Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU16

Ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl.

Innehåll

1993/94
AU16

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag i
proposition 1993/94:65 En ändrad lagstiftning för statsanställda
m.fl. I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om
offentlig anställning (LOA), som skall ersätta den nuvarande
lagen (1976:600) med samma namn.
Förslaget innehåller bl.a. följande.
Den nya LOA skall i huvudsak omfatta de statsanställda och de
försäkringskasseanställda. Detta innebär att lagen -- liksom den
nuvarande -- också skall gälla för anställda i de statliga
affärsverken, så länge dessa drivs i myndighetsform. I likhet
med vad som nu gäller skall bestämmelserna om arbetskonflikter
också tillämpas på de kommun- och landstingsanställda m.fl.
Institutet tjänst slopas, vilket får till följd att ordet
"tjänst" på sikt kommer att utmönstras ur lagstiftningen.
Den nya lagen skall inte heller innehålla några bestämmelser
om vikariat utan reglerna i lagen (1982:80) om anställningsskydd
-- LAS -- skall i princip tillämpas.
Reglerna i nuvarande LOA om ledigkungörande av anställningar
skall också slopas. Varje myndighet skall i princip själv
bestämma vilket sätt som är bäst för just den myndigheten att få
kompetent personal.
De nuvarande bestämmelserna om behörighetsvillkor,
befordringsgrunder och förtroendeskadliga bisysslor samt om
arbetskonflikter förs i huvudsak oförändrade över till nya LOA.
De nuvarande reglerna om avgångsskyldighet på grund av
sjukdom, påtvingad läkarundersökning eller avstängning på grund
av sjukdom förs inte över till nya LOA.
Det skall inte längre finnas några specialregler om avskedande
utan reglerna om detta i LAS skall tillämpas också på den
statliga sektorn.
En nyhet är också att regler om periodiska hälsoundersökningar
förs in i lagen.
Vidare föreslås en särskild lag om fullmaktsanställning, som
kompletterar nya LOA:s regler om fullmaktsanställda. I den nya
lagen om fullmaktsanställda regleras frågor om anställningens
upphörande, avstängning och läkarundersökning.
Därutöver föreslås några följdändringar med anledning av de
nya lagarna.
Den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1994.
Utskottet tillstyrker förslagen i huvudsak.
När det gäller uppsägning och avbrytande av provanställning
har uppställts krav på skriftlig form för att rättshandlingen
skall vara giltig. Utskottet förordar att motsvarande krav
uppställs även vid avskedande. När det gäller JO:s resp. JK:s
roll vid avskedande av en statsanställd föreslår utskottet att
regeringen kommer tillbaka med överväganden och förslag.
I betänkandet behandlas också ett antal motioner från den
allmänna motionstiden som rör statlig personalpolitik m.m.
Motionerna avstyrks av utskottet.
Reservationer har avgetts av företrädarna för
Socialdemokraterna, Moderata samlingspartiet och Ny demokrati.
Meningsyttring har avgetts av Vänsterpartiets företrädare.

Propositionen

I proposition 1993/94:65 (Finansdepartementet) föreslår
regeringen att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om offentlig anställning,
2. lag om fullmaktsanställning,
3. lag om ändring i högskolelagen (1992:1434),
4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare,
5. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
6. lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen
(1987:1262),
7. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän,
8. lag om ändring i polislagen (1984:387),
9. lag om ändring i lagen (1983:1061) med instruktion för
Riksdagens förvaltningskontor,
10. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
11. lag om ändring i lagen (RFS 1980:4) om beslutande organ i
frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos
riksdagen och dess myndigheter,
12. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister,
13. lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva
veterinäryrket m.m.
Propositionens lagförslag återfinns i bilaga till detta
betänkande.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:A37 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att 42 § tredje stycket i förslaget
till lag om offentlig anställning skall utgå,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om information om lediga anställningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ytterligare restriktioner beträffande
offentliganställdas rätt att utföra bisysslor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätt till skadestånd vid felaktiga
bedömningar vid beslut om disciplinstraff,
5. att riksdagen beslutar att 22 § i den föreslagna lagen om
offentlig anställning skall ha följande lydelse: Arbetstagare,
som är skäligen misstänkt för sådant i tjänsteutövningen
begånget brott som avses i 20 kap. 1--3 §§ brottsbalken eller
annat brott varigenom han har satt åliggande i tjänsteutövningen
åsido, skall anmälas till åtal, om för brottet är föreskrivet
fängelse eller det finns anledning antaga att talan om enskilt
anpråk kommer att föras.
I fråga om allmänfarlig vårdslöshet som avses i 13 kap. 6 §
första stycket brottsbalken får regeringen medge undantag från
anmälningsskyldighet enligt 1 §.
6. att riksdagen beslutar om en 13 a § i lagen om offentlig
anställning med följande lydelse: Arbetstagare får skiljas från
anställningen endast med stöd av föreskrift i denna lag.
7. att riksdagen beslutar att 12 § i den föreslagna lagen om
offentlig anställning skall tillföras ett andra stycke med
följande lydelse: Uppsägning, som strider mot bestämmelse om
turordning, skall på talan av arbetstagaren förklaras ogiltig.
Vid tvist om giltigheten av uppsägning enligt första stycket
tillämpas 34 § andra och tredje styckena, 37 §, 40 § första och
tredje styckena samt 42 § lagen om anställningsskydd. I fråga om
avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 40 § första och
tredje styckena lagen om anställningsskydd tillämpas 2 § andra
stycket samma lag.
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätt till skadestånd vid brott mot
reglerna om återanställningsrätt,
9. att riksdagen avslår förslaget till 30 § lag om offentlig
anställning.
1993/94:A38 av Ingela Thalén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att 42 § i regeringens förslag till
lag om offentlig anställning kompletteras med ett nytt tredje
stycke i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar avslå punkt 4 i
övergångsbestämmelserna i regeringens förslag till lag om
offentlig anställning,
3. att riksdagen beslutar att regeringens förslag till lag om
offentlig anställning 20 § ändras i enlighet med vad som anförts
i motionen,
4. att riksdagen beslutar att regeringens förslag till lag om
offentlig anställning och lag om fullmaktsanställning
kompletteras med en bestämmelse i lagen om rättegången i
arbetstvister i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar avslå 30 § i regeringens förslag
till lag om offentlig anställning.
1993/94:A39 av Laila Strid-Jansson och Arne Jansson (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en begränsad tid för statlig anställning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anbudsliknande förfarande för tillsättning
av tjänster inom allmän verksamhet i syfte att nå godtagbar
kompetens till lägsta lönekostnad.
Motioner från allmänna motionstiden 1993
1992/93:A601 av Inga-Britt Johansson och Anders Nilsson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om försöksvis användande av s.k.
sociala bokslut inom statlig förvaltning.
1992/93:A605 av Lars Andersson (-) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att avskaffa Statens ansvarsnämnd.
1992/93:Ju640 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att avskaffa Statens ansvarsnämnd och att
dess ansvarsområde överflyttas till allmän domstol.
Motioner från allmänna motionstiden 1994
1993/94:A601 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om en komplettering av
tjänstledighetsförordningen varigenom möjligheten till
tjänstledighet för internationellt arbete utvidgas till att
gälla även tjänstgöring vid europeiska institutioner.
1993/94:A602 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av 6 kap. 1 § lagen om
offentlig anställning.
1993/94:A712 av Jan Backman och Per Stenmarck (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om överförande av arbetsrättsliga tvistemål
till allmän domstol.
1993/94:Fi307 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson (nyd)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett nytt system för tjänstetillsättning i
staten.
1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att avskaffa Statens ansvarsnämnd.

Utskottet

Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag i
proposition 1993/94:65 En ändrad lagstiftning för statsanställda
m.fl. och de med anledning av propositionen väckta motionerna. I
betänkandet behandlas också ett antal motioner väckta under de
allmänna motionstiderna 1993 och 1994 som rör frågor med
anknytning till personalpolitik inom den offentliga sektorn.
Bakgrunden till de förslag som läggs fram i proposition 65 är
de förändringar som skett inom svensk offentlig verksamhet under
de senaste 30 åren. Handläggnings- och beslutsprocesser har
förenklats på ett stort antal områden. Enskilda arbetstagare har
fått förändrade och vidgade uppgifter. Den enskilde medborgarens
rättssäkerhet har i betydelsefulla hänseenden stärkts genom
förändrade och förbättrade möjligheter att överklaga. Verksamhet
som inte innefattar myndighetsutövning har i många fall
överförts framför allt till bolags- eller stiftelseform eller
lagts ut på entreprenad.
Från att före förhandlingsrättsreformen 1965 vila på
offentligrättslig grund anses det numera att även statliga
anställningar grundas på civilrätten i form av enskilda
anställningsavtal mellan den anställde och hans
anställningsmyndighet.
Inom det personalpolitiska området har det tidigare förekommit
en central reglering och detaljstyrning. Utvecklingen har
därefter gått mot förenkling, decentralisering och
marknadsanpassning. De olika anställningsmyndigheterna har fått
ett större och mera markerat arbetsgivaransvar.
De centrala parterna på den statliga arbetsmarknaden har under
senare år gått ifrån de statliga särlösningarna på nästan alla
avtalsbara områden och i stället valt lösningar som bättre
stämmer överens med vad som gäller på den privata sektorn.
Även lönebildningen har successivt anpassats till vad som gäller
på arbetsmarknaden i övrigt. Tidigare centralt detaljreglerade
lönesystem har slopats och ersatts av lokal och differentierad
lönesättning. I sammanhanget kan nämnas det av regeringen
nyligen i proposition 1993/94:77 framlagda förslaget om
ombildning av arbetsgivarorganisationen för det statliga
området, som bl.a. syftar till att ge organisationen en i
förhållande till regeringen mer fristående ställning.
De förslag som läggs fram i den nu behandlade propositionen
grundas i stora delar på förslag av den s.k. LOA-utredningen
(C 1989:07). Den särskilde utredaren hade till uppgift att se
över lagstiftningen om offentlig anställning. Uppdraget hade tre
huvudsyften. Lagstiftningen skulle ge bättre förutsättningar för
förnyelsen av den offentliga sektorn och så långt som möjligt
överensstämma med vad som tillämpas på arbetsmarknaden i stort.
Regler som inte var grundläggande för arbetstagarnas
rättsställning skulle utmönstras, och reglerna skulle göras
enklare att förstå, överblicka och tillämpa. LOA-utredningens
huvudbetänkande Enklare regler för statsanställda (SOU 1992:60)
överlämnades till regeringen i augusti 1992.
Propositionen i huvuddrag
I propositionen framhålls regeringens allmänna strävan att ta
bort all onödig reglering av olika områden inom det svenska
samhället. En given utgångspunkt anges vara att så långt som det
är lämpligt försöka begränsa också den särskilda
författningsreglering som gäller genom LOA och anslutande
författningar, främst anställningsförordningen (1965:601,
omtryckt 1990:98).
Nuvarande regelsystem anses ge små möjligheter till anpassning
till de skillnader som finns inom olika verksamheter och en
dålig motivation för en mera aktiv roll som arbetsgivare för
myndigheternas ledningar. Samtidigt innebär förekomsten av
dubbla regelsystem att det ibland kan vara svårt att överblicka
vad som gäller.
Det konstateras att regeringsformen förutsätter en
offentligrättslig reglering av vissa frågor som rör de
statsanställda. Grundläggande bestämmelser om
statstjänstemännens rättsställning i andra hänseenden än som
berörs i regeringsformen skall meddelas i lag. Detta krav på
lagform begränsar dels regeringens normgivningsmöjligheter, dels
handlingsfriheten för de avtalsslutande parterna på den statliga
arbetsmarknaden.
Enligt regeringen bör en offentligrättslig reglering främst
vara förbehållen sådana förhållanden eller omständigheter som är
en följd av att statliga myndigheter utövar verksamheter som
ingår som grundelement i statens relation till medborgarna. Det
är fråga om arbetsuppgifter inom sådana skatte- och
avgiftsfinansierade verksamheter som typiskt sett hör hemma i
den offentliga sektorn. Syftet med en särskild reglering för
statsanställda är inte primärt att reglera förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare utan att genom regleringen
tillgodose de allmänintressen som gör sig gällande vid utövande
av statlig verksamhet.
De förändringar som föreslås är enligt propositionen avsedda
att förenkla och förbättra hanteringen av personalfrågor inom
statsförvaltningen utan att detta skall ha några negativa
effekter för medborgarnas rättssäkerhet.
I propositionen föreslås en ny lag som, för att markera att
det materiella innehållet i de nödvändiga specialreglerna för
den statliga sektorn förblir oförändrat, bör ha samma namn som
den nu gällande lagen.
Med hänsyn till de särskilt höga krav som ställs framför allt
i den rättsvårdande verksamheten föreslås specialregler för
personer som är anställda med fullmakt, bl.a. ordinarie domare.
Dessa regler föreslås bli samlade i en särskild lag, lagen om
fullmaktsanställning.
I korthet innebär förslaget om den nya LOA följande
Lagen skall i huvudsak omfatta de statsanställda och de
försäkringskasseanställda.
Uttrycket "tjänst" slopas och ersätts i princip med ordet
"anställning".
Särregler om vikariat slopas.
De särskilda reglerna som rör rekrytering av personal till
lediga platser slopas.
Föreskriften om att det måste finnas stöd i LOA för att en
arbetstagare skall kunna skiljas från tjänsten slopas, vilket
innebär att LAS regler blir direkt tillämpliga.
De särskilda reglerna om företrädesrätt till återanställning
slopas, utom såvitt avser företrädesrätt för arbetstagare i
verksledande eller därmed jämförlig ställning; bestämmelserna om
sakliga grunder vid tjänstetillsättning medför dock att
återanställningsrätten har annan innebörd än på den privata
sektorn.
De särskilda reglerna om avgångsskyldighet med ålderspension
slopas, vilket innebär att 33 § LAS blir tillämplig.
De särskilda reglerna om avgångsskyldighet på grund av sjukdom
slopas.
De särskilda reglerna om påtvingad läkarundersökning eller
avstängning på grund av sjukdom slopas.
De särskilda reglerna om avskedande slopas, vilket innebär att
LAS regler, däribland i fråga om rätten till skadestånd, blir
tillämpliga.
De särskilda reglerna om avstängning vid uppsägning eller
avskedande slopas, vilket innebär att LAS blir tillämplig.
39 § LAS om upplösning av anställningsförhållandet i vissa
fall görs tillämplig på det statliga området.
Behörigheten för Statens ansvarsnämnd inskränks till att i
princip avse arbetstagare som anställs av regeringen.
En skyldighet för en del arbetstagargrupper hos staten,
kommunerna och landstingen att genomgå periodiska
hälsoundersökningar läggs fast i lag.
Vissa regler behålls oförändrade. Dit hör bl.a. bestämmelserna
om behörighetsvillkor och befordringsgrunder,
anställningsskyddet för arbetstagare i verksledande eller därmed
jämförlig ställning och reglerna om förtroendeskadliga
bisysslor. Även de nuvarande reglerna om arbetskonflikter
behålls i sak oförändrade. Dessa regler skall också
fortsättningsvis även gälla anställda hos kommuner och landsting
m.fl. arbetstagare. Särreglerna om turordning vid uppsägning på
grund av arbetsbrist, som utgör ett skydd för att en myndighet
på ett riktigt sätt skall kunna fullgöra sina rättskipnings- och
förvaltningsuppgifter, behålls. Däremot skall det inte längre
vara möjligt att ogiltigförklara en uppsägning som strider mot
turordningsreglerna. Kravet på skriftlighet för att en
uppsägning m.m. skall vara giltig föreslås vara kvar. Även
bestämmelserna om disciplinansvar skall i princip behållas
oförändrade. Möjligheterna att försätta vissa arbetstagare i
disponibilitet skall finnas kvar, men fortsättningsvis benämnas
"skiljande från arbetsuppgifter".
Den nuvarande LOA innehåller knappt hundratalet paragrafer,
indelade i 17 kapitel, medan det nya lagförslaget rymmer 42
paragrafer.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994. I
övergångsbestämmelserna föreslås bl.a. att regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer tills vidare i författning får
meddela föreskrifter i fråga om anställnings- eller
arbetsvillkor för arbetstagare som omfattas av lagen även om
villkoret kan regleras i avtal, detta dock bara om
föreskrifterna inte strider mot kollektivavtal.
Förslaget till lag om fullmaktsanställning innebär i
huvudsak följande.
Anställningsformen fullmakt skall behållas, och de särskilda
reglerna om sådan anställning sammanföras till en särskild lag.
Reglerna om förflyttningsskyldighet för anställda med fullmakt
förs över till den nya lagen.
De särskilda reglerna om påtvingad läkarundersökning,
avstängning och avgångsskyldighet på grund av sjukdom behålls
beträffande de fullmaktsanställda.
I propositionen läggs också fram ett antal förslag om
konsekvensändringar i andra lagar. Även dessa lagändringar
föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är i sina resp.
motioner A38 och A37 positiva till propositionens
huvudinriktning, nämligen att regleringen av de
offentliganställdas villkor så långt som möjligt med hänvisning
till verksamhetens karaktär bör stämma överens med vad som
gäller på arbetsmarknaden i övrigt. Kritik framförs dock mot
enskilda delar av propositionen.
Utskottet uppehåller sig i det följande huvudsakligen vid de
avsnitt av propositionen där invändningar framförts i motioner.
Befordringsgrunder, anställningsformer m.m. på det statliga
området
Propositionen
I propositionen föreslås som nämnts inte några förändringar
när det gäller befordringsgrunder på det statliga området. Det
innebär bl.a. att det vid anställning bara skall fästas avseende
vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.
Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda
skäl för något annat.
Liksom på den privata arbetsmarknaden gäller på det statliga
området som huvudregel att en anställning skall vara tills
vidare och alltså inte tidsbegränsas. I
tidsbegränsningsförordningen (1991:1750) anges i vilka fall en
anställning får tidsbegränsas. Förordningen utgör inte någon
inskränkning i den rätt att tidsbegränsa anställningar som
följer av LAS.
Motioner
Laila Strid-Jansson och Arne Jansson (båda nyd) anser i motion
A39 att statliga anställningar bör tidsbegränsas, förslagsvis
till fyra år. Då skall behovet av arbetsuppgifterna och
anställningsförhållandet omprövas. Vid behov skall tjänsten
utlysas på nytt. Det bör enligt motionärerna också införas ett
anbudsliknande förfarande vid tillsättning av tjänster i syfte
att nå godtagbar kompetens till lägsta lönekostnad. Förändringar
av detta slag skulle enligt motionärerna öka effektiviteten och
bidra till förnyelse och kreativitet inom den offentliga
sektorn. Löneläget skulle sjunka och en nyttig
personalomsättning skulle komma till stånd. Fler skulle få chans
till arbete på den reguljära arbetsmarknaden, och medborgarna
skulle få bättre service till lägre kostnader.
Liknande synpunkter framförs av samma motionärer i motion
1993/94:Fi307 yrkande 2.
Utskottet
Den föreslagna regeln i 4 § LOA, som inte innebär någon
förändring i sak, innebär att skickligheten skall prioriteras
vid tjänstetillsättning om det inte finns särskilda skäl för
något annat. Bakom reglerna i regeringsformen och i LOA om
sakliga grunder vid tjänstetillsättning ligger statsnyttan, dvs.
det allmännas intresse av att offentliga funktioner utövas av de
personer som är bäst skickade för uppgifterna.
Som utskottet uppfattar motionen menar motionärerna att en
arbetssökandes löneanspråk skall kunna vara ett särskilt skäl
att inte sätta skickligheten främst. Med ett anbudsförfarande
vid tjänstetillsättningen -- eller anställningen, som termen
fortsättningsvis skall lyda -- skulle man enligt motionärerna nå
godtagbar kompetens till lägsta lönekostnad. Statliga
anställningar skulle också regelmässigt tidsbegränsas.
Enligt utskottets mening är motionernas förslag helt
oförenliga med viktiga principer för tjänstetillsättningar och
med arbetsrättsliga regler på svensk arbetsmarknad.
Förslaget att regelmässigt tidsbegränsa statliga anställningar
står dessutom inte i samklang med den nu föreslagna förändringen
av lagstiftningen som innebär att man så långt som möjligt skall
åstadkomma likartade förhållanden på de olika delarna av
arbetsmarknaden.
Av anförda skäl avstyrker utskottet de nu berörda motionerna
A39 och Fi307 i berörd del.
Information om lediga anställningar
Propositionen
Som nämnts tidigare föreslår regeringen att de regler i LOA
som rör rekryteringen av personal till lediga anställningar
slopas. Som huvudregel gäller i dag att en tjänst eller ett
långtidsvikariat skall ledigkungöras genom annons i Post- och
Inrikes Tidningar. En arbetsgivare är i princip skyldig att
underrätta arbetsförmedlingen om att det finns ett
rekryteringsbehov, vilket för statsförvaltningen följer av
förordningen (1984:819) om statliga platsanmälningar.
Enligt propositionen finns det övervägande skäl som talar för
att frågan om förfarandet vid anställning av personal inte
behöver regleras i den nya LOA. Det bör vara tillräckligt att
regeringen meddelar behövliga föreskrifter om
rekryteringsförfarandet. Varje myndighet skall därmed själv i
princip bestämma vilket sätt som är bäst för just den
myndigheten att få kompetent personal. Särskilda regler kan dock
behövas för att garantera bästa möjliga kompetens, t.ex. vid
rekrytering av professorer.
Motion
Vänsterpartiet anser i motion A37 (yrkande 2) att den frihet
som myndigheterna får enligt regeringsförslaget kan komma att
hota respekten för den allmänna tjänstens integritet. Risken för
"mygel" i samband med rekryteringen ökar. Grupper utan
kontaktnät hos myndigheterna, t.ex. invandrare och kvinnor som
varit föräldralediga under lång tid, får svårare att hävda sig.
Partiet begär ett tillkännagivande i enlighet med detta.
Utskottet
För närvarande gäller enligt huvudregeln att en tjänst skall
kungöras ledig till ansökan genom en annons i Post- och Inrikes
Tidningar och på myndighetens anslagstavla. Annonsen kan också i
vissa fall sättas in i någon annan publikation. Emellertid
tillämpas bestämmelserna inte om det finns särskilda skäl att
tillsätta utan ledigkungörande. Myndigheterna får själva avgöra
när sådana särskilda skäl finns. Det nu framlagda
regeringsförslaget innebär som nämnts att den enskilda
myndigheten får avgöra på vilket sätt man skall få fram lämpliga
sökande till lediga platser.
Utskottet anser att informationen om lediga anställningar har
en betydelsefull funktion i rekryteringsprocessen och att det är
viktigt att systemet är utformat så att det ger det bästa
resultatet. Det kan ifrågasättas om förfarandet med annonsering
i Post- och Inrikes Tidningar numera framstår som särskilt
ändamålsenligt. Utskottet anser att man bör kunna utgå från att
myndigheten väljer det sätt för att anmäla lediga anställningar
som är effektivast för att nå kretsen av lämpliga kandidater.
Den principiella skyldigheten att anmäla en ledig plats till
arbetsförmedlingen är enligt utskottet den främsta garantin för
att så många som möjligt får upplysning om när en anställning är
ledig. Något förslag har inte framförts om att ändra den
nuvarande ordningen, som i princip innebär att anmälan till
arbetsförmedlingen skall göras om personal söks utanför
myndigheten.
Utskottet kan inte se att större frihet för myndigheterna i
fråga om rekryteringsförfarandet skulle innebära ökade risker
för "mygel" och annat icke önskvärt. Offentlighetsprincipen
gäller, och varje medborgare har rätt att ta del av
ansökningshandlingarna. Den som blivit förbigången kan stödja
sig på reglerna om saklig grund för anställning och har
möjlighet att överklaga anställningsbeslut. Även
jämställdhetslagen och den lag mot etnisk diskriminering som
riksdagen nyligen godkänt (prop. 1993/94:101, AU9, rskr. 182)
utgör ett stöd för de grupper av arbetssökande som motionärerna
har i åtanke.
På anförda grunder avstyrker utskottet motion A37 i den nu
berörda delen.
Bisysslor
Propositionen
Som nämnts ovan föreslås nuvarande bestämmelser om
förtroendeskadliga bisysslor förbli i sak oförändrade.
Reglerna innebär att en arbetstagare inte får ha någon
anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som
kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares
opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende.
Motioner
Vänsterpartiet anser i sin motion A37 (yrkande 3) att en
skärpning av reglerna är påkallad med tanke på rådande
förhållanden. I motionen hänvisas till justitierådens bisysslor
som skiljemän, vilka kan leda till jävssituationer. Motionärerna
tar också upp det förhållandet att offentliganställda
professorer anlitas för privata rättsutlåtanden. Detta ledde
till att varken allmänheten, regeringen eller riksdagen kunde ta
del av deras åsikter om Volvo--Renault-affären. I motionen
begärs ett tillkännagivande om att ytterligare restriktioner är
nödvändiga för att inte allmänhetens förtroende för de
offentliganställda skall rubbas.
I en annan v-motion, 1993/94:A602 av Johan Lönnroth m.fl., som
väckts under den allmänna motionstiden i år begärs en översyn av
regeln om bisysslor i den nuvarande 6 kap. 1 § LOA. Motionärerna
anför synpunkter liknande dem i partimotionen. Informations- och
kunskapsöverföring bör ingå som en naturlig del av en offentlig
anställning och inte ge möjlighet till omfattande
extrainkomster, sägs det i motionen.
Utskottet
Någon ändring av de lagregler som anger i vilka fall bisysslor
är förbjudna föreslås inte. Utöver det lagreglerade förbudet mot
förtroendeskadliga bisysslor finns förbud mot bisysslor som
reglerats i kollektivavtal, nämligen avseende s.k.
arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor. De
förstnämnda avser sådant som enligt arbetsgivarens bedömning
inverkar hindrande på tjänsteutövningen och de senare bisysslor
som innebär att tjänstemannen ekonomiskt konkurrerar med
myndigheten.
Riksdagens revisorer avlämnade i januari 1990 en rapport
(1989/90:3) med en granskning av de problem som kan uppstå med
att statsanställda innehar bisysslor. 26 myndigheter hade
tillfrågats, varav omkring hälften angav att det var ovanligt
att de anställda hade bisysslor. Däremot visade granskningen
att informationen till de anställda om gällande regler och
tillämpningen av reglerna måste bli bättre. Som en följd av
rapporten har Statens arbetsgivarverk utvecklat sin roll som
rådgivare gentemot myndigheterna i sådana frågor.
Enligt utskottets mening är det med hänsyn till de särskilda
krav på objektivitet och integritet som gäller för de offentligt
anställda viktigt att privata intressen inte tillåts kollidera
med statliga. Detta är också bakgrunden till att den särskilda
lagregleringen för det statliga området behålls. I vad mån
lagregeln överträtts i enskilda fall ankommer det dock inte på
riksdagen att uttala sig om. Den bara för ett par år sedan
genomförda granskningen har emellertid inte visat på några
allvarliga missförhållanden.
När det särskilt gäller domarna omfattas frågan om deras
bisysslor av direktiven (dir. 1993:47) till utredningen om
Domstolarnas och domarnas ställning inför 2000-talet. I
direktiven betonas vikten av objektivitet inom rättskipningen
varför det måste ställas stora krav på domarnas integritet. Det
kan enligt direktiven ses som en brist att lagstiftaren inte
närmare preciserat vilka bisysslor som för domares del inte bör
vara tillåtna. Utredaren skall därför se på frågan om en närmare
författningsreglering av bisysslor inom domstolsväsendet.
Utredaren skall särskilt behandla i vad mån betänkligheter kan
finnas mot att domare åtar sig uppdrag som skiljeman. Resultatet
av utredningsuppdraget skall enligt direktiven vara redovisat
före utgången av juni månad innevarande år.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon åtgärd
inte är påkallad från riksdagens sida med anledning av de nu
behandlade motionsyrkandena. De avstyrks således.
Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 § LAS
Propositionen
Enligt 7 kap. 1 § i den nuvarande LOA får en arbetstagare
skiljas från anställningen endast med stöd av föreskrift i den
lagen. En konsekvens av förslaget i propositionen att denna
regel skall slopas blir att 39 § LAS blir tillämplig även på
statens område. LAS-regeln reglerar vad som skall gälla om en
arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en dom enligt vilken
domstolen har förklarat en uppsägning eller ett avskedande
ogiltigt. Anställningsförhållandet skall då anses upplöst, och
arbetsgivaren skall för sin vägran betala ett skadestånd till
arbetstagaren. Skadeståndet bestäms efter arbetstagarens
anställningstid och skall motsvara minst 6 och högst 48
månadslöner. Enligt propositionen bör det inte skapas några
särregler på statens område som undantar tillämpligheten av
denna bestämmelse i LAS.
Motioner
Såväl Socialdemokraterna (motion A38 yrkande 1) som
Vänsterpartiet (motion A37 yrkande 6) har invändningar mot den
nyss angivna konsekvensen av att LOA-regeln slopas.
Socialdemokraterna, som hänvisar till regeringsformens krav på
lagbundenhet och normmässighet, anser att det hade varit
värdefullt med en diskussion om rätten för en statlig myndighet
att åsidosätta en domstols dom, vilket en tillämpning av 39 §
LAS förutsätter. Man pekar på att även en statlig arbetsgivare
skulle kunna använda regeln mot en arbetstagare som anses
illojal för att han utnyttjat sin medborgerliga yttrandefrihet,
detta utan möjlighet till överprövning av arbetsgivarens beslut.
Med hänvisning till dessa komplikationer är det olämpligt att nu
göra 39 § LAS tillämplig på det statliga området, sägs det i
motionen.
Vänsterpartiet anser förslaget stötande eftersom det ger
offentliga arbetsgivare möjlighet att sätta sig över lagen. Det
rätta vore enligt motionen att upphäva 39 § LAS även på den
privata delen av arbetsmarknaden.
I motionerna förordas olika lagtekniska lösningar för att
undanta LAS-regeln från tillämpning på det statliga området.
Utskottet
Bakgrunden till 39 § LAS är att det ansetts olämpligt att
genom exekutiva åtgärder tvinga arbetsgivaren att ta tillbaka
arbetstagaren. Det enda rationella har ansetts vara att man
åstadkommer en ordning som innebär ett starkt tryck av ekonomisk
art på arbetsgivaren för att förmå honom att respektera domen
(prop. 1973:129, s. 182).
Utskottet saknar inte förståelse för de i motionerna framförda
betänkligheterna mot att en myndighet skall kunna sätta sig över
domstols dom. Utskottet utgår emellertid från att det endast i
ytterst sällsynta fall blir fråga om att en statlig arbetsgivare
inte anser sig kunna följa ett domstolsutslag, inte minst med
tanke på förlängningen och uppmjukningen av den s.k.
månadsregeln i 7 resp. 18 §§ LAS, som trätt i kraft den 1
januari i år. De nya reglerna i LAS syftar bl.a. till att
stötande resultat skall kunna undvikas, t.ex. om arbetstagaren
gjort sig skyldig till mycket allvarlig brottslighet (prop.
1993/94:67 s. 40, AU4 s. 35, rskr. 103).
Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen skall
följa hur regeln kommer att tillämpas på statens område.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de nu
berörda motionsyrkandena.
Disciplinansvar
Propositionen
Som nämnts behålls reglerna om disciplinansvar i princip
oförändrade. Det innebär att arbetstagaren kan få skadestånd
bara om arbetsgivaren bryter mot formella föreskrifter, däremot
inte vid materiella fel. Detta följer av 20 § i förslaget till
LOA.
Motioner
Både Socialdemokraterna (motion A38 yrkande 3) och
Vänsterpartiet (motion A37 yrkande 4) kritiserar propositionen i
denna del.
Socialdemokraterna pekar på att skadeståndsskyldighet vid
materiella fel föreligger i de fall disciplinpåföljden är
kollektivavtalsreglerad. Någon bärande motivering för att staten
inte skall kunna åläggas skadeståndsansvar vid felaktiga beslut
om disciplinpåföljd enligt LOA finns inte enligt
Socialdemokraterna.
Även Vänsterpartiet framhåller den nyss angivna avvikelsen
från vad som gäller på arbetsmarknaden i övrigt. Enligt motionen
bör rätt till skadestånd införas av rättssäkerhetsskäl.
Utskottet
Den nuvarande LOA-regleringen innebär att skadestånd kan dömas
ut vid brott mot handläggningsregler men inte vid bedömningsfel
vid bl.a. disciplinärt förfarande. Detta följer av 16 kap. 7 §
som grundar sig på överväganden i proposition 1978/79:84 om
myndigheters skadeståndsansvar i vissa personalärenden, m.m.
I propositionen avvisades tanken på utvidgat skadeståndsansvar
bl.a. med hänvisning till att något praktiskt behov inte ansetts
föreligga. Det finns lagregler och kontrollsystem som saknar
motsvarighet på den privata sektorn för att säkerställa att den
offentliga förvaltningen utövas korrekt, och den som drabbas av
ett felaktigt myndighetsbeslut kan söka rättelse genom
överklagande. Ett annat skäl var att en skadeståndssanktionering
av sakfel skulle kunna få en återhållande effekt på
myndigheternas behöriga handlande. När det gällde formfel
bedömdes saken annorlunda. För en väl fungerande förvaltning och
för att garantera enskilda arbetstagares rättssäkerhet sågs det
som ett oeftergivligt krav att sådana föreskrifter följs av
myndigheterna.
Frågan om skadestånd vid bedömningsfel har i den nu behandlade
propositionen diskuterats endast i anslutning till reglerna om
avskedande (prop. s. 100 f.). I och med att det nuvarande
speciella avskedandeinstitutet i LOA ersätts med regleringen i
LAS tas också de regler bort som innebär att skadestånd vid
avskedande bara kan utges för brott mot vissa
handläggningsregler.
Reglerna om disciplinansvar behålls i princip oförändrade.
Innebörden av LOA-förslaget är att skadestånd, liksom för
närvarande, i samband med disciplinansvar kan utdömas endast vid
brott mot reglerna om hinder mot disciplinärt förfarande i
17--19 §§ lagförslaget eller mot föreskrifter om beslutande
organ eller omröstning. Detta följer av 20 §. Frågan om
skadestånd vid bedömningsfel i detta sammanhang har inte
särskilt berörts i förarbetena. Däremot har några
remissinstanser uppmärksammat frågan och förordat att allmänt
skadestånd skall kunna utges om det vid en rättslig prövning
visat sig att myndigheten har gjort en felaktig bedömning.
Som utskottet ser det är de speciella krav som ställs på den
offentliga verksamheten och allmänhetens intresse av att den
handhas på ett korrekt sätt det huvudsakliga skälet till att
reglerna om disciplinansvar bör finnas kvar. Det är alltså inte
främst för att kunna ingripa mot myndighetsinterna förseelser
som lagreglerna behålls. Däri skiljer sig det offentligrättsliga
disciplinansvaret från de privaträttsliga disciplinära
påföljderna. Frågan om skadestånd vid bedömningsfel måste ses
mot denna bakgrund. Utskottet anser att de argument som anfördes
mot ett utvidgat skadeståndsansvar i det förutnämnda
lagstiftningsarbetet alltjämt har bärighet. Dessa omständigheter
gör det också motiverat att upprätthålla skillnaden mot vad som
skulle kunna gälla vid en kollektivavtalsreglering på den
privata sektorn. Den enskilde arbetstagarens rättssäkerhet
tillgodoses enligt utskottets mening på ett tillfredsställande
sätt genom de skadeståndssanktionerade handläggningsreglerna och
genom möjligheten att överklaga beslutet om disciplinpåföljd.
Det disciplinära förfarandet är dessutom underkastat
offentligrättslig tillsyn och granskning.
Utskottet kan således inte ställa sig bakom motionernas
förslag om rätt till skadestånd vid materiellt felaktiga beslut
om disciplinansvar. För tydlighetens skull skall dock påpekas
att i den mån kollektivavtalsreglering skett enligt 16 § -- dvs.
avseende disciplinpåföljderna -- kan det bli fråga om sedvanliga
sanktioner för brott mot kollektivavtal.
Det anförda innebär att motionerna A37 och A38 avstyrks i
motsvarande delar.
Skyldigheten att anmäla brott till åtal
Propositionen
Enligt nuvarande LOA är arbetsgivaren skyldig att anmäla
arbetstagaren till åtal om arbetstagaren är skäligen misstänkt
för att i tjänsten ha begått ett brott som avses i 20 kap. 1--3
§§ brottsbalken eller något annat brott varigenom han åsidosatt
något åliggande i tjänsten, om det för brottet är föreskrivet
fängelse eller det finns anledning att anta att talan om
enskilt anspråk kommer att föras.
Enligt propositionen bör skyldigheten att anmäla brott till
åtal vara kvar och föras över till den nya lagen. När det gäller
andra brott än som avses i de nämnda bestämmelserna i 20 kap.
brottsbalken bör det emellertid finnas ett utrymme för att kunna
ta hänsyn till brottets svårighetsgrad. Den ovillkorliga
anmälningsskyldigheten bör enligt propositionen begränsas till
fall där brottet kan antas föranleda någon annan påföljd än
böter. Därigenom blir det möjligt att underlåta
åtalsanmälningar i fråga om obetydliga brott.
Motion
Vänsterpartiet anser enligt sin motion A37 (yrkande 5) att
skyldigheten att anmäla brott inte bör begränsas på det
föreslagna sättet. Det är enligt motionen omöjligt för en icke
juridiskt skolad person att bedöma om straffpåföljden för en
viss handling kan bli fängelse. Statliga myndigheter reagerar
trögt på efterlevnaden av bestämmelser av ekonomisk betydelse,
sägs det i motionen. Regeringsförslaget ger en felaktig signal
till myndigheterna.
Utskottet
Den nuvarande LOA-regeln innebär att åtalsanmälan skall göras
vid misstanke om vissa brott i tjänsteutövningen.
Lagförslaget tar sikte på brott som arbetstagaren begår i sin
anställning. Den ändrade formuleringen är en följd av att
uttrycket tjänst slopas och ersätts med anställning. Någon
ändring i sak avses således inte i detta hänseende.
Utskottet instämmer med regeringen i att det bör ges ett
utrymme att ta hänsyn till brottets svårighetsgrad vid
bedömningen av om åtalsanmälan skall göras i de fall det inte
gäller tjänstefel och liknande. Den nuvarande utformningen av
regeln knyter an till straffskalan för brottet. Eftersom
strafflatituderna ofta är vida -- straffet kan för vissa brott
bestämmas till allt mellan lägsta bötesstraff och två års
fängelse -- blir åtalsanmälan obligatorisk fast brottet kan
framstå som lindrigt. Det leder i sin tur till att arbetsgivaren
inte kan inleda eller fortsätta ett disciplinärt förfarande,
eftersom en åtalsanmälan utgör hinder för detta.
Genom att den obligatoriska åtalsanmälan i stället knyts till
vad som kan antas bli den straffrättsliga påföljden i det
enskilda fallet ökar möjligheterna till en nyanserad bedömning
av arbetstagarens förseelse. Svårigheterna att göra antaganden
om vad påföljden skulle bli vid en domstolsprövning, som av
Vänsterpartiet framhålls som argument mot den föreslagna
förändringen, bör enligt utskottets mening inte överdrivas. Även
om fängelse ingår i straffskalan torde det i många fall stå
klart att en förseelse inte skulle leda till fängelse.
Utskottet vill understryka att avsikten inte är att enbart
allvarliga brott skall anmälas till åtal, utan i stället att
åtalsanmälan skall kunna underlåtas vid lindrigare brott.
Av det anförda följer att utskottet inte kan ställa sig bakom
motion A37 i den nu berörda delen.
Ogiltigförklaring av uppsägning vid turordningsbrott
Propositionen
För närvarande gäller enligt LOA att uppsägningar som strider
mot turordningen kan ogiltigförklaras på talan av arbetstagaren.
Brott mot turordningsreglerna i LAS kan däremot bara föranleda
skadeståndsansvar. Propositionen innebär att denna
särregel i förhållande till LAS slopas.
Motion
Vänsterpartiet anför i motion A37 (yrkande 7) att den
nuvarande regeln i LOA har fungerat väl och bör behållas. Det
ökande antalet uppsägningar på grund av arbetsbrist har gjort
regeln än mer angelägen. Enligt motionen skulle en motsvarande
regel vara av värde även på övriga delar av arbetsmarknaden.
Utskottet
Enligt utskottets mening gör sig önskemålet om enhetliga
regler på arbetsmarknaden gällande i fråga om möjligheterna att
ingripa mot en uppsägning som strider mot
turordningsbestämmelser. Att enhetligheten inte bör genomföras
på det sätt som motionärerna föreslår, dvs. genom att de
nuvarande LOA-reglerna överförs till LAS, framstår enligt
utskottets mening som helt klart. De skäl som motiverar
LAS-regleringen (prop. 1973:129, s. 183 f.), bl.a. hänsynen till
den arbetstagare som felaktigt har fått gå kvar i anställningen
och processuella komplikationer, äger nämligen fortfarande
giltighet enligt utskottets uppfattning.
Utskottet avstyrker därför motion A37 i nu berörd del.
Återanställning
Propositionen
LAS regler om företrädesrätt till återanställning gäller även
på det statliga området. Som tidigare nämnts har dock
återanställningsrätten en annan innebörd på den statliga sektorn
med hänsyn till regeringsformens krav på sakliga grunder vid
tillsättning av tjänst. Av LOA-regleringen följer att
återanställningsreglerna också tillämpas på arbetstagare i
verksledande eller därmed jämförlig ställning (prop. s. 66 ö.).
Någon rätt till skadestånd finns inte på det statliga området,
men en tvist som avser frågan om vem -- en
återanställningsberättigad eller någon annan sökande -- som
skall få en viss anställning kan handläggas genom ett
överklagande av tillsättningsbeslutet. I propositionen framhålls
att en företrädesberättigad statlig arbetstagare därigenom har
den fördelen att han genom att i administrativ ordning överklaga
tillsättningsbeslutet kan få anställningen.
Motioner
Socialdemokraterna anser i sin motion A38 (yrkande 4) att den
nu angivna avvikelsen från vad som allmänt gäller på
arbetsmarknaden bör justeras. Det är enligt motionärerna inte
rimligt att staten när det gäller social skyddslagstiftning till
förmån för arbetskraft som inte alltid är så attraktiv skall ges
favörer som den private arbetsgivaren inte har. De framhåller
också att regeringsformens krav på sakliga grunder vid
anställning inte hindrat att man i jämställdhetslagen infört
skadeståndssanktioner som träffar den statlige arbetsgivaren på
samma sätt som den private.
Socialdemokraterna anser att arbetstvistlagen bör kompletteras
med en bestämmelse som gör domstol behörig att i dessa fall
avgöra frågan om skadestånd för brott mot
anställningsskyddslagen.
Även Vänsterpartiet anser (motion A37 yrkande 8) att
arbetstvistlagen bör ändras för att möjliggöra skadeståndstalan
mot staten vid brott mot återanställningsreglerna.
Utskottet
Utskottet kan notera att man i motionerna inte vänder sig mot
att återanställningsreglerna har en något annan och för den
företrädesberättigade mindre förmånlig innebörd på den statliga
sektorn än på arbetsmarknaden i övrigt. Vad kritiken i stället
riktas mot är att något skadestånd inte kan komma i fråga.
Utskottet ställer sig tveksamt till om detta verkligen skall ses
som en nackdel. Den företrädesberättigade som anser sig
förbigången har ju nämligen till skillnad från vad som gäller på
den privata sidan möjlighet att genom överklagande få
anställningen i fråga. Om man vid ett sådant förfarande beaktar
de sociala skyddsaspekterna, vilket reglerna ger utrymme för,
och kommer fram till att den återanställningsberättigade skall
ges företräde är ju denne bättre ställd än vad hon eller han
skulle ha varit som privatanställd i motsvarande situation.
Utskottet ansluter sig i denna del till regeringsförslaget och
avstyrker motionerna A37 och A38 i motsvarande delar.
Periodiska hälsoundersökningar
Propositionen
I propositionen föreslås att det införs en ny lagregel, 30 § i
LOA, som innebär en skyldighet för en del arbetstagargrupper hos
staten, kommunerna och landstingen att genomgå periodiska
hälsoundersökningar. Det skall uteslutande gälla sådana
arbetstagare som har arbetsuppgifter där särskilt höga hälsokrav
måste ställas av säkerhetsskäl.
Bakgrunden till förslaget är regeln i 2 kap. 6 §
regeringsformen om skydd gentemot det allmänna mot påtvingade
kroppsliga ingrepp. Sådana ingrepp kräver stöd i lag.
Bestämmelsen har av Arbetsdomstolen (AD 1984 nr 94) ansetts
omfatta det fallet att en offentlig arbetsgivare -- statlig
eller kommunal -- beordrar en arbetstagare att genomgå en
läkarundersökning när det finns ett sanktionshot. För att någon
tvekan om grundlagsenligheten inte skall råda bör enligt
propositionen skyldigheten att i ett offentligt
anställningsförhållande genomgå periodiska hälsoundersökningar
slås fast i lag. Enligt lagförslaget skall detta bara gälla för
arbetstagare som enligt kollektivavtal eller -- i fråga om
arbetstagare hos myndigheter under regeringen -- enligt
föreskrifter av regeringen är skyldiga att genomgå
hälsoundersökningar.
Motioner
Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkar avslag på
propositionen i denna del.
I motion A38 (yrkande 5) framför Socialdemokraterna att en
inskränkning av detta slag av grundläggande fri- och rättigheter
får anses både skälig och berättigad när det gäller personal i
s.k. säkerhetstjänst, som t.ex. bussförare, flygtrafikledare,
piloter etc. För dessa kategorier finns emellertid redan nu
speciallagstiftning av ifrågavarande slag. Genom det nu
framlagda förslaget öppnas en möjlighet att utnyttja
bestämmelserna i ovidkommande syften, sägs det. För stora
kategorier offentliganställda, som är mycket viktiga för
samhället, avhänder sig riksdagen genom delegation till
regeringen och genom kollektivavtal möjligheten att påverka den
närmare regleringen av hur tvångsvis läkarundersökning skall
genomföras och i vilka fall den får ske. Regleringen är inte
nödvändig för att uppnå syftet med bestämmelsen, anförs det i
motionen.
Vänsterpartiet anför liknande skäl i sin motion A37 (yrkande
9). En lagstiftning av denna ytterst integritetskänsliga art
måste enligt motionen vara mer preciserad och innehålla
rättssäkerhetsgarantier.
Utskottet
Utskottet kan konstatera att det inte föreligger någon
oenighet om att statliga och kommunala arbetsgivare måste ges
rätt att i förhållande till vissa kategorier arbetstagare
beordra hälsoundersökningar. Socialdemokraterna anser
emellertid att den speciallagstiftning som finns i dag är
tillräcklig, medan Vänsterpartiet mera inriktar sig på
utformningen av lagförslaget, som man anser bör preciseras och
innehålla rättssäkerhetsgarantier.
Utskottet ansluter sig till regeringen i fråga om bestämningen
av den krets av anställda som har sådana arbetsuppgifter att
periodiska läkarundersökningar kan vara befogade. Det är alltså
arbete där brister i hälsotillståndet kan medföra risker av det
slag som anges i 30 § första stycket. En heltäckande reglering i
speciallagstiftning avseende sådana arbeten saknas i dag, vilket
framgår av LOA-utredningens delbetänkande (SOU 1991:29)
Periodiska hälsoundersökningar. Utskottet delar således inte
Socialdemokraternas uppfattning att den reglering som finns är
tillräcklig. Utskottet anser dessutom att det är värdefullt med
en reglering som i mera allmänna termer uttrycker vilka slag av
arbetsuppgifter det kan vara fråga om, på sätt som skett i 30 §
lagförslaget.
Utskottet kan inte heller ansluta sig till kritiken mot
lagregelns utformning. Det låter sig knappast göra att direkt i
lagen räkna upp de kategorier arbetstagare som skall kunna
beordras till periodisk hälsoundersökning. Därför bör
kretsen preciseras genom kollektivavtal eller i
regeringsföreskrifter. På det sättet kan dessutom anpassningar
ske successivt med hänsyn till den tekniska utvecklingen m.m.
Utskottet ser inte detta som en rätt för avtalsparterna eller
för regeringen att avgöra vilka arbetstagare som skall genomgå
läkarundersökning, som saken beskrivs i Vänsterpartiets motion,
utan som en rätt för dem att med utgångspunkt i 30 § första
stycket precisera vilka arbetstagare som har sådana
arbetsuppgifter som kan medföra risker av det angivna slaget. Om
ett kollektivavtal eller en förordning går utöver de i
paragrafen angivna kriterierna, skulle en med stöd av avtalet
eller förordningen påtvingad periodisk läkarundersökning kunna
bedömas som rättsstridig.
Utskottet vill därutöver instämma med LOA-utredningen och
regeringen att regler av detta slag måste tillämpas med
urskillning och återhållsamhet och med respekt för den enskildes
integritet. Varje undersökning måste begränsas i görligaste mån
och sådana hälsofunktioner som inte påverkar arbetet skall
givetvis lämnas åt sidan.
Med anledning av vad som i propositionen på s. 116 sägs om
konsekvenserna av en vägran att genomgå en periodisk
hälsoundersökning vill utskottet för sin del framhålla att
arbetsledningen innan det blir tal om ändrade arbetsuppgifter,
omplacering och disciplinära åtgärder etc. måste försöka tala
arbetstagaren till rätta och förklara bakgrunden till
hälsoundersökningen. Även de tänkbara följderna av en vägran
måste klargöras.
Utskottet ansluter sig med det anförda till propositionen i
denna del och avstyrker motionerna A37 och A38 i motsvarande
delar.
Statens ansvarsnämnd
Propositionen
Inledningsvis har nämnts att den ändringen föreslås i fråga om
Statens ansvarsnämnd att nämndens behörighet inskränks till att
avse arbetstagare som anställs av regeringen. Enligt nuvarande
lag är Ansvarsnämnden beslutande organ i fråga om
disciplinansvar, avskedande, åtalsanmälan, avstängning eller
läkarundersökning för en något vidare personkrets.
Med anledning av att en remissinstans satt Ansvarsnämndens
fortsatta existens i fråga framhålls i propositionen att det
fortfarande är viktigt när det gäller de högre cheferna att det
finns en utomstående, domstolsliknande instans som prövar dessa
grannlaga frågor. Erfarenheten visar enligt propositionen att
det annars finns en stor risk för att kritik från delar av
allmänheten kan komma att riktas mot en ordning som innebär att
dessa frågor avgörs av kolleger till cheferna.
Motioner
I Ny demokratis motion 1993/94:Ju810 yrkande 38 av Ian
Wachtmeister m.fl. förordas att Statens ansvarsnämnd avskaffas.
Motsvarande yrkande framställs av Ny demokrati i den under förra
årets allmänna motionstid väckta motion 1992/93:Ju640 (yrkande
2) liksom i motion 1992/93:A605 av Lars Andersson (-).
Som stöd för sitt krav på avskaffande av Ansvarsnämnden anför
Ny demokrati att nämnden i allt väsentligt är partssammansatt
med politiska förtecken. En opartisk och tillförlitlig bedömning
förutsätter att nämnden avskaffas och att prövningen sker i
allmän domstol, efter åtal av allmän åklagare. Liknande
synpunkter framförs i Lars Anderssons motion.
Utskottet
Utskottet vill med anledning av de nu berörda motionerna
framhålla att prövning i Ansvarsnämnden inte bör ses som ett
alternativ till domstolsprövning. Nämndens funktion är i stället
att träda i arbetsgivarens ställe vid särskilt ingripande beslut
som riktas mot högre befattningshavare. Ansvarsnämndens beslut
kan sedan överklagas till domstol, på motsvarande sätt som om
beslutet fattats av anställningsmyndigheten. Ordningen kan sägas
ha tillkommit för att garantera just det som motionärerna
efterlyser, nämligen opartiskhet och tillförlitlighet. Utskottet
vill med anledning av motionen också påpeka, att frågor om
eventuellt åtal prövas av allmän åklagare. Om arbetstagaren har
begått brott i anställningen är Ansvarsnämnden skyldig att
anmäla brottet till åtal, såvida det inte är fråga om en mindre
allvarlig förseelse.
Utskottet kan således inte ansluta sig till de nu behandlade
motionerna, som bör avslås av riksdagen.
Tillämpningen av föreskrifter i andra författningar än lagar
Propositionen
I 42 § LOA-förslaget regleras hur lagen förhåller sig till
vissa andra författningar. I paragrafens tredje stycke anges att
för arbetstagare som avses i 1 § -- dvs. de arbetstagare som
generellt omfattas av lagen -- skall också föreskrifter i andra
författningar än lagar tillämpas, även om föreskrifterna avviker
från LAS. Stycket motsvaras i sak av 2 kap. 6 § i nuvarande LOA.
Som exempel på författningar som avses i detta stycke av
paragrafen anges i propositionen den nuvarande
tidsbegränsningsförordningen (1991:1750).
Motion
Vänsterpartiet konstaterar i sin motion A37 (yrkande 1) att 42
§ tredje stycket i LOA-förslaget betyder att den statlige
arbetsgivaren också i fortsättningen ensidigt kan meddela regler
om avvikelser från LAS till skillnad från vad som gäller på den
övriga arbetsmarknaden. Detta ställer staten i en omotiverat
gynnad position gentemot facket och de anställda. Balansen
mellan parterna går därmed förlorad, sägs det i motionen.
Utskottet
En motsvarighet till den i motionen avsedda regeln fanns i 2 §
i 1974 års lag om anställningsskydd. Regeln ger lagstöd för
regeringens kompetens att förordningsvägen meddela föreskrifter
som avviker från lagen. I samband med antagandet av 1982 års
anställningsskyddslag (LAS) fördes regeln över till 2 kap. 6 §
LOA, eftersom det ansågs att sådant lagstöd bör få sin plats i
den specialreglering som finns för olika områden (prop.
1981/82:90 s. 18 f.). Till skillnad från den
övergångsbestämmelse som berörs nedan är den nu ifrågavarande
regeln inte generell. Den avser bara föreskrifter som avviker
från LAS.
Teoretiskt är det i och för sig riktigt som motionen beskriver
det att staten om förhandlingsvägen inte är framkomlig skulle
kunna besluta om avvikelser från LAS. Enligt utskottets mening
skall bestämmelsen emellertid inte ses på detta sätt. Avsikten
är inte att regeringen med utnyttjande av lagregeln i framtiden
skall förordningsreglera avtalsbara anställningsskyddsfrågor,
utan i stället att regeln skall ge den lagliga grunden för att
tills vidare behålla t.ex. tidsbegränsningsförordningen. Strävan
är att på detta område, liksom på andra avtalsbara områden, i
görligaste mån träffa kollektivavtal om eventuella avvikelser
från lagen.
Med hänvisning till det anförda avstyrks det nu behandlade
motionsyrkandet.
Övergångsbestämmelsen om fortsatt författningsreglering
Propositionen
Som nämnts ovan föreslås i en övergångsbestämmelse att
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer tills vidare
i författning får meddela föreskrifter i fråga om anställnings-
eller arbetsvillkor för arbetstagare som omfattas av lagen även
om villkoret kan regleras i avtal, detta dock bara om
föreskrifterna inte strider mot kollektivavtal. I propositionen
konstateras att det fortfarande finns författningar som reglerar
frågor som hör till det avtalsbara området. Som exempel nämns
tjänstledighetsförordningen (1984:111) samt en del av
föreskrifterna i anställningsförordningen (1965:601). Enligt
propositionen bör den nu angivna övergångsbestämmelsen finnas
kvar i avvaktan på regler i kollektivavtal.
Motion
Socialdemokraterna yrkar i motion A38 (yrkande 2) avslag på
denna övergångsbestämmelse. Regeln innebär enligt motionen att
staten som arbetsgivare även fortsättningsvis förbehåller sig en
rätt som ingen annan arbetsgivare på arbetsmarknaden har,
nämligen att själv besluta om anpassningar av den
arbetsrättsliga lagstiftningen samt att ensidigt utfärda
föreskrifter om villkor som normalt regleras i kollektivavtal.
Mot bakgrund bl.a. av syftet med reformen saknas det enligt
motionen skäl för att staten skall ha en exklusiv rätt av detta
slag. Möjligheten att med helt nya författningar reglera områden
som annars normalt regleras i kollektivavtal skapar inte det
önskvärda jämlika förhållandet mellan avtalsparterna.
Utskottet
En motsvarighet till den nu ifrågavarande regleringen i punkt
4 i övergångsbestämmelserna till LOA finns även i
övergångsbestämmelserna till den nu gällande lagen (punkt 6).
Regleringen kompletteras med en bestämmelse (punkt 5 i
förslaget, punkt 7 i nuvarande lag) att föreskrift, dock inte
sådan som beslutats med eller av riksdagen, som meddelats om
anställnings- eller arbetsvillkor för arbetstagare som omfattas
av den nya lagen upphör att gälla i den mån villkoret regleras
genom kollektivavtal. Bakgrunden till bestämmelsen är det
förhållandet att det fortfarande finns författningar som
reglerar frågor som hör till det avtalsbara området. Enligt
utskottets mening bör regeln inte ses som ett förbehåll för
staten, vilket framgår av den kompletterande bestämmelsen. Det
är i stället fråga om möjlighet till reglering för att undvika
störningar i myndigheternas funktioner i avvaktan på
kollektivavtal (jfr prop. 1975/76:105 bil. 2, s. 159). Enligt
utskottets mening bör strävan vara, liksom när det gäller
förordningsreglerade avvikelser från LAS, att i görligaste mån
ersätta de ifrågavarande författningarna med avtalsreglering.
Detta förutsätter dock en gemensam partsvilja.
I detta sammanhang bör nämnas att regeringen, enligt vad
utskottet erfarit, inom kort kommer att ge Statens
arbetsgivarverk i uppdrag att inleda förhandlingar med berörda
arbetstagarorganisationer i syfte att träffa kollektivavtal om
utrikes resor.
Det nyss angivna undantaget för författning som har beslutats
av eller med riksdagen skall ses mot bakgrund av 11 kap. 10 §
regeringsformen som innebär att grundläggande bestämmelser om
statstjänstemännens rättsställning i andra hänseenden än som
berörs i regeringsformen meddelas i lag.
Av det anförda framgår att utskottet inte kan ställa sig bakom
Socialdemokraternas avslagsyrkande på propositionen i denna del.
Övriga förslag
Skriftlighetskrav
Som angivits ovan behålls kravet på skriftlighet för att en
uppsägning m.m. skall vara giltig. Sådant skriftlighetskrav
uppställs också i fråga om skiljande från provanställning. Något
motsvarande krav har i lagförslaget inte angetts i fråga om
avskedande. Även en sådan rättshandling bör enligt utskottets
mening förutsätta skriftlig form för sin giltighet. Detta
innebär att tillägg skall göras till 9 § förslaget om lag om
offentlig anställning och till 7 § förslaget till lag om
fullmaktsanställning. Lagförslag i enlighet med detta läggs fram
i utskottets hemställan.
JO:s och JK:s roller
Utskottet har tidigare kort redovisat propositionens förslag
om att de särskilda reglerna i LOA om avskedande slopas. Detta
innebär att LAS regler, däribland rätten till skadestånd, blir
tillämpliga. I 40 § LOA och 21 § fullmaktsanställningslagen
föreslås en särskild talefrist när Riksdagens ombudsmän (JO)
eller Justitiekanslern (JK) för talan om ändring av ett beslut
om disciplinansvar eller avskedande enligt LAS.
Enligt JO:s och JK:s resp. instruktioner har dessa vissa
befogenheter att ingripa i disciplinförfaranden m.m. Enligt 6 §
fjärde resp. andra stycket resp. instruktion får JO resp. JK
göra anmälan till myndigheten om att han finner det påkallat att
en befattningshavare avskedas eller avstängs från sin tjänst. Om
en myndighet har meddelat beslut mot en befattningshavare i
ärende om tillämpningen av särskilda bestämmelser för
(offentliga) tjänstemän i lag eller annan författning om bl.a.
avskedande får JO/JK enligt 7 § första stycket föra talan om
ändring i beslutet. Om befattningshavaren sökt ändring i ett
sådant beslut, och om detta beslut tillkommit efter anmälan av
JO/JK, har denne s.k. exklusiv saklegitimation att som
befattningshavarens motpart företräda det allmänna i tvisten.
Detsamma gäller om det är JO/JK som sökt ändring i beslutet.
(Jfr AD:s beslut 146/93).
I och med att avskedandeinstitutet för offentliga tjänstemän
slopas kommer det inte längre att finnas några sådana särskilda
bestämmelser om avskedande för dem i det hänseende som avses i
instruktionerna. Vidare kan med LAS-regleringen en tvist om
avskedande innehålla andra moment än tidigare bl.a. genom att
man i allmänhet kan räkna med skadeståndskrav från den
arbetstagare som anser avskedandet felaktigt. Enligt nuvarande
reglering kan det, som nämnts tidigare, förekomma skadestånd
bara vid formella fel.
Någon närmare belysning av vad slopandet av det särskilda
avskedandeinstitutet kan komma att betyda för JO:s och JK:s
funktioner i dessa sammanhang finns inte i propositionen.
Enligt utskottets mening bör man därför inte nu genomföra en
ordning som medger rätt för JO och JK att väcka talan om ändring
av avskedandebeslut enligt LAS. Utskottet förutsätter att
regeringen skyndsamt överväger frågan bl.a. mot den nu angivna
bakgrunden och därefter återkommer till riksdagen med förslag.
Det anförda innebär att regeringens förslag till 40 § lagen om
offentlig anställning och 21 § lagen om fullmaktsanställning bör
få en något annan lydelse. Förslag om detta läggs fram i
utskottets hemställan.
Konsekvensändringar, lagförslagen i övrigt
I propositionen läggs som nämnts tidigare fram ett antal
lagförslag som avser konsekvensändringar. Några ändringar i sak
avses inte enligt vad som anges i propositionen (s. 146).
Ett av dessa förslag avser ändring i lagen med instruktion för
riksdagens förvaltningskontor. Instruktionens 12 § punkt 5 anger
förvaltningsstyrelsens behörighet att besluta om anställning av
vissa kategorier arbetstagare. Utskottet kan konstatera att den
föreslagna ändringen innebär att den ifrågavarande kretsen av
arbetstagare anges på ett något annat sätt än tidigare.
Enligt vad utskottet under hand inhämtat från riksdagens
förvaltningskontor är denna förändring avsedd.
Utskottet har ingen erinran mot propositionen i denna del.
I propositionen läggs fram ett förslag om ändring i
sekretesslagen. Förslaget avser bl.a. lagens 9 kap. 20 §.
Riksdagen har med anledning av prop. 1993/94:101 nyligen
beslutat om en annan ändring av samma paragraf (AU9, rskr. 182),
vilken lagändring ännu inte promulgerats. I syfte att samordna
det i förevarande proposition framlagda förslaget med den
tidigare antagna ändringen läggs i utskottets hemställan fram
ett förslag till lydelse av 9 kap. 20 § sekretesslagen,
betecknat som "Utskottets förslag".
Utskottet ansluter sig till lagförslagen i övrigt.
Övriga frågor
I en motion väckt under förra årets allmänna motionstid,
1992/93:A601 av Inga-Britt Johansson och Anders Nilsson (s),
begärs ett tillkännagivande om att försöksvis använda sociala
bokslut inom statlig förvaltning. Motionärerna framhåller den
möjlighet till effektivisering som kan sammanfattas i begreppet
vardagsrationalisering, dvs. vardagligt präglade beslut om
resursanvändningen i myndigheter och verk. Genom s.k.
personalpolitiska bokslut kan man spegla de anställdas
subjektiva uppfattningar om organisation, ledning,
arbetsuppgifter, resursanvändning, effekter i samhället,
kompetens för uppgiften m.m. genom regelbundna enkäter.
Därigenom skapas en gemensam bild av verkligheten inom
myndigheten som sedan kan bilda underlag för bättre arbetsklimat
och högre effektivitet, sägs det i motionen.
Utskottet kan för sin del väl tänka sig att en modell med
"sociala bokslut" av det slag som motionärerna föreslår i många
fall kan bidra till ett bättre arbetsklimat, underlätta
förändringsprocesser och effektivisera verksamheten inom den
statliga förvaltningen. Utskottet anser emellertid att
försöksverksamheter av detta slag kan komma till stånd utan
något initiativ från riksdagens sida. Motionen avstyrks därför.
Elver Jonsson (fp) begär i motion 1993/94:A601 en
komplettering av tjänstledighetsförordningen. På grund av
den europeiska integrationen kommer allt fler svenskar att
arbeta inom europeiska organ. Det är därför viktigt att
tjänstledighet kan beviljas även för sådana syften, anser
motionären.
Utskottet anser för sin del att tjänstledighet för det av
motionären angivna ändamålet många gånger kan framstå som
angeläget inte bara från arbetstagarens synpunkt. Frågan är av
det slag att den kan regleras kollektivavtalsvägen. Enligt vad
utskottet anfört ovan bör strävan vara att i möjligaste mån
ersätta de nu gällande förordningarna på det avtalsbara området
med kollektivavtal. Utskottet vill inte föregripa vad sådana
förhandlingar kan resultera i och avstyrker därför motionen.
Slutligen förordar Jan Backman och Per Stenmarck (m) i motion
1993/94:A712 att vissa arbetsrättsliga mål överförs till
allmän domstol. Det vore enligt motionärerna till gagn för
rättssäkerheten om alla mål som rör enskildas förhållanden på
arbetsplatserna prövades i allmän domstol. Arbetsdomstolen
skulle därigenom återfå sin urspungliga roll att tolka
kollektivavtal.
Utskottet har senast i betänkande 1992/93:AU8 tagit
ställning till och avstyrkt ett liknande yrkande. Det framgår av
betänkandet att arbetsmarknadens parter uttalat ett starkt stöd
för att inte vidta ytterligare förändringar av reglerna om
rättegången i arbetstvister. Utskottet, liksom regeringen, ansåg
att någon ändring av rättegångsordningen för arbetstvister inte
bör genomföras utan stöd av båda partssidorna. Eftersom någon
ändrad inställning, såvitt utskottet har sig bekant, inte har
framkommit avstyrks även det nu behandlade yrkandet.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande befordringsgrunder m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A39 och 1993/94:Fi307
yrkande 2,
res. 1 (nyd)
2. beträffande information om lediga anställningar
att riksdagen avslår motion 1993/94:A37 yrkande 2,
men. (v) - delvis
3. beträffande bisysslor
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A37 yrkande 3 och
1993/94:A602,
res. 2 (nyd)
4. beträffande tillämpningen av 39 § LAS
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A37 yrkande 6 och
1993/94:A38 yrkande 1,
res. 3 (s)
5. beträffande disciplinansvar
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A37 yrkande 4 och
1993/94:A38 yrkande 3,
res. 4 (s)
6. beträffande åtalsanmälan
att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del
och med avslag på motion 1993/94:A37 yrkande 5 antar 22 § i det
genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig
anställning,
men. (v) - delvis
7. beträffande ogiltigförklaring på grund av felaktig
turordning
att riksdagen avslår motion 1993/94:A37 yrkande 7,
men. (v) - delvis


8. beträffande återanställningsrätten
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A37 yrkande 8 och
1993/94:A38 yrkande 4,


res. 5 (s)


9. beträffande periodiska hälsoundersökningar
att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del
och med avslag på motionerna 1993/94:A37 yrkande 9 och
1993/94:A38 yrkande 5 antar 30 § i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om offentlig anställning,


res. 6 (s)


10. beträffande Ansvarsnämnden
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A605, 1992/93:Ju640
yrkande 2 och 1993/94:Ju810 yrkande 38,


res. 7 (nyd)


11. beträffande andra författningars tillämplighet
att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del
och med avslag på motion 1993/94:A37 yrkande 1 antar 42 § tredje
stycket i det genom propositionen framlagda förslaget till lag
om offentlig anställning,


res. 8 (s)


12. beträffande författningsreglering övergångsvis
att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del
och med avslag på motion 1993/94:A38 yrkande 2 antar punkt 4 i
övergångsbestämmelserna till det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om offentlig anställning,


res. 9 (s)


13. beträffande skriftlighetskrav


att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande del
antar de genom propositionen framlagda förslagen till


9 § lag om offentlig anställning med den ändringen att
paragrafen tillförs ett andra stycke med följande lydelse:
"Även ett avskedande skall vara skriftligt för att vara
giltigt",


7 § lag om fullmaktsanställning med den ändringen att
paragrafen tillförs ett andra stycke med följande lydelse:


"Ett avskedande skall vara skriftligt för att vara giltigt.",


14. beträffande JO:s och JK:s roller
att riksdagen med anledning av propositionen i motsvarande
delar


dels antar de genom propositionen framlagda förslagen till


40 § lag om offentlig anställning med den ändringen att orden
"eller avskedande enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd"
utgår,


21 § lag om fullmaktsanställning med den ändringen att orden
"om avskedande eller" utgår,


dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,


15. beträffande ändring i 9 kap. 20 § sekretesslagen
att riksdagen med anledning av propositionen antar följande
förslag till lag om ändring i lagen (1994:000) om ändring i
sekretesslagen (1980:100)


Förslag till


Lag om ändring i lagen (1994:000) om ändring i sekretesslagen
(1980:100)


Härigenom föreskrivs att 9 kap. 20 § sekretesslagen skall ha
följande lydelse.


Lydelse enligt riksdagens               Utskottets förslag
beslut (rskr. 1993/94:182)


                            9 kap. 20 §


Sekretess gäller hos                    Sekretess gäller hos
domstol i mål om                        domstol i mål om
tillämpningen av lagen                  tillämpningen av lagen
(1982:80) om                            (1982:80) om
anställningsskydd, lagen                anställningsskydd, lagen
(1976:580) om                           (1976:580) om
medbestämmande i                        medbestämmande i
arbetslivet, 7, 8, 11 och 13            arbetslivet, 31--33 §§
kap. lagen (1976:600) om                lagen (1994:000) om offentlig
offentlig anställning,                  anställning, 4--11 §§
15--20 och 22--28 §§                    lagen (1994:000) om
jämställdhetslagen                      fullmaktsanställning,
(1991:433) och 8, 9 och 11--15          15--20 och 22--28 §§
§§ lagen (0000:000) mot                 jämställdhetslagen
etnisk diskriminering samt i            (1991:433) och 8, 9 och 11--15
mål om kollektivavtal                   §§ lagen (0000:000) mot
för uppgift om enskilds                 etnisk diskriminering samt i
personliga eller ekonomiska             mål om kollektivavtal
förhållanden, om det kan                för uppgift om enskilds
antas att den enskilde eller            personliga eller ekonomiska
någon honom                             förhållanden, om det kan
närstående lider                        antas att den enskilde eller
avsevärd skada eller                    någon honom
betydande men om uppgiften              närstående lider
röjs.                                   avsevärd skada eller
                                        betydande men om uppgiften
                                        röjs.


I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i
högst tjugo år.,


16. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande
delar antar de genom propositionen framlagda lagförslagen i den
mån de inte omfattas av vad utskottet hemställt under 1--15
ovan,


17. beträffande sociala bokslut
att riksdagen avslår motion 1992/93:A601,


18. beträffande tjänstledighet för Europaarbete
att riksdagen avslår motion 1993/94:A601,


19. beträffande arbetsrättsliga mål
att riksdagen avslår motion 1993/94:A712.


res. 10 (m)


Stockholm den 24 mars 1994


På arbetsmarknadsutskottets vägnar


Ingela Thalén


I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver
Jonsson (fp), Georg Andersson (s), Lahja Exner (s), Charlotte
Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds),
Laila Strid-Jansson (nyd), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist
(s), Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Bengt-Ola Ryttar (s)
och Ingrid Skeppstedt (c).


Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.


Reservationer
Reservationer


1. Befordringsgrunder m.m. (mom. 1)


Laila Strid-Jansson (nyd) anser


dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Enligt utskottets" och slutar med "berörd del" bort ha
följande lydelse:


Utskottet instämmer med motionärerna i att det finns vissa
grundläggande fel vid anställningar inom den statliga sektorn.
Alltför ofta tillsätts tjänster utan att man jämför
löneanspråken mellan den som är tilltänkt för arbetet och andra
sökande. Inte heller frågar man sig vilken lön andra personer
skulle acceptera om de bara fick en chans att konkurrera om
arbetet. På detta sätts drivs lönerna upp på en onödigt hög
nivå. Om man tillämpade ett öppnare tillsättningsförfarande och
lade större vikt vid de sökandes lönekrav skulle den offentliga
sektorns lönekostnader kunna sänkas avsevärt, utan att detta
behövde gå ut över effektiviteten och kvaliteten i den
offentliga verksamheten. Tvärtom skulle medborgarna kunna få en
bättre service till lägre kostnader. Det skulle dessutom
innebära att vissa grupper som idag har svårigheter på
arbetsmarknaden får lättare att hävda sig.


Utskottet anser också att mycket skulle kunna vara vunnet om
man då ett arbete blir ledigt mera kritiskt ifrågasatte om
nyanställning verkligen är nödvändig. Vid en sådan granskning
skulle det säkerligen många gånger visa sig att
arbetsuppgifterna kan effektiviseras, rationaliseras eller helt
tas bort. Sådan kritisk omprövning borde också, såsom föreslås i
motion A39, ske mera kontinuerligt.


Det anförda innebär att motionerna A39 och Fi307 i motsvarande
del får anses tillgodosedda.


dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:


1. beträffande befordringsgrunder m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A39 och
1993/94:Fi307 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,


2. Bisysslor (mom. 3)


Laila Strid-Jansson (nyd) anser


dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "avstyrks således"
bort ha följande lydelse:


Enligt utskottets mening är det med hänsyn till de särskilda
krav på objektivitet och integritet som gäller för de offentligt
anställda viktigt att privata intressen inte tillåts kollidera
med statliga. De exempel på bisysslor som nämns i de båda
motionerna A37 och A602 visar med tydlighet att en skärpning av
nuvarande regler är påkallad. En utredning med uppdrag att se
över reglerna i LOA och komma med förslag om ytterligare
restriktioner bör därför skyndsamt komma till stånd.


Vad utskottet anfört med anledning av motionerna A37 och A602
i nu berörda delar bör ges regeringen till känna.


dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:


3. beträffande bisysslor
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A37 yrkande
3 och 1993/94:A602 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,


3. Tillämpningen av 39 § LAS (mom. 4)


Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser


dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Utskottet saknar" och slutar med "berörda
motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:


Konsekvenserna av förslaget att göra 39 § LAS tillämplig på
det statliga området har inte analyserats i förarbetena, vilket
hade varit önskvärt.


Utskottet ifrågasätter liksom Socialdemokraterna i sin motion
A38 hur en möjlighet för en statlig arbetsgivare att inte
respektera en domstols dom kan stå i överensstämmelse med
regeringsformens grundläggande bestämmelser om normmässighet i
förvaltningen.


Som framhålls i motionen finns det med den föreslagna
nyordningen en risk att anställda som utnyttjat sin
grundlagsfästa yttrandefrihet förlorar sin anställning.
Arbetsgivaren kan göra sig av med arbetstagaren genom att
förklara att han oavsett domstols dom inte ämnar återta den
anställde.


Till detta kommer att den från årsskiftet genomförda
uppmjukningen av den s.k. månadsregeln i LAS generellt sett
minskat behovet av en regel som gör det möjligt att upplösa
anställningsförhållandet.


På anförda grunder anser utskottet, med tillstyrkan av motion
A38 i motsvarande del, att förslaget till ny LOA bör tillföras
en regel av innebörd att 39 § LAS inte är tillämplig i fråga om
arbetstagare som omfattas av LOA. Förslag om detta läggs fram i
utskottets hemställan. Utskottets ställningstagande innebär att
motion A37 får anses tillgodosedd i motsvarande del.


dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:


4. beträffande tillämpningen av 39 § LAS
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A38 yrkande 1 och
med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 6 beslutar att 42 §
i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
offentlig anställning skall tillföras ett nytt stycke av
följande lydelse:


"Föreskrifterna i 39 § lagen (1982:80) om anställningsskydd,
att arbetsgivare skall ha rätt att vägra rätta sig efter en dom,
varigenom en domstol har ogiltigförklarat en uppsägning eller
ett avskedande eller har förklarat att en tidsbegränsad
anställning skall gälla tills vidare, skall inte tillämpas för
arbetstagare för vilken föreskrifter enligt denna lag gäller.",


4. Disciplinansvar (mom. 5)


Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser


dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Som utskottet" och slutar med "motsvarande delar"
bort ha följande lydelse:


Ett beslut om disciplinpåföljd innebär vanligen, som framhålls
i Socialdemokraternas motion A38, en mycket stark påfrestning
för den berörde arbetstagaren. Om disciplinansvaret är
kollektivavtalsreglerat kan arbetsgivaren bli skadeståndsskyldig
om han ålägger arbetstagaren en felaktig disciplinpåföljd.


Regeringen har i propositionen inte lagt fram någon bärande
motivering till att en felaktig disciplinpåföljd inte skall
kunna föranleda skadeståndsansvar. Till det kommer att den
allmänna ambitionen ju är att åstadkomma så likartade regler som
möjligt mellan arbetsmarknadens sektorer. Därför bör en rätt
till skadestånd vid s.k. materiella fel införas i lagen. Förslag
om detta läggs fram i utskottets hemställan.


Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A38 i
motsvarande del. Motion A37, även den i motsvarande del, får
anses tillgodosedd med ställningstagandet.


dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:


5. beträffande disciplinansvar
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A38 yrkande 3 och
med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 4 beslutar att i 20
§ i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
offentlig anställning orden "bryter mot 17--19 §§" ersätts med
"bryter mot 14--19 §§",


5. Återanställningsrätten (mom. 8)


Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser


dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "motsvarande delar"
bort ha följande lydelse:


Utskottet anser inte att det finns skäl att behålla den
särreglering som innebär att en förbigången
återanställningsberättigad på den statliga sektorn inte kan få
skadestånd. Som framhålls i Socialdemokraternas motion A38
skulle en reglering liknande den på jämställdhetsområdet vara
möjlig. I ett skadeståndsmål är rättssäkerheten större genom det
muntliga förfarandet och möjligheten att förebringa bevisning.


I enlighet med Socialdemokraternas förslag anser utskottet att
lagen om rättegången i arbetstvister bör kompletteras med en
regel som gör en domstol i arbetstvist behörig att i mål om
företrädesrätt till ny anställning vid tillsättning av tjänst på
det statliga området avgöra frågan om skadestånd för brott mot
LAS. Regeringen bör snarast återkomma med lagförslag i enlighet
med detta.


Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A38 i den
berörda delen. Även motion A37 får därmed anses tillgodosedd i
motsvarande del.


dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:


8. beträffande återanställningsrätten
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 8
och 1993/94:A38 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,


6. Periodiska hälsoundersökningar (mom. 9)


Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser


dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Utskottet kan konstatera" och på s. 20 slutar med
"motsvarande delar" bort ha följande lydelse:


För utskottet står det klart att periodiska
läkarundersökningar är befogade för vissa grupper anställda --
personal i s.k. säkerhetstjänst. I de fallen får en inskränkning
av skyddet i regeringsformen anses både skälig och berättigad.
Som framhålls i Socialdemokraternas motion A38 finns redan den
erforderliga speciallagstiftningen för dessa kategorier. Några
nackdelar med den nuvarande ordningen redovisas inte.


För utskottet förefaller därför den nu föreslagna mycket
ingripande lagstiftningen inte motiverad. Den öppnar möjlighet
att använda läkarundersökning, även sådan som rör den psykiska
hälsan, i ovidkommande syften. Dessutom innebär den att
riksdagen delegerar till regeringen eller
kollektivavtalsparterna att utforma den närmare regleringen av
hur den tvångsvisa läkarundersökningen skall genomföras och i
vilka fall den får ske.


Sammanfattningsvis är det utskottets mening att regleringen
inte är nödvändig för att uppnå syftet med bestämmelsen.
Regeringens förslag bör därför avslås av riksdagen.


Utskottets ståndpunkt innebär att motionerna A38 (s) och A37
(v) tillstyrks i motsvarande delar.


dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:


9. beträffande periodiska hälsoundersökningar
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:A37 yrkande 9
och 1993/94:A38 yrkande 5 avslår 30 § i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om offentlig anställning,


7. Ansvarsnämnden (mom. 10)


Laila Strid-Jansson (nyd) anser


dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av riksdagen" bort
ha följande lydelse:


Utskottet anser liksom motionärerna att Statens ansvarsnämnd
bör avskaffas. Det är principiellt felaktigt att politiskt
tillsatta ledamöter fattar beslut i myndighetens ställe. Enligt
utskottets mening bör en utredning snarast tillsättas för att
utarbeta förslag till hur frågor om disciplinansvar, avskedande
m.m. lämpligen bör hanteras i fråga om de högsta
statstjänstemännen.


Det anförda innebär att motionerna 1992/93:A605, 1992/93:Ju649
och 1993/94:Ju810 får anses tillgodosedda, i förekommande fall i
motsvarande delar.


dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:


10. beträffande Ansvarsnämnden
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A605,
1992/93:Ju640 yrkande 2 och 1993/94:Ju810 yrkande 38 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,


8. Andra författningars tillämplighet (mom. 11)


Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser


dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Teoretiskt är" och slutar med "behandlade
motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:


Den övergripande ambitionen bakom ändringen av lagstiftningen
för statsanställda är att så långt som möjligt skapa likartade
förhållanden mellan anställda på det statliga området och andra
anställda. Som framhålls i motion A37 innebär den föreslagna
regeln i 42 § tredje stycket att staten, om förhandlingsvägen
inte är framkomlig, ensidigt kan besluta om eller behålla regler
som innebär avvikelser från LAS t.ex. när det gäller möjligheten
att tidsbegränsa anställningar. En sådan ordning är inte befogad
enligt utskottets mening. Propositionen i denna del bör därför
avslås av riksdagen.


Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A37 i den
berörda delen.


dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:


11. beträffande andra författningars tillämplighet
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A37 yrkande 1
avslår 42 § tredje stycket i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om offentlig anställning,


9. Författningsreglering övergångsvis (mom. 12)


Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Johnny Ahlqvist och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser


dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "En motsvarighet" och slutar med "denna del" bort ha
följande lydelse:


Den övergripande ambitionen bakom ändringen av lagstiftningen
för statsanställda är att så långt som möjligt skapa likartade
förhållanden mellan anställda på det statliga området och andra
anställda. Punkt 4 i övergångsbestämmelserna innebär liksom
regeln i 42 § tredje stycket att staten som arbetsgivare ges
favörer som inte tillkommer arbetsgivare på andra delar av
arbetsmarknaden. Om kollektivavtalsvägen inte är framkomlig kan
nämligen staten ensidigt reglera frågor som hör till det
avtalsbara området. Enligt utskottets mening finns inget motiv
för att behålla denna särreglering för staten. Den nu
ifrågavarande övergångsbestämmelsen bör därför avslås.


Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A38 i nu
berörd del.


dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:


12. beträffande författningsreglering övergångsvis
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A38 yrkande 2
dels avslår punkt 4 i övergångsbestämmelserna till det
genom propositionen framlagda förslaget till lag om offentlig
anställning,


dels beslutar att punkterna 5 och 6 i
övergångsbestämmelserna i stället skall betecknas 4 och 5,


10. Arbetsrättsliga mål (mom. 19)


Charlotte Cederschiöld, Kent Olsson och Patrik Norinder (alla
m) anser


dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26
börjar med "Utskottet har" och slutar med "behandlade yrkandet"
bort ha följande lydelse:


Rättsskipningen lyder under de grundläggande principer för
statsskicket som kommer till uttryck i regeringsformens
inledande kapitel. Rättsskipningen kan sägas vara ett hjälpmedel
för förverkligandet av det demokratiska styrelseskicket. Ett
korporativt statsskick är främmande för grundlagen. Enligt
utskottets mening borde det också vara en främmande tanke att
låta organisationerna representeras i domstol, låt vara att
dessa s.k. intresseledamöter formellt inte är företrädare för
ett partsintresse utan är att betrakta som meddomare. Deras
deltagande i dömandet brukar motiveras bl.a. med att
rättsskipningen lättare skall omfattas av parternas förtroende.
Det är enligt utskottets mening befogat att ifrågasätta om detta
intresse av acceptans hos parterna är förenligt med
regeringsformens krav på normmässighet i dömandet.


Det är ofrånkomligt att intresseledamöterna emellanåt -- av i
och för sig naturliga skäl --  måste antas solidarisera sig med
det syfte som organisationen verkar för. Situationen kan
dessutom i vissa fall vara sådan att alla intresseledamöterna
har ett gemensamt intresse som står i strid med den enskilda
partens.


Utskottet anser därför att det finns skäl att överväga
formerna för ett överförande av arbetsrättsliga mål från AD. Med
motionärernas förslag att föra över mål som rör enskildas
förhållanden på arbetsplatsen återges domstolen sin ursprungliga
roll, nämligen att tolka kollektivavtal mellan arbetsmarknadens
parter. I dessa fall har domstolen mer en skiljenämndsliknande
funktion.


Vad utskottet anfört med anledning av den nu behandlade
motionen A712 bör ges regeringen till känna.


dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande
lydelse:


19. beträffande arbetsrättsliga mål
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A712 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.


Meningsyttring av suppleant


Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.


Hans Andersson (v) anför:


Jag instämmer i den av nyd-ledamoten avgivna reservationen 2
samt i de av Socialdemokraterna avgivna reservationerna 3, 4, 5,
6, 8 och 9.


Vidare instämmer jag i vad som anförts i Vänsterpartiets
motion A37 om de negativa effekter som kan bli följden av
förslaget att slopa de särskilda bestämmelserna på det statliga
området om information om lediga anställningar. Förslaget
öppnar vägen för allsköns mygel i samband med
personalrekrytering, och det leder till att arbetssökande utan
kontaktnät hos myndigheterna får svårare att hävda sig.


Liksom Vänsterpartiet anser jag att regeln om åtalsanmälan
inte bör ändras såsom föreslagits i propositionen. Det är ofta
omöjligt att bedöma om en påföljd i ett konkret fall kommer att
bli fängelse. Skyldigheten att anmäla brott till åtal bör i
stället knyta an till straffskalan för brottet. Med
regeringsförslaget ges dessutom en felaktig signal till
myndigheterna.


En annan stor nackdel med förslaget till ny lag om offentlig
anställning är att man tar bort möjligheten till
ogiltigförklaring på grund av felaktig turordning. Som
framförs i Vänsterpartiets motion borde i stället reglerna i LAS
ändras så att det blev möjligt att på hela arbetsmarknaden
ogiltigförklara en uppsägning på grund av turordningsbrott.


Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
2, 6 och 7 borde ha hemställt:


2. beträffande information om lediga anställningar
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,


6. beträffande åtalsanmälan
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A37 yrkande 5 och
med avslag på propositionen i motsvarande del beslutar att 22 §
i det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
offentlig anställning skall ha följande lydelse:


"Arbetstagare, som är skäligen misstänkt för sådant i
tjänsteutövningen begånget brott som avses i 20 kap. 1--3 §§
brottsbalken eller annat brott varigenom han har satt åliggande
i tjänsteutövningen åsido, skall anmälas till åtal, om för
brottet är föreskrivet fängelse eller det finns anledning anta
att talan om enskilt anspråk kommer att föras.",


7. beträffande ogiltigförklaring på grund av felaktig
turordning


att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A37 yrkande 7
beslutar att 12 § i det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om offentlig anställning skall tillföras ett andra
stycke med följande lydelse:


"Uppsägning, som strider mot bestämmelse om turordning, skall
på talan av arbetstagaren förklaras ogiltig. Vid tvist om
giltigheten av uppsägning enligt första stycket tillämpas 34 §
andra och tredje styckena, 37 §, 40 § första och tredje
styckena samt 42 § lagen om anställningsskydd. I fråga om
avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 40 § första och
tredje styckena lagen om anställningsskydd tillämpas 2 § tredje
stycket samma lag.",


Bilaga


Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 2
Motionerna 3
Utskottet 5
Inledning 5
Propositionen i huvuddrag 6
Befordringsgrunder, anställningsformer m.m. på det
statliga området 8
Information om lediga anställningar 9
Bisysslor 11
Upplösning av anställningsförhållandet enligt 39 §
LAS 12
Disciplinansvar 14
Skyldigheten att anmäla brott till åtal 15
Ogiltigförklaring av uppsägning vid
turordningsbrott 16
Återanställning 17
Periodiska hälsoundersökningar 18
Statens ansvarsnämnd 20
Tillämpningen av föreskrifter i andra författningar än
lagar 21
Övergångsbestämmelsen om fortsatt
författningsreglering 22
Övriga förslag 23
Skriftlighetskrav 23
JO:s och JK:s roller 24
Konsekvensändringar, lagförslagen i övrigt 24
Övriga frågor 25
Hemställan 26
Reservationer 30
1. Befordringsgrunder m.m. (mom. 1), (nyd) 30
2. Bisysslor (mom. 3), (nyd) 30
3. Tillämpningen av 39 § LAS (mom. 4), (s) 31
4. Disciplinansvar (mom. 5), (s) 32
5. Återanställningsrätten (mom. 8), (s) 32
6. Periodiska hälsoundersökningar (mom. 9), (s) 33
7. Ansvarsnämnden (mom. 10), (nyd) 33
8. Andra författningars tillämplighet (mom. 11), (s) 34
9. Författningsreglering övergångsvis (mom. 12), (s) 34
10. Arbetsrättsliga mål (mom. 19), (m) 35
Meningsyttring av suppleant (mom. 2, 6, 7,) 36
Bilaga, propositionens lagförslag38