Konjunkturbilden i OECD-området är splittrad. I Förenta staterna och övriga
anglosachsiska länder har återhämtningen pågått en tid medan den japanska
ekonomin alltjämt brottas med svåra problem. I Sydostasien med över hälften av
världens befolkning är däremot den ekonomiska tillväxten mycket hög, vilket
bl.a. inneburit en kraftig ökning av svensk export till detta område. I flera
av de för svensk export viktiga kontinentaleuropeiska länderna nådde
konjunkturen troligen sitt bottenläge förra året. Stor osäkerhet råder
emellertid om när tillväxten i Europa och särskilt i Tyskland åter tar fart.
Den öppna arbetlösheten är mycket hög i Västeuropa och väntas under år 1995
fortsätta att stiga till nära 12 %.
I Sverige väntas bruttonationalprodukten efter tre år av minskad produktion
öka med 2,5 % i år och med ca 3 % år 1995. Läget på arbetsmarknaden upphör
att försämras i år. År 1995 ökar sysselsättningen och den öppna arbetslösheten
förväntas gå ner. Läget för den konkurrensutsatta sektorn är mycket gynnsamt
och expansionen är därför exportledd. Även om den privata konsumtionen återigen
nu ökar fortsätter den inhemska efterfrågan att vara dämpad.
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till riktlinjer för den
ekonomiska politiken och avstyrker Socialdemokraternas, Ny demokratis och
Vänsterpartiets motsvarande yrkanden.
Den ekonomiska politik som nu förs syftar enligt utskottets mening till att
eliminera obalanserna i ekonomin och skapa en tillräckligt hög, stabil och
uthållig tillväxt för att därigenom kraftigt förbättra läget på arbetsmarknaden
och trygga välfärden. En hög tillväxt i näringslivet och en samtidig minskning
av arbetslösheten är nödvändig om de offentliga finanserna skall komma i
balans. Utskottet vill understryka att finans- och penningpolitiken måste
utformas på ett sådant sätt att de strukturella åtgärder som genomförts får
mogna ut när den ekonomiska aktiviteten nu ökar. De olika alternativa förslag
till inriktning av den ekonomiska politiken som presenteras av
oppositionspartierna ger inte, enligt utskottets mening, de positiva effekter
på ekonomin som anges i motionerna. Det kan inte uteslutas att, om den politik
som förordas av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skulle genomföras, detta
får till följd att ekonomin åter stagnerar och att arbetslösheten därigenom
permanentas på en hög nivå.
Socialdemokraterna anför i sin reservation om den ekonomiska politiken
att regeringens misslyckande, som bl.a. innebär en arbetslöshetsnivå som nu
motsvarar 1930-talets, har försatt Sverige i ett utomordentligt allvarligt
läge. Reservanterna kräver att politiken omedelbart läggs om. Sverige har inte
råd med regeringens passiva politik. De stimulansåtgärder som utan dröjsmål
måste genomföras bör främst gälla investeringarna. De viktigaste åtgärderna är
direktavskrivningar för investeringar, investeringsstöd till nyproduktion av
bostäder och stimulansbidrag till ROT-insatser i lägenhetsbeståndet. En ökning
av den privata konsumtionen bör åstadkommas genom att höjningen av
inkomstskatten återtas. Beslutet att försämra ränteavdragen måste också
återtas. Även den offentliga konsumtionen bör öka genom bl.a. satsningar på
utbildningsväsendet, ROT-stöd till skolor och andra offentliga lokaler och ett
stöd till kommuner, som förlänger uppsägningstiderna för varslad personal.
Dessa åtgärder bör kompletteras med en aktiv näringspolitik och ytterligare
medel till arbetsmarknadspolitiken. Reservanterna menar att denna inriktning av
den ekonomiska politiken ger en i jämförelse med regeringens politik högre
tillväxt redan i år. Läget på arbetsmarknaden kommer under år 1994 genom dessa
åtgärder att påtagligt förbättras, och den öppna arbetslösheten beräknas gå ned
till 5 % under år 1995.
Ny demokrati framhåller i sin reservation att Sverige måste
återindustrialiseras. Regeringens attityd att vänta på att en exportökning
skall lösa Sveriges ekonomiska problem kan inte godtas. Reservanten
understryker att en avgörande förutsättning för en positiv utveckling är ett
medlemskap i EU. De stimulansåtgärder för att komma till rätta med det svåra
arbetsmarknadsläget som omedelbart måste vidtas är införandet av
direktavskrivningar för investeringar, sänkning av tjänstemomsen till 12 %,
ytterligare insatser inom ROT-sektorn och en omorganisation och effektivisering
av arbetsmarknadspolitiken. Arbetet med att modernisera arbetsrätten måste
drivas vidare.
I reservationen understryks att penningpolitiken måste ha en sådan inriktning
att kreditmarknaden åter kan börja fungera även för de mindre och medelstora
företagen. Även om marginalräntan nu sänks är utlåningsräntorna för de små
företagen alltjämt mycket höga. Reservanten kräver att Konkurrensverket
omedelbart gör en undersökning om existerande konkurrensbegränsningar inom
banksektorn.
Vänsterpartiet understryker i sin meningsyttring att en snabb minskning
av arbetslösheten måste överordnas alla andra mål för den ekonomiska politiken.
Stimulansåtgärder med följande inriktning bör skyndsamt vidtas.
Kraftfull omfördelning av konsumtionsutrymmet från hög- till
låginkomsttagare.
Utvidgade ROT-program för byggsektorn.
Ytterligare medel till arbetsmarknadspolitiken.
Åtgärder för att tvinga bankerna att åstadkomma en normal kreditsituation för
småföretagen.
Kommunakut för att bl.a. hindra neddragningen av antalet anställda i
kommunerna.
För att på längre sikt uppnå en hållbar utveckling föreslås bl.a.
En särskild framtidsfond för produktionens förnyelse.
En fond för försöksverksamhet med sex timmars arbetsdag.
Utredning om företagsanknutna löntagarfonder.
Ytterligare medel till NUTEK för stöd till småföretag och teknisk forskning.
I meningsyttringen krävs att en alternativ ekonomisk politik måste utarbetas
med sikte på att Sverige skall stå utanför den Europeiska unionen.
Riktlinjer för budgetpolitiken
Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag till budgetpolitiska
riktlinjer och avstyrker Socialdemokraternas och Vänsterpartiets motsvarande
yrkanden. I detta sammanhang avstyrker utskottet även Ny demokratis förslag om
att regeringen skall återkomma med besparingar på ytterligare 30 miljarder
kronor samt förslag om avindexering av statsbudgetens inkomster och utgifter.
Riksdagen har på förslag av regeringen lagt fast ett saneringsprogram för de
offentliga finanserna. Det syftar till att eliminera det strukturella
underskottet över en femårsperiod. Styrkan i detta program ligger i att
besparingsarbetet har en långsiktig inriktning och bedrivs enligt en i förväg
uppgjord plan. Det ger stadga och kontinuitet åt processen, vilket utskottet
ser som helt nödvändigt för att man skall kunna nå framgång i arbetet med att
sanera statsfinanserna. Programmet utgör också en god grund för det fortsatta
besparingsarbetet som måste drivas vidare med full kraft. Inte minst viktigt är
därvid att komma till rätta med den snabbt ökande statsskulden.
Genom programmet skall de offentliga finanserna förstärkas med 81 miljarder
kronor under femårsperioden. Härav har beslut fattats eller förslag framlagts
om åtgärder motsvarande 14 miljarder kronor. Effekterna av tidigare års beslut
om budgetförstärkningar, som under mandatperioden omfattat ca 80 miljarder
kronor, börjar nu också få ett påtagligt genomslag i budgeten. Till det kommer
den mer gynnsamma ekonomiska utvecklingen och ett kraftig minskat behov av
bankstöd, vilket sammantaget väntas medföra att såväl underskottet i
statsbudgeten som statens upplåningsbehov minskar med 50 miljarder kronor under
nästa budgetår.
Vändningen får enligt utskottets mening inte tas till intäkt för att
ytterligare besparingsinsatser skall anses som obehövliga. Tvärtom bör man nu
när den ekonomiska situationen lättar överväga att genomföra
besparingsprogrammet i snabbare takt än planerat. Beroende på den fortsatta
utvecklingen bör man också överväga möjligheten att under kommande år genomföra
ytterligare besparingar. I enlighet med regeringens förslag bör man därvid
inrikta sig på att dels undanröja det strukturella underskottet i de offentliga
finanserna, dels stabilisera den totala offentliga finansiella skulden så att
den på sikt kan minska, mätt som andel av BNP.
Socialdemokraterna framhåller i en reservation att deras budgetalternativ
är inriktat på att främja tillväxten, framför allt den investeringsledda
tillväxten. Därför föreslår man åtgärder som stimulerar industrins
investeringar liksom investeringar i den sociala infrastrukturen.
Socialdemokraterna vill också stimulera byggnads-, kommunikations- och
miljöinvesteringar. Sammantaget kommer detta enligt Socialdemokraterna att leda
till att 90 000 fler personer kommer att ha ett arbete under nästa år.
Socialdemokraterna anför att deras politik har en helt annan
fördelningspolitisk profil än regeringens. En värnskatt bör införas för
höginkomsttagare. Aktieägarskatten skall återställas till den nivå som
Socialdemokraterna och Folkpartiet var överens om i skatteuppgörelsen 1991.
Partiet presenterar också ett brett program mot den ekonomiska brottsligheten.
I reservationen framhålls att det socialdemokratiska budgetalternativet
skiljer sig från regeringens genom att det kombinerar en totalt sett högre
efterfrågenivå i ekonomin med en stramare budgetpolitik. Efterfrågeökningen
inriktas framför allt på investeringar som skapar produktion och sysselsättning
och därmed högre inkomster i framtiden. Den stramare budgetpolitiken tar sig
uttryck i att partiet föreslår besparingar på 5,9 miljarder kronor och
inkomstförstärkningar på 4,1 miljarder kronor.
Den socialdemokratiska politiken innebär enligt reservanterna att man tar ett
första steg mot att minska statsskuldens andel av BNP. Genom den
tillväxtorienterade politiken breddas skattebaserna samtidigt som utgifterna
för arbetslösheten minskar. Socialdemokraterna bedömer att deras politik
minskar utgifterna för kontantstöd till arbetslösa med ca 8 miljarder kronor
under budgetåret. Dessutom ökar skatteinkomsterna på grund av ökad
sysselsättning med drygt 7 miljarder kronor. Enligt reservanterna leder därmed
det socialdemokratiska budgetalternativet till ett budgetsaldo som är 5,2
miljarder kronor starkare än regeringens.
Mot bakgrund av de mycket stora underskotten i statsfinanserna begär Ny
demokrati i sin budgetreservation att regeringen skall åläggas att i
kompletteringspropositionen återkomma med förslag till besparingar på
ytterligare 30 miljarder kronor. Det är i första hand regeringen som med sina
utredningsresurser har möjlighet att utforma ett sådant program. Ny demokrati
vill emellertid som exempel på tänkbara besparingar peka på några av de
alternativ som förs fram i partiets motion. Man bör t.ex. kunna minska anslaget
till arbetsmarknadspolitiska åtgärder eftersom AMS redan i dag har svårt att
hitta svarta hål att hälla pengarna i. Utvecklingsbiståndet bör minskas med
netto 6,2 miljarder kronor och omfördelas till förmån för bl.a. de baltiska
staterna. Stödet till barnfamiljer bör kunna reduceras med 4,6 miljarder kronor
dels genom att barnbidragen behovsprövas och alla former av flerbarnstillägg
avskaffas, dels genom att ersättningsnivån i föräldraförsäkringen sänks till
80 % samtidigt som antalet stödmånader begränsas från 12 till 9. Det är
nödvändigt att begränsa flyktingmottagningen, och anslagen inom detta område
kan som en följd härav minskas med 2,4 miljarder kronor.
Hemspråksundervisningen bör avvecklas helt, vilket innebär att ytterligare 1,0
miljarder kronor kan sparas. Eftersom konjunkturen nu har vänt måste
regeringens förslag till infrastrukturinvesteringar anses som alltför
långtgående. Den föreslagna medelstilldelningen till sådana investeringar bör
därför begränsas med 2 miljarder kronor. Ny demokrati anser också att man nu på
allvar måste ta upp kampen mot den svarta sektorn och bidragsfusket och att man
på dessa områden kan spara betydande belopp. För att förhindra skattefusk genom
falsk mantalsskrivning bör också en databank över lägenhetsinnehavare
upprättas.
Genomförs utgiftsminskningar av denna omfattning skapas det utrymme för
strategiska skattesänkningar. Det är av flera skäl nödvändigt att sänka
skattetrycket, inte minst måste de svenska skatterna anpassas till de
europeiska när vi nu är på väg att bli en del av Europa, framhåller Ny
demokrati.
I Vänsterpartiets meningsyttring framhålls att partiet med sitt
budgetalternativ vill få till stånd en radikal omfördelning av inkomster. Det
skall ske genom att höjda skatter och avgifter kombineras med förbättrade
sociala förmåner.
Beskattningen av höginkomsttagare skall skärpas och beskattningen av
kapitalinkomster återställas till de nivåer som gällde fram till utgången av
1993. Detsamma gäller för bolagsbeskattningen. Den progressiva
förmögenhetsskatten och fastighetsskatten på kommersiella lokaler bör
återinföras. Stämpelskatten bör höjas. Industrins energibeskattning skall
skärpas och arbetsgivaravgifterna generellt höjas med 1,3 procentenheter.
Med höjda arbetsgivaravgifter kan ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen återställas till 90 % av inkomsten. Dessutom skall
pensionstillskottet ökas i två steg till 65 % av basbeloppet. Ersättningsnivån
för långtidssjuka skall generellt höjas från 70 till 80 % samtidigt som
utgående förmåner inom föräldraförsäkringen inte får försämras. Alla tankar på
ett vårdnadsbidrag avvisas.
Även inom andra områden lägger Vänsterpartiet fram förslag till
utgiftsökningar. Den biståndspolitiska ramen skall utökas med 0,9 miljarder
kronor. En kraftig satsning görs på järnvägstrafik samtidigt som väganslagen
begränsas lika mycket. En särskild kommunakut skall inrättas med uppgift att ge
subventionerade krediter till vissa kommuner. Riksdagens tidigare beslut om att
minska bostadssubventionerna med 3 miljarder kronor under åren 1994--1996 skall
rivas upp. Byggnadsarbeten skall främjas med investeringsstöd till nyproduktion
av bostäder och olika typer av ROT-åtgärder. Utbildningsinsatserna skall
förstärkas, framför allt inom högskolan. Betydande extra resurser skall
tillföras arbetsmarknadsutbildning, utbildningsbidrag, beredskapsarbeten,
ungdomsprojekt och AMS. Dessutom skall utslagningen inom kommunsektorn
förhindras. En framtidsfond skall enligt Vänsterpartiet inrättas för förnyelse
och kompetensutveckling och en annan fond med 1,0 miljarder kronor i
grundkapital skall bildas för att främja försöksverksamhet med kortare
arbetsdag.
Övriga frågor
I betänkandet ger utskottet också sin syn på hur mål- och
resultatstyrningen av den statliga verksamheten bör utvecklas sett ur
riksdagens perspektiv. Utskottet betonar vikten av en ytterligare utveckling av
myndigheternas redovisning av effekterna av de statliga insatserna och begär
att regeringen i kompletteringspropositionen skall redovisa åtgärder för att
förbättra resultatanalysen.
Med anledning av en motion av Daniel Tarschys (fp) ställer utskottet vidare
krav på att regeringen i anslutning till RRV:s årliga rapport om utfallet av
revisionen för riksdagen skall lämna en redogörelse för vidtagna och planerade
åtgärder.
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 1993/94:100 (budgetpropositionen), i vad avser
bilaga 1 Finansplanen, yrkandena 1--2 och 4--6,
dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner:
1993/94:Fi201 av Bengt-Ola Ryttar (s),
1993/94:Fi202 av Berndt Ekholm m.fl. (s),
1993/94:Fi203 av Gudrun Schyman m.fl. (v),
1993/94:Fi204 av Gudrun Schyman m.fl. (v),
1993/94:Fi205 av Ingvar Svensson och Harry Staaf (kds),
1993/94:Fi206 av Gudrun Schyman m.fl. (v), i vad avser yrkandena
1--3 och 10,
1993/94:Fi207 av Kristina Persson och Ines Uusmann (s),
1993/94:Fi208 av Ingvar Carlsson m.fl. (s),
1993/94:Fi209 av John Bouvin (nyd),
1993/94:Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd), i vad avser yrkande-
na 1, 2 och 6--11,
1993/94:Fi405 av Daniel Tarschys (fp),
1993/94:Fi602 av Agne Hansson (c),
1993/94:Fi606 av Elvy Söderström (s),
1993/94:Jo690 av Margareta Winberg m.fl. (s), i vad avser yrkande 6,
1993/94:L608 av Mats Hellström m.fl. (s), i vad avser yrkande 1 och
1993/94:N281 av Gudrun Schyman m.fl. (v), i vad avser yrkande 7.
Propositionens förslag
I proposition 1993/94:100 (budgetpropositionen) föreslår regeringen i
bilaga 1 Finansplanen (Finansdepartementet) att riksdagen
1. godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som har förordats i propositionen,
2. godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som har förordats i propositionen,
4. godkänner riktlinjerna för övergång till lån
i Riksgäldskontoret avseende universitet och högskolor inom
Utbildningsdepartementets område i enlighet med vad som har
förordats i propositionen (avsnitt 6.6.3),
5. bemyndigar regeringen att för budgetåret
1994/95 justera anslagen för grundutbildning samt
forskarutbildning och forskning i enlighet med vad som har
förordats i propositionen (avsnitt 6.6.3),
6. bemyndigar regeringen att för budgetåret
1994/95 besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar i
myndigheters anläggningstillgångar för förvaltningsändamål
intill ett sammanlagt belopp av 9 800 000 000 kronor (avsnitt
6.6.3).
Motionsyrkandena
1993/94:Fi201 av Bengt-Ola Ryttar (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om nödvändigheten av att den ekonomiska politiken läggs om,
syftande till att prioritera full sysselsättning och att
återupprätta politikens ansvar och befogenheter.
1993/94:Fi202 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att
föreslå medel att motverka stora löneskillnader.
1993/94:Fi203 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen begär att regering och riksbank verkar för en
internationell skatt på valutatransaktioner samt för åtgärder
som också på annat sätt stabiliserar det internationella
betalningssystemet.
1993/94:Fi204 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Fi205 av Ingvar Svensson och Harry Staaf (kds) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att uppmärksamma
institutionernas grundläggande betydelse för en långsiktig god
ekonomisk utveckling.
1993/94:Fi206 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som i motionen förordats,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som i motionen förordats,
3. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del för budgetåret 1994/95 godkänner de beräkningar
för statsbudgetens inkomster, för förändringar i
anslagsbehållningarna och beräknat tillkommande utgiftsbehov
som anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar om framtidsfonden enligt vad i
motionen anförts.
1993/94:Fi207 av Kristina Persson och Ines Uusmann (s) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentariskt
sammansatt framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad
tillsätts.
1993/94:Fi208 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100
godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken som
anförts i motionen,
2. att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100
godkänner de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som
anförts i motionen.
1993/94:Fi209 av John Bouvin (nyd) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att tillsätta en kriskommission, för att leda Sverige ur
krisen.
1993/94:Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politik som förordas i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om räntepolitiken,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen i
kompletteringspropositionen skall återkomma med besparingar på
ytterligare 30 miljarder kronor,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tillsätta en haverikommission som
kartlägger och granskar de händelser som ledde fram till den 19
november 1992 då regeringens valuta- och räntepolitik
totalhavererade,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tillsätta en opolitisk kommission som
koncentrerar sig på hur vi bäst bekämpar arbetslösheten och
skapar de nya viktiga jobben,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ny beräkning av basbeloppet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ta bort systemet med indexering av
statens utgifter och intäkter,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den ekonomiska politikens viktigaste
uppgift är att skapa förutsättningar för företagen att verka
och kunna expandera i syfte att öka sysselsättningen och därmed
tryggad ekonomi för alla.
1993/94:Fi405 av Daniel Tarschys (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att Riksrevisionsverket
instrueras att delge riksdagen resultatet av sina
undersökningar enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en skrivelse med
anledning av 1994 års rapport från Riksrevisionsverket.
1993/94:Fi602 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en uppdelning av statsbudgeten i en kapitalbudget och en
driftbudget för att utöka det politiska handlingsutrymmet att
avreglera och förenkla bl.a. på bostadspolitikens område.
1993/94:Fi606 av Elvy Söderström (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att största möjliga öppenhet, korrekthet och genomlysning
måste vara riktmärken för material som föreläggs riksdagen.
1993/94:Jo690 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om redovisning av miljömålen i samband med
finansplanen,
1993/94:L608 av Mats Hellström m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning och
utvärdering av hur myndigheterna följer upp sina nya åtaganden
med anledning av EES-avtalet.
1993/94:N281 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om framtidsfond.
Propositionen
Tillväxten i den svenska ekonomin ökar nu snabbt. År 1994 väntas den bli nära
2,5 % och år 1995 3 %. Exporten, industriproduktionen och investeringarna
ökar. Den öppna arbetslösheten har börjat sjunka även om det går långsamt.
I propositionen framhålls att regeringens ekonomiska politik är en samlad
strategi för att genom god och uthållig tillväxt bygga en stabil grund för
välfärden och sysselsättningen. I denna strategi är under resten av 1990-talet
två mål centrala: nya riktiga jobb och tillförlitliga trygghetssystem.
Det första målet -- nya riktiga jobb -- innebär minst en halvering av
arbetslösheten till slutet av 1990-talet, och bör ses som ett etappmål på vägen
mot full sysselsättning på den reguljära arbetsmarknaden.
Det andra målet -- tillförlitliga trygghetssystem -- innebär att medborgarna
skall kunna lita på att de system för trygghet och omsorg som det offentliga
ansvarar för efter reformering kommer att fungera väl även i ett långt
perspektiv.
För att målen skall nås krävs en ekonomisk tillväxt som är både hög och
stabil över tiden. Kravet på tillväxten är ca 4 % per år under perioden
1996--1999 för att målen om halverad arbetslöshet och stabilitet i
trygghetssystemen skall kunna uppnås. Grunden för hög tillväxt är lagd genom en
lång rad genomgripande strukturella reformer under senare år vars effekter kan
förväntas mogna ut i den stigande konjunkturen. Exempel på sådana
strukturåtgärder är skattereformen, borttagandet av en rad skadliga skatter och
andra hinder för företagande i allmänhet och för små och medelstora företag i
synnerhet, EES-avtalet som trädde i kraft den 1 januari 1994, reformeringen av
nästan alla transfereringssystem, avskaffandet av offentliga monopol, den nya
obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, ändringarna i arbetsrätten, de
omfattande satsningarna på forskning och utbildning, den förbättrade
riskkapitalförsörjningen, den nya konkurrenslagen, avregleringarna av
verksamhet som bedrivits i affärsverksform och infrastrukturinvesteringarna.
Stabil tillväxt kräver att hotet om en galopperande statsskuld elimineras.
Det sker genom saneringsprogrammets successiva genomförande och en fortsatt låg
inflation. Att inflationen hålls låg förutsätter att flaskhalsar som kan uppstå
i produktion och på arbetsmarknaden vidgas eller elimineras. Detta har till
viss del skett genom de strukturella reformerna och regionalpolitiken. Det
finns därför historiskt sett ovanligt goda förutsättningar för fortsatt låg
inflation när tillväxten nu tar fart.
Beslutet om övergång till fyraåriga mandatperioder i riksdagen och ett
förverkligande av förslag i riksdagsutredningen om bl.a. en reformerad
budgetbehandling i riksdagen förbättrar möjligheterna till förutsägbarhet,
långsiktighet och stabilitet i finanspolitiken.
Den helt övergripande fördelningspolitiska uppgiften är att skapa
förutsättningar för fler jobb och reducera arbetslösheten med bibehållen låg
inflation.
I propositionen understryks att det viktigaste steget för att Sverige skall
bemästra internationaliseringens krav är att Sverige blir medlem i EU.
Utanförskap innebär att Sverige redan i utgångsläget skulle framstå som ett
direkt oförmånligt alternativ i tävlan om den internationellt lättrörliga
produktionens lokalisering. Som medlem i EU kommer Sverige bl.a. att aktivt
kunna påverka fortsättningen av Gemenskapens nyligen framlagda program för
"Tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning". Programmet är ett handfast och
välkommet tecken på EU-ländernas växande intresse för sysselsättnings- och
tillväxtfrågorna. Den svenska regeringens politik ligger väl i linje med
programmet. Politiken i EU-länderna skall inriktas på 2--3 % inflation,
minskade budgetunderskott, flexibla arbetsmarknader med färre regleringar och
en aktiv arbetsmarknadspolitik av svenskt snitt samt bättre villkor för små och
medelstora företag.
Den förda politiken och den internationella räntenedgången har skapat utrymme
för penningpolitiska lättnader. Sedan sommaren 1992 har Riksbanken sänkt
marginalräntan från 11,5 % till 7,75 %. Räntan på sex månaders
statsskuldsväxlar har fallit från knappt 12 till 6,75 %. Även den långa räntan
(tioåriga obligationer) har fallit, från knappt 10 till drygt 7 %. Tillsammans
med den lägre kronkursen har detta stimulerat ekonomin med 55--60 miljarder
kronor på 1--2 års sikt, eller med närmare 4 % av BNP. Bankernas situation har
stabiliserats. Privat externt riskkapital har kunnat tillföras.
Problemkrediterna har börjat minska och de lägre räntorna ger förutsättningar
för en fortsatt positiv utveckling.
Finanspolitiken måste inriktas mot att skapa lägre underskott och lägre
räntor. För att tillväxten skall vara stabil måste hotet om en galopperande
statsskuld undanröjas. Den offentliga sektorn som helhet beräknas år 1993 ha
ett underskott på närmare 200 miljarder kronor, vilket motsvarar 13,5 % av
BNP. Mätt som andel av BNP har Sverige därmed den snabbast växande skulden inom
OECD. Detta är oförenligt med en uthålligt god ekonomisk utveckling. Det leder
till ökande räntebetalningar som tränger ut andra mera angelägna offentliga
utgifter eller kräver successivt ökade besparingar eller skattehöjningar --
oberoende av konjunkturläget. Ökade skatter som leder till allt högre
skattekilar skulle försämra ekonomins utvecklingskraft.
Det saneringsprogram på 81 miljarder kronor som antogs av riksdagen våren
1993 skall därför genomföras som planerat. Om det offentliga sparandet skulle
förbättras snabbare än vad som tidigare förutsetts talar detta snarast för en
snabbare sanering, för att på så vis förlänga återhämtningen och minska risken
för överhettning. Om konjunkturåterhämtningen i stället skulle bli svagare än
förutsett talar detta på intet sätt för att ambitionerna vad gäller saneringen
av de offentliga finanserna skulle kunna sänkas. Det offentliga underskottet
skulle då minska långsammare eller t.o.m. öka som en följd av högre räntor.
Saneringsprogrammet måste ses som ett minimiprogram.
Saneringsprogrammet innehåller:
budgetförstärkningar om 46 miljarder kronor netto i form av
utgiftsbegränsningar, ökade egna avgifter och skatteförändringar, samt
begränsningar av den offentliga konsumtionen så att utgifterna hålls realt
oförändrade. Detta ger 35 miljarder kronor.
Beslutade och föreslagna förstärkningar av de offentliga finanserna hösten
1993 och i 1994/95 års budgetförslag uppgår till sammanlagt ca 17 miljarder
kronor. Trots det ansträngda budgetläget har vissa reformer som finansieras
utanför saneringsprogrammet varit möjliga. Det gäller t.ex. familjepolitiken
(vårdnadsbidraget), biståndet, innovationsfrämjande insatser, vissa åtaganden
inom handikappområdet samt regionalpolitiken.
Den i propositionen föreslagna inriktningen av budgetpolitiken kan
sammanfattas på följande sätt. Budgetförslaget för 1994/95 innebär att den
tidigare utvecklingen mot ökande underskott och lånebehov nu bryts definitivt.
De offentliga utgifterna i relation till BNP sjunker från drygt 73 % år 1993
till knappt 67 % år 1995, eller med drygt 6 procentenheter.
En varaktigt förbättrad sysselsättning kan bara nås genom god tillväxt i en
stabil ekonomi med en flexibel arbetsmarknad i regional balans.
Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift är att bidra till en flexiblare
arbetsmarknad. Arbetsmarknadspolitiken skall även motverka öppen
arbetslöshet och bidra till att förhindra utslagningen från arbetsmarknaden.
Regeringen har vidtagit en rad arbetsmarknadspolitiska åtgärder som syftar till
att öka flexibiliteten och att förhindra att människor passiviseras och
förlorar kontakten med arbetslivet. Åtgärder för att bekämpa
långtidsarbetslöshet och en permanent utslagning av arbetskraften prioriteras.
Förutom de traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan nämnas
utbyggnaden av det tredje gymnasieåret, fler platser inom högskolan,
infrastrukturinvesteringar och ROT-verksamhet. Under år 1994 tillkommer en ny
åtgärd -- det generella anställningsstödet (GAS) -- vars främsta syfte är att
under en begränsad tid stimulera till nyanställningar på den reguljära
arbetsmarknaden och att omvandla den för närvarande omfattande övertiden till
nya arbetstillfällen.
Det finns vidare en påtaglig risk att arbetslöshetstiderna stiger och att de
arbetslösas anknytning till arbetsmarknaden försämras. Flera studier visar att
de långa ersättningsperioder som finns i en del andra länder är en viktig
förklaring till den höga långtidsarbetslösheten. För att motverka denna
utveckling och bryta rundgången mellan åtgärder och arbetslöshet har regeringen
aviserat att möjligheten för arbetslösa att genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder kvalificera sig för en ny kontantersättningsperiod begränsas till en
ny period om 150 dagar. Den begränsade ersättningsperioden kan innebära att
incitamenten för den arbetslöse att söka arbete i den kommande uppgångsfasen
ökar och att anknytningen till arbetsmarknaden förstärks. Därmed stärks
arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken.
Vad gäller miljöpolitiken framhålls i propositionen att ekonomisk
tillväxt inte är ett mål i sig. Hög tillväxt är inte uthållig eller på sikt
välfärdsfrämjande om den sker på bekostnad av landets långsiktiga
produktionsmöjligheter eller nationalförmögenheten. Om produktion och ekonomisk
verksamhet sker i sådana former att miljön förstörs minskar våra långsiktiga
produktionsmöjligheter. Miljöskatter och avgifter utgör här viktiga styrmedel.
Den nödvändiga högre ekonomiska tillväxten måste sålunda kombineras med kravet
på en miljömässigt uthållig utformning; en minskad statsskuld kan inte bytas
mot ökad miljöskuld.
Motionerna
Socialdemokraternas partimotion Fi208
I motion Fi208 (s) krävs en omedelbar ändring av politiken för att öka
sysselsättningen och minska arbetslösheten. Sverige har inte råd, sägs det i
motionen, att förlora 1994 och 1995.
För att åstadkomma en nödvändig högre tillväxtbana måste ekonomin stimuleras.
Utrymmet för en sådan politik begränsas dock av tre restriktioner.
Motionärernas bedömning av dessa restriktioner är följande:
Bytesbalansen kommer under de kommande åren att uppvisa rekordstora
överskott. Enligt regeringen kommer bytesbalansen att visa på ett överskott på
sammanlagt över 100 miljarder kronor för 1994 och 1995.
Bytesbalansrestriktionen hämmar följaktligen inte möjligheterna att lägga om
den ekonomiska politiken. Folkhushållet går med överskott, medan staten går med
underskott.
Inflationen är en faktor som skall tas på stort allvar. Risken för ökad
inflation är just nu mycket liten. Den kan emellertid på sikt ta fart om
flaskhalsar tillåts uppstå i ekonomin. Internationella erfarenheter visar att
inflation och arbetslöshet mycket väl kan förekomma samtidigt när en hög
arbetslöshetsnivå väl har etablerats. Dessutom kan delar av produktionsförmågan
ha slagits ut som följd av flera års hög arbetslöshet och krympande industriell
bas.
Enligt motionärernas mening bör man mycket noga följa utvecklingen så att
varje tecken på förnyad inflation motverkas i tid. Framför allt måste
arbetsmarknadspolitiken mobiliseras i detta syfte. Ökade investeringar är en
nyckelfråga för att undvika kapacitetsbrist i framför allt industrin, men även
inom andra sektorer. Dessutom måste lönebildningen ske under sådana former att
risken för löneinflation minimeras.
Det är statsfinanserna som i dagsläget utgör den allvarligaste
restriktionen för den ekonomiska politiken. Det utomordentligt besvärliga
statsfinansiella läget är en realitet. Därför bör stimulansåtgärder utformas så
att de uppfyller högt ställda statsfinansiella krav på effektivitet,
finansiering och tidsbegränsning. På så sätt kan, menar motionärerna,
stimulerande åtgärder användas för att öka efterfrågan i den inhemska ekonomin,
utan att de verkar räntehöjande.
Enligt motionärernas uppfattning borde ekonomin ha stimulerats via såväl
penning- som finanspolitiken när ekonomin föll så kraftigt som den gjorde under
förra året. Bara under fjolåret föll den inhemska efterfrågan med 5,5 procent
eller med 80 miljarder kornor. Sysselsättningen minskade med 223 000
personer. Investeringarna föll med 14 procent. Över 600 000
"välståndsbildande krafter" -- människor som ingenting hellre vill än arbeta --
är utan vanliga jobb. Samtidigt tycks ekonomin ha lämnat sitt bottenläge. En
uppgång är att förvänta, även om den sker för sent och är för liten för att öka
sysselsättningen och är otillräcklig för att reducera arbetslösheten.
I motionen framhålls att en kraftigare ökning av aktiviteten i ekonomin är
nödvändig. Den passiva ekonomiska politik som regeringen, enligt motionärerna,
bedriver, som bygger på kronans låga värde och åtstramningsåtgärder riktade mot
löntagarna, bör ersättas med en aktiv ekonomisk politik. Efterfrågan måste öka
i den inhemska ekonomin. En sådan aktiv politik bör innefatta såväl en djärvare
penningpolitik som en finanspolitisk stimulans. Därutöver bör ekonomins
utbudssida förbättras genom bl.a. en aktiv arbetsmarknadspolitik och ökade
investeringar.
Den finanspolitiska stimulansen måste först och främst syfta till att öka
investeringarna i ekonomin. Framför allt gäller det den typ av investeringar
som varaktigt ökar landets produktionsförmåga. Industriutvecklingen är av
avgörande betydelse för hela Sveriges framtid. En väl fungerande industri --
där människors kunskaper och resurser tas till vara, och där
produktionsprocesserna överensstämmer med högt ställda miljökrav -- är en
nödvändighet för att tryggheten och välfärden skall kunna säkerställas.
Vidare behöver många bostäder rustas upp. Kommunikationssystemen behöver
byggas ut och underhållas bättre. Upprustade skolor och fler äldrebostäder är
nödvändiga. Miljöinvesteringarna behöver en kraftig stimulans.
Utöver dessa investeringsstimulanser bör hushållens köpkraft stärkas.
Regeringens åtgärder på skattepolitikens område försvagar emellertid hushållens
köpkraft. Samtidigt ökar regeringen skattesubventioneringen av det privata
pensionssparandet. Regeringen stimulerar med andra ord ännu en gång sparandet i
helt fel läge.
Den i motionen föreslagna politiken för att stimulera den inhemska
efterfrågan är utformad efter följande prioritetsordning:
1. Åtgärder som varaktigt höjer landets produktionsförmåga.
2. Åtgärder som stimulerar övriga investeringar.
3. Åtgärder som stärker hushållens köpkraft.
För att underbygga en sådan politik måste riksdagen besluta om en ny
inriktning för den ekonomiska politiken. Riksdagen bör fastställa en inriktning
för den ekonomiska politiken med följande innebörd.
För att värna sysselsättning och välfärd måste insatser för att åstadkomma
hög och varaktig tillväxt överordnas andra ambitioner och krav. En
prisstabilitet på god europeisk nivå är därvid ett viktigt medel för god
tillväxt.
För att en sådan inriktning av politiken i det korta perspektivet skall
fungera och vinna trovärdighet måste den inriktas på att skapa bättre balans i
de offentliga finanserna. Utöver den positiva effekt på statsbudgeten som
följer med högre sysselsättning -- vilket enligt motionärerna den i motionen
föreslagna politiken leder till -- krävs även utgiftsminskningar och
inkomstförstärkningar. Inkomster och utgifter måste anpassas så att statens
finanser saneras. Sverige får inte hamna i en skuldfälla med galopperande
statsskuldräntor.
Enligt motionärernas uppfattning kommer den ekonomiska politik som
presenteras i denna motion att leda till att fallet i den inhemska efterfrågan
bryts redan i år och att uppgången förstärks väsentligt år 1995. Därmed skulle
produktionen öka snabbare än med regeringes politik. BNP ökar i år med drygt
3 % och nästa år med 4 1/2 %.
Denna tillväxt är, menar motionärerna, tillräckligt snabb för att minskningen
av sysselsättning skall kunna upphöra i år och för att nästa år leda till en
betydande sysselsättningsökning. Arbetslösheten börjar minska redan i år. Nästa
år blir 100 000 personer färre arbetslösa som följd av de föreslagna
åtgärderna.
De föreslagna åtgärderna har sin tyngdpunkt på investeringarna. Dessa
beräknas bli närmare 30 miljarder kronor högre 1995 som följd av
åtgärderna. I första hand är det investeringarna i näringslivet som lyfts och
beräknas bli drygt 10 miljarder kronor högre.
Den privata konsumtionen ökar genom att årets höjning av inkomstskatten
återtas. Den försämring av ränteavdragens värde, som riksdagen beslutat skall
ske 1995, rivs upp. Även den ökade sysselsättningen bidrar till en bättre
konsumtionsutveckling.
Den offentliga konsumtionen stärks av den föreslagna satsningen på såväl
det statliga som det kommunala utbildningsväsendet och av det stöd som utgår
till kommuner, som förlänger uppsägningstiderna för varslad personal. Dessutom
redovisas reparationer och underhåll på skolor och andra offentliga lokaler i
detta sammanhang som konsumtion.
Den högre inhemska efterfrågenivån, 56 miljarder kronor år 1995, leder till
att importen växer med 12 miljarder kronor samma år.
Dessa förslag till åtgärder beräknas i motionen sammantaget öka
sysselsättningen med 90 000 personer. En sådan förbättring av
arbetsmarknadsläget bör också leda till en ökning av arbetskraftsutbudet med
omkring 20 000 personer. Den öppna arbetslösheten nedbringas till omkring 5 %
av arbetskraften.
Budgetpolitikens inriktning enligt motion Fi208 (s) kan sammanfattas i
följande fyra tabeller.
Socialdemokraternas förslag till besparingar
Miljoner kronor
I motion Fi210 (nyd) anförs att den stora offentliga sektorn, de
jättelika transfereringssystemen och det skrämmande budgetunderskottet är
Sveriges huvudsakliga problem. Problem som inte lösts efter två och ett halvt
år med regeringen Bildt. Inget skattesystem i världen klarar offentliga
utgifter på nivån 70 % av BNP, och ingenstans har det varit möjligt att
kombinera hög ekonomisk tillväxt med högt skattetryck (50 % just nu). Ett
budgetunderskott på 172 miljarder kronor och ett upplåningsehov på 220
miljarder kronor -- observera i en prognos för 1994/95 -- är inte, sägs det
i motionen, en glädjande förbättring som regeringen i budgetpropositionen låter
påskina. Det är, understryker motionärerna, ett utomordentligt allvarligt
memento. Tydligare än så kan man nämligen inte visa att Sverige är i kris. Inte
ens med regeringens glädjekalkyler som förutspår 4 % tillväxt per år under åren
1996--1999 uppnås balans i de svenska statsfinanserna. Det går inte,
understryker motionärerna, att drömma sig ur problemen även om somliga tycks se
det som en sista utväg.
Det handlingsprogram som nu krävs måste enligt motionärerna innehålla
följande punkter:
Återställ balansen i statsfinanserna inom en konjunkturcykel
Ompröva alla utgifter utom de för landets fortbestånd allra viktigaste. Om vi
kan sänka sjuk- och arbetslöshetsersättningen kan vi givetvis skära i många
andra anslag och bidrag. Stora besparingar står att finna i u-hjälpen,
organisationsbidrag, kulturanslag, administrationskostnader i offentlig
förvaltning m.m. Undantag skall endast göras för försvar, polis och
rättsväsende eftersom det är statens primära åtagande att skydda medborgarna
mot yttre och inre fiender. I övrigt inga heliga kor!
Ändra ATP och harmonisera samtliga socialförsäkringar så att arbitrage --
dvs. fusk -- försvåras och administrationen förenklas. Ett golv för
grundtrygghet. Ett tak införs på t.ex. 5,5 basbelopp, som skall vara samma i
alla system. Minska transfereringskostnaderna nu genom att införa 80 %
ersättningsnivåer rakt över. Grundskydd är det viktiga och riktiga. Sker inte
detta kommer omständigheterna (Världsbanken) senare att tvinga fram ytterligare
sänkning till 75 % eller 70 %.
Ta så många beslut som möjligt nu, så att de hinner få verka innan det är för
sent. Nästa lågkonjunktur kan bli livsfarlig!
Skärp det s.k. saneringsprogrammet på 81 miljarder kronor på 5 år. Beloppet
räcker inte och programmet är felkomponerat eftersom ca 1/3 består av
skattehöjningar som kan försvaga tillväxten.
Ge goda förutsättningar för investeringar och förbättra företagarklimatet.
Tillåt exempelvis direkt- eller nuvärdesavskrivning, öka
exportkreditgarantierna, modernisera arbetsrätten i grunden och sätt lika och
logiska villkor för konkurrensen. Det gäller att få svenska företag att
investera i Sverige och att övertyga utländska företag om att etablera sig här.
Skapa en ny anda inom offentliga sektorn med målet att producera resultat,
hushålla med skattebetalarnas pengar och tillfredsställa kunderna. Inte att
undvika misstag genom att göra så litet som möjligt.
Bekämpa arbetslösheten som är det mest påtagliga symptomet på den svenska
krisen. Högsta prioritet måste ges åt de riktiga jobben i de riktiga företagen.
Här måste Sverige gå på offensiven! Arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste
granskas kritiskt så att de inte förstör det fungerande näringslivet och den
fungerande arbetsmarknaden. Åtgärdernas nuvarande enorma omfattning ökar
skaderisken. Att sätta sin tillit till dagens arbetsmarknadspolitik är att
sätta sin tillit till planekonomi. AMS måste omorganiseras. Öka
arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen till fyra veckor.
Betona regeringens och riksdagens kontrollerande och uppföljande funktion.
Samordna riksdagsarbetet genom ett utbyggt finansutskott.
Som motionärerna ser det kan Sverige med åtgärder av den typ som regeringen
föreslår i sin proposition snabbt passera den punkt där svensk ekonomi inte
längre kan styras från Sverige och där skattepengar går till räntor i stället
för till vad som i dag betraktas som ytterst väsentliga ändamål.
Viktiga konkreta förslag utöver de här rubricerade punkterna till inriktning
av den ekonomiska politiken i motion Fi210 (nyd) kan sammanfattas på följande
sätt.
Gå på offensiven och skapa riktiga jobb
Sverige måste återindustrialiseras. En given förutsättning är att vi kommer
med i EU.
Uppfinnare och små innovationsföretag behöver en garantifond för att få fart
på bankernas kreditgivning. Innovatörerna skall stanna i Sverige. Skattefrihet
för royaltyintäkter och riskkapitalavdrag för satsningar i innovationsobjekt är
egentligen självklarheter. Genom att intensifiera ROT-sektorn genomförs
nödvändiga ombyggnads- och reparationsarbeten av den skickliga byggarbetskraft
som fortfarande finns kvar. Ny konkurslag i en ny tid i en ny värld. I dag
drabbas leverantörerna i onödan, men en sådan dominoeffekt är inte nödvändig!
En sänkning av tjänstemomsen till 12 % tar bort många av de kraftiga
försämringar som följde när momsen höjdes från 0 till 25 %.
Ett måste är modernisering av arbetsrätten. Ny lagstiftning tar för lång tid.
I motionen föreslås en omgående dispens: företag med färre än 25 anställda
ställs utanför de känsligaste delarna av arbetsrätten!
En ny Lindbeckkommission krävs med uppdrag att uteslutande arbeta fram
konstruktiva idéer om hur Sverige skall få fler riktiga jobb och hur vi skall
få ner arbetslösheten till rimliga nivåer.
Kreditsystemet -- den senaste bankkrisen
Det svenska kreditsystemet beter sig enligt motionärerna som ett oligopol,
för att inte säga en kartell, som inte ger krediter på lika villkor.
Konkurrenslagarna måste vässas. Ny demokrati vill att Konkurrensverket
undersöker oligopolsituationen inom det svenska banksystemet. En aktivare
konkurrens mellan bankerna och en sänkning av räntegapet måste komma till
stånd.
Den svarta sektorn
Ny demokrati upprepar sina förslag i tidigare motioner och personliga brev
till övriga partier om att förklara krig mot den svarta sektorn och tillhörande
ekonomisk brottslighet. Frågan måste avpolitiseras. Den är tvärpolitisk.
Åklagarväsendet och polisens ekorotlar måste byggas ut. Starta system med
utbytestjänstgöring för revisorer och jurister hos polis, åklagare och
skattemyndigheter. Ge dem som arbetar med ekobrotten kontinuerlig
kompetensutveckling. Skurkarna ligger oftast före!
Familjepolitiken
Ny demokrati upprepar i en särskild motion förslag om skattefria,
behovsprövade vårdnadsersättningar (max. 8 000 kr/månad) som skulle spara
drygt 20 miljarder kronor om året. Ny demokratis andrahandsalternativ omfattar
följande:
Flerbarnsstödet tas bort och föräldraförsäkringens ersättningsnivå sänks från
90 till 80 %.
Föräldraförsäkringens tak sänks från 7,5 till 5,5 basbelopp samtidigt som
giltighetstiden sänks från 12 till 9 månader i ett första steg.
Tjänstledighetstiden per barn ändras inte. 3 års tjänstledighet vore en ren
kvinnofälla. Vem vill ha en fast anställd som kanske är tjänstledig i 6 år?
Ersättning vid vård av sjukt barn sänks från 90 till 80 % och barnbidragen
behovsprövas enligt Ny demokratis tidigare förslag. På sikt bör även
föräldraförsäkringen göras om till ett rent grundskydd. Alltså utan
inkomstberoende del.
Ny demokrati kan inte gå med på en ytterligare höjning av kostnaderna för den
dyra familjepolitiken. Regeringens förslag att höja föräldrasubventionerna kan
inte godtas när Sverige går med jätteförlust och när andra socialförsäkringar
försämras. Endast med klar och öronmärkt finansiering inom familjepolitikens
ram kan motionärerna stödja regeringens proposition om vårdnadsbidrag.
Budgetpolitiken
Ny demokratis förslag till inriktning av budgetpolitiken kan sammanfattas i
följande tre tabeller.
Besparingar jämfört med regeringens budget 1994/95
Totala besparingar 37 910 57 300
Varav byråkrati 500 Mer
____________________________________________________________________
* I en separat motion yrkar Ny demokrati i första hand på sin egen helt nya
familjepolitik, som skulle ge följande besparingar: 1994/95 -- ingen besparing,
1995/96 7 mdkr, 1996/97 12 mdkr, 1997/98 21 mdkr.
Summa skatteändringar -13 500 -15 300
Förbättring av budgetunderskottet 23 987 42 000
_____________________________________________________________
Vänsterpartiets partimotion Fi206
Vänsterpartiets ekonomiska politik har, sägs det i motion Fi206 (v), som
övergripande mål att återgå till full sysselsättning, ställa om produkton och
konsumtion i en för natur- och kulturmiljö hållbar riktning, åstadkomma en
rättvisare fördelning av välfärden samt att stärka den ekonomiska demokratin.
Enligt förslagen i denna motion kommer sammantaget mellan 145 000 och
165 000 arbetstillfällen och ca 30 000 utbildningsplatser att skapas utöver
det regeringen räknar med i finansplanen. Särskilt inom byggsektorn,
sjukvården/omsorgen och skolan avser förslagen ge ökade resurser och fler jobb
jämfört med regeringspolitiken. Förslagen innebär också att arbetet omfördelas
från kärnkraft, privatbilism och miljöskadliga varor till förnybara
energikällor, kollektivtrafik och miljövänlig produktion och konsumtion. En
särskild fond inrättas för stöd åt försök med sex timmars arbetsdag.
Regeringens förlag att minska hemspråksundervisningen avvisas.
En radikal omfördelning av inkomster föreslås i motionen. För budgetåret
1994/95 skall ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen återställas till
90 % av inkomsten, pensionstillskottet skall i ett första steg ökas till 65 %
av basbeloppet och ersättningsnivån för långtidssjuka skall generellt höjas
från 70 till 80 %. Vänsterpartiet avvisar sänkningar av nivån i
föräldraförsäkringen, men föreslår en pappamånad inom nuvarande ramar.
Förslagen finansieras genom höjda skatter på höga inkomster, på
förmögenheter, kapital och energi. Skattehöjningarna ger drygt 10 miljarder i
ökade statsinkomster för budgetåret 1994/95, och ca 30 miljarder i inkomster
för den offentliga sektorn år 1995. Förslagen till besparingar omfattar drygt 7
miljarder kr budgetåret 1994/95. En höjning av arbetsmarknadsavgiften med 0,7
procentenheter finansierar höjd ersättningsnivå i a-kassan. En arbetslivsavgift
på 0,6 % och vinstdelningsskatt finansierar en framtidsfond för förnyelse och
kompetenshöjning i näringslivet.
Räknat brutto innebär förslagen, enligt motionärerna, sammantaget och på kort
sikt ungefär samma utfall för den offentliga sektorns sammantagna budgetsaldon
som regeringspolitiken. Men ökad sysselsättning leder till ökade
skatteinkomster och minskade behov av inkomstöverföringar i
socialförsäkringssystemen. Vänsterpartiets budget blir därför starkare än
regeringens. När nästa lågkonjunktur kommer måste Sverige ha väsentligt
starkare offentliga finanser än de som blir följden av regeringspolitiken.
Vänsterpartiet understryker att en alternativ ekonomisk politik måste arbetas
fram med sikte på att Sverige skall stå utanför den Europeiska unionen.
Motionärerna kritiserar EES-avtalets konstruktion, men hävdar att detta avtal
nu skall prövas och utvärderas samt att avtalet är bättre än medlemskapet i EU.
Vidare hävdas att penningpolitiken inte bör underordnas ett kommande svenskt
EU-medlemskap på det sätt regeringen anger i finansplanen.
En snabb minskning av arbetslösheten måste överordnas alla andra mål för den
ekonomiska politiken. Enligt motionärernas uppfattning är generella
efterfrågestimulanser inte längre möjliga. Däremot behövs en kraftfull
omfördelning av konsumtionsutrymmet från hög- till låginkomsttagare. De stora
offentliga underskotten och räntebördan är allvarliga hot mot sysselsättningen.
Därför måste den ekonomiska politiken ta sikte på en omfördelning från
exportföretag och höginkomsttagare med övervinster resp. överskottssparande
till förmån för dem som har svårt att få pengarna att räcka till investering
och konsumtion. Industrikonjunkturen går nu starkt uppåt, men det krävs stora
investeringar för att flaskhalsar skall undvikas, och en kraftfull förnyelse
behövs. Också den privata tjänstesektorn vänder nu snabbt uppåt. Det är främst
tre "krisbranscher" som står utanför den pågående konjunkturuppgången:
byggandet, sjukvården och utbildningen. Åtgärder måste vidtas som bryter
nedgången också där. Mot den bakgrunden presenteras därför dels utvidgade
ROT-program för byggsektorn, dels återkommer Vänsterpartiet i denna motion med
förslaget om en kommunakut. Arbetsmarknadspolitiken kan endast vara en del av
den ekonomiska politiken och måste stödjas av andra delar av politiken.
Vänsterpartiet förkastar helt regeringens enligt motionärernas uppfattning
cyniska politik som med försämringar av anställningstrygghet och
ersättningsregler för arbetslösa i grunden vill förändra arbetsmarknadens
funktionssätt. I stället bör förstärkta demokratiska rättigheter, ökad trygghet
och förbättrad kompetens ge ny utvecklingskraft.
Vänsterpartiets förslag till åtgärder under det kommande budgetåret för att
öka antalet jobb och utbildningsplatser framgår av följande sammanställning.
Budgetåret 1994/95. Åtgärder och kostnader
Miljarder kronor
Arbetsmarknadsfond 4,0
Framtidsfond 4,15 25 000 direkt (tillsammans med vinst-
____ delningsfond mycket mer på sikt)
Summa 8,15
_____
Kommunakut för 1995
(slopat grundavdrag) 4,9 30 000- 50 000
Summa arbetstillfällen 145 000-165 000
Summa utbildningsplatser 30 000
____________________________________________________________________________
I motionen framhålls att långsiktig balans i statsfinanserna kräver såväl
skattehöjningar som besparingar. Vänsterpartiets förslag till inriktning av
budgetpolitiken kan sammanfattas i följande två tabeller.
Sammanfattning av Vänsterpartiets förslag till inkomstförstärkningar för
budgetåret 1994/95
Miljarder kronor
Försvaret 3,7
Nybyggande av vägar 2,0
Invandrarverket och
förläggningsverksamhet 0,25
Kriminalvården 0,4
Husläkarreformen 0,2
Sänkt tak i sjukförsäkringen 0,25
Övrigt (mest statlig adm.) 0,51
Summa 7,31
______________________________________________________
Utskottet
Utskottet
Den ekonomiska politiken
Internationell utveckling
Den svenska ekonomins utrikeshandelsstruktur
Den återhämtning som nu äger rum i den svenska ekonomin är exportledd.
Marknadstillväxten för svensk export i våra större avsättningsländer var år
1993 negativ, men väntas åter vända och uppgå till 4,5 % år 1994 och 5,5 % år
1995. Denna bedömning innebär en viss nedrevidering av de prognoser som
Finansdepartementet redovisade i oktober förra året. Den betydande ökning av
exporten som förutses i den preliminära nationalbudgeten för år 1994
förutsätter därmed mycket stora andelsvinster. År 1995 förutses inte
marknadsandelarna öka i samma omfattning som i år, men exporttillväxten kommer
ändå att fortsätta på grund av att marknadstillväxten ökar.
Det helt dominerande länderområdet för svensk utrikeshandel är Västeuropa.
Drygt 70 % av vår export och import sker med EU- och EFTA-länderna. En
förändring i vår handelsstruktur har emellertid inträffat under början av
1990-talet, nämligen att länderna i Sydostasien tillsammans med Japan växer i
betydelse. De har export- och importandelar som närmar sig Förenta staternas.
Afrika, Mellanöstern och Latinamerika är däremot länderområden som minskar i
betydelse för svensk utrikeshandel.
Den svenska utrikeshandelns länderfördelning framgår av tabell 1.
Tabell 1. Sveriges utrikeshandel åren 1990, 1992 och 1993
Fördelning i procent efter handelspartner
Samtliga länder totalt 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
_______________________________________________________________________________
* Kina, Hongkong, Singapore, Taiwan, Sydkorea, Malaysia och Indonesien
Som framhålls i den preliminära nationalbudgeten är det på marknaderna i
Sydostasien som de svenska företagen noterat sina största exportframgångar
efter deprecieringen. Förutom att tillväxten i denna region har varit betydligt
starkare än i OECD-området, har framför allt marknadsandelsvinster gjort att
exporten kunnat öka så dramatiskt. Exporten till Japan, Kina, de s.k. dynamiska
asiatiska ekonomierna (Hongkong, Singapore, Taiwan, Sydkorea, Thailand och
Malaysia) samt Indonesien steg med drygt 45 % i löpande priser under perioden
januari-juli 1993 jämfört med motsvarande period föregående år. Det motsvarar
25 % av ökningen av den totala svenska exporten och innebär att 7--8 % av den
svenska varuexporten gick till denna region.
Utvecklingen i OECD-området
Några större avvikelser föreligger inte mellan den preliminära
nationalbudgetens bedömning av den ekonomiska utvecklingen i OECD-området och
den prognos som Finansdepartementet redovisade i oktober förra året (jfr
1993/94:FiU1). Av tabell 2 framgår att den ekonomiska återhämtningen från
lågkonjunkturen alltjämt går trögt. Konjunkturbilden är splittrad.
Tabell 2. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder
Årlig procentuell förändring
______________________________________________________________________________
Andel av 1991 1992 1993 1994 1995
OECD-
områdets
totala
BNP i %*
______________________________________________________________________________
Förenta staterna 36,0 -0,7 2,6 2,7 (2,8)** 3,3 (3,1) 3,0 (2,7)
Japan 19,2 4,0 1,3 -0,5(-0,5) 0,5 (0,5) 2,5 (2,3)
Västra Tyskland 8,8 3,7 1,6 -2,0(-1,5) 0,2 (0,8) 1,3 (2,2)
Frankrike 7,0 0,7 1,4 -1,0(-0,9) 0,8 (1,1) 2,2 (2,7)
Storbritannien 5,5 -2,2 -0,6 2,0 (2,0) 2,8 (2,9) 2,7 (2,9)
Danmark 0,8 1,2 1,0 0,0 (0,2) 2,2 (2,5) 2,7 (2,8)
Finland 0,7 -7,1 -4,0 -2,6(-2,0) 0,5(-0,3) 2,0 (2,4)
Norge 0,7 1,9 2,9 1,3 (1,6) 2,5 (3,2) 2,5 (3,8)
Sverige 1,3 -1,1 -1,9 -2,0(-2,7) 2,4 (1,5) 2,9 (2,2)
* Årlig procentuell förändring.
** Procent av arbetskraften.
Inom OECD-området är det bland de stora industriländerna endast Nordamerika
och Storbritannien som kan uppvisa en stabil positiv utveckling. I år och
nästa år förväntas en tillväxt på ca 3 % i Storbritannien och Förenta staterna
och ca 4 % i Canada. Det är också i de anglosachsiska länderna som inflationen
tenderar att öka.
Den ekonomiska återhämtningen i Förenta staterna har nu pågått i nära tre
år. Sett i ett historiskt perspektiv är den förväntade tillväxten emellertid
relativt svag. Som framgår av tabell 2 uppskattas den årliga tillväxten under
perioden 1993--1995 till ca 3 %. Bedömningen i den preliminära
nationalbudgeten kan vara en viss underskattning. Uppgifter som frmkommit
därefter om utvecklingen under fjärde kvartalet 1993 visar högre tillväxttal.
Som jämförelse kan nämnas att när Förenta staterna lämnade den långa
lågkonjunkturen bakom sig under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet
uppgick tillväxten under år 1984 till nära 4 % och år 1985 till drygt 6 %. De
ekonomiska förutsättningarna för en god tillväxt i dagens Förenta staterna
jämfört med 1980-talets är emellertid helt annorlunda. Den första delen av
1980-talet karakteriserades av att finanspolitiken var mycket expansiv. I dag
när det kalla kriget är över skärs försvarsutgifterna ned i betydande
omfattning samtidigt som det från amerikansk synpunkt stora budgetunderskottet
kräver ytterligare utgiftsminskningar.
Som alltid i Förenta staterna är det vid en konjunkturuppgång ökningen i
inhemsk efterfrågan som förklarar den positiva utvecklingen. Under år 1993
ökade den privata konsumtionen med över 3 %. Samtidigt var
investeringsaktiviteten mycket hög och maskininvesteringarna ökade med inte
mindre än 15 %.
Kongressen och administrationen kunde i början av augusti enas om budgeten.
Uppgörelsen innebär att stimulansdelen av presidentens förslag slopats, medan
kraven på budgetkonsolidering ökat ytterligare något. Besparingarna är ungefär
lika fördelade mellan skattehöjningar och utgiftsnedskärningar och genomförs
successivt under 1994--1998. Åtgärderna uppgår till ca 1/2 % av BNP 1994 för
att öka till motsvarande 2 % av BNP 1998. Saneringsprogrammet väntas leda till
att underskottet år 1998 uppgår till knappt 3 % av BNP.
Penningpolitiken har hittills under återhämtningen varit expansiv. Såväl
korta som långa räntor föll under första delen av år 1993, varefter räntefallet
har upphört. De långa räntorna har nu åter börjat stiga, men ränteläget är
fortfarande lågt. De korta realräntorna låg vid årsskiftet nära noll. Med
hänvisning till den stigande efterfrågan och det ökade kapacitetsutnyttjandet
görs i den preliminära nationalbudgeten den bedömningen att centralbanken
kommer att motverka tendenser till tilltagande inflation genom en uppdragning
av räntorna. Fredagen den 4 februari höjde också Federal Reserve sin korta
ränta med 0,25 procentenheter till 3,25 %.
År 1994 blir för både Tyskland och Japan ett år med låg tillväxt. Det är
först under 1995 som tillväxten åter tar fart inom OECD-området, varvid
Tyskland dock utgör ett undantag.
Styrkan och varaktigheten i den japanska recessionen har ända sedan år
1992 underskattats av de flesta etablerade konjunkturbedömare. Omfattande
penning- och finanspolitiska stimulanser har medverkat till att tillbakagången
i den japanska ekonomin inte accelererat, men åtgärderna har inte förmått att
häva recessionen. Trots ett mycket lågt ränteläge har företagens investeringar
fortsatt att falla. Utvecklingen på valutamarknaden har inte heller gynnat
Japan. Trots den negativa ekonomiska utvecklingen har yenen kraftigt
apprecierats vilket lett till att bytesbalansöverskottet mätt i dollar växt
till rekordnivåer. Apprecieringen av yenen har slagit hårt mot exporten men
också mot företagens vinster. År 1994 förutses därför bli ännu ett dåligt år
för den japanska ekonomin. En stabilisering av det parlamentariska läget och en
valutamarknad som reagerar på bakomliggande realekonomiska faktorer och
omvärderar yenkursen kan få till följd att tillväxten åter tar fart och når de
2,5 % som anges i den preliminära nationalbudgetens prognos.
Som inledningsvis nämnts är en positiv ekonomisk utveckling i Västeuropa av
central betydelse för den svenska ekonomins utveckling. Konkurrensförbättringen
genom kronans depreciering har inneburit och kommer under år 1994 att innebära
fortsatta marknadsandelsvinster för svensk export. En över tiden stabil ökning
av den svenska exporten förutsätter emellertid att Västeuropa och enkannerligen
Tyskland lämnar lågkonjunkturen bakom sig och åter kommer in i en tillväxtfas.
Utvecklingen i Tyskland är därför av särskild betydelse.
Det ekonomiska läget i Tyskland
De flesta konjunkturbedömare tycks i dag vara ense om att den tyska ekonomin
nått botten i lågkonjunkturen. Däremot är osäkerheten stor när det gäller
tidpunkten för när ekonomin skall vända uppåt. Jämfört med Förenta staterna och
även Japan är Tysklands ekonomi väsentligt mer exportberoende. Drygt 25 % av
Tysklands totala produktion går i dag trots vikande marknader på export.
Huvuddelen eller 70 % av denna export avsätts i Västeuropa. Nordamerika mottar
knappt 10 % av Tysklands export.
Redovisningen av det ekonomiska läget i Tyskland sker i allmänhet fortfarande
utifrån en uppdelning av Tyskland i två delar, dvs. västra resp. östra
Tyskland. OECD redovisar emellertid för första gången sedan återföreningen i
sin senaste Economic Outlook samlade data för hela Tyskland. Det finns dock
skäl för analysens skull att redovisa de västra och östra delstaterna var för
sig. Förutom kvarstående statistiska problem är anpassningen av det forna
Östtyskland till en marknadsekonomi ännu inte avslutad. Betydande
transfereringar över statsbudgeten från den västra delen av Tyskland till den
östra delen äger alltjämt rum. För att ge en uppfattning om östra Tysklands
betydelse för den totala tyska ekonomin kan nämnas att ca 8 % av
bruttonationalprodukten produceras i den östra delen. Också industrins andel
uppgår till ca 8 % medan sysselsättningsandelen uppgår till nära 18 %.
En faktor som talar för att produktionen åter skall börja växa är att
inflationen förväntas avta och stanna vid 3 % år 1994 och 2,5 % år 1995.
Samtidigt ökar byggverksamheten. Bostadsbyggandet har inte som i de
skandinaviska länderna varit en destabiliserande faktor. Tyskland har sålunda
under denna lågkonjunktur inte haft någon nedgång i bostadsbyggandet. Någon
fastighetskris och tillhörande bankkris har inte skadat landets ekonomi.
Under andra halvåret 1993 syntes en ljusning i det ekonomiska läget och BNP
började åter öka. Förhoppningarna att konjunkturen nu vänt grusades emellertid
genom att industriproduktionen, som verkade ha stabiliserat sig på en låg men
uthållig nivå, återigen visar sig vara instabil. Under oktober och november
minskade den för att återigen öka i december. Denna osäkra utveckling har också
speglats i olika enkätundersökningar, som visar att företagen inom
industrisektorn planerar fortsatta produktionsminskningar.
Konkurrenskraften har försämrats genom apprecieringen av D-marken gentemot
främst de övriga västeuropeiska valutorna och genom att arbetskraftskostnaderna
stigit snabbare än i konkurrentländerna. Med sitt starka utrikeshandelsberoende
har detta inneburit betydande problem för företagen i västra Tyskland.
Bundesbank framhåller i en analys av det ekonomiska läget i januari i år att de
avtal som hittills slutits på arbetsmarknaden pekar mot lägre löneökningar än
tidigare. Bundesbank ser detta som en ljusning för den tyska industrin men
understryker att en nödvändig förutsättning för en tysk återhämtning är en
positiv utveckling av exporten.
Östra Tyskland synes inte ha drabbats av den reccession som slagit hårt
mot de västra delstaterna. Exporten från den östra delen har dock utvecklats
svagt sedan återföreningen medan den inhemskt genererade efterfrågan däremot
har ökat kraftigt. Denna utveckling har fått till följd att
tillverkningsindustrin år 1993 ökade sin produktion med inte mindre än 15 %.
Vidare är inflationen i östra Tyskland väsentligt högre -- 9 % år 1993 -- än i
västra Tyskland. Skillnaden i inflationen förklaras emellertid till stor del av
betydande hyreshöjningar i östra Tyskland under första halvåret 1993.
Av tabell 3 framgår att arbetslösheten i Västeuropa har ökat under de fyra
första åren av 1990-talet och uppgick år 1993 till nära 11 %. Enligt den
bedömning som redovisas i den preliminära nationalbudgeten kommer
arbetsmarknadsläget att fortsätta att försämras. Prognosen anger en
arbetslöshet på 11,5 % år 1994 och nära 12 % år 1995.
För västra Tyskland innebär denna utveckling att arbetslösheten under år
1993 steg till drygt 8 %, vilket betyder att 2,5 miljoner människor var utan
arbete. Därtill kommer att nära 650 000 har förkortad arbetstid och att ett
ökande antal personer nu lämnar arbetsmarknaden.
Den påtagliga tillväxten i industriproduktionen i östra Tyskland har inte
kunnat hejda en försämring av arbetsmarknadsläget. Den öppna arbetslösheten
överstiger nu 15 % varav 65 % är kvinnor.
Möjligheterna att med expansiv ekonomisk politik under år 1994 återföra
Tyskland till en utveckling med stabil tillväxt är begränsade.
Den sjunkande inflationen mätt för hela Tyskland borde innebära att
Bundesbank kan fortsätta att lätta på penningpolitiken genom gradvisa
sänkningar av marknadsräntorna under prognosperioden. Däremot kommer med stor
sannolikhet inte finanspolitiken att läggas om i expansiv riktning vare sig år
1994 eller år 1995. I den preliminära nationalbudgeten görs följande
redovisning av finanspolitikens inriktning.
Budgetunderskottet i den konsoliderade offentliga sektorn beräknas ha uppgått
till 4 % av BNP år 1993. Inkluderas även underskotten från
privatiseringsbolaget i östra Tyskland, Treuhandanstalt, och de statliga
järnvägarna uppgick underskottet till över 7 % av BNP. De
konsolideringsåtgärder som beslutats väntas medföra att underskottet i den
konsoliderade offentliga sektorn sjunker till drygt 3 % år 1994. Budgeten
under innevarande år innebär bl.a. att transfereringarna till hushållen skärs
ned, att lönerna fryses i den offentliga sektorn, att egenavgifterna till
pensionen höjs och att skatten på olja och försäkringar ökar. Tillsammans
innebär detta budgetförstärkningar på sammanlagt 60 miljarder DEM, vilket
motsvarar ca 2 % av BNP. Under 1995 återinförs det s.k. solidaritetstillägget
på inkomstbeskattningen, vilket höjer marginalskatten.
Norden
Prognosen för utvecklingen i Norden dras i den preliminära nationalbudgeten
ned något i jämförelse med oktoberbedömningen i proposition 25.
Danmarks ekonomi utvecklades något sämre än väntat under år 1993. BNP var
oförändrad jämfört med år 1992. Orsakerna är inhemska och särskilt kan nämnas
en lägre privat konsumtion och lägre investeringar i företagssektorn än vad som
tidigare förutsetts. En del av osäkerheten kring Maastrichtfördraget har nu
skingrats och i kombination med expansiv finanspolitik under år 1994 väntas
såväl privat konsumtion som bruttoinvesteringar att öka. Detta beräknas
generera en BNP-tillväxt på drygt 2 % år 1994 och 2,7 % år 1995. Den öppna
arbetslösheten väntas dock inte gå tillbaka utan ligga kvar på drygt 11 %.
Den finska ekonomin upplevde år 1993 sitt tredje år med negativ ekonomisk
tillväxt. Tudelningen i den finska ekonomin är mycket påtaglig och nedgången i
hemmamarknaden har varit dramatisk. Det finns dock vissa signaler om att botten
nu kan vara passerad. En entydig vändning i ekonomin är inte att vänta under
den första delen av år 1994 och när den väl kommer förutses den bli blygsam.
Exportuppgången motverkar raset på hemmamarknaden och leder till en
BNP-tillväxt på 0,5 % år 1994. När spridningseffekterna till den inhemska
delen av ekonomin blir starkare år 1995 förväntas BNP öka med ca 2 %. Den
svaga ekonomiska utvecklingen har medfört att arbetslösheten stigit dramatiskt.
Nivån i slutet av år 1993 låg på ca 19 %. Någon förbättring av
arbetsmarknadsläget förväntas inte ske under de kommande två åren.
Även Norge påverkades av den internationella lågkonjunkturen under år
1993. BNP-tillväxten uppgick dock i jämförelse med de övriga skandinaviska
länderna till goda 1,3 %. Fastlandsekonomin växte något mer. För både år 1994
och 1995 väntas BNP öka med 2,5 %. Arbetslösheten uppgår till ca 6 % och
väntas ligga kvar på den nivån fram t.o.m. år 1995.
Sydostasien
Utanför OECD-området är det utan jämförelse Sydostasien som från svensk
exportsynpunkt är det intressantaste området (jfr tabell 1). I Sydostasien
finns världens snabbast växande ekonomier och över hälften av världens
befolkning. Staterna inom området är heterogena i många avseenden och befinner
sig i olika utvecklingsstadier. De stater där utvecklingen nått längst och är
som mest intensiv kännetecknas av en betydande framgång vad gäller
makroekonomisk stabilisering och handelsliberalisering. De huvudsakliga
orsakerna till den snabba tillväxten har varit en snabb investeringstillväxt
och stor satsning på utbildning. Området är till en viss del beroende av
utvecklingen i OECD-länderna, främst USA, men beroendet har minskat i
betydelse. Japan är den viktigaste investeraren. Även Kinas, Taiwans och Koreas
betydelse har ökat. På senare år är det framför allt utvecklingen i Kina som
har haft störst inverkan på de övriga staterna i regionen genom ökad import.
BNP-tillväxten i Sydostasien, exkl. Kina, beräknas till ca 6--7 % de närmaste
åren. I Kina beräknas BNP-tillväxten 1993 ha varit ca 13 % för andra året i
rad, men det finns risk för överhettning då inflationen väntas uppgå till ca
20 % år 1993. Inflationen i området som helhet förväntas uppgå till ca 6--7 %
under åren 1993 och 1994.
Internationella prognosförutsättningar för en bedömning av den svenska
ekonomins utveckling
De förutsättningar som gäller för bedömningen av den svenska ekonomins
utveckling under de kommande två åren är följande.
BNP-tillväxt i OECD 1,6 0,7 1,9 2,6
Konsumentprisökning i OECD 3,0 2,7 2,8 3,0
Råoljepris (US-dollar per fat) 19,3 17,3 16,5 18,8
Dollarkurs (i kr) 5,8 7,8 8,3 8,3
Ecu-index* 101,7 123,0 123,0 117,5
Tysk ränta 5-års statsobl. 7,8 6,0 5,0 5,0
Svensk ränta 5-års statsobl. 10,4 7,9 6,5 6,25
Svensk ränta 6-månaders
statsskuldväxlar 12,6 8,1 6,0 5,5
____________________________________________________________________
* ECU-index antas vara 126 den 31 december 1993, 120 den 31
december 1994 samt 115 den 31 december 1995.
I den preliminära nationalbudgeten betonas att i de förutsättningar som
ligger till grund för prognosen över den svenska ekonomin antas att en viss
appreciering av kronan sker under åren 1994 och 1995. Detta motiveras av att
kronan, sett från realekonomiska utgångspunkter, i nuläget måste betraktas som
undervärderad. Vidare förutsätts en viss nedgång i den europeiska räntenivån,
framför allt för de korta räntorna. De svenska räntorna antas kunna följa med i
denna utveckling. Således grundas prognosen för ekonomins utveckling på
antagandet att de svenska räntorna faller något.
Här angivna prognosförutsättningar bygger på Finansdepartementets,
Konjunkturinstitutets och OECD:s bedömning av det internationella ekonomiska
läget i slutet av förra året. Tisdagen den 8 februari lade den japanska
regeringen fram ett stimulanspaket motsvarande 15 200 miljarder yen.
Stimulansåtgärder av denna omfattning har aldrig tidigare presenterats av en
japansk regering. Samtidigt med dessa åtgärder har handelskonflikten mellan
Förenta staterna och Japan trappats upp. Konflikten kan leda till
handelsrestriktioner. I dagsläget är det svårt att göra en bedömning av hur
dessa händelser kommer att påverka utvecklingen av världsekonomin.
Utvecklingen i Sverige
Under slutet av år 1992 försämrades det ekonomiska läget ytterligare och i
början av år 1993 föll den totala produktionen kraftigt. Därefter har
emellertid, som framgått av avsnittet om den internationella utvecklingen,
exporten tagit fart vilket fått till följd att industriproduktionen åter börjat
växa.
Den bakomliggande huvudorsaken till den positiva utveckling som beskrivs i
tabell 5 är den konkurrensförstärkning som industrin erhållit genom den extremt
kraftiga deprecieringen av kronan och en förmånlig inhemsk kostnadsutveckling
(jfr tabell 6).
Öppen arbetslöshet
(% av arbetskraften) 5,3 8,2 8,0 7,2
Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder (% av arbetskraften) 3,7 4,7 6,4 7,0*
________________________________________________________________________
* Denna siffra beträffande personer i "arbetsmarknadspolitiska åtgärder"
bygger på ett rent beräkningstekniskt antagande och skall inte
uppfattas som uttryck för någon politisk bedömning.
Hemmamarknadsefterfrågan är alltjämt svag. I år bör dock den privata
konsumtionen åter öka. Detta gäller även för näringslivets investeringar.
Utifrån denna utveckling och en väntad exportökning på nära 11 % gör man i den
preliminära nationalbudgeten den bedömningen att BNP i år växer med 2,4 %.
Denna tillväxt är inte tillräcklig för att åstadkomma en förbättring av
arbetsmarknadsläget. Arbetslösheten kommer emellertid inte fortsätta att öka
utan ligga kvar på samma nivå som år 1993, dvs. ca 8 %.
År 1995 bedöms den privata konsumtionen stiga med 2 % och
bruttoinvesteringarna med 7 %. Tillsammans med en fortsatt god exportkonjunktur
ger detta en tillväxt på nära 3 %. Den öppna arbetslösheten minskar år 1995 och
beräknas då i genomsnitt uppgå till drygt 7 %.
Under förutsättning att de antaganden om utvecklingen av den internationella
ekonomin som angetts i tabell 4 infrias, att exporten växer enligt prognosen
och att saneringsprogrammet för de offentliga finanserna fortgår enligt det
fastlagda tidsschemat blir utvecklingen av den privata konsumtionen och
näringslivets investeringar avgörande för om BNP når den tillväxt som anges i
försörjningsbalansprognosen i tabell 5. I det följande redovisas motiveringarna
till konsumtions- och investeringsprognosen i den preliminära nationalbudgeten.
Den privata konsumtionen
Under 1990-talet har Sverige övergått från en hög till en låg inflationstakt.
De sista åren under 1980-talet och i början av 1990-talet uppgick inflationen i
genomsnitt till ca 8 % för att sedan avta till något mer än 2 % år 1992.
Genom bl.a. fallande fastighetsvärden innebar denna utveckling en drastisk
försämring av hushållens förmögenhetsställning. Samtidigt ökade arbetslösheten
kraftigt och trygghetssystemen började ifrågasättas på grund av ett snabbt
växande budgetunderskott. I flera avseenden kan utvecklingen beskrivas som en
deflationskris, och den ledde till att hushållen minskade sin privata
konsumtion trots att deras sammanlagda disponibla inkomster ökade med 8 % åren
1991 och 1992. Från år 1991 till år 1993 föll den privata konsumtionen med inte
mindre än 6 %. Hushållens reala konsumtion för år 1993 kom därmed att hamna
strax under 1987 års nivå, innebärande att sparkvoten nådde nivåer som inte har
någon motsvarighet på flera decennier tillbaka i tiden. Den kraftiga nedgången
i den privata konsumtionen är en av de främsta orsakerna till minskningen av
BNP under de senaste åren.
År 1993 sjönk hushållens realt disponibla inkomster efter den starka ökningen
under perioden 1990 t.o.m. 1992. De senaste årens uppgång i sparandet fortsatte
dock trots inkomstfallet. Den privata konsumtionen minskade nämligen mer än
inkomsterna. Från år 1989 har sparkvoten stigit med ca 12,5 procentenheter.
Åren 1994 och 1995 beräknas realinkomsterna stiga med ca 1 % per år. Denna
ökning förklaras bl.a. av att den genomsnittliga lönen väntas öka med 3,5 % per
år 1994 och 1995, vilket får anses högt vid nuvarande arbetsmarknadsläge och
med hänsyn till att den underliggande inflationstakten uppgår till ca 2 %.
Skillnaden i utveckling mellan ekonomins olika delar förväntas avspeglas i
lönebildningen. Industrins löner beräknas öka med 1 resp. 1,5 procentenheter
mer än genomsnittet i ekonomin under prognosperioden.
Statistik från tredje kvartalet 1993 gav indikationer på att den privata
konsumtionen kunde ha passerat sin bottennivå. Preliminära uppgifter för fjärde
kvartalet visar emellertid att en sådan slutsats kan vara förhastad. Under
hösten och i början av innevarande år har hushållens nybilsregistreringar dock
ökat kraftigt. Att bilförsäljningen förefaller öka tyder på att hushållen är
något mindre osäkra om sin ekonomiska situation och inte längre är lika benägna
att öka sitt sparande.
Förklaringen till att konsumtionsutvecklingen nu bör vända torde framför allt
ligga i att hushållens finansiella situation är på väg att förbättras. Den
kraftiga ökningen av sparandet har medfört att hushållssektorns skuldkvot har
kommit ned till samma nivå som vid tiden för kreditmarknadens avreglering.
Skuldanpassningen har underlättats av en relativt gynnsam utveckling av
disponibel inkomst för hushållssektorn som helhet. I nationalbudgeten framhålls
att beräkningar av förmögenhetseffekterna av bostadsprisfallet tyder på att
vissa grupper med mycket låga redovisade inkomster har drabbats hårt, sett i
relation till den disponibla inkomsten. Det är möjligt att dessa grupper ännu
inte förmått anpassa sitt sparande till en önskad nivå, varför deras sparande
kan komma att öka fortsättningsvis. Det går sålunda inte att i dag hävda att
hushållens skuldanpassning är avslutad.
En ytterligare förklaring till att konsumtionsefterfrågan nu kan komma att
öka är sannolikt att hushållen inte längre tror att arbetslösheten kommer att
öka i samma takt som tidigare.
Det är emellertid inte troligt att den privata konsumtionen ökar i en takt
som medför ett snabbt fall i sparkvoten. Det finns ett antal skäl till att
konsumtionsökningen blir relativt måttlig under de närmaste åren.
Arbetslösheten väntas i och för sig sluta att öka under prognosperioden, men
den kommer fortfarande att ligga på en hög nivå. Att arbetslösheten kommer att
vara fortsatt hög, särskilt för vissa grupper, motiverar ett högt sparande. Då
de offentliga finanserna beräknas visa stora underskott även åren 1994 och 1995
torde dessutom risken för framtida inkomstbortfall på grund av
budgetförstärkningar uppfattas som betydande.
Utöver de faktorer som bidrar till att hålla tillbaka kreditexpansionen, är
det troligt att hushållen nu med erfarenheten från de senaste årens negativa
ekonomiska utveckling eftersträvar en högre förmögenhetskvot än tidigare,
vilket ytterligare bidrar till att viljan att skuldsätta sig kommer att vara
relativt låg.
I den peliminära nationalbudgeten görs bedömningen att den privata
konsumtionen successivt kommer att öka under prognosperioden. Uppgången sker
dock från en låg nivå och med ett sådant förlopp att sparkvoten stiger även i
år för att sedan gå ned år 1995. Sparkvoten kommer dock att ligga kvar på en
för svenska förhållanden hög nivå (jfr tabell 7). Den privata konsumtionen
väntas öka med 0,7 % år 1994 och 2,0 % år 1995.
Tabell 7. Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och sparande
En kraftig produktionstillväxt, fallande realräntor och en starkt förbättrad
lönsamhet skapar förutsättningar för en investeringsökning i näringslivet under
åren 1994 och 1995. Den fortsatta nedgången i bostadsbyggandet innebär att
bruttoinvesteringarna ökar först under år 1995. I nationalbudgeten framhålls
att tecken på stabilisering av tillgångspriserna, samt en trolig
efterfrågeuppgång då arbetsmarknadsläget upphör att försämras, gör att fallet i
bostadsinvesteringarna dämpas mot slutet av perioden.
De totala bruttoinvesteringarna som andel av BNP -- också frånräknat
bostadsinvesteringarna -- har minskat kraftigt sedan 1989. Den uppgång som ändå
sker under åren fram till 1995 räcker inte till för att investeringskvoten
skall nå upp till den långsiktiga trenden.
Förutsättningarna för en kraftig investeringsuppgång bör förstärkas av att
företagens lönsamhet nu ligger på en historiskt sett mycket hög nivå.
Tillsammans med en nedgång i realräntorna bör detta leda till väsenligt större
investeringar.
I den preliminära nationalbudgeten hävdas vidare att ett antal faktorer
förutom investeringsökningen också talar för att industrin kan klara av
produktionsuppgången utan risk för överhettningstendenser. Produktionsuppgången
beräknas bli stor i vissa kunskapsintensiva sektorer där kapitalintensiteten är
relativt låg. Trång sektor inom dessa branscher skulle kunna vara bristen på
arbetskraft, men i dagsläget bedöms inte den risken vara överhängande. Även
vissa delar av verkstadsindustrin med en förväntad stor produktionsuppgång, som
maskin- och transportmedelsbranscherna, bedöms kunna klara av
produktionsökningen under år 1994 utan överhettningstendenser beroende på ett i
utgångsläget lågt kapacitetsutnyttjande. Flexibiliteten inom industrin kan ha
ökat, vilket i så fall kan leda till ett bättre utnyttjande av maskiner och
anläggningar. Den tredje faktorn, vilken är svår att kvantifiera, är att det
finns outnyttjade industrilokaler som kan tas i bruk när konjunkturen vänder.
Som nämnts faller byggnadsinvesteringarna under år 1994 ytterligare genom den
svaga utvecklingen av bostadsbyggandet. Till en viss del begränsas nedgången i
den totala byggnadsverksamheten av att reparations- och underhållsverksamheten
expanderar. Fallet i ombyggnadsverksamheten leder till att underhållsåtgärderna
ökar. Det trettioprocentiga avdraget för arbetskostnader vid underhållsåtgärder
på bostadsfastigheter och vissa subventioner till underhåll av kommunala
byggnader bör stimulera till ökad reparationsverksamhet under år 1994.
Sammantaget minskar dock byggnadsverksamheten med 10 % år 1994.
Totalt 220,3 -6,5 -9,9 -10,5 -0,1
_________________________________________________________________________
I nationalbudgeten görs bedömningen att under år 1995 vänder
byggnadsinvesteringarna uppåt till följd av att byggandet inom näringslivet
förutses stiga. Expansionen väntas dock bli begränsad på grund av det stora
utbud av kommersiella lokaler som väntas kvarstå också under år 1995.
Inflationsutvecklingen
Sammantaget beräknas konsumentprisindex (KPI) öka med 2,2 % resp. 3 % under
loppet av åren 1994 och 1995. Den underliggande inflationstakten, som visar KPI
korrigerat för effekter av deprecieringen samt ändrade indirekta skatter och
subventioner, begränsas enligt prognosen till 1,1 % och 2,6 % under år 1994
resp. år 1995. I den preliminära nationalbudgeten framhålls att uppgången
mellan åren 1994 och 1995 i den underliggande inflationstakten sannolikt är
överdriven. Den metodik som används för att beräkna prisutvecklingen har
troligen överskattat importprisernas bidrag år 1993 och underskattat detsamma
år 1994. Ett genomsnitt på knappt 2 % per år under åren 1993--1995 ses som en
bättre beskrivning av utvecklingen.
Tabell 10. "Underliggande" inflationstakt
Bidrag i procentenheter
Det finns givetvis risker för en mer ogynnsam prisutveckling än vad som
angivits i tabell 10. Kapitalbrist kan uppstå i delar av industrin. Vidare kan
en fortsatt svag valuta tillsammans med en starkare industrikonjunktur och en
ökning av hemmamarknadsefterfrågan ge ett allt kraftigare genomslag på den
inhemska prisnivån. Denna risksituation uppträder alltid efter en kraftig
depreciering eller, vid fast växelkurs, en kraftig devalvering. Som emellertid
framhållits i det tidigare avsnittet om investeringsutvecklingen är risken för
en överhettning i ekonomin eller delar av ekonomin inte överhängande. Takten i
importprisökningarna har under hösten dämpats. Om förstärkningen av kronan som
påbörjades i januari i år fortsätter bör riskerna för en ökad inflation vara
marginella.
Av följande diagram framgår hur KPI i Sverige har utvecklats i jämförelse med
utvecklingen i OECD-området.
Konsumentpriser
Årlig procentuell förändring
33>
Anm.: OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som
konkurrent till Sverige på världsmarknaden.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet
Jämförelsen med OECD-området skall dock tolkas med stor försiktighet. Stora
skillnader mellan OECD-länderna föreligger alltjämt i hur KPI eller motsvarande
mått är konstruerat. Ett harmoniseringsarbete har påbörjats inom EU och EFTA
för att skapa möjligheter till en bättre jämförbarhet när det gäller
inflationsutvecklingen.
Arbetsmarknadsläget
Av den senaste rapporten om arbetsmarknadsläget (1993-01-20) från Statistiska
centralbyrån (SCB) framgår att försämringen av arbetsmarknaden, som under det
senaste året har varit mycket kraftig, har avtagit under hösten och nu möjligen
kan ha upphört. Fortfarande är dock läget på arbetsmarknaden mycket
otillfredsställande. I december räknades 71,5 % av befolkningen i åldern
16--64 år till arbetskraften och av dessa var 8 % arbetslösa. Motsvarande
siffror för november var 70,9 % resp. 8,4 %. Skillnaderna mellan november och
december är små och ligger inom de statistiska felmarginalerna.
Byggnadsindustrin och verkstadsindustrin är fortfarande de hårdast drabbade
näringsgrenarna.
I december var antalet öppet arbetslösa 339 000 personer, vilket är 77 000
personer fler än ett år tidigare. Arbetslösheten är högre bland männen än bland
kvinnorna. Medan 9,6 % av männen i arbetskraften var arbetslösa i december var
motsvarande andel för kvinnorna 6,2 %. Antalet arbetslösa med en
sammanhängande arbetslöshetstid om minst sex månader, dvs. långtidsarbetslösa,
uppgick i december till 133 000 personer. Det innebär att nästan 40 % av alla
arbetslösa är långtidsarbetslösa.
Senaste uppgifter från Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) (1994-02-03) visar att
antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ökat kraftigt under de
senaste månaderna. I slutet av januari fick ca 245 000 personer del av olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilket motsvarar 5,8 % av arbetskraften. Det
är en ökning med 21 000 sedan december. Sedan slutet av december år 1993 har
antalet arbetslösa minskat med 11 000 personer. Detta hänger emellertid samman
med den nämnda kraftiga ökningen av antalet personer i åtgärder.
Att arbetsmarknadsläget kan komma att förbättras kan utläsas av AMS senaste
uppgifter om antal varsel. Under januari 1994 varslades drygt 4 000 personer
om uppsägning, vilket skall jämföras med 14 000 för ett år sedan. De senaste
månadernas varselsiffror är en signal om att läget på arbetsmarknaden kommer
att förbättras under innevarande år. Varselnivån sjunker inom alla
näringsgrenar. Inom kommuner och landsting minskar varslen bl.a. som en följd
av de överenskommelser om utbildning m.m. som man träffat med
länsarbetsnämnderna.
I nationalbudgeten görs bedömningen att den öppna arbetslösheten innevarande
år kommer att genomsnittligt uppgå till 8 % och år 1995 till 7,2 %.
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Inledning
Den bedömning av den ekonomiska utvecklingen som utskottet redovisat innebär
att den svenska produktionen under år 1994 åter börjar växa. Återhämtningen är
exportledd, vilket är en förutsättning för att tillväxten skall bli uthållig.
Som framhålls i finansplanen har Sverige under de senaste decennierna haft en
för liten industrisektor. Den förda politiken under 1970- och 1980-talen
skapade inte de nödvändiga villkor som måste finnas för att industrisektorn
skulle kunna växa. Detta gäller i synnerhet villkoren för de mindre och
medelstora företagen.
Missgreppen under 1970- och 1980-talen i stabiliseringspolitiken var flera.
Under den första oljekrisen på 1970-talet försökte den dåvarande regeringen att
genom den s.k. överbryggningspolitiken avskärma Sverige från följderna av de
kraftigt stigande oljepriserna. Detta misslyckades och följden blev en
förstärkt kostnadskris. Några allvarliga försök att skapa förutsättningar för
en lönebildningsprocess som var förenlig med låg inflation gjordes aldrig.
Bl.a. denna underlåtenhet ledde till en högre inflation i jämförelse med våra
viktigaste handelspartners och en successiv försämring av näringslivets
konkurrenskraft. Denna utveckling framtvingade devalveringar. När
Socialdemokraterna efter valet 1982 bildade regering var den första åtgärden
att skriva ner kronans värde med 16 %. Avsikten var att devalveringen skulle
vara offensiv, men den nödvändiga eftervården av devalveringen åsidosattes helt
och resultatet av den förda politiken blev katastrofal för ekonomin. Som anförs
i finansplanen gav kombinationen av internationell högkonjunktur och
devalveringarna i början av 1980-talet ett felaktigt intryck av att de
ekonomiska problemen var lösta. Devalveringen och slopandet av kredit- och
valutaregleringen, som ägde rum före skattereformen, skapade en våldsam
överhettning. Resultatet blev att när lågkonjunkturen nådde Sverige föll den
totala produktionen år 1991 med nära 2 % samtidigt som budgetunderskottet och
statsskulden snabbt växte och arbetsmarknadsläget kraftigt försämrades.
Den ekonomiska politiken
Den ekonomiska politik som nu förs syftar till att eliminera obalansen och
skapa en tillräckligt hög, stabil och uthållig tillväxt för att därigenom
åstadkomma nya riktiga jobb och tillförlitliga trygghetssystem.
Den förda politikens inriktning är att den skall leda till en minskning av
den totala arbetslösheten -- inklusive personer i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder -- innebärande åtminstone en halvering vid sekelskiftet. För att
åstadkomma en sådan utveckling krävs en snabb exportledd tillväxt med ökning av
produktion och jobb i näringslivet. Med den förutsatta BNP-ökningen under åren
1994 och 1995 på 2 till 3 % per år har i finansplanen en kalkyl gjorts som
innebär ett tillväxtkrav på ca 4 % per år i genomsnitt för perioden
1996--1999.
Med denna historiskt sett mycket positiva ekonomiska tillväxt på ca 4 % per
år bör en stark sysselsättningsökning kunna uppnås. De krav som förverkligandet
av en sådan positiv utveckling kommer att ställa på den ekonomiska politiken
och på beredvilligheten att acceptera förändringar i det ekonomiska livet är
dock stora. En hög tillväxt i näringslivet och en samtidig minskning av
arbetslösheten är nödvändig om de offentliga finanserna skall komma i balans.
Oppositionspartiernas alternativa riktlinjer för den ekonomiska politiken
I motion Fi208 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) krävs en omedelbar ändring av
inriktningen av politiken för att öka sysselsättningen och minska
arbetslösheten. Redan i år måste arbetslöshetskurvorna vända. Inflationen och
bytesbalansens utveckling utgör i dag inget hinder för en expansiv
finanspolitik. Det är statsfinanserna som i dagsläget utgör en allvarlig
restriktion för den ekonomiska politiken. Enligt motionärerna måste kraftfulla
stimulansåtgärder vidtas. Åtgärderna måste emellertid utformas så att de
uppfyller högt ställda krav på effektivitet, finansiering och tidsbegränsning.
Med en sådan inriktning av politiken bör efterfrågan kunna öka i den inhemska
ekonomin utan att räntorna börjar stiga.
De finanspolitiska åtgärder som föreslås i motion Fi208 (s) är följande.
Investeringarna skall stimuleras genom:
Direktavskrivningar för näringslivets maskininvesteringar under perioden
1994-05-01--1995-07-01. Av investeringarna får 70 % skrivas av.
Stimulansbidrag (20 %) till ROT i lägenheter.
Investeringsstöd på 10 % till nyproduktion av bostäder. Igångsättning före
1995-01-01 krävs.
Ökade satsningar på infrastrukturinvesteringar i vägar och järnvägar.
Investeringsstöd för reparation av skolor och andra kommunala byggnader.
En större ökning av den privata konsumtionen än den som anges i den
preliminära nationalbudgeten skall åstadkommas genom en ökad köpkraft hos
hushållen. De konkreta åtgärderna innebär att årets höjning av inkomstskatten
(slopandet av grundavdraget) återtas och att beslutet att försämra
skatteeffekten av ränteavdragen rivs upp.
De finanspolitiska åtgärderna måste, menar motionärerna, också kompletteras
med en djärvare penningpolitik. Inflationstrycket är för närvarande obefintligt
och det växande överskottet i bytesbalansen skapar, sägs i motionen, utrymme
för en sådan penningpolitik.
Utöver de i motionen föreslagna finans- och penningpolitiska åtgärderna
föreslås i motion Fi208 (s) att ytterligare medel tillförs
arbetsmarknadspolitiken och att vissa näringspolitiska åtgärder vidtas. Inom
det näringspolitiska området föreslås bl.a. att företagens kapitalförsörjning
förbättras genom att utvecklingsfonderna ges större möjligheter att stödja
småföretagen och att AP-fonderna tillåts att utöka sin rätt till
aktieplaceringar.
Innan utskottet tar ställning till den inriktning av den ekonomiska politiken
som föreslås i motion Fi208 (s) vill utskottet på en punkt korrigera en
missuppfattning av finansplanen som förs fram i motionen.
I sin analys av den förda ekonomiska politiken hävdar motionärerna att det "i
mandatperiodens elfte timme" sker en omläggning av den ekonomiska politikens
inriktning. I motionen påstås att enligt finansplanen "skall inte längre
inflationsbekämpningen vara överordnad andra ambitioner och krav. I stället
anger man en ny inriktningsnorm för den ekonomiska politiken: att
arbetslösheten minst skall halveras till slutet av 1990-talet". I samma avsnitt
i motionen heter det: "Nu, då regeringens politik har lett till att
produktionskapacitet slagits ut, och då riskerna för flaskhalsar i vissa
exportorienterade delar av näringslivet ökar, överger regeringen kampen mot
inflationen som övergripande norm för den ekonomiska politiken."
Som utskottet ser det gör motionärerna en felaktig tolkning av finansplanens
målanalys. Det är riktigt, som sägs i motionen, att kampen mot arbetslöshet har
hög prioritet. I finansplanens inledning uttalas att två mål är centrala: nya
riktiga jobb och tillförlitliga trygghetssystem. Utskottet vill kraftigt
understryka att denna målangivelse inte innebär att inflationsmålet övergetts.
I själva verket är en låg inflation en förutsättning för att läget på
arbetsmarknaden skall förbättras. Om inflationsförväntningar åter skulle
tillåtas växa sig starka kommer oundvikligen räntorna att stiga. Effekterna av
en sådan utveckling skulle försvaga förutsättningarna för tillväxt och leda
till ytterligare försämringar av statsfinanserna. Ansträngningarna att få ned
arbetslösheten skulle omöjliggöras.
Utskottets ställningstagande till de förslag till ekonomisk-politiska
åtgärder som föreslås i motion Fi208 (s) är följande.
Enligt de beräkningar som redovisas i motionen skulle produktionstillväxten
med den socialdemokratiska politiken bli 1 procentenhet högre än den tillväxt
för innevarande år som förutses i finansplanen och nära 2 procentenheter över
motsvarande tillväxt år 1995. En viktig förklaring till de högre
tillväxttakterna är att näringslivets investeringar antas ligga inte mindre än
drygt 5 procentenheter över finansplanens bedömning. Det är en anmärkningsvärd
investeringsökning med tanke på att man redan i finansplanen förutser kraftiga
investeringsökningar.
Den bakomliggande orsaken till den i motionen förutsedda
investeringsökningen är de bedömda effekterna av bl.a. förslaget om att
direktavskriva investeringar. Utskottet har i höstas i sitt yttrande till
skatteutskottet (1993/94:FiU4y) utförligt behandlat direktavskrivningars
effekter på den inhemska ekonomin.
I yttrandet framhålls att det bör uppmärksammas att rätten att göra
direktavskrivningarna inte kan avgränsas till de tidigarelagda investeringarna
utan de måste med nödvändighet omfatta hela investeringsstocken. Man kan
nämligen inte särskilja tidigarelagda investeringar från redan planerade. Ett
företag som gör en direktavskrivning får vid investeringstillfället i princip
en skattekredit, som därefter amorteras genom högre skattebetalningar i
framtiden på grund av bortfallande reguljära avskrivningar. Skattebetalningarna
omfördelas alltså över tiden, och likviditetsmässigt uppnår företagen bara en
temporär fördel. För företagen innebär metoden vissa fördelar, i synnerhet om
det rör sig om investeringar i tillgångar med långa avskrivningsperioder. Av
yttrandet framgår vidare att för att få företagen att tidigarelägga sina
investeringar måste staten sålunda först ge dem en skattekredit för de
investeringar som ändå skulle ha kommit till stånd. Dessutom måste staten på
motsvarande sätt stödja nytillskottet av investeringar. Hur stort tillskott som
därigenom uppkommer är svårbedömt. Gjorda beräkningar -- som utgår från att det
reala förräntningskravet på en nyinvestering sjunker vid en partiell
direktavskrivning -- tyder dock på att tillskottet kan väntas bli tämligen
begränsat, och att den tidigarelagda investeringsvolymen inte ens skulle komma
att motsvara skattekrediten. Redan denna osäkerhet om det väntade utbytet av
satsningen talar för att andra vägar bör sökas för att stimulera tillväxten och
få i gång sysselsättningen. Osäkerheten förstärks av att maskininvesteringar
generellt sett har ett mycket stort importinnehåll, och att den föreslagna
satsningen därigenom bara delvis skulle få effekt i Sverige. Därtill kommer att
det i första hand är de vinstrika exportföretagen som kan dra fördel av
förslaget, vilket ytterligare skulle förstärka nuvarande tudelning mellan å ena
sidan utlandsinriktade företag som redan arbetar under gynnsamma betingelser
och å andra sidan företag som arbetar mot en kärv hemmamarknad. En annan och
avgörande invändning mot förslaget är de reaktioner som kan komma mot att
budgetunderskottet och det statliga upplåningsbehovet ökar kraftigt. Detta
kommer att leda till högre räntor, vilket i sin tur kommer att verka dämpande
på efterfrågan och på investeringsaktiviteten.
Utskottets slutsats blir att det är mycket tveksamt huruvida effekten av en
investeringsstimulans genom direktavskrivningar ens är i närheten av den
storleksordning som måste vara en förutsättning för att prognosen i motion
Fi208 (s) skall infrias.
Det i motionen föreslagna stödet till byggsektorn -- dvs. stöd till
nyproduktion av bostäder, ROT-åtgärder och infrastruktursatsningar -- antas
också ge betydande effekter. De ofta förekommande igångsättningsproblemen leder
utskottet till slutsatsen att de betydande investeringsökningar i den
offentliga sektorn som redan under år 1994 antas bli följden av de föreslagna
åtgärderna också saknar realism. Utskottet vill i detta sammanhang understryka
att den nödvändiga ökning av investeringarna som nu måste komma till stånd inte
främst bör avse den offentliga sektorn och byggverksamheten. Som framgått av
vad utskottet tidigare framhållit är det i stället industrisektorn som måste
ges utrymme att växa.
Genom slopandet av grundavdraget skall, enligt den socialdemokratiska
motionen, konsumtionsefterfrågan år 1994 öka med 1,2 %. Detta är
0,5 procentenheter mer än vad som anges i finansplanen. Denna prognos
förutsätter emellertid att hushållens sparkvot minskar redan under år 1994. Som
utskottet redovisat i avsnittet om den ekonomiska utvecklingen i Sverige är en
sådan utveckling mindre sannolik.
De föreslagna skattelättnaderna för hushållen finansieras bl.a. genom höjda
skatter på företagandet. Utskottet är av samma uppfattning som regeringen att
skattepolitiken måste ha sådan inriktning att incitament skapas som ger
företagen motiv till en successiv utbyggnad av produktionskapaciteten.
Förslagen i motion Fi208 (s) har motsatt effekt. Utskottet återkommer till
dessa frågor i avsnittet om budgetpolitiken.
De föreslagna finanspolitiska, näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna vill motionärerna stötta med en "djärvare penningpolitik". Avsnittet
i den socialdemokratiska partimotionen om utformningen av penningpolitiken är
emellertid synnerligen kortfattat. Det går inte, enligt utskottets mening, att
från framställningen i motionen förstå vad som avses med en "djärvare
penningpolitik". Utskottet utgår ifrån att det inte är motionärernas avsikt att
åter införa en mängd regleringar på kreditmarknaden. Vad som förmodligen avses
är en snabbare sänkning av marginalräntan än vad Riksbanken i dag förordar.
En kraftig sänkning av korta räntan kan skapa osäkerhet om Riksbankens
ambition att hålla nere inflationen. Det kan i sin tur framkalla en försvagning
av kronkursen och förväntningar om stigande långa räntor. Detta skulle direkt
motverka investeringarna. Det är därför viktigt, enligt utskottets mening, att
Riksbanken värnar om sin uppgift att hålla inflationen på en låg nivå. Först
därigenom kan en långsiktigt låg räntenivå erhållas.
I motion Fi208 (s) föreslås att ytterligare 5 miljarder kronor satsas på
arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.
I likhet med motionärerna anser utskottet att situationen på arbetsmarknaden
fortfarande är mycket allvarlig. Det finns emellertid nu tydliga tecken på en
begynnande återhämtning på vissa delar av arbetsmarknaden. Konkurrenskraften
har förbättrats inom industrin. Varslen om uppsägning minskar och antalet
nyanmälda lediga platser inom industrin är på uppåtgående. Emellertid
fortsätter neddragningarna inom andra delar av ekonomin, främst inom
kommunerna. Utskottet vill i detta sammanhang betona att en varaktigt
förbättrad sysselsättning bara kan nås genom god och uthållig tillväxt i en
stabil ekonomi med en flexibel arbetsmarknad och en god regional utveckling.
Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift måste därför vara att bidra till en
flexiblare arbetsmarknad.
Som framgår av finansplanen kommer omfattande arbetsmarknadspolitiska
insatser att bibehållas för att hålla tillbaka arbetslösheten och för att
bevara och förstärka de arbetssökandes anknytning till arbetsmarknaden. Under
budgetåret beräknas i genomsnitt ca 7 % av arbetskraften delta i någon form av
arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Då har antagits att andelen personer i åtgärder
stiger genom att utnyttjandegraden av de arbetsmarknadspolitiska medlen ökar.
När arbetsmarknadsläget förbättras kommer de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
att trappas ner successivt.
Utskottet vill avslutningsvis understryka att om den återhämtning av ekonomin
som nu förutses uteblir -- t.ex. genom en oväntad försämring av konjunkturläget
i vår omvärld -- kan ytterligare arbetsmarknadspolitiska insatser bli
nödvändiga att genomföra.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet motion Fi208
(s) yrkande 1.
I motion Fi201 av Bengt-Ola Ryttar (s) förordas en politik som i huvudsak
är densamma som i motion Fi208 (s). Utöver förslagen i motion Fi208 (s)
föreslår Bengt-Ola Ryttar bl.a. att Riksbanken åter skall bli ett instrument i
den ekonomiska politiken, att kreditmarknaden återigen regleras och att antalet
beredskapsarbeten kraftigt utökas.
Utskottet tolkar motion Fi201 (s) så att motionären kräver ett fullständigt
återupplivande av en traditionell socialdemokratisk politik med betydande
regleringar. Riksbankens självständighet skall begränsas, regleringsekonomin
skall komma tillbaka och den offentliga sektorn skall åter ges möjlighet att
expandera.
Utskottet vill bestämt avstyrka motion Fi201 (s).
I motion Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) framhålls att det är den
stora offentliga sektorn, de jättelika transfereringssystemen och det
skrämmande budgetunderskottet som är Sveriges huvudsakliga problem. Vid sidan
av budgetpolitiken ägnas i motionen ett visst utrymme åt åtgärder inom det
stabiliseringspolitiska området.
För att ge goda förutsättningar för investeringar vill motionärerna bl.a.
införa direkt- eller nuvärdesavskrivning. Ökade insatser inom ROT-sektorn ses
som nödvändiga och även exportkreditgarantierna bör öka.
Stark kritik riktas i motionen mot inriktningen av arbetsmarknadspolitiken.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste granskas kritiskt så att de inte förstör
det fungerande näringslivet och den fungerande arbetsmarknaden. Åtgärdernas
nuvarande enorma omfattning ökar skaderisken. Att sätta sin tillit till dagens
arbetsmarknadspolitik är, sägs det i motionen, att sätta sin tillit till
planekonomi.
I motionen framhålls att det svenska kreditsystemet och bankerna fungerar
illa. Bankerna utsätts inte för konkurrens. Det svenska kreditsystemet beter
sig i stället som ett oligopol, för att inte säga en kartell, som inte ger
krediter på lika villkor. Sålunda erhåller, enligt motionärerna, stora företag
-- även ganska dåliga sådana -- helt andra kreditvillkor och räntor än även
välskötta små och medelstora företag. Skillnader i låneräntor mellan det stora
företaget och det mindre kan uppgå till nära 5 procentenheter. Detta gäller
även om det mindre företaget skulle vara en mycket säkrare låntagare och
innebära ett väsentligt mindre risktagande från bankens sida.
Utskottet konstaterar att den kritik av den förda politiken och förslag till
alternativa åtgärder som framförs i motion Fi210 (nyd) framför allt hänför sig
till det budgetpolitiska området. Utskottet återkommer i avsnittet om
budgetpolitiken till dessa frågor.
Förslaget att tillåta direktavskrivningar av investeringar har tidigare i
betänkandet behandlats utförligt i anslutning till utskottets ställningstagande
till den socialdemokratiska partimotionen.
När det gäller den kritik av arbetsmarknadspolitikens effekter som framförs i
motionen kan utskottet i vissa avseenden dela de synpunkter som förs fram i
motionen. Det är viktigt att arbetsmarknadspolitiken och
socialförsäkringssystemet utformas så att felaktiga incitament inte skapas som
t.ex. leder till att långtidsarbetslösheten ökar och permanentas på en hög
nivå. Det är också mot den bakgrunden som åtgärder vidtagits inom arbetsrätten.
Arbetsmarknadspolitiken får inte heller leda till att den förstör villkoren för
näringslivet och snedvrider konkurrensen.
Utskottet vill emellertid, med anledning av Ny demokratis syn på
arbetsmarknadspolitiken, understryka att de åtgärder som nu vidtas för att
uppnå en mer flexibel arbetsmarknad inte kan tas till intäkt för att i det
nuvarande svåra arbetsmarknadsläget minska de arbetsmarknadspolitiska
insatserna. Utskottet vill på denna punkt hänvisa till vad utskottet tidigare i
betänkandet vid behandlingen av motion Fi208 (s) anfört om
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
I motion Fi210 (nyd) anförs vidare att kreditmarknaden fungerar dåligt och
att Konkurrensverket därför bör göra en utredning om konkurrenssituationen för
att belysa de konkurrensbegränsningar som råder inom banksektorn. Utskottet
vill med anledning härav anföra följande.
Bankernas situation har stabiliserats. Kreditförlusterna är alltjämt
betydande men kulmen på bankkrisen tycks nu ha passerats.
Bankerna har nu lyckats stärka sin kapitalbalans. Som framhålls i
finansplanen är den pågående kapitaliseringen av bankerna en viktig
förutsättning för att kreditgivningen skall fungera på normala affärsmässiga
grunder. I rådande konjunkturläge har kreditmarknaden präglats av en mycket
återhållsam hållning. Till stor del beror detta på den svaga låneefterfrågan.
Hushållens skuldsanering har fortgått och i näringslivet har den svaga inhemska
efterfrågan begränsat låneefterfrågan. De höga marginalerna mellan bankernas
ut- och inlåningsräntor började minska under år 1993, och den tendensen kan
förutses fortsätta och eventuellt påskyndas som en följd av den ökade
konkurrensen. Från konkurrens- och valfrihetssynpunkt är det positivt att
startandet av ett antal nya banker har aviserats under hösten och att utländska
filialer börjat etableras som komplement till utlandsägda dotterbolag. Nya
aktörer är således på väg in på bankmarknaden -- det finns numera inga hinder
för smala, specialiserade banker. I likhet med vad som uttalas i finansplanen
anser utskottet att denna utveckling är välkommen.
Som utskottet ser det åligger det Konkurrensverket att kontinuerligt följa
hur konkurrenssituationen utvecklas inom banksektorn. Något behov av särskild
utredning i enlighet med förslaget i motion Fi210 (nyd) föreligger inte.
Utskottet avstyrker med det anförda Fi210 (nyd) yrkandena 1, 2 och 11.
I motion Fi206 av Gudrun Schyman m.fl. (v) konstateras att generella
efterfrågestimulanser inte längre är möjliga. Däremot förespråkar motionärerna
en omfördelning av konsumtionsutrymmet från hög- till låginkomsttagare. Genom
en sådan skattepolitik bör, menar motionärerna, den effektiva efterfrågan öka
eftersom höginkomsttagarna använder en högre andel av inkomsterna till
sparande.
I motionen identifieras tre krisbranscher. Industrikonjunkturen går nu
visserligen starkt upp, men byggsektorn, sjukvården och utbildningssektorn
släpar efter. Därför krävs ökade satsningar på ROT-program, investeringsstöd
för nyproduktion av bostäder och ökade bidrag till utbildningssektorn. I
stället för den s.k. ALU-verksamheten vill motionärerna förstärka
arbetsmarknadsutbildningen. I motionen upprepar Vänsterpartiet sitt förslag att
införa en kommunakut. Utöver här nämnda förslag föreslås en mängd selektiva
åtgärder bl.a. inom näringspolitiken. En framtidsfond för förnyelse av
produktionen och företagsanknutna löntagarfonder bör inrättas. En särskild fond
bör skapas för försöksverksamhet med sex timmars arbetsdag.
I motion Fi206 (v) krävs också att en alternativ ekonomisk politik måste
arbetas fram med sikte på att Sverige skall stå utanför Europeiska unionen
(EU).
Utskottet ser förslagen i motion Fi206 (v) som typiska exempel på
traditionell vänsterpolitik. Genom olika typer av fonder och andra selektiva
åtgärder skall företagen "förnya" sin verksamhet. De föreslagna åtgärderna
skall bl.a. finansieras genom en ökad skatte- och avgiftsbelastning på
företagen. Det är utskottets bestämda uppfattning att en politik med denna
inriktning är tillväxthämmande.
Utskottet konstaterar att Vänsterpartiet i denna motion liksom tidigare
lägger stor vikt vid fördelningsfrågorna. Utskottet vill emellertid understryka
att det helt överskuggande fördelningsproblemet är den höga arbetslösheten.
Vänsterpartiet vill lösa arbetslösheten genom en förnyad expansion av den
offentliga sektorn. Detta är enligt utskottets uppfattning inte långsiktigt
hållbart. För att en uthållig tillväxt skall komma till stånd måste det privata
näringslivet tillåtas växa.
Som enda riksdagsparti är Vänsterpartiet, oavsett utgången av de pågående
förhandlingarna, emot ett svenskt medlemskap i EU. Som utskottet ser det är det
viktigaste steget för att Sverige skall kunna bemästra den snabbt pågående
internationaliseringens krav att Sverige blir medlem i EU. Sker inte detta blir
det med all sannolikhet svårt att uppnå den tillväxt under resten av 1990-talet
som är nödvändig för att minska arbetslösheten.
Mot bakgrund av vad utskottet här anfört avstyrks motion Fi206 (v) yrkande 1.
Med det anförda tillstyrker utskottet den inriktning av den ekonomiska
politiken som förordas i propositionen.
Framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad
I motion Fi207 av Kristina Persson och Ines Uusmann (s) föreslås att en
parlamentariskt sammansatt framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad
tillsätts.
Det räcker inte, sägs det i motionen, med ökad industriproduktion eller
export. Industrin räknar inte med att behöva nyanställa personal i någon större
omfattning de närmaste åren. Det gäller i än högre grad byggsektorn.
De nya jobben finns där behoven finns. Det behövs många fler som arbetar med
vård, omsorg, utbildning, kultur m.m. Men hur skall jobben finansieras? Hur
skall överföringen mellan den högproduktiva exportindustrin och de
lågproduktiva tjänsterna ordnas? Hur skall utbildning och kompetensutveckling
komma alla till del?
Det finns enligt motionärerna två principiellt sett helt olika vägar att
tillgodose behoven av hushålls- eller individtjänster. Antingen accepterar man
ett samhälle där vissa tjänar så bra att de kan köpa de tjänster som de lågt
avlönade utför. Det betyder fattigdom för och utslagning av många. Eller så
finansierar man angelägna tjänster skattevägen. Det har, framhåller
motionärerna, varit Sveriges väg, hittills. I motionen understryks att en
konjunkturuppgång inte räcker för att lösa problemen, inte heller en ny
regering -- om den för en gammal politik. Det krävs nytänkande -- en långsiktig
politik som på nya sätt förenar ekonomiska behov med sociala.
Bl.a. dessa frågor måste regering och riksdag diskutera och försöka besvara
de närmaste åren. Därför behövs, menar motionärerna, den nämnda parlamentariskt
sammansatta framtidsgruppen.
Utvärderingarna av skattereformen visar, sägs det i motion Fi202 av
Berndt Ekholm m.fl. (s), att de ekonomiska skillnaderna mellan hög- och
låginkomsttagare ökat. Sparkvoten har förändrats från ca --4 % till 8 % av de
disponibla inkomsterna. Höginkomsttagarna svarar också för merparten av det
extremt höga hushållssparande som under nuvarande lågkonjunktur förstärker de
samhällsekonomiska problemen. Hushållen med de lägsta inkomsterna har däremot
tvingats öka sin skuldsättning. Genom lågkonjunkturen och massarbetslösheten
har löneförändringarna varit små för alla grupper. Även av detta skäl har
utjämning mellan hög- och låginkomsttagare efter skattereformen uteblivit.
Skall det svenska samhället även för framtiden präglas av jämförelsevis
mindre ekonomiska skillnader och mindre av sociala konflikter och våld, behövs
enligt motionärerna nya attityder men också nya ekonomisk-politiska medel. Hur
skall lönebildning, utbildningspolitik, skatter, avgifter m.m. omformas för att
motverka världens och det egna samhällets uppdelning i "fattiga och rika" på
det sätt som bl.a. Sveriges biskopar hösten 1993 beskrev i ett brev?
I motionen föreslås att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att
föreslå medel att motverka stora löneskillnader.
I motionerna Fi207 (s) och Fi202 (s) föreslås att en parlamentarisk
framtidsgrupp och en utredning tillsätts för att belysa den förändring i
arbetsmarknads- och lönestrukturen som kommer att äga rum under 1990-talet. Det
som särskilt oroar motionärerna i motion Fi207 (s) är framväxten av en
tjänstesektor där lönerna kommer att ligga väsentligt under ett genomsnitt för
ekonomins övriga sektorer. Utskottet har från Finansdepartementet erfarit att
den kommande långtidsutredningen utförligt kommer att behandla de frågor som
tas upp i här aktuella motioner. Utredningen kommer att vara färdigställd i
slutet av detta år. Det finns mot den bakgrunden inte anledning att nu
tillsätta en utredning för att belysa de frågor som tas upp i motionerna
Fi207 (s) och Fi202 (s). Utskottet avstyrker därför dessa motioner.
Inrättande av en framtidsfond, m.m.
För att utveckla svenskt näringsliv och vårda deprecieringen föreslås i
motionerna Fi206 yrkande 10 och N281 yrkande 7 -- båda av Gudrun
Schyman m.fl. (v) -- att en framtidsfond skall inrättas. Fonden skall ha till
uppgift att bidra till den kraftansträngning som kommer att krävas av svenska
löntagare och svenska företag, dvs. industri-, tjänsteföretag och offentlig
sektor, för att restaurera arbetsmarknaden och göra svenska företag
konkurrenskraftiga i en alltmer konkurrensbenägen omvärld. Framtidsfonden
skall, enligt motionärerna, kunna använda medel ur fonden för att öka
kompetensen, förändra arbetsorganisationen, utveckla tekniken m.m.
Finansieringen skall ske dels genom en höjning av arbetsgivaravgiften med
0,6 % från den 1 juli 1994, dels genom att "vårda" kronans depreciering genom
att ta in de övervinster som väntas i 1995 års bokslut för speciellt
exportföretagen.
I motion Fi204 av Gudrun Schyman m.fl. (v) föreslås att en
parlamentarisk utredning tillsätts som skall föreslå åtgärder för att stärka
den ekonomiska demokratin och ge löntagarna möjligheter till ökat inflytande i
företagen genom följande åtgärder.
Företagsanslutna löntagarfonder bör utredas. De skall användas för att
befrämja de anställdas kunskaper om företagets investeringar, finansiering etc.
En finansieringsmöjlighet är att företagen får skattemässigt fördelaktiga
villkor för att avsätta pengar till "demokratifonder" som styrs av de anställda
i samråd med företagsledning, styrelse och ägare.
AP-fonderna bör ges vidgad placeringsrätt i enlighet med de förslag som
tidigare lagts fram av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i riksdagen. De
anställda i resp. företag ges utökad rätt att företräda AP-fondernas aktier.
Allmännyttans hyresgäster har fr.o.m. juli 1992 förköpsrätt till huset de bor
i. En liknande lag för anställda i företag bör utredas. Om företaget skall byta
huvudägare eller likvideras, skall de anställdas samlade organisationer ges
möjlighet att lägga ett bud som skall prövas av någon myndighet om det är
rimligt.
Med anledning av motionerna vill utskottet anföra följande. I motionerna
Fi204 (v), Fi206 (v) yrkande 10 och N281 (v) yrkande 7 föreslås att två nya
fondkonstruktioner skapas som finansieras genom beskattning av företagen.
Som utskottet ser det försöker Vänsterpartiet med dessa förslag återuppväcka
de nedlagda löntagarfonderna. Utskottet avstyrker dessa motionsyrkanden.
Kommission om samhällsekonomin
I motion Fi209 av John Bouvin (nyd) anförs att riksdagen inte klarar att
föra Sverige ur den svåra ekonomiska och moraliska kris som landet befinner sig
i. Budgetunderskottet överstiger 30 % av den totala budgeten. Det politiska
systemet har överlevt sig själv. Det fungerar i dag utan målsättning, utan
nationell strategi och utan ansvarstagande från de politiker som säger sig leda
landet. Sveriges belägenhet är redan analyserad och belyst på ett förträffligt
sätt genom Lindbeckkommissionens rapport per den 9 mars 1993. Så varför inte,
menar motionären, använda den som grundstommen i en kommande kriskommission. I
motionen föreslås att en kriskommission tillsätts, vars uppgift skall vara att
leda Sverige ur den ekonomiska moraliska kris som vi befinner oss i.
Kriskommissionens uppgift skall bl.a. vara att:
Föreslå mätbara mål för sanering av Sveriges ekonomiska och moraliska
förfall.
Utforma propositioner för att genomföra aktiviteter, föredra propositioner
för regeringen.
Informera riksdagen och riksdagens utskott om konsekvenserna av att
aktiviteter genomförs resp. inte genomförs.
Kommissionen skall bestå av 5--9 ledamöter med omvittnad kompetens, sunt
förnuft och moral, t.ex. dr Curt Nicolin och professor Assar Lindbeck.
Utskottet anser att förslaget i motion Fi209 (nyd) är mer än egendomligt. En
kriskommission bestående av 5--9 ledamöter bör enligt motionären i stort
ersätta den genom riksdagen av Sveriges folk valda regeringen och "leda Sverige
ur den ekonomiska och moraliska kris som vi befinner oss i". Motionen avstyrks.
Ny demokrati föreslår i sin motion Fi210 (nyd) yrkande 7 att de händelser
kartläggs som ledde fram till att regeringens valuta- och räntepolitik
totalhavererade den 19 november 1992. I dessa tider när räfst och rättarting
hålls med diverse banker är det, sägs det i motionen, en självklarhet att
politikerna föregår med gott exempel och granskar sin egen roll.
I motion Fi210 (nyd) yrkande 8 föreslås att med Lindbeckkommissionen som
förebild en kommission tillsätts som koncentrerar sig på hur vi bäst skall
bekämpa arbetslösheten och skapa de nya viktiga jobben.
Med anledning av yrkandena 7 och 8 i motion Fi210 (nyd) vill utskottet
anföra följande.
Få händelser i den ekonomiska politikens historia har analyserats så ingående
som övergivandet av den fasta växelkursen den 19 november 1992. Utskottet ser
det inte som angeläget att nu tillsätta en utredning för att belysa bakgrunden
till detta beslut. Utskottet avstyrker därför yrkande 7 i motion Fi210 (nyd).
Som utskottet tidigare i betänkandet framhållit har regeringen gett högsta
prioritet åt bekämpning av arbetslösheten. I detta arbete har regeringen
möjlighet att utnyttja all den kompetens som finns inom detta område. Det är
inte aktuellt, som föreslås i motionen, att tillsätta någon ny
Lindbeckkommission.
I motion Jo690 av Margareta Winberg m.fl. (s) yrkande 6 framhålls att man
ser positivt på regeringens förslag att se över regelsystem, instruktioner,
författningar m.m. för att bedöma behovet av miljöanpassning. Ambitionsnivån
måste emellertid ligga högre. Konkreta förslag till hur miljöregler skall
inlemmas i de olika verksamheter som bl.a. utförs i statliga verk och kommuner
måste utformas. Motionärerna föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag
att snarast återkomma med en sådan redovisning.
I bilaga 1.4 till finansplanen ges en redogörelse för hur olika styrmedel i
miljöpolitiken utnyttjas för att förbättra miljön. I bilagan redovisas även det
pågående arbetet med att göra styrmedlen mer effektiva och vilka områden som nu
måste prioriteras i miljöarbetet. Av bilagan framgår att skattesystemet kan
utformas så att det bidrar till att uppfylla väsentliga miljömål, samtidigt som
det bidrar till ökad sysselsättning. Ett antal sådana miljörelaterade skatter
finns i dag i Sverige och ger sammanlagda inkomster för staten på ca 40
miljarder kronor per år. Den i bilagan aviserade utredningen skall analysera
möjligheterna att införa ytterligare miljöskatter som samtidigt bidrar till
skattelättnader som kan stimulera bl.a. sysselsättningen.
Enligt utskottets uppfattning är yrkande 6 i motion Jo690 därmed
tillgodosett.
Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska
utvecklingen
I motion Fi205 av Ingvar Svensson och Harry Staaf (kds) hävdas att det
måste finnas en etisk dimension i hanteringen av de ekonomiska frågorna.
Motionärerna diskuterar vilka etiska och institutionella krav som bör ställas
för att uppnå en långsiktigt god ekonomisk utveckling. Motionärerna tar sin
utgångspunkt i teorier som nobelpristagaren Douglass C. North lanserat. Rika
och väl utvecklade ekonomier kännetecknas av arbetsdelning, hög grad av
specialisering samt omfattande handel. När specialiseringen gör
produktionsförmågan alltmer likartad och allt mindre begränsande blir enligt
motionärerna transaktionsförmågan allt viktigare. Transaktionskostnaderna, dvs.
sök- och informationskostnader, förhandlings- och beslutskostnader samt
kontroll- och genomförandekostnader, utgör en mycket stor del i en utvecklad
ekonomi. Förmågan för ett land att hålla transaktionskostnaderna nere blir
därför avgörande för möjligheterna att höja välståndet.
Transaktionskostnadernas storlek bestäms av de s.k. institutionerna. Med
institutioner menas de vanor, normer och regler som utgör spelreglerna i
ekonomin. Institutionerna sätter också ramarna för mänskligt beteende.
Motionärerna anför att i ett samhälle där ekonomin baseras på hederlighet,
personligt ansvarstagande och hänsynstagande blir transaktionskostnaderna låga.
Empiriska erfarenheter visar detta. Även om institutionernas betydelse lyfts
fram i den senaste finansplanen borde deras roll i högre grad prägla det
långsiktiga arbetet för en god ekonomisk utveckling, menar motionärerna.
Regeringens långtidsutredningar, finansplaner och övriga ekonomiska dokument
bör i större utsträckning än i dag beakta etikens och därmed institutionernas
betydelse.
Som motionärerna påpekar har regeringen i finansplanerna uppmärksammat den
etiska dimensionen i hanteringen av de ekonomiska frågorna. I den senaste
finansplanen finns ett särskilt avsnitt om etik och moral som avslutas med
följande: "Samhällets förankring i en god etik är därför av avgörande betydelse
för en väl fungerande ekonomi." Utskottet ser därför inte skäl att genom ett
särskilt tillkännagivande göra regeringen uppmärksam på betydelsen av dessa
frågor. Motion Fi205 (kds) avstyrks därför av utskottet.
Det internationella betalningssystemet
I motion Fi203 av Gudrun Schyman m.fl. (v) uttrycker man oro för att
kortsiktiga och spekulativt inriktade transaktioner på de internationella
finansmarknaderna verkar destabiliserande på dessa marknader. Motionärerna
anser att en internationell skatt inte skulle förhindra valutaflödena men den
skulle verka bromsande och stabiliserande. Sverige borde enligt motionärerna
verka för att IMF-stadgan skärps och preciseras så att det blir lättare att
ingripa mot spekulativa och kortsiktigt inriktade transaktioner. Regeringen bör
enligt motionärerna verka för större stabilitet i det internationella
betalningssystemet.
Motionärerna tycks utgå från att alla transaktioner av kortsiktigt slag är
spekulativa och destabiliserande. Med fria kapitalrörelser följer att
variationerna i flödenas omfång och i tid kan vara mycket stora. Detta är
snarare ett uttryck för att de finansiella marknaderna fungerar. Samtidigt
finns naturligtvis ett behov av att utöva tillsyn av marknaderna och aktörerna.
Det är t.ex. angeläget att aktörerna genom sitt agerande inte utsätter sig
själva eller sina uppdragsgivare för otillbörliga risker. I avsikt att
undanröja sådana för handeln med s.k. derivatinstrument överväger man för
närvarande i internationella sammanhang att skärpa kapitaltäckningskraven.
Utskottet ser mot bakgrund härav inte skäl att vidta några åtgärder med
anledning av motionärernas förslag. Motion Fi203 (v) avstyrks av utskottet.
Budgetpolitiken
Budgetutvecklingen
Den offentliga sektorns finanser har försämrats dramatiskt. Mellan 1990 och
1993 har Sverige gått från ett mindre överskott till ett av västvärldens
största underskott i de offentliga finanserna. Inom OECD-området var det i fjol
endast Grekland som hade ett större underskott än Sverige. Då motsvarade
underskottet i Sverige 13,5 % av BNP, vilket jämfört med situationen tre år
tidigare var en försvagning med 253 miljarder kronor, eller motsvarande 18 %
av BNP.
I en analys som redovisas i den preliminära nationalbudgeten (prop. 100,
bilaga 1.1 s. 87) förklaras fallet i de offentliga finanserna av framför allt
konjunkturnedgången. Drygt 70 % av försämringen, eller ca 180 miljarder
kronor, sammanhänger med den kraftiga nedgången i sysselsättningen, med
ökningen av arbetslösheten och med det statliga stödet till bankerna.
Hushållen har under treårsperioden ökat sitt sparande och samtidigt har
vinstandelen stigit. Detta förklarar ytterligare 30 miljarder kronor av
försvagningen.
Det omfattande och dyra bostadsbyggandet i slutet av 1980-talet ledde till
att utgifterna för räntebidrag ökade kraftigt under 1991 och 1992. Detta har
bidragit till ca 18 miljarder kronor av försvagningen.
Lägre ersättningsnivåer i vissa transfereringssystem har å andra sidan
bidragit till att det offentliga sparandet under de tre åren förstärkts med ca
16 miljarder kronor.
Preliminära beräkningar visar att 1991 års skattereform svarar för ca 15
miljarder kronor av försämringen. Hälften av detta belopp beror på att reformen
i rådande konjunkturläge inte lett till de dynamiska effekter man räknat med.
Återstoden sammanhänger bl.a. med att bolags- och pensionsfondsbeskattningen
samt den särskilda löneskatten gett mindre inkomster än väntat.
Övriga skattesänkningar beräknas ha försvagat de offentliga finanserna med ca
12 miljarder kronor mellan 1990 och 1993. Av stor betydelse är därvid att den
tillfälligt höjda mervärdesskatten och den likaledes tillfälliga
arbetsmiljöavgiften gav ett inkomsttillskott år 1990, vilket bortföll när dessa
skatter avvecklades två år senare.
De växande stora underskotten i statsfinanserna avspeglar sig i en snabbt
stigande statsskuld. På drygt tre år har statsskulden i det närmaste
fördubblats, och vid utgången av 1993 uppgick den till 1 132 miljarder kronor.
Det motsvarar drygt 75 % av BNP. Skulden i sig utgör inte något större hot,
åtminstone inte för stunden. Inom övriga delar av den offentliga sektorn finns
nämligen också betydande tillgångar, framför allt inom AP-fonden. Om även dessa
tillgångar beaktas inskränker sig den offentliga sektorns nettoskuld vid samma
tidpunkt till ca 15,5 % av BNP, vilket är en lägre nivå än i många andra
länder.
Vad som oroar är emellertid den mycket snabba skuldökningen, vilken -- om
inget görs -- leder till att vi inom några få år passerar genomsnittet för
OECD-länderna och därefter närmar oss de nivåer som gäller för mer skuldtyngda
industriländer som Belgien, Italien och Grekland.
Oroande är också att den snabba skuldökningen driver upp utgifterna för
statsskuldräntor, som därigenom successivt kommer att minska utrymmet för andra
angelägna utgifter på statsbudgeten. Utskottet har vid upprepade tillfällen
pekat på detta problem och krävt att åtgärder vidtas. Ett viktigt steg i denna
riktning har också tagits när riksdagen på förslag av regeringen i förra årets
kompletteringsproposition lade fast ett saneringsprogram för de offentliga
finanserna under perioden 1994--1998. Programmet omfattar besparingar och
inkomstförstärkningar på sammanlagt 81 miljarder kronor och väntas leda till
att det konjunkturrensade underskottet i de offentliga finanserna avskaffas mot
periodens slut.
Delar av saneringsprogrammet har genomförts under hösten 1993, däribland
indexeringen av vissa miljö- och punktskatter samt finansieringen av
arbetslöshetsförsäkringen. I budgetpropositionen återkommer regeringen med
förslag om ytterligare besparingar, vilka tillsammans med de tidigare
åtgärderna väntas leda till en långsiktig förstärkning av de offentliga
finanserna på netto ca 14 miljarder kronor.
Det budgetförslag som regeringen redovisar för budgetåret 1994/95 innebär att
den tidigare utvecklingen mot ökande underskott och lånebehov nu bryts. Jämfört
med innevarande budgetår väntas såväl budgetunderskott som upplåningsbehov
minska med ca 50 miljarder kronor. En viktig förklaring till denna förändring
är att konjunkturen nu vänt och att behovet av stödinsatser för bankerna väntas
minska markant.
I efterföljande tabell redovisas budgetutfallet samt lånebehov och statsskuld
för budgetåren 1991/92 och 1992/93 samt regeringens beräkning av motsvarande
värden för de båda efterföljande budgetåren.
33>
Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer utgår från de
ekonomisk-politiska mål som regeringen tidigare lagt fast. Enligt dem skall det
strukturella underskottet i de offentliga finanserna avvecklas och den totala
offentliga finansiella skulden stabiliseras samt på sikt minska, mätt som andel
av BNP.
Under de närmaste åren är det enligt regeringen nödvändigt att vissa
omfattande förändringar kommer till stånd. De bör genomföras i överensstämmelse
med det saneringsprogram som riksdagen antog våren 1993. Detta program innebär
att budgeten under de närmaste fem åren skall förstärkas med 46 miljarder
kronor netto, vilket skall uppnås med hjälp av utgiftsbegränsningar, ökade egna
avgifter och skatteförändringar. Programmet innebär dessutom att den offentliga
konsumtionen skall begränsas så att utgifterna hålls realt oförändrade.
Nya reformer som leder till utgiftsökningar skall alltid kombineras med lika
stora utgiftsminskningar inom lägre prioriterade områden.
Regeringen räknar med att det kommer att ta lång tid innan man återskapat
starka offentliga finanser. Även framöver måste det reguljära budgetarbetet
därför vara inriktat på en hård utgiftsprövning.
I budgetförslaget för 1994/95 lägger regeringen fram förslag som syftar till
att begränsa utgifterna för tandvårdsförsäkringen och för läkemedel med
sammanlagt drygt 1,2 miljarder kronor i helårseffekt. Dessutom har ytterligare
besparingar på 2,1 miljarder kronor gjorts inom samtliga departements
ansvarsområden. Så t.ex. har besparingar gjorts i stödet till folkbildning,
hemspråk och skyddsrumsbyggande liksom i presstödet och RBF-stödet. Ett
produktivitets- och effektivitetskrav har också tagits ut inom den statliga
förvaltningen. Tillsammans med höstens beslut om ändrad finansiering av
arbetslöshetsförsäkringen samt indexering av vissa miljö- och punktskatter ger
detta en besparing vars långsiktiga effekt kan uppskattas till 17 miljarder
kronor.
Samtidigt har regeringen i sitt budgetförslag skapat utrymme för vissa
angelägna reformer som finansieras med budgetförstärkningar som går utöver
saneringsprogrammet. Det gäller t.ex. ett aviserat förslag om vårdnadsbidrag
samt förslag om vidgad biståndsram, innovationsfrämjande insatser,
regionalpolitiskt stöd samt vissa åtgärder på handikappområdet. Sammantaget
leder dessa förslag till ökade utgifter på 3 miljarder kronor, vilket innebär
att den bestående effekten av hittills vidtagna eller föreslagna åtgärder inom
saneringspaketets ram uppgår till netto ca 14 miljarder kronor.
Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Socialdemokraterna förespråkar i motion Fi208 en politik som främjar
tillväxten och då framför allt den investeringsledda tillväxten. De åtgärder
som motionärerna föreslår kommer enligt deras egna bedömningar att leda till
att 90 000 fler personer kommer att ha arbete under nästa år samtidigt som
tillväxten kommer att öka med ytterligare 1,0 och 1,6 procentenheter under
1994 resp. 1995.
För att nå därhän vill motionärerna stimulera investeringarna inom såväl den
privata som den offentliga sektorn.
Industrins investeringar skall främjas genom direktavskrivningar av maskiner
och inventarier. Investeringar som görs under perioden den 1 maj 1994 till den
1 juli 1995 skall sålunda få skrivas av med 70 % av anskaffningskostnaden,
vilket enligt motionärerna väntas ge en investeringseffekt inkl.
tidigareläggningseffekt på ca 9,5 miljarder kronor under 1994 och 1995.
Nyproduktionen av bostäder skall främjas genom ett investeringsbidrag på 10 %,
och dessutom skall bidrag på 20 % lämnas till ombyggnad av 100 000 lägenheter
på två år. Utvecklingsfondernas stöd till småföretag skall ökas, och AP-fonden
skall ges rätt att placera ytterligare 10 miljarder kronor i aktier.
Inom den offentliga sektorn skall renoverings- och ombyggnadsarbeten
stimuleras genom olika ROT-åtgärder. Bl.a. skall kommunerna kunna få bidrag på
40 % av kostnaden för renovering av skolor och 25 % av kostnaden för
investeringar i bullerbekämpning. Stöd skall likaså utgå till upprustning av
äldrebostäder och till handikappanpassning av offentliga lokaler. Vägverkets
anslag för vägunderhåll skall räknas upp med 4,1 miljarder kronor och
ytterligare 0,5 miljarder kronor skall utgå för underhåll av statliga
järnvägar. Vidare skall AXE-systemets slutliga utbyggnad påskyndas och
tidigareläggas tre år genom att Telia AB ges rätt att ta upp ett räntefritt lån
i Riksgäldskontoret för detta ändamål.
Socialdemokraterna vill också höja utbildnings- och kompetensnivån genom att
utöka antalet platser i högskolan, gymnasieskolan, komvux och folkbildningen.
På några års sikt bör ytterligare 100 000 permanenta utbildningsplatser
inrättas. Tillgångarna i Fond 92--94, dvs. kvarvarande löntagarfondsmedel på
7 miljarder kronor, bör enligt Socialdemokraterna användas för att finansiera
olika typer av forskningsinsatser.
De arbetsmarknadspolitiska stödåtgärderna bör byggas ut. Bl.a. bör AMS ges i
uppdrag att förhandla med kommunerna om åtgärder som förhindrar att uppsagd
personal går ut i öppen arbetslöshet.
De socialdemokratiska skatteförslagen berör i huvudsak fyra områden.
Beskattningen av kapitalinkomster skall höjas liksom bolagsbeskattningen. En
särskild värnskatt skall tas ut för inkomsttagare med inkomster över ca
200 000 kr. Det sker genom att statsskatten höjs med 5 procentenheter, och de
inkomster detta ger upphov till används för att finansiera underskottet i
Arbetsmarknadsfonden. Motionärerna betraktar höjningen som temporär, men anser
att den skall kvarstå till dess att fondens inkomster och utgifter är i balans.
Inkomstbeskattningen bör enligt Socialdemokraterna ändras även i ett annat
avseende. Sålunda föreslår motionärerna att kommunalskatten sänks för alla
inkomsttagare genom att grundavdraget återställs till den nivå som gällde fram
till utgången av 1993. Denna förändring skall genomföras retroaktivt med verkan
fr.o.m. inkomståret 1994.
Socialdemokraterna anser att den av riksdagen tidigare beslutade besparingen
i bostadsstödet på 3 miljarder kronor skall skjutas upp till dess att
fastighetsmarknaden har stabiliserats. Motsvarande budgetförstärkning skall
därefter göras på hela beståndet i alla upplåtelseformer.
I motionen redovisas också vissa besparingar som sammantaget väntas minska
utgifterna med 5,9 miljarder kronor. Sålunda avvisar Socialdemokraterna det av
regeringen aviserade förslaget till vårdnadsbidrag. Dessutom skall stödet till
jordbruket minskas liksom försvarsanslaget, som under perioden 1992--1997 bör
hållas realt oförändrat. Motionärerna uppger också att de vill sänka
ersättningsnivån i föräldraförsäkringen, men framlägger inget formellt förslag
i denna fråga.
Finansutskottet vill i anslutning härtill anföra följande. De
socialdemokratiska satsningarna finansieras med skatteökningar och
utgiftsminskningar. Dessutom förutsätts ett mycket väsentligt tillskott till
finansieringen komma från olika dynamiska effekter. Motionärerna utgår från att
deras förslag till åtgärder har så gynnsamma effekter på sysselsättning och
ekonomi att skatteinkomsterna som en följd härav ökar med 7,4 miljarder kronor
redan under budgetåret 1994/95 samtidigt som utgifterna från
Arbetsmarknadsfonden minskar med 8,4 miljarder kronor.
Sammantaget uppgår de dynamiska effekterna till närmare 16 miljarder kronor,
och de utgör därmed den främsta anledningen till att det socialdemokratiska
alternativet framstår som något starkare än regeringens i den sammanställning
som finns intagen i motionen. Utskottet har tidigare ifrågasatt de
tillväxtegenskaper som motionärerna förbinder med sina förslag. Bortser man
från dessa i alla sammanhang ytterst svårbedömbara dynamiska effekter förbyts
det överskott på 5,2 miljarder kronor som motionärerna tillgodoräknar sitt
budgetalternativ i ett underskott på drygt 10 miljarder kronor.
Motionärerna lägger således fram förslag som ökar statsutgifterna och minskar
statsinkomsterna med netto 10 miljarder kronor. Genom de s.k. dynamiska
effekterna inte bara täcks detta underskott utan det uppkommer också ett
överskott. Utskottet frågar sig varför motionärerna nöjer sig med att förbättra
budgetunderskottet med endast 5,2 miljarder om man genom ytterligare
utgiftsökningar och skattesänkningar kan åstadkomma ännu större förbättringar i
statsbudgeten?
Än mer ihåligt framstår budgetförslaget om man också beaktar att 1,5
miljarder kronor av det inkomsttillskott som därefter kvarstår har formen av en
engångsförstärkning från en föreslagen försäljning av statens andel i
riskkapitalbolagen Atle och Bure. Motionärerna tillgodoräknar sig inkomsterna
från denna utförsäljning, men belastar inte sitt alternativ med effekten av att
man samtidigt motsätter sig all annan försäljning av statliga bolag, inkl.
regeringens planer på försäljning av AssiDomän.
Flera av motionärernas förslag är dessutom inriktade på kommunal eller
statlig verksamhet och förutsätter, för att över huvud taget komma till stånd,
ytterligare offentliga insatser som i än högre grad bidrar till att driva upp
den offentliga sektorns upplåning. Bl.a. gäller detta de föreslagna
ROT-insatserna i kommunerna samt förslaget om en snabbare utbyggnad av
AXE-systemet. Det ökade upplåningsbehov som härigenom uppkommer har
motionärerna inte heller beaktat i sin kalkyl.
Liksom motionärerna anser utskottet att tillväxtkraften måste återskapas i
svensk ekonomi. Nya arbetstillfällen, minskad arbetslöshet, sanering av
statsfinanserna samt bibehållen och utvecklad välfärd kan bara åstadkommas med
en förbättrad tillväxt. Skall tillväxtkraften i svensk ekonomi kunna återskapas
är det emellertid nödvändigt att produktionen ges möjlighet att verka på
villkor som främjar en bestående utveckling. Socialdemokraternas förslag till
ändrad företags- och kapitalinkomstbeskattning motverkar en sådan utveckling
och skulle också innebära att den nödvändiga reformering av företagens
riskkapitalförsörjning som kom till stånd hösten 1993 revs upp. Dessutom är
deras förslag till investeringsprogram i betydande utsträckning inriktat på
bostäder, byggnader och vägunderhåll, dvs. på åtgärder som i sig är mycket
angelägna men som samtidigt i endast begränsad utsträckning grundlägger en
varaktig utveckling.
Av de åtgärder som förordas av motionärerna är det endast förslaget om
direktavskrivning av investeringar som mer påtagligt tar sikte på att bygga upp
produktionsapparaten i landet. Som utskottet nyss berört och även mer utförligt
kommenterat i ett yttrande till skatteutskottet (1993/94:FiU4y) är även denna
metod mindre lämplig för att främja tillväxten. Den innebär ju att företagen
erhåller en mycket betydande skattekredit inte bara för tidigarelagda
investeringar utan även för de investeringar som under alla omständigheter
skulle ha kommit till stånd. Därigenom blir skattebortfallet -- om än temporärt
-- mycket betydande och kan med den av Socialdemokraterna förespråkade modellen
väntas leda till att statens inkomster minskar med grovt räknat 7--9 miljarder
kronor under första året för enbart de redan planerade investeringarna.
Motionärerna har sålunda även i detta avseende kraftigt underskattat
budgeteffekten av sina förslag.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom
Socialdemokraternas förslag till budgetpolitiska riktlinjer. Utskottet
avstyrker således motion Fi208 (s) yrkande 2.
Ny demokrati begär i motion Fi210 att regeringen skall återkomma i
kompletteringspropositionen med förslag till besparingar på ytterligare 30
miljarder kronor (yrkande 6). Motionärerna föreslår dessutom att nuvarande
system med indexerade statliga utgifter skall avskaffas liksom den helt nyligen
införda indexeringen av vissa punktskatter (yrkande 10). Basbeloppet som styr
många av de statliga utgifterna bör enligt deras mening inte bindas för ett
helt år. I avvaktan på att nya regler tillkommer, vilket motionärerna ser som
ofrånkomligt, föreslår de att basbeloppet fastställs för ett kvartal i sänder.
Dessutom bör justeringar av basbeloppet grundas på såväl bruttonationalinkomst
som inflation (yrkande 9).
I motionen framförs inte något formellt yrkande om alternativa
budgetpolitiska riktlinjer. Motionärerna redovisar emellertid översiktligt sin
syn på budgetpolitiken och framhåller i det sammanhanget bl.a. att balansen i
statsfinanserna måste återställas inom en konjunkturcykel. Det är därför
angeläget att nu fatta så många beslut som möjligt, så att de hinner få
genomslag innan det är för sent. Regeringens saneringsprogram på 81 miljarder
kronor på fem år betraktar Ny demokrati som otillräckligt. Besparingen räcker
inte och programmet är felkomponerat eftersom ca en tredjedel av
förstärkningarna utgörs av skattehöjningar som försvagar tillväxten. Enligt
motionärerna bör därför samtliga offentliga utgifter omprövas utom de som är
nödvändiga för landets fortbestånd. Dit räknar motionärerna försvar, polis och
rättsväsende. I överensstämmelse med detta synsätt presenterar Ny demokrati för
egen del ett besparingsprogram som uppges leda till utgiftsminskningar på 57
miljarder kronor, varav 38 miljarder kronor sägs falla ut redan under nästa
budgetår.
Detta besparingsprogram innebär att regeringens förslag till medelsanvisning
på anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder beskärs med drygt en tredjedel,
eller med 10 miljarder kronor. Utvecklingsbiståndet föreslås bli halverat,
eller minskat med netto 6,2 miljarder kronor. Stödet till barnfamiljer skall
reduceras med 4,6 miljarder kronor dels genom att barnbidragen behovsprövas och
alla former av flerbarnstillägg avskaffas, dels genom att ersättningsnivån i
föräldraförsäkringen sänks till 80 % samtidigt som antalet stödmånader
begränsas från 12 till 9. Vidare skall flyktingmottagningen begränsas och
anslagen inom detta område som en följd härav minskas med 2,4 miljarder kronor.
Hemspråksundervisningen skall avvecklas helt, vilket innebär att ytterligare
1,0 miljarder kronor kan sparas. Konjunkturen har nu vänt och Ny demokrati
anser därför att regeringens förslag till infrastrukturinvesteringar är alltför
långtgående. Den föreslagna medelstilldelningen till sådana investeringar bör
därför begränsas med 2 miljarder kronor.
I motionen diskuteras också olika förslag till skattesänkningar, men av dessa
är det endast ett förslag som Ny demokrati formellt lägger fram. Det gäller
byggmomsen som Ny demokrati vill sänka till 12 %.
Finansutskottet får med anledning härav anföra följande. I likhet med Ny
demokrati anser utskottet att finanspolitiken måste vara stram och att
ytterligare utgiftsnedskärningar med nödvändighet måste komma till stånd.
Samtidigt är det viktigt att en viss stabilitet kan upprätthållas. Skall
kraftiga störningar i ekonomin kunna undvikas är det därför nödvändigt att
besparingsarbetet bedrivs systematiskt och med en långsiktig inriktning. Mycket
drastiska utgiftsnedskärningar inom ett område kan annars lätt leda till att
kostnaderna vältras över på andra utgiftsområden.
Riksdagen ställde sig våren 1993 bakom regeringens förslag till
saneringsprogram för de offentliga finanserna. Detta program utgör basen för
besparingsarbetet under de närmaste åren, och delar av programmet har redan
förverkligats. Om den ekonomiska utvecklingen snabbt skulle förbättras bör man
enligt utskottets mening kunna påskynda genomförandet av detta program. Man bör
i ett sådant läge också kunna genomföra mer långtgående besparingar.
Situationen är emellertid ännu inte sådan, och trots obalanserna i
statsfinanserna finns det som utskottet ser det inte heller av andra skäl
anledning att inför det kommande budgetåret vidta så drastiska och närmast
panikartade utgiftsnedskärningar som motionärerna förordar. Riksdagen bör
således inte avkräva regeringen något besparingsprogram på 30 miljarder kronor
i kompletteringspropositionen.
Vad beträffar frågan om indexeringen av statliga utgifter och skatter prövade
utskottet ett snarlikt yrkande från samma motionärer så sent som i slutet av
förra året. Utskottet fann då ingen anledning att biträda motionärernas förslag
och anser inte att de skäl som nu redovisas motiverar att detta
ställningstagande omprövas. Utskottet kan inte heller biträda motionärernas
förslag om ändrade principer för att fastställa basbeloppet. Även detta yrkande
avstyrkte riksdagen så sent som i december 1993 (FiU1).
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi210 (nyd) yrkandena 6, 9 och
10.
Vänsterpartiet redovisar i motion Fi206 ett budgetalternativ som
syftar till en radikal omfördelning av inkomster. Det sker genom att höjda
skatter och avgifter kombineras med förbättrade sociala förmåner.
Vänsterpartiet föreslår sålunda att beskattningen av inkomsttagare med
inkomster överstigande 200 000 kr skärps. Vid inkomster över denna nivå skall
grundavdraget vid den kommunala beskattningen slopas samtidigt som uttaget av
statlig skatt skärps, framför allt för dem med inkomster överstigande 300 000
kr. Vidare skall underskottsavdragen begränsas, bl.a. genom att avdragsrätten
för skuldräntor stegvis avvecklas. I ett första steg skall endast
räntekostnader upp till 110 000 kr få dras av. Dessutom skall beskattningen av
kapitalinkomster återställas till de nivåer som gällde fram till utgången av
1993. Detsamma gäller för bolagsbeskattningen. Motionärerna vill även
återinföra fastighetsskatten på kommersiella lokaler och på sikt utvidga denna
skatt till att omfatta också industrifastigheter. Den progressiva
förmögenhetsskatten skall återinföras, och stämpelskatten höjas med 1/4
procentenhet. Enligt motionärerna bör industrins energibeskattning skärpas med
ca 3 miljarder kronor och arbetsgivaravgifterna generellt höjas med 1,3
procentenheter. Det senare förslaget väntas tillföra statskassan drygt
8 miljarder kronor.
Med höjda arbetsgivaravgifter blir det enligt motionärerna möjligt att
återställa ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen till 90 % av
inkomsten. De vill också återinföra den tidigare tillämpade och för
arbetstagarna förmånligare definitionen på arbetsskada. Dessutom skall
pensionstillskottet ökas i två steg till 65 % av basbeloppet. Ersättningsnivån
för långtidssjuka skall generellt höjas från 70 till 80 % samtidigt som
utgående förmåner inom föräldraförsäkringen inte får försämras.
Föräldraförsäkringen skall tvärtom prioriteras vid framtida satsningar inom
familjepolitiken, framhåller motionärerna som följaktligen avvisar tanken på
ett vårdnadsbidrag.
Även inom andra områden lägger Vänsterpartiet fram förslag till
utgiftsökningar. Den biståndspolitiska ramen skall utökas med 0,9 miljarder
kronor. En kraftig satsning görs på järnvägstrafik samtidigt som väganslagen
begränsas lika mycket. En särskild kommunakut skall inrättas med uppgift att ge
subventionerade krediter till vissa kommuner. Motionärerna vill också riva upp
riksdagens tidigare beslut om att minska bostadssubventionerna med 3 miljarder
kronor under åren 1994--1996. Byggnadsarbeten skall främjas med
investeringsstöd till nyproduktion av bostäder och olika typer av ROT-åtgärder.
Utbildningsinsatserna skall förstärkas, framför allt inom högskolan där 10 000
nya utbildningsplatser och 1 000 doktorandtjänster skall inrättas. Betydande
extra resurser skall tillföras arbetsmarknadsutbildning, utbildningsbidrag,
beredskapsarbeten, ungdomsprojekt och AMS. Dessutom skall utslagningen inom
kommunsektorn förhindras. En framtidsfond skall inrättas för förnyelse och
kompetensutveckling och en annan fond med 1,0 miljarder kronor i grundkapital
skall bildas för att främja försöksverksamhet med kortare arbetsdag.
Motionärerna anser slutligen också att ökat stöd skall lämnas till utbyggnaden
av biobränsleanläggningar, vindkraftverk och mindre vattenkraftverk.
De utgiftsbegränsningar som Vänsterpartiet vill få till stånd avser --
förutom tidigare nämnda väganslag -- bl.a. försvarsanslaget, som skall minskas
med 3,7 miljarder kronor, samt sjukförsäkringen, där taket för den
ersättningsberättigade inkomsten skall sänkas från 7,5 till 6,5 basbelopp.
Flyktingverksamheten skall rationaliseras, bl.a. genom att ansvaret för
förläggningsverksamheten förs över på kommunerna, och motionärerna räknar med
att härigenom kunna spara 0,25 miljarder kronor. En lika stor besparing skall
göras på länsstyrelsernas och Socialstyrelsens anslag.
De förslag till utgiftsökningar som motionärerna lägger fram finansieras
enligt motionärernas egna bedömningar av de samtidigt föreslagna besparingarna
samt av skatte- och avgiftshöjningarna. Vänsterpartiet betraktar därmed sitt
budgetalternativ som saldomässigt neutralt.
Finansutskottet vill i anslutning härtill framhålla följande.
Motionärernas förslag innebär att skatte- och avgiftstrycket höjs kraftigt
samtidigt som automatiken inom vissa transfereringssystem ytterligare
förstärks. Vad motionärerna förordar är en återgång till de förhållanden som
utgör upprinnelsen till de problem vi i dag befinner oss i. Förslaget om skärpt
inkomstskatt skulle enligt utskottets mening helt rasera grundvalen för
skattereformen. Många av motionärernas förslag till nya utgiftsåtaganden skulle
dessutom direkt motverka resultatet av de ansträngningar som under senare år
gjorts för att komma till rätta med obalanserna i statsfinanserna. Att t.ex.
höja ersättningsnivån i arbetslöshetsersättningen, när Arbetsmarknadsfonden
enbart under innevarande budgetår väntas ge ett underskott på 37 miljarder
kronor, framstår som anmärkningsvärt. Att dessutom finansiera en sådan åtgärd
med höjda arbetsgivaravgifter bidrar knappast heller till att främja
tillkomsten av nya arbeten utan skulle tvärtom innebära en ytterligare
belastning på Arbetsmarknadsfonden.
Utskottet tar bestämt avstånd från en politik med en sådan inriktning. Med
det anförda avstyrker utskottet motion Fi206 (v) yrkandena 2 och 3.
Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Utskottet sammanfattar sin syn på budgetpolitiken på följande sätt.
Sverige har passerat konjunktursvackan, och ekonomin håller nu sakta på att
återhämta sig. Även budgetmässigt ter sig situationen mer gynnsam än för bara
ett år sedan. Mycket talar för att utvecklingen mot växande budgetunderskott
och ökat upplåningsbehov nu definitivt har brutits och att vi kan skönja en
balanserad återhämtning av statsfinanserna.
Alltjämt är emellertid budgetunderskottet mycket stort, och så länge
underskottet kvarstår stiger kostnaderna för skuldräntorna. Varje år med
underskott av nuvarande omfattning leder till att statsskuldräntorna mätt som
andel av BNP ökar med drygt 1 % per år. Ränteutgifterna utgör en del av
det strukturella underskottet, dvs. det underskott som kvarstår även om
konjunkturen skulle förbättras, och enbart för att undvika att detta underskott
ökar måste man alltså varje år strama åt finanspolitiken med motsvarande minst
1 % av BNP. Trots en sådan åtstramning uppnås ingen annan förbättring än att
man blir stående på samma nivå som tidigare.
Riksdagen har på förslag av regeringen lagt fast ett saneringsprogram för de
offentliga finanserna. Det syftar till att eliminera det strukturella
underskottet över en femårsperiod. Styrkan i detta program ligger i att
besparingsarbetet har en långsiktig inriktning och bedrivs enligt en i förväg
uppgjord plan. Det ger stadga och kontinuitet åt processen, vilket utskottet
ser som nödvändigt för att man skall kunna nå framgång i arbetet med att sanera
statsfinanserna. Programmet utgör också en god grund för det fortsatta
besparingsarbetet som måste drivas vidare med full kraft. Inte minst viktigt är
därvid att komma till rätta med den snabbt ökande statsskulden.
I sitt budgetförslag återkommer regeringen med ytterligare besparingsförslag
som utgår från detta program. Av en samlad förstärkning av de offentliga
finanserna på 81 miljarder kronor under femårsperioden har därmed beslut
fattats eller förslag framlagts om åtgärder motsvarande 14 miljarder kronor.
Effekterna av tidigare års beslut om budgetförstärkningar, som under
mandatperioden omfattat ca 80 miljarder kronor, börjar nu också få genomslag i
budgeten. Till det kommer den mer gynnsamma ekonomiska utvecklingen och ett
kraftigt minskat behov av bankstöd, vilket sammantaget väntas medföra att såväl
underskottet i statsbudgeten som statens upplåningsbehov minskar med 50
miljarder kronor under nästa budgetår.
Vändningen får enligt utskottets mening inte tas till intäkt för att
ytterligare besparingsinsatser är obehövliga. Tvärtom bör man nu när den
ekonomiska situationen lättar överväga att genomföra besparingsprogrammet i
snabbare takt än planerat. Beroende på den fortsatta utvecklingen bör man också
överväga möjligheten att under kommande år genomföra ytterligare besparingar. I
enlighet med regeringens förslag bör man därvid inrikta sig på att dels
undanröja det strukturella underskottet i de offentliga finanserna, dels
stabilisera den totala offentliga finansiella skulden så att den på sikt kan
minska, mätt som andel av BNP.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag till allmänna
riktlinjer för budgetregleringen. Utskottet yrkar således bifall till
yrkande 2 i propositionen.
Överkurser vid emissioner av statsobligationer
I motion Fi606 föreslår Elvy Söderström (s) att riksdagen skall uttala
att största möjliga öppenhet, korrekthet och genomlysning måste vara riktmärke
för material som föreläggs riksdagen. Motionären tar fasta på att man vid
beräkningen av statsskuldräntorna redovisar ränteutgifterna inkl. uppgäld,
vilket enligt vissa bedömare sägs leda till att det samlade upplåningsbehovet
underskattas med 15 miljarder kronor. En sådan ordning är enligt motionären
helt oacceptabel, eftersom den gör det omöjligt för finansutskottet att bereda
och för riksdagen att fatta beslut på ekonomiskt riktiga grunder. Regeringen
måste redovisa de rätta förhållandena för riksdagen och allmänheten hur
obekväma de än är, slår motionären fast.
Finansutskottet får med anledning härav anföra följande.
Riksgäldskontoret har sedan 1989 koncentrerat sin upplåning i
statsobligationer till några få lån. Koncentrationen har bidragit till att den
svenska värdepappersmarknaden har blivit en av de mest likvida i världen. De
lån det här är fråga om kallas benchmarklån och är för närvarande sju till
antalet. Tillsammans utgör de 85 % av Riksgäldskontorets obligationsstock.
På varje benchmarklån görs återkommande emissioner. Första
emissionstillfället för dessa lån varierar från 1985 till 1993, vilket är av
betydelse eftersom varje lån löper med fast kupongränta som avspeglar
ränteläget när lånet första gången emitterades. Om marknadsräntan vid en senare
emission skulle understiga kupongräntan erhåller Riksgäldskontoret en överkurs,
dvs. ett pris över obligationens nominella belopp. Överkursen motsvarar en till
nuvärdet framräknad skillnad mellan kupongräntan och marknadsräntan sett över
obligationens löptid. Skulle marknadsräntan å andra sidan överstiga
kupongräntan kommer obligationen att emitteras till en underkurs.
De inkomster som genereras av överkurserna leder till att utgifterna för
statsskuldräntor minskar under emissionsåret men att de blir i motsvarande mån
högre under följande år när den högre kupongräntan betalas ut. Eftersom
statsbudgetens redovisning grundas på utgiftsmässiga principer periodiseras
inte dessa inkomster och utgifter.
Riksgäldskontorets inkomster från överkurserna har under senare år stigit i
takt med att marknadsräntorna fallit. I nedanstående tablå visas hur kontorets
samlade utgifter och inkomster för detta ändamål har utvecklats under de fyra
senaste budgetåren (belopp i miljoner kronor):
Under det senast redovisade budgetåret uppgick nettoöverkursen för enbart
benchmarklånen till 6,2 miljarder kronor. Eftersom marknadsräntorna fortsatt
att falla förutses en betydande ökning av inkomsterna från överkurserna, vilka
enligt Riksgäldskontorets bedömning kan komma att uppgå till netto 14 miljarder
kronor under budgetåret 1993/94.
Medan inkomsterna från överkurser för närvarande bidrar till att begränsa
utgifterna för statsskuldräntor verkar de kursförluster som Riksgäldskontoret
gör på sin utlandsupplåning i motsatt riktning. Kursförlusterna på utlandslånen
väntas sålunda under innevarande budgetår uppgå till 19 miljarder kronor och
neutraliserar därmed helt effekten av överkurserna vid emissioner.
Liksom motionären anser finansutskottet att det är angeläget att riksdagen
erhåller ett korrekt och väl genomlyst underlag för sina ställningstaganden.
Utskottet kan emellertid inte dela den kritik som motionären riktar mot
regeringens redovisning i denna del. Av finansplanen framgår nämligen (s. 80)
att de i budgetförslaget redovisade ränteutgifterna på 85 miljarder kronor
hålls nere till följd av de stora inkomster som Riksgäldskontoret erhåller i
samband med emissioner av statsobligationer. Det framgår också att hänsyn har
tagits till detta i den beräkning av det underliggande budgetsaldot som återges
på s. 86, dvs. det budgetsaldo som framkommer när det redovisade saldot
korrigeras för effekter som är av tillfällig art. I det underliggande
budgetsaldot beaktas också effekterna av eventuella kursförluster.
För innevarande budgetår uppgår det faktiskt redovisade och det underliggande
budgetsaldot till 217,1 resp. 205,5 miljarder kronor. För budgetåret 1994/95
anges motsvarande värden till 172,5 resp. 175,9 miljarder kronor.
Utskottet vill också erinra om att regeringen aviserat att den i
kompletteringspropositionen kommer att redovisa en ny beräkning av
medelsbehovet för statsskuldräntor under budgetåret 1994/95. Utskottet
förutsätter att regeringen då på sedvanligt sätt också kommer att belysa vilka
utgifter och inkomster som påverkar medelsbehovet på anslaget. Eftersom
kursförlusterna på utlandslån och överkursvinsterna vid emissioner för
närvarande är mycket betydande utgår utskottet från att dessa förhållanden
därvid kommer att beröras närmare.
Utskottet finner med hänsyn härtill inte anledning att föreslå någon särskild
åtgärd i denna fråga. Motion Fi606 (s) bör därför avslås av riksdagen.
En bofond för finansiering av räntebidragen
Agne Hansson (c) föreslår i motion Fi602 att regeringen närmare bör
utreda förutsättningarna för en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och
kapitalbudget för att utöka det politiska handlingsutrymmet att kunna avreglera
på bostadspolitikens område. Enligt motionären skulle en uppdelning av
statsbudgeten i en drift- och kapitalbudget öppna möjligheten att öronmärka
fastighetsskatter för räntesubventioner. Därmed skulle som motionären ser det
ett rimligt krav kunna uppfyllas, nämligen att bostadssektorn i stort sett
skulle bära sina kostnader.
Som utskottet tolkar motionen är det inte i första hand en uppdelning av
statsbudgeten i en drift- och kapitalbudget som skulle kunna tillgodose
motionärens önskemål utan fastmer en specialdestinering av fastighetsskatter
till utgifter för bostadssubventioner. Principen med att specialdestinera
inkomster för vissa utgifter har utskottet tidigare ställt sig avvisande till.
En sådan ordning förhindrar en prioritering på rationella grunder mellan olika
typer av utgifter. Utgifter för räntebidrag kan förvisso ställas i relation
till fastighetsskatten men måste även vägas mot andra typer av utgifter som
t.ex. bostadsbidrag. Med det anförda avstyrks motion Fi602 (c).
Särskilda frågor
Statliga kreditgarantier
I finansplanen redovisas liksom tidigare år verksamheten med statliga
garantier m.m. under det senaste budgetåret. Redovisningen är en uppdatering av
tidigare redovisningar. Framställningen är statisk så till vida att
presentationen görs för ett år i taget. Sett i ett tidsperspektiv är emellertid
utvecklingen dramatisk som framgår av nedanstående tablå.
Garantisystemets nettokostnader
Den kraftiga ökningen av kreditförlusterna borde föranleda mer utförliga
analyser samt kommentarer och ett ställningstagande från regeringens sida till
hur utvecklingen skall mötas.
Styrning av statlig verksamhet och RRV:s redovisning av det
ekonomiadministrativa läget och revisionens resultat 1993
I finansplanen redovisar regeringen sin strategi för att förbättra
effektiviteten i den statliga verksamheten. Det handlar bl.a. om en mer
förutsättningslös prövning av statliga åtaganden, en ökad stramhet i
budgetprocessen, en förbättrad ägarstyrning och en utökad revision.
På grundval av Riksrevisionsverkets (RRV) rapport till regeringen om den
årliga revisionen 1993 av statsförvaltningen lämnas en i förhållande till
tidigare år mer utförlig information till riksdagen. Av RRV:s sammanfattande
bedömning framgår bl.a. att kvaliteten på årsbokslut och årsredovisningar har
förbättrats. Samtidigt har emellertid antalet revisionsberättelser med
invändningar ökat. RRV konstaterar också en avtagande respekt för
statsmakternas beslut. Det gäller t.ex. en ökning av antalet överskridanden av
anslag, bildandet av stiftelser utan godkännande av regeringen och minskad
följsamhet mot angivna tidpunkter för myndigheternas återrapportering. Ett
antal myndigheter har t.ex. inkommit för sent med sina årsredovisningar.
RRV redovisar i sin rapport till regeringen också hittillsvarande
erfarenheter av de nya styrformerna för statlig verksamhet. Särskilda
uppföljningar har gjorts av regleringsbrev, fördjupade anslagsframställningar
och årsredovisningar. Mål- och resultatstyrningen av myndigheterna har enligt
RRV utvecklats positivt. Förutom när det gäller årsredovisningarna har även
kvaliteten på de s.k. fördjupade anslagsframställningarna ökat.
Målformuleringarna i regleringsbreven har förbättrats men bör i ökad grad
uttryckas i mätbara termer. Årsredovisningarna behöver ytterligare utvecklas på
många punkter, t.ex. när det gäller resultatanalysen. Studier av de statliga
insatsernas effekter saknas således nästan helt i myndigheternas
resultatredovisning.
Regeringen anmäler att den avser att vidta erforderliga åtgärder med
anledning av de iakttagelser och förslag som RRV redovisat i sin rapport.
Beträffande det fortsatta arbetet med resultatstyrning framhåller regeringen
bl.a. det angelägna i att redovisningen av effekter utvecklas samt behovet av
utbildningsinsatser. Regeringen avser att återkomma i
kompletteringspropositionen med en närmare redovisning av utvecklingsarbetet.
Regeringens redogörelse i finansplanen med anledning av RRV:s årliga rapport
tas upp i motion Fi405 av Daniel Tarschys (fp). Enligt motionären är det
viktigt att stärka riksdagens kontrollmakt. Det ankommer på alla utskott, vart
och ett inom sitt område, att granska regeringens verksamhet. En vidgad
inriktning i utskottsarbetet på uppföljning och utvärdering av fattade
riksdagsbeslut har också nyligen förordats av Riksdagsutredningen.
Motionären understryker att det i detta perspektiv finns skäl att överväga
hur resultatinformation om statsförvaltningens arbete skall hanteras. RRV borde
enligt motionären instrueras att delge riksdagen resultatet av sina
undersökningar. I anslutning till förvaltningsrevisionella projekt kan det
också enligt motionen vara lämpligt att systematiskt inbjuda RRV och berörda
verk till presentationer av avgivna rapporter och svaromål.
Med hänsyn till de iakttagelser som gjorts inom ramen för
redovisningsrevisionen bör även någon form av informationsrutin för denna typ
av information övervägas, anför motionären. Vad gäller huvuddragen i RRV:s
årliga rapport borde finansutskottet vara det lämpliga organet för en fördjupad
granskning. I motionen krävs därför att riksdagen hos regeringen begär en
skrivelse med anledning av 1994 års rapport från Riksrevisionsverket.
Finansutskottet vill för egen del anföra följande.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att de nya styrformerna för den
statliga verksamheten i många väsentliga hänseenden utvecklas positivt. Det är
också bra att riksdagen även fortsättningsvis får en successiv avrapportering
om utvecklingsarbetet.
Utskottet är givetvis medvetet om att det här handlar om en långsiktig och
djupgående förändring som berör hela statsförvaltningen. Utskottet ser dock
allvarligt på att studier och analyser av de statliga insatsernas effekter på
samhällsnivå i stort sett saknas, trots att skärpta krav nu ställs på
myndigheternas resultatredovisning. Utskottet vill därför särskilt stryka under
vad som sägs i finansplanen om behovet av en ytterligare utveckling av
myndigheternas redovisning av effekter. Inte minst för riksdagen och dess
utskott är detta av stor betydelse.
Som utskottet redan anförde i sitt motsvarande betänkande föregående år
(1992/93:FiU10) skall riksdagen i en mål- och resultatstyrd verksamhet ange den
övergripande inriktningen av verksamheten, formulera de resultat som förväntas
samt bevilja erforderliga medel. När det gäller myndigheternas
förvaltningskostnader sker medelstilldelningen som en följd av det nya
styrsystemet numera genom ramanslag. Även i övrigt har ökade befogenheter och
ökat ansvar lagts på myndigheterna. En omfattande delegering har skett från
statsmaktsnivå till förvaltningsnivå.
Det är enligt utskottet viktigt att markera att mål- och resultatstyrningen
måste fungera i hela styrkedjan. Myndigheternas årsredovisningar och
resultatanalys skall enligt den nya styrmodellen utgöra ett viktigt underlag
för riksdagens beslut inom olika verksamhetsområden, inte minst i samband med
en fördjupad budgetprövning. Dessa redovisningar och analyser är också, precis
som sägs i motion Fi405 (fp), viktiga för utskottens uppföljande och
utvärderande verksamhet. Som huvudman för den statliga verksamheten är
intresset för riksdagens del främst fokuserat på effekter, utfall och
måluppfyllelse och mindre på redovisningar av typ prestationer och
produktivitet.
Utskottet noterar i sammanhanget att all delegering är villkorlig. Om en
betydelsefull länk i styrkedjan inte fungerar på ett tillfredsställande sätt
bör det givetvis kunna bli aktuellt att ompröva vissa av de befogenheter som nu
lagts på myndighetsnivå. Regeringen bör i den redovisning som utlovats till
kompletteringspropositionen ange vilka åtgärder som den avser att vidta för att
förbättra resultatanalysen och därmed bättre tillgodose riksdagens behov av ett
fördjupat beslutsunderlag.
Som framgår av motion Fi405 (fp) är avsikten att utskotten i ökad
utsträckning skall ägna sig åt uppföljning och utvärdering. Det hänger delvis
samman med den ökande användningen av mål- och resultatstyrning. Ett
utvecklingsarbete med denna inriktning pågår för närvarande inom
utskottsorganisationen. Flertalet utskott har redan fattat beslut om konkreta
utvärderingsprojekt och uppföljningsaktiviteter. När det gäller
resultatstyrningen sett ur riksdagens perspektiv kan nämnas att särskilt
intresse finns att studera effekterna av den nya tekniken med ramanslag samt
att aktivare följa upp utformningen av regleringsbreven. Som utskottet ovan
påpekat kan myndigheternas årsredovisningar vara av betydande intresse för
utskotten i deras granskande roll.
Utskottet delar därför helt vad som i motionen anförs om betydelsen av att
utskotten skall kunna tillgodogöra sig resultatet av RRV:s arbete. Inom ramen
för det pågående utvecklingsarbetet har ett närmare samarbete redan inletts
mellan utskotten och RRV. Avsikten är att detta samarbete ytterligare skall
fördjupas. Något behov av ett särskilt uttalande från riksdagen i denna fråga
torde därför inte finnas.
I motionen ställs också krav på att nästa årliga rapport från RRV om
revisionens resultat skall delges riksdagen genom en särskild skrivelse och
förses med en redogörelse från regeringen för vidtagna åtgärder. Utskottet
menar för sin del att det nuvarande systemet med en avrapportering till
riksdagen i budgetpropositionen visat sig fungera väl. Denna form av
avrapportering bör dock kunna utvecklas ytterligare. I likhet med motionären
anser utskottet att regeringen närmare bör redovisa för riksdagen vilka
åtgärder som vidtagits eller planeras för att förbättra de brister som
framkommit i samband med revisionen.
Vad utskottet här anfört om styrning av statlig verksamhet med anledning av
motion Fi405 (fp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Statliga myndigheters internationalisering
I motion L608 av Mats Hellström m.fl. (s) ställs krav på att riksdagen
hos regeringen skall begära en redovisning och utvärdering av hur myndigheterna
följer upp sina åtaganden med anledning av EES-avtalet. Enligt motionärerna
finns det risk för att såväl regionala som nationella myndigheter inte kan leva
upp till de krav som avtalet ställer. Det sägs bl.a. kunna bero på krympande
anslag och att andra angelägna insatser behöver göras.
Utskottet vill inledningsvis erinra om den särskilda parlamentarikerkommitté
-- EES-delegationen -- som inrättats med anledning av EES-avtalet och som
inledde sitt arbete i och med att EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari
1994. Delegationens uppgift är att samråda med regeringen inför beslut om nya
EES-
regler och när det gäller andra frågor som rör EES-samarbetet
(bet. 1992/93:KU37 s. 2).
Inom regeringskansliet har Utrikesdepartementets handelsavdelning ett
samordnande ansvar för att Sveriges åtaganden enligt avtalet fullföljs. Inom
ramen för EES-avtalet har en särskild övervakningmyndighet (ESA) upprättats för
att följa avtalets tillämpning. Det åligger regeringen och berörda
förvaltningsmyndigheter att fortlöpande rapportera till ESA om avtalets
implementering.
Utskottet förutsätter att regeringen och myndigheterna ser till att Sverige
på ett tillfredsställande sätt lever upp till de åtaganden som gjorts i
EES-avtalet. Beträffande frågan om det samråd mellan regering och riksdag som
förutses ske i EES-delegationen utgår utskottet från att samråd inte endast
kommer att ske i anslutning till beslut om nya regler utan i så stor
utsträckning som möjligt även i andra frågor som gäller avtalets fullföljande.
Med det anförda avstyrker utskottet motion L608 (s) yrkande 1.
Lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsmyndigheters investeringar
Fr.o.m. budgetåret 1993/94 har förvaltningsmyndigheter möjlighet att låna i
Riksgäldskontoret (RGK) för sina investeringar i anläggningstillgångar för
förvaltningsändamål. Regeringen bemyndigas att inom en angiven låneram ta upp
lån för dessa ändamål. Riksdagen förordade att regeringen årligen skulle
återkomma till riksdagen med begäran om ett lånebemyndigande. För innevarande
budgetår har regeringen begärt och erhållit en låneram om 4 500 miljoner
kronor.
Två myndighetssektorer undantogs från den lånefinansieringsmodell som
infördes budgetåret 1993/94, nämligen de myndigheter som ombildades till den
nya myndigheten Försvarsmakten samt alla universitet och högskolor inom
Utbildningsdepartementets område. Myndigheterna inom dessa områden föreslås i
finansplanen övergå till denna finansieringsmodell fr.o.m. budgetåret 1994/95.
För universiteten och högskolorna föreslås, till skillnad från övriga
myndigheter, att även redan gjorda investeringar med ett kvarstående värde görs
ränte- och amorteringspliktiga, dvs. deras kapital i form av
anläggningstillgångar beläggs med avkastningsplikt och konverteras till lån i
RGK. Skälet härför är det speciella finansieringssystem man har för universitet
och högskolor. Genom en sådan ordning undviks att studentpeng, ersättning för
helårsprestationer och takbelopp samt anslagen till fakulteter behöver justeras
årligen med hänsyn till räntor och amorteringar. Som framgår av propositionen
är avsikten att ett belopp motsvarande lånebeloppet skall inlevereras till
statsverket och redovisas på budgetens inkomstsida. Statens samlade
upplåningsbehov påverkas emellertid inte och effekten blir därigenom endast
redovisningsmässig.
Regeringen föreslår i finansplanen att, inom en total upplåningsram på
9 800 miljoner kronor för budgetåret 1994/95, 3 500 miljoner kronor skall
avsättas för universitetens och högskolornas lånebehov. Ett underlag av
tillräcklig kvalitet för att kunna avräkna motsvarande investeringsutrymme på
nuvarande anslag och omvandla detta till räntor och amorteringar kan enligt
propositionen inte föreligga förrän tidigast i mars 1994. Regeringen föreslår
därför att riksdagen bemyndigar regeringen att göra nödvändiga justeringar i
regleringsbreven för berörda myndigheters anslag. Utgångspunkten för
justeringarna är att de skall vara statsbudgetmässigt neutrala.
Ett förbehåll görs emellertid för att universitetens och högskolornas
redovisning fungerar tillfredsställande och är verifierbar. Regeringen anmäler
att vissa universitet har uppvisat klara brister därvidlag. Utgångspunkten är
emellertid att lånemodellen skall införas den 1 juli 1994. Om något
universitet eller någon högskola uppvisar sådana brister i redovisningen att
underlaget för omräkningen av anslagen inte är tillfredsställande avser
regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till hur detta skall
hanteras.
Mot bakgrund av vad som redovisats föreslår utskottet att riksdagen godkänner
vad som anförs i propositionen om övergång till lån i Riksgäldskontoret
avseende universitet och högskolor inom Utbildningsdepartementets område.
Regeringen bör också bemyndigas att för budgetåret 1994/95 justera anslagen
för grundutbildning samt forskarutbildning och forskning under förutsättning
att justeringarna är statsbudgetmässigt neutrala.
Utskottet tillstyrker vidare att regeringen för budgetåret 1994/95 bemyndigas
besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar i myndigheternas
anläggningstillgångar för förvaltningsändamål intill ett belopp om
9 800 miljoner kronor.
Budgetering av anslag för budgetåret 1994/95
I avsnittet budgetering av lokalkostnadsbasen i myndigheternas
förvaltningskostnadsanslag tar regeringen bl.a. upp de besparingar som vissa
myndigheter gjort i sina lokalkostnader genom nyteckning eller omförhandling av
hyreskontrakt. Regeringen anser inte att det är rimligt att dessa slumpmässigt
frigjorda resurser, till följd av det markanta prisfallet på
lokalhyresmarknaden, fullt ut skall tillfalla berörd myndighet. Regeringen
aviserar att man i kompletteringspropositionen avser att återkomma med förslag
till justeringar av lokalkostnadsbaserna i dessa myndigheters anslag.
Utskottet anser det värdefullt att principer utvecklas för hur myndigheterna
skall hantera sina lokalkostnader. Samtidigt som det är angeläget att
myndigheterna utnyttjar möjligheterna till att omförhandla hyreskontrakt och
ompröva sina lokalbehov måste effekterna på verksamheten klargöras liksom hur
eventuella besparingar som uppkommer skall tillgodogöras staten. Utskottet
utgår från att regeringen återkommer till riksdagen och redovisar hur man kan
skapa en beräkningsteknik som tar hänsyn till rådande marknadspriser för olika
typer av lokaler.
Avsättning till trygghetsåtgärder för statsanställda har hittills
finansierats via en kollektiv avsättning i statsbudgeten. Fr.o.m. den 1 juli
1994 kommer i stället varje myndighet att sätta av ett belopp motsvarande
0,5 % av lönesumman till trygghetsstiftelsen.
Statens arbetsgivarverk (SAV) avses fr.o.m. budgetåret 1994/95 att
ombildas till en avgiftsfinansierad myndighet och tilldelas ett formellt
1 000-kronorsanslag. Det ramanslag SAV förfogar över fördelas på
myndighetsanslagen i proportion till resp.
myndighets andel av lönesumman.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att arbetet fortsätter med att
fördela ut de kostnader som tidigare tagits upp på särskilda anslag i
statsbudgeten till myndigheterna och belasta deras förvaltningsanslag. Detta
ser utskottet som en naturlig följd av att myndigheterna ges det fulla ansvaret
för lönebildningen. Det är vidare en förutsättning för den ombildning av
arbetsgivarorganisationen på det statliga området som föreslås i proposition
1993/94:77. Utskottet behandlar denna fråga i ett yttrande till
konstitutionsutskottet (1993/94:FiU8y).
Hemställan
Utskottet hemställer
Den ekonomiska politiken
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på motionerna
1993/94:Fi201,
1993/94:Fi206 yrkande 1,
1993/94:Fi208 yrkande 1 och
1993/94:Fi210 yrkandena 1, 2 och 11
godkänner vad som förordats i
proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
res. 1 (s)
res. 2 (nyd)
men. (v) - delvis
2. beträffande framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad
att riksdagen avslår motionerna
1993/94:Fi202 och
1993/94:Fi207,
men. (v) - delvis
3. beträffande inrättande av en framtidsfond, m.m.
att riksdagen avslår motionerna
1993/94:Fi204,
1993/94:Fi206 yrkande 10 och
1993/94:N281 yrkande 7,
res. 3 (s) - motiv.
men. (v) - delvis
4. beträffande kommission om samhällsekonomin
att riksdagen avslår motionerna
1993/94:Fi209 och
1993/94:Fi210 yrkandena 7 och 8,
res. 4 (nyd)
5. beträffande miljömålen för den ekonomiska politiken
att riksdagen avslår motion
1993/94:Jo690 yrkande 6,
6. beträffande etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga
utvecklingen
att riksdagen avslår motion
1993/94:Fi205,
7. beträffande det internationella betalningssystemet
att riksdagen avslår motion
1993/94:Fi203,
men. (v) - delvis
Budgetpolitiken
8. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på motionerna
1993/94:Fi206 yrkandena 2 och 3,
1993/94:Fi208 yrkande 2 och
1993/94:Fi210 yrkandena 6, 9 och 10
godkänner vad som förordats i
proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
res. 5 (s)
res. 6 (nyd)
men. (v) - delvis
9. beträffande överkurser vid emissioner av statsobligationer
att riksdagen avslår motion
1993/94:Fi606,
res. 7 (s)
10. beträffande en bofond för finansiering av räntebidragen
att riksdagen avslår motion
1993/94:Fi602,
Särskilda frågor
11. beträffande RRV:s redovisning av det ekonomiadministrativa läget och
revisionens resultat 1993
att riksdagen med anledning av motion
1993/94:Fi405
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. beträffande statliga myndigheters internationalisering
att riksdagen avslår motion
1993/94:L608 yrkande 1,
res. 8 (s)
13. beträffande övergång till lån i Riksgäldskontoret för universitet och
högskolor
att riksdagen godkänner de i
proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 4
förordade riktlinjerna för övergång till lån i Riksgäldskontoret avseende
universitet och högskolor inom Utbildningsdepartementets område,
14. beträffande justering av anslagen för grundutbildning samt
forskarutbildning och forskning
att riksdagen med bifall till
proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 5
bemyndigar regeringen att för budgetåret 1994/95 justera anslagen för
grundutbildning samt forskarutbildning och forskning,
15. beträffande lån i Riksgäldskontoret till investeringar i myndigheters
anläggningstillgångar för förvaltningsändamål
att riksdagen med bifall till
proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 6
bemyndigar regeringen att för budgetåret 1994/95 besluta om lån i
Riksgäldskontoret till investeringar i myndigheters anläggningstillgångar för
förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 9 800 000 000 kronor.
Stockholm den 17 februari 1994
På finansutskottets vägnar
Per-Ola Eriksson
I beslutet har deltagit:
Per-Ola Eriksson (c),
Göran Persson (s),
Lars Tobisson (m),
Bengt Wittbom (m),
Roland Sundgren (s),
Lars Leijonborg (fp),
Per Olof Håkansson (s),
Lisbet Calner (s),
Stefan Attefall (kds),
Ian Wachtmeister (nyd),
Arne Kjörnsberg (s),
Roland Larsson (c),
Sonia Karlsson (s),
Lennart Hedquist (m) och
Alf Egnerfors (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.
Reservationer
Reservationer
1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne
Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Alf Egnerfors (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med rubriken
"Inledning" och på s. 44 slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Den förda politikens resultat
Under tre år i rad har tillväxten i Sverige fallit. Det har aldrig tidigare
hänt under 1900-talet. Fallet uppgår till 5 %. Det innebär att det samlade
värdet av produktionen av varor och tjänster har sjunkit med ca 75 miljarder
kronor under mandatperioden. Ca 45 000 företag har gått i konkurs. I
finansplanen hävdas att konjunkturen i den svenska ekonomin nu vänder uppåt.
Det kan tolkas som ett både riktigt och felaktigt påstående.
Riktigt -- i den meningen att exportindustrin har fått en kraftig injektion
genom kronans fall. Industriproduktionen har tagit fart och ekonomin börjar
växa.
Felaktigt -- i den meningen att uppgången inte sker i hela ekonomin.
Hemmamarknaden fortsätter att stagnera eller sjunka. Arbetslösheten kommer
därför att fortsätta att ligga på en rekordhög nivå. Med regeringens politik
permanentas massarbetslösheten. Vändningen är med andra ord för svag för att
alla svenskar skall kunna få en tryggare vardag.
Denna tudelning av Sverige anser utskottet vara utomordentligt allvarlig. Den
riskerar att vidga klyftorna och öka orättvisorna i samhället. I den ekonomiska
krisens kölvatten, och som följd av regeringens politik, har klyftorna i
Sverige ökat. Den nuvarande situationen kan karakteriseras på följande sätt.
Klyftorna har framför allt ökat mellan dem som har jobb och dem som ställs
utanför. Över 600 000 människor befinner sig utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. Regeringen ger klart besked till dessa människor: Någon
vändning är inte i sikte för dem.
Motsättningarna har ökat mellan dem som har fått höjd skatt, löntagarna och
pensionärerna, och dem som har fått sänkt skatt, aktie- och förmögenhetsägarna.
Regeringens skattepolitik har varit djupt orättfärdig och skapat starka
spänningar mellan olika grupper i samhället.
På arbetsmarknaden har motsättningarna ökat mellan arbetsgivare och
löntagare. Angreppen mot trygghetslagarna står direkt i strid mot den anda av
samförstånd som gjorde den svenska modellen möjlig.
Klyftorna mellan kvinnor och män har vidgats. Grunden för jämställdhet -- en
offentlig sektor vars tjänster möjliggör för kvinnor och män att dela ansvaret
för barnen och som ger anställning åt många kvinnor -- urholkas av en
dogmatisk, nyliberal politik. Bakslagen för jämställdheten har varit många
under senare år.
Vad gäller läget på arbetsmarknaden kan konstateras att
i dag är 133 000 personer långtidsarbetslösa, vilket motsvarar 40 % av de
öppet arbetslösa. På två år har alltså långtidsarbetslösheten ökat med 475 %.
I dag är nästan lika många långtidsarbetslösa som hela den öppna arbetslösheten
var vid regeringsskiftet i oktober 1991. Detta visar med förödande tydlighet
att arbetsmarknadspolitiken inte varit mäktig uppgiften att hantera en
tvåsiffrig arbetslöshet. Inte ens världens mest utbyggda arbetsmarknadspolitik
klarar av att hantera en total arbetslöshet kring 14 %.
Det är inte bara långtidsarbetslösheten som har slagit ett dystert rekord.
Även ungdomsarbetslösheten har nu nått en rekordnivå. I genomsnitt var 111 000
ungdomar i åldrarna 18--24 år öppet arbetslösa förra året. Därtill kommer alla
de ungdomar som finns i olika tillfälliga åtgärder.
Enligt regeringens plan för att sanera de offentliga finanserna skall
kommunerna från åren 1994 till 1998 dra ned sysselsättningen med ytterligare
60 000 personer. Denna dramatiska minskning av antalet sysselsatta sker
samtidigt som arbetsmarknadsläget är svårare än någonsin. Att låta
hundratusentals människor gå ut i arbetslöshet innebär en rundgång av pengar
mellan kommunerna och staten. På detta sätt flyttar staten över en del av sitt
budgetunderskott till kommunerna, vilket ökar arbetslösheten i kommunsektorn,
som i sin tur leder till ökade underskott i den statliga arbetsmarknadsfonden.
Sammanfattningsvis har det i Sverige aldrig någonsin i modern tid funnits så
många arbetslösa. Aldrig någonsin har så många varit långtidsarbetslösa. Aldrig
någonsin har så många ungdomar varit utan arbete.
Regeringens misslyckande har försatt Sverige i ett utomordentligt allvarligt
läge. Vi står på randen till ett nytt, skrämmande samhälle där
massarbetslösheten permanentas och där klyftorna mellan människor ökar. Om inte
kraftfulla åtgärder omedelbart vidtas är risken uppenbar att arbetslösheten
stannar på en hög nivå även vid en konjunkturuppgång.
Utskottet konstaterar att vårt land nu står inför väldiga problem som söker
sin lösning. Utskottet är emellertid helt övertygat om att det går att föra
Sverige ur den ekonomiska krisen. Men då krävs att politiken omedelbart läggs
om.
Finansplanen
Att döma av finansplanen anser regeringen att åren 1994 och 1995 är förlorade
år för sysselsättningen. Inga åtgärder föreslås i finansplanen för att målet om
en halvering av arbetslösheten till sekelskiftet skall bli verklighet. Hoppet
står uteslutande till den låga kronkursen och exportökningen. Men den kraftiga
ökningen av exporten räcker inte för att minska den totala arbetslösheten i år
och nästa år. Den inhemska ekonomin utvecklas för svagt.
Exportframgångarna genom deprecieringen varar heller inte för evigt. Redan år
1995 börjar exportökningen klinga av. Enligt regeringen reduceras
nettoexportens bidrag till tillväxten från 3,5 % år 1993 till 0,6 % år 1995.
Därefter torde den avta ytterligare då regeringen förutspår en appreciering av
kronan, vilket innebär försvagad konkurrenskraft. Effekten på tillväxten av det
gångna årets ras i kronkursen ebbar successivt ut.
Enligt utskottets mening är vändningen i ekonomin för sen och för svag för
att på allvar kunna ta ned arbetslösheten, som befinner sig på en katastrofalt
hög nivå.
Utskottet ser finansplanen som ett passivitetens dokument som tydligt visar
att regeringen inte har någon genomtänkt strategi för att ta ned den mycket
höga arbetslösheten, vårt lands utan jämförelse största och allvarligaste
problem.
Utskottets alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken
Det är utskottets bestämda uppfattning att inriktningen av den ekonomiska
politiken omedelbart måste ändras för att öka sysselsättningen och minska
arbetslösheten. Redan i år måste arbetslöshetskurvorna vända.
För att åstadkomma en högre tillväxtbana är det nödvändigt att stimulera
ekonomin. Utrymmet för en sådan politik begränsas dock av tre faktorer eller
restriktioner. Dessa är hänsynen till bytesbalansen, till inflationen och till
statsbudgeten.
Utskottets bedömning av dessa restriktioner är följande:
Bytesbalansen kommer under de kommande åren att uppvisa rekordstora --
och dessutom växande -- överskott. Enligt regeringen kommer bytesbalansen att
visa på ett överskott på sammanlagt över 100 miljarder kronor för åren 1994 och
1995. Detta är i och för sig välgörande och minskar folkhushållets utlandsskuld
och räntebetalningar i utländsk valuta. Det är med andra ord inte
bytesbalansrestriktionen som hämmar möjligheterna att lägga om den ekonomiska
politiken. Folkhushållet går med överskott, medan staten går med underskott.
Inflationen är en faktor som skall tas på stort allvar.
Med mer än 600 000 människor utan ett vanligt arbete, och med en produktion
i näringslivet långt under vad som vore möjligt är risken för ökad inflation
just nu mycket liten. Den kan emellertid på sikt ta fart om flaskhalsar tillåts
uppstå i ekonomin. Dessutom visar internationella erfarenheter att inflation
och arbetslöshet mycket väl kan förekomma samtidigt när en hög
arbetslöshetsnivå väl har etablerats. Dessutom går det inte att utesluta att
delar av produktionsförmågan har slagits ut som följd av flera års hög
arbetslöshet och krympande industriell bas.
Enligt utskottets mening måste man noga följa utvecklingen så att varje
tecken på förnyad inflation motverkas i tid. Ökade investeringar är i detta
sammanhang en nyckelfråga för att undvika kapacitetsbrist i framför allt
industrin, men detta gäller även för andra sektorer i ekonomin. Dessutom måste
lönebildningen ske under sådana former att risken för löneinflation minimeras.
Det är statsfinanserna som i dagsläget utgör den allvarligaste
restriktionen för den ekonomiska politiken. Det utomordentligt besvärliga
statsfinansiella läget är en realitet.
Därför bör stimulansåtgärder utformas så att de uppfyller högt ställda
statsfinansiella krav på effektivitet, finansiering och tidsbegränsning. Om så
sker kan stimulerande åtgärder användas för att öka efterfrågan i den inhemska
ekonomin, utan att de verkar räntehöjande.
Försämringen av statsfinanserna beror inte bara på kraftigt ökade kostnader
för arbetslösheten utan också på ett kraftigt fall i skatteinkomsterna. Detta
beror till viss del på att skattereformen är underfinansierad. Orsaken är bl.a.
att inkomsterna från kapitalbeskattningen i nuvarande konjunkturläge utvecklats
ogynnsamt. Huvudorsaken till fallet i skatteinkomsterna åren 1990--1993 är
emellertid den dåliga tillväxten och regeringens stora ofinansierade
kapitalskattesänkningar. En annan viktig förklaring till denna utveckling är
den ändrade sammansättningen av BNP med lägre privat konsumtion och ökade
vinster.
Kravet på den ekonomiska politiken måste vara att fallet i den inhemska
efterfrågan bryts redan i år och att uppgången förstärks väsentligt år 1995.
Tillväxten måste vara tillräckligt snabb för att minskningen av
sysselsättning skall kunna upphöra i år och för att nästa år leda till en
betydande sysselsättningsökning. Arbetslösheten måste gå ned redan i år.
Finanspolitikens inriktning
De åtgärder som nu måste vidtas bör ha sin tyngdpunkt på investeringarna.
Investeringsstimulansen bör ha följande inriktning.
Direktavskrivningar för näringslivets investeringar under perioden
1994-05-01--1995-07-01. Av investeringarna får 70 % skrivas av.
Stimulansbidrag (20 %) till ROT i lägenheter.
Investeringsstöd på 10 % till nyproduktion av bostäder. Igångsättning före
1995-05-01 krävs.
Även övriga efterfrågekomponenter måste stärkas.
Den privata konsumtionen kan öka genom att årets höjning av
inkomstskatten återtas. Åtgärden att försämra ränteavdragens värde, som
riksdagen beslutat skall ske år 1995, återtas.
Den offentliga konsumtionen skall stärkas genom en satsning på såväl det
statliga som det kommunala utbildningsväsendet. Ett stöd bör också utgå till
kommuner, som förlänger uppsägningstiderna för varslad personal. Vidare bör
ytterligare medel anslås för reparationer och underhåll på skolor och andra
offentliga lokaler. Även dessa åtgärder innebär att den offentliga konsumtionen
ökar.
Här nämnda efterfrågestimulanser bör stöttas med en aktiv näringspolitik.
Storleken på de åtgärder som här föreslås redovisas i betänkandets recit och
i avsnittet om budgetpolitiken.
Penningpolitikens inriktning
Sedan den fasta växelkursen övergavs den 19 november 1992 har
penningpolitiken varit inriktad på att förhindra ett alltför kraftigt fall i
kronans kurs. Trots övergången från fast till rörlig växelkurs bestäms
räntepolitiken liksom tidigare av hänsyn till växelkursen. Någon omorientering
i riktning mot att i ökad utsträckning ta penningpolitiken i anspråk för att
tillgodose inhemska ekonomisk-politiska mål, såsom tillväxt, sysselsättning
eller ett stärkt betalningsväsende, har inte ägt rum.
För att värna växelkursen har Riksbanken valt en inriktning av
penningpolitiken som betonat inflationsbekämpningen. Denna inriktning av
politiken har inneburit att Riksbanken har varit försiktig med att sänka
marginalräntan. Den har endast sänkts långsamt och i små steg, ofta som en
följd av tyska räntesänkningar.
Denna utformning av penningpolitiken har byggt på den felaktiga
föreställningen att Sverige har ett påtagligt inflationsproblem och att denna
risk måste bekämpas med en efterfrågedämpande penningpolitik. Denna
föreställning har saknat grund. Efterfrågeläget har varit utomordentligt svagt
och något inflationstryck har inte förelegat.
Sverige går nu mot en period med stora överskott i bytesbalansen. Som
utskottet ser det är det viktigt att detta utrymme utnyttjas till att föra en
djärvare penningpolitik så att de möjligheter till lägre ränta som erbjuds tas
till vara. Bytesbalansöverskotten är ett uttryck för att det finansiella
sparandet i den svenska ekonomin är mycket stort. Den offentliga sektorns stora
underskott motsvaras av ett ännu större sparandeöverskott i den privata
sektorn. Hushållen och näringslivet uppvisar i år ett finansiellt sparande på
över 200 miljarder kronor. Detta är inkomster som inte används till konsumtion
eller investeringar och som inte ger efterfrågan och sysselsättning. Lägre
räntor skulle därför verksamt bidra till att ge en bättre balans mellan
sparande och investeringar i den privata sektorn och mellan sparandet i den
offentliga och den privata sektorn.
Avgörande för möjligheterna att bedriva en mer aktiv räntepolitik är hur
inflationen kan bedömas utvecklas under de kommande ett till två åren.
Inflationstrycket i den svenska ekonomin är emellertid för närvarande i det
närmaste obefintligt. Trots den kraftiga försvagningen av kronans kurs och de
därmed följande stegringarna av importpriserna har prisnivån legat i det
närmaste helt stilla under det senaste halvåret. Regeringens prognos innebär
att inflationstrycket också för år 1994 kommer att vara mycket svagt. Någon
nämnvärd inhemsk inflation att bekämpa med en försiktig penningpolitik under
detta år finns inte.
Inte heller för år 1995 förutses någon uppgång i inflationstrycket i
ekonomin, trots att tillväxten då är starkare. Tvärtom innebär regeringens
prognos att nettoprisindex ökar långsammare 1995 än i år. Att
konsumentpriserna förutses öka något snabbare beror endast på att
bostadssubventionerna reduceras mer, att patientavgifterna i sjukvården höjs
och att riksdagen beslutat höja olika konsumtionsskatter år 1995. Denna uppgång
kan därför inte användas som förevändning för en försiktig räntepolitik under
det kommande året.
Det är utskottets uppfattning att penningpolitiken mer aktivt måste medverka
till att stödja den inriktning av finanspolitiken som utskottet här förordat.
Arbetsmarknadspolitikens inriktning
Tillsammans med en allmän omläggning av finans- och penningpolitiken måste
omedelbara insatser sättas in för att minska arbetslösheten. Förutom de förslag
till åtgärder att öka investeringarna som utskottet redovisat tidigare i
betänkandet bör drygt 5 miljarder kronor utöver regeringens förslag anslås till
arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken.
Åtgärderna bör koncentreras till följande områden.
Program mot ungdomsarbetslösheten
Förlängda uppsägningstider i kommunerna
Ökad utbildning
Minskning av övertidsuttaget.
Effekterna på tillväxt och sysselsättning av utskottets förslag till
inriktning av den ekonomiska politiken
En bedömning av den ekonomiska utvecklingen under perioden 1994--1995 --
under förutsättning att den ekonomiska politik som förordas av utskottet
genomförs -- redovisas i följande försörjningsbalans.
Mdkr Med regeringens Med Social-
politik demokrater-
nas politik
______ _______________ ______________
1992 1994 1995 1994 1995
_______________________________________________________________________
Utskottets förslag till åtgärder beräknas sammantaget öka sysselsättningen
med 90 000 personer. En sådan förbättring av arbetsmarknadsläget leder också
till en ökning av arbetskraftsutbudet med omkring 20 000 personer. Den öppna
arbetslösheten nedbringas till omkring 5 % av arbetskraften.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med "I
motion Fi201" och slutar med "motion Fi201 (s)" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med
"Förslaget att" och på s. 46 slutar med "och 11" bort ha följande lydelse:
I motion Fi210 (nyd) föreslås efterfrågestimulanser genom finans- och
penningpolitiska åtgärder för att öka både den privata konsumtionen och
investeringarna. Denna inriktning av politiken ligger i linje med den som
utskottet förordar. Utskottet konstaterar dock att den ej ligger i linje med
den inriktning av politiken som motionärerna de facto genomdrivit genom sina
konkreta ställningstaganden i riksdagen.
Även om motionärernas förslag till den allmänna inriktningen av politiken är
rimlig gäller detta inte de konkreta åtgärdsförslagen i motionen. Som utskottet
ser det bör inte en momssänkning nu genomföras för att stimulera ekonomin. En
momssänkning för att öka efterfrågan i ekonomin skulle ha kommit tidigare. Nu
är det för sent att utnyttja en sådan åtgärd. Det kan tilläggas att
differentierade momssänkningar över huvud taget inte bör utnyttjas som
ekonomisk-politiska medel.
I motionen föreslås också att möjligheter skapas för företagen att göra
direktavskrivningar på investeringar. Utskottet delar den uppfattningen men
vill understryka att en sådan, till skillnad mot vad som föreslås i motionen,
bör vara tidsbegränsad.
Med hänsyn till det extremt gynnsamma konkurrensläge som den svenska ekonomin
erhållit genom den kraftiga deprecieringen av kronan ser utskottet ingen
anledning att biträda motionärernas förslag att öka exportgarantierna.
I avsnittet om arbetsmarknadspolitiken framhåller motionärerna att "det måste
löna sig" att söka arbete. "Det får inte löna sig att inte försöka. Om
arbetslösa inte aktiveras kan de få arbetslöshet som yrke". Vidare uttalas i
motionen "att sätta sin tillit till dagens arbetsmarknadspolitik är att sätta
sin tillit till planekonomi".
För att öka incitamenten att söka arbete kräver även motionärerna att
arbetsrätten förändras. Utskottet tolkar motionärernas krav så att de
eftersträvar en betydande försvagning av löntagarnas rättsliga ställning på
arbetsmarknaden.
Utskottet kan inte på någon punkt dela Ny demokratis syn på de arbetslösas
situation och ej heller hur arbetsmarknadspolitiken och arbetsrätten bör
utformas. Förvisso kan de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna göras mer
effektiva. Som utskottet tidigare i betänkandet anfört bör i bl.a. detta syfte
ytterligare medel tillföras arbetsmarknadspolitiken.
Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi210 (nyd) yrkandena 1, 2 och 11.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med
"Utskottet ser" och på s. 47 slutar med "i propositionen" bort ha följande
lydelse:
I motion Fi206 (v) finns förslag som tar sikte på ökat stöd till
ROT-åtgärder, investeringsstöd till nyproduktion av bostäder och att
ytterligare medel tillförs arbetsmarknadspolitiken. Utskottet har i stort samma
uppfattning som motionärerna att sådana åtgärder måste vidtas i det nuvarande
svåra arbetsmarknadsläget. Utskottet delar även i flera avseenden den syn på
inflationen och utformningen av penningpolitiken som framförs i motionen.
Utskottet kan emellertid på flera punkter inte acceptera motionärernas
förslag till den konkreta utformningen av de åtgärder som nu måste vidtas för
att föra Sverige ur krisen. Det gäller t.ex. om utformningen av stödet till
kommunerna och kravet på sex timmars arbetsdag.
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motion Fi206 (v) yrkande 1.
Med det anförda tillstyrker utskottet den inriktning av den ekonomiska
politiken som förordas i motion Fi208 (s) yrkande 1.
I motion Fi201 av Bengt-Ola Ryttar (s) förordas en politik som i
huvudsak är densamma som i motion Fi208 (s). För att reducera arbetslösheten
föreslår motionären bl.a. följande.
Direktavskrivning för byggnader och maskiner i industrin.
Avskaffa skatteförmånerna i det individuella pensionssparandet.
Ett ROT-program enligt socialdemokratisk modell.
Regeringen bör göra upp med kommuner och landsting om kostnaden för att
behålla befintlig personal. En sådan lösning ställer sig billigare för staten
och är oerhört mycket bättre för de anställda och för medborgarna.
Utöver dessa förslag föreslås i motionen att Riksbanken åter skall bli ett
instrument i den ekonomiska politiken, att kreditmarknaden återigen regleras
och att antalet beredskapsarbeten kraftigt utökas.
Utskottet finner att många av förslagen i motion Fi208 (s) är helt i
överensstämmelse med den politik som utskottet förordar. Detta gäller
emellertid inte penningpolitiken. Utskottet avvisar motionärens förslag att
åter införa regleringar på kreditmarknaden.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 1 samt
motionerna 1993/94:Fi206 yrkande 1 och 1993/94:Fi210 yrkandena 1, 2 och 11 samt
med anledning av motion 1993/94:Fi201 godkänner vad som förordats i motion
1993/94:Fi208 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Ian Wachtmeister (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med rubriken
"Inledning" och på s. 40 slutar med rubriken "Oppositionspartiernas
alternativa riktlinjer för den ekonomiska politiken" bort ha följande lydelse:
Det allt överskuggande problemet för den svenska ekonomin är de närmast
ofattbara finansiella obalanserna i den offentliga sektorn.
Den stora offentliga sektorn, de jättelika transfereringssystemen och det
skrämmande budgetunderskottet utgör problem som kräver omedelbara åtgärder.
Utskottet kan konstatera att efter två och ett halvt år med regeringen Bildt är
alla dessa problem kvar. Inget skattesystem i världen klarar offentliga
utgifter på nivån 70 % av BNP, och ingenstans har det varit möjligt att
kombinera hög ekonomisk tillväxt med högt skattetryck.
Som utskottet ser det vill eller kan inte regeringen ta det ansvar som krävs
för att utan dröjsmål sätta in kraftfulla åtgärder för att föra Sverige ur den
svåraste kris som vi upplevt sedan 1930-talet. Detta gäller även de
socialistiska oppositionspartierna.
Arbetslösheten är högre än någonsin i modern tid. Ungdomsarbetslösheten är
skrämmande. Den ligger nu mer än dubbelt så högt som den genomsnittliga
arbetslösheten. Det finns ingen anledning att just ungdomarna skall drabbas
hårdare än andra. Näringslivet som bokstavligen bär Sverige på sina axlar har
under de tre senaste åren förlorat 200 000 arbetstillfällen.
Finansplanen är ett passivt dokument. Utskottet kan inte se att regeringen
anvisar några åtgärder som inom rimlig tid bidrar till lösning av här beskrivna
problem. De åtgärder som vidtagits inom skatteområdet kan allmänt ge vissa
positiva effekter på ekonomins framtida tillväxtförmåga men ger inga synbara
effekter på arbetsmarknaden. Detta framgår också av regeringens egna prognoser.
Tillväxten ökar men från en låg nivå. Läget på arbetsmarknaden förändras inte
nämnvärt.
De åtgärder som regeringen vidtagit inom arbetsrättslagstiftningen stöds av
utskottet -- men dessa åtgärder är inte tillräckligt långtgående.
Regeringens uppläggning av penningpolitiken är enligt utskottet obegriplig. I
propositionen hävdas att penningpolitiken varit expansiv. Dess främsta uppgift
skall enligt regeringen vara att se till att inflationsförväntningarna inte
åter växer sig starka. Resultatet har blivit att penningpolitiken inte
utnyttjas offensivt i ett läge när inflationen är mycket låg och när
utnyttjandet av våra resurser är så dåligt att hundratusentals ungdomar som
vill göra en insats i samhällsbyggandet står utanför arbetsmarknaden. Med det
låga efterfrågetrycket är risken för inflation liten.
Utskottet finner det svårt att förstå regeringens passivitet i den ekonomiska
politiken då Sveriges ekonomiska situation kräver att kraftfulla insatser görs.
Regeringen tycks sätta all sin tilltro till att exporten, som nu ökar på grund
av den kraftiga deprecieringen, skall lösa alla våra problem.
Utskottet kan inte ställa sig bakom den av regeringen valda inriktningen av
den ekonomiska politiken. Utskottet avstyrker därför propositionens förslag
till riktlinjer.
I motion Fi210 (nyd) understryks vikten av att ekonomin snabbt återvänder
till ett högt kapacitetsutnyttjande. Det kan ske bl.a. genom
efterfrågestimulerande åtgärder. Ett sådant åtgärdspaket måste ovillkorligen
utformas så att de offentliga finanserna inte ytterligare försämras. Samtidigt
måste omedelbara insatser göras för att åstadkomma en bättre fungerande
arbetsmarknad. Sverige kan inte leva med ett regelverk som sätter upp hinder
för främst ungdomar att komma in på arbetsmarknaden.
Utskottet biträder det förslag till uppläggning av den ekonomiska politiken
som föreslås i motion Fi210 (nyd) yrkandena 1, 2 och 11.
Den inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet förordar är
följande.
Sverige måste återindustrialiseras. En given förutsättning är att vi kommer
med i EU. Men det behövs också en ny organisation för marknadsföringen av
Sverige, dels genom samordning av olika verksamheter på hemmaplan, dels genom
Sweden Center-konceptet för maximal slagkraft utomlands.
Exportkreditgarantierna måste utökas och anpassas till den nya verkligheten
framför allt i östra Europa. EKN måste marknadsföra sina tjänster, ta risker
och delta offensivt i återuppbyggnaden av svensk industri. Även Exportrådet kan
göra mycket mer. Vidare måste statens tekniska attachéer utnyttjas bättre.
Styrelsen för Sverigebilden skulle kunna göra underverk, men både form och
innehåll måste ändras.
Det råder i dag knappast några skiljaktiga meningar om att näringslivet är
navet i den svenska ekonomin. Ca 300 000 småföretag, innovationer och
nyföretagande skall svara för den tillväxt Sverige behöver.
Trots genomförda skattelättnader, riskkapitalbolag, industri- och
nyföretagarfonder m.m. återstår mycket att göra. Uppfinnare och små
innovationsföretag behöver, enligt utskottets uppfattning, en garantifond för
att få fart på bankernas kreditgivning. Utskottet återkommer senare i
betänkandet till inriktningen av penningpolitiken.
Innovatörerna måste ges möjlighet att stanna i Sverige. Utskottet anser
därför att skattefrihet för royaltyintäkter och riskkapitalavdrag för
satsningar i innovationsobjekt medges.
Om företagen tillåts att göra direkt- eller nuvärdesavskrivningar blir detta
ett kraftigt incitament för utländska och svenska företag att investera i
Sverige. Utskottet vill understryka att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder
för att möjliggöra sådana avskrivningsregler.
Genom att intensifiera ROT-sektorn genomförs nödvändiga ombyggnads- och
reparationsarbeten av den skickliga byggarbetskraft som fortfarande finns kvar.
Även om ROT-satsningarna kostar så ger de väsentligt fler arbetstillfällen än
rena AMS-pengar. Ytterligare medel till ROT-sektorn bör därför anvisas.
En sänkning av tjänstemomsen till 12 % skulle ta bort många av de kraftiga
försämringar som följde när momsen för några år sedan höjdes från 0 till 25 %.
En sådan åtgärd ger en omedelbar positiv effekt på arbetsmarknaden och bör
därför skyndsamt genomföras.
Om Sverige skall gå på offensiven och nå framgång som modernt industriland
krävs fri konkurrens. Vårt land kännetecknas dess värre i dag av att monopol,
oligopol, karteller och välorganiserade särintressen fått breda ut sig.
Utskottet föreslår därför att konkurslagen ses över.
Det är utskottets bestämda uppfattning att moderniseringen av arbetsrätten
måste drivas vidare. Då en ny lagstiftning troligen skulle ta lång tid föreslår
utskottet en omgående dispens med den innebörden att företag med färre än 25
anställda ställs utanför de känsligaste delarna av arbetsrätten.
Som utskottet ser det är det av yttersta vikt att penningpolitiken utnyttjas
för att möjliggöra en utbyggnad av industrisektorn. Det är riktigt som
framhålls i finansplanen att marginalräntan nu är lägre än tidigare. Men det
innebär inte att utlåningsräntorna är låga. De mindre företagen kan ställas
inför utlåningsräntor på 10 % eller högre. Med sådana räntor hjälper inga
stödåtgärder av något slag för att öka aktiviteten i de mindre och medelstora
företagen.
Det svenska kreditsystemet och bankerna fungerar inte bra. Skattebetalarna
har med enorma uppoffringar räddat banksystemet och några ansvariga direktörer
har fått schavottera. Men bankkrisen har nu tagit andra former. Det svenska
kreditsystemet beter sig som ett oligopol, för att inte säga en kartell, som
inte ger krediter på lika villkor. Sålunda erhåller stora företag -- även
ganska dåligt skötta sådana -- helt andra kreditvillkor och räntor än välskötta
små och medelstora företag. Av detta drar utskottet slutsatsen att
Konkurrensverket nu måste undersöka oligopolsituationen inom det svenska
banksystemet. Vi måste stimulera en aktivare konkurrens mellan bankerna och en
sänkning av räntegapet.
Vad gäller arbetsmarknadspolitiken vill utskottet anföra följande. Ett land
som Sverige med en enorm och växande arbetslöshet måste tillgripa
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Men den offensiva näringspolitiken är
viktigare. Arbetsmarknadsverket kommer in som en andra och hjälpande hand.
Arbetsmarknadsverk, länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar är inte
dimensionerade för att hantera dagens enorma AMS-verksamhet. Därför bör de
enligt utskottets mening omorganiseras, rationaliseras, stramas upp osv. En
kompetent arbetsförmedling är en nödvändighet om förmedlingarna verkligen skall
kunna hjälpa dem som inte kan hjälpa sig själva till ett jobb.
Ett viktigt exempel på en offensiv åtgärd inom ramen för
arbetsmarknadspolitiken är att stimulera ungdomar till studier och
yrkesutbildning. Utskottet förordar därför att ett högklassigt lärlingssystem
införs där eleverna får en gedigen och modern yrkesutbildning.
I dag är 400 000 svenskar förtidspensionerade. Den genomsnittliga
pensionsåldern är 59 år. Förtidspensioneringar av ungdomar ökar nu snabbt. Det
leder utskottet till slutsatsen att hårda men realistiska krav måste uppfyllas
om förtidspensionering skall beviljas.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "Innan
utskottet" och på s. 44 slutar med "yrkande 1" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med "I
motion Fi210" och på s. 46 slutar med "och 11" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med
"Utskottet ser" och på s. 47 slutar med "i propositionen" bort ha följande
lydelse:
Med undantag för förslagen i motion Fi208 (s) att göra direktavskrivningar
vid investeringar samt ökade satsningar på ROT-program kan inte utskottet se
att förslagen i motionerna Fi208 (s) och Fi206 (v) är så utformade att de kan
bidra till att föra Sverige ur krisen. Ett fasthållande vid den traditionella
utformningen av arbetsmarknadspolitiken, oviljan att förändra innehållet i
arbetsrätten samt en inriktning av skattepolitiken som inte är främst inriktad
på att stimulera företagandet, bidrar inte till att öka tillväxten i
industrisektorn.
Den allmänna kritik som i dessa motioner riktas mot den förda
penningpolitiken kan utskottet dela. Men inte i någon av dessa två motioner
finns några konkreta förslag till vilka åtgärder som bör vidtas inom ramen för
penningpolitiken.
Utskottet avstyrker det förslag till inriktning av den ekonomiska politiken
som framförs i motionerna Fi208 (s) yrkande 1, Fi201 (s) och Fi206 (v)
yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 1 och
motionerna 1993/94:Fi201, 1993/94:Fi206 yrkande 1 och 1993/94:Fi208 yrkande 1
godkänner vad som förordats i motion 1993/94:Fi210 yrkandena 1, 2 och 11 och
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Inrättande av en framtidsfond, m.m. (mom. 3, motiveringen)
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne
Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Alf Egnerfors (alla s) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 49 som börjar med "Med anledning" och slutar med
"dessa motionsyrkanden" bort ha följande lydelse:
En av de viktigaste frågorna för främst de mindre företagen är
kapitalförsörjningen. Enligt utskottets mening bidrar inte de av Vänsterpartiet
i motionerna Fi204 (v), Fi206 (v) yrkande 10 och N281 (v) yrkande 7
framförda fondförslagen till att förbättra kapitalförsörjningen för företagen.
Utskottet avstyrker därför här aktuella motionsyrkanden.
4. Kommission om samhällsekonomin (mom. 4)
Ian Wachtmeister (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med
"Utskottet anser" och på s. 50 slutar med "Motionen avstyrks" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med "Med
anledning" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Det envisa fasthållandet vid kronkursen var en viktig orsak till att Sverige
hamnade i den katastrofala situaton som vi nu befinner oss i. Utskottet
tillstyrker kravet i motion Fi210 (nyd) yrkande 7 att en utredning tillsätts
för att klargöra de händelser som ledde fram till att regeringens valuta- och
räntepolitik totalhavererade den 19 november 1992.
I motionerna Fi209 (nyd) och Fi210 (nyd) yrkande 8 föreslås att landets
främsta expertis bör utnyttjas för att utarbeta förslag till hur Sverige skall
komma ur den nuvarande krisen.
Pressad av det kommande valet har regeringen uppenbarligen inte förmått att
fatta de nödvändiga besluten.
Utskottet delar denna uppfattning. Särskilt viktigt är det därför att omgående,
med Lindbeckkommissionen som förebild, tillsätta en kommission som skall
utarbeta förslag till hur arbetslösheten skall bekämpas.
Vad utskottet här anfört om tillsättandet av en kommission för bekämpning av
arbetslösheten bör av riksdagen ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande kommission om samhällsekonomin
att riksdagen med bifall till motion
1993/94:Fi210 yrkandena 7 och 8
samt med anledning av motion
1993/94:Fi209
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 8)
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne
Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Alf Egnerfors (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med rubriken
"Budgetutvecklingen" och på s. 62 slutar med "i propositionen" bort ha
följande lydelse:
Regeringen har gett upp kampen mot arbetslösheten, och det är nu ett faktum
att massarbetslösheten har fått fäste i Sverige. Arbetslösheten är i dag vårt
lands utan jämförelse största och allvarligaste problem.
I ett läge då den totala arbetslösheten stiger och tillåts ligga kvar på över
14 % förmår regeringen inte presentera någon politik som skulle kunna vända
utvecklingen. Detta är oroande. Arbetslösheten skapar nämligen inte bara många
personliga tragedier. Den är också en starkt bidragande orsak till att
underskotten i statens finanser nått sådana nivåer att man för tredje året i
rad förutser ett statligt upplåningsbehov på över 200 miljarder kronor. Det
innebär att statsskulden i slutet av nästa budgetår har mer än fördubblats på
tre år.
Sambandet mellan arbetslöshet och underskott i de offentliga finanserna är
nämligen mycket påtagligt. Om arbetslösheten ökar med 1 procentenhet kommer,
enligt en tumregel, den offentliga sektorns finanser att försämras med 9--10
miljarder kronor.
I stället för att angripa de grundläggande orsakerna till de svaga
statsfinanserna är regeringens politik ensidigt inriktad på att åstadkomma
balans i statsfinanserna genom nedskurna statsutgifter.
Man gör ett stort nummer av det s.k. saneringsprogrammet och hävdar att man
med dess hjälp skall få bort det s.k. strukturella underskottet. Hur det skall
ske redovisas inte. Av vad som hittills gjorts har det mest varit fråga om
skatte- och avgiftshöjningar, och de få utgiftsnedskärningar som föreslagits
har redan intecknats av ökade kostnader för bl.a. vårdnadsbidraget.
Utskottet är inte särskilt överraskat av att regeringen så uppenbart lägger
ut dimridåer kring sin budgetpolitik. Regeringens saneringsprogram är i
praktiken en omfördelningsplan från löntagare till kapitalägare. Regeringen
har nämligen
höjt skatten på arbete och konsumtion,
sänkt skatten på kapital och förmögenheter och
genomfört besparingar som hårdast drabbar de arbetslösa och sjuka.
Den bestående effekten av regeringens budgetpolitik är att klyftorna i
samhället ökar -- inte att statsfinanserna förbättras. Statsfinanserna har i
stället försämrats under hela mandatperioden.
Enligt utskottets mening måste budgetpolitiken ges en ny inriktning för att
man skall komma till rätta med de problem vi står inför. Socialdemokraterna har
med sitt budgetalternativ anvisat en lösning.
Det socialdemokratiska budgetalternativet är inriktat på att främja
tillväxten, framför allt den investeringsledda tillväxten. Därför föreslår man
åtgärder som stimulerar industrins investeringar liksom investeringarna i den
sociala infrastrukturen. Socialdemokraterna vill också stimulera byggnads-,
kommunikations- och miljöinvesteringar. Sammantaget kommer detta att leda till
att 90 000 fler personer kommer att ha ett arbete under nästa år.
Den socialdemokratiska politiken har också en helt annan fördelningspolitisk
profil än regeringens. En värnskatt bör införas för höginkomsttagare.
Aktieägarskatten återställs till den nivå som Socialdemokraterna och
Folkpartiet var överens om i skatteuppgörelsen 1991. En viktig uppgift för
riksdagen är att återupprätta medborgarnas förtroende för skattesystemet.
Nyckelorden för att åstadkomma detta är desamma som vägledde arbetet med 1991
års skattereform: likvärdig beskattning av arbete och kapital, breda
skattebaser, likformiga skatter, låga skattesatser och enkla regler. Partiet
presenterar också ett brett program mot den ekonomiska brottsligheten.
Det socialdemokratiska budgetalternativet skiljer sig från regeringens genom
att det kombinerar en totalt sett högre efterfrågenivå i ekonomin med en
stramare budgetpolitik. Efterfrågeökningen inriktas framför allt på
investeringar som skapar produktion och sysselsättning och därmed högre
inkomster i framtiden. Den stramare budgetpolitiken tar sig uttryck i att
partiet föreslår besparingar på 5,9 miljarder kronor och inkomstförstärkningar
på 4,1 miljarder kronor.
Den socialdemokratiska politiken innebär att man tar ett första steg mot att
minska statsskuldens andel av BNP. Genom den tillväxtorienterade politiken
breddas skattebaserna samtidigt som utgifterna för arbetslösheten minskar. Med
den socialdemokratiska politiken minskar utgifterna för kontantstöd till
arbetslösa med ca 8 miljarder kronor under budgetåret. Dessutom ökar
skatteinkomsterna på grund av ökad sysselsättning med drygt 7 miljarder
kronor.
Socialdemokraterna föreslår besparingar på närmare sex miljarder kronor.
Besparingarna fördelar sig på följande områden (belopp i mdkr).
Utskottet biträder sålunda Socialdemokraternas förslag till inriktning av
budgetpolitiken och avstyrker regeringens, Ny demokratis och Vänsterpartiets
motsvarande yrkanden. Utskottet tillstyrker alltså motion Fi208 (s)
yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under mom. 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på
proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 2
och motionerna
1993/94:Fi206 yrkandena 2 och 3 samt
1993/94:Fi210 yrkandena 6, 9 och 10
godkänner vad som förordats i motion
1993/94:Fi208 yrkande 2
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 8)
Ian Wachtmeister (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 53 som börjar med "Oroande
är" och slutar med "efterföljande budgetåren" bort ha utgått,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med rubriken
"Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer" och på s. 62 slutar med
"i propositionen" bort ha följande lydelse:
Proppen har gått ur statsfinanserna! I slutet av nästa budgetår väntas
statsskulden uppgå till 1 450 miljarder kronor, och det innebär att den på
bara tre år har mer än fördubblats. Varje svensk -- gammal som ung -- har
därmed på tre år påtvingats en ökad gemensam skuldbörda motsvarande 85 000 kr
per person.
För att finansiera de ständigt återkommande underskotten måste
Riksgäldskontoret nu söka sig helt nya vägar. Ingen trodde väl för tio år sedan
att Sverige skulle behöva vända sig till Portugal -- ett av Europas fattigaste
länder -- för att få hjälp med finansieringen av de usla statsfinanserna
Inte ens med regeringens glädjekalkyler som förutspår 4 % tillväxt per år
under perioden 1996--1999 uppnås balans i de svenska statsfinanserna. I ett
sådant läge räcker det inte att som regeringen gör föreslå besparingar på bara
3 miljarder kronor. Det motsvarar inte ens räntekostnaderna under tre månader
för den ökade upplåning som följer på ett års budgetunderskott. Saken blir inte
bättre av att regeringen dessutom lovar bort hela besparingen på nya
utgiftsåtaganden, däribland u-hjälp och vårdnadsbidrag.
Det är nu vi måste handla. Görs inget snart kommer utgifterna för
statsskuldräntor att skjuta i höjden, och de kommer då med nödvändighet att
tränga undan andra angelägna utgifter. När väl snöbollen satts i rullning är
det för sent att hejda dess framfart.
I Ny demokratis motion Fi210 anvisas en väg som leder oss bort från detta
problem. Enligt motionärerna bör ett handlingsprogram göras upp och det skall
innehålla följande punkter:
1. Återställ balansen i statsfinanserna inom en konjunkturcykel.
2. Ompröva alla utgifter utom de för landets fortbestånd allra viktigaste. Om
vi kan sänka sjuk- och arbetslöshetsersättningar kan vi givetvis skära i många
andra anslag och bidrag. Stora besparingar står att finna i u-hjälpen,
organisationsbidrag, kulturanslag, administrationskostnader i offentlig
förvaltning m.m. Undantag skall endast göras för försvar, polis och
rättsväsende, eftersom det är statens primära åtagande att skydda medborgarna
mot yttre och inre fienden. I övrigt får det inte finnas några heliga kor!
3. Ändra ATP och harmonisera samtliga socialförsäkringssystem så att
arbitrage (=fusk!) försvåras och administrationen förenklas. Ett golv för
grundtrygghet. Ett tak (inte flera tak) på t.ex. 5 1/2 basbelopp. Ett
procentuttag däremellan. Samma i alla system. Minska transfereringskostnaderna
nu genom att införa 80 % ersättningsnivåer rakt över. Omständigheterna
(Världsbanken) kommer med mycket stor sannolikhet annars senare att tvinga fram
ytterligare en sänkning till 75 % eller 70 %.
4. Ta så många beslut som möjligt nu, så att de hinner få verka innan det är
för sent. Nästa lågkonjunktur kan bli livsfarlig!
5. Skärp det så kallade saneringsprogrammet på 81 miljarder kronor på 5 år.
Beloppet räcker inte och programmet är felkomponerat eftersom ca 1/3 består av
skattehöjningar som kan försvaga tillväxten.
6. Ge goda förutsättningar för investeringar och förbättra
företagarklimatet. Tillåt exempelvis direkt- eller nuvärdesavskrivning, öka
exportkreditgarantierna, modernisera arbetsrätten i grunden och sätt lika och
logiska villkor för konkurrensen. Det gäller att få svenska företag att
investera i Sverige och att övertyga utländska företag om att etablera sig här.
7. Skapa en ny anda inom offentliga sektorn med målet att producera resultat,
hushålla med skattebetalarnas pengar och tillfredsställa kunderna.
8. Bekämpa arbetslösheten som är det mest påtagliga symptomet på den svenska
krisen. Högsta prioritet måste ges åt de riktiga jobben i de riktiga företagen.
Här måste Sverige gå på offensiven! Arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste
granskas kritiskt så att de inte förstör det fungerande näringslivet och den
fungerande arbetsmarknaden. Åtgärdernas nuvarande enorma omfattning ökar
skaderisken. Att sätta sin tillit till dagens arbetsmarknadspolitik är att
sätta sin tillit till planekonomi. Är det vad vi lärt oss av senare tiders
erfarenheter?
9. Betona regeringens och riksdagens kontrollerande och uppföljande funktion.
Uppföljnings- och utvärderingsarbetet i riksdagen måste ges en mer framträdande
plats. Riksdagens budgetarbete måste bedrivas mer samordnat med finansutskottet
som sammanhållande kraft.
Om man nöjer sig med åtgärder av den typ som regeringen föreslår i sin
proposition kan Sverige snabbt komma att passera den punkt där svensk ekonomi
inte längre kan styras från Sverige och där skattepengar går till räntor i
stället för till vad som i dag betraktas som ytterst väsentliga sociala
ändamål.
Mot bakgrund härav instämmer utskottet i Ny demokratis krav på att regeringen
skall åläggas att i kompletteringspropositionen återkomma med förslag till
besparingar på ytterligare 30 miljarder kronor. Det är i första hand regeringen
som med sina utredningsresurser har möjlighet att utforma ett sådan program.
Utskottet vill emellertid som exempel på tänkbara besparingar peka på några av
de alternativ som förs fram i Ny demokratis motion. Man bör t.ex. kunna minska
anslaget till arbetsmarknadspolitiska åtgärder, eftersom AMS redan i dag har
svårt att hitta svarta hål att hälla pengarna i. Utvecklingsbiståndet bör
minskas med netto 6,2 miljarder kronor och omfördelas till förmån för bl.a. de
baltiska staterna. Stödet till barnfamiljer bör kunna reduceras med 4,6
miljarder kronor dels genom att barnbidragen behovsprövas och alla former av
flerbarnstillägg avskaffas, dels genom att ersättningsnivån i
föräldraförsäkringen sänks till 80 % samtidigt som antalet stödmånader
begränsas från 12 till 9. Det är nödvändigt att begränsa flyktingmottagningen,
och anslagen inom detta område kan som en följd härav minskas med 2,4 miljarder
kronor. Hemspråksundervisningen bör avvecklas helt, vilket innebär att
ytterligare 1,0 miljarder kronor kan sparas. Eftersom konjunkturen nu har vänt
måste regeringens förslag till infrastrukturinvesteringar anses som alltför
långtgående. Den föreslagna medelstilldelningen till sådana investeringar bör
därför begränsas med 2 miljarder kronor. Vi måste nu också på allvar ta upp
kampen mot den svarta sektorn och bidragsfusket och kan på dessa områden spara
betydande belopp. För att förhindra skattefusk genom falsk mantalsskrivning bör
också en databank över lägenhetsinnehavare upprättas.
Genomförs utgiftsminskningar av denna omfattning skapas det utrymme för
strategiska skattesänkningar. Det är av flera skäl nödvändigt att sänka
skattetrycket. Inte minst måste de svenska skatterna anpassas till de
europeiska när vi nu är på väg att bli en del av Europa.
På lång sikt bör skattetrycket minska med ca 170 miljarder kronor. Utskottet
delar Ny demokratis uppfattning att det inom en tioårsperiod bör ha skett så
många skattesänkningar att alla, som har ett arbete, kan leva på sin inkomst
utan bidrag.
Sett i detta tidsperspektiv bör skatte- och avgiftssänkningarna genomföras
inom följande sju områden:
Arbetsgivaravgifterna bör sänkas från dagens nivå till 16 %, vilket skulle
leda till:
Sänkta priser på varor och tjänster.
Ökad konkurrenskraft inom exportindustrin.
Ökad produktion för att klara ökad efterfrågan.
Ökat antal arbetstillfällen.
Momsen bör sänkas och tre olika momssatser införas:
En allmän momssats på 15--18 %.
En mellannivå på 9--12 % för tjänster, mat, böcker, tidningar, vatten,
hushållsel och tele.
En låg momsnivå på 5--7 % för turism och persontransporter.
Fastighetsskatten bör tas bort, vilket ger lägre boendekostnader för alla.
Kapitalbeskattningen bör sänkas till EU-nivå, dvs. till 15 %, vilket leder
till att fler hushåll stimuleras till att spara och investera samt till att
finansieringen av näringslivets investeringar underlättas.
Slopa förmögenhetsbeskattningen, vilket leder till att kapital stannar i
Sverige.
Slopa beskattningen av pensionssparandet eftersom långsiktigt
pensionssparande är positivt och värt att stimulera.
Sänk arvs- och gåvoskatten. Ett generöst fribelopp bör införas och därutöver
bör det endast finnas en enda skattesats på 20 %. Enligt utskottets mening bör
fribeloppen beräknas enligt följande:
bröstarvingar: 40 basbelopp, eller ca 1 400 000 kr
andra släktingar: 20 basbelopp, eller ca 700 000 kr
övriga: 10 basbelopp, eller ca 350 000 kr
Redan budgetåret 1994/95 bör vissa skattesänkningar genomföras.
En sänkning av tjänstemomsen till 12 % skulle ta bort många av de kraftiga
försämringar som följde när momsen för några år sedan höjdes från 0 till 25 %.
Det är illa nog med arbetsgivaravgift. Lägg därtill 25 % moms på arbetet (en
tjänst består ju mest av arbete) och var och en kan förstå varför den svarta
marknaden blomstrar just inom tjänstesektorn.
I likhet med tjänstemomsen bör byggmomsen sänkas till 12 %.
En enhetlig momssats bör tas ut på alla typer av tidningar.
Beslutet om bensinskattehöjningen i slutet av förra året bör rivas upp.
Avveckla förmånsbeskattningen av tjänstebilar och lunchförmåner samt sänk
accisen för bilar med airbag och ABS-bromsar.
Läget på byggarbetsmarknaden är ansträngt. Man bör därför i enlighet med Ny
demokratis förslag medge avdrag med 50 000 kr mot bruttoinkomsten för
reparationer, ombyggnad och underhåll av bostäder.
Genom att intensifiera ROT-sektorn genomförs nödvändiga ombyggnads- och
reparationsarbeten av den skickliga byggarbetskraft som fortfarande finns kvar.
Även om ROT-satsningarna kostar så smakar de oändligt mycket mer än rena
AMS-pengar.
I likhet med Ny demokrati anser utskottet dessutom att nuvarande system med
indexerade statliga utgifter skall avskaffas liksom den helt nyligen införda
indexeringen av vissa punktskatter. Basbeloppet som styr många av de statliga
utgifterna bör dessutom inte bindas för ett helt år. I avvaktan på att nya
regler tillkommer, vilket är ofrånkomligt, bör basbeloppet fastställas för ett
kvartal i sänder. Dessutom bör justeringar av basbeloppet grundas på såväl
bruttonationalinkomst som inflation.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder motion Fi210 (nyd)
yrkandena 6, 9 och 10 samt avstyrker regeringens, Socialdemokraternas och
Vänsterpartiets förslag till budgetpolitiska riktlinjer.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 2
samt motionerna 1993/94:Fi206 yrkandena 2 och 3 samt 1993/94:Fi208 yrkande 2
godkänner vad som förordats i motion 1993/94:Fi210 yrkandena 6, 9 och 10 och
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att regeringen
i kompletteringspropositionen skall redovisa ett besparingsprogram på
30 miljarder kronor m.m.,
7. Överkurser vid emissioner av statsobligationer (mom. 9)
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne
Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Alf Egnerfors (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar med "Under
det senast" och på s. 64 slutar med "avslås av riksdagen" bort ha följande
lydelse:
När det statliga upplåningsbehovet varje år ökar med mer än 200 miljarder
kronor stiger i princip ränteutgifterna mätt som andel av BNP med ca 1 % per
år. Det motsvarar en årlig ökning på ca 15 miljarder kronor.
I statsbudgeten har emellertid inte medelsbehovet för ränteutgifter ökat i
denna omfattning, vilket beror på att även andra faktorer har påverkat
utvecklingen. Dessa faktorer har verkat i både höjande och sänkande riktning.
Sålunda har den successivt sjunkande räntenivån bidragit till att
upplåningskostnaderna generellt sett minskat. Den lägre räntenivån har också
bidragit till att hålla nere upplåningskostnaderna genom att Riksgäldskontoret
då kan göra betydande vinster när benchmarklånen emitteras till överkurs.
Föregående budgetår gav dessa överkursvinster 6,0 miljarder kronor netto, och
Riksgäldskontoret räknar med att de under innevarande budgetår skall öka till
netto 14 miljarder kronor.
Medan sjunkande räntenivåer för närvarande bidrar till att begränsa
utgifterna för statsskuldräntor verkar de kursförluster som Riksgäldskontoret
gör på sin utlandsupplåning i motsatt riktning. Kursförlusterna på utlandslånen
väntas under innevarande budgetår uppgå till 19 miljarder kronor, men detta
framgår inte av redovisningen eftersom förlusten döljs bakom överkursvinsterna.
För nästa budgetår räknar Riksgäldskontoret med kraftigt minskade
kursförluster men alltjämt stora överkursvinster. Som en följd härav väntas det
samlade medelsbehovet under anslaget för statsskuldräntor minska från 91
miljarder kronor under innevarande budgetår till 85 miljarder kronor under
nästa.
Liksom motionären anser finansutskottet att det är angeläget att riksdagen
erhåller ett korrekt och väl genomlyst underlag för sina ställningstaganden.
Den redovisning som lämnas i budgetpropositionen över statsskuldräntornas
utveckling tillgodoser inte ens mycket lågt ställda krav i detta avseende.
Detta är enligt utskottets mening helt oacceptabelt, eftersom utgifterna för
statsskuldräntor inte bara är den största enskilda posten i budgeten utan också
den post som kan väntas växa snabbast under kommande år. Utskottet delar
motionärernas uppfattning och anser det som självklart att regeringen klart och
tydligt skall redovisa de bakomliggande förhållandena hur obekväma de än kan te
sig vara.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion Fi606 (s) bör riksdagen som
sin mening ge till känna för regeringen.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande överkurser vid emissioner av statsobligationer
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Fi606 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om bättre redovisning av utgifterna
för statsskuldräntor,
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne
Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Alf Egnerfors (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 69 som börjar med
"Utskottet förutsätter" och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Det är av stor vikt att Sverige lever upp till sina åtaganden med anledning
av EES-avtalet. Som anförs i motion L608 (s) vilar ett betydande ansvar för
genomförandet på de statliga myndigheterna. Det ankommer givetvis på regeringen
som förvaltningsledande organ att se till att myndigheterna fullgör sina
uppgifter. Samtidigt är det väsentligt att riksdagen fortlöpande av regeringen
informeras om EES-avtalets fullföljande. Utskottet tillstyrker med det anförda
motionärernas krav på att en avrapportering och utvärdering till riksdagen av
myndigheternas arbete bör ske.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande statliga myndigheters internationalisering
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:L608 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilt yttrande
Miljömålen för den ekonomiska politiken (mom. 5)
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne
Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Alf Egnerfors (alla s) anför:
I bilaga 1.4 till finansplanen ges en redogörelse för hur olika styrmedel i
miljöpolitiken utnyttjas för att förbättra miljön. Bilagan kan ses som en
redovisning om det pågående arbetet inom detta område. Några nya förslag till
åtgärder finns inte i denna bilaga.
I likhet med vad som anförs i motion Jo690 (s) anser vi att det är positivt
att regeringen ser över regelsystem, institutioner, författningar m.m. för att
bedöma behovet av miljöanpassning. Men vi är, som även framhålls i motionen, av
den uppfattningen att ambitionsnivån måste ligga högre. Regeringen bör gå
vidare och utarbeta förslag till hur miljöregler skall inlemmas och utformas i
olika verksamheter.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet
inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Johan Lönnroth (v) anför:
Den ekonomiska utvecklingen och regeringens ekonomiska politik
Vissa delar av den svenska ekonomin har nu lämnat botten av lågkonjunkturen.
Exportindustrin är på väg mot nya rekordvinster. Höginkomsttagarna har betalt
av på sina privata skulder samtidigt som de kan tjäna grova pengar på
värdestegring och statsskuld. Denna utveckling har emellertid inneburit att mer
än en miljon människor som är arbetslösa, förtidsdpensionerade, handikappade,
pensionärer utan ATP och långtidssjuka har hamnat i en allt svårare ekonomisk
situation. Klassamhället har blivit mycket tydligt.
I finansplanen försöker man skapa ett intryck av att en positiv förändring av
samhället nu är på väg. Dess politik är i själva verket djupt konservativ.
Genom att sänka skatten för de rika, spara i offentlig sektor och minska
fackföreningarnas makt skall vinsterna öka, det internationella kapitalet
lockas hit och industriexporten leda oss ut ur krisen. Regeringen driver i
själva verket 80-talets politik i repris, men nu utifrån högre nivåer på
arbetslöshet och statsskuld. Den strävar efter att förklä sin högerideologi
till vetenskap.
Det som hände i USA och Europa på 1970- och 1980-talen visar att man
ingenstans kunde ta sig ur massarbetslösheten när den en gång kommit.
Erfarenheten är också att "tvåtredjedelssamhället" -- ett samhälle där en stor
minoritet av befolkningen ställs utanför produktion och rimlig välfärd -- är
ekonomiskt improduktivt. Kriminalitet och våld ökar och "ärvs" mellan
generationerna, det skapar osäkerhet, omoral, ansvarslöshet och ineffektivitet.
Internationaliseringen av kapitalet är i stadigt växande. Det
internationella, lättrörliga kapitalets makt är i dag demokratins grundläggande
problem. Om inte demokratiskt valda politiker upplevs kunna påverka
sysselsättning och välfärd tappar väljarna förtroendet för det parlamentariska
systemet. Demokratiska motkrafter till kapitalmakten måste formas på nationell,
europeisk och global nivå.
Det är min bestämda uppfattning att utskottet borde kräva att en alternativ
ekonomisk politik utarbetas med sikte på att Sverige skall stå utanför den
Europeiska unionen. Det finns all anledning att kritisera EES-avtalets
konstruktion. Detta avtal skall nu prövas och värderas. Allmänt kan sägas att
avtalet ändå är bättre än ett medlemskap. Det bör i detta sammanhang
understrykas att penningpolitiken inte bör underordnas i ett kommande svenskt
EU-medlemskap på det sätt regeringen anger i finansplanen.
Vänsterpartiets förslag till inriktning av stabiliseringspolitiken
En snabb minskning av arbetslösheten måste överordnas alla andra mål för den
ekonomiska politiken. Generella efterfrågestimulanser är nu inte längre
möjliga. Däremot krävs en kraftfull omfördelning av konsumtionsutrymmet från
hög- till låginkomsttagare. De stora offentliga underskotten och räntebördan är
allvarliga hot mot sysselsättningen. Därför måste den ekonomiska politiken ta
sikte på en omfördelning från exportföretag och höginkomsttagare med
övervinster resp. överskottssparande till förmån för dem som har svårt att få
pengarna att räcka till investering och konsumtion.
Industrikonjunkturen går nu starkt uppåt, men stora investeringar är
nödvändiga för att flaskhalsar skall undvikas. Också den privata tjänstesektorn
vänder nu snabbt uppåt. Det är främst tre krisbranscher som står utanför den
pågående konjunkturuppgången: byggandet, sjukvården och utbildningen. Åtgärder
måste vidtas som bryter nedgången också i dessa sektorer. Därför bör
ROT-programmen för byggsektorn utvidgas och Vänsterpartiets förslag om en
kommunakut genomföras.
Det passiva arbetslöshetsunderstödet och sysselsättningsterapi av den typ som
ALU och ungdomspraktik ofta innebär ökar med regeringens politik. Det passiva
stödet måste dirigeras om så att pengarna omvandlas till stöd för nya hållbara
jobb och utbildning. Arbetsmarknadspolitiken måste tillföras ytterligare medel.
Arbetslösheten måste också bekämpas genom fördelningspolitik. Högre skatter
för höginkomsttagare är därför ett krav. Med dessa pengar finansieras bl.a.
höjt vuxenstudiestöd samt höjt pensionstillskott. En återgång till 90 %
ersättningsnivå för de arbetslösa finansieras genom höjd arbetsmarknadsavgift
på 0,7 procentenheter. Genom dessa fördelningspolitiska åtgärder ökar den
effektiva efterfrågan, eftersom höginkomsttagarna använder en högre andel av
sina inkomster till sparande och en lägre andel till konsumtion jämfört med
låginkomsttagarna.
Här beskrivna åtgärder bör kompletteras med en aktiv näringspolitik.
Småföretagspolitiken är en viktig del i näringspolitiken. Småföretagens stora
antal och flexibilitet gör att de måste ges en central roll i näringslivet.
Vänsterpartiet anser därför att följande åtgärder utan dröjsmål bör vidtas.
Regeringen måste agera starkare mot bankerna och som bankägare för att
åstadkomma en normal kreditsituation för småföretagen.
AP-fonderna bör få en viktig positiv roll som finansieringskälla för små och
medelstora företag. Placeringsbestämmelserna bör ändras så att de kan placera
ytterligare 10 miljarder i aktier, företrädesvis i sådana företag.
Åtgärder för att på längre sikt uppnå en hållbar utveckling
Skall det på längre sikt vara möjligt med en återgång till den fulla
sysselsättningen krävs ett radikalt nytänkande på främst tre områden:
Förståelsen för omställningen av ekonomin till en hållbar utveckling, synen på
användningen av den nya informationsteknologin och utbildningens betydelse samt
insikten om nödvändigheten av en omfördelning av arbetstiden med sikte på sex
timmars arbetsdag.
Framtidens jobb måste för det första vara hållbara. Om miljön inte tål dem
kommer naturen själv att slå tillbaka i allians med alltmer miljömedvetna
konsumenter. Miljön blir viktigare för var människor vill bo, men
naturtillgångarna minskar i betydelse som råvara. Förnybara energikällor,
ombyggnad av hus med dålig ventilation, utbyggd kollektivtrafik är inte bara
bra för miljön -- de ger också hållbara jobb.
För det andra måste den ekonomiska politiken utgå ifrån att vi nu är på väg
in i ett samhälle med radikalt nya produktivkrafter. Så t.ex. fortsätter
datorer och industrirobotar att breda ut sig i produktionen.
Produktionens förnyelse kräver således hög nivå på offentlig utbildning och
på kulturlivet. När man jämför ekonomisk utveckling i olika länder så finner
man att utbildningsnivån är den viktigaste faktorn. Informationsteknologi och
språkkunskaper kommer att bli långt viktigare för ekonomin än motorvägar och en
Öresundsbro. Våra traditionella basindustrier och verkstadsindustrin dominerar
fortfarande exporten. Men utbildning, kultur och sjukvårdsorganisation kan bli
framtidens exportprodukter.
Mot denna bakgrund borde utskottet yrka bifall till Vänsterpartiets förslag
om att en särskild framtidsfond skapas för produktionens förnyelse. Den
finansieras kortsiktigt genom arbetsgivaravgifter och långsiktigt genom en
vinstdelningsskatt.
Det tredje området för nytänkande är arbetstiderna. Det är möjligt att både
öka den sammantaget arbetade tiden i förvärvsarbete och samtidigt omfördela
arbetet. Övertidsarbetet måste ersättas med nya jobb. En särkild fond bör
inrättas för försöksverksamhet med sextimmarsdag.
Även de mindre och medelstora företagen bör stödjas för att de skall kunna
medverka till en uthållig utveckling.
Underleverantörer och små och medelstora företag inom verkstadsindustrin bör
få ett anslag på 50 000 000 kr att användas med den framgångsrika
Verkstadstekniska delegationen som förebild.
100 000 000 kr mer än vad regeringen anvisar bör anslås till NUTEK för att
främja utvecklingen av småföretag inom områden som innovationsverksamhet;
kvinnligt företagande och ökad kompetens.
Teknisk forskning och utveckling är grundläggande för omställning av
produktionen i den riktning som tidigare redovisats. Mot den bakgrunden bör
därför 250 000 000 kr mer än regeringen anvisat anslås till NUTEK för i
huvudsak sådan forskning. 50 000 000 kr av dessa skall gå till en satsning
på ett nytt program för FoU och produktutveckling inom livsmedelsindustrin.
Framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad
I motion Fi207 (s) och Fi202 (s) uttrycks stor oro för att vi genom bl.a.
privatiseringar av stora delar av den offentliga sektorn och genom en kraftig
expansion av den privata tjänstesektorn får ett låglönekollektiv som tvingas
leva på existensminimum. Amerikanska erfarenheter av en kraftig expansion i
tjänstesektorerna i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet förskräcker.
Med undantag för det stöd som motionärerna ger till ett medlemskap i EU borde
riksdagen stödja förslaget att en parlamentariskt sammansatt grupp för frågor
om ekonomi och arbetsmarknad tillsätts.
Inrättande av en framtidsfond m.m.
Utvärderingar som gjorts av den ekonomiska utvecklingen i bl.a. USA, Tyskland
och Japan har visat att ekonomisk demokrati är samhällsekonomiskt lönsamt. När
de anställda har litet att säga till om så är produktiviteten lägre. När
arbetsgivarna dikterar villkoren och inkomstskillnaderna är stora så ökar
motsättningarna i samhället och därmed de sociala kostnaderna.
Utskottet borde mot bakgrund av vad som anförts yrka bifall till
Vänsterpartiets förslag att en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att
utreda och lägga förslag om införandet av företagsanknutna löntagarfonder, att
ge AP-fonderna vidgad placeringsrätt och att ge löntagarna förköpsrätt till
företag som skall byta huvudägare eller som skall likvideras.
Det internationella betalningssystemet
Det är uppenbart att en stor del av de valutatransaktioner som skett de
senaste åren har gjorts i syfte att göra kortsiktiga spekulationsvinster. Dessa
transaktioner har verkat destabiliserande på valutamarknaderna. Olika valutor
har utsatts för kurspåverkan med allvarliga konsekvenser som följd. Myndigheter
och centralbanker har uttryckt oro för nya kriser om inte något görs för att
minska spekulationen. Tyska Bundesbank föreslog nyligen skärpta
redovisningskrav för bankernas handel med s.k. derivatinstrument.
Ett annat och mer generellt verkande sätt att bromsa och stabilisera
valutaflödena är att belägga transaktionerna med skatt. Sverige bör enligt
Vänsterpartiets mening inom IMF och andra lämpliga instanser verka för att en
sådan internationell "omsättningsskatt" införs.
Budgetpolitiken
Budgeten bör utformas så att man får till stånd en radikal omfördelning av
inkomster. Det sker genom att höjda skatter och avgifter kombineras med
förbättrade sociala förmåner.
Beskattningen av höginkomsttagare skall skärpas. Dessutom skall beskattningen
av kapitalinkomster återställas till de nivåer som gällde fram till utgången av
år 1993. Detsamma gäller för bolagsbeskattningen. Fastighetsskatten på
kommersiella lokaler bör återinföras och på sikt utvidgas till att omfatta
också industrifastigheter. Den progressiva förmögenhetsskatten skall
återinföras, och stämpelskatten höjas. Industrins energibeskattning skall
skärpas med ca 3 miljarder kronor och arbetsgivaravgifterna generellt höjas med
1,3 procentenheter. Det senare förslaget väntas tillföra statskassan drygt 8
miljarder kronor.
Med höjda arbetsgivaravgifter blir det möjligt att återställa
ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen till 90 % av inkomsten. Dessutom
skall pensionstillskottet ökas i två steg till 65 % av basbeloppet.
Ersättningsnivån för långtidssjuka skall generellt höjas från 70 till 80 %
samtidigt som utgående förmåner inom föräldraförsäkringen inte får försämras.
Alla tankar på ett vårdnadsbidrag avvisas.
Även inom andra områden lägger Vänsterpartiet fram förslag till
utgiftsökningar. Den biståndspolitiska ramen skall utökas med 0,9 miljarder
kronor. En kraftig satsning görs på järnvägstrafik samtidigt som väganslagen
begränsas lika mycket. En särskild kommunakut skall inrättas med uppgift att ge
subventionerade krediter till vissa kommuner. Motionärerna vill också riva upp
riksdagens tidigare beslut om att minska bostadssubventionerna med 3 miljarder
kronor under åren 1994--1996. Byggnadsarbeten skall främjas med
investeringsstöd till nyproduktion av bostäder och olika typer av ROT-åtgärder.
Utbildningsinsatserna skall förstärkas, framför allt inom högskolan där 10 000
nya utbildningsplatser och 1 000 doktorandtjänster skall inrättas. Betydande
extra resurser skall tillföras arbetsmarknadsutbildning, utbildningsbidrag,
beredskapsarbeten, ungdomsprojekt och AMS. Dessutom skall utslagningen inom
kommunsektorn förhindras. En framtidsfond skall inrättas för förnyelse och
kompetensutveckling och en annan fond med 1,0 miljarder kronor i grundkapital
skall bildas för att främja försöksverksamhet med kortare arbetsdag.
Vänsterpartiet anser också att ökat stöd skall lämnas till utbyggnaden av
biobränsleanläggningar, vindkraftverk och mindre vattenkraftverk.
De utgiftsbegränsningar som Vänsterpartiet vill få till stånd avser bl.a.
försvarsanslaget, som skall minskas med 3,7 miljarder kronor, samt
sjukförsäkringen, där taket för den ersättningsberättigade inkomsten skall
sänkas från 7,5 till 6,5 basbelopp. Flyktingverksamheten skall rationaliseras,
bl.a. genom att ansvaret för förläggningsverksamheten förs över på kommunerna,
och motionärerna räknar med att härigenom kunna spara 0,25 miljarder kronor. En
lika stor besparing skall göras på länsstyrelsernas och Socialstyrelsens
anslag.
De angivna förslagen till utgiftsökningar finansieras av besparingarna samt
av skatte- och avgiftshöjningarna. Vänsterpartiets budgetalternativ är därmed
saldomässigt neutralt.
Med hänvisning till vad jag här har redovisat anser jag att utskottets
hemställan borde ha haft följande lydelse under mom. 1, 2, 3, 7 och 8:
Den ekonomiska politiken
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på
proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 1
och motionerna
1993/94:Fi201,
1993/94:Fi208 yrkande 1 och
1993/94:Fi210 yrkandena 1, 2 och 11
godkänner vad som förordats i motion
1993/94:Fi206 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen detta till känna,
2. beträffande framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad
att riksdagen med anledning av motionerna
1993/94:Fi202 och
1993/94:Fi207 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i det
ovanstående,
3. beträffande inrättande av en framtidsfond, m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna
1993/94:Fi204,
1993/94:Fi206 yrkande 10 och
1993/94:N281 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i det ovanstående,
7. beträffande det internationella betalningssystemet
att riksdagen med bifall till motion
1993/94:Fi203
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i det ovanstående,
Budgetpolitiken
8. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på
proposition 1993/94:100 bilaga 1 yrkande 2
samt motionerna
1993/94:Fi208 yrkande 2 och
1993/94:Fi210 yrkandena 6, 9 och 10
godkänner vad som förordats i motion
1993/94:Fi206 yrkandena 2 och 3
samt som sin mening ger regeringen detta till känna,
Innehåll
Sammanfattning1
Inledning7
Propositionens förslag7
Motionsyrkandena8
Propositionen10
Motionerna13
Socialdemokraternas partimotion Fi20813
Ny demokratis partimotion Fi21017
Vänsterpartiets partimotion Fi20621
Utskottet24
Den ekonomiska politiken24
Internationell utveckling24
Den svenska ekonomins utrikeshandelsstruktur24
Utvecklingen i OECD-området25
Det ekonomiska läget i Tyskland27
Norden29
Sydostasien30
Internationella prognosförutsättningar för en bedömning av den svenska
ekonomins utveckling31
Utvecklingen i Sverige31
Den privata konsumtionen33
Investeringsutvecklingen35
Inflationsutvecklingen37
Arbetsmarknadsläget38
Inriktningen av den ekonomiska politiken39
Inledning39
Den ekonomiska politiken40
Oppositionspartiernas alternativa riktlinjer för den ekonomiska
politiken40
Framtidsgrupp om ekonomi och arbetsmarknad47
Inrättande av en framtidsfond, m.m.48
Kommission om samhällsekonomin49
Miljömålen för den ekonomiska politiken50
Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska
utvecklingen51
Det internationella betalningssystemet51
Budgetpolitiken52
Budgetutvecklingen52
Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer54
Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer55
Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer61
Överkurser vid emissioner av statsobligationer62
En bofond för finansiering av räntebidragen64
Särskilda frågor65
Statliga kreditgarantier65
Styrning av statlig verksamhet och RRV:s redovisning av det
ekonomiadministrativa läget och revisionens resultat 199366
Statliga myndigheters internationalisering68
Lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsmyndigheters investeringar69
Budgetering av anslag för budgetåret 1994/9570
Hemställan71
Reservationer
1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (s)74
2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (nyd)82
3. Inrättande av en framtidsfond, m.m. (mom. 3, motiveringen) (s)86
4. Kommission om samhällsekonomin (mom. 4) (nyd)86
5. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 8) (s)87
6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 8) (nyd)90
7. Överkurser vid emissioner av statsobligationer (mom. 9) (s)94
8. Statliga myndigheters internationalisering (mom. 12) (s)95
Särskilt yttrande
Miljömålen för den ekonomiska politiken (mom. 5) (s)96
Meningsyttring av suppleant (v)
(mom. 1, 2, 3, 7 och 8)97
Tabeller
1. Sveriges utrikeshandel åren 1990, 1992 och 199324
2. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-
länder25
3. Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder26
4. Prognosförutsättningar31
5. Försörjningsbalans32
6. Nyckeltal32
7. Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och
sparande35
8. Bruttoinvesteringar efter näringsgren35
9. Byggnadsverksamhet36
10. "Underliggande" inflationstakt37
11. Budgetsaldo och upplåningsbehov för budgetåren
1991/92--1994/9554