Justitieutskottets betänkande
1993/94:JUU25

En brottsofferfond, m.m.


Innehåll

1993/94
JuU25

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
inrättande av en brottsofferfond och en brottsoffermyndighet
samt andra åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag, dock med ändring
beträffande sammansättningen av den till brottsoffermyndigheten
knutna nämnden. Ändringen innebär att ordföranden och vice
ordförandena i nämnden skall vara lagfarna och erfarna i
domarvärv.
I samband med propositionen behandlar utskottet ett antal
motioner som väckts dels med anledning av propositionen, dels
under den allmänna motionstiden i år. Utskottet avstyrker bifall
till samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats sju reservationer från (s) och
fyra reservationer samt ett särskilt yttrande från (nyd).

Propositionerna

I proposition 1993/94:100, bil. 3, (Justitiedepartementet),
har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på en
särskild proposition rörande bl.a. förslag till organisation
m.m. av en myndighet med ett övergripande ansvar för
brottsofferfrågor, för budgetåret 1994/95 anvisa dels till
Brottsskadenämnden: Förvaltningskostnader ett ramanslag på
7 049 000 kr, dels till Brottsskadenämnden: Ersättning för
skador på grund av brott ett förslagsanslag på 35 000 000 kr.
Regeringen har i proposition 1993/94:143 därefter föreslagit
att riksdagen
1. antar de i propositionen framlagda förslagen till
lag om brottsofferfond,
lag om ändring i rättegångsbalken,
lag om ändring i utsökningsbalken,
lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
m.m.,
lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga
fordringar m.m.,
lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413),
lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
2. till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för
budgetåret 1994/95 under andra huvudtiteln anvisar ett
ramsanslag på 7 944 000 kr,
3. till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på
grund av brott för budgetåret 1994/95 under andra huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag på 50 000 000 kr.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet utom såvitt avser
förslagen till ändring i brottsskadelagen och sekretesslagen,
har fogats till betänkandet; se bilaga 1.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:Ju21 av Magnus Persson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner huvuddragen i proposition
1993/94:143,
2. att riksdagen hos regeringen begär att
brottsoffermyndighetens lokalisering fastslås,
3. att riksdagen hos regeringen begär att
brottsoffermyndigheten lokaliseras till Karlstad.
1993/94:Ju22 av Lars Moquist (nyd) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till lagstiftning om vittnens rätt
till anonymitet i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Ju23 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att den planerade
brottsoffermyndigheten lokaliseras till Malmö--Lund-regionen.
1993/94:Ju24 av Berith Eriksson m.fl. (v.) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till en lag om
brottsofferfond enligt vad i motionen anförts om att inordna
denna verksamhet inom en utbyggd brottsskadenämnd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en finansiering, genom intagna böter men
via statsbudgeten, av åtgärder för brottsoffer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kriminologisk och annan forskning kring
brottsoffers situation.
1993/94:Ju25 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att medel från fängelsedömdas
arbetsersättning inte skall tas i anspråk för brottsofferfonden,
2. att riksdagen, med avslag på regeringens förslag att
inrätta en brottsoffermyndighet, hos regeringen begär att
Brottsskadenämnden, får i uppdrag att administrera
brottsofferfonden.
1993/94:Ju26 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ny statlig brottsoffermyndighet.
1993/94:Ju27 av Lars Stjernkvist m.fl. (s,m,fp,kds) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lokalisering av en eventuell ny
brottsoffermyndighet.
1993/94:Ju28 av Göthe Knutson m.fl. (m,fp,c,kds) vari yrkas
att riksdagen beslutar lokalisera brottsoffermyndigheten till
Karlstad.
1993/94:Ju29 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen i
enlighet med vad i motionen anförts som sin mening ger
regeringen till känna att frågan om en samlad
skaderegleringsfunktion bör övervägas.
1993/94:Ju30 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå förslag till lag om
brottsofferfond,
2. att riksdagen beslutar avslå förslag till lag om ändring i
lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.,
3. att riksdagen beslutar avslå förslag till lag om ändring i
brottsskadelagen (1978:413),
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökade resurser till brottsoffren,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Brottsskadenämnden,
6. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag till
brottsofferfond och dess finansiering i enlighet med vad som
anförts i motionen.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994
1993/94:Ju206 av Ingbritt Irhammar och Marianne Jönsson (c)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en vidgad översyn
av reglerna i 6 kap. brottsbalken rörande sexualbrott mot barn.
1993/94:Ju601 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sexuellt utnyttjande av barn.
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sexuellt utnyttjande av
förståndshandikappade.
1993/94:Ju602 av Sigge Godin och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om brottsrubriceringen våldtäkt mot barn.
1993/94:Ju603 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpning av lagstiftningen så att påföljd
för sexuella övergrepp på barn inte skall vara relaterad till
graden av motstånd från barnet.
1993/94:Ju605 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att få till stånd en lagstiftning så att
principen om dubbelstraffbarhet implementeras beträffande
sexualbrott begångna av svenskar i utlandet, i första hand
Thailand.
1993/94:Ju610 av Harald Bergström (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet att likställa straffvärdet mellan
våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att införa ett minimistraff på lägst ett
år för sexuellt utnyttjande av underårig.
1993/94:Ju618 av Catarina Rönnung m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av lagstiftningen som rör
sexuella övergrepp på barn.
1993/94:Ju701 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om häktning vid kvinnomisshandel.
1993/94:Ju705 av Sigrid Bolkéus och Britta Sundin (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utvärdering av lagen om
målsägandebiträde.
1993/94:Ju710 av Karl Gustaf Sjödin och Harriet Colliander
(nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar anta ett förslag till tillägg om
målsäganden i rättegångsbalken 23 kap. 18 § enligt vad i
motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar anta ett förslag till tillägg om
målsäganden i 23 kap. 19 § rättegångsbalken enligt vad i
motionen anförts.
1993/94:Ju803 av Jan Sandberg (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
försäljning av stöldgods för att fylla på brottsofferfonden.
1993/94:Ju804 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning med uppdrag att göra en noggrann
kartläggning av problemet med hotade vittnen och målsägande och
att föreslå de åtgärder som behövs för att komma till rätta med
det.
1993/94:Ju806 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om information och utbildning om våld mot
kvinnor och barn.
1993/94:Ju807 av Magnus Persson (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
sekretesslagen i syfte att underlätta för ideella
organisationers företrädare att kunna delta i det förebyggande
brottsofferarbetet,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Karlstadsmodellen
seriöst prövas i samband med att en översyn sker av
Brottsskadenämndens organisation, lednings- och arbetsformer.
1993/94:Ju809 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildning och administrativa rutiner vid
Polisen för hjälp och stöd åt brottsoffer,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utvärdering av samhällets insatser för
att motverka våld mot kvinnor,
1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för brottsoffren,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om brottsofferfond,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp mot barn,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att stoppa barnprostitutionen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förlängd preskriptionstid för sexuella
övergrepp,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att målsägandens åtalsrätt måste
förstärkas,
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anonymitet för vittnen i vissa fall,
57. att riksdagen till Brottsskadenämnden för budgetåret
1994/95 anvisar 65 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit
eller således 100 000 000 kr för bildande av en
brottsofferfond.
1993/94:K415 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om prioriteringar av utredningar och mål om
barnpornografibrott hos polis, åklagare och domstolar.
1993/94:K436 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åldersgränsen för sexuellt ofredande.
1993/94:So273 av Karin Pilsäter m.fl. (fp, s, m, c, kds, nyd,
v, -) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kunskapsutveckling, forskning,
bevisvärdering och metodutveckling inom rättsväsendet kring
sexuella övergrepp,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om barns rätt till biträde i den juridiska
processen,
1993/94:A813 av Christer Lindblom m.fl. (fp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att minska mäns våld mot
kvinnor.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om forskning, grund- och vidareutbildning om
kvinnomisshandelns orsaker och verkningar,
49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om handläggning vid våldtäktsfall,
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om trygghetspaket och livvaktsskydd,

Utskottet

Inledning
Frågan om att inrätta en svensk brottsofferfond har under
senare år diskuterats i olika sammanhang. Utskottet har
behandlat frågan vid flera tillfällen, bl.a. i sitt betänkande
rörande anslag till Brottsskadenämnden (BSN) under våren 1992
(1991/92:JuU18). Då uttalade utskottet, som behandlat en fråga
angående en brottsofferfond också året dessförinnan, i sitt av
riksdagen godkända betänkande bl.a. att utskottet fann tanken på
en sådan fond, till vilken alla som döms för brott skulle
erlägga ett mindre belopp, alltjämt intressant. Utskottet ansåg
att det av pedagogiska skäl kunde synas rimligt att de som döms
för brott får bidra till åtgärder som syftar till att förebygga
brottslighet resp. att reparera skador på grund av brott.
Utskottet fann tanken om en brottsofferfond värd att överväga
närmare. Vid utskottets behandling av frågan förra våren
(1992/93:JuU27) hänvisade utskottet till att den inom
Justitiedepartementet då pågående översynen av brottsofferfrågor
också inbegrep överväganden rörande en brottsofferfond, och
utskottet avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna.
I departementspromemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i
blickpunkten -- åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning
föreslogs därefter inrättande av en brottsofferfond. Förslaget
bearbetades vidare inom Justitiedepartementet i en promemoria
benämnd Brottsofferfond. Promemoriorna har remissbehandlats.
Den 11 november 1993 beslutade regeringen om en översyn av
BSN:s organisation, lednings- och arbetsformer. En särskild
utredare fick i uppdrag att med utgångspunkt i denna översyn
lämna förslag till organisation m.m. av en myndighet med ett
övergripande ansvar för brottsofferfrågor. Uppdraget redovisades
till regeringen den 24 januari 1994 genom rapporten
Brottsoffermyndigheten.
Utskottet har vid en utfrågning inför utskottet med
representanter för, förutom BSN, Justitiedepartementet,
Finansdepartementet, Riksskatteverket (RSV),
Ansvarsförsäkringens personskadenämnd och Trafikskadenämnden
informerat sig i olika frågor rörande brottsofferfonden och dess
finansiering samt beträffande frågor rörande
brottsoffermyndighetens organisation och lokalisering.
Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.
I propositionen föreslås en rad åtgärder för att stärka
brottsoffrens ställning.
Ett av förslagen gäller inrättandet av en brottsofferfond.
Fonden skall finansieras huvudsakligen genom avgifter som tas ut
av dem som döms för brott där fängelse ingår i straffskalan.
Fondens pengar skall användas till bl.a. praktisk verksamhet,
information och forskning inom brottsofferområdet.
En brottsoffermyndighet bildas genom en omorganisation av den
nuvarande BSN. Myndigheten skall fatta beslut i
brottsskadeärenden, besluta om användningen av
brottsofferfondens medel och ha ett övergripande ansvar för
brottsofferfrågor.
Övriga förslag i propositionen tar direkt sikte på
förbättringar för brottsoffer i det enskilda fallet.
Det föreslås att målsägandens möjligheter att ha med sig en
stödperson skall ökas. Enligt förslaget skall målsäganden själv
få bestämma om han eller hon skall åtföljas av en stödperson vid
förhör under rättegång. Regler om att målsäganden har rätt att
ha med sig en stödperson vid förhör under förundersökningen tas
in i lag.
I propositionen redovisas att förundersökningskungörelsen
skall ändras för att förbättra skyddet för målsägande och
vittnen och att förundersökningsprotokollet normalt inte skall
innehålla uppgifter om målsägandes eller vittnens ålder, yrke
och bostadsadress. Det föreslås att rättegångsbalken (RB) ändras
så att dessa uppgifter heller inte skall framgå av det exemplar
av stämningsansökan som delges den tilltalade. Detsamma gäller i
fråga om vadeinlaga, revisionsinlaga och genmälen. Det föreslås
också att rätten innan ett vittnesmål avläggs eller ett
målsägandeförhör hålls inte obligatoriskt skall fråga vittnet
eller målsäganden om ålder, yrke och hemvist utan endast om
det behövs.
I propositionen föreslås också vissa ändringar som syftar till
att målsäganden lättare skall kunna få ut skadestånd som han
eller hon har tillerkänts i ett brottmål.
Slutligen föreslås att målsäganden i de fall brottet har
riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid skall
tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om den intagnes
vistelser utanför anstalt.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
I motion Ju21 (s) yrkas att riksdagen godkänner huvuddragen i
propositionen.
Utskottet vill redan här lägga fast att utskottet har en
positiv grundinställning till regeringens förslag och som
framgår av det följande ställer utskottet sig bakom dessa.
Motion Ju21 får anses tillgodosedd, och utskottet avstyrker
bifall till den.
Till enskilda delar av propositionen återkommer utskottet i
det följande.
En brottsofferfond m.m.
I propositionen föreslås att en brottsofferfond inrättas. I
förslaget konstateras att inrättandet av en brottsofferfond på
ett mycket påtagligt sätt skulle lyfta fram brottsoffren och
tydligt markera att statsmakterna står på brottsoffrens sida
samt att det härigenom på ett helt annat sätt än vad som är
möjligt i dag skapas utrymme för att ge ekonomiskt stöd till
olika former av brottsofferinriktad verksamhet som bedrivs runt
om i landet. Inte minst anser regeringen att det är angeläget
att förbättra förutsättningarna för ekonomiska bidrag till olika
ideella organisationer, t.ex. brottsofferjourer och
kvinnojourer, som utför ett värdefullt socialt och stödjande
arbete på brottsofferområdet. En brottsofferfond skulle också
ge utrymme för bidrag till annan angelägen privat och offentlig
verksamhet som gäller brottsoffer. Det kan t.ex. gälla att
inrätta våldtäktskliniker och att anordna olika former av
kristerapiverksamhet. Också forskningen, utbildningen och
informationen om brottsofferfrågor bör enligt propositionen ges
ett förbättrat stöd.
Avsikten är inte att brottsofferfondens medel skall användas
för att ersätta det nuvarande systemet med statliga
brottsskadeersättningar. Fondens medel skall i stället användas
för att stödja olika verksamheter och projekt som gagnar
brottsoffer i allmänhet.
Utöver de mera generella syften som fondens medel kan användas
för kan medel enligt propositionen dock i en framtid indirekt
komma enskilda brottsoffer till del genom att det skapas utrymme
för reformer på området för finansiering av t.ex. lagändringar
som förbättrar möjligheterna att få brottsskadeersättning. Inte
heller här är det emellertid regeringens avsikt att ersätta det
nuvarande systemet där brottsskadeersättningen betalas av
statsmedel. Regeringen vill dock inte utesluta -- beroende på
hur stor fonden blir -- att det senare kan finnas skäl att
överväga en ändring som innebär att viss del av fondens medel
tas i anspråk för att minska statens utgifter för
brottsskadeersättningar.
Fonden skall finansieras genom att avgifter tas ut av dem som
döms för brott. Enligt regeringens uppfattning skulle det föra
för långt att ta ut brottsofferavgift vid alla brott oberoende
av deras svårhetsgrad, t.ex. brott med enbart böter i
straffskalan. I propositionen föreslås därför att fondavgiften
knyts till alla brott som har fängelse i straffskalan
(fängelsebrott) men att bara en avgift tas ut för varje dom
eller strafföreläggande som omfattar något eller några sådana
brott. På detta sätt utesluts ett stort antal mindre allvarliga
brott vid vilka brottsofferavgift enligt regeringens uppfattning
inte bör tas ut. Om påföljdseftergift meddelas föreslås att
fondavgift inte skall tas ut.
Om förutsättningarna för fondavgift är uppfyllda skall enligt
förslaget domstolen fatta beslut härom utan särskilt yrkande i
samband med dom i det aktuella brottmålet. Fondavgiften blir att
hänföra till begreppet särskild rättsverkan av brott. Domstolens
beslut kommer alltså att meddelas och överklagas i samma ordning
som brottmålsdomen. I de fall lagföring sker genom
strafföreläggande är det åklagarens uppgift att besluta om
avgiften vid utfärdande av föreläggandet. Åklagarens beslut
kommer då att föreläggas den enskilde till godkännande på samma
sätt som när ett beslut om förverkande tas upp i ett
strafföreläggande.
Den som föreläggs straff för fängelsebrott kommer förutom
böter således att föreläggas också en fondavgift. Särskild
rättsverkan som avser betalningsskyldighet torde hittills inte
ha varit vanligt förekommande i samband med strafföreläggande.
Införande av brottsofferfondsavgiften skapar genom den stora
mängden avgifter ett behov av godkännande genom betalning.
Regeringen föreslår därför att betalning av böter och fondavgift
skall anses som godkännande av föreläggandet inte endast
beträffande bötesstraffet (se 48 kap. 11 § RB) utan även
beträffande fondavgiften om det inte framgår att den misstänkte
inte haft för avsikt att godkänna föreläggandet.
Utgångspunkten vid överväganden rörande fondavgiftens storlek
bör enligt regeringens mening vara att fonden blir så stor att
att den kan fylla den avsedda uppgiften att stärka brottsoffrens
ställning utan att avgiften blir så hög att den inkräktar på
betalningen av skadestånd och böter eller motverkar frivillig
betalning.
Regeringens beräkningar visar att det, under förutsättning att
antalet personer som lagförs för fängelsebrott förblir
någorlunda konstant (ca 81 000 personer i genomsnitt under åren
1990--1992) och att fondavgiften betalas i samtliga fall, kan
beräknas flyta in i runda tal 8, 16, 24 resp. 41 miljoner kronor
till fonden om avgiften sätts till 100, 200, 300 eller 500 kr.
En avgörande fråga i sammanhanget är i vilken omfattning
utdömda avgifter kommer att betalas till fonden. Regeringen
beräknar med ledning av statistik avseende betalningsfrekvensen
för olika former av böter att frivillig betalning kan påräknas i
omkring hälften av fallen och att avgiften kan drivas in i
åtminstone 30 % av de resterande fallen.
I enlighet med de tidigare gjorda beräkningarna skulle därmed
enligt regeringen kunna antas att det kan komma att flyta in i
runda tal 6, 13, 19 resp. 33 miljoner kronor per år om avgiften
bestäms till 100, 200, 300 eller 500 kr. Mot bakgrund av dessa
beräkningar föreslår regeringen att avgiften bestäms till 300
kr. Detta innebär att man kan räkna med att det årligen flyter
in omkring 19 miljoner kronor till fonden i form av avgifter.
Utöver fondavgifter skall brottsofferfonden enligt förslaget
tillföras medel också från annat håll. En viss del av de medel
som frigörs genom den aviserade sänkningen med 20 % av
ersättningen till intagna i kriminalvårdsanstalt för arbete och
annan sysselsättning föreslås också bidra till uppbyggnaden av
fonden.
En fråga som enligt utskottets uppfattning är av betydelse i
sammanhanget är kostnaderna för indrivning m.m. av
fondavgifterna. Utskottet har i denna del vid en utfrågning
inhämtat följande.
Uppbörd och indrivning av fondavgifterna skall enligt
förslaget ske på samma sätt som uppbörd och indrivning av böter.
Kostnaderna för berörda myndigheter begränsas enligt regeringens
beräkningar i stor utsträckning till rena initialkostnader.
Under uppbyggnadsskedet kommer i första hand de medel som
frigörs vid sänkningen av ersättningen till de fängelsedömda att
användas till sådana engångskostnader, t.ex. för ändrade rutiner
och omprogrammering av datorsystem m.m. vid myndigheter som
berörs av den nya ordningen.
Regeringens uppfattning är att arbetet med indrivning och
annan hantering av fondavgifterna är av begränsad omfattning vid
sidan av övrig verksamhet inom exekutionsväsendet. Den anser att
det ökade antalet ärenden där bör kunna handläggas inom
organisationen under förutsättning att RSV tillförs täckning för
merkostnaderna. Regeringen har beräknat nettokostnaden för
exekutionsväsendets hantering av fondavgifterna till 2,2
miljoner kronor. Därvid har hänsyn tagits till de beräknade
intäkterna i form av grundavgifter enligt förordningen
(1992:1049) om avgifter vid kronofogdemyndigheterna. Regeringens
avsikt är att RSV skall tillföras täckning för merkostnaderna
genom de medel som frigörs vid sänkningen av ersättningen till
de fängelsedömda samt genom de intäkter som beräknas inflyta i
form av grundavgifter.
RSV har instämt i att handläggningen av fondavgifterna i och
för sig är av begränsad omfattning i förhållande till
exekutionsväsendets mycket stora totala ärendemängd och att
regeringens beräkning av  verkets merkostnader till följd av
fondavgiftsärenden är korrekt. RSV har, med en annan
beräkningsmetod med utgångspunkt i att samtliga ärenden skall
bära sin del av verksamhetens totala kostnader, beräknat att
statens nettokostnad för exekutionsväsendets hantering av
fondavgifterna blir 17,2 miljoner kronor efter avdrag för
grundavgifter.
 Enligt regeringens beräkningar kommer fonden, när den är i
drift, att årligen tillföras sammanlagt (fondavgifter och sänkt
ersättning till fängelsedömda m.m.) omkring 23 miljoner kronor
medan administrationskostnader m.m. kan beräknas till ca 2
miljoner kronor. Fonden kommer sålunda att årligen disponera i
runda tal 21 miljoner kronor.
I motionerna Ju24 (v) och Ju30 (s) yrkas avslag på
propositionen vad avser brottsofferfonden och dess finansiering.
I motionerna förespråkas en fond som tillförs medel via
statsbudgeten genom höjningar av bötesbeloppen. I motion Ju30
yrkas därjämte att riksdagen hos regeringen begär ett nytt
förslag till brottsofferfond och finansiering av denna.
I motion Ju810 (nyd) yrkas att en brottsofferfond inrättas.
I motion Ju803 (m) yrkas att beslagtaget stöldgods, vars ägare
inte kunnat finnas, skall säljas och att brottsofferfonden
tillförs influtna medel.
I motion Ju25 (fp) yrkas att fängelsedömdas arbetsersättning
inte skall tas i anspråk för brottsofferfonden.
I ärendet föreligger skrifter från fångarnas förtroenderåd vid
kriminalvårdsanstalterna Kumla, Tidaholm och Mariestad rörande
sänkningen av ersättningen till fängelsedömda.
Utskottet har vid sin tidigare behandling av frågan om en
brottsofferfond uttalat att en fond som finansieras av dem som
dömts för brott är intressant och i princip ställt sig positiv
till en sådan. Utskottet anser att det nu kan vara dags att
inrätta en brottsofferfond och att det aktuella förslaget ligger
väl i linje med utskottets uppfattning i fråga om främst
finansiering, fondmedlens användning och avgränsningen av de
brott för vilka fondavgift skall tas ut.
Utskottet ställer sig således bakom förslaget att inrätta en
brottsofferfond i enlighet med regeringsförslaget. Detta
ställningstagande leder utskottet till att avstyrka bifall till
motionerna Ju24, Ju25, Ju30 och Ju803 i nu behandlade delar.
Motion Ju810 i denna del får anses tillgodosedd.
Resurser till brottsofferjourer m.m.
I motion Ju810 (nyd) förespråkas en utökad verksamhet vid
brottsofferjourer, kvinnojourer och kvinnohus.
Utskottet har i ett stort antal ärenden under senare år
behandlat frågor om stöd och hjälp till brottsoffer, bl.a. i
form av brottsoffer- och kvinnojourer m.m. (se senast
1992/93:JuU27). Utskottet har vid upprepade tillfällen också
understrukit vikten av åtgärder för att förbättra situationen
för människor som drabbats av brott.
Ett av huvudsyftena med den i detta ärende av regeringen
föreslagna brottsofferfonden är att skapa ökade möjligheter till
ekonomiskt stöd till olika former av brottsofferinriktad
verksamhet, bl.a. i form av bidrag till olika ideella
organisationer som brottsofferjourer och kvinnojourer.
Något riksdagsinitiativ i frågan är inte nödvändigt. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju810 i denna del.
Forskning och utbildning m.m.
I motionerna Ju806 (s), So273 (fp, s, m, c, kds, nyd, v, -)
och A815 (c) begärs satsningar på forskning, utbildning och
information m.m. kring våld och sexuella övergrepp mot kvinnor
och barn. I motion Ju24 (v) förespråkas att forskningen kring
brottsoffrens situation bör äga rum inom ramen för kriminologisk
forskning och forskningsgrenar som anknyter till brottsoffrens
problematik.
Utskottet konstaterar inledningsvis att ett av huvudsyftena
med inrättandet av den nu föreslagna brottsofferfonden är, som
tidigare anförts, att bl.a. ge ett förbättrat stöd till
forskning, utbildning och information om brottsofferfrågor.
Utskottet har i olika sammanhang uttalat sig om betydelsen av
forskning, utbildning och information i frågor med anknytning
till det sexualiserade våldet och brottsoffrens situation.
I förra årets ärende rörande anslag till domstolarna
(1992/93:JuU24 s.10 f) redovisade utskottet utförligt det
omfattande arbete som lagts ned inom rättsväsendet på utbildning
i fråga om våld mot kvinnor och barn, och utskottet hänvisar
till denna redogörelse. Utskottet redovisade i sammanhanget att
justitieministern i ett frågesvar i riksdagen (1993-02-09)
anfört att hon ansåg att den utbildning som då bedrevs på
Justitiededepartementets område i dessa frågor var väl ägnad att
öka kunskapen om de stora problem som hänger ihop med sexuella
övergrepp mot barn och att hon inte ansåg att det då fanns skäl
att vidta ytterligare åtgärder för utbildning av rättsväsendets
personal i dessa frågor.
Utskottet föreslog emellertid i ärendet ett resurstillskott på
3 miljoner kronor bl.a. till utbildninginsatser inom
domstolsväsendet rörande det sexualiserade våldet. Riksdagen
beslutade i enlighet med utskottets förslag (rskr. 289).
I sitt betänkande rörande övergrepp mot kvinnor och barn i
höstas (1993/94:JuU3) noterade utskottet bl.a. att det inrättats
en professur i sociologi med särskild inriktning på
kvinnoforskning och frågor som rör våld mot kvinnor och att det
då nyligen tillsatts en innehavare på tjänsten.
Kvinnovåldskommissionen skall enligt sina direktiv också
undersöka i vilken utsträckning frågor om våld mot kvinnor tas
upp i grundutbildning m.m. för de yrkesgrupper som i sin
verksamhet berörs av dessa frågor. Kommissionen skall kartlägga
om inslagen i dessa frågor i t.ex. grundutbildningen för
jurister, poliser, sjukvårdspersonal, psykologer och socionomer
samt fortbildningen för berörda yrkesgrupper är
tillfredsställande samt överväga hur eventuella brister i detta
hänseende skall kunna rättas till. Arbetet skall vara avslutat
före utgången av år 1994.
I sammanhanget bör nämnas att riksdagen helt nyligen
(1993/94:SoU30, rskr. 251) givit regeringen till känna behovet
av forskning med inriktning på att skapa underlag för bättre
omhändertagande och rehabilitering av barn som drabbats av
sexuella övergrepp.
Utskottet konstaterar att forskning och utbildning m.m. i
brottsofferfrågor får ett ökat stöd genom införandet av en
brottsofferfond. Utskottet konstaterar vidare att
Kvinnovåldskommissionen har till uppgift att se över och lämna
förslag till hur eventuella brister skall rättas till när det
gäller utbildning i hithörande frågor inom såväl rättsväsendet
som sjukvården och socialtjänsten m.m. samt att riksdagen
nyligen tagit initiativ till forskningsinsatser när det gäller
barn som drabbats av sexuella övergrepp. Några ytterligare
riksdagsinitiativ i frågan är inte nödvändiga nu, och utskottet
avstyrker bifall till motionerna Ju806, So273 och A815 i nu
behandlade delar.
Utskottet, som anser att forskning i frågor som rör
brottsoffrens situation m.m. skall kunna bedrivas i olika
sammanhang på bred front, är inte berett att förorda vissa
utpekade institutioner framför andra. Utskottet avstyrker bifall
till motion Ju24 i nu behandlad del.
Brottsoffermyndigheten m.m.
BSN:s huvuduppgift är att pröva ärenden enligt
brottsskadelagen (1978:413) om ersättning av statliga medel,
s.k. brottsskadeersättning. För att sådan ersättning skall
lämnas krävs att skadan uppkommit till följd av brott.
Brottsskadeersättning kan lämnas för personskada och i vissa
fall för sakskada och ren förmögenhetsskada. Ersättning kan
också lämnas för lidande som någon tillfogat annan genom brott
mot bl.a. den personliga friheten.
En uppgift för BSN är också informationsverksamhet rörande
brottsofferfrågor.
Regeringen bedömer att verksamheten vid nämnden på ett
rationellt och effektivt sätt har bidragit till
att lindra följderna av att ha blivit utsatt för brott. I
propositionen anförs att denna verksamhet även i fortsättningen
bör vara en av det allmännas mest betydelsefulla insatser för
att hjälpa brottsoffer, men att det är naturligt att nu vidga
verksamheten vid nämnden till att avse brottsofferfrågor i ett
mer heltäckande perspektiv.
Enligt regeringens uppfattning är det lämpligt att frågor om
bidrag ur brottsofferfonden och ärenden om ersättning enligt
brottsskadelagen handläggs av en gemensam myndighet.
Tillskapandet av en myndighet med ett övergripande ansvar för
brottsofferfrågor skulle ge väsentligt bättre förutsättningar
för överblick, samordning och utveckling av ett allt mer
betydelsefullt verksamhetsområde för det allmänna. Regeringen
föreslår därför att en sådan brottsoffermyndighet bildas genom
att BSN ombildas, får ytterligare uppgifter och byter namn till
Brottsoffermyndigheten.
Myndigheten föreslås, utöver att besluta om brottsskadeärenden
och om användningen av brottsofferfondens medel, ha som
övergripande mål att främja brottsoffrens rättigheter, behov och
intressen. I detta ligger också ett ansvar för att brottsoffrens
situation följs upp i olika sammanhang. Vidare är avsikten att
myndigheten skall fungera som ett kunskapscentrum i frågor som
rör brottsoffer och förmedla information i sådana frågor.
Myndigheten skall genom effektiva informationsinsatser medverka
till att de som är berörda får kännedom om såväl möjligheterna
till brottsskadeersättning som möjligheter till bidrag ur
brottsofferfonden.
Den ekonomiska förvaltningen av brottsofferfondens medel skall
tills vidare handhas av Kammarkollegiet.
För att skapa ett tydligt ledningsansvar för myndigheten
enligt de principer för statliga myndigheter som numera vinner
tillämpning föreslår regeringen att brottsoffermyndigheten
organiseras som ett enrådighetsverk, dvs. med myndighetschefen
som ytterst ensam ansvarig för verksamheten. Enligt regeringens
mening talar också den utveckling som har skett i BSN vad gäller
formerna för avgöranden i ärenden om brottsskadeersättning för
att enrådighetsmodellen bör väljas.  Nämnden kan i dag överlämna
åt ordföranden, en vice ordförande eller en tjänsteman vid
kansliet att på nämndens vägnar bl.a. avgöra ärenden om
brottsskadeersättning som inte är av principiell betydelse eller
annars av större vikt. Omkring 75 % av brottskadeärendena avgörs
efter delegation från nämnden. Myndighetschefen föreslås vara en
generaldirektör.
Vissa brottskadeärenden är dock av sådan karaktär att de
behöver avgöras av en nämnd på samma sätt som sker i dag. Hos
brottsoffermyndigheten skall det därför finnas en nämnd med i
huvudsak samma sammansättning som BSN har i dag med uppgift att
besluta i brottsskadeärenden som är av principiell betydelse
eller annars av större vikt.
I denna fråga gör utskottet följande bedömning. Med hänsyn
till vissa internationella konventionsåtaganden måste en nämnd
som den förevarande vara ett domstolsliknande organ. Det
förhållandet att nämndens beslut inte kan överklagas ställer
också särskilda krav på nämndens sammansättning. BSN har i dag
en betydande prejudikatbildande verksamhet. Inget annat organ
har så bred erfarenhet av t.ex. bedömningar av ersättning vid
olika former av integritetskränkningar. Det är därför inte
ovanligt att Högsta domstolen (HD) i sina domar hänvisar till
den praxis som har utvecklats hos BSN. Utskottet har kommit till
slutsatsen att dessa viktiga funktioner förutsätter att
ordföranden i nämnden och ersättare för honom är eller har varit
innehavare av ordinarie domarämbete. I samband med bildandet av
BSN år 1978 (prop. 1977/78:126, JuU 1977/78:32, rskr. 280) fäste
även Lagrådet stort avseende vid frågan om nämndens
sammansättning. I propositionen framgår visserligen att
regeringen tänkt sig i huvudsak samma sammansättning av nämnden
som den BSN har i dag men utskottet anser denna fråga vara så
väsentlig att den bör komma till uttryck i lagtexten. I 13 §
brottsskadelagen bör därför även fortsättningsvis stadgas att
ordförande och vice ordförande i nämnden vid
brottsoffermyndigheten skall vara lagfarna och erfarna i
domarvärv.
Myndigheten, som själv skall besluta om sin inre organisation,
beräknas behöva ungefär 20 årsarbetskrafter. Myndighetens
handläggning av brottsofferfonden bör enligt förslaget
finansieras med fondens medel.
Verksamheten i den nya formen föreslås starta den 1 juli 1994,
och regeringen aviserar att en utredningsman  skall få i uppdrag
att handha genomförandet av ombildningen av BSN till
brottsoffermyndigheten.
I motionerna Ju24 (v), Ju25 (fp), Ju26 (m) och Ju30 (s) yrkas
avslag på förslaget om inrättande av en brottsoffermyndighet. I
motionerna förespråkas att BSN ges i uppdrag att administrera
brottsofferfonden.
I motion Ju807 (s) yrkas att den modell för brottsofferarbete
som byggts upp i Karlstad  (Karlstadsmodellen) prövas i samband
med överväganden rörande förändringar av BSN:s organisation m.m.
Karlstadsmodellen innebär, såvitt utskottet har sig bekant, att
det därstädes bildats grupper med representanter för ideella
föreningar för unga och gamla, fackföreningar och polisen för
att stödja brottsoffer.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det är naturligt
att nu vidga verksamheten vid BSN till att avse
brottsofferfrågor i ett mer heltäckande perspektiv, och att det
är lämpligt att frågor om bidrag ur brottsofferfonden och
ärenden om ersättning enligt brottsskadelagen handläggs av en
gemensam myndighet. Utskottet ansluter sig också till
regeringens bedömning att tillskapandet av en myndighet med ett
övergripande ansvar för brottsofferfrågor skulle ge bättre
förutsättningar för överblick, samordning och utveckling.
Utskottet ställer sig alltså bakom förslaget att en
brottsoffermyndighet bildas genom att BSN ombildas och får de i
propositionen föreslagna uppgifterna.
Med hänvisning till utskottets nu gjorda ställningstaganden
avstyrker utskottet bifall till motionerna Ju24, Ju25, Ju26,
Ju30 och Ju807 i nu behandlade delar.
I motion Ju29 yrkas att det av kompetens-, resurs- och
effektivitetsskäl övervägs att den föreslagna
brottsoffermyndigheten slås samman med Justitiekanslerns resp.
Kammarkollegiets skaderegleringsfunktioner till en samlad
skaderegleringsfunktion.
JK-utredningen har i betänkandet (SOU 1993:37)
Justitiekanslern En översyn av JK:s arbetsuppgifter m.m. bl.a.
föreslagit att JK även i fortsättningen skall vara central
instans för statens tvistemålshantering. Regeringen delar denna
uppfattning och anför i budgetpropositionen (prop. 1993/94:100
bil. 3 s. 14 f) bl.a. att regleringen av beslutsskador, varmed
avses anspråk på ersättning som grundas på påståenden om
felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut, även i
fortsättningen bör ankomma på JK.
Utskottet ser inga skäl till en utredning rörande en sådan
sammanslagning som förespråkas i motion Ju29. Motionen avstyrks.
Lokalisering av brottsoffermyndigheten
I propositionen föreslås att brottsoffermyndigheten av
regionalpolitiska skäl utlokaliseras från Stockholmsområdet.
För att ge den nya myndigheten förutsättningar att på ett
naturligt sätt växa in i sin nya roll under det första
verksamhetsåret samtidigt som behovet av kontinuitet i den
nuvarande verksamheten tillgodoses föreslås dock att
brottsskadeärendena under en övergångstid -- fram till senast
den 30 juni 1995 -- liksom i dag skall handläggas i Stockholm.
I ett antal motioner föreslås lämpliga lokaliseringsorter för
brottsoffermyndigheten. I motion Ju21 (s) yrkas att myndigheten
utlokaliseras och att den därvid, vilket yrkas också i motion
Ju28 (m, fp, c, kds),  placeras i Karlstad. I motion Ju23 (fp)
förordas Malmö--Lund-regionen och i motion Ju27 (s, kds, m, fp)
Norrköping.
I ärendet föreligger också flera skrifter med förslag på
lämpliga lokaliseringsorter.
Riksdagen har flera gånger uttalat sig om decentralisering och
utlokalisering av statlig verksamhet från Stockholm. Senast
förra våren (1992/93:AU13 s. 27) uttalade
arbetsmarknadsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
att de allmänna principer för omlokalisering och
decentralisering som riksdagen beslutade om 1990 -- att
omlokalisering och decentralisering är viktiga inslag i
strävandena att åstadkomma en balanserad regional utveckling --
ligger fast. Arbetsmarknadsutskottet konstaterade samtidigt att
dessa principer, genom de av regeringen utfärdade generella
direktiven (dir. 1992:50) till kommittéer och särskilda utredare
om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser, ytterligare har
understrukits. Det åligger sålunda kommittéerna och de särskilda
utredarna att vid förslag till större och mer omfattande
omorganisationer eller bildande av nya myndigheter eller
motsvarande redovisa överväganden om decentralisering och
lokalisering utanför Stockholmsregionen. Hänsyn skall därvid tas
till verksamhetens karaktär och omfattning.
Utskottet, som beaktar vad som nu anförts, ställer sig bakom
förslaget att brottsoffermyndigheten utlokaliseras från
Stockholm. Motionerna ger dock inte underlag för något särskilt
uttalande om omlokalisering av verksamheten till någon av de
föreslagna orterna. I stället bör det ankomma på regeringen att
besluta om lokaliseringen av den nya myndigheten. Utskottet
avstyrker sålunda bifall till motionerna Ju21, Ju23, Ju27 och
Ju28 i behandlade delar.
Medelstilldelningen
Regeringen har i budgetpropositionen (prop. 1993/93:100
bil. 3) under punkterna G 3 Brottsskadenämnden:
Förvaltningskostnader och G 4 Brottsskadenämnden: Ersättning för
skador på grund av brott föreslagit riksdagen att i avvaktan på
en särskild proposition rörande bl.a. förslag till organisation
m.m. av en myndighet med övergripande ansvar för
brottsofferfrågor för budgetåret 1994/95 beräkna från föregående
budgetår oförändrade belopp.
Regeringen återkommer nu med förslag till anslag under dessa
punkter.
Regeringen har under punkt G 3 föreslagit riksdagen att till
Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för budgetåret
1994/95 anvisa ett ramanslag på 7 944 000 kr.
Det föreslagna beloppet överstiger det tidigare föreslagna
anslaget till BSN med 895 000 kr. Regeringen anför i
propositionen att antalet brottsskadeärenden ökat kraftigt.
I propositionen föreslås som tidigare nämnts att
brottsoffermyndighetens hantering av ärenden som rör
brottsofferfonden skall finansieras med medel ur fonden.
För igångsättning m.m. av myndigheten anser regeringen att
särskilda medel utöver BSN:s medel engångsvis bör tillföras
myndigheten. Regeringen avser att finansiera detta genom
besparingar på annat håll inom Justitiedepartementets
ansvarsområde.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Regeringen har under punkt G 4 föreslagit riksdagen att till
Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av
brott för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 50
000 000 kr.
Under budgetåret 1992/93 utbetalades brottsskadeersättningar
för drygt 45 600 000 kr. Mot bakgrund av att antalet ansökningar
har ökat och fortsätter att öka föreslår regeringen att anslaget
ökas till 50 miljoner kronor. I beloppet ingår liksom tidigare
1 000 000 kr till Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ)
I motion Ju810 (nyd) yrkas 65 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslagit för bildande av en brottsofferfond.
Utskottet, som i det föregående tagit ställning till
finansieringen av brottsofferfonden på annat sätt än genom
skattemedel, ansluter sig till regeringens bedömning av
medelsbehovet och avstyrker bifall till motion Ju810 i nu
behandlad del.
Målsägandefrågor
Målsägandens insyn i förundersökningen
Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som
därav blivit förnärmad eller lidit skada (20 kap. 8 § fjärde
stycket RB).
En målsägande har två möjligheter att med rättsliga medel
reagera på brott i straffrättsligt hänseende. Han kan dels ange
brottet till åtal, dels själv väcka åtal.
Målsäganden kan därutöver föra talan om enskilt anspråk i
anledning av brott.
I BrB och annan lagstiftning anges vilka brott som är sådana
att endast målsäganden äger åtala (målsägandebrott) och vilka
som är sådana att angivelse av målsäganden förutsätts för att
allmänt åtal skall få äga rum (angivelsebrott). I övriga fall
kan åklagaren åtala utan begränsning -- målen ligger under
allmänt åtal (åklagarbrott).
RB utgår från den förutsättningen att målsäganden i och för
sig har rätt att föra ansvarstalan. Bakom regleringen ligger
antagandet av en s.k. naturlig rättighet i detta avseende. I 20
kap. 8 § görs emellertid viktiga inskränkningar i denna antagna
rättighet på det sättet att målsägandens talerätt genom denna
reglering görs subsidiär vid åklagarbrott och angivelsebrott.
Detta innebär att målsäganden som regel får föra ansvarstalan
för brott som ligger under allmänt åtal bara i de fall han
angivit brottet till åtal och åklagaren beslutat att åtal inte
skall äga rum eller nedlagt ett av honom väckt åtal. Undantag
gäller enligt 20 kap. 8 § tredje stycket RB för talan om ansvar
för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan
osann tillvitelse angående brott. I dessa fall får målsäganden
väcka talan utan att först ha angivit brottet till åtal.
I de fall åklagaren väckt åtal äger målsäganden enligt 20 kap.
8 § andra stycket RB biträda åtalet. Han blir part i målet vid
sidan av åklagaren och har samma rätt som denne att förebringa
utredning och bevisning. Målsäganden kan emellertid inte med
stöd av denna regel yrka ansvar för någon annan gärning än den
som är föremål för åklagarens talan, men han kan för denna
gärning framställa ett annat ansvarsyrkande än åklagaren gjort.
Ett exempel kan vara att åklagaren yrkar ansvar för grov
misshandel medan målsäganden anser att gärningen skall bedömas
som mordförsök.
Målsägandens subsidiära åtalsrätt innebär att han också, även
om åklagaren inte fullföljer talan mot domen, kan föra talan mot
denna i högre rätt. Denna befogenhet tillkommer honom oberoende
av om han biträtt åtalet vid den lägre rätten eller inte.
Målsägandens rätt att överklaga inbegriper inte bara domar utan
också andra rättens beslut i målet.
Enligt reglerna i 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100, SekrL)
innebär sekretess ingen begränsning i en parts rätt enligt RB
att få ta del av alla omständigheter som läggs till grund för
avgörandet av ett mål eller ärende. En målsägande är emellertid
inte part i förundersökningsärendet hos åklagaren och reglerna i
14 kap. 5 § SekrL är därför inte tillämpliga på målsäganden.
Innan förundersökningsprotokollet har överlämnats till domstolen
är målsägandens möjligheter att få ta del av detta på grund av
bl.a. förundersökningssekretessen starkt begränsade. Efter det
att protokollet har överlämnats till domstolen upphör normalt
förundersökningssekretessen att gälla och målsäganden har då
rätt att få del av protokollet i den mån det inte råder
sekretess för uppgifterna hos domstolen.
En målsägande som har väckt talan, biträtt ett åtal eller
framställt ett yrkande om enskilt anspråk blir part i målet hos
domstolen och reglerna om partsinsyn i 14 kap. 5 § SekrL blir
därmed tillämpliga även på honom. En målsägande som är part i
rättegången har samma rätt som den tilltalade att ta del av
sekretessbelagda uppgifter i förundersökningsprotokollet i den
mån de utgör processmaterial i målet.
I sammanhanget kan nämnas att Riksdagens ombudsmän (JO) i
anslutning till det s.k. buggningsmålet överväger frågor om
bl.a. parts rätt att ta del av och få tillgång till
sekretessbelagt förundersöknings- och/eller processmaterial.
Regeringen konstaterar i propositionen (s. 41 f) att
målsäganden redan enligt gällande rätt har långtgående
möjligheter att ta del av uppgifter från förundersökningen och
att en utvidgning av denna rätt skulle komma i konflikt med
sekretesslagens regler. Regeringen föreslår därför ingen
utvidgad rätt för målsäganden att ta del av
förundersökningsprotokoll.
Utskottet delar regeringens bedömning i denna del.
I motion Ju710 (nyd) yrkas tillägg i 23 kap. 18 och 19 §§ RB
så att målsäganden ges samma rätt som den tilltalade att begära
kompletterande utredning m.m. i förundersökningen, och i motion
Ju810 (nyd) begärs förstärkningar av målsägandens rätt att
åtala.
En förutsättning för att målsäganden skall kunna ges samma
möjligheter som den tilltalade att begära kompletterande
utredning m.m. under förundersökningen är att han har insyn i
denna. En konsekvens av utskottets nyss gjorda ställningstagande
är att några ändrade regler i RB till följd av yrkandena i
motion Ju710 inte är aktuella. Utskottet avstyrker bifall till
denna motion.
Frågor om målsägandens ställning behandlades av utskottet i
höstas (1993/94:JuU4 s. 18 f). Utskottet anförde i fråga om
målsägandens rätt att åtala att utskottet inte fann skäl att
initiera någon ändring av dessa regler och avstyrkte
motionsyrkandet härom.
Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall
till motion Ju810 i nu behandlad del.
Stödperson, m.m.
I samband med ändringar år 1984 (prop. 1983/84:105,
JuU 1983/84:25, rskr. 332) av bestämmelserna om sexualbrott i 6
kap. BrB infördes en möjlighet för målsäganden att under
rättegång åtföljas av en stödperson (20 kap. 15 § RB).
Bestämmelsen infördes i första hand med tanke på mål om
sexualbrott och andra våldsbrott och syftet var att ge den
målsägande som inte för talan om ansvar eller enskilt anspråk
möjlighet att ta med sig någon lämplig person vid
rättegångstillfället när målsäganden skall höras.
Det finns inga uttryckliga regler om att målsäganden får
åtföljas av en stödperson under förundersökning. Vid alla förhör
skall dock om möjligt ett av undersökningsledaren anmodat
trovärdigt vittne vara närvarande (23 kap. 10 § RB). Av
bestämmelsen framgår också att ett målsägandebiträde har rätt
att närvara vid förhör med  målsäganden och att en
vårdnadshavare bör vara närvarande vid förhör med barn under 15
år, om det inte är olämpligt av utredningsskäl.
Regeringens förslag går ut på att målsäganden själv skall få
bestämma, om han eller hon skall åtföljas av en stödperson under
rättegången samt att målsäganden skall ha rätt att, om det inte
är till men för utredningen, åtföljas av en stödperson vid
förhör under förundersökning.
I motion So273 (fp, s, m, c, kds, nyd, v, -) begärs att barn
alltid skall få ett eget biträde när barnet deltar i en
rättegång. I motionen anförs också att situationen för små barn
som i flera instanser tvingas upprepa sina vittnesmål är mycket
påfrestande och att rätten bör kunna överväga att spela upp
videoinspelade förhör i stället för att låta barnet genomgå
ytterligare ett förhör.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla att ett barn som
drabbats av sexualbrott regelmässigt är berättigat till
målsägandebiträde [se 1 § första stycket lagen (1988:609) om
målsägandebiträde].
Åklagarutredningen -90 tar i sitt betänkande (SOU 1992:61)
upp frågan om användandet av videoteknik under förundersökning.
Utredningen konstaterar att tekniken används framför allt vid
förhör med barn, där avsikten redan från början är att barnet
inte skall kallas till en eventuellt kommande förhandling, utan
videoförhöret åberopas. Utredningen anser, bl.a. för
upprätthållande av omedelbarhetsprincipen, att det inte är
lämpligt att i större utsträckning än i dag ersätta förhör vid
huvudförhandling med videoförhör under förundersökningen.
BRÅ har inom ramen för ett forsknings- och utredningsprojekt
om bl.a. sexualbrott mot barn konstaterat att det finns en
medvetenhet hos berörda myndigheter om att förhör med barn måste
ske så att barnet inte tar skada (se BRÅ-PM 1992:4 Domare,
läkare, poliser, socialtjänstemän, terapeuter m.fl. om sexuella
övergrepp mot barn).
I departementspromemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i
blickpunkten behandlas frågan om förhör med barn. I promemorian
anförs att nuvarande regler rörande förundersökning och
rättegång möjliggör användning av videoteknik. Vidare anförs att
det regelsystem som är tillämpligt på förhör med barn får anses
i huvudsak tillfredsställande, bl.a. genom att det möjliggör för
domstolar och andra myndigheter att anpassa förfarandet vid
förhören efter omständigheterna i det enskilda fallet.
Utskottet konstaterar att förslaget i propositionen rörande
stödperson ligger i linje med önskemålen i motion So273.
Utskottet tillstyrker propositionen i denna del. När det gäller
motionsönskemålen i övrigt kan utskottet vidare konstatera att
ett barn som har blivit utsatt för sexualbrott praktiskt taget
undantagslöst har rätt till målsägandebiträde. I denna del är
motionen alltså tillgodosedd redan genom gällande regler. När
det till sist gäller frågan om videoinspelade förhör med barn
framgår av vad som ovan anförts att berörda myndigheter är väl
medvetna om att förhör med barn måste ske under största möjliga
hänsynstagande till barnet. Ett sätt att underlätta för barnet
är att göra en videoinspelning av förhöret så att barnet slipper
uppträda i domstolen. Utskottet utgår från att denna möjlighet
utnyttjas i största möjliga utsträckning. Utskottet måste dock
samtidigt peka på kravet på fullgod bevisning. Det är således
nödvändigt att från fall till fall göra en bedömning av
hithörande frågor.
Något riksdagsuttalande erfordras alltså inte. Med vad som nu
anförts avstyrker utskottet bifall till motion So273 i här
behandlade delar.
Utvärdering av lagen om målsägandebiträde
I motion Ju705 (s) yrkas en utvärdering av lagen om
målsägandebiträde.
I departementspromemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i
blickpunkten anförs (s. 36) att lagen om målsägandebiträde har
varit i kraft i snart fem år och den tidigare beslutade
utvidgningen i drygt två år. Det finns därför, anförs det,
anledning att ställa frågan om den nuvarande ordningen i
lagstiftningen om målsägandebiträde är ändamålsenlig från
effektivitetssynpunkt och om de medel som satsas används på
bästa sätt. Det finns alltså anledning att överväga en
utvärdering av lagen om målsägandebiträde. I promemorian anförs
vidare att en sådan utvärdering dock inte bör inledas i detta
skede när ytterligare ändringar står för dörren.
Riksdagen beslutade (prop. 1993/94:26, JuU12, rskr. 124)
också, som förut anförts, så sent som under sistlidna december
om utvidgningar av lagen om målsägandebiträde. Ändringarna, som
trädde i kraft den 1 april i år (SFS 1994:59), innebär bl.a.
att målsägandebiträde skall kunna förordnas i samtliga mål om
brott enligt brottsbalken om fängelse kan följa på brottet och
om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och
andra omständigheter kan antas att målsäganden har ett
särskilt starkt  behov av biträde.
Utskottet kan instämma i uppfattningen att lagstiftningen
rörande målsägandebiträde så småningom bör utvärderas. En
utvärdering bör dock anstå något då omfattande förändringar i
lagstiftningen just beslutats. Utskottet utgår från att
regeringen vidtar de åtgärder som behövs för att en utvärdering
genomförs så snart lagstiftningen hunnit verka så länge att en
utvärdering blir meningsfull. Utskottet avstyrker bifall till
motion Ju705.
Anonymitet för målsägande och vittnen, m.m.
I propositionen föreslås att uppgifter om målsägandes och
vittnens ålder, yrke och bostadsadress inte i onödan skall
framgå av handlingar som delges den tilltalade i brottmål om
allmänt åtal och att vittnen inför vittnesmålets avläggande
skall tillfrågas om personuppgifter endast om det behövs.
I motion Ju804 (fp) begärs en kartläggning av problemet med
hotade vittnen och i motionerna Ju22 (nyd) och Ju810 (nyd) yrkas
att vittnen skall erbjudas möjligheter att vara anonyma.
I propositionen (s. 44 f) anförs att det enligt regeringens
mening inte är möjligt att göra några mer genomgripande
förändringar för att förbättra skyddet för målsägande och
vittnen mot våld och hot om våld utan att komma i konflikt med
de grundläggande principerna för ett rättssamhälle. En sådan
princip är att en part i ett mål eller ärende skall ha
fullständig insyn i de förhållanden som kan läggas till grund
för en domstols avgörande. Detta gäller som tidigare redovisats
i stor utsträckning även för sekretessbelagda uppgifter; en part
skall helt enkelt känna till och kunna bemöta alla uppgifter som
domstolen eller myndigheterna grundar sitt avgörande på. Dessa
krav framgår också av den europeiska konventionen om de
mänskliga rättigheterna. Europadomstolen har slagit fast att ett
förfarande som innebär att domstolen lägger uppgifter som
lämnats av anonyma vittnen till grund för en fällande dom
strider mot konventionen bl.a. eftersom försvaret inte har någon
möjlighet att värdera ett anonymt vittnes tillförlitlighet och
ifrågasätta dennes trovärdighet.
Det är därför enligt regeringens mening inte möjligt att ändra
de nuvarande reglerna om sekretess eller om parts rätt till
insyn i processmaterialet. Den enda vägen att gå fram för att
försöka förbättra skyddet för målsägande och vittnen förefaller
därför, enligt regeringen, vara att försöka se till att olika
uppgifter om målsägande och vittnen som saknar materiell
betydelse i målet inte kommer till den tilltalades kännedom.
Frågan om anonymitet för vittnen behandlades av utskottet så
sent som i höstas (1993/94:JuU4). Utskottet hänvisade bl.a. till
sitt tidigare uttalande att det inte är möjligt att genomföra
några genomgripande ändringar av gällande principer om parts
insyn i de förhållanden som kan läggas till grund för en
domstols eller myndighets avgörande. Utskottet pekade också på
att Europadomstolen avvisat möjligheten att använda anonyma
vittnen under hänvisning till att den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna inte tillåter detta. Utskottet
avstyrkte den då aktuella motionen.
Här kan också nämnas att Våldskommissionen i sitt betänkande
(SOU 1990:92) Våld och brottsoffer utredde bl.a. hur vanligt det
var att parter och vittnen  utsattes för våld och hot i
anslutning till förundersökning och rättegång. Kommissionens
slutsats var att problemen inte är av den arten och omfattningen
att det är motiverat med åtgärder som rubbar de principer om
offentlighet och insyn i processmaterialet som svensk
rättsordning omfattar. Åtgärderna i de allvarligaste fallen
måste, enligt kommissionen, även i fortsättningen gå ut på
fysiskt skydd och möjligheten att byta identitet. Kommissionen
föreslog en straffskärpning för brottet övergrepp i rättssak (17
kap. 10 § BrB). Enligt denna bestämmelse ges personer som hos
domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt
vittnesmål eller på annat sätt  avgivit utsaga ett särskilt
straffrättsligt skydd mot våld eller hot om våld. Den 1 juli
1993 skärptes straffet för övergrepp i rättssak (prop.
1992/93:141, JuU16, rskr. 220).
Utskottet konstaterar att regeringsförslaget innebär en
begränsning när det gäller möjligheterna att på ett enkelt sätt
få del av ett vittnes personuppgifter. Längre är med hänsyn till
de krav rättssäkerheten ställer knappast möjligt att gå.
Utskottet finner alltså inte skäl att ändra sin ovan redovisade
inställning i fråga om anonymitet för vittnen. Det sagda innebär
att utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker
bifall till motionerna Ju22 och Ju810 i här behandlade delar.
När det gäller yrkandet i motion Ju804 om en kartläggning av
förekomsten av våld och hot mot vittnen vill utskottet peka på
att en sådan relativt nyligen gjorts av Våldskommissionen.
Utskottet finner inte anledning att föreslå en ny kartläggning.
Utskottet vill dock understryka att det, som påpekas i motionen,
förekommit djupt oroande incidenter. Utskottet utgår från att
regeringen uppmärksamt följer utvecklingen. Med dessa ord
avstyrker utskottet bifall även till motion Ju804.
Sekretess i brottsskadeärenden
I motion Ju807 (s) yrkas en översyn av sekretesslagen så att
det underlättas för ideella organisationers företrädare att
delta i det förebyggande brottsofferarbetet. I motionen anförs
att sekretesslagen utgör ett hinder för att personer i ideella
organisationer som engagerat sig i brottsofferarbete skall få
insyn i det löpande brottsofferarbetet.
Frågan om sekretess i förhållande till brottsofferjourer har
behandlats av JO i beslut i oktober 1991 (dnr 145 1990). JO
uttalade bl.a. att brottsofferjourerna är frivilliga
sammanslutningar och inte några myndigheter, vilket bl.a.
innebär att rätten för dem som verkar i en brottsofferjour att
ta del av sekretessbelagt material i princip är densamma som den
som tillkommer vilken enskild person som helst.
JO anför i ärendet vidare sammanfattningsvis bl.a. att det
enligt hans mening alltid bör ankomma på målsäganden att själv
avgöra om han eller hon vill ha kontakt med en brottsofferjour
eller ej. Även i de fall  där uppgifterna i en anmälan är sådana
att sekretessreglerna inte hindrar ett utlämnande kan
målsäganden ha skäl för att inte vilja att det brott som han
utsatts för leder till att han kontaktas av företrädare för
brottsofferjouren. Enligt JO:s mening kan målsägandens behov av
hjälp tillgodoses på ett fullt tillfredsställande sätt genom att
denne i samband med att polisanmälan görs får information om
brottsofferjourerna och att, om målsäganden så vill, polisen
vidarebefordrar ett önskemål om kontakt. Målsäganden får
därefter själv ta ställning till om han eller hon vill utnyttja
den hjälp som en brottsofferjour kan erbjuda och vilka uppgifter
som bör komma till dennas kännedom. JO konstaterar
avslutningsvis att om en brottsofferjour skulle begära att få ut
en brottsanmälan från en polismyndighet är denna emellertid
självfallet skyldig att på vanligt sätt ta ställning till
framställningen på grundval av reglerna i
tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.
 Frågan har därefter behandlats i departementspromemorian Ds
1993:29 Brottsoffren i blickpunkten bl.a. mot bakgrund av JO:s
beslut i det ovan redovisade ärendet. I promemorian konstateras
att målsägande kan få information om brottsofferjourernas
verksamhet inom ramen för nuvarande regler och att någon ändring
i sekretesslagen inte borde göras.
Utskottet anser för sin del att målsäganden själv måste få
avgöra om han eller hon vill ha kontakt med en brottsofferjour.
Om önskemål härom finns bör polisen självklart hjälpa till att
förmedla kontakten. Med dessa ord avstyrker utskottet bifall
till motion Ju807 i nu aktuell del.
Övrigt
I propositionen föreslås en ändring i 48 kap. 2 § RB. Vid
genomförande av ändringen bör beaktas att lagrummet år 1993
givits ny lydelse (SFS 1993:200).
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av
propositionen och motionerna.
Övriga motionsönskemål
Sexualbrott mot barn, m.m.
Reglerna om sexualbrott i 6 kap. BrB har varit föremål för
översyner vid upprepade tillfällen under årens lopp. Genom
omfattande ändringar som trädde i kraft den 1 juli 1984 (prop.
1983/84:105, JuU25, rskr. 332, SFS 1984:399) kom hela kapitlet
att stöpas om. Bl.a. togs bestämmelserna om otukt med barn och
otukt med ungdom bort och i stället infördes bestämmelser om
sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge med barn.
Ett flertal regler i 6 kap. BrB ändrades därefter den 1 juli
1992 (prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159, SFS 1992:147).
Ändringarna syftade bl.a. till att stärka skyddet för barn och
ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till
att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i
sexuella övergrepp mot barn. Bl.a. infördes då en grov grad av
brotten sexuellt utnyttjande och sexuellt tvång. Vidare
flyttades vissa regler om i kapitlet.
Sexualbrotten har konstruerats som övergrepp gentemot
personer, som behöver skydd för sin sexuella integritet. Den
grundläggande brottstypen i detta sammanhang är BrB 6 kap. 2 §
som föreskriver ansvar för sexuellt tvång när någon genom
olaga tvång, t.ex. genom hot om att avslöja brott eller
liknande, förmår annan till sexuellt umgänge. Våldtäkt
enligt 6 kap. 1 § är en i två hänseenden kvalificerad form av
sexuellt tvång. Kvalifikationen gäller dels tvånget, dels den
sexuella kränkningen. I fråga om tvånget är relationen mellan
sexuellt tvång och våldtäkt densamma som på förmögenhetsrättens
område råder mellan utpressning (BrB 9:4) och rån (BrB 8:5).
Våldtäkt förutsätter s.k. råntvång: våld på person -- misshandel
eller praktiskt taget fullständigt betvingande av den kroppsliga
rörelsefriheten -- eller hot som innebär eller för den hotade
framstår som trängande fara. Ett typexempel på våld på person i
detta sammanhang är att en man med våld övervinner en kvinnas
motstånd när hon försöker knipa samman benen.
Begreppet sexuellt umgänge innefattar, förutom samlag,
främst någorlunda varaktig beröring av den andres könsorgan
eller beröring av den andres kropp med det egna könsorganet,
dvs. sexualhandlingar vilka typiskt sett avser att
tillfredsställa eller uppväcka bådas eller enderas sexuella
drift. När det gäller den sexuella kränkningen vid våldtäkt
gäller att det inte räcker med sexuellt umgänge enligt den ovan
redovisade definitionen utan det krävs samlag eller därmed
jämförligt sexuellt umgänge. Som typexempel på sexuellt
umgänge som i regel är jämförligt med samlag kan nämnas s.k.
anala och orala samlag, men däremot normalt inte att onanera åt
en annan person.
I detta sammanhang bör nämnas HD:s dom DB 367/1993 (NJA 1993
s. 310) I målet befanns utrett att gärningsmannen, som var drygt
60 år, haft samlag med en åttaårig flicka under det att han
legat ovanpå henne och hållit hennes armar över hennes huvud.
Frågan i målet, såvitt nu är av intresse, var om dessa åtgärder
innebar ett sådant våld som krävs för ansvar för våldtäkt. HD
fann att så var fallet och dömde mannen för grov våldtäkt till
fängelse i tre år.
Till straff enligt 6 kap. 3 § för sexuellt utnyttjande
döms den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att
allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning eller
som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt
utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd eller lider av psykisk störning. Straffet är fängelse
i högst två år. Genom den ovan nämnda lagstiftningen, som trädde
i kraft den 1 juli 1992, infördes den grova graden av brottet
med en straffskala om fängelse lägst sex månader och högst fyra
år. Som rekvisit för när brottet skall bedömas som grovt anges
att gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller om
brottet annars är att anse som grovt.
Enligt bestämmelsen i 6 kap. 4 § BrB bereds ungdom under 18 år
skydd mot sexuellt umgänge i de fall den unge antingen är
avkomling, dvs. barn eller barnbarn osv. till gärningsmannen
eller står under gärningsmannens fostran, dvs. gärningsmannen är
vårdnadshavare, styvförälder eller liknande, eller slutligen att
gärningsmannen på grund av myndighets beslut har att svara för
den unges vård eller tillsyn. Regleringen innebär i huvudsak ett
absolut förbud för föräldrar, andra fostrare och dem som tillhör
vård- eller tillsynspersonal inom social-, mental- eller
kriminalvården att inlåta sig på sexuellt umgänge med underåriga
som står under deras vård eller tillsyn.
Enligt 6 kap. 5 § BrB straffas den som har sexuellt umgänge
med barn under 15 år med fängelse i högst fyra år. Straffskyddet
för barn under 15 år är ovillkorligt och avser såväl
heterosexuella som homosexuella handlingar. Straff inträder även
om den sexuella förbindelsen är helt frivillig från barnets sida
och oavsett om något beroendeförhållande föreligger eller inte.
Bestämmelsen är subsidiär i förhållande till de sexualbrott som
anges i 6 kap. 1--4 §§ om våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt
utnyttjande och sexuellt utnyttjande av underårig. I de fall då
någon av dessa bestämmelser inte är tillämplig blir det fråga om
att tillämpa bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn.
I motionerna Ju601 (fp) och Ju618 (s) förespråkas att sexuella
övergrepp mot barn generellt skall bedömas som sexuellt
utnyttjande och att straffskalan härför anpassas till
straffskalan för våldtäkt.
I motion Ju602 (fp) yrkas införande av en ordning enligt
vilken ett sexuellt övergrepp på ett barn skall kunna bedömas
som våldtäkt även i fall där gärningsmannen inte använt våld och
barnet inte gjort motstånd. I motion Ju206 (c) yrkas att
våldsrekvisitet vid sexualbrott mot barn skall ses över med den
nämnda inriktningen.
Bakom motionsyrkandena ligger missnöje med det förhållandet
att det krävs att gärningsmannen betvingat barnet med någon form
av hot eller våld för att han skall kunna dömas för våldtäkt.
I motion Ju603 (fp) yrkas att straffet för sexuella övergrepp
på barn inte får vara relaterat till graden av motstånd från
barnet.
I motion Ju610 (kds) yrkas att sexuellt utnyttjande av
underårig jämställs med våldtäkt vad gäller straffskalan samt
att sexualbrottens straffvärde ses över i ett bredare sammanhang
än som nyligen skett inom Justitiedepartementet.
Utskottet har vid ett stort antal tillfällen de senaste åren
behandlat frågor som rör sexualbrott och straff för olika
sexuella övergrepp på barn. Vid utskottets senaste behandling av
frågor om sexualbrott (1992/93:JuU16 s. 15 f) hemställde
utskottet om ett tillkännagivande att regeringen borde överväga
att göra en allmän översyn av bestämmelsen om sexuellt umgänge
med barn i 6 kap. 5 § BrB. Enligt utskottet kunde det
ifrågasättas om benämningen "sexuellt umgänge" är lämplig eller
ens adekvat för det slag av gärningar som straffbeläggs i
paragrafen. Vidare fanns det, enligt utskottet, skäl att
överväga om bestämmelsen medger en tillräcklig reaktion från
samhällets sida på alla de former av sexuella övergrepp mot barn
som den för närvarande är tänkt att omfatta. I det sammanhanget
kunde det enligt utskottets uppfattning finnas anledning att se
över såväl bestämmelsens tillämpningsområde som dess
straffskala. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 220).
I ärendet uttalade utskottet bl.a. också att utskottet
tidigare intagit ståndpunkten att sexuellt utnyttjande ur
straffvärdesynpunkt kan te sig likvärdigt med våldtäkt och att
detta borde komma till uttryck i straffmaximum för grovt
sexuellt utnyttjande. Utskottet hänvisade till att en
departementspromemoria var under utarbetande.
I den aktuella departementspromemorian (Ds 1993:80) Ökat skydd
för barn Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m.
föreslås att ett nytt rekvisit om otillbörligt utnyttjande av
någons, t.ex. ett barns, skyddslösa ställning införs i 6 kap. 3
§ BrB om sexuellt utnyttjande. Genom denna ändring skall
åstadkommas att gärningar som innebär att någon utnyttjar ett
barns värnlöshet skall bedömas som sexuellt utnyttjande och inte
som sexuellt umgänge med barn. På detta sätt förs de mest
straffvärda fallen av sexuellt umgänge med barn över till
bestämmelsen om sexuellt utnyttjande. När brottet begås mot ett
barn torde det, anförs det i promemorian, ofta också innefatta
sådan grad av hänsynslöshet att brottet bör bedömas som grovt.
I promemorian föreslås vidare bl.a. att maximistraffet för
grovt sexuellt utnyttjande höjs från fängelse i fyra år till
fängelse i sex år, dvs. samma som för våldtäkt.
Beredning av förslagen pågår inom Justitiedepartementet.
Utskottet har inhämtat att en lagrådsremiss kan förväntas senare
under våren.
Utskottet har också tidigare (JuU 1986/87:3 s. 11 f) behandlat
frågan om gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt
utnyttjande. Utskottet framhöll därvid att den som utnyttjar en
persons värnlöshet för att skaffa sig sexuellt umgänge därigenom
begår ett allvarligt övergrepp. Utskottet anförde vidare att ett
synsätt som innebär att handlingen skulle vara mindre
klandervärd eftersom offret saknat förmåga att säga nej
naturligtvis inte kan accepteras och att det härom inte heller
torde råda någon oklarhet i lagstiftningen och
rättstillämpningen. Av det sagda drog utskottet emellertid inte
slutsatsen att ett sexuellt övergrepp utan inslag av våld, hot
e.d. mot en värnlös person borde kallas för våldtäkt, utan
utskottet ansåg i stället att brottsbenämningen våldtäkt, som
använts sedan länge och som språkligt väl motsvarar det slags
gärningar som beskrivits i våldtäktsparagrafen, även i
fortsättningen borde reserveras för dessa fall.
Utskottet vill nu först slå fast att utskottet alltjämt har
uppfattningen att brottsrubriceringen våldtäkt bör förbehållas
gärningar där våld eller hot om våld använts. En annan sak är
att ett sexuellt övergrepp på ett barn, även om våld inte kommit
till användning, kan framstå som väl så straffvärt som en
våldtäkt. Utskottet ser därför med tillfredsställelse på det
arbete i fråga om sexuellt utnyttjande som pågår i
Justitiedepartementet och som har den inriktning som
motionärerna eftersträvar. En lagrådsremiss beräknas bli färdig
under våren. Ingen av motionerna Ju206, Ju601, Ju602, Ju603,
Ju610 och Ju618  bör således nu föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida. Motionerna avstyrks i berörda delar.
I motion Ju601 yrkas att sexuellt utnyttjande av
förståndshandikappade skall likställas med sådant utnyttjande av
barn.
Psykisk utvecklingsstörning faller under begreppet psykisk
störning (se 1990/91:JuU34 s. 30). Detta innebär att
förståndshandikappade enligt 6 kap. 3 § BrB åtnjuter skydd mot
sexuellt utnyttjande. Skyddet är inte lika långtgående som det
som gäller för barn. För barn under 15 år gäller som nyss
redovisats ett ovillkorligt straffskydd mot alla former av
sexuellt umgänge -- varken tvång eller liknande från
gärningsmannens sida erfordras. Ett likställande av
förståndshandikappade med barn i detta hänseende skulle leda
till att psykiskt utvecklingsstörda knappast lagligen skulle
kunna ha något sexualliv.
Utskottet har i samband med det ovan angivna
lagstiftningsärendet 1992 (1991/92:JuU7 s. 13 med där gjord
hänvisning) behandlat frågor rörande sexuellt utnyttjande av
psykiskt störda m.m. Utskottet biträdde därvid bl.a.
uppfattningen att psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda
borde ha rätt till ett sexualliv på samma sätt som andra
människor. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker
således bifall till motion Ju601 i nu behandlad del.
Häktning vid sexuella övergrepp på barn
I motion Ju610 (kds) yrkas införande av ett minimistraff på
fängelse i ett år för sexuellt utnyttjande av underårig. En
sådan ändring skulle, enligt vad som anförs i motionen,
förbättra möjligheterna till häktning av den misstänkte
gärningsmannen.
Enligt 24 kap. 1 § RB får den som på sannolika skäl är
misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett
år eller däröver häktas om det föreligger vissa s.k.
häktningsskäl. Det är således tillräckligt att maximistraffet
för brottet når upp till fängelse i ett år för att häktning
skall få ske. Några ändringar av straffmaximum för sexuellt
utnyttjande av underårig behövs således inte för att en
misstänkt gärningsman skall kunna häktas. Utskottet avstyrker
bifall till motion Ju610 i denna del.
Åldersgränsen vid sexuellt ofredande
I motion K436 (v) yrkas att åldersgränsen för skydd enligt 6
kap. 7 § BrB mot sexuellt ofredande höjs från nuvarande 15 år
till 18 år. En sådan höjning av åldersgränsen skulle, enligt vad
som anförs i motionen, bl.a. medverka till förbättrade
möjligheter att bekämpa barnpornografi.
Bestämmelsen om barnpornografibrott riktar in sig på
spridningen av barnpornografiskt material och återfinns därför i
16 kap. BrB som handlar om brott mot allmän ordning.
Bestämmelserna i 6 kap. BrB däremot straffbelägger olika
sexualbrott mot person. Den som framställer barnpornografiskt
material kan i vissa fall också dömas för brott mot
bestämmelserna i sistnämnda kapitel. Således kan t.ex. den som
förmår barn under 15 år att medverka i någon handling med
sexuell innebörd dömas för sexuellt ofredande enligt 6 kap. 7 §
BrB.
Utskottet behandlade förra våren ett regeringsförslag (prop.
1992/93:141, JuU16, rskr. 220) om ändrade och i huvudsak skärpta
straff för vissa brottsbalksbrott. I ärendet behandlades bl.a.
frågor rörande sexuellt ofredande. Utskottet tillstyrkte en
höjning av straffmaximum för sexuellt ofredande till fängelse i
två år. Riksdagen följde utskottet.
I den ovan nämnda departementspromemorian (Ds 1993:80) Ökat
skydd för barn Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m.
föreslås att bestämmelsen om sexuellt ofredande utvidgas på så
sätt att det blir straffbart att förmå även den som är fyllda 15
men inte 18 år att medverka vid framställning av pornografisk
bild eller vid sexuell posering.
Beredning av förslagen pågår som nämnts förut inom
Justitiedepartementet. En lagrådsremiss kan förväntas senare
under våren. Utskottet anser att den fortsatta beredningen bör
avvaktas och avstyrker bifall till motion K436 i nu behandlad
del.
Straff för sexualbrott utomlands
I motion Ju605 (kds) yrkas att svenskar som begår sexualbrott
mot barn utomlands, i första hand i Thailand, skall kunna dömas
för brotten i Sverige. I motion Ju810 (nyd) förespråkas att en
svensk medborgare som gjort sig skyldig till sexualbrott
utomlands alltid skall kunna dömas i Sverige och om
gärningsmannen redan dömts utomlands, skall han kunna dömas på
nytt vid svensk domstol till ett strängare straff.
Utskottet behandlade så sent som i höstas (1993/94:JuU3 s.
11 f) utförligt förutsättningarna för att svenska medborgare
skall kunna dömas enligt svensk lag och vid svensk domstol för
sexualbrott begångna utomlands.
Den inom Europarådet upprättade brottmålsdomskonventionen
rörande internationellt samarbete bl.a. för verkställighet av
brottmålsdomar, som Sverige tillträtt, innehåller ett särskilt
avsnitt om brottmålsdoms internationella rättskraft.
Konventionsstaterna förpliktas där att med vissa undantag ge dom
meddelad i annan konventionsstat samma effekt som följer med dom
som meddelats i den egna staten. Principen att ansvar för
gärning som har prövats genom lagakraftvunnen dom inte på nytt
får tas upp till prövning (med ett latinskt uttryck "ne bis in
idem", ej två gånger samma sak) infördes därmed på det
internationella planet.
Brottmålsdomskonventionen föreskriver (prop. 1972:98 s. 74)
sålunda att samma gärning inte på nytt får tas upp till prövning
om den dömde har frikänts för brottet. Detta gäller även när
frikännandet grundas på det förhållandet att den åtalade
gärningen inte är straffbar i den konventionsstat där domen har
meddelats. Efter fällande dom får ny lagföring inte heller ske
om den ådömda påföljden är verkställd eller verkställigheten
pågår, även om straffet är betydligt lindrigare än vad som
skulle ha blivit fallet om gärningen hade prövats i den egna
staten (prop. s. 55). Fällande dom hindrar också ny lagföring
(medför s.k. res judicata-effekt) när påföljden har bortfallit
enligt den dömande statens lag på grund av nåd, amnesti eller
preskription. Ny lagföring för samma brott får inte heller ske,
om den dömde har förklarats skyldig utan att någon påföljd
ådömts.
Kravet på s.k. dubbel straffbarhet för svensk strafflags
tillämplighet på brott begångna utomlands infördes sålunda till
följd av att Sverige i stort sett godtog
brottmålsdomskonventionens "ne bis in idem"-regler (prop.
1972:98, JuU26, rskr. 285). Regleringen, som gäller alla länder,
återfinns i 2 kap. 2 och 3 §§ BrB. Huvudregeln i 2 § innebär att
en svensk medborgare eller utlänning med hemvist  här som begått
brott utomlands kan lagföras i Sverige enligt svensk lag under
förutsättning att gärningen är straffbelagd inte bara i Sverige
utan även där den begicks. Vissa undantag från huvudregeln
återfinns i 3 §.
Utskottet konstaterade i höstas att flertalet av världens
länder har ratificerat FN-konventionen om barnets rättigheter
och att många länder som inte ratificerat konventionen har
undertecknat densamma, vilket innebär att det normalt bör vara
straffbart även i andra länder att förgripa sig sexuellt på
barn. Ett sådant brott kan då i normalfallet också föranleda
straff i Sverige.
Utskottet uttalade att utskottet för sin del kunde ha
förståelse för syftet med de då aktuella motionsyrkandena och
konstaterade med tillfredsställelse att den nuvarande
regleringen som regel ger möjligheter att ingripa med
straffrättsliga sanktioner i Sverige under förutsättning att
saken inte redan prövats utomlands. Om det är fråga om mycket
grova brott med ett minimistraff på fängelse i fyra år kan saken
enligt en undantagsregel i 2 kap. 3 § 7 p. BrB alltid prövas
enligt svensk lag vid svensk domstol.
Utskottet påpekade slutligen att en utvidgning av den svenska
jurisdiktionen i övriga fall -- utöver de undantag som finns i 2
kap. 3 § BrB -- skulle strida såväl mot grundläggande principer
i den internationella rättskulturen (prop. 1972:98 t.ex. s. 55
och 99) som mot Sveriges internationella åtaganden
(brottmålsdomskonventionen). Detta kunde utskottet inte
tillstyrka, och utskottet avstyrkte således bifall till de då
aktuella motionerna.
Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall
till motionerna Ju605 och Ju810 i nu behandlad del.
I sammanhanget förtjänar att nämnas att regeringen i
planeringsdirektiv för polisväsendet avseende budgetåret 1994/95
under anslaget till Rikspolisstyrelsen har beräknat medel för
ett ökat nordiskt samarbete med utländsk polis för att bekämpa
brottslighet som består i att nordiska medborgare begår sexuella
övergrepp mot barn utomlands. Av betydelse i det sammanhanget är
att en polissambandsman sedan december 1993 är placerad i
Thailand med den enda uppgiften att bevaka frågor rörande
sexuella övergrepp på barn. Utskottet vill också nämna att
betydelsen av ett utvidgat internationellt polissamarbete
understryks i årets budgetproposition (s. 93) och att regeringen
anser att det är nödvändigt att utveckla starka och effektiva
funktioner på central nivå inom polisen med uppgifter inom det
internationella polissamarbetet. Avslutningsvis vill utskottet
nämna att Sverige också är internationellt verksamt, t.ex. inom
Europarådet, när det gäller att utarbeta rekommendationer för
att med internationella insatser bekämpa barnprostitution och
utnyttjande av barn för pornografi.
Preskriptionsbestämmelser för sexualbrott
I motion Ju810 (nyd) yrkas att preskriptionstiden för sexuella
övergrepp på barn förlängs så att brottet inte i något fall
preskriberas innan offret fyllt 25 år.
Utskottet behandlade i höstas (1993/94:JuU3 s. 18) frågor
rörande preskriptionsbestämmelser för sexualbrott. Utskottet
hänvisade därvid till sitt betänkande våren 1992 rörande
sexuella övergrepp mot barn (1991/92:JuU7 s. 14 f) där utskottet
utförligt redovisade gällande rätt m.m. Som bakgrund hänvisar
utskottet till denna redogörelse, och utskottet nöjer sig med
att     här konstatera att systemet för preskription är uppbyggt
så att maximistraffet för ett visst brott avgör hur lång
preskriptionstiden för samma brott är.
Utskottet uttalade i 1992 års ärende bl.a. att starka skäl
måste kunna åberopas för en avvikelse från den generellt
gällande preskriptionstiden, i all synnerhet när det är fråga om
att förlänga den. Utskottet anförde vidare att utskottet dock
tidigare inte avvisat tanken på en särlösning för vissa brott om
sådan påkallas. Utskottet förordade en översyn beträffande
sexualbrotten. Vad utskottet anförde om en översyn gav riksdagen
som sin mening regeringen till känna (rskr. 159).
Utskottet konstaterar att den departementspromemoria som
tidigare redovisats (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn Ytterligare
åtgärder mot sexuella övergrepp m.m. bl.a. innehåller förslag
till en förlängning av preskriptionstiderna för sexualbrott mot
barn på så sätt att preskriptionstiden börjar löpa först den dag
målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Som nämnts
bereds förslagen i regeringskansliet och en lagrådsremiss väntas
senare under våren.
Det finns inte skäl för riksdagen att i rådande beredningsläge
ta ställning till frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion
Ju810 i nu behandlad del.
Behandlingsresurser för barn som utsatts för sexuella
övergrepp
I motion Ju810 (nyd) förespråkas utökade behandlingsresurser
för barn som utsatts för sexuella övergrepp.
Utskottet har vid många tillfällen under senare år behandlat
frågor om bl.a. vård och behandling för olika kategorier av
brottsoffer.
Utskottet hänvisade förra våren, i samband med behandling av
anslaget till Brottsskadenämnden med anledning av en motion
rörande kriscentra för brottsoffer (1992/93:JuU27 s. 8), till
sina tidigare gjorda uttalanden (1989/90:JuU28 s. 6 med där
gjord hänvisning) att t.ex. socialtjänsten och, beroende på
omständigheterna i det enskilda fallet, kroppssjukvården och den
psykiatriska vården kan bli aktuella i fråga om brottsoffers
behov av personligt stöd. Utskottet förutsatte att de
samhällsorgan som har att svara för den individuella vården
organiserar sin verksamhet på ett sådant sätt att de krav som
rimligen kan ställas går att uppfylla.
Socialutskottet har så sent som i höstas (1993/94:SoU1 s. 12
f) behandlat frågor om behandlingsresurser m.m. för barn som
drabbats av våld och sexuella övergrepp av olika slag.
Socialutskottet pekade därvid bl.a. på att Socialstyrelsen
under senare år ställt utvecklingsmedel till förfogande för ett
flertal projekt som avsett insatser för barn och ungdomar som
utsatts för sexuella övergrepp och givit ut Allmänna Råd
(1991:3) om handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp
mot barn. Socialutskottet anförde vidare att BRÅ har genomfört
ett flerårigt forsknings- och utredningsprojekt beträffande
sexuella övergrepp mot barn (rapport 1989:1 Sexualbrott mot
barn) samt att samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar
särskilt berörs i direktiven till Socialtjänstkommittén (dir.
1991:50 och 1993:72). Kommitténs slutbetänkande väntas senare i
år.
Vidare behandlade och avstyrkte socialutskottet förra våren
(1992/93:SoU15 s. 47) motionsyrkanden angående ett rikscentrum
för barn som utsatts för sexualbrott.
Socialutskottet uttalade i det ärendet att utskottet i olika
sammanhang har framhållit betydelsen av att samhället ägnar stor
uppmärksamhet åt barn som av olika skäl har en särskilt utsatt
ställning. Detta inkluderar såväl hälso- och sjukvårdens som
socialtjänstens insatser för barn som utsatts för sexuella
övergrepp. Socialutskottet konstaterade att Socialstyrelsen
skall utöva tillsyn, följa upp och utvärdera verksamheterna samt
utveckla och förmedla kunskap inom dessa områden.
Justitieutskottet konstaterar att ett omfattande arbete pågår
för att tillförsäkra bl.a. barn som drabbats av sexualbrott vård
och behandling i olika avseenden. Detta arbete är självklart
angeläget. Några ytterligare riksdagsuttalanden är dock inte
nödvändiga. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju810 i denna
del.
Våld mot kvinnor m.m.
I ett antal motioner yrkas åtgärder för att motverka våld mot
kvinnor. I motion A813 (fp) efterlyses olika åtgärder för att
minska mäns våld mot kvinnor. I motionen anges en mängd
åtgärder, bl.a. straffskärpningar, livvaktsskydd och inrättande
av våldtäktskliniker m.m., som bör genomföras för att komma till
rätta med mäns våld mot kvinnor.
I motion A815 (c) anförs att det är viktigt att verksamheten
med livvaktsskydd och s.k. trygghetspaket får fortsätta.
I motion Ju809 (s) slutligen yrkas en samlad utvärdering av
samhällets insatser för att motverka våld mot kvinnor.
Utskottet behandlade i höstas i ett betänkande (1993/94:JuU3)
en mängd frågor om våld mot kvinnor, bl.a. motionsyrkanden
angående livvaktsskydd och punktbevakning, våldtäktsklinik och
frågan om en samlad utvärdering av samhällets insatser för att
motverka våld mot kvinnor.
Uskottet avstyrkte då aktuella motioner under hänvisning till
Kvinnovåldskommissionen (dir. 1993:88) som har till uppdrag att
göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå
åtgärder för att motverka sådant våld. Arbetet skall vara
avslutat före utgången av 1994.
Kvinnovåldskommissionen har nyligen i delbetänkandet (SOU
1994:56) Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats
föreslagit att det inom hälso- och sjukvården inrättas ett
särskilt centrum för kvinnor som utsatts för våldtäkt och
misshandel. Remissbehandling av betänkandet pågår.
I regleringsbrevet för innevarande budgetår avseende
polisväsendet har under anslaget B 5. Lokala polisorganisationen
avsatts medel till kostnader vid akuta åtgärder t.ex.
livvaktsskydd och s.k. trygghetspaket för att skydda kvinnor mot
våldsbrott m.m. I planeringsdirektiven för nästkommande budgetår
har regeringen givit motsvarande riktlinjer avseende
fördelningen och användningen av medel inom polisväsendet.
Utskottet konstaterar att Kvinnovåldskommissionen har i
uppdrag att utvärdera samhällets insatser för att motverka våld
mot kvinnor. Yrkandet i motion Ju809 är alltså tillgodosett.
Motionen avstyrks.
Utskottet delar vidare den i motionerna A813 och A815
framförda uppfattningen om vikten av olika aktiva insatser till
skydd för kvinnor. Resurser härför har också avsatts. I övrigt
bör beredningen av Kvinnovåldskommissionens delbetänkande och
resultatet av kommissionens fortsatta arbete avvaktas innan
ytterligare åtgärder övervägs. Utskottet avstyrker bifall till
motionerna A813 och A815 i här behandlade delar.
Myndigheternas handläggningsrutiner m.m.
I motion Ju809 (s) framhålls att väl inarbetade rutiner och
utbildade poliser är nödvändiga för att polisen skall kunna
fullgöra sina uppgifter när det gäller omhändertagande av och
information till brottsoffren.
Utskottet avstyrkte förra året ett liknande motionsyrkande
(1992/93:JuU27 s. 7 f). Utskottet hänvisade då till att det i
såväl den grundläggande utbildningen som i olika typer av
fortbildning av polismän ingår frågor som är relaterade till
omhändertagande m.m. av brottsoffer. Utskottet pekade även på
att regeringen i budgetpropositionerna både år 1992 och år 1993
understrukit att enskilda personer som utsätts för brott skall
sättas i centrum för polisens uppmärksamhet och omsorg.
Utskottet underströk avslutningsvis vikten av att brottsoffer
tas om hand på ett kompetent och hänsynsfullt sätt.
Inriktningen att de som utsätts för brott skall sättas i
centrum för polisens uppmärksamhet och omsorg upprepas i årets
budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 103).
Utskottet har inhämtat att man på Polishögskolan för
närvarande förbereder en utbildning av poliser bl.a. till följd
av förslagen i förevarande ärende om brottsofferfond, m.m. Det
är fråga om en utbildning av instruktörer som i sin tur skall
utbilda polismännen ute i landet. Utbildningen avses omfatta
bl.a. frågor om hur polisen på effektivast möjliga sätt skall
förmedla hjälp och ge brottsoffer kunskap om den hjälp och det
stöd som står att få från olika myndigheter och organisationer.
Vidare skall tas upp frågor om regler för besöksförbud och för
förordnande av målsägandebiträde och stödperson, möjligheter
till erhållande av trygghetspaket, identitetsbyte, m.m.
Utbildningen kommer att äga rum inom kort.
Arbete med de i motion Ju809 aktualiserade frågorna pågår
således. Något riksdagsuttalande i frågan är obehövligt, och
utskottet avstyrker bifall till motionen i aktuell del.
Förtursfrågor m.m.
I motion Ju701 (m) yrkas att en misstänkt gärningsman skall
anhållas inom 24 timmar efter anmälan om kvinnomisshandel och
att häktning, rättegång och dom därefter skall ske utan
dröjsmål.
I motion A815 (c) efterlyses bättre rutiner och kortare
handläggningstider vid våldtäktsfall.
I motion K415 (fp) förespråkas prioriteringar av utredningar
och mål om barnpornografibrott.
Utskottet har vid några tillfällen tidigare behandlat frågor
som rör förtursbehandling (se 1992/93:JuU23 s. 9 med där gjord
hänvisning).
Förundersökningsförfarandet regleras i 23 kap. RB och i
förundersökningskungörelsen (1947:948). I princip lämnas
prioriteringsfrågorna oreglerade där. Emellertid leder dels
reglerna om straffprocessuella tvångsmedel, främst anhållande
och häktning, dels reglerna i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare till att vissa ärenden måste
prioriteras. Utskottet har i det nyss nämnda ärendet konstaterat
att prioriteringsfrågorna i övrigt måste lösas med utgångspunkt
i statsmakternas prioriteringar inom kriminalpolitiken.
När utskottet hösten 1992 (1992/93:JuU7 s. 4 f) behandlade
frågor om övergrepp på kvinnor konstaterade utskottet
sammanfattningsvis att de olika förslag som lagts fram av
Åklagarutredningen -90 (SOU 1992:61) och de utbildningsinsatser
som genomförts för bl.a. polis och åklagare borde kunna leda
till ett effektiviserat förundersökningsförfarande inte minst
vid misstanke om våldsbrott mot kvinnor.
I Åklagarutredningen (s. 183 f) diskuteras också
förutsättningarna för att i författning reglera
prioriteringsfrågorna. En möjlighet skulle därvid vara att t.ex.
i anslutning till de förordningar som reglerar polis- och
åklagarverksamheten ange hur prioritering skall ske mellan olika
ärenden och ärendegrupper. Utredningen avvisar dock denna
lösning därför att den inte skulle medge tillräcklig
flexibilitet i prioriteringsarbetet. Utredningen anser vidare
att de omständigheter -- bl.a. skyndsamhetskrav, tidsfrister och
straffskalor -- som i dag beaktas vid prioriteringar är
tillräckliga. Utredningen fann sammanfattningsvis inte skäl att
föreslå någon ytterligare författningsreglering.
Utskottet avstyrkte i det i höstas aktuella ärendet
(1992/93:JuU23 s. 9) förekommande motioner rörande
förtursfrågor under hänvisning till att beredning av
Åklagarutredningens betänkande borde avvaktas.
I sammanhanget förtjänar att nämnas att utskottet vid några
tillfällen behandlat frågor om obligatorisk häktning vid
överträdelse av besöksförbud. Utskottet hänvisade i sitt
betänkande om övergrepp mot kvinnor och barn i höstas
(1993/94:JuU3) till att beredningen av Polisrättsutredningens
betänkande (SOU 1993:60) Polisens rättsliga befogenheter i
vilket framförs ett förslag om häktning för vissa brott som har
typiskt sett ordningsstörande karaktär, bl.a. överträdelse av
besöksförbud, borde avvaktas.
Utskottet konstaterar slutligen att Kvinnovåldskommissionen
enligt sina direktiv skall undersöka hur långa
handläggningstiderna hos de brottsutredande myndigheterna är för
brott som innefattar övergrepp mot kvinnor och se om rutinerna
kan förbättras.
Utskottet är alltfort av den uppfattningen att beredningen av
de olika redovisade utredningsförslagen bör avvaktas och
avstyrker bifall till motionerna Ju701, K415 och A815 i nu
behandlade delar.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande propositionens huvudsakliga innehåll m.m.
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju21 yrkande 1,
2. beträffande en brottsofferfond m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:Ju24 yrkande 1
delvis och yrkande 2, 1993/94:Ju25 yrkande 1, 1993/94:Ju30
yrkandena 1, 2, 4 och 6, 1993/94:Ju803 och 1993/94:Ju810 yrkande
3 antar de i propositionen framlagda förslagen till lag om
brottsofferfond, lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser
48 kap. 2 § och 11 § samt lag om ändring i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar m.m., dock med den ändringen
att 48 kap. 2 § rättegångsbalken och 2 § lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar ges i bilaga 2 föreslagen
lydelse,
res. 1 (s)
3. beträffande resurser till brottsofferjourer m.m.
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju810 yrkande 2,
res. 2 (nyd)
4. beträffande forskning och utbildning m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju806, 1993/94:So273
yrkande 1 och 1993/94:A815 yrkande 47,
5. beträffande institutioner för forskning
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju24 yrkande 3,
6. beträffande Brottsoffermyndigheten m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:Ju24 yrkande 1
delvis, 1993/94:Ju25 yrkande 2, 1993/94:Ju26, 1993/94:Ju30
yrkandena 3 och 5 samt 1993/94:Ju807 yrkande 2 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
brottsskadelagen (1978:413) och lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100); dock med den ändringen att 13 § brottsskadelagen ges
i bilaga 2 som utskottets förslag betecknade lydelse,
res. 3 (s)
7. beträffande en samlad skaderegleringsfunktion
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju29,
8. beträffande lokalisering av Brottsoffermyndigheten
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju21 yrkandena 2 och
3, 1993/94:Ju23, 1993/94:Ju27 och 1993/94:Ju28,
9. beträffande anslag till Brottsoffermyndigheten:
Förvaltningskostnader
att riksdagen till Brottsoffermyndigheten:
Förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 anvisar
ett ramanslag på 7 944 000 kr,
res. 4 (s) villk. 3
10. beträffande anslag till Brottsoffermyndigheten:
Ersättning för skador på grund av brott
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju810 yrkande 57
till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av
brott för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på
50 000 000 kr,
res. 5 (s) villk. 3
11. beträffande målsägandens insyn i förundersökningen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju710 och
1993/94:Ju810 yrkande 34,
res. 6 (nyd)
12. beträffande stödperson m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:So273 yrkande 6
antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i rättegångsbalken såvitt avser 20 kap. 15 § och 23 kap.
10 §,
13. beträffande utvärdering av lagen om målsägandebiträde
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju705,
res. 7 (s)
14. beträffande anonymitet för målsägande och vittnen,
m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:Ju22 och
1993/94:Ju810 yrkande 51 antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 36
kap. 10 §, 45 kap. 9 § och 16 §, 51 kap. 8 § och 10 § samt 55
kap. 8 § och 10 § rättegångsbalken,
res. 8 (nyd)
15. beträffande kartläggning av hot mot vittnen
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju804,
16. beträffande sekretess i brottsskadeärenden
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju807 yrkande 1,
17. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till
a) lag om ändring i utsökningsbalken,
b) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,
18. beträffande sexualbrott mot barn, m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju206, 1993/94:Ju601
yrkande 1, 1993/94:Ju602, 1993/94:Ju603, 1993/94:Ju610 yrkande 1
och 1993/94:Ju618,
19. beträffande sexualbrott mot förståndshandikappade
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju601 yrkande 2,
20. beträffande häktning vid sexualbrott mot barn
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju610 yrkande 2,
21. beträffande åldersgränsen vid sexuellt ofredande
att riksdagen avslår motion 1993/94:K436 yrkande 4,
22. beträffande straff för sexualbrott utomlands
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju605 och
1993/94:Ju810 yrkande 14,
23. beträffande preskriptionsbestämmelser för sexualbrott
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju810 yrkande 15,
24. beträffande behandlingsresurser för barn som utsatts för
sexuella övergrepp
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju810 yrkande 13,
25. beträffande utvärdering av åtgärder mot våld på
kvinnor
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju809 yrkande 23,
res. 9 (s)
26. beträffande livvaktsskydd m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A813 yrkande 8 och
1993/94:A815 yrkande 50,
27. beträffande myndigheternas handläggningsrutiner m.m.
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju809 yrkande 22,
res. 10 (s)
28. beträffande förtursfrågor m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju701, 1993/94:K415
yrkande 3 och 1993/94:A815 yrkande 49.
res. 11 (nyd)
Stockholm den 11 maj 1994
På justitieutskottets vägnar
Lars-Erik Lövdén
I beslutet har deltagit:
Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Birthe Sörestedt (s),
Nils Nordh (s),
Birgit Henriksson (m),
Göran Magnusson (s),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Alf Eriksson (s),
Karl-Göran Biörsmark (fp),
Anders Svärd (c) och
Kjell Eldensjö (kds).

Reservationer

1. En brottsofferfond m.m. (mom. 2)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Utskottet har" och på s. 11 slutar med "anses
tillgodosedd" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att den föreslagna ordningen med avgifter från
dem som döms för brott för vilka fängelse ingår i straffskalan
är en olämplig metod för att finansiera brottsofferfonden. Bl.a.
är kostnaderna för indrivning av avgifterna för höga. Enligt
utskottets uppfattning är det inte försvarligt att skapa en
ordning enligt vilken det årligen -- enligt RSV:s beräkningar --
kostar 17,2 miljoner kronor att få in 19 miljoner kronor.
Kostnader för stöd till brottsoffer är enligt utskottets
mening sådana kostnader som typiskt sett skall betalas med
skattemedel. En brottsofferfond bör därför byggas upp genom att
den tillförs medel via statsbudgeten. Detta skulle också medföra
att insatserna för brottsoffren inte görs direkt beroende av
brottslighetens omfattning.
Utskottet anser att det är möjligt att skapa en ordning som,
utan att medföra negativa effekter på statens finanser,
möjliggör ökade satsningar på brottsoffren. Enligt utskottets
uppfattning kan en sådan lösning vara dels att bötesbeloppen
ökas, dels att en fast avgift på 100 -- 200 kr i månaden dras
från de intagnas avsättningar till permissions- och
frigivningskonton. Avsättningen till dessa konton bör i linje
härmed också ökas från 25 % till 35 % av ersättningen.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett nytt
förslag till brottsofferfond och finansiering av denna i
enlighet med vad utskottet nu skisserat. Vad utskottet nu anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet är sålunda kritiskt mot regeringsförslaget, och
utskottet är i linje med vad som i denna del framförts i
motionerna Ju24 och Ju30 inte berett att tillstyrka att en
brottsofferfond av den föreslagna modellen inrättas. Till följd
av utskottets nu gjorda ställningstaganden avstyrker utskottet
vidare bifall till motionerna Ju25, Ju803 och Ju810 i behandlade
delar.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande en brottsofferfond
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Ju24 yrkande
1 delvis och yrkande 2 samt 1993/94:Ju30 yrkandena 1, 2, 4 och 6
och med avslag på motionerna 1993/94:Ju25 yrkande 1,
1993/94:Ju803 och 1993/94:Ju810 yrkande 3 dels avslår de i
propositionen framlagda förslagen till lag om brottsofferfond,
lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 48 kap. 2 § och
11 § samt lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av
statliga fordringar m.m., dels som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

2. Resurser till brottsofferjourer m.m (mom. 3)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "Något riksdagsinitiativ " och slutar med "i denna
del" bort ha följande lydelse:
Dessa i och för sig välkomna förbättringar är emellertid inte
tillräckliga utan det krävs att brottsofferjourerna,
kvinnojourerna och kvinnohusen tillförs ytterligare resurser för
att de i sin tur i tillräcklig omfattning skall kunna erbjuda
enskilda hjälpsökande stöd och hjälp. Det ankommer på regeringen
att fördela anslagna medel på ett sådant sätt att vad utskottet
nu anfört tillgodoses. Vad utskottet nu med anledning av motion
Ju810 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande resurser till brottsofferjourer m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju810 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Brottsoffermyndigheten m.m. (mom. 6)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Utskottet ställer sig" och på s. 15 slutar med
"behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Någon ny brottsoffermyndighet behöver emellertid inte bildas
för att dessa mål skall uppnås. Enligt utskottets uppfattning är
det mera effektivt och ändamålsenligt att den nuvarande BSN
tillförs nödvändiga resurser och att nämnden utan
omorganisationer m.m. anförtros uppgiften att administrera
brottsofferfonden. Utskottet är således kritiskt till
regeringens förslag i denna del. Utskottet tillstyrker bifall
till motionerna Ju24, Ju25, Ju26 och Ju30 i aktuella delar. Det
sagda innebär även att utskottet avstyrker bifall till motion
Ju807 i nu behandlad del.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande Brottsoffermyndigheten m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju24 yrkande
1 delvis, 1993/94:Ju25 yrkande 2, 1993/94:Ju26 och 1993/94:Ju30
yrkandena 3 och 5 samt med avslag på motion 1993/94:Ju807
yrkande 2 avslår de i propositionen framlagda förslagen till
a) lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)
b) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

4. Anslag till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader
(mom. 9 )
Under förutsättning av bifall till reservation 3
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "regeringens
förslag" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens bedömning av medelsbehovet.
Utskottet har i det föregående avstyrkt inrättande av en
brottsoffermyndighet. Anslaget bör till följd härav tilldelas
Brottsskadenämnden (BSN).
dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande anslag till Brottsskadenämnden:
Förvaltningskostnader
att riksdagen till Brottsskadenämnden:
Förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 anvisar ett
ramanslag på 7 944 000 kr,

5. Anslag till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador
på grund av brott (mom. 10 )
Under förutsättning av bifall till reservation 3
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som
börjar med "Utskottet, som" och slutar med "behandlad del" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens bedömning av medelsbehovet.
Utskottet har i det föregående avstyrkt inrättande av en
brottsoffermyndighet. Anslaget bör till följd härav tilldelas
Brottsskadenämnden (BSN).
Utskottet, som anser att finansieringen av brottsofferfonden
inte bör ske över anslaget till Brottsskadenämnden avseende
ersättning för skador på grund av brott, avstyrker vidare bifall
till motion Ju810 i nu behandlad del.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande anslag till Brottsskadenämnden: Ersättning
för skador på grund av brott
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju810 yrkande 57
till Brottsskadenämnden: Ersättning för skador på grund av
brott för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på
50 000 000 kr,
6. Målsägandens insyn i förundersökningen
(mom. 11)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som
börjar med "En förutsättning" och slutar med "behandlad del"
bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförs i motionerna Ju710 och Ju810 anser
utskottet att det är angeläget att brottsoffren har en reell
möjlighet att påverka brottmålsprocessen. Detta innebär att
målsäganden måste dels ges en starkare ställning i
förundersökningen med bl.a. full insyn och möjlighet att begära
kompletterande utredning m.m., dels ges ökade möjligheter att
med hjälp av juridiskt biträde och ekonomiskt stöd själv föra
talan enligt de regler som normalt gäller för åklagare. Det får
ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som krävs för att
den av utskottet här skisserade ordningen skall förverkligas.
Vad utskottet nu anfört med anledning av ovan nämnda motioner
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande målsägandens insyn i förundersökningen
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju710 och
1993/94:Ju810 yrkande 34 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
7. Utvärdering av lagen om målsägandebiträde
(mom. 13)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "Utskottet kan" och på s. 21 slutar med "motion
Ju705" bort ha följande lydelse:
Lagen om målsägandebiträde har varit i kraft omkring fem år.
Det är angeläget att lagen nu utvärderas för att få svar på
frågorna om den nuvarande ordningen är ändamålsenlig från
effektivitetssynpunkt och om satsade medel används på bästa
sätt. Enligt utskottets uppfattning ligger det närmast till
hands att en sådan utvärdering anförtros Rättshjälpsutredningen
som för närvarande genomför en översyn av rättshjälpslagen. Det
får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att så skall bli fallet. Vad utskottet nu anfört
med anledning av motion Ju705 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande utvärdering av lagen om målsägandebiträde
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju705 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Anonymitet för målsägande och vittnen m.m. (mom. 14)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "behandlade
delar" bort ha följande lydelse:
Målsägande och vittnen utsätts i takt med att brottsligheten
internationaliseras och förgrovas i allt större omfattning för
öppna eller förtäckta hot, och deras rädsla för repressalier
m.m. har utvecklats till ett betydande samhällsproblem. Polisen
har små möjligheter att skydda målsägande, vittnen och andra som
lämnat uppgifter till myndigheterna om brott m.m. Enligt
utskottets uppfattning är det nödvändigt att en ordning införs
enligt vilken målsägande och vittnen när synnerliga skäl
föreligger kan tillförsäkras anonymitet under förundersökningen
och rättegången. Det får ankomma på regeringen att vidta de
åtgärder som krävs för att en sådan ordning blir verklighet. Vad
utskottet nu anfört med anledning av motionerna Ju22 och Ju810
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I
avvaktan på nya regler får regeringsförslaget, som innebär en
mindre förbättring av vittnesskyddet, godtas.
dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande anonymitet för målsägande och vittnen m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju22 och
1993/94:Ju810 yrkande 51 dels antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
såvitt avser 36 kap. 10 §, 45 kap. 9 § och 16 §, 51 kap. 8 § och
10 § samt 55 kap. 8 § och 10 §, dels som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Utvärdering av åtgärder mot våld på kvinnor (mom. 25)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "Motionen
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Under senare år har en rad åtgärder vidtagits i syfte att
motverka våld mot kvinnor. Åtgärderna har dock inte blivit
föremål för någon undersökning där huvuduppgiften varit en
grundlig och samlad utvärdering av samhällets åtgärder på detta
område. Utskottet anser i linje med vad som anförts i motion
Ju809 att det nu kan vara dags att en sådan utvärdering
genomförs, och utskottet noterar att kvinnovåldskommissionens
uppdrag inte omfattar den djupgående utvärdering som utskottet
avser. Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som
krävs för att en sådan utvärdering skall komma till stånd. Vad
utskottet nu med anledning av motion Ju809 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 25 bort ha
följande lydelse:
25. beträffande utvärdering av åtgärder mot våld på
kvinnor
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju809 yrkande 23
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Myndigheternas handläggningsrutiner (mom. 27)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som
börjar med "Arbete med" och slutar med "aktuell del" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning kan polisens roll när det gäller
stödet till brottsoffren inte överskattas. I praktiken är det
ofta polisen som får svara för samordningen av stödet till
brottsoffren genom att förmedla kontakter med sociala
myndigheter, brottsoffer- och kvinnojourer m.m. För att polisen
skall kunna fullgöra dessa uppgifter krävs såväl personella
resurser som utbildning och väl fungerande administrativa
rutiner. Det ankommer på regeringen att tillse att skapa
förutsättningar härför, t.ex. genom att se till att tillräckliga
resurser avsätts för detta ändamål. Vad utskottet nu med
anledning av motion Ju809 anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 27 bort ha
följande lydelse:
27. beträffande myndigheternas handläggningsrutiner
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju809 yrkande 22
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Förtursfrågor (mom. 28)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som
börjar med "Utskottet är" och slutar med "behandlade delar" bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening förflyter ofta för lång tid mellan
anmälan och dom i bl.a. mål som gäller våld och andra övergrepp
mot kvinnor och barn. Under denna tid hinner kvinnan eller
barnet utsättas för nya övergrepp och hot, och det är svårt för
dem att återgå till ett normalt liv. Enligt utskottets
uppfattning bör mål av denna typ handläggs med förtur hos polis,
åklagare och domstolar. Det ankommer på regeringen att vidta
nödvändiga åtgärder för genomförande av en sådan ordning. Vad
utskottet med anledning av motionerna Ju701, K415 och A815 nu
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 28 bort ha
följande lydelse:
28. beträffande förtursfrågor m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju701,
1993/94:K415 yrkande 3 och 1993/94:A815 yrkande 49 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Brottsoffermyndigheten m.m. (mom. 6)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anför:
Ny demokrati har under lång tid förespråkat att en
brottsofferfond inrättas och därutöver i olika sammanhang
föreslagit och ställt sig bakom en mängd andra åtgärder för att
förbättra situationen för brottsoffren. Att det nu inrättas en
särskild brottsoffermyndighet är något som Ny demokrati stöder.
Vi har emellertid i olika sammanhang konsekvent tagit ställning
emot att politiker skall ingå i verkens styrelser och olika
nämnder m.m. I linje med detta utgår vi från att den tilltänkta
chefen för brottsoffermyndigheten inte utses på politiska
meriter.

Regeringens lagförslag

Bilaga 1

2.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 15 §, 23 kap. 10 §, 36 kap.
10 §, 45 kap. 9 och 16 §§, 48 kap. 2 och 11 §§, 51 kap. 8 och 10
§§ samt 55 kap. 8 och 10 §§ rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                           20 kap.
                            15 §1
Målsägande, som hörs med                Målsägande, som hörs med
anledning av åklagarens                 anledning av åklagarens
talan och som med hänsyn                talan, får åtföljas av
till brottets art eller                 lämplig person som
annars kan antas vara i                 personligt stöd (stödperson)
behov av personligt stöd                under rättegången. Sådan
(stödperson). Sådan                     stödperson som rätten har
stödperson som rätten har               kännedom om skall om möjligt
kännedom om skall om                    underrättas om rättegången.
möjligt underrättas om
rättegången.
I vissa fall kan målsägandebiträde förordnas enligt lagen (1988:609) om
målsägandebiträde.
Målsägandebiträde skall kallas till huvudförhandling eller annat
sammanträde i rätten där målsäganden eller målsägandens ställföreträdare
skall höras.
                             23 kap.
                             10 §2
Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat
trovärdigt vittne närvara.
Undersökningsledaren skall bestämma om någon annan än ett vittne får
närvara vid förhör. Vid förhör, som enligt 18 § andra stycket hålls
på den misstänktes begäran, har han och hans försvarare rätt att närvara.
Även vid annat förhör får försvarare närvara, om det kan ske utan men
för utredningen.
1 Senaste lydelse 1988:610
2 Senaste lydelse 1988:610
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
Målsägande har rätt att                 Målsägandebiträde har rätt
närvara vid förhör med                  att närvara vid förhör med
målsäganden.                            målsäganden. Detsamma gäller
                                        en stödperson, om hans närvaro
                                        inte är till men för utredningen.
Är den som hörs under 15 år, bör den som har vårdnaden om honom vara
närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen.
Undersökningsledaren får förordna att vad som förekommit vid förhör inte
får uppenbaras.
                            36 kap.
                             10 §
Innan vittnesmål avlägges,              Innan vittnesmål avläggs, skall
skall rätten höra vittnet om            rätten höra vittnet om hans
hans fullständiga namn, ålder,          fullständiga namn och, och om det
yrke och hemvist, så ock söka           behövs, ålder, yrke och hemvist.
utröna, om vittnet till part eller      Rätten skall också försöka klargöra
till saken står i något förhållande,    om vittnet till part eller till saken
som kan vara av vikt för bedömandet     står i något förhållande, som kan vara
av tilltron till vittnets berättelse,   av vikt för bedömandet av tilltron
eller om eljest omständighet av         till vittnets berättelse, eller om det
betydlese i detta hänseende             annars finns omständigheter av
förekommer.                             betydelse i detta hänseende.
Står vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §, skall vittnet
erinras om han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.
                            45 kap.
                             9 §
Avvisas ej ansökan, skall               Avvisas inte ansökan, skall
rätten utfärda stämning å den           rätten utfärda stämning på den
tilltalade att svara å åtalet.          tilltalde att svara på åtalet.
Stämningen skall jämte                  Stämningen skall
stämningsansökan och                    tillsammans med
därvid fogade handlingar                stämningsansökan och
delgivas den tilltalade.                därvid fogade handlingar
                                        delges den tilltalade. Uppgift
                                        om målsägandes eller
                                        vittnens ålder, yrke och
                                        bostadsadress, som saknar
                                        betydelse för åtalet,
                                        skall inte framgå av de
                                        handlingar som delges.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                            16 §3
Stämning, som utfördas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas om
stämnningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.
I stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom viss,
av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de
bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med
varje särskilt bevis. Detta gäller dock ej, om åklagaren på grund av den
tilltalades erkännande eller annan omständighet finner uppenbart, att bevis ej
kommer att av den tilltalade uppgivas. Om det är lämpligt, må åklagaren i
stämningen kalla den tilltallade till huvudförhandling.
Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga
de förskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten;
åklagaren äge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 §.
Stämningen skall med därvid             Stämningen skall med därvid
fogade handlingar delgivas den          fogade handlingar delges den
tilltalade. Sedan stämningen            tilltalade. Uppgiften om
delgivits, skall den med bevis          målsägandes eller vittnens
därom omedelbart tillställas            ålder, yrke och bostadsadress,
rätten.                                 som saknar betydelse för åtalet,
                                        skall inte framgå av de handlingar
                                        som delges. Sedan stämningen
                                        delgivits, skall den med bevis därom
                                        omedelbart tillställas rätten.
                               48 kap.
                                2 §
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande
omedelbart eller inom viss tid förelägges ett bötesstraff, fastställt vid
straffföreläggande efter vad åklagaren anser brottet förskylla och vid
föreläggande av ordningsbot efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med egendoms           Är brott förenat med egendoms
förverkande eller annan sådan           förverkande, annan sådan särskild
särskild rättsverkan, skall             rättsverkan eller särskild
också denna föreläggas den              rättsverkan i form av avgift enligt
misstänkte till godkännande.            lagen (1994:000) om brottsofferfond,
                                        skall också denna föreläggas den
                                        misstänkte till godkännande.
                              11 §4
Avser straffföreläggande ej             Avser ett strafföreläggande inte
annat än böter och betalas              annat än böter eller böter och
böterna till myndighet, som             avgift enligt lagen (1994:000) om
regeringen bestämmer, utan              brottsofferfond och betalas hela
att skriftligt godkännande              beloppet till myndighet, som
skett, anses betalningen som            regeringen bestämmer, utan att
godkännande, om det icke                skriftligt godkännande skett, anses
framgår att den misstänkte ej           betalningen som godkännande, om det
har avsett att godkänna                 inte framgår att den misstänkte inte
föreläggandet.                          har avsett att godkänna föreläggandet.
                              51 kap.
                               8 §5
För målets beredande skall              Förmålets beredande skall vadeinlagan
vadeinlagan med därvid fogade           med därvid fogade handlingar delges
handlingar delges vadesvaranden,        vadesvaranden, som skall föreläggas
som skall föreläggas att avge           att avge skriftligt genmäle. Uppgift
skriftligt genmäle.                     om målsägandes eller vittnens ålder,
                                        yrke och bostadsadress, som saknar
                                        betydelse för åtalet, skall inte
                                        framgå av de handlingar som delges den
                                        tilltalade i mån om allmänt åtal.
Om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad, får hovrätten dock genast
meddela dom i målet utan att någon åtgärd enligt första stycket vidtas.
Om tingsrätten har avslagit ett yrkande om åtgärd, som avses i 26-28 kap.,
eller förordnat om att en sådan åtgärd skall hävas, få hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla till dess något annat bestäms. Om tingsrätten har
beviljat åtgärd som nu sagts, får hovrätten omdelbart förordna att vidare
åtgärd för verkställighet av beslutet inte får äga rum. I frågor om häktning,
reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten
göra ändring i tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.
Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är närvarande vid rätten, skall 24
kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.
                               10 §6
Genmälet skall med därvid fogande       Genmälet skall med därvid fogande
handlingar delgivas vadekäranden.       handlingar delges vadekäranden.
                                        Uppgift om målsägandes eller vittnens
                                        ålder, yrke och bostadsadress, som
                                        saknar betydelse för åtalet, skall
                                        inte framgå av de handlingar som
                                        delges den tilltalade i mål om
                                        allmänt åtal.
Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge
hovrätten förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser
om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall
yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om
särskilda skäl äro därtill.
Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för en ändamålsenlig
handläggning av målet.
Vad som sagts om sammanträde per telefon i 45 kap. 13 § och 47 kap. 10 § skall
gälla även vid sammanträde enligt denna paragraf.
                               55 kap.
                                8 §7
För målets beredande skall              För målets beredande skall
revisionsinlagan med därvid             revisionsinlagan med därvid fogade
fogade handlingar delgivas              handlingar delges revisionssvaranden
revisionssvaranden och                  och föreläggande meddelas honom att
föreläggande meddelas honom             inkomma med skriftligt genmäle.
att inkomma med skriftligt              Uppgift om målsägandes eller vittnens
genmäle.                                ålder, yrke och bostadsadress,
6Senaste lydelse 1989:656.
7Senaste lydelse 1981:828.
Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse
                                         som saknar betydelse för åtalet,
                                         skall inte framgå av de handlingar
                                         som delges den tilltalade i mål om
                                         allmänt åtal.
Har hovrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad eller annan åtgärd
enligt 15 kap. eller förordnat om hävande av sådan åtgärd eller i brottmål
avslagit yrkande om åtgärd, som avses i 26-28 kap., eller förordnat om hävande
av åtgärd, som där sägs, äge Högsta domstolen omedelbart bevilja åtgärden att
gälla, till dess annorlunda förordnas. Har hovrätten beviljat åtgärd, som nu
sagts, eller förordnat, att dom må verkställas utan hinder av att den icke
äger laga kraft, eller fastställt underrätts beslut därom, äge Högsta
domstolen ock omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej må
äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud, må Högsta domstolen utan
motpartens hörande göra ändring i hovrättens beslut.
                                10 §
Genälet skall med därvid                 Genmälet skall med därvid fogade
fogade handlingar delgivas               handlingar delges revisionskäranden.
revisionskäranden.                       Uppgift om mälsägandes eller vittnens
                                         ålder, yrke och bostadsadress, som
                                         saknar betydelse för åtalet, skall
                                         inte framgå av de handlingar som
                                         delges den tilltalade i mål om
                                         allmänt åtal.
Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge Högsta
domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela närmare
bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avssende
part skall yttra sig, Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift,
endast om särskilda skäl äro därtill.
Denna lag träfer i kraft den 1 juli 1994.
2.3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § utsökningsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse
                             2 kap.
                              2 §1
Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.
Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund av varav verkställighet
söks. Grundas anspråket på löpande skuldebrev eller annan handling, vars
företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla
fullgörande av annan förpliktelse, skall den handlingen inges.
Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogdemyndigheten
anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som avses i andra
stycket andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan handling bör inges i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift.
Görs ansökan på medium för automatisk databehandling behöver exekutionstiteln
inte inges, om den är ett utslag i mål om betalningsföreläggande, som har
meddelats tidigast tre år innan verkställighet söks.
                                        Om exekutionstiteln är en dom som
                                        har översänts från en domstol till
                                        kronofogdemyndigheten på grund av
                                        föreskrift i lag eller annan
                                        författning, behöver sökanden inte
                                        ge in den.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1Senaste lydelse 1991:848. /Jfr 1991:878.)
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
m.m.
Härigenom föreskrivs att 35 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                              35 §
                                        Om en intagen avtjänar straff för ett
                                        brott som har riktat sig mot någons
                                        liv, hälsa, frihet eller frid, skall
                                        målsäganden tillfrågas om han eller
                                        hon vill bli underrättad om i vilken
                                        kriminalvårdsanstallt den intagne
                                        befinner sig, den intagnes
                                        förflyttning till öppen anstalt,
                                        permissioner och vistelser utanför
                                        anstalten enligt 32 - 34 §§,
                                        frigivning, rymning och uteblivande
                                        efter permission.
                                        Har målsäganden begärt underrättelse,
                                        skall den lämnas beträffande
                                        frigivning lämplig tid före
                                        frigivningen och i andra fall så
                                        tidigt som möjligt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1Lagen omtryckt 1990:1011.
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga
fordringar m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga
fordringar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse
                                2 §
Under indrivningen får införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken ske för
fordringar som påförts enligt bestämmelserna i
1. uppbördslagen (1953:272), om inte annat föreskrivs i den lagen,
2. lagen (1958:295) om sjömansskatt, om inte annat föreskrivs i den lagen,
3. lagen (1968:430) om mervärdeskatt
4. lagen (1972:435) om överlastavgift,
5. lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
6. lagen (1976:339) om saluvagnsskatt,
7. lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,
8. lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, om inte
annat föreskrivs i den lagen,
9. Fordonsskattelagen (1988:327),
10. lagen (1989:471) om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten,
11. lagen (1991:586) om särskild         11. lagen (1991:586) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta,      inkomstskatt för utomlands bosatta,
eller
12. lagen (1991:591) om särskild         12. lagen (1991:591) om särskild
inkomstskatt för utomlands bosatta       inkomstskatt för utomlands artister
artister m.fl.                           m.fl., eller
                                         13. lagen (1994:000) om
                                         brottsofferfond.
Att införsel får ske för böter och viten är föreskrivet i 15 kap. 1 § 2
utsökningsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2.6 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)
Härigenom föreskrivs att 12 och 13 §§ brottsskadelagen (1978:413) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse
                                 12 §
Ärende om brottsskadeersättning          Ärende om brottsskadeersättning
prövas av brottsskadenämnden.            prövas av brottsoffermyndigheten.
Regeringen kan dock föreskriva           Regeringen kan dock föreskriva
att annan myndighet skall pröva          att annan myndighet skall pröva
ärende om ersättning för skada           ärende om ersättning för skada
vållad av någon som avses i 3 §          vållad av någon som avses i 3 § 1
1 eller 2, om ansökan gäller             eller 2, om ansökan gäller ersättning
ersättning med högst 500 kronor.         med högst 500 kronor. Ett beslut
Mot beslutet av sådan myndighet          av en sådan myndighet överklagas
förs talan hos brottsskadenämnden        hos Brottsoffermyndigheten.
genom besvär.
Mot brottsskadenämndens beslut           Brottsoffermyndighetens beslut
får talan inte föras.                    får inte överklagas.
                                 13 §1
Brottsskadenämnden består av en          Hos brottsoffermyndigheten finns
ordförande, två vice ordförande          en nämnd som avgör ärenden om
och tre andra ledamöter.                 brottsskadeersättning som är av
Ordföranden och vice ordförandena        principiell betydelse eller annars
skall vara lagfarna och erfarna i        av större vikt. Nämnden utses av
domarvärv.                               regeringen.
Brottsskadenämnden är beslutför
med fyra ledamöter.
I den utsträckning som regeringen
föreskriver får ordföranden, vice
ordförandena eller tjänstemän vid
brottsskadenämnden på nämndens vägnar
avgöra ärende om brottsskadeersättning
som ej är av principiell betydelse
eller annars av större vikt.
1Senare lydelse 1979:1103
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994
2.7 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 30 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                               7 kap.
                               30 §
Sekretess gäller hos                    Sekretess gäller hos
brottsskadenämnden i ärende om          Brottsoffermyndigheten i ärende om
brottsskadeersättning för uppgift       brottsskadeersättning för uppgift
om någons hälsotillstånd eller andra    om någons hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden, om det kan     personliga förhållanden, om det kan
antas att den som uppgiften rör eller   antas att den som uppgften rör eller
någon honom närstående lider            någon honom närstående lider
betydande men om uppgiften röjs.        betydande men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller dock inte beslut     Sekretessen gäller dock inte beslut
i ärendet.                              i ärendet.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
Utskottets förslag till ändringar i
regeringens lagförslag
1. Lag om ändring i rättegångsbalken
Bilaga 2
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                              48 kap.
                             2 §1
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte
till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges ett
bötesstraff, fastställt vid strafföreläggande efter vad
åklagaren anser brottet bör föranleda och vid föreläggande av
ordningsbot efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med                    Är brott förenat med
egendoms förverkande eller              egendoms förverkande, annan
annan sådan särskild                    sådan särskild
rättsverkan, skall också                rättsverkan eller
denna föreläggas den                    särskild rättsverkan i
misstänkte till                         form av avgift enligt lagen
godkännande.                            (1994:000) om brottsofferfond,
                                        skall också denna
                                        föreläggas den
                                        misstänkte till
                                        godkännande.
1 Senaste lydelse 1993:200.
2. Lag om ändring i lagen (1994:222) om ändring i lagen
(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                             2 §1
Under indrivningen får införsel enligt 15 kap.
utsökningsbalken ske för fordringar som påförts enligt
bestämmelserna i
1. uppbördslagen (1953:272), om inte annat föreskrivs i den
lagen,
2. lagen (1958:295) om sjömansskatt, om inte annat föreskrivs
i den lagen,
3. lagen (1972:435) om överlastavgift,
4. lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,
5. lagen (1976:339) om saluvagnsskatt,
6. lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter,
7. lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare, om inte annat föreskrivs i den lagen,
8. fordonsskattelagen (1988:327),
9. lagen (1989:471) om investeringsskatt för vissa
byggnadsarbeten,
10. lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands
bosatta,
11. lagen (1991:591) om                 11. lagen (1991:591) om
särskild inkomstskatt                   särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta                   för utomlands bosatta
artister m.fl. eller                    artister m.fl.,
12. mervärdesskattelagen                12. mervärdesskattelagen
(1994:200).                             (1994:200) eller
                                        13. lagen (1994:000) om
                                        brottsofferfond.
Att införsel får ske för böter och viten är föreskrivet i 15
kap. 1 § 2 utsökningsbalken.

1 Senaste lydelse 1994:222.

3. Lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)

Regeringens förslag                     Utskottets förslag
                             13 §1
Hos Brottsoffermyndigheten              Hos Brottsoffermyndigheten
finns en nämnd som avgör                finns en nämnd som avgör
ärenden om                              ärenden om
brottsskadeersättning som               brottsskadeersättning som
är av principiell betydelse             är av principiell betydelse
eller annars av större                  eller annars av större
vikt. Nämnden utses av                  vikt.
regeringen.
                                        Ordföranden och vice
                                        ordförandena i nämnden
                                        skall vara lagfarna och
                                        erfarna i domarvärv.
                                        Nämnden utses av
                                        regeringen.

1 Senaste lydelse 1979:1103.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionerna 1
Motionerna 2
Motioner väckta med anledning av propositionen 2
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994 3
Utskottet 6
Inledning 6
Propositionens huvudsakliga innehåll m.m. 7
En brottsofferfond m.m. 8
Resurser till brottsofferjourer m.m. 11
Forskning och utbildning m.m. 11
Brottsoffermyndigheten m.m. 12
Lokalisering av brottsoffermyndigheten 15
Medelstilldelningen 16
Målsägandefrågor 17
Målsägandens insyn i förundersökningen 17
Stödperson, m.m. 19
Utvärdering av lagen om målsägandebiträde 20
Anonymitet för målsägande och vittnen, m.m. 21
Sekretess i brottsskadeärenden 22
Övrigt 23
Övriga motionsönskemål 23
Sexualbrott mot barn, m.m. 23
Häktning vid sexuella övergrepp på barn 27
Åldersgränsen vid sexuellt ofredande 27
Straff för sexualbrott utomlands 28
Preskriptionsbestämmelser för sexualbrott 30
Behandlingsresurser för barn som utsatts för sexuella
övergrepp 30
Våld mot kvinnor m.m. 31
Myndigheternas handläggningsrutiner m.m. 32
Förtursfrågor m.m. 33
Hemställan 34
Reservationer 37
1. En brottsofferfond m.m. (mom. 2) 37
2. Resurser till brottsofferjourer m.m (mom. 3) 38
3. Brottsoffermyndigheten m.m. (mom. 6) 38
4. Anslag till Brottsoffermyndigheten:
Förvaltningskostnader (mom. 9) 39
5. Anslag till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för
skador på grund av brott (mom. 10) 39
6. Målsägandens insyn i förundersökningen (mom. 11) 40
7. Utvärdering av lagen om målsägandebiträde (mom. 13)
40
8. Anonymitet för målsägande och vittnen m.m. (mom. 14)
41
9. Utvärdering av åtgärder mot våld på kvinnor
(mom. 26)41
10. Myndigheternas handläggningsrutiner (mom. 28) 42
11. Förtursfrågor (mom. 29) 43
Särskilt yttrande 43
Bilaga 1 Regeringens lagförslag 44
Bilaga 2 Utskottets förslag till ändringar i regeringens
lagförslag 57