokollet
från denna interpellationsdebatt. Pierre Schori ställde en fråga
som berörde det ärende som konstitutionsutskottet nu granskar,
men den frågan svarade statsministern inte på, utan han sade att
han ville se den frågan i ett annat perspektiv. Jag kan läsa upp
ordagrant vad statsministern sade:
Pierre Schori ställer i sin interpellation frågan om Sveriges
eventuella agerande i händelse av en rysk inmarsch i Baltikum.
Jag föredrar dock att se problemet ur ett annat perspektiv.
Carl Bildt: Det är alldeles riktigt. Det annorlunda
perspektiv som jag valde att se denna fråga i var just den
föregripande politiken. Jag sade då med stor tydlighet vad jag
har sagt i dag: Det är viktigt att sända den signalen bl.a. till
den rödbruna revanschismens krafter i Ryssland, att ett hot mot
de baltiska staternas självständighet icke kommer att mötas med
likgiltighet från Sveriges eller andra europeiska staters sida.
Jag stegrade mig litet när Pierre Schori omedelbart började
diskutera ryska militära angrepp mot de baltiska nationerna. Så
långt vill jag inte gå, men i det interpellationssvar som jag
lämnade i torsdags fanns varje enstaka element som fanns i mitt
anförande på Utrikespolitiska institutet den 17 november. Det
överensstämmer också med det som jag sade i kammaren i en
frågedebatt med Pär Granstedt den 12 januari förra året. Samma
ståndpunkt redovisade jag i en tidningsdebatt sommaren 1992 med
f.d. kabinettssekreteraren Sverker Åström.
I den mån det är så, vilket jag hoppas, att det föreligger
enighet i sak mellan regeringen och socialdemokratin i denna
fråga, är det faktiskt en fördel för Sverige.
Kurt Ove Johansson: Men vad statsministern åstadkom bl.a.
med sitt novembertal var att han skapade förväntningar i vårt
närområde på att Sverige inte kommer att upprätthålla en
folkrättslig neutralitet i händelse av en militär konflikt i
Baltikum. Då spelar det väl ingen som helst roll att Carl Bildt
säger att vi fullt ut bevarar möjligheten att välja neutralitet
i händelse av en konflikt i vårt närområde. Den eftersträvade
handlingsfriheten i krigstid är ju borta. Statsministern har,
som jag sade tidigare, i och med detta så att säga snävat in vår
handlingsfrihet snarare än att åstadkomma motsatsen, om det nu
var det han ville.
Carl Bildt: Den regering som sitter den dag, som jag
hoppas aldrig skall komma, då denna fråga blir aktuell har full
frihet att välja den linje som man då anser vara bäst. Jag
har sagt att jag inte tror att den strikt folkrättsliga
neutraliteten då kommer att vara den naturliga handlingslinjen.
Får jag illustrera detta med ett enda exempel. Det behöver
inte vara Baltikum, utan det kan vara något annat europeiskt
land. Jag tror att Kurt Ove Johansson liksom jag eftersträvar
att Sverige skall bli medlem i Europeiska unionen. Vi blir då
deltagare i en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Låt oss
anta att det uppträder ett avgörande hot -- militärt eller annat
-- mot ett självständigt europeiskt land. I ett sådant fall
hoppas jag att Europeiska unionen som vi är medlemmar i kommer
att reagera. Jag utgår från att Sverige kommer att ställa krav
på en stark reaktion mot detta hot. Jag utgår från att jag och
Kurt Ove Johansson är överens om det.
Redan detta ter sig svårt att förena med den strikta
neutraliteten. Om det dessutom vore så att Europeiska unionen
eller någon annan sammanslutning som vi är medlemmar i skulle
besluta att införa någon typ av ekonomiska sanktioner, såsom
skedde exempelvis vid Saddam Husseins aggression mot Kuwait, är
Sveriges deltagande i dessa sanktioner inte förenligt med den
formella neutraliteten.
När jag för detta resonemang tror jag nog att även Kurt Ove
Johansson inser att den strikta folkrättsliga neutraliteten
snävar in våra möjligheter att agera utrikespolitiskt på ett
sätt som Kurt Ove Johansson och jag inte skulle anse vara
acceptabelt. Jag tror inte att Kurt Ove Johansson förordar
strikt folkrättslig neutralitet i den bosniska konflikten. Det
gör inte jag heller.
Kurt Ove Johansson: Om man, som statsministern har gjort i
anföranden, säger att i vissa givna situationer gäller inte den
svenska neutraliteten, då har man verkligen snävat in
möjligheten. Men statsministern intar ju den ståndpunkten att i
den och den situationen gäller inte neutraliteten. Då kan man
naturligtvis ställa sig frågan: I vilken situation tänker sig
statsministern att Sverige skulle tvingas överge
neutralitetspolitiken? Vad avser Carl Bildt med aktivt stöd i
samband med ett ryskt militärt anfall mot något av de baltiska
länderna? Jag tycker att statsministern borde utveckla vad som
möjligen kan ligga bakom hans tankar här.
Carl Bildt: Det sägs i anförandet att det framför allt
handlar om politiskt stöd. Som jag sade tidigare tror jag
exempelvis att Sverige som medlem i Europeiska unionen skulle
vara aktivt och pådrivande när det gäller olika typer av
sanktionsbeslut.
Jag kan inte veta -- och det kan inte heller Kurt Ove
Johansson veta -- vilken typ av politiska åtgärder den regering
som då sitter skulle förorda. Men ett är jag alldeles
övertygad om: 1940 får icke återkomma! Detta land skall aldrig
mer ta på sig den moraliska bördan -- som vi då tvingades till
av en hård omvärld -- att handla på ett sätt som kan uppfattas
som om vi förrådde små grannländer i deras kamp för
självständighet.
I ljuset av den moraliska skuldbörda vi har att bära för 1940
och för tystnaden under långa decennier finns det anledning att
nu säga att vi icke kan stå likgiltiga.
Beslutet om hur vi exakt skall agera ankommer på den regering
som sitter den dag som jag hoppas aldrig skall komma. Skulle man
säga redan i dag att den enda politik som vi kan föra är den
strikta folkrättsliga neutraliteten, tror jag inte att
medlemskap i Europeiska unionen och deltagande i dess gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik över huvud taget är möjlig,
För att illustrera att den säkerhetspolitiska verkligheten är
komplicerad har jag -- och det har varit genomgående för de
inlägg jag har gjort i denna fråga -- erinrat om den politik som
Sverige förde under en socialdemokratisk regering under
vinterkriget, där Finland kämpade för sin överlevnad från
december 1939 och en bra bit in på vintern 1940. Den dåvarande
svenska regeringen förklarade icke Sverige neutralt i den
konflikten. Finlands sak var vår! Jag tror inte att någon
upplevde det som skedde som fel.
Kurt Ove Johansson: Det finska vinterkriget, som
statsministern kommer in på nu, är mycket intressant. Jag bodde
inte så långt från den finska gränsen, och jag var också född
när det finska vinterkriget pågick. I kriget deltog 8 000
frivilliga svenska soldater med vapen från svenska
försvarsförråd. Om jag minns rätt fanns också en svensk
flygdivision med i bilden.
När statsministern talar om ett svenskt aktivt stöd till
Baltikum vid ett eventuellt ryskt militärt anfall, är det då
insatserna under finska vinterkriget som förespeglar Carl Bildt?
Carl Bildt: Jag har talat om politiskt stöd i olika
former. Det finns andra aspekter på detta som jag här inför
utskottet inte vill gå in på offentligen -- det kan jag göra i
annat sammanhang.
Vad jag velat illustrera när jag erinrat om situationen
1939--40 är att vi inte heller i det förgångna automatiskt har
förklarat oss folkrättsligt neutrala vid en konflikt i vårt
närområde. I varje situation tar man ställning till de
omständigheter som då föreligger. Den regering som vi då har
beslutar utifrån de förutsättningar som då föreligger vilket som
är den lämpligaste svenska politiken. Sedan har jag tillåtit mig
att göra bedömningen, att om man hamnar i den här situationen i
framtiden, så är det engagemang som det svenska folket har för
de baltiska staternas självständighet så starkt att det på samma
sätt som 1939--40, utan paralleller i övrigt, icke kommer att
vara det mest sannolika att man utfärdar en formell
neutralitetsförklaring.
Denna slutsats styrks av att både Kurt Ove Johansson och jag
anser att Sverige skall bli medlem i Europeiska unionen. Går vi
med i unionen har vi ett starkt intresse att utveckla en
nordeuropeisk dimension i dess säkerhetspolitik, där värnet för
de baltiska staternas självständighet är ett ganska självklart
inslag. Det är också ganska självklart att om denna
självständighet skulle hotas kommer vi att inom ramen för det
utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete som Sverige deltar i
agera för aktivast och starkast möjliga reaktion -- på samma
sätt som om Danmarks, Polens, Bulgariens eller Portugals
självständighet skulle hotas.
Vi har ett förändrat Europa, där det ställs andra krav än
tidigare på svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Det är det jag
har visat med ett fall, som dessutom är av central betydelse för
säkerhet, stabilitet och frihet i Östersjöområdet.
Birger Hagård: Statsministern har med all rätt erinrat om
de mörka decennierna i svensk historia, då de som ville ge
uttryck för sin solidaritet med de baltiska folken sannerligen
inte hade mycket att hämta hos de svenska socialdemokratiska
regeringarna. Statsministern har erinrat om de fadäser som
begåtts av den tidigare utrikesministern Sten Andersson och om
Sture Ericsons förlöpningar i torsdags. Även Pierre Schori har
ett förflutet i det sammanhanget -- många andra inte att
förglömma.
Jag har uppfattat det så, att statsministern med sina
uttalanden i anförandet den 17 november liksom i andra
anföranden och i artiklar velat ge en signal till de rödbruna
revanschisterna på andra sidan Östersjön om vilken reaktion de
kan vänta sig från Sverige. Men det måste väl här också ha
funnits en annan signal, nämligen att statsministern velat
reparera det dåliga anseende som Sverige fick under dessa mörka
decennier.
Då blir min fråga: Har statsministern en klar uppfattning om
hur detta uppfattas av de baltiska folken? Har Sveriges
trovärdighet nu återställts hos de baltiska folken? Vågar de
lita på oss? Eller vad kan vi göra mera för att åstadkomma en
sådan trovärdighet?
Carl Bildt: Det är en intressant fråga, som möjligen
faller något utom ramen för utskottets granskning. Låt mig dock
göra några reflexioner kring frågan.
Mitt intryck är att de baltiska folken av sin historia har
lärt sig att de ytterst bara kan lita på sig själva. För mig har
det varit viktigt att ge den signalen till dem, att de har
vänner. Att vi bygger upp nära vänskapliga förbindelser mellan
de estniska, lettiska och litauiska politiska ledarna och
västvärlden har sin betydelse för att det också skall vara
möjligt att lösa de motsättningar som kan finnas mellan de
baltiska länderna och Ryssland -- med medverkan av de vänner som
dessa länder har i västvärlden.
Jag vill understryka att jag inte anklagar Kurt Ove Johansson
för att göra det, men om vi skulle sända signalen att vi är
beredda att återupprepa 1940, blev den omedelbara konsekvensen
att varje politisk ledare i Estland, Lettland och Litauen skulle
säga: Vi kommer i slutändan att bli förrådda igen, och vi har
ingen anledning att lyssna på dem som är beredda att förråda oss
en gång till.
Jag kan förstå den reaktionen. Det finns en bitterhet, inte
minst hos den äldre generationen. Man kan resa till Riga och
träffa människor från baltutlämningen som fortfarande lever, och
det finns även någon i Tallinn. Man kan förstå deras bitterhet,
men samtidigt kan inte framtiden byggas på denna bitterhet, utan
den måste byggas på att vi är vänner och på att det finns vänner
i det Ryssland som nu är demokratiskt, med vilka vi nu också
skall upprätta förbindelser.
Jag tror alltså inte att Kurt Ove Johansson är ens i närheten
av tanken att sända signaler som skulle tolkas så, att vi är
beredda att återupprepa 1940 och att vi skulle stå alldeles
likgiltiga och krypa in bakom något slags formellt folkrättsligt
skal och inte göra någonting om den rödbruna revanschismen
skulle göra ett försök att återerövra Baltikum. Jag tror
emellertid att sådana signaler skulle få negativa konsekvenser
också för möjligheterna att i dagsläget lösa de spänningar som
finns mellan de baltiska folken och de ryska
befolkningsgrupperna framför allt i Lettland och Estland inför
behovet av att få snabba överenskommelser om tillbakadragande av
resterande ryska trupper. Det skulle över huvud taget få
negativa effekter på möjligheterna att lösa den baltisk-ryska
relationen. Att den normaliseras och blir harmonisk är viktigt.
Där kan svensk utrikespolitik spela en viss roll. Men det
förutsätter ett engagemang.
Bengt Hurtig: Det är ju så att det kan bli ett nej till
medlemskap i Europeiska unionen -- det är för närvarande det
kanske mest sannolika. Bör inte regeringen då driva en utrikes-
och säkerhetspolitik som tar hänsyn till just den möjligheten
och inte ha som enda förutsättning att vi skall bli medlemmar i
Unionen?
Carl Bildt: Jag håller med Bengt Hurtig om det, samtidigt
som jag tycker att det är rimligt att redovisa de klart
förbättrade förutsättningar för fred och stabilitet samt för en
aktiv utrikespolitik som medlemskapet i Unionen kommer att ge
oss.
Bengt Hurtig: Den politik för alliansfrihet i fred
syftande till neutralitet i krig som har bedrivits under 170 år
har enligt min mening inte främst varit av något slags moralisk
karaktär, utan det har varit realpolitik som syftar till att
hålla Sverige utanför i första hand det krig som kan inträffa
mellan stormakterna dels söder om oss, dels öster om oss.
Menar statsministern att den förutsättningen nu försvunnit?
Carl Bildt: Den har förändrats i den meningen att vi nu
faktiskt har -- det hoppas både Bengt Hurtig och jag -- en reell
möjlighet att bygga upp en någorlunda väl fungerande europeisk
samarbets- och säkerhetsordning. Detta är någonting som svensk
politik alltid har strävat efter. När man häromdagen i kammaren
talade om 170 år av obruten neutralitetspolitik, var det en
sanning med så pass stora modifikationer att ordet "sanning"
framstår som något malplacerat. I detta ryms ju Brantings aktiva
engagemang för den kollektiva säkerheten -- han motsatte sig de
facto neutralitetspolitik efter första världskriget -- Sandlers
mycket aktiva engagemang för en nordisk samverkan långt utöver
den ram som neutralitetspolitiken drog upp och Per Albin
Hanssons svenska politik när Finland kämpade för sin överlevnad
vintern 1939--40.
Vad som nu har inträffat är att vi har fått möjligheten att
bygga upp en europeisk säkerhetspolitisk samverkan, som gör att
vi på ett annat sätt kan möta konflikthoten. Jag säger detta
utan att jag förordar att denna samverkan skall gå över i den
militära alliansen. Den militära alliansfriheten ligger
fortfarande fast. Vi sluter inte några fördragsmässiga avtal som
binder oss till militärt agerande i händelse av anfall mot någon
annan stat. Vi vill heller inte att någon annan stat skall påta
sig en del av ansvaret för försvaret av Sverige. Men vi har en
förändrad säkerhetspolitisk situation i Europa. Det tror jag att
alla inser.
Bengt Hurtig: Diskussionen om innehållet i vår
neutralitetspolitik fördes också inför inträdet i FN, och vi kom
då till klarhet om att vi kunde förena vår neutralitetspolitik
med ett medlemskap i FN och de åtaganden som detta innebär.
Carl Bildt: Ja, så länge vi inte ålades beslut av
säkerhetsrådet -- så fort säkerhetsrådet fattar ett beslut är
det bindande för oss, och då upphör neutraliteten med automatik.
Bengt Hurtig: Enligt min mening har vi förpliktat oss att
delta i väpnade insatser som FN beslutar om men icke
nödvändigtvis med stridande trupp.
Carl Bildt: Det är Bengt Hurtigs tolkning men icke
Sveriges.
Bengt Hurtig: Det är självklart att om de baltiska
staterna skulle bli angripna är det en rimlig grund för en
kraftfull reaktion. Men vad jag har förstått av de tidigare
resonemangen kan statsministern tänka sig att det uppstår
situationer där vi ändå måste föredra att hålla oss neutrala för
att inte dras in i en förödande stormaktskonflikt där kanske
kärnvapen kom till användning också mot vårt land.
Carl Bildt: Om det skulle bli en kärnvapenkonflikt är vi
nog tillbaka i det gamla scenariot med det blockuppdelade
Europa. Jag tror inte att vi kommer att hamna i en sådan
situation, men varken Bengt Hurtig eller jag kan sia om varje
detalj i framtiden. Jag tror inte heller att det vore klokt av
mig att gå in på ett alltför detaljerat scenariobyggande på den
här punkten. För mig är det väsentliga att sända den politiska
signalen att likgiltighet för de baltiska staternas öde och
frihet i ett sådant läge icke kan vara Sveriges politik.
Vilka konkreta slutsatser som detta leder till i en konkret
situation måste avgöras då av dem som vid den tiden har det
politiska ansvaret och utifrån de förutsättningar som då
föreligger. Denna debatt har faktiskt medfört att -- efter det
att jag hade sagt detta många gånger -- man plötsligt vaknade
upp den 17 november. Kurt Ove Johansson har tagit upp ärendet i
konstitutionsutskottet, och vi har fått interpellationsdebatter
i riksdagen. Vi har därmed uppnått det värdefulla att denna
signal nu sänds inte bara av mig; den sänds av praktiskt taget
samtliga i Sverige, utan att vi för den skull tar ställning till
detaljer om hur vi skulle reagera i en situation som vi hoppas
aldrig kommer att uppstå.
Bengt Hurtig: Jag tolkar också svaret som så, att det
åtminstone teoretiskt sett kan uppstå en situation där vi måste
ställa oss neutrala.
Carl Bildt: Ja, teoretiskt, men jag har litet svårt att se
hur den teoretiska modellen skulle omsättas i praktiken. Men
teoretiskt kan jag inte motsäga Bengt Hurtig på den punkten.
Ylva Annerstedt: Jag skulle vilja citera utrikesutskottets
skrivningar som gjordes redan 1991/92 och som sedan upprepades
oförändrade 1992/93:
Vilka medel som bäst lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens
mål betingas av den långsiktiga utvecklingen i världen
runtomkring oss. Riksdagen har tidigare avvisat en permanent
bindning av svensk utrikespolitik för varje tänkbart läge i en
oförutsägbar framtid.
Jag skulle för det första vilja fråga statsministern om han
anser att detta kan appliceras på en krissituation i de baltiska
staterna.
För det andra vill jag fråga om man kan använda detta
uttalande som en grund för handlandet när det gäller kriser i
övriga delar av världen.
För det tredje vill jag fråga statsministern om han anser att
det uttalandet gör det möjligt för oss att delta i ett
förutsättningslöst säkerhetspolitiskt samarbete i EU och i
Europa i övrigt.
Carl Bildt: Vad riksdagen i det sammanhanget sade var att
det är målen, icke medlen, som är det centrala i den svenska
säkerhetspolitiken. Det är visserligen en självklarhet, men det
är kanske en självklarhet som uttalats alltför sällan under
gångna perioder.
Riksdagen har även konstaterat vad som egentligen också är en
självklarhet, nämligen att medlen måste ses i relation till vad
som inträffar i omvärlden. I detta ligger också att medlen i
svensk säkerhetspolitk måste förändras i takt med att vårt
närområde, vårt Europa, förändras. De betydande förändringar som
skett i de grundläggande formuleringarna om medlen i svensk
utrikes- och säkerhetspolitik, som Ylva Annerstedt refererade,
är ju ett resultat av denna process, där vi anpassar vår politik
till en förändrad tid.
Nu tror jag att den diskussion som vi har fört här angående
våra möjligheter att engagera oss för Baltikums självständighet
är ett resonemang inom ramen för den politik som vi i dag för.
Det som Ylva Annerstedt här refererar gäller mer den öppenhet
inför framtiden som ligger i riksdagens konstaterande. Ingen --
Bengt Hurtig, Ylva Annerstedt, Kurt Ove Johansson eller jag --
kan veta hur morgondagens Europa kommer att se ut.
I interpellationsdebatten i januari 1992 med Gudrun Schyman
konstaterade vi också att Europa befinner sig i en formativ
process. Det kommer att ta åtskilliga år innan vi ser konturerna
av vad som är möjligt och inte möjligt i det europeiska
säkerhetssystemet. Jag tror att det vore oklokt om vi i förväg
skulle bakbinda oss. Jag tror att det är klokt att vi är
engagerade för att om möjligt uppnå ett säkerhetssystem som
fungerar bättre än det vi haft i det förgångna. Men jag tror att
det vore oklokt att försöka föregripa slutsatserna, för det tror
jag inte är möjligt.
Får jag sedan bara upplysningsvis säga till dem som är
intresserade -- och jag utgår från att det är åtskilliga -- av
att diskutera denna materia mer i sak att det finns en längre
promemoria om denna problematik, författad av ambassadören och
professor Krister Wahlbäck i Utrikesdepartementet -- han
tjänstgör nu i Statsrådsberedningen. Promemorian, som har titeln
Om Baltikum hotas, är publicerad i senaste numret av Briefing
från Utrikesdepartementet. Den är ambassadör Wahlbäcks egen
produkt, men den är en god sammanfattning och en god analys av
en central säkerhetspolitisk materia som vi alla har anledning
att åtminstone något reflektera över.
Kurt Ove Johansson: Jag återkommer till talet den 17
november. Man kan läsa sig till att statsministern sade att det
finns en folklig vilja att avstå från neutralitet vid konflikter
i Östersjöområdet.
Vad har statsministern för fakta bakom ett sådant resonemang?
Carl Bildt: Jag hittar nu inte den formuleringen, men vad
jag sade var väl att jag kunde förutse att man i en sådan
situation skulle få ett brett folkligt engagemang som skulle
leda till att den svenska regeringen tvingades att agera. Jag
minns -- och det gör Kurt Ove Johansson också -- januari 1991.
Då försökte de rödbruna krafterna att vrida klockan tillbaka. Vi
minns massakern vid TV-tornet i Vilnius. Vi minns hur man sköt
på gatorna i Riga. Vi vet att detta inte var några
tillfälligheter, utan det var fråga om välorganiserade krafter.
Vi vet precis vad de syftade till att åstadkomma. Jag stod
tillsammans med den dåvarande utrikesministern Sten Andersson,
Bengt Westerberg, Olof Johansson och Alf Svensson på ett
lastbilsflak på Norrmalms torg. De ord som uttalades där var
starka och engagerade, och de uttryckte vad jag är alldeles
övertygad om att det svenska folket kände i just det läget. Man
visste vad som hände i Vilnius, och man fruktade vad som kunde
hända därefter. Den reaktion som vi fick dessa dagar säger
åtskilligt om det engagemang som finns hos det svenska folket
och tack och lov också i de svenska politiska partierna. För att
inte göra någon orättvisa vill jag säga att jag tror att även en
företrädare för Vänsterpartiet deltog, även om jag inte kan
komma ihåg vilken det var.
Kurt Ove Johansson: Jag tycker att det egentligen är en
ganska onödig utläggning som statsministern gör. Genom hela mitt
partis historia går en kamp mot fascistiska och nazistiska
krafter och även mot andra odemokratiska krafter. På den punkten
behöver statsministern över huvud taget inte föra något
resonemang. Om det skulle behövas någon kraftsamling från
Sverige för att hjälpa till med att förhindra rödbruna krafter
runt om i världen kommer inte vi på vårt håll att vara på något
sätt nödbedda.
Statsministern sade att det hos svenska folket finns stöd för
att överge neutralitetspolitiken. Jag frågade statsministern var
någonstans han finner stöd för det resonemanget.
Carl Bildt: Nu var det inte den frågan som Kurt Ove
Johansson ställde, utan han frågade hur jag vet att det i en
sådan situation finns ett engagemang. Den frågan svarade Kurt
Ove Johansson själv på, när han sade att det inom
socialdemokratin finns ett mycket starkt engagemang och att det
i en sådan situation skulle finnas ett lika starkt engagemang.
Det tror jag är en alldeles korrekt bedömning. Jag delar Kurt
Ove Johanssons värdering av stämningarna i det
socialdemokratiska partiet i ett sådant läge.
Kurt Ove Johansson: Min fråga gällde faktiskt inte det --
jag får väl ändå ha tolkningsföreträde när det gäller de frågor
jag ställer. Min fråga gällde neutralitetspolitiken och
neutralitetsbegreppet. Var någonstans har statsministern funnit
stödet för det påstående som han gjorde i det där talet den 17
november?
Carl Bildt: Jag tror att Kurt Ove Johansson och jag är
överens om prognosen hur vi alla som politiska företrädare
skulle reagera om det som i januari 1991 hände i Vilnius och
Riga skulle inträffa igen. Vi vet hur vi reagerade då.
Låt oss, Kurt Ove Johansson, tänka litet vidare! Om de -- vi
vet vilka det var, och vi har sedermera sett dem i Moskva i
oktober 1993; det var samma mörka herrar med samma metoder --
hade lyckats i Vilnius och Riga i januari 1991 och mörkret hade
gått ner över Baltikum, då hade den dåvarande utrikesministern
Sten Andersson, enligt min mening alldeles rätt, sagt att de
förberedelser som redan då fanns för att etablera exilregeringar
kunde fullföljas i Sverige. Säg att de då hade flytt med båtar
över Östersjön och velat fortsätta kampen för sina länders
frihet på Sveriges territorium! Jag vägrar att tro att Kurt Ove
Johansson då hade bett invandrarmyndigheterna att förpassa dem
till andra länder.
Kurt Ove Johansson: Jag kan ordagrant återge min fråga
till statsministern. Jag frågade varifrån han har fått att det
skulle finnas en folklig vilja att avstå från neutraliteten vid
konflikter i Östersjöområdet. Jag frågade statsministern vad han
hade för fakta bakom ett sådant resonemang. Statsministern
svarade då egentligen på någonting helt annat.
Jag har tittat på väljarundersökningar som visar att svenska
folkets neutralitetsvilja är obruten sedan en lång tid tillbaka.
Inför valet 1991 ansåg -- för att ta ett exempel -- hela 83 % av
svenska folket att Sverige skulle bibehålla sin
neutralitetspolitik. När statsministern höll sitt tal i november
1993, måste väl statsministern ha känt till detta förhållande?
Carl Bildt: Nu är jag inte någon våldsamt noggrann läsare
av opinionsundersökningar. Jag läser riksdagstrycket mer
noggrant än opinionsundersökningar, och det tror jag i och för
sig är klokt.
Det jag sade i detta tal var väl i och för sig en prognos, ett
antagande. Om Kurt Ove Johansson frågar mig vad detta grundar
sig på, blir svaret att det i varje fall inte grundar sig på
opinionsundersökningar. Det är mycket sällan som min politik
grundar sig på opinionsundersökningar. Det är inte mycket som
Kurt Ove Johansson anser talar till min fördel, men detta borde
i alla fall göra det.
En sak som jag grundade detta uttalande på var det som
inträffade 1939--40 -- det har vi diskuterat tidigare i dag. En
annan sak var vad som skulle ha inträffat om situationen i
januari 1991 hade utvecklats vidare. Den dåvarande regeringen
hade redan under dessa dagar gått längre än vad som var
förenligt med formell folkrättslig neutralitet, om situationen
hade utvecklats vidare.
Säg att det hade inträffat att de rödbruna hade tagit över!
Hade vi då gått med på att stänga Litauens och Lettlands
informationskontor i Sverige, överlämna dessa till de rödbruna
och säga att vi nu accepterade dem som de nya makthavarna? Nej,
det är det ingen som tror! Så hade det aldrig blivit.
Skapa aldrig intrycket i omvärlden att den typen av politik
skulle vara möjlig att föra, förklara och försvara i Sverige!
För så är det inte! Det är inte heller Kurt Ove Johanssons
mening. Jag tror Kurt Ove Johansson i allt väsentligt om gott,
men jag är litet bekymrad över att det finns risk för att han
skapar ett intryck av sin egen politik som är felaktigt.
Kurt Ove Johansson: Det är bara det att jag ju ställer
frågor, medan statsministern håller tal. Det är just det talet
som har skapat osäkerhet. Det är det vi sitter här för att
granska.
Jag konstaterar då att statsministerns svar på min fråga blir
att det han den 17 november sade om folkviljan var ett antagande
från hans sida. Jag kan då säga att de siffror som jag har
använt mig av i min fråga bygger på de SOM-undersökningar
(Samhälle, Opinion, Massmedia) som har gjorts. Där finns
Styrelsen för psykologiskt försvar och Göteborgs universitet
med. Där konstaterar man alltså att svenska folkets
neutralitetsvilja är obruten sedan en lång tid tillbaka.
Det är ju så att det inte bara är jag och Ingvar Carlsson och
några andra inom vårt parti som har varit skeptiska mot talet
den 17 november, utan även många andra har gett uttryck för att
talet var ett allvarligt misstag. Statsministerns spekulerande
om svenska insatser i Baltikum skapade osäkerhet hos många om
vår utrikespolitik. Då blir min fråga: Samrådde verkligen inte
statsministern med utrikesministern och UD vid utformningen av
det här talet den 17 november eller vid de andra tillfällen det
kan ha hållits? Har ni inte samrått?
Carl Bildt: Självfallet har vi gjort det.
Kurt Ove Johansson säger nu att detta var ett allvarligt
misstag. Tidigare var vi överens om att vi i sak tycker detsamma
och att Kurt Ove Johansson inte har någon avvikande uppfattning
i sakfrågan. Det kan väl inte vara ett allvarligt misstag att
säga det som vi är överens om?
Kurt Ove Johansson: Statsministern ställer frågor till
mig!
Carl Bildt: Jag vet inte om herr ordföranden vill
förhindra mig att göra det.
Thage G Peterson: Kurt Ove Johansson har ställt frågan om
det förekom något samrådsförfarande. På den frågan har
statsministern svarat att det hade förekommit ett
samrådsförfarande.
Carl Bildt: Det är klart att den här typen av
frågeställningar har varit föremål för diskussion inom alla
berörda delar av regeringskansliet.
Kurt Ove Johansson: Det här talet informerades alltså
samtliga regeringspartier om?
Carl Bildt: Inte om själva talet, men om materian. Den
fråga som är aktuell har diskuterats i regeringskretsen i dess
helhet.
Kurt Ove Johansson: Om jag inte missminner mig var det
väl så, att Olof Johansson var ganska skeptisk till det
anförande som hölls den 17 november?
Carl Bildt: Det får Kurt Ove Johansson fråga Olof
Johansson om. Men den frågeställning som Kurt Ove Johansson vill
penetrera har självfallet diskuterats i regeringskretsen i dess
helhet. Frågeställningen har vidare varit föremål för en
utförlig diskussion och beredning inom alla relevanta delar av
regeringskansliet.
Kurt Ove Johansson: Men varför drog inte statsministern
detta i Utrikesnämnden?
Carl Bildt: För det första har jag aldrig i Utrikesnämnden
dragit några anföranden som jag skall hålla. För det andra var
detta ingen ny ståndpunkt. Om jag hade kommit dragande med detta
till Utrikesnämnden skulle detta ha kunnat uppfattas som om jag
insinuerade att ledamöterna hade suttit och sovit när detta
sagts vid upprepade tillfällen under ett och ett halvt års tid.
Det var ju ingen ny ståndpunkt. Vi hade diskuterat den i
riksdagen, och den hade redovisats i officiella publikationer.
Publikationen Utrikesfrågor tillställs samtliga riksdagens
ledamöter. Jag tror inte att samtliga läser den, men man får
förutsätta att åtminstone ledamöterna i utrikesutskottet och
Utrikesnämnden gör det. Det är självklart att jag inte går till
Utrikesnämnden och ställer frågor om ett anförande som
innehåller ståndpunkter som är offentligt redovisade långt
tidigare.
Kurt Ove Johansson: Jag har framför mig en artikel i
Svenska Dagbladet, där Rolf H Lindholm, som är minister och chef
för Skyddsmaktssekretariatet på UD, uttrycker precis samma sak,
nämligen att statsministern skapar osäkerhet om svensk
neutralitetspolitik. Jag förmodar att Lindholm inte kan
beskyllas för att framföra annat än en saklig ståndpunkt. Så nog
finns det väl många som verkligen har ifrågasatt det tal som
statsministern höll den 17 november?
Carl Bildt: Rolf Lindholm känner jag inte, och han är inte
verksam i dessa delar inom utrikesförvaltningen. Den
frågeställning som är aktuell har diskuterats och beretts med
den samlade folkrättsliga kompetensen inom utrikesförvaltningen,
till vilken herr Lindholm icke hör.
Kurt Ove Johansson: Det finns ju fler personer än han och
t.o.m. tidningar utomlands som har ställt sig den frågan.
Carl Bildt: T.ex.?
Kurt Ove Johansson: T.ex. Aktuellt i Köpenhamn.
Jag skulle även kunna visa utdrag ur tyska tidningar, och jag
skall gärna tillställa statsministern dessa, om han inte tror
mig på den punkten.
Carl Bildt: Vad som infann sig var också en viss förundran
över den socialdemokratiska reaktionen. Den förundran har inte
blivit mindre sedan socialdemokratin därefter -- tack och lov --
har anslutit sig till den sakståndpunkt som jag företrädde också
i anförandet den 17 november.
Kurt Ove Johansson: Den förundran finns i varje fall inte
i det material som jag har. Däremot är man förundrad över att
statsministern höll det där talet den 17 november.
Carl Bildt: Det är fullt möjligt, men nu skall jag
återigen säga att jag icke utformar svensk utrikes- och
säkerhetspolitik vare sig med hänsynstagande till
opinionsundersökningar eller till danska publikationer. Jag gör
det i stället med fast förankring både i riksdagens politik och
i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska intresse, och jag gör
det efter noggrann beredning av alla viktigare
ståndpunktstaganden i alla de fora där en sådan beredning skall
ske, till vilka den danska tidningen Aktuellt icke hör.
Kurt Ove Johansson: Statsministrar före Carl Bildt har
faktiskt bemödat sig om att se till att det i Sveriges
utrikespolitik skall råda en mycket bred överensstämmelse.
Statsministern kan väl inte heller förneka att man använder
Utrikesnämnden som ett instrument för att åstadkomma detta. Jag
blir mycket förvånad när statsministern uttalar sig på det här
sättet i utrikespolitiska frågor och sedan säger att det inte
var alldeles okontroversiellt, men ändå inte har funnit
anledning att ta upp detta i Utrikesnämnden. Jag tycker att det
är mycket förvånande att statsministern inte utnyttjar de
instrument som finns för att få samstämmighet i svensk
utrikespolitik.
Carl Bildt: Vad är det för fel på Sveriges riksdag som
instrument? Är det fel att jag har frågedebatter i kammaren?
Kurt Ove Johansson: Det är inget fel på Sveriges riksdag
som instrument -- tvärtom. Det är bara det att de beslut som
riksdagen har fattat inte överensstämmer med synpunkter som
statsministern framförde i sitt tal den 17 november.
Carl Bildt: Det är Kurt Ove Johanssons tolkning just nu,
även om den inte överensstämmer med vad andra företrädare för
socialdemokratin har sagt.
Jag har fört fram denna ståndpunkt gång på gång också i
Sveriges riksdag. Jag tror att den är betjänt av en offentlig
debatt, och en sådan debatt har också förts. Text efter text har
varit tillgänglig för alla som velat intressera sig för dessa
frågor. Det är inte på minsta sätt något hemlighetsmakeri.
Utan att föra den diskussionen för långt var väl påståendet om
att alla mina företrädare som statsministrar har ansträngt sig
för en bred consensus om varje del av utrikes- och
säkerhetspolitiken, med användande av bl.a. Utrikesnämnden,
historiskt sett relativt djärvt. Jag skall här inte gå in på
detaljer, men det under föregående mandatperiod viktigaste
enstaka utrikespolitiska ställningstagande och uttalande som den
då sittande regeringen gjorde var beskedet den 26 oktober 1990
om att man avsåg att ansöka om medlemskap i EG. Jag tror att
Kurt Ove Johansson och jag kan vara överens om att det var det
viktigaste enstaka besked som gavs. Hade Utrikesnämnden kallats
in för att ta ställning till det? Nej! Kallades Utrikesnämnden
in efteråt? Nej!
Jag klagade inte så mycket, för jag tyckte att det var ett bra
ställningstagande, och jag hade efterlyst detta
ställningstagande under flera år. Men inte var Utrikesnämnden
involverad! För övrigt var inte ens hela regeringen informerad.
Men det är en annan sak.
Elvy Söderström: Konstitutionsutskottet skall göra en
granskning ur konstitutionella synpunkter. Eftersom
statsministern inte svarar på frågor utan i stället mer eller
mindre håller små tal, vill jag -- för att vi skall vinna
klarhet -- upprepa några frågor.
Samrådde statsministern med utrikesministern inför sitt tal
den 17 november?
Carl Bildt: Med utrikesförvaltningen, ja! Utrikesministern
hade självfallet varit med i beredningen av själva
sakståndpunkten, men det var i och för sig långt tidigare.
Elvy Söderström: Informerades samtliga partier i
regeringen inför talet den 17 november?
Carl Bildt: Frågeställningen har beretts i
regeringskretsen i dess helhet. Det är ju en lång serie av fyra,
fem eller sex olika uttalanden i samma ämne. Alla dessa är inte
beredda -- vi har också annat att göra. Men sakståndpunkten har
diskuterats i regeringskretsen i dess helhet.
Elvy Söderström: Kan statsministern redogöra för vad som
menas med "regeringskretsen i dess helhet"?
Carl Bildt: Med det menas regeringskretsen i dess helhet!
Elvy Söderström: Undantaget vissa statsråd?
Carl Bildt: Nej!
Elvy Söderström: Jag skulle vilja att statsministern
klargör när statsministern anser att ärenden som rör svensk
säkerhetspolitik skall behandlas i Utrikesnämnden.
Carl Bildt: Före avgörande av utrikesärende av större vikt
skall regeringen höra Utrikesnämnden. Så sker också.
Elvy Söderström: Och detta ärende anser inte
statsministern vara av större vikt?
Carl Bildt: Anföranden är icke ärenden. Ärenden är, vilket
torde vara bekant, sådant som föranleder beslut, diarieförs och
protokollförs. Anföranden är aldrig ärenden.
Elvy Söderström: Innehållet i anförandena torde väl ändå
vara ärenden -- detta tal har ju föranlett en hel del debatt.
Carl Bildt: Det är inte ett ärende i formell
konstitutionell mening. Anföranden är aldrig ärenden i den
mening som vi lägger in i detta begrepp.
Elvy Söderström: Har statsministern tidigare tagit upp
denna fråga i Utrikesnämnden? Jag tänker då på de tidigare
tillfällen då statsministern har berört frågan om vår syn på
säkerhetspolitiken.
Carl Bildt: Det är inte kutym att offentligt redovisa
överläggningar i Utrikesnämnden. De finns tillgängliga på annat
sätt för utskottets ledamöter, om intresse finns.
Granskningsärende angående statsrådens innehav av värdepapper,
jäv m.m.
Kurt Ove Johansson: Det är snabba kast i ärendena.
Under din tid som statsminister har diskussionens vågor
stundtals gått höga beträffande sambandet mellan statsrådens
ämbetsutövning och deras aktieinnehav.
På vilket sätt har den debatt som förts påverkat ditt synsätt
på detta område?
Carl Bildt: Det har påverkats i den meningen att jag
mycket nära har följt konstitutionsutskottets beredning av detta
ärende. Det ledde som bekant fram till att
konstitutionsutskottet förra våren avgav ett betänkande, som
sedermera godkändes av riksdagen. Detta är ett betänkande som
jag i varje del kan ansluta mig till och som jag tycker ger en
god redovisning av både sakläget och principfrågan.
Därutöver har vi tillsatt den s.k. Etikkommittén, som i
november förra året redovisade en promemoria. Denna har varit
föremål för beredning också inom regeringen. Efter denna
beredning har vi tagit fram ett utkast till slutsatser, som just
nu är föremål för samråd med den parlamentariska oppositionen,
och vi avvaktar reaktionen från denna innan vi går vidare.
Kurt Ove Johansson: Om du vid regeringsbildningen 1991
hade haft den erfarenhet i dessa frågor som du nu som
regeringschef har fått, då skulle kanske ditt råd till de
aktieinnehavande statsrådskandidaterna ha blivit ett annat.
Carl Bildt: På vilken punkt då? Utskottet har ju självt
tagit ställning till denna fråga. Utskottet konstaterar att
statsministern har det formella, hela och odelade ansvaret i
denna fråga och att statsministrar vid de regeringsbildningar
som utskottet har haft anledning att titta på har ägnat sig åt
denna fråga och införskaffat relevant information. Utskottet har
inte haft anledning att i något av de fall som utskottet har
granskat rikta erinringar mot det sätt på vilket detta har
skett.
Kurt Ove Johansson: Men statsministern måste ju ändå medge
att vissa statsråds aktieinnehav och förmögenhetsförvaltning har
varit mer problematiska för regeringen än vissa andra statsråds.
Ta t.ex. näringsministerns aktieinnehav. Detta har ju inte varit
helt problemfritt. Våra undersökningar visade ju att han
deltagit i beslut i ärenden där han har intressen.
Statsministern minns säkert att vi för ett år sedan talade om
alla de jäv som förelåg i det sammanhanget.
Carl Bildt: Nej, det var inte det vi talade om. Jag var
mycket noga med att då hela tiden framhålla, att det som Kurt
Ove Johansson sade var jäv, det var icke jäv. Vi hade tagit till
en mycket betydande säkerhetsdistans.
Jag har noterat att utskottet i sitt betänkande konstaterade
beträffande de fall som Kurt Ove Johansson tagit upp, anförde:
"Inget av besluten i dessa ärenden är enligt utskottets
bedömning sådana att deltagande i handläggningen skulle kunna
anses konstituera intressejäv för de berörda statsråden."
Utskottet anslöt sig sålunda till ståndpunkten att några
jävssituationer i den mening man egentligen lägger i detta
begrepp över huvud taget inte hade uppstått.
Kurt Ove Johansson: Men det var jävsliknande situationer.
Carl Bildt: Nej!
Kurt Ove Johansson: Det jag pratade med statsministern om
när han var här i utskottet för ett år sedan var jävsliknande
situationer. Vi redovisade då de jävsliknande situationer som
bl.a. näringsministern hade befunnit sig i.
Carl Bildt: Jag sade hela tiden att det icke var jäv men
att vi tagit ut ett säkerhetsavstånd. Vi tar ut maximala
säkerhetsavstånd -- det gäller också mig själv -- och vi har
konstaterat att det icke i någon av dessa situationer har kommit
i lägen där det förelegat jäv.
Kurt Ove Johansson: Men statsministern kan väl ändå inte
förneka det faktum att det i regeringen finns ledamöter som
innehar stora aktieposter och att det har medfört vissa
problem för regeringens arbete. Det har ju tillsatts en
etikkommitté, och det finns i regeringskansliet åtminstone en
person som före varje regeringssammanträde granskar att det inte
uppstår någon jävssituation. Statsministern säger själv att han
tagit ut ett väldigt stort säkerhetsavstånd. Efter det kan han
inte gärna säga att regeringsledamöternas aktieinnehav inte
skulle utgöra något problem.
Carl Bildt: I den hantering som vi har inom
regeringskansliet skulle jag nog våga påstå att detta inte är
något problem. Vad som sker är att man rutinmässigt tar ut det
maximala säkerhetsavståndet. Jag har, som jag redovisade i går,
66 aktier i Nobel. Dessa disponerar jag knappt, eftersom de är
föremål för tvångsinlösen. I formell mening disponerar jag
emellertid dessa aktier. Skall regeringen behandla ett ärende
som har anknytning till någonting som är av intresse för
Nobelindustrier, så lyfts jag bort från det ärendet och deltar
icke i beslutet.
Innan jag gick hit frågade jag rättschefen på
Statsrådsberedningen hur omfattande han bedömde att detta var.
Han gjorde bedömningen att det gäller tre till fem ärenden i
veckan. Man kan då fråga sig om detta inte medför att statsråd
inte har möjlighet att delta i beredningen av ärenden. Det är
emellertid mycket vanligt att statsråd överlåter ärenden till
andra, framför allt på grund av att de inte är närvarande vid
regeringssammanträdet. Det kan bero på allt ifrån att de är
engagerade i riksdagen till utrikes resor eller andra
engagemang. Det är ett vida större antal ärenden som överlåts på
annat statsråd på grund av frånvaro från regeringssammanträde än
på grund av att vi tar ut ett så stort säkerhetsavstånd. Detta
är inget problem.
Kurt Ove Johansson: Även i fjol konstaterade
statsministern att man tagit ut ett stort säkerhetsavstånd.
Carl Bildt: Maximalt!
Kurt Ove Johansson: Ja, maximalt. Det konstaterandet gör
han även i dag. Statsministern säger att t.o.m. ett "ynka" -- om
jag får uttrycka det så -- aktieinnehav gör att man ställs vid
sidan om. Då kan väl statsministern inte förneka att det faktum
att det finns regeringsledamöter som har stora aktieinnehav är
ett problem i regeringsarbetet.
Carl Bildt: Kurt Ove Johansson tycks tro att detta
förorsakar praktiska problem i regeringens hantering av
ärendena. Så är icke fallet!
Kurt Ove Johansson: Ni har tillsatt en etikkommitté. Den
hade säkerligen inte tillsatts, om det inte hade varit så att
Carl Bildts regering har många ledamöter med stora aktieinnehav.
Ni har också tillsatt åtminstone en person som före
regeringssammanträdena granskar att något statsråd inte skall
hamna i en jävssituation.
Carl Bildt: Vi har inte tillsatt någon.
Kurt Ove Johansson: Men det finns en person som har den
uppgiften?
Carl Bildt: Jo, men vederbörande har många andra
arbetsuppgifter också -- den här är en mycket begränsad
arbetsuppgift för den personen. Det har inte heller nyanställts
någon personal för den uppgiften.
Kurt Ove Johansson: Det sade jag inte heller. Men vi
konstaterar att det finns en person som inför
regeringssammanträdena kontrollerar att något statsråd inte
kommer i en jävssituation på grund av sitt aktieägande. Då kan
väl statsministern inte säga annat än att det är ett problem att
det finns regeringsledamöter som är ganska aktietäta!
Carl Bildt: Det är klart att hanteringen av
regeringsärendena är mycket omfattande. Det avgörs varje vecka
ett stort antal ärenden -- det kan variera mellan några hundra
och ettusen. Det krävs en ganska omfattande apparat för att
formellt hantera dessa ärenden. Det beror inte minst på det
förhållande som jag tidigare nämnde, nämligen att alla statsråd
inte alltid är närvarande. De kan t.o.m. vara sjuka. Deras
ärenden läggs då över på annat statsråd. Den del av denna
hantering som beror på det vi nu diskuterar är intill
ytterlighet marginell. Det går inte att med några rimliga mått
beskriva detta som ett problem.
Kurt Ove Johansson: Detta har vi tidigare talat mycket
ingående om. Men jag konstaterar att man av statsministerns svar
faktiskt kan läsa ut att detta med aktieägandet inte är
problemfritt, eftersom man ändå varit tvungen att vidta en hel
del åtgärder. Det visar ändå att statsrådens aktieägande är ett
problem. Om Carl Bildt hade satt samman sin regering av personer
som inte ägde några aktier, hade det inte behövts någon
etikkommitté eller någon person som granskar att det inte
uppkommer jävssituationer.
Carl Bildt: Detta är en av många uppgifter som
Etikkommittén och denna person har. Sedan skall man ha klart för
sig att vi har en jävsbevakning även i övrigt. Jäv kan ju
uppkomma även i andra fall. Den bevakningen måste alltså finnas
alldeles oavsett om regeringsledamöterna äger aktier eller inte.
Det bör också konstateras att man inte kan säga att det är fel
att till statsråd utse personer bara därför att de äger aktier.
Om detta är utskottets uppfattning är det klart att i varje
tänkbar situation som kan uppkomma måste det vara en naturlig
del av beredningen av regeringsärendena att också bevaka detta.
Men att framställa detta som en stor och mödosam,
arbetsbelastande och tung apparat är fel -- så är det inte!
Kurt Ove Johansson: Ett av statsministerns statsråd har en
aktieportfölj som förvaltas av hans eget företag. Tycker
statsministern att det är en snygg lösning.
Carl Bildt: Är det inte så att han deponerat aktierna i
S-E-Banken?
Kurt Ove Johansson: Jo, men det skedde först den 12 april,
tio dagar innan han i fredags skulle besöka
konstitutionsutskottet. Han har haft två och ett halvt år på sig
att göra det, men han gjorde det inte förrän tio dagar före
utskottsutfrågningen.
Carl Bildt: Jag har ingen erinran mot det sätt på vilket
statsrådet Ulf Dinkelspiel har handlagt sina affärer.
Kurt Ove Johansson: Men det måste väl ändå vara på det
sättet att statsministern inte tyckte att det var någon särskilt
snygg lösning som han hade före den 12 april.
Carl Bildt: Jag har inte haft anledning att ha några
synpunkter på det, och jag tänker inte ha det nu heller. Det har
inte heller Etikkommittén haft. Detta är också ett förhållande
som under lång tid varit känt för utskottet.
Kurt Ove Johansson: Jag tolkade Dinkelspiels svar på
frågor i fredags så, att ett av skälen till att han hade
deponerat aktierna i S-E-Banken berodde just på Etikkommittén.
Carl Bildt: Det har inte funnits anledning vare sig för
regeringen eller Etikkommittén att ha synpunkter på detta. Sedan
kan Ulf Dinkelspiel göra de dispositioner han anser vara bäst
för att undvika varje spår av misstanke. Ulf Dinkelspiel ser
mycket minutiöst till att inte en skugga av misstanke kan
uppkomma. Det innebär att han vidtar åtgärder som går betydligt
längre än vad det egentligen på saklig grund skulle finnas skäl
till.
Kurt Ove Johansson: Men det förhåller sig på det sättet
att Dinkelspiels aktieinnehav nu är fryst i en depå i
S-E-Banken.
Carl Bildt: Fryst har det varit hela tiden.
Kurt Ove Johansson: Det är det sedan den 12 april.
Carl Bildt: Det har varit fryst hela tiden, även om det
inte har varit fryst i S-E-Banken.
Kurt Ove Johansson: Fryst har det inte varit -- den
uppgiften har vi alla fall inte fått i utskottet.
Carl Bildt: Fråga statsrådet Dinkelspiel. Ni hade ju honom
här i fredags, och jag vet inte om Kurt Ove Johansson frågade
honom då. Jag noterade förut att det inte finns någon misstanke
på något sätt hos någon av utskottets företrädare att statsrådet
Dinkelspiel skulle ha gjort någonting som kunde anses vara
felaktigt.
Kurt Ove Johansson: Jag underströk särskilt vid
utfrågningen av Dinkelspiel att det inte finns någon i
konstitutionsutskottet som vill påstå eller tror att han på
något otillbörligt sätt skulle ha utnyttjat sin ställning.
Carl Bildt: Jag ansluter mig gärna till den ståndpunkten.
Kurt Ove Johansson: I 6:9 regeringsformen sägs att ett
statsråd skall ha förtroende hos allmänheten. Man kan inte komma
ifrån att allmänheten ibland har ställt sig litet frågande till
diskussionen om jävsliknande skäl och undrat hur det förhåller
sig på den punkten. Jag utgår från att statsministern inte
tycker att det är särskilt konstigt att allmänheten har ställt
sig dessa frågor.
Carl Bildt: Det beror naturligtvis på vilken information
som allmänheten har nåtts av. Jag har förstått att det i fredags
var en diskussion här om en viss publicitet i Aftonbladet, bl.a.
med uttalanden av konstitutionsutskottets ordförande. Den som
läste de artiklarna fick ju intrycket av att statsrådet
Dinkelspiel var inblandad i en svårartat smutsig hantering. Vi
vet alla att det var fel och att varje form av anklagelse som i
det sammanhanget riktades från vem det nu vara månde mot
statsrådet Dinkelspiel var felaktig, osaklig och osannfärdig.
Kurt Ove Johansson: Jag skall ställa några frågor om
Volvo--Renault-affären. Var det inte så att ledningen för Volvo
höll den svenska regeringen ytterligt väl informerad om
utvecklingen och måste det inte vara regeringens skyldighet att
hålla sig väl underrättad om hur en så betydande affär för vårt
land utvecklar sig? Var det så att regeringen, inklusive Ulf
Dinkelspiel, fick verkligt goda informationer om
Volvo--Renault-affären?
Carl Bildt: Jag är tacksam för att Kurt Ove Johansson tar
upp denna sak. Jag har läst protokollet från fredagens
utfrågning på denna punkt. Det har sin bakgrund i vad utskottets
ordförande sade i Aftonbladet den 5 februari, nämligen att han
"med säkerhet kan säga att såväl Ulf Dinkelspiel som regeringen
i förväg kände till att fusionen inte skulle bli av". Han sade
också: "Ulf Dinkelspiels tvivelaktiga affärer kan skada Sveriges
mycket känsliga förhandlingar med EU."
I fredags upprepade utskottets ordförande att han visste
att regeringen också i slutskedet hade fått information om att
fusionen mellan Volvo och Renault icke skulle bli av.
Jag vill kategoriskt och entydigt dementera att så var fallet.
Om Kurt Ove Johansson är intresserad av en detaljerad
redovisning för samtal och kontakter som förekom kan jag lämna
det.
Kurt Ove Johansson: Statsministern menar alltså att
regeringen inte var fullständigt informerad om
Volvo--Renault-affären. Har inte regeringen en skyldighet att i
en så pass omfattande affärssituation hålla sig välinformerad?
Carl Bildt: Nej, regeringen har skyldighet att informera
sig om det som regeringen skall vara informerad om men inte att
lägga sig i sådant som regeringen inte skall lägga sig i.
Detta var föremål för en viss diskussion. Jag framhöll mycket
tydligt att jag ansåg att detta var en fråga för Volvos ledning
och för Volvos ägare att ta ställning till. I ett skede var jag
engagerad och involverad, och det gällde regeringen i dess
helhet, eftersom jag informerade regeringen. Jag hade kontakter
med den franske premiärministern Edouard Balladur, vilket var
ett led i kontakter som Volvo hade med den franske
industriministern Gérard Longuet och den franske finansministern
Edmond Alphandéry. Detta resulterade sedermera i två brev, ett
från premiärministern Balladur till mig och ett från
finansministern och industriministern i Paris till Sören Gyll
och Pehr G Gyllenhammar. Dessa brev inkom den 22 november.
Den sista kontakt som jag över huvud taget hade med
företrädare för Volvo under detta skede hade jag relativt sent
på måndagkvällen den 22 november. Därefter förekom ingen kontakt
mellan Volvos koncernledning och regeringen. Varje påstående om
att regeringen skulle ha förhandsaviserats om vad som inträffade
vid Volvos styrelsesammanträde torsdagen den 2 december är
kategoriskt felaktigt.
Kurt Ove Johansson: Men genom sin position i regeringen
måste naturligtvis utrikeshandelsministern ha en kunskap som är
guld värd för dem som opererar på börserna. Öhman Fondkommission
handlar ju också med aktier.
Carl Bildt: Är det så att Kurt Ove Johansson sitter här
och insinuerar att Ulf Dinkelspiel har bedrivit insidertrading
eller farit i väg med information till Öhman Fondkommission, då
får Kurt Ove Johansson göra det och då skall jag ta itu med det.
Men insinuationer av det slaget har förekommit tillräckligt ofta
från företrädare för socialdemokratin för att jag skall anse att
det är acceptabelt.
Kurt Ove Johansson: Jag har inte kommit med några
insinuationer, som statsministern säger i ett upphetsat
tillstånd. Jag försöker få reda på fakta som har betydelse för
granskningen av det här ärendet. Om det är nödvändigt kan jag
upprepa för statsministern att ingen i KU -- jag tror att jag
kan tala för alla ledamöter -- misstänker Ulf Dinkelspiel för
att på ett otillbörligt sätt ha utnyttjat sina informationer om
Volvo--Renault-affären. Men det måste väl ändå vara oerhört
viktigt att kunna konstatera hur regeringen håller sig
informerad i sådana affärer.
Jag har framför mig en promemoria, där det sägs att Ulf
Dinkelspiel vid utfrågningen med honom den 22 april uppgivit att
hans aktieinnehav numera finns fryst på en depå i S-E-Banken.
Det har på departementet vid förfrågan uppgivits att detta
anmälts den 12 april. Depån omfattar dock inte de till
fondkommissionärsfirman anknutna värdepapperna, fyra sorter.
Detta framgår av det material jag har. Nog måste väl ändå
statsministern ha förståelse för att en bred allmänhet satte
kvällskaffet i vrångstrupen när en kvällstidning hade att
berätta att Öhman Fondkommission, som Ulf Dinkelspiel är en icke
oväsentlig ägare i, ett par dagar innan fusionen gick i stöpet
köpte Volvoaktier för 90 miljoner. Någon dag därefter värderades
dessa aktier till 120 miljoner.
Det är väl inte så konstigt att en bred allmänhet höjer på
ögonbrynen, allra helst när en regeringsledamot som borde ha
goda informationer i en sådan här affär också är ägare i denna
fondkommission. Jag tycker att statsministern åtminstone borde
medge att det inte är så konstigt att allmänheten reagerade så
och att det måste anses vara ett problem med en minister som har
en betydande position i det här sammanhanget och ett stort
aktieinnehav.
Carl Bildt: Kurt Ove Johansson vet att uppgifterna i
Aftonbladet var felaktiga.
Kurt Ove Johansson: Det vet jag inte, och det är därför
jag ställer frågor.
Carl Bildt: Har Kurt Ove Johansson tagit del av Ulf
Dinkelspiels skrivelse av den 23 mars till utskottet?
Kurt Ove Johansson: Ja, vi hade ju en diskussion i fredags
om Dinkelspiels skrivelse, så jag har naturligtvis sett den.
Carl Bildt: Där framgår bl.a. att de uppgifter i
Aftonbladet som Kurt Ove Johansson nu redovisar inte är
korrekta.
Kurt Ove Johansson: Min fråga till statsministern var ju
om han tycker att det är konstigt....
Carl Bildt: På frågan om man kan sätta kaffet i halsen när
man läser Aftonbladet är svaret ja.
Kurt Ove Johansson: Kaffet kan man få i vrångstrupen också
av andra skäl.
Carl Bildt: På den punkten är vi alldeles överens. Men det
är riktigt att man kan få kaffet i vrångstrupen när man läser
artiklar som är grundade på felaktig information. Dessa artiklar
innehöll dessutom uttalanden som gjorde att det fanns ännu
större anledning att sätta kaffet i vrångstrupen.
Det var just mot denna bakgrund som Ulf Dinkelspiel redovisade
samtliga fakta i målet i en skrivelse av den 23 mars till
konstitutionsutskottet. Det gjorde han också mot bakgrund av att
ledamöter av utskottet hade uttalat i tidningen att denna fråga
skulle bli föremål för behandling. Jag noterar att det inte
ställdes någon fråga till Ulf Dinkelspiel när han var här i
fredags om sakmaterian i de olika affärerna. Den implicita
anklagelse som Kurt Ove Johansson för fram nu, baserad på vad
Aftonbladet skrev, dementeras uttryckligen i skrivelsen den 23
mars. Jag tycker att det är litet konstigt att Kurt Ove
Johansson inte passade på tillfället att fråga Ulf Dinkelspiel i
fredags.
Kurt Ove Johansson: Den tidning som vi nu diskuterar har
alltså hävdat att några dagar innan Volvoaffären gick i stöpet,
så köpte Öhman Fondkommission aktier i Volvo för 90 miljoner.
Jag vet inte om den uppgiften är riktig eller inte. Men några
dagar efter affären är dessa aktier värda 120 miljoner. Vet
statsministern verkligen att det förhåller sig så, att Öhman
Fondkommission några dagar innan Volvoaffären gick i stöpet inte
köpte några aktier i Volvo?
Carl Bildt: I den mån statsrådet Dinkelspiels skrivelse
av den 23 mars till konstitutionsutskottet inte är tillgänglig
skall jag läsa upp vad som där står:
"2. Det är riktigt att Öhman Fondkommission för kunders och egen
räkning under tiden närmast före den spruckna fusionen köpte
Volvo B-aktier (den utan jämförelse mest omsatta aktien) för ett
sammanlagt belopp av ca 78 miljoner kronor. Under samma
tidsperiod sålde emellertid företaget också Volvo B-aktier till
ett belopp av ca 71 miljoner kronor. Nettoköpen uppgick alltså
till ca 7 miljoner kronor. Till yttermera visso svarade dessa
köp och försäljningar för nästan exakt Öhmans marknadsandel på
börsen. Allt detta enligt bifogad statistik som har tagits fram
av Finansinspektionen och som jag sedermera har tagit del av.
3. Det finns inte någon som helst sanning i Thage G Petersons
uppgift att jag skulle ha ägt kännedom om den spruckna
Volvo--Renault-fusionen på förhand. För det första har jag -- på
grund av att jag sedan länge äger 300 aktier i Volvo -- över
huvud taget inte deltagit i behandlingen av några ärenden som
berör Volvo. För det andra har jag inte heller på annan väg
nåtts av information om att regeringen eller regeringen
närstående skulle ha fått förhandsinformation att fusionen
spruckit; själv tog jag del av uppgiften genom den
televisionssända presskonferensen på kvällen den 2 december. För
det tredje ifrågasätter jag om sådan information över huvud
taget fanns tillgänglig annat än kort tid före
tillkännagivandet, eftersom styrelsesammanträdet i Volvo ägde
rum samma dag som beslutet tillkännagavs."
Mot bakgrund av de fakta som Ulf Dinkelspiel har redovisat för
konstitutionsutskottet och som Kurt Ove Johansson inte passade
på det utmärkta tillfället att fråga Ulf Dinkelspiel om i
fredags, så sätter man kaffet i vrångstrupen både inför
Aftonbladet och en del annat i den frågan.
Thage G Peterson: Jag vill gå in och göra några
kommentarer.
Statsministern minns fel på en punkt, nämligen när det gäller
att statsråd har deltagit i beslut där de borde ha förklarat sig
jäviga. Jag går då på en promemoria som kom från
Statsrådsberedningen och som var föremål för förra årets
granskning och som finns redovisad. Det finns där en förteckning
över ärenden i vars behandling statsråd hade deltagit men borde
ha förklarat sig jäviga. Den promemorian finns i förra årets
granskningsbetänkande.
Carl Bildt: Och ledde till den slutsats som jag redovisade
att utskottet drog.
Thage G Peterson: Det fanns dessutom en reservation. Denna
promemoria från Statsrådsberedningen visar att det förekom ett
antal sådana ärenden. Statsministern minns alltså fel på den
punkten.
Det andra jag vill säga med anledning av en fråga av Kurt Ove
Johansson är att det hade varit snyggt av statsrådet Dinkelspiel
om han i fredags när han utfrågades i KU hade upplyst utskottet
om att han blott för några dagar sedan hade ändrat
fondförvaltningen. Den uppgift som vi hade kom också från
Statsrådsberedningen, och den uppgiften var att det inte hade
gjorts några förändringar i fondförvaltningen. Ulf Dinkelspiel
hade nu funnit för gott att flytta aktieförvaltningen från sig
själv, dvs. från Öhman Fondkommission, till S-E-Banken. Jag
håller med Kurt Ove Johansson att det hade varit snyggt om han
hade upplyst KU om att han hade ändrat detta för bara några
dagar sedan.
Nu skall jag komma till en fråga till statsministern. Som
framgår av sidan 17 i det ojusterade protokollet från
utfrågningen i fredags svarade Ulf Dinkelspiel att han inte
visste om Volvoledningen hade hållit regeringen informerad om
Volvo--Renault-affären. Han hade i varje fall inte sökt eller
tagit del av sådan information av det skälet att det skulle
strida mot de etikregler som regeringen lagt fast för bl.a.
aktieägande statsråd.
Är det så att regeringen har beslutat att Etikkommitténs
rekommendationer skall stå över regeringsformen?
Carl Bildt: Nej!
Thage G Peterson: Det var ett bra svar, och då kan vi utgå
från att Etikkommitténs regler endast är en intern promemoria
för regeringsarbetet och att regeringsformen ålägger statsråd
att söka information därför att -- och det är bakgrunden till
min kritik som förmedlades av Aftonbladet -- regeringen arbetar
som ett kollektiv. Jag ber att få omnämna detta. Regeringens
beslut är kollektiva. I konsekvens med detta följer att varje
statsråd inte bara har rätt att få information utan också är
skyldig att ta in all information som följer av det kollektiva
ansvaret.
Kan vi vara överens på den punkten?
Carl Bildt: Ja!
Thage G Peterson: Vill statsministern förneka att
Volvoledningen höll regeringen informerad om alla turer i
Volvo--Renault-affären?
Carl Bildt: Ja!
Thage G Peterson: I så fall är den uppgift som jag
förfogar över från Volvoledningen inte korrekt.
Carl Bildt: Ja!
Thage G Peterson: Fick inte statsministern någon
information i slutskedet, dvs. den 28/11 till den 2/12, om
händelseutvecklingen och om att avtalet höll på att spricka.
Carl Bildt: Nej!
Thage G Peterson: Statsministern hade alltså inga
kontakter med Volvoledningen på den punkten?
Carl Bildt: Jag hade kontakt den 22 november på kvällen
med Volvos styrelseordförande P G Gyllenhammar.
Thage G Peterson: Var det den sista kontakten som
statsministern hade med Volvoledningen?
Carl Bildt: Ja, innan det sprack.
Thage G Peterson: Hade statsministern kontakt med P G
Gyllenhammar dagen innan det sprack?
Carl Bildt: Dagen före var jag på besök hos president
Clinton i Washington och hade inte möjlighet att ha kontakt med
Volvos styrelseordförande, och han sökte mig inte heller.
Thage G Peterson: Statsministern säger att den sista
informationen som regeringen fick om Volvo--Renault-affären var
den 22/11.
Carl Bildt: Ja, i meningen direktkontakt. Jag hade ingen
kontakt efter den tidpunkten.
Thage G Peterson: Och inte någon av statsministerns
medarbetare heller?
Carl Bildt: Ingenting som har rapporterats till mig.
Thage G Peterson: Näringsministern Per Westerberg
kontaktade sin franske kollega när det höll på att gå snett i
affären. Vad berodde den kontakten på?
Carl Bildt: Den berodde på en diskussion som vi då hade
och som grundade sig på en begäran från Volvo. Det ledde också
till att jag hade de av mig nyss redovisade kontakterna med den
franske premiärministern.
Thage G Peterson: Men det fanns en oro i regeringen för
att Volvoaffären skulle gå om styr?
Carl Bildt: Detta var en fråga för Volvo. Jag vet inte om
detta är ett granskningsärende -- i så fall är det väl möjligen
en granskning av utskottets ordförandes uttalande; det kan ju
finnas skäl till det.
Det fanns anledning att understryka -- och det gjorde jag vid
flera tillfällen -- att detta var en affär för Volvos
koncernledning och för dess styrelse och ägare att ta ställning
till. Jag sade samtidigt att det är en självklarhet för mig som
statsminister att säga att om Volvo vill ha någon typ av hjälp,
så skall man få det. I ett visst läge, som vi alla erinrar oss,
var det en viss diskussion om den franska regeringens
intentioner vad gäller privatisering. Detta ledde till kontakter
mellan såväl näringsminister Per Westerberg och den franske
industriministern Longuet som kontakter mellan mig och
premiärminister Balladur. Dessa resulterade i de brev som är
dagtecknade den 21 november och som jag tror offentliggjordes
den 22 november.
Därefter hade jag ingen kontakt med Volvos koncernledning. De
påståenden som har förts fram i detta utskott om att jag eller
någon annan skulle ha förhandsinformerats om vad som skulle
inträffa på Volvos styrelsesammanträde på seneftermiddagen den 2
december är felaktiga. Utskottets ordförande kan ju själv vara
mitt vittne i denna del. Alla vet ju nu i efterhand att det var
ett ganska stormigt styrelsesammanträde. Jag tror inte att det
var någon som deltog i det sammanträdet -- utom möjligtvis en --
som var riktigt säker på vad det skulle sluta i. Jag var under
den tiden upptagen av relativt utdragna överläggningar med
utskottets ordförande. Vi satt då i slutskedet av
författningssamtalen, vilka -- om jag inte missminner mig --
började klockan 15.30 den dagen. Jag hade tidigare på morgonen
anlänt från Washington och hade haft regeringssammanträde och
beredning. Därefter förberedde jag författningssamtalet.
Jag vill återigen säga kategoriskt och entydigt att de
påståenden som är en del av anklagelsen mot statsrådet
Dinkelspiel om att vi skulle ha förhandsinformerats om att
fusionen skulle spräckas i samband med styrelsesammanträdet
torsdagen den 2 december är felaktiga. Utskottets ordförande
använde uttrycket "att det skulle vara snyggt" om man gjorde på
ett visst sätt. Det vore snyggt om man kunde konstatera att så
här var det!
Thage G Peterson: Jag vill konstatera ett par saker.
Volvo--Renault-affären är inget granskningsärende, men den har
kommit in i utfrågningen. Öhman Fondkommission är heller inte
något granskningsärende. Men eftersom statsministern säger att
utskottets ordförande har lämnat felaktiga uppgifter, måste jag
säga att jag inte har lämnat felaktiga uppgifter, beroende på
att regeringen enligt regeringsformen arbetar som ett kollektiv
och får tillgång till information. Om regeringen inte har fått
någon information efter den 22 november, måste regeringen
ändå med hänsyn till de turer som förekom i
Volvo--Renault-affären ha varit medveten om att affären var på
väg att spricka. Det kan inte ha varit någon överraskning för
regeringen med hänsyn till den starka gruppen i opposition i
styrelsen, som blev alltmer högljudd. Regeringen måste ha varit
medveten om att det var fråga om annat än spekulationer.
Jag tillbakavisar kategoriskt och entydigt de insinuationer
som görs beträffande mina uttalanden. Jag utgår från att
regeringen har varit informerad med hänsyn till regeringsformens
regler om regeringen som ett kollektiv. Varken jag eller någon
annan har beskyllt statsrådet för att ha använt sina
förhandsinformationer. Men jag har en uppgift om att regeringen
hölls mycket noga och ingående informerad också i slutskedet den
28/11--2/12 och att man väl kände till händelseutvecklingen i
affären.
Vad som sedan kan ha stått i tidningen kan inte KU avgöra,
utan det är en sak mellan Dinkelspiel och ansvarige utgivaren
för Aftonbladet. Det försökte vi förklara för Ulf Dinkelspiel.
Han hade inte ens försökt att få ett genmäle i Aftonbladet. KU
är ingen tryckfrihetsdomstol, och detta får tas som ett vanligt
tryckfrihetsmål.
Carl Bildt: Det är inte fråga om ett tryckfrihetsmål.
Såvitt jag förstår var utskottets ordförandes uttalanden
alldeles korrekt återgivna. I den meningen kan ju ingen skugga
falla över Aftonbladet. Skuggan faller i så fall på annat
ställe.
Thage G Peterson: Min utgångspunkt är att regeringen har
varit informerad om alla turer i Volvo--Renault-affären.
Carl Bildt: Visst var vi informerade, framför allt om det
skede som jag nu redogjorde för. Men implikationen och det
påstående som har framförts av utskottets ordförande var ju att
regeringen och enkannerligen jag -- det var jag som hade de här
kontakterna med styrelseordföranden -- skulle ha haft
informationer, och då förutsätter det kollektiva ansvaret att
det skulle vara Ulf Dinkelspiels lika väl som Inger Davidsons
skyldighet att veta samma sak. Alla kunde alltså anklagas för
detta, bara jag visste om det.
Men nu råkar det faktiskt vara så att jag är jag, och jag vet
vilken information som jag hade. Jag tror mig veta bättre än vad
utskottets ordförande gör, och jag säger kategoriskt och
entydigt att jag inte hade fått någon förhandsinformation om det
styrelsesammanträde som skulle hållas den 2 december. Jag var
under huvuddelen av slutskedet av denna process över huvud taget
inte i landet. Jag var, vilket Pierre Schori haft synpunkter på,
under helgen dels i Murmansk tillsammans med utrikesminister
Kozyrev, dels därefter på ett möte i Moskva. Jag återvände hem
från Moskva tidigt på måndag morgon. Jag hade sedvanliga
sammanträden här, men absolut inga kontakter med någon
företrädare för Volvo. Jag lämnade landet sent på
tisdagskvällen, flög till Washington och var där under onsdagen
för överläggningar med president Clinton.
Jag återkom tidigt på torsdagsmorgonen, hade
regeringssammanträde och därefter författningsöverläggningar med
utskottets ordförande. Jag tog via massmedia del av den
presskonferens som Volvos avgående styrelseordförande P G
Gyllenhammar hade klockan 18.30 på torsdagen. Jag informerades
under fredagen relativt utförligt om händelseförloppet såväl av
Volvos koncernchef Sören Gyll som av Volvos då avgående
styrelseordförande P G Gyllenhammar. Men det var en information
som gavs i efterhand.
Jag har ingen synpunkt på detta -- jag tycker att det skall
vara så. Detta var inte ett ärende för regeringen. Det var också
en medveten politik från vår sida att ansvaret skulle ligga på
Volvo.
Varje försök att göra gällande att det förhåller sig på ett
annat sätt än vad jag nu säger är kategoriskt felaktigt, och
därmed faller varje försök att använda detta för att
misstänkliggöra statsrådet Dinkelspiel.
Thage G Peterson: Jag ber statsministern igen att pröva
minnet. Är det så att den sista information som statsministern
fick av Volvoledningen kom den 22/11?
Carl Bildt: Jag har gått igenom mina anteckningar på den
punkten. Jag förde anteckningar om varje kontakt i denna fråga,
och jag kan kategoriskt säga att någon information om slutskedet
och upplösningen inte lämnades.
Thage G Peterson: Det finns en uppgift om att regeringen
fick vara med och ge synpunkter på den presskommuniké som kom om
slutskedet.
Carl Bildt: Jag har aldrig hört något så bisarrt.
Thage G Peterson: Statsministern förnekar alltså detta?
Carl Bildt: Vem har framfört detta?
Thage G Peterson: Jag har en uppgift om det, men
statsministern förnekar alltså detta!
Carl Bildt: Menar ordföranden Pehr G Gyllenhammars
presskommuniké?
Thage G Peterson: Ja, om att affären hade spruckit.
Carl Bildt: Det kom ju ut genom Pehr G Gyllenhammars
anförande vid presskonferensen. Är det detta som utskottets
ordförande syftar på?
Thage G Peterson: Inte anförandet, utan presskommunikén.
Carl Bildt: Svar nej! Jag visste inte ens om att det fanns
en presskommuniké. Men det kan det mycket väl ha varit. Att
regeringen skulle ha suttit och redigerat Volvos presskommuniké
i ett läge där Volvos styrelse av allt att döma hade annat att
syssla med förefaller vara en något djärv hypotes, och det är
dessutom fel.
Thage G Peterson: Trots att statsministern förnekar att
regeringen på ett tidigt stadium förstod eller var införstådd
med att affären skulle spricka?
Carl Bildt: Förstod och förstod! Vad vi nu talar om är
huruvida regeringen hade tillgång till information som ingen
annan hade, eller hur?
Thage G Peterson: Jag åsyftar den information som
Volvoledningen lämnade regeringen.
Carl Bildt: Precis, men det är exklusiv information och
inte förmågan att läsa tidningar som ordföranden avser, eller
hur?
Thage G Peterson: Som jag sade kunde det inte ha varit
någon hemlighet vare sig för regeringen eller Dinkelspiel att
affären höll på att spricka. Men det är nästa steg.
Carl Bildt: Hemlighet i den meningen att det inte var
någon hemlighet för några av utskottets ledamöter heller? Man
kunde ju läsa spekulationer fram och tillbaka i tidningarna. Om
utskottets ordförande menar att man inom regeringen kunde förstå
att det fanns risk för att affären skulle spricka, är svaret
självfallet ja. Men i den meningen var ju Sveriges regering och
dess ledamöter inte i någon annan position än någon annan i vårt
land och för all del en stor del av den franska allmänheten som
fick ta del av samma information.
I slutskedet -- jag skiljer på detta, eftersom vi hade ett
skede av mycket intensiva kontakter med både den franska
regeringen och Volvos koncernledning, som avslutades på kvällen
den 22 november -- förekom ingen exklusiv information till
Sveriges regering och skulle heller icke göra det. Jag tror inte
heller att det kunde göra det. Nu i efterhand vet vi att det var
ett förlopp inom Volvo och mellan Volvo och dess ledande ägare
som ägde rum under en ganska kort tidsperiod. Jag befann mig
under huvuddelen av denna period utomlands.
Thage G Peterson: Vad statsministern ändå säger här bara
bekräftar det utomordentligt olämpliga i att ett statsråd med de
uppgifter som Ulf Dinkelspiel har samtidigt äger så omfattande
aktieposter att misstankar kan uppstå. Statsministern bekräftar
faktiskt här att den som kunde söka information fick tillgång
till den informationen, även genom massmedia. Det kunde inte ha
varit någon hemlighet för någon i regeringen att affären höll på
att spricka.
Carl Bildt: Jag uppfattar det inte som ett
konstitutionellt problem att Ulf Dinkelspiel är läskunnig. Han
hade tillgång till den information som såväl utskottets
ordförande som dess vice ordförande och alla andra hade. Men det
fanns i slutskedet ingen exklusiv information till regeringen.
Därför är de insinuationer som har riktats mot statsrådet
Dinkelspiel felaktiga, och de påståenden som har förekommit om
att personer vet att det förekommer sådan information är icke
med sanningen överensstämmande. Och jag tycker att
insinuationerna mot statsrådet Dinkelspiel, grundade på
påståenden om att regeringen skulle ha fått exklusiv information
om att affären skulle spricka, är så pass felaktiga att de borde
föranleda en ursäkt.
Thage G Peterson: På goda grunder kan man utgå ifrån att
samtliga statsråd -- i varje fall både statsministern och
statsrådet Dinkelspiel -- genom den allmänna debatten och genom
de högljudda protester som förekom inte minst från oppositionen
i styrelsen borde ha haft kännedom om att fusionen inte skulle
bli av. Det var det som framgick av artikeln i Aftonbladet, och
om statsministern och statsrådet Dinkelspiel har något otalt
med Aftonbladet måste det klaras upp med dess ansvarige utgivare
och inte med KU.
Carl Bildt: Vi må ha mycket otalt med Aftonbladet, men det
är inte en fråga för konstitutionsutskottet. En fråga för
konstitutionsutskottet är om det fanns någon exklusiv
information till regeringen om att affären skulle spricka och om
denna information i så fall utnyttjades av statsrådet
Dinkelspiel för att göra otillbörliga affärer. Det är, om så
skulle vara fallet, i hög grad en fråga för
konstitutionsutskottet.
Jag noterar att det har cirkulerat uttalanden, inte minst från
utskottets ordförande, som är ägnade att kasta en skugga över
hela detta förlopp. Utskottets ordförande vill göra gällande att
det fanns information i regeringen om att fusionen skulle
spricka. Men jag noterar också att utskottets ordförande inte
kan vederlägga vad jag har att säga på denna punkt. Därmed
faller varje möjlighet till misstanke mot statsrådet
Dinkelspiel.
Sedan kan utskottets ordförande säga att man av den allmänna
debatten kunde ha dragit olika slutsatser. Det kunde man
säkerligen göra. Men om jag inte missminner mig var det så --
friska gärna upp mitt minne på den punkten! -- att Volvos stämma
var inkallad till den därpå följande tisdagen. Var det inte så?
Stämman var i varje fall inkallad till den därpå följande
veckan, och all uppmärksamhet var väl egentligen koncentrerad
till vad som kunde inträffa på denna stämma. Vad som sedan
inträffade var att det, om jag inte missminner mig, i hemlighet
-- jag hade i varje fall inte den blekaste aning om det --
kallades till ett extra styrelsesammanträde, där det inträffade
saker och ting som mig veterligt icke hade varit förutsedda i
media och som regeringen saknade varje form av information om.
Sedan har Aftonbladet -- vi kan alla sätta kaffet i
vrångstrupen på grund av Aftonbladet, och det gäller även
Expressen och tidningen I dag -- blåst upp en story angående
affären fram och tillbaka. Det var det som jag diskuterade med
Kurt Ove Johansson. Detta har utretts genom skrivelsen från
statsrådet Dinkelspiel av den 23 mars till utskottet. Det är
något förvånande att man, om det finns frågor på den punkten,
inte tog upp dessa när statsrådet var här i fredags. Men också i
fredags framfördes uppgifter om att man med säkerhet visste om
att det fanns exklusiv information tillgänglig för regeringen om
att Volvos styrelsesammanträde den kvällen skulle ge det
resultatet.
Detta dementerar jag kategoriskt, och jag tycker att det borde
finnas skäl att be om ursäkt.
Thage G Peterson: Dessa uppgifter om vad som skulle
förekomma på Volvos styrelsesammanträde på kvällen har jag inte
hört talas om tidigare.
Jag skall göra statsministern ledsen med att säga följande:
Jag kommer att fortsätta att energiskt granska statsrådens
aktieinnehav och även påpeka det olämpliga i att Sveriges
regering har en näringsminister och en utrikeshandelsminister
som har ett så stort aktieägande i svensk industri att de kommer
att ha svårt att sköta sina statsrådsuppdrag.
Jag måste säga till Carl Bildt att den uppgift som jag har
haft att tillgå om att regeringen var med i skeendet i alla
affärens turer och att regeringen hade läget helt klart för sig
när fusionen sprack har lämnats till mig av Volvos dåvarande
styrelseordförande Pehr G Gyllenhammar. Men nu har jag fått
noterat att det sista samtalet som statsministern hade med honom
var den 22 november. Men för övrigt är jag inte beredd att vika
från en enda punkt. Sveriges regering har enligt regeringsformen
ett kollektivt ansvar. Därmed fattas också regeringens beslut
kollektivt.
Carl Bildt: Med tanke på detta skall jag be att få ta
kontakt med Volvos tidigare styrelseordförande Pehr G
Gyllenhammar, så att vi gemensamt, om möjlighet ges, får
framträda inför utskottet. Jag tänker inte acceptera att denna
typ av osannfärdiga insinuationer blir hängande i luften.
Thage G Peterson: Självfallet har statsministern liksom
massmedia möjlighet att kontakta Pehr G Gyllenhammar. Det är
självklart.
Carl Bildt: När nu utskottets ordförande återigen gör
gällande att det förekommit exklusiv information från
styrelseordföranden i slutskedet, så är detta likväl felaktigt.
När utskottets ordförande tar detta till intäkt för ett
generellt påstående att statsrådet Dinkelspiel därmed får det
svårt att sköta sina uppdrag, vill jag kategoriskt avvisa också
detta. Ulf Dinkelspiel har på ett föredömligt sätt skött varje
updrag i denna regering som han har blivit ålagd.
När utskottets ordförande i den celebra artikeln i
Aftonbladet, som gjorde att vi satte kaffet i vrångstrupen,
säger att Ulf Dinkelspiels tvivelaktiga affärer kan skada
Sveriges mycket känsliga förhandlingar med Europeiska unionen,
vill jag säga att detta är en bedömning som saknar varje form av
saklig grund.
Jag förutsätter att konstitutionsutskottet på det sätt som
utskottets ordförande sade kommer att fortsätta sin granskning
av statsrådens aktieinnehav, deras göranden och låtanden, men en
förutsättning för att utskottet skall kunna spela sin roll i
Sveriges officiella liv -- och utskottets ordförande vet att jag
anser att den är viktig -- är att utskottets agerande
kännetecknas av saklighet och att den partipolitiska strävan
begränsas åtminstone av detta elementära hänsynstagande.
Thage G Peterson: Jag har ytterligare en fråga om
aktieinnehavet.
När regeringen i november 1992 offentliggjorde statsrådens
aktieinnehav, hade näringsministern en aktieportfölj till ett
värde av 45 312 638 kr. I går offentliggjorde regeringen det
aktuella aktieinnehavet för statsråden. Jag frågar: Har
statsministern någon uppfattning om vad näringsministerns
aktieportfölj nu är värd?
Carl Bildt: Svar nej! Får jag i samband med det bara
redogöra för en förändring i förhållande till pressmeddelandet.
Karl Erik Olsson har efteranmält 488 stycken Föreningsbanken.
Thage G Peterson: Då kan jag upplysa statsministern om att
det värde som Per Westerbergs aktier nu har är ett värde av
98 500 927 kr. Det är alltså en ordentlig ökning från ca 48
miljoner till ca 98. Tycker statsministern att det är en måttlig
eller rejäl höjning?
Carl Bildt: Det är väl en bra höjning. Nu har det väl
blivit sämre på den senaste tiden i och med att börsen har gått
ner, vilket jag beklagar. Men det är inget tvivel om att vi har
en situation där den ökande optimismen angående den svenska
industrins framtidsutsikter har medfört att börsvärdena har gått
upp. Det är nog ingen som ser det som en nackdel för Sveriges
ekonomiska utveckling.
Thage G Peterson: Ser statsministern några
samhällsmoraliska eller etiska problem med att näringsministern
och utrikeshandelsministern har aktieposter som får så väldigt
kraftig höjning?
Carl Bildt: De får inte kraftigare höjningar än andra.
Detta är ju en konsekvens av att det allmänna börsvärdet går
antingen upp eller ner. Jag skall inte åberopa mina stackars
aktier i Nobel, som är utsatta för tvångsinlösen, men jag har
andelar i allemansfonder för ett värde av i storleksordningen
100 000 kr. Dessa har haft ungefärligen samma procentuella
utveckling upp och ner som Per Westerbergs, Ulf Dinkelspiels,
Margaretha af Ugglas, Anne Wibbles, Anders Björcks, Mats Odells
eller andra statsråds aktier. Det är ingen skillnad i den delen.
Catarina Rönnung: Jag skulle vilja ställa den mer
principiella frågan om en statsminister över huvud taget kan
förklara sig jävig, eftersom statsministern har det övergripande
ansvaret i en regering. Om det t.ex. inträffar en mycket
allvarlig incident i Nobel och dessa aktier inte är
tvångsinlösta, kan statsministern då bara sitta som en "lame
duck" och följa utvecklingen så att säga från ståplats? Har man
inte som statsminister ett ansvar för att regeringen ingriper?
Kan statsministern säga: Nej, jag kan inte delta i det här
beslutet, eftersom jag har aktier i den här industrin och är
jävig?
Jag tycker att det leder till så absurda konsekvenser att man
just som statsminister skall kunna åberopa aktieinnehav och
förklara sig jävig. Som statsminister måste man ju alltid kunna
ingripa och ansvara för hela regeringen.
Det är en principiell fråga som jag gärna ville höra
statsministerns synpunkter på.
Carl Bildt: Det är klart att det i en lång rad olika fall
kan förekomma att en statsminister förklarar sig jävig. Jag kan
väl föreställa mig t.ex. ett byggnadslovsärende, där det är
alldeles uppenbart att statsministern är jävig men där
regeringen måste fatta beslut i alla fall. Jag kan också tänka
mig andra typer av fall. Om det skulle uppkomma något ärende där
regeringen på ett eller annat sätt har att ta ställning
exempelvis till Moderata samlingspartiets finansiella tillgångar
-- om det nu finns några sådana, höll jag på att säga. Det är
klart att jag då som partiordförande rimligtvis måste anmäla
jäv.
Jävssituationer kan alltså uppkomma även för statsministern.
Nu vet jag inte vad som kan förekomma i fallet Nobel
Industrier, eftersom det här som sagt är fråga om tvångsinlösen.
Jag saknar varje form av möjlighet att disponera dessa aktier, i
och med att det är föremål för rättsligt förfarande. Anledningen
till att de är föremål för rättsligt förfarande är inte att jag
-- åtminstone inte i detta fall -- är en buse eller brottsling.
Här är det i stället så att det har skett en transaktion med ett
holländskt företag, som övertar ägandet, medan jag har valt att
under den period som jag är statsminister inte göra några
aktieaffärer över huvud taget, bortsett från allemansfonderna.
Då har jag hamnat i den situationen att mina aktier är föremål
för tvångsinlösen.
Catarina Rönnung: Jag var intresserad av den hypotetiska
frågan om man som statsminister, om det händer något mycket
allvarligt i det företag där man har aktier, verkligen kan
förklara sig som jävig och därmed inte kunna ingripa i ett
mycket viktigt skeende. Låt oss t.ex. anta att Nobel inte kan
leverera vad man utlovat till försvarsmakten eller någonting
annat mycket allvarligt. Kan statsministern i ett sådant fall
verkligen åberopa jäv? Är man inte som statsminister i ett
sådant läge tvungen att ingripa, ta ledningen över regeringen
och agera?
Carl Bildt: Reidunn Laurén påpekade för mig att det
gissningsvis är så att 66 aktier med ett mycket begränsat
marknadsvärde över huvud taget inte skulle kunna leda till en
jävssituation.
Vi skulle kunna ta det teoretiska exemplet att statsministern
ägde -- det är från olika utgångspunkter ett behagligt
perspektiv -- en kvarts miljard i aktier i Celsius, som
levererar ubåtar till det svenska försvaret. Om vi skulle vara
involverade i något mankemang med ett främmande land när det
gäller leveransen av dessa utbåtar och detta mankemang skulle ha
central betydelse för Celsius möjligheter att överleva och för
Celsius börskurs, är vi inne på en mark som inte bör beträdas av
en statsminister.
Catarina Rönnung: Är det någon skillnad när en
statsminister innehar aktier och när andra statsråd har det?
Åligger det inte en statsminister att vara än mer försiktig?
Carl Bildt: Jag tror inte att det i formell mening
föreligger någon skillnad, och det går nog inte att hävda. De
krav som bör ställas måste ställas lika på varje ledamot av
regeringen. På statsministern ställs varken hårdare eller
lindrigare krav än på andra ledamöter av regeringen.
Catarina Rönnung: Är det inte dumt att man just som
statsminister bakbinder sina möjligheter att agera i en viss
fråga?
Carl Bildt: Det förekommer som bekant -- även om det inte
sker så ofta -- att jag som statsminister inte är närvarande vid
regeringssammanträdena och att ärenden bereds och beslut fattas
i min frånvaro. Det är vanligare under sommaren, men det händer
även under arbetsåret. Då inträder i första hand statsrådet
Westerberg, därefter statsrådet Friggebo och sedan statsrådet
Johansson. Vad som inträffar därefter har vi inte haft anledning
att ta ställning till. Men det förekommer alltså att
statsministern inte deltar i beslutsfattandet. Han kan ju vara
sjuk.
Granskningsärende angående Gemensamma utredningsgruppen i
Statsrådsberedningen
Thage G Peterson: På grund av den långt framskridna tiden
skall jag ställa en enda fråga i detta ärende.
Det gäller de politiskt sakkunniga i regeringskansliet. De har
ökat i antal. Jag skall emellertid inte be statsministern
kommentera den saken.
Det finns fyra sakkunniga på en enhet: Torsten Svenonius,
Bengt Falemo, Magnus Franzén och Michael Stjernström. De är
anställda som politiskt sakkunniga.
De representerade på den socialdemokratiska partikongressen i
Göteborg ett antal politiska tidskrifter. Min inställning är att
statsråden bör ha långtgående frihet att använda sina politiska
sakkunniga, som naturligtvis kan följa med på resor och delta i
kongresser. Men i detta fall arbetade de åt någon annan än
statsråden och regeringen och därmed de svenska skattebetalarna.
KU:s uppgift är inte att verkställa redovisningsrevision, men
med hänsyn till de fyras uppgifter i Göteborg på den
socialdemokratiska partikongressen och med hänsyn till att
staten här har fått betala i runt tal 44 000 kr, inklusive
lönekostnader, vill jag be statsministern att på något sätt
kommentera detta. De fyra har varit i Göteborg på uppdrag inte
av sin arbetsgivare utan av tidningar. Staten har svarat för
kostnaden.
Carl Bildt: Det gäller två frågor: kostnaden och
tidningsackrediteringen.
Tidningsackrediteringen var en praktisk fråga som vi kom
överens med berörda tidningar och företrädare för den
socialdemokratiska presstjänsten om -- i fullt medvetande vad
det handlade om. Så har det nästan alltid varit. Vi har så länge
jag varit aktiv haft ett informellt arrangemang mellan de
politiska partierna att vid viktigare partikongresser deltar
representanter för andra partier i form av att de har företrätt
olika tidningar -- i allmänhet partierna relativt närstående
tidningar. Vi har vid olika tillfällen beretts tillfälle att ha
en representant vid socialdemokratiska partikongresser såsom
representant för tidningen Medborgaren. Socialdemokratiska
partiet har representerats vid våra kongresser genom antingen
A-pressen, Aktuellt i politiken eller någon facklig tidning. Vi
har känt till detta, men vi har inte haft någon invändning att
göra mot att vederbörande egentligen har haft som uppgift att
skapa sig en så korrekt bild som möjligt av de beslut som vi har
fattat.
Vi har sett det som en fördel att den socialdemokratiska
partiledningen har fått full information om vad som verkligen
sägs. Vi skall inte återvända till diskussionen om vad som kan
stå i kvällstidningar, men det är bra om man har ett fullgott
beslutsunderlag.
I detta fall har dessa personer alltså varit på den
socialdemokratiska partikongressen på uppdrag av sina
arbetsgivare, vilket i det här fallet är samordningsenheterna
inom Statsrådsberedningen, och inte för tidningarna. Det har
hela tiden varit fullt klart. Jag tror inte att det rått några
missförstånd på den punkten.
Thage G Peterson: Jag vänder mig inte mot att man bevakar
varandras stämmor och kongresser. Men i denna fråga har också
den socialdemokratiska presstjänsten skriftligt frågat av vilken
anledning de nämnda personerna ackrediterade sig som
journalister i stället för att helt öppet presentera sig som
sakkunniga i Statsrådsberedningen alternativt som representanter
för de fyra partierna. De hade här fullmakter från sina
tidningar, och jag undrar om man här inte borde ha någon rågång,
så att staten och skattebetalarna inte får stå för kostnaderna
för dessa tidningars representanter vid kongresser. I detta fall
har alltså traktamenten, hotell, flygbiljetter och lönekostnader
bestritts av statsmedel med i runda tal 44 000 kr.
Om statsråden reser till kongresser och möten, är det klart
att de skall få ta med sig sina politiska sakkunniga. Men i det
här fallet ville utomstående arbetsgivare låna personer från
Statsrådsberedningen. Borde man inte där ha en rågång?
Carl Bildt: Jo, på det sätt som utskottets ordförande nu
formulerar det, dvs. om den misstanken skulle kunna uppstå att
man på detta sätt i praktiken hjälper olika publikationer. Det
skulle kunna uppfattas som gynnande av dessa, och på det sättet
skulle jag inte vilja att det var. Där måste rågången vara
tydlig. Jag har emellertid inte sett att det missförståndet har
uppstått. Men i den mån ett sådant missförstånd skulle föreligga
tycker jag att man skall rätta till det hela.
Vi har haft detta arrangemang under lång tid, och så har man
gjort därför att man har funnit det praktiskt. Jag har absolut
ingenting emot att de politiska partierna ser till att lösa
detta på ett bättre sätt, så att man slipper hamna i den här
situationen. Jag tror emellertid inte att funktionärerna på den
socialdemokratiska partikongressen svävade i tvivelsmål om vad
det handlade om.
Alternativet skulle vara, som jag har fått det beskrivet för
mig, att de antingen skulle uppträda med åhörarkort eller också
hade tillgång till pressfaciliteterna, vilket hade den stora
fördelen att de kunde göra det som de var utsända för att göra
och få tag på dokumentationen i dess helhet.
Jag vill emellertid inte alls utesluta att man kan behöva göra
mer för att skapa klarhet på den här punkten. Det tycker jag
mycket väl kan diskuteras.
Thage G Peterson: Jag tycker att det hade varit all right
om statsministern hade velat sända fyra representanter till den
socialdemokratiska partikongressen och han hade sagt: Detta är
mina medarbetare, och de skall ta fram material. Men i detta
fall var det fyra politiska tidskrifter som begärde att dessa
personer skulle få följa kongressen.
Jag noterar statsministerns vilja att rätta till detta.
CarlBildt: Detta har varit en praxis. Jag använder i och
för sig inte det som någon ursäkt, utan jag säger det mer som en
förklaring. Om detta kan leda till missförstånd, borde det ligga
i allas intresse att man får till stånd ett arrangemang som gör
att den typen av missförstånd inte kan uppstå.
Thage G Peterson: Vi kan då avsluta denna utfrågning.
Jag ber att få tacka statsministern, statsrådet Reidunn Laurén
och statssekreterare Peter Egardt, och jag förklarar den
offentliga utfrågningen för avslutad.
Innehållsförteckning
Inledning 1
Sammanfattning 1
1. Regeringens sammansättning och regeringsarbetets
organisation 6
2. Regeringsärenden 6
a) Antalet regeringsärenden och fördelningen av dessa 6
b) Formell granskning av regeringsprotokollen 7
Handläggning av regeringsärende enligt 7 kap. 3 § andra
meningen regeringsformen 7
Kommunikationsdepartementets handläggning av ett
överklagat beslut av Vägverket 8
3. Regeringskansliet 9
a) Personal 9
b) Politiskt tillsatta tjänstemän 10
4. Kommittéväsendet 11
5. Remisser till Lagrådet 12
Gällande rätt 12
Inledning 13
Propositionernas redovisning av lagrådsyttrandena 14
Lagrådsgranskningens omfattning 15
Inledning 15
Tillämpningen av undantagsreglerna 15
Frågans beskaffenhet 16
Fördröjning av lagstiftningsfrågans behandling 19
Regeringens beaktande av Lagrådets synpunkter 22
Underhandsföredragningar 24
Riksdagens lagrådsremisser 24
Utskottets granskning under riksmötet 1992/93 25
Utskottets överväganden 25
6. Författningsutgivningen 26
Årets granskning 26
Promemoria om författningsutgivningen 27
Tryckrutinerna 28
Ändrat datum för ikraftträdande 28
Extra regeringssammanträden 29
En realistisk tidsplanering 29
Utskottets bedömning 29
7. Regelbeståndet och regelregistreringen 30
Lagar och förordningar 30
Myndighetsregler 30
Kommunernas och landstingens föreskrifter 31
Regelregistreringsarbetet hos riksdag och regering 31
Registrering av riksdagens normgivningsbemyndiganden 31
Registrering av regeringens normgivningsbemyndiganden 33
8. Riksdagens skrivelser 33
Inledning 33
Årets redogörelse 34
Utskottens granskning 34
Utskottets bedömning 39
9. Konsekvensanalyser i propositioner 41
Gällande regler och riktlinjer m.m. 41
Riksdagens tidigare behandling 44
Pågående arbete inom regeringskansliet 46
Yttranden från andra utskott m.m. 46
Utskottets överväganden 52
10. Regeringens handläggning av nådeärenden 55
Tidigare granskning m.m. 55
Regler om nåd m.m. 56
Omfattningen av nåd i brottmål 56
Nådeskäl 58
Genomgång av beslut och akter 58
Utskottets bedömning 59
11. Vissa uttalanden av statsråd 60
Tidigare granskning 60
Uttalanden om rättsavgöranden 61
Utskottets bedömning 61
Uttalanden vars överensstämmelse med regeringens
uppfattning har ifrågasatts 63
Utskottets bedömning 63
12. Regeringens handläggning av vissa asylärenden 64
Den svenska invandringspolitiken 64
Uppgifter om antalet asylsökande m.m. 69
Regeringens beslut om avvisning av asylsökande
peruaner 70
Vissa rapporter om situationen i Peru i fråga om
mänskliga rättigheter 71
UNHCR:s bedömning av beslut om avvisning till
Peru 74
Regeringens beslut den 21 juni 1993 i fråga om
asylsökande från Bosnien 75
Behandlingen av asylansökningar från kosovoalbaner 77
Utskottets bedömning 78
13. Privatiseringen av statliga företag 79
a) Regeringens handläggning med anledning av riksdagens
privatiseringsbemyndigande 79
Regeringens proposition 1991/92:69 om privatisering av
statligt ägda företag m.m. 80
Bemyndigande att försälja statens aktier m.m. 80
Avveckling av Förvaltningsaktiebolaget Fortia 82
Omstruktureringsinsatser m.m. 82
Kostnaderna för försäljningen, anslagsfrågor m.m. 83
Riksdagens beslut om privatisering av statligt ägda
företag m.m. 83
Statens bakteriologiska laboratorium 86
Privatiseringskommissionen 86
Moratorium för försäljning av statliga företag och
fastigheter 87
Regeringens redovisningar av försäljningarna av statligt
ägda företag m.m. 88
Budgetpropositionen 1991/92:100 bil. 13
(Näringsdepartementet) 88
Kompletteringspropositionen 1991/92:150 bil. I:1 88
Budgetpropositionen 1992/93:100 bil. 13
(Näringsdepartementet) 89
Budgetpropositionen 1993/94:100 bil. 13
(Näringsdepartementet) 89
Riksdagens revisorer 91
Vidtagna åtgärder med anledning av riksdagens
privatiseringsbemyndigande 91
Utskottets bedömning 93
b) Privatiseringen av Celsius Industrier AB 93
Bakgrund 93
Rapport från bolagets finansiella rådgivare 94
Yttrande 1 från Privatiseringskommissionen 96
Celsius köper Nobel Tech AB 96
Regeringens beslut den 11 mars 1993 om fastställande av
vissa principer för försäljningen 97
Yttrande 2 från Privatiseringskommissionen 97
Regeringens beslut den 15 april 1993 om prissättning
samt vissa övriga villkor vid försäljningen 98
Inbjudan till tio större institutioner 99
Styrelsens beslut den 21 april 1993 100
Regeringens beslut den 22 april 1993 om fastställande av
pris vid försäljningen av aktierna 100
Nytt regeringsbeslut den 29 april 1993 gällande
användandet av statens röststyrka 100
Regeringens uppdrag den 29 april 1993 åt
Kammarkollegiet 100
Bolagsstämmans beslut den 6 maj 1993 100
Försäljningsprospekt den 10 maj 1993 101
Överföring av aktierna till staten 102
Regeringens uppdrag den 27 maj 1993 åt
Kammarkollegiet 102
Tilldelningen av aktierna 103
Pressmeddelande från Celsius Industrier AB den 10 juni
1993 103
Lottdragning 104
Rapport från av Näringsdepartementet anlitad
revisor 104
Ägarfördelningen 105
Övriga uppgifter om försäljningen 105
Frågor om utländska företagsförvärv, utlänningsförbehåll
och tillstånd för tillverkning av krigsmateriel 105
Frågor till näringsministern 108
Utskottets bedömning 108
14. Vissa frågor med anknytning till JAS-projektet 109
Inledning 109
Frågan om politiskt sammansatt kommission efter haveriet
år 1989 110
Bakgrund 110
Försvarsdepartementets inställning 111
Utskottets bedömning 111
Redovisningen till riksdagen åren 1986--1988 av
JAS-projektets tekniska utveckling 111
Bakgrund 111
Regeringens redovisning till riksdagen år 1986 112
Regeringens redovisning till riksdagen år 1987 112
Regeringens redovisning till riksdagen år 1988 113
JAS-kommissionens uttalanden om regeringens redovisning
åren 1986--1988 113
Försvarsdepartementets inställning 114
Utskottets bedömning 114
Regleringen av militära flygplans luftvärdighet m.m. 114
Delegation av föreskriftsrätt 114
Luftvärdighetsprövningen av flygplan 39.102 116
JAS-kommissionens uttalanden 116
Regeringens skrivelse i mars 1994 om JAS-projektet 117
Försvarsdepartementets inställning 118
Utskottets bedömning 118
Försvarsministerns och Försvarsdepartementets roll i fråga
om flyguppvisningar 118
Frågeställningen 118
Kunskapen om det första serieflygplanets tekniska
status 119
Försvarsdepartementets inställning 121
Beslut om flyguppvisningar med JAS-flygplan i augusti
1993 122
Försvarsdepartementets inställning 122
Utskottets bedömning 123
15. Regeringens handläggning av
krigsmaterielexportfrågor 124
Inledning 124
Bakgrund 125
Riktlinjer för krigsmaterielexport och annan
utlandssamverkan på krigsmaterielområdet 125
Frågan om mänskliga rättigheter i samband med
krigsmaterielexport 126
Bestämmelser om mänskliga rättigheter i riktlinjerna
för krigsmaterielexport 126
Utfrågning av krigsmaterielinspektören 127
Regeringens handläggning av
krigsmaterielexportfrågor 129
Exportens art och omfattning 1993 129
Exporten till Indonesien 130
Tidigare granskning av krigsmaterielexport till
Indonesien 130
KMI:s redovisning 130
Riksdagsbehandlingen av motioner, interpellationer och
frågor angående krigsmaterielexport till
Indonesien 131
Utfrågning av krigsmaterielinspektören 133
Exporten till Västra Gulfstaterna 133
Tidigare granskning av krigsmaterielexport till Bahrein
och Dubai 133
KMI:s redovisning för år 1993 134
Utfrågning av krigsmaterielinspektören 136
Exporten till Thailand 136
Tidigare granskning av krigsmaterielexport till
Thailand 136
KMI:s redovisning 137
Utfrågning av krigsmaterielinspektören 137
Utskottets bedömning 137
16. Tjänstetillsättningsfrågor 139
a) Byte av chef för Finansinspektionen 139
Bakgrund 139
Justitiekanslerns beslut den 16 juli 1992 och den 8
december 1993 142
Chefsförsörjning 145
Utskottets bedömning 146
b) Regeringens förberedelser för rekrytering till tjänster
inom EG/EU-institutioner 148
c) Utseende av biståndskontorschef 149
Bakgrund 149
Gällande regler om tillsättning av tjänst som chef för
biståndskontor 150
Biståndsorganisationens integration i
beskickningarna 150
Regeringens förhållande till myndigheterna 151
Utskottets bedömning 152
17. Statsministerns anförande "Sverige och de baltiska
länderna" den 17 november 1993 153
Ärendet 153
Bakgrund 154
Tidigare definition av svensk neutralitetspolitik m.m.
154
Statsministerns anförande i förhållande till vissa
riksdagsuttalanden m.m. 154
Utrikesnämndens roll m.m. 155
Utskottets bedömning 156
18. Statsrådens innehav av värdepapper, m.m. 157
Bakgrund 157
Tidigare utskottsbehandling och anmälan 157
Förvaltning av statsråds värdepapper 157
Inverkan på regeringsarbetet av värdepappersinnehav
158
Etikkommittén 158
Utskottets tidigare bedömning 159
Utskottets bedömning 162
19. Regeringens handläggning av frågan om jetdrivna flygplan
på Bromma 162
Bakgrund 162
Tidigare händelser 162
Utveckling under 1990-talet 164
Vissa uppgifter om trafiken på Bromma flygplats 164
Granskningsanmälan 165
Utskottets bedömning 165
20. Regeringens agerande i frågan om att utfå vissa
handlingar från myndigheter i ett annat land 166
Bakgrund 166
Den rättsliga prövningen 166
Utskottets tidigare granskning 168
Nya uppgifter i Tyskland 168
Promemoria från Utrikesdepartementet m.m. 169
Utskottets bedömning 170
21. Frågor om förhållandet mellan riksdagsbeslut och
regeringsbeslut 170
a) Regeringsbeslut om värnpliktiga i mobiliserings- och
förplägnadstjänst 170
Inledning 170
Bakgrund 170
Utskottets bedömning 171
b) Regeringens handläggning av fråga om bevakning och
säkerhet vid Statens konstmuseer 171
c) Regeringens handläggning av fråga om översyn av
bestämmelserna om bostadsarrende 172
d) Regeringens beslut att tillföra de s.k.
teknikbrostiftelserna LKAB-aktier 172
22. Övriga frågor 172
a) Krisuppgörelserna i september 1992 172
b) Regeringens beredning av propositionen om högskolor i
stiftelseform 173
c) Regeringens beslut att medge polismyndighet rätt att
mot ersättning utföra säkerhetskontroll på
flygplats 173
d) Skrivelse om vissa säkerhetsfrågor 173
Utskottets anmälan 174
Reservationer 174
1. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt
avser asylsökande från Peru (avsnitt 12) 174
2. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt
avser asylsökande från Bosnien-Hercegovina (avsnitt
12) 175
3. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt
avser asylsökande från Kosovo (avsnitt 12) 175
4. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt
avser asylsökande från Kosovo (avsnitt 12) 176
5. Vissa frågor med anknytning till JAS-projektet (avsnitt
14) 177
6. Byte av chef för Finansinspektionen (avsnitt 16
a) 177
7. Utseende av biståndskontorschef (avsnitt 16 c) 177
8. Statsministerns anförande "Sverige och de baltiska
länderna" den 17 november 1993 (avsnitt 17) 178
Särskilda yttranden 179
1. Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor
(avsnitt 15) 179
2. Statsrådens innehav av värdepapper, allmänt (avsnitt
18) 180
3. Statsrådens innehav av värdepapper, såvitt avser ett
brev från statsministern den 4 maj 1994 (avsnitt 18)
180
4. Statsrådens innehav av värdepapper, såvitt avser
begäran om ytterligare utfrågning (avsnitt 18) 181
5. Statsrådens innehav av värdepapper, såvitt avser
begäran om ytterligare utfrågning (avsnitt 18) 181
Meningsyttring av suppleant 182
1. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt
avser asylsökande från Peru (avsnitt 12) 182
2. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt
avser asylsökande från Kosovo (avsnitt 12) 183
3. Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor
(avsnitt 15) 183
4. Utseende av biståndskontorschef (avsnitt 16 c) 184
5. Statsministerns anförande "Sverige och de baltiska
länderna" den 17 november 1993 (avsnitt 17) 184
6. Statsrådens innehav av värdepapper m.m. (avsnitt
18) 184
7. Regeringens agerande i frågan om att utfå vissa
handlingar från myndigheter i ett annat land (avsnitt
20) 185
8. Krisuppgörelserna i september 1992 (avsnitt 22
a) 185
Bilagorna A 1.1--A 19.8
A 1.1 Tabell över antalet avgjorda regeringsärenden under
1993 189
A 1.2 Tabell över antalet avgjorda regeringsärenden under
1992 190
A 1.3 Regeringsbeslut rörande överklagande av ett beslut
av Vägverket192
A 2.1 Statistik över personalsituationen i
regeringskansliet 194
A 2.2 Statistik över antalet politiskt sakkunniga
199
A 2.3 PM om vissa uppgifter om politiskt sakkunniga i
regeringskansliet201
A 3.1 Under år 1993 till riksdagen avlämnade propositioner
som innehåller lagförslag, vilka har granskats av Lagrådet 204
A 3.2 Regeringens behandling av vissa lagrådsuttalanden
215
A 3.3 Under år 1993 till riksdagen avlämnade propositioner
som innehåller lagförslag med redovisade skäl för att Lagrådets
yttrande inte har inhämtats 226
A 4.1 Förteckning över författningar i SFS som kommit ut
senare än två veckor från ikraftträdandet
Tabell 1 240
A 4.2 Redovisning av författningsutgivningen
departementsvis
Tabell 2 242
A 4.3 PM 1993-10-13 från Justitiedepartementet ang. för
sent utgivna författningar 243
A 5.1 Förteckning över vissa av regeringens bemyndiganden
252
A 6.1 Riksdagsskrivelser 1992/93 Tabell 1 och 2 304
A 6.2 Riksdagsskrivelser före 1991/92 Tabell 3 305
A 6.3 Riksdagsskrivelser före 1991/92 vilka ej
slutbehandlats den 30 juni 1993 Tabell 4 306
A 6.4 Yttrande från finansutskottet 307
A 6.5 Yttrande från skatteutskottet 309
A 6.6 Yttrande från justitieutskottet 315
A 6.7 Yttrande från utrikesutskottet 317
A 6.8 Yttrande från kulturutskottet 319
A 6.9 Yttrande från näringsutskottet 322
A 6.10 Yttrande från bostadsutskottet 336
A 7.1 PM 1994-04-08 om konsekvensanalyser i propositioner
1993 340
A 7.2 Yttrande från finansutskottet 346
A 7.3 Yttrande från skatteutskottet 349
A 7.4 Yttrande från justitieutskottet 355
A 7.5 Yttrande från lagutskottet 357
A 7.6 Yttrande från försvarsutskottet 359
A 7.7 Yttrande från socialförsäkringsutskottet 361
A 7.8 Yttrande från socialutskottet 367
A 7.9 Yttrande från trafikutskottet 372
A 7.10 Yttrande från näringsutskottet 375
A 7.11 Yttrande från arbetsmarknadsutskottet 384
A 7.12 Yttrande från bostadsutskottet 386
A 7.13 Protokoll och PM 1993-03-03 från
utbildningsutskottet 390
A 8.1 Granskningsanmälan (s) ang. justitieministerns
uttalande om ett enskilt brottmål 397
A 8.2 Granskningsanmälan (v) ang. statsrådet Reidunn
Lauréns uttalande om ett yttrande till regeringen från
Vattendomstolen i Växjö 398
A 8.3 Granskningsanmälan (s) ang. visst uttalande av
statsrådet Olof Johansson rörande Barsebäcksverket 401
A 8.4 Granskningsanmälan (s) ang. utrikesministerns
uttalande om svensk hållning i frågan om valfångstmoratorium
402
A 8.5 PM angående statsrådet Lauréns uttalande om
Vattendomstolens yttrande över Öresundsbron 403
A 8.6 PM ang. KU:s tidigare granskning av uttalanden av
regeringsmedlemmar 407
A 8.7 PM ang. visst uttalande av miljöminister Olof
Johansson rörande Barsebäcksverket 412
A 8.8 PM om utrikesminister Margaretha af Ugglas
uttalande om valfångst 417
A 8.9 PM 1994-03-08 från Justitiedepartementet ang. vissa
uttalanden i TV av statsrådet Gun Hellsvik 422
A 8.10 PM 1994-03-11 från Justitiedepartementet ang.
pressmeddelanden om Vattendomstolens i Växjö yttrande till
regeringen om Öresundsbron 425
A 8.11 PM 1993-04-15 från Miljö- och
naturresursdepartementet ang. yttrande över anmälan till
konstitutionsutskottet 429
A 8.12 Utskrift av justitieminister Gun Hellsviks
uttalande i ett TV-program 431
A 8.13 Brev från generaldirektör Rolf Strömberg,
Koncessionsnämnden för miljöskydd, till Miljö- och
naturresursdepartementet 432
A 9.1 Granskningsanmälan (v) ang. regeringens praxis vid
beslut rörande asylsökande från Peru 437
A 9.2 Granskningsanmälan (nyd) ang. regeringens beslut
att medge permanent uppehållstillstånd för bosnier 439
A 9.3 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens praxis vid
beslut rörande asylsökande från Peru 441
A 9.4 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens behandling
av frågor rörande asylsökande från Kosovo 442
A 9.5 PM från Kulturdepartementet ang. asylsökande från
Peru 443
A 9.6 PM från Kulturdepartementet ang.
uppehållstillstånd för bosnier 446
A 9.7 PM 1993-12-01 från Kulturdepartementet ang.
uppehållstillstånd för bosnier 450
A 9.8 PM 1994-01-25 från Kulturdepartementet ang.
asylsökande från Kosovo 455
A 9.9 Kommentarer från FN:s flyktingkommissariat (UNHCR)
458
A10.1 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens handläggning
av privatiseringen av statliga företag m.m. 460
A 10.2 PM 1994-02-01 från statsrådsberedningen ang.
privatisering av statliga företag 461
A 10.3 PM 1994-04-28 ang. regeringens handläggning av
privatiseringen av statliga företag m.m. 495
A 10.4 Granskningsanmälan (v) ang. näringsministerns
handläggning av försäljningen av statliga aktier i Celsius
Industrier AB 530
A 10.5 Granskningsanmälan (s) ang. näringsministerns
handläggning av försäljningen av statliga aktier i Celsius
Industrier AB 531
A 10.6 PM från Näringsdepartementet ang. försäljning av
vissa aktier i Celsius Industrier AB 532
A 10.7 Rapport till Näringsdepartementet ang. granskning av
tilldelning av Celsiusaktier 542
A 11.1 PM 1994-05-01 ang. JAS-projektet 549
Program för leveransceremoni beträffande flygplan
39.102 (underbilaga 1) 551
Granskningsanmälan (s) ang. försvarsministerns roll
i samband med uppvisningen av JAS--planet i Stockholm den 8
augusti 1993 (underbilaga 2) 554
Granskningsanmälan (m) ang. regeringens information
till riksdagen under åren 1986--1988 om JAS-planets styrsystem
m.m. (underbilaga 3) 556
PM 1993-12-02 från Försvarsdepartementet ang.
flyguppvisning med JAS-flygplan (underbilaga 4) 557
PM 1994-02-28 från Försvarsdepartementet ang.
regeringens information om JAS-projektet
(underbilaga 5) 565
Chefen för flygvapnets beslut 1993-03-26 om
flygvapnets deltagande i flygdagar och utställningar
(underbilaga 6) 570
Chefen för flygvapnets beslut 1993-07-01 om
flyguppvisning av JAS 39 i Stockholm och Uppsala i augusti 1993
(underbilaga 7) 581
A 12.1 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens handläggning
av krigsmaterielexport till Indonesien 583
A 12.2 Granskningsanmälan (v) ang. regeringens
vapenexportpolitik 584
A 12.3 PM 1994-04-15 från Utrikesdepartementet ang.
regeringens handläggning av krigsmaterielexport till Indonesien
586
A 12.4 PM 1994-01-17 från Utrikesdepartementet ang.
vapenexportpolitiken avseende Thailand och Gulfstaterna 595
A 12.5 Regeringens handläggning av krigsmaterielexport till
Indonesien 605
A 12.6 PM ang. regeringens vapenexportpolitik 611
A 13.1 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens och
statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av chef för
Finansinspektionen 615
A 13.2 PM 1994-03-15 från Finansdepartementet ang. bytet av
chef för Finansinspektionen 617
A 13.3 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens handläggning
och förberedelser för rekrytering till tjänster inom EG/EU-organ
620
A 13.4 PM 1994-03-23 från Utrikesdepartementet ang.
rekrytering av tjänster inom EG/EU-organ 621
A 13.5 Granskningsanmälan (s) ang. statsrådet Alf Svenssons
åtgärder med anledning av ett tillsättningsbeslut av SIDA 624
A 13.6 PM 1994-04-13 från Utrikesdepartementet ang.
tjänstetillsättning på SIDA 625
A 14.1 Granskningsanmälan (s) ang. statsministerns
anförande den 17 november 1993 om Sveriges utrikespolitik 643
A 14.2 PM 1994-01-26 från Statsrådsberedningen ang.
statsministerns anförande på Utrikespolitiska institutet den 17
november 1993 644
A 15.1 Granskningsanmälan (s) ang. statsrådens innehav av
värdepapper, jäv m.m. 648
A 15.2 Pressmeddelande från Justitiedepartementet ang.
regeringens ledamöters nuvarande aktieinnehav 649
A 16.1 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens handläggning
av frågan om jetdrivna flygplan på Bromma 655
A 16.2 PM 1993-06-14 från Kommunikationsdepartementet ang.
linjetrafik med jetmotordrivna flygplan på Bromma 656
A 16.3 PM om jetdrivna flygplan på Bromma 660
A 17.1 Granskningsanmälan (v) ang. regeringens handläggning
av viss krigsmaterielexport från Bofors 665
A 17.2 Granskningsanmälan (fp) ang. regeringens
handläggning av viss krigsmaterielexport från Bofors 666
A 17.3 Del av PM från Utrikesdepartementet ang. de s.k.
STASI-dokumenten 667
A 18.1 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens handläggning
av riksdagsbeslut om möjlighet att utbilda värnpliktiga 671
A 18.2 PM 1993-04-15 från Försvarsdepartementet ang.
värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst 673
A 18.3 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens ansvar i
fråga om bevakning och säkerhet vid Statens konstmuseer 679
A 18.4 PM 1993-12-17 från Försvarsdepartementet ang.
expediering av regeringsbeslut i visst fall 682
A 18.5 PM 1994-01-20 från Kulturdepartementet ang.
bevakningsfrågor vid museer 685
A 18.6 PM 1994-04-29 ang. regeringens ansvar i fråga om
bevakning och säkerhet vid Statens konstmuseer 691
A 18.7 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens handläggning
av riksdagens beslut om en översyn av bestämmelserna om
bostadsarrende 700
A 18.8 PM 1994-02-25 från Justitiedepartementet ang.
översyn av bestämmelserna om bostadsarrende 701
A 18.9 PM 1994-03-22 ang. regeringens handläggning av
riksdagens beslut om en översyn av bestämmelserna om
bostadsarrende 703
A 18.10 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens beslut
den 3 januari 1994 att tillföra de s.k. teknikbrostiftelserna
LKAB-aktier 705
A 18.11 PM 1994-03-25 ang. regeringens beslut att tillföra
de s.k. teknikbrostiftelserna LKAB-aktier 706
A 18.12 PM 1994-03-21 från Näringsdepartementet ang.
överföring av LKAB-aktier till de s.k. teknikbrostiftelserna
708
A 19.1 Pressmeddelande 1992-09-20 från Statsrådsberedningen
ang. gemensamt uttalande av regeringen och Socialdemokraterna om
den ekonomiska politiken 725
A 19.2 Pressmeddelande 1992-09-30 från Statsrådsberedningen
ang. åtgärder för att snabbt stärka det svenska näringslivets
konkurrenskraft728
A 19.3 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens beredning av
frågan om privatisering av högskolor 731
A 19.4 PM 1993-09-28 från Utbildningsdepartementet ang.
privatisering av högskolor 732
A 19.5 PM 1994-02-25 ang. regeringens förslag i proposition
1993/94:231 om högskolor i stiftelseform 736
A 19.6 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens beslut den
21 maj 1992 att medge polismyndigheten i Malmö rätt att mot
betalning utföra säkerhetskontroll vid Sturups flygplats 742
A 19.7 PM 1994-03-01 från Justitiedepartementet ang.
uppdrag på Sturups flygplats för polismyndigheten i Malmö 744
A 19.8 Skrivelse (nyd) ang. regeringens handläggning av
säkerhetsfrågor m.m. 757
Sakregister till konstitutionsutskottets
granskningsbetänkanden 1971--1992/93 758
Utfrågningar, bilagorna B 1--B 11 redovisas i del 2 till
betänkandet.
Konstitutionsutskottet
1994-03-17
Kl. 15.20--17.31