Torsdagen den 22 april
Protokoll
1992/93:97
Anf. 1 ANDRE VICE TALMANNEN:
På begäran av Folkpartiet liberalernas riksdagsgrupp anordnas torsdagen
den 29 april kl. 12.00 en särskild debatt om kriget i Bosnien.
Samma dag kl. 14.30 informerar socialminister Bengt Westerberg om ett
yttrande som FN:s kommitté för barnets rättigheter avgivit över Sveriges
rapport om efterlevnaden av FN:s konvention i ämnet.
Justerades protokollet för den 16 april.
Anf. 2 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag föreslår att för denna debatt skall följande regler gälla:
I debatten deltar finansministern, Jan Bergqvist, lan Wachtmeister och
Gudrun Schyman.
Finansministern har rätt till tre inlägg om 15, 10 och 6 minuter. Övriga
deltagare har rätt till två inlägg om 10 och 6 minuter.
Kammaren godkände dessa debattregler.
Anf. 3 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! I dag presenterar regeringen den reviderade finansplanen,
regeringens kompletteringsproposition. Den innehåller många viktiga saker.
Den väsentligaste värdering som styr arbetet med den ekonomiska politi-
ken gäller faktiskt inte oss själva utan våra barn och barnbarn. De har rätt
att ställa stora krav på oss. Kommande generationer skall inte tvingas betala
för den konsumtion som dagens hushåll har beviljat sig själva. De som inte
var med på festen skall inte heller stå för notan.
Därför är det inte utan enviss stolthet som jag i dag överlämnar årets kom-
plettcringsproposition till riksdagen. Den innehåller ett ambitiöst och kon-
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 97
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
kret program för att få bort de väldiga underskotten i de offentliga finan-
serna. Den öppnar vägen för lägre räntor och därmed - det viktigaste av
allt - fler jobb i vårt land. Den visar vägen mot en bättre fungerande eko-
nomi. Den gör det möjligt att se egna och andras barn och barnbarn i ögonen
och säga att vi gör allt vi kan för att de skall få leva i ett land med en stark
ekonomi och en välfärd för alla.
Herr talman! Sverige befinner sig i en allvarlig ekonomisk kris. Många
människor utsätts för mycket stora påfrestningar. Det allvarligaste proble-
met är den uteblivna tillväxten och den höga arbetslösheten.
Regeringens kompletteringsproposition är på samma gång en krigsförkla-
ring mot arbetslösheten och ett kraftfullt saneringsprogram för den offent-
liga ekonomin. Långsiktiga åtgärder och möjligheterna att bekämpa arbets-
lösheten på kort sikt är nära sammanflätade.
Utan ett nittiotalsperspektiv på politiken riskerar dagens arbetslöshetsbe-
kämpning att komma till korta. Trovärdigheten på kort sikt kräver målmed-
vetenhet och uthållighet i politiken. Annars riskerar de konkreta åtgärderna
mot arbetslösheten att undermineras av ökade inflationsförväntningar och
höjda räntor. Med den balans mellan förstärkningar av de offentliga finan-
serna och kraftfulla åtgärder för att upprätthålla arbetslinjen, som rege-
ringen i dag presenterar, känner jag mig förvissad om att politiken leder rätt.
Regeringen föreslår ett program för upprustning och förnyelse av Sverige.
Ovanpå de åtgärder som tidigare beslutats erbjuds nu ytterligare 130 000-
140 000 personer arbete, praktikplats eller utbildning. Upprustningen om-
fattar ett flertal samhällssektorer.
Investeringar i människor genom utbildning är den viktigaste framtidssats-
ning som folkhushållet kan göra. Förkovran och kompetensutveckling -
människors kunskaper och kreativitet - är grunden för tillväxt och välfärd.
Därför satsar regeringen på en upprustning och förnyelse av just kunskap
och kompetens. Nya resurser avsätts för gymnasieplatser, komvux, folkhög-
skolor och folkbildning samt för högskolan. Vi tar också till vara och bygger
ut den kompetensutveckling som sker ute på arbetsplatserna. Bidraget till
utbildning i företag förbättras och antalet platser mer än tredubblas. Det
mycket populära och uppskattade systemet med ungdomspraktikplatser ut-
vidgas också. Antalet ungdomar som har praktik kommer att öka till över
100 000. En speciell praktikform för unga akademiker införs, och den nya
formen arbetslivsutveckling (ALU) expanderar också mycket kraftigt.
Syftet med denna massiva satsning är dubbelt. Dels försvarar vi arbetslin-
jen i arbetsmarknadspolitiken: aktiva åtgärder förhindrar ju permanent ut-
slagning och underlättar för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden,
dels skapar kompetensutvecklingen i sig en bättre fungerande arbetsmark-
nad: genom dessa insatser blir alla berörda mycket bättre förberedda för att
möta arbetsmarknadens krav. De jobb som tillkommer under 90-talet är inte
samma jobb som försvann för några år sedan, och det kräver nya kunskaper.
Regeringen föreslår också en upprustning och förnyelse genom att avsätta
medel till affärsverksinvesteringar och statliga byggen. Tillsammans med det
tioårsprogram för utbyggnad av den fysiska infrastrukturen på nära 100 mil-
jarder kronor, som regeringen presenterade tidigare i våras, och det ROT-
program som riksdagen har fattat principbeslut om innebär allt detta en
bättre och effektivare infrastruktur i vid bemärkelse, dvs. inkl, fysisk och
human infrastruktur: människor, vägar och järnvägar.
Herr talman! När regeringen i januari lade fram en femårig plan för att
avskaffa det strukturella underskottet var det första gången som en budget-
proposition innehöll förslag som sträcker sig över mer än ett budgetår. Nu
återkommer vi med precisering och konkretisering av saneringsprogrammet.
Eftersom saneringsprogrammet tar sikte på att få svensk ekonomi i bättre
skick för kommande generationer, har mina medarbetare litet skämtsamt
uppkallat det efter mitt barnbarn Nathalie. Nathalieplanen har fyra kompo-
nenter.
För det första begränsas utgifterna för den offentliga konsumtionen. Stat-
lig administration, kommuner och landsting får inte växa framöver, utan till-
gängliga resurser måste användas på ett mera effektivt sätt.
För det andra föreslår vi minskade transfereringar till hushållen, t.ex. ge-
nom att var och en av oss får betala mer för sin arbetslöshetsförsäkring och
för sitt boende.
För det tredje aviseras en stor strukturreform för ATP med närmare kopp-
ling mellan avgifter och förmåner.
Slutligen föreslås vissa skattehöjningar, framför allt av miljö- och punkt-
skatter. Summerat på det sätt som Ekonomikommissionen gör, innebär sa-
neringsprogrammet över femårsperioden 81 miljarder kronor, vilket till-
kommer utöver de dryga 80 miljarder kronorna som riksdagen redan har fat-
tat beslut om. Det är faktiskt mera än vad Ekonomikommissionen själv före-
slog.
Ett så omfattande program kan naturligtvis inte genomföras utan att det
märks. Det är ofrånkomligt att alla medborgare på ett eller annat sätt kom-
mer att beröras. Sammansättningen av de åtgärder som nu föreslås har där-
för gjorts så, att de skall upplevas som och vara fördelningspolitiskt rättvisa.
Trots detta är jag övertygad om att mängden uppvaktningar, protester,
skrivelser och insändare för att freda just det egna området - men gärna
spara på andras områden! - kan göra anspråk på en plats i Guinness rekord-
bok framöver. Det är i den situationen som varje politiker utsätts för sitt
verkliga elddop. Jag känner en stor respekt för de kolleger som i en sådan
situation förmår att hålla allmänintresset, dagens och kommande generatio-
ners, i fokus.
Jag känner också en stor respekt för den politiker som i det läget argumen-
terar för helheten och försöker förklara de ekonomiska sambanden. Jag inte
bara respekterar utan beundrar alla dem som också lyckas övertyga såväl
medborgare, medier som intresseorganisationer om vikten av att inte försitta
denna möjlighet att skapa en stark och fungerande ekonomi. Vad jag känner
för alla dem som faller undan för högljudda särintressen, herr talman, för-
hindrar min självbevarelsedrift att jag uttalar i denna kammare.
Om vi lyckas vidmakthålla allmänintressets och framtidens perspektiv kan
vi alla bli vinnare på denna ekonomiska politik. Den visar nämligen vägen
ut ur krisen, mot riktiga jobb, låg inflation, lägre räntor, uthållig tillväxt och
stabilitet. Jag är därför optimist. Trots att det är besvärligt i dag finns det
ljuspunkter i den svenska ekonomin, och dem skall vi ta vara på: den förbätt-
rade konkurrenskraften, möjligheterna till exportledd tillväxt, valfriheten
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
och öppnandet för konkurrens i den offentliga sektorn, det förbättrade före-
tagsklimatet genom strategiska skattesänkningar och avregleringar och de
stora satsningarna på forskning, utbildning och annan infrastruktur samt
självklart ett kommande EG-medlemskap som kommer att förbättra företa-
gens intressen av att investera och att ge jobb i Sverige.
Som politiker och mormor har jag en moralisk skyldighet att inte bara
förespråka en politik för i dag, utan också för Nathalie och hennes kompisar.
Regeringen har antagit denna moraliska skyldighet och för en politik som
tacklar både dagens arbetslöshet och morgondagens underskott. Jag hoppas
att riksdagens ledamöter också antar utmaningen, annars blir den historiska
domen hård.
(Applåder)
Anf. 4 JAN BERGQVIST (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern för presentationen.
Jag vill börja med att ge finansministern ett erkännande. Det är alldeles
utmärkt att regeringen nu återkommer till viktiga delar av det utbildnings-
program som Socialdemokraterna presenterade i januari, trots att våra för-
slag har avslagits av en bastant borgerlig majoritet i riksdagen och trots att
vi har förlorat tre månader av värdefull planeringstid. Sedan är det en annan
sak att detta inte räcker utan att det dessutom behövs rejäla tag för att skapa
riktiga jobb.
Vi fick nu höra att regeringen har utfärdat en krigsförklaring mot arbets-
lösheten. Den har vi inte märkt mycket av. När man ser kompletteringspro-
positionen verkar det nog snarare vara ett vapenstillestånd än en aktiv kamp.
Vad vi upplevde här för några minuter sedan med Anne Wibble i talarsto-
len följde ett välkänt mönster. Varje gång finansministern under den senaste
tiden har presenterat regeringens bedömning av Sveriges ekonomi har läget
varit sämre än vad Anne Wibble trodde föregående gång. Det är nu femte
gången vi upplever samma sak. Här kommer finansministern till oss i riksda-
gen och delar med sig av en stark förtröstan om Sveriges framtid. Men varje
gång har situationen blivit sämre än vad regeringen räknade med. Vad beror
det på? Vad kommer det sig av att regeringen ständigt måste skriva upp sina
siffror för arbetslösheten och skriva ned sina siffror för tillväxten, alltmedan
statens upplåning skenar i väg som aldrig förr? Det handlar inte om några
obetydliga förskjutningar i perspektivet. Om man jämför det som Anne
Wibble trodde i januari med vad hon tror nu i april, är det dramatiska skill-
nader i bedömningarna. Detta inträffar nu för femte gången i rad. Mönstret
går igen med nästan spöklik upprepning.
Totalt räknar regeringen med att 173 000 jobb kommer att försvinna i år.
Det är 53 000 fler jobb som försvinner än vad regeringen räknade med i ja-
nuari. Skillnaden är ju förödande för de människor som berörs runt om i vårt
land. Den ekonomiska tillbakagången sträcker sig nu över en längre period
än vad vi någonsin har varit med om under hela 1900-talet. Den blir i år också
kraftigare än vad regeringen kalkylerade med i januari. Vi får i år uppleva
det under hela efterkrigstiden största raset i den privata konsumtionen.
Kompletteringspropositionen innehåller den färska nyheten, i jämförelse
med budgetpropositionen i januari, att den privata konsumtionen kommer
att minska även nästa år.
När det gäller inflationen gjorde regeringen i januari den stränga kom-
mentaren att en prisökning på mer än 5 % inte kan tolereras. Men i komplet-
teringspropositionen tas prisökningen obesvärat och utan någon skarp kom-
mentar från Anne Wibble upp till 5,5 %.
Statens upplåningsbehov växer med ytterligare 50 miljarder nästa år. Gi-
gantiska 255 miljarder behöver staten låna nästa år. Det betyder väl, Anne
Wibble, att den svenska statsskulden inom kort kommer att bryta igenom
enbiljonvallen?
Jag har under lång tid pratat ekonomi, även om jag kanske inte har gjort
det så avancerat som Anne Wibble. Jag har träffat folk på föreningsmöten
och arbetsplatser och har under många år diskuterat ekonomi med dem. Det
har vid dessa diskussioner aldrig funnits behov av att använda uttryck som
en biljon. För mig är inte en biljon ekonomi utan närmast astronomi. I det
sammanhanget kan man säga att regeringens spådomar om budgetunder-
skottet då i så fall är astrologi, om man skall fortsätta använda den termen.
(Applåder)
Jag kan gå vidare med att jämföra med vad finansministern sade i januari
och vad hon säger nu. I rättvisans namn skall också sägas att i detta digra
siffermaterial finns också några siffror som går åt det andra hållet, dvs. att
man justerar upp i positiv riktning. Men den dominerande bilden med de
tunga siffrorna innebär att det blir sämre än enligt finansministerns förvänt-
ningar för tre månader sedan.
Vad beror dessa ständigt grusade förhoppningar på? Har Anne Wibble nå-
gon gång lekt med tanken att det finns några samband i den svenska ekono-
min som regeringen inte tar full hänsyn till? Inte kan väl regeringen få fort-
sätta att föra en politik som drar ner Sverige i allt djupare arbetslöshet, och
som håller en alldeles för låg efterfrågan på hemmamarknaden? Det är inte
bara socialdemokrater utan också företagare, ekonomer och många andra
som säger att det är fel i avvägningen och att efterfrågan på hemmamarkna-
den skapar onödig arbetslöshet och en onödig underproduktion.
Anne Wibble presenterade här under en timme - hon framhöll särskilt att
hon var stolt, vilket vi noterar - vad hon kallade för en saneringsplan. Jag
måste säga att bara själva ordet gör mig misstänksam. I den planen talas det
om mycket kraftiga avgiftshöjningar.
När man går litet närmare in på det ser man att det handlar om starkt orätt-
vist fördelade belastningar på de svenska hushållen. Man kan också fråga: I
vilken utsträckning har Anne Wibble stöd av vice statsministern för denna
saneringsplan? Jag såg att han var ute och talade om den här planen. Han
sade beträffande föräldraförsäkringen att man får se om det blir något av
det. Han sade att det är något som skisseras. Han använde det uttrycket.
Anne Wibble, är denna saneringsplan med andra ord en lös skiss, som kan
bli litet vad som helst? I varje fall inbjöd Anne Wibble själv till tankar åt det
hållet när hon talade om sitt barnbarn Nathalie. Det kanske är mer lekstuga
än allvar i detta program, i varje fall om man skall döma av vad vice statsmi-
nistern sade om att det kanske inte blir något av detta utan att det bara skis-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
seras.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
Den avgörande frågan, Anne Wibble, är: Hur skall vi lägga om politiken,
så att vi får i gång produktion, investeringar och nya jobb? Det förutsätter att
hushållen har köpkraft, att företagen har investeringsvilja och att det finns
politisk stabilitet och framtidstro. Men på den frågan ges det i komplette-
ringspropositionen tyvärr inte något svar.
(Applåder)
Anf. 5 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Jag vill först tacka finansministern för hennes presentation.
Regeringens förslag att sanera den svenska ekonomin innebär alltså struktu-
rella budgetförstärkningar av i storleksordningen 80 miljarder. Om det kan
man säga att det låter fantastiskt. Men man skall komma ihåg att effekten
kommer om fem år. Man har alltså räknat på samma sätt som i den s.k. Lind-
beckkommissionen. Men det är ändå rätt så bra.
Jag kan tänka mig att det har varit jobbigt för regeringen att enas om alla
dessa åtgärder. Jag tror mig kunna inläsa vissa kompromisser och förstår att
några regeringspartier kanske inte är helt nöjda. Men liksom en stor del av
det svenska folket, hoppas jag att regeringen lyckas sätta krisen i centrum
och stiga av sina egna käpphästar. Vi kunde skylla alla möjliga obekväma
beslut på EG. Då gick det väldigt bra i denna församling och i andra. Nu
gäller det att kunna skylla just på krisen. Jag säger detta om sammanhåll-
ningen i regeringen, därför att min bedömning är att ingen vettig människa
i Sverige vill lamslå landet genom att utlösa nyval.
Den s.k. marknaden vill förvisso höra signaler om ett samlat, gärna impo-
nerande, aktionsprogram från regeringen. Den vill också höra att minori-
tetsregeringen kan få majoritet för sin politik. Jag återkommer till det.
Vi talar om miljoner och miljarder. Vi hörde förut om astronomi och ast-
rologi och alltihop. Det är klart att nollorna radas upp och att proportio-
nerna blir svårbegripliga. Det är ett ekonomins universum som vi befinner
oss i. Men om man i stället ändrade dessa siffror och gjorde miljarder till
tusenlappar, tror jag att folk skulle börja förstå.
Vi tänker oss en familj som har totala inkomster på 350 000 kr om året.
Det låter ju bra. Men det värsta är att de har planerat utgifter för 550 000-
600 000 kr. Det går väl aldrig, säger herr Svensson. Då säger fru Svensson:
Då få vi väl låna. Då säger han: Det lär väl inte gå, eftersom vi inte har några
pengar på banken, inte har någon säkerhet och redan har lånat 1 miljon.
Det gäller alltså att dra ned på allt, att jobba mer, att vara mycket påhittig
och ändå ha någon som hjälper till, därför att man hela tiden skall betala
räntan på lånet som bara den är 100 000 kr, och den kommer man inte ifrån.
Det vill till att grannar och andra är hjälpsamma.
Så ser alltså den svenska ekonomin ut, om man byter ut tusenlapparna
mot miljarder och alltså lägger till sex nollor.
Våren 1993 kan vi konstatera att något måste göras. Det som vi gör, i detta
fall i riksdag och regering, måste vara kraftfullt. Det måste vara trovärdigt.
Det måste vara en satsning på människans initiativkraft och entreprenör-
skap. Det måste vara rättvist, dvs. möjligt att svälja för folk. Det politiska
budskapet måste accepteras av medborgarna. Det är ett ganska självklart
uttalande. Den svenska uppfattningen om rättvisa är i stort sett att man är
mycket noga med att de sämst ställda inte får det värre och att de som har
det bäst får offra en del. Det som vi beslutar måste också vara möjligt att
sälja på en marknad och till företagen, sälja i bemärkelsen övertyga. Och det
måste meddelas vid rätt tidpunkt.
För att börja bakifrån är rätt tidpunkt i dag, den 22 april. Signalerna från
den här kammaren måste vara klara och förtroendeingivande. I annat fall
kanske vi kan ta ledigt allihop och överlåta Sveriges styrelse till Världs-
banken och Internationella valutafonden. Jag tror att marknaden runt om-
kring förväntar sig något också av Riksbanken, något som liknar en genom-
tänkt politik och inte rent formeltroende. Även Riksbankens allra största
vänner måste hålla med om att Riksbanken har gjort ödesdigra misstag. Nu
får det inte ske igen. Räntan måste ned.
Om folk skall svälja den beska medicinen måste också ledarna föregå med
gott exempel - attackera fallskärmsavtalen, publicera, ändra och förbjuda
dem, behovspröva barnbidrag, osv. Ni känner igen våra synpunkter.
De övergripande målen måste vara att få ned räntan och att öka antalet
jobb. Det är vi alla överens om. Men då gäller det den effektiva räntan, och
det gäller de riktiga jobben, inte de konstgjorda. Om vi härifrån visar en
stark finanspolitik, kanske det får goda penningpolitiska konsekvenser, dvs.
sänkt ränta. Men det är som sagt den effektiva räntan. Den ränta som ni, jag
och små och medelstora företag betalar är nämligen dubbelt så hög som den
som Riksbanken har. Det är den på grund av de usla bankaffärerna, som
man försöker täcka genom en fullständigt absurd räntemarginal.
Bankakutens arbete, som vi diskuterade här i går, måste accelereras. Nya
metoder måste prövas, t.ex. tillgångsgarantin, som jag nämnde i går. Och
det måste gå fort. Utan ett fungerande kreditsystem får vi nämligen inte nå-
got fungerande näringsliv och inte heller något välstånd eller någon syssel-
sättning värd namnet.
Att det skall skapas riktiga jobb, är vi alla överens om på många sätt. Det
som arbetsmarknadsminister Hörnlund har kommit med är säkert bra, men
det måste också vidtas mer konstruktiva åtgärder. Jag tycker, vilket har
framförts förut, att en sådan sak som att slopa turistmomsen och att man inte
behandlar den som en ren momsfråga utan som en tidsbegränsad och tillfäl-
lig arbetsmarknadsåtgärd är ett intressant projekt. Låt oss anta att det skulle
skapa 20 000 nya jobb. Låt oss också anta att det betyder 20 000 glada männi-
skor och 20 000 ännu gladare familjer. Vad är då faran med detta? Vad är
det som vi satsar? Jo, vi satsar en teoretisk intäkt på 2 miljarder. Detta kan
man jämföra med de ungefär 90 miljarder av arbetslöshetsrelaterade åtgär-
der som vi talar om här. Vi kommer att försöka motionera i den frågan via
arbetsmarknadsutskottet och se det på det sättet.
Till sist vill jag säga, att när det gäller kompletteringspropositionen i dess
huvuddrag, kommer vi att stödja regeringen. Vi kommer att garantera att
budgetförstärkningen verkligen en gång beslutas, när den då skall beslutas i
utskott osv., även om vi på någon eller några punkter kommer att argumen-
tera för andra lösningar. Men totaleffekten blir i så fall bara bättre och
större. Det budskap som går ut härifrån är alltså minst lika bra som det som
regeringen har presenterat.
Den senaste månaden har jag själv arbetat mycket intensivt och försökt
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
vara ganska konstruktiv. Jag har skaffat mig en uppfattning om vad som nu
krävs i Sverige. Överallt - det är väldigt många från många olika kategorier
i samhället - får man samma reaktion: Visst är det kris, det är värre än nå-
gonsin. Nu måste ni politiker göra någonting. Sluta käbbla, börja jobba, an-
nars går det riktigt illa.
Mina överläggningar med regeringens företrädare verkar lovande. Det är
min personliga bedömning, och den ligger till grund för vårt agerande när vi
nu stöder regeringen.
Krismedvetandet finns nu i alla läger. Allt fler människor börjar förstå att
det är konkreta och realistiska åtgärder som krävs. Om det misstroende som
onekligen har funnits mellan regeringen och Ny demokrati trappas av och
förbyts i ömsesidig respekt, har redan mycket vunnits. Själva vill vi givetvis
gärna finna en förklaring till varför man inte lyssnat på oss, när vi faktiskt
bevisligen, om ni tänker efter, haft rätt i många och avgörande frågor. Vår
inneboende blygsamhet förbjuder oss att nämna dem alla.
Ny demokrati kom in i politiken för att ändra och för att representera den
icke-politiska verkligheten, kan man säga. Med den bakgrunden är det själv-
klart att vi måste göra allt för att lösa den svenska krisen. Ny demokrati kom-
mer att jobba hårt och leta efter goda idéer, som finns hos vanligt folk och
hos experter. Vi kommer inte att leta efter svårigheterna. Vi letar efter möj-
ligheter. Sedan kommer vi att göra allt vi kan för att övertyga andra om dessa
möjligheter.
Om vi över huvud taget vill skapa en framtid för Sverige, måste vi åter-
vinna optimismen. Vi måste återvinna framåtandan och framtidstron. Det
duger givetvis inte att envist älta svårigheterna. Sverige har många möjlighe-
ter. Dem ställer vi upp på, och dem skall vi förbättra. Jag återkommer med
några frågor.
(Applåder)
Anf. 6 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Det var intressant att höra mormor Wibbles utläggning om
att detta är en finanspolitik för framtiden, för våra barn och barnbarn, inte
minst för hennes eget barnbarn tydligen. Jag skulle gärna önska att vi hade
en finansminister i det här landet som inte var så trångsynt utan som också
såg till andras barn och barnbarn.
Jag tror att en av de frågor som väldigt många i dag ställer sig är just: Hur
skall det gå för våra barn och barnbarn? Det gör jag själv som mamma. Jag
har två tonåriga barn, som går på högstadiet och som säkert skall gå på gym-
nasiet men som sedan naturligtvis hoppas på att få ett jobb. Jag undrar
mycket hur det kommer att gå för dem. Jag har letat i finansplanen - det jag
har hunnit ögna igenom - efter radikala åtgärder som skulle kunna stilla min
oro. Jag har inte hittat särskilt mycket, måste jag säga.
Anne Wibble sade också att de som inte var med på festen inte heller skall
behöva betala notan. Det låter väldigt bra, tycker jag, men jag är övertygad
om att ofantligt många människor i Sverige i dag tycker att det är just dessa
som får betala notan, trots att de inte har varit med på någon fest över huvud
taget de senaste decennierna. Det är alla dem som i dag faktiskt får se sin
levnadsstandard reducerad, rakt över, de människor som i dag lever på mar-
ginalerna och som ständigt attackeras av den ekonomiska politik som den
här regeringen för - sänkningen av a-kasseersättningen, införandet av ka-
rensdagar, sänkningen av sjukersättningen och de aviserade försämringarna
när det gäller nivåerna över huvud taget, t.ex. föräldraförsäkringen. Vilka
av dessa människor, Anne Wibble, är det som har varit med på den bera-
made festen? Det undrar jag.
Vi har under de senaste veckorna kunnat åse väldigt många personer i
höga befattningar som alldeles uppenbarligen har festat mycket under 80-
talet och som har fått stora utfästelser i form av fallskärmsavtal och liknande
för att de skall kunna tillförsäkra sig om att fortsätta att festa, oavsett hur
det går för Sveriges ekonomi och för de flestas ekonomi och levnadsstan-
dard. Det är upprörande och vämjeligt att se. Jag tror inte, Anne Wibble,
att särskilt många i Sverige uppfattar den här föreslagna politiken som för-
troendeingivande eller som uppfattar de förslag som regeringen nu kommer
med som att de innebär att vi på något sätt delar på bördorna. Framför allt
innebär de över huvud taget inte att de som har festat på något sätt skall vara
med och betala notan.
Man vägrar konsekvent från regeringens sida att över huvud taget för-
sämra för människor som har det bra ställt, enkelt uttryckt. Man vägrar kon-
sekvent att använda sig av de medel som står till buds för att få ner budgetun-
derskottet, vilket är viktigt. Jag är också av den uppfattningen.
Vi har fått se att budgetunderskottet kommer att växa med 30 miljarder.
Katastrofen har alltså blivit värre sedan januari. Regeringen har räknat fel.
Det har Jan Bergqvist mycket riktigt lagt ut texten om, så jag behöver inte
ta upp det ytterligare, utan det är bara att konstatera. Ändå berömmer man
sig av att föra en trovärdig politik.
Det står också på en sida i finansplanen att det faktum att exportindustrin
nu ökar tas till intäkt för att man för en lyckad politik. Man har tagit det
som ett bevis för att regeringen har fört en riktig politik. Anledningen till att
investeringarna ökar i Sverige och att exportindustrin går bra är att kronans
värde har sjunkit. Det var faktiskt en följd av regeringens misslyckade poli-
tik. Man försökte krampaktigt hålla fast vid kronans fasta värde, men det
misslyckades. Resultatet blev ökade investeringar, men det är faktiskt inte
regeringens förtjänst.
Jag är övertygad om att vi naturligtvis måste göra något åt budgetunder-
skottet. Vi får räntekostnader på kanske 100 miljarder per år, som de ligger
på nu. Det går inte, det kan vi vara överens om. De kommer att äta upp alla
de nödvändiga investeringar och satsningar som vi behöver göra för att råda
bot på bl.a. arbetslösheten. Alltså måste man sänka budgetunderskottet. Då
måste vi naturligtvis diskutera besparingar, men man måste också diskutera
hur vi skall kunna öka statens inkomster.
Det finns ett sätt som heter skatter. Det vägrar regeringen konsekvent att
använda sig av. Tvärtom visar man med stolthet hur man har fått ner skatte-
kvoten till litet under 50 %. Det är man stolt över, trots att man vet att skat-
teuppgörelsen med Socialdemokraterna var ofinansierad och innebar sänkta
skatter för höginkomsttagare, medan låginkomsttagare fick det besvärligt
ekonomiskt. Dessutom är detta en av orsakerna till det budgetunderskott
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
10
som vi har i dag. Ekonomer tvistar om hur stor del - 30 miljarder, 50 eller
100 miljarder - som är resultatet av den ofinansierade skattereformen.
Jag tycker inte att det är någonting att vara stolt över. Tvärtom borde man
erkänna att det inte var bra. Nu kanske vi får återställa litet av de orättvisor
som man skapade med skattereformen genom att faktiskt höja vissa skatter.
Då tänker jag inte bara på de punktskatter som regeringen har föreslagit i
finansplanen. Där skulle jag dessutom gärna vilja veta vad det är för skatter,
om det gäller alkohol, tobak, miljöavgifter eller bensin.
Vi föreslår helt enkelt att vi tar in skatter för att bättra på statsfinanserna.
Vi föreslår att man sänker grundavdraget, att man tar bort hela grundavdra-
get för de personer som har en årsinkomst över brytpunkten, dvs. över
200 000 kr per år. Det ger en inkomstförstärkning till statskassan på mellan
7 och 8 miljarder, alltså betydligt mer än det som regeringen tar in genom sin
allmänna sänkning, som innebär att också människor med låga inkomster får
vara med och betala. Det innebär alltså mer pengar in i statskassan och på
ett betydligt rättvisare sätt.
Vi tycker också att människor som i dag faktiskt har höga inkomster kan
tåla en skattehöjning på 5 %. Vi tycker att det är rimligt att just de löneskikt
och de grupper i samhället som har fått lättnader nu skall vara med och be-
tala och se till att vi tillsammans kan ta oss ur den finansiella kris som vi är i
och se till att vi kan sänka budgetunderskottet, så att vi får pengar över till
någonting annat än att betala räntor. Det skulle vara en rättvis politik. Men
det vill inte regeringen. Regeringen har inte ambitionen att föra en rättvis
politik.
Det är cyniskt när mormor Wibble talar om sitt barnbarn och att det skall
gå bra för henne - jag hoppas gärna att det gör det när man ser på hur det
ser ut för ungdomarna i dag och vad man på arbetsmarknadssidan gör för
dem. Jo, man försvagar stödet och försvårar för ungdomar, framför allt män-
niskor under 25 år, att få en möjlig nivå att leva på. Man sänker utbildnings-
bidraget till en nivå som inte är möjlig att leva på. Man säger att bidraget
skall vara 65 % av ersättningsnivån, som är 80 %, dvs. man skall leva på
53 % av den lön man har, annars får man ingenting. Det är ungdomarnas
situation, Anne Wibble. Resonemanget om att det är en rättvis politik och
en satsning på ungdomarna går inte ihop.
Det enda sättet att få tillbaka en framtidstro är att låta människor arbeta.
Men den politik som regeringen för går konsekvent ut på att människor
tvingas ut i arbetslöshet.
Jag tänker också på situationen i kommuner och landsting. Det är bra att
man häver skattestoppet, tycker jag. Men vad kommer det att innebära för
situationen i kommuner och landsting när man samtidigt talar om att man
skall frysa statsbidragen och att man skall göra framtida besparingar på 35
miljarder kronor inom den offentliga sektorn? På vilket sätt löser det proble-
men med de förväntade 30 000-50 000 arbetslösa, som Kommunförbundet
och de kommunalanställda har visat på, just inom den offentliga sektorn,
kvinnornas arbetsmarknad? Det är en mängd djupa orättvisor i den här poli-
tiken, vilket gör att det blir cyniskt när man talar om förtroendeskapande
politik.
Det finns fler detaljer som jag kan återkomma med i nästa inlägg. Men jag
tycker att det skorrar illa när Anne Wibble talar om framtid, barn, barnbarn
och rättvisa. Detta är en djupt orättvis politik, som leder in i en framtid med
djupa sociala klyftor och ökade skillnader i levnadsvillkor.
(Applåder)
Anf. 7 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jan Bergqvist frågade vad det beror på att inte alla prognoser
slår in precis som man har tänkt sig. Låt mig säga att en väsentlig faktor är
att arvet från 80-talet i fråga om inflationsekonomi och spekulationsekonomi
är tyngre och större än vad någon kunde tro. Då regerade för all del inte vi.
Vi har den ganska otacksamma rollen att betala notorna från det ganska
hämningslösa 80-talet. Det är rätt många tiotals för att inte säga hundratals
miljarder kronor som detta handlar om i pengar. Det är oändligt mycket
värre för alla de enskilda människor som genom att inte ha något jobb
tvingas betala dessa 80-talsnotor. Det är en förklaring som tyvärr är alltför
korrekt.
I det korta perspektivet vet alla att den svenska ekonomin påverkas
mycket starkt av utlandet. Det har skett en stark försämring av den tyska
ekonomin under bara de senaste månaderna. Detta kan man inte trolla bort,
även om man gärna skulle vilja. Det innebär att den svenska ekonomin på-
verkas negativt av utvecklingen i Tyskland. Det är det huvudsakliga skälet
till att siffrorna inte ser exakt likadana ut som de gjorde i januari.
Jag tyckte ändå att det fanns något av positivt slag att ta fasta på i Jan
Bergqvists inlägg. Det var mycket bra att Jan Bergqvist var bekymrad över
statsskulden och dess storlek. Det är ocksåjag. Det utgör i själva verket hela
angreppssättet för regeringens politik, att vi är mycket bekymrade över
statsskulden och vill göra någonting åt den. Det är bra att Jan Bergqvist
också är bekymrad. Jag har tyvärr inte märkt att han vill göra så väldigt
mycket åt det. Viljan att göra något kanske kommer så småningom.
En annan fråga som ofta diskuteras i den nuvarande ekonomiska situatio-
nen är läget på hemmamarknaden, frågan om expansion. Jag är mycket för
expansion på rätt sätt. Den viktigaste expansionen som vi kan skapa nu är
den som skapas genom lättnader i penningpolitiken. En av finanspolitikens
allra viktigaste uppgifter är att skapa sådan stadga och sådant förtroende i
långsiktigheten i de finanspolitiska insatserna att det möjliggör lättnader
inom penningpolitiken, kort sagt en litet lägre ränta. För att detta skall vara
möjligt, något man inte bara kan tycka till om rätt upp och ner och önska
sig, måste det finnas ett långsiktigt förtroendeskapande, stabilt program för
en sanering av de offentliga finanserna. Det förefaller det att göra i parla-
mentet.
Ordet sanering har valts med viss omsorg, inte för att det skall ge intryck
av att det här är något glädjebudskap. Det är klart att detta är mycket svårt
för många människor. Det illustrerar att arvet från 80-talet är stort och behö-
ver saneras och att det inte är alldeles enkelt att göra det, utan det kräver
uppoffringar från många.
Det är viktigt i ett sådant perspektiv, tycker jag, att man också kan visa
upp att det ger resultat, att det faktiskt blir bättre. Det är också innebörden
i de långsiktiga kalkyler som finns i den reviderade finansplanen. Vi ser där
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
12
att ekonomin börjar växa nästa år. Den bedömning som vi gör av arbetslös-
heten nästa år är faktiskt något ljusare än den bedömning av arbetslösheten
som gjordes i januari, om man räknar med de nya definitionerna. Det är ju
positivt. Vi ser att vi kan nå en tillväxt på ungefär 3 % om året, vilket är
mycket bra. Det kommer att finnas utrymme för en ökning av den privata
konsumtionen, inte fullt så stor som man skulle önska, men ändå tillräcklig.
Det kommer att bli en nedgång i arbetslösheten och fler jobb kommer. Vi
får en ganska viktig och stor uppgång i export och företagsamhet, industri-
produktion och liknande.
Bland de frågor som jag tyckte mig notera var en där det talades om olika
grader av exakthet i de olika posterna i saneringsprogrammet. Det ger mig
tillfälle att precisera hur detta arbete är tänkt att gå till.
Vi förelägger nu riksdagen hela detta 81-miljardersprogram. Det är
mycket omfattande. Det skall sedan följas upp av enskilda förslag i konkret
bemärkelse. Beträffande de förslag där vi väntar oss att lägga fram konkreta
lagstiftningsposter relativt snart är vi också mer konkreta i den reviderade
finansplanen. Vi är faktiskt ganska exakta. Det gäller t.ex. reformeringen
av arbetslöshetsförsäkringen. Det gäller reformeringen av ATP. Det gäller
sannolikt delpensionen. Det gäller reformeringar inom tandvårdsförsäk-
ringen och det gäller i hög grad en effektivisering av skattekontrollen, som
vi redan har satt i gång.
Jag tycker att det är viktigt att markera att det är de förslag som skall före-
läggas riksdagen i den allra mest slutliga beslutspunkten under den närmaste
tiden, inom 1-1 1/2 år eller inom denna mandatperiod, som är exakta i den
reviderade finansplanen. Förslag som skall föreläggas riksdagen och träda i
kraft 1997, t.ex. inom bostadsområdet, bör faktiskt inte vara exakt precise-
rade år 1993. Det finns en verklighet som skall ha en viss betydelse.
Det väsentliga är att storleken på detta saneringsprogram upprätthålls och
att det finns mycket tydliga poster och belopp som visar hur saneringspro-
grammet skall sättas ihop. Därför är konkretiseringen i programmet ett
mycket starkt stöd för den förtroendeskapande politik som är nödvändig för
den expansion vi vill ha inom penningpolitiken.
Jag noterade att lan Wachtmeister tyckte sig finna en ganska god gemen-
sam insikt i det som står i finansplanen. Det är bra.
Det finns väl antagligen några punkter där vi gör litet olika bedömningar,
t.ex. i fråga om turistmomsen. Den växelkursförändring som har inträffat
ger en mycket kraftig stimulans till turistnäringen, som för övrigt tillhör de
verksamheter som verkligen går bra i dag.
Gudrun Schyman tog upp en del olika frågor. Till en början hävdade hon
att det som går bra, går bra bara därför att växelkursen flyter. Det är inte
korrekt. Man måste också ta hänsyn till den låga prisökningstakten, som är
en väldigt viktig ingrediens i hela den ekonomiska politiken, så att den för-
blir låg. Man måste även ta hänsyn till den mycket starka förbättring av pro-
duktiviteten i företagen som har skett och fortsätter att ske - förra året, i år
och i framtiden. Detta är den långsiktiga basen för en bra utveckling av vår
industri.
Jag noterade också att Gudrun Schyman förmodligen har tagit stort in-
tryck av den debattskrift som presenterades i början på veckan och som
handlade om ganska omfattande skatteförändringar. Hon hävdade också att
det var ganska dåligt med lägre skatter. Hon menade att skattereformen var
alldeles galen, eftersom den innebar att några miljarder kronor föll bort. Jag
tycker att det är mycket positivt för Sveriges ekonomi, för företagen och för
jobben att vi, snabbare än vi tidigare kunde bedöma att vi skulle göra, kom-
mit ner till en skattekvot som faktiskt är under 50%. Om jag inte missminner
mig var det någonting som även Socialdemokraterna tyckte var eftersträ-
vansvärt för tio år sedan. Detta har vi åstadkommit på kortare tid än vad vi
trodde.
Det är mycket viktigt att vi inte börjar föra en felaktig politik och tro att
vi skall kunna lösa budgetproblemen genom mycket bastanta skatteök-
ningar. Då tror jag faktiskt att man skulle bita sig själv i svansen. Det leder
inte till de jobb man vill skapa. När man säger sig vilja skapa flera jobb, har
jag litet svårt att förstå varför man tror att detta bäst sker om man gör det
dyrare och svårare för företagen att anställa flera människor. Det borde
egentligen vara tvärtom.
Det finns en punkt som jag tycker att det finns anledning att diskutera yt-
terligare - det gäller i och för sig för många punkter. Det här gäller dock en
punkt där det skulle vara särskilt intressant att höra hur bedömningarna
görs, eftersom de påverkar den ekonomiska politikens utformning. Det gäl-
ler det privata sparandet. Detta är en av de mera osäkra posterna i progno-
serna. I bedömningarna ligger en mycket stor sparandeökning. Jag tror själv
att detta ger möjlighet till en ganska god konsumtionsutveckling framöver.
Människor kommer nämligen inte att ha kvar ett sådant starkt önskemål om
en sparandeökning under den kommande femårsperioden.
Anf. 8 JAN BERGQVIST (s):
Herr talman! En uppmaning i all välmening till finansministern: Sluta att
skylla allt på utlandet och det största oppositionspartiet. Jag tror att Anne
Wibble själv skulle tjäna på att diskutera dessa frågor litet mera nyanserat.
Jag tog upp frågan om varför regeringen, varje gång den återkommer med
nya kalkyler, systematiskt får överge sina gamla. Varje gång man presenterar
ett perspektiv är det sämre än förra gången. Detta har nu upprepats så
många gånger att även Anne Wibble borde fundera över vad det beror på.
Hon gav en förklaring här och sade själv att förklaringen tyvärr är korrekt.
Jag skulle nog vilja säga att förklaringen var ytterligt ansträngd. Jag minns
en partivän till Anne Wibble som blev ganska hårt trängd i en debatt och
försvarade sig med följande förklaring: Det kan väl hända att jag överdriver,
men inte så mycket att jag menar motsatsen till vad jag säger. Det kanske är
något för Anne Wibble att tänka på.
Om vi när det gäller arbetslösheten tittar på den siffra som är mest känn-
bar, nämligen siffran över arbetslösheten i år, får regeringen skriva upp sin
egen prognos från 6,2 % till 6,9 %. Detta är verkligheten.
Jag noterar att det inte är många som har fått den omtalade komplette-
ringspropositionen ännu. Jag förstår att regeringen har jobbat med den in i
det sista. Jag har själv inte sett den i dess hopbundna form, utan jag fick den
i går kväll i form av en pärm att läsa i. Jag bläddrade förtvivlat för att få se
vad man sade om näringspolitiken. Jag vet inte om bladen om det avsnittet
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
13
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
14
möjligen var urryckta. Men jag har förstått att det över huvud taget inte finns
någon bilaga om vad som skulle behövas, nämligen en aktiv näringspolitik
som bidrar till en stark växtkraft i näringslivet. Detta är en avgörande svag-
het. Frontlinjen mot underskotten och underproduktionen går i kampen mot
arbetslösheten. Regeringens s.k. plan för att sanera statsfinanserna saknar
det väsentliga, nämligen de stora besparingar som uppstår genom att allt fler
får arbete och allt färre tvingas leva på bidrag.
Efter att ha läst i den reviderade finansplanen måste jag säga att det före-
kommer en hel del hokuspokus med siffrorna. När det gäller den offentliga
konsumtionen presenterar man något slags besparing. Utgångspunkterna
avgör hur stor besparingen kommer att bli. Lindbeckkommissionen hade
tänkt sig att den offentliga konsumtionen i framtiden normalt skall växa med
3 %. Det motsatte man sig och sparade således 42 miljarder. Regeringen sä-
ger att man i sina antaganden utgår ifrån att konsumtionen växer med 2 %,
alltså sparar man 35 miljarder. Det är ett märkligt sätt att hantera dessa frå-
gor på. Verkligheten är att den kommunala och statliga konsumtionen mins-
kar år från år och att detta kommer att få mycket allvarliga effekter på syssel-
sättningen, på viktiga kommunala verksamheter och för en rättvis fördel-
ning. Kommunernas verksamhet kommer i själva verket inte att ligga kvar
på noll, utan det är fråga om en kraftig minskning.
När det gäller fördelningsfrågorna kan jag ta ett exempel. Det gäller vad
som snart kommer att drabba de arbetslösa. Genom att man inför karensda-
gar och dessutom gör det på ett osedvanligt brutalt sätt kommer de arbets-
lösa att mitt under semesterperioden i sommar få en stjärnsmäll från rege-
ringen i form av fem karensdagar. Medan de andra som har arbete kanske
får något extra till semestern, kommer de arbetslösa att få en mycket kraftig
sänkning av sin standard. Det är tyvärr ett av många exempel på att regering-
ens fördelningspolitik inte präglas av rättvisa.
Avslutningsvis vill jag som ytterligare ett inlägg i diskussionen om efterfrå-
gan på hemmamarknaden referera till en teckning av Helga Henschen. På
teckningen finns en man som säger: Jag mår inte riktigt bra i dag. Jag har så
förskräckligt dålig köpkraft.
Anf. 9 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! I den allmänna generationstävling som har utbrutit här ber
jag härmed att få meddela att jag är både farfar och morfar och detta fem
gånger om. Med den logik som här gäller måste jag veta väldigt väl vad jag
talar om. Det är alltså bäst att ni lyssnar på vad jag nu har att säga.
Ny demokratis val har varit att antingen stödja regeringen eller förlänga
krisen, osäkerheten och den ekonomisk-politiska villervallan. Ni har hört
vårt val. Socialdemokraterna gjorde det ganska lätt för oss, eftersom de före-
språkar att man skall återgå till den typ av samhälle som just nu håller på att
förgöra sig självt och som har bevisat sin egen orimlighet. Det är ju det skif-
tet vi måste åstadkomma. Sent skall syndaren vakna. Det tar väl ett par år
till för Socialdemokraterna.
Regeringens föreslagna åtgärder ger tillsammans en effekt på 161 miljar-
der kronor över fem år. Jag skulle vilja jämföra det med de 196 miljarder
kronor över sex år som Ny demokrati framförde i valrörelsen men som be-
möttes med spott och spe av alla och idiotförklarades av medierna, som ver-
kar ha extra svårt att hänga med i enkla och ganska självklara ekonomiska
resonemang.
Inom det sparbeting som nu finns på den offentliga sektorn fram till 1998
kommer det att krävas okonventionella grepp. Vi har lagt fram förslag om
att man skall slakta de heliga korna. Det kan gälla allt, såsom bistånd, flyk-
tingpolitik, organisationsbidrag, partistöd och vad man vill. Jag vill här bara
hänvisa till de utredningar som tidigare JO Per-Erik Nilsson gjorde beträf-
fande asylprövningarna och som Riksrevisionsverket gjorde beträffande för-
läggningskostnaderna för att visa att det visst finns väl belagda möjligheter.
Man kan sänka ersättningsnivån till 80 % rakt över även i fråga om arbetslös-
het och familjepolitik. Man kan gå vidare till organisationer, partier, bistånd
och över huvud taget allt när det gäller bidrag. Man bör se på detta.
När det gäller ungdomen måste vi tillsammans skärpa oss för att ändra
lagar, regler och förordningar så att förutsättningarna för ungdomarna blir
vettigare. Vi måste helt enkelt ha ett system, som innebär att det skall
stämma, om man såsom 16-18-åring ser framåt i livet. En del skall inte få lån
för att studera, medan andra får lön för att göra det. Ungdomarna lär sig en
massa knep, t.ex. att de skall först gå till a-kassan och sedan jobba svart. Allt
detta måste man angripa. Vi i vår generation är kanske ganska luttrade, men
ungdomarna är det inte. Jag tror därför att detta är en av de absolut vikti-
gaste sakerna att tänka på.
Jag har några frågor till finansministern. Man talar om en miljöskatt. Jag
vet inte vad det är, och jag är därför minst sagt nyfiken. Jag hoppas att det
inte är någon skatt som gör det svårare för svenska företag och som skräm-
mer tillverkningen ur landet. Det vore inte särskilt smart.
När det gäller företagsamheten vill jag framhålla att det behövs fler arbets-
givare, även om ordet arbetsgivare är ett fult ord i Sverige. Men vi kan ju
bortse från Arbetsgivareföreningen och bara tala om arbetsgivare. Vad kom-
mer man då att göra för småföretagen utöver det som vi har hört förut? Är
någonting på gång? Det är väldigt viktigt för de riktiga jobben.
I fråga om verk och myndigheter över huvud taget ser vi hur beloppen
stiger och stiger. Jag vet inte hur många hundra miljarder som nu skall slussas
ut via myndigheter och verk, som egentligen inte är organiserade för att
klara av det - och som kanske inte heller klarar av det utan i panik sprider
pengar omkring sig. Där krävs det en enorm skärpning.
Bidragsmyglet än en liknande fråga.
Den privata konsumtionen, som det nu talas om, beror inte bara på det
som man skriver i en budget. Men den beror förvisso på ett fungerande kre-
ditsystem. Vi måste få banksystemet att fungera. Vi måste också få ner rän-
torna till en rimlig nivå, och vi måste skapa framtidstro. Om vi lyckas med
det, kommer svenskarna att börja konsumera så att ni får hålla igen. Det
ligger nämligen inte i den svenska nationalkaraktären att spara. Vi har varit
sämst i världen i det avseendet under alla årtionden utom precis just nu. Jag
tror att detta går att rätta till.
Sedan har jag några frågor till statsministern, som enligt vår besynnerliga
riksdagsordning inte får svara på dessa frågor. Medierna får väl som vanligt
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
15
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
16
ta över riksdagens funktion. Men jag ställer i alla fall frågorna här, för de är
angelägna.
1. Vi menar som bekant att fallskärmsavtalen är en skam i dagens Sverige
och att de kan tas bort i den offentliga sektorn, som ju är vårt ansvarsom-
råde. Vad anser statsministern?
2. Vi tycker att momsen skall vara en krisregulator, dvs. om den inhemska
efterfrågan sackar efter för mycket, parerar man med sänkt moms. Vad sä-
ger statsministern om det?
3. Behovsprövade barnbidrag är ett s.k. rättviseförslag, som vinner allt
större stöd. Vad säger statsministern?
4. Det svenska biståndet kan onekligen effektiviseras. Andra former kan
tillgripas. Det kan vara ett bundet bistånd, export- och investeringskreditga-
rantier m.m. liksom en fokusering på vår egen närhet. Vad är statsministerns
reaktion?
5. Till sist. I denna debatt har jag uttryckt min tillfredsställelse med de
kontakter som ägt rum med statsministern och andra och mellan Ny demo-
krati och regeringen. Hur vill regeringen gå vidare? Hur ser statsministern
på den situationen?
Anf. 10 ANDRE VICE TALMANNEN:
Frågor till statsministern kan lämpligen ställas vid den frågestund som
äger rum kl. 14.30 i kammaren.
Anf. 11 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Även jag skall ta upp frågan om a-kassenivån och karensda-
garna, om finansministern har lust att lyssna i denna debatt.
Det är ett faktum, som också vi har uppmärksammat, att man tydligen
planerar att ta ut dessa karensdagar retroaktivt. Ersättningsnivån sänks
fr.o.m. den 1 juli, dvs. i praktiken fr.o.m. den 5 juli. Men tydligen kommer
alla som har någon form av ersättning - a-kassa eller någon annan - även om
de befinner sig i slutet av en period att få avdrag för fem karensdagar, dvs.
lagom till semestern. Jag undrar vad Anne Wibble har att säga till dessa per-
soner. Det skulle vara intressant att höra.
Över huvud taget vore det intessant att höra hur finansministern resonerar
och hur det är möjligt att finna det försvarbart att sänka nivåerna i a-kassan,
när det för en hel del personer faktiskt innebär att de hamnar under socialbi-
dragsnormen och alltså tvingas att begära bistånd varje månad för att kom-
plettera ersättningen.
Jag har framför mig en artikel ur SKTF-Tidningen. Det handlar om cn
arbetslös läkarsekreterare, som före den 1 juli hade 172 kr kvar i månaden.
Hon är en ensamstående mamma med ett barn. Efter den 1 juli kommer hon
att gå back med 550 kr i månaden. Jag tror att hon är långt ifrån ensam i
denna situation. Liknande situationer kommer att uppträda för andra. Jag
tänker på konsekvenserna av den försämring av föräldraförsäkringen som är
påtänkt: en sänkning av nivån till 80 %.
Är Anne Wibble medveten om att detta innebär att många kvinnor med
låga löner inte kommer att ha möjlighet, om de är ensamstående, att ta ut
föräldraförsäkringen med mindre de kompletterar med socialbidrag? Är det
rimligt med en sådan ordning? Det handlar ju inte om ett tillfälligt inkomst-
bortfall på 14 dagar eller tre veckor, som man möjligen skulle kunna reso-
nera om när det gäller sjukförsäkringen, utan här handlar det om ett helt år,
då man skall leva på 80 % av sin lön. Är man ensamstående och har ett löne-
läge som är ganska vanligt för kvinnor på 10 000-12 000 kr i månaden, går
det helt enkelt inte ihop.
Jag skulle också vilja höra hur man i regeringen har resonerat när man
påstår sig omfatta jämställdhetssträvanden. Samtidigt måste man ju vara
medveten om att en sådan här sänkning av nivåerna i föräldraförsäkringen
naturligtvis innebär att det blir än viktigare att det hela tiden är den högre
lönen som kommer in, dvs. mannens lön.
Jag vet att Anne Wibbles kollega Bengt Westerberg är medveten om att
föräldraförsäkringens utformning står i direkt relation till kvinnors ställning
på arbetsmarknaden. Jag vet att han har lagt fram förslag om att införa en
månadskvotering för att från jämställdhetssynpunkt motverka de negativa
effekterna. Jag har inte återfunnit det förslaget i finansplanen. Det skulle
vara intressant att få höra hur diskussionen har förts i regeringen och framför
allt vad man har kommit fram till. Det är alldeles uppenbart att om ersätt-
ningsnivån i föräldraförsäkringen sänks, permanentas situationen med få
män som utnyttjar föräldraförsäkringen. Vi kommer säkert att få se en tillba-
kagång i stället för ett ökat uttag bland männen i fråga om föräldraförsäk-
ringen. Det är en tillbakagång som jag inte trodde låg i Folkpartiets intresse.
Så till diskussionen om skatterna. Finansministern framhärdar fortfarande
1 att det är positivt att skatterna har sänkts och att det t.o.m. har gått snab-
bare än vad som förutsågs från början. Men det måste väl ändå bero på vad
resultatet har blivit? Det är väl inte positivt om resultatet av de sänkta skat-
terna inte har blivit att människor arbetar mer utan att det i stället i vissa
inkomstlägen, nämligen de där man får stora skattelättnader, har blivit ett
ökat sparande, som i dag inte används till vare sig investeringar eller kon-
sumtion utan tvärtom är ett problem i dagens budgetunderskott. Det är väl
inte positivt om dessa sänkta skatter innebär att vi får ökade sociala klyftor
och problem i samhället och att gapet mellan fattiga och rika ökar - för att
uttrycka det hela enkelt. Skatter och skattesänkningar över huvud taget kan
inte vara ett självändamål. De är väl ett instrument för att utforma en politik
som gör att vi får ett samhälle som är präglat av de värderingar vi har.
Mina värderingar är rättvisa och jämlikhet. Då är skatterna ett bra instru-
ment att använda för att omfördela, dvs. ta pengarna där de finns och föra
över dem dit där de behövs. I det här fallet handlar det om att ta pengarna
där de finns hos högavlönade, ofta låsta i ett improduktivt sparande, och föra
över pengarna till de hushåll som behöver dem för konsumtion. På det sättet
får vi en ökad konsumtion och efterfrågan.
Det måste vara ett problem, Anne Wibble, att så många av era förslag
spär på det problem som en låg inhemsk efterfrågan utgör. 1 och med det
spär man på arbetslösheten i stället för att föra fram det som borde vara hu-
vudmålet för den ekonomiska politiken: Arbete åt alla!
Anf. 12 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Låt mig ta upp några av de punkter som har kommenterats
här. Det skulle, till att börja med, vara intressant att få veta om Jan Bergqvist
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 97
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Debatt med anled-
ning av komplette-
ringspropositionen
18
är för eller emot en begränsning av den offentliga konsumtionen. Det gick
inte att utläsa av hans inlägg. Hittills har Socialdemokraterna varit motstån-
dare till detta. Om man nu menar allvar med att faktiskt ha ett sanerings-
program, om Jan Bergqvist och hela hans riksdagsgrupp är bekymrad över
statsskulden, måste man faktiskt ålägga sig en stark restriktion i fråga om
ökningen av den offentliga konsumtionen.
Jag tror att det som finns med i detta saneringsprogram är ganska positivt.
Det gäller inte minst i fråga om det som på många håll har utförts, och ge-
nomförs, i våra kommuner och landsting. Det finns många goda exempel på
hur man med litet mindre pengar har lyckats åstadkomma en bättre offentlig
service. Det finns exempel från barnomsorgen, äldreomsorgen och sjukvår-
den. Det allra mest tydliga är att ett stort antal operationer är utförda med
färre kronor och färre människors arbetsinsatser. Detta måste vara positivt.
Allt annat vore faktiskt ganska mycket av slöseri.
Det är oerhört viktigt att ha klart för sig att om det inte finns någon restrik-
tion på den offentliga konsumtionen i det saneringsprogram vi har framför
oss, faller hela saneringsdelen för den privata konsumtionen och för det som
finns i enskilda människors plånböcker. De två punkterna är något av kom-
municerande kärl. Det är viktigt att i ett rättvist och välbalanserat sanerings-
program göra precis så som regeringen har föreslagit, nämligen en begräns-
ning både i den offentliga och i den privata konsumtionen. Märk väl att det
faktum att utgifterna för den offentliga konsumtionen blir mindre och att
bördan lättar för de offentliga finanserna ingalunda är liktydigt med att servi-
cen blir sämre. Vi mäter i tabeller osv. över den offentliga konsumtionen hur
mycket det kostar att få fram tjänsterna. Det viktiga för människorna är att
det finns tjänster, att de själva får välja vilka tjänster de vill ha och att tjäns-
terna är av bra kvalitet. Det måste var ett jätteplus om tjänsterna till råga
på allt kostar mindre. Diskussionen om den offentliga konsumtionen är helt
central i saneringsprogrammet.
Låt mig också ta upp de saker som Jan Bergqvist, lan Wachtmeister och
Gudrun Schyman nämnde om ungdomar. Inom ramen för det upprustnings-
och förnyelseprogram som regeringen nu lägger fram finns det ett huvud-
tema. Det är att ungdomar skall hjälpas till bra utbildning och till att komma
in på arbetsmarknaden. De skall inte behöva riskera att få driva runt på ga-
torna och inte ha något vettigt att göra. Detta är en utomordentligt massiv
satsning, och det finns med i bilagorna från bl.a. Börje Hörnlund och Bea-
trice Ask.
Det är fråga om en mycket stor utbyggnad av ungdomspraktiken och
ökade insatser i fråga om utbildningspolitiken. Detta är mycket bra. Detta
är i själva verket ett program som väl tar hand om våra ungdomar i den me-
ningen att vi ser till att det finns något vettigt att göra. Det är oerhört angelä-
get att tala om för ungdomarna att det är bra att gå ett tredje gymnasieår.
Det kräver också att ungdomarna vill själva. Jag tror att många vill utbilda
sig. Men det är angeläget att även attitydmässigt påverka i positiv riktning.
Dessa ungdomar skall ju om några år konkurrera om jobben med de ungdo-
mar som kommer ut från den vanliga treåriga gymnasieutbildningen. Det är
angeläget att få så bra utbildning som möjligt med hjälp av de massiva insat-
ser som regeringen har föreslagit.
Det ställdes också några frågor om karensdagar i arbetslöshetsförsäk-
ringen. Såvitt jag förstår måste den tolkning som har givits här bero på ett
missförstånd.
Ian Wachtmeister frågade om miljöskatterna och om tillverkningen skall
skrämmas ut ur landet. Svaret är självklart nej. Vi vill ha företag här i Sve-
rige - flera, inte färre.
Vidare har vi frågan om småföretagen. Jag har ett par gånger tidigare sagt
i kammaren att det viktigaste som kan göras är denna saneringsinsats och
en förstärkning av utbildningen och arbetsmarknaden. Denna kombination
möjliggör ett bättre företagsklimat och en lägre ränta. Vi har haft många
diskussioner om räntemarginaler osv. Det är något som regeringen tar på
högsta allvar.
Herr talman! Den samlade strategin, som finns i det dokument som har
överlämnats till riksdagen i dag, kombinerar just varsamheten i offensiva in-
satser på kort sikt i kriget mot arbetslösheten med den nödvändiga komplet-
teringen av att få bort de stora framtida underskotten. Det är en politik som
kommer att ge oss flera jobb och bättre välfärd.
Överläggningen var härmed avslutad.
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU15 Internationellt utvecklingssamarbete (prop. 1992/93:100 del-
vis).
Anf. 13 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! I 80 minuter har nu kammaren diskuterat problemen här
hemma. Jag tänker inte recensera debatten, men jag vill gärna göra en jäm-
förelse så här i början av biståndsdebatten. Jag tror nämligen att det är vik-
tigt att vi har sammanhangen klara för oss.
Trots alla problem med budgetunderskott, stigande räntor på statsskul-
den - en statsskuld som nu går genom biljonstrecket -, rekordhög arbetslös-
het osv. - problem som vi självfallet måste ta på allvar - hör Sverige till de
rikaste länderna i världen.
I FN:rapporten om mänsklig utveckling redovisas att de rikaste 20 % i
världen, och där hör vi alltså hemma, tillsammans har 82,7 % av världens
inkomster, medan de fattigaste 20 % bara har 1,4 % av inkomsterna. De där-
näst fattigaste 20 % får dela på 1,7 % av världsinkomsten.
Herr talman! Detta är en jämförelse som tål att begrundas. Vi har nog inte
riktigt klart för oss den sprängkraft som här ligger dold. Men en dag vaknar
medvetandet hos de fattiga i världen. En dag vaknar vreden över orättvi-
sorna. Här finns en enorm sprängkraft. Torvald Stoltenberg, den tidigare
norske utrikesministern, har talat om fattigdomsbomben.
Vi kan i dag på våra TV-skärmar se svältande, utmärglade och döende
människor i Sudan och andra hårt drabbade områden. En dag finns den mo-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
19
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
20
derna kommunikationstekniken också för de allra fattigaste. Orättvisorna
kommer att bli tydliga för dem. Då sätter sig massorna i rörelse. De är vana
att vandra. Vi kommer att få se folkvandringar av en storlek vi inte kunnat
drömma om. Från syd till nord, från öster till väster.
Länderna i det forna Sovjetblocket kunde inte ställa sig utanför den mo-
derna kommunikationstekniken. Kommunikationssamhället med TV, da-
torer och faxar sprängde blocket inifrån. Det moderna kommunikationssam-
hället kommer en gång att få fattigdomsbomben att brisera.
FN:s samordnare för Afrika jämförde en gång världssituationen med en
jumbojet där det börjat brinna i ekonomiklass. Passagerarna i första klass
och i Business Class begriper att branden angår också dem. Men när det gäl-
ler situationen i världen har vi inte alla samma insikt.
Det är ganska naturligt att vi ibland studsar inför de enorma problem som
vi ser framför oss, när vi väl har blivit medvetna. Vi kan kanske lära oss litet
av moder Teresas sätt att se på problemen då hon som ung nunna arbetade
i Calcutta. Vi måste göra något åt dem som ligger och dör på gatorna, sade
hon en dag till sina medsystrar. Det är omöjligt, sade man till henne. De är
så ofantligt många att vi inte klarar av det. Jag tänker på de fyra som jag
passerar på väg till jobbet, blev moder Teresas kommentar.
Ingen kan hjälpa alla, brukar man säga, men alla kan hjälpa någon. Det
är viktigt att vi svenskar på bästa möjliga sätt är med bland dem som gör
något, att vi är med bland dem som hjälper. Jag tror att jag vågar påstå, herr
talman, att vi har haft ett bra bistånd genom åren. Det var det entydiga be-
sked som vi i utrikesutskottet fick vid vår offentliga utfrågning om bistånd.
Vi får samma betyg av OECD, FN och Världsbanken samt av våra samar-
betsländer. Naturligtvis blir det ibland misslyckanden, tillkortakommanden
och då och då också skandaler. Men det hör tyvärr till mänsklig verksamhet.
Det är viktigt att erkänna misstag. Vi har sådana att begrunda. Vi kanske
t.o.m. har vissa systemfel i biståndet som vi behöver studera ännu mer. Men
låt oss inte som vissa av svartmålarna fastna i skandaler. Då kommer vi fel.
Visst ger vårt och andras bistånd också resultat. Vi kan avläsa de konkreta
resultaten. Jag har några exempel från utvecklingsländerna. Medellivsläng-
den år 1960 var 46 år. I dag är den 63 år. Analfabetismen var 54 % år 1960.
I dag är den nere i 36 %. Andelen barn i skola har ökat från 55 % till 72 %.
Barnadödligheten har halverats från år 1960 till i dag.
Det finns naturligtvis också klyftor som har ökat. Jag tänker bl.a. på om-
fattningen av och kvaliteten i grundutbildning, forskning, kommunikationer
av alla slag osv.
Denna debatt kallas för biståndsdebatt. Vi har i Sverige försökt att komma
bort från givarbegreppet. Jag har tagit upp den frågan tidigare. Man talar
utomlands om givarländer, givarkonferenser osv. Vi har här i Sverige i stället
försökt betona samarbete i utveckling. Har vi ett utvecklingssamarbete inne-
bär det att vi både ger och får.
Vi socialdemokrater har en obehaglig känsla av att svenskt bistånd är på
väg tillbaka till nådegåvorna och presenterna. Vi tror att det är olyckligt för
svenskt bistånd om det är på det sättet. Vi ser mot denna bakgrund, enligt
vår mening, hur det långsiktiga biståndet eroderas.
Herr talman! Det finns med andra ord tendenser till förändringar som vi
socialdemokrater vill varna för. Det är viktigt att vi behåller den fastlagda
fattigdomsinriktningen i det svenska biståndet. Kärnan i solidaritetens idé är
just de fattigas rätt till människovärdighet.
På samma sätt som kraven på rösträtt och rätt till arbete gick hand i hand
i Sverige måste i dag kraven på en mer demokratisk och rättvis världsordning
också gå hand i hand. Vi behöver alla biståndet. De fattiga angår oss. Bara
på en grund av internationell solidaritet kan en gemensam framtid byggas.
Ett bistånd som skall leva upp till dessa ambitioner måste vara långsiktigt
och fattigdomsinriktat. Det bilaterala landprogrammerade biståndet genom
SIDA är kärnan i ett sådant bistånd. Multilateralt samarbete genom t.ex.
UNICEF och Världsbanken, bistånd genom folkrörelser och enskilda orga-
nisationer, är likaledes omistliga biståndsformer. Kristina Svensson kommer
att utveckla detta närmare senare under debatten.
När vi tvingas till hårda prioriteringar är det av största vikt att biståndet
koncentreras till de fattigaste länderna och att det utformas så effektivt som
möjligt med sikte på de mest angelägna behoven. Regeringens nedpriorite-
ring av samarbetet inom landramarna, som vi kunde ana oss till redan i bi-
ståndspropositionen, stämmer inte med denna ambition.
Det har nu kommit en proposition om styrning och samarbetsformer i bi-
ståndet. Det är egentligen litet olyckligt, nästan talande, att rubriken är
Samarbetsformer i biståndet. Vi har genom åren haft ett brett samarbete om
det svenska biståndet över partigränserna. Men här har regeringen lagt fram
en proposition som skarpt bryter mot den tradition av politisk enighet som
funnits kring principer och former i det svenska biståndet.
Vi har alltid sökt enighet under biståndets drygt trettioåriga existens. Vi
har också försökt att få det samförståndet vid avgörande förändringar. Men
vid tillkomsten av den här propositionen har regeringen inte sökt det samför-
ståndet, trots att den måste ha varit medveten om att vi har riktat kritik mot
den. Det gäller framför allt förslaget att ta bort landramarna och de övergri-
pande samarbetsavtalen med mottagarländerna. Vi anser att det är viktigt
att behålla detta.
En framgångsrik kamp mot fattigdomen kräver att biståndet medverkar
till en socialt och ekologiskt ansvarsfull marknadsekonomi och ett gott sty-
resskick. Dogmatiska marknadsekonomiska recept fungerar inte. Vi får
ibland i debatten, med en hänvisning till ESK:s toppmöte i Paris 1990, höra
talas om att länderna i den Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen
har förbundit sig att stödja demokrati, mänskliga rättigheter och marknads-
ekonomi. Men då citerar man slarvigt därför att det är fråga om en mark-
nadsekonomi med social dimension. Det är viktigt att hålla detta i minnet.
När det gäller biståndets närmare utformning står vi socialdemokrater
bakom de uppfattningar som framförs i vår partimotion om befolkningsfrå-
gor, en radikalare skuldstrategi, importstödets betydelse, utveckling av insti-
tutionell kapacitet och biståndsformer som medför så litet snedvridningar
som möjligt i mottagarländernas ekonomi. Vi vill särskilt framhålla tre om-
råden där vi faktiskt uttryckt oro över regeringens politik.
För det första skall biståndet utgå från mottagarlandets egna ansträng-
ningar och resurser. Biståndet till ett land måste utformas mer som process
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
22
och program än som enstaka projekt. Biståndet får inte bli alltmer fragmen-
terat.
För det andra skall biståndet stödja utvecklingen av demokratiska samhäl-
len. Detta kan inte ske om vi intar en förenklad villkorande attityd snarare
än en som främjar en långsiktig strategi. Demokrati kan inte kommenderas
fram. Den måste växa och erövras inifrån.
För det tredje måste biståndet vara starkt kvinnoinriktat. Kvinnans ställ-
ning, hennes makt och rättigheter är också avgörande för att höja de fattigas
produktivitet. En mer uttrycklig prioritering av det kvinnoinriktade bistån-
det behövs.
Biståndet har under senare tid ansatts hårt. Ä ena sidan har en värld i
snabb förändring ställt långt större krav på ökade resurser och nya ändamål.
Ä andra sidan har biståndets volym urgröpts genom höstens krisuppgörelse,
utnyttjandet av biståndets resurser till vissa flyktingkostnader osv. samt nu
också genom att dess reala storlek sänkts genom kronans minskade värde.
Samtidigt har biståndet utsatts för hård osaklig kritik som sökt undergräva
det starka och djupa stöd biståndet hittills haft här hemma.
De globala överlevnadsproblemen kommer att ställa stora krav på Sverige
och alla andra länder att ta gemensamt ansvar. Globaliseringen kommer att
kräva ökade resurser och bättre politik. FN:s aktivare roll, kraftfullare freds-
relaterade insatser, de fattigaste ländernas svåra utvecklingsproblem, den
förvärrade flyktingsituationen, de ökade folkförflyttningarna, vikten av att
Östeuropas omvandling säkras och de globala miljöfrågorna - dessa och
andra utmaningar måste vi klara.
Sverige måste kunna bära sin del av detta gemensamma internationella
ansvar. Vi behöver därför, menar vi socialdemokrater, en nationell kommis-
sion för att se över Sveriges internationella ansvarstagande. En viktig uppgift
för denna kommission kommer bl.a. att vara att se över biståndspolitikens
roll i detta bredare internationella perspektiv. Den översynen kommer också
att bereda tillfälle att se över, bekräfta och föreslå förändringar i biståndspo-
litikens utformning.
Det är uppenbart att den rådande ekonomiska nedgången påverkat de in-
dustrialiserade ländernas vilja och förmåga att leverera ett ökat bistånd. De
svåra ekonomiska problemen i Sverige, som vi har diskuterat förut i dag, har
också medfört att Socialdemokraterna medverkat till en tillfällig neddrag-
ning av det svenska biståndet med drygt 10 %. När kronans fasta växelkurs
släpptes föll värdet av biståndet mätt i dollar med ytterligare 20 %. Det gäl-
ler framför allt multibiståndet.
Vi vill understryka att neddragningen är tillfällig. Det är glädjande att näs-
tan alla i utskottet är överens om detta och om att enprocentsmålet snarast
möjligt måste återuppnås.
Sverige ger trots nedskärningen fortfarande ett betydande bistånd och till-
hör den lilla grupp industriländer som ger mer än 0,7 % av BNP i bistånd.
Övriga länder är Norge, Danmark och Nederländerna.
Det är djupt otillfredsställande att de rika OECD-länderna fortfarande
ger ett så förhållandevis blygsamt bistånd. På FN:s konferens om miljö och
utveckling i Rio dc Janeiro förra året bekräftade i-länderna på nytt sitt åta-
gande att nå upp till det av FN antagna målet på 0,7 % av BNP. Sverige
måste tillsammans med de länder som uppnått FN:s volymmål energiskt fort-
sätta att arbeta för att också andra länder ökar sitt bistånd.
Herr talman! Jag vill avsluta med en markering om mänskliga rättigheter.
Jag tror nämligen att man inte kan göra det ofta nog. Svenskt bistånd måste
främja mänskliga rättigheter och demokrati. Vi måste stärka alla goda kraf-
ter i kampen mot nationalism av den aggressiva typ som vi i dag ser i t.ex.
det tidigare Jugoslavien, mot rasism och mot de etniska konflikter som upp-
står här och var.
Många länder befinner sig i dag i en övergångsfas från auktoritära system
till politisk demokrati. Vi måste naturligtvis vara medvetna om de svåra pro-
blem som detta innebär. Men vi vet också att insikten om mänskliga rättighe-
ter och betydelsen av mänskliga rättigheter har ökat. Samtidigt ökar också
nationella, religiösa och etniska motsättningar. Vi har den förfärande ut-
vecklingen i det tidigare Jugoslavien som ett verkligt åskådningsexempel. Vi
vet att det är fler regionala konflikter som är olösta.
Här måste Världssamfundet ta ett fortsatt ansvar, inte bara för att upprätt-
hålla fred, utan också för att aktivt bidra till att lösa konflikter inom länder.
Där krig och inbördeskrig har brutit ut måste Världssamfundet se till att kon-
flikterna löses och krigen upphör för att vara trovärdigt också i fortsätt-
ningen. Nationell suveränitet får aldrig stå i vägen när centrala humanitära
principer står på spel.
Herr talman! Även om jag anmälde mig för 20 minuter talartid, var jag
medveten om att jag bara kunde beröra delar av det omfångsrika biståndsbe-
tänkandet. Det är på hela 255 sidor.
Vi socialdemokrater har formulerat vår syn på biståndet i partimotionen.
På viktiga punkter har vi följt upp i reservationer. Vi står naturligtvis helt
och fullt bakom dessa, men för att spara kammarens tid, herr talman, yrkar
jag bifall endast till två reservationer, nämligen reservation 2 om de bistånds-
politiska målen och reservation 3 om översyn av biståndspolitikens roll i ett
internationellt perspektiv.
I detta anförande instämde Viola Furubjelke och Jan Bergqvist (båda s).
Anf. 14 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Biståndsministern! Så var det då dags för en ny debatt kring
biståndspolitiken.
Det svenska statliga biståndet, som nu funnits i drygt 30 år, utformades i
hög grad av den socialdemokratiska regeringens vision av att med biståndets
hjälp bygga upp en socialistisk värld. Så länge kommunsimen behärskade
Östeuropa och så länge Sverige hade en socialdemokratisk regering fick
denna biståndspolitik inte ifrågasättas. Nu, när det politiska läget föränd-
rats, är det emellertid legitimt att kritisera den. Men kritiken bemöts med
moraliserande argument vars genomslagskraft har sin förklaring i det
svenska biståndets starka förankring i folkrörelser och missionsverksamhet.
Att det svenska biståndet i huvudsak varit ett stort och mycket dyrt fiasko
är uppenbart. Biståndet som helhet har skapat flera problem än det löst.
Misslyckandet bottnar både i de utvecklingsteorier man byggt på och de me-
toder med vilka biståndet genomförts.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
23
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
24
En central tes för biståndet var tesen om kapitalbildningens roll för tillväx-
ten. Ju större investeringar som gjordes, desto snabbare skulle tillväxt nås.
Det hävdades att fattiga länder inte kunde spara tillräckligt för att generera
en rimlig tillväxt. Massiva kapitalöverföringar från i-världen antogs därför
kunna häva u-världens ekonomiska stagnation.
En annan tes var den om u-ländernas dåligt fungerande marknadsmeka-
nismer. Man antog att människorna i underutvecklade länder inte handlade
ekonomiskt rationellt utan styrdes av traditionella kulturmönster. Följaktli-
gen var de inte i stånd att själva ta ansvar för sin ekonomiska utveckling.
Ansvaret överfördes i stället på staten, som kom att betraktas som den goda
garanten för utveckling.
Statliga resursöverföringar, som kanaliserades genom u-ländernas offent-
liga förvaltningar, sågs som en effektiv metod att stimulera tillväxt och social
välfärd. Den amerikanska Marshallhjälpen till Europa blev modellen.
Teorierna man stödde sig på höll inte, och metoderna fungerade dåligt.
Investeringarnas storlek har visat sig ha föga betydelse för den ekonomiska
och sociala utvecklingen. Det som varit av betydelse har i stället varit valet
av investeringsobjekt. Antagandena om att marknadsmekanismer inte ver-
kar i u-länder har visat sig vara fel. Människor i tredje världen handlar eko-
nomiskt, vilket utifrån deras samhälles givna villkor betyder samhällsekono-
miskt rationellt.
Däremot fungerar, åtminstone i Afrika, de statligt styrda marknadskraf-
terna på makronivå mycket dåligt. U-landsstaten saknar strukturella rötter
i samhället och svävar med biståndets hjälp som en ballong över samhället,
oförmögen att få makroekonomin att fungera.
Vidare har det med stor tydlighet visats att uppfattningen att staten agerar
rationellt och till alla medborgares bästa, utan hänsyn till specialintressen,
utgör en övertro helt utan verklighetsförankring. I åtskilliga länder i tredje
världen har staten, inkl, centralförvaltningen, blivit utsugare och ett effek-
tivt hinder för utveckling. Den planhushållning som krävs för att genomföra
stora kapitalöverföringar har i u-världen, liksom i Östeuropa, lett till ekono-
misk katastrof.
Analogin med Marshallhjälpen visade sig också irrelevant. U-länderna
saknade, och saknar fortfarande, den tekniska kunskap, infrastruktur, kom-
petenta arbetskraft och förvaltningsapparat som var en förutsättning för att
den amerikanska kapitalinsatsen i Europa blev så framgångsrik.
En övergripande orsak till att både teorier och metoder slagit slint har va-
rit givarnas ytliga och i många fall felaktiga kunskap om mottagarkultu-
rerna - om de normer och värderingar som styr människornas attityder och
handlande i de specifika övergångssamhällen som de postkoloniala samhäl-
lena utgör. Svenska politiker och biståndsadministratörer har orealistiska
föreställningar om mottagarnas behov av bistånd, om deras syn på använd-
ningen av biståndet och om deras förmåga att hantera det. Utan att se till
mottagarlandets historiska förutsättningar har vi försökt exportera svenska
idéer och utvecklingsmodeller och också trott att mottagarna skulle anamma
dem. Speciellt naiv har kanske den föreställningen att vi som kulturellt och
inrikespolitiskt helt marginella aktörer skulle kunna påverka inkomstför-
tdelningen i våra mottagarländer varit.
Till följd av vår bristande medvetenhet om att korruption och nepotism är
kulturellt accepterade fenomen i mottagarländerna har vi varit försvarslösa
mot den skada som de vållat. I själva verket har biståndet i hög grad bidragit
till att öka och sprida korruptionen, och stora delar av det har bevisligen för-
svunnit just genom sådana kanaler.
Eftersom demokratimålet i vår egen kultur är överordnat alla andra poli-
tiska mål har vi tagit för givet att även mottagarna skulle bejaka denna väs-
terländska ideologi - bara de blev upplysta. Vi bör erinra oss att statsappara-
ten i många länder är en belöningsmekanism för statschefens klanmedlem-
mar och anhängare.
Den solidaritet på bred nationell bas som demokrati innebär har ingen hi-
storisk förankring i tredje världen. I stället ökar kulturnationalismen. Den
tar sig uttryck i traditionellt betingade etniska och religiösa konflikter. En
utveckling mot demokrati försvåras också av de klassmotsättningar som upp-
stod i 1900-talets samhälle och som nu förstärks genom befolkningsexplosio-
nen och den tilltagande resursknappheten. Det nedärvda normsystemet -
dess människosyn och samhällsstruktur - som var förutsättningen för det tra-
ditionella samhällets existens bryts nu ned utan att ersättas av ett nytt som
fungerar i dagens övergångssamhälle.
Vårt statliga bistånd har byggt på antagandet om en i västerländsk mening
effektivt fungerande centralförvaltning i mottagarlandet. Men u-länderna
saknar förvaltningstradition och även i stor utsträckning administrativ och
akademisk kompetens för att hantera i-världens biståndsbombardemang.
De enorma bistånden har lett till överutbyggnad av u-ländernas offentliga
sektorer. Resultatet har blivit kaos och ineffektivitet i de svaga u-landsför-
valtningarna. Även då enskilda biståndsprojekt bedömts som lyckade har de
sällan kunnat integreras i mottagarlandets ekonomi och sällan kunnat drivas
i mottagarlandets egen regi. Projekten har därför blivit ”biståndsöar” i mot-
tagarländernas ekonomier som givarlandet måste ansvara för.
Ofta förefaller givaren betydligt mer angelägen än mottagaren både om
att biståndsverksamheten kommer till stånd och att den får fortlöpa. Ett fak-
tum som är väl känt men givetvis aldrig nämns i officiella rapporter är att
SIDA avlönar inhemska förvaltningstjänstemän i mottagarländerna för att
skriva ansökningar till SIDA. Om så behövs ställer SIDA dessutom svenska
konsulter till förfogande i ansökningsarbetet.
Mottagarnas begränsade entusiasm för biståndet skapar stora problem för
den givarpersonal som arbetar i mottagarlandet. Den yttrar sig t.ex. i stän-
diga förseningar och uteblivna aktiviteter. Detta beror rimligtvis inte bara på
bristande kunskap. Löften hålls inte, beställningar och redovisningar kom-
mer inte fram, gods hämtas inte ut från tullen osv.
Konditionaliteten inom biståndet är oacceptabelt låg. De krav som ställs
på mottagaren för att biståndsmedlen skall utbetalas är ofta rent teoretiska,
vilket mottagaren är medveten om. Om det inte passar att genomföra över-
enskommelser kan mottagaren vänta och få pengarna i mindre bunden form
som budgetstöd.
En annan frustrerande erfarenhet som förtigs i officiella rapporter är att
mottagaren ofta utnyttjar konkurrensen mellan givarna för att få friare hän-
der och slippa egna insatser. Detta är en konsekvens av det biståndsbombar-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
25
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
demang som i-världen utsätter u-världen för och som bidragit till det tragiska
biståndsberoende som särskilt afrikanska stater hamnat i.
Riksrevisionsverkets utvärdering visar att SIDA:s rapporter och uppfölj-
ningssystem tenderar att få en huvudsakligen legitimerande funktion, efter-
som biståndsverksamheten i stor utsträckning styrs av ett inofficiellt, outtalat
utbetalningsmål. Biståndsanslagen är så stora att de är svåra att göra av med.
En följd av de stora anslagen blir reservationer på flera miljarder, vilket
RRV starkt kritiserar. Reservationer omvandlas ofta till budgetstöd med
vidsträckt användningsområde. Budgetstöd har t.ex. utnyttjats för att täcka
stora svinn i projekten som annars skulle ha lett till att utbetalningar måst
stoppas.
Hur ser det då ut i dag i tredje världen? Ett tydligt mönster framträder.
Det visar att de länder, främst i Sydostasien, som litat till egna initiativ och
egen företagsamhet och därtill fört en öppen handelspolitik uppvisar både
en kraftig ekonomisk tillväxt och stigande social välfärd.
I Afrika - den kontinent som får mest utländsk rådgivning och mest bi-
stånd-ökar däremot både underutvecklingen och biståndsberoendet. Vissa
afrikanska stater, bland dem Tanzania och Mozambique, kan närmast be-
skrivas som biståndsbedövade. De finansierar numera t.o.m. merparten av
sina löpande offentliga utgifter med biståndsmedel, och Sverige är en av hu-
vudbiståndsgivarna. De bildar ett internationellt A-Iag, i negativ bemär-
kelse, utan initiativ och kraft, oförmögna att försörja sig själva.
Den utvecklingen belyses av följande faktum. Afrikas del av den globala
BNP, som 1960 var 1,9 %, har nu sjunkit till 1,2 %. Dess del i världshandeln,
som 1970 uppgick till 3,8 %, är nu nere i 1 %. Sedan 1980 har kontinentens
utlandsskuld trefaldigats. Den ekonomiska nedgången påverkar nu även den
bräckliga sociala välfärden. Mindre än hälften av befolkningen har i dag till-
gång till rent vatten och sjukvård. Läskunnigheten är endast 62 %, och ande-
len elever i grundskolan, som 1980 uppgick till 79 % av antalet barn i skolål-
dern, hade 1988 minskat till 67 %.
Herr talman! Att biståndet inte främjat utvecklingen i tredje världen utan
däremot varit ett hinder för utveckling är ett tragiskt faktum som inte längre
går att förneka. Sammanfattningsvis kan konstateras att biståndets negativa,
i vissa fall destruktiva, utfall framför allt bottnar i följande förhållanden.
- Givarnas bristande kulturella kompetens samt en bristande förståelse för
att utvecklingen måste bygga på mottagarlandets ekonomiska, sociala och
kulturella strukturer.
- Oförmåga att mobilisera mottagarnas vilja till förändring och eget an-
svarstagande.
- Kanaliseringen av den övervägande delen av det offentliga biståndet ge-
nom mottagarländernas statsapparat är destruktiv, eftersom denna appa-
rat snarare fungerar som en belöningsmekansim för statschefens klan och
anhängare än som en effektiv statsförvaltning.
- Biståndsanslagens storlek, som har sin grund i tron att utvecklingen är en
fråga om överföring av pengar och illusionen att utvecklingsprocessen fun-
gerar snabbare ju mer pengar som satsas.
26
Den biståndspolitik som vi förordar innebär en stor förändring jämfört med
den som bedrivits hittills. Den förordar en utveckling som bygger på motta-
garlandets egna ekonomiska, sociala och kulturella strukturer. Den betonar
mottagarlandets eget ansvar. Den tar fasta på att de nödvändiga förändring-
arna i biståndsländerna kan åstadkommas bara genom de enskilda männi-
skornas egna kunskaper, initiativ och vilja. Och den ser kunskapsöverfö-
ringen, inte överförandet av pengar, som det avgörande medlet för utveck-
ling.
I solidaritet med människorna i de fattiga länderna har vi i den rika värl-
den skyldighet att ge den hjälp vi kan ge. Det vittnar emellertid om över-
skattning av vår egen förmåga och ringaktning av människorna i utvecklings-
länderna att tro att det är vi som kan åstadkomma de avgörande förändring-
arna. Endast människorna själva kan ta ansvar för sin egen utveckling. Det
gäller för oss likaväl som för människorna i utvecklingsländerna.
Verklig utveckling är i första hand en inre process som leder till ökad med-
vetenhet om möjligheter hos både oss själva och andra. Den individuella
kreativiteten är i själva verket en oöverträffad drivkraft i ett lands utveck-
ling.
Orsakerna till att man inte haft samma dynamiska utveckling i länderna i
Afrika som i många andra länder är främst följande:
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
1. en stor och okontrollerad migration till städerna, som inte förmår absor-
bera folkökningen
2. en föråldrad näringslivsstruktur
3. en dåligt fungerande statsapparat
Aktuell ekonomisk forskning visar på humankapitalets och entreprenör-
skåpets avgörande roll för ett lands tillväxt och utveckling. Vi i Ny demokrati
vill på intet sätt förringa realkapitalinvesteringarnas betydelse, men vi anser
att de med fördel kan finansieras med s.k. mjuka lån via t.ex. Världsbanken
och IDA. På så sätt främjas rationalitet vid val av projekt, och biståndsmot-
tagaren uppmuntras att ta ett eget ansvar. Man uppnår därigenom också den
samordning av biståndet som är nödvändig.
Den onda cirkeln av överbefolkning, försörjningskris, fattigdom och mil-
jöförstöring i tredje världen kan brytas bara med samordnade åtgärder på
flera plan. Stora ansträngningar måste göras vad beträffar ekonomisk ut-
veckling, miljövård och familjepolitik. Det råder inget tvivel om att bi-
ståndspolitiken måste prioritera kunskapsöverföring på dessa tre områden.
Men det skall inte - vilket i stor utsträckning hittills varit fallet - vara kun-
skap som är lämpad och avpassad för västerländska utvecklingsmodeller. I
all utvecklingshjälp som kanaliseras från en regering till en annan finns en
stor inneboende risk för att mottagarländerna påtvingas modeller som är
främmande för deras egen miljö. En effektiv biståndspolitik blir en fråga om
att finna vägar och metoder att föra över kunskaper av här nämnt slag.
Jagskall också beröra utvecklingen på jordbrukets, miljöns och familjepo-
litikens områden. På dessa tre områden anser vi att det inhemska humanka-
pitalet måste byggas upp och kunskaperna föras ut till praktisk användning.
Det gäller t.ex. att utveckla effektivare odlingsmetoder, att få fram åtgärder
27
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
mot avskogning, erosion, markförstöring och ökenutbredning samt att ut-
veckla metoder att förhindra en skenande befolkningsökning. Sådana upp-
gifter faller naturligt inom SAREC:s verksamhetsområde.
Eftersom biståndet till u-världen måste samordnas för att undvika nuva-
rande administrationskaos i tredje världen, bör Sverige utveckla samarbetet
med de organ inom FN och andra internationella organisationer som sysslar
med jordbruks-, miljö- och befolkningsfrågor.
Sverige befinner sig i en djupgående ekonomisk kris, som förmodligen
kommer att bli långvarig och drabba medborgarna hårt. Om Sveriges bi-
ståndsansträngningar skall få acceptans och stöd av allmänheten, måste de
var konstruktiva och kostnadseffektiva.
När det gäller det multilaterala biståndet och bidragen till enskilda organi-
sationer bör Sverige koncentrera hjälpen till sådana organisationer som syss-
lar med katastrofhjälp, flyktingar, miljö, familjeplanering och jordbruksut-
veckling.
Herr talman! Om jag mycket kort skulle sammanfatta förslagen i de mo-
tioner som vi lagt fram och som behandlats i utrikesutskottets betänkande
skulle jag vilja säga följande.
När det gäller enprocentsmålet menar vi att det är orimligt att med ett un-
derskott i statsfinanserna på mer än 200 miljarder fortsätta att lämna ett bi-
stånd till vår omvärld som motsvarar 0,93 % av vår BNI. Härtill kommer
biståndet till Baltikum, Öst- och Centraleuropa. Sverige bör enligt vår me-
ning ha det av FN fastställda målet om ett bistånd om 0,7 % av BNI som ett
långsiktigt riktmärke för biståndet. Vi anser att vårt land i dag inte har råd
med mer än sammanlagt drygt 7 miljarder i bistånd till både nära och fjärran
länder. Detta motsvarar omkring 0,5 % av BNI. I bistånd till de s.k. utveck-
lingsländerna föreslår vi 5 183 miljoner kronor jämfört med regeringens och
Socialdemokraternas förslag om 12 080 miljoner kronor.
Vi anser att stödet till skuldlättnadsåtgärder skall slopas. Egentligen inne-
bär ett sådant stöd att vi betalar andra i-länders eller dess bankers fordringar,
fastän vårt bistånd först tar vägen över ett utvecklingsland innan det når i-
landet. Vi anser att Sverige internationellt än mera kraftfullt bör verka för
att i-länderna avskriver sina fordringar på u-länderna.
Sverige bör också genom internationella påtryckningar främja en ökad
global frihandel. Om u-länderna inte möttes av ett stort antal handelshinder
från i-ländernas sida, skulle det totala internationella biståndet vara helt
onödigt. Alla är överens om att global frihandel är bästa sättet för att verkli-
gen hjälpa fattiga länder att komma bort från fattigdom och biståndsbero-
ende. Varför kan man då inte försöka enas om detta?
När det gäller de olika anslagsposterna har vi vad avser det multilaterala
biståndet föreslagit kraftiga nedskärningar - om 540 miljoner kronor - vad
gäller FN:s utvecklingsprogram UNDP och dess kapitalutvecklingsfond
UNCDF. År 1992 uppgick Sveriges bidragsandel till 11 % resp. 21 % - otro-
ligt men sant.
Vi vill också skära rejält i bidragen till FN:s barnfond UNICEF och till
Palestinaflyktingarna genom UNRWA. Vi vill minska bidragen med 100 mil-
joner till UNICEF och med 120 miljoner till UNRWA. Vår givarandel var
28
år 1991 vad gäller UNICEF 17,2 % och är för budgetåret 1992/93 vad gäller
UNRWA 9 %.
Trots att Sverige redan i dag är en stor bidragsgivare till FN:s flyktings-
kommissarie UNHCR anser vi att Sverige bör utöka sitt bistånd till den in-
ternationella flyktingverksamheten. Vi vill i vårt förslag öka bidragen till
UNHCR med 65 miljoner kronor till 300 miljoner kronor.
Herr talman! När det gäller det bilaterala biståndet genom SIDA vill vi
snabbt avveckla landramsbiståndet. Vi föreslår därför en minskning av land-
ramarna från 3 360 miljoner till 400 miljoner. I förslaget ligger ett slopande
av allt bistånd till alla länder utanför Afrika. Vi föreslår också kraftiga redu-
ceringar av det s.k. demokratibiståndet. Vi vill spara pengar för staten ge-
nom att minska statens andel till 70 % vad avser folkrörelsebiståndet.
Vi vill också helt slopa bidragen till sydafrikanska organisationer. Det rör
sig om 240 miljoner, varav ANC får ungefär hälften.
Men vi vill samtidigt prioritera katastrofbiståndet och föreslår en ökning
av detta med 100 miljoner till 1 281 miljoner kronor.
Herr talman! Motiven till våra förslag om förändring av det svenska bi-
ståndet har jag berört i inledningen till mitt anförande, där jag uppehållit
mig vid frågan om hur vi bistår fattiga människor på bästa sätt och hur vi bäst
leder in mottagarländerna på en väg mot ekonomisk utveckling. Jag har till
betänkandet fogat 30 reservationer, men jag vill lugna kammarens ledamö-
ter med att jag inte ämnar yrka på bifall till samtliga 30.
Herr talman! Jag ställer mig självfallet bakom samtliga 30 reservationer,
men för att spara tid och inte onödigtvis dra på mig ledamöternas illvilliga
blickar yrkar jag bifall bara till reservationerna 1, 7, 11, 12, 22, 23, 25 och
27.
Anf. 15 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Herr talman! Det är tråkigt att en så trivsam person som Lars Moquist
skall från riksdagens talarstol göra sig till tolk för alla de fördomar som man
kan rada upp när det gäller biståndet. Fördomarna riktigt hoppade ur hans
mun. Han talade om att biståndet har skapat fler problem än det har löst,
gav vrångbilder av svenskt bistånd, använde uttryck som biståndsbombarde-
mang, biståndsberoende, biståndsbedövning, destruktivt utfall osv.
Jag har på tre minuter inte möjlighet att bemöta allt detta, men låt mig
försöka vara konstruktiv i denna replik.
Vi har i vår partimotion pekat på att inte allt bistånd är bra. Vi har sagt att
det finns många exempel på misslyckade projekt och att det finns systema-
tiska problem i biståndet, som t.o.m. kan försvåra ett lands utveckling. Men
under de senaste fem till tio åren har erfarenheterna gett oss en allt klarare
bild av vad som kan och bör göras i biståndet och vad som inte kan göras,
alltså vad som bör undvikas. Vi måste ha en realistisk föreställning om bi-
ståndets möjligheter och begränsningar.
Det här är sådant som vi har lärt oss under resans gång. Det finns ingen
anledning, tycker jag, att nu när biståndet blir allt bättre göra sig till tales-
man här för alla de vanföreställningar om biståndet som sprids via Expressen
och på annat sätt.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
29
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
30
Jag menar att man gör biståndet och u-länderna en björntjänst om man
sätter ambitionerna för högt. På den punkten tror jag att vi kan vara överens.
Låt oss försöka vara konstruktiva! Även Ny demokrati måste ju ändå för-
söka begripa att vi gör detta i samarbete med människor i andra länder. Det
är samarbetet som är det viktiga för oss. Det är utvecklingen i u-länderna,
deras strävan efter demokrati och mänskliga rättigheter, som är det viktiga.
Låt oss inte hålla på med att här i kammaren rapa upp alla dessa möjliga och
omöjliga vantolkningar av svenskt bistånd!
Anf. 16 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Karl-Erik Svartberg säger att mitt anförande bygger på van-
föreställningar och att det mesta som jag framförde inte skulle vara sant.
Men man behöver bara titta på hurdan utvecklingen har varit i Afrika och
de siffror jag angav om det för att se, att man i Afrika inte har nått någon
framgång trots ett massivt bistånd från både Sverige och andra länder. Mot-
tagarländerna i Afrika har inte gått framåt.
Jag pekade i mitt anförande över huvud taget inte på några specifika pro-
jekt, så därför tycker jag att det är märkligt att Karl-Erik Svartberg helt
plötsligt börjar tala om Expressenartiklar. Jag tror inte att jag nämnde ett
enda misslyckat projekt, utan jag tog mera allmänt upp på vilket sätt man
egentligen bör gå till väga när man utformar biståndet.
Jag pekade på två faktorer som jag tror att alla, inkl. Karl-Erik Svartberg,
är överens om. Jag sade att det som skapar bäst förutsättningar för u-län-
derna är att man ser till att få en så stor andel frihandel som möjligt. Det är
inte nödvändigt att ha en total frihandel, men en minskning av tullmurar och
handelshinder med 60-70 % motsvarar ungefär det totala globala internatio-
nella biståndet.
Jag pekade också på skuldlättnadsåtgärder. Sverige har å sin sida avveck-
lat många av sina krav på u-länderna för lån som har gått genom banker och
olika fonder, och jag anser att det då inte finns någon anledning för oss att
bistå andra i-länder genom att se till att deras banker får tillbaka en del av
sina lån. Vi bör i stället se till att verka internationellt för att också de andra
i-länderna avskriver sina skulder.
Avsaknaden av frihandel och skuldlättnader är till stor del roten till att det
går så snett för många u-länder.
Anf. 17 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Fru talman! Om Lars Moquist studerar sitt anförande i protokollet eller
läser det en gång till kommer han att finna att ordvalet talar klarspråk och
förklarar mina formuleringar om vanföreställningar kring biståndet.
Jag ställer upp på det Lars Moquist säger om frihandeln. Vi vet ju att värl-
dens samlade bistånd till tredje världen är 50-60 miljarder dollar om året,
och vi vet att de fallande råvarupriserna och de restriktioner industrilän-
derna har gentemot handeln med tredje världens länder motsvarar ungefär
samma belopp, kanske t.o.m. litet mer. Detta påpekades också i utskottsut-
frågningen.
Det räcker ändå inte, eftersom vi har hela fördelningsproblematiken kvar.
I sitt anförande nämnde Lars Moquist Mogambique som ett exempel på
hur det har gått snett för svenskt bistånd. Jag tycker att det är ett dåligt exem-
pel. Mozambique skall man använda som ett exempel på vad som händer
med ett utvecklingsland när en militärmakt, i det här fallet grannen Syd-
afrika, infiltrerar och saboterar allt vad utveckling heter i det landet. Det är
sanningen om Mozambique. Renamo, stött av Sydafrikas militär, har sabo-
terat utvecklingsprocessen i Mozambique. Då är det inte möjligt att åstad-
komma de snabba resultat i utvecklingen som vi vill ha. Men svenskt bistånd
har varit nödvändigt för att åtminstone rädda delar av utvecklingsprocessen
i Mozambique. Det bör Lars Moquist tänka på.
Anf. 18 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Karl-Erik Svartberg tar upp fördelningsproblematiken. Ja,
hur är det egentligen med fördelningsproblematiken i de afrikanska län-
derna? Hur har det blivit? Jo, har man inget välstånd att fördela, finns det
ju inget att fördela. De länder i exempelvis Sydostasien som i stor utsträck-
ning har litat till sin egen förmåga och sin egen kreativitet har ett helt annat
välstånd. Jag tänker på länder som t.ex. Thailand och Malaysia, men det
gäller även sådana länder som Vietnam. I länder där man mer har utgått
ifrån att människorna måste försöka bli sin egen lyckas smed har man fak-
tiskt lyckats mycket bättre.
Den fördelningsproblematik som Karl-Erik Svartberg talar om existerar
alltså inte i de afrikanska länderna, eftersom där inte finns något att fördela.
Anf. 19 BERTIL MÅBRINK (v):
Fru talman! Jag kan till stora delar instämma i Karl-Erik Svartbergs kritik
mot Ny demokratis sätt att debattera biståndsfrågorna. Jag tycker nog att
det andas litet av Expressenartiklar. Jag skall skall ta en särskild debatt med
Lars Moquist om det sedan om jag får tillfälle till det. Det är ju inte så enkelt
som Lars Moquist försöker göra gällande, och det gäller inte minst förhållan-
dena i Afrika.
Det finns även motsättningar som man kanske också bör ta upp så små-
ningom. Å ena sidan talar Ny demokrati om situationen för mänskliga rättig-
heter i u-länderna. Det finns mycket att säga om det. Å andra sidan har ni
motionerat om att det skall vara möjligt att sälja vapen till kreti och pleti
runt om i hela världen, till de värsta diktaturregimerna. Hur rimmar detta
med talet om mänskliga rättigheter?
Fru talman! Enprocentsmålet skall överges. Det blev som bekant resulta-
tet av överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna i hös-
tas. Vi har inte råd att avsätta 1 % av BNI till bistånd, heter det nu. Det
argumentet kan vi inte acceptera. Visst har vi råd. Nedskärningen motsva-
rande 1,5 miljarder kronor kom strax efter ett beslut om att ta bort lyxskat-
ten på exempelvis parfymer och choklad, som också skulle ha inbringat 1,5
miljarder kronor.
Det finns annat än biståndet att skära ner på. Det är en fråga om vad man
vill skära ner på och vad man prioriterar.
Vänsterpartiet sätter solidariteten med världens fattiga högre än billigare
parfym - så kan man uttrycka sig. Vi anser att det är bättre säkerhetspolitik
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
31
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
32
att minska klyftorna mellan rika och fattiga i världen än att exempelvis köpa
nya stridsvagnar.
Om vi vill verka för att u-länderna skall minska sina militärutgifter, måste
också i-länderna, för att bli trovärdiga, skära ner på sina. Det gäller även
Sverige. Det är ju faktiskt så att i-länderna, med 20% av världens befolk-
ning, svarar för 86 % av världens militärutgifter. Dessutom är det i-länderna,
även Sverige, som säljer vapnen. Här har vi dubbelmoralen!
Skär ner militärutgifterna och inte biståndet, och håll fast vid enprocents-
målet! Jag kommer förmodligen att få upprepa detta många gånger, efter-
som biståndsministern tydligen räknar med att det skall ta minst fem år innan
Sverige återigen ”får råd” med 1 % i bistånd. Det är i utländsk press jag har
läst att biståndsministern skall ha sagt att det kommer att ta fem år innan
vi kan återställa enprocentsmålet. Biståndsministern får senare i debatten
tillfälle att dementera detta, om det inte skulle vara sant.
Är detta vad man kallar en tillfällig neddragning, som det står beskrivet i
en s-motion av Pierre Schori m.fl.? Frågan är också: Kommer vi tillbaka till
1 % av BNI i bistånd före år 2000? Det är skillnad på en tillfällig sänkning
och en sänkning under en femårsperiod eller kanske längre tid.
Vi kan på nedskärningarna se att det är fråga om mycket mer än att enpro-
centsmålet skall överges. Det handlar om en påbörjad omläggning av den
svenska biståndspolitiken. Nu skall högern - av diverse schatteringar - göra
upp med 70-talet och solidariteten med dem som då kämpade för sin befri-
else. Det syns på de drastiska nedskärningarna av biståndet till södra Afrika
och Vietnam. Det syns på nedskärningarna av anslagen till sådana FN-organ
där principen ett land-en röst råder, medan 2,8 nya miljarder utlovas till ka-
pitalpåfyllnad i Världsbankens ”mjuka arm” IDA. Det märks på snålheten
mot SAREC och Nordiska Afrikainstitutet och generositeten mot BITS.
I måndags kunde vi läsa i tidningarna att biståndet till ANC skall skäras
ner från 240 miljoner till 95 miljoner och att det skall stoppas helt så snart
datum för val bestämts i Sydafrika. Enligt Alf Svenssons statssekreterare
skall biståndet omvandlas till utbildning av de svarta inför valen.
Men vem skall utbilda de svarta? Efter vad jag förstår är det ANC som
måste ta på sig huvudansvaret, tillsammans med de andra organisationer,
kyrkor m.fl., som ingår i den demokratiska rörelsen, UDF. Dessa befinner
sig i ett enormt underläge gentemot de vitas partier. De svarta väljarna är
fattiga och till 60 % analfabeter. De har alltså mindre pengar och större be-
hov. Hur skall de få en chans att nu, för första gången, utnyttja rösträtten på
någorlunda jämlika villkor?
Samtidigt är ANC och dess medlemmar dem som det politiska våldet
framför allt riktar sig mot. Nationalistpartiet har inte bara tillgång till stats-
kassan utan också säkerhetspolisens beskydd. Det har inte ANC och de
andra organisationerna. Det påmindes vi om med fruktansvärd kraft på
påskaftonen, då Chris Hani mördades. Samma dag som Chris Hani begrav-
des fick en ANC-delegation från den svenska regeringen beskedet att bistån-
det skall stoppas.
I omläggningen av biståndspolitiken ingår också en urholkning av de fem
biståndspolitiska mål som riksdagen har fastställt. De olika biståndsmyndig-
heterna tillämpar dessa mål olika. Det är intressant att notera att vi i den
Engblomska utredningen får bekräftat vad vi länge kritiserat, nämligen att
BITS inte beaktar något annat mål än tillväxtmålet.
Även SIDA tycks vara på glid. I deras skyltfönster hänger en lapp med de
fem biståndspolitiska målen. Det första kallas här ökad ekonomisk tillväxt,
men det mål som riksdagen formulerade heter resurstillväxt, och det är inte
samma sak. När den ekonomiska tillväxten sker genom rovdrift på naturen
då minskar resurserna. När BNP ökat i Chile och några andra latinameri-
kanska länder har samtidigt de fattigas antal ökat.
Och vad gagnar det de fattiga folken, när u-länder satsar på den export-
orientering som Världsbanken och IMF kräver, om inkomsterna går till
skuldtjänst och kapitalflykt?
Två år i rad har Afrika ökat sin exportvolym, men exportinkomsterna
minskade. Det är effekten av de sjunkande råvarupriserna, som ju inte be-
stäms i Afrika.
Så länge IMF får fortsätta och dirigera u-ländernas ekonomier med struk-
turanpassningsprogram, motverkas samtliga våra fem biståndspolitiska mål.
Vi kräver att Sverige inte skall delta i IMF:s strukturanpassningsprogram,
utan verka för att skulderna skall avskrivas. Även Världsbanken skall göra
det och kan för detta använda sina vinstmedel. Det är en idé som SIDA fram-
förde i sina förslag som har rubriken En väg ut ur skuldfällan.
I stället för att ge pengar till strukturanpassningsprogrammen, skall Sve-
rige ge bistånd som stöd för ekonomiska reformer som är socialt acceptabla,
som utvecklar människornas resurser, inte förstör dem, och som leder till en
hållbar utveckling och inte förstör naturresurserna. Vi har föreslagit att 1
miljard kronor skall användas till stöd för sådana reformer.
En hållbar utveckling måste bygga på demokrati och respekt för de
mänskliga rättigheterna. Vi är överens om detta, och det står i biståndsbe-
tänkandet. Men jag måste då fråga: Varför använder regeringen en icke ovä-
sentlig summa till insatser i diktaturländer? Detta går inte ihop. Man kan
inte bara tala om, utan man måste också i praktiken tillämpa vad man säger
i olika betänkanden.
Om dessa pengar vore inriktade på sådant i dessa diktaturländer som
främjar en demokratisk utveckling skulle jag inte vara så kritisk. Men mot-
satsen är faktiskt fallet, och jag skall ge några exempel.
BITS ser som sagt bara till ekonomisk tillväxt. U-krediter anslås generöst
till Kina - men inte till det som regeringen sade att de skulle gå till: insatser
för miljön och de fattiga. Det är i stället Ericsson som får dem för att kunna
sälja sina teleprodukter till Guandongprovinsen. Vad detta i realiteten leder
till är att öka klyftan mellan kustlandet, där de utländska investeringarna är
stora och tillväxten snabb, och de inre och mycket fattigare landsdelarna.
Den klyftan växte med mellan 110 och 150 % 1985-1990. I det fattiga inre
Kina stegras de sociala spänningarna märkbart. Det har rapporterats om ve-
ritabla slag mellan polis och protesterande folkmassor. Skall Sverige med-
verka till en sådan utveckling, som jag nu har redovisat, genom använd-
ningen av biståndsmedel?
Marocko är ett annat land som ges u-krediter, alltså biståndspengar, men
som gör allt för att sabotera FN:s fredsplan för Västsahara. Risken är just
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 97
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Muntliga frågor till
regeringen
34
nu väldigt stor för att kriget på nytt skall blossa upp på grund av Marockos
agerande.
Sverige exporterar vapen till en rad u-länder, även sådana som är inblan-
dade i regionala konflikter och sådana som grovt kränker de mänskliga rät-
tigheterna, t.ex. Indonesien, som har ockuperat Östtimor, och till Indien och
Pakistan, som har utkämpat tre krig om Kashmir. De kapprustar och utveck-
lar kärnvapen. I Indien torterar militären och praktiserar våldtäkt som en
form av tortyr. Jag skulle kunna räkna upp ytterligare exempel.
Nu har regeringen givit grönt ljus för Kockums att sälja ubåtar till Paki-
stan. Hur går det ihop med vad biståndsministern skrev i årets budgetpropo-
sition om biståndsförhandlingarna, att där ”bör militärutgifternas storlek
granskas i förhållande till satsningar på utbildning, sjukvård och andra områ-
den med relation till mänskliga rättigheter och demokratifrågor”?
Regimen i Pakistan satsar ju mer än dubbelt så mycket pengar på krigs-
makten som på utbildning och hälsovård trots att 65 % av invånarna är anal-
fabeter och spädbarnsdödligheten över 10 %.
Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp olika sådana här exempel. Men
man skall hålla tiden i denna talarstol om man har anmält sig dagen före, fru
talman. Jag är så disciplinerad att jag därför skall sluta mitt anförande nu
fast jag har några sekunder över. Jag får väl återkomma senare i debatten,
då det blir tillfälle att säga litet mera.
Jag har 50 moment i min meningsyttring, och jag skulle kunna begära vo-
tering om dem alla, men jag har respekt för kammarens tid. Mina 50 moment
är inte mindre värda om jag begränsar mig till att yrka bifall till tre, nämligen
1, 11 och 92.
(forts. 8 §)
Kammaren beslöt kl. 14.22 på förslag av talmannen att ajournera förhand-
lingarna till kl. 14.30, då frågestunden skulle börja.
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.
Anf. 20 TALMANNEN:
Jag hälsar statsminister Carl Bildt, statsrådet Reidunn Laurén, arbets-
marknadsminister Börje Hörnlund, statsrådet Alf Svensson och statsrådet
Ulf Dinkelspiel välkomna.
Statsministern besvarar övergripande allmänpolitiska frågor. Frågorna till
övriga statsråd förutsätts beröra deras ansvarsområden inom regeringen.
Jag vill påminna om att frågorna bör vara korta.
Regeringens samtal med Ny demokrati
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Anf. 21 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Vi hade tidigare en extra remissdebatt. Vid det tillfället
ställde jag några frågor som jag vill ställa igen till statsministern.
Vad som intresserar många, tror jag, är hur regeringen vill gå vidare med
de samtal - eller vad de kallas - som förekommer med Ny demokrati och
hur man ser på Ny demokratis ståndpunkter i frågor som gäller biståndet. Vi
tycker att det finns andra infallsvinklar än de regeringen hittills använt sig
av.
Jag undrar också hur man ser på momsen som krisregulator.
Anf. 22 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag tackar för denna möjlighet att nu svara på de frågor som
lan Wachtmeister ställde till mig i den tidigare debatten, vid vilket tillfälle
jag av kammartekniska skäl var förhindrad att närvara.
Det är riktigt som lan Wachtmeister påminner om att det har förts tek-
niska samtal under några veckor mellan framför allt företrädare för Finans-
departementet och företrädare för Ny demokrati - men också för andra. Jag
har själv haft några samtal med lan Wachtmeister.
Dessa samtal har varit, som vi tycker, konstruktiva och bra. Det är möjligt
att de har lett till att några missförstånd på ömse sidor har retts upp. Vi ser
gärna att den typen av informell eller formell dialog - kalla det vad man vill -
fortsätter. Nu befinner vi oss på väg in i ett skede där vi har lagt fram vårt
förslag till långsiktig inriktning framför allt när det gäller ansträngningar att
sanera den offentliga sektorn. Ny demokrati kommer att lägga fram sitt för-
slag, Socialdemokraterna sitt och Vänsterpartiet sitt. Därefter kommer det
att bli förhandlingar och samtal i anslutning till finansutskottets behandling.
Vi hoppas att den konstruktiva ton som hitintills präglat samtalen skall
kunna fortsätta då. Jag skall själv försöka att till den processen lämna de
bidrag som jag kan.
Ian Wachtmeister ställde också några konkreta frågor. Momsen tillhör det
som också under de här tekniska samtalen har diskuterats. Som Anne
Wibble redovisade tidigare i dag är det regeringens uppfattning att det be-
hövs stimulans. Stimulansen behövs framför allt via penningpolitiken och
sänkta räntor. Vår uppgift är att skapa förutsättningar för sänkta räntor. Jag
hoppas att vi har gjort det i dag.
Det är dessutom så, att när man befinner sig i en process av skuldkonsoli-
dering och desinflation, har de traditionella finanspolitiska instrumenten be-
gränsad verkan. Det redovisar vi uttryckligen också i finansplanen. Vi har
därför också sagt att några insatser av den arten inte är aktuella nu. Samti-
digt är det ju så, att instrumenten finns i arsenalen. Vi gör en löpande pröv-
ning av den ekonomiska utvecklingen och är även fortsättningsvis öppna för
dialog i den frågan. Vi är beredda att använda de instrument som finns, när
vi bedömer att det är lämpligt och nödvändigt. Av skäl som har att göra med
flytande valutakurs, skuldsaneringsprocess och desinflation anser vi inte att
detta är aktuellt nu. Men dialogen fortsätter och instrumentet finns.
När det gäller biståndet finns det - inte minst från denna talarstol - väl
Muntliga frågor till
regeringen
35
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Muntliga frågor till
regeringen
36
dokumenterade skillnader i uppfattning mellan företrädare för regeringen
och Ny demokrati. Det rör sig framför allt om anslagsvolymen. Det är samti-
digt värt att notera att det finns frågor som vi kunde ha en bredare enighet
kring i denna kammare - inkl. Ny demokrati - dvs. när det gäller att effekti-
visera biståndet. Det finns en del förslag framlagda av regeringen, vilka går
ut på bättre styrning och kostnadskontroll. Vi skall alltså sätta de förväntade
och uppnådda resultaten i centrum för arbetet, inte förväntade utbetal-
ningar. Det är ju en effekt av det hittills tillämpade systemet för landramen.
Anf. 23 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Får jag ta mig orådet före att samtidigt fråga om statsminis-
terns inställning till de fallskärmsavtal som vi anser vara en skam i dagens
Sverige. Det finns många sätt för denna församling och för regeringen att
ingripa.
Jag vill också fråga om den stora rättvisefråga som kanske inte alla ekono-
mer uppfattat och uppskattat, nämligen behovsprövade barnbidrag.
Anf. 24 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag hade ett lätt utbrott inför konstitutionsutskottet häromda-
gen när det gäller fallskärmsavtalen. Det var ett uttryck för vad jag känner
inför en del av det som för mig uppdagats inom den statliga sektorn under
den tid som gått sedan vi övertog regeringsansvaret. Jag ställer mig mycket
frågande inför den moral som vägledde slutandet av en hel del av dessa avtal
som vi sedermera har kommit att konfronteras med.
Regeringen har vidtagit åtgärder för att försöka stävja detta och riva upp
avtalen. Vi skall undersöka vilka ytterligare åtgärder som kan vara möjliga
att vidta. Nyligen har jag bett Justitiedepartementet att studera en del kon-
kreta uppslag. Vi välkomnar idéer från denna kammare - även från Ny de-
mokrati - och är beredda att pröva dem. Jag tror att vi är ense om att den
typ av överdrivna fallskärmsavtal som har förekommit icke är moraliskt för-
svarbar, i synnerhet inte i denna ekonomiska tid.
Behovsprövade barnbidrag har diskuterats länge. Det som under den se-
naste tiden inträffat i den frågan är att Lindbeckkommissionen föreslog en
modell där första och andra barnbidraget lades samman med bostadsbidrags-
systemet. Därmed skulle man få endast en behovs- eller inkomstprövning.
Det finns invändningar mot detta, framför allt därför att man får marginalef-
fekter i det samlade skatte- och bidragssystemet. Det tycker vi från andra
utgångspunkter är mindre bra.
Men jag medverkar gärna till att man på ett mer inträngande sätt belyser
denna fråga när det gäller fördelar, nackdelar och effekter, så att vi på olika
håll här i denna kammare kan få ett bättre underlag för den fortsatta debat-
ten.
Tidsplanen för förhandlingarna med EG
Anf. 25 MATS HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Ulf Dinkelspiel. Vi har ju fått
besked om att det ministermöte som var planerat att äga rum i början av maj
om framgångarna i förhandlingarna mellan Sverige och EG, med en delre-
dovisning av det som sker i förhandingarna, nu är inställt - om jag är rätt
underrättad. Mötet kommer att skjutas upp med någon månad. Jag skulle
vilja höra utrikeshandelsministerns motivering till varför mötet blir uppskju-
tet.
Anf. 26 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Motiveringen är mycket enkel. Vi har inte fått bekräftelse
ännu, men det förefaller som om EG ännu inte har lyckats formulera motbud
på de bud som vi har lagt fram i förhandlingarna. Innan de motbuden förelig-
ger, dvs. innan EG-sidans förhandlingsposition är klar, anser man att det inte
är mycket mening med ett nytt förhandlingsmöte.
Anf. 27 MATS HELLSTRÖM (s):
Fru talman! I ljuset av utrikeshandelsministerns svar vill jag fråga hur han
ser på möjligheten att åstadkomma det som tidigare har presenterats som en
önskan, nämligen delresultat under den tid som Danmark har ordförande-
skapet i EG.
Anf. 28 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Vi har fortfarande siktet inställt på att nå delresultat under
det första halvåret, dvs. under perioden med danskt ordförandeskap. Jag
hoppas och tror att det skall finnas goda möjligheter att nå delresultat i juni.
Abortförebyggande arbete
Anf. 29 ANITA PERSSON (s):
Fru talman! Jag har en fråga till biståndsministern.
Under dagens arbetsplenum behandlas biståndet och bl.a. familjeplane-
ringsfrågorna. För att komma till rätta med överbefolkningen krävs det sats-
ningar på utbildning av både kvinnor och män, förebyggande hälsovård och
säkrare preventivmedel.
Jag har under det senaste året varit med på ett flertal befolkningskonfe-
renser, senast i Geneve i mars. Det har då framkommit att det finns behov
inte bara i u-länderna, utan även i östra Europa. I Ryssland har man, som vi
alla vet, brist på det mesta, bl.a. preventivmedel och särskilt kondomer av
hög kvalitet. Detta får till följd oönskade graviditeter och därigenom mycket
höga aborttal.
Min fråga till biståndsministern är om han är beredd att medverka till att
stödja abortförebyggande arbete i Ryssland, så att tillgången på preventiv-
medel ökar och kvinnorna där slipper gå igenom ett flertal aborter.
Anf. 30 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Jag är i alla sammanhang beredd att medverka till insatser och
verksamheter som är abortförebyggande, vare sig de äger rum i Sverige, i
forna Sovjetunionen eller i u-länderna.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Muntliga frågor till
regeringen
37
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Muntliga frågor till
regeringen
Anf. 31 ANITA PERSSON (s):
Fru talman! Jag är tacksam för det svaret. Det är stora problem med att
få fram preventivmedel i Ryssland, och det finns ett skriande behov av så-
dana. Jag hoppas därför att biståndsministern hjälper de olika kyrkorna där
att se till att det finns preventivmedel.
Anf. 32 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Vi måste komma ihåg att denna problematik existerar icke
enbart i Ryssland, utan den finns runt om i världen. Vi kan tala om Asien
och Afrika. Vi kan även dra in aidsproblematiken i sammanhanget, som har
uppmärksammats för litet. Jag tycker själv att den är den största tänkbara
katastrofen, och vi måste försöka engagera oss för att få stopp på den.
Därför är det inte precis min uppgift att isolera mig och tala bara om Ryss-
land, utan vi måste engagera oss i hela frågekomplexet för att skona männi-
skor från både illegala aborter och inte minst hiv/aids.
Bistånd till Eritrea
Anf. 33 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till biståndsminister Alf Svens-
son.
Vi för i dag en debatt om biståndsfrågor. Samtidigt genomförs en folkom-
röstning om självständighet i Eritrea. Det är sannolikt att Eritrea blir en
självständig stat. Jag vill fråga biståndsministern om det är hans och rege-
ringens uppfattning att Eritrea då också blir ett svenskt programland.
Anf. 34 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Enligt min uppfattning sker det en fixering vid frågan om vilka
länder som skall vara programländer. Saken är entydig: Vi skall hjälpa Erit-
rea - vi har gjort det, och vi kommer att göra det. Men jag kan inte stå här
och säga att vi kommer att utöka antalet programländer - det må diskuteras.
Jag kan däremot säga att vi fortsättningsvis kommer att hjälpa Eritrea.
Icke så sällan får jag signaler från parlamentariker om att vi måste koncen-
trera oss mer. Det är ingen konst att räkna upp länder som vi borde anta
som programländer, men hur många orkar vi med? Jag hade ett samtal med
ledamöter från utrikesutskottet häromdagen, och de påpekade detta igen.
Skall vi anta fler programländer, samtidigt som vi talar om att koncentrera
oss?
Låt oss vara överens om att Eritrea skall ha vår hjälp och vårt stöd.
Euratom
Anf. 35 ROLAND LÉBEN (kds):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikeshandelsministern som gäller Eur-
atom.
Vi vet alla att Euratom är en gammal konstruktion som inte fungerar som
det var tänkt från början. Euratom uppstod i en annan situation än den vi
38
har i dag. Man kan ifrågasätta skälen för att ansluta sig till ett omodernt Eu-
ratom med en specialskrivning.
Jag vill fråga: Vilka skulle konsekvenserna bli av att helt enkelt inte an-
sluta sig till Euratom, utan bara till EG eller EU?
Anf. 36 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Ansökan till EG resp, den europeiska unionen är odelbar.
Den avser alltså de tre gemenskaperna.
Det är helt riktigt att Euratoms bestämmelser är delvis föråldrade. Det har
utvecklats en praxis på området som inte går att utläsa i de grundläggande
bestämmelserna i Euratomfördraget. Därför är det en viktig uppgift för oss
att nu under förhandlingarna kartlägga vad EG:s egentliga politik är på det
här området och hur den står i överensstämmelse med våra egna bestämmel-
ser. Den kartläggningen pågår, med sikte på att fastställa om vi har anledning
att formulera några särskilda krav på undantag, övergångsregler eller särbe-
handling. Den diskussionen är ännu inte avslutad.
Vårdnadsbidrag
Anf. 37 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag vill vända mig till statsministern.
Vi har i dag fått kompletteringspropositionen. Sveriges ekonomi ser väl
inte alltför ljus ut, om man uttrycker det milt. Trots detta har det under se-
nare tid förekommit olika uttalanden från regeringsledamöter om inställ-
ningen till vårdnadsbidraget.
Jag skulle vilja veta senaste nytt på den fronten, om statsministern har pla-
ner på att införa vårdnadsbidrag under den här valperioden.
Anf. 38 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag tycker nog att vi nu börjar se ljuspunkter i ekonomin. Jag
vill alls icke säga att vi har gått ut ur mörkret, men gradvis under detta år
kommer vi att se att det ena lilla ljuset efter det andra börjar tändas. Eva
Zetterbergs nattsvarta bild känner jag inte igen.
Statsministern har förvisso planer när det gäller vårdnadsbidraget. Det är
en situation som statsministern delar med regeringen i övrigt, vilket klart har
uttryckts i regeringsförklaringen. Jag har i dag sagt att vi har aviserat en pro-
position om ändringar i socialtjänstlagen under maj-juni, före sommaren,
och i det sammanhanget kommer vi att lägga fram ett förslag på denna
punkt.
Förslaget till ökat antal utbildningsplatser
Anf. 39 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till arbetsmarknadsministern, med an-
ledning av att det i kompletteringspropositionen föreslås en oerhört stor
satsning på framför allt arbetsmarknadsutbildning. Det är den som står i fo-
kus, av förklarliga skäl.
Det kanske ändå finns ett memento, statsrådet Hörnlund, nämligen att
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Muntliga frågor till
regeringen
39
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Muntliga frågor till
regeringen
40
det är de minst utbildningsbenägna som nu erbjuds dessa goda utbildnings-
möjligheter. Det gör att man kan känna ett visst tvivel: Går det verkligen att
fylla de många platser som regeringen har föreslagit? Kan regeringen rent av
deklarera en övertygelse om att de här utbildningsplatserna kommer att tas
i anspråk?
Anf. 40 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Elver Jonsson ställer en viktig fråga. Paketet innehåller i det
närmaste 440 000 årsplatser, eller ger möjligheter för en tiondel av arbets-
kraften att erhålla utbildning, praktik eller arbete.
Den punkt där man kan hysa bekymmer är de 40 000 gymnasieplatserna.
Det är drygt 40 000 elever som går ut från den tvååriga linjen, och vi vädjar
till föräldrar och till ungdomar att passa på att gå det tredje gymnasieåret nu.
Vi vädjar till kommunerna att de skall svara upp med sin andel, så att vi
får de gymnasieplatser som det finns elever till.
Det finns ett antal ungdomar som nu har varit ute på praktik i en eller två
perioder. Vi vill gärna att de skall gå det tredje gymnasieåret. När det sedan
blir andra tider kommer dessa ungdomar att konkurrera med dem som har
gått den nya ordinarie 3-åriga gymnasieskolan. Om de inte tar chansen kom-
mer de då att vara litet sämre rustade.
Om vi skall nå detta resultat behövs det faktiskt många goda krafter som
samverkar. Jag hyser inga bekymmer när det gäller att fylla komvuxplatser,
nya högskoleplatser eller nya folkhögskoieplatser, utan det handlar om de
här 40 000 gymnasieplatserna.
En annan fråga handlar om företagen. Vi föreslår ju 100 000 nya praktik-
platser för ungdomar. Det kräver faktiskt att företagen är beredda att ställa
upp. Jag vädjar också till företagen att de skall behålla ungdomar i företagen
i stället för att dessa i det här skedet - när det är på väg att vända - skall gå
ut i arbetslöshet. Vi kommer med förslag om ett utbildningspaket. Det gäller
sammantaget 28 000 platser för utbildning i företag.
Jag har gott hopp, men jag behöver goda vänner för att genomföra detta.
Ungdomars arbete under sommaren
Anf. 41 ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Jag har också en fråga till arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund.
Som arbetsmarknadsministern vet närmar sig sommarlovet. Det innebär
bl.a. att de tiotusentals gymnasieelever som ni nyss pratade om kommer att
lämna gymnasieskolan. För de allra flesta av dem innebär detta tyvärr att det
är arbetslöshet som väntar på dem. Risken är ganska stor att det för många
kommer att bli en lång het sommar. Samtidigt skall ju de ungdomspraktik-
platser som vi tidigare har tillsatt upphöra i och med sommaren.
Jag undrar om arbetsmarknadsministern har några nya planer för alla
dessa ungdomar.
Anf. 42 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Vi får ju en sommararbetsmarknad - vikariearbetsmarknad.
Vi vet inte hur stor den blir. Det ryktas och talas mycket om att det kommer
att bli en bra turistsommar, både genom att vi svenskar mer kommer att vara
inom landet och genom att utlänningar i större utsträckning kommer att be-
söka det i dag billiga Semestersverige. Därför har vi i samarbete med Arbets-
marknadsverket sagt att vi denna sommar inte kan ha i gång alla dessa ung-
domspraktikanter. Det skulle med stor sannolikhet förstöra ungdomsarbets-
marknaden - vikariearbetsmarknaden. Detta innebär att vi gör ett avbrott i
ungdomspraktiken på ett par månader. Man väljer att ha avbrottet antingen
under juni-juli eller juni-augusti. Detta gör vi för att både gymnasieelever
och ungdomspraktikanterna skall försöka få vikariat i stället.
Pappaledighet
Anf. 43 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Fru talman! Jag skulle vilja höra statsministerns uppfattning om tvingande
regler för pappaledighet.
Anf. 44 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag tycker mig ha hört talas om det här under de senaste da-
garna.
Detta härrör sig väl till den pressdiskussion som har förts med anledning
av förslagen i kompletteringspropositionen om en sänkning av ersättningsni-
vån i föräldraförsäkringen från 90 % till 80 %.
Det har diskuterats olika åtgärder som kan vidtas för att fördelningen av
detta skall bli rimlig, så att det inte från jämställdhetsutgångspunkt blir en
alltför negativ effekt. Regeringen har inte fattat några beslut om detta. Men
i samband med att vi lägger fram det här förslaget - när det nu blir - kommer
den diskussionen säkert att fortsätta. Då kommer någonting också att
komma upp, kanske inte just det som frågan avsåg, men kanske någonting
annat.
Mellanöstern
Anf. 45 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa min fråga till biståndsministern i egen-
skap av minister för mänskliga rättigheter.
Vi ser ju en katastrofal situation i Jugoslavien, men vi har också en utom-
ordentligt allvarlig situation i Mellanöstern. Västbanken och Gaza är av-
stängda, och vi kan i TV se dels de deporterade palestinierna i stenöknen
norr om Israel, dels hur israeliska soldater skjuter och slår palestinska ung-
domar.
Jag undrar om regeringen stillatigande kan åse detta. Hela fredsprocessen
är i fara. Borde inte regeringen sätta in kraftfulla åtgärder och ta initiativ i
MR-frågorna? Kan vi förvänta oss några sådana?
Anf. 46 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Om man gör gällande att det bara är från israelisk sida som
våld används är det en något ensidig beskrivning. Vi vet faktiskt att israe-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Muntliga frågor till
regeringen
41
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Muntliga frågor till
regeringen
lerna har att hantera fundamentalistiska rörelser - Hizbollah och Hamas.
Dessa använder sig faktiskt också av en hel del våld.
Min uppfattning är att våldet, vem som än använder det, är värt att bränn-
märkas.
42
Ex-Jugoslavien
Anf. 47 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsministern om Ex-Jugoslavien.
Vilka initiativ och vilka ytterligare åtgärder - av nytt slag - vill regeringen
verka för, eller själv ta, till förmån för freden, för de hemlösa, för krigets
offer och för flyktingarna?
Dess bättre är opinionen betydligt starkare nu än vad den har varit på
länge, men behoven är också så oändligt mycket större. Det måste äntligen
bli ett slut på blodbadet i Ex-Jugoslavien.
Anf. 48 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag tackar Hans Göran Franck för frågan. Det är dessa dagar
få frågeställningar som egentligen sysselsätter oss mer - med all respekt för
kompletteringspropositionen - än den om vad som håller på att hända nere
i Bosnien och i övriga delar av f.d. Jugoslavien.
Vi har ju spelat, och spelar, en viktig roll i den internationella dialogen.
Jag tror att vi nu befinner oss i ett skede då den internationella dialogen hål-
ler på att intensifieras. Man diskuterar inom och mellan regeringar i framför
allt västvärlden, men också i Ryssland, vilka ytterligare steg som kan tas.
Utrikesministern var i måndags i Moskva. Hon hade överläggningar med
den ryske utrikesministern Kozyrev. Jag kommer under helgen vid ett besök
nere i Zagreb att sammanträffa både med EG-medlaren David Owen och
med chefen för FN-styrkorna för att på platsen informera mig om vilka möj-
ligheter som finns.
En möjlighet är att man tydligare etablerar det som kallas safe havens.
Det förutsätter ökade militära insatser runt dessa. Det finns ett risktagande
i detta. Det finns också en möjlighet, som diskuteras, att man går in med
militära insatser. Det kan t.ex. handla om flygattacker mot serbiska artille-
riställningar. Det finns uppenbara risker med detta.
Vi skall väl i Sverige iaktta en viss försiktighet i denna debatt av den enkla
anledningen att det är lätt att vara fåtöljkrigare när det är andras soldater
och andras piloter som skall stå för riskerna. Det förs också en diskussion om
mera massiva militära insatser. Också här vill jag anbefalla viss försiktighet.
Det avgörande är att vi får en politisk lösning. Det finns inga militära in-
strument som kan säkra en fred, som inte har en politisk förankring. Därför
måste fortfarande Vance-Owen-planen vara grunden. Sanktionsinstrumen-
tet måste fortfarande skruvas åt allt hårdare runt Serbien. Vi måste tvinga
de bosniska serberna tillbaka till förhandlingsbordet.
Jag ser ingen anledning att nu kasta denna strategi i sjön, men det finns
samtidigt anledning att nu mycket intensivt mellan regeringar diskutera vad
som kan komma att bli nödvändigt om detta misslyckas. Även om man i utri-
kespolitik, även i TV-åldern, måste inse att inte alla problem har en snabb
och enkel lösning, har vi en skyldighet att göra allt vi kan för att försöka få
stopp på lidandet, grymheten och blodbadet.
Öststatsbistånd
Anf. 49 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till biståndsministern.
Det skulle finnas mycket att vinna på att öka det bundna biståndet till
Ryssland och Baltikum till att omfatta byggande av svenska småhus, som
skulle förbättra bostadssituationen för återvändande soldater eller för män-
niskor i Baltikum. Jag skulle vilja fråga vilka initiativ som biståndsministern
och regeringen är beredda att ta för att göra detta möjligt.
Anf. 50 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Arbetet är så fördelat att jag inte har hand om just de bi-
ståndsärenden som gäller Östeuropa, Baltikum och det forna Sovjetunio-
nen, utan jag har hand om katastrofbiståndet för dessa områden. Jag tycker
att det är ytterst angeläget att undersöka dessa möjligheter, som också har
varit aktualiserade i samband med de förfärande krigen på Balkanhalvön.
För min del har jag ingenting emot att man är med och gör insatser för att få
de ryska soldaterna ut ur Baltikum genom att erbjuda dem bostäder när de
vänder hem.
Kulturprojekt som arbetsmarknadsstöd
Anf. 51 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Fru talman! Jag har en fråga till arbetsmarknadsministern.
Vad beror det på att en så liten del av sysselsättningspengarna går till kul-
turen? Det finns onekligen en hel del projekt som ganska snabbt skulle
kunna komma till stånd.
Anf. 52 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Jag tror att när man summerar inte bara direkt anslagna medel
utan också arbetslivsutvecklingsmedel för det här året och nästa budgetår,
blir nog detta år det största år någonsin när det gäller kultur och kulturmin-
nesvård.
Grundlagsändringar inför EG-medlemskap
Anf. 53 INGVAR SVENSSON (kds):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Reidunn Laurén.
Enligt uppgift har Justitiedepartementet fått i uppdrag att inför EG ta
fram alternativ till grundlagsutredningen. Min fråga är om denna åtgärd
kommer att försena och försvåra remissarbetet när det gäller utredningens
betänkande.
Anf. 54 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Fru talman! Det kommer den inte att göra. Det arbetet är nästan klart,
och det kommer att skickas som en efterremiss till den remiss som har skett
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Muntliga frågor till
regeringen
43
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Information från
regeringen
44
kring utredningsbetänkandet. Tiden går ut den 20 augusti, om jag inte miss-
minner mig. Det är alltså gott om tid för remissinstanserna att överväga även
de alternativa förslagen.
A/y AMU-chef
Anf. 55 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! Jag har en fråga till arbetsmarknadsministern.
Efter den berättigade kritik som har framförts angående det eventuellt po-
litiska tillsättandet av en ny AMU-chef - ett hett namn är bl.a. Larz Johans-
son - undrar jag: Hur kommer tillsättandet att ske?
Anf. 56 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Tillsättandet kommer att ske av den för AMU centralt tillsatta
styrelsen. Det är styrelsen som handhar tillsättningsärenden.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 57 TALMANNEN:
Jag ber att få tacka statsministern, statsråden Laurén, Hörnlund, Svens-
son och Dinkelspiel.
Anf. 58 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Regeringen härvid regeringssammanträde den 15 april 1993
beslutat om direktiv till en beredning med uppdrag att lämna förslag till en
ny ordning för lagfästa försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada.
Bakgrunden är den överenskommelse som den 20 september 1992 träffa-
des mellan företrädare för regeringen och Socialdemokraterna. Överens-
kommelsen innebär bl.a. att en beredning snarast skall tillsättas i syfte att
lämna förslag till en ny försäkringsmodell som innebär att sjuk- och arbets-
skadeförsäkringarna flyttas ut ur statsbudgeten.
Som allmänna utgångspunkter för utredningsuppdraget gäller att bered-
ningen bör lämna förslag till en ny ordning för lagfästa ersättningar vid sjuk-
dom och arbetsskada, som innebär att försäkringsutgifterna inte ingår i stats-
budgeten. I den nya ordningen skall underskott inte kunna uppkomma.
Huvudalternativet skall vara att föra över försäkringarna till arbetsmark-
nadens parter och därmed skapa förutsättningar för att kostnaderna för sjuk-
och arbetsskadeförsäkringarna beaktas inom ramen för lönebildningen. Be-
redningen skall också överväga dels vilka alternativ det finns att utveckla de
nuvarande försäkringssystemen, dels ett alternativ där sjuk- och arbets-
skadeförsäkringarna tecknas som obligatoriska försäkringar hos konkurre-
rande försäkringsgivare.
Den nya försäkringsordningen skall vara generell i den meningen att rät-
ten till ersättning liksom de grundläggande villkoren skall garanteras i lag
och i princip omfatta alla invånare mellan 16 år och den allmänna pensionsål-
dern. Ersättningen skall ligga på en nivå som ger en rimlig ekonomisk kom-
pensation. Hälsoprövning får inte finnas i försäkringen.
De olika alternativen bör analyseras och värderas med hänsyn till såväl
den enskildes behov av en väl fungerande försäkring som kravet på en sam-
hällsekonomi i balans.
Det är väsentligt att beredningen prövar i vilken mån den nya ordningen
kan utformas, så att skillnaden mellan å ena sidan vad arbetsgivaren utger i
form av löneförmåner och socialavgifter och å den andra vad arbetstagaren
erhåller i form av faktiska löneförmåner och försäkringsförmåner reduceras.
Beredningen bör fästa särskild vikt vid att utformningen av försäkringen
bidrar till en väl fungerande lönebildning. I sitt arbete bör beredningen vi-
dare beakta att den nya ordningen bör bidra till rörligheten på arbetsmark-
naden samt förhindra utestängning av arbetskraft från arbetsmarknaden el-
ler en minskning av arbetskraftsutbudet.
Förslagen skall utformas så, att de ger naturliga incitament för att upprätt-
hålla arbetslinjen och att betydelsen av aktiva förebyggande och rehabilite-
rande insatser betonas. Därvid bör försäkringens effekter på arbetsmiljöar-
betet och samordningen med arbetsmiljölagstiftningens krav beaktas.
Beredningen bör vidare söka finna olika incitament för att begränsa kost-
nadsutvecklingen. En viktig utgångspunkt för beredningens arbete bör vara
att förslagen till försäkringslösning skall innehålla ett visst mått av självrisk.
Beredningens arbete bör inledas med en bred genomlysning av hittillsva-
rande försäkringar för sjukdom och arbetsskada. Denna bör omfatta en ana-
lys av hur det nuvarande svenska systemet fungerar och vilka problem som
skulle kunna avhjälpas genom en ny ordning. Vidare bör erfarenheter från
andra industriländer beaktas.
I fråga om försäkringens omfattning skall beredningens uppdrag i första
hand avse sjuklön enligt lagen om sjuklön, sjukpenning och rehabiliterings-
ersättning enligt lagen om allmän försäkring och ersättningar från arbets-
skadeförsäkringen samt förtidspensioneringen.
När det gäller ersättning i form av förtidspension bör beredningens ut-
gångspunkt vara att en finansiering baserad på fördelningsprincipen skall bi-
behållas vad beträffar förtidspensioneringen. Om beredningen skulle
komma att förorda att förtidspensioneringen skall ligga kvar på det all-
männa, måste reglerna utformas på ett sådant sätt att det inte finns någon
risk för kostnadsövervältring till den allmänna försäkringen på grund av
ökad förtidspensionering. Förslaget bör, oberoende av vem som får ansvaret
för förtidspensioneringen, utformas så, att det underlättar för arbetskraften
att vara kvar på arbetsmarknaden.
Sjukpenningförsäkringen, sjuklönen och förtidspensioneringen täcker
alla sjukdomstillstånd som medför nedsatt arbetsförmåga oavsett orsaken
till insjuknandet.
Arbetsskadeförsäkringen täcker de risker som är förenade med det arbete
som den försäkrade utför. Ett grundläggande motiv för en särskild arbets-
skadeförsäkring är att den som skadas i arbetet skall ha ekonomisk ersätt-
ning och att den arbetsgivare som tillgodogör sig nyttan av den förvärvsarbe-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Information från
regeringen
45
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Information från
regeringen
46
tändes arbetsinsats skall bära det ekonomiska ansvaret för den risk den för-
värvsarbetande löper att skada sig i arbetet.
Med beaktande av skillnaden mellan de olika försäkringarna, inte minst
vad avser de skadeståndsrättsliga inslagen i arbetsskadeförsäkringen, bör
beredningen överväga om det är ändamålsenligt med skilda försäkringar el-
ler om de kan integreras.
I fråga om ersättning vid arbetslivsinriktad rehabilitering bör särskilt bely-
sas hur det ansvar som sedan den 1 januari 1992 åvilar dels arbetsgivarna,
dels försäkringskassorna skulle kunna utformas. Om inget hinder bedöms
föreligga mot att inordna förmånen i den nya försäkringen bör beredningen
lämna förslag till en sådan lösning.
Tillfällig föräldrapenning, som utges bl.a. vid vård av sjukt barn, har så-
dana likheter med ersättning som utgår vid egen sjukdom. Det finns därför
skäl för beredningen att överväga om denna förmån bör omfattas av den nya
ordningen.
I uppdraget bör även ingå att studera de avtalsbundna försäkringarna och
deras relation till den nya försäkringsordningen.
Övriga förmåner som enligt nuvarande regler finansieras med bl.a. sjuk-
försäkringsavgifter (hälso- och sjukvård inkl, tandvård och läkemedelsför-
måner, föräldrapenning och ersättning vid närståendevård) bör kvarstå inom
ramen för den allmänna försäkringen. Vad gäller arbetslöshetsförsäkringen
utreds frågan om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring av en särskild utre-
dare (dir. 1992:24). I sin analys av olika alternativ och i utformningen av för-
slagen skall beredningen beakta samverkan med andra samhällssektorer så-
som hälso- och sjukvården och socialtjänsten och så långt möjligt eftersträva
konsistens med andra förmånssystem såsom ersättning vid arbetslöshet, för-
äldraledighet och utbildning.
När det gäller finansieringen skall utgångspunkten för beredningens för-
slag vara att den skall ske med enhetliga avgifter. Beredningen bör dock
överväga om och i så fall i vilken utsträckning arbetsgivaravgifterna bör dif-
ferentieras utifrån företagens kostnader för arbetsskador och sjukfrånvaro
bl.a. för att stimulera till arbetsmiljöförbättringar.
Eftersom arbetsgivare har ansvaret i fråga om ersättning för arbetsskada
bör utgångspunkten vara att arbetsskadeförsäkringen i sin helhet bekostas
av arbetsgivaren.
Egenföretagare, uppdragstagare, oorganiserade arbetsgivare och övriga
icke anställda som omfattas av försäkringen skall åläggas att erlägga premier
till försäkringen motsvarande vad som skall gälla för anställda. Beredningen
bör samtidigt överväga möjligheterna att lösa de problem som gränsdrag-
ningen mellan arbetstagar- och uppdragstagarbegreppen kan ge upphov till.
Beredningen bör samtidigt uppmärksamma en ny försäkrings ställning
gentemot andra försäkringar, bl.a. möjligheterna att rikta ersättningskrav
gentemot andra försäkringar som kan vara inblandade i olika försäkringsfall.
Enligt huvudalternativet skall förslag lämnas som innebär att arbetsmark-
nadens parter ges huvudansvaret för en ny försäkringsordning med skyldig-
het att utveckla och finansiera försäkringarna. Beredningen skall därvid
överväga till vilken del generella principer för försäkringarna skall regleras i
lag resp, vad som bör stå parterna fritt att bestämma i avtal.
Utgångspunkt skall vara att arbetsgivare i lag åläggs skyldighet att teckna
försäkring till förmån för sina anställda och att de anställda skall bära en del
av försäkringskostnaden genom en egenavgift.
Beredningen bör överväga om ansvaret för förtidspensioneringen skall
läggas över på arbetsmarknadens parter, antingen inom ramen för en ny ord-
ning för sjuk- och arbetsskadeförsäkring eller på annat sätt, eller bibehållas
inom den allmänna pensionsförsäkringen enligt nuvarande regler.
Förutom huvudalternativet bör som tidigare nämnts ytterligare två alter-
nativa försäkringslösningar övervägas.
Utgångspunkten för alternativet att utveckla de nuvarande försäkringssys-
temen bör vara en utveckling av den nuvarande allmänna försäkringen så
att försäkringarna vad gäller finansieringen ges en helt fristående ställning i
förhållande till statsbudgeten och med inriktning på att förstärka försäk-
ringsmässigheten i systemet. Kortsiktiga variationer mellan å ena sidan för-
säkringsutgifter och å andra sidan avgiftsintäkter skall regleras över den all-
männa sjukförsäkringsfonden resp, arbetsskadefonden.
Som ett led i detta arbete bör beredningen överväga olika alternativ för
att tydliggöra avgifternas karaktär av försäkringspremier, såsom att öka den
andel som egenavgifterna svarar för och att arbetsgivaravgifter inte skall tas
ut för lönedelar ovanför det tak som gäller för utgivna sjukersättningar.
Vidare bör en tydlig åtskillnad göras mellan å ena sidan de arbetsgivarav-
gifter som är knutna till en försäkringsförmån och å andra sidan de delar av
nuvarande arbetsgivaravgifter som snarare är att betrakta som löneberoende
indirekta skatter.
Utgångspunkten för en obligatorisk försäkring som tecknas hos konkurre-
rande försäkringsgivare skall vara att belysa ett alternativ i form av en obliga-
torisk försäkring som kan tecknas under konkurrens mellan olika - offent-
liga och privata - försäkringsgivare. Alla skall vara garanterade en försäk-
ringsanslutning och ingen försäkringsgivare skall kunna neka någon att för-
säkra sig.
Utgångspunkten bör vidare vara att finansieringen av det skydd som de
lagfästa grundvillkoren ger skall ske med enhetliga premier men att möjlig-
het för den enskilde att teckna tilläggsförsäkringar skall finnas. Försäkringen
bör kunna tecknas hos försäkringsgivare av den enskilde eller dennes arbets-
givare.
Vad avser administrationen skall beredningens förslag ges en sådan ut-
formning att förutsättningar skapas för en handläggning som karaktäriseras
av objektivitet, god service, likformighet och rättssäkerhet samtidigt som ad-
ministrationskostnaderna hålls låga.
I sin analys av de olika alternativen bör beredningen bl.a. uppmärksamma
behovet av att de sammantagna systemen skall vara överblickbara för den
enskilde.
Beredningen bör överväga vilka former som skall gälla för beslut om er-
sättning och överprövning av ersättningsbeslut och därvid särskilt beakta be-
hovet av offentlighet och av sekretessregler som skall skydda den enskildes
integritet i de olika alternativen.
Beredningen skall studera och belysa de olika förslagens fördelningspoli-
tiska effekter.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Information från
regeringen
47
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Information från
regeringen
Beträffande övergången till en ny ordning skall försäkringsfall, som upp-
stått före övergången till en ny försäkringsordning, handläggas enligt de för-
säkringsregler som gällde då fallen inträffade. Beredningen bör lämna för-
slag om hur administration och finansiering av sådana fall skall kunna ske.
Beredningen skall bestå av 16 ledamöter, varav 10 representerande de i
riksdagen företrädda partierna och de övriga representerande arbetsmark-
nadens parter.
Vidare bör beredningen till sig knyta en särskild expertgrupp med uppgift
att som utgångspunkt för beredningens arbete analysera såväl det nuvarande
svenska systemet som erfarenheter från motsvarande system i andra länder.
Expertgruppens rapport bör presenteras för beredningen senast den
1 november i år.
Beredningens arbete bör bedrivas skyndsamt och bör ha avslutats senast
vid utgången av 1994.
Anf. 59 BIRGITTA DAHL (s):
Fru talman! Låt mig börja med att tacka statsrådet Könberg för redovis-
ningen. Jag vill också deklarera att vi socialdemokrater tycker att det är bra
att man nu äntligen, efter lång försening, som jag förstår har sin grund i kam-
ratliga samtal i regeringen - eftersom där finns olika uppfattningar - kan
komma i gång med arbetet.
Vi har diskuterat direktiven med regeringen. Även om det finns punkter
där våra synpunkter inte har blivit fullt tillgodosedda, tycker vi ändå att vi
har kommit så långt att det skall vara möjligt att driva arbetet på ett kon-
struktivt sätt inkl, att få sådana förslag, som vi vill få belysta, lika seriöst
prövade som andra.
Det är också bra att regeringen äntligen gav med sig när det gäller parter-
nas representation. Vi tyckte att det var självklart att parterna och inte minst
de fackliga organisationerna måste vara med på lika bas i detta arbete, efter-
som de kommer att få ett så stort ansvar för den nya försäkringen. Vi har
heller inget att frukta eller invända mot när det gäller att olika alternativ
skall belysas. Tvärtom är vi övertygade om att det kommer att visa på svag-
heterna i de alternativ som vi socialdemokrater inte tror på och på styrkan i
de förslag som vi tycker är riktiga. Vi kommer nu att gå in i det här arbetet
med ambitionen att mycket noggrant pröva olika vägar att nå de mål som vi
är överens om.
För oss är det mycket viktigt att försäkringen skall omfatta alla och att
den skall vara solidariskt finansierad. De som är friska, de som har jobb och
hyggliga inkomster skall bidra till att täcka kostnaderna för dem som är sjuka
och har låga inkomster. Ett sådant inslag bör finnas i den kommande försäk-
ringen. Samma sak gäller för inkomstbortfallsprincipen som grund för den
kommande försäkringen. Alla vet att det här råder olika uppfattningar. Men
jag vill fråga Bo Könberg: Står Folkpartiet nu fast vid sin uppfattning att in-
komstbortfallsprincipen skall utgöra en grund för den framtida försäk-
ringen?
Vi ställer upp på tidsplanen, dock naturligtvis med förbehållet att vi, lik-
som när det gäller pensionerna, måste ge oss den tid som behövs för att verk-
48
ligen hinna pröva alla förslag noggrant, så att vi träffar rätt och kan bli över-
ens på så bred bas som möjligt.
Jag vill slutligen, fru talman, vända mig till Bo Könberg med anledning av
det som regeringen nu aviserar om pensionerna. Vi tycker självfallet inte att
det är acceptabelt att under pågående beredningsarbete genomföra stora
förändringar. Därför vill jag ha en försäkran från Bo Könberg om att ni inte
kommer att göra likadant med de socialförsäkringar som vi nu gemensamt
skall pröva utformningen av inför framtiden, utan att vi skall få göra färdigt
det arbetet utan att den borgerliga regeringen går in och försöker att för-
ändra i de system som nu finns.
Anf. 60 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Det var många synpunkter Birgitta Dahl tog upp. Jag skall
försöka att kommentera några av dessa, och då framför allt de som var ut-
tryckta i frågeform.
Till att bötja med kan jag försäkra Birgitta Dahl och kammaren att vi alltid
för kamratliga samtal inom regeringen och att det är en stor glädje att få
delta i dem. Däremot är det en felaktig beskrivning från Birgitta Dahls sida
att de skulle ha något speciellt att göra med den tidpunkt för vilken direkti-
ven nu presenteras. Som Birgitta Dahl och kanske även någon annan kan
erinra sig skedde långtgående uppgörelser i samband med krisuppgörelsen i
september i fjol, varav många berörde mitt verksamhetsområde inom rege-
ringen. Man hade i riksdagen glädjen att dagarna före jul ta ställning till sju
tunga propositioner från min del av Socialdepartementet.
Jag tror att det var en riktig prioritering att vi först skulle ta fram ärenden
som rörde mer brådskande frågor, t.ex. pensionsåldern, karensdagen, KBT,
sämst ställda pensionärer, m.m.
Sedan vill jag gärna säga att jag tycker att samtalen med Socialdemokra-
terna, då vi har tagit fram direktiven, har varit mycket bra. Jag har uppfattat
att det från socialdemokratiskt håll och från regeringens håll har varit fråga
om en förhandling i ordets egentliga mening, där man har fått ge och ta. Jag
tycker att vi har haft relativt lätt att komma överens i dessa samtal. Jag hade
för min del från vår sida inte tänkt använda formuleringar av den typ som
Birgitta Dahl använde om att vi har haft synpunkter som inte har blivit fullt
tillgodosedda etc., eftersom det är självklart att en förhandling innebär att
man inte har fått igenom allt från någon sida.
Jag har möjligen sedan gammalt uppfattningen att man kanske inte i detalj
skall gå igenom vad som har avtalats i en förhandling. Men jag har under det
gångna året noterat att det finns socialdemokrater, däribland Birgitta Dahl,
som har en något avvikande uppfattning på den punkten. Därför kan jag
bekräfta att vi har haft diskussioner om huruvida man som ledamöter i be-
redningen skulle ha inte bara parlamentariker utan även andra. Sådana dis-
kussioner har förekommit.
Jag blev litet förvånad när Birgitta Dahl till mig som ansvarig för socialför-
säkringsfrågorna och som folkpartist ställde frågan om Folkpartiet står fast
vid inkomstbortfallsprincipen. Jag tycker att vi från vår sida någorlunda
klart, framför allt från partiledarens sida men även från min sida, under de
senaste månadernas debatt, mycket tydligt har klargjort var vi står i den frå-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Information från
regeringen
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 97
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Information från
regeringen
gan. Frågan skulle möjligen med något större fog kunna ställas till någon
socialdemokrat, med tanke på att det i den allmänna debatten tycks ha fun-
nits avsevärt fler socialdemokrater än medlemmar i Folkpartiet liberalerna
som har ifrågasatt inkomstbortfallsprincipen.
Vi har naturligtvis även resonerat om tidsplanen med Socialdemokra-
terna. Jag delar där Birgitta Dahls uppfattning att om man skulle behöva
något mer tid, skall man naturligtvis ta på sig den för denna viktiga fråga.
Till sist, fru talman, blev jag något förvånad över angreppet från Birgitta
Dahl i fråga om pensionerna. Pensionsfrågan behandlas för närvarande
inom ramen för den pensionsarbetsgrupp som regeringen tillsatte i december
1991 och där samtliga riksdagspartier är företrädda. Där har vi kommit långt
när det gäller att hitta ett samförstånd i en fråga som i decennier har varit
föremål för politiska motsättningar i vårt land.
Regeringen har i dag i kompletteringspropositionen, utöver det som vi har
varit överens om, pekat på att det kan vara bra om man i framtiden klarar
av en del av finansieringen delvis eller helt med egenavgifter. Jag tyckte mig
uppsnappa en liknande ståndpunkt i den rapport som förre finansministern
Allan Larsson presenterade i början av veckan. Jag hade därför litet svårt
att se var de stora meningsskiijaktigheterna skulle finnas på den punkten.
Jag vet från tidigare debatter med Birgitta Dahl att hon gärna ser att alla
frågor på socialförsäkringsområdet utreds länge och väl och långt in i framti-
den, oavsett hur mycket det brinner i knutarna. Det har vi diskuterat flera
gånger i denna kammare. Men en försäkran till Birgitta Dahl i dag att ingen-
ting kommer att hända på ett och ett halvt eller två år inom socialförsäkring-
arna kan jag inte ge i ett läge där vi har ett budgetunderskott på 190 miljar-
der, som jag vet bekymrar mig mycket mer än vad det bekymrar Birgitta
Dahl.
Anf. 61 BIRGITTA DAHL (s):
Fru talman! Det var just därför att det är så bråttom med dessa frågor som
vi har fått tjata på regeringen att ta fram denna fråga. Jag tycker då, enkelt
uttryckt, att regeringen har gjort fel prioritering om den har låtit den här
frågan stå efter för allt annat. Jag hade lättare accepterat att det faktiskt var
oenighet i regeringen än att man tyckte att detta inte var så viktigt att komma
fram med.
Jag tycker faktiskt också att det är bättre med en öppen redovisning och
att det ökar medborgarnas förtroende, än om vi sitter och talar med varandra
i hemlighet. Vi har inget att dölja, och därför redovisar vi det gärna.
Slutligen är det inte utan fog som vi frågar er i Folkpartiet om ni står fast
vid inkomstbortfallsprincipen, när det är så oklart var ni står i fråga om vård-
nadsbidraget, som är en annan principiellt lika viktig fråga. Jag ställer den
frågan mycket seriöst, liksom jag mycket seriöst vill ha en utfästelse att ni
inte skall komma med principiellt betydelsefulla förändringar medan utred-
ningsarbete pågår. Det som ni har kommit med i fråga om pensionerna, är
av sådan principiell betydelse att vi inte kan acceptera det.
Anf. 62 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag kan mycket väl tro att Birgitta Dahl gärna hade sett att vi
hade skjutit på en rad impopulära beslut från krisförhandlingarna i septem-
ber i fjol och i stället tagit fram utredningsdirektiv. Vi har inte bedömt det
som möjligt i den ekonomiska situation som landet befinner sig i. Vi betrak-
tar alltså inte frågan som oviktig, men det har funnits en rad mycket viktigare
frågor av den art som Birgitta Dahl inte gärna vill vara med om, nämligen
beslut som är impopulära. Men dessa frågor har vi tagit fram, eftersom de
måste genomföras. Det betyder alltså inte att vi tycker att detta är oviktigt
på något sätt.
Sedan hade jag, och möjligen några fler i kammaren, svårt att förstå kopp-
lingen mellan Folkpartiets syn på inkomstbortfallsprincipen och synen på
vårdnadsbidraget. Det är, för att vara än tydligare än i mitt förra inlägg, ju
så att om det är någon som under de senaste månadernas debatt har stått upp
för inkomstbortfallsprincipen som grundprincip för våra socialförsäkringar
så är det, som alla har noterat, Folkpartiet liberalerna. Därför tyckte jag att
det var litet märkligt att Birgitta Dahl försökte göra sak med mig i den frågan
i dagens debatt, då vi gemensamt har tagit fram direktiv som berör ett annat
område.
När det gäller vårnadsbidraget förmodar jag, fru talman, att det inte är en
huvudpunkt i denna genomgång. Men jag kan väl bara påminna om det som
jag flera gånger har sagt i kammaren, nämligen att Folkpartiet liberalerna är
för ett vårdnadsbidrag. Vi har varit med om att utforma en regeringsförkla-
ring där detta ingår. Vi har också varit med om att göra bedömningen att det
skall införas när det finns samhällsekonomiskt utrymme.
Till sist återigen frågan om förändringar. Birgitta Dahl preciserade sig nu
något genom att vilja ha en utfästelse från min sida att det inte skall ske stora
principiella förändringar i systemen under utredningstiden. Några sådana
avsikter har inte regeringen.
Anf. 63 BIRGITTA DAHL (s):
Fru talman! Frågan om vårdnadsbidrag hänger faktiskt mycket nära sam-
man med jämställdhetspolitiken. Att vara för jämställdhet och för vårdnads-
bidrag är inte förenligt. Det är den dubbeltydigheten som jag vill få bort från
denna fråga. Jag sökte inte sak med Bo Könberg, utan jag ville att vi gemen-
samt skulle konstatera att vi socialdemokrater och ni i Folkpartiet i denna
beredning kommer att driva frågan om inkomstbortfallsprincipen. Eftersom
jag tolkar Bo Könberg så att han har försäkrat mig detta, kan jag till min
glädje konstatera att ni har lovat att inte göra er skyldiga till samma tvetydig-
het som när det gäller vårdnadsbidraget och jämställdheten, och det tackar
jag för.
Anf. 64 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag noterar att Birgitta Dahl nu på något vis frikänner mig
från ett brott som hon själv har uppfunnit att jag har begått. Jag får väl vara
glad och tacksam för att hon visar den generositeten.
Fru talman! Folkpartiet är förstås anhängare av en inkomstbortfallsprin-
cip. Vi är anhängare av jämställdhet. Och vi tycker att det vore bra att kom-
plettera den nuvarande familjepolitiken med ett vårdnadsbidrag.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Information från
regeringen
Överläggningen var härmed avslutad.
51
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Anf. 65 TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag om kvällsplenum nu har satts upp.
52
Företogs till avgörande justitieutskottets betänkanden 1992/93:JuU25,
JuU26, JuU27 och JuU28 samt näringsutskottets betänkanden
1992/93:NU27 och NU26 (betr, debatten i dessa ärenden, se prot. 96).
Justitieutskottets betänkande JuU25
Mom. 4 (ersättning till lekmannaövervakarna)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 123 för reservation 1 av
Lars-Erik Lövdén m.fl.
Mom. 6 (beläggning och differentiering inom kriminalvården)
Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 122 för reservation 2 av
Lars-Erik Lövdén m.fl.
Mom. 11 (Österåkeranstalten som förebild)
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 22 för reservation 6 av
Ulf Eriksson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 14 (kemisk kastrering)
Utskottes hemställan bifölls med 252 röster mot 22 för reservation 8 av Ulf
Eriksson. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 15 (narkotikafria anstalter)
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 22 för reservation 9 av
Ulf Eriksson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 16 (visitationspatruller)
Utskottets hemställan bifölls med 250 röster mot 28 för reservation 10 av
Ulf Eriksson.
Mom. 20 (ökade insatser inom frivården)
Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 122 för reservation 14 av
Lars-Erik Lövdén m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU26
Mom. 1 (timkostnadsnormen m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 253 röster mot 22 för reservation 1 av
Ulf Eriksson.
Sigrid Bolkéus (s) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.
Mom. 2 (dämpad kostnadsutveckling för biträdesersättningen)
Utskottets hemställan bifölls med 163 röster mot 114 för reservation 2 av
Lars-Erik Lövdén m.fl.
Mom. 3 (nedsättning av grundavgiften)
Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 122 för reservation 3 av
Lars-Erik Lövdén m.fl.
Mom. 5 (rätten till offentlig försvarare)
Utskottets hemställan bifölls med 254 röster mot 23 för reservation 5 av
Ulf Eriksson.
Mom. 7 (förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Berith
Eriksson i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 15 (avveckling av allmänna advokatbyråer)
Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 121 för reservation 7 av
Lars-Erik Lövdén m.fl.
Mom. 18 (ersättning till nämndemän)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 121 för reservation 8 av
Lars-Erik Lövdén m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 19 (information för nämndemän m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Berith
Eriksson i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 22 (tillsyn av advokatverksamheten)
Utskottets hemställan bifölls med 253 röster mot 22 för reservation 10 av
Ulf Eriksson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU27
Mom. 2 (bidrag till Brottsofferjourernas riksförbund)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Ulf Eriksson -
bifölls med acklamation.
Mom. 3 (anslag till Brottsskadenämnden: Ersättning för skador på grund av
brott)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 2 av Ulf Eriks-
son, dels meningsyttringen av Berith Eriksson - bifölls med acklamation.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
53
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Mom. 4 (generösare ersättningsregler)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Ulf Eriksson -
bifölls med acklamation.
Mom. 5 (jämkning av skadestånd)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Ulf Eriksson -
bifölls med acklamation.
Mom. 6 (översyn av medelsfördelningen m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Ulf Eriksson -
bifölls med acklamation.
Mom. 7 (central brottsofferfond)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Ulf Eriksson -
bifölls med acklamation.
Mom. 9 (kriscentra för brottsoffer)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Ulf Eriksson -
bifölls med acklamation.
Mom. 10 (brottsofferombudsman)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Ulf Eriksson -
bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU28
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU27
Mom. 1 (privatiseringen av statligt ägda företag)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 120 för reservation 1 av
Axel Andersson m.fl.
Mom. 2 (förvaltningsbolag för de statligt ägda företagen)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 119 för reservation 2 av
Axel Andersson m.fl.
Mom. 3 och 4
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU26
Mom. 2 (statens engagemang i prospekteringsverksamheten)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 119 för reservation 1 av
Birgitta Johansson m.fl.
54
Mom. 3 (baskartering)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 120 för reservation 2 av
Birgitta Johansson m.fl.
Mom. 5 (mineraljakt)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Birgitta Johans-
son m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 7 (oljeutvinning i Östersjön)
Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot 24 för reservation 4 av
Bengt Dalström.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av talmannen medgav kammaren att de ärenden som hann de-
batteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle företas till
avgörande vid arbetsplenum onsdagen den 28 april.
(forts. UU15)
Anf. 66 DANIEL TARSCHYS (fp):
Fru talman! Världen fortsätter att krympa. I de hemuniversitet som vi har
utspridda i våra vardagsrum är den bara 20 eller 26 tum stor. Vi lär oss oav-
brutet mer om levnadsvillkoren för människor i fjärran världsdelar. Vi lär
oss om fattigdomen, men vi lär oss också om ansträngningarna att häva den.
Vi lär oss om kriget, men vi lär oss också om försöken att mäkla fred, att
skapa en bättre framtid.
Sverige och de andra rika länderna har en stor uppgift när det gäller att
stödja de ansträngningarna. Vi gör också mycket. Vi har anledning att vara
stolta över det bistånd som Sverige nu i flera decennier har givit. Genom
detta har vi spritt goodwill över världen, och vi har gjort en utomordentligt
stor nytta i de fattiga länderna. Vi bör fortsätta detta arbete. Vi bör fortsätta
att vara solidariska med de fattiga folken, och vi bör fortsätta att stödja deras
egna ansträngningar. I den andan tillstyrker den överväldigande majoriteten
av utskottet förslagen i årets budgetproposition vad gäller biståndet.
Vi har anledning att vara stolta, men vi har även anledning att lära oss
av våra egna misstag. Bistånd är svårt, och vi måste hela tiden försöka dra
lärdomar av våra erfarenheter. Det bedrivs ett flitigt och ambitiöst utvärde-
ringsarbete i det svenska biståndet. Vi måste hela tiden kritiskt granska de
resultat som vi har uppnått för att därigenom dra slutsatser om hur vi skall
kunna förbättra biståndet.
Olikheterna mellan utskottets majoritet och socialdemokraterna i utskot-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
55
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
56
tet är inte stora. Karl-Erik Svartberg utvecklade här kritiken mot rege-
ringen. Den är i själva verket mycket mild. Den nya majoriteten har velat
införa en starkare tonvikt för demokratimålet i vårt bistånd. Socialdemokra-
terna vantrivs med denna starkare tonvikt och vill hellre sluddra en aning på
målet. Man vill vara mer relativistisk och mer tolerant gentemot länder som
inte anstränger sig så mycket för att nå högt ställda mål vad gäller demokra-
tin.
Den nya vägen lägger också mycket stor vikt vid marknadsekonomin. Vi
tror att det är oerhört viktigt att vi skapar förutsättningar för ekonomisk till-
växt i de olika länderna i tredje världen. Det är inte så att marknadsekono-
min löser alla problem; det har ingen påstått. Men det är mycket angeläget
att vi skapar förutsättningar för en realistisk ekonomisk tillväxt i länder där
man tidigare har prövat olika typer av misslyckade socialistiska strategier.
Även på denna punkt tycker socialdemokraterna att vi är för tydliga och för
skarpa. De vill sluddra mer på målet.
Jag minns att en av de första åtgärder som socialdemokraterna sade sig
vilja vidta när de kom till makten 1982 var att sanera utredningsväsendet. De
klagade över att det hade skett för stora och vidlyftiga offentliga utredningar.
Ingvar Carlsson förklarade att det hädanefter skulle bli bara små, konkreta
och snabba utredningar. Ingen utredning fick ta längre tid än två år. I allmän-
het skulle en utredning ta bara sex månader. Alla uppdrag skulle vara klara,
koncisa och definierade. Det var nog en bra politik.
Nu föreslår Socialdemokraterna i en reservation att vi skall tillsätta en
mammututredning, en totalglobal kommission, som skall se över svensk utri-
kespolitik i alla avseenden: bistånd, östbistånd, säkerhetspolitik och Sveri-
ges internationella ansvarstaganden. En kommission skall se över alla värl-
dens problem och fundera över vad Sverige skall göra åt dessa.
I utskottsmajoriteten har vi sagt oss att alla dessa frågor är utomordentligt
viktiga och självfallet måste bearbetas. Men det är inte särskilt meningsfullt
att försöka be en enda utredning att lösa alla dessa problem i ett samman-
hang. Därför har vi avvisat det förslaget.
I en annan reservation har Socialdemokraterna andra idéer om hur man
bör prioritera. Självfallet finns det inte givna argument för fördelningen av
resurserna mellan olika länder och mellan olika ändamål. Det finns alltid ett
utrymme för tyckande och preferenser om vad som är viktigast. Jag har re-
spekt för att Socialdemokraterna i några avseenden har andra prioriteringar
än regeringen har i sin budget.
På någon punkt reagerar jag dock mot Socialdemokraternas priorite-
ringar. När de i ena andedraget kräver större insatser av Sverige i samband
med FN:s fredsbevarande operationer, men i nästa andedrag föreslår radi-
kalt minskade budgetmedel för precis samma sak, då undrar jag vart konse-
kvensen i den socialdemokratiska politiken har tagit vägen. I fjol hade vi
precis samma problem. I likhet med vad Karl-Erik Svartberg gjorde här ta-
lade Socialdemokraterna mycket om att man borde göra större insatser för
skuldsanering. Men i sitt eget budgetalternativ förslog Socialdemokraterna
mindre resurser till skuldsanering. I år har inkonsekvensen flyttats och hand-
lar nu om FN:s fredsbevarande operationer.
Jag blir också litet orolig när jag från socialdemokrater utanför utrikesut-
skottet får signaler om betydande förändringar i biståndet. I måndags kom
Göran Persson med en näringspolitisk rapport, vari han förde fram tankar
om att biståndet borde bindas i större utsträckning än som är fallet nu. I tis-
dags kom Allan Larsson och sade att man borde slå ihop flyktingpolitik, sä-
kerhetspolitik och biståndspolitik till ett paket. I detta paket borde man hitta
varaktiga besparingar på 10 miljarder kronor. Detta är signaler som väcker
en del oro. Det vore bra om Socialdemokraternas talesman här kunde stilla
min oro på den punkten.
Herr talman! Det fanns en del uppmuntrande drag i Lars Moquists anför-
ande. Ny demokrati fortsätter inte längre med greppet att det är bra att lejo-
nen äter upp afrikanerna. Nu gör man ändå ett försök att föra en seriös de-
batt i biståndspolitiska frågor. Samtidigt måste jag säga att avståndet fortfa-
rande är väldigt stort mellan Ny demokrati och flertalet ledamöter i utskot-
tet, när Ny demokrati så radikalt vill minska volymen på det svenska bistån-
det.
Ett drag hos Ny demokrati är särskilt irriterande. Så fort det handlar om
anslag till forskning eller kunskaper är Ny demokrati framme och vill skära
ner radikalt. Det verkar som om man inte gillar kunskaper. Ta en sådan sym-
bolfråga som Afrikainstitutet i Uppsala. Detta institut är en mycket viktig
inrättning, som samlar just kunkaper, vetande och analys om utvecklingen i
Afrika. Detta institut vill Ny demokrati lägga ner. När jag i fjol frågade Lars
Moquist om just denna sak, svarade han att SAREC kunde ta över uppgif-
terna. Sedan visade det sig att Ny demokrati ville skära ner även SAREC
kraftigt. Hur man än förföljer Ny demokrati, vill partiet skära ner på allt som
har med kunskapsinhämtande, analys och allvarlig forskning beträffande u-
länderna att göra. Jag tycker att detta är ett obehagligt och samtidigt avslö-
jande drag i Ny demokratis biståndsalternativ.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan på samtliga punk-
ter.
Anf. 67 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Herr talman! Det är inte möjligt att på tre minuter bemöta allt det som
Daniel Tarschys, utskottets ordförande, har tagit upp.
Daniel Tarschys tolkar oss fel och beskyller oss för att sluddra på målet
när det gäller frågan om demokrati och marknadsekonomi. Det gör vi för-
visso icke! Vi står för demokratin, och vi står för marknadsekonomin. Men
som jag betonade tidigare skall det vara en marknadsekonomi med en social
dimension. Detta är viktigt, och det borde utskottets ordförande också ta
upp.
Vidare har vi frågan om prioriteringar och inkonsekvenser. Jag inviterar
utskottets ordförande att ta repliker på Kristina Svenssons anförande. Hon
har den delen av vår biståndspolitik på sin lott.
Vidare har vi signalerna från Göran Persson och Allan Larsson. Jag vill ge
vår syn på detta. Först och främst har vi frågan om bundet bistånd. All prak-
tik och all teori visar att bundet bistånd blir både dyrare och mindre effek-
tivt. Vad Göran Persson-gruppen är ute efter är att svenska företag skall en-
gagera sig mer i både det bilaterala men framför allt det multilaterala bistån-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
57
|
Prot. 1992/93:97 22 april 1993 |
det. Där finns mycket för svenska företag att göra. Vi ställer oss bakom |
Vidare har vi Allan Larsson. Det finns ett område som vi kallar säkerhet
|
Internationellt ut- |
och solidaritet. Det rör utrikes-, försvars-, bistånds- och flyktingpolitik. Al- Det finns ingen som helst anledning för Daniel Tarschys att befara angrepp Anf. 68 DANIEL TARSCHYS (fp) replik: Herr talman! Jag välkomnar självfallet de försäkringar som Karl-Erik Just den typen av strykande med hartassen har under lång tid präglat Vidare har vi rapporten från Göran Persson. Där framgår följande: Bi- Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att Socialdemokraterna är intres- Karl-Erik Svartberg har en betydande uppgift framför sig att sprida de Anf. 69 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik: Herr talman! Det här är en debattskrift. Daniel Tarschys utelämnade en Vi har resonerat med Göran Persson om detta. Som jag sade i min första |
58
dvs. att vi skiljer oss från de flesta andra länder. Det gör vi inte. De stora
givarländerna har obundet bistånd.
Vidare har vi frågan om demokratimålet. Vi svävar inte alls på målet. Da-
niel Tarschys kan få låna mitt anförande. Vi talar i klartext i fråga om demok-
ratimålet.
För en tid sedan var det parlamentariker från Afrika på besök i riksdagen.
De sade att de har villkor på sig. Man vill strypa biståndet när landet är en
enpartistat. Sedan blir landet en flerpartistat. Då vill man också strypa bi-
ståndet.
Det ges olika signaler från regeringen och SIDA. Besökarna redovisade
dessa problem. Det är detta vi socialdemokrater syftar på. Det måste ske
en diskussion. Däremot går det aldrig att tolerera övergrepp mot mänskliga
rättigheter.
Vi ställer principen om mänskliga rättigheter högt. För oss är det inte bara
fråga om de politiska och medborgerliga rättigheterna. Det är för oss också
fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Vi vill betona det.
Demokratin är självklar för oss. Det gäller också värnandet om demokratin
i utvecklingssamarbetet.
Men för många länder är det en lång väg dit. Det är bara att konstatera.
Bara analfabetismen utgör i sig ett problem för demokratin.
Anf. 70 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag är överens med Karl-Erik Svartberg om mycket. Jag är
t.ex. överens med honom att det är en dålig fomulering i Göran Perssons
rapport. Det gläder mig att Karl-Erik Svartberg har den inställningen. Jag
hoppas att han för en debatt inom sitt parti på den punkten.
Jag är också överens med Karl-Erik Svartberg att vi självfallet inte får
strypa biståndet till länder som håller på att demokratiseras. I Sydafrika på-
går en hoppingivande omvälvning. Trots att demokratiseringen sker under
mycket dramatiska former med mycket våld, är det ändå en tydlig utveckling
mot det bättre. Den vita minoriteten har efter många år gett upp sitt princi-
piella motstånd mot lika rösträtt och är beredd att acceptera en sådan ut-
veckling.
Det måste självfallet vara en oerhört viktig uppgift för Sverige att fortsätta
att stödja demokratiseringen i Sydafrika. Ingen, Karl-Erik Svartberg, vill
strypa detta bistånd. Jag talar för de partier som utgör huvuddelen i riksda-
gen. Jag lovar att jag inte talar för Lars Moquists parti på den punkten.
Anf. 71 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Daniel Tarschys nämner i sitt anförande att det är nedslå-
ende att höra Ny demokrati ständigt och jämt uttala sig negativt om forsk-
ning. Det är kanske inte så märkligt att Daniel Tarschys hör sådana signaler,
eftersom Tarschys mest har hört mina anföranden och argument.
Vi i Ny demokrati är mycket positiva till forskning. Men den del av forsk-
ningen som vi är negativa till är den som mest berör utrikesutskottets om-
råde, nämligen u-landsforskningen, forskning för säkerhet och nedrustning
och fredsforskning. Men vi är positiva till mycket annan forskning, främst
teknikforskning och medicinsk forskning m.m.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
59
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
60
Sedan förstår jag inte riktigt Daniel Tarschys. Jag har aldrig framfört några
synpunkter om lejon här i kammaren. Jag förstår inte varför Daniel Tarschys
nämner just detta. Jag tar självfallet inte ansvar för vad andra kan ha sagt
om lejon utanför denna kammare. Jag förstår inte varför Daniel Tarschys
nämner lejon i detta sammanhang. De har aldrig dryftats i denna kammare.
Anf. 72 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag förklarade att det skett framsteg i Ny demokratis argu-
mentering om biståndet. Jag tyckte att det var välgörande att höra ett nyan-
serat resonemang i stället för de något mer primitiva synpunkter vi har hört
tidigare från en del av Lars Moquists partikamrater. Jag hoppas att Lars Mo-
quist mottar denna komplimang utan att böija begrunda hur det var med
dessa litet mer burdusa partivänners synpunkter.
Vad sedan gäller forskningen finns det oerhört stora behov att öka våra
kunskaper om utvecklingsländerna. Det finns många mycket svåra frågor
om hur man bär sig åt i utvecklingsprocessen som måste begrundas. Det är
samtidigt mycket viktigt att utveckla en forskningskapacitet och en veten-
skaplig kapacitet hos u-länderna själva.
Det har sedan länge varit en viktig del av svenskt bistånd att vi stödjer
utveckling av en sådan forskningskapacitet. Vi har också själva försökt att se
till att vi har en resursbas inom landet som kan backa upp vårt eget bistånd.
Afrikainstitutet, som Ny demokrati vill lägga ner, har just till syfte att ana-
lysera utvecklingen i Afrika. Det skall utgöra en bas för överväganden om
vilka insatser som behövs. Det är mycket avslöjande att man vill sopa bort
hela denna resurs och att man säger att vi skall ha en sådan. Vi skall inte ha
något kvalificerat tänkande och forskande om Afrika. Vi skall helt enkelt
inte bry oss om vad som händer på den kontinenten.
Anf. 73 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Att vi i Ny demokrati inte har ställt oss positiva till freds-
forskning, u-landsforskning och mycket annat har att göra med att vi anser
att vi i dagens samhälle inte har råd med detta. Med ett budgetunderskott
som är över 200 miljarder har vi valt att prioritera. Vi har då prioriterat en
annan del av forskningen och nedprioriterat denna typ av forskning.
Anf. 74 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Om man inte har råd att skaffa sig kunskaper kommer man
så småningom inte att ha råd att föra en bra politik.
Anf. 75 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Jag instämmer i det Daniel Tarschys sade i inledningen av
sitt huvudanförande om den roll vårt bistånd skall spela och den mångåriga
solidariteten med de fattiga och förtryckta. Man måste naturligtvis hela tiden
ompröva bistånd och rätta till felaktigheter. Det är en process som hela tiden
måste pågå.
Jag har två frågor till Daniel Tarschys. Dc gäller detta att vi skall granska
länders militärutgifter vid förhandlingar om biståndsinsatser. Jag tycker att
det är ett alldeles utmärkt förslag. Det har också kommit ut en bok där man
redovisar fakta - jag vet inte om det var u-avdelningen på UD eller SIDA
som gav ut den. Informationen måste naturligtvis ytterligare förbättras. Men
jag tycker att det är en mycket bra början. Man kan se vad de olika länderna
satsar i form av militärutgifter.
Men det finns ändå en inkonsekvens i vårt agerande. Å ena sidan skär vi
inte ner våra egna militärutgifter, och å andra sidan exporterar vi vapen näs-
tan hej vilt till olika länder vilka sannerligen inte respekterar de mänskliga
rättigheterna. Daniel Tarschys talade mycket i sitt inledningsanförande om
inkonsekvenser. Är inte detta en inkonsekvens som ändå måste vara rätt be-
svärande, Daniel Tarschys? Hur skall vi få u-länderna att respektera oss i
detta avseende när de kan peka på hur vi själva gör? Detta är inte bra. Jag
skulle vilja få en kommentar av Daniel Tarschys på denna punkt.
Anf. 76 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Det är ett mycket viktigt ämne som Bertil Måbrink berör,
nämligen frågan om hur man skall kunna nedbringa militärutgifterna i tredje
världen. Det råder inget tvivel om att militära rustningar i många länder sväl-
jer resurser som skulle kunna användas på ett mycket bättre sätt.
Det har ibland föreslagits i debatten att man skulle införa ett villkor. Om
ett land använder mer än ungefär 3 % eller 4 % av sin bruttonationalprodukt
till militära ändamål skulle man inte ge något bistånd. Sådana villkor slår
alldeles för blint. Vi vet att u-länder lever under radikalt olika villkor. Mo-
cambique har kanske behov av säkerhetsstyrkor på en annan nivå än vad
Costa Rica har, för att ta två extrema exempel. Dessa enkla villkor är antag-
ligen omöjliga att genomföra.
Däremot är det mycket angeläget att vi försöker bidra till att exportera
säkerhet till tredje världen. Det kan vi t.ex. göra genom att stödja en dialog
mellan länder som är rädda för varandra. Man kan som exempel ta sådana
länder som Indien och Pakistan, eller Indien och Kina. Det är utomordent-
ligt angeläget att det kommer till stånd ESK-liknande mekanismer och för-
troendeskapande åtgärder mellan sådana länder, vilket gör det möjligt för
dem att dra ner sina rustningar.
Jag tror att Sverige och de västliga länderna tillsammans har en roll att
spela i försöket att stödja olika typer av säkerhetspolitiska initiativ och ar-
rangemang i olika u-landsregioner i syfte att nedbringa de militära rustnings-
kostnaderna. Här kan vi göra konstruktiva insatser. Det är angeläget att vi
arbetar för att finna sådana vägar. Men det är inte enkla kvantitativa villkor
som måste användas, utan mer kvalitativa metoder.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
Anf. 77 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Detta är inte så enkelt, vilket jag också sade. Jag åberopade
den skrift som har kommit från u-avdelningen. Den är en bra början, men
den måste naturligtvis bearbetas ytterligare. Det tror jag att vi kan vara över-
ens om. Vi kanske kan hitta en vettig lösning på hur man skall mäta detta.
Men jag är medveten om att det inte är så enkelt.
Daniel Tarschys svarade inte på det sista jag frågade om. Låt mig först
kommentera det som sades om att Sverige kan medverka till att förebygga
konflikter. Där finns FN och det s.k. Skagendokumentet. Det var ett doku-
61
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
ment som de nordiska FN-ambassadörerna gemensamt utarbetade. Det in-
nehåller konkreta förslag till hur man skall förebygga att konflikter mellan
olika länder i världen bryter ut. Det finns mycket väl fastlagt. Var det doku-
mentet har tagit vägen vet jag inte riktigt. Det kan ha begravts i FN-byråkra-
tin, eller man kanske håller på att bearbeta det ytterligare.
Sverige kan naturligtvis spela en roll, som Daniel Tarschys säger. Men Da-
niel Tarschys gick förbi det andra problemet när det gäller Sverige. På vilket
sätt föregår vi med gott exempel med rustningskostnaderna här hemma och
vår vapenexport?
Jag ser här en motsättning. Det är i och för sig ett utmärkt förslag att man
skall titta på u-ländernas rustningskostnader. Men detta förtas genom att
Sverige är ett av de få länder som fortfarande ökar sina rustningskostnader.
Enligt min mening bedriver Sverige alltjämt en ohämmad vapenexport till
en mängd diktaturländer. Det finns här en motsättning och ett problem. Jag
vill få Daniel Tarschys syn på detta.
Anf. 78 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag tvekar att fortsätta debatten. Bertil Måbrink vill nu föra
en försvarsdebatt. Det finns tillfällen i denna riksdag då vi för en försvarsde-
batt och funderar över hur stort försvar Sverige skall ha.
Vi för inte den debatten i dag. Men jag kan försäkra Bertil Måbrink att
jag stödjer det som är huvudlinjen i svensk försvarspolitik, nämligen att vi
skall försvara vårt territorium mot de angripare som vi kan räkna med kan
vilja kasta sig över oss på olika sätt, inte bara i dag utan också fem, tio år
fram i tiden.
Vår säkerhetspolitik är byggd på föreställningen att Sverige skall kunna
försvara sig mot fientliga angripare. Jag menar att det är en riktig politik.
Anf. 79 ALF WENNERFORS (m):
Herr talman! Det är ett digert betänkande vi har att behandla. Det omfat-
tar 250 sidor. Det är väl många som tycker att vi är litet väl mångordiga.
Betänkandet trycks i 3 500 exemplar enligt uppgift. Riksdagen tar hand om
1 500. Resten går till prenumeranter. Det är mest myndigheter, institutioner
och bibliotek. Det är få enskilda människor som prenumerar eller köper ex-
emplar på vårt försäljningsställe. Det är trist att det är så få enskilda som
köper det, med tanke på allt det arbete som ligger bakom betänkandet.
Jag säger detta i min inledning med tanke på den allmänna debatten om
biståndspolitiken. Det sägs och skrivs mycket klokt och intressant om detta.
Vi får hoppas att man i någon mån har tagit intryck av vad vi gör i riksdagen.
Vi tar i alla fall intryck av alla dessa debattinlägg i den mån vi har tid att läsa
allt.
Men debatten har också skuggsidor. Expressens nästan veckolånga kam-
panj för några veckor sedan var uppseendeväckande ovederhäftig. I varje
nummer handlade flera sidor om biståndet. Jag skall referera några citat:
”Svenskt bistånd är en berättelse om mutor, mygel och korruption.” ”Vid ett
jordbrukskooperativ i Zambia försvann 80 milj.kr. av de 200 milj. kr. som
SIDA givit i bistånd.” ”8 mdr har inte nått fram.” ”SIDA slösar bort stora
62
delar av det svenska biståndet.” ”Sida-anställda utomlands kostar i snitt
930 000 kr. per år.”
Låt mig först säga, och jag tror att Daniel Tarschys var inne på det också,
att samarbete med ett mottagarland som är underutvecklat vad gäller admi-
nistration, myndigheter, kommunikationer, kompetens, allmän utbildnings-
nivå och levnadsstandard är svårt. Det är mycket svårt.
Alla som i något avseende medverkar i biståndspolitiken och det praktiska
samarbetet vill självfallet att biståndspengarna skall nå ända fram. Det finns
ingen som rycker på axlarna om pengarna hamnar på presidentens konto i
Schweiz. Det finns ingen som accepterar att tjänstemän i en myndighet tar
emot mutor eller skor sig på annat sätt. Tvärtom! Korruption skall polisan-
mälas och utredas. Korruption är ett tillräckligt skäl för att frysa samarbetet
eller att avbryta det helt.
Utrikesutskottet har fått information om hur SIDA ser på Expressenkam-
panjen. SIDA säger att 25 års verksamhet gjort SIDA mycket medvetet om
riskerna för korruption. Utöver det löpande arbete med kontroll och revi-
sion genomförs 67 extra kontroll- och revisionsinsatser. Bara i Mogambique
görs i år 19 revisioner.
När det ingås avtal med mottagarländerna krävs godkända revisionsrap-
porter. På SIDA finns en särskild kontrollenhet som främst arbetar med revi-
sion i biståndet. SIDA granskas kontinuerligt av Riksrevisionsverket. Riks-
dagens revisorer granskade SIDA för två år sedan. En privat revisionsbyrå,
Ernst & Young, självfallet med auktoriserade mycket kompetenta revisorer,
granskar också verksamheten i mottagarländerna. Jag må ju säga att verk-
samheten är utsatt för kontroll, insyn och utvärdering.
Jag menar inte att Expressen eller andra massmedier skall hålla tyst när
t.ex. korruption eller andra missförhållanden i biståndet upptäcks. Men tänk
om Expressen kom med lika många artiklar om alla de biståndsprojekt som
lyckas och som verkligen är en hjälp till självhjälp för våra medmänniskor
som dagligen lever på gränsen till svältdöd. Skattebetalarna har rätt att bli
informerade om både misslyckade och framgångsrika projekt.
Låt mig litet mera konkret få peka på ett vanligt sätt att kritisera. Bistån-
det hjälper inte, säger man. Expressen påstod att det bara har blivit sämre.
Man påstod att det svenska biståndet till Tanzania - 13 miljarder på 20 år -
bara har försvunnit.
Visst har det varit problematiskt i Tanzania, inte minst när man enbart
trodde på socialism, planhushållning, centralstyrning och reglering.
Varför kan inte en av våra största tidningar peka på det positiva? SIDA har
informerat utrikesutskottet om att det svenska biståndet till Tanzania bl.a.
bidragit till att fyra miljoner skolböcker trycks per år, att fem miljoner tanza-
nier skyddats mot jodbrist, att 650 000 tanzanier fått tillgång till rent vatten,
att 126 hälsocentraler byggts på landsbygden, att ett naturvårdsverk byggts
upp, att ett omfattande byskogsprogram påbörjats, att två stora kraftverk
har byggts, att Tanzania fått 300 miljoner kronor i skuldlättnader, att ham-
nen i Dar es Salaam nu fungerar och att 3,4 miljoner barn gick i skolan 1990
mot 1,2 miljoner 1974.
Herr talman! Jag hyser ingen öppen eller blind kärlek till SIDA. SIDA kan
göra misstag, och det skall kritiseras. SIDA kan bli ännu bättre. Bistånds-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
63
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
64
samarbetet kan ständigt utvecklas och bli bättre. Men rätt skall vara rätt.
Kritiken skall vara nyanserad. Vi skall både peka på och glädja oss åt såväl
SIDA:s som de övriga biståndsmyndigheternas liksom de enskilda organisa-
tionernas framgångsrika insatser.
Bryr sig Expressen om det vi säger här? Nej, det tror jag inte. Expressen
bryr sig inte ett dugg om vad jag står och säger här. Det är inte det positiva
som gör att de kan sälja lösnummer. Men jag tror i alla fall - det kanske är
litet blåögt - att flera andra massmedier lyssnar och kanske väger in vad jag
har sagt i sina bedömningar.
Det finns politiker som, särskilt när de befinner sig i opposition, ibland
desillusionerat menar att det inte är lönt att driva politiska frågor och göra
inlägg, skriva artiklar och motioner. Visst kan det vara segt ibland, men då
och då lyckas det. 1 biståndspolitiken har jag faktiskt nått framgång med
bl.a. två viktiga frågor.
Den ena gäller kravet att mottagarlandet skall ha eller införa flerpartisys-
tem, demokratiska och fria val och respekt för mänskliga rättigheter för att
vi skall ha biståndssamarbete med dem.
Landramen för diktaturen Vietnam var 1991/92 325 miljoner kronor. För
innevarande budgetår är den 225 miljoner kronor. Eftersom Vietnam fortfa-
rande inte visar någon som helst vilja att införa flerpartisystem minskas nu
landramen till 180 miljoner kronor.
På samma sätt minskar anslaget till Uganda från 110 miljoner kronor till
85 miljoner kronor. Om inte diktatorn Museveni ändrar inställning till demo-
krati och flerpartisystem måste vi överväga att ytterligare minska landra-
men.
Den andra frågan där jag och många med mig, bl.a. tjänstgörande talman-
nen när han för några år sedan var ledamot av SIDA:s styrelse och ordfö-
rande i utrikesutskottet, har nått framgång är familjeplanerings- och befolk-
ningsfrågan. I SIDA läggs i dag faktiskt större vikt vid frågan. I propositio-
nen har befolkningsfrågan fått ett mycket större utrymme än tidigare.
På s. 53 i betänkandet skriver ett enigt utskott följande: ”Befolkningsut-
vecklingen är i dag en av de viktigaste framtidsfrågorna”. Jordens befolkning
är i dag 5 miljarder. Vid sekelskiftet - om bara sex och ett halvt år - uppgår
befolkningen till 6,3 miljarder. Flera av länderna i Afrika fördubblar sin be-
folkning på 20-25 år. Kenyas befolkning, exempelvis, omfattar i dag 25 mil-
joner. Om 20-25 år har befolkningen ökat till 45-50 miljoner med den be-
folkningstillväxt man har i dag.
Det skulle ta 311 år för Sveriges befolkning att fördubblas. Det kan vara
bra att göra den jämförelsen.
”En fortsatt snabb ökning av världens befolkning får allvarliga följder på
många områden” skriver utskottet på s. 53 i betänkandet. Det rör sig om
miljöförstöring, okontrollerad urbanisering, tilltagande migration, svält,
ökat tryck på hälso- och sjukvård och utbildning.
Vi är alla medvetna om att det är mycket svårt och komplicerat att driva
familjeplaneringsarbete i många av våra samarbetsländer. Det är tradition
att ha många barn. Det är en trygghet på ålderns höst att ha många barn.
Religiösa uppfattningar hindrar familjeplanering.
Jag är övertygad om att familjeplaneringsfrågan framför allt måste gå via
sjuk-och hälsovården och utbildningen. Den viktiga målgruppen är kvin-
norna - alldeles särskilt kanske de unga kvinnorna. Det är som sagt svårt och
komplicerat, men människan har klarat mycket annat som har varit svårt.
Detta borde vara en av de största utmaningarna för alla som arbetar med
biståndssamarbete.
Nu vill jag tala om en tredje fråga. Den skulle jag också vilja nå framgång
i. Jag är förmodligen än så länge ganska ensam om min önskan. I anledning
av den s.k. styrproposition som vi har fått i dagarna har dock Lennart Fridén
väckt en motion med ungefär samma budskap.
Alla är överens om att vi ständigt måste arbeta med att öka effektiviteten
och kvaliteten i biståndet, inte minst för att minska möjligheterna till och
riskerna för korruption. Ett sätt att nå syftet är att vi koncentrerar oss. Un-
der årens lopp har splittringen i biståndet bara ökat. Vi är så ambitiösa, och
vi vill stödja så många. Antalet programländer har ökat till 19 under senare
år. Utanför denna krets bedrivs ett omfattande och långsiktigt biståndsar-
bete med 9-10 länder. Utöver med dessa sammanlagt 28-29 länder bedrivs
samarbete i form av stöd till enstaka projekt med ett sextiotal mottagarlän-
der. Östbiståndet är inte medräknat där.
Det svenska biståndet är således vad gäller antalet länder, tycker jag, all-
deles för splittrat. Här måste prioriteras. Här krävs koncentration. Om det
saknas koncentration vad beträffar antalet samarbetsländer, så gäller det
ännu mer vad beträffar antalet sektorer och ämnesområden som omfattas av
biståndet inom resp, mottagarland. En lista på alla dessa sektorer skulle bli
mycket, mycket lång.
Visst är varje ämnesområde mycket viktigt. Men när människor lever på
svältgränsen, när det nästan varje dag dör 35 000 barn av svält eller bristsjuk-
domar, upplever jag att biståndsprojekt inom t.ex. kulturen eller inom tra-
fiksäkerheten är något malplacerat. Därmed skall det inte sägas att t.ex. kul-
turprojekt på något sätt är onödiga eller av ringa värde, men nu måste vi gå
in för att få en större effektivitet. Det är särskilt viktigt när det gäller hur
man arbetar på SIDA:s huvudkontor och ute på biståndskontoren.
Jag har på resor många gånger från biståndsarbetare fått höra just önske-
mål om att vi måste koncentrera biståndet mycket mer.
Informationssamhället är i sanning en realitet för oss politiker. Vi över-
svämmas av böcker, tidskrifter och tidningar. Vi har tyvärr inte tid att läsa
allt, men vi försöker att bläddra i dem. För några dagar sedan fick jag tid-
ningen UNICEF i dag. Detta nummer innehåller information om flickornas
situation i världen och om en kampanj som behandlar detta tema. När jag
hade bläddrat och läst kände jag ännu mer hur viktigt det är att vi har ett bra
och omfattande bistånd.
Jag skall inte citera ur denna tidning, även om det kanske vore lämpligt.
Jag skall bara säga att biståndet verkligen behövs. Det känner man när man
läser i en sådan här tidning om hur kvinnor har det i världen. Här nämns t.ex.
att 130 miljoner barn saknade tillgång till grundläggande utbildning 1990. Av
dessa var 81 miljoner flickor. En annan uppgift berättar att 2/3 av världens
948 miljoner analfabeter är kvinnor. Bistånd behövs verkligen.
För att vi skall kunna ha ett bra bistånd måste vi sanera vår svenska eko-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 97
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
66
nomi - det känner jag verkligen ännu mer. På längre sikt kan vi inte hålla på
att låna pengar för att kunna ha ett bra bistånd.
Med detta ber jag att få yrka bifall till hemställan i utskottets betänkande.
Anf. 80 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Det känns tragiskt att behöva frångå 1-procentsmålet vad
gäller vårt svenska bistånd, särskilt mot bakgrund av den sänkta kronkursen
som i sig själv innebär en nedskärning av biståndet. Det är ju alls inte så att
behovet av bistånd världen över har minskat. Behovet av stöd och hjälp är
oerhört omfattande. Det totala biståndet i världen har t.ex. ännu inte nått
upp till hälften av den volym som FN bedömde som nödvändig för 30 år se-
dan.
Detta kan dock inte skyllas på Sverige, som enligt 1991 års statistik jämte
Danmark, Finland, Norge och Nederländerna är det enda land som uppfyl-
ler FN:s 0,7-procentsmål. Från svensk sida ligger vi därmed trots minsk-
ningen klart över FN-målet.
Men eftersom behoven är närmast omättliga är det viktigt med ett politiskt
fastlagt mål för hur stor del av våra svenska resurser vi är beredda att avstå
från för att angripa de globala fattigdomsproblemen framöver. 1-procents-
målet måste därför återställas så snart som möjligt. Flera har vittnat om det
här i dag.
Inom Centern anser vi också att det bör vara möjligt att i framtiden, när
ekonomin medger det, kunna överskrida 1-procentsmålet, för att därigenom
eventuellt kunna kompensera för de nedskärningar som vi måste göra i dag.
Jag undrar hur biståndsministern ser på en sådan lösning.
Det är angeläget att ta till vara erfarenheterna av det hittillsvarande bi-
ståndet - det är många som har sagt det också - och söka vägar att göra det
mer effektivt och ändamålsenligt. Vi måste med andra ord få ut mer för
pengarna.
Flera felsatsningar har gjorts. Vi har fått höra beskrivningar av det. Det
har bl.a. lett till att klyftorna mellan u-länder och i-länder har ökat i stället
för att minska. Vi menade ju att biståndet skulle minska klyftorna. De fattiga
ländernas utvecklingsmöjligheter har försvårats genom den handelspolitik
som förts. U-länderna har och har haft svårt att få tillgång till marknader,
kapital och kunnande. Under det s.k. kalla kriget bidrog dessutom stormak-
terna till att underbygga konflikter i tredje världen för egna syften. Det har
vi sett flera exempel på.
Svårigheterna att skapa en gynnsam utveckling i tredje världen kan på sikt
få katastrofala följder för oss alla. Vi måste därför tillsammans med länderna
i tredje världen finna lösningar på många problem av bl.a. global karaktär.
Dit hör problem som ökenutbredning, skövling av tropiska regnskogar och
en stor del av de globala luft- och vattenföroreningarna. Hit hör också be-
folkningsexplosionen och naturligtvis massfattigdomen. Nuvarande stora
ekonomiska klyftor och den växande ekonomiska och ekologiska misären
skapar säkerhetspolitiska problem som kan bli ödesdigra och få världsomfat-
tande konsekvenser. Dessa problem måste vi ta på mycket stort allvar.
Det är mot denna bakgrund viktigt att få till stånd ett effektivare, mera
internationellt och mera omfattande bistånd. Vår handelspolitik måste för-
bättras och den internationella kunskapsöverföringen reformeras för att
bättre gynna u-ländernas utveckling. Biståndet måste koncentreras på män-
niskors grundläggande basbehov och på att stärka deras förmåga att lokalt
lösa sina problem. Beträffande biståndets roll anges också i propositionen
att fattigdomsbekämpning även fortsättningsvis måste vara ett övergripande
mål för hela biståndspolitiken.
Herr talman! Skuldkrisen är ett av de största hindren för utveckling i
många länder i tredje världen. Länderna tvingas satsa på produktion för ex-
port, för att få medel att betala av sina skulder. Då allt fler länder konkurre-
rar med samma typ av varor pressas priserna ner.
Bönderna i u-länderna tvingas t.ex. överge odling av mat för familjens för-
sörjning till förmån för exportprodukter. Priserna stiger på grund av att infla-
tionen ofta är rekordhög samtidigt som inkomsterna för bonden krymper.
Han måste då producera än mer på sin jord, som riskerar att utarmas ju hår-
dare den exploateras. Det innebär i sin tur miljöproblem. Det blir en ond
cirkel, om processen inte avbryts.
För att klara av räntebetalningar och amorteringar till bl.a. Världsbanken
och IDA måste de fattiga länderna ta nya lån. Ett lappverk av lån på lån har
utvecklats. Många u-länder betalar ut mer pengar i form av amorteringar och
räntor än vad de lånar. Som en följd av utlandsskulden och de hårda villkor
som ställs av Världsbanken uppstår också sociala och politiska problem.
Därmed sätts de nya, sköra demokratierna på mycket hårda prov.
I betänkandet framhålls att Sverige fortsättningsvis skall spela en aktiv roll
för att medverka till ytterligare skuldlättnader och ökade resursflöden till de
fattigaste länderna. Detta är absolut nödvändigt.
Herr talman! Från centerns sida vill vi också framhålla hur viktigt det är
med ökat stöd till landsbygdsutveckling.
Det är ett känt faktum att den största delen av u-ländernas befolkning bor
på landsbygden. Dock har många under senare år sökt sig till städerna, efter-
som möjligheterna att försörja sig på jordbruk har blivit sämre. Möjlighe-
terna till biinkomster vid sidan av jordbruket har blivit alltmer begränsade.
Trots detta sysselsätter jordbrukssektorn dock fortfarande den största delen
av den arbetsföra befolkningen i de flesta u-länder.
Inflyttningen till städerna har skapat väldiga problem för länderna i tredje
världen. Arbetslösheten är enorm. Slumområden som växer fram tär på mil-
jön, och där uppstår sjukdomar på grund av trångboddhet och andra förhål-
landen. I spåren härav följer också brottslighet. Många, framförallt kvinnor,
som flyttat till städerna finner också att deras förmåga att upprätthålla tradi-
tioner och kulturmönster alltmer försvagas.
Om människorna i stället ges bättre möjlighet att försörja sig på landsbyg-
den och om de där får förbättrad tillgång till sjukvård, utbildning, bra miljö,
rent vatten m.m., kan de välja att stanna kvar i sin hemmiljö. Det är några
skäl till att det är så viktigt att satsa på landsbygdsutveckling och jordbruk
inom biståndet. I centermotionen U267 yrkas att svensk u-landshjälp i större
utsträckning bör kanaliseras genom bondeorganisationer till bonde- och
landsbygdsbefolkningen, i syfte att få en minskning av jordförstöringen, få
rent vatten, få stöd för utveckling av småindustri och hantverk samt att
främja självägande.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
67
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
68
I en annan centermotion anges att utvecklingen i högre grad bör bygga på
kunskap och erfarenhet som finns på plats i u-länderna. Det påpekas att det
finns behov av framtagning och överföring av enkel vardagsnära teknik. Det
är viktigt att biståndet mera kan inriktas på anpassad teknikutveckling.
Utskottet uttalar att jordbruket är av central betydelse för de fattiga län-
dernas ekonomi. Det framhålls också, som svar på motionerna, att biståndet
kan spela en viktig roll för att underlätta landsbygdens utveckling, vilket jag
ser som ett positivt svar.
Herr talman! Jag vill också tillägga att kvinnorna har en viktig roll att spela
inom jordbruket. Verkligheten är ju den att långt mer än hälften av allt jord-
bruksarbete i Afrika utförs av kvinnor och att kvinnor utgör majoriteten av
bönderna. Även i Asien utförs cirka hälften av jordbruksarbetet av kvinnor,
men andelen kvinnliga självständiga bönder är däremot ganska låg. Kvin-
nornas insatser är mot denna bakgrund av avgörande betydelse när det gäller
att genomföra nödvändiga förändringar för lantbruksutvecklingen.
I olika centermotioner tar man upp behovet av ett kvinnoinriktat bistånd.
Det framhålls att stöd till kvinnor dels mer än vad som sker i dag bör ges till
separata kvinnoprojekt, dels bör vara en integrerad del i olika biståndspro-
jekt.
Bakgrunden är att kvinnor spelar en avgörande roll inte bara inom lands-
bygdsutvecklingen och inom jordbruket utan också inom en mängd andra
områden. Jag tänker framför allt på miljöarbetet. Eftersom miljöproblemen
är ett av de svåraste hindren för en hållbar ekonomisk utveckling, måste alla
projekt planeras med utgångspunkt i miljöaspekten, med målet att skapa en
ekonomiskt uthållig utveckling. Det är i det sammanhanget intressant att
konstatera att det i Agenda 21 läggs stor tonvikt vid kvinnors betydelse för
att en ekonomiskt uthållig utveckling skall komma till stånd i tredje världens
länder.
Ett fullföljande av Agenda 21 bör därför i stor utsträckning prägla såväl
det bilaterala som det multilaterala biståndet. FN:s utvecklingsfond för kvin-
nor, Unifem, spelar en viktig roll i detta arbete, vilket framhållits bl.a. i en
centermotion och i en socialdemokratisk motion. Från utskottets sida fram-
hålls att det är viktigt och angeläget med förstärkt stöd till Unifem. Enligt
utskottets mening bör regeringen överväga att höja det svenska bidraget till
organisationen. Detta ser jag som mycket positivt.
Herr talman! Den mycket snabba befolkningsökningen utgör ett mycket
stort och allvarligt hot på vår jord. Världens befolkning ökar i en takt som
saknar motstycke i historien. Jag tänker inte upprepa den information som
vi nyss fick av Alf Wennerfors. Jag vill bara instämma i den bild som han gav
i sitt anförande och säga att det är oerhört viktigt att det görs insatser för
kvinnor för att komma till rätta med den explosionsartade befolkningsök-
ningen.
Regeringen har inlett en ny fas i biståndspolitiken. I stället för att accep-
tera fundamentala brott mot demokrati och mänskliga rättigheter hos motta-
garlandet, under förevändningen att det handlar om interna angelägenheter
och kulturella skillnader, ställer vi i dag krav på mottagaren.
Denna problematik berörs i olika motioner, särskilt vad gäller mottagar-
länder i vilka det också förekommer MR-brott. Jag tänker framför allt på
Marocko och Indonesien. Eftersom vi har litet tidsbrist, vill jag utan att gå in
på några detaljer betona hur viktigt jag anser det vara att mottagarländerna
förbättrar situationen på MR-sidan för att fortsättningsvis kunna komma i
fråga för bl.a. u-krediter. Samtidigt vill jag också betona vad vi har framfört
i centermotioner om vikten av att ge bistånd till de förtryckta folken i Västsa-
hara och Östra timor.
I en annan motion har jag krävt ökat stöd till civilbefolkningar, främst kur-
derna i norra Irak. Jag är mycket nöjd med utskottets uttalande om att man
förutser att ytterligare svenska insatser kommer att bli aktuella under kom-
mande budgetår. Förutsättningen är att allt inte normaliseras i området, men
det är tyvärr inte att vänta.
Jag vill också nämna motion U276, som föreslår att Swedecorp bör utreda
möjligheterna till fördjupat samarbete med Afro Art. Det vore oerhört
olyckligt om biståndet till Afro Art skulle tvingas upphöra. Det säger jag
som representant för en av de organisationer, Centerkvinnorna, som ligger
bakom möjligheterna för Afro Art att verka. Utskottet skriver att Afro Arts
verksamhet enligt utskottets uppfattning är av sådan karaktär att man bör
kunna få stöd från Swedecorp men att det inte är riksdagen som skall besluta
i den här frågan. Man kan då undra varför jag tar upp frågan här i riksdagen.
Jag gör det för att uppmärksamma Swedecorp på att det finns starka önske-
mål från utskottets sida om att det här skall kunna lösa sig.
Med det vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.
Anf. 81 FANNY RIZELL (kds):
Herr talman! Sverige bedriver sedan länge en biståndspolitik som syftar
till att hjälpa de fattigaste länderna i världen. Sedan regeringsskiftet hösten
1991 har vi i biståndspolitiken kraftigt påpekat att demokrati, mänskliga rät-
tigheter och marknadsekonomi bör ha en framträdande plats.
Regeringens biståndspolitik har fått bekräftelse från utvecklingsekono-
mer, som i dag är närmast eniga. De hävdar som bekant att villkoren för
att u-länderna skall kunna skapa en bärkraftig och långsiktig utveckling och
komma till rätta med försörj ningskrisen är just fortsatt demokratisering och
förändring mot friare marknader.
Således ligger Sveriges biståndspolitik i dag i bättre samklang med dagens
kunskap och anda än vad den gjort tidigare. Det intressanta är dock hur vi
går vidare och vad vi vill göra i framtiden.
Kravet på demokrati måste utvecklas, kvinnornas situation har ännu inte
fått tillfredsställande uppmärksamhet, utvecklingsländernas villkor för fri-
handel liksom skuldsituationen är fortfarande otillfredsställande, de en-
skilda organisationernas potential har inte tillräckligt utnyttjats, och miljöbi-
ståndet har knappt börjat. De som därmed inte inser att antalet biståndspro-
jekt överstiger befintliga resurser och därmed enprocentsmålet är antingen
okunniga eller sällsynt cyniska.
Herr talman! Demokratin har vunnit flera avgörande slag i världen, men
den är långt ifrån säkerställd. I dialogen med mottagarländernas regeringar
förutsätts därför att Sverige fortsätter att tydligt framföra sin syn på ekono-
misk och politisk frihet. Denna dialog skall kompletteras med lika stor dos
av aktivt demokratistöd.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
69
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
70
Sveriges avståndstagande från brott mot mänskliga rättigheter måste där-
för framstå mycket klart i dialog och agerande. Ännu tydligare markeringar
måste göras när det gäller biståndet till regimer som förtrycker eller militärt
bekämpar sitt eget eller andra folk.
Vid Riokonferensen sommaren 1992 undertecknades ett omfattande pro-
gram för en hållbar utveckling, Agenda 21, av 153 länder. En ny FN-kom-
mission har tillsatts för inte så länge sedan. Den har i uppgift att övervaka
hur programmet följs upp. En av de viktigaste uppgifterna för denna FN-
kommission blir att se till att i-länderna lever upp till sina åtaganden om
överföring av finansiella och tekniska resurser till miljö- och utvecklingspro-
gram i u-länderna.
Miljöproblemen är mycket stora i u-länderna och orsakas inte så sällan av
fattigdom. Detta understryker betydelsen av en nära koppling mellan be-
greppen miljö och utveckling. På sina håll kan ingen utveckling komma till
stånd om inte miljöproblemen löses - och vice versa. Det ankommer till en
del på oss att se till att problemen inte blir bestående.
Herr talman! I den nya inriktningen av biståndet måste kvinnans situation
i världen lyftas fram mer än tidigare. En viktig del i biståndets demokratimål
bör vara främjandet av jämställdhet, så att mannens och kvinnans lika värde
poängteras.
Kvinnans situation i olika länder måste lyftas fram i allt biståndsgivande.
Hon måste bli accepterad som en fullvärdig individ och ha rätt till fullständigt
människovärde. Ett sådant arbete måste ingå i själva förutsättningen för ett
bistånd.
Familjesammanhållning, barns hälsa och utbildning i u-länderna kan vi i
stor utsträckning tacka kvinnorna för. Detta har de, förutom i några undan-
tagsfall, uppnått utan att ha tillträde till krediter eller äganderätt till den
mark de brukar och trots att en mängd kulturella, sociala, ekonomiska och
juridiska hinder systematiskt diskriminerar dem.
Stora slumområden har under de senaste årtiondena växt upp runt de
flesta städerna i u-länderna. Undersökningar pekar på att omkring 70 % av
familjerna i många av dessa slumområden har endast en familjeförsörjare -
en kvinna.
En grundläggande mänsklig rättighet är rätten till utbildning, som i sin tur
är avgörande för möjligheten att åtnjuta och ta i anspråk andra rättigheter.
I det moderna samhället är utbildning det väsentligaste och mest verknings-
fulla villkoret för utveckling. En kvinna av tre är i dag analfabet, medan för-
hållandet bland män är en av fem.
Herr talman! I UNDP:s Human Development Report 1992 räknar man
med att utvecklingsländerna årligen går miste om 500 miljarder US-dollar i
uteblivna välfärdsvinster och inkomster på grund av reglerade varu- och pro-
duktionsfaktorsmarknader. 500 miljarder US-dollar är tio gånger mer än vad
utvecklingsländerna erhåller i form av bistånd. Rapporten nämner speciellt
områden där industriländerna har en lång och tragisk tradition av regle-
ringar, nämligen textilindustrin och jordbruket.
Frihandeln är den enskilt största faktorn bakom både OECD-ländernas
och NIC-ländernas ekonomiska framgångar. Allt tyder på att det gäller även
utvecklingsländerna. Inslagen av frihandel i Sveriges relation med utveck-
lingsländerna måste därför öka. Sverige måste också i internationella sam-
manhang enträget fortsätta att hävda utvecklingsländernas behov av frihan-
del.
Mellan 1972 och 1982 var industriländerna nettolångivare till utvecklings-
länderna, men efter 1982 vände flödet. Några år senare vände också kapital-
strömmarna från Internationella valutafonden och Världsbanken, så att fat-
tiga länder blev ännu fattigare. På grund av obestånd och betalningsmorato-
rier är många utvecklingsländers kreditvärdighet mycket låg. Många utveck-
lingsländer använder också stora delar av sina exportinkomster till att betala
räntor och i vissa fall amorteringar.
Den sammanlagda bilden är således dyster när det gäller utvecklingslän-
dernas tillgång på kapital.
Sverige har länge verkat i fråga om utvecklingsländernas tillgång till och
behov av kapital. I dag är frågan inte lika uppmärksammad. Sveriges uppgift
måste därför vara att ständigt föra upp frågan på dagordningen, så att ut-
vecklingsländerna beviljas en definitiv och snar skuldsanering.
Herr talman! Sverige tillhör en priviligierad del av vår jord. Vårt land till-
hör de rikaste och mest förskonade från krig och katastrofer. Befolkningen
i Sverige tillhör den femtedel av jordens befolkning som disponerar ca 82 %
av jordens inkomster. Av solidaritetsskäl och rättviseskäl bör därför vårt
land anstränga sig att ånyo nå upp till enprocentsmålet.
Ytterligare ett skäl till att vi bör sträva efter att återigen nå upp till 1 % av
BNI är att vi på så sätt bättre skulle kunna utöva påtryckningar vid ett EG-
medlemskap. Inom EG skulle Sverige tillsammans med andra skandinaviska
länder och Nederländerna kunna föregå med gott exempel och därmed i en
samfälld aktion förmå övriga europeiska länder att öka sin andel av BNP
till bistånd från nuvarande 0,42 % till den av FN rekommenderade nivån på
0,7 %. En sådan höjning skulle för utvecklingsländerna innebära extra bi-
ståndsresurser, värda åtminstone 100 miljarder kronor.
Socialdemokraterna har i en av sina motioner föreslagit att vårt land skulle
utveckla en politik för global säkerhet och solidaritet. Det är att slå in öppna
dörrar, eftersom det vidgade säkerhetsbegreppet från början har präglat re-
geringens arbete. Vad som är allvarligt är Socialdemokraternas verkliga
syfte med vad de kallar ”en ny politik för säkerhet och solidaritet”.
I deras skrift ”Sätt Sverige i arbete” framgår syftet klart: att spara pengar.
Där hävdas att ett samlat grepp på utrikes- och säkerhetspolitiken medger
besparingar inom i första hand försvaret och flyktingpolitiken. Men att nå
upp till besparingar på 100 miljarder utesluter inte implicit att vidta ytterli-
gare besparingar inom biståndet.
Herr talman! Biståndsviljan i Sverige har sin ryggrad hos folkrörelser och
ideellt engagerade människor. Där finns ofta en stark vilja till fortsatt hjälp
för de fattiga folken även när deras ledare gjort sig oförtjänta av stöd.
Ett sätt att påskynda demokratiseringsprocessen är att bättre stödja de fri-
villiga organisationernas arbete och att också försöka bygga upp sådana or-
ganisationer i u-länderna. Det måste finnas en mottagande organisation i bi-
ståndslandet som tillsammans med givarorganisationer kan vidareutveckla,
fördjupa och föra projekten vidare. Folkrörelser och enskilda organisationer
kan här spela en mycket stor roll.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
71
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
Det statliga biståndet har under 1970- och 80-talen ägnat alltför liten om-
sorg och stöd till organisationer och institutioner utanför den offentliga sek-
torn. Det finns ett stort behov av gräsrotsorganisationer som kan göra ut-
vecklingsarbetet effektivare och stärka basen för en demokratisering. Det
gäller också att ta vara på den kunskap och det engagemang som finns hos
både enskilda och frivilliga organisationer.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets betänkande 15.
Anf. 82 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Herr talman! Det är tydligt att Fanny Rizell inte lyssnade på mitt replik-
skifte med Daniel Tarschys. Jag får väl repetera.
Hon hänvisade till en debattskrift som Allan Larsson m.fl. har skickat ut.
Jag skall läsa upp ett stycke i p. 10, och jag skall sedan lämna över sidan till
Fanny Rizell så att hon själv kan läsa. I p. 10 står det:
Vi vill omprioritera de utgifter som gäller nationell säkerhet, dvs. utrikes-,
försvars-, bistånds- och flyktingpolitiken, sammanlagt ca 67 miljarder kro-
nor. Syftet är att få till stånd långsiktigt hållbara besparingar inom detta om-
råde i storleksordningen 10 miljarder kronor främst på de militära utgif-
terna. Vi vill samtidigt åstadkomma en fortsatt förskjutning från militära till
civila ändamål.
Fanny Rizell kan vara fullkomligt lugn när det gäller Socialdemokraterna
och biståndspolitiken.
Jag skulle också kunna citera yttranden och utlåtanden som gjorts om de
motioner till partikongressen som gäller biståndet. De är entydiga.
Anf. 83 FANNY RIZELL (kds) replik:
Herr talman! Jag kan inte känna till vilka motioner man lägger fram på
den socialdemokratiska partikongressen, men jag är mycket tacksam om
man från gräsrotsnivå har ett sådant tryck att också vi märker av det här.
Men det finns skäl att känna en viss oro när man ser dessa besparingar.
Jag har tittat på dem. Jag tycker nog att det kan bli svårt att spara så mycket
på flyktingar och försvar att biståndet slipper undan. Men jag är mycket glad
om Karl-Erik Svartberg kan ge mig en sådan garanti. Jag skall lägga det på
minnet när vi i fortsättningen diskuterar biståndet.
Anf. 84 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Herr talman! Om Fanny Rizell hade lyssnat på mitt huvudanförande hade
hon också hört att jag starkt betonade - det är den socialdemokratiska poli-
tiken - att neddragningen av biståndet i år är att se som tillfällig. Vi vill så
snabbt som möjligt tillbaka till enprocentsmålet.
Anf. 85 FANNY RIZELL (kds) replik:
Herr talman! Jag beklagar att jag inte hade möjlighet att lyssna på Karl-
Erik Svartbergs huvudanförande, men jag skall ta det till mig. Jag är mycket
glad om vi i fortsättningen kan arbeta gemensamt för ett så stort bistånd som
möjligt.
72
Anf. 86 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag tar mig friheten att först uttrycka besvikelse över hur den
här debatten har regisserats, om jag får använda det uttrycket. Jag tycker att
de här frågorna borde auktoriseras så pass här i kammaren att denna debatt
inte skulle styckas sönder. Dessa frågor är för oss alla, tror jag, eller borde i
varje fall vara det, så centrala att vi inte skulle ha behövt få in annat emellan
och måst gå härifrån.
Herr talman! Jag hoppas att inte detta verkar alltför irriterande. Det är
oerhört svårt att disponera sin dag när man först kl. 18 kvällen innan får höra
hur det hela kommer att läggas upp. Jag ber talare som har anmält sig om
ursäkt för att jag inte klarar av att vara här hela kvällen och lyssna på anför-
andena. Jag kommer naturligtvis att ta del av dem i protokollet.
Jag har med stort intresse följt det som har sagts här. Jag tror att det är
väldigt viktigt att vi har detta meningsutbyte. Vi har att lära av varandra.
Herr talman! Sedan jag väl sagt detta vill jag övergå till mitt egentliga an-
förande.
Sedan den förra biståndspolitiska debatten för ett år sedan har världen på
många sätt blivit mörkare. Antalet flyktingar har ökat. Risken för nya kon-
flikter är överhängande, inte minst i det tidigare kommunistblocket. Men låt
oss också se tecknen på en ljusning. Många länder i t.ex. Afrika har infört
politiska reformer som syftar till demokrati och bättre respekt för mänskliga
rättigheter. Samtidigt minskar åtskilliga i-länders förmåga, eller skall vi säga
vilja, att lämna bistånd till u-länderna. Detta är illavarslande, eftersom eko-
nomiska bakslag i u-länderna kan medföra att de demokratiska reformerna
stannar av eller rent av sopas bort.
Det finns en risk att vi i Sverige blir så självcentrerade att vi inte ser skillna-
den på den kris vi nu går igenom och de skriande behov som finns i stora
delar av u-världen. Därför måste vi gång på gång slå fast att vårt viktigaste
motiv till en stark, effektiv och generös biståndspolitik gäller människovär-
det, varje människas värde - oavsett födelseort - och respekten för varje
individs personliga värdighet. Ofta uttrycks det med ordet solidaritet. Själv
har jag intrycket att detta ord alltmer kommit att betyda gruppsolidaritet.
Men vi får under inga omständigheter glömma individen, broderskapet.
Det därnäst viktigaste motivet gäller vårt ömsesidiga beroende av var-
andra som invånare på planeten jorden. Inte minst den ökade miljöförstör-
ingen har visat inom vilket snävt intervall livet existerar, hur tunt livets skal
är. I årets budgetproposition uttrycks det så här:
”Vi bör ställa oss frågan hur vi gemensamt kan forma en framtid som er-
bjuder möjligheter för hela mänskligheten, inte bara för den rika delen av
världen. Vårt mål måste vara att skapa en långsiktigt hållbar utveckling för
framtidstro och utvecklingshopp för alla människor i alla länder och olika
kulturer. Det finns ingen annan väg mot detta mål än internationell samver-
kan. Fred och säkerhet kan inte uppnås utan utveckling. Trygghet och stabi-
litet kan inte i längden samexistera med fattigdom och orättvisor.”
Kanske skulle västvärldens kris ha varit mindre och enklare att hantera
om vi alla engagerat oss för en vidare världsgemenskap eller - uttryckt med
modernt ekonomispråk - för de utvecklingsbara marknaderna. Åtskilliga
spänningar i Europa och på andra håll i världen skulle ha dämpats om vi
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
73
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
74
insett och agerat därefter att befolkningsomflyttningar måste motverkas ge-
nom att fattigdomen trängs tillbaka.
Att motarbeta fattigdomen är också att dämpa världens befolkningstill-
växt. Det har flera talare varit inne på. Nästa år håller FN sin stora befolk-
ningskonferens i Kairo. Den svenska nationalkommittén för konferensen
betonar att de kommande diskussionerna måste se befolkningsfrågan i ett
helhetsperspektiv - i ett socialt, kulturellt, etiskt och ekonomiskt samman-
hang. Jag instämmer i detta och vill framhålla att kvinnoperspektivet måste
genomsyra våra förslag till konferensen. Erfarenheterna hittills visar att in-
satser som höjer kvinnors sociala ställning genom bl.a. utbildning och sociala
reformer har betydligt större effekter och acceptans än traditionell födelse-
begränsning. Vi måste också i sammanhanget diskutera livsstilen i u- och i-
länder. Världen har inte råd med oss i i-länderna om vi fortsätter vår rovdrift
på naturen.
När vi diskuterar biståndets resultat och möjligheter är det viktigt att vi
utgår från våra egna erfarenheter som människor och från vår egen historia.
Det är inte så ovanligt att man talar om u-världen som om vi aldrig haft erfa-
renhet av tillkortakommanden i vårt eget land.
Vi kan till att börja med påminna om att människan är - med ett välfunnet
engelskt ord - uncomplete. All mänsklig verksamhet är ofullkomlig. Det gäl-
ler givetvis också biståndsverksamheten. Men i debatten glöms det ofta bort.
Bank- och finanskrisen i Sverige är en nyttig påminnelse om att mänskliga
brister existerar även inom andra områden än biståndets. Ofullkomligheten
leder till att mycket av den mänskliga verksamheten har, för att låna en term
från tekniken, låg ”verkningsgrad”. Den här låga verkningsgraden är för det
första kopplad till att vi inte lyckas skapa administrativt eller tekniskt per-
fekta system och lösningar.
Var och en som på sin arbetsplats umgås med en dator eller kopiator blir
ofta påmind om detta, i viss mån deprimerande, faktum. Den positiva sidan
av saken är förstås att vi genom träget tänkande och utvecklingsarbete grad-
vis kan förbättra resultaten.
Vi har på flera sätt tagit itu med frågan om biståndets verkningsgrad. Det
gäller att få ut så mycket resultat som möjligt för varje biståndskrona. Rege-
ringen har lagt fram en proposition som grundas på utredningen om styr-
nings- och samarbetsformer i biståndet, den s.k. Engblomska utredningen.
Syftet är att öka effektiviteten genom att göra regeringens resp, bistånds-
myndigheternas ansvar och uppgifter tydligare. Det här är en debatt som vi
naturligtvis får hänge oss åt framöver.
Jag tror att det är viktigt att riksdagen får bättre underlag för sina beslut
om biståndets innehåll, mål, organisationsstruktur och övriga riktlinjer för
verksamheten. I årets proposition och den s.k. faktabilagan om svenskt bi-
stånd 1991/92 har vi påbörjat en förändring - tycker vi själva - i denna rikt-
ning.
Vad gäller samarbetet med enskilda mottagarländer tror jag att det är en
god idé att införa långsiktigt syftande landstrategier, som beskriver bistånds-
målen i ett brett perspektiv. På grundval av dessa utarbetas planeringsramar,
som skall omfatta all långsiktig sektor- och projektbunden verksamhet. Den
förändringen leder till att de uppnådda resultaten sätts i centrum - inte utbe-
talningarna. Det har nämligen ofta varit följden av nuvarande avtalsbundna
landramssystem. Det här blir dessutom en organisation som liknar den som
finns i närstående givarländer som Norge, Danmark och Nederländerna.
Vi vill också förändra fältorganisationen. Slår man ihop biståndskontor
och ambassader, minskas otydligheten utåt, och dubbelarbetet i administra-
tionen minskas också. Samtidigt kan det leda till ökad kostnadseffektivitet.
Sverige har, tillsammans med övriga nordiska länder, också sökt förbättra
verkningsgraden i det internationella biståndet genom FN. Ansträngningar
genom det s.k. Nordiska FN-projektet verkar nu krönas med framgång.
Herr talman! Jag tar mig friheten att harangera medhjälpare på U-avdel-
ningen som gjort en utomordentlig insats för att så skulle bli fallet.
Våra gemensamma förslag till bättre styrnings- och finansieringsformer
kan äntligen stoppa den marginalisering av FN:s verksamhet som kunnat
iakttas inom det sociala och ekonomiska området. Bl.a. innebär förslagen
att FN:s biståndsorgan skall få små, effektiva styrelser med regelbundna mö-
ten under året. Efter mycket intensiva förhandlingar, har en arbetsgrupp
nått en överenskommelse om stora förändringar i linje med det nordiska FN-
projektets förslag. Det är min förhoppning att generalförsamlingen inom
kort kommer att anta denna överenskommelse. En glädjande framgång för
nordiskt samarbete är detta. Kanske kan vi nu få se ett effektivare FN även
inom utvecklingsområdet.
Herr talman! Också de svenska företagen, vilket även andra talare tidi-
gare varit inne på, behöver förbättra sin verkningsgrad, sin effektivitet när
det gäller insatser på den upphandlingsmarknad som genereras av Världs-
banken, de regionala utvecklingsbankerna och FN:s biståndsverksamhet.
Marknaden är växande och svåröverskådlig. Svenska företag och konsulter
har, trots stora svenska bidrag till dessa internationella organisationer, haft
begränsade framgångar på den här marknaden. Statistiken visar att jämför-
bara industriländers näringsliv lyckas bättre på utvecklingsmarknaden.
Vi arbetar nu med att skapa mer offensiva insatser för att främja den mul-
tilatera upphandlingen. Jag hoppas kunna återkomma med ytterligare för-
slag i nästa budgetproposition. Jag vill samtidigt utmana det svenska närings-
livets organisationer genom att säga: Bättre kan ni! Vi här i riksdagen kan
underlätta därför, men i näringslivet måste man bli bättre på att sälja.
Den andra viktiga orsaken till låg verkningsgrad är att våra möjligheter att
i förväg bedöma resultaten av det vi planerar naturligtvis är ofullkomliga.
Inom reklambranschen brukar man ofta säga att hälften av allt som satsas på
reklam är bortkastat. Svårigheten är bara att säga vilken hälft. Därmed är
det ingalunda sagt att det skulle vara så illa inom biståndet. Men den som
vill ha en illustrativ bekräftelse på den här typen av ofullkomlighet, behöver
bara lyssna på ett antal nationalekonomer och bankekonomer, som nu söker
förklara varför man inte tydligare såg förspelet till dagens finanskris.
Herr talman! Som underlag för framtidsplaner behöver man goda prog-
nosinstrument och en god beskrivning av tidigare resultat. Vi har nu inrättat
ett utvärderingssekretariat för biståndet. Arbetet leds av en kommitté med
fristående experter från olika områden. Kommittén skall analysera bistån-
dets effektivitet, göra egna undersökningar och lämna förslag till hur rege-
ringen gradvis kan förbättra styrningen av biståndet.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
75
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
76
Ännu svårare än att bedöma utvecklingen i våra egna biståndsprojekt är
förstås att förutse den allmänna utvecklingen i olika regioner. Katastrofer av
skilda slag är inte välplanerade.
Vi måste dra säkrare slutsatser av vad vi ser i de olika konflikter och kata-
strofer där man med svenskt bistånd gör insatser. Vi kan här ha hjälp av
freds- och konfliktforskningen när vi skali finna bra system för ”early war-
nings” - tidiga varningssignaler.
Katastrofbiståndet är den största enskilda utgiftsposten inom hela bi-
ståndsbudgeten. Den konkurrerar därmed med det långsiktiga biståndet
som bl.a. skall förebygga katastrofer. Vi måste finna allt bättre möjligheter
att inom de katastrofinsatser som vi gör förbereda långsiktigt bistånd.
Antalet katastrofer i världen ökar. De flesta är inte naturkatastrofer utan
av människan producerade katastrofer. Katastrofanslaget är ett av de få an-
slag som föreslås utökade nästa år, med hänsyn till de stora behoven.
Största delen av katastrofbiståndet förbrukas i tredje världens länder, men
de politiska och ekonomiska omvälvningarna i Central- och Östeuropa har
lett till katastrofer som blivit allt mer resurskrävande. FN:s roll att leda och
samordna katastrofbiståndet har ökat. Sverige ger ekonomiska bidrag till
FN:s arbete, men vi måste i högre grad vara beredda att bidra med kompe-
tent personal och bistå FN i rollen som koordinator.
I en del fall är militärt skydd och militära insatser nödvändiga för att bryta
en katastrofal utveckling och för att skydda hjälpsändningar. Från svensk
sida ser vi den här typen av militära insatser som den absolut sista utvägen
när inga andra medel står till buds.
Herr talman! I Somalia har sådana insatser varit nödvändiga. FN och ESK
måste nu ta till skarpare maktmedel i Jugoslavien. Vi skall fortsätta att bistå
med humanitär hjälp. Samtidigt är det outhärdligt för oss att se det förakt
för människovärdet som dagligen demonstreras. Det vill jag gärna ha sagt.
En annan möjlig konflikthärd som oroar oss är Sydafrika. Jag träffade här-
omdagen representanter för ANC och försäkrade dem att den svenska rege-
ringen fortsätter att stödja demokratiseringsprocessen. Jag upprepade också
att det svenska stödet till ANC kommer att upphöra när ANC blir ett poli-
tiskt parti, som deltar i ett demokratiskt allmänt val.
Vi vill naturligtvis även i fortsättningen stödja den demokratiska proces-
sen genom skilda kanaler, inte minst genom de enskilda organisationer som
sedan tidigare gör ett mycket betydelsefullt arbete i landet.
Ett resultat av de pågående konflikterna är, herr talman, ökade flykting-
strömmar. En FN-rapport har visat att antalet flyktingar i världen det gångna
året har ökat med mer än 1 miljon. Sverige tar emot - låt oss slå fast det -
en bråkdel. De största bördorna ligger på de fattiga länderna i Afrika.
Vi inriktar mer och mer av arbetet på att så långt möjligt bistå flyktingarna
i närområdet. Sverige har hittills satsat ungefär 300 miljoner kronor på insat-
ser i och nära Ex-Jugoslavien. Sverige är därmed på tredje plats som givare
i det här området, efter USA och EG. Vi kommer att ytterligare stärka arbe-
tet med att ställa i ordning flyktingförläggningar och hjälp på plats både i
Bosnien och Kroatien.
När tiden kommer för att bosniska flyktingar och flyktingar från Kosovo
skall återvända, kommer Sverige att ställas inför stora krav på att bistå åter-
vändandet i stor skala. Formerna för detta bör snarast ses över. Vi arbetar
tillsammans med Kulturdepartementet på en handlingsplan.
Över huvud taget måste vi inrikta mer av biståndet mot fred, försoning
och återuppbyggnad. Fredsforskare som studerat praktiskt taget alla krig
som startat de senaste 200 åren, säger att det vanligaste kriget är det som
startar i ett område där freds- och försoningsprocessen efter närmast före-
gående krig inte blivit bearbetad på djupet.
Inom anslaget ”FN:s aktioner för fred och återuppbyggnad” arbetar Sve-
rige för att vidsträckta civila insatser skall komplettera militära och polisiära
sådana. Vi vill ha åtgärder som stöder såväl fred, demokrati, mänskliga rät-
tigheter som en hållbar utveckling.
Inte bara krig och katastrofer kan kullkasta våra planer. Också en otill-
räcklig satsning på t.ex. ett lands infrastruktur kan betyda att missväxt får
katastrofala följder. I vår egen historia kan vi dra slutsatser av det som hände
det stora hungeråret 1867. Sverige fick då internationell hjälp mot hungers-
nöden. Men järnvägarna var inte utbyggda i Norrland, varför hjälpen inte
nådde de norra delarna av landet i tid. Liknande händelser kan vi i dag se
upprepas i många u-länder.
För en tid sedan riktade en grupp kända svenskar uppmaningen till rege-
ringen och SIDA att satsa mer på jordbruket i u-länderna. Jag vill betona att
det säkert går att göra mer, men bonden är också starkt beroende av hela det
samhälle som omger honom eller henne. Det behövs därför stöd till bättre
infrastruktur, vägar, energi, lagerhållning m.m. - annars kan bonden inte be-
vattna sina grödor och inte transportera sina produkter till köparna, och inte
heller kan produktionen vidareförädlas eller lagras. Vid missväxt kan inte
hjälpen komma fram i tid. Bonden är också beroende av landets totala eko-
nomi, av att han kan lita på lagar, lånevillkor osv. Jag kommer senare att
inbjuda till en konferens för att belysa jordbrukets situation i u-länderna i
ett större perspektiv.
Herr talman! Ett annat sätt att förbättra planering och framförhållning är,
som jag nämnde, bättre system för ”early warnings”. Konfliktforskare pekar
nu på att ett av de bästa tidiga tecknen på en annalkande konflikt i ett land
är en ökning av brotten mot de mänskliga rättigheterna.
Det är därför naturligt att vi som ett av kriterierna för biståndsinsatser i
ett land har just bedömningen av läget för de mänskliga rättigheterna. Som
människorättsminister har jag all anledning att betona sambandet mellan ut-
veckling, demokrati och mänskliga rättigheter.
Vid den konferens om mänskliga rättigheter som jag hade inbjudit till i
Saltsjöbaden i februari var just detta ämnet för den inledande paneldebat-
ten. Ett nittiotal deltagare hade personligen inbjudits - regeringsmedlem-
mar, politiker, ledare för internationella organisationer, frivilliga organisa-
tioner, jurister, domare och andra.
Ett av de genomgående inslagen i konferensen var betoningen på ”rule of
law” och rättssystemets roll för att upprätthålla mänskliga rättigheter och för
att utveckla och befästa demokratin. Generalsekreteraren för OAU, den af-
rikanska enhetsorganisationen, Mr. Salim A. Salim, framhöll i sitt anförande
att samarbete, mänskliga rättigheter och demokrati är delar i en helhet när
det gäller mänsklig utveckling. De kan inte åtskiljas eller behandlas indivi-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
77
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
duellt utan att syftet förvrängs. ”Rule of law” är förknippat med samhällets
välfärd.
Den här betoningen på ”rule of law” har inte haft särskilt stor genomslags-
kraft i det svenska biståndstänkandet. Utvecklingslinjerna har lagts upp av
samhällsbyggare, ekonomer och tekniker av skilda slag. Vi har därmed för-
sökt överföra delar av vårt välstånd till tredje världen. Varaktiga resultat i
biståndsarbetet kräver att man också beaktar de faktorer som bestämmer
samverkan mellan människor i ett samhälle. Att människor kan och vågar
lita på varandra är av fundamental betydelse för uppkomsten av ett sam-
hälle. Mänskliga rättigheter kan därför ses som en förutsättning för det civila
samhällets självständighet.
Vår konferens i Saltsjöbaden kan sägas vara ett avstamp inför FN:s andra
världskonferens om mänskliga rättigheter, som skall hållas i Wien i juni.
FN:s förberedelser för denna konferens har gått mycket trögt. Ett antal u-
länder har sökt krångla till förberedelserna för att dölja den egna politiken
på de mänskliga rättigheternas område.
Vi hade i Saltsjöbaden en intressant diskussion om bl.a. villkoren för bi-
stånd och fick i gång en fruktbar dialog, som kanske kan underlätta förarbe-
tet för Wienmötet. Vi kommer i förhandlingarna inför världskonferensen att
driva frågorna om kvinnors och barns situation. Vi vill också att konferensen
skall framhålla betydelsen av att länder som ansluter sig till olika konventio-
ner gör färre reservationer. Det gäller civila och politiska rättigheter, ekono-
miska och sociala rättigheter, rasdiskriminering, tortyr, barn- och kvinno-
konventioner och dödsstraffets avskaffande.
På konferensen betonade flera av deltagarna risken för bakslag i u-länder
på grund av en misslyckad ekonomisk politik. Demokratisering och mänsk-
liga rättigheter måste självfallet åtföljas av ekonomiska framsteg.
Det är därför som Världsbankens och de regionala utvecklingsbankernas
s.k. strukturanpassningsprogram är så viktiga för u-länderna. De här ban-
kerna har i många kretsar ett oförtjänt dåligt rykte. Det kan förklaras av att
man inte har satt sig in i den inriktning bankerna har i dag, utan bedömer
deras insatser på grundval av äldre fakta. Bankernas inriktning på att be-
kämpa fattigdom är betydligt mer långtgående än t.o.m. det svenska bistån-
dets.
Sveriges stöd till strukturanpassningsprogrammen medför att vi kan på-
verka programmens utformning, bl.a. för att lindra de negativa effekter på
utsatta befolkningsgrupper som kan bli följden i programmens inlednings-
skede.
Många av de fattigaste länderna har en orimligt tung skuldbörda, vilket
omintetgör möjligheterna till utveckling. Regeringen kommer att arrangera
ett internationellt seminarium för att diskutera skuldproblemets omfattning
och möjliga åtgärder. Förberedelserna för detta pågår.
Herr talman! För att återkomma till att resultaten inte alltid blir som vi
vill, finns en tredje viktig orsak. Alla spelar inte rent spel. Bristande etik och
ren brottslighet är också människans ständiga följeslagare. Vi har ju strävan
mot marknadsekonomi som ett av kriterierna för biståndet. Jag vill betona
att det gäller en marknadsekonomi med social accent och med klara etiska
gränser.
Vi har nyligen sett kritik i massmedia om omfattande korruption i bi-
ståndsverksamheten. Det har ofta gällt Mozambique. Vi fick bl.a. veta att i
ett aktuellt fall - det gällde dock inte svenskt bistånd - försvann kanske hälf-
ten av katastrofbiståndet i form av mat innan det nådde målet. Det är förstås
helt oacceptabelt. Men hälften nådde faktiskt fram till dem som hade det
största behovet.
Vi har på senare tid blivit varse att många aktörer i vårt land skulle behöva
en lektion i marknadsekonomins etik. Det har försvunnit ganska många mil-
jarder också här. Jag är mån om att säga det, herr talman, därför att jag mö-
ter så ofta människor som talar om korruption som om det var någonting
som bara fanns långt borta i Afrika. Det finns faktiskt på närmare håll.
Vi kan känna oss trygga i försvaret av biståndet. Om man i en kommun
har en tafflig brandkår, som i en given situation bara lyckas rädda två männi-
skoliv när man kunde ha räddat tre, slutar man inte med att försöka släcka
bränder, utan man förbättrar i stället brandkåren. Framför allt förbättras
inte brandsläckningsförmågan av att man halverar anslaget.
Vi vet genom internationella jämförelser att svenskt bistånd står sig väl
och har gott rykte. Och trots att många i Sverige vill minska biståndet finns
det en stark opinion för. Den kampanj som är i gång för att Sverige skall
återgå till enprocentsnivån i biståndet har hittills lett till att 120 000 kr flutit
in på UD:s konto. Vi har haft svårigheter att hantera de här pengarna, men
de föreslås nu gå till insatser för bl.a. gatubarn. Jag hoppas att det är någon-
ting som kan accepteras av de många givarna.
Bortåt hälften av vad vi satsar på det bilaterala biståndet kommer tillbaka
till Sverige i olika former. Det bör också någon gång sägas, att om vi ger 1 %
får vi också någonting tillbaka. Jag har tidigare varit inne på att våra svenska
företag borde bli bättre. Samtidigt vill jag säga att detta inte skall tolkas så
att vi kan minska biståndet, utan det borde snarast inspirera oss att göra mer.
Sverige har råd, och vi bör vara så kloka att vi tar itu med de problem som
nord-syd-dialogen uppmanar oss att ta itu med. Ingen går väl omkring och
tror - i varje fall ingen här i kammaren - att man kan bilda ett ländernas
Securum och slippa problemen. Vi har bara en jord, och den är odelbar.
Anf. 87 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Statsrådet Alf Svensson valde att inledningsvis kritisera riksdagen för de-
battordningen, vilket är mycket ovanligt. Jag har förståelse för att statsrådet
är irriterad över denna splittring av debatten. Men dagens debatt har be-
stämts i överläggningar mellan riksdagskansliet och regeringskansliet.
När dagen bestämdes stod det klart att regeringen i dag skulle vara här
och svara på muntliga frågor. Dessutom begärde regeringen att få komma
hit och lämna information genom socialministern. Regeringen har också valt
att denna dag lägga fram sin kompletteringsproposition, som enligt bestäm-
melser i riksdagsordningen kan leda till debatt. En sådan debatt inleddes da-
gen med.
Dessutom har utrikesutskottet meddelat att man räknade med att debat-
ten skulle ta tre och en halv timme. Som alla ser är det glädjande nog ett så
stort intresse för biståndsfrågorna att debatten kommer att ta betydligt
längre tid.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
79
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
80
Jag noterar detta samtidigt som jag har förståelse för att man kan tycka att
det är irriterande att debatten delas upp på det här sättet.
Eftersom Alf Svensson redovisade sin uppfattning anser jag det angeläget
att även talmannen markerar sin uppfattning i riksdagens protokoll.
Anf. 88 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! I budgetpropositionens bil. 4 säger biståndsministern att det
för närvarande inte är aktuellt att ge u-krediter till Indonesien. Detta säger
också utrikesutskottet i betänkandet. Hur länge varar ”för närvarande”?
Vi vet ju att BITS, som den Engblomska utredningen konstaterade, en-
dast beaktar tillväxtmålet och har gett, och ger, u-krediter till länder som
grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Det är viktigt att man från bi-
ståndsministern får höra att det inte kommer att ges några u-krediter till In-
donesien så länge ockupationen av Östtimor fortsätter och så länge de
mänskliga rättigheterna kränks i Östtimor, Asien och Indonesien. För att
skingra oron kring detta ”för närvarande” skulle jag vilja höra en sådan de-
klaration från biståndsministern.
Alf Svensson nämner situationen i Restjugoslavien och serbernas härj-
ningar i Bosnien. Han nämner insatser i Bosnien och Kroatien och dessutom
insatser mot Serbien. Jag kan instämma i detta, men vi får faktiskt inte
glömma bort Kosova i sammanhanget. Jag kom därifrån för ett par dagar
sedan. Jag var inte i Kosova eftersom jag inte fick något visum, men jag har
befunnit mig i Skopje i Makedonien och träffat kommittéer för mänskliga
rättigheter från Pristina och Kosova. Jag har även träffat andra organisatio-
ner och personer som jag av förklarliga skäl inte tänker nämna här i kamma-
ren.
Vad som pågår i Kosova är också en etnisk rensning, herr biståndsminister.
Jag skall återkomma till det, men jag reagerar när man nära nog antyder att
det inte är några större problem.
Det viktigaste är frågan om Indonesien och att jag får ett svar från bi-
ståndsministern på den punkten.
Anf. 89 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag vill faktiskt bestrida att BITS endast beaktar tillväxtmå-
let. Först skall jag säga att BITS naturligtvis inte ger några u-krediter om det
inte finns beslut om att sådana får ges. De besluten får ju de politiskt ansva-
riga ta på sig.
Jag lyssnade mycket noggrant på Måbrinks anförande och på det han sade
om Kina. Ericssons insatser där kan faktiskt verka demokratiserande. Jag
läste ganska nyligen en artikel som handlade om hur man nu inom små MR-
grupper i Kina använde sig av telefax. Det var väldigt svårt för myndighe-
terna att komma åt detta. Telefonerna kunde man avlyssna, men de telefax
som man bar omkring och skickade budskap från över gränserna till dessa
grupper hade man svårt att komma åt. Se där! Tekniken kan alltså vara med
och underlätta demokratiseringen.
Jag skall vara mycket ärlig, Bertil Måbrink, och säga att jag, som bistånds-
minister, har oerhört svårt att förklara varför vi skall ge u-krediter till Kina
och inte till Indonesien. I sammanhanget har jag också svårt att förklara var-
för vi skall stötta en regim som Vietnam, om vi inte stöttar andra länder där
demokratiseringen ännu inte har nått dit den borde ha nått.
Sanningen är ju den att det runt om oss, i Afrika och i Asien - jag höll på
att säga land efter land - finns ofantligt mycket övrigt att önska när det gäller
MR-politik och demokratisering. Jag tror emellertid att det är väldigt viktigt
att man har fönster öppna och försöker tala om att det förhåller sig si och så
och att vi vill se det och detta. Jag undrar om man inte når längre på det
viset. Detta ”för närvarande” gäller för närvarande, hur länge kan jag inte
uttala mig om.
Anf. 90 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att vi skall ge några som helst biståndspengar
vare sig till Indonesien eller till Kina.
Vietnam har ju med all rätt tidigare kritiserats för brott mot de mänskliga
rättigheterna, för sitt enpartisystem och för en statsdirigerad ineffektiv eko-
nomi. Av den anledningen har biståndet successivt skurits ner. Men Vietnam
har ju ändå tagit till sig kritiken. Ekonomin har ändrats och det görs an-
strängningar - dock inte tillräckliga - för att de mänskliga rättigheterna skall
respekteras. Jag tror också att det ganska snabbt kommer att bli ett flerparti-
system. Vi måste ändå göra den skillnaden när det gäller Vietnam.
Kina har ju från 1989 gått den motsatta vägen, Alf Svensson. I Kina har
brotten mot de mänskliga rättigheterna ökat. Då går vi in och ger bistånds-
pengar till detta land som jag vill beteckna som ett diktaturland, där man
grovt förföljer - och även använder sig av tortyr - dem som inte tycker och
tänker som makthavarna i Beijing.
I Indonesien fortsätter man att grovt kränka det nationella oberoendet,
Alf Svensson. I dag driver man där en systematisk brutal terror mot befriel-
serörelsen Fretilin på Östtimor. I det läget går vi också in med u-krediter och
biståndspengar. Vi gör det inte direkt från Sverige till Indonesien. Däremot
går vi omvägen, Alf Svensson, via Nordiska investeringsbanken och Nor-
diska investeringsfonden. Det är osmakligt och det är dubbelmoraliskt.
Jag tycker också att man skall ha ett fönster öppet mot de här länderna,
men då måste man vara klar över vad det är för sorts biståndsresurser som
man skall ge.
Jag anser att man skall ge bistånd för kulturutbyte, för forskning osv., så
att forskare från dessa länder har möjlighet att också komma till vårt land
och vi kan komma över till deras länder. Det är ett bra och effektivt bistånd
för att man skall kunna driva på utvecklingen mot demokrati och uppmärk-
samma de brott som de här regimerna begår mot de mänskliga rättigheterna.
Anf. 91 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag är den förste - i alla fall vill jag vara bland de första, för
jag vill inte göra gällande att jag skulle vara bätte än någon annan-att verkli-
gen kritisera Kina för tortyr och för de fasor som enskilda medborgare där
utsätts för. Det finns inget försvar i det avseendet.
Kina är inte vilken nation som helst. Det är en gigantisk människomassa,
som vi väl vet. Jag tror - det är min ärliga övertygelse - att Sverige kan på-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 97
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
verka mer genom att ta kontakt med vissa grupper, och på visst sätt, i Kina
än om vi bara vänder Kina ryggen till.
Jag kan, naturligtvis, inte låta bli att undra om Bertil Måbrink stod upp
här i kammaren på den tiden då han inte kunde lovorda Vietnam - dvs. för
tio år sedan då han föreslog att vi skulle dra oss bort från Vietnam, ett land
där vi inte skulle finnas med.
När det gäller Indonesien vet jag att vi för närvarande har oerhört litet
verksamhet där. Det handlar om bräckliga och få relationer. Men vi har via
Svenska advokatsamfundet bl.a. en relation till en fristående MR-organisa-
tion i Jakarta.
Det som skett, och sker, på Östra Timor är ytterligt beklagligt. Jag har
alltså inte tänkt komma med en enda försvarande sats. Men fortsättningsvis
undrar jag om det inte kan vara rim och reson att vi försöker komma på tale-
fot för att riktigt göra gällande hur vi vill se utvecklingen i denna expansiva
region som så gott som alla länder igen har dragit sig till. Jag avser då de
nordiska länderna bland många andra.
Anf. 92 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Herr talman! Det senaste replikskiftet visar klart hur svårt det är att vara
konsekvent när det gäller mänskliga rättigheter och bistånd.
Själv vill jag ta upp två frågor.
Den första frågan gäller den uppmärksammade kampanj för en hållbar
utvecklingspolitik och en särskild landsbygdsutveckling med tyngdpunkten
på livsmedelsproduktionen för att tillgodose de fattigaste gruppernas nä-
ringsbehov som en rad svenskar med kyrkornas U-forum i spetsen gjort sig
till tolk för.
Vi i utskottet har faktiskt sagt ifrån där. Vi instämmer i vad som sägs om
behovet av en förstärkt strategi på detta område och säger att regeringen och
SIDA under det kommande budgetåret bör se över insatserna för lands-
bygdsutveckling och livsmedelsproduktion för Sveriges samarbetsländer i
Afrika. Detta är alltså en direkt uppmaning till regeringen och SIDA. Den
skrivningen tillkom efter det att bl.a. vi socialdemokrater hade uppvaktats
av just kyrkornas U-forum och Sveriges Lantbruksuniversitet.
Den andra frågan som jag vill ta upp gäller den s.k. styrningspropositio-
nen. Främst ser vi här en klar risk att riksdagens inflytande över biståndet
minskar. Riksdagen har ju tidigare uttalat sig för ett starkare inflytande.
Vidare säger biståndsministern att ansvar och uppgifter blir tydligare - om
jag nu antecknat korrekt. Vi tolkar propositionen precis tvärtom.
Först och främst: Regeringen vill minska SIDA:s och biståndsmyndighe-
ternas roll. Vi vill ha starka myndigheter som kan garantera effektivitet,
kompetens och långsiktighet.
Regeringen har redan i dag alla möjligheter att styra myndigheterna. Bris-
ter det här, är det en brist i regeringsutövandet - inte i beredningsordningen.
När det gäller de förändringar som föreslås finns risken att ansvarsfördel-
ningen blir oklar enligt vårt sätt att se saken. Detsamma gäller den integre-
rade fältadministrationen. Ambitionen är riktig. Men propositionen är oklar
vad gäller myndigheternas roll i förhållande till ambassaden eller bistånds-
kontoret.
Anf. 93 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag tror inte att man någonsin hittar en sådan tingens ord-
ning som innebär att man har att välja mellan svart och vit ruta när det gäller
mänskliga rättigheter och bistånd, utan vi får finnas i en process - väl med-
vetna om att vi aldrig kommer att nå ända fram. Men låt oss sträva ivrigt och
understryka detta gång på gång!
Jag tycker att det är en väldig styrka att få göra det och samtidigt veta att
riksdagens partier står bakom. Det är vad jag känner när jag träffar männi-
skor - ledamöter eller kolleger - i utvecklingsländer.
Sedan sade jag i mitt anförande beträffande jordbruksproblematiken, som
Karl-Erik Svartberg nämnde, att vi förbereder en konferens. Jag hoppas att
den snarast kan komma till stånd.
I förra propositionen skrev vi åtskilligt om detta. Jag har texten framför
mig, men jag tror inte att jag skall ta tid i anspråk för att repetera vad som
där sägs.
Vidare vill jag faktiskt ha sagt här i kammaren att vi har utarbetat ett svar
på den artikel som varit införd i Dagens Nyheter, men svaret publicerades
inte. Det tycker jag är väldigt trist. Det hade kanske befruktat debatten nå-
got om vi hade fått gå i svaromål. Men över sådant råder vi som bekant inte.
Vi har olika uppfattningar om detta med styrningsfunktioner. Jag för min
del menar, och det är min ärliga uppfattning, att det som föreslagits kommer
att gagna riksdagens insyn och kunskap om hur vi tänker och hur vi arbetar.
Jag menar faktiskt - Karl-Erik Svartberg kan naturligtvis säga att möjlighe-
terna existerar och att det bara är att ta för sig för oss politiker - att ett större
ansvar bör läggas på politikerna. Politikerna kan inte bara komma in i slutfa-
sen för att leverera ”akten” till kammaren.
Jag tror alltså att det skulle vara hälsosamt och befruktande om det poli-
tiska ansvarstagandet kom steget tidigare än som för närvarande är fallet.
Anf. 94 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Herr talman! Samtidigt, biståndsministern, är det viktigt att slå vakt om
professionalismen. Jag tror att det är farligt om politiker går in i biståndet på
det sätt som antyds i biståndsministerns replik. Det gäller att slå vakt om de
professionella biståndsmyndigheter och biståndsarbetare som vi har. Det är
där som vi behöver en klar fördelning av uppgifter och ansvar.
Det är fråga om samma fördelning mellan regeringen och biståndsmyndig-
heterna. I det avseendet har vi alltså en annan uppfattning än statsrådet. Vid
utskottsbehandlingen får man försöka slita den tvisten. Men nog är det be-
klagligt att vi i en så här viktig principiell fråga inte kunde få det samråd och
det samförstånd som vi tidigare haft när det gällt viktiga biståndsfrågor.
Anf. 95 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag tycker inte att vi skall behöva hamna i den situationen
att vi talar om professionalism hos myndigheterna och säga att en sådan inte
existerar när det gäller politikerkåren. Men jag tror inte det var vad Karl-
Erik Svartberg menade.
Runt statsrådet och även runt statssekreteraren på u-avdelningen - vilka
dessa nu än är och vilket parti eller vilken konstellation de än företräder -
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
83
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
84
finns det väldigt mycket av professionalism. Jag kan inte tänka mig att den
politiskt ansvarige så att säga låter bli att tillägna sig den professionalismen.
Jag tror faktiskt - och det är vad jag också tycker - att det skulle vara en
styrka även för myndigheterna om den professionalismen användes mer än
som för närvarande kan vara möjligt.
Förste vice talmannen anmälde att Karl-Erik Svartberg anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 96 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Tiden lider, så jag skall fatta mig kort.
Biståndsministern säger att vi har råd att bibehålla ett bistånd på dagens
nivå och t.o.m. att snarast möjligt återgå till enprocentsnivån.
Precis som biståndsministern nämner har bl.a. svindlerierna inom bankvä-
sendet lett till att Sveriges ekonomi börjat närma sig de s.k. bananrepubli-
kernas nivå.
Ny demokrati anser att vi, med 250 miljarder i beräknat underskott, inte
har råd att fortsätta att satsa 13 miljarder i bistånd. Det räcker att vi låter
våra kommande generationer få vara med och betala tillbaka de 7 miljarder
som vi föreslår skall beviljas i bistånd.
Anf. 97 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Det är den gamla vanliga skivan som spelas upp mellan Ny-
demokraterna och dem som försvarar solidariteten med de fattiga och ut-
satta.
Jag förstår faktiskt inte resonemanget. Utrikesutskottets ledamöter är ju
ute på resor. Herr Moquist är ju med på resor, så han måste också möta fat-
tigdomen och eländet - allt det som griper oss och vädjar till våra sinnen så
till den grad att vi tycker att vi gör alldeles för litet. Många kvällar har jag
gått in på mitt hotellrum och gråtit över vad jag sett på dagen. Vad gör herr
Moquist när han är ute och reser? Ser han inte eländet och nöden och tycker
att vi gör för litet?
Herr talman! Jag utgår inte längre från att det är solidariteten som skall
driva herr Moquist i de här frågorna. Men jag hade hoppats att det skulle
vara fråga om ren självbevarelsedrift - för det är ju vad det handlar om.
Om vi i den rika världen, i i-världen, inte inser att nord-syd-dialogen är
vår största och viktigaste uppmaning begriper vi nog inte vad begreppet
självbevarelsedrift innehåller.
Anf. 98 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Jo, biståndsministern, jag har visst varit med på resor, bl.a.
till Vietnam, Laos och Cambodja. Jag har sett mycket av det som nämns här.
Men jag har också sett väldigt mycket som har gått snett. Jag har tidigare
tagit upp den saken här i kammaren, och jag tror att också andra kan be-
kräfta detta. Det gäller t.ex. de vägprojekt som är på gång i Laos.
Jag kan mycket väl hålla med om att vissa projekt går bra. Men vissa går
sämre.
Vad som egentligen behövs är, precis som jag nämnde i mitt huvudanför-
ande, att i-länderna slutar med sitt hyckleri och ser till att man mycket mera
går in för frihandel och även att skuldavskrivningarna inte bara betonas av
Sverige. Även andra länder får gå in för den biten.
Biståndsministern sade att man från svensk sida internationellt har för av-
sikt att se till att andra länder tar sitt ansvar, så att u-länderna befrias från
mycket av deras skulder. Men de stora bitarna i biståndet är egentligen att
se till att frihandeln - det behöver inte vara en total frihandel - väsentligt
ökar i förhållande till dagens nivå. Så uppnår vi det som biståndet avser. Där-
med ger vi människorna möjlighet att själva genom bl.a. kreatitivitet se till
att det blir välstånd. Vi har sett exempel på det bl.a. i Sydostasien.
Anf. 99 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag har hört den relativt nyvalde vice-presidenten i USA
säga följande: Fortfarande ges blodtransfusioner från den sjuke och svage
till den rike och starke. Detta säger han i samband med att han han talar
om nord-syd-dialogen - och det är också vad som sker. Nettoströmmarna
fortsätter ju att gå från de svaga till de rika.
Jag har väldigt svårt att förstå förda resonemang. Lars Moquist säger: Jag
har sett en hel del som gått snett. Ja, visst, men jag begriper inte logiken i
att det tas till intäkt för en minskning av biståndet. I stället borde det upp-
mana och inspirera Lars Moquist att göra formidabla insatser för att man ser
till att ingenting går snett. Det är inte möjligt att någon i det här huset, i den
här kammaren, inte ser att det finns behov som behöver tillfredsställas, att
insatser behöver göras.
Jag känner dock till den här sortens argumentering, herr talman! När nå-
got gått snett försöker man att rycka åt sig det hela och använda det som
argument för en neddragning på satsningen. Jag tycker att det är ett mycket
olustigt sätt att argumentera.
(forts.)
Kammaren beslöt kl. 18.04 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
(forts. UU15)
Anf. 100 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Jag vill lyfta fram fyra områden som jag anser vara av stor
vikt när det gäller att nå en hållbar utveckling i biståndet. De områdena är
demokratifrågor, miljöfrågor, kvinnofrågor och befolkningsfrågor.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
86
I många afrikanska länder har man nyligen genomfört, eller skall inom en
nära framtid genomföra, sina första demokratiska val. Enpartistater går in
i ett nytt politiskt skede. Flera afrikanska nationer har arbetat fram en ny
konstitution, som garanterar flerpartisystem och fria val. Men vägen mot
pluralism och demokrati är långt ifrån lätt att vandra.
Nyckelord i många afrikanska nationer är i dag ”national unity” och ”re-
conciliation”. Det handlar om att överbrygga gamla stammotsättningar och
att undvika att etniska konflikter blossar upp. Det är försoning och nationell
enighet som skall utgöra fundamentet på vilken demokratin skall vila och
utvecklas.
Men demokrati kan aldrig påtvingas människor, vare sig uppifrån eller ut-
ifrån. Demokratin utvecklas i sin egen takt och ur krav från medborgarna
själva. Vi som lever i ett land med djupa demokratiska rötter glömmer
ibland att det även i vårt land tog lång tid att utveckla vår politiska demo-
krati. Det är något förmätet av oss att ibland begära att fattiga utvecklings-
länder snabbt och på kort tid skall bli lika demokratiska som vi är.
Jag menar att vi har ett mycket stort ansvar för att i vårt samarbete och
utvecklingsbistånd stödja och stimulera den demokratiutveckling som pågår
i flera av våra programländer. Vi socialdemokrater anser att regeringen
skickar fel signaler, när den minskar landramarna för länder som just är på
väg att etablera flerpartisystem och demokratiska institutioner. Tvärtom är
det nu som vårt stöd behövs - i dubbel bemärkelse.
Våra insatser på detta område måste vara av både kortsiktig och långsiktig
karaktär. De mer kortsiktiga kan handla om det arbete som krävs för att för-
bereda en ny konstitution. Vi kan t.ex. medverka i projekt som ger möjlighe-
ter för flertalet medborgare att ta aktiv del i arbetet. Det är också nödvändigt
att kvinnornas krav på lika villkor tillgodoses i en ny grundlag. Det kan
handla om tekniskt stöd till registreringsförfarande och valprocedurer.
Den förra socialdemokratiska regeringen tog initiativ till att utreda förut-
sättningarna för ett oberoende, internationellt valinstitut. Det arbetet har
nu kommit så långt att det finns ett konkret förslag. Behovet av ett sådant
valinstitut är väl dokumenterat.
Jag vill här framhålla att jag instämmer i det som biståndsministern sade
när han talade om behovet av ”rule of law” och, vill jag tillägga, även ”good
governments”. De är väldigt viktiga komponenter i detta arbete.
Det internationella samfundet skulle genom ett sådant här institut kunna
främja den pågående övergången till flerpartisystem och politisk demokrati
på ett mer samordnat sätt än man nu gör. Man skulle kunna medverka med
professionellt stöd på ett betydligt mer effektivt och koordinerat sätt än tidi-
gare.
Dessa insatser får dock inte utesluta mer långsiktiga insatser. Det mest
grundläggande i en demokrati är naturligtvis att dess medborgare har möjlig-
het att tillägna sig information och kunskap, att de äger instrumenten för att
kunna uttrycka sina åsikter.
Att kunna läsa och skriva är den grund som all demokratisering vilar på.
Tillgång till information och kunskap är en förutsättning för att medbor-
garna skall kunna utöva grundläggande demokratiska rättigheter och skyl-
digheter. Därför är behovet av långsiktiga strategier för att utplåna analfabe-
tism, långsiktiga planer för att höja kunskapsnivå samt långsiktiga åtgärder
för att höja levnadsnivå ett absolut behov i arbetet med att utveckla och
stärka demokratiska system.
Vi socialdemokrater ser det därför såsom minst sagt märkligt att rege-
ringen minskar landramarna för de av våra programländer som är i störst
behov av stöd av just denna art. Jag kan nämna Angola, Guinea Bissau, Mo-
cambique, Tanzania och Vietnam såsom exempel. Dessa länder är bland de
fattigaste länderna i världen. Några av dem är dessutom djupt sargade av
krig. Flera befinner sig i övergångsstadier på väg mot politisk demokrati och
marknadsekonomi. Skall vi då inte fullt ut stödja en sådan utveckling?
Jag har svårt att förstå att ni i stället skär så djupt i landramarna och på
sätt och vis faktiskt straffar dessa länder för det som de försöker åstad-
komma. Jag är helt på det klara med att landramarna inte är ett uttryck för
det totala svenska biståndet till ett mottagarland, men de har en stor symbo-
lisk betydelse, eftersom det långsiktiga biståndet ryms inom just landra-
marna. Vi menar att majoriteten sänder totalt fel signaler till dessa länder.
Skiljelinjen mellan utskottsmajoriteten och oss socialdemokrater kan man
också avläsa i vår syn på anslaget till Sydafrika, vilket ryms inom anslaget till
demokrati och mänskliga rättigheter. Sydafrika balanserar som vi alla vet på
randen till inbördeskrig. För att stödja den så sköra demokratiprocessen där
föreslår vi i förhållande till majoriteten ytterligre 25 miljoner kronor.
Jag övergår så till miljöfrågorna. Agenda 21 som har nämnts här av flera
talare är det dokument som undertecknades i somras på Riokonferensen.
Det ställer högre krav än tidigare på riktade insatser för att skapa en hållbar
miljöutveckling. I vår partimotion framhåller vi att de bilaterala miljöinsat-
serna måste prioriteras. Vi föreslår därför ett högre anslag än majoriteten,
nämligen ytterligare 25 miljoner kronor.
När det gäller insatser på miljöområdet som förmedlas genom multilate-
rala kanaler är det uppseendeväckande att majoriteten föreslår en nedskär-
ning på 110 miljoner kronor i jämförelse med innevarande års anslag. Man
motiverar denna nedskärning med att det finns en stor reservation. Men jag
kan inte finna den argumenteringen speciellt övertygande, eftersom ut-
skottsmajoriteten på s. 47 i betänkandet framhåller vilka omfattande överfö-
ringar som nu krävs för att förverkliga Agenda 21. Vi menar att det för att
leva upp till Riokonferensens åtagande är nödvändigt att anslaget här upp-
går till 75 miljoner kronor. Det handlar faktiskt om trovärdighet.
Flera talare har berört kvinnofrågorna. Vi menar att budgetpropositionen
inte tillräckligt har betonat kvinnornas roll för en hållbar utveckling.
Med anledning av en socialdemokratisk motion har utskottet däremot
markerat sin inställning. Bl.a. ger utskottet regeringen till känna att anslaget
till FN:s kvinnofond Unifem skall ökas. På samma sätt uttalar vi klart och
tydligt i betänkandet att en nationell kommitté måste tillsättas inför FN:s
kvinnokonferens i Kairo. Det har fortfarande inte skett.
Utskottet säger också att det är viktigt att det finns strategier inom varje
biståndsmyndighet som visar hur biståndet skall nå kvinnorna. Det är ett vik-
tigt påpekande som gäller samtliga biståndsmyndigheter. De flesta myndig-
heter har en strategi, men det saknas hos vissa.
När det gäller befolkningsfrågorna instämmer jag i mycket av det som bi-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
87
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
88
ståndsministern uttalade i fråga om förberedelsearbetet inför den stora kon-
ferensen i Kairo. Man har i Nationalkommittén kommit ett bra stycke på väg
från svensk sida för att formulera vår position och vilka frågor som vi vill
lyfta fram. Det är bra att dessa befolkningsfrågor ses från ett kvinno- och
individperspektiv.
Vidare är det viktigt att man konstaterar den balans som krävs mellan be-
folkning och resurser. Sambandet mellan produktions-, konsumtions-, och
livsmönster måste lyftas fram.
Befolkningsfrågorna är inte något som enbart skall ses med utgångspunkt
i ett demografiskt synsätt. Utgångspunkten är till stor del en fråga om social
utveckling.
Min slutsats i dessa frågor är att Sverige är pådrivande i arbetet inför kon-
ferensen. Det kommer bl.a. till uttryck i den Prepcon-konferens som skall
hållas i New York i maj. Det här kommer naturligtvis att ställa krav på våra
myndigheter. Vi måste leva upp till det vi föreslår. Våra myndigheter måste
i det här fallet i första hand vara SIDA och SAREC.
Anslaget till FN:s befolkningsfond har skurits ned i betänkandet. Men jag
vill påpeka att det innebär de facto ingen nedskärning, eftersom det har
kommit klara besked om att USA åter skall gå in som givare.
Jag tycker att det finns en ganska klar skiljelinje mellan Socialdemokra-
terna å ena sidan och utskottsmajoriteten å andra sidan. Den syns bl.a. i våra
prioriteringar när det gäller de internationella biståndsprogrammen. Vi So-
cialdemokrater anser det oförenligt med Sveriges initiativ till att reformera
FN att ställa upp på de nedskärningar till UNDP som majoriteten föreslår.
Det handlar också här om trovärdighet i internationella åtaganden. Sverige
har tillsammans med övriga nordiska länder initierat det s.k. nordiska FN-
projektet med konkreta förslag om hur FN-systemet skall reformeras. Till-
tron till Sveriges vilja urholkas om man följer majoritetens förslag till en
kraftig nedskärning av anslaget till FN:s utvecklingsprogram.
Daniel Tarschys förmedlade en reflektion om att det inte är så stor skillnad
på socialdemokratisk biståndspolitik och regeringens biståndspolitik. Men
jag tycker nog att det blir tydligare och tydligare att det går en rågång mellan
vår syn och majoritetens syn på biståndspolitiken. Vi socialdemokrater har
lyft fram det långsiktiga perspektivet i biståndet. Det är de fattigaste län-
derna som måste få landramar. Ramarna skall inte vara av samma volym som
tidigare, men vi är försiktiga i nedskärningarna till de fattigaste länderna. Vi
lyfter fram miljöfrågorna. Här är det en alldeles klar skillnad mellan majori-
teten och Socialdemokraterna. Vi prioriterar anslagen till FN-organen.
Biståndet är mycket mångfasetterat - och skall så vara. Det är många ak-
törer som spelar på den scenen. Där finns våra egna myndigheter, enskilda
organisationer, multilaterala organ och världsbanksgruppen. Det är klart att
det finns en risk för överlappning, dvs. att flera uträttar samma saker. Vi är
alla överens om att det är viktigt med en tydlig rollfördelning.
Jag tycker att det är bra att utvärderingssekretariatet äntligen skall börja
arbeta. Sekretariatets tillkomst går tillbaka till ett utredningsförslag från
1990. Vi fattade ett beslut i riksdagen för ganska exakt ett år sedan om utvär-
deringssekretariatet. Det är först nu som det har kommit igång. Det är otro-
ligt viktigt att vi får vårt bilaterala bistånd utvärderat. Jag tror att en mycket
viktig del i sekretariatets arbete blir att ge underlag för en bredare bistånds-
debatt. Det känns särskilt angeläget när vi har sett så många osakliga påhopp
när det gäller biståndet under våren i debatten i media. Jag har efterlyst sek-
retariatet under lång tid, och det är bra att det äntligen har börjat arbeta.
Herr talman! Jag instämmer i de yrkanden som formulerades av Karl-Erik
Svartberg.
Daniel Tarschys påpekade en inkonsekvens i det socialdemokratiska för-
slaget om FN:s insatser för fred och återuppbyggnad. Vi föreslår en fördubb-
ling av det anslaget. Ni föreslår en tredubbling. Vi säger dessutom att vi vill
att denna fråga skall utredas, och vi vill framför allt diskutera vem det är som
skall betala detta. Skall det gå över biståndsbudgeten eller skall det ligga på
försvarsbudgeten?
Anf. 101 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Ett utredningskrav bekostar inga FN-operationer. Om ni
driver frågan om att satsa mer på att delta i FN-operationer hårt, får ni fak-
tiskt vara med och bekosta dessa operationer. Att ta bort 50 miljoner kronor
från regeringens budget innebär att det blir svårare att delta i FN:s fredsbe-
varande operationer. Det råder inget tvivel om den saken.
Socialdemokraterna ägnar sig åt ett antal optiska överföringar i sitt för-
slag. Olika afrikanska länder tillförs 105 miljoner kronor. Det är riktigt. Men
samtidigt tas 90 miljoner kronor bort från den afrikanska utvecklingsfonden.
7,5 miljoner kronor tas bort från BITS, 45 miljoner kronor tas bort från u-
krediterna och 50 miljoner tas bort från katastrofanslaget. Alla dessa överfö-
ringar gör att totalresultatet för Afrika blir negativt.
Kristina Svensson gick också in på frågan om demokrati. Här finns uppen-
barligen en viss skillnad. Ni har ett övermått av förståelse inför alla de länder
som inte lever upp till de krav som man bör ställa på demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter. Vi menar att förståelse inte är vad dessa länder
behöver. De behöver faktiskt krav och starka synpunkter utifrån.
Kristina Svensson sade att det är förmätet att anlägga synpunkter. Det är
aldrig förmätet att kräva respekt för mänskliga rättigheter. Det är aldrig för-
mätet att begära att olika åsikter skall få uttalas utan att man kastas i fäng-
else. Det är aldrig förmätet att hävda yttrande- och åsiktsfrihet och frihet för
politiska organisationer att arbeta. Därför är det oerhört viktigt att Sverige
som biståndsgivare har modet att ställa krav och skicka ut starka signaler.
Under er tid i ledningen för biståndspolitiken har det funnits ett övermått
av förståelse för ofullkomligheter på området. Nu bör det komma starka och
klara signaler.
Anf. 102 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Den första synpunkten gällde FN-anslaget. Vår jämförelse-
punkt är anslaget för innevarande år. Det är det som är utgångspunkten.
Med vårt förslag fördubblas anslaget, ni vill å er sida tredubbla det. Det är
helt riktigt. Vi pekar också på möjligheten att diskutera var man skall ta
dessa pengar ifrån i framtiden. Vi vill ha detta utrett. Men det har utskottet
inte ställt upp på.
När det gäller det totala anslaget till de afrikanska länderna gör vi olika
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
89
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
90
prioriteringar. Det är vad det handlar om. För oss socialdemokrater är det
viktigt att markera långsiktigheten i biståndet. Man skall kunna lita på de
avtal som vi sluter med våra programländer. Jag ser ytterligare hot mot detta
i det förslag som ligger på utskottets bord när vi behandlar propositionen om
nya styrningsformer.
Vi menar att det är viktigt att landramarna är avtalsfästa. I de länder som
jag räknade upp pågår en positiv utveckling när det gäller demokrati. Jag var
själv nyligen i Afrika och deltog i ett symposium om demokratiutveckling.
Jag fick återigen bekräftat vilka uppenbara svårigheter man har och vilken
vilja det finns att förverkliga ett demokratiskt styrelseskick. Det är då viktigt
att vi verkligen ger ett stöd och medverkar på olika sätt till att genomföra
detta. Vi skall inte i detta skede straffa dessa länder genom att minska våra
anslag.
Jag tror att vi i grund och botten har samma syn i den här frågan. Det vore
fel att göra detta till en särskiljande fråga. Jag är övertygad om att vi har
en gemensam hållning och att vi strävar efter en demokratiutveckling mot
pluralism i utvecklingsländerna och i våra samarbetsländer.
Om vi ser i backspegeln kan vi se att det faktiskt tog ganska lång tid för
vår egen politiska demokrati att utvecklas. Det påpekade jag tidigare, och
det står jag fast vid.
Anf. 103 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag delar Kristina Svenssons uppfattning om att det i grund
och botten inte är så kolossalt mycket som skiljer. Men Kristina Svensson
själv svajar möjligen litet grand i debatten mellan denna ståndpunkt och en
annnan, nämligen att det är mycket som skiljer och att det finns en rågång
mellan oss. Jag ser inte så mycket av den rågången. Men jag ser nyansskillna-
der.
En sådan nyansskillnad är just synen på vilken roll kraven på demokrati
och respekt för mänskliga rättigheter skall spela i vår biståndspolitik. Det är
bra att vi har starka och klara signaler. I det förflutna har vi enligt min me-
ning haft litet väl mycket av förståelse och inlevelse i de stora problemen.
Det är klart att det går att tala om alla problem som finns för u-länder att
utveckla denna respekt och mångfald. Jag menar att vi skall ta klar ställning
för att från vår sida göra vad vi kan för att se till att utvecklingen går så snabbt
som möjligt och att människor som tillhör andra partier än det regerande
skall ha möjlighet att arbeta, för att nu ta ett viktigt exempel.
Man kan självfallet jämföra den skuggbudget som ni nu har lagt fram med
fjolårets budget eller med den som regeringen föreslår i årets proposition.
Jämför man era förslag beträffande Afrika och programländerna i Afrika, är
ni inne på en minskning för samtliga programländer i Afrika, dvs. alla 14
plus Sydafrika.
Jämfört med fjolårets budget innebär Socialdemokraternas skuggbudget
en minskning på alla punkter, liksom regeringens förslag i årets proposition.
Det är självfallet en effekt av att vi i höstas var överens om det besparingspa-
ket som har beklagliga effekter för biståndet. Man kan då självfallet landa
på litet olika grad eller mått av nedskärningar. Det har vi gjort. Men skillna-
derna är enligt min mening mycket små.
Om man sedan ser efter vad ni tar bort pä anslaget till Afrikanska utveck-
lingsfonden, BITS och katastrofanslaget, blir det inte någon nettovinst för
Afrika med det förslag som ni har lagt fram i er motion. Jag tror inte att det
för de afrikanska länderna är en avgörande fördel att pengar kanaliseras just
via SIDA:s landram och inte via de andra viktiga instanser som jag har talat
om.
Anf. 104 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Utgångspunkten för vårt budgetarbete är gemensam. Det är
krisuppgörelsen. Vi var överens om att vi tyvärr var tvungna att skära även
i biståndsanslaget. När man tar bort en och en halv miljard är det klart att
detta märks. Det är alldeles självklart. Vi har gjort olika prioriteringar. Jag
kan se hur dessa prioriteringar förstärks genom det förslag om nya styrfor-
mer som nu ligger hos utskottet. Regeringen har lagt fram ett förslag som
försvagar landramstänkandet.
Jag tycker inte att man skall diskutera det förflutna. Jag tycker att vi skall
diskutera var vi står i dag och hur vi ser på framtiden. Det är alldeles uppen-
bart när man betraktar de biståndspolitiska målen att olika mål har betonats
vid olika tillfällen. Vi är överens om att demokratimålet är mycket viktigt.
Vi vill alla stödja den utvecklingen.
Utvecklingen är som vi ser det positiv inte bara i afrikanska länder. Den
är det också i Vietnam. Vi kunde ana ett litet korn till demokratiutveckling
också i Laos. Jag säger inte att en sådan utveckling pågår, men vi kunde ana
det under vårt besök där.
Det är mycket viktigt att man stöder denna process med olika insatser.
Man kan t.ex. ta emot parlamentariker från de nya demokratierna så som vi
gjorde här i riksdagen i början av året med parlamentariker från Zambia,
Zimbabwe och Tanzania.
Jag hoppas att riksdagen kommer att bjuda in parlamentariker från andra
nya demokratier i Afrika, kanske från sådana länder som inte hör till våra
programländer. Det händer väldigt mycket i det frankofona Afrika. Jag hop-
pas att vi kommer att vända oss också mot den delen av Afrika.
Jag tror mycket på det arbete som Afrikainstitutet gör när det tar initiativ
till symposier av den typ man nyligen hade i Burundi och som riktar sig till
nya afrikanska ledare och MR-förkämpar. Det arbetet görs inom Africa Lea-
dership Forum, som Sverige också har medverkat till att stödja. Det finns
många exempel.
Anf. 105 RICHARD ULFVENGREN (nyd):
Herr talman! När man ser ut över kammaren känns det nästan litet iro-
niskt med det ämne jag skall tala om. Jag tänker tala om befolkningsexplo-
sionen.
Vi har nu upplevt en explosionsartad befolkningsökning sedan 1950-talet.
Den första miljarden människor fanns i världen i slutet av 1800-talet. 1930
fick vi den andra miljarden människor. Sedan har det rasat på. 30 år senare
fick vi den tredje, 15 år senare den fjärde, osv. Med den befolkningstakt vi
har i dag kommer vi att få den sjätte miljarden före år 2000 enligt de beräk-
ningar som finns.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
91
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
92
Eftersom flera ledamöter i kammaren - kanske inte just i kväll, men när
den är fullsatt - är födda under den tid då befolkningen i världen inte hade
nått två miljarder får de med litet sunt leverne vara med om den andra,
tredje, fjärde, femte, sjätte och kanske t.o.m. den sjunde miljarden männi-
skor under en mansålder.
En rad forskare har påvisat att de samlade resurerna i form av mat, vatten
och energi trots allt är begränsade. Vissa har påpekat att om man skulle leva
på en sådan nivå som vi gör i i-världen skulle resurserna räcka till ca 2,5 mil-
jarder människor. Om man skulle leva på något slags medelnivå, en litet ve-
getarisk nivå, skulle man kanske kunna få hela världen med den befolkning
vi har i dag, dvs. ca 5,5 miljarder, att leva på en sådan nivå. Om vi skulle gå
ner rejält i nivå skulle vi klara ungefär 10 miljarder människor i världen.
Detta kan vara bra som motpol till de skrifter som SIDA har gett ut under
åren, t.ex. Rum för miljarder. Man talar om att hela världens befolkning
ryms på Gotland osv. Det är dags att se till realiteterna. Sedan kan det bli 10
eller 12 miljarder. Vi vet ändå att jorden inte blir större, och vi konsumerar
hela tiden. Det räcker inte.
Nu fördubblas världens befolkning enligt FN:s siffror på 41 år. Afrikas be-
folkning fördubblas på 23 år. Bara för att ni skall få en jämförelse kan jag
nämna att Europas befolkning fördubblas på 368 år enligt dessa beräkningar.
Jag tänkte nämna Zambia särskilt eftersom jag har bott och jobbat där.
Det är också spännande eftersom de har lika stor befolkning som Sverige,
dvs. 8,5 miljoner. De har en befolkningsökning som innebär en fördubbling
på 18 år. I Sverige tar det 211 år.
Det är större chanser för Sverige, även om ekonomin är knackig just nu,
att klara att fördubbla sina resurser på 211 år än vad det är för Zambia att
klara det 18 år. Om man skall klara den här fördubblingen på 18 år skall man
alltså fördubbla antalet skolor, arbetstillfällen, bostäder, sanitära förhållan-
den, vatten, mat osv. för att då, om 18 år, ha samma standard som i dag. Vi
vill ju höja deras standard, eller hur? Då måste vi göra ännu mer än att för-
dubbla dessa resurser. Det är en orimlighet.
Jag jobbade tidigare på Skanska. Det skulle vara omöjligt att bygga dub-
belt så mycket bostäder och infrastruktur i Zambia på 18 år. Detta är ett
ämne som är viktigt. Vi måste göra än mer. Det har nämnts av flera här i dag.
Jag är glad att det är ett ämne som faktiskt tas upp. Alla de behjärtansvärda
insatser vi gör i biståndsländerna, oavsett om vi har olika syn på hur man kan
effektivisera och om man skall ha 1 %, 0,7 %, 1,5 % eller 2 %, får ju en
större effekt om vi även hjälper till med det behov som dessa människor har
om familjerna blir mindre.
Det viktiga i detta är att det handlar om att tillgodose ett behov, ett önske-
mål, från dessa människor att kunna ha mindre familjer.
Herr talman! Detta hänger också ihop med miljöproblemen. Det är viktigt
att vi i i-världen lär oss att konsumera mindre och tära mindre på naturen.
Vi utgör ungefär en fjärdedel av jordens befolkning, men vi konsumerar
kanske tre fjärdedelar av de totala resurserna. Samtigt som vi skall hjälpa
dem i u-länderna måste vi också föregå med gott exempel och försöka se
över våra resursslöserier och införa återvinning osv.
Anders Wijkman, som jag tycker är en klok man, gav mig en tänkvärd
uppgift vid ett tillfälle. Jag är född 1965, och han sade att om man - bildligt
talat - satte ner ett spett i marken i mitten på 60-talet och räknade på vår
resursförbrukning sedan dess, skulle man kunna säga att vi därifrån räknat
har förbrukat lika mycket naturresurser som vi har gjort i hela världshisto-
rien före 1965. Det är ganska tänkvärt.
Herr talman! Låt mig också peka på ett annat stort problem som hänger
ihop med detta. Det är ju inte alla graviditeter som leder till att det föds
barn. Har man blivit gravid och barnet verkligen är oönskat, genomförs det
aborter. Man beräknar att det genomförs minst 50 miljoner aborter varje år
i världen. 100 000 kvinnor dör varje år på grund av komplikationer efter ille-
gala aborter. Som en jämförelse kan nämnas att det är ungefär som om ett
jumbojetplan med 250 kvinnor skulle störta varje dag. Det står också i en
motion som jag har skrivit. Det är ganska otäckt.
Detta sker alltså i det tysta därför att vi inte har tillräckligt med informa-
tion och motivationskampanjer och därför att det inte finns tillräckligt av de
preventivmedel som dessa människor önskar få. Där man verkligen har sat-
sat på familjeplanering har det visat sig att det har effekter. Det är också
bevisat. Det finns så många bevis och så mycket material om detta. Jag und-
rar varför man inte gör mer. Det förvånar mig väldigt mycket.
Låt oss gå in litet grand på vad vi gör. Det finns ett organ i USA som heter
Population Action International. De har beräknat att u-ländernas insatser
måste fördubblas inom det här området och att i-världens måste åttafaldigas
för att man skall kunna täcka den efterfrågan som finns i dag. Det innebär
inte att man har löst problemen till 100 %, utan det är för att täcka upp dem
som önskar det i dag. Sedan sprids detta, och det kanske blir fler och fler
som önskar detsamma. Men för att klara den efterfrågan som finns i dag
måste man göra detta.
Vi vet att OECD-länderna i dag satsar ungefär 1 % av sitt samlade bistånd
på detta. 99 % går alltså till ekonomisk och social utveckling. Jag vet att man
har motiverat detta tidigare med att egentligen går alla dessa 99 % till be-
folkningsfrågan eftersom det just är för att främja den ekonomiskt sociala
utvecklingen och höja kompetensen, bekämpa analfabetismen,uppmärk-
samma kvinnornas roll osv. Det har också nämnts av flera talare tidigare.
Men Zambia är inte hjälpt av detta på 18 år. Det finns inga möjligheter att
vi på 18 år klarar att höja deras kompetens så att det får effekten att de kan
undgå en fördubbling av befolkningen. Därför måste man jobba hand i hand
med detta och inte fnysa åt preventivmedel. Det görs faktiskt i en del kretsar
inom SIDA och UD.
Låt mig gå tillbaka till OECD-länderna. Om alla dessa länder lämnade ett
bistånd på 0,7 % av BNI, vilket är FN:s mål, skulle 4-5 % av detta räcka för
att täcka de behov som finns i dag. Eftersom inte alla länder har nått dit
måste vi göra ännu mer.
Vad gör då Sverige på det här området? Jag vill hänga kvar en stund till
vid detta. Vi gör väl i och för sig en ganska bra insats. Det är väl ca 2,5 % av
vårt totala bistånd som går till det som kan kategoriseras som familjeplane-
ring och rena befolkningsåtgärder. Av detta går 85 % multilateralt in i FN-
systemet till UNFPA och IPPF och 4 % bilateralt. Sedan har vi 11 % på sär-
skilda program. Men även där, om man synar det som SIDA har gett, har en
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
93
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
94
del gått till de multilaterala bidragen, som om det inte var nog med dessa
85 %.
Jag håller med om det som Kristina Svensson sade. Det var 1985 som USA
på grund av sin abortpolitik drog tillbaks sina bidrag till de stora organen.
Nu har ju både Clinton och Al Gore lovat vissa pengar, och jag tror t.o.m.
att de har blivit utbetalda. Då behöver kanske inte Sverige ligga kvar på 10-
20 %. Sverige är ju dock ett ganska litet land, åtminstone jämfört med USA.
Det är bra att Sverige är framåt på det här området nationellt. Vi är jätte-
duktiga på detta. Jag såg en rapport där Sverige av 29 länder hamnade på
2:a plats när det gäller att tillgodose befolkningen med information och
spridning av preventivmedel. Sverige är ett land som verkligen borde kunna
gå i bräschen för detta och kämpa för det.
Jag tror att tiden är mogen för en rejäl satsning i Sverige. Man kan ju tycka
att vi redan gör en sådan. Men jag tror att det behövs mer engagemang från
svenska organ och från svenskar i dessa system. Vi skall inte bara skjuta över
allt på USAID, IPPF och UNFPA. Vi måste få i gång svenska intressekraf-
ter.
För att göra detta skrev vi en fempartimotion. Tanken var att det skulle
vara en sjupartimotion, men vi hann inte riktigt få med Socialdemokraterna
och Vänsterpartiet. Jag tror i och för sig att de flesta skulle kunna skriva
under motionen som sådan.
I den här motionen fanns det ett okonventionellt grepp. Det var att man,
utöver dessa stora ramar och alla stora belopp som leder fram till dessa mil-
jarder, skulle anslå ett par miljoner till en ny befolkningsorganisation i Sve-
rige. Den skulle bli en avknoppning från en holländsk stiftelse som jobbar
med de här frågorna. På det sättet skulle man kunna få i gång några frivilliga
organisationer i Sverige.
Men det gick inte därför att det klarar inte ett utskott av, har jag förstått
nu. Det var ett försök i alla fall. Vi får försöka vidare på andra håll med
den organisationen. Jag tycker ändå att det är en svaghet att vi inte har mer
flexibilitet, inte ens för ett par miljoner. Vi skulle kunna ha en fond i utskot-
tet. Då säger man att vi skulle få så mycket krav dit.
FN har ju nästan varje år en konferens. Nästa år handlar den om befolk-
ningsfrågan. Då skulle vi kanske kunna ”nischa in” det för litet fräscha idéer
och litet experimenttänkande. Jag vet inte, det är bara en idé.
Jag tror också att vi skulle behöva ett mer operativt bistånd. För ett år
sedan stod jag i denna kammare och talade om det som alla vet att jag före-
språkar, dvs. en biståndsbrigad. Jag tror att man skulle kunna göra om SIDA
så att det skulle bedriva ett mer operativt bistånd, kanske med utgångspunkt
i ett regemente. Där skulle SIDA kunna jobba ihop med enskilda organisa-
tioner, kyrkor, näringsliv osv. för att t.ex. samla ihop material, skicka ut ka-
tastrofhjälp och jobba med de tekniska projekten. Man skulle även flytta
Sandöskolan. Vi har inte alls föreslagit att Afrikainstitutet skall läggas ned,
utan det skulle i så fall integreras i denna enhet.
Om man gjorde så, skulle allt finnas på ett ställe. Sverige är inte så stort
att man inte skulle kunna samla denna verksamhet på ett ställe. Människor
skulle komma dit efter att ha varit ute i världen och jobbat innan de stack ut
igen. Det skulle finnas en närhet till fältet som jag tror är önskvärd. Detta
skulle man göra i stället för att sitta i skjortärmarna på SIDA:s högkvarter
på Birger Jarlsgatan.
Det finns säkert många personer inom SIDA:s organisation som skulle
tycka att det var ganska skönt att kasta av sig slipsen och sitta på just ett
sådant här ställe där de hade mer närhet till verksamheten. Jag tror inte att
problemen har med personkemin att göra. Jag har möjligtvis viss kritik mot
ledningen.
Jag hade tänkt att ställa ett par frågor till Alf Svensson, men han har gått.
Jag kanske kan få svaren via fax. Jag vill få fört till protokollet att han kan
faxa från Gränna på mitt faxnummer 08-14 00 35.
Kan Alf Svensson tänka sig att, utöver SIDA:s ramar och de mutilaterala
bidragen, satsa mer på familjeplanering? När vi visar upp oss i Kairo skulle
vi då kunna säga att vi i Sverige det senaste året har höjt beredskapen.
Är Alf Svensson villig att i direktiven till den Engblomska utredning som
det talas om möjliggöra att frågan om ett mer operativt bistånd utreds? Man
skulle kunna skapa en myndighet som var mer konkret och operativ genom
att slå ihop Räddningsverket och vissa delar av BITS och SIDA.
Slutligen vill jag nämna något som jag tycker är väldigt viktigt, nämligen
att få i gång det personliga engagemanget hos människor. Vi hörde att man
hade skickat in pengar till UD, 110 000 tror jag det var, för att Sverige skall
kunna nå enprocentsmålet. Ett fel vi har begått i Sverige är att vi även inom
biståndet har för mycket offentlig verksamhet.
Gemene man tycker att han eller hon betalar så mycket skatt att SIDA får
ta hand om biståndet. Vi har tagit bort förutsättningarna för det personliga
engagemang och den välgörenhet som finns i många andra länder. Varför
finns det sådant i dessa andra länder? Jo, man har en avdragsrätt för välgö-
renhet. Jag tror att det skulle vara mycket bra för Sverige att införa något
liknande. Människor som har ett överskott och sparade pengar skulle då inte
behöva skatta för att de skickar i väg litet pengar. De skulle kunna dra av
dessa pengar. Det skulle även gälla företag.
Jag föreslår att Alf Svensson tar en lunch med Bo Lundgren och diskuterar
detta vidare.
Lars Moquist har yrkat bifall till de reservationer som vi i Ny demokrati
tycker är de viktigaste, men vi står självfallet bakom de flesta. Eftersom alla
fjäskar inför talmannen för att korta ned tiden i kammaren, tänker inte hel-
ler jag göra flera yrkanden.
Anf. 106 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Jag tycker att det är angeläget att i varje diskussion om u-
länderna framhålla att det sker mycket glädjande i det vi kallar tredje värl-
den eller u-världen. Den bild av kompakt mörker eller brist på utveckling
som man ibland kan se i massmedier och på andra ställen är inte korrekt.
Det sker en mycket snabb utveckling på åtskilliga håll. Vi ser en förändring-
ens vind i u-världen, som faktiskt är lika omfattande som den som finns i
Östeuropa.
Det finns exempel på länder som har gått från absolut fattigdom med
hungersnöd till relativt välstånd på så kort tid som en generation, dvs. 25-30
års tid. En så snabb utveckling är nog unik i världshistorien.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
95
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
96
Det leder till att den typ av utveckling som man klarat av i dessa länder
kommer att smitta av sig. Länderna blir föredömen för andra länder när det
gäller att kunna ha en hög tillväxt - kanske 8-10 % - under inte bara några
få år utan hela decennier i rad.
Den diskussion som ibland förs om att det blir en ökad klyfta mellan i-
länder och u-länder är till stora delar inte korrekt. Det blir en ökad klyfta
mellan vissa u- och i-länder, men klyftan minskas i många andra fall ganska
snabbt. Den klyfta som uppstår finns inom u-världen. Den uppstår mellan
länder som har kommit in i en mycket snabb tillväxt och ett mycket snabbt
utraderande av fattigdom och de länder som fortfarande är stagnerande.
Skillnaden mellan reformländer och stagnerande länder i u-världen är på väg
att bli stor.
Reformländerna, dvs. de länder som växer snabbt, har stora befolkningar.
Mer än hälften av u-världens befolkning finns i de snabbväxande länderna.
Det finns också grupper av länder som litet trevande är på väg att komma in
i denna goda tillväxttakt. Det är naturligtvis de delar av Asien som ligger vid
Stilla havet som utgör det stora tillväxtområdet. Vi kan se tendenser till att
vissa länder i Latinamerika också börjar få ordning på sina ekonomier och
få en stark tillväxt. Det kanske mest glädjande av allt är att se att Indien,
det land som så länge har varit präglat av konsekvent stor fattigdom och låg
tillväxt, nu också börjar ta sina trevande steg för att kanske möjligen komma
in i samma glädjande utveckling. Det är ännu för tidigt för att säga det defini-
tivt.
De reformländer som har lyckats för konsekvent en mycket enkel politik.
Den innebär att man satsar på en marknadsekonomi som leder till en ekono-
misk och social utveckling. Den självägande bonden är ryggraden i det här,
därför att lantbruket är det centrala - den viktiga och riktiga startpunkten i
all utveckling. Man kan inte gå förbi lantbruket om man skall få en hållbar
utveckling för den breda befolkningen.
Man gör också en stark satsning på småföretag. Vi kan observera att hela
u-världens befolkningstillskott, det som bl.a. Richard Ulfvengren talade om,
faktiskt skall sysselsättas i småföretag. Hela detta väldiga tillskott av männi-
skor skall finna sin utkomst i småföretag. Det understryker hur viktigt det är
att man för en näringspolitik som just ser till att man får en mycket stark och
dynamisk småföretagsutveckling.
Man har en begränsad men effektiv offentlig sektor. Det som med nödvän-
dighet måste ske i offentlig sektor skall skötas väl och utan korruption. Man
överlåter däremot till den privata sektorn att sköta mycket av det som sköts
bäst där.
Dessa mycket enkla tumregler får nu stor efterföljd. Från att tidigare ha
tittat mycket på Europa och Nordamerika förändrar man perspektivet i u-
världen. Man är mindre intresserad av våra råd och föredömen och mer in-
tresserad av de länder som faktiskt har presterat ett gott resultat. Denna för-
skjutning i perspektivet är en annan intressant förskjutning.
Tyvärr är den ljusa bild jag tecknar inte heltäckande. Det finns fortfarande
många länder som ligger kvar i stagnation och som har fastnat i feodalism
eller socialism och har svårt att ta sig ur den. Det verkar som om det fortfa-
rande finns många länder i Afrika och Mellanöstern som har mycket svårt att
få till stånd denna goda cirkel. Monopol, statsägande och stagnation präglar
ekonomin.
Det är nu viktigt att vi i Sverige genom biståndspolitiken ser till att våra
programländer snarast möjligt förflyttar sig från den stagnerande gruppen, i
den mån de tillhör den, till den dynamiska gruppen - den som utvecklas
snabbt. Det kommer att bli en mycket stor och central del i biståndspolitiken
att se till att länderna får goda tillväxttal och att de kommer in i den goda
cirkeln.
Man skall också komma ihåg, för att åter anknyta till det som Richard Ul-
fvengren sade om befolkningstillväxten, att en snabb ekonomisk tillväxt
normalt - om än inte alltid - också visar sig vara det bästa sättet att få ned
den mycket höga befolkningstillväxten. När man får ett materiellt välstånd
utöver det rena minimibehovet verkar det faktiskt ganska generellt, om än
med vissa undantag, också vara så att man minskar familjestorleken.
Den klyfta som jag nu har talat om gäller framför allt ekonomiskt och soci-
alt. Det är på motsvarande sätt på väg att uppstå en klyfta inom u-världen
mellan länder som är demokratier och dem som fortsätter med förtryck, en-
partistater etc. Här pågår på många håll en diskussion, inte minst i Sydost-
asien, kanske med start i Singapore, om att en regim med ett visst mått av
auktoritär inriktning skulle vara nödvändig för att få till stånd en snabb eko-
nomisk utveckling. Det finns ingenting som tyder på detta.
Vi har också sett att en hel del av de länder som har vuxit mycket snabbt
har gjort det samtidigt som de varit demokratier eller genomgått en mycket
snabb utveckling mot demokrati. Det är viktigt att Sveriges röst här är klar
och tydlig, eftersom denna debatt ännu inte är riktigt avgjord. Man kan säga
att den står och väger. Sverige kan nog göra en insats genom att ständigt peka
på just dessa förhållanden.
Jag kan för övrigt nämna att utrikesministern just i Singapore höll ett tal
om att demokrati och utveckling låter sig väl förenas - något som på sina håll
väckte irritation i den aktuella regionen.
Vi har en just nu pågående mycket viktig process som gäller Hongkongs
demokratisering. Guvernören Chris Patten driver ståndpunkten att Hong-
kongs befolkning skall få så långt möjligt demokratiska rättigheter innan
Hongkong återförenas med Fastlandskina. Skulle det lyckas, kommer det
att vara viktigt inte bara för Hongkong självt utan framför allt för världens i
särklass största land, där demokratin på detta sätt skulle kunna få ett stöd.
För vår del bör vi naturligtvis känna ett alldeles särskilt ansvar för våra
samarbetsländer i u-världen. Vi kan där trots vår ringa vikt ändå ha ett infly-
tande. Då är det viktigt att vi talar klartext och här i riksdagen påtalar de
brott som sker mot mänskliga rättigheter och de ofullkomligheter som finns
i demokratin. Det största inflytande som vi kan ha på detta område har vi
väl just i de länder som vi har samarbete med.
Herr talman! Ekonomi och demokrati är två viktiga delar i detta samman-
hang. Jag tänker ta upp en liten fråga som kan vara värd att beröra, nämligen
intresset för regionala samarbetsformer. Jag har märkt att man på åtskilliga
håll i u-världen är mycket intresserad av det föredöme som det europeiska
ekonomiska samarbetet utgör.
Man har tyvärr på åtskilliga håll inte något starkt ekonomiskt samarbete
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 97
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
98
med sina grannar. Det är litet bisarrt, eftersom det normalt är med grannar
som man har det tätaste utbytet. Man har kanske traditionellt haft större
kontakter med Europa eller med de utvecklade industriländerna. Men nu
har man glädjande nog ett begynnande intresse för att också samarbeta med
sina nära grannar.
Detta växer fram i Stillahavsasien. Vi ser det också i Latinamerika, där
NAFTA, det nordamerikanska frihandelsområdet, för första gången inklu-
derar samarbete mellan utvecklade industriländer, USA och Canada, och ett
stort u-land. Att ett sådant samarbete är på gång är världshistoriskt unikt.
Vi får nu innerligt hoppas att den nya amerikanska administrationen med
kraft driver att detta kommer i gång.
Men vi kan också se detta på andra håll. I Sydasien är Indien med grann-
länder på väg att söka former för samarbete. Kanske kan vi hoppas att vi, om
vi får ett demokratiskt och vitalt Sydafrika, får se ett motsvarande regionalt
samarbete växa fram där. Det vore av oerhört stor betydelse för Afrika att
få en region med tillväxtmöjligheter, vilken kunde ge mera hopp till denna
kontinent, som så väl behöver utveckling.
Vi skulle naturligtvis behöva detta också i arabvärlden. Jag har varit på
Arabförbundet och berättat om de europeiska samarbetssträvandena. Man
konstaterade då att vi i Europa har börjat i en klok ände, nämligen med han-
del och med att ta bort gränshinder. Vi har börjat med saker som berör hela
ekonomin och vanliga människor. I arabländerna har man däremot mera äg-
nat sig åt utrikespolitiska uttalanden, som inte trängt ned till befolkningen
och därför inte har kunnat få någon förankring.
Jag tror att de europeiska samverkanssträvandena, där man bygger upp
ett fredligt samarbete mellan länder som tidigare har befunnit sig i krig med
varandra mer eller mindre konstant - vi skall inte glömma att Europa histo-
riskt sett är den blodigaste av alla världsdelar - kommer att bli ett viktigt
föredöme också i tredje världen. Genom vår strävan att gå in i den euro-
peiska gemenskapen har vi ytterligare något att tillföra i vår dialog med ut-
vecklingsländerna.
Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
i utrikesutskottets betänkande.
Anf. 107 RICHARD ULFVENGREN (nyd) replik:
Herr talman! Jag kanske missförstod vad Göran Lennmarker syftade på
när han påstod att en snabb ekonomisk utveckling skapar en lägre befolk-
ningsökningstakt. Det fungerar säkerligen exempelvis i Stillahavsasien och
de regioner som Göran Lennmarker talade mest om, men vi vet ju att det i
Afrika i dag inte finns någon möjlighet att skapa en snabb ekonomisk till-
växt. Därför är det viktigt att i stället arbeta på med annan inriktning.
Det paradoxala, som jag undrar om Göran Lennmarker har några syn-
punkter på, är att de områden som Göran Lennmarker beskriver har fått
betydligt mindre bistånd än exempelvis allt det som vi har pumpat in i Afrika
omfattar under alla år. Bland annat har president Chiluba i Zambia uttryckt
sig ungefär på det sätt som Lars Moquist litet grand hånades för, nämligen
att man har bedövats av bistånd. Man har där faktiskt fått mera bistånd än
man från början begärt. Åtminstone har man fått en del saker som man inte
hade önskat. Detta har litet grand förlamat länder i Afrika och fört in dem
på en kollisionskurs.
Det vore intressant att höra om Göran Lennmarker har någon synpunkt
på detta.
Anf. 108 GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Herr talman! Sambandet mellan snabb ekonomisk tillväxt och fallande be-
folkningssiffror är faktiskt mycket tydligt. Enda undantaget är egentligen ol-
jestaterna i Mellanöstern, där man inte kan se en sådan utveckling.
Jag tror vidare att Richard Ulfvengren har fel om han menar att man inte
kan räkna med snabb ekonomisk tillväxt i Afrika. Jag tror visst att det är
möjligt. Afrika är inte dömt att fortsätta i stagnation. Något motsvarande
sade man tidigare också om många andra områden. Jag minns att man för
länge sedan talade om att Korea skulle vara omöjligt att utveckla, eftersom
koreanerna var konfucianer. Nu säger man tvärtom att de kunde utvecklas
just därför att de var konfucianer. Man har ibland haft en tendens att för
snabbt stämpla ut länder.
Jag tror alltså att Richard Ulfvengren har fel i detta avseende. Jag menar
att Afrika har goda möjligheter att utvecklas och även att utvecklas snabbt.
Förhoppningsvis får vi se en snabb förskjutning både mot marknadsekonomi
och mot demokrati.
Däremot är det kanske korrekt, som Richard Ulfvengren säger, att bi-
ståndsflödena och utvecklingstakten inte alltid står i överensstämmelse med
varandra. Något som gett Stillahavsasien mycket har varit tillgång till mark-
nader, framför allt USA:s marknader, som betytt och - det skall vi veta -
betyder oerhört mycket för Stillahavsasiens utveckling.
Det väldiga Kina hade 19 miljarder i handelsöverskott i förhållande till
USA förra året. Det motsvarar en tredjedel av hela världens u-hjälp. Jag
säger detta bara för att illustrera storleken av de ekonomiska strömmar som
det gäller. Självfallet är det handeln som kommer att vara det centrala.
Förhoppningsvis skulle ett demokratiskt Sydafrika få möjligheter att bli
en snabbt växande ekonomi, om man nu får en både demokratisk och klok
ekonomisk politik. Därmed skulle man kanske kunna dra nytta av världs-
handeln. Det är svårt att göra det om man är mycket fattig. Biståndet behövs
för att se till att det blir en sådan utveckling att man kommer upp på den
nivån att handeln blir viktigare än biståndet. Men om man är på en mycket
låg nivå, krävs det bistånd för att hjälpa till med detta.
Anf. 109 RICHARD ULFVENGREN (nyd) replik:
Herr talman! Jag håller med Göran Lennmarker om att man i de områden
där man fått en snabb ekonomisk tillväxt kan se en mindre befolkningsök-
ning. Men jag delar inte den uppfattningen att det skulle kunna gå så snabbt
i Afrika, om vi fortsätter med dagens biståndspolitik - den som vi nu har haft
i 25-30 år.
Jag skulle uppskatta om Göran Lennmarker med sina framtidsvisioner
och idéer var litet mer aktiv i utskottet för att hjälpa oss andra som vill ha en
mer genomgripande förändring av biståndet.
Också jag tror att det går, men vi måste ta nya, fräscha tag. Vi kan inte
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
99
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
100
tillämpa samma socialdemokratiska modeller som vi har haft i 25-30 år. Jag
hoppas att Göran Lennmarker hjälper till med detta. Jag har ännu inte rik-
tigt sett det, men det ligger nu på utskottets bord en proposition och några
motioner, en från oss och en från Moderaterna. Det vore spännande om de
motionerna för en gångs skull kunde få litet gehör och inte bara sopades un-
der mattan.
Anf. 110 GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Herr talman! Jag tror att vi också i Afrika kommer att kunna se en ganska
snabb utveckling framöver. Den lärdom som sprider sig stannar inte i Asien
och Latinamerika, varifrån den har börjat sprida sig vidare. Den kommer
ganska snart till Afrika, och på sina håll är den redan på gång. Kan man
bara få detta att ta fäste någonstans - det goda exemplets makt är ganska
betydande - så är jag inte alls så pessimistisk.
Jag tror också att ett klokt bistånd kan hjälpa till att föra länderna över
den här tröskeln, men på den punkten kanske vi har något olika uppfatt-
ningar. Vi vet nämligen att omställningsprocedurerna i sig ibland kan vara
ganska smärtsamma. Att gå från en skyddad, centraldirigerad ekonomi till
en öppen, exportledd ekonomi tar sin tid och det kräver ibland också litet
smärtsamma omställningsperioder. Om det är smärtsamt i t.ex. Ryssland,
med den betydligt högre levnadsnivå som ändå finns där, är det klart att en
sådan smärtsam övergång i mycket fattiga länder ibland kan vara en fråga
om liv eller död. I det avseendet tror jag att just bistånd har en viktig effekt.
Frågan om system måste naturligtvis trots allt avgöras av länderna själva.
Vi kan inte, hur höga ambitioner vi än har, tvinga på andra länder recepten.
Vi kan möjligtvis peka på exemplen, men i grunden, och framför allt i demo-
kratier, måste folket självt vara övertygat om detta.
Anf. 111 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Det har varit en i långa stycken mycket intressant diskussion.
Tonen har varit konstruktiv, det har diskuterats sakfrågor, och man har verk-
ligen lyssnat på argument. Detta är enligt min mening något som också ka-
rakteriserar utrikesutskottets arbetsklimat.
Flera talare, bl.a. Alf Svensson, har i debatten sagt att bistånd är svårt.
Det är det förvisso. Misstag har gjorts. De görs i dag, och de kommer också
att göras framöver.
Jag tror att det kanske kan vara nyttigt att i det här sammanhanget lägga
ett historiskt perspektiv dels på utvecklingsländernas egen historia, dels på
biståndets historia. Jag kom att tänka på detta när jag lyssnade på Lars Mo-
quist tidigare i dag. Han menade att förklaringen till den bristande utveck-
lingen i utvecklingsländerna kunde sammanfattas i tre punkter. Han talade
om den okontrollerade invandringen till städerna, urbaniseringen, om nä-
ringsstrukturens brister och om ineffektiviteten i statsapparaten. Förvisso är
det här problem som utvecklingsländerna i dag har att brottas med, men jag
tror att det är viktigt att vi också sätter in dessa förhållanden i ett historiskt
sammanhang.
Det var inte så länge sedan som dessa länder var kolonier. De var utsatta
för kraftig utsugning, ibland folkmord. Vi känner väl till att de gränsdrag-
ningar som har gjorts i många av dessa länder är helt felaktiga. Gränser har
dragits genom folkgrupper och folkslag, och folkgrupper och folkslag som
inte hör ihop har sammanförts. Under kolonisationstiden har också gamla
fina kulturer brutits ner. Det är klart att detta sätter ärr och spår i folksjälen,
och dessa tar lång tid, decennier, kanske århundraden, att läka.
Det är bara 40 år sedan som premiärminister Harold Macmillan stod i
Kapstaden och talade om ”The wind of change”, förändringens vind som
skulle blåsa över den kontinenten. Det gjorde den förvisso - det blåste kraf-
tigt. Bara mellan 1960 och 1990 har många länder blivit självständiga. Man
har försökt forma en bra stat av något som från början inte var en stat, och
en mängd enorma svårigheter har byggts in i systemet. Det är kanske inte så
konstigt att en del av dessa länder tog socialismen eller kommunismen som
sin ideologi. De hade ju sett hur kolonisatörerna, som kom från andra eko-
nomiska system, hade burit sig åt.
Jag tror att detta är viktigt att ha som bakgrund när vi närmar oss proble-
men, och det är riktigt att vi har en viss ödmjukhet inför det sammanhang vi
skall vara med och arbeta i, tillsammans med dessa länder och människorna
där, som brottas med sina problem.
Jag vill också lägga ett historiskt perspektiv på biståndet som sådant. Vad
är det egentligen för tidsrymder som vi talar om? Det traditionella bistånd
som vi här talar om är inte så gammalt. Litet längre bak i tiden ligger den
verksamhet som bedrevs av de första biståndsarbetarna, missionärerna. De
gav sig ut i världen för drygt 100 år sedan, och de gjorde då samma saker
som biståndsarbetare gör i dag. Visserligen hade deras verksamhet andra
förtecken, men de arbetade ändå med samma instrument och samma meto-
der. De försökte åtminstone, men omständigheterna var mycket knappa.
Vi har här i dag talat om åtgärder för exempelvis utbildning och läskunnig-
het. Detta var något av det första som missionärerna satsade på - människor
skulle lära sig läsa för att kunna tillägna sig andra kunskaper. Trots alla de
satsningar som gjorts, dels av de tidiga missionärerna, dels i samband med
byggandet av skolor under kolonisationstiden, dels under dessa länders nu-
varande självständighet, så växer skaran av analfabeter.
Deklarationen om de mänskliga rättigheterna slår fast att alla har rätt till
utbildning. Ändå är bristerna vad gäller grundutbildning i världen enorma i
dag, 40 år efter det att den historiska deklarationen undertecknades. Det
finns i världen i dag nästan 1 miljard vuxna analfabeter - mer än en vuxen
av fyra är analfabet. Kvinnorna drabbas hårdare än männen. I utvecklings-
länderna är nästan hälften av alla vuxna kvinnor analfabeter, och de har inte
tillgång till tryckt kunskap, som skulle kunna hjälpa dem att förbättra sina
liv och skapa en bättre framtid.
Dessutom har mer än 100 miljoner barn i grundskoleåldern aldrig varit
inne i ett klassrum, och om inte omedelbara åtgärder vidtas löper de påtaglig
risk att bli 2000-talets vuxna analfabeter. Av dessa 100 miljoner barn är 60
miljoner flickor.
På tröskeln till det nya århundradet möter världen allvarliga globala utma-
ningar såsom enorma skuldbördor, en snabb befolkningsökning, som det har
talats om i debatten, krig, våldsbrott och miljöproblem. Läskunnighet och
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
101
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
102
grundutbildning är viktigt, ja avgörande, eftersom det erbjuder möjligheter
att frigöra och mobilisera intelligens för att bekämpa dessa problem.
UNDP, Unicef, Unesco och Världsbanken har tillsammans med 155 län-
der antagit en aktionsplan för att komma till rätta med analfabetismen i värl-
den. Man har tillsammans satt upp tre mål.
För det första: Grundutbildningen skall göras tillgänglig för alla barn, ung-
domar och vuxna.
För det andra: Inlärningsmålen skall förbättras för en överenskommen
procent av en åldersgrupp, exempelvis 80 % av alla 14-åringar, så att de kan
tillgodogöra sig en definierad kunskapsnivå.
För det tredje: Antalet vuxna illitterata skall skäras ner till hälften av 1990
års nivå till slutet av detta årtionde, och skillnaden och ojämlikheten mellan
antalet manliga och kvinnliga analfabeter skall kraftigt reduceras.
Det här är en målsättning som ligger något lägre än den man drog upp
1990. Då var målet att utrota analfabetismen till 2000-talets bötjan. Man har
nu märkt att man inte klarar det, men den nuvarande målsättningen är ambi-
tiös som den är.
Om vi skall fortsätta den historiska återblicken: en annan sak som missio-
nen arbetade med var sjukvården. Det ledde till byggande av kliniker och
sjukhus, utbildning, hälsovård och barnavård. Detta har lett vidare, till det
vi hört mycket om i dag: befolkningsfrågan och familjeplanering.
Afrika är en kontinent som mycket sent startade arbetet med familjepla-
nering, men i många afrikanska länder har man börjat känna optimism, då
man sett att det är möjligt att på mycket kort tid vända ökningstakten hos
befolkningen.
I Kenya har man mellan 1984 och 1989 lyckats få ned det antal barn en
kvinna föder under sin fruktsamma period av livet, det s.k. fruktsamhetsta-
let, från 8 till 6,7 barn. I Botswana har det gått från 6,5 till 5 barn under en
fyraårsperiod.
I u-länder måste politiker och opinionsbildare få kunskap om befolknings-
ökningens konsekvenser. Ibland kan det finnas anledning att överväga lagar
som hindrar människor att gifta sig vid alltför låg ålder. I Etiopien är den
legala åldersgränsen för äktenskap tydligen 12 år.
Inte sällan kan det uppstå konflikter mellan å ena sidan radikala krav på
upplysning om familjeplanering och tillgång till preventivmedel och å andra
sidan både kulturella och religiösa värderingar.
Detta måste lösas från land till land och på ett sätt som inte motverkar
familjeplaneringens syfte.
Infrastruktur var också en sak som man tidigt tog itu med. Missionen
byggde vägar, dammar och broar. Man byggde upp administration. Allt in-
gick i det vardagliga arbetet. Det fortsätter det nutida biståndet med.
Allt detta kostar pengar. Det engagemang vi hört i dag från Ny demokratis
talare är mycket lovvärt. Men det rimmar litet illa med de resurser som Ny
demokrati är beredd att sätta till i biståndsarbetet. Låt mig bara ta en sak
från betänkandet här i dag: om Ny demokrati skulle få majoritet skulle det
betyda att tolv av de länder vi stöder i dag på olika sätt ekonomiskt i bistån-
det skulle få 0 kr i fortsättningen. Det framgår av betänkandet att länder som
Botswana, Lesotho, Sydafrika, Kap Verde, Bangladesh, Indien, Laos, Sri
Lanka, Vietnam, Nicaragua, utvecklingsarbetet i Centralamerika och ut-
vecklingssamarbetet i Sydamerika skulle få 0 kr. Jag är av den uppfatt-
ningen, och det är också Folkpartiet och andra partier som står bakom be-
tänkandet, att den rika världen måste vara beredd att inte bara med ord tala
om dessa saker, utan också göra uppoffringar och ge ekonomiska resurser
för att klara en rättvisare värld.
Med dessa ord, herr talman, önskar jag yrka bifall till hemställan i utskot-
tets betänkande.
Anf. 112 RICHARD ULFVENGREN (nyd) replik:
Herr talman! Karl-Göran Biörsmark tog först upp att Lars Moquist hade
kritiserat att vi bidragit till att bygga upp deras statsapparater och gjort dem
mera byråkratiska. När han säger ”vi” menar han både kolonisatörerna,
kanske engelska eller franska, men även de svenska insatserna med den so-
cialdemokratiska förkärleken till personer som Kaunda och andra.
För att ta Zambia igen - eftersom det är där jag spenderat mest tid i Af-
rika - så har man sett hur den byråkratin fungerar efter 25 års diktatoriskt
styre. Man blir litet förvånad över att inte ett västland som Sverige, eller de
andra givarna, har kunnat påverka mer och ställt litet större krav på motta-
garlandet att gå i en annan riktning om det skulle uppnås en utveckling.
Men man hade sin tro. Det är vår förhoppning nu att den nya regeringen
kan förändra.
Karl-Göran Biörsmark går mera rakt på sak när han kritiserar Ny demo-
kratis bidragsdel. Vi vill ha ett lägre bistånd än vad Karl-Göran Biörsmark
förespråkar.
Han säger att vi inte vill ge några pengar alls till 12 av 19 programländer.
Men detta är inte riktigt sant. Det rör sig ju om landramar, och Ny demokrati
har föreslagit att man skall ta bort landramarna. Vi stöder i princip de andra
resonemang som framgår av regeringens proposition. Man skall jobba på ett
annat sätt med mer strategier, kanske koncentrera sig på vad man skall göra
i dessa länder totalt sett, eller i regioner, eller i hela världen. Man skall lägga
upp en policy för detta. Det behöver inte sluta med att det inte blir några
pengar till dessa länder.
Vi vill fortfarande satsa på katastrofbistånd över hela världen. Vi vill
jobba mer med exportkreditgarantier. Vi vill göra rena projektsatsningar, få
i gång frihandel osv.
Det är därför litet orättvist att säga som Karl-Göran Biörsmark gör, men
visst: stirrar man sig blind på den 25-åriga socialdemokratiska modellen med
programländer osv., fungerar det så här i riksdagen. Även om vi framlägger
en väldigt visionär tanke blir det avslag på den rakt av. Vi måste försöka hitta
någon sorts transfereringsmodell, och då har vi skurit radikalt i de enskilda
belopp som nämns i propositionen och i betänkandet. Men Karl-Göran
Biörsmark vet att vår långsiktiga plan, på kanske två år, är att göra en radikal
förändring i både biståndsmyndigheter och inriktning.
Karl-Göran Biörsmark kan vara lugn: Det blir säkert pengar till dessa län-
der också i vettiga projekt. Finns det inga vettiga projekt, och uppstår inget
tycke mellan länderna, då blir det inga pengar.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
103
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
104
Anf. 113 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Först detta med ländernas struktur. Richard Ulfvengren tar
exempel från Zambia, från Kaundas land. Visst, för det landet gick det snett
så småningom. Men jag försökte i dag framföra att vi måste se med en viss
ödmjukhet på den historiska verklighet som man har verkat i. Vi måste
tänka på den svåra frihetskamp som kom först, efter den koloniala tiden.
Dessa länder vände sig då ofta till de motpoler som fanns till kolonisatö-
rerna, nämligen de kommunistiska socialistiska länderna. Det var ofta där
de hämtade sin ideologiska inspiration, och det tycker jag inte är så konstigt
egentligen. De fastnade i detta, som andra kommunistiska socialistiska län-
der också gjorde. Det skedde inte bara i gamla kolonier, utan även i Öst-
europa, vilket vi känner till, tills detta system brakade samman. Då har man
att ta itu med den situationen och bygga upp något ur de ruiner som det syste-
met lämnade efter sig.
Det är ju bra att det nu har kommit klara och tydliga signaler till demokra-
tiutveckling. I dessa länder är många i opposition. I Zambia fanns många
som var i opposition med Kaunda, och den oppositionen var tacksam för de
signaler som kommer från västvärlden om att satsa på demokrati. Det var
precis en sådan signal de behövde. Detta systemskifte har svept över många
länder. I detta tror jag att vi i västerlandet med våra klara signaler om demo-
krati har haft stor betydelse.
När det gäller resurserna kommer vi naturligtvis aldrig att bli överens. Min
enkla filosofi är att de uppgifter vi har framför oss är oändliga. Det finns ett
rättvisekrav däri att vi som ändå sitter i en helt annan ekonomisk situation i
västvärlden har ett moraliskt ansvar för att hjälpa till ekonomiskt. Då går vi
tyvärr i dag i fel riktning när vi minskar biståndet i stället för att öka det.
Anf. 114 RICHARD ULFVENGREN (nyd) replik:
Herr talman! Helt kort vill jag bara säga att den här demokratiutveck-
lingen är lovvärd och uppskattad.
Låt oss ta Zambia som exempel igen. Det är ett land där mycket bra saker
har hänt. Den nye presidenten Chiluba har uttryckt att det är jättebra med
demokratisering, därför att man tidigare i många år i sina valkampanjer för-
sökt nå fram men inte lyckats. Nu är de där. Han har faktiskt belyst en rad
problem med lämnat bistånd. Därför tycker jag att det är viktigt att man inte
bara säger att man nu infört demokratiseringsdelen och marknadsekonomin,
utan att det här måste fullföljas rakt igenom hela vår organisation.
Man måste kanske också se över vissa personligheter inom vårt bistånds-
agerande, vilka inte riktigt tagit det här till sig. Det kan gälla personer som
lättvindigt byter partifärg. Jag tror att det vore lämpligt att se över det här
så att man även ute på fältet agerar så som regeringen önskar.
Jag återgår till att diskutera anslagsfrågan. Karl-Göran Biörsmark och jag
har tidigare i denna kammare flera gånger diskuterat denna. Jag har vid
dessa tillfällen sagt att utmaningen för ett land som faktiskt inte är särskilt
ekonomiskt starkt - Karl-Göran Biörsmark kan ju inte påstå att Sverige är
det med en skuld om 1 biljon, som Socialdemokraternas gruppledare, Jan
Bergqvist, i dag sade - är att se över alla bidrag. Jag kommer från en före-
tagsvärld där man är van vid rationalisering och effektivisering, och jag är
övertygad om - det tror jag Karl-Göran Biörsmark också är - att verksamhe-
ten inom de svenska biståndsorganen inte är hundraprocentigt effektiv, var-
ken inom UD, SIDA eller BITS. Är det då så fel att föreslå FN:s långsiktiga
mål på 0,7 % av BNI och säga att vi skall krama ur lika mycket - helst mer -
bistånd till flera människor; detta till en lägre kostnad? Det är en utmaning
Karl-Göran Biörsmark, och den tror jag att Karl-Göran Biörsmark kan
skriva under på.
Jag kan hålla med om vikten av 1 % effektivt bistånd. Men jag tror inte
att man kan få det om man inte först börjar krympa organisationen och
bygga om den. Sedan kan man, när det går bra för Sverige igen, öka på.
Anf. 115 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Jag tror att de signaler som vi nu både tydligare och klarare
ger när det gäller demokratiutvecklingen är av godo för utveckligen i många
av våra mottagarländer. Under debatten i dag har det kanske målats upp en
något konstlad motsättning mellan Folkpartiets företrädare Daniel Tarschys
och Socialdemokraterna. Jag tror att vi ligger ganska nära varandra i vår
uppfattning, och att det är meningen att vi för att påverka skall ge dessa klara
signaler.
Har Sverige råd eller inte? Man kan ju diskutera om det är just på det här
området som man skall spara i den totala budgeten, eller om det är på andra
områden som man skall spara för att få ned det totala budgetunderskottet.
Statsskulden är på 1 biljon kronor, medan vi här talar om 1,5 miljard. Samti-
digt talar vi om att inköpa exempelvis stridsvagnar. Det har också talats om
lyxskatt här i dag. Personligen tycker jag att det rimmar mycket illa att vi
kostar på oss sådana saker och samtidigt drar ned på biståndet. Det ger fel
signal, och det är ett klart problem.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
Anf. 116 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Erfarenheterna av biståndsverksamheten bör nu ge oss möj-
ligheter till en rejäl omprövning av den traditionella verksamheten.
Utvärderingar och rapporter har kommit i ropet. De har funnits förut,
men har under en lång tid varit ”friserade” av de inblandade s.k. särintres-
sena. Man talar nu om auktoriserade revisorer, som skall kontrollera verk-
samheten. En enorm framgång har alltså nåtts på det planet. Tidigare kände
man inte igen rapporten i förhållande till verkligheten. Den informationen
har jag fått när jag besökt personer i Afrika. Man höll tyst, därför att man
inte ville bli osams. Man var också beroende. Det var, kan man säga, en vän-
skapskorruption.
Särintressena har alltså tidigare tagit makten. Besluten har fattats i denna
kammare, men särintressena har på ett effektivt sätt sett till att underlaget
för besluten varit avpassat så att besluten skulle gå deras väg.
Om man döljer problemen blir det inga stora förändringar. Man går i tra-
ditionella spår, och det blir inga ny kreativa lösningar. Man försöker så gott
man kan.
Men på några områden har man lyckats. Det skall erkännas. När jag var i
Kenya och såg skolorna där blev jag förvånad över deras fina kvalitet. Jag
105
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
106
berömmer också deras skolsalar, med 90 elever. Det tyder på ett stort in-
tresse av att vilja utbilda elever.
Jag fick också kontakt med föräldrar. En förälder talade om att han hade
två hustrur och tolv barn. Jag frågade honom hur han skulle kunna låta ut-
bilda sina barn. Han svarade att han bara har råd att låta utbilda de två äldsta
barnen. Han ångrade att han inte bara skaffat två barn, men nu var det ju
för sent. Grundproblemet är familjeplaneringen, familjeförsörjningen och
utvecklingen. Jag oroar mig över att vi ser alldeles för lätt på dessa frågor,
efter att ha hört på Göran Lennmarker, som var så optimistisk.
Om vi skall hjälpa till genom någon form av organisation, tror jag att det
behövs helt nya tankegångar. SIDA är en stor organisation, och en organisa-
tion med stora resurser förlorar lätt sin kreativitet.
Vad är det som händer? I-världen bidrar totalt med ca 460 miljarder kro-
nor till dessa länder. Visst är det bra. För att få en utveckling åt antingen
östsidan eller västsidan har ju konkurrens mellan de socialistiska och de bor-
gerliga idéerna funnits i de här länderna. Befattningshavarna på hög nivå har
varit smarta nog att utnyttja det. Medborgarna har inte fått mycket.
Det är resultat som man ser när det gäller att gå vidare. I-världen har byggt
upp en korruption i de här länderna. Det är inte länderna själva som gjort
det. Vi har nästan påtvingat dem en korruption. De vet inte vad man skall
göra med alla dessa miljarder. När man får så mycket pengar är det lätt att
vissa krafter i sådana här länder tar hand om pengarna. Det uppstår maffia-
tendenser, och de finns redan.
Den italienska maffian har tagit hand om en del av pengarna. Det finns
också lokala maffiabossar som har tagit hand om pengar.
Det är först nu som det har inträffat en viss förändring, åtminstone i det
landområde som jag har kontrollerat. Där har man börjat att köra utan en
mängd penninglådor från banken i Afrika till Europa. Tidigare mellanlan-
dade man i Frankfurt på natten bara för att lasta av pengar från banken. Det
var pengar som vi nu säkert får låna till vårt stora biljonunderskott - dessa
pengar blir alltid tvättade internationellt.
Det ruskiga i den här verksamheten är att det finns för mycket korruption,
och vi måste bli uppmärksamma på den. Det är inte människorna som får
den stora hjälpen. Vi skickar mycket pengar, men vi skall ha klart för oss att
dessa länder har ett annat kostnadsläge - det kanske rör sig om 4-5 biljoner
i köpkraft årligen. Det är därför som vårt bistånd måste minska. En effektiv
u-hjälp kan bli betydligt billigare än i dag, om det görs en koppling till köp-
kraften i det land som pengarna går till. Sedan måste vi se till att korruptio-
nen inte har så stor omfattning som nu. Vi måste börja med det.
I-länderna har köpt sig fria med hjärtat och med penningbörsen. De har
köpt sig fria från det moraliska ansvaret. Det är oroande att vi först nu har
fått detta klart för oss. Det var i november förra året som pengarna till Kenya
stoppades, när presidenten sade: Jag skall inte ha någon demokrati, utan jag
skall ha det som jag har haft det tidigare. Det är jag som bestämmer.
Då satte man hårt mot hårt, och först då kunde man få till stånd en utveck-
ling.
Det finns alltså en hel del statsledningar som vi måste sätta press på för att
de skall få en demokratisk utveckling. Men människorna har fortfarande
inte fått någon hjälp. Det är en pyramid, där toppen och mellanskiktet tar
pengarna och medborgarna får det absolut minsta.
Jag träffade också en bonde som ägde en liten kaffeodling. Det lönade sig
inte för honom att leverera kaffet till staten, därför att han fick 10 öre per
kilo. Där fanns en statlig inköpsorganisation. Vi vet ju själva vad vi betalar
för kaffet.
Det måste alltså byggas upp ett system där all korruption så småningom
är borta. Det finns korruption i Sverige också, och vi måste försöka hjälpas
åt med detta.
Befolkningen ökar, och matproduktionen per capita minskar. Det är da-
gens sanning. Det är vad som har skett under 80-talet fram till 90-talet. Det
visar den statistik som jag har tittat på. Så ser det ut i Afrika, som är den
enda världsdelen med den utvecklingen. Matproduktionen minskar med
6 % i förhållande till befolkningsökningen.
Det måste alltså ske en förändring, så att vi dels bekämpar korruptionen,
dels får till stånd en utveckling av samhället. Det är de här delarna som vi
talade om tidigare, dvs. infrastrukturen, vägarna. Men det måste ske ett
samarbete, som måste växa fram. Det får inte vara affärsmännen som roffar
åt sig - de kommer t.o.m. från andra länder - utan vi måste använda lokala
förmågor. Det finns kreativa och duktiga människor i dessa länder, och de
måste också få ett ansvar och ett inflytande på ett helt annat sätt. Vi skall
inte bara försöka pådyvla dem våra idéer. Vi måste ge dem möjligheter att
utvecklas.
Jag anser alltså att familjeplaneringen är mycket viktig. Den skall ge möj-
ligheter till försörjning av och skolgång för de barn som föds. På grund av
att det finns en illitterat del av befolkningen, är det svårt att få till stånd en
demokratisk utveckling i önskad omfattning. Det tar alltså tid - det är min
känsla.
Till sist skulle jag vilja ta upp Botswana, som har nämnts. När jag var nere
i Afrika frågade jag dem som jobbade där vilka länder som vi kunde ta bort
från biståndet. Det fanns ett land på den listan, och det var Botswana. Där
har man kommit så långt att man inte behöver hjälp. Låt oss titta åt det hållet
och göra så! Det är alltså fakta från verkligheten.
Anf. 117 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Herr talman! Som ni har hört under kvällen, har vi i Ny demokrati många
uppfattningar som avviker från utskottsmajoriteten, vilket illustreras i en
hord av reservationer.
Vi är några, bl.a. Richard Ulfvengren och jag, som har bott flera år i Af-
rika, och vi vill verkligen göra vårt bästa för att hjälpa Afrika och göra mer
för fler till en lägre kostnad. Vi vill effektivisera vårt bistånd och så små-
ningom, väl planerat, omfördela delar av det från Afrika till vårt närområde
på andra sidan Östersjön.
Vi känner - i alla fall jag - en viss olust över att man vid utrikesutskottets
behandling genom två separata betänkanden, nr 15 och nr 16, har försökt
upprätta en järnridå mellan bistånd till u-länder och samarbete med Öst-
europa. Vi vill naturligtvis ge resurser åt bägge dessa grupperingar, och vi
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
107
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
108
tror att man bör föra en debatt som omfattar både Östeuropa och program-
länder i Afrika.
Vi vet i dag att Rudyard Kipling hade fel då han skanderade: ”Öst är öst,
och väst är väst, och aldrig mötas de två.” Verkligheten har gudskelov blivit
en helt annan.
Medan jag är inne på citat, undrar jagom inte Karl-Göran Biörsmark cite-
rade Macmillan fel. Det skall vara ”the change of wind” i stället för ”the wind
of change”.
Det viktiga är i alla fall att vi verkar för att det blir en förändring i Afrika
och att den kommer så snart som möjligt.
Min kollega Claus Zaar pratade engagerat om korruption i Afrika och all-
mänt besvär. Jag vill på basis av egen erfarenhet bara berätta att ett av de
verkliga knepen är att importörer och exportörer försöker att plocka ut den
hårdvaluta som finns i landet, genom att exportörerna underfakturerar ex-
porten och importörerna låter sin västerländske exportör ordna med lämplig
överfakturering.
På så sätt får man ut vinsten från sitt eget fattiga land. Det gäller därför för
alla som kommer i kontakt med bistånd att ha detta fullt klart för sig, annars
kommer stora belopp att försvinna från de fattiga länderna, som de gör i da-
gens läge.
Detta är ett exempel på vikten av att man i biståndsförhandlingar använ-
der sig av internationella företagsledare snarare än tjänstemän från den of-
fentliga sektorn.
Detta är några av de erfarenheter som jag har fått med mig från Afrika.
Det är klart att man med rätt organisation och rätt management kan göra
stora besparingar, både utomlands och på hemmaplan. Ian Wachtmeister
framförde vid dagens remissdebatt, som ett av sina många besparingsförslag,
att man generellt skulle införa ett 20-procentigt besparingsbeting, något som
i dessa vargatider är vanligt i näringslivet. Det går alltid att spara 10 %, och
20 % ligger i allmänhet inom möjligheternas gräns.
Låt oss omedelbart börja att spara i Sveriges statliga myndigheter utom-
lands. Vi har redan börjat med detta. I den nyligen publicerade Engblomska
utredningen om styrnings- och samarbetsformer i biståndet har det, liksom
i regeringens proposition i samma ämne, föreslagits att biståndskontor och
ambassader skall integreras och att det skall utses en chef med totalansvar
i landet. Regeringen har med detta realiserat ett gammalt förslag från Ny
demokrati. Vi har emellertid tänkt vidare, och som vi nyligen har framfört i
en motion vill vi sammanföra de afrikanska biståndskontoren, med tillhö-
rande ambassader, så att det blir två fasta regionkontor i Afrika - ett i Johan-
nesburg och ett i Nairobi.
I Johannesburg kommer man därvid att ansvara för de närbelägna län-
derna Mogambique, Namibia, Zimbabwe, Zambia, Malawi och Angola,
som man når på två timmar med flyg från Johannesburg. I Nairobi skulle
man då känna ansvar förutom för Kenya för Tanzania, Zaire, Uganda, So-
malia, Sudan och Etiopien. Biståndsminister Alf Svensson lovade i dag i
kammaren att inte glömma bort Etiopien.
En sådan här organisation kommer att medföra avsevärda besparingar
samtidigt som effektiviteten kommer att öka dramatiskt. De regionala kon-
toren kommer att ha råd att till sitt förfogande ha tunga experter på krediter,
teknik och förhandlingar. De två regionala enheterna bör i enlighet med tidi-
gare motioner från Ny demokrati kallas Sweden Center. Beträffande verk-
samheten i Johannesburg bör där inkluderas den svenska handelssekretera-
rens organisation. Därifrån har han då ansvar för alla SADC-länderna, dvs
biståndsländerna kring Sydafrika.
Jag har bott i Sydafrika i ett par år, och min fasta förvissning är att Johan-
nesburg kommer att bli centrum för alla aktiviteter som syftar till att indust-
rialisera och därmed höja levnadsstandarden i Sydafrikas utarmade randsta-
ter. Det kommer att behövas mycket krediter. Det behövs u-krediter från
BITS, investeringskrediter och icke minst exportkreditgarantier, både inom
och utom Sydafrika. Vi får inte glömma att det i dag finns inte mindre än 7
miljoner arbetslösa i landet. Det kommer inte att bli lätt att få fart på Syd-
afrika, men det är nödvändigt om man skall kunna hjälpa grannstaterna.
Jag tror i alla fall att hela södra Afrika kommer att finansieras av Syd-
afrika, och icke minst kommer nog Världsbanken att se till att man därifrån
kommer att hjälpa södra Afrika.
Jag har under min Afrikatid lärt känna många biståndskontor, och jag har
blivit måttligt imponerad. Jag blir kanske därför också influerad av den skep-
sis som man på fronten hyste mot myndigheterna i Stockholm, inte minst
SIDA.
Det är svårt för SIDA att med bibehållande av samma chef tvätta av sig
en stämpel av ineffektivitet och byråkrati. Samtidigt är det nödvändigt för de
svenska myndigheter som ansvarar för den totala Sverigebilden i de fattiga
länderna att samordna sina aktiviteter på ett helt annat och effektivare sätt
än vad som görs i dag. Vi har därför föreslagit att man hemma i Sverige skall
göra en kraftsamling kring en enda välbestyckad biståndsmyndighet som di-
rekt replierar på UD. I denna skulle då inte bara SIDA ingå utan även BITS,
Swedecorp, Swedfund, EKN och halvstatliga Exportkredit och Exportrådet.
Vi ser det som speciellt viktigt att en samordning under förslagsvis EKN:s
ledning kommer till stånd, för att all kreditgivning och alla exportkreditga-
rantier skall effektiviseras. Vi hoppas att regeringen gör en översyn av EKN,
som leder till att man blir litet mera offensiv och villig att ta risker, till skill-
nad från i dag, då man inte är beredd att ta några som helst risker.
Jag tror att vi i södra Afrika och i Sydafrika behöver ta risker. Man får inte
glömma att det finns en självrisk. De exporterande företagen ser nog till att
det inte blir för riskfyllt.
Tidigare i dag har man på sätt och vis varit kritisk mot Ny demokrati. Men
man får inte glömma att vi vill balansera neddragningar med kraftiga ök-
ningar av exportgarantiramarna, som antyddes av Richard Ulfvengren. Det
är på så sätt som de svenska exportföretagen kan visa tänderna, inte bara i
Afrika, som vi tror kommer att lyftas upp med hjälp av sydafrikanska bi-
ståndspengar, utan framför allt i våra grannländer på andra sidan Östersjön.
Vi har föreslagit att exportkreditgarantiramarna skall ökas från 1 till 4 mil-
jarder, och jag tror att de behöver ökas ännu mer.
Jag tror att det fattiga södra Afrika i ett något längre perspektiv kommer
att hjälpas av ett Sydafrika, medan Sverige på halvlång sikt kommer att få
Baltikum, Polen och Ryssland som vårt hinterland. Låt oss därför redan i
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
109
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
dag planera för en omdisponering av våra biståndsinsatser så att vi åtmin-
stone nästa år får en debatt baserad på ett totalt internationellt utvecklings-
samarbete, inte bara som i dag relaterad till u-länderna i Afrika.
Anf. 118 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! I den här omfattande och långdragna debatten är det tre om-
råden som jag tycker är särskilt viktiga att ta upp till diskussion.
Det första gäller befolkningsfrågan, som är avgörande för hela världens
utveckling och välstånd. Befolkningsexplosionen är en enorm beslastning på
jordens resurser, när det gäller vatten, livsmedel, naturresurser och miljösi-
tuationen.
Denna fråga är komplicerad. Den handlar inte bara om preventivmetoder
utan i lika hög utsträckning om kvinnans utbildning och ställning och om
ekonomisk tillväxt. Kairokonferensen kan bli ett viktigt avstamp i den här
diskussionen.
Det andra området gäller utbildningsfrågan. Det handlar då inte bara om
den lägre utbildningen. SAREC har en oerhört viktig uppgift, som inte har
belysts så mycket under dagens debatt. Att hjälpa fram en god högre utbild-
ning är kanske det mest effektiva sättet att ge hjälp till självhjälp åt de under-
utvecklade länderna. Resonemanget om WHO-universitetet för medicinsk
teknologi är ett exempel på positiva ställningstaganden i den här frågan.
Det tredje området, som jag har skrivit ett särskilt yttrande om, gäller
måldefinitionerna. De har under lång tid varit förbisedda. Vi har haft vår
biståndspolitik i drygt 30 år, och ändå arbetar vi med de gamla ursprungliga
måldefinitionerna från verksamhetens start. Politikers uppgift är att leda,
genom att ange mål och medel för verksamheten.
Vårt gamla enprocentsmål är en nivåbestämning sprungen ur FN:s rekom-
mendation att 0,7 % av bruttonationalprodukten skall gå till biståndet.
Denna nivå är sedan lång tid accepterad. Men enprocentsmålet som mål för
verksamheten innebär, tyvärr, att det är medlen som är målet. Måluppfyllel-
sen nås om medlen har förbrukats. Men vi behöver faktiskt bli mer sofistike-
rade än så.
De fem biståndsmålen resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning,
ekonomisk och politisk självständighet, demokratisk samhällsutveckling
samt framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön är alla
bra. De är viktiga och värdefulla, men de fungerar nu främst som etisk-mora-
liska principer, mot vilka de olika projekten i biståndet prövas och god-
känns.
I dagens läge behöver vi gå vidare för att finna strategiska och operativa
mål - mål som är mätbara via nyckeltal och som gör det möjligt att värdera
effektiviteten i biståndet. Det är ett mödosamt arbete. Svårigheterna är
stora. Men det skulle - när vi når så långt - ge både regering och riksdag helt
nya möjligheter att styra och leda biståndet. Det skulle också ge helt andra
möjligheter när det gäller att skapa en bred förståelse för våra insatser.
Jag vill understryka att jag anser att 1 % är en lämplig nivå för vårt bistånd
när vi väl har vår ekonomi under kontroll. Men som målsättning för verk-
samheten är det alldeles för svagt. Kraven på effektivitet och planering kom-
110
mer lätt i bakgrunden, och i fråga om måluppfyllelsen ställs inte några effek-
tivitetskrav.
Våra resurser skall disponeras för insatser i fråga om projekt och multila-
terala åtaganden där effekten kan förutses och kan beräknas redan när med-
len anvisas.
Utvärderingen av erfarenheterna och resultatuppfyllandet måste utveck-
las. Mätbarheten beträffande måluppfyllelsen effektiviserar biståndsverk-
samheten. Det är bra, särskilt för de fattigaste länderna. Det är resultaten
som skall stå i centrum.
Herr talman! Med de här anmärkningarna yrkar jag bifall till hemställan i
utskottets betänkande.
Anf. 119 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Så här i uppsamlings-heatet i en debatt som denna känns det
faktiskt som om det mesta är sagt. Kanske har också en del sagts som inte
borde ha sagts. Vidare upplever jag biståndsdebatten så - åtminstone som
den varit i dag och även ett antal gånger tidigare här i kammaren under detta
riksmöte - att det är fritt fram att gå upp i talarstolen och påstå nästan vad
som helst utan att det finns ett riktigt verklighetsunderlag.
Jag har begärt ordet först och främst för att uttrycka min uppskattning
över att utrikesutskottet återigen har ett ordentligt avsnitt om kvinnobistån-
det och betydelsen av att biståndet når kvinnorna och barnen - alltså den
absolut övervägande delen av u-världens befolkning.
Väldigt mycket har hänt beträffande kvinnobiståndet. Vi behöver då bara
blicka tillbaka till 80-talet. Jag vet att det här i kammaren så sent som i slutet
av 70-talet sades väldigt många vackra ord om vikten av att biståndet nådde
kvinnorna. Men det var ganska litet av konkreta åtgärder.
Jag har på olika sätt noga följt dessa frågor och kan faktiskt påstå att det
i varje landprogram som SIDA gör upp i samband med planeringen tillsam-
mans med de olika programländerna finns ett särskilt avsnitt om hur bistån-
det skall nå kvinnorna och om särskilda projekt inom landramarna för att nå
kvinnorna.
Men det betyder inte att vi en gång för alla har erövrat det här viktiga
intresset i biståndet. Många intressen trängs, och mycket har sagts här i dag
om vad som är viktigt i fråga om biståndet.
Således krävs det fortsatt uppmärksamhet på de här frågorna. Ingenting
är, naturligtvis, så bra att det inte kan bli bättre.
En framflyttning av positionerna tycker jag att det hade varit om vi nu
hade haft den professur i internationell mödrahälsovård som vi så många
gånger har diskuterat här i kammaren.
Tänk så mycket lidande för kvinnor och barn som kunde undvikas om vi
fortsatte att forska och skaffa kunskaper! Det gäller ju att utveckla metoder
och att öka insatserna på det här området, som ju handlar om graviditeter
och barnafödande i u-land.
Det är ganska skrämmande uppgifter man möter när man sätter sig in i
vad många kvinnor utsätts för därför att det råder brist på kunskap och resur-
ser när det gäller att möta komplikationer som kan uppstå.
I utrikesutskottets betänkande finns det en mycket bra beskrivning av den
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
111
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
112
samlade kunskap som finns just i Sverige i dessa frågor. Det gäller också de
insatser på de här områdena som vi gör på olika håll i världen. Det tycker
jag är skäl nog för att man nu borde komma till skott och inrätta nämnda
professur. Just i Sverige tycker jag att det finns plats för en professur av-
seende internationell mödrahälsovård.
Frågan har diskuterats, tror jag, sedan mitten av 80-talet. Jag tror att det
var då som jag var med och skrev den första motionen. Så småningom blev
det t.o.m. ett regeringsuppdrag till SAREK i frågan. Ändå fortsätter vi att
traggla om det här. Litet av vanmakt upplevs här. Men även om alla är så
ense och utrikesutskottet har en mycket stark skrivning i frågan, kan vi inte
härifrån påverka det hela. Vi tvingas i stället konstatera att SAREK inte
prioriterar den här frågan.
Jag kan bara hoppas att det inte har gått så långt - vilket Gud förbjude -
att det blivit fråga om prestige här och att det skulle ha fördröjt det hela
ytterligare. Jag hoppas alltså att den här professuren kommer till stånd.
Så några ord om det internationella, bilaterala, biståndet också i ett kvin-
noperspektiv.
Även här kan man se saken på två sätt. Man kan se hur mycket som avsätts
från FN:s sida speciellt till kvinnobistånd. Man kan också se på vilka områ-
den i det allmänna biståndsarbetet i FN:s regi som kvinnorna gynnas.
Inom t.ex. Unicefs och UNHCR:s verksamhetsområden är Sverige en av
de absolut största bidragsgivarna. Det är ju bl.a. dit som vi har koncentrerat
våra multilaterala insatser. Allt arbete där som utförs av Unicef och
UNHCR har väldigt stor betydelse just för kvinnor och barn.
Men det är också bra att det speciella biståndsorganet Unifem nu får
ökade resurser av Sverige. Jag är verkligen glad över det tillkännagivande
som utrikesutskottet har till regeringen om ökade resurser för Unifem. Men
det får inte utgöra ett alibi för att andra FN-organ inte gör insatser för kvin-
norna. Framför allt får det inte betyda att vi i Sverige förtröttas i våra an-
strängningar att, med hjälp av det inflytande som vi kan utöva på vad andra
FN-organ gör, se till att kvinnorna nås även på det området.
Herr talman! Till sist bara ett par ord om det som verkligen har varit på
dagordningen i denna biståndsdebatt, nämligen befolkningsfrågan och fa-
miljeplaneringen.
Det är ett uttryck i den här debatten som har fastnat i mitt huvud. Någon
talare här sade nämligen att SIDA bara fnyser åt det här med familjeplane-
ring och preventivmedel. Så är det faktiskt inte.
Jag rekommenderar den som vill sätta sig in i denna fråga ytterligare att
gå tillbaka i vår biståndshistoria och konstatera att det svenska biståndet i
stor utsträckning började just med insatser på familjeplaneringens område.
Sverige var tidigt såsom biståndsland ute i den frågan.
Inte minst har Alf Wennerfors - jag ser att han nu har lämnat kammaren -
i SIDA:s styrelse mycket starkt drivit frågan om familjeplanering och befolk-
ningsfrågan. Det är definitivt inte någonting som negligeras av SIDA i dag,
och så har inte heller tidigare varit fallet. Men ingenting är så bra att det inte
kan bli bättre. Den plan som beskrivs i utskottets betänkande och som SIDA
har gjort för att utveckla och fördjupa arbetet med befolkningsfrågor är ett
viktigt steg på vägen.
Anf. 120 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Det är glädjande att befolkningsfrågan har tagits upp av flera
talare i denna debatt. Det viktiga område som Maj-Lis Lööw tog upp, nämli-
gen mödrahälsovården, har ett mycket klart samband med det komplexet.
SAREC, som Maj-Lis Lööw också talade om, har ett omfattande program
för mödrahälsovård. Man bedriver verksamhet med inhemska forskargrup-
per i ett stort antal länder. Man kartlägger mödradödligheten och man gör
ansträngningar för att förbättra det praktiska arbetet inom förlossningsvår-
den i länder som Mocambique, Tanzania, Zimbabwe, Zambia, Nicaragua,
Vietnam, Cap Verde och Kenya.
Det är också riktigt att det här i riksdagen under ett antal år har väckts
motioner om inrättande av en SAREC-professur i mödrahälsovård. Ord-
ningen är den att SAREC har fått i uppdrag att inrätta ett antal u-landsrela-
terade professurer men även att själv gradera de olika angelägna behoven
på detta område. Då har man stegvis prövat olika önskemål om olika ämnen
som kommit från den akademiska sidan och gjort prioriteringar inom de
olika fakultetsområdena. Inom det medicinska området, inom läkarveten-
skapen, har man i första hand prioriterat infektionssjukdomar och epidemio-
logi och i andra hand bl.a. just mödrahälsovården. Det finns så att säga en
väntelista, en kölista, inom SAREC på professurer. Man försöker beta av
denna kölista i den takt som man finner resurser inom den egna knappa bud-
geten.
Utrikesutskottet har under ett antal år konstaterat å ena sidan att detta är
ett viktigt område, å andra sidan att det faktiskt är SAREC självt som har
att göra prioriteringarna. Därför har utskottet inte någonsin velat pressa på
SAREC en bestämd prioritering på detta område. Det har utskottet inte ve-
lat göra i år heller.
Anf. 121 MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Herr talman! Jag har egentligen ingenting att invända. Det är väl en riktig
beskrivning som Daniel Tarschys ger. Vi kan inte härifrån göra priorite-
ringen åt SAREC. Just det faktum att SAREC bedriver så bra verksamhet
på detta område talar för att Sverige borde ha en sådan här professur.
Anf. 122 RICHARD ULFVENGREN (nyd) replik:
Herr talman! Jag vet att Maj-Lis Lööw förut ville att jag skulle gå för att
jag inte skulle dra ut på debatten. Men när hon tar upp just mitt uttalande,
måste jag ju faktiskt slänga mig in igen.
Jag kanske uttryckte mig slarvigt. Men jag vill ändå påstå att de rådgivare
som SIDA har knutit till sig har uttalat sig i dessa termer. De säger att det
inte får bli fler preventivmedelskillar, som kommer in i debatten. Man har
t.ex. hävdat att hela världens befolkning ryms på Gotland. I en skrift som
heter Rum för miljarder hävdar man att problemet inte alls är så stort. Man
hänvisar till att det är en mänsklig rättighet för varje kvinna att föda så
många barn hon vill. Jag kan hålla med om det, men jag tycker att det är en
mänsklig skyldighet att låta dessa barn få en dräglig tillvaro. Först och främst
skall de kunna överleva och växa upp.
Jag är den förste att vara glad om det inte är så här. Men jag har stött på
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 97
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
114
så många sådana här personer. Eftersom jag sitter med i Nationalkommittén
för befolkningsfrågor träffar jag ju ganska mycket folk i detta område just i
dag. Jag tycker att det är litet oroväckande, men inget skulle göra mig gla-
dare än om detta är osant.
Anf. 123 MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Herr talman! Det är i och för sig riktigt. Jag undvek t.o.m. att nämna Ri-
chard Ulfvengrens namn. Jag hoppades att han inte skulle begära replik. Jag
tyckte att vi inte behövde förlänga denna debatt. Men å andra sidan vet jag
att Richard Ulfvengren är en receptiv yngling. Han lär sig säkert mer om
detta också i fortsättningen.
Jag vill dock påpeka att SIDA varken nu eller tidigare har negligerat
denna fråga. Vi är överens om problematiken. Men man kan också konsta-
tera att det finns en del erfarenheter ute i världen i dag som visar att det går
att göra befolkningsinsatser som blir framgångsrika. Vi behöver inte måla
upp hela det stora katastrofsceneriet utan kan ta till vara det faktum att insat-
serna har givit en hel del resultat. Vi tycks nu få med oss resten av det inter-
nationella samfundet igen på den här båten. Det är ju egentligen det som
tidigare har stoppat upp arbetet.
Anf. 124 RICHARD ULFVENGREN (nyd) replik:
Herr talman! Maj-Lis Lööw och jag är kolleger i ett annat utskott. Därför
är vi roade av att debattera. Det vore roligt att ha henne i utrikesutskottet
också.
Poängen i det hela är att vi vet att det finns ett behov som vi inte har till-
fredsställt när det gäller människors önskan att få tillgång till preventivmedel
för att därmed undvika aborter och få mindre familjer, som kan växa upp
och bli starka och delta i den ekonomiska utvecklingen. Det är målet. Om vi
vet att detta behov finns, anser jag att vi med Sveriges budget på 13 miljarder
kronor faktiskt kan göra mer på detta område.
Jag vill inte dra ut mer på debatten. Den buss som Ulf Bergqvist i kammar-
foajén skall åka med går kl. 22.15, och vi måste vara färdiga före den tid-
punkten.
Anf. 125 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag beklagar att denna debatt har blivit så splittrad. Men vi
har ju fått en förklaring av talmannen tidigare. Samtidigt är det glädjande
att så många vill delta i biståndsdebatten, eftersom det är en väldigt viktig
debatt. Den engagerar ju många i det svenska samhället. Det ser jag ändå
såsom positivt.
I år är det ursprungsbefolkningarnas år. Det har FN proklamerat. Just nu
pågår i Tärnaby en konferens om ursprungsbefolkningar med representanter
för buschmänfolket, eller sanfolket som det numera kallas, samt indianer
och naturligtvis samer. Man skall diskutera jämförelser mellan ursprungsbe-
folkningen i syd och nord. Det är mycket bra att Sverige har tagit initiativet
till detta arrangemang.
Jag är däremot besviken över att Sverige inte har ratificerat ILO-konven-
tion 169, som just handlar om ursprungsbefolkningars rättigheter.
Jag är också besviken över utskottets behandling av min och Barbro Wes-
terholms motion om ökat stöd till organisationer för ursprungsbefolkningar.
Motionskravet nämns i betänkandet. Det är i princip allt och därmed anses
motionen vara besvarad. Jag undrar vad svaret egentligen är. Utskottet utta-
lar sig i anslutning till denna motion snarare om kvinnor och ungdomar men
nämner inte med ett ord just ursprungsbefolkningen. Det hade varit på sin
plats att utskottet åtminstone hade uttalat sig positivt för ett stöd till organi-
sationer för ursprungsbefolkningar, inte minst i år.
Regeringen har i en mängd sammanhang betonat vikten av att verka för
att respekten för mänskliga rättigheter ökar i världen. Det har tagits upp i
debatten här i dag i många anföranden. Inte minst Daniel Tarschys har talat
om behovet av forskning och kunskap. Jag reagerade själv starkt när jag
läste forskningspropositionen och såg att den inte innehöll ett ord om mänsk-
liga rättigheter. Det tyckte jag var anmärkningsvärt. Därför skrev jag till-
sammans med Ingbritt Irhammar en motion. Vi ville att man skulle special-
destinera pengar för forskning om mänskliga rättigheter.
Vill man verkligen prioritera området måste man också skaffa sig kun-
skap.
Utskottet säger att det finns en lång forskningstradition i fråga om demo-
krati inom statsvetenskapen, och när det gäller mänskliga rättigheter hänvi-
sas till forskningen inom folkrätten. I vår motion tar vi upp kravet på att
området mänskliga rättigheter skall studeras också av andra än jurister. Det
är kanske inte traditionell forskning som vi behöver just i det här samman-
hanget. Jag vill gärna referera till den konferens om mänskliga rättigheter
som Sverige arrangerade i Saltsjöbaden i februari i år och som jag hade nöjet
av att få vara med på. Där försigick en livlig diskussion mellan företrädare
för utvecklingsländer och den rika världen om just mänskliga rättigheter i
relation till bistånd. Även förberedelserna inför FN:s världskonferens om
mänskliga rättigheter visar på att detta är ett komplicerat område och att det
finns ett stort behov av ytterligare kunskaper.
Därför anser jag att det hade varit av stor vikt om riksdagen hade kunnat
uttala sig för att en viss andel av forskningsmedlen skulle avsättas just för
mänskliga rättigheter. Varför skulle man inte kunna göra det när man kan
avsätta särskilda medel för militär forskning eller säkerhetsforskning? Det
räcker inte med, som utskottet hävdar, möjligheten att söka projektpengar.
Det krävs en kontinuerlig satsning på området om vi verkligen menar något
med att vi skall verka för mänskliga rättigheter.
Mänskliga rättigheter är också huvudtemat i min motion om Östtimor och
Västpapua. Jag skall inte här och nu närmare gå in på att beskriva de brott
mot mänskliga rättigheter som Indonesien gör sig skyldig till. De har redan
tagits upp i debatten. Jag anser inte att Sverige skall medverka till att bi-
ståndspengar, i vilken form det än är, skall gå till ett land som uppenbarligen
bryter mot de mänskliga rättigheterna. Dessutom obstruerar landet mot
FN:s beslut. Jag tänker då på beslutet att Östtimors befolkning själva i en
folkomröstning skall få bestämma hur de vill förhålla sig till Indonesien.
Biståndsministern sade i dagens debatt att om u-krediter kan ges till Kina,
kan de lika gärna ges till Indonesien. Jag tycker inte att ett dåligt exempel
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
115
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
116
rättfärdigar ett annat. Sedan sade ministern att det är bra att hålla dörren
öppen. Vad betyder kravet på mänskliga rättigheter i biståndssammanhang?
Det är svårt att försvara att Sverige ger u-krediter till Indonesien. Även
utskottet har uppenbarligen svårigheter och bollar över frågan till SIDA. Ut-
skottet säger ingenting om att Nordiska investeringsbanken har beviljat 50
miljoner US-dollar till Indonesien i år. I en tidigare debatt som jag har haft
med biståndsministern i denna fråga har han sagt att det bara är kommer-
siella villkor som gäller för Nordiska investeringsbanken. Jag undrar hur det
är med den saken.
En parallell situation är konflikten mellan Marocko och Västsahara. Även
här anser jag att vi inte skall ge krediter eller biståndspengar i någon form
till Marocko så länge landet obstruerar mot fredsplanen. Det gäller även den
folkomröstning som alla är överens om men som nu inte kommer till stånd
på grund av att Marocko ställer nya krav. Utskottet säger att fredsprocessen
inte är betjänt av att biståndet till Marocko fryses. Men hur tror man då att
Marocko tolkar det faktum att Sverige och andra länder är villiga att ekono-
miskt stödja Marocko? Kan inte det tydas som att Sverige accepterar Ma-
rockos agerande? Jag tycker att det är så.
Det västsahariska folket har lidit tillräckligt länge. Många västsahariska
barn har levt hela livet i flyktingläger i Sahara i södra Algeriet. De har rätt
att leva i sitt eget land. Det är nödvändigt att denna långa konflikt kan få sin
lösning. Därför måste press utövas på Marocko.
I betänkandet behandlas också motioner om hjälpinsatser till irakiska
Kurdistan. Här är det inte brott mot de mänskliga rättigheterna som är pro-
blemet. Då avser jag den del av landet där kurderna med hjälp av FN själva
kontrollerar området. Deltagarna i den här debatten har betonat vikten av
att stödja demokratisk utveckling. Irakiska Kurdistan är ett utmärkt exem-
pel på ett försök att utveckla ett demokratiskt system. Det är mycket angelä-
get att stödja detta för att få se en demokratisk utveckling i regionen, som
nu snarare präglas av diktatur. Hjälpinsatserna bör gå direkt till Kurdistan
via den turkiska gränsen och inte via Bagdad - en del av biståndet fastnar i
Bagdad.
Jag vill instämma med dem som har framhållit i debatten angelägenheten
av att biståndsmålet 1 % återigen skall gälla för biståndspolitiken. Den spon-
tana insamling som Alf Svensson talade om och som gav 120 000 kr visar på
att svenska folket faktiskt tycker att det är fel att biståndet har skurits ned.
Det är i alla fall en stor andel människor som tycker så. Jag tycker att det
beslut som UD har fattat om att pengarna skall gå till gatubarnen är bra.
Anf. 126 BIRGITTA WISTRAND (m):
Herr talman! Det kan tyckas att vi har ägnat lång tid åt dessa frågor i dag.
Men om man tänker på hela problemet och alla de svårigheter som följer
med det och hur många människor det rör sig om, tycker jag att vi hade kun-
nat använda mer än en dag för att diskutera dessa frågor. Det är också intres-
sant att vi tar på oss att så i detalj bestämma hur andra människor skall ha
det.
Precis som många andra talare här i dag har jag också ett förflutet i andra
länder, framför allt i Afrika och Indien. Har man en gång mött problemen i
dessa länder är det svårt att glömma dem. Det är svårt att inte vilja påverka,
även om påverkan inte blir så stor.
Många har i dag talat om befolkningsökningen. Fram till år 2000 kommer
1 500 miljoner barn att födas i världen. 90 % av dem kommer att födas till
fattigdom. Under denna tid kommer befolkningen att öka med 900 miljoner.
Jag har i dag hört Maj-Lis Lööw tala om hur stolt hon är över vad som har
åstadkommits i Sverige för kvinnohälsan. Men det är ändå viktigt att fort-
sätta att arbeta för att sänka födelsetalen. Det är en fråga som också har
tagits upp i dag. Det enda vi kan göra för att sänka födelsetalet är att minska
barnadödligheten. Men det är ingen som har tagit upp det sambandet i dag.
Vi vet att det finns ett starkt samband mellan hög barnadödlighet och hög
fertilitet. Vi vet också att det finns ett samband mellan kvinnors utbildnings-
nivå och befolkningstillväxten. Det är därför som det är viktigt att kvinnor
får utbildning, och det är därför som vi vet att bättre utbildade kvinnor föder
färre barn.
I allt fler länder i världen blir kvinnorna ensamma ansvariga för familjen,
både när det gäller försörjningen och när det gäller omvårdnaden. Det bety-
der ofta tunga och omänskliga arbetsinsatser. I många biståndsprojekt har
inriktningen i första hand varit att få in kvinnorna i den ekonomiska proces-
sen. Då har man inte tagit hänsyn till att kvinnorna har haft ansvar för famil-
jen i deras roll som mödrar och vårdare utan bara som familjeförsörjare. Det
är säkert ett av skälen till att SIDA rapporterar att det svenska biståndet ty-
värr fortfarande gynnar männen, även om det inte har varit avsikten.
Det förvånar mig något att Maj-Lis Lööw, trots SIDA:s rapporter som
mycket klart säger att biståndet inte nått fram till kvinnorna, är nöjd med
hur biståndet fördelas. Jag skulle gärna vilja ha ett svar, men hon har lämnat
kammaren.
Det är kvinnorna som ofta mot alla odds håller samman familj och eko-
nomi. I många u-länder är detta ett särskilt problem när man vill ha in kvin-
norna i de ekonomiska sammanhangen.
Mänskliga rättigheter är i många av dessa länder inte alltid kvinnornas rät-
tigheter. I många länder kan kvinnor inte äga jord, de tillåts inte ha bankkon-
ton, de får inte underteckna kontrakt, och de får över huvud taget inte delta
i den formella beslutsprocessen. Det är därför som det är särskilt viktigt att
biståndet går fram direkt till kvinnorna.
I årets budgetproposition märks föga av kvinnornas roll i samhällsutveck-
lingen i u-land. Det är därför som det är bra att det står mer om detta i ut-
skottets betänkande. Avsikten att integrera biståndet och arbeta genom sär-
skilda kvinnohandläggare kan på sikt ge ett bra resultat.
I många sammanhang betonar man betydelsen av att titta på hur olika
kvinnors och mäns uppgifter och status är. Det borde också få praktiska kon-
sekvenser för hur man skall gå till väga när man skall förstärka kvinnornas
ställning i samhället.
Kvinnornas situation har förändrats starkt under de senaste tio åren i
många länder i världen. Jag skulle därför gärna se att man försökt omfördela
biståndet ytterligare mot kvinnor och familjer. I mycket högre grad än vad
som sker i dag borde kvinnornas delaktighet i projekten finnas med redan
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
117
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
118
från början. I många fall handlar det inte om kortsiktiga projekt utan om
långa utvecklingsprojekt.
Här finns det en synpunkt till som är viktig att föra fram när man talar om
kvinnor. Det är inte miljarder, inte ens miljoner, utan kanske bara hundratu-
sentals kronor som behövs för att stödja kvinnoprojekt. Kvinnor hushållar
med pengar, och biståndet räcker länge.
Ett sätt att nå fram till kvinnorna är att arbeta på annat sätt än i dag. Man
arbetar mer med kvinnoorganisationer av olika slag, både svenska och inter-
nationella. UNIFEM och UNICEF har redan nämnts här i dag. Men man
kan också se till att grupper startas, som t.ex. SEWA, Self Employed Wo-
men’s Association, eller SIDA:s kvinnoprojekt i Kenya, för att på detta sätt
stötta kvinnorna själva. Det behövs nya modeller och nya metoder för att se
till att kvinnorna får bäst nytta av biståndet.
Jag tror också att vi skall sluta att ge bidrag till ineffektiva statsförvalt-
ningar och i mycket högre grad än i dag ge pengar till den informella sektorn.
Jag kan inte låta bli att här i kammaren berätta om guldgruvan i Nicaragua.
Svenska pengar var med vid renoveringen av den. I somras såldes den till
canadensiska intressen. Jag undrar så om de pengarna hamnade i Nicaragua
eller i Miami.
Jag yrkar givetvis bifall till utskottets hemställan. Jag vill med detta inlägg
försöka visa på att kvinnor behöver stödjas och att den demokratiska proces-
sen också måste omfatta kvinnorna. Tack.
Anf. 127 HANS STENBERG (s):
Herr talman! Jag tänkte säga några ord om en institution som på ett
mycket bra sätt bidrar till att göra biståndet effektivt.
Vid Sandö U-centrum bedrivs en verksamhet som är unik i sitt slag i Nor-
den. Sedan verksamheten startade år 1972 har den hela tiden vuxit. Under
de senaste fem åren har den mer och mer kommit att omfatta utbildning om
bl.a. landkunskap och kulturmönsterfrågor både för sådana som är nyrekry-
terade till tjänster i u-länder och för aspiranter på sådana tjänster.
Man bedriver även utbildning i ett stort antal europeiska och även utom-
europeiska språk. Dessutom harman kortkurser för en rad olika målgrupper
inom olika sektorer av det svenska samhället. Sandö U-centrum bedriver
också utbildning av kursdeltagare från olika u-länder, så att de på ett bättre
sätt kan delta i uppbyggnaden av sina hemländer.
Den samlade erfarenheten vid Sandö U-centrum och bredden i kursutbu-
det gör Sandös position unik i Norden. Det finns inget annat utbildningsinsti-
tut som erbjuder en liknande yrkesinriktad u-landsförberedande utbildning,
vare sig i fråga om språk eller u-lands- och kulturkunskap.
Verksamheten på Sandö bedrivs i mycket moderna och ändamålsenliga
lokaler med en mångkulturell personalstab. Till skolan är knuten som ordi-
narie eller extraanställda lärare personer av inte mindre än ett tjugotal olika
nationaliteter. Det förhållandet skapar en unik internationell miljö som
inget annat utbildningsinstitut i Sverige kan uppvisa. Det skapar också utom-
ordentliga möjligheter till integration mellan språkutbildning och land- och
kulturkunskap.
När man ser den unika utbildningskapacitet som Sandö U-centrum erbju-
der, kan man konstatera att institutionen har utomordentliga möjligheter att
fylla en allt viktigare funktion inom det svenska biståndet. Det är därför
mycket tillfredsställande att utskottet uttrycker sig så positivt om Sandö.
Men det räcker inte med välvilliga uttalanden.
Jag anser att regeringen måste ge Sandö U-centrum möjlighet att utveckla
nya utbildningar. Det är därför rimligt att regeringen verkar för att skolans
utvecklingskapacitet utnyttjas fullt ut. Det gör man bäst genom att förlägga
ytterligare utbildningsverksamhet inom biståndsområdet till Sandö U-cent-
rum.
Man skulle exempelvis kunna låta flyktingar som tillfälligt vistas i Sverige
utbilda sig så att de får en högre kompetens än tidigare. De skulle då kunna
göra en positiv insats i sina hemländer så snart de får möjlighet att återvända.
Ett exempel på en grupp som skulle kunna vara aktuell i detta samman-
hang är de eritreaner som finns i Sverige och bara väntar på en möjlighet att
återvända till sitt hemland. Det skulle vara mycket bättre att använda pengar
till att låta dem få en sådan utbildning än att låta dem passivt ta emot bidrag.
Det hela förutsätter emellertid att en samordning sker mellan olika myndig-
heter så att det hela inte stupar på vem som skall betala.
Herr talman! Jag anser att regeringen måste ta på sig ett samordningsan-
svar så att resurserna verkligen utnyttjas effektivt. Dessutom anser jag att
Utrikesdepartementet i direktiven för nästa fördjupade anslagsframställan
borde beakta Sandö U-centrums behov av medel för att kunna göra bredare
operativa utbildningsinsatser än vad man nu har möjlighet att göra.
I detta anförande instämde Elvy Söderström (s).
Anf. 128 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Det har hittills i Sverige rått politisk enighet om att vi inte
skall anslå pengar till ett parti i främmande land. Jag har i en motion hem-
ställt om att Sverige inte skall ge ekonomiskt stöd till ANC.
Att Sverige ger ekonomiskt bidrag till ANC har väckt stor uppmärksam-
het bland övriga partier i Sydafrika. Det har riktats kraftig kritik mot Sverige
även från representanter för partier som under många år har engagerat sig
starkt mot apartheidsystemet. Detta är lätt att förstå.
Alla som bor i Sydafrika vet att ANC är ett politiskt parti. ANC lever och
verkar i symbios med det kommunistiska partiet. De förfogar tillsammans
över en stor fastighet som tidigare var Shells huvudkontor i Sydafrika.
Jag har själv varit på besök i denna byggnad i centrala Johannesburg. För
dem i Sverige som tvivlar på att ANC är ett parti kan jag berätta att väggarna
var prydda med affischer med hammaren och skäran och slagord om ”viva
socialismus” och den ideologi som man står för.
I dag kan alla partier verka fritt i Sydafrika. Den starka reaktionen i Syd-
afrika mot det svenska stödet till ANC är ett uttryck för det faktum att ANC
i praktiken är ett politiskt parti och betraktas som ett sådant.
En av apartheidsystemets främsta kritiker, ledaren för det liberala demo-
kratiska partiet Zach de Beer, har i en tidningsintervju uttalat att det svenska
stödet till ANC betyder att rika länder kan köpa politiskt inflytande i andra
länder genom att finansiera utvalda partier. Detta är den grövsta formen av
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
119
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
120
inblandning i andra länders inre angelägenheter, anser liberalen Zach de
Beer. Han har rätt!
Det är en demokratisk grundregel i vårt land att Sverige inte skall ge finan-
siellt stöd till politiska partier i andra länder. Bryter vi mot denna grundregel
innebär det en direkt svensk inblandning i ett annat lands politik. Att detta
är orimligt borde vara självklart för alla partier i vår riksdag.
Lika väl som det skulle vara stötande om ett parti i Sverige skulle erhålla
ekonomiskt stöd från främmande makt, är det stötande om Sverige ger så-
dant stöd till ANC.
Även om det kan ifrågasättas om Sverige över huvud taget bör ge bistånd
till Sydafrika - ett av Afrikas rikaste länder - finns det motiv för en svensk
biståndsinsats. Fattigdomen är mycket utbredd, och levnadsförhållandena är
svåra i många svarta bostadsområden.
Sydafrikas ekonomi befinner sig i djup kris. Den ekonomiska situationen
i landet begränsar möjligheterna för politikerna att motsvara människornas
högt ställda förväntningar på att få det bättre och lyftas upp ur misären.
Ett av de största hoten mot demokratin i Sydafrika är, som jag ser det, de
svåra förhållanden som många svarta lever under. Miljön i kåkstäderna ska-
par en grogrund för våld och kriminalitet. Ett villkor för att trygga stabilitet
och demokrati i Sydafrika är att landets ekonomi kommer på fötter. Om inte
människorna i kåkstäderna snart märker att de får det bättre, riskerar hela
den demokratiska processen att förvandlas till nya oroligheter, kriminalitet,
våld och kaos.
Därför är det viktigt att vi i Sverige medverkar till en bättre ekonomisk
situation i Sydafrika. I det sammanhanget är det en helt felinriktad politik
att som enda land ha kvar sanktionspolitiken mot Sydafrika. Alla andra län-
der har insett att handelsutbyte och investeringar är den effektivaste bi-
ståndsmetoden om man vill bidra till en demokratisk utveckling.
Såväl det djupt inhumana apartheidsystemet som den destabiliseringsstra-
tegi och de terroraktioner som bl.a. ANC och andra grupper stått för har
bidragit till att försämra levnadsförhållandena för de svarta. Det är främst
de svarta som har fått betala priset för apartheid- och destabiliseringspoliti-
ken. Det är också främst de svarta som förlorat på sanktionspolitiken.
Behoven är mycket stora när det gäller biståndsinsatser för att förbättra
bostäder, utbildning, hälsovård, ekonomiska och sociala förhållanden.
Sverige kan och bör bidra till en demokratisk utveckling i Sydafrika genom
att upphäva sanktionerna och genom att ge ett humanitärt bistånd som inrik-
tas på att förbättra levnadsvillkoren för dem som drabbats av apartheidpoli-
tikens konsekvenser.
Herr talman! Jag anser att Sveriges finansiering av ANC:s verksamhet
omedelbart skall upphöra och yrkar därför bifall till reservation nr 23, som
jag kommer att stödja vid voteringen.
Anf. 129 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Det var ett beklagansvärt anförande av Karin Falkmer. Jag
hade hoppats att få slippa höra ett sådant anförande. Det var mer ett uttalat
stöd för regimen i Sydafrika än för de människor som strävar mot apartheid-
systemet, bort från det, för frihet och människovärde.
Herr talman! Det är faktiskt så att ANC är en befrielserörelse. ANC är
inget politiskt parti. Det behöver kanske framhållas för Karin Falkmer att
ANC:s medlemmar inte har rösträtt.
Vi har hälsat på Nelson Mandela här i vårt hus. Han har talat till oss.
Denne fantastiske företrädare för sitt folk, som kom hit obruten efter nästan
tre decennier i Sydafrikas fängelser, har alltså inte rösträtt i sitt land.
ANC är en befrielserörelse. ANC arbetar för ett demokratiskt icke-rasis-
tiskt Sydafrika. Därför stöder vi ANC. Vi hade en ANC-delegation hos oss
i utskottet i tisdags. Vi lyssnade noga på dem. Deras budskap var klart också
när det gäller sanktionspolitiken.
Det är på deras uppmaning vi har infört sanktionerna mot Sydafrika. Vi
är också överens med dem - det finns en klar majoritet för det i utrikesut-
skottet - om att vi lyfter sanktionerna den dag Sydafrika har tagit ett avgö-
rande steg mot ett demokratiskt Sydafrika. Detta steg är på väg, men freds-
processen är skör. Mycket kan hända. Det första som gäller är val till en kon-
stituerande församling.
Anf. 130 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! ANC är och verkar som ett politiskt parti. ANC värvar med-
lemmar bland de svarta grupperna i Sydafrika på samma sätt som vi värvar
medlemmar till våra partier i Sverige.
ANC gör detta i den förhoppning som vi alla har, och som jag delar med
dem, nämligen att den demokratiseringsprocess som pågår i Sydafrika så
snart som möjligt skall leda fram till allmänna val.
Som ett led i att stabilisera landet och demokratin är de biståndsmedel
som vi i Sverige ger till Sydafrika, som jag ser det, mer verkningsfulla om vi
ger dem, inte till ett politiskt parti, utan på ett sådant sätt att de kommer
fram till de svarta människor i kåkstäderna som lever under urusla förhållan-
den. Det är bara om dessa människor får det bättre och märker detta som vi
kan undvika den risk för kaos som jag ser finns i Sydafrika i dag genom den
stigande kriminalitet som sprider sig ur misären.
Det är ganska avslöjande att lyssna till herr Svartberg. Det visar hur den
här politiken har förts i Sverige. Man har lyssnat till ett parti, en organisa-
tion, från Sydafrika och rättat in den svenska utrikespolitiken på detta om-
råde helt efter detta partis linjer. Jag anser att det är anmärkningsvärt.
Det finns fler partier och organisationer i Sydafrika som, liksom ANC,
kämpar för en demokratisering av landet.
Anf. 131 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Herr talman! Det är faktiskt så att ANC, som jag sade, är en befrielserö-
relse som inom sig rymmer ett stort antal grupperingar. Ja visst finns kommu-
nistpartiet med som medlem. Men det finns flera medlemmar! ANC är i dag
inget politiskt parti och har inga medlemmar som politiskt parti. Man har
medlemmar som befrielserörelse. Så är det, oavsett vad Karin Falkmer säger
här i kammaren.
Vi stödjer alltså denna befrielserörelse i dess kamp för ett fritt, demokra-
tiskt, icke-rasistiskt Sydafrika. Jag skulle vilja be Karin Falkmer att försöka
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
121
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
122
sätta sig in i den vrede och det hat som växer i den misär som finns i de fattiga
delarna av landet, i kåkstäderna, i Sydafrika.
Då skulle Karin Falkmer måhända bli litet mer positivt inställd till fortsatt
stöd åt ANC, som försöker att företräda dessa människor - framför allt de
unga. Observera, Karin Falkmer, att även ANC i dag har svårt att tygla vre-
den och hatet som växer i Sydafrikas misär, i kåkstäderna. Det är därför det
är viktigt att fortsätta stödet så att befolkningen kan utbilda sig och förbe-
reda sig för den demokrati som vi förhoppningsvis snart skall se.
Innan Sydafrika kan betraktas som demokratiskt skall det hållas val till en
konstituerande församling. Det skall finnas en övergångsregering eller något
motsvarande. Detta har vi varit överens om med bred majoritet i Sveriges
riksdag. Jag är övertygad om att vi som i utrikesutskottet just nu behandlar
denna fråga kommer till samma resultat igen.
Karin Falkmer kan vara lugn för att det breda stödet för Sydafrikapoliti-
ken finns kvar.
Anf. 132 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Karl-Erik Svartberg hävdar med en dåres envishet att ANC
inte är ett politiskt parti. Faktum är ju att det betraktas som ett politiskt parti
i Sydafrika - det land där det verkar.
Jag tillråddes att ta en titt i de svarta kåkstäderna. Jag kan berätta för herr
Svartberg att jag har varit i Kajlitza, Guguleto, Crossroads, i svarta kåkstä-
der utanför Durban, i Soweto och i Alexandra. Det är bl.a. slutsatserna av
vad jag såg där och slutsatserna av de samtal som vi under 14 dagar i Syd-
afrika förde med representanter för olika organisationer, inte bara för ANC,
som har fått mig att ta den ställning jag har tagit.
Det som Karl-Erik Svartberg säger stämmer. Det är ANC som vill ha kvar
sanktionerna och som vill att Sverige skall vara sista slaven på vagnen. Andra
svarta organisationer och många andra människor i Sydafrika gav oss ett helt
annat budskap.
För att se till att göra vad vi kan för att lyfta situationen för människorna
i dessa kåkstäder träffade vi också organisationer som arbetar och bedriver
verksamhet som fungerar mycket väl i dessa områden. Det märkliga med de
två organisationer vi träffade var att ingen av dem fick något som helst bi-
stånd från Sverige genom SIDA. Den ena organisationen var Get Ahead
Foundation, som arbetar mycket framgångsrikt för att få i gång småföretag-
samhet. Det har skapats tusentals arbeten för de svarta genom denna organi-
sations initiativ. En annan organisation hette Urban Foundation, vilken
främst arbetar med att skapa möjligheter för invånarna i kåkstäderna att
kunna förbättra sina bostadsförhållanden.
Det är den formen av insatser som jag anser vara oerhört angelägna. Jag
undrar om Karl-Erik Svartberg möjligen delar åtminstone den uppfatt-
ningen att det är anmärkningsvärt att de organisationer som drivs av svarta,
vilkas verksamheter ger resulat, inte har nåtts av det svenska biståndet.
Anf. 133 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Herr talman! Karin Falkmer betecknade mitt försvar och stöd för befriel-
serörelsen ANC som en dåres envishet.
Herr talman! Jag tar det som ett beröm.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Andre vice talmannen anmälde att Karin Falkmer anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 134 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Det finns säkert organisationer i Sydafrika och på många
andra håll som behöver svenskt bistånd. Det kan säkert letas upp tusentals
sådana organistaioner och bra projekt om pengarna inte räcker till. Det är
säkert lätt att finna.
Herr talman! Jag tycker att utgångspunkten och det fundamentala för in-
ställningen till stödet till ANC skall vara frågan vilken av de krafter som ver-
kar i Sydafrika man lyssnar till. Är det de krafter som i årtionden har arbetat
för en demokratisering eller är det de krafter som motarbetar en demokra-
tiutveckling? Det är bakgrunden till ställningstagandet, och det är den avgö-
rande frågan.
Vi har klara signaler från dem som arbetar för demokrati, bl.a. inom
ANC. Det finns önskemål bl.a. om att Sverige skall ha kvar sanktionerna
tills datum för ett val finns på papper, och tills det finns en överenskommelse
om ett s.k. övergångsråd - Transitionary Executive Council.
Innan vi har fått dessa signaler tycker jag att det skulle vara mycket olyck-
ligt om Sverige gick emot ANC:s - den kraft som arbetar för demokrati -
önskan. Varför skall vi lyssna på andra signaler? Det jag tyckte var mest
märkligt i Karin Falkmers yttrande här i kväll var att det lät som om det var
ANC:s fel att det finns våld i Sydafrika. Jag förstod inte riktigt hur ANC kan
vara orsaken till att det i dag finns våld i Sydafrika. Skulle jag kunna få en
förklaring till vad Karin Falkmer menar med det?
Vi vet att det finns otroliga orättvisor vad beträffar resurser för de svarta
och för de vita i den process som nu pågår. Jag såg häromdagen en uppgift
om att de vita har 100 kontor för förberedelser av det val som skall komma,
under det att de svarta har 7. Det visar obalansen. Min inställning är att Sve-
rige skall ha kvar bidraget till ANC så länge vi kan - ända fram till den dag
då man klart håller ett politiskt val.
Anf. 135 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Det anmärkningsvärda med att de två organisationer som
nämndes inte fick stöd från SIDA var ju, Karl-Göran Biörsmark, att det var
två organisationer som Sydafrikadelegationen blev presenterad för. Man
pratade om dem bl.a. på ambassaden. Det anmärkningsvärda var ju att de
inte fick något som helst stöd från Sverige. Jag tycker att det är konstigt,
eftersom det är två organisationer som bevisligen jobbar på ett mycket bra
sätt.
Karl-Göran Biörsmark talar om att det är fråga om vem man lyssnar på.
För mig är det självklara svaret att man lyssnar på alla.
Det är enligt min mening fel att som Biörsmark lyssna bara till en part.
Det är ett fel som jag anser att man i Sverige har gjort sig skyldig till under en
lång tid. Detta gick upp för mig bl.a. när jag var i Sydafrika, då jag träffade
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
123
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
124
företrädare för de många andra organisationer som finns och för alla de män-
niskor som har en avvikande uppfattning.
Vad gäller våldet vill jag säga att det är det inhumana apartheidsystemet
som har skapat de vidriga förhållanden som Sydafrika kommer att få leva
med under mycket lång tid. Det måste stå klart för alla och envar att det
kommer att ta mycket lång tid att komma till rätta med de konsekvenser som
detta system har medfört. Men jag tycker att vi i Sverige skall använda de
medel som vi anslår till Sydafrika för att försöka hjälpa upp förhållandena
för de människor som lider mest av dessa konsekvenser.
Det våld i Sydafrika som vi läser om i tidningarna beror till mycket stor
del på den kriminalitet som i dag är en följd av misären. Men vi får inte
blunda för att det också finns ett politiskt våld, i vilket många parter är delak-
tiga. Det är fråga om extremister på högerkanten och på vänsterkanten, men
också om ANC och Inkatha, som åtminstone i Natal bedriver ett regelrätt
maktkrig mot varandra.
Vad gäller orättvisorna vill jag säga: Javisst, det är enorma orättvisor i
Sydafrika. Möjligheterna att komma till rätta med detta kan man erhålla ge-
nom att få ordning på Sydafrikas ekonomi. Det är på den grunden som jag
tycker att vår sanktionspolitik är så felaktig. Det finns ingen form av bi-
ståndspolitik som är bättre och som har större verkan än att bedriva handel,
att öppna sig mot och finnas i landet. ”Handel är bättre än bistånd” är en
gammal känd och erkänd devis.
Anf. 136 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Jag är övertygad om att man i dag inte hade varit inne i en
demokratisk process, om vi inte hade genomfört massiva sanktioner mot
Sydafrika. Det har ju också erkänts av de vita i Sydafrika att detta har på-
skyndat utvecklingen mot en demokratisk stat. Det blev kännbart.
Karin Falkmer kan vidare rätta mig om jag har fel, men jag har aldrig hört
att Karin Falkmer någonsin förordat sanktioner mot Sydafrika. På den punk-
ten skiljer sig våra uppfattningar. Karin Falkmer menar att om vi bara hade
haft en handel med Sydafrika och hade låtit Sydafrika utvecklas såsom det
hade önskat, hade allting gått väl, och vi skulle ha haft en demokrati i Syd-
afrika i dag. Jag tror inte det.
Det hade stärkt den vita minoritetsregimen, och även apartheidsystemet
hade stärkts. Att apartheidsystemet är på fallrepet beror bl.a. på sanktions-
politiken, men framför allt på de krafter som har funnits bland de svarta i
Sydafrika.
Jag har förundrat mig litet över den optimism som ibland har framkommit,
bl.a. från den Sydafrikadelegation som gjorde ett besök där nere. När den
kom hem för cirka ett och ett halvt år sedan lät det som om det nu bara var
att köra vidare - demokratin var genomförd.
Jag varnade då och jag varnar i dag för den optimismen. Det finns mycket
att göra, och det viktiga för oss nu är att gärna vara de sista som upphäver
sanktionerna. De är ett moraliskt stöd för dem som arbetar i Sydafrika bland
de svarta. De har själva här i riksdagen denna vecka, i vårt utrikesutskott,
suttit och sagt samma sak. Varför skall vi inte lyssna på dem utan på andra?
Jag kan inte få det att gå ihop.
Anf. 137 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Återigen: Den enda som Karl-Göran Biörsmark i detta sam-
manhang lyssnar på är en av parterna, ANC.
Javisst har sanktionerna bidragit till att dra ner Sydafrikas ekonomi i bot-
ten. Sanktionerna har lockat Sydafrika att satsa på felinvesteringar för att
kunna klara sig självt. Bland annat har man en egen försvarsindustri, och
man har konverterat kol till olja. Det har varit enormt oekonomiska och
dumma projekt.
Men det som främst har bidragit till detta är inte de handels- och investe-
ringssanktioner som vi har deltagit i, utan det är de ekonomiska sanktio-
nerna. Det var USA som sade upp lånen och drog bort de ekonomiska möj-
ligheterna, och det var det som drog ner ekonomin.
Är man i Sydafrika ser man att det där inte finns någon som helst brist på
varor. Det finns t.ex. ingen brist på bilar. Det är bara det att det inte finns
några Volvobilar eller Saab-bilar. Det utbud som finns i ett västland finns
också där. Andra länder har fortsatt att bedriva handel. En del har haft sank-
tioner på pappret, men ändå handlat. Andra har inte haft några sanktioner
alls.
Effekten av våra sanktioner är att de drabbar svensk företagsamhet och
svensk sysselsättning. I varje fall jag är nu förhoppningsfull inför möjlighe-
ten att landet står inför en demokratisering, men om det tar lång eller kort
tid är svårt att säga efter de senaste händelserna.
Svenska företag borde vara med och bygga upp landet. Vi har oerhört
duktiga företag när det gäller elektrifiering, hushållsapparater och telefoner,
just sådant som merparten av Sydafrikas befolkning saknar. Majoriteten i
Sveriges riksdag säger: Stopp och belägg! Här skall ni inte vara med. Vi låter
i stället andra länders företag, våra svenska företags konkurrenter i utlandet,
gå in och ta marknaden. De får göra det jobb som jag tycker att våra företag
skulle bidra till.
Detta är intressant och viktigt även ur vår synpunkt. I dag, när vi har så
stora sysselsättningsproblem, finns det faktiskt möjligheter för t.ex. ASEA
i Ludvika att få ett par hundra nya jobb, om företaget kan vara med i Syd-
afrika.
Anf. 138 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Detta skall bli mitt sista inlägg här i kväll, så att det kan bli
ett slut på denna debatt.
Jag vill till sist säga att våra uppfattningar skiljer sig fundamentalt. Karin
Falkmer talar nu om vikten av att de svenska företagen skall få vara med.
Utgångspunkten för sanktionspolitiken har naturligtvis över huvud taget
aldrig varit de svenska företagen, utan den har varit situationen i Sydafrika.
Som jag sagt tidigare har Karin Falkmer över huvud taget aldrig - rätta
mig om jag har fel - varit för några sanktioner mot Sydafrika. Skillnaden är
den att jag och majoriteten i riksdagen har velat använda sanktionerna som
ett påtryckningsmedel. Vi vet nu också att vi har lyckats komma ett bra
stycke på väg, vilket vi inte hade varit, om vi följt Karin Falkmers recept.
Man kan vidare beklaga att andra länder inte har varit uthålliga. Det be-
klagar också jag. Jag menar att det har varit ett misstag från världssamfun-
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
125
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Internationellt ut-
vecklingssamarbete
126
dets och olika länders sida att backa tillbaka så tidigt. Det är egenintresset
som har tagit över, inte Sydafrikas sak.
Anf. 139 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Jag anser att det är en fullständigt orealistisk tanke att
svenska sanktioner mot Sydafrika i dag har någon som helst effekt i någon
riktning på demokratiseringsprocessen i Sydafrika. Det är bara fråga om ett
sätt för Karl-Göran Biörsmark och andra som tycker som han att tillgodose
ANC:s intressen.
Men det är som jag ser det inte primärt ett intresse för den svarta befolk-
ningen i Sydafrika att vi hejdar våra företag och hindrar dem från att genom-
föra investeringar. Bl.a. har våra företag varit med och startat en utveckling
av småföretagsverksamheten i Sydafrika. Vi träffade representanter för
dessa småföretag, som bad oss att be våra svenska företag att fortsätta den
här utvecklingen och upprätthålla kontakten med de sydafrikanska småföre-
tagen, eftersom de såg det som oerhört värdefullt.
Det är en mycket kluven inställning man möter bland dem som är ANC-
medlemmar men inte sitter i den högsta toppen. De vill gärna att Sverige
kommer in mer i landet och har mer verksamhet där. Man får egentligen
väldigt divergerande budskap från olika ANC-medlemmar på olika nivå.
Om Sverige i morgon dag beslöt sig för att nu upphäva sanktionerna, att
säga åt våra företag att vara med där nere och hjälpa till att bygga upp landet,
om vi lät de sydafrikanska företagen handla med Sverige, tror Karl-Göran
Biörsmark på allvar att detta då på något sätt skulle försena den demokrati-
seringsprocess som vi i alla fall i denna kammare är eniga om är så önskvärd?
Anf. 140 HANS NYHAGE (m):
Herr talman! Tillsammans med ett par riksdagskolleger hade jag inneva-
rande år tillfälle att delta i en 14 dagars studieresa i Sydafrika. Då träffade vi
företrädare för närmare samtliga partier, från vänster till höger. Vi träffade
företrädare för en rad skilda organisationer, och vi träffade företrädare för
svenska företag i Sydafrika.
Det var ingen, förutom givetvis ANC, som ansåg att pengarna till ANC
var något korrekt och riktigt. Alla undrade hur Sverige kunde ge bistånd just
till ANC, som av samtliga andra betraktades som ett politiskt parti.
Vi besökte ANC på deras högborg, och jag kan på heder och samvete in-
tyga att även ANC ansåg att sanktionerna borde upphöra, med två undan-
tag, nämligen vapen och olja. I båda fallen tycker jag att det av naturliga skäl
borde vara tämligen enkelt för Sverige att avstå i det sammanhanget. Jag
upprepar: På heder och samvete hörde jag företrädare för ANC uttala att
även de tyckte att sanktionerna borde upphöra.
Jag vill sedan helt kort redovisa besöket på SKF:s fabrik. Vi gjorde en
rundvandring i fabriken, och när vi kom till lagret förevisades vi bl.a. olika
komponenter som låg där. Vår guide sade till oss: De här komponenterna
hämtade vi tidigare från SKF i Katrineholm. Nu kan vi inte göra det. Nu tar
vi dem från Japan i stället.
Var märks då skillnaden? Ja, den märks i varje fall inte i Sydafrika, men
den märks möjligen här hemma i Sverige.
Anf. 141 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Jag vill för Hans Nyhage på heder och samvete, precis som
han, här i kammaren intyga att den delegation med höga företrädare för
ANC som besökte utrikesutskottet i tisdags självfallet dels vidhöll kravet på
sanktioner, dels redovisade att ANC, som är en befrielserörelse, är ett brett
spektrum av politiska partier och av grupperingar av olika slag. Jag sade, när
vi diskuterade det här efteråt, att det litet grand för tanken till Solidarnosc i
Polen, som också var en bred rörelse för frihet och demokrati i Polen och
som sedan splittrades upp på mellan 10 och 20 partier - jag tror att det i sej-
men i dag finns ett trettiotal.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 april.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU29 Riksdagen och dess myndigheter m.m. (prop. 1992/93:100
delvis).
Anf. 142 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Rubriken på mitt anförande lyder: Riksdagen måste också
lära sig spara.
Privata företag, kommuner och landsting - alla får dra åt svångremmen i
dessa ekonomiskt svåra tider. Också kompletteringspropositionen i dag ger
den här signalen.
Det är mot bakgrund av den ekonomiska krisen anmärkningsvärt att Fi-
nansdepartementet går ut med en rekommendation till statliga myndigheter
att räkna upp anslagen med 5 %. Rekommendationen borde i stället ha varit
att anslagen skulle minskas med 5 %. Finansdepartementets rekommenda-
tion är anmärkningsvärd, eftersom knappast någon kommunal eller privat
administrativ enhet arbetar med sparmål som är mindre än 10 %.
Vi i Ny demokrati upprepar gång på gång att staten och politikerna måste
föregå med gott exempel. Det gäller naturligtvis i allra högsta grad också
riksdagen, som också måste visa allmänheten att man genom omorganisa-
tion, rationaliseringar och rena sparåtgärder kan bidra till att landet tar sig
ur krisen.
Mot den här bakgrunden är det olämpligt och opsykologiskt att presentera
en budget som visar på en 20-procentig ökning jämfört med förra budget-
året. Men när man räknar bort investeringarna finner man att driftsbudgeten
föreslås ökas med 2,4 %, en i och för sig låg siffra, som vi anser skall vara
lägre.
För att budgeten skall vara lättavläst och inte missvisande krävde vi förra
året att investeringsbudget och driftsbudget skulle hållas isär, och det gör vi
även detta år. Varför kan inte riksdagen, som vilket annat företag som helst,
hålla investeringar och drift åtskilda?
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Riksdagen och dess
myndigheter m.m.
127
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Riksdagen och dess
myndigheter m.m.
Ny demokrati föreslår att anslaget A 1, alltså anslaget till riksdagsledamö-
ter, partier, m.m. inte räknas upp i förhållande till förra budgetåret.
Anslaget A 5 är riksdagens förvaltningskostnader. Jag vill här ge förvalt-
ningskontoret en eloge för att äskandet är lägre än förra årets. Men eftersom
lönekostnaderna uppgår till mer än 60 % av förvaltningskostnaderna, bör
man gå in i verksamheten och se efter vilka personalminskningar man kan
göra. Man bör åtminstone sikta på att minska pesonalkostnaderna med 5 %,
vilket skulle ge en besparing på 7 miljoner. Förvaltningskontoret bör få i
uppdrag att ta itu med en rationalisering av riksdagens förvaltning.
I betänkandet Riksdagen och dess myndigheter gömmer sig Ny demokra-
tis motion om ersättning till Olof af Forselles. Till Ny demokratis reservation
till betänkandet har också Hans Nyhage anslutit sig. Olof af Forselles är nu
pensionär, men under sin yrkesverksamma tid var han byggmästare och hade
hand om riksdagens byggnader i 20 års tid, innan Byggnadsstyrelsen övertog
förvaltningen. Han deltog också i arkitekttävlingen om riksdagshusens om-
byggnad inför återflyttningen från Sergels torg.
Det förekom underliga turer i handläggningen av arkitekttävlingen som
många, både anställda i riksdagen och andra, reagerade mycket starkt emot.
I denna kammare har väckts mellan 20 och 30 motioner om att riksdagen
skall ge Olof af Forselles en rättmätig ersättning. TV 2 gjorde också en film
kring de underliga turerna i arkitekttävlingen.
Det som förevarit är inte hedrande för riksdagen, och det har förorsakat
Olof af Forselles ett stort personligt lidande. Olof af Forselles är en heder-
värd man, och vi i Ny demokrati sällar oss till alla andra i riksdagen som
under årens lopp har ansett att riksdagen bör ge Olof af Forselles en riktig
ersättning. Vi yrkar på en fortsatt månatlig ersättning och ett engångsbe-
lopp.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom Ny demokratis reservationer i
betänkandet, men med hänsyn till kammarens arbetsbelastning yrkar jag bi-
fall till reservationen under mom. 4. Dessutom yrkar jag vid mom. 11, be-
träffande ersättning till Olof af Forselles, att riksdagen med anledning av
motion 1992/93:K323 begär att riksdagens förvaltningsstyrelse omprövar frå-
gan om ersättning åt Olof af Forselles.
Anf. 143 JOHN BOUVIN (nyd):
Herr talman! Det är inte så många riksdagsledamöter här just nu. Vid
denna sena timme gör de väl någonting annat.
Det är en lustig ordning, som jag måste fråga om. I går kväll avbröts detta
ärende när det bara var tre talare kvar. Jag tycker att det är märkligt att vi
inte kom upp direkt efter kompletteringspropositionen. I så fall hade detta
ärende kunnat komma med i voteringen. Jag undrar varför man gör på detta
sätt, men det kanske ligger någonting bakom.
Jag tänker tala om affären med Olof af Forselles. Denna affär är lustig på
många sätt och vis. Jag har på alla sätt försökt få en debatt kring den. Jag
t.o.m. ansökte om att själv få föredra den inför konstitutionsutskottet. Jag
vet ju hur turordningen är. När ärendet väl kommer hit är det kört. Då är
det ingen idé att säga någonting. Vi ser ju det: nu är det bara tre personer
128
som sitter och lyssnar, så det är totalt meningslöst för mig att stå här. Det
enda är att man får in det i protokollet.
Jag skrev två skrivelser som började ”Bästa ledamot av konstitutionsut-
skottet”, och begärde att jag själv skulle få föredra dessa två saker, men det
fick jag inte.
Då tänkte jag efter vad jag kunde göra i stället. Vi kunde väl begära att
Olof af Forselles själv skulle få föredra ärendet, för vem visste mer om affä-
ren än han själv? Jag avslutade min lilla begäran med följande: ”Förvägras
han detta så konstaterar jag: Ni är inte intresserade av sanningen.”
Jag fick bekräftelse på att konstitutionsutskottet inte var intresserat av
sanningen, för man avslog denna begäran.
Det är mycket svårt att stå och tala för någonting som ingen är intresserad
av. Det känns faktiskt beklagligt.
Sista timmen när jag suttit och lyssnat har jag hört hur man av all kraft
talat om Sydafrika, ANC och jag vet inte allt. Tänk om man lade ned den
kraften på att skapa rättvisa i vårt eget fosterland! Men det vill man inte
göra.
Tillbaka till affären med Olof af Forselles. Jag har här dagboks- och min-
nesanteckningar över samtal förda under åren 1965-1993 med sammanlagt
198 riksdagsledamöter, statsråd och talmän i denna fråga och andra saker.
Av dem finns faktiskt 35-40 stycken kvar i riksdagen och regeringen i dag.
Jag har talat med en del av dem. De instämmer i att Olof af Forselles har
behandlats väldigt illa och att han bör få en omprövning. Men så fort man
nämner Olof af Forselles i förvaltningskontoret är det som att springa in i en
vägg.
För att ytterligare belysa att Olof af Forselles faktiskt har rätt att få en
ersättning har jag tittat i Sveriges riksdags lokalkommittés redovisning av
förslag till lokaldisponering av riksdagens arbetslokaler i framtiden. När
man bläddrar i den och jämför med Samspels gamla ritningar kan man näs-
tan säga att det är ett plagiat av Samspels ritningar. Då borde han väl få något
slags ersättning för detta. Men inte - det är som att tala med väggen där
också.
Riksdagens förvaltningskontor gav mig vidare SGI:s rapport för att få mig
att hålla tyst. Man trodde väl att han får så han tiger.
Jag har läst den ett antal gånger. Målsättningen var att ta reda på alla upp-
gifter om riksdagshuset. Det märkliga är att det inte finns ett ord om Olof af
Forselles i denna utredning. Hans namn nämns inte. Det är helt fantastiskt!
Han har bevisligen varit här i 20 år och gjort stora jobb, men han nämns över
huvud taget inte i denna rapport.
Jag hade ett möte med Hartlén och Kolte och riksdagens förvaltningskon-
tors direktörer och alla möjliga i höstas, och jag ställde en del frågor. Men
jag märkte ganska snart att det inte var någon idé, för jag fick inga svar.
Jag vill säga som Harriet Colliander: Är det någon rättvisa på denna vår
jord bör förvaltningsstyrelsen få titta på saken igen.
Mitt yrkande blir alltså: Skicka tillbaka frågan till riksdagens förvaltnings-
kontor! Han skall väl inte behöva dö, Olof af Forselles, innan ärendet är
avslutat! Det verkar nästan så, och det är ganska beklagligt.
Vidare vill jag poängtera att det var ett riksdagsbeslut som låg bakom
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Riksdagen och dess
myndigheter m. m.
129
9 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 97
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Riksdagen och dess
myndigheter m.m.
130
detta beställningsverk, och förslaget Samspel var det enda förslag som gick
efter detta. Men det var mycket mygel och båg i hela arkitekttävlingen, även
om det inte var den vi skulle tala om här.
Hur skall jag göra när ingen är intresserad av att lyssna? Det känns verkli-
gen hopplöst.
Än mer hopplöst känns det när man har lyssnat till den föregående debat-
ten om bistånd. Vilket engagemang vi lägger ner i andra länders elände! Det
är väl bra i sig. Professor Hans Klette nämnde att rättssystemets kris i Sve-
rige är värre än den ekonomiska krisen. Det ligger någonting i detta.
Jag har på alla sätt och vis försökt nå framgång när det gäller att reda ut
detta, men det går inte.
Jag kommer väl tillbaka, men jag hoppas att jag slipper göra drastiska sa-
ker för att ni skall vakna. Jag skrev till konstitutionsutskottet och begärde
att få presentera motionerna, men det fick jag inte. Här står jag nu och talar
inför döva öron. Vad värre är: det spelar ingen roll vad jag än säger, för be-
sluten är redan fattade.
Jag tycker att det är totalt meningslöst. Det är lika bra att sätta sig ned för
att med spänning lyssna till vad Bertil Fiskesjö har att säga. Kanske kan han
belysa problemens art något. Bertil Fiskesjö kan kanske i alla fall svara på
varför jag inte fick komma till konstitutionsutskottet och varför Olof af For-
selles själv inte fick komma dit. Jag kanske då blir litet klokare, så att jag
kan hitta nya vägar dit för att få er att agera.
Hur det nu än går i röstningen, tänker jag inte ge upp när det gäller den
här affären. Om Bertil Fiskesjö, Hans Nyhage och Harriet Colliander kunde
påverka konstitutionsutskottets medlemmar att till onsdag ändra sig och
skicka över detta till förvaltningsstyrelsen skulle det finnas hopp om att man
låter rättvisan ha sin gång.
Anf. 144 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Jag tänker ganska kortfattat behandla det ärende som före-
ligger. Det är ju sent på kvällen. Som alla intresserade har sett gäller ärendet
anslagen till riksdagen och dess myndigheter, m.m. Vidare har den upp-
märksamme läsaren kunnat konstatera att det bakom de förslag som har
lagts fram i detta betänkande råder en bred enighet i utskottet.
Det gäller med ett undantag, nämligen Harriet Colliander som har reser-
verat sig på några punkter, vilket kanske inte är så oväntat. Vi har vant oss
vid att så snart som någonting har med demokratiska institutioner och lik-
nande att göra är Ny demokrati och Harriet Colliander väldigt ivriga när det
gäller att föreslå drastiska nedskärningar. Det må sedan gälla presstöd, parti-
stöd eller liknande. Demokratiska institutioner över huvud taget har blivit
en särskild skottavla för Ny demokrati.
Anslagen till riksdagen innebär faktiskt inte några drastiska ökningar,
tvärtom. Man har på en del punkter kunnat föreslå besparingar. Om man ser
över en längre tidsperiod, är det utan tvivel så, att anslagen till riksdagen
ganska kraftigt har ökat, vilket betingas av många olika saker.
En orsak är naturligtvis de ökade kostnader som vårt ständigt utökade in-
ternationella engagemang för med sig. Det får vi säkerligen leva med, om vi
vill följa upp våra ställningstaganden när det gäller EES och EG, som drar
en del nya kostnader med sig. En annan orsak är de ständigt ökande kraven
från riksdagens ledamöter på en effektivare och bättre service för att kunna
fullgöra sina uppdrag. Det har rått bred enighet om att arbetsförhållandena
i riksdagen skulle förbättras så, att det blev lättare för ledamöterna att klara
av sina besvärliga uppgifter.
Jag tycker således att de anslagskrav som finns är väl motiverade. Det är
alldeles givet att vi helt allmänt måste hålla ögonen på kostnadsökningar,
men man kan ju inte gärna från riksdagsgruppers och riksdagsledamöters
sida ständigt kräva ökad service och samtidigt säga att servicen skall bli billig-
are. Vissa rationaliseringar har ju datoriseringen medfört, och servicen har
ökat. Men att man kan ha denna dubbla inställning totalt sett förstår jag inte.
Herr talman! I dessa avsnitt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Vad gäller engagemanget för Olof av Forselles i John Bouvins anförande,
är det några punkter som är något anmärkningsvärda. John Bouvin klagar
över att han inte fått företräde hos konstitutionsutskottet för att tala för sin
motion. Jag tror att vi hört sådant tal tidigare från John Bouvin. Varje ut-
skott har ju hundratals motioner från enskilda riksdagsledamöter, motioner
som de anser vara mycket angelägna. Om varje riksdagsledamot skulle få
tillfälle till egna föredragningar av sina motioner i de olika utskotten skulle
sannerligen inte årets dagar räcka till för ärendebehandlingen i riksdagen.
Det är naturligtvis en fullständigt ogörlig ordning. Varför just John Bouvin
skulle få speciella privilegier i det här avseendet har jag svårt att förstå.
John Bouvin säger vidare att det är hopplöst och att ingen förstår honom.
Även i andra anföranden av John Bouvin har jag lagt märkte till att han an-
ser att han framför allt ensam, och också först av alla, funnit sanningen, me-
dan alla andra av någon anledning är totalt vilseledda och över huvud taget
vilsna i världen. Detta betraktelsesätt stämmer inte så väl överens med vad
vi i den här riksdagen är vana vid. Vi är vana vid att respektera varandras
åsikter, även om vi inte delar dem.
Ärendet Olof av Forselles tänker jag inte gå in på mer i detalj. Vi som har
suttit litet längre i riksdagen vet ju att detta ärende återkommit många
gånger. Vid ett tillfälle har konstitutionsutskottet gjort en mycket ingående
beredning av detta ärende. Den utredningen mynnade ut i de resultat som
finns angivna på s. 9 och s. 10 i utskottets betänkande. Utskottet hänvisar
till dessa utredningar och har inte funnit anledning att ändra sina tidigare
ställningstaganden.
Frågor som rör konkreta förvaltningsåtgärder sorterar under förvaltnings-
styrelsen, och i den är samtliga politiska partier representerade. Om ett par-
tis representant där vill ta upp ett ärende, är det ingenting som hindrar detta.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 145 JOHN BOUVIN (nyd) replik:
Herr talman! Det är klart att det är bra om man kunde säga så. Men vi i
Ny demokrati har faktiskt ingen representant i förvaltningsstyrelsen. Det går
lätt att säga som Bertil Fiskesjö gör, men vem skall jag tala med där?
Det Bertil Fiskesjö bl.a. sade om att ingen förstår mig får stå för Bertil
Fiskesjö. Men att skylla ifrån sig med att exempelvis säga: Så har aldrig nå-
gon gjort. Det tycker jag är ynkligt. Och därför ser Sverige ut som det gör
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Riksdagen och dess
myndigheter m.m.
131
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Riksdagen och dess
myndigheter m. m.
132
i dag. Vi riksdagsledamöter säger så fort det blir motstånd mot något, och
engagemang för enskilda människor uppstår, att vi inte kan diskutera en-
skilda fall. Då skyller man alltså på det.
Ynkedomen är densamma när det gäller ministrarna. De vågar inte ta nå-
got eget ansvar. Då blir det ministerstyre, säger man. Det är ynkligt att hela
tiden skylla på något eller att hänvisa till utredningar. Här i denna kam-
mare - hör nu vad jag säger -fattas beslut. Man skyler över allt det som är
krångligt och litet pinsamt. Det vill man inte ha reda på.
Det är en skandal hur Olof af Forselles har behandlats. Det kan man finna
när man läser igenom alla dessa motioner och betänkanden. Om det skulle
vara på det sätt som Bertil Fiskesjö säger, nämligen att man respekterar var-
andra, är alla som engagerar sig i ärendet om Olof af Forselles lögnare hela
högen. Karin har ju haft rätt - efter vad man kan utläsa. Men det är där skon
klämmer. Efter endast 10 år skall riksdagen byggas om. Det är alltså pinsamt
att denna affär kommer upprullande igen. Att bekänna sina misstag vill man
inte göra.
Jag vill försöka återskapa en respekt för oss riksdagsledamöter och för vår
konstitution över huvud taget. Det är vad jag håller på med, men det går
inte.
Det har funnits ett politikerförakt i Sverige, och jag märker nu att det bör-
jar övergå till ett hat. Se bara på demonstrationen här utanför i dag! Det är
inte bra. Det är vi i Sveriges riksdag som är skulden till detta, och vi måste
rycka upp oss.
Skicka tillbaka ärendet till förvaltningsstyrelsen! Det kan ni i konstitu-
tionsutskottet göra - det är bara viljan som fattas.
Anf. 146 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Jag är fortfarande lika förvånad över John Bouvins allmänna
attityd. Han är övertygad om att han ensam har undfått sanningen. Jag vet
att andra ledamöter i riksdagen har engagerat sig för Olof af Forselles, och
det är deras sak. Men alla måste respektera andras uppfattningar och anse
att andra är lika hedervärda.
Vi har delade meningar i olika frågor i riksdagen. Ack, hur många gånger
har jag inte sett förslag från min sida, som jag tycker har varit mycket kloka,
lida nederlag i denna kammare! Det tillhör vårt demokratiska system att vi
får respektera vad majoriteten beslutar.
Det här ärendet har alltså sakbehandlats mycket ingående och noggrant,
och det är denna behandling som konstitutionsutskottet hänvisar till. Ingen
förmenar John Bouvin att engagera sig för vad som helst, men jag ber honom
att tillåta mig att ha min uppfattning i den här frågan, utan att jag för den
skull blir framställd som något slags obildbart monster. Det är jag faktiskt
inte.
Anf. 147 JOHN BOUVIN (nyd) replik:
Herr talman! Nej, det tycker jag inte alls att Bertil Fiskesjö är. Men jag
tycker att man kan hjälpas åt. Bertil Fiskesjö och många därtill känner
mycket väl till hela affären med Olof af Forselles, att den bokstavligt talat
stinker, lika väl som den ruttna grunden i riksdagen. Det har jag också påta-
lat förut. Tar vi inte tag i det här själva, kommer sanningen ändå fram förr
eller senare - det är inga större problem.
Jag skulle aldrig ha engagerat mig i detta om jag inte visste att jag har rätt.
Jag har pratat med många människor som har hållit på med detta ärende.
Det märkliga är att de som kommer för nära sanningen blir bortkopplade.
Det är det som vi måste försöka få bukt med.
Hur skall jag då bära mig åt för att få någon i detta hus att engagera sig?
Det vill man inte göra. Då får jag försöka få massmedierna att ta upp ärendet
igen. Det gjorde Expressen redan 1978, och det gäng som hade rört om or-
dentligt i grytorna fick andra uppgifter - så var det med den saken. Det blir
nog svårt att få någon att engagera sig, men på ett eller annat sätt skall det
lyckas.
Det är rent ut sagt en feghet att inte ta upp ärendet. Ta upp det och lägg
alla korten på bordet, så löser det sig! Jag är helt övertygad om det. Det är
skumt att man inte nämner Olof af Forselles med ett enda ord i SGI:s utred-
ning på 70-80 sidor. Min fråga är: Varför gör man inte det? Vem av alla andra
personer har mer kunskap om detta hus än vad Olof af Forselles har? Bertil
Fiskesjö måste också förstå att jag tycker att det är skumt.
Anf. 148 HANS NYHAGE (m):
Herr talman! Sedan många år tillbaka har jag varit engagerad i frågan om
ersättning till Olof af Forselles. Om min inställning i denna fråga kan det inte
råda någon som helst tveksamhet. På skilda sätt, inom och utom konstitu-
tionsutskottet, har jag försökt åstadkomma att en rimlig ersättning skall utgå
och att han skall få sin upprättelse. Jag har bl.a. vid två skilda tillfällen haft
ganska långa personliga samtal med såväl den föregående som den nuva-
rande talmannen i detta ärende.
Sedan 1982 har jag tillhört konstitutionsutskottet. I motsats till John Bou-
vin vet jag alltså att ärendet har varit uppe till behandling där vid ett flertal
tillfällen. Det har bl.a. varit föremål för en mycket omfattande utredning,
som tredje vice talmannen nyss hänvisade till.
När John Bouvin därför tidigare i en skrivelse anför och här åter upprepar
om ledamöterna i KU att de inte är intresserade av sanningen, betraktar jag
detta som en ren oförskämdhet. Om han tror att utbrott av den karaktären
gagnar hans sak och gagnar ärendet som sådant, gör han sig skyldig till en
allvarlig missbedömning.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Riksdagen och dess
myndigheter m. m.
Anf. 149 JOHN BOUVIN (nyd):
Herr talman! Nej då. Men hur har Hans Nyhage lyckats alldeles själv på
det gamla, konventionella sättet? Vi har hållit på i 20 år med det här ärendet,
men ingen har lyckats. Då måste man väl försöka hitta nya grepp.
Jag bad alltså att Olof af Forselles skulle få förklara sig inför konstitutions-
utskottet, och jag skriver: Förvägras han detta konstaterar jag: Ni är inte
intresserade av sanningen.
Detta klarade ni alldeles själva, då ni svarade att han inte fick komma. Jag
har inte sagt det, utan det gjorde ni. Det var ett påstående. Ni klarade det
själva - ni är inte intresserade av sanningen. Så enkelt är det.
Hur skall vi då göra? Jag vet att Hans Nyhage har lagt ner otroligt mycket
133
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Riksdagen och dess
myndigheter m. m.
arbete för Olof af Forselles, och jag högaktar honom för det. Jag använder
tillvägagångssätt som inte är brukliga här, och felet är väl att inte fler har
gjort det. Därför står vi här i samma anda som för länge sedan. Jag tror att
Ulf Adelsohn en gång sade att staten befann sig på 1634 års nivå i något hän-
seende, och det är det som jag ser här nu. Man är inte alls intresserad av
nymodigheter eller av ett annat sätt att tänka. När man har kommit hit skall
man fungera på ett visst sätt, och uppför man sig litet annorlunda stämmer
det inte.
Jag tycker fortfarande att Hans Nyhage, Bertil Fiskesjö och alla andra i
konstitutionsutskottet skall visa litet kurage och skicka tillbaka ärendet till
förvaltningsstyrelsen. Det är inte mer med det. Då får vi se hur det går.
Annars är det bara att konstatera att det jag sade fortfarande gäller, dvs.
att ni inte är intresserade av sanningen. Det får stå för er själva hur ni bär er
åt, inte hur jag bär mig åt. Det är ni som har avgörandet i er hand.
Anf. 150 HANS NYHAGE (m):
Herr talman! Om de nya grepp som John Bouvin talar om innebär krän-
kande beskyllningar och oförskämdheter mot KU:s ledamöter som kollektiv
och mot mig personligen som enskild ledamot i KU, betackar jag mig verkli-
gen för dessa nya grepp. Jag upprepar: Den typen av agerande gagnar inte
frågan som sådan.
Anf. 151 JOHN BOUVIN (nyd):
Herr talman! Hur skall man förklara det här då? Det faller på sitt eget
grepp, när man läser vad jag har skrivit. Hittills är det ingen utanför riksda-
gen som har missförstått mig när jag har läst upp mina två framställningar.
Man sade att det inte var klokt, att det var ett hot mot yttrandefriheten. Det
var människor som är ganska högt uppsatta i vårt samhälle som sade det.
Det är därför som jag har agerat på detta sätt, och jag tänker fortsätta att
agera på ett annorlunda sätt, tills vi får en annan ordning eller snabbare be-
slut här.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 april.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU39 Vissa frågor om ansvarsförsäkring.
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 28 april.)
134
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1992/93:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1993/94, m.m. (kompletteringsproposition)
1992/93:202 Ändring av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luft-
fart
1992/93:221 Godkännande av frihandelsavtal m.m. mellan EFTA-staterna
och Ungern
Motionerna
med anledning av prop. 1992/93:231 Högskolor i stiftelseform mångfald för
kvalitet
1992/93:Ubl57 av Björn Samuelson m.fl. (v)
1992/93:Ubl58 av Rune Backlund och Stina Gustavsson (c)
1992/93:Ubl59 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
med anledning av prop. 1992/93:239 Ombildning av Statens provningsanstalt
till aktiebolag, m.m.
1992/93:N60 av Sten Söderberg (-)
1992/93:N61 av Birgitta Johansson m.fl. (s)
med anledning av prop. 1992/93:242 Minskad statlig reglering av kommuner-
nas ansvar för boendefrågor
1992/93:Bo49 av Sten Söderberg (-)
1992/93:Bo50 av Oskar Lindkvist m.fl. (s)
1992/93:Bo51 av Lars Werner m.fl. (v)
1992/93:Bo52 av Ivar Franzén (c)
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 21 april
1992/93:148 av Per Stenmarck (m) till näringsministern om sandsugningen
utanför Falsterbonäset:
I flera år har sandsugning bedrivits utanför Falsterbonäset. Detta har skett
efter tillstånd av Sveriges geologiska undersökning (SGU).
Under senare år har stora mängder sand försvunnit från stränderna. Inom
vissa områden har tiotals meter av sandstranden försvunnit. Att sandsug-
ningen är en bidragande orsak till detta är dc flesta överens om.
I samband med att koncessionstiden för sandsugning utanför Falsterbonä-
set gått ut har regeringen möjlighet att stoppa fortsatt verksamhet.
135
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
136
Vilka åtgärder är näringsministern beredd att vidta för att garantera att
inte för stora förändringar av kustlinjen och bottenfaunan äger rum?
1992/93:149 av Birgitta Wistrand (m) till arbetsmarknadsministern om sub-
ventionerad arbetskraft:
Är det rätt att staten subventionerar arbetsplatser i Arvika även om det
leder till arbetslöshet i Stockholm?
Arbetslösheten drabbar nu alla delar av vårt land. Stockholm har under
tidigare konjunkturnedgång klarat sig relativt väl. Så är det inte längre. An-
delen arbeslösa i Stockholm och Stockholms län närmar sig för första gången
riksgenomsnittet. Antalet kvinnor och män som är arbetslösa uppgår nu till
60000. Samtidigt pågår en industriell utarmning. Under de senaste två åren
har 70000 arbetstillfällen varav 17000 industriarbeten försvunnit i Stock-
holmsområdet.
Nu pågår en utflyttning av industriföretag från Stockholm. Det finns olika
skäl till att man vill flytta. Ett skäl är att många lockas att omlokalisera sin
verksamhet beroende på de bidrag som staten erbjuder.
Ett av de senaste exemplen är Termofrost AB i Kista som sysselsätter 50
personer. Det är nu aktuellt att företaget skall flytta till Arvika. Detta bety-
der att Arvika inom kort kommer att få ökad sysselsättning till priset av ökad
arbetslöshet i Stockholm.
Vilka åtgärder är arbetsmarknadsministern beredd att vidta för att hindra
att arbetsmarknadsinsatserna inte tvingar ut stockholmarna i arbetslöshet?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 21 april
1992/93:584 av Robert Jousma (nyd) till kulturministern om flyktingpoliti-
ken:
Enligt en nyligen genomförd undersökning överenstämmer inte den flyk-
tingpolitik som regeringen för med hur majoriteten av väljarna anser att den
svenska flyktingpolitiken skall se ut. Det enda parti som öppet representerar
väljarnas åsikter om en mer restriktiv flyktingpolitik är Ny demokrati.
Ett tydligt sätt att klargöra och dokumentera folkets krav på en förändrad
flyktingpolitik vore att ha en folkomröstning, men det skall väl ändå inte
vara nödvändigt.
Är kulturministern beredd att med beaktande av bl.a. resultatet av den
tidigare nämnda undersökningen, som tydligt visar folkets motstånd mot den
förda politiken, omedelbart ändra inriktning på flyktingpolitiken?
1992/93:585 av Robert Jousma (nyd) till utrikesministern om kriget i Bos-
nien-Hercegovina:
Bosnien-Hercegovina har vänt sig till Internationella domstolen i Haag för
att fästa omvärldens uppmärksamhet på sitt utsatta läge. Jugoslavien ankla-
gas för folkmord och andra krigsförbrytelser, bl.a. s.k. etnisk rensning, våld-
täkt och tortyr.
Serberna använder sin överlägsna vapenmakt till att hämningslöst förgöra
den värnlösa civilbefolkningen i Bosnien-Hercegovina.
Sverige kan inte ignorera dessa signaler om etniska rensningar, såsom vi
gjorde betäffande judeutrotningen. I stället bör Sverige nu för en gångs skull
ta parti för den svaga parten i konflikten.
Är utrikesministern beredd att omedelbart ta det inititativ som Margaret
Thatcher gjort, nämligen att kriget måste stoppas till varje pris, i sista hand
med vapeninsatser?
1992/93:586 av Lars Moquist (nyd) till kulturministern om utvisning av koso-
voalbaner:
Många asylsökande kosovoalbaner har erhållit negativa besked på sin
asylansökan. Omkring 96 % av prövade ärenden lär ha fått avslag. Uppgifter
i medierna visar att svårigheter föreligger då avvisningarna skall verkställas.
Detta är ganska förståeligt eftersom flertalet kosovoalbaner närt en förhopp-
ning om att få stanna i Sverige för gott. Deras skyddsbehov har dock inte
bedömts vara sådant att asyl kunnat beviljas.
Antalet negativa asylbeslut avseende kosovoalbanerna liksom hur många
av dessa awisningsbeslut som inte kunnat verkställas är av intresse för att
man skall kunna bedöma hur snabbt och effektivt besluten verkställs.
Min fråga till statsrådet Friggebo är:
Avser statsrådet vidtaga några åtgärder för att påskynda avvisningen av
kosovoalbaner och i så fall vilka?
1992/93:587 av Lars Moquist (nyd) till jordbruksministern om införselavgif-
terna på rituellt slaktat kött:
Med stöd av ett regeringsbeslut från den 13 september 1984 erhåller impor-
tör av djur som avlivats genom skäktning restitution av erlagd införselavgift.
Skäktning är ursprungligen en egyptisk mångtusenårig offerkult som har
kommit att tillämpas av judar och islamiter. Skäktning är förbjudet i Sverige
men undantag sker för rituell fjäderfäslakt. Huruvida regeringen har för av-
sikt att slopa eller utöka dispensgivningen för fjäderfäslakt är självfallet av
allmänt intresse.
Med hänsyn till de grymma slaktmetoderna av nötkreatur, får och lamm
så förorsakas djuret onödigt lidande. Svensk djurskyddslag anger att djuret
vid slakt skall skonas från allt onödigt lidande och obehag.
Mot bakgrund av den svenska djurskyddslagen och svenska seder och tra-
ditioner är det märkligt att Sverige genom restitution av införselavgifter såle-
des ger skattelättnader till importörer av rituellt slaktat kött.
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Avser statsrådet Olsson föreslå ett slopande av nu nämna restitution?
137
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
14 § Kammaren åtskildes kl. 22.40.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 15 (del-
vis),
av talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 66 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 18.04,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 119 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Barbro Nordström
138
Innehållsförteckning
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Torsdagen den 22 april
1 § Meddelande om särskild debatt om kriget i Bosnien, m.m. ... 1
Andre vice talmannen
2 § Justering av protokoll................................ 1
3 § Debatt med anledning av kompletteringspropositionen ...... 1
Andre vice talmannen (om debattreglerna m.m.)
Finansminister Anne Wibble (fp)
Jan Bergqvist (s)
lan Wachtmeister (nyd)
Gudrun Schyman (v)
4 § Internationellt utvecklingssamarbete .................... 19
Utrikesutskottets betänkande UU15
Debatt
Karl-Erik Svartberg (s)
Lars Moquist (nyd)
Bertil Måbrink (v)
(forts. 8 §)
Ajournering .......................................... 34
Återupptagna förhandlingar .............................. 34
5 § Muntliga frågor till regeringen ......................... 34
Talmannen
Regeringens samtal med Ny demokrati ...................... 35
lan Wachtmeister (nyd)
Statsminister Carl Bildt (m)
Tidsplanen för förhandlingarna med EG..................... 36
Mats Hellström (s)
Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)
Abortförebyggande arbete ................................ 37
Anita Persson (s)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Bistånd till Eritrea...................................... 38
Lennart Brunander (c)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Euratom ............................................. 38
Roland Lében (kds)
Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)
Vårdnadsbidrag ....................................... 39
Eva Zetterberg (v)
Statsminister Carl Bildt (m)
Förslaget till ökat antal utbildningsplatser .................... 39
Elver Jonsson (fp)
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
139
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Ungdomars arbete under sommaren ........................ 40
Ulrica Messing (s)
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Pappaledighet ......................................... 41
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Statsminister Carl Bildt (m)
Mellanöstern .......................................... 41
Berndt Ekholm (s)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Ex-Jugoslavien ........................................ 42
Hans Göran Franck (s)
Statsminister Carl Bildt (m)
Öststatsbistånd ........................................ 43
Agne Hansson (c)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Kulturprojekt som arbetsmarknadsstöd ...................... 43
Charlotte Branting (fp)
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Grundlagsändringar inför EG-medlemskap................... 43
Ingvar Svensson (kds)
Statsrådet Reidunn Laurén (-)
Ny AMU-chef......................................... 44
Laila Strid-Jansson (nyd)
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Talmannen
140
6 § Information från regeringen om beredningen för ny ordning för
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen .................... 44
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Birgitta Dahl (s)
Talmannen (om sammanträdets fortsättning under kvällen)
7 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 21
april ........................................... 52
Justitieutskottets betänkande JuU25
Justitieutskottets betänkande JuU26
Justitieutskottets betänkande JuU27
Justitieutskottets betänkande JuU28
Näringsutskottets betänkande NU27
Näringsutskottets betänkande NU26
Beslut om uppskjuten votering............................ 55
8 § (forts, från 4 §) Internationellt utvecklingssamarbete (forts.
UU15) ......................................... 55
Daniel Tarschys (fp)
Karl-Erik Svartberg (s)
Lars Moquist (nyd)
Bertil Måbrink (v)
Alf Wennerfors (m)
Ingbritt Irhammar (c)
Fanny Rizell (kds)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Förste vice talmannen (meddelande)
(forts.)
Ajournering .......................................... 85
Återupptagna förhandlingar .............................. 85
8§ (forts.) Internationellt utvecklingssamarbete (forts. UU15) ... 85
Prot. 1992/93:97
22 april 1993
Kristina Svensson (s)
Richard Ulfvengren (nyd)
Göran Lennmarker (m)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Claus Zaar (nyd)
Simon Liliedahl (nyd)
Bertil Persson (m)
Maj-Lis Lööw (s)
Ingela Mårtensson (fp)
Birgitta Wistrand (m)
Hans Stenberg (s)
Karin Falkmer (m)
Hans Nyhage (m)
Beslut skulle fattas den 28 april
9 § Riksdagen och dess myndigheter m.m.................... 127
Konstitutionsutskottets betänkande KU29
Debatt
Harriet Colliander (nyd)
John Bouvin (nyd)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Hans Nyhage (m)
Beslut skulle fattas den 28 april
10 § Vissa frågor om ansvarsförsäkring ..................... 134
Lagutskottets betänkande LU39
Beslut skulle fattas den 28 april
11 § Bordläggning ..................................... 135
12 § Anmälan om interpellationer
1992/93:148 av Per Stenmarck (m) om sandsugningen utanför
Falsterbonäset 135
1992/93:149 av Birgitta Wistrand (m) om subventionerad ar-
betskraft ...................................... 136
13 § Anmälan om frågor
1992/93:584 av Robert Jousma (nyd) om flyktingpolitiken. . . 136
1992/93:585 av Robert Jousma (nyd) om kriget i Bosnien-Her-
cegovina ...................................... 136
1992/93:586 av Lars Moquist (nyd) om utvisning av kosovoal-
baner......................................... 137
1992/93:587 av Lars Moquist (nyd) om införselavgifterna på ri-
tuellt slaktat kött................................ 137
141
gotab 43724, Stockholm 1993