Dir. 1992:57
Beslut vid regeringssammanträde 1992-04-29.
Statsrådet Svensson anför.
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att utreda
styrnings- och samverkansformer i biståndet. Till utredaren
skall knytas en referensgrupp.
I prop. 1991/92:100 tas bl.a. upp frågor om effektivare styrning och
samverkan inom biståndet. Där sägs bl.a. (bil. 4, s. 133):
Det svenska samarbetet med enskilda länder kan således omfatta många
olika typer av bistånd och förutsättningar finns i biståndsorga
nisationerna för att på ett flexibelt sätt möta olika typer av krav och
behov. Ansvarsfördelningen mellan SIDA och övriga biståndsmy ndigheter
samt mellan myndigheterna och regeringskansliet kan i vissa fall behöva
förändras eller klargöras. Jag avser därför att ge nom fortsatt översyn
bl.a. av styrnings- och samverkansformerna ytterligare effektivisera
utvecklingssamarbetet.
Utrikesutskottet har med anledning av riksdagens revisorers förslag
1991/92:11 om effektiviteten i förvaltningen av svenskt
utvecklingsbistånd, i betänkandet (1991/92:UU11) Effektiviteten i
förvaltningen av svenskt utvecklingsbistånd, bl.a. tagit upp frågorna om
ö versyn av rollfördelningen mellan Utrikesdepartementet och SIDA,
regeringens styrning av SIDA samt om förbättrad redovisning till
riksdagen av biståndsanslagets disposition. Riksdagen biföll den 12
december 1991 utskottets hemställan (rskr. 1991/92:71).
I en motion (U 202, yrkande 6) till årets riksdag föreslås att riksdagen
skall begära en översyn av landprogrammeringens och sakansl agens
respektive roller. Utrikesutskottet har i sitt betänkande (UU15)
tillstyrkt motionen.
Regeringen fäster stor vikt vid en effektiv resursanvändning. Detta
ligger i såväl Sveriges som mottagarlandets intresse. Övergång till
politisk pluralism och marknadsekonomi sker på mån ga håll. Denna
utveckling måste stödjas, men den ställer också nya krav på flexibilitet
i våra biståndsinsatser.
Principer för metoder och roller i biståndet har successivt arbetats
fram. I årets budgetproposition fastslås rollfördelningen mellan
mottagare och givare med speciell hänvisning till tidigare utredningar,
där den viktigaste är betänkandet (SOU 1990:17) Organisation och
arbetsformer inom bilateralt bistånd. Frågan om effektiviteten i
biståndet har belysts i promemorian (Ds 1990:63) Bra beslut.
Inom biståndet har det utvecklats kanaler och metoder för att förmedla
kunnande, tillföra kapital och lindra nöd. Stora delar av svenskt
samhälls- och näringsliv och en mångfald av organisationer deltar i
detta arbete.
SIDA har utvecklat ett arbetssätt som anpassats framför allt för
samarbete med de fattigaste länderna och i situationer som kräver
långsiktigt engagemang och god kännedom om länderna. BITS har ett
arbetssätt som är mer avpassat till mottagarländer som i större
utsträckning än de fattigaste länderna har egna resurser och egen
kompetens för samhällsuppbyggnaden. Insatser och projekt som stöds av
BITS är därför utformade som ett samarbete mellan parter i
samarbetslandet och kompetenta och konkurrenskraftiga svenska
institutioner och företag, dvs. kontraktsfinansiering. SAREC och
SWEDECORP har inrättats för samarbete inom forskning respektive
näringsliv och handel.
I årets budgetproposition konstateras att en allt större andel av
biståndet kommit att ligga utanför landramarna, både som an del av det
stöd som kanaliseras genom SIDA och som andel av det totala biståndet
genom samtliga myndigheter. Fler samarbetsländer har tillkommit, och för
vissa landramsländer finns skäl att främja en övergång till samarbete i
andra former. Samtidigt fastslås att l andramar också i fortsättningen
bör vara det centrala planeringsinstrumentet för SIDA:s arbete i fattiga
länder som mottar omfattand e bistånd.
Denna förändring av det bilaterala biståndet i omfattning och mångfald
ställer motsvarande krav på anp assning av styr- och samverkansformerna.
Inom regeringskansliet pågår ett omfattande arbete för att förändra och
effektivisera dessa. De viktigaste inslagen i detta arbete är följande.
Regionala analys- och utvecklingsprojekt för Afrika (1989), Latinamerika
(1990) och pågående arbeten rörande Centralamerika och Asien utgör grund
för det strategiska arbetet i de olika regionerna.
Arbetet med landprofiler för större mottagarländer utanför
programlandskretsen syftar till att klargöra en lämplig framti da
inriktning och omfattning av samarbetet med enskilda länder samt
rollfördelningen mellan de svenska myndigheterna i det aktuella landet.
I vissa landramsländer har en positiv ekonomisk utveckling skapat
särskilda förutsättningar att främja samarbete i andra former. För
söksarbete med en sådan anpassning av biståndet har påbörjats.
För katastrofbiståndet och demokratistödet, vilka finansieras utanför
landramarna, pågår arbete med att klargöra ansvarsfördelning och
arbetsformer.
Arbetet med att utveckla den mål- och resultatorienterade styrningen
förutsätter bl.a. att regeringens och myndigheternas respektive roller
definieras klarare, särskilt när det gäller att ange krav och riktlinjer
för de statliga verksamheterna.
Regeringen avser att tillsätta en kommitté för utvärdering och analys av
effektiviteten inom biståndsområdet. Kommitténs uppgift bör bli att
medverka i utvecklingen av regeringens mål- och resultatorienterade
styrning inom biståndet och att genomföra utvärderingar och analyser av
vissa angelägna biståndspolitiska frågeställningar.
Kreditbiståndets roll i det svenska biståndet har nyligen utretts i
betänkandet (SOU 1991:74) Krediter för utveckling. Beredning av ärendet
pågår för närvarande i Utrikesdepartementet.
Promemorian (Ds 1991:71) Effektivisering av utrikesförvaltningen följs
upp av en särskild arbetsgrupp i syfte att närmare belysa
arbetsfördelning mellan UD och myndigheterna med hänsyn till de olika
roller de förväntas spela i utvecklingssamarbetet.
Vid sidan av de ov an redovisade utredningarna m.m. om styrnings- och
samverkansformerna i biståndet finns det emellertid behov av
kompletterande analy ser och utredningar på vissa centrala punkter som
rör landramarna och de ämnesbundna anslagen, samverkan och
arbetsfördelning mellan biståndsmyndigheterna samt frågan om riksdagens
inflytande.
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen diskuterat landprogrammens och
projektbiståndets roller i utvecklingssamarbetet.
Utrikesutskottet konstaterade år 1991 at t det svenska biståndet till
stor del redan är projektinriktat. Enligt utskottet ger kombinationen av
landramar och användningen av andra biståndsinstrument den flexibilitet
som är nödvändig i det samlade biståndet. Vidare kan ett
landprogrammerat bistånd övergå till annat bistånd, om de ekonomiska och
politiska förutsättningarna så kräver. Genom att en ökande andel av
biståndet går utanför landramarna och allt fler biståndsinstrument
används, avdramatiseras programlandsfilosofin om särskilt gynnade
mottagarländer. Utskottet ansåg att en kombination av olika
biståndsinstrument fortfarande var det effektivaste arbetssättet.
I årets budgetproposition har eftersträvats en mer allsidig belysning av
det svenska biståndet till de större mottagarländerna, inte bara för
landramsländerna. SIDA har utvecklat en särskild planeringsmetod för
utnyttjande av landramar. Den har visat sig vara flex ibel och effektiv
för de fattigaste länderna. Metoden innebär att man kan ge stöd till
breda sektorsprogram, inom t.ex. de soc iala sektorerna, där det ofta
finns starka krav på planeringstrygghet samt behov av samordning med
andra givare och med mottagarlandets insatser. Samtidigt är det viktigt
att de rambundna anslagen anpassas till mottagarländernas planerings-
och genomförandekapacit et så att uppkomsten av stora
anslagsreservationer undviks.
Regeringens förslag innebär en anpassning av de rambundna anslagen till
hur länderna kunnat omsätta medlen i konkreta insatser och t ill den
ökade bredden i biståndet. Vissa medel från l andramarna har överförts
till SWEDECORP för näringslivssamarbete. För några länder har medel
ställts till förfogande utanför landram arna för andra biståndsorgan för
att främja ett bredare samarbete.
Utredaren bör arbeta med utgångspunkt från den helhetsbild av det
svenska bilaterala biståndet som presenterades i betänkandet SOU 1
990:17. Utredningen behandlade arbetsformer i det bilaterala biståndet
med huvudsaklig inriktning på biståndet utanför de s.k. programländerna.
Rollfördelningen mell an myndigheterna bör behandlas mot bakgrund av vad
som anförs i prop. 1990/91:100 i denna fråga.
Utredaren bör därutöver behandla landramsstödets roll jämfört med
bistånd som kanaliseras genom andra anslagsposter i det långsiktiga
utvecklingssamarbetet. De viktigaste stödformerna som kanaliseras genom
SIDA utanför landramarna är demokratifrämjande stöd, miljö stöd, stöd
till ekonomiska reformer samt skuldlättnader.
En utgångspunkt för utredarens arbete skall vara att förutsättningarna
måste säkras för ett långsiktigt och effektivt bistånd med fortsatt
tyngdpunkt på de fattigaste länderna.
Utredaren bör belysa ansvarsfördelningen och samarbetet mellan de olika
biståndsmyndigheterna och deras respektive roller i dag i sy fte att
underlätta en bedömning av om det finns skäl att ytterligare renodla
eller profilera respektive myndighets verksamhet. Detta skall ses mot
bakgrund bl.a. av att kravet på samordnat svenskt agerande kan komma att
öka vid ett EG-medlemskap. Regeringen konsta terar i årets
budgetproposition att det för vissa landramsländer finns skäl att främja
samarbete i andra former, där bistånd genom andra myndigheter kommer att
spela en viktigare roll. I detta sammanhang bör särskild uppmärksamhet
ägnas åt stödformer som syftar till att förstärka infrast rukturen i
u-länder liksom åt frågan om samverkan mellan biståndsorganen på detta
område.
Utredaren bör vidare belysa och precisera regeringens roll vid
utformandet av riktlinjer för biståndet, inte minst mot bakgrund av
övergången till en mål- och resultatorienterad styrning av verksamheten.
I detta sammanhang bör en bedömning göras av den roll landprofiler kan
spela för at t ge en överblick över det samlade svenska
biståndssamarbetet och dess strategiska betydelse i enskilda
mottagarländer, inkl. progra mländer.
Samarbetet mellan ambassad och biståndskontor i samarbetsländerna bör
belysas så att utlandsmyndigheternas resurser kan utnyttjas på bästa
sätt. Det ter sig angeläget att åstadkomma en mer effektiv integration
mellan utlandsmyndighetern as allmänna avdelningar och biståndskontoren.
Kreditbiståndsutredningens slutsatser och inkomna remissyttranden bör
beaktas av utredaren, liksom pågående utredning rörande
katastrofbiståndet.
Slutligen bör utredaren belysa olika möjligheter att säkerställa
riksdagens insyn och inflytande över biståndets utformning, samtidigt
som regeringen tillförsäkras nödvändig flexibilitet.
Utredaren skall beakta vad som sägs i regeringens direktiv till samtliga
kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens
inriktning (dir. 1984:5) samt om beaktande av EG-aspekter i
utredningsverksamheten (dir. 1988:43).
Utredaren skall arbeta så att ett förslag kan redovisas senast den 30
oktober 1992.
Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om
internationellt utvecklingssamarbete och mänskliga rättigheter
att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen
(1976:119) -- med uppdrag att se över styrnings- och samarbetsformer i
det svenska biståndet,
att besluta om sakkunniga, sekreterare och annat biträde åt utredaren.
att kostnaderna skall belasta tredje huvudtitelns reservationsanslag C
3. Andra biståndsprogram, anslagsposten 8. Utredningar m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hans hemställan.
(Utrikesdepartementet)