I betänkandet behandlar utskottet bl.a. motioner om en
utredning om bostadspolitiken. Utskottet avstyrker dessa med
hänvisning till att den bostadspolitiska målsättning som under
lång tid legat till grund för statens bostadspolitiska insatser
ligger fast även om medlen för att nå målet i viss grad
förändrats. Även vad i motioner i övrigt föreslagits om
utredningar m.m. om vissa delar av bostadspolitiken avstyrks i
vissa fall med hänvisning till att redan fattade riksdagsbeslut
inte bör rivas upp i andra fall med hänvisning till pågående
utredningsarbete m.m.
Reservationer mot delar av betänkandet har avgivits av
s-ledamöterna med instämmande av v-ledamoten bl.a. i vad gäller
en utredning om bostadpolitiken, upphävande av beslutet om
reduktionen av räntebidragen, bostadskreditmarknaden samt om
bostadsbyggandet för vissa grupper och av nyd-ledamoten i vad
gäller en utredning om framtidens boende.
Utskottet gör ett tillkännagivande om att regeringen bör
utarbeta regler som gör det möjligt att ta ut avgift vid s.k.
nettoavisering av bostadssubventioner enligt 1992 och 1993 års
system. Utskottet gör även ett tillkännagivande av innebörden
att ett bostadsdepartement bör inrättas eller att ansvaret för
de bostadspolitiska frågorna bör anförtros ett statsråd.
Mot det sistnämnda tillkännagivandet har utskottets
företrädare för m, fp, c och kds avgivit reservation.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till anslag för
bostadsförsörjningen.
S-ledamöterna föreslår i en reservation, med instämmande av
v-ledamoten, att riksdagen inte skall acceptera regeringens
förslag till försämring av räntestödet för reparation av och
underhåll av hyres- och bostadsrättshus. Ytterligare åtta
s-reservationer har avgivits. V-ledamoten instämmer i samtliga.
Ledamoten från nyd har avgivit två reservationer.
SJUNDE HUVUDTITELN
Propositionen
Regeringen föreslår i proposition 1993/94:100 bilaga 8
(Finansdepartementet) att riksdagen godkänner vad regeringen
förordar i fråga om räntestöd för reparation och underhåll av
hyres- och bostadsrättshus.
Regeringen föreslår också i proposition 1993/94:100 bilaga 8
(Finansdepartementet) riksdagen att för budgetåret 1994/95
anvisa
1. till Boverket: Förvaltningskostnader ett ramanslag på
138 879 000 kr,
2. till Boverket: Uppdragsverksamhet ett obetecknat anslag på
1 000 kr,
3. till Räntebidrag m.m. ett förslagsanslag på
25 600 000 000 kr,
4. till Investeringsbidrag för bostadsbyggande ett
förslagsanslag på 800 000 000 kr,
5. till Tilläggslån för vissa reparations- och
ombyggnadsåtgärder i hyres- och bostadsrättshus ett
förslagsanslag på 50 000 000 kr,
6. till Vissa lån för bostadsbyggande ett förslagsanslag på
1 000 000 kr,
7. till Statens bostadskreditnämnd: Förvaltningskostnader ett
ramanslag på 13 198 000 kr,
8. till Statens bostadskreditnämnd: Garantiverksamhet ett
förslagsanslag på 1 000 kr.
Motionerna
I betänkandet behandlas de under allmänna motionstiden 1994
väckta motionerna
1993/94:Bo202 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
utredning om bostadspolitiken tillsätts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att alla ytterligare sänkningar av
räntebidragen stoppas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättandet av ett bostadsdepartement,
4. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att
eliminera kreditförlusterna i bostadssektorn,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen i övrigt anförts om nödvändigheten av en social
bostadspolitik,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag som skapar
rättvisa mellan olika boendeformer.
1993/94:Bo204 av Håkan Strömberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett politiskt ansvar för
bostadsförsörjningen och av en effektiv och kraftfull politik i
detta syfte från regeringens sida,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ett bostadsdepartement inrättas.
1993/94:Bo211 av Per Olof Håkansson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
utredning tillsätts för att i enlighet med vad som anförts i
motionen kartlägga konsekvenserna av pågående förändringar inom
bostadspolitiken,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en sådan utredning
ges i uppdrag att utforma förslag till en ny
bostadsförsörjningslag, som lägger fast kommunernas ansvar för
bostadsförsörjningen och de allmännyttiga företagens centrala
roll i denna i enlighet med vad som anges i motionen ovan.
1993/94:Bo214 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förändrad bostadspolitik.
1993/94:Bo215 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om att inrätta ett bostadsdepartement.
1993/94:Bo216 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiskt stöd till delning av stora
lägenheter.
1993/94:Bo218 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning
tillsätts med uppgift att lämna förslag till en ny social och
solidarisk bostadspolitik.
1993/94:Bo219 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av riktat stöd till byggande av
bostäder för studerande.
1993/94:Bo221 av Lars Stjernkvist m.fl. (s) vari yrkas att
2. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att stimulera bosparande och att
alla boende, oavsett boendeform, skall kunna få del av
stimulansen.
1993/94:Bo225 av Ingvar Eriksson och Carl G Nilsson (m) vari,
såvitt nu är i fråga, yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om bosparande
(yrkandet i den del det avser ägarlägenheter kommer att
behandlas i ett kommande betänkande).
1993/94:Bo230 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att en särskild
arbetsgrupp/beredning tillsätts med uppgift att studera
segregationens orsaker, omfattning och följder och föreslå
konkreta åtgärder för att motverka denna.
1993/94:Bo231 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar upphäva beslutet om neddragningar på
räntebidragen för åren 1994, 1995 och 1996,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utveckla den sociala bostadspolitiken,
7. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med
förslag om hur hyresnivån skall sänkas i de senaste årens
nyproducerade bostäder.
1993/94:Bo232 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att tidigare beslutade besparingar
på bostadssektorn skjuts upp tills fastighetsmarknaden har
stabiliserats samt uttalar att när besparingen genomförs skall
den ske på hela bostadsbeståndet och i alla upplåtelseformer,
5. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1993/94:100
bilaga 8 om sänkning av räntestödet för underhåll och
reparationer i hyres- och bostadsrättshus,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kreditgivningen till bostadsbyggandet.
1993/94:Bo239 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om Stadsmiljörådet.
1993/94:Bo240 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
bostadspolitiken.
1993/94:Bo242 av Sören Lekberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ökat bostadsbyggande och
rättvisare förhållanden på bostadsmarknaden i Stockholms län,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
utredning tillsätts med uppgift att utarbeta ett förslag till
ett långsiktigt bostadsfinansieringssystem.
1993/94:Bo244 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en analys av hur systemförändringarna inom
boendet har påverkat kvinnors situation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utveckling av bostäder och
bostadsområden som mer tar hänsyn till kvinnors och barns krav.
1993/94:Bo246 av Kjell Ericsson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna om behovet av åtgärder
för att erhålla erforderlig finansiering av bostäder i enlighet
med vad som i motionen anförts.
1993/94:Bo248 av Elving Andersson och Marianne Jönsson (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om avgiftsbeläggning av systemet
med överlåtelse av räntebidrag till långivare genom
pantförskrivning.
1993/94:Bo250 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ge medborgarna långsiktiga och
varaktiga regler för sitt boende,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av reglerna för bestämmande av
subventionsräntan,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att både inkomster (fastighetsskatt) och
utgifter (bostadsbidrag) behandlas i kommunernas budgetar,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en radikal förändring av framtidens boende
och att låta utreda samhällsförändringen.
1993/94:Bo251 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att bygga bostäder för ungdomar
och äldre i Stockholms län.
1993/94:Bo406 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder som syftar till
att stärka kommunernas ansvar för och medborgarnas inflytande
över bostadsförsörjningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunernas ansvar för en sammanhållen
bostadsförmedling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätt för kommun att ta ut avgift för
förmedling av bostäder.
1993/94:A453 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
11. att riksdagen hos regeringen begär att Boverket skall
utreda ekologiskt byggande och boende i storstadsmiljö.
Statistiska uppgifter om bostadsförsörjningen m.m.
Bostadsbeståndet
Den senaste heltäckande statistiska undersökningen av landets
bostadsbestånd genomfördes vid 1990 års folk- och bostadsräkning
-- FoB 90. År 1990 fanns det drygt 4 miljoner permanentbostäder
i landet. Därutöver fanns ca 630 000 fritidshus. Av
lägenheterna i permanentbostadsbeståndet låg ca 54 % i
flerbostadshus och återstoden -- 46 % -- således i småhus.
Antalet hushåll uppgick år 1990 till drygt 3,8 miljoner. I
tabell 1 redovisas permanentbostadsbeståndets fördelning på
olika hustyper och ägarkategorier år 1990.
Tabell 1. Lägenheter i bostadsbeståndet efter hustyp och
ägarkategori år 1990
Uppgifterna från FoB 90 är fortfarande i stort sett giltiga.
Antalet permanentbostäder har dock ökat genom en relativt
omfattande nyproduktion under de första åren av 1990-talet och
torde i dag uppgå till omkring 4,2 miljoner lägenheter.
Det brukar hävdas att Sverige har en vid internationell
jämförelse mycket hög bostadsstandard. Statistiska jämförelser
mellan olika europeiska länder som har publicerats av bl.a.
Boverket under det senaste året visar också att Sverige hamnar
bland de främsta vad gäller utrymmes- och utrustningsstandard.
Sverige har exempelvis det lägsta genomsnittliga antalet boende
per lägenhet (2,1 boende/lägenhet) av de jämförda länderna. Den
genomsnittliga bostadsytan per person upgår i Sverige till
47m2 vilket bara överträffas av Danmarks 49 m2. De
flesta andra europeiska länder har en väsentligt lägre
genomsnittlig ytstandard. Även vad gäller utrustningsstandarden
ligger Sverige bland de främsta länderna. Moderniseringen av
bostadsbeståndet har emellertid gått fort under det senaste
årtiondet i de länder som har haft en stor andel omoderna
bostäder.
Bostadsproduktionen
Under de senaste åren har byggproduktionen genomgått den
snabbaste förändringen under hela efterkrigstiden. Från den
överhettning av byggmarknaden som rådde under de sista åren av
1980-talet och en bit in på 1990-talet har produktionsnivåerna
snabbt fallit mot ett bottenläge. Bakgrunden till denna
utveckling är givetvis den rådande lågkonjunkturen och de
kraftiga effekter den har haft på hela bostadsmarknaden.
Problemen för byggsektorn har blivit särskilt påtagliga av att
nedgången inom bostadsbyggandet föregicks av ett mycket kraftigt
fall i byggandet av kontor och kommersiella lokaler. Nedgången
av de totala byggnadsinvesteringarna påbörjades år 1990. Denna
nedgång har sedan förstärkts och under år 1993 föll
byggnadsinvesteringarna med 14 %. Den prognos som presenteras i
årets finansplan visar på ett fortsatt fall med omkring 10 %
under år 1994 och med en därefter i stort sett oförändrad nivå
för år 1995.
Diagram 1: Totala byggnadsinvesteringar och därav
bostadsinvesteringar åren 1970--1995 (miljarder kronor i 1985
års priser)
En fördelning av bostadsinvesteringarna på ny- resp. ombyggnad
visar att det hittills funnits ett betydande samband dem
emellan. I tider med stor nyproduktion har
ombyggnadsverksamheten gått ned, och när nyproduktionen har
minskat har ombyggnadsverksamheten ökat. Detta samband får nu
anses brutet. Både 1992 och 1993 kan en samtidig nedgång i ny-
och ombyggnadsinvesteringarna noteras. Enligt
Finansdepartementets prognoser förväntas dessutom denna
samtidiga nedgång fortsätta också under år 1994. En bidragande
orsak till att investeringarna i ombyggnader gått ned är att den
genomsnittliga investeringen per ombyggd lägenhet har minskat
kraftigt under de senaste åren. År 1991 var den genomsnittliga
investeringen per ombyggd lägenhet omkring 450 000 kr, medan
den år 1993 beräknas uppgå till ca 230 000 kr. Det innebär att
den har i det närmaste halverats på bara ett par år. Enligt
Boverkets bedömning kommer den genomsnittliga investeringsnivån
att vara densamma också för åren 1994 och 1995.
Diagram 2: Bostadsinvesteringarnas fördelning på ny- och
ombyggnad åren 1970--1995 (miljarder kronor i 1985 års priser)
Det traditionella sättet att mäta tillkommande
bostadsproduktion är genom den statistik som redovisas av SCB
för påbörjade lägenheter. Prognoser över bostadsproduktionen
kommande år har delvis kunnat baseras på uppgifter om
ansökningar om statligt stöd i olika former. Ingen av dessa
informationskällor kan i dag anses ge en tillförlitlig bild av
den verkliga eller förväntade produktionsnivån. Denna förändring
har flera orsaker. Det nya räntebidragssystemet ger starka
incitament för att få ett projekt registrerat som påbörjat före
varje årsskifte även om projektets verkliga byggstart kanske
sker betydligt senare. Vidare gör den osäkra situationen vad
gäller finansieringen av byggnadsprojekt att en planerad
byggstart ofta måste omprövas. Av dessa skäl har Boverket för de
senaste åren gjort bedömningar av det "faktiska" påbörjandet som
avviker från SCB:s statistik.
Enligt Boverkets bedömning har under år 1993 egentliga
byggnadsarbeten påbörjats i 18 000 lägenheter avseende
nyproduktionen. Häri ingår omkring 9 000 lägenheter som
formellt påbörjades redan 1992. I en prognos för nyproduktionen
av bostäder under år 1994 räknar verket med att mellan 15 000
och 20 000 lägenheter skall påbörjas detta år. För år 1995
beräknas antalet uppgå till omkring 20 000 lägenheter. Enligt
motsvarande bedömningar av ombyggnadsverksamheten har under år
1993 de egentliga byggnadsarbetena påbörjats i 25 000
lägenheter i flerbostadshus. Ungefär samma ombyggnadsvolym
väntas enligt Boverket under både 1994 och 1995.
I tabell 2 nedan redovisas SCB:s uppgifter över påbörjade
lägenheter i nyproduktionen och i ombyggnader under de tre
senaste åren. Som redan påpekats bör uppgifterna användas med
viss försiktighet.
Tabell 2. Påbörjade lägenheter 1990--1993
00>År
21>Nybyggnad
Alla hus
63>Ombyggnad
Flerbostadshus
21>Antal
lgh
39>Förändring
i %
63>Antal
lgh
81>Förändring
i %
00>1990
1991
1992
19931
21>69 598
56 929
56 684
10 278
39>+
-
-
46>18 8 0 82
63>16 887 25 596 69 745 9 711
81>-
+
+
-
90>1952 173 86
1 Preliminära uppgifter
Källa:SCB
Byggkostnader
För att mäta byggkostnadsutvecklingen används olika typer av
index, bl.a. faktorprisindex och byggnadsprisindex.
Faktorprisindex mäter den sammantagna effekten av
prisutvecklingen för de produktionsfaktorer (byggmaterialpriser,
arbetslöner etc.) som sätts in i byggnadsverksamheten.
Byggnadsprisindex mäter priserna på färdigställda objekt med
oförändrad standard. Det innebär att indexserien korrigerar för
variationer som bl.a. avser geografiskt område,
exploatering/sanering, byggherre, bostadsyta och material.
Prisutvecklingen i byggandet kan också mätas med hjälp av den
genomsnittliga kostnaden per kvadratmeter bruksarea (BRA) ovan
mark för alla objekt som fått beslut om statligt stöd till
nybyggnad av bostäder.
Utvecklingen av produktionskostnaderna kan beskrivas något
olika beroende på vilken av ovanstående mätmetoder som väljs som
utgångspunkt. Huvudtendenserna i utvecklingen är dock relativt
entydiga. Under senare delen av 1980-talet ökade
produktionskostnaderna för bostäder påtagligt mycket snabbare än
priserna i övrigt. Därefter började kostnadsutvecklingen inom
bostadsbyggandet successivt närma sig den allmänna
prisutvecklingen som den mäts genom konsumentprisindex (KPI).
Under de två senaste åren har kostnadsökningarna för
bostadsbyggandet legat på en lägre nivå än inflationen.
Tabell 3: Pris- och kostnadsutveckling för flerbostadshus
1986-1993
2 Inkl. mervärdesskatt
3 Beräknad efter total primär bruksarea t.o.m. 1991
och fr.o.m. 1992 efter total bruksarea ovan mark
4 Prognos
Källa: Boverket, SCB
I absoluta tal var den genomsnittliga produktionskostnaden för
hela riket 11 150 kr per kvadratmeter under år 1993. Det är en
minskning med 1,4 % jämfört med år 1992. Det är andra gången
sedan statistiken började publiceras i mitten av 1960-talet som
produktionskostnaden minskar nominellt för hela riket på
årsbasis. Tidigare har detta bara skett mellan åren 1966 och
1967 då produktionskostnaden minskade med 1,8 %.
Byggsysselsättningen
Arbetslösheten bland byggnadsarbetare har under de två senaste
åren stigit kraftigt. Under slutet av 1980-talet var problemet
det omvända. Bristen på byggnadsarbetare ansågs leda till en
ovanligt stor löneglidning liksom till snabbt ökande
byggnadskostnader under ett antal år.
Enligt Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar
(AKU) ökade det genomsnittliga antalet sysselsatta inom
byggnadsindustrin från 257 000 år 1985 till 313 000 år 1990.
År 1991 uppgick årsmedeltalet till 312 000. Därefter har
antalet sysselsatta gått ned, och för år 1993 uppgick
årsmedeltalet till 236 000 sysselsatta. Nedgången har därefter
fortsatt och för den senast tillgängliga månaden som är februari
1994 beräknades antalet sysselsatta uppgå till 202 000. Även om
den senare uppgiften, på grund av att den avser en enskild månad
där säsongsvariationer m.m. spelar in, inte är fullt jämförbar
med de övriga belyser den en nedåtgående tendens.
Arbetslöshetssiffrorna för branschen pekar i samma riktning.
Frånsett vissa säsongsmässiga variationer har andelen arbetslösa
inom byggnadsarbetarnas arbetslöshetskassa (kassa 36) ökat sedan
maj 1990. Vid denna tidpunkt uppgick andelen arbetslösa till
2,0 %, medan den i februari 1994 hade ökat till 30,4 %.
Diagram 3: Arbetslösheten bland byggnadsarbetare åren
1990--1994 (procent av medlemmarna i kassa 36)
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen
Den i diagram 3 redovisade relativa arbetslösheten innefattar
medlemmar i kassa 36 som står utan arbete och som inte heller
omfattas av någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd, dvs. sådana
medlemmar som står till arbetsmarknadens omedelbara förfogande.
I februari 1994 beräknas dessutom omkring 10 % av medlemmarna
vara sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika
slag som s.k. ALU, utbildningsvikariat, beredskapsarbete och
ungdomspraktik.
Bostadsmarknadsläget
Under det senaste året har den bild av bostadsmarknadsläget
som ges i massmedia och den allmänna debatten dominerats av
rapporter om outhyrda lägenheter, osålda bostadsrätter och
svårigheter att avyttra villor. Man bör dock komma ihåg att vi
sedan början av 1980-talet fått uppleva flera kraftiga
svängningar vad gäller tillgången på bostäder. I början av
1980-talet var tomma lägenheter ett stort problem i många
kommuner. Under den senare delen av 1980-talet var det i stället
bostadsbristen och de bostadssökandes situation som dominerade
debatten. Omkring år 1990 vände utvecklingen åter och antalet
tomma lägenheter började öka.
Statistiska centralbyrån mäter två gånger årligen -- mars och
september -- antalet outhyrda lägenheter, lediga för omedelbar
inflyttning, i de allmännyttiga bostadsföretagen. Mätningen i
mars omfattar dessutom de privata fastighetsägarna.
Septembermätningen 1993 innefattade därtill för första gången
också de privata hyresvärdarna.
I september 1993 uppgick antalet lediga lägenheter till drygt
50 000. Enligt Boverkets uppskattning fanns det vid denna
tidpunkt dessutom omkring 5 000 osålda nyproducerade
bostadsrättslägenheter. Totalt kan alltså antalet lediga
lägenheter beräknas till 55 000, vilket motsvarar ca 1,3 % av
det totala bostadsbeståndet. Under 1980-talet var antalet lediga
lägenheter som störst i mars 1983 då 37 000 tomma lägenheter
redovisades. Därefter minskade antalet kraftigt, och i mars 1990
fanns det endast drygt 3 500 lägenheter lediga för omedelbar
uthyrning. Efter denna tidpunkt har dock antalet ökat mycket.
Enligt en nyligen redovisad bedömning av Boverket finns det
emellertid nu tecken som tyder på att ökningen har avstannat.
Diagram 4: Antalet lägenheter lediga för uthyrning i
allmännyttiga och privata bostadsföretag i mars 1976--1993 samt
i september 1993*)
Källa: SCB
Även om det totala antalet lediga lägenheter i september 1993
var stort är de regionala skillnaderna betydande. Sett till det
allmännyttiga bostadsbeståndet var vid denna tidpunkt andelen
lediga lägenheter 9,3 % i Jämtlands län medan den i Stockholms
län endast uppgick till 1,5 %. I Storstockholm fanns det i fem
kommuner inte några lediga bostäder alls i det allmännyttiga
bostadsbeståndet. Flera orter med universitets- och
högskoleutbildning som Uppsala, Linköping, Växjö, Lund och Umeå
hade också de en liten andel lediga lägenheter.
Bostadskostnaderna
Under åren i början av 1990-talet har
bostadskostnadsutvecklingen i hög grad påverkats av
skatteomläggningar och förändringar av villkoren för
bostadsfinansieringen. De senaste åren har också utvecklingen på
bostadskreditmarknaden bidragit till stora förändringar av
bostadskostnaderna.
På hyreshussidan kom de största höjningarna i februari 1991 då
hyrorna ökade med i genomsnitt ca 25 %. Därefter har
hyreshöjningarna legat på en betydligt lägre nivå. Enligt
preliminära uppgifter från SCB:s bostads- och hyresundersökning
uppgick den genomsnittliga årshyran i rikets
hyreslägenhetsbestånd under år 1993 till ca 615 kr/m2. I
januari 1994 låg den genomsnittliga hyresnivån på ca 636
kr/m2. I förhållande till januari föregående år hade hyrorna
därmed i genomsnitt höjts med 5,5 %. Konsumentprisindex steg
under motsvarande period med 1,7 %.
I tabellen nedan redovisas de årliga hyreshöjningarna för en
"genomsnittlig" lägenhet under den senaste tioårsperioden enligt
SCB:s undersökning av januarihyrorna resp. år. För
jämförbarhetens skull redovisas även konsumentprishöjningarna
för motsvarande perioder.
Tabell 4. Förändringar i hyra mellan januari resp. år och
januari året innan för en genomsnittlig hyreslägenhet (beräkning
per m2)
Även om hyresförändringarna varierar mellan olika delar av
hyreslägenhetsbeståndet ger ovanstående uppgifter ändå en
relativt allmängiltig bild av utvecklingen. Inom bostadsrätts-
och egnahemsbeståndet är däremot variationerna betydligt större
och en entydig statistik saknas. För bostadsrätterna uppgick den
genomsnittliga årsavgiften till föreningen under år 1993 till ca
460 kr/m2. Utöver detta kan dock bostadsrättsinnehavarna ha
utgifter för personligt upptagna lån och för lägenhetsunderhåll.
För egnahemsboende är bostadskostnaderna starkt beroende av
kapitalkostnaderna. För dem som köpt ett småhus under den
senaste tiden med relativt låga villapriser och bostadsräntor
kan bostadskostnaden bli väsentligt lägre än för dem som köpt
ett motsvarande hus några år tidigare.
Läget på kreditmarknaden i samband med nyupplåning eller
omsättning av bostadslån kan påverka bostadskostnaderna under
flera år framåt. Sedan slutet av år 1992 har bostadslåneräntorna
fallit kraftigt. Bara under det senaste året har räntefallet på
två- och femåriga lån uppgått till ca 2,5 procentenheter.
För de hus som erhåller statlig räntesubvention enligt äldre
regler innebär dock inte en låneomsättning till en lägre
räntenivå automatiskt sänkta kapitalkostnader. För dessa hus har
i stället skillnaden mellan subventionsräntan och
utlåningsräntan stor betydelse. Det statliga räntebidraget
beräknas utifrån en subventionsränta som baseras på
marknadsräntorna för bostadsobligationer med en återstående
löptid av fem år. Utlåningsräntan bestäms däremot av
låneinstituten efter ett påslag för olika former av omkostnader.
Skillnaden mellan dessa räntenivåer har ökat under de senaste
åren. I början av år 1990 uppgick ränteskillnaden till ca 0,25
procentenheter. Under början av år 1994 har ränteskillnaden
uppgått till ca 1,5 procentenheter. I diagram 5 nedan redovisas
ränteskillnadens utveckling under den senaste femårsperioden.
Diagram 5: Skillnaden melllan Stadshypoteks utlåningsränta
och subventionsräntan
Källa: Stadshypotek och Boverket
Utskottet
Bostadspolitikens inrikning och utformning m.m.
Sedan några år har inriktningen av bostadspolitiken lagts om.
Ett nytt finansieringssystem har införts. Mycket av den
lagstiftning som var nödvändig för en i många stycken
centralistisk styrning av bostadspolitiken har förändrats eller
avskaffats. Dessa förändringar har förbättrat möjligheterna för
de boende och de olika aktörer som verkar på bostadsmarknaden
att i samverkan skapa förutsättningar för ett boende där
bostadskonsumenternas önskemål är vägledande liksom deras
möjligheter att i högre grad påverka boendets utformning och
kostnader. Det bör redan inledningsvis anföras att den
omorientering som under de senaste åren ägt rum mot ett synsätt
som betonar vikten av att bostadspolitiken bör grundas på de
boendes vilja och önskemål rimligen inte kan förväntas ske utan
vissa övergångsvisa problem. Det bör också påpekas att den
bostadspolitik som i sina huvuddrag skapades under och efter
andra världskriget inledningsvis var framgångsrik och i mycket
en förutsättning för att under tidigare decennier höja
standarden i boendet.
Den bostadspolitik som nu förs bygger vidare i hög grad på
uppfattningen att bostadspolitiken och bostadsfinansieringen är
en del av den ekonomiska politiken och att det därmed inte
längre vare sig är önskvärt eller motiverat att hävda en
bostadspolitik där aktörerna på bostadsmarknaden är mer eller
mindre oberoende av den ekonomiska politik som faktiskt förs.
Utskottet, som i det följande bemöter den kritik som i vissa
motioner förs fram mot den förda politiken, behandlar
inledningsvis motioner i vilka begärs att en utredning tillsätts
om bostadspolitiken.
Förslag om en utredning om bostadspolitiken förs fram i nio
motioner, samtliga utom en väckta av företrädare för
oppositionspartierna. Motiven för förslagen är mer eller mindre
allmänt hållna. I vissa av dem lämnas tämligen preciserade
förslag till riktlinjer för hur ett utredningsarbete bör
bedrivas medan i andra förslag förs fram utan att några mera
omfattande motiveringar ges. I några av motionerna betonas
vikten av att skapa en långsiktigt hållbar bostadspolitik som
kan vinna en bred politisk förankring.
I motion Bo218 (s) hemställs att riksdagen föreslår regeringen
att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att lämna
förslag till en ny social och solidarisk bostadspolitik. Under
rubriker såsom t.ex. Bostadsförsörjningen -- en
samhällsangelägenhet, Behov av metodskifte, Kommunernas ansvar
och Nya tag -- behov av ökad samstämmighet för motionärerna fram
de idéer och tankar som, enligt deras mening, bör ligga till
grund för en bostadspolitik med en annan inriktning än dagens.
De anser bl.a. att rätten till en god bostad är grundläggande i
ett samhälle som präglas av rättvisa, solidaritet och lika
möjligheter i livet. Dagens bostadspolitik anses ha ökat
klyftorna mellan medborgarna, något som tagit sig uttryck i att
ett ökat antal familjer har svårt att klara sina
boendekostnader. Antalet vräkningar har ökat.
Bostadsrättsföreningar går i konkurs. Trots 50 000 tomma
lägenheter har många svårt att hitta en bostad. Allt flera
utestängs från den reguljära bostadsmarknaden. Kommunernas
ansvar för bostadspolitiken har försvagats. En ökad
boendesegregation har blivit följden. Motionärerna anser att de
förändringar av bostadspolitiken som enligt dem behövs måste
bygga på idéerna om en social bostadspolitik som syftar till en
god bostad till rimlig kostnad. Det är viktigt att de
grundläggande förutsättningarna som finansieringsvillkoren ger
uttryck för ligger fast över längre perioder. Ett
bostadsfinansieringssystem måste vara fördelningspolitiskt
träffsäkert, motverka att byggkostnaderna drivs upp, medverka
till ett jämnare resursutnyttjande, vara kostnadsmässigt
neutralt mellan olika upplåtelseformer och mellan olika
årgångar.
Även i s-motionerna Bo202 yrkandena 1, 5 och 6, Bo204 yrkande
1, Bo211 yrkande 1, Bo214 och Bo242 yrkande 2 förs fram förslag
om en parlamentarisk utredning av bostadspolitiken med i
huvudsak samma inriktning som den som ovan redovisats som motiv
för förslaget i motion Bo218 (s).
I motion Bo231 (v) yrkande 6 föreslås att riksdagen bör fatta
beslut som ger en långsiktig social bostadspolitik.
I motion Bo240 (fp) anförs bl.a. att den sociala
bostadspolitiken måste fortsätta och att de allmännyttiga
bostadsföretagen bör utvecklas så att de verkar på samma villkor
som övriga bostadsföretag.
Bland de motioner som också bör behandlas i detta avsnitt är
Ny demokratis partimotion Bo250 yrkandena 2 och 12. Motionärerna
anför att bostadspolitiken rör alla medborgare. Denna
omständighet innebär att boendet och dess förutsättningar bör ha
hög prioritet i den politiska debatten. En förändring som skapar
förutsättning för en långsiktig politik är enligt motionärerna
nödvändig. Subventioner och bidrag bör minska samtidigt med att
skatterna på boendet sänks i en takt som är ekonomiskt
genomförbar. Bostadspolitiken måste präglas av långsiktighet.
Den borde lyftas över block- och partipolitik och präglas av den
långsiktighet som ger medborgarna den planeringshorisont de har
rätt att kräva. Genom teknikens stora landvinningar kommer synen
på boendet att förändras väsentligt. Motionärerna förordar ett
riksdagens tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om att ge medborgarna långsiktiga och varaktiga regler
för sitt boende (yrkande 2) samt om en radikal förändring av
framtidens boende m.m. (yrkande 12).
Med anledning av förslagen i motionerna om en utredning om
bostadspolitiken m.m. vill utskottet anföra följande.
Utskottet har ovan sammanfattningsvis beskrivit de motiv som
ligger bakom den omorientering av bostadspolitiken som ägt rum
de senaste åren. Trots att ett nytt bostadsfinansieringssystem
tillskapats och att förändringar gjorts i den lagstiftning som
till stor del varit en förutsättning för den bostadspolitik som
tidigare förts vill utskottet hävda att de grundläggande
bostadspolitiska målen i allt väsentligt ligger fast och att
dessa mål omfattas av en stor majoritet i riksdagen. Vid
behandling av motionsyrkanden 1992 (bet. 1991/92:BoU16 s. 21)
och 1993 (bet. 1992/93:BoU11 s. 6--7), i vilka aktualiserades
den bostadspolitiska målsättningen, anförde utskottet:
Sedan efterkrigstiden har det grundläggande bostadspolitiska
målet formulerats som att alla människor skall ha tillgång till
en sund, rymlig, välplanerad och ändamålsenligt utrustad bostad
till ett rimligt pris. Som grund för de bostadspolitiska
strävandena har detta mål fortsatt giltighet. Med utgångspunkt i
de boendes önskemål och den bostadsefterfrågan som i dag finns
gäller frågan därför närmast hur det allmänt formulerade målet
skall utvecklas och konkretiseras. Detta måste ske bl.a. på
grundval av de boendes egna prioriteringar. För att skapa
förutsättningar härför måste bostadspolitiken utformas så att
alla upplåtelseformer, bostadstyper och fastighetsägare
behandlas lika. De hittillsvarande regleringarna bör ersättas
med ett system där det är de boendes önskemål och behov som är
styrande för bostadsefterfrågan och därmed också för
bostadsmarknaden. Härigenom kan en balanserad bygg- och
bostadsmarknad i hela vårt land skapas.
Utskottet kan inte finna att den nu i korthet redovisade
målsättningen innebär ett avsteg från vad som hittills väglett
samhällets bostadspolitiska insatser. Inte heller kan utskottet
finna att denna politik på något avgörande sätt skulle stå i
strid med vad som i de nu aktuella motionerna framförts.
Vad nu redovisats om det grundläggande bostadspolitiska målet
finner utskottet inte anledning att revidera. En genomgång av
motionerna, i den mån det i dessa förs en mera ingående
diskussion om bostadspolitikens mål och medel, ger vid handen
att det nu liksom tidigare finns en stor grad av
överensstämmelse mellan motionärerna och utskottet när det
gäller synen på bostadspolitiken. En utredning om den
bostadspolitiska målsättningen kan vid en sådan uppfattning inte
anses meningsfull.
Vad därefter gäller de medel som kan anses erforderliga och
lämpliga för att vidmakthålla denna politik råder uppenbarligen
delade meningar mellan utskottet och motionärerna. Utskottet har
sedan hösten 1991 ställt sig bakom de regeringsförslag som
behandlats i riksdagen om en avreglering av det bostadspolitiska
styrsystemet. Att med bibehållande av de bostadspolitiska målen
förenkla det system som kan behövas för att förverkliga målen är
enligt utskottets mening positivt. Befogad invändning kan inte
resas mot uppfattningen att den enskilde skall ges större
möjlighet att ta ett ökat ansvar för sitt boende. Att en sådan
uppfattning kan föranleda en omprövning av de bostadspolitiska
medlen i avsikt att ersätta den tidigare styrningen med en
politik där de boendes preferenser ges större tyngd kan, som
anförts ovan, inte anses förvånande. Tvärtom får det anses
motiverat att upphäva den lagstiftning och de regler i övrigt
som inte kan anses erforderliga för att ge genomslag åt en
bostadspolitik som alltså mera än tidigare utgår från de boendes
önskemål.
Vad gäller frågan om en omprövning av det år 1993 införda
bostadsfinansieringssystemet vill utskottet erinra om att det,
redan när beslutet om statens stöd för bostadsfinansieringen
fattades i riksdagen våren 1992 förutsattes att en avstämning av
finansieringssystemet skulle göras efter år 1995. Såvitt
utskottet har sig bekant kommer så också att ske. Det är, som
också betonas i några motioner och som utskottet framhållit
tidigare, viktigt att bostadspolitiken förs med fasthet och
konsekvens och att klara regler ges för de boende och för dem
som i skilda sammanhang har att genomföra denna politik.
Utskottet finner med hänvisning till det nu anförda inte
anledning föreligga att föreslå riksdagen att göra ett uttalande
om tillsättande av en parlamentarisk utredning om
bostadspolitiken. Inte heller finner utskottet anledning
föreslå riksdagen att göra de tillkännagivanden till regeringen
om en omorientering av bostadspolitiken som förs fram i vissa
motioner.
Motionerna Bo202 (s) yrkandena 1, 5 och 6, Bo204 (s) yrkande
1, Bo211 (s) yrkande 1, Bo214 (s), Bo218 (s), Bo231 (v) yrkande
6, Bo240 (fp) och Bo242 (s) yrkande 2 avstyrks således.
Två motionsyrkanden återstår att behandla i detta avsnitt. Det
gäller yrkandena 2 och 12 i Ny demokratis partimotion Bo250.
Motionärerna föreslår, som framgått ovan, att riksdagen som sin
mening bör ge regeringen till känna vad i motionen anförts dels
om att bostadspolitiken bör utformas så att medborgarna ges
långsiktiga och varaktiga regler för sitt boende, dels om att en
utredning bör tillsättas med uppgift att utreda den
samhällsförändring som beror av en radikal förändring av
framtidens boende.
Vad gäller frågan om behovet av långsiktiga och varaktiga
regler för boendet finns -- som framgått ovan -- en bred
samstämmighet. Syftet med detta förslag, yrkande 2, får anses
tillgodosett utan någon riksdagens åtgärd. Vad gäller yrkande 12
om en utredning av samhällsförändringen mot bakgrund av
förändringar av framtidens boende är detta frågor som det i
första hand får anses ankomma bl.a. på berörda forskningsorgan
att överväga och aktualisera. I den mån frågorna är av den
konkreta karaktären att det finns anledning anta att behov
föreligger av sådana överväganden som motionärerna efterlyser
förutsätter utskottet att regeringen tar ansvar för att
erforderliga utredningsinsatser genomförs. Med det anförda
avstyrker utskottet Ny demokratis partimotion Bo250 yrkandena 2
och 12 om en utredning om samhällsförändringen m.m.
Reduktionen av räntebidragen
Hösten 1992 träffade regeringspartierna och Socialdemokraterna
en överenskommelse om den ekonomiska politiken. Som en del av
denna ingick att bostadssubventionerna skulle reduceras med 3
miljarder kronor netto från den 1 januari 1994, dvs. sedan
hänsyn tagits till en trolig ökning av bostadsbidragen. På
förslag av finansutskottet (bet. 1992/93:FiU30 s. 150--153)
beslöt riksdagen våren 1993 att besparingen av
bostadssubventionerna skulle ske med 500 miljoner kronor netto
1994, med 1 000 miljoner kronor netto 1995 och med 1 500
miljoner kronor netto 1996. Riksdagen har därefter hösten 1993
(bet. 1993/94:BoU3) beslutat hur de s.k. extra upptrappningarna
av den garanterade räntan skall fördelas på olika årgångar av
bostäder så att besparingen kan genomföras. Riksdagens beslut
innebär genomsnittligt ökade boendekostnader med 34 kr/m2
för 1994 med 44 kr/m2 för 1995 och med 55 kr/m2 för
1996.
Frågan om indragningen av räntebidragen har tagits upp i
motionerna Bo202 (s) yrkande 2, Bo231 (v) yrkande 1 och Bo232
(s) yrkande 1. I de båda s-motionerna tas upp frågan om, och i
så fall hur, den nu redovisade besparingen på räntebidragen bör
göras medan i v-motionen föreslås ett tillkännagivande till
regeringen om att alla ytterligare sänkningar av räntebidragen
skall stoppas. I motion Bo232 (s) föreslås ett riksdagens
tillkännagivande om att de beslutade besparingarna för 1995 och
1996 skjuts upp tills fastighetsmarknaden stabiliserats. När det
är lämpligt att genomföra besparingen skall den fördelas på
samtliga upplåtelseformer och på hela bostadsbeståndet och inte
bara på den del av beståndet som omfattas av
räntebidragssystemet. I motion Bo231 (v) föreslås att riksdagens
beslut om neddragning av räntesubventionerna för år 1994 skall
återställas och inte genomföras i vad avser åren 1995 och 1996.
Utskottet finner inte anledning föreslå riksdagen att ändra
sitt beslut från hösten 1993 om en reduktion av
räntebidragen. Motionerna Bo202 (s) yrkande 2, Bo231 (v)
yrkande 1 och Bo232 (s) yrkande 1 avstyrks således.
Bostadskreditgivning och bosparande
Våren 1993 föreslog bostadsutskottet i ett yttrande (yttr.
1992/93:BoU9y) till finansutskottet att en utredning borde göras
om problemen på bostadskreditmarknaden m.m. Den av riksdagen
begärda utredningen lämnade sitt betänkande Stabilisering av
bostadskreditmarknaden (SOU 1993:104) hösten 1993. En
proposition med förslag till åtgärder för att stabilisera
bostadskreditmarknaden behandlades av riksdagen i december 1993
(bet. 1993/94:BoU6). De regeringsförslag som riksdagen då
godkände gick bl.a. ut på att alla krav slopades på viss
lånefinansiering för rätt till räntebidrag enligt äldre regler.
Detta innebär att ägare av bostadshus som byggts eller byggts om
under senare år får möjlighet att omförhandla villkoren på gamla
lån eller byta ut dem mot andra utan att räntebidraget därmed
upphör. Vidare infördes en möjlighet att ta upp s.k.
omfördelningslån för hus som under perioden 1985--1992 byggts
eller byggts om med stöd av då gällande regler. Lånen lämnas som
ett led i en ekonomisk rekonstruktion för att undvika en
obeståndssituation. En statlig avgiftsbelagd kreditgaranti är en
förutsättning för att sådana lån skall medges. I sammanhanget
bör även erinras om den möjlighet som finns att, beträffande
bostadsprojekt som påbörjas 1994 eller 1995, generellt över hela
landet lämna kreditgaranti med 40 % av garantiunderlaget. Även
pågående projekt som vid ändringens ikraftträdande den 1 januari
1994 inte fått statlig finansiering omfattas av ändringen.
Frågan om bostadskreditgivningen tas upp i fyra
motionsyrkanden, nämligen i motionerna Bo202 (s) yrkande 4,
Bo232 (s) yrkande 12, Bo246 (c) och Ny demokratis partimotion
Bo250 yrkande 3.
I motion Bo202 (s) kritiseras bl.a. de förutsättningar som
måste uppfyllas för att det skall bli möjligt att erhålla
omfördelningslån. Vad motionärerna åsyftar är förhållandet att
en förutsättning för lånet är att en obeståndssituation därmed
skall kunna undvikas. Detta, menar motionärerna, gör det inte
möjligt att ge omfördelningslån till ägare av sådana hyreshus
och bostadsrättsföreningar som verkligen är i riskzonen.
I motion Bo232 (s) anförs att de förslag som regeringen
förelade riksdagen i avsikt att stabilisera
bostadskreditmarknaden och som redovisats ovan inte är till
fyllest. Regeringen anses inte ha klarat av det uppdrag
riksdagen gav. Ytterligare åtgärder krävs för att göra
kreditinstituten intresserade av att delta i
bostadsfinansieringen, bl.a. måste bankerna vara beredda till
normalt risktagande i nya projekt. Räntebidragsindragningen,
kravet på ökad egeninsats samt de stora s.k. räntemarginalerna
är faktorer som, enligt motionärerna, bidragit till problemen på
bostadsmarknaden. I motion Bo246 (c) anförs att åtgärder bör
vidtas så att bostadsbyggnadsprojekt till vilka det finns
hyresgäster kan erhålla godtagbar finansiering.
För cirka fyra månader sedan behandlade utskottet och
riksdagen regeringsförslaget om åtgärder för att stabilisera
bostadskreditmarknaden. Även om det då i motioner riktades viss
kritik av förslagens enskildheter fördes i motionerna inte fram
någon grundläggande kritik av förslagen på det sätt som nu görs
i motion Bo232 (s) yrkande 12. De regler som nu diskuteras har
varit i kraft endast en kort tid. Det finns enligt utskottets
mening ännu inte tillräckligt underlag för påståendet att
åtgärderna inte är till fyllest. En eventuell omprövning av
reglerna måste rimligen anstå tills erfarenheter av dem vunnits.
Motionärerna anför bl.a. att bankerna måste vara beredda till
normalt risktagande; en fråga som också tas upp i motion Bo246
(c).
Utskottet delar motionärernas oro för de stora svårigheter som
marknaden för bostadskrediter haft att möta de senaste åren. Att
denna marknad hårt drabbats av den djupa fastighetskris som i så
hög grad under senare år påverkat stora delar av samhället är
ovedersägligt. Denna omständighet tillsammans med de ökande
kapitaltäckningskrav som numera ställs på banker och
bostadsinstitut har bidragit till att göra kreditgivningen än
mera begränsad. Ytterligare en faktor som påverkar
bostadsinstitutens bedömningar kan vara det stora antal tomma
lägenheter som finns, ca 55 000 i september 1993. Det är i och
för sig förståeligt att instituten kan vara tveksamma till att
medverka i en finansiering om tvivel finns om lägenheterna kan
hyras ut eller -- när det gäller bostadsrättslägenheter --
säljas. Utskottet vill emellertid erinra om att vissa positiva
drag också finns som torde bidra till att svårigheterna på
bostadskreditmarknaden bör kunna lätta. Sålunda har
byggkostnaderna sjunkit och räntenivån minskat under de senaste
åren.
De åtgärder som nyligen vidtagits för att stabilisera
bostadskreditmarknaden bör tillsammans med den i vissa fall nu
mindre problematiska situationen på denna marknad kunna bidra
till att kreditgivningen till bostäder förbättras. Så allmänt
hållna förslag om bostadskreditmarknaden som förs fram i
motionerna Bo232 (s) yrkande 12 och Bo246 (c) bör enligt
utskottets mening inte grunda en riksdagens begäran till
regeringen. Inte heller har utskottet underlag för bedömning av
den kritik mot ordningen med omfördelningslån som förs fram i
motion Bo202 (s) yrkande 4. Motionerna avstyrks.
Sättet att fastställa subventionsräntan tas upp i Ny
demokratis partimotion Bo250 yrkande 3. Motionärerna anser med
hänvisning till de kraftiga ökningarna av bankernas
räntemarginaler att reglerna för att bestämma subventionsräntan
måste ses över och ändras.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att mycket skulle
stå att vinna om ränteskillnaden, dvs. skillnaden mellan
marknadsräntan för fastighetslån och subventionsräntan,
minskade. En starkt bidragande orsak till de höga
marginalkostnaderna beror just på den ränteskillnad som tagits
ut under de senaste åren. Som framgår av diagram 5 i den
statistiska framställningen ovan har ränteskillnaden ökat
märkbart under perioden 1989--1993. Fram till halvårsskiftet
1991 låg den på ca 0,25 procentenheter. I januari 1994 var den
ca 1,7 procentenheter. Detta betyder att månadskostnaden för en
nybyggd trerumslägenhet enbart av detta skäl blivit ca 800 kr
högre. Hittills under 1994 uppgår ränteskillnaden i genomsnitt
till drygt 1,5 procentenheter.
Enligt vad utskottet erfarit följer regeringen utvecklingen
med stor uppmärksamhet. Regeringen avser också att ta upp
överläggningar med bostadslåneinstituten. Utskottet utgår från
att regeringen även fortsättningsvis tar de initiativ som bidrar
till att minska räntemarginalerna. Resultatet av
överläggningarna bör i lämpligt sammanhang redovisas för
riksdagen.
Syftet med förslaget i Ny demokratis partimotion Bo250 yrkande
4 om subventionsräntan m.m. får med hänvisning till vad nu
anförts anses tillgodosett utan någon riksdagens åtgärd, varför
motionsyrkandet avstyrks.
Förslag om ett premierat bosparande tas upp i motionerna Bo221
(s) yrkande 2 och i Bo225 (m), i denna motion i motsvarande del.
I den förstnämnda motionen anförs att alla oavsett boendeform
skall kunna få del av bosparstimulansen.
Regeringen har i oktober 1993 tillkallat en särskild utredare
med uppgift att lägga fram förslag om ett nytt statligt
premierat bosparande. Utredaren skall slutföra sitt uppdrag före
utgången av juni 1994.
Utredarens förslag samt den kommande beredningen av det bör
avvaktas. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Bo221
(s) yrkande 2 och Bo225 (m), denna motion i motsvarande del, om
ett bosparande.
I motion Bo248 (c) föreslås ett tillkännagivande till
regeringen av vad i motionen anförts om att avgift skall kunna
tas ut för de kostnader som uppstår då räntebidragstagare till
långivare pantförskriver eller på annat sätt överför sin rätt
till bidrag på denne.
Som bakgrund till förslaget i motionen vill utskottet anföra
följande. Räntebidrag för bostadslån utbetalas i många fall
direkt till långivaren. Detta kallas nettoavisering. Sedan 1993
gäller att en avgift tas ut för att täcka statens kostnader för
systemet med nettoavisering. De lån som omfattas av den
avgiftsbelagda nettoaviseringen har beviljats enligt någon av de
förordningar som tillämpades för lån enligt 1991 års system
eller äldre. För bostadssubventioner enligt 1992 eller 1993 års
system kan i vissa fall nettoavisering tillämpas. Någon avgift
för statens kostnader för nettoavisering enligt dessa system tas
inte ut.
I motion Bo248 (c) föreslås att avgift skall kunna tas ut även
för de kostnader som staten har för nettoaviseringen avseende
bostadssubventioner beslutade enligt 1992 och 1993 års system.
Utskottet delar motionärernas uppfattning. Det bör ankomma på
regeringen att ansvara för att regler utarbetas så att det blir
möjligt att ta ut avgift för att täcka statens kostnader för
nettoavisering även i de system som nu inte omfattas av
någon "nettoaviseringsavgift". Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen
Under de senaste åren har flera förändringar gjorts i de lagar
m.m. i vilka reglerats det statliga ansvaret för
bostadsförsörjningen. Bostadsförsörjningslagen och
bostadsanvisningslagen har upphävts. Kravet på kommunerna att
anordna bostadsförmedling har slopats liksom möjligheten för
regeringen att förordna om kommunal bostadsförmedling. Enligt
den år 1993 stiftade lagen (1993:406) om kommunalt stöd till
boendet kan kommunen dock lämna enskilda hushåll ekonomiskt stöd
i syfte att minska deras kostnader för att anskaffa eller inneha
permanentbostad. De nu redovisade förändringarna om det
kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen gäller fr.o.m.
halvårsskiftet 1993. Åt en arbetsgrupp har uppdragits att följa
bostadsförsörjningen för sådana hushåll som kan ha svårigheter
att göra sig gällande på bostadsmarknaden. I arbetsgruppen ingår
företrädare bl.a. för Finans- och Socialdepartementen,
Socialstyrelsen, Boverket och Kommunförbundet.
I två motioner aktualiseras frågan om kommunernas ansvar för
bostadsförsörjningen. I motion Bo211 (s) yrkande 2 föreslås att
en utredning tillsätts med uppdrag att utforma förslag till en
ny bostadsförsörjningslag som lägger fast kommunernas ansvar och
de allmännyttiga företagens centrala roll. Liknande förslag förs
fram i motion Bo406 (s). Enligt denna motion bör riksdagen hos
regeringen -- förutom frågan om kommunernas ansvar för
bostadsförsörjningen -- också aktualisera frågor om kommunernas
ansvar för en sammanhållen bostadsförmedling och om kommunernas
rätt att ta ut avgift för förmedling av bostäder.
En del av det bostadspolitiska förändrings- och
förenklingsarbetet har inriktats på att avreglera den statliga
styrningen av det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen.
Regeringens uppfattning utgår från att staten kan ha förtroende
för att kommunerna självmant vidtar de åtgärder som kan behövas
för att invånarna skall få godtagbara bostäder. Liksom tidigare
svarar kommunerna även framöver för bostadsförsörjningen, dock
med den skillnaden att varje kommun själv bestämmer på vilket
sätt bostadsförsörjningsplaneringen och informationen om
bostadsmarknaden skall ske.
Det bör inte komma i fråga att riksdagen mindre än ett år
efter sitt beslut att upphäva vissa lagar som tidigare reglerat
kommunernas bostadspolitiska insatser skall lägga fram förslag
för regeringen som går ut på att återinföra delar av denna
lagstiftning. Motionerna Bo211 (s) yrkande 2 och Bo406 (s) om en
utredning om en ny bostadsanvisningslag m.m. avstyrks.
En mera specifik fråga tas upp i Ny demokratis partimotion
Bo250 yrkande 10. Motionärerna anser att ansvaret för
bostadspolitiken helt borde vara en kommunal fråga. Detta i sin
tur betyder enligt motionärerna att såväl fastighetsskatt som
bostadsbidrag behandlas i den kommunala budgeten. Först då
sammanfaller kommunernas och kommuninvånarnas intressen för
ett bra boende.
Utskottet delar inte motionärernas uppfattning om
ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna beträffande
bostadspolitiken. Det bör för övrigt inte ankomma på riksdagen
att lämna synpunkter på utformningen av kommunernas
budgetar. Ny demokratis partimotion Bo250 yrkande 10 avstyrks.
Bostadsstöd till vissa grupper, regioner och åtgärder m.m.
I motion Bo244 (s) yrkande 1 behandlas frågan om hur de
bostadspolitiska förändringarna har påverkat kvinnors situation.
I yrkande 2 föreslås ett riksdagens tillkännagivande till
regeringen i avsikt att fästa uppmärksamhet på att en utveckling
av bostäder och bostadsområden är nödvändig som mer tar hänsyn
till kvinnors och barns krav.
Motioner med liknande innehåll behandlade utskottet våren 1993
vid beredningen av den forskningspolitiska propositionen (bet.
1992/93:BoU23 s. 15--16). Även om den nu aktuella motionen har
en något annorlunda inriktning än de som behandlades i
utskottets "forskningsbetänkande" vill utskottet stryka under
vikten av att utvecklingen av våra bostäder och bostadsområden
sker också med hänsyn till de intressen som, enligt
motionärerna, kan ha speciell betydelse för kvinnor. Utskottet
har självfallet ingen annan uppfattning än motionärerna när det
gäller vikten av att våra bostäder ges en utformning som fyller
de behov som rimligen kan ställas på en god bostad. Att de
tekniska och ekonomiska villkoren i samhällsplaneringen är
viktiga men också kan vara eller upplevas som begränsande får
enligt utskottet inte innebära att berättigade hänsyn till
boendemiljön i vid mening eftersätts. Enligt utskottets mening
saknas grundad anledning befara att den omorientering av
bostadspolitiken som pågår skulle ge sådant resultat. Att
regeringen och ansvariga myndigheter, främst Boverket, följer
resultatet av förändringarna av bostadsfinansieringen och
byggreglerna tar utskottet för givet. Om dessa förändringar
innebär att bl.a. vissa miljökrav inte kan ges det genomslag de
bör ha, förutsätter utskottet att frågan aktualiseras i lämpligt
sammanhang. Ett tillkännagivande enligt förslaget i motion Bo244
(s) om en bostadspolitik för kvinnor kan vid denna
uppfattning inte anses nödvändigt.
De studerandes bostadssituation tas upp i motion Bo219 (s)
yrkande 4. Mot bakgrund av en beskrivning av situationen i
Östergötland anför motionärerna att den bostadsbrist som inom
kort kan förväntas uppstå i bl.a. Linköping utgör ett hot mot
mångas möjligheter att skaffa sig högre utbildning och att det
därför finns anledning att särskilt stimulera byggandet av
bostäder för studerande.
Den förda bostadspolitiken och för övrigt också den som
väglett tidigare regeringar under en lång följd av år bygger på
uppfattningen att berättigad efterfrågan av bostäder bör
tillgodoses utan att statsmakterna styr byggandet mot en viss
kategori på bostadsmarknaden. Detta synsätt är emellertid inte
oförenligt med uppfattningen att det från tid till annan kan
finnas anledning att inrikta bostadsbyggandet på en viss typ av
lägenheter. Det är främst kommunerna som har att svara för
planeringen av bostadsbyggandet. Utskottet kan inte dela
motionärernas uppfattning om att ett riktad stöd är den rätta
åtgärden för att komma till rätta med en eventuell brist på
bostäder för studenter. Detta behov får lösas inom ramen för
den "ordinarie" bostadsefterfrågan. Med det anförda avstyrker
utskottet motion Bo219 (s) yrkande 4. Utskottet vill i
sammanhanget erinra om att det med nuvarande finansieringssystem
relativt sett är fördelaktigare att producera smålägenheter.
Detta beror på förhållandet att det schablonbelopp som ligger
till grund för beräkningen av bidragsunderlaget är mera än
dubbelt så stort per kvadratmeter upp t.o.m. 35 m2 än för
bidragsberättigade ytor därutöver. Enligt vad utskottet erfarit
satsar flera byggproducenter också på att utveckla lägenheter
för en- och tvåpersonshushåll.
I två motioner tas upp bostadsbyggandet i Stockholms län. I
motion Bo251 (s) yrkande 1 förordas ett riksdagens
tillkännagivande om behovet av att bygga bostäder för ungdomar
och äldre i Stockholms län. Ett i huvudsak liknande yrkande förs
fram i motion Bo242 (s) yrkande 1.
Beträffande dessa två motioner hänvisar utskottet till vad
ovan nyligen anförts beträffande ett bostadsbyggande för
studenter, nämligen att det är och sedan länge har varit en
uppgift främst för kommunerna att ytterst ta ansvar för
bostadsbyggandet inom sitt område medan riksdagen och regeringen
har att ombesörja att de ekonomiska och legala instrumenten
tillskapas. Statsmakterna bör inte genom uttalande eller på
annat sätt ingripa i denna process. Motionerna Bo242 (s) yrkande
1 och Bo251 (s) yrkande 1 om bostadsbyggandet i Stockholms
län avstyrks med hänvisning till vad nu anförts.
I motion Bo216 (v) föreslås ett riksdagens tillkännagivande om
ekonomiskt stöd till delning av stora lägenheter.
Ett motsvarande motionsyrkande har utskottet behandlat och
avstyrkt 1991 och 1992 i huvudsak med motiveringen att
särlösningar med den innebörd som föreslås i motionen inte bör
genomföras. Utskottet vidhåller sin uppfattning. Motionen
avstyrks.
Segregationen i boendet tas upp i motion Bo230 (s).
Motionärerna förordar att riksdagen skall föreslå regeringen att
tillsätta en särskild arbets- eller beredningsgrupp med uppgift
att studera segregationens orsaker, omfattning och följder och
föreslå konkreta åtgärder för att motverka denna. De beskriver
hur segregationen enligt deras uppfattning tagit sig allt
tydligare uttryck och förstärkts av brister i bostadsmiljön och
i bostadens grannskap. Butiker och vårdlokaler läggs ned och
glesas ut liksom lokaler för kulturell verksamhet.
Kollektivtrafiken byggs inte ut för att vara ett realistiskt
alternativ till bilen.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att det är
viktigt att åtgärder vidtas mot segregationen i samhället.
Miljön i vid mening måste utformas så att den bidrar till en
fördjupad gemenskap mellan människor och så att i våra tätorter
skapas goda möjligheter för ett mångkulturellt samhälle. Det
torde inte råda delade meningar om vikten att vara uppmärksam på
och ingripa mot tendenser till ökad segregation. Såväl den
nuvarande som tidigare regeringar har också tillmätt frågan stor
betydelse. Att vara observant på företeelsen som sådan är ett
fortlöpande arbete även om skäl, från tid till annan, kan finnas
att vidta sådana särskilda utrednings- och beredningsinsatser
som motionärerna förordar. Utskottet förutsätter att regeringen,
om så anses lämpligt, vidtar åtgärder med detta syfte utan en
riksdagens begäran därom. Utskottet anser att också den
ovannämnda arbetsgruppen med uppgift att följa
bostadsförsörjningen för svaga hushåll har en roll i
sammanhanget. Sålunda skall gruppen bl.a. fortlöpande bedöma om
bostadsförsörjningen för dessa hushåll fungerar
tillfredsställande eller om några åtgärder måste vidtas. Med det
anförda avstyrker utskottet motion Bo230 (s) om en utredning
om segregationen i boendet.
Förslag om åtgärder som leder till sänkta hyresnivåer i
nyproducerade bostäder förs fram i motion Bo231 (v) yrkande 7.
Hyran i de nyare fastigheterna bör sänkas för att undvika att
ännu flera lägenheter ställs tomma.
Hur de åtgärder skall utformas som skall leda till det av
motionärerna önskade resultat framgår inte av motionen. Om deras
avsikt är att regeringen och/eller riksdagen skall ingripa i de
direkta hyresförhandlingarna, avvisar utskottet förslaget i
motionen. Motionärernas förslag är för övrigt så oprecist att
det inte kan ligga till grund för en riksdagens begäran till
regeringen om hyresnivån i nyare bostäder. Motion Bo231 (v)
yrkande 7 avstyrks med hänvisning till vad nu anförts.
I två motioner tas upp verksamheter som berör Boverket. I
motion Bo239 (s) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om det till verket knutna Stadsmiljörådet. Innebörden av
förslaget i motion A453 (v) yrkande 11 är att Boverket skall
utarbeta ett program för ekologiskt byggande och boende i
storstadsmiljö.
Vad gäller verksamheten vid Stadsmiljörådet anförs i
budgetpropositionen (bil. 8 s. 127) att i en utredning om rådets
framtida ställning som gjorts förordas en fortsatt anknytning
till Boverket. Även regeringen anser att rådet bör vara kvar. I
budgetpropositionen anförs att rådets verksamhet, i avvaktan på
att en extern finansiering blir möjlig, måste finansieras av
Boverket.
I motion Bo239 (s) anförs att det finns ett värde i en
fortsatt anknytning till Boverket, varför åtminstone någon del
av finansieringen även fortsättningsvis bör ske genom verket.
Utskottet delar regeringens och motionärernas uppfattning om
att olika möjligheter bör undersökas beträffande
finansieringen av Stadsmiljörådets verksamhet. Riksdagen bör
inte genom ett uttalande eller på annat sätt binda de fortsatta
övervägandena beträffande den framtida finansieringen av rådets
verksamhet. Ett tillkännagivande enligt förslaget i motion Bo239
(s) kan inte anses nödvändigt. Motionen avstyrks.
Med anledning av förslaget i motion A453 (v) yrkande 11 om ett
tillkännagivande till regeringen om att Boverket bör ges i
uppdrag att utreda ekologiskt byggande och boende i
storstadsmiljö vill utskottet erinra om att verket enligt sin
instruktion är central förvaltningsmyndighet för frågor om byggd
miljö och hushållning med naturresurser, fysisk planering,
byggande och boende och att verket därmed får anses ha ett
ansvar även för den genom motionen aktualiserade frågan. Vad rör
frågor om ekologiskt byggande m.m. har verket också tagit
initiativ i avsikt att fästa uppmärksamhet på frågan om
ekologiskt riktig utformning av bostadsmiljöer. Genom seminarier
och kurser försöker verket sprida och fördjupa kunskapen om
ekologiskt byggande. Det kan upplysas att vid de s.k. Plan- och
byggdagarna den 4--5 maj i år bl.a. frågan om
kretsloppslösningar för byggande och förvaltning kommer att stå
på dagordningen.
Vad nu anförts innebär, enligt utskottets uppfattning, att den
av motionärerna aktualiserade frågan om ekologiskt byggande
i storstadsmiljö uppmärksammas av Boverket. Ett tillkännagivande
enligt motion A453 (v) yrkande 11 kan sålunda inte anses
nödvändigt.
Ett bostadsdepartement
Den 4 oktober 1991 anmälde statsministern i kammaren de
statsråd som han utsett att tillsammans med honom ingå i
regeringen. I detta sammanhang anmäldes att det förutsågs att
Bostadsdepartementet skulle upphöra. Så skedde också vid
årsskiftet 1991/92.
Genom motioner har frågan om ett bostadsdepartement
aktualiserats i riksdagen såväl 1993 som 1994. De motioner i
frågan som nu är aktuella är motionerna Bo202 (s) yrkande 3,
Bo204 (s) yrkande 2 och Bo215 (v). Sammanfattningsvis föreslår
motionärerna att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna om att ett bostadsdepartement inrättas. Ett
bostadsdepartement anges vara viktigt för att skapa en
konsistent bostadspolitik och göra det möjligt att utkräva det
politiska ansvaret.
De ärenden som i den förra regeringen handlades i dåvarande
Bostadsdepartementet har i den nuvarande splittrats upp på sju
statsråd i lika många departement. Utan att i detta sammanhang
diskutera bostadspolitikens innehåll och utformning -- det har
gjorts ovan i detta betänkande -- måste konstateras att
splittringen milt uttryckt skapat stora svårigheter för de
personer, myndigheter och organisationer som är involverade i
bostadsbyggandet och i förvaltningen av bostäder. Att
splittringen också skapat problem för dem som producerar
bostäder, för byggmaterialindustrin och för hela byggpolitiken
finns många bevis på; inte minst har utskottet genom skrivelser
och på andra sätt uppmärksammats på de svårigheter som den
splittrade och orationella organisationen av bostadsfrågorna och
av byggpolitiken i regeringens kansli inneburit.
Utskottet vill som underlag för sina påståenden lämna några
exempel på vad avsaknaden av ett Bostadsdepartement -- eller i
vart fall av en minister med ett samlat ansvar för
bostadspolitik, bostadsförsörjning och för byggpolitiken --
inneburit för alla dem som kommit att drabbas av regeringens
brist på förståelse för behovet av en bättre organisation i
regeringens kansli av bostadsfrågorna i vid mening.
Ett av de senaste exemplen på regeringens ointresse, ovilja
och kanske också oförmåga att ge de bostads- och byggpolitiska
frågorna den seriösa behandling de onekligen förtjänar är
regeringens agerande -- eller snarare brist på agerande -- när
det gäller att tillskapa ett s.k. ROT-program (ROT =
reparationer, om- och tillbyggnad) för bostäder och för olika
typer av lokaler. Trots att AMS och Boverket hösten 1993
uppmärksammade regeringen på behovet av ett sådant program och
lämnade förslag till hur det skulle kunna finansieras fanns i
budgetpropositionen inga kommentarer till de båda verkens
framställning, än mindre något förslag till ett program. I
avsikt att få till stånd ökade ROT-insatser har riksdagen därför
i mars 1994 beslutat bemyndiga regeringen att inom en ram om
1 500 miljoner kronor utarbeta ett ROT-program. Ett annat
exempel på regeringens handlingsförlamning gäller det
ROT-program som sattes i gång förra året. Inte heller då visade
regeringen prov på handlingskraft, tvärtom lade regeringen i
1993 års budgetproposition fram förslag om försämrade
möjligheter att genomföra angelägna ombyggnader i
bostadsbeståndet. Också då beslöt riksdagen att skapa ett
ROT-program.
Ytterligare exempel på hur avsaknaden av en sammanhållen
bostadspolitik inom regeringen skapar osäkerhet och förvirring
är det faktum att ansvaret för det generella bostadsstödet --
räntebidragen -- och det individuella -- bostadsbidragen --
åvilar olika statsråd. Riksdagen och regeringen har i skilda
sammanhang givit uttryck för uppfattningen att bostadsbidragen
självfallet är en del av det bostadspolitiska stödsystemet.
Detta konstaterande har emellertid för regeringens del inte
inneburit att ansvaret för frågorna samordnats hos ett statsråd,
något som i sin tur fått till följd att förslag om
bostadsbidragens utformning synes beslutas utan att vederbörlig
hänsyn tas till förslagen om utformning av räntebidragen.
Många andra exempel kan ges på de problem som regeringens
uppsplittring av bostadsfrågorna inneburit.
Frågan om att på nytt inrätta ett bostadsdepartement har
förutom genom motioner aktualiserats i riksdagen vid flera
tillfällen av företrädare för (s), (nyd) och (v). Vid åtminstone
fyra tillfällen har interpellationer eller frågor framställts.
Senast framställdes en fråga i december 1993. Något svar på
denna lämnades aldrig. Möjligen finner regeringen det inte mödan
värt att längre diskutera den i riksdagen. Detta är i så fall
mycket beklagligt och kan tyvärr inte tolkas på annat sätt än
att regeringen inte har intresse för de bostadspolitiska
frågorna.
Utskottet är medvetet om att regeringen själv har att avgöra
hur den vill organisera sitt arbete. Trots denna omständighet
finner utskottet så stora svårigheter vara förknippade med
avsaknaden av ett bostadsdepartement eller med ett statsråd med
det övergripande och sammanhållande ansvaret för bostads- och
byggpolitiken att utskottet vill föreslå riksdagen att som sin
mening ge regeringen till känna att ett bostadsdepartement bör
inrättas eller att de ärenden som handlades inom det tidigare
bostadsdepartementet anförtros ett statsråd och inte som nu
fördelas på sju. Det är utskottets övertygelse att en
organisatorisk förändring inom regeringens kansli i enlighet med
vad nu förordats skulle vara till gagn för det bostads- och
byggpolitiska arbetet i vid mening och därmed skapa bättre
förutsättningar för att föra ut och skapa intresse för dessa
viktiga frågor hos de boende och hos de företag m.fl. som ägnar
sig åt produktion och förvaltning av bostäder och för
byggmaterialindustrin.
Att utskottet förutsätter att riksdagen har denna uppfattning
är i och för sig inte ägnat att förvåna då riksdagen alltsedan
enkammarreformen haft en sammanhållen behandling av frågor om
bostäder och byggande i ett utskott. Detta får ses som ett
uttryck för att riksdagen anser dessa frågor vara ett så viktigt
politikerområde att de bör hållas samman och inte splittras.
Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionerna
Bo202 (s) yrkande 3, Bo204 (s) yrkande 2 och Bo215 (v) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört om
organisationen av de bostadspolitiska frågorna i regeringens
kansli. Ett genomförande av utskottets förslag innebär
förändringar på anslaget Regeringskansliet m.m. Det tillkommande
behovet av belastning på anslaget kan tillgodoses genom
överskridande. Finner regeringen denna ordning mindre lämplig
utgår utskottet från att regeringen, innan de organisatoriska
förändringarna införs, i kompletteringspropositionen 1994 eller
i annat lämpligt sammanhang förelägger riksdagen de förslag som
den nu diskuterade frågan kan föranleda.
Anslag m.m.
För vissa underhålls- och förbättringsåtgärder i hyres- och
bostadsrättshus utgår bidrag enligt förordningen (1983:974) om
statligt räntestöd vid förbättring av bostadshus, s.k. RBF-stöd.
Bidrag utgår sedan den 1 januari 1993 med 25 % av den beräknade
räntekostnaden för bidragsberättigade åtgärder. Till grund för
ränteberäkningen ligger en i huvudsak schablonmässigt beräknad
kostnad för de utförda åtgärderna. Bidragstiden är 10 eller 20
år beroende på hur lång tid åtgärderna kan nyttiggöras.
Det statsfinansiella läget har enligt budgetpropositionen
(bilaga 8 s. 130) framtvingat ett omfattande program för
sanering av statens utgifter i syfte att komma till rätta med
de strukturella problemen i statens finanser. Enligt
propositionen förutsätter programmet en årlig omprövning av
statens utgifter för olika ändamål. Inom ramen för denna
omprövning anges att utgifterna för räntesubventioner till
bostäder behöver minskas med 100 miljoner kronor för helt år
inför budgetåret 1994/95 utöver de minskningar som följer av
redan fattade beslut. Enligt regeringens bedömning bör den
ytterligare utgiftsbegränsningen tas ut inom det s.k.
RBF-stödet. För att uppnå den förutsatta utgiftsminskningen
föreslås därför att bidragsandelen för RBF-stödet sänks från
25 % till 20 %.
Regeringen föreslår att riksdagen till räntebidrag m.m. för
budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 25 600
miljoner kronor.
Regeringsförslaget om ändringar i RBF-stödet avvisas i motion
Bo232 (s) yrkande 5. Enligt motionärerna är ett oförändrat stöd
en förutsättning för att planerade underhålls- och
reparationsåtgärder skall komma till stånd och för att
byggarbetsmarknaden skall få en välbehövlig stimulans.
Den av regeringen föreslagna förändringen ingår alltså som en
del i programmet för sanering av statens finanser. Det är
givetvis av stor vikt att den årliga omprövningen av statens
utgifter för olika ändamål kan genomföras på ett sådant sätt att
de uppsatta målen för utgiftsminskningarna kan uppnås.
Bostadsutskottet anser mot denna bakgrund att riksdagen bör
bifalla regeringsförslaget om minskad bidragsandel för
RBF-stödet. Motion Bo232 (s) yrkande 5 avstyrks således.
Utskottet vill erinra om att för reparationer och underhåll som
genomförs 1993 och 1994 kan fastighetsägaren samtidigt utnyttja
RBF-stöd och skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på
bostadshus. Regeringens förslag om anslag till räntebidrag
tillstyrks.
Vad i budgetpropositionen föreslagits om anslag i övrigt
såvitt frågan behandlas i detta betänkande har inte givit
utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.
Detta innebär att utskottet föreslår att riksdagen för
budgetåret 1994/95 anvisar till
Boverket: Förvaltningskostnader ett ramanslag på 138 879 000
kr,
Boverket: Uppdragsverksamhet ett obetecknat anslag på
1 000 kr,
Investeringsbidrag för bostadsbyggande ett förslagsanslag på
800 000 000 kr,
Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder i
hyres- och bostadsrättshus ett förslagsanslag på 50 000 000
kr,
Vissa lån för bostadsbyggande ett förslagsanslag på
1 000 000 kr,
Statens bostadskreditnämnd: Förvaltningskostnader ett
ramanslag på 13 198 000 kr,
Statens bostadskreditnämnd: Garantiverksamhet ett
förslagsanslag på 1 000 kr.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande en utredning om bostadpolitiken
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo202 yrkandena 1, 5
och 6, 1993/94:Bo204 yrkande 1, 1993/94:Bo211 yrkande 1,
1993/94:Bo214, 1993/94:Bo218, 1993/94:Bo231 yrkande 6,
1993/94:Bo240 och 1993/94:Bo242 yrkande 2,
res. 1 (s)
2. beträffande en utredning om samhällsförändringen m.m.
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo250 yrkandena 2 och 12,
res. 2 (nyd)
3. beträffande reduktion av räntebidragen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo202 yrkande 2,
1993/94:Bo231 yrkande 1 och 1993/94:Bo232 yrkande 1,
res. 3 (s)
4. beträffande bostadskreditmarknaden
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo202 yrkande 4,
1993/94:Bo232 yrkande 12 och 1993/94:Bo246,
res. 4 (s)
5. beträffande subventionsräntan
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo250 yrkande 3,
6. beträffande bosparande
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo221 yrkande 2 och
1993/94:Bo225, denna motion i motsvarande del,
res. 5 (s)
7. beträffande nettoavisering
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo248 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. beträffande utredning om en ny bostadsanvisningslag
m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo211 yrkande 2 och
1993/94:Bo406,
res. 6 (s)
9. beträffande utformningen av kommunernas budgetar
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo250 yrkande 10,
res. 7 (nyd)
10. beträffande en bostadspolitik för kvinnor
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo244,
res. 8 (s)
11. beträffande bostäder för studenter
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo219 yrkande 4,
res. 9 (s)
12. beträffande bostadsbyggandet i Stockholms län
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo242 yrkande 1 och
1993/94:Bo251 yrkande 1,
men. (v) - delvis
13. beträffande ekonomiskt stöd till delning av stora
lägenheter
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo216,
men. (v) - delvis
14. beträffande en utredning om segregationen i boendet
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo230,
res. 10 (s)
15. beträffande hyresnivån i nyare bostäder
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo231 yrkande 7,
men. (v) - delvis
16. beträffande finansieringen av Stadsmiljörådets
verksamhet
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo239,
17. beträffande ekologiskt byggande
att riksdagen avslår motion 1993/94:A453 yrkande 11,
men. (v) - delvis
18. beträffande organisationen av de bostadspolitiska
frågorna i regeringens kansli
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo202
yrkande 3, 1993/94:Bo204 yrkande 2 och 1993/94:Bo215 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 11 (m, fp, c, kds)
19. beträffande anslag till räntebidrag
att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 bilaga 8
och med avslag på motion 1993/94:Bo232 yrkande 5 godkänner vad
i propositionen föreslagits i fråga om räntestöd för reparation
och underhåll av hyres- och bostadsrättshus och till
Räntebidrag m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett
förslagsanslag på 25 600 000 000 kr,
res. 12 (s)
20. beträffande anslag i övrigt
att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 bilaga 8
för budgetåret 1994/95 anvisar till
a) Boverket: Förvaltningskostnader ett ramanslag på
138 879 000 kr,
b) Boverket: Uppdragsverksamhet ett obetecknat anslag på
1 000 kr,
c) Investeringsbidrag för bostadsbyggande ett
förslagsanslag på 800 000 000 kr,
d) Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder
i hyres- och bostadsrättshus ett förslagsanslag på
50 000 000 kr,
e) Vissa lån för bostadsbyggande ett förslagsanslag på
1 000 000 kr,
f) Statens bostadskreditnämnd: Förvaltningskostnader ett
ramanslag på 13 198 000 kr,
g) Statens bostadskreditnämnd: Garantiverksamhet ett
förslagsanslag på 1 000 kr.
Stockholm den 24 mars 1994
På bostadsutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit:
Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Bertil Danielsson (m),
Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Lennart Nilsson (s),
Sören Lekberg (s), Rune Evensson (s), Ulf Björklund (kds), Bo G
Jenevall (nyd), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c),
Marianne Carlström (s), Inga Berggren (m) och Harry Staaf (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Werner (v) varit
närvarande vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. En utredning om bostadspolitiken (mom. 1)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören
Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Sedan några" och på slutar med "om bostadspolitiken"
bort ha följande lydelse:
Bostaden är en grundläggande social rättighet i likhet med
arbete, utbildning och sjukvård. Allas rätt till en god bostad
är det grundläggande målet för den sociala bostadspolitik vars
grundvalar skapades efter andra världskriget och som sedan dess
varit mycket framgångsrik. Den har lett till att vårt land har
en bostadsstandard som hör till världens högsta. Den har också
inneburit att vi kunnat undvika den hårda segregation på
bostadsmarknaden som i dag är vanlig i många andra länder. I
vårt land har bostadspolitiken länge varit en central del av den
generella välfärdspolitik som syftar till att skapa goda
levnadsbetingelser för alla oavsett inkomst- och
förmögenhetssituationer.
Denna beskrivning av den svenska modellen för bostadspolitik
skulle till för några år sedan ha varit en självklarhet. En bred
uppslutning syntes råda om uppfattningen att bostäder inte är en
vara bland andra som helt kan överlåtas till en marknad där
enbart de ekonomiska spelreglerna gäller. Utvecklingen under de
senaste åren ger tyvärr inte längre belägg för denna
uppfattning.
Under valrörelsen 1991 lovade företrädare för de partier som
sedermera bildade regering att föra en bostadspolitik som skulle
leda till sänkta boendekostnader och ökad valfrihet i boendet.
Trovärdigheten i detta påstående ifrågasattes av bl.a.
socialdemokratiska politiker och företrädare för de boende.
Efter snart tre års borgerligt regeringsinnehav kan det nu vara
dags att bedöma hur utfallet blev i verkligheten. Detta utfall
kan bl.a. avläsas i dagliga rapporter i massmedia, i statistiska
redovisningar över bostadsmarknadsläget och för
bostadsutskottets del i en strid ström av skrivelser och
uppvaktningar. Men det kan framför allt avläsas ute i
bostadsområdena, i den oro som drabbar allt fler för höjda
boendekostnader och för att tvingas lämna sin bostad.
Den valfrihet som enligt borgerliga politiker skulle komma de
boende till del har för många kommit att gälla valet mellan en
havererad hushållsekonomi eller att byta till en mindre och
billigare bostad. Andra har inte ens det valet. Många som köpt
en nyproducerad bostadsrättslägenhet under de senaste åren och
som drabbats av oförutsebara kostnadshöjningar kan inte lämna
sin bostad utan att samtidigt förlora sitt sparkapital. Ett
ökande antal vräkningar och exekutiva auktioner innebär nästan
alltid personliga tragedier. En bostadsproduktion som fallit
till rekordlåga nivåer kan redan nu förutsägas leda till
bostadsbrist på många orter. Uteblivna satsningar på att
förbättra boendemiljöerna trots att ledig arbetskraft nu finns
tillgänglig kan på sikt visa sig bli mycket kostsamma.
Det är visserligen inte rättvist att helt skylla denna
utveckling på den förda bostadspolitiken, en djup lågkonjunktur
har starkt bidragit till svårigheterna, men de politiska
besluten har ofta förvärrat i stället för att mildra effekterna
av den ekonomiska krisen. Det ansvaret måste däremot läggas på
regeringspartierna. På kommunal nivå har också dessa partier
fört en politik som på sikt leder till ökad segregering.
Regeringen har sagt sig eftersträva ett systemskifte inom
bostadspolitiken. Man är på god väg att lyckas. Det finns
givetvis ett behov av förändringar av bostadspolitikens medel
utifrån samhällsutvecklingen i övrigt. Sådana förändringar har
också löpande gjorts under hela efterkrigstiden fram till hösten
1991. Vad som därefter skett är emellertid något annat. Det
handlar snarast om en nedmontering av det tidigare gällande
bostadspolitiska målet att alla skall ha tillgång till en bra
bostad till rimligt pris.
Vad har då hänt under den senaste treårsperioden på det
bostadspolitiska området sett ur ett riksdagsperspektiv? Den
borgerliga majoriteten har bl.a. drivit igenom följande
förändringar:
samhällets inflytande över bostadsproduktionen har begränsats
genom att bl.a. markvillkoret och den kommunala
bostadsanvisningsrätten slopades,
ett nytt bostadsfinansieringssystem har införts som kommer att
ge successivt ökande boendekostnader i nyproduktionen,
flera former av stöd riktade mot svaga grupper på
bostadsmarknaden har avvecklats,
stöd till angelägna ombyggnader i bl.a. miljonprogramsområdena
har avvecklats,
kommunernas inflytande över bostadsförsörjningen har kraftigt
minskats genom att bostadsförsörjningslagen och
bostadsanvisningslagen har avskaffats,
besparingar inom bostadssektorn har enbart lagts ut på de
bostäder som redan har höga kostnader.
Listan kan göras mycket längre. Förslag om ytterligare
försämringar är att vänta -- förslag som innebär att kraven på
bostädernas standard sänks, att hyresgästernas ställning
försvagas och större hyresskillnader accepteras, att nya
upplåtelseformer skräddarsydda för kapitalstarka hushåll införs
osv.
Det är nu hög tid att återge bostadspolitiken en social
inriktning och skapa förutsättningar för en samhällsutveckling
som inte leder till ökad segregation och utslagning. Det är
också viktigt att återskapa ett förtroende bland de boende och
bland bostadsmarknadens aktörer för de bostadspolitiska
ambitionerna. Denna fråga tas också upp i ett stort antal av de
motioner som väckts i bostadspolitiska frågor under årets
allmänna motionstid. I flera av motionerna finns yrkanden om att
en utredning bör tillsättas i syfte att återskapa en fast
grundval för bostadspolitiken i bred bemärkelse samt att ge
långsiktigt hållbara spelregler för bostadsmarknaden.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Utskottet har" och på s. 18 slutar med "avstyrks
således" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan i korthet beskrivit sin syn på vad som bör
vara målet för bostadspolitiken och hur den förda politiken
under de senaste åren fjärmat sig från detta mål. Även om de
politiska skiljaktigheterna på området därigenom snarast har
ökat bör stora ansträngningar nu göras för att uppnå en så bred
samsyn som möjligt i de frågor som är grundläggande för
bostadssektorn. Behovet av långsiktiga lösningar på
bostadsområdet är mer uppenbart än inom många andra
politikområden. Det är därför givetvis av stort värde om
lösningar med ett så brett stöd som möjligt kan uppnås. Under
riksdagsbehandlingen av olika bostadspolitiska frågor under de
senaste åren har även bland regeringspartierna funnits
förespråkare för en i grunden social inriktning av besluten.
Även i de motioner som i år väckts av företrädare för de
borgerliga partierna finns överväganden och förslag som visar
att överenskommelser över partigränserna i många för
bostadssektorn centrala frågor borde vara möjliga att uppnå.
Utskottet ställer sig således bakom motionsförslagen om att
riksdagen bör ge regeringen till känna att en parlamentarisk
utredning snarast bör tillsättas. Utredningen bör ha till
övergripande uppgift att lämna förslag till en ny bostadspolitik
i bred bemärkelse och utarbeta långsiktigt hållbara förslag till
de medel som samhället behöver för att de bostadspolitiska målen
skall kunna uppnås. Detta innebär att såväl ekonomiska som
övriga styrmedel inom bostadspolitiken bör övervägas. I det
följande redovisar utskottet kortfattat några av de frågor som
behöver övervägas i den förordade utredningen.
Målen för bostadspolitiken: Det grundläggande målet att alla
har rätt till en god bostad till rimlig kostnad behöver inte
revideras. Däremot föreligger ett behov av att precisera målets
innebörd i en tid med stora samhällsförändringar i övrigt. Vi
har i dag uppnått en för majoriteten hög boendestandard. De
bostadspolitiska ambitionerna behöver därför i högre grad än
tidigare inriktas på att bevara vad som redan uppnåtts samtidigt
som särskild uppmärksamhet riktas mot de svaga gruppernas
situation.
Segregation: Som redan framhållits har Sverige en
bostadssektor där de sociala klyftorna är mindre än i flertalet
andra jämförbara länder. Oroande tecken på tilltagande
segregation finns dock i dag. Vissa bostadsområden håller på att
få en mycket ensidig befolkningsstruktur, t.ex. områden med helt
övervägande andel invandrare. Bostadspolitiken bör inriktas på
att motverka dessa tendenser som på sikt kan leda till
allvarliga sociala konflikter. Det är också en bostadspolitisk
uppgift att verka för en fortsatt integrering av handikappade i
vanliga bostadsområden.
Nyproduktion: Sverige är inte färdigbyggt. Det är dock inte
nödvändigt att upprätthålla den höga nyproduktion som
genomfördes under åren kring 1990. I stället bör
bostadspolitiken inriktas på att ge rimliga förutsättningar för
en jämn produktion på en nivå som gör det möjligt att bibehålla
dagens bostadsstandard och tillgodose ett ökat behov av bostäder
för vissa grupper, t.ex. äldre. Det har i olika sammanhang
hävdats att en nyproduktion kring 25 000--30 000 lägenheter
per år skulle vara en långsiktigt lämplig nivå. De kraftiga
svängningar i nyproduktionen som har kunnat registreras under
det senaste årtiondet har varken varit till gagn för de boende
eller för byggbranschen.
Ombyggnad och förnyelse: Nyligen genomförda inventeringar
visar att det finns omfattande ombyggnadsbehov såväl i det äldre
bostadsbeståndet som i bl.a. miljonprogrammets bostadsområden.
Eftersatt underhåll och uteblivna upprustningar kommer på sikt
att visa sig mycket kostsamma. Det är mot denna bakgrund starkt
oroande att tillräckliga avsättningar för underhåll i dag inte
anses kunna göras i stora delar av bostadsbeståndet. I en
pressad ekonomisk situation är det ofta underhållet som får stå
tillbaka. Det är en bostadspolitisk uppgift att ge rimliga
förutsättningar för ombyggnad och förnyelse av vårt
bostadsbestånd. Storstadsutredningen visade att resurssvaga
hushåll är överrepresenterade i områden med byggnads- och
förvaltningstekniska brister. Bostadspolitiska insatser för att
underlätta upprustningen av nedslitna bostadsområden är därför
också en bostadssocial fråga.
Bostadsfinansiering och bostadsbidrag: Ett stödsystem för
bostadsinvesteringar måste givetvis utgå från samma mål som
bostadspolitiken i övrigt. Detta innebär med stor sannolikhet
att staten även i fortsättningen kommer att behöva ta ett ansvar
för att det ges rimliga förutsättningar för omfördelning av
kapitalkostnaderna över tiden, både för ny- och ombyggnad.
Krisen på dagens bostadsmarknad visar att nedtrappning av
bostadssubventionerna på det sätt och i den takt som genomförts
under de senaste åren inte kan ske utan att många hushåll
drabbas orimligt hårt. Den automatiska avveckling som är inbyggd
i det bostadssubventionssystem som infördes år 1993 bör därför
stoppas i avvaktan på att nya och långsiktigt hållbara villkor
för statens bostadssubventioner kan utarbetas.
Förändringarna i finansieringsvillkor och skatteregler inom
bostadssektorn under de senaste åren har medfört att det från
många håll starkt ifrågasätts om tidigare självklara mål
fortfarande gäller. En viktig del i arbetet med att utarbeta nya
villkor är därför att subventioner och skatteregler utformas och
samordnas på ett sådant sätt att rättvisa mellan olika
upplåtelseformer uppnås -- dvs. att neutralitetsmålet
upprätthålls. Detsamma gäller för övrigt paritetsmålet som
syftar till att utjämna orättvisor mellan bostäder av olika
ålder.
Under de senaste åren har bostadspolitiken ibland kommit att
reduceras till en del av den allmänna ekonomiska politiken. Det
är visserligen riktigt att samhällsekonomin och statsfinanserna
måste ange ramarna för ambitionsnivån för de politiska besluten
även inom bostadssektorn. Förändringarna av samhällets insatser
måste emellertid stå under demokratisk kontroll och inte bara
vara styrda av automatik och index. Det är också viktigt att det
generella stödet till bostadssektorn även i fortsättningen
kompletteras med de riktade insatser som bäst görs genom
bostadsbidragen. Bidragens relativa betydelse ökar om det
statsfinansiella läget ger snäva ramar för de generella
insatserna. Det är viktigt att människor har möjlighet att
planera sitt boende på lång sikt. Även bostadsbidragssystemet
måste därför vara stabilt och förutsebart genom att
bidragsnivåerna justeras i takt med kostnads- och
inkomstutvecklingen.
Samhällets ansvar och kommunernas roll: Utskottet har ovan
redan i flera avseenden redogjort för sin syn på statens ansvar
för utvecklingen inom bostadssektorn. Bostadspolitiken har sedan
länge utgått från att statens roll är att ange de legala och
ekonomiska förutsättningarna medan kommunerna har ansvar för det
praktiska arbetet med bostadsförsörjningen. Under de senaste
åren har dock kommunernas möjligheter att leva upp till sitt
ansvar snabbt förändrats. Bostadsförsörjningslagen och
bostadsanvisningslagen har avvecklats. Kommunala
bostadsförmedlingar har lagts ned. Villkoren för de
allmännyttiga bostadsföretagen har förändrats osv.
Samtidigt som kommunerna har avhänts sina styrmedel har
behovet av aktiva insatser på olika områden snarast ökat.
Tendenserna till social segregering tilltar. Bostäder behövs
till nya flyktinggrupper. Behovet av äldrebostäder är långt
ifrån tillgodosett. En viktig uppgift för utredningen blir mot
denna bakgrund att överväga hur kommunerna skall ges möjlighet
att leva upp till sitt ansvar för bostadsförsörjningen. De lagar
och villkor som har betydelse i detta sammanhang måste åter ses
över.
Bostadsutskottet har med det anförda redovisat sin syn i några
av de huvudfrågor där en omläggning av den förda
bostadspolitiken måste ske. Utskottet kommer nedan att
ytterligare beröra inriktningen på det förordade
utredningsarbetet i vissa frågor som speciellt uppmärksammats i
motioner.
Vad utskottet ovan förordat med anledning av motionerna Bo202
(s) yrkandena 1, 5 och 6, Bo204 (s) yrkande 1, Bo211 (s) yrkande
1, Bo214 (s), Bo218 (s), Bo231 (v) yrkande 6, Bo240 (fp) och
Bo242 (s) yrkande 2 om behovet av en parlamentarisk utredning om
bostadspolitiken samt om inriktningen på utredningsarbetet bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande en utredning om bostadspolitiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo202
yrkandena 1, 5 och 6, 1993/94:Bo204 yrkande 1, 1993/94:Bo211
yrkande 1, 1993/94:Bo214, 1993/94:Bo218, 1993/94:Bo231 yrkande
6, 1993/94:Bo240 och 1993/94:Bo242 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. En utredning om samhällsförändringen m.m. (mom. 2)
Bo G Jenevall (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "Vad gäller" och slutar med "samhällsförändringen
m.m." bort ha följande lydelse:
Bostadspolitiken är en av de politiska frågor som på något
sätt berör alla medborgare, gammal som ung, kvinna som man. För
de flesta hushållen är också utgiften för bostaden den största
enskilda posten i hushållsbudgeten. Ett bra boende är en
förutsättning för ett bra och harmoniskt liv. Som framhålls i Ny
demokratis partimotion betyder detta att ett särskilt ansvar
vilar på politikerna vid de bostadspolitiska besluten.
Kortsiktiga partipolitiska överväganden får inte tillåtas i
frågor som har så stor betydelse för de enskilda människorna.
Bostadspolitiken borde därför lyftas över block- och
partipolitik och ges en långsiktighet som medger den
planeringshorisont som medborgarna har rätt att kräva.
När politikerna tagit sitt ansvar och utformat långsiktigt
hållbara spelregler för bostadsmarknaden bör också ett ökat
ansvarstagande från medborgarnas sida kunna krävas. Således bör
ett ökat ägande av våra bostäder eftersträvas. Förutsättningarna
för en sådan utveckling kommer starkt att förbättras när det
blir möjligt att göra en livslång kalkyl i samband med en
bostadsinvestering. Hyresrätter kan omvandlas till
ägarlägenheter och valfriheten vad gäller typ av bostad bli
större. Det är också angeläget att bostadsinvesteringen föregås
av ett bosparande redan från ungdomen. Möjligheterna att
stimulera ett sådant sparande bör övervägas.
Behovet av långsiktighet inom bostadspolitiken gör också att
en anpassning snarast bör påbörjas av bostadsmarknaden till de
samhällsförändringar som redan nu kan förutses. Genom den
tekniska utvecklingen kommer många arbeten att kunna utföras på
distans. Behovet av närhet mellan arbetsplatser och bostäder
kommer således att minska. Utflyttningen till mindre orter
kommer att öka och därigenom också antalet lediga bostäder i
tätorterna. I tätorterna får därigenom ROT-sektorn stor
betydelse medan nyproduktionen måste anpassas till en
småskalighet och större andel småhus.
De överväganden som utskottet ovan redovisat med anledning av
Ny demokratis partimotion Bo250 yrkandena 2 och 12 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna. Det bör ankomma på
regeringen att ta erforderliga initiativ för att uppnå den
eftersträvade långsiktigheten inom bostadspolitiken.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande en utredning om samhällsförändringen m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo250 yrkandena
2 och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
3. Reduktion av räntebidragen (mom. 3)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören
Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Utskottet finner" och slutar med "avstyrks således"
bort ha följande lydelse:
Sedan överenskommelsen om en besparing inom bostadssektorn på
3 miljarder kronor gjordes hösten 1992 har situationen på
bostadsmarknaden påtagligt förvärrats. Lågkonjunkturen och den
borgerliga regeringens oförmåga att hantera dess effekter har
bidragit till att göra krisen för boendet djupare. Andelen tomma
lägenheter ligger på en rekordhög nivå. Antalet
bostadsrättsföreningar som försätts i konkurs ökar hela tiden.
Barnfamiljer tvingas byta till mindre lägenheter för att få
hushållsekonomin att gå ihop. Misstron från byggherrar,
kreditinstitut och de boende mot varaktigheten i
bostadssubventionerna är närmast total. Nyproduktionen av
lägenheter ligger på den lägsta nivån under den senaste
50-årsperioden. Arbetslösheten inom byggbranschen är skrämmande
hög. Att i detta läge fullfölja det beslut om formerna för
besparingen på räntebidragen som de borgerliga partierna med
stöd av Ny demokrati drev igenom i riksdagen hösten 1993 måste
betecknas som oansvarigt. De beslutade besparingarna skulle
innebära att ytterligare bördor läggs på den del av
bostadsbeståndet där problemen redan är som störst.
Utskottet ifrågasätter inte att även bostadssektorn måste
påverkas när statsfinanserna skall saneras. Tidpunkten för
besparingar måste dock väljas så att de inte motverkar sitt eget
syfte. Det är helt uppenbart att ytterligare nedskärningar av
räntebidragen leder till ett ökat antal konkurser och
vräkningar. Det bör slås fast att framtida besparingar inom
bostadssektorn måste fördelas på ett rättvist sätt. Alla
bostäder och samtliga upplåtelseformer måste vara med och bära
sin del av bördan.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av motionerna Bo202
(s) yrkande 2, Bo231 (v) yrkande 1 och Bo232 (s) yrkande 1 leder
fram till slutsatsen att de redan beslutade besparingarna för
åren 1995 och 1996 bör skjutas upp tills fastighetsmarknaden har
stabiliserats. När det blir möjligt att ytterligare belasta
bostadssektorn skall besparingen fördelas på hela
bostadsbeståndet och på alla upplåtelseformer. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vad gäller
frågan om den uppskjutna besparingen bör föranleda en revidering
av beräkningen på anslaget för räntebidrag under budgetåret
1994/95 får regeringen återkomma med förslag om ett sådant behov
anses föreligga.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande reduktion av räntebidragen
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo202
yrkande 2, 1993/94:Bo231 yrkande 1 och 1993/94:Bo232 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Bostadskreditmarknaden (mom. 4)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören
Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "För cirka fyra" och på s. 21 slutar med "Motionerna
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Som klart framår av motion Bo232 (s) kan inte de åtgärder för
att stabilisera bostadskreditmarknaden som riksdagen beslutade
hösten 1993 anses vara till fyllest. Redan vid detta tillfälle
framhölls i en reservation från utskottets (s)-ledamöter att ett
genomförande av de förslag som regeringen hade presenterat var
otillräckligt för att förhindra att fastighetskrisen spreds.
Utvecklingen har sedan dess givit reservanterna rätt.
Konkurserna bland bostadsrättsföreningar och bostadsföretag
fortsätter. Banker och kreditinstitut är fortfarande alltför
restriktiva i sin kreditgivning till byggande och refinansiering
inom bostadssektorn. De omfördelningslån som infördes hösten
1993 kan inte utnyttjas av bostadsföretag som riskerar en
obeståndssituation och har inte heller i övrigt nästan alls
kommit att användas. Regeringen tycks dock stå handfallen inför
de fortsatta problemen på bostadsmarknaden, och ett ingripande
från riksdagens sida är därför åter nödvändigt.
Bostadsutskottet anser att ett flertal åtgärder, både från
statens och kreditgivarnas sida, nu måste vidtas för att lösa de
akuta problemen inom bostadssektorn. Utskottet har redan ovan
redovisat sin syn på behovet av långsiktigt hållbara regler för
bostadssubventioner m.m. En bostadspolitik som förs med fasthet
och konsekvens bör medverka till att bostadskreditinstituten
åter blir benägna att ta normala risker vid finansiering av ny-
och ombyggnad av bostäder. Vidare bör bankernas räntemarginaler
kunna sänkas till en nivå betydligt under den nuvarande. Denna
fråga har även samband med frågan om metoden för fastställande
av subventionsräntan som övervägs av utskottet nedan.
En annan fråga som snarast måste övervägas är problemet med
storleken på egeninsatsen vid en bostadsfinansiering. 1993 års
bostadsfinansieringssystem är beräknat på en egeninsats på 10 %
av investeringen. Systemets schablonregler och de faktiska
byggkostnaderna gör emellertid att egeninsatser på 20--30 % kan
komma att krävas. Ett sätt att hantera detta problem i avvaktan
på att nya villor för bostadsfinansieringen hunnit utarbetas är
att ytterligare fördjupa den statliga garantin.
Det bör enligt utskottets mening ankomma på regeringen att mot
bakgrund av vad ovan anförts ta initiativ till överläggningar
med kreditgivarna inom bostadssektorn samt att återkomma med
förslag på de områden där ställningstaganden från riksdagen
erfordras. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna
vad utskottet med anledning av motionerna Bo202 (s) yrkande 4,
Bo232 (s) yrkande 12 och Bo246 (c) anfört.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
4. beträffande bostadskreditmarknaden
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo202
yrkande 4, 1993/94:Bo232 yrkande 12 och 1993/94:Bo246 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Bosparande (mom. 6)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören
Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Utredarens förslag" och slutar med "ett
bosparande" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar bedömningen i motion Bo221 (s) att ett ökat
bosparande kommer att bli nödvändigt i framtiden. Flera skäl kan
anföras för att ett sådant sparande också bör stimuleras av
staten. Sådana insatser från samhällets sida förutsätter
emellertid att villkoren för bosparandet blir rättvist
utformade. Bosparandet bör således inte vara förbehållet vissa
upplåtelseformer utan alla boende bör kunna avsätta medel för
att utjämna bostadsutgifterna över tiden.
Vad utskottet ovan anfört om villkoren för bosparande med
anledning av motion Bo221 (s) yrkande 2 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna. Regeringen bör genom
tilläggsdirektiv eller på annat sätt delge den pågående
utredningen i frågan de förutsättningar som bör utgöra grunden
för kommande förslag.
Förslaget om att koppla bosparandet till ett införande av
ägarlägenheter i motion Bo225 (m) i motsvarande del låter sig
inte förenas med vad utskottet anfört. Motionen avstyrks.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6. beträffande bosparande
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo221 yrkande 2
och med avslag på motion 1993/94:Bo225 i motsvarande del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Utredning om en ny bostadsanvisningslag m.m. (mom. 8)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören
Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "En del" och på s. 23 slutar med
"bostadsanvisningslag m.m. avstyrks" bort ha följande
lydelse:
De frågor om kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen som
tas upp i de två aktuella motionerna (s) har utskottet ovan även
behandlat i sina överväganden angående en utredning om
bostadspolitiken. Därvid har förordats att överväganden med i
princip samma inriktning som motionärerna föreslagit bör ingå
som en del av arbetet för en parlamentarisk utredning.
Behovet av ett kommunalt ansvarstagande för bostadssektorn kan
inte nog understrykas. Ingen av bostadsmarknadens aktörer tar
eller kan begäras ta ett samlat ansvar för bostadsförsörjningen
inom kommunen. För att kunna leva upp till sitt ansvar måste
emellertid kommunen ha vissa styrinstrument.
Bostadsförsörjningsplaner, bostadsanvisningsrätt och
bostadsförmedling har hittills givit underlag för kommunernas
agerande inom bostadssektorn. Som redan konstaterats har dock
dessa styrinstrument antingen avskaffats eller fått reducerad
betydelse genom beslut i riksdagen vilka stötts av företrädare
för regeringspartierna och för Ny demokrati.
En förutsättning för att kommunerna även i fortsättningen
skall kunna agera för en fungerande och rättvis bostadsmarknad
är att de åter ges de legala instrumenten som detta kräver.
Kraven på kommunerna att bl.a. lösa bostadsfrågan för olika
grupper kommer att kvarstå eller öka. Särskilt för vissa utsatta
grupper som handikappade, äldre och invandrare är ett stöd från
samhällets sida ofta en förutsättning för ett bra boende.
Tendenser till en ökad segregation och utslagning inom boendet
måste motverkas.
Bostadsutskottet föreslår mot denna bakgrund att den ovan
förordade utredningen eller en fristående utredning får i
uppdrag att utforma en lagstiftning som återger kommunerna de
legala möjligheterna att utöva sitt ansvar för
bostadsförsörjningen. Därvid bör även de i motion Bo406 (s)
behandlade frågorna om formerna och villkoren för en
sammanhållen bostadsförmedling övervägas.
Det ovan anförda bör riksdagen med anledning av motionerna
Bo211 (s) yrkande 2 och Bo406 (s) som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
8. beträffande utredning om en ny bostadsanvisningslag
m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo211
yrkande 2 och 1993/94:Bo406 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
7. Utformningen av kommunernas budgetar (mom. 9)
Bo G Jenevall (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande 10
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet har ovan givit uttryck för uppfattningen att
staten bör kunna visa förtroende för att kommunerna tar sitt
ansvar för bostadförsörjningen. Utskottet kan också ställa sig
bakom vad som i Ny demokratis partimotion Bo250 anförts om att
bostadspolitiken borde vara en helt kommunal fråga. På sikt
innebär detta att såväl inkomster -- fastighetsskatt -- som
utgifter -- bostadsbidrag -- bör behandlas sammanhållet i den
kommunala budgeten. På detta sätt kan en onödig rundgång av
skatter och bidrag undvikas och kommuninvånarnas inflytande över
bostadsfrågorna stärkas.
En överföring av de statliga frågorna avseende
bostadsförsörjningen till kommunerna kräver givetvis ett visst
förberedelsearbete genom ändringar i lagstiftningen m.m. Det är
angeläget att detta arbete snarast kan påbörjas och att
regeringen successivt återkommer till riksdagen med förslag som
innebär en omläggning av bostadspolitiken i den förordade
riktningen.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av Ny demokratis
partimotion Bo250 yrkande 10 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
9. beträffande utformningen av kommunernas budgetar
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo250 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. En bostadspolitik för kvinnor (mom. 10)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören
Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Motioner med" och slutar med "anses nödvändigt" bort
ha följande lydelse:
Utskottet har ovan som utgångspunkt för övervägandena i detta
betänkande redovisat sin syn på den bostadspolitik som förts av
den borgerliga regeringen alltsedan hösten 1991. Denna syn
sammanfaller med vad som redovisas i motion Bo244 (s).
Motionärerna tar speciellt upp de konsekvenser som
systemskiftet inom bostadspolitiken fått för kvinnornas
situation. Som motionärerna framhåller kommer många av de
försämringar som genomförts särskilt att drabba kvinnor och
barnfamiljer. Den förda politiken kommer att leda till att
mindre och sämre planerade bostäder uppförs. Lägenheter som
saknar ändamålsenligt utformade kök och hygienutrymmen är
givetvis dåliga för alla men drabbar särskilt dem som
fortfarande till stor del står för hemarbetet, dvs. kvinnorna.
Ett minskat engagemang från samhällets sida i planeringen av
samhällsservicen drabbar också de svagaste och ofta billösa
hushållen hårdast.
Vid utformningen av den nya bostadspolitiken med en social
inriktning som måste ersätta den nuvarande bör de synpunkter som
förs fram i motionen beaktas. En bostadspolitik som är bra för
kvinnor och barn är bra för alla.
Vikten av en omläggning av bostadspolitiken i en riktning som
tar större hänsyn till bl.a. kvinnors och barnfamiljers
situation bör riksdagen med anledning av motion Bo244 (s) i ett
tillkännagivande delge regeringen.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
10. beträffande en bostadspolitik för kvinnor
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo244 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Bostäder för studenter (mom. 11)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören
Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24
börjar med "Den förda" och slutar med "tvåpersonshushåll" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar den oro för bl.a. de studerandes
bostadssituation som motionärerna ger uttryck för. Den förda
bostadspolitiken har medfört att nyproduktionen av bostäder nu
ligger på en rekordlåg nivå. Detta kan inom en snar framtid
förväntas leda till en ny bostadsbrist på bl.a.
universitetsorterna. Även i andra avseenden kommer ett minskat
ansvarstagande från samhällets sida för bostadsförsörjningen att
leda till problem för studerande och övriga ungdomar. När det i
allt högre grad överlåts till marknaden att styra
bostadsförsörjningen drabbas först de som ännu inte hunnit
etablera sig på denna marknad. Under den förra
socialdemokratiska regeringsperioden vidtogs flera åtgärder i
syfte att underlätta för ungdomar att etablera sig på
bostadsmarknaden. En av de första åtgärderna från den borgerliga
regeringens sida efter regeringsskiftet var att avskaffa detta
stöd för ungdomars boende.
Grunden för en fungerande bostadsmarknad för såväl ungdomar
och studenter som övriga grupper är givetvis de generella
bostadspolitiska åtgärder som utskottet diskuterar i andra delar
av detta betänkande. Utskottet anser dock att staten måste
uppmärksamma och ta ansvar för de särskilda problem som kan
uppstå för bl.a. ungdomar och studenter. Ansvaret för
bostadsförsörjningen på lokal nivå ligger emellertid på
kommunerna. Positiva insatser för ungdomars boende har under de
senaste åren också gjorts i många kommuner. Sådana kommunala
initiativ bör enligt utskottets mening på olika sätt stödjas.
Vad utskottet ovan med anledning av motion Bo219 (s) yrkande 4
anfört om ungdomars och studenters boende bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
11. beträffande bostäder för studenter
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo219 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. En utredning om segregationen i boendet (mom. 14)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören
Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "i boendet" bort
ha följande lydelse:
I den aktuella motionen beskrivs skrämmande tendenser till en
samhällsutveckling som inte är förenlig med utskottets syn på
inriktningen av en social bostadspolitik. Koncentrationen av
hushåll med olika typer av sociala problem till vissa
bostadsområden ökar. Samtidigt har politiska beslut under de
senaste åren inneburit att samhällets möjligheter att motverka
segregationstendenserna i flera avseenden har minskat. Det är
mot denna bakgrund som motionärerna anför att det är nödvändigt
att vidta åtgärder mot segregationen i samhället innan de värsta
farhågorna besannas. Miljön i vid mening måste utformas så att
den bidrar till en fördjupad gemenskap mellan människor och så
att det i våra tätorter skapas goda möjligheter för ett
mångkulturellt samhälle.
Segregationsproblemet är givetvis inte bara en fråga för
bostadspolitiken utan måste som motionärerna påpekar angripas
genom inriktningen på den allmänna ekonomiska politiken och
utformningen av välfärdsgarantierna. Det är dock nödvändigt att
frågan om segregation i boendet ägnas större uppmärksamhet och
påverkar inriktningen av konkreta politiska beslut på alla
nivåer. Förslag med denna utgångspunkt har utskottet ovan ställt
sig bakom. Utskottet har också förordat att
segregationsproblemet särskilt uppmärksammas i en utredning om
bostadspolitikens inriktning.
Med hänvisning till det ovan anförda anser utskottet att
riksdagen med anledning av motion Bo230 (s) i ett
tillkännagivande bör understryka vikten av att problemet med
segregationen i boendet bör ägnas större uppmärksamhet.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
14. beträffande en utredning om segregationen i boendet
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo230 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Organisationen av de bostadspolitiska frågorna i
regeringens kansli (mom. 18)
Agne Hansson (c), Bertil Danielsson (m), Erling Bager (fp),
Ulf Björklund (kds), Birger Andersson (c), Inga Berggren (m) och
Harry Staaf (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26
börjar med "De ärenden" och på s. 28 slutar med "kan föranleda"
bort ha följande lydelse:
Vid behandlingen av liknande motionsyrkanden 1993 (bet.
1992/93:BoU11 s. 8) konstaterade utskottet enhälligt att
ärendefördelningen mellan olika departement är en fråga som
regeringen självständigt har att avgöra. Utskottet ansåg då att
ett tillkännagivande i frågan redan av detta skäl var olämpligt.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Motionerna Bo202 (s)
yrkande 3, Bo204 (s) yrkande 2 och Bo215 (v) avstyrks med
hänvisning till det anförda. Att regeringen från tid till annan
kan ha anledning att överväga sin organisation får närmast anses
självklart. Vid dessa överväganden kan finnas anledning att
också pröva organisationen av de bostadspolitiska frågorna.
Efter valet till riksdagen i september 1994 får det för övrigt
anses givet att statsministern -- den nuvarande eller någon
annan -- överväger regeringsarbetets organisation.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
18. beträffande organisationen av de bostadspolitiska
frågorna i regeringens kansli
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo202 yrkande 3,
1993/94:Bo204 yrkande 2 och 1993/94:Bo215,
12. Anslag till räntebidrag (mom. 19)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören
Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29
börjar med "Den av" och slutar med "räntebidrag tillstyrks"
bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet anser att riksdagen bör avslå regeringens
förslag om att sänka bidragsnivån för det s.k. RBF-stödet.
Förslaget i motion Bo232 (s) yrkande 5 tillstyrks således.
Stödet behövs för att möjliggöra planerade underhålls- och
reparationsåtgärder och är nödvändigt för att ge
byggarbetsmarknaden välbehövlig stimulans. Därutöver kan anföras
att en minskning av RBF-stödet skulle motverka de satsningar
inom ROT-sektorn som riksdagen beslutat om såväl år 1993 som
tidigare i år. Några som helst sakliga skäl för en sänkt
bidragsnivå utöver besparingsönskemålet har inte heller
redovisats av regeringen. Det förtjänar i sammanhanget påminnas
om att RBF-stödet ursprungligen infördes i syfte att balansera
effekterna av avdragsrätten för bl.a. villaägarna.
Utskottets ställningstagande innebär att räntebidragsanslaget
bör ökas med 100 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
19. beträffande anslag till räntebidrag
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Bo232 yrkande 5
inte godkänner vad i proposition 1993/94:100 bilaga 8
föreslagits i fråga om räntestöd för reparation och underhåll av
hyres- och bostadsrättshus och med anledning därav till
Räntebidrag m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett
förslagsanslag på 25 700 000 000 kr,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Lars Werner (v) anför:
Jag ansluter mig till de till betänkandet fogade
s-reservationerna.
Jag vill dessutom anföra följande vad gäller:
Bostadsbyggandet i Stockholms län (mom. 12)
Som redan flera gånger framhållits har den borgerliga
regeringens bostadspolitik -- eller snarare avsaknad av
bostadspolitik -- lett till efterkrigstidens lägsta
bostadsproduktionsnivå. Konsekvenserna av denna politik har
redan visat sig i den kris på bostadsmarknaden som omfattar hela
landet. Kostnadsökningarna i boendet har medfört att hushållen
inte har råd att efterfråga nya bostäder och att ungdomar inte
har råd att skaffa sig en egen bostad. Detta har i sin tur lett
till ett ökande antal tomma bostäder. I Stockholmsregionen och
på vissa andra orter kan emellertid den uteblivna nyproduktionen
inom en snar framtid förutses leda till en ny bostadsbrist.
Särskilt allvarligt är att denna situation kan drabba äldre,
personer med särskilda behov och de flyktingar som skall bo i
regionen.
Kommunerna har ansvaret för bostadspolitiken på kommunal nivå.
För att de kommunala planerna skall få ett önskat utfall måste
dock de ekonomiska förutsättningarna för en nödvändig
bostadsproduktion föreligga. En långsiktigt hållbar lösning av
dessa frågor har utskottet ovan ansett böra övervägas i en
parlamentarisk utredning. På kort sikt krävs dock särskilda
insatser för att öka nyproduktionen av bostäder. Utskottet
behandlar i betänkandet BoU14 förslag, (s) och (v), om att
införa ett investeringsbidrag för nyproduktionen.
Vad jag ovan anfört om situationen i Stockholms län och
behovet av en ökad nyproduktion av bostäder bör riksdagen med
anledning av motionerna Bo242 (s) yrkande 1 och Bo251 (s)
yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
Ekonomiskt stöd till delning av stora lägenheter (mom. 13)
Det finns i dag ett överskott på stora lägenheter i många
delar av landet. Många äldre och/eller ensamstående tvingas av
olika anledningar att bo kvar i bostäder med en yta som
betydligt överskrider deras egentliga önskemål och behov. Skälen
härför är den tröghet på bostadsmarknaden som bl.a. orsakas av
de höga hyrorna i det nya bostadsbeståndet, skattelagstiftningen
samt regionala hyresskillnader.
Samtidigt som det finns ett överskott på större bostäder finns
det en stor och ökande efterfrågan på mindre och billigare
lägenheter. Stöd bör därför kunna utgå för delning av större
lägenheter i enlighet med vad som föreslås i motion Bo216 (v).
Ett stöd med denna inriktning gör det möjligt för den boende att
både bo kvar i sin invanda miljö och få en bostad som bättre
svarar mot de egna behoven. Dessutom ökar tillgången på mindre
bostäder med rimliga hyror -- dvs. det slag av bostäder som i
dag i stor utsträckning efterfrågas.
Hyresnivån i nyare bostäder (mom. 15)
Det utan tvekan mest framträdande problemet på dagens
bostadsmarknad är de höga hyrorna i den nyare delen av
bostadsbeståndet. Många boende har därför inte råd att
efterfråga dessa bostäder. Som en följd härav tvingas dessa
familjer bo kvar i trånga lägenheter. Ungdomar kan inte flytta
hemifrån. Detta är i längden en helt ohållbar situation.
Familjen med den växande barnaskaran liksom den hemmaboende
ungdomen måste naturligtvis ges möjlighet till ett boende som
svarar mot deras behov.
För att råda bot på den uppkomna situationen bör regeringen
ges i uppdrag att arbeta fram ett förslag om hur hyrorna skall
kunna sänkas i de senaste årgångarna. I uppdraget bör även ingå
att överväga hur skillnaderna mellan bostäder av olika ålder men
som i övrigt är likvärdiga skall kunna minskas.
Vad jag nu med anledning av motion Bo231 (v) yrkande 7 anfört
om åtgärder för att sänka hyresnivån i nyare bostäder m.m. bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ekologiskt byggande (mom. 17)
Det är enligt min mening nödvändigt att vi fullt ut får ett
byggande och ett boende som är långsiktigt ekologiskt hållbart.
Inte minst i våra storstäder visar sig följderna av den
bristande miljöhänsyn som varit utmärkande för mycket av vårt
tidigare byggande. Ett ekologiskt synsätt måste därför
fortsättningsvis prägla byggprocessen i sin helhet liksom
förvaltning och underhåll av det befintliga bostadsbeståndet.
Som ett stöd för denna utveckling bör de lagar och bestämmelser
i övrigt som styr byggande och boende revideras. Utgångspunkten
för den nu förordade revisionen skall vara de krav som miljön
ställer på byggande och boende. Regelsystemet måste sålunda stå
i överensstämmelse med ett konsekvent ekologiskt synsätt.
Som ett stöd för revideringen av regelsystemet och för den
fortsatta utvecklingen av ett ekologiskt riktigt byggande och
boende måste dessutom forsknings- och utvecklingsinsatser m.m.
sättas in. Dessa insatser bör bl.a. syfta till att ge underlag
för åtgärder som är direkt riktade mot de mest utsatta områdena,
dvs. storstäderna. I enlighet med förslaget i motion A453 (v)
bör Boverket därför ges i uppdrag att utreda förutsättningarna
för att få till stånd ett ekologiskt byggande och boende i
storstad. Utredningsarbetet bör genomföras skyndsamt och avse
såväl förslag till ändringar av dagens regelsystem som konkreta
insatser i det befintliga bostadsbeståndet.
Vad jag nu med anledning av motion A453 (v) yrkande 11 anfört
om ett ekologiskt byggande bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
12, 13, 15 och 17 borde ha hemställt:
12. beträffande bostadsbyggandet i Stockholms län
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo242
yrkande 1 och 1993/94:Bo251 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. beträffande ekonomiskt stöd till delning av stora
lägenheter
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo216 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. beträffande hyresnivån i nyare bostäder
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo231 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. beträffande ekologiskt byggande
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A453 yrkande 11
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,