I detta betänkande behandlas 43 motionsyrkanden på
massmedieområdet. Motionerna gäller sanktioner för brott mot
bestämmelserna om sändningstillstånd, regionala och lokala
reklamfinansierade TV-sändningar, innehållet i TV-program,
reklam, public service-verksamheten m.m., den s.k.
piratradiolagen, ägarkoncentrationen i massmedia, en Radio- och
TV-ombudsman, pressetik, långvågssändningar i Motala samt
lokaliseringen av en ny mediamyndighet. I betänkandet behandlas
också en motion om tillståndskravet på vissa trådlösa
mikrofoner. Utskottet har avstyrkt samtliga motionsyrkanden. Sex
reservationer (nyd resp. s) har fogats till betänkandet, liksom
tre särskilda yttranden (m, nyd resp. s). En meningsyttring (v)
har avgetts.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992
1991/92:K416 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen beslutar ta bort fängelse i straffskalan för sändning
av radioprogram utan erforderligt tillstånd.
1991/92:K418 av Per Stenmarck (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsekvenserna av detaljregleringen i lag
av reklam i etermedia.
1991/92:K419 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om upplåtande av det fjärde markbundna nätet
för regionala TV-sändningar,
2. att riksdagen beslutar att upphäva Sveriges Radios monopol
för regionala TV-sändningar,
3. att riksdagen beslutar att ge möjlighet till oberoende
TV-sändningar över Storstockholm och Mälardalen redan under
1992.
1991/92:K420 av Henrik S Järrel och Björn von der Esch (m)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om reklamen, public service-verksamheten m.m.
1991/92:K423 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen bör intensifiera arbetet på
det internationella området när det gäller att skydda barn och
ungdomars intressen på mediaområdet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om reklamens påverkan på barn,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av utökade möjligheter för barn
och ungdom att använda sin yttrandefrihet.
1991/92:K426 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen upphäver kabellagen med undantag för 16--20
§§ om ingripande mot egensändningar rörande våldsskildringar,
pornografi eller hets mot folkgrupp,
2. att riksdagen upphäver lagen om avgifter i ärenden om
lokala kabelsändningar,
3. att riksdagen, om yrkande 1 och 2 inte bifalls,
omformulerar reklam- och annonsregler för egensändningar i
enlighet med vad som sägs i Europakonventionen och
EG-direktivet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kabelnämnden bör avskaffas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den principiella synen på den fulla
yttrandefrihetens och informationsfrihetens betydelse för
demokratin.
1991/92:K429 av Harriet Colliander och Richard Ulfvengren
(nyd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift
att, utifrån grundsynen att största möjliga yttrandefrihet
liksom största möjliga konkurrens skall råda i det svenska
samhället, lägga fram förslag till lagstiftning mot
ägarkoncentrationen i massmedia i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en skyndsam behandling av frågan att
begränsa ägarinflytandet i kommersiell radio och TV i Sverige så
att ingen enskild ägare, direkt eller indirekt, kan få ett
bestämmande inflytande över företaget eller dess verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om största möjliga ägarspridning i radio och
TV.
1991/92:K430 av Ian Wachtmeister och Stefan Kihlberg (nyd)
vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att en projektgrupp
tillsätts med uppgift att utarbeta ett konkret förslag till
"auktorisationsinstitut" i enlighet med motionens tankegångar.
1991/92:K431 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en grundlig översyn av
public service-verksamhetens struktur, organisation,
finansiering och reglering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av lagreglering i anslutning till
den utveckling som föranleds av Sveriges närmande till EG,
1991/92:K432 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om riktlinjer för den framtida svenska
radioverksamheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättande av en fristående rikstäckande
reklamfinansierad radiokanal,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ansvarsfull reklam,
1991/92:Kr299 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för lokal
etersänd TV,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att provsändningar med lokal eter-TV bör
komma till stånd,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den s.k. piratradiolagen bör
avskaffas.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993
1992/93:K402 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att regler skapas som förhindrar förekomst av svordomar i
offentligt tal och skrift samt i TV- och radioprogram.
1992/93:K407 av Peeter Luksep (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av att snarast omförhandla vissa delar av avtalet mellan
staten och Nordisk Television AB (TV4).
1992/93:K408 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behov av utredning och eventuell lagstiftning på pressetikens
område.
1992/93:K412 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om borttagande av tillståndskravet för trådlösa mikrofoner.
1992/93:K415 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en funktionsuppdelning av radio- och TV-myndigheter bör utredas
med den inriktning som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att samla vissa uppgifter på en särskild
radio- och TV-ombudsman,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för en
massmedieombudsman.
1992/93:K421 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om försök med etersänd reklamfinansierad lokal-TV.
1992/93:K425 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i lagen om
satellitsändningar av TV-program att EG:s TV-direktiv blir
gällande svensk rätt,
2. att riksdagen beslutar att avskaffa 19 § och 21 § första
stycket, lagen om satellitsändningar av TV-program,
3. att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn av
lagen om satellitsändningar av TV-program i syfte att åstadkomma
konkurrensneutralitet i enlighet med vad i motionen anförts.
1992/93:K430 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skapa förutsättningar för
långvågssändningar i Motala.
1992/93:K431 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen beslutar ta bort fängelse i straffskalan för sändning
av radioprogram utan erforderligt tillstånd.
1992/93:K432 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att utarbeta konkreta förslag till hur en allsidig och
saklig journalistik och opinionsbildning skall uppmuntras och
säkerställas i enlighet med motionens tankegångar.
1992/93:K433 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att i vissa delar ompröva avtalet med TV4
Nordisk Television AB i syfte att stärka
konkurrensneutraliteten,
2. att riksdagen beslutar om ändringar i 11 och 15 §§
radiolagen i enlighet med de lydelser som föreslagits i
motionen, likaså i syfte att stärka konkurrensneutraliteten.
1992/93:So609 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen bör intensifiera sitt
arbete på det internationella området när det gäller att skydda
barns och ungdomars intressen på mediaområdet och därvid betona
Kabelnämndens viktiga roll.
1992/93:A422 av Marianne Jönsson m.fl. (c,s,fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lokalisering till Kalmar län av den nya
mediaenheten.
Utskottet
Sanktioner för brott mot bestämmelserna om sändningstillstånd
Motionerna
I motionerna 1991/92:K416 och 1992/93:K431 av Harriet
Colliander m.fl. (nyd) begärs att fängelse inte skall ingå i
straffskalan för sändning av radioprogram utan erforderligt
tillstånd. Enligt motionärerna förefaller påföljden fängelse för
brottet olovlig sändning av radioprogram som orimligt hård,
särskilt om man beaktar att sändning av radioprogram är en
grundläggande fri- och rättighet.
Bakgrund
Enligt 3 kap. 2 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen får
rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd
regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och
villkor för att sända. Enligt andra stycket skall det allmänna
eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som
leder till vidast möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.
I 5 § radiolagen (1966:755) föreskrivs att det krävs tillstånd
av regeringen för rätt att här i landet sända radioprogram i
rundradiosändning. Enligt 4 § lokalradiolagen (1993:120) resp. 3
§ närradiolagen (1982:459) krävs också tillstånd för att sända
lokalradio och närradio.
Enligt 21 § radiolagen döms den som sänder radioprogram utan
erforderligt tillstånd till böter eller fängelse i högst ett år.
Utskottets bedömning
Radiolagsutredningen (U 1985:05), som beräknas avge sitt
slutbetänkande i december 1993, skall enligt sina direktiv (dir.
1985:21) se över sanktionerna vid överträdelser av
radiorättsliga regler. Enligt utskottets mening bör resultatet
av utredningens arbete avvaktas. Motionerna 1991/92:K416 och
1992/93:K431 avstyrks följaktligen.
Regionala och lokala reklamfinansierade TV-sändningar
Motionerna
Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) framhåller i motion 1991/92:K419
att det behövs en utbyggnad av utbudet för TV-sändningar främst
på regional och lokal nivå. Ett nät av fristående, oberoende
kanaler skulle kunna samordnas i ett nationellt nät. För att en
regional kanal skall nå alla är ett upplåtande av det markbundna
nätet en nödvändighet (yrkande 1). Motionärerna begär vidare att
Sveriges Radios monopol på regionala TV-sändningar upphävs
(yrkande 2) samt att det införs en möjlighet till oberoende
TV-sändningar över Storstockholm och Mälardalen redan under 1992
(yrkande 3).
I motion 1991/92:Kr299 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anförs
att det fjärde televisionsnätet bör användas för lokal etersänd
TV. Motionärerna begär en utredning om förutsättningarna för
detta och att provsändningar kommer till stånd (yrkandena 14 och
15). Roland Larsson (c) har ett liknande yrkande i motion
1992/93:K421 och föreslår att en försöksverksamhet inleds i
Linköping grundad på den organisation man där tillämpar för de
kabelsända kommersiella programmen.
Bakgrund
Riksdagen beslöt våren 1991 om en ny reklamfinansierad tredje
TV-kanal (prop. 1990/91:149, bet. 1990/91:KU39, rskr. 370). I
regeringens proposition till riksdagen (prop. 1990/91:149) om
radio- och TV-frågor underströks att möjligheten att sända
television är en begränsad nationell resurs (s. 41). Vidare
framhölls svårigheterna, i varje fall i det rådande
konjunkturläget, att finansiera två TV-kanaler med reklam. Det
underströks även att det finns en risk för att dagspressen
skulle få stora svårigheter om en stor del av annonseringen
överfördes till televisionen (s. 43 f.).
Föredragande statsrådet aviserade i propositionen en utredning
om det tekniska utrymmet för reklamfinansierad radio. En sådan
utredning tillsattes och avgav hösten 1991 delbetänkandet (SOU
1991:108) Tekniskt utrymme för reklamfinansierad radio.
Utredningen skall enligt tilläggsdirektiv (dir. 1993:99) nu
belysa hur de kvarvarande outnyttjade sändningsfrekvenserna för
TV kan tas i anspråk för att så långt det är tekniskt möjligt
skapa förutsättningar för fri TV. Utredningen bör bl.a. belysa
hur de kvarvarande outnyttjade sändningsfrekvenserna för TV kan
tas i anspråk för sändningar med nuvarande teknik, även utöver
de frekvenstilldelningar som nu är koordinerade.
Utskottets bedömning
De frågor som tas upp i motionerna är nu föremål för översyn
av Utredningen (U 1991:26) om tekniska förutsättningar för
utökade sändningar av radio- och television till allmänheten.
Enligt utskottets mening bör utredningsarbetet inte föregripas.
Motionerna 1991/92:K419 yrkandena 1--3, 1991/92:Kr299 yrkandena
14 och 15 samt 1992/93:421 avstyrks följaktligen.
Innehållet i TV-program m.m.
Motionerna
Motion 1991/92:K423 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vänder
sig mot de inslag av våld som förekommer i TV-program och även i
massmedier i övrigt, t.ex serietidningar för barn. Reklamen för
TV:s egen programverksamhet innehåller enligt motionärerna ofta
starka inslag av våld som är skadligt för barn (yrkande 1). I
motionen framhålls också behovet av utökade möjligheter för barn
och ungdom att använda sin yttrandefrihet. Enligt motionärerna
borde det finnas ett sätt att föra över medel från de företag
som tjänar pengar på att sända reklam i TV och radio till barns
och ungdomars arbete med programverksamhet. De arvsfondsmedel
som i dag finns att tillgå för mediaverkstäder och mediaprojekt
är mycket små i förhållande till den totala omsättningen på
mediamarknaden. Frågan om hur föreningslivet skall finansiera
sin verksamhet med reklam bör utredas vidare (yrkande 4). Samma
motionärer framhåller i motion 1992/93:So609 yrkande 7 liksom i
nyssnämnda motion 1991/92:K423 yrkande 1 att Sverige bör
intensifiera sitt arbete på det internationella området för att
ta till vara barnens och ungdomarnas intressen på mediaområdet.
Kabelnämndens instruktion bör utformas så att den kommer att
arbeta med att motverka sändningar som bryter mot EG-direktivet
t.ex. när det gäller våldsskildringar till barn och unga. Alwa
Wennerlund (kds) vänder sig i motion 1992/93:K402 mot bruket av
svordomar i offentligt tal och skrift samt i TV- och
radioprogram. Enligt motionären bör det tillskapas regler som
förhindrar detta.
Bakgrund
EG:s ministerråd antog den 3 oktober 1989 direktivet 8774/89
om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i
medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av
sändningsverksamhet för television, det s.k. TV-direktivet.
TV-direktivet innehåller en gemensam reglering av alla
televisionssändningar oavsett spridningssätt och
spridningsområde, medan Europarådets konvention, vilken
tillträtts av Sverige, endast reglerar sändningar som
överskrider gränser. Både konventionen och TV-direktivet syftar
till att TV-program inte skall stoppas av nationsgränser men
medger undantagsvis under vissa förutsättningar att ett
mottagarland tillfälligt hindrar vidaresändning av en
TV-sändning, om den innebär ett allvarligt och upprepat brott
mot vissa delar av regelverket.
Artikel 22 i TV-direktivet reglerar skyddet för minderåriga.
Enligt artikeln skall medlemsstaterna säkerställa att sändningar
inte inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska,
mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt
program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Hänsyn
till minderåriga skall även tas i fråga om andra program, om de
kan antas vara skadliga på samma sätt, såvida de inte sänds på
tider då minderåriga inom sändningsområdet normalt inte ser
eller hör sådana sändningar. Medlemsstaterna skall också
säkerställa att sändningarna inte innehåller något som uppammar
hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. I artikel
2 ges vissa möjligheter att hindra vidarespridning av program
vid överträdelser av artikel 22.
I förarbetena till lagen (1992:1356) om satellitsändningar av
televisionsprogram till allmänheten (prop. 1992/93:75) framhölls
att den möjlighet att hindra vidarespridning som direktivet
öppnar inte borde utnyttjas, bl.a. med hänsyn till att enligt
regeringsformens regler om inskränkning av yttrandefriheten och
informationsfriheten ett ingripande endast får ske om åtgärden
står i rimlig proportion till den gärning som skall hindras.
Enligt regeringens mening skulle en regel om att hindra
vidaresändningar som bryter mot artikel 22 vara en med hänsyn
till yttrande- och informationsfriheterna drastisk åtgärd, som
till sin praktiska verkan skulle medföra orimliga skillnader
mellan olika boendeformer när det gäller mottagningen av
satellitprogram. Utskottet delade denna bedömning (bet.
1992/93:KU12). Enligt utskottets mening stod en sådan åtgärd
inte i rimlig proportion till det som den avser att hindra.
Utskottet avstyrkte därför bifall till ett yrkande om att
Kabelnämnden skulle ges möjlighet att hindra vidaresändning som
bryter mot artikel 22 i TV-direktivet. Riksdagen godtog
utskottets förslag.
Enligt 7 § radiolagen första stycket 4 får i avtal mellan
regeringen och programföretag bestämmas om skyldighet för
programföretaget att ta hänsyn till ljudradions och
televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller
programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av
programmen. Sveriges Radio och Sveriges Television skall enligt
sina respektive avtal bedriva programverksamheten bl.a. med
beaktande av respektive mediums centrala ställning i samhället.
I förarbetena till radiolagens bestämmelser (prop. 1977/78:91
s. 194) anges att följande bör gälla för behandlingen av våld i
programverksamheten. Radion och TV har skyldighet att informera
publiken, såväl de unga som de äldre, om det faktiska våld som
förekommer i människans tillvaro. Detta våld måste få behandlas
i olika typer av program, t.ex. nyhetsprogram, kommenterande
program eller dramatiska framställningar. Självfallet bör viss
återhållsamhet i framställningssättet iakttas vid sändningar som
äger rum vid tider då barn kan förutsättas ta del av programmen.
Man bör också ta hänsyn till de risker som följer av att fler
program som skildrar våld sänds under kort tid. Den ökning av
underhållningsvåldet som har ägt rum i biograffilm och
kommersiellt producerade TV-program bör däremot inte återspeglas
i den svenska televisionens programutbud. Riksdagen har
framhållit att det är en oavvislig skyldighet för
programföretagen att låta programutbudet präglas av stor
försiktighet när det gäller våldsskildringar och våldsinslag
(bet. KrU 1977/78:24 s. 47 f. och bet. KrU 1985/86:21 s. 17).
Även bruket av svordomar bör bedömas med beaktande av mediets
centrala ställning. Av proposition 1977/78:91 framgår att
svordomar bör undvikas i andra sammanhang än där de är
motiverade av konstnärliga krav eller äkthetsvärde (s. 195 f.).
Kulturutskottet har betonat detta och uttalat att särskild
restriktivitet bör iakttas när det gäller program för barn (bet.
KrU 1985/86:21 s. 19).
Lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten anger
att domstol på talan av JK får meddela förbud mot egensändning
om det i en sådan sändning vid upprepade tillfällen visats
rörliga bilder med skildringar av sexuellt våld eller tvång
eller med närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot
människor eller djur, samt sändningarna inte varit försvarliga
med hänsyn till syftet och sammanhanget samt omständigheterna i
övrigt eller det annars vid upprepade tillfällen förekommit
sändningar av pornografiska bilder eller om utbudet varit
ensidigt inriktat på våldsskildringar.
Frågan om föreningars rätt att sända reklam i lokal kabel-TV
behandlades av utskottet med anledning av förslag till ny
lagstiftning för kabelsändningar m.m. (prop. 1991/92:53, bet.
1991/92:KU19). Utskottet framhöll att syftet med särställningen
för de lokala kabelsändarföretagen är att vidga
yttrandefriheten. Som framhållits i propositionen borde det
emellertid inte vara möjligt att som lokalt kabelsändarföretag
kostnadsfritt få operera som en kommersiell kanal med
reklamintäkter. De som med stöd av lagen får tillgång till en
kanal gratis måste således finna sig i att bedriva verksamhet
utan reklam. Utskottet underströk att det inte var något som
hindrade att ett lokalt kabelsändarföretag fortsättningsvis
driver verksamheten på kommersiell grund, dvs. på grundval av
ett avtal med nätinnehavaren.
Utskottets bedömning
Beträffande frågan om att intensifiera arbetet på det
internationella området när det gäller att skydda barns och
ungdomars intressen på mediaområdet vill utskottet hänvisa till
betänkandet (SOU 1992:36) Radio och TV i ett. Utredaren har
beaktat att den nya radio- och TV-myndighet som föreslås kan bli
ansvarig myndighet enligt Europarådskonventionen. Utredaren har
därvid pekat på att de internationella frågorna blir allt
viktigare och har understrukit att det är en klar fördel att
en myndighet håller i de internationella kontakterna.
Utredningen har beräknat ett resursbehov för den nya myndigheten
bl.a. med hänsyn till detta. Betänkandet har remissbehandlats
och en proposition beräknas läggas fram för riksdagen under
detta riksmöte. Enligt utskottets mening bör propositionen
avvaktas. Motionerna 1991/92:K423 yrkande 1 och 1992/93:So609
yrkande 7 avstyrks följaktligen.
När det gäller frågan om utökade möjligheter för barn att
använda sin yttrandefrihet är utskottet inte berett tillstyrka
att det förs över medel från de företag som sänder reklam i
radio och TV till barns och ungdomars arbete med
programverksamheten. När riksdagen våren 1991 ställde sig bakom
förslaget att intäkterna för koncessionsavgiften från det
reklamfinansierade TV-företaget skulle tillföras Sveriges
Radio-koncernens verksamhet motiverades detta bl.a. med att
reklam-TV-företaget på sikt kunde få betydligt högre intäkter än
som varit möjligt om det från början fått konkurrera med
Sveriges Television om annonserna. Utskottet gör nu inte någon
annan bedömning i fråga om behovet av att kompensera Sveriges
Television. Utskottet vill emellertid erinra om att medel till
den aktuella ungdomsverksamheten kan utgå från anslaget C 3 Stöd
till filmkulturell verksamhet -- elfte huvudtiteln. För
innevarande budgetår har inom detta anslag beräknats 22 miljoner
kronor till verksamhet riktad till barn och ungdom.
Utskottet är inte heller berett frångå sitt tidigare
ställningstagande att de som med stöd av lagen om
kabelsändningar till allmänheten får tillgång till en kanal
gratis måste finna sig i att bedriva verksamheten utan reklam.
Enligt utskottets mening saknas anledning att nu utreda frågan.
Utskottet vill även hänvisa till att närradiolagen sedan den 1
april 1993 ger möjlighet för sammanslutningar att sända reklam.
Utskottet avstyrker således även motion 1991/92:K423 yrkande
4.
När det gäller bruket av svordomar i offentligt tal och skrift
samt i TV- och radioprogram får utskottet hänvisa till
Radionämndens roll i sammanhanget. Med hänsyn till vikten av
yttrandefriheten bör enligt utskottets mening ytterligare regler
inte tillskapas. Motion 1992/93:K402 avstyrks följaktligen.
Reklam
Motionerna
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vänder sig i motion 1991/92:K426
yrkande 1 mot kabellagens förbud för de lokala
kabelsändarföretagen att sända reklam. Annonsreglerna bör enligt
motionen samordnas med de regler för reklam som finns i
Europakonventionen och EG-direktivet samt Internationella
handelskammarens grundregler. Eftersom kabellagen innebär en
faktisk begränsning av den fria opinionsbildningen, av
yttrandefriheten och informationsfriheten bör den upphävas utom
såvitt avser 16--20 §§ om ingripande i fråga om
våldsskildringar, pornografi och hets mot folkgrupp. Lagen om
avgifter i ärenden om lokala TV-sändningar bör avskaffas
(yrkande 2). För det fall detta inte bifalls begär motionärerna
en omformulering av reklam- och annonsregler för egensändningar
i enlighet med vad som sägs i Europakonventionen och
EG-direktivet (yrkande 3). Kabelnämnden bör avskaffas (yrkande
4). Motionärerna understryker slutligen den fulla
yttrandefrihetens och informationsfrihetens betydelse för
demokratin och begär ett tillkännagivande om detta till
regeringen (yrkande 5).
Henrik S Järrel och Björn von der Esch vänder sig i motion
1991/92:K420 yrkande 2 mot lagstiftarens möjlighet att utfärda
generellt förbud mot reklam. Bestämmelsen i
yttrandefrihetsgrundlagen sägs uteslutande vara tillkommen för
att tills vidare hålla de i Sveriges Radio-koncernen ingående
programbolagen fria från reklamsändningar. Public
service-verksamhetens organisation och finansiering är
emellertid inte en gång för alla given utan måste fortlöpande
anpassas till utvecklingen. Det sägs vidare i motionen att det
är troligt att public service-verksamheten inte minst av
rättviseskäl i fortsättningen bör regleras i lag snarare än
avtal. Reklam som inkomstkälla är en förutsättning för
överlevnaden på samma sätt som reklam är en förutsättning för
den fria pressens existens.
I motion 1992/93:K425 av Henrik S Järrel (m) framhålls att
EG:s direktiv om TV-sändningar till allmänheten i allt
väsentligt tillgodoser rimligt höga anspråk på normerad
reklametik och därför bör kunna antas utan striktare, mer
detaljerade föreskrifter. Direktiven bör enlig motionären bli
gällande svensk rätt (yrkande 1). Vidare behövs en skyndsam
översyn av lagen om satellitsändningar av TV-program och ett
upphävande av 19 § och 21 § första stycket som innebär ett
förbud mot reklam under annan tid än annonstid respektive förbud
mot reklam riktad till barn (yrkandena 3 och 2). Samma motionär
tar i motion 1992/93:K433 upp frågan om finansieringsvillkoren
för TV4 Nordisk Television AB. Det framhålls att nuvarande
reklamregler inte tillåter avbrott för reklam i pågående program
och inte heller reklam riktad till barn i anslutning till
barnprogram, vilket innebär nackdelar i konkurrenshänseende
jämfört med TV3. Avtalet med TV4 Nordisk Television AB bör i
dessa avseenden omprövas i syfte att stärka
konkurrensneutraliteten (yrkande 1). Motionären förordar även
ändringar i 11 och 15 §§ radiolagen för att åstadkomma mer
neutrala konkurrensförutsättningar (yrkande 2).
Avtalet med TV4 Nordisk Television AB tas också upp i motion
1992/93:K407 av Peeter Luksep (m). Motionären anser att avtalet
bör omförhandlas i syfte att avskaffa tilldelning till Sveriges
Radio av reklamintäkterna och mildra de stränga reglerna för
annonsering i fråga om reklam till barn, möjligheterna att bryta
program för annonsinslag, mängden annonsering och s.k.
åsiktsreklam.
Detaljregleringen i lag av reklam i etermedia tas upp i motion
1991/92:K418 yrkande 2 av Per Stenmarck (m). Enligt motionären
betyder begränsningarna i den totala reklamtiden att priserna på
annonstiden drivs upp. När priserna drivs upp på detta sätt
gynnas de större marknadsledande företagen som därmed får
konkurrensfördelar. Detaljregleringen drabbar i förlängningen
konsumenten som får betala priset. Enligt motionären bör
riksdagen ge regeringen detta till känna.
I motion 1991/92:K423 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s)
framhålls att barn inte reagerar förnuftsmässigt på reklam.
Motionärerna uttrycker tvivel på att reklamfrihet runt
sändningarna av barnprogram utgör ett tillräckligt skydd för
barn (yrkande 3).
Bengt Harding Olson (fp) behandlar i motion 1991/92:K432
(yrkande 4) frågan om den lämpligaste formen för normgivning för
reklamen. I lagstiftning bör fastläggas de grundläggande
allmänna reklamreglerna med komplettering av utomrättsliga
etiska regler enligt utländsk modell. De övergripande målen för
denna normgivning beträffande radioreklamen bör vara att uppnå
rättssäkerhet på reklammarknaden särskilt med avseende på ett
fungerande konsumentskydd. Dessutom bör enligt motionen
eftersträvas en europeisk harmoniserad reglering.
Frågan om Sveriges uppfyllande av EG:s TV-direktiv tas upp i
motion 1991/92:K431 yrkande 3 av Henrik S Järrel (m). Metoden
med avtalsreglering mellan staten och varje befintlig
tillståndshavare kan enligt motionären inte anses vara
tillräcklig. I stället torde det behövas en
författningsreglering av samtliga de frågor som EG-direktivet
reglerar.
Bakgrund
Europarådets konvention om gränsöverskridande television
medger i artikel 28 uttryckligen att en stat har striktare och
mer detaljerade regler än konventionens i fråga om sändningar
som ligger under statens jurisdiktion. I fråga om sättet att
uppfylla konventionens krav ges vidare staterna en betydande
frihet. Konventionens syfte är att underlätta gränsöverskridande
TV-sändningar som riktar sig till allmänheten. Den sändande
staten är ansvarig för att konventionens regler följs. Sändande
stat när det gäller satellitsändningar är i första hand den stat
från vilken upplänkningen görs.
Om sändningarna uppfyller konventionens krav har de mottagande
länderna åtagit sig att inte hindra mottagning eller
vidaresändning på sitt territorium. Reklam skall vara hederlig
och får inte vara vilseledande eller på annat sätt strida mot
konsumenternas intressen. Reklam som riktar sig till barn eller
där barn förekommer får inte innehålla något som skadar deras
intressen, och reklamen skall ta hänsyn till barns särskilda
känslighet. Högsta tillåtna reklamtid är 15 % av den dagliga
sändningstiden. Om mängden punktreklam inte överstiger 15 % får
dock den högsta reklamtiden vara 20 % för att ge plats åt
"teleshopping", som får sändas högst en timme per dag.
Artikel 13 ställer krav på hur reklamen skall presenteras. Ett
reklaminslag skall kunna identifieras tydligt. I princip skall
reklamen sändas i block. Reklamen skall enligt huvudregeln
sändas mellan de egentliga programmen. Det är emellertid enligt
konventionen tillåtet att avbryta ett program med reklam under
förutsättning att programmets karaktär inte går förlorad
därigenom och rättighetshavarnas ställning inte träds för när.
Program som består av självständiga delar får endast avbrytas
genom att programinslagen sänds mellan delarna. Om program av
annat slag avbryts måste det gå minst 20 minuter mellan varje
avbrott. I fråga om filmer och liknande verk som är längre än 45
minuter, t.ex. biograffilmer och TV-filmer, gäller en mer
restriktiv reglering. Ett sådant verk får avbrytas endast en
gång för varje hel 45-minutersperiod. Reklamavbrott får inte
göras i gudstjänster och inte heller i nyhets- eller
aktualitetsprogram, dokumentärer, religiösa program eller
barnprogram som är kortare än 30 minuter. Gränsöverskridande
reklam för tobak är inte tillåten, medan alkoholreklam tillåts
med vissa restriktioner. Det är vidare förbjudet att göra reklam
för receptbelagda läkemedel.
Den 3 oktober 1989 antog EG ett direktiv med vissa
föreskrifter om TV-sändningar, vilka i allt väsentligt motsvarar
konventionens bestämmelser. Direktivet tillåter enskilda stater
att ha strängare eller mer detaljerade regler för programföretag
under sin jurisdiktion (art. 3). Artikel 18 tillåter restriktiva
föreskrifter om högsta tillåtna reklammängd för att avväga
intresset för TV-annonsering med det allmänna intresset. Därvid
skall särskild hänsyn tas till televisionens roll för att
tillhandahålla kultur och underhållning samt skydd för pluralism
i information och media.
Reklamfinansierad marksänd TV-kanal är tillåten i Sverige
sedan den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:149, bet. 1990/91:KU39).
Riksdagen beslutade i december 1991 en lagstiftning om
kabelsändningar till allmänheten, vilken trädde i kraft den 1
januari 1992 (prop. 1991/92:53, bet. 1991/92:KU19). Genom
beslutet togs ett tidigare tillståndskrav för lokala
kabelsändningar bort. Enligt den nya kabellagen är det tillåtet
att sända reklam mot vederlag och program mot vederlag även i
s.k. egensändningar. Privata reklamfinansierade
ljudradiosändningar har tillåtits fr.o.m. den 1 april 1993
(prop. 1992/93:70, bet. 1992/93:KU15).
De svenska normerna för reklamen har bestämts så att Sverige
kunnat uppfylla kraven i den europeiska TV-konventionen.
Kabellagens regler om annonser i TV-sändningar överensstämmer i
väsentliga delar med de regler som gäller för den från marken
etersända televisionen. För ljudradion gäller dock enligt
kabellagen liksom enligt lokalradiolagen mindre omfattande
reklamregler.
Enligt 3 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen har
varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att
sända radioprogram (ljudradio- och televisionsprogram) genom
tråd. Denna frihet hindrar enligt paragrafens andra stycke inte
att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för
nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den
utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av
tillgång till allsidig upplysning eller om ingripande mot
fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på
våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot
folkgrupp. Av 1 kap. 12 § första stycket framgår att
föreskrifter i lag får meddelas om annonser om alkohol eller
tobak utan hinder av grundlagen. Bestämmelserna i grundlagen
hindrar enligt paragrafens andra stycke inte att det i lag
meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam
i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma
gäller program som helt eller delvis bekostas av annan än den
som bedriver programverksamheten.
Radiolagen (1966:755) definierar reklam som ett radioprogram
som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en
vara, en tjänst eller någon annan nyttighet. I radiolagen
föreskrivs följande villkor som inte gäller vad som sänds under
annonstid i TV. Programföretag får inte i programverksamheten
mot vederlag eller annars på otillbörligt sätt gynna ett
kommersiellt intresse. Programverksamheten skall som helhet
präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt
principen om alla människors lika värde och den enskilda
människans frihet och värdighet.
Övriga villkor för programföretagens sändningsrätt skall tas
in i ett avtal mellan regeringen och företaget. I avtalet får
det bl.a. bestämmas om skyldighet för programföretaget att inte
sända reklam mot vederlag eller program som någon annan har
bekostat helt eller delvis eller att endast under annonstid i
televisionen sända reklam mot vederlag eller program mot
betalning. Under annonstid i televisionen får det enligt 8 §
radiolagen endast förekomma reklam och andra program som någon
har uppdragit åt programföretag att sända, programföretagets
reklam för egen kommersiell verksamhet och programglimtar. I
annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det
inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i
televisionsprogram som huvudsakligen handlar om nyheter och
nyhetskommentarer (9 §). Annonser som sänds under annonstid i
televisionen får inte syfta till att vinna stöd för politiska
eller religiösa åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden
(10 §). En annons med reklam som sänds under annonstid i
televisionen får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos
barn under 12 år. Inte heller får det uppträda personer eller
figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som
huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år (11 §).
Av en programtjänsts sändningstid får högst 10 % avse annonser
under annonstid i televisionen. Med programtjänst avses ett
samlat utbud av ljudradio- eller televisionsprogram som sänds
under en gemensam beteckning. Inom en sändningstid av en timme
får annonser förekomma under högst 8 minuter eller i rena
undantagsfall 10 minuter. I avtalet mellan regeringen och
programföretaget får det bestämmas att högsta tillåtna
sändningstiden för annonser under annonstid skall vara kortare
(13 §). Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får
inte understiga en minut (14 §). Annonser under annonstid i
televisionen skall sättas in mellan programmen. Annonser med
reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före
eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn
under 12 år. Annonser får emellertid avbryta program om de sätts
in i pauser i sportprogram o.d. eller mellan delar av program
som består av olika avslutade delar och där varje del som
föregås eller följs av annonser varar i minst 20 minuter (15 §).
I lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten
föreskrivs att den som bedriver sändningsverksamhet i en
egensändning som inte sänds under annonstid inte mot vederlag
eller annars på ett otillbörligt sätt får gynna ett kommersiellt
intresse. Om ett program helt eller delvis har bekostats av
någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten skall
detta anges på lämpligt sätt i början och slutet på programmet.
Reklam mot vederlag och program mot betalning får endast sändas
under annonstid. Lokala kabelsändarföretag får inte sända
reklam. Med lokala kabelsändarföretag avses företag som utsetts
av Kabelnämnden och som kostnadsfritt tillhandahållits en kanal.
Av en annons som sänds under annonstid skall det framgå i vems
intresse sändningen sker. I annonser som sänds mot betalning
eller annat vederlag får det inte uppträda personer som spelar
en framträdande roll i radioprogram som huvudsakligen handlar om
nyheter eller nyhetskommentarer eller, när det gäller
television, personer eller figurer som spelar framträdande roll
i program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. En
annons som sänds under annonstid i en televisionssändning får
inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.
Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst 10 % avse
annonser under annonstid. Inom en sändningstid av en timme
mellan hela klockslag får annonser förekomma under högst 8
minuter eller i rena undantagsfall 10 minuter. Annonstiden vid
ett givet tillfälle får inte understiga en minut. Annonser under
annonstid i televisionssändning skall sättas in mellan
programmen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under
annonstiden omedelbart före eller efter televisionsprogram som
huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Mellan delar i
televisionsprogram som består av olika avslutade delar och i
pauser i sportprogram får finnas reklam om det dröjer minst 20
minuter mellan varje reklampaus (8--14 §§). Kabellagen
innehåller i övrigt föreskrifter om nätinnehavares skyldigheter,
lokalt kabelföretags skyldigheter, Kabelnämndens sammansättning,
skyldighet att tillhandahålla inspelningar samt ingripanden mot
egensändning som innehåller sexuellt våld eller tvång,
pornografiska bilder, ensidig inriktning av våldsskildringar
eller hets mot folkgrupp. Slutligen innehåller kabellagen en
bestämmelse om att Kabelnämndens beslut kan överklagas till
kammarrätten.
Lokalradiolagen (1993:120) innehåller föreskrifter om lokala
rundradiosändningar av radioprogram i ljudradio. I fråga om
reklam och sponsring föreskrivs att reklam och program mot
betalning endast får sändas under annonstid och att det skall
framgå i vems intresse sändningen sker samt att det i annonser
som sänds mot betalning eller annat vederlag inte får uppträda
personer som spelar en framträdande roll i radioprogram som
huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer. Inom
en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser
förekomma under högst åtta eller, i rena undantagsfall, tio
minuter (25--27 §§).
Nämnas kan att Radionämnden i beslut vänt sig mot
våldsskildringar i TV, bl.a. i fråga om våldsinslag i s.k.
trailrar och i program som sänts på tider då barn kan förväntas
ta del av programmen. När det gäller trailrar har nämnden i ett
beslut den den 24 januari 1991 (TV 340/90 och 358/90) funnit att
en trailer för "Skönheten och odjuret" innehållit lösryckta
våldsscener som framstår som skrämmande. Sändningen vid en
tidpunkt då det kunde förutsättas att barn tog del av programmen
och omedelbart före ett ungdomsprogram utgjorde enligt nämnden
en bristande tillämpning av bestämmelsen i 5 § i avtalet mellan
staten och Sveriges Television om att programverksamheten skall
bedrivas med beaktande av televisionens centrala ställning i
samhället. Bristen ansågs emellertid inte så allvarlig att
sändningen stred mot avtalet eller mot radiolagen.
Vidare skall här redovisas lagen (1985:1061) om avgifter i
ärenden om lokala kabelsändningar som bl.a. föreskrev att den
som fått tillstånd enligt lagen om lokala kabelsändningar varje
halvår skulle erlägga avgift till staten med 10 kr för varje
bostad som kan nås av tillståndshavarens satellitsändningar.
Lagen upphörde att gälla den 1 januari 1992.
När det gäller lagreglering respektive avtalsreglering för
sändning av reklam kan nämnas att Lagrådet ifrågasatt
avtalssystemets grundlagsenlighet (prop. 1990/91:149 s. 322 f.).
Konstitutionsutskottet hänvisade i sin behandling av
propositionen till att det tidigare -- i samband med
behandlingen av förslaget till yttrandefrihetsgrundlag --
konstaterats att avtalssystemet ges stöd i
yttrandefrihetsgrundlagen (bet. 1990/91:KU39 s. 30).
En förändring av reklamlagstiftningen har begärts i en
framställning från Nordisk Television AB--TV 4 till regeringen.
Bolaget föreslog ökade möjligheter att låta annonser avbryta
program, att reklaminslag skall få sändas omedelbart efter
barnprogram samt lättnader när det gäller koncessionsavgiften.
Regeringen har den 13 maj 1993 beslutat att inte vidta någon
åtgärd med anledning av framställningen.
Utskottets bedömning
I samband med behandlingen av förslaget till ny lagstiftning
för kabelsändningar m.m. hösten 1991 väcktes en motion (nyd) som
vände sig mot systemet med lokala kabelsändarföretag och vari
föreslogs att Kabelnämnden skulle avskaffas. Utskottet avstyrkte
motionsyrkandena och framhöll med hänvisning till förarbetena
till yttrandefrihetsgrundlagen att ordningen med lokala
kabelsändningar fyller en betydelsefull uppgift för att öppna en
tillgång till trådmediet för mindre resursstarka aktörer (bet.
1991/92:KU19). Utskottet ansåg i likhet med regeringen att en
bestämmelse om skyldighet att upplåta en kanal för lokala
sändningar borde tas in i kabellagen. Med detta följde enligt
utskottet att den som med stöd av lagen får tillgång till en
kanal gratis måste finna sig i att bedriva verksamheten utan
reklam. Utskottet gör nu inte någon annan bedömning. Det finns
således enligt utskottets mening inte anledning att upphäva
denna del av kabellagen, vilket begärs i motion 1991/92:K426
yrkande 1. Motionsyrkandet avstyrks således såvitt nu är i
fråga.
När det gäller motionens yrkande 2 vill utskottet erinra om
att lagen om avgifter i ärenden om lokala kabelsändningar
upphörde att gälla den 1 januari 1992. Även detta yrkande
avstyrks följaktligen. Beträffande avskaffandet av Kabelnämnden
och en prövning av behovet av bl.a. Radionämnden och
Närradionämnden får utskottet hänvisa till att frågan om
nämndens verksamhet för närvarande bereds inom regeringskansliet
med anledning av betänkandet (SOU 1992:36) Radio och TV i ett.
Regeringens proposition i ärendet beräknas föreläggas riksdagen
under detta riksmöte. Propositionen bör enligt utskottets mening
avvaktas. Motion 1991/92:K426 yrkande 4 avstyrks följaktligen
också. Enligt utskottets mening är det vidare inte påkallat med
något tillkännagivande till regeringen om yttrande- och
informationsfrihetens betydelse för demokratin, vilket innebär
att även motionens yrkande 5 avstyrks.
Genom avtalet mellan staten och Nordisk Television AB har
bestämts att företaget endast under annonstid i televisionen får
sända reklam mot vederlag. Föreskrifter om begränsningar i fråga
om annonser som sänds under annonstid i televisionen finns i
radiolagen sedan den 1 juli 1991. Frågan om högsta tillåtna
annonsvolym, behandlades ingående i förslaget om ny
reklamfinansierad tredje TV-kanal (prop. 1990/91:149 s. 99). I
propositionen framhölls att frågan om hur stor annonsvolym ett
reklam-TV-företag bör få ha är beroende på hur man gör
intresseavvägningen mellan dem som berörs av frågan. Publikens
intresse är enligt propositionen att få följa TV-programmen så
ostört som möjligt. Ju större annonsvolymen är desto mer störs
man som tittare. Detta intresse talar enligt propositionen för
en liten högsta annonsvolym. Programföretaget däremot har
intresse av en stor högsta annonsvolym för att få större
intäkter. Också publiken kan emellertid ha intresse av en stor
annonsvolym, eftersom det kan ge bättre förutsättningar för mer
påkostade program. Enligt det föredragande statsrådet utgjorde
förslaget en rimlig kompromiss mellan de motstående intressena.
Intresset av publikens möjligheter till ostörd upplevelse av
programmen gjorde sig också gällande i fråga om avbrott i
programmen för annonser. Enligt statsrådets mening borde vidare
ett medium med så stor genomslagskraft som televisionen inte
alls få användas för reklam som vänder sig till yngre barn.
Yngre barn kan inte alltid skilja mellan reklaminslag och
vanliga TV-program. Inte heller förstår de att avsiken är att
locka till köp. De tar till sig reklamens budskap utan den
skepsis som äldre barn och tonåringar lär sig utveckla. Att
använda televisionen för reklam till barn skulle enligt
propositionen klart strida mot barnens intressen.
De svenska lagreglerna om reklam i radio och TV är således
resultatet av avvägningar mellan skilda intressen där särskild
hänsyn -- beroende bl.a. på mediets genomslagskraft -- tagits
till publikens behov av ostörd upplevelse och även till barns
särskilda känslighet. Radiolagens förbud mot s.k. åsiktsreklam
grundar sig på behovet av allsidig debatt och på lagens krav på
opartiskhet i sändningarna. Enligt utskottets mening saknas
anledning att nu frångå dessa bedömningar. Utskottet är därför
inte berett förorda att EG-direktivet och Europakonventionens
regler skall gälla i Sverige utan sådana inskränkningar som
finns i den svenska lagstiftningen och som direktivet och
konventionen också medger. Utskottet anser mot den bakgrunden
inte heller att det behövs något tillkännagivande till
regeringen vare sig om kabellagens reklamregler, konsekvenserna
av detaljreglering, om reklamens påverkan på barn, om
ansvarsfull reklam eller om omförhandling av avtalet mellan
staten och Nordisk Television AB. Motionerna 1991/92:K418
yrkande 2, 1991/92:K420 yrkande 2, 1991/92:K423 yrkande 3,
1991/92:K426 yrkandena 1 såvitt nu är i fråga och 3,
1991/92:K432 yrkande 4, 1992/93:K407, såvitt nu är i fråga,
1992/93:K425 yrkandena 1--3 samt 1992/93:K433 yrkandena 1 och
2 avstyrks följaktligen.
Lagen (1992:72) om koncessionsavgift för televisionssändningar
till allmänheten föreskriver att det reklamfinansierade
TV-företaget skall erlägga koncessionsavgift till staten. Som
utskottet angett i föregående avsnitt motiverades förslaget om
att intäkterna för koncessionsavgiften från det
reklamfinansierade TV-företaget skulle tillföras Sveriges
Radio-koncernens verksamhet bl.a. med att reklam-TV-företaget på
sikt kunde få betydligt högre intäkter än som varit möjligt om
det från början fått konkurrera med Sveriges Television om
annonserna. Utskottet anser fortfarande att det finns fog för
att public service-företagen kompenseras genom att
koncessionsavgiften tillförs rundradiokontot. Det saknas mot
denna bakgrund anledning att ge regeringen till känna behovet av
att omförhandla avtalet mellan staten och TV4 i denna del.
Motion 1992/93:K407, såvitt nu är i fråga, avstyrks
följaktligen.
När det härefter gäller den i motion 1991/92:K431 yrkande 3
upptagna frågan om lagreglering i stället för avtalsreglering i
fråga om regler i EG-direktivet kan erinras om att utskottet
tidigare, med anledning bl.a. av ett motionsyrkande vari
framhållits att avtalssystemet inte harmonierar med övrig
nationell och internationell rätt, hänvisat till
Radiolagsutredningens uppdrag att lämna förslag till ny
radiolagstiftning (bet. 1990/91:KU39 s. 30 f.). Utskottet
anförde att det är naturligt att frågan om ytterligare reglering
i lag av villkoren för programinnehåll prövas i bl.a. i detta
sammanhang. Utskottet, som ansåg att någon åtgärd från
riksdagens sida därför inte var nödvändig, avstyrkte de aktuella
motionsyrkandena. Utskottet gör i dag inte någon annan
bedömning. Motion 1991/92:K431 yrkande 3 avstyrks följaktligen.
Public service-verksamheten m.m.
Motionerna
Henrik S Järrel begär i motion 1991/92:K431 en grundlig
översyn av public service-verksamheten. Frågor som därvid bör
bli föremål för överväganden är det publika behovet av och
kostnaderna för två allmänfinansierade, rikstäckande TV-kanaler
och fyra sådana radiokanaler. De frågeställningar som vidare tas
upp i motionen är rimligheten i att ålägga TV4 public
service-verksamhet och koncessionsavgifter som vidarebefordras
till Sveriges Radio, förekomsten av yrkespolitiker i public
service-bolagens styrelser, Sveriges Radios ägarstruktur,
organisationen av Sveriges Radio-koncernen samt konstruktionen
med allmän mottagaravgift (yrkande 1).
Bengt Harding Olson (fp) begär i motion 1991/92:K432
en reformering av det svenska radiolandskapet. Informations- och
yttrandefriheterna skulle stärkas om monopolet bryts. En ny
rikstäckande reklamradiokanal bör tillskapas. På lokal nivå
måste nya och fria lokalradiostationer kunna sända dygnet runt
på lokala frekvenser. Vidare behövs inom verksamheten en ökad
effektivitet och konkurrens. Riksradions verksamhet bör
finansieras genom avgifter, medan den nya rikskanalen bör få
finansieras genom reklam. Närradion bör även fortsättningsvis
vara radio utan reklam för föreningar vars verksamhet bör
tryggas genom tilldelning av radions reklamintäkter (yrkandena 1
och 2).
Bakgrund
Vissa av de frågor som tas upp i de båda motionerna
behandlades i proposition 1990/91:149 om Radio- och TV-frågor.
Med hänsyn till den betydelse som radion och televisionen har
för möjligheten att utnyttja yttrandefriheten ansågs det
angeläget att politiska beslut om villkoren för radio- och
TV-verksamheten kunde fattas under så stor politisk enighet som
möjligt. Propositionen utarbetades därför i samverkan med en
beredningsgrupp med representanter för riksdagspartierna. I
propositionen föreslogs bl.a. att inkomster från
TV-reklammarknaden skulle bidra till att finansiera svensk
marksänd television, att för all marksänd television skulle
gälla krav på kvalitet och ett mångsidigt programutbud samt att
Sveriges Radio-koncernens verksamhet skulle finansieras i
huvudsak med TV-avgiftsmedel.
Riksdagen ställde sig i huvudsak bakom propositionen och
godkände således propositionens förslag i fråga om grundläggande
krav på programverksamheten i reklamfinansierat TV-företag (bet.
1990/91:KU39, rskr. 370).
Proposition 1991/92:140 om den avgiftsfinansierade radio- och
TV-verksamheten 1993--1996 m.m. innnehöll förslag till villkor
och riktlinjer för företagen inom Sveriges Radio-koncernen under
kommande avtalsperiod. Den innehöll också ett förslag om
bildandet av ett nytt statligt aktiebolag med huvudmannaskap för
rundradionätet och om bolagets verksamhet m.m. Public
service-företagens uppdrag föreslogs i huvudsak vara oförändrat
i förhållande till vad som då gällde. Bolagen för lokalradio och
riksradio borde föras samman till ett bolag kallat Sveriges
Radio AB. Finansieringen av public service-verksamheten
föreslogs oförändrat ske huvudsakligen genom TV-avgiftsmedel.
Riksdagen godtog i huvudsak förslagen (bet. 1991/92:KrU28,
rskr. 329).
Riksdagen har nyligen beslutat (prop. 1992/93:236, bet.
1992/93:KrU28, rskr. 377) att Sveriges Television AB, Sveriges
Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB skall ägas av tre för
ändamålet bildade stiftelser. De tre stiftelsestyrelserna skall
ha samma ledamöter. Varje stiftelsestyrelse skall bestå av
ordförande och tio övriga ledamöter som skall utses av
regeringen. De politiska partierna i riksdagen skall föreslå
kandidater. Stiftelsernas syfte skall vara att främja
självständigheten hos bolag som, i den omfattning och på det
sätt som riksdagen och regeringen bestämt, bedriver
rundradiosändningar av radio- och televisionsverksamhet i
allmänhetens tjänst. Stiftelserna skall tillgodose sitt syfte
genom att äga och förvalta aktier i bolagen samt utöva de
befogenheter som är förknippade med detta.
Styrelserna i programbolagen skall vardera bestå av nio
ledamöter. Regeringen skall utse ordförande medan ägarna på
respektive bolagsstämma skall utse fem ledamöter. Den
verkställande direktören samt två personalföreträdare är
självskrivna ledamöter. Programföretagens styrelser bör bestå av
personer som kan förväntas bidra på ett kompetent och
professionellt sätt till företagens ledningar. Något uttryckligt
förbud mot att styrelseledamöter tillika är riksdagsledamöter
ställs inte upp.
Utskottets bedömning
I motion 1991/92:K431 (yrkande 1) yrkas en grundlig översyn av
public service-verksamhetens struktur, organisation,
finansiering och reglering. I fråga om verksamhetens struktur
begärs en omprövning av Sveriges Radios ägarstruktur. En statlig
stiftelse som t.ex. äger de rörelsedrivande programbolagen under
ledning av professionella styrelser sägs vara en möjlig ägarform
värd att närmare pröva. Med hänsyn till det nyligen fattade
riksdagsbeslutet om ägandet av den avgiftsfinansierade radio-
och TV-verksamheten får motionsyrkandet i denna del anses
tillgodosett.
När det gäller de övriga frågor som enligt motionen bör bli
föremål för prövning under den begärda översynen vill utskottet
hänvisa till att riksdagen i juni 1992 ställt sig bakom den nu
gällande ordningen (prop. 1991/92:140, bet. 1991/92:KrU28, rskr.
329). I propositionen framhöll kulturministern att det enligt
hennes mening var för tidigt att överväga en mer radikal
omprövning av det uppdrag som bör åvila public service-radion
och TV under den närmaste fyraårsperioden. De skäl som tidigare
anförts mot reklam ansågs fortfarande aktuella, och
kulturministern föreslog därför inte några förändringar. Ett
skäl är att det inte är lämpligt att tillåta reklamfinansiering
av program i Sveriges Radios kanaler när man samtidigt vill
åstadkomma så stor breddning av radioverksamheten som möjligt.
Genom att vara garanterade en viss på förhand känd tillförsel av
medel har public service-företagen en fördel framför privat
radio och TV. Public service-företagen är därmed inte beroende
av att maximera antalet tittare och lyssnare för att generera
intäkter. I gengäld får de företag som ges dessa förmåner svara
mot vissa krav som inte kan ställas på de privata aktörerna.
Kulturministern framhöll att förutsättningarna att på kort sikt
reklamfinansiera ytterligare en TV-kanal med ett ambitiöst
programutbud därför i dåläget tedde sig alltför begränsade.
Avtalsperioden för public service-företagen begränsades dock
sålunda till fyra år och skall upphöra den 31 december 1996.
Riksdagen har således för endast något mer än ett år sedan
ställt sig bakom de organisations- och finansieringsformer som
nu gäller för public service-företagen och som skall gälla under
ytterligare tre år. Enligt utskottets mening är det ännu för
tidigt att ta ställning till behovet av en översyn. Ytterligare
erfarenheter behöver vinnas av effekterna för public
service-företagen av inrättandet av den nya marksända
reklamfinansierade TV-kanalen. Till detta kommer att det finns
anledning att avvakta den utredning rörande bl.a.
frekvensutrymmet som för närvarande enligt tilläggsdirektiv
(dir. 1993:99) bedrivs av Utredningen (U 1991:26) om tekniska
förutsättningar för utökade sändningar av radio och television
till allmänheten. Utskottet är således inte berett att nu
förorda den begärda översynen. Motion 1991/92:K431 yrkande 1
avstyrks följaktligen.
När det gäller de i motion 1991/92:K432 behandlade frågorna om
ljudradioverksamheten vill utskottet hänvisa till att riksdagen
i februari i år beslutat att privata reklamfinansierade
ljudradiosändningar skall vara tillåtna fr.o.m. den 1 april
1993. Beslutet innebär att de nya lokalradiostationerna kan
sända dygnet runt. Motionens yrkande 1 är därmed delvis
tillgodosett. När det gäller de i motionen upptagna frågorna om
utförsäljning av Sveriges Radios lokalradioverksamhet samt om
att reklamradions reklamintäkter skall bidra till närradions
verksamhet är utskottet inte berett tillstyrka motionens yrkande
om riktlinjer för den framtida svenska radioverksamheten. Motion
1991/92:K432 yrkande 1 avstyrks.
Enligt 22 § lokalradiolagen (1993:120) skall under minst en
tredjedel av sändningstiden varje dygn sändas sådana program som
framställts särskilt för den egna verksamheten. Det är inte
något som hindrar att program under övrig sändningstid samordnas
med program som sänds av andra lokalradiostationer. Mångfalden
inom radion främjas emellertid av att ett flertal
lokalradiostationer kan inrättas. Mot denna bakgrund och med
hänsyn till det begränsade analoga frekvensutrymmet saknas
enligt utskottets mening anledning att förorda inrättandet av en
rikstäckande reklamradiokanal. Utskottet avstyrker således
motion 1991/92:K432 yrkande 2.
Den s.k. piratradiolagen
Motionen
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion 1991/92:Kr299
yrkande 17 att den s.k. piratradiolagen avskaffas.
Tidigare riksdagsbehandling
Ett liknande motionsyrkande behandlades av
konstitutionsutskottet hösten 1990 (1990/91:KU12). Utskottet
konstaterade att lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot
rundradiosändning från rundradioanläggning på öppna havet
grundar sig på en internationell överenskommelse som Sverige är
bundet av. Överenskommelsen, som lades fram i Europarådet för
undertecknande den 20 januari 1965 och tillträddes av Sverige,
avser, enligt artikel 1, rundradiostationer som är upprättade
eller i drift på fartyg m.m. och som utanför nationella
territorier utför sändningar avsedda att mottas, helt eller
delvis, inom fördragsslutande parts territorium eller som kan
orsaka menlig störning för radiotrafik som sker med någon
fördragsslutande parts godkännande. De fördragsslutande parterna
har enligt artikel 2 förbundit sig att i överensstämmelse med
sin nationella rättsordning vidta nödvändiga åtgärder för att
beivra såsom lagöverträdelse upprättandet eller användandet av
sådana rundradiostationer.
Mot bakgrund av att ett upphävande av lagen om förbud i vissa
fall mot rundradiosändning från rundradioanläggning på öppna
havet skulle innebära ett brott mot överenskommelsen avstyrkte
utskottet motionsyrkandet. Riksdagen godkände utskottets
förslag.
Utskottets bedömning
Utskottet gör fortfarande samma bedömning som år 1990. Sverige
har förbundit sig att som lagöverträdelser beivra den aktuella
verksamheten. Ett bifall till motionen skulle innebära ett brott
mot Europarådsöverenskommelsen 1965. Motion 1991/92:Kr299
yrkande 17 avstyrks följaktligen.
Ägarkoncentrationen i massmedia
Motionen
Motion 1991/92:K429 yrkandena 1--3 av Harriet Colliander och
Richard Ulfvengren (nyd) vänder sig mot den bristande
konkurrensen i massmedia. Regeringen bör enligt motionen
tillsätta en utredning om begränsning av ägarkoncentrationen i
massmedia. Frågan om att begränsa ägarandelen i radio- och
TV-företag, t.ex. TV4, bör bli föremål för särskilt skyndsam
behandling.
Bakgrund
I betänkandet (SOU 1980:28) Massmediekoncentration
presenterades ett lagförslag om förvärvskontroll för motverkande
av massmediekoncentration. Förslaget föranledde inte någon
åtgärd.
I rapporten (SOU 1991:28) Konkurrensen i Sverige -- en
kartläggning av konkurrensförhållandena i 61 branscher --
lämnade Konkurrenskommittén en redovisning av förhållandena inom
bl.a. branschen för dagstidningar. En uppdatering av uppgifterna
liksom en redovisning av hur EES-avtalet förutses påverka bl.a.
de nu nämnda branscherna lämnades i Konkurrensverkets hösten
1992 publicerade rapport om effekter av EES-avtalet på
konkurrensen i Sverige. Med stöd av konkurrenslagstiftningen har
en rad konkurrensbegränsningar inom olika delar av
massmediebranschen prövats. Konkurrensverket har bl.a. granskat
Tidnings AB Mariebergs förvärv av köpoptioner avseende aktier i
Sydsvenska Dagbladet AB. Verket fann inte att sådan skadlig
verkan som avses i konkurrenslagen förelåg och avskrev därför
ärendet utan ytterligare åtgärd. Presstödsnämnden har i fråga om
tryckta medier i uppgift att följa ägarutvecklingen på området,
i huvudsak från ekonomiska utgångspunkter. TV-området har
däremot inte varit föremål för någon uppföljning annat än den
som görs inom ramen för Konkurrensverkets instruktion att
särskilt följa utvecklingen inom branscher som utmärks av
ägarkoncentration.
Utredningar rörande ägandet m.m. av massmedieföretag har
genomförts i en rad internationella organ. Sålunda har
Europarådet inom ramen för en konsultrapport redovisat
överväganden beträffande skärningspunkten mellan
yttrandefrihets- och konkurrensaspekterna. Också inom GATT görs
en översyn av hithörande frågor. Vidare publicerade Nordiska
ministerrådet år 1992 en arbetsrapport (1992:514)
Medieföretagsköp och mediekoncentration. I någon mån berörs där
förhållandena i Sverige. Inom EG pågår för närvarande ett arbete
med frågor som gäller ägarkoncentrationen i massmedia. I
september 1992 krävde parlamentet åtgärder av rättslig karaktär
mot massmediekoncentration, och i december samma år lade
EG-kommissionen fram en grönbok COM (92) 480 Pluralism and Media
concentration in the Internal Market: an assessment of the need
for community action. Grönboken är för närvarande föremål för
remiss och en hearing hölls i april 1993.
Motioner som riktar sig mot ägarkoncentration inom massmedia
har behandlats av utskottet vid några tidigare tillfällen. Under
riksmötet 1991/92 yrkades i motion K7 av Lars Werner m.fl. (v)
regler för kabelsändningsverksamheten som hindrar
ägarkoncentration inom medierna. Utskottet, som utgick från att
frågan om koncentrationen av ägarintressena inom tråd- och
etermedierna ägnades uppmärksamhet i den bredare översyn av den
radiorättsliga lagstiftningen som förestod, avstyrkte
motionsyrkandet (bet. KU19). Riksdagen godtog utskottets
förslag. I en reservation (s) framhölls att tiden nu var mogen
att tillsätta en parlamentarisk beredning om den privata
ägarkoncentrationen på radio- och TV-området.
I samband med behandlingen av regeringens proposition
1992/93:56 om ny konkurrenslagstiftning beredde näringsutskottet
konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över en motion
(nyd), vari begärdes en utredning med uppgift att inom
konkurrenslagstiftningens ram lägga fram ett lagförslag som
begränsar ägar- och företagskoncentrationen i massmedia.
Konstitutionsutskottet hänvisade till den nu aktuella motionen
1991/92:K429. Utskottet, som då avsåg att behandla motionen i
samband med behandlingen av proposition 1992/93:70 Privat
lokalradio, ansåg sig inte böra ha någon uppfattning i frågan
eftersom beredningen av det ärendet inte var avslutad.
Näringsutskottet avstyrkte i sitt betänkande 1992/93:NU17 den
motion som hänvisats till det med hänvisning till
konstitutionsutskottets ställningstagande samt till de
utredningsarbeten som ovan redovisats.
Det bör vidare erinras om att lokalradiolagen (1993:120)
innehåller bestämmelser som syftar till att förhindra
ägarkoncentration på massmedieområdet. I 5 § föreskrivs att
tillstånd att sända lokalradio lämnas till en fysisk eller
juridisk person och endast omfattar ett sändningsområde. Ingen
kan, vare sig direkt eller genom företag i vilket han på grund
av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett
bestämmande inflytande, få mer än ett tillstånd. Enligt 7 § får
inte tillstånd ges till någon som ger ut dagstidning, till någon
som på grund av aktie- eller andelsinnehav har ett bestämmande
inflytande över ett företag som ger ut dagstidning eller till
företag i vilket någon som avses i det föregående ensam har ett
bestämmande inflytande. I lagens förarbeten (prop. 1992/93:70 s.
16 f.) betonades vikten av att mångfalden främjas. Det
underströks att om dagstidningsföretag skulle kunna erhålla
tillstånd att sända lokalradio skulle dessa företag kunna öka
sitt inflytande över nyhetsförmedling och opinionsbildning i
stället för att antalet självständiga röster skulle bli flera.
Kulturutskottet framhöll i sitt yttrande 1992/93:KrU3y att det
är angeläget att tendenser till bristande innehållsmässig
mångfald eller till informations- eller åsiktsmonopol motverkas.
Konstitutionsutskottet tillstyrkte regeringens förslag till
begränsningar (bet. 1992/93:KU15 s. 17). Redan i den proposition
som innehöll förslag om införande av en tredje reklamfinansierad
TV-kanal (prop. 1990/91:149) uttrycktes en vilja att motverka
maktkoncentration inom de svenska massmedierna. Det framhölls
att vid tillståndsgivningen borde eftersträvas en bred krets av
ägare och att sammansättningen blev sådan att
maktkoncentrationen inom de svenska massmedierna inte
förstärktes. Det var enligt propositionen inte bra om makten
över ett TV-företag och över andra mediaföretag samlades på
samma hand. Som särskilt olämpligt framstod det om flera
TV-företag eller TV-företag och viktiga dagstidningar
dominerades av en och samma ägare.
Utskottets bedömning
Utskottet vill understryka att det för mångfald i information
och opinionsbildning är angeläget att tendenser till alltför
stor ägarkoncentration inom massmedieområdet motverkas.
Regeringen har också genom uttalanden i propositionen
(1990/91:149) om radio- och TV-frågor och
lokalradiopropositionen (1992/93:70) ställt sig bakom ett sådant
synsätt och förordat åtgärder för att i de sammanhangen begränsa
ägarkoncentration. Utskottet har dessutom inhämtat att Sverige,
inom Europarådets expertkommitté för mediekoncentration och
pluralism, aktivt deltar i undersökningar om ägarkoncentration
och mångfald i massmedierna i Europa. Sverige har förordat att
en mer ingående granskning, s.k. landexamination, skall göras av
situationen i de enskilda medlemsländerna. Sverige har också
erbjudit sig att medverka under våren 1994 i en första
försöksverksamhet av detta slag.
Utskottet anser sig mot den bakgrunden ha anledning att
förutsätta att regeringen med uppmärksamhet följer utvecklingen
när det gäller ägarförhållandena inom massmedia. Också den
aviserade pressutredningen kan ha anledning att komma in på
denna fråga, såväl konsekvenserna för konkurrensen på marknaden
som mångfalden i nyhetsförmedlingen. Utskottet anser således att
sådana tillkännagivanden till regeringen om ägarkoncentrationen
i massmedia som begärs i motion 1991/92:K429 yrkandena 1--3 inte
behövs. Motionen avstyrks.
Radio- och TV-ombudsman
Motionen
Harriet Colliander m.fl. (nyd) begär i motion 1992/93:K415 en
uppdelning av utrednings- och beslutsfunktionerna vid
Kabelnämnden, Närradionämnden, Radionämnden och Styrelsen för
lokalradiotillstånd. En beslutsmyndighet bör handlägga frågor om
tillståndsgivning, sanktioner, återkallande av tillstånd m.m.
Utredningsmyndigheten med gransknings- och utredningsuppgifter
skulle kunna kallas Radio- och TV-ombudsmannen.
Ombudsmannafuktionen skulle möjligen kunna utvidgas till att
omfatta hela medieområdet -- ett slags massmedieombudsman. Man
bör enligt motionärerna inte heller vara främmande för att
inrätta en särskild Radio- och TV-domstol som dels handlägger
frågor om yttrandefrihetsbrott, dels frågor om tillstånd,
sanktioner och återkallande av tillstånd, dels utfärdande av
rekommendationer av det slag Radionämnden gör i dag. Det kan
även finnas andra organisationsformer. Enligt motionärerna bör
frågan utredas.
Bakgrund
Närradionämndens, Kabelnämndens och Radionämndens verksamhet
har utretts av Utredningen (U 1991:09) om myndighet för radio-
och TV-sändningar till allmänheten. Utredningen har lämnat ett
förslag till organisation för en sammanhållen central myndighet
för radio- och TV-sändningar till allmänheten (SOU 1992:36 Radio
och TV i ett). Den nya myndigheten avses ersätta Radionämnden,
Kabelnämnden och Närradionämnden och även ansvara för
myndighetsuppgifter som tillkommer på grund av t.ex. nya slag av
sändningar till allmänheten. Utredningsbetänkandet har
remissbehandlats. Meningarna är delade bl.a. när det gäller om
uppgiften att meddela olika slags tillstånd skall hanteras inom
samma organisation som granskningen eller om dessa olika
uppgifter skall bedrivas inom skilda organisationer. En
proposition beräknas föreläggas riksdagen under detta riksmöte.
Utskottets bedömning
Frågan om myndighetsorganisationen på medieområdet kommer att
behandlas i en proposition som föreläggs riksdagen under detta
riksmöte. Enligt utskottet bör propositionens förslag inte
föregripas. Motion 1992/93:K415 yrkandena 1--3 avstyrks
följaktligen.
Pressetik m.m.
Motionerna
I motion 1991/92:K430 yrkande 1 av Ian Wachtmeister och Stefan
Kihlberg (nyd) föreslås en frivillig auktorisation av
journalister. Den praktiska utformningen skall enligt motionen
naturligtvis göras av journalistkåren själv i samråd med
kvalificerade specialister från olika områden. Regeringen bör
tillsätta en projektgrupp med uppgift att utarbeta ett konkret
förslag till "auktorisationsinstitut". Ian Wachtmeister m.fl.
(nyd) föreslår i motion 1992/93:K432 att regeringen skall
tillsätta en utredning med uppgift att komma med förslag till
hur en allsidig och saklig journalistik och opinionsbildning kan
uppmuntras och säkerställas såväl från yttrandefrihetssynpunkt
som från medborgarsynpunkt.
Bengt Rosén (fp) begär i motion 1992/93:K408 en utredning och
eventuell lagstiftning på pressetikens område. Utredningen bör
följa upp utvecklingen av pressens självsanerande verksamhet. En
lagreglering på detta område och en statlig pressombudsman kan
enligt motionären antagligen inte undvikas. Det behövs enligt
motionären en lagstiftning som ger små företag och
organisationer möjlighet att få åtal väckt och skadestånd utdömt
för förtal.
Bakgrund
År 1970 fick frågan om pressetiska normer en ingående
behandling av konstitutionsutskottet (bet. KU 1970:41). En
fyllig redovisning av de gällande pressetiska normerna och de
organ som verkade för pressens självsanering redovisades.
Utskottet hade överläggningar med Pressens opinionsnämnd och
Pressens samarbetsnämnd. Studieresor företogs till västtyska
pressrådet, Internationella Pressinstitutet och det brittiska
pressrådet. Utskottet hänvisade till ett tidigare uttalande att
det inte kunde förnekas att missförhållanden förekommer på sina
håll i pressen men att det i första hand borde ankomma på
pressen själv att vidta åtgärder för att hålla journalistiken på
en önskvärd kvalitativ nivå. Utskottet hänvisade år 1970 till de
åtgärder som vidtagits från pressens sida. Pressens
opinionsnämnd hade förstärkts med lekmannarepresentanter,
utsedda av JO och ordföranden i Advokatsamfundet. Vidare skulle
pressombudsmannen utses av ett tremannakollegium, där endast en
tillhör pressen. Slutligen erinrades om att Svenska
Journalistförbundet antagit en yrkeskodex och att nya stadgar
utfärdats för opinionsnämnden. Utskottet ville inte förneka att
de åtgärder som vidtagits från pressens sida kunde utgöra
värdefulla bidrag till att åstadkomma en bättre ordning på
förevarande område. De resurser som ställts till förfogande
syntes otillräckliga men det fanns anledning att avvakta
resultatet av reformerna.
En översyn av de etiska reglerna för press, radio och TV
gjordes 1978. Bakom reglerna står pressens huvudorganisationer
(Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet och Svenska
Tidningsutgivareföreningen). Sveriges Lokalradio, Sveriges
Riksradio, Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio
beslutade att reglerna skulle gälla i den utsträckning som de
kan tillämpas med hänsyn till radiolagen och programföretagens
avtal med staten. För tolkning av begreppet god publicistisk sed
svarar för pressens del i första hand Pressens opinionsnämnd
samt, i ärenden som inte hänskjuts till nämnden, Allmänhetens
pressombudsman. Pressombudsmannen har enligt sin instruktion
till uppgift att på eget initiativ eller efter anmälan påtala
avvikelser från god publicistisk sed i periodisk skrift.
Pressens opinionsnämnd är enligt sina stadgar en hedersdomstol i
ärenden som gäller tillämpningen av god publicistisk sed.
Frågan om s.k. ekonomiskt förtal behandlades av
justitieutskottet 1974 (JuU 1974:21). Justitieutskottet föreslog
ett tillkännagivande till regeringen om en förutsättningslös
utredning om gränsdragningen mellan behovet av skydd mot
skadeverkningar av ekonomiskt förtal och intresset av att bevara
de vida gränserna för yttrandefrihet och tryckfrihet. I
riksdagens kammare underströks i debatten behovet av
yttrandefrihet och tryckfrihet, och vid omröstningen föll
justitieutskottets förslag.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening bör det med hänsyn till vikten av
vidast möjliga yttrandefrihet i första hand ankomma på pressen
själv att vidta åtgärder för att hålla journalistiken på en
önskvärd kvalitativ nivå. Utskottet är därför inte berett
förorda en statlig utredning eller projektgrupp om pressetiska
frågor eller "auktorisationsinstitut". Motionerna 1991/92:K430
yrkande 1, 1992/93:K432 och 1992/93:K408 avstyrks följaktligen.
Långvågssändningar i Motala
Motionen
Harriet Colliander m.fl. (nyd) begär i motion 1992/93:K430 att
det skapas förutsättningar för långvågssändningar i Motala.
Sändaren är i användbart skick och skulle kunna bli en levande
del av Radiomuseet i Motala. Sändaren skulle kunna hyras ut och
finansieras med reklam på kommersiella villkor.
Utskottets bedömning
Utskottet har inhämtat att långvågssändaren i Motala inte
längre finns kvar. Anledning att tillstyrka motionen saknas
därför. Motion 1992/93:K430 avstyrks följaktligen.
Lokalisering av en ny mediemyndighet
Motionen
I motion 1992/93:A422 av Marianne Jönsson m.fl. (c, s, fp)
yrkande 2 begärs en kompletterande utredning rörande inrättandet
av en ny myndighet för alla radio- och TV-frågor inom Kabel-,
Närradio- och Radionämnderna. Starka skäl talar för att den nya
myndigheten placeras i Kalmar.
Tidigare riksdagsbehandling
Ett motionsyrkande med motsvarande innehåll som det nu
aktuella behandlades under riksmötet 1991/92. Kulturutskottet
ansåg att den fortsatta beredningen av utredningsbetänkandet
(SOU 1992:36) Radio och TV i ett inte borde föregripas och
avstyrkte motionsyrkandet (1991/92:KrU28).
Utskottets bedömning
Frågan om myndighetsorganisationen på medieområdet kommer att
behandlas i en proposition som beräknas föreläggas riksdagen
under detta riksmöte. Enligt utskottet bör propositionens
förslag inte föregripas av riksdagen. Motion 1992/93:A422
yrkande 2 avstyrks följaktligen.
Trådlösa mikrofoner
Motionen
Alf Wennerfors (m) tar i motion 1992/93:K412 upp frågan om
tillståndskrav för mikrofoner som används på teatrar,
revyscener, konferenslokaler, utställningar och kyrkor.
Uteffekten på dessa trådlösa mikrofoner har i bästa fall en
räckvidd på 100--200 meter. Tillståndskravet på dessa trådlösa
telefoner med extremt låg uteffekt är enligt motionären onödig
och han anser att den typen av byråkrati måste bort.
Bakgrund
I 1 § lagen (1993:599) om radiokommunikation anges att lagens
bestämmelser syftar till att främja ett effektivt nyttjande av
möjligheterna till radiokommunikationer och andra användningar
av radiovågor. Vidare föreskrivs att vid tillämpningen av lagen
skall radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och
informationsfriheten beaktas särskilt.
Enligt lagens 3 § krävs tillstånd för att här i landet få
inneha och använda en radiosändare. Regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer får enligt 8 § meddela
föreskrifter om undantag från tillståndsplikten bl.a. i fråga om
radiosändare som uttnyttjar särskilda bestämda gemensamma
frekvenser.
Lagen beslutades av riksdagen i juni 1993 och trädde i kraft
den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr.
443). Syftet med förslaget till lag om radiokommunikation var
att ge grundläggande regler avseende fördelning av den
begränsade resurs som för Sverige tillgängliga radiofrekvenser
utgör. Vägledande för de nya reglerna om tillståndsgivningen bör
enligt propositionen vara det grundläggande syftet att hålla
ordning i etern för att det skall gå att få till stånd en
fungerande radioanvändning. Vid varje tillståndsprövning skall
utgångspunkten vara den positiva inriktningen att var och en som
anser sig vara i behov av radio skall få tillstånd. Myndigheten
bör således på bästa sätt tillgodose sökandens önskemål inom
ramen för de möjligheter som finns. I propositionen understryks
också att särskild hänsyn skall tas till yttrandefriheten.
Trafikutskottet uttalade att regeringens förslag till lag om
radiokommunikation hade en väl avvägd utformning och inriktning.
Med hänvisning därtill samt till behovet av lagstiftning som
reglerar användningen av radiovågor tillstyrkte utskottet
lagförslaget.
Utskottets bedömning
Lagen om radiokommunikation beslutades av riksdagen våren
1993. I denna lag finns regler om tillståndsplikt för
radiosändare och undantag från denna. Frågan om tillståndsplikt
har således nyligen prövats av riksdagen och någon anledning att
frångå den bedömning som då gjordes finns enligt utskottets
mening inte. Motion 1992/93:K412 avstyrks följaktligen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande sanktioner för brott mot bestämmelserna om
sändningstillstånd
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K416 och 1992/93:K431,
res. 1 (nyd)
2. beträffande regionala och lokala reklamfinansierade
TV-sändningar
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K419 yrkandena 1--3,
1991/92:Kr299 yrkandena 14 och 15 samt 1992/93:K421,
res. 2 (nyd)
3. beträffande innehållet i TV-programmet m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K423 yrkandena 1 och
4, 1992/93:K402 samt 1992/93:So609 yrkande 7,
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K430 yrkande 1,
1992/93:K408 och 1992/93:K432,
10. beträffande långvågssändningar i Motala
att riksdagen avslår motion 1992/93:K430,
11. beträffande lokaliseringen av ny mediemyndighet
att riksdagen avslår motion 1992/93:A422 yrkande 2,
12. beträffande trådlösa mikrofoner
att riksdagen avslår motion 1992/93:K412.
Stockholm den 12 oktober 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina
Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Ingvar Johnsson (s), Hans
Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander
(nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth
Staaf-Igelström (s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Sanktioner för brott mot bestämmelserna om
sändningstillstånd (mom. 1)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar
med "Radiolagsutredningen (U 1985:05)" och slutar med "avstyrks
följaktligen" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att sändning av radioprogram måste
betraktas som en grundläggande fri- och rättighet. Enligt
utskottets mening är det därför inte rimligt att brottet olovlig
sändning av radioprogram kan bestraffas med fängelse. Utskottet
föreslår följaktligen med bifall till motionerna 1991/92:K416
och 1992/93:K431 att fängelse inte längre skall ingå i
straffskalan för brottet olovlig sändning av radioprogram.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande sanktioner för brott mot bestämmelserna om
sändningstillstånd
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:K416 och
1992/93:K431 antar följande
Förslag till
Lag om ändring i radiolagen (1966:755)
Härigenom föreskrivs att 21 § radiolagen (1966:755) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 §
Till böter eller Till böter döms den som
fängelse i högst ett sänder radioprogram utan
år döms den som erforderligt tillstånd.
sänder radioprogram utan
erforderligt tillstånd.
Sändare som använts som hjälpmedel vid brott enligt första
stycket kan förklaras förverkad. Bestämmelserna i 36 kap.
brottsbalken skall därvid tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
1 Senaste lydelse 1993:603
2. Regionala och lokala reklamfinansierade TV-sändningar
(mom. 2)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar
med "De frågor" och slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns förutsättningar att nu inrätta
lokal etersänd TV. Utskottet anser att möjligheter att inrätta
lokala TV-stationer för detta ändamål snarast bör tillskapas och
att provsändningar omedelbart bör komma till stånd. Detta bör
riksdagen med bifall till motion 1991/92:Kr299 yrkande 15 och
med anledning av motionerna 1991/92:K419 yrkande 1--2,
1991/92:Kr299 yrkande 14 och 1992/93:K421 samt med avslag på
motion 1991/92:K419 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande regionala och lokala reklamfinansierade
TV-sändningar
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:419 yrkandena
1--2, 1991/92:Kr299 yrkande 15 och med anledning av motionerna
1991/92:Kr299 yrkande 14 och 1992/93:K421 samt med avslag på
motion 1991/92:K419 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
3. Reklam (mom. 4)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Ingvar Johnsson, Hans
Göran Franck, Torgny Larsson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "De svenska lagreglerna" och på s. 18 slutar med "2
avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:
De svenska lagreglerna om reklam i radio och TV är således
resultatet av avvägningar mellan skilda intressen, där
emellertid tillräcklig hänsyn enligt utskottets mening inte
tagits till barns intressen. De bestämmelser beträffande reklam
som riktar sig till barn bör enligt utskottets mening också
gälla för reklam i radio. Enligt utskottets mening finns det
också mycket som talar för att reglerna om reklamfrihet i och
runt sändningar av barnprogram inte utgör ett tillräckligt skydd
för barn mot reklam. Det finns enligt utskottets mening
anledning för regeringen att låta utreda dessa frågor. Vad
utskottet sålunda anfört om barn och reklam bör riksdagen med
bifall till motion 1991/92:K423 yrkande 3 som sin mening ge
regeringen till känna.
Utskottet är inte berett förorda att EG-direktivet och
Europakonventionens regler skall gälla i Sverige utan sådana
inskränkningar som finns i den svenska lagstiftningen och som
direktivet och konventionen också medger. Utskottet anser mot
den bakgrunden inte heller att det behövs något tillkännagivande
till regeringen vare sig om kabellagens reklamregler, om
konsekvenserna av detaljreglering, om ansvarsfull reklam eller
om omförhandling av avtalet mellan staten och Nordisk Television
AB. Motionerna 1991/92:K418 yrkande 2, 1991/92:K420 yrkande 2,
1991/92:K426 yrkandena 1 såvitt nu är i fråga och 3,
1991/92:K432 yrkande 4, 1992/93:K407 såvitt nu är i fråga,
1992/93:K425 yrkandena 1--3 samt 1992/93:K433 yrkandena 1 och
2 avstyrks följaktligen.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande reklam
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K423 yrkande 3
och med avslag på motionerna 1991/92:K418 yrkande 2,
1991/92:K420 yrkande 2, 1991/92:K423 yrkande 3, 1991/92:K426
yrkandena 1--5, 1991/92:K431 yrkande 3, 1991/92:K432 yrkande 4,
1992/93:K407, 1992/93:K425 yrkandena 1--3 samt 1992/93:K433
yrkandena 1--2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om barn och reklam.
4. Reklam (mom. 4)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "I samband med" och på s. 18 slutar med "fråga,
avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:
Möjligheten att kunna utfärda generella reklamförbud är enligt
utskottets mening en orimlig inskränkning av informations- och
yttrandefriheten som inte hör hemma i ett öppet, demokratiskt
samhälle. Förbudet har uteslutande tillkommit för att tills
vidare hålla de nuvarande public service-företagen fria från
reklamsändningar. Public service-verksamhetens struktur,
organisation och finansiering är dock inte en gång för alla
given, utan måste fortlöpande kunna anpassas till tidens anda,
den tekniska utvecklingens möjligheter och inte minst marknadens
krav och villkor. Det är vidare troligt att public
service-verksamheten bör regleras i lag snarare än genom avtal.
Utskottet anser att reklam som huvudsaklig eller kompletterande
inkomstkälla är en nödvändighet för radions och TV:ns
möjligheter att existera och överleva på samma sätt som reklam
är en förutsättning för den fria pressens existens.
Reklamen i TV och radio bör tillåtas i enlighet med EG:s
TV-direktiv. De ytterligare begränsningar som i dag finns i
lagstiftning och i avtal bör enligt utskottets mening
undanröjas.
Således bör även kabellagen med dess orimliga annonsregler
upphävas, utom såvitt avser de bestämmelser i 16--20 §§ som
gäller ingripanden rörande våldsskildringar, pornografi eller
hets mot folkgrupp. Ett upphävande av kabellagens övriga
bestämmelser är nödvändigt också för att undanröja det ingrepp i
förfogandet över enskild egendom som skyldigheten att gratis
upplåta kanaler till lokala kabelsändarföretag innebär. Med ett
upphävande av dessa bestämmelser i kabellagen åstadkommer man
också en vidgad yttrandefrihet genom att det generella
reklamförbudet för lokala kabelsändarföretag då också undanröjs.
Enligt utskottets mening saknas vidare anledning att ha kvar
Kabelnämnden.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande reklam
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:K420 yrkande
2, 1991/92:K426 yrkandena 1--2 och 4, 1992/93:K425 yrkandena
1--2, 1992/93:K433 yrkandena 1--2, med anledning av motionerna
1991/92:K418 yrkande 2, 1991/92:K426 yrkandena 3 och 5,
1991/92:K431 yrkande 3, 1992/93:K407, 1992/93:K425 yrkande 3
samt med avslag på motionerna 1991/92:K423 yrkande 3, och
1991/92:K432 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
5. Public service-verksamheten m.m. (mom. 5)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "När det gäller" och på s. 21 slutar med "avstyrks
följaktligen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att det finns en
beredskap för stora förändringar i kraven på public
service-företagens verksamhet efter utgången av den nu gällande
avtalsperioden. Enligt utskottet talar mycket för att systemet
med avtal mellan regeringen och TV- resp. radioföretag i fråga
om innehållet i sändningarna bör överges. Utskottet anser att de
förändringar som kan krävas är av så djupgående natur att det
redan nu bör tillsättas en utredning för att se över public
service-verksamheten. De frågor som därvid bör bli föremål för
överväganden är det publika behovet och kostnaderna för så
mycket som två allmänfinansierade, rikstäckande TV-kanaler och
fyra sådana radiokanaler. Vidare bör övervägas rimligheten i att
ålägga TV 4 public service-verksamhet och koncessionsavgifter
för public service-företagens räkning. Om en översyn av public
service-verksamheten ger vid handen att uppdraget till public
service-företagen bör renodlas och koncentreras, bör utredningen
överväga vilka förändringar i organisatoriskt och administrativt
avseende som då behövs. Det bör övervägas om inte lokalradion
bör säljas ut. Utredningen bör också se över
finansieringsfrågorna. Mycket talar enligt utskottets mening för
att mottagaravgifterna bör slopas.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande public service-verksamheten m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K431 yrkande 1
samt med avslag på motion 1991/92:K432 yrkandena 1 och 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Den s.k. piratradiolagen (mom. 6)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "avstyrks
följaktligen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening innebär den s.k. piratradiolagen ett
orimligt ingrepp i informations- och yttrandefriheterna. Det
förhållandet att Sverige är bundet av internationella åtaganden
på området bör inte medföra att sådana ingrepp skall accepteras.
Enligt utskottets mening bör regeringen verka för att den
aktuella konventionens innehåll ändras och om detta inte går
säga upp Sveriges åtaganden. Vidare bör den s.k.
piratradiolagen upphävas. Riksdagen bör med bifall till motion
1991/92:Kr299 yrkande 17 som sin mening ge regeringen detta till
känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande den s.k. piratradiolagen
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Kr299 yrkande 17
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Reklam och public service-verksamheten m.m. (mom. 4 och 5)
Birger Hagård, Stig Bertilsson, Henrik S Järrel och Ola
Karlsson (alla m) anför:
Det är viktigt med en kvalitativt god, oberoende och
professionell radio och TV i allmänhetens tjänst. Public
service-företagens omfattning, organisation och finansiering är
dock inte en gång för alla given. Tvärtom måste radio och TV i
i allmänhetens tjänst fortlöpande kunna anpassas till tidens
anda, den tekniska utvecklingen och inte minst till publikens
krav och villkor. De nya möjligheter som tekniken ger, t.ex.
satellitsändningstekniken, har skapat intresse för nya
initiativ, alternativ och komplement till det vanliga public
service-utbudet.
Mot bakgrund av att det under senare år vuxit fram nya
alternativfinansierade radio- och TV-kanaler kan det finnas
anledning att bl.a. från kostnadssynpunkt ifrågasätta behovet av
två allmänfinansierade rikstäckande TV-kanaler och fyra sådana
radiokanaler. Dessutom kan ifrågasättas rimligheten i att ålägga
ett kommersiellt TV-företag vissa programpolitiska public
service-krav. Också systemet med fast och rörlig
koncessionsavgift som går från ett privat reklamfinansierat
TV-företag till de allmänfinansierade public service-företagen
ter sig som en tveksam ordning.
Det finns mycket som talar för att public service-verksamheten
bör renodlas och finansieras genom skattemedel i stället för med
mottagaravgiften som ändå kan betraktas som en skatt. Public
service-verksamheten bör inte finansieras med reklammedel och
inte heller bör kommersiella radio- och TV-kanaler åläggas en
skyldighet att bidra till finansieringen av public
service-verksamheten.
Systemet med avtal mellan regeringen och radio- och
TV-företagen om sändningarnas innehåll är också en ordning som
kan ifrågasättas. Starka skäl talar för att det är fråga om
sådana yttrandefrihetsbegränsningar som borde kräva
lagstiftning. Nämnas kan att EG-direktivet om TV-sändningar till
allmänheten också tycks kräva författningsreglering i sådana
frågor som i dag endast är avtalsreglerade. EG-direktivet ger
för övrigt en fullt tillräcklig ram för reklamsändningar. Att
härutöver i lagar och avtal begränsa reklamutrymmet ter sig helt
onödigt.
Enligt vår mening är ovan redovisade frågeställningar och
förslag till lösningar sådana som naturligen torde bli föremål
för överväganden i god tid inför omförhandlingar av avtal mellan
staten och de berörda företagen.
2. Public service-verksamheten m.m. (mom. 5)
Harriet Colliander (nyd) anför:
Enligt Ny demokratis uppfattning finns det, som framhålls i
motion 1991/92:K432 yrkande 2, behov av en rikstäckande
reklamradio. Men med hänsyn till att den privata lokalradion
befinner sig i sin linda bör införande av en rikstäckande
reklamfinansierad kanal anstå en tid. Dock bör förutsättningarna
för en sådan kanal kunna utredas redan i dag.
3. Ägarkoncentrationen i massmedia (mom. 7)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Ingvar Johnsson, Hans
Göran Franck, Torgny Larsson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy
Söderström (alla s) anför:
Mångfalden i dagspressen och andra massmedia är av avgörande
betydelse för den svenska demokratin. Yttrandefriheten
förutsätter en bred mångfald i massmedia. Det finns emellertid
en risk för att utvecklingen på massmedieområdet leder till en
oönskad ägarkoncentration och därmed till en brist på mångfald i
information och opinionsbildning. Det är angeläget att en sådan
ägarkoncentration motverkas och att mångfalden främjas.
Pressutredningen kan förväntas se över frågan. När det gäller
lokalradio finns det lagstiftning som är avsedd att motverka
oönskad ägarkoncentration. Mot bakgrund bl.a. av erfarenheterna
från utaktioneringen av lokalradiotillstånd ifrågasätter vi
emellertid om lagens bestämmelser är tillräckliga. Vi avser att
noga följa utvecklingen på området.
Meningsyttring
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
1. Innehållet i TV-program m.m.
Artikel 2 i EG:s direktiv ger vissa möjligheter att hindra
vidarespridning av program vid överträdelser av artikel 22 som
reglerar skydd för underåriga mot sändningar som allvarligt kan
skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen,
särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst
våld. Enligt min mening är det en allvarligt brist att Sverige
inte i den inhemska lagstiftningen infört denna möjlighet att
hindra vidarespridning. Även om många tittare inte skulle
beröras av ingripandena kan ett stopp för vidarespridning ha en
avskräckande och förebyggande effekt.
2. Ägarkoncentrationen i massmedia
Det har sedan länge pågått en ägar- och maktkoncentration inom
privatägda media i Sverige. Den nya markbundna TV-kanalen har en
dominerande ägare, som har starka intressen inom både press och
radio. Även om den nya lokalradiolagen innehåller bestämmelser
som avser att hindra ägarkoncentration finns det mycket som
talar för att ägar- och maktkoncentrationen kan komma att öka
även i fortsättningen. Det är ytterst angeläget att regeringen
noggrant följer upp utvecklingen.