I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
ny ordningslag m.m. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget som
bl.a. innebär att uttrycket allmän plats i
ordningslagstiftningen ersätts med uttrycket offentlig plats
samt att regleringen av allmänna sammankomster i lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster förs in i den nya
ordningslagen. Utskottet förordar dock att ikraftträdandet
bestäms till den 1 april 1994, vilket i sin tur föranleder en
följdändring i övergångsbestämmelserna.
I ärendet föreligger yttranden från konstitutionsutskottet och
kulturutskottet.
I samband med propositionen behandlar utskottet en med
anledning av propositionen väckt motion samt yrkanden i tio
under de allmänna motionstiderna åren 1992 och 1993 väckta
motioner. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
En meningsyttring (v) har fogats till betänkandet.
Propositionen
I proposition 1992/93:210 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta de i
propositionen framlagda förslagen till
1. ordningslag
2. lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att
uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m.,
3. lag om ändring i renhållningslagen (1979:596),
4. lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157),
5. lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker,
6. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.,
7. lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss
tjänsteutövning,
8. lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar
och andra författningar,
9. lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter,
10. lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och
explosiva varor,
11. lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig
försäljning.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till
betänkandet, se bilaga 1.
Motionerna
Motion väckt med anledning av propositionen
1992/93:Ju21 av Sten Svensson (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
formerna för prövning av tillstånd att använda offentlig plats
och om bestämmande av avgift för detta.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1992
1991/92:Ju820 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om regler mot olovlig handel på allmän plats i ny ordningslag.
1991/92:Ju831 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om viss gatuförsäljning.
1991/92:Ju835 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att utforma regler för hur nyårssmällande får ske.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1993
1992/93:Ju214 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att
polisens övervakningsinsatser i samband med sportevenemang etc.
helt eller i varje fall i större utsträckning än vad som nu är
fallet skall betalas av arrangörerna.
1992/93:Ju811 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av allmänna
ordningsstadgan i enlighet med vad som anförts i motionen.
1992/93:Ju814 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av straffbot för nedskräpning på
allmän plats.
1992/93:Ju824 av Ingegerd Sahlström och Berit Oscarsson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts angående en lagändring vad gäller
kontrollerade försäljningsformer och handhavande av pyrotekniska
material.
1992/93:Ju827 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att avgift för tillstånd att göra sparbösseinsamling skall
utgå med samma belopp som för torgmöte samt i samband med sådant
möte inkluderas i denna avgift.
1992/93:Ju828 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om användningen av pyrotekniska
varor.
1992/93:Ju840 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud mot att bära mask för ansiktet vid
demonstration.
Utskottet
Inledning
Föreskrifter om allmän ordning och säkerhet finns i bl.a.
allmänna ordningsstadgan (1956:617, AOst), lagen (1956:618) om
allmänna sammankomster (LAS) och förordningen (1874 nr 26 s. 11)
angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för
allmänna hamnarne i riket (hamnordningsförordningen).
AOst innehåller dels allmänna ordningsföreskrifter, dels
föreskrifter om offentliga tillställningar. I LAS regleras
sådana sammankomster som omfattas av regeringsformens (RF)
bestämmelser om mötes- och demonstrationsfriheterna.
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för
dåvarande Kommundepartementet i februari 1977 en särskild
utredare med uppdrag att göra en översyn av AOst i syfte att
anpassa stadgan till RF:s bestämmelser om normgivningsmakten.
Vidare ingick i uppdraget att överväga och behandla ett antal
frågor som närmare angavs i direktiven (dir. 1977:15).
Utredningen antog namnet Ordningsstadgeutredningen.
Utredningen lade i maj 1978 fram delbetänkandet (Ds Kn 1978:2)
Kostnader för ordningshållning vid offentliga tillställningar
m.m. I december 1981 avlämnade utredningen delbetänkandet (Ds Kn
1981:26) Alkoholförtäring på allmän plats. Förslagen har lett
till lagstiftning (prop. 1979/80:17, KU19, rskr. 35, resp. prop.
1982/83:9, JuU6, rskr. 58).
I april 1985 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande (SOU
1985:24) Ordningslag. Utredningens slutbetänkande har
remissbehandlats.
Till grund för propositionen ligger bl.a. nyssnämnda
slutbetänkande jämte en inom Justitiedepartementet år 1985
upprättad, remissbehandlad, promemoria (dnr 1862-85) angående
möjligheter att ingripa mot störande gatumusik och en av
Våldskommissionen upprättad promemoria om alkohol och gatuvåld
(bilaga till SOU 1990:92 Våld och brottsoffer) samt olika
skrivelser från bl.a. Stockholms och Göteborgs kommuner, RPS,
Polismyndigheten i Malmö, Sveriges köpmannaförbund och
Sprängämnesinspektionen.
Konstitutionsutskottet och kulturutskottet har i ärendet
yttrat sig över frågor med anknytning till sina
beredningsområden. Utskotten har tillstyrkt propositionens
förslag. Yttrandena har bifogats detta betänkande som bilagorna
2--3.
Utskottet har i ärendet haft en utfrågning med representanter
för Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun, Nynäshamns
kommun och Ordningspolisen i stockholm.
Ett antal till utskottet inkomna skrifter från bl.a. Svenska
kommunförbundet och från Sveriges kommunala parkeringsbolag
föreligger också i ärendet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny ordningslag som skall ersätta
allmänna ordningsstadgan (1956:617) och lagen (1956:618) om
allmänna sammankomster.
Syftet med den nya lagen är dels att anpassa allmänna
ordningsstadgans föreskrifter till regeringsformens bestämmelser
om normgivningsmakten, dels att hålla samman de grundläggande
ordnings- och säkerhetsföreskrifterna.
I propositionen föreslås att uttrycket allmän plats i
ordningslagstiftningen ersätts med uttrycket offentlig plats.
Med offentlig plats avses i huvudsak detsamma som med allmän
plats enligt allmänna ordningsstadgan. En utvidgning görs
emellertid så till vida att även t.ex. parkeringsplatser, s.k.
innetorg och väntsalar som används för allmän trafik skall anses
utgöra offentlig plats vare sig området eller utrymmet är
beläget inom- eller utomhus.
Enligt förslaget förs regleringen av allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar samman i ett särskilt kapitel i
lagen (2 kap.). Jämfört med nuvarande ordning skall
cirkusföreställningar behandlas som allmänna sammankomster i
framtiden. Vidare införs krav på besiktning och godkännande av
s.k. samlingstält och tivolianordningar.
Till skillnad från vad som nu gäller föreslås att polisen i
vissa fall skall kunna ta betalt för viss ordningshållning av
den som anordnar en allmän sammankomst i vinstsyfte.
Liksom nu skall det i framtiden krävas tillstånd av polisen
för att få ta offentlig plats i anspråk för något annat ändamål
än det som platsen har upplåtits för. Vidare införs möjligheten
att förverka bl.a. varor hos den som bryter mot
tillståndskravet.
Förslaget innebär också ett ökat krav på säkerheten hos
brunnar. I framtiden skall brunnar förses med sådana
säkerhetsanordningar att de ger ett tillräckligt skydd för
olyckor med barn.
Formerna för antagande av lokala föreskrifter ändras så till
vida att kommunfullmäktiges beslut i framtiden inte skall
underställas länsstyrelsens prövning. I stället kommer
kommunerna ensamma att få besluta sådana föreskrifter. Kommunen
är emellertid skyldig att anmäla sitt beslut till länsstyrelsen,
som ges befogenhet att upphäva lokala föreskrifter som strider
mot bestämmelserna i ordningslagen.
I propositionen föreslås att polismyndighets beslut skall
kunna överklagas till länsrätt och inte som nu till
länsstyrelse. Vidare föreslås att möjligheten att överklaga
beslut till regeringen tas bort.
Den nya ordningslagen innehåller också ett särskilt kapitel (4
kap.) om ordningen och säkerheten i viss kollektiv persontrafik.
Bestämmelserna ersätter de reglementen som i dag kan bestämmas
med stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan.
Propositionen innehåller också förslag till ändringar i viss
annan lagstiftning. Bl.a. föreslås att de nuvarande
bestämmelserna i allmänna ordningsstadgan om gaturenhållning
förs över till renhållningslagen (1979:596).
Den nya ordningslagen liksom föreslagna författningsändringar
föreslås träda i kraft den 1 januari 1994. Samtidigt kommer
lagen om allmänna sammankomster, allmänna ordningsstadgan,
förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och andra
ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket samt
kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till
1874 års förordning att upphöra att gälla. Vid ikraftträdandet
kommer också punkt 4 i övergångsbestämmelserna till förordningen
(1990:1510) med länsstyrelseinstruktion liksom taxor och
reglementen som har beslutats med stöd av 23 § ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) eller med stöd av 25
§ allmänna ordningsstadgan att upphöra att gälla.
Förslaget innebär vidare att nuvarande lokala
ordningsföreskrifter skall upphöra att gälla den 1 januari 1996.
Föreskrifter som har beslutats med stöd av
länsstyrelseinstruktionen skall upphöra att gälla den 1 januari
1995.
Ordningslagstiftningen
Allmänt
Som redan framgått har det nu föreliggande regeringsförslaget
föregåtts av ett långvarigt utredningsarbete med sikte på att
anpassa ordningslagstiftningen till bl.a. RF:s bestämmelser om
normgivningsmakten.
Den fråga som här aktualiseras är främst i vilken utsträckning
föreskrifter i ordningslagstiftningen skall regleras genom lag
enligt 8 kap. 3 § RF. Enligt nämnda lagrum skall föreskrifter om
förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller
åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag.
Här bör vidare nämnas att riksdagen, enlig 8 kap. 7 och 11 §§ RF
i vissa fall kan delegera normgivningsrätten till regeringen som
i sin tur har möjlighet att överlämna till en
förvaltningsmyndighet eller en kommun att meddela
ordningsföreskrifter. Också ett sådant beslut om delegering
skall göras i lag.
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att
ordningslagstiftningen i stor utsträckning utgörs av för den
enskilda betungande föreskrifter som i princip faller inom
tillämpningsområdet för 8 kap. 7 § RF.
AOst är beslutad av regeringen efter riksdagens hörande med
stöd av den s.k. ekonomiska lagstiftningsmakten i 1809 års
regeringsform. Både de allmänna ordningsföreskrifterna i stadgan
och stadgans bestämmelser om offentliga tillställningar är
emellertid i stor utsträckning sådana för den enskilde
betungande föreskrifter som enligt 8 kap. 3 § RF i princip skall
meddelas genom lag. Detsamma gäller också flertalet lokala
ordningsföreskrifter m.m.
Det sagda innebär att en reform framstår som nödvändig av
konstitutionella skäl. Härtill kommer att en reform framstår som
behövlig också av andra skäl, främst att den nuvarande
ordningslagstiftningen i vissa delar är föråldrad och inte
fyller de krav som bör ställas på en modern lagstiftning om
ordnings- och säkerhetsfrågor.
När det gäller den lämpliga omfattningen av en reglering av
ordnings- och säkerhetsfrågor delar utskottet den inställning
som kommer till uttryck i propositionen. I likhet med vad som
där anförs konstaterar utskottet alltså att det inte är möjligt
eller ens önskvärt att genom föreskrifter av olika slag reglera
varje situation som kan tänkas innebära en säkerhetsrisk för
allmänheten eller som kan tänkas ge upphov till friktioner
mellan människor. Regleringen av ordnings- och säkerhetsfrågor
bör innehålla endast sådana föreskrifter där det finns ett
allmänt och påtagligt behov.
Regeringsförslaget innebär dels att de konstitutionella
aspekterna på ordningslagstiftningen får en lösning, dels att
ordningslagstiftningen anpassas till dagens behov och krav såväl
när det gäller lagstiftningens innehåll som när det gäller dess
tekniska utformning. Utskottet kan således redan här i princip
tillstyrka regeringsförslaget.
I det följande kommer utskottet dels att lämna en redogörelse
för centrala delar av den nya lagstiftningen, dels behandla
vissa särskilda frågor som aktualiserats genom motioner eller på
annat sätt.
Principer i ordningslagstiftningen
Allmän plats och offentlig plats
Begreppet allmän plats definieras i AOst som gata, torg, park
och annan plats som enligt fastställd stads- eller byggnadsplan
utgör allmän plats och som har upplåtits för avsett ändamål, för
allmänheten tillgänglig del av hamnområde samt allmän väg liksom
annat område som är upplåtet till eller annars används för
allmän trafik.
Begreppet allmän plats i AOst har en viktig rättslig funktion.
Det ligger till grund för att avgränsa tillämpningsområdet för
regleringen i AOst om krav på tillstånd för att ta i anspråk
områden som används för allmän trafik m.m. och för olika lokala
ordningsföreskrifter som meddelas med stöd av AOst. Begreppet
allmän plats har också betydelse när det gäller tillämpningen av
reglerna i LAS om krav på tillstånd eller anmälan för att
anordna allmänna sammankomster.
Genom plan- och bygglagen (PBL) som trädde i kraft år 1987
upphävdes bl.a. byggnadslagen. I PBL regleras användningen av
marken och bebyggelsen genom detaljplaner, som motsvarar
begreppen stads- och byggnadsplaner i byggnadslagen. Enligt PBL
skall bl.a. stads- och bygggnadsplaner gälla som detaljplaner
som har antagits med stöd av PBL.
Enligt PBL skall i en detaljplan anges och till gränserna
utmärkas allmänna platser såsom gator, vägar, torg och
parker, kvartersmark för bl.a. bebyggelse, idrotts- och
fritidsanläggningar, begravningsplatser, anläggningar för
trafik, vatten, avlopp och energi samt skydds- och
säkerhetsområden och vattenområden för bl.a. båthamnar och
friluftsbad.
För att ett område som är allmän plats enligt en detaljplan
skall bli allmän plats också i AOst:s mening krävs i princip att
området har upplåtits för avsett ändamål.
Även allmän väg samt enskild väg som upplåtits för allmän
samfärdsel är allmän plats enligt AOst.
Med uttrycket allmän plats i AOst avses endast utomhus belägna
områden. Inomhuslokaler dit allmänheten har tillträde är därför
i princip inte allmänna platser i AOst:s mening.
Inte heller allmänna kommunikationsmedel, stationsväntsalar
och andra järnvägsområden inomhus eller perronger i allmänhet
utgör allmänna platser i AOst:s mening.
Enligt AOst är det möjligt för en kommun att i en lokal
ordningsstadga bestämma att även andra till allmänt begagnande
upplåtna områden än sådana som generellt är allmänna platser
enligt AOst skall vara likställda med allmän plats vid
tillämpningen av de allmänna föreskrifterna i AOst eller av
föreskrifter i en lokal ordningsstadga. Föreskrifter i lokala
ordningsstadgor om utvidgning av begreppet allmän plats är
vanliga. De områden som oftast likställs med sådan plats är
idrotts- och badplatser, fritidsområden, campingplatser, parker,
trädgårdsanläggningar, kyrkogårdar, begravningsplatser,
slalombackar, järnvägsområden och s.k. innetorg.
Begreppet allmän plats förekommer -- förutom i AOst och PBL --
i bl.a. RF, tryckfrihetsförordningen (TF),
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och brottsbalken (BrB).
Begreppet allmän plats enligt BrB, TF, YGL och RF har en
betydligt mer vidsträckt innebörd än i AOst. Bl.a. på grund av
den risk för förväxling som det innebär att uttrycket allmän
plats förekommer i flera författningar med delvis olika innebörd
föreslås i propositionen att uttrycket allmän plats i AOst i den
nya ordningslagen skall ersättas med uttrycket offentlig
plats.
Vid bestämmandet av innebörden av offentlig plats bör, enligt
propositionen, anknytningen till begreppet allmän plats i PBL,
liksom anknytningen till väglagens vägbegrepp behållas.
Därutöver finns det enligt propositionen behov av att låta
begreppet offentlig plats omfatta flera olika typer av områden
som inte redovisas som allmänna platser i fastställda
detaljplaner.
I propositionen föreslås att bl.a. områden som används för
allmän trafik skall vara offentliga platser. Därvid bör det
enligt propositionen inte göras någon skillnad mellan platser
som är belägna inom- eller utomhus. Detta innebär att 1 kap. 2 §
fjärde punkten i förslaget till ordningslag får en något vidare
innebörd än vad motsvarande uttryck nu har enligt AOst. I
specialmotiveringen till förslaget har den avsedda avgränsningen
närmare angivits. Bl.a. omfattas större s.k. innetorg som
fungerar som genomgångspassager och samlingsplatser samt de
delar av järnvägs- och tunnelbanestationer som allmänheten har
tillträde till utan att först behöva lösa färdbiljett.
Huvudprincipen är, enligt förslaget, att ett område eller
utrymme är offentlig plats, om allmänheten har tillträde dit
utan att behöva erlägga avgift.
Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje medborgare
gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a. mötesfrihet och
demonstrationsfrihet. I 2 kap. 12 och 14 §§ finns bestämmelser
om i vilken form och inom vilka ramar som mötes- och
demonstrationsfriheterna får begränsas.
I LAS regleras sådana sammankomster som omfattas av RF:s
bestämmelser om mötes- och demonstrationsfriheterna. Lagen är
tillämplig på bl.a. föreläsningar, föredrag och sammankomster
för religionsutövning samt för teaterföreställningar, konserter
och andra allmänna sammankomster för att framföra konstnärliga
verk. LAS innehåller bestämmelser om krav på polisens tillstånd
för att få anordna en allmän sammankomst på allmän plats, om
anmälningsskyldighet i andra fall, om innehållet i en ansökan
eller anmälan, om ordningshållning, om inställande, upplösning
och förbud mot förnyande av allmän sammankomst samt om straff
och överklagande.
Bestämmelser om offentliga tillställningar finns i AOst. Med
offentlig tillställning avses bl.a. tävling eller uppvisning i
sport och idrott, danstillställning, cirkusföreställning och
tivolinöjen. En offentlig tillställning har således typiskt sett
nöjeskaraktär. Föreskrifterna om offentliga tillställningar
innehåller i övrigt krav på polisens tillstånd för att få
anordna tillställningar i vissa fall, anmälningsskyldighet,
ordningshållning m.m.
Regleringen av offentliga tillställningar i AOst sammanfaller
i stort med vad som enligt LAS gäller beträffande allmänna
sammankomster. Offentliga tillställningar anses dock inte
omfattas av RF:s regler om mötes- och demonstrationsfrihet.
Skälet till att allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar reglerats i skilda författningar med olika
statsrättslig valör är att sammankomsterna med hänsyn till
mötesfriheten ansetts kräva ett starkare rättsligt skydd än
tillställningarna (prop. 1956:143 s. 143).
I propositionen föreslås att den nuvarande avgränsningen av
allmänna sammankomster och offentliga tillställningar i huvudsak
bör behållas oförändrad.
Beträffande cirkusföreställningar föreslås dock att de, i
likhet med vad som redan gäller beträffande t.ex. balett och
varietéer, i fortsättningen skall behandlas som allmänna
sammankomster.
I LAS regleras i princip sådana sammankomster som omfattas av
de grundlagsskyddade mötes- och demonstrationsfriheterna. De
offentliga tillställningarna har inte motsvarande
grundlagsskydd. Flertalet bestämmelser i AOst om offentliga
tillställningar hör emellertid enligt RF till det primära
lagområdet genom att de är "betungande" för den enskilde och
skall därför meddelas i lagform.
Eftersom såväl de allmänna sammankomsterna som de offentliga
tillställningarna avses bli reglerade i lag ifrågasätts i
propositionen om regleringen även i framtiden bör ske i skilda
författningar. Därvid framhålls att regleringen av de allmänna
sammankomsterna är betingad av i stort sett samma intressen som
de offentliga tillställningarna, nämligen i första hand
ordnings- och säkerhetshänsyn och att likartade bedömningar från
ordnings- och säkerhetssynpunkt måste göras i ärenden om
sammankomster och i ärenden som rör tillställningar.
I propositionen pekas vidare på att regleringen av
sammankomster från systematisk synpunkt inte nämnvärt skiljer
sig från regleringen av tillställningar och att bestämmelserna
även i sakligt hänseende visar tämligen stor överensstämmelse.
Mot denna bakgrund föreslås att bestämmelserna om allmänna
sammankomster och om offentliga tillställningar skall föras
samman och bilda ett särskilt kapitel (2 kap.) i den nya
ordningslagen.
Tillståndsgivning vid användning av offentlig plats
Enligt 2 § AOst får allmän plats inom stadsplanelagt område
inte användas för upplag, avstjälpning, försäljningsstånd,
ställningar och liknande utan tillstånd av polismyndigheten.
Tillstånd behövs också om platsen i övrigt skall brukas på ett
sätt som inte stämmer överens med det ändamål för vilket platsen
har upplåtits eller anvisats eller som är allmänt vedertaget.
Genom föreskrifter i en lokal ordningsstadga kan
tillämpningsområdet för krav på tillstånd utvidgas till att avse
också områden utanför tätorterna.
Den i praktiken viktigaste formen för sådant nyttjande av
allmän plats, som avses i 2 §, är uppställande av
försäljningsstånd, t.ex. tidningskiosker, korv- eller glasstånd
eller tombolastånd. Andra anordningar som faller under
bestämmelsen är t.ex. trottoarserveringar, soffor, cykelställ,
annonspelare, montrar, skyltar och avfallsbehållare.
Polisens prövning är begränsad till frågan om hinder möter från
ordnings- och säkerhetssynpunkt. Om några sådana hinder inte
möter skall yttrande inhämtas från kommunen. Kommunen har att
avgöra om den aktuella platsen alls skall få användas för det
tilltänkta ändamålet och även vilken av flera sökande som skall
ges tillstånd. Om kommunen avstyrker ansökan får tillstånd inte
meddelas. Kommunen har således vetorätt i dessa ärenden.
Ett tillstyrkande yttrande kan förenas med olika villkor som
har ett direkt samband med upplåtelsen, t.ex. villkor om
renhållning eller snöröjning. Polismyndighetens tillstånd brukar
förenas med de villkor för platsens användande som polisen eller
kommunen ansett påkallade.
Störningar i trafiken eller av den allmänna ordningen
uppkommer främst när en plats mera varaktigt tas i anspråk genom
olika anordningar. Tillstånd behövs därför inte för ett mera
tillfälligt ianspråktagande av platsen.
I propositionen föreslås i 3 kap. 1 § att tillståndskravet
behålls och att det i första hand skall gälla beträffande sådana
platser som enligt den nya ordningslagen alltid skall vara
offentliga platser. Därutöver föreslås tillståndskravet gälla
även för andra områden som är tillgängliga för allmänheten och
som genom föreskrift av en kommun jämställts med offentlig
plats. Tillstånd skall inte krävas om platsen tas i anspråk
endast tillfälligt och i obetydlig omfattning och utan att
inkräkta på någon annans tillstånd.
Liksom nu skall ett yttrande av kommunen kunna förenas med
villkor. Polismyndighetens tillstånd att ta i anspråk offentlig
plats skall enligt förslaget förenas med de villkor som kommunen
har ställt upp.
Om en tillståndshavare bryter mot ett av kommunen uppställt
villkor, kan tillståndet enligt nuvarande reglering återkallas
endast under förutsättning att åsidosättandet innebär en
störning av den allmänna ordningen eller säkerheten.
Polismyndigheten kan nämligen enligt AOst åberopa enbart
ordnings-, säkerhets- eller trafiksynpunkter för ett
återkallelsebeslut. De villkor som kommunen kan vilja ställa upp
är emellertid ofta av sådan natur att de inte gärna kan sägas
vara grundade på sådana synpunkter. Möjligheten att ställa upp
villkor framstår mot den bakgrunden som innehållslös, när ett
tillstånd inte kan återkallas om tillståndshavaren bryter mot
villkoret.
I propositionen föreslås mot den bakgrunden att ett tillstånd
att ta i anspråk offentlig plats skall kunna återkallas bl.a. om
tillståndshavaren bryter mot de villkor som polisen eller
kommunen har ställt upp.
Nuvarande ordning med polismyndigheten som tillståndsmyndighet
och med vetorätt för kommunen behålls. Yttrande från kommunen
skall dock, enligt förslaget, inte inhämtas då det är fråga om
mark som inte står under kommunens förvaltning, eller om ansökan
avser ianspråktagande enligt överenskommelse med kommunen av
annan kvartersmark än sådan som upplåtits för hamnverksamhet och
marken står under kommunens förvaltning. I sistnämnda fall är
ett yttrande överflödigt eftersom tillståndet söks på grundval
av ett avtal mellan kommunen och sökanden.
Några remissinstanser har förordat att tillståndsförfarandet
enligt ordningslagen borde bli det omvända, dvs. att kommunerna
skulle bli tillståndsmyndigheter och att polismyndigheterna
skulle få yttra sig i tillståndsärendena. Utskottet har tagit
emot ett antal skrifter med liknande synpunkter. I motion Ju21
ifrågasätts å andra sidan om det är motiverat att behålla det
kommunala vetot. Departementschefen anför i propositionen (s.
103 f) i denna del följande:
I ärenden om markupplåtelser har både polismyndigheten och,
beträffande kommunal mark, kommunen betydande intressen att
tillvarata. I den reglering från ordningssynpunkt som det här är
fråga om måste emellertid den grundläggande prövningen ske
utifrån vikten av att allmän ordning och säkerhet upprätthålls
och att trafiken inte onödigtvis hindras eller störs. Uppgiften
att förebygga och ingripa mot ordningsstörningar och att
övervaka trafiken ankommer på polisen. Kommunerna har inte några
sådana uppgifter. Det är därför naturligt att prövningen av
olika ärenden där avgörande vikt måste tillmätas allmän ordning
och säkerhet läggs på polisen. De synpunkter som en kommun har
att beakta i ärenden rörande markupplåtelser hänger delvis
samman med kommunens ställning som ägare av marken i många fall
och till intresset av att kommunen kan fullgöra de uppgifter som
ankommer på den i fråga om t.ex. renhållning, snöröjning och
underhåll. Kommunen har sålunda att ta ställning till om den
tilltänkta markanvändningen kan medföra skador på marken eller
på olika anordningar på eller under denna eller om den kan
inkräkta på skilda kommunala uppgifter. Detta är i huvudsak
synpunkter som varje markägare beaktar innan han ger sitt
tillstånd till en upplåtelse av marken. Att kommunerna har
viktiga uppgifter på byggnads-, plan-, miljö- och
trafiklagstiftningens område och att synpunkter på dessa områden
kan ha betydelse i ett upplåtelseärende utgör emellertid inte
enligt min mening skäl att anförtro en prövning som främst skall
göras från ordningssynpunkt på kommunerna.
Det sagda gäller naturligtvis särskilt i de fall då ansökan
avser mark som ägs av enskilda och det kommunala intresset i
saken är uttunnat. Som jag ser det skulle ett system med
kommunen som tillståndsmyndighet endast i ärenden rörande
kommunal mark och polismyndigheten som tillståndsmyndighet i
övriga ärenden bli alltför komplicerat. Enligt min mening talar
således övervägande skäl för att polismyndigheten också i
fortsättningan skall vara tillståndsmyndighet i samtliga
tillståndsärenden.
Utskottet anser, i likhet med departementschefen, att det
faller sig naturligt att polisen som har ansvaret för att
upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten också svarar
för tillståndsgivningen i här aktuella fall. Några starka skäl
för en annan ordning har, enligt utskottets mening, inte
framkommit, varken under remissbehandlingen av
Ordningsstadgeutredningens slutbetänkande eller senare.
I sammanhanget kan nämnas att regeringen i mars 1993 tillsatt
en kommitté för att utreda frågan om trygghet i lokalsamhället.
Kommittén skall enligt sina direktiv (dir. 1993:37) även vara
fri att överväga en vidgad roll för kommunerna när det gäller
tillstånd till upplåtelse av gatumark och andra liknande frågor,
om detta föranleds av de ställningstaganden i övrigt som görs i
fråga om kommunernas roll när det gäller ordning och säkerhet.
När det gäller kravet i motion Ju21 vill utskottet tillägga
att också kommunen har starka intressen att bevaka när det
gäller ianspråktagandet av en offentlig plats för något annat
ändamål än det den är avsedd för. Den nuvarande ordningen med
kommunal vetorätt har fungerat väl under lång tid, och utskottet
ser ingen anledning att nu ändra på den, särskilt som kommunen
enligt förslaget inte kan påverka tillståndsgivningen i fråga om
mark som förvaltas av någon annan än kommunen. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju21 i denna del.
Avgifter
I motion Ju21 anförs att avgiftslagens regler bör ändras så
att utrymme inte ges för att bestämma olika avgifter för olika
näringsidkare.
Enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift
för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. har en kommun rätt
att avgiftsbelägga platsupplåtelser. Avgift får utgå med belopp
som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen,
nyttjarens fördel av denna, kommunens kostnader med anledning av
upplåtelsen och övriga omständigheter. Grunderna för beräkning
av avgiften bestäms av kommunfullmäktige. I praktiken utnyttjas
rätten att uttaga avgifter främst i fråga om försäljningsstånd
och kiosker.
I propositionen föreslås inte någon ändring av reglerna för
hur avgiften skall beräknas när avgiften skall bestämmas enligt
avgiftslagen. Däremot föreslås att vissa upplåtelser skall
undantas från regleringen i lagen. Således föreslås att en
kommun som med nyttjanderätt upplåter kvartersmark som förvaltas
av kommunen skall ha rätt att träffa överenskommelse med
nyttjanderättshavaren om ersättningen. Sådana upplåtelser
föreslås därför bli undantagna från regleringen i avgiftslagen.
Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har i sitt remissyttrande över
Ordningsstadgeutredningens förslag poängterat vikten av att alla
näringsidkare behandlas lika när avgiften bestäms enligt
avgiftslagen, oavsett om de är kommuninnevånare eller ej.
Utskottet har inga invändningar mot avgiftslagens bestämmelser
om beräkningen av avgifter, och utskottet delar
Näringsfrihetsombudsmannens uppfattning om tillämpningen av
lagen. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju21 i denna del.
I detta sammanhang vill utskottet också ta upp en fråga som
aktualiserats i några skrifter i ärendet. I skrifterna har
uttryckts farhågor för att det nya begreppet offentlig plats,
som också föreslås infört i avgiftslagen, kan komma att begränsa
kommunernas möjlighet att i civilrättslig ordning ingå avtal om
parkering.
Utskottet vill här hänvisa till vad som ovan anförts om
begreppet offentlig plats. Som där framgår är avsikten att
begreppet offentlig plats skall komma att innefatta något fler
platser än det nuvarande begreppet allmän plats. En
förutsättning är dock att platsen stadigvarande används för
allmän trafik.
Enligt utskottets mening torde kravet på stadigvarande
användning för allmän trafik som regel utesluta att
parkeringshus och parkeringsgarage skulle anses som offentliga
platser. När det gäller parkeringsplatser utomhus är de att
betrakta som offentliga platser om de används för allmän trafik,
i annat fall inte. Hur det i det konkreta fallet förhåller sig
får avgöras från fall till fall.
Utskottet vill i sammanhanget anmärka att Åklagarutredningen i
sitt slutbetänkande (SOU 1992:61) föreslagit ett nytt
sanktionssystem vid felparkering. Förslaget går ut på att ett
gemensamt, civilrättsligt grundat, sanktionssystem införs för i
princip alla slags felparkeringar oavsett vilken mark (gatumark
eller tomtmark) som tagits i anspråk för parkeringen. Förslaget
bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Utskottet, som godtar den nu föreslagna regleringen, kommer
således att få anledning att återkomma till olika frågor om
parkering i senare sammanhang. Då finns tillfälle för regeringen
att återkomma till riksdagen om det visar sig att avgiftslagens
regler behöver kompletteras i något hänseende.
Maskerade demonstranter
I motion Ju840 pekas på att det förekommer att demonstranter
döljer sin identitet genom att bära huvor eller masker för
ansiktet. Motionären anser att ett demonstrationstillstånd bör
kunna villkoras av att deltagarna uppträder utan maskering.
Enligt 2 kap. 1 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna
tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet, mötesfrihet och
demonstrationsfrihet. Demonstrationsfriheten innebär frihet att
anordna och delta i en demonstration på allmän plats. Yttrande-,
mötes- och demonstrationsfriheterna brukar med ett gemensamt
uttryck benämnas som opinionsfriheter.
Begränsningar av de olika opinionsfriheterna får ske endast
för att tillgodose för varje frihet särskilt angivna syften.
Mötes- och demonstrationsfriheterna får, som ovan framgått,
enligt 2 kap. 14 § första stycket RF begränsas av hänsyn till
ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen
eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas
endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka
farsot.
Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Kostnader för ordningshållning
I motion Ju214 begärs en utredning om förutsättningarna för
att polisens övervakningsinsatser i samband med t.ex.
sportevenemang och popkonserter skall betalas helt eller delvis
av arrangörerna.
Enligt 17 § AOst skall den som anordnar en offentlig
tillställning i vinstsyfte ersätta polisens kostnader för den
ordningshållning som föranleds av tillställningen.
Ersättningsskyldigheten gäller dock inte om anordnaren är en
ideell förening. Ersättningsskyldighet beslutas av
polismyndigheten.
Enligt 8 § LAS får den som anordnar en allmän sammankomst inte
åläggas att ersätta polisens kostnader för ordningshållning som
föranleds av sammankomsten. Begränsningen har motiverats av att
det med hänsyn till vikten av att församlingsrätten inte
underkastas andra inskränkningar än sådana som är oundgängligen
nödvändiga är riktigast att samhället undantagslöst tar på sig
kostnaderna för ordningshållning vid allmänna sammankomster
(prop. 1956:143 s. 301).
Utvidgningen år 1977 i RF av det skyddade området för
mötesfriheten ledde, som ovan framgått, till att bl.a.
konserter, teater- och biografföreställningar numera räknas som
allmänna sammankomster. Ordningsstadgeutredningen pekade i en
promemoria år 1978 (Ds Kn 1978:2) på att en konsekvens av detta
blivit att en del renodlat kommersiella arrangemang, t.ex.
popkonserter, skall betraktas som allmänna sammankomster.
Utredningen föreslog att samma regler om skyldighet att svara
för polisens kostnader för ordningshållning skulle gälla för
allmänna sammankomster som för offentliga tillställningar.
Förslaget ledde dock inte till lagstiftning (prop. 1979/80:17).
I den nu aktuella propositionen pekas på att problemen med
ordningshållning i samband med s.k. pop- och rockgalor och
liknande konserter har accentuerats under senare år.
I propositionen föreslås att polisen skall kunna ålägga även
den som i vinstsyfte anordnar en allmän sammankomst att ersätta
polisens kostnader för ordningshållningen, om kostnaderna på
grund av väntad publiktillströmning eller andra särskilda
orsaker blir omfattande och det kan anses skäligt att arrangören
helt eller delvis betalar kostnaderna. I propositionen framhålls
att bestämmelsen är avsedd att tillämpas med restriktivitet och
att ett kostnadsansvar är motiverat huvudsakligen bara i fråga
om större pop- eller rockgalor.
I likhet med vad som gäller enligt AOst föreslås att vissa
ideella föreningar skall vara undantagna från
ersättningsskyldighet.
Kulturutskottet har i sitt yttrande tillstyrkt propositionens
förslag i denna del. Kulturutskottet anser dock att de skäl som
kan finnas för att utvidga ersättningsskyldigheten till att
omfatta även allmänna sammankomster även synes kunna åberopas
mot ett generellt undantag för vissa ideella föreningar.
Kulturutskottet anser därför att det finns skäl som med tyngd
talar för att ersättningsskyldigheten utvidgas så att även
ideella föreningar skall kunna åläggas ersättningsskyldighet när
det finns särskilda skäl till det. Kulturutskottet förutsätter
att utvecklingen av praxis vid tillämpningen av
ersättningsbestämmelserna följs, liksom förekomsten av
ordningsproblem i samband med större arrangemang, så att -- utan
att särskild utredning görs -- frågan om ytterligare
utsträckning av kostnadsansvaret kan aktualiseras i framtiden.
Konstitutionsutskottet, som också godtar förslaget, utgår i
sitt yttrande från att ersättningsfrågan följs i
regeringskansliet och att behövliga initiativ tas om orimliga
konsekvenser för mötesfriheten uppstår.
Justitieutskottet delar de synpunkter som
konstitutionsutskottet och kulturutskottet fört fram. Utskottet
utgår således från att man i regeringskansliet kommer att följa
tillämpningen av ersättningsfrågorna ur båda de aspekter som här
lyfts fram. På så sätt skaffas samtidigt fram det underlag som
kan krävas för en eventuell framtida utvidgning av
ersättningsskyldigheten. Något ytterligare utredningsarbete
behöver enligt utskottets mening inte inledas nu. Utskottet
avstyrker således bifall till motion Ju214.
Otillåten gatuförsäljning
I två motioner, 1991/92:Ju820 och 1991/92:Ju831, tas frågan om
olovlig gatuhandel upp. I motion Ju820 anförs att all
gatuhandel, även tillfällig sådan, bör omfattas av
tillståndskrav samt att den som bedriver gatuhandel utan
tillstånd skall kunna dömas till böter. I båda motionerna yrkas
att möjlighet att förverka varulagret vid olovlig gatuhandel
skall införas.
Enligt förslaget skall tillstånd inte krävas för att enligt 3
kap. 1 § få ta i anspråk en offentlig plats, om platsen tas i
anspråk endast tillfälligt och i obetydlig omfattning och utan
att inkräkta på någon annans tillstånd. För att kravet på
tillstånd inte skall gälla krävs således att dispositionen av
marken inte är alltför långvarig. I propositionen anges att ett
nyttjande som sträcker sig längre än några timmar som regel inte
kan anses vara ett tillfälligt ianspråktagande. Ianspråktagandet
skall inte heller anses som tillfälligt om platsen används
endast under några timmar men nyttjaren efter ett kortare
uppehåll återkommer till platsen och återupptar sin verksamhet.
Som exempel på en sådan situation anges i propositionen att en
gatuhandlare nyttjar en plats på t.ex. en gågata under några
timmar och därefter avbryter sin verksamhet under någon timme
för att därefter återkomma till platsen och återuppta sin
försäljningsverksamhet.
Det är således klart att gatuhandel som regel omfattas av
tillståndskravet i 3 kap. 1 §. Den som bryter mot
tillståndskravet skall enligt förslaget (22 §) kunna dömas till
böter.
I propositionen framhålls att straffvärdet hos gärningar som
utgör överträdelser mot olika föreskrifter i den nya
ordningslagen normalt inte kan anses vara sådant att det finns
skäl att generellt förena straffsanktionen med möjlighet till
förverkande av egendom. Det kan emellertid, enligt
propositionen, finnas speciella situationer vid överträdelser av
kravet på tillstånd för att få använda offentlig plats där det
framstår som nödvändigt att kunna omhänderta egendom för att
motverka nya överträdelser. Detta gäller, enligt propositionen,
i första hand varor vid försäljning i strid mot
tillståndskravet.
I propositionen föreslås därför i 3 kap. 25 § att om en
offentlig plats tagits i anspråk för utplacering av varor eller
någon annan egendom i strid mot kravet på tillstånd för att få
använda sådan plats, får egendomen -- till skillnad från
nuvarande ordning -- tas i beslag och förklaras förverkad, om
det behövs för att förebygga fortsatta överträdelser och
förverkandet inte är oskäligt.
Önskemålen i motionerna Ju820 och Ju831 får härigenom anses
tillgodosedda. Utskottet avstyrker bifall till dem.
Fyrverkerier
I tre motioner, 1991/92:Ju835, 1992/93:Ju824 och Ju828, tas
frågor om fyrverkerier upp.
I motion Ju835 efterlyses regler för att begränsa användningen
av fyrverkerier till nyårsafton och i Ju828 anförs bl.a. att
anordnande av större fyrverkerier alltid bör kräva tillstånd
samt att det bör vara en bättre överensstämmelse mellan
lagöverträdelse och sanktion.
AOst innehåller ett generellt förbud mot att utan tillstånd
använda fyrverkerier inom områden med detaljplan där kommunen är
huvudman för allmänna platser (stadsplanelagda områden).
Tillståndskravet kan genom lokala ordningsstadgor utvidgas till
att gälla även områden inom detaljplan där annan än kommunen är
huvudman för allmänna platser (byggnadsplaneområden).
De nu gällande reglerna innebär att de flesta fyrverkerier som
förekommer hos allmänheten kring t.ex. nyår kräver tillstånd.
Enligt propositionen är det dock endast i få fall som ansökan om
tillstånd sker och det är uppenbart att polisen saknar möjlighet
att effektivt kontrollera om tillstånd finns vid dessa
tillfällen.
I propositionen anförs att det inte är någon lämplig ordning
att generellt kräva tillstånd av polisen beträffande de
nöjesfyrverkerier i tätorter som anordnas hos en stor del av
allmänheten vid nyår och vissa andra helger. Enligt
departementschefen används som regel de pyrotekniska varor som
då förekommer på ett tillräckligt ansvarsfullt sätt.
I propositionen föreslås att det generella tillståndskravet
tas bort och att det i stället införs en regel med krav på
tillstånd när användningen av pyrotekniska varor i det enskilda
fallet medför risk för skada på eller olägenhet för person eller
egendom (3 kap. 7 §). De omständigheter som i första hand skall
beaktas vid denna riskbedömning är tidpunkten och platsen.
Enligt förslaget skall tillståndskravet inte ha någon
geografisk avgränsning och inte heller vara avgränsat till
varor av visst slag.
Enligt förslaget skall det vidare genom lokala föreskrifter
vara möjligt att utvidga tillståndskravet till att gälla
generellt i vissa avseenden (3 kap. 9 §). Det skall således vara
möjligt för en kommun att föreskriva att pyrotekniska varor inte
får användas utan tillstånd inom områden som är särskilt
känsliga, t.ex. vid sjukhus eller vårdhem. Kommunen skall enligt
förslaget även ha möjlighet att helt förbjuda användningen av
pyrotekniska varor där sådana över huvud inte bör få förekomma,
t.ex. på innetorg och liknande offentliga platser.
I förslaget till ny ordningslag föreslås att böter skall
utgöra normalpåföljden vid överträdelser av bestämmelserna i 3
kap. ordningslagen. Undantag härifrån bör, enligt förslaget,
göras för den som använder pyrotekniska varor utan polisens
tillstånd där sådant krävs. Enligt departementschefen är det
fullt tillräckligt med penningböter som påföljd för
överträdelser av det slaget.
Utskottet hänvisar här till sin inledningsvis nämnda
inställning att ordningslagen endast bör innehålla sådana
föreskrifter där det finns ett allmänt och påtagligt behov. När
det gäller tillstånd för fyrverkerier föreligger som anförs i
propositionen knappast något sådant behov. Härtill kommer
svårigheterna att kontrollera efterlevnaden av ett generellt
tillståndskrav; något som i sin tur är ägnat att minska
respekten för reglerna rent allmänt. Utskottet har alltså inga
invändningar mot regeringsförslaget i denna del. I sammanhanget
vill utskottet dock erinra om att ett vårdslöst, farligt eller
störande sätt att handskas med pyrotekniskt material som nedan
framgår kan föranleda ansvar enligt BrB.
Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till
motionerna Ju828 och Ju835.
I motion Ju824 efterlyses en lagreglering angående
kontrollerade försäljningsformer och handhavande i övrigt av
pyrotekniskt material.
Försäljning och hantering av pyrotekniska varor regleras i
lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och i
förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor.
Lagen om brandfarliga och explosiva varor trädde i kraft år
1989. Syftet med lagen är att förhindra att sådana varor orsakar
brand eller explosion som inte är avsedd samt att förebygga och
begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller
explosion vid hantering av varorna (1 §).
Enligt lagen är den som hanterar explosiva varor skyldig att
vidta de åtgärder och försiktighetsmått som behövs för att
förhindra t.ex. brand eller andra skador (7 §). Den som hanterar
eller importerar explosiva varor skall ha tillstånd till det (11
§). Dessa skyldigheter är förenade med straffansvar, påföljden
kan bli böter eller fängelse i högst ett år (21 §).
Enligt förordningen om brandfarliga och explosiva varor får
explosiva varor hanteras eller importeras endast av den som
fyllt 18 år. För att en explosiv vara skall få hanteras eller
importeras krävs att den är godkänd av Sprängämnesinspektionen.
Beslut om godkännande skall innehålla uppgifter om bl.a. de
villkor som skall gälla för varan. Den som har tillstånd att
överlåta explosiva varor skall förvissa sig om att förvärvaren
har de tillstånd som krävs.
Sprängämnesinspektionen har meddelat föreskrifter om
godkännande av fyrverkeripjäser och pyrotekniska sceneffekter
samt allmänna råd om godkännande av nöjesfyrverkerier (SÄIFS
1986:3 och 1992:2). Av föreskrifterna följer bl.a. att
godkännande av en pyroteknisk vara kan förenas med villkor,
t.ex. om åldersgräns för förvärv och innehav, och att vissa
pyrotekniska pjäser inte har godkänts.
Syftet med föreskrifterna är att samtliga typer av
fyrverkerier skall granskas och godkännas av inspektionen för
att garantera en förbättrad kvalitet och funktion hos de
produkter som säljs till allmänheten.
Ansvar enligt BrB kan inträda för den som handskas med
pyrotekniska varor på ett sätt som kan medföra skada eller någon
annan olägenhet. Sålunda kan bestämmelserna om t.ex. vållande
till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 §), ofredande (4 kap.
7 §), allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 §) och
förargelseväckande beteende (15 kap. 16 §) bli tillämpliga.
Utskottet kan alltså konstatera att bestämmelserna i lagen om
brandfarliga och explosiva varor och de föreskrifter som har
utfärdats med stöd av lagen innebär att hanteringen av
pyrotekniska varor är kringgärdad av begränsningar i olika
avseenden, bl.a. om krav på godkännande av de produkter som får
säljas till allmänheten och om åldersgräns för förvärv och
innehav.
Därjämte finns i AOst och i förslaget till ny ordningslag den
ovannämnda särskilda regleringen i ordningshänseende som innebär
en begränsning av användningen av pyrotekniska varor.
Den i motion Ju824 efterlysta regleringen finns således redan,
och utskottet avstyrker bifall till motionen.
Pornografiska föreställningar
I motion Ju811 tas frågan om straff för pornografiska
föreställningar upp. I motionen anförs bl.a. att samhällets syn
på sexklubbarnas verksamhet måste skärpas. Detta bör enligt
motionären ske genom att påföljden för överträdelse av förbudet
mot offentliga pornografiska föreställningar höjs till fängelse
i högst två år.
Enligt AOst är det förbjudet att anordna offentliga
pornografiska föreställningar. Den som bryter mot förbudet kan
ådömas böter eller fängelse i högst sex månader. Syftet med
förbudet är att motverka förekomsten av prostitution.
Enligt propositionen saknas det anledning att göra några
förändringar i det nu gällande förbudet mot offentlig
pornografisk föreställning. Reglerna i AOst föreslås överförda
till ordningslagen.
Utskottet har flera gånger under senare år behandlat frågan om
pornografiska föreställningar (se t.ex. 1989/90:JuU6, JuU29,
1990/91:JuU21). Under våren 1991 avslog utskottet motioner med
yrkande om skärpningar av förbudet i AOst. Utskottet hänvisade
då till det pågående arbetet med en ny ordningslag men också
till att det åligger polis och åklagare att se till att förbudet
efterlevs och att ett viktigt förebyggande arbete i detta
avseende ligger på socialtjänsten i samarbete med bl.a.
föräldrarna.
Utskottet måste först konstatera att det är svårt att få en
uppfattning om hur omfattande verksamheten med pornografiska
föreställningar är. En uppfattning kan möjligen fås av
uppgifterna i en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria
(91-3561) Prostitutionen i Sverige -- en beskrivning av det
aktuella läget. Enligt promemorian fanns i slutet av år 1991
12--15 s.k. sexklubbar i hela landet. Klubbarnas verksamhet går
huvudsakligen ut på visning av pornografisk film, försäljning av
s.k. sexartiklar samt posering. Prostitution förekommer till och
från.
I sammanhanget bör nämnas att det pågår en utredning om
prostitutionen i Sverige, Prostitutionsutredningen (dir.
1993:31) som utskottet initierat (1992/93:JuU15). Utredningen
har bl.a. i uppdrag att göra en kartläggning av prostitutionens
omfattning och att överväga om prostitutionen bör
kriminaliseras. Utredningen skall redovisa sina överväganden
senast vid utgången av år 1994.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget
att se till att förbudet mot offentliga pornografiska
föreställningar efterlevs. Utskottet är dock tveksamt till om en
strängare straffskala i sig på något mer betydelsefullt sätt
skulle bidra härtill. Härför krävs enligt utskottets mening
snarare andra åtgärder. Utskottet tänker här dels på polisens
och åklagarnas skyldighet att övervaka efterlevnaden av
förbudet, dels på olika insatser med social inriktning som i
första hand syftar till att förhindra att unga människor vistas
i olämpliga miljöer. Sexklubbarna är som konstateras i
propositionen just en sådan olämplig miljö och detta oavsett om
där förekommer pornografiska föreställningar. Med vad som nu
anförts avstyrker utskottet bifall till motion Ju811 och
tillstyrker propositionen i denna del.
Nedskräpning
I motion Ju814 yrkas att straff för nedskräpning på allmän
plats snarast bör införas.
I naturvårdslagen (1964:822) finns särskilda bestämmelser till
skydd mot nedskräpning. I lagen föreskrivs att var och en skall
se till att inte skräpa ned utomhus, vare sig i naturen eller
inom bebyggda områden (23 §). Den som skräpar ned kan ådömas
böter eller fängelse högst sex månader (37 § punkt 7). Enligt
lagen finns också möjlighet att förelägga den som skräpat ned
att ställa platsen i ordning (24 §).
Den i motion Ju814 efterlysta ordningen finns således redan.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Penninginsamling
I motion Ju827 yrkas att avgiften för tillstånd till
sparbösseinsamling skall vara densamma som för tillstånd till
torgmöte, 150 kr, samt att avgift för torgmöte skall inkludera
även sparbösseinsamling när sådan förekommer vid torgmötet.
Sedan den 1 januari 1993 gäller att avgift för att anordna en
allmän sammankomst skall bestämmas enligt avgiftsklass I i
avgiftsförordningen (1992:191). Avgiften enligt avgiftsklass I
är 150 kr. Samtidigt infördes den bestämmelsen att om en ansökan
om tillstånd för t.ex. ett torgmöte innefattar prövning även av
tillstånd till t.ex. penninginsamling så skall endast en avgift
tas ut, varvid avgiftsklass I skall tillämpas (SFS 1992:1149).
Sedan den 1 maj 1993 gäller att avgift för tillstånd enligt
lokal ordningsstadga till penninginsamling skall tas ut enligt
avgiftsklass I i avgiftsförordningen (SFS 1993:161).
Önskemålen i motion Ju827 är således helt tillgodosedda.
Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Övrigt
Med hänsyn till den tid som krävs för myndigheternas arbete
med föreskrifter m.m. på grund av den nya lagstiftningen bör
ikraftträdandet för den senareläggas till den 1 april 1994.
Detta bör i sin tur föranleda att punkt 4 i
övergångsbestämmelsen till ordningslagen ändras så att rätten
att använda samlingstält m.m. utan föregående besiktning upphör
först den 30 september 1994.
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av
propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tillståndsgivning
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju21 i denna del
antar regeringens förslag till ordningslag såvitt avser 3 kap. 1
och 2 §§,
2. beträffande avgifter
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju21 i denna del
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:259)
om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å
allmän plats, m.m., med den ändringen att tidpunkten för
ikraftträdandet bestäms till den 1 april 1994,
3. beträffande fyrverkeritillstånd
att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Ju835 och
1992/93:Ju828 antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt
avser 3 kap. 7 och 22 §§,
4. beträffande fyrverkeriförsäljning
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju824,
5. beträffande pornografiska föreställningar
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju811 antar det i
moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 kap. 29 § 5,
men. (v)
6. beträffande ny ordningslag
att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget i den
mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan med ändring
dels att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 april
1994, dels att orden "den 30 juni 1994" byts ut mot "den 30
september 1994" i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
punkt 4,
7. beträffande maskerade demonstranter
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju840,
8. beträffande kostnader för ordningshållning
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju214,
9. beträffande otillåten gatuförsäljning
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju820 och
1991/92:Ju831,
10. beträffande nedskräpning
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju814,
11. beträffande penninginsamling
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju827,
12. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring i renhållningslagen (1979:596),
b) lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157),
c) lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker,
d) lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker,
e) lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss
tjänsteutövning,
f) lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar
och andra författningar,
g) lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter,
h) lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och
explosiva varor samt
i) lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig
försäljning,
dock med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av
lagarna bestäms till den 1 april 1994.
Stockholm den 1 juni 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Birthe Sörestedt (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Nils Nordh (s),
Göran Magnusson (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Kent Carlsson (s),
Christel Anderberg (m) och
Eva Johansson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Enligt min mening har förbudet mot pornografiska
föreställningar inte haft avsedd effekt. När förbudet antogs
hade man förhoppningen att sexklubbarna skulle försvinna från
marknaden. Så har dock inte blivit fallet. Tvärtom finns mycket
som tyder på att den s.k. dolda prostitutionen är omfattande.
Samtidigt har gatuprostitutionen ökat de senaste åren. Mot denna
bakgrund anser jag att man från samhällets sida måste skärpa
synen ytterligare vad gäller sexklubbarnas verksamhet. Jag anser
därför att straffet bör skärpas till fängelse högst två år
eller, om omständigheterna är mildrande, böter. Samtidigt bör
övervägas om avgränsningen av vad som skall anses som
pornografisk föreställning är tillräckligt tydlig i
lagstiftningen. Regeringens förslag i denna del bör avslås, och
regeringen bör få i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett
nytt förslag med den nu angivna inriktningen i sådan tid att ett
ikraftträdande kan ske samtidigt som ordningslagstiftningen i
övrigt träder i kraft.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under
moment 5 borde ha hemställt:
5. beträffande pornografiska föreställningar
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju811 dels
avslår det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 kap. 29
§ 5, dels som sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts.
Bilaga 1
Konstitutionsutskottets yttrande
1992/93:KU7y
Bilaga 2
Ny ordningslag m.m.
Till justitieutskottet
Justitieutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle
att senast den 7 maj 1993 avge yttrande över proposition
1992/93:210 om ny ordningslag m.m. jämte vissa motioner från
allmänna motionstiden och eventuella följdmotioner, såvitt avser
konstitutionsutskottets beredningsområde.
Konstitutionsutskottet behandlar i detta yttrande frågan om
bemyndigande för kommunerna att besluta om lokala
ordningsföreskrifter samt rätten för kommunerna att ta ut
avgifter för upplåtelser och för polisen att i vissa fall ta
betalt för viss ordningshållning av den som anordnar en allmän
sammankomst i vinstsyfte.
Propositionen
I propositionen föreslås att föreskrifter om ordning och
säkerhet som är generellt tillämpliga för hela landet samlas i
en ny ordningslag. Lagförslaget innehåller liksom nu gällande
regler bemyndigande för regeringen eller efter regeringens
bemyndigande för kommunerna att besluta om lokala
ordningsföreskrifter. Enligt departementschefen finns det inte
något hinder mot att regeringen till kommunerna överlämnar hela
den normgivningsbefogenhet som regeringen får genom ett
bemyndigande att meddela föreskrifter om ordningen på allmän
plats. En lokal föreskrift får innehålla endast sådana
bestämmelser som behövs för att upprätthålla den allmänna
ordningen på en offentlig plats eller för att förebygga att
människors hälsa skadas till följd av användningen av
pyrotekniska varor. Genom en lokal föreskrift får inte läggas
onödigt tvång på allmänheten eller annars göras någon obefogad
inskränkning i den enskildes frihet (3 kap. 8--9, 12 §§).
Av grundläggande betydelse för ordningslagstiftningen är
begreppet allmän plats. Detta begrepp ersätts enligt förslaget
av uttrycket offentlig plats. Med offentlig plats enligt
förslaget till ordningslag avses i huvudsak detsamma som med
allmän plats enligt den nu gällande allmänna ordningsstadgan. En
utvidgning görs emellertid så till vida att även t.ex.
parkeringsplatser, s.k. innetorg och väntsalar som kan sägas
användas för allmän trafik skall anses utgöra offentlig plats
vare sig området eller utrymmet är beläget inom- eller utomhus.
I regeringsformen används uttrycket allmän plats i 2 kap. 1 §
4 som anger att demonstrationsfrihet är frihet att anordna och
delta i demonstration på allmän plats. Genom 8 kap. 7 § första
stycket 5 regeringsformen ges möjlighet för regeringen att efter
bemyndigande meddela föreskrifter som avser trafik eller
ordningen på allmän plats. Uttrycket offentlig plats i förslaget
till ordningslag har en mer begränsad innebörd än
regeringsformens begrepp allmän plats, som enligt den nu
aktuella propositionen (s. 59) får anses avse för allmänheten
tillgängliga områden utom skog och mark. Med offentlig plats
avses enligt 1 kap. 2 § förslaget till ordningslag allmänna
vägar samt gator, vägar, torg, parker och andra platser som i
detaljplan redovisas som allmän plats och som har upplåtits för
sitt ändamål, områden som i detaljplan redovisas som
kvartersmark för hamnverksamhet om de har upplåtits för detta
ändamål och är tillgängliga för allmänheten samt andra
landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande används för
allmän trafik. Regeringen eller efter regeringens bemyndigande
en kommun får enligt förslaget föreskriva att anläggningar för
lek, idrott, camping eller friluftsliv, badplatser och vissa
järnvägsområden i vissa sammanhang skall jämställas med
offentliga platser under förutsättning av att områdena är
tillgängliga för allmänheten.
De nuvarande kraven på tillstånd eller anmälan för att få
anordna en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
behålls i förslaget i huvudsak oförändrade.
Anmälningsskyldigheten utvidgas emellertid till att generellt
omfatta allmänna sammankomster inomhus inom områden som
redovisas i detaljplan och offentliga tillställningar som
anordnas utomhus utom detaljplanelagt område, om det på grund av
det förväntade antalet deltagare vid sammankomsten eller
tillställningen finns risk för att ordningen störs eller
säkerheten äventyras vid den eller för att trafiken störs.
Yttrandefrihetsutredningen ansåg att kravet på tillstånd för
att få anordna en sammankomst eller en demonstration kunde
inbjuda till en tvivelaktig tillämpning och föreslog att
tillståndsreglerna avskaffades (SOU 1983:70 s. 105).
Föredragande statsrådet uttalade i lagstiftningsärendet (prop.
1986/87:151 s. 74) att han för sin del såg ett betydande värde i
utredningens förslag i syfte att förebygga ett tvivelaktigt
handhavande av myndigheternas befogenheter gentemot medborgare
som vill utöva sin frihet att ordna och delta i demonstrationer
och sammankomster. Den faktiska innebörden av vad som redan
gällde torde emellertid i själva verket inte ligga långt ifrån
vad utredningen föreslagit. Det fanns enligt föredragande
statsrådet goda skäl som talade för den nuvarande ordningen med
krav på tillstånd -- skäl som inte kunde avfärdas utan vidare.
Den mötesfrihet som varje medborgare är tillförsäkrad gentemot
det allmänna omfattar enligt 2 kap. 1 § 3 regeringsformen frihet
att bevista en sammankomst för upplysning, meningsyttring eller
liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk. I
proposition 1979/80:17 framhölls att det på goda grunder kunde
hävdas att försiktighet borde iakttas när det gällde att införa
sådana begränsningar i mötesfriheten som i och för sig var
förenliga med regeringsformen, t.ex. ett kostnadsansvar för
samhällets ordningshållning vid allmänna sammankomster.
Enligt förslaget till ordningslag skall den som i vinstsyfte
anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
kunna åläggas att ersätta polisens kostnader för
ordningshållning som föranleds av sammankomsten eller
tillställningen. På motsvarande sätt som nu skall dock vissa
ideella föreningar med syfte att främja bl.a. allmännyttiga
såsom religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller därmed jämförliga kulturella ändamål, som
anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
vara undantagna från möjligheten att åläggas skyldighet att
ersätta polisens kostnader.
Departementschefen anser det vara befogat att i vissa
undantagsfall då rent kommersiella intressen utgör syftet med en
allmän sammankomst, t.ex. s.k. pop- eller rockgalor och liknande
konserter, låta anordnaren bära kostnaden för
ordningshållningen, om denna på grund av väntad
publiktillströmning eller andra särskilda orsaker blir
omfattande.
Tillstånd av polisen skall enligt förslaget liksom nu krävas
för att få använda vissa offentliga platser på annat sätt än som
stämmer överens med det ändamål för vilket platsen upplåtits
eller som är allmänt vedertaget. Tillstånd skall inte krävas, om
platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i obetydlig
omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd.
Enligt propositionen skall i likhet med vad som nu gäller
polismyndigheten vara tillståndsmyndighet och kommunens
intressen tillgodoses genom en vetorätt. Ett yttrande av en
kommun i ett tillståndsärende skall kunna förenas med de villkor
som behövs för att tillgodose kommunens intressen som ägare
eller förvaltare av den offentliga platsen eller de intressen
som kommunen har att bevaka i fråga om markanvändning,
stadsbilden eller trafiken. Ett tillstånd skall förenas med de
villkor som kommunen ställt upp. Kommunernas uppgifter inom
byggnads-, plan-, miljö- och trafikområdet medför att de har
viktiga intressen att bevaka när det gäller att upplåta
offentliga platser för andra ändamål än de som områdets avsatts
för. Polismyndighetens huvudsakliga uppgift är att bevaka
ordningssynpunkter i samband med användningen av offentliga
platser. Kommunen å sin sida har mer övergripande
samhällsintressen att bevaka i detta sammanhang. Vidare måste
enligt propositionen de politiska målsättningarna i en kommun
tillåtas spela roll för kommunens ställningstagande till
ianspråktagande av offentlig plats för något annat ändamål än
det för vilket området avsatts.
Enligt 1 § lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga
avgift för upplåtelser å allmän plats (avgiftslagen) har en
kommun, bl.a. under förutsättning av att tillstånd lämnats, rätt
att ta ut avgift för upplåtelsen. Grunderna för beräkning av
avgifterna bestäms av kommunfullmäktige. Fullmäktige skall
därvid beakta ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av
denna och övriga omständigheter.
I propositionen föreslås att kommunerna skall kunna ingå
civilrättsliga nyttjanderättsavtal beträffande kommunal tomtmark
som utgör offentlig plats. Upplåtelse av det slaget skall därför
undantas från regleringen i avgiftslagen. Enligt
departementschefen bör i de flesta fall möjligheten för kommunen
att upplåta offentlig plats med nyttjanderätt vara utesluten
genom kravet på tillstånd för att ta i anspråk offentlig plats.
Upplåtelse av ett sådant område bör ske endast i den särskilda
ordning som föreskrivs i ordningslagen, och avgift för
upplåtelsen bör liksom nu tas ut enligt avgiftslagen.
I de fall då kvartersmark som förvaltas av kommunen blivit
offentlig plats har detta skett endast genom att kommunen har
tillåtit viss trafik på området eller upplåtit platsen för
exempelvis allmän parkering. Den situationen skiljer sig således
inte från de fall där marken ägs av en enskild fastighetsägare.
En sådan fastighetsägare kan fritt upplåta sin mark för skilda
ändamål även om marken utgör offentlig plats enligt
ordningslagstiftningen. Då det gäller kvartersmark som står
under kommunens förvaltning har kommunen inte heller sådan
begränsad förfoganderätt som anses gälla i fråga om gator eller
liknande offentliga platser. När en kommun upplåter kvartersmark
som förvaltas av kommunen med nyttjanderätt, bör kommunen i
likhet med en enskild fastighetsägare ha rätt att träffa
överenskommelse med nyttjanderättshavaren om ersättningen.
Uppgifter av detta slag undantas därför från regleringen.
Svenska kommunförbundet har upprättat ett normalförslag till
lokal ordningsstadga. Där finns bl.a. en bestämmelse som rör
penninginsamling. Enligt propositionen (s. 142) kan det även i
framtiden finnas behov av lokala bestämmelser om
penninginsamling. Undantag för tillståndskrav för sådan
verksamhet bör enligt departementschefen göras i de fall då
penninginsamling är ett led i en allmän sammankomst eller
offentlig tillställning som i sig är tillståndskrävande.
Penningsinsamling i samband med gatumusik, där musikanten
ställer fram t.ex. en instrumentlåda för penningbidrag bör
enligt departementschefen inte omfattas av kravet på tillstånd.
Slutligen skall nämnas att det enligt departementschefen bör
åläggas kommunen att på egen bekostnad kungöra föreskrifterna i
länets författningssamling. Beslutet bör också anslås på
vederbörligt sätt och föras in i ortstidning. Det bör enligt
propositionen ankomma på regeringen att i förordning meddela
föreskrifter om detta.
Konstitutionsutskottet har hösten 1992 behandlat frågan om
kommunala författningssamlingar (1992/93:KU1). Utskottet
uttalade som sin mening att regeringen bör låta frågan om
publicering av kommunernas och landstingens författningar bli
föremål för närmare överväganden. Riksdagen ställde sig bakom
utskottets uttalande. Frågan bereds för närvarande inom
regeringskansliet. Om kommunerna i framtiden åläggs att hålla
kommunala författningssamlingar får enligt propositionen
kungörande av lokala föreskrifter övervägas på nytt.
Motionerna
Motion 1992/93:Ju21 av Sten Svensson (m) vänder sig mot att
kommunen även fortsättningsvis skall ha vetorätt när det gäller
tillstånd att ta i anspråk offentlig plats. Motionären
framhåller att möjligheterna att få ställningstagandet omprövat
är små. Eftersom det avgörande i frågan är hänsynen till ordning
och säkerhet är tillståndsgivningen i första hand en sak för
polisen. Kommunens intressen kan tillgodoses genom en möjlighet
att avge yttrande, som dock inte bör vara bindande för
tillståndsmyndigheten. I motionen tas också upp frågan om rätten
för kommunen att bestämma avgift vid upplåtelse av offentlig
plats. Motionären anser att avgiftslagens regler inte utesluter
att avgifter bestäms olika för olika näringsidkare. Det finns
således utrymme för att ta ovidkommande hänsyn, vilket skulle
snedvrida konkurrensen. En bättre ordning vore enligt motionären
att avgiftslagen klart och tydligt skall bestämmas så att alla
näringsidkare behandlas lika.
I motion 1992/93:Ju827 av Gudrun Norberg (fp) från den
allmänna motionstiden 1993 begärs att tillståndsavgiften för
sparbösseinsamlingar skall utgå med samma belopp som för
torgmöte samt i samband med sådant möte inkluderas i denna
avgift.
Konstitutionsutskottets överväganden
Konstitutionsutskottet tillstyrker propositionens förslag.
Även när det gäller de i motion Ju21 behandlade frågorna om
kommunal vetorätt vid tillståndsgivning och om avgiftslagens
innehåll delar konstitutionsutskottet således bedömningarna i
propositionen.
Konstitutionsutskottet vill emellertid understryka vikten av
att avgifter inte bestäms till så höga belopp att mötes- och
yttrandefriheterna i realiteten begränsas. När det gäller motion
Ju827 får utskottet hänvisa till att det av förordningen
(1992:261) om avgifter för vissa ärenden enligt lagen (1956:618)
om allmänna sammankomster numera framgår att vid t.ex.
penninginsamling i samband med torgmöte skall endast en avgift
tas ut och därvid enligt lägsta avgiftsklass.
Konstitutionsutskottet förutsätter vid sin bedömning av
regeringsförslagen att utvecklingen i fråga om tillämpningen av
ordningslagens bestämmelser rörande kostnader för
ordningshållning vid allmänna sammankomster följs inom
regeringskansliet. Konstitutionsutskottet utgår därvid ifrån att
behövliga initiativ tas, om det visar sig att orimliga
konsekvenser för mötesfriheten uppstår.
Stockholm den 6 maj 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina
Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Hans
Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander
(nyd), Torgny Larsson (s), Inger René (m), Lisbeth
Staaf-Igelström (s), Henrik S Järrel (m)* och Ingela Mårtensson
(fp)*.
* Ej närvarande vid justeringen av betänkandet
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilt yttrande
Henrik S Järrel anför:
Enligt min mening talar mycket för att anordnare av
idrottstävlingar och andra sportevenemang skall behandlas på
samma sätt som anordnare av t.ex. pop- eller rockgalor när det
gäller att bära kostnaderna för samhällets ordningshållande. Det
är med hänsyn till den grundlagsskyddade mötesfriheten en
tveksam ordning att ersättningsskyldighet kan åläggas anordnare
av en allmän sammankomst medan anordnare av en offentlig
tillställning undgår ersättningsskyldighet om anordnaren är
ideell förening av visst slag. Som framhållits i ett tidigare
lagstiftningsärende (prop. 1979/80:17) kan det på goda grunder
hävdas att försiktighet bör iakttas när det gäller att införa
sådana begränsningar i mötesfriheten som t.ex. ett
kostnadsansvar för samhällets ordningshållning vid allmänna
sammankomster. Jag är emellertid inte nu beredd att förorda en
annan utformning av kostnadsansvaret än den som föreslås i
propositionen.
Kulturutskottets yttrande
1992/93:KrU13y
Bilaga 3
Ny ordningslag m.m.
Till justitieutskottet
Justitieutskottet har den 30 mars 1993 beslutat bereda
kulturutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition
1992/93:210 om ny ordningslag m.m. samt över dels de motioner
som kunde komma att väckas med anledning av propositionen, dels
följande motioner som väckts under de allmänna motionstiderna
1992 och 1993, nämligen motionerna 1991/92:Ju820, Ju831 och
Ju835 samt 1992/93:Ju214, Ju811, Ju814, Ju824, Ju827, Ju828 och
Ju840, allt såvitt propositionen och motionerna berör utskottets
beredningsområde. Med anledning av propositionen har väckts
motion 1992/93:Ju21.
Kulturutskottet yttrar sig i det följande över avsnitten
4.2.2, 4.2.3 och 4.2.8 i propositionen och över motion
1992/93:Ju214.
Utskottet
I propositionen läggs fram förslag till bl.a. en ny
ordningslag. Lagförslaget avser bl.a. regleringen av allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar. Kulturutskottet
vill anföra följande om förslaget till sådan reglering.
Förslaget att cirkusföreställningar i ordningslagen skall
behandlas som allmänna sammankomster och inte som offentliga
tillställningar ligger i linje med vad utskottet tidigare och
senast i sitt betänkande KrU 1986/87:4 har anfört om vikten av
att cirkuskonsten främjas. I det nämnda betänkandet avstyrktes
-- med hänvisning till förslag som lagts fram av
Ordningsstadgeutredningen -- en motion om att
cirkusföreställningar skulle behandlas som allmänna
sammankomster. Vidare framhölls bl.a. att det är väsentligt att
bestämmelser för cirkusföreställningar såvitt möjligt får en
likartad utformning över hela landet. Utskottet tillstyrker
lagförslaget i denna del.
Utskottet tillstyrker även de föreslagna reglerna om krav på
tillstånd eller anmälan för att få anordna allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar.
I propositionen föreslås nya bestämmelser om arrangörers
skyldighet att ersätta polisens kostnader för
ordningshållning. Förslaget innebär att anordnare inte endast
av offentliga tillställningar utan även av allmänna
sammankomster kan åläggas att ersätta polisens kostnader för
ordningshållning i de fall då arrangemanget anordnats i
vinstsyfte (se 2 kap. 26 § lagförslaget). Ideella föreningar av
vissa slag -- bl.a. idrottsföreningar -- skall dock inte kunna
åläggas att ersätta kostnaderna.
Motionärerna bakom motion 1992/93:Ju214 (nyd) anför att
förutsättningarna bör utredas för att polisens
övervakningsinsatser vid vissa arrangemang -- bl.a.
sportevenemang och popkonserter -- helt eller åtminstone i
större utsträckning än vad som nu är fallet skall betalas av
arrangören.
Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen att
arrangörernas ersättningsskyldighet skall omfatta även allmänna
sammankomster när det finns särskilda skäl till det. I viss mån
tillgodoses syftet med motionen genom regeringens förslag. Med
hänsyn till vad som anförs i propositionen och till
motionsförslaget finns skäl att tillägga följande.
Som anförts av en remissinstans (prop. s. 92) anordnas många
stora arrangemang av ideella föreningar. Utskottet vill
framhålla att erfarenheten visar att sådana arrangemang kan
kräva mycket betydande insatser från polisens sida. Samtidigt
ger arrangemangen i många fall betydande intäkter åt anordnarna
av dessa.
Enligt kulturutskottets mening talar de angivna
omständigheterna för en ersättningsskyldighet som går längre än
vad som föreslås i propositionen. De skäl som kan finnas för att
utvidga ersättningsskyldigheten till att omfatta även allmänna
sammankomster synes även kunna åberopas mot ett generellt
undantag för arrangörer som utgörs av vissa slag av ideella
föreningar.
Det finns således skäl som med tyngd talar för att
ersättningsskyldigheten utvidgas ytterligare, nämligen så att
ideella föreningar av förut angivet slag som anordnar allmänna
sammankomster eller offentliga tillställningar skall kunna
åläggas ersättningsskyldighet när det finns särskilda skäl till
det. Med hänsyn till de tveksamheter som föreligger om
konsekvenserna av en sådan utvidgning avstår utskottet dock från
att föreslå en sådan ändring av regeringsförslaget. Vid denna
bedömning förutsätter utskottet att utvecklingen av praxis vid
tillämpningen av ersättningsbestämmelserna i en ny ordningslag
liksom förekomsten av ordningsproblem i samband med olika större
arrangemang följs så att -- utan att särskild utredning görs --
frågan om ytterligare utsträckning av kostnadsansvaret kan
aktualiseras i framtiden. Någon sådan utredning som avses i
motion Ju214 framstår inte som erforderlig.
Stockholm den 29 april 1993
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte
Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja
Bäckström (s), Stina Gustavsson (c), Anders Nilsson (s), Göran
Åstrand (m), Leo Persson (s), Ingegerd Sahlström (s), Carl-Johan
Wilson (fp), Björn Kaaling (s), Monica Widnemark (s), Alwa
Wennerlund (kds) och Simon Liliedahl (nyd).
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
Motion väckt med anledning av propositionen 2
Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1992 2
Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1993 2
Utskottet 3
Inledning 3
Propositionens huvudsakliga innehåll 4
Ordningslagstiftningen 5
Allmänt 5
Principer i ordningslagstiftningen 6
Allmän plats och offentlig plats 6
Allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar8
Tillståndsgivning vid användning av offentlig plats 9
Avgifter 12
Maskerade demonstranter 13
Kostnader för ordningshållning 13
Otillåten gatuförsäljning 15
Fyrverkerier 16
Pornografiska föreställningar 18
Nedskräpning 19
Penninginsamling 19
Övrigt 20
Hemställan 20
Meningsyttring av suppleant 21
Bilagor
1. Lagförslagen 23
2. Konstitutionsutskottets yttrande 54
3. Kulturutskottets yttrande 60