I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
lagstiftningsåtgärder mot rasistisk och liknande brottslighet
jämte ett antal motioner. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag och avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats tre reservationer från (nyd).
Propositionen m.m.
I proposition 1993/94:101 (Kulturdepartementet) har regeringen
föreslagit riksdagen att anta av Lagrådet granskade förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken
2. lag mot etnisk diskriminering
3. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister
4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Propositionen har hänvisats till arbetsmarknadsutskottet, som
beslutat överlämna propositionen såvitt avser förslaget om lag
om ändring i brottsbalken till justitieutskottet.
I detta betänkande behandlar justitieutskottet propositionen i
överlämnad del jämte dels ett antal motionsyrkanden som väckts
med anledning av propositionen och som överlämnats av
arbetsmarknadsutskottet, dels ett motionsyrkande som väckts med
anledning av regeringens skrivelse 1992/93:157 om invandrar- och
flyktingpolitiken och som överlämnats av
socialförsäkringsutskottet samt dels ett antal motioner som
väckts under den allmänna motionstiden åren 1993 och 1994.
Arbetsmarknadsutskottet har behandlat propositionen i övrigt i
betänkandet 1993/94:AU9.
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken har fogats till
betänkandet, se bilaga.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:A34 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att rasistiska inslag i brottslighet bör
utgöra en straffskärpningsgrund,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av kriminalisering av organiserad
rasism,
1993/94:A35 av Karl Gustaf Sjödin och Ulf Eriksson (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen beslutar anta EDU:s förslag till ändring i 2
kap. 14 § andra stycket regeringsformen, förslag till 16 kap. 7
§ brottsbalken, förslag till 7 kap. 4 § punkt 16
tryckfrihetsförordningen och förslag till ändring i 1 § lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om motiven för straffskärpningsregeln,
3. att riksdagen, om yrkande 2 inte bifalls, avslår förslaget
till straffskärpningsregel.
1993/94:A36 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av frågan
om straffrättslig reglering av allvarlig etnisk diskriminering,
3. att riksdagen beslutar att i enlighet med DO:s förslag och
motionen införa en brottsbalksbestämmelse, som betecknas
"organiserad etnisk förföljelse",
4. att riksdagen beslutar införa tillägg till
brottsbalksbestämmelserna hets mot folkgrupp och olaga
diskriminering för fall där brotten är grova, allt i enlighet
med vad som angetts i motionen.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993
1992/93:Ju607 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen framkommit om lagstiftning mot rasistiska
organisationer.
1992/93:Ju615 av Martin Nilsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av skärpning av de i dag gällande
lagarna mot diskriminering.
1992/93:Ju617 av Lotta Edholm och Håkan Holmberg (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att rasistiska motiv skall räknas som en
försvårande omständighet vid brottslig verksamhet.
1992/93:Ju618 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftning
mot organiserad rasism,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande i
brottsbalken av rasistiska motiv som särskild
straffskärpningsgrund,
1992/93:Ju619 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär att lagförslag mot
organiserad rasism snarast framläggs på grundval av förre JK
Hans Starks utredning och i enlighet med vad som anförts i
motionen i detta ämne,
1992/93:Ju620 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag till lag
mot rasistiska organisationer presenteras för riksdagen i så god
tid att lagen kan träda i kraft senast den 1 juli 1993,
1992/93:Ju833 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c, kds) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av lagen om hets mot folkgrupp,
Motion väckt med anledning av skrivelse 1992/93:157
1992/93:Sf22 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari
yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att riksdagen förväntar sig ett förslag
till lag mot rasistiska organisationer under våren i enlighet
med vad som förordats i motionen,
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994
1993/94:Ju604 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om införandet av en obligatorisk samhällstjänst som en del i
straffsatsen för brott där det finns bakomliggande främlings-
och invandrarfientliga motiv.
1993/94:Ju613 av Christina Linderholm (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en undersökning av den riktade
brottsligheten mot homosexuella i Sverige.
1993/94:Ju615 av Eva Zetterberg och Elisabeth Persson (v) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagstiftning om hets mot homosexuella,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en kartläggning av våldet mot
homosexuella.
1993/94:Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftning
mot organiserad rasism.
Utskottet
Bakgrund
Regeringen tillkallade i juni 1990 en särskild utredare
(numera ordföranden i Arbetsdomstolen Hans Stark) med uppgift
att bedöma vilka alternativ som finns för att -- med bibehållen
respekt för föreningsfriheten -- genom lagstiftning på
lämpligaste och effektivaste sätt utöka skyddet mot
organisationer som i sin verksamhet främjar och uppmuntrar till
rasdiskriminering, överväga möjligheterna till lagstiftning mot
diskriminering i arbetslivet samt se över lagen (1986:442) mot
etnisk diskriminering (dir. 1990:37). Utredningen antog namnet
Utredningen (A 1990:04) för åtgärder mot etnisk diskriminering
(EDU, nedan kallad utredningen).
Utredningen lade i september 1991 fram delbetänkandet (SOU
1991:75) Organiserad rasism. I delbetänkandet behandlas frågor
om åtgärder mot rasistiska organisationer m.m. Utredningens
slutbetänkande (SOU 1992:96) Förbud mot etnisk diskriminering i
arbetslivet avlämnades i september 1992. Betänkandena har
remissbehandlats.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag till lagstiftningsåtgärder
som skall motverka dels brottslighet med rasistiska eller
liknande motiv, dels etnisk diskriminering i arbetslivet.
I propositionen föreslås att det i brottsbalken (BrB) införs
en särskild straffskärpningsgrund för sådana fall där ett motiv
för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en
annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller någon
annan liknande omständighet.
I propositionen behandlas vidare -- mot bakgrund bl.a. av de
krav som följer av FN-konventionen om avskaffandet av alla
former av rasdiskriminering -- frågan om införande av ett
uttryckligt förbud mot rasistiska organisationer eller mot bl.a.
deltagande i sådana organisationers verksamhet. I propositionen
görs bedömningen att den svenska lagstiftningen i sin nuvarande
form uppfyller konventionens krav. Inte heller i övrigt bedöms
skäl föreligga att föreslå förbud av angivet slag.
Slutligen föreslås i propositionen att särskilda regler införs
om förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet.
Överväganden
Inledning
Som framgått inledningsvis behandlar utskottet i detta
betänkande propositionen såvitt den avser åtgärder för att
motverka brottslighet med rasistiska och liknande motiv.
Nuvarande ordning
Den svenska lagstiftningen innehåller inte något direkt förbud
mot att bilda eller delta i organisationer som ägnar sig åt
rasistisk verksamhet. Det är heller inte möjligt att tvångsvis
upplösa sådana organisationer. Däremot är dessa organisationers
möjligheter att verka starkt begränsade genom att i stort sett
varje annan form av yttring av rasism och etnisk diskriminering
är förbjuden i lagstiftningen.
De grundläggande bestämmelserna om skydd mot etnisk
diskriminering finns i regeringsformen. I 1 kap. 2 § slås fast
att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda människans frihet och
värdighet, liksom att etniska, språkliga och religiösa
minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget
kultur- och samfundsliv bör främjas. I 2 kap. 15 § sägs att lag
eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare
missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller
etniskt ursprung tillhör en minoritet. Vidare stadgas i 2 kap.
20 § första stycket 7 att utlänning här i riket är likställd med
svensk medborgare i fråga om skydd mot missgynnande på grund av
ras, hudfärg eller etniskt ursprung.
Utöver dessa grundläggande bestämmelser finns ett flertal
straffstadganden i BrB som direkt eller indirekt tar sikte på
handlingar eller yttringar som är rasistiska eller
diskriminerande på något annat sätt. Dessa bestämmelser är
tillämpliga även när brottsligheten ingår som ett led i en
organiserad verksamhet.
Av central betydelse i den svenska lagstiftningen mot rasism
och annan diskriminering är bestämmelsen om hets mot
folkgrupp (16 kap. 8 § BrB). Den brottsliga gärningen består i
att någon i ett uttalande eller annat meddelande som sprids,
hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan
sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Straffet
är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter.
Det är enligt bestämmelsen straffbart såväl att göra ett
uttalande som att sprida vad man hört av någon annan.
Bestämmelsen omfattar inte endast muntlig och skriftlig
framställning utan även t.ex. framställning i bild som inte kan
anses som skrift samt åtbörder. En motsvarande bestämmelse om
hets mot folkgrupp finns i tryckfrihetsförordningen (7 kap. 4 §
11). Gärningen är således straffbelagd även när den begås i
tryckt skrift. Genom en hänvisning i 5 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen omfattas även andra massmedier.
Den 1 januari 1989 trädde den senaste ändringen av
bestämmelsen om hets mot folkgrupp i kraft (se prop.
1986/87:151, 1987/88:KU36, rskr. 290, SFS 1988:835). Syftet med
ändringen var att ytterligare försvåra eller förhindra
verksamhet i rasistiska organisationer. Det är numera
tillräckligt för straffbarhet att ett hot eller ett uttalande av
aktuellt slag över huvud taget sprids. Det år således otillåtet
att annat än inom den helt privata sfären sprida yttranden som
uttrycker hot eller missaktning mot en folkgrupp. Också
spridning inom en förening eller annan avgränsad grupp av
personer är efter ändringen straffbelagd. Skärpningen var avsedd
att försvåra för rasistiska organisationer att nå ut med sitt
budskap.
Den som i näringsverksamhet, vid anordnandet av allmän
sammankomst eller offentlig tillställning diskriminerar någon på
grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse kan dömas för olaga diskriminering (16 kap. 9
§ BrB). Bestämmelsen är också tillämplig vid diskriminering av
någon annan på grund av att denne har homosexuell läggning.
Den som smädar någon annan genom kränkande tillmäle eller
annat skymfligt beteende med anspelning på ras eller etniskt
ursprung kan dömas för förolämpning (5 kap. 3 § BrB). Ett
sådant brott får normalt inte åtalas av någon annan än
målsäganden. Om målsäganden anger brottet till åtal och åtal
anses påkallat ur allmän synpunkt får dock åklagare åtala för
förolämpning mot någon med anspelning på hans ras, hudfärg,
nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse. Detsamma
gäller förolämpning av någon med anspelning på att han har
homosexuell läggning (se prop. 1986/87:124, SoU31, rskr. 151).
Högsta domstolen har bedömt det som förolämpning att kalla en
person av främmande etniskt ursprung för "svartskalle" och
ansett den kränkte berättigad till skadestånd jämlikt 1 kap. 3 §
skadeståndslagen (1972:207). Vid bestämmande av skadeståndets
storlek har Högsta domstolen bl.a. beaktat att yttrandet strider
mot en grundläggande samhällsvärdering om alla människors lika
värde oavsett ras, hudfärg och etniskt ursprung (NJA 1989 s.
374).
Även bestämmelserna om uppvigling kan vara tillämpliga mot
rasism (16 kap. 5 § BrB resp. 7 kap. 4 § 10
tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen). I angivna bestämmelser stadgas
straff för den som muntligen inför menighet eller folksamling, i
skrift som sprids eller i något annat meddelande till
allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig
gärning. Uppmaning som inte riktar sig till allmänheten utan
till viss eller vissa personer kan enligt regler i 23 kap. BrB
föranleda ansvar för anstiftan till brott eller, i vissa fall,
för stämpling till brott.
Det finns i BrB även andra straffbestämelser som, utan att
speciellt avse beteenden av rasistisk eller liknande karaktär,
kan tillämpas för att skydda enskilda mot sådana övergrepp och
kränkningar. Som exempel på sådana straffbestämmelser kan nämnas
misshandel (3 kap. 5 § BrB), olaga tvång (4 kap. 4 §
BrB), olaga hot (4 kap. 5 § BrB), hemfridsbrott (4 kap.
6 § BrB), ofredande (4 kap. 7 §), skadegörelse (12
kap. 1 § BrB), mordbrand (13 kap. 1 § BrB) och
tjänstefel (20 kap. 1 § BrB).
Den 1 juli 1993 infördes skärpta straff för en rad brott (se
prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220). Här kan nämnas att
straffmaximum för ofredande (4 kap. 7 § BrB) höjdes från sex
månaders till ett års fängelse. I propositionen framfördes (s.
32) att de allt synligare rasistiska tendenserna hos vissa
grupper måste uppmärksammas, att staten med kraft måste visa att
brott med rasistiska motiv inte kan tillåtas samt att ett
långvarigt trakasserande med rasistiska motiv kan ha ett högt
straffvärde även om gärningarna i sig inte kan hänföras under
annat straffbud än ofredande. I fråga om olaga vapeninnehav
infördes en särskild straffskala för brott som är grovt och
straffmaximum höjdes från två till fyra års fängelse. I
propositionen framhölls (s. 52) att utvecklingen också
internationellt med politiska gruppperingar med allt öppnare
främlingsfientlighet och rasism på sina program inger farhågor.
FN-konventionen om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering
Sverige tillträdde år 1971 FN-konventionen om avskaffandet av
alla former av rasdiskriminering. Konventionen syftar till
faktisk jämlikhet mellan människor utan åtskillnad på grund av
ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung.
Konventionsstaterna har åtagit sig att förbjuda och med alla
lämpliga medel, däribland den lagstiftning som omständigheterna
påkallar, göra slut på rasdiskriminering från personers,
gruppers eller organisationers sida (artikel 2 1 d). Staterna
skall, i syfte att avskaffa rasdiskrimineringen och med
vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den
allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de
rättigheter som uttryckligen anges i artikel 5, bl.a.
olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad och
annan propaganda som främjar och uppmanar till
rasdiskriminering, samt förklara deltagande i dylika
organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling,
straffbar enligt lag (artikel 4 b). I artikel 5 nämns bl.a.
rätten till åsikts- och yttrandefrihet samt till församlings-
och föreningsfrihet i fredligt syfte.
Den fullständiga konventionstexten finns tillgänglig bl.a. som
bilaga till betänkandet (SOU 1989:14) Mångfald mot enfald,
lagstiftning och rättsfrågor.
Utskottet återkommer senare i detta betänkande till frågan om
tolkningen av bestämmelserna i FN-konventionen.
Införande av en ny straffskärpningsbestämmelse i BrB
I propositionen föreslås att en särskild straffskärpningsgrund
införs som en ny punkt 7 i 29 kap. 2 § BrB för sådana fall där
ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp
eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan
liknande omständighet.
I motionerna 1992/93:Ju617 (fp) och 1992/93:Ju618 (v) begärs
att en särskild straffskärpningsbestämmelse införs i
brottsbalken för fall där det funnits rasistiska motiv för ett
brott.
I propositionen (s. 21) konstaterar regeringen att det inte
råder någon tvekan om att brott med rasistiska och liknande
motiv har ett särskilt högt straffvärde och att det redan i dag
finns möjlighet att beakta sådana omständigheter vid
straffvärdebedömningen. Enligt BrB:s straffmätningsregler skall
nämligen vid bedömningen av ett brotts straffvärde särskilt
beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit,
vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de
avsikter eller motiv som han haft (29 kap. 1 § andra stycket
BrB). Motivet är således redan i dag en faktor som skall beaktas
vid bedömningen av brottets allvar.
Den angivna bestämmelsen har enligt regeringen i detta
sammanhang den nackdelen att den är allmänt hållen och avser
mycket varierande förhållanden av såväl skärpande som mildrande
karaktär. Kritik har också enligt regeringen av och till riktats
mot åklagare och domstolar för att rasistiska och liknande motiv
inte uppmärksammats i erforderlig utsträckning vid bedömningen
av olika brott. Det torde således, anför regeringen, förekomma
att exempelvis ett misshandels- eller skadegörelsebrott haft
motiv av rasistisk eller liknande karaktär, utan att detta
uppmärksammats särskilt under utredningen eller i domstolen. Det
finns enligt regeringen mot den angivna bakgrunden anledning att
tydligare än i dagens lagstiftning markera att kränkningar av
rasistiskt eller liknande slag är omständigheter som bör ägnas
särskild uppmärksamhet vid straffvärdebedömningen. En sådan
regel bör också medverka till att sådana omständigheter blir
uppmärksammade och att bevisning härom säkras redan på
förundersökningsstadiet.
Utskottet ställer sig i princip positivt till förslaget i
propositionen om att genom en ändring i BrB införa en särskild
straffskärpningsbestämmelse för rasistisk och liknande
brottslighet. Motionerna 1992/93:Ju617 och 1992/93:Ju618 får
härigenom anses vara tillgodosedda och avstyrks. Till vissa
frågor om den närmare utformningen m.m. av bestämmelsen
återkommer utskottet i det följande.
I motion 1993/94:A34 (v) förordas att den föreslagna
straffskärpningsbestämmelsen skall omfatta också brott med
rasistiska inslag.
I betänkandet Organiserad rasism föreslås (s. 130 f) att inte
bara rasistiska motiv utan även rasistiska inslag i brottslighet
skall utgöra en särskild straffskärpningsgrund. En sådan
straffskärpningsgrund skulle bli tillämplig på fall där
rasistiska motiv kan misstänkas föreligga men bara ett
rasistiskt moment kan bevisas. Som ett exempel på sådan
brottslighet nämns i betänkandet stölder där det huvudsakliga
motivet att begå brott kan ha varit att komma över pengar men
där ett konsekvent val av brottsoffer av visst etniskt ursprung
kan ha inneburit rasism. Som ett annat exempel anges ett
misshandelsbrott som kan ha sin upprinnelse i en i och för sig
inte rasistiskt färgad konflikt men där våldsanvändningen kan ha
åtföljts av rasistiska tillmälen.
Regeringen ställer sig i propositionen (s. 23) tveksam till
den av utredningen föreslagna lösningen. Det finns, anförs det,
en uppenbar risk att bestämmelsen, om varje inslag av rasism
skall utpekas som en direkt straffvärdehöjande faktor, blir
alltför allmänt hållen och tappar i precision. Dessutom påpekas
att mer allvarliga inslag av rasism och liknande kränkningar i
ett handlande i sig ofta utgör ett särskilt brott, exempelvis
hets mot folkgrupp eller förolämpning. Det betonas också att
även om förfarandet inte konstituerar ett sådant särskilt brott,
inslag av berört slag givetvis, med tillämpning av de allmänna
straffvärdereglerna i brottsbalken, kan påverka straffvärdet av
ett förfarande. Regeringen lägger mot bakgrund av det anförda
inte fram något lagförslag i denna del.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning och avstyrker
bifall till nu berört yrkande i motion 1993/94:A34.
I motion 1993/94:A35 (nyd) begärs ett klargörande om att den
föreslagna särskilda straffskärpningsbestämmelsen skall vara
tillämplig också i fall då invandrare har rasistiska motiv för
att begå brott mot svenskar. Om detta inte görs klart yrkas
avslag på förslaget i propositionen i denna del.
I propositionen (s. 22) behandlas problemet med s.k. omvänd
rasism. Där anförs att den föreslagna
straffskärpningsbestämmelsen kan vara tillämplig inte bara när
exempelvis svenskar ger sig på invandrare utan också i den
motsatta situationen, alltså när personer med utländskt ursprung
angriper någon eller några just för att de är svenskar. Också i
fall då både gärningsmannen och brottsoffret är invandrare kan
bestämmelsen enligt propositionen vara tillämplig.
Utskottet konstaterar att den aktuella bestämmelsen kan vara
tillämplig också i de fall som tas upp i motion 1993/94:A35.
Motionen i denna del får anses tillgodosedd och avstyrks.
Utskottets ställningstagande till de olika frågor som tagits
upp i detta avsnitt av betänkandet innebär att utskottet
tillstyrker det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i brottsbalken. Utskottet avstyrker därmed yrkandet i
motion 1993/94:A35 om avslag på propositionen i denna del.
Samhällstjänst vid rasistisk brottslighet
I motion 1993/94:Ju604 (c) föreslås att samhällstjänst skall
vara en obligatorisk del av påföljden för rasistiska brott.
I svensk rätt saknas bestämmelser som ålägger domstolarna att
välja en viss påföljd för ett visst slag av brottslighet. I
stället har det överlåtits åt domstolarna att -- inom
tillämpliga straffskalor -- välja lämplig påföljd med hänsyn
till den gärning som har begåtts och den tilltalades personliga
förhållanden.
Enligt 1 § lagen (1989:928) om samhällstjänst får rätten, i
stället för att döma till fängelse, i vissa fall meddela dom på
skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst i lägst 40 och
högst 200 timmar. En förutsättning för att samhällstjänst skall
kunna utdömas är att den tilltalade förklarat sig villig att
följa en sådan föreskrift.
Straffsystemkommittén har i uppdrag att lägga fram förslag om
hur samhällstjänst bör infogas som ett permanent inslag i
påföljdssystemet. I det sammanhanget skall kommittén bl.a. ta
upp frågan om den dömdes samtycke även i framtiden måste vara en
förutsättning för att döma till samhällstjänst. Ett
huvudbetänkande skall avlämnas före utgången av år 1994.
Utskottet anser att det måste få ankomma på domstolarna att
inom tillämpliga straffskalor välja lämpliga påföljder för
brott. Utskottet är således inte berett att förorda en reglering
som innebär att samhällstjänst alltid skall utdömas som
påföljd vid rasistisk brottslighet. Motion 1993/94:Ju604
avstyrks.
Förbud mot organiserad rasism
I flera motioner begärs lagstiftning om förbud mot organiserad
rasism. Önskemål härom förs fram i motionerna 1992/93:Ju607
(kds), 1992/93:Ju618 (v), 1992/93:Ju619 (s), 1992/93:Ju620
(nyd), 1992/93:Sf22 (nyd), 1993/94:Sf616 (v), 1993/94:A34 (v),
1993/94:A35 (nyd) och 1993/94:A36 (s).
I betänkandet Organiserad rasism lades fram ett förslag om att
införa straffbestämmelser för organiserad rasism och stöd åt
organiserad rasism. Regleringen föreslogs ske i en ny 7 § i 16
kap. BrB. Utredningen föreslog också en utvidgning av
begränsningen i föreningsfriheten i 2 kap. 14 § andra stycket RF
samt ändringar i bl.a. TF.
I propositionen (s. 14 f) ställs frågan om den svenska
lagstiftningen uppfyller de krav som ställs i 1971 års
FN-konvention om avskaffandet av alla former av
rasdiskriminering. Utredningen har uppfattningen att så är
fallet.
Inledningsvis har översiktligt redogjorts för innehållet i den
nämnda konventionen.
I propositionen anför regeringen att enskilda ledamöter i FN:s
rasdiskrimineringskommitté har kritiserat Sverige och hävdat att
vi, för att uppfylla konventionens krav, är skyldiga att införa
ett uttryckligt förbud mot rasistiska organisationer. Enligt
regeringen har dock Sverige, liksom flera andra stater, hittills
ansett att konventionen inte innebär en absolut plikt att
lagstifta om ett sådant förbud, utan att varje stat har rätt att
själv bestämma vilka metoder som skall användas för att
uppfylla konventionens syfte. Trots att Sverige saknar ett
uttryckligt organisationsförbud har enligt regeringen också vår
inställning varit att vår lagstiftning uppfyller konventionens
krav. Skälet till detta ställningstagande är, anförs det, att
vår lagstiftning medför att varje yttring av rasism är
förbjuden; lagstiftningen är därför tillräcklig för att i
praktiken tvinga organisationer som främjar rasdiskriminering
till passivitet. Enligt regeringens mening har det inte
framkommit något som ger anledning att ändra den svenska
inställningen att vi uppfyller konventionens krav.
I propositionen (s. 24) påpekas särskilt att bestämmelsen om
hets mot folkgrupp sedan den 1 januari 1989 är tillämplig i fall
då rasistiska eller liknande uttalanden sprids inom en förening.
Härigenom har rasistiska organisationer i praktiken betagits
möjligheten att verka utan att bryta mot lagen. Den nu aktuella
kriminaliseringen tar sikte på ett visst samröre med en
organisation, i vilken medlemmarna förutsätts göra sådant som
redan är kriminaliserat. Man kan alltså, anför regeringen, på
goda grunder anta att de föreslagna straffbestämmelserna skulle
träffa personer som redan i dag i de allra flesta fall kan
straffas.
Vidare anför regeringen i propositionen (s. 24 f) att de
sammanslutningar som utredningsförslagets straffbestämmelse tar
sikte på inte torde vara registrerade och lätt kan ombildas. De
behöver inte ha någon styrelse eller några stadgar. I praktiken
torde det vara fråga om löst sammansatta grupperingar utan någon
egentlig organisationsstruktur. Svårigheten att tillämpa
straffbestämmelser av detta slag kan enligt propositionen leda
till att bestämmelserna blir ineffektiva och därigenom utgör ett
dåligt hjälpmedel i kampen mot rasismen. En rasistisk
organisation kan nämligen, anförs det, oförtjänt komma att
uppfattas som godkänd av samhället i fall då inget rättsligt
förfarande inleds eller, om så sker, detta inte leder till
fällande dom. Det framhålls också att det inte är önskvärt att
ge de aktuella organisationerna ökad uppmärksamhet, bl.a. därför
att allmänheten kan få en överdriven föreställning om deras
betydelse. Regeringen anser mot denna bakgrund att det finns en
påtaglig risk för att ett genomförande av förslaget till
nykriminalisering inte kommer att få den avsedda effekten.
En ytterligare aspekt som tas upp i propositionen är att det
är svårt att utforma straffbestämmelser av den typ utredningen
föreslagit utan att eftersätta grundläggande rättssäkerhetskrav
vad gäller förutsebarhet och avgränsning av det straffbara
området. Osäkerheten gäller enligt regeringen både vilka
sammanslutningar som bestämmelsen är tillämplig på och vilken
befattning med sammanslutningen som är avsedd att medföra
ansvar. Eftersom de föreslagna straffbestämmelserna för med sig
en inskränkning av den grundlagsfästa föreningsfriheten talar
enligt regeringen vad som nu sagts med särskild styrka mot att
genomföra förslaget.
Sammanfattningsvis anser regeringen att utredningsförslaget om
förbud mot rasistiska organisationer och stöd till sådana
organisationer inte bör genomföras.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning, och utskottet
avstyrker bifall till motionerna 1992/93:Ju607, 1992/93:Ju618,
1992/93:Ju619, 1992/93:Ju620, 1992/93:Sf22, 1993/94:Sf616,
1993/94:A34, 1993/94:A35 och 1993/94:A36.
Hets mot folkgrupp och olaga diskriminering m.m.
I motion 1993/94:A36 (s) förordas att det skall införas
straffskalor med fängelse i högst fyra år för hets mot folkgrupp
och olaga diskriminering som är att bedöma som grova brott.
Som framgått tidigare är straffet för hets mot folkgrupp
enligt 16 kap. 8 § BrB fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, böter. För olaga diskriminering är straffet enligt 16
kap. 9 § BrB böter eller fängelse i högst ett år.
Fängelsestraffkommittén anförde vid sin straffskaleöversyn
(SOU 1986:14) bl.a. att brotten hets mot folkgrupp och olaga
diskriminering strider mot viktiga grundtankar i vårt
demokratiska system och kommittén ansåg att brotten borde ges
ett högre straffvärde än för närvarande.
Maximistraffet för olaga diskriminering höjdes därefter i ett
ärende våren 1986 (prop. 1985/86:98, SfU20, rskr. 301) från
fängelse sex månader till fängelse ett år.
I den proposition om straffskalor m.m. som grundade sig på
bl.a. Fängelsestraffkommitténs förslag lades inte fram något
förslag om skärpta straff för hets mot folkgrupp eller olaga
diskriminering (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220).
Utskottet konstaterar att införandet i BrB av en särskild
straffskärpningsbestämmelse för rasistisk och liknande
brottslighet innebär en skärpt syn på brottslighet av detta
slag. Det finns enligt utskottets uppfattning för närvarande
inte skäl att härutöver även utvidga straffskalan för olaga
diskriminering och hets mot folkgrupp på det sätt som föreslås i
motion 1993/94:A36. Motionen i denna del avstyrks.
I motion 1992/93:Ju833 (fp, s, m, c, kds) anförs att
förnekande av nazisternas förbrytelser mot judarna bör bedömas
som hets mot folkgrupp.
Ett liknande motionsyrkande behandlades av
konstitutionsutskottet våren 1992 (1992/93:KU2 s. 29).
Konstitutionsutskottet underströk i sammanhanget vikten av att
värna om yttrandefriheten och en allmän och fri debatt. Också
påståenden som allmänt uppfattas som stötande måste enligt
konstitutionsutskottet kunna få föras fram i den allmänna
debatten så länge det inte är fråga om hot eller missaktning i
sådana avseenden som anges i bestämmelen om hets mot folkgrupp
eller om annat tryckfrihetsbrott som t.ex. förtal.
Konstitutionsutskottet anförde vidare att det understrukits i
bl.a. förarbetena till förtalsbestämmelsen i 5 kap. 1 § första
stycket BrB (prop. 1962:10) att en vidsträckt yttrandefrihet i
den offentliga diskussionen i vårt land bör upprätthållas i
såväl tal som skrift och att denna yttrandefrihet är grundvalen
för ett fritt samhällsskick. Den aktuella motionen avstyrktes.
Utskottet finner inte skäl att inta någon annan ståndpunkt än
konstitutionsutskottet i den aktuella frågan. Motion
1992/93:Ju833 avstyrks.
I motion 1992/93:Ju615 (s) begärs skärpt lagstiftning som
åtgärd för att komma till rätta med diskriminering av
utlänningar i fritids- och nöjessammanhang. I motionen påpekas
särskilt att det förekommer att restauranger inte släpper in
invandrare.
Som ovan nämnts är det redan i dag straffbart som olaga
diskriminering att neka t.ex. invandrare tillträde till
restauranger och annan näringsverksamhet liksom till allmänna
sammankomster eller offentliga tillställningar av den
anledningen att de inte är av svensk härkomst.
För att få servera alkoholhaltiga drycker erfordras tillstånd
av länsstyrelsen enligt lagen (1977:293) om handel med drycker.
Vid tillståndsprövningen skall enligt 40 § i lagen särskilt
beaktas bl.a. sökandens lämplighet att bedriva servering av
alkoholdrycker. Vidare skall särskild hänsyn tas till sökandens
lämplighet med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra
sina skyldigheter mot det allmänna.
Länsstyrelsen i Stockholms län har enligt vad utskottet
inhämtat behandlat ett tiotal anmälningar om diskriminering av
personer med utländsk härkomst på olika utskänkningsställen.
Länsstyrelsen anser sig inte kunna dra in ett
serveringstillstånd på grund av påstådd diskriminering utan en
fällande dom i frågan. Någon sådan dom finns inte i de aktuella
ärendena. En anmälan om diskriminering leder emellertid till att
länsstyrelsen begär in ett yttrande från det utpekade
utskänkningsstället, och detta har enligt länsstyrelsen bl.a.
resulterat i att "dörrutiner" har lagts om.
Utskottet finner inte från sina utgångspunkter skäl att
förorda skärpt lagstiftning i de avseenden som tas upp i motion
1992/93:Ju615. Motionen avstyrks.
I motion 1993/94:A36 (s) anförs att frågan om kriminalisering
av etnisk diskriminering i arbetslivet bör utredas vidare.
I utredningens uppdrag ingick att lägga fram förslag till
civilrättslig lagstiftning mot etnisk diskriminering i
arbetslivet. Frågan om en eventuell straffrättslig reglering
togs således inte upp av utredningen. Vid remissbehandlingen av
utredningens slutbetänkande framförde dock
Diskrimineringsombudsmannen (DO) att frågan borde bli föremål
för utredning.
I propositionen (s. 40) konstaterar regeringen att underlag
saknas för att i detta ärende ta ställning till en eventuell
straffreglering av etnisk diskriminering i arbetslivet. Frågan
är då om det finns anledning att genom tillsättandet av en
utredning gå vidare i denna angelägenhet.
I propositionen anförs att frågan om en lagstiftning mot
etnisk diskriminering inom arbetslivet har varit aktuell i
Sverige sedan 1960-talet. De förslag till lagstiftning som lagts
fram av olika utredningar m.m. har i allt väsentligt gått ut på
en civilrättslig reglering av frågan. Detta synsätt, anförs det,
överensstämmer med regeringens uppfattning. I propositionen
konstateras att de arbetsrättsliga lagregleringar som finns i
huvudsak är av civilrättslig natur. Det framhålls dessutom att
det är olämpligt att tillsätta en ny utredning om lagstiftning
på detta område innan erfarenheter vunnits av den lagreglering
som nu är aktuell. Regeringen ser alltså inte några skäl att för
närvarande vidta några åtgärder i detta hänseende.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning och avstyrker
bifall till motion 1993/94:A36 i denna del.
I motion 1993/94:Ju615 (v) begärs att lagen om hets mot
folkgrupp skall utvidgas till att omfatta även hets mot
homosexuella.
I betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället
förordades en utvidgning av bestämmelsen om hets mot folkgrupp
så att anspelning på sexuell läggning också skulle vara
straffbar. En ändring av brottsbalksbestämmelsen förutsätter att
även tryckfrihetsförordningens bestämmelse om hets mot folkgrupp
ändras. I propositionen (1986/87:124) om de homosexuellas
situation i samhället ansåg justitieministern mot denna bakgrund
att det inte förelåg tillräckliga skäl att föreslå en ändring av
brottsbalksbestämmelserna. Det krävdes nämligen enligt
statsrådet i särskilt hög grad starka skäl för att göra en
grundlagsändring som gäller inskränkningar i tryckfriheten. Det
fanns heller inte någon analys av i vilken mån kränkningar av
homosexuella förekom i tryckta skrifter. Vidare hänvisades till
att det är tänkbart att de av utredningen föreslagna förbuden
skulle drabba olika slags framställningar med religiös bakgrund
och över huvud taget snarare bidra till en konflikt mellan de
homosexuella och samhället i övrigt än göra någon verklig nytta.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen gjordes inte någon
annan bedömning (SOU 1986/87:31, rskr. 351).
Vid sin senaste behandling av motioner liknande den nu
aktuella anförde konstitutionsutskottet hösten 1992 (1992/93:KU2
s. 28 f) att som utskottet tidigare understrukit gäller det vid
utformningen av straffbestämmelser att finna den rätta
avvägningen mellan yttrandefrihetsintresset och skilda gruppers
behov av skydd mot nedsättande omdömen eller kritik. Enligt
konstitutionsutskottets mening saknades det mot bakgrund av
vikten av vidast möjliga yttrandefrihet anledning att utvidga
förbudet mot hets mot folkgrupp till att omfatta även
homosexuella. De aktuella motionsyrkandena avstyrktes således.
I ett interpellationssvar den 12 november 1993 (prot.
1993/94:23, 2 §) förklarade justitieministern att hon mot
bakgrund av vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet ansåg att
det saknades anledning att utvidga förbudet mot hets mot
folkgrupp till att omfatta också homosexuella. Hon var därför
inte beredd att ta initiativ till en sådan utvidgning.
Utskottet anser inte för sin del att förbudet mot hets mot
folkgrupp bör utvidgas på sätt som begärs i motion
1993/94:Ju615. Motionen avstyrks. I sammanhanget bör nämnas att
den straffskärpningsbestämmelse som utskottet tillstyrkt i detta
ärende inbegriper inte endast de grupper som omfattas av skyddet
i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Även andra diskriminerande
motiv än ras, hudfärg m.m. kan utgöra grund för tillämpning av
straffskärpningsbestämmelsen. Ett sådant motiv kan vara
diskriminering av någon på grund av dennes sexuella läggning (se
även prop. s. 22).
I motionerna 1993/94:Ju613 (c) och 1993/94:Ju615 (v) föreslås
att BRÅ skall få i uppdrag att kartlägga våldet mot
homosexuella.
I det nyssnämnda interpellationssvaret omtalade
justitieministern att regeringen gett Folkhälsoinstitutet i
uppdrag att följa utvecklingen av de homosexuellas situation och
överväga i vilka former diskriminering av homosexuella kan
motverkas. Folkhälsoinstitutet skall, anförde statsrådet,
återkommande lämna regeringen rapporter på detta område. Mot
denna bakgrund ansåg statsrådet att det i nuläget inte finns
anledning att initiera en kartläggning av våldet mot
homosexuella. Hon förutsatte att Folkhälsoinstitutet bevakar
behovet av sådana studier.
Ett motsvarande motionsyrkande behandlades i höstas av
utskottet (1993/94:JuU2 s. 7). Utskottet, som noterade det
uppdrag som regeringen gett till Folkhälsoinstitutet, förutsatte
att den aktualiserade frågan bevakades av berörda myndigheter
och avstyrkte därmed bifall till motionen.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker
bifall till motionerna 1993/94:Ju613 och 1993/94:Ju615.
Övrigt
Utskottet har i övrigt ingenting att anföra i anledning av
propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande införande av en ny straffskärpningsgrund
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju617 och
1992/93:Ju618 yrkande 8,
2. beträffande rasistiska inslag som straffskärpningsgrund
att riksdagen avslår motion 1993/94:A34 yrkande 1,
3. beträffande invandrares rasism som
straffskärpningsgrund
att riksdagen avslår motion 1993/94:A35 yrkande 2,
res. 1 (nyd)
4. beträffande förslaget till lag om ändring i
brottsbalken
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:A35 yrkande 3 antar
regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken,
res. 2 (nyd) - villk. 1
5. beträffande obligatorisk samhällstjänst vid rasistisk
brottslighet
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju604,
7. beträffande hets mot folkgrupp och olaga diskriminering
som grova brott
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A36 yrkande 4,
8. beträffande straff för förnekande av nazisternas
förbrytelser mot judarna
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju833 yrkande 1,
9. beträffande diskriminering i nöjeslivet
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju615,
10. beträffande kriminalisering av etnisk diskriminering i
arbetslivet
att riksdagen avslår motion 1993/94:A36 yrkande 1,
11. beträffande lag om hets mot homosexuella
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju615 yrkande 1,
12. beträffande kartläggning av våldet mot homosexuella
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju613 och
1993/94:Ju615 yrkande 2.
Stockholm den 19 april 1994
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Birthe Sörestedt (s),
Nils Nordh (s),
Birgit Henriksson (m),
Göran Magnusson (s),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Alf Eriksson (s),
Anders Svärd (c) och
Kjell Eldensjö (kds).
Reservationer
1. Invandrares rasism som straffskärpningsgrund (mom. 3)
Karl-Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med "Utskottet konstaterar" och slutar med "och avstyrks" bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning finns det en påtaglig risk för
att domstolarna vid tillämpningen av den föreslagna
straffskärpningsbestämmelsen kommer att behandla tilltalade av
utländsk härkomst på ett mer välvilligt sätt än svenska
tilltalade. Erfarenheten talar nämligen för att domstolarna ser
det som mer straffvärt att svenskar begår brott mot invandrare
och andra med utländskt ursprung än tvärtom. Enligt utskottets
mening är det av stor betydelse för tilltron till rättsväsendet
och för förhållandet mellan svenskar och invandrare att det sker
en likabehandling av tilltalade oavsett härkomst. Utskottet vill
därför med skärpa betona att den föreslagna
straffskärpningsbestämmelsen är avsedd att tillämpas även när
personer av utländsk härkomst har rasistiska motiv för att begå
brott mot svenskar. Utskottet förordar att riksdagen med
anledning av motion 1993/94:A35 i denna del godkänner vad
utskottet nu har anfört.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande invandrares rasism som
straffskärpningsgrund
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A35 yrkande 2
godkänner vad utskottet anfört,
2. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
(mom. 4)
-- vid avslag på reservation 1 --
Karl-Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med "Utskottets ställningstagande" och slutar med "denna del"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det genom den föreslagna
straffskärpningsbestämmelsen inte på ett tillräckligt tydligt
sätt har gjorts klart att det även skall vara en
straffskärpningsgrund att personer av utländsk härkomst har
rasistiska motiv för att begå brott mot svenskar. Denna brist i
förslaget är enligt utskottets mening sådan att propositionen i
denna del inte kan godtas. Utskottet tillstyrker bifall till
motion 1993/94:A35 i denna del och avstyrker bifall till
regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande förslaget till lag om ändring i
brottsbalken
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A35 yrkande 3
avslår regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken,
3. Förbud mot organiserad rasism (mom. 6)
Karl-Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "Utskottet instämmer" och slutar med "1993/94:A36"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att utvecklingen under de senaste åren visar
att det behövs kraftfulla lagstiftningsåtgärder för att få stopp
på rasistiska organisationers verksamhet i landet. Enligt
utskottets mening bör dessa organisationer förbjudas. Det får
ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med ett
förslag om nödvändig lagstiftning. Vad utskottet har anfört bör
riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju607,
1992/93:Ju618, 1992/93:Ju619, 1992/93:Ju620, 1992/93:Sf22,
1993/94:Sf616, 1993/94:A34, 1993/94:A35 och 1993/94:A36 som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande förbud mot organiserad rasism
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju607,
1992/93:Ju618 yrkande 7, 1992/93:Ju619 yrkande 4,
1992/93:Ju620 yrkande 1, 1992/93:Sf22 yrkande 17,
1993/94:Sf616 yrkande 7, 1993/94:A34 yrkande 2, 1993/94:A35
yrkande 1 och 1993/94:A36 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Propositionens lagförslag
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen m.m. 1
Motionerna 2
Motioner väckta med anledning av propositionen 2
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993 2
Motion väckt med anledning av skrivelse 1992/93:157 3
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994 3
Utskottet 4
Bakgrund 4
Propositionens huvudsakliga innehåll 4
Överväganden 4
Inledning 4
Nuvarande ordning 5
FN-konventionen om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering 7
Införande av en ny straffskärpningsbestämmelse i BrB 7
Samhällstjänst vid rasistisk brottslighet 9
Förbud mot organiserad rasism 10
Hets mot folkgrupp och olaga diskriminering m.m. 11
Övrigt 15
Hemställan 15
Reservationer 16
Invandrares rasism som straffskärpningsgrund 16
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 17
Förbud mot organiserad rasism 17
Bilaga
Lagförslag 18