I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som
väckts under den allmänna motionstiden år 1993 och som rör olika
processrättsliga frågor.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats åtta reservationer (nyd).
I ärendet föreligger ett yttrande från försvarsutskottet,
bilaga.
Motionerna
1992/93:Ju204 av Lars Moquist och Ulf Eriksson (nyd) vari
yrkas att riksdagen föranstaltar om sådan ändring i
lagstiftningen angående övervakningskameror att endast
videoinspelad kameraövervakning kräver tillstånd.
1992/93:Ju217 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
uppgifter till socialnämnd vid utredning om barn.
1992/93:Ju219 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändrad lagstiftning för att underlätta
narkotikabekämpningen.
1992/93:Ju302 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för
målsäganden att åtala och föra processen om åklagaren avböjer
att åtala.
1992/93:Ju405 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om informationsskyldighet för domstol vad gäller vissa personer
som fällts för brott.
1992/93:Ju411 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot den som medvetet uteblir från
rättegång.
1992/93:Ju420 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att reglerna för rekrytering av nämndemän
bör ändras så att det blir en jämnare åldersfördelning i
domstolen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den som fyllt 60 år inte bör få
tjänstgöra som nämndeman i domstol,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att reglerna måste ändras så att yngre
nämndemän tjänstgör i ungdomsmål i enlighet med vad som förordas
i motionen.
1992/93:Ju421 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda förutsättningarna för en särskild
ungdomsdomstol.
1992/93:Ju638 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för ett
system med omvänd bevisbörda i fråga om rattfylleri och andra
gärningar där bilen fungerat som ett "brottsverktyg".
1992/93:Ju704 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en översyn av lagstiftningen rörande polisens tvångsmedel vid
insatser mot den brottsliga hanteringen av narkotika vid
gatulangningen.
1992/93:Ju705 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förutsättningslöst pröva frågan om
ändrade forumregler i 10 kap. rättegångsbalken, innebärande att
mål kan överflyttas till annan domstol om särskilda skäl
föreligger.
1992/93:Ju706 av Lennart Hedquist och Rosa Östh (m, c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagstiftning för att förbättra polisens
arbetsmöjligheter.
1992/93:Ju707 av Kenneth Lantz och Rose-Marie Frebran (kds)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om polisens störningsverksamhet.
1992/93:Ju708 av Ingrid Andersson och Anita Persson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att endast en domstol behandlar
ärenden om barn.
1992/93:Ju710 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att presentera ett nytt nämndemannainstitut för
domstolarna i syfte att komma åt problemet med de politiska
utnämningarna av nämndemän.
1992/93:Ju712 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för
häktning i syfte att finna lämplig påföljd för den misstänkte
eller att få fram annan lämplig brottsavhållande åtgärd.
1992/93:Ju713 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att reglerna för offentlighet vid
domstolarna och medborgarnas rätt och möjlighet att följa
rättegångar direkt eller via media, t.ex. radio och TV, måste
ses över i syfte att vidga informationsfriheten.
1992/93:Ju714 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införa ett system till skydd för vittnen
och andra uppgiftslämnare vilket går ut på att den som vittnar
eller lämnar uppgifter rörande vissa typer av allvarlig
brottslighet, exempelvis narkotikabrott, terrorism, organiserad
brottslighet med internationell anknytning, får rätt att göra
det anonymt och att hans identitet inte får röjas för den
tilltalade eller annan som inte kan anförtros uppgiften.
1992/93:Ju716 av Sinikka Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om delgivningar i den summariska processen.
1992/93:Ju812 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ändring av reglerna för återlämnande av beslagtagna varor som
har samband med brottslig verksamhet.
1992/93:Ju821 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att målsäganden, brottsoffret, ges en
starkare ställning under förundersökningen och i
domstolsprocessen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regelsystemet förändras med inriktning
på att brottet mera skall ses som en sak mellan förövaren och
offret än mellan åklagaren och gärningsmannen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det i rättegångsbalken införs en
bestämmelse som går ut på att målsäganden, brottsoffret, i hela
rättsprocessen skall behandlas med aktning för sitt
människovärde och mötas med medkänsla och förståelse,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att ge
målsäganden, brottsoffret, större möjligheter att föra process.
1992/93:Ju829 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillsättande av en utredning i syfte att
förbättra domstolarnas, åklagarnas och polisernas möjligheter
att i varje enskilt fall följa principerna om saklighet och
opartiskhet samt att behandla lika fall lika,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att rättegångsreglerna bör ses över i
syfte att minska åklagarens bevisbörda och jämna ut bevisläget i
brottmålsprocessen till förmån för brottsoffret,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att införa ett system där den tilltalades
passivitet, felaktiga uppgifter eller lögner tillmäts större
betydelse än i dag och att sådana förhållanden kan inverka på
bedömningen av målet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att införa ett system som går ut på att
domstolen får ställa krav på att den tilltalade skall vara aktiv
i processen och föra fram egen bevisning för invändning som han
gör eller andra påståenden som han för fram om han vill att
domstolen skall beakta påståendet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att
generellt tillmäta målsägandens uppgifter ett större bevisvärde
än i dag,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att införa ett system som innebär att
såväl målsäganden som den tilltalade får höras under ed i
domstolen, dvs. vid straffansvar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att pröva ett system med ombytta roller i
fråga om bevisningen, exempelvis för rattfylleristen som kört
ihjäl ett barn eller för den som uppenbarligen förfogar över
stöldgods,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för aktiv
processledning med utredningsskyldighet hos domstolen i syfte
att motverka godtycke och öka rättssäkerheten och
rättstryggheten för brottsoffret.
1992/93:Ju830 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att
stärka målsägandens, brottsoffrets, inflytande i
straffprocessen.
1992/93:Ju831 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att målsägandens rätt att utverka åtal bör
bli föremål för särskild utredning.
1992/93:Ju836 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skapa större möjligheter att
frihetsberöva ungdomar fr.o.m. 15 år i utredningssyfte,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att i större utsträckning samordna
rättsväsendet och socialtjänsten.
1992/93:Ju837 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att polisen tillåts använda bättre och
säkrare spaningsmetoder,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tillåta hemlig avlyssning (buggning),
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tillåta fjärrstyrd dold
övervakningskamera för personspaning.
1992/93:Ju843 av Knut Wachtmeister (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vidgad elektronisk övervakning i banker.
1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fördelningen av ansvaret mellan
socialtjänsten och kriminalvården för ungdomar som begår brott,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av den rättsliga regleringen av
polisens arbetsmetoder.
1992/93:A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillåtelse av buggning och
bevisprovokation som polisiära spaningsmetoder.
1992/93:K22 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av regeländringar så att polisen
på ett lagligt sätt kan dölja sitt ägande av fordon som används
i spaningsverksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det skapas förutsättningar så att
kroppsvisitation kan användas i större utsträckning än för
närvarande.
Utskottet
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner med
anknytning till processrättsliga frågor. Motionerna har väckts
under den allmänna motionstiden år 1993.
Övervakningskameror
I motion Ju204 (nyd) begärs att lagen om övervakningskameror
ändras så att endast kameraövervakning med videoupptagning blir
tillståndspliktig. I motion Ju843 (m) anförs att det bör
övervägas att låta bankerna använda övervakningskameror även
utanför banklokalerna.
Bakgrund
Lagen (1990:484) om övervakningskameror trädde i kraft den 1
juli 1990 (prop. 1989/90:119, JuU34, rskr. 320) och ersatte då
lagen (1977:20) om TV-övervakning.
Syftet med lagstiftningen är att ge enskilda ett skydd mot
integritetskränkningar som sker med hjälp av apparatur som
innebär särskilda risker för detta. En grundläggande princip är
att övervakning av enskilda med TV-kamera inte får ske utan
deras vetskap och att det krävs tillstånd för att få övervaka
utrymmen som används av allmänheten.
Lagen om övervakningskameror omfattar TV-kameror och andra
optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara
utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på
platsen, kan användas för personövervakning (1 §). Enligt lagen
krävs tillstånd av länsstyrelsen för att få använda en
övervakningskamera som är uppsatt så att den kan riktas mot en
plats dit allmänheten har tillträde (4 § första stycket). Vissa
undantag från tillståndskravet finns; bl.a. får polisen eller
den som är räddningsledare under viss kortare tid ha en
övervakningskamera uppsatt på det angivna sättet.
Förutsättningen är att användningen av kameran är oundgängligen
nödvändig vid en olyckshändelse eller överhängande fara för en
olyckshändelse eller för att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet (4 § andra stycket).
Tillstånd får meddelas bara om sökanden kan anses ha ett
befogat intresse av att använda en övervakningskamera och detta
intresse inte lika väl kan tillgodoses på något annat sätt (5 §
första stycket). Vidare skall vid tillståndsgivningen alltid
prövas vilken betydelse övervakningen kan ha för enskildas
personliga integritet. Om man därvid kan konstatera att en
kameraövervakning endast skulle ha ringa betydelse skall
tillstånd ges. I dessa fall görs ingen prövning av syftet med
övervakningen (5 § andra stycket).
I de fall däremot då riskerna för integritetskränkning inte
kan bedömas som ringa skall syftet med övervakningen vägas mot
integritetsintresset, och tillstånd ges endast om syftet med
övervakningen bör ges företräde framför intresset av att värna
enskildas personliga integritet (5 § tredje stycket). Det skall
här vara fråga om intresset att förebygga brott eller att
förhindra olyckor eller andra syften som kan jämföras med dessa
intressen.
Tillstånd får förenas med rätt att bevara de bilder som tas
upp av kameran, om sökanden av särskilda skäl har behov av detta
(6 §). Som exempel kan nämnas en bank eller annan
penninginrättning som kan vara beroende av att få bevara bilder
från upptagningar av inträffade rån e.d.
Affärslokaler inom detaljhandeln liksom bank- och postlokaler
i allmänhet hör till den kategori som faller under 5 § andra
stycket förutsatt att utrustningen endast medger en allmän
övervakning och inte tillåter närbilder eller annan mer
närgången granskning. Även områden i anslutning till
porttelefoner skall kunna ges tillstånd enligt andra stycket
under förutsättning att kameran inte medger övervakning av
områden som används för allmän trafik.
Områden som används för allmän trafik anses däremot falla
utanför andra stycket, eftersom risken för integritetsintrång
vid övervakning av sådana områden i allmänhet får anses vara
påtaglig.
Enligt praxis är det endast polisen och Vägverket som, i
trafikövervakande syfte, ges tillstånd för TV-övervakning på
områden för allmän trafik. För områden utanför banklokaler
medges i dag inte tillstånd till TV-övervakning.
Utskottets bedömning
Av ovanstående redogörelse framgår att syftet med gällande
lagstiftning är att ge enskilda skydd mot
integritetskränkningar. Kravet på tillstånd har tillkommit för
att garantera integritetsskyddet.
Införandet av lagen om övervakningskameror innebar, i
förhållande till vad som tidigare gällt, att integritetsskyddet
för den enskilde stärktes, bl.a. genom att tillståndskravet
utvidgades. Vid riksdagsbehandlingen, (1989/90:JuU34), uttalade
utskottet bl.a. sin tillfredsställelse över lagförslagets
förstärkning av integritetsskyddet. Denna förstärkning medför
dock nya avgränsningsproblem av den typ som aktualiseras i
motion Ju843. Enligt utskottets mening bör frågor härom tas upp
i lämpligt sammanhang. Utskottet anser inte att några
inskränkningar av integritetsskyddet nu bör övervägas och
avstyrker bifall till motionerna Ju204 och Ju843.
Polisens arbetsmetoder
Buggning och övervakning med dold kamera
I motion Ju837 (nyd) anförs att polisen måste få bättre och
säkrare spaningsmetoder, t.ex. i form av avlyssning med dold
mikrofon, s.k. buggning, och övervakning med dold kamera. Även i
motion A444 (m) anförs att polisen måste få använda sig av
buggning.
Avlyssning med dold mikrofon är i dag inte tillåtet. Det
grundläggande skyddet mot hemlig avlyssning finns i 2 kap. 6 §
regeringsformen (RF). Detta skydd kan inskränkas endast genom
lag. I 4 kap. 9 a § brottsbalken (Brb) stadgas att den som gör
sig skyldig till olovlig avlyssning medelst tekniskt hjälpmedel
kan dömas till böter eller fängelse högst två år. Angående
tillämpligheten av bestämmelserna om nöd i 24 kap. 4 § Brb anför
SÄPO-kommittén i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51)
Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och
meddelarfrihet (s. 158) att dessa bör vara tillämpliga även
beträffande hemlig avlyssning (se även (SOU 1982:63) Polislag,
och Svea hovrätts dom 1993-03-27, DB 32).
Beträffande övervakning med dold kamera, dvs. med fjärrstyrd
kamera, finns inget skydd i RF. Optisk övervakning är inte
heller kriminaliserad i Brb.
Bestämmelser som reglerar övervakningskameror finns, som ovan
framgått, i lagen om övervakningskameror som trädde i kraft den
1 juli 1990. Denna lagstiftning reglerar dock användningen av
övervakningskameror i helt andra sammanhang.
I regeringens proposition 1988/89:124 om vissa
tvångsmedelsfrågor behandlades bl.a. ett utredningsförslag om
införande av buggning och dold TV-övervakning. Justitieministern
anförde därvid bl.a. att de argument som utredningen framfört
för att införa dessa tvångsmedel inte hade övertygat henne om
att dessa metoder var försvarliga med hänsyn till de
invändningar som kunde riktas mot dem (s. 59). Justitieministern
ansåg därför inte att dessa spaningsmetoder skulle införas i
polisarbetet och något förslag i den delen lades inte fram.
Utskottet delade justitieministerns uppfattning (1988/89:JuU25).
När det gäller säkerhetspolisens (SÄPO) arbetsmetoder
behandlades frågan om användning av dold mikrofon och dold
kamera i SÄPO-kommitténs slutbetänkande. Enligt kommitténs
förslag skall hemlig avlyssning med dold mikrofon och
övervakning med fjärrstyrd kamera tillåtas som arbetsmetoder för
SÄPO. Kommittén föreslår en reglering som nära anknyter till
regleringen i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i brottmål.
Vid remissbehandlingen av slutbetänkandet framfördes i vissa
avseenden kritik mot kommitténs förslag.
I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 3 s. 30)
uttalade departementschefen bl.a. att SÄPO-kommitténs förslag om
hemlig teknisk avlyssning och om användning av
övervakningskameror i den brottsutredande verksamheten bör
bedömas i belysning också av den ytterst snabba tekniska
utveckling som äger rum på teleområdet och hur denna förhåller
sig till reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning. Hon anförde vidare att frågan dessutom har
anknytning till frågan om en eventuell permanentning av lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i brottmål.
Enligt departementschefen borde ett slutligt ställningstagande i
dessa frågor i vart fall avvakta att vissa pågående rättegångar
slutförts (se ovannämnda dom från Svea hovrätt).
SÄPO-kommitténs förslag är alltjämt under beredning inom
Justitiedepartementet. Det fortsatta beredningsarbetet bör
avvaktas. Utskottet förutsätter att regeringen snarast lägger
fram ett förslag för riksdagen. Utskottet avstyrker därför
bifall till yrkandena i motionerna Ju837 och A444 i dessa delar.
Spaningsfordon
I motion K22 (nyd) anförs, i anledning av ett uttalande av JO
(nr 1845-1988), att polisen bör ges lagliga möjligheter att
dölja sin äganderätt till fordon som används i
spaningsverksamhet.
I SÄPO-kommitténs slutbetänkande, liksom i JO:s ovannämnda
uttalande, konstateras att polisen ibland i sin
spaningsverksamhet har behov av att registrera t. ex. ett fordon
på någon annan än den rätte innehavaren. Enligt SÄPO-kommittén
är detta en fullt acceptabel spaningsmetod. SÄPO-kommittén
konstaterar samtidigt att utgångspunkten beträffande olika
spaningsmetoder dock alltid måste vara att olagligheter inte kan
godtas (s. 153).
I ovannämnda JO-uttalande ställde sig JO kritisk till att
polisen använt aktiebolagsformen för att dölja det rätta
ägarförhållandet. JO uttalade vidare att även en registrering av
fordon på olika privaträttsliga subjekt för att dölja statens
äganderätt inte är förenlig med bilregisterkungörelsens regler
och straffbestämmelsen om osant intygande.
Utskottet, som utgår ifrån att regeringen har frågorna under
uppsikt, finner inte anledning att föreslå några åtgärder med
anledning av motionen. Utskottet avstyrker bifall till motion
K22 i denna del.
Bevisprovokation
I motion A444 (m) anförs att det bör bli möjligt för polisen
att använda sig av bevisprovokation som spaningsmetod.
Frågor om bevisprovokation har behandlats bl.a. i den s.k.
SPANARK-rapporten Narkotikaspaning och underrättelseförfarande
år 1980 (se även JuU 1981/82:38), i polisberedningens betänkande
(SOU 1982:63) Polislag, och i Narkotikakommissionens PM nr 5
1983 samt i olika uttalanden från JO och JK.
Någon lagreglering som förbjuder bevisprovokation finns inte.
När det gäller polisens arbete kan dock hänvisas till de
principer som kommer till uttryck i 8 § polislagen och i 23 kap.
12 § rättegångsbalken (RB) samt till förarbetena till
polislagen.
Vad gäller tillåtligheten av bevisprovokation har
Justitieombudsmannen (JO) vid flera tillfällen uttalat att
provokativa åtgärder måste handhas med största restriktivitet
och urskillning och att huvudregeln är att sådana åtgärder
endast får tillgripas i grova brottmål eller när synnerliga skäl
i övrigt gör detta motiverat (se bl.a. JO 1973 s. 91, JO 1977/78
s. 105 och s. 126 f).
Utskottet som inte finner skäl att föreslå riksdagen att göra
något uttalande i frågan avstyrker bifall till motion A444 i
denna del.
Frågor om tvångsmedel
Beslag, husrannsakan och kroppsvisitation
I flera motioner tas upp frågor om tvångsmedel. I motionerna
Ju219 (fp), Ju704 (c), Ju706 (m, c), Ju707 (kds), Ju846 (s) och
K22 (nyd) anförs att reglerna om husrannsakan och
kroppsvisitation inte medger att polisen kan arbeta effektivt
vid bekämpning av bl.a. narkotikabrott. Motionärerna efterlyser
en översyn av den gällande regleringen. I motion Ju812 begärs
att reglerna om återlämnande av beslagtaget gods skall ändras.
I 27 och 28 kap. rättegångsbalken regleras möjligheterna att
vid förundersökning i brottmål använda bl.a. beslag,
husrannsakan och kroppsvisitation. Bestämmelser om tvångsmedel
vid förundersökning finns också i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Bestämmelser om
tvångsmedel finns även i ett stort antal andra lagar, t.ex. i
polislagen (1984:387) och i lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll.
Reglerna om beslag i 27 kap. RB innebär i korthet att föremål,
som kan antas ha betydelse för utredningen om ett brott eller
som har avhänts någon genom brott eller som har förverkats på
grund av brott, får tas i beslag. Åtgärden får företas även om
enbart böter är stadgat för brottet. Beslag får ske inte bara
hos den som är misstänkt utan hos vem som helst.
Undersökningsledare, åklagare eller rätten och, i vissa fall,
polisman får besluta om beslag. När det inte längre finns skäl
för ett beslag skall det hävas och det beslagtagna skall då
återlämnas.
Reglerna om husrannsakan och kroppsvisitation finns i 28 kap.
RB. Om det förekommer anledning att anta att ett brott på vilket
kan följa fängelse har förövats får husrannsakan företas för att
eftersöka föremål som är underkastat beslag eller för att eljest
utröna omständigheter som kan ha betydelse för utredning om
brottet. Särskilda bestämmelser gäller för husrannsakan hos
annan än den som är skäligen misstänkt. Förordnande om
husrannsakan får meddelas av undersökningsledare, åklagare eller
rätten och i vissa fall av en polisman.
Förutsättningarna för kroppsvisitation är desamma som för
husrannsakan. Kroppsvisitation får endast vid synnerliga skäl
avse annan än den som är skäligen misstänkt för brottet.
Reglerna i 27 och 28 kap. RB kvarstår i huvudsak oförändrade
sedan rättegångsbalkens tillkomst. Reglerna har varit föremål
för en enda större översyn. År 1978 tillkallades en kommitté för
att se över tvångsmedelsregleringen vid förundersökning i
brottmål. Kommitténs huvudförslag om en särskild tvångsmedelslag
(SOU 1984:54) ledde inte till lagstiftning. Däremot infördes på
förslag av kommittén en uttrycklig reglering i rättegångsbalken
(prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313) av den s.k.
proportionalitetsprincipen. En sådan regel infördes bl.a. vid
beslag (27 kap. 1 § tredje stycket) och husrannsakan (28 kap. 3
a §).
På senare tid har vissa av reglerna om beslag, husrannsakan
och kroppsvisitation på nytt varit föremål för översyn. I
proposition 1993/94:24 med förslag till ändrade regler om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning, m.m. har bl.a. reglerna
om kroppsvisitation blivit föremål för översyn ur vissa
aspekter. Bl.a. föreslås en ny definition av begreppet
kroppsvisitation. I Åklagarutredningen -90 (SOU 1992:61) Ett
reformerat åklagarväsende, i Telelagsberedningens betänkande
(SOU 1992:70) Telelag och i Datastraffsutredningens betänkande
(SOU 1992:110) Information och den nya InformationsTeknologin
har också föreslagits vissa ändringar i reglerna om beslag och
husrannsakan.
År 1991 beslutade regeringen (dir. 1991:52) om en översyn av
den rättsliga regleringen av polisens befogenheter för att
förhindra brott och på annat sätt upprätthålla allmän ordning
och säkerhet, innefattande bl.a. polislagens bestämmelser om
kroppsvisitation och husrannsakan. Utredningen tog namnet
Polisrättsutredningen.
I tilläggsdirektiv (dir. 1993:33) den 18 mars 1993 gav
regeringen Polisrättsutredningen i uppdrag att se över behovet
av att ändra rättegångsbalkens regler om beslag, husrannsakan,
kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Detta skedde mot bakgrund
bl.a. av att kritik framförts som tyder på att reglerna i dag
antingen kan anses svårtillämpade eller inte tillräckligt
beaktar moderna förhållanden. Bl.a. har Riksdagens ombudsmän,
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen pekat på behov av en
översyn av reglerna. Kritik har också, särskilt från polishåll,
framförts mot att tvångsmedelsreglerna i vissa fall fått en
alltför restriktiv tolkning, vilket enligt polisen varit till
men för en effektiv brottsbekämpning. Översynen, som i princip
inte skall omfatta de delar som nyligen varit föremål för
översyn, skall bl.a. ta upp regelsystemet vid hävande av beslag
och rekvisitet skälig misstanke vid husrannsakan.
Polisrättsutredningen lade i juni 1993 fram ett delbetänkande,
SOU 1993:60, och fortsätter nu sitt arbete, i enlighet med
tilläggsdirektiven, med reglerna i RB om beslag, husrannsakan,
kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt de regler i
polislagen som har nära samband med dessa. Utredningens uppdrag
beräknas vara slutfört senast den 1 december 1994.
Genom det pågående utredningsarbetet och ovannämnda
proposition får motionsönskemålen i motionerna Ju219, Ju704,
Ju706, Ju707, Ju846 och K22 i nu aktuella frågor anses
tillgodosedda, och utskottet avstyrker därför bifall till dem.
Med hänsyn till beredningsläget avstyrker utskottet även bifall
till motion Ju812.
Häktning
I motion Ju712 (nyd) förordas en utvidgning av
häktningsinstitutet för att göra det möjligt att, ej blott
tillfälligt, frihetsberöva en misstänkt i avvaktan på utredning
om lämplig påföljd för denne.
De tre häktningsgrunder som finns i dag är risk för avvikande,
försvårande av utredningen eller återfall i brott. En
förutsättning är att det är fråga om ett brott för vilket är
föreskrivet fängelse ett år eller däröver.
Vid beslut om häktning brukar rätten också fatta beslut om den
personutredning som skall göras i målet så att denna utredning
skall vara klar till huvudförhandlingen. Det finns alltså med
den ordning som gäller i dag möjlighet att till
huvudförhandlingen få in de uppgifter som behövs för att kunna
bestämma lämplig påföljd, om den tilltalade skulle befinnas
skyldig.
Någon anledning att utvidga häktningsgrunden på det sätt som
föreslås i motionen finns inte. Utskottet avstyrker bifall till
motion Ju712.
I sammanhanget vill utskottet dock erinra om möjligheten att
med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU) omhänderta ungdomar för utredning. Till den frågan
återkommer utskottet nedan.
Nämndemän
I två motioner tas frågor om nämndemän upp.
I motion Ju420 (nyd) anförs dels att det behövs en jämnare
ålderssammansättning bland nämndemännen och att en åldersgräns
vid 60 år bör införas, dels att nämnden i ungdomsmål bör bestå
av nämndemän under 21 år eller i vart fall av en majoritet av
ungdomar. I motion Ju710 (nyd) begärs en utredning angående
sättet att utse nämndemän.
Utskottet har under senare år vid många tillfällen behandlat
frågor om ersättning till och rekrytering av nämndemän, senast i
årets betänkande om anslag till rättshjälp (JuU26). Utskottet
har också flera gånger betonat vikten av lekmannamedverkan i
dömandet och betydelsen av att få en mer allsidig sammansättning
av nämndemannakåren (se JuU 1984/85:25, 1989/90:JuU24,
1990/91:JuU27 och 1991/92:JuU19 med där gjorda hänvisningar).
I utskottets budgetbetänkande angående anslag till rättshjälp
m.m. år 1991 (1990/91:JuU27) anförde utskottet bl.a. att
begränsningen av arvodet till nämndemännen medförde svårigheter
att få till stånd den allsidiga sammansättning som utskottet
flera gånger tidigare efterlyst. Utskottet fann detta
otillfredsställande och ville därför ha en översyn av
ersättningsnormerna. Detta gav riksdagen som sin mening
regeringen till känna. Domstolsverket (DV) har därefter på
regeringens uppdrag utarbetat en rapport (1992:4) med en
redovisning och analys av olika faktorer som påverkar
rekryteringen och sammansättningen av nämndemannakåren. Av
rapporten framgår bl.a. att kvinnor och unga är
underrepresenterade och att samhällsvetenskapligt och
administrativt verksamma personer är överrepresenterade. Det
framgår vidare att det främst är tre faktorer som påverkar
rekryteringen, nämligen valsystemet,
tjänstgöringsförhållandena och ersättningsnormerna.
Enligt DV:s bedömning är det valsystemet som är den
utslagsgivande faktorn. Valsystemet innebär att nämndemännen
rekryteras från en begränsad krets. Oftast är det endast ett
fåtal nämndemän som skall utses inom kretsen. Av rapporten
framgår att de rekryterande organen upplever en viss konflikt
mellan lagens krav på en allsidig sammansättning och den djupt
rotade uppfattningen att en nämndeman bör besitta en viss
erfarenhet och helst även ha en del specialkunskaper inom
domstolens målområde. Ett ytterligare förhållande som försvårar
rekryteringen är att nämndemannauppdraget uppfattas ömsom som
ett hedersuppdrag med hög status och ömsom som ett
icke-politiskt uppdrag med låg status. Detta får till följd att
äldre nämndemän ogärna avgår och att yngre politiskt aktiva
personer ogärna åtar sig uppdraget.
Beträffande nämndemännens tjänstgöringsförhållanden gör DV den
distinktionen att dessa inte har lika stor betydelse för
rekryteringen av nämndemän som för sammansättningen av nämnderna
i praktiken. Yngre yrkesverksamma nämndemän har av naturliga
skäl svårt att åta sig mer tidskrävande mål eller att tjänstgöra
med kort varsel.
Vad avser ersättningsnormernas betydelse för rekryteringen av
nämndemän konstateras att denna har ökat i takt med det stigande
missnöjet med ersättningarnas storlek. Om ersättningsnormerna
inte ändras finns det enligt DV:s bedömning stor risk att
yrkesverksamma nämndemän avsäger sig sina uppdrag och att det
blir svårare att rekrytera sådana nämndemän som förlorar
ekonomiskt på uppdraget. DV anser också att ändrade
ersättningsnormer i viss utsträckning skulle kunna påverka
nämndemannakårens sammansättning vad avser yrken i riktning mot
större allsidighet, även om ersättningsnormerna i det
sammanhanget är en mindre tungt vägande faktor än valsystemet.
I årets betänkande om anslag till rättshjälp m.m. behandlade
utskottet bl.a. ett flertal motioner (s) med önskemål om höjning
av nämndemännens ersättning. Utskottet uttalade då att behov
finns av förbättrad ersättning till nämndemännen men
konstaterade samtidigt att det i dag saknas ekonomiskt utrymme
för detta (1992/93:JuU26 s. 20).
Tidigare undersökningar har visat att nämndemannakåren varit
markant äldre än befolkningen i övrigt (se Ds Ju 1981:20
Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m., DV Rapport 1986:4
och DV Rapport 1989:2). Den 1 januari 1989 avskaffades den övre
åldersgränsen, 70 år, för valbarhet till nämndemannauppdrag
(prop. 1987/88:138, JuU38). Under hösten 1988 nyvaldes samtliga
nämndemän med tillämpning av de nya bestämmelserna.
Av ovannämnda DV Rapport 1989:2, Nämndemannakårens
sammansättning, framgår att nämndemännen fortfarande var
genomsnittligt betydligt äldre än befolkningen i övrigt och att
gruppen äldre nämndemän, över 65 år, dessutom hade blivit äldre
efter 70-årsgränsens avskaffande. De nyvalda nämndemännen var
dock väsentligt yngre än den totala nämndemannakåren. DV
konstaterade att förutsättningar hade skapats för en bredare
rekrytering till nämndemannauppdraget genom de ändrade reglerna
för val av nämndemän. Enligt DV fanns dock en viss tröghet i
systemet genom att många äldre nämndemän valde att kvarstå vid
en neddragning av antalet nämndemannaplatser.
Av DV Rapport 1992:4, Rekrytering av nämndemän -- Förslag till
nya ersättningsnormer, framgår att en viss breddning av
åldersfördelningen inom nämndemannakåren har skett under
perioden 1989--1992, även om det är fråga om mycket små
förändringar. Nämndemannakåren har totalt sett blivit något
yngre. Dock noteras att 1992 års undersökning visar en
väsentligt lägre andel nyutsedda nämndemän i den yngsta
åldersklassen och en klart högre andel nyutsedda nämndemän i de
äldsta åldersklasserna jämfört med förhållandena vid 1989 års
undersökning. Den tidigare tendensen mot en föryngring har
alltså mattats. När det gäller de äldre nämndemännen har
nämndemannakåren dock blivit mer representativ jämfört med
befolkningen som helhet. Andelen nämndemän över 65 år uppgick år
1990 till 22 %, vilket i stort sett överensstämde med
motsvarande andel av befolkningen som var 24 %.
Regeringen tillsatte i april 1993 en utredning, Domstolarna
och domarnas ställning inför 2000-talet (dir. 1993:47). Enligt
direktiven skall utredningen kartlägga behovet av att stärka
domarnas ställning och lämna förslag till inriktning av det
fortsatta utredningsarbetet. Som exempel på frågor som är
aktuella i sammanhanget nämns bl.a. nämndemännens ställning.
Enligt direktiven skall utredningen förutsättningslöst granska
det svenska nämndemannainstitutet. En fråga som därvid bör
belysas är möjligheten att utse nämndemän på annat sätt än genom
direkta val av politiska församlingar. Utredningen skall
redovisas före utgången av juni 1994.
Det pågående utredningsarbetet bör avvaktas, och utskottet
vill för sin del framföra att också frågan om en övre
åldersgräns för nämndemän på nytt bör aktualiseras. Utskottet
förutsätter att detta sker utan någon särskild åtgärd från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju420 i
denna del och till motion Ju710.
Beträffande frågan om nämndens sammansättning i ungdomsmål
vill utskottet erinra om bestämmelsen i 10 § lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) vari
stadgas att om det i ett mål mot den som inte fyllt 21 år finns
anledning att döma till annat än böter så skall för tjänstgöring
företrädesvis anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet
beträffande vård och fostran av ungdom.
Ungdomsbrottskommittén föreslår i sitt betänkande (SOU
1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott bl.a. att nämnd alltid skall
ingå i rätten när ett ungdomsmål avgörs och att det i nämnden,
om hinder inte möter, skall ingå åtminstone en nämndeman som har
särskild insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av
ungdom. En liknande ordning föreslås för handläggningen av
ungdomsmål i hovrätten.
Det pågående beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju420 i denna del.
Barn och ungdomar
Uppgift ur polisregistret
I motion Ju217 (s) anförs att möjlighet saknas för socialnämnd
att få uppgift ur polisregistret när socialnämnden utreder
frågan om ett barn skall omhändertas med stöd av lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
I sekretesslagen (1980:100) finns bestämmelser om
tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud mot att
lämna ut allmänna handlingar. Sekretesslagen slår fast principen
att sekretess gäller även mellan myndigheter. De
intressekonflikter som kan uppkomma mellan sekretessintressena å
ena sidan och myndigheternas informationsbehov å den andra sidan
har lösts genom bestämmelser i 14 kap. sekretesslagen om
undantag från sekretessen. Enligt 14 kap. 1 § hindrar
sekretessen inte att uppgifter lämnas till en annan myndighet,
om uppgiftsskyldighet följer av en lag eller en förordning.
Sekretesslagen hindrar inte heller myndigheterna från att
utväxla uppgifter i situationer där intresset av att uppgifterna
lämnas ut har företräde framför det intresse som sekretessen
skall skydda (14 kap. 3 §).
Föreskrifterna i 14 kap. gäller dock inte i fråga om sekretess
som regleras i 7 kap. 17 § sekretesslagen. Enligt sistnämnda
lagrum gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller
uttag ur allmänt kriminalregister eller polisregister för
uppgift som har tillförts registret. Om utlämnande av sådan
uppgift gäller i stället vad som är föreskrivet i lag om sådana
register och i förordning som har stöd i sådan lag.
Enligt 21 § polisregisterkungörelsen (1969:38) meddelar
polisstyrelse utdrag ur Rikspolisstyrelsens polisregister på
framställning av socialnämnd bl.a. i ärende som rör åtgärder
enligt LVU.
Den möjlighet som efterlyses i motionen finns således redan
enligt gällande lagstiftning. Utskottet avstyrker bifall till
motion Ju217.
Handläggningen av mål om barn
I motion Ju708 (s) föreslås att frågor om omhändertagande av
barn enligt LVU och frågor om överflyttande av vårdnad enligt
föräldrabalken (FB) skall handläggas vid endast en domstol och
inte som nu av förvaltningsdomstol resp. av allmän domstol.
Domstolsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1991:106)
Domstolarna inför 2000-talet ingående behandlat frågan om
arbetsfördelningen mellan de allmänna domstolarna och de
allmänna förvaltningsdomstolarna. I anslutning till
motionsönskemålet vill utskottet nämna att Domstolsutredningen
bl.a. föreslagit att verkställigheten av avgöranden om vårdnad
och umgänge med barn skall handläggas av tingsrätterna i stället
för av länsrätterna. Härigenom skulle tingsrätten komma att
besluta även om verkställigheten av nyssnämnda beslut, vilket
ligger i linje med motionsönskemålet. Domstolsutredningens
förslag har remissbehandlats och är för närvarande föremål för
fortsatt beredning.
Regeringen har genom beslut den 14 oktober 1993 tillsatt en
kommitté med uppgift att bl.a. utreda frågan om handläggning av
vårdnadstvister (dir. 1993:120).
Det fortsatta beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju708.
Ungdomsdomstol
I motion Ju421 (nyd) föreslås en utredning om
förutsättningarna för en särskild ungdomsdomstol där ungdomar
tjänstgör som domare, åklagare och försvarare i ungdomsmål.
Utskottet anser för sin del att brottmålsprocessen, i likhet
med andra processer, ställer särskilda krav på aktörerna. Det
kan således inte komma i fråga, särskilt inte i ungdomsmål, att
frångå kraven på utbildning och kompetens hos domare, åklagare
och försvarare. Motion Ju421 bör enligt utskottets mening inte
föranleda någon åtgärd från utskottets sida, och den avstyrks.
Frihetsberövande av ungdomar
I motion Ju836 (nyd) anförs att det bör finnas möjlighet att
frihetsberöva ungdomar i avvaktan på utredning om lämpliga
åtgärder. I motionen framhålls vidare vikten av att samordna
rättsväsende och socialtjänst. I motion Ju846 (s) anförs att
ansvaret för ungdomar under 18 år som begår brott skall ligga på
socialtjänsten och inte hos kriminalvården.
Motioner gällande frihetsberövande av ungdomar har utskottet
behandlat flera gånger tidigare (1987/88:JuU36 s. 23,
1989/90:JuU29 s. 23, 1990/91:JuU19 s. 14, 1991/92:JuU24 s. 16
och 1992/93:JuU24 s. 13--14). Utskottet har därvid avstyrkt
bifall till motionerna, dels med hänvisning till de möjligheter
som finns i LVU till omedelbart omhändertagande och övervakning
och kontroll av den unge, dels till Ungdomsbrottskommitténs
pågående arbete med en översyn av det allmännas insatser vid
brott av unga.
Ungdomsbrottskommittén överlämnade i juni 1993 sitt betänkande
(SOU 1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott, Del A. Kommitténs
huvuduppgift har varit att undersöka om den nuvarande
fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och
rättsväsendet är väl avvägda när det gäller de unga
lagöverträdarna och om samordningen mellan myndigheterna kan
förbättras. Kommittén har därvid bl.a. haft till uppgift att se
över frågan om det är möjligt att åstadkomma snabbare
ingripanden vid brott av unga och att överväga behovet av
ändring av reglerna om häktning och bestämmelserna om omedelbart
omhändertagande enligt LVU.
Kommittén anför i sitt betänkande att det inte finns något
behov av att generellt öka möjligheterna till frihetsberövande
av unga som är misstänkta för brott. Däremot anser kommittén att
det finns ett behov av att utöka möjligheterna till
frihetsberövande av unga lagöverträdare i åldern 15--17 år som,
under en relativt kort tidsperiod, begår brott i stor
omfattning, dvs. när det finns risk för fortsatt brottslig
verksamhet. Enligt kommittén bör man dock inte införa ett nytt
institut för frihetsberövande av ungdomar utan i stället anpassa
häktningsreglerna efter de ungas särskilda förhållanden.
Kommittén föreslår att den som har fyllt 15 men inte 18 år skall
få häktas om det finns särskilda skäl för häktning på grund av
risk för fortsatt brottslig verksamhet. I dag krävs "synnerliga
skäl" enligt 7 § LUL. För att häktning skall få ske vid
flyktfara och kollusionsfara skall alltjämt krävas synnerliga
skäl. Det krav som ställs upp i 24 kap. 4 § RB på att det skall
vara uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas på
annat sätt för att häktning skall få ske, föreslås stå kvar
oförändrat. Blir den unge t.ex. omhändertagen enligt LVU och
placerad på särskilt ungdomshem, föreligger regelmässigt
betryggande övervakning. För att undvika skadliga följder av
frihetsberövandet föreslås den utvidgade möjligheten till
häktning bli kombinerad med en föreskrift att den unge, om inte
synnerliga skäl föreligger, under verkställigheten av
häktningsbeslutet skall vara placerad på ett särskilt
ungdomshem.
När det gäller samordning mellan rättsväsende och socialtjänst
anförs i betänkandet bl.a. att samarbetet mellan myndigheterna,
främst mellan polis och socialtjänst, måste förbättras.
Utredningen föreslår att det vid alla polismyndigheter skall
finnas speciellt avdelade polismän som är ansvariga och särskilt
lämpade för arbetet med unga lagöverträdare och att det vid
varje åklagarmyndighet bör finnas särskilda åklagare som
handlägger mål mot unga lagöverträdare med särskild kompetens
för uppgiften. Vidare föreslås att särskilda ungdomshandläggare
inom socialtjänsten avdelas för arbetet med de unga
lagöverträdarna och att de om möjligt ingår i en central
ungdomsgrupp. Det föreslås också att det i LUL införs en
bestämmelse om att polisen genast skall underrätta socialnämnden
när någon som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för ett
brott på vilket kan följa fängelse.
Ungdomsbrottskommitténs betänkande är för närvarande föremål
för remissbehandling. Remisstiden utgår den 30 november 1993.
Den fortsatta beredningen bör avvaktas. Utskottet avstyrker
bifall till motion Ju836 i nu aktuella delar.
Beträffande frågan om ansvaret för ungdomar som begår brott
konstaterar kommittén att socialtjänsten har det övergripande
ansvaret för barn och ungdom som far illa och riskerar att
utvecklas ogynnsamt. Kommitténs uppfattning är dock att
socialtjänstens roll som en hjälpande och stödjande instans bör
renodlas i största möjliga utsträckning. Kommittén anser därför
att överlämnande till särskild vård inom socialtjänsten inte
skall vara en straffrättslig påföljd utan ersättas med
villkorlig dom och skyddstillsyn, vilka påföljder särskilt skall
anpassas för ungdomar och i vissa fall förenas med föreskrift om
samhällstjänst, samt med en ny tidsbestämd påföljd benämnd
särskild tillsyn. Kommittén föreslår således att stadgandet i 31
kap. 1 § BrB om överlämnande till vård inom socialtjänsten skall
upphävas. Kommittén betonar dock att socialnämndens ovannämnda
övergripande ansvar skall ligga fast även om ingripanden mot
brott skall vara en uppgift för rättsväsendet.
När det gäller brottslig verksamhet som särskild indikation
för att vård skall få beslutas enligt 3 § LVU föreslås det
tillägget att ett brott för vilket den unge är delgiven
misstanke inte får läggas till grund för tvångsvård enligt LVU
så länge förundersökning pågår eller misstanken annars är
föremål för prövning.
Som ovan angivits bör det fortsatta beredningsarbetet
avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju846 i denna
del.
Åklagarens bevisbörda
I motion Ju829 (nyd) anförs att åklagarens bevisbörda på
senare år blivit för stor och att åklagarens bevisbörda därför
måste minskas.
I motionen ges olika förslag till hur denna minskning av
bevisbördan skulle kunna gå till. Bl.a. föreslås att
målsägandens uppgifter skall tillmätas ett större bevisvärde än
i dag, att målsäganden och den tilltalade skall höras under ed
och att domstolen skall vara mer aktivt utredande. I vissa fall
bör man också, enligt motionen, låta den tilltalade bevisa sin
oskuld, t.ex. i vissa rattfyllerimål och i mål angående häleri.
Även i motion Ju638 (nyd) framförs uppfattningen om omvänd
bevisbörda i rattfyllerimål.
Utskottet behandlade frågan om åklagarens bevisbörda under
hösten 1992 i betänkandet om processrättsliga frågor,
1992/93:JuU6, s. 6--7, till vilket här hänvisas. Utskottet
avstyrkte då, främst med hänvisning till principen om den fria
bevisprövningen, bifall till liknande motionsyrkanden. Utskottet
har nu ingen annan uppfattning än den som där redovisades.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju829 och till motion
Ju638 i denna del.
Målsägandefrågor
I fyra motioner, Ju302 (nyd), Ju821 (nyd), Ju830 (nyd) och
Ju831 (nyd), tas frågor om målsägandens ställning upp.
I motionerna anförs att målsägandens ställning på olika sätt
måste stärkas. Bl.a. föreslås att brottet skall ses som en sak i
första hand mellan förövaren och offret och att målsäganden på
samma sätt som en åklagare skall ha rätt att föra talan inför
domstol. Det föreslås vidare att det i RB införs en bestämmelse
om att målsäganden skall mötas med medkänsla och förståelse.
I RB stadgas att det är allmän åklagare som för talan om brott
som hör under allmänt åtal. Under allmänt åtal hör alla brott
som inte uttryckligen är undantagna därifrån. Vissa brott
fordrar angivelse av målsäganden. Om åklagaren beträffande ett
sådant s.k. angivelsebrott beslutar att inte väcka åtal har
målsäganden rätt att själv väcka åtal, s.k. enskilt åtal.
Om en åklagare har väckt allmänt åtal har målsäganden rätt att
biträda åtalet och han har också rätt att i högre rätt fullfölja
talan. Om åklagaren lägger ner det allmänna åtalet har
målsäganden rätt att överta åtalet. En målsägande har också rätt
att väcka talan om ansvar för vissa brott, t.ex. förtal och
förolämpning. Regleringen finns i 20 kap. RB.
Utskottet som inte finner skäl att initiera någon ändring av
ovanstående regler avstyrker bifall till yrkandena i motionerna
Ju302, Ju821 och Ju831 i dessa delar.
FN har i en rapport, Declaration of Basic Principles of
Justice for Victims of Crime and Abuse of Power, Report of the
Third Committee A/Res/40/881, angivit vilka grundläggande
rättsprinciper som skall gälla för brottsoffer. Däri sägs bl.a.
att offer bör behandlas med medkänsla och respekt och att de
skall ha rätt till rättsordningens skydd och få gottgörelse på
ett snabbt, rättvist och lättillgängligt sätt.
Justitiedepartementet har i promemorian (Ds 1993:29)
Brottsoffren i blickpunkten kartlagt behovet av ytterligare
insatser för brottsoffer och föreslagit vissa åtgärder för att
stärka brottsoffrens ställning.
I promemorian behandlas bl.a. målsägandens ställning under
förundersökning och rättegång. Enligt promemorian bör reglerna
om målsägandens deltagande i rättegångar inte ändras utan andra
vägar bör sökas för att stärka dennes ställning i processen. Här
föreslås bl.a. ökat personligt stöd och juridisk hjälp och
information.
I promemorian anförs vidare bl.a. att krav på målsäganden om
ett större aktivt deltagande i processen kan upplevas som en
ytterligare påfrestning i en redan svår situation. Promemorian
har remissbehandlats och förslagen har nyligen presenterats i en
lagrådsremiss.
Ärendets fortsatta beredning bör avvaktas. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionerna Ju821 och Ju830 i nu aktuella
delar.
I sammanhanget kan nämnas att regeringen nyligen lagt fram en
proposition (1993/94:26) i vilken föreslås bl.a. en utvidgning
av rätten till målsägandebiträde.
När det gäller önskemålet om att brottet skall ses som en sak
mellan förövaren och offret har utskottet nyligen avslagit
motioner med liknande innehåll (1993/94:JuU25). Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju821 även i denna del.
Att målsäganden skall bemötas med medkänsla och respekt är en
självklarhet. Något behov av att i RB särskilt ange hur
målsäganden skall bemötas finns dock inte. Utskottet avslår
motion Ju821 i denna del.
Anonymitet för vittnen
I motion Ju714 (nyd) anförs att vittnen och andra
uppgiftslämnare bör få vara anonyma inför den tilltalade i mål
som gäller allvarlig brottslighet, t.ex. narkotikabrott och
terrorism.
Frågan om anonymitet för vittnen och målsägande behandlades
utförligt av utskottet under hösten 1992 i betänkandet om
processrättsliga frågor, 1992/93:JuU6 s. 7--10, till vilket här
hänvisas. Utskottet uttalade då bl.a. att det inte är möjligt
att genomföra någon genomgripande ändring av gällande principer
om parts insyn i de förhållanden som kan läggas till grund för
en domstols eller myndighets avgörande. Utskottet hänvisade
också till det då pågående arbetet inom Justitiedepartementet
med en översyn av vilka uppgifter om t.ex. vittnen och
målsäganden som skall antecknas i förundersökningsprotokollet.
Justitiedepartementet har i promemorian (Ds 1993:29)
Brottsoffren i blickpunkten behandlat frågan om anonymitet för
vittnen och målsägande. I promemorian anförs bl.a. att det inte
kan komma i fråga att undanhålla den misstänkte uppgifter om
namnet på ett vittne eller en målsägande. Den lösning som
föreslås i promemorian är i stället att den tilltalade inte
automatiskt skall få kännedom om samtliga personuppgifter. Det
föreslås bl.a. att uppgifter om ålder, yrke och bostadsadress
inte skall delges den tilltalade när stämningsansökan delges och
efterfrågas vid förhör inför rätten endast om det behövs.
Promemorian har remissbehandlats och är nu föremål för fortsatt
beredning.
Det bör tilläggas att Europadomstolen i två avgöranden avvisat
möjligheten att använda anonyma vittnen under hänvisning till
att den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna inte tillåter
detta. I Fri- och rättighetskommitténs delbetänkande (SOU
1993:40) Fri- och rättighetsfrågor, del A, föreslås att
konventionen skall införlivas med svensk lag. En proposition
väntas under hösten.
Det saknas anledning för utskottet att frångå sitt tidigare
ställningstagande. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju714.
Utevaro från domstolsförhandling
I motion Ju411 (m) pekas på de problem som uppstår när den
tilltalade inte inställer sig till utsatt förhandling. I
motionen anförs att det bör vara möjligt att döma den som
uteblivit utan laga förfall.
I 46 kap. RB finns regler om vad som gäller om den tilltalade
uteblir från huvudförhandling i brottmål. Bortsett från att
rätten har möjlighet att utdöma utsatt vite, kalla på nytt vid
förhöjt vite eller förordna om hämtning så är det möjligt att i
vissa fall hålla huvudförhandling och avkunna dom i den
tilltalades utevaro. Om saken kan utredas tillfredsställande får
målet avgöras om det inte finns anledning att döma till annan
påföljd än böter, fängelse högst tre månader, villkorlig dom
eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening.
Beträffande fängelse gäller att denna påföljd bara får ådömas om
den tilltalade tidigare har uteblivit från en förhandling. En
förutsättning är dock att den tilltalade delgivits stämning och
kallelse till förhandlingen i vederbörlig ordning.
För huvudförhandling i hovrätten gäller också, beträffande
vadekärande, att utevaro från förhandlingen utan laga skäl
medför att vadetalan förfaller (RB 51 kap. 19 §).
Utskottet kan konstatera att parters utevaro är ett betydande
problem för domstolarna. Kostnaderna för inställda förhandlingar
är höga. Den nuvarande regleringen uppfyller åtminstone delvis
motionsönskemålet och utgör en lämplig avvägning mellan
rättssäkerhetskraven och kraven på en en ändamålsenlig
förhandlingsordning. Utskottet avstyrker bifall till motion
Ju411.
Offentlighet vid domstol
I motion Ju713(nyd) begärs en översyn av reglerna om
offentlighet vid domstol i syfte att göra det möjligt med
TV-utsändning från domstolsförhandlingar. Detta skulle, enligt
motionen, bl.a. tillgodose medborgarnas behov av information.
Enligt 2 kap. 11 § andra stycket RF skall domstolsförhandling
vara offentlig.
I 5 kap. RB regleras frågor om offentlighet vid domstol. I
vissa fall kan domstolsförhandling hållas inför stängda dörrar.
Det rör vissa typer av brott eller när viss personalia skall gås
igenom. För övriga fall gäller bl.a. att det inte är tillåtet
att fotografera i rättssalen (9 §). Skälet till detta är att det
i allmänhet är störande för förhandlingen och dessutom utsätter
t.ex. en tilltalad i brottmål för onödigt lidande. Detta förbud
anses också gälla TV-inspelning.
Rätten kan, enligt 9 §, förbjuda att annan (än rätten) spelar
in de förhör som hålls om det kan antas att en part skulle
uppfatta inspelningen som integritetskränkande eller på annat
sätt besvärande och detta kan bli till men för utredningen.
Utskottet, som inte finner skäl att initiera en översyn av
offentlighetsreglerna i nu aktuellt avseende, avstyrker bifall
till motion Ju713.
Delgivning i den summariska processen
I motion Ju716 (s) förordas en utvärdering av de ändringar i
delgivningslagen (prop. 1990/91:11, JuU8, rskr. 90) som trädde i
kraft den 1 februari 1991. I första hand bör, enligt motionen,
undersökas hur delgivningar i den summariska processen skall
kunna förenklas, t.ex. om s.k. förenklad delgivning kan användas
även i den summariska processen.
Genom den nämnda ändringen i delgivningslagen infördes bl.a.
en ny delgivningsform, s.k. förenklad delgivning.
Handläggningen av den summariska processen,
betalningsföreläggande och handräckning, flyttades den 1 januari
1992 från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna.
Förfarandet regleras i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning (prop. 1989/90:85,
JuU31, rskr. 311).
När kronofogdemyndigheten fått in, och tagit upp, en ansökan
om betalningsföreläggande eller handräckning skall myndigheten
utfärda ett föreläggande för svaranden att yttra sig över
ansökningen (29 §). Föreläggandet och en kopia av
ansökningshandlingen skall delges svaranden.
Delgivning skall ske i enlighet med reglerna i
delgivningslagen (1970:428). Ordinär delgivning sker genom att
myndigheten skickar den handling som skall delges med posten
eller överlämnar den med bud eller på annat sätt till den sökte.
Som bevis för att delgivning skett begärs delgivningskvitto
eller mottagningsbevis. Ordinär delgivning kan också, sedan
ändringarna i delgivningslagen den 1 februari 1991, ske genom
s.k. förenklad delgivning vilket innebär att den handling som
skall delges skickas med posten till adressatens senast kända
adress, utan krav på mottagningsbevis, och att myndigheten någon
dag efteråt skickar ett meddelande om att handlingen sänts. Den
sökte anses delgiven 14 dagar därefter. En förutsättning är att
den sökte dessförinnan delgivits upplysning om att förenklad
delgivning kan komma att användas. Förenklad delgivning kan
alltså användas beträffande den som är medveten om att ett mål
eller ärende är anhängigt vid domstolen eller myndigheten, t.ex.
sökande, kärande eller svarande.
Eftersom särskilda krav måste ställas vid delgivning av
handlingar som typiskt sett har mycket stor betydelse för
mottagaren får förenklad delgivning inte avse
stämningsansökningar eller andra handlingar varigenom ett mål
eller ärende anhängiggörs (3 a §). Förenklad delgivning kan
således inte användas för delgivning av ansökan om
betalningsföreläggande eller handräckning.
I propositionen 1990/91:11 förutskickades att ändringarna i
delgivningslagen skulle bli föremål för utvärdering. Regeringen
har genom beslut den 18 februari 1993 gett Domstolsverket i
uppdrag att undersöka hur de nya reglerna slagit ut i praktiken.
Enligt uppdraget skall Domstolsverket därvid bl.a. undersöka om
syftet med de nya reglerna har uppnåtts, om de nya möjligheterna
använts på det sätt som avsetts, om de nya reglerna är effektiva
och rättssäkra samt om reglerna behöver ändras eller
kompletteras. Undersökningen skall koncentreras till vissa
domstolar och ett mindre antal andra myndigheter där delgivning
är vanligt förekommande, bl.a. kronofogdemyndigheter. Uppdraget
kommer enligt uppgift från Domstolsverket att redovisas under
hösten 1993.
Den i motion Ju716 efterlysta utvärderingen pågår således.
Motionsyrkandet är därmed tillgodosett och utskottet avstyrker
bifall till motionen.
Forumregler i tvistemål
I motion Ju705 (m) föreslås en prövning av om forumreglerna i
10 kap. RB kan ändras så att mål kan flyttas från en domstol
till en annan om en av parterna har svårigheter att inställa
sig, t.ex. på grund av hög ålder och sjukdom.
I 10 kap. RB finns regler om fördelningen av mål mellan
domstolar av samma ordning, forumregler. Fördelningen bestäms i
första hand av domstolarnas domkretsar. I kapitlet skiljs mellan
fora vilka kan betecknas som allmänna och fora vilka kan
betecknas som särskilda. Vid allmänt forum kan talan väckas utom
i sådana fall som uttryckligen undantagits. Allmänt forum
bestäms av svarandens hemvist eller -- i vissa fall -- av den
ort där han uppehåller sig eller där han senast hade hemvist
eller uppehåll.
Särskilda fora är antingen konkurrerande eller exklusiva. I
det förra fallet har käranden valrätt mellan vissa bestämda
fora. Med att ett forum är exklusivt menas att käranden kan få
målet upptaget endast vid detta forum.
När både käranden och svaranden kan ha inflytande på en
forumregels tillämpning brukar regeln betecknas som dispositiv.
I tvistemål är de flesta fora dispositiva. Om målet har instämts
i strid mot en dispositiv forumregel sker i princip avvisning
endast om svaranden gör en foruminvändning. Forumregler över
vilka svaranden inte har något inflytande brukar kallas
indispositiva. I tvistemålsprocessen är det endast de exklusiva
forumreglerna som även är indispositiva.
I 10 kap. 15 § RB stadgas att om ändring inträffar i
förhållande som betingat domstolens behörighet sedan svaranden
delgivits stämning är detta utan verkan, dvs. målet kan då inte
flyttas till annan domstol.
För de fall då en part, eller ett vittne, har svårigheter att
inställa sig vid domstolen finns olika lösningar i RB. Till att
börja med kan en parts talan alltid föras genom ombud (12 kap. 1
§), och det är då inte alltid nödvändigt att även parten
inställer sig personligen (11 kap. 5 §). Vidare kan vid
huvudförhandling förhör med part i bevissyfte och vittnesförhör
tas upp per telefon (43 kap. 8 § tredje stycket). Detta gäller
under förutsättning att det är lämpligt med hänsyn till
bevisningens art och övriga omständigheter eller om
bevisupptagning enligt vanliga regler skulle medföra kostnader
eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till
betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt. Slutligen
finns även möjlighet till bevisupptagning utom huvudförhandling
(36 kap. 19 § första stycket 1 och 2 och 37 kap. 3 §). Förhör
med en part eller ett vittne får äga rum utom huvudförhandling
1) om det inte är möjligt för parten eller vittnet att infinna
sig vid huvudförhandlingen eller 2) om en inställelse vid
huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter
som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att
förhöret hålls vid huvudförhandlingen. Det ankommer på rätten
att besluta om en part eller ett vittne skall höras utom
huvudförhandlingen, och rätten skall i varje enskilt fall med
hänsyn till omständigheterna göra en bedömning av var förhöret
skall äga rum så att det blir så effektivt och så billigt som
möjligt.
Bestämmelserna i 36 kap. 19 § fick sin nuvarande lydelse år
1987 (prop. 1986/87:89, JuU31). Av propositionen (s. 180)
framgår bl.a. att bestämmelsen i första stycket 1 framför allt
avser den situationen att den som skall höras är varaktigt så
svårt sjuk att han inte kan infinna sig till en
huvudförhandling. Det framgår vidare att lagrummet helt skall
motsvara vad som tidigare gällde. I den tidigare lydelsen angavs
att förhör kunde äga rum utom huvudförhandling om ett vittne på
grund av sjukdom, vistelse på annan ort eller av annan orsak var
ur stånd att infinna sig vid huvudförhandlingen.
Utskottet anser, med hänvisning till ovan redovisade ordning,
att det inte finns skäl att överväga någon ändring av
forumreglerna i 10 kap. RB. Utskottet avstyrker bifall till
motion Ju705.
Personalkontroll
I motion Ju405 (m) tas frågan om personalkontroll upp.
Motionären föreslår en snabbutredning om möjligheten att ålägga
domstolarna informationsskyldighet gentemot arbetsgivare när en
skyddsklassad person dömts för brott.
Personalkontroll innebär i korthet att vissa myndigheter och
några företag, när det behövs i anställningsfrågor av betydelse
för rikets säkerhet, kan inhämta upplysningar om en viss person
från register som förs hos polisen, bl.a. från Säkerhetspolisens
register.
Frågor om personalkontroll behandlades av utskottet senast i
betänkandena 1987/88:JuU23 och 1989/90:JuU27. Utskottet avslog
de då aktuella motionsönskemålen med hänvisning till
SÄPO-kommitténs pågående arbete.
Utskottet har inhämtat yttrande från försvarsutskottet över
det nu aktuella yrkandet, se bilaga.
Gällande rätt
I förordningen (1981:421) om säkerhetsskyddet vid statliga
myndigheter (säkerhetsskyddsförordningen) finns grundläggande
föreskrifter om säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter.
Med säkerhetsskydd avses åtgärder som syftar till att
förhindra att obehöriga får del av information som är av
betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt.
Förordningen ålägger varje myndighet att svara för att det finns
ett tillfredsställande säkerhetsskydd inom myndighetens
verksamhetsområde. Enligt förordningen (2 §) finns det fem olika
former av säkerhetsskydd; sekretesskydd, tillträdesskydd,
infiltrationsskydd, information samt kontroll. Ansvaret för
säkerhetsskyddet åvilar i första hand respektive myndighet.
Rikspolisstyrelsen och Överbefälhavaren har gemensamt utfärdat
föreskrifter, anvisningar och allmänna råd om tillämpningen av
säkerhetsskyddsförordningen (FA SÄK). I FA SÄK framhålls att
personbedömning från säkerhetssynpunkt är ett viktigt led i
infiltrationsskyddet och att sådan skall göras beträffande var
och en som avses placeras i en tjänst eller på ett uppdrag som
är av betydelse för rikets säkerhet. Underlag för
personbedömningen är allmän personkännedom och
personalkontroll.
Personalkontrollsystemet regleras huvudsakligen i
personalkontrollkungörelsen (1969:446, omtryckt 1983:764).
Kompletterande föreskrifter till kungörelsen har utfärdats av
RPS (RPS FS 1985:9 och 10). Föreskrifter om personalkontroll
finns också i upphandlingsförordningen (1986:366), vari
föreskrivs att personalkontroll får göras i fråga om anställda
och uppdragstagare hos företag, med vilka statsmyndigheter
träffar avtal om upphandling som bör hemlighållas av hänsyn till
rikets säkerhet.
Reglerna i personalkontrollkungörelsen innebär i huvudsak
följande. Personalkontroll får företas av de organ som anges i
kungörelsen, i huvudsak statliga myndigheter inom totalförsvaret
men också vissa företag. Endast den som är placerad i s.k.
skyddsklass får kontrolleras. Antalet skyddsklasser är tre,
benämnda 1 A, 1 B och 2. Vilka tjänster som placeras i
skyddsklass bestäms av regeringen eller, när det gäller
skyddsklass 2, av vederbörande myndighet efter regeringens
bemyndigande.
Uppgifter som lämnas ut i samband med personalkontroll hämtas
bl.a. ur polisens person- och belastningsregister och
Säkerhetspolisens register. Vilka uppgifter som får lämnas ut i
ett konkret fall beror bl.a. på vilken skyddsklass som
kontrollen avser. Den 1 oktober 1993 utvidgades omfattningen av
de uppgifter som skall lämnas ut väsentligt avseende personer i
skyddsklass 2 (SFS 1993:984). Utlämnande beslutas av RPS
styrelse. Prövningen av den kontrollerades lämplighet från
säkerhetssynpunkt görs av den myndighet som beslutat om
kontroll.
För de personer som innehar tjänst i skyddsklass 1 skall
förnyad personalkontroll ske minst vart femte år. RPS styrelse
skall också, utan att framställning har gjorts om det, pröva
frågan om utlämnande av uppgift som har tillförts registret
efter det att personalkontroll har skett. Enligt vad utskottet
erfarit sker dock inte någon kontinuerlig uppföljning av om
personer som innehar skyddsklassade tjänster begår brott.
I personalkontrollkungörelsen finns också föreskrifter om
partsoffentlighet. Utgångspunkten är att den kontrollerade skall
beredas tillfälle att yttra sig innan beslut fattas om att lämna
ut uppgifter om honom. I vissa fall hindrar dock sekretess att
den kontrollerade får del av uppgifterna.
SÄPO-kommittén
År 1987 tillkallades en parlamentarisk kommitté,
SÄPO-kommittén, med uppgift bl.a. att se över
personalkontrollförfarandet. Syftet med översynen var både att
öka kontrollens effektivitet och att stärka den enskildes
rättssäkerhet i samband med kontrollen. I sitt slutbetänkande
(SOU 1990:51) Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll
och meddelarfrihet, lade kommittén fram ett förslag till lag om
personalkontroll. Kommittén underströk i betänkandet att den
inte funnit anledning att ändra den grundläggande inriktningen
av personalkontrollen. Förslaget till lag om personalkontroll
byggde därför i väsentliga delar på reglerna i
personalkontrollkungörelsen.
Kommittébetänkandet har remissbehandlats. De flesta
remissinstanser tillstyrkte förslaget om personalkontroll eller
lämnade det utan erinran. Kritik framfördes dock mot kommitténs
förslag om att ta bort möjligheterna att lämna ut uppgifter ur
Säkerhetspolisens register vid kontroll i skyddsklass 2 och mot
förslaget att offentliga försvarare i vissa brottmål skulle
inordnas i kontrollförfarandet.
Nuläget
Sedan kommitténs betänkande lades fram har Sverige ansökt om
medlemskap i EG. Många länder i Västeuropa tillämpar ett
personalkontrollsystem som bygger på s.k. security clearance,
säkerhetsklarering, vilket innebär att den kontrollerade
godkänns (klareras) i en viss skyddsklass, som ger behörighet
att ta befattning med säkerhetskänsliga frågor upp till en viss
nivå. Systemet skiljer sig i flera avseenden från det svenska
personalkontrollsystemet, bl.a. genom att skyddsklassplaceringen
hänför sig till personen och inte till tjänsten. Regeringen har
därför ansett det olämpligt att nu lägga fram ett förslag till
lag om personalkontroll på grundval av SÄPO-kommitténs förslag.
Regeringen har i stället, genom beslut den 24 juni 1993, (dir.
1993:81) tillkallat en särskild utredare för att se över
personalkontrollförfarandet. Enligt direktiven är målet för
utredningen att redovisa ett förslag till en lag om
personalkontroll som bygger på s.k. säkerhetsklarering och som
ligger i linje med vad som tillämpas inom många andra länder i
Västeuropa. Utredningsarbetet bör, enligt direktiven, i
väsentliga delar kunna bygga på de principiella överväganden i
fråga om kontrollens effektivitet och skyddet för den personliga
integriteten som redovisades i SÄPO-kommitténs betänkande.
Avsikten är att en parlamentarisk beredning därefter skall ske
av den särskilde utredarens förslag. Utredningsuppdraget skall
redovisas före utgången av maj 1994.
Försvarsutskottet har i sitt yttrande anfört bl.a. att
försvarsutskottet anser att de förhållanden som tas upp i
motionen förtjänar att uppmärksammas. Försvarsutskottet
konstaterar vidare att de formella grunderna för en rutin som
kan tillgodose de syften motionären har redan finns och att
någon ny rutin enligt motionens förslag därför inte synes
nödvändig. Enligt försvarsutskottets mening bör dock översynen
av personalkontrollförfarandet också pröva möjligheterna att
effektivisera personalkontrollförfarandet för att tillgodose
motionens syften.
Bedömning
Justitieutskottet delar försvarsutskottets uppfattning att de
frågor som tas upp i motionen bör uppmärksammas i det pågående
utredningsarbetet. Utskottet utgår från att så sker utan något
särskilt uttalande från riksdagens sida.
I avvaktan på ärendets fortsatta beredning avstyrker utskottet
bifall till motion Ju405.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande övervakningskameror
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju204 och
1992/93:Ju843,
res. 1 (nyd)
2. beträffande buggning och övervakning med dold kamera
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju837 yrkandena 7, 8
och 9 samt 1992/93:A444 yrkande 15 i denna del,
res. 2 (nyd)
3. beträffande spaningsfordon
att riksdagen avslår motion 1992/93:K22 yrkande 1,
4. beträffande bevisprovokation
att riksdagen avslår motion 1992/93:A444 yrkande 15 i denna
del,
5. beträffande husrannsakan och kroppsvisitation
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju219 yrkande 1,
1992/93:Ju704, 1992/93:Ju706, 1992/93:Ju707, 1992/93:Ju846
yrkande 28 och 1992/93:K22 yrkande 2,
6. beträffande beslag
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju812,
8. beträffande val av nämndemän
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju420 yrkandena 1 och
2 samt 1992/93:Ju710,
res. 4 (nyd)
9. beträffande nämndemän i ungdomsmål
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju420 yrkande 3,
10. beträffande uppgift ur polisregistret
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju217,
11. beträffande handläggningen av mål om barn
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju708,
12. beträffande ungdomsdomstol
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju421,
13. beträffande frihetsberövande av ungdomar
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju836 yrkandena 2 och 3,
res. 5 (nyd)
14. beträffande ansvaret för ungdomar som begår brott
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju846 yrkande 20,
15. beträffande åklagarens bevisbörda
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju638 yrkande 1 och
1992/93:Ju829,
res. 6 (nyd)
16. beträffande målsägandefrågor
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju302 yrkande 4,
1992/93:Ju821 yrkandena 2, 3, 4 och 15, 1992/93:Ju830 yrkande 2
och 1992/93:Ju831 yrkande 7,
res. 7 (nyd)
17. beträffande anonymitet för vittnen
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju714,
res. 8 (nyd)
18. beträffande utevaro från domstolsförhandling
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju411,
19. beträffande offentlighet vid domstol
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju713,
20. beträffande delgivning
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju716,
21. beträffande forumregler i tvistemål
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju705,
22. beträffande personalkontroll
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju405.
Stockholm den 26 oktober 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Birthe Sörestedt (s),
Nils Nordh (s),
Göran Magnusson (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Christel Anderberg (m),
Anders Svärd (c) och
Kristina Persson (s).
Reservationer
1. Övervakningskameror (mom. 1)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar
med "Införandet av" och slutar med "Ju843" bort ha följande
lydelse:
Frågan är emellertid om inte skyddet mot
integritetskränkningar gått alltför långt. Utskottet anser för
sin del att det bör övervägas om inte tillståndskravet för
övervakning utan videoupptagning i affärslokaler kan avskaffas.
-- Detsamma kan för övrigt anföras beträffande förbudet mot
övervakning av gatumark omedelbart utanför t.ex. banklokaler.
Det ankommer på regeringen att lägga fram förslag för riksdagen
med den inriktning som här angetts. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande övervakningskameror
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju204 och
1992/93:Ju843 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
2. Buggning och övervakning med dold kamera (mom. 2)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "SÄPO-kommitténs förslag" och slutar med "i dessa delar"
bort ha följande lydelse:
SÄPO-kommitténs förslag är fortfarande under beredning i
Justitiedepartementet. Under det fortsatta beredningsarbetet är
det, enligt utskottets mening, angeläget att behovet av
effektiva spaningsmetoder som buggning och övervakning med dold
kamera på nytt övervägs. Den förra regeringens ställningstagande
år 1989 att buggning och dold kameraövervakning inte borde
införas som spaningsmetoder i polisarbetet bör alltså i enlighet
med vad som yrkas i motion Ju837 omprövas. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande buggning och övervakning med dold kamera
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju837
yrkandena 7, 8 och 9 samt 1992/93:A444 yrkande 15 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Häktning (mom. 7)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "Någon anledning" och slutar med "motion 1992/93:Ju712" bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är de nuvarande reglerna
otillräckliga. För att effektivt bryta en brottsbana måste
möjligheten till frihetsberövande på utredningsstadiet öka. En
särskild häktningsgrund bör därför införas som ger möjlighet
till ett frihetsberövande i avvaktan på utredning om lämplig
påföljd eller annan brottsavhållande åtgärd. Det ankommer på
regeringen att lägga fram förslag härom för riksdagen. Vad
utskottet nu med anledning av motion Ju712 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande häktning
att riksdagen med anledning av motion Ju712 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Val av nämndemän (mom. 8)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som
börjar med "Det pågående utredningsarbetet" och slutar med "till
motion Ju710" bort ha följande lydelse:
Sammansättningen av nämndemannakåren kan ifrågasättas från
social, åldersmässig och könsmässig synpunkt. En jämnare
sammansättning och en bättre åldersfördelning är önskvärd. Detta
kan åstadkommas genom en ändring av rekryteringsreglerna. En
nämndeman bör inte vara äldre än 60 år, och utnämningsproceduren
bör i övrigt utformas så att snedvridning i fråga om folklig
förankring undviks. Det politiska tillsättningssystemet är också
i sig ett problem. Ett sätt att komma till rätta med detta
problemkomplex skulle kunna vara att nämndemän väljs ut
slumpvis, t.ex. ur folkbokföringen. Vad utskottet nu med
anledning av motionerna Ju420 och Ju710 anfört bör beaktas i det
fortsatta utredningsarbetet. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande val av nämndemän
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju420
yrkandena 1 och 2 samt 1992/93:Ju710 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Frihetsberövande av ungdomar (mom. 13)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Ungdomsbrottskommitténs betänkande" och slutar med
"i aktuella delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns skäl att gå längre än vad som
föreslås av Ungdomsbrottskommittén när det gäller
frihetsberövande av ungdomar. Ungdomar som fyllt 15 år bör
sålunda kunna frihetsberövas även i utredningssyfte.
Utredningsansvaret skulle därvid ligga på domstolen som bör
samråda med bl.a. sociala myndigheter om lämpliga åtgärder.
Detta frihetsberövande i avvaktan på utredning bör i de flesta
fall kunna vara tillräckligt. Om den unge därefter återfaller i
brott bör fängelsestraff aktualiseras.
Som framgått anser utskottet att det bör ske en samordning
mellan rättsväsende och socialtjänst där tyngdpunkten bör ligga
hos rättsväsendet. Detta skulle skapa möjligheter för mer
konsekventa åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.
Vad utskottet nu med anledning av motion Ju836 anfört bör
beaktas i det fortsatta beredningsarbetet av
Ungdomsbrottskommitténs utredning. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande frihetsberövande av ungdomar
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju836 yrkandena
2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
6. Åklagarens bevisbörda i brottmål (mom. 15)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som
börjar med "Utskottet behandlade" och slutar med "i denna del"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns, som anförs i motionerna Ju638
och Ju829, anledning att misstänka att beviskraven för en
fällande dom under senare år höjts och nu är för höga. De
förslag som förs fram i motionerna är mot den bakgrunden
intressanta och förtjänar att prövas. Sammanfattningsvis anser
utskottet att frågorna om bevisvärdering i brottmålsprocessen i
syfte att minska åklagarens bevisbörda bör utredas. Det får
ankomma på regeringen att föranstalta härom. Vad utskottet nu
med anledning av motionerna Ju638 och Ju829 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha
följande lydelse:
15. beträffande åklagarens bevisbörda
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju638
yrkande 1 och 1992/93:Ju829 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
7. Målsägandefrågor (mom. 16)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "Utskottet som inte finner" och slutar med "i dessa
delar" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförs i motionerna Ju302, Ju821 och
Ju831 anser utskottet det angeläget att målsägandens åtalsrätt
förstärks. Detta skulle kunna ske genom en utvidgning av
bestämmelserna i 20 kap. RB, t.ex. genom att målsäganden ges
rätt att utverka åtal även i fall då förutsättningar för
strafföreläggande föreligger. Målsäganden bör också genom hjälp
av juridiskt biträde eller med ekonomiskt stöd ges utökade
möjligheter att själv föra talan. Dessa frågor bör närmare
utredas. Det ankommer på regeringen att föranstalta härom. Vad
utskottet nu anfört med anledning av ovannämnda motioner bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Ärendets fortsatta beredning " och slutar med "i nu
aktuella delar" bort ha följande lydelse:
Såsom anförs i motionerna Ju821 och Ju830 anser utskottet det
även angeläget att målsäganden ges en starkare ställning under
förundersökningen och under brottmålsprocessen. Detta bör
beaktas under det fortsatta beredningsarbetet. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "När det gäller" och slutar med "även i denna del"
bort ha följande lydelse:
Som ytterligare ett led i att stärka målsägandens ställning i
brottmålsprocessen bör brottet, enligt utskottets mening,
betraktas mer som en sak mellan offret och gärningsmannen än
mellan åklagaren och gärningsmannen. Detta bör beaktas i det
fortsatta beredningsarbetet. Vad utskottet nu i anledning av
motion Ju821 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Att målsäganden skall" och slutar med "i denna del"
bort ha följande lydelse:
Att målsäganden skall bemötas med medkänsla och respekt är,
såsom angivits i FN:s ovannämnda rapport, en grundläggande
princip och bör därför införas som en bestämmelse i RB.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag i denna
del.
dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha
följande lydelse:
16. beträffande målsägandefrågor
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju302
yrkande 4, 1992/93:Ju821 yrkandena 2, 3, 4 och 15, 1992/93:Ju830
yrkande 2 och 1992/93:Ju831 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Anonymitet för vittnen (mom. 17)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets uttrande som på s. 20
börjar med "Det saknas anledning" och slutar med "motion Ju714"
bort ha följande lydelse:
Även om det generellt inte bör vara möjligt att undanhålla den
misstänkte uppgifter om namnet på vittnen och andra
uppgiftslämnare bör denna möjlighet, enligt utskottet mening,
finnas i undantagsfall t.ex. när det är frågan om
internationellt organiserad narkotikabrottslighet, terrorism
eller annan allvarlig brottslighet. Risk finns annars att många
människor i denna typ av mål undandrar sig att vittna på grund
av rädsla för repressalier. Detta bör beaktas i det fortsatta
beredningsarbetet. Vad utskottet nu i anledning av motion Ju714
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha
följande lydelse:
17. beträffande anonymitet för vittnen
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju714 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Försvarsutskottets yttrande
1993/94:FöU1y
Bilaga
Information om personer med skyddsklassat arbete
Till justitieutskottet
Justitieutskottet har den 1 juni 1993 beslutat bereda
försvarsutskottet tillfälle att senast den 19 oktober 1993 avge
yttrande över motion 1992/93:Ju405.
Motionen
I motion 1992/93:Ju405 (m) anför motionären att det emellanåt
inträffar att personer som är anställda inom totalförsvaret
fälls i domstol för brott av något slag. Om vederbörande i
tjänsten hanterar hemliga handlingar synes det angeläget, för
att inte säga absolut nödvändigt, att arbetsgivaren får kännedom
om en sådan fällande dom.
Enligt motionären behöver inte den brottsliga gärning
vederbörande begått innebära att han/hon blivit en
säkerhetsrisk. Å andra sidan ligger det nära till hands.
Militära chefer bör vara observanta på envar anställd som visat
sig opålitlig genom att stjäla eller begå annat brott.
Motionären framhåller också att det finns en mängd befattningar
inom försvarsindustrin där en skyddsklassad person som visat sig
stjäla i butiker knappast är rätt man eller kvinna i hanteringen
av exempelvis åtråvärda konstruktionsritningar.
Motionärens uppfattning är att varje domstol skall vara
skyldig att genast efter domslut kontrollera yrke och
anställning beträffande envar som fällts. Är det då fråga om
skyddsklassad befattningshavare skall myndighetens eller
motsvarande (företagets) chef meddelas hela domslutet.
Motionären föreslår att regeringen inom Justitiedepartementet
låter snabbutreda ärendet och vidtar åtgärder av de slag som
redovisats.
Försvarsutskottet
Enligt utskottets mening kräver frågor rörande information om
personer med skyddsklassat arbete stor omsorg. Utskottet anser
att de förhållanden som motionären tar upp förtjänar att
uppmärksammas.
Personalkontroll beträffande den som innehar eller avses
tillträda sådan tjänst hos myndighet som är av betydelse för
totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt sker enligt
personalkontrollkungörelsen (SFS 1969:446). Med tjänst jämställs
anställning eller uppdrag hos leverantör med vilken myndigheten
träffar avtal om arbete som med hänsyn till rikets säkerhet
skall hållas hemligt. Enligt personalkontrollkungörelsen (7 §)
skall Rikspolisstyrelsen, utan att framställning gjorts om det,
pröva frågan om utlämnande av uppgift som har tillförts register
efter det att personalkontroll har skett. Frågan om vilka
uppgifter som skall lämnas ut regleras också i
personalkontrollkungörelsen (9 och 10 §§). Den 1 oktober 1993
förändrades omfattningen av de uppgifter som skall lämnas ut
väsentligt.
De formella grunderna för en rutin som kan tillgodose de
syften motionären har finns således redan. Någon ny rutin enligt
motionärens förslag synes därför inte nödvändig. Enligt vad
utskottet har erfarit sker inte någon kontinuerlig uppföljning
av om personer som innehar skyddsklassade tjänster begår brott.
För de personer som innehar tjänst i skyddsklass
1 skall emellertid förnyad personalkontroll ske minst vart femte
år.
Regeringen har den 24 juni 1993 beslutat om en översyn av
personalkontrollförfarandet (dir. 1993:81). Enligt utskottets
mening bör denna utredning också pröva möjligheterna att
effektivisera personalkontrollförfarandet för att tillgodose
motionens syften.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla vikten av
personalkontroll inför uttagningen av värnpliktiga till
krigsbefattningar och uttagningen av personal till hemvärnet.
Utskottet avser härvidlag att närmare orientera sig om det
aktuella läget och återkomma till frågan.
Stockholm den 19 oktober 1993
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Sture Ericson
(s), Wiggo Komstedt (m), Lars Ulander (s), Lars Sundin (fp),
Gunhild Bolander (c), Ingvar Björk (s), Stig Grauers (m),
Christer Skoog (s), Jan Erik Ågren (kds), Robert Jousma (nyd),
Sven Lundberg (s), Henrik Landerholm (m), Karin Wegestål (s) och
Britt Bohlin (s).
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motionerna 1
Utskottet 5
Inledning 5
Övervakningskameror 5
Bakgrund 6
Utskottets bedömning 7
Polisens arbetsmetoder 7
Buggning och övervakning med dold kamera 7
Spaningsfordon 8
Bevisprovokation 9
Frågor om tvångsmedel 9
Beslag, husrannsakan och kroppsvisitation 9
Häktning 11
Nämndemän 12
Barn och ungdomar 14
Uppgift ur polisregistret 14
Handläggningen av mål om barn 15
Ungdomsdomstol 15
Frihetsberövande av ungdomar 16
Åklagarens bevisbörda 17
Målsägandefrågor 18
Anonymitet för vittnen 19
Utevaro från domstolsförhandling 20
Offentlighet vid domstol 20
Delgivning i den summariska processen 21
Forumregler i tvistemål 22
Personalkontroll 23
Gällande rätt 24
SÄPO-kommittén 25
Nuläget 25
Bedömning 26
Hemställan 26
Reservationer 28
Bilaga
Försvarsutskottets yttrande 33