I detta betänkande behandlas skrivelse 1993/94:106 där
regeringen lämnar en redogörelse för utvecklandet av nya system
för hållande av värphöns. Utskottet anordnade i december 1993 en
offentlig utfrågning i ämnet. Efter ingående överväganden
ansluter sig utskottet till regeringens bedömning att förbudet
att hålla värphöns i bur skall träda i kraft den 1 januari 1999
i enlighet med riksdagens ursprungliga beslut år 1988 om
omställning av det nuvarande burhönssystemet (1987/88:JoU22).
Med instämmande i två motioner (s, fp) föreslår utskottet ett
tillkännagivande av innebörd att regeringen årligen bör redovisa
utvecklingen av omställningsarbetet för riksdagen, med början
hösten 1994. I övrigt avstyrker utskottet motionerna, dock med
vissa uttalanden om fortsatt inhemsk äggproduktion och om
inriktningen på den fortsatta forsknings- och
utvecklingsverksamheten m.m.
Till betänkandet har fogats två särskilda yttranden (s och
nyd).
Skrivelsen
I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för utvecklandet
av nya system för hållande av värphöns och för regeringens
bedömning och ställningstaganden i fråga om förbudet att hålla
värphöns i bur fr.o.m. år 1999. Regeringens ställningstagande
innebär att ikraftträdandet av förbudet år 1999 ligger fast.
Regeringen anser vidare att ett system liknande EG:s för
frivillig märkning av ägg efter produktionssätt bör införas.
Motioner
Motioner väckta med anledning av skrivelsen
1993/94:Jo13 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att avvecklingen av nuvarande
bursystem skall ske på ett sätt som innebär att Sverige behåller
sin självförsörjning av ägg,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Jordbruksverket får
i uppdrag att kontinuerligt följa utvecklingen av alternativa
produktionssystem och att regeringen varje höst under 1990-talet
med början 1994 lämnar riksdagen en rapport om läget.
1993/94:Jo14 av Bo Arvidson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om framtida svensk äggproduktion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om forskning och utveckling av olika
alternativ till konventionella bursystem.
1993/94:Jo15 av Max Montalvo och Christer Windén (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om omprövning av frågan om inhysning av
värphöns i bur,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ordentlig avstämning 1997,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behov av en definition av bur.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994
1993/94:Jo219 av Ingela Mårtensson och Siw Persson (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om burhöns.
1993/94:Jo510 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om årliga redogörelser till riksdagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetsmiljön,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om läkemedelsindustrins behov av ägg.
1993/94:Jo516 av Stig Bertilsson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svensk burhållning av värphöns,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheter att fram till år 2004
genomföra en omställning som medför att äggproduktionen stannar
i landet.
Offentlig utfrågning m.m.
Utskottet har den 13 december 1993 hållit en offentlig
utfrågning med representanter för Statens jordbruksverk, Statens
konsumentverk, Sveriges lantbruksuniversitet, Statens
veterinärmedicinska anstalt, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges
Veterinärförbund, Svenska lantarbetareförbundet,
Konsumentberedningen, Sveriges konsumentråd, Sveriges
Djurskyddsföreningars Riksförbund, Nordiska Samfundet mot
Plågsamma Djurförsök, Föreningen Svensk Fjäderfäskötsel, Svenska
Lantägg AB, Kronägg ek. för. och KabiPharmacia AB. En utskrift
av utfrågningen bifogas.
Utskottets presidium har i november 1993 företagit en
studieresa till Schweiz för att inhämta information om
alternativa inhysningssystem i äggproduktionen.
Ett flertal skrivelser har inkommit från allmänheten och
intresseorganisationer m.fl.
Utskottet
Inledning
Djurskyddslagen (1988:534), som trädde i kraft den 1 juli
1988, föreskriver bl.a. att djur skall hållas och skötas i en
god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa
och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Enligt
djurskyddsförordningen (1988:539) får höns för äggproduktion
inte inhysas i burar. Enligt en övergångsbestämmelse till
förordningen får vid ikraftträdandet befintliga anläggningar för
burhöns användas intill utgången av år 1998.
I samband med riksdagens beslut om den nya djurskyddslagen
(prop. 1987/88:93, bet. 1987/88:JoU22, rskr. 1987/88:327)
beslutade riksdagen att en utvärdering av arbetet med forskning
och försök beträffande olika system för hållande av värphöns
skulle göras i form av en s.k. kontrollstation efter en
femårsperiod, dvs. år 1993. I samband därmed skulle regeringen i
lämpligt sammanhang för riksdagen redovisa resultatet av detta
arbete.
I övrigt anförde utskottet bl.a. följande.
Vissa undersökningar har emellertid också genomförts i fråga
om stallar för golvhöns. Utskottet anser det angeläget att
utvecklingsarbetet i första hand inriktas på andra
inhysningssystem än burhållningssystemet. Oberoende av vilken
innebörd som kan läggas i begreppet burhållning bör det
understrykas att sådana alternativa system som nu avses inte får
leda till försämringar från djurhälso- eller
arbetsmiljösynpunkt. Det bör t.ex. inte accepteras att
medicineringen ökar eller s.k. näbbtrimning kommer till
användning. De upplysningar som varit tillgängliga för utskottet
om hittillsvarande erfarenheter inom forskningen m.m. ger inte
något entydigt belägg för att t.ex. nuvarande
golvuppfödningssystem i alla avseenden skulle vara överlägsna
andra alternativ. Tills vidare bör således forskning och försök
beträffande olika system bedrivas parallellt.
Utöver den tidigare beslutade kontrollstationen beslöt
riksdagen i mars 1991 om en lägesavstämning under våren 1991 för
pågående försök med alternativa produktionsmetoder (bet.
1990/91:JoU18, rskr. 1990/91:137). I regeringens skrivelse den
31 oktober 1991 beredde regeringen riksdagen tillfälle
att ta del av en redogörelse för pågående försök rörande
alternativ till burhållning av värphöns (skr. 1991/92:68, bet.
1991/92:JoU11, rskr. 1991/92:113).
Statens jordbruksverk har den 1 september 1993 på uppdrag av
regeringen bl.a. presenterat en utvärdering av den forskning och
de försök kring alternativ till burhållning av värphöns som
bedrivits och en redovisning av utvecklingen inom
äggproduktionen (Jordbruksverkets rapport 1993:14 Alternativa
inhysningssystem för värphöns). Rapporten har remissbehandlats.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Jordbruksdepartementet,
dnr 1413/93.
Jordbruksverket har den 30 september 1993 på regeringens
uppdrag redovisat hur de medel som anvisats under nionde
huvudtitelns anslag Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande
åtgärder använts och bedömt vilka resultat som de gjorda
insatserna har gett. Jordbruksverket har redovisat uppdraget i
rapporten (1993:15) Djurskyddsfrämjande åtgärder: Forsknings-,
försöks- och utvecklingsprojekt 1990/91--1993/94.
Jordbruksverkets rapport om alternativa inhysningssystem för
värphöns har den 12 november 1993 varit föremål för en
diskussion med företrädare för bl.a. berörda myndigheter, för
äggproducenter samt djurskydds-, konsument- och
arbetstagarorganisationer.
Propositionen
Allmänna utgångspunkter
År 1992 var antalet värphöns i Sverige drygt 6 miljoner och
den genomsnittliga besättningsstorleken 528 höns per besättning.
Majoriteten av antalet besättningar, drygt 10 500, hade färre
än 200 höns. Flertalet höns, 96 %, fanns dock i besättningar med
fler än 200 höns och 82 % av värphönsen fanns i besättningar med
fler än 5 000 höns. Ca 90 % av värphönsen hålls i bur.
År 1992 var den totala produktionen 100 miljoner kilo ägg. Ca
2/3 av äggproduktionen levereras till partihandeln.
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om hållande av höns finns i djurskyddslagen
(1988:534), djurskyddsförordningen (1988:539) och i föreskrifter
meddelade av Jordbruksverket.
I 4 § djurskyddslagen anges bl.a. att djur som föds upp eller
hålls för produktion av bl.a. livsmedel skall hållas och skötas
i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras
hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.
Enligt 9 § djurskyddsförordningen får höns för äggproduktion
inte inhysas i burar. Enligt en övergångsbestämmelse till
förordningen får vid ikraftträdandet befintliga anläggningar för
burhöns användas intill utgången av år 1998.
I Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1993:129) om
djurhållning inom lantbruket m.m. finns bestämmelser om utrymme,
inredning, stallklimat, fönster och belysning, buller,
utfodring, vattning och renhållning av stallar, m.m.
Endast hönsraser som har en medelvikt under 2,4 kilo får
hållas i burar, och hönsen får hållas i burar i högst 2 år. Vid
burhållning av höns skall varje höna ha minst 600 cm2
utrymme om det i buren hålls 3 eller flera höns. Antalet
burvåningar får vara högst tre. Inredningar i hönsstallar skall
vara utformade så att djuren inte utsätts för foder-, vatten-
och gödselspill. Fr.o.m. den 1 januari 1994 skall hönsburar vara
försedda med täta sidoväggar och klonötare. I stallar som
förprövas enligt bestämmelserna i 7 § djurskyddsförordningen
skall burarna dessutom vara försedda med sittpinnar.
När höns hålls på nätgolv eller annat dränerande golv, skall
minst en tredjedel av stallgolvet vara försett med ströbädd. Den
högsta tillåtna beläggningsgraden är exempelvis 6 höns/m2 om
stallet inte har gödselbinge. Om en gödselbinge upptar 2/3 av
golvarean och hönsrasens medelvikt understiger 2,5 kilo får
beläggningsgraden vara 9 höns/m2. Det skall finnas minst
165 mm sittstång för varje höna. Vidare finns det bl.a.
bestämmelser om utrymme vid foder- och vattentråg och om ett
högsta antal höns per värprede.
EG/EU
Inom EG finns minimibestämmelser i direktiv 88/166/EEG om hur
höns får hållas i bur. Direktivet trädde i kraft den 1 januari
1988 för nyproduktion. För buranläggningar som var i bruk vid
denna tidpunkt träder bestämmelserna i kraft den 1 januari 1995.
Enligt direktivet skall burarna vara konstruerade så att varje
höna har minst 450 cm2 fri horisontell rörelseyta. Vidare
finns bestämmelser om lägsta burhöjd, maximal golvlutning,
utrymme vid fodertråg och vattentillförsel. Burar får endast
placeras i fler än tre våningar om det är möjligt att inspektera
varje våning utan svårighet.
Enligt direktivet får medlemsländerna ha strängare nationella
bestämmelser än de som anges i direktivet. Det är för närvarande
endast två länder inom EG som har strängare utrymmeskrav. I
Danmark gäller att varje höna skall ha minst 600 cm2
utrymme. I Tyskland är motsvarande krav 500 cm2. I övriga
EG-länder gäller således direktivets minimikrav om 450
cm2/höna.
I EG:s förordning (1274/91/EEG) om vissa handelsnormer för ägg
finns bl.a. bestämmelser om frivillig märkning av ägg med
avseende på produktionssystem. Reglerna innebär att märkning av
ägg efter produktionssystem är frivillig men om sådan märkning
görs får endast vissa i förordningen definierade märkningstermer
användas. Bestämmelserna gäller inte för ekologiskt eller
biologiskt producerade ägg. I förordningen är följande
märkningstermer och produktionssystem definierade.
"Ägg från utehöns" (free range eggs) skall produceras av höns
som bl.a. har möjlighet till utevistelse dagtid. Marken måste
till största delen vara täckt med vegetation, och beläggningen
får inte vara högre än 1 000 höns per hektar eller en höna per
10 m2.
"Ägg från utehöns med begränsad areal" (semi-intensive eggs)
skall produceras av höns som har möjlighet till utevistelse
dagtid. Marken måste till största delen vara täckt med
vegetation, och beläggningen får inte vara högre än 4 000 höns
per hektar eller en höna per 2,5 m2.
"Ägg från höns på ströbädd" (deep litter eggs) skall
produceras av höns i anläggningar där beläggningen inte får vara
högre än 7 höns per m2 tillgänglig golvyta. Minst en
tredjedel av golvytan skall vara täckt med strömaterial såsom
halm, träspån, sand eller torv. En tillräckligt stor del av den
tillgängliga golvytan skall användas för uppsamling av hönsens
spillning.
"Ägg från höns i voljärer" (perchery eggs) skall produceras av
höns i anläggningar där beläggningen inte får vara högre än 25
höns per m2 tillgänglig golvyta. I anläggningen skall finnas
sittpinnar med en längd motsvarande minst 15 cm per höna.
Andra länder
Efter en folkomröstning år 1978 beslöt Schweiz att införa
förbud mot konventionell burhönshållning fr.o.m. år 1992. I den
schweiziska djurskyddslagen anges bl.a. att värphöns skall ha
tillgång till sittpinnar och reden för äggläggning. I stallar
med gödselbinge och ströbädd får hållas högst 7 höns/m2 om
hönsens vikt inte överstiger 2 kilo. Om hönsens vikt överstiger
2 kilo får beläggningen vara högst 6 höns/m2. I anläggningar
där hönsen hålls på nätgolv eller i bursystem gäller följande
utrymmeskrav. För höns som hålls i grupper om upp till 10 djur
skall vara höna ha 1 400 cm2. I gruppstorlekar om 11--20
höns skall varje höna ha 1 200 cm2. I grupper om 21--40
höns skall varje höna ha 1 000 cm2 och om hönsen hålls i
grupper om fler än 40 höns skall varje höna ha minst 800
cm2. Om värpreden eller andra inredningar som ökar den
tillgängliga ytan är arrangerade vertikalt i flera våningsplan
får en proportionell reducering av beläggningen per
kvadratmeter golvyta göras.
Enligt den norska djurskyddslagen skall värphöns i bur ha
minst 700 cm2 och högst 3 hönor får hållas per bur. I
Finland gäller att varje höna skall ha 480 cm2 och högst 4
hönor får hållas per bur.
Forskning och utvecklingsarbete
De nya system för hållande av värphöns som nu utvecklas är i
princip en vidareutveckling av de traditionella golvsystemen.
Genom att fler våningsplan införs i systemen, t.ex. i form av
näthyllor, ökar den totala tillgängliga ytan i anläggningen och
beläggningen per kvadratmeter byggnadsyta kan ökas. Som
redovisats ovan är den högsta tillåtna beläggningsgraden enligt
nu gällande föreskrifter under vissa förutsättningar 9 höns/m2
vid golvhållning av höns. I de nya systemen har de
försöksmässiga beläggningsgraderna vanligtvis varit mellan 15
och 20 höns/m2 byggnadsyta.
I regeringens inledningsvis nämnda skrivelse till riksdagen i
oktober 1991 om forskning och försök rörande alternativ till
burhållning av värphöns redogjordes bl.a. för de resultat som
forskningen redovisat och de problem som uppgavs förekomma i de
nya systemen. Institutionen för husdjurens utfodring och vård
vid Sveriges lantbruksuniversitet uppgav i sin summering av då
framkomna resultat att det varit möjligt att förbättra systemen
i flera avseenden. Det gällde t.ex. utformningen av reden och
sittpinnar, sänkning av frekvensen golvägg och förbättring av
äggkvaliteten. Förutom att alternativen till burhållningen ger
hönsen ett kraftigt utökat beteendemönster visade försöken att
skelettstyrkan påverkas positivt. De problem som hade förekommit
gällde bl.a. förekomst och behandling av endo- och
ektoparasiter, risk för att medicinering ger restsubstanser i
äggen och därmed förlorad produktion samt uppkomst av fotbölder
och bröstbensdeformationer. Höga dödlighetstal på grund av
fjäderplockning/hackning/kannibalism hade förekommit i vissa
fall. Arbetsmiljön var ett problem både i fråga om luftkvalitet
och ergonomi.
Hösten 1991 beslutade Jordbruksverket och Skogs- och
jordbrukets forskningsråd om ett samlat program för forskning,
utveckling och försök inom området alternativ till burhållning
av värphöns. I programmet delades problemställningarna in i tre
huvudområden, nämligen biologi, ekonomi och teknik inkl.
arbetsmiljö. Programmet löper under perioden 1992--1994.
Jordbruksverket beräknar den totala kostnaden för programmet
till ca 7 miljoner kronor. De biologiska frågeställningar som
studeras i programmet är bl.a. fjäderhackning och kannibalism,
koccidios och djurmaterial. Inom området teknik och arbetsmiljö
studeras bl.a. hur utformningen av olika inredningsdetaljer,
t.ex. sittpinnar, inverkar på hygien samt på fot- och
bröstbenshälsa. Vidare har medel anslagits till utveckling av
ventilationssystem för utsugning av gödselgaser och till en
litteraturstudie om ljus i värphönsstallar. Medel har också
avsatts för uppföljning av nya system i praktisk drift. I ett
särskilt projekt studeras djurhälsan och djurmiljön i ett
traditionellt golvsystem med totalt 40 000 höns.
Jordbruksverket och Stiftelsen lantbruksforskning beslutade i
september 1993 om ett samordnat forskningsprogram för
alternativa inhysningssystem för värphöns. Programmet skall löpa
under perioden 1994--1996. Forskningsprogrammet har som mål att
utveckla inhysningssystem för värphöns som uppfyller
djurskyddslagens krav och riksdagens uttalande att alternativa
system inte får leda till försämringar från djurhälso- eller
arbetsmiljösynpunkt. Samtidigt skall systemen ge producenterna
en lönsam produktion som klarar en internationell konkurrens.
Den huvudsakliga forskningen om alternativ till burhållning av
värphöns bedrivs vid Sveriges lantbruksuniversitet. Vid
institutionen för husdjurens utfodring och vård fokuseras
forskningen på djurhälsa, beteende, produktion och äggkvalitet.
Vid institutionen för husdjurshygien bedrivs forskning med målet
att skapa grundläggande kunskaper om hönans biologi samt
kunskaper om samspelet mellan miljö och värphönans hälsa och
beteende för att göra det möjligt att skapa inhysningsformer som
medger ett gott hälsotillstånd under rationella
produktionsformer. Vid institutionen för lantbrukets
byggnadsteknik bedrivs forskning som främst rör olika
miljöfaktorer i inhysningssystemen såsom luftföroreningar,
ergonomi och olycksfallsrisker samt betydelsen av naturligt
ljus. Vid institutionen för husdjursförädling och
sjukdomsgenetik startades våren 1993 ett projekt med målet att
utvärdera de i landet tillgängliga värphönshybridernas
produktionskapacitet på golv. Lantbruksuniversitetet bedriver
också i samarbete med Ekhagastiftelsen försök kring rationell
hönshållning inom ekologiskt lantbruk.
Vid Statens veterinärmedicinska anstalt pågår ett projekt som
syftar till att erhålla kunskap om de parasiter som orsakar
sjukdomen koccidios hos värphöns. Målet är att kunna anvisa
förebyggande hygieniska åtgärder mot sjukdomen och att utvärdera
effekterna av i dag tillgängliga vacciner. På längre sikt är
målet att producera och studera experimentella vacciner baserade
på definierade antigener från i Sverige isolerade arter och
stammar av en parasit som orsakar sjukdomen. Vid anstalten pågår
vidare kontinuerlig hälsoövervakning och registrering av
försöken med alternativa inhysningssystem vid
Lantbruksuniversitetets Lövstaanläggning.
Svenska lantmännens riksförbund bedriver på sin försöksgård
Smedsmora försök med ett nytt uppfödningssystem för unghöns.
Systemet är anpassat till de nya alternativa systemen för
äggproduktion med frigående höns. Principen är att hönsen skall
vara vana vid olika våningsplan vid insättningen i den slutliga
produktionsanläggningen.
Finansiering
Särskilda medel för djurskyddsfrämjande åtgärder har avsatts
under nionde huvudtitelns anslag Djurhälsovård och
djurskyddsfrämjande åtgärder. Under budgetåret 1993/94 får
Jordbruksverket disponera 4,4 miljoner kronor för prövning från
djurskyddssynpunkt av nya djurhållningsmetoder, inredning m.m. i
stallar och för andra djurskyddsfrämjande åtgärder.
Totalt har Jordbruksverket under perioden 1990/91--1993/94
beviljat 7 792 000 kr till olika forskningsprojekt om
alternativa system för hållande av värphöns. Här ingår 500 000
kr om året för den provning av nya system som beskrivs i
avsnittet Program för provning av teknik. Stiftelsen
Lantbruksforskning har hittills beviljat bidrag med totalt ca
3,2 miljoner kronor till sju forskningsprojekt. Till det av
Jordbruksverket och Stiftelsen Lantbruksforskning beslutade
forskningsprogrammet under treårsperioden 1994--1996 planerar
verket och stiftelsen att anslå totalt 13 miljoner kronor, varav
7 miljoner kronor anslås av Jordbruksverket och 6 miljoner
kronor av stiftelsen.
Den huvudsakliga forskningen på området bedrivs som nämnts vid
Sveriges lantbruksuniversitet. Jordbruksverket uppskattar att
universitetet har avsatt 3--4 miljoner kronor i form av löner,
hyra av försöksanstalt, m.m. under perioden 1988/89--1993/94.
Flera djurskyddsorganisationer har lämnat stöd till
forskningen om alternativa inhysningssystem för värphöns.
Jordbruksverket uppskattar dessa bidrag till 2 092 300 kr.
Arbetsmiljöfonden har bidragit med 1 848 000 kr till
forskningen kring arbetsmiljön i alternativa inhysningssystem.
Hushållningssällskapet i Skaraborgs län, Västsvenska lantmän,
Svenska lantägg AB, Gimranäs Hönsgård m.fl. har totalt
investerat 1 miljon kronor under två år i försök som bedrivs vid
Götala försöksgård. Stiftelsen Veterinär fjäderfäforskning
anslog 200 000 kr under åren 1988--1992 till
Lantbruksuniversitetet för forskning om golvhöns. Tillverkare av
inredningar har bl.a. svarat för inredningarna vid
försöksanläggningarna Marielund, Lövsta och Stora Segerstad.
Föreningen Svensk fjäderfäskötsel, Kronägg ek. för. och AB
Vallberga kontrollhönseri har bidragit med medel till en
beräknad summa av 300 000 kr för studieresor till Schweiz.
Kronägg ek. för. har anslagit ca 150 000 kr om året under
perioden 1988--1992 för praktiska tillämpningar vid forskning om
alternativa inhysningsförsök på höns. Fori (Lantmännen) har
subventionerat foder under tiden 1988--1992 motsvarande en summa
av 75 000 kr.
Hittills gjorda forskningsinsatser avseende alternativa
inhysningssystem för värphöns uppskattas av Jordbruksverket
till sammanlagt ca 17 miljoner kronor.
Vissa frågeställningar vid utvecklandet av nya
inhysningssystem
De problem som har uppstått i de nya inhysningssystemen är
enligt Jordbruksverkets rapport framför allt fjäderplockning och
hackning, risk för parasitangrepp, dålig arbetsmiljö (damm och
ergonomi) samt fotbölder och bröstbensdeformationer hos hönsen.
Fjäderplockning och kannibalism. Hackskador och
kannibalism har visat sig vara den vanligaste dödsorsaken i
system med frigående höns. Flockens storlek, unghönsens
uppfödningsförhållanden samt fodrets sammansättning och struktur
anses ha betydelse i sammanhanget. Försök tyder dock på att
risken för kannibalism varierar betydligt mellan olika
djurmaterial. Orsakerna till fjäderplockning och efterföljande
kannibalism är sannolikt många och kan variera från en flock
till en annan.
Koccidios. Den kontakt med strö och gödsel som höns har i
frigående system ökar risken för koccidios jämfört med höns som
hålls i bursystem. Utbrott av koccidios speciellt i samband med
att hönsen börjar värpa har registrerats i både svenska och
norska försök. En ökad stresspåverkan under denna period på
grund av transport, miljöombyte och hönornas omställning till
äggproduktion kan vara viktiga faktorer i sammanhanget. För att
undvika utbrott av koccidios hos höns i golvsystem under
produktionsperioden är det viktigt att det sker en immunisering
under uppfödningen. Vid Statens veterinärmedicinska anstalt
pågår forskning om och utvärdering av vacciner mot koccidios.
Kvalster. Problem med hönskvalster har rapporterats både
från svenska och utländska försök med frigående höns. Risken för
att få in hönskvalster i anläggningarna är troligen oberoende av
inhysningssystem. Erfarenheterna från flera försök tyder dock
på att kvalstren har bättre förutsättningar att föröka sig i
system med frigående höns än i bursystem.
Fot- och bröstbensskador. Deformation av bröstbenskammen
förekommer ofta hos höns som har tillgång till sittpinnar.
Bröstbensskadorna uppträder tillsammans med infekterade sår
eller bölder i huden över bröstbenskammen. Frekvensen fotbens-
och bröstbensskador har kunnat reduceras bl.a. med en förbättrad
utformning av sittpinnarna. En fotskada som förekommer i
konventionella bursystem men inte i system för frigående höns är
s.k. hyperkeratos i klofalsen. Det har i försök visat sig vara
stor skillnad mellan olika djurmaterial framför allt i fråga om
frekvensen fotskador.
Skelettkvalitet. Benbrott i samband med transporter av
värphöns till slakterier och vid hantering av djuren vid
slakteriet är i många länder ett betydande djurskyddsproblem.
Registreringar vid slakt och mätningar av skelettets brottstyrka
har visat att höns i frigående system och i burar med sittpinnar
har ett betydligt starkare skelett än höns inhysta i
konventionella burar.
Ströbäddens funktion och egenskaper har stor betydelse för
luftkvalitet och djurmiljö i fjäderfästallar. Ströbädden
påverkar bl.a. avgivningen av ammoniak, fukt, koldioxid, damm,
djurens hygien och hälsa samt risken för utbredning av
koccidios. Viktiga egenskaper hos ströbädden som påverkar miljön
är fukthalt, andelen strömedel, pH-värde, konsistens, volym per
enhet och ålder. Det behövs emellertid ytterligare kunskaper om
hur ströbäddar skall anläggas och skötas.
Gödselhanteringen påverkar både avgivningen av gödselgaser
i stallet och fjäderdräktens renhet. För att begränsa
förekomsten av gödselgaser bör gödselns uppehållstid i stallet
begränsas. Vilken teknik som används för hanteringen av gödseln
påverkar också möjligheten att med ventilationstekniska metoder
begränsa avgivningen av ammoniak från t.ex. gödselmattor och
gödselbingar. Kunskaperna om hur ströbäddar och gödsellager i
form av gödselbingar inne i stallbyggnaden påverkar avgivningen
av gödselgaser är ännu ofullständiga.
Fellagda ägg. Andelen ägg som inte värps i reden kan
minskas om man föder upp unghönsen i ett liknande system som de
senare skall producera ägg i. Djuren skall således vara vana vid
att söka sig upp på pinnar och haft tillgång till nätvåningar
med foder och vatten. På mörka ostörda platser är det attraktivt
för hönan att placera ägget. Genom att belysa olämpliga
värpplatser kan man minska andelen fellagda ägg. Ökad ljusstyrka
ökar dock risken för utbrott av kannibalism.
Ljus och fönster. Vilken ljusintensitet som når olika
delar av ett stall är beroende av fönstrens placering och
byggnadens utformning. Eftersom ljuset har en direkt påverkan på
djurens beteende och produktion är kunskap om hur
dagsljusinsläpp skall utformas samt dess påverkan på djuren
viktig.
Ventilation och uppvärmning. Stallarnas konstruktion och
planlösning påverkar värmebalansen och möjligheterna att
åstadkomma en väl fungerande ventilation. Valet av uppvärmnings-
och ventilationssystem kan vidare påverka förekomsten av
ammoniak.
Arbetsmiljö. De arbetsmiljöaspekter som måste beaktas vid
införande av nya system inom värphönshållningen är enligt
Jordbruksverket följande: luftkvaliteten med avseende på
ammoniak, koldioxid, damm och endotoxiner samt
olycksfallsrisker, arbetsställningar och arbetsrörelser,
arbetsorganisation och arbetstidsåtgång samt övriga faktorer
såsom psykisk belastning, buller och belysning.
Högre halter av ammoniak, damm och endotoxiner har
konstaterats i de alternativa systemen jämfört med bursystemen.
Genom vissa skötselåtgärder och tekniska lösningar kan enligt
Jordbruksverkets bedömning halterna minskas till fullt
acceptabla nivåer.
I djurstallar bildas ammoniak vid bl.a. mikrobiell omsättning
av kväve i gödseln. Ventilationsflöde, gödselns lagringstid i
stallarna, gödselns fukthalt, storleken av de ytor som är
belagda med gödsel och temperatur påverkar emission och
koncentration av ammoniak. Begränsning av gödselns lagringstid
är den viktigaste åtgärden för att minska ammoniakemissionen. En
annan åtgärd är att minska fukthalten i gödseln, t.ex. med
golvvärmesystem och genom ventilationstekniska lösningar.
Huvuddelen av den koldioxid som förekommer i stallar kommer
från djurens utandningsluft. En viss mängd kan också avges genom
nedbrytning av gödseln. Halten av koldioxid ger främst ett mått
på ett stalls luftkvalitet. Med normala ventilationsflöden för
värphönsstallar skall koldioxidhalten enligt Jordbruksverket
kunna hållas på nivåer som med god säkerhetsmarginal
underskrider Arbetarskyddsstyrelsens gränsvärden.
De faktorer som påverkar dammförekomsten i stallar är främst
djurens aktivitet, djurtäthet och fuktförhållanden. Ventilation,
foderslag och strömedel bedöms ha relativt liten inverkan
jämfört med nyss nämnda faktorer. Vid pågående projekt vid
institutionen för lantbrukets byggnadsteknik testas olika
tekniker för att reducera dammet. Resultaten av dessa kommer att
redovisas efter hand. Exponering för organiskt damm kan också
reduceras med lämpligt andningsskydd. Vid insättning och
uttagning av fjäderfä i burar och stallar för lösgående höns kan
filterskydd med fläkt behöva användas.
De arbetsmoment som är besvärligast i alternativa
inhysningssystem är insamling av fellagda ägg och renhållning.
Inredningar i alternativa system är oftast av material och
utformning som gör rengöringen besvärlig och tidsödande.
Olycksfallsrisker finns vid den direkta djurhanteringen
(hackning, rivsår etc.) och vid hantering av teknisk utrustning
såsom utgödslingsanläggningar. Bullret i fjäderfästallar ligger
ofta på så hög nivå att det finns risk för hörselskador.
Jordbruksverket anser det svårt att bedöma riskerna för att
olycksfall och bullerskador ökar eller minskar vid arbete i
alternativa system jämfört med i bursystem.
Belysningen i fjäderfästallar, oberoende av system, är ofta
mycket svag (endast några lux). Det kan bidra till dåliga
arbetsställningar och ökad olycksfallsrisk. Det kan också
medföra en allmän otrivsel. Tillsynen av djur samt foder- och
vattenautomater innebär besvärliga arbetsställningar både i
alternativa system och bursystem. Den maskinella utgödslingen
med s.k. gödselmattor är densamma i båda systemen. Utplockning
av djur bedöms vara mer ansträngande i stallar för frigående
höns än i burhönsstallar. Vid insättning av djur råder det
omvända förhållandet.
Den nära kontakten med hönsen i frigående system kan av
skötare upplevas som psykiskt pressande. Andra skötare kan se
positiva aspekter i en närkontakt med djuren där de kan se mer
av djurens naturliga beteende. Kunskapen om attityderna bland
djurägare och skötare avseende alternativa system är dock
bristfällig.
Tidsåtgången och hur arbetet organiseras är viktiga faktorer
som påverkar dels lönsamheten, dels i vilken utsträckning
personal utsätts för olika miljöfaktorer och risker. En
välplanerad arbetsorganisation utnyttjar också tillgänglig
personal på ett optimalt sätt vad gäller omväxlande
arbetsuppgifter, ökat ansvar, fördjupade kunskaper och en
minskad arbetsbelastning.
I en enkätundersökning som Jordbruksverket genomfört bland 30
äggproducenter med fler än 500 golvhöns har 15 av 22 svarande
uppgett att de inte hade några problem med arbetsmiljön medan
två producenter uppgav att de hade problem med damm. De övriga
fem angav olika problem nämligen rengöring, avsaknad av
automatisk utgödsling, fukt på vintern, golvägg samt att lokalen
inte var anpassad för djurhållningen.
När det gällde stallmiljön uppgav 19 av de 22 svarande
producenterna att de inte hade några problem medan tre angav
problem med fukt, hög ammoniakhalt resp. damm.
Program för provning av ny teknik
Enligt 7 § djurskyddsförordningen skall nya tekniska system
och ny teknisk utrustning för djurhållning ha godkänts från
djurhälso- och djurskyddssynpunkt innan de får användas. Frågor
om godkännande av ny teknik prövas av Jordbruksverket.
Jordbruksverket tillsatte i september 1991 en särskild
referensgrupp med uppgift att vara rådgivande till verket vid
uppläggning och utvärdering av försöksmässig provning av nya
system för värphönshållning. I gruppen ingår bl.a.
representanter för forskningen på området, näringen,
arbetarskyddet och djurskyddsorganisationer.
I mars 1992 fastställde Jordbruksverket ett program för
utvärderingen av nya system för frigående värphöns. Programmet
innebär att varje enskilt fabrikat provas. Provningen genomförs
i två faser, en experimentell fas och en fältfas. För
provningarna ansvarar en forskare.
Den experimentella provningsfasen omfattar minst två
produktionsomgångar och kontrolleras av den provningsansvarige
forskaren. Fasen syftar till att ge detaljerade kunskaper om
systemets funktion och till att ge underlag för beslut om
fortsatt provning av systemet i fältfas.
Fältfasen omfattar minst 15 produktionsomgångar och syftar
till att ge ett bredare och säkrare kunskapsunderlag än vad som
finns från den experimentella provningen. Fältfasen är begränsad
till 10 anläggningar eller 100 000 höns.
Utvärderingen sker med utgångspunkt från dels vissa
fastställda gränsvärden och godtagbara nivåer, dels särskilda
bedömningar av ansvarig forskare. Gränsvärden och godtagbara
nivåer omfattar bl.a. hönsens befjädring, skador, dödlighet och
luftkvalitet i systemet. För andra parametrar såsom djurbeteende
och arbetsmiljö görs särskilda bedömningar av i första hand den
provningsansvarige forskaren. För att ett fabrikat skall
godkännas krävs enligt Jordbruksverket i princip att
provningsresultaten på alla punkter uppfyller kraven i det av
verket fastställda utvärderingsprogrammet.
Jordbruksverket beviljar ersättning till den
provningsansvarige forskaren och dennes medarbetare. Djurägare
som medverkar i fältprovningsfasen ersätts med 20 000 kr per
omgång.
För närvarande provas tre olika fabrikat varav två fabrikat
genomgår provning i fältfasen och ett fabrikat genomgår provning
i den experimentella fasen. Det fabrikat som kommit längst i
provningen kan prövas för godkännande tidigast sommaren 1995.
Jordbruksverket uppskattar att det fabrikat som provas i den
experimentella fasen kan bli klart för prövning för godkännande
tidigast sommaren år 1996.
Produktionskostnader
Enligt Jordbruksverkets redovisning är jämförelser mellan
lönsamheten i äggproduktion i bursystem och i alternativa system
svåra att göra eftersom det ännu är oklart vilka alternativa
system som kommer att vara godkända i framtiden. Likaså råder
delade meningar om kostnaderna i alternativa system. Ett problem
vid kalkylering av kostnaderna i alternativa system är, enligt
Jordbruksverket, svårigheterna att förutsäga och kalkylera för
eventuella produktionsstörningar såsom kvalsterangrepp och
koccidiosutbrott.
Jordbruksverket redovisar i sin rapport en jämförande kalkyl
utförd av Kronägg ek. för. Enligt kalkylen är
produktionskostnaden i alternativa system 3,83 kr högre per kilo
ägg i alternativa system jämfört med i bursystem. Beräkningarna
är gjorda på en buranläggning för 7 500 höns med en beläggning
på 20 höns/m2 golvyta och en alternativ anläggning för
5 625 höns med 15 höns/m2 golvyta.
Vid beräkningarna har bl.a. följande antaganden gjorts.
Inköpspriset för unghönsen antas vara högre på grund av att
andra krav ställs vid uppfödningen av höns avsedda för
golvsystem. Foderförbrukningen antas vara 8 % högre i det
alternativa systemet på grund av en sämre befjädring och ett
ökat foderspill. Produktionen antas vara 10 % lägre i
alternativsystemet. Vidare antas byggnadskostnaden vara högre på
grund av en lägre beläggning och kostnaden för inredning
beräknas också vara högre.
Arbete är den kostnadspost som står för den största andelen av
den merkostnad som uppstår vid produktion i alternativa system.
I den ovan refererade kalkylen har arbetstidsåtgången beräknats
vara 3 gånger större i det alternativa systemet jämfört med
bursystemet. Jordbruksverket bedömer dock att denna uppskattning
kan vara något hög eftersom andra studier har visat en
motsvarande ökning med 2,5 gånger. Verket bedömer vidare att
ökade kunskaper om djurhållningen och ökade tillverkningsvolymer
av inredningar kommer att medföra sänkta kostnader för
äggproduktion i alternativa system.
Regeringens ställningstagande
Under rubriken Regeringens ställningstagande redovisas i
korthet Jordbruksverkets förslag och remissinstansernas
synpunkter. Vidare anför regeringen bl.a.:
Den nya djurskyddslagen innebär bl.a. att det för djur inom
husdjursskötseln ställs särskilda krav som innebär att sådana
djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett
sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet
att bete sig naturligt.
Burhållningen av värphöns är ett av de mest intensiva
produktionssystemen inom husdjurshållningen. I propositionen om
djurskyddslagen (prop. 1987/88:93) konstaterades att även om en
utveckling av bursystemet hade skett under den tid som systemet
tillämpats tillgodoser burarna inte ens några av de mest
grundläggande behoven hos hönorna, som t.ex. att kunna röra sig,
sprätta, flaxa, sandbada och putsa fjädrarna och att kunna lägga
sina ägg i reden. Riksdagens beslut om förbud mot att hålla
värphöns i bur fr.o.m. år 1999 innebar att det gavs en
övergångstid på tio år för utveckling av nya system för hållande
av värphöns.
Av remissbehandlingen och den diskussion som den 12 november
1993 hölls i Jordbruksdepartementet framgår att det i dag råder
enighet om att nuvarande bursystem skall avvecklas men att
uppfattningarna är delade om vid vilken tidpunkt förbudet kan
genomföras samt om vilka system som bör vara tillåtna i
framtiden.
Före år 1960 hölls värphöns i Sverige med några få undantag
uteslutande på golv. I början av 1960-talet installerades
vanligen burar och i dag hålls ca 90 % av värphönsen i bur. De
nya system för hållande av värphöns som nu utvecklas är i
princip en vidareutveckling av de traditionella golvsystemen.
Genom att fler våningsplan införs i systemen, t.ex. i form av
näthyllor, ökar den totala tillgängliga ytan i anläggningen, och
beläggningen per kvadratmeter byggnadsyta kan ökas. Utvecklingen
av de nya systemen har dock inte varit problemfri. Enligt
Jordbruksverkets rapport kvarstår flera problem att lösa. Detta
gäller framför allt fjäderplockning och hackning. Även inom
området stall- och arbetsmiljö samt bekämpning av koccidier och
kvalster kvarstår vissa problem att lösa. Produktionen måste
enligt verket nå en viss säkerhet innan systemen kan bli allmänt
förekommande och accepterade.
Av Jordbruksverkets rapport framgår dock också att
golvsystemen i flera avseenden har kunnat förbättras genom den
forskning som hittills bedrivits. Enligt verket kan halterna av
ammoniak, damm och endotoxiner komma ner till fullt acceptabla
nivåer genom vissa skötselåtgärder och tekniska lösningar.
Vidare har bl.a. frekvensen fotbens- och bröstbensskador kunnat
reduceras genom en förbättrad utformning av sittpinnarna.
Andelen golvägg har kunnat minskas genom bättre anpassade
uppfödningssystem för unghönsen. Vidare har identifierats flera
faktorer som bedöms vara av betydelse för resultaten i de
alternativa systemen såsom djurmaterial,
uppfödningsförhållandena, fodrets sammansättning och struktur,
ströbäddens sammansättning och egenskaper samt tekniker för
gödselhantering och ventilation, m.m.
Jordbruksverkets program för utvärdering av de nya systemen
innebär att varje enskilt fabrikat provas. Provningen genomförs
i en experimentell fas omfattande minst två produktionsomgångar
och en fältfas omfattande minst 15 produktionsomgångar. Vid
provningen utvärderas systemen med utgångspunkt i gränsvärden
och godtagbara nivåer. Enligt regeringens bedömning behöver inte
kriterier för ett godkännande av de nya systemen för hållande av
värphöns nödvändigtvis innebära att de måste vara bättre för
djurhälsan och arbetsmiljön än nuvarande burhållningssystem.
Resultaten skall dock vara i överensstämmelse med de krav som
skall ställas på en godtagbar arbetsmiljö och djurhälsa. Den
samlade bedömningen måste innefatta hänsyn inte bara till
djurhälsan och arbetsmiljön utan också till hönsens möjligheter
att utöva ett naturligt beteende.
Jordbruksverkets rapport är emellertid inte tillräcklig som
underlag för en direkt jämförelse mellan de problem som
förekommer i bursystemen och de som förekommer i andra system
för hållande av höns. Sveriges veterinärförbund anser att
rapporten inte tillräckligt väl belyser för- och nackdelarna med
bursystem resp. alternativa system. Vidare anför
Veterinärförbundet att det i rapporten inte nämns att samma
djurhälso- och arbetsmiljöproblem som beskrivs vid golvhållning
av höns delvis också förekommer i bursystemen. Förbundet har
uppfattat rapporten som delvis tendentiös. Nordiska samfundet
mot plågsamma djurförsök och Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund anför i ett gemensamt yttrande att organisationerna
saknar en beskrivning av hälsoläget i burar och de vanliga
produktionssjukdomarna såsom äggledarinflammationer,
leverförfettningar, bölder, skelett- och muskelsvaghet samt
beteendestörningar. Vidare nämner organisationerna flera av de
problem som sammanhänger med bursystemet.
Regeringen delar dessa remissinstansers uppfattning att
problemen i de nuvarande burhållningssystemen inte är
tillräckligt belysta i rapporten. Det hade enligt regeringens
mening varit värdefullt med en redovisning av förekommande
inhysningsformer och en jämförelse mellan dessa med avseende på
djurhälsa, beteende och arbetsmiljö.
Flera remissinstanser har riktat kritik mot att forsknings-
och utvecklingsarbetet inte kom i gång år 1988 när beslutet om
burförbudet fattades. Trots detta har som nyss nämnts systemen
redan nu i flera avseenden kunnat förbättras.
Provningsresultaten måste dock komma upp till godtagbara nivåer
för att de skall kunna godkännas. Mot bakgrund av bl.a. det
forskningsprogram som Jordbruksverket och Stiftelsen
Lantbruksforskning beslutat om bedömer regeringen att
förutsättningarna för att målet skall kunna nås till år 1999 har
ökat betydligt. Som verket och stiftelsen understryker i sitt
forskningsprogram är dock en grundläggande förutsättning för att
uppnå uppställda krav att utvecklingsarbetet bygger på en
helhetssyn och ett samarbete mellan berörda forskare. Eftersom
allt fler länder i Europa, såsom Schweiz, Storbritannien, Norge,
Danmark, Holland och Tyskland, engagerar sig i alternativa
inhysningssystem för höns är det även angeläget att på det
internationella planet samordna arbetet mellan olika
forskargrupper för att påskynda processen. Regeringen bedömer
också att takten i utvecklingsarbetet har ökat betydligt och
bedöms öka ytterligare ju mer kunskaper som erhålls om de nya
systemen och om de faktorer som påverkar bl.a. djurhälsa och
miljö.
Mot bakgrund av detta är regeringens samlade bedömning att
förbudet mot att inhysa värphöns i bur fr.o.m. år 1999 skall
ligga fast i enlighet med riksdagens beslut. Det återstår
fortfarande fem år tills förbudet träder i kraft, och
forskningsresultaten i de alternativa systemen bör under den
tiden kunna nå godtagbara nivåer. Regeringen vill dock betona
vikten av att tillräckliga resurser satsas både från näringen
och andra forskningsfinansiärer, såsom Lantbruksuniversitetet,
på forskningen och utvecklingen av nya system.
Föreningen Svensk fjäderfäskötsel uttrycker farhågor om
möjligheterna att byta ut nuvarande buranläggningar mot
alternativa system till år 1999. Föreningen anför bl.a. att för
närvarande hålls 90 % av Sveriges 6 miljoner värphöns i
buranläggningar och att det för att ersätta samtliga burar krävs
att ca 1 miljon hönsplatser årligen ersätts med alternativa
system fram till år 1999. Vidare anför föreningen att prövning
och godkännande av godtagbara alternativa system kan ske
tidigast sommaren 1995. Det skulle innebära en bytestakt av ca 2
miljoner hönsplatser per år. Föreningen anser att detta skulle
vara en omöjlighet.
Regeringen är medveten om att vissa svårigheter kan uppstå när
ett stort antal buranläggningar skall ersättas med alternativa
system. Enligt regeringens mening är det emellertid för tidigt
att i nuläget göra en bedömning av hur lång tid som i praktiken
kan komma att krävas för att ersätta buranläggningarna, bl.a.
eftersom något system ännu inte är färdigprovat.
Det är emellertid viktigt att utvecklingen noga följs på
området. Regeringen uppdrog i september 1991 åt Jordbruksverket
att fortlöpande följa utvecklingen inom äggproduktionen.
Uppdraget skall redovisas årligen i verkets anslagsframställning
till regeringen. Regeringen förutsätter att Jordbruksverket i
sina redovisningar av uppdraget årligen lämnar en
lägesbeskrivning av utvecklingen av nya system och i vilken
omfattning som nuvarande buranläggningar byts ut mot alternativa
system.
För att få en samlad bedömning av eventuella åtgärder som kan
behöva vidtagas för att kunna genomföra förbudet bör en
kontrollstation inrättas år 1997. Regeringen har för avsikt att
ge Jordbruksverket i uppdrag att inför kontrollstationen
redovisa till regeringen de eventuella problem som då kvarstår
samt ge förslag till åtgärder för att lösa dessa till år 1999.
När det gäller produktionskostnader i de alternativa systemen
understryker flera remissinstanser att produktionen måste ge en
rimlig lönsamhet. Enligt Jordbruksverkets redovisning råder dock
delade meningar om kostnaderna i dessa system. Flera
remissinstanser har också ifrågasatt den ekonomiska kalkyl med
kostnadsjämförelser mellan äggproduktion i bur och i alternativa
system som redovisas i Jordbruksverkets rapport. Länsstyrelsen i
Skaraborgs län påpekar att kalkylen är baserad på beräkningar
från branschföreträdare och från försöksresultat som i sin tur
är grundade på försök utförda med den kunskap som då var
tillgänglig om lösgående höns. Vidare ifrågasätter Länsstyrelsen
beräkningen av tidsåtgången i de båda systemen och anför att
detta är väsentligt eftersom en avsevärd del av merkostnaden för
ägg producerade i golvhållningssystem härrör från skillnader i
arbetstid. Bl.a. Sveriges veterinärförbund, Nordiska samfundet
mot plågsamma djurförsök och Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund anser att den beräknade tidsåtgången i kalkylen för
burhönsproduktion innebär att djurskyddslagstiftningens krav på
tillsyn och skötsel av djuren inte uppfylls.
Oavsett vilken merkostnad som dagens alternativa system medför
i jämförelse med burhållningssystem bör enligt regeringens
mening förutsättningarna för en lönsam produktion öka i och med
att kunskaperna ökar och systemen därmed successivt kan
förbättras. Inredningskostnaderna bör också såsom
Jordbruksverket bedömer minska i framtiden med ökade
tillverkningsvolymer. Konsumentforum anför i sitt yttrande att
konsumenterna är beredda att betala något mer för etiskt och
kvalitetsmässigt riktigt producerade produkter och att ägg hör
till ett av våra billigaste livsmedel. Liknande synpunkter
framförs av Konsumentgillesförbundet som anger att en
prishöjning på 3 kr/kg inte skulle utgöra något hinder.
Det är viktigt att värna om den svenska äggproduktionen så att
riksdagens beslut att avveckla nuvarande burhållningssystem inte
innebär att svensk äggproduktion slås ut och ersätts med ägg
producerade i andra länders bursystem.
Beslutet innebär en stor fysisk omställning av en
produktionsgren. I enlighet med vad som anförs i proposition
1990/91:191 om vissa livsmedelspolitiska frågor kan selektiva
stödåtgärder behöva vidtagas om utvecklingen visar att
svårigheter föreligger att genomföra åtgärder t.ex. för
införande av alternativa former till hållande av burhöns.
Jordbruksverket anser att djurskyddsföreskrifterna i likhet
med vad som gäller i Schweiz inte bör förbjuda burhållning
eftersom ordet bur har vissa begränsningar och att en framtida
hönshållning på något sätt måste begränsa hönsens rörlighet.
Jordbruksverket föreslår i stället att det i
djurskyddsföreskrifterna införs krav på att höns skall kunna
utöva vissa naturliga beteenden såsom sandbada, ha möjlighet att
utnyttja sittpinnar och att lägga ägg i rede samt ha möjlighet
till viss rörlighet.
Lantbruksuniversitetet anser att begreppet bur bör definieras
snarast. Statens veterinärmedicinska anstalt förordar att vägen
öppnas för en förutsättningslös forskning på större burar med
särskild utrustning där hönsen har möjlighet att utöva vissa
naturliga beteenden. Lantbrukarnas riksförbund, Föreningen
Svensk fjäderfäskötsel, Kronägg och Sveriges veterinärförbund
anför liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser
att det är ytterst väsentligt att forskningen helt är inriktad
på att få fram vettiga alternativa system för lösgående höns och
ingenting annat. Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök och
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anser att det vore
olyckligt om det öppnades möjlighet att ha någon typ av
modifierade burar.
I propositionen om djurskyddslag, m.m. konstaterades att även
om en utveckling av bursystemet hade skett under den tid som
systemet tillämpats tillgodoser burarna inte ens några av de
mest grundläggande behoven hos hönorna. Detta gäller t.ex.
hönornas möjlighet att kunna röra sig, sprätta, flaxa, sandbada
och putsa fjädrarna, sitta på pinne och att kunna lägga sina ägg
i reden.
De bursystem som hittills har forskats på uppfyller endast få
av de nämnda kriterierna. Enligt regeringens mening är det
viktigt att de nya systemen ger hönsen en tillräcklig
rörelsefrihet och att djurens beteendebehov i de nyss nämnda
avseendena tillgodoses för att systemen skall kunna anses
uppfylla djurskyddslagens krav på att djuren skall hållas på ett
sådant sätt att det ger dem möjlighet att bete sig naturligt.
Systemen skall naturligtvis också i övrigt uppfylla de krav som
bör ställas från djurhälso- och arbetsmiljösynpunkt. Det bör
inte heller accepteras att s.k. näbbtrimning kommer till
användning. Oberoende av vilken innebörd som kan läggas i
begreppet bur skall arbetet således inriktas på att utveckla
system som uppfyller de ställda kraven vilket enligt regeringens
bedömning innebär att utvecklingsarbetet skall inriktas på andra
system än burhållningssystem. Riksdagens beslut att nuvarande
burhållningssystem skall avvecklas och bör vara avvecklat år
1998 bör således ligga fast.
Som redovisats i avsnittet om gällande regler inom EG har EG
särskilda bestämmelser om hur ägg får märkas med avseende på
produktionssystem. Jordbruksverket har i sin rapport föreslagit
att ett sådant system införs också i Sverige. Som skäl anförs
att det föreligger en begreppsförvirring på marknaden när det
gäller märkning av ägg. Vidare att konsumenternas reaktioner med
en entydig märkning kunde bli tydligare och avläsas lättare.
Flera remissinstanser understryker också vikten av att ett
märkningssystem införs.
Regeringen delar Konsumentverkets bedömning att ett frivilligt
märkningssystem med utgångspunkt från produktionssättet bör ge
konsumenten möjlighet att välja önskad vara och att förekomsten
av vilseledande begrepp vid försäljning av alternativt
producerade ägg till konsumenter då kan minska. Riksdagen
beslutade i december 1992 bl.a. om ändringar i livsmedelslagen
(1971:511) i anledning av EES-avtalet (prop. 1992/93:119, bet.
1992/93:JoU6, rskr. 1992/93:243). Ändringarna, som avses träda i
kraft samtidigt med EES-avtalet, innebär bl.a. att nu gällande
märkningsbestämmelser i 13 § livsmedelslagen ersätts av ett
bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om märkning av livsmedel.
Regeringen har för avsikt att när lagändringen trätt i kraft
låta införa ett system liknande EG:s för frivillig märkning av
ägg efter produktionssystem.
Motionerna
I motion Jo13 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) anförs att
framtiden för svensk äggproduktion är en alltför viktig fråga
för att behandlas så passivt som är fallet i skrivelsen. Man
framhåller bl.a. att all livsmedelsproduktion kommer att
utsättas för ökad internationell konkurrens. Motionärerna
redovisar en utförlig diskussion angående förutsättningarna för
svensk äggproduktion att fortleva med ett högre
produktionskostnadsläge än våra konkurrentländer. Man ställer
sig tvivlande eller negativ till alternativen att merkostnaderna
för svensk äggproduktion kan komma att ersättas med skattemedel
eller genom att konsumenterna visar sig villiga att betala ett
högre pris för inhemska ägg. Med hänsyn till de stora värden och
det stora antalet sysselsättningstillfällen som står på spel och
med beaktande av att svensk äggproduktion i dag är
internationellt konkurrenskraftig och världsledande när det
gäller kvalitet anser motionärerna att riksdagen till de
tidigare ställda kraven på alternativa system skall foga ett
övergripande mål av innebörd att avvecklingen av nuvarande
bursystem skall ske på ett sätt som säkrar svensk
självförsörjning med ägg. Vidare föreslås att Jordbruksverket
kontinuerligt följer utvecklingen och årligen företar
lägesavstämningar. På grundval härav bör regeringen varje höst
med början år 1994 avge en rapport till riksdagen.
Även i motion Jo14 av Bo Arvidson (m) framhålls att
möjligheterna till framtida svensk äggproduktion måste
vidmakthållas. Motionären anser vidare att det bör bedrivas
forskning kring alternativa bursystem, i likhet med vad som sker
på flera håll i världen, t.ex. Australien, Holland och England.
I motion Jo15 av Max Montalvo och Christer Windén (nyd) anförs
att det finns flera skäl till tveksamhet när det gäller förbud
mot burhållning från och med år 1999. Det förutsätter bl.a. att
producenterna och/eller konsumenterna skapar en efterfrågan på
kvalitetsprodukter som samtidigt lämnar utrymme för högre
priser. Vi är inte där ännu. Enligt motionärerna har regeringen
inte gjort tillräckligt när den endast lagt in ett EU-perspektiv
på frågan om märkning av ägg. Produktionen löper risk att slås
ut av importerade burhönsägg. Som motionärerna ser det är
dessutom selektiva stödåtgärder förkastliga. En ordentlig
avstämning av läget måste göras t.ex. år 1997, innan förbudet
träder i kraft. Det är ytterst viktigt att vi kan konkurrera på
lika villkor med EU-länderna om vi vill behålla äggproduktion i
Sverige. Det är också nödvändigt att göra en definition av
begreppet bur. Var slutar bur att vara bur och går över till att
vara mindre frigående avdelning?
Enligt motion Jo219 av Ingela Mårtensson och Siw Persson (fp)
har utvecklingen av alternativ till burhönssystemet gått
långsamt. För att vinna tid och erfarenheter måste antalet
anläggningar i praktisk funktion ökas. Regeringen måste se till
att stimulera utvecklingen av alternativen.
Motion Jo510 av Margareta Winberg m.fl. (s) tar som
utgångspunkt att 1988 års beslut skall bestå. Det är emellertid
inte tillräckligt att nästa information till riksdagen kommer år
1997. Då återstår endast två år av avvecklingstiden. För att
följa den utveckling som pågår måste riksdagen av regeringen
erhålla en årlig redogörelse för hur arbetet med alternativ till
nuvarande produktionsformer fortskrider, vilka framsteg och
svårigheter man möter och hur kostnaderna kan bli i de olika
systemen. Motionärerna vill också slå fast att Sverige även i
fortsättningen skall ha en äggproduktion av ungefär den
omfattning som finns i dag. För att stärka och om möjligt
påskynda forskningen om alternativa produktionsformer föreslås
en förstärkning av Lantbruksuniversitetets anslag med 2 miljoner
kronor för budgetåret 1994/95. Denna del av motionen har
överlämnats till utbildningsutskottet för behandling.
Under rubriken arbetsmiljö och information framhåller
motionärerna att arbetsmiljön i fjäderfästallarna är en viktig
fråga som måste ägnas stor uppmärksamhet i FoU-arbetet. Vidare
måste information och utbildning till ägare och anställda inom
äggproduktionen jämte andra nyckelgrupper öka under tiden fram
till förbudets ikraftträdande.
Motionärerna påpekar slutligen att den svenska
läkemedelsindustrin har höga krav på de ägg som används för
medicinskt bruk. Det är viktigt att särskilt studera
förutsättningarna för att läkemedelsindustrin skall kunna
använda svenska ägg även i fortsättningen.
Stig Bertilsson m.fl. (m) anför i motion Jo516 att förbudet
mot burar bör skjutas ytterligare på framtiden för att den
svenska äggnäringen skall få realistiska möjligheter att ställa
om produktionen. De möjligheter till forskning om alternativa
bursystem som inskränktes genom 1988 års beslut bör öppnas på
nytt. På andra håll i världen arbetar man med konkurrenskraftiga
system som bygger på burar.
Utskottets överväganden
Som framgår av bakgrundsredovisningen ovan beslutade riksdagen
år 1988 om en ny djurskyddslag som ställer stora krav på
animalieproduktionen när det gäller hänsynstagande till djurens
miljö och hälsa. Vid behandlingen av lagförslaget ägnade
utskottet särskild uppmärksamhet åt de från djurskyddssynpunkt
otillfredsställande förhållanden som rådde inom äggproduktionen
och systemet med burhållning av värphöns. Utskottets av
riksdagen godkända uttalanden har redovisats ovan på s. 3.
Enligt riksdagens beslut skulle burhållningssystemet avvecklas
under en tioårsperiod, vilket innebär att ett generellt förbud
att hålla värphöns i bur träder i kraft den 1 januari 1999.
Vidare skulle en s.k. kontrollstation upprättas år 1993 för
utvärdering av arbetet med forskning och försök beträffande
olika system för hållande av värphöns. I den nu behandlade
skrivelsen, som framlagts med anledning av riksdagens begäran om
en kontrollstation, lämnar regeringen en redogörelse för
utvecklandet av nya system för hållande av värphöns och för
regeringens bedömning i fråga om förbudet att hålla värphöns i
bur fr.o.m. år 1999. Jordbruksverket har på regeringens uppdrag
i september 1993 utvärderat den forskning och de försök kring
alternativa inhysningssystem som bedrivs och redovisat
utvecklingen inom äggproduktionen. Enligt verkets bedömning bör
tidpunkten för förbudet mot burhållningssystemet flyttas fram
till den 1 januari 2004. Regeringens ställningstagande innebär
emellertid att den av riksdagen tidigare beslutade tidpunkten,
den 1 januari 1999, ligger fast.
Utskottet har ingående prövat frågan om det finns anledning
att i något avseende ompröva riksdagens beslut år 1988 om
avveckling av burhönssystemet enligt den tidsplan som beslutet
innefattar. Bl.a. har en offentlig utfrågning hållits med
representanter för berörda myndigheter och forskningsorgan,
producentorganisationer och djurskyddsintressen (se bilaga). Det
kan redan här nämnas att utskottet -- utöver de synpunkter som
regeringen redovisat från sin egen beredning av ärendet -- fått
information om att en stor del av äggproduktionen i Sverige
används inom läkemedelsindustrin för framställning av
näringslösningar m.m. Från läkemedelsindustrins sida anser man
sig för närvarande, av hygieniska och medicinska skäl, inte
kunna acceptera importerade ägg. Ett stort antal skriftliga
opinionsyttringar har vidare inkommit till utskottet, däribland
några från utländska djurskyddsorganisationer.
En av grundpelarna i 1988 års djurskyddsreform är att djur
inom husdjursskötseln skall hållas och skötas i en god djurmiljö
och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem
möjlighet till ett naturligt beteende. Som framhålls i
propositionen och flera av följdmotionerna är det viktigt att
att det även i fortsättningen ställs höga krav på den svenska
djurhållningen och att intentionerna i djurskyddslagstiftningen
verkligen genomförs. Detta bör i särskilt hög grad gälla för
burhållningen av värphöns, som är ett av de mest intensiva
produktionssystemen inom husdjurshållningen. Som framgår av
propositionen råder också stor enighet om att det nuvarande
bursystemet skall avvecklas. Däremot är uppfattningarna delade
om vid vilken tidpunkt förbudet kan genomföras samt om vilka
system som bör vara tillåtna i framtiden. Utskottet delar
härvidlag regeringens uppfattning att arbetet på att avveckla
bursystemet bör fortsätta i enlighet med den tidsplan som
riksdagen tidigare fastställt. Utskottet ställer sig således
bakom regeringens överväganden i denna del och avstyrker motion
Jo516 yrkande 2.
Vad utskottet anfört innebär givetvis inte att utskottet
förringar de svårigheter som kan uppstå när en produktionsgren
ställs inför kravet att genomgå stora förändringar. I samband
med den offentliga utfrågningen framfördes en rad synpunkter
angående de svårigheter som näringen kommer att möta i samband
med omställningen och som enligt utskottets mening måste tas på
allvar. En av de faktorer som i dagsläget framstår som en
komplikation är att forsknings- och utvecklingsverksamheten
rörande de alternativa systemen ännu inte nått så långt att den
motsvarar kraven som ställdes i 1988 års beslut rörande
arbetsmiljö och djurhälsa. Från Jordbruksverkets sida har
anförts att prövning och godkännande av godtagbara alternativa
system kan ske tidigast sommaren 1995. Det skulle innebära en
bytestakt av ca 2 miljoner hönsplatser per år.
Som framhålls i flera motioner måste man också under
överblickbar framtid räkna med en ökande internationell
konkurrens från länder som har lägre krav och lägre
produktionskostnader i äggproduktionen. Utskottet vill tillägga
att den nyligen avslutade GATT-rundan innefattar ett åtagande
från Sveriges sida att successivt dra ned gränsskyddet för ägg.
Ett eventuellt EU-medlemskap kommer givetvis också att påverka
möjligheterna att skydda svensk produktion gentemot import från
övriga medlemsländer. Enligt uppgift från Jordbruksverket är
emellertid importen av skalägg för närvarande begränsad på grund
av de stränga hygieniska kraven. I dagsläget är det mycket få
länder som uppfyller dessa krav.
I likhet med vad som anförs i skrivelsen och flera motioner
anser utskottet att det är viktigt att värna om den svenska
äggproduktionen. Det bör starkt understrykas att beslutet om
avveckling av burhönssystemet inte får innebära att svensk
äggproduktion slås ut och ersätts med ägg producerade i andra
länders bursystem. Så till vida instämmer utskottet med
motionerna Jo13 yrkande 1 och Jo14 yrkande 1. Utskottet är
emellertid inte berett att nu föreslå något riksdagsuttalande
med den innebörd som motionerna syftar till. Det bör i
sammanhanget påpekas att regeringen i skrivelsen berör frågan om
vilka selektiva stödåtgärder som kan behövas för att underlätta
omställningen (s. 19). Utskottet utgår från att det senare under
omställningsperioden kommer att finnas anledning att mer
ingående pröva förutsättningarna för en fortsatt svensk
äggproduktion och vilka medel som kan behövas för det angivna
syftet.
Utskottet ansluter sig till vad som anförs i flera motioner
att den fortsatta utvecklingen inom äggproduktionen måste följas
med stor uppmärksamhet. Utskottet delar synpunkterna i
motionerna Jo13 yrkande 2 och Jo510 yrkande 1 att regeringen
årligen i lämpligt sammanhang, med början hösten 1994, bör
redovisa den fortsatta utvecklingen så att en årlig
lägeskontroll kan göras i riksdagen. Vad utskottet anfört med
anledning av dessa motionsyrkanden bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. I övrigt föranleder regeringens
uttalande att en mer omfattande kontrollstation bör göras år
1997 inte nu något definitivt ställningstagande från utskottets
sida.
I likhet med regeringen vill utskottet vidare betona vikten av
att tillräckliga resurser satsas både från näringen och andra
forskningsfinansiärer, såsom Lantbruksuniversitetet, på
forskningen och utvecklingen av nya system. Vad särskilt gäller
arbetsmiljön, som tas upp i motion Jo510, erinrar utskottet om
att 1988 års beslut utgår från att arbetsmiljön i de alternativa
systemen blir ett högt prioriterat forskningsområde. Såväl den
utförliga information som framfördes vid utskottets utfrågning
som redovisningen i regeringens skrivelse pekar på behovet av
prioritering av arbetsmiljöproblemen i det fortsatta forsknings-
och utvecklingsarbetet. Utskottet utgår från att så kommer att
ske och avstyrker därmed motion Jo510 yrkande 2. Beträffande
läkemedelsindustrins behov av ägg för tillverkning av
näringslösningar m.m. anser utskottet att detta måste beaktas
vid bedömningen av behovet av en fortsatt svensk äggproduktion.
Utskottet utgår från att även detta beaktas och avstyrker med
det anförda motion Jo510 yrkande 4.
I anslutning till motionerna Jo14 yrkande 2, Jo15 yrkande 3
och Jo516 yrkande 1 vill utskottet understryka vikten av att
forskningen rörande alternativ till de nuvarande bursystemen
blir så mångsidig som möjligt. Liksom hittills bör verksamheten
kunna omfatta även modifierade bursystem, under förutsättning
att dessa bedöms kunna uppfylla kraven från arbetsmiljö- och
djurskyddssynpunkt. Motionerna får anses tillgodosedda med vad
utskottet här anfört.
Återstående motioner (Jo15 yrkandena 1 och 2 och Jo219)
avstyrks i den mån de ej tillgodoses genom utskottets uttalanden
ovan.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ikraftträdande av förbudet mot burhållning av
värphöns
att riksdagen lämnar skrivelsen utan erinran i denna del och
avslår motionerna 1993/94:Jo15 yrkande 1 och 1993/94:Jo516
yrkande 2,
2. beträffande självförsörjning med ägg
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo13 yrkande 1 och
1993/94:Jo14 yrkande 1,
3. beträffande redovisning av utvecklingsarbetet m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Jo13 yrkande
2 och 1993/94:Jo510 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört samt avslår motion 1993/94:Jo15
yrkande 2,
4. beträffande fortsatt forskning och utveckling m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo219 och
1993/94:Jo510 yrkandena 2 och 4,
5. beträffande alternativ till nuvarande bursystem
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo14 yrkande 2,
1993/94:Jo15 yrkande 3 och 1993/94:Jo516 yrkande 1,
6. beträffande skrivelsen i övrigt
att riksdagen lämnar skrivelsen utan erinran i de delar som ej
berörs av utskottets hemställan ovan.
Stockholm den 24 februari 1994
På jordbruksutskottets vägnar
Margareta Winberg
I beslutet har deltagit: Margareta Winberg (s), Ivar
Virgin (m), Ingvar Eriksson (m), Bengt Rosén (fp), Åke Selberg
(s), Mona Saint Cyr (m), Kaj Larsson (s), Max Montalvo (nyd),
Ulla Pettersson (s), Carl G Nilsson (m), Sinikka Bohlin (s),
Lena Klevenås (s), Björn Ericson (s), Carl Olov Persson (kds)
och Stina Gustavsson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Jan Jennehag (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilda yttranden
1. Margareta Winberg, Åke Selberg, Kaj Larsson, Ulla
Pettersson, Sinikka Bohlin, Lena Klevenås och Björn Ericson
(alla s) anför:
För att stärka och om möjligt påskynda forskningen om
alternativa inhysningssystem för äggproducerande höns har
den socialdemokratiska gruppen i jordbruksutskottet föreslagit
en utökning med 2 000 000 kr på anslaget I 1 Sveriges
lantbruksuniversitet under nionde huvudtiteln. Detta yrkande
behandlas av utbildningsutskottet i betänkande 1993/94:UbU5.
2. Max Montalvo (nyd) anför:
Selektiva stödåtgärder till omställningen av burhöns kan
snedvrida den inhemska konkurrensen och sätta marknadens
spelregler ur spel, varför vi anser att utskottets skrivning
icke bör tolkas så att stödåtgärder måste införas.
Bilaga
Jordbruksutskottets utfrågning den 13 december 1993 om
burhönssystemet
Inbjudna:
Bengt Nordblom, avdelningschef, Statens jordbruksverk
Agneta Brasch, byråchef, Statens jordbruksverk
Jan-Olof Rönnegård, veterinärråd, Statens jordbruksverk
Agneta Gillback, avdelningsdirektör, Statens konsumentverk
Bo Algers, docent, Sveriges lantbruksuniversitet
Gösta Gustafsson, statsagronom, Sveriges lantbruksuniversitet
Ragnar Tauson, försöksledare, Sveriges lantbruksuniversitet
Björn Engström, statsveterinär, Statens veterinärmedicinska
anstalt
Eva Tejle Ekbjörn, lantbrukare, Lantbrukarnas Riksförbund
Gunnela Ståhle, agronom, Lantbrukarnas Riksförbund
Lars Audell, veterinär, Sveriges Veterinärförbund
Ingvar Ekesbo, professor, Sveriges Veterinärförbund
Mats Hansson, regionalt skyddsombud, Svenska
lantarbetareförbundet
Jan-Erik Nyberg, ordförande, Konsumentberedningen
Anders Lönnblad, sekreterare, Konsumentberedningen
Turid Ström, ordförande, Sveriges konsumentråd
John Erik Trollsten, ordförande, Sveriges
Djurskyddsföreningars Riksförbund
Kristina Odén, Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök
Birgitta Carlsson, Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök
Torbjörn Eriksson, vice ordförande, Föreningen Svensk
Fjäderfäskötsel
Olle Winfridsson, agronom, Föreningen Svensk Fjäderfäskötsel
Per-Olof Sallin, äggproducent, Föreningen Svensk
Fjäderfäskötsel
Håkan Andersson, vd, Svenska Lantägg AB
Jan-Olof Bohlin, produktionschef, Svenska Lantägg AB
Rune Fredell, ordförande, Kronägg ek. för.
Mary Ann Sörensen, personal- och informationschef, Kronägg ek.
för.
Lennart Geneborg, inköpschef, KabiPharmacia AB
Från jordbruksutskottet deltog:
Margareta Winberg (s), ordförande
Ivar Virgin (m), vice ordförande
Ingvar Eriksson (m)
Inga-Britt Johansson (s)
Bengt Rosén (fp)
Inge Carlsson (s)
Kaj Larsson (s)
Max Montalvo (nyd)
Carl G Nilsson (m)
Lena Klevenås (s)
Lennart Daléus (c)
Björn Ericson (s)
Carl Olov Persson (kds)
Jan Jennehag (v)
Christer Windén (nyd)
Referat från jordbruksutskottets utfrågning den 13 december
1993 om burhönssystemet
Utskottets ordförande, Margareta Winberg: Jag vill hälsa
er välkomna till den här offentliga utfrågningen om alternativ
till burhönssystem. Bakgrunden är ju det beslut som riksdagen
fattade i slutet av 80-talet om den kontrollstation som skulle
ligga i mitten av den tioårsperiod under vilken det nya systemet
skulle utvecklas. Det var Jordbruksverket som fick i uppdrag att
genomföra den kontrollstationen. Detta har man gjort, och
resultatet har överlämnats till regeringen. Regeringen har sedan
med anledning av rapporten författat en skrivelse till
riksdagen.
Innan vi i riksdagen slutligen fattar ett beslut i ärendet har
vi valt att genomföra en utfrågning. Frågan är nämligen
ingalunda enkel. Den är dessutom kontroversiell, det vet vi.
Motstående intressen står mot varandra, och många frågor tycks
fortfarande vara obesvarade.
Upplägget för den här dagen är följande: Jordbruksverket
inleder med att under 15 minuter redovisa sin rapport. Därefter
redovisar Lantbruksuniversitetet den forskning och det
utvecklingsarbete som pågår. Därefter kommer utskottets
ledamöter att ställa frågor. Kl. 11.15 bryter vi för kaffe, som
vi bjuder på, och sedan fortsätter vi efter ungefär 20 minuter
utfrågningen. I mån av tid -- och det kommer säkert att finnas
tid över -- får även andra än de inbjudna komma med synpunkter.
Vi har tänkt att vi skall vara klara senast kl. 13.
Ni är alltså allihop hjärtligt välkomna hit. Jag lämnar nu
ordet till Jordbruksverket.
Agneta Brasch: Jag heter Agneta Brasch och kommer från
Jordbruksverket, där jag i vanliga fall är enhetschef på
djurmiljöenheten. I dag är jag däremot här därför att
Jordbruksverket utsåg mig till ordförande i den referensgrupp
som arbetar med att ta fram nya tekniska system. Vi har också i
referensgruppen varit med om att ta fram underlaget till den
kontrollstation som vi skall diskutera. Jag vill direkt påpeka
att Jordbruksverket stod för själva beslutet, medan vi i
referensgruppen har hjälpt till att ta fram underlaget.
Som jag nämnde tillkom förbudet mot att hålla höns i bur i och
med djurskyddslagen 1988. De som då redan hade befintliga
anläggningar skulle få ha sina höns kvar fram till 1999. Någon
nyinvestering i bursystem fick däremot inte ske. Man fick under
den här tiden lov att byta gamla burar mot nya, men någon
nyinvestering fick inte ske, enligt det som står skrivet i
djurskyddslag och djurskyddsförordning.
Riksdagen fattade också som nämnts ett beslut om en
kontrollstation. Jag skall senare återkomma till vilka
förutsättningar som gällde för oss när vi tog itu med
kontrollstationen.
En annan mycket viktig punkt som vi kommer att prata mycket om
är att ny teknik numera skall godkännas från djurhälso- och
djurskyddssynpunkt. Den bestämmelsen trädde i kraft 1990. Den
kom till för att vi inte skall göra misstag vad gäller
djursystem. Man har under årens lopp sett att sådana misstag har
kunnat ske. Det är bra att vi kan se till att det inte startas
för många anläggningar med olika felaktigheter utan att ny
teknik skall prövas innan den blir allmänt godkänd och kan
användas allmänt.
I vårt uppdrag från regeringen stod att vi skulle beakta vad
jordbruksutskottet hade skrivit. Jordbruksutskottet hade när det
gäller de nya systemen ställt upp fyra krav: Djurhälsan fick
inte försämras, arbetsmiljön fick inte försämras, medicineringen
skulle inte få öka, och näbbtrimning skulle inte tillåtas. Det
var mot bakgrund av de kraven som vi skulle genomföra
kontrollstationen.
Förutom dessa krav var det två andra faktorer som låg till
grund för kontrollstationen. Vi skulle i första hand grunda oss
på de svenska resultat som kommer fram. År 1988, när
djurskyddslagen antogs, hade vi i Sverige inte några direkta
erfarenheter av de här nya systemen, men under de fem år som
gått har vi fått erfarenheter. En hel del forskning har
genomförts, och det gäller att utnyttja de resultat som har
kommit fram. Vi kommer senare att få mer redovisning också om
det.
Vi fick heller inte föreslå några fördyrande omkostnader för
budgeten eller för samhället. Det står inte klart uttalat, men
på Jordbruksverket ansåg man att det var underförstått när det
gäller sådana här utredningar.
Vi har satsat en hel del på forskning. Vi fick pengar i
samband med den forskningspolitiska propositionen. I februari
1991 fick vi genom ett beslut vissa medel att satsa på
forskning. Det anslaget har nu funnits kvar i flera år och ökat
något. I dag är det på 5 miljoner, varav 600 000 går till
utbildning av djurskyddsinspektörer. Vi har alltså ungefär 4,4
miljoner per år till forskningen.
Forskningen skulle ske i samarbete med SJFR. Vi har inom ramen
för denna forskning tagit fram ett program, och när 1994 startar
är det inne på sitt sista år. Vi har, som redovisas i rapporten,
också tagit fram ett nytt forskningsprogram tillsammans med
Stiftelsen Lantbruksforskning, och detta skall pågå i
ytterligare tre år. Vi kommer förmodligen tillbaka till detta i
samband med att vi talar om vart pengarna skall gå, och talare
som kommer efter mig kommer att redovisa resultaten.
Något som är viktigt och som har legat på oss är programmet
för provningen. Jag skall litet närmare redovisa det.
Som jag sade står det i 7 § djurskyddsförordningen skrivet om
prövning av ny teknik. Vi anser att utarbetandet av nya,
alternativa system för värphönsen är något så stort och
omfattande, som berör en hel näring, att det är nödvändigt med
den mest kvalificerade prövning av ny teknik som man kan tänka
sig och att det därför också behövs en referensgrupp som arbetar
med detta. Vi har också hela tiden varit beredda att satsa medel
ur det anslag jag har talat om för att stödja den här
provningen.
Vi tog fram ett program, som kortfattat ser ut så här. Man
startar med en experimentell fas, som skall pågå i två omgångar.
Ni får komma ihåg att en sådan omgång tar ganska lång tid när
det gäller höns. Alla är också överens om att man måste köra en
hel omgång innan man kan tolka resultaten. Om man skall arbeta
med två omgångar tar en sådan här provning ungefär två och ett
halvt år.
För att snabba på det hela litet har vi sagt att vi, om det
inte framkommer några allvarliga resultat eller några problem i
systemet, kan släppa ut provningen i vad vi kallar en fältfas.
Detta innebär att jordbrukare på olika sätt köper systemen. Vi
har sagt att fältfasen skall omfatta 15 omgångar.
För att kunna jämföra om systemen är godtagbara ur djurskydds-
och djurhälsosynpunkt har vi satt upp olika parametrar för olika
egenskaper. Det var relativt komplicerat att genomföra, men vi
hade god hjälp av SLU:s forskare.
Antalet anläggningar är bestämt genom en uppgörelse mellan
fabrikanten och köparen. Vi har kunnat stödja själva
provningsprogrammet, att betala de provningsansvariga forskarna.
För varje nytt system utses nämligen en ansvarig forskare. Vi
har kunnat ge dessa lantbrukare en mindre ersättning för att de
gör vissa registreringar, men vi har inte haft någon möjlighet
att ge stöd för investeringar som gjorts.
Det kommer här att talas mycket om ribborna. Vi hade också
mycket diskussion kring det här provningsprogrammet. När vi
satte upp ribborna sade vi litet schematiskt att de skall vara
godtagbara ur djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Vi förde en
diskussion kring om vi skulle sätta ribborna lika högt som
jordbruksutskottet hade krävt, dvs. att det inte fick vara fråga
om några försämringar. Vi sade att vi måste ge de nya systemen
en chans, så vi satte ribborna till vad vi kunde anse vara
godtagbart ur djurskydds- och djurhälsosynpunkt i de olika
parametrarna.
Det är fråga om en rad olika parametrar, och jag tänker inte
gå igenom allihopa. Det är produktionssiffror, dödlighet,
olycksfall, olika skador, sjukdomar, osv.
Vi har nu börjat få in resultat från de olika fabrikaten. Två
fabrikat har gått igenom den experimentella fasen och är nu ute
i fältfasen, och det tredje systemet skall tas upp till
diskussion nu efter jul. I de olika systemen är det nu fråga om
10--15 besättningar.
Vi får resultat från de provningsansvariga forskarna, som
redovisar för de olika systemen. Vi har tittat på
kontrollstationen och kommit fram till att resultaten på flera
parametrar inte har varit godtagbara ur djurskyddssynpunkt. Det
gäller sådant som fjäderplockning, som sedan kan övergå i
kannibalism. Jag tror att vi senare kommer att få höra mer om
detta av forskarna.
Man har på olika platser där systemen har provats undersökt
hur många procent av hönsen som har haft nakna områden som har
varit större än 5 cm på rygg och vingar. Vi hade lagt vår ribba
till 25 %, och inte i någon av dessa omgångar var man i närheten
av den ribba vi hade satt.
Så här har vi gjort på de olika parametrarna. För vissa av dem
ligger resultaten klart under vår ribba. Vissa resultat visar en
glädjande trend, att det blir bättre, att man lär sig systemen
vartefter man arbetar inom dem.
Vi har i våra undersökningar i första hand prövat
jordbruksutskottets krav att djurmiljön inte får försämras. I
fråga om dödligheten satte vi upp en ribba på 9 %. Det visade
sig att det kunde vara stora variationer, och det är framför
allt om det utbryter kannibalism som dödlighetssiffrorna
förändras.
Var skall man då säga att en ribba för dödlighet borde ligga
när det gäller burhöns? Naturligtvis dör höns också i burarna,
och det finns också nakna höns i burarna. Dödligheten ligger
kanske på 5--6 %.
När vi skall göra jämförelser tittar vi inte så mycket på
gamla resultat utan på de krav som gäller i dag, nämligen tre
höns per bur, hela mellanväggar och klonötare.
Vi har alltså föreslagit att beslutet om ett burförbud skall
skjutas upp i avvaktan på att vi får godkända system. Tidigast
sommaren 1995 kan vi se om systemen kan godkännas. Vi fordrar då
att de skall ha uppfyllt kraven i vårt provningsprogram. Om det
kommer signaler om att kraven skall modifieras kan vi
självfallet diskutera själva provningsprogrammet, men nu skall
vi ändå följa det som vi i alla fall i referensgruppen var
relativt eniga om, nämligen att vi 1995 kan ta upp en diskussion
om ifall det första systemet kan godkännas.
Sammanfattningsvis har jag tagit upp kontrollstationen och den
ribba vi har satt upp ur djurhälso- och djurskyddssynpunkt,
vilken alltså inte direkt kan jämföras med burarna.
Jordbruksutskottet har alltså sagt att inga försämringar får ske
när det gäller djurhälsan, att näbbtrimning inte får ske och
att medicineringen inte får öka. Jag upplever att
jordbruksutskottets krav ligger på en högre nivå än var vi i dag
befinner oss. Vi behöver därför tid för att lära oss de nya
systemen och finna lösningar på de problem som ni kommer att få
höra mer om senare i dag.
Ragnar Tauson: Fru ordförande! Mitt namn är Ragnar Tauson,
och jag är docent och försöksledare på institutionen för
husdjurens utfodring och vård på Sveriges lantbruksuniversitet.
Vi är i dag tre forskare från SLU som skall berätta litet grand
om vår forskning. Vi har tänkt lägga upp det som så, att jag
först redovisar de olika försök som pågår på de tre olika
institutionerna och att var och en av forskarna sedan kommer att
ge kommentarer till sina resultat och också kanske ge synpunkter
på hur detta kan hanteras i fortsättningen.
På min institution har vi djurskyddslagen som utgångspunkt.
Där sägs att djuren skall kunna utföra naturliga beteenden och
skyddas mot sjukdom och onödigt lidande. Där sägs också att de
alternativa systemen inte får innebära försämringar -- det
kanske är onödigt att ta upp det i den här församlingen,
eftersom det är ni i jordbruksutskottet som har uttalat detta,
men jag tycker ändå att det är väldigt viktigt, och det är vår
måttstock.
De projekt som pågår hos oss inbegriper studier av hälsa,
beteende och produktion. Jag har rangordnat projekten efter den
ekonomiska satsning som har varit möjlig.
Det första projektet kom i gång i början av 1988. Det innebär
att vi har vidareutvecklat olika alternativa system för
lösgående höns, och vi har här burhöns som jämförelse.
Anledningen till att vi gör en sådan jämförelse är de krav som
finns. Vi tittar på effekter av djurmaterial,
fodersammansättning, etc. Försöket pågår på Lövsta
försöksstation. Det är det s.k. Marielundssystemet, ett
modifierat kontinentalt, schweiziskt system. Flera av er har
varit ute på Marielund. Också ett annat system, Lövstasystemet,
används, men det har betydligt lägre beläggning. Kännetecknande
för de här systemen är att det finns olika våningar med
gödselmattor där man tar ut gödseln. De här systemen har
betydligt högre beläggning än gammaldags system.
På gården Marielund sattes den första anläggningen med ett
sådant här system upp. Det var 1988, och den byggdes 1987.
Tillsammans med Statens veterinärmedicinska anstalt och LBT i
Lund har vi studerat hur ett sådant här system fungerar på sikt.
Agneta Brasch redovisade de stora variationer som förekommer
mellan omgångar, och det är väldigt typiskt. Vi tittar därför på
systemet såväl ur djurhälsosynpunkt och beteendesynpunkt som
arbetsmiljösynpunkt. Jag återkommer senare till resultaten.
Jag kan här nämna ett exempel på forskarnas svårigheter att få
medel -- detta är ett problem som vi har allihop. Svenska
djurskyddsföreningen ryckte i detta fall in med ett mycket
betydande bidrag, och utan detta hade nog inte projektet kommit
i gång ekonomiskt sett. Det finns även andra finansiärer, men vi
får alltså närmast lov att skapa ekonomiska lapptäcken. Man
skall nog ha detta som bakgrund för sin uppfattning av om
forskarna har hunnit långt eller inte.
Det bedrivs också studier av smågrupper av höns av olika ras i
ett ekologiskt perspektiv. Det är ett samarbete mellan två
forskare på HUV och Ekhagastiftelsen, och de studerar verkligt
gammaldags, traditionell hönshållning.
Vi tittar på utveckling av sittpinnar och redesutnyttjande i
smågruppssystem. Det gäller olika typer av modifierade burar. På
detta sätt kan man snabbt skapa många replikat och säkerställa
olika effekter på djurhälsan. För att undvika eventuella
missförstånd vill jag med en gång göra klart att de här
modifierade burarna inte skall jämföras med de burar med upp
till 40 djur som man har tittat på i Schweiz. Låt mig speciellt
påpeka det.
Vi genomför också en kartläggning av ett inhemskt djurmaterial
i system för lösgående djur i djupströbädd. Detta äger rum i
Hinseberg utanför Örebro, och det är ett samarbete mellan vår
institution och husdjursförädlingen.
Till slut är vi alltså också provningsansvariga för
Marielundssystemet, som nu är ute i fältfasen.
Det är vad som pågår, och allt detta sattes i gång 1987--88.
På institutionen för husdjurshygien i Skara bedriver man ett
försök som handlar om utrymmesbehov och beteende. Det syftar
till att studera sambandet mellan avstånd mellan fåglar och
deras beteendeaktivitet samt hur beteendet påverkas av olika
yta.
Man studerar golvhållning och värphöns i ett s.k.
voletagesystem, något som säkert Bo Algers kommer att berätta
mer om. Syftet är att bygga upp både praktisk och teoretisk
kompetens kring den här typen av värphönshållning.
Man tittar också på uppfödningen i de här systemen. Jag tror
att det är något som i hög grad har glömts bort vid behandlingen
av den här frågan. Djuren behöver alltså en speciell uppfödning.
Det är inte så att det kommer en 16-veckors unghöna som är
färdig, utan den skall födas upp på ett väldigt speciellt sätt.
Man utvärderar nya inhysningssystem för golvhöns, och man
tittar då på ett konventionellt golvsystem med förhöjd
beläggning. Detta görs i Götdala. Jag tror att en del av
jordbruksutskottets ledamöter har varit där och tittat för inte
länge sedan.
Man tittar också på riskfaktorer för utveckling av bumble-foot
(klumpfot) hos golvhöna/värphöns. Vi bedriver liknande projekt,
då vi utvecklar sittpinnar och tittar på olika detaljer.
Förekomsten av fotbölder är ju ett känt problem bland lösgående
höns.
Det finns också ett projekt som studerar fjäderhackning och
kannibalism hos värphöns i alternativa inhysningssystem. Syftet
är att studera orsakerna till att fjäderhackning och
fjäderplockning utvecklas och att komma fram till hur man i
framtiden skall kunna förebygga detta.
Det bedrivs också ett projekt om sittpinnar och deras
inflytande på beteendet, hur djuren upplever olika typer av
plattformar och sittpinnar i de här systemen.
I ett annat projekt studeras rationell värphönshållning enligt
KRAV:s regler.
Slutligen är man provningsansvarig för voletagesystemet, som
är det andra systemet som är ute i provning.
På institutionen för lantbrukets byggnadsteknik sysslar man
framför allt med byggnadsfrågor och arbetsmiljöfrågor. Gösta
Gustafsson kommer att tala om detta senare. Där arbetar man för
Jordbruksverkets räkning bl.a. med ett projekt angående
utarbetande av normer för utvärdering av klimat och
luftföroreningar i nya inhysningssystem för värphöns. Man
arbetar också med utveckling av ventilationssystem för utsugning
av gödselgaser i inhysningssystem för lösgående värphöns. Även
detta projekt finansieras av Jordbruksverket. Man har gjort en
litteraturstudie och funderar också på att starta försök med
ljus i värphönsstallar. Som ni alla känner till är det fr.o.m.
nästa år krav på naturligt ljus i nya värphönsstallar. Det kan
bli problematiskt. Man vill ha en utvärdering av effekterna av
det. Man arbetar också med arbetsmiljön. Arbetsmiljön är en
oerhört viktig punkt. Det gäller luftkvalitet och ergonomi i nya
inhysningssystem för värphöns. Det gäller effekter av olika
tekniska åtgärder. Arbetsmiljöfonden betalar det projektet.
Jag skulle nu vilja övergå till en redovisning av hur jag ser
på våra projekt. Vi har ett antal problemställningar att ta hand
om dagligen och försöka finna lösningar på. Hur det ser ut om
ett antal år vet vi inte. Det är viktigt när man satsar i
fortsättningen att veta vilka som är de största problemen.
Jag vill visa er en bild från anläggningen ute i Marielund.
Där kan man se att djuren är fint befjädrade. Vi har en sådan
omgång just nu. Tyvärr är den inte särskilt representativ. Så är
det i alla fall just nu.
Jag vill också visa en bild där man kan se ett utbrott av
fjäderhackning i ett Oli-fri-system. Det skulle lika gärna ha
kunnat vara Marielundssystemet. Problemet är att detta sprider
sig i ett system av detta slag. När det övergår i kannibalism
får vi ett verkligt djurskyddsproblem. De resultat som vi har
kommit fram till är problematiska av djurskyddsskäl.
Kloakkannibalism är någonting annat. Vi har själva en omgång
djur som har drabbats av det nu. Djuren börjar hacka i kloak.
Det gäller speciellt bruna djur. Det slutar med att djuren drar
tarmarna ur det levande djuret, som förblöder och dör. Det gör
att det blir våldsamma kast vad beträffar dödlighet. Det kan bli
dödlighetstal på upp till 35 %. Det beror just på
kloakkannibalism. Å andra sidan är talen väldigt låga ibland.
Detta är mycket svårt att hantera. Om vi visste vad
kannibalismen verkligen beror på vore vi hjälpta på vägen.
Det har visats olika dödlighetstal från olika länder. I de
länder vi har samarbete med har man gjort en jämförelse mellan
djurhållning i bur och på golv. Det bästa svenska resultatet är
i genomsnitt 21 % högre dödlighet. Det sämsta är 35 % högre
dödlighet. I Norge kom för två månader sedan en avhandling som
visar samma sak. Där har man haft tre system:
Marielundssystemet, voletagesystemet och det holländska
TWF-systemet. Där har man också noterat en ökad genomsnittlig
dödlighet. Här döljer sig mycket stora variationer mellan
omgångarna. I Danmark kom en undersökning för ungefär tre veckor
sedan. Där har man undersökt näbbtrimmade djur och ej
näbbtrimmade djur. Man kunde då konstatera en genomsnittlig ökad
dödlighet på 84 % jämfört med normalt i burar. Från Schweiz kom
en ekonomisk redovisning i september förra året. Där räknar man
med en ökad genomsnittlig dödlighet på 58 % i de alternativa
systemen.
Det är alltså samma tendens överallt. Det är i huvudsak
kannibalism som är det stora problemet. Där måste man få
tillfälle att studera olika system mera, smågrupper osv. Man
måste också titta på olika djurmaterial, foderstruktur osv. Det
finns en uppsjö av olika idéer om vad som är ursprunget till
kannibalism. Problemet är att det sannolikt finns olika
anledningar till kannibalism i olika anläggningar.
Parasiter anses vara något mindre allvarligt. Men vi kan
konstatera att förekomsten av parasiter hittills har lett till
en ökad användning av medikamenter. Vi måste jobba mera med
naturlig immunisering. Jag tror också att vi måste komma fram
till ett vaccin. Björn Engström på Statens veterinärmedicinska
anstalt sitter här. Han kanske senare kan redovisa hur långt han
tycker att vi har kommit med det. I ett av de system som
förekommer i Jordbruksverkets rapport har 6 av 10 anläggningar
använt någon form av medikamenter, i besprutning eller annan
form, mot endo- och ektoparasiter, dvs. coccidios eller
kvalster. Vi kanske också måste jobba med biologisk bekämpning
av kvalster, med rovkvalster, om det är möjligt.
Arbetsmiljö -- damm och ergonomi -- är någonting man absolut
inte får glömma. Det är människor som skall arbeta i dessa
system. Marielund är det enda system där man i en praktiskt
fungerande anläggning med full beläggning har mätt dammet. Man
har då kunnat konstatera vissa stora skillnader. Dammet ökar
allteftersom aktiviteten ökar. På natten är det nästan inte
någon skillnad om man jämför med system med burhönshållning.
Ni kanske också har hört talas om fotbölder och
bröstbensdeformationer. Vi har jobbat mycket med olika typer av
sittpinnar. Det ser jag som det mest positiva hittills. Man har
fått ner dessa sjukdomar med ungefär 40 %. Det går säkert att
komma ännu lägre. Men vi är inte där ännu.
I dag sitter våra burhöns tre stycken i varje bur. Det ställs,
vad jag förstår, krav på sittpinnar också i fortsättningen.
Jag vill påpeka att dessa problemställningar är av
dokumenterat komplex natur. De har sysselsatt utländsk
forskning. Vi har haft mycket samarbete med fem sex olika länder
om detta under lång tid. Det visar att de inte har varit
lättlösta. Jag vill också påpeka att vi sysslar med ett
biologiskt material, som varierar oerhört mycket mellan olika
omgångar. Jag vill göra en drastisk jämförelse och säga att
detta inte är som att ta fram en ny bilmodell. Det handlar om
djur, och de varierar oerhört. Det är viktigt att ta till sig
det när man bedömer hur långt man har hunnit.
Jag nämnde de modifierade burarna, EMC-systemet. En anledning
till att vi tycker att det är värt att gå vidare med dessa
system är forskningsresultat som också bekräftats av en forskare
i Storbritannien. Han har skrivit brev till Jordbruksverket och
departementet och uttalat sig om dessa system. Dödligheten
ligger i dag på 5--20 % i de alternativa systemen. Den ligger
på 0,3 % i detta system. Det är en mycket bra siffra. Det är
inte troligt att den kommer att hålla sig genom alla omgångar.
Den visar dock att detta är någonting man kan gå vidare med.
Djuren kan sitta på pinne och lägga ägg i rede. Det sistnämnda
tror jag är det som djur saknar mest i en konventionell bur. Här
har de också möjlighet att sandbala. Befjädringen är också
bättre för höns i detta system. Alla problem är inte på långt
när lösta i detta system. Men det är naturligt att en forskare
går vidare med ett sådant system, när han får sådana resultat.
Summan av det hela när det gäller fördelar med olika system
anser jag vara följande. De alternativa systemen har fördelar i
och med att de ger djuren större beteenderepertoar. De ger en
större skelettstyrka. Det har vi och många andra funnit. De ger
en större rörelseyta. Detta är otvetydigt. Alternativet till
burarna är den lilla gruppen, för att inte få en spridning av
kannibalism och ett så starkt tryck. Djuren kan bilda en liten
grupp. De har ett starkt skydd mot parasiter. Det ger en
acceptabel arbetsmiljö. Det ger också en god förutsägbarhet av
resultaten: produktion, äggkvalitet, dödlighet, etc. Det ger en
god äggkvalitet i fråga om smuts och knäckägg. Vi har minimal
risk för restsubstanser, i och med att vi i stort sett inte
behöver använda sådant. Sedan gäller det om vi kan få fram ett
sådant system som kan vara en kompromiss, där vi får så mycket
som möjligt av fördelarna med golvhönshållning och så litet som
möjligt av nackdelarna med burhönshållning.
Bo Algers: Jag kommer från institutionen för
husdjurshygien på Sveriges lantbruksuniversitet och skall
redovisa litet av den forskning vi har bedrivit vid
institutionerna. Den har varit upplagd så att vi på ett tidigt
stadium, genom att studera internationell litteratur och genom
egen forskning, försökt identifiera problemområden, för att
sedan kunna koncentrera oss på de problemområden vi anser vara
mest angelägna.
Jag skall inte gå in på detaljer utan hålla mig till det som
är angeläget i dag.
Vi har på Jordbruksverkets uppdrag sysslat med utvärdering av
ny teknik för dessa djurbesättningar. En stor del av min
framställning kommer att handla om de resultaten.
När vi studerar besättningarna passar vi på att göra vissa
klimatmätningar. Vi har i dag ett tiotal besättningar med
Oli-voletagesystemet, som är ute i den s.k. fältprövningen. Vi
har dessutom ett par avdelningar med ett system som heter
Vencomatic i en experimentell fas.
Vi har gjort ammoniakmätningar i ett antal omgångar på olika
gårdar. När det gäller ammoniak och koldioxid ligger de
mätningar vi har gjort under de gränsnivåer som Agneta Brasch
har talat om.
Äggproduktion ingår i de gränsvärden som Jordbruksverket satt
upp. En av gårdarna ligger under den gräns som satts upp. Det
beror på en foderstörning, som gav upphov till ruggning hos
djuren. De slutade värpa och bytte fjäderdräkt, därav den
minskade produktionen. Det var ett tekniskt fel i systemet.
När det gäller fellagda ägg har Jordbruksverket en gräns på
2 %. Vi har haft problem med fellagda ägg i två omgångar.
Djuren var uppfödda i burar -- det gick då inte att få tag på
djur som var uppfödda i ett sådant system som krävs för dessa
anläggningar. Vi fick därför problem med golvägg. Detta är ett
välkänt fenomen. Naturligtvis skall djuren födas upp i riktiga
system för att fungera väl.
Vi har studerat förekomsten av olycksfall. Det har varit en
ganska hög frekvens av olycksfall i vissa omgångar, och då har
detaljer i inredningen inte varit riktigt rätt konstruerade. Vi
har omedelbart kunnat gå ut till tillverkaren och säga vilka fel
som föreligger. Felen har rättats till, och sedan har man fått
ner olycksfallen på en acceptabel nivå, enligt Jordbruksverkets
gräns.
Man kan också studera förekomsten av brutna klor. De resultat
som noterats har samband med de omgångar djur som råkade ut för
många olycksfall. Djuren fastnade med fötterna och bröt många
klor. I övriga omgångar har detta inte varit något problem.
Vi har nu fått resultat från några jämförbara omgångar. I två
av systemen har vi också några burrader. Vi kan alltså jämföra.
Det skall sägas att burarna inte har högsta tillåtna beläggning,
dvs. det sitter tre fåglar i varje bur, men burarna står inte så
tätt som de skulle kunna göra. Inte i någon av burarna har vi
funnit klonötare. Även där förekommer dock brutna klor.
Hos en omgång djur har vi haft problem med fotbölder. Det är
samma omgång där vi hade problem med brutna klor. Det är mycket
möjligt att dessa fenomen hänger ihop just i detta fall. I
buranläggningarna har vi inte haft några sådana problem.
Hackskador på kam kan vara ett uttryck för aggression. Detta
är viktigt att studera. Vid ett tillfälle har vi haft stora
problem med det. Det var när den belysning som användes vid
äggplockning i anläggningen hade lämnats tänd över natten. Det
illustrerar ett problem som jag anser vara mycket viktigt att
nämna i dag, nämligen problemet med bra, professionell skötsel
av dessa anläggningar. Det krävs för att de skall fungera och vi
skall få resultat som utvärderar själva anläggningen snarare än
skötseln av anläggningen.
Man kan också notera att hackskador inte har förekommit i
någon större utsträckning hos de omgångar burhöns vi har
studerat.
Bröstbensdeformationer har vi inte sett i någon större
utsträckning.
Ett stort problem som redan har nämnts, också av Agneta
Brasch, är fjäderplockning. Oerhört många djur i dessa
anläggningar blir nakna. Det är bara att konstatera att
konsekvenserna av den fjäderplockning som förekommer såväl i
burar som i dessa anläggningar sprider sig på ett helt annat
sätt i dessa anläggningar. Vi kan jämföra med buranläggningarna
och se att de inte heller håller måttet hela tiden, enligt
Jordbruksverkets gränsvärde. Det kan vara värt att komma ihåg
när man diskuterar hur säkra olika system är.
Dödligheten har varit hög i en del omgångar. Så har det varit
även i denna utvärdering av ny teknik. Faktorn kannibalism kan
variera ganska mycket. Utbrott av kannibalism ger naturligtvis
en hög dödlighet.
En nyligen gjord utvärdering i Schweiz av 241 besättningar med
golvhållning visar på att det trots allt är möjligt att klara
ganska låg dödlighet även i sådana anläggningar. Möjligheten
finns alltså. Återigen måste man ställa sig frågan: Är det
systemet det beror på eller hanteringen av systemet, eller är
det andra faktorer? Här finns andra faktorer som också kan vara
väsentliga.
Jag skall nu gå över till att tala om vad vi försöker
koncentrera oss på när det gäller forskningsinsatser på
institutionen för husdjurshygien. Fjäderhackning och kannibalism
ser vi som de helt dominerande problemen. Man kan konstatera att
beteendet fjäderhackning förekommer framför allt där det finns
sittpinnar och viloplan. Vi kan i fältstudierna försöka
identifiera var detta problem förekommer för att se i vilket
sammanhang vi skall studera det. Vi har ställt upp några frågor
som vi nu arbetar med: Hur vanligt är fjäderplockning eller
fjäderhackning? Hur många höns i en flock hackar? Under vilka
omständigheter sker det? Hur betedde sig den hackade hönan innan
hon blev hackad? Är det samma höna som svarar för fjäderhackning
och kannibalism?
Jag kan redan nu berätta om några resultat. Det har framgått
ganska klart av studier som har gjorts att det inte är samma
djur som står för fjäderhackning och kannibalism. Vi måste
alltså söka roten till dessa beteenden på olika håll.
Det finns två sorters fjäderhackning. Det har vi kunnat
fastställa så här långt i projektet. En sort skulle man kunna
kalla för mjuk fjäderplockning, ofta mot sandbadande höna, och
är sannolikt inte ett patologiskt beteende utan ett naturligt
beteende. En annan sort skulle kunna kallas för hård
fjäderplockning. Den är oberoende av beteendet hos den utsatta
hönan och kan möjligen relateras till ätande. Det är bara den
hårda fjäderplockningen som resulterar i att fjädrarna dras ut
och försvinner från hönan. Det är bara ett fåtal hönor som utför
denna hårda fjäderplockning. Men det är inte samma hönor som är
kannibaler.
Vi vill nu gå vidare med dessa studier. Samtidigt kan vi
konstatera att det inte är någon större idé att försöka bygga
upp ett system och se hur mycket fjäderhackning det blir där och
sedan bygga upp ett annat system och studera samma sak. Då
kommer vi aldrig fram till problemets kärna. Vi vill i stället
försöka hitta roten till det hela. Jag vill dra en parallell med
svansbitning hos grisar. Man har försökt hantera svansbitning
hos grisar genom att släcka ljuset i svinstallarna. Ett annat
sätt är att klippa av grisarnas svansar. Med sådana åtgärder
kommer man aldrig åt orsakerna. Man botar symtomen. Vi tror inte
att vi kan få vare sig burar, alternativsystem eller något annat
system att fungera om vi inte angriper orsakerna till problemen.
För att illustrera hur jag tänker vill jag visa en bild på en
kycklinghjärna i genomskärning. I en sådan kan man identifiera
olika nervcentra, bl.a. ett som vi för enkelhetens skull
kallar IMHV. Man kan påverka utvecklingen av detta nervcentrum
på olika sätt. Genom att träna en nyfödd kyckling kan man
påverka längden av vissa nervceller i vänster del av hjärnan.
Kycklingar som har fått träna ett visst beteende skiljer sig
från kycklingar som inte har fått göra det. Genom att föda upp
kycklingar i mörker kan man uppnå samma effekt. En kyckling som
föds upp i mörker får sämre utvecklat nervsystem och beteende --
vi talar om det centrala nervsystemet. I dag föds i allmänhet
våra kycklingar upp i mörker.
Vi menar att det är här man måste attackera problemen med
fjäderhackning och kannibalism, och inte genom att kanske
modifiera någon sittpinne i det ena eller andra systemet. De
problemen kan vi bara lösa genom att sätta in våra
forskningsinsatser här. Den framtida inriktningen måste, som jag
ser det, vara en fortsatt prövning av ny teknik där vi kan
identifiera samband mellan hälsotillstånd och beteende. Vi måste
dessutom identifiera och riskvärdera dessa olika orsaksfaktorer
för uppkomst av fjäderhackning, kannibalism och även fotskador.
Slutligen måste vi inrikta oss på att studera effekter av
uppfödningen på anpassningsförmågan hos värphöns. När det gäller
utvärderingen av ny teknik är det inte några djur som har fötts
upp i en exakt likadan anläggning som de senare som värphöns har
levt i.
Jag vill avsluta med ett par kommentarer. Den första
kommentaren vill jag göra med anledning av
Jordbruksdepartementets förslag, i vilket man betonar vikten av
att få bättre kontakter med internationella aktiviteter. Man
skall snabbutreda om den schweiziska tillståndsgivningen i fråga
om de nya systemen kan användas av oss i Sverige som den är
eller möjligen med vissa kompletteringar. På så sätt skulle man
snabbt kunna få fler system på marknaden. Jag menar att det är
nödvändigt för att ge uppfödare och äggproducenter erfarenheter.
Många av problemen i dagens besättningar beror på brist på
erfarenheter. Det finns en hel del tillgänglig kunskap som vi
skulle kunna använda.
Gösta Gustafsson: Mitt namn är Gösta Gustafsson. Jag är
statsagronom vid institutionen för lantbrukets byggnadsteknik i
Lund. Som namnet säger är det en institution som först och
främst arbetar med frågor kring byggnadernas utformning. Inom
forskningen för nya inhysningssystem för värphöns är vi först
och främst verksamma när det gäller arbetsmiljöfrågor,
klimatteknik och luftföroreningar.
Beträffande arbetsmiljön i nya inhysningssystem är det
följande frågeställningar som vi vill ta upp: luftföroreningar,
ergonomi och olycksfallsrisk.
När det gäller luftföroreningar finns det några komponenter
som bör beaktas, nämligen damm, ammoniak, koldioxid, endotoxin
och en del andra föroreningar.
Beträffande ergonomi och olycksfall ingår sådana frågor som
arbetsställningar, arbetsrörelser, risken för olycksfall,
arbetsorganisation och tidsåtgång i systemen samt psykisk
belastning, buller och belysning.
Jag vill göra några kommentarer angående nivåer när det gäller
luftföroreningar. Det finns hygieniska gränsvärden som är
angivna av Arbetarskyddsstyrelsen och Jordbruksverket.
Arbetarskyddsstyrelsen anger ett nivågränsvärde på 25 ppm i
fråga om ammoniak. Föroreningen ammoniak härrör egentligen
enbart från gödsel. Den finns i alla stallsystem och är i mycket
hög grad beroende av lagringstiden eller mängden lagrad gödsel i
stallarna.
Nya inhysningssystem för värphöns innebär automatiskt en ökad
mängd gödsel inne i stallarna. Det bör dock poängteras att det
finns burhönssystem där det också förekommer stora mängder
gödsel. Även i dessa fall kan mycket höga halter uppnås.
Koldioxid produceras i huvudsak av djuren själva genom
utandningsluften. Vi menar att de nivåer som förekommer inte är
något hygieniskt problem. Man klarar gränsvärdena.
Svavelväte är en förorening som normalt inte förekommer i
värphönsstallar. Däremot är damm en förorening som innebär ett
problem i djurstallar. Fjäderfästallar och svinstallar är de
stalltyper som uppvisar de högsta halterna. Damm produceras från
flera källor. En källa är djuren själva, men även foder och
strömedel kan bidra. En viktig faktor när det gäller nivåerna av
damm är djurens aktivitet. Vi har gjort en hel del mätningar och
också inventerat utländska undersökningar. Vi drar den
slutsatsen att dammhalten ligger högre i lösgående system än i
burhönssystem. Det bör också poängteras att exponeringen av damm
varierar kraftigt över dygnet. Vid skötselarbete är det normalt
en högre aktivitet i stallmiljön. Det innebär att halterna kan
bli så höga som uppemot 25 mg per kubikmeter.
Vad är det då för faktorer som påverkar dessa föroreningar?
Dessa kan ge en indikation på hur problemen kan lösas.
Det är väldigt många faktorer i stallmiljön som påverkar
avgivning och koncentration av ammoniak. Alla dessa
miljöfaktorer kan inte påverkas, men jag vill först och främst
peka på mängden gödsel och gödselns ålder. Man kan inte uppnå en
ideal utspädning genom att öka ventilationen. En ökning av
luftväxlingen ökar avgivningen och produktionen av ammoniak. Vi
vill betona följande åtgärdstekniker för en förbättring av
situationen: kortare lagringstider av gödsel och en utveckling
av utformningen av ventilationssystem så att föroreningen fångas
upp där den alstras. En upptorkning av ströbäddar kan innebära
en minskad avgivning och koncentration av ammoniak.
När det gäller damm är det ett flertal faktorer som påverkar
halterna och avgivningen. Den viktigaste faktorn är aktiviteten.
Halterna är alltid höga vid arbete i stallmiljön. Andra faktorer
är djurtäthet, antalet djur per kvadratmeter. Djurens ålder har
en viss betydelse beroende på fjäderdräktens kondition.
Fuktförhållanden, strömedel och ventilation kan också ha en viss
inverkan.
Vi bedömer dammproblematiken som svårare än förekomsten av
ammoniak. Vi har arbetat en hel del med åtgärdsteknik när det
gäller damm i svinstallar. Tyvärr är inte alla modeller
tillämpbara i fjäderfästallar. De metoder som vi ändå anser
väsentliga att pröva är dimspridning -- dvs. tillförsel av fukt
-- och eventuell behandling av fjäderdräkten. Typ av fodermedel
kan också ha en viss betydelse.
Jag vill avsluta med att tala litet om ergonomi och
olycksfallsfrågor. Dessa problemställningar måste beaktas. När
det gäller arbetsställningar och arbetsrörelser måste man beakta
golväggsfrekvens, renhållningsarbete, tillsyn av djur, vatten
och foder. Man bör vara medveten om att det är fråga om ganska
trånga inhysningssystem där det finns djur överallt, vilket
innebär ett problem när det gäller arbetsställningar,
arbetsrörelser och ergonomi. Beträffande olycksfallsriskerna
finns det först och främst en risk för rivskador vid den rena
djurhanteringen.
Arbetsorganisation är en viktig del både när det gäller att
förbättra ergonomi och att minska exponeringen av föroreningar.
Psykisk belastning bör beaktas. Det är ofta ett ensamarbete inne
i stallarna, där det kan förekomma flera tusen djur. Buller och
belysning bör också beaktas.
Till sist vill jag göra en lista över det som vi ser som
utvecklingsbehoven när det gäller att förbättra situationen i
lösgående system. Damm är nog fortfarande det svåraste problemet
från arbetsmiljösynpunkt. Dammet kan också innehålla vissa
skadliga substanser, t.ex. endotoxiner och olika typer av
mikroorganismer. Golvägg: utveckling av teknik för att plocka
fellagda ägg. Strömedel tillsammans med gödsel är en miljöfaktor
som är av central betydelse i stallmiljön. Den påverkar både
dammförekomst och ammoniakavgivning och även risken för
utbredning av smittotyp. Här är det angeläget att det sker en
fördjupad forskning av hur en ströbädd skall skötas och fungera.
Arbetsorganisation och ljus är områden som ytterligare bör
undersökas. Det gäller t.ex. förekomsten av fönster och
psykosociala frågeställningar. Gödselhantering över huvud taget
bör ytterligare utvecklas för att förekomsten av gödsel i
stallsystem skall kunna minskas. Det är vidare angeläget att
utveckla teknik för att hantera djuren, att utveckla material
och att arbeta med olika klimatiseringsfrågor.
Ordföranden: Jag vill tacka samtliga föredragshållare. Det
var väldigt intressant att lyssna till er, och vi fick en del
svar på de frågor som vi i förväg hade tänkt ut. Jag föreslår nu
att vi tar en 20 minuter lång paus.
Ordföranden: Vi går nu över till frågorna. Jag har en
talarlista, där ledamöterna har anmält sig i förväg för att få
ställa frågor.
Ingvar Eriksson: Vi har här hört en hel del om den
forskning och de försök som har pågått under ett antal år. Det
som kan konstateras är att de framsteg som man hoppades på inte
har uppnåtts. Jag ställer mig oroligt frågan: Klarar man av
detta inom den tid och med de målsättningar som avsågs från
början? Jag vill gärna ställa frågan till näringen.
Från det att man har godkända kontrollsystem för inhysning av
värphöns tar det en viss tid att få fram djur, att få fram nya
byggnader och att över huvud taget komma i gång med
produktionen. Det är då mycket angeläget för oss i
jordbruksutskottet att få fakta på bordet. När systemen är
godkända bör man om möjligt komma i gång med målsättningen 1999.
Rune Fredell: Jag representerar Kronägg,
Lantbrukskooperationen och en del av näringen. De
förutsättningar som ges i regeringens skrivning är helt
oacceptabla från näringens sida. Om den skrivningen skulle antas
har nedmonteringen av svensk äggproduktion redan börjat.
Vi satt i ett sammanträde på Jordbruksverket i förra veckan
och fick där uppgiften att vi var tvungna att ha ett extra
sammanträde här för att eventuellt diskutera import. Vi har
alltså ett investeringsförbud i dag, och det sker praktiskt
taget ingen investering i alternativa system. Dessutom måste
alla -- kläckeriföretag, uppfödare, äggpackerier och producenter
-- ha en betydligt längre framförhållning. Här har alltså
jordbruksutskottet, med sin breda kunskap, en unik möjlighet att
ändra på regeringens skrivning och ge näringen den övergångstid
som behövs, endera med ett tidsbegränsat dispensförfarande eller
genom att inte ange 1999 som tidpunkt för burförbud i den här
lagstiftningen.
Ordföranden: Jag vill fråga om LRF har samma uppfattning.
Eva Tejle Ekbjörn: Jag överlät frågan till Kronägg, därför
att jag tyckte att den var mer detaljerad och gällde hur lång
tid detta tar.
LRF:s uppfattning är att det inte finns -- det framgår av
redovisningar -- något system som fungerar eller som är
acceptabelt i dag. Därför har vi från LRF föreslagit att en
kontrollstation sätts in redan 1996. Innan vi har ett
alternativt system kan vi absolut inte bestämma
avvecklingstiden. Därför har vi sagt att avvecklingstidpunkten
år 1999 är oacceptabel. Det är LRF:s inställning.
Håkan Andersson: Man har gett en stoppsignal för näringen
genom avvecklingsbeslutet, men det finns ingen startsignal för
uppsättningen av ny produktion. Det finns inte ekonomiska
incitament för enskilda lantbrukare att påbörja investeringar.
På den punkten måste det fattas ytterligare beslut från
riksdagens sida.
När äggbrist uppstår är det normala att någon begär att
införselavgiften sänks eller tas bort. Det kommer säkert att ske
under den närmaste tiden, därför att det kommer att uppstå en
brist på ägg i landet. I det läget blir importen mer eller
mindre fri, och det betyder att priset på ägg i Sverige kommer
att stabiliseras på en nivå som importpriset anger. Den
prisnivån är inte tillräckligt hög för att producenter skall
starta produktion med alternativa system, eftersom
produktionskostnaderna är högre i alternativa system än i
burproduktion.
Vi ser det alltså som praktiskt taget omöjligt att få i gång
en omställning av branschen med de förutsättningar som är givna.
Torbjörn Eriksson: Jag är vice ordförande i SFS, Svenska
Ägg, och vi företräder hela näringen. Jag kan först säga att det
här är klart på en punkt: Vi är positiva till tanken att man
skall försöka hitta ett system som fungerar på ett bättre sätt
än den nuvarande buren.
När det gäller frågan om huruvida det är möjligt att klara det
här fram till 1999 är vår inställning mycket tydlig: Det är helt
omöjligt. Som redovisades här tidigare, kan möjligen det första
systemet släppas 1995. På den korta tid som återstår till dess
är det inte fysiskt möjligt att byta ut 6 miljoner hönsplatser
-- även om vi skulle konstatera att alla de problem som
redovisats vore lösta.
Vi är därför mycket bestämda i vår uppfattning att det måste
bli en förskjutning av tidpunkten för ikraftträdandet. Jag
instämmer i LRF:s uppfattning att en kontrollstation bör införas
1996, då man kan ta ställning till hur lång tid som behövs för
att genomföra en seriös omställning.
Jag kan också tillägga att jag själv har haft alternativ
produktion sedan 1988--1989. Vi har också byggt ut den
verksamheten i år. Jag ser personligen mycket positivt på den
typen av system, men det innebär också att jag är mycket
medveten om dess begränsningar -- förutom dess fördelar.
Ingvar Eriksson: När vi här får höra att näringen säger
att nedmonteringen av svensk äggproduktion redan har börjat
måste vi se väldigt allvarligt på det. Man kan diskutera
dispenssystem och annat för att få mera tid, men jag vet inte om
näringen är intresserad av det. Problemet är uppenbarligen, om
vi får för låg produktion i landet, att vi kommer att bli
beroende av import av ägg, av allt att döma från höns som har
det väsentligt mycket sämre.
Då bör denna fråga ställas till konsumentsidan: Är man beredd
att acceptera ägg från utlandet, med sämre förutsättningar för
uppfödning, och kanske till betydligt högre priser? Är man
beredd att ta hänsyn till de praktiska problem som uppstår på
grund av att utvecklingen tyvärr inte går tillräckligt fort?
Rune Fredell: Jag skulle vilja visa en overheadbild som
visar situationen på marknaden vid en eventuell import av ägg
från utlandet, innan konsumentsidan kommer in.
(Bild visas) Det här är alltså situationen beträffande
självförsörjningsgraden i de olika länder som det är tänkbart
att vi kan importera ägg från. Sverige har en
självförsörjningsgrad på 102 %, Finland 103 %, Norge 101 %
och Danmark 104 %. Även om de här siffrorna nu skulle behöva
justeras upp några procent, är det mycket marginella kvantiteter
som vi kan komma över vid en import.
Det land som har den i särklass största produktionen är
Holland. Jag vill rikta det här till konsumentfolket: Vi vet
under vilka förhållanden äggen produceras i Holland. Vi önskar
inte att det skall bli nödvändigt att börja importera skalägg
för humankonsumtion från Holland.
Det finns vissa andra små partier ägg att komma över, under
vissa tider av året, men det kan inte ske en kontinuerlig import
till Sverige, med de system som finns utomlands. Det som kommer
att ske är möjligtvis att svenska företag etablerar sig
utomlands för att producera ägg för den svenska marknaden, t.ex.
i östländerna eller i våra grannländer. Det är absolut ingen väg
som vi borde tillåta.
Man har också i alla papper sagt att vi skall värna om den
svenska äggproduktionen, den svenska spannmålsodlingen, det
öppna landskapet, sysselsättningen och framför allt säkra
livsmedel.
Jan-Erik Nyberg: Jag kommer från Konsumentberedningen. Det
är en fråga som har kommit bort i föredragningarna, som
naturligtvis är den centrala ur konsumentsynvinkel, och det är
att det är viktigt att vi kan upprätthålla den höga hygieniska
standarden och hälsostandarden på både ägg och fågelkött i
Sverige. Salmonellafriheten står som symbol för det här. Det bör
skjutas fram litet mer i diskussionen. Det är viktigt att det är
tryggt och bra för konsumenterna. Det är naturligtvis också
viktigt att det är bra för hönorna.
Ingvar Eriksson ställde två frågor. Det är självklart att
import av sämre ägg inte är i konsumenternas intresse. Vi skall
inte ställa till det så att vi måste importera sådant som är
sämre än det vi skulle kunna producera själva. Däremot får man
naturligtvis räkna med -- som det egentligen alltid har varit --
att fylla på med viss andel import när efterfrågan är som
störst.
Den andra frågan var: Är man från konsumentsidan beredd att
beakta praktiska problem? Ja, det blir man tvungen att göra. Det
är självklart.
Vi har skrivit till Jordbruksdepartementet i den här frågan,
vilket också många andra har gjort. Vår huvudsynpunkt är att det
vore fel signal att nu fatta beslut om att flytta fram
tidpunkten för burförbudets ikraftträdande. Det är nödvändigt
att vi sätter ett större tryck på omställningsarbetet,
innefattande bl.a. ett ökat stöd till intensivare
forskningsinsatser. Vad man möjligen skulle kunna göra är att
införa en kontrollstation, som LRF föreslår, kanske 1996--1997.
Att flytta fram tidpunkten vore olyckligt också från en annan
synpunkt. Anläggningarna med burar blir allt äldre, och det vore
naturligtvis olyckligt för näringen och dess struktur om den här
situationen mer eller mindre permanentades långt in på
2000-talet.
Turid Ström: Jag är ordförande i en nybildad
konsumentorganisation som heter Sveriges konsumentråd. Den
består av elva riksorganisationer. Vi har deltagit i
diskussionen litet vid sidan om, eftersom en del av våra
organisationer är aktiva inom Konsumentberedningen.
Jag vill bara säga att vi givetvis står bakom den uppfattning
som organisationerna inom Konsumentberedningen har, dvs. de
synpunkter som Jan-Erik Nyberg här gav uttryck för.
Jag blir litet förvånad över frågan om konsumenterna skulle
kunna acceptera import av ägg. Jag tycker kanske att
diskussionen i första hand bör handla om huruvida vi kan klara
vår självförsörjningsgrad. Från konsumentsynpunkt är det viktigt
att understryka att den produktion som sker i landet i dag
uppskattas väldigt mycket av konsumenterna, givetvis i synnerhet
av hälsoskäl, när det gäller salmonellafrihet och liknande.
Jag vill gärna i diskussionen föra in en synpunkt som
framkommit tidigare, nämligen att det inte finns något
ekonomiskt incitament. Från konsumentsynpunkt vore det
värdefullt om man nu kunde starta ett arbete med ett
märkningssystem, så att konsumenterna får möjlighet att visa i
praktisk handling vilket system de föredrar och om de är villiga
att betala mera för vissa sorters ägg. Det är kanske den
viktigaste konsumentsynpunkten som vi kan åstadkomma här i dag.
Hur detta skall göras och vem som skall ha ansvaret för det --
Konsumentverket, Livsmedelsverket eller någon annan -- är en
fråga som egentligen inte har kommit upp på dagordningen ännu.
Kanske Konsumentverket kan säga något om det.
Agneta Gillback: Det är inte bara hälsoskälen utan även de
etiska aspekterna som har stor betydelse. Konsumentverket har
sagt att ett uppskjutande av burförbudet är olyckligt.
Ett införande av ett märkningssystem skulle kunna innebära att
konsumenterna kan välja vad de önskar köpa. Vi är villiga att
medverka till ett märkningssystem. Vi vill också framföra att
det inte bara är begreppen utan även dekor och bild som har stor
betydelse när det gäller märkning.
Ordföranden: Det är många som vill ha ordet, men vi måste
låta ledamöterna ställa sina frågor. I mån av tid får vi
återkomma till detta på slutet.
Inga-Britt Johansson: Det påstås att Jordbruksverket vid
behandlingen av den här rapporten inte har låtit sitt
djurskyddsråd yttra sig. Det kanske är fel, men jag tolkar det
så att det möjligtvis även på den veterinära sidan finns olika
uppfattningar om hur långt forskningen har kommit och hur den
har bedrivits.
Jag skulle därför vilja höra Sveriges veterinärförbunds
synpunkter på den utveckling vi kan se och vad man skulle kunna
göra ytterligare inom forskningen för att skynda på processen.
Dessutom skulle jag vilja påpeka, i samband med den tidigare
diskussionen, att vissa butikskedjor faktiskt inte får tag på
den mängd alternativägg som konsumenterna efterfrågar i dag.
Lars Audell: Jag är vald av Sveriges veterinärer att ingå
i Jordbruksverkets djurskyddsråd. Jag är inte expert på
äggproduktion, men jag har sedan tolv dagar tillbaka vid min
sida pensionerade professorn Ingvar Ekesbo från Skara. Jag har
själv begärt att få vara med både vid departementets utfrågning
och här i dag, just av den anledningen att jag sitter med i
djurskyddsrådet.
Vi har under drygt ett halvt års tid diskuterat alternativ i
produktionen, och vi hade hoppats få framföra våra synpunkter,
som vi ansåg vara väl underbyggda. Djurskyddsrådet är ju
initierat av den tidigare regeringen, för att förbereda och ge
råd till Jordbruksverket. Vi blev inte hörda i den här frågan,
och vi väntar fortfarande på att få veta varför vi inte
utnyttjades som ett beredningsorgan. Jag kan inte tala för rådet
i dess helhet när det gäller vilken åsikt rådet hade om
rapporten. Jag är alltså inte expert själv, men jag har en
relativt stor erfarenhet av vetenskapliga utvärderingar.
När man försöker granska den här rapporten objektivt blir man
besviken på avsaknaden av kontrollgrupp. Problemen med nuvarande
system, där var fjärde bur i landet i dag är mer än 13 år
gammal, beskrivs dåligt, för att inte säga inte alls. Det är
alltså bara 10 % av burarna som är gjorda de senaste fyra åren,
dvs. som är så bra som diabilden på burhöns tidigare visade. Vi
får alltså inte veta.
Det pratas hela tiden om ribban, den acceptabla ribban, men i
rapporten får vi inte veta var ribban ligger i dag. Var ligger
ribban för dagens burhöns? Vi får visserligen veta vad som
gäller för ammoniakutsläpp -- det är det enda som jag kan tolka.
Vi får heller inte veta hur mycket en utvärdering kostar och
hur hälsovådlig en korrekt tillsyn är i dagens system. Går man
in i dagens bursystem och gör en ordentlig tillsyn blir det ett
fruktansvärt kackalorum. Dammnivåerna och de ohygieniska
nivåerna nämns inte alls i rapporten.
Sveriges veterinärförbund har alltså varit kritiskt i sitt
svar. Vi anser att utredningen delvis är otillfredsställande.
Jag ser inte att rapporten ger tillräcklig grund för att skjuta
på förbudet.
Björn Engström: Jag är veterinär och har jobbat med
fjäderfä på SVA sedan 1976. Jag håller med Lars Audell om att
det i den rapport som Jordbruksverket framtagit finns vissa
brister, just på den punkten att det inte har gjorts någon
jämförelse med situationen för burhöns. Det beror troligen på
att man hade det som grund när man började det här arbetet.
Ribban, som Ragnar Tauson nämnde i sitt föredrag, utgick från
burhönsen och låg på ungefär 5 %. Man lade sedan ribban på
9 %, därför att man vet att det blir litet högre dödlighet så
fort man släpper lös hönsen.
Det finns alltså riktiga synpunkter i kritiken. Det finns
expertis inom veterinärkåren som Veterinärförbundet kunde ha
vänt sig till i frågan. Andra delförbund har gett svar till
Veterinärförbundet i den här remissomgången. Det är litet
märkligt att Veterinärförbundet inte har vänt sig till
experterna på värphöns innan man yttrar sig.
Ragnar Tauson: Det frågas om ribban. Jag är förvånad över
den frågan. Åtminstone hela vår forskning har haft burarna som
norm, så hade man läst rapporten och sett på de tal vi angivit
hade detta inte framstått som någon stor fråga, tror jag.
Däremot har väl Jordbruksverket inte kommenterat det här i sina
utlåtanden -- det är en annan sak. Det gäller de senaste tolv
åren i Danmark och dödlighet hos golv- och burhöns. Det stämmer
ganska bra som Björn Engström sade: Siffran för burhöns ligger
någonstans mellan 5,5 och 7,5 %. Materialet från Danmark är
mycket omfattande -- det avser ungefär 2,1 miljoner höns.
Siffrorna från Funbo-Lövsta visar hur stor dödligheten har varit
under de senaste tio åren, och de stämmer också ganska bra med
de danska resultaten. Jag var själv med i den referensgrupp som
diskuterade sig fram till siffran 9 %, och den är satt med
relativt hög marginal. Sådant här material saknas egentligen
inte någonstans i dag, utan det är mycket lätt att få tag på.
Lars Audell: Jag tvivlar inte alls på att det finns
material på massor av punkter och kanske även material som visar
prydligare resultat än vad vi ser från de golvförsök som
redovisas här. Vad jag saknar är ribbans läge i rapporten, som
gjorde att vi i Veterinärförbundet tyckte att vi inte kunde ta
ställning.
Ordföranden: Då har du fått svar, Inga-Britt Johansson.
Vill du ställa någon följdfråga?
Inga-Britt Johansson: Vad är det för politiska beslut som
skulle behövas för att man skulle kunna snabba upp forskningen?
Går det att snabba upp den? Det antyddes även från
Jordbruksverket att det fanns för litet pengar. Men finns det
tänkbara program som skulle kunna komma i gång snabbt?
Ordföranden: Du vänder dig till Jordbruksverket?
Agneta Brasch: Jag berättade litet grand om detta.
Det har ju ibland sagts i kritiken: Varför kommer man inte i
gång? I den forskningspolitiska propositionen 1990 förde man
fram det anslag som redan fanns till djurskyddsfrämjande
åtgärder. Men det dröjde fram till februari 1991 innan vi fick
den regeringsskrivelse som gjorde att vi kunde gå ut och aktivt
arbeta med frågan. I den skrivelsen från regeringen stod det att
en stor del av de här pengarna skulle användas till alternativa
inhysningssystem. Det stod också att vi skulle dela ut pengarna
i samarbete med SJFR. Vi tog då tillsammans fram ett program --
det var två professorer, Hans Victorsson och Göran Jönsson --
som på dåvarande Lantbruksstyrelsen och SJFR:s uppdrag lade fram
programmet på hösten, och sedan gick vi ut med ett erbjudande
att man kunde söka pengar. När det gäller den biten är det fyra
institutioner som vi har satsat på. I regel är det
treårsprojekt, och de löper 1992, 1993 och 1994. Det gäller
Lövsta, Institutionen för husdjurshygien, SVA beträffande
coxidios och Lantbrukets byggnadsteknik nere i Lund med olika
klimatiseringsfaktorer osv.
Vi har hela tiden känt till att problemen i de nya systemen är
stora, och vi har försökt se efter vilka möjligheter vi har att
få fram nya resultat litet snabbare. Det blev ömsesidig kontakt
med Stiftelsen Lantbruksforskning som var beredd att satsa 2
miljoner per år. Vi sade att vi skulle kunna öka satsningarna
med 1 miljon per år. Det här året har Stiftelsen och vi skrivit
ner ett forskningsprogram tillsammans, och vi kommer i dagarna
att kungöra vilka forskningsprojekt som beviljas medel.
Detta upplever jag som en nysatsning. Sedan har vi möjligheter
att så småningom sätta in mera medel i det nya
forskningsprogrammet i och med att vårt program tillsammans med
SJFR löper till sista året, 1994.
Förutom forskningsinsatserna, som ni sett resultatet av i dag,
har vi varje år avsatt ungefär 1/2 miljon till prövningen av ny
teknik. Dessa pengar går till de forskningsansvariga, och en
liten bit går -- som jag sade -- till de olika lantbrukarna som
svarar för registreringen. Det är ju egentligen meningen att det
anslag som vi får skall användas även till andra djurslag, men
utrymmet i fortsättningen för dessa är mycket begränsat; vi tar
så stor andel vi någonsin kan till just fjäderfäsidan.
Ordföranden: En direkt fråga: Vad skulle behövas för att
ni skulle klara det här till 1999? Kan vi som politiker göra
någonting?
Agneta Brasch: Ge oss tid! Om vi får mera forskningsmedel
tycker jag att ni också skall fråga forskarna vad de specifikt
vill satsa på om de skulle få mera forskningsmedel. Men
problemet löses inte bara genom mera resurser. Jag har lärt mig
under åren att när det gäller forskningen rör det sig om kunnigt
folk som kan arbeta med de olika bitarna. Det är inte så att de
här forskarna finns tillgängliga plötsligt bara därför att man
har medel. Naturligtvis underlättar tillgång till medel alltid
forskning och utvecklingsarbete. Sedan är tiden viktig och
möjligen också -- något som vi inte har diskuterat så mycket och
som jag sade att vi inte i någon större utsträckning kunde svara
för från Jordbruksverkets sida -- någon form av stimulansbidrag
till dem som vill ändra om sina system.
Bo Algers: Jag som forskare vill bara göra en kort
kommentar, för jag tror att alla vi inblandade forskare är
överens om att det har varit allt annat än en långsiktig
forskningssatsning som har präglat medelstilldelningen i det här
sammanhanget. Man borde redan 1988 ha gått igenom vilka
satsningar som behövde göras och så upprätta en tioårig plan för
den satsningen, med utvärderingar naturligtvis under hand.
Vi får inte göra om misstaget nu. De satsningar som vi kan
göra fr.o.m. i dag får heller inte bli för kortsiktiga, utan de
måste bli långsiktiga, särskilt när det gäller ett sådant här
ämnesområde. Det är nämligen så, att utanför de
forskningsinstitutioner vi har står inte en kö av mycket
kompetenta forskare på fjäderfäområdet och väntar på att komma
in och få jobb, utan vi måste bygga upp kompetens här. Mot den
bakgrunden är det närmast otroligt att vi har kunnat övervintra
-- jag vill nästan kalla den period som har varit tills nu för
en vinter.
Jag vädjar om fortsatta satsningar men också långsiktiga
satsningar, och jag tror inte att året 1999 när det gäller de
satsningarna får bli något magiskt år.
Ordföranden: Nu är det flera som vill komma in i
diskussionen. Jag ber er fatta er kort.
Ragnar Tauson: Jag håller med Bo Algers om att det måste
vara långsiktighet när det ges medel, så att man slipper att
vartenda år söka medel för projekt som borde löpa naturligt.
Det frågades hur forskningen kan vara hjälpt. Jag tror att den
kan vara hjälpt också genom att vi är mer flexibla när vi tittar
på projekten. Vi har nu sagt att höns inte skall få hållas i
bur. Fortfarande kan ingen definiera vad detta med bur är. Jag
redovisade några resultat från EMC-systemet som nu startas upp i
fyra olika länder som vi samarbetar med. Vi måste kunna se till
andra system och inte göra någon klassificering till bur eller
ej. Vi borde se till vad djuren skall utföra i stället. Vi måste
alltså nå mer flexibilitet. Vi kan inte slå huvudet i samma dörr
fem år i rad. Vi måste pröva att slå huvudet i andra dörrar och
se om de också öppnar sig och vad det hela leder till.
Björn Engström: Som har framgått tidigare här i dag är ju
de två stora problemen fjäderplockning och kannibalism. Dessa
har man utrett och forskat kring under många år i många länder
utan att man direkt löst dem. Man har sett att har man strö får
man mindre problem än om man använder nätgolv osv. Men man har
kommit väldigt liten bit på väg i den här forskningen. Det är en
rad faktorer som oberoende av varandra påverkar hönsen och kan
ge upphov till sådana här utbrott. Det är djurmaterialet,
fodret, själva utrustningen och skötaren. En massa faktorer
dyker upp. Bara vid en överljudsbang händer det en mängd saker
som man inte själv kan kontrollera och som får stora följder.
Det är väldigt svårt att säga att ger man större resurser till
forskningen löser man problemen till ett visst datum. Man kan
jämföra det här med utvecklingen av bilmodeller. Den kan man ju
bestämma, men utvecklingen av ett system för hållande av husdjur
kan man inte tidsbestämma. I och med att så många faktorer
samtidigt måste undersökas finns det stor anledning att skjuta
på det hela för att komma fram till bra lösningar.
Ordföranden: Jag tror att vi stoppar här litet för att få
fram några nya frågor, så återkommer vi till de här sakerna i
slutet av utfrågningen.
Bengt Rosén: Låt mig först för dem som kanske inte känner
mig tala om, att innan jag kom in i riksdagen 1985 var jag
verksam i ett släktföretag inom spannmåls- och foderbranschen.
Eftersom riksdagsarbetet är ett heltidsarbete är det åtta år
sedan jag lämnade mitt tidigare arbete, men jag blir ständigt
påmind om det. Jag blev det under kaffepausen, och jag brukar
bli det när sakargumenten tryter i djurvännernas tidning och när
professor Ekesbo och jag debatterar hemma i Skaratidningen. Även
om det inte stör mig -- som politiker måste man tåla det mesta
-- tycker jag det är litet svagt att man försöker
misstänkliggöra en debattör genom att ange ett visst ursprung.
Nog om detta. För att använda djurskyddslagens uttryck har jag
betett mig en smula naturligt nu -- som hackkyckling har jag
hackat igen.
Jag skulle vilja ställa en fråga till djurskyddsvännerna, som
jag i övrigt mycket uppskattar för deras arbete. Vi som var med
1988 vet att det var en enig riksdag som tog beslutet om den nya
djurskyddslagen. Det är också en stor enighet om att vi skall
överge det gamla bursystemet. I den skrivelse som regeringen
lämnat nu skriver jordbruksministern att han uppfattar att det
också finns en bred enighet i dag om att vi skall se till att vi
behåller vår produktion av ägg i Sverige. Då vill jag fråga
djurvännerna hur de ser på detta, och jag gör det utifrån
framtidsperspektivet att oavsett om vi kommer med i EG eller det
blir GATT som tar över kommer konkurrensen att öka på det här
området. Vi kommer inte att internationellt kunna skilja oss
alltför mycket i prisbilden här i Sverige. När jag som politiker
har försökt ta fram politiska medel för att kompensera
merkostnader har jag funnit att det är oerhört svårt -- ja,
nästan omöjligt i det budgetläge vi har. Jag undrar inför detta
perspektiv: Är det fortfarande så att ni från
djurskyddsorganisationerna ser en fördel med att vi kan behålla
vår produktion i Sverige, eller går det lika bra att importera
ägg?
Birgitta Carlsson: På din fråga vill jag först svara att
burhönsnäringen har ända sedan 1988, när beslutet togs i
riksdagen, med alla medel motarbetat detta beslut.
Burhönsnäringen har inte tagit några som helst initiativ för att
utveckla en alternativ produktion i Sverige. Om man tittar på
regeringens genomgång av de medel som har getts till utveckling
av alternativ under de gångna åren kan man konstatera att de
medel som kommit från näringens sida utgör det allra lägsta
beloppet och att t.ex. djurskyddsorganisationerna har gett mera.
Det säger ju en hel del om intresset.
Dessutom har vi här i dag från näringens sida hört
fruktansvärda scenarion anges om vad som kommer att hända.
Exempelvis är svenska burhönsuppfödare tydligen intresserade av
att flytta sin produktion utomlands och kan t.o.m. tänka sig att
flytta den till östländer och alltså fortsätta med synnerligen
dåliga system för hönsen. Näringen anlägger alltså inte några
djurskyddsaspekter.
Jag vill säga detta som en utgångspunkt och efterlyser ett
intresse från näringens sida för att satsa på alternativa
system.
När det gäller den svenska äggproduktionen framöver är det
alldeles självklart att vi vill att det skall finnas en
produktion i Sverige. Men förutsättningen för den svenska
äggproduktionen måste vara att djuren kan leva ett bra liv, och
det innebär enligt den svenska djurskyddslagen att de skall
kunna få utlopp för sina naturliga beteenden. Då går det inte
att föda upp djuren i burar -- även om Ragnar Tauson försöker
propagera för ett större bursystem.
Låt mig bara få göra en kommentar till EMC-systemet. Ragnar
Tauson angav ju väldigt bra siffror från en studie beträffande
EMC-burarna, men han hade lika väl kunnat ta fram sådana bra
siffror för alternativa system, om han bara hade anfört ett enda
exempel.
Jag återgår till Bengt Roséns fråga.
För det första finns det i dag en större efterfrågan på ägg
från frigående höns än vad det finns tillgång till. KF i
Stockholm har sålt sådana ägg sedan 1986, och flera andra
företag säljer den typen av ägg. Men det finns alltså inte
tillräckligt många ägg i landet, och då måste man fråga sig
varför burhönsnäringen inte kan tillgodose efterfrågan.
För det andra är det då det gäller import av ägg inte helt
klart om dessa är från höns i burar. Holland, som nämndes som
exempel, producerar till en tredjedel ägg från alternativa
system.
Beträffande äggpriset säger man att det är svårt att
konkurrera med importäggen därför att de är så billiga. Ett
faktum är ju att priset på ägg i Sverige i dag är oerhört lågt.
Äggen är ett av våra billigaste livsmedel. Det finns anledning
att anta att konsumenterna är intresserade av att betala mer för
alternativproducerade ägg. Detta har redan visat sig genom att
tillgången är mindre än efterfrågan. Undersökningar har gjorts
av en organisation som jag tror heter Samodlarnas riksförbund,
och de visar att konsumenterna kan vara beredda att betala mer
än 25 % högre pris för alternativproducerade livsmedel som
uppfyller vissa kriterier.
Det vi önskar är att det satsas betydligt mera på utveckling
av nya system. Om det behövs ekonomiska incitament genom ett
politiskt beslut i riksdagen bör alltså ni som riksdagsmän
överväga detta ifall det är så oerhört svårt för näringens egna
producenter att ge stöd till alternativ produktion och satsa på
en utveckling. Vidare är det naturligtvis mycket bra att
regeringen föreslår en märkning av ägg från olika system, så att
konsumenterna har möjlighet att välja. Kommer denna märkning
till stånd relativt snart ställs det säkert mycket större krav
på alternativproducerade ägg, och då bör det i sig självt ge
incitament till att satsa på alternativ.
Ordföranden: Det är återigen så att många vill prata, men
frågan var ställd till djurskyddsvännerna, och då får John Erik
Trollsten ordet.
John Erik Trollsten: Birgitta Carlsson har sagt mycket och
en del sammanfaller givetvis med vår uppfattning. Bl.a. har vi
avgivit ett remissvar i den här frågan tillsammans med Nordiska
Samfundet mot Plågsamma Djurförsök.
När vi diskuterar detta tycker jag att det kommer litet i
skymundan att själva grundfrågan egentligen är att hållande av
värphöns i bur strider mot djurskyddslagen. Redan tio års
övergångstid är ganska anmärkningsvärt när det gäller en så
allvarlig fråga. Vi tycker därför att det är litet genant att
Sveriges riksdag skall fatta ett beslut som man sedan inte kan
se till att det uppfylls.
Vi är alltså väldigt obenägna att gå in på ytterligare
förlängningar. Detta är också saker som observeras
internationellt. Om man kommer ut i Europa får man med detsamma
frågan: Hur går det med burhönsen? De är också mycket förvånade
när vi säger att det vet vi faktiskt inte än -- vi har enligt
forskarna inte hunnit tillräckligt långt för att säkert kunna ta
ställning. Då frågar de givetvis varför vi inte har utnyttjat
tio års erfarenhet från Schweiz. Denna erfarenhet borde ha
kunnat utnyttjas.
Jag vill liksom Birgitta Carlsson understryka att jag tycker
att näringens inställning har varit trist i den här frågan. Det
är först nu som man äntligen har accepterat burförbudet. Det var
Karl Erik Olsson som vid en föregående hearing fastslog att det
var första gången han hörde någon säga att burhönsförbudet var
felaktigt, och det är ju i och för sig ett positivt
konstaterande.
Jag tycker inte heller att redovisningarna här i dag är helt
rättvisa. Ragnar Tauson visar t.ex. upp en bild av burhöns. Så
där ser det inte ut, Ragnar Tauson. Du kan leta upp en sådan
bild, men du kan också leta upp många fler som är direkta
motsatser. Det är alltså en skönmålning av burhönssystemen.
Vi accepterar inga nya burhönsanläggningar. Vi tycker att det
är principiellt totalt felaktigt att säga att gamla dåliga
anläggningar skall ersättas och att det medges sju års
förlängning av den utsatta tiden. Där finns ju verkligen
möjlighet att gå in med alternativ. Jag tycker att eftersom det
saknas en ekonomisk stimulans är det där som myndigheterna och
staten skall kunna träda in och stimulera till att man ersätter
uttjänta anläggningar med alternativ.
Vi tycker inte heller att man skall satsa på burvarianter.
Tydligen är det inte klarlagt än vad en bur är för någonting,
men jag tycker själv att det är en strid om påvens skägg att
diskutera vad som är en bur och vad som inte är en bur. Vi har
nog alla rätt klart för oss vad som menas med en bur och dess
begränsningar.
Det frågas hur vi ställer oss till import. Detta är i och för
sig ingenting nytt. Vi har importerat ägg från Finland i ganska
många år, och jag har inte hört att det varit några kraftigare
protester mot det. Självklart ser vi helst att produktionen sker
inom landet. Där har vi givetvis den bästa kontrollen både av
djurskyddsaspekterna och -- vilket ju är viktigt i det här
sammanhanget -- av den hälsomässiga situationen.
Ordföranden: Vi kanske kan stanna där, för nu har vi fått
svar på den fråga som ställdes. Bengt Rosén vill fortsätta.
Bengt Rosén: Får jag ställa ett par kompletterande frågor.
Det långa svaret från Birgitta Carlsson tolkar jag så, att ni
gärna ser att vi har kvar en produktion i Sverige. Både i er
tidning och av kollegan här har Schweiz nämnts som ett
föregångsland. Innebär det att ni accepterar näbbtrimning och
förebyggande medicinering som man får använda i Schweiz?
Sedan en ytterligare fråga apropå ledaren i det senaste numret
av er tidning. Där skriver ni att jag står bakom förslaget att
lägga kontrollstationen år 1993, och det framställer ni -- som
jag uppfattar saken -- som negativt. Jag kan då tillägga att
lägesavstämningen 1991 tillkom efter en motion av mig, därför
att jag såg att den forskning som hade initierats på området var
alldeles otillräcklig. Vad är det för negativt med
lägesavstämningen och kontrollstationen som vi har i dag?
Ordföranden: Då gör vi så att någon från Samfundet
försöker svara på de här frågorna, för sedan måste vi gå vidare.
Kristina Odén: Jag representerar också Nordiska Samfundet
mot Plågsamma Djurförsök. Jag kan ju svara på den första frågan,
nämligen den om näbbtrimningen, att givetvis är alla stympningar
av djur symptombotning och ingenting som skall förekomma. Saken
diskuteras ju också i Schweiz, och förhoppningsvis kommer
förfarandet att förbjudas där. Man skall ha helt klart för sig
att i de bäst fungerande systemen som accepteras behövs inte
sådant här. Det är snarare så, att metoden infördes samtidigt
som burarna kom, och sedan är det konsulenter som förespråkar
att man gör på det här sättet innan man sätter in hönsen i
vilket system det vara må.
Ordföranden: Förebyggande medicinering?
Kristina Odén: Det är givetvis också någonting som inte
skall accepteras. Vi håller helt med dig, för jag antar att du
också anser det.
Birgitta Carlsson: När det gäller kritiken mot
kontrollstationen och den ledare som Bengt Rosén hänvisade till
och som jag har skrivit handlar det om den anda i vilken
förslaget framlades. Jag tycker att vi med rätta kan uppfatta
saken så -- det har kommit till uttryck här i dag -- att
burhönsnäringen, vars intressen Bengt Rosén ändå i allra högsta
grad har företrätt i sina motionsyrkanden, har inte velat
acceptera burhönsförbudet från 1988. På alla möjliga sätt har
man försökt sätta käppar i hjulet. Vi uppfattar det fortfarande
så, och därför är det tacknämligt att regeringen lagt sitt
förslag och inte fallit till föga för de här intressena utan
faktiskt satt djurskyddet i centrum. Jag utgår från -- eftersom
Bengt Westerberg som ordförande vid regeringssammanträdet har
skrivit under regeringens förslag -- att Folkpartiet kommer att
ställa sig bakom förslaget i riksdagen.
Inge Carlsson: Vi har fått olika rapporter inför den här
hearingen, bl.a. Jordbruksverkets rapport 1993:4. Vidare har vi
fått en utredning från Projektgruppen för svenska ägg, och där
har man kommit fram till några slutsatser som jag vill återge.
Man säger att svenska ägg är friska ägg och att svenska hönor
har det bättre än hönor i de flesta andra industriländer, varför
den svenska äggproduktionen är värdefull inte minst för
konsumenterna. Av Sveriges 6 miljoner värphöns lever ungefär 90
% i burar, och hönornas livsmiljö i de befintliga burarna är
karg och behöver förbättras. Vi hörde nyss att det finns mycket
gamla burar. Samtidigt menar man att de befintliga golvsystemen
ännu inte är tillförlitliga nog för att kunna ersätta
bursystemet. Man pekar på brister -- främst hönornas
hälsoproblem med fjäderplockning, kannibalism, tarmsjukdomar
osv. Man tar också upp brister gällande arbetsmiljön, luft,
damm, ammoniak, ergonomi och olycksfall, vilket vi har
diskuterat en del.
Jag tycker att när vi tar del av Jordbruksverkets rapport, som
bl.a. beskriver den uppföljning som har gjorts med en större
golvhönsbesättning i Kalmar län, finner vi att de här två
rapporterna motsäger varandra på många punkter.
Kannibalism exempelvis är ett så gott som okänt begrepp när
det gäller de här 40 000 djuren. Inga hudskador noteras. Endast
enstaka djur med fot- och kloproblem har upptäckts, och ytterst
få djur uppvisar kamskador.
Man har också tittat på arbetsmiljön. Man konstaterar:
Beträffande arbetsmiljön för personalen kan nämnas att den
upplevs som god och på intet sätt är sämre än i buranläggningar.
Jag tycker att de här två rapporterna motsäger varandra, inte
minst när det gäller arbetsmiljön. Jag skulle vilja ha
ytterligare ett klarläggande här om vilken rapport vi egentligen
skall ta ställning till. Jag tänker på dem som lever i den här
verkligheten och vänder mig då till Svenska
lantarbetareförbundets representant. Det vore intressant att få
veta hur man ser på problemen när det gäller arbetsmiljön. Jag
undrar alltså om ni har några egna idéer om en förbättring av
densamma.
Mats Hansson: Jag besökte faktiskt i fredags det företag
som Inge Carlsson här talade om. Man är väl inte riktigt lika
positiv vad gäller arbetsmiljön som kanske framgår av
Jordbruksverkets rapport. Även här finns alltså fjäderhackning
o.d.
Vad vi speciellt har tittat på är andelen tid inne i stallarna
och vilket arbete som där utförs. Ungefär litet drygt halva
tiden åtgår till arbete inne i stallarna. Mycket av detta arbete
består i att plocka golvägg. Det gör man fem gånger om dagen.
Det kan bli sex gånger. Vidare är det ett relativt tungt och
tidsödande arbete. Transportsträckorna är långa då man bär äggen
i korg eller då man bär döda djur.
När det är ett ansträngande arbete ökar exponeringsgraden
betydligt mera jämfört med själva arbetstiden. Vid vila är ju
syreupptagningen runt 5 liter i minuten. Men vid ansträngande
arbete är motsvarande siffra uppemot 200 liter i minuten. Det
gör att det blir en potentiell förändring som i sin tur gör att
exponeringen ökar mycket snabbt.
Man har också haft vissa problem med bl.a. kvalster. De här
små djuren har en reproduktionstid på runt 60 timmar från
färdiga äggläggande kvalster till nya. Därför måste man bekämpa
dessa på olika sätt. Man använder då olika kemiska
bekämpningsmedel. Bl.a. innehåller en del av dessa
fosforföreningar som det kan vara rätt så otrevligt att hantera.
Personalen får arbeta med sådan här bekämpning. Det är min
själ inte speciellt roligt att jobba med heltäckande
andningsmasker, regnställ osv. Vi är således kritiska mot en
sådan arbetsmiljö.
Men jag vill inte säga att arbetsmiljön i burhönsanläggningar
är så himla bra. Det finns mycket att önska därvidlag också.
Jag vill också framhålla att vi inom Lantarbetareförbundet
instämmer med näringen, dvs. att det måste vara en längre
omställningstid. Detta är mycket viktigt. Vi vet att när en
bonde, en ägare, har köpt ett system körs detta i minst tio år,
beroende på att det saknas ekonomiska möjligheter att byta
system. Vi vill inte medverka till att hälsan fördärvas när det
gäller våra gubbar och tanter som jobbar i den här miljön.
Själv har jag hjälpt ett antal av våra medlemmar, vilka haft
besvär i andningsvägar. Det gäller alltså detta med arbetsskador
och arbetssjukdomar. Vidare har vi fått arbetssjukdomar godkända
när man haft problem med ständig, kronisk, inflammation i ögonen
beroende på förekomsten av damm och ammoniak.
Självklart vill vi mot den bakgrunden pröva de här systemen.
Vi kan inte fortsätta som det har varit, alltså att man skall
prova en hel näring samtidigt. Jag tror att det blir väldigt
svårt framöver.
För att dra en parallell här kan jag säga att tidningen Land i
dagarna har presenterat ett ekologiskt system vad gäller kall
lösdrift och mjölkproduktion. Väldigt många arbetsmiljöproblem
är inbyggda i det systemet. Jag vet att våra lantarbetare blir
utsatta mer eller mindre året om för dessa problem. Vi vill inte
medverka till att sådana här prov körs på bred front i hela
näringen.
Jag återgår så till detta med golväggen. Det handlar då inte
bara om själva arbetet utan också om själva kvaliteten på äggen.
Jag tror att man där faktiskt måste sätta upp en ribba. Det är
oerhört väsentligt att vi från näringen och våra lantarbetare
kan garantera den svenska konsumenten ägg av god kvalitet och
att det är fråga om minimal användning av antibiotika, vaccin
o.d. Efter det målet måste vi anpassa produktionen.
Börje Westman: Jag har figurerat litet i pressen. Jag kör
alltså voletagesystemet tillsammans med Bo Algers.
Jag vill tala om varför Kalmarförsöket går så bra. Mina egna
erfarenheter gör att det nu går bra hos mig också. Det gäller
detta med fjäderplockning och kannibalism. Dessutom är det en
foderfråga.
Det är helt riktigt som riksdagsmannen nyss påpekade, att man
från Jordbruksverkets sida helt och hållet har bortsett från
fodrets inverkan på hönan.
Inge Carlsson: Vi ägnar ju mycket tid åt hönsen och mindre
tid åt de människor som arbetar med de här sakerna. Det finns
alltså en rad åtgärder som kan vidtas.
Jag håller inte med Lantarbetareförbundet om att vi måste se
frågan så, att vi måste förlänga tiden. I stället måste vi sätta
in ännu större forskningsresurser för att kunna komma till rätta
med arbetsmiljön.
Jag vill helt kort fråga hur man ser på det här och hur lång
tid som behövs. Det är kanske svårt att svara, men någon tidsram
kanske kan ges.
Gösta Gustafsson: Jag ställde faktiskt för en vecka sedan
samma fråga till mina kolleger i Lund.
När det gäller luftförorening är vi i vår forskargrupp ense om
att det krävs fördjupad forskning kring de faktorer som jag
visade kan påverka. Det gäller då både ammoniak och damm.
Hittills har vi enbart haft medel att gå ut till
fältbesättningar. Det blir mer av, skulle jag vilja säga, en
eländesbeskrivning av hur dåligt det är.
Jag menar att det, för att man skall kunna forcera forskningen
på luftföroreningssidan, krävs en mera grundläggande forskning
under mer laboratoriemässiga förhållanden i anslutning till
forskningsinstitutionerna.
Vår uppfattning om tidsramen är väl att denna är väldigt snäv,
speciellt med tanke på att teknik skall ut till
fältbesättningar. Vi måste vara övertygade om att det är en
säker teknik vi går ut och rekommenderar. Vi menar alltså att
det krävs förstärkta forskningsmedel. Men tiden är kort.
Christer Windén: När jag lyssnar på resonemanget här
ställer jag mig en del frågor som jag vill vidarebefordra till
er. Frågorna är baserade på det faktum att jag när jag lyssnar
på er kommer fram till att Jordbruksverket vill ha mera tid. Det
vill också forskarna. Från Föreningen Nordiska samfundet mot
plågsamma djurförsök är man väldigt otålig. Konsumenterna vill
inte betala för mycket för det här, och producenterna är
ovilliga i största allmänhet att göra förändringar.
Hela tiden verkar det vara fråga om stimulans. Man skall ha
pengar. Men det är alltid någon annans problem -- det är alltså
inte mitt problem.
Jag tror att konsumentens makt i det här sammanhanget är
oerhört stor. Det är där vi har det starkaste incitamentet. Det
handlar alltså inte om producenterna eller forskarna. Finns det
konsumenter som efterfrågar en sak, kommer den också att
produceras. Det är A och O i all marknadsekonomi. Därför skulle
jag vilja fråga er från konsumentorganisationerna:
Finns det något egentligt skäl till att inte införa frivillig
märkning nu? Det finns väl ingen anledning att vänta på
politiska beslut. Det här kan väl göras redan nu.
Nästa fråga ställer jag till samma grupp: Finns det i dag en
efterfrågan i handeln som är så stor att det är ett tillräckligt
kraftigt incitament för att verifiera vad jag har sagt, och är
konsumenterna beredda att betala?
Sedan till en fråga som kanske mest gäller handlarna: Hur
skyddar man sig mot att oseriösa uppfödare eller producenter
använder sig av märkning för att få mera betalt för sina ägg?
Konsumenten ser ju ingen skillnad på äggen. Det är egentligen
inte särskilt stor skillnad mellan äggen som sådana. Här handlar
det inte om en kvalitetsförbättring som man betalar för, utan
här handlar det om etik -- dvs. att hönan under sin korta
livstid får en drägligare tillvaro.
Jan-Erik Nyberg: Idealsituationen är väl att det är
konsumenten som styr. Det är klart att mycket i
jordbrukspolitiken har gått ut på att man reglerar
konsumentinflytandet så att andra intressen i stället får styra.
När det gäller märkning finns frågan: Finns det något skäl att
inte nu föra fram ett frivilligt märkningssystem? Christer
Windén svarade väl egentligen på den frågan.
Det gäller att ha kriterier för den här märkningen, så att
den inte utnyttjas av oseriösa intressen. Det måste alltså
finnas kriterier så att man vet vilka krav som skall uppfyllas
för att man skall få märka på ett visst sätt. Detta är inte
något konstigt. Sådana här kriterier har utarbetats på andra
håll också. Det går ofta bra att göra detta på frivillig väg.
Såvitt jag förstår kommer man till rätta med oseriös märkning
med hjälp av marknadsföringslagen. Konsumentombudsmannen får
alltså gå till Marknadsdomstolen och begära att man vid vite
förbjuder sådan här märkning. Men då gäller det, som sagt, att
nämnda kriterier finns.
När det gäller efterfrågan på alternativproducerade ägg har
det flera gånger sagts att den efterfrågan med rådande prisnivå
är större än utbudet. Frågan är om konsumenten är beredd att
betala för ägg av annan kvalitet. Det är en fråga som inte kan
besvaras generellt. Det finns säkert konsumentgrupper som är
beredda att betala en hel del för alternativa ägg. Men det finns
också konsumentgrupper som inte är beredda att betala ett öre
utöver vad vanliga ägg kostar.
Skulle det vara fråga om att låta konsumenterna styra, skulle
bägge systemen förmodligen finnas kvar för evärdlig tid. Det är
snarast djurskyddsfrågan som är avgörande för idén om att vi
inte skall ha kvar burhönsen.
Också burhönsproduktionen leder ju, har det visat sig, när det
gäller den rena konsumentsynpunkten till ägg av god kvalitet,
med bra hälsotillstånd osv.
Turid Ström: Jag har egentligen redan svarat på frågan
genom att jag i mitt första inlägg tog upp detta med märkningen.
Jag undrar om det finns någon från Livsmedelsverket här. Jag
tycker, som Jan-Erik Nyberg sade, att det krävs ett arbete på
mera officiell nivå, där kriterier läggs fast och där man har en
övervakningsfunktion. Det är ju vad som gäller i dag, t.ex.
beträffande grönsaker. Där har man ju frivillig märkning.
Det här är väl något som kan starta omedelbart om intresset
finns från Livsmedelsverket och Konsumentverket, som jag också
anser bör vara med i det arbetet.
Lennart Geneborg: Den här frågan ställdes till
konsumentorganisationerna. Själv kommer jag alltså från
KabiPharmacia, men jag sällar mig till konsumenterna i det här
fallet. KabiPharmacia konsumerar ju också ägg. Vi gör av med
äggula om i storleksordningen 6 500 ton ägg per år, och vi har
en rad synpunkter på det här.
En tidigare fråga var om vi kunde acceptera importerade ägg.
Jag vill svara att vi för närvarande inte kan göra det.
En annan fråga här var hur vi ser på burhönsförbudet. Vi har
tillstyrkt Jordbruksverkets förslag om förlängd dispenstid för
burhönsen. Det finns tre skäl till att vi har gjort det.
Det första skälet är produktionshygienen. Vi har i dag hört
från Lantbruksuniversitetet att det blir problem med hygienen,
med parasiter och med kvalster och att risken finns att man
måste använda medikamenter och kemikalier. Dessutom finns risken
att restsubstanser blir kvar i äggen. Vi har också svårt att
acceptera prisökningar.
Vi använder de här äggen i produktionen av intravenösa
fullnäringsmedel, alltså näringsmedel som vi ger till patienter
som av olika skäl inte kan äta. De här medlen injiceras direkt
in i människors blodbanor. Vi måste få betydligt längre tid på
oss att undersöka hur frågan om risken för restsubstanser i
äggen skall hanteras. Vidare bör vi vänta tills det finns system
för behandlingen av dessa frågor och tills ägg kan produceras
lika hygieniskt som sker i burar.
Kaj Larsson: Jag tänkte egentligen fråga om arbetsmiljön.
Men jag tycker att Mats Hansson gav ett bra svar i det
avseendet.
Mats Hansson sade att golvägg plockas fem gånger om dagen. Då
undrar jag: Hur är kvaliteten på dessa ägg i jämförelse med ägg
som produceras i burar? Om äggen ligger på golvet får det mig
att undra om de här äggen suger upp t.ex. ammoniak. Och hur är
det med kvaliteten på äggen vid de tillfällena?
Jan-Olof Bohlin: Som f.d. kläckare vill jag tala om hur vi
har gjort. I kläckleden är äggen inte användbara på grund av den
stora förekomsten av bakterier.
Ragnar Tauson: I Jordbruksverkets rapport redovisas ett
försök där vi just tittade på detta tillsammans med
Institutionen för livsmedelshygien. Man undersökte den
bakteriella växten i äggen. Den påverkades inte av
inhysningssystemet i sig, däremot av var ägget hade lagts och av
om det var smutsigt eller ej. Ägg som legat i ströbädd t.ex.
visade på en högre halt av bakteriell växt än andra. Det finns
en redogörelse i det avseendet.
Carl G Nilsson: Svenska Lantägg AB redogjorde i början av
denna utfrågning ganska lättfattligt, enligt min mening, för hur
prismekanismen fungerar och för skälet till att prisnivån helt
enkelt blir för låg för att göra detta intressant för
alternativa system.
Vad vi inte har hört är vilka kostnadsskillnader eller behov
av förändringar som avses. Förändringar här handlar alltså om
att helt enkelt höja referenspriset för att väcka intresse för
alternativa system.
Jag skulle vilja ställa en fråga här. Det är väl närmast
äggproducenterna som kan svara på min fråga: Vad är det för
pengar vi talar om?
Per-Olof Sallin: Det här gäller delvis en fråga där även
Torbjörn har en bra utredning. En följdfråga som måste ställas
är:
Vilka utländska ägg skall vi jämföra med när vi konkurrerar?
Jag tycker att det inte har framkommit tydligt och klart här i
dag att lantbrukskooperativa Kronägg äger genom sitt dotterbolag
Källbergs en stor anläggning med kapacitet för närvarande för,
tror jag, 750 000 djur i värpning och en maximal kapacitet på
2,6 miljoner värphöns, fullt utbyggd. Det är halva Sveriges
behov.
Om jag när jag i min verksamhet har att fatta beslut skall
räkna på kostnadsförhållandena, blir det så att min producent --
som har en utsliten buranläggning och som inte har ett system
som är godtagbart/godkänt att sätta in i stället -- över huvud
taget inte kan producera några ägg. Skulle han gå in i
alternativsystemen och försöka komma med i ett provningsprogram
kommer han att få ett kostnadshandikapp på 2--4 kr, jämfört med
vanliga svenska ägg enligt utredningar som finns. Om jag sedan
skall försöka marknadsföra de här äggen i konkurrens med de
importägg som måste komma från t.ex. Iecava Poultry Farm, där
man kommer att ha produktionskostnader som är helt andra än de
som vi har, blir skillnaderna så svindlande att jag kanske får
leverera till marknaden vart tionde efterfrågat ägg. Resten av
äggen kommer att vara billigare producerade ägg från Baltikum.
Fördelen med de ägg som man skulle kunna ta från Baltikum är
att man rent hygieniskt kommer att kunna styra kvaliteten. De
hybrider som sätts in kan man ta från avelsdjur och far- och
morföräldrar från Sverige eller Danmark, där kvaliteten på
hybrider är bra. Fodret kan tas från svenska foderfabriker.
Sedan kan man erbjuda konsumenten ett ägg som håller precis
samma fina kvalitet som det svenska ägget och som är fritt från
salmonella, läkemedelsrester och sådant som t.ex. holländska och
tyska ägg har problem med.
Man kommer att kunna göra detta till ett väldigt lågt pris,
inte bara på grund av de låga kostnaderna för arbetskraft, foder
och effektiva produktionssystem utan också till stor del på
grund av att det inte blir fråga om några "Sörgårdenregler" för
hur hönshållningen skall tillgå. Det är alltså inte tre höns i
burarna, utan fyra eller fem. I goda tider sätts sex stycken in.
Är det riktigt strålande tider slår man vingarna av hönsen och
får därmed in ett åttonde djur i samma bur.
Det går bra att studera detta i länder som inte har några som
helst restriktioner. I våra trehönsburar förekommer alltså
besättningar på upp till sju åtta djur.
Jag fungerar på en marknad och har ett ansvar gentemot min
verksamhet, mina producenter och min personal. Jag kan bara
vädja till jordbruksutskottets ledamöter: Sätt er för en kort
stund in i den ekonomiska verklighet som råder ute på den
svenska, hårt konkurrensutsatta äggmarknaden! Jag hoppas att ni
också en gång, när det skälls på näringen för att den inte har
satsat pengar i alternativa system, tar med det jag har sagt.
Och kom ihåg att näringen består av 300--400 personer som
producerar svenska ägg och som har varit oerhört pressade genom
avregleringen. Flera företag har gått överstyr. Kom också ihåg
att skälet till att vi inte har haft så hemskt mycket pengar att
satsa på utveckling av konkurrenskraftiga system är att vi är
400, medan man på djurskyddssidan med 60 000 ideellt arbetande
personer kanske har haft både mer tid och svängrum när det gällt
att påverka opinionen, jordbruksministern och andra politiker.
Det är inte alldeles onaturligt.
Håkan Andersson: Det har ställts några frågor som jag
gärna skall försöka besvara.
När det gäller märkning avseende olika produktionsmetoder
finns det önskemål även från äggbranschens sida. Därifrån säger
man att man gärna ser att exakt det system införs som EG
tillämpar. Det innebär ursprungsmärkning av metod och att man
har en ordentlig kontroll. EG föreskriver journalföring. Man har
en uppföljning genom statliga kontrollanter som besöker varenda
besättning, vars ägg märks på detta sätt. Vi vill gärna ha ett
sådant här system, både för att visa ursprunget och i
förebyggande syfte för att undvika felaktigheter.
När det gäller produktionskostnaderna beräknar vi att med de
metoder som är tillgängliga i dag är skillnaden 3--4 kr per kilo
ägg. I konsumentledet motsvarar det 6--10 kr per kilo, med
hänsyn tagen till större handelsmarginaler och momsens effekter.
Det finns en mindre andel konsumenter som är beredda att
betala ett merpris. Som det har sagts tidigare här finns det en
organisation inom handeln som säljer t.ex. i Stockholm. Dess
andel är ungefär 20 %. Men det är ett specifikt fenomen i
Stockholm. Den här 20-procentiga marknadsandelen i Stockholm
utgör ungefär 0,5 % av landets ägg totalt.
Vi levererar äggen och packar dem, och vi känner därför rätt
väl till förhållandena. Även om det för närvarande är julrusch
och en stor försäljning går inte alla sprättägg åt som vi har
tillgängliga för leverans på detta sätt. Marknaden är alltså
klart begränsad.
Man anser också därifrån att detta är ett storstadsfenomen.
Det är kanske ganska så enkelt att se det. All handel av
färskvaror bygger ju på att det finns ett snabbt genomflöde och
att varorna inte blir gamla. I småbutiker kan man inte ta hem en
större mängd, om det bara är enstaka konsumenter som frågar
efter dessa varor. Detta är alltså något som utvecklas helt
efter marknadens önskemål och behov.
Jag menar att det här finns en begreppsförvirring. Man talar
nämligen om näringen som om näringen var något enhetligt som
skulle kunna ta ansvar för en omställning eller en utveckling.
Det är inte på det sättet. Pelle Sallin var här inne på att
producentkåren består av ett antal hundratal äggproducenter. För
att man skall få till stånd en omställning till alternativa
metoder fordras att varje enskild lantbrukare finner att han
skall ställa om, därför att han i det långa loppet tror på en
lönsamhet för denna produktion.
En samlad näring kan inte alls styra detta, utan det är den
enskilde som hela tiden har initiativet.
Till slut vill jag fråga er som företräder djurskyddet och er
som förespråkar en hastig omställning: Är det er mening att man
nu på kort tid skall ställa om till de metoder som forskarna
säger inte fungerar? Är det er mening att en större mängd
producenter skall ställa om till dessa metoder? Vad händer
sedan, när man konstaterar att det inte fungerar som man tänkt
sig? Skall vi då avveckla igen och skapa helt nya metoder?
Jag menar att man, om man från både djurskyddets och
riksdagens sida begär något sådant, också måste känna ansvar för
konsekvenserna av en sådan här omställning.
Lena Klevenås: Jag har en fråga till Lars Audell: Vilken
effekt har det på höns och ägg om hönsen får gå utomhus?
Jag skulle nog också vilja ha ytterligare kommentarer om
fodret och dess betydelse för hälsan och hönornas beteende.
Jan Jennehag: Det gäller fodrets inverkan. Jag utgår från
att det finns fler synpunkter på detta än det som Börje Westman
antydde.
Jag ansluter mig alltså till vad Lena Klevenås sade.
Lars Audell: Jag måste lämna över till min expertkollega
Ingvar Ekesbo. Men först vill jag helt snabbt göra en kommentar.
I rapporten nämns en enkät riktad till alla större
golvproducenter. Den har inte nämnts i dag. 100 % av de
tillfrågade med en stor anläggning anger "godtagbart" eller
"bra" resultat i golvproduktion.
Ingvar Ekesbo: Utegång innebär ju en mindre belastning på
djuren rent klimatmässigt, under förutsättning att de har skydd
osv. Men sådant som fjäderplockning uppträder i dag även på höns
som hålls utomhus, vilket illustrerar att det här inte är ett
lidande eller ett beteende som är kopplat till inhysningssystem.
I stället finns det andra orsaker.
Orsakerna är komplexa. Som docent Algers påpekade skall vi
inte försöka manipulera med olika ingrepp -- ljusmässigt eller
på andra sätt. I stället måste vi gå till grundorsaken. De här
sakerna förekommer ju såväl i bur och på golv som utomhus.
Därför tycker jag att ställda fråga egentligen inte är relevant
i denna diskussion.
Jag har sysslat med höns i ganska många år. Redan under
50-talet var det ett allmänt talesätt bland alla uppfödare att
man inte skall ha mer än 3 % vete i fodret. Det hörde jag som
kliniker. I dag förekommer det att foderfabrikanterna har 30 %
vete i fodret.
Det här har man inte tittat tillräckligt på, vare sig
internationellt eller nationellt. Det är min kommentar. Detta
visar att det alltså finns mörkertal i detta sammanhang.
Ragnar Tauson: När det gäller foder handlar det om
struktur, om inblandning av vete osv.
Jag kan säga att i vår omgång på Marielund, som går väldigt
bra befjädringsmässigt, har vi 25 % vete. Jag har hållit på med
höns i mer än 20 år och har utbildning på nutrition.
När det gäller vårt veteförsök på uppdrag av Lantbrukets fond
på Lövsta ser vi en viss skillnad om vi har en väldigt stor
veteandel jämfört med om vi har en lägre veteandel, alltså en
sämre befjädring med en stor veteandel. Tyvärr påverkar det inte
kannibalismen och dödligheten.
Björn Engström: Det gäller utevistelse. Efter nyår kommer
det ju att införas en bestämmelse om att alla höns i flockar som
är större än 200 kommer att provtas för salmonella.
När det gäller salmonellasmitta och höns innebär utevistelse
en stor risk. I England har man haft de största problemen med
ägg från just utegående höns. Smitta kommer med fåglar, gnagare
och andra vilda djur. Det är väldigt svårt att kontrollera en
salmonellainfektion vid utevistelse. Därför behövs det speciella
arrangemang för kontroll, om man vill vara säker på att inte få
salmonella i äggen.
Ordföranden: Nu har alla som haft frågor fått ställa dem.
Tiden är egentligen ute. Men jag vet att det finns några här som
brinner av iver att få säga ytterligare något. Vi kan därför ta
några minuter till i anspråk, men ni får fatta er synnerligen
kort.
Torbjörn Eriksson: Sannolikt är vi medlemmar av eller på
något sätt associerade till EU 1995--1996. Det innebär att vi då
inte har något gränsskydd, utan då är det fritt fram för import
av ägg till vårt land. Sannolikt kommer vi, som beskrevs här,
att få import från Östeuropa eller från något av EU-länderna. De
har redan investerat i en produktionsapparat och har möjlighet
att under många år till en mycket låg produktionskostnad
exportera ägg till oss i Sverige.
Samtidigt skall hela svenska äggnäringen ställa om. Alla
system skall bytas ut. Sannolikt kommer hälften av husen inte
att kunna användas. I stället måste man bygga nya hus, eftersom
de gamla husen inte är lämpliga för de nya systemen. Detta
kostar 1,5--2 miljarder kronor, och detta skall alltså de
svenska producenterna klara av -- utöver de problem som här har
redovisats. Detta måste man alltså klara.
Jag har, som jag tidigare sagt, golvproduktion sedan 1989. Jag
har mycket erfarenheter av detta och har gjort en liten kalkyl
som jag vill visa här. Den visar just merkostnaden för att
producera ägg i det golvsystem som vi har diskuterat här hela
förmiddagen. Detta gäller i förhållande endast till de danska
priserna. Jag har inte gått på de holländska priserna eller på
östeuropeiska priser.
Jag har alltså här en kalkyl som visar merkostnaden i
förhållande till danska produktionspriser. Vi kan utgå från att
de i dag kvarstående problemen i produktionen är lösta till
1999. Hackning, fjäderplockning osv. har fått sin lösning i den
här kalkylen. Här fungerar det perfekt.
Det är mina egna kostnader som jag här har vägt in. Jag har
ett mycket rationellt system, och det har fungerat väldigt fint
hos mig.
Den första kolumnen gäller investering i inventarier. I det
fallet har producenten alltså ett hus som kan användas.
Producenten behöver bara byta inventarierna. I det andra fallet
måste både inventarier och hus bytas.
Jag har låtit några titta på det här. Många säger att jag har
räknat alldeles för lågt och att det kommer att bli dyrare. Men
det här är alltså inga siffror i överkant.
När det gäller hönsen kommer det att bli dyrare. Eftersom
foder har diskuterats här vill jag säga att vi i dag jobbar med
ett foder med 15 % veteandel och en lägre energihalt. Det
innebär att vi får ett pris som ligger ungefär 40 öre per kilo
ägg högre. Vi har ökade arbetskostnader. De är ungefär 100 %
jämfört med i ett burstall. Det gör 90 öre på ett kilo ägg.
Sedan har vi investeringskostnaderna som gäller inredning. Det
är 92 kr per hönsplats. Jag har också med siffor för kyckling,
som jag räknar med blir dyrare i Sverige än i Danmark. Orsaken
är att det här är längre avstånd och att vi har högre
hygienkrav. Sannolikt är också kronan undervärderad. 1999 kommer
vi säkerligen ha ett annat läge när det gäller kronkursen.
Sist har vi en investering i hus, 220 kr per hönsplats.
Alla de här siffrorna kan jag gå i god för. Ni ledamöter i
jordbruksutskottet är välkomna att komma och titta på min
produktion.
Ni ser själva att merpriset är 3:10 kr i de fall där man inte
behöver bygga nytt hus. Litet över 5 kr blir merpriset när man
måste bygga ett nytt hus. Detta är också lågt räknat, som många
har påpekat, för det kommer en ökning med mer än 100 % -- strax
över 6 kr i första fallet och strax över 10 i andra fallet.
Birgitta Carlsson: Jag tycker att dagens diskussion har
fått en väldigt olycklig slagsida. Det som har diskuterats här i
dag är ju inte djurskyddsaspekten utan hur man skall producera
ägg så billigt som möjligt.
Att döma av det som sagts här i dag från spridda håll skulle
man kunna tro att det är oerhörda problem förknippade med
utvecklingen av alternativa system. Samtidigt glömmer man bort
att Schweiz redan har genomfört ett förbud. Det finns alltså ett
antal godkända system i Schweiz som fungerar alldeles utmärkt.
Vidare är det felaktigt att uppfatta detta så, att de problem
som finns i golvsystemen skulle vara olösliga eller omöjliga att
hantera. I själva verket kan de forskare som sysslar med detta
och som har etologisk bakgrund eller veterinärbakgrund ta fram
de största problemen och koncentrera sig på dem.
Däremot har vi här i dag inte tagit fram alla de problem som
finns när det gäller bursystemen. Det är något som vi har
påpekat. Det har också flera andra gjort i remissvaret på
Jordbruksverkets rapport. Till vår glädje noterar vi att
regeringen har instämt i att det i Jordbruksverkets rapport inte
finns någon jämförelse med bursystemen. Den saken har heller
inte förts fram i diskussionen här i dag.
Det skulle behövas kontrollerade jämförelser mellan
alternativa system och bursystem. Det som Ragnar Tauson fört
fram -- vissa jämförelser med dödlighetstal osv. -- tycker jag
att det finns anledning att ifrågasätta. Men det finns inte tid
för det i dag.
Jag tycker alltså att vi måste komma tillbaka till
djurskyddsaspekten.
Det går inte att ta upp alla detaljer. Men Pelle Sallin påstod
att man från näringens sida inte hade tillräckligt med medel för
att satsa på utvecklingen av alternativa system. Däremot har man
haft möjlighet att satsa pengar på att ta fram en sådan här
broschyr, som Pelle Sallin själv medverkat till. Jag misstänker
-- och jag skulle vilja ha ett svar, om tillfälle ges -- att det
kostat några miljoner kronor att ta fram den här broschyren.
Vi i djurskyddsorganisationerna har inga som helst ekonomiska
möjligheter att ta fram något liknande. Därför har vi heller
inte gjort det. Vi som arbetar i djurskyddsorganisationerna har
mycket låga löner -- om vi nu inte jobbar helt ideellt. Den
jämförelse som Pelle Sallin här gör är alltså helt felaktig. Han
säger ju att vi har hur mycket tid som helst när det gäller att
påverka jordbruksministern, andra politiker osv.
En mycket viktig fråga när det gäller att titta på
prisjämförelser -- och där finns det en rad frågetecken, som
inte alls har berörts här i dag -- är att vi, när vi jämför
kostnaden för burhönsägg och ägg producerade i alternativa
system, helt glömmer det faktum att tillsynen i bursystemen i
dag inte sker i enlighet med djurskyddslagen. Detta har bl.a. Bo
Algers tagit fram i sitt remissvar på utredningen. Han kunde
räkna ut att om man skall utgå från gällande djurskyddslag och
de kostnadsberäkningar som gjorts från burhönssidan, skulle
alltså den dagliga tillsynen vara mindre än 1 sekund.
Om man har en sådan tillsyn av bursystemen -- dessutom vet vi
att det i verkligheten förhåller sig så, ja, det är mycket
mycket värre, därför att det finns ingen som helst tillsyn att
tala om -- är det naturligtvis oerhört svårt att kunna bedöma
hur många sjuka eller döda djur som finns i burarna.
Hur vet vi över huvud taget när det gäller kontrollerna av
dödligheten hur många döda djur som räknas i bursystemen och hur
många av de döda hönsen som över huvud taget tas med på
slakterisidan? Där är inte mycket gjort som kan tjäna som belägg
för det som har sagts.
Salmonellan nämndes som ett stort problem. Hittills har den
största smittkällan för salmonella i smittat foder, och det
gäller både i Sverige och utomlands, varit sjuka människor, att
döma av de fall där salmonella brytit ut. I Sverige har
salmonellautbrotten varit i bursystem, inte i alternativa
system.
Det har alltså skett en vinkling av informationen vid denna
utfrågning. Jag vill därför att alla riksdagsledamöter verkligen
försöker att sila informationen. Läs remissvaren och regeringens
rapport, men lyssna inte till den mycket vinklade information
som kommit fram i dag! Jag beklagar att vi från djurskyddet inte
har fått möjlighet att bemöta påståendena i tillräcklig
utsträckning.
Ordföranden: Nu är tiden definitivt ute.
De två sista inläggen får väl spegla de båda motstående
intressen som naturligtvis finns här. Jag kan försäkra att vi
kommer att läsa vad som producerats i det här ämnet. Utifrån den
här diskussionen och utifrån det vi läser ytterligare kommer vi
så småningom att ta ställning i denna fråga.
Birgitta Carlsson tycker att informationen är vinklad. Men vi
hade frågor som vi ville ha besvarade. Sannolikt har vi
ytterligare frågor, men då kan vi på annat sätt ta kontakt med
berörda.
Alla inbjudna har emellertid fått yttra sig här i dag. Det
gäller representanter för olika verk och organisationer.
Jag vill tacka er så mycket för att ni var vänliga och kom
hit. Härmed förklarar jag denna förmiddag avslutad.