Konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU28

Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m.


Innehåll

1993/94
KU28

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 25 motioner om ytterligare
åtgärder mot barnpornografi m.m.
Konstitutionsutskottet föreslår med anledning av ett antal
motioner grundlagsändringar som innebär att det skall bli
straffbart att inneha barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1999.
För tiden fram till den dagen föreslår konstitutionsutskottet
vissa andra åtgärder som innebär ändring i grundlag. Sålunda
föreslår konstitutionsutskottet att det fr.o.m. den 1 januari
1995 skall bli möjligt att konfiskera barnpornografiskt material
som påträffas i samband med en förundersökning och att det skall
bli möjligt att förverka den ekonomiska vinningen av
barnpornografi. Beträffande dessa förslag har
konstitutionsutskottet beslutat om undantag från
niomånadersregeln i 8 kap. 15 § regeringsformen.
Vidare föreslår konstitutionsutskottet att riksdagen gör
tillkännagivanden till regeringen om begreppet barn i
bestämmelserna om barnpornografibrott, om skärpt straff för
barnpornografibrott och om förbättringar inom
polisorganisationen för att bekämpa barnpornografibrott.
Till betänkandet har fogats en reservation, fyra särskilda
yttranden och en meningsyttring.

Motioner

1993/94:K401 av Margareta Viklund och Dan Ericsson i Kolmården
(kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att kriminalisera innehav
av barnpornografi.
1993/94:K402 av Margareta Viklund och Chatrine Pålsson (kds)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning för
att få fram en strategi för att minska videovåldets negativa
effekter.
1993/94:K403 av Sigrid Bolkéus och Birthe Sörestedt (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i motionen om kriminalisering av innehav av
barnpornografi.
1993/94:K404 av Ingbritt Irhammar och Rosa Östh (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kriminalisering av innehav av
barnpornografi.
1993/94:K405 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftning om förbud att inneha
barnpornografisk bild.
1993/94:K406 av Holger Gustafsson och Liisa Rulander (kds)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet att kriminalisera
innehav av barnpornografi.
1993/94:K407 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en höjning av straffpåföljden för brott
mot förbudet mot spridning och tillverkning av barnpornografi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en åldersgräns för personers medverkan i
pornografiska sammanhang,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utredning av konsekvenserna av ett
eventuellt förbud mot innehav av barnpornografi.
1993/94:K410 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar kriminalisera innehav av barnpornografi.
1993/94:K411 av Ingela Thalén m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud mot innehav av barnpornografi.
1993/94:K412 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar kriminalisera innehav av barnpornografi.
1993/94:K415 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kriminalisering av innehav av
barnpornografiskt material,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av tryck- och
yttrandefrihetslagstiftningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av straffsatserna för
barnpornografibrott.
1993/94:K417 av Inger Koch och Christel Anderberg (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att innehav av barnpornografi bör
kriminaliseras.
1993/94:K424 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas
1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åldersgräns för medverkan i pornografiska sammanhang
och kriminalisering av innehav av barnpornografiska alster,
2. att riksdagen ger regeringen till känna att åldersgränsen
för barn bör vara densamma som myndighetsåldern.
1993/94:K426 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att förbjuda innehav av
barnpornografi i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar utvidga förbudet mot olaga
våldsskildring till att även avse innehav.
1993/94:K427 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kriminalisering av innehav av
barnpornografi.
1993/94:K430 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utvärdering av de förändringar som
tillkom genom 1990 års riksdagsbeslut om våldsskildringar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av forskning om det s.k.
underhållningsvåldets effekter.
1993/94:K432 av Birgitta Dahl m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kriminalisering av innehav och all
hantering av barnpornografi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av skärpta straffsatser,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett samnordiskt uppträdande i
barnpornografiska frågor, såväl inom Norden som på det
internationella planet.
1993/94:K436 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
kriminalisering av innehav av barnpornografi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sannolika skäl och domstolsbeslut som
förutsättning för tvångsmedel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åldersgränsen för barnpornografibrott.
1993/94:K439 av Berndt Ekholm och Lena Klevenås (s) vari yrkas
att riksdagen beslutar om erforderliga grundlagsändringar för
att förbjuda innehav av barnpornografi.
1993/94:K440 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att förbjuda innehav av
barnpornografi i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar utvidga förbudet mot olaga
våldsskildring till att även avse innehav.
1993/94:K445 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds,
nyd, v, -) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar kriminalisera innehav av
barnpornografi vars framställning förutsätter sexuella övergrepp
på barn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om datateknik och teleöverföring av
barnpornografi,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen om spridning
av barnpornografi,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av straffsatserna för
barnpornografiska brott.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjlighet för domstol att förstöra
beslagtagna barnpornografiska foton, filmer, videor eller
disketter,
1993/94:Ju809 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
5. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 7 kap. 4 § punkt
12 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen att innehav av barnpornografi
förbjuds.
1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om våldspornografi.
1993/94:U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
12. att riksdagen beslutar att innehav av barnpornografi skall
kriminaliseras.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring av 16 kap. 10 b § brottsbalken.

Utskottet

Inledning
Barnpornografibrottet infördes i brottsbalken och
tryckfrihetsförordningen år 1980. Under senare tid har
barnpornografi aktualiserats alltmer i den allmänna debatten och
i riksdagen. I en skrivelse till justitieministern hösten 1992
hemställde Rädda barnen att innehav av barnpornografi skulle bli
straffbart. Genom två stora förundersökningar med åtföljande
rättegångar har barnpornografibrottsligheten visat sig vara mer
utbredd och avsevärt grövre än vad de flesta har kunnat
föreställa sig.
I det ena fallet väckte Justitiekanslern våren 1993 åtal vid
Stockholms tingsrätt mot två personer med påstående om
yttrandefrihetsbrott innefattande barnpornografibrott och olaga
våldsskildring (det s.k. Huddingefallet). Fler än 100 filmer som
hade tagits i beslag lämnades över till tingsrätten i samband
med att åtalet väcktes. De flesta begärdes konfiskerade, men ett
antal hade tagits i beslag i utredningssyfte och gavs in till
tingsrätten som bevisning. Filmerna kom efter prövning i Svea
hovrätt att anses utgöra allmänna handlingar och någon
sekretessbestämmelse var inte tillämplig på dem. Filmerna skulle
därför visas för eller lämnas ut till dem som begärde att få ta
del av dessa. Efter ett snabbt beredningsförfarande föreslog
regeringen i en proposition till riksdagen en ändring i
sekretesslagen (1980:100) av innebörd att sekretess skulle gälla
i mål om ansvar för barnpornografibrott. Efter en hänvändelse
till konstitutionsutskottet från Justitiekanslern kom på
initiativ av konstitutionsutskottet de lagändringar som
riksdagen antog även att innefatta skildringar avseende olaga
våldsskildringar (prop. 1992/93:256, bet. 1992/93:KU40, rskr.
1992/93:364). Ändringarna gällde 5 kap. 6 §, 9 kap. 16 § och 12
kap. 3 § sekretesslagen och trädde i kraft den 3 juni 1993 (SFS
1993:437).
I det andra fallet inledde Justitiekanslern i december 1993 en
ny förundersökning om barnpornografibrott, och därefter har över
2 000 filmer som misstänks innefatta barnpornografibrott tagits
i beslag (det s.k. Norrköpingsfallet).
Justitiekanslern har i ett remissyttrande till
Justitiedepartementet över den i det följande nämnda
departementspromemorian Ökat skydd för barn anfört att det i de
nämnda två fallen är fråga om inspelningar, vanligen
oprofessionellt gjorda och av tekniskt sett mycket varierande,
ofta mycket låg kvalitet, som syntes ha sitt ursprung i andra
länder, företrädesvis ostasiatiska. Enligt Justitiekanslern
förekommer dock även inspelningar med svenskt tal och med svensk
musik i materialet. Han anser att det även på andra grunder
klart kan konstateras att barnpornografi spelas in i Sverige. I
den s.k. Huddingeutredningen är det enligt Justitiekanslern
nämligen belagt fall med en direkt koppling mellan sexualbrott
mot barn och produktion av barnpornografi med barn i Sverige.
Justitiekanslern anför vidare att barn, allt från späd ålder och
upp i tonåren, finns representerade i materialet och att detta
innehåller barnpornografiskt material av ett slag som
allmänheten kanske kan föreställa sig hur det ser ut. Men
därutöver, och det är enligt Justitiekanslern mycket allvarligt,
förekommer även skildringar där barn, också i späd ålder,
utsätts för tortyr av direkt sexuell natur eller för extrema
perversiteter.
I riksdagen aktualiserades frågan om kriminalisering av
innehav av barnpornografi motionsvägen våren 1993 (mot.
1992/93:Ju15, Ju14, Ju16 och Ju648). Justitieutskottet
konstaterade då i sitt av riksdagen godkända betänkande
(1992/93:JuU16 s. 11) att frågan om kriminalisering av innehav
är komplicerad och rymmer en rad principiella frågor. En
kriminalisering skulle dock ytterligare understryka hur
allvarligt samhället ser på hanteringen med barnpornografi.
Något ställningstagande då ansåg justitieutskottet emellertid
inte aktuellt. I stället borde ett pågående beredningsarbete i
Justitiedepartementet avvaktas.
Hösten 1993 publicerades den nämnda departementspromemorian
(Ds 1993:80) Ökat skydd för barn, vilken har remissbehandlats.
Remisstiden gick ut i januari 1994. I promemorian föreslogs,
främst med hänvisning till bärande tryckfrihetsrättsliga och
yttrandefrihetsrättsliga principer, ingen kriminalisering av
innehav av barnpornografi. Denna slutsats kritiserades av
flertalet remissinstanser. Inom Justitiedepartementet
upprättades därefter en promemoria om grundlagsändringar i fråga
om barnpornografi.
Under den allmänna motionstiden i år har, som framgår av
motionsredovisningen i det föregående, väckts ett stort antal
motioner med krav på ytterligare åtgärder mot barnpornografi. I
de flesta förespråkas att innehav av barnpornografi skall bli
straffbelagt.
Konstitutionsutskottet beslutade vid sammanträde den 8
februari 1994 att motionerna skulle behandlas med sikte på ett
riksdagsbeslut under våren 1994. Samtidigt bereddes
justitieutskottet tillfälle att yttra sig över motionerna.
Justitiekanslerns remissyttrande över promemorian Ökat skydd
för barn och Justitiedepartementets promemoria om
grundlagsändringar lades till grund för en s.k. hearing i
departementet den 8 februari 1994. Yttrandet liksom promemorian
innehöll utkast till lagtext för att illustrera vilka ändringar
i grundlagarna en kriminalisering av innehav av barnpornografi
eller en utvidgad möjlighet till konfiskering av sådana alster i
princip skulle kräva.
Konstitutionsutskottet och justitieutskottet anordnade
gemensamt en utfrågning den 3 mars 1994 om barnpornografi,
bilaga 11.
Den 17 mars 1994 överlämnade regeringen en remiss till
Lagrådet som innehöll två alternativa förslag. Det anfördes att
regeringen -- mot bakgrund av lagstiftningsärendets speciella
art -- hade låtit utarbeta två olika alternativ till
grundlagsändringar i syfte att inhämta Lagrådets synpunkter på
dessa.
Enligt det ena alternativet kriminaliseras innehav av
barnpornografiska bilder och innehav av tryckta skrifter som
innehåller sådana bilder samt innehav av barnpornografiska
filmer. För att innehavet skall vara straffbart krävs dock att
bilden innefattar en skildring av verklighetstrogen karaktär.
Att inneha sådana skildringar i form av endast text eller ljud
blir inte straffbart.
Enligt det andra alternativet utvidgas möjligheten att
konfiskera och förverka barnpornografiska bilder, tryckta
skrifter och filmer som innefattar skildringar av
verklighetstrogen karaktär och som påträffas i samband med en
förundersökning.
De lagförslag som regeringen remitterade till Lagrådet har
tagits in som bilaga 1 till betänkandet.
En proposition i ärendet, som alltså skulle förväntas
innehålla förslag till grundlagsändringar, skulle komma att
läggas fram för riksdagen senare än vid den senaste tidpunkt som
normalt gäller för grundlagsändringar enligt 8 kap. 15 § första
stycket regeringsformen. Enligt den bestämmelsen stiftas
grundlag genom två likalydande beslut med val emellan. Riksdagen
får dock inte fatta slutligt beslut i en grundlagsfråga med
mindre ärendet anmälts i riksdagens kammare senast nio månader
före valet. I lagrådsremissen antyddes emellertid att
konstitutionsutskottet skulle kunna utnyttja en undantagsregel i
samma grundlagsbestämmelse och ge dispens från
niomånadersregeln. I så fall skulle en ny reglering kunna träda
i kraft den 1 januari 1995.
Lagrådet anför i sitt yttrande över förslagen den 25 mars 1994
(bilaga 2) att det inte är tillfredsställande att frågor om
ändring av grundlag drivs under sådan tidspress som i detta
ärende, och Lagrådet anför att de motiv för att i förevarande
fall tillämpa den nyssnämnda undantagsregeln inte är särskilt
starka. Lagrådet understryker att remissbehandlingen av
lagförslag inom det yttrandefrihetsrättsliga området brukar
avkasta värdefulla synpunkter av både saklig och teknisk
karaktär som kan tas till vara i den fortsatta beredningen av
ärendet. Sammanfattningsvis ifrågasätter Lagrådet om ärendet
fått den allsidiga belysning som bör föreligga innan en
grundlagsändring genomförs. Lagrådet pekar vidare på brister i
lagförslagen i remissen och anför härutöver att de lösningar som
presenteras i remissen inte är de enda tänkbara. Avslutningsvis
föreslår Lagrådet vissa ändringar i de remitterade lagförslagen.
Justitiedepartementet meddelade den 15 april 1994 att
regeringen inte nu kommer att förelägga riksdagen något förslag
om grundlagsändringar när det gäller barnpornografibrott.
Justitieutskottet avgav den 26 april 1994 sitt yttrande till
konstitutionsutskottet, bilaga 3.
Inom konstitutionsutskottets kansli har den 19 maj 1994
upprättats en promemoria med lagförslag rörande vissa
ytterligare åtgärder mot barnpornografi, bilaga 4.
Konstitutionsutskottet beslutade samma dag att inhämta
Lagrådets yttrande över vissa av de i promemorian framlagda
lagförslagen. Lagrådet avgav ett yttrande den 26 maj 1994,
bilaga 5.
Den 26 maj 1994 beslutade konstitutionsutskottet att bereda
justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över en i en
bilagd promemoria berörd fråga om inrättandet av en särskild
enhet inom Rikspolisstyrelsen med uppgift att bekämpa
barnpornografi. Justitieutskottet avgav den 31 maj 1994 ett
yttrande över frågan, bilaga 6.
Grundläggande principer i den tryckfrihetsrättsliga
regleringen
Regeringsformen och den särskilda grundlagsregleringen av
tryckfriheten och yttrandefriheten
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje medborgare gentemot
det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal,
skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt
uttrycka tankar, åsikter och känslor. Varje medborgare är enligt
paragrafen vidare tillförsäkrad informationsfrihet: frihet att
inhämta och motta upplysningar och i övrigt ta del av andras
yttranden.
Tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i
ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer,
videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt
ljudupptagningar har emellertid undantagits från
regeringsformens regelsystem. I stället gäller vad som är
föreskrivet i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen.
Viktiga principer i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen
Tryckfrihetens innebörd m.m.
Med tryckfrihet förstås enligt 1 kap. 1 § första stycket
tryckfrihetsförordningen "varje svensk medborgares rätt att,
utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda
hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig
domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat
fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot
tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla
allmän upplysning".
I fråga om ljudradio, television och vissa liknande
överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av
rörliga bilder samt ljudupptagningar finns en regel av
motsvarande innebörd i 1 kap. 1 § första stycket
yttrandefrihetsgrundlagen.
Enligt tredje stycket i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
skall det stå var och en fritt att i alla de fall då ej annat är
föreskrivet i tryckfrihetsförordningen meddela uppgifter och
underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i
tryckt skrift till författare, tidningsredaktioner och liknande
i bestämmelsen angivna mottagare. En motsvarande regel finns i 1
kap. 2 § första meningen yttrandefrihetsgrundlagen.
Enligt fjärde stycket i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
skall var och en ha rätt att, om ej annat följer av
tryckfrihetsförordningen, anskaffa uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift
eller för att lämna meddelande som avses i tredje stycket. En
liknande regel finns i 1 kap. 2 § andra meningen
yttrandefrihetsgrundlagen.
Förbudet mot censur och rätten att framställa, att ge ut och
att sprida
Enligt 1 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen får
det inte ställas upp något krav på att myndigheter skall granska
en skrift före det att den ges ut. Inte heller får det införas
bestämmelser som innebär ett förbud mot att trycka en skrift.
Detta förbud mot censur är utan undantag.
I tryckfrihetsförordningen finns även bestämmelser om skydd
för tryckning, utgivning och spridning av tryckt skrift (1 kap.
2 § andra stycket, 4 kap. 1 § och 6 kap. 1 §). Bestämmelserna
innebär att myndigheter inte på grund av innehållet i skriften
får hindra tryckning eller utgivning av den eller att den sprids
bland allmänheten, att det inte får ställas krav på tillstånd
att driva tryckeri samt att alla har rätt att sprida redan
tryckta skrifter. Rätten att trycka är också undantagslös. Som
framgår av det följande finns däremot vissa inskränkningar i
spridningsrätten.
De nu berörda tryckfrihetsrättsliga principerna har överförts
till yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde med undantag
från möjligheten att i lag föreskriva om godkännande och
granskning av filmer som skall visas offentligt. Det får således
inte förekomma att något som är avsett att framföras i ett
radio- eller TV-program, i en ljudupptagning eller i en film som
inte skall visas offentligt först måste granskas av en myndighet
eller annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för
myndigheter eller andra allmänna organ att på grund av det
väntade innehållet i ett program, en ljudupptagning eller en
film förbjuda eller hindra att framställningen offentliggörs
eller att den sprids (1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen).
Enligt yttrandefrihetsgrundlagen har vidare alla rätt att
framställa och sprida filmer m.m.
Bestämmelserna i de båda grundlagarna hindrar inte att det
meddelas föreskrifter i lag om straff och särskild rättsverkan
för vissa förfaranden med bilder, tryckta skrifter och filmer.
Enligt 6 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen hindrar nämligen
bestämmelserna i förordningen inte vad i lag är föreskrivet för
det fall att någon
1. förevisar pornografisk bild på eller vid allmän plats genom
skyltning eller något liknande förfarande på ett sätt som är
ägnat att väcka allmän anstöt eller utan föregående beställning
med posten sänder eller på annat sätt tillställer någon sådan
bild,
2. bland barn och ungdom sprider tryckt skrift, som genom sitt
innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara
för de ungas sedliga fostran.
En motsvarande undantagsbestämmelse finns i 3 kap. 12 §
yttrandefrihetsgrundlagen i fråga om bilder och filmer.
Ensamansvar
I både tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
är huvudprincipen att endast en person skall vara ansvarig för
innehållet i den tryckta skriften eller filmen. Detta
ensamansvar innebär att andra som medverkar vid framställningens
tillkomst i princip inte kan ställas till ansvar för innehållet.
Ansvaret är formellt i den meningen att det anses att den som är
ansvarig för framställningen känner till dess innehåll.
För periodiska skrifter, för radio- och TV-program, filmer och
videogram skall det finnas en utgivare. Denne är i första hand
ansvarig för innehållet. Utgivaren har bestämmanderätten över
vad som skall tas in i framställningen. Om det inte finns någon
utgivare för en periodisk skrift, är det ägaren som är ansvarig
för innehållet. För skrifter som inte är periodiska är det i
första hand författaren som är ansvarig för innehållet, om han
finns angiven på skriften. I annat fall faller ansvaret på den
som har haft hand om tryckningen eller givit ut annans skrift
(förläggaren). Om man inte vet vem som är förläggare, är den som
faktiskt har tryckt skriften ansvarig.
Om det inte finns någon utgivare för en film, är det den som
låtit framställa filmen som är ansvarig för innehållet.
För såväl tryckta skrifter som filmer finns en gemensam i
sista hand ansvarig person för innehållet, nämligen spridaren.
I tryckfrihets- och yttrandefrihetsprocessen finns vissa
regler som syftar till att utröna vem som skall anses som
ansvarig. En person som inte först är ansvarig i de nämnda
ansvarskedjorna och som åtalas för tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsbrott skall vid en förberedande förhandling i
målet uppge de omständigheter som kan medföra att någon annan i
ansvarighetskedjan är ansvarig för innehållet för att undvika
att själv bli ansvarig. En spridare som åtalas för
yttrandefrihetsbrott i en film kan gå fri från ansvar genom att
uppge en tidigare inte känd person som låtit framställa filmen.
Åtal skall då i stället väckas mot den personen (8 kap. 11 §
tryckfrihetsförordningen och 6 kap. 6 §
yttrandefrihetsgrundlagen). Om spridaren inte gör någon
invändning, anses han som ansvarig för framställningen vid den
fortsatta handläggningen av målet.
När det gäller skrifter som trycks utomlands och filmer som
framställs utomlands vilar det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga ansvaret på den som lämnar ut dem här
för spridning, dvs. den som ser till att skriften eller filmen
"ges ut" här. Om den personen inte går att identifiera, eller om
denne inte bodde här när skriften eller filmen gavs ut, är det
utspridaren som är ansvarig.
De nu nämnda ansvarighetsreglerna innebär att den som enbart
köper eller på annat sätt förvärvar tryckta skrifter eller
filmer som innefattar tryck- eller yttrandefrihetsbrott inte kan
fällas till ansvar för detta.
Principen om ensamansvaret är inte helt utan undantag. I vissa
fall kan även den som skaffar fram eller lämnar en uppgift till
en redaktion eller någon som är verksam i de former som skyddas
av grundlagarna bli ansvarig. Och om någon av dessa personer har
skaffat fram informationen genom brottsliga metoder kan de bli
ansvariga för de brott som de då kan ha gjort sig skyldiga till
(7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 3 §
yttrandefrihetsgrundlagen).
Betydelsen av utgivning
Utgivningen är av betydelse på flera sätt. Tryckfrihets- och
yttrandefrihetsbrott föreligger först genom utgivningen och
ingripande mot sådana brott får ske först efter utgivningen.
Kontrollen över tryckta skrifter och filmer knyter också an till
utgivningen. När skriften eller filmen ges ut inträder nämligen
en skyldighet att lämna exemplar för arkiv och granskning (4
kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och 3 kap. 6 och 9 §§
yttrandefrihetsgrundlagen). Utgivningen har även betydelse för
frågan om preskription.
En skrift som inte är utgiven är inte en tryckt skrift i
tryckfrihetsförordningens mening (1 kap. 6 §).
Tryckfrihetsförordningen tillåter inte att ingripande sker mot
skrift som inte är tryckt (1 kap. 2 och 3 §§). För filmer m.m.
finns motsvarande bestämmelser i 1 kap. 3, 4 och 10 §
yttrandefrihetsgrundlagen. Denna princip är grundläggande för
tryckfrihets- och yttrandefrihetsrätten.
En skrift eller en film anses vara utgiven då den blivit
utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt. Spridandet
behöver i regel inte göras bland allmänheten, utan även
utlämnande till spridning inom en begränsad krets av personer
medför att skriften eller filmen anses utgiven. Kretsen får dock
inte vara alltför begränsad. Det är tillräckligt att skriften
eller filmen har lämnats ut för spridning, och det räcker alltså
att den har blivit tillgänglig för allmänheten eller för den
krets den var avsedd för (SOU 1947:60 s. 216 f.).
En skrift som tryckts utomlands anses utgiven här i Sverige,
när den blivit utlämnad för försäljning här eller för spridning
här på annat sätt (13 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen).
Enstaka exemplar av en skrift som förs in i landet av en enskild
föranleder inte att skriften anses vara utgiven. Detsamma gäller
filmer som tillverkats utomlands (se 10 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen). Detta innebär att ingripande inte
kan ske mot i utlandet tryckt skrift eller framställd film,
förrän den i den angivna meningen är utgiven i Sverige. Den
anses inte vara utgiven endast genom att t.ex. en person
passerar gränsen med flera hundra exemplar av en skrift eller en
film, även om det är uppenbart att exemplaren är avsedda att
spridas i Sverige. Det är först när den som fört in skrifterna
eller filmerna har lämnat ut några exemplar till annan eller har
hållit dem tillgängliga för allmänheten som ingripande kan ske.
Dessförinnan kan inte ett ingripande ske, även om innehållet är
sådant att det innefattar tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsbrott.
Utgivningen är som framgår av det följande också av betydelse
för konfisering, beslag och preskription.
Konfiskering
När en tryckt skrift eller en film utgör missbruk av tryck-
eller yttrandefriheten och innefattar brott enligt
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen medger
de båda grundlagarna att det vidtas tvångsåtgärder mot
framställningen. Enligt 7 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen och
5 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen får framställningen
konfiskeras. Konfiskering innebär att alla exemplar som var
avsedda att spridas skall förstöras, och material som används
uteslutande för tryckningen av just den skriften eller särskilt
för framställande av filmen skall göras obrukbart för att hindra
missbruk.
För konfiskering krävs alltså att framställningen innefattar
tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott och alltså att skriften
eller filmen är utgiven. Men det krävs inte att någon faktiskt
kan dömas till ansvar för brottet.
Beslag
Om det finns anledning att tro att en skrift eller en film får
konfiskeras på grund av tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsbrott, får den tas i beslag. Det som tas i beslag
är den upplaga som är avsedd för spridning, i syfte att hindra
vidare spridning av skriften eller filmen. Eftersom konfiskering
endast får ske på grund av att innehållet utgör brott mot
grundlagarna, kan beslag omfatta endast skrifter och filmer som
är att anse som utgivna. Redan spridda exemplar får dock inte
tas i beslag i konfiskeringssyfte. Innehav hos andra än den
tryckfrihetsrättsligt ansvarige kan därför inte föranleda sådant
ingripande.
Om något exemplar som redan har spritts kan ha betydelse vid
utredning om brott enligt tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen, får dock utredningsbeslag göras på
ett sådant exemplar hos vilken innehavare som helst (10 kap. 14
§ tryckfrihetsförordningen). Ett utredningsbeslag skall hävas
när t.ex. en rättegång mot en utgivare har avslutats. Det
beslagtagna skall då återlämnas till den som innehade det.
Preskriptionstid
Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom en viss
tid, ett år från det att en skrift utgavs, om det inte är fråga
om periodisk skrift då tiden är sex månader (9 kap. 3 §).
Därefter kan inte Justitiekanslern väcka allmänt åtal eller göra
ansökan om konfiskering. För målsägandens talan gäller dock
preskriptionsreglerna i vanlig lag.
Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott som har begåtts i radio-
eller TV-program skall väckas senast sex månader från det att
programmet sändes. För filmer och ljudupptagningar är
huvudregeln att preskriptionstiden är ett år efter det att
upptagningen lämnades ut för spridning. När en viss tid
förflutit efter utgivningen får således inga åtgärder vidtas mot
den tryckta skriften eller filmen. Den är då fredad från
ingripanden.
För brotten olaga våldsskildring och barnpornografibrott
gäller dock brottsbalkens preskriptionsregler. Detta innebär att
åtal kan väckas och konfiskeringsyrkande kan framställas på
grund av dessa brott fem år från det att brottet begicks (35
kap. 1 § brottsbalken). Tiden räknas emellertid först från det
att filmen lämnas till Arkivet för ljud och bild i enlighet med
föreskrifterna i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument.
Rätten att inneha informationsbärare
Yttrandefrihetsutredningen föreslog i betänkandet
(SOU:1983:70) Värna yttrandefriheten! att skyddet för
informationsfriheten skulle förstärkas genom en regel i grundlag
om rätt att inneha föremål som bär eller förmedlar yttranden,
avsedda för spridning bland allmänheten. Enligt den föreslagna
bestämmelsen skulle varje svensk medborgare gentemot det
allmänna ha rätt att för privat bruk inneha tryckta skrifter,
mottagare för eter- eller trådsändning, ljudupptagningar,
upptagningar av rörliga bilder och apparatur för inspelning
eller återgivning av sådana upptagningar samt andra föremål
avsedda att ta emot eller återge yttranden riktade till
allmänheten. I fråga om den som är berövad friheten skulle gälla
bestämmelser i vanlig lag.
Utredningen föreslog att bestämmelsen skulle föras in i
regeringsformens fri- och rättighetskapitel. Den föreslagna
informationsfriheten hörde inte till dem som kunde begränsas
genom lag bortsett från det nämnda fallet då någon var berövad
friheten.
I remissbehandlingen av utredningens betänkande framfördes
kritik mot förslaget. Kritikerna menade att en generell
författningsreglering av rätten att inneha informationsbärare
var både onödig och vilseledande. Några hävdade att den
föreslagna bestämmelsen skulle kunna läsas motsättningsvis så
att det skulle vara tillåtet eller rent av godtagbart att t.ex.
begränsa rätten att inneha dessa för annat än "privat bruk"
eller rätten att ha utrustning som används för att ta emot och
lagra yttranden som inte riktar sig till allmänheten. Frågan
togs år 1986 upp i en lagrådsremiss som innehöll förslag som
till större delen byggde på utredningens förslag i det nämnda
betänkandet. Departementschefen slog i remissen fast att även om
det inte uttryckligen är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen
fick det anses följa av grundlagsbestämmelserna om tryckfriheten
att rätten att inneha tryckta skrifter inte får begränsas annat
än av ordnings- och säkerhetsskäl på sådana institutioner som
t.ex. sjukhus, militärförläggningar och kriminalvårdsanstalter.
Om det särskilda grundlagsskyddet för tryckta skrifter skulle
utsträckas till att omfatta också andra medier, skulle
motsvarande princip komma att gälla för dem. Departementschefen
delade den remisskritik som hade förts fram och avstyrkte
förslaget (prop. 1986/87:151).
Lagrådsremissen i denna del ledde emellertid inte fram till
lagstiftning, varför frågan då inte kom att behandlas av
riksdagen. Saken togs emellertid upp i ärendet om den nya
yttrandefrihetsgrundlagen under riksmötet 1990/91. I
propositionen hänvisas till uttalandena i 1986 års lagrådsremiss
om att det följer av grundlagsbestämmelserna om tryckfriheten
att rätten att inneha tryckta skrifter inte får begränsas annat
än av ordnings- och säkerhetsskäl e.d. på sådana institutioner
som t.ex. sjukhus, militärförläggningar och
kriminalvårdsanstalter. Enligt propositionen kan det också på
goda grunder hävdas att detsamma skulle bli fallet med tekniska
hjälpmedel som behövs för att ta del av framställningar i andra
medier som förses med ett grundlagsstöd som bygger på
yttrandefrihetsrättsliga principer (prop. 1990/91:64 s. 77). Vid
riksdagsbehandlingen förekom inga invändningar häremot (bet.
1990/91:KU21, rskr. 1990/91:254).
Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
bestämmelser om att konfiskering endast får omfatta de exemplar
som innefattar tryckfrihets- resp. yttrandefrihetsbrott och som
är avsedda för spridning utgör ett uttryck för rätten att inneha
tryckta skrifter och filmer. Exemplar som redan är spridda och
har hamnat i enskildas ägo för privat bruk eller som finns i
bibliotek, arkiv etc. är med den nuvarande ordningen skyddade
från ingripanden från det allmännas sida och får således inte
konfiskeras eller slutligt tas ifrån den enskilde.
Varken tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen innehåller således någon bestämmelse
som innebär att det kan vara straffbart att inneha en viss
skrift eller en film. Av redogörelsen i det föregående framgår
att det uppenbarligen inte är förenligt med grundlag att i
vanlig lag föreskriva om en möjlighet att ingripa mot en enskild
person endast under åberopande av att denne innehar en skrift
eller en film som innehåller yttranden eller skildringar som vid
utgivning eller spridning skulle kunna utgöra tryckfrihets-
eller yttrandefrihetsbrott. Inte heller är det möjligt att
ingripa mot skriften eller filmen genom konfiskering.
Barnpornografibrott
Bestämmelser om barnpornografibrott
För barnpornografibrott döms enligt 16 kap. 10 a §
brottsbalken den som skildrar barn i pornografisk bild med
uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig. Detsamma gäller den som sprider
sådan bild av barn. För att det skall vara möjligt att ingripa
om sådana skildringar sprids genom tryckt skrift eller i en
film, finns en bestämmelse i 7 kap. 4 § 12
tryckfrihetsförordningen, till vilken 5 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar.
Bakgrunden till bestämmelserna
Bestämmelserna om barnpornografibrott tillkom efter förslag
som Yttrandefrihetsutredningen lade fram i delbetänkandet
Barnpornografi (Ds Ju 1978:8). Då omfattades inte filmer av
något grundlagsskydd motsvarande det tryckfrihetsrättsliga. Ett
sådant skydd infördes fullt ut först i och med att
yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft den 1 januari 1992.
Av Yttrandefrihetsutredningens delbetänkande framgår att
barnpornografi vid tiden för betänkandet var en tämligen ny
företeelse i Sverige. Produkterna bestod till övervägande del av
tryckta skrifter, men det förekom även filmer. I betänkandet
anförs att de dåvarande bestämmelserna i 6 kap. brottsbalken om
otukt med barn och otuktigt beteende i viss omfattning satte en
spärr för produktion av barnpornografi, men att det var möjligt
att framställa barnpornografiska bilder utan att komma i
konflikt med dessa bestämmelser. Vidare befanns Sverige vara ett
av mycket få länder som tillät barnpornografi. Det framhålls i
betänkandet att avbildande av barn i syfte att framställa
barnpornografi utgör en allvarlig kränkning av barnets
integritet. Även den kränkning av barn i allmänhet som
förekomsten av barnpornografiska alster innebär anses i
betänkandet vara ett motiv för kriminalisering.
Regeringen ansåg i likhet med Yttrandefrihetsutredningen att
den integritetsskada som kan uppkomma när barn medverkar vid
tillkomsten av pornografiska alster var en tillräcklig grund för
ett förbud. De barn som medverkade kunde normalt inte bedöma
innebörden och konsekvenserna av sin medverkan. Enligt
regeringen kunde man inte heller bortse från de skadeverkningar
som kan drabba dessa barns syn på sexualiteten. Som framhållits
under remissbehandlingen kunde enligt regeringen som ytterligare
motiv för en kriminalisering anföras att framställning och
spridning av barnpornografiska alster är kränkande för barn över
huvud taget.
Regeringen delade också utredningens uppfattning att det
förelåg sådana skäl som i 2 kap. 13 § regeringsformen anges som
en förutsättning för begränsning av den grundlagsfästa
yttrandefriheten. Således ansåg regeringen i likhet med
utredningen att en kriminalisering borde komma till stånd.
Vad gällde avgränsningen av det straffbara området hade
Yttrandefrihetsutredningen stannat för att enbart bilder skulle
omfattas av förbudet men att det å andra sidan skulle gälla alla
slags bilder, dvs. även tecknade bilder. Som skäl för att
kriminalisera också tecknade bilder hade utredningen anfört att
det inte kunde uteslutas att levande modell hade begagnats vid
framställningen. Vid remissbehandlingen kritiserades detta, men
en del instanser hade å andra sidan ifrågasatt om inte även
andra framställningar än bilder borde kriminaliseras.
Att utsträcka förbudet till annat än bilder och längre än vad
utredningen hade föreslagit, kunde enligt regeringen inte komma
i fråga. Regeringen delade utredningens uppfattning att även
tecknade bilder med barnpornografiskt motiv borde omfattas av en
förbudsregel. Som skäl för kriminalisering kunde här enligt
regeringen i första hand åberopas att bilder av denna typ är
kränkande för barn över huvud taget, inte bara för det barn som
kan ha använts som modell. En straffbestämmelse om
barnpornografi borde alltså enligt departementschefen i princip
gälla bilder av alla slag. Av särskild praktisk betydelse var
givetvis bilder i tryckta skrifter, fotografiska bilder, däri
inbegripet film, samt bilder som förmedlas med TV-teknik eller
videogram.
I frågan om vad en bild skall föreställa för att falla inom
det straffbara området, delade regeringen utredningens
uppfattning att straffbarheten inte borde begränsas till bilder
där barn är inbegripna i handlingar som uppenbarligen har en
sexuell innebörd. Med hänsyn till motivet för kriminaliseringen
borde enligt regeringen bestämmelsen också kunna gälla t.ex.
pornografiska bilder där barn förekommer tillsammans med en
eller flera vuxna personer som utför sådana handlingar.
Yttrandefrihetsutredningen hade även framhållit att man kunde
tänka sig fall där ett barn t.ex. genom speciella
kameraarrangemang framställs på ett sätt som är ägnat att vädja
till sexualdriften utan att det avbildade barnet kan sägas ha
deltagit i ett sexuellt beteende vid avbildningen. Enligt
regeringen var i sådana fall en viss försiktighet påkallad så
att det straffbara området inte blev alltför vidsträckt eller
svårbestämt. Det var t.ex. givet att det inte kunde komma i
fråga att straffbelägga all avbildning av nakna barn eller alla
bilder där ett barns könsorgan kan urskiljas även om sådana
bilder skulle kunna stimulera en del människors sexualdrift. För
att en bild av ett barn skall vara straffbar måste enligt
regeringen fordras att den enligt vanligt språkbruk och allmänna
värderingar är pornografisk.
Enligt regeringen var det uppenbarligen förenat med
svårigheter att i lagtext åstadkomma en skarp avgränsning av det
straffbara området. Det kunde därför inte undvikas att man måste
beskriva detta område i tämligen allmänna ordalag och att den
närmare avgränsningen i viss mån fick ske i rättstillämpningen.
Enligt regeringen var det lämpligt att i brottsbeskrivningen
använda uttrycket pornografisk bild. Detta uttryck förekom redan
i bestämmelserna om skyltningsförbud i 16 kap. 11 § brottsbalken
och torde inte behöva föranleda några särskilda svårigheter vid
tillämpningen.
I frågan om vad som enligt lagrummet skall förstås med att en
bild sprids anslöt sig regeringen till den uppfattning som
Lagrådet gav uttryck för i ärendet. Med begreppet sprida avsågs
alla förfaranden som när det är fråga om tryckt skrift omfattas
av den i tryckfrihetsförordningen reglerade spridningsrätten,
dvs. åtgärder som innefattar att exemplar av bilden hålls till
salu, försänds eller distribueras på annat sätt. Alla tänkbara
förfaranden genom vilka ett bildinnehåll förmedlas eller görs
tillgängligt för andra avsågs. Att bilden förmedlas till
allmänheten uppställdes inte som ett krav. Om en bild inte
förmedlas till allmänheten, fordras det dock för att bilden
skall anses som spridd något mera än att bilden gjorts
tillgänglig för endast ett fåtal personer.
I likhet med Yttrandefrihetsutredningen ansåg regeringen att
straffbestämmelsen borde innehålla ett uttryckligt undantag för
vissa fall. Detta undantag borde gälla gärningar som är
försvarliga t.ex. av konstnärliga eller vetenskapliga hänsyn
eller som led i en allvarligt syftande nyhetsförmedling.
Trots att frågor om pornografi i allmänhet, våldsskildringar
och avskaffandet av filmcensuren var föremål för utredning
förordade regeringen att utredningens förslag skulle genomföras.
Med hänsyn till att det krävdes grundlagsändring och då det
ansågs angeläget att undvika tidsspillan lades redan våren 1979
fram ett förslag till riksdagen (prop. 1978/79:179, bet. KU
1978/79:33).
Innebörden av bestämmelserna
Innebörden av straffbestämmelserna om barnpornografibrott
enligt brottsbalken och de båda grundlagarna är i huvudsak
följande. Brottet avser skildrande i bild. Motsvarande
företeelser i text eller enbart ljud omfattas därför inte av
straffbestämmelserna. Däremot omfattas även tecknade bilder och
filmer och andra icke autentiska skildringar, bl.a. sådana som
framställs genom bildmanipulation.
Under de båda grundlagarnas och brottsbalkens bestämmelser
faller all barnpornografi i form av tryckta bilder och
teckningar samt stillbilder eller rörliga bilder i filmer och på
television. Bilder och teckningar som inte är tryckta samt
stillbilder eller rörliga bilder i datornät faller i huvudsak
utanför grundlagarnas bestämmelser men under brottsbalkens
straffbestämmelse. I detta sammanhang bör erinras om den
särskilda regleringen i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen. Av
den paragrafen framgår att grundlagens föreskrifter om
radioprogram (vari inbegrips TV-program) är tillämpliga också
när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för ett
radioprogram, ett företag för framställning av filmer eller
ljudupptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av
elektromagnetiska vågor på begäran tillhandahåller allmänheten
upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för
automatisk databehandling. Detta gäller dock inte om den
mottagande kan ändra innehållet i registret. Av 5 kap. 1 §
första stycket yttrandefrihetsgrundlagen och 7 kap. 4 § 12
tryckfrihetsförordningen framgår att barnpornografibrott är
straffbart när det förekommer i sådana överföringar som omfattas
av 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen och att det då är att
anse som yttrandefrihetsbrott. Om spridningen sker i andra
former, dvs. om den inte sker via massmedieföretag, omfattas den
emellertid inte av yttrandefrihetsgrundlagens skydd. Spridningen
blir då att bedöma som ett vanligt barnpornografibrott.
För att ett straffbart spridande skall föreligga skall
bildinnehållet förmedlas till eller göras tillgängligt för
andra. Det ställs inte upp något krav på att bilden skall
förmedlas till allmänheten. Det fordras emellertid att bilden
har gjorts tillgänglig för fler än endast ett fåtal personer för
att bilden skall anses som spridd.
Bilden skall enligt vanligt språkbruk vara pornografisk för
att den skall vara straffbar till sitt innehåll. Det krävs inte
att bilden skildrar ett barn som deltar i en sexuell handling.
Även en bild som på annat sätt skildrar barn på ett sätt som är
ägnat att vädja till sexualdriften kan omfattas av det
straffbara området.
Med barn avses en person vars könsmognadsprocess ännu inte är
avslutad. Det finns således ingen fixerad åldersgräns när det
gäller att bestämma vad som avses med barn.
Som framgått av det föregående är inte varje skildring av barn
i pornografisk bild straffbar. Undantag görs för det fall att
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Av
motiven framgår att avgörande vid denna bedömning bör vara det
syfte som ligger bakom framställningen och det sammanhang som
den förekommer i (prop. 1978/79:179). Som exempel på fall där
ett spridande kan vara försvarligt kan nämnas publicering som
låter sig försvaras av hänsyn till konstnärliga intressen. Också
som ett led i en allvarligt syftande nyhetsförmedling eller i
vetenskapliga arbeten kan spridande av barnpornografiska
skildringar i bild framstå som försvarliga. För att en sådan
bedömning skall komma i fråga skall bilden dock ingå som ett
naturligt och befogat led i det sammanhang där den förekommer.
Det kan här erinras om konstitutionsutskottets uttalanden om
försvarlighetsrekvisitets betydelse för den vid föregående
riksmöte införda bestämmelsen i 5 kap. 6 § sekretesslagen
(1980:100) om sekretess i mål om ansvar för barnpornografibrott
eller olaga våldsskildring. Försvarlighetsrekvisitet angavs
innebära att det skulle vara möjligt för t.ex. en journalist, en
forskare eller en ideell organisation med humanitär inriktning
att efter särskild prövning få tillgång till materialet för att
göra reportage eller undersökningar (bet. 1992/93:KU40).
Kriminalisering av innehav av barnpornografi
Motionerna
Att riksdagen skall besluta om kriminalisering av innehav av
barnpornografi yrkas i motionerna 1993/94:K410 av Ulla
Pettersson m.fl. (s), 1993/94:K412 av Maj-Inger Klingvall m.fl.
(s), 1993/94:K426 yrkande 1 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd),
1993/94:U615 yrkande 12 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) samt
1993/94:K440 yrkande 1 av Karl Gustaf Sjödin (nyd).
I motionerna 1993/94:K439 av Berndt Ekholm och Lena Klevenås
(s) och 1993/94:Ju809 yrkande 5 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
yrkas att riksdagen skall besluta om erforderliga
grundlagsändringar för att förbjuda innehav av barnpornografi.
Yrkanden om tillkännagivande till regeringen om att innehav av
barnpornografi bör kriminaliseras har framställts i motionerna
1993/94:K401 av Margareta Viklund och Dan Ericsson i Kolmården
(kds), 1993/94:K403 av Sigrid Bolkéus och Birthe Sörestedt (s),
1993/94:K404 av Ingbritt Irhammar och Rosa Östh (c),
1993/94:K405 av Carl-Johan Wilson (fp), 1993/94:K406 av Holger
Gustafsson och Liisa Rulander (kds), 1993/94:K411 av Ingela
Thalén m.fl. (s), 1993/94:K415 yrkande 1 av Karl-Göran Biörsmark
m.fl. (fp), 1993/94:K417 av Inger Koch och Christel Anderberg
(m), 1993/94:K424 yrkande 1 delvis av Birgit Henriksson (m),
1993/94:K427 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c) samt
1993/94:K432 yrkande 1 av Birgitta Dahl m.fl. (s). I motion
1993/94:K415 yrkande 2 av Karl-Göran Biörsmark (fp) begärs en
översyn av tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen och i motion
1993/94:K445 yrkande 2 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp,
c, kds, nyd, v, -) berörs frågor om datateknik och
teleöverföring av barnpornografi.
Sammanfattningsvis framhålls i motionerna följande.
Det främsta motivet för en kriminalisering av innehavet är
enligt flertalet motioner att barnens förödmjukelse upprepas
varje gång någon tittar på bilderna, filmerna eller
videogrammen. Genom att tillåta innehav av barnpornografi upphör
aldrig kränkningen av de barn och ungdomar som utsatts för
sexualbrott. Det framhålls även att barnpornografi också används
som redskap vid nya brott. Detta anses vara ett fall där
lagstiftningen inte överensstämmer med det allmänna
rättsmedvetandet.
Mot bakgrund av att flera länder har infört eller överväger
att införa lagstiftning som innebär ett förbud mot innehav av
barnpornografi, uttrycker motionärerna en oro för att Sverige
skall bli ett transitland för barnpornografi, där man fritt kan
inneha barnpornografi och byta sådana alster inom den närmare
vänkretsen. En innehavskriminalisering krävs också enligt
motionärerna för att vi skall leva upp till FN:s barnkonvention
och våra egna nationella krav på en fullgod lagstiftning som
skyddar barnen.
Tryck- och yttrandefriheten anges vara grundläggande och
oförytterliga rättigheter i en demokratisk rättsstat.
Inskränkningar i dessa rättigheter kan endast motiveras om ett
motstående intresse har större skyddsbehov. Det framstår enligt
flera motioner som helt uppenbart att barnens skyddsbehov måste
gå före pedofilernas rätt att ta del av barnpornografiska
alster. Några motionärer framhåller att undantag bör kunna göras
om det kan försvaras av konstnärliga hänsyn, allvarligt syftande
nyhetsförmedling eller som inslag i vetenskapliga arbeten under
förutsättning att bilden ingår som ett naturligt och befogat
element i det sammanhang den förekommer.
I motionerna framhålls även att effektiviteten i bekämpningen
av barnpornografi kan höjas betydligt om innehav kriminaliseras.
I de fall spridningsrekvisitet inte går att styrka kan åtal i
stället väckas för innehav. Polisens möjligheter att utreda
barnpornografibrott skulle enligt motionärerna kunna förbättras.
Det blir även möjligt att förverka och förstöra de beslagtagna
pornografiska framställningarna. I några av motionerna framhålls
att det är viktigt att begränsa innehavskriminaliseringen till
sådana barnpornografialster som visar barn som utsätts för
övergrepp vilket enligt motionärerna bl.a. innebär att
teckningar och skrifter inte skall omfattas av förbudet mot
innehav.
Frågan om en begränsning av innehavskriminaliseringen till att
gälla innehav av barnpornografi vars framställning förutsätter
sexuella övergrepp på barn framförs också i motion 1993/94:K445
yrkande 1 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, nyd,
v, -). Motionärerna yrkar att riksdagen skall besluta om en
sådan kriminalisering. I denna motion begärs också i yrkande 3
ett tillkännagivande om en översyn av lagstiftningen om
spridning av barnpornografi.
Ett yrkande om att riksdagen hos regeringen skall begära
förslag om kriminalisering av innehav av barnpornografi
framställs i motion 1993/94:K436 yrkande 1 av Gudrun Schyman
m.fl. (v).
I motion 1993/94:K407 yrkande 3 av Charlotte Cederschiöld (m)
yrkas ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en
utredning av konsekvenserna av ett eventuellt förbud mot innehav
av barnpornografi. Enligt motionären måste alla
grundlagsändringar föregås av en noggrann avvägning av dess
konsekvenser. Motionären anser mot denna bakgrund att det är
väsentligt att frågan om ett eventuellt förbud mot innehav av
barnpornografi och därmed en förändring av gällande grundlag
föregås av en utredning. Denna bör enligt motionen få till
uppgift att t.ex. se hur andra länder löst de praktiska
komplikationerna med ett förbud och vilka konsekvenser en
förändring får i förhållande till tryckfrihet och till annan
lagstiftning.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet uttrycker först sin förvåning över den
behandling regeringen gett frågan om kriminalisering av innehav
av barnpornografi trots att justitieutskottet förra året
underströk såväl frågans angelägenhet som dess komplexitet.
Detta är enligt justitieutskottet naturligtvis
otillfredsställande.
Justitieutskottet går härefter in på de kriminalpolitiska
överväganden som bör göras.
Förbud att inneha vissa föremål är inte okända i den svenska
strafflagstiftningen. Justitieutskottet pekar på att detta t.ex.
gäller vapen, om tillstånd saknas, och olovligt innehav av
narkotika. Syftet med innehavsförbud är i allmänhet att
förhindra brott.
Enligt justitieutskottet kan på kriminalpolitiska grunder
såväl den ökade möjligheten att förebygga brott som den ökade
möjligheten att beivra brott åberopas som skäl för
kriminalisering av innehav allmänt sett.
Justitieutskottet ställer sedan frågan om dessa skäl gör sig
gällande när det gäller innehav av barnpornografi.
Justitieutskottet konstaterar först att barnpornografi som
företeelse är oacceptabel. Produktionen innebär som regel ett
allvarligt sexuellt övergrepp på barnet. Härtill kommer den
kränkning som barnet utsätts för genom att övergreppet finns
dokumenterat och tillgängligt för andra. Förekomsten av
barnpornografi måste enligt justitieutskottet dessutom anses
kränkande för barn i allmänhet.
Det anförda leder justitieutskottet fram till slutsatsen att
statsmakterna har en skyldighet att överväga alla till buds
stående medel för att skydda barn från sådana övergrepp som här
är aktuella. Det är således motiverat med en skyndsam behandling
av frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi. Vad
som enligt justitieutskottet i det sammanhanget måste övervägas
är om innehavskriminalisering kan vara en verkningsfull åtgärd.
Justitieutskottet anför att ett innehavsförbud i brottsbalken,
vid sidan av straffhotet, skulle innebära att det blev möjligt
att ta i beslag och förstöra all barnpornografi som påträffas
oavsett om den varit avsedd för spridning eller blivit spridd.
När det gäller barnpornografi som påträffas under
framställningen skulle det inte gå att freda sig med att
barnpornografin inte var avsedd för spridning. Ett
innehavsförbud skulle enligt justitieutskottet således träffa
även sådan barnpornografi som är avsedd för endast personligt
bruk. Justitieutskottet anför att åklagarens bevisbörda i mål om
barnpornografibrott följaktligen skulle bli avsevärt mycket
lättare och att straffvärda fall i större utsträckning än i dag
skulle kunna beivras.
Samtidigt skulle ett innehavsförbud enligt justitieutskottets
uppfattning bidra till en minskning av nya övergrepp på barn. En
minskad produktion av barnpornografi bör enligt
justitieutskottet nämligen bli en följd av den minskning av
efterfrågan på barnpornografi som ett straffhot kan förväntas
medföra. Härigenom slipper barn bli utsatta för sådana sexuella
övergrepp som regelmässigt förekommer i samband med
framställningen. Justitieutskottet anför att ett innehavsförbud
också skulle kunna medföra en minskning av risken att barn med
hjälp av barnpornografiska bilder bibringas uppfattningen att
det är normalt för barn att ha sexuellt umgänge med vuxna. Detta
skulle i sin tur kunna göra det lättare för barn att motsätta
sig sexuella inviter från vuxna, och barnet skulle följaktligen
slippa bli utsatt för övergrepp. I nu berörda hänseenden kan ett
innehavsförbud enligt justitieutskottet förväntas få en
brottsförebyggande effekt.
Genom ett innehavsförbud skulle samhällets inställning till
barnpornografi också bli helt klar -- man kan, anser
justitieutskottet, inte bortse från ett straffbuds moralbildande
effekt. Det är rimligt att förvänta sig att ett förbud att
inneha barnpornografi förenat med den debatt som förevarit
kommer att leda till en synnerligen restriktiv syn i samhället
på sådan pornografi. Detta är enligt justitieutskottets mening
en utveckling som måste eftersträvas.
Sammanfattningsvis anser justitieutskottet att mycket starka
skäl talar för en kriminalisering av innehav av barnpornografi.
Justitieutskottet anser att kriminaliseringen bör ske genom ett
tillägg till 16 kap. 10 a § brottsbalken och att det inte finns
någon anledning att införa en särskild straffskala för
innehavsbrott.
När det gäller straffbudets närmare utformning aktualiseras
enligt justitieutskottet frågan om innehavsförbudet, som
föreslogs i lagrådsremissen, skall begränsas till att avse
barnpornografiska bilder av verklighetstrogen karaktär.
Något motsvarande rekvisit gäller inte vid det nuvarande
barnpornografibrottet. Justitieutskottet anser det för sin del
lämpligt att det straffbara området avgränsas på det angivna
sättet.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet vill liksom justitieutskottet först
uttrycka sin förvåning över hur regeringen har behandlat frågan
om kriminalisering av innehav av barnpornografi. Regeringens
brist på handling är enligt konstitutionsutskottet särskilt
anmärkningsvärd mot bakgrund av att justitieutskottet förra
riksmötet underströk såväl frågans angelägenhet som dess
komplexitet. Riksdagen har till följd av denna passivitet
ställts inför en synnerligen besvärlig situation.
Konstitutionsutskottet övergår härefter till att behandla den
aktuella frågan.
Sverige har sedan lång tid ett internationellt sett unikt
skydd för tryckfriheten genom tryckfrihetsförordningen. Det
speciella värde som vi tillmäter denna konstitutionella
tradition har på senare tid betonats i diskussionen om en
eventuell svensk anslutning till EU. Konstitutionsutskottet kan
här hänvisa till sina nyligen gjorda uttalanden i ärendet om
grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EU (bet.
1993/94:KU21). Ett annat uttryck för denna uppfattning är
tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen, som trädde i kraft den
1 januari 1992. För andra medier än det tryckta ordet ger
yttrandefrihetsgrundlagen ett skydd som motsvarar det som finns
i tryckfrihetsförordningen.
Det nu anförda betyder inte att viktiga intressen inte kan få
föranleda undantag från den gällande huvudregeln om frihet att
yttra sig i de särskilt grundlagsskyddade medierna. Ett sådant
intresse är enskilda personers integritet, som inte får kränkas
genom förtal eller förolämpning i något medium. Det är hela
tiden fråga om en avvägning mellan motstående intressen där
inget alltid tar över det andra men där utgångspunkten ändå är
den principiella yttrandefriheten.
När det gäller skyddet för enskilda individer är det uppenbart
att ett sådant skydd är särskilt angeläget för dem som är mest
värnlösa, nämligen barnen. Detta skyddsvärde kommer till uttryck
i FN:s barnkonvention. Det är ett sådant synsätt som ligger
bakom att barnpornografibrottet ingår i tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagens brottskatalog. Ett av de få
undantagen från spridningsrätten enligt de båda grundlagarna
avser också att skydda barn och ungdomar.
Barnpornografi förutsätter nästan alltid ett hänsynslöst
utnyttjande av barn. Under senare tid har framkommit att
barnpornografi av synnerligen grovt slag förekommer i betydande
omfattning. De som efterfrågar barnpornografi torde i många fall
vara i behov av någon form av psykiatrisk vård. Frågan om sådana
behandlingsåtgärder ligger dock vid sidan av de
kriminalpolitiska och tryckfrihetsrättsliga bedömningar som
skall göras i detta ärende. Utvecklingen visar enligt
konstitutionsutskottets mening att hittills vidtagna åtgärder
mot barnpornografi inte är tillräckliga. Konstitutionsutskottet
anser att det framstår som djupt kränkande att enskilda personer
utan risk för sanktioner skall kunna förvärva och inneha
material som skildrar mycket grova övergrepp mot barn. Enligt
konstitutionsutskottet måste intresset av att hindra den
fortlöpande integritetskränkning mot det skildrade barnet som
varje befattning med barnpornografiskt material utgör väga
utomordentligt tungt. Konstitutionsutskottet anser att dessa
omständigheter mycket starkt talar för att också innehav av
sådant material skall bedömas som en straffbar handling.
Konstitutionsutskottet vill understryka att skyddet av barnen
inte kan känna några territoriella gränser. Barn i andra länder
har samma skyddsvärde som barn här hemma. En sådan grundsyn har
speciell betydelse när det som i fråga om barnpornografi oftast
gäller barn från andra länder.
I likhet med justitieutskottet finner således
konstitutionsutskottet att starka kriminalpolitiska skäl talar
för att innehav av barnpornografi blir straffbart.
Också det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga intresset väger
mycket tungt. Det betyder dock inte att barnpornografi i sig är
förtjänt av grundlagens skydd. Brottet ingår redan bland tryck-
och yttrandefrihetsbrotten. Vad som i sammanhanget är
problematiskt är i stället att ingripanden mot innehav av
tryckta skrifter och annat särskilt grundlagsskyddat material är
oförenligt med viktiga tryckfrihetsrättsliga principer, varav
några är helt undantagslösa. Att göra det till ett brott att
inneha sådana informationsbärare som omfattas av
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen fordrar
mycket starka skäl. Särskilt betänkligt ter det sig att bryta
igenom det i dag -- med undantag för biografcensuren -- absoluta
förbudet mot censur och liknande åtgärder som föregriper
materialets utgivning. Censurförbudet är en av tryckfrihetens
verkliga hörnpelare, kanske den viktigaste i hela regelsystemet.
I sammanhanget måste emellertid enligt konstitutionsutskottet
också beaktas att vad som framför allt bär upp det
konstitutionella skyddet för de grundläggande fri- och
rättigheterna är ett levande engagemang hos medborgarna för de
värden för vilka dessa fri- och rättigheter är ett uttryck. I
detta ligger att de aktuella grundlagarnas regler måste förstås
och vara förankrade hos människorna. Annars kan reglernas
legitimitet sättas i fråga.
Ett argument som anförts mot en kriminalisering av innehav av
barnpornografi är risken för "smittoeffekter". Man har menat att
grundlagsprincipen om skydd för innehav av informationsbärare
sedan länge utgör en rättsligt och psykologiskt verkande spärr
mot inskränkningar i informationsfriheten. Om en sådan grundsats
bryts igenom, skulle den för framtiden förlora en stor del av
sin betydelse som en sådan spärr. Konstitutionsutskottet anser
att det inte föreligger några sådana risker i detta fall.
Utgångspunkten är att barnen skall skyddas. De är särskilt
skyddsvärda eftersom de är beroende av vuxna och löper större
risk än vuxna att utsättas för övergrepp. Barn måste skyddas
från att utsättas för en sådan djup kränkning som kan medföra
att hela deras uppväxt och därefter vuxna liv blir förstört.
Konstitutionsutskottet vill här särskilt framhålla att Sverige
genom konventionsåtaganden har förpliktat sig att skydda barn
från att förekomma i pornografiska sammanhang.
Barnpornografibrottet är dessutom unikt i det avseendet att det
nästan alltid förutsätter ett föregående brott genom en mot
barnet riktad brottslig gärning enligt 6 kap. brottsbalken. I
och för sig kan även teckningar och tecknade filmer innefatta
barnpornografibrott. Skälet härför är enligt motiven till
bestämmelsen att förekomsten av barnpornografi är en kränkning
mot barn över huvud taget. Detta uttalande kan enligt
konstitutionsutskottets mening ses mot bakgrunden att varje
sexuell handling med ett barn är straffbar enligt 6 kap.
brottsbalken.
Det kan visserligen hävdas att också olaga våldsskildring kan
vara ett bildmaterial som kommit till genom brott och  att det
därför i detta sammanhang bör kunna betraktas på samma sätt som
barnpornografibrott. Flertalet fall av olaga våldsskildring har
emellertid producerats med medverkande vuxna och med hjälp av
olika former av tekniska effekter i syfte att ge sken av ett
verkligt våld. Man kan därför enligt konstitutionsutskottets
mening inte alls på samma sätt som i fråga om barnpornografi
utgå från att det är en verklig brottslig handling som skildras.
Brotten kan således inte jämställas i detta sammanhang.
Konstitutionsutskottet återkommer i det följande till frågan om
kriminalisering av innehav av olaga våldsskildring.
Brotten barnpornografi liksom olaga våldsskildring har
emellertid det gemensamt att de inte har någon betydelse som
begränsningar av rätten att yttra sig i allmänna angelägenheter
och andra frågor som hör till tryckfriheten. Brotten hets mot
folkgrupp och förtal är däremot exempel på fall som har mycket
större aktualitet i samband med sådan yttrandefrihet. Det kan
därför enligt konstitutionsutskottet inte komma i fråga att
kriminalisera innehav av material som innefattar sådana tryck-
eller yttrandefrihetsbrott eller några andra brott av denna
karaktär.
Ett alternativ till kriminalisering av innehav av
barnpornografi som har förts fram är en utvidgning av
bestämmelserna om konfiskering i de båda grundlagarna.
Justitiekanslern har i sitt remissyttrande över
departementspromemorian Ökat skydd för barn pekat på möjligheten
att införa bestämmelser om konfiskering även av sådana exemplar
av ett barnpornografiskt alster som inte "är avsett för
spridning" utan där det är utrett endast att ett spritt exemplar
innehas av en person. Avsikten skulle vara att exemplar som
påträffas under en förundersökning om barnpornografibrott och
som blir föremål för utredningsbeslag inte som i dag skall
behöva lämnas tillbaka till innehavaren om en spridare döms för
brott beträffande innehållet i alstret. En sådan lösning kan i
och för sig synas tilltalande. Man slipper att lämna tillbaka
sådant material för eventuellt fortsatt utnyttjande, och
ingreppet i det tryckfrihetsrättsliga systemet kan bli tämligen
begränsat.
Konstitutionsutskottet anser dock att åtgärden är
otillräcklig. Enligt konstitutionsutskottet innefattar ett
innehav av barnpornografiskt material där barn utsätts för
sexuella övergrepp en sådan kränkning av barnet att innehavet
bör bedömas som en straffbar handling. Till skillnad från en
bestämmelse om endast konfiskering skulle en kriminalisering
innebära att den som får en barnpornografisk skildring i sin
besittning får anledning att förstöra den eller på annat sätt
undvika att bli ertappad med att ha den. En kriminalisering
innebär en kraftfullare markering från samhällets sida att
barnpornografi inte kan tolereras. Konstitutionsutskottet vill i
sammanhanget peka på att Rikspolisstyrelsen i sitt remissvar
över departementspromemorian Ökat skydd för barn har framhållit
att om det sätts in rättsliga sanktioner mot dem som efterfrågar
barnpornografi, torde utbudet av sådana alster komma att minska.
Konstitutionsutskottet förordar således en kriminalisering av
innehav av barnpornografi.
Ett förslag till lösning som har diskuterats är att undanta
barnpornografi från de båda grundlagarnas tillämpningsområde i
likhet med vad som har skett i fråga om kommersiell reklam,
kreditupplysning och i sig brottsliga tillvägagångssätt att
anskaffa information (1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen och 1
kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen). En avgörande skillnad är
att de nämnda fallen kan sägas ligga i utkanten av eller utanför
den tryck- och yttrandefrihet som de båda grundlagarna
garanterar. Tryckfrihetsförordningen skyddar inte varje
användning av det tryckta ordet. T.ex. bedrägeri där
vilseledandet sker genom att en tryckt skrift används utgör inte
tryckfrihetsbrott utan beivras enligt vanlig lag. Tidigare har
pornografi å andra sidan alltid ansetts falla under det som
enligt tryckfrihetsförordningen kan anses utgöra missbruk av
tryckfriheten och vars kriminalisering kräver en bestämmelse i
brottskatalogen.
I sammanhanget bör också framhållas att grundlagarna
tillförsäkrar alla en rätt att i bl.a. tryckta skrifter och
filmer yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna
handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser "i vad ämne
som helst" (1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen,
jfr 1 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen).
Grundlagarna innehåller således inte någon definition om vad
slags uppgifter, tankar m.m. som är "skyddsvärda" eller "inte
skyddsvärda" och som därför bör omfattas av deras skyddsregler
eller inte. Däremot medger grundlagarna att ingripanden sker mot
sådana yttranden m.m. som innebär att någon missbrukar denna
rätt att fritt yttra sig i alla möjliga lägen. För yttranden som
anses utgöra missbruk av denna tryck- och yttrandefrihet finns i
tryckfrihetsförordningen den brottskatalog (7 kap. 4 §) till
vilken yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar. I brottskatalogen
finns sedan år 1980 barnpornografibrottet. Barnpornografi är
skildringar som är att anse just som missbruk av
yttrandefriheten på samma sätt som t.ex. olaga våldsskildring
och hets mot folkgrupp. Det kan enligt konstitutionsutskottets
mening inte anses godtagbart att urholka grundlagarna genom att
utmönstra vissa företeelser på grund av att de inte anses
skyddsvärda. Tvärtom medger tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen -- som redan framgått -- att det sker
ingripanden mot icke skyddsvärda yttranden i dessa medier i de
särskilda former som grundlagarna föreskriver.
Konstitutionsutskottet anser således att barnpornografibrottet
inte bör utmönstras ur grundlagarna. En kriminalisering av
innehav av barnpornografi bör i stället ske inom ramen för
grundlagsregleringen. Motivet för en kriminalisering är den
fortgående kränkningen av det barn som avbildats i en
barnpornografisk bild. Med en sådan utgångspunkt saknas det
anledning att göra skillnad mellan rörliga bilder och andra.
Både filmer och bilder bör därför enligt konstitutionsutskottet
omfattas av en kriminalisering, vilket medför att såväl
tryckfrihetsförordningen som yttrandefrihetsgrundlagen måste
ändras.
Det är tydligt att det inte går att infoga ett innehavsbrott i
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
regelsystem utan att man gör avkall på någon grundprincip. En
utgångspunkt bör enligt konstitutionsutskottets mening vara att
ingreppen i tryckfrihetsrätten inte görs större än som
oundgängligen krävs för att tillgodose syftet med åtgärderna. En
lösning som Justitiekanslern har fört fram i sitt remissyttrande
över departementspromemorian Ökat skydd för barn innebär att
censurförbudet upprätthålls men innehav i allmänhet
kriminaliseras. Konstitutionsutskottet anser att denna lösning
utgör en rimlig avvägning av de starka intressen som här står
mot varandra. Varken censurförbudet eller rätten att framställa,
utge eller sprida tryckta skrifter m.m. behöver då inskränkas.
Inte heller berörs meddelarfriheten. Att dessa principer
upprätthålls anser konstitutionsutskottet vara av största värde.
I några motioner förs fram tanken att en kriminalisering av
innehav av barnpornografi bör ta sikte på skildringar av brott
enligt 6 kap. brottsbalken. Därmed skulle undantas
barnpornografiska framställningar som har fiktiv grund.
Konstitutionsutskottet finner att en sådan ordning skulle stå i
god överensstämmelse med syftet med en kriminalisering av
innehavet, eftersom ingen specifik individ kränks av en bild
utan verklighetsanknytning. Den skulle också innebära att
ingreppet i de tryckfrihetsrättsliga principerna blev mindre.
Svagheten med en sådan lösning är dock att den skulle innebära
ett krav på bevisning av den brottsliga gärning som bilden
visar. Och även om detta skulle vara möjligt, skulle individen
utsättas för nya lidanden genom rättegången.
Konstitutionsutskottet vill därför inte förorda den lösningen.
En annan lösning är att kriminalisera innehav av sådana bilder
som innefattar en skildring av verklighetstrogen karaktär. I så
fall skulle man kunna nöja sig med att se vad bilden i sig
visar. Utanför det straffbara området skulle då falla sådana
teckningar, animerade filmer och annat material som inte
framträder som verklighetsbaserat. En sådan avgränsning är också
motiverad från principiella tryckfrihetsrättsliga
utgångspunkter. Konstitutionsutskottet anser därför att det är
lämpligt att inskränka kriminaliseringen på detta sätt.
Med den nu angivna snäva avgränsningen av det kriminaliserade
området blir konsekvenserna på det tryckfrihetsrättsliga
systemet begränsade, och någon risk för oöverblickbara
konsekvenser som man på sina håll har befarat föreligger enligt
konstitutionsutskottet inte.
Ett i och för sig straffbart innehav bör inte föranleda ansvar
om innehavet med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. En
fråga är om den gärning som begicks när en skrift eller film
gavs ut var försvarlig skall få betydelse i detta sammanhang.
Varje skildring av barn i pornografisk bild är inte straffbar.
Undantag görs nämligen för det fall att gärningen med hänsyn
till omständigheterna är försvarlig. Av motiven framgår att
avgörande vid denna bedömning bör vara det syfte som ligger
bakom framställningen och det sammanhang som den förekommer i
(prop. 1978/79:179). Som exempel på fall där ett spridande kan
vara försvarligt kan nämnas publicering som låter sig försvaras
av hänsyn till konstnärliga intressen. Också som ett led i en
allvarligt syftande nyhetsförmedling eller i vetenskapliga
arbeten kan spridande av barnpornografiska skildringar i bild
framstå som försvarligt. För att en sådan bedömning skall komma
i fråga skall bilden dock ingå som ett naturligt och befogat led
i det sammanhang där den förekommer.
Vad frågan nu gäller är alltså om det skall kunna vara
straffbart att inneha en barnpornografisk skildring som då den
gjordes eller spreds bedömdes som försvarlig och därför var
tillåten. Det bör först framhållas att frågeställningen saknar
aktualitet i de fall där det tryck- eller
yttrandefrihetsrättsliga ansvaret inte är preskriberat, vilket
är vanligt när det gäller barnpornografiska filmer och
videogram. I andra fall kan det hävdas att det från
informationsfrihetssynpunkt aldrig bör vara straffbart att
inneha sådant som inte var brottsligt när det gavs ut. Med en
sådan utgångspunkt skulle bestämmelserna om
innehavskriminalisering utformas så att de endast tar sikte på
skildringar som innefattar barnpornografibrott. En sådan lösning
skulle emellertid kunna leda till att det skulle krävas en
bedömning av de förhållanden som förelåg vid
utgivningstillfället. Främst av detta skäl bör frågan om
skildringen var försvarlig inte få direkt betydelse för
bedömningen om innehavet är försvarligt. Bestämmelserna om
innehavskriminalisering bör därför utformas så att de tar sikte
på barnpornografiska skildringar. Konstitutionsutskottet vill
emellertid framhålla att ett innehav av en skildring som när den
spreds utgjorde en försvarlig gärning, t.ex. med hänsyn till att
den hade ett konstnärligt värde, i regel bör kunna bedömas som
försvarligt. Vid rättstillämpningen får det bli en uppgift i
första hand för Justitiekanslern att särskilt beakta det
intresse av informationsfrihet som kan göra sig gällande i detta
sammanhang (jfr den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 5 §
yttrandefrihetsgrundlagen).
I motion K436 yrkande 2 (v) tas upp frågan om de ingrepp i
privatlivet som skulle kunna ske vid en kriminalisering av
innehav av barnpornografi genom möjligheterna att göra
husrannsakan hos enskilda personer i syfte att konstatera
innehav. Konstitutionsutskottet vill peka på att redan gällande
regler medger att husrannsakan i vissa fall kan företas hos en
enskild -- som inte måste vara misstänkt för att ha spritt
barnpornografi -- i syfte att hos denne finna och i beslag ta
egendom som kan ha betydelse för en utredning som avser ett
spridningsbrott. Enligt konstitutionsutskottets mening kan en
kriminalisering av innehav inte innebära någon avgörande
skillnad härvidlag. Garantier för att rättssäkerheten
upprätthålls i detta avseende utgörs av att det i dessa fall
i enlighet med vad som förordas i det följande är endast
Justitiekanslern som kan besluta om husrannsakan och andra
tvångsmedel. Några åtgärder med anledning av motionen är inte
nödvändiga. Motionen avstyrks.
När det gäller frågan om när den innehavskriminalisering som
konstitutionsutskottet nu har förordat skall träda i kraft måste
bestämmelserna i regeringsformen om grundlagsstiftning beaktas.
Enligt 8 kap. 15 § regeringsformen stiftas grundlag genom två
likalydande beslut. Det andra beslutet får inte fattas förrän
det efter det första beslutet har hållits val till riksdagen och
den nyvalda riksdagen har samlats. Vidare gäller att det mellan
den tidpunkt då ärendet första gången anmäldes i kammaren och
valet skall förflyta minst nio månader, såvida inte
konstitutionsutskottet med fem sjättedels majoritet medger
undantag härifrån. Bestämmelserna hindrar inte att ett förslag
till grundlagsändring läggs fram senare och läggs till grund för
ett vilande beslut. Om inte konstitutionsutskottet senast vid
beredningen av ärendet medger undantag från tidsfristen, kan
emellertid förslaget inte slutbehandlas under den närmaste
valperioden. Det måste då i stället vila till den därpå
följande, alltså över två riksdagsval.
Konstitutionsutskottet har tagit upp frågan om att medge
undantag från bestämmelsen såvitt avser förslag till ändringar i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen med
innebörden att innehav av barnpornografi skall vara straffbart
fr.o.m. den 1 januari 1995. Tio av konstitutionsutskottets
femton ledamöter (s, c, kds, nyd) har därvid velat medge ett
sådant undantag medan återstående fem ledamöter (m, fp) har
motsatt sig detta. Suppleanten från Vänsterpartiet ansåg att
konstitutionsutskottet borde ha medgett undantaget.
Detta innebär att de förordade grundlagsändringarna inte kan
föreslås träda i kraft den 1 januari 1995 utan först den 1
januari 1999. I den delen vill konstitutionsutskottet anföra
följande.
En av riksdagens mest angelägna uppgifter är att vidta
åtgärder för att barn skall skyddas mot övergrepp av olika slag.
Ingen annan grupp är i samma behov av det allmännas stöd i olika
former. Barnpornografi förutsätter regelmässigt att vuxna
människor grovt och hänsynslöst utnyttjar barn sexuellt.
Konstitutionsutskottet anser att det redan finns ett
tillräckligt beslutsunderlag och att det mot den angivna
bakgrunden därför är angeläget att riksdagen nu tar ställning i
frågan om innehavskriminalisering av barnpornografi i stället
för att avvakta en utredning i ämnet. Resultatet av en sådan
utredning skulle enligt konstitutionsutskottets mening ändå inte
kunna bli mycket annorlunda än vad som nu förordas. Ett
riksdagsbeslut redan i vår blir enligt konstitutionsutskottets
mening en kraftfull markering från riksdagen att barnpornografi
inte kan tolereras. Ett beslut nu skulle också stärka Sveriges
internationella anseende på det nu aktuella området. Ett beslut
redan under innevarande riksmöte att som vilande anta förslag
till grundlagsändringar med denna innebörd innebär att en
kommande riksdag blir tvungen att ta slutlig ställning till
frågan. Skulle det visa sig att grundlagsändringarna bör ges en
annan utformning för att tjäna sitt syfte, är nästa riksdag
oförhindrad att fatta erforderliga beslut härom utan att detta
kommer att försena ett ikraftträdande den 1 januari 1999.
På grund av det anförda anser konstitutionsutskottet att
riksdagen redan under innevarande riksmöte bör som vilande anta
förslag till grundlagsändringar som möjliggör en kriminalisering
av innehav av barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1999.
Konstitutionsutskottets ställningstagande innebär att syftena
med de motioner som förespråkar förbud mot innehav av
barnpornografi blir tillgodosedda och att konstitutionsutskottet
avstyrker yrkandet i motion K407 (m) om en utredning av frågan.
Riksdagen får enligt 8 kap. 15 § andra stycket regeringsformen
inte som vilande anta ett förslag om stiftande av grundlag, som
är oförenligt med annat vilande grundlagsförslag, utan att
samtidigt förkasta det först antagna förslaget. Detta innebär
att det inte samtidigt kan få föreligga två vilande
grundlagsförslag där det ena innehåller bestämmelser om
konfiskering och det andra bestämmelser om särskild rättsverkan,
vilket innefattar förverkande, och där bestämmelserna i båda
fallen riktar sig mot samma objekt. Eftersom
konstitutionsutskottet i det följande lägger fram
grundlagsförslag om vidgade möjligheter att konfiskera
barnpornografi bör de nyss förordade grundlagsbestämmelserna om
kriminalisering av innehav av barnpornografi utformas utan
hänvisning till vad som i lag är föreskrivet om särskild
rättsverkan.
Några rättegångsfrågor
Konstitutionsutskottet vill slutligen ta upp några
rättegångsfrågor när det gäller det nya innehavsbrottet.
Mål som rör bestämmelser om ingripanden på grund av innehållet
i tryckta skrifter och filmer handläggs i den för grundlagarna
särskilda rättegångsordningen som syftar till vidast möjliga
yttrande- och informationsfrihet. Eftersom barnpornografi
innefattande spridande av tryckta skrifter och filmer handläggs
i denna ordning bör enligt konstitutionsutskottet även mål som
rör ansvar för innehav av sådana skildringar handläggas i samma
ordning.
Om forum för brottmål som handläggs som tryck- eller
yttrandefrihetsmål finns bestämmelser i 7 kap. lagen (1991:1559)
med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden. Utgångspunkten för
forumreglerna är att anknytningspunkten bör vara där den
tilltalade har sitt hemvist. Avgörande för var tryckfrihets-
eller yttrandefrihetsmål skall tas upp är dock i fråga om
periodiska skrifter och om filmer den ort där skriften eller
filmen utgavs. I sista hand skall den ort där skriften eller
filmen anträffas vara avgörande för var målet skall tas upp. Mot
bakgrund härav anser konstitutionsutskottet att ett mål om
ansvar för innehav av en tryckt skrift eller en film bör tas upp
vid den tryckfrihetsdomstol som är behörig att ta upp mål för
den ort där den tilltalade eller svaranden har sitt hemvist.
För att undvika stora kostnader och andra olägenheter bör det
emellertid föreskrivas om en möjlighet att väcka åtal vid en och
samma tryckfrihetsdomstol om det är fråga om flera personer som
åtalas och t.ex. den ene åtalas för yttrandefrihetsbrott på
grund av innehållet i filmen och den andre på grund av
innehavet. Av samma skäl bör det föreskrivas om en möjlighet att
en domstol får ta upp flera mål rörande ansvar för innehav av
samma upplaga av en film, även om enligt huvudregeln åtal skall
väckas vid skilda tingsrätter.
Vad som nu har anförts bör föranleda ändringar i lagen
(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden i likhet med vad
konstitutionsutskottet förordar i det följande när det gäller
utvidgade möjligheter till konfiskering. Ett beslut om ändringar
i den lagen med anledning av grundlagsändringarna rörande
innehavskriminalisering ligger långt fram i tiden, och
konstitutionsutskottet lägger inte fram något förslag härom i
detta sammanhang.
Upprättade lagförslag med ikraftträdande den 1 januari 1999
I enlighet med det anförda har, såvitt gäller åtgärder med
verkan från den 1 januari 1999, upprättats förslag till
1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
2. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,
3. lag om ändring i brottsbalken.
Lagförslagen har tagits in i bilaga 8.
Författningskommentarer till lagförslagen med ikraftträdande
den 1 januari 1999
Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
7 kap. 9 §
Paragrafen är ny.
Genom den nya bestämmelsen öppnas en möjlighet för att i lag
(brottsbalken) kriminalisera innehav av tryckta skrifter som
innefattar barnpornografi om skildringen är av verklighetstrogen
karaktär. Det straffbara området för innehav stämmer således
inte helt överens med det enligt 7 kap. 4 § 12
tryckfrihetsförordningen straffbara området för spridning. Det
skall nämligen inte kunna vara straffbart att inneha tryckta
skrifter med barnpornografiska bilder om bilderna inte är av
verklighetstrogen karaktär.
För att innehavet skall kunna föranleda ingripanden krävs att
den tryckta skrift i vilken bilden förekommer skall ha utgivits
på sådant sätt som anges i 1 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen
eller, beträffande skrifter som har tryckts utomlands, 13 kap. 2
§ tryckfrihetsförordningen. Detta innebär att bestämmelsen i
brottsbalken om straff för innehav inte kan omfatta bilder i
sådana skrifter som skall utges, men som inte redan har
utgivits. Den som innehar en skrift som inte tidigare utgivits
och som avser att ge ut den, kan således inte fällas till ansvar
för innehav. Meddelarfriheten berörs inte till den del den avser
överlämnande av icke redan utgivna skrifter (jfr 1 kap. 1 §
tredje stycket tryckfrihetsförordningen). Däremot medger den nya
bestämmelsen att den som innehar en utgiven, tryckt skrift kan
dömas för detta innehav även om den tryckta skriften överlämnas
till t.ex. en tidningsredaktion för att offentliggöras på nytt.
Det försvarlighetsrekvisit som bestämmelsen ställer upp som krav
för en kriminalisering i vanlig lag torde dock i många fall
kunna föranleda bedömningen att ett sådant innehav inte medför
ansvar.
För innehavsbrott skall den kunna dömas till ansvar som inte
är ansvarig enligt ansvarighetsbestämmelserna i 8 kap.
tryckfrihetsförordningen eller, såvitt gäller utländska
skrifter, i 13 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen. Detta innebär
att en känd utgivare, en författare, den som har haft hand om
tryckningen eller tryckt skriften, eller slutligen utspridaren
av den tryckta skriften skall fällas till ansvar för det brottet
och inte för innehavet. Förutsättningarna för ansvar för ett
innehavsbrott är inte desamma som för ansvar enligt de särskilda
ansvarighetsreglerna i tryckfrihetsförordningen. För sistnämnda
fall är ansvaret i princip strikt, och frågan om t.ex. utgivaren
eller spridaren kände till att framställningen innefattade
barnpornografi eller inte är därmed oftast inte relevant. Vid
bedömande av fråga om ansvar för den som skall svara för tryckt
skrift skall nämligen så anses som om vad skriften innehåller
införts däri med hans vetskap och vilja (8 kap. 12 §
tryckfrihetsförordningen). Är det fråga om ansvar för ett
innehavsbrott måste emellertid det barnpornografiska innehållet
vara täckt av innehavarens uppsåt (se nedan vid kommentaren till
16 kap. 10 a § brottsbalken).
Att den tryckta skriften skall innefatta skildring av barn i
pornografisk bild innebär givetvis inte att ansvar för innehav
inte skall kunna komma i fråga sedan ett eventuellt föregående
tryckfrihetsbrott preskriberats. Även om den som enligt 8 kap.
är ansvarig för tryckfrihetsbrottet inte längre kan åtalas för
detta brott på grund av att preskription inträtt, skall ändå
ansvar kunna komma i fråga för innehav om denne för innehållet
annars ansvarige fortfarande innehar några exemplar av den
tryckta skriften. I undantagsfall kan detta få till följd att
den som bär huvudansvaret för att skrifterna spritts inte kan
dömas för detta, medan den som förvärvat dem och som har dem
kvar kan dömas för innehavet.
I bestämmelsen anges att den tryckta skriften skall innefatta
skildring av barn i pornografisk bild, dvs. sådan skildring som
avses i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen. Att den gärning
som begicks när den tryckta skriften gavs ut kan ha varit
försvarlig får alltså inte den omedelbara konsekvensen att ett
innehav av en sådan tryckt skrift är straffritt. Ett innehav av
en skildring som när den spreds utgjorde en försvarlig gärning
torde dock i regel bli att bedöma som försvarligt. Att
informationsfrihetsintresset skall beaktas i detta sammanhang
berörs i den allmänna motiveringen på s. 26.
I paragrafen finns ingen hänvisning till vad som i lag är
föreskrivet om särskild rättsverkan. De föreslagna reglerna i 7
kap. 7 § tryckfrihetsförordningen om konfiskering av
barnpornografiska tryckta skrifter som påträffas i samband med
förundersökning gör nämligen en sådan hänvisning obehövlig.
Förhållandet berörs i den allmänna motiveringen på s. 28.
9 kap. 2 §
I första stycket har förts in en hänvisning till den nya
bestämmelsen i 7 kap. 9 § som medger föreskrifter i vanlig lag
om straff för innehav av barnpornografiska tryckta skrifter.
Straffprocessuella tvångsmedel som husrannsakan, beslag m.m.
kan komma att behöva användas i syfte att beivra innehavsbrott.
I likhet med vad som gäller beträffande tryckfrihetsbrotten
skall endast Justitiekanslern kunna besluta om tvångsmedel, och
han skall vara ensam behörig åklagare i dessa mål. Att
Justitiekanslern blir ensam behörig åklagare i mål om
innehavsbrott framgår av 9 kap. 2 § tredje stycket jämförd med
12 kap. 1 §.
12 kap. 1 §
Genom ett tillägg i andra stycket hänvisas till den nya
bestämmelsen i 7 kap. 9 §. Ändringen innebär att
rättegångsförfarandet i tryckfrihetsmål blir tillämpligt i mål
om  ansvar för innehav. Därmed gäller även föreskriften i 14
kap. 3 § om skyndsam handläggning.
Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
5 kap. 7 §
Paragrafen är ny.
Genom den nya bestämmelsen öppnas en möjlighet för att i lag
(brottsbalken) kriminalisera innehav av filmer som innefattar
barnpornografisk skildring. Det straffrättsliga området för
innehav är dock inskränkt i förhållande till brott som
innefattar spridande. Det skall inte vara straffbart att inneha
filmer med barnpornografiska bilder om bilderna inte är av
verklighetstrogen karaktär.
För att innehavet skall kunna föranleda ingripande enligt
bestämmelse i vanlig lag förutsätts att filmen har givits ut.
Bestämmelsen i vanlig lag om straff för innehav kan alltså inte
omfatta filmer som inte har utgivits, men som skall utges.
Meddelarfriheten berörs inte till den del den avser innehav av
icke redan utgivna filmer. Däremot medger den nya bestämmelsen
att den som innehar en redan utgiven film kan dömas för detta
nya innehav även om filmen överlämnas till t.ex. en
nyhetsredaktion för att offentliggöras på nytt. Det
försvarlighetsrekvisit som bestämmelsen ställer upp som krav för
en kriminalisering i vanlig lag torde dock i många fall kunna
föranleda bedömningen att ett sådant innehav inte medför ansvar.
För innehavsbrott skall den kunna dömas som inte är ansvarig
enligt de särskilda ansvarsbestämmelserna i 6 kap.
yttrandefrihetsgrundlagen eller, såvitt gäller filmer som
framställts utomlands, i 10 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.
Detta innebär att en känd utgivare eller den som skulle utse
utgivare eller, slutligen, den som sprider filmen skall fällas
till ansvar för det brottet och inte för innehavet.
Förutsättningarna för ansvar för ett innehavsbrott är inte
desamma som för ansvar enligt de särskilda ansvarighetsreglerna
i yttrandefrihetsgrundlagen. I sistnämnda fall är ansvaret i
princip strikt, och frågan om t.ex. utgivaren eller spridaren
kände till att filmen innefattade barnpornografi eller inte är
därmed oftast inte relevant. Enligt 6 kap. 7 §
yttrandefrihetsgrundlagen skall nämligen den som ansvarar för
ett yttrandefrihetsbrott i en framställning anses ha haft
kännedom om innehållet i framställningen. Är det fråga om ansvar
för ett innehavsbrott måste emellertid det barnpornografiska
innehållet vara täckt av innehavarens uppsåt (se nedan vid
kommentaren till 16 kap. 10 a § brottsbalken).
Att den utgivna filmen innefattar skildring av barn i
pornografisk bild innebär givetvis inte att ansvar för innehav
inte skall kunna komma i fråga sedan ett eventuellt föregående
tryckfrihetsbrott preskriberats. Även om den som enligt 6 kap.
är ansvarig för yttrandefrihetsbrott inte längre kan åtalas för
detta brott på grund av att preskription inträtt, skall ändå
ansvar kunna komma i fråga för innehav om den för innehållet
annars ansvarige fortfarande innehar några exemplar av filmen. I
undantagsfall kan detta få till följd att den som bär
huvudansvaret för att filmerna spritts inte kan dömas för detta,
medan den som förvärvat dem och som har dem kvar kan dömas för
innehavet.
I bestämmelsen anges således att filmen skall innefatta
skildring av barn i pornografisk bild, dvs. sådan skildring som
avses i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen. Att den gärning
som begicks när den tryckta skriften gavs ut kan ha varit
försvarlig får alltså inte den omedelbara konsekvensen att ett
innehav av en sådan film är straffritt. Ett innehav av en
skildring som när den spreds utgjorde en försvarlig gärning
torde dock i regel bli att bedöma som försvarligt. Att
informationsintresset skall beaktas i detta sammanhang berörs i
den allmänna motiveringen på s. 27.
I paragrafen finns ingen hänvisning till vad som i lag är
föreskrivet om särskild rättsverkan. De föreslagna reglerna i 5
kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen om konfiskering av
barnpornografiska filmer som påträffas i samband med
förundersökning gör nämligen en sådan hänvisning obehövlig.
Förhållandet berörs i den allmänna motiveringen på s. 28.
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
16 kap. 10 a §
I andra stycket i paragrafen föreskrivs att den som innehar en
pornografisk bild av barn kan dömas för barnpornografibrott. Det
straffbara området för innehav utan spridningsuppsåt är
emellertid inskränkt i förhållande till framställnings- och
spridningsbrottet. Endast innehav av en bild som är av
verklighetstrogen karaktär skall vara straffbart. Bilden skall
givetvis innefatta barnpornografi, vilket bl.a. innebär att det
endast är skildringar av barn vars könsmognadsprocess inte
avslutats som det kan vara straffbart att inneha. Detta innebär
att tecknade bilder i huvudsak faller utanför det straffbara
området. Det är vidare inte straffbart att inneha bilder som
utgör t.ex. ett för ögat synbart montage av andra bilder som
uppenbart inte skildrar en verklig händelse. Förvanskade eller
på annat sätt konstruerade bilder som kan uppfattas som en
skildring av verkligheten skall dock kunna föranleda ansvar för
innehavsbrott. Det skall här understrykas att bilden måste vara
pornografisk i paragrafens mening.
Grundlagsstödet för bestämmelsen beträffande tryckta skrifter
och filmer finns i de föreslagna 7 kap. 9 §
tryckfrihetsförordningen resp. 5 kap. 7 §
yttrandefrihetsgrundlagen. Av dessa bestämmelser framgår att
endast innehav av enligt grundlagarna utgivna tryckta skrifter
och filmer kan straffbeläggas genom bestämmelse i vanlig lag.
Innebörden av grundlagarnas krav på utgivning överensstämmer i
princip med innebörden av spridningsrekvisitet enligt denna
paragraf. En bild som anses spridd enligt denna bestämmelse är
således att anse som utgiven enligt grundlagarna.
För innehav som faller utanför tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden tillämpas endast
denna paragraf. Detta innebär att för innehav av bilder som inte
är tryckta samt av bilder i datornät som inte faller under 1
kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen skall endast brottsbalkens
bestämmelser tillämpas, såsom gäller i dag beträffande spridning
av sådana bilder. Det innebär att sådana bilder inte behöver ha
spritts för att grunda straffbarhet vid innehav.
Innebörden av begreppet innehav skall vara likställd med vad
som i andra straffrättsliga sammanhang menas med innehav. Med
innehav avses då i huvudsak detsamma som att i civilrättslig
mening ha besittning till egendomen (jfr Kommentaren till
brottsbalken I 5:e uppl. s. 330 f.). Frågan om någon skall anses
inneha barnpornografiska skildringar blir alltså att bedöma på
samma sätt som vid innehav av t.ex. narkotika.
Är det fråga om spridning som avses i grundlagarna eller i
brottsbalken, skall givetvis den som är ansvarig för detta dömas
för spridningsbrottet och inte för innehavsbrottet. Däremot kan
den som är tryckfrihetsrättsligt ansvarig för t.ex. innehållet i
en tryckt skrift vara ansvarig för innehavsbrott beträffande en
film som han innehar. Ur ren straffrättslig synvinkel torde ett
spridningsbrott i de flesta fall vara att bedöma som mer
allvarligt än ett innehavsbrott. Även för bilder som faller
utanför grundlagarnas tillämpningsområde bör därför ansvar i
första hand komma i fråga för spridningsbrottet.
Annan befattning med barnpornografi skall inte vara straffbar.
Det skall således inte vara straffbart att t.ex. endast "titta".
Uppsåt måste finnas beträffande såväl innehavet som bildens
innehåll, dvs. att den är pornografisk. Det skall dock inte
krävas kännedom om att en bild faktiskt skildrar en faktisk
brottslig gärning riktad mot ett barn, eftersom ett straffbart
innehav endast förutsätter att bilden är av verklighetstrogen
karaktär.
Ett i och för sig straffbart innehav skall inte föranleda
ansvar om innehavet med hänsyn till omständigheterna är
försvarligt. Försvarlighetsrekvisitet torde i detta sammanhang
få samma innebörd som det nu har beträffande skildrings- och
spridningsbrottet. Detta torde medföra att t.ex. en meddelares
innehav av en tryckt skrift eller film (jfr 1 kap. 1 § tredje
stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen), som skall överlämnas till en
nyhetsredaktion för ett offentliggörande på nytt, i många fall
undgår straffansvar för innehavsbrott. Naturligtvis skall inte
heller myndigheters innehav, t.ex. Justitiekanslerns eller
Biografbyråns innehav, som är betingat av deras verksamhet kunna
föranleda ansvar. Detsamma gäller arkivmyndigheters och
biblioteks innehav. För t.ex. organisationers innehav som är ett
led i seriös stöd- och informationsverksamhet torde också
försvarlighetsrekvisitet oftast medföra att det inte anses
föreligga brott.
Straffskalan för innehavsbrottet är densamma som för
spridningsbrottet. För innehav av ett fåtal exemplar torde
endast böter kunna komma i fråga. Att det finns fängelse i
straffskalan även för innehavsbrott innebär att det på grund av
misstanke om innehavsbrott kan beslutas om tvångsmedel såsom
husrannsakan, men även anhållande och häktning, eftersom
straffskalan sträcker sig utöver ett år. Beslut om
frihetsberövande på grund av misstanke om endast ett innehav
torde dock sällan kunna anses motiverat.
För innehav av tryckta skrifter som omfattas av
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är det
Justitiekanslern som är ensam behörig att fatta beslut om
tvångsåtgärder.
Ytterligare åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. år 1995
Bakgrund
Genom att den av konstitutionsutskottet i det föregående
förordade kriminaliseringen av innehav av barnpornografi inte
kan träda i kraft förrän den 1 januari 1999 uppkommer frågan
vilka åtgärder mot barnpornografi som kan vara möjliga att vidta
för tiden fram till den dagen. Som nämndes i inledningen har
inom konstitutionsutskottets kansli den 19 maj 1994 upprättats
en promemoria (bilaga 4) med lagförslag rörande vissa
ytterligare åtgärder mot barnpornografi, nämligen utvidgade
konfiskeringsmöjligheter m.m., kriminalisering av sådant
överlämnande av en barnpornografisk film till annan där ansvar
för yttrandefrihetsbrott inte kan krävas ut samt särskild
rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av barnpornografibrott.
I de delar som rör konfiskering m.m. är lagförslagen utformade i
överensstämmelse med vad Lagrådet föreslagit i sitt yttrande
över de lagförslag i ämnet som regeringen remitterade till
Lagrådet den 17 mars 1994. Konstitutionsutskottet beslutade den
19 maj 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag i
promemorian som gällde kriminalisering av överlämnande av en
barnpornografisk film till annan i de angivna fallen och
särskild rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av
barnpornografibrott. Lagrådet avgav ett yttrande den 26 maj
1994, bilaga 5.
Konstitutionsutskottet har tagit upp frågan om att medge
undantag från niomånadersregeln i 8 kap. 15 § regeringsformen
såvitt avser lagförslag av den innebörd som föreslås i
promemorian. Fyra av konstitutionsutskottets ledamöter (m) har
därvid motsatt sig ett sådant undantag beträffande lagförslaget
om kriminalisering av överlämnande av en barnpornografisk film
till annan i de nyss angivna fallen. Detta innebär att
konstitutionsutskottet har beslutat att inte medge undantag för
det lagförslaget. Däremot har utskottet beslutat att medge
undantag från niomånadersregeln såvitt gäller de förslag om
utvidgade konfiskeringsmöjligheter och särskild rättsverkan i
fråga om vinning av barnpornografibrott som redovisas i det
följande.
Utvidgade konfiskeringsmöjligheter
När en tryckt skrift eller en film (med film inbegrips i det
följande även videogram) utgör missbruk av tryck- eller
yttrandefriheten och innefattar brott enligt
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen medger
de båda grundlagarna att det vidtas tvångsåtgärder mot
framställningen. Enligt 7 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen och
5 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen får framställningen
konfiskeras. Konfiskering innebär att alla exemplar som är
avsedda att spridas skall förstöras och material som kan
användas uteslutande för tryckningen av just den skriften eller
särskilt för framställande av filmen skall göras obrukbart för
att hindra missbruk.
För konfiskering krävs alltså att framställningen innefattar
tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott och att skriften eller
filmen är utgiven. Men det krävs inte att någon faktiskt kan
dömas till ansvar för brottet (9 kap. 5 §
tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen).
Om det finns anledning att tro att en skrift eller en film får
konfiskeras på grund av tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsbrott, får den tas i beslag. Det som tas i beslag
är den upplaga som är avsedd för spridning, i syfte att hindra
vidare spridning av skriften eller filmen. Eftersom konfiskering
endast får ske på grund av att innehållet utgör brott mot
grundlagarna, kan beslag omfatta endast skrifter och filmer som
är att anse som utgivna. Redan spridda exemplar får dock inte
tas i beslag i konfiskeringssyfte.
Om något exemplar som redan har spritts kan ha betydelse vid
utredning om brott enligt tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen, får dock utredningsbeslag göras på
ett sådant exemplar hos vilken innehavare som helst (10 kap.
14 § tryckfrihetsförordningen). Ett utredningsbeslag av ett
videogram skall hävas när t.ex. en rättegång mot en utgivare har
avslutats, om inte videogrammet förklaras konfiskerat. Det
beslagtagna skall då återlämnas till den som innehade det.
Motionen
I motion 1993/94:K445 yrkande 5 av Margareta Israelsson m.fl.
(s, m, fp, c, kds, nyd, v, -) förespråkas regler som innebär att
domstol kan förordna om konfiskering av i beslag tagna
barnpornografiska foton, filmer, videogram eller disketter.
Konstitutionsutskottets bedömning
I mål om tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott förekommer
det att tryckta skrifter eller filmer tas i beslag inte bara hos
den som misstänks sprida barnpornografiskt material utan också
hos den som innehar material som kan antas härröra från den
misstänkte spridaren. Avsikten med beslaget hos innehavaren är
att säkra bevisning om att spridning skett och har inte samband
med några misstankar om brott hos denne. När rättegången mot den
ifrågavarande spridaren har avslutats skall materialet
återställas till ägaren. Som Justitiekanslern har anfört i sitt
remissyttrande över departementspromemorian Ökat skydd för barn
kan denna effekt av dagens regelsystem på goda grunder betraktas
som stötande när det rör sig om barnpornografiskt material. En
lösning som Justitiekanslern har fört fram i det nämnda
remissyttrandet är att utvidga konfiskeringsbestämmelserna i de
båda grundlagarna till att avse även sådana exemplar av ett
barnpornografiskt alster som inte "är avsedda för spridning"
utan där det är utrett endast att ett spritt exemplar innehas av
en person. Avsikten är att exemplar som påträffas under en
förundersökning om barnpornografibrott och som blir föremål för
utredningsbeslag inte som i dag skall behöva lämnas tillbaka
till innehavaren om en spridare döms för brott beträffande
innehållet i alstret.
Det kan konstateras att ett förverkande, vilket konfiskering
utgör, utan att någon görs straffrättsligt ansvarig, inte är
främmande för det straffrättsliga sanktionssystemet. I
brottsbalken finns sålunda bestämmelser som innebär att föremål
som på grund av sin särskilda beskaffenhet eller
omständigheterna i övrigt kan komma till brottslig användning
och föremål som frambragts genom brott får förverkas (36 kap. 2
och 3 §§). Det räcker att föremålet på grund av sin särskilda
beskaffenhet kan komma till brottslig användning för att det
skall kunna förverkas. I sammanhanget kan erinras om den ordning
med s.k. objektiv konfiskationstalan som finns i 9 kap. 5 §
tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen.
Enligt konstitutionsutskottet är det angeläget att principen
om censurförbud och andra skyddsregler som gäller före
spridningen upprätthålls. Bestämmelser om utvidgade
konfiskeringsmöjligheter i de båda grundlagarna bör därför ta
sikte på skrifter och filmer som har spritts och som innefattar
skildring av barn i pornografisk bild.
Det förslag som regeringen remitterade till Lagrådet innebär
att konfiskering kan ske av barnpornografiskt material under den
enda förutsättningen att det påträffas i samband med en
förundersökning. Lagrådet har invänt mot förslaget och anfört
att om utgångspunkten tills vidare skall vara att envar har rätt
att inneha barnpornografi för eget bruk, framstår det som
motsägelsefullt att denna rätt skall kunna sättas åt sidan, om
det slumpar sig så att innehavaren blir föremål för
förundersökning. Lagrådet menar att det finns en logisk
motsättning mellan å ena sidan rätten för envar att inneha
barnpornografiskt material för eget bruk och å andra sidan
möjligheten för de rättsvårdande myndigheterna att konfiskera
sådant material i den mån innehavaren blir föremål för
förundersökning. Denna motsättning blir enligt Lagrådet mindre
uppenbar om det föreskrivs att förundersökningen, för att kunna
läggas till grund för konfiskering skall avse misstanke om
sexualbrott eller brott mot allmän ordning som avser skildringar
i pornografisk bild eller av sexuella handlingar eller av våld
eller tvång mot person (6 kap. och 16 kap. 10 a--12 §§
brottsbalken).
Konstitutionsutskottet kan konstatera att det även med
Lagrådets förslag kan bli slumpen som avgör huruvida en
barnpornografisk skildring blir föremål för konfiskering. Vidare
innebär Lagrådets förslag att barnpornografi som påträffas i
samband med förundersökningar med anledning av misstankar om
mord eller andra grova våldsbrott inte kan konfiskeras. Eftersom
det bakomliggande skälet till att utvidgade
konfiskeringsmöjligheter bör införas är att barnpornografiska
skildringar är förnedrande för barn och att fortsatt spridning
av dem därför bör förhindras, anser konstitutionsutskottet att
det inte bör föreskrivas någon sådan begränsning som Lagrådet
har förordat.
Utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna bör enligt
konstitutionsutskottets mening däremot falla sådana teckningar,
animerade filmer och annat material som inte framträder som
verklighetsbaserat. Det material som skall kunna bli föremål för
konfiskering bör således innefatta en skildring av
verklighetstrogen karaktär.
Vidare bör konfiskering inte få ske om innehavet med hänsyn
till omständigheterna är försvarligt. En fråga är om den gärning
som begicks när en skrift eller en film gavs ut var försvarlig
skall få betydelse i detta sammanhang.
Varje skildring av barn i pornografisk bild är inte straffbar.
Undantag görs nämligen för det fall att gärningen med hänsyn
till omständigheterna är försvarlig. Av motiven framgår att
avgörande vid denna bedömning bör vara det syfte som ligger
bakom framställningen och det sammanhang som den förekommer i
(prop. 1978/79:179). Som exempel på fall där ett spridande kan
vara försvarligt kan nämnas publicering som låter sig försvaras
av hänsyn till konstnärliga intressen. Också som ett led i en
allvarligt syftande nyhetsförmedling eller i vetenskapliga
arbeten kan spridande av barnpornografiska skildringar i bild
framstå som försvarligt. För att en sådan bedömning skall komma
i fråga skall bilden dock ingå som ett naturligt och befogat led
i det sammanhang där den förekommer.
Vad frågan nu gäller är alltså om konfiskering skall kunna ske
av en barnpornografisk skildring som då den gjordes eller spreds
bedömdes som försvarlig och därför var tillåten. Det bör först
framhållas att frågeställningen saknar aktualitet i de fall där
det tryck- eller yttrandefrihetsrättsliga ansvaret inte är
preskriberat vilket är vanligt när det gäller barnpornografiska
filmer och videogram. I andra fall kan det hävdas att det från
informationsfrihetssynpunkt aldrig bör vara möjligt att
konfiskera sådant som inte var brottsligt när det gavs ut. Med
en sådan utgångspunkt skulle konfiskeringsbestämmelserna
utformas så att de endast tar sikte på skildringar som
innefattar barnpornografibrott. En sådan lösning skulle
emellertid kunna leda till att det skulle krävas en bedömning av
de förhållanden som förelåg vid utgivningstillfället. Främst av
detta skäl bör frågan om skildringen var försvarlig inte få
direkt betydelse för bedömningen om innehavet är försvarligt.
Bestämmelserna om konfiskering bör därför utformas så att de tar
sikte på barnpornografiska skildringar. Konstitutionsutskottet
vill emellertid framhålla att ett innehav av en skildring som
när den spreds utgjorde en försvarlig gärning, t.ex. med hänsyn
till att den hade ett konstnärligt värde, i många fall bör kunna
bedömas som försvarligt. Vid rättstillämpningen får det bli en
uppgift i första hand för Justitiekanslern att särskilt beakta
det intresse av informationsfrihet som kan göra sig gällande i
detta sammanhang (jfr den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 5 §
yttrandefrihetsgrundlagen).
När det gäller barnpornografisk bild som inte faller under de
båda grundlagarna kan som nyss framgått förverkande ske redan i
dag. Detta gäller alltså trots att innehav av barnpornografi
inte är kriminaliserat. En barnpornografisk bild som skildrar en
verklig brottslig gärning av sexuell innebörd riktad mot ett
barn har vidare frambragts genom brott och om den påträffas hos
annan än den som har framställt bilden, finns ofta anledning
misstänka att det tagits brottslig befattning med egendomen
(spridningsbrottet). Med stöd av bestämmelser i 36 kap.
brottsbalken och i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall
vid förverkande m.m. finns det redan i dag en möjlighet att ta i
beslag och i vanligt mål yrka förverkande av många sådana
barnpornografiska bilder som inte faller under
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, även om
talan inte förs om ansvar eller talan riktas mot en okänd.
Regleringen är emellertid inte heltäckande. Det kan förekomma
fall där förverkande inte kan ske med stöd av nu gällande
regler. Av samma skäl som beträffande den ökade möjligheten till
konfiskering anser konstitutionsutskottet därför att det bör
införas en möjlighet att förverka de bilder som
verklighetstroget återger ett sexuellt övergrepp på ett barn.
Nya bestämmelser om detta måste då införas. Detta kan lämpligen
ske genom en ny lag om förverkande av barnpornografi.
Genom vad konstitutionsutskottet nu har anfört får syftet med
motion 1993/94:K445 yrkande 5 anses tillgodosett.
Vissa övergångsfrågor
De nu förordade reglerna om konfiskering är att betrakta som
en övergångslösning inför en kriminalisering av innehav med
verkan från den 1 januari 1999. Efter 1994 års val och senast
våren 1998 bör riksdagen därför som vilande anta förslag om att
upphäva de i båda grundlagarna den 1 januari 1995 införda
reglerna om konfiskering. I samband därmed bör riksdagen som
vilande anta förslag om ändringar i båda grundlagarna med
ikraftträdande den 1 januari 1999 av innebörd att i fråga om
innehav av barnpornografi också skall gälla vad som är
föreskrivet i lag om särskild rättsverkan. Efter 1998 års val
kan dessa vilande förslag antas slutligt. I samband därmed bör
riksdagen besluta om de ändringar i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden som föranleds därav.
Särskild rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av
barnpornografibrott
Bakgrund
I 5 kap. 6 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen finns
regler om särskild rättsverkan såvitt gäller brottet olaga
våldsskildring. Bestämmelsen hänvisar till allmän lag, dvs. 36
kap. brottsbalken. I det kapitlet finns regler om förverkande av
egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan. Det är med
stöd av sistnämnda bestämmelser som vinning från brottet olaga
våldsskildring kan neutraliseras. I grundlagsbestämmelsen nämns
inte barnpornografibrott. Yttrandefrihetsgrundlagens regler
medger således inte förverkande av det som hänför sig till
barnpornografibrott. Inkomster från försäljning av
barnpornografi går således inte att komma åt på rättslig väg.
Justitiekanslern har uppgett att i ett ärende som gäller
misstanke om yttrandefrihetsbrotten barnpornografi och olaga
våldsskildring har hos de personer som är inblandade i
brottsligheten påträffats stora penningbelopp. Enligt
Justitiekanslern hade försäljningen av barnpornografi och olaga
våldsskildring inbringat mycket stora inkomster under den tid
verksamheten pågick. Ett visst belopp, 500 000 kr, hade tagits i
beslag och sedermera belagts med kvarstad. Det synes enligt
Justitiekanslern stå klart att betydande vinning gjorts på
barnpornografibrottet.
Inom konstitutionsutskottet upprättad promemoria
I den inom utskottet den 19 maj 1994 upprättade promemorian
anförs att man kan komma till rätta med det angivna problemet
genom att bestämmelsen om särskild rättsverkan i 5 kap. 6 §
första stycket yttrandefrihetsgrundlagen ändras så att den också
omfattar barnpornografibrott. I promemorian läggs fram förslag
till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen i enlighet med
detta.
Lagrådets yttrande
Lagrådets yttrande innehåller ingen erinran mot lagförslaget.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet förordar att 5 kap. 6 §
yttrandefrihetsgrundlagen ändras i enlighet med vad som föreslås
i promemorian.
Några rättegångsfrågor
Konstitutionsutskottet vill slutligen ta upp några
rättegångsfrågor när det gäller konfiskering enligt de
föreslagna nya bestämmelserna.
Mål som rör bestämmelser om ingripanden på grund av innehållet
i tryckta skrifter och filmer handläggs i den för grundlagarna
särskilda rättegångsordningen som syftar till vidast möjliga
yttrande- och informationsfrihet. Eftersom barnpornografi
innefattande spridande av tryckta skrifter och filmer handläggs
i denna ordning bör enligt konstitutionsutskottet även mål som
rör konfiskering av tryckta skrifter och filmer enligt de
föreslagna nya reglerna handläggas i samma ordning.
Om forum för brottmål som handläggs som tryck- eller
yttrandefrihetsmål finns bestämmelser i 7 kap. lagen (1991:1559)
med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden. Utgångspunkten för
forumreglerna är att anknytningspunkten bör vara där den
tilltalade har sitt hemvist. Avgörande för var tryckfrihets-
eller yttrandefrihetsmål skall tas upp är dock i fråga om
periodiska skrifter och om filmer den ort där skriften eller
filmen utgavs. I sista hand skall den ort där skriften eller
filmen anträffas vara avgörande för var målet skall tas upp. Mot
bakgrund härav anser konstitutionsutskottet att en ansökan om
konfiskering enligt de föreslagna nya reglerna bör tas upp vid
den tryckfrihetsdomstol som är behörig att ta upp mål för den
ort där den tilltalade eller svaranden har sitt hemvist.
För att undvika stora kostnader och andra olägenheter bör det
emellertid föreskrivas om en möjlighet att väcka talan vid en
och samma tryckfrihetsdomstol om det är fråga om flera personer
och t.ex. den ene åtalas för yttrandefrihetsbrott på grund av
innehållet i filmen och den andre är svarande i mål om
konfiskering. Av samma skäl bör det föreskrivas om en möjlighet
att en domstol får ta upp flera mål även om enligt huvudregeln
talan skall väckas vid skilda tingsrätter.
Upprättade lagförslag med ikraftträdande den 1 januari 1995
I enlighet med det anförda har, såvitt gäller åtgärder med
verkan från den 1 januari 1995, upprättats förslag till
1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
2. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,
3. lag om förverkande av barnpornografi,
4. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden.
Lagförslagen har tagits in i bilaga 7.
Författningskommentarer till lagförslagen med ikraftträdande
den 1 januari 1995
Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
7 kap. 7 §
I första stycket i denna paragraf anges att tryckt skrift får
konfiskeras om den innefattar tryckfrihetsbrott. En tryckt
skrift kan innefatta tryckfrihetsbrott endast om den är utgiven
på sätt som anges i 1 kap. 6 §. I andra stycket anges vad
konfiskering innebär, nämligen att alla exemplar som är avsedda
för spridning skall förstöras.
I ett nytt tredje stycke föreskrivs en utvidgning av
konfiskeringsinstitutet till att gälla även redan spridda
exemplar. Den nya bestämmelsen gäller tryckta skrifter som
innefattar barnpornografi som är av verklighetstrogen karaktär.
Sådana barnpornografiska bilder i tryckta skrifter som inte
innefattar en verklighetstrogen skildring skall alltså inte
kunna konfiskeras på den nya grunden. De flesta tecknade bilder
kan därför antas komma att falla utanför den utvidgade
möjligheten till konfiskering. Vidare skall det inte vara
möjligt att på denna grund konfiskera bilder som utgör t.ex. ett
för ögat synbart montage av andra bilder som uppenbart inte
skildrar något verkligt. Förvanskade eller på annat sätt
konstruerade bilder som kan uppfattas som en skildring ur
verkligheten skall dock kunna konfiskeras enligt den nya
bestämmelsen. Bilden måste dock vara pornografisk på sätt som
avses i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen.
Alla utgivna exemplar, dvs. även spridda exemplar som
påträffas hos t.ex. en enskild person får konfiskeras.
Möjligheten till konfiskering föreligger även efter det att det
eventuella brottet som begicks när skriften gavs ut har
preskriberats. Huruvida denna gärning var försvarlig eller inte
får inte direkt betydelse för konfiskeringsfrågan. I
bestämmelsen anges nämligen inte att skildringen skall innefatta
barnpornografibrott. Det sägs i stället att den måste innefatta
en skildring av barn i pornografisk bild. Att
informationsfrihetsintresset skall beaktas i detta sammanhang
berörs i den allmänna motiveringen på s. 38.
För att markera att tvångsmedel inte skall utnyttjas endast i
syfte att utreda om en enskild innehar barnpornografiska tryckta
skrifter har som ytterligare förutsättning föreskrivits att
exemplaren skall ha påträffats i samband med en förundersökning.
9 kap. 5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om konfiskering utan
samband med att åtal väcks. I ett nytt andra stycke
föreskrivs att Justitiekanslern får ansöka om en skrifts
konfiskering med stöd av den nya lydelsen av 7 kap. 7 §. Till
skillnad mot vad som gäller enligt första stycket i förevarande
paragraf, förs talan här mot en annan person, nämligen den som
ägde, hade skriften i sin besittning eller på annat sätt
förfogade över den. Den parten blir således svarande i målet.
Genom hänvisningen i 12 kap. 1 § till 9 kap. 5 § skall mål som
rör konfiskering enligt 7 kap. 7 § tredje stycket handläggas som
tryckfrihetsmål. Jury skall alltså pröva om den tryckta skriften
innefattar en barnpornografisk skildring och om den är av
verklighetstrogen karaktär.
10 kap. 1 §
Genom en ny andra mening i första stycket medges att
beslag läggs även på sådan barnpornografisk tryckt skrift som
avses i den nya lydelsen av 7 kap. 7 § och som påträffas i
samband med sådan förundersökning som anges där. För att inte de
särskilda reglerna om tid för åtals väckande och om
verkställighet av beslag i 10 kap. skall bli tillämpliga,
hänvisas till vad som i 10 kap. 14 § (i dess lydelse enligt bet.
1993/94:KU25) föreskrivs om utredningsbeslag. Bestämmelsen om
straff för spridande av tryckt skrift som tagits i beslag
(6 kap. 3 § andra stycket) bör inte vara tillämplig på beslag
av nu avsett slag.
12 kap. 14 §
Genom en ändring i första stycket får den som är svarande
i ett mål om konfiskering som handläggs i samma mål där en
person åtalats för att vara ansvarig för innehållet i skriften,
stå tillbaka för den sistnämndes processhandlingar såsom
hänskjutande av målet direkt till rättens avgörande och
uteslutning av jurymän. En tilltalads rätt går alltså här före
den mot vilken talan endast förs om konfiskering.
Genom en ändring i andra stycket görs klart att, om talan
förs endast om konfiskering på grund av den nya bestämmelsen i 7
kap. 7 § tredje stycket, det inte är rätten som utesluter
jurymännen, vilket är fallet vid ansökningsmål enligt 9 kap. 5 §
första stycket. Enligt en ny andra mening i stycket skall
bestämmelsen om att rätten utesluter jurymän dock gälla i de nya
konfiskeringsfallen, om någon svarandepart inte finns eller
stämning här i riket inte kan delges honom.
Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
5 kap. 6 §
I första meningen i första stycket i paragrafen anges att en
film eller en ljudupptagning som innefattar ett
yttrandefrihetsbrott får konfiskeras. Hänvisningen i andra
meningen i första stycket till vad som är föreskrivet i lag om
särskild rättsverkan i övrigt utvidgas till att inte bara avse
brottet olaga våldsskildring utan också barnpornografibrott. För
olaga våldsskildring och barnpornografibrott kommer därmed att
gälla samma regler om särskild rättsverkan. Det blir därigenom
möjligt att t.ex. förverka vinningen från ett
barnpornografibrott.
I ett nytt tredje stycke föreskrivs en utvidgning av
konfiskeringsinstitutet såvitt gäller filmer som innefattar
barnpornografi av verklighetstrogen karaktär. Den nya
bestämmelsen innebär att även spridda exemplar kan konfiskeras.
Att icke utgivna filmer inte kan konfiskeras framgår av 1 kap.
10 § samt av att ingen ändring görs i bl.a. 1 kap. 3 § och 3
kap. 8 §.
Mål som rör konfiskering av barnpornografiska filmer enligt
den nya bestämmelsen skall handläggas som yttrandefrihetsmål.
Det framgår av 9 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen med de där
gjorda hänvisningarna till 12 kap. tryckfrihetsförordningen.
7 kap. 2 §
I ett nytt andra stycke har införts en bestämmelse som
motsvaras av det föreslagna nya andra stycket i 9 kap. 5 §
tryckfrihetsförordningen.
Förslaget till lag om förverkande av barnpornografi
Enligt lagen skall barnpornografiska skildringar som avses i
16 kap. 10 a § brottsbalken som påträffas i samband med
förundersökning förklaras förverkade, om skildringarna är av
verklighetstrogen karaktär och det inte finns särskilda skäl mot
att de förverkas.
I fråga om beslag av sådana skildringar tillämpas
bestämmelserna i rättegångsbalken.
Alla barnpornografiska skildringar som påträffas skall dock
inte förverkas. En sådan begränsning ligger redan i det
förhållandet att förverkande enligt denna lag får ske endast av
sådana skildringar som påträffas i samband med en
förundersökning. Vidare skall förverkande inte ske om det finns
särskilda skäl som talar mot det. Ledning kan här hämtas i vad
som skall utgöra försvarlig gärning enligt 16 kap. 10 a §
brottsbalken. Skildringar som innehas i t.ex. seriöst
forskningssyfte torde man därför kunna underlåta att förverka.
Kan skildringen förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken
skall förevarande lag inte tillämpas. För skildringar som
omfattas av tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen gäller dessa grundlagars bestämmelser
om konfiskering.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden
7 kap. 1 §
I paragrafen har införts en hänvisning till den föreslagna nya
7 kap. 3 a §.
7 kap. 3 a §
Paragrafen är ny.
I den nya bestämmelsen föreskrivs att avgörande för var
ansökan skall göras enligt de föreslagna nya bestämmelserna om
konfiskering i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2
§ yttrandefrihetsgrundlagen är den ort där svaranden har sitt
hemvist. Om det inte är känt var han har sitt hemvist eller om
han inte har hemvist här i landet skall bestämmelserna i
kapitlets 2 och 3 §§ om forum i tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål gälla.
7 kap. 7 a §
Paragrafen är ny.
Om det förekommer flera mål varav ett rör ansökan om
konfiskering enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 9 kap. 5
§ tryckfrihetsförordningen eller 7 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen, ges enligt förevarande paragraf en
möjlighet att ta upp samtliga mål vid en och samma domstol som
är behörig att ta upp tryckfrihetsmål. Har mål på detta sätt
tagits upp vid samma tingsrätt, skall de enligt tredje stycket
handläggas i en rättegång, om inte synnerliga skäl talar mot
det.
Justitiekanslern är ensam behörig åklagare i mål om
konfiskering och är således ensam behörig att hos rätten begära
att ansökan om konfiskering skall tas upp vid annan domstol än
den som anges enligt den föreslagna huvudregeln i 3 a §.
Rättens ställningstagande i saken kan inte överklagas
särskilt.
Begreppet barn
Bakgrund
Som framgår av det föregående anges i den aktuella
brottsbalksbestämmelsen inte någon bestämd åldersgräns när det
gällde att avgöra vad som avses med barn.
Yttrandefrihetsutredningen anförde i frågan om vad som skulle
förstås med barn att bestämmelsen syftade till att skydda unga
människor vilkas könsmognadsprocess inte är avslutad, att någon
åldersgräns inte borde anges samt att den närmare
gränsdragningen fick ankomma på rättstillämpningen. Några
remissinstanser hade kritiserat utredningens ståndpunkt och
förordat en åldersgräns.
Riksåklagaren påpekade i sitt remissyttrande över
Yttrandefrihetsutredningens betänkande att det skulle medföra
stora olägenheter att använda sig av en bestämd åldersgräns,
bl.a. därför att det skulle leda till att barnets identitet
skulle behöva fastställas. Detta skulle i sin tur kunna orsaka
ytterligare kränkning av det avbildade barnets integritet. Bl.a.
på de skäl som Riksåklagaren hade anfört anslöt sig regeringen
till Yttrandefrihetsutredningens uppfattning på denna punkt
(prop. 1978/79:179).
Justitieutskottet behandlade den här aktuella frågan tämligen
utförligt år 1990 i sitt yttrande (1989/90:JuU3y) till
socialutskottet över FN:s barnkonvention. Enligt artikel 1 i
barnkonventionen avses med barn varje människa under 18 år, om
inte barnet blir myndigt tidigare enligt lag som gäller för
barnet. Justitieutskottet som fann att utformningen av den
svenska lagstiftningen uppfyller kraven i barnkonventionen
avstyrkte då bifall till motionsyrkanden om en åldersgräns.
Justitieutskottet anförde bl.a. att en strikt åldersgräns -- i
vart fall med den utformning som då var aktuell -- var behäftad
med flera nackdelar. Den identifiering som skulle kunna bli
nödvändig skulle innebära ytterligare integritetskränkningar av
barnet. Vidare skulle en åldersgräns kunna medföra att åklagaren
i många fall skulle vara tvungen att styrka att ett avbildat
barn inte fyllt 18 år, något som med all sannolikhet kraftigt
skulle kunna begränsa möjligheterna till åtal på grund av de
bevissvårigheter som kunde förväntas uppstå. Justitieutskottets
bedömning var att införandet av en åldersgräns -- i vart fall
med den utformning som föreslogs -- snarast skulle motverka
motionärernas syfte genom att i praktiken inskränka möjligheten
att bestraffa utnyttjandet av barn i pornografiskt syfte.
Samtidigt hänvisade justitieutskottet till Justitiekanslerns
remissyttrande över barnkonventionen där han anförde att det
skulle vara önskvärt att skyddet i vart fall kunde utvidgas till
att omfatta även unga personer vars könsmognadsprocess var
avslutad men som uppenbarligen i övrigt fortfarande befinner sig
i den utvecklingsprocess i stort som utgör motiv för
lagstiftningens skyddsbestämmelser. Justitieutskottet ansåg
således att en utvidgning av det straffbara området i linje med
Justitiekanslerns synpunkter kunde övervägas.
Sådana överväganden har skett inom ramen för arbetet med
promemorian Ökat skydd för barn. I promemorian föreslås att
bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 7 § brottsbalken
utvidgas på så sätt att det blir straffbart att förmå även den
som fyllt 15 men inte 18 år att medverka vid framställning av
pornografisk bild eller vid sexuell posering. För närvarande
träffar straffbudet endast förfaranden med barn under 15 år.
Promemorians förslag i denna del bereds för närvarande i
Justitiedepartementet.
Med anledning av ett motionsyrkande om införande av en
åldersgräns för barns medverkan i pornografiska sammanhang
behandlades frågan av konstitutionsutskottet hösten 1993.
Konstitutionsutskottet avstyrkte motionsyrkandet med hänvisning
till det nämnda promemoriearbetet (bet. 1993/94:KU1).
Motionerna
Ett yrkande om tillkännagivande till regeringen om en
åldersgräns för barnpornografibrott framställs i motionen
1993/94:K436 yrkande 3 av Gudrun Schyman m.fl. (v). Enligt
motionärerna är det en stor brist med de nuvarande
bestämmelserna om barnpornografi att barn definieras som en
person vars könsmognad inte är avslutad. Enligt motionärerna
saknar därför tidigt könsmogna barn skydd av lagen. I stället
bör enligt motionen -- i överensstämmelse med barnkonventionen
-- en 18-årsgräns införas som huvudregel. Om identifiering och
därmed fastställande av ålder inte låter sig göras bör nuvarande
definition av barn tillämpas.
I motionen 1993/94:K407 yrkande 2 av Charlotte Cederschiöld
(m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i
motionen anförts om en åldersgräns för personers medverkan i
pornografiska sammanhang. Motionären har enligt ovan ansett att
en utredning bör ske av konsekvenserna av ett eventuellt förbud
mot innehav av barnpornografi och att denna bör få till uppgift
att t.ex. se hur andra länder löst de praktiska komplikationerna
med ett förbud och vilka konsekvenser en förändring får i
förhållande till tryckfrihet och till annan lagstiftning. I
detta sammanhang menar motionären bl.a. bristen på en tydlig
definition -- t.ex. när det gäller ålder -- av barnpornografi.
Enligt motionen 1993/94:K424 yrkande 1 delvis och yrkande 2 av
Birgit Henriksson (m) bör en åldersgräns motsvarande
myndighetsåldern, dvs. 18 år, dras för medverkan i pornografiska
sammanhang.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet konstaterar att förslaget i den nämnda
departementspromemorian i princip innebär att det skulle bli
straffbart att utnyttja personer som inte fyllt 18 år i
pornografiska syften och att detta gäller oavsett om det handlar
om framställning av barnpornografiska bilder för eget bruk eller
för spridning i tryckt skrift eller t.ex. sexuell posering. Med
detta vore enligt justitieutskottets mening en hel del vunnet. I
sammanhanget är att märka att en konsekvens av den föreslagna
regleringen är att all framställning av pornografi där barn
medverkar skulle komma att innefatta även ett brott mot 6 kap.
brottsbalken för vilket får dömas i brottskonkurrens i
tillämpliga fall.
Justitieutskottet ifrågasätter dock om detta är tillräckligt
för att komma till rätta med barnpornografibrottet enligt 16
kap. brottsbalken. Justitieutskottet anför att här gäller till
skillnad från regleringen i 6 kap. brottsbalken inte endast att
bereda skydd för individen utan även att motverka den kränkning
som barn i allmänhet utsätts för genom förekomsten av
barnpornografi. Mot den bakgrunden pekar justitieutskottet på
den norska lösningen på motsvarande problem. I Norge innefattar
barnpornografibrottet förbud att inneha eller till Norge införa
pornografiska bilder av någon som är, kan antas vara eller
framställs som att vara under 16 år. Det bör enligt
justitieutskottets mening övervägas om en liknande lösning men
med en 18-årsgräns går att finna för svenskt vidkommande.
Justitieutskottet noterar dock att också en lösning efter dessa
linjer kan medföra vissa problem när det gäller avgränsningen av
det straffbara området. De bevissvårigheter som eventuellt kan
bli följden av ett åldersrekvisit måste enligt justitieutskottet
också noga övervägas. Avslutningsvis vill justitieutskottet
framhålla att några övertygande skäl för en strikt
åldersgräns, där barn definieras som en person som inte fyllt 18
år, hittills inte presenterats.
Konstitutionsutskottets bedömning
Enligt konstitutionsutskottets mening föreligger skäl att
utvidga lagstiftningens skydd till att omfatta även unga
människor vars könsmognadsprocess är avslutad men som
uppenbarligen fortfarande befinner sig i den utveckling som
motiverar lagstiftningens skyddsbestämmelser. När det gäller
frågan om hur en utvidgning av skyddet skall utformas vill
konstitutionsutskottet liksom justitieutskottet först framhålla
att det inte har presenterats några övertygande skäl för en
strikt åldersgräns, där barn definieras som en person under 18
år. Konstitutionsutskottet avstyrker därför motion 1993/94:K424
yrkande 1 i denna del och yrkande 2.
Som justitieutskottet anför bör emellertid övervägas om en
liknande lösning som den norska men med en 18-årsgräns går att
finna för svenskt vidkommande. Konstitutionsutskottet delar
justitieutskottets bedömning att en sådan lösning kan medföra
vissa problem när det gäller avgränsningen av det straffbara
området. Också de bevissvårigheter som eventuellt kan bli
följden av ett åldersrekvisit måste beaktas. Enligt
konstitutionsutskottet bör regeringen se till att frågan blir
föremål för utredning. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Därmed får syftena med motionerna
1993/94:K407 yrkande 2 och 1993/94:K436 yrkande 3 anses
tillgodosedda.
Frågan om straffskärpning för barnpornografibrottet
Bakgrund
Straffskalan för barnpornografibrott omfattar, efter en
ändring som trädde i kraft den 1 juli 1993, böter eller fängelse
i högst två år (prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr.
220).
Motionerna
Påföljden för barnpornografibrottet berörs i fyra motioner,
nämligen 1993/94:K407 yrkande 1 av Charlotte Cederschiöld (m),
1993/94:K445 yrkande 4 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp,
c, kds, nyd, v, -), 1993/94:K415 yrkande 4 av Karl-Göran
Biörsmark m.fl. (fp) och 1993/94:K432 yrkande 2 av Birgitta Dahl
m.fl. (s).
I motionerna 1993/94:K407 yrkande 1 av Charlotte Cederschiöld
(m) och 1993/94:K432 yrkande 2 av Birgitta Dahl m.fl. (s) begärs
tillkännagivande till regeringen om skärpta straffsatser. Enligt
motionen K407 bör en höjning av straffpåföljden till sex år
övervägas dels för att markera samhällets avståndstagande och
allvarliga syn på brott mot förbudet, dels också i avskräckande
syfte. Enligt motionärerna i motionen K432 bör straffen skärpas
avsevärt.
Motionärerna i motionen 1993/94:K415 yrkande 4 av Karl-Göran
Biörsmark m.fl. (fp) anser att man, i samband med en
kriminalisering av innehav av barnpornografiskt material, bör
göra en översyn av straffsatserna och här överväga en
straffskärpning. I motionen 1993/94:K445 yrkande 4 av Margareta
Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, v, -) finner motionärerna
det märkligt att när det i Justitiedepartementets promemoria
Ökat skydd för barn föreslås en straffskärpning för grovt
sexuellt utnyttjande till högst sex år, skall skildrandet av
övergreppet endast bestraffas med böter eller fängelse i högst
två år. Motionärerna anser att en översyn av straffskalorna för
barnpornografibrott bör göras i samband med en lagändring.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet anser för sin del att frågan om en
ytterligare skärpning av straffskalan är för tidigt väckt. I
sammanhanget erinrar justitieutskottet också om att för det fall
ett barnpornografibrott innefattar framställning av
pornografiska bilder där barn medverkar torde gärningsmannen som
regel i brottskonkurrens kunna dömas även för ett sexuellt
övergrepp på barnet enligt 6 kap. brottsbalken. Detta får enligt
justitieutskottet i skärpande riktning betydelse för den påföljd
som kan utmätas (se 26 kap. 2 § brottsbalken).
Konstitutionsutskottets bedömning
Som framgått av det föregående förutsätter barnpornografi
nästan alltid ett hänsynslöst utnyttjande av barn.
Konstitutionsutskottet har också kunnat konstatera att det under
senare tid har framkommit att barnpornografi av synnerligen
grovt slag förekommer i betydande omfattning och att
utvecklingen har visat att hittills vidtagna åtgärder inte är
tillräckliga. Mot denna bakgrund är det angeläget att ökade
resurser sätts in för att bekämpa barnpornografibrottsligheten.
Även ökad information om denna brottslighet kan leda till att
fall där den förekommer uppmärksammas mera och därmed kommer
till de rättsvårdande myndigheternas kännedom.
Nyligen höjdes straffmaximum från sex månaders fängelse till
två års fängelse. Med hänsyn till den utveckling som nyss har
berörts är det enligt konstitutionsutskottet angeläget att följa
upp och utvärdera detta beslut. Skulle det vid en sådan
utvärdering visa sig att en ytterligare skärpning av
straffskalan kan få betydelse i kampen mot
barnpornografibrottsligheten, bör regeringen återkomma till
riksdagen med förslag härom. Vad konstitutionsutskottet nu har
anfört bör riksdagen med anledning av motionerna i denna del som
sin mening ge regeringen till känna.
Förbättringar inom polisorganisationen för att bekämpa
barnpornografibrott
Bakgrund
Konstitutionsutskottet beslutade den 26 maj 1994 att bereda
justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över en i en
bilagd promemoria berörd fråga om inrättandet av en särskild
enhet inom Rikspolisstyrelsen med uppgift att bekämpa
barnpornografi.
Ett motiv för inrättandet av en sådan enhet anges i
promemorian vara barnpornografibrottslighetens särskilda
karaktär med ibland förekommande förgreningar i olika nätverk
såväl inom som utom landet. Detta föranleder enligt promemorian
behov av en underrättelseinhämtning på central nivå rörande
denna brottslighet. Den särskilda enheten skulle också, anförs
det, kunna biträda vid större förundersökningar om
barnpornografibrott. Om inrättandet av en särskild enhet inte
bedöms vara en lämplig åtgärd, bör enligt promemorian övervägas
att på annat sätt avdela resurser inom Rikspolisstyrelsen för de
angivna uppgifterna.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet avgav den 31 maj 1994 ett yttrande över den
fråga som berördes i promemorian, bilaga 6.
Enligt justitieutskottets uppfattning finns det behov av en
förbättrad underrättelseinhämtning på central nivå när det
gäller barnpornografibrott. Justitieutskottet efterlyser bl.a.
bättre kunskap om de datanätverk i vilka barnpornografiskt
material sprids och ökad spaningsverksamhet mot dessa och andra
spridningskällor för barnpornografiskt material. Också de
internationella aspekterna av den aktuella brottsligheten
behöver enligt justitieutskottet beaktas i ökad utsträckning,
inte minst mot bakgrund av att Interpol under det senaste
halvåret har byggt upp en särskild analysgrupp för sådan
brottslighet. Även metodutvecklingen på området framstår som
angelägen.
Det har enligt justitieutskottet under senare tid visat sig
att utredningar om barnpornografisk brottslighet kan bli både
omfattande och på många sätt krävande för berörd personal.
Justitieutskottet anser mot den bakgrunden att det behövs en
utbyggd central beredskap också för för att kunna bistå
polismyndigheterna med kunskap och resurser av olika slag vid
större förundersökningar rörande barnpornografibrott.
Justitieutskottet anser att det bör överlämnas åt regeringen
att ta ställning till hur de förbättringar i polisorganisationen
som justitieutskottet här har föreslagit för att bekämpa
barnpornografibrott skall komma till stånd. Regeringen bör
senast i 1995 års budgetproposition återkomma till riksdagen med
en redovisning av vilka åtgärder som har vidtagits. Vad som nu
anförts bör konstitutionsutskottet enligt justitieutskottets
uppfattning som sin mening ge regeringen till känna.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet ställer sig bakom de förslag till
förbättringar i polisorganisationen som justitieutskottet har
fört fram när det gäller att bekämpa barnpornografibrott.
Konstitutionsutskottet delar justitieutskottets uppfattning att
det bör överlämnas åt regeringen att avgöra hur förbättringarna
bör komma till stånd och att regeringen senast i 1995 års
budgetproposition bör återkomma till riksdagen med en
redovisning av vilka åtgärder som har vidtagits. Vad
konstitutionsutskottet nu har anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Samordnade nordiska insatser mot barnpornografi
Motionen
I motionen 1993/94:K432 yrkande 3 av Birgitta Dahl m.fl. (s)
yrkas ett tillkännagivande om ett samnordiskt uppträdande i
barnpornografiska frågor, såväl inom Norden som på det
internationella planet.
En mellan de nordiska länderna gemensam hållning i
barnpornografiska frågor faller sig naturlig enligt
motionärerna. Enligt motionen kan en samnordisk linje tjäna som
språngbräda för och ge kraft åt fortsatta gemensamma aktiviteter
i internationella sammanhang mot barnpornografin.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet erinrar till en början om att det i sitt
betänkande om anslag till polisväsendet (1993/94:JuU19) nyligen
har behandlat några motionsyrkanden med liknande inriktning.
Justitieutskottet anför vidare att regeringen i
planeringsdirektiv för polisväsendet avseende budgetåret 1994/95
under anslaget till Rikspolisstyrelsen har beräknat medel för
ett ökat nordiskt samarbete med utländsk polis för att bekämpa
brottslighet som består i att nordiska medborgare begår sexuella
övergrepp mot barn utomlands. Av betydelse i det sammanhanget är
att en polissambandsman sedan december 1993 är placerad i
Thailand med den enda uppgiften att bevaka frågor rörande
sexuella övergrepp på barn. Justitieutskottet nämner också att
betydelsen av ett utvidgat internationellt polissamarbete
understryks i årets budgetproposition (s. 93) och att regeringen
anser att det är nödvändigt att utveckla starka och effektiva
funktioner på central nivå inom polisen med uppgifter inom det
internationella polissamarbetet. Justitieutskottet pekar också
på att Sverige även är internationellt verksamt, t.ex. inom
Europarådet, när det gäller att utarbeta rekommendationer för
att med internationella insatser bekämpa barnprostitution och
utnyttjande av barn för pornografi.
Justitieutskottet understryker det angelägna i att de nordiska
insatserna till skydd för barn i görligaste mån samordnas för
att få en bättre genomslagskraft internationellt.
Justitieutskottet delar således motionärernas uppfattning i
princip. När det gäller hur det praktiska arbetet skall utformas
torde det enligt justitieutskottet närmast vara en fråga för
regeringen och berörda myndigheter.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet delar justitieutskottets bedömning.
Något uttalande från riksdagens sida är således inte påkallat
med anledning av motionen. Motionen avstyrks.
Olaga våldsskildring
Bakgrund
Bestämmelser om förbud mot spridning av filmer och videogram
med våldsinslag infördes genom att riksdagen år 1981 antog lagen
(1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med
våldsinslag, den s.k. videovåldslagen (prop. 1980/81:176, bet.
KU 1980/81:28 och bet. KU 1981/82:38). Bakgrunden till
lagstiftningen var att den då förhållandevis nya videotekniken
även kommit att utnyttjas till att sprida våldsskildringar bl.a.
till barn och ungdomar på ett sätt som ingav starka
betänkligheter. Lagen var ett provisorium i avvaktan på
resultatet av den då arbetande Yttrandefrihetsutredningens
överväganden.
Vissa ändringar gjordes i videovåldslagen år 1985 (prop.
1984/85:116, bet. KU 1985/86:11). Dessa innebar bl.a. att
kriterierna i lagen för vad som skulle anses vara otillåtna
våldsskildringar skärptes. Avsikten var att bestämmelserna
skulle komma i närmare överensstämmelse med biografbyråns praxis
i fråga om förbud mot offentlig visning. Det krav som tidigare
funnits i 1 § videovåldslagen på att skildringarna skulle vara
närgångna eller långvariga utgick nu när det var fråga om
sexuellt våld. Bestämmelsen skulle också omfatta annat sexuellt
tvång än sådant som är att hänföra till våld. En utvidgning av
bestämmelsen skedde till att omfatta också skildringar av våld
mot djur och våld som inte har någon människa som direkt eller
indirekt upphov. Vidare formulerades bestämmelsen om, så att
förbud mot extremvåld blev huvudregeln och undantag kom att
gälla, om spridandet var försvarligt med hänsyn till
framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i
övrigt.
År 1988 beslutade riksdagen (prop. 1986/87:151, bet. KU
1987/88:36) att bestämmelserna i videovåldslagen -- med vissa
ändringar -- skulle överföras till 16 kap. brottsbalken och att
videovåldslagen skulle upphävas. Reglerna om olaga
våldsskildring avseende sexuellt våld eller tvång gjordes
tillämpliga även på stillbilder och på bilder i tryckta skrifter
och i televisionsprogram och andra rörliga bilder. Ändringarna
trädde i kraft den 1 januari 1989.
Genom lagändringar, som beslutades våren 1990 (prop.
1989/90:70, bet. 1989/90:KrU30) och som trädde i kraft den 1
januari 1991, skärptes det i brottsbalken föreskrivna straffet
för olaga våldsskildring från sex månader till fängelse i högst
två år. Det straffbara området utvidgades till att avse även
oaktsam spridning av våldsskildringar om spridningen sker i
yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte. Ändringarna
ingick i ett åtgärdsprogram i syfte att komma till rätta med
skadeverkningarna av våldsskildringar i filmer och videogram.
Åtgärdsprogrammet innefattade även en ny lag (1990:886) om
granskning och kontroll av filmer och videogram. Inrättandet av
ett råd mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet)
ingick också i programmet. Biografbyrån fick i uppdrag att ha
tillsyn över videogrammarknaden. I propositionen anförde
departementschefen att för att komma till rätta med de problem
som hela utbudet av våldsskildringar på biograf, video och TV,
däri inbegripet satellit- och kabel-TV, kunde medföra, behövdes
andra insatser än censur av extrema våldsskildringar.
I proposition 1990/91:64 om yttrandefrihetsgrundlag m.m.
anförde departementschefen beträffande våldsskildringar i
rörliga bilder att det under behandlingen av det ärende som lett
fram till programmet för åtgärder mot skador av våldsskildringar
i filmer och videogram hade uttalats att det fanns anledning att
räkna med att åtgärdsprogrammet skulle få en större effekt än
vad en obligatorisk förhandsgranskning skulle kunna få.
Departementschefen ansåg att det självfallet inte var möjligt
att då förutsäga hur snart verkningarna av programmet skulle
komma att visa sig. Sakligt sett fanns det enligt henne goda
skäl att hoppas att det skulle komma att ske ganska snart.
Enligt departementschefen var det å andra sidan inte
orealistiskt att räkna med att den fulla effekten av de olika
åtgärderna kommer att visa sig först när verksamheten hunnit
pågå en tid och utvecklat sina former. Hon ansåg därför att det
fanns anledning att avvakta den något mera långsiktiga
utvecklingen på videogrammarknaden innan frågan om eventuella
ytterligare åtgärder mot våldsvideogrammen togs upp till nya
överväganden. I detta läge saknades det enligt
departementschefen tillräckligt starka skäl för att en ny
grundlag skulle medge censur i vidare omfattning än den
existerande. Den nya grundlagen borde däremot lämna utrymme för
sådana åtgärder som hade beslutats mot våldsskildringarna.
Konstitutionsutskottet (1990/91:KU21) tillstyrkte propositionen
i denna del.
De nu gällande bestämmelserna om olaga våldsskildring har
följande innehåll.
Enligt 16 kap. 10 b § första stycket brottsbalken skall den
som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett
televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt
våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids
eller som sprider en sådan skildring dömas, om inte gärningen
med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga
våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller
utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt
att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.
I paragrafens andra stycke straffbeläggs oaktsam spridning av
nu nämnt material under förutsättning att spridningen sker i
yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte.
I paragrafens tredje och fjärde stycke görs bl.a. undantag för
sådana bilder som godkänts för visning av Statens biografbyrå.
Såvitt avser skildrandet av sexuellt våld eller tvång finns i
princip motsvarande reglering i 7 kap. 4 § 13
tryckfrihetsförordningen respektive 5 kap. 1 § första stycket
yttrandefrihetsgrundlagen. Som yttrandefrihetsbrott skall också
enligt 5 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen anses
att t.ex. sprida sådana olaga våldsskildringar som i rörliga
bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot
människor eller djur.
Justitiekanslern har på regeringens uppdrag utrett behovet av
åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring.
Uppdraget redovisades i en promemoria den 23 december 1992. I
promemorian ges en beskrivning av hur föreskrifterna för att
motverka förekomsten av våldspornografi har tillämpats.
Justitiekanslern redogör för vissa iakttagelser om
våldspornografins omfattning och spridning. Slutligen redogörs
för utredningens resultat vad gäller frågan om behovet av
åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring.
Under avsnittet som gäller våldspornografi i filmer och
videogram m.m. från den 1 januari 1986 till den 31 december
1991, redogör Justitiekanslern bl.a. för en frikännande dom från
Hovrätten för Västra Sverige som gällde videogram i vilka det
förekom att en hand eller handen och delar av armen fördes in
vaginalt eller analt, s.k. fistfucking. Justitiekanslern anför
att det, av en med Riksåklagarens hjälp inhämtad redovisning för
rättstillämpningen, framgått att denna dom har föranlett att ett
antal brottsanmälningar avseende videofilmer med skildringar av
likartat handlande inte har lett till förundersökning eller
åtal. Justitiekanslern anser emellertid inte att möjligheterna
att med stöd av den nu gällande regleringen uppnå fällande domar
i sådana fall måste bedömas som uttömda. I det avsnitt i
promemorian som behandlar behovet av åtgärder rörande
bestämmelserna om olaga våldsskildring anför Justitiekanslern
att det inte är någon uppgift för honom att i förevarande
sammanhang gå in på en närmare värdering av domen. Han vill för
egen del endast framhålla att domen enligt hans mening knappast
tvingar till den slutsatsen att varje framställning av likartat
innehåll skall anses straffri.
Justitiekanslern överväger i promemorian om formuleringen i 16
kap. 10 b § BrB om pornografisk olaga våldsskildring borde
jämkas något så att de fall den är avsedd att belägga med straff
med större säkerhet kan beivras genom åtal. En sådan åtgärd
synes enligt Justitiekanslerns uppfattning emellertid kräva
grundlagsändring. Vidare kan det enligt Justitiekanslerns mening
inte hävdas att det i rättspraxis ännu har blivit helt klart att
den nu gällande lydelsen av den ifrågavarande bestämmelsen inte
skulle vara tillräcklig för sitt ändamål. Justitiekanslern anser
emellertid att frågan är värd att överväga närmare när
erfarenheterna har blivit större.
Hösten 1993 behandlade konstitutionsutskottet några
motionsyrkanden om översyn av bestämmelsen om olaga
våldsskildring vilka var föranledda av den nämnda hovrättsdomen.
Konstitutionsutskottet noterade att domen enligt
Justitiekanslerns mening knappast tvingar till den slutsatsen
att varje framställning av likartat innehåll skall anses
straffri och att Justitiekanslern ansåg att möjligheterna att
uppnå fällande domar i sådana fall således inte skulle vara
uttömda. Konstitutionsutskottet hade inhämtat att
Justitiekanslern hade väckt flera åtal för olaga våldsskildring
omfattande videogram med skildringar av det slag som var föremål
för prövning i hovrättsdomen. Enligt konstitutionsutskottets
mening fanns anledning att avvakta ytterligare erfarenheter av
tillämpningen av straffbestämmelsen om olaga våldsskildring och
av den nya yttrandefrihetsgrundlagen innan ställning togs till
behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder.
Stockholms tingsrätt meddelade den 11 april 1994 (DB 3) en dom
i ett mål där Justitiekanslern fört talan om ansvar för bl.a.
olaga våldsskildring avseende fistfucking. Tingsrätten uttalar i
sina domskäl bl.a. att lagförarbetena med kommentar måste
uppfattas så att det för straffbarhet i fråga om sexuellt
videovåld krävs att skildringen är ägnad att hos åskådaren inge
föreställningen att offret utsätts för våld, det vill säga
upplever smärta. I fråga om sexuellt tvång krävs på motsvarande
sätt att skildringen är ägnad att hos åskådaren inge
föreställningen att offret mot sin vilja tvingas underkasta sig
en kränkande eller nedvärderande behandling av sexuell natur.
Tingsrätten dömde för olaga våldsskildring avseende ett stort
antal videogram av här aktuell natur.
Utvidgning av det straffbara området
Motionerna
I motionerna 1993/94:Ju810 yrkande 17 av Ian Wachtmeister
m.fl. (nyd) och 1993/94:A815 yrkande 48 av Karin Starrin m.fl.
(c) begärs en utvidgning av bestämmelsen om olaga våldsskildring
så att s.k. fistfucking faller inom det straffbara området.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet konstaterar med hänvisning till Stockholms
tingsrätts ovan berörda dom att rättspraxis förefaller utvecklas
på det sätt som Justitiekanslern förutsåg i sin tidigare
omnämnda promemoria. För närvarande kan det enligt
justitieutskottet inte anses påkallat med någon utvidgning av
rekvisiten för olaga våldsskildring.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet finner inte skäl att frångå sin
bedömning från hösten 1993 och avstyrker följaktligen
motionerna.
Kriminalisering av innehav av olaga våldsskildring
Motionerna
I motionerna 1993/94:K426 yrkande 2 av Karl-Gustaf Sjödin
m.fl. (nyd) och 1993/94:K440 yrkande 2 av Karl-Gustaf Sjödin
(nyd) begärs att riksdagen skall besluta utvidga förbudet mot
olaga våldsskildring till att även avse innehav. Enligt
motionärerna är detta en viktig jämställdhetsfråga. Samhället
bör enligt motionerna inte tolerera att kvinnor förnedras och
utnyttjas i pornografiska våldsskildringar. Yrkandet omfattar
även de situationer där män utnyttjas på samma sätt.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet erinrar till en början om att det har tagit
ställning för ett förbud att inneha barnpornografi.
Justitieutskottet anför att de skäl av kriminalpolitisk natur
som justitieutskottet anfört i det sammanhanget inte gör sig
gällande med samma styrka beträffande olika typer av olaga
våldsskildringar. Justitieutskottet pekar särskilt på att det är
vuxna människor som agerar vid framställningar av sådana
skildringar. Det får enligt justitieutskottet förutsättas att
medverkandet sker frivilligt och att det skildrade våldet
framställts genom olika former av tekniska effekter för att ge
sken av verkligt våld. När det gäller barnpornografi däremot får
man enligt justitieutskottet utgå från att det som regel är ett
verkligt övergrepp som skildras. Det går således inte att i
detta sammanhang dra paralleller mellan barnpornografi och olaga
våldsskildringar.
Konstitutionsutskottets bedömning
Grundlagsprincipen om skydd för informationsbärare utgör sedan
länge en rättsligt och psykologiskt verkande spärr mot
begränsningar i informationsfriheten. För att göra undantag från
denna viktiga princip måste enligt konstitutionsutskottet
synnerligen starka skäl tala därför. Sådana skäl kan enligt
konstitutionsutskottets mening föreligga när det gäller innehav
av barnpornografi men däremot inte i fråga om innehav av olaga
våldsskildring i övrigt.
Som justitieutskottet anför torde flertalet fall av olaga
våldsskildring produceras med frivilligt medverkande vuxna och
med hjälp av olika tekniska effekter i syfte att ge sken av
verkligt våld. Man kan därför enligt konstitutionsutskottets
mening inte alls på samma sätt som i fråga om barnpornografi
utgå från att det är en verklig brottslig handling som skildras.
Barnpornografibrottet förutsätter nämligen nästan alltid ett
föregående brott genom en mot barnet riktad brottslig gärning
enligt 6 kap. brottsbalken. Utgångspunkten när det gäller
barnpornografi är vidare att barn måste skyddas från att
utsättas för en sådan djup kränkning som kan medföra att hela
deras uppväxt och därefter vuxna liv blir förstört. Olaga
våldsskildring och barnpornografi kan därför inte jämställas i
detta sammanhang. Konstitutionsutskottet anser med hänsyn till
det anförda att det inte kan komma i fråga att överväga en
kriminalisering av innehav av olaga våldsskildringar och
avstyrker således motionerna.
Utredningar om videovåldets negativa effekter
Bakgrund
Rådet mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet)
tillkallades i juni 1990 och skall enligt sina direktiv (dir.
1990:40) ha i uppgift att samordna verksamhet mot skadliga
våldsskildringar i rörliga bilder. Rådet skall bl.a.
kontinuerligt följa de erfarenheter som massmedie- och
påverkansforskare gör på området. Rådet skall också fortlöpande
ge Utbildningsdepartementet information om sitt arbete och om de
effekter som uppnås till följd av regeringens åtgärdsprogram.
Rådet kan ta initiativ till projekt inom forskning,
utbildningsväsende och föreningsliv. Det kan enligt direktiven
t.ex. gälla studier av skilda samhällsgruppers videokonsumtion,
lokala projekt med ambition att kartlägga utbudet, arbete med
medieprogram eller kvalitetsinbrytningar på videomarknaden.
Rådets uppgift skall vara att föreslå de projekt som här kan
vara lämpliga.
I rådets uppdrag har bl.a. ingått att överväga om det är
lämpligt att förändra de nu gällande åldersgränserna för
offentlig visning av film eller att införa nya, t.ex. en
18-årsgräns. Rådet har i ett delbetänkande (SOU 1993:39) En
gräns för filmcensuren i maj 1993 redovisat resultatet av sina
överväganden. I betänkandet redogörs i två avsnitt, som utgör
grunden för rådets överväganden och förslag, för vad forskningen
för närvarande vet om barn och ungdomars mediebeteende och om
effekterna av medievåldet. Det anges bl.a. att den senaste
genomgången av forskningen på området gjorts i en antologi år
1993. I denna har ett antal forskare -- med ekonomiskt stöd från
Våldsskildringsrådet -- gett del av sina erfarenheter i dessa
frågor. Antologin innehåller ett mycket stort antal referenser
till tidigare utförd forskning. Rådet anser att man
sammanfattningsvis kan säga att kunskapen om bildvåldets
effekter ökat under senare år.
I betänkandet 1993/94:KU1 tog konstitutionsutskottet ställning
till motionsyrkanden om utredning av videovåldets negativa
effekter. Konstitutionsutskottet konstaterade att det pågick
forskning vad gäller effekterna av medievåld. Mot bakgrund
härav, och med hänsyn till de uppgifter som Våldsskildringsrådet
har bl.a. vad gäller frågan om forskning inom området, fanns det
enligt konstitutionsutskottet inte anledning för riksdagen att
vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet.
Motionerna
I två motioner, 1993/94:K402 av Margareta Viklund och Chatrine
Pålsson (kds) och 1993/94:K430 av Birthe Sörestedt m.fl. (s)
begärs att videovåldets negativa effekter skall utredas.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet uttalar förståelse för syftet med
motionerna. Enligt justitieutskottets mening kan det inte
uteslutas att t.ex. barn och ungdom på ett negativt sätt
påverkas av det utbredda våldet i bl.a. filmer. Tvärtom framstår
det enligt justitieutskottet som sannolikt att sådana effekter
finns även om de är svåra att påvisa. Justitieutskottet är dock
med hänvisning till det arbete som gjorts under senare år och
det som nu pågår inte berett att förorda att ytterligare
utredningsarbete inleds.
Enligt justitieutskottets mening finns det heller ingen
anledning att, från straffrättsliga utgångspunkter, nu initiera
en ny översyn av lagstiftningen.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet delar justitieutskottets bedömning och
avstyrker därmed motionerna.
Övrigt
Under ärendets beredning har konstitutionsutskottet
uppmärksammat ett behov av justering av lydelsen i 3 kap. 17 §
lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens
och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen). Med
begagnande av sin initiativrätt föreslår konstitutionsutskottet
att justeringen görs på sätt som framgår av
konstitutionsutskottets hemställan (mom. 10 och 11).

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande kriminalisering av innehav av barnpornografi
med ikraftträdande den 1 januari 1999
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K401,
1993/94:K403, 1993/94:K404, 1993/94:K405, 1993/94:K406,
1993/94:K410, 1993/94:K411, 1993/94:K412, 1993/94:K415 yrkandena
1 och 2, 1993/94:K417, 1993/94:K424 yrkande 1 i denna del,
1993/94:K426 yrkande 1, 1993/94:K427, 1993/94:K432 yrkande 1,
1993/94:K436 yrkande 1, 1993/94:K439, 1993/94:K440 yrkande 1,
1993/94:K445 yrkandena 1, 2 och 3, 1993/94:U615 yrkande 12 samt
1993/94:Ju809 yrkande 5 och med avslag på motionerna
1993/94:K407 yrkande 3 och 1993/94:K436 yrkande 2 som vilande
antar av konstitutionsutskottet i bilaga 8 framlagda förslag
till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen och lag om
ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,
res. (m), (fp)
2. beträffande andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den
1 januari 1995
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:K445 yrkande 5
som vilande antar av konstitutionsutskottet i bilaga 7 framlagda
förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen och lag
om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,
3. beträffande begreppet barn
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K407 yrkande
2 och 1993/94:K436 yrkande 3 samt med avslag på motion
1993/94:K424 yrkande 1 i denna del och yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad konstitutionsutskottet anfört,
4. beträffande straffskärpning för barnpornografibrott
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K407 yrkande
1, 1993/94:K415 yrkande 4, 1993/94:K432 yrkande 2 och
1993/94:K445 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna
vad konstitutionsutskottet anfört,
5. beträffande förbättringar inom polisorganisationen för
att bekämpa barnpornografibrott
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
konstitutionsutskottet anfört,
6. beträffande samordnade nordiska insatser mot
barnpornografi
att riksdagen avslår motion 1993/94:K432 yrkande 3,
7. beträffande utvidgning av det straffbara området vid
olaga våldsskildring
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju810 yrkande 17 och
1993/94:A815 yrkande 48,
8. beträffande kriminalisering av innehav av olaga
våldsskildring
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K426 yrkande 2 och
1993/94:K440 yrkande 2,
9. beträffande utredning om videovåldets negativa effekter
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K402 och 1993/94:K430,
10. beträffande lagen (1994:132) om ändring i
tillämpningslagen
att riksdagen antar av konstitutionsutskottet i bilaga 9
framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1994:132) om
ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden,
11. beträffande lagen (1994:400) om ändring i
tillämpningslagen
att riksdagen antar av konstitutionsutskottet i bilaga 10
framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1994:400) om
ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden.
Konstitutionsutskottet föreslår att ärendet avgörs efter en
bordläggning.
Stockholm den 3 juni 1994
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit:
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Birger
Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove
Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Inger René (m), Hans Göran
Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl* (nyd),
Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ulla
Pettersson (s), Ingela Mårtensson (fp) och Christina Linderholm
(c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
*Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

Kriminalisering av innehav av barnpornografi med
ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1)
Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Inger René (m), Henrik
S Järrel (m) och Ingela Mårtensson (fp) anser
dels att den del av konstitutionsutskottets yttrande på s.
21 som börjar med "Konstitutionsutskottet vill" och på s. 34
slutar med "om tvångsåtgärder" bort ha följande lydelse:
Sverige har sedan lång tid ett internationellt sett unikt
skydd för tryckfriheten genom tryckfrihetsförordningen. Det
speciella värde som vi tillmäter denna konstitutionella
tradition har på senare tid betonats i diskussionen om en
eventuell svensk anslutning till EU. Konstitutionsutskottet kan
här hänvisa till sina nyligen gjorda uttalanden i ärendet om
grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EU (bet.
1993/94:50). Ett annat uttryck för denna uppfattning är
tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen, som trädde i kraft den
1 januari 1992. För andra medier än det tryckta ordet ger
yttrandefrihetsgrundlagen ett skydd som motsvarar det som finns
i tryckfrihetsförordningen.
Det nu anförda betyder inte att viktiga intressen inte kan få
föranleda undantag från den gällande huvudregeln om frihet att
yttra sig i de särskilt grundlagsskyddade medierna. Ett sådant
intresse är enskilda personers integritet, som inte får kränkas
genom förtal eller förolämpning i något medium. Det är hela
tiden fråga om en avvägning mellan motstående intressen där
inget alltid tar över det andra, men där utgångspunkten ändå är
den principiella yttrandefriheten. Det är således inte möjligt
att göra vare sig en ensidig kriminalpolitisk eller rent
yttrandefrihetsrättslig bedömning. Det är också
konstitutionsutskottets uppgift att svara för de -- många gånger
-- svåra avvägningar som måste göras.
När det gäller skyddet för enskilda individer är det uppenbart
att ett sådant skydd är särskilt angeläget för dem som är mest
värnlösa, nämligen barnen. Detta skyddsvärde kommer till uttryck
bl.a. i FN:s barnkonvention. Det är ett sådant synsätt som
ligger bakom att barnpornografibrottet ingår i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagens
brottskatalog. Ett av de få undantagen från spridningsrätten
enligt de båda grundlagarna avser också att skydda barn och
ungdomar.
Barnpornografi förutsätter nästan alltid ett hänsynslöst
utnyttjande av barn. De som efterfrågar barnpornografi torde i
många fall vara i behov av någon form av psykiatrisk vård.
Frågan om sådana behandlingsåtgärder ligger dock vid sidan av de
bedömningar som skall göras i detta ärende. Utvecklingen visar
dock enligt konstitutionsutskottets mening att hittills vidtagna
åtgärder mot barnpornografi inte är tillräckliga.
Konstitutionsutskottet anser att det framstår som stötande att
enskilda personer fritt skall kunna ta befattning med material
som skildrar mycket grova övergrepp mot barn. Enligt
konstitutionsutskottet måste intresset av att hindra den
fortlöpande integritetskränkning mot det skildrade barnet som
varje befattning med barnpornografiskt material utgör väga
utomordentligt tungt. Konstitutionsutskottet anser därför att
dessa omständigheter i sig starkt talar för att också innehav av
sådant material bör bedömas som en straffbar handling.
Konstitutionsutskottet vill understryka att skyddet av barnen
inte kan känna några territoriella gränser. Barn i andra länder
har samma skyddsvärde som barn här hemma. En sådan grundsyn har
speciell betydelse när det, som i fråga om barnpornografi,
oftast gäller barn från andra länder.
Justitieutskottet har för sin del också funnit att starka
kriminalpolitiska skäl talar för att innehav av barnpornografi
bör bli straffbart.
Som konstitutionsutskottet tidigare redovisat väger även de
tryck- och yttrandefrihetsrättsliga intressena mycket tungt. Det
betyder dock inte att barnpornografi i sig är förtjänt av
grundlagens skydd. Brottet ingår redan bland tryck- och
yttrandefrihetsbrotten. Vad som i sammanhanget är problematiskt
är i stället att ingripanden mot innehav av tryckta skrifter och
annat särskilt grundlagsskyddat material är oförenligt med
viktiga tryckfrihetsrättsliga principer, varav några är helt
undantagslösa. Att göra det till ett brott att inneha sådana
informationsbärare som omfattas av tryckfrihetsförordningen
eller yttrandefrihetsgrundlagen fordrar mycket starka skäl.
Särskilt betänkligt ter det sig att bryta igenom det i dag --
med undantag för biografcensuren -- absoluta förbudet mot censur
och liknande åtgärder som föregriper materialets utgivning.
Censurförbudet är en av tryckfrihetens verkliga hörnpelare,
kanske den viktigaste i hela regelsystemet.
I sammanhanget måste givetvis enligt konstitutionsutskottet
också beaktas att vad som framför allt bär upp det
konstitutionella skyddet för de grundläggande fri- och
rättigheterna är ett levande engagemang hos medborgarna för de
värden för vilka dessa fri- och rättigheter är ett uttryck. I
detta ligger att de aktuella grundlagarnas regler måste förstås
och vara förankrade hos människorna. Annars kan reglernas
legitimitet sättas i fråga.
Barnpornografi förutsätter nästan regelmässigt att vuxna
människor grovt och hänsynslöst utnyttjar barn sexuellt. En av
statsmakternas mest angelägna uppgifter är att vidta åtgärder
för att barn skall skyddas mot övergrepp av olika slag. Ingen
annan grupp är i samma behov av det allmännas stöd i olika
former. Utgångspunkten är att barnen skall skyddas. De är
särskilt skyddsvärda eftersom de är beroende av vuxna och löper
större risk än vuxna att utsättas för övergrepp. Barn måste
skyddas från att utsättas för en sådan djup kränkning som kan
medföra att deras uppväxt skadas och därmed att deras vuxna liv
kan bli förstört.
Barnpornografibrottet är unikt i det avseendet att det nästan
alltid förutsätter ett föregående brott, nämligen en mot barnet
riktad brottslig gärning enligt 6 kap. brottsbalken. I och för
sig kan även teckningar och tecknade filmer innefatta
barnpornografibrott. Skälet härför är enligt motiven till
bestämmelsen att förekomsten av barnpornografi är en kränkning
mot barn över huvud taget. Detta uttalande kan enligt
konstitutionsutskottets mening ses mot bakgrunden av att varje
sexuell handling med ett barn är straffbar enligt 6 kap.
brottsbalken.
Sverige har genom konventionsåtaganden förpliktat sig att
skydda barn från att förekomma i pornografiska sammanhang.
Beträffande FN:s barnkonvention anförde Justitiekanslern i sitt
yttrande den 31 januari 1994 över departementspromemorian (Ds
1993:80) Ökat skydd för barn att det,  såvitt konventionens
lydelse gav vid handen, saknades stöd för någon annan mening än
att barnkonventionen inte kräver att innehav av barnpornografi
skall kriminaliseras. Justitiekanslern utgick därför i sitt
yttrande, liksom hans företrädare tidigare hade gjort, från att
det inte kan anses föreligga någon folkrättsligt grundad
förpliktelse för  Sverige att införa straff för innehav av
barnpornografiska alster. En annan sak var enligt
Justitiekanslern att Sverige till följd av sin anslutning till
konventionen givetvis har ett ansvar för att dess ändamål
uppfylls. Detta ansvar bör enligt Justitiekanslern Sverige utöva
med höga ambitioner. Såvitt gällde medlen härför lämnade
emellertid, enligt Justitiekanslern, konventionen utrymme för
att välja lösningar som står i samklang med svensk rätt.
Konstitutionsutskottet delar de bedömningar som Justitiekanslern
i detta avseende har gjort.
Som Lagrådet anför i sitt yttrande över de lagförslag
regeringen remitterade dit den 17 mars 1994 är det inte
tillfredsställande att frågor om ändring av grundlag drivs under
tidspress. Enligt konstitutionsutskottets mening behövs ett
brett beslutsunderlag innan ändringar vidtas som innebär ett
genombrott i de tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna.
Vad gäller frågan om en innehavskriminalisering av
barnpornografi anser konstitutionsutskottet att det föreliggande
beslutsunderlaget inte är tillräckligt för att man nu skall
kunna ta ställning.
Konstitutionsutskottet vill liksom Lagrådet framhålla att
remissbehandling av lagförslag på detta område
erfarenhetsmässigt brukar avkasta värdefulla synpunkter av både
saklig och teknisk karaktär som kan tas till vara i beredningen
av ärendet. Enligt konstitutionsutskottets mening bör redan av
detta skäl frågan om en kriminalisering av innehav av
barnpornografi bli föremål för en bred utredning där såväl de
tryckfrihetsrättsliga som de straffrättsliga aspekterna noga
penetreras. Konstitutionsutskottet vill här särskilt peka på en
viktig sådan aspekt. Grundlagsprincipen om skydd för
informationsbärare utgör sedan länge en rättsligt och
psykologiskt verkande spärr mot begränsningar av
informationsfriheten. Av största vikt är därför att
utredningsarbetet leder till att grundlagsändringar får en sådan
utformning att de inte medför några "smittoeffekter" i fråga om
informationsbärare med annat innehåll än barnpornografi.
Konstitutionsutskottet kan som exempel på "smittoeffekt" peka på
det krav som förs fram motionsledes om kriminalisering av
innehav av olaga våldsskildring och som utskottet behandlar i
det följande. Utredningsarbetet bör bedrivas så att de förslag
som utredningen lägger fram kan leda till lagstiftning som kan
träda i kraft senast den 1 januari 1999. En sådan beslutsordning
leder således inte till ett senare ikraftträdande än om
riksdagen redan i vår fattar ett första beslut om ett
grundlagsförslag som kan antas slutligt först efter 1998 års
val. Vad som nu har anförts om utredning och om förslag till
grundlagsändringar bör riksdagen med bifall till motion K407
yrkande 3 och med anledning av övriga motioner i denna del som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att konstitutionsutskottets hemställan under 1 bort
ha följande lydelse.
1. beträffande kriminalisering av innehav av barnpornografi
med ikraftträdande den 1 januari 1999
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:K407 yrkande 3
och med anledning av motionerna 1993/94:K401, 1993/94:K403,
1993/94:K404, 1993/94:K405, 1993/94:K406, 1993/94:K410,
1993/94:K411, 1993/94:K412, 1993/94:K415 yrkandena 1 och
2, 1993/94:K417, 1993/94:K424 yrkande 1 i denna del,
1993/94:K426 yrkande 1, 1993/94:K427, 1993/94:K432 yrkande
1, 1993/94:K436 yrkandena 1 och 2, 1993/94:K439,
1993/94:K440 yrkande 1, 1993/94:K445 yrkandena 1, 2 och 3,
1993/94:U615 yrkande 12 samt 1993/94:Ju809 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad konstitutionsutskottet
anfört om utredning och om förslag till grundlagsändringar,


Särskilda yttranden
1. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med
ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1)
Birger Hagård, Stig Bertilsson, Inger René och Henrik S Järrel
(alla m) anför:
Procedurordningen för beredningen av ärendet som rör skärpt
lagstiftning mot barnpornografi uppvisar, enligt vår mening,
betänkliga brister.
Vår principiella inställning är att alla ändringar av
grundlagarna, inte minst de erkänt komplicerade
Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL), bör föregås av ett omsorgsfullt utredningsarbete som även
innefattar beredning av lagstiftningsförslagen genom en eller
flera remissomgångar.
Kravet på ett skäligt rådrum och tillräcklig betänketid inför
förslag om grundlagsändringar ligger bakom den s k
niomånadersregeln, dvs. att regeringen senast nio månader före
ett ordinarie val till riksdagen måste anmäla ärendet i
riksdagens kammare. Likaså att det, för att frångå denna
grundregel, krävs att 5/6 av Konstitutionsutskottets ledamöter
medger undantag från den (8 kap. 15 § regeringsformen).
Härigenom garanteras att en minoritet -- som anser att ärendet
är ofullständigt berett -- kan hindra en forcerad
grundlagsändring. Bakom denna ordning döljer sig också en
strävan efter att uppnå så stor enighet som möjligt kring
stiftande och/eller ändring av grundlag.
Som framgår av vår reservation anser vi, i likhet med bl.a.
Lagrådet, att frågan om en eventuell kriminalisering av innehav
av barnpornografi är ofullständigt beredd. Dessutom
förutsätter en innehavskriminalisering genombrott av
yttrandefrihetsrättsliga principer (censurförbudet). Detta får
mera svåröverskådliga konsekvenser än vad som är fallet vid
t.ex. grundlagsändring för att möjliggöra konfiskering av
barnpornografiskt material som påträffats i samband med
förundersökning i brottmål.
Att därför frångå de beredningsrutiner som normalt brukat
tillämpas vid mera genomgripande grundlagsändringar och
låta konstitutionsutskottet -- utan t.ex. ett sedvanligt
remissförfarande -- lägga fram ett förslag om kriminalisering av
innehav av barnpornografi, ter sig tveksamt från
rättssäkerhetssynpunkt.
Vi finner det också anmärkningsvärt att vårt moderata för-
slag om konfiskering av barnpornografi -- som vi lade fram
inför konstitutionsutskottet den 3 maj i år -- inte bereddes så
att det kunde tas upp till behandling i utskottet förrän den 26
maj. Härigenom försinkades betänketiden för det förslag som
konstitutionsutskottet numera, på vårt initiativ, enat sig
kring.
Den brådska och politiseringsiver som nu kännetecknat hela
ärendets handläggning har inte varit ägnad att undanröja
våra principiella betänkligheter mot snabba grundlagsändringar.
Vi konstaterar att det i och för sig funnits tid för
socialdemokratiska regeringar att under 1980-talet bereda
frågan och lägga fram förslag om innehavskriminalisering av
barnpornografi. Men varken viljan, förmågan eller insikten
tycks ha funnits då, lika litet som 1970 då (s) avskaffade
tukt- och sedlighetsparagrafen i Brottsbalken. Därmed lämnades
fältet fritt för bl.a. barnpornografi.
Det bör slutligen noteras att det är borgerliga regeringar
som tagit initiativ till såväl lagstiftning mot barnpornografi
(förbud mot produktion och handel, 1980) som straffskärpningar
för barnpornografibrott (1993) och sexualbrott
riktade mot barn och ungdom (1994).

2. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med
ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1)
Ingela Mårtensson (fp) anför:
Jag är mycket kritisk till vissa inslag i beredningen av
ärendet om skärpt lagstiftning mot barnpornografi.
I grundlagsfrågor bör man eftersträva bred enighet. Detta har
partierna vid flera tillfällen slagit fast, senast i samband med
att de enades om ett antal författningsreformer i höstas. Den
ambitionen har partierna också levt upp till i andra nu aktuella
grundlagsfrågor. Strävan efter enighet är så viktig, att den
ibland får tillåtas ta viss tid.
Barnpornografifrågans beredning har, till skillnad från andra
grundlagsfrågor som behandlats under vårriksdagen, präglats av
brådska och hård partipolitisk profilering. Regeringen saknar
naturligtvis inte ansvar för detta. Det var olyckligt att
departementspromemorian i ärendet inte kom i sådan tid och hade
ett sådant innehåll, att den kunde utgöra grund för ett samlat
agerande. Det var också olyckligt att regeringen inte under
våren kunde ena sig om ett förslag om konfiskering av
barnpornografi. Men ett tungt ansvar åvilar också de partier som
format majoriteten i konstitutionsutskottet i detta ärende.
Rätten att inneha skrifter är ett fundament i det svenska
rättssamhället. Inte i något enda fall har lagstiftaren hittills
ansett att det faktum att skriften utgör ett tryckfrihetsbrott
motiverar att den som innehar skriften straffas. Ansvaret för
brottet ligger hos utgivaren och distributören.
Jag anser personligen att de speciella omständigheterna kring
barnpornografibrotten sannolikt motiverar att den nämnda
grundregeln ändras. Men för mig är det uppenbart att detta är
ett mycket stort principiellt steg och att det kräver en
eftertanke som det nu inte funnits tid för. Lagrådet har
framfört samma synpunkt.
För mig, som under mina år i riksdagen starkt engagerat mig
för medborgerliga fri- och rättigheter, har det varit
påfrestande att ta del i en process där mycket viktiga lagregler
ändrats under stor tidspress. Jag har ändå, med tanke på den
vidriga brottslighet det här gäller att bekämpa, ansett mig böra
biträda de lagändringar där Lagrådets invändningar förefallit
mindre allvarliga.
De nu gällande reglerna för grundlagsändring infördes på
70-talet i samband med att skyddet för de medborgliga fri- och
rättigheterna stärktes. Från Folkpartiets sida drevs kravet på
att grundlagsändringar skulle läggas fram i god tid, för att en
ordentlig debatt skulle bli möjlig. Resultatet blev bestämmelsen
i 8 kap. 15 § regeringsformen om niomånadersregeln. Det som hänt
de senaste månaderna visar att detta krav var riktigt.
Men för att en bred uppslutning skulle åstadkommas kring
niomånadersregeln, fick Folkpartiet acceptera en kompromiss. Den
innebar att niomånadersregeln skulle kunna upphävas om minst 5/6
av konstitutionsutskottet var eniga om det. Men ett starkt
minoritetsskydd bibehölls alltså: om 1/6 av KU ansåg att
ytterligare tid för beredning behövdes, skulle en första läsning
inte kunna komma till stånd.
Det som utskottsmajoriteten föreslår i detta betänkande
strider mot andan i denna kompromiss.
Det är en uppseendeväckande demonstrationspolitik att, trots
att minoritetsskyddet utnyttjats, ändå gå vidare med första
läsningen av ett grundlagsförslag.
Syftet med niomånadersregeln är att få tid för debatt och
överväganden innan riksdagen fattar beslut om en första
grundlagsändring. Innebörden av majoritetens beslut att gå
vidare -- trots att Lagrådet avrått och minoritetsskyddet
utlösts -- är att majoriteten anser att minoriteten missbrukat
sin lagliga rätt, eftersom inget ytterligare finns att tillföra
ärendet. Som tillhörig denna minoritet, 5 av 15 ledamöter,
finner jag detta kränkande.
Jag finner det också betänkligt att som motiv för en
grundlagstiftning, som saknar rättsverkan under fyra år framåt,
anföra att beslutet är en "markering". Ett uttalande från
riksdagen hade varit en betydligt naturligare form för en sådan
markering. Ett sådant uttalande hade också, om det utformats på
ett riktigt sätt, haft förutsättningar att få betydligt bredare
uppslutning i riksdagen.
3. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari
1995 (mom. 2)
Thage G Peterson (s), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson
(s), Ingvar Johnsson (s), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl
(nyd), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ulla Pettersson (s), Ingela
Mårtensson (fp) och Christina Linderholm (c) anför:
Vi anser att det är riksdagens skyldighet att överväga alla
till buds stående medel för att skydda barn från de övergrepp
som barnpornografin innebär. Som framgår av betänkandet kan en
kriminalisering av innehav av barnpornografi tidigast träda i
kraft den 1 januari 1999. I det läge som sålunda uppstått har
övervägts vilka andra åtgärder mot barnpornografi som skulle
kunna vidtas fr.o.m. den 1 januari 1995. Utvidgade
konfiskeringsmöjligheter har därvid förts fram som en sådan
åtgärd, vilket också här har föreslagits av
konstitutionsutskottet. Vi har ansett att den åtgärden inte är
tillräcklig. För att förbättra möjligheterna att komma åt
barnpornografiska filmer och videogram har vi därför förespråkat
en bestämmelse i yttrandefrihetsgrundlagen som möjliggör
bestämmelser i lag om straff för den som till annan överlämnar
en barnpornografisk film eller ett barnpornografiskt videogram
och där ansvar för yttrandefrihetsbrott inte kan krävas ut. För
närvarande är detta nämligen i inte straffbart. Vi har funnit
att en sådan kriminalisering i realiteten innebär en viss
utvidgning av det straffrättsliga ansvaret för utspridare av
barnpornografi i filmer och videogram, samtidigt som det blir
tydligare var gränsen går mellan vad som är tillåtet och
otillåtet när det gäller att förse andra med sådana skildringar.
Justitiekanslern har i sitt yttrande över
departementspromemorian Ökat skydd för barn anfört att det
fordras ett betydande arbete för att styrka
spridningsrekvisitet. Den straffbestämmelse om överlämnande av
barnpornografisk film eller barnpornografiskt videogram som vi
förordar skulle ändra på detta. Lagrådet har i sak inte anfört
någon invändning mot de förslag till en sådan reglering som
utskottskansliet arbetade fram i promemorian den 19 maj 1994.
Det var med stor tillfredsställelse som vi vid
konstitutionsutskottets sammanträde den 31 maj 1994 fann att det
förelåg en tillräckligt stor majoritet för att medge undantag
från bestämmelsen i 8 kap. 15 § regeringsformen så att en
lagstiftning med denna innebörd skulle kunna träda i kraft den 1
januari 1995. Fjorton av konstitutionsutskottets femton
ledamöter röstade nämligen för att konstitutionsutskottet skulle
medge ett sådant undantag. Endast en ledamot (m) röstade emot.
Vi kunde konstatera att konstitutionsutskottet därmed, i det
läge som uppstått när en innehavskriminalisering inte blir
möjlig förrän år 1999, kunde skilja sig från ärendet på ett
nöjaktigt sätt.
Vid det till slutjustering utsatta sammanträdet den 1 juni
1994 förklarade emellertid de tre ledamöter från Moderata
samlingspartiet som dagen före hade röstat för undantaget att de
hade ändrat sig och inte längre ville medge undantag. Vid en
härefter företagen ny omröstning i frågan röstade de fyra
ledamöterna från Moderata samlingspartiet nu mot ett undantag.
Härigenom blockerades möjligheten att år 1995 införa en
kriminalisering av överlämnande av barnpornografisk film eller
barnpornografiskt videogram. Den frågan har nu fallit. Vi finner
detta agerande från ledamöterna från Moderata samlingspartiet
synnerligen anmärkningsvärt och ägnat att sätta
konstitutionsutskottets anseende i fråga hos allmänheten. Det är
enligt vår mening djupt beklagligt att konstitutionsutskottets
ansträngningar för att få till stånd verkningsfulla åtgärder mot
barnpornografi redan från år 1995 inte har kunnat få leda till
önskat resultat.
4. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari
1995 (mom. 2)
Hans Göran Franck (s) anför:
Jag delar den kritik som förs fram i det särskilda yttrandet
från övriga ledamöter från Socialdemokraterna och ledamöterna
från Centern, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokratiska
samhällspartiet och Ny demokrati.
Enligt min uppfattning hade den reglering för tiden fr.o.m. år
1995 som konstitutionsutskottet stod bakom vid sammanträdet den
31 maj 1994 avsevärda fördelar jämfört med vad som blev
resultatet vid sammanträdet dagen därpå. Vid det förstnämnda
sammanträdet förelåg nämligen tillräcklig majoritet för att
genom dispens från niomånadersregeln i 8 kap. 15 §
regeringsformen genomföra förslaget till kriminalisering av
överlämnande av en film eller ett videogram med
barnpornografiskt innehåll men inte när det gällde utvidgade
konfiskeringsmöjligheter beträffande barnpornografi som
påträffas vid vilken förundersökning som helst. I den delen
förelåg i stället en tillräcklig majoritet för dispens för ett
förslag i enlighet med vad Lagrådet hade förordat med den
ändringen att begränsningen i fråga om förundersökningar
vidgades till att också avse förundersökningar med anledning av
misstankar om brott mot liv och hälsa samt frihet och frid. En
sådan reglering hade sammantaget enligt min mening
förutsättningar att få effekt samtidigt som den uppfyllde de
krav på förutsägbarhet som i ett rättssamhälle måste ställas på
regler som ingriper mot den enskilde.
Den konfiskeringsreglering som blev resultatet av sammanträdet
den 1 juni 1994 uppfyller enligt min mening inte dessa krav och
kommer att vålla svårigheter vid rättstillämpningen. När
konstitutionsutskottet åter hade att ta ställning till frågan om
undantag från niomånadersregeln i 8 kap. 15 § regeringsformen
för en konfiskeringsreglering utan de angivna begränsningarna
motsatte jag mig därför att konstitutionsutskottet skulle medge
ett sådant undantag.

Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
1. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med
ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1)
Mot bakgrund av de förslag som väckts och diskuterats i
riksdagen och den offentliga debatten delar Vänsterpartiet
konstitutionsutskottets förvåning över hur regeringen behandlat
frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi.
Möjligheten att redan från den 1 januari 1995 genom
grundlagsändring införa kriminalisering av innehav av
barnpornografi och överlämnande av enskilda exemplar av redan
spridda barnpornografiska filmer har prövats enligt 8 kap. 15 §
regerinsformen. Dessa möjligheter har tyvärr blockerats av en
minoritet i konstitutionsutskottet.
Vi kan nu finna lagförslagen som syftar till kriminalisering
av innehav från den 1 januari 1999 godtagbara. Men många
erfarenheter kommer sannolikt att göras under de närmaste åren.
Senast våren 1998 skall de nu framlagda vilande lagförslagen
omarbetas. Vänsterpartiet förbehåller sig rätten att under
kommande valperiod lägga förslag till förbättringar av de nu
föreslagna vilande lagförslagen om kriminalisering av innehav
av barnpornografi.
2. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari
1995 (mom. 2)
Jag delar de synpunkter som förs fram i det särskilda yttrande
som har lagts fram av ledamöter från Socialdemokraterna,
Centern, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokratiska
samhällspartiet och Ny demokrati.

De av regeringen den 17 mars 1994 till Lagrådet remitterade
lagförslagen

Bilaga 1

Lagrådets yttrande den 25 mars 1994
Bilaga 2






Justitieutskottets yttrande
1993/94:JuU6y
Bilaga 3
Barnpornografi
Till konstitutionsutskottet
Inledning
Konstitutionsutskottet har i ett beslut den 8 februari 1994
berett justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över ett
antal under den allmänna motionstiden i år väckta motioner om
förbud mot innehav av barnpornografi m.m. Motionerna är
K401 av Margareta Viklund och Dan Ericsson i Kolmården (kds),
K402 av Margareta Viklund och Chatrine Pålsson (kds),
K403 av Sigrid Bolkéus och Birthe Sörestedt (s),
K404 av Ingbritt Irhammar och Rosa Östh (c),
K405 av Carl-Johan Wilson (fp),
K406 av Holger Gustafsson och Liisa Rulander (kds),
K407 av Charlotte Cederschiöld (m),
K410 av Ulla Pettersson m.fl. (s),
K411 av Ingela Thalén m.fl. (s),
K412 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s),
K415 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) (yrkandena 1, 2 och 4),
K417 av Inger Koch och Christel Anderberg (m),
K424 av Birgit Henriksson (m),
K426 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd),
K427 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c),
K430 av Birthe Sörestedt m.fl. (s),
K432 av Birgitta Dahl m.fl. (s),
K436 av Gudrun Schyman m.fl. (v) (yrkandena 1--3),
K439 av Berndt Ekholm och Lena Klevenås (s),
K440 av Karl Gustaf Sjödin (nyd),
K445 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, nyd, v, -)
(yrkandena 1--5),
Ju809 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande 5),
Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) (yrkande 17),
U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande 12) och
A815 av Karin Starrin m.fl. (c) (yrkande 48).
Vidare överlämnar justitieutskottet, ävenledes med yttrande,
de till utskottet remitterade yrkandena 1993/94:K436 yrkande 2,
1993/94:K445 yrkande 5 samt, av Karin Starrin m.fl. (c),
1993/94:A815 yrkande 48 till konstitutionsutskottet.
Konstitutionsutskottet och justitieutskottet anordnade den 3
mars i år en gemensam hearing om kriminalisering av innehav av
barnpornografi.
Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.
Utskottet
Justitieutskottets beredningsområde omfattar, såvitt här är av
intresse, straff- och processrättsliga frågor. Regleringen sker
i första hand i brottsbalken (BrB) och i rättegångsbalken (RB).
I detta yttrande behandlar utskottet frågor som aktualiserats i
motionerna och som tillhör utskottets beredningsområde.
Barnpornografi
Enligt bestämmelsen om barnpornografibrott i 16 kap. 10 a §
brottsbalken (BrB) skall den dömas för barnpornografibrott som
skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids
eller som sprider sådan bild av barn om inte åtgärden med hänsyn
till omständigheterna är försvarlig. Straffet är böter eller
fängelse i högst två år.
Kriminaliseringen omfattar alla slags pornografiska bilder av
barn, såväl fotografier som t.ex. teckningar.
Barnpornografibrottet infördes år 1980 (prop. 1978/79:179, KU
1978/79:33, rskr. 317). Som motiv för kriminaliseringen anfördes
bl.a. den integritetsskada som kan uppkomma när barn medverkar
vid tillkomsten av pornografiska alster. Departementschefen
anförde (prop. s. 8) att de barn som medverkar normalt inte kan
bedöma innebörden i och konsekvenserna av sin medverkan. Han
ansåg vidare att man inte kan bortse från de skadeverkningar som
kan drabba dessa barns syn på sexualiteten. Ett ytterligare
motiv var att framställning och spridning av barnpornografiska
alster är kränkande för barn över huvud taget.
I 7 kap. 4 § punkten 12 tryckfrihetsförordningen (TF) finns en
reglering som kriminaliserar spridning av barnpornografi också
om spridningen sker genom tryckt skrift. Motsvarande reglering
gäller också enligt 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)
om gärningen begås i en film.
I det följande avses med barnpornografi sådana pornografiska
bilder av barn som faller under bestämmelsen i BrB om
barnpornografibrott.
Kriminalisering av innehav
Innehav av barnpornografi är inte kriminaliserat.
I ett stort antal yrkanden -- K401 (kds), K403 (s), K404 (c),
K405 (fp), K406 (kds), K410 (s), K411 (s), K412 (s), K415
yrkande 1 (fp), K417 (m), K424 yrkande 1 (m), K426 yrkande 1
(nyd), K427 (c), K432 yrkande 1 (s), K436 yrkande 1 (v), K439
(s), K440 yrkande 1 (nyd), K445 yrkande 1 (s, m, fp, c, kds,
nyd, v och -), Ju809 yrkande 5 (s) och U615 yrkande 12 (s) --
begärs antingen omedelbar kriminalisering av innehav av
barnpornografi eller att regeringen skall få i uppdrag att lägga
fram ett förslag om innehavskriminalisering för riksdagen. I
motion K407 yrkande 3 (m) föreslås att frågan om
innehavskriminalisering utreds.
Frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi
aktualiserades i riksdagen motionsvägen år 1993. Utskottet
konstaterade då i sitt av riksdagen godkända betänkande
(1992/93:JuU16 s. 11) att frågan om kriminalisering av innehav
är komplicerad och rymmer en rad principiella frågor. En
kriminalisering skulle dock ytterligare understryka hur
allvarligt samhället ser på hanteringen med barnpornografi.
Något ställningstagande då ansåg utskottet emellertid inte
aktuellt. I stället borde ett pågående beredningsarbete i
Justitiedepartementet avvaktas.
Sedan dess har publicerats en departementspromemoria (Ds
1993:80) Ökat skydd för barn Ytterligare åtgärder mot sexuella
övergrepp m.m., som har remissbehandlats. I promemorian
föreslogs, främst med hänvisning till bärande
tryckfrihetsrättsliga och yttrandefrihetsrättsliga principer,
ingen kriminalisering av innehav av barnpornografi. Denna
slutsats kritiserades av flertalet remissinstanser. I
Justitiedepartementet upprättades därefter en promemoria om
grundlagsändringar i fråga om barnpornografi.
Justitiekanslerns remissyttrande över promemorian Ökat skydd
för barn och den nyssnämnda inom Justitiedepartementet
upprättade promemorian lades till grund för en hearing den 8
februari 1994. Yttrandet liksom promemorian innehöll utkast till
lagtext för att illustrera vilka ändringar i grundlagarna en
kriminalisering av innehav av barnpornografi eller en utvidgad
möjlighet till konfiskering av sådana alster i princip skulle
kräva.
Därefter upprättades en lagrådsremiss som, på grund av
ärendets speciella karaktär, innehöll två alternativa förslag.
Enligt det ena alternativet kriminaliseras innehav av
barnpornografiska bilder och innehav av tryckta skrifter som
innehåller sådana bilder samt innehav av barnpornografiska
filmer. För att innehavet skall vara straffbart krävs dock att
bilden innefattar en skildring av verklighetstrogen karaktär.
Att inneha sådana skildringar i form av endast text eller ljud
blir inte straffbart.
Enligt det andra alternativet utvidgas möjligheten att
konfiskera och förverka barnpornografiska bilder, tryckta
skrifter och filmer som innefattar skildringar av
verklighetstrogen karaktär och som påträffas i samband med en
förundersökning.
Inget av det två alternativen innebär att censurförbudet i TF
respektive YGL frångås.
En proposition i ärendet, som alltså skulle förväntas
innehålla förslag till grundlagsändringar, skulle komma att
läggas fram för riksdagen senare än vid den senaste tidpunkt som
normalt gäller för grundlagsändringar enligt 8 kap. 15 § första
stycket RF. Enligt nämnda lagrum stiftas grundlag genom två
likalydande beslut med val emellan. Riksdagen får dock inte
fatta slutligt beslut i en grundlagsfråga med mindre ärendet
anmälts i riksdagens kammare senast nio månader före valet. I
lagrådsremissen antyddes emellertid att konstitutionsutskottet
skulle kunna utnyttja en undantagsregel i samma lagrum och ge
dispens från niomånadersregeln. I sådana fall skulle en ny
reglering kunna träda i kraft den 1 januari 1995.
Lagrådet har i sitt yttrande över förslagen funnit att det
inte är tillfredsställande att frågor om ändring av grundlag
drivs under sådan tidspress som i detta ärende, och Lagrådet
anför att de motiv för att i förevarande fall tillämpa den
nyssnämnda undantagsregeln inte är särskilt starka.  Lagrådet
understryker att remissbehandlingen av lagförslag inom det
yttrandefrihetsrättsliga området brukar avkasta värdefulla
synpunkter av både saklig och teknisk karaktär som kan tas till
vara i den fortsatta beredningen av ärendet. Sammanfattningsvis
ifrågasätter Lagrådet om ärendet fått den allsidiga belysning
som bör föreligga innan en grundlagsändring genomförs. Lagrådet
pekar vidare på brister i lagförslagen i remissen och anför
härutöver att de lösningar som presenteras i remissen inte är de
enda tänkbara. Avslutningsvis föreslog Lagrådet vissa ändringar
i de remitterade lagförslagen.
Regeringen har nyligen meddelat att den inte nu kommer att
förelägga riksdagen något förslag om grundlagsändringar när det
gäller barnpornografibrott.
Överväganden
Utskottet vill först uttrycka sin förvåning över den
behandling regeringen gett frågan om kriminalisering av innehav
av barnpornografi trots att utskottet förra året underströk
såväl frågans angelägenhet som dess komplexitet. Detta är
naturligtvis otillfredsställande.
Utskottet går härefter in på de kriminalpolitiska överväganden
som bör göras.
Förbud att inneha vissa föremål är inte okända i den svenska
strafflagstiftningen. Detta gäller t.ex. vapen om tillstånd
saknas och olovligt innehav av narkotika. Syftet med
innehavsförbud är i allmänhet att förhindra brott.
Beträffande vapen anförde utskottet t.ex. i sitt betänkande
över förslaget till vapenlag (prop. 1973:166, JuU 38 s. 17 f)
att det inte torde råda något tvivel om att det allmännas
möjlighet att i erforderlig utsträckning kontrollera innehav och
bruk av skjutvapen utgör ett viktigt medel i kampen mot
våldsbrottsligheten. Ett annat skäl som utskottet anförde för
förbud mot innehav av vissa mindre farliga vapen (luft- och
fjädervapen) var inte främst att förebygga brott utan att
förhindra att barn och ungdom av okynne eller omdömeslöshet
orsakade person- och egendomsskador.
I fråga om förbud mot innehav av narkotika anfördes liknande
skäl. Här tillkom emellertid även att det kan vara lättare att
upprätthålla ett innehavsförbud än t.ex. ett överlåtelseförbud.
I den delen hänvisade departementschefen till Rikspolisstyrelsen
och anförde att polisen för att kunna komma åt den grövsta
narkotikabrottsligheten, det vill säga de olaga överlåtelserna,
måste kunna göra ingripanden mot allt olovligt innehav. Andra
lagutskottet framförde liknande synpunkter (prop. 1968:7 s. 112,
2LU 1968:1 s. 45 och där gjord hänvisning till 2LU 1966:61).
Som framgått kan på kriminalpolitiska grunder således såväl
den ökade möjligheten att förebygga brott som den ökade
möjligheten att beivra brott åberopas som skäl för
kriminalisering av innehav allmänt sett.
Frågan är då om dessa skäl gör sig gällande när det gäller
innehav av barnpornografi.
Utskottet konstaterar först att barnpornografi som företeelse
är oacceptabel. Produktionen innebär som regel ett allvarligt
sexuellt övergrepp på barnet (till den frågan återkommer
utskottet nedan). Härtill kommer den kränkning som barnet
utsätts för genom att övergreppet finns dokumenterat och
tillgängligt för andra. Förekomsten av barnpornografi måste
dessutom anses kränkande för barn i allmänhet.
Det anförda leder utskottet fram till slutsatsen att
statsmakterna har en skyldighet att överväga alla till buds
stående medel för att skydda barn från sådana övergrepp som här
är aktuella. Det är således motiverat med en skyndsam behandling
av frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi. Vad
som i det sammanhanget emellertid måste övervägas är om
innehavskriminalisering kan vara en verkningsfull åtgärd.
Ett innehavsförbud i BrB skulle, vid sidan av straffhotet,
innebära att det blev möjligt att ta i beslag och förstöra all
barnpornografi som påträffas oavsett om den varit avsedd för
spridning eller blivit spridd. När det gäller barnpornografi som
påträffas under framställningen skulle det inte gå att freda sig
med att barnpornografin inte var avsedd för spridning. Ett
innehavsförbud skulle således träffa även sådan barnpornografi
som är avsedd för endast personligt bruk. Åklagarens bevisbörda
i mål om barnpornografibrott skulle följaktligen bli avsevärt
mycket lättare, och straffvärda fall skulle i större
utsträckning än i dag kunna beivras.
Samtidigt skulle ett innehavsförbud enligt utskottets
uppfattning bidra till en minskning av nya övergrepp på barn. En
minskad produktion av barnpornografi bör nämligen bli en följd
av den minskning av efterfrågan på barnpornografi som ett
straffhot kan förväntas medföra. Härigenom slipper barn bli
utsatta för sådana sexuella övergrepp  som regelmässigt
förekommer i samband med framställningen. Ett innehavsförbud
skulle också kunna medföra en minskning av risken att barn med
hjälp av barnpornografiska bilder bibringas uppfattningen att
det är normalt för barn att ha sexuellt umgänge med vuxna. Detta
skulle i sin tur kunna göra det lättare för barn att motsätta
sig sexuella inviter från vuxna, och barnet skulle följaktligen
slippa bli utsatt för övergrepp. I nu berörda hänseenden kan ett
innehavsförbud förväntas få en brottsförebyggande effekt.
Genom ett innehavsförbud skulle samhällets inställning till
barnpornografi också bli helt klar -- man kan, anser utskottet,
inte bortse från ett straffbuds moralbildande effekt. Det är
rimligt att förvänta sig att ett förbud att inneha
barnpornografi förenat med den debatt som förevarit kommer att
leda till en synnerligen restriktiv syn i samhället på sådan
pornografi. Detta är enligt utskottets mening en utveckling som
måste eftersträvas.
Sammanfattningsvis anser utskottet att mycket starka skäl
talar för en kriminalisering av innehav av barnpornografi.
Kriminaliseringen bör ske genom ett tillägg till 16 kap. 10 a §
BrB. Någon anledning att införa en särskild straffskala för
innehavsbrott finns inte. En annan sak är att innehavets storlek
och avsikten med det bör få betydelse när det gäller att bedöma
brottets svårhet. För innehav av ett fåtal bilder torde endast
böter kunna komma i fråga. Att det finns fängelse i straffskalan
även för innehavsbrott innebär vidare att det på grund av
misstanke om sådant brott kan beslutas om tvångsmedel som
husrannsakan, anhållande och häkting. Beslut om frihetsberövande
på grund av misstanke om endast innehav torde dock sällan kunna
anses motiverat.
När det gäller straffbudets närmare utformning aktualiseras
frågan om innehavsförbudet, som föreslogs i lagrådsremissen,
skall begränsas till att avse barnpornografiska bilder av
verklighetstrogen karaktär. Något motsvarande rekvisit
gäller inte vid det nuvarande barnpornografibrottet.
I denna del övervägde regeringen i lagrådsremissen om en
innehavskriminalisering borde ta sikte på skildringar av brott
enligt 6 kap. BrB och inte på sådana skildringar som vilar på
fiktiv grund. En sådan ordning skulle, anförde regeringen, stå i
god överensstämmelse med syftet med en ökad möjlighet till att
ingripa mot innehavet, eftersom ingen specifik individ kränks av
en bild utan verklighetsanknytning, och den skulle innebära att
ingreppet i tryckfrihetsrättsliga grundprinciper blev mindre. En
svaghet är dock att den ordningen skulle innebära ett krav på
bevisning om den brottsliga gärning som bilden visar. Och även
om sådan bevisning skulle kunna förebringas, skulle den som
avbildats utsättas för nya lidanden genom rättegången. En
möjlighet, ansåg regeringen, är att i stället kriminalisera
innehav av sådana bilder som innefattar en skildring av
verklighetstrogen karaktär. Det skulle i så fall vara
tillräckligt att konstatera vad bilden i sig visar, och t.ex.
teckningar, animerade filmer och annat material som inte
framstår som verklighetsbaserat skulle därmed i princip falla
utanför det straffbara området vid en innehavskriminalisering.
En sådan avgränsning är också angelägen från principiella
tryckfrihetsrättsliga synpunkter, slutade regeringen.
Lagrådet ifrågasätter om det är lämpligt att göra en
åtskillnad i fråga om brottsrekvisiten mellan det nuvarande
barnpornografibrottet och det nya innehavsbrottet. Motiven för
en sådan åtskillnad finner Lagrådet inte övertygande.
Utskottet, som delar regeringens i lagrådsremissen framförda
uppfattning, anser det för sin del lämpligt att avgränsa det
straffbara området vid innehav av barnpornografi till att avse
bilder av verklighetstrogen karaktär. Paragrafen bör få den
av Lagrådet föreslagna lydelsen.
Ett effektivt innehavsförbud som träffar all barnpornografi
förutsätter motsvarande tillägg till TF och YGL. Det får ankomma
på konstitutionsutskottet att ta ställning till hur de
konstitutionella problem som i det sammanhanget uppstår skall
lösas.
Begreppet barn
I motionerna K407 (m), K424 (m), K424 (m) och K436 (v) begärs
att begreppet barn i barnpornografibrottet skall ges en entydig
definition genom att som barn definieras en person som inte
fyllt 18 år.
I förarbetena till 16 kap. 10 a § BrB uttalas (prop.
1978/79:179 s. 9) att bestämmelsen syftar till att skydda unga
människor vilkas könsmognadsprocess ännu inte är avslutad.
Utskottet behandlade den här aktuella frågan tämligen
utförligt år 1990 i sitt yttrande (1989/90:JuU3y) till
socialutskottet över FN:s barnkonvention. Enligt
barnkonventionen skall den som inte fyllt 18 år som regel anses
vara ett barn. Utskottet som fann att utformningen av den
svenska lagstiftningen uppfyller kraven i barnkonventionen
avstyrkte då bifall till liknande motionsyrkanden. Utskottet
anförde bl.a. att en strikt åldersgräns -- i vart fall med den
utformning som då var aktuell -- var behäftad med flera
nackdelar. Den identifiering som skulle kunna bli nödvändig
skulle innebära ytterligare integritetskränkningar av barnet.
Vidare skulle en åldersgräns kunna medföra att åklagaren i många
fall skulle vara tvungen att styrka att ett avbildat barn inte
fyllt 18 år, något som med all sannolikhet kraftigt skulle kunna
begränsa möjligheterna till åtal på grund av de bevissvårigheter
som kunde förväntas uppstå. Utskottets bedömning var att
införandet av en åldersgräns -- i vart fall med den utformning
som föreslogs -- snarast skulle motverka motionärernas syfte
genom att i praktiken inskränka möjligheten att bestraffa
utnyttjandet av barn i pornografiskt syfte. Samtidigt hänvisade
utskottet till justitiekanslerns remissyttrande över
barnkonventionen där han anförde att det skulle vara önskvärt
att skyddet i vart fall kunde utvidgas till att omfatta även
unga personer vars könsmognadsprocess var avslutad men som
uppenbarligen i övrigt fortfarande befinner sig i den
utvecklingsprocess i stort som utgör motiv för lagstiftningens
skyddsbestämmelser. Utskottet ansåg således att en utvidgning av
det straffbara området i linje med justitiekanslerns synpunkter
kunde övervägas.
Sådana överväganden har skett inom ramen för arbetet med
promemorian Ökat skydd för barn. I promemorian föreslås att
bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 7 § BrB utvidgas på
så sätt att det blir straffbart att förmå även den som fyllt 15
men inte 18 år att medverka vid framställning av pornografisk
bild eller vid sexuell posering. För närvarande träffar
straffbudet endast förfaranden med barn under 15 år.
Promemorians förslag i denna del bereds för närvarande i
Justitiedepartementet.
Utskottet konstaterar att förslaget i promemorian i princip
innebär att det skulle bli straffbart att utnyttja personer som
inte fyllt 18 år i pornografiska syften och att detta gäller
oavsett om det handlar om framställning av barnpornografiska
bilder för eget bruk eller för spridning i tryckt skrift eller
t.ex. sexuell posering. Med detta vore enligt utskottets mening
en hel del vunnet. I sammanhanget är att märka att en konsekvens
av den föreslagna regleringen är att all framställning av
pornografi där barn medverkar skulle komma att innefatta även
ett brott mot 6 kap. BrB för vilket får dömas i brottskonkurrens
i tillämpliga fall.
Utskottet ifrågasätter dock om detta är tillräckligt för att
komma till rätta med barnpornografibrottet enligt 16 kap. BrB.
Här gäller ju till skillnad från vad som gäller regleringen i 6
kap. BrB inte endast att bereda skydd för individen utan även
att motverka den kränkning som barn i allmänhet, som utskottet
ovan anfört, utsätts för genom förekomsten av barnpornografi (se
även prop. 1978/79:179 s. 8). Mot den bakgrunden vill utskottet
uppmärksamma den norska lösningen på motsvarande problem. I
Norge innefattar barnpornografibrottet förbud att inneha eller
till Norge införa pornografiska bilder av någon som är, kan
antas vara eller framställs som att vara under 16 år. Det bör
enligt utskottets mening övervägas om en liknande lösning men
med en 18-årsgräns går att finna för svenskt vidkommande;
utskottet noterar dock att också en lösning efter dessa linjer
kan medföra vissa problem när det gäller avgränsningen av det
straffbara området. De bevissvårigheter som eventuellt kan bli
följden av ett åldersrekvisit måste också noga övervägas.
Avslutningsvis vill utskottet framhålla att några övertygande
skäl för en strikt åldersgräns, där barn definieras som en
person som inte fyllt 18 år, hittills inte presenterats.
Utskottet noterar att en ändring i barnpornografibrottet
enligt BrB i linje med vad utskottet nu anfört bör medföra
motsvarande ändring i TF och YGL. En annan ordning skulle
innebära att det straffbara området enligt BrB inte längre
skulle sammanfalla med det straffbara området enligt
yttrandefrihetslagstiftningen.
Påföljden
I motionerna K407 (m), K415 (fp), K432 (s) och K445 (s, m, fp,
c, kds, nyd, v och -) begärs skärpning av straffskalan för
barnpornografibrott.
Straffskalan omfattar, efter en ändring som trädde i kraft den
1 juli 1993, böter eller fängelse i högst två år (prop.
1992/93:141, JuU16, rskr. 220).
Utskottet anser för sin del att frågan om en ytterligare
skärpning av straffskalan är för tidigt väckt. I sammanhanget
vill utskottet också erinra om vad utskottet nyss anförde; om
ett barnpornografibrott innefattar framställning av
pornografiska bilder där barn medverkar torde gärningsmannen som
regel i brottskonkurrens kunna dömas även för ett sexuellt
övergrepp på barnet enligt 6 kap. BrB. Detta får i skärpande
riktning betydelse för den påföljd som kan utmätas (se 26 kap. 2
§ BrB).
Övriga frågor
I motion K432 (s) begärs ett uttalande till förmån för
samordnade nordiska insatser mot barnpornografi.
Utskottet har i sitt betänkande om anslag till polisväsendet
(1993/94:JuJ19) nyligen behandlat några motionsönskemål med
liknande inriktning.
Här kan nämnas att regeringen i planeringsdirektiv för
polisväsendet avseende budgetåret 1994/95 under anslaget till
Rikspolisstyrelsen har beräknat medel för ett ökat nordiskt
samarbete med utländsk polis för att bekämpa brottslighet som
består i att nordiska medborgare begår sexuella övergrepp mot
barn utomlands. Av betydelse i det sammanhanget är att en
polissambandsman sedan december 1993 är placerad i Thailand med
den enda uppgiften att bevaka frågor rörande sexuella övergrepp
på barn. Utskottet vill också nämna att betydelsen av ett
utvidgat internationellt polissamarbete understryks i årets
budgetproposition (s. 93) och att regeringen anser att det är
nödvändigt att utveckla starka och effektiva funktioner på
central nivå inom polisen med uppgifter inom det internationella
polissamarbetet. Avslutningsvis vill utskottet nämna att Sverige
också är internationellt verksamt, t.ex. inom Europarådet, när
det gäller att utarbeta rekommendationer för att med
internationella insatser bekämpa barnprostitution och
utnyttjande av barn för pornografi.
Utskottet vill nu ytterligare stryka under det angelägna i att
de nordiska insatserna till skydd för barn i görligaste mån
samordnas för att få en bättre genomslagskraft internationellt.
Utskottet delar således motionärernas uppfattning i princip. När
det gäller hur det praktiska arbetet skall utformas -- utskottet
har här nämnt ett par exempel från sitt beredningsområde --
torde det närmast vara en fråga för regeringen och berörda
myndigheter.
I motion K436 (v) tas upp frågan om förutsättningarna för
tvångsmedel, i första hand husrannsakan, om innehav av
barnpornografi kriminaliseras. Motionärerna vill att ett sådant
beslut alltid skall fattas av rätten.
Frågor om husrannsakan m.m. regleras i 28 kap. RB. Utskottet,
som konstaterar att tvångsmedelsanvändningen vid tryckfrihets-
och yttrandefrihetsbrott regleras i TF respektive YGL, begränsar
sitt yttrande till att avse reglerna i RB.
Regleringen i RB innebär sammanfattningsvis följande. En
första förutsättning för husrannsakan är att det finns anledning
att anta att ett brott förövats för vilket fängelse kan följa.
Husrannsakan får då ske för att t.ex. söka efter föremål som kan
vara underkastat beslag. Beslut om husrannsakan skall som regel
fattas av förundersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om
husrannsakan kan förväntas bli av stor omfattning eller medföra
synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas skall
beslutet normalt fattas av rätten. Det krävs alltid att skälet
för åtgärden uppväger det intrång som en husrannsakan innebär;
proportionalitetsprincipen är alltså tillämplig (se prop.
1988/89:124, JuU25, rskr. 313).
Utskottet konstaterar att det redan i gällande rätt finns
tillräckliga garantier mot en omotiverad husrannsakan, och
utskottet utgår för sin del från att införandet av ett
innehavsbrott inte kräver någon specialreglering av hithörande
frågor.
Olaga våldsskildring
Enligt 16 kap. 10 b § första stycket BrB skall den som i
stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram
eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång
med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en
sådan skildring dömas, om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till
böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i
rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot
människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som
sprider en sådan skildring.
I paragrafens andra stycke straffbeläggs oaktsam spridning av
nu nämnt material under förutsättning att spridningen sker i
yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte.
I paragrafens tredje och fjärde stycke görs bl.a. undantag för
sådana bilder som godkänts för visning av statens biografbyrå.
Såvitt avser skildrandet av sexuellt våld eller tvång finns i
princip motsvarande reglering i 7 kap. 4 § 13 punkten respektive
5 kap. 1 § första stycket YGL. Som yttrandefrihetsbrott skall
också enligt 5 kap. 1 § andra stycket YGL anses att t.ex.
sprida sådana olaga våldsskildringar som i rörliga bilder
närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller
djur.
Kriminalisering av innehav
I motionerna K426 och K440 (båda nyd) begärs att innehav av
våldspornografi skall kriminaliseras.
Utskottet har ovan tagit ställning för ett förbud att inneha
barnpornografi. De skäl av kriminalpolitisk natur som utskottet
där anfört gör sig inte med samma styrka gällande beträffande
olika typer av olaga våldsskildringar. Utskottet vill i
sammanhanget särskilt peka på att det är vuxna människor som
agerar vid framställningar av sådana skildringar. Det får, som
anförs i den tidigare omnämnda lagrådsremissen, förutsättas att
medverkandet sker frivilligt och att det skildrade våldet
framställts genom olika former av tekniska effekter för att ge
sken av verkligt våld. När det gäller barnpornografi däremot får
man utgå från att det som regel är ett verkligt övergrepp som
skildras. Det går således inte att i detta sammanhang dra
paralleller mellan barnpornografi och olaga våldsskildringar.
I den nyssnämnda lagrådsremissen uttalar regeringen att det
inte finns anledning att ingripa mot endast innehav av material
som innefattar andra tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott än
barnpornografi. Utskottet delar denna bedömning. Det finns under
sådana förhållanden inte heller anledning att utvidga
regleringen i BrB; praktiskt taget alla här aktuella gärningar
torde falla inom TF eller YGL.
Utvidgning av det straffbara området
I motionerna Ju810 (nyd) och A815 (c) begärs en utvidgning av
bestämmelsen om olaga våldsskildring så att s.k. fistfucking
faller inom det straffbara området.
Utskottet har behandlat liknande motionsönskemål tidigare (se
1992/93:JuU16) och därvid hänvisat till bl.a. en av
Justitiekanslern upprättad promemoria (dnr 2903-91-90).
Justitiekanslern övervägde bl.a. om det fanns anledning att
något jämka bestämmelsen om olaga våldsskildring så att de fall
som avses bli straffbelagda med större säkerhet kan beivras
genom åtal. -- Bakgrunden var en dom från Hovrätten för Västra
Sverige den 13 maj 1991 där en person frikänts från ett åtal för
olaga våldsskildring som avsåg fistfucking. -- JK som anförde
att en sådan åtgärd synes kräva grundlagsändring ansåg
emellertid att det kunde hävdas att det i rättspraxis inte
blivit helt klart att bestämmelsen i sin gällande lydelse inte
skulle vara tillräcklig för sitt ändamål. JK ansåg att frågan
var värd att överväga närmare när större erfarenhet vunnits.
Stockholms tingsrätt har nyligen meddelat en dom (DB 3 i mål
nr B 8-1263-93) i ett mål där JK fört talan om ansvar för bl.a.
olaga våldsskildring avseende fistfucking. Tingsrätten uttalar i
sina domskäl bl.a. att lagförarbetena med kommentar måste
uppfattas så att det för straffbarhet i fråga om sexuellt
videovåld krävs att skildringen är ägnad att hos åskådaren inge
föreställningen att offret utsätts för våld, det vill säga
upplever smärta. I fråga om sexuellt tvång krävs på motsvarande
sätt att skildringen är ägnad att hos åskådaren inge
föreställningen att offret mot sin vilja tvingas underkasta sig
en kränkande eller nedvärderande behandling av sexuell natur. --
Tingsrätten dömde för olaga våldsskildring avseende ett stort
antal videogram av här aktuell natur. Domen har ännu inte vunnit
laga kraft.
Utskottet konstaterar med hänvisning till den nu berörda domen
att rättspraxis förefaller utvecklas på det sätt som JK förutsåg
i sin tidigare omnämnda promemoria. För närvarande kan det inte
anses påkallat med någon utvidgning av rekvisiten för olaga
våldsskildring.
Utredningar
I två motioner K402 (kds) och K430 (s) begärs att videovåldets
negativa effekter skall utredas.
I propositionen om olika åtgärder mot våldsskildringar i
filmer och videogram (prop. 1989/90:70 s. 29 f) finns en
sammanfattande redogörelse för kunskapsläget när det gäller
våldsskildringars inverkan på enskilda och på samhället. Där (s.
31) uttalas bl.a. att forskningsresultaten om påverkan av
våldsskildringar inte har givit något entydigt resultat till
stöd för en direkt koppling mellan utvecklingen av
våldsbrottsligheten och medieutvecklingen. Vissa uppgifter tyder
dock på ett samband mellan en del ungdomars höga konsumtion av
videovåldsskildringar och våldstendenser.
I lagstiftningsärendet tillstyrkte riksdagen att ett råd mot
skadliga våldsskildringar inrättades. Våldsskildringsrådet har
till uppgift att följa och ha kontakt med videomarknaden, ta
initiativ och fördela medel till utbildning och information samt
stödja frivilliga krafter i kampen mot skadliga
våldsskildringar.
En redogörelse för forskningens nuvarande ståndpunkt när det
gäller effekterna av videovåldet på barn och ungdom görs av
Våldsskildringsrådet i delbetänkandet (SOU 1993:39) En gräns för
filmcensuren. I sammanhanget är värt att nämna att det  i en
bilaga till betänkandet konstateras (s. 106) att forskningen
inte kunnat fastställa något mätbart samband mellan
underhållningsvåldet och våldsbrott.
I Kvinnovåldskommissionens direktiv ingår att undersöka om det
går att få fram ytterligare kunskapsunderlag som belyser
eventuella samband mellan våldspornografi och våld mot kvinnor
(Dir. 1993:88 s. 16).
Utskottet som tidigare behandlat liknande yrkanden (se t.ex.
1992/93:JuU7) vill understryka att utskottet har förståelse för
syftet med motionerna. Enligt utskottets mening kan det inte
uteslutas att t.ex. barn- och ungdom på ett negativt sätt
påverkas av det utbredda våldet i t.ex. filmer; tvärtom framstår
det som sannolikt att sådana effekter finns även om de är svåra
att påvisa. Utskottet är dock med hänvisning till det arbete som
gjorts under senare år och det som nu pågår inte berett att
förorda att ytterligare utredningsarbete inleds.
I motion K430 begärs också en utvärdering av 1990 års
lagändringar beträffande olaga våldsskildring. Då infördes den
inledningsvis nämnda bestämmelsen om yrkesmässig oaktsam
spridning av olaga våldsskildring samtidigt som maximistraffet
för olaga våldsskildring, och för det oaktsamma brottet,
bestämdes till fängelse två år.
En granskning av tillämpningen av bestämmelsen om olaga
våldsskildring finns i JK:s tidigare nämnda promemoria
(2903-91-90). Granskningen avsåg åren 1986--1991. Av
granskningen framgår bl.a. att åtal väckts beträffande 176
videogramtitlar och att mer än 130 av dessa ansetts innehålla
olaga våldsskildringar. Dessutom tillkommer några fall av
strafförelägganden. I fråga om mer än 40 videogramtitlar har
väckta åtal ogillats. Fler än hälften av frikännandena berodde
på att yrkesmässig spridning som skett endast av oaktsamhet inte
var straffbar under åren 1989--1990. På den punkten är lagen som
framgått numera ändrad.
JK anför avslutningsvis i promemorian att han räknar med att
under åtskillig tid framåt få ta ställning till olika
praxisfrågor som uppkommer inom ramen för det nu gällande
regelsystemet på området. Han anför vidare att han är medveten
om att det kan vara en skyldighet för honom att underrätta
regeringen om behov av regelförändringar som kan komma att visa
sig under det fortsatta arbetet med hithörande frågor.
Enligt utskottets mening finns det mot den här angivna
bakgrunden ingen anledning att, från straffrättsliga
utgångspunkter, nu initiera en ny översyn av lagstiftningen.
Stockholm den 26 april 1994
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Göthe Knutson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Birthe Sörestedt (s),
Nils Nordh (s),
Birgit Henriksson (m),
Göran Magnusson (s),
Siw Persson (fp),
Alf Eriksson (s),
Christel Anderberg (m),
Lena Boström (s),
Anders Svärd (c),
Kjell Eldensjö (kds) och
Ulf Eriksson (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande meningar
1. Barnpornografi
Britta Bjelle och Siw Persson (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande i avsnittet Överväganden som börjar med
"Utskottet vill" och slutar med "naturligtvis
otillfredsställande" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill inledningsvis beklaga den situation som
riksdagen nu ställs inför vad gäller ytterligare åtgärder mot
barnpornografi. Utskottet framhöll redan för ett år sedan att
frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi är
komplicerad och rymmer en rad principiella frågor. Utskottet
betonade också att en kriminalisering skulle ytterligare
understryka hur allvarligt samhället ser på hanteringen med
barnpornografi.
Likafullt dröjde det ända till oktober 1993 innan
Justitiedepartementet skickade ut promemorian Ökat skydd för
barn på remiss. I sammanhanget kan också noteras att frågan om
barnpornografi inte aktualiserades i höstens överläggningar
mellan partierna om ändringar i olika grundlagar. Det är
olyckligt att regeringen inte heller nu har lämnat något förslag
till riksdagen som gör det möjligt att effektivare ingripa mot
barnpornografi.
2. Barnpornografi
Göthe Knutson, Birgit Henriksson och Christel Anderberg (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Överväganden som börjar med "Utskottet vill" och slutar med
"naturligtvis otillfredsställande" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar först att frågan om åtgärder mot innehav
av barnpornografi är komplicerad så till vida att de
kriminalpolitiska övervägandena inte kan ses isolerade från
viktiga tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principer. Det
gäller då inte så mycket avvägningen mellan skyddet för de
enskilda individerna och de personer som vill utnyttja tryck-
och yttrandefriheten som frågan om, och i så fall hur
omfattande, ändringar i grundlagarna som är nödvändiga för att
åtgärder mot innehav av barnpornografi skall få tillräcklig
effekt. Utskottet ser därvid som sin uppgift att yttra sig över
de kriminalpolitiska aspekterna medan konstitutionsutskottet
enligt riksdagsordningen har att göra den bedömning som gäller
de konstitutionella frågorna.
dels att den del av utskottets yttrande i samma avsnitt
som börjar med "Ett effektivt" och slutar med "skall lösas" bort
ha följande lydelse:
Som utskottet tidigare berört förutsätter en kriminalisering
av innehav av barnpornografi ändringar i centrala delar av den
tryck- och yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen. De svåra
avvägningar som måste göras i ett så speciellt
lagstiftningsärende som detta har bl.a. tagit sig uttryck i att
det i remissen till Lagrådet föreslogs två alternativ -- det
s.k. kriminaliseringsalternativet och det s.k.
konfiskeringsalternativet. Enligt riksdagsordningen ankommer det
på konstitutionsutskottet att göra de fortsatta bedömningar och
överväganden som måste göras.
Konstitutionsutskottet
55>PM
00>kansliet
55>1994-05-19
Bilaga 4
Ytterligare åtgärder mot barnpornografi
Inledning
Vid utskottets behandling av ärendet om ytterligare åtgärder
mot barnpornografi har framkommit att det föreligger en
majoritet inom utskottet för grundlagsändringar som innebär att
innehav av barnpornografi skall kunna göras straffbart. För att
ändringarna skall kunna föreslås träda i kraft den 1 januari
1995 fordras dock att fem sjättedelar av utskottets ledamöter
förenar sig om att medge undantag från niomånadersregeln i 8
kap. 15 § regeringsformen. Det har visat sig att det inte finns
förutsättningar för ett sådant undantag. Grundlagsändringar med
den angivna innebörden kan däremot föreslås träda i kraft den 1
januari 1999, och det föreligger en majoritet inom utskottet för
ett sådant förslag. För tiden från och med den 1 januari 1995
övervägs inom utskottet andra grundlagsändringar med åtgärder
mot barnpornografi som skulle kunna samla den majoritet som
fordras för ett medgivande om undantag från niomånadersregeln
och som alltså skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1995. I
denna promemoria presenteras förslag till olika åtgärder som kan
ligga till grund för sådana överväganden.
Utvidgade konfiskationsmöjligheter
Bakgrund
När en tryckt skrift eller en film (med filmer inbegrips i det
följande även videogram) utgör missbruk av tryck- eller
yttrandefriheten och innefattar brott enligt
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen medger
de båda grundlagarna att det vidtas tvångsåtgärder mot
framställningen. Enligt 7 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen och
5 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen får framställningen
konfiskeras. Konfiskering innebär att alla exemplar som är
avsedda att spridas skall förstöras, och material som kan
användas uteslutande för tryckningen av just den skriften eller
särskilt för framställande av filmen skall göras obrukbart för
att hindra missbruk.
För konfiskering krävs alltså att framställningen innefattar
tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott och att skriften eller
filmen är utgiven. Men det krävs inte att någon faktiskt kan
dömas till ansvar för brottet.
Om det finns anledning att tro att en skrift eller en film får
konfiskeras på grund av tryckfrihets- eller
yttrandefrihetsbrott, får den tas i beslag. Det som tas i beslag
är den upplaga som är avsedd för spridning, i syfte att hindra
vidare spridning av skriften eller filmen. Eftersom konfiskering
endast får ske på grund av att innehållet utgör brott mot
grundlagarna, kan beslag omfatta endast skrifter och filmer som
är att anse som utgivna. Redan spridda exemplar får dock inte
tas i beslag i konfiskeringssyfte.
Om något exemplar som redan har spritts kan ha betydelse vid
utredning om brott enligt tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen, får dock utredningsbeslag göras på
ett sådant exemplar hos vilken innehavare som helst (10 kap.
14 § tryckfrihetsförordningen). Ett utredningsbeslag av ett
videogram skall hävas när t.ex. en rättegång mot en utgivare har
avslutats, om inte videogrammet förklaras konfiskerat. Det
beslagtagna skall då återlämnas till den som innehade det.
Överväganden
I mål om tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott förekommer
det att tryckta skrifter eller filmer tas i beslag inte bara hos
den som misstänks sprida barnpornografiskt material utan också
hos den som innehar material som kan antas härröra från den
misstänkte spridaren. Avsikten med beslaget hos innehavaren är
att säkra bevisning om att spridning skett och har inte samband
med några misstankar om brott hos denne. När rättegången mot den
ifrågavarande spridaren har avslutats skall materialet
återställas till ägaren. Som Justitiekanslern har anfört i sitt
remissyttrande över departementspromemorian Ökat skydd för barn
(Ds 1993:80) kan denna effekt av dagens regelsystem på goda
grunder betraktas som stötande när det rör sig om
barnpornografiskt material. En lösning som Justitiekanslern har
fört fram i det nämnda remissyttrandet är att utvidga
konfiskationsbestämmelserna i de båda grundlagarna till att avse
även sådana exemplar av ett barnpornografiskt alster som inte
"är avsedda för spridning" utan där det är utrett endast att ett
spritt exemplar innehas av en person. Avsikten är att exemplar
som påträffas under en förundersökning om barnpornografibrott
och som blir föremål för utredningsbeslag inte som i dag skall
behöva lämnas tillbaka till innehavaren om en spridare döms för
brott beträffande innehållet i alstret.
Det kan konstateras att ett förverkande, vilket konfiskering
utgör, utan att någon görs straffrättsligt ansvarig, inte är
främmande för det straffrättsliga sanktionssystemet. I
brottsbalken finns sålunda bestämmelser som innebär att föremål
som på grund av sin särskilda beskaffenhet eller
omständigheterna i övrigt kan komma till brottslig användning
och föremål som frambragts genom brott får förverkas (36 kap. 2
och 3 §§). Det räcker att föremålet på grund av sin särskilda
beskaffenhet kan komma till brottslig användning för att det
skall kunna förverkas. I sammanhanget kan erinras om den ordning
med s.k. objektiv konfiskationstalan som finns i 9 kap. 5 §
tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen.
Det är angeläget att principen om censurförbud och andra
skyddsregler som gäller före spridningen upprätthålls.
Bestämmelser om utvidgade konfiskationsmöjligheter i de båda
grundlagarna bör därför ta sikte på skrifter och filmer som har
spritts och som innefattar skildring av barn i pornografisk
bild. De situationer då åtgärderna skall få vidtas bör begränsas
till att gälla förundersökningar med anledning av misstanke om
sexualbrott eller brott mot allmän ordning som avser skildringar
i pornografisk bild eller av sexuella handlingar eller våld
eller tvång mot person (6 kap. och 16 kap. 10 a--12 §§
brottsbalken). Utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna
bör falla sådana teckningar, animerade filmer och annat material
som inte framträder som verklighetsbaserat. Det material som
skall kunna bli föremål för konfiskation bör således innefatta
en skildring av verklighetstrogen karaktär.
När det gäller barnpornografisk bild som inte faller under de
båda grundlagarna kan som nyss framgått förverkande ske redan i
dag. Detta gäller alltså trots att innehav av barnpornografi
inte är kriminaliserat. En barnpornografisk bild som skildrar en
verklig brottslig gärning av sexuell innebörd riktad mot ett
barn, har vidare frambragts genom brott (36 kap. 2 §
brottsbalken) och om den påträffas hos annan än den som har
framställt bilden, finns ofta anledning mistänka att det tagits
brottslig befattning med egendomen (spridningsbrottet). Med stöd
av dessa bestämmelser och bestämmelserna i lagen (1986:1009) om
förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. finns det redan i
dag en möjlighet att ta i beslag och i vanligt mål yrka
förverkande av många sådana barnpornografiska bilder som inte
faller under tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen, även om talan inte förs om ansvar
eller talan riktas mot en okänd. Regleringen är emellertid inte
heltäckande. Det kan förekomma fall där förverkande inte kan ske
med stöd av nu gällande regler. Av samma skäl som beträffande
den ökade möjligheten till konfiskering bör därför införas en
möjlighet att förverka alla bilder som verklighetstroget återger
ett sexuellt övergrepp på ett barn. Nya bestämmelser om detta
måste då införas. Detta kan lämpligen ske genom en ny lag om
förverkande av barnpornografi.

Kriminalisering av överlämnande av en barnpornografisk film
Bestämmelser i brottsbalken om barnpornografibrott
Enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken döms den som skildrar barn
i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som
sprider sådan bild av barn, om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig, för barnpornografibrott.
Med begreppet sprida avses alla förfaranden som, när det är
fråga om tryckt skrift, omfattas av den i
tryckfrihetsförordningen stadgade spridningsrätten, dvs.
åtgärder som innefattar att exemplar av bilden hålls till salu,
försänds eller distribueras på annat sätt. Även andra åtgärder
för att hålla bilden tillgänglig för allmänheten omfattas av
spridningsbegreppet, såsom visning genom optiska anordningar,
genom film eller genom TV-teknik. När det gäller visning i TV
omfattas såväl fall då en bild eller sekvens av bilder, dvs. en
film, visas som då ett program sänds direkt. Alla tänkbara
förfaranden genom vilka ett bildinnehåll förmedlas eller görs
tillgängligt för andra avses. Att bilden förmedlas till
allmänheten uppställs inte som något krav. Om en bild ej
förmedlas till allmänheten, fordras dock för att bilden skall
anses spridd något mera än att den har gjorts tillgänglig för
endast ett fåtal personer (se vidare Kommentaren till
brottsbalken II, sjätte upplagan 1990, s. 274).
För att genom åtal kunna beivra barnpornografibrott krävs
alltså att det kan visas att någon har spritt barnpornografisk
skildring till i varje fall fler än "endast ett fåtal personer".
Barnpornografibrott som yttrandefrihetsbrott
I 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen har såsom
tryckfrihetsbrott upptagits barnpornografibrott, varigenom någon
skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids,
om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är
försvarlig.
Enligt 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen skall de gärningar
som anges som tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§
tryckfrihetsförordningen anses som yttrandefrihetsbrott, om de
begås i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning och är
straffbara enligt lag.
Bestämmelserna om barnpornografibrott i brottsbalken och
tryckfrihetsförordningen är i allt väsentligt identiska.
Beskrivningen av barnpornografibrottet i
tryckfrihetsförordningen innehåller dock inget rekvisit som
uttryckligen straffbelägger spridandet av en barnpornografisk
bild. Detta hänger samman med utformningen av de
tryckfrihetsrättsliga ansvarighetsreglerna. Ansvaret utkrävs
enligt en ansvarskedja, i varje särskilt fall endast av en
person.
Ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen
Ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen har utformats
efter mönster av tryckfrihetsförordningen. Sålunda utkrävs och
åvilar ansvaret en person som utpekas som ansvarig enligt en
särskild ansvarighetskedja. Ansvaret åvilar i första hand
utgivaren. Enligt 4 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen skall en
film ha en utgivare, och enligt 4 § i samma kapitel skall av
filmen framgå vem som är utgivare. Utgivaren skall se till att
varje exemplar av filmen har en sådan uppgift. En förutsättning
för utgivarens ansvar är således att hans identitet anges
antingen i själva filmen eller -- i fråga om exemplar som sprids
till allmänheten -- på en etikett eller jämförbart sätt på
exemplaren av upptagningen (prop. 1986/87:151 s. 78 vartill
hänvisas i prop. 1990/91:64 s. 94).
I andra hand ansvarar den som är skyldig att utse utgivare. I
tredje och sista hand svarar den som sprider en film för
yttrandefrihetsbrott i denna, om filmen saknar föreskrivna
uppgifter om vem som har låtit framställa den eller denne saknar
känd hemortsadress i Sverige och inte heller kan påträffas här
under rättegången.
En särskild fråga i detta sammanhang är om fler än en spridare
kan ställas till ansvar med beaktande av att det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga ansvaret i princip är ett ensamansvar.
Ansvarighetsreglerna i 6 kap. yttrandefrihetsgrundlagen
motsvarar 8 kap. tryckfrihetsförordningen (prop. 1990/91:64 s.
126). Frågan om ett ansvar för mer än en spridare är inte
närmare berörd i förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen.
Ledning får därför sökas i förarbetena till motsvarande
bestämmelser i tryckfrihetsförordningen.
Vem som är ansvarig utspridare för en tryckt skrift skall
enligt förarbetena till tryckfrihetsförordningen bedömas med
utgångspunkt i 6 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen.
Spridningsrätten anges som en rätt att själv eller med biträde
av andra sprida tryckta skrifter. I motiveringen till denna
bestämmelse sägs att som utspridare "får anses den som driver
rörelsen eller eljest föranstaltar om spridningen; det
osjälvständiga biträde han därvid anlitar är icke utspridare". I
begreppet spridande anges även ingå saluhållande och försändande
(SOU 1947:60 s. 241 och 256). Enligt Hans-Gunnar Axberger i
Tryckfrihetens gränser (Stockholm 1984) följer av dessa
förarbetsuttalanden att utspridaransvaret kan aktualiseras för
samtliga som befattar sig med distributionen av en skrift från
det att den lämnar tryckeriet till dess att den hamnar hos
läsaren. Utspridaransvaret är i den meningen inte exklusivt; det
synes kunna drabba flera utspridare. De som enligt förarbetena
kan komma i fråga är "bokhandlare, innehavare av
distributionsföretag eller annan huvudsaklig spridare". Även
enskilda personer kan vara ansvariga spridare enligt
tryckfrihetsförordningen. Spridaransvaret kan här ha relativt
stor betydelse, t.ex. när det gäller utdelande av flygblad,
frambärande av tryckta plakat, affischering och liknande. Såväl
de som faktiskt sprider skrifterna som de ansvariga för en
bakomliggande organisation torde enligt Axberger kunna komma i
fråga för ansvar (s. 133--134).
De åberopade uttalandena tar sikte på vad som gäller vid
spridning av tryckta skrifter. Samma synsätt bör kunna anläggas
vid bedömningen av huruvida fler än en person kan ställas till
ansvar som spridare enligt yttrandefrihetsgrundlagens regler.
Yttrandefrihetsgrundlagen innehåller som nämnts ingen
beskrivning av barnpornografibrottet. Vad som utgör
yttrandefrihetsbrottet framgår i stället genom en hänvisning
till vad som gäller enligt tryckfrihetsförordningen och vanlig
lag. Detta innebär att möjligheterna att ingripa med åtal mot
barnpornografibrott är desamma som beträffande tryckt skrift.
Ingripande kan således ske mot den som skildrar barn i
pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids. Ingripande kan
också ske mot den som sprider en film med barnpornografiskt
innehåll, om inte någon annan skall hållas ansvarig för filmens
innehåll enligt den särskilda ansvarskedjan.
Spridningsrekvisitet i yttrandefrihetsgrundlagen
När det gäller kravet på spridning som förutsättning för ett
straffrättsligt ingripande bör bestämmelsen i 1 kap. 10 §
yttrandefrihetsgrundlagen uppmärksammas. Enligt den paragrafen
är yttrandefrihetsgrundlagen tillämplig på sådana filmer som
sprids till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller
tillhandahållas på annat sätt.
En fråga i sammanhanget är om denna bestämmelse innebär att
möjligheterna att ingripa mot yttrandefrihetsbrott i en film är
mer begränsade än motsvarande möjligheter att ingripa enligt
brottsbalken mot exempelvis en stillbild med barnpornografiskt
innehåll som inte är intagen i en tryckt skrift, eller mot en
sådan bild som är intagen i en tryckt skrift. För ingripande
enligt brottsbalken krävs ju inte att en bild har spritts till
allmänheten. Det räcker att den har spritts till mer än ett
"fåtal personer".
Denna fråga fick inte någon närmare belysning under
förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen. Ledning får därför
sökas i det tryckfrihetsrättsliga systemet, som i största
utsträckning har avsetts utgöra förebild för regleringen i
yttrandefrihetsgrundlagen (prop. 1990/91:64 s. 214--215).
I förarbetena till tryckfrihetsförordningen uttalade de
tryckfrihetssakkunniga i specialmotiveringen till 1 kap. 6 §
tryckfrihetsförordningen att ett tryckalster för att anses som
tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening skall vara
utgivet. Skriften anses vara utgiven då den utlämnats till salu
eller för spridning på annat sätt. Spridningen behöver i regel
inte ske bland allmänheten. Även utlämnande till spridning inom
en begränsad krets av personer medför att skriften blir att anse
som utgiven (SOU 1947:60 s. 60--61 och 216).
De tryckfrihetssakkunniga uttalade vidare att skriftens
utgivning får betydelse bl.a. såsom den avgörande tidpunkten för
tillkomsten av ett tryckfrihetsbrott. Åtgärder för beivran av
sådant brott får vidtas allenast mot tryckt skrift, således
endast efter det att utgivning skett (s. 217). I Tryckfrihetens
gränser uttalar Axberger i anslutning till dessa motivuttalanden
att kravet på utgivning inte är ett krav för att en skrift skall
åtnjuta tryckfrihetsrättsligt skydd, utan snarare en
förutsättning för att de ingripanden mot skrift som
tryckfrihetsförordningen tillåter skall kunna ske. Axberger
redogör för reglerna i 1 kap. 1 och 2 §§
tryckfrihetsförordningen och den betydelse de har för s.k.
potentiella tryckta skrifter och menar att betydelsen av 1 kap.
6 § tryckfrihetsförordningen är att det tryckfrihetsrättsliga
skyddet efter utgivningen delvis försvinner och inte tvärtom,
vilket man lätt kan förledas att tro (s. 32).
Det är tillräckligt enligt Axberger att en skrift har lämnats
ut till spridning. Den behöver därvid faktiskt inte ha någon
läsare, utan det räcker att den har blivit tillgänglig för
allmänheten eller den krets den eljest är avsedd för. En skrift
som har nått en bokhandel eller annat försäljningsställe är
därmed att anse som utgiven även om inget exemplar har sålts.
Resonemanget mynnar ut i att det inte är nödvändigt att
utlämnande har skett till allmänheten. Även om det således
räcker med att spridning skett inför en begränsad krets torde
det böra krävas att kretsen inte är alltför privat eller avskild
(s. 33).
I propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag
uttalade föredraganden inledningsvis i specialmotiveringen att
avsikten med den nya grundlagen är att uppnå ett
yttrandefrihetsrättsligt skydd som i princip stämmer överens med
det som redan gäller för tryckta skrifter. Föredraganden
framhöll vidare att grundlagen inte innehåller någon bestämmelse
som särskilt syftar till att göra klart när en framställning
skall anses offentliggjord och alltså det allmännas möjligheter
att ingripa mot framställningen inträder. Det framgår enligt
föredraganden likväl av avfattningen av bestämmelserna i 1 kap.
6, 8, och 10 §§ samt 7 kap. 1 § andra stycket hur grundlagen
skall förstås i detta hänseende (prop. 1990/91:64 s. 106--107).
I specialmotiveringen till 1 kap. 10 §
yttrandefrihetsgrundlagen anges att begränsningen av grundlagens
tillämplighet till upptagningar som sprids till allmänheten
följer av grundlagsskyddets ändamål att säkerställa friheten att
yttra sig i massmedier som ett medel att för den fria
åsiktsbildningen (s. 112).
Uttalandena om betydelsen av begreppet utgivning som
förutsättning för ingripande mot tryckt skrift enligt
tryckfrihetsförordningen och hänvisningen i förarbetena till
yttrandefrihetsgrundlagen till syftet med regleringen där synes
kunna leda till slutsatsen att någon skillnad gentemot
tryckfrihetsförordningen inte har varit avsedd. Bestämmelsen i 1
kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen bör mot den bakgrunden kunna
uppfattas så att den avsetts bilda utgångspunkten för de fall då
ingripande mot ifrågasatt brottsliga yttranden i skyddade medier
får ske enligt yttrandefrihetsgrundlagen, snarare än att i
förhållande till regleringen i brottsbalken eller i
tryckfrihetsförordningen ställa upp särskilda begränsningar med
avseende på det i dessa författningar intagna spridnings- resp.
utgivningsrekvisitet.
I enlighet med vad som anses gälla enligt
tryckfrihetsförordningen bör således ett utlämnande till
spridning inom en begränsad krets av personer medföra att en
film blir åtkomlig för ingripande. En förutsättning torde dock
vara att denna krets inte är alltför privat eller avskild.
Det betyder att en film som bara kopieras i ett exemplar för
eget bruk inte faller under grundlagsskyddet. Å andra sidan är
det -- med bibehållet censurförbud -- inte möjligt att ingripa
före en avsedd spridning till allmänheten. Spridningsrekvisitet
begränsar således både grundlagsskyddet och
ingripandemöjligheterna.
I ett nyligen avgjort fall (Stockholms tingsrätts dom den 28
oktober 1993, DB 6, i det s.k. Huddingeärendet) hade spridningen
utgått från ett centralt lager av förlagor av videofilmer som
kopierades. En fråga i målet var om den använda
redigeringstekniken medförde att spridningen inte skulle ha
ansetts ha skett till allmänheten eller till en så stor krets av
personer som är erforderligt för att gärningen skall vara
brottslig. Bedömningen skulle enligt tingsrätten göras mot
bakgrund av att det enligt svensk rätt inte är straffbart att
inneha videogram med pornografiska skildringar eller skildringar
av sexuelt våld eller tvång. Av det följde enligt tingsrätten
att innehav av sådana framställningar som spritts av någon annan
inte är straffbart för innehavaren utan bara för spridaren.
Tingsrätten anförde att en klar gräns måste dras mellan det
tillåtna och det otillåtna. Enligt tingsrättens bedömning är den
tillåtna gränsen passerad, när framställningar sker till andra
än utanför den rent privata kretsen. Tingsrätten konstaterade
vidare att den tekniska utvecklingen har inneburit att det
snabbt går att framställa kopior av önskat material och
sammanställa det på olika sätt och att framställningssättet inte
liknar det som gäller för tryckt skrift. På tryckfrihetsrättens
område rör det sig vanligen om spridning av en identisk upplaga
av en skrift som distribueras från ett tryckeri till en
bokhandel. Den tekniska utvecklingen gör emellertid enligt
tingsrätten att det beträffande videogram får tänkas att
tryckeri, anläggning för produktion och distribution ligger på
samma ställe. Enligt tingsrättens bedömning var det ställt utom
allt tvivel att den verksamhet som de tilltalade hade ägnat sig
åt klart hade överskridit gränsen för det rena innehavet av
pornografiska skildringar. Tingsrätten fann att de hade ägnat
sig åt kommersiell verksamhet bestående i försäljning av
barnpornografi och våldspornografi och att det var styrkt att
ett stort antal videogram kopierats från det befintliga lagret
och nått en betydande krets av mottagare. På grund därav ansåg
tingsrätten att spridningsrekvisitet enligt
yttrandefrihetsgrundlagen var uppfyllt.
Justitiekanslern har i sitt remissyttrande över
departementspromemorian Ökat skydd för barn kommenterat
avgörandet och anfört att det inte är möjligt att dra några
slutsatser om den nedre gränsen för den nödvändiga bevisningen i
andra fall. I samma yttrande anför Justitiekanslern att det
fordras ett betydande arbete för att styrka
spridningsrekvisitet.
Överväganden
Vid utredningar om spridning av barnpornografiska filmer
förekommer ibland fall där det är svårt att bevisa att en
barnpornografisk film har överlämnats till fler än ett fåtal,
även om misstankar finns att den har spritts till en vidare
krets. I sådana fall föreligger således svårigheter att utkräva
straffrättsligt ansvar. Detta är otillfredsställande och
eftersom även ett sådant enstaka överlämnande framstår som
straffvärt finns det skäl att överväga att låta
brottsbalksbestämmelsen om barnpornografibrott omfatta fall då
någon överlämnar en spridd barnpornografisk film till ett
begränsat antal personer, kanske bara någon enstaka person.
Tryckta skrifter torde i detta sammanhang inte utgöra samma
problem. Åtgärderna bör därför inriktas på filmer. Vad som
kommer i blickfånget är därvid spridningsrekvisitet i
yttrandefrihetsgrundlagen och i brottsbalksbestämmelsen.
En ändring av spridningsrekvisitet i 1 kap. 10 §
yttrandefrihetsgrundlagen skulle ändra grundlagens
tillämpningsområde. Det skulle få till följd att det
grundlagsskyddade området ökar. Konsekvenserna av detta är svåra
att överblicka och det kan därför inte komma i fråga att vidta
någon sådan ändring i detta sammanhang.
Detta hindrar inte att man kan överväga huruvida en ändring i
bestämmelsen i brottsbalken om barnpornografibrott skulle kunna
vara en framkomlig väg. En ändring av brottsbalksbestämmelsen så
att redan något enstaka överlämnande av en barnpornografisk film
blir straffbart skulle kunna leda till att man kan komma åt den
som lämnar barnpornografi vidare i enstaka exemplar utan att det
ingår i en spridning som han kan göras ansvarig för enligt
ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen.
En komplikation med en sådan kriminalisering är att den som
överlämnat filmen kan invända att den som har tagit emot filmen
hade tänkt att kopiera filmen och sprida den vidare. En
kriminalisering av överlämnandet till honom skulle då komma i
konflikt med 1 kap. 2 och 3 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.
Bestämmelserna i 2 § tillförsäkrar nämligen varje medborgare
rätt att till författare och andra upphovsmän samt till
utgivare, redaktioner, nyhetsbyråer och företag för
framställning av filmer lämna uppgifter i vilket ämne som helst
för offentliggörande i TV-program och filmer. Han har också rätt
att anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för sådant
uppgiftslämnande eller offentliggörande. I dessa rättigheter får
enligt paragrafen inga andra begränsningar göras än de som
följer av yttrandefrihetsgrundlagen.
Och vidare får det enligt 3 § inte förekomma att något som är
avsett att framföras i en film först måste granskas av en
myndighet eller något annat allmänt organ. Inte heller är det
tillåtet för myndigheter eller andra allmänna organ att utan
stöd i denna grundlag, på grund av det kända eller väntade
innehållet i en film förbjuda eller hindra filmens
offentliggörande eller spridning bland allmänheten.
Till detta kan läggas den tryckfrihetsrättsliga
exklusivitetsgrundsatsen som i yttrandefrihetsgrundlagen kommer
till uttryck i 1 kap. 4 §. Myndigheter och andra allmänna organ
får enligt den paragrafen inte utan stöd i grundlagen ingripa
mot någon på grund av att han i ett radioprogram, en film eller
en ljudupptagning har missbrukat yttrandefriheten eller
medverkat till ett sådant missbruk. Inte heller får de utan stöd
av grundlagen av sådan anledning göra några ingripanden mot
programmet, filmen eller ljudupptagningen.
De nu nämnda bestämmelserna utgör ett hinder för en
kriminalisering enbart i lag av ett enstaka överlämnande av en
barnpornografisk film. De öppnar emellertid också för undantag i
grundlagen för att göra en sådan kriminalisering möjlig.
En lösning skulle således kunna vara att i
yttrandefrihetsgrundlagen föra in en bestämmelse av innebörd att
bestämmelserna i grundlagen inte hindrar att det meddelas
föreskrifter i lag om straff för den som till annan överlämnar
en film som innefattar en skildring av barn i pornografisk bild
där den som överlämnar filmen inte är ansvarig för
barnpornografibrott som utspridare.
I frågan om var i yttrandefrihetsgrundlagen ett sådant
undantag bör placeras kan först erinras om bestämmelserna i 3
kap. 12 § om undantag från spridningsrätten. Enligt den
paragrafen hindrar bestämmelserna i grundlagen nämligen inte att
det meddelas föreskrifter i lag om straff och särskild
rättsverkan för den som
1. förevisar pornografiska bilder på eller vid allmän plats
genom skyltning eller något liknande förfarande på ett sätt som
kan väcka anstöt,
2. utan föregående beställning med post eller på annat sätt
tillställer någon pornografiska bilder, eller
3. bland barn och ungdom sprider filmer som genom sitt
innehåll kan verka förråande eller medföra annan allvarlig fara
för de unga.
De uppräknade undantagen har det gemensamt att de inte tar
sikte på material med ett innehåll som innefattar
yttrandefrihetsbrott. När det gäller tvångsmedel och
rättegångsförfarande gäller också vanliga regler. Det nu
aktuella undantaget gäller emellertid material där innehållet
innefattar yttrandefrihetsbrott. Mål som rör bestämmelser om
ingripanden på grund av innehållet i filmer handläggs i den
särskilda rättegångsordning som föreskrivs i
yttrandefrihetsgrundlagen. Eftersom barnpornografibrott
innefattande spridande av filmer handläggs i denna ordning bör
även mål som rör ansvar för överlämnande av en barnpornografisk
film handläggas i samma ordning.
Det nu anförda talar för att undantaget inte bör föras in
bland undantagen från spridningsrätten i 3 kap. 12 §. En lösning
kan vara att i stället låta undantaget ta plats i 5 kap. som
handlar om yttrandefrihetsbrott. Det skulle där kunna föras in i
form av en ny paragraf, 7 §, av innebörd att grundlagen inte
hindrar vad som är föreskrivet i lag om straff för den som till
annan överlämnar en film som innefattar en skildring av barn i
pornografisk bild. Som förutsättning skall dock gälla att den
som överlämnar filmen inte på grund därav är ansvarig enligt
ansvarighetsreglerna i 6 och 10 kap. yttrandefrihetsgrundlagen.
Vidare bör föreskrifterna göra undantag för det fall
överlämnandet är försvarligt med hänsyn till omständigheterna.
De nuvarande bestämmelserna om barnpornografibrott gör inte
undantag för teckningar, animerade filmer och annat material som
inte framträder som verklighetsbaserat. Eftersom den nu
förordade utvidgningen av det straffbara området nära knyter an
till gällande straffbestämmelser bör något undantag ej göras för
skildringar som ej är av verklighetstrogen karaktär.
Det är angeläget att principen om censurförbud och andra
skyddsregler som gäller före en avsedd spridning till
allmänheten upprätthålls. Att i straffbestämmelsen inbegripa
överlämnande av filmer som inte är spridda i
yttrandefrihetsgrundlagens mening skulle också gå utöver det i
det föregående angivna motivet för en kriminalisering. Med
filmer bör därför i detta sammanhang avses sådana filmer på
vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig enligt 1 kap.
10 §, dvs. filmer som sprids till allmänheten genom att spelas
upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt.
Med en sådan ändring av yttrandefrihetsgrundlagen skulle det
således bli möjligt att i bestämmelsen om barnpornografibrott i
16 kap. 10 a § brottsbalken föra in en föreskrift om straff för
den som till annan överlämnar en film med barnpornografiskt
innehåll. Om den som tar emot filmen hade avsett att kopiera den
och sprida kopiorna vidare, kan den som överlämnar filmen
därigenom ändå straffas. Man kan emellertid tänka sig fallet där
den som överlämnar filmen påstår sig vara utgivare. Han skulle
då kunna hävda att straffbestämmelsen om otillåtet överlämnande
egentligen riktar sig mot innehållet i filmen för vilket han som
utgivare endast kan göras ansvarig enligt bestämmelserna om
yttrandefrihetsbrottet barnpornografi. I många fall torde en
sådan invändning med hänsyn till omständigheterna kunna lämnas
utan avseende. Men där så inte kan ske skulle den nu föreslagna
regleringen inte få någon verkan. Emellertid kan en invändning
från den som överlämnat filmen att han är utgivare av den resa
frågan om han inte i stället kan göras ansvarig just för
yttrandefrihetsbrottet. Den som anger sig som utgivare på en
film kan med visst fog uppfattas ha för avsikt att hålla den
tillgänglig för en vidare krets och ett överlämnande av filmen
skulle kunna betraktas som ett första steg i förverkligandet av
denna avsikt.
En kriminalisering av överlämnande av en barnpornografisk film
i enlighet med vad som nu har anförts innebär i realiteten en
viss utvidgning av det straffrättsliga ansvaret för utspridare
av barnpornografi samtidigt som det blir tydligare var gränsen
går mellan vad som är tillåtet och otillåtet.
I fråga om den närmare utformningen av brottsbalksbestämmelsen
hänvisas till författningskommentaren.
Särskild rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av
barnpornografibrott
Bakgrund
I 5 kap. 6 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen finns
regler om särskild rättsverkan såvitt gäller brottet olaga
våldsskildring. Bestämmelsen hänvisar till allmän lag, dvs. 36
kap. brottsbalken. I det kapitlet finns regler om förverkande av
egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan. Det är med
stöd av sistnämnda bestämmelser som vinning från brottet olaga
våldsskildring kan neutraliseras. I grundlagsbestämmelsen nämns
inte barnpornografibrott. Yttrandefrihetsgrundlagens regler
medger således inte förverkande av det som hänför sig till
barnpornografibrott. Inkomster från försäljning av
barnpornografi går således inte att komma åt på rättslig väg.
Justitiekanslern har uppgett att i ett ärende som gäller
misstanke om yttrandefrihetsbrotten barnpornografi och olaga
våldsskildring har hos de personer som är inblandade i
brottsligheten påträffats stora penningbelopp. Enligt
Justitiekanslern hade försäljningen av barnpornografi och olaga
våldsskildring inbringat mycket stora inkomster under den tid
verksamheten pågick. Ett visst belopp, 500 000 kr, hade tagits
i beslag och sedermera belagts med kvarstad. Det synes enligt
Justitiekanslern stå klart att betydande vinning gjorts på
barnpornografibrottet.
Överväganden
Det nu angivna problemet kan man komma till rätta med genom
att bestämmelsen om särskild rättsverkan i 5 kap. 6 § första
stycket yttrandefrihetsgrundlagen ändras så att den också
omfattar barnpornografibrott.
Några rättegångsfrågor
Mål som rör bestämmelser om ingripanden på grund av innehållet
i tryckta skrifter och filmer handläggs i den för grundlagarna
särskilda rättegångsordningen som syftar till vidast möjliga
yttrande- och informationsfrihet. Eftersom barnpornografi
innefattande spridande av tryckta skrifter och filmer handläggs
i denna ordning bör även mål som rör ansvar för överlämnande av
barnpornografisk film och om konfiskering av tryckta skrifter
och filmer enligt de föreslagna nya reglerna handläggas i samma
ordning.
Om forum för brottmål som handläggs som tryck- eller
yttrandefrihetsmål finns bestämmelser i 7 kap. lagen (1991:1559)
med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden. Utgångspunkten för
forumreglerna är att anknytningspunkten bör vara där den
tilltalade har sitt hemvist. Avgörande för var tryckfrihets-
eller yttrandefrihetsmål skall tas upp är dock i fråga om
periodiska skrifter och om filmer den ort där skriften eller
filmen utgavs. I sista hand skall den ort där skriften eller
filmen anträffas vara avgörande för var målet skall tas upp. Mot
bakgrund härav bör ett mål om ansvar för överlämnande av en film
eller en ansökan om konfiskering enligt de föreslagna nya
reglerna tas upp vid den tryckfrihetsdomstol som är behörig att
ta upp mål för den ort där den tilltalade eller svaranden har
sitt hemvist.
För att undvika stora kostnader och andra olägenheter bör det
emellertid föreskrivas om en möjlighet att väcka åtal vid en och
samma tryckfrihetsdomstol om det är fråga om flera personer som
åtalas och t.ex. den ene åtalas för yttrandefrihetsbrott på
grund av innehållet i filmen och den andre på grund av
överlämnandet. Av samma skäl bör det föreskrivas om en möjlighet
att en domstol får ta upp flera mål rörande ansvar för
överlämnande av samma upplaga av en film, även om enligt
huvudregeln åtal skall väckas vid skilda tingsrätter. Detsamma
bör gälla vid ansökan om konfiskering enligt någon av de
föreslagna nya bestämmelserna.
Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har upprättats förslag till
1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
2. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,
3. lag om ändring i brottsbalken,
4. lag om förverkande av barnpornografi,
5. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden.
Lagförslagen har tagits in i en underbilaga till denna
promemoria.
I de delar som rör konfiskering och förverkande av
barnpornografi har lagförslagen utformats i överensstämmelse med
vad Lagrådet föreslagit i sitt yttrande över de lagförslag i
ämnet som regeringen remitterade till Lagrådet den 17 mars 1994.
Författningskommentarer
Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
7 kap. 7 §
I första stycket i denna paragraf anges att tryckt skrift får
konfiskeras om den innefattar tryckfrihetsbrott. En tryckt
skrift kan innefatta tryckfrihetsbrott endast om den är utgiven
på sätt som anges i 1 kap. 6 §. I andra stycket anges vad
konfiskering innebär, nämligen att alla exemplar som är avsedda
för spridning skall förstöras.
I ett nytt tredje stycke föreskrivs en utvidgning av
konfiskeringsinstitutet till att gälla även redan spridda
exemplar. Den nya bestämmelsen gäller tryckta skrifter som
innefattar barnpornografi som är av verklighetstrogen karaktär.
Sådana barnpornografiska bilder i tryckta skrifter som inte
innefattar en verklighetstrogen skildring skall alltså inte
kunna konfiskeras på den nya grunden. De flesta tecknade bilder
kan därför antas komma att falla utanför den utvidgade
möjligheten till konfiskering. Vidare skall det inte vara
möjligt att på denna grund konfiskera bilder som utgör t.ex. ett
för ögat synbart montage av andra bilder som uppenbart inte
skildrar något verkligt. Förvanskade eller på annat sätt
konstruerade bilder som kan uppfattas som en skildring ur
verkligheten skall dock kunna konfiskeras enligt den nya
bestämmelsen. Bilden måste dock vara pornografisk på sätt som
avses i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen.
Alla utgivna exemplar, dvs. även spridda exemplar som
påträffas hos t.ex. en enskild person, får konfiskeras.
Möjligheten till konfiskering föreligger även efter det att det
eventuella brottet som begicks när skriften gavs ut har
preskriberats. Huruvida denna gärning var försvarlig eller inte
får inte direkt betydelse för konfiskeringsfrågan. I
bestämmelsen anges nämligen inte att skildringen skall innefatta
barnpornografibrott. Det sägs i stället att den måste innefatta
en skildring av barn i pornografisk bild.
För att markera att tvångsmedel inte skall utnyttjas endast i
syfte att utreda om en enskild innehar barnpornografiska tryckta
skrifter har som ytterligare förutsättning föreskrivits att
exemplaren skall ha påträffats i samband med en förundersökning.
Det är inte nödvändigt att förundersökningen skall avse just
barnpornografibrott. Den kan också gälla andra brott mot allmän
ordning som avser skildringar i pornografisk bild eller av
sexuella handlingar eller av våld eller tvång mot person. Också
exemplar som påträffas i samband med förundersökning med
anledning av misstanke om sexualbrott får konfiskeras.
9 kap. 5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om konfiskering utan
samband med att åtal väcks. I ett nytt andra stycke
föreskrivs att Justitiekanslern får ansöka om en skrifts
konfiskering med stöd av den nya lydelsen av 7 kap. 7 §. Till
skillnad mot vad som gäller enligt första stycket i förevarande
paragraf, förs talan här mot en annan person, nämligen den som
ägde, hade skriften i sin besittning eller på annat sätt
förfogade över den. Den parten blir således svarande i målet.
Genom hänvisningen i 12 kap. 1 § till 9 kap. 5 § skall mål som
rör konfiskering enligt 7 kap. 7 § tredje stycket handläggas som
tryckfrihetsmål. Jury skall alltså pröva om den tryckta skriften
innefattar en barnpornografisk skildring och om den är av
verklighetstrogen karaktär.
10 kap. 1 §
Genom en ny andra mening i första stycket medges att
beslag läggs även på sådan barnpornografisk tryckt skrift som
avses i den nya lydelsen av 7 kap. 7 § tredje stycket och som
påträffas i samband med sådan förundersökning som anges där. För
att inte de särskilda reglerna om tid för åtals väckande och om
verkställighet av beslag i 10 kap. skall bli tillämpliga,
hänvisas till vad som i 10 kap. 14 § (i dess lydelse enligt bet.
1993/94:KU25) föreskrivs om utredningsbeslag. Bestämmelsen om
straff för spridande av tryckt skrift som tagits i beslag
(6 kap. 3 § andra stycket) bör inte vara tillämplig på beslag
av nu avsett slag.
12 kap. 14 §
Genom en ändring i första stycket får den som är svarande
i ett mål om konfiskering som handläggs i samma mål där en
person åtalats för att vara ansvarig för innehållet i skriften
stå tillbaka för den sistnämndes processhandlingar såsom
hänskjutande av målet direkt till rättens avgörande och
uteslutning av jurymän. En tilltalads rätt går alltså här före
den mot vilken talan endast förs om konfiskering.
Genom en ändring i andra stycket görs klart att, om talan
förs endast om konfiskering på grund av den nya bestämmelsen i 7
kap. 7 § tredje stycket, det inte är rätten som utesluter
jurymännen, vilket är fallet vid ansökningsmål enligt 9 kap. 5 §
första stycket. Enligt en ny andra mening i stycket skall
bestämmelsen om att rätten utesluter jurymän dock gälla i de nya
konfiskationsfallen, om någon svarandepart inte finns eller
stämning här i riket inte kan delges honom.
Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
5 kap. 6 §
I första meningen i första stycket i paragrafen anges att en
film eller en ljudupptagning som innefattar ett
yttrandefrihetsbrott får konfiskeras. Hänvisningen i andra
meningen i första stycket till vad som är föreskrivet i lag om
särskild rättsverkan i övrigt utvidgas till att inte bara avse
brottet olaga våldsskildring utan också barnpornografibrott. För
olaga våldsskildring och barnpornografibrott kommer därmed att
gälla samma regler om särskild rättsverkan. Det blir därigenom
möjligt att t.ex. förverka vinningen från ett
barnpornografibrott.
I ett nytt tredje stycke föreskrivs en utvidgning av
konfiskeringsinstitutet såvitt gäller filmer som innefattar
barnpornografi av verklighetstrogen karaktär. Den nya
bestämmelsen innebär att även spridda exemplar kan konfiskeras.
Att icke utgivna filmer inte kan konfiskeras framgår av 1 kap.
10 § samt av att ingen ändring görs i bl.a. 1 kap. 3 § och 3
kap. 8 §.
5 kap. 7 §
Paragrafen är ny.
Genom den nya bestämmelsen öppnas en möjlighet för att i lag
kriminalisera överlämnandet av en film som innefattar en
barnpornografisk skildring där den som överlämnar filmen inte
kan göras ansvarig för yttrandefrihetsbrott.
För att överlämnandet skall kunna föranleda ingripande enligt
bestämmelse i vanlig lag förutsätts att filmen har givits ut.
Bestämmelsen i vanlig lag om straff för överlämnande av film
till annan kan således inte omfatta filmer som inte har
utgivits, men som skall utges. Meddelarfriheten berörs sålunda
inte till den del den avser överlämnande av en sådan inte redan
utgiven film. Däremot medger den nya bestämmelsen att den som
överlämnar en redan utgiven film kan dömas för överlämnandet,
även om det sker t.ex. till en nyhetsredaktion för att den skall
göra en ny film för ny utgivning. Det försvarlighetsrekvisit som
bestämmelsen ställer upp som krav för en kriminalisering i
vanlig lag torde dock i många fall kunna föranleda bedömningen
att ett sådant överlämnande inte medför ansvar.
I paragrafen finns ingen hänvisning till vad som i lag är
föreskrivet om särskild rättsverkan. De föreslagna reglerna i 5
kap. 6 § om konfiskering av barnpornografiska filmer som
påträffas i samband med förundersökning gör nämligen en sådan
hänvisning obehövlig.
7 kap. 1 §
Genom en ny andra mening i första stycket blir vad som
sägs i bestämmelserna i 9 kap. 2 § första stycket
tryckfrihetsförordningen om tryckfrihetsbrott tillämpliga på
överlämnande av barnpornografisk film enligt den nya
bestämmelsen i 5 kap. 7 §. Enligt de angivna bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen är Justitiekanslern ensam åklagare i
mål om tryckfrihetsbrott. Ingen annan än Justitiekanslern får
inleda förundersökning rörande tryckfrihetsbrott. Vidare gäller
att endast Justitiekanslern och rätten får besluta om
tvångsmedel med anledning av misstanke om sådant brott, om ej
annat är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen.
7 kap. 2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om konfiskering utan
samband med att åtal har väckts. I ett nytt andra stycke
föreskrivs att Justitiekanslern får ansöka om en films
konfiskering med stöd av den nya lydelsen av 5 kap. 6 §. Till
skillnad mot vad som gäller enligt förevarande paragrafs första
stycke, förs talan här mot en annan person, nämligen den som
ägde, hade skriften i sin besittning eller på annat sätt
förfogade över den. Den parten blir alltså svarande i målet.
Enligt 9 kap. 1 § skall vad som sägs i 12 kap.
tryckfrihetsförordningen om rättegången i tryckfrihetsmål gälla
också i fråga om motsvarande mål som avser filmer. Jury skall
alltså pröva om filmen innefattar en barnpornografisk skildring
och om den är av verklighetstrogen karaktär.
7 kap. 3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om beslag. Hänvisningen i
första stycket första meningen till 10 kap.
tryckfrihetsförordningen ändras så att den gäller bestämmelser
om beslag i allmänhet av tryckta skrifter, filmer och
ljudupptagningar och inte bara beslag på grund av
tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott.
9 kap. 1 §
Paragrafen innehåller föreskrifter som innebär att
bestämmelserna om rättegången i tryckfrihetsmål skall gälla
också i fråga om motsvarande mål som avser radioprogram, filmer
och ljudupptagningar vilka benämns yttrandefrihetsmål. I en ny
tredje mening i första stycket föreskrivs att också mål om
ansvar för överlämnande av barnpornografisk film som avses i 5
kap. 7 § skall handläggas som yttrandefrihetsmål.
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
16 kap. 10 a §
I paragrafen görs ett tillägg av innebörd att även den som
inte framställer eller sprider utan endast till annan överlämnar
en film, ett videogram eller en annan upptagning med en
skildring av barn i pornografisk bild gör sig skyldig till
barnpornografibrott. Som förutsättning skall dock gälla att
filmen, videogrammet eller upptagningen är spridd i den mening
som avses i 1 kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen. På sätt som
anges i grundlagsbestämmelsen skall det vara fråga om filmer,
videogram eller andra upptagningar som har spritts till
allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas
på annat sätt. Ett videogram som i den angivna meningen inte är
spritt och som överlämnas till annan faller alltså utanför
bestämmelsens tillämpningsområde. Är det fråga om överlämnande
som kan bedömas som spridning skall givetvis dömas för
spridningsbrottet och inte för överlämnandet. I detta sammanhang
kan erinras om bestämmelserna om preskription i 7 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt andra stycket i den paragrafen
är den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott
skall väckas beträffande filmer ett år från det att filmen
lämnades ut för spridning. I fråga om barnpornografibrott gäller
dock vad som är föreskrivet i lag om tid för väckande av talan.
Ett i och för sig straffbart överlämnande skall inte föranleda
ansvar om överlämnandet med hänsyn till omständigheterna är
försvarligt. Försvarlighetsrekvisitet torde i detta sammanhang
få samma innebörd som det nu har beträffande skildrings- och
spridningsbrottet. Detta torde medföra att t.ex. en meddelare
(jfr 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen) som till en
nyhetsredaktion överlämnar en film för ett offentliggörande på
nytt, i många fall undgår straffansvar. Detsamma bör gälla
överlämnande till myndigheter, t.ex. Justitiekanslern och
Biografbyrån, och till organisationer som bedriver en seriös
stöd- och informationsverksamhet.
Förslaget till lag om förverkande av barnpornografi
Enligt lagen skall barnpornografiska skildringar som avses i
16 kap. 10 a § brottsbalken som påträffas i samband med
förundersökning förklaras förverkade, om skildringarna är av
verklighetstrogen karaktär och det inte finns särskilda skäl mot
att de förverkas.
I fråga om beslag av sådana skildringar tillämpas
bestämmelserna i rättegångsbalken.
Alla barnpornografiska skildringar som påträffas skall dock
inte förverkas. En sådan begränsning ligger redan i det
förhållandet att förverkande får ske endast av sådana
skildringar som påträffas i samband med förundersökning med
anledning av misstanke om sexualbrott eller brott mot allmän
ordning som avser skildringar i pornografisk bild eller av
sexuella handlingar eller av våld eller tvång mot person. Vidare
skall förverkande inte ske om det finns särskilda skäl som talar
mot det. Ledning kan här hämtas i vad som skall utgöra
försvarlig gärning enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken.
Skildringar som innehas i t.ex. seriöst forskningssyfte torde
man därför kunna underlåta att förverka.
Kan skildringen förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken
skall förevarande lag inte tillämpas. För skildringar som
omfattas av tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen gäller dessa grundlagars bestämmelser
om konfiskering.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden
7 kap. 1 §
I paragrafen har införts en hänvisning till den föreslagna nya
7 kap. 3 a §.
7 kap. 3 a §
Paragrafen är ny.
I den nya bestämmelsen föreskrivs att avgörande för var
ansökan skall göras enligt de föreslagna nya bestämmelserna om
konfiskering i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2
§ yttrandefrihetsgrundlagen är den ort där svaranden har sitt
hemvist. Om det inte är känt var han har sitt hemvist eller om
han inte har hemvist här i landet skall bestämmelserna i
kapitlets 2 och 3 §§ om forum i tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål gälla.
Vidare föreskrivs att avgörande för var åtal skall väckas om
ansvar för sådant överlämnande av film som avses i den
föreslagna nya 5 kap. 7 § är den ort där den tilltalade har sitt
hemvist. Om det inte är känt var han har sitt hemvist eller om
han saknar hemvist här i landet, skall bestämmelserna i
kapitlets 3 § om forum i yttrandefrihetsmål gälla.
7 kap. 7 a §
Paragrafen är ny.
Om det förekommer flera mål varav ett rör ansvar för sådant
överlämnande av film som avses i den föreslagna nya bestämmelsen
i 5 kap. 7 § eller ansökan om konfiskering enligt de föreslagna
nya bestämmelserna i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen eller 7
kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen, ges enligt förevarande
paragraf en möjlighet att ta upp samtliga mål vid en och samma
domstol som är behörig att ta upp tryckfrihetsmål. Har mål på
detta sätt tagits upp vid samma tingsrätt, skall de enligt
tredje stycket handläggas i en rättegång, om inte synnerliga
skäl talar mot det.
Justitiekanslern är ensam behörig åklagare i mål om ansvar för
överlämnande av film och om konfiskering och är således ensam
behörig att hos rätten begära att åtal för sådant brott och
ansökan om konfiskering skall tas upp vid annan domstol än den
som anges enligt den föreslagna huvudregeln i 3 a §.
Rättens ställningstagande i saken kan inte överklagas
särskilt.
1. Förslag till
Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Underbilaga
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 7 §, 9 kap. 5 §, 10 kap. 1 §
och 12 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                               7 kap.
                                7 §
Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må
konfiskeras.
Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning
avsedda exemplar av skriften skola förstöras samt att med
formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika,
uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier
skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske.
                                        Konfiskering får också
                                        ske i annat fall av en tryckt
                                        skrift som innefattar en
                                        skildring av barn i
                                        pornografisk bild av
                                        verklighetstrogen karaktär,
                                        om skriften påträffas i
                                        samband med en
                                        förundersökning med
                                        anledning av misstanke om
                                        sexualbrott eller brott mot
                                        allmän ordning som avser
                                        skildringar i pornografisk
                                        bild eller av sexuella
                                        handlingar eller av våld
                                        eller tvång mot person. Om
                                        det med hänsyn till
                                        omständigheterna är
                                        försvarligt att den hos
                                        vilken skriften
                                        påträffas innehar denna,
                                        får dock konfiskering inte
                                        ske. Konfiskering enligt detta
                                        stycke innebär att samtliga
                                        exemplar av skriften som
                                        påträffas i samband med
                                        förundersökningen skall
                                        förstöras.
                               9 kap.
                                5 §
Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig,
eller kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren
ellermålsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om
skriftens konfiskering.
                                        Justitiekanslern får
                                        även ansöka om
                                        konfiskering enligt 7 kap. 7
                                        §.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                              10 kap.
                               1 §
Förekommer anledning att                Förekommer anledning att
tryckt skrift på grund av               tryckt skrift på grund av
tryckfrihetsbrott kan                   tryckfrihetsbrott kan
konfiskeras, må i avbidan               konfiskeras, må i avbidan
på beslut därom skriften                på beslut därom skriften
läggas under beslag.                    läggas under beslag. Beslag
                                        får även läggas på
                                        en tryckt skrift som kan
                                        konfiskeras enligt 7 kap. 7
                                        § tredje stycket. För
                                        beslag i sistnämnda fall
                                        gäller i övrigt de
                                        bestämmelser till vilka
                                        hänvisas i 14 §.
I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap.
8 §, meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift.
                              12 kap.
                               14 §
Föres i mål om ansvar                   Föres i mål om ansvar
jämväl talan om enskilt                 jämväl talan om enskilt
anspråk mot annan än den                anspråk eller konfiskering
tilltalade, skola de                    mot annan än den
åtgärder av                             tilltalade, skola de
svarandepart, som avses i 2             åtgärder av
§ första stycket, 10                    svarandepart, som avses i 2
§ andra stycket och 12 §                § första stycket, 10
andra stycket, ankomma på               § andra stycket och 12 §
den tilltalade.                         andra stycket, ankomma på
                                        den tilltalade.
Då talan utan samband med               Då talan utan samband med
åtal föres om tryckt                    åtal föres om tryckt
skrifts konfiskering eller om           skrifts konfiskering eller om
enskilt anspråk gälle om                enskilt anspråk gälle om
rättegången i sådant                    rättegången i sådant
mål vad i 2 och 10--13                  mål vad i 2 och 10--13
§§ är föreskrivet;                      §§ är föreskrivet;
har frågan huruvida brott               har frågan huruvida brott
föreligger tidigare                     föreligger tidigare
prövats i                               prövats i
tryckfrihetsmål avseende                tryckfrihetsmål avseende
ansvar för brott, skall                 ansvar för brott, skall
dock prövning av samma                  dock prövning av samma
fråga ej ånyo äga                       fråga ej ånyo äga
rum. I ansökningsmål                    rum. I ansökningsmål
skall den uteslutning av                enligt 9 kap. 5 § första
jurymän, som eljest                     stycket skall den uteslutning
ankommer på parterna,                   av jurymän, som eljest
företagas av rätten                     ankommer på parterna,
genom lottning.                         företagas av rätten
                                        genom lottning. Detsamma skall
                                        gälla ansökningsmål
                                        enligt 9 kap. 5 § andra
                                        stycket när någon
                                        svarandepart inte finns eller
                                        stämning här i riket
                                        inte kan delges honom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Förslag till
Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs i fråga om yttrandefrihetsgrundlagen
dels att 5 kap. 6 §, 7 kap. 1, 2 och 3 §§ och 9 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande lydelse,
dels att det i yttrandefrihetsgrundlagen skall införas en
ny paragraf, 5 kap. 7 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                               5 kap.
                                6 §
En film eller ljudupptagning            En film eller ljudupptagning
som innefattar ett                      som innefattar ett
yttrandefrihetsbrott får                yttrandefrihetsbrott får
konfiskeras. Är brottet                 konfiskeras. Är brottet
olaga våldsskildring                    olaga våldsskildring eller
gäller om särskild                      barnpornografibrott gäller
rättsverkan i övrigt vad                om särskild rättsverkan
som föreskrivs i lag.                   i övrigt vad som
                                        föreskrivs i lag.
Vid konfiskering skall alla exemplar som är avsedda för
spridning förstöras. Dessutom skall tillses att föremål som kan
användas särskilt för att mångfaldiga filmen eller
ljudupptagningen inte skall kunna användas för att framställa
ytterligare exemplar.
                                        Konfiskering får också
                                        ske i annat fall av en film
                                        som innefattar en skildring av
                                        barn i pornografisk bild av
                                        verklighetstrogen karaktär,
                                        om filmen påträffas i
                                        samband med en
                                        förundersökning med
                                        anledning av misstanke om
                                        sexualbrott eller brott mot
                                        allmän ordning som avser
                                        skildringar i pornografisk
                                        bild eller av sexuella
                                        handlingar eller av våld
                                        eller tvång mot person. Om
                                        det med hänsyn till
                                        omständigheterna är
                                        försvarligt att den hos
                                        vilken filmen påträffas
                                        innehar denna, får dock
                                        konfiskering inte ske.
                                        Konfiskering enligt detta
                                        stycke innebär att samtliga
                                        exemplar av filmen som
                                        påträffas i samband med
                                        förundersökningen skall
                                        förstöras.
                                        7 §
                                        Om någon utan att svara
                                        enligt 6 eller 10 kap. till
                                        annan överlämnar en film
                                        som innefattar en skildring av
                                        barn i pornografisk bild och
                                        överlämnandet inte med
                                        hänsyn till
                                        omständigheterna är
                                        försvarligt, gäller utan
                                        hinder av denna grundlag vad
                                        som är föreskrivet i lag
                                        om straff för sådant
                                        brott.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                               7 kap.
                                1 §
Bestämmelserna i 9 kap.                 Bestämmelserna i 9 kap.
1--4 §§                                 1--4 §§
tryckfrihetsförordningen om             tryckfrihetsförordningen om
tillsyn och åtal skall                  tillsyn och åtal skall
gälla också i fråga                     gälla också i fråga
om radioprogram, filmer och             om radioprogram, filmer och
ljudupptagningar och i                  ljudupptagningar och i
fråga om                                fråga om
yttrandefrihetsmål.                     yttrandefrihetsmål. Vad som
                                        sägs i 9 kap. 2 §
                                        första stycket
                                        tryckfrihetsförordningen om
                                        tryckfrihetsbrott skall
                                        gälla brott som avses i 5
                                        kap. 7 §.
Den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott
skall väckas är i fråga om radioprogram sex månader från det att
programmet sändes. Beträffande filmer och ljudupptagningar är
tiden ett år från det att upptagningen lämnades ut för
spridning. Dock får i lag föreskrivas att filmer inte skall
anses ha lämnats ut för spridning förrän de har lämnats för
registrering hos en myndighet. I fråga om olaga våldsskildring
och barnpornografibrott gäller vad som är föreskrivet i lag om
tid för väckande av talan.
                                2 §
Om ett yttrandefrihetsbrott har förövats i en film eller en
ljudupptagning utan att det finns någon som enligt 6 kap. är
ansvarig för brottet, får åklagaren eller målsäganden i stället
för att väcka åtal ansöka om konfiskering av filmen eller
ljudupptagningen. Detsamma gäller, om stämning i Sverige inte
kan delges den som är ansvarig för brottet.
                                        Justitiekanslern får
                                        även ansöka om
                                        konfiskering enligt 5 kap. 6
                                        §.
                                3 §
Vad som sägs i 10 kap.                  Vad som sägs i 10 kap.
tryckfrihetsförordningen om             tryckfrihetsförordningen om
beslag av tryckta skrifter              beslag av tryckta skrifter
på grund av                             skall gälla också i
tryckfrihetsbrott skall                 fråga om beslag av filmer
gälla också i fråga                     och ljudupptagningar. I
om beslag av filmer och                 stället för 10 kap. 6
ljudupptagningar på grund               § och 8 § andra stycket
av yttrandefrihetsbrott. I              gäller dock vad som
stället för 10 kap. 6                   föreskrivs i andra och
§ och 8 § andra stycket                 tredje styckena i denna
gäller dock vad som                     paragraf.
föreskrivs i andra och
tredje styckena i denna
paragraf.
Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av
framställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller
endast de särskilda skivor, rullar eller andra delar av
upptagningen där dessa avsnitt förekommer.
Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad
tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har
låtit framställa filmen eller ljudupptagningen. Beviset skall
innehålla uppgift om det eller de avsnitt i framställningen som
har föranlett beslaget.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                               9 kap.
                                1 §
                                        Vad som sägs i 12 kap.
                                        tryckfrihetsförordningen om
                                        rättegången i
                                        tryckfrihetsmål skall
                                        gälla också i fråga
                                        om motsvarande mål som
                                        avser radioprogram, filmer och
                                        ljudupptagningar
                                        (yttrandefrihetsmål).
                                        Hänvisningen i 12 kap. 2
                                        § till 8 kap.
                                        tryckfrihetsförordningen
                                        skall därvid avse 6 kap.
                                        denna grundlag. Som
                                        yttrandefrihetsmål
                                        handläggs också mål
                                        om ansvar för brott som
                                        avses i 5 kap. 7 §.
Vad som sägs i 12 kap.
tryckfrihetsförordningen om
rättegången i
tryckfrihetsmål skall
gälla också i fråga
om motsvarande mål som
avser radioprogram, filmer och
ljudupptagningar
(yttrandfrihetsmål).
Hänvisningen i 12 kap. 2
§ till 8 kap.
tryckfrihetsförordningen
skall därvid avse 6 kap.
denna grundlag.
De som utsetts till jurymän för tryckfrihetsmål skall också
vara jurymän i yttrandefrihetsmål.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3. Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 16 kap. 10 a § brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                              16 kap.
                              10 a §
Den som skildrar barn i                 Den som skildrar barn i
pornografisk bild med                   pornografisk bild med
uppsåt att bilden sprides               uppsåt att bilden sprides
eller som sprider sådan                 eller som sprider sådan
bild av barn, dömes, om                 bild av barn eller som till
inte gärningen med                      annan överlämnar en
hänsyn till                             film, ett videogram eller en
omständigheterna är                     annan upptagning som
försvarlig, för                         innehåller en sådan bild
barnpornografibrott till                och som har spritts till
böter eller fängelse i                  allmänheten genom att
högst två år.                           spelas upp, säljas eller
                                        tillhandahållas på annat
                                        sätt, dömes, om inte
                                        gärningen med hänsyn
                                        till omständigheterna är
                                        försvarlig, för
                                        barnpornografibrott till
                                        böter eller fängelse i
                                        högst två år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
4. Förslag till
Lag om förverkande av barnpornografi
Härigenom föreskrivs följande.
En skildring av barn i pornografisk bild som påträffas i
samband med en förundersökning med anledning av misstanke om
sexualbrott eller brott mot allmän ordning som avser skildringar
i pornografisk bild eller av sexuella handlingar eller av våld
eller tvång mot person skall förklaras förverkad, om skildringen
är av verklighetstrogen karaktär och det inte finns särskilda
skäl mot att den förverkas.
Utöver bestämmelserna i denna lag gäller vad som i allmänhet
är föreskrivet om beslag och om förverkande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
5. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden dels att 7 kap. 1 § skall
ha följande lydelse,
dels att det skall införas två nya paragrafer, 7 kap. 3 a §
och 7 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                               7 kap.
                                1 §
De tingsrätter som med                  De tingsrätter som med
stöd av 12 kap. 1 §                     stöd av 12 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen                tryckfrihetsförordningen
är behöriga att ta upp                  är behöriga att ta upp
tryckfrihetsmål skall                   tryckfrihetsmål skall
pröva tryckfrihetsmål                   pröva tryckfrihetsmål
och yttrandefrihetsmål i de             och yttrandefrihetsmål i de
fall där den ort som avses              fall där den ort som avses
i 2 eller 3 § ligger inom               i 2, 3 eller 3 a § ligger
tingsrättens domkrets. Om               inom tingsrättens domkrets.
den orten inte ligger inom              Om den orten inte ligger inom
domkretsen för en                       domkretsen för en
tingsrätt som är                        tingsrätt som är
behörig att ta upp                      behörig att ta upp
tryckfrihetsmål, skall                  tryckfrihetsmål, skall
målet prövas av den                     målet prövas av den
tingsrätt inom vars                     tingsrätt inom vars
domkrets länsstyrelsen i                domkrets länsstyrelsen i
det län där orten ligger                det län där orten ligger
har sitt säte.                          har sitt säte.
                                        3 a §
                                        I stället för vad som
                                        anges i 2 och 3 §§ är
                                        den ort där den tilltalade
                                        eller svaranden har sitt
                                        hemvist avgörande för
                                        var ett mål skall tas upp
                                        om målet gäller 1.
                                        ansvar för brott som avses
                                        i 5 kap. 7 §
                                        yttrandefrihetsgrundlagen,
                                        eller 2. konfiskering enligt 9
                                        kap. 5 § andra stycket
                                        tryckfrihetsförordningen
                                        eller 7 kap. 2 §
                                        yttrandefrihetsgrundlagen.
                                        Är det inte känt var den
                                        tilltalade i mål som avses
                                        i första stycket 1 har sitt
                                        hemvist eller saknar han
                                        hemvist i landet, skall 3 §
                                        gälla. Är det inte
                                        känt var svaranden i mål
                                        som avses i första stycket
                                        2 har sitt hemvist eller
                                        saknar han hemvist i landet,
                                        skall den ort där skriften
                                        eller filmen anträffas vara
                                        avgörande.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                                        7 a §
                                        Ett åtal för brott som
                                        avses i 5 kap. 7 §
                                        yttrandefrihetsgrundlagen
                                        eller en ansökan om
                                        konfiskering enligt 9 kap. 5
                                        § andra stycket
                                        tryckfrihetsförordningen
                                        eller 7 kap. 2 § andra
                                        stycket
                                        yttrandefrihetsgrundlagen
                                        får, om det är
                                        lämpligt, tas upp av den
                                        tingsrätt där åtal
                                        väcks för ansvar för
                                        det tryckfrihetsbrott eller
                                        yttrandefrihetsbrott som den
                                        tryckta skriften eller filmen
                                        kan innefatta.
                                        Åtal eller ansökningar
                                        som avses i första stycket
                                        och som riktar sig mot flera
                                        får tas upp av samma
                                        domstol om det är
                                        lämpligt och målen har
                                        samband med varandra.
                                        Om mål som har samband med
                                        varandra på sätt som
                                        avses i första eller andra
                                        stycket förekommer
                                        samtidigt vid en tingsrätt,
                                        skall målen handläggas i
                                        en rättegång om inte
                                        synnerliga skäl talar mot
                                        det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.



Lagrådets yttrande den 25 maj 1994
Bilaga 5




Justitieutskottets yttrande
1993/94:JuU7y
Bilaga 6
Polisorganisationen för bekämpande av barnpornografibrott

Till konstitutionsutskottet
Inledning
Konstitutionsutskottet har i beslut den 26 maj 1994 berett
justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över en i en
bilagd promemoria berörd fråga om inrättandet av en särskild
enhet inom Rikspolisstyrelsen med uppgift att bekämpa
barnpornografi.
Ett motiv för inrättandet av en sådan enhet anges i
promemorian vara barnpornografibrottslighetens särskilda
karaktär med ibland förekommande förgreningar i olika nätverk
såväl inom som utom landet. Detta föranleder enligt promemorian
behov av en underrättelseinhämtning på central nivå rörande
denna brottslighet. Den särskilda enheten skulle också, anförs
det, kunna biträda vid större förundersökningar om
barnpornografibrott. Om inrättandet av en särskild enhet inte
bedöms vara en lämplig åtgärd, bör enligt promemorian övervägas
att på annat sätt avdela resurser inom Rikspolisstyrelsen för de
angivna uppgifterna.
Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.
Utskottet
Justitieutskottet har tidigare under denna vår avgett ett
yttrande till konstitutionsutskottet över ett stort antal
motioner om förbud mot innehav av barnpornografi m.m. som
väcktes under den allmänna motionstiden i år (se 1993/94:JuU6y).
Som justitieutskottet anförde i detta yttrande har
statsmakterna en skyldighet att överväga alla till buds stående
medel för att skydda barn från barnpornografiska övergrepp. Det
är således enligt utskottets uppfattning naturligt att även
överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att förbättra
polisens möjligheter att bekämpa barnpornografisk brottslighet.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att det i ett nyligen
avlämnat betänkande om en brottsofferfond, m.m. (1993/94:JuU25)
bl.a. behandlat motionsyrkanden rörande sexualbrott mot barn
utomlands. Utskottet noterade i betänkandet att regeringen i
planeringsdirektiv för polisväsendet avseende budgetåret 1994/95
under anslaget till Rikspolisstyrelsen har beräknat medel för
ett ökat nordiskt samarbete med utländsk polis för att bekämpa
brottslighet som består i att nordiska medborgare begår sexuella
övergrepp mot barn utomlands. Utskottet anförde vidare att en
polissambandsman sedan december 1993 är placerad i Thailand med
den enda uppgiften att bevaka frågor rörande sexuella övergrepp
på barn. Utskottet pekade också på att betydelsen av ett
utvidgat internationellt polissamarbete understryks i årets
budgetproposition och att regeringen anser att det är nödvändigt
att utveckla starka och effektiva funktioner på central nivå
inom polisen med uppgifter inom det internationella
polissamarbetet. Utskottet nämnde avslutningsvis att Sverige
också är internationellt verksamt, t.ex. inom Europarådet, när
det gäller att utarbeta rekommendationer för att med
internationella insatser bekämpa barnprostitution och
utnyttjande av barn för pornografi.
Utskottet konstaterar nu till att börja med att
polisverksamheten i landet sedan gammalt är starkt
decentraliserad. Det är i länen och vid de lokala
polismyndigheterna som de dagliga prioriteringarna i det
brottsbekämpande arbetet görs och merparten av det
brottsutredande arbetet bedrivs.
Utskottet har den principiella uppfattningen att den
brottsutredande verksamheten inom polisen även i framtiden i
största möjliga utsträckning bör bedrivas på regional och lokal
nivå. Det är på dessa nivåer som kunskap finns om de närmare
förhållandena på orten och om hur de polisiära resurserna bäst
kan utnyttjas.
Utöver den lokala och regionala polisiära verksamheten finns
behov av övergripande nationella polisinsatser. Därför utövar
Rikspolisstyrelsen på central nivå viss operativ verksamhet och
ledning av polisverksamheten. Detta sker i första hand vid en
särskild enhet; den s.k. Rikskriminalpolisen.
Enligt förordningen (1989:773) med instruktion för
Rikspolisstyrelsen får styrelsen bl.a. leda polisverksamhet i
fråga om spaning mot och, om det finns särskilda skäl för det,
utredning av narkotikabrottslighet, ekonomisk brottslighet och
annan brottslighet, om brottsligheten är av särskilt grov
beskaffenhet och har riksomfattande karaktär eller
internationell anknytning. Rikspolisstyrelsen får också leda
polisverksamhet som gäller bearbetning i spanings- eller
utredningssyfte av sådan information om brottslighet som finns
tillgänglig hos styrelsen. Rikspolisstyrelsen upprätthåller
vidare förbindelser med utländska polismyndigheter m.m. Av
intresse i sammanhanget är också att Rikspolisstyrelsen i mån av
tillgång till resurser på begäran av en länsstyrelse får lämna
förstärkning vid spaning och utredning som leds av en lokal
eller regional myndighet.
Här bör också framhållas att Rikspolisstyrelsen -- vid sidan
av sina operativa insatser -- har att bedriva utveckling av
polisiära arbetsmetoder och att barnpornografibrottslighet, som
till sin natur skiljer sig från flertalet andra brottstyper, är
föremål för uppmärksamhet i detta metodarbete.
Enligt utskottets uppfattning finns det behov av en förbättrad
underrättelseinhämtning på central nivå när det gäller
barnpornografibrott. Utskottet efterlyser bl.a. bättre kunskap
om de datanätverk i vilka barnpornografiskt material sprids och
ökad spaningsverksamhet mot dessa och andra spridningskällor för
barnpornografiskt material. Också de internationella aspekterna
av den aktuella brottsligheten behöver beaktas i ökad
utsträckning, inte minst mot bakgrund av att Interpol under det
senaste halvåret har byggt upp en särskild analysgrupp för sådan
brottslighet. Även metodutvecklingen på området framstår som
angelägen.
Det har under senare tid visat sig att utredningar om
barnpornografisk brottslighet kan bli både omfattande och på
många sätt krävande för berörd personal. Utskottet anser mot den
bakgrunden att det behövs en utbyggd central beredskap också för
att kunna bistå polismyndigheterna med kunskap och resurser av
olika slag vid större förundersökningar rörande
barnpornografibrott.
Utskottet anser att det bör överlämnas åt regeringen att ta
ställning till hur de förbättringar i polisorganisationen som
utskottet här har föreslagit för att bekämpa barnpornografibrott
skall komma till stånd. Regeringen bör senast i 1995 års
budgetproposition återkomma till riksdagen med en redovisning av
vilka åtgärder som har vidtagits. Vad som nu anförts bör
konstitutionsutskottet enligt justitieutskottets uppfattning som
sin mening ge regeringen till känna.
Stockholm den 31 maj 1994
På justitieutskottets vägnar
Lars-Erik Lövdén
I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Göthe
Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Birgit
Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Liisa Rulander (kds), Karl
Gustaf Sjödin (nyd), Siw Persson (fp), Alf Eriksson (s),
Christel Anderberg (m), Eva Johansson (s) och Sven-Olof
Petersson (c).

Av konstitutionsutskottet framlagda lagförslag
1. Förslag till
Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 7 §, 9 kap. 5 §, 10 kap. 1 §
och 12 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen1  skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                               7 kap.
                                7 §
Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må
konfiskeras.
Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning
avsedda
exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar,
stenar,
stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för
tryckningen av
skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk
därmed ej kan ske.
                                        Konfiskering får också
                                        ske i annat fall av en tryckt
                                        skrift som innefattar en
                                        skildring av barn i
                                        pornografisk bild av
                                        verklighetstrogen karaktär,
                                        om inte innehavet med
                                        hänsyn till
                                        omständigheterna är
                                        försvarligt. Konfiskering
                                        innebär då att samtliga
                                        exemplar av skriften som
                                        påträffas i samband med
                                        en förundersökning skall
                                        förstöras.
                               9 kap.
                                5 §
Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig,
eller
kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller
målsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om
skriftens
konfiskering.
                                        Justitiekanslern får
                                        även ansöka om
                                        konfiskering av exemplar av en
                                        tryckt skrift som avses i 7
                                        kap. 7 § tredje stycket.
                                        1 Tryckfrihetsförordningen
                                        omtryckt 1991:1500.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                              10 kap.
                               1 §
Förekommer anledning att                Förekommer anledning att
tryckt skrift på grund av               tryckt skrift på grund av
tryckfrihetsbrott kan                   tryckfrihetsbrott kan
konfiskeras, må i avbidan               konfiskeras, må i avbidan
på beslut därom skriften                på beslut därom skriften
läggas under beslag.                    läggas under beslag. Beslag
                                        får även läggas på
                                        en tryckt skrift som kan
                                        konfiskeras enligt 7 kap. 7
                                        § tredje stycket. För
                                        beslag i sistnämnda fall
                                        gäller i övrigt de
                                        bestämmelser till vilka
                                        hänvisas i 14 §.
I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap.
8 §, meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift.
                              12 kap.
                               14 §
Föres i mål om ansvar                   Föres i mål om ansvar
jämväl talan om enskilt                 jämväl talan om enskilt
anspråk mot annan än den                anspråk eller konfiskering
tilltalade, skola de                    mot annan än den
åtgärder av                             tilltalade, skola de
svarandepart, som avses i 2             åtgärder av
§ första stycket, 10                    svarandepart, som avses i 2
§ andra stycket och 12 §                § första stycket, 10
andra stycket, ankomma på               § andra stycket och 12 §
den tilltalade.                         andra stycket, ankomma på
                                        den tilltalade.
Då talan utan samband med               Då talan utan samband med
åtal föres om tryckt                    åtal föres om tryckt
skrifts konfiskering eller om           skrifts konfiskering eller om
enskilt anspråk gälle om                enskilt anspråk gälle om
rättegången i sådant                    rättegången i sådant
mål vad i 2 och 10--13                  mål vad i 2 och 10--13
§§ är föreskrivet;                      §§ är föreskrivet;
har frågan huruvida brott               har frågan huruvida brott
föreligger tidigare                     föreligger tidigare
prövats i                               prövats i
tryckfrihetsmål avseende                tryckfrihetsmål avseende
ansvar för brott, skall                 ansvar för brott, skall
dock prövning av samma                  dock prövning av samma
fråga ej ånyo äga                       fråga ej ånyo äga
rum. I ansökningsmål                    rum. I ansökningsmål
skall den uteslutning av                enligt 9 kap. 5 § första
jurymän, som eljest                     stycket skall den uteslutning
ankommer på parterna,                   av jurymän, som eljest
företagas av rätten                     ankommer på parterna,
genom lottning.                         företagas av rätten
                                        genom lottning. Detsamma skall
                                        gälla ansökningsmål
                                        som avses i 9 kap. 5 §
                                        andra stycket när någon
                                        svarandepart inte finns eller
                                        stämning här i riket
                                        inte kan delges honom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Förslag till
Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 §, 7 kap. 2 och 3 §§
yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                               5 kap.
                                6 §
En film eller ljudupptagning            En film eller ljudupptagning
som innefattar ett                      som innefattar ett
yttrandefrihetsbrott får                yttrandefrihetsbrott får
konfiskeras. Är brottet                 konfiskeras. Är brottet
olaga våldsskildring                    olaga våldsskildring eller
gäller om särskild                      barnpornografibrott gäller
rättsverkan i övrigt vad                om särskild rättsverkan
som föreskrivs i lag.                   i övrigt vad som
                                        föreskrivs i lag.
Vid konfiskering skall alla exemplar som är avsedda för
spridning förstöras. Dessutom skall tillses att föremål som kan
användas särskilt för att mångfaldiga filmen eller
ljudupptagningen inte skall kunna användas för att framställa
ytterligare exemplar.
                                        Konfiskering får också
                                        ske i annat fall av en film
                                        som innefattar en skildring av
                                        barn i pornografisk bild av
                                        verklighetstrogen karaktär,
                                        om inte innehavet med
                                        hänsyn till
                                        omständigheterna är
                                        försvarligt. Konfiskering
                                        innebär då att samtliga
                                        exemplar av filmen som
                                        påträffas i samband med
                                        en förundersökning skall
                                        förstöras.
                               7 kap.
                                2 §
Om ett yttrandefrihetsbrott har förövats i en film eller en
ljudupptagning utan att det finns någon som enligt 6 kap. är
ansvarig för brottet, får åklagaren eller målsäganden i stället
för att väcka åtal ansöka om konfiskering av filmen eller
ljudupptagningen. Detsamma gäller, om stämning i Sverige inte
kan delges den som är ansvarig för brottet.
                                        Justitiekanslern får
                                        även ansöka om
                                        konfiskering av exemplar av en
                                        film som avses i 5 kap. 6 §
                                        tredje stycket.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                                3 §
Vad som sägs i 10 kap.                  Vad som sägs i 10 kap.
tryckfrihetsförordningen om             tryckfrihetsförordningen om
beslag av tryckta skrifter              beslag av tryckta skrifter
på grund av                             skall gälla också i
tryckfrihetsbrott skall                 fråga om beslag av filmer
gälla också i fråga                     och ljudupptagningar. I
om beslag av filmer och                 stället för 10 kap. 6
ljudupptagningar på grund               § och 8 § andra stycket
av yttrandefrihetsbrott. I              gäller dock vad som
stället för 10 kap. 6                   föreskrivs i andra och
§ och 8 § andra stycket                 tredje styckena i denna
gäller dock vad som                     paragraf.
föreskrivs i andra och
tredje styckena i denna
paragraf.
Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av
framställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller
endast de särskilda skivor, rullar eller andra delar av
upptagningen där dessa avsnitt förekommer.
Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad
tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har
låtit framställa filmen eller ljudupptagningen. Beviset skall
innehålla uppgift om det eller de avsnitt i framställningen som
har föranlett beslaget.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3. Förslag till
Lag om förverkande av barnpornografi
Härigenom föreskrivs följande.
En skildring av barn i pornografisk bild som påträffas i
samband med en förundersökning skall förklaras förverkad, om
skildringen är av verklighetstrogen karaktär och det inte finns
särskilda skäl mot att den förverkas.
Utöver bestämmelserna i denna lag gäller vad som i allmänhet
är föreskrivet om beslag och om förverkande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
4. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden
dels att 7 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer,
7 kap. 3 a § och 7 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                               7 kap.
                                1 §
De tingsrätter som med                  De tingsrätter som med
stöd av 12 kap. 1 §                     stöd av 12 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen                tryckfrihetsförordningen
är behöriga att ta upp                  är behöriga att ta upp
tryckfrihetsmål skall                   tryckfrihetsmål skall
pröva tryckfrihetsmål                   pröva tryckfrihetsmål
och yttrandefrihetsmål i de             och yttrandefrihetsmål i de
fall där den ort som avses              fall där den ort som avses
i 2 eller 3 § ligger inom               i 2, 3 eller 3 a § ligger
tingsrättens domkrets. Om               inom tingsrättens domkrets.
den orten inte ligger inom              Om den orten inte ligger inom
domkretsen för en                       domkretsen för en
tingsrätt som är                        tingsrätt som är
behörig att ta upp                      behörig att ta upp
tryckfrihetsmål, skall                  tryckfrihetsmål, skall
målet prövas av den                     målet prövas av den
tingsrätt inom vars                     tingsrätt inom vars
domkrets länsstyrelsen i                domkrets länsstyrelsen i
det län där orten ligger                det län där orten ligger
har sitt säte.                          har sitt säte.
                                        3 a §
                                        I stället för vad som
                                        anges i 2 och 3 §§ är
                                        den ort där svaranden har
                                        sitt hemvist avgörande
                                        för var ett mål där
                                        talan förs om  konfiskering
                                        enligt 9 kap. 5 § andra
                                        stycket
                                        tryckfrihetsförordningen
                                        eller 7 kap. 2 § andra
                                        stycket
                                        yttrandefrihetsgrundlagen
                                        skall tas upp.
                                        Är det inte känt var
                                        svaranden har sitt hemvist
                                        eller saknar han hemvist i
                                        landet, skall den ort där
                                        skriften eller filmen
                                        anträffas vara
                                        avgörande. Nuvarande
                                        lydelse Föreslagen lydelse
                                        7 a §
                                        En ansökan om konfiskering
                                        enligt 9 kap. 5 § andra
                                        stycket
                                        tryckfrihetsförordningen
                                        eller 7 kap. 2 § andra
                                        stycket
                                        yttrandefrihetsgrundlagen
                                        får, om det är
                                        lämpligt, tas upp av den
                                        tingsrätt där åtal
                                        väcks för ansvar för
                                        det tryckfrihetsbrott eller
                                        yttrandefrihetsbrott som den
                                        tryckta skriften eller filmen
                                        kan innefatta.

                                        Ansökningar mot flera
                                        svarande får tas upp av
                                        samma domstol om det är
                                        lämpligt och målen har
                                        samband med varandra.
                                        Om mål som har samband med
                                        varandra på sådant
                                        sätt som avses i första
                                        eller andra stycket
                                        förekommer samtidigt vid en
                                        tingsrätt, skall målen
                                        handläggas i en
                                        rättegång om inte
                                        synnerliga skäl talar mot
                                        det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Av konstitutionsutskottet framlagda lagförslag
1. Förslag till
Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Bilaga 8
Härigenom föreskrivs i fråga om tryckfrihetsförordningen1
dels att 9 kap. 2 § och 12 kap. 1 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i tryckfrihetsförordningen skall införas en
ny paragraf, 7 kap. 9 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                                        7 kap. 9 §
                                        Om någon utan att svara
                                        enligt 8 eller 13 kap. innehar
                                        en tryckt skrift, som
                                        innefattar en skildring av
                                        barn i pornografisk bild av
                                        verklighetstrogen karaktär,
                                        och innehavet inte med
                                        hänsyn till
                                        omständigheterna är
                                        försvarligt, gäller utan
                                        hinder av denna förordning
                                        vad som är föreskrivet i
                                        lag om straff för sådant
                                        brott.
                               9 kap.
                                2 §
Justitiekanslern är ensam               Justitiekanslern är ensam
åklagare i mål om                       åklagare i mål om
tryckfrihetsbrott. Ej må                tryckfrihetsbrott. Ej må
annan än Justitiekanslern               annan än Justitiekanslern
inleda förundersökning                  inleda förundersökning
rörande tryckfrihetsbrott.              rörande tryckfrihetsbrott.
Endast Justitiekanslern och             Endast Justitiekanslern och
rätten äga besluta om                   rätten äga besluta om
tvångsmedel med anledning               tvångsmedel med anledning
av misstanke om sådant                  av misstanke om sådant
brott, om ej annat är                   brott eller om brott som avses
föreskrivet i denna                     i 7 kap. 9 §, om ej annat
förordning.                             är föreskrivet i denna
                                        förordning.
Regeringen äger hos Justitiekanslern anmäla skrift till åtal
för
tryckfrihetsbrott. I lag må föreskrivas att allmänt åtal för
tryckfrihetsbrott må väckas endast efter regeringens medgivande.
Justitiekanslern är tillika ensam åklagare i annat
tryckfrihetsmål än
mål om tryckfrihetsbrott samt i mål som eljest avser brott mot
bestämmelse i denna förordning; om befogenhet för riksdagens
ombudsman
att vara åklagare i mål som nu angivits gäller dock vad i lag är
stadgat.
1 Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1991:1500.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                              12 kap.
                               1 §
Tryckfrihetsmål upptagas av tingsrätt inom vars domkrets
länsstyrelse har sitt säte. Förekommer anledning att även annan
tingsrätt inom länet skall äga upptaga tryckfrihetsmål, äger
regeringen förordna därom.


Till tryckfrihetsmål                    Till tryckfrihetsmål
hänföras mål                            hänföras mål
angående ansvar eller                   angående ansvar eller
enskilt anspråk på grund                enskilt anspråk på grund
av tryckfrihetsbrott så ock             av tryckfrihetsbrott så ock
ansökningsmål, som avses                ansökningsmål, som avses
i 9 kap. 5 §. Till                      i 9 kap. 5 §. Till
tryckfrihetsmål                         tryckfrihetsmål
hänföras även mål                       hänföras även mål
angående ansvar eller                   angående ansvar eller
enskilt anspråk på grund                enskilt anspråk på grund
av brott enligt 7 kap. 3 §.             av brott enligt 7 kap. 3 eller
Är fråga om brott enligt                9 §. Är fråga om
sistnämnda paragrafs andra              brott enligt 7 kap. 3 §
stycke och har den som                  andra stycket och har den som
anskaffat uppgiften eller               anskaffat uppgiften eller
underrättelsen ej                       underrättelsen ej
offentliggjort denna i tryckt           offentliggjort denna i tryckt
skrift eller meddelat den till          skrift eller meddelat den till
annan för sådant                        annan för sådant
offentliggörande, skall                 offentliggörande, skall
dock målet handläggas                   dock målet handläggas
som tryckfrihetsmål endast              som tryckfrihetsmål endast
om det är uppenbart att                 om det är uppenbart att
anskaffandet skett för                  anskaffandet skett för
offentliggörande i tryckt               offentliggörande i tryckt
skrift.                                 skrift.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Förslag till
Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs att det i yttrandefrihetsgrundlagen skall
införas en ny paragraf, 5 kap. 7 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                                        5 kap. 7 §
                                        Om någon utan att svara
                                        enligt 6 eller 10 kap. innehar
                                        en film, som innefattar en
                                        skildring av barn i
                                        pornografisk bild av
                                        verklighetstrogen karaktär,
                                        och innehavet inte med
                                        hänsyn till
                                        omständigheterna är
                                        försvarligt, gäller utan
                                        hinder av denna grundlag vad
                                        som är föreskrivet i lag
                                        om straff för sådant
                                        brott.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
3. Förslag till ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 16 kap. 10 a §1 brottsbalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                              16 kap.
                              10 a §
Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att
bilden sprides eller som sprider sådan bild av barn, dömes, om
inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig,
för barnpornografibrott till böter eller fängelse i
högst två år.
                                        För barnpornografibrott
                                        döms även den som
                                        innehar en pornografisk bild
                                        av barn av verklighetstrogen
                                        karaktär. Om innehavet med
                                        hänsyn till
                                        omständigheterna är
                                        försvarligt skall inte
                                        dömas till ansvar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1993:207

Av konstitutionsutskottet framlagt
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1994:132) om ändring i lagen
(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden
Bilaga 9
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden i paragrafens lydelse enligt
lagen (1994:132) om ändring i sistnämnda lag skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                               3 kap.
                               17 §
Beträffande program som direktsänds får den som skall utse
utgivare besluta att, i stället för utgivaren, var och en som
framträder i programmet själv skall svara för
yttrandefrihetsbrott som han begår. Ett sådant beslut skall före
sändningen meddelas de berörda och antecknas i ett särskilt
register hos den som bedriver sändningsverksamheten. Anteckningen
skall innehålla uppgifter om namn, födelsetid och bostadsadress
för var och en som avses med beslutet. Om inte detta sker, är
beslutet utan verkan.
Ett utdrag ur registret skall           Ett utdrag ur registret skall
genast sändas till Patent-              genast sändas till Radio-
och registreringsverket varje           och TV- verket varje gång
gång ett beslut har                     ett beslut har antecknats i
antecknats i det.                       det.

Av konstitutionsutskottet framlagt
Förslag till
Bilaga 10
Lag om ändring i lagen (1994:400) om ändring i lagen
(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:400) om ändring i
lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens
och yttrandefrihetsgrundlagens områden att 3 kap. 17 § skall
utgå.

Konstitutionsutskottet
1994-03-03
Kl. 09.03--11.06, 11.21--12.11, 13.00--15.38
Bilaga 11
Gemensam utfrågning med konstitutionsutskottet och
justitieutskottet om barnpornografi
Britta Bjelle: Jag vill börja med att hälsa er alla
välkomna till denna utfrågning om barnpornografi, som arrangeras
av konstitutionsutskottet och justitieutskottet tillsammans.
Bakgrunden till utfrågningen är att det under den allmänna
motionstiden har väckts ett 20-tal motioner som berör
barnpornografi. Som ett led i beredningen av de motionerna har vi
velat inhämta mer kunnande och synpunkter innan vi tar slutgiltig
ställning i de frågor som motionerna berör.
Senast som justitieutskottet behandlade frågor om
barnpornografi var i mars förra året. Då beslutade riksdagen att
straffmaximum för barnpornografibrottet skulle höjas från sex
månaders till två års fängelse. Vid det tillfället behandlade vi
också ett antal motioner som föreslog att innehav av
barnpornografiska alster skulle kriminaliseras. Eftersom
justitiekanslern då hade fått regeringens uppdrag att utreda
behovet av åtgärder rörande bestämmelser om olaga
våldsskildringar och förhållandevis nyligen hade avgivit sin
promemoria till regeringen, avstyrkte utskottet motionerna och
hänvisade till att justitiekanslerns promemoria var föremål för
beredning i Justitiedepartementet. I vårt betänkande skrev vi
emellertid att en kriminalisering av innehav ytterligare skulle
understryka hur allvarligt samhället såg på hanteringen av
barnpornografi men att vi avvaktade med ett ställningstagande
tills Justitiedepartementet haft möjlighet att bereda
justitiekanslerns promemoria.
Sedan till hanteringen i dag.
Justitie- och konstitutionsutskotten har kommit överens om att
justitieutskottet skall disponera förmiddagen för att få
synpunkter på de kriminalpolitiska aspekterna av problemet, och
konstitutionsutskottet disponerar eftermiddagen för de
tryckfrihetsrättsliga aspekterna.
Justitieutskottet har inbjudit justitiekanslern Johan
Hirschfeldt, som har med sig byråchefen Håkan Rustand. Vi har
vidare bjudit in riksåklagaren Torsten Jonsson.
Rikspolisstyrelsen representeras av byråchefen Mats Vangstad och
polisintendent Ann-Marie Orler. Sveriges Advokatsamfund
representeras av generalsekreteraren Lars Bentelius och advokat
Sven Unger. Barnombudsmannen representeras av Tora Holst och
Anders Danielsson, Rädda Barnen av Karin Söder och Helena Karlén,
Svenska UNICEF-kommittén av Eva Lannerö, Margareta Israelsson och
Ingvar Hiertsiö samt Riksförbundet BRIS av Bodil Långberg och Iba
Swahn. Vi har också inbjudit professor Eva Lundgren, professor
Lars Lidberg och statssekreterare Krister Thelin.
Vi har tänkt oss den ordningen att justitiekanslern,
riksåklagaren och representanter för Rikspolisstyrelsen och
Sveriges Advokatsamfund får hålla korta inledningsanföranden, och
sedan kommer de båda utskottens ledamöter att få möjlighet att
ställa frågor. Därefter hade vi tänkt att låta Eva Lundgren tala
om sambandet mellan barnpornografi och sexuella övergrepp mot
barn, och utskottens ledamöter får tillfälle att ställa frågor i
anslutning till det anförandet. Under det sista passet på
förmiddagen skulle representanter för barnombudsmannen och de
inbjudna organisationerna få ange vilka brister de menar finns i
de nuvarande reglerna.
Thage G Peterson: Jag vill helt kort ange bakgrunden till
dagens utfrågning.
Under den allmänna motionstiden i år har det väckts ett 20-tal
motioner här i riksdagen med krav på åtgärder mot barnpornografi.
I de flesta krävs att innehav av barnpornografi skall vara
straffbart. Jag vill se alla dessa motioner som ett uttryck för
den avsky vi alla känner över hur barn behandlas och utnyttjas i
barnpornografiska bilder, särskilt film och videogram.
Till konstitutionsutskottet har det till i går inkommit drygt 2
000 brev med tillsammans 150 000 namnunderskrifter. De är
offentliga handlingar och finns tillgängliga i
konstitutionsutskottet.
Till konstitutionsutskottets uppgifter hör att behandla
motionerna. Konstitutionutskottet har den 8 februari i år
enhälligt beslutat att behandla frågan om kriminalisering av
innehav av barnpornografi med sikte på ett riksdagsbeslut våren
1994. Samtidigt beslutade konstitutionsutskottet att ge
justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över motionerna och
att anordna denna utfrågning tillsammans.
Utfrågningen anordnas som ett led i de båda utskottens
behandling av frågan. Det som kommer fram vid utfrågningen kommer
att bilda underlag för den fortsatta behandlingen.
Konstitutionsutskottet kommer sålunda att lägga fram ett
betänkande så att riksdagen kan ta ställning till
barnpornografifrågan i vår. Om regeringen lägger fram en
proposition, kommer den att behandlas i samma betänkande. Att ett
betänkande arbetas fram i vår blir dock inte beroende av att
regeringen lägger fram en proposition, men jag skulle välkomna en
proposition.
Åtgärder som riktar sig mot innehav av barnpornografi rör
bestämmelser i två grundlagar, nämligen tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen.
Grundlag stiftas genom två likalydande beslut. Det andra
beslutet får inte fattas förrän val till riksdagen hållits efter
det första beslutet. För att det andra beslutet skall kunna fatts
redan efter valet fordras som regel dessutom att ett förslag har
legat på riksdagens bord nio månader före valet. Den tidpunkten
var den 17 december 1993, och den dagen fanns inget förslag på
riksdagens bord i den frågan.
Från niomånadersregeln kan konstitutionsutskottet emellertid
medge undantag. För det krävs dock att minst fem sjättedelar av
utskottets ledamöter förenar sig om ett sådant undantag. Jag vill
understryka att något beslut om undantag inte har fattats. Den
frågan bör tas upp först längre fram när det står klart vilket
förslag som konstitutionsutskottet överväger att lägga fram i
sitt betänkande.
Det ligger i sakens natur att möjligheten att göra undantag
från niomånadersregeln måste användas med största varsamhet.
Jag skulle vilja avsluta med att säga att vad som kommer fram
vid utfrågningen i dag också kommer att bilda underlag för
konstitutionsutskottets bedömning i den frågan.
Johan Hirschfeldt: Min uppgift här är att inledningsvis ge
en översikt över hur den nuvarande lagstiftningen ser ut och tala
litet om erfarenheterna av dess tillämpning. Jag börjar med de
straffrättsliga bestämmelserna.
Barnpornografibrottet tillkom år 1980. De erfarenheter man hade
då gällde mest bilder som hade förekommit i tryckta skrifter --
videofrågan och filmaspekten på ärendet var då inte
aktualiserade. Det finns i dag bestämmelser i 16 kap. 10 a i
brottsbalken och vidare i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen. Nyss nämndes den straffskärpning som
har ägt rum när det gäller barnpornografi från sex månader till
två år. Det finns en praktisk processuell effekt av den
straffskärpningen, nämligen att preskriptionstiden för brottet
förlängs från två år till fem år. Det gäller
brottsbalksbestämmelsen och det gäller filmer och videogram med
barnpornografi enligt yttrandefrihetsgrundlagen.
Grunderna för kriminalisering angav man i förarbetena till två.
Den ena är att ett barnpornografibrott inrymmer en
integritetsskada för barn som medverkat i en sådan skildring. Den
andra grunden är att barnpornografibrottet är kränkande för barn
över huvud taget, oavsett om de har medverkat i skildringen
eller inte.
Jag skall sedan uppehålla mig litet vid rekvisiten för att vi
skall ha situationen klar för oss.
Det skall alltså vara fråga om en bild. Under
tryckfrihetsförordningen faller bilder i tryckta skrifter. Det
kan vara avtryckta fotografier, det kan vara teckningar, det kan
vara bilder av ett verkligt skeende eller ett montage eller en
bild som är sammansatt av olika beståndsdelar. Bilden kan ha
verklighetsbakgrund eller mera inrymma fantasimoment.
Yttrandefrihetsgrundlagen gäller bilder i film, videogram och
television. Det kan vara rörliga bilder eller stillbilder i de
medierna, och det kan vara bilder av ett verkligt skeende eller
en animering.
Enbart under brottsbalkens bestämmelse om barnpornografibrott
faller dels bilder och teckningar som inte är tryckta -- ett
vanligt fotografi eller en ritad bild -- dels bilder i datanät.
Det är viktigt att beakta att den spridning av barnpornografiska
bilder som kan förekomma i datanät via uppkoppling med modem
faller utanför yttrandefrihetsgrundlagen och alltså enbart under
brottsbalken.
Vad som är straffbart är att skildra barn i pornografiska
bilder. Den skildringen kan vara av olika karaktär. Det kan vara
en verklig händelse som skildras i bild -- då inrymmer
skildringen vanligen också ett sexualbrott i sig -- alltså en
skildring av en våldtäkt eller ett sexuellt utnyttjande, men det
kan också vara skildringar som innefattar misshandel eller annan
brottslighet. Man kan naturligtvis tänka sig undantag från den
huvudregeln. Det kan vara fråga om ett barn som smygfotograferas.
Det kan också vara teckningar eller animationer.
Sedan skall det vara fråga om en pornografisk bild. Vad ligger
i det begreppet? Förarbetena säger att det skall vara fråga om
handlingar av uppenbart sexuell innebörd där barn är inbegripna.
Man säger också att det kan vara en skildring av ett barn som
görs på ett sådant sätt att det vädjar till sexualdriften. Vad
detta närmare är skall bedömas enligt vanligt språkbruk och
allmänna värderingar, dvs. det finns inte någon en gång för alla
given uppfattning om var gränsen går.
Jag kommer senare tillbaka till gränsdragningsfrågan och skall
nu bara nämna att i förarbetena till brottsbestämmelsen
uppmärksammas gränsdragningsproblemet i två fall. Det ena gäller
s.k. naturistskildringar eller nudistskildringar, och det andra
gäller gränsdragningen, när ett barn upphör att vara barn och
blir vuxet. Det beskrivs i förarbetena så, att ett barn upphört
att vara barn när könsmognadsprocessen är fullbordad. Det finns
alltså i den svenska regleringen inte någon bestämd åldersgräns.
Nästa rekvisit i brottsbegreppet är att det skall vara fråga om
att sprida barnpornografi. Det rekvisitet har blivit mycket
omdiskuterat nu i samband med Huddingemålet. Jag kommer tillbaka
till erfarenheterna av hur spridningsbegreppet skall förstås.
I brottsbalkskommentaren skrivs om detta begrepp följande:
Med begreppet sprida avses förfaranden som, när det är fråga om
tryckt skrift, omfattas av den i tryckfrihetsförordningen
stadgade spridningsrätten, dvs. åtgärder som innefattar att
exemplar av bilden hålls till salu, försänds eller distribueras
på annat sätt. Hit hör också fall där bilderna ställs ut eller
förevisas på annat sätt. Vidare omfattas även andra åtgärder som
gör bilden tillgänglig för allmänheten genom visning, genom film
eller TV-teknik. Alla tänkbara förfaranden genom vilka ett
bildinnehåll förmedlas eller görs tillgängligt för andra avses.
Att bilden förmedlas till allmänheten uppställs ej som något
krav. Om en bild ej förmedlas till allmänheten, fordras det dock
för att bilden skall anses som spridd något mer än att bilden
gjorts tillgänglig för endast ett fåtal personer.
Den sista meningen är särskilt viktig, och den funderade vi
åtskilligt över i Huddingeärendet. Man kan fråga, vad "ett fåtal
personer" är -- är det två, tre, fyra eller flera? Det är nog i
varje fall mer än två.
Begreppet spridning är det viktigt att tänka på när det gäller
import och export. Handlar det om barnpornografi i
grundlagsskyddade medier, kan samhället inte vidta åtgärder
förrän spridning har ägt rum -- vi har inget censurförbud enligt
de här grundlagarna. När det gäller export får man inte någon
ledning av förarbetena -- det är mera en praktisk
handläggningsfråga. I vissa fall är det justitiekanslern, i andra
fall det allmänna åklagarväsendet som har till uppgift att
ingripa.
Det finns slutligen i brottsbalksbestämmelsen ett
försvarlighetsrekvisit. Det är en viktig punkt. Ett
barnpornografibrott föreligger bara om gärningen inte med hänsyn
till omständigheterna är försvarlig. Det innebär att man skall ta
hänsyn till syftet bakom framställningen. Det gäller kanske en
målad tavla med ett naket barn på, en framställning som kanske av
någon uppfattas som barnpornografisk, medan den av andra bedöms
som försvarlig. Man skall också ta hänsyn till det sammanhang i
vilket materialet förekommer -- det kan vara en nyhetssändning
där samhällsproblemet barnpornografi behandlas, det kan vara
fråga om en vetenskaplig eller konstnärlig framställning,
nyhetsförmedling eller annat.
Försvarlighetskriteriet kompletteras i tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen med ytterligare en bestämmelse, den
s.k. instruktionen, som särskilt understryker vikten av att man
ser till syftet bakom en framställning och inte bara till det
uttryck den har fått.
Sammanfattningsvis kan man säga att bakomliggande brott är
straffbara i sig. Spridande av sådana här skildringar är
straffbart, och enligt tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen gäller ett ensamansvar. Det innebär att
en person skall straffas för brottet, i första hand
utgivaren. När det gäller barnpornografiska videogram framträder
normalt inte någon utgivare, och i regel är inte heller nästa
person i kedjan, framställaren, så lätt att nå. Den tredje
personen i kedjan är utspridaren, som får svara för
utspridningsbrottet. Det kan dock vara flera personer som får
bära utspridaransvaret.
I gällande lagstiftning finns den principen, att innehav av
sådana här skildringar inte är straffbart. Sedan kan man tänka
sig att en person som är innehavare börjar att själv framställa
eller utsprida skildringarna på nytt i någon ny form och i ny
version, och då är det naturligtvis straffbart som ett
spridningsbrott.
Till straffet för alla de här brotten knyts en rättspåföljd,
nämligen att materialet kan förstöras. På
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område
gäller att alla för spridning avsedda exemplar som påträffas
skall kunna förstöras. Det betyder att de exemplar som påträffas
hos en innehavare inte kan omfattas av gällande
konfiskationsregler. I tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen har man gjort en begränsning till de
för spridning avsedda exemplaren. Bakgrunden är att man inte har
velat att statsmakten skall leta i människors bostäder efter
litteratur och annat grundlagsskyddat material. Då har man
naturligtvis inte tänkt på barnpornografi, utan man har tänkt på
andra skildringar som tryckfrihetsförordningen skall skydda, men
detta är skälet till att man har begränsat konfiskationsregeln
till exemplar som är avsedda för spridning.
Jag skall sedan ta upp de processrättsliga reglerna.
När det gäller brottsbalksbrott, som kan avse ett vanligt
fotografi, har det vanliga åklagarväsendet ansvaret för att föra
ärendet till domstol, och i det fallet har jag inte några egna
erfarenheter.
När det däremot gäller tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens område är JK exklusiv åklagare. Det
betyder att vanliga åklagare och det vanliga polisväsendet inte
självständigt får initiera tvångsåtgärder enligt
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Husrannsakan och beslag är åtgärder som JK fattar beslut om. I
praktiken går det till på det sättet, att ärendet föredras för JK
av en åklagare eller en polisman på orten. En åklagare ges JK:s
uppdrag att genomföra förundersökning och redovisa den för JK,
och sedan är det JK som tar ställning till om åtal skall väckas
eller inte. Det här är en viktig avgränsning, som naturligtvis
behöver beaktas också ur resurssynpunkt.
Jag skall nu säga ett par ord om husrannsakan.
Husrannsakan äger rum med stöd av bestämmelser i
rättegångsbalken. Enligt den gäller vissa förutsättningar för när
en åklagare får besluta om husrannsakan. Grundfallet är att det
finns anledning att anta att ett brott har förövats -- då har
polisen rätt att eftersöka föremål som kan tas i beslag eller som
kan ge utredning om brottet. Sedan finns det en begränsande
regel, att hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brott
får man genomföra husrannsakan, endast om det finns synnerlig
anledning att anta att man påträffar föremål som kan bli föremål
för beslag eller att man eljest kan vinna utredning om brott. Det
betyder att det skall mycket till för att man skall kunna besluta
om husrannsakan hos en medborgare i vederbörandes bostad.
När ett sådant här brott skall åtalas åligger det åklagaren att
ange vilka skildringar och vilka moment i skildringarna som är
staffbara. Om en person innehar 100 videogram och 95 av dem
innehåller barnpornografi, kan man inte påstå att de övriga 5
också gör det, utan de måste granskas, och om det inte förekommer
barnpornografi i dem, skall de givetvis föras undan.
Åklagaren kan också föra en objektiv konfiskationstalan i
sådana fall där man inte påträffar någon ansvarig. Det kan tänkas
att det i ett skogsparti påträffas en samling barnpornografiska
videogram som verkar vara avsedda för att spridas på marknaden --
då kan en domstol förklara att detta är barnpornografi som skall
förstöras.
Som ni säkert känner till förekommer det juryprövning i mål
enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, om
inte parterna avstår från en sådan prövning, vilket förekommer
emellanåt.
Jag går över till de praktiska erfarenheterna.
Som jag nämnde ankommer det inte på JK att bedöma datorbilder i
den mån det är fråga om brottsbalksbrott. Jag har sett någon
enstaka datorgrafisk bild i någon utredning, och jag kan bekräfta
att den tekniska kvaliteten på en sådan bild kan vara
förvånansvärt hög, mycket bättre än hos vanliga tidningsbilder.
Ni känner till att det finns en fällande dom för spridning i
datanät, och det pågår tydligen ytterligare en förundersökning.
Jag har anfört en del synpunkter på den nya tekniken i mitt
remissvar till regeringen. Det är saker som kommer att belysas
senare i dag. Det finns anledning att se med stort bekymmer på
möjligheterna för samhället att på ett effektivt sätt förhindra
spridning av barnpornografi i dator via datanät, men det är inte
en fråga för tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen.
Jag går förbi problemen om import och export, men jag kan svara
på frågor om dem. Jag skall i stället säga några ord om JK:s
erfarenheter.
Under 1980-talet förekom det mycket sällan sådana här
utredningar. Det finns egentligen bara två större ärenden som JK
gick fram med, och de gällde tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Det ena var ett beslag som man gjorde hos ett
förlag som spred stora mängder barnpornografiska tidskrifter,
vanligen producerade på kontinenten. Det ledde till fällande dom.
Det material som påträffades där dyker nu upp i nya utredningar.
Det är alltså gamla tidskrifter som är i omlopp. De spreds för
länge sedan och byts nu eller köps och säljs i de här kretsarna.
Det andra ärendet blev mycket omskrivet i medierna och
debatterades livligt. Det ledde till friande dom. Det var den
s.k. ETC-bilden -- ett fotografi av en liten pojke och en kvinna.
Den bilden åtalade JK, men den friades. Den ansågs väl vara
konstnärligt försvarbar.
Vi kommer så över till yttrandefrihetsgrundlagen.
Vad gäller den öppna handeln -- kiosker och videoaffärer --
utövar biografbyråns kontrollanter tillsyn. De påträffar i varje
fall numera inte någon barnpornografi i de sammanhangen. Enligt
vad erfarenheten visar är detta inte något problem i den öppna
handeln, utan man får gå ett steg vidare, till
postorderbranschen.
Där har JK gjort i varje fall tre större tillslag och har fått
informationer genom anmälningar från biografbyrån i åtskilliga
andra fall. De ärendena har nästan uteslutande rört olaga
våldsskildringar. Det finns två stora mål i Stockholms tingsrätt
om detta.
I de här sammanhangen har man påträffat enstaka
barnpornografiska videogram, avsedda för spridning. I det ena
stora målet i Stockholms tingsrätt om olaga våldsskildringar
finns det med två videogram, som JK ansåg gällde barnpornografi.
De båda ärendena avser kommersiella produkter på den
internationella marknaden. Det gäller barn som är förhållandevis
högt uppe i åldrarna, så att gränsdragningen mellan barn och
vuxna aktualiseras.
I samband med ett tillslag nyligen såg vi en ny företeelse i
den här branschen. Det är någonting som också utgör ett
gränsdragningsproblem. Man kan beskriva det som filmer där
flickor i tio--elva-årsåldern bytte kläder, sminkade sig och
dansade på ett utmanande sätt. Det var en ny företeelse, som kan
vara svårbedömd.
Jag måste här säga litet mer om Huddinge- och
Norrköpingsutredningarna, eftersom vi där stötte på det
allvarliga samhällsproblem som dagens utfrågning handlar om.
Huddingeutredningen var egentligen det första stora målet som
rörde yttrandefrihetsgrundlagen som sådan. I det målet tvingades
JK gå igenom ett stort antal problem om
yttrandefrihetsgrundlagens tillämpning. Vi stötte på tekniken med
masterband, ett helt bibliotek av videogram hos personer som hade
mycket avancerad videoutrustning i bostaden. Det fanns ett
100-tal masterband, och från det biblioteket spreds skildringarna
efter beställning. Enligt kundens önskemål plockade man ut olika
sekvenser ur biblioteket och sammanställde ett nytt band, som
skickades ut.
En viktig fråga i det här målet blev vad åklagaren måste
bevisa. För säkerhets skull genomförde vi en mycket noggrann
utredning, där vi sökte föra i bevis hur olika sekvenser spreds.
Ett antal sekvenser hade spritts till tre, fyra eller fem
personer, och vi kunde visa vilka personer som hade fått de olika
sekvenserna. Vi lade fram vittnesbevisning på den punkten under
rättegången. Den åtgärden vidtog vi därför att vi menade att vi
måste gardera oss mot risken att domstolen kunde mena att  det
här biblioteket inte var spritt utan var ett privatinnehav.
Nu hade vi full framgång i det målet. Domstolen ansåg att hela
biblioteket av masterband stod till salu. Biblioteket i bostaden
var ungefär som en bokhandel eller ett postorderföretag. Följden
blev att man sedan kunde konfiskera hela biblioteket. Det är en
viktig erfarenhet inför kommande rättegångar, och det underlättar
för åklagarna att styrka spridningsrekvisitet.
I Huddingeärendet gjordes det en viss avgränsning. Vi
koncentrerade oss på två huvudmän och ett par utlöpare i landet,
så att det blev några domar.
Norrköpingsärendet är av litet annan karaktär. Där framträder
nätverksmodellen mycket tydligt -- det är fråga om spridning i
form av köp, byten eller lån mellan personer som brevväxlar,
kanske med utgångspunkt från en kontaktannons i någon tidskrift
som intresserar de här grupperna. Man har beslagtagit många
videogram. Man har också beslagtagit korrespondens och kartotek
och utlåningsjournaler och annat sådant material.
Husrannsakning har gjorts hos personer som har förekommit i
korrespondensen. Man har då påträffat videogram hemma hos dem och
kanske ytterligare korrespondens med andra medlemmar i nätverken
-- man kan säga att det har varit fråga om ett antal nätverk som
haft kontakt med varandra.
Materialets karaktär i Huddinge- och Norrköpingsutredningarna
är mycket varierande, men där finns mycket grova skildringar av
även mycket små barn i sexuella situationer, där det alltså är
fråga om skildringar av sexualbrott.
De omfattande beslagen kommer att leda till konfiskation i den
mån det kan visas att materialet varit avsett för spridning, men
om det tagits i beslag hos en innehavare, måste sedan beslaget
hävas och filmen återlämnas.
Slutligen några ord om tillämpningsfrågor och effektivitet i
största allmänhet.
Hos JK, som är en liten myndighet, där detta är en av många
andra ansvarsuppgifter, vet vi inte mycket om den här företeelsen
allmänt sett -- vi har bara de kunskaper som de pågående
utredningarna ger oss. Därför kan jag inte komma med några
närmare uppgifter på den punkten. Jag vet heller inte så mycket
om de kriminalpolitiska aspekterna på ämnet: vilka åtgärder som
är verkningsfulla och hur man avhåller pedofiler från sådan här
brottslighet.
Jag har skrivit i yttrandet till regeringen att vi har sett att
det finns även yngre män med i de här kretsarna, och där finns
människor som ägnar sig åt verksamheter bland barn och ungdom.
Det finns i materialet -- den saken har bekräftats under senare
tid -- inspelningar som gjorts i Sverige, även om de enligt vad
vi har sett hittills inte utgör någon majoritet i materialet.
Torsten Jonsson: Jag har blivit ombedd att svara på två
frågor: finns det brister i nuvarande reglering och i så fall
vilka? Finns det några förslag till åtgärder?
Ja, det finns brister i nuvarande lagstiftning. Jag skall
beröra bara en enda punkt, och jag tycker det är viktigt att jag
klargör vad jag talar om. Jag talar om avbildningar av ett
faktiskt sexuellt övergrepp mot barn. Det gäller fotografier,
inkl. datoriserade bilder, filmer och videogram, eller andra
motsvarande direkta avbildningar av övergrepp. Jag undantar
alltså skriftliga skildringar och vad som är resultatet av någons
tänkande eller önsketänkande eller fantasier eller vad som är
frukten av ett konstnärligt skapande. Jag talar bara om bilder av
faktiskt utförda övergrepp mot barn.
I det avseende som jag tar upp är det inte fråga om några
etiska eller moraliska värderingar. Inte heller är det fråga om
god smak. Det är uteslutande fråga om ett enda skyddsvärt
intresse, nämligen barnets rätt att inte få sin integritet kränkt
genom att bilder som skildrar övergrepp mot barnet används i icke
försvarliga syften.
Låt oss säga att en man -- för det är oftast en man -- begår
ett övergrepp mot ett barn och blir dömd för det. Barnet vet att
mannen har filmat händelsen, men den nuvarande lagstiftningen är
sådan att barnet inte kan göra någonting åt att den här mannen
förmodligen har kvar filmen och ser på den varenda kväll. Han
kanske t.o.m. efter det att straffet är avtjänat talar om för
flickan att han har en film av vad som hände mellan dem men att
han är noga med att inte sprida den utan bara låta ett fåtal av
sina pedofilvänner komma hem och se på filmen.
Detta kan ske i dag -- är det rimligt? Hur skall vi komma till
rätta med det? Fråga är om det behövs ett straffbud -- man kan ju
tänka sig en regel om att konfiskation skall kunna äga rum.
Först och främst markerar vi genom ett straffbud vårt
avståndstagande från en företeelse som vi absolut vill skall
upphöra. Vi visar genom straffbeläggningen att vi verkligen menar
allvar och är beredda att sätta kraft bakom orden.
Vilken effekt skulle det få? Faktiskt är ju de flesta människor
laglydiga. Pedofilerna har redan genom övergreppet visat att de
inte är laglydiga i allt. Tanken på att det finns ett straffbud
avhåller dock i de flesta fall oss människor från att begå de
gärningar som det är fråga om. Finns det ett straffbelagt förbud
mot att gå mot röd gubbe, går folk inte mot röd gubbe --
åtminstone föll det aldrig mig in att gå mot röd gubbe på den
tiden då det var straffbelagt. I och med att en handling är
straffbelagd tar man en medveten risk om man överträder
straffbudet. Förbudet mot professionell boxning kan tas som
exempel på en strafflagstiftning som hade starkt genomslag. Jag
tror att det bara har varit ett enda fall där man  kunnat
konstatera en överträdelse. Normalt följs alltså straffbud i
Sverige.
En praktisk synpunkt, som inte har särkilt stort värde
teoretiskt i sammanhanget, är att ett straffbud skulle vara en
förutsättning för att en åklagare i ett normalt ärende skulle
kunna göra husrannsakan. Husrannsakan får äga rum bara om det
finns misstanke om brott, där fängelsestraff ingår i
straffskalan.
De straffprocessuella tvångsmedlen skulle vi vid en
straffbeläggning få helt och hållet på köpet. De
straffprocessuella tvångsmedlen är vi åklagare vana att hantera.
En förutsättning är dock att det är straffbelagt.
Vad är det då som skall straffbeläggas? Innehav, har det sagts.
Jag menar att man måste tänka litet längre -- man måste se till
de strafformer som ligger nära omkring. Det som ligger närmast
till hands är att göra en jämförelse med narkotika. Vi hade
tidigare bekymmer i tillämpningen därför att innehav var
straffbelagt, men vissa andra former av narkotikahantering kom vi
inte åt. Jag tänker på införsel, utförsel, överlåtelse och kanske
t.o.m. upplåtande av bilder och filmer av det här slaget.
Självfallet måste man vara mycket noga med att inte träda andra
intressen för när -- jag tänker på de synpunkter som
justitiekanslern anförde på försvarlighetsrekvisitet vad gäller
de nuvarande reglerna i tryckfrihets- och
yttrandefrihetslagstiftningen. Men här ser jag inga större
svårigheter. En regel om att man skall straffas för innehav  av
barnpornografiska filmer och bilder kan mycket lätt förses med
ett tillägg, att regeln inte skall gälla om innehavet är
försvarligt. På det viset har vi möjlighet att rädda intresset av
fritt konstnärligt skapande och vetenskaplig forskning och även
det fria samhällsintresset. En journalist som i samband med ett
utredningsuppdrag för en artikel innehar en sådan bild har samma
rätt att åberopa detta som de ansvariga för det TV-program som
justitiekanslern friade för inte länge sedan. JK:s beslut är
återgivet i det grundmaterial som finns hos justitieutskottet.
Det har talats om bevissvårigheter vid en straffbeläggning. På
ett sätt blir jag rörd, eftersom det inte är många som tänker på
åklagarnas bevissvårigheter i vanliga mål, men om det är fråga om
att tumma på bevisningen för att göra uppgiften lättare för oss
åklagare betackar vi oss för hjälpen. Med all respekt för den
välvilja som ligger bakom vill vi ha ett besvärligt
bevisläge. Det kräver rättssäkerheten, och det kräver vårt eget
intresse av att driva en verksamhet som vi verkligen tror på.
Det är klart att det uppstår bevissvårigheter. Med datorns
hjälp kan man förändra, klippa och sätta ihop bilder, men det
ankommer på åklagaren att bevisa att det är ett verkligt
övergrepp som har ägt rum och att det inte är fråga om någon
fejkad komposition med datorns hjälp.
Att det är svårt att bevisa är inte ett skäl mot att
kriminalisera. Tvärtom är det ofta så, att vi känner särskilt
stort ansvar inför de brott vi har svårt att bevisa, eftersom vi
måste reagera med kraft och avståndstagande i de få fall som
uppdagas.
De synpunkter jag här har framfört anförde jag vid en hearing
tidigare inför Justitiedepartementet. Efter det att jag hade fört
fram dem lade Madeleine Leijonhufvud fram ett förslag, som jag
tycker var oerhört enkelt och skär rakt igenom alla svårigheter.
Jag tycker att det var alldeles utmärkt. Jag vill avslutningsvis
ansluta mig helhjärtat till Madeleine Leijonhufvuds förslag. Det
enda jag har emot förslaget är att jag inte själv kom på det.
Mats Vangstad: Jag kan begränsa mitt anförande eftersom
Johan Hirschfeldt sade 75 procent av det jag tänkte säga och
Torsten Jonsson sade de återstående 25 procenten. Jag instämmer
helt och hållet i deras anföranden.
Polisens erfarenheter inom området är, tack och lov,
begränsade. Det talades om Huddingehärvan. Den rörde två
distributörer och ca 110 filmer. Det gjordes sex s.k.
utredningsbeslag. Det rörde sig nästan enbart om försäljning.
Norrköping: 15 misstänkta, 2000 filmer, som polisen skall gå
igenom. Det rörde sig nästan enbart om byten.
Stockholm har under de senaste fyra åren haft cirka 20
anmälningar. I ett av de fallen förekom det en resväska full med
barnpornografiska videofilmer, men där kunde man inte styrka
något spridningsrekvisit, utan det gällde enbart innehav.
Utredningsproblem finns. Det handlar om att styrka uppsåt.
Justitiekanslern talade om kopior och masterband som klipps och
sätts samman. Jag påminner om vad Rikspolisstyrelsen skrev i sitt
yttrande i den här frågan, att det kan komma en teknik med
interaktiva videofilmer och CD. Det är inte fråga om att beställa
vad som skall hända, utan tittaren själv styr vad som skall
hända.
Jag kan gå förbi problemen i samband med Huddingefallet och går
in på Norrköpingsproblemen, som huvudsakligen är
utredningsproblem för polisen. Det är 2 000 filmer man skall
titta på, så man måste lägga ner åtskillig tid på uppgiften.
Jag skall vidare beröra ett särskilt problem i
Norrköpingsfallet. Vid en husrannsakan hos köpare och distributör
hittade polisen 100 filmer innehållande barnpornografi. Den
misstänkte vitsordade att han bytt till sig 25 filmer från A, 25
från B och 50 från C. Problemet för utredarna är att den
misstänkte inte hade någon aning om vilka filmer som kom från A,
B och C. Någon märkning av filmerna förekom inte. I detta fall
kan det enligt utredarna i Norrköping bli problem att styrka att
A, B och C spritt filmerna, om polisen inte kan identifiera vilka
filmer som kommer från A resp. B och C.
Huruvida detta är ett exempel på verkliga problem vid en
eventuell huvudförhandling är oklart, eftersom huvudförhandling
ännu inte har hållits.
Vad är då lösningen? Vi har ombetts att tala om brister och
föra fram förslag till åtgärder. Rikspolisstyrelsens förslag till
åtgärd är att kriminalisera innehav av barnpornografi.
Självfallet måste man vara mycket restriktiv med att
kriminalisera företeelser.
Åklagarutredningen har på ett utmärkt sätt tagit upp fem
punkter, som man skall gå igenom noga innan man tillgriper
kriminalisering:
Är det en påtaglig skada? Ja, utan tvekan, menar vi.
Finns det alternativa sanktioner? Här kan man fundera över om
sanktionerna skulle vara verkningsfulla. Vi har svårt att hitta
några alternativa sanktioner. Vi skulle gärna se att man kom på
brottsförebyggande åtgärder -- jag återkommer senare till den
frågan.
Gärningens allvar -- ja, vi tycker att den är utomordentligt
allvarlig.
Är det ett effektivt medel? Här vill jag återknyta till vad
Riksåklagaren sade om narkotikaproblematiken. Jag vill visa på
hur polisen har svängt i sin syn på hur narkotikaproblemen skall
angripas. Tidigare inriktade man merparten av de polisiära
resurserna mot importledet och langarledet, men nu inriktas
merparten av resurserna på konsumtionsledet. Vi resonerar så, att
efterfrågan styr utbudet och att det i mycket liten utsträckning
är utbudet som styr efterfrågan. Samma resonemang tillämpat på
barnpornografi innebär att om det inte finns några köpare, är det
inte intressant att vara säljare och använda Sverige som marknad.
Vi tror att det samband mellan utbud och efterfrågan som finns på
så många andra områden gäller även här. Att hålla nere
efterfrågan skulle vara ett förebyggande moment, och därmed
skulle vi komma åt den ökade spridningen.
Har rättsväsendet resurser? Det handlar snarare om våra
möjligheter att ta hand om material som vi stöter på. Det är inte
så att vi kan hitta mängder av filmer bakom disken i affärer, och
därför har vi inte heller gjort stora beslag, men när vi av någon
anledning ramlar över barnpornografiska alster skall vi kunna
hantera dem enligt den sedvanliga rättsprocessen.
Även vi instämmer helt i Madeleine Leijonhufvuds förslag.
Sven Unger: Det är de kriminalpolitiska synpunkterna som vi
skall diskutera nu under förmiddagen, och i det avseendet tycker
Advokatsamfundet att vi inte har några problem att brottas med.
Det är mycket lätt för mig att hålla med om vad Riksåklagaren här
sade om kriminalisering av innehav, och jag koncentrerar mig på
den frågan nu, eftersom den är en av de viktigaste.
Det är värt att kriminalisera innehav. Att det kan vara svårt
att bevisa spelar ingen roll -- det är inte värre än i fråga om
andra brott, och bevissvårigheter utgör inget skäl att inte
kriminalisera. Jag är övertygad om att man kan skapa de undantag
som de flesta tycker behövs, alldeles som man kan skapa undantag
i andra situationer.
Från kriminalpolitisk synpunkt -- bortsett från
tryckfrihetsrättsliga och yttrandefrihetsrättsliga aspekter -- är
det alltså inget problem. Som en sammanfattning kan jag säga att
vi inte har någonting emot en kriminalisering. Det betyder
praktiskt att de fall där det inte är fråga om en
informationsbärare i tryckfrihetsrättslig eller i övrigt
yttrandefrihetsrättslig mening -- det finns också sådana fall
-- är det inget problem. De tryckfrihetsrättsliga synpunkterna
skall vi tala om senare i dag.
Jag vill bara antyda att vi anser att Justitiekanslerns förslag
om att man inte skall behöva lämna tillbaka alster som är tagna
under utredning är väl avvägt, men vi är ännu så länge mer
tveksamma när det gäller att gå vidare. Jag säger det inte därför
att vi skulle ha intresse för den som innehar barnpornografi,
utan av intresse för dem som har informationsbärare vars innehåll
bör skyddas. Men det skall vi tala om i eftermiddag. Från
kriminalpolitisk synpunkt håller vi gärna med Riksåklagaren i
allt vad han har sagt.
Britta Bjelle: Då har vi lyssnat till
inledningsanförandena, och det är meningen att vi skall gå över
till en frågestund.
Ingbritt Irhammar: Med anledning av påannonseringen av
dagens program vill jag ställa en fråga till Krister Thelin. Det
kan verka underligt att konstitutionsutskottets ordförande säger
"om regeringen tänker lägga fram en proposition". Flera här i
salen känner till att en lagrådsremiss är på gång. Det verkar
underligt att man inte har sådana kontakter att det står klart
för konstitutionsutskottets ordförande vad som är på gång. Jag
tycker därför att det kan vara lämpligt att Krister Thelin
förklarar hur långt ärendet har kommit.
Krister Thelin: Låt mig först få uttrycka min
tillfredsställelse över att representanter för andra statsmakten
också får vara närvarande när första statsmakten diskuterar så
här allvarliga frågor.
Med anledning av den redovisning som konstitutionsutskottets
ordförande gjorde för riksdagens behandling och i anslutning till
Ingbritt Irhammars fråga kan det vara på sin plats att redovisa
vad regeringen hittills har gjort. Frågan lämpar sig inte för
partipolitiska meningsskiljaktigheter, eftersom den är alltför
allvarlig för det. Det är också med allvar som regeringen har
behandlat frågan.
Bakgrunden är att frågan har varit anhängiggjord i
regeringskansliet en längre tid. En promemoria där frågan om att
förstärka skyddet för barn mot sexuella övergrepp behandlas,
remitterades i oktober med remisstiden utsatt till den sista
januari i år. Den var föregången av de lagändringar som
regeringen hade föreslagit och som riksdagen hade bifallit, såsom
Justitiekanslern har redovisat här, varigenom
barnpornografibrottet har fått sin straffskala ändrad från sex
månader till två år. Därigenom har statsmakterna markerat med
vilket allvar man ser på barnpornografibrottet.
I nämnda promemoria diskuterades utförligt om man skulle gå
vidare. Bl.a. mot bakgrund av framställningar från Rädda Barnen
och annat håll diskuterades, om man skulle ta steget att också
ändra rekvisiten för barnpornografibrottet. Ett problem är att
det inte enbart är fråga om brottsbalksbrott, utan också om brott
som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. Därför är det kanske
inte så enkelt att man såsom Advokatsamfundets ordförande gjorde
kan diskutera detta enbart utifrån kriminalpolitiska aspekter.
Vore det så enkelt att det bara var en ändring i brottsbalken som
föreslogs, vore ändringen redan föreslagen och genomförd. Frågan
måste ses i hela dess vidd, och jag utgår från att dagens hearing
är ett sambruk mellan konstitutionsutskottet och
justitieutskottet.
I den diskussion som fördes i promemorian var
Justitiedepartementet inte berett att förorda en ändring av
barnpornografibrottets utformning. Under remissbehandlingen kom
massmediernas och allmänhetens intresse att inriktas på det s.k.
Norrköpingsfallet. Jag kanske får tillåta mig den reflektionen,
att om detta mycket allvarliga fall, där Justitiekanslern är
förundersökningsledare, inte hade inträffat, kan man undra i vad
mån dagens hearing över huvud taget hade ägt rum. Det fallet kom
att ge en uppmärksamhet åt frågan som också skapat en emotionell
atmosfär som har lett till att i vart fall i ett initialskede
dessa viktiga frågor kanske inte på alla håll har behandlats i
den atmosfär av saklighet och lugn som bör prägla överväganden
som gäller våra grundlagar -- detta sagt som en allmän bakgrund.
För att tillmötesgå intresset av att låta frågan få en grundlig
genomlysning höll Justitiedepartementet för nästan på dagen en
månad sedan en egen hearing, där deltagarna utgjordes av dem som
är kallade också till dagens hearing. Jag föreställer mig att de
synpunkter som framfördes då kommer att anföras också vid dagens
hearing -- det som hittills har sagts tyder på det.
Som underlag för den departementshearing som var ett resultat
av promemorian och dess förslag hade vi ett utomordentligt
värdefullt remissyttrande från Justitiekanslern, som från
regeringens synvinkel är den befattningshavare som bäst kan
spänna över båda sidorna av detta problem, såväl den
kriminalpolitiska som den grundlagsmässiga.
Vid hearingen hade mot bakgrund av Justitiekanslerns
remissyttrande tagits fram ett antal alternativ som skulle ange
möjliga vägar att gå vidare. Låt mig kort erinra om dessa
alternativ.
Ett var att man med frångående av de nuvarande begränsningarna
i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skulle
bryta mot censurförbudet, dvs. utvidga den ansvarskedja som
Justitiekanslern redovisade och kriminalisera innehav utan hänsyn
till utgivar-, spridar- och distributörsansvaret. Det var det
mest ingripande alternativet. Det andra var att man med
bibehållande av censurförbudet skulle kriminalisera innehav, och
det tredje var det som advokat Sven Unger berörde avslutningsvis,
nämligen att man skulle nöja sig med att täppa till den lucka som
nu kan anses finnas genom att man, när man har gjort ett beslag,
enligt nuvarande ordning måste lämna tillbaka materialet. Man
skulle därigenom kunna konfiskera utan att kriminalisera.
De här tre alternativen finns i departementets och regeringens
överväganden, som är långt framskridna. Det mest ingripande
alternativet står icke längre på listan, och vad regeringen för
närvarande överväger är om man skall ta det principiellt viktiga
steget att genombryta tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen och med bibehållande av censurförbudet
kriminalisera innehav, eller om man skall nöja sig med den
likaledes principiellt ingripande åtgärden att lägga fram ett
förslag som enbart innebär konfiskation.
Frågan kompliceras naturligtvis av att grundlag är involverad.
Synen på grundlagsändringar bygger på att det skall finnas en
tröghet i systemet, som har tagit sig uttryck i
niomånadersregeln. Regeringen har efter samråd och överläggningar
med oppositionspartierna lagt fram omfattande förslag till
ändringar i grundlagen bl.a. som en följd av vår ansökan om
medlemskap i Europeiska unionen. Det har föregåtts av
partiledaröverläggningar så sent som i december. Hade då
oppositionspartierna varit intresserade av att ta upp frågan om
att ändra tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
i detta avseende, hade det funnits tillfälle till det, men så har
icke skett. Det belyser det som jag sade inledningsvis, att det
fall som ännu inte är avgjort och som vilar i Justitiekanslerns
och de rättsvårdande myndigheternas händer har fått diskussionen
att ta den vändning den nu har tagit.
Regeringen har nu kommit så långt i sin beredning att
regeringens förslag -- förmodligen ett av de två alternativ jag
berörde -- kommer att framläggas vid regeringens sammanträde
kommande vecka. Det är viktigt att de två alternativ som nu
diskuteras finns då. Det är naturligtvis för tidigt att säga,
vilket av de två alternativen som regeringen kommer att fastna
för, men så här ser alltså beredningsläget ut, och det är mitt
svar på frågan.
Thage G Peterson: Jag är överraskad över inlägget. Jag
tycker att den här frågan om barnens bästa och barnens rätt är
illa lämpad för en interndiskussion. Det är också en litet
ovänlig behandling av de gäster som konstitutionsutskottet och
justitieutskottet har inbjudit till en utfrågning om
barnpornografi. Detta är riksdagens hearing och inte regeringens
hearing.
Eftersom Ingbritt Irhammar gjorde en kommentar till mitt
anförande vill jag säga att jag vid flera tillfällen direkt till
statsministern och justitieministern har uttalat att denna fråga
icke är lämpad för partipolitik. Jag har också vid flera
tillfällen i telefonsamtal med statsministern och
justitieministern inbjudit regeringen till samarbete i denna
fråga, eftersom jag och det parti jag företräder har barnens
bästa för ögonen.
I mitt inledningsanförande konstaterade jag två saker. Jag
konstaterade att något lagförslag icke fanns på riksdagens bord
den 17 december 1993. Jag konstaterade vidare att
konstitutionsutskottet vid sitt sammanträde den 8 februari
enhälligt hade beslutat att frågan om kriminalisering av
barnpornografi skulle behandlas med sikte på ett riksdagsbeslut
våren 1994.
Jag har icke fått någon information från regeringen om att en
lagrådsremiss skulle vara på väg. Däremot vill jag gärna
informera er om att statsråden Hellsvik och Laurén under gårdagen
begärde att få träffa mig för att ge vissa informationer den 7
mars klockan 11 -- jag har ändrat en resa för att möjliggöra för
de båda statsråden att informera konstitutionsutskottet.
Jag har ännu inte fått någon information från regeringen. Jag
välkomnar en proposition, men jag förstår inte den diskussion som
har förevarit här. Jag utgår ifrån att konstitutionsutskottets
och justitieutskottets ledamöter skulle få möjlighet att ställa
frågor till de gäster som har använt sin dyrbara tid för att ge
oss information, så att vi bättre kan behandla denna fråga. Jag
vägrar att se partipolitiskt på frågan, där det gäller att se
till barnens bästa och ingenting annat.
Ingbritt Irhammar: Jag förstår att det var en viktig fråga
jag ställde, eftersom vi på det sättet alla fick en upplysning.
Lars-Erik Lövdén: Jag skall gå tillbaka till vad
utfrågningen gäller, nämligen hur vi skall få ett brett underlag
för konstitutionsutskottets och justitieutskottets beredning av
frågan.
Det har förekommit bara ett fåtal fall där frågan om
barnpornografi har ställts på sin spets. De mest kända är
Huddinge- och Norrköpingsfallen. Av dem kan man knappast få någon
uppfattning om omfattningen av verksamheten, även om
Norrköpingsfallet rör ett stort antal filmer. Jag vill fråga
Rikspolisstyrelsen, och då närmast Mats Vangstad, om det går att
säga någonting mer om omfattningen av denna verksamhet i Sverige.
Jag vill också i anslutning till det ställa en fråga till Lars
Lidberg, om han från sina vetenskapliga erfarenheter kan säga
någonting om hur omfattande pedofilernas verksamhet är i Sverige.
Birthe Sörestedt: Med dagens regler är det tillåtet att
själv framställa filmer eller importera för eget bruk eller om
man bara visar dem för de närmaste vännerna, eftersom innehavet
inte är kriminaliserat. Kommer man till rätta med den saken med
hjälp av den lagstiftning som nu föreslås?
Dessutom vill jag fråga hur det förhåller sig med import och
export. Andra länder har kriminaliserat innehavet -- kommer
Sverige då att bli ett transitland som utnyttjas för import och
export av sådant här material?
Sigrid Bolkéus: Många länder har redan kriminaliserat
innehav av barnpornografi, bl.a. Norge 1992. Det vore intressant
att höra om någon av er känner till erfarenheterna från Norge --
har de besvärligheter uppstått där som har skildrats i dag?
I straffeloven i Norge står det att förbudet gäller inte bara
sexuella skildringar där barnet faktiskt är under 16 år, utan
också när barnet framställs som om det vore under 16 år. Jag
tänker på det gränsdragningsproblem som Johan Hirschfeldt tog
upp: När upphör man att vara barn?
Mats Vangstad: Beträffande frågan om omfattningen så vet vi
mycket litet om den. Varför det är utomordentligt svårt att svara
på.
Lars Lidberg: (Ohörbart, mikrofonen inte inkopplad)
När man ser till gärningsmännen finns det olika kategorier, de
som inte faller under kategorin tvångsstyrda och aggressiva
(mikrofonen inkopplas) och gärningsmän för vilka gärningen mera
har karaktären av lek eller närmande, alltså avtrubbade åldrade
gärningsmän i fall där barnet tar skada men där tortyrinslaget
inte är så påfallande. I det fall som jag har sett är det mycket
svåra och allvarliga filmer, och de som ser på dem är mycket
störda personer.
Därför tror jag inte man kan säga att det skulle vara så svårt
att övervaka den här verksamheten med hänvisning till att det
finns möjligheter att framställa filmer med datorer. Jag tror
inte att de här gärningsmännen är intresserade av
datakonstruerade filmer. Man kan inte använda det som en bas för
att inte ingripa. I det här fallet tar barnen svår skada. Det är
fråga om djupt störda gärningsmän, som man bör kontrollera och
som man naturligtvis kan hjälpa.
Britta Bjelle: Birthe Sörestedt ställde en fråga om export
av barnpornografi.
Johan Hirschfeldt: När det gäller export är det enligt
gällande lagstiftning så att vissa fall där
distributionsåtgärderna inleds i Sverige är straffbara enligt
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. I andra
fall där distributionsaktiviteterna huvudsakligen ligger
utomlands kan straffbarhet i Sverige tänkas föreligga och då med
stöd av brottsbalksregeln. I dessa senare fall måste dock
prövningen om dubbel straffbarhet beaktas, dvs. handlingen vara
straffbar också i det mottagande landet.
Det är ett kort svar på frågan.
Britta Bjelle: Det ställdes en fråga angående omfattningen
av denna företeelse och om hur det ser ut i andra länder,
exempelvis Norge. Är det någon som känner sig manad att svara?
Helena Karlén: Jag kan säga något om situationen i Norge.
Vi har på ett tidigt stadium skickat över en kopia av den norska
lagstiftningen till riksdagens utredningstjänst.
I Norge är åldersgränsen 16 år, och som det har beskrivits här
har man på ett klokt och utförligt sätt angivit att det gäller
barn som kan antas vara under 16 år.
Jag tror inte att det finns någon levande människa i världen
som kan ange den exakta omfattningen, men en siffra som har
angivits och som inte anses vara överdriven är att det skulle
finnas 250 miljoner videogram och filmer i omlopp i världen.
Siffran är några år gammal, men den ger någon indikation angående
omfattningen.
Vi fick i förra veckan uppgifter från holländska myndigheter
som säger att man i Holland den 25 oktober i höstas tillsatte en
speciell grupp med fyra--fem poliser som arbetar på heltid med
att bekämpa barnpornografi, eftersom man har kommit till insikt
om att det är en omfattande företeelse, som måste bekämpas. Under
dessa fyra månader har man beslagtagit 4 000 filmer, där det
figurerar 1 862 barn. Man bedömer att det bara är toppen av ett
isberg. Man har där ägnat kraft och resurser åt att försöka komma
åt företeelsen i stället för att sitta och vänta tills någonting
uppdagas av en slump såsom det skedde i både Huddinge- och
Norrköpingsfallet.
Det frågades hur det fungerar i Norge. Vi fick en föredragning
av polischefen i Halden Ann-Kristin Olsen, tillika ordförande i
Interpols arbetsutskott för bekämpande av brottslighet mot barn,
den 17 januari vid ett informationsmöte. Riksåklagaren och flera
andra här närvarande var med den dagen och kan kanske komplettera
mina uppgifter.
Ann-Kristin Olsen redogjorde där för att man under de knappa
två år som förbudet har gällt har märkt en klar avtrappning i
förekomsten av barnpornografi. Hon menar att man inte kan hävda
att man har sanerat marknaden, men det var anmärkningsvärt hur
sällan man numera stöter på barnpornografi.
Det här torde ändå vara en indikation på att man, såsom
Riksåklagaren sade, anpassar sig när det finns ett förbud. Det är
inte osannolikt att de i Norge som tidigare sysslade med den här
hanteringen har flyttat verksamheten till länder med liberalare
lagstiftning.
Överlag hade hon positiva omdömen om resultatet av verksamheten
under de knappa två år som förflutit.
Ylva Annerstedt: Jag skulle vilja tacka Justitiekanslern
för den övergripande föredragning som han gjorde och vill ställa
ett par frågor till honom, till en början om husrannsakan.
Det talas upprört om att en kriminalisering av innehav skulle
innebära att man kunde rota i folks hem för att leta efter
barnpornografi. Mot den bakgrunden skulle jag vilja att
Justitiekanslern redovisade exakt vid vilka brott som
husrannsakan kan företas, vilka rekvisit som skall gälla och om
man har någon uppfattning om hur många husrannsakningar per år
som genomförs i Sverige.
En annan sak som diskuterats är risken för spridning om man
kriminaliserar innehav av barnpornografi. Om man ser till
spridningseffekterna, vad skulle kunna jämföras med sexuella
övergrepp mot barn? Vilka andra ingrepp mot
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skulle
kunna jämföras med sexuella övergrepp mot barn?
JK nämnde att databilder inte faller under vare sig TF eller
YGL. Har jag uppfattat det rätt, att en kriminalisering av
innehav i sådana här fall kan göras utan problem med våra
grundlagar?
Vidare vill jag ställa en fråga om de skräddarsydda banden, som
tydligen kunde beställas från Huddinge, och de nätverk som finns
i Norrköping. Kommer man i alla dessa fall in på
gränsdragningsproblemen om vad som menas med spridning till fler
än ett fåtal? Är det så att man, om man inte kan avgöra om det
avser mer än exempelvis tre, fyra eller sex personer, måste
hellre fria än fälla vid bedömningen av om det är fråga om
spridning eller inte?
Jag vill slutligen ställa frågan, om en kriminalisering av
innehav skulle ge möjlighet till ingripande mot import och export
på ett annat sätt än som är möjligt i dag.
Henrik S Järrel: Jag skall tillåta mig att citera ur JK:s
yttrande, dagtecknat den 31 januari 1994, där det på s. 21 står
bl.a. följande:
Möjligheterna att i praktiken med kriminalpolitiska medel komma
tillrätta med barnpornografi framstår i detta perspektiv i mycket
som en fråga om resursåtgången inom de olika grenarna av
rättsväsendet. Det är angeläget för mig att betona att det enligt
min erfarenhet hittills inte brustit i resurstilldelning till de
båda nämnda utredningarna, som varit och är mycket resurskrävande
i olika avseenden.
Sammanfattningsvis gör jag den bedömningen, att det går att
bekämpa barnpornografibrottsligheten inom ramen för det gällande
regelsystemet, men för att styrka spridningsrekvisitet fordras
ett betydande arbete. Det vore emellertid inte riktigt att söka
göra gällande att det med nuvarande reglering skulle vara möjligt
att helt få bort all barnpornografi.
Menar JK möjligen att ett innehavsförbud skulle kunna vara ett
medel att helt eller i högre grad få bort barnpornografin?
Databilder omfattas egentligen inte av vare sig
yttrandefrihetsgrundlagen eller tryckfrihetsförordningen. Man har
väl anledning att överväga hur man skall hantera den frågan i
framtiden. Det blir mycket svårt att komma till rätta med dem,
för även här kan man få verkliga spridningseffekter genom
datanätverk osv. Att kontrollera efterlevnaden kommer att
innebära en betydande svårighet. Jag fruktar att man skulle, om
man vill komma till rätta med t.ex. barnpornografi spridd genom
datanätverk, tvingas till ganska betydande ingrepp. Frågan är hur
det i så fall skulle kunna gå till och om det är försvarligt att
göra det.
Bengt Hurtig: Också jag skall beröra frågan om datanät.
Vi kan tänka oss att en människa loggar in sig i en amerikansk
eller kinesisk databas där sådana här bilder finns och tittar på
dem under den tid då han är inloggad. Han kan då snabbt logga ut
och därmed bryta förbindelsen. Är det fråga om innehav av
barnpornografi när man tittar på bilder som finns lagrade i en
databas någonstans på jorden? Kan man komma åt detta genom ett
förbud mot innehav?
Johan Hirschfeldt: Jag skall försöka besvara frågorna
relativt kort.
Ylva Annerstedt frågade om husrannsakan. Det är svårt att
kortfattat säga någonting om detta. Husrannsakan används i dag på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område
när det gäller bekämpande av sådana brott som olaga
våldsskildring genom husrannsakan hos postorderföretag och kanske
hemma hos innehavaren av ett sådant företag. Det kan vidare
förekomma vid brottet hets mot folkgrupp och
barnpornografibrottet.
Vad gäller barnpornografibrottet har det i Norrköpingsfallet
ägt rum ett tjugotal husrannsakningar, de flesta i bostäder.
Dessa har gjorts med stöd av rättegångsbalkens regler. Det
fordras då att det anses föreligga synnerliga skäl. De synnerliga
skäl som JK ansett tillämpliga är två. Det ena är att man inte
kan styrka vad som förekommit i en nätverksmodell om man inte
använder det här medlet. Det andra skälet är att man vill styrka
och följa upp spridning, innehav och vidarespridning. Det visar
sig också vid åtskilliga av husrannsakningarna att innehavet
varit förenat med vidarespridning.
Jag fick en fråga om risken för en annan typ av
spridningseffekt. Det gällde, om jag förstod frågan rätt, med
vilka brott på tryckfrihetens och yttrandefrihetens område man
kan jämföra sexuella övergrepp vad gäller lagföring.
Man kan då i första hand tänka på olaga våldsskildringar, där
det kan förekomma skildringar av sexuella övergrepp mot vuxna.
Det kan också vara annan brottslighet. Det talas om "snuff
movies" med kanske skildringar av allvarlig misshandel eller
mord. Man kan tänka sig uppvigling till andra att begå brott. En
uppvigling kan naturligtvis ta formen av en skildring av ett
faktiskt genomfört allvarligt brott. Det finns alltså ett antal
sådana situationer.
Spridning av databilder över datanät regleras i dag i
brottsbalken. Där kan det alltså ske en förändring i brottsbalken
utan att det fordras några ingrepp på tryck- och
yttrandefrihetens område. En annan sak är att ett ärende med
innehav av en datadiskett på en tidningsredaktion kan innebära
tryckfrihetsrättsliga tillämpningsproblem av känslig natur.
Spridning till flera eller ett fåtal? Förundersökningen i
Norrköpingsfallet är ännu inte klar, och där är det svårt att ha
någon bestämd uppfattning. I Huddingeutredningen blev detta inte
något större problem, eftersom hela materialet var utbjudet till
andra personer. Men att spridningsrekvisitet innehåller problem
för åklagare är helt klart.
Huruvida en innehavskriminalisering skulle ge större
möjligheter till ingripande mot import och export beror på om
regleringen görs inom eller utanför grundlagarna. Vad gäller
export skulle det underlättas -- när man ingriper mot brottet
begås det i samma ögonblick, så det uppstår inga
preskriptionsproblem. Hur det blir med import beror på vilken
lösning man väljer, men ett innehav för privat bruk ger ju
möjlighet att komma åt även importfallet. Däremot kan det vara en
annan situation om syftet med importen är att sprida materialet i
kommersiella former.
Henrik Järrel frågade, om ett innehavsförbud skulle vara ett
effektivt medel i rättstillämpningen. Den frågan vill jag besvara
med att jag tror det. Jag har pekat på preskriptionsfrågan. Ett
innehav skulle vara ett s.k. perdurerande brott -- det pågår ända
tills myndigheten ingriper, och därmed är det lättare att lagföra
än om man skall styrka att det har ägt rum vid en viss tidigare
tidpunkt. Problemet att styrka spridningsrekvisitet kommer inte
heller att bli aktuellt.
Vad gäller databilder är det mycket svårt att kontrollera
efterlevnaden av lagarna. Jag har skrivit en del om detta i
remissyttrandet. Jag kan inte hela tekniken, men med anledning av
Bengt Hurtigs fråga vill jag säga att man nog måste ladda ner
datafilen på sin egen dator under den tid man tittar på bilden.
Det gäller så ohyggligt stora informationsmängder att man inte
kan ta dem till sig utan måste ha dem i sin egen dator, och då
blir det fråga om innehav. Det innehavet är troligen lättare att
ingripa mot än mot transfereringar mellan databas och dator.
Hans Göran Franck: Jag uppskattar mycket Torsten Jonssons
rättssäkerhetssyn på de här frågorna, men jag skulle vilja höra
hur han ser ur effektivitetssynpunkt på alternativen enbart
konfiskering resp. kriminalisering. Jag vill att han gör ett
uttalande mot bakgrund av vad åklagarutredningen sade om
avkriminalisering resp. nykriminalisering.
Nästa fråga riktar jag till Sven Unger. Du talade om ett antal
undantag som du skulle vilja ha. Kan du precisera vilka undantag
du syftar på?
Slutligen: Jag förstår att det är svårt att ange omfattningen,
vilket Lars-Erik Lövdén har varit inne på. Vissa tidigare
utredningar har givit vid handen att omfattningen är ganska
konstant. Det skulle kanske ändå gå att säga någonting om
huruvida omfattningen ökar eller minskar eller är konstant. Det
är väl närmast Helena Karlén som kan svara på det.
Catarina Rönnung: Jag har en fråga till Riksåklagaren. Han
var inne på att flera --- faktiskt övergrepp. Sedan var han också
inne på att undanta --- tidningsredaktioners rätt att inneha
bilder och att man skulle undanta konstnärliga bilder. Jag ser
här en svår gränsdragning när det gäller konstnärliga bilder. Man
kan anställa en konstnär för att få --- en fråga sedan när det
gäller spridningsrekvisitet, som är litet luddigt. Det är svårt
att definiera vad som menas med ett fåtal.
Den här utfrågningen har givit vid handen att spridning och
innehav liksom har gått ihop. I de nya datorbaserade systemen kan
man inte riktigt skilja på spridning och innehav. Det gör att vi
får ytterligare anledning att mycket noga se på hur man skall
göra med innehav av bilder.
Det är naturligtvis svårt att bedöma omfattningen av den här
brottsligheten. Även om jag naturligtvis tycker att alla barn
skall skyddas, är det intressant att svenska barn har kommit med
i filmerna. Jag skulle vilja veta om de svenska barnen har varit
utsatta för grövre sexuella övergrepp som antar tortyrliknande
former eller om de bara är med på mer "oskyldiga" bilder.
Inger René: Jag har nu bara en liten fråga kvar i mitt
batteri av frågor.
Det sägs att vi i Sverige har en liberal lagstiftning på detta
område. Om det verkligen är så, märks det då också i antalet
brott och i brottens svårighetsgrad?
Elvy Söderström: Jag har tre korta frågor närmast till
Riksåklagaren. Vi har talat mycket om omfattningen av innehav och
spridning av barnpornografi. Jag skulle vilja veta i vilken
utsträckning innehav och spridning är kopplade till andra former
av brottslighet.
Fråga nr 2: Det har talats om svårigheter med gränsdragningen
för barnpornografibrott. Jag riktar mig närmast till
Justitiekanslern med frågan, på vilket sätt det skulle vara
svårare att göra gränsdragningen när det gäller innehav jämfört
med gränsdragningen när det gäller spridning.
Till sist skulle jag med anledning av Birthe Sörestedts fråga
vilja höra hur JK bedömer risken för att Sverige i framtiden blir
ett transitland om inte lagstiftningen ändras. Jag fick inte
riktigt klart för mig hur stor risken är.
Henrik S Järrel: Jag vill erinra om att vi till 1970 hade
en allmän moralparagraf i brottsbalken, som gick ut på att man
kunde inskrida mot sådant som sårade tukt och sedlighet. Det
finns de som hävdar att barnpornografi och annan pornografi
sprang fram när denna allmänna moralparagraf utrangerades ur
brottsbalken. Jag vet inte om någon av våra gäster, t.ex.
Justitiekanslern, skulle vilja belysa om det möjligen skulle
finnas skäl att återinföra en sådan lagstiftning för att lättare
hålla rent på den här kanten.
Sedan har jag en fråga till Lars Lidberg eller någon annan som
känner sig manad att svara. Incestbrott begås ju i strängt
familjära och intima kretsar. Jag undrar om man kan säga att
antalet incestbrott har sjunkit allteftersom de här sakerna
blivit mer allmänt kända. Kan man spåra något samband mellan
uppmärksamheten kring dessa brott och förekomsten av dem? Vi vet
att antalet anmälningar har ökat och att det har blivit lättare
att tala om dessa typer av brott. Kan man spåra något samband
mellan å ena sidan förekomsten av barnpornografi och å den andra
sidan incestproblematiken? Jag menar inte att det måste finnas
något samband mellan förövarna, men mellan företeelserna som
sådana.
Med tanke på det som här har sagts om de nya datamedierna och
den interaktiva televisionen fruktar jag att man, om det införs
ett innehavsförbud, söker sig till andra medier som gör att man
kan ta del av barnpornografi i skydd av en betydligt minskad
upptäcktsrisk.
Torsten Jonsson: Hur effektivt ett straffsanktionerat
förbud skulle vara är svårt att säga. Vi vet att man i samband
med polisiära ingripanden ofta stöter på sådana här företeelser,
och det vore en befrielse att kunna göra någonting åt dem. I den
polisiära verksamheten snubblar vi ibland över att någon innehar
pornografiskt material, men eftersom det inte är brottsligt i
dag, kan vi bara notera det.
Åklagarutredningen varnade för nykriminalisering. Ni må tro mig
eller ej med tanke på mitt yrkesval, men jag är stark motståndare
mot kriminalisering. I varenda remiss vi får av förslag till
kriminalisering frågar vi: är detta absolut nödvändigt, finns det
inte något annat sätt att komma till rätta med företeelsen än
nykriminalisering?
När det gäller kriminalisering på detta område tänker jag inte
alls på allmänna kriminalpolitiska mål eller på hur man skall
återanpassa dessa människor -- jag tänker bara på det elände som
det ställer till för barnen. Barnens integritet är det avgörande
för mig i detta sammanhang.
Alla konstnärliga bilder faller utanför det förslag som jag har
talat om här. Inga teckningar, inga muntliga eller skriftliga
skildringar, är aktuella i det sammanhanget. Om en konstnär med
stöd av sin skaparkraft framställer bilder, de må vara hur
ruskiga som helst, förutsätter det inte någon brottslig handling,
och det är det avgörande i det förslag som Madeleine Leijonhufvud
har lagt fram. Jag har uttryckt det så, att det skall vara fråga
om en direkt avbildning av ett sexuellt övergrepp, och då avser
jag fotografier eller bilder framställda genom motsvarande
teknik, och filmer.
Frågan om omfattningen är rysligt svår att svara på.
Om det finns någon koppling till annan brottslighet kan jag
inte svara på annat än med att vi i samband med utredningar,
t.ex. vid husrannsakningar, ibland upptäcker annan brottslighet,
men jag vet inte om man kan dra slutsatsen att det finns någon
koppling till annan brottslighet.
Sven Unger: Hans Göran Franck frågade vilka undantag jag
syftade på. Jag syftade på sådana fall när skildringen kan anses
försvarlig på samma sätt som det finns undantag vad gäller förtal
eller ärekränkning. Det kan t.ex. gälla en nyhetsförmedling eller
vetenskapliga undersökningar. Eftersom det finns fall där det kan
vara legitimt att inneha barnpornografi, skulle det vara svårt
att kriminalisera, men vad jag menar är att man säkert kan klara
ut de undantagen på samma sätt som man har gjort i andra
sammanhang.
Eftersom jag förstår att mitt tidigare inlägg på förmiddagen
möjligen missuppfattats när jag sade att Advokatsamfundet inte
ser några problem, vill jag framhålla att det hänförde sig till
dispositionen med uppdelning mellan kriminalpolitiska och
tryckfrihetsrättsliga aspekter. Vi ser betydande problem i
samband med yttrandefriheten och tryckfriheten. Det var bara med
hänsyn till dispositionen som jag inte ville framföra fler
synpunkter under förmiddagen.
Johan Hirschfeldt: Får jag först kommentera Catarina
Rönnungs fråga om konstnärliga fotografier.
Det ärende jag nämnde gällde en bild i tidningen ETC, som en
del människor nog uppfattade såsom en bild av ett
incestförhållande mellan mor och son. Bilden friades efter en
mycket omfattande diskussion. Det fallet illustrerar att
gränsdragningen inte alltid är så lätt och illustrerar också att
den typen av gränsdragningar är besläktad med andra besvärliga
gränsdragningsproblem, som en yttrandefrihetsjury kan ställas
inför.
Sedan fick jag en fråga, om det blir svårare att klara
gränsdragningen när det gäller innehav än när det gäller
spridning.
I princip är det väl inte så, utan det är samma gränsdragning.
Men problemet är ett annat. Det har att göra med att
statsmakterna ställs inför svårare avgöranden beträffande
husrannsakan. Förutsättningarna för det kanske blir utsatta för
större påfrestningar. Man kan tänka sig att det kommer igång en
ryktesspridning om att ett incestuöst förhållande skulle vara
avbildat i fotografier som förvaras hos den ena föräldern. Var
går då gränsen för de polisiära myndigheternas möjligheter att
ingripa? Kanske tycker en och annan medborgare att det känns
olustigt att ha sina semesterbilder från soliga badstränder hemma
i byrålådan -- kanske inte i dag, men i framtiden, då synen på
moralförhållanden kanske är strängare. Att problemen i fråga om
ingripande kan bli besvärligare måste man nog göra gällande.
Det frågades om risken för att Sverige blir ett transitland.
Erfarenheterna från utredningarna är att det inte går att belägga
någon omfattande produktion av barnpornografi i Sverige. Det
material man ser i utredningarna härrör från kommersiell
produktion i Europa och Östasien, och det förekommer holländskt
och tyskt tal i en del av produkterna.
Däremot hänger en stor del av problemet säkert ihop med
sexturismen från Sverige. När man ser kvaliteten kan man förmoda
att materialet är producerat i hotellrum i Sydostasien.
Frågan om import och export är svår att besvara. Man kan inte
negligera den risken i dag, och man får heller inte underskatta
risken inför framtiden. Däremot förekommer det säkert liknande
verksamheter i åtskilliga andra länder.
Det gamla sedlighetsbrottet riktade sig ju främst mot andra
företeelser än den vi talar om i dag. Problemet är nu inte den
öppna handeln, utan problemet är spridning i nätverksform. Därför
är jag tveksam om det skulle vara verkningsfullt att återuppliva
den tidigare regleringen.
Lars Lidberg: Man måste skilja mellan otukt med minderårig
och incest, som är otukt med avkomling. Vanlig mjukporr har i
flera undersökningar, bl.a. i Köpenhamn och i USA, visat sig
minska övergreppen mot barn.
Den allvarliga våldsporren har en inlärningseffekt. Det finns
experimentella studier som visar att de som ser på
våldspornografi lär sig att förknippa våld med sexuellt umgänge.
Det är därför viktigt att markera ett avståndstagande. Många som
är så störda att de ägnar sig åt detta anser att det är ett
normalt beteende och att de som tycker annorlunda inte är
normala. Det är viktigt att markera att detta inte är ett normalt
beteende. Att spara kopior hemma hur länge som helst är, även
det, onormalt.
När man undervisar kandidater måste man visa patienter. Jag har
dragit mig för att använda videofilm i sådan undervisning. Jag
vill inte att patienter skall finnas med på videofilmer. Barn
skall inte finnas med på filmer som sedan kan utnyttjas hur länge
som helst.
Det finns experimentellt klarlagt att våld som förenas med
sexuellt umgänge har en inlärningseffekt och leder till att det
bara blir mera sådant.
Britta Bjelle: Är det någon som har synpunkter på frågan,
om vi får in den här typen av brott till landet därför att vi har
en liberalare lagstiftning i Sverige än man har på andra ställen
i Europa?
Johan Hirschfeldt: Jag kan inte svara på det, men jag har
noterat att det finns material som är producerat även i andra
europeiska länder än i Sverige. Så sent som i går tog jag på
biografbyrån del av vad som kommit fram under den pågående
granskningen. Där påträffades flera fall med holländskt och tyskt
tal. Man får anta att materialet används även i de länderna, men
det är svårt att bilda sig någon bestämd uppfattning om det.
Inger René: Är det så att vi verkligen har en liberalare
lagstiftning i Sverige än man har i andra länder vad gäller
produktion och distribution -- alltså bortsett från innehav?
Karin Söder: Det blir allt fler länder i vår omgivning som
kriminaliserar innehav. Det är ingen tvekan om att lagstiftningen
betyder mycket för dem som vill göra pengar på barnpornografi.
Det har också att göra med import- och exportregler.
Det har sagts från olika håll -- men det finns ingen
vetenskaplig grund för påståendet -- att det föreligger risk att
det blir lättare att distribuera barnpornografi från Sverige, om
vi inte i lagstiftningen följer med de andra länderna.
Eva Lundgren: Jag är professor i sociologi. Man kan fråga,
vilken kompetens jag har att tala om det här ämnet. Jag har en
särskild plikt som professor i sociologi att arbeta med frågor om
sexualiserat våld. Som forskare har jag studerat misshandlade och
våldtagna kvinnor, män som misshandlat och våldtagit eller begått
sexuella övergrepp mot barn. De senaste tre åren har jag arbetat
med barn och ungdomar som har erfarenheter från sexuella och
rituella övergrepp. Jag skall inte blanda in mina egna
undersökningar förrän mot slutet. Jag har ingen juridisk
kompetens.
Låt oss inledningsvis konstatera att forskningen kring sexuella
övergrepp på barn och kring barnpornografi samt icke minst
kopplingen mellan dem har kommit igång mycket sent. Det finns
mycket litet vetenskaplig litteratur i ämnet. En förklaring kan
vara att det har rått ett slags konsensus om att övergrepp mot
barn är skadliga, så man har inte brytt sig om att forska vidare
om det. Den magra litteratur som finns från 60-talet tar sin
utgångspunkt i förövarens erfarenheter.
En annan förklaring till att forskningen kommit igång så sent
hänger antagligen samman med att sexuella övergrepp mot barn blev
synliga för offentligheten först på 80-talet som en följd av en
vilja hos vuxna att tro på barnens erfarenheter. Den nyaste
forskningen, från 80-talet och senare, har i mycket större
utsträckning byggt på barnens egna erfarenheter som grund. Det är
alltså någonting nytt i forskningen.
Vi har nu sökt i internationella databaser och vetenskapliga
tidskrifter inom medicin, psykologi och sociologi med sådana
sökord som Child Sexual Abuse, Child pornography och Pornography.
Vi fick fram gott och väl 30 vetenskapliga artiklar, varav bara
cirka en tredjedel faktiskt berör förhållandet mellan sexuella
övergrepp mot barn och barnpornografi.
Man kan då finna positiva eller negativa samband eller inga
samband.
När man förutsätter eller konkluderar att det inte finns något
samband mellan barnpornografi och sexuella övergrepp resonerar
man så här: "Alla som använder barnpornografi begår inte sexuella
övergrepp mot barn" eller "Alla som missbrukar barn sexuellt är
inte barnpornografianvändare".
Det är riktigt, men att det inte alltid finns någon korrelation
betyder inte att det aldrig finns ett positivt samband. Om vi
talar om positivt samband, menar vi att det finns användning av
barnpornografi som uppträder tillsammans med sexuella övergrepp
på barn på ett eller annat sätt.
Man kan också tänka sig ett negativt samband: "Det ena
förhindrar det andra, där det finns barnpornografi finns inga
sexuella övergrepp mot barn. Där det finns sexuella övergrepp mot
barn finns ingen barnpornografi."
Samband kan betyda korrelation, alltså att barnpornografi och
sexuella övergrepp mot barn förekommer tillsammans, men det säger
ingenting om ett orsakssamband, säger ingenting om att det ena
leder till det andra.
Samband kan också betyda orsakssamband, ett kausalsamband, att
det ena leder till det andra.
Samband kan för det tredje betyda funktionssamband:
barnpornografi har en funktion som har någonting med sexuella
övergrepp att göra, eller omvänt, alltså en ömsesidigt
förstärkande process. Jag skall tala om alla tre sätten att
uppfatta samband, relaterat till undersökningar.
Jag måste hela tiden göra den reservationen att vi har haft
kort tid på oss, men såvitt vi har funnit har ingen hävdat att
det inte finns något samband. Det finns undersökningar som
konstaterar att data är motstridiga och som på den grundvalen
drar slutsatsen att man inte kan säga någonting om ett samband,
eller att det närmaste man kan komma sanningen är påståendet att
det inte finns något samband. Det är ingen som hävdar att det
finns ett negativt samband, så att barnpornografi förhindrar
sexuella övergrepp. Detta är märkligt, eftersom det är en populär
uppfattning, som jag skall komma tillbaka till.
I de flesta undersökningarna hävdas däremot att det finns ett
positivt samband i betydelsen korrelation, orsakssammanhang
och/eller funktionssammanhang. Därför koncentrerar jag mig nu på
det. Jag hänvisar till en litteraturlista som har lagts fram här
och som jag skall gå igenom kort.
I studier av samband mellan barnpornografi och sexuella
övergrepp förekommer i huvudsak två förklaringsmodeller, såsom
här har nämnts av Lars Lidberg. Den ena är katharsismodellen,
utvecklad som en förlängning av psykoanalysen. Den säger att man
rensar ut slaggen genom att titta på pornografi: ju mer man
tittar, desto mindre gör man; det kan vara bra med
barnpornografi, eftersom det förhindrar lusten att själv utföra
sexuella övergrepp mot barn. Det resonemanget förutsätter ett
negativt samband: pornografi förhindrar sexuella övergrepp.
Om man drar ut det resonemanget kan man säga att vi skall låta
skolbarn se på grov barnpornografi, så försäkrar vi oss om att de
aldrig blir förövare själva. Jag säger detta för att antyda att
det är svårt att se saken på det sättet. Det är svårt att tänka
sig att s.k. fiktivt våld förhindrar reellt våld. I vår databas
finns icke någon företrädare för det synsättet.
Den andra modellen är den imitationsmodell eller
inlärningsmodell som nämndes här. Den innebär att ju mer man ser
barnpornografi, desto större är faran att man sedan utför
övergrepp: det är inte bra att se pornografi på TV, för det ökar
lusten att själv utföra övergrepp. Då förutsätter man ett
positivt samband mellan barnpornografi och sexuella övergrepp,
t.o.m. ett orsakssammanhang.
Jag skall så gå över till undersökningarna.
I en norsk undersökning från 1988 svarade ungefär 60 % av 200
tillfrågade som varit incestutsatta, att pornografi fanns i
hemmet, och omkring 50 % tvingades se på pornografi, också
barnpornografi. Av de tillfrågade svarade 15 % att de tvingats
utföra det som de såg på den pornografiska filmen. Det måste
anses vara en hög siffra, eftersom det kom fram spontant utan att
man hade frågat om det.
En undersökning vid Queen's University i Kanada, i
litteraturlistan kallad Marshall, hade ett underlag av ett
hundratal manliga sexualförövare och en kontrollgrupp bestående
av icke förövare. Undersökningen gav ett signifikant utslag av
större användning av pornografi bland sexualförövare.
Av en tredje undersökning, av Carter m.fl. i USA, jämfördes
våldtäktsmän med förövare av sexuella övergrepp mot barn. Det
visade sig till yttermera visso att den sistnämnda gruppen var
signifikant mer benägen att använda pornografi både före och
under övergreppet.
Den fjärde undersökning som jag vill nämna kort är den som i
listan kallas Goldstein. Den är också nämnd i Monica
Dahlström-Lannes bok. Slutsatsen i Goldsteins undersökning är att
producenter av barnpornografi utan undantag också har förövat
sexualövergrepp mot barn.
Dessa undersökningar, av vilka jag har exemplifierat några,
diskuterar bara ett korrelationssamband. De säger bara att både
sexuella övergrepp och barnpornografi förekommer tillsammans och
att det finns större tillgång till barnpornografi bland förövare
jämfört med icke förövare, men det säger ingenting om direkta
orsakssammanhang, att det ena leder till det andra.
Man har naturligtvis också undersökt om det finns ett
kausalsamband, så att konsumtion av barnpornografi leder till
sexuella övergrepp. Då vill jag åberopa en amerikansk
sociologiprofessor Diana Russell, som tillsammmans med en annan
sociolog, professor David Finkelhor, har gjort viktiga
undersökningar. Båda är välkända forskare, vill jag påstå.
Diana Russell undersöker om det finns enkla respektive multipla
orsakssammanhang. Hon vill inte gå med på att det skulle finnas
enkla orsakssammanhang, utan hon ser sambanden mellan t.ex.
barnpornografi och övergrepp som multipla orsakssamband, vilket
innebär att flera möjliga orsaker kan föreligga till en händelse.
Var och en av dessa kan vara tillräcklig men behöver inte vara
nödvändig. Alternativt kan en orsak vara nödvändig men inte
tillräcklig som förklaring. Hon ser utifrån detta multipla
orsakssammanhang på undersökningar som kan tolkas så att
pornografi kan vara en nödvändig men inte tillräcklig orsak till
att det begås sexuella övergrepp mot barn. Hon utgår från en
modell som David Finkelhor har utvecklat och som är resultatet av
en rad undersökningar. Han har kommit till att det finns fyra
villkor för att ett sexualövergrepp mot ett barn skall ske:
Någon måste ha lust att utföra ett sexuellt övergrepp.
Denna persons inre hämningar mot att agera ut lusten och begå
ett sexuellt övergrepp måste undermineras.
Personens sociala hämningar -- rädslan för att bli avslöjad och
straffad -- måste undermineras.
Den presumtive förövaren måste underminera offrets kapacitet
att undvika övergreppet och att göra motstånd.
Jag skall nu visa en bild som skall klargöra resonemanget.
Den översta rutan illustrerar tankegången hos Diana Russell och
David Finkelhor. Rutan tar sin utgångspunkt i multipla orsaker
till att begå sexuella övergrepp mot barn. En del av de multipla
orsakerna är i stort sett desamma vid alla typer av övergrepp.
Hon ser i mittersta rutan på den faktiska benägenheten hos män
att utföra sexuella övergrepp, icke bara mot barn, utan också
andra övergrepp. Hon skildrar amerikanska förhållanden, som vi
inte utan vidare kan överföra till Sverige. Vi har heller inte
några tal vad gäller svenska förhållanden att placera i den
mittersta rutan för den faktiska benägenheten att använda
pornografi -- i detta fall är vi intresserade av barnpornografi.
Hennes teori som stödjer ett orsakssamband mellan
(barn)pornografi och sexuella övergrepp i ett nötskal går ut på
att det finns fyra faktorer. Den första faktorn är att
(barn)pornografi gör vissa män mottagliga för en önskan att begå
sexuella övergrepp och intensifierar mottagligheten hos dem som
redan är mottagliga: a) genom att para ihop sexuellt upphetsande
stimuli mot barn, b) genom att skapa upphetsande och
självgenererande fantasier om sexuella övergrepp, c) genom att
skapa sexuell över- och underordning, och d) genom att utgöra en
aptitretare för starkare material.
Då hon har gått igenom faktor 1 om (barn)pornografi illustrerar
hon den genom att hänvisa till undersökningar. Jag har i
litteraturlistan en referens av henne. I den referensen går hon
igenom undersökningarna, så att man ser hennes sätt att tänka.
Faktor 2 är att (barn)pornografi underminerar vissa mäns inre
hämningar mot att agera ut sin vilja att begå sexuella övergrepp.
Här finns en mängd underpunkter belagda med undersökningar.
Faktor 3 är att (barn)pornografi underminerar vissa mäns
sociala hämningar mot att agera ut sin vilja att begå sexuella
övergrepp. Återigen anger hon underaspekter som stöds av
undersökningar.
Faktor 4 är att (barn)pornografi underminerar offrets förmåga
att undvika eller att göra motstånd mot sexuella övergrepp. Också
här finns underaspekter, belagda med undersökningar.
Jag tycker att resonemanget är övertygande och dokumentationen
är god, men tiden är knapp, så jag hinner inte gå närmare in på
detta.
Jane Caputi, som är en annan forskare, för ett resonemang kring
likheter mellan sambanden mellan å ena sidan (barn)pornografi och
övergrepp och å andra sidan reklam och konsumtion. Hon hänvisar
till en av de tidigare kritiska granskarna av reklam, John
Kenneth Galbraith, som hävdar att den centrala funktionen för
modern reklam är att skapa behov, att skapa en vilja som tidigare
inte funnits. Detta, visar Jane Caputi i sin undersökning, är
även (barn)pornografins funktion. Hon återknyter här till
Russells budskap.
Nu har jag talat om ett sätt att föreställa sig
kausalsammanhang mellan pornografi och övergrepp. Men det finns
ett ytterligare perspektiv, som jag vill skildra helt kort,
eftersom det kanske är det mest intressanta för er. Det gäller
fokuseringen på de processuella sambanden, att se på
barnpornografins funktion mer än orsakerna.
Man kan då försöka tolka erfarenheterna hos dem som är utsatta
för övergrepp eller hos förövarna själva. Här hänvisar jag till
undersökningen av Silbert m.fl., som baserar sig på barnens egna
erfarenheter. Den undersökningen visar att det finns tre sätt på
vilka män använder barnpornografi i samband med sexuella
övergrepp:
Man visar barnpornografi för barnen för att framhålla att de
kommer att tycka om övergreppen.
Man visar barnpornografi för att övertyga barnen om att det de
skall göra är allright, alltså legitimera och normalisera
handlingen.
Förövaren ser på barnpornografi för att hetsa upp sig själv
före övergreppet.
En forskare, Burgess, har gjort en undersökning om användningen
av pornografi runt sexringar, vad jag kallar rituella övergrepp,
och har funnit att pornografin har samma funktion här.
Ray Wyre har visat att förövarnas initiala användning av
barnpornografi enligt vad de själva berättar är grundad i ett
behov av att inför sig själva legitimera sitt handlande. De vet
att vad de gör är fel, och de behöver barnpornografin för att
rationalisera sitt beteende: "Barnen tycker om det". Förövaren
konstruerar en helt annan version av verkligheten, där det är det
förföriska barnet som är skuld till handlingen. I det fallet
tjänar barnpornografin syftet att legitimera och på sikt
normalisera övergrepp mot barn.
En engelsk sociologisk forskare som heter Liz Kelly har sett på
produktion och användande av barnpornografi och menar att de
utgör ett mönster för ömsesidigt förstärkande samband.
Barnpornografin är i sig själv ett dokument om sexuella övergrepp
mot barn. Den används sedan som legitimation för sexuella
övergrepp. Förövaren kan visa barnpornografiska filmer för barn,
som han önskar begå ett sexuellt övergrepp mot, för att försäkra
sig om att barnet kommer att samarbeta. Vissa av dessa barn
fotograferas eller filmas när de blir utsatta för övergrepp, och
därmed är processen i gång. Liz Kelly ser inte sexuella övergrepp
som orsak till barnpornografi, utan snarare är barnpornografin
resultat av övergrepp som redan har begåtts. Detta kan så
legitimera vidare övergrepp, som filmas, och nya
barnpornografiska filmer blir till. Det är enligt hennes tolkning
en process av ömsesidigt förstärkande -- barnpornografin och de
sexuella övergreppen förstärker varandra ömsesidigt.
Med detta perspektiv blir det omöjligt att skilja mellan de
barn som far illa i produktionen av barnpornografi och de barn
som far illa såsom ett led i att förövaren har konsumerat
barnpornografi. Enligt Tim Tate produceras barnpornografi inte
endast i kommersiellt syfte, utan huvuddelen produceras i vissa,
ofta slutna kretsar av förövarna själva. Man spelar, kort sagt,
in sina egna övergrepp. Dessa filmer kan användas antingen enbart
för eget bruk till inspiration för nya övergrepp eller delas ut
till nya förövare eller reproduceras och säljas.
Jag hoppas att jag i frågestunden får någon fråga om
skandinaviska förhållanden. Jag har arbetat med dem och har
dokumenterat att det ser någorlunda lika ut i Norge och Sverige.
Avslutningsvis vill jag säga att vi kan förhålla oss till det
eventuella sambandet mellan sexuella övergrepp och barnpornografi
på tre sätt:
Vi kan säga att det icke föreligger något samband, att det inte
finns någon koppling mellan barnpornografi och sexuella övergrepp
mot barn. Detta skulle grunda sig på att övergrepp mot barn kan
ske utan att förövaren någonsin har kommit i kontakt med
barnpornografi, eller att man kan titta på barnpornografi utan
att för den skull bli förövare. Naturligtvis finns det många
exempel på detta icke-samband. Men att detta icke-samband skulle
vara den enda bilden motsägs av de andra redovisade
undersökningarna.
För det andra skulle man kunna säga att det föreligger ett
negativt samband, den s.k. katharsismodellen: det man ser slipper
man göra, och barnpornografi är någonting positivt eftersom den
förhindrar sexuella övergrepp mot barn. Om ett sådant negativt
samband förelåg, skulle innehavarna av barnpornografi vara de
minst troliga förövarna, och förövarna skulle inte ha tillgång
till barnpornografi. Detta motsägs grundligt av de undersökningar
som är redovisade.
För det tredje kan det finnas ett positivt samband -- det vi
tidigare har kallat för inlärningsmodellen. De undersökningar som
här är redovisade stöder detta på så sätt, att det finns ett
förhållande mellan sexuella övergrepp och barnpornografi, men på
olika sätt. Jag har kort behandlat korrelationssamband, direkta
multipla orsakssammanhang och ett mera funktionsmässigt tänkande.
Frågan, om det föreligger ett samband, hoppas jag att jag har
illustrerat. Tyvärr hann jag inte illustrera våra erfarenheter om
de skandinaviska förhållandena.
Britta Bjelle: Tack. Nu går tiden oss ur händerna och jag
tänker fråga representanterna för Barnombudsmannen och
organisationerna om vi kan avstå från att lyssna på anförandena
från er och i stället övergå till att låta ledamöterna ställa
frågor till er.
Karin Söder: Organisationerna har skrivit ett gemensamt
anförande, som vi kan överlämna. Det är t.o.m. underskrivet av de
tre organisationerna.
Britta Bjelle: Dessutom finns det en del material som ni
har skrivit i andra sammanhang och som vi har fått.
Tora Holst: Barnombudsmannens remissyttrande har
tillställts konstitutionsutskottets medlemmar men inte
justitieutskottets.
Britta Bjelle: Också vi har tagit del av det materialet via
konstitutionsutskottet.
Ylva Annerstedt: Med anledning av det som professor
Lundgren slutade med vill jag säga att det vore intressant att få
ta del av skandinaviska erfarenheter på detta område.
Inger René: Jag fortsätter på den tråden. Säkerligen har
alla i utskotten fått brev från pedofiler -- jag har fått tre
anonyma brev och ett som varit försett med namn och adress. Alla
uttrycker samma sak: den oro man känner för att man, om man inte
får se på de här filmerna, kommer att hantera svenska barn.
Jag skulle vilja höra dina skandinaviska synpunkter på om de
här personernas rädsla är grundad.
Liisa Rulander: Jag tycker att det har kommit fram en del
mycket intressanta synpunkter här. Jag vill bara göra en
reflektion först innan jag ställer min fråga. Antalet som tittar
på bilderna tycker jag är egalt, eftersom barnen blir lidande
oavsett hur många som tittar. Riksåklagaren har framfört den
åsikten på ett utmärkt sätt.
Jag vet att det finns barnläkare här i dag, och jag vill ställa
en fråga till någon av dem. Finns det någonting som kan jämföras
med det som drabbar barn som utsätts för sexuella övergrepp? Det
är så abstrakt, men man kanske kan göra det begripligt. Kan man
t.ex. jämföra det med benbrott?
Eva Lundgren: Först skall jag säga litet om skandinaviska
förhållanden, och nu är jag så fräck att jag refererar till egna
undersökningar.
Jag har arbetat med fyra grupper av män som begår sexuella
övergrepp mot barn. Ungefär 50 % är aktiva användare av
pornografi, även barnpornografi. Övergreppen mot barn startar
icke med barnpornografi. Efter hand blir de sexuella övergreppen
mot barn systematiska. Man kan säga att pornografin inledningsvis
blivit använd som en idébank.
Det jag kan säga med utgångspunkt i det som förövarna själva
har berättat för mig är att det så småningom förekommer en
ömsesidig förstärkning av barnpornografi och sexuella övergrepp
mot barn.
Jag har under de tre senaste åren arbetat med både norska och
svenska barn och ungdomar. Det har varit så att säga barn från
vanliga familjer men också barn som hör till de rituella
sammanhangen. I de ordinära familjer där sexuella missbruk sker
och där barnpornografi används tvingas barnen se på
barnpornografi, och därefter sker de grova missbruken.
I det rituella sammanhanget är det samma mönster, men där blir
de sexuella övergreppen genomgående filmade, och där kan man
också tala om tortyr. Dessa barn och ungdomar är livrädda för att
de förekommer på bild på t.ex. den svenska marknaden, och
samtidigt är de skrämda till tystnad. De vet mycket mer om
produktion och försäljning av barnpornografi än de vågar berätta.
En del vågar kanske berätta för mig, och efter hand har jag fått
veta ganska mycket.
Om man ser på funktionen av barnpornografi i förhållande till
sexuella övergrepp mot dessa barn, tycker jag att det är
överensstämmelse mellan min undersökning och de undersökningar
som jag har hänvisat till. Såsom barnen har berättat skall
barnpornografin inledningsvis legitimera de sexuella övergreppen.
Den skall berätta att det är OK och skall på sikt normalisera
övergreppen.
Barnpornografin skall för det andra berätta att detta är
någonting barnen kommer att gilla, för så ser barnen ut på
filmerna. De något äldre barnen skall också upphetsas sexuellt
genom att deltaga i tittandet. För det tredje menar de att
förövarna själva hetsas upp och får idéer om hur de skall göra.
Men jag har också frågat om någonting mer, som barn är upptagna
av och som jag inte kan se att andra har arbetat särskilt mycket
med. Barnen är upptagna av att både genom övergreppsverkligheten,
som är det som räknas i deras värld, och barnpornografin lära sig
vad det är att vara kvinna eller man resp. pojke eller flicka,
och de lär sig vad kärlek är. Man kan tänka sig vilka
föreställningar de får om vad ett normalt liv är!
Detta kommer till uttryck i att många barn inte vill bli vuxna
-- det är farligt nog att vara barn men ännu farligare att vara
vuxen. Flickorna vill gärna bli pojkar, för då tror de att de
slipper lättare undan. Hos några går det så långt att de
insisterar på att de faktiskt är pojkar -- de kallar sig med
pojknamn, de klär sig i pojkkläder och förnekar de kvinnliga
formerna.
De flesta av dessa barn har enorma matproblem. De flesta är
eller har varit starkt anorektiska -- de vill inte bli kvinnor.
De vill inte bilda familj och vill knappast leva -- de har
erfarit allt vad mänskligt liv kan innebära av smärta, och de
tror att detta är en normal verklighet -- det har de blivit
indoktrinerade till genom tankar och gärningar.
Jag var inledningsvis rätt ointresserad av verkningarna av
pornografi när jag började med detta arbete, men jag har
fullständigt bytt åsikt. Jag har heller inte tidigare varit för
förbud som medel att ändra normer, och jag har varit skeptisk mot
användandet av lagstiftning som medel, men denna undersökning
bland svenska och norska barn har gjort att jag fullständigt bytt
ståndpunkt.
Christina Linderholm: Min fråga riktar sig kanske främst
till Rädda Barnen och Barnombudsmannen.
Det finns ett möjligt avgränsningsproblem som inte har med
grundlagarna att göra, utan med åldern. I konventionen om barns
rättigheter anses det att man är barn om man är under 18 år. I de
fall vi talar om i dag torde det gälla en 15-årsgräns eller en
något luddig gräns när man anses könsmogen.
Jag skulle vilja höra Barnombudsmannens och Rädda Barnens syn
på gränsdragningsproblemet. Kan det finnas sådana filmer av
verklighetstrogen karaktär att åldersgruppen mellan 15 och 18 år
borde omfattas av en lagstiftning?
Catarina Rönnung: Vi har tidigare varit inne på frågan om
omfattningen av barnpornografi. Det är en intressant fråga för
oss som lagstiftare. Vi har fått litet olika bud om huruvida
barnpornografi kan appellera till människor över huvud taget
eller om barnpornografin bara kan intressera sådana som har haft
en störd uppväxt eller har avvikande sexuell läggning.
Ylva Annerstedt: Jag har en följdfråga till professor
Lundgren. Det hävdas ibland att det inom vissa kulturer eller
nationaliteter anses normalt och är accepterat att ha sexuellt
umgänge med barn. Speciellt mot bakgrund av den import som kommer
från vissa håll vill jag fråga, om det faktiskt är på det sättet.
Britta Bjelle: Liisa Rulander ställde en fråga som hon inte
har fått svar på. Den handlade om vilka störningar som
barnpornografin kan förorsaka hos barn.
Liisa Rulander: Jag tycker att det vore intressant att höra
om man kan överföra dessa företeelser till något annat område
inom hälso- och sjukvården. Vi har här med oss barnläkaren Eva
Lannerö, som alltså arbetar också med andra sjukdomar hos barn.
Karin Söder: Först skulle jag vilja säga att det mot
bakgrund av det som professor Lundgren sade är viktigt att
poängtera att offer ofta själva blir förövare. Vår strävan måste
vara att bryta denna onda cirkel, och det är ett skäl för att man
måste gå fram ännu hårdare med lagstiftning.
Det är konventionen om barnens rättigheter som ligger till
grund för arbetet i tregruppen Rädda Barnen, UNICEF-kommittén och
BRIS. Vad gäller barnpornografi är det fråga om artikel 34 i
barnkonventionen, men vi refererar även till artikel 3.
Vad gäller åldersgränsen har vi förespråkat att man skall ha en
fixerad åldersgräns och gå upp till barnkonventionens gräns 18 år
där det är möjligt att identifiera den som blivit utsatt för
brott. Det finns fall där man inte kan identifiera offret, men
finns det en åldersgräns, har man lättare att komma till rätta
med problematiken.
Mot bakgrund av FN-konventionen har det lämnats ut uppdrag att
se till att kriterierna följs i de ratificerande länderna.
Det är alltså en styrka när man skall handha de här ärendena
att det tillämpas en 18-årsgräns för identifierade fall och att
man i andra fall ingriper om det är sannolikt att barnet är under
18 år.
Eva Lannerö: Inom UNICEF-kommittén har vi tyvärr ingen
juridisk expertis, men vi har utgått från barnperspektivet när vi
har svarat på promemorian. Vi kanske kan kort beskriva ur barnets
synpunkt vad som händer med ett barn vid ett övergrepp, även om
jag tror att alla har samma åsikt, att övergreppen är otroligt
skadliga. Vad innebär det egentligen för barnet?
Det går nästan inflation i de ord vi använder. Vi talar om
kränkning och integritetsbrott, men vad blir det av barnet som
utsätts för detta? Jag vill säga att vi berövar barnet en normal
barndom. Eva Lundgren var inne på att det utsätts för saker som
det inte är moget för. Barndomen försvinner, och barnet vill inte
bli vuxet och utvecklar psykiska symptom. Det berövas också sin
tillit till vuxenvärlden. Den tilliten utvecklas under de första
åren när barnet växer upp i en familj som fungerar. Den tilliten
störs, barnet kan inte lita på vuxna, det blir osäkert och får
dåligt självförtroende och därmed ett sämre utgångsläge än andra
barn.
Eva Lundgren var också inne på att barnet har svårt att sedan
bilda familj. Vi har sett att det har svårt att knyta an till
andra. Barnen är så skadade i sitt själsliv att de drar sig undan
inte bara från den egna familjen, utan också från kamrater. Deras
identitet är störd.
Efter övergreppen lämnar vi kvar skamkänslor. Det är barnet som
skäms över vad det har varit med om, inte den vuxne förövaren.
Barnet lämnas kvar med en skuld: "Det är fel på mig, och det är
därför jag utsätts för övergreppet". På lång sikt blir flickorna
anorektiska, såsom Eva Lundgren sade. Det är dem jag möter på min
mottagning. De utvecklar depressioner med suicidförsök såsom en
följd av övergreppen.
Att offret blir förövare beror på att personen i fråga får ett
hämndbegär. Det är inte medvetet, men de vill hämnas och gör det
på sitt eget barn eller tillåter att det sker mot eget barn --
helt oförståeligt för oss andra.
Det här är starka känsloladdade ord, men det är en verklighet
som barnen utsätts för. Behandlingen av dem är otroligt svår. Jag
skall ta ett exempel som visar hur svåra skadorna är. Vi vet att
tortyroffer har svårt att komma fram med sina upplevelser under
30--40-årsåldern, så att upplevelserna kommer fram när personerna
är i medelåldern. Detta kan man jämföra med de barn som har
utsatts för övergrepp.
Det här är så svårt att även de terapeuter som sysslar med
barnen måste ha stöd och hjälp. Men alla drabbas inte lika hårt.
En del klarar att leva ett hyggligt liv ändå. Men även om det
bara är ett eller två barn som drabbas, tycker jag att det är
tillräckligt för att vi skall göra vad vi kan för att ändra vår
lagstiftning och se till att minska pornografiutbudet.
Vi har i UNICEF-kommittén diskuterat mycket att vi måste
betänka vårt internationella ansvar -- det har vi lovat genom att
ansluta oss till barnkonventionen. Vi kan vara föregångare för
andra länder. Det är 154 länder som skrivit på barnkonventionen,
och går de samman, kan de göra någonting positivt.
Tora Holst: Barnombudsmannen vill införa en definition av
vad som skall anses som barn i barnpornografilagen.
Barnombudsmannen vill ha en 18-årsgräns för att få
överensstämmelse med konventionen, enligt vilken man räknas som
barn under 18 år.
Jag har tidigare varit anställd hos justitiekanslern och sett
på en del barnpornografiska filmer. (Talet nästan ohörbart,
högtalarljudets nivå starkt nedskruvad) -- enligt min uppfattning
är könsmognaden avslutad när personen är betydligt under 18 år.
Även i fortsättningen kommer det naturligtvis att vara så, att
man i många fall inte vet hur gammalt barnet är, så att man måste
gissa sig till åldern, men då kan man använda som
tolkningsinstrument att med en 18-åring avses en person vars
könsmognad är avslutad. Den tidiga kroppsliga mognaden hos dagens
ungdomar motsvaras ju inte av psykisk mognad.
Karin Söder: Jag vill göra ett tillägg, som kan vara av
intresse för denna parlamentariska församling. Så sent som igår
fick vi besked från Folketinget att man i Danmark föreslår en
lagändring om att kriminalisera innehav av barnpornografi. I
Nordiska rådet, som sammanträder här i nästa vecka, finns sådana
förslag från de svenska, finska och danska delegationerna, och
därutöver är lagstiftning på gång i ett antal länder i Europa.
FN:s organ har framfört en stark vädjan att vi skall gå fram den
vägen.
Sverige tycks vara det enda land i världen där
barnpornografilagstiftningen regleras i grundlag. Vi vädjar om
att man inte låter det utgöra ett hinder för ett ökat skydd för
barnen. Det är fråga om barnens bästa, ingenting annat.
Britta Bjelle: Ingen mer har nu begärt ordet för att ställa
frågor.
För oss i utskotten har detta varit en intressant genomgång.
Möjligen borde vi ha haft litet mer tid med tanke på vilka vi har
inbjudit.
Vi är tacksamma om vi kan få det anförande som organisationerna
har förberett och som Karin Söder nämnde. Även om de flesta
känner till deras inställning, skall vi skicka ut anförandet.
Ett varmt tack till er alla!

Thage G Peterson: Vi hälsar deltagarna och åhörarna
välkomna till andra delen av utfrågningen om barnpornografi.
Vi kommer att inleda denna del av utfrågningen med att experter
från Telia redogör för kommande möjligheter att distribuera
teleprogram och videofilmer över det befintliga telenätet, något
som har fått allt större betydelse i både debatten och
verkligheten. För det avsnittet har vi avsatt 20 minuter.
Efter denna redogörelse kommer utskottens ledamöter att ges
tillfälle att ställa frågor till Telias representanter.
Därefter kommer vi att ta upp de tryckfrihetsrättsliga
aspekterna. Vi kommer främst att ta upp de olika förslag till
åtgärder mot barnpornografi som har lagts fram. Vi har bett
justitiekanslern att först redogöra för de fyra olika lösningar
som diskuterats. Vi har vidare bett professor Madeleine
Leijonhufvud att därefter redogöra för ett femte förslag, som hon
själv har lagt fram. Innan utskottens ledamöter ställer sina
frågor i anslutning härtill har vi bett justitiekanslern att göra
en kort kommentar till Madeleine Leijonhufvuds förslag.
Efter detta kommer utskottens ledamöter att få tillfälle att
ställa frågor till justitiekanslern och Madeleine Leijonhufvud.
Därefter kommer vi att be de närvarande representanterna för de
publicistiska intressena, inklusive pressombudsmannen, att svara
på frågor från utskottens ledamöter.
Thage G Peterson: Jag hälsar nu Östen  Mäkitalo, Anders
Kagevall och Anders Lundström välkomna.
Östen Mäkitalo: Jag skulle först vilja säga att Telia
Research AB är Telias forsknings- och utvecklingsbolag.
Det finns i dag ett flertal möjligheter att överföra TV till
hemmen. Det finns satellit, och det finns fiber, som framför allt
kommer i större utsträckning i framtiden. Man kan använda
koppartrådar som i dagens telefoni. Det finns kabel-TV, rundradio
och mikrovågssystem.
De system vi skall tala om i dag är det som har med telenätet,
dvs. användningen av koppar och datanät, att göra. Jag kommer att
säga några ord generellt om telenätets möjligheter, och därefter
kommer mina kolleger att beskriva dessa möjligheter mer i detalj.
Telenätet används inte enbart som telenät utan också som
förbindelse mellan olika typer av datanät. Det finns där också
vissa möjligheter att överföra den här typen av information.
I princip består telenätet av ett transportnät och ett
accessnät, dvs. ett anslutningsnät till transportnätet.
Med en vanlig telefon kan man via modem sända och ta emot en
viss mängd data. I dag finns det också i begränsad utsträckning
möjligheter till utökade tjänster i form av ISDN, som ger högre
kapacitet för data och bilder.
Dessa system och telenätet kommer att fungera på ungefär samma
sätt som dagens telefoni -- man ringer upp den som man vill lämna
information till eller inhämta information från. Det betyder att
kopplingen är identifierad och loggad i båda ändarna, varför man
har en viss kontroll över det hela.
Anders Lundström: Jag har fått tio minuter på mig för att
redogöra för hur man kan överföra stillbilder och rörliga bilder
över vårt telefonnät. Det hade givetvis varit trevligare att få
vissa detta i något annat sammanhang. Det är nämligen min fasta
övertygelse att den här tekniken, rätt utnyttjad, kan bli till
stor nytta både för den enskilda människan och för samhället.
Jag tänkte ta er med på en resa och då börja med att visa vad
man kan använda vårt vanliga telefonnät till. Vi kan vidare titta
på en annan teknik som finns i dag och som heter ISDN. Slutligen
skall vi ha ett framtidsscenario med en ny teknik som heter ADSL
och som lovar mycket.
Jag börjar med ett helt vanligt analogt telefonabonnemang. Vad
ni ser på den bild jag visar på overheaden är en liten
bildtelefon för hemmet. Den kostar 4 000 kronor, och den finns i
dag i USA. Man stoppar helt enkelt in den i telefonjacket och kan
sedan ringa till den man vill tala med. På det lilla fönstret som
har i stort sett ett vykorts storlek kan man se motparten. Den
här bildtelefonen fungerar på vårt vanliga telefonabonnemang.
Det har i USA dykt upp en del suspekta TV-shower av typ
Bingolotto. Om man sitter hemma i soffan och kan gissa priset på
en vara eller får bingo, ringer man upp TV som i sändningen visar
bilden av den som ringer. Jag vet inte om detta är någonting för
det svenska kynnet, men tekniken finns. Hade den kostat litet
mindre hade jag köpt en sådan här åt mina föräldrar i Norrland
och en åt mig själv. Bildtelefonen ger en stark närhetskänsla.
Vi håller oss kvar vid det vanliga telefonnätet. För 4 000
kronor får man en rätt bra persondator med ett modem. Med denna
utrustning kan man ringa precis vart man vill. Jag ser ju helst
att man ringer till KTH och plockar hem en
distansutbildningssektion och förkovrar sig på kvällen. Den som
är mammaledig kan ringa till företaget och fortsätta att delta i
arbetet. Jag själv som har rätt långt till jobbet kan sitta hemma
en dag i veckan och jobba med den här utrustningen. Men
självfallet kan den också missbrukas. Med den här utrustningen
kan man ringa vart som helst i världen.
Kan man då göra någonting för att hålla koll på detta? I takt
med att Telia bygger bort sina gamla mekaniska växlar och vi får
AXE-teknik kommer man att logga alla samtal. Detta har vi gjort
för att kunna erbjuda kunderna mer specificerade
telefonräkningar. Men det skulle även kunna användas för att
kontrollera om någon har ringt till ett "skumt" telefonnummer.
Så till en nyhet som kom för ungefär ett år sedan. Fler och
fler människor tecknar ett abonnemang, som innebär att de
begagnar sig av en ISDN-tjänst. Man kan härigenom överföra
otroligt mycket mer information över den gamla telefontråden än
om man bara har ett vanligt abonnemang. På det här sättet kan man
överföra rörliga bilder i mycket större format än med den
billigare analoga telefonen.
Denna teknik har funnits tidigare, men kostnaden har varit
mycket hög, dvs. omkring 0,5 miljoner kronor. Men vad som nu
händer är att det om ett par tre månader till Sverige kommer
billiga kortsatser, som man stoppar in i en vanlig PC eller Mac
och som gör om dessa till en bildtelefon. Jag har själv haft
detta i ungefär ett år. I en vanlig Mac har jag stoppat in två
kort. Detta tillägg kostar ungefär 40 000 kronor, och man får på
det sättet en bildtelefon. Man får på skärmen en liggande
A4-sida, och man kan skicka dokument mellan datorer. Jag ringer
en gång i månaden till en kollega i USA med det här systemet för
att diskutera tekniska problem. Kostnaden blir densamma som för
ett vanligt telefonsamtal.
Detta är vad som finns i dag.
Till slut helt kort något om ett framtidsscenario. För bara
några år sedan lärde man sig i olika laboratorier att skicka
vanlig video, dvs. egentligen en vanlig TV-signal över en ordinär
telefontråd. En telefontråd är ju egentligen avsedd bara för
att överföra tal. Det är därför otroligt knepigt  att knyckla in
en TV-bild på en telefontråd, men i dag har vi lärt oss att göra
det. Framför allt i USA har teleoperatörer och stora
underhållningsfirmor i t.ex. Hollywood gått samman för att se vad
man skulle kunna använda den här nya tekniken till. Att skicka en
video över en koppartråd är bara halva problemet. Det måste ju
också finnas en tjänst som gör att systemet går att använda på
ett enkelt sätt.
Det här systemet kan t.ex. användas i skolan. När jag för några
år sedan gick i skolan, anpassade man schemat efter
Utbildningsradions sändningar i TV. Nu kommer man i stället under
t.ex. en geografilektion att kunna koppla på TV-n, ringa upp
Utbildningsradion och få önskat program.
Så ett framtidsscenario. Detta är mycket nytt, och jag har här
bara skissat ett arbete med teknikutveckling som vi deltar i. Det
hela är ännu mycket löst.
Man kommer hem på kvällen och slår sig ned framför TV-n. Man
trycker på fjärrkontrollen till någonting som kanske liknar en
CD-spelare. På TV-rutan dyker det upp en bild som visar vilka
tjänsteleverantörer som man kan få kontakt med. Det kan vara
videouthyraren på hörnet. Det är nu kväll och han har stängt, men
du kan ändå få se någon av hans videofilmer. Andra
tjänsteleverantörer kan vara KTH, Chalmers, en postorderfirma
eller vad som helst. I kväll väljer du Bosses Video, och du får
då på din TV-skärm en ny meny med en förteckning över alla
videofilmer som Bosses Video kan erbjuda just nu. Du klickar med
fjärrkontrollen fram en video som du tycker verkar intressant och
trycker på "Play". Sedan kan du se filmen precis på samma sätt
som om du hade haft videobandet hemma oss dig.
Om du varit på IKEA och köpt en hylla som du inte kan skruva
ihop, ringer du till IKEA och får en instruktion som visar hur du
skall göra.
Detta var ett alltså ett framtidsscenario.
Vi har förberett en liten demonstration som visar hur det kan
se ut om man använder ett sådant här system på rätt sätt, t.ex.
av en tidning som hämtar hem bilder från OS i Lillehammer.
Anders Kagervall: Jag tänkte helt kort demonstrera en
teknik som finns redan i dag. Det är bilder som jag hämtat hem
över datanätet Internet.
Ett bildarkiv som har varit mycket populärt under den senaste
tiden har varit OS i Lillehammer. Jag skulle ha kunnat vara
uppkopplad live, men detta är en demonstration där allt ligger
lagrat på min dator. Jag hade alltså kunnat koppla upp mig mot en
dator i Norge och få en meny över vad man där har att erbjuda.
Bl.a. har man haft ett stort arkiv av TV-bilder som man har
datoriserat och därmed gjort tillgängliga.
Jag väljer här matchen Sverige-Kanada, klickar med musen och
efter en liten stund kommer det upp en bild på min skärm. Den
enda skillnaden jämfört med om vi hade kört live är att det hade
tagit litet längre tid.
Det är även möjligt att överföra rörliga bilder med den här
tekniken. Det blir då fråga om större datamängder, och det tar
litet längre tid innan vi får fram programmet -- med dagens
teknik måste hela videosnutten överföras innan vi kan börja titta
på den.
Den lilla filmsnutt som jag nu skall visa är hämtad från ett
företag i Kalifornien, som säljer multimediaprodukter. De
utnyttjar den här tjänsten för att göra reklam. Man får ett litet
prov på företagets produkter för att kunna bestämma sig om man
vill köpa något.
Vi kan även titta på en stillbild av litet högre kvalitet. Det
syns kanske inte så bra här på overheaden, men har man en hyfsad
hemdator blir kvaliteten mycket bra med dagens teknik. Just dessa
bilder kommer från ett museum i San Fransisco.
Jag har här, som sagt, använt ett datanät som heter Internet. I
princip samma sak går att göra med de BBS-system, som man bl.a. i
DN har haft en artikelserie om. Detta system är inte riktigt lika
lätt att använda -- man får skriva en del kommandon på
tangentbordet och kan inte bara klicka med sin mus. Men principen
är alltså densamma.
Östen Mäkitalo: Det finns alltså stora möjligheter att i
dag överföra bilder och video. Det tar emellertid en viss tid att
överföra informationen, men allteftersom kapaciteten i näten ökar
blir överföringstiden kortare och kvaliteten högre.
Thage G Peterson: Tack skall ni ha! Då ger jag möjligheten
till utskottens ledamöter att ställa frågor.
Inger René: Det sägs ibland i de här sammanhangen att de
som använder barnpornografifilmer är tekniskt så ointresserade
att det skulle vara ett bekymmer för dem att använda den här nya
tekniken. Vid den här demonstrationen såg det inte särskilt
besvärligt ut, men vilken är er åsikt om den saken?
Östen Mäkitalo: Jag tror inte att de tekniska svårigheterna
att utnyttja de här systemen utgör något hinder. Däremot är det
så att när det gäller tjänster inom telenätet har man nu genom
avtal kontroll över vilka som är anslutna och vilka tjänster de
tillhandahåller. Det som kan vara problem är datanäten och de
internationella anslutningarna, som vi inte på samma sätt har
kontroll över.
Inger René: Är det tekniskt mer komplicerat att använda de
systemen?
Östen Mäkitalo: I princip inte -- det är fråga om att slå
ett telefonnummer. Men genom de avtal som Telia har med sina
kolleger i andra länder har man även här en viss kontroll. Det är
emellertid inte tekniskt svårt att använda systemen.
Catarina Rönnung: Vi hörde på förmiddagen om interaktiv
dataöverföring, dvs. att man kan designa sin egen
barnpornografifilm. Är det i dag möjligt att i Sverige tillämpa
den tekniken? Hur långt har man kommit på det området?
Sedan tycker jag att det verkar som om den här tekniken över
huvud taget öppnar möjligheter till ett storebrorssamhälle, dvs.
att det är litet grand integritetskänsligt och kan kränka
privatlivets helgd, om det finns möjlighet att man blir uppringd
utan att man har möjlighet att förhindra det.
Östen Mäkitalo:  Man kan inte bli uppringd och bli
"betraktad" -- det finns möjligheter att förhindra det.
I teorin är det möjligt att man själv kan påverka det man vill
se, genom val mellan ett antal i förväg inspelade sekvenser och
på det sättet få viss interaktivitet, men för att det i praktiken
skall vara allmänt möjligt krävs det att det finns en operatör
som tillhandahåller den tjänsten och att Telia i avtalet med sina
abonnenter har tagit hänsyn till detta. Teoretiskt sett är det
alltså möjligt att åstadkomma sådana system, men i praktiken är
förhållandena detsamma som med vilken verksamhet som helst -- det
regleras genom avtal.
Henrik S Järrel: Jag skulle gärna vilja att ni belyste
frågan hur man granskar och kan kontrollera den här trafiken. Vad
finns det för avlyssnings-, koderings- och sekretessmöjligheter,
om man skulle vilja granska den här trafiken för att se om det
pågår någon form av olaglig informations- eller bildöverföring.
Vilka resurser måste man i sådant fall använda sig av?
Det är väl alltid så att det måste finnas en källa, men den
källan kan i och för sig finnas på andra sidan jordklotet. Det
pågår kontinuerlig sändning, och det är individuell uppkoppling.
Det är emellertid en total spridning till alla som har möjlighet
att koppla upp sig på nätet. Många kan alltså nås av den här
informationen, och det kan ge spridningseffekter. Kan du belysa
den frågan litet närmare?
Östen Mäkitalo: Det är redan i dag möjligt att via en
telefon ringa vem som helst och överföra information. Sådan
överföring från en abonnent till en annan kommer det även
framgent att finnas möjlighet till. Data kan i dag koderas på
olika sätt. En överföring från en abonnent till en annan
någonstans i världen är mer svårkontrollerad just på grund av
koderingsmöjligheterna.
Alla de öppna tjänster som var och en kan abonnera på
kan man däremot hantera på ett helt annat sätt.
Bengt Hurtig: Om man vill koppla upp sig på det datorsystem
som vi här fick demonstrerat, måste man alltså först i sin egen
dator lagra den stillbild eller de rörliga bilder som man vill
titta på. De finns alltså lagrade på den egna hårddisken.
Finns det några möjligheter att titta på bilder så att säga on
line, där man får signalen direkt in på sin bildskärm? Jag tycker
att det borde vara möjligt. Vi har i EG-delegationen haft
kommunikationer med Bryssel, där det sitter en TV-kamera i den
ena änden och en bildskärm i den andra. Man skulle väl på samma
sätt kunna ha en video som man själv kan styra. Då finns det,
såvitt jag förstår, ingen bild lagrad i den egna datorn.
Östen Mäkitalo: Den här förbindelsen med Bryssel har haft
tillräcklig kapacitet för att man skulle kunna överföra bilder
momentant, låt vara i digitalform. Man kan inte titta på detta om
man gör ett snitt på vägen, men man kan naturligtvis avkoda den
informationen och då se bilden.
Henrik S Järrel: Jag tror inte att jag fick något svar på
min fråga om tredje part kan gå in och avlyssna en koderad eller
krypterad informationsöverföring. Låt oss ta exemplet med
barnpornografi och en fotografisk bild, stillbild eller rörlig
bild. Är det möjligt att gå in och kontrolla förekomsten av sådan
överföring om den genomförs av ett koderings- eller
krypteringssystem?
Östen Mäkitalo: Om det är fråga om en överföring mellan två
ägare av utrustningen, har de möjligheter att
genom kryptering göra det omöjligt för någon annan att komma åt
överföringen. Det är samma princip som när man i dag överför data
mellan t.ex. banker.
Om det däremot är fråga om en publik tjänst, är ju algoritmerna
kända, vilket innebär att förbindelsen kan övervakas och avkodas.
Liisa Rulander: Att det så att säga över vattnet förekommer
kommunikation som vi här inte riktigt önskar är en sak. Men vad
jag har funderat litet över är kostnadsaspekterna. Det måste väl
ändå bli ganska dyrt för de här konsumenterna att beställa hem
sina produkter. Jag brukar gräla på mina pojkar där hemma när de
leker med modemet litet för mycket. Jag kan tänka mig att om man
måste ta till internationella baser för att komma åt den
information man vill ha, så blir det väl ganska dyrbart.
Den utrustning som ni här demonstrerade kostar ju en hel del,
även om den numera blivit billigare än tidigare. Men vilka är
kostnaderna för själva kommunikationen?
Östen Mäkitalo: Kostnaderna för användningen av dessa
system är ungefär desamma som för telefonsamtal med utlandet,
dvs. 10, 20, 30 eller 40 kronor i minuten beroende på vart man
ringer.
Liisa Rulander: Jag tyckte bara att det, med tanke på all
den teknik som krävs, lät väldigt litet när det sades att det
skulle vara samma taxa som för vanliga samtal. Men utnyttjandet
av denna teknik kostar tydligen inte mer.
Östen Mäkitalo: Nej, själva transporten kostar inte mycket
mer än ett vanligt telefonsamtal, eftersom den egentligen inte
kräver så mycket mer. Däremot är det mer kostsamt i ändarna än så
länge. Även om det blir billigare, så är det fråga om ett antal
tusenlappar som skall till.
Thage G Peterson: Eftersom inga av utskottens ledamöter
tycks ha några ytterligare frågor i detta avsnitt, vill jag tacka
Östen Mäkitalo och hans medarbetare för att de hade vänligheten
att komma till vår hearing. Tack skall ni ha!
Thage G Peterson: Vi går nu över till de
tryckfrihetsrättsliga aspekterna.
Vi skall nu främst behandla de förslag till olika åtgärder mot
barnpornografi som har lagts fram. Vi har bett justitiekanslern
Johan Hirschfeldt att redogöra för de fyra lösningar som har
föreslagits i debatten. Ledamöterna i de båda utskotten har fått
material som belyser dessa fyra förslag, och med den kännedom jag
har om både justitieutskottet och konstitutionsutskottet är jag
övertygad om att ledamöterna har satt sig in i de olika
förslagen.
Två av dessa åtgärder lade JK fram förslag om i sitt
remissyttrande över justitiedepartementets promemoria. Det tredje
förslaget till lösning presenterades av Justitiedepartementet vid
dess hearing för en månad sedan. Det fjärde förslaget är det som
har lagts fram av Brottsförebyggande rådet.
Sedan justitiekanslern har kommenterat dessa förslag, kommer
professor Madeleine Leijonhufvud att redogöra för sitt förslag,
alltså det femte förslaget. Därefter ger vi JK möjlighet att
kommentera det förslaget.
Johan Hirschfeldt: Får jag först i anslutning till denna
tekniska genomgång bara nämna en fråga som jag tycker är mycket
känslig och viktig. Man kan naturligtvis tekniskt sett övervaka
trafiken mellan bas och mottagare. Men om statsmakterna skulle
använda sig av en sådan övervakning skulle det, såvitt jag
förstår, vara en form av telefonavlyssning. Detta är en möjlighet
som vår lagstiftning ger men som är kringgärdad med
utomordentligt stränga restriktioner.
Jag skulle alltså tala om de olika alternativen och tar då som
utgångspunkt gällande förhållanden i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen. Den fråga vi i dag ställer oss är om
nuvarande regler är uttryck för en riktigt gjord avvägning mellan
de aktuella intressena. En annan fråga är om reglerna i dagens
system är effektiva när det gäller att bekämpa
barnpornografibrott. Vidare inställer sig frågan om en ändring
skulle medföra farliga skadeverkningar på de konstitutionella
värden som informationsfriheten utgör. Vi ser också en teknisk
framtid målas upp. Detta illustrerar behovet av att man på ett
brett och långsiktigt sätt följer dessa frågor i ett
utredningsarbete.
Detta är den långsiktiga aspekten, och jag går nu över till den
mer akuta frågan.
Jag börjar med att säga några ord om det som har kallats för
konfiskationsalternativet, vilket man skulle kunna säga är det
minst ingripande. Enligt dagens regler kan det vara nödvändigt
att efter lagföringen återlämna videogram som beslagtagits i
samband med en utredning, såsom t.ex. i fallet i Norrköping. Här
kan det i en del fall visa sig vara fråga om videogram som inte
är avsedda för spridning utan som redan har spritts. Förslaget om
ett renodlat konfiskationsalternativ innebär att man inte skall
behöva lämna tillbaka filmerna utan att dessa i stället skall
förstöras.
Juridiskt sett innebär det ett ingrepp i egendomsrätten. Ett
sådant ingrepp skulle säkerligen vara rätt verkningsfullt när det
gäller att rensa förekomsten av sådant material exempelvis i
dessa nätverk. Men den kriminalpolitiska signalen i en sådan
lösning är mycket svag, om ens någon -- ett innehav är ju inte
kriminaliserat.
I anslutning härtill vill jag också säga att man inte helt bör
glömma bort att om en gärningsman fotograferar sin egen gärning
och döms för sexualbrott, så kan filmen eller bilden enligt
brottsbalkens regler förverkas.
Detta var det renodlade konfiskationsalternativet, och jag
kommer då över till alternativet innehavskriminalisering. Den
första fråga jag då vill beröra är huruvida
innehavskriminalisering måste göras i både
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Man bör
då komma ihåg att vi har valt lösningen med två parallella
grundlagar just därför att de skall kunna innehålla olika regler
på någon punkt. Det bästa exemplet på detta är biografcensuren,
men det finns även andra exempel.
Att i tryckfrihetsförordningen inte kriminalisera innehav
skulle ha ett symbolvärde i det att man bibehåller
tryckfrihetsförordningen oförändrad på den punkten. Å andra sidan
kan det vara svårt att förklara varför bilderna inte skall
behandlas på samma sätt i de båda lagarna. Det praktiska behovet
av en kriminalisering av innehav är dock säkerligen större när
det gäller videogram än i fråga om tryckta stillbilder.
Straffvärdet är kanske detsamma, och det kan därför av
kriminalpolitiska skäl vara svårt att inse varför man skulle göra
en sådan här skillnad.
Nästa distinktion blir huruvida en innehavskriminalisering
skall ske utan genombrott av censurförbudet eller med genombrott
av censurförbudet. Båda dessa alternativ har förekommit i
diskussionen.
Det minst ingripande skulle naturligtvis vara en
innehavskriminalisering utan genombrott av censurförbudet.
Utgångspunkten för den skissen är att det är ett viktigt intresse
att skydda informationsfriheten -- det skall inte förekomma
ingrepp före spridningen, dvs. husrannsakan och beslag t.ex. på
nyhetsredaktioner skall inte vara tillåtna. Om man kriminaliserar
innehav med genombrott av censurförbudet, skulle Rapport ha
kunnat förhindras att sända det reportage om barnpornografi som
blev föremål för straffrättslig åklagarprövning. Jag fann i detta
fall att inslaget på grund av försvarlighetsreglerna  inte var
straffbart som spridning av barnpornografi.
Att man upprätthåller censurförbudet innebär också att man ger
ett skydd åt meddelare. Man kan tänka sig att någon innehar ett
videogram med barnpornografi som har ett mycket stort
nyhetsvärde. Det skulle kunna vara ett material om marknaden för
eller produktionen av barnpornografi. Det skulle kunna av
materialet framgå att det är mycket mäktiga intressen i samhället
som står bakom den produktionen. En medborgare -- det må vara en
frilansjournalist eller någon annan -- som har ett sådant
arbetsmaterial i sitt hem skall kunna åtnjuta grundlagens skydd.
Det finns ett problem med alternativet att man inte bryter
igenom censurförbudet, och det har med importverksamhet att göra.
Vi var under förmiddagen inne på att import för eget bruk blir
straffbar genom en innehavskriminalisering. Om importen däremot
sker i syfte att ge ut materialet på den inhemska marknaden, blir
denna regel inte verkningsfull.
Det andra alternativet är att bryta igenom censurförbudet och
genomföra en kriminalisering i de båda grundlagarna. Det kräver
att man går in i tryckfrihetsförordningens första kapitel, som
innehåller kärnpunkterna i informationsfriheten. I dag är dessa
regler så starka, att man inte gör något undantag från
censurförbudet ens för krigstidsförhållanden. Det skulle alltså
här bli fråga om ett mycket långtgående genombrott av friheten
att trycka och ge ut skrifter och andra skyddade framställningar.
Däremot blir naturligtvis problemet med import mindre vid en
sådan lösning.
Faran med denna lösning har angetts vara smittoeffekten, dvs.
att gör man ett genombrott en gång, så kan det vara lättare att
göra det en gång till. Det kan också förekomma andra situationer
som det i en framtid kan framstå som välmotiverat att ingripa
mot.
Madeleine Leijonhufvud: Jag vill börja med att kort erinra
om hur det nuvarande straffansvaret i samband med barnpornografi
ser ut. Några av de nu närvarande var inte här på förmiddagen,
och vad jag nu skall säga kompletterar i någon mån JK:s
framställning i morse. Detta är ju en viktig utgångspunkt för en
eventuell lagstiftning, hur denna än anses böra utformas. Den är
också nödvändig som bakgrund till det förslag som jag nu skall
redogöra för.
Jag använder några konkreta exempel från de beslag som gjorts
under senare tid för att visa hur det i dag ser ut.
Först den videofilm, i vilken en man hade fört in sin penis i
munnen på ett spädbarn. Mannens handlande utgör våldtäkt. Vad han
gör sig skyldig till är vad lagen kallar "med samlag jämförligt
sexuellt umgänge". En erigerad penis kan inte utan våld trängas
in i ett litet barns mun och hals. Högst sannolikt skulle den här
våldtäkten bli bedömd som grov. Handlandet innebär särskild råhet
och möjligen livsfara, särskilt om mannen ejakulerar i barnets
hals med kvävningsrisk som följd.
I den film, i vilken en man och en liten pojke låg på en säng
och höll i varandras könsorgan, begick mannen åtminstone det
brott som har den missvisande beteckningen "sexuellt umgänge med
barn". Troligen skulle brottet bli bedömt som sexuellt tvång
eller sexuellt utnyttjande på grund av barnets
beroendeförhållande till den vuxne.
Flickan som piskades naken utsattes naturligtvis för ett
misshandelsbrott. Men att hon användes för en pornografisk film
innebär också att hon utsattes för ett sexualbrott, nämligen
sexuellt ofredande. Det brottet föreligger alltid när barn
används i pornografiska filmer eller bilder. Men ofta är det
alltså fråga om betydligt allvarligare sexualbrott.
Den som filmade det hela -- vare sig det var förövaren själv
eller någon annan person -- gjorde sig skyldig till
barnpornografibrott enligt brottsbalken 16:10 a. Själva
framställandet av en barnporrfilm innebär alltså oftast flera
brott. Sexualhandlingen mot barnet utgör ett brott. Att använda
barnet i en porrfilm utgör ett annat sexualbrott, och att
framställa filmen i uppsåt att sprida den utgör ett brott mot
allmän ordning -- barnpornografibrott.
När en sådan bild trycks i en tidning eller en sådan film visas
i TV, blir det fråga om ansvar för brott enligt
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen för
utgivaren av tidningen respektive TV-programmet. Det straffbud
som då används i tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen lyder likadant som brottet enligt
brottsbalken 16:10 a: att skildra barn i pornografisk bild med
uppsåt att bilden sprids. Utgivaren undgår ansvar bara om det var
försvarligt att visa bilden eller filmen, vilket i praktiken
betyder att det skall ha varit fråga om en befogad och seriös
nyhetsförmedling.
Innehav är inte förbjudet. Man kan se filmen själv och visa den
för sina vänner utan att det kan förhindras. Man kan också
behålla barnporrtidningen med bilden av barnet.
Bakgrunden till att jag är här i dag är att juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet fick
departementspromemorian Ökat skydd för barn på remiss. I
promemorian avvisades tanken på ett förbud mot innehav av
barnpornografi. Den motivering som gavs var att detta skulle
utgöra ett alltför långtgående ingrepp i själva grundtanken i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Fakultetsnämnden delade inte denna utgångspunkt utan framhöll
att grundtanken bakom grundlagsskyddet är att tanke- och
åsiktsfriheten skall skyddas. Den friheten berörs inte, skriver
fakultetsnämnden i sitt remissvar, när ett sexuellt övergrepp
begås mot ett barn för att skildra detta i bilder att användas av
vuxna personer som verktyg för sexuell tillfredsställelse. Att
köpa eller att på annat sätt anskaffa och använda sådana bilder
är inte att informera sig utan att utnyttja ett barn på ett sätt
som skadar dess integritet.
Nämnden ifrågasatte om tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen verkligen kunde anses bevara ett
grundslagsskydd för innehavet av sådana alster vars framställande
och spridande har gjorts till brott enligt dessa lagar som
missbruk av tryckfriheten.
I den rättspolitiska frågan intog fakultetsnämnden den
ståndpunkten att innehav bör förbjudas, eftersom själva
förekomsten av bilderna ute bland människor utgör en fortsatt
kränkning av det utnyttjade barnet.
Här vill jag, med anledning av förmiddagens diskussion om
spridning kontra innehav, tillfoga att om innehav är en kränkning
utgör det grund för att kriminalisera själva innehavet och inte
begränsa kriminaliseringen till spridandet. Jag vill också
hänvisa till de andra skadliga effekter som professor Eva
Lundgren berättade om och där kontentan var att detta är
förödande effekter för barnet.
Hur ett förbud lagtekniskt skulle utformas gick
fakultetsnämnden inte närmare in på -- det fanns ju i promemorian
inget underlag att utgå från.
Vid hearingen i justitiedepartementet representerade jag -- som
professor i straffrätt och ledamot av nämnden -- den juridiska
fakultetsnämnden. Underlag för hearingen  var JK:s yttrande med
två alternativa konstruktioner för ett förbud mot innehav och
ytterligare ett alternativ utformat av departementet. Alla tre
förslagen förutsatte att förbudet skulle gälla all barnpornografi
-- inte bara sådana där "verkliga" barn använts. Alla tre
alternativen förutsatte omfattande  ändringar i grundlag. Detta
gällde även det förslag från JK som bara möjliggjorde
konfiskation.
Rättschefen Göran Regner framhöll i sin inledning till
hearingen att vi skulle diskutera de tre konstruktionerna men att
även alternativa konstruktioner skulle prövas.
De framlagda förslagen överensstämde visserligen till sina
effekter med fakultetsnämndens rättspolitiska ståndpunkt, men med
vår utgångspunkt låg en annan och enklare konstruktion närmare
till hands.
Den logiska konsekvensen av vår ståndpunkt är att
barnpornografibrott som avser bilder och filmer, framställda
genom övergrepp på barn, skall beivras genom vanlig lag -- på
samma sätt som sedan länge sker när det gäller exempelvis
förmögenhets- och koppleribrott. Att lura till sig pengar genom
vilseledande uppgifter i tryckt skrift och att främja
prostitution genom annonser i tidningar faller inte under
tryckfrihetsförordningen. Motiveringen härför är att det inte är
fråga om bruk av yttrandefriheten. Tryckfrihetsförordningens
exklusivitet som straff- och processlag sträcker sig inte så
långt att den omfattar all användning av massmedial teknik.
Detta är inte någonting som fakultetsnämnden har gripit ur
luften, utan det är ett väletablerat faktum. Håkan Strömberg,
förutvarande professor i offentlig rätt, skriver i standardverket
på området -- boken Tryckfrihetsrätt, som nu har kommit ut i tio
upplagor:
"Ordalagen i TF 1:1 kan ge det intrycket, att brottsligheten av
en skrifts 'innehåll' alltid skulle vara att bedöma enligt TF.
Detta gäller emellertid ej undantagslöst. Formuleringen i TF 1:3,
som talar om 'missbruk av tryckfriheten', ger ett riktigare
uttryck för rättsläget. Endast om skriftens innehåll är
resultatet av ett bruk av den yttrandefrihet, som TF avser att i
princip garantera, är dess brottslighet att bedöma enligt TF.
Tryckfrihetens syfte sägs i TF 1:1 vara 'säkerställande av ett
fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning'. Som tidigare
framhållits avser TF främst att skydda den politiska och
kulturella yttrandefriheten. En tryckt framställning, som är
brottslig i annat avseende än som ett överskridande av
yttrandefrihetens gränser, blir att bedöma enligt allmän lag. Den
i praktiken viktigaste konsekvensen härav är, att om en tryckt
skrift utgör medel för en handling, som företages i rent
ekonomiskt syfte, är handlingens brottslighet att bedöma enligt
allmänna regler, även om själva innehållet i skriften skulle
utgöra ett väsentligt led i handlingen. Man kan också uttrycka
saken så, att ekonomiska brott begångna genom tryckt skrift är
att betrakta som vanliga brott och skall behandlas i vanlig
straffprocess. I rättspraxis har denna princip vunnit tillämpning
beträffande bedrägeri, illojal reklam och brott mot
lotteriförordningen. -- -- -- Som  allmänna brott bör säkerligen
också bedömas t.ex. svindleri genom tidningsuppgifter och
sedelförfalskning genom tryckpress."
Strömberg fortsätter:
"I princip är det säkerligen tänkbart att även andra genom
tryckt skrift begångna brott än ekonomiska brott kan komma att
bedömas enligt allmän lag  på grund av att de saknar samband med
yttrandefriheten. Koppleri och främjande av otukt bör kunna
bestraffas enligt brottsbalken, även om verksamheten bedrivits
genom annonser i tidningar."
Så långt professor Strömberg.
När det gäller koppleri genom tryckt skrift har det blivit just
så här genom en prejudicerande HD-dom från 1979. Den
verkställande direktören i ett tidningsföretag dömdes enligt
brottsbalkens koppleribestämmelser för att han hade tillåtit
införandet i tidningen av annonser om prostitution.
Med hänsyn till att barnpornografibrott genom lagstiftning år
1979 har gjorts till ett tryckfrihetsbrott, respektive nu ett
yttrandefrihetsbrott, och alltså reglerats som ett missbruk av
yttrandefriheten är möjligheten att genom prejudikat slå fast en
annan ståndpunkt nu överspelad. Det krävs en lagstiftningsåtgärd,
och det är fråga om en grundlagsändring. Men denna är
okomplicerad jämfört med de andra föreslagna konstruktionerna.
Ett tillägg görs i tryckfrihetsförordningens 1 kap. 9 § genom en
fjärde punkt -- efter den punkt som gäller alkohol- och
tobaksreklam -- med lydelsen:
Utan hinder av denna förordning  gäller vad i lag är stadgat.
-- -- --
"4. om ansvar för sådant barnpornografibrott som avser
skildring, vars framställande innefattat brott enligt
brottsbalken 6 kap."
Yttrandefrihetsgrundlagen 1:12 hänvisar till denna bestämmelse
och måste därför kompletteras på motsvarande sätt.
Detta är allt som krävs i form av grundlagsändring.
Vad man därmed gör är att man slår fast att de
barnpornografiska bilder och filmer som det nu handlar om, som
har framställts genom övergrepp mot verkliga barn och vars
förekomst ute i samhället kränker dessa barn inte omfattas av
grundlagsskyddet. Man utgår från det skyddsintresse som kränks av
befattningen med sådana här alster, dvs. barnets integritet, och
slår fast att befattningen inte utgör bruk av yttrandefriheten i
tryck och på film utan att syftet är ett annat, nämligen att
utnyttja barnet av ekonomiska och/eller sexuella motiv.
I motsats till de tre konstruktioner som presenterades vid
hearingen i departementet ändras ingenting när det gäller annan
barnporr, dvs. sådan som inte kränker verkliga levande eller döda
barn. Frågan om vi alla -- vuxna och barn -- i samhället vill och
bör få slippa att se sådant och även annan pornografi med eller
utan våldsinslag, därför att vi känner oss illa berörda är en
annan fråga, som jag menar inte behöver eller bör tas upp i det
här sammanhanget. Vad det nu handlar om är ju vår efterlevnad av
FN:s barnkonvention.
Med det här påpekandet i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen blir brottsbalkens bestämmelser om
barnpornografi tillämpliga  -- och ensam tillämpliga -- på sådan
befattning som redan är kriminaliserad, nämligen framställning
och spridande av sådan barnporr som det varit fråga om i
Norrköpings- och Huddingefallen. Vad det innebär skall jag strax
återkomma till.
Men man kan därmed också, utan att gå in och ändra i
grundlagens regelsystem, göra de utvidgningar av förbudet som man
anser vara befogade. Man kan tillfoga innehav och kanske även
in- och utförsel samt överlåtelse till de förfaranden som
straffbeläggs som barnpornografibrott i brottsbalkens 16:10 a. Om
man anser att straffansvar inte är motiverat, kan man utveckla
bestämmelserna om förverkande i brottsbalken, så att de exemplar
som påträffas kan omhändertas och förstöras. Mycket har
emellertid i dag sagts som talar för att en sådan reglering inte
skulle vara tillräcklig.
Vad betyder det då att all befattning med barnpornografi som
har framställts genom övergrepp faller under vanlig lag? Det
betyder att det blir en vanlig domstol som prövar skuldfrågan
enligt vanliga regler om bevisning i brottmål. Det betyder att
ingen kan dömas utan att det har styrkts att han har tagit
uppsåtlig befattning med bilden eller filmen. Om bilden har
tryckts i en tidning eller visats i TV, blir det förmodligen,
precis som nu och som i HD-fallet med koppleri, utgivaren som
blir åtalad. Men han kan inte fällas med stöd av reglerna om
fingerat uppsåt, som kan användas mot honom i tryckfrihetsmål.
Åklagaren måste kunna styrka att han faktiskt har känt till det
hela.
Det blir inte JK som fungerar som åklagare, utan det blir en
vanlig åklagare som också hanterar andra mål om sexuella
övergrepp. Eftersom det är kränkningen av barnet som skall
bedömas -- inte ett missbruk av yttrandefriheten -- är detta
logiskt. JK slipper de här målen och får ägna sig åt sådant som
rör yttrandefriheten. Det blir inte någon jury som prövar
skuldfrågan. En tryckfrihetsjury är till för att bevaka
yttrandefriheten. Den s.k. instruktionen i TF -- att juryn skall
uppmärksamma syftet mer än framställningssättet -- blir inte
tillämplig. Men eftersom syftet inte är att utnyttja rätten att
yttra sig utan att utnyttja ett barn för sexuella eller
ekonomiska motiv, skulle den regeln inte främja den tilltalades
situation. Jag talar här om fall där bilden verkligen utgör
resultatet av ett övergrepp och där publiceringen inte är
försvarlig. Det s.k. försvarlighetsundantaget blir kvar, precis
som nu. Det finns också i brottsbalkens bestämmelser om
barnpornografibrott. Vad detta innebär har JK mycket tydligt
utvecklat i sitt beslut med anledning av anmälan mot TV 2:s
Rapport.
Något ingrepp i censurförbudet blir det inte fråga om, lika
litet som när förbudet mot alkohol- och tobaksreklam år 1974
infördes i tryckfrihetsförordningen 1:9. Departementschefen sade
då i propositionen:
"Den föreslagna bestämmelsen i TF om alkohol- och tobaksreklam
medger inga andra avsteg från den tryckfrihetsrättsliga
regleringen. -- -- -- Särskilt vill jag understryka att
stadgandet inte lämnar stöd för någon form av förhandsgranskning
av en skrift."
Eftersom det förslag jag nu redogör för har beskrivits som ett
jämställande av barnpornografi med alkohol- och tobaksreklam,
vill jag citera ytterligare något av det som sades i
propositionen med förslaget till denna lagändring:
"Enligt min mening behöver det grundlagsskydd för den fria
nyhetsförmedlingen och den fria åsiktsbildning som TF avser att
skapa inte ha en sådan omfattning att den utgör ett hinder mot
strävanden från samhällets sida att söka begränsa förbrukningen
av skadliga eller olämpliga varor. I den mån ett starkt
samhällsintresse kräver det bör det finnas möjligheter att
ingripa mot rent kommersiell reklam också av det skälet att
främja avsättningen av sådana varor."
Samma synsätt bör kunna anläggas beträffande barnpornografi av
det slag som vi nu talar om. Anser man som den juridiska
fakultetsnämnden och i likhet med majoriteten av övriga
remissinstanser att ett starkt samhällsintresse kräver att man
kan ingripa mot förekomsten av sådana bilder och filmer även hos
enskilda porrkonsumenter, kan man göra det utan att påverka den
fria nyhetsförmedlingen och åsiktsbildningen. Med den här
konstruktionen slipper man göra stora ingrepp i grundlagsskyddet.
Det minsta man annars måste göra är att i alla fall ändra
konfiskationsbegreppet i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen. Som det nu är kan konfiskation bara
ske av sådant som skall spridas -- inte av redan spridda
exemplar.
Det har sagts att man är inne på en farlig väg om man
"definierar bort" företeelser i tryckfrihetsförordningen. Det är
dock alldeles klart att samma synsätt, dvs. att det handlar om
grundlagsskyddets omfattning och inte om en bortdefiniering,
gäller också i dag. I den proposition om grundlagsändringar inför
ett svenskt medlemskap i EU som regeringen har lagt på riksdagens
bord nio månader och några dagar före riksdagsvalet föreslås att
det efter punkten om alkohol- och tobaksreklam i TF 1:9 skall
införas en ny punkt om förbud mot kommersiell annons som
meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelse
som följer av anslutning till EU. Den anpassningen till
EU-direktiven anser regeringen att vi kan göra, t.o.m. utan att
behöva höra lagrådet "eftersom de föreslagna ändringarna är av
sådan beskaffenhet att dess hörande saknar betydelse".
Många EU-länder har förbud mot innehav av barnpornografi. Även
om det inte finns direktiv inom EU på det området kan vi alltså
harmonisera vårt rättssystem med EU i ännu ett avseende genom att
göra en likartad lagändring på det här området. Därmed kan vi
leva upp till ett annat internationellt åtagande, nämligen att
uppfylla FN:s barnkonvention.
Jag menar alltså att det inte finns några principiella hinder
mot att välja den här lagtekniska lösningen. Den låter sig väl
passas in i vårt system, och den anknyter till både tidigare och
annan nu aktuell lagstiftning. Vårt värdefulla grundlagsskydd
hindrar inte att vi lever upp till detta.
Till de riksdagsledamöter som genom massmedia försökt bilda sig
en uppfattning om denna lösning vill jag säga att en hel del
osakligheter har förekommit. Jag vill särskilt peka på en
presentation av de olika förslagen -- däribland det här förslaget
-- i Svenska Dagbladet i lördags. Av den presentationen framgick
det inte att det som skulle regleras utanför grundlag enbart är
filmer och bilder, vilkas framställande har innefattat ett
sexualbrott mot ett verkligt barn. Det gäller alltså inte
tecknade serier och liknande och inte heller ett foto som någon
får tillfälle att ta när han råkar bli vittne till ett
sexualbrott mot ett barn och som han kanske vill visa för
polisen.
Det mest beklagliga var dock att som exempel på vad förslaget
skulle leda till anfördes: "Om en tidning publicerar tveksamma
nakenbilder av barn på en badstrand så är det inte längre en
fråga för en tryckfrihetsjury utan för ett vanligt brottmål."  I
Svenska Dagbladet i måndags publicerades -- om än på en mindre
framskjuten plats -- vad man kallar ett förtydligande. Familjers
vanliga badbilder på nakna barn, tillstår man där, berörs varken
av det här förslaget eller av något av de andra.
Ett argument som framförts mot vidare lagstiftning mot
barnpornografi -- senast i en debattartikel i Svenska Dagbladet i
tisdags av Journalistförbundets ordförande -- är att
barnpornografin därmed inte helt skulle försvinna. Naturligtvis
tror inte någon som arbetar med straffsystemet att dess regler
kan få en sådan effekt. Man får nöja sig med någonting betydligt
mindre -- annars vore det hög tid att avkriminalisera både
inbrott och rattfylleri. Det räcker faktiskt att -- som
artikelförfattaren själv skriver -- en kriminalisering något
skulle minska den barnpornografi som finns i omlopp.
Jag har full respekt för att representanter för tidningar och
TV vill värna om yttrandefriheten i media. Men just ur den
aspekten är det viktigt att den här lagstiftningsfrågan får en
allsidig och objektiv belysning. Det är också viktigt att en
lagstiftningsåtgärd är väl beredd. Om jag har varit påfallande
utförlig, så är det i förhoppning om att ha kunnat bidra till
just detta.
Thage G Peterson: Vi ber då JK att så kortfattat som
möjligt kommentera Madeleine Leijonhufvuds förslag.
Johan Hirschfeldt: Jag skall inskränka mig i hög grad och
vara återhållsam i mina kommentarer.
Den här lösningen kan framstå som det första man kommer att
tänka på när man i tryckfrihetsförordningens 1 kap. försöker
hitta utgångspunkten för att definiera ut delar av
barnpornografibrottet såsom detta i dag är beskaffat. Madeleine
Leijonhufvud har gett en beskrivning av hur detta tekniskt kan gå
till.
Jag ser en del bekymmer ur gränsdragningssynpunkt, och jag
skall illustrera detta med den s.k. ETC-bilden som vi här har
talat om, dvs. bilden av en naken kvinna, vid vars sida en kanske
nioårig naken pojke ligger. Kvinnan håller en hand på pojkens
lår, och pojken visar tecken på sexuell upphetsning. För vissa
människor -- kanske var det så för juryn -- är detta en ömsint
bild av en mor som ser sin sons vaknande sexualitet. Det var
kanske därför bilden friades. För andra framstår detta som en
bild av ett incestförhållande, kanske tagen av modern själv med
en kamera som har en teknik som gör det möjligt för henne att
fotografera sig och pojken.
Detta illustrerar ett gränsdragningsproblem som hör hemma på
tryck- och yttrandefrihetens område även om det skulle kunna vara
skildringen av ett inslag i ett sexualbrott, och det är det
första bekymret jag kommer att tänka på i sammanhanget. Jag vet
inte om det kommer att uppstå många eller få sådana
gränsdragningsproblem.
För mig är det nog så att pornografi  historiskt har varit ett
kärnproblem inom yttrande- och tryckfriheten. Diskussionen har
från tid till annan alltid kommit att handla om detta. Tekniken
har gjort att man nu kan presentera skildringar av begångna brott
på ett grymt sätt. Det gör naturligtvis denna diskussion väldigt
mycket svårare och känsligare än tidigare.
Det finns här ett problem i form av smittoeffekter. Börjar man
definiera ut ett yttrandefrihetsbrott ur tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen, kan man fortsätta med nästa. Hets
mot folkgrupp låter sig säkerligen mycket väl avfotograferas på
gator och torg, om man har ett sådant önskemål. En sådan
skildring kan man också sprida. Uppviglande skildringar som i sig
beskriver ett begånget brott är det också möjligt för
upphovsmannen att sprida. Man kan fortsätta diskussionen genom
att ge flera sådana exempel.
Det är möjligt att man kan leva med den här skillnaden. I
praktiken kan det ha den betydelsen att man ställs inför valet om
det är en vanlig åklagare som skall ingripa eller om JK skall
göra det, dvs. beroende på om det är en skildring av ett brott
eller inte. Man kan se en del processuella problem med hur man
skall hantera ett sådant fall, om det visar sig att den som har
fört talan inte når framgång och att man i stället borde ha valt
den andra processformen. Men detta är kanske mer detaljer som går
att klara ut under resans gång.
Jag anser nog för min del att det förslag som här har framlagts
fordrar en omfattande beredning om det skall vara möjligt att ta
närmare ställning till det. Vad jag nu har sagt utgör egentligen
bara några randanmärkningar.
Bertil Fiskesjö: Kan det inte tänkas, Madeleine
Leijonhufvud, att risken för intrång i yttrandefriheten blir
mindre om man klart i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen anger just barnpornografin direkt som
ett undantag än om man bortdefinierar barnpornografin som ett
tryckfrihetsbrott?
Henrik S Järrel: Flera av de remissinstanser som yttrat sig
över Ds 1993:80, dvs. den departementspromemoria som avgavs i
höstas, har föreslagit att man skall ytterligare bereda frågan om
en eventuell kriminalisering.  Advokatsamfundet,
Tidningsutgivarna, Brottsförebyggande rådet, Journalistförbundet
och några andra instanser hävdar att vi här bör gå väldigt
försiktigt fram om vi skall göra sådana här inskränkningar. Jag
undrar om Madeleine Leijonhufvud, som i och för sig gav en mycket
fyllig redogörelse för frågan ur straffrättslig synpunkt, anser
att det möjligen kan ligga någonting i åsikten att man bör skynda
litet långsamt.
Karl-Gustaf Sjödin: Med anledning av vad JK sade vill jag
ställa en fråga till Madeleine Leijonhufvud. Går det inte att
komma åt avarterna, dvs. denna typ av film och video, utan att
träda tryckfriheten för när? Som många här har sagt gäller det ju
att skydda barnen mot avarterna.
Madeleine Leijonhufvud: Får jag göra den korta repliken
till JK att de exempel han anförde, bl.a. ett foto som beskriver
hets mot folkgrupp, är mycket lätta att skilja från de fall som
vi nu diskuterar. Det skall gälla bilder vilkas framställande
utgör ett brott. Om man fotograferar en pågående hets mot
folkgrupp, utgör inte framställningen av den bilden något brott.
Bertil Fiskesjö frågade om det skulle bli mindre risk för
intrång i yttrandefriheten. Fakultetsnämndens ståndpunkt, som
utgör utgångspunkt för mitt förslag, leder till denna syn. Jag
tycker att förmiddagens diskussioner väl illustrerade att det i
det här fallet inte är fråga om brott mot
yttrandefrihetsgrundlagen, utan publiceringen av bilden utgör ett
brott mot barnet. Den sakligt riktiga behandlingen är då, liksom
när det gäller andra övergrepp mot barn, att brottet inte beivras
inom grundlagssystemet. Jag menar att detta får vägas mot de
justeringar av grundlagens regelsystem som blir nödvändiga om
detta skall regleras inom grundlagarna.
Jag kan i det sammanhanget säga någonting om smittorisken. Om
vi i dag anser att det finns befogad anledning att utsträcka
förbudet till att också gälla innehav av barnpornografi, därför
att vi ser att den ger tydliga skadeeffekter och anser att denna
hantering är straffvärd, vore det väl märkligt om vi sade att vi
inte vågar göra detta, eftersom vi misstror morgondagens
lagstiftare och fruktar att vi öppnar en port för dem. Jag tycker
att det är ett lustigt argument. Om man klart anger vad det är
man avser och har en klar och hållbar motivering för ett sådant
förbud, behöver man inte avstå från att införa det därför att man
misstror morgondagens lagstiftare.
Så till frågan huruvida man bör skynda långsamt. Varken
fakultetsnämnden eller jag har haft någon annan ståndpunkt än att
man skall bereda det här lagstiftningsärendet med samma
noggrannhet som man alltid tillämpar. Vi har varit remissinstans.
Olyckligtvis var remisstiden så kort, att det inte blev möjligt
att hinna lägga fram ett förslag i vanlig ordning. Därför har
denna situation uppkommit. Jag har ingen annan synpunkt på detta
annat än att jag tycker att det av många skäl är angeläget att ta
detta steg. Inte minst med hänsyn till våra internationella
åtaganden är det viktigt att man prövar om det är möjligt att
göra denna lagändring trots den fördröjning som har skett.
På frågan om man kan undgå avarterna genom att ändra bara i
yttrandefrihetsgrundlagen vill jag svara att de tveksamma fallen
i fråga om tryckta skrifter är ganska få. Det råder inget tvivel
om att man bör förbjuda barnpornografitidningar -- om dessa kan
användas på ett skadligt sätt, så skall de bort. Det är
emellertid svårt att göra en åtskillnad mellan dessa båda
grundlagar. Har man utgångspunkten att det här inte är fråga om
att använda yttrandefriheten, så kan man inte gärna göra en sådan
åtskillnad. Den principiella åsikten är i så fall att varken
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen är
tillämpliga, t.ex. som vid koppleribrott.
Thage G Peterson: Vi skulle då övergå till att ställa
frågor till företrädarna för de publicistiska intressena. Alla av
er hade ännu inte kommit hit när vi efter lunchen hälsade
deltagarna välkomna, och jag vill nu därför hälsa er välkomna och
tacka för att ni tagit er tid att ställa upp här.
Jag vill börja med att ställa en fråga till pressombudsmannen
Pär-Arne Jigenius om risken för s.k. spridnings- och
smittoeffekter.
Bakgrunden till min fråga är följande. De som är tveksamma
eller negativa till att innehav av barnpornografi blir straffbart
har menat att det finns en risk för att en sådan kriminalisering
sprider sig eller smittar av sig. Man säger att steget sedan inte
skulle vara långt till ett motsvarande förbud mot innehav av
material som innehåller andra tryckfrihetsbrott än
barnpornografi.
Jag anser att barnpornografi på några väsentliga punkter
skiljer sig från de andra fall som har åberopats i debatten.
Barnpornografi är ju någonting unikt, eftersom den förutsätter
ett brottsligt övergrepp mot ett barn. Man kan alltså utgå från
att en pornografisk skildring av ett barn också är en skildring
av ett utomordentligt allvarligt brott mot barnet -- det har i
sammanhanget jämförts med våld och tortyr.
Till detta kommer att man knappast kan anse att det nu gällande
förbudet mot att sprida barnpornografi har någon egentlig
betydelse när det gäller "säkerställande av ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning", som det uttrycks i
tryckfrihetsförordningen. Personligen anser jag att här skiljer
sig barnpornografibrottet från t.ex. förtalsbrottet. Av den
anledningen skulle man kunna säga att det också blir en avgörande
skillnad mellan att kriminalisera innehav av barnpornografisk
videofilm och att kriminalisera innehav av en bok som innehåller
t.ex. förtal.
Mot bakgrund av dessa personliga reflexioner skulle jag vilja
fråga pressombudsmannen om man så kategoriskt som det har gjorts
i debatten kan tala om en risk för spridning eller smitta i det
här sammanhanget.
Bertil Fiskesjö: Jag vill anknyta till den fråga som jag
tidigare ställde till Madeleine Leijonhufvud. Om riksdagen
bestämmer sig för att lagstifta, vilken modell föredrar ni på
mediasidan i så fall? Föredrar ni en modell som innebär att man
klart anger barnpornografin som ett undantag i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen eller ett
system som innebär att man bortdefinierar barnpornografin som en
yttrande- och tryckfrihetsfråga?
Pär-Arne Jigenius: Professor Leijonhufvud sade att man inte
behövde ha någon anledning att misstänka morgondagens
lagstiftare. Även om det kan verka oartigt att inleda med detta,
måste jag säga att man kanske ändå bör hysa en viss skepsis mot
morgondagens lagstiftare när det gäller hanteringen av dessa
frågor. Det gäller att utveckla systemet så att det kan klara
stora påfrestningar.
Vad gäller risken för smittoeffekt i den meningen  som frågan
ställdes bedömer jag att det finns en klar sådan risk. I debatten
har en del personer redan framfört att förbudet inte borde
begränsas till barnpornografi utan gälla all pornografi. En
rättsvetenskaplig forskare i Göteborg framförde den uppfattningen
i en tidningsartikel för någon tid sedan. Förmodligen är detta en
överdriven uppgift, men det har talats om att en alkoholpolitisk
kommission vill förbjuda utgivningen av böcker som beskriver hur
man går till väga vid hembränning. Jag vet inte om innehavet av
sådana böcker skall komma att kriminaliseras, men detta är ett
exempel på en aktuell fråga som tangerar detta spörsmål.
Vi har den ordningen i Sverige att för det som är brottsligt i
en bok eller i en tidning straffas författaren, utgivaren eller
möjligen förläggaren, medan däremot det enskilda innehavet av
boken eller tidningen med det brottsliga innehållet inte är
kriminaliserat.
Det är en mycket viktig förändring man nu vill göra -- en
bräsch i denna mur.
Jag vill här göra en reflektion genom att fråga vad det
egentliga syftet med en lagändring är. Det kan enligt min mening
inte bara vara att markera samhällets ogillande av denna vidriga
och klandervärda verksamhet. Jag är övertygad om att 99,9 % av
befolkningen är upprörd och starkt emot denna verksamhet. Det kan
alltså inte vara fråga om en symbolisk markering, utan syftet
måste vara att en ändring av lagstiftningen skall få omfattande
praktiska konsekvenser.
När jag talat med poliser och åklagare på fältet har jag fått
intrycket att de undrar om en kriminalisering av innehavet kommer
att leda till att man kommer att jaga enskilda innehavare av
sådant material. Jag vill gärna vidarebefordra den frågan hit.
Kommer man verkligen att försöka leta upp varje enskilt innehav?
Eller är det möjligen på det sättet att kriminaliseringen av
innehavet i första hand i praktiken syftar till att man skall
kunna komma åt dem som ägnar sig åt att sprida dessa alster? Jag
inser att detta är ett polisiärt problem. Innehavarna har nu
möjlighet att hävda att deras varulager icke är avsett för
spridning utan att det är fråga om ett personligt innehav. På det
sättet försöker man komma undan straff för sin brottslighet.
Det ligger nästan en tragik i detta om syftet är att komma åt
det som redan i dag är brottsligt, nämligen spridningen av
barnpornografi, genom att man gör en bräsch i muren och
kriminaliserar en enskild informationsbärare. Då har man kanske
använt sig av överdrivna medel.
På frågan om vilken modell jag föredrar måste jag svara att jag
faktiskt inte kan säga att jag föredrar någon av dessa två
modeller. Jag kan inte förorda någon av dem. Det enda jag på den
punkten kan säga är, att om man likväl bestämmer sig för att gå
vidare på lagstiftningsvägen, är frågan så komplicerad och
omfattar så många aspekter, att jag förordar en grundlig
utredning, som får arbeta utan alltför stor tidspress för att
göra dessa avvägningar. Nu och i dag kan jag alltså inte förorda
något av de båda alternativ som har framlagts.
Lennart Ohlsson-Leijon: Jag är ordförande i den nya
organisation som heter Tidningsutgivarna.
För oss är detta naturligtvis en oerhört viktig fråga totalt
sett. Det är i själva verket en existentiell fråga för hela
massmediaområdet, en fråga om hur vi skall jobba. JK har pekat på
en del av de konsekvenser det skulle få om man skulle göra en
ändring utan att grundligt ha utrett frågan.
Svaret på Bertil Fiskesjös fråga blir även från vårt håll att
vi inte anser oss kunna gradera de här förslagen. För oss är det
oerhört fundamentalt att man utreder förslag om
grundlagsändringar på ett allsidigt sätt och tar ordentligt med
tid på sig för att se vilka konsekvenser eventuella ändringar
skulle komma att få. På det sättet skulle det så småningom kunna
läggas fram ett förslag som man kan ta ställning till.
Det är möjligen förmätet att säga det med tanke på
konstitutionsutskottets värdskap för denna hearing, men det är
naturligtvis per definition på det sättet att poängen med
grundlagen är att man inte forcerar fram ändringar -- det må vara
om man byter ut någonting eller lägger till någonting. I båda
fallen framtvingar man en ändring av lagstiftningen som man inte
kan överblicka konsekvenserna av.
Anna Hammarén: Jag kommer från Sveriges Television. Jag är
inte journalist utan jurist, men jag har naturligtvis försökt ta
till mig företagets intressen på det journalistiska området.
Jag vill börja med att erinra om vad Thage G Peterson i början
sade om att vi med största varsamhet bör ändra i grundlagen.
Madeleine Leijonhufvud sade sedan att vi skall bereda detta
lagstiftningsärende med samma noggrannhet som andra. Detta är
naturliga utgångspunkter. Man borde t.o.m. kunna hoppas att vi
skall bereda detta lagstiftningsärende med mycket större
noggrannhet än andra.
Den promemoria som har varit ute på remiss och där man avvisar
tanken på en kriminalisering har vi på Sveriges Television inte
fått. Det ansågs väl inte att vi berördes, eftersom det inte var
aktuellt med en kriminalisering av innehavet. Jag vet inte om
några andra "yttrandefrihetsintressen" har fått denna promemoria
på remiss.
Vi kom i kontakt med detta ärende först i samband med hearingen
på Justitiedepartementet för en månad sedan. Vi hade då två
arbetsdagar på oss för att sätta oss in i frågan. Jag vill därför
påstå att detta ärende har förberetts med mycket mindre
noggrannhet än annan lagstiftning som jag har kommit i kontakt
med -- kanske med ett undantag.
Frågan är dessutom mycket viktig, eftersom en lagändring skulle
bryta igenom grundlagens regel om att innehav av tryckt material
samt av filmer och videogram har varit fritt. Denna regel har
alltid gällt.
Om man känner sig tvingad att göra en sådan genombrytning --
det kan man kanske någon gång tvingas göra -- bör man noga tänka
över om detta är det enda innehav som skall kriminaliseras. Andra
undantag som har gjorts gäller inte innehav utan spridning av
vissa produkter som inte skall grundlagsskyddas. Detta är första
gången som ett innehav skulle kriminaliseras.
Ett annat område skulle kunna vara olaga våldsskildring, där
ett innehavsförbud skulle kunna ha samma angelägenhetsgrad som
barnpornografi. Det kan gälla t.ex. sexuellt tvång eller någon
som har försatts i vanmakt. Det är väl en rätt otrevlig tanke att
sådana bilder även i fortsättningen skall kunna innehas. Jag kan
alltså i varje fall inte omedelbart se att innehav av
barnpornografi så helt klart skiljer sig från innehav av allt
annat material. Jag vill då särskilt peka på olaga
våldsskildringar.
Jag har inte fått helt klart för mig vad det är för typ av
bilder och filmer ett innehavsförbud skulle gälla. Man kan göra
montage och sudda ut identiteten. Det är någonting som numera är
mycket vanligt -- man kan avidentifiera en person på en bild
genom att ta bort ansiktet, medan kroppen fortfarande är
densamma. Hur skall man vidare hantera böcker, som har ett
seriöst innehåll, med barnpornografiska bilder?
Vi på TV har på denna korta tid och utan underlagsmaterial inte
haft möjlighet att tränga in i frågan.
Med Madeleine Leijonhufvuds förslag försämras, såvitt jag
förstår, mediernas möjligheter att bevaka den här verksamheten.
Hela detta system som skall värna mediernas möjligheter att
bevaka störs. Meddelarfriheten bryts igenom, och det gäller också
anonymitetsskyddet. Jag föreställer mig att det kommer att
innebära en större risk för en meddelare att lämna material till
oss. Kanske våra journalister t.o.m. måste vittna mot en som
lämnat oss material. Jag kan inte överblicka detta, men jag
befarar att det kommer att bli sådana konsekvenser om dessa brott
skall behandlas i vanlig straffrättslig ordning. Mediernas
möjligheter till bevakning kommer att avsevärt försvåras.
När barnpornografiförbudet infördes bestämde man tydligen att
detta skulle omfattas av tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen. Jag förmodar att man då hade argument
för detta, och jag undrar hur man väger detta mot den ändring som
man nu tydligen har lust att göra.
Avslutningsvis vill jag säga att av de alternativ som
föreligger är JK:s förslag om konfiskation det som, såvitt vi kan
se, inte skulle medföra några som helst hinder för vår
verksamhet. Även JK:s förslag om kriminalisering av innehav
verkar i varje fall i huvudsak tillgodose våra intressen. Det
finns där några hinder. Vi måste t.ex. kunna visa att vårt
innehav är försvarligt, medan det hittills har räckt att vi visat
att vår sändning är försvarlig.
De andra förslagen strider, såvitt jag kan se, mot våra
intressen. Vi är starkt emot att med så kort varsel acceptera en
grundlagsändring som vi egentligen inte kan överblicka
konsekvenserna av.
Summa summarum måste jag nog säga att konfiskationsalternativet
är det enda som vi för närvarande, om vi skulle behöva uttala oss
formellt, kan acceptera.
Elvy Söderström: Jag har delvis redan fått svar på de
frågor jag hade tänkt ställa. Men jag skulle ändå vilja ställe en
fråga till pressombudsmannen. Vilken är pressombudsmannens syn
när det gäller en jämförelse mellan exempelvis förtal och den
kränkning som barn utsätts för i samband med barnpornografiska
brott? Vilket av dessa båda brott anser pressombudsmannen vara
det allvarligaste? Kan de brotten jämställas?
Pär-Arne Jigenius: Nej, det är svårt att jämställa dem. I
och för sig har man nog anledning att säga att brott mot barn i
allmänhet är att betrakta som allvarligare än förtalsbrott. Jag
skulle tro att de flesta gör den bedömningen att övergrepp mot
barn måste anses vara ett allvarligare brott.
Vi som manar till eftertanke i den här lagstiftningsfrågan är
lika upprörda som andra människor över dessa övergrepp mot barn.
Dessa handlingar, som redan i dag betecknas som brott i
lagstiftningen, kan samhället enligt JK:s promemoria bekämpa på
ett relativt effektiv sätt. Det är alltså inte fråga om vår
grundinställning till dessa avskyvärda och vidriga brott. Den
fråga som man i praktiken skall ta ställning till är om man måste
offra väsentliga tryckfrihetsintressen  samt medborgerliga fri-
och rättigheter för att eventuellt nå en ökad effekt i denna
brottsbekämpning. Detta är, såvitt jag kan förstå, den
valsituation som man befinner sig i.
Britta Bjelle:  Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka
Pär-Arne Jigenius sista inlägg. Hans första inlägg tolkade jag
som en svag misstro mot normgivningsmaktens betydelse och
genomslagskraft. Riksåklagaren hade i dag på förmiddagen ett
mycket intressant inlägg i den frågan.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Advokatsamfundets
representant. Vi har nu fått en redogörelse för fem förslag om
hur man skulle kunna tänka sig en lagstiftning om kriminalisering
av innehav. Det finns flera stora skillnader mellan förslagen. Om
man ser till själva hanteringen av målen är en skillnad att det i
ena fallet är en jury som i slutändan skall avgöra målet, medan
det i det andra fallet är domstolen. Det är alltså fråga om
vilken domstol som kan anses lämpligast att avgöra den här typen
av mål.
Har ni i Advokatsamfundet någon synpunkt på den frågan,
eftersom jag kan tänka mig att ni alltid kommer att vara
inblandade i en sådan process?
Sven Unger: Den skillnaden aktualiseras genom Madeleine
Leijonhufvuds förslag, och jag vill gärna kommentera det
förslaget. Den synpunkt jag nu framför gäller oavsett om man
tycker att det är riktigt att kriminalisera innehav eller inte.
Även om man tycker det, anser jag att det inte är riktigt att gå
den väg som Madeleine Leijonhufvud och fakultetsnämnden föreslår,
nämligen att man ur TF lyfter ut vissa saker och bygger på den
katalog som inleddes med cigarrer och konjak. Den katalogen
skulle man kunna bygga ut och göra ganska lång. Bakgrunden till
detta, nämligen att man inte anser dessa saker är värda det
tryckfrihetsrättsliga skyddet, anser jag bygga på en
missuppfattning. Att någonting regleras i
tryckfrihetsförordningen betyder inte alls att man anser att det
skall ha samhällets skydd.
Det finns en massa förfaranden som regleras i
tryckfrihetsförordningen men som vi inte anser skall ha
samhällets skydd, t.ex. spioneri, förtal, barnpornografibrott
osv. Vad som har stöd i tryckfrihetsförordningen är vissa yttre
tekniska former, nämligen exempelvis tidningen. Det som framförs
där har ett visst stöd, oavsett hur vidrigt vi anser att det som
framförs är. De undantag man gör för reklam för exempelvis
cigarrer och konjak borde aldrig ha gjorts. Om man vill komma åt
reklam för cigarrer och konjak eller om man vill förhindra
innehav av barnpornografi, skall det uttryckligen lagregleras.
Däremot skall man inte bryta upp hela systemet.
Det har sagts att det finns fara för smittoeffekter och avsteg.
Jag anser inte att det är ohövligt mot våra värdar i dag att säga
att man bör hysa ett visst misstroende mot våra lagstiftare. Det
är ju just därför som vi har grundlagar. Dessa är ett uttryck för
att vi hyser ett visst misstroende mot lagstiftarna. Värre än så
är det inte -- det måste vi kunna säga utan att rodna.
Påståendet att man i TF bör kunna göra undantag för
barnpornografi, eftersom den inte är värd tryckfrihetsrättsligt
skydd, kan göras även beträffande en hel del andra brott som
finns i tryckfrihetskatalogen, t.ex. spioneri. Detta håller
alltså inte. Även om innehavet kriminaliseras, bör någon ändring
i tryckfrihetsförordningen inte göras. Framställningar i skrift
bör ha det skydd som tryckfrihetsförordningen ger.
När det gäller frågan om vilket alternativ vi kan godta anser
jag att frågan om censurförbudet inte behöver utredas ytterligare
-- den frågan kan vi avskriva direkt; en ändring i den delen
skulle vara ytterligt stötande. Däremot tycker jag att vi kan
acceptera JK:s förslag om konfiskation, så att man inte till
innehavaren behöver återlämna material som under en utredning har
tagits i beslag.
Vidare tycker jag att det är värt att utreda frågan om
kriminalisering av innehav. Jag vill emellertid peka på att det
här finns en del risker som inte är tillräckligt belysta. Det
känns litet nervöst att man går fram i den här takten när det
gäller så viktiga frågor. Om innehav av barnpornografi
kriminaliseras, kan man med en viss logik säga att även innehav
av andra skrifter som innehåller tryckfrihetsbrott kan
kriminaliseras -- inte på grund av att dessa brott kan jämställas
med barnpornografibrott utan helt enkelt därför att det är
tryckfrihetsbrott. Man skulle t.ex. kunna säga att ingen får
inneha en bok som innehåller förtal, eftersom en sådan bok
utsätter den förtalade för integritetskränkning -- även om denna
inte är lika allvarlig. Detsamma kan sägas även om t.ex. hets mot
folkgrupp.
Jag vill alltså påstå att det hela inte är alldeles
problemfritt, och vi är därför inte på detta stadium beredda att
säga ja till förslaget om kriminalisering av innehav.
Ylva Annerstedt: Jag skulle vilja ställa en fråga till JK
och PO och även till andra som yttrat sig beträffande
spridningsrisken. Vad har ni för bärande argument som gör att ni
anser att man kan jämställa material som bevisar sexuella
övergrepp mot barn, förtal, spioneri, uppvigling och hets mot
folkgrupp? Vad är det som gör att dessa brott måste jämställas?
Vad har ni för argument för det med tanke på de vuxnas ansvar för
att skydda minderåriga i samhället mot övergrepp? Ni tycker
uppenbarligen inte att det bör finnas några skillnader i
påföljderna för dessa brott.
Bengt Hurtig: Det är ju bra att så många anser att man
skall vara försiktig med ändringar i grundlagen. När vi så
småningom har haft en folkomröstning om EU, kommer riksdagen med
ett enda klubbslag att konstatera att våra grundlagar är en
fjärde rangens lagar och våra vanliga lagar en femte rangens
lagar i det juridiska system vi då kommer att träda in i.
Är det någon här som känner till om det inom EU finns några
lagar som i framtiden kan påverka den fråga som vi nu diskuterar?
Christel Anderberg: Hela debatten i dag tycks ha utgått
från att Sverige fortfarande har en valsituation: Skall vi
kriminalisera innehav eller skall vi inte göra det? Är det inte
så att den här debatten borde ha förts för många år sedan? Om jag
inte helt missförstått det hela är det en folkrättsligt bindande
förpliktelse att kriminalisera innehav av barnpornografi. Vi har
skrivit under FN:s barnkonvention, och vi har anslutit oss till
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som snart
kommer att införlivas i vår grundlag.
Nu har Europakommissionen antagit en resolution, där man
uppmanar de medlemsländer som ännu inte har kriminaliserat bl.a.
innehav av barnpornografi att snarast vidta åtgärder för att göra
det. Detta gör att hela frågan om innehav av barnpornografi
kommit i en något annan dager än innehav av allehanda andra saker
som vi kanske också tycker är avskyvärda.
Hur kan vi folkrättsligt försvara att vi tvekar att uppfylla
detta konventionsåtagande när vi annars är så nästan lutherskt
ängsliga när det gäller att följa tesen "Pacta sunt servanda".
Inger René: Jag skulle vilja vända mig till PO,
Tidningsutgivarna, Journalistförbundet och i någon mån till
Advokatsamfundet, från vilket jag dock redan delvis fått svar på
den fråga jag tänker ställa.
Låt oss anta att vi går på ert förslag att undersöka detta
under en kommande period och att vi sedan sitter här igen hösten
1998. På vilka områden har ni då förhoppningen att vi alla har
blivit klokare, mer insiktsfulla och kanske också förståndigare?
Bertil Fiskesjö: De frågor jag hade tänkt ställa har delvis
föregripits. Vi kan räkna upp en lång rad internationella
konventioner, enligt vilka vi har åtagit oss eller blivit
uppmanade att kriminalisera innehav av barnpornografi. Jag skulle
kunna nämna en del konventioner utöver dem som Christel Anderberg
talade om. Min fråga är om vi bara lugnt skall lägga dessa
konventioner åt sidan? Gjorde vi ett misstag när vi skrev under
dessa konventioner?
Jag vill även anknyta till Inger Renés fråga om ytterligare
utredning. Vad är det som skall utredas ytterligare? Vad är det
som är okänt för oss?
Johan Hirschfeldt: Jag skall börja med Ylva Annerstedts
fråga om hur barnpornografibrottet kan jämställas med andra brott
i tryck- och yttrandefrihetsbrottskatalogen. När jag har fört de
här resonemangen har det inte byggt på några värdemässiga
ståndpunkter i sak -- att jag skulle tycka att det ena är mer
allvarligt än det andra. Mitt resonemang har varit principiellt,
och jag tror att det är viktigt att föra principiella resonemang
när det gäller tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen, eftersom detta är en central
lagstiftning, som innehåller så många svåra moment att förklara
och som det är svårt att ge ett levande innehåll i en diskussion,
samtidigt som dessa lagar är grundläggande för
informationsfriheten i vårt samhälle.
Tryckfriheten och yttrandefriheten är ju historiskt sett
rättigheter som medborgarna i vårt demokratiska samhälle har
förvärvat. Inskränkningar i yttrandefriheten innebär förluster
som det kan vara svårt att reparera. Det är därför som man måste
föra dessa principiella resonemang. Vi vet av historiska
erfarenheter att varje åtgärd på detta område kan få sina
konsekvenser. Men min fantasi räcker inte till för att jag skall
kunna finna exempel på andra yttrande- och tryckfrihetsbrott som
skulle ha samma dignitet som barnpornografibrottet. Det är mycket
möjligt att man skulle kunna sätta sig ned och ta fram sådana
exempel, men just nu är jag inte förmögen att göra det.
I barnkonventionsfrågan vill jag bara säga att det är en sak
som jag inte ägnade så stor uppmärksamhet åt i mitt yttrande. Det
berodde på att min företrädare som justitiekansler givit uttryck
för samma uppfattning som framfördes i departementspromemorian
och som jag kunde ansluta mig till. Jag anslöt mig till dessa
bedömningar av vad konventionen kräver och inte kräver. Jag
framhöll emellertid att jag anser att det är viktigt att Sverige
i det här sammanhanget har en mycket hög internationell ambition.
Pär-Arne Jigenius: Jag har tidigare berört frågan om
"rangordningen" mellan de här brotten. Det är uppenbart att det
våld som ligger bakom dessa framställningar -- övergreppen mot
barnen -- tillhör den vidrigast tänkbara brottskategorin. Om man
samtidigt skall se det praktiskt är många av de här fruktansvärda
övergreppen mot barnen, såvitt jag förstår, begångna i främmande
länder, oftast asiatiska, vilket innebär att de faktiska
övergreppen mot barnen skall beivras i ursprungslandet och inte i
Sverige.
De övriga brott som anges i TF är mycket viktiga att bekämpa,
även om man anser att barnpornografin är den mest avskyvärda och
allvarligaste brottsformen.
Herr Fiskesjö frågade vad det är vi skall utreda. Jag anser att
det finns två huvudmoment som bör utredas. Det ena är att få
underlag för att man skall kunna bestämma sig för en lagstiftning
om en kriminalisering av innehavet av barnpornografi. Jag vet
inte om herr Fiskesjö anser att man har ett tillräckligt
sakunderlag för ett sådant principbeslut. Även om man skulle
komma fram till att det finns ett tillräckligt underlag för att
fatta ett principbeslut om kriminalisering av innehavet, är detta
ändå enligt min enkla uppfattning en så komplicerad sak att
kalibrera och avstämma de lagtexter som berörs att det tarvas en
utredning om hur man i praktiken skall kunna åstadkomma ett
fullgott resultat.
Här råder det delade meningar. Några anser att det föreligger
fullgoda förslag och att man kan välja något av dessa. Andra är
mindre övertygade, och då talar jag inte bara å egna vägnar utan
kan hänvisa till BRÅ och andra institutioner, som hyser samma
skepsis till de modeller som har tagits fram.
Även om den politiska beslutssituation är klar, så tror jag att
det behövs en utredning för att den lagtekniska produkten skall
bli fullgod.
Jag instämmer i vad som sades om att frågan om kriminalisering
av innehav borde ha väckts mycket tidigare. Det är naturligtvis
en något yrvaken reaktion. Det hade funnits anledning att för
många år sedan ha tagit upp denna fråga i lugn och ro.
Huruvida konventionen otvetydigt förpliktigar oss att
kriminalisera innehav är väl också en fråga som borde kunna bli
föremål för utredning. På den punkten råder det delade meningar
-- i varje fall hävdar en del personer att det inte är självklart
att konventionen förpliktigar oss till en sådan lagstiftning.
Andemeningen är naturligtvis att vi har åtagit oss att på ett
effektivt och kraftfullt sätt bekämpa spridningen av
barnpornografi. I EU-förhandlingarna har vi ju krävt
särbehandling med hänsyn till vår speciella tradition på
lagstiftningsområdet, t.ex. när det gäller vår
offentlighetsprincip och utformningen av vår
tryckfrihetsförordning. Vi har i dessa fall i umgänget med EU
begärt specialbehandling. I och för sig skulle man väl kunna
tänka sig något liknande även på den här punkten med hänsyn till
vår speciella lagstiftning. En kriminalisering av innehav får i
Sverige helt andra konsekvenser än i länder som inte har vår
sinnrika modell med en tryckfrihetsförordning. I andra länder
påverkas inte lagstiftningen på samma sätt. I Norge visade det
sig vara ganska enkelt att införa en lagstiftning mot innehav av
barnpornografi.
Mats Svegfors: Jag vill först kommentera Ylva Annerstedts
fråga. Skyddet för tryckfriheten i Sverige finns ju i
tryckfrihetsförordningen men också i form av en allmän
uppslutning kring de principer som uttrycks i denna förordning.
Vi har alla den grundsynen på grundlagarna att vi bör resonera
oss fram till en principiell enighet.
En kriminalisering av innehav skulle innebära ett
principgenombrott i tryckfriheten och yttrandefriheten. På den
punkten råder det ingen tvekan. Vi har från Tidningsutgivarna
inte a priori sagt nej till en grundlagsändring. Däremot har vi
sagt att om det skall göras, så skall vi nogsamt ha övervägt vad
denna nya princip i så fall innebär. I bästa fall skall vi kunna
resonera oss fram till en principiell samstämmighet och därmed få
ett skydd mot den spridningsrisk som Ylva Annerstedt ställde en
fråga om. Naturligtvis finns det hos publicister varierande
uppfattningar om vad en utredning kan komma att leda till.
När det gäller konventionen vill jag berätta att vi i många
sammanhang möter kolleger från andra länder i Europa. Vi är
stolta över vår tryckfrihetstradition och det konstitutionella
skydd som vi har för yttrande- och tryckfrihet med allt vad det
innebär. En mycket viktig del av detta är naturligtvis
grundlagsskyddet som sådant. Jag vill inte ge mig in i någon
polemik, men jag anser att det inte förstärker vår position om
riksdagen, med det utomordentligt prestigefyllda ordförandeskap
som konstitutionsutskottet har, snabbt skulle göra en mycket
viktig grundlagsändring. Det skulle vi tycka vore utomordentligt
tragiskt. Vi skulle, för att tala i klartext, få svårare att
driva den opinionsbildning som vi och många andra sysslar med i
internationella sammanhang för att stärka det principiellt
viktiga skyddet för yttrande- och tryckfrihet, om riksdagen
lättvindigt -- som det skulle uppfattas -- skulle bryta igenom en
viktig princip.
Sven Unger: Bertil Fiskesjös fråga vad det är som
ytterligare skall utredas är mycket berättigad. Jag har själv
tidigare ställt mig frågan varför jag inte kan säga ja eller nej
till förslaget om en kriminalisering av innehav. Jag sade
tidigare att vi anser det borde göras mer utredningar. Det var
kanske en aning slarvigt uttryckt. Vad jag åsyftade var kanske
snarare en beredning. Att jag i dag inte kan svara ja eller
nej beror inte i första hand på att jag anser att frågan bör
utredas ytterligare.
Vad jag i första hand tänker på är en rent praktisk fråga. Det
kan låta enkelt och oglamoröst, men det är faktiskt så att vi i
min organisation inte har gått igenom denna fråga på det sätt som
vi brukar göra med lagstiftningsärenden. Frågan har visserligen
debatterats, men när vi fick den på remiss kunde vi inte svara
annat än att vi ansåg att frågan borde utredas. Därefter har vi
haft hearingen på Justitiedepartementet. Jag tycker att det är
bra att man, såsom skett i dag, snabbt kallar till utfrågningar
för att få in synpunkter.
I vår organisation handlägger vi remisser på det sättet att
någon får i uppdrag att utarbeta ett förslag till svar. Detta gås
sedan igenom på några styrelsesammanträden. För oss tar det
åtminstone två månader att behandla sådana ärenden. Det har vi i
det här fallet inte haft möjlighet till. Nu ligger frågan litet
mer konkret på bordet, och vi kan säkerligen organisera ett
remissarbete. Vad jag skulle behöva för det här ändamålet är
tillräckligt med tid och gärna även synpunkter från dem som
berörs av detta i det praktiska livet, t.ex. Tidningsutgivarna,
på samma sätt som i mer utförliga betänkanden, där företrädare
för olika intressen anger vad ett förslag kan få för praktisk
betydelse -- ofta i form av reservationer eller särskilda
yttranden. Vi anser att ett sådant underlag skulle vara
värdefullt. Dessutom skulle vi behöva ytterligare några veckor
eller månader på oss att fundera.
Vad som behövs är alltså inte fler utredningar utan ytterligare
någon tid för att vi skall kunna samla ihop tankarna.
Christer Arvsten: Vi i Journalistförbundet har samma
uppfattning som man har i Advokatsamfundet i fråga om den tid som
har stått till förfogande. Det är en sak att göra en ändring i
vanlig lag och en annan sak att göra ändringar i våra grundlagar,
i synnerhet med den unika konstruktion som den svenska
tryckfrihetsförordningen har. Innan man gör en ändring i den
förordningen måste man ha ordentligt på fötterna.
Det kom i höstas en rapport som handlade om konfiskering med
anledning av tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. Den
föreslagna lagändringen bedömdes av Svea hovrätts representant på
Justitiedepartementets hearing som något av svenskt rekord i
svensk lagstiftning.
Journalistförbundet påtalade i sitt remissvar den mycket korta
tid som stått till förfogande. Vi ansåg att det var mycket
otillfredsställande att vi tvingades avge ett remissvar på den
mycket korta tid som vi hade till förfogande. Vi skulle till nöds
ha kunnat acceptera detta om det hade gällt en ändring i en
vanlig lag, men i det här fallet handlade det om en mycket viktig
del av offentlighetsprincipen, nämligen frågan om rätten att utan
omgång få tillgång till en allmän handling.
I vårt demokratiska system är det viktigt att organisationerna
har rimlig tid att i sina organ -- i vårt fall arbetsutskottet
och förbundsstyrelsen -- kunna diskutera och förankra sådana här
frågor. Här går man fram med en förfärande fart, och det gör oss
litet oroliga.
Olle Stenholm: Jag ansluter mig till vad Mats Svegfors,
Sven Unger och Christer Arvsten har sagt. Dessutom vill jag
apropå vad som har sagts om misstro mot framtida generationer av
lagstiftare understryka att de här närvarande ombuden för
Sveriges folk är en framtida generation av lagstiftare, om man
ser er i förhållande till dem som skrev vår nuvarande
regeringsform. De var utomordentligt starkt på det klara med
varför de ville att det skulle behöva ta tid att ändra
grundlagen. Det skulle inte kunna gå fort att ändra grundlagen --
det är en så grannlaga uppgift att den måste utredas och
övervägas med stor samvetsgrannhet och stor noggrannhet.
För att man inte skulle vara totalt utan gardering i absoluta
nödsituationer införde man en undantagsklausul. Nu vill ni i ett
helt normalt lagstiftningsärende göra bruk av en
undantagsmöjlighet, som våra grundlagsfäder införde i
regeringsformen för ett helt annat slag av
lagstiftningssituationer än den som ni nu befinner er i. Jag
anser att det är av yttersta vikt att konstitutionsutskottet
beaktar den aspekten i sina fortsatta överväganden.
Per Hultengård: Som svar på Bertil Fiskesjös fråga vad vi
skall göra fram till år 1998 vill jag säga att jag definitivt
tror att vi bör utreda denna fråga mycket mer grundligt. Det
finns massor av frågor som vi inte har fått svar på.
Bertil Fiskesjö: Vilka då? Nämn någon!
Per Hultengård: Konsekvenserna av detta system! Det räcker
att man läser Justitiedepartementets promemoria. Man säger i
förbifarten med tre ord apropå denna inskränkning i
censurparagrafen att "också meddelarfriheten berörs". Därefter
skuttar man glatt vidare. Därmed går man in och rubbar inte bara
en utan flera av de mycket grundläggande principer som vår
tryckfrihetsförordning och yttrandefrihetsgrundlag är uppbyggda
kring. Det är här fråga om en mycket väl sammanhängande och
genomtänkt systematik. Rubbar man denna systematik på ett ställe,
får det återverkningar i hela systemet.
Allt detta måste man begrunda mycket noggrant. Detta kan man
inte i en handvändning förutse konsekvenserna av. Skälet till att
vi har dessa regler i grundlagarna är just att vi skall få tid
till eftertanke och analys.
Därmed kommer jag in på frågan om man skall misstro
morgondagens lagstiftare. Ja, det tror jag definitivt att man
skall göra.
Madeleine Leijonhufvud gjorde selektiva citat ur olika
förarbeten. Jag skall också göra ett citat, som också skulle
kunna sägas vara selektivt. Yttrandefrihetsutredningen sade just
beträffande denna fråga: "Det öppna samhällets mest lyckade
paradox är lagstiftarens ambition att sätta genomtänkta spärrar
för sina möjligheter att ge sig på medborgarnas fri- och
rättigheter."
Det ligger oerhört mycket i detta, och det är just därför som
vi har den här beslutsproceduren. Man skall inte med ett snabbt
beslut på grund av en plötsligt uppdykande opinion kunna vända
upp och ner på gällande ordning.
Jag vill verkligen understryka vikten av att man tar sig tid
för den analys som är förutsatt i grundlagen.
Ingvar Svensson: Man blir litet fundersam över resonemanget
här. Det har ägnats ganska mycket tid att tala om "tid". Jag bara
undrar om långsamhet alltid är positivt korrelerad till
eftertanke. I så fall skulle man kunna fråga sig om vi borde ha
några dagstidningar!
Gårdagens lagstiftare var naturligtvis ofullkomliga människor.
De kunde inte förutse allt. Det finns ett slags fundamentalism
hos massmediaföreträdarna här. Så fort man nämner TF och YGL, så
går de i taket -- där skall ingenting röras. Det kan emellertid
tänkas vara så att gårdagens lagstiftare på detta område begick
ett eller annat misstag, eftersom man inte kunde förutse vad som
skulle komma att hända i framtiden.
Skall man då alltid sitta still och inte göra någonting, därför
att detta är något slags heliga skrifter?
Här kritiseras vi för att lägga fram ogenomtänkta förslag efter
hastigt uppblossande opinioner. Får jag fråga: Vilka är det som
har skapat dessa opinioner? Blir inte detta ert resonemang litet
patetiskt?
Christina Linderholm: Herrarna på mediasidan betonar mycket
värdet av principiella resonemang för att, som det tycks, inte
behöva engagera sig känslomässigt. Ni har dock alla framhållit
avskyvärdheten i de brott som barnpornografin innebär. Men det
principiella resonemanget om rätten till integritet för ett barn
som har blivit utsatt för brott anser jag bör ställas mot det
principiella resonemang som ni för om att skydda
yttrandefriheten. Jag anser i och för sig att dessa båda saker
inte kan jämföras. Men ni gör det, och jag skulle vilja höra vad
ni anser om barnens integritet.
Vidare har man i grundlagen faktiskt givit en öppning för att
man skall kunna göra ändringar i denna. Grundlagsfäderna tänkte
alltså på att det i framtiden faktiskt skulle kunna hända saker
som skulle kräva att man vidtog åtgärder för att ställa till
rätta uppenbara felaktigheter.
Madeleine Leijonhufvud: Detta föreslag bygger inte på
cigarrer och konjak. Jag hoppas att det framgick av vad jag sade
att det bygger på en jämförelse med koppleri, svindleri och
bedrägeri. Man har sedan länge ansett att koppleribrott begånget
i tryckt skrift inte innebär ett bruk av yttrandefriheten, utan
det innebär att man främjar otukt. Att lämna felaktiga uppgifter
i en tidning för att förmå folk att köpa aktier och därmed
förlora pengar innebär inte ett bruk av yttrandefriheten, utan
det är ett förmögenhetsbrott av svindlerityp.
Detta är inte något nytänkande. Jag citerade inte heller
selektivt när jag läste ur Håkan Strömbergs standardbok, som har
stått oemotsagd i decennier. Det förhåller sig på det här sättet.
Sven Unger säger att det är lätt att påstå att detta inte rör
yttrandefriheten. Men det säger man redan i dag om ett antal
fall. Verkligheten är komplicerad, och man kan inte bara säga att
så snart masssmedial teknik används, så omfattas det av skyddet.
Det förhåller sig inte så, och det vore fatalt om vi i dag på det
sättet skulle uppfatta oss som teknikens offer. Vi måste inse att
tekniken används och kommer att användas i alla möjliga olika
sammanhang. Vi skall hålla fast vid den grundlagsskyddade
yttrande- och tryckfriheten, men i detta fall handlar det inte om
yttrandefrihet.
Jag vill här göra en jämförelse med förtal, som det förekommit
mycken diskussion kring. Att förtala någon i tryckt skrift
innebär att man uttalar sig om en person -- det är ett bruk av
yttrandefriheten. Att jämställa det med bilder av verkliga
sexualövergrepp mot barn är därför oriktigt. En sådan bild utgör
ett sexuellt hjälpmedel, och det handlar inte om att informera
sig. Den distinktionen måste vi kunna göra, och den är på intet
sätt ny.
Jag vill till sist beklaga att publicisterna inte var här på
förmiddagen. Det framkom nämligen då att det finns ett gott
underlag för de åtgärder som föreslås och att många av de frågor
som mediafolket ställer sig är uppklarade.
Karin Söder: Det har här talats om snabbt uppkommande
opinionsstormar, och detta har tagits till intäkt för att man
måste ta mycket mer tid på sig innan man företar en ändring.
Jag skulle vilja säga att det här inte är fråga om någon snabb
opinionsstorm. Visst finns det känslor i det hela. Känslorna
finns hos alla dem som har insett att de barn som utsätts för
dessa brott är rättslösa och skyddslösa.
Jag har tidigare tillhört den lagstiftande församlingen, och
jag vet att vi inte alltid mal så snabbt. Men när det gäller barn
och barns villkor är vi kanske extra långsamma. Det tar tid,
eftersom barnen inte kan göra sin röst hörd. Vi har emellertid
barnkonventionen.
Vi har i Rädda Barnen sedan länge engagerat oss i denna fråga,
men det dröjde länge innan det blev en bred uppslutning kring
dessa frågor. Inte minst har vi fått god hjälp av många
riksdagsledamöter.
Mediafolket har självfallet sin roll i de sammanhang som gäller
yttrande- och tryckfriheten. Det är viktigt att vi i ett
demokratiskt samhälle har olika roller. Men de barn som utsätts
för övergrepp har inte tid att vänta. De är barn i dag, och det
kommer att begås nya sådana brott mot barn. Om man anser att man
behöver mer tid på sig för att förbereda grundlagsändringar, så
betyder det att dessa brott kan begås under fyra eller fem år
utan att man kan ingripa på ett effektivt sätt, dvs. genom en
kriminalisering av innehav av barnpornografi.
Medias roll är mycket viktig också i fortsättningen när det
gäller att bekämpa dessa avskyvärda handlingar. Därför måste en
lagstiftning, såsom har föreslagits av bl.a. Madeleine
Leijonhufvud, inbegripa att det finns utrymme för ett innehav som
är försvarligt ur informationssynpunkt och andra synpunkter.
Annars kan vi inte heller framgent bekämpa barnpornografin.
Det finns även en annan sida av saken, och det är att om man
inte går vidare och ger den opinion som nu har väckts ett
positivt svar, har riksdagen givit en signal som sanktionerar att
denna hantering får fortsätta. Människor ser inte en utredning
som en lösning på detta problem. Riksdagen måste här arbeta hårt
och grundligt och under våren försöka åstadkomma en ändring.
Tora Holst: En fråga har inte alls blivit belyst. Vad man
tappat i diskussionen är historien bakom denna lagstiftning.
När man fått en ny lagstiftning är det vanligt att man efter en
inkörningsperiod börjar inse vad den har för konsekvenser.
Det stora problemet med barnpornografin är de rörliga bilderna,
dvs. videofilmer. De har omfattats av grundlagsskydd först från
det att yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft, nämligen den 1
januari 1992. Det innebar att vi då i dessa fall fick
juryrättegångar. Man fick vidare genom centraliseringen av
åklagarfunktionen en bättre överblick och en helt ny insikt i vad
dessa brott egentligen innebar.
Nu håller vi på att dra konsekvenserna av detta och vill
korrigera de brister som finns i lagstiftningen. Jag kan inte
riktigt förstå den här historielösheten och att man inte beaktar
att detta grundlagsskydd har existerat under en mycket kort tid.
Thage G Peterson: Innan jag lämnar ordet till Mats Svegfors
vill jag säga att jag på min "prestigefyllda" KU-ordförandepost
inte kommer att vika från min uppfattning att det här finns ett
intresse som måste sättas i förgrunden, nämligen intresset att
skydda värnlösa barn från att bli sexuellt utnyttjade av vuxna.
Det rör sig här om grova övergrepp mot barn.
En av samhällets viktigaste uppgifter är -- som jag ser det --
att skydda barnen, den framtida generationen.
Mats Svegfors: Det har frågats varför vi på publicisthåll
inte är beredda att medverka till att skydda barnen. Jag vill då
understryka att vad vi har sagt är att denna fråga måste utredas
ordentligt. Detta har vi underbyggt med ett enligt vår
uppfattning mycket viktigt yttrande från Brottsförebyggande rådet
till Justitiedepartementet. Hans-Gunnar Axberger, som enligt min
uppfattning är landets ledande auktoritet när det gäller
tryckfrihetsfrågor, skrev i yttrandet: "BRÅ vill allmänt peka på
risken för att en alltför hastig lagstiftning på området kan
komma att bli bristfällig. Detta gäller oavsett hur kompetent
juridisk expertis som anlitas. Erfarenheten visar att även i de
grundligast bearbetade lagförslagen på detta område har remiss
och lagrådsgranskning i ett senare skede påvisat uppenbara
juridiska förbiseenden."
Vi bygger vår ståndpunkt på denna kompetens, på JK och på vad
som redovisades från Svea hovrätt vid Justitiedepartementets
hearing. Detta väger för oss mycket tungt.
Bertil Fiskesjö: Bara en liten upplysning som kanske är
onödig. Det verkar här föreligga ett missförstånd.
Lagrådsgranskning görs alltid av propositionsförslag innan dessa
lämnas till riksdagen. Det förekommer inte någon tanke på att man
i det här ärendet skulle förbigå Lagrådet.
Thage G Peterson: Vi har också i KU i åtskilliga sammanhang
utnyttjat rätten att gå till Lagrådet.
Henrik S Järrel: Jag vet inte om jag har rätt när jag säger
att vi bara har snuddat vid kärnfrågan. Vi har en befintlig
lagstiftning som förbjuder produktion och distribution av
barnpornografi. Straffskärpningar har också ägt rum. Vad vi nu
måste undersöka är om en kriminalisering av innehavet är det
effektivaste och bästa vapnet för att vi skall komma till rätta
med detta problem.
När jag lyssnade till Karin Söder fick jag intrycket att om vi
bara får denna kriminalisering så kommer vi simsalabim att lösa
alla dessa problem. Så enkelt är det nog inte, och det tror jag
inte heller att Karin Söder menade -- så naiv är hon inte.
Vad jag undrar är om vi inventerat alla möjligheter som står
oss till buds för att komma till rätta med detta problem med
utgångspunkt i redan befintlig lagstiftning. Eller skall vi mer
se detta som en samhällets objektiva markering av att det här
gillar vi inte? Det har vi visat genom att vi har förbjudit
produktion och distribution. Nu vill vi ta steget fullt ut och
säga att vi förbjuder även innehavet.
Jag har tidigare antytt att jag är rädd för att detta kommer
att ta sig andra, mer svårkontrollerade vägar. Vi har fått en
beskrivning av de nya elektroniska hjälpmedel som kan vara goda
men som också kan missbrukas. Jag tror att dessa hjälpmedel kan
missbrukas också i detta fall, och då blir varken
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen
tillämplig, utan då gäller vanlig lagstiftning. Men den tekniska
svårigheten blir ju att kontrollera i vilken omfattning detta
förekommer  i de nya elektroniska medlen. Jag är litet rädd för
att en kriminalisering kan bli ett slag i luften.
Liisa Rulander: Jag skulle vilja vända mig till
barnombudsmannen. Vi hörde barnombudsmannen säga att man har
glömt motiven bakom den lagstiftning som vi har i dag.
Jag vill vara något ohövlig mot en del av gästerna. Det finns
en del nyvakna publicister som inte fanns med här på förmiddagen
och som inte riktigt har förstått vad vi har pratat om. Jag blir
litet skrämd när man säger att en kriminalisering av innehav
skulle strida mot TV:s eller andra medias intressen. Jag vill
påstå att barnpornografi mycket grovt strider mot barnens
intressen. Vi måste därför mycket noggrant överväga om den
tryckfrihet som vi har i dag inte strider mot barnens intressen.
Jag vet i och för sig var barnombudsmannen står, men jag skulle
ändå vilja att ha detta stadfäst och litet kraftigare uttalat av
henne. Förbudet mot att aga barn kan inte heller kontrolleras. Om
det inte finns blåmärken på barnets kropp kan man inte bevisa
någonting, men ändå har vi en lagstiftning mot barnaga. Hur ser
barnombudsmannen på vad professor Lidberg på förmiddagen sade om
att det är djupt störda personer som tittar på de produkter som
vi här i dag vänder oss emot. Riksåklagaren sade att han ville
jämställa detta med knarket, som man också kan förbjuda innehav
av.
Margareta Israelsson: Jag skulle bara i korthet vilja
kommentera vad som har sagts om hastigheten. Precis som Karin
Söder sade har vi från våra organisationers sida agerat länge i
dessa frågor just med utgångspunkt i barnkonventionen.
Det har även förekommit faktiska händelser. Jag tänker på hela
debatten kring internationell barnsexhandel men också på de
händelser på barnpornografiområdet som förekommit i Sverige.
Jag är förvånad över att diskussionen har centrerats så mycket
kring det som har hänt i Norrköping. Om jag inte minns fel var
det i juni 1992 som beslaget i Huddinge gjordes. Då beslagtogs
filmer av i stort sett samma typ som beslagtogs i Norrköping. Det
hastiga känslosvallet borde väl ha uppkommit redan då.
Vi har också följt debatten om motioner i riksdagen och den
debatt som förekom i samband med rättegången i Stockholms
tingsrätt om utlämnandet av kopior av barnpornografiska filmer.
Detta föranledde mycket kraftiga debatter inom våra
organisationer och i riksdagen.
Jag tycker att det är beklagligt att dessa frågor så sent har
hamnat på ledarplats.
Anna Hammarén: Jag tycker att det är beklagligt att
diskussionen kan ha gett intrycket att vi på mediahåll skulle
försvara den här verksamheten. Så ligger det naturligtvis inte
alls till. Liksom alla andra i den här salen har vi reagerat mot
vad som hänt och vill medverka till alla tänkbara förbud.
I motsats till barnens företrädare sitter vi på två stolar och
måste tänka oss för och bevaka även vissa andra intressen. Även
om barnens intressen är det primära, finns det även andra
intressen som måste viktas mot barnens intressen. Vi sitter i den
positionen att vi måste försöka göra det allvarligt och seriöst.
Det sades att vi borde ha varit här på förmiddagen. Jag hör
till dem som var det. Det som sades här i förmiddags har man i
allt väsentligt kunnat läsa i pressen. Jag tror att alla är
upprörda över det som sker. Frågan är hur vi skall komma åt detta
problem och ändå bevara skyddet för våra grundlagar.
Jag har talat för TV:s och andra medias möjligheter att bevaka
denna fråga. Det är inte fråga om att vi vill kunna visa något
slags underhållningsvåld eller sända barnpornografi på natten,
utan vi vill ha möjligheter att bevaka den här företeelsen.
Jag tror att barnens företrädare -- om jag får kalla er så --
är glada över att media har kunnat bevaka detta. Det är viktigt
att vi kan göra det även i fortsättningen. Om människor riskerar
straffansvar om de tar kontakt med oss, är det möjligt att den
här företeelsen inte kommer att kunna bevakas i framtiden.
En anledning till att ta det litet lugnt, bortsett från att det
är en grundlag som skall ändras, är att det nu finns fyra eller
fem olika förslag som får helt olika effekter. Det verkar som om
ingen har någon riktig överblick över dessa effekter. Det kan
vara ett skäl till att ytterligare tänka över saken och jämföra
de olika alternativen med varandra. Någon sådan möjlighet har vi
hittills inte haft, och jag tror att vi fäktar något i luften,
trots att alla naturligtvis vill att vi skall kunna komma åt den
här företeelsen.
En annan sak är att jag tror att man förenklar problemet.
Förekomsten av barnpornografi står väl inte eller faller med
kriminalisering av innehavet. Situationen kommer väl inte att
förvärras katastrofalt under de månader som ärendet kan behöva
beredas litet bättre. Det kan också ligga en fara i att
riksdagens ledamöter blir väldigt uppbundna inför valet. Att man
normalt inte får initiera grundlagsändring senare än nio månader
före valet beror på att det inte skall kunna göras valtaktiska
utspel med denna fråga.  Så har det i varje fall sagts mig. Den
riksdagsledamot finns inte som vågar inta någon annan ståndpunkt
än den som det är lättast att finna gehör för hos allmänheten.
Thage G Peterson: Jag vill gärna säga till Anna Hammarén
att det inte finns någon i denna sal som inte tar avstånd från
våld och tortyr mot barn och som inte känner avsky inför det som
har förekommit. Vilka intressen vi än företräder har vi alla
samma uppfattning därvidlag.
Ni är hitbjudna för att ni skall framföra era uppfattningar,
inte våra. Vi i utskotten vill naturligtvis höra vad ni tycker
och tänker. Vi tål obekväma uppfattningar. På den punkten skall
det inte råda någon ovisshet. Vi har anordnat den här
utfrågningen för att vi skulle få fram olika uppfattningar, och
det har vi verkligen också fått.
Anna Hammarén: Jag hoppas bara att vad vi sagt i fråga om
en grundlagsändring inte skall uppfattas så, att vi inte skulle
anse att det är viktigt att tillvarata barnens intressen.
Tora Holst: Jag ser den utveckling som förekommit på
lagstiftningsområdet som en viktig markering av att barnet har
fått en ny betydelse i lagstiftningssammanhang.
Barnpornografibrottet var över huvud taget inte ens
kriminaliserat under en periopd på 1970-talet. Vi fick sedan
tillbaka kriminaliseringen, och den lagen trädde i kraft den 1
januari 1980. Typiskt nog placerades brottet då under rubriken
Brott mot allmän ordning, dvs. det fördes ihop med sådana brott
som upplopp, störande av förrättning eller allmän sammankomst.
Detta var en markering av att allmänheten skulle förskonas från
att behöva se barnpornografi. Det fanns alltså inte någon
förståelse för det barn som fanns på bilden.
Det har under 80-talet skett en viktig förändring. Man har fått
en inblick i hur barn som utsätts för sexuella kränkningar
upplever sin situation, och man har kommit till insikt om vilka
djupgående skador detta leder till. Detta har resulterat i stora
förändringar i brottsbalkens 6 kap. när det gäller sexualbrott.
Man har nu också börjat se på barnpornografibrottet på ett helt
annat sätt, dvs. från det avbildade barnets synvinkel.
Även tillsättandet av en barnombudsman den 1 juli 1993 visar
att man lägger tyngdpunkten vid att barnet skall ha en röst.
Jag anser att regeln i föräldrabalken 6:1 att det är förbjudet
att aga barn är mycket viktig. I denna paragraf i föräldrabalken
har det från början funnits även ett uttalande om att det är
förbjudet att kränka barn -- och det är ju i högsta grad vad
barnpornografin gör.
Karin Söder: Jag tror inte att en kriminalisering av
innehav innebär någon slutgiltig lösning. Media måste ges
möjlighet att bevaka att dessa kränkningar fortsättningsvis inte
sker. Därför måste lagstiftningen innehålla sådana stadganden att
detta blir möjligt att bevaka. Detta är en mycket viktig
utgångspunkt för arbetet.
Självfallet är det så att en kriminalisering av innehav kan
stävja efterfrågan. I alla de kontakter som vi haft med vår
omvärld har det visat sig att detta är en samstämmig uppfattning.
Det är naturligtvis helt riktigt att den tekniska utvecklingen
går mycket snabbt. Den utvecklingen ger möjligheter som det är
svårt att överblicka. Men detta problem kommer vi att få ta itu
med senare.
Thage G Peterson: Jag vill nu på justitieutskottets och
konstitutionsutskottets vägnar tacka våra gäster för att ni har
velat komma hit, förbereda er och svara på våra frågor. Vi
värdesätter mycket att ni har velat delta i den här hearingen.
Tack skall ni ha allesammans!

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Motioner 1
Utskottet 4
Inledning 4
Grundläggande principer i den tryckfrihetsrättsliga
regleringen 7
Regeringsformen och den särskilda grundlagsregleringen
av tryckfriheten och yttrandefriheten 7
Viktiga principer i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen 8
Tryckfrihetens innebörd m.m. 8
Förbudet mot censur och rätten att framställa, att ge
ut och att sprida 8
Ensamansvar 9
Betydelsen av utgivning 10
Konfiskering 11
Beslag 11
Preskriptionstid 12
Rätten att inneha informationsbärare 12
Barnpornografibrott 14
Bestämmelser om barnpornografibrott 14
Bakgrunden till bestämmelserna 14
Innebörden av bestämmelserna 16
Kriminalisering av innehav av barnpornografi 18
Motionerna 18
Justitieutskottets yttrande 19
Konstitutionsutskottets bedömning 21
Några rättegångsfrågor 28
Upprättade lagförslag med ikraftträdande den 1 januari
1999 29
Författningskommentarer till lagförslagen med
ikraftträdande den 1 januari 1999 30
Förslaget till lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen 30
Förslaget till lag om ändring i
yttrandefrihetsgrundlagen 32
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 33
Ytterligare åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. år 1995
35
Bakgrund 35
Utvidgade konfiskeringsmöjligheter 35
Motionen 36
Konstitutionsutskottets bedömning 36
Vissa övergångsfrågor 39
Särskild rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av
barnpornografibrott 39
Bakgrund 39
Inom konstitutionsutskottet upprättad promemoria 40
Lagrådets yttrande 40
Konstitutionsutskottets bedömning 40
Några rättegångsfrågor 40
Upprättade lagförslag med ikraftträdande den 1 januari
1995 41
Författningskommentarer till lagförslagen med
ikraftträdande den 1 januari 1995 41
Förslaget till lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen 41
Förslaget till lag om ändring i
yttrandefrihetsgrundlagen 43
Förslaget till lag om förverkande av
barnpornografi 43
Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden 44
Begreppet barn 45
Bakgrund 45
Motionerna 46
Justitieutskottets yttrande 46
Konstitutionsutskottets bedömning 47
Frågan om straffskärpning för barnpornografibrottet 48
Bakgrund 48
Motionerna 48
Justitieutskottets yttrande 48
Konstitutionsutskottets bedömning 48
Förbättringar inom polisorganisationen för att bekämpa
barnpornografibrott 49
Bakgrund 49
Justitieutskottets yttrande 49
Konstitutionsutskottets bedömning 50
Samordnade nordiska insatser mot barnpornografi 50
Motionen 50
Justitieutskottets yttrande 50
Konstitutionsutskottets bedömning 51
Olaga våldsskildring 51
Bakgrund 51
Utvidgning av det straffbara området 54
Motionerna 54
Justitieutskottets yttrande 54
Konstitutionsutskottets bedömning 55
Kriminalisering av innehav av olaga våldsskildring 55
Motionerna 55
Justitieutskottets yttrande 55
Konstitutionsutskottets bedömning 55
Utredningar om videovåldets negativa effekter 56
Bakgrund 56
Motionerna 57
Justitieutskottets yttrande 57
Konstitutionsutskottets bedömning 57
Övrigt 57
Hemställan 57
Reservation 59
Kriminalisering av innehav av barnpornografi med
ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1) 59
Särskilda yttranden 63
1. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med
ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1) 63
2. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med
ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1) 64
3. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari
1995 (mom. 2) 65
4. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari
1995 (mom. 2) 66
Meningsyttring av suppleant 67
1. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med
ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1) 67
2. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari
1995 (mom. 2) 67
De av regeringen den 17 mars 1994 till Lagrådet remitterade
lagförslagen, bilaga 1 69
Lagrådets yttrande den 25 mars 1994, bilaga 2 83
Justitieutskottets yttrande den 26 april 1994, bilaga 3 96
Inom konstitutionsutskottets kansli den 19 maj 1994 upprättad
promemoria, bilaga 4 109
Lagrådets yttrande den 25 maj 1994, bilaga 5 137
Justitieutskottets yttrande den 31 maj 1994, bilaga 6 141
Av konstitutionsutskottet framlagda förslag till lagändringar
med ikraftträdande den 1 januari 1995, bilaga 7 144
Av konstitutionsutskottet framlagda förslag till lagändringar
med ikraftträdande den 1 januari 1999, bilaga 8 151
Av konstitutionsutskottet framlagt förslag till lag om ändring
i lagen (1994:132) om ändring i tillämpningslagen,
bilaga 9 155
Av konstitutionsutskottet framlagt förslag till lag om ändring
i lagen (1994:400) om ändring i tillämpningslagen,
bilaga 10 156
Gemensam utfrågning den 3 mars 1994 med konstitutionsutskottet
och justitieutskottet om barnpornografi, bilaga
11 157