Utskottet tar i detta betänkande upp den del av proposition nr
80 som avser utgångspunkterna för en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring från den 1 juli 1994 samt finansieringen
av kontantförmånerna vid arbetslöshet. Behandlingen av de andra
delarna av propositionen, bl.a. frågor om arbetsvillkor, s.k.
normalarbetstid och avgångsvederlag, skjuts upp tills vidare.
Utskottet ställer sig bakom att inriktningen vid reformeringen
av de kontanta förmånerna vid arbetslöshet skall vara att skapa
en allmän obligatorisk försäkring som omfattar alla med stark
anknytning till arbetsmarknaden och som ger inkomstrelaterade
förmåner upp till en viss nivå. Utskottet anser att man inte nu
bör binda sig för några närmare riktlinjer om regelverket kring
denna försäkring. I stället avvaktas beredningen i
regeringskansliet av frågan.
Utskottet ställer sig bakom propositionens förslag om att en
allmän avgift skall tas ut för finansiering av kontantförmåner
vid arbetslöshet. Avgiften skall tas ut med 1 % på
förvärvsinkomster under 1994 och 2 % under 1995. Denna
finansiering skall ses som en övergångslösning.
Utskottet förordar vidare att den s.k. finansieringsavgiften
enligt 57 § lagen om arbetslöshetsförsäkring slopas.
Slutligen föreslår utskottet att ersättningsbeloppet inom KAS
från den 1 januari 1994 höjs från 198 kr till 245 kr per dag.
Detta innebär att även den lägsta dagpenningen inom
arbetslöshetsförsäkringen höjs i motsvarande mån.
Socialdemokraterna reserverar sig mot utskottets
ställningstaganden i sak och framför också kritik mot beslutet
att skjuta upp behandlingen av vissa delar av propositionen.
Propositionen
I proposition 1993/94:80 har regeringen
(Arbetsmarknadsdepartementet) föreslagit riksdagen att
1. anta de i propositionen framlagda förslagen till
lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet,
lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i lagen
(1993:941) om ändring i uppbördslagen (1953:272),
lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
lag om ändring i lagen (1990:323) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
lag om ändring i lagen (1993:944) om ändring i taxeringslagen
(1990:324),
lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
2. godkänna förslaget om en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring fr.o.m. den 1 juli 1994 (avsnitt 4).
Propositionens lagförslag återfinns i bilaga 1 till detta
betänkande.
Motionerna
1993/94:A21 av Nils Nordh m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
beslutar att avslå proposition 1993/94:80.
1993/94:A22 av Bo Finnkvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
i enlighet med vad i motionen anförts avslår proposition
1993/94:80 En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
1993/94:A23 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att avgiften enligt 1 § lagen om
allmän sjukförsäkringsavgift höjs till 1,9 % fr.o.m. 1 januari
1994,
2. att riksdagen beslutar att sjukförsäkringsavgiften i lagen
(1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari 1994 skall
vara 7,23 %,
3. att riksdagen beslutar att arbetsmarknadsavgiften i lagen
(1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari 1994 skall
vara 3,15 %,
1993/94:A24 av Hans Stenberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen avslår proposition 1993/94:80.
1993/94:A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition enligt vad i
motionen anförts om att förslaget bryter arbetslinjen och i
grunden är osolidariskt,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till en
ny allmän arbetslöshetsförsäkring,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förstärkning av Arbetsmarknadsfonden enligt vad i motionen
anförts om skatte- och avgiftsfinansiering av
arbetslöshetsförsäkringen,
1993/94:A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:80,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
utredning får i uppdrag att utreda frågan om en
arbetslöshetsförsäkring i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen beslutar att arbetsmarknadsavgiften i lagen
(1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari 1994 skall
vara 3,15 %,
4. att riksdagen beslutar att sjukförsäkringsavgiften i lagen
(1981:691) om socialavgifter fr.o.m. den 1 januari 1994 skall
vara 7,23 %,
5. att riksdagen beslutar att avgiften enligt 1 § lagen om
allmän sjukförsäkringsavgift höjs till 1,9 % fr.o.m. den 1
januari 1994,
7. att riksdagen vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner
vid arbetslöshet,
8. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen,
9. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i lagen om statlig inkomstskatt,
10. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i lagen om ändring i lagen om ändring i
uppbördslagen,
11. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i uppbördslagen,
12. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
13. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i lagen om ändring i taxeringslagen,
14. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i taxeringslagen,
15. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår förslaget
till lag om ändring i skattebrottslagen,
17. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår regeringens
förslag till ändring av 7, 20 och 57 §§ i lagen om
arbetslöshetsförsäkring,
20. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår regeringens
förslag om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
fr.o.m. den 1 juli 1994,
21. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av
arbetslöshetsförsäkringen.
1993/94:A27 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
beslutar att avslå proposition 1993/94:80.
1993/94:A29 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar att avslå proposition 1993/94:80.
1993/94:A30 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar att avslå proposition 1993/94:80.
1993/94:A31 av Inge Carlsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar att avslå proposition 1993/94:80.
1993/94:A32 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till utformning av
en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om i
motionen föreslagen utformning av en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring,
3. att riksdagen avslår förslag till lag om allmän avgift för
finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet,
4. att riksdagen för finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet omvandlar sjukförsäkringsavgiften i lag om allmän
sjukförsäkringsavgift (för närvarande 0,95 %) till en
arbetslöshetsskatt,
5. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts sänker
högsta nivån i föräldraförsäkringen från 90 % till 80 %,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet för 1995 och
tiden därefter,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag om att den andra
stämplingsperioden får vara högst 150 dagar,
10. att riksdagen hos regeringen begär en snabbutredning om
effekterna av begränsningarna av stämplingsperioderna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att administrationen av
arbetslöshetsförsäkringen förs över från de fackliga
organisationerna till försäkringskassorna,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ytterligare begränsa möjligheterna att
tacka nej till anvisat arbete,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att samordna ersättningsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen med lönegarantin,
1993/94:A33 av Åke Gustavsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1993/94:80,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsekvenserna av förslag till
arbetslöshetsförsäkring för verksamma inom kulturområdet.
Utskottet
Proposition nr 80 innehåller två delar.
Den ena delen avser utgångspunkterna för en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring inkl. finansieringen. Denna
reform är tänkt att träda i kraft den 1 juli 1994. I
finansieringsdelen, där regeringen föreslår en egenavgift som
skall tas ut genom en särskild avgiftslag, är avsikten att lagen
skall träda i kraft den 1 januari 1994.
Den andra delen avser förslag om ändringar redan från det
kommande årsskiftet i lagarna om arbetslöshetsförsäkring och
kontant arbetsmarknadsstöd. Det gäller bl.a. arbetsvillkor, s.k.
normalarbetstid och samordningen av avgångsvederlag med
försäkringen.
Utskottet tar i detta betänkande endast upp den del av
propositionen som avser utgångspunkterna för en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring från den 1 juli 1994 och
förslaget om den särskilda avgiftslagen med följdförfattningar
jämte anslutande motioner. Även frågan om slopandet av den s.k.
finansieringavgiften enligt 57 § lagen om
arbetslöshetsförsäkring tas upp till behandling.
Behandlingen av de andra delarna av propositionen och
anslutande motioner uppskjuts tills vidare. Det innebär således
att några ändringar inte genomförs i lagen om
arbetslöshetsförsäkring eller lagen om kontant
arbetsmarknadsstöd från det kommande årsskiftet, bortsett från
slopandet av den nyssnämnda finansieringsavgiften.
Arbetsmarknadsutskottet har berett finansutskottet,
skatteutskottet och socialförsäkringsutskottet tillfälle att
avge yttrande över förslagen i propositionen jämte motioner som
rör resp. utskotts beredningsområde. Yttrandena återfinns i
bilagorna 2--4.
I betänkandet tar utskottet även upp frågan om storleken av
det kontanta arbetsmarknadsstödet.
En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring m.m.
Propositionen
Regeringen föreslår att den nuvarande frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen ändras till en allmän och obligatorisk
försäkring den 1 juli 1994. Regeringen redovisar följande
utgångspunkter för det fortsatta reformarbetet.
Det nuvarande KAS-systemet förändras så att det införs en
inkomstrelaterad ersättning inom ramen för detta system. Denna
inkomstrelaterade KAS-ersättning skall motsvara den ersättning
som utgår i arbetslöshetsförsäkringen, dvs. 80 % av den tidigare
inkomsten, dock för närvarande maximalt 12 400 kr per månad.
Utöver den inkomstrelaterade KAS-ersättningen skall det även
fortsättningsvis finnas ett grundbelopp inom KAS-systemet och i
arbetslöshetsförsäkringen.
För att vara berättigad till inkomstrelaterad KAS-ersättning
skall den arbetslöse under var och en av de tre första månaderna
inom en ramtid av femton månader före arbetslöshetens inträde ha
varit skyldig att betala den föreslagna allmänna avgiften för
finansiering av de kontanta förmånerna vid arbetslöshet
(avgiftsvillkor). Härutöver skall den arbetslöse under en ramtid
av tolv kalendermånader före arbetslöshetens inträde ha arbetat
fem månader, varvid hänsyn endast tas till månad då arbete
utförts under 75 timmar.
Grundbeloppet i KAS-systemet skall lämnas till en arbetslös
som uppfyller arbetsvillkoret men inte medlemsvillkoret i
försäkringen eller avgiftsvillkoret för den inkomstrelaterade
KAS-ersättningen.
Administrationen av den nya inkomstrelaterade KAS-ersättningen
och grundbeloppet för KAS skall handhas av KAS-regionerna.
Den nya försäkringen skall finansieras dels genom en
oförändrad arbetsmarknadsavgift på 2,12 % enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter, dels genom en individuell och från
den taxerade förvärvsinkomsten avdragsgill egenavgift på 1 % av
förvärvsinkomster från den 1 januari 1994 och 2 % från den 1
januari 1995. Den finansieringsavgift som betalas av
arbetslöshetskassorna för att bidra till statens kostnader för
arbetslöshetsförsäkringen slopas. Den föreslagna egenavgiften
tas inledningsvis ut på deklarationspliktiga förvärvsinkomster
upp till 7,5 basbelopp medan förmåner utbetalas på grundval av
inkomster upp till 186 120 kr per år.
Systemet skall på sikt utformas så att förmånerna är
relaterade till den inkomst för vilken avgift tas ut.
Som ett led i arbetet att sanera de offentliga finanserna
redovisar regeringen i propositionen sina intentioner att
genomföra vissa förändringar fr.o.m. den 1 juli 1994 i
arbetslöshetsförsäkringen och KAS som syftar till att minska
kostnaderna och stimulera till förvärvsarbete.
Ersättning skall betalas ut för högst 300 dagar eller för
högst 150 dagar. För den som helt uppfyller arbetsvillkoret
genom förvärvsarbete skall ersättningsperioden vara 300 dagar.
För den som uppfyller arbetsvillkoret genom tid som jämställs
med arbetad tid eller genom en kombination av arbetad tid och
jämställd tid, skall ersättningsperioden vara 150 dagar.
Jämställd tid skall inte vara kvalificerande för två
ersättningsperioder i följd. Vidare skall endast förvärvsarbete
kunna kvalificera till den första ersättningsperioden.
Slutligen anförs att generösa övergångsbestämmelser skall
gälla. Tid som enligt nuvarande regler jämställs med
förvärvsarbete för kvalificering till en ny ersättningsperiod,
skall övergångsvis till den 1 juli 1994 vara likvärdig med
arbetad tid från kvalifikationssynpunkt också i det nya
systemet.
Motioner med yrkanden om avslag på propositionen
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkar avslag på
propositionen i sin helhet i sina resp. partimotioner A26 och
A25.
Ny demokrati yrkar i motion A32 avslag på propositionen såvitt
avser dels förslaget till utformning av en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring inbegripande förslaget om
att en andra stämplingsperiod får vara högst 150 dagar, dels
förslaget till lag om en allmän avgift för finansieringen av
kontantförmåner vid arbetslöshet.
Helt avslag på propositionen yrkas även i åtta enskilda
s-motioner, nämligen A21 av Nils Nordh m.fl., A22 av Bo
Finnkvist m.fl., A24 av Hans Stenberg m.fl., A27 av Monica Öhman
m.fl., A29 av Margareta Winberg m.fl., A30 av Bengt-Ola Ryttar
m.fl., A31 av Inge Carlsson m.fl. och A33 av Åke Gustavsson
m.fl.
I andra hand yrkar Socialdemokraterna avslag på förslaget om
avgiftslag och anslutande författningsändringar, förslaget om en
allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och förslaget om
slopad finansieringsavgift.
I partimotionerna läggs också fram alternativa förslag om den
framtida arbetslöshetsförsäkringen och om finansieringen.
Utskottet återkommer även till den frågan.
Socialdemokraterna har följande skäl för sitt
avslagsyrkande.
De förslag som regeringen har lagt fram kommer att leda till
att betydligt färre får ersättning är i dag. Det kommer att
drabba främst personer med svag ställning på arbetsmarknaden,
bland dem kvinnor, invandrare, säsongsanställda och
kulturarbetare. Det ökade antalet utförsäkrade blir en
socialbidragsbomb för kommunerna.
Det är inte fråga om en allmän, obligatorisk försäkring
eftersom färre än i dag kommer att få ersättning.
Förslaget är dessutom ett "hafsverk", som saknar analyser av
vilka konsekvenser de olika förslagen får för enskilda
individer, för staten, kommunerna, glesbygden, kvinnorna,
samhällsekonomin, arbetslinjen, arbetsmarknadens funktionssätt
och för försäkringens kostnader.
Förslaget ingår i en medveten strategi från regeringens sida
mot löntagarna och deras organisationer. I förlängningen ligger
att det skall bli lättare för arbetsgivarna att öka
lönespridningen och införa lägre ingångslöner. Med förslaget
vill man uppnå att färre skall bli medlemmar i
löntagarorganisationerna, så att facket försvagas.
Genom de sänkta ersättningsnivåerna åstadkommer man att det
blir billigare för arbetsgivare att anställa arbetslösa, vilket
i sin tur pressar lönerna nedåt. På sikt undergräver detta
kollektivavtalens ställning.
Vänsterpartiets motivering för avslagsyrkandet är i
korthet följande.
Regeringsförslaget, som även Vänsterpartiet beskriver som ett
"hafsverk", är ogenomtänkt. Det är inte konkurrensneutralt
eftersom den statliga a-kassan inte skulle behöva ta ut
administrationsavgifter. Dessutom skulle kontakt- och
kontrollmöjligheterna minska. Förändringen av arbetsvillkoret
leder tillbaka till orättvisor och godtycke.
Förslagen innehåller inkonsekvenser, oklarheter och
felaktigheter och når ibland inte heller sina syften.
Propositionen saknar en analys av de skador som förslagen kan
leda till. En rad nya orättvisor kan skapas, främst för
kvinnliga låginkomsttagare. Fördelningspolitiskt är det djupt
osolidariskt och det leder längre bort från arbetslinjen.
Förslagen ingår i en strategi för att försvaga
fackföreningsrörelsen. Arbetslösheten utnyttjas för att rasera
välfärdssystemet.
Ny demokrati hänvisar i fråga om motiveringen till
avslagsyrkandena till de alternativa förslag som läggs fram i
motionen.
Åke Gustavsson m.fl. (s) yrkar i motion A33 ett
tillkännagivande om regeringsförslagets konsekvenser för
personer verksamma inom kulturområdet. Arbetslösheten är
chockerande hög. Kulturarbetare har ofta stora studieskulder.
Det ändrade förvärvsvillkoret skulle för kulturarbetarna med
deras speciella arbetsförhållanden leda till att bara 20 % av
dem som i dag uppfyller villkoret skulle få ersättning, enligt
en undersökning av Teateranställdas arbetslöshetskassa.
Motionsförslag om den framtida arbetslöshetsförsäkringen
Såväl Socialdemokraterna, Ny demokrati som Vänsterpartiet
framför tankar om den framtida arbetslöshetsförsäkringen i sina
resp. motioner A26, A32 och A25.
Förslagen innebär följande.
Socialdemokraterna anser att alla förvärvsarbetande med
stark anknytning till arbetsmarknaden skall kunna få en
inkomstrelaterad ersättning. Det kan uppnås med nuvarande
regler, eventuellt efter vissa kompletteringar.
Arbetslöshetsförsäkringen måste stödja arbetslinjen.
Ny demokrati vill ha en försäkring med grundskydd som
svarar mot 60 % av lönen. Grundskyddet finansieras av
arbetsgivarna, arbetstagarna och staten med en tredjedel var.
Avgiften fastställs varje år efter föregående års kostnader. För
skydd upp till 80 % av lönen eller högst 7,5 basbelopp tecknar
arbetsgivaren en obligatorisk försäkring, vars premiebetalning
fördelas efter förhandling mellan arbetsgivaren och
arbetstagaren. Arbetsgivaren betalar in premien under 5--7 år.
För arbetstagaren gäller betalningsansvaret till pensioneringen,
då sparförsäkringen omvandlas till en pension. För
inkomstbortfall utöver den angivna gränsen kan frivillig
försäkring tecknas av arbetstagaren själv. Längsta
ersättningsperiod skall vara 300 dagar.
Frågan om möjligheten till ny ersättningsperiod är komplicerad
och bör därför bli föremål för en särskild snabbutredning.
Högre krav måste ställas på den arbetslöse att acceptera
anvisat arbete, anser Ny demokrati.
Administrationen av försäkringen bör skötas av
försäkringskassan, som redan är väl utbyggd.
Ny demokrati anser också att ersättningen enligt
lönegarantilagen bör vara densamma som i
arbetslöshetsförsäkringen. Sedan det nya systemet införts kommer
någon särskild lönegaranti inte att behövas, sägs det i
motionen.
Vänsterpartiet vill ha en allmän arbetslöshetsförsäkring
som omfattar alla som ställer sig till arbetsmarknadens
förfogande. Den skall i huvudsak vara finansierad genom skatter
och arbetsgivaravgifter. Kopplingen till de fackliga
organisationerna bör vara kvar.
Motionsförslag om den fortsatta beredningen av frågan om en
allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
I två av partimotionerna framförs även synpunkter på den
fortsatta beredningen av frågan om den framtida
arbetslöshetsförsäkringen.
Socialdemokraterna anser i motion A26 att hela frågan bör
återvisas till regeringen för beredning i en parlamentarisk
utredning. En rad frågor måste utredas, och man måste analysera
konsekvenserna av förslagen för enskilda, särskilt kvinnor, för
samhället och samhällsekonomin, för arbetslinjen, för a-kassorna
och andra som skall administrera försäkringen m.m.
Vänsterpartiet anser i motion A25 att riksdagen skall ge
regeringen i uppdrag att återkomma med ett nytt förslag.
Ny demokrati anser i sin motion A32 som tidigare nämnts att
frågan om begränsningar av stämplingsperioderna bör
snabbutredas.
Utskottets överväganden om en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring m.m.
I propositionen begär regeringen godkännande av förslaget om
en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Utskottet ställer sig bakom regeringsförslaget att
inriktningen skall vara att skapa en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla med stark anknytning
till arbetsmarknaden och som ger inkomstrelaterade förmåner upp
till en viss nivå. Strävan bör vara att knyta ersättningen och
avgifterna närmare samman. Som arbetsmarknadsutskottet ser det
bör man emellertid inte nu binda sig för några närmare
riktlinjer för regelverket kring denna försäkring, t.ex. om
möjligheterna att kvalificera sig för ersättning eller under hur
lång tid ersättning skall kunna utges. Det är i stället en
fördel om saken kan bedömas i ett sammanhang, så att man får en
bättre överblick av regelverket och dess konsekvenser i olika
hänseenden. Utskottet anser således att den kommande beredningen
i regeringskansliet bör avvaktas.
Arbetsmarknadsutskottet utgår från att den nya försäkringen
skall kunna träda i kraft den 1 juli 1994. Med hänsyn till vad
utskottet i det följande kommer att föreslå beträffande
finansieringen vill utskottet som sin mening uttala, att strävan
bör vara att övergångsreglerna till den nya försäkringen
utformas så, att fullgörandet av avgiftsskyldighet redan från
det kommande årsskiftet skall kunna tillgodoräknas i
kvalifikationshänseende vid en senare prövning av rätten till
inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet.
Vad utskottet anfört med anledning av regeringsförslaget om en
allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör ges
regeringen till känna.
Ställningstagandet innebär att utskottet inte är berett att
biträda motionsyrkanden om avslag på propositionen i den del som
avser en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring från
den 1 juli 1994 eller motioner med avvikande synpunkter i denna
fråga. Den anförda innebär att motionerna A21, A22, A24, A25,
A26, A27, A29, A30, A31, A32 och A33 avstyrks, i förekommande
fall i motsvarande delar.
I fråga om den s.k. finansieringsavgiften enligt 57 § lagen om
arbetslöshetsförsäkring återkommer utskottet i den följande
framställningen.
Allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet
Propositionen
Regeringen anför i propositionen att det mot bakgrund av den
ekonomiska utvecklingen för arbetsmarknadsfonden är nödvändigt
att åtgärder vidtas för att förstärka den finansiella basen för
de kontanta arbetslöshetsunderstöden. Som ett första led i denna
process föreslår regeringen att det, som övergångslösning,
införs en allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet. Avgiften skall betalas av de försäkrade och
underlaget för avgiften skall vara summan av sådan inkomst av
anställning som avses i 11 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring och sådan inkomst av annat förvärvsarbete som avses i
11 kap. 3 § samma lag. Avgiften skall utgöra 1 % av underlaget
fr.o.m. den 1 januari 1994 och 2 % fr.o.m. den 1 januari 1995
och beräknas på förvärvsinkomster upp till 7,5 basbelopp.
Avgiften skall vara avdragsgill och tas ut av den som vid årets
ingång inte har fyllt 65 år. Avgiften skall dock inte tas ut av
den som uppbär förvärvsinkomster som understiger 25 % av det vid
årets ingång gällande basbeloppet. Underlaget för avgiften skall
bestämmas av skattemyndigheten i samband med taxeringen. Den
finansieringsavgift som arbetslöshetskassorna betalar för
finansiering av statens kostnader för utbetalda
arbetslöshetsersättningar slopas.
Motioner med yrkanden om avslag på förslaget om finansiering
Socialdemokraternas andrahandsyrkande innebär avslag på
förslaget om avgiftslag och anslutande
författningsändringar. Avslag yrkas också på förslaget om att
den särskilda finansieringsavgiften skall slopas.
Problemen med den särskilda avgiftslagen är som
Socialdemokraterna ser det att avgiften är ett första steg för
att etablera en statlig a-kassa, samtidigt som det saknas
konkreta förslag om hur den nya försäkringen skall se ut.
Avgifter skall betalas redan från kommande årsskifte, men ingen
kommer att få ersättning förrän den 1 april 1995. Löntagarna
skall i större utsträckning än nu själva betala försäkringen.
Det kommer inte att kosta mer för företagen att slå ut personal;
man vet inte hur detta påverkar arbetslösheten. Avgiften är
oacceptabel från fördelningssynpunkt genom att den är regressiv.
Personer som nu är 63,5 år måste betala, men kommer inte att
vara berättigade till någon ersättning. Vidare måste man betala
hela det år man fyller 65, trots att ersättningsrätten upphör
innan man fyllt 65. Det är arbetsmarknadsfonden som bör
tillföras avgiften, inte statsbudgeten. Övergångsvis kommer det
att bli stora administrativa problem för a-kassorna, bl.a. med
preliminärskatteavdragen.
Finansieringsavgiften (egenavgiften) bör vara kvar, anser
Socialdemokraterna, för att anknytningen till a-kassan skall
bibehållas och därmed också ett ansvar för att kostnaderna hålls
nere. Rent tekniskt är det inget problem för kassorna att sänka
sina avgifter om finansieringsavgiften tas bort, men problem kan
uppstå därför att avgiften ofta är inkluderad i
fackföreningsavgiften. Det är inte heller lätt för kassorna att
veta vilken administrationsavgift som skall tas ut när man inte
känner till medlemsantal och kostnader. Här uppstår dessutom en
konkurrensfördel för den statliga a-kassan som inte behöver ta
ut administrationsavgift. Även andra oklarheter kvarstår.
Ny demokrati yrkar också avslag på förslaget om en
avgiftslag och hänvisar till sin alternativa
finansieringsmodell. Utskotter återkommer till detta senare.
Som angetts tidigare yrkas helt avslag på propositionen i
Vänsterpartiets motion och i ett antal enskilda s-motioner.
Motioner med förslag till alternativa finansieringsmodeller
Även när det gäller finansieringen presenteras alternativa
förslag i Socialdemokraternas, Ny demokratis och Vänsterpartiets
resp. motioner A26, A32 och A25.
Socialdemokraternas förslag ser ut enligt följande
arbetsmarknadsavgiften skall vara 3,15 % från den 1 januari
1994,
sjukförsäkringsavgiften skall vara 7,23 % från den 1 januari
1994,
avgiften enligt 1 § lagen om allmän sjukförsäkringsavgift
skall vara 1,9 % från den 1 januari 1994.
Därutöver yrkas att den statliga inkomstskatten skall höjas
till 25 % på inkomster över brytpunkten från den 1 januari 1994.
Detta yrkande behandlas i skatteutskottet.
Ett motsvarande förslag läggs också fram i Socialdemokraternas
motion A23, som väckts med anledning av inriktningen av den
ekonomiska politiken och händelse av större vikt. Där anges att
skattehöjningen skall gälla till dess att arbetsmarknadsfondens
inkomster och utgifter är i balans.
Ny demokrati föreslår att
sjukförsäkringsavgiften (0,95 %) omvandlas till en
arbetslöshetsskatt,
högsta ersättningsnivån i föräldraförsäkringen sänks från 90
till 80 %.
Enligt motionen finns det ett överskott på ca 3,5 miljarder
kronor inom sjukförsäkringssystemet. Sänkningen av
ersättningsnivån inom föräldraförsäkringen skulle ge ca 2,2
miljarder kronor.
För år 1995 och tiden därefter bör regeringen återkomma med
förslag, anser Ny demokrati.
Vänsterpartiet föreslår i sin motion A25 att
arbetsmarknadsfonden stärks genom solidaritetsskatt och genom en
ökning av arbetsgivaravgiften.
Utskottet är som framgått inte nu berett att ta ställning till
regeringens förslag om hur en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring skall utformas mera i detalj. Det
kraftigt växande underskottet i arbetsmarknadsfonden gör det
emellertid nödvändigt att omgående förstärka den finansiella
basen för kontantstöden vid arbetslöshet.
De principer för den nya försäkringen som utskottet angivit
tidigare, nämligen att inriktningen bör vara att skapa en
arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla med en stark
anknytning till arbetsmarknaden och som ger inkomstrelaterade
förmåner upp till viss nivå, gör det naturligt att principen
också skall vara att alla med förvärvsinkomster -- åtminstone
över viss nivå -- är med och bidrar till finansieringen.
Mot regeringens förslag till finansieringsmodell står
Socialdemokraternas och Ny demokratis förslag. Vänsterpartiet
har inte närmare angivit hur skatte- och avgiftshöjningarna till
alla delar skall utformas. Arbetsmarknadsutskottet, som anser
att den förstärkta finansieringen måste genomföras omgående,
bortser därför från detta förslag.
I likhet med regeringen förordar Socialdemokraterna en
avgiftsfinansiering, men anser att den bör ske genom att
egenavgiften i sjukförsäkringen höjs. Socialdemokraterna
förordar därtill en avgiftsväxling mellan arbetsmarknadsavgiften
och arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift. För att åstadkomma en
finansiering som är från deras synpunkt fördelningspolitiskt
godtagbar föreslår de dessutom att den statliga inkomstskatten
över den s.k. brytpunkten höjs från 20 till 25 %. Detta yrkande
bereds som nämnts i skatteutskottet.
Finansutskottet har yttrat sig i första hand avseende de
förslag till alternativa lösningar som förordas för
arbetslöshetsförsäkringens finansiering.
Utskottet, som utgår från finansutskottets beräkningar i det
till detta betänkande fogade yttrandet, anser att
regeringsförslaget är att föredra, bl.a. därför att det bättre
överensstämmer med den tidigare angivna strävan att knyta
ersättning och avgifter närmare samman. Som framhålls i
finansutskottets yttrande innebär regeringsförslaget dessutom
att arbetsgivarna och löntagarna kommer att svara för ungefär
hälften vardera av de avgifter som tillförs försäkringen.
Med hänsyn till det ekonomiska läget godtar utskottet den
bristande överensstämmelsen mellan premier och förmåner som den
nu föreslagna avgiftslagen innebär. Enligt nuvarande regler
betalas nämligen ersättning upp till motsvarande ca 5,5
basbelopp, medan avgifter skall tas ut på upp till 7,5
basbelopp. Utskottet noterar därvid vad som anförs i
propositionen om att systemet på sikt skall utformas så att
förmånerna är relaterade till den inkomst för vilken avgift tas
ut. Denna fråga får övervägas närmare i det kommande
beredningsarbetet.
Det är enligt utskottets mening en fördel om avgiften, som ju
skall ses som en övergångslösning, i möjligaste mån konstrueras
på motsvarande sätt som den allmänna sjukförsäkringsavgiften.
Detta innebär till en början att avgiften bör knytas till samma
inkomstunderlag som sjukförsäkringsavgiften, dvs. sådan inkomst
av anställning som avses i 11 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring och sådan inkomst av annat förvärvsarbete som avses i
11 kap. 3 § samma lag.
I frågan om avgiften bör vara avdragsgill eller ej talar redan
önskvärdheten av överensstämmelse mellan de båda avgiftsslagen
för att den bör vara avdragsgill. Som framhålls av
skatteutskottet i yttrandet till arbetsmarknadsutskottet kommer
därtill, att de förmåner som kommer att utgå från försäkringen
är av sådan natur att de skall tas upp till beskattning. Att
vägra avdrag skulle därför leda till en omotiverad
dubbelbeskattning. Även debiterings- och uppbördsfrågorna bör
behandlas på samma sätt som den allmänna
sjukförsäkringsavgiften.
Utskottet ansluter sig därmed till propositionens förslag om
att en lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner
vid arbetslöshet med anslutande följdändringar i skatte- och
taxeringsförfattningarna bör genomföras. Utskottet förordar att
en särskild övergångsbestämmelse införs för den som har brutet
räkenskapsår. Förslag om detta läggs fram i utskottets
hemställan. Vad som anges i propositionen i denna fråga på s. 33
skall således inte äga giltighet.
Den författningstekniska regleringen av vissa av de ändringar
som följer av införandet av avgiftslagen överlämnas till
skatteutskottet. Det gäller bestämmelser där ändringsförslag
bereds även i det utskottet, nämligen
Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i lagen om
ändring i uppbördslagen (prop. p. 2.4)
27 § 2 mom. i förslaget till lag om ändring i uppbördslagen
(prop. p. 2.5)
Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i
taxeringslagen (prop. p. 2.7)
Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (prop. p.
2.9)
Den nya avgiftslagen skall träda i kraft den 1 januari 1994
och tillämpas på avgiftspliktig inkomst som uppbärs fr.o.m. den
dagen. Ändringar i uppbördslagen, som skall träda i kraft samma
dag, innebär bl.a. att den som betalar ut ersättning för arbete
vid varje utbetalningstillfälle på lämpligt sätt skall lämna
mottagaren uppgift om bl.a. hur mycket som avdragits för allmän
sjukförsäkringsavgift och för finansiering av kontantförmåner
vid arbetslöshet. Utskottet har förståelse för att det för vissa
utbetalare kan bli svårt att fullgöra denna skyldighet redan vid
de första utbetalningstillfällena under år 1994, men förutsätter
att den nödvändiga administrativa anpassningen genomförs så
snart som möjligt.
Utskottet vill återigen betona att regeringsförslaget är
avsett som en övergångslösning -- avgift skall enligt lagen tas
ut under åren 1994 och 1995.
Utskottets ställningstagande i fråga om finansieringen innebär
att Socialdemokraternas, Ny demokratis och Vänsterpartiets
alternativa finansieringsförslag avstyrks liksom, i motsvarande
delar, de motioner som innefattar yrkanden om avslag på
propositionen i sin helhet.
För att förhindra att personer som är medlemmar i en
arbetslöshetskassa till följd av avgiftsskyldigheten enligt den
nya lagen belastas dubbelt anser utskottet att den s.k.
finansieringsavgiften enligt 57 § lagen om
arbetslöshetsförsäkring omedelbart bör upphävas. Lagförslag om
detta läggs fram i utskottets hemställan.
Detta ställningstagande innebär att Socialdemokraternas motion
A26 avstyrks liksom de motioner, alla i motsvarande delar, som
innefattar avslag på propositionen i sin helhet.
Ersättningsnivån inom det kontanta arbetsmarknadsstödet
Utskottet tar i detta sammanhang även upp frågan om den
nuvarande ersättningsnivån inom det kontanta
arbetsmarknadsstödet. Detta belopp, som fastställs av
regeringen, uppgår för närvarande till 198 kr per dag. Den
lägsta dagpenningen inom arbetslöshetsförsäkringen motsvarar
KAS-beloppet. Enligt utskottets mening är det rimligt att
beloppet fastställs till en högre nivå. Utskottet förordar att
beloppet bestäms till 245 kr per dag från den 1 januari 1994.
KAS-beloppet och den lägsta dagpenningen kommer därmed att
motsvara en ungefärlig ersättning per månad på 5 400 kr. Vad
utskottet anfört i denna del bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring m.m.
att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande del
och med avslag på motionerna 1993/94:A21, 1993/94:A22 och
1993/94:A24, alla i motsvarande delar, 1993/94:A25 yrkande 1 i
motsvarande del och yrkande 2, 1993/94:A26 yrkande 1 i
motsvarande del samt yrkandena 2, 20 och 21, 1993/94:A27,
1993/94:A29, 1993/94:A30, 1993/94:A31, alla i motsvarande delar,
1993/94:A32 yrkandena 1, 2, 9--13 samt 1993/94:A33 yrkande 1 i
motsvarande del och yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
res. 1 (s)
2. beträffande finansieringen
att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande
delar och med avslag på motionerna 1993/94:A21 och 1993/94:A22 i
motsvarande delar, 1993/94:A23 yrkandena 1--3, 1993/94:A24 i
motsvarande del, 1993/94:A25 yrkandena 1 i motsvarande del och
6, 1993/94:A26 yrkandena 1 i motsvarande del, 3--5 och 7--15,
1993/94:A27 i motsvarande del, 1993/94:A29, 1993/94:A30,
1993/94:A31, alla i motsvarande delar, 1993/94:A32 yrkandena
3--6 samt 1993/94:A33 yrkande 1 i motsvarande del dels
godkänner vad utskottet anfört, dels antar de i
propositionen enligt bilaga 1 framlagda förslagen till
lag om allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet, med den ändringen att ikraftträdandebestämmelsen
skall ha följande lydelse: "Denna lag träder i kraft den 1
januari 1994 och tillämpas på avgiftspliktig inkomst som uppbärs
från och med den dagen. Omfattar beskattningsåret tid såväl före
som efter utgången av år 1993 skall, om den avgiftsskyldige inte
visar annat, så stor del av beskattningsårets inkomst anses
hänförlig till tiden efter utgången av år 1993 som svarar mot
förhållandet mellan den del av beskattningsåret som infaller
under denna tid och hela beskattningsåret. Samma sak gäller när
beskattningsåret omfattar tid såväl före som efter utgången av
år 1994."
lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) -- utom 27 §
2 mom. -- med den ändringen att 43 § 1 mom. första meningen
skall ha följande lydelse: "Den som betalar ut ersättning för
arbete skall vid varje utbetalningstillfälle genom särskilt
kvitto eller på annat lämpligt sätt lämna mottagaren uppgift om
det belopp, som genom skatteavdrag har innehållits på
ersättningen samt ,om avdrag gjorts enligt 4 § 1 mom., hur
stor del av det innehållna beloppet som avser allmän
sjukförsäkringsavgift och allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet."
lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter
lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
res. 2 (s)
3. beträffande finansieringsavgift enligt 57 § lagen om
arbetslöshetsförsäkring
att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del
samt med avslag på motionerna 1993/94:A21, 1993/94:A22 och
1993/94:A24, alla i motsvarande delar, 1993/94:A25 yrkande 1 i
motsvarande del, 1993/94:A26 yrkandena 1 och 17 i motsvarande
delar, 1993/94:A27, 1993/94:A29, 1993/94:A30 och 1993/94:A31,
alla i motsvarande delar, och 1993/94:A33 yrkande 1 i
motsvarande del dels antar lagförslaget såvitt avser 57 §,
dels förordnar att övergångsbestämmelsen skall ha följande
lydelse: "Den äldre bestämmelsen i 57 § om finansieringsavgift
skall fortfarande gälla i fråga om verksamhetsåret 1993 och
tidigare verksamhetsår.",
res. 3 (s)
4. beträffande ersättningsnivån inom det kontanta
arbetsmarknadsstödet
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
res. 4 (s)
Stockholm den 8 december 1993
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
Ingela Thalén, (s), Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m),
Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Marianne Andersson (c),
Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s),
Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Isa
Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Berit Andnor (s) och
Bengt-Ola Ryttar (s).
Reservationer
Reservationer
1. En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring m.m.
(mom. 1)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s)
anser
dels att utskottets överväganden om en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring m.m. bort ha följande
lydelse:
Utskottet är starkt kritiskt till den av regeringen framlagda
propositionen och delar därvid de synpunkter som framförts av
Socialdemokraterna i motion A26.
Propositionen utmärks rakt igenom av att vara ett "hafsverk",
och redan bristen på analys av de olika förslagens konsekvenser
utgör skäl nog för att avslå den. Utskottet anser att hela
propositionen bör återförvisas till regeringen eftersom den är
otjänlig som beslutsunderlag. Detta är särskilt anmärkningsvärt,
som propositionen innehåller förslag som har ingripande
verkningar på svensk arbetsmarknad och för enskilda människor.
Anmärkningsvärt är också, att berörda organisationer inte fått
tillfälle att lämna synpunkter.
Utskottet kan till en början konstatera att man i regeringen
inte gjort något som helst försök att analysera varför vissa
människor valt att stå utanför a-kassorna. Om detta verkligen är
ett problem kan man fråga sig varför man inte valt en enklare
lösning än att genomföra en tvångslagstiftning som medför andra
negativa konsekvenser.
Inte heller finns någon analys av vilka som -- trots att man
säger sig vilja införa en allmän och obligatorisk försäkring --
kommer att slås ut på grund av de föreslagna reglerna.
För utskottet står det klart att regeringsförslagen skulle slå
oerhört hårt mot kvinnorna och deras rätt till eget avlönat
arbete.
En annan fråga som över huvud taget inte belysts är
konsekvenserna av att arbetsgivarnas skyldigheter att finansiera
försäkringen minskas. Det är inte uteslutet att detta leder till
en ökad utslagning av de svaga på arbetsplatserna, eftersom
arbetsgivarnas kostnadsansvar blir mindre.
Regeringen har inte ens förmått att redovisa vilka ekonomiska
effekter den föreslagna avgiftslagen får och hur kommunerna
skall kompenseras för det bortfall av skatteunderlag som
avdragsrätten medför.
Än allvarligare är att en analys saknas av de
samhällsekonomiska effekterna. Utskottet åsyftar därvid de ökade
kostnaderna för kommunerna för socialbidrag, vilket påpekats av
Kommunförbundets ordförande Joakim Ollén. Inte heller finns en
regionalpolitisk analys, vilket är mycket anmärkningsvärt med
tanke på vad regeringen kräver av statliga utredningar i detta
hänseende.
På grundval av en enda mening -- "Administrationen av den nya
inkomstrelaterade KAS-ersättningen och grundbeloppet för KAS
skall handhas av KAS-regionerna" -- begärs ett godkännande av
förslaget om en statlig a-kassa. Frågor om administration,
bemanning, personalutbildning, service, kontroll m.m. lämnas
helt därhän. Något godkännande kan självklart inte lämnas på så
vagt underlag.
Utskottet kan därutöver konstatera att en belysning helt
saknas av vad förslagen kan få för konsekvenser för
möjligheterna att upprätthålla arbetslinjen i
arbetsmarknadspolitiken. Flera av förslagen kan medföra att
passivitet lönar sig bättre än aktivitet, något som för övrigt
även tidigare genomförda regeringsförslag kan leda till.
Utskottet vill inte medverka till en sådan utveckling.
Sammantaget innebär det anförda att utskottet anser att
regeringsförslagen är så illa underbyggda att de utan
sakgranskning i sin helhet bör avvisas av riksdagen.
Till detta kommer att utskottet även är starkt kritiskt till
förslagen i sak, i den mån konsekvenserna låter sig överblickas.
Utskottets principiella inställning är, att om ingrepp i
försäkringen skall göras, så är det därför att de är sakligt
motiverade och därför att andra och bättre lösningar inte finns.
I detta ligger att eventuella förändringar måste ha föregåtts av
en analys av konsekvenserna.
Så mycket kan sägas om förslagen att färre kommer att få
ersättning, trots att regeringen kallar det en "allmän"
försäkring. Dessutom kommer ersättningen att bli lägre och utges
under färre dagar.
Utskottet anser att en parlamentarisk utredning bör få i
uppdrag att utreda frågan om arbetslöshetsförsäkringen.
Inriktningen bör vara att alla förvärvsarbetande skall ha
möjlighet att omfattas av en inkomstrelaterad
arbetslöshetsförsäkring. Förslagen bör bygga på en analys av
varför somliga personer valt att stå utanför dagens
arbetslöshetskassor och vilka problem som kan vara förenade med
det. Eventuella förändringar av det nu gällande systemet -- som
utskottet anser fungera i huvudsak väl -- bör inte vara större
än vad som motiveras av vad den nyssnämnda analysen ger vid
handen.
Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att
riksdagen avslår proposition 80. Detta innebär att de motioner
som innehåller yrkanden om avslag på propositionen i denna del
tillstyrks av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring m.m.
att riksdagen
dels med bifall till motionerna 1993/94:A21, 1993/94:A22
och 1993/94:A24, alla i motsvarande delar, 1993/94:A25 yrkande 1
i motsvarande del, 1993/94:A26 yrkandena 1 i motsvarande del och
20, 1993/94:A27, 1993/94:A29, 1993/94:A30, 1993/94:A31, alla i
motsvarande delar, 1993/94:A32 yrkande 1 och 1993/94:A33 yrkande
1 i motsvarande del avslår propositionen i motsvarande del,
dels med anledning av motion 1993/94:A26 yrkandena 2 och
21 och med avslag på dels propositionen i motsvarande del, dels
motionerna 1993/94:A25 yrkande 2 och 1993/94:A32 yrkandena 2,
9--13 och 1993/94:A33 yrkande 2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
2. Finansieringen (mom. 2)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Utskottet är" och på s. 14 slutar med "sin helhet"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser som framgått ovan att regeringens förslag om
en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör avslås i
sin helhet.
Det kraftigt ökande underskottet i arbetsmarknadsfonden gör
det emellertid nödvändigt att redan nu förstärka finansieringen.
Arbetsmarknadsutskottet anser att regeringsförslaget, såsom
påpekats i Socialdemokraternas motion A26, medför en rad
problem. Den i propositionen föreslagna avgiften är ett första
steg mot en statlig a-kassa, som fortfarande inte fått någon
konkret utformning. Löntagarna kommer att få stå för en större
del av kostnaderna. Avgiften är dessutom konstruerad så att den
får fördelningspolitiskt oacceptabla effekter.
Enligt utskottets mening är den av Socialdemokraterna
föreslagna finansieringsmodellen klart överlägsen bl.a. därför
att den, till skillnad från regeringsförslaget, innebär en
direkt förstärkning av arbetsmarknadsfonden. Socialdemokraternas
förslag går ut på att arbetsmarknadsavgiften höjs till 3,15 %.
För att inte i det nuvarande ekonomiska läget öka företagens
kostnader bör höjningen kompenseras med en sänkning av
sjukförsäkringsavgiften i motsvarande mån, dvs. till 7,23 %. I
gengäld höjs löntagarnas egenavgift i sjukförsäkringen till 1,9
% från den 1 januari 1994. Denna avgift bör utformas på ett
fördelningspolitiskt godtagbart sätt.
Utskottet noterar att Socialdemokraterna även föreslår en
tillfällig skattehöjning för höginkomsttagarna, genom att
skatten över den s.k. brytpunkten höjs med 5 procentenheter.
Denna fråga behandlas i skatteutskottet.
Med det anförda ansluter sig arbetsmarknadsutskottet till
Socialdemokraternas förslag om finansiering. Det innebär att
motion A26 tillstyrks såvitt avser yrkandena 3, 4 och 5 liksom
de motioner som innefattar avslag på propositionen i denna del
medan propositionen avstyrks i motsvarande del liksom motionerna
A25 och A32 i motsvarande delar.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande finansieringen
att riksdagen dels med bifall till motionerna
1993/94:A21, 1993/94:A22 och 1993/94:A24, alla i motsvarande
delar, 1993/94:A25 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A26
yrkandena 1 i motsvarande del och 7--15, 1993/94:A27,
1993/94:A29, 1993/94:A30 och 1993/94:A31, alla i motsvarande
delar, samt 1993/94:A33 yrkande 1 i motsvarande del avslår
propositionen i motsvarande delar,
dels med anledning av motionerna 1993/94:A23 yrkandena
1--3 och 1993/94:A26 yrkandena 3--5 och med avslag på motionerna
1993/94:A25 yrkande 6 och 1993/94:A32 yrkandena 3--6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Finansieringsavgift enligt 57 § lagen om
arbetslöshetsförsäkring (mom. 3)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "För att" och slutar med "sin helhet" bort ha
följande lydelse:
Utskottet motsätter sig förslaget i propositionen om att slopa
den s.k. finansieringsavgiften. Det är angeläget att ha kvar en
mindre egenavgift i försäkringen så att anknytningen till
a-kassan finns kvar. Därmed finns ett ansvar för att hålla
kassans kostnader nere.
Allvarligt är också att den statliga a-kassan kommer att få
väsentliga konkurrensfördelar eftersom den inte skall ta ut
någon administrativ avgift. Man frågar sig hur medlemmarna i de
privata kassorna kommer att ställa sig till att utöver avgiften
enligt den särskilda avgiftslagen behöva betala avgift till
kassan för administrationen, något som personer som ansluter sig
till den statliga kassan slipper. Utskottet kan inte acceptera
dessa konsekvenser.
På anförda grunder anser utskottet att förslaget om att slopa
finansieringsavgiften skall avvisas. Detta innebär att
Socialdemokraternas motion A26 tillstyrks i motsvarande del
liksom de övriga motioner som innefattar avslagsyrkanden i detta
hänseende.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande finansieringsavgift enligt 57 § lagen om
arbetslöshetsförsäkring
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:A21,
1993/94:A22 och 1993/94:A24, alla i motsvarande delar,
1993/94:A25 yrkande 1 i motsvarande del, 1993/94:A26 yrkandena 1
och 17 i motsvarande delar, 1993/94:A27, 1993/94:A29,
1993/94:A30 och 1993/94:A31, alla i motsvarande delar, samt
1993/94:A33 yrkande 1 i motsvarande del avslår propositionen i
motsvarande del,
4. Ersättningsnivån inom det kontanta arbetsmarknadsstödet
(mom. 4)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s)
anför:
Vi noterar med förvåning utskottets förslag om att utan
motivering och utan kostnadsberäkning höja KAS-beloppet från 198
kr till 245 kr. Så sent som den 1 juli 1993 sänktes beloppet
från 210 kr till 198 kr, och motiveringen var då behovet av
besparingar. Besparingsbehovet är knappast mindre i dag. Ändå
lägger utskottsmajoriteten fram förslag som enligt vår
uppskattning kan komma att kosta statskassan uppemot 1 miljard
kronor. Det handlar i själva verket om eftergifter för att få
igenom förslag på andra områden, förslag som när de är
genomförda kommer att leda till kännbara försämringar för stora
grupper av arbetslösa.
Om resurser finns, anser vi att de i första hand skall satsas
på att skapa fler arbeten och utbildningsplatser.
Därefter kan man börja diskutera förstärkningar av
kontantstöden. De bör i så fall ske på ett fördelningspolitiskt
acceptabelt sätt. Den tidigare sänkta ersättningsnivån inom
arbetslöshetsförsäkringen har för många familjeförsörjare
inneburit en kännbar försämring av den ekonomiska situationen.
Personer som både betalt avgifter till a-kassan och uppfyllt
arbetsvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen har ändå varit
hänvisade till socialbidrag.
En förstärkning av kontantstödet bör ske genom borttagande av
karensdagarna och genom att KAS-nivån återställs från 198 kr
till 210 kr.
Vi konstaterar dessutom att höjningen av KAS-beloppet knappast
befrämjar arbetslinjen. Skillnaden blir mindre mellan det
passiva kontantstödet och den ersättning som betalas ut vid
arbetsmarknadsutbildning eller ungdomspraktik.
Med utskottsmajoritetens förslag premieras dessutom
transfereringar, vilket regeringspartierna och framför allt Ny
demokrati i andra sammanhang säger sig vara emot.
Vi anser med hänvisning till det anförda att utskottets
hemställan under 4 bort utgå.
Särskilda yttranden
1. En allmän och obligatorisk försäkring
Laila Strid-Jansson (nyd) anför:
Jag ansluter mig till majoriteten när det gäller grundtankarna
om en framtida allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Inriktningen bör vara att skapa en försäkring som ger
inkomstrelaterade förmåner till personer med stark anknytning
till arbetsmarknaden. Jag är också enig med majoriteten att
utskottet inte nu bör binda sig för några närmare riktlinjer för
regelverket kring denna försäkring; regeringen får återkomma
till riksdagen med ett konkret förslag.
I det kommande beredningsarbetet inom regeringskansliet anser
jag att man bör ta fasta på det förslag till
arbetslöshetsförsäkring som läggs fram i Ny demokratis motion
A32.
Förslaget innebär att det skall finnas ett grundskydd som
svarar mot 60 % av lönen. Grundskyddet finansieras av
arbetsgivarna, arbetstagarna och staten med en tredjedel
vardera. Finansieringsmodellen medför ett ansvar för de parter
som kan påverka arbetsmarknaden. Avgifterna fastställs en gång
om året baserat på försäkringens kostnader föregående år. På det
sättet blir finansieringen stabil över tiden.
För skydd upp till 80 % av lönen eller högst vad som motsvarar
en årslön på 7,5 basbelopp tecknar arbetsgivaren en obligatorisk
sparförsäkring. Premiebetalningen fördelas mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Fördelningen fastställs vid förhandlingar
mellan parterna. Arbetsgivaren betalar sin del av premien,
vilket kan beräknas ta 5--7 år. För arbetstagaren gäller
betalningsansvaret till pensioneringen. Vid pensioneringen
omvandlas sparförsäkringen till en pension. Försäkringen får
därigenom också formen av ett pensionssparande. Det är alltså
fråga om en försäkring där inbetalda avgifter knyts till och
följer individen.
Ersättning skall kunna utgå under högst 300 dagar. Även vid
sjukdom under arbetslösheten bör ersättning kunna utbetalas.
Den som vill försäkra sig mot inkomstbortfall som överstiger
80 % eller som vill förlänga ersättningstiden skall kunna teckna
en frivillig privat försäkring.
Försäkringen bör enligt min mening helt administreras av
försäkringskassan.
Jag anser också att det måste vara svårare än i dag att tacka
nej till anvisat arbete.
Strävan skall vara att ersättningsnivån skall vara densamma i
försäkringen och i den statliga lönegarantin.
2. Hanteringen i utskottet av proposition nr 80
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s)
anför:
Vi är ytterst kritiska till hanteringen i utskottet av
proposition nr 80. Man borde inte ha skjutit upp behandlingen av
vissa delar av propositionen. Detta framstår som ologiskt när
det mesta tyder på att regeringspartierna i utskottet i allt
väsentligt sympatiserar med regeringens förslag. Det konsekventa
hade då varit att försöka driva igenom dem i riksdagen.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Finansutskottets yttrande
1993/94:FiU3y
Bilaga 2
En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Till arbetsmarknadsutskottet
Arbetsmarknadsutskottet har berett finansutskottet tillfälle
att yttra sig över proposition 1993/94:80 om en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring jämte motioner i vad avser
finansutskottets beredningsområde.
Inledning
I propositionen föreslås att riksdagen beslutar om en allmän
och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring avsedd att börja
tillämpas den 1 juli 1994. Försäkringen skall finansieras dels
med nuvarande arbetsmarknadsavgift som behålls oförändrad, dels
med en ny avdragsgill egenavgift kallad allmän avgift för
finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet.
Förslaget om arbetslöshetsförsäkringen är framlagt som en
principskiss, och mer detaljerade föreskrifter om försäkringens
utformning och organisation kommer att redovisas längre fram.
Redan nu framläggs emellertid förslag till de lagändringar som
erfordras för att den nya egenavgiften skall kunna tas ut med
början den 1 januari 1994. De framlagda lagförslagen innebär
dessutom att a-kassornas bidrag till finansieringen av
arbetslöshetsförsäkringen avskaffas samt att villkoren för rätt
till arbetslöshetsersättning skärps i vissa avseenden, i båda
fallen med verkan från den 1 januari 1994.
Sammanlagt 13 motioner har väckts med anledning av
propositionen.
Finansutskottet kommer inom kort att lägga fram ett betänkande
om inriktningen av den ekonomiska politiken (1993/94:FiU1). I
det sammanhanget redovisar utskottet sin principiella syn på
vilka åtgärder som erfordras för att man skall komma till rätta
med obalanserna i den svenska ekonomin. Inte minst gäller detta
frågan om sysselsättningen och behovet av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Mot bakgrund härav inskränker sig finansutskottet i detta
yttrande till att behandla de frågor inom utskottets
beredningsområde som har mer direkt anknytning till
propositionens och motionernas förslag. I första hand gäller
detta de förslag till alternativa lösningar som förordas för
arbetslöshetsförsäkringens finansiering.
Frågor av detta slag tas upp i propositionen samt i de
partimotioner som väckts i anslutning till denna, dvs. i
motionerna A23 och A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), i motion
A32 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) samt i motion A25 av Gudrun
Schyman m.fl. (v).
Underskottet i Arbetsmarknadsfonden
Kostnaderna för arbetslöshetsersättning, utbildningsbidrag
till a-kassamedlemmar, permitteringslöneersättning samt kontant
arbetsmarknadsstöd (KAS) finansieras vid sidan av statsbudgeten
med en särskild arbetsgivaravgift samt med bidrag från
a-kassorna.
Arbetsgivaravgiften kallas arbetsmarknadsavgift och utgår
med 2,12 % av löneunderlaget. a-kassornas bidrag benämns
finansieringsavgift och skall för varje ansluten kassamedlem
motsvara 70 % av respektive kassas genomsnittliga dagpenning.
Dessutom betalar a-kassorna en mindre avgift, den s.k.
utjämningsavgiften som per medlem skall motsvara 3 % av
kassans högsta dagpenning.
Intäkterna från arbetsmarknadsavgiften och
finansieringsavgiften (inkl. utjämningsavgiften) förs till
Arbetsmarknadsfonden, som är ett särskilt konto i
Riksgäldskontoret varifrån statsbidragen till
arbetslöshetsersättning m.m. betalas ut.
Under budgetåret 1992/93 tillfördes Arbetsmarknadsfonden
13,1 miljarder kronor från arbetsmarknadsavgiften och
1,2 miljarder kronor från finansieringsavgiften. Det innebär
att arbetsgivarna under detta budgetår svarade för 92 % av
fondens intäkter och kassamedlemmarna genom a-kassorna för 8 %.
Finansieringsavgiften fördubblades i princip vid ingången av
1992, och ett halvt år senare minskades arbetsmarknadsavgiften
med 0,04 procentenheter genom en avgiftsväxling (då den s.k.
utbildningsavgiften höjdes lika mycket). Före budgetåret 1992/93
var sålunda a-kassornas bidrag till finansieringen relativt sett
mindre än för närvarande.
Den snabbt stigande arbetslösheten har fört med sig dramatiskt
ökade utbetalningar från Arbetsmarknadsfonden vars kostnader
under senare år vida överstigit intäkterna. Fondens ackumulerade
underskott uppgick den 1 juli 1993 till 16,5 miljarder kronor.
Ersättningsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen har nyligen
sänkts från 90 % till 80 %. Trots det väntas fondens samlade
underskott under innevarande budgetår öka med ytterligare
38,5 miljarder kronor till 55 miljarder kronor. Även om
arbetslösheten skulle avta kommer med oförändrade regler
obalanserna att kvarstå.
Underskottet finansieras med en rörlig kredit i
Riksgäldskontoret; en kredit som kontoret i sin tur finansierar
genom den statliga upplåningen.
Fonden belastas med räntekostnaderna för den rörliga krediten,
och dessa kostnader växer nu snabbt. Såsom också påpekas i
propositionen kommer, om inget görs, räntekostnaderna inom en
snar framtid att överstiga de samlade avgifter som flyter in
till fonden.
Mot bakgrund härav är det enligt finansutskottets mening
angeläget att frågan om finansieringen av
arbetslöshetsförsäkringen får en snar lösning och att
underskottet i Arbetsmarknadsfonden bemästras.
Alternativa förslag till finansiering av
arbetslöshetsersättningen
Mellan regeringen, Socialdemokraterna, Ny demokrati och
Vänsterpartiet råder enighet om att finansieringen av
arbetslöshetsförsäkringen måste stärkas. Regeringen och de tre
oppositionspartierna anvisar emellertid olika lösningar för att
komma till rätta med detta problem.
Regeringens förslag
Regeringen föreslår att en ny allmän avgift för finansiering
av kontantförmåner vid arbetslöshet införs fr.o.m. den
1 januari 1994. Avgiften skall tas ut på inkomster upp till 7,5
basbelopp (264 000 kr år 1994). Underlaget för avgiften skall
vara inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete,
dvs. inte bara lön utan också sådana inkomster som sjukpenning,
a-kassaersättning, KAS, utbildningsbidrag och delpension.
Avgiften skall utgå med 1 % under inkomståret 1994 och med 2 %
under inkomståret 1995 och därefter. Den skall betalas av alla
som har inkomster motsvarande minst 0,25 basbelopp (8 800 kr år
1994) och som vid inkomstårets början ännu inte fyllt 65 år.
Avgiften skall vara avdragsgill vid såväl den statliga som den
kommunala beskattningen. Den dras därvid automatiskt från den
taxerade inkomsten. Avgiften skall föras till staten.
Av propositionen framgår att den föreslagna avgiften är avsedd
att utgöra en övergångslösning.
Propositionens förslag innebär vidare att a-kassornas
finansieringsavgift avskaffas den 1 januari 1994. Däremot
behålls utjämningsavgiften. Som en följd härav behöver
a-kassornas medlemsavgifter i fortsättningen täcka bara
kostnaderna för administration och de tämligen begränsade
kostnaderna för utjämningsavgiften. Regeringen förutsätter att
medlemsavgifterna anpassas till den nya situationen. I
propositionen framhålls att slopandet av finansieringsavgiften
bör leda till att a-kassornas medlemsavgifter sänks i
motsvarande mån som kostnaderna för finansieringsavgiften
försvinner.
Medan propositionens lagförslag i första hand reglerar de
avgifter som tillförs arbetslöshetsförsäkringen, har de
förändringar som följer på själva principförslaget om den
obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen effekt enbart på
försäkringssystemets kostnader. Det föreslagna obligatoriet
liksom förslaget om höjd minsta dagpenning (från 198 till
227 kr/dag) leder sålunda till ökade utgifter för försäkringen.
Å andra sidan kan utgifterna väntas minska till följd av de
skärpta kvalificeringsvillkor som aviseras i propositionen.
Utgifterna kommer från den 1 januari 1994 också att begränsas
av de skärpta villkor som föreslås bli införda i lagen
(1973:370) om arbetslöshetsersättning och lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd.
Enligt vad som uppges i propositionen väntas de aviserade och
lagreglerade förslagen sammantaget och i full effekt leda till
en förstärkning av de offentliga finanserna på drygt
6 miljarder kronor. Hänsyn har därvid tagits till att den
föreslagna avdragsrätten för den nya avgiften begränsar såväl
kommunernas som statens skatteinkomster.
Socialdemokraternas förslag
Socialdemokraterna yrkar i motion A26 avslag på propositionen
(yrkande 1). Skulle detta krav avvisas begär motionärerna att
riksdagen avslår samtliga de lagförslag som är föranledda av den
tilltänkta avgiften för finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet (motion A26 yrkandena 7--15). Avgiften har en
fördelningspolitiskt oacceptabel konstruktion, anser
motionärerna som också ifrågasätter avgiften med hänsyn till att
den är regressiv och därigenom kommer att drabba lågavlönade
hårdare än högre avlönade.
I en av samma motionärer väckt motion om inriktningen av den
ekonomiska politiken (Fi10) framhålls som en grundläggande
princip att kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen och för
vissa aktiva åtgärder i allt väsentligt skall bäras av
produktionen genom arbetsgivaravgifter. Arbetsmarknadsfonden bör
enligt vad som sägs i detta sammanhang finansiera såväl
arbetslöshetsförsäkring som vissa aktiva åtgärder, och i
konsekvens härmed bör utgifterna för arbetsmarknadsutbildning,
rehabilitering, stöd till arbetshandikappade m.m. lyftas över
från statsbudgeten till Arbetsmarknadsfonden. Kostnaderna för
dessa åtgärder bör finansieras med de arbetsgivaravgifter som
hittills gått till sjukförsäkringen.
I överensstämmelse med detta synsätt föreslås i motionerna A23
(yrkande 3) och A26 (yrkande 3) att arbetsmarknadsavgiften
höjs med 1,03 procentenheter den 1 januari 1994. För att
undvika att företagen belastas med ökade kostnader skall, enligt
vad som framgår av motivtexten, arbetsgivarnas
sjukförsäkringsavgift samtidigt sänkas i motsvarande mån.
Motionärernas yrkanden i detta avseende (motionerna A23 yrkande
2 och A26 yrkande 4) har emellertid felaktigt kommit att
utformas som ett krav på en avgiftssänkning med
1,2 procentenheter.
Det bortfall som arbetsgivarnas sänkta sjukförsäkringsavgift
ger upphov till skall kompenseras genom att löntagarnas
egenavgift i sjukförsäkringen höjs till 1,9 % den 1 januari
1994 (motion A23 yrkande 1 och A26 yrkande 5). I sistnämnda
motion sägs att denna avgift bör utformas på ett
fördelningspolitiskt godtagbart sätt.
Motionärerna föreslår dessutom att den statliga inkomstskatten
höjs med fem procentenheter den 1 januari 1994 och att de ökade
skatteintäkter detta ger upphov till förs till
Arbetsmarknadsfonden. Denna skattehöjning skall gälla till dess
Arbetsmarknadsfondens inkomster och utgifter är i balans (motion
A23 yrkande 4 och A26 yrkande 6).
Regeringens förslag att avskaffa finansieringsavgiften avvisas
av motionärerna (motion A26 yrkande 17, delvis) som finner det
angeläget att ha kvar en mindre egenavgift i försäkringen
eftersom det ger en anknytning till a-kassan, vilket främjar
ansvarskänslan för att hålla kassans kostnader nere.
Ny demokratis förslag
Även Ny demokrati avvisar i motion A32 regeringens förslag
till avgift för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet
(yrkande 3). Motionärerna vill i stället att den allmänna
sjukförsäkringsavgiften på 0,95 % omvandlas till en
arbetslöshetsskatt (yrkande 4) samt att ersättningsnivån i
föräldraförsäkringen sänks från 90 till 80 % (yrkande 5). Ny
demokrati begär dessutom att regeringen skall återkomma med ett
nytt förslag till finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet för år 1995 och tiden därefter (yrkande 6).
Vänsterpartiets förslag
Vänsterpartiet yrkar i motion A25 avslag på propositionen
(yrkande 1). Motionärerna föreslår att Arbetsmarknadsfonden
förstärks på det sätt Vänsterpartiet tidigare föreslagit
(yrkande 6), dvs. genom skärpt beskattning av högre inkomster
samt genom höjda arbetsgivaravgifter. I motionen begärs också
att riksdagen skall återställa tidigare ersättningsnivåer för
arbetslöshetsförsäkringen (yrkande 3) samt avskaffa de nyligen
införda karensdagarna för arbetslöshetsförsäkringen (yrkande 4)
och för KAS (yrkande 5).
Förslagens statsfinansiella effekter
Regeringens förslag till finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet skall införas i två steg. Inledningsvis utgår
avgiften med 1 % och höjs därefter vid ingången till år 1995
till 2 %. Enligt finansutskottets bedömning kan avgiften fullt
genomförd väntas ge ett bruttotillskott på 13,7 miljarder
kronor, men i och med att finansieringsavgiften slopas
bortfaller samtidigt ca 1,2 miljarder kronor av
Arbetsmarknadsfondens nuvarande finansiering.
Avgiftsförändringarna leder sålunda till att
Arbetsmarknadsfonden tillförs 12,5 miljarder kronor netto.
Fondens sammanlagda inkomster kommer därigenom att uppgå till
26 miljarder kronor, och av detta belopp kommer inkomsttagarna
att svara för en ungefär lika stor andel som arbetsgivarna.
Den föreslagna avgiften är avdragsgill vid beskattningen,
vilket medför att statens och kommunernas skatteinkomster
minskar med ca 4,6 miljarder kronor. Härav faller i runt tal
4 miljarder kronor på kommunerna.
Sammantaget innebär sålunda regeringens förslag till ändrad
finansiering för arbetslöshetsförsäkringen att de offentliga
finanserna förstärks med knappt 8 miljarder kronor. Beaktas
även nettot av de ökade kostnader som är förknippade med den
obligatoriska försäkringen inskränker sig nettoeffekten till
drygt 6 miljarder kronor.
Socialdemokraternas finansieringsalternativ innebär formellt
sett att arbetsgivarnas bidrag till Arbetsmarknadsfonden ökar.
Men med den avgiftsväxling som förordas blir det i praktiken
inkomsttagarna som svarar för detta tillskott genom höjningen av
den allmänna sjukförsäkringsavgiften.
Avgiftsunderlaget för den allmänna sjukförsäkringsavgiften är
identiskt med det som föreslås gälla för avgiften för
kontantförmåner vid arbetslöshet. Beräkningsgrunden för de båda
avgifterna överensstämmer även i övrigt. För den enskilde
inkomsttagaren ger således en höjning av den allmänna
sjukförsäkringsavgiften samma effekt som en lika stor höjning av
regeringens tilltänkta arbetslöshetsavgift. Statsfinansiellt
skiljer sig de båda avgifterna inte heller åt på annat sätt än
att inkomsterna från arbetslöshetsavgiften är avsedd att föras
till Arbetsmarknadsfonden.
Socialdemokraterna avvisar regeringens förslag till
arbetslöshetsavgift och föreslår själva att den allmänna
sjukförsäkringsavgiften höjs till 1,9 %, dvs. med 0,95
procentenheter. Skillnaden mellan regeringens och
Socialdemokraternas förslag i detta hänseende är således för
1994 en avgiftsnivå på 0,5 promilleenheter.
Socialdemokraternas förslag till höjd allmän
sjukförsäkringsavgift ökar statens inkomster med brutto 6,5
miljarder kronor men ger samtidigt genom avdragsrätten upphov
till ett skattebortfall på ca 2,4 miljarder kronor, varav ca 2,0
miljarder kronor faller på kommunerna. Nettotillskottet uppgår
således till drygt 4 miljarder kronor.
Avgiftsväxlingen för arbetsgivarna är statsfinansiellt
neutral, men innebär att arbetsgivarnas bidrag till
Arbetsmarknadsfondens finansiering ökar med ca 6,4 miljarder
kronor, eller med ca 50 %.
Till detta kommer effekten av Socialdemokraternas förslag till
höjning av den statliga inkomstskatten från 20 % till 25 % som
kan uppskattas till 4,0--4,5 miljarder kronor, ett belopp som
skall föras till Arbetsmarknadsfonden.
Av betydelse i detta sammanhang är emellertid att
Socialdemokraterna ser den föreslagna skattehöjningen som ett
alternativ till att grundavdraget nästa år slopas vid den
statliga taxeringen. Om detta grundavdrag behålls vid nuvarande
nivå skulle statens skatteinkomster reduceras med ca 2,0
miljarder kronor nästa år.
Socialdemokraternas förslag innebär sålunda i de här nämnda
avseendena att de offentliga finanserna förstärks med
(4,0+4,2-2,0=) 6,2 miljarder kronor. Från detta bör dras de
ökade utgifter som följer av motionärernas förslag och som
utskottet saknar underlag för att kostnadsberäkna.
Tillskottet till Arbetsmarknadsfonden ökar samtidigt med ett
något större belopp, eller med (6,4+4,2=) 10,6 miljarder kronor,
vilket innebär att tillskottet till en del finansieras genom ett
ökat underskott i statsbudgeten.
Arbetsmarknadsfondens sammanlagda inkomster skulle med en
bibehållen finansieringsavgift komma att uppgå till ca 25
miljarder kronor i det socialdemokratiska alternativet, varav
inkomsttagarna svarar för ungefär 1/5 och arbetsgivarna för 4/5.
Ny demokrati föreslår att den allmänna sjukförsäkringsavgiften
omvandlas till en arbetslöshetsskatt. Om dessa inkomster förs
till Arbetsmarknadsfonden får det till följd att fondens
underskott begränsas med ca 6,5 miljarder kronor samtidigt som
underskottet i statens budget ökar med ett lika stort belopp. En
del av underskottet i Arbetsmarknadsfonden flyttas med andra ord
över på statsbudgeten. Omfördelningen förändrar emellertid inte
statens samlade upplåningsbehov och saknar därigenom
statsfinansiell betydelse.
Partiet föreslår emellertid också att ersättningsnivån inom
föräldraförsäkringen skall minskas från 90 % till 80 %, och
detta kan väntas leda till att statens utgifter begränsas med
brutto 1,9 miljarder kronor. Beaktas även det bortfall av skatt
som detta ger upphov till inskränker sig nettobesparingen till
ca 1,25 miljarder kronor.
Vänsterpartiet har i sitt förslag till förstärkt finansiering
av Arbetsmarknadsfonden inte närmare angivit hur skatte- och
avgiftshöjningarna skall utformas i alla delar. Med hänsyn
härtill går det inte att bedöma förslagets statsfinansiella
effekter. Finansutskottet noterar dock att motionärernas förslag
-- om de genomfördes -- skulle leda till väsentligt ökade
utgifter för arbetslöshetsförsäkringen.
Finansutskottets samlade bedömning
Regeringens förslag om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
innebär att alla arbetstagare ges samma grundläggande rätt till
stöd i händelse av arbetslöshet. En sådan inriktning av stödet
ser utskottet som värdefull.
Förslaget inrymmer också vissa begränsningar i rätten till
stöd, bl.a. i fråga om möjligheten att kvalificera sig för nya
ersättningsperioder. Den som redan uppburit
arbetslöshetsersättning under 300 dagar skall sålunda kunna
kvalificera sig för en ny, lika lång ersättningsperiod bara
genom förvärvsarbete. Det skall alltså inte som i dag vara
möjligt att tillgodoräkna sig arbetsmarknadsutbildning för att
kvalificera sig för en ny ersättningsperiod på 300 dagar, utan
ersättningen kommer i det fallet att begränsas till 150 dagar.
Utskottet vill erinra om att regeringen under våren 1994
återkommer till riksdagen med detaljerade regler.
Våren 1993 godkände riksdagen regeringens förslag till
saneringsprogram för de offentliga finanserna under perioden
1994--1998 (prop. 1992/93:150, FiU30, rskr. 454). Programmet
omfattar besparingar och inkomstförstärkningar på sammanlagt 81
miljarder kronor och väntas leda till att det konjunkturrensade
underskottet i de offentliga finanserna avskaffas mot periodens
slut.
Den största enskilda besparingsposten i saneringsprogrammet
uppgick till 10 miljarder kronor och avsåg
arbetslöshetsförsäkring m.m. Regeringens avsikt var att
reformera försäkringen så att löntagarna och arbetsgivarna
betalar ungefär hälften vardera av kostnaderna vid en viss
arbetslöshetsnivå medan staten står för kostnaderna vid högre
nivåer. Löntagarnas egna avgifter skulle därför komma att höjas
kraftigt samtidigt som arbetsmarknadsavgiften också höjs.
Enligt finansutskottets mening svarar regeringens nu
redovisade förslag väl mot det saneringsprogram som riksdagen
tidigare lagt fast. Nettobesparingen uppgår till 6 miljarder
kronor och därigenom uppnås ett betydande etappmål. Såsom
tidigare nämnts innebär den föreslagna lösningen dessutom att
arbetsgivarna och löntagarna kommer att svara för ungefär
hälften vardera av de avgifter som tillförs försäkringen.
Det är som finansutskottet ser det angeläget att
finansieringen utformas som en avgift och inte som en skatt. I
regeringens förslag finns det för alla med inkomster upp till
186 000 kr ett direkt samband mellan storleken på den premie
som erläggs och värdet av utfallande förmåner. Alla inkomster
upp till denna nivå är nämligen ersättningsberättigade.
För huvuddelen av de försäkrade finns således en tydlig
försäkringsprincip. De med högre inkomster får dock betala
högre avgift utan att förmånerna förbättras. Avgiftsskyldigheten
omfattar nämligen inkomster upp till 7,5 basbelopp, dvs.
264 000 kr i 1994 års nivå och sålunda får alla med inkomster
överstigande 186 000 kr betala en extra avgift, vilken som mest
uppgår till ca 780 kr under år 1994, och som under åren därefter
blir dubbelt så stor.
Med hänsyn till det ekonomiska läget kan utskottet godta denna
brist i överensstämmelsen mellan premie och förmån. I rådande
läge ter det sig rimligt att de med högre inkomster övergångsvis
lämnar ett "solidaritetsbidrag" till försäkringens finansiering.
Det är emellertid angeläget att försäkringssystemet på sikt ges
en sådan utformning att förmånerna är relaterade till den
inkomst för vilken avgiften tas ut. Utskottet noterar att detta
också är regeringens avsikt.
Den avgiftsväxling som Socialdemokraterna förordar i sitt
alternativ ger en försäkringsmässig koppling till
sjukförsäkringen. Däremot eftersträvas inte något liknande
samband för arbetslöshetsförsäkringen. Det direkta bidrag som
inkomsttagarna lämnar till arbetslöshetsförsäkringen är --
förutom en mindre medlemsavgift -- i stället en skatt som
belastar endast en mindre del av inkomsttagarna, nämligen dem
med inkomster över brytpunkten.
Enligt finansutskottets mening kan det i rådande läge finnas
skäl att även i detta avseende låta dem med högre inkomster
lämna ett extra bidrag till saneringen av statens finanser. Så
kommer också att ske när grundavdraget vid den statliga
beskattningen enligt tidigare beslut slopas fr.o.m. inkomståret
1994, varvid alla med inkomster över brytpunkten kommer att få
erlägga högre skatt. Något skäl att specialdestinera dylika
skatteinkomster till särskilda ändamål föreligger däremot inte
enligt utskottets mening. Tvärtom har riksdagen tidigare på
förslag av finansutskottet flera gånger uttalat sig mot en dylik
specialdestinering av statsbudgetens skatteinkomster.
Av större intresse i detta sammanhang är emellertid att det
socialdemokratiska förslaget är finansieringsmässigt svagare än
regeringens. Såsom utskottet tidigare visat väntas i regeringens
alternativ det offentligas inkomster öka med 8 miljarder kronor
medan motsvarande tillskott i Socialdemokraternas förslag
begränsas till 6,2 miljarder kronor. Därtill kommer att
regeringens förslag innebär minskade utgifter, vilket avvisas av
Socialdemokraterna.
Med hänvisning till det anförda kan utskottet inte biträda det
socialdemokratiska förslaget till finansiering av
arbetslöshetsförsäkringen.
Ny demokratis finansieringslösning för år 1994 stärker
statsfinanserna med endast 1,25 miljarder kronor och bör därför
enligt finansutskottets mening inte ligga till grund för en
reformerad arbetslöshetsförsäkring.
Vänsterpartiets förslag går ut på att riksdagen skall riva upp
tidigare fattade besparingsbelut. Förslaget bör därför avvisas.
Finansutskottet anser sålunda från sina utgångspunkter att
arbetsmarknadsutskottet bör biträda propositionens förslag till
finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom. 1 delvis) samt
yrka avslag på motionerna A23 (s), A26 (s) yrkandena 1, 3--15
samt yrkande 17 delvis, A32 (nyd) yrkandena 3--6 samt motion A25
(v) yrkandena 1 och 3--6.
Avslutningsvis vill finansutskottet framhålla följande. Av vad
utskottet tidigare sagt framgår att kommunernas skatteunderlag
kommer att försvagas av den avdragsrätt som är knuten till den
nya avgiften. Utskottet utgår ifrån att denna effekt beaktas när
regeringen våren 1994 lägger fram förslag som reglerar de
ekonomiska relationerna mellan stat och kommun.
Stockholm den 25 november 1993
På finansutskottets vägnar
Per Ola Eriksson
I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Göran
Persson (s), Lars Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Roland
Sundgren (s), Lars Leijonborg (fp), Per Olof Håkansson (s),
Lisbet Calner (s), Tom Heyman (m) Yvonne Sandberg-Fries (s) Arne
Kjörnsberg (s), Roland Larsson (c), Sonia Karlsson (s) och
Rose-Marie Frebran (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Göran Persson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet
Calner, Yvonne Sandberg-Fries, Arne Kjörnsberg och Sonia
Karlsson (alla s) anser att utskottets yttrande under rubriken
"Finansutskottets samlade bedömning" borde ha haft följande
lydelse:
Den mycket kraftiga ökningen av underskottet i
Arbetsmarknadsfonden är en direkt följd av den massarbetslöshet
som nu råder i Sverige och av regeringens oförmåga att komma
till rätta med detta problem. I detta utomordentligt allvarliga
läge har regeringen tvärtom medvetet valt att försämra
arbetsmarknadspolitiken, vilket medfört att kontantstödet nu
ökar dramatiskt på bekostnad av aktiva åtgärder. Varje
procentenhet öppet arbetslösa kostar staten minst 5,5 miljarder
kronor i kontantstöd. Till det kommer statens kostnader för dem
som försvinner ur a-kassan för att i stället slås ut från
arbetsmarknaden som förtidspensionärer.
Det finns enligt finansutskottets mening bara ett sätt att
hålla tillbaka kostnaderna för den öppna arbetslösheten, och det
är genom att skapa tillväxt och fler jobb. Läggs den ekonomiska
politiken om i denna riktning kan också belastningen på
Arbetsmarknadsfonden minska.
Arbetsmarknadsfondens underskott börjar emellertid nu anta
sådana proportioner att det utöver en ny ekonomisk politik också
krävs särskilda insatser för att stärka fondens finansiering.
Regeringens förslag i det avseendet kan emellertid inte ligga
till grund för en sådan förändring. Förslaget är nämligen lika
illa underbyggt som den principskiss regeringen lagt fram i
fråga om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Dessutom har
det en fördelningspolitiskt oacceptabel konstruktion samtidigt
som det innebär att ansvaret för försäkringens finansiering på
ett felaktigt sätt förskjuts från arbetsgivarna till löntagarna.
Propositionen bör därför avslås, och arbetsmarknadsutskottet
bör föreslå att regeringen ges i uppdrag att närmare analysera
hela den aktuella problemställningen. Man kan nämligen inte
radikalt försämra grundläggande trygghetssystem och utgå från
att detta inte skall få återverkningar på övriga delar av
samhällsekonomin. Så t.ex. framstår det som anmärkningsvärt och
utmanande att Finansdepartementet i ett pressmeddelande
(1993-11-12) hävdar att behovet av socialbidrag inte kommer att
öka med regeringens förslag till arbetslöshetsförsäkring
eftersom många av dem som utförsäkras helt eller delvis kommer
att försörjas av föräldrar, make/maka eller andra anhöriga.
Socialdemokraterna lägger i motion A26 fram förslag till
förstärkt finansiering av Arbetsmarknadsfonden. Förslaget
innebär att arbetsgivarna även i framtiden kommer att bära det
avgörande ansvaret för Arbetsmarknadsfondens finansiering. Det
lägger också en ökad börda på höginkomsttagarna och låter dem
solidariskt bidra till finansieringen av underskottet i fonden.
Dessutom får de föreslagna åtgärderna snabbt fullt genomslag,
vilket för 1994 tar sig uttryck i ett betydligt starkare
finansieringsalternativ än regeringens.
I enlighet med detta förslag bör sålunda
arbetsmarknadsavgiften höjas med 1,03 procentenheter den 1
januari 1994. Arbetsgivarnas bidrag till finansieringen ökar
därigenom med närmare 50 %. I nuvarande läge bör emellertid
företagen inte belastas med ökade kostnader. Den
sjukförsäkringsavgift de erlägger bör därför sänkas i
motsvarande mån. Det inkomstbortfall som därvid uppkommer bör
staten kompensera genom att höja den allmänna
sjukförsäkringsavgift som löntagarna erlägger till 1,9 % den 1
januari 1994. Denna avgift bör samtidigt utformas på ett
fördelningspolitiskt godtagbart sätt.
Dessutom bör statsskatten höjas med 5 procentenheter för dem
med inkomster över brytpunkten, vilket ger ett tillskott till
statskassan på ca 4 miljarder kronor; ett belopp som likaledes
bör föras till Arbetsmarknadsfonden. En sådan värnskatt innebär
att höginkomsttagarna solidariskt får bidra till arbetslöshetens
finansiering med en avgift som står i direkt proportion till
inkomsten. Det är en bättre lösning än att slopa grundavdraget
vid den statliga beskattningen, vilket endast leder till att
alla med inkomster strax över brytpunkten får en till beloppet
lika stor skatteökning oavsett hur höga inkomsterna är. Beslutet
om att slopa det statliga grundavdraget under 1994 och 1995 bör
därför återkallas.
Finansutskottet avvisar också regeringens förslag att slopa
a-kassornas finansieringsavgift. Enligt utskottets mening är det
angeläget att ha kvar en mindre egenavgift i försäkringen för
att anknytningen till a-kassan skall finnas kvar och därmed
också en ansvarskänsla för att försöka hålla kassans kostnader
nere.
Vad finansutskottet här anfört innebär att utskottet biträder
de båda socialdemokratiska motionerna A23 och A26.
Ny demokratis finansieringslösning för 1994 stärker
statsfinanserna med endast 1,25 miljarder kronor. Dessutom
innebär förslaget i praktiken att det uteslutande är
barnfamiljer som skulle få svara för detta tillskott genom en
försämrad föräldrapenning. Förslaget kan därför inte ligga till
grund för en reformerad arbetslöshetsförsäkring.
Enligt finansutskottets mening bör arbetsmarknadsutskottet
avvisa även Vänsterpartiets förslag till finansieringslösning.
Avslutningsvis vill finansutskottet framhålla följande.
Utskottet utgår ifrån att eventuella effekter på den kommunala
ekonomin beaktas när regeringen våren 1994 lägger fram förslag
som reglerar relationerna mellan stat och kommun.
Meningsyttring
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Johan Lönnroth (v) anför:
Förstärkning av Arbetsmarknadsfonden
Det snabbt ökande underskottet i Arbetsmarknadsfonden visar
att nuvarande uttag av arbetsgivaravgifter är otillräckligt.
Vänsterpartiet anser mot denna bakgrund att
arbetsgivaravgifterna bör höjas. Utrymme för en sådan höjning
finns efter den mycket kraftiga sänkning av
arbetsgivaravgifterna som genomfördes vid årsskiftet 1992-93.
Det samlade avgiftsuttaget sänktes då med ca fyra
procentenheter.
De förändringar av skattesystemet som genomdrivits alltsedan
den s.k. skattereformen 1990 har varit orättvisa och ensidigt
gynnat höginkomsttagare. Vänsterpartiet anser därför att
statsskatten nu bör höjas. De mer välbeställda måste också
solidariskt lämna sitt bidrag till saneringen av statens
finanser. Vi föreslår att en särskild värnskatt skall tas ut med
5 % på inkomster mellan 200 000 och 250 000 kr om året och
med 10 % för inkomster däröver. Dessutom bör grundavdraget
slopas för höginkomsttagare även vid den kommunala taxeringen.
Skatteutskottets yttrande
1993/94:SkU2y
Bilaga 3
En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Till arbetsmarknadsutskottet
Arbetsmarknadsutskottet har berett skatteutskottet tillfälle
att yttra sig över förslaget i proposition 1993/94:80 om en
allmän avgift för finansiering av kontantförmåner vid
arbetslöshet. Med anledning härav får utskottet anföra följande.
I propositionen föreslås att riksdagen fattar ett
principbeslut om en ny allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring fr.o.m. den 1 juli 1994. Finansieringen
skall ske genom en oförändrad arbetsmarknadsavgift och med en
egenavgift som skall vara avdragsgill vid taxeringen. --I fråga
om egenavgiften föreslås lagregler som skall träda i kraft den 1
januari 1994. Avgiften skall utgå på inkomst av anställning och
av annat förvärvsarbete upp till 7,5 basbelopp och blir enligt
propositionen 1 % för 1994 och 2 % fr.o.m. 1995.
I de motioner som har väckts i ärendet yrkas avslag på
propositionen. Såvitt rör skatteutskottets ämnesområde riktas
kritik mot förslagets fördelningspolitiska effekter och mot att
avgiften enligt förslaget blir avdragsgill vid
inkomsttaxeringen.
Utskottet begränsar sitt yttrande till att avse frågan om en
avgift av detta slag bör vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen
eller ej. I övrigt berör propositionen inte skatteutskottets
ämnesområde, bortsett från debiterings- och uppbördsfrågor.
Yrkande 4 i motion A23 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) och yrkande
6 i motion A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) angår dock
skatteuttaget för statlig inkomstskatt, en fråga som
skatteutskottet kommer att pröva senare i höst med anledning av
andra motioner i denna fråga. Enligt utskottets mening bör
arbetsmarknadsutskottet överlämna dessa båda motionsyrkanden
till skatteutskottet.
Som framgår av propositionen är den föreslagna avgiften att se
som en övergångslösning i syfte att få en snabb förstärkning av
den finansiella basen för de kontanta understöden vid
arbetslöshet. Det är mot denna bakgrund lämpligt att
debiterings- och uppbördsfrågorna behandlas på samma sätt som
den allmänna sjukförsäkringsavgiften. Enligt utskottets mening
saknas det skäl att nu välja andra tekniska lösningar än vad som
redan gäller för sjukförsäkringsavgiften. Denna avgift är
avdragsgill vid inkomsttaxeringen, och redan av denna anledning
bör också den nya avgiften bli avdragsgill. Båda dessa avgifter
framstår enligt utskottets uppfattning som omkostnader i samband
med förvärvet av de inkomster som ligger till grund för
avgiftsuttaget. Därtill kommer att de förmåner som kommer att
utgå från försäkringen är av sådan natur att de skall tas upp
till beskattning. Att vägra avdrag för avgiften skulle därför
innebära att reglerna leder till en omotiverad
dubbelbeskattning. Det anförda innebär att utskottet tillstyrker
den i propositionen föreslagna lösningen av denna detaljfråga.
Stockholm den 18 november 1993
På skatteutskottets vägnar
Knut Wachtmeister
I beslutet har deltagit: Knut Wachtmeister (m), Lars
Hedfors (s), Filip Fridolfsson (m), Kjell Johansson (fp), Jan
Fransson (s), Ivar Franzén (c), Bruno Poromaa (s), Harry Staaf
(kds), Peter Kling (nyd), Gunnar Nilsson (s), Carl Fredrik Graf
(m), Sverre Palm (s), Karl Hagström (s), Martin Nilsson (s) och
Lars Biörck (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Barbro Glansén (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Lars Hedfors, Jan Fransson, Bruno Poromaa, Gunnar Nilsson,
Sverre Palm, Karl Hagström och Martin Nilsson (alla s) anför:
Som framhålls i motion A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
behöver arbetslöshetsförsäkringen förstärkas från grunden. De
förslag som regeringen nu presenterar är ett hafsverk med dessa
viktiga frågor, och propositionen är kemiskt ren från analyser
av konsekvenserna. Propositionen bör avslås och en
parlamentarisk utredning tillsättas om den framtida utformningen
och finansieringen.
I avvaktan på utredningens förslag bör finansieringen av det
nuvarande systemet förstärkas. Regeringens förslag om en ny
obligatorisk avgift för löntagarna kan emellertid inte godtas
ens som en provisorisk lösning. Som anförs i motionerna A26 av
Ingvar Carlsson m.fl. (s) och A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) är
regeringens finansieringsförslag inte acceptabelt från
fördelningspolitisk synpunkt, eftersom lågavlönade tvingas bidra
till finansieringen med en större del av sin inkomst än
högavlönade. Därtill kommer att många arbetsgivare inte på så
kort tid som återstår hinner utarbeta nya rutiner för de nya
uppgifter som de enligt propositionen skall fullgöra i samband
med löneutbetalningar redan fr.o.m. årsskiftet. Vårt
avslagsyrkande gäller alltså hela propositionen.
Vi anser att man tills vidare bör klara finansieringen på det
sätt som föreslås i motion A26 av Ingvar Carlsson m.fl. (s).
Förslagen i denna motion innebär sammanfattningsvis att man av
fördelningspolitiska skäl höjer marginalskatten över brytpunkten
och återställer grundavdraget vid inkomstbeskattningen från 0,25
till 0,32 % av basbeloppet. Härigenom kan man höja löntagarnas
sjukförsäkringsavgift med 0,95 % utan att låginkomsttagarna
drabbas av ett väsentligt ökat skatte- och avgiftsuttag.
Åtgärderna innebär också att höginkomsttagarna på ett bättre
sätt än hittills kommer att bidra till att begränsa
budgetunderskotten. De ökade statsinkomsterna kommer enligt
detta förslag att innebära en kraftig förstärkning av
finansieringen av den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen.
Av det anförda framgår att förslagen i motionen egentligen
borde bedömas i sin helhet. Skulle detta inte vara möjligt vill
vi framhålla vikten av att sjukförsäkringsavgiften tas ut på ett
fördelningspolitiskt riktigt sätt, t.ex. så att den också tas ut
på inkomster över 7,5 basbelopp.
Vi tillstyrker alltså förslagen i motion A26 av Ingvar
Carlsson m.fl. (s).
Särskilt yttrande
Peter Kling (nyd) anför:
Skatteutskottet har begränsat sitt yttrande till frågan om en
avgift av det slag som har föreslagits i propositionen bör vara
avdragsgill eller ej. Jag instämmer i uppfattningen att avdrag
bör medges för avgifter av detta slag.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Barbro Glansén (v) anför:
De motioner som har väckts i detta ärende innebär att
regeringens förslag beträffande arbetslöshetsförsäkringen bör
avslås. Jag instämmer i denna uppfattning och yrkar alltså
bifall till motion A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 1.
Vänsterpartiet anser att försäkringen i huvudsak skall
finansieras genom skatter och arbetsgivaravgifter. Vi tar
avstånd från regeringens förslag om att de försäkrade till stor
del skall stå för finansieringen. Om riksdagen dock kommer fram
till att en egenavgift skall införas bör avgiften utformas på
ett annat sätt än som regeringen föreslår. Regeringen har
utformat sitt förslag så att låginkomsttagarna kommer att
drabbas hårdast, eftersom avgiften inte skall tas ut på
inkomster över 7,5 basbelopp. Därtill kommer att den föreslagna
avdragsrätten gynnar höginkomsttagare. Vi avstyrker så i sanning
osolidariska förslag.
Som föreslås i motionen bör Arbetsmarknadsfonden förstärkas
genom inkomster av en solidaritetsskatt och genom en ökning av
arbetsgivaravgiften. Yrkande 6 i motionen innebär att riksdagen
begär förslag från regeringen i detta hänseende. Även detta
yrkande, som delvis sammanfaller med yrkandena i motion A23 av
Ingvar Carlsson m.fl. (s), bör bifallas.
Övriga frågor som tas upp i propositionen och motionerna berör
inte skatteområdet. Jag avstår från att yttra mig i dessa delar.
En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Till arbetsmarknadsutskottet
Arbetsmarknadsutskottet har den 16 november 1993 beslutat
bereda socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1993/94:80 En allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring jämte motioner i vad avser utskottets
beredningsområde.
Socialförsäkringsutskottet yttrar sig nedan över regeringens
förslag till lag om allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet jämte motionerna 1993/94:A23
yrkandena 1--3 och 1993/94:A26 yrkandena 1, 3--5 samt yrkande 1
i alternativförslaget, båda motionerna av Ingvar Carlsson m.fl.
(s), 1993/94:A25 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkandena 1 och 6
samt 1993/94:A32 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkandena 3--5.
Förslaget till lag om allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet
I propositionen föreslås riktlinjer för en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som skall vara genomförd
fr.o.m. den 1 juli 1994. Försäkringen skall finansieras genom en
oförändrad arbetsmarknadsavgift enligt lagen om socialavgifter
samt genom en ny egenavgift. Bestämmelserna om den nya
egenavgiften återfinns i förslaget till lag om allmän avgift för
finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet. Förslaget har
utformats efter mönster av den av riksdagen vid föregående
riksmöte antagna lagen (1992:1745) om allmän
sjukförsäkringsavgift. Lagen innebär att den som uppbär
pensionsgrundande inkomst som han är skattskyldig för enligt
kommunalskattelagen skall betala avgift för varje år med 0,95 %
av summan av denna inkomst till den del den inte överstiger 7,5
basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Avgift skall inte
betalas av den som vid årets ingång fyllt 65 år eller som har
nyssnämnda inkomster som understiger 0,32 basbelopp. Enligt
förslag som tillstyrkts av utskottet i betänkande 1993/94:SfU8
skall för år 1994 avgiftsbefrielsen i lagen om allmän
sjukförsäkringsavgift gälla inkomster som understiger 0,25
basbelopp. Enligt lagen om allmän sjukförsäkringsavgift
fastställs avgiftsunderlaget för varje år av skattemyndigheten i
samband med taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt,
och bestämmelserna i taxeringslagen och uppbördslagen gäller för
avgiften. Genom bestämmelser i kommunalskattelagen och lagen om
statlig inkomstskatt skall den taxerade förvärvsinkomsten
minskas med den på beskattningsåret belöpande avgiften.
Motsvarande bestämmelser som de nu återgivna föreslås
beträffande avgiften enligt förslaget till lag om allmän avgift
för finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet. Avgiften
föreslås utgöra för år 1994 1 % av avgiftsunderlaget och fr.o.m.
år 1995 2 % av avgiftsunderlaget.
Motionerna A26 (s) yrkande 1 och alternativyrkande 1, A25 (v)
yrkande 1 och A32 (nyd) yrkande 3 innebär yrkanden om avslag på
förslaget till lag om allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet. I motion A26 vidhåller
motionärerna den kritik som riktades i reservation 4 till
betänkande 1992/93:SfU9 mot den allmänna
sjukförsäkringsavgiftens utformning ur fördelningspolitisk
synpunkt. Även i motion A25 kritiseras avgiften ur
fördelningspolitisk synpunkt, och motionärerna framhåller att
avgiften kommer att innebära att låginkomsttagarna får betala en
större andel av sin inkomst än höginkomsttagarna i avgift. I
motion A32 framhålls att ett uttag av en skatt i stället för
avgift i vart fall inte skulle medföra att marginalskatten höjs.
Utskottet ansluter sig till motionärernas kritik och föreslår
att arbetsmarknadsutskottet avstyrker bifall till regeringens
förslag till lag om allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet.
Alternativa finansieringsförslag i motioner
I motion A26 (s) framhålls att motionärerna vill trygga
finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen på annat sätt än vad
regeringen föreslagit. Motionärerna föreslår (motion A23
yrkandena 2 och 3 samt motion A26 yrkandena 3 och 4) att
arbetsmarknadsavgiften i socialavgiftslagen skall höjas med 1,03
procentenheter och att arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift
skall minskas i motsvarande mån. Detta skulle för år 1994
innebära att arbetsmarknadsavgiften fastställdes till 3,15 %
och sjukförsäkringsavgiften till 7,3 %. Vidare föreslår
motionärerna (motionerna A23 yrkande 1 och A26 yrkande 5) att
den allmänna sjukförsäkringsavgiften skall höjas till 1,9 % av
avgiftsunderlaget fr.o.m. den 1 januari 1994.
Motionärerna i motion A25 (v) visar också på behovet av
åtgärder för att stärka Arbetsmarknadsfonden. Motionärerna
hänvisar till Vänsterpartiets tidigare förslag om att en ökad
finansiering av fonden kan ske genom en solidaritetsskatt och
genom en högre arbetsgivaravgift. De föreslår i yrkande 6 att
riksdagen skall begära förslag från regeringen som förstärker
Arbetsmarknadsfonden i enlighet med det anförda.
Enligt motion A32 (nyd) behöver Arbetsmarknadsfonden
uppenbarligen ett omedelbart tillskott av medel. Motionärerna
anser att alternativet till regeringens förslag är att överföra
medel från sjukförsäkringssystemet till Arbetsmarknadsfonden
genom att den allmänna sjukförsäkringsavgiften omformas till en
arbetslöshetsskatt. En ytterligare möjlighet är enligt
motionärerna att sänka kompensationsnivån i föräldraförsäkringen
från 90 till 80 %. De begär i yrkandena 4 och 5 att riksdagen
beslutar om dessa ändringar.
Utskottet konstaterar att såväl regeringen som motionärerna
bakom de olika motionerna är ense om att åtgärder behöver vidtas
för att trygga finansieringen av Arbetsmarknadsfonden, men att
det inte finns någon samstämmighet om vilken metod som skall
användas för att stärka fonden. Utskottet kan inte ställa sig
bakom något av de förslag som lagts fram i motionerna och anser
att arbetsmarknadsutskottet bör föreslå riksdagen att avslå
motionerna A23 yrkandena 1--3, A26 yrkandena 3--5, A25 yrkandena
1 och 6 och A32 yrkandena 4 och 5.
Stockholm den 23 november 1993
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Börje
Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Lena Öhrsvik (s), Karin
Israelsson (c), Nils-Olof Gustafsson (s), Margareta Israelsson
(s), Pontus Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Bengt Lindqvist
(s), Liselotte Wågö (m), Widar Andersson (s), Chris Heister (m),
Bo Finnkvist (s) och Ingrid Skeppstedt (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande meningar
1. Förslaget till lag om allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),
Pontus Wiklund (kds), Liselotte Wågö (m), Chris Heister (m) och
Ingrid Skeppstedt (c) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "Utskottet ansluter" och slutar med "vid
arbetslöshet" bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av det stora underskottet i Arbetsmarknadsfonden
delar utskottet regeringens uppfattning att det är nödvändigt
att vidta åtgärder som leder till en snabb förstärkning av den
finansiella basen för de kontanta understöden vid arbetslöshet.
Utskottet anser inte att sjukförsäkringsmedel bör användas för
att åstadkomma en sådan förstärkning utan den lämpligaste
metoden är att för ändamålet ta ut en allmän avgift på samma
underlag och med samma konstruktion som den under föregående
riksmöte beslutade allmänna sjukförsäkringsavgiften. Utskottet
föreslår därför att arbetsmarknadsutskottet tillstyrker bifall
till regeringens förslag till lag om allmän avgift för
finansiering av kontantförmåner vid arbetslöshet.
2. Alternativa finansieringsförslag i motioner
Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta
Israelsson, Bengt Lindqvist, Widar Andersson och Bo Finnkvist
(alla s) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "och 5" bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att för år 1994 bör finansieringen av
arbetslöshetsförsäkringen tryggas på det sätt som föreslagits i
motionerna A23 och A26. För ändamålet bör således den allmänna
sjukförsäkringsavgiften höjas till 1,9 % för år 1994 och medel
överföras från sjukförsäkringen till Arbetsmarknadsfonden genom
att arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift sänks med 1,03
procentenheter och arbetsmarknadsavgiften höjs i motsvarande
mån.
Utskottet anser att arbetsmarknadsutskottet bör föreslå
riksdagen att besluta i enlighet med det anförda.
3. Alternativa finansieringsförslag i motioner
Arne Jansson (nyd) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "och 5"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att den allmänna sjukförsäkringsavgiften är
att betrakta som en ren skatt utan naturligt samband med
sjukförsäkringssystemet. I stället för att införa ytterligare en
allmän avgift av samma karaktär föreslår utskottet att nya medel
tillförs Arbetsmarknadsfonden genom att den allmänna
sjukförsäkringsavgiften på 0,95 % omformas till en
arbetslöshetsskatt under år 1994. Denna skulle då, med ett
breddat underlag av inkomster även över 7,5 basbelopp och utan
avdragsrätt, ge en förstärkning till Arbetsmarknadsfonden med ca
6 miljarder kronor. Dessutom skulle omformningen inte medföra
att marginalskatten höjdes. Om man dessutom vill täcka in
bortfallet av medel till sjukförsäkringen kan detta ske genom
att kompensationsnivån i föräldraförsäkringen sänks från 90 till
80 %.
Utskottet anser att arbetsmarknadsutskottet bör föreslå
riksdagen att besluta i enlighet med det anförda.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Enligt min mening bör Arbetsmarknadsfonden förstärkas genom en
allmän solidaritetsskatt och genom höjda arbetsgivaravgifter
till Arbetsmarknadsfonden. Härigenom skulle bördan av en ökad
finansiering till fonden fördelas rättvist. Regeringens förslag
till egenavgifter till arbetslöshetsförsäkringen innebär en
omfördelning av finansieringsbördan åt fel håll. De föreslagna
egenavgifterna kommer nämligen att fungera så att
låginkomsttagarna får betala en större andel av sin inkomst än
höginkomsttagarna. Genom att avgiften föreslås bli avdragsgill
kommer dessutom de som tjänar mellan 200 000 och 258 000 kr om
året att få en extrarabatt på avgiften.
Jag anser därför att arbetsmarknadsutskottet bör hemställa att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ökad finansiering av
arbetslöshetsförsäkringen genom en solidaritetsskatt och höjda
arbetsgivaravgifter.