Dir. 1992:3
Beslut vid regeringssammanträde 1992-01-23
Statsrådet Lundgren anför.
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att se över
reglerna i inkomstslaget tjänst angående beskattning av traktamenten,
kostnadsersättningar samt vissa förmåner främst i syfte att åstadkomma
regler som är enklare att hantera för skattskyldiga och arbetsgivare.
Med i huvudsak samma syfte bör utredaren också pröva utformningen av
reglerna om beskattning av hobbyinkomster.
Utredaren bör vidare överväga vissa förändringar av bl.a. reglerna om
avdrag för kostnader för resor med egen bil i tjänsten och förmånsbe skattningen av lån på fördelaktiga villkor.
Slutligen bör utredaren lämna förslag till den framtida utformningen av
kostnadsavdraget för bilresor mellan bostad och arbetsplats.
Utredarens arbete bör i sin helhet vara slutfört senast den 1 april
1993. Förslag om beskattningen av förmån av räntefria eller
lågförräntade lån samt måltidsförmåner, personalvårdsförmåner och
hobbyinkomster bör dock behandlas med förtur så att förslag till
ändringar i dessa delar kan föreläggas riksdagen under hösten 1992 och
eventuella ändringar träda i kraft fr.o.m. den 1 januari 1993. Det är
också önskvärt att frågor som rör förenkling av reglerna om traktamenten
och andra kostnadsersättningar om möjligt behandlas med förtur.
Kritik mot de nya reglerna
I samband med skattereformen har omfattande förändringar skett av
inkomstslaget tjänst. Förutom en viss utvidgning av inkomstslaget, har
genomgripande förändringar företagits av bl.a. traktamentsbeskattnings reglerna, reglerna om avdrag för kostnader för resor i tjänsten och om
värderingen av vissa förmåner, såsom förmån av fri bil, fria måltider
och lån på förmånliga villkor. De nya reglerna gäller med något undantag
från och med 1992 års taxering.
De nya reglerna har således endast tillämpats under en kort tid. Under
denna tid har det emellertid på vissa områden framkommit en tämligen
omfattande kritik mot att reglerna ger upphov till administrativt
krångel för anställda, arbetsgivare och egenföretagare. Exempel på
områden som utsatts för kritik av detta slag är de nya
traktamentsbeskattningsreglerna, reglerna om måltidsförmåner och
reglerna angående beskattning av hobbyinkomster. Det har även framförts
en viss kritik mot tillämpningen av reglerna om personalvårdsförmåner.
En av de principer som legat till grund för skattereformen är att olika
typer av förmåner, oavsett om de utgår i form av kontant lön eller som
naturaförmåner, skall beskattas likformigt. Det skall således inte vara
förmånligare att ta ut ersättning i form av en naturaförmån än i form av
kontantlön. Jag anser att denna princip är riktig. Den är såvitt jag
erfarit allmänt accepterad och bör således vara vägledande också i
fortsättningen. Även i övrigt bör de grundläggande reglerna för
inkomstslaget tjänst ligga fast.
Med hänsyn till de omfattande förändringar som företagits i samband med
skattereformen och med den förhållandevis korta tid som förflutit mellan
beslutade förändringar och ikraftträdandet är det inte förvånande att
vissa problem uppkommer övergångsvis. Det kan bl.a. påpekas att många
kollektivavtal först efter en tid kunnat anpassas till de förändrade
skattereglerna. Vidare har det inneburit svårigheter för skatteförvalt ningen att på den begränsade tid som stått till buds informera alla be rörda om de aktuella ändringarna och deras konsekvenser. En hel del av
de svårigheter som uppstått kan därför antas vara av övergångskaraktär
och således minska när praxis och rutiner utbildats.
Detta medför emellertid inte att den framkomna kritiken inte bör tas på
allvar. Enligt min mening kan det redan nu konstateras att det på en del
punkter finns fog för kritiken. I dessa fall finns det all anledning att
så snabbt som möjligt försöka åstadkomma förbättringar i regelsystemet
för att undanröja bristerna.
Som jag tidigare anfört i prop. 1991/92:48, om justeringar i beskatt ningen i inkomstslaget tjänst, m.m., anser jag också att det kan ifråga sättas om inte vissa av de nya reglerna fått en mindre lämplig utform ning. Jag tänker här i första hand på reglerna om beskattning av lån
från arbetsgivaren på förmånliga villkor och avdrag för kostnader för
bilresor i tjänsten. Den nuvarande utformningen av dessa regler kan i
enskilda fall ge upphov till effekter som kan upplevas som oskäliga. Det
finns därför anledning att pröva om dessa regler kan utformas på ett
sådant sätt att de ger ett mer tillfredsställande beskattningsresultat
än som nuvarande regler i vissa fall leder till.
Ytterligare en fråga som det är angeläget att se över är avdraget för
kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats. Frågan har
reglerats provisoriskt för 1991-1993 års taxeringar genom tidsbegränsad
lagstiftning. Detta avdrag berör ett stort antal skattskyldiga och har i
många fall stor betydelse för den personliga ekonomin. Det är därför
angeläget att det så snart som möjligt kan ges besked om hur regelsy stemet skall vara utformat i framtiden.
Jag föreslår därför att en särskild utredare tillkallas med uppgift att
se över och lämna förslag om de nämnda frågorna. Jag skall i det
följande närmare beskriva utredningsuppdraget.
För traktamenten och andra kostnadsersättningar gällde före skatte reformen att statliga och kommunala ersättningar i huvudsak var skatte fria. Ersättningar som utgått i privat tjänst var däremot skatteplik tiga. För traktamenten medgavs i regel avdrag med schablonbelopp
motsvarande traktamentsbeloppen enligt det statliga reseavtalet.
Reglerna var i och för sig vanligen förhållandevis lätta att tillämpa,
åtminstone för arbetsgivare inom den offentliga sektorn. De hade emel lertid andra nackdelar, däribland att de i vissa fall kunde medföra
betydande skattefria löneförmåner.
Genom skattereformen ändrades bestämmelserna om beskattning av trak tamenten och andra kostnadsersättningar radikalt. En av de viktigaste
principiella ändringarna var att statliga och kommunala kostnadsersätt ningar inte längre blev skattefria. Vidare begränsades avdragsmöjlighe terna för ökade levnadskostnader kraftigt. Bl.a. infördes vissa lagfästa
schablonbelopp som väsentligt understeg de som då gällde enligt det
statliga reseavtalet. Den koppling som i praktiken hade funnits mellan
reseavtalet och de avdragsgilla normalbeloppen upphörde också. De nya
bestämmelserna om avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa
finns i 33 § 1 mom. samt punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunal skattelagen (1928:370), KL.
Den kritik som har riktats mot de nya reglerna är bl.a. att de ger upp hov till onödig administration. Kritik har också riktats mot nivån på de
i lagen angivna normalbeloppen för traktamenten och att de är angivna i
nominella belopp i lagtexten och således inte följer förändringar i
penningvärdet.
Förmåner som utgår i samband med anställning eller uppdrag i annan form
än kontant ersättning är enligt 32 § 1 mom. KL att jämställa med lön och
alltså principiellt skattepliktiga. Enligt huvudregeln i 42 § KL skall
naturaförmåner vid beskattningen tas upp till marknadsvärdet. Vissa
förmåner är dock fortfarande skattefria. Bland dessa kan nämnas fri
hälso- och sjukvård, fria läkemedel, fria arbetskläder eller fri
uniform, julgåvor av mindre värde samt jubileumsgåvor. S.k. per sonalvårdsförmåner är också skattefria.
För att främja enkelhet och likformighet i tillämpningen värderas vissa
förmåner efter schablon. Exempel på sådana förmåner är förmån av fri
bil, kostförmån och förmån av räntefritt eller lågförräntat lån.
I och med skattereformens genomförande har också beskattningen av
naturaförmåner i vissa avseenden skärpts. En del av de förändringar av
de schabloniserade värderingsreglerna som gjordes beträffande bl.a.
förmån av räntefritt eller lågförräntat lån och kostförmån har
kritiserats och i vissa fall ansetts som orättvisa. Även i dessa fall
har kritik också framförts om att de nya reglerna ger upphov till
administrativt krångel.
Andra regler som tillkom i samband med skattereformen och som har
kritiserats är bestämmelserna om beskattningen av inkomst av hobbyverk samhet. Även här går kritiken ut på att de nya reglerna har gett upphov
till onödigt administrativt krångel för den skattskyldige samt att
skatteeffekter som inte är skäliga i vissa fall uppstår på grund av de
begränsade möjligheterna att kvitta underskott mot framtida överskott.
Förenklingar för att minska administrativt krångel m.m.
En huvuduppgift för den särskilde utredaren bör vara att kartlägga
omfattningen av de problem av administrativ art som de nya reglerna
rörande traktamenten och andra kostnadsersättningar samt beskattnings reglerna för olika förmåner gett upphov till. På grundval av
kartläggningen bör utredaren lämna förslag till förenklingar av regelsy stemet, utan att de nuvarande grundprinciperna frångås. Syftet med
översynen skall således vara att åstadkomma enklare och mer lättillämpa de regler så att administrativt krångel och olikformig regeltillämpning
minimeras för såväl enskilda som arbetsgivare.
I fråga om traktamentsbeskattningsreglerna bör utredaren också överväga
om det finns anledning att frångå den nuvarande ordningen med nominella
belopp angivna i lag.
Även reglerna som rör beskattning av s.k. hobbyinkomster bör ses över
främst i förenklingssyfte. Exempel på sådana inkomster är inkomster från
hobbybiodling samt från travhästverksamhet.
I det följande skall jag gå in närmare på vissa speciella frågor som det
finns anledning för utredaren att ta upp.
Bilresor i tjänsten
Enligt anvisningspunkten 3 c till 33 § KL har den som använt egen bil i
tjänsten rätt till avdrag för kostnaden med ett belopp om 1 kr 20 öre
per körd kilometer. De faktiska kostnaderna för användningen av bilen i
tjänsten beaktas inte. Schablonbeloppet är beräknat att motsvara de
extrakostnader som bilkörningen i tjänsten medfört under förutsättning
att den skattskyldige ändå innehaft bil för privat bruk och utgår från
en privat körsträcka på 1 500 mil och en körsträcka i tjänsten på 1 000
mil. Bilen har förutsatts vara i 100 000-kronorsklassen. Reglerna
infördes i samband med skattereformen.
Enligt min mening finns det av enkelhetsskäl anledning att behålla en
schablonregel av detta slag. Beträffande nivån på avdragsbeloppet per
kilometer och lämplig metod för att justera nivån återkommer jag i
avsnittet om bilresor mellan bostad och arbetsplats.
Såsom alla schablonregler ger emellertid en regel av detta slag ett
acceptabelt beskattningsresultat endast i de fall där de faktiska
förutsättningarna inte alltför kraftigt avviker från de som schablonen
bygger på. För vissa kategorier av skattskyldiga kan de faktiska
kostnaderna för bilkörningen i tjänsten bli avsevärt högre än det belopp
som de kan få avdrag för vid inkomsttaxeringen. Detta kan framstå som
orimligt för de skattskyldiga som berörs.
Utredaren bör därför överväga att återinföra en möjlighet till avdrag
för faktiska kostnader för bilresor i tjänsten. En förutsättning för
avdrag utöver schablonbeloppet bör vara att den skattskyldige klart kan
visa att hans merkostnader varit högre. Eventuellt kan därvidlag en
begränsningsregel vara motiverad.
Förmånliga lån
Värderingsreglerna för förmånliga lån ändrades i och med skattereformen.
Enligt de äldre bestämmelserna påfördes den skattskyldige ett
räntetillägg med ett belopp motsvarande skillnaden mellan erlagd ränta
och sedvanlig ränta. Detta beaktades enbart vid beräkningen av under laget för tilläggsbelopp enligt lagen om statlig inkomstskatt. Med sed vanlig ränta avsågs, enligt riksskatteverkets anvisningar, en ränta som
motsvarar det lägsta av riksbankens diskonto plus två procentenheter vid
årets ingång eller utgång.
Förmånen skall enligt nu gällande regler (punkt 10 av anvisningarna till
32 § KL) beräknas till skillnaden mellan statslåneräntan vid utgången av
november året före beskattningsåret med tillägg av en procentenhet och
den avtalade räntan. När förslaget behandlades i riksdagen yttrade
skatteutskottet (1990/91:SkU10) att regeln kunde ge upphov till mindre
tillfredsställande beskattningsresultat. Detta kunde t.ex. bli fallet om
statslåneräntan var extremt hög vid avstämningsdagen i november.
Utskottet ansåg därför att de angivna effekterna borde studeras närmare.
Jag anser att värderingsregeln bör ses över. En möjlig förändring skulle
kunna vara att beräkna jämförelseräntan som den genomsnittliga räntan
vid två eller flera avstämningstidpunkter så att inte ett tillfälligt
högt ränteläge blir avgörande för värderingen. En annan möjlighet kan
vara att införa någon typ av jämkningsregel. Även andra alternativ är
tänkbara. Det är emellertid viktigt att utredaren i denna fråga också
beaktar eventuella komplikationer som ändrade regler för denna förmåns typ kan få för preliminärskatteavdrag och uttag av arbetsgivaravgifter.
Måltidsförmån
Skattereformen medförde vissa ändringar i reglerna om värdering av helt
eller delvis fria måltider. Enligt de äldre reglerna skulle förmånsvär det av fri måltid bestående av ett mål om dagen (lunch eller middag)
vara lika med 60 % av genomsnittspriset i landet för en normal lunch.
Förmånsvärdet av helt fri kost utgjorde 150 % av genomsnittspriset.
Enligt de nu gällande reglerna skall förmånsvärdet av en fri måltid tas
upp till 100 % av genomsnittspriset och helt fri kost till 250 % av
genomsnittspriset. Bidrar arbetsgivaren till kostnaderna för den
anställdes måltid och kommer härigenom den anställdes kostnad för
måltiden att understiga genomsnittspriset, skall skillnaden tas upp som
förmån av delvis fri kost (punkt 3 av anvisningarna till 42 § KL).
Kritiken mot de företagna ändringarna har i huvudsak varit av två slag.
Dels har det hävdats att det av folkhälsoskäl bör finnas kvar en
skattesubvention för måltidsförmåner, dels har kritik framförts om att
schablonreglerna i vissa fall ger upphov till orimliga effekter för
vissa kategorier av anställda, t.ex. för anställda inom
restaurangnäringen, genom att det belopp den enskilde får ta upp till
beskattning i vissa fall kan överstiga kostnaden för måltiden.
Enligt min mening finns det av principiella skäl ingen anledning att gå
ifrån grundtanken att måltidsförmåner bör beskattas fullt ut. Det är
således inte en uppgift för skattesystemet att subventionera förmåner av
detta slag. Med hänsyn till att det är en förmån som ett stort antal
skattskyldiga har är det nödvändigt att ha en enkel och lättillämpad
schablonmetod, som bara undantagsvis bör kunna frångås. Mot bakgrund av
den nyss redovisade kritiken om orimliga effekter i vissa fall finns det
dock anledning för utredaren att närmare undersöka om det förekommer
effekter som bör åtgärdas och, om så skulle vara fallet, föreslå
tänkbara modifieringar av reglerna.
I detta sammanhang vill jag också ta upp frågan om fria måltider i
samband med tjänsteresor. Om arbetsgivaren i samband med en anställds
tjänsteresa betalar dennes måltider, skall schablonbeloppen för avdrag
för ökade levnadskostnader reduceras med vissa procentsatser. Dessutom
påförs den anställde ett förmånsvärde på grund av de fria måltiderna.
Det kan i och för sig hävdas att det är en principiellt riktig ordning.
Förmånsbeskattningen av måltiderna i dessa fall leder emellertid till
åtskilligt administrativt krångel som, åtminstone när det är fråga om
enstaka måltider, inte alltid står i rimlig proportion till de
jämförelsevis låga skattebelopp det i dessa fall är fråga om. Utredaren
bör därför undersöka konsekvenserna av att fria måltider i viss
utsträckning undantas från förmånsbeskattning i samband med
tjänsteresor.
Personalvårdsförmåner
Med personalvårdsförmåner avses förmåner som inte är en direkt er-sätt ning för utfört arbete utan avser enklare åtgärder av mindre värde som
syftar till att skapa trivsel i arbetet eller liknande eller utgår på
grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet som det är fråga
om. Grundvalen för skattefrihet för dessa förmåner är att de framstår
som ett led i arbetsgivarens personalvård.
Gränsen mellan skattepliktiga och skattefria personalvårdsförmåner är
inte sällan svår att dra, vilket kan leda till en viss olikformighet vid
regeltillämpningen. Förmånernas karaktär och omständigheterna i övrigt
kan vara mycket varierande. Ett exempel på en personalvårdsförmån som i
vissa fall kan uppgå till betydande värden är anställdas
personalrabatter. Det är dock enligt min uppfattning knappast möjligt
att detaljreglera dessa frågor i lagstiftningen. Frågorna får i stor
utsträckning lösas i praxis. Det finns emellertid enligt min mening ändå
anledning för den särskilde utredaren att närmare undersöka om nuvarande
regler och praxis i vissa fall ger upphov till effekter som inte kan
anses önskvärda och i så fall föreslå lämpliga åtgärder.
Det är viktigt att skattesystemet är neutralt så att kontant lön och
naturaförmåner beskattas likformigt. Eventuella regelförändringar får
inte innebära något avsteg från principen att det inte skall vara
skattemässigt förmånligt att ersätta kontantlön med en naturaförmån. Den
särskilde utredaren bör dock kunna pröva om nuvarande regler bör ändras
för att ta hänsyn till ersättning som arbetsgivaren exempelvis betalar
för en anställds extra kostnader av tillfällig karaktär som uppkommer på
grund av t.ex. övertidsarbete.
Bostadsförmån
Enligt 42 § KL skall värdet av bostadsförmån beräknas med ledning av
gällande hyrespris på orten eller, om det inte går att göra en sådan
jämförelse, efter annan lämplig grund.
I vissa fall uppkommer svårigheter vid värderingen av bostadsförmån. Det
gäller i första hand när arbetsgivaren tillhandahåller bostad i form av
en villafastighet. Riksskatteverket utfärdar varje år tabeller för
värdering av fri bostad. Dessa värden ligger till grund för
preliminärskatteavdraget. Tabellvärdena torde i regel väl överensstämma
med verkliga hyresnivåer när det är fråga om lägenheter i
flerfamiljshus. De är däremot inte lika användbara vid värderingen av
bostadsförmån när bostaden utgör en villafastighet.
Ifrågavarande regler har i och för sig inte ändrats i samband med
skattereformen. Det finns enligt min mening ändå anledning att se över
reglerna på detta område. Utredaren bör pröva möjligheten att vid beräk ning av förmånsvärdet för en villafastighet införa en schablonregel som
har karaktären av en presumtion av värdet, t. ex. uttryckt som en andel
av taxeringsvärdet. En sådan presumtionsregel bör kunna ligga till grund
för beräkningen av arbetsgivaravgifter och preliminär skatt, men skall
inte vara bindande vid inkomsttaxeringen.
Utlandstraktamenten
Frånsett den principiella skillnaden att även statliga och kommunala
traktamenten blev skattepliktiga skedde inga större förändringar
beträffande beskattningen av utlandstraktamenten i samband med
skattereformen. Utredningen om reformerad inkomstbeskattning, RINK, (SOU
1989:33) gick av tidsskäl inte närmare in på denna fråga. Kommittén
uttalade dock att frågan borde utredas i annat sammanhang.
Ökade levnadskostnader vid tjänsteresa utomlands beräknas enligt
gällande regler för varje förrättning för sig. Avdrag medges normalt för
faktisk logikostnad och för övriga merkostnader med belopp motsvarande
det traktamente som arbetsgivaren lämnat, under förutsättning att det
inte överstiger det belopp som får anses motsvara största normala ökning
för kost och småutgifter i respektive förrättningsland. Beloppen
fastställs av riksskatteverket, i allmänhet på grundval av de
traktamentsbelopp som regeringen fastställer i bilaga till
utlandsreseförordningen (1991:1754).
För utlandsförrättningar gäller således delvis andra principer för
beräkning av avdragsgilla ökade levnadskostnader än som gäller vid
förrättning inom landet. Särskilt kan nämnas att normalbeloppet
fastställs på en ofta högre nivå än vad som gäller vid inrikes
förrättning även när det gäller länder med likartad kostnadsnivå som den
svenska. Det kan därför finnas anledning att överväga ändringar i
reglerna om utlandstraktamenten för att uppnå närmare överensstämmelse
med grunderna för de regler som gäller för förrättningar inom Sverige.
Utredningsmannen bör
överväga frågan och lämna förslag till de förändringar som kan vara
motiverade.
Avdrag för kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats
För närvarande har den skattskyldige vid inkomstbeskattningen rätt till
avdrag för skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen under
vissa förutsättningar. Bestämmelserna finns i punkt 4 av anvisningarna
till 33 § KL. Reglerna tillämpas för inkomstslagen tjänst och
näringsverksamhet. Det grundkrav som uppställs är att arbetsplatsen är
belägen på sådant avstånd från den skattskyldiges bostad att han behövt
och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel. För att avdrag skall
medges för kostnader för resa med egen bil uppställs i normalfallet
ytterligare krav om en minsta tidsvinst på två timmar jämfört med resa
med allmänt kommunikationsmedel. Avdraget skall bestämmas enligt
schablon på grundval av genomsnittliga kostnader för mindre bil och med
hänsyn till de kostnader som är direkt beroende av körd vägsträcka. Den
som har förmån av fri bil är dock inte berättigad till avdraget.
Riksskatteverket beräknar för varje år det aktuella avdragsbeloppet. För
taxeringsåret 1990 uppgick de av verket fastställda beloppen till 10 kr
20 öre per mil för resor som inte överstiger 1 000 mil och till 7 kr 70
öre per mil för körsträckor till den del de överstiger 1 000 mil.
I december 1990 beslutade riksdagen om en tillfällig höjning av
bilavdraget för taxeringsåren 1991 och 1992 till 11 resp. 12 kr per mil
oavsett körsträckans längd (prop. 1990/91:54, SkU10, SFS 1990:1451). I
december 1991 förlängde riksdagen dessa regler till att omfatta även
1993 års taxering (prop. 1991/92:48, SkU8, SFS 1991:1867).
Bilreseavdraget omfattas av det för inkomstslaget tjänst gällande
schablonavdraget som för närvarande uppgår till 4 000 kr.
RINK:s förslag och dess behandling
I utredningssammanhang har kostnadsavdraget för resor till och från
arbetet senast behandlats av RINK som ansåg att det inte fanns anledning
att frångå den tidigare i svensk skattelagstiftning intagna ståndpunkten
att kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats i princip är att
betrakta som privata levnadskostnader. Enligt RINK kunde det därför
ifrågasättas om inte nämnda avdragsrätt borde slopas. Ett annat skäl för
detta ansågs vara de kraftigt sänkta skattesatser som kommittén
föreslog. Å andra sidan ansåg sig kommittén inte kunna bortse från att
ett stort antal skattskyldiga har avsevärda kostnader för resor mellan
bostad och arbetsplats. Vidare ansågs rörligheten på arbetsmarknaden
befrämjas med bibehållen avdragsrätt. RINK föreslog därför att
avdragsrätten skulle vara kvar men få en mer restriktiv utformning. I
korthet föreslogs att avdrag endast skulle medges för kostnader för den
del av färdsträckan som överstiger tre mil enkel resa och att
reseavdraget gjordes oberoende av tidsvinst och färdsätt.
Avdragsbeloppet föreslogs bli 6 kr per mil. Förslaget innebar också att
kostnaderna skulle dras av vid sidan av schablonavdraget under inkomst
av tjänst.
Utredningsförslaget kritiserades kraftigt i denna del. Kritiken riktade
främst in sig på att förslaget skulle medföra kraftiga kostnadsökningar
för personer som var beroende av bil för resorna mellan bostaden och
arbetsplatsen och som hade lång resväg eller saknade tillgång till
allmänna kommunikationer. Principerna för avdragsrätten kom bl.a. mot
bakgrund av detta inte att ändras i samband med skattereformen.
Som tidigare nämnts har emellertid avdragsbeloppet för bilresor höjts
tillfälligt för åren 1990-1992. Bakgrunden var de kraftiga höjningar av
bensinpriset som ägde rum under hösten 1990. För att åstadkomma en
lindring av kostnaderna för bilresor främst för dem med långa avstånd
mellan bostaden och arbetsplatsen genomfördes den nämnda tillfälliga
höjningen. Bestämmelserna togs in i en särskild lag.
I prop. 1990/91:54 uttalades i anslutning till förslaget om den
tillfälliga höjningen av avdraget att en särskild utredare borde
tillkallas med uppgift att se över grunderna för avdragets utformning på
längre sikt. Skatteutskottet anslöt sig till propositionens förslag i
denna del (1990/91:SkU10).
Det kan också nämnas att skatteutskottet våren 1991 i sitt betänkande
1990/91:SkU17 Inkomstskattefrågor m.m. har tagit upp frågan om bilav draget och i samband med behandlingen av ett antal motioner om avdraget
hänvisat till att frågan skall utredas. Denna utredning bör nu komma
till stånd.
Vad översynen bör omfatta
Utredaren bör företa en allmän översyn av reglerna för avdrag för kost nader för resor mellan bostad och arbetsplats i inkomstslagen tjänst och
näringsverksamhet.
Syftet med utredningen skall vara att åstadkomma enklare och mer lätt illämpade regler på det aktuella området. Särskilt bör prövas modeller
som innebär att den nuvarande tidsgränsen slopas eller i vart fall
minskar i betydelse. Tidsgränsen ger upphov till olämpliga
tröskeleffekter och tillämpningsproblem.
Nuvarande utformning av reglerna medför också att många skattskyldiga
inte kan använda den förenklade deklarationsblanketten utan måste lämna
fullständig självdeklaration. Avdragsreglerna bör därför om möjligt
utformas så att även den som har avdrag för kostnader för resor mellan
bostad och arbetsplats i regel skall kunna lämna förenklad deklaration
om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.
Ett alternativ som det finns anledning att pröva är om det går att
modifiera den av RINK föreslagna lösningen bl.a. på ett sådant sätt att
avdragen inte minskar för dem som har långa avstånd mellan bostaden och
arbetsplatsen och inte kan använda allmänna kommunikationer.
RINK:s förslag innebar en kraftig minskning totalt sett av kost nadsavdragen för resor mellan bostad och arbetsplats och således en
avsevärd statsfinansiell besparing. Förslaget skulle därför ha inneburit
kännbara ekonomiska påfrestningar för inte minst många med långa
arbetsresor. Om emellertid reseavdraget inte skall minska generellt
borde det finnas bättre förutsättningar att utforma regler som har drag
gemensamma med den av RINK föreslagna modellen utan att personer med
långa arbetsresor drabbas av någon försämring.
I utredningsuppdraget bör också ingå att ta ställning till om
beräkningsgrunderna för bilkostnaderna i detta sammanhang kan vara
desamma som de som gäller för resor med egen bil i tjänsten.
Härutöver bör utredaren också ta ställning till om avdragsbeloppet för
resor mellan bostad och arbetsplats skall fastställas av
riksskatteverket, såsom nu är fallet, eller av regeringen eller på annat
sätt. För det fall samma beräkningsgrund föreslås för dessa resor som
för resor i tjänsten bör samma ordning gälla för beloppens
fastställande.
Ändrade regler för avdraget för resor mellan bostad och arbetsplats kan
också ha betydelse för utformningen av schablonavdraget under inkomst av
tjänst. Utredaren bör därför föreslå justeringar av schablonavdraget i
den mån förslagen om reseavdragets utformning motiverar det.
Övriga frågor
Utredningsmannen bör vara oförhindrad att ta upp även andra frågor som
rör inkomstslaget tjänst och som avser förenklingar av regelsystemet.
Jag vill framhålla att det finns skäl för utredaren att samråda med
skattelagskommittén (1991:03).
Budgetaspekter
Slutligen vill jag understryka att de förslag som utredaren lägger fram
sammantaget bör vara statsfinansiellt neutrala. Innebär några förslag
minskade offentliga inkomster av någon betydelse bör utredaren också
ange möjliga finansieringsalternativ.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om
skatter
att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen
(1976:119) - med uppdrag att se över reglerna i inkomstslaget tjänst i
de hänseenden jag angett,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
utredaren.
att kostnaderna skall belasta sjunde huvudtitelns anslag Utredningar
m.m.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hans hemställan.
(Finansdepartementet)