Dir. 1992:36
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, anför.
En parlamentarisk kommitté tillkallas för att se över kriminalvården i
anstalt. Kommittén skall göra en genomgripande översyn av de principer
och det regelverk som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform.
Huvuduppgiften bör vara att, efter en avvägning mellan de olika
intressen som gör sig gällande, överväga vilka principer för
anstaltsplacering som bör tillämpas i framtiden samt att anpassa
regelverket till dessa. Intresset av att hålla anstalterna narkotikafria
skall därvid särskilt uppmärksammas.
Bakgrund
1974 års kriminalvårdsreform
Kriminalvården har till uppgift att verkställa domar på fängelse och
svara för övervakningen av personer som är dömda till skyddstillsyn
eller är villkorligt frigivna samt ha hand om verksamheten vid landets
häkten. Beträffande den kriminalvård som bedrivs utanför anstalt, s.k.
frivård, innehåller brottsbalken relativt detaljerade föreskrifter. De
närmare bestämmelserna om kriminalvården i anstalt regleras däremot i en
särskild lag. På båda områdena finns kompletterande föreskrifter i
förordningar och myndighetsföreskrifter.
Under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet fördes en livlig
kriminalpolitisk debatt i Sverige och det pågick också ett omfattande
reformarbete. År 1971 tillsattes en kriminalvårdsberedning för att göra
en samlad bedömning av de aktuella kriminalvårdsfrågorna och upprätta en
plan för det fortsatta reformarbetet. Beredningens betänkande (SOU
1972:64) Kriminalvård lade grunden för den
lag (1974:203) om kriminal vård i anstalt (KvaL), som trädde i kraft den 1 juli 1974 och som
alltjämt gäller, även om en del senare ändringar har gjorts.
I lagen slås fast att kriminalvården i anstalt skall utformas så att den
intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av
frihetsberövandet motverkas. Vidare anges att målsättningen är att
anstaltsvården redan från början skall inriktas på konkreta åtgärder som
förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten i den
utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersätts.
Kriminalvårdsreformen syftade också till ett närmare samarbete mellan
anstaltsvård och frivård. I propositionen (1974:20 s. 85) framhöll
departementschefen att anstaltsvården härigenom skulle få möjlighet att
tillgodogöra sig frivårdens erfarenheter och arbetsformer. Övergången
mellan de båda vårdformerna skulle bli mindre skarp och anstaltsvårdens
målsättning - att förberedelse av frigivning skall vara ett huvudsyfte
med alla åtgärder - kunde lättare bli infriad.
Genom reformen slogs den s.k. normaliseringsprincipen fast. Den innebär
att den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller står under
övervakning inom frivården har samma rätt till samhällets stödåtgärder
och vårdinsatser som andra människor. Andra myndigheters primära ansvar
för t.ex. bostads- och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk
hälsovård kvarstår. Kriminalvårdens personal skall i första hand
klarlägga klienternas behov av stöd och vård samt förmedla den
nödvändiga kontakten med ansvariga organ. Departementschefen betonade
att endast i de fall då den dömde omhändertagits på sådant sätt att det
förhindrar andra myndigheters eller samhälleliga organs medverkan eller
när stödinsatserna uteslutande har sin grund i kriminalvårdens
rehabiliterande uppgifter bör det vara motiverat att göra något avsteg
från denna princip och låta kriminalvården ta det primära ansvaret även
för uppgifter som normalt vilar på andra huvudmän (s. 85).
Normaliseringsprincipen har ett nära samband med en annan princip, som
också ligger till grund för kriminalvårdsreformen, nämligen den s.k.
närhetsprincipen.Denna innebär att den dömde, i den utsträckning det är
möjligt, bör placeras på en anstalt i närheten av sin hemort. På så sätt
får den dömde bättre möjligheter att hålla en nära kontakt med frivården
och andra myndigheter på den ort där han skall friges, liksom med sina
anhöriga. Närhetsprincipens förverkligande är således en praktisk
förutsättning för att normaliseringsprincipen skall kunna tillämpas så
bra som möjligt.
Genom kriminalvårdsreformen infördes också ett nytt anstaltssystem.
Tidigare byggde anstaltssystemet på en indelning av riket i åtta
kriminalvårdsräjonger, varav fem var geografiskt indelade och tre
specialräjonger för ungdoms-, internerings- respektive kvinnoklientel.
Det nya systemet bygger, till skillnad från det tidigare, på en renodlad
regional organisation och en indelning i riksanstalter och
lokalanstalter. Båda dessa anstaltstyper kan vara slutna eller öppna.
Riktlinjer antogs också i fråga om det fortsatta anstaltsbyggandet.
Detta skulle inriktas på uppförande av mindre lokalanstalter som främst
skulle utnyttjas för utslussning av intagna i samhällslivet i enlighet
med principerna om normalisering och närhet. År 1980 antog riksdagen ett
principprogram för det framtida anstaltssystemet som i allt väsentligt
byggde på principerna i kriminalvårdsreformen. Totalt 21 lokalanstalter
har tillkommit på grundval av programmet. Principprogrammet har således
i betydande utsträckning kunnat genomföras.
För valet mellan riksanstalt och lokalanstalt gäller att den som har
dömts till fängelse i högst ett år företrädesvis skall vara placerad i
lokalanstalt. Den som har dömts till fängelse i mer än ett år skall
företrädesvis bli placerad i riksanstalt. När det behövs för att man
skall kunna förbereda frigivningen får emellertid den intagne föras över
till lokalanstalt. Även dömda med korta strafftider kan placeras i
riksanstalt om sådan placering är påkallad t.ex. på grund av missbruk av
narkotika eller av säkerhetsskäl.
Vid intagning i lokalanstalt skall man välja den region och såvitt
möjligt den anstalt inom regionen som är lämpligast för att den intagnes
frigivning skall kunna förberedas på ett ändamålsenligt sätt.
I fråga om valet mellan öppen och sluten anstalt är huvudregeln att den
intagne skall placeras i öppen anstalt. Placering i sluten anstalt skall
ske om det är nödvändigt av särskilda skäl. Sådana skäl kan vara
flyktfara, risk för narkotikahantering eller att den intagnes behov av
arbete, undervisning eller behandling inte kan tillgodoses i öppen
anstalt. Vid placering av intagen som inte fyllt 21 år skall man ta
särskild hänsyn och inte placera honom tillsammans med intagna som kan
inverka menligt på hans anpassning i samhället. Den som har dömts till
fängelse i lägst fyra år - eller lägst två för grova brott rörande
narkotika - skall enligt 7 § tredje stycket KvaL placeras i sluten
anstalt, om det med hänsyn till brottslighetens art eller annars kan
befaras att han är särskilt benägen att avvika eller fortsätta allvarlig
brottslighet.
På vissa anstalter har det inrättats specialavdelningar för särskilt
rymningsbenägna eller farliga intagna med långa strafftider. Sedan år
1981 är förutsättningarna för placering på sådan avdelning reglerade i
KvaL.
Som tidigare angetts syftar anstaltsvården bl.a. till att underlätta den
dömdes anpassning till livet utanför anstalten. Ett led i denna strävan
är att den intagne under anstaltsvistelsen skall beredas ett lämpligt
arbete som främjar hans utsikter att efter frigivningen anpassa sig till
arbetslivet. Om en intagen har behov av undervisning, utbildning eller
särskild behandling, skall han få sådan under arbetstiden, om det kan
ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes
förutsättningar. I propositionen konstaterade departementschefen att de
intagna ofta har en mycket bristfällig skolunderbyggnad och utbildning
och att det därför är väsentligt att anstaltsvistelsen i rimlig
omfattning inriktas på åtgärder för att undanröja dessa brister (prop.
1974:20 s. 122). Den intagne är skyldig att utföra det arbete eller
delta i den undervisning eller utbildning som åläggs honom.
För den som är intagen i anstalt finns flera olika möjligheter att få
permission eller på annat sätt vistas utanför anstalten. Dessa vistelser
har till syfte att anpassa den dömde till samhället och motverka
skadliga följder av frihetsberövandet.
Vad gäller lagens innehåll i övrigt kan bl.a. nämnas regler om möjlighet
till fritidssysselsättning och om intagnas rätt att inneha personliga
tillhörigheter och att ha kontakt med omgivningen genom brev, telefon samtal och besök liksom bestämmelser om disciplinära påföljder för
intagna som brutit mot ordningen på anstalten och om kroppsbesiktning,
kroppsvisitering och urinprov.
Lagen om kriminalvård i anstalt har ändrats vid flera tillfällen.
Ändringarna har bl.a. rört disciplinpåföljder samt åtgärder i syfte att
förhindra rymningar och narkotikamissbruk i anstalt.
Reglerna för anstaltsplaceringarna i Kval har sin grund i den indelning
av klientelet som Kriminalvårdsberedningen gjorde i sitt betänkande (SOU
1972:64 s. 125 ff) Kriminalvård.
Beredningen konstaterade att det var en ganska liten skillnad mellan
frivårdsklientelet och flertalet anstaltsintagna med korta och
medellånga strafftider i fråga om kriminalitet, ålder, hälsotillstånd,
bakgrund och sociala vanor - inklusive missbruk av alkohol och
narkotika. Orsaken till att denna grupp, som kallades
"normalklientelet", behandlades på anstalt var, enligt beredningen, till
stor del att vidtagna resocialiseringsåtgärder inte hade givit åsyftat
resultat utan klienterna hade kommit in i en oordnad livsföring som hade
lett till fortsatt brottslighet. Kraven på samhällsskydd kunde ställas
relativt lågt med hänsyn till att brottsligheten oftast inte var av
allvarligare karaktär. Utöver sociala insatser av olika slag krävde
arbetet med denna grupp en relativt stark social kontroll kombinerad med
personlig påverkan i syfte att få dem att acceptera en mera ordnad
livsföring. Den anstaltsbehandling som då gavs inom kriminalvården
ansågs inte fylla dessa krav. De sociala insatserna i samband med
klienternas utskrivning var ofta otillräckliga och försvårades av att
huvuddelen av de intagna frigavs från anstalter belägna långt från
hemorten. Enligt beredningen kunde man bäst komma till rätta med detta
genom att de intagna fick tillbringa verkställighetstiden i anstalter i
närheten av hemmet - lokalanstalter. Härigenom skapades förutsättningar
för en successiv utslussning och en integration mellan anstaltsvård och
frivård samt för en tillämpning av normaliseringsprincipen. Närheten
till hemorten - närhetsprincipen - skulle således bilda utgångspunkten
för anstaltsplaceringen för "normalklientelet" i stället för de
principer som dittills gällt i fråga om differentieringen av de intagna;
bl.a. att man borde undvika att blanda klienter med olika kriminell
belastning på anstalterna.
Den andra klientelgruppen utgjordes, enligt beredningen, av intagna som
på grund av sina personliga förutsättningar var svårbehandlade och
vilkas kriminalitet var av allvarlig natur samt personer som utan
kraftig kontroll riskerade att allvarligt skada sig själva eller andra.
Till den gruppen hänfördes också personer som dömts till långvariga
fängelsestraff för brott av samma typ som det s.k. normalklientelet men
vilkas kriminalitet var så omfattande att skyddsaspekten måste tillmätas
större betydelse. På anstalter för denna typ av klientel - slutna
riksanstalter - måste verksamheten anpassas till en regelmässig ordning
som garanterar säkerhet och ordnade förhållanden för såväl intagna som
personal. Även dessa intagna skulle enligt beredningen i princip slussas
över till lokalanstalter när frigivningen var nära förestående. I dessa
fall måste dock det med hänsyn till den dömdes återanpassning
fördelaktigare behandlingsalternativet vägas mot krav på beaktande av
säkerhet och samhällsskydd. Beredningen förutsatte att de slutna
riksanstalterna utvecklade ett brett register av behandlingsalternativ
genom en relativt långt driven specialisering.
En tredje klientelgrupp utgjordes, enligt beredningen, av personer som
av rent allmänpreventiva skäl dömts till kortvariga fängelsestraff och
som efter frigivningen kunde beräknas återgå till socialt ordnade
förhållanden. Dessa personer var inte farliga från
samhällsskyddssynpunkt och ansågs inte ha något vårdbehov som kunde
tillgodoses genom kriminalvårdande åtgärder, bl.a. med hänsyn till
strafftidens längd. Deras eventuella hjälpbehov måste klaras av andra
sociala organ, t.ex. social- och nykterhetsnämnd. Gruppen bestod till
största delen av rattfyllerister. Det övervägande flertalet ansågs kunna
placeras i öppna riksanstalter med hänsyn till att behovet av att
tillbringa anstaltsvistelsen i omedelbar närhet till hemorten inte
ansågs vara så stort som för andra kategorier av intagna. Mot bakgrund
av beredningens överväganden föreslogs i propositionen att den som
avtjänar fängelse i högst fyra månader företrädesvis borde vara placerad
i riksanstalt. Vid riksdagsbehandlingen ändrades lagtexten i enlighet
med ett förslag från lagrådet så att alla intagna som avtjänar fängelse
i högst ett år företrädesvis skall placeras i lokalanstalt (JuU 1974:2
s. 39, rskr. 99).
Utvecklingen på kriminalvårdsanstalterna
Under senare år har det skett en utveckling mot ökad specialisering vid
såväl riksanstalterna som lokalanstalterna när det gäller verksamhetens
inriktning. Denna utveckling kan av helt naturliga skäl försvåra
tillämpningen av närhetsprincipen och därmed också av
normaliseringsprincipen. Specialiseringen har hittills främst inriktats
på narkotikamissbrukarna. Det finns numera särskilda motivations- och
behandlingsavdelningar liksom särskilda avdelningar för intagna som inte
missbrukar narkotika vid ett 25-tal riks- och lokalanstalter. Vid några
kriminalvårdsanstalter bedrivs vidare verksamhet i syfte att finna
behandlingsmetoder för män som gjort sig skyldiga till kvinnomisshandel
och sexualbrott. Även i övrigt är strävan att anpassa verksamheten vid
riks- och lokalanstalterna till olika kategorier av intagna. Bl.a.
bedrivs s.k. rattfälleverksamhet vid ett tiotal anstalter. Inom
Stockholmsregionen finns numera en lokalanstalt som används enbart för
kvinnlig intagna. Vidare har kriminalvårdsmyndigheterna i ökad
utsträckning koncentrerat placeringen av kvinnliga intagna till en viss
eller vissa lokalanstalter även inom andra regioner.
Till grund för denna utveckling ligger bl.a. de krav på en ökad
differentiering av de intagna som statsmakterna uttalat under senare år.
Riksdagen har vid flera tillfällen erinrat om att självklara riktmärken
för narkotikapolitiken på kriminalvårdens område måste vara bl.a. att
intagna utan narkotikaproblem och sådana som vill bli av med sitt
missbruk inte skall behöva komma i kontakt med narkotika under
anstaltsvistelsen, att missbrukare skärs av från tillförsel av droger
och att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel inom anstalterna
och ute i samhället.
Våren 1991 gav riksdagen regeringen till känna att den verksamhet med
behandling av personer, dömda för sexualbrott och våldsbrott, som
bedrivs inom kriminalvården bör utökas och intensifieras ytterligare.
Målet måste, enligt riksdagen, vara att de intagna som vill och har
behov av det skall kunna få en sådan behandling.
Vad gäller kvinnor på lokalanstalt har riksdagen upprepade gånger
uttalat det angelägna i dels att alla kvinnor som så önskar kan
genomföra sin anstaltsvistelse skilda från manliga intagna, dels att
intagna kvinnors behov kan tillgodoses också på anstalter med både
manliga och kvinnliga intagna.
Kriminalvårdsstyrelsen har utarbetat ett förslag om en indelning av
anstalterna efter graden av säkerhet avseende rymning och fritagning.
Förslaget innebär att landets anstalter delas in i fyra säkerhetsgrader;
säkerhetsgrad I är den högsta säkerhetsnivån och säkerhetsgrad IV den
lägsta. Olika delar av en anstalt kan ha olika säkerhetsgrad.
Indelningen bygger på fyra kriterier; anstaltens geografiska läge, dess
fysiska utformning, anstaltens personal samt den verksamhet eller
inriktning som utmärker anstalten. För att en anstalt skall kunna
hänföras till den högsta säkerhetsgraden krävs bl.a. att den är belägen
på ett sätt som möjliggör fri sikt runt hela anstalten, att den
uppfyller högt ställda krav på murar, staket, bevakning och andra
säkerhetsanordningar samt att den har hög personaltäthet och att denna
personal är välutbildad och erfaren. Anstalter som till största delen
uppfyller dessa krav, men där någon faktor är försvagande, bör enligt
förslaget hänföras till kategori II. Anstalter med säkerhetsgrad III
skall vara slutna, dvs. de intagna skall kunna låsas in, och det skall
finnas rymningshinder. Anstalter som hänförs till säkerhetsgrad IV är
sådana där det inte finns några egentliga rymningshinder.
Kriminalvårdsstyrelsen har gjort en indelning av landets anstalter med
utgångspunkt från förslaget. Den innebär i princip att de slutna riks anstalterna hänförs till säkerhetsgraderna I eller II, de slutna
lokalanstalterna till säkerhetsgrad III och de öppna riks- och
lokalanstalterna till säkerhetsgrad IV. Styrelsen överväger för
närvarande hur anstaltsklientelet skall delas in med avseende på
säkerhet vid anstaltsplaceringarna. Indelningen av anstalterna i
säkerhetsgrader används nu som underlag för prioriteringar av hur de
medel kriminalvården disponerar för säkerhetshöjande åtgärder skall
användas.
Det har i huvudsak rått enighet om att Sverige skall slå vakt om de
principer som låg till grund för kriminalvårdsreformen. Det är
emellertid närmare 20 år sedan kriminalvårdsreformen genomfördes. Som
framgått av min redovisning har utvecklingen under senare år av allt att
döma medfört vissa svårigheter att tillämpa reglerna i KvaL om anstalts placering i enlighet med kriminalvårdsreformens intentioner, bl.a. med
hänsyn till berättigade krav på samhällsskydd och det växande problemet
med narkotika på anstalterna. Detta gäller särskilt i fråga om
lokalanstaltsplaceringarna. Till bilden hör också att lokalanstalterna
har utvecklat en specialisering i fråga om verksamhetens inriktning som
inte avsågs när reformen genomfördes. Därtill kommer att Kriminalvårds verket har fått en ny organisation. Riksanstalterna, lokalanstalterna,
häktena och frivårdsmyndigheterna är fr.o.m. den 1 januari 1991
organiserade i sju kriminalvårdsregioner. Tidigare fanns det tolv
regioner och riksanstalterna ingick då inte i den regionala
organisationen. Den nya organisationen kan komma att medföra att riks-
och lokalanstalterna utnyttjas på annat sätt än vad som förutsattes när
reformen genomfördes.
Enligt min mening är det mot bl.a. den bakgrunden naturligt att nu
genomföra en samlad utvärdering av kriminalvården i anstalt efter 1974
års reform för att mer förutsättningslöst överväga om de hittillsvarande
målen och medlen för kriminalvården i anstalt bör förändras. Enligt min
mening bör detta utredningsuppdrag ges åt en parlamentariskt sammansatt
kommitté.
Kommittén skall göra en genomgripande översyn av de principer och det
regelverk som lades fast genom kriminalvårdsreformen. En utgångspunkt
bör emellertid även i fortsättningen vara att ett grundläggande mål för
kriminalvården i anstalt är att främja den dömdes anpassning i samhället
och motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Samtidigt måste
samhällets berättigade krav på skydd ges stor vikt. Den svenska
kriminalvården bör, enligt min mening, förena humanitet med höga krav på
säkerhet och effektivitet.
För att uppfylla kriminalvårdens mål finns en differentierad
anstaltsorganisation och numera förhållandevis vida möjligheter att
anpassa verkställighetsinnehållet efter behoven i det enskilda fallet.
Det är angeläget att dessa möjligheter utnyttjas på bästa sätt. Jag
anser således att det ligger ett stort värde i att det sker en fortsatt
utveckling inom anstalterna när det gäller verksamhetens inriktning. Som
framhålls i regeringsförklaringen bör kriminalvårdens brottsförebyggande
och sociala aspekter tillmätas ökad betydelse liksom arbetet med att
bekämpa narkotikamissbruket på anstalterna.
Huvuduppgiften för kommittén bör vara att närmare överväga vilka
principer för anstaltsplacering som bör tillämpas i framtiden och att
anpassa regelverket till dessa. Övervägandena bör ha sin utgångspunkt i
en undersökning av anstaltsklientelet. Kommittén bör särskilt belysa
vilka avvägningar som bör göras mellan de olika intressen som finns i
fråga om anstaltsplaceringarna, dvs. säkerhetskrav, behovet av olika
former av stöd och behandling under anstaltstiden, möjligheter att
förbereda frigivningen på ett rimligt sätt, etc. I det sammanhanget bör
kommittén göra en samlad bedömning av utvecklingen under senare år i
fråga om tillämpningen av normaliserings- och närhetsprincipen samt
överväga behoven av att göra avsteg från dessa principer. Kommitténs
överväganden i fråga om möjligheterna att tillämpa
normaliseringsprincipen bör bl.a. göras mot bakgrund av utvecklingen
inom socialtjänsten och den allmänna hälso- och sjukvården. Det finns
också anledning att gå in på om den nuvarande anstaltsindelningen är
ändamålsenlig eller om det finns skäl att införa ett annat system, t.ex.
den av Kriminalvårdsstyrelsen föreslagna säkerhetsklassificeringen av
anstalterna.
Jag vill också erinra om att en långt driven specialisering av
anstalterna riskerar att leda till svårigheter att placera fängelsedömda
som inte tillhör "rätt kategori" på lediga platser, vilket i sin tur
försvårar att anstaltsplatserna kan utnyttjas på ett kostnadseffektivt
sätt. Samtliga dessa aspekter bör beaktas och leda fram till en samlad
bedömning av vilka avvägningar som är lämpliga med hänsyn till
differentieringsbehoven å den ena sidan, och intresset att nå ett
effektivt resursutnyttjande inom kriminalvården å den andra. Kommittén
bör redovisa konsekvenserna av sina överväganden om
differentieringsbehoven och placeringsreglerna vad gäller
platsutnyttjandet på kriminalvårdsanstalterna.
I sammanhanget bör erinras om regeringens särskilda direktiv för
Kriminalvårdsstyrelsens fördjupade anslagsframställning för budgetåren
1993/94 - 1995/96 som beslutades i juni 1991. Enligt dessa skall
Kriminalvårdsstyrelsen bl.a. med utgångspunkt från tillgängliga
relevanta data beskriva klientelutvecklingen och de principer för
anstaltsplaceringarna som har tillämpats under de senaste fem åren.
Denna beskrivning skall bl.a. ligga till grund för en bedömning av om
den indelning av klientelet som Kriminalvårdsberedningen gjorde i början
av 1970-talet fortfarande är relevant som grund för
anstaltsplaceringarna samt i vilka avseenden klientelutvecklingen och de
krav på en ökad differentiering av de intagna som statsmakterna ställt
under senare år har lett till avsteg från principerna i
kriminalvårdsreformen. Uppdraget skall i denna del redovisas i den
fördjupade anslagsframställning som skall lämnas till regeringen senast
den 1 september 1992. Kommittén bör informera sig om detta arbete och
vid behov komplettera Kriminalvårdsstyrelsens klientelundersökning och
övriga utredningsarbete i relevanta delar.
När det gäller kriminalvården i frihet är det min avsikt att inom kort
föreslå regeringen att tillkalla en utredning som bl.a. skall ha till
uppgift att lämna förslag om hur samhällstjänsten, kontraktsvården och
andra alternativa påföljder kan utvecklas.
Frågan om hur det framtida anstaltsbyggandet skall ske övervägs av en
arbetsgrupp inom regeringskansliet. Kommittén bör hålla arbetsgruppen
informerad om sina överväganden i den mån de har betydelse för
utformningen av kriminalvårdsanstalterna.
Kommittén skall i övrigt vara oförhindrad att ta upp och belysa de
frågor rörande kriminalvårdens regelverk, innehåll och utformning för i
första hand anstaltsbehandlingen som kan aktualiseras under arbetets
gång. Jag vill dock särskilt peka på några områden som kommittén bör
behandla. Flera av dessa frågor berörs också i de tidigare nämnda
särskilda direktiven till Kriminalvårdsstyrelsen.
Narkotikasituationen utgör sedan lång tid ett svårbemästrat problem inom
kriminalvården. Vid tiden för kriminalvårdsreformens genomförande
bedömdes 25 % av de intagna på anstalterna vara narkotikamissbrukare
(den 1 april 1974). Den 1 april 1991 hade andelen intagna som miss brukade narkotika ökat till hela 42 %. Under de senaste åren har
situationen på anstalterna dessutom komplicerats av att
narkotikamissbruk också kan medverka till spridning av HIV-virus.
Lagstiftningen har skärpts vid flera tillfällen under 1980-talet i syfte
att hindra förekomsten av narkotika på anstalterna. Sedan den 1 januari
1981 finns en generell möjlighet att ta urinprov på de intagna för att
kontrollera narkotikapåverkan. Den 1 oktober 1982 infördes den
uttryckliga regeln om att man vid bedömning av om någon tillhör den
kategori som avses i 7 § tredje stycket KvaL särskilt skall beakta om
straffet avser grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende
narkotika. Samtidigt infördes skärpta regler för granskning av brev och
kontroll av telefonsamtal och besök. Möjligheterna att företa
kroppsvisitation och kroppsbesiktning utökades. Den 1 juli 1984 infördes
en bestämmelse om att man vid fördelningen av intagna mellan öppna och
slutna anstalter särskilt skall beakta om det föreligger fara för att
någon allvarligt skall störa ordningen genom att nyttja eller förfara
olagligt med narkotika. Efter en lagändring den 1 juli 1988 kan
särbehandling enligt 7 § tredje stycket KvaL ske bl.a. beträffande
intagna som dömts till fängelse i lägst två år för grov
narkotikabrottslighet. Lagändringen innebar också särskilda
begränsningar i möjligheterna för intagna som tillhör denna kategori att
få vistas utanför anstalten.
Fördelningen av de intagna mellan olika anstalter har också förändrats i
syfte att bemästra narkotikaproblemen. Till för några år sedan var det
endast riksanstalterna som hade särskilda behandlingsavdelningar för
narkotikamissbrukare liksom anstalter eller anstaltsavdelningar för
intagna utan narkotikaproblem. Någon differentiering med avseende på
narkotika förekom däremot inte på lokalanstalterna.
Som framgått tidigare har det under senare år skett en utveckling mot en
ökad specialisering bl.a. med avseende på narkotika vid såväl
riksanstalterna som lokalanstalterna. Det finns numera särskilda
lokalanstalter eller anstaltsavdelningar dit missbrukare som själva vill
försöka ta sig ur sitt missbruk kan söka sig. Vissa anstalter har
reserverats för intagna utan missbruksproblem medan andra utnyttjas för
narkotikamissbrukare som är svåra att motivera för behandling. Den
senare kategorin intagna utgör ett särskilt problem i sammanhanget. De
beskrivs som återfalls- och rymningsbenägna och svårhanterliga i övrigt.
Många av dem har psykiska problem.
Kriminalvårdsstyrelsen har låtit anstalterna göra en bedömning av
förekomsten av narkotika på anstalterna under tidsperioden oktober 1990
till mars 1991. Bedömningen baseras på gjorda beslag, erkännande av
intagen eller i övrigt grundad misstanke. Ca 15 % av anstalterna
rapporterade att ingen narkotika hade missbrukats på anstalten under
redovisningsperioden. Det var främst fråga om anstalter som tar emot
relativt få missbrukare och anstalter som bedriver behandlingsprojekt
för missbrukare, dit intagna frivilligt söker sig för att komma ifrån
sitt missbruk. På omkring 39 % av anstalterna bedömdes narkotikamissbruk
som sällsynt medan ca 29 % av anstalterna redovisade problem då och då.
Omkring 10 % av anstalterna uppgav att narkotikamissbruk var ofta
förekommande, och ca 6 % av anstalterna rapporterade problem med
narkotika så gott som dagligen. Det rör sig i det senare fallet om
slutna anstalter med en mycket hög andel inskrivna narkotikamissbrukare
som inte är motiverade att bryta sitt missbruk. Den stora spännvidden
mellan olika anstalter i narkotikahänseende är således en konsekvens av
den förut beskrivna differentieringen av de intagna.
Kommittén bör göra en samlad bedömning av erfarenheterna av den
differentiering av de intagna med avseende på narkotika som nu sker. I
det sammanhanget bör kommittén uppmärksamma vilka konsekvenser
placeringen i dessa fall kan ha för möjligheterna att inför frigivningen
förbereda den intagne för tillvaron utanför anstalten. Kommittén bör mot
den bakgrunden överväga vilka differentieringsprinciper som bör
tillämpas i framtiden och behovet av olika former av åtgärdsprogram för
att narkotikaproblemen skall kunna bemästras på bästa sätt. Enligt min
mening bör en utgångspunkt därvid vara att intresset att hindra sprid ningen av narkotikamissbruket och att kunna erbjuda möjligheter till
rehabilitering även på lokalanstalterna väger så tungt att det kan
motivera att den dömde placeras på annan anstalt än den som ligger
närmast hemorten.
Kommittén bör vidare ta ställning till om det behövs utvidgade
kontrollmöjligheter för att förhindra införsel och missbruk av narkotika
på anstalterna. I det sammanhanget bör kommittén särskilt uppmärksamma
problemen på de anstalter som har reserverats för den svårhanterliga
kategori intagna som beskrivits ovan.
Den nuvarande lagstiftningen innehåller inte några regler om att
kvinnliga och manliga intagna skall hållas åtskilda. Däremot kräver
hänsynen till bl.a. internationella konventioner att det på gemensamma
anstalter finns en särskild bostadsavdelning för kvinnor. Riksanstalten
Hinseberg är sedan länge helt inrättad för kvinnor och sedan några år
tillbaka gäller detsamma för lokalanstalten Färingsö i
Stockholmsregionen. Kommittén bör jämföra erfarenheterna från
Färingsöanstalten med erfarenheterna från lokalanstalter med både
manliga och kvinnliga intagna. Mot denna bakgrund bör kommittén överväga
om olägenheterna med att blanda kvinnliga och manliga intagna är så
stora att det kan motivera att fler lokalanstalter avdelas för kvinnliga
intagna trots att det innebär avsteg från närhetsprincipen. Finner
kommittén inte tillräckligt starka skäl att frångå systemet med blandade
anstalter bör kommittén överväga på vilket sätt kvinnornas behov bättre
kan tillgodoses på de gemensamma anstalterna.
Det finns också anledning för kommittén att uppmärksamma förhållandena
för barn som vistas på kriminalvårdsanstalt tillsammans med en intagen
förälder.
Sverige har ratificerat Förenta Nationernas konvention om barnets
rättigheter. Enligt konventionen skall varje frihetsberövat barn (person
under 18 år) hållas avskilt från vuxna, om det inte anses vara till
barnets bästa att så inte sker. Det har ifrågasatts om den svenska
lagstiftningen uppfyller konventionens krav. KvaL innehåller en regel om
att den som är under 21 år skall hållas avskild från intagna som kan
inverka menligt på hans anpassning i samhället, men det finns inte något
ovillkorligt förbud mot att personer under 18 år förvaras i anstalt
tillsammans med vuxna. I detta sammanhang bör också anmärkas att man i
Sverige - i motsats till många andra länder - normalt inte placerar
flera personer i samma cell. Det är inte heller säkert att en regel om
att hålla ungdomar under 18 år avskilda från vuxna alltid skulle vara
till förmån för den unge. De personer under 18 år som döms till fängelse
är t.ex. i allmänhet gravt kriminellt belastade och erfarenheterna från
ungdomsfängelserna tyder på att det är stor risk att de utövar ett
negativt inflytande på varandra. Kommittén bör bl.a. mot bakgrund av
Sveriges åtagande enligt FN-konventionen göra en bedömning av hur man
inom kriminalvården på lämpligast sätt bör ta om hand de ungdomar under
18 år som trots allt döms till fängelse.
Behandling av intagna som är psykiskt störda
Den 1 januari 1992 infördes ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård
och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Den ändrade
lagstiftningen beräknas medföra att antalet psykiskt störda intagna på
kriminalvårdsanstalterna kommer att öka. Detta är en följd av att vissa
personer som tidigare överlämnats till särskild vård i stället kommer
att dömas till fängelse. Flertalet av dem förmodas ha begått allvarliga
brott och ha relativt långa strafftider.
Olika utredningar liksom erfarenheterna inom kriminalvården visar att de
psykiatriska vårdbehoven hos de intagna på kriminalvårdsanstalterna är
omfattande. Andelen psykiskt störda lagöverträdare inom kriminalvården
som helhet har dessutom ökat sedan några år, sannolikt som en följd av
en ändrad påföljdspraxis.
Samtidigt som problemen med de psykiskt störda lagöverträdarna har
förvärrats på kriminalvårdsanstalterna och häktena har kriminalvårdens
egna psykiatriska vårdresurser starkt reducerats med hänvisning till
normaliseringsprincipen. Det har emellertid visat sig svårt att
praktiskt tillämpa normaliseringsprincipen för intagna med psykiatriska
vårdbehov. Psykiatrins snabba omvandling mot sektorisering och
avinstitutionalisering har av allt att döma fått negativa återverkningar
för kriminalvårdens del. Till bilden hör också att det råder stor brist
på slutenvårdsplatser vid psykiatriska specialenheter.
I propositionen (1990/91:58, s. 191 f) Psykiatrisk tvångsvård m.m.
framhöll den dåvarande socialministern att hon trots detta ansåg att det
fanns starka skäl att hålla fast vid normaliseringsprincipen även i
framtiden. Det främsta skälet till detta var, enligt socialministern,
att erfarenheterna entydigt visade att kriminalvården inte har samma
förutsättningar att erbjuda en vård av lika hög kvalitet som den som
äger rum inom den allmänna hälso- och sjukvården. Därtill kom, anförde
socialministern, att det inte skulle framstå som ekonomiskt försvarbart
att bygga upp parallella vårdresurser. Hon ansåg därför att det var
nödvändigt att sjukvårdshuvudmännen utvecklade vårdresurser som
tillgodosåg även den här aktuella gruppens vårdbehov. Propositionen
innehöll också förslag som var ägnade att styra utvecklingen i den
riktningen. Bl.a. utvidgades möjligheterna att ge anhållna, häktade och
intagna i kriminalvårdsanstalt psykiatrisk vård i frivilliga former på
sjukhus vid särskilda enheter inom hälso- och sjukvården.
Justitieutskottet ansåg, när propositionen behandlades där, att de
nämnda åtgärderna inte var tillräckliga. Utskottet delade visserligen i
princip socialministerns uppfattning om betydelsen av normaliserings principen när det gällde den psykiatriska vården inom kriminalvården,
men framhöll samtidigt att det också med fog kunde hävdas att utveck lingen hunnit förbi den punkt där det är tillräckligt att hänvisa till
normaliseringsprincpen. Kriminalvården stod nu, enligt utskottet, inför
en svårbemästrad situation, där det framstod som i hög grad tveksamt om
sjukvårdshuvudmännen tog det ansvar som vilar på dem. Utskottet framhöll
att garantier krävs för att de resurser som frigörs hos sjukvårdshuvud männen, när antalet personer som döms till psykiatrisk tvångsvård
minskar, också i fortsättningen kommer kriminalvårdens klienter till
del. Utskottet tillade att det här inte enbart handlade om
sjukvårdsresurser. Också förhållandena rent allmänt i anstalterna skulle
påverkas av reformen, och det framstod för utskottet som uppenbart att
det uppkom behov av extra resurser för att möjliggöra ett mänskligt och
värdigt omhändertagande av den nya klientgruppen. Detta behov måste
enligt utskottet tillgodoses. Riksdagen följde utskottet och gav
regeringen till känna vad utskottet anfört (1990/91:JuU34 s. 33, rskr.
330).
I sammanhanget bör också nämnas den rapport som Europarådets kommitté
mot tortyr och inhuman eller kränkande behandling eller bestraffning
nyligen lämnade till den svenska regeringen efter att ha besökt Sverige
och undersökt förhållandena inom bl.a. kriminalvården. I rapporten
konstateras bl.a. att det inte finns resurser för att i praktiken fullt
ut tillämpa principen om att intagna på kriminalvårdsanstalt skall ha
samma tillgång till sjukvård som den övriga befolkningen, särskilt i
fråga om psykiatriska/psykologiska vårdbehov hos de intagna.
Mot den nu redovisade bakgrunden bör den av mig förordade kommittén
analysera och redovisa konsekvenserna för kriminalvården av den ändrade
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och föreslå de förändringar som
kan vara motiverade. Det bör vara möjligt att - om det finns
tillräckliga skäl för det - överväga förändringar som innebär avsteg
från normaliseringsprincipen. En lösning som kan bli aktuell är att
ändra ansvarsfördelningen i fråga om kostnaderna för den psykiatriska
vård som ges intagna i kriminalvården inom den allmänna hälso- och
sjukvården. En annan lösning som kan övervägas är att utveckla
psykiatriska vårdresurser inom kriminalvården. Analysen bör bl.a. göras
utifrån vårdens tillgänglighet och förutsättningarna att bedriva en vård
av hög kvalitet.
I sammanhanget bör också erinras om att frågan om hur kriminal- vårdens
klienter skall kunna få sina behov av psykiatrisk vård tillgodosedda
inom den allmänna hälso- och sjukvården behandlas av en parlamentariskt
sammansatt kommitté under socialdepartementet (S1989:01). Den kommittén
kommer att slutredovisa sina förslag i mitten av augusti 1992. Samråd
bör ske mellan de båda kommittéerna.
Under de senaste åren har man inom kriminalvården påbörjat en verksamhet
i syfte att finna lämpliga behandlingsmetoder för män som gjort sig
skyldiga till övergrepp mot kvinnor och barn. Verksamheten har bl.a.
omfattat psykoterapi för de dömda männen samt handledning och utbildning
av personalen inom kriminalvården. Som tidigare angivits har riksdagen
givit regeringen till känna att denna behandling bör utökas och
ytterligare intensifieras (1990/91:JuU17 s. 15, rskr. 154). Kommittén
bör klarlägga hur stort behovet av sådan behandling är och hur den av
riksdagen angivna målsättningen bör förverkligas.
Många av dem som tas in i kriminalvårdsanstalt har stora brister i sin
utbildning. Genom att de intagna får tillgång till teoretisk eller
yrkesinriktad utbildning förbättras deras möjligheter till
återanpassning i samhället. Kommittén bör ta del av erfarenheterna från
den utbildning som nu bedrivs på anstalterna och överväga om det finns
skäl att utöka eller förändra verksamheten.
I förarbetena till KvaL framhålls att korttidspermissioner utgör ett
värdefullt medel för att förhindra skadliga verkningar av anstalts isoleringen och att hjälpa de intagna att behålla kontakten med anhöriga
och andra som kan bidra till deras resocialisering. Departementschefen
konstaterade i propositionen att de regelbundna korttidspermissionerna
utgjorde ett viktigt led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta
den intagnes anpassning i samhället. Enligt departementschefens mening
var deras värde ur denna synpunkt så betydande att det inte fanns
avgörande hinder mot en ordning enligt vilken en intagen skall kunna få
komma i åtnjutande av sådana permissioner även om det föreligger viss
risk för missbruk (prop. 1974:20 s. 94). Korttidspermissioner kunde
också beviljas för särskilda ändamål, såsom att besöka läkare eller en
sjuk anhörig.
Även enligt min uppfattning är korttidspermissioner ett värdefullt
inslag i kriminalvården i anstalt. Detta hindrar emellertid inte att det
kan finnas skäl att se över hur permissionerna används.
Under en lång tid låg den totala andelen missbrukade permissioner på
omkring 4 %. Den 1 juli 1989 utfärdade Kriminalvårdsstyrelsen nya
föreskrifter om permissioner i syfte att minska antalet missbrukade
permissioner. Under budgetåret 1990/91 hade den totala andelen
missbrukade permissioner minskat till 2,7 %. Även om situationen således
har förbättrats bör kommittén undersöka om det finns anledning att genom
lagstiftning eller andra särskilda åtgärder från statsmakternas sida
ytterligare minska missbruket av permissioner. Kommittén bör därvid
särskilt överväga om det finns skäl att särbehandla vissa kategorier av
intagna i permissionshänseende och om permissionsutfallet ger anledning
till ändringar i fråga om förutsättningarna för någon särskild permis sionsform.
För att underlätta anpassningen i samhället kan den intagne få möjlighet
att under frigång utföra arbete eller delta i undervisning eller
utbildning utanför anstalten. Enligt förarbetena är tanken att
frigivningen från lokalanstalt skall kunna ske stegvis bl.a. med hjälp
av frigångsarbete. Under åren 1985 - 1990 påbörjades mellan 1 400 och 1
500 frigångsvistelser varje år. Av dem som hade beviljats frigång hade
64 % någon form av anställning, 31 % studerade och 5 % arbetade i eget
företag. De uppföljningar av frigångsfall som Kriminalvårdsstyrelsen har
gjort tyder på att frigången fyller en viktig funktion för intagna som
har behov av utbildning eller träning i ordnat arbete. Å andra sidan har
det vid tillämpningen av frigångsregeln visat sig att rekvisitet
"underlätta anpassningen i samhället" i vissa fall kan vara svårtolkat.
Det har i rättspraxis förekommit fall som har kritiserats som en
oacceptabel urholkning av straffverkställigheten (se t.ex. beslut av JO
den 21 januari 1985 i ärende 1894-1984 och promemorian Ds Ju 1985:1
Lyxfångar - finns dom?). Kommittén bör överväga om villkoren för frigång
kan utformas på ett tydligare sätt.
En intagen kan också få tillåtelse att vistas utanför anstalten en
längre tid i rehabiliteringssyfte, s.k. § 34-vistelse. En grundtanke är
att sådan placering skall vara någorlunda jämförbar med en
anstaltsvistelse. I förarbetena nämns som exempel på vistelseformer
skola med internatförläggning, behandlingshem för narkotikamissbrukare,
särskilt lämpligt enskilt hem och värnpliktstjänstgöring. Hittills har §
34-vistelse använts främst för att placera narkotikamissbrukare i
behandlings- eller familjehem. Oftast är avsikten att
behandlingsvistelsen skall fortsätta efter verkställighetens slut.
Under budgetåret 1990-91 påbörjades ca 850 §34-vistelser. Vid en av
Kriminalvårdsstyrelsen genomförd uppföljning av 132 intagna som
placerades enligt § 34 visade det sig att hela 70 % av vistelserna
avbröts under undersökningsperioden. Denna siffra skiljer sig
visserligen inte nämnvärt från vad som gäller för andra vistelser på
behandlingshem, men utvecklingen inger oro. Förutsättningarna för
användning av § 34-vistelse bör därför ses över noggrant. I de tidigare
nämnda särskilda direktiven till Kriminalvårdsstyrelsen ingår att göra
en analys av § 34-verksamheten, ta de initiativ som är möjliga inom
ramen för gällande lagstiftning och att föreslå de förändringar som
bedöms som nödvändiga. Kommittén bör ta del av denna redovisning och
göra en bedömning av hur § 34-vistelser bör utnyttjas i framtiden, bl.a.
mot bakgrund av den utveckling som sker inom den kommunala missbrukar vården.
Erfarenheterna visar klart att det finns en mindre grupp intagna som med
hänsyn till kravet på samhällsskydd bör bli föremål för särbehandling i
vissa avseenden. Det rör sig om personer som dömts för särskilt
samhällsfarlig brottslighet och som på grund av risken för ny allvarlig
brottslighet under verkställighetstiden inte kan placeras i öppen
anstalt eller beviljas permissioner i samma utsträckning som flertalet
andra intagna. För denna grupp intagna har det sedan år 1972 förekommit
en viss särbehandling vid verkställigheten i anstalt.
Enligt nu gällande regler skall enligt 7 § tredje stycket KvaL den som
avtjänar fängelse i lägst fyra år och den som i annat fall har dömts
till fängelse i lägst två år för grova brott rörande narkotika, placeras
i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet
eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika eller
fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan
verkställigheten i anstalt har avslutats. En sådan intagen skall
placeras i riksanstalt, företrädesvis i anstalt eller anstaltsavdelning
med särskilt hög säkerhet. Prövningen av om en intagen skall
särbehandlas med stöd av 7 § tredje stycket KvaL görs av
Kriminalvårdsstyrelsen. Särbehandlingen skall omprövas minst en gång var
sjätte månad, men kommer automatiskt att omprövas vid prövning av
ansökan om permission eller annan utevistelse. Den som särbehandlas med
stöd av 7 § tredje stycket KvaL får nämligen inte beviljas frigång,
möjlighet att delta i fritidsverksamhet utanför anstalten, regelbunden
permission eller medges § 34-vistelse. Särskild permission får beviljas
endast om det finns synnerliga skäl och då endast under bevakning. I
genomsnitt särbehandlas vid ett givet tillfälle omkring 230 intagna med
stöd av bestämmelsen.
År 1981 skedde en lagreglering av förutsättningarna för placering på
någon av de specialavdelningar som Kriminalvårdsstyrelsen hade inrättat
på vissa slutna riksanstalter. Placering på specialavdelning kan ske
beträffande intagen som dömts till lägst två års fängelse och där man
befarar att han planlägger rymning eller fritagning och åtgärden är
nödvändig för att hindra att planen genomförs. Specialavdelning kan
också användas om det finns särskild anledning att anta att det behövs
för att hindra den intagne från allvarlig brottslig verksamhet under
vistelsen på anstalt. Placering på specialavdelning skall omprövas minst
en gång i månaden. Det finns för närvarande tre sådana
specialavdelningar med sammanlagt 25 platser vid tre slutna
riksanstalter.
Kommittén bör göra en utvärdering av erfarenheterna av den särbehandling
av de intagna som sker med stöd av 7 § tredje stycket KvaL. Mot denna
bakgrund bör kommittén överväga om den nuvarande regleringen av
särbehandlingen är lämplig eller om det finns behov av ändrade regler. I
sammanhanget bör erinras om att Justitieutskottet har uttalat att ett
önskemål på sikt bör vara att det införs en så enhetlig reglering som
möjligt för samtliga långtidsdömda samtidigt som det har framförts krav
på att särbehandling enligt 7 § tredje stycket KvaL skall kunna gälla
alla intagna som dömts till fängelse i lägst två år oavsett
brottslighetens karaktär (1990/91:JuU17 s. 14 och 34).
Kommittén bör vidare förutsättningslöst pröva för- och nackdelarna med
specialavdelningar. I det sammanhanget kan det vara motiverat att belysa
problemen med denna kategori fängelsedömda i nordisk jämförelse.
Kommittén bör mot den bakgrunden överväga om systemet med special avdelningar är ändamålsenligt eller om det finns andra lösningar som
bättre kan tillgodose allmänhetens skyddsintresse i fråga om denna
kategori intagna.
Här bör också nämnas att synpunkter på förhållandena vid en av de tre
specialavdelningarna har redovisats i den rapport från en kommitté inom
Europarådet som jag tidigare redogjort för. Kommittén rekommenderar att
det gruppsystem som tillämpas ses över och framhåller bl.a. att
intresset av att upprätthålla en god atmosfär på säkerhetsavdelningar av
den här typen inte bara är en fråga om humanitet utan också en fråga om
säkerhet.
Kommittén bör vara oförhindrad att föreslå ett annat system än det som
nu tillämpas och i så fall analysera och beskriva hur verkställigheten
närmare skall utformas. Finner kommittén inte skäl att frångå systemet
med specialavdelningar, bör det i vart fall övervägas om det finns behov
av att se över innehållet i och reglerna för verksamheten.
Disciplinära påföljder
En intagen som bryter mot den anbefallda ordningen eller meddelade
anvisningar när han befinner sig inom eller utom anstalten under tillsyn
av personal inom kriminalvården, kan åläggas disciplinär bestraffning i
form av varning eller genom beslut att en viss bestämd tid inte skall
räknas in i verkställigheten. Påföljdsutredningen har i sitt betänkande
(SOU 1991:45) Påföljdsfrågor. Frigivning från anstalt, m.m. föreslagit
att den nuvarande ordningen med beslut att en viss tid inte skall
inräknas i verkställigheten skall ersättas med en möjlighet att under
viss kortare tid isolera den som misskött sig från övriga intagna.
Förslaget har fått ett övervägande negativt bemötande under
remissbehandlingen. Som jag redovisat i propositionen (1991/92:109) om
utvidgad användning av samhällstjänst m.m. är jag därför inte beredd att
för närvarande föreslå någon ändring i detta avseende. I stället bör det
ankomma på kommittén att ta ställning till hur det disciplinära
bestraffningssystemet inom kriminalvården bör utformas i framtiden.
Ekonomiska konsekvenser och finansiering
Kommittén bör redogöra för de ekonomiska konsekvenserna av dess förslag.
Utredningsarbetet bör inte leda till krav på ökade resurser för
kriminalvården.
För kommitténs arbete gäller regeringens direktiv till samtliga
kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens
inriktning (dir.1984:5).
Kommitténs arbete bör vara avslutat senast den 1 juli 1993.
Kommittén bör om möjligt före 1992 års utgång i ett delbetänkande
redovisa förslag till hur förekomsten av narkotika på anstalterna skall
kunna motverkas.
Kommitténs uppdrag är omfattande och rör frågor av stor principiell
betydelse. Det finns en rad alternativ när det gäller vilka principer
och regler för placeringar av olika kategorier av intagna som kan
tillämpas och för- och nackdelar beroende på vilket system man väljer.
Om kommittén finner att en mer omfattande omprövning bör ske av det
system som nu gäller bör det därför stå kommittén fritt att i ett första
betänkande behandla de allmänna principer som kommittén anser bör vara
vägledande på området.
Kommittén bör också vara oförhindrad att, om man finner detta motiverat,
med förtur behandla vissa frågor där behoven av ändringar framstår som
mer överhängande.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar chefen för Justitiedepartementet
att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté - omfattad av
kommittéförordningen (1976:119) - med högst sju ledamöter med uppdrag
att göra en utvärdering av kriminalvården i anstalt efter 1974 års
kriminalvårdsreform,
att utse en av ledamöterna att vara ordförande, samt
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
kommittén.
att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hennes hemställan.
(Justitiedepartementet)