I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag
som innebär skärpningar av trafiknykterhetslagstiftningen. Bl.a.
föreslås att promillegränsen för grovt rattfylleri skall sänkas
från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet och motsvarande
sänkning för alkoholhalten i utandningsluften. Vidare föreslås
att maximistraffet för grovt rattfylleri skall höjas från ett
till två års fängelse. Motsvarande höjning av maximistraffet
föreslås för bl.a. grovt sjöfylleri.
I propositionen görs vidare uttalanden angående principerna
för påföljdsvalet vid grovt rattfylleri som i princip innebär en
återgång till vad som gällde före den 1 juli 1990.
Propositionen innehåller också förslag om ett nytt rekvisit
för brotten grovt vållande till annans död och grovt vållande
till kroppsskada eller sjukdom samt om höjda maximistraff för
dessa brott.
Utskottet tillstyrker regeringsförslagen men föreslår att
ikraftträdandet flyttas fram till den 1 februari 1994.
Socialdemokraterna tillstyrker förslaget om en sänkning av
promillegränsen och går i huvudsak emot övriga förslag.
I samband med propositionen behandlar utskottet ett antal
motioner som väckts med anledning av propositionen samt yrkanden
i ett antal motioner från den allmänna motionstiden år 1993 med
anknytning till trafiknykterhetslagstiftningen. Med anledning av
en av motionerna föreslår utskottet en regel om bl.a. protokoll
vid s.k. sållningsprov. Utskottet avstyrker bifall till övriga
motioner.
I ärendet föreligger ett yttrande från lagutskottet, se bilaga
2.
Till ärendet har fogats sju reservationer (s resp. nyd) och
ett särskilt yttrande (nyd).
Propositionen
I proposition 1993/94:44 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott,
3. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),
4. lag om ändring i lagen (1976:1090) om
alkoholutandningsprov,
5. lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till
betänkandet, se bilaga 1.
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 7 f.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:Ju11 av Sten-Ove Sundström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att straffbelägga s.k. eftersupning.
1993/94:Ju12 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår propositionen beträffande s.k.
drogfylleri enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att ytterligare utreda frågan
om drograttfylleri,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
Lagrådet anfört om att lagstifta genom motivuttalanden.
1993/94:Ju13 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar om ändring av 2 § lagen om utandningsprov i enlighet
med vad i motionen anförts.
1993/94:Ju14 av Elver Jonsson och Rune Thorén (fp, c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om promillegräns vid sjöfylleri.
1993/94:Ju15 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det budgetåret 1994/95 bör satsas 30
miljoner kronor extra på ökad trafikövervakning och
trafiknykterhetskontroller,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om valet av påföljder vid rattfylleribrott,
3. att riksdagen beslutar avslå förslaget om straffskärpning
vid grovt rattfylleri samt motsvarande bestämmelser i 30 §
järnvägssäkerhetslagen samt 325 a § sjölagen om grovt
sjöfylleri,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en fortsatt beredning av bestämmelserna i
3 kap. 7--8 §§ brottsbalken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de ekonomiska konsekvenserna av förslagen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1993
1992/93:Ju603 av Lotta Edholm och Kenth Skårvik (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om alkohol och trafik.
1992/93:Ju605 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om lagskärpning avseende förverkansregler.
1992/93:Ju606 av Ulla Tillander (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
angående behovet av kraftfulla åtgärder mot rattfylleri.
1992/93:Ju610 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att straffen måste skärpas för
vållandebrott med dödlig utgång eller allvarliga personskador,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att straffmaximum för brotten grovt
vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada
eller sjukdom måste höjas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det görs en översyn av rekvisiten och
de omständigheter som grundar straffbarhet för vållandebrott,
särskilt i fråga om brott med dödlig utgång eller allvarliga
personskador i trafiken,
4. att riksdagen hos regeringen begär ett utarbetat lagförslag
till en särskild brottstyp som kallas bildråp, att utformas i
huvudsaklig överensstämmelse med vad i motionen anförts.
1992/93:Ju611 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
skyddstillsyn i kombination med behandlingsprogram blir
huvudregel vid rattfylleribrott.
1992/93:Ju621 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring att
tillfälligt beslag av fordon blir möjligt enligt vad i motionen
anförts.
1992/93:Ju623 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om "Uppsalamodellen" som metod för att
förhindra återfall i rattfylleribrott,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en lagändring så att även de
som förblir körkortslösa efter rattfylleribrott nås med
medicinsk rehabilitering i samband med brottet.
1992/93:Ju626 av Kenneth Lantz (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående omräkningsfaktorn vid
alkoholutandningsprov,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att se över säkerhetsavdraget
vid blodprov.
1992/93:Ju638 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den som gjort sig skyldig till
rattfylleri omgående skall tas om hand och frihetsberövas i
syfte att finna lämplig vårdform om det är påkallat,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att vård av missbrukare skall kunna ske
med missbrukarens personliga ansvar för ett positivt
vårdresultat,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att straffskalan skall vara utformad så
att den som inte är mottaglig för vård mot missbruk eller där
annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga skall ådömas
ett kännbart och avskräckande fängelsestraff,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att staffen bör göras starkt progressiva
vid återfall i likartad trafikbrottslighet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att vid allvarliga trafikbrott får böter,
som ensamt straff eller i förening med annan påföljd, bara
utdömas om beloppet med all sannolikhet kan drivas in, i stället
skall annan mera ingripande påföljd kunna väljas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att reglerna måste ändras så att det blir
betydligt större möjligheter att förverka fordon som varit
inblandade i trafikbrottslighet, oavsett bilens värde,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att
införa särskilt medhjälpsbrott för passagerare och andra i ett
fordon som framförs av en berusad person,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att dödsoffrets anhöriga alltid skall få
rätt att processa på statens bekostnad i såväl brottmål som
tvistemål rörande rattfylleri,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rapportering till den dömdes
trafikförsäkringsbolag.
1992/93:Ju639 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om försök med inmontering av alkolås i bilar.
1992/93:Ju641 av Gudrun Norberg och Sigge Godin (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att den snabbt
förelägger riksdagen en proposition byggd på Väg- och
sjöfyllerikommitténs betänkande i avsikt att förbättra
trafiksäkerheten på väg.
1992/93:Ju646 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en förändring av lagstiftningen om omhändertagande av fordon
vid trafiknykterhetsbrott så att polisen får lagstöd för åtgärd
som är både lämplig och praktisk.
1992/93:Ju703 av Lars Biörck (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
prövning av trafikmål och körkortsingripande.
Utskottet
Rattfylleri
Allmän bakgrund
Trafiknykterhetslagstiftningen har genomgått en betydande
utveckling alltsedan de första straffbestämmelserna efter
initiativ från riksdagen infördes på 1920-talet (prop. 1925:114,
1LU 34, rskr. 303). Ansvarsområdet har successivt utvidgats, och
kravet på nykterhet i trafiken har efter hand skärpts. Ett
betydelsefullt led i utvecklingen var när frihetsstraff år 1934
infördes som en regelmässig påföljd för rattfylleri (prop.
1934:208, 2LU 35, rskr. 286).
År 1941 infördes de s.k. promillebestämmelserna (prop.
1941:159, 1LU 36, rskr. 287). Dessa regler medförde att
möjligheterna att bekämpa trafiknykterhetsbrott förbättrades
eftersom det inte längre behövde föras bevisning om att förarens
körförmåga varit nedsatt i det särskilda fallet, utan
straffansvaret kunde direkt knytas till alkoholkoncentrationen i
förarens blod. Reformen år 1941 innebar också att
trafiknykterhetsbrotten delades in i två svårhetsgrader, av
vilka det svårare brottet senare fick beteckningen rattfylleri
och det lindrigare i allmänhet kom att benämnas rattonykterhet.
Straffskalorna för dessa brott -- fängelse i högst ett år,
eller, vid mildrande omständigheter, böter för rattfylleri resp.
böter eller fängelse i högst sex månader för rattonykterhet --
förblev oförändrade fram till den 1 juli 1990.
Genom lagstiftning år 1951 (prop. 1951:30, 2LU 30, rskr. 336)
fördes bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott till en ny lag,
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
(trafikbrottslagen). I trafikbrottslagen infördes samtidigt en
föreskrift om s.k. drograttfylleri.
Trafiknykterhetsbestämmelserna har sedan år 1951 ändrats flera
gånger. År 1957 sänktes den nedre promillegränsen vid
rattonykterhet från 0,8 till 0,5 promille (prop. 1957:72, 1LU
16, rskr. 240). Promillereglerna ändrades på nytt år 1975, då så
att straffansvar inträder även när promillegränsen för
rattfylleri eller rattonykterhet inte har uppnåtts under själva
färden utan först efter dennas slut (prop. 1974:154, JuU37,
rskr. 352). Därmed försvann praktiskt taget det s.k.
tillbakaräkningsproblemet som tidigare ofta komplicerade
utredningar om brott av denna typ. I samband med lagändringen
infördes vidare en tidsbegränsad lagstiftning om
försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov.
Denna lagstiftning ersattes år 1976 av lagen (1976:1090) om
alkoholutandningsprov (prop. 1975/76:162, JuU 1976/77:15,
rskr. 94).
Promillereglernas tillämpningsområde omfattade fram till år
1978 inte vissa traktorer, men genom en lagändring detta år
utvidgades tillämpningsområdet så att det numera omfattar alla
motordrivna fordon utom sådana som är avsedda att föras av
gående (prop. 1977/78:77, JuU21, rskr. 156).
År 1982 gjordes bestämmelserna om rattfylleri och
rattonykterhet tillämpliga även på förare av maskindrivna
järnvägsfordon och tunnelbanetåg (prop. 1981/82:204, JuU58,
rskr. 331). Dessa bestämmelser fördes i maj 1985 med vissa
ändringar in i järnvägstrafiklagen (1985:192) som då trädde i
kraft (prop. 1983/84:117 och 1984/85:33, LU 1984/85:27, rskr.
201). Dessutom infördes ett straffansvar också för andra
järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten och därvid är så påverkade av
berusningsmedel att det måste antas att uppgiften inte har
kunnat utföras på ett betryggande sätt.
Möjligheter att förverka fordon som har använts vid bl.a.
trafiknykterhetsbrott infördes den 1 juli 1987 (prop.
1986/87:81, JuU24, rskr. 200).
Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1989 får
alkoholutandningsprov användas som bevismedel i mål om ansvar
för trafiknykterhetsbrott; samtidigt utökades polisens
möjligheter att ta rutinmässiga alkoholutandningsprov (prop.
1988/89:118, JuU27, rskr. 314).
De senaste lagändringarna företogs år 1990. Då sänktes gränsen
för straffbar alkoholpåverkan i trafiken från en blodalkoholhalt
på 0,5 till 0,2 promille. En motsvarande sänkning gjordes
beträffande alkoholhalten i utandningsluften där gränsen för
straffbarhet nu är 0,10 milligram per liter utandningsluft.
Liksom tidigare delades trafiknykterhetsbrotten in i två
svårhetsgrader. Det s.k. enkla brottet, som närmast är att
jämföra med det brott som tidigare betecknades rattonykterhet,
benämns rattfylleri medan det allvarligare brottet, som
närmast är att jämföra med det brott som tidigare betecknades
rattfylleri, benämns grovt rattfylleri.
1990 års ändringar i trafikbrottslagen innebar i princip en
skärpt syn på trafiknykterhetsbrotten; såväl ansvarsområdet som
möjligheten att bedöma ett brott som grovt utvidgades.
Det brott som före den 1 juli 1990 benämndes rattfylleri hör
till de brott som i tidigare rättspraxis och uttalanden i olika
lagstiftningsärenden normalt ansetts föranleda fängelsestraff. I
förarbetena till den nu gällande trafiknykterhetslagstiftningen
gavs emellertid uttryck för ett nytt synsätt, som lämnar större
utrymme för icke frihetsberövande påföljder än tidigare (prop.
1989/90:2 s. 39 f, JuU2 s. 23 f). Bl.a. framhöll dåvarande
departementschefen att de principer för val av påföljd som
kommit till uttryck i den nya (från och med den 1 januari 1989
gällande) strafflagstiftningen (30 kap. 4 § första stycket
brottsbalken, BrB) var allmänt tillämpliga och således gällde
även valet av påföljd för rattfylleri.
Uttalandena beträffande principerna för påföljdsvalet vid
grovt rattfylleri som gjordes i förarbetena till 1990 års
ändringar medförde en förändrad påföljdspraxis. Användningen av
fängelsestraff för grovt rattfylleri minskade och antalet
villkorliga domar ökade. En uppskärpning har senare skett.
Förändringen av domstolspraxis föranledde kritik, främst
avseende ökningen av andelen villkorliga domar.
Även domstolarnas praxis beträffande brottet vållande till
annans död i samband med trafiknykterhetsbrott har
uppmärksammats i olika sammanhang. Kritik har riktats mot dels
påföljdsvalet, dels längden av utdömda fängelsestraff.
Påföljderna har enligt den kritik som framförts inte stått i
proportion till brottets allvar.
Den mildring av påföljdspraxis som den nya regleringen
medförde ledde till att regeringen i december 1991 tillsatte en
parlamentarisk kommitté med uppdrag att skyndsamt se över
lagstiftningen om grovt rattfylleri samt reglerna om sjöfylleri.
Översynen skulle avse dels promillegränsen och påföljden för
grovt rattfylleri, dels frågan huruvida promilleregler skulle
införas för sjötrafiken. Kommittén antog namnet Väg- och
sjöfyllerikommittén. I december 1992 överlämnade kommittén sitt
betänkande (SOU 1992:131) Grovt Rattfylleri och Sjöfylleri.
De nu aktuella förslagen bygger på Väg- och
sjöfyllerikommitténs betänkande och Trafikpolisutredningens
betänkande (SOU 1992:81) Trafikpolisen mer än dubbelt bättre
(såvitt avser alkoholutandningsprov). Betänkandena har
remissbehandlats. Härutöver föreligger en inom
Justitiedepartementet upprättad promemoria -- Ansvar för grovt
vållande till annans död m.m. samt Förverkande av fordon.
Ytterligare åtgärder mot de grova trafiknykterhetsbrotten.
Promemorian har varit föremål för en hearing i
Justitiedepartementet.
Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.
I propositionen läggs fram förslag till ändringar i bl.a.
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
(trafikbrottslagen), vilka syftar till att främja
trafiksäkerheten.
Enligt förslaget skall gränsvärdet för grovt rattfylleri
sänkas från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet med
motsvarande sänkning för alkoholhalten i utandningsluften.
Motsvarande ändring föreslås i järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157).
Maximistraffet för grovt rattfylleri höjs enligt förslaget
från ett till två års fängelse. Motsvarande ändring föreslås
beträffande grovt sjöfylleri och trafiknykterhetsbrott som
faller under järnvägssäkerhetslagen.
I propositionen uttalar regeringen att normalpåföljden för
grovt rattfylleri skall vara fängelse. En icke frihetsberövande
påföljd skall kunna väljas endast om det föreligger särskilda
skäl. Villkorlig dom skall -- i likhet med vad som gällde före
1990 års ändringar i trafikbrottslagen -- användas med mycket
stor restriktivitet.
Enligt förslaget bör fängelsedömda
trafiknykterhetsbrottslingar genomgå alkoholavvänjande
behandling under anstaltsvistelsen.
Yttrande från frivårdsmyndighet bör, enligt regeringens
bedömning, normalt infordras i mål om grovt rattfylleri.
I propositionen föreslås vidare en ändring i BrB som innebär
en skärpt bedömning av brotten vållande till annans död och
vållande till kroppsskada eller sjukdom, när gärningarna begåtts
i samband med trafiknykterhetsbrott. Förslaget innebär att
sådana brott som huvudregel skall bedömas som grova om
gärningsmannen var berusad.
Maximistraffet för vållande till annans död och för vållande
till kroppsskada eller sjukdom höjs enligt förslaget till sex
resp. fyra år.
I propositionen föreslås också en ändring i 7 §
trafikbrottslagen som ökar möjligheterna att förklara fordon
förverkade när de använts vid brott mot den lagen.
Lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov föreslås ändrad så
att polisen ges generell rätt att ta alkoholutandningsprov på
bl.a. förare av motordrivet fordon.
Några promillegränser för sjötrafiken föreslås för närvarande
inte. I stället bör Brottsförebyggande rådet få i uppdrag att
utvärdera de ändringar i sjöfylleribestämmelserna som trädde i
kraft den 1 juli 1991.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
Gällande bestämmelser
Trafikbrottslagen
De nu gällande bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1990.
Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen skall den dömas
för rattfylleri som fört ett motordrivet fordon eller en
spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan
mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden
uppgått till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram
per liter i hans utandningsluft (s.k. promillerattfylleri).
Regeln bygger uteslutande på alkoholkoncentrationen i förarens
blod eller utandningsluft. För rattfylleri skall vidare enligt 4
§ andra stycket den dömas som vid förande av ett motordrivet
fordon eller en spårvagn varit så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller något annat medel att det kan antas att han inte
på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet (s.k. kliniskt
rattfylleri). Den senare regeln tillämpas främst i de fall då
det inte finns någon bevisning om alkoholhalten i blodet eller
utandningsluften. Dessutom tillämpas den då någon har fört ett
fordon under påverkan av annat medel än alkohol. Regeln kan
tillämpas också i de sällsynta fall där alkoholkoncentrationen i
blodet eller utandningsluften ej är så hög att föraren kan dömas
för promillerattfylleri men föraren likväl bevisligen varit så
påverkad som förutsätts för kliniskt rattfylleri (jämför
Lagrådets yttrande i prop. 1989/90:2 s. 64 f).
Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i högst sex
månader.
Är brottet att anse som grovt, skall föraren enligt 4 a §
trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till fängelse
i högst ett år.
Frågan huruvida ett rattfylleribrott är att anse som grovt
skall avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid
brottet. Emellertid skall särskilt beaktas, om
1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till
minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter
utandningsluft,
2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller
något annat medel, eller
3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten.
Även andra omständigheter kan kvalificera brottet som grovt.
Det är å andra sidan också möjligt att brottet inte är att anse
som grovt trots att någon av de särskilda omständigheter som
nämnts har förelegat, exempelvis vid förande av moped då föraren
utgjort en fara huvudsakligen för sig själv.
Bestämmelserna om trafiknykterhetsbrotten är tillämpliga på
förare av motordrivna fordon och spårvagnar. Begreppet
motordrivet fordon har samma innebörd i trafikbrottslagen som i
vägtrafikkungörelsen (1972:603) och avser alltså motorfordon,
traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon. Från den 4 §
första stycket trafikbrottslagen intagna promilleregelns
tillämpningsområde har emellertid i 4 § tredje stycket
undantagits förare av motordrivna fordon, som är avsedda att
föras av gående, t.ex. motorgräsklippare.
Enligt 4 § fjärde stycket trafikbrottslagen gäller
straffbestämmelserna inte när förandet av fordonet har ingått
som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig
undersökning som regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer har lämnat tillstånd till. Syftet med denna
bestämmelse är att ge möjligheter till experimentella försök
inom ramen för forskning kring prestationsnedsättande effekter
av olika slags droger.
Försök till trafiknykterhetsbrott är inte straffbelagt.
Däremot har i rättspraxis de allmänna reglerna om ansvar för
medverkan ansetts vara tillämpliga (se t.ex. NJA 1949 s. 689 och
NJA 1985 s. 496).
Straffbestämmelser, motsvarande dem i 4 och 4 a §§
trafikbrottslagen, finns i 30 § järnvägsssäkerhetslagen
(1990:1157) såvitt gäller förare av maskindrivet spårfordon på
järnväg eller i tunnelbana. Där föreskrivs straffansvar också
för andra järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgifter
av väsentlig betydelse för säkerheten och därvid är så påverkade
av alkohol eller annat medel att det kan antas att dessa
uppgifter inte kan utföras på ett betryggande sätt. För brott av
denna personalkategori är straffet böter eller fängelse i högst
ett år.
Vållande till annans död m.m.
I 3 kap. 7 § BrB anges att den som av oaktsamhet orsakar
annans död skall dömas för vållande till annans död till
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Om brottet är grovt kan enligt andra stycket dömas till fängelse
i lägst sex månader och högst fyra år. Bestämmelsen infördes i
samband med BrB:s tillkomst och har sedan dess varit oförändrad.
Ansvar för vållande till annans död förutsätter att
gärningsmannen orsakat den dödliga utgången och att detta har
skett genom oaktsamhet. Det krävs dessutom att oaktsamheten
varit relevant i förhållande till den inträffade effekten.
Brottet vållande till annans död kan förekomma i olika
situationer av mycket skiftande karaktär. Inte sällan döms för
brottet i konkurrens med annat brott, särskilt misshandel. Ofta
förekommer emellertid brottet vållande till annans död i samband
med vägtrafik. En inte obetydlig andel av dessa fall utgör
situationer där den vållande varit påverkad. Av propositionen
framgår att av totalt sammanlagt 542 fall av vållande till
annans död under åren 1989--1991, hade 74 fall samband med
trafiknykterhetsbrott.
I flertalet av de fall där det döms till ansvar för vållande
till annans död som huvudbrott bestäms påföljden till villkorlig
dom, vanligen i kombination med ett bötesstraff. De fall då
fängelse utdöms för sådant brott torde huvudsakligen utgöras av
fall då också annan samtidig brottslighet, särskilt misshandels-
eller rattfylleribrott, förekommit.
I lagtexten har inte angivits vilka omständigheter som bör
föranleda att ett brott bedöms som grovt. Ett exempel på grovt
brott kan vara att någon utövat grovt våld mot annan, utan att
uppsåt förelegat i förhållande till den dödliga effekten (se
t.ex. NJA 1992 s. 85). I övrigt torde som anförs i propositionen
grovt brott föreligga särskilt när gärningsmannen gjort sig
skyldig till medvetet risktagande av allvarlig art, exempelvis
genom att resa livsfarligt vapen mot annan.
Enligt 3 kap. 8 § BrB döms den som av oaktsamhet åsamkar annan
sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa för vållande
till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst
sex månader. Är brottet grovt kan dömas till fängelse i högst
två år. Straffbestämmelsen är utformad på i huvudsak samma sätt
som bestämmelsen om vållande till annans död, med den
skillnaden, att den brottsliga effekten skall vara en
kroppsskada eller sjukdom. Någon ringa form av brottet finns
emellertid inte. Även vållande till kroppsskada eller sjukdom
förekommer inte sällan i samband med onykterhet i trafik. Av den
statistik som redovisas i Väg- och sjöfyllerikommitténs
betänkande framgår att det under åren 1989--1991 förekom
sammanlagt 773 fall av vållande till kroppsskada eller sjukdom,
varav 77 fall tillsammans med trafiknykterhetsbrott.
Inte heller när det gäller vållande till kroppsskada eller
sjukdom anges i lagtexten vilka omständigheter som skall beaktas
vid bedömningen av om en gärning skall anses utgöra grovt brott.
I propositionen anförs att samma bedömningsgrunder därvid måste
tillämpas som när det gäller vållande till annans död.
Överväganden
Allmänna synpunkter
Som framhållits i tidigare lagstiftningsärenden har
trafiknykterhetsfrågan under lång tid stått i förgrunden när det
gällt att förbättra trafiksäkerheten i vårt land. Sverige får
också sägas tillhöra föregångsländerna på detta område. Här har
tidigare än i de flesta andra länder insetts vikten av att genom
en sträng lagstiftning inskärpa respekten för nykterheten i
trafiken. Efterlevnaden av trafiknykterhetsbestämmelserna torde
i allmänhet i dag vara relativt god, och tillgänglig forskning
talar för att Sverige vid en internationell jämförelse har en
god situation när det gäller trafiknykterheten. Detta innebär
emellertid inte att vi kan slå oss till ro. Dels måste
trafiknykterhetsarbetet bedrivas fortlöpande för att situationen
inte skall försämras, dels bör allt som är möjligt göras för att
ytterligare öka nykterheten i trafiken och minska de
alkoholrelaterade trafikolyckorna.
Enligt gjorda uppskattningar begås varje år mellan tre och
fyra miljoner trafiknykterhetsbrott, många av dessa brott begås
av personer som tidigare kört berusade. Enligt den officiella
statistiken skadas eller dör varje år mellan 1 500 och 2 000
personer vid trafikolyckor där i vart fall en av förarna
misstänks ha varit alkoholpåverkad. Det verkliga antalet dödade
och skadade vid alkoholrelaterade trafikolyckor torde dock i
realiteten vara betydligt större. Trafiknykterhetsbrotten utgör
följaktligen -- trots vidtagna åtgärder -- alltjämt ett
betydande samhällsproblem. Samtidigt är, som ovan antytts,
nykterheten i trafiken något som låter sig påverkas av
lagstiftningsåtgärder. Den norm- och moralbildande funktion som
Sveriges relativt sett stränga trafiknykterhetslagstiftning haft
skall således inte underskattas.
Med hänsyn till det lidande och de kostnader som trafikolyckor
med berusade förare vållar framstår ytterligare åtgärder av
detta slag som såväl mänskligt som samhällsekonomiskt mycket väl
motiverade.
Gränsvärdet för grovt rattfylleri
I propositionen föreslås att gränsvärdet för grovt rattfylleri
skall sänkas från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet samt
från 0,75 till 0,50 milligram alkohol per liter utandningsluft.
Utskottet anser i likhet med regeringen att det av flera skäl
finns anledning att sänka gränsen för grovt rattfylleri och
tillstyrker regeringsförslaget i denna del.
I motion Ju626 (kds) anförs att omräkningsfaktorn för
relationen mellan alkoholkoncentrationen i blodet och i
utandningsluften är godtyckligt vald och bör ses över. Likaså
anförs att det s.k. säkerhetsavdraget vid alkoholutandningsprov
är för generöst tilltaget och att även detta bör ses över.
Sedan den 1 juli 1989 är det möjligt att använda
alkoholutandningsprov som bevismedel i mål om ansvar för
trafiknykterhetsbrott (prop. 1988/89:118, JuU27, rskr. 314).
Gränsen för straffbar alkoholhalt i utandningsluften är i dag
0,10 milligram per liter utandningsluft, och gränsen för grovt
rattfylleri går vid 0,75 milligram per liter utandningsluft.
Dessa gränsvärden anses motsvara 0,2 resp. 1,5 promille alkohol
i blodet.
Rikspolisstyrelsen har i en rapport från år 1991
(Alkoholutandningsprov som rättsligt bevismedel, RPS Rapport
1991:2 Pb I) på grundval av de resultat som dittills erhållits
inom alkoholutandningssystemet, och efter samråd med experter,
dragit slutsatsen att det tillämpade säkerhetsavdraget vid
alkoholutandningsprov, 0,07 milligram per liter utandningsluft,
bör bibehållas tills vidare.
I rapporten anges vidare att dittills genomförda försök
angående relationen luft/blod inte bör föranleda någon ändring i
gällande lagstiftning. I rapporten redovisas bl.a.
undersökningar vid Statens provningsanstalt som bekräftat
riktigheten av det i lagen fastställda gränsvärdet 0,10
milligram alkohol per liter luft i relation till 0,20 promille
alkohol i blod.
Varken omräkningsfaktorn eller säkerhetsavdraget har varit
föremål för överväganden av Väg- och sjöfyllerikommittén.
Utskottet konstaterar att det för närvarande inte finns
anledning att ändra reglerna i de hänseenden som aktualiseras i
motion Ju626, och utskottet avstyrker bifall till den.
Maximistraffet för grovt rattfylleri
I propositionen föreslås att maximistraffet för grovt
rattfylleri skall höjas från ett till två års fängelse.
Motsvarande höjning föreslås beträffande maximistraffet enligt
30 § järnvägssäkerhetslagen.
I motion Ju15 (s) yrkas avslag på propositionen i denna del.
Motionärerna som hänvisar till Lagrådets yttrande anför bl.a.
att straffskalans övre del sällan kommer till användning och att
den straffskala som finns i dag är tillräcklig.
Lagrådet anför i sitt yttrande att det inte finns tillräckliga
skäl att höja straffmaximum för grovt rattfylleri. Lagrådet
anser att det rent allmänt borde vara en strävan att undvika
straffskalor som är så vida att deras övre del nästan aldrig
kommer till användning. Lagrådet anför vidare att det är svårt
att tänka sig enstaka fall av enbart grovt rattfylleri som har
så högt straffvärde att den nuvarande ettårsgränsen behöver
överskridas. De särskilt straffvärda fallen torde, enligt
Lagrådet, vara antingen sådana där föraren har begått fler
rattfylleribrott eller sådana där hans framfart utgör även annat
brott, t.ex. grov vårdslöshet i trafik eller vållande till
annans död eller till kroppsskada, och i dessa fall kan straffet
för gärningarna redan i dag sättas högre än ett år. Lagrådet
anser vidare att den nuvarande skalan för grovt rattfylleri ger
tillräckligt utrymme för den i och för sig önskvärda
nyanseringen av straffen för rattfylleribrott med olika
straffvärden.
I propositionen anförs bl.a. att även om straffskalans övre
del sällan kommer till användning kan det förekomma fall där
exceptionellt försvårande omständigheter föreligger och där det
nuvarande straffmaximum framstår som alltför lågt. Det anförs
vidare att en utvidgning av straffskalan även i övrigt ger
möjligheter till en ökad nyansering vid straffmätningen. Vidare
framhålls också att straffskalan för grovt rattfylleri genom den
föreslagna höjningen kommer i bättre samklang med straffskalorna
för andra jämförbara brott, t.ex. framkallande av fara för annan
och grov vårdslöshet i trafik, vilka brott har ett straffmaximum
på två års fängelse.
I propositionen anförs beträffande straffmätningen att
sänkningen av gränsvärdet inte bör medföra den konsekvensen att
längre fängelsestraff än i dag automatiskt utmäts vid
alkoholhalter som ligger på 1,5 promille i blodet eller däröver.
Avsikten är således inte, enligt propositionen, att utöver vad
som kan följa av den nyansering som vidgningen av straffskalan
ger, påverka den i dag tillämpade straffmätningen vid vad som
kan sägas utgöra normala fall av grovt rattfylleri där
promillehalten motsvarar dagens gränsvärde eller strax däröver.
Enligt utskottets uppfattning finns allmänt sett skäl att se
strängt på grovt rattfylleri. Utskottet som ansluter sig till
vad som nyss angetts om straffmätningen finner på av regeringen
anförda skäl att straffmaximum bör höjas. Utskottet avstyrker
bifall till motion Ju15 i nu aktuell del och tillstyrker
regeringsförslaget.
Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri
I propositionen uttalas att normalpåföljden vid grovt
rattfylleri skall vara fängelse och att det bör finnas särskilda
skäl för att en icke frihetsberövande påföljd skall väljas samt
att villkorlig dom skall användas med mycket stor
restriktivitet. Det sagda innebär i princip en återgång till vad
som gällde före 1990 års ändringar i trafikbrottslagen.
Därutöver sägs i propositionen att yttrande från
frivårdsmyndighet normalt bör inhämtas i mål om grovt
rattfylleri samt att fängelsedömda rattfyllerister under
anstaltsvistelsen bör genomgå alkoholavvänjande behandling.
I motion Ju15 (s) ifrågasätts det lämpliga i att nu gå ifrån
de allmänna principer för val av påföljd som genom 1990 års
reform blev tillämpliga även vid rattfylleri. I motion Ju12 (s)
ansluter sig motionären till vad Lagrådet i sitt yttrande anfört
angående påföljdsval med stöd av motivuttalanden.
Lagrådet framför i sitt yttrande beträffande påföljdsvalet
kritik såväl mot de skärpningar som regeringens uttalanden kan
föranleda som mot metoden att genom motivuttalanden styra valet
av påföljd.
Lagrådet hänvisar bl.a. till att praxis på området efter ett
inledningsskede kommit att utvecklas i restriktiv riktning. Här
pekar Lagrådet på att de rättsfall i vilka Högsta domstolen har
tillämpat de nya påföljdsprinciperna ger intryck av att
domstolen är återhållsam med att frånkänna grova
rattfylleribrott egenskapen av artbrott samt att andelen
fängelsestraff i tingsrätterna ökat med 10 procentenheter till
57 procent från andra halvåret 1991 till år 1992, medan antalet
villkorliga domar minskat med fem procentenheter till 18
procent. Redan genom en sådan tillämpning markeras, enligt
Lagrådets mening, med tillräckligt eftertryck samhällets
bestämda avståndstagande från bilkörning under alkoholpåverkan,
och några ytterligare nämnvärda vinster från allmänpreventiv
synpunkt torde inte kunna uppnås genom en än strängare praxis.
Lagrådets slutsats är att statsmakterna bör avstå från att
genom motivuttalanden förmå domstolarna att i fråga om
påföljdsvalet för grovt rattfylleri ytterligare avlägsna sig
från normala principer. Det bör, enligt Lagrådet, kunna
anförtros domstolarna att utveckla praxis vidare på grundval av
de riktlinjer som har dragits upp genom Högsta domstolens domar.
I propositionen anförs i anledning av Lagrådets yttrande
bl.a. följande (s. 35 och s. 23).
Enligt regeringens mening innebär ett grovt rattfylleribrott
alltid ett sådant abstrakt faromoment att fängelse bör vara
normalpåföljd. Genom detta synsätt sätts själva beteendet -- att
köra påverkad -- mera bestämt i centrum.
Det finns därutöver anledning anta att en konsekvent
upprätthållen sträng påföljdspraxis har positiva effekter för
den allmänna laglydnaden. Den förhållandevis regelmässiga
användningen av fängelsestraff vid rattfylleribrott före den 1
juli 1990 motiverades främst av intresset av att upprätthålla en
hög allmän laglydnad. Att påföljspraxis hade betydelse i det
hänseendet kan knappast betvivlas och framhålls också i
förarbetena till 1990 års ändringar i trafikbrottslagen. Även om
betydelsen av en sträng domstolspraxis inte skall överdrivas
-- -- -- anser regeringen att de allmänpreventiva effekterna här
gör sig gällande med särskild styrka.
Grovt rattfylleri bör således generellt anses vara ett sådant
brott vars art i enlighet med 30 kap. 4 § BrB, talar för
fängelse.
Regeringen delar vidare i och för sig Lagrådets allmänna
anmärkningar mot lagstiftning genom motivuttalanden. Det
förtjänar dock att anmärkas att det i förarbetena till 1990 års
ändringar i trafiknykterhetslagstiftningen gjordes långtgående
uttalanden om påföljdsvalet, utan att någon förändring av de
grundläggande bestämmelserna härom företogs. Att dessa
uttalanden ledde till en olycklig uppluckring av påföljdspraxis
styrks också av att, såsom Lagrådet påpekar, Högsta domstolen på
senare tid sett sig föranlåten att iaktta en allt större
restriktivitet vid påföljdsvalet för grovt rattfylleri. Det bör
betonas att de uttalanden som görs i denna fråga i detta
lagstiftningsärende syftar till att, förutom att ge vägledning
för straffmätning och påföljdsval på grund av föreslagna
ändringar, ge påföljdspraxis den stadga och konsekvens den hade
före 1990 års ändringar. I detta avseende tjänar förslagen till
att öka likformigheten i rättstillämpningen, något som också
Lagrådet medger.
Utskottet delar regeringens bedömning angående valet av
påföljd för grovt rattfylleri. Utskottet avstyrker bifall till
motionerna Ju12 och Ju15 i aktuella delar och tillstyrker
regeringsförslaget.
I motion Ju611 (s) anförs att skyddstillsyn i kombination med
behandlingsprogram bör vara normalpåföljden vid
rattfylleribrott.
Även om normalpåföljden för grovt rattfylleri, som ovan
framgått, föreslås bli fängelse utesluter detta enligt
regeringens mening inte att en icke frihetsberövande påföljd kan
väljas. I propositionen anförs bl.a. att domstolen vid valet av
påföljd skall fästa vikt inte bara vid brottets art utan även
vid om det i det enskilda fallet finns omständigheter som talar
för en lindrigare påföljd än fängelse. Främst avses då sådana
omständigheter som anges i 29 kap. 5 § och 30 kap. 9 § andra
stycket BrB. Förutom kontraktsvårdsfallen är det fråga om
situationer där den bedömningen görs att en framgångsrikt
påbörjad rehabilitering avseende missbruk eller annat
förhållande som kan antas ha haft samband med brottsligheten,
skulle kunna spolieras eller allvarligt försvåras genom
verkställigheten av ett fängelsestraff. Finns ett sådant
särskilt skäl bör den tilltalade, trots att fängelse bör följa
på grund av brottets art, kunna erhålla skyddstillsyn.
Utskottet ansluter sig till regeringens synpunkter i denna
del. Motion Ju611 bör inte härutöver föranleda något uttalande
från riksdagens sida. Motionen avstyrks.
I motion Ju623 (s) framhålls vikten av att rattfyllerister kan
nås med medicinsk rehabilitering i samband med brottet.
I propositionen uttalas i denna del att alla personer som tas
in i kriminalvårdsanstalt med ett trafiknykterhetsbrott som
huvudbrott under verkställigheten bör genomgå en
alkoholavvänjande behandling. Denna behandling är enligt
propositionen att se som ett första steg i ett
rehabiliteringsprogram. Ambitionen bör vara att lägga en grund
så att den dömde efter frigivningen av egen kraft skall komma
att vilja fortsätta med behandling eller andra åtgärder för att
komma till rätta med sina alkoholproblem. Särskild uppmärksamhet
bör därför, enligt propositionen, ägnas åt att den dömde under
fängelsevistelsen får hjälp med att knyta de kontakter som
behövs för en sådan uppföljning.
Önskemålet i motion Ju623 får genom den nu föreslagna
ordningen anses tillgodosett, och utskottet avstyrker bifall
till motionen i denna del.
I motion Ju638 (nyd) framförs ett flertal förslag angående
åtgärder mot rattfylleri.
I motionen föreslås att rattfyllerister omgående skall
frihetsberövas i avvaktan på en lämplig vårdform.
Frihetsberövandet bör enligt motionen ske i form av obligatorisk
häktning för rattfyllerister med mycket hög promille samt vid
återfall.
Regler om obligatorisk häktning finns i 24 kap. 1 § andra
stycket rättegångsbalken (RB). Om det för ett brott inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år, skall häktning
ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.
Utskottet har nyligen, i betänkandet om processrättsliga
frågor (1993/94:JuU4, s. 11), behandlat en motion med liknande
innehåll. Utskottet avstyrkte då bifall till den då aktuella
motionen med hänvisning till att det saknades anledning att
utvidga nu gällande häktningsgrunder. Utskottet har fortfarande
samma uppfattning och avstyrker bifall till motion Ju638 i denna
del.
I motion Ju638 (nyd) anförs vidare att rattfyllerister bör ha
ett personligt ansvar för ett positivt vårdresultat och att den
som inte är mottaglig för vård eller av annat skäl inte kan få
annan påföljd än fängelse skall ådömas ett kännbart och
avskräckande fängelsestraff. Det anförs vidare att straffen vid
återfall bör vara starkt progressiva.
Enligt propositionen skall den alkoholavvänjande behandling
som rattfyllerister avses undergå under anstaltsvistelsen bygga
på frivillighet. Detta innebär således att ett personligt ansvar
läggs på den dömde. Däremot avses inte fängelsestraff bli längre
av den anledningen att vederbörande inte kan eller vill bli
föremål för alkoholavvänjande behandling.
Beträffande återfall i brott är detta enligt gällande regler i
BrB en omständighet som talar för fängelse. I propositionen sägs
vidare att det vid upprepade återfall i grova rattfylleribrott
kan finnas skäl att i något utökad utsträckning låta detta
påverka straffmätningen.
Enligt utskottets mening saknas anledning till något
riksdagens uttalande med anledning av nu behandlade yrkanden.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju638 i dessa delar.
I motion Ju638 (nyd) anförs vidare att vid allvarliga
trafikbrott bör bötesstraff bara ådömas, som ensam påföljd eller
i förening med annan påföljd, om det är sannolikt att de kan
drivas in. I annat fall skall, enligt motionen, en mer
ingripande påföljd väljas.
När det gäller grovt rattfylleri ingår inte böter i
straffskalan. Böter kan i dessa fall endast bli aktuellt i
samband med en villkorlig dom. Villkorlig dom skall enligt
propositionen användas mycket restriktivt och komma i fråga
endast i klara undantagsfall. I dessa fall bör den villkorliga
domen enligt förslaget kombineras med ett kraftigt bötesstraff.
När dagsböter utdöms skall dagsbotens belopp bestämmas efter
vad som är skäligt med hänsyn till den tilltalades ekonomiska
förhållanden (25 kap. 2 § BrB).
Enligt utskottets uppfattning strider förslaget om att utdöma
en mer ingripande påföljd av det skälet att den tilltalade har
en svag ekonomi mot grundläggande straffrättsliga principer.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju638 i denna del.
Vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller
sjukdom
I propositionen föreslås att om någon vid förande av
motorfordon gör sig skyldig till vållande till annans död under
påverkan av alkohol eller något annat medel skall den
omständigheten att gärningsmannen varit påverkad särskilt
beaktas vid bedömande av om brottet är grovt. Motsvarande
föreslås gälla beträffande vållande till kroppsskada eller
sjukdom.
Vidare föreslås att straffmaximum för grovt vållande till
annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom
skall höjas till fängelse sex resp. fyra år.
Någon översyn av brotten vållande till annans död och vållande
till kroppsskada eller sjukdom ingick inte i Väg- och
sjöfyllerikommitténs uppdrag. Kommittén uttalade dock i sitt
betänkande att det kan ifrågasättas om inte brotten vållande
till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom, som
inte sällan förekommer i samband med onykterhet i trafik, bedöms
mildare än vad som kan anses rimligt. Enligt kommittén skulle en
strängare bedömning av dessa i egentlig mening grova brott kunna
främjas om det i lagtexten angavs vilka omständigheter som
särskilt bör beaktas vid bedömningen av om ett sådant brott
skall anses som grovt och om det förhållandet att brottet
begåtts i trafik eller annan därmed jämförbar verksamhet under
självförvållat rus angavs som en av dessa omständigheter.
Kommittén anförde vidare att även om straffmaximum kan
överskridas när fängelse ådöms som gemensamt straff för flera
brott, t.ex. om gärningsmannen också gjort sig skyldig till
trafiknykterhetsbrott, borde det övervägas att höja
straffmaximum för brotten grovt vållande till annans död och
grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom.
Mot bakgrund bl.a. av att Väg- och sjöfyllerikommittén i sitt
betänkande redovisat uppskattningar enligt vilka mellan 1 500
och 2 000 personer varje år dör eller skadas svårt vid
trafikolyckor där i vart fall en av förarna misstänks ha varit
alkoholpåverkad har regeringen funnit det angeläget att snarast
markera det allvarliga i den nu aktuella typen av vållandebrott.
I propositionen framhålls att det redan i dag finns möjlighet
att beakta berusning som ett försvårande moment vid vållande
till annans död i samband med trafiknykterhetsbrott. Enligt
propositionen bör dock denna princip komma till klart uttryck i
lagtexten, och regeringen föreslår därför att det i lagtexten
uttryckligen anges att det är en försvårande omständighet att
den som orsakat en trafikolycka varit berusad.
Till grund för förslagen i denna del ligger, som ovan nämnts,
en inom Justitiedepartementet utarbetad promemoria -- Ansvar för
grovt vållande till annans död, m.m. samt förverkande av fordon.
Ytterligare åtgärder mot de grova trafiknykterhetsbrotten.
Promemorian var den 17 augusti 1993 föremål för en hearing i
Justitiedepartementet.
Lagrådet har i sitt yttrande angående förslaget om berusning
som ett kvalificerande rekvisit anfört att det är beklagligt att
en så principiellt viktig lagändring inte varit föremål för
sedvanligt remissförfarande utan endast beretts genom en hearing
i Justitiedepartementet.
I motion Ju15 (s) anförs att regeringsförslaget i denna del är
otillräckligt berett och att det inte bör leda till
lagstiftning.
Till hearingen i Justitiedepartementet var ett flertal
instanser inbjudna och vid hearingen närvarade representanter
från -- förutom Justitiedepartementet och
Kommunikationsdepartementet -- Riksåklagaren,
Regionåklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i
Stockholm, Rikspolisstyrelsen, Hovrätten för Nedre Norrland,
Stockholms tingsrätt, Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Sveriges
Advokatsamfund, Sveriges domareförbund och Svenska
polisförbundet.
Skriftliga yttranden över promemorian har avgivits av
Domstolsverket och Göteborgs tingsrätt. Därutöver har muntliga
yttranden, vilka antecknats i ärendet, avgivits från Länsrätten
i Stockholms län och Juridiska fakulteten vid Lunds universitet.
Utskottet delar i och för sig Lagrådets uppfattning om vikten
av att regeringsförslag blir föremål för ett sedvanligt
remissförfarande. Utskottet anser sig dock kunna godta den
beredning som förevarit i den nu aktuella delen av regeringens
förslag.
Utskottet delar på de av regeringen anförda skälen
uppfattningen att det är angeläget att snarast markera att
berusning särskilt skall beaktas vid bedömningen av om nu
aktuella vållandebrott skall anses som grova.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju15 i nu behandlad del
och tillstyrker regeringsförslaget.
I motion Ju610 (nyd) önskas ett lagförslag om ett nytt brott,
bildråp. Ansvar för sådant brott skall, enligt motionen, ådömas
en förare som på grund av sitt körsätt eller andra
omständigheter framstår som likgiltig för andra människors liv
och hälsa. Om körningen skett under inverkan av alkohol eller
annat berusningsmedel bör detta tillmätas särskild betydelse.
Brottet bör, enligt motionen, betraktas som ett mellanting
mellan uppsåtligt dödande och grovt vållande till annans död.
Enligt utskottets uppfattning tillgodoser utskottets nyss
gjorda ställningstagande beträffande grovt vållande till annans
död m.m. i stort motionsönskemålet. Motion Ju610 bör inte
föranleda någon ytterligare åtgärd och utskottet avstyrker
bifall till den i denna del.
Alkoholutandningsprov
I propositionen föreslås att polisens möjligheter att ta
alkoholutandningsprov skall utvidgas.
Polisen har i dag enligt lagen om alkoholutandningsprov
möjlighet att genomföra rutinmässiga alkoholutandningsprov utan
att det föreligger misstanke om trafiknykterhetsbrott. Denna
möjlighet föreligger vid beordrad trafikkontroll, vid
trafikolyckor samt i samband med misstanke om vissa trafikbrott.
För att alkoholutandningsprov skall få tas rutinmässigt vid en
trafikkontroll krävs att kontrollen har beslutats av en polisman
i befälsställning.
Polisen har successivt ökat antalet rutinmässiga
alkoholutandningsprov; från cirka 250 000 prov år 1976 till över
900 000 prov år 1991. I Trafikpolisens betänkande anges att
denna verksamhet bör prioriteras så att det fr.o.m. budgetåret
1993/94 i landet tas 1,8 miljoner särskilda alkoholutandningspov
per år.
I propositionen föreslås att enskilda polismän skall ges en
generell rätt att ta alkoholutandningsprov utan att någon
trafikkontroll har beordrats. Syftet med den föreslagna
ändringen är att öka upptäcktsrisken vid trafiknykterhetsbrott.
De alkoholutandningsprov det här är fråga om får endast avse
s.k. sållningsprov, vilket innebär att bara instrument som kan
brukas utan dröjsmål och som endast anger om eventuell
alkoholkoncentration överstiger ett visst gränsvärde får
användas.
I motion Ju13 (m) aktualiseras en fråga om bl.a.
protokollföring vid alkoholutandningsprov.
Denna fråga bör enligt utskottets mening regleras. Regleringen
bör ske i lagen om alkoholutandningsprov och utformas i enlighet
med vad som framgår av utskottets hemställan.
Ekonomiska konsekvenser
I motion Ju15 (s) anförs kritik mot redovisningen av kostnaden
för och finansieringen av reformen. Vidare föreslås att det för
budgetåret 1994/95 skall satsas 30 miljoner kronor extra på
trafikövervakning och ökat antal alkoholutandningsprov.
I propositionen anges att de direkta kostnaderna för
genomförandet av reformen har beräknats uppgå till cirka 130
miljoner kronor för budgetåret 1994/95. Någon finansiering
anvisas inte nu utan regeringen avser att återkomma till dessa
frågor i 1994 års budgetproposition.
I propositionen uppges vidare att reformen sammantaget
beräknas leda till vinster för samhället totalt sett. Med hänsyn
till att det i dag är svårt att förutse reformens konsekvenser
avser regeringen att återkomma till denna fråga i senare
sammanhang. För att ge underlag för mer långsiktiga
ställningstaganden avser regeringen att ge BRÅ i uppdrag att
göra en fördjupad utvärdering av reformen avseende såväl
kostnader som effekter av denna.
Utskottet utgår ifrån att frågan om kostnaderna för reformens
genomförande och finansieringen av dessa närmare kommer att
belysas i 1994 års budgetproposition. I det sammanhanget bör
också kostnaderna för trafikövervakningen belysas. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju15 även i här aktuella delar.
Motionsönskemål som tillgodosetts genom propositionsförslagen
I sex motioner som väckts under den allmänna motionstiden år
1993, Ju603 (fp), Ju605 (m), Ju606 (c), Ju610 (nyd), Ju638 (nyd)
och Ju641 (fp), begärs ändringar av trafikbrottslagen,
förverkandereglerna i 36 kap. BrB och reglerna i 3 kap. 7--8 §§
BrB vilka ligger i linje med vad som föreslagits i
propositionen. Dessa motionsönskemål har således blivit
tillgodosedda, och utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna i dessa delar.
Övrigt
Drograttfylleri
I motion Ju12 (s) krävs ytterligare utredning av frågan om
s.k. drograttfylleri.
S.k. drograttfylleri innebär att om påverkansrekvisitet enligt
4 § andra stycket trafikbrottslagen är uppfyllt kan ansvar såsom
för rattfylleri ådömas även förare som varit påverkade av annat
berusningsmedel än alkohol.
Utskottet har tidigare behandlat frågor om drograttfylleri,
senast i samband med 1990 års reform av
rattfyllerilagstiftningen (1989/90:JuU2 s. 30). I
propositionen i det ärendet uttalade dåvarande justitieministern
bl.a. att hon var medveten om att det beträffande bestämmelsen
om drograttfylleri fanns en rad problem, bl.a. avseende
tillämpningen, vilka var värda en närmare belysning. I det
ärendet saknades dock enligt justitieministern underlag som
möjliggjorde några mer genomgripande överväganden i denna fråga.
Utskottet hänvisade för sin del till att Nordiska rådet år
1985 antagit en rekommendation om att låta utreda omfattningen
av drogproblemet i trafiken i de nordiska länderna och låta
utveckla metoder för en snabb och effektiv analys av förekomsten
av narkotika och andra medel som verkar på det centrala
nervsystemet. Utskottet utgick ifrån att åtgärder, utan några
uttalanden av riksdagen, skulle vidtas för att en sådan
utredning som förordats av Nordiska rådet skulle komma till
stånd samt att beredningsläget beträffande drograttfylleri kunde
komma att förändras i framtiden.
Inom BRÅ pågår för närvarande ett forskningsprojekt med sikte
på att kartlägga kunskapen om droger och trafikfarliga
läkemedel. Detta arbete kommer att belysa bl.a. de
tillämpningssvårigheter som kan uppkomma i dessa sammanhang. En
första del av rapporten, avseende kartläggning av kunskapsläget,
beräknas vara klar i början av år 1994.
I den nu aktuella propositionen har frågan om drograttfylleri
inte särskilt behandlats, och utskottet finner inte skäl att
göra något uttalande i denna fråga. Utskottet avstyrker bifall
till motion Ju12 i denna del.
Beslag av fordon
I motion Ju621 (s) begärs en lagändring innebärande att det
under vissa närmare angivna förutsättningar skall bli möjligt
att tillfälligt beslagta fordon. En liknande uppfattning
framförs i motion Ju646 (m) där det begärs en lagändring som ger
polisen möjlighet att omhänderta fordon i samband med
trafiknykterhetsbrott.
Reglerna om beslag i RB och de regler i polislagen som har
nära samband med dessa utreds för närvarande av
Polisrättsutredningen (tilläggsdir. 1993:33). Utredningens
uppdrag beräknas vara slutfört senast den 1 december 1994.
Det pågående utredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet
avstyrker bifall till motionerna Ju621 och Ju646.
Medverkan till rattfylleri
I motion Ju638 (nyd) begärs en utredning om förutsättningarna
för att kunna döma en medpassagerare för medhjälp till
rattfylleri.
Reglerna i 23 kap. BrB om medverkan till brott gäller enligt
sin ordalydelse endast brott som är upptagna i BrB. Inom
specialstraffrätten är i princip medverkansansvaret oreglerat. I
praxis tillämpas dock 23 kap. 4 § BrB i de fall straffskalan för
det specialstraffrättsliga stadgandet innehåller fängelse. Det
är således i dag möjligt att döma för medverkan till
rattfylleri.
I en nyligen avlämnad lagrådsremiss från Justitiedepartementet
föreslås för övrigt att medverkansansvaret inom
specialstraffrätten skall lagregleras.
Den i motionen efterlysta ordningen gäller således redan.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju638 i denna del.
Juridiskt biträde
I motion Ju638 (nyd) anförs vidare att dödsoffers anhöriga
alltid bör ha rätt till juridiskt biträde när de för talan i
anledning av rattfylleribrott.
När det gäller ett enskilt anspråk som grundas på brott som
hör under allmänt åtal är åklagaren på målsägandens begäran
skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även
målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och
målsägandens anspråk inte är uppenbart obefogat (22 kap. 2 §
RB).
Enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde har målsäganden,
beträffande vissa typer av brott, möjlighet att på statens
bekostnad få ett eget juridiskt biträde -- målsägandebiträde --
under förundersökning och rättegång. Dessa bestämmelser föreslås
bli utvidgade i proposition 1993/94:26 som för närvarande
behandlas av riksdagen.
Utskottet finner inte anledning att föreslå några särskilda
regler för de fall som aktualiseras i motion Ju638 och avstyrker
bifall till den.
Rapport till försäkringsbolag
I motion Ju638 (nyd) föreslås, som en åtgärd mot rattfylleri,
en utredning om möjligheten av att till rattfylleridömdas
trafikförsäkringsbolag skicka rapport om domen så att
försäkringsbolaget därigenom får möjlighet att höja
försäkringspremien.
Någon allmän skyldighet för domstolar att expediera domar till
försäkringsbolag föreligger inte.
Utskottet är inte berett att med anledning av vad som anförts
i motion Ju638 i denna del föreslå en sådan ordning. Utskottet
avstyrker bifall till motionen.
Körkortsfrågor
I motion Ju703 (m) anförs att trafikmål och körkortsmål
bör handläggas gemensamt vid en domstol.
I dag handläggs trafikmål vid tingsrätt och körkortsmål vid
länsrätt.
Frågan om vilken myndighet som skall handlägga mål om
körkortsingripanden har diskuterats under många år (se bl.a.
SOU 1972:70--72 Rätten till ratten och SOU 1978:27 Fortsatt
körkortsreform). Domstolsutredningen behandlar frågan ingående i
sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet.
Domstolsutredningen anser inte att körkortsmålen skall flyttas
över till de allmänna domstolarna utan anser att de skall ligga
kvar hos förvaltningsdomstolarna. I betänkandet föreslås att
beslutanderätten i första instans i fråga om körkortsingripanden
skall flyttas från länsrätt till länsstyrelse och att
länsstyrelsens avgöranden skall kunna överklagas till
länsrätten.
Enligt uppgift från Justitiedepartementet avses en
lagrådsremiss i frågan överlämnas i december 1993. En
proposition beräknas kunna lämnas till riksdagen i januari 1994.
Motion Ju703 bör således inte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utskottet avstyrker bifall till den.
Motion Ju623 (s) tar upp frågan om s.k. utvidgad
lämplighetsprövning som infördes den 1 juni 1991.
Den utredning av skötsamheten i nykterhetshänseende som
tidigare gjordes vid ansökan om körkortstillstånd bestod normalt
av en kontroll i person- och belastningsregistret. Den 1 juni
1991 skärptes dock de krav som gäller för att en person som har
dömts för ett trafiknykterhetsbrott skall få körkortstillstånd.
Denna s.k. utvidgade lämplighetsprövning innebär bl.a. att en
person som dömts för rattfylleri eller grovt rattfylleri och
därvid haft en alkoholkoncentration om minst 1,5 promille i
blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft till sin
ansökan om körkortstillstånd måste foga ett särskilt
utlåtande som styrker att han uppfyller körkortslagens krav på
nyktert levnadssätt.
Väg- och sjöfyllerikommittén har i sitt betänkande föreslagit
att den s.k. utvidgade lämplighetsprövningen skall gälla alla
som döms för rattfylleri eller grovt rattfylleri. Förslaget
utreds för närvarande inom Kommunikationsdepartementet
tillsammans med andra frågor avseende körkortsreglerna.
Det fortsatta beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju623 i denna del.
I motion Ju639 (kds) föreslås en försöksverksamhet med
inmontering av alkolås i bilar.
Frågan om alkolås ingår i den översyn av körkortsreglerna som
för närvarande görs i Kommunikationsdepartementet. Departementet
avser att under innevarande höst ge Vägverket i uppdrag att
utreda förutsättningarna för ett genomförande av en
försöksverksamhet med alkolås.
Det pågående beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju639.
Eftersupning
I motion Ju11 (s) tas frågan om s.k. eftersupning upp.
Motionärerna önskar en lagstiftning i Sverige efter mönster av
vad som gäller i t.ex. Norge.
I Norge får en förare av motorfordon inte inta alkohol eller
något annat berusande eller bedövande medel under de första sex
timmarna efter en avslutad körning om han förstår eller måste ha
förstått att körningen kan leda till polisundersökning. Förbudet
mot s.k. eftersupning gäller dock inte efter det att blodprov
eller alkoholutandningsprov tagits eller polisen har beslutat
att något sådant prov inte skall tas.
Motioner angående eftersupning har behandlats av utskottet vid
flera tidigare tillfällen, senast i samband med 1991 års
ändringar i trafiknykterhetslagstiftningen (se 1989/90:JuU2, s.
31 och där gjorda hänvisningar). Utskottet har därvid avstyrkt
bifall till aktuella motioner bl.a. med hänvisning till att
problemet med påstådd eftersupning torde vara relativt litet,
sett i förhållande till samtliga trafiknykterhetsbrott samt till
att tungt vägande invändningar av bl.a. rättssäkerhetsnatur kan
åberopas mot att införa en lagstiftning om förbud mot
eftersupning.
I propositionen anges att frågan om eftersupning i och för sig
är av intresse vid övervägande av rattfyllerilagstiftningens
utformning, men att denna fråga, bl.a. med hänsyn till
beredningsunderlaget i ärendet, inte kunnat prövas på ett
fullständigt sätt.
Utskottet som inte finner skäl att nu göra något ytterligare
uttalande i frågan avstyrker bifall till motion Ju11.
Sjöfylleri
Allmän bakgrund
Frågan om en särskild bestämmelse om ansvar för onykterhet
till sjöss övervägdes redan på 1920-talet. Först år 1967
infördes emellertid en uttrycklig bestämmelse i ämnet. Denna
bestämmelse togs in i 325 § sjölagen (1891:35 s. 1) och behölls
i sak oförändrad fram till den 1 juli 1991, då de nuvarande
bestämmelserna om onykterhet till sjöss infördes (prop.
1990/91:128, LU35).
Före år 1967 lagfördes den som varit onykter till sjöss genom
åberopande av den dåvarande sjötrafikförordningens bestämmelser
om vårdslöshet i trafik till sjöss eller sjölagens och dåvarande
sjömanslagens bestämmelser om ansvar för den som genom
vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållat en sjöolycka.
I det straffstadgande som infördes år 1967 stadgades straff
för den som på fartyg fullgjort uppgift av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss och därvid varit så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller något annat berusningsmedel, att
det måste antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat
utföra vad som därvid ålegat honom. Straffet var böter eller
fängelse i högst ett år. Genom lag (1986:297) omformulerades
bestämmelsen för att tydligare framhäva att den även avsåg dem
som framförde fritidsbåtar.
Genom 1991 års ändringar i sjölagen gavs straffbestämmelserna
om sjönykterhetsbrott en likartad lagteknisk uppbyggnad som
motsvarande bestämmelser i trafikbrottslagen och
järnvägssäkerhetslagen. Ändringarna innebar en skärpt syn på
onykterhet till sjöss. Bl.a. infördes särskilda
brottsbenämningar. Vidare delades den brottsliga gärningen in i
två grader, sjöfylleri och grovt sjöfylleri. Några gränsvärden
för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften
infördes emellertid inte i sjölagens bestämmelser.
Gällande rätt
De nu gällande bestämmelserna i sjölagen om nykterhetsbrott
till sjöss trädde, som ovan framgått, i kraft den 1 juli 1991.
Sjöfylleribrottet delas in i två grader, sjöfylleri (325 §)
och grovt sjöfylleri (325 a §). För sjöfylleri skall den dömas
som framfört ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg fullgjort
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och
därvid varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något
annat medel att det kan antas att han inte på ett betryggande
sätt kunnat utföra vad som därvid ålegat honom.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas
om gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller
något annat medel, om den uppgift som gärningsmannen haft att
fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets
egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av
fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.
Straffskalan för sjöfylleri är böter eller fängelse i högst
sex månader och för grovt sjöfylleri fängelse i högst ett år.
Bakgrunden till det nu aktuella förslaget
Som ovan framgått innehåller sjölagen i motsats till
trafikbrottslagen och järnvägssäkerhetslagen inte några
promillegränser.
Frågan om att införa promilleregler för sjötrafikens del har
aktualiserats vid ett flertal tillfällen men hittills avvisats,
framförallt med hänsyn till de starkt skiftande och särpräglade
förhållanden som råder inom sjötrafiken.
Sjölagens bestämmelser om onykterhet till sjöss omfattar inte
enbart förare av fartyg utan även andra som fullgör uppgifter av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Bestämmelserna är
vidare tillämpliga på alla typer av fartyg oavsett om fråga är
om båtar eller skepp. Det har antagits att en straffbarhet som
är baserad på en promilleregel, mot bakgrund härav riskerar att
kunna leda till en alltför onyanserad rättskipning när det
gäller förhållandena till sjöss.
Frågan om införande av promillegränser också för sjötrafiken
övervägdes senast i samband med 1991 års lagändringar. I
propositionen gjordes emellertid bedömningen att det då inte
fanns ett tillräckligt beslutsunderlag för ett sådant förslag.
Departementschefen ansåg det samtidigt angeläget att frågan
snarast blev föremål för förnyade överväganden och att en
utredning därför borde få i uppdrag att överväga promilleregler
till sjöss.
Vid riksdagsbehandlingen delade lagutskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande departementschefens uppfattning
att det då saknades ett tillräckligt beslutsunderlag för att
bestämmelser om promilleregler skulle kunna införas i sjölagen.
Med hänsyn till vad som anförts i propositionen utgick utskottet
från att direktiven för utredningen på området skulle komma att
utformas så att arbetet inriktades på frågan om en
promillereglering. En lagstiftning om promilleregler till sjöss
var dock, enligt utskottet, förenad med åtskilliga svårigheter,
bl.a. beroende på att förhållandena till sjöss i väsentlig mån
avviker från dem till lands. Utskottet påpekade att sjölagens
nykterhetsbestämmelser har ett betydligt mer vidsträckt
tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Det var enligt
utskottet varken lämpligt eller motiverat att regler om
promillegränser fick omfatta samtliga fartyg i sjölagens mening
eller alla de ombordvarande som den nuvarande
trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också andra
skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss
måste beaktas liksom övervaknings- och kontrollaspekterna.
Åtskilliga avgränsningsproblem måste alltså, enligt utskottet,
lösas innan sjölagen skulle kunna tillföras bestämmelser om
promillegränser.
Förslaget m.m.
I propositionen föreslås inte några promillegränser för
sjötrafiken.
I propositionen anförs i denna del att de svårigheter som är
förknippade med införandet av sådana regler till sjöss kan
hänföras till de särpräglade och mycket varierande förhållanden
som råder inom sjötrafiken. Medan nykterhetskravet i vägtrafiken
endast avser förare, gäller för sjölivet dessutom att
nykterhetskravet ombord inte omfattar enbart den som framför ett
fartyg, utan även den som i övrigt fullgör uppgift av väsentlig
betydelse för säkerheten till sjöss.
Vidare anförs i propositionen att ett eventuellt behov av
promilleregler på sjön främst gör sig gällande inom vissa
slag av sjötrafik. I första hand torde detta gälla nöjestrafik
med snabbgående motorbåtar och även annan sjötrafik i
situationer som påminner om trafik till lands. Också sjötrafik
som innefattar yrkesmässig befordran av passagerare eller farlig
last kan i många fall vara hänförlig till denna kategori. Att i
en lagbestämmelse särskilja de situationer där ett behov av
promilleregler kan sägas föreligga från situationer där
något sådant behov inte finns är dock enligt propositionen
förenat med betydande svårigheter.
Mot denna bakgrund bör, enligt propositionen, något nedre
gränsvärde för sjöfylleri inte införas och inte heller något
gränsvärde för grovt sjöfylleri. Till detta kommer, enligt
propositionen, att effekterna av 1991 års ändringar ännu inte
klarlagts. Man bör därför avvakta med att införa nya regler på
området. I stället avser regeringen att ge Brottsförebyggande
rådet i uppdrag att snarast utvärdera 1991 års ändringar på
sjöfyllerilagstiftningens område. När detta underlag föreligger
får, enligt vad som anförs i propositionen, frågan om
ytterligare skärpningar t.ex. i form av promilleregler tas upp
på nytt.
Lagutskottet har i sitt yttrande (1993/94:LU1y) angående
införande av promillegränser anfört bl.a. följande:
Utskottet vill, i linje med vad utskottet uttalade i 1991 års
lagstiftningsärende, framhålla att de ändringar som då gjordes i
lagstiftningen om sjöfylleri innebar en strängare syn på
onykterhet till sjöss genom att brottet delades in i två grader
och genom att förutsättningarna för ansvar vidgades. Samtidigt
innebar ändringarna att det gavs utrymme för en nyanserad
bedömning i varje enskilt fall av påföljdsfrågan. I likhet med
regeringen anser utskottet att effekterna av dessa tämligen
omfattande regeländringar bör klarläggas innan man överväger att
ytterligare skärpa lagstiftningen på området i form av t.ex. en
promillereglering. För detta talar också att själva frågan om
gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss, såsom framgår
av den förevarande propositionen, kan behöva övervägas
ytterligare i olika avseenden. Med hänsyn till det anförda har
utskottet inget att erinra mot att Brottsförebyggande rådet får
i uppdrag att utvärdera 1991 års ändringar av lagstiftningen om
sjöfylleri och att det i uppdraget får ingå att göra en
utvärdering av ändringarna även i påföljdshänseende. I avvaktan
på denna utvärdering bör, i enlighet med regeringens bedömning,
någon promillereglering på sjötrafikens område nu inte införas.
Bedömning
Utskottet delar regeringens och lagutskottets bedömning att
promillegränser för sjöfylleri inte nu bör införas. Utskottet
har inget att erinra mot att BRÅ får i uppdrag att göra en
utvärdering av 1991 års ändringar av sjöfyllerilagstiftningen.
Det sagda innebär att utskottet, liksom lagutskottet, avstyrker
bifall till motion Ju14 (fp, c), vari yrkats att promillegränser
snarast bör införas.
Maximistraffet för grovt sjöfylleri
I propositionen föreslås att maximistraffet för grovt
sjöfylleri skall höjas från ett till två års fängelse. Skälen
för en höjning är, enligt propositionen, desamma som anförts för
förslaget att höja straffmaximum för grovt rattfylleri. En
höjning av straffmaximum för grovt sjöfylleri står också, enligt
propositionen, i överensstämmelse med principen att grundsynen
på olika trafiknykterhetsbrott bör vara densamma, oavsett om
brotten begås till lands eller till sjöss.
Lagrådet har i sitt yttrande i denna del hänvisat till vad
Lagrådet anfört beträffande förslaget om höjning av
maximistraffet för grovt rattfylleri. Lagrådet anser således att
det inte finns tillräckliga skäl att höja maximistraffet för
grovt sjöfylleri.
Lagutskottet har i sitt yttrande anfört att lagutskottet inte
har något att erinra mot förslaget att höja straffmaximum för
grovt sjöfylleri. Lagutskottet vill dock, i linje med vad
lagutskottet tidigare förespråkat om en samsyn på olika
trafiknykterhetsbrott, understryka vikten av att en
överensstämmelse med straffskalan för grovt rattfylleri
bibehålls.
Bedömning
Utskottet delar regeringens och lagutskottets bedömningar
angående förslaget om höjning av maximistraffet för grovt
sjöfylleri. Detta innebär att utskottet, liksom lagutskottet,
avstyrker bifall till motion Ju15 (s), vari yrkats att
propositionsförslaget i denna del skall avslås. Utskottet
tillstyrker regeringsförslaget.
Ikraftträdande m.m.
Med hänsyn till den tid som åtgår för riksdagsbehandlingen
samt utfärdande och kungörande av de nya bestämmelserna bör
ikraftträdandet för den nya regleringen skjutas fram till den 1
februari 1994.
I övrigt har utskottet ingenting att anföra i anledning av
propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande säkerhetsavdrag m.m.
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju626,
2. beträffande grovt rattfylleri m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju15 yrkande 3 i
denna del antar dels förslaget till 4 a § i lagen om ändring i
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, dels förslaget
till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157), dock
med den ändringen för sistnämnda lag att tidpunkten för
ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1994,
res. 1 (s)
3. beträffande principer för påföljdsvalet
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju12 yrkande 3 och
1993/94:Ju15 yrkande 2,
res. 2 (s)
4. beträffande behandlingsprogram
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju611,
5. beträffande rehabilitering
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju623 yrkande 2,
6. beträffande häktning för rattfylleri
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkande 2,
8. beträffande bötesstraff
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkande 6,
9. beträffande grovt vållande till annans död m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju15 yrkande 4
antar förslaget till lag om ändring i brottsbalken, dock med den
ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1
februari 1994,
res. 3 (s)
11. beträffande alkoholutandningsprov
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju13 antar 2 § i
förslaget till lag om ändring i lagen (1976:1090) om
alkoholutandningsprov, dock att ett nytt tredje stycke med
följande lydelse tillfogas: Om den undersökte begär det skall
protokoll föras vid provtagningen och bevis om utförd åtgärd
utfärdas,
12. beträffande ekonomiska konsekvenser
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju15 yrkandena 1 och 5,
res. 5 (s)
18. beträffande rapport till försäkringsbolag
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkande 10,
res. 6 (nyd)
19. beträffande körkortsmål
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju703,
20. beträffande lämplighetsprövning
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju623 yrkande 1,
21. beträffande alkolås
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju639,
22. beträffande eftersupning
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju11,
23. beträffande promillegränser vid sjöfylleri
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju14,
24. beträffande grovt sjöfylleri
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju15 yrkande 3 i
denna del antar förslaget till lag om ändring i sjölagen
(1891:35 s. 1), dock med den ändringen att tidpunkten för
ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1994,
res. 7 (s)
25. beträffande trafikbrottslagen i övrigt
att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott i den mån det inte
omfattas av utskottets hemställan ovan, dock med den ändringen
att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 februari
1994,
26. beträffande lagen om alkoholutandningsprov i övrigt
att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen
(1976:1090) om alkoholutandningsprov i den mån det inte omfattas
av utskottets hemställan ovan, dock med den ändringen att
tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1994.
Stockholm den 30 november 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Nils Nordh (s),
Göran Magnusson (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Alf Eriksson (s),
Kristina Persson (s) och Tomas Högström (m).
Reservationer
1. Grovt rattfylleri m.m. (mom. 2)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran
Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "tillstyrker
regeringsförslaget" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning finns allmänt sett skäl att se
strängt på grovt rattfylleri. Såsom Lagrådet anfört bör det dock
vara en strävan att undvika straffskalor som är så vida att
deras övre del nästan aldrig kommer till användning. Utskottet
anser, i likhet med Lagrådet, att det är svårt att tänka sig
enskilda fall av enbart grovt rattfylleri som har så högt
straffvärde att den nuvarande ettårsgränsen behöver överskridas.
Utskottet ansluter sig även i övrigt till vad Lagrådet anfört i
denna del. Utskottet anser således att dagens straffskala för
grovt rattfylleri är tillräcklig. Det anförda innebär att motion
Ju15 i denna del bör tillstyrkas och regeringsförslaget
avstyrkas.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande grovt rattfylleri m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju15 yrkande 3
i denna del avslår dels förslaget till 4 a § i lagen om ändring
i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, dels
förslaget till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157).
2. Principer för påföljdsvalet (mom. 3)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran
Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "tillstyrker
regeringsförslaget" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening råder det i och för sig ingen tvekan
om att grovt rattfylleri är ett så allvarligt brott att det
normalt bör leda till en fängelsepåföljd. Såsom Lagrådet anfört
har också praxis, efter ett inledningsskede, utvecklats i mer
restriktiv riktning och nu stabiliserats, innebärande att mer än
hälften av de grova rattfylleribrotten i dag leder till en
fängelsedom. Detta innebär att andelen fängelsedomar för grovt
rattfylleri är betydligt större än andelen fängelsedomar för
andra brott med motsvarande straffvärde.
De uttalanden angående valet av påföljd som görs i
propositionen innebär, som ovan nämnts, i princip en återgång
till vad som gällde före 1990 års ändringar, då allmänna
principer för val av påföljd blev tillämpliga även vid
rattfylleri. Det kan enligt utskottets mening ifrågasättas om
domstolarnas möjligheter i detta avseende nu bör inskränkas,
särskilt i belysning av nuvarande påföljdspraxis. Som Lagrådet
påpekat torde inte några ytterligare nämnvärda vinster från
allmänpreventiv synpunkt kunna uppnås genom en än strängare
praxis. Domstolarna bör därför inte genom motivuttalanden förmås
att avlägsna sig från normala principer vid val av påföljd.
Enhetlighet i tillämpningen bör i stället främjas genom fortsatt
prejudikatbildning, återkommande kartläggningar av domstolarnas
praxis och genom praxisdiskussioner inom och mellan domstolarna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande principer för påföljdsvalet
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju12 yrkande
3 och 1993/94:Ju15 yrkande 2 godkänner vad utskottet anfört,
3. Grovt vållande till annans död m.m. (mom. 9)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran
Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.
18 med "Utskottet delar" och slutar med "tillstyrker
regeringsförslaget" bort ha följande lydelse:
Utskottet som delar Lagrådets uppfattning om vikten av att
regeringsförslag blir föremål för ett sedvanligt
remissförfarande anser att det kan ifrågasättas om regeringen i
rimlig utsträckning levt upp till beredningstvånget i 7 kap. 2 §
RF beträffande nu aktuella förslag.
Bestämmelserna om vållande till annans död och vållande till
kroppsskada eller sjukdom har vida tillämpningsområden. De
förslag om skärpt bedömning och höjning av maximistraffen för
dessa brott som läggs fram i propositionen är också av stor
principiell betydelse. De framlagda förslagen innebär bl.a. att
straffet för en rattfyllerist kommer att bestämmas utifrån
brottets effekter, oavsett vilket uppsåt som förelegat samt att
en omständighet som inte har med själva vårdslösheten att göra
ges betydelse vid bedömningen av vårdslöshetens allvar. Detta
strider enligt utskottets uppfattning mot straffrättens
principer. Det är enligt utskottets mening en allvarlig brist
att dessa frågor inte berörts i propositionen. Inte heller
skälen för att höja maximistraffen för grovt vållande till
annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom har
enligt utskottets mening blivit tillräckligt belysta.
Propositionens förslag i dessa delar bör därför, såsom yrkats i
motion Ju15, bli föremål för fortsatt beredning. Det ankommer på
regeringen att föranstalta härom. Det anförda innebär att motion
Ju15 i dessa delar bör tillstyrkas och regeringens förslag i
motsvarande delar avstyrkas.
dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande vållande till annans död m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju15 yrkande 4
avslår regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken,
4. Bildråp (mom. 10)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "denna del" bort
ha följande lydelse:
Utskottet har som ovan framgått tillstyrkt att straffmaximum
för nu aktuella vållandebrott höjs. Därutöver bör, såsom
föreslås i motion Ju610, en ny brottsform, bildråp, införas för
vilket ansvar skall kunna ådömas i enlighet med vad som sägs i
motionen. Det ankommer på regeringen att återkomma till
riksdagen med förslag i enlighet härmed. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande bildråp
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju610 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Ekonomiska konsekvenser (mom. 12)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran
Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som
börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "aktuella delar"
bort ha följande lydelse:
Utskottet ställer sig mycket tveksam till regeringens
uppskattning av kostnaden för genomförandet av förslagen. Av
propositionen framgår att det dagliga platsbehovet inom
anstaltsorganisationen initialt kommer att öka med omkring 360
anstaltsplatser. Enligt utskottets uppskattning torde bara
kostnaden för anskaffande och drift av dessa tillkommande
anstaltsplatser överstiga 130 miljoner kronor för nästkommande
budgetår. Därutöver tillkommer ökade kostnader för åklagar- och
domstolsväsendet samt ökade rättshjälpskostnader.
Enligt utskottets mening är det vidare nödvändigt att rejäla
satsningar görs på åtgärder som leder till ökad upptäcktsrisk
för trafikbrott. För detta ändamål bör därför redan för
budgetåret 1994/95 satsas 30 miljoner kronor extra på
trafikövervakning och ökat antal alkoholutandningsprov.
Enligt utskottets mening är det också otillfredsställande att
regeringen inte i propositionen angivit hur kostnaderna för
förslagen skall finansieras.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag i
dessa delar. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion
Ju15 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande ekonomiska konsekvenser
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju15 yrkandena 1
och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
6. Rapport till försäkringsbolag (mom. 18)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som
börjar med "Utskottet är" och slutar med "till motionen" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening skulle dock en sådan
rapporteringsskyldighet, som borde resultera i förhöjda
försäkringspremier för personer som dömts för trafikbrott, såsom
föreslås i motion Ju638, kunna fungera som en effektiv åtgärd
mot rattfylleri. Det får ankomma på regeringen att återkomma
till riksdagen med förslag härom. Vad utskottet nu anfört med
anledning av motion Ju638 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha
följande lydelse:
18. beträffande rapport till försäkringsbolag
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju638 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Grovt sjöfylleri (mom. 24)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran
Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "tillstyrker
regeringsförslaget" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det i och för sig önskvärt att möjligheter ges
till en nyanserad bedömning av påföljden vid brott mot
sjönykterheten med hänsyn till att brotten kan ha olika
straffvärden. Som nämnts tidigare finns det dock -- särskilt
efter 1991 års ändringar i sjöfyllerilagstiftningen -- redan
enligt gällande regler utrymme för en sådan nyansering. Enligt
utskottets mening bör man inte förekomma en angelägen
utvärdering av dessa ändringar genom att nu skärpa straffskalan
för grovt sjöfylleri. Det anförda innebär att yrkandet i motion
Ju15 såvitt avser sjölagen bör tillstyrkas och
regeringsförslaget i denna del avstyrkas.
dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha
följande lydelse:
24. beträffande grovt sjöfylleri
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju15 yrkande 3
i denna del avslår förslaget till lag om ändring i sjölagen
(1891:35 s. 1),
Särskilt yttrande
Alkoholutandningsprov (mom. 11)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anför:
Införandet av en regel om att polisen på begäran av den
undersökte skall vara skyldig att föra protokoll över
provtagning eller utfärda bevis om utförd provtagning kan få
olyckliga konsekvenser rent praktiskt. En viss risk finns att
denna regel kan komma att missbrukas, vilket skulle få till
följd att den ökning av effektiviteten som är syftet med
regeringsförslaget avseende de s.k. sållningsproven kommer att
motverkas. Om detta skulle bli fallet får denna fråga tas upp
till förnyad prövning.
Justitieutskottet har den 26 oktober 1993 beslutat att bereda
lagutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition
1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m. jämte eventuella motioner i
den del ärendet avser sjölagen.
I propositionen läggs fram förslag till vissa ändringar i
bl.a. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och
sjölagen (1891:35 s. 1), vilka syftar till att främja
trafiksäkerheten. Förslaget bygger i nämnda delar på Väg- och
sjöfyllerikommitténs betänkande (SOU 1992:131) Grovt rattfylleri
och sjöfylleri.
Enligt propositionen skall gränsvärdet för grovt rattfylleri
sänkas från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet med
motsvarande sänkning för alkoholhalten i utandningsluften.
Maximistraffet för grovt rattfylleri höjs enligt förslaget från
ett till två års fängelse. Motsvarande ändring föreslås
beträffande grovt sjöfylleri enligt 325 a § sjölagen (1891:35 s.
1) och trafiknykterhetsbrott som faller under
järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).
I propositionen föreslås inte några promillegränser för
sjötrafiken.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
Propositionen har, såvitt avser lagutskottets
beredningsområde, föranlett ett motionsyrkande avseende
maximistraffet för grovt sjöfylleri samt en motion som rör
frågan om promilleregler inom sjötrafiken.
Lagutskottet, som beslutat att avge yttrande i ärendet, får
anföra följande.
För sjötrafikens del infördes först år 1966 en uttrycklig
straffbestämmelse om trafikonykterhet. De nu gällande
bestämmelserna i sjölagen om trafiknykterhetsbrott till sjöss
trädde i kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:128, bet. LU35).
Trafiknykterhetsbrottet delas in i två grader, sjöfylleri (325
§) och grovt sjöfylleri (325 a §). För sjöfylleri skall den
dömas som framfört ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg
fullgjort uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss och därvid varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker
eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett
betryggande sätt kunnat utföra vad som därvid ålegat honom. Vid
bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller
något annat medel, om den uppgift som gärningsmannen haft att
fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets
egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av
fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.
Straffskalan för sjöfylleri är böter eller fängelse i högst sex
månader och för grovt sjöfylleri fängelse i högst ett år.
Sjölagen innehåller i motsats till trafikbrottslagen och
järnvägssäkerhetslagen inte några promillegränser. Frågan om
införande av sådana gränser också för sjötrafiken övervägdes i
samband med 1991 års lagändringar. I propositionen gjordes
emellertid bedömningen att det då inte fanns ett tillräckligt
beslutsunderlag för ett sådant förslag. Departementschefen ansåg
det samtidigt angeläget att frågan snarast blev föremål för
förnyade överväganden och att en utredning därför borde få i
uppdrag att överväga promilleregler till sjöss.
Vid riksdagsbehandlingen delade utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande departementschefens uppfattning att det då
saknades ett tillräckligt beslutsunderlag för att bestämmelser
om promilleregler skulle kunna införas i sjölagen. Med hänsyn
till vad som anförts i propositionen utgick utskottet från att
direktiven för utredningen på området skulle komma att utformas
så att arbetet inriktades på frågan om en promillereglering. En
lagstiftning om promilleregler till sjöss är emellertid,
fortsatte utskottet, förenad med åtskilliga svårigheter, vilka
bl.a. har samband med att förhållandena till sjöss i väsentlig
mån avviker från dem till lands. Utskottet påpekade att
sjölagens trafiknykterhetsbestämmelse har ett betydligt mer
vidsträckt tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Det var
enligt utskottet varken lämpligt eller motiverat att regler om
promillegränser fick omfatta samtliga fartyg i sjölagens mening
eller alla de ombordvarande som den nuvarande
trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också andra
skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss
måste beaktas liksom övervaknings- och kontrollaspekterna.
Åtskilliga avgränsningsproblem måste alltså enligt utskottet
lösas innan sjölagen kunde tillföras bestämmelser om
promillegränser. Med hänvisning till vad utskottet anfört om
inriktningen av utredningsarbetet rörande promilleregler
avstyrkte utskottet ett antal motioner med önskemål om införande
av sådana regler för sjöfarten.
Som framgått ovan har Väg- och sjöfyllerikommittén (Ju
1992:03) haft i uppdrag att göra en utvärdering av
bestämmelserna om grovt rattfylleri och frågan om införande av
gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss. Kommittén
presenterade i slutet av år 1992 resultatet av sitt arbete i
betänkandet (SOU 1992:131) Grovt rattfylleri och sjöfylleri.
Vad gäller sjöfylleridelen ansåg sig kommittén inte böra
föreslå införandet av något nedre gränsvärde för
alkholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften.
Straffbarheten fick enligt kommittén som dittills prövas genom
s.k. klinisk bedömning.
Kommittén ansåg däremot att det är både möjligt och lämpligt
att genom ett övre gränsvärde bestämma vad som skall straffas
som grovt sjöfylleri. Gränsvärdet skall vara detsamma som för
grovt rattfylleri, nämligen 1,0 promille alkohol i blodet eller
0,50 milligram per liter utandningsluft. För att brottet skall
anses som grovt måste det emellertid också begås i en syssla som
efter omständigheterna ställde höga krav på gärningsmannen.
Regeringens nu föreliggande förslag innehåller som nämnts
tidigare inte några promillegränser för sjötrafiken. De
svårigheter som är förknippade med införandet av sådana regler
till sjöss kan enligt regeringen hänföras till de särpräglade
och mycket varierande förhållanden som råder inom sjötrafiken.
Medan nykterhetskravet i vägtrafiken endast avser förare, gäller
för sjölivet dessutom att nykterhetskravet ombord inte omfattar
enbart den som framför ett fartyg, utan även den som i övrigt
fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss.
Vidare anför regeringen att ett eventuellt behov av
promilleregler på sjön främst gör sig gällande inom vissa slag
av sjötrafik. I första hand torde detta gälla nöjestrafik med
snabbgående motorbåtar och även annan sjötrafik i situationer
som påminner om trafik till lands. Också sjötrafik som
innefattar yrkesmässig befordran av passagerare eller farlig
last kan i många fall vara hänförlig till denna kategori. Att i
en lagbestämmelse särskilja de situationer där ett behov av
promilleregler kan sägas föreligga från situationer där något
sådant behov inte finns är dock enligt regeringen förenat med
betydande svårigheter.
Regeringen delar, mot bakgrund av det anförda, Väg- och
sjöfyllerikommitténs uppfattning att något nedre gränsvärde för
sjöfylleri inte bör införas. Enligt regeringen kan givetvis de
argument som anförts mot införande av ett nedre gränsvärde i
princip åberopas jämväl mot att införa ett gränsvärde för grova
brott. Detta gäller också -- om än i mindre grad -- kommitténs
förslag till ett sådant gränsvärde. Den av kommittén föreslagna
lagtekniska lösningen förefaller enligt regeringen i många
stycken tilltalande. Regeringen anser emellertid att det är
svårt att bortse från att den av kommittén föreslagna
konstruktionen av 325 a § sjölagen skulle kunna medföra vissa
tillämpningsproblem, t.ex. i fråga om gränsdragningen mellan
uppgifter som ställt höga krav på gärningsmannen och andra
uppgifter.
Mot bakgrund av den tveksamhet som kan framföras mot
kommitténs lagförslag och med beaktande av att effekterna av
1991 års lagändringar ännu inte är klarlagda, anser regeringen
att man bör avvakta med att införa nya lagändringar på området.
I stället bör Brottsförebyggande rådet få i uppdrag att snarast
utvärdera 1991 års ändringar på sjöfyllerilagstiftningens
område. När detta underlag föreligger får frågan om ytterligare
skärpningar -- t.ex. i form av promilleregler -- tas upp på
nytt. Det finns därför enligt regeringen -- med ett undantag --
inte skäl att nu genomföra de av kommittén föreslagna
ändringarna av sjöfyllerilagstiftningen.
Nämnda undantag innebär att regeringen föreslår en höjning av
straffmaximum för bl.a. grovt rattfylleri och grovt sjöfylleri
från ett år till två år. Regeringen anser att man härigenom
kommer i bättre samklang med straffskalorna för andra, i
straffvärdehänseende, jämförbara brott. Därutöver anför
regeringen att grovt sjöfylleri i likhet med vad som gäller för
grovt rattfylleri är ett brott som generellt sett innebär fara
för människors liv och hälsa. En grundinställning är därför att
man måste se strängt på detta brott. En höjning av straffmaximum
för brottet står i överensstämmelse med principen att grundsynen
på olika trafiknykterhetsbrott så långt det är möjligt bör vara
densamma. Den föreslagna höjningen av straffmaximum för grovt
sjöfylleri kan -- på samma sätt som vid grovt rattfylleri --
enligt regeringen också bidra till en ökad nyansering av
straffmätningen.
I motion Ju14 av Elver Jonsson (fp) och Rune Thorén (c)
anförs, med hänvisning till Väg- och sjöfyllerikommitténs
förslag, att man inte bör vänta med att införa en promillegräns
för sjötrafiken. Varje sommar skördas många dödsoffer på sjön i
olika typer av olyckor beroende på att offren varit påverkade av
alkohol. Riksdagen bör därför enligt motionärerna ge regeringen
till känna att den snarast återkommer till riksdagen med förslag
till promillegräns vid sjöfylleri.
I motion Ju15 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) yrkas bl.a.
att förslaget om straffskärpning vid grovt rattfylleri samt
motsvarande bestämmelser i järnvägssäkerhetslagen och sjölagen
om grovt sjöfylleri avslås (yrkande 3). Motionärerna anser att
dagens straffskala är tillräcklig.
Utskottet vill, i linje med vad utskottet uttalade i 1991 års
lagstiftningsärende, framhålla att de ändringar som då gjordes i
lagstiftningen om sjöfylleri innebar en strängare syn på
onykterhet till sjöss genom att brottet delades in i två grader
och genom att förutsättningarna för ansvar vidgades. Samtidigt
innebar ändringarna att det ges utrymme för en nyanserad
bedömning i varje enskilt fall av påföljdsfrågan. I likhet med
regeringen anser utskottet att effekterna av dessa tämligen
omfattande regeländringar bör klarläggas innan man överväger att
ytterligare skärpa lagstiftningen på området i form av t.ex. en
promillereglering. För detta talar också att själva frågan om
gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss, såsom framgår
av den förevarande propositionen, kan behöva övervägas
ytterligare i olika avseenden. Med hänsyn till det anförda har
utskottet inget att erinra mot att Brottsförebyggande rådet får
i uppdrag att utvärdera 1991 års ändringar av lagstiftningen om
sjöfylleri och att det i uppdraget får ingå att göra en
utvärdering av ändringarna även i påföljdshänseende. I avvaktan
på denna utvärdering bör, i enlighet med regeringens bedömning,
någon promillereglering på sjötrafikens område nu inte införas.
Motion Ju14 bör därför avstyrkas.
Utskottet har inget att erinra mot förslaget att höja
straffmaximum för grovt sjöfylleri. Utskottet vill dock, i linje
med vad utskottet tidigare förespråkat om en samsyn på olika
trafiknykterhetsbrott, understryka vikten av att en
överensstämmelse med straffskalan för grovt rattfylleri
bibehålls. Det anförda innebär att utskottet anser att motion
Ju15 yrkande 3 såvitt avser lagutskottets område bör avstyrkas.
Stockholm den 11 november 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt
Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bertil Persson (m),
Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s),
Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Stina Eliasson (c) och
Kenneth Lantz (kds).
Avvikande mening
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser att
den del av lagutskottets yttrande som börjar med "Utskottet har"
och slutar med "bör avstyrkas" bort ha följande lydelse:
Vad därefter gäller regeringens förslag att höja straffmaximum
för grovt sjöfylleri anser utskottet att det i och för sig är
önskvärt att möjligheter ges till en nyanserad bedömning av
påföljden vid brott mot sjönykterheten med hänsyn till att
brotten kan ha olika straffvärden. Som nämnts tidigare finns det
dock -- särskilt efter 1991 års ändringar i
sjöfyllerilagstiftningen -- redan enligt gällande regler
utrymme för en sådan nyansering. Denna uppfattning ligger också
i linje med vad som anförs i motion Ju15. Enligt utskottets
mening bör man inte förekomma en angelägen utvärdering av dessa
ändringar genom att nu såsom regeringen föreslår skärpa
straffskalan för grovt sjöfylleri. Det anförda innebär att
motion Ju15 yrkande 3 såvitt avser sjölagen bör tillstyrkas och
regeringens förslag i ifrågavarande del avstyrkas.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motioner 2
Utskottet 5
Rattfylleri 5
Allmän bakgrund 5
Propositionens huvudsakliga innehåll m.m. 7
Gällande bestämmelser 8
Trafikbrottslagen 8
Vållande till annans död m.m. 10
Överväganden 11
Allmänna synpunkter 11
Gränsvärdet för grovt rattfylleri 11
Maximistraffet för grovt rattfylleri 12
Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri 13
Vållande till annans död och vållande till kroppsskada
eller sjukdom 16
Alkoholutandningsprov 18
Ekonomiska konsekvenser 19
Motionsönskemål som tillgodosetts genom
propositionsförslagen 19
Övrigt 19
Drograttfylleri 19
Beslag av fordon 20
Medverkan till rattfylleri 20
Juridiskt biträde 21
Rapport till försäkringsbolag 21
Körkortsfrågor 21
Eftersupning 22
Sjöfylleri 23
Allmän bakgrund 23
Gällande rätt 24
Bakgrunden till det nu aktuella förslaget 24
Förslaget m.m. 25
Bedömning 26
Maximistraffet för grovt sjöfylleri 26
Bedömning 26
Ikraftträdande m.m. 27
Hemställan 27
Reservationer 29
1. Grovt rattfylleri m.m. (mom. 2) 29
2. Principer för påföljdsvalet (mom. 3) 29
3. Grovt vållande till annans död m.m. (mom. 9) 30
4. Bildråp (mom. 10) 31
5. Ekonomiska konsekvenser (mom. 12) 31
6. Rapport till försäkringsbolag (mom. 18) 32
7. Grovt sjöfylleri (mom. 24) 32
Särskilt yttrande 33
Alkoholutandningsprov (mom. 11) 33
Bilaga 1. Propositionens lagförslag 34
Bilaga 2. Lagutskottets yttrande 40