Torsdagen den 15 april
Protokoll
1992/93:92
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1992/93:So44-So61 till socialutskottet
1992/93:Sk32-Sk38 till skatteutskottet
1992/93:N53 till näringsutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1992/93:KU29
Justitieutskottets betänkanden 1992/93:JuU23 och JuU24
Näringsutskottets betänkanden 1992/93:NU25-NU27
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
Företogs till avgörande utrikesutskottets betänkanden 1992/93:UU16 och
UU21, skatteutskottets betänkanden 1992/93:SkU25 och SkU33, finansut-
skottets betänkanden 1992/93:FiU15, FiU16, FiU17, FiU18 och FiU19 samt
trafikutskottets betänkande 1992/93:TU24 (beträffande debatten i dessa
ärenden, se prot 91).
Utrikesutskottets betänkande UU16
Mom. 3-5 och 9 (utformningen av Östeuropapolitiken i övrigt, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 130 för reservation 1 av
Pierre Schori m.fl.
Mom. 16 och 21 (medelsfördelning mellan myndigheter i övrigt, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 131 för reservation 2 av
Pierre Schori m.fl.
1
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 92
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Mom. 19 (överföring av vissa medel från BITS)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 25 för reservation 3 av
Lars Moquist. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 25 och 26 (utökade möjligheter till export i övrigt, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 131 för reservation 4 av
Pierre Schori m.fl.
Mom. 27 (u-krediter)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Lars Moquist -
bifölls med acklamation.
Mom. 30 (valutagarantifond)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Lars Moquist -
bifölls med acklamation.
Mom. 34 (infrastruktur i kustnära områden)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Lars Moquist -
bifölls med acklamation.
Mom. 36 (bistånd till bostadsbyggande)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 22 för reservation 8 av
Lars Moquist.
Mom. 37 (medel avseende bostäder till återvändande rysk militär)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 25 för meningsyttringen
av Bertil Måbrink i motsvarande del. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 43 (bemyndigande)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 22 för reservation 9 av
Lars Moquist i motsvarande del.
Mom. 44 (G 1 Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa)
Först biträddes reservation 9 av Lars Moquist i motsvarande de) med 31
röster mot 15 för meningsyttringen av Bertil Måbrink i motsvarande del. 252
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 274 röster mot 23 för reserva-
tion 9 av Lars Moquist i motsvarande del.
Mom. 46 och 48 (statsgaranti för exportkreditgivning samt avsättning för för-
lustrisker)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 22 för reservation 10 av
Lars Moquist.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Utrikesutskottets betänkande UU21
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU25
Mom. 1 (charterskatten)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 129 för reservation 1 av
Lars Hedfors m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 2 (förpackningsskatten)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 131 för reservation 2 av
Lars Hedfors m.fl.
Mom. 4 och 5 (skatten på alkoholdrycker, m.m.)
Först biträddes reservation 3 av Peter Kling med 27 röster mot 14 för me-
ningsyttringen av Lars Bäckström i motsvarande del. 257 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 278 röster mot 22 för reserva-
tion 3 av Peter Kling.
Mom. 7 (färjetrafiken på Bornholm)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Peter Kling -
bifölls med acklamation.
Mom. 8 (Öresundsfärjorna)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Peter Kling -
bifölls med acklamation.
Mom. 9 och 10 (taxfreeförsäljning på Gotlandsfärjorna samt Gotland som
frizon)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 24 för reservation 6 av
Peter Kling. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 15 (reklamskatten)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 131 för reservation 7 av
Lars Hedfors m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 16 (reklamskatt för efternamnsuppgift)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Peter Kling -
bifölls med acklamation.
Mom. 17 (inbetalning av reklamskatt)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Peter Kling -
bifölls med acklamation.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Mom. 18 (hundskatten)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Peter Kling -
bifölls med acklamation.
Mom. 22 (handelsgödsel och bekämpningsmedel)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 128 för reservation 11 av
Lars Hedfors m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkLJ33
Mom. 1 (byggstimulanser och reparationsavdrag)
Först biträddes reservation 1 av Lars Hedfors m.fl. med 135 röster mot 23
för reservation 2 av Peter Kling. 138 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 169 röster mot 129 för reserva-
tion 1 av Lars Hedfors m.fl.
Mom. 3 (momsbefrielse för vissa stiftelser)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 22 för reservation 4 av
Peter Kling.
Mom. 6 (värderingsfrågor)
Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 22 för reservation 5 av
Peter Kling.
Mom. 7 (fastighetsskatten)
Först biträddes reservation 6 av Lars Hedfors m.fl. med 118 röster mot 9
för det av Lars Bäckström under överläggningen framställda yrkandet i mot-
svarande del. 171 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 152 röster mot 129 för reserva-
tion 6 av Lars Hedfors m.fl. 18 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 10 (realisationsvinst på bostäder)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 21 för reservation 8 av
Peter Kling.
Mom. 12 (stämpelskatten)
Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot 8 för det av Lars Bäck-
ström under överläggningen framställda yrkandet i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Finansutskottets betänkande FiU15
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU16
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU17
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU18
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU19
Mom. 8 (styrning av statliga verk och bolag)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 130 för reservation 1 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 11 (avveckling av statlig verksamhet)
Utskottets hemställan bifölls med 273 röster mot 21 för reservation 2 av
Bo G Jenevall.
Mom. 12 (kvalitet i offentlig förvaltning)
Utskpttets hemställan bifölls med 274 röster mot 21 för reservation 3 av
Bo G Jenevall.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU24
Mom. 2 (marknadsanpassning och bolagisering av Vägverkets produktions-
verksamhet m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 128 för reservationen av
Sven-Gösta Signell m.fl.
Mom. 5 (medelsanvisning för Försvarsuppgifter)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 9 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
|
Prot. 1992/93:92 15 april 1993 |
4 § Socialpolitik - inriktning och anslag |
|
Socialpolitik - |
Föredrogs Anf. 1 BO HOLMBERG (s): Herr talman! I dag skall riksdagen diskutera och besluta om flera viktiga Jag vill börja med att betona nödvändigheten av att ha folk i arbete och Jag minns en konferens som hölls för några år sedan, kanske i slutet av 70- Det råder i dag mycket stor oro inom hela socialdemokratin för den eko- Vi känner också oro därför att erfarenheten talar för att det blir motsätt- Det är därför vi socialdemokrater i våra motioner betonar och lyfter fram Det finns en starkt uttalad solidaritetstanke ute i befolkningen i dag. Jag Det finns en uppenbar risk för att vi politiker diskuterar i riksdagen och i Tidsandan är sådan, att ekonomin tenderar att utvecklas till livets mått- |
6
ningen. Den behöver därför bantas ordentligt. Det behöver bli mycket,
mycket sämre för folk innan det kommer att uppstå något mycket bättre.
Till min förvåning och glädje läste jag i söndags en artikel av Hans Sa-
muelsson i Svenska Dagbladet. Han är vice VD i Svensk Industriförening,
och han skriver så här: ”Assar Lindbeck-kommissionens recept för att åter
få fart på Sverige lider av en mycket allvarlig brist: Programmet saknar visio-
ner. Frågan om varför åtgärderna bör genomföras förutsätts på något sätt
underförstådd. Den strategi som framträder verkar bygga på samma ideologi
som t ex Margaret Thatcher uttryckte: Ju mindre staten lägger sig i näringsli-
vet och marknaden, desto bättre. Räcker det som strategi? I Storbritannien
börjar allt fler tvivla på detta.”
Samuelsson skriver vidare att Time Magazine konstaterar att ”---landet
verkar vara på väg mot en social och ekonomisk kollaps. I Clintons USA
talar ingen längre om utbudsekonomin som mirakelmedicin. Allt fler ekono-
mer och samhällsdebattörer i USA och Europa ställer sig nu i stället frågan:
Är det verkligen så att statliga initiativ för att påverka konjunkturen, nä-
ringslivets villkor och samhällets utveckling endast skall inskränka sig till att
undanröja hinder för marknadsmekanismerna? Jag tycker att det nu finns
anledning att vi också i Sverige ställer oss den frågan mot bakgrund av rege-
ringens hittillsvarande näringspolitik och Assar Lindbecks 113 teser.”
Det här är en röst från industrin. Artikeln slutar med en bekännelse om
att svensk industri går på fälgen, och att vi behöver lägga om till en statlig
näringspolitik där också staten är med och tar ett ansvar.
Till detta har kommit de allvarliga felbedömningar som gjorts i våra ban-
ker, vilka har kört bankväsendet ordentligt i diket. När detta började uppda-
gas i Sverige trädde regeringen Bildt till. Den trädde till med ett ideologiskt
program som uteslöt ödmjukhet och förpassade socialdemokratin till histo-
rien. Med den kaxigheten kördes statens ekonomi också i diket. Där är vi
nu.
Frågan är då om man gör en riktig analys om man betraktar den offentliga
sektorn som det stora hotet och problemet. Bristerna och felen bakåt finns
ju i banker och i den ekonomiska politik och näringspolitik som skall förse
oss med pengar.
Jag läste i Kommunaktuellt ett uttalande av nationalekonomen Sören
Wibe. Han säger så här: ”För inte ens om man körde en ineffektiv offentlig
sektor i 20 år, så skulle den komma upp i de förluster som bankerna gjorde
på två år.”
Den ekonomisyn som lett till att bankerna och statens ekonomi ligger i
diket skall tydligen också in och styra välfärdspolitiken - in i de mjuka sekto-
rerna såsom vård och omsorg. Nyliberala ekonomer och affärsmän marsche-
rar vidare. De tänker i takt, och de vill tydligen inte inse vilka misstag som
gjordes. De säger att felet i grunden är att den offentliga sektorn är tärande.
Jag har sett att en historiker har jämfört 90-talets nyliberala ekonomer med
1700-talets fysiokrater, som såg all statlig inblandning som ett stort hot.
Så har vi det nu, med dåliga förutsättningar för välfärd och en tidsanda där
ekonomin skall vara måttstock i stort och i smått. Så här ser det ut i halvtid
för regeringen Bildt. Frågan är nu hur de politiska partierna kommer att för-
hålla sig till den generella välfärden och till välfärdssamhället. Hur stora
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
kommer motsättningarna att bli i svensk politik på den här punkten? Jag
återkommer till den frågan.
Först ett allvarligt principspörsmål för socialpolitiken och sjukvården,
nämligen det växande gapet mellan nationella välfärdsmål och kommuner-
nas och landstingens möjligheter att förverkliga målen i människornas var-
dag. I den budgetproposition som vi nu skall behandla finns det mycket fint
uppställda mål för socialpolitiken, mycket fina skrivningar om barn, om fa-
milj, om gamla och om handikappade. Socialdemokraterna kan ställa sig
bakom alla dessa skrivningar, som vi tycker är bra.
Regeringen höjer t.o.m. ambitionerna inom barnomsorgen och skriver
om ”en utvidgad lagreglering av kommunernas ansvar”. Man säger att ut-
satta gruppers hälsa bör förbättras. Vidare anför man att landstingen måste
skärpa sig och sätta upp delmål för att ta sig an återstående problem. Det är
bra formuleringar, som Socialdemokraterna ställer sig bakom.
Men samtidigt bedriver regeringen en politik som innebär ekonomiska
nedskärningar gentemot kommuner och landsting. Betydande summor dras
in för att täcka ett budgetunderskott som inte kommunerna och landstingen
har orsakat, utan som vållats av regering och rikspolitik. Skattestopp råder
och skall helst förlängas, säger finansministern - detta trots att landet är i ett
tillstånd av depression.
När har det tidigare hänt att svensk ekonomi, inkl, banker och näringsliv,
har legat i diket, samtidigt som man skall dra in folk inom den offentliga
sektorn och köra ut dem i arbetslöshet?
Kommunförbundet har nyligen tagit fram en rapport där man för åren
1992-1994 har räknat ihop hur mycket pengar som kommer att dras in ge-
nom det krympande skatteunderlaget och vilka statsbidragskonsekvenser
det får. Den totala summan för denna period blir 27 miljarder kronor, vilket
betyder att 50 000 personer måste avskedas.
Landstingsförbundet gör den bedömningen att 30 000 personer måste sä-
gas upp 1993-1995. AMS prognos är litet dystrare - man spår att 80 000 jobb
måste bort från kommunsektorn 1993-1994.
Frågan är då: Kommer den fina välfärdspolitik som det råder enighet om
i socialutskottet att kunna förverkligas när de ekonomiska realiteterna ser ut
på detta sätt i kommuner och landsting? Jag tror att vi kommer att få en
växande klyfta mellan de nationella mål som vi lägger fast och deras möjlig-
heter att realiseras i kommuner och landsting.
Jag har sett att SKTF låtit genomföra en intervju med 100 av landets kom-
munstyrelseordförande. Man hade där ställt frågan vad som kommer att
hända ute i kommunerna år 1993. 7 av 10 kommer att skära i barnomsorgen,
8 av 10 i grundskolan, 5 av 10 i äldreomsorgen och 9 av 10 i tekniska verksam-
heter. Endast 2 % av kommunstyrelseordförandena trodde på att man skulle
kunna genomföra ett sänkt skattetryck. Majoriteten av dem menade att de
måste få mera resurser för att klara välfärden.
Kan det vara rimligt att riksdagen skall leva i en värld för sig och här i
dag anta fina nationella välfärdsmål samtidigt som verkligheten är en annan?
Nej, herr talman, jag tycker att det börjar bli så att ord och handling inte
längre går ihop för regeringen. När socialutskottet var ute och tittade på hur
det står till med narkomanvården här i Stockholm sade oroat folk bland per-
sonalen att det visserligen står i socialtjänstlagen att man skali ge värd efter
behov, men att man när pengarna är slut inte kan följa denna föreskrift i
socialtjänstlagen. Kan det vara på det sättet, här i Stockholm och på flera
andra ställen?
Regeringen skriver jättefint om primärvården. Vad som händer här i
Stockholm är att den håller på att rustas ned ordentligt. Jag ställer frågan om
de nationella mål som Bo Könberg så fint skriver fram kommer att realiseras
i Stockholms läns landsting. Riksdagen har beslutat om en Ädelreform. I
Sigtuna och Helsingborgs kommuner pågår försöksverksamhet inom ramen
för den. I Sigtuna skall, om jag minns rätt, 55 anställda nu ersättas med 2 1/2
husläkare. Fullföljs därmed intentionerna i riksdagens beslut? Tanken var
den att den medicinska och den sociala dimensionen skulle utvärderas. Kan
riksdagens intentioner fullföljas?
Socialdemokraterna har varit oroliga för hur det skall gå med avgifterna
när kommuner och landsting nu får ta ut avgifter. Vi har förordat ett hög-
kostnadsskydd för att värna om de svaga grupperna. Kommunförbundet
uppskattar avgiftshöjningarna till 6 % år 1993. Stockholms läns landsting
kommer nu att höja avgifterna stort på sjukhemmen i Stockholm. Vi hade
en diskussion i socialutskottet om detta.
Enligt Dagens Nyheter sänks nu det som pensionärerna får kvar från 2 800
kr till 1 500 kr. På detta skall pensionären klara hyra och mat och skall dess-
utom hjälpa den hemmavarande maken. Hur skall detta gå till?
Vi har ställt frågor om rättssäkerheten. Vi bejakar försöksverksamhet,
men vi har frågat oss vad som händer med offentlighetsprincipen när man
lägger ut verksamheter på entreprenad. Vi har en jättestor diskussion om
detta när det gäller EG, och alla är överens om att Sverige skall värna offent-
lighetsprincipen, men den gäller inte när man för över verksamheter till bo-
lag. Det är också viktigt för den enskilde att kunna överklaga ett beslut, och
det är inte klart vad som händer med sekretessbestämmelserna.
Det är mot den bakgrunden som vi i en motion från Socialdemokraterna
har anfört att vi gärna ser att man tillsätter en parlamentarisk utredning för
att undersöka hur det är med överensstämmelsen mellan de nationella målen
och möjligheterna att förverkliga dem ute i kommuner och landsting. Vill
man ha samförstånd med socialdemokratin i sådana här viktiga sociala och
välfärdsmässiga frågor, skall man noga lyssna på vårt krav på den punkten.
En annan viktig principfråga, herr talman, som gäller socialpolitiken men
också demokratin är om kommunerna i fortsättningen skall vara självstyrel-
seorgan eller skall utvecklas till någon form av affärsverk. Det som nu börjar
prövas ute i kommuner är ekonomernas marknadstänkande och konsulter-
nas teknikspråk. Jag blev för en tid sedan inbjuden till en konferens, och jag
måste få berätta om inledningen och spelöppningen vid den konferensen.
Ordföranden började med att hälsa välkommen och talade sedan om att
Sverige är i kris. Han redovisade också ett antal siffror som belyste krisen.
Sedan satt man djupt nedsjunken i fåtöljen. Han fortsatte med att säga att
det stora problemet är att kommuner är monopol - i hans vokabulär var
kommunen inte något självstyrelseorgan. Ett annat stort problem var att vi
ser oss som medborgare. Nu skulle vi omvandlas till kunder. Hans recept
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
10
var ytterligare att barnomsorg skulle bli affärsområde 1 och äldreomsorgen
affärsområde 2.
Språket skvallrar om vår hållning till humanism och människornas lika
värde. Den konsult som förordar att människornas behov skall analyseras
som ”en bärande affärsidé” och som talar om att det finns ”köpkraft i beho-
vet” avslöjar att han inte skiljer mellan mänskliga behov och kommersiell
efterfrågan.
Sådan var spelöppningen på den konferensen. Den speglar litet grand av
tidsandan i språkbruk och sätt att förhålla sig till människorna.
Till min glädje läste jag att en av statssekreterarna i Finansdepartementet
själv ställde sig följande fråga i Kommunaktuellt: Skall kommunerna inte
längre vara självstyrelseorgan, som styrs av politiker på medborgarnas man-
dat? Den frågan ställde han efter att ha återgett synsätt av ungefär den typ
som jag här har talat om. Men han citerade också en kommundirektör som
sagt att det nya statsbidragssystemet med en påse pengar gör att det inte är
lönsamt för kommunerna att bygga ut barnomsorg.
Kommundirektören rekommenderar därför föräldrarna att flytta till en
annan kommun eller att vara hemma. Kommunen fungerar alltså ungefär
som ett affärsverk, i stället för att fungera efter tanken att ge medborgarna
en basal välfärd med en vision om det goda livet. Det är, herr talman, en
annan princip som Socialdemokraterna vill ta upp.
Det har startat ett utmärkt förnyelsearbete i den offentliga sektorn, med
köp-sälj-system, entreprenadsystem och olika system med resultatenheter,
etc. Jag tror att det nu är dags att göra en utvärdering. Jag tror att det är dags
att stanna upp och fråga vad som är bra och vad som är dåligt. Det bör då
göras utifrån demokratins utgångspunkt.
Jag har studerat några kommuner som har de här köp-sälj-systemen, och
jag har kunnat notera att politikerna så att säga mer och mer sätter sig ned
och lutar sig bakåt. De kan mindre och mindre och deras beslutskraft blir
mindre och mindre. Samma sak händer i de lokala politiska partierna. Man
passiviseras i organisationer där politiken i ett aktivt folkstyre skall hämta
sin kraft.
Det behövs också ställningstagande till det lika människovärdet - inte
bara i högtidstal utan också i praktiskt ansvarstagande - från oss som sysslar
med politik, både lokalt och centralt.
I Erwing Bischofbergers nya bok ”Människovärde vid livets gränser” upp-
märksammas den här situationen. Han säger sammanfattningsvis: Då åter-
står rimligtvis frågan varför värdegemenskapen i samhället, trots en klar
samstämmighet, är hotad och för närvarande håller på att krympa. Under
skenet av en officiell humanitär attityd kan dölja sig helt andra inte sällan
krassa egenintressen.
Folk varnar alltså, folk ser. I socialdemokratins vision om det goda livet
skall alla medborgare omfattas - oavsett kön, ålder, börd, hudfärg och han-
dikapp. Det är därför vår demokratisyn är intimt förknippad med begreppet
lika människovärde. Avskiljer man demokratibegreppet från begreppet lika
människovärde tror vi att det finns risk för att det hela blir ett tomt skal, en
form som inte ger det tillvaratagande av humanistiska värden som vi vill. Det
är med denna demokratisyn som vi vill möta och bygga för framtiden. Det
handlar om ett människovärde som ger människor möjlighet att jobba, ut-
bilda sig, ha hälsa, ha social trygghet och utvecklas kulturellt.
Jag vill avsluta med frågan om hur stora skiljelinjerna kommer att bli när
det gäller välfärdspolitiken i Sverige. Det har ju trots allt gått att hålla ihop
när det har gällt synen på en generell välfärdspolitik. Det finns också en stark
solidaritetstanke bland befolkningen.
Folkpartiets båda ministrar på det här området har förtjänstfullt argumen-
terat för den generella välfärden. Det har socialdemokratin tyckt vara bra.
Men vad som nu sker är att den generella välfärdspolitikens förverkligande
hotas, och jag har tidigare varit inne på det ämnet i samband med att kom-
muner och landsting inte ges tillräckligt med ekonomiska resurser.
Det är också fråga om det hela håller med tanke på de inbyggda motsätt-
ningar som finns i regeringen. När man skriver en regeringsförklaring ser
man inte motsättningarna, men när det blir halvtid av mandatperioden ser
man spänningarna. Frågan är vad som nu kommer att hända. Regeringen
Bildt har ju öppet börjat förhandla med Ny demokrati om ekonomin.
Kommer det att bli så, att regeringen också på socialpolitikens och sjuk-
vårdspolitikens område kommer att gå in i förhandlingar med Ny demo-
krati? Det är väl inte uteslutet? Om det blir så har vi fått en klar högervrid-
ning och är på väg att bygga in motsättningar i synen på den generella väl-
färdspolitiken.
Det första testet på detta kommer nu i och med husläkarförslaget. Om
regeringen gör upp med Ny demokrati drar politiken åt höger. Det andra
testet kommer i samband med Hälso- och sjukvårdsutredningen år 2000, där
tre olika modeller skall presenteras. Kommer man att gå ifrån grundprinci-
perna i den svenska sjukvårdsmodellen - mot marknadslösningar och bort
från folkstyrelseinflytande?
Herr talman! Det är risk för att två huvudvägar utkristalliseras när det gäl-
ler att forma de sociala och kulturella villkoren i Sverige. Den ena vägen är
demokrativägen, den andra är marknadsvägen. Hur regeringens marknads-
väg i de mjuka välfärdssektorerna kommer att se ut vet man i dag inte riktigt.
Men man diskuterar det snäva ekonomitänkandet som ligger i tidsandan när
det gäller att förvandla kommunerna från folkstyrelseorgan till affärsverk.
Civildepartementet har tagits ifrån uppgifterna att värna om den kommu-
nala självstyrelsen. Det har lagts över på Näringsdepartementet att forma
en proposition om obligatorisk upphandlingskontroll. Det är oroande. Man
hejar på köp-sälj-system, check-, peng- och entreprenörsystem. Helsings-
borgs kommun och Stockholms läns landsting tävlar i att snabbt i grunden
förändra välfärdssystemen.
Regeringen funderar på att försäkringsstyra och privatisera sjukvården.
Men blir man överens? Regeringen funderar t.o.m. över att införa en grund-
trygghet i vården med tilläggsförsäkringar för annan vård. Man kommer att
hamna i mycket känsliga prioriteringsfrågor om man ger sig in i detta. Vad
kommer att hända?
Jag skulle vilja höra från regeringspartiernas representanter, herrarna
Svensson och Könberg, om det finns en fortsättningsvis enhetlig uppslutning
kring den generella välfärdspolitiken, eller om den här mandatperioden i
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
11
Prof. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
12
riksdagen kommer att markera ett trendbrott i dessa grundläggande avseen-
den.
Socialdemokratin kommer att förorda demokrativägen. På den vägens
vägmärken står medborgarinflytande, rättssäkerhet och offentlighetsprinci-
pen. Vi ser staden, kommunen och regionen som möjligheter för männi-
skorna att decentralisera och forma sin framtid. Vi kommer att förändra vår
politik så, att de regionala och lokala skillnader som finns skall få blomma
ut mer än de hittills har kunnat göra. Socialutskottet har under sina senaste
resor sett att det föreligger större regionala och lokala skillnader i Sverige än
vad som hittills uppmärksammats.
Socialdemokraterna vill också utveckla en ändamålsenlig trygghetspolitik.
Vi har kunnat se i ny statistik från Hälso- och sjukvårdsutredningen att Sveri-
ges hälso- och sjukvård inte är dyrare än andra länders. Den är inte heller
för dyr. Socialdemokraterna vill säkerställa detta genom skattefinansiering
och avgiftsfinansering - en säker finansiering för att garantera alla männi-
skor en lika hälso- och sjukvård. Det kommer att vara vårt alternativ. Vi
kommer inte att vara med på galejan när det gäller att skikta i A- och B-lag
i hälso- och sjukvården.
Herr talman! Jag vill tala något om reservation 11. Tre handikapporgani-
sationer får i dag bidrag till sina rekreationsanläggningar, dvs. DHR, SRF
och RBU. Dessa organisationer har besökt socialutskottet. Det finns inga
klara principer hur pengarna skall fördelas och hur anslagen skall delas ut.
Handikapputredningen lade i sitt slutbetänkande fram förslag om principer,
och det brådskar med att fastställa dessa principer. Annars är det risk för att
viktig rehabilitering för de handikappade går snett på grund av att handlägg-
ningen inte klaras av. Behovet är alltså stort att regeringen skyndsamt tar itu
med detta. Socialdemokraterna föreslår ett tillkännagivande.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 3, 5, 11, 12 och 13.
Anf. 2 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! Ärade riksdagsledamöter! Jag vill börja med att bemöta Bo
Holmberg när det gäller riskerna med Ny demokrati och att Ny demokrati
eventuellt förhandlar med regeringen. Det finns en bok som heter Vinter i
välfärdslandet. Den handlar om nedgången för Grekland och Uruguay - två
stora demokratier som bröts sönder av överkonsumtion och av för stort stat-
ligt ingripande. Jag rekommenderar alla här i kammaren att läsa denna bok.
Jag kom själv i kontakt med Uruguay 1980, då jag arbetade i USA. Jag
träffade en advokat från Uruguay på ett party, och vi satt och pratade i två
timmar. Han berättade om detta fantastiska land, en välfärdsstat utan like i
Sydamerika, som hade pensioner och kvinnlig rösträtt - manlig rösträtt in-
fördes lika tidigt som i Sverige. Man låg före Sverige i vissa sociala frågor.
Detta land bröts sönder på grund av att man delade ut för mycket pengar till
folk utan att de presterade någonting.
Jag kan verkligen rekommendera den här boken.
Livskraftiga nya idéer genomgår enligt Schopenhauer tre stadier. Det
första stadiet är att idéerna blir utskrattade och stämplade som tokiga. Det
andra stadiet är att idéerna, när de trots allt vinner terräng, utmålas som far-
liga och bekämpas med alla medel. Det tredje stadiet är att idéerna, när de
trots motståndet till slut segrar, betraktas som självklart riktiga - i likhet med
varje tids härskande idéer.
Mitt parti Ny demokrati kom med en mängd nya idéer, om flyktingpoliti-
ken, u-hjälpen, socialpolitiken och inte minst sjukvårdspolitiken. Det är det
sistnämnda som jag närmare skall beröra.
Om man tittar på Schopenhauers tre stadier, finner man att Ny demokrati
definitivt har lämnat stadium 1. Jag uppskattar att vi nu befinner oss i över-
gången mellan stadierna 2 och 3. När vi t.ex. i valrörelsen ville spara
196 miljarder på sex år, blev vi både utskrattade och stämplade som mindre
vetande. Jag skall inte nämna vilka framträdande politiker som gjorde det.
Man kan jämföra med spareffekten av krisuppgörelserna, som var ca
20 miljarder. Det var dubbelt så mycket som vi föreslog när vi blev stämplade
som galna. Så fort ändras inställningen till saker och ting.
Vad beträffar sjukvården har vi motionerat om att det bör ske en övergång
från planhushållning till marknadshushållning. Ett ersättningssystem baserat
på prestationer skapar förutsättningar att bygga upp ekonomiskt bärkraftiga
enheter.
Jag skall nu övergå till att tala om min käpphäst - den öppna polikliniska
vården i Sverige.
Fram till den 1 januari 1970 arbetade provinsialläkarna med prestationser-
sättning. Detta system innebar att läkaren hade en relativt låg fast grundlön
och var tvungen att arbeta ihop resten av inkomsten. Han fick betalt dels
beroende på antalet patienter, dels beroende på de åtgärder han utförde.
Det var ett billigt och bra system - kanske inte för provinsialläkarna, som
ibland arbetade ihjäl sig, men för samhället. Då var det bara en bråkdel pro-
vinsialläkare som arbetade inom den öppna vården jämfört med i dag.
På den tiden gjordes hembesök. Doktorn åkte ut på eftermiddagen och
kvällen och gjorde hembesök, och det var ganska trevligt och avkopplande.
Hembesöken upphörde när ersättningen för dem togs bort den 1 januari
1970.
Det antal patienter som provinsialläkaren - som nu heter distriktsläkare -
behandlade minskade från ungefär 30 per dag till knappt 10.
Detta kostade ofantligt mycket.
Det är ingen brist på distriktsläkare i dag, men de arbetar för litet. Det är
ingen som vill tala om det. Läkarförbundet tycker att det skulle vara penibelt
att säga till distriktsläkarna att de borde arbeta dubbelt så mycket som de
gör i dag. Det kan inget förbund säga till sina medlemmar. Politikerna tycker
också att det är penibelt, eftersom det var de som avskaffade systemet, som
var billigare och effektivare.
Många distriktsläkare har gått ifrån det system som inte ger någon presta-
tionsersättning och öppnat eget. Det är mycket populärt, särskilt i Norbot-
ten, t.ex. i Luleå. Man har fri etablering i det inre stödområdet, och 40 nya
privatpraktiker har kommit dit de senaste två åren.
Vad har hänt med distriktsläkarna? Jo, plötsligt har de börjat arbeta. An-
talet behandlade patienter per dag har fördubblats. Enligt Riksförsäkrings-
verkets statistik har en privatpraktiserande allmänläkare 20 patienter per
dag. Några gör också hembesök, då specialistläkartaxan ger ett visst arvode
för hembesök.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
13
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
14
Hur kunde det bli på detta tokiga sätt? Jag måste gå tillbaka till slutet av
60-talet och den stämning som rådde i Sverige då. Trots mycket kraftiga pro-
tester från läkarkåren genomdrev socialminister Aspling den s.k. sjukro-
norsreformen. Läkarkåren mjukades först upp med en landsomfattande
granskning av samtliga läkares polikliniska inkomster. Det var en samord-
nad aktion.
Jag vet litet om hur det gick till, då jag i januari 1968 råkade träffa en kol-
lega vars far var verksam på mycket hög nivå i samhället. Han sade till mig:
Jag varnar alla läkare för att det nu kommer att göras en omfattande kon-
troll, och ni får vara noga med att uppge era inkomster till skattemyndighe-
terna. Det här är redan beslutat. Aspling skall klämma åt distriktsläkarna.
Han skall socialisera alltihop.
Ett år senare infördes mycket riktigt denna skattekontroll, och ytterligare
ett år senare kom förbudet mot de extra polikliniska inkomsterna, dvs. sju-
kronorsreformen.
1969 var ett speciellt år i Sverige. Det var då första gången som en social-
demokratisk delegation besökte Fidel Castro på Cuba. Det var en revolutio-
när anda i samhället. Det var de mörka åren i Sverige. Fidel Castro och
Che Guevara var stora hjältar för många - de kanske är hjältar än i dag. Det
fanns t.o.m. ledamöter här i kammaren som hyllade dem och som beteck-
nade Fidel Castro som en av världens stora. Jag vill inte nämna något namn,
men alla vet vem det är.
Det rådde ett socialistiskt förvirringstillstånd i landet. Planekonomin
måste införas - kosta vad det kosta ville. Man skulle socialisera någonting.
När man inte vågade sig på att socialisera bankerna eller läkemedelsindu-
strin, gav man sig på sjukvården. Det låg egentligen inte någon ideologi
bakom, därför att tandläkarna fick fortsätta med sin prestationsersättning.
Man ville komma åt läkarna, och man skulle statuera exempel.
Jag har avsiktligt gått in på den här frågan i detalj, för att alla skall förstå
hur galna föreställningarna var. Om man tyckte att det var så bra att folk
arbetade utan prestationsersättning, varför fortsatte man inte och socialise-
rade optikerna, urmakarna, skomakarna och alla andra småföretagare?
Nu till något helt annat! Men det kanske inte är något annat? Jag skall ta
upp en fråga som jag har motionerat om och som egentligen är opolitisk -
det handlar om akutsjukvården. Även här har avskaffandet av prestationser-
sättningen fått starkt negativa konsekvenser. Den läkare som tar hand om
oss när vi blir sjuka är i regel den som är minst kompetent, som har de sämsta
förutsättningarna att handlägga sjukfallet på bästa sätt. Så är det på Sveriges
sjukhus.
I Norrbottens län finns det inte ett enda ställe där en specialist är tillgäng-
lig i det första ledet, utan på samtliga ställen är det en AT-läkare som har
jour som tar hand om patienten, dvs. på kvällstid.
En undersökning som Socialstyrelsen gjorde i Norrbottens län och Väster-
bottens län 1988-1990 visade att 27 % av de akut sjuka dog i onödan. Man
gick igenom journaler och obduktionsprotokoll från samtliga dödsfall. Fyra
oberoende experter fick bedöma handlingarna och säga om personerna
kunde ha räddats till livet om man hade gjort på rätt sätt. Experterna var
fullständigt eniga om att man hade handlat helt felaktigt i 27 % av fallen.
Före 1970 var det tvärtom. Då slogs mina kolleger om att få arbeta på
akutmottagningarna, där de tjänade pengar. Som ung kirurg fick jag gå dit
bara på natten, och på dagtid var det de mest kvalificerade kirurgerna som
arbetade där. I och med att prestationsersättningen avskaffades svängde det
givetvis.
Man kan inte frigöra sig från marknadsekonomin i sjukvården, om någon
nu tror det. Den slår igenom på alla områden i samhället.
Vi måste göra om lönesättningen för läkarna för att få dessa experter,
överläkarna och professorerna, att arbeta på nätterna. I Sverige är det så
makalöst galet att en professor icke får ett öre om han mot förmodan skulle
göra en mycket svår operation på nattetid - det händer ibland att man ber
professorn om hjälp. Han får inte ens jourkompensation eller övertidsersätt-
ning för detta. Han förväntas inte arbeta på nätterna.
Hur ser dessa professorers kontakt med patienterna ut? Största delen av
tiden går ju åt till administration. Jag har arbetat i både Schweiz och USA.
Där är det precis tvärtom. Professorerna arbetar med patienter och är väl-
digt måna om det. I USA t.ex. utför professorna de flesta operationerna.
Detta måste alltså göras om: man måste få de mest kunniga läkarna att ta
hand om de svåraste fallen. Jag hoppas att mina kolleger i socialutskottet
välvilligt ser på min motion i det här ämnet. Den är egentligen inte politisk,
utan den är baserad på artiklar i Läkartidningen under det senaste året.
Det är vidare viktigt för akutsjukvården att det anordnas speciella cent-
rum. Man måste koncentrera handläggandet. Det handlar om s.k. trauma-
centrum. Detta har man gjort i USA och England, med mycket gott resultat.
För det krävs ett bra transportväsen. I ett sådant land som Sverige måste
man ha helikoptrar. Nu har vi äntligen böljat köpa in dessa helikoptrar. I
ungefär 20 år har man hållit på att diskutera detta. Ärendet var uppe hos
Riksdagens revisorer, där jag ingår, för ungefär ett år sedan. Nu är man som
sagt i det stadiet att man köper dessa helikoptrar. Det ger ju förutsättningar
för en koncentrerad sjukhusverksamhet. På detta sätt vinner man mycket i
kvalitet. Att man skaffar sådana här traumacentrum betalar sig mer än väl,
även om man ser det krasst ekonomiskt, genom att man får ett mindre antal
invalider osv.
Jag skall nu komma in på ett annat område. Det handlar om vårdgarantin.
Utan tvivel har införandet av vårdgarantin medfört avsevärda förbättringar.
Hösten 1991 tog jag upp detta med vårdgaranti och coronarkirurgi, som var
ett stort problem på den tiden. Jag föreslog att det skulle vara en maximal
väntetid på tre månader. Den skulle innefatta både utrednings- och opera-
tionskön. Sjukvårdsministern skall ha mycket tack för att han då lyssnade på
mig. Han såg till att det i alla fall blev två köer. Det var tydligen inte möjligt
att genomföra en enda kö med tre månaders väntetid, utan det blev två köer.
Det tar i dag sex månader, tre plus tre, från det att man behöver hjälp till
dess att man blir opererad.
Uppe i Norrbotten, där jag är verksam, har detta verkligen inneburit stora
fördelar. Man ser nu att patienter som förut aldrig hade möjlighet att i tid
komma till doktorn nu kommer dit i relativt god tid. Men jag skulle vilja se
denna väntetid förkortad till tre månader.
Tyvärr drabbades en del kategorier negativt av denna omdisponering av
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
15
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
16
resurserna. Patienter med coronarsjukdomar prioriterades. Patienter som
hade förträngningar i hjärtklaffen - aorta-steno’s - drabbades illa. Detta är
en mycket vanliga sjukdom bland äldre patienter. Den var vanlig även tidi-
gare, men dessa patienter dog då utan att man visste vad som var fel på dem.
Genom nya metoder med ultraljudsundersökningar, som görs över hela
landet, hittar man mängder med patienter med aorta-steno’s. De är ofta
gamla människor. Man kan operera patienter som är ända upp till 87 år med
gott resultat. Dessa patienter är ju betydligt mer utsatta för plötslig död än
coronarpatienter. Om man skulle göra något, borde man få denna vårdga-
ranti att omfatta alla operabla hjärtsjukdomar. Det kostar säkert inte
mycket. Jag hoppas att sjukvårdsministern gör samma sak med detta som
han gjorde med coronarkirurgin.
Jag kan lugna Bo Holmberg med att jag kommer från en miljö där jag har
sett mer elände än de flesta andra i den här kammaren har gjort. Jag växte
upp i Tornedalen på 40-talet. Turberkolosen härjade, och folk dog som flu-
gor i vissa familjer. Dålig nutritionsstatus osv. gick i släkten. Jag kommer
därför aldrig att medverka till att skrota välfärden i Sverige. Men jag har fått
med mig ett annat arv från Tornedalen, nämligen att man så länge man stod
på benen skulle arbeta. Någon åttatimmarsdag fanns inte. Man arbetade,
sedan gick man och lade sig. På söndagen arbetade man inte. Då vilade man.
Man kan inte förtidspensionera och ge stora folkgrupper arbetsskadeförsäk-
ringar, som Socialdemokraterna har gjort. Man måste återgå till den gamla
arbetsmoralen. Jag tror inte att det är så svårt. Den finns ju kvar i stora be-
folkningsgrupper. Det tar visserligen tid för folk att lära om. Man har ju vant
sig vid bidrag. Men jag tror att man måste kombinera detta med att folk skall
arbeta mycket mer.
Sammanfattningsvis: Det är inte någon brist på läkare i Sverige. Jag tror
tvärtom att det finns ett överskott på läkare i dag. Det finns inte för få sjuk-
hus i Sverige. Det finns inte för litet av övrig personal. Det enda som det
råder brist på är sunt förnuft.
Jag yrkar bifall till reservationerna nr 2, 4, 6, 7 och 8.
Anf. 3 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Föregående talare, Leif Bergdahl, uppehöll sig en hel del
kring situationen på Cuba, Che Guevaras roll i världshistorien och den egna
situationen på kirurgavdelningen på 70-talet.
Det var i och för sig intressanta utläggningar, men jag måste tillstå att jag
hade svårt att riktigt se sambanden med det betänkande som vi i dag behand-
lar. Det handlar om socialpolitiken. Visst kan man göra historiska utblickar
även när det gäller detta. Jag tror att det är viktigt att man har med den histo-
riska tillbakablicken. Men jag skulle gärna vilja ha en ytterligare förklaring
från Leif Bergdahl till hur Che Guevara kom in i sammanhanget.
Alla vet vilken ekonomisk situation som landet i dag befinner sig i. Vi vet
att det krävs stora förändringar för att minska budgetunderskottet och för-
ändra Sveriges ekonomi. Det som Vänsterpartiet tycker är viktigt är frågan
om hur ett välfärdssystem i grunden ändå skall kunna bevaras och om hur
förändringar kan göras utan att de människor som har det svårast i vårt sam-
hälle drabbas.
Det som hävdas i betänkandet och i regeringens olika budgetförslag är ju
att regeringens ekonomiska politik syftar till ökat välstånd. Jag har flera in-
vändningar mot detta. Jag har hittills inte kunnat se att regeringens politik
leder till ökat välstånd. För en hel del grupper i landet leder den inte ens till
bevarat välstånd.
Vänsterpartiets ställer sig frågan hur vi skall göra dessa förändringar utan
att de som har det svårast i samhället drabbas och hur vi skall dela de bördor
som minskade inkomster och högre avgifter för med sig och få de av oss i
samhället som tjänar mest att faktiskt betala detta. Något besked framkom-
mer inte alls, vare sig i detta betänkande eller i de regeringsdeklarationer,
propositioner eller andra förslag som kommer från regeringen.
I betänkandet tas naturligtvis frågan om ökad valfrihet upp. Det är ju ett
slagord för regeringen. Vi har vid flera tillfällen tidigare diskuterat det här i
kammaren. Jag vet att regeringens recept för att det skall bli så mycket bättre
i vårt land är ökad privatisering och ökad valfrihet.
Jag tror också på ökad valfrihet. Men jag undrar hur det är när ni träffar
folk som har anhöriga gamla som ligger på långvården, som har barn på dagis
eller som har sociala eller ekonomiska problem. Det är väldigt sällan som
just bristen på valfrihet tas upp. Föräldrar som har barn på dagis är väldigt
oroade över att barngrupperna görs så mycket större, att avgifterna går upp
och att det närmaste dagiset stängs så att barnen får byta miljö. Det är mer
dessa frågor som jag möter när jag är ute.
Jag skulle också vilja ta upp en annan sida av privatiseringen, som rege-
ringen förbiser. Det gäller myndighetsutövandet vad gäller socialtjänsten när
det görs sociala utredningar om barn och familjer. I vissa fall har detta lagts
ut på entreprenad. Det har gjorts en JO-anmälan i Gävleborg just beträf-
fande den saken. Man undrar om det här är ett område som skall privatise-
ras. Jag har haft uppe denna frågan med socialministern tidigare, men jag
får aldrig något svar. Detta gäller också på dagis. Hur går det när det finns
misstanke om incest? Hur går det om det finns misstanke om att någon av
föräldrarna misshandlar barnen? Det blir en väldigt svår situation. Rege-
ringen har inte tagit detta tillräckligt allvarligt.
Vänsterpartiet anser däremot att man visst kan privatisera en hel del verk-
samheter. Det finns mycket bra verksamheter som lämpar sig för privatise-
ring. En sådan som vi har framfört förslag om motionsvägen i riksdagen gäl-
ler hovet och kungen. Den kungliga familjen är en privat familj. I stället för
att man ger underhåll till kungen via statsbidrag skulle kungen själv få dra in
sina inkomster. Jag tycker inte att det skulle vara otänkbart. Den kungliga
familjen skulle själv få inbjudningar, och kommuner och privata företag som
får kungligt besök kan betala en ordentlig hacka. Jag tror att många kommu-
ner och privata företag tycker att det skulle vara värt att betala för. Jag tror
inte att vi skulle behöva vara oroliga för att den kungliga familjen skulle lida
någon nöd.
Förslaget om privatisering av hovet kanske inte leder till så oerhört stora
inkomster för staten eller så mycket minskade utgifter. Det finns dock en rad
andra grundläggande frågor på det här området som jag och Vänsterpartiet
tycker att det är viktigt att belysa.
Med tanke på hoten mot välfärden tycker vi att det behövs en rättighets-
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 92
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
lagstiftning på välfärdsområdet. Vi har tagit upp det i en motion. Jag yrkar
bifall till den. Jag kommer dock inte att beröra den motionen närmare, efter-
som Jan Jennehag, som skall tala senare för Vänstepartiet, skall ta upp den
frågan ytterligare.
Herr talman! I dag vill jag särskilt belysa, och gärna återkomma till här i
kammaren, familjepolitiken och barnens situation. Det finns en hel del för-
slag på det området i betänkandet. Det sägs bl.a. att enligt lagen om barnom-
sorg skall det vara förpliktigande för kommunerna att ordna barnomsorg.
Det tycker vi är bra. Vi undrar naturligtvis när allt det här skall bli klart, men
vi ser fram emot att den lagen skall förverkligas.
Barn utgör i dag en av de grupper i samhället som mycket påtagligt märker
av hur det sparas runt om i kommunerna. Det sparas inte bara på inefffektiva
åtgärder eller på onödig administration. Det sparas faktiskt på den direkta
vården och omsorgen om barnen. En utredning från SKTF pekar på att 7 600
kr sparas i genomsnitt per barn i vårt land. Då har man räknat in både barn-
omsorgen och skolverksamheten. Jag har tidigare frågat Bengt Westerberg
om detta och om han är oroad över en del av dessa besparingssignaler. Han
har ideligen hänvisat till Socialstyrelens rapportering som skulle komma i
mars. Nu har rapporteringen kommit i flera olika rapporter, och socialut-
skottet har med det i betänkandet. I själva betänkandet tar man dock bara
upp några få delar av Socialstyrelsens rapport. Man nämner att hittills under
1992 har det inte skett så stora försämringar, men att det finns en oro för
1993.
Det finns en hel del ytterligare att hämta i rapporteringen, som jag tycker
att utskottets majoritet har glömt bort. I rapporten sägs att redan nu kan
man notera klara problem för storstäderna. Storstäder och kranskommuner
har en svårare situation än andra områden. Barngruppernas storlek har
ökat. Personaltätheten har generellt minskat i barnomsorgen, och den kom-
mer att fortsätta att minska.
Man har också tagit upp frågan om barn med behov av särskilt stöd. I rap-
porten sägs: De generella förändringarna med större barngrupp och lägre
personaltäthet drabbar dem mer än andra barn. Det finns en oro för barn
som behöver särskilt stöd och för gråzonsbarn som inte klarar de stora barn-
grupperna. Det finns också risk för ökad negativ segregering genom ett ökat
behov av specialgrupper och genom att det finns färre barn med behov av
stöd i de enskilda icke-kommunala verksamheterna. Den förebyggande upp-
gift som barnomsorgen har för barn som är missgynnade socialt är svår att
fylla. Med större barngrupper hinner man inte uppmärksamma varje barn
individuellt och ge barnen den tid som barn behöver.
Jag tycker inte att regeringen på något sätt har svarat på den här rappor-
ten. Jag tycker inte heller att utskottsmajoriteten har tagit rapporterna på
allvar.
Jag skulle vilja fråga Bo Holmberg hur man nu ser på dessa besparingar i
kommunerna. Såvitt jag förstår har Socialdemokraterna varit med på kom-
munalt skattestopp och en påse pengar utan specialdestinering till barnom-
sorgen. När vi har ställt krav på kommunakut och extra bidrag till kommu-
nerna kan jag inte påminna mig att Socialdemokraterna skulle ha ställt upp.
18
Jag tror att det är förslag man borde återkomma till. Socialdemokraterna
borde också se att det finns poänger med förslagen.
Herr talman! I betänkandet behandlas också frågan om vårdnadsbidrag.
Vänsterpartiet hade ett förslag om att man definitivt skulle uttala att det inte
är aktuellt med vårdnadsbidrag. I betänkandet sägs bara att det diskuteras i
regeringen. Jag har förstått att man har gjort så under lång tid. Jag är natur-
ligtvis intresserad av vad som är senaste nytt från regeringen när det gäller
vårdnadsbidragen. Vad säger Bo Könberg? Hur ligger det till? Har vi fått en
så fantastiskt mycket bättre ekonomi i Sverige att vi nu har råd med vård-
nadsbidrag?
Från Vänsterpartiet är vi mycket kritiska till idén med vårdnadsbidrag. Vi
är dessutom oroade över andra diskussioner i regeringen, som vi har förstått
förs, beträffande försämrad föräldraförsäkring. Vi har diskuterat hur man
skulle kunna minska statens kostnader genom att sänka taket för dem som
har högst föräldrapenning. Däremot anser vi inte att man skall minska tiden
för föräldraledigheten. Inskränkningen i den högsta ersättningen drabbar
dem som har det bäst ställt. Det kan man beklaga, men det drabbar inte dem
som har det sämst. En förkortad föräldraförsäkring drabbar alla, och kanske
i högsta grad dem som har sämst ekonomi. Jag tycker således att det är
mycket viktigt att vi inte förkortar föräldraförsäkringen. Det är ju en försäk-
ring för att barn skall kunna vara tillsammans med sina föräldrar under en
lång tid. Det är en unik rättighet som vi har i vårt land och som inte finns
någon annanstans i världen, och den utgör ett unikt inslag i Sveriges välfärds-
politik.
Det finns även andra inslag som är viktiga när det gäller stöd till barn och
barnfamiljer. Naturligtvis gäller det sex timmars arbetsdag, som skulle möj-
liggöra att fler föräldrar får kortare arbetsdag. Man skulle kunna börja med
de grupper av småbarnsföräldrar som har det tuffast på arbetsmarknaden.
Man skulle också, vilket vi har föreslagit i motioner, kunna ge ökat stöd till
kvinnojourer, där kvinnor som har en mycket svår familjesituation får hjälp.
Det skulle också medföra en bättre situation för barnen.
Sedan har vi frågan om barnbidragen, som också tas upp i det här betän-
kandet. Från Vänsterpartiet kom vi med ett som vi tycker intressant förslag,
som tyvärr ingen annan nappade på. Det gäller en utredning om beskattade
barnbidrag. Jag är litet förvånad över att Chatrine Pålsson och kds inte kan
ställa upp på detta, eftersom ni har ett mycket näraliggande förslag där ni
talar om hur man skall utreda inkomstprövade barnbidrag. Som jag ser det
är det helt klart en kvalitativ skillnad. Även om man skulle beskatta ett barn-
bidrag skulle det utgå lika till alla. Värdet av barnbidraget skulle inte vara
lika stort för den som har det mycket bra ställt och för den som har det sämre
ställt. Jag är mycket tveksam till om man skall förändra bidraget. Jag tycker
dock att vi definitivt borde diskutera en utredning. Eftersom diskussioner
även på det här området pågår i regeringen undrar jag hur det här kommer
in i bilden. Finns det några diskussioner om att utreda just beskattade barn-
bidrag?
Herr talman! Det finns en annan punkt i det här betänkandet som jag är
mycket tveksam till. Det gäller Statens institutionsstyrelse. Beklagligtvis har
samtliga partier, inkl, mitt eget, gått med på att staten tar över de särskilda
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
19
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
20
ungdomshemmen. Jag tycker att det är ett utomordentligt dåligt beslut. Det
leder bara till mera statlig administration i stället för att landstingen, som i
dag har hand om verksamheten, skulle förbättra den, vilket i och för sig är
behövligt. Det har nu gjort att vi i dag så småningom kommer att rösta om
ytterligare 50 miljoner i centrala anslag i staten. Jag tror inte att det i längden
är gynnsamt för verksamheten. Det kommer att gå åt mycket mer i admini-
stration. Jag undrar vem som kommer att tjäna på det här. Är det verkligen
de ungdomar som är i bäst behov av en specialistvård som man inte klarar
inom öppen socialtjänst som kommer att tjäna på det? Jag tror att vi här har
gått ett steg tillbaka.
Jag vill också nämna frågan om bidragsförskotten. Jag kan bara notera
att Ny demokrati uppenbarligen inte ens vill satsa ett öre till ensamstående
föräldrar. Det är ganska anmärkningsvärt. Ny demokrati vill i stort sett skära
ner insatserna på familjepolitiken med hälften. Varför skall just de ensam-
stående föräldrarna drabbas?
Herr talman! Avslutningsvis vill jag ta upp frågor som rör insatser för barn
som utsätts för sexuella övergrepp. I mina ögon fanns det ett mycket bra för-
slag där Vänsterpartiet, Folkpartiet och kds hade gått samman om ett kris-
centrum för barn som utsätts för sexuella övergrepp. Tanken bakom det var
inte att ett sådant centrum skulle inrättas i stället för de utmärkta lokala ini-
tiativ som finns på det här området. Tanken är att man skall samla ihop forsk-
ning och behandlingsinsatser för att sedan sprida det vidare ut i landet och
utgöra ett stöd för dem som jobbar lokalt. Men till min förvåning ser jag att
varken kds eller Folkpartiet har reserverat sig eller drivit den här frågan. Jag
hoppas att dessa partier är med när det blir dags för votering.
Herr talman! Jag hänvisar till samtliga motioner från Vänsterpartiet och
vill också anmäla att vi stöder de flesta av de socialdemokratiska motio-
nerna. Jag vill särskilt yrka bifall till motion 294 om rättighetslagstiftning och
504 om rikscentrum för barn som utsätts för sexuella övergrepp.
Anf. 4 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Debattens uppläggning är sådan att vi först skall ha en prin-
cipdebatt och sedan skall vi ha en diskussion om familjepolitiken. Därför tar
jag inte upp de frågor som Eva Zetterberg hade om familjepolitiken, efter-
som jag utgår från att Maj-Inger Klingvall kommer att göra det. Jag skall
dock ta upp två av frågorna som gäller det här avsnittet.
Den ena frågan gällde var Socialdemokraterna står när det gäller den
kommunala ekonomin och det kommunala skattestoppet. Vår inställning är
att man inte skall dra in de 7 miljarder kronor som regeringen nu gör. Vi
anser vidare att det kommunala skattestoppet skall hävas.
Det är sant att under vår tid i regeringen gjorde man en frivillig överens-
kommelse med de båda kommunförbunden om tidsbegränsat skattestopp.
Regeringen har nu skärpt detta i lag. Vi vet inte hur länge det här skall verka.
Jag hoppas att det framgick av min inledning att socialdemokratin ser det
som ett framväxande stort problem att vi riskerar att inte få någon samman-
hållande välfärdspolitik i Sverige. Basen för välfärdspolitiken finns i våra
kommuner och landsting. Om man inte har tillräckligt med pengar kan man
faktiskt inte förverkliga de målsättningar som vi har fattat beslut om här.
Därför kommer Socialdemokraterna framöver att bli ännu tydligare på
denna punkt. Det gäller att ha tillräckligt starka demokratiska institutioner
ute i kommuner och landsting som har ekonomiska resurser, så att de gene-
rella välfärdsmålen som regering och riksdag lägger fast kan förverkligas.
Jag vill också göra en kommentar till Eva Zetterberg vad gäller institu-
tionsstyrelserna. Det har funnits problem. Eva Zetterberg kanske erinrar sig
diskussionen om att det fanns för få platser, att man kunde straffa ut sig från
institutionerna och det var stora problem. I samma veva kom de båda kom-
munförbunden - som då hade ansvaret - till riksdagens socialutskott och
sade att de inte längre ville vara huvudmän för denna verksamhet. Ett enigt
utskott och en enig riksdag drog då slutsatsen att det inte kan vara en bra
lösning att de som skall stå fadder för verksamheten kommer till riksdagen
och säger att de inte vill ta ansvaret. Vad skulle det ha blivit för verksamhet
i fortsättningen om de som då hade ansvaret inte ville ha det?
Vi var emellertid bekymrade på en punkt, och det står också i riksdagsbe-
slutet. Om staten blir huvudman, hur skall man då få en bra samverkan med
socialtjänsten och kommunerna? Den måste hela tiden finnas. Det är viktigt
att man på resans gång uppmärksammar detta, så att intentionerna i riksda-
gens beslut kan fullföljas på den punkten.
Anf. 5 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vill först framföra en ursäkt till Bo Holmberg. Den upp-
läggning av debatten som han redovisade är helt riktig. Av andra skäl kan
jag emellertid inte medverka senare, och därför har jag bytt plats på talarlis-
tan. Jag har förståelse för att inte alla mina frågor blir besvarade nu.
När det gäller välfärden och att man skall ha demokratiska instrument för
att värna om den har vi helt klart en gemensam linje. Det är oerhört viktigt
och väsentligt. Vi är tvungna att genomföra stora förändringar och bespa-
ringar, men man måste ha instrument för det. Man måste se till att människor
som drabbas förstår varför och kan acceptera det. Det skall drabba dem som
bäst kan tåla besparingar.
Beträffande kommunernas ekonomi ansåg Socialdemokraterna också att
7 miljarder skulle gå till kommunerna för att statsbidragen inte skall mins-
kas. Var inte Socialdemokraterna inne på linjen att kommunerna framöver
inte skulle få rätt att själva höja skatten? Så har jag uppfattat det. Men det
skulle vara bra om vi var överens även på den punkten. Det är grundläg-
gande att kommunerna måste ha en god ekonomi för att kunna sköta sina
åligganden. Riksdagen kan inte komma med pålagor på grund av nya lagför-
slag om förbättringar, men sedan rycka undan marken för kommunerna ge-
nom att minska statsbidrag eller inte låta dem höja skatten.
Till slut vad gäller Statens institutionsstyrelse: jag vet i högsta grad att det
var en stark debatt när beslutet diskuterades och fattades omkring 1990 och
1991. Men jag vidhåller att jag tycker att det var ett felaktigt beslut. Att
Landstingsförbundet för sin del sade: ”Ta över det hela” berodde bl.a. på de
dåliga villkor staten erbjöd. Jag vet att det var ett sätt att visa att man inte
hade fått förtroende. Man hade fått sådana villkor att man tyckte det var
svårt att driva verksamheten på ett annat sätt.
Nu är beslutet dock fattat, och man får gå vidare. Nu är det som det är,
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
21
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
22
och vi kan säkerligen inte återvända till någonting annat. Det gäller att få
fram denna samverkan ute i kommunerna. Jag vill ändå poängtera att vi här
har ett område där man satsar 50 miljoner. Det är inte bara utvecklings-
pengar, den saken tycker jag är helt klar.
Anf. 6 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Mycket kort till Eva Zetterberg när det gäller den kommu-
nala beskattningsrätten. Socialdemokraterna anser nu att skattestoppet skall
hävas. Vi anser att varje kommun har en möjlighet att göra ekonomiska be-
dömningar och måste få göra justeringar på skatten om man så önskar.
Vi tycker att det också finns prinicpiella skäl. Den kommunala beskatt-
ningsrätten är en hörnpelare i den kommunala självstyrelsen.
Jag hoppas att jag nu varit väldigt tydlig på den här punkten, att det skall
ankomma på landets kommunal- och landstingspolitiker att ange nivån på
skatten. Det skall inte vara en affär för Anne Wibble och regeringen,
(forts.)
Kammaren beslöt kl. 13.48 på förslag av tredje vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 14.55 för att ge ledamöterna tillfälle att närvara
vid EG-kommissionens ordförande Jacques Delors anförande i andrakam-
marsalen.
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.55.
(forts. SoU15)
Anf. 7 STEN SVENSSON (m):
Herr talman! Den strukturella obalansen i Sveriges ekonomi medför att
utvecklingen av välfärdspolitiken måste ske under delvis förändrade förut-
sättningar. Ett växande gap mellan behov och resurser ställer krav på en ef-
fektivisering och en prioritering av verksamheten, bl.a. genom rationalise-
ringar och ökade inslag av konkurrens.
Det budgetförslag som vi nu diskuterar innebär att anslagen inom social-
departementets område kommande budgetår minskar med drygt 13 miljar-
der kronor. Den beräknade utgiftsminskningen är främst en konsekvens av
att de specialdestinerade statsbidragen till kommunerna ersatts av ett nytt
generellt statsbidrag.
Avsikten med det nya statsbidragssystemet är bl.a. att kommunerna ges
större handlingsfrihet när det gäller verksamhetens utformning samt vid
prioriteringen mellan olika verksamhetsområden. Den kommunala verk-
samheten kan därmed bedrivas på ett effektivare sätt än tidigare, genom att
den statliga regleringen av den kommunala verksamheten minskas. Ett nytt
generellt statsbidrag utan detaljreglering ger således kommunerna förutsätt-
ningar att anpassa sin verksamhet till rådande ekonomiska förhållanden och
lokala förutsättningar.
Den ekonomiska politik som nu förs syftar till att förbättra det allmänna
välståndet och att därigenom skapa förutsättningar för att utveckla och för-
bättra insatserna för välfärd och social omsorg. En förutsättning för att ökad
valfrihet skall uppnås är att olika hinder för fri etablering och fritt utnytt-
jande av olika verksamhetsformer tas bort.
Herr talman! Det övergripande målet för hälso- och sjukvården i Sverige
är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Dessa mål
omfattar alla, oavsett ålder och kön, sociala förhållanden, inkomst samt bo-
stadsort. En förutsättning för att de olika sjukvårdshuvudmännen skall
kunna skapa likvärdiga villkor i fråga om att upprätthålla en god kvalitet i
hälso- och sjukvården är att resurserna kan fördelas över landet efter befolk-
ningens vårdbehov.
Två parlamentariska utredningar arbetar med stora och viktiga frågor på
hälso- och sjukvårdens område. Det gäller dels utredningen om priorite-
ringar inom hälso- och sjukvården, dels kommittén som berör hälso- och
sjukvårdens finansiering och organisation.
Prioriteringsutredningen skall enligt direktiven överväga hälso- och sjuk-
vårdens roll i välfärdsstaten och lyfta fram grundläggande etiska principer,
som kan ge vägledning och ligga till grund för öppna diskussioner om priori-
teringar inom hälso- och sjukvården.
Vidare anges i direktiven att frågan om prioriteringar inom vården under
1990-talet kommer att bli än mer central i debatten om sjukvården, eftersom
det handlar om fördelningen av resurser, om val och om värderingar.
En av förklaringarna till de ökade kraven på sjukvården är den biomedi-
cinska utvecklingen, som har gjort det möjligt att bota allt fler sjukdomar
eller att lindra sjukdomsförlopp. En annan är att andelen mycket gamla
människor i samhället ökar. Det är en grupp som kräver en stor del av sjuk-
vårdens resurser.
Den andra utredningen har i uppdrag att dels analysera hälso- och sjukvår-
dens resursbehov fram till år 2000, dels överväga hur hälso- och sjukvården
bör finansieras och organiseras på den övergripande samhällsnivån. Övervä-
gandena skall grundas på en analys och en värdering av i första hand tre olika
finansierings- och organisationsmodeller: en utformad landstingsmodell, en
modell där hälso- och sjukvårdens samtliga resurser läggs hos primärvården
samt en modell där resurserna samlas hos en eller flera försäkringsgivare.
Det mest intressanta alternativet är, enligt min mening, införandet av en
obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där resurserna för hälso- och sjukvård
samlas hos en eller flera offentliga försäkringsgivare. Landstingens rätt att
ta ut skatt för hälso- och sjukvård upphör därmed.
Konkurrens mellan olika typer av vårdproducenter i allmänhet, offentliga
såväl som privata, främjar produktiviteten. Mot den bakgrunden bör kom-
mittén undersöka förutsättningarna för bl.a. ett överförande av vissa offent-
liga vårdinrättningar till stiftelser, offentliga eller privata bolag etc.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
23
|
Prot. 1992/93:92 15 april 1993 |
Kommittén bör ta del av förhållandena i andra länder och förutsättnings- |
der som anses vara särskilt intressant att studera och som nämns i direktiven
|
Socialpolitik - |
är Holland. En förnyelse av hälso- och sjukvården i Sverige är angelägen. Den måste En viktig utgångspunkt för förnyelsen av den offentliga sektorn bör vara Att skilja på offentlig kontroll och finansiering å ena sidan och fri produk- Inriktningen beträffande socialpolitiken måste vara att skilja mellan finan- Välfärdspolitikens storlek och utformning har skapat ekonomiska pro- Välfärdssystemen har i alltför stor utsträckning frikopplats från arbetets Samtidigt står det klart att de åtaganden som det offentliga välfärdssyste- Vård, utbildning och omsorg har bedrivits i det offentliga monopolets |
|
24 |
form. Då hjälper det inte att de anställda ställer upp, jobbar hårt och har |
hög kompetens. Resultatet blir lika fullt bristande eller obefintlig valfrihet,
köer, orättvisor och höga kostnader.
De offentliga monopolen har också gjort att många offentligt anställda,
framför allt kvinnor, har saknat en öppen arbetsmarknad, eftersom det bara
har funnits en arbetsgivare att vända sig till.
Herr talman! Välfärdens grund är god ekonomi, vitala små gemenskaper
och, självfallet, individens eget ansvarstagande och förutseende. Offentliga
ordningar har en viktig roll att spela, men de kan inte generera de ekono-
miska resurser som är en förutsättning för dem.
Regeringen gör nu upp med storskalighetens välfärdspolitik. Dess omfatt-
ning och kollektivistiska inriktning har länge skapat likformighet och kostna-
der som växt - oberoende av behovet av hjälp. Regeringens politik innebär
att individerna och deras gemenskaper nu sätts i centrum.
Vårt land behöver en välfärdspolitik som ger medborgarna ökad frihet och
förutsättningar att fatta beslut om och bestämma över den egna vardagen.
Friheten att välja och ta ansvar skall bli viktigare än rätten att kräva att andra
skall ta ansvar.
Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till utskottets hem-
ställan i samtliga moment.
Anf. 8 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Det är av intresse att läsa vad de kritiska ekonomer skriver
som försöker förklara vad som har hänt i Sverige, dvs. varför vi befinner oss
i den här allvarliga situationen.
Det första man säger är följande: 1989 borde man se att det var något som
inte stod rätt till i våra banker.
Nu, i efterhand, vet vi att bankledningarna inte klarade avregleringen. I
stället lånade de ut pengarna i en spekulationsekonomi som sedan ledde till
att nästan samtliga banker hamnat i diket.
I det läget tillträdde regeringen Bildt 1991 med ett rent ideologiskt pro-
gram. I det ideologiska programmet låg att ekonomin helt skulle vara i mark-
nadens tjänst.
När Sverige var i en djup lågkonjunktur drog man åt ordentligt i penning-
mängden, så att Sverige for in i en depression, säger nu de kritiska bedö-
marna. Vi hängde kvar vid ecun alldeles för länge och fick också betala för
det. Nu går banker, ekonomi och näringsliv helt på fälgarna.
Vilken lärdom drar Sten Svensson egentligen av detta? Är det inte på ti-
den att regeringen överger sin ideologiska syn och försöker se till verklighe-
ten och göra insatser, så att efterfrågan kommer i gång igen?
Jag vänder mig så till Sten Svensson och Bo Könberg. Det gäller det väx-
ande gapet mellan de bra nationella välfärdsmål som regering och riksdag
antar och möjligheterna att förverkliga dessa mål. Man driver ju en ekono-
misk politik gentemot kommuner och landsting som gör att dessa inte har
resurser att förverkliga de nationella målen.
Här är vi socialdemokrater oroliga. Jag undrar hur Sten Svensson och re-
geringen ser på den situationen. Är det så att de fina välfärdsmål som riksda-
gen nu skall fatta beslut om inte kommer att kunna realiseras, eftersom man
för en helt orealistisk ekonomisk politik gentemot kommuner och landsting?
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
25
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
Vad är då viktigast, Sten Svensson, för oss som skall företräda socialpoliti-
ken? Är det välfärdspolitikens mål eller är det att hålla fast vid helt felaktiga
ekonomiska bedömningar?
Anf. 9 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Bo Holmberg inledde med att hänvisa till några ekonomer.
Jag vill kvittera med att citera en professor i internationell ekonomi vid
Lunds universitet. Hans namn torde vara bekant. Han säger att det var på
80-talet som man spelade bort de möjligheter som vi hade haft tidigare.
Vidare säger han: ”Man drog på sig spenderbyxorna. Socialdemokraterna
trodde att de klarat biffen. Nu var ekonomin åter stark, hög tid alltså för
traditionell socialdemokratisk politik.
Resultatet blev att riksdagsmajoriteten 'reformerade’ socialförsäkring-
arna. Sjukförsäkringen gav 100-procentig ersättning utan kontroll. Arbets-
skadeförsäkringen släpptes iväg. Den offentliga sektorn expanderade på
nytt.
I stället borde man ha dragit ner de offentliga utgifterna och minskat den
offentliga sysselsättningen. Industrin och näringslivet ropade efter arbets-
kraft. Det hade varit enkelt att flytta över från den offentliga sektorn till nä-
ringslivet.”
Det är Bo Södersten, partivän till Bo Holmberg, som säger detta. Han
säger dessutom: ”Grundproblemet för den svenska ekonomin är den allom-
fattande offentliga sektorn. Men det begriper inte majoriteten politiker och
väljare. Samtidigt är intresset lågt för grundläggande akademisk undervis-
ning i ämnet offentlig ekonomi. Däremot är efterfrågan på desinformation
enorm. Det är fullkomligt sanslöst hur mycket strunt som skrivs.”
Bo Södersten påpekar här att det förstörda signalsystemet är det värsta
som har hänt Sverige. Nu behöver vi försöka förbättra grundförutsättning-
arna. Det finns bara en lösning på Sveriges ekonomiska problem. Den är att
svenskt näringsliv kan tillhandhålla en ekonomisk tillväxt. Vi måste få ett
mer företagsvänligt klimat.
Därför måste åtgärderna inriktas på sådana områden som är strategiska
för att stimulera arbetande, sparande och företagande. Sänkta offentliga ut-
gifter och sänkta skatter är nödvändiga också för att få ner räntorna. En fort-
satt avreglering och privatisering skall leda till ökad konkurrens, mångfald
och nytänkande.
Det är ju ändå näringslivet som skall bära upp och försörja den offentliga
verksamheten. Om näringslivet inte klarar den uppgiften har vi ingenting att
fördela som politiker. Då har inte heller medborgarna något att leva av.
Anf. 10 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag tror, Sten Svensson, att Sverige befinner sig i en situation
där vi som politiker får börja att repetera litet grand av det vi läste när vi
läste ettor eller tvåor i nationalekonomi. Vi måste inta ett litet mer kritiskt
förhållningsätt till ekonomerna än vad politikerna hittills har gjort.
Det är alldeles uppenbart att när ekonomerna gav den dåvarande rege-
ringen på 80-talet rådet att avreglera bankerna, trodde vi politiker att ekono-
26
mer och banker var ansvarsfulla och tog sitt ansvar för avregleringen. Nu när
vi tittar i backspegeln kan vi ju se att de inte bar upp detta ansvar.
I Svenska Dagbladet den 11 april skriver Peter Malmqvist, som analyserar
situationen, att han tycker att det är konstigt att man häcklar politikerna för
de problem som vi nu har. Politikerna har gjort precis det affärsmännen ville,
säger han.
Han skriver vidare: ”Skatter har sänkts, arbetsgivaravgifter har sänkts, se-
mesterdagar har slopats, valutan faller fritt, lagen om anställningsskydd skall
skrivas om - kort sagt: allt har gått affärsmännens väg.
Ändå är det Dig, bäste politiker, som affärsmännen pekar ut som ansvarig
för 'bananrepubliken Sveriges’ förfall. Dra lärdom av det.”
Jag tror att vi politiker måste inta ett mer kritiskt förhållningssätt till den
visdom som ett antal nationalekonomer har pläderat för. Man går i takt, tän-
ker i takt, får samma råd och vill icke dra lärdomar av detta. Assar Lindbeck
säger i sin kommission att vi inte skall peka ut syndabockar. Vi skall inte gå
bakåt och analysera vad som hände. Nej, tacka för det. Han var ju med
bland dem som tänkte i takt och åt fel håll.
När det gäller det ideologiska programmet börjar nu näringslivets folk
säga att regeringen måste inta ett annat förhållningssätt. Nu måste även re-
geringen snart börja inse att man får lov att lägga om den ekonomiska politi-
ken. Jag hoppas att den insikten snart skall komma hos regeringen.
Sedan återstår min fråga, Sten Svensson. Gör jag och Socialdemokraterna
en helt felaktig analys när vi är rädda för att de fina välfärdsmål som vi nu
skall lägga fast inte kommer att kunna realiseras, om man fortsätter med en
ekonomisk grimma på kommuner och landsting? Gör vi en felbedömning
där?
Anf. 11 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Det gäller självfallet att inte göra om misstagen. Vi måste
lära av historien. Vi skall framför allt inte göra om de misstag som gjordes
efter devalveringarna 1981 och 1982. De offentliga utgifterna måste minskas.
Det gäller också den kommunala sektorn. Staten, landstingen och kommu-
nerna måste var för sig bidra till att få svensk ekonomi i balans.
Skatter som motverkar arbete, sparande och företagande måste sänkas.
Ett större utrymme måste skapas för att industrin och näringslivet skall
kunna växa. Förutsättningarna för nyföretagande och nya arbeten som följer
därav måste stå i centrum.
Därför är svaret på Bo Holmbergs fråga: Ni gör inte en korrekt analys. Ni
beaktar inte de saker som ni faktiskt var överens med regeringen om under
en kort tidsperiod. Då godtog ni motiven för krispaketen nr 1 och nr 2. Ni
var även på god väg att godta krispaket nr 3, men då svek civilkuraget för
Socialdemokraterna, eftersom ni stötte på kritik från de människor som
hade fostrats i en annan anda ute i bygderna och som inte var beredda på
denna omställning.
Därför har ni nu hemfallit åt en traditionell oppositionsroll och vill dra er
ur. Det märktes tydligt när man diskuterade de 7 miljarderna och kommun-
sektorn tidigare i dag.
Det förs alltså i allt väsentligt en ekonomisk politik i rak motsatsställning
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
27
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
28
till den flykt från problemen som präglade den politik som ledde Sverige in
i krisen.
Vad är det vi skall leva av? Den frågan ställde jag i min förra replik. Svaret
är egentligen ganska enkelt. Det är det svenska näringslivet. Problemet, herr
talman, är att det svenska näringslivet inte räcker till för den uppgiften. Det
är för litet, och det går för dåligt. Företag slås ut på löpande band.
Jag vill påminna Bo Holmberg om att konkurserna under 1992 var fyra
gånger så många som under det förra lågkonjunkturåret 1977. Dessutom
kännetecknas näringslivet av alltför låg lönsamhet.
Ni har inte gått till botten med analysen av dessa problem. Därför har ni
inte dragit de korrekta slutsatserna. Det är ett klart besked från oss på den
fråga som Bo Holmberg har ställt.
Förste vice talmannen anmälde att Bo Holmberg anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 12 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Som förtroendevalda och i möten med människor ute i sam-
hället konfronteras vi ofta med olika livsöden. I vår egen omgivning ser vi
hur många människor drabbas av svåra påfrestningar, och man ställer sig frå-
gan: Hur mycket kan en enskild individ klara av?
Den offentliga debatten förs ofta i termer av ”att de och de problemen
måste ni politiker klara av - lösa”. Det låter som om nästan alla problem i
livet går att lösa på politisk väg.
Så är det ju inte. De verkligt stora frågorna - vad vi som individer skall
använda våra liv till, hur vi skall möta det faktum att vi skall dö och kanske
lida - kan inte lösas, framför allt inte med några politiska beslut. Många in-
vänder kanske mot det här resonemanget. Men tänk efter! Varje människa
har värdighet, är någonting och har ett mål i sig själv. Samhället kan inte
överta det personliga ansvaret.
Däremot kan vi begära att den politiska inriktningen i riksdagen, i lands-
ting och i kommuner skall vara att fatta beslut som så långt som möjligt hjäl-
per till att lindra människors lidanden när de drabbas av olyckor och att ut-
jämna de påfrestningar och prövningar som inträffar under en människas
livscykel.
Till hälso- och sjukvårdens grundläggande uppgifter hör ju att förebygga
ohälsa och återfall i sjukdom, att behandla och bota, lindra och stödja med
hjälp av habilitering osv. och att ge omvårdnad och smärtlindring. Det här
är frågor som behandas i dagens betänkande.
I vårt land är alla människor genom hälso- och sjukvårdslagen tillförsäk-
rade en god vård på lika villkor. Men varje individ är en personlighet med
absolut värdighet, med eget samvete och ansvar för sina handlingar. De poli-
tiska besluten får inte leda till översitteri och förmynderi. Individens frihet
måste respekteras.
Kort sagt: Etiska värderingar och humanism skall vara ledstjärnor i väl-
färdspolitiken. Målet är att skapa ett välfärdssamhälle som inte bara är starkt
nog ekonomiskt för att klara tryggheten för alla, utan som också ger rejält
utrymme för den enskilde att välja vård, barnomsorg och utbildning. Vi skall
inte, och får inte, krypa undan från vårt ansvar för våra medmänniskor, lika-
väl som vi själva ansvarar för våra egna handlingar.
Ingen kan förneka att det finns brister i välfärdspolitiken som både kan
och bör diskuteras och åtgärdas. Det framgår av socialutskottets betänkande
att vi slår vakt om grunderna för den generella välfärdspolitiken.
Regeringens politik - som vi ställer oss bakom - syftar till att förbättra
det allmänna välståndet och att skapa förutsättningar för att utveckla och
förbättra den offentliga sektorns insatser. Vi vet att det behövs speciella in-
satser för dem som är särskilt utsatta.
De stora kostnaderna med transfereringssystemen är ett bekymmer. Men
syftet med välfärdspolitiken är att öka människors trygghet. Det är fråga om
att omfördela resurser från de år då man förvärsarbetar och har inkomster
till början och slutet av livet. Men det är också fråga om att man under de
yrkesaktiva åren skall kunna bibehålla sin standard vid exempelvis arbetslös-
het och sjukdom. I debatten framförs ofta synpunkter om en enhetlig nivå
för ett grundskydd inom våra socialförsäkringar. Orsaken är att vi inte längre
skulle ha råd med försäkringar som ger inkomsttrygghet.
Från Folkpartiet liberalernas sida anser vi i stället att inkomstbortfalls-
principen skall ligga till grund för ersättning och trygghet vid dessa tillfällen.
Regeringen har också aktivt bidragit till att bromsa kostnadsutvecklingen
inom systemen. Därmed är också grunden lagd för en framtida utveckling av
välfärdsstaten.
Herr talman! Valfriheten är en viktig förutsättning i välfärdspolitiken. Val-
frihet förutsätter mångfald. Därför är det viktigt att det finns alternativ att
välja mellan. De kan ofta erbjudas inom den offentliga sektorn, där nu för-
ändrade attityder verkligen kommer fram. Man har blivit mycket mer servi-
ceorienterad.
Men det finns också behov av alternativ inom den enskilda sektorn. Sten
Svensson har berört den frågan i tidigare inlägg. I debatten, oftast från soci-
aldemokratiskt håll, framförs argument mot att ha alternativ. Man påtalar
risken för en segregering. Vi får välja bil, kläder och mat. Men det blir
”konstigt” om vi själva får välja t.ex. husläkare. Vi anses på något sätt inte
vara kapabla att klara av detta.
Vi i Folkpartiet liberalerna vänder oss mot detta synsätt.
Jag vill starkt framhålla att verklig valfrihet kan åstadkommas endast om
vi håller fast vid en gemensam och solidarisk finansiering. Priset för den ser-
vice vi erhåller som enskilda brukare skall vara detsamma, oavsett om man
föredrar kommunal eller enskild service. Plånboken skall inte styra, utan
brukarens - patientens - behov och önskemål.
Men det stora hotet mot välfärdsstaten är inte brukarnas valfrihet utan en
stagnerande ekonomi. Utgångspunkten är att vända utvecklingen. Men det
kräver även strukturförändringar och vissa utgiftsminskningar. Det är dessa
åtgärder som måste tillkomma. De är smärtsamma, men absolut nödvän-
diga, om vi skall bevara välfärdsstaten - och inte minst kunna sörja för de
svaga i samhället. Tyvärr har ni socialdemokrater hittills inte haft modet att
ställa upp på de nödvändiga besparingarna.
Det är onekligen en fantastisk uppgift att få utveckla välfärdsstaten. Men
tyvärr saknar vi hos er modet, ansvaret, att motarbeta avarterna, stelbenthe-
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
29
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
ten och bristen på alternativ. När och hur kommer ni socialdemokrater att
bidra till långsiktiga lösningar? Det räcker inte med att enbart göra avbön
för det som har varit fel. Jag tänker på Birgitta Dahls uttalande i en tidnings-
artikel. Det krävs också aktiv handling.
Av bl.a. Lindbeckkommissionens rapport framgår det att Sverige genom-
går den allvarligaste krisen sedan 1930-talet. Vi känner alla verkningarna av
detta i samhället. Sättet att försöka lösa denna kris kan komma att prägla
Sverige under årtionden framåt. Tre grundprinciper framhålls som viktiga i
rapporten: Aktivt medborgarskap, pluralism och tydlig ansvarsfördelning.
Var finns Socialdemokraterna i detta sammanhang?
Från Folkpartiet liberalernas sida har vi under årtionden arbetat för att
människor skall kunna få vård och omsorg när det behövs. Vi har krävt mer
valuta för skattepengarna - eget rum, hundradagarsgaranti i sjukvården, rätt
till egen husläkare osv. Detta har genomförts, eller genomförs nu, succes-
sivt. Det är några etappmål, men vi går vidare. Handikappreformen med en
lista på rättigheter visar vägen för att skapa ökad trygghet och rättvisa för
många glömda.
Men de kärva tider som vi nu upplever kräver-ja, tvingar fram - nedskär-
ningar för att vi skall klara en generell välfärd. Människors krav och förvänt-
ningar ökar, men tillväxten av resurserna håller inte jämna steg.
Knappheten på resurser gäller inte minst hälso- och sjukvården. Men det
går att effektivisera vården. Det visar flera intressanta projekt, bl.a. inom
thoraxkirurgin i Umeå.
Nya behandlingsmetoder tillkommer, och frågan om prioriteringar dyker
allt som oftast upp. Den av regeringen tillsatta prioriteringsutredningen har
en viktig uppgift att ge vägledning och underlag för en öppen debatt. Det är
viktigt att framhålla, som Läkarförbundet gör i sin rapport om prioriteringar,
att faktorer som patientens ålder eller levnadsvanor inte i något fall förs fram
som grund för prioriteringar, varken i positiv eller negativ riktning. Allas rätt
till en god hälso- och sjukvård är rättesnöret oavsett ålder, geografisk hem-
vist m.m. Jag tror att vi är politiskt eniga om detta.
En vanlig dag kostar sjukvården i Sverige 330 miljoner kronor. Hälso- och
sjukvården i Sverige svarar för ca 9 % av bruttonationalprodukten, dvs.
drygt 12 000 kr per invånare, exkl. tandvården. I USA avsätts 12 %, vilket
är den högsta procentandelen i världen. Ändå anser vi att sjukvården där
inte fungerar på det sätt vi vill att den skall fungera i Sverige.
Vi vill fortsätta att slå vakt om vårt svenska system och att prioritera pri-
märvård, psykiatri och äldrevård. Husläkarsystemet är bra, och det kommer
ju upp på riksdagens bord om några veckor.
Den strukturella obalansen innebär självklart att utvecklingen av välfärds-
politiken måste ske under delvis förändrade förutsättningar. Distans mellan
behov och resurser ställer andra krav.
Som framgår av utskottsbetänkandet har regeringen satt i gång ett stort
förändringsarbete, även innefattande besparingar, inom socialpolitikens
område.
Fr.o.m. januari i år blev det också möjligt att lokalt ute i landet påbörja
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan hälso- och sjukvård
30
och socialförsäkring. Syftet är ju att använda pengarna på bästa sätt och att
få fram kortare sjukskrivningsperioder.
I Robertsfors i Västerbotten har tolv personer börjat arbeta på nytt efter
att ha varit förtidspensionerade i åratal. Det är ett exempel på hur man job-
bar med rehabilitering. Det går alltså att vända passiv sjukskrivning till ak-
tivt arbete, och det tycker vi är väldigt viktigt.
Förutom de två stora parlamentariska utredningarna inom hälso- och
sjukvårdens område lägger socialtjänstkommittén fram sitt betänkande om
hur man skall kunna förbättra den sociala omsorgen och ge de särskilt ut-
satta - de sämst ställda - en stabil grund inom ramen för välfärdspolitiken.
Handikapputredningens förslag om stöd till funktionshindrade ligger
inom kort på riksdagens bord för beslut. Psykiatriutredningens förslag kom-
mer, en prostitutionsutredning tillsätts, en översyn av läkemedelsförsörj-
ningen pågår, och för att utveckla en offensiv narkomanvård har betydande
statliga medel ställts till förfogande.
I betänkandet redovisas ett stort antal motioner som behandlats av utskot-
tet. Jag måste erkänna att jag känner stor respekt för det kunnande och det
engagemang som visas i motionerna. Det är omöjligt att här gå in i detalj på
motionssvaren, men onekligen leder motionerna till framflyttade positioner.
Jag tänker särskilt på att kvinnors hälsa uppmärksammas mycket mer nu än
tidigare. Där förväntar vi mycket från Folkhälsoinstitutet.
I ljuset av det stora reformarbete som pågår inom socialpolitikens område
ter det sig märkligt att Socialdemokraterna i sin reservation begär en syne-
förrättning i välfärden. Det påminner mig om en husesyn som man gör när
ett hus är färdigbyggt, och jag vill fråga Socialdemokraterna: Är välfärden
ett statiskt begrepp? Blir välfärden färdigbyggd någon gång? Är det inte ett
ständigt förändringsarbete som pågår? Menar ni att vi skall sätta punkt nu?
Ni säger vidare att den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik väl-
färdspolitik är en stark ekonomi. Men varför vill ni då inte ställa upp på
detta?
På en rad områden som jag tidigare har räknat upp pågår utvecklings- och
förnyelsearbete. Socialstyrelsen har som huvuduppgift att på nationell nivå
följa och analysera orsaker till ohälsa. Dessutom finns ute i landet Socialsty-
relsens regionala enheter, som följer hälsoarbetet och nu också kommer att
utökas. Vi har inrättat ett Folkhälsoinstitut med särskilda uppgifter att
granska och följa utvecklingen inte minst inom alkohol- och narkotikapoliti-
kens område. Alkoholkommissionen kommer också snart att lägga fram en
rapport. Socialtjänstkommitténs uppdrag är att se över den enskildes rättig-
heter och lägga fram förslag.
Nej, det verkar långsökt att tala om behov av syneförrättning. Staten an-
ger de nationella målen, utövar tillsyn och utvärderar. Landsting och kom-
muner måste själva svara för den konkreta utformningen. Det kan inte be-
slutas från Stockholms horisont.
Herr talman! I reservation 5 tar Socialdemokraterna upp frågan om de na-
tionella målen inom hälso- och sjukvården uppfylls. Jag tycker att jag tidi-
gare har redogjort för det arbete som pågår. I Sverige har det rått stor enig-
het om vård på lika villkor. Det synsättet har inte förändrats, och några nya
direktiv till sjukvårdsutredningen behövs inte.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
31
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
Jag gläder mig åt att Socialdemokraterna tar upp frågan om primärvården
och att de uppfattar den som en viktig del av hälso- och sjukvården. Men
Socialdemokraterna ställer inte upp på husläkarsystemet utan vill fortsätta
med offentliga monopol inom hälso- och sjukvården.
Jag yrkar därför avslag på reservation 5. Jag yrkar också avslag på Ny de-
mokratis motioner och reservationer, som i och för sig är intressanta men
som ju redan är under beredning i olika utredningar.
Till sist, herr talman, måste jag bemöta Socialdemokraternas mycket
märkliga motivreservation i fråga om engångsstöd till LP-stiftelsen. Det är
tydligt att det finns ett politiskt motstånd mot verksamheten, trots vetskap
om de storverk som stiftelsen uträttar bland utslagna och deras familjer. LP-
stiftelsen bedriver ett omfattande arbete för socialt utslagna på nära 50 plat-
ser i landet och driver ett tiotal vårdhem och tre stora familjeanläggningar.
Nu brottas man med stora ekonomiska problem.
Över en kvarts miljard har samlats in under årens lopp som frivilliga gåvor.
Det ger en bild av det enastående engagemang och den offervilja som präglat
stiftelsen och dess vänner. Nog vore det väl märkligt, om inte riksdagen
kunde ställa upp för stiftelsens möjligheter att fortsätta sina viktiga rehabili-
teringsinsatser.
Majoritetsskrivningen går ut på att Socialstyrelsen får pröva frågan om
fördelning av medel anvisade för bidrag till organisationer som bedriver re-
habiliteringsarbete, varken mer eller mindre! Men detta vill inte Social-
demokraterna ställa upp på.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga
reservationer.
32
Anf. 13 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag kan konstatera att regeringen och oppositionen har helt
olika förklaringar till den ekonomiska krisen. Vi kommer väl inte längre på
den punkten, antar jag. Det betyder att det inte är meningsfullt av Ulla Or-
ring och andra att tro att Socialdemokraterna skall sticka in huvudet i en eko-
nomisk politik som bär åt helt fel håll.
När man nu träffar företagare, säger de: Ser ni inte att näringslivet är näs-
tan helt utslaget och att vi har ett bankväsen som inte kan förse ens friska
projekt med pengar? Och så är det. Den räntepolitik som förs är helt felak-
tig, när Sverige är på väg ner i en depression.
Jag sitter i Länsstyrelsen hemma i Västernorrland och ser att vi med hjälp
av bidrag från regionalpolitiska medel får gå in och ge pengar till friska inve-
steringar, eftersom bankerna kräver sådana realräntor och sådana säkerhe-
ter att företagen inte kan skaffa pengar den vägen. Inser inte Ulla Orring
och regeringen den mycket mycket allvarliga situation som Sverige befinner
sig i?
Det görs allvarliga felbedömningar i bankerna och i den ekonomiska poli-
tiken, och sedan begär man att socialdemokratin skall ställa upp på detta.
Det är ju fullständigt omöjligt.
Jag citerade på förmiddagen vice VD i Verkstadsföreningen. Han känner
precis den allvarliga oro som jag ger uttryck för - en näringslivets man som
står ute i verkligheten och känner problemen in på bara kroppen. Han sade
också så här i artikeln i Svenska Dagbladet: ”Tyvärr är skattelättnader
overksamma i ett läge där det inte finns några vinster att beskatta. Sanning-
ens minut närmar sig för statsledningen.” Jag instämmer i detta.
Det är därför vi är så oroliga för att man för fel ekonomisk politik, så att
man inte får pengar till den generella välfärdspolitiken, som alla tydligen är
överens om, i varje fall i ord.
Ulla Orring talar om valfrihet och husläkarpropositionen. Ja, man behö-
ver anstränga sig mindre rent intellektuellt för att välja, om husläkarproposi-
tionen går igenom. I dag måste man ju anstränga sig att välja vårdcentral,
läkare och sjukhus, men i fortsättningen kommer det ett papper där man blir
tilldelad en läkare. Inte är det någon särskild spänst i den typen av valfrihet,
Ulla Orring!
Regering och opposition är överens om den generella välfärdspolitiken
och de nationella målen, men vi anser att om man fortsätter att sätta ekono-
misk grimma på kommunerna, så kan de inte realisera de fina målen. Jag
frågade förut Sten Svensson om han delar den bedömningen och den oro
som vi känner. Jag fick inget svar, och jag ställer då samma fråga till Ulla
Orring.
Anf. 14 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Bo Holmberg har alldeles rätt i att välfärdspolitiken intimt
hänger samman med den ekonomiska politiken. Utan ekonomisk tillväxt får
vi stora svårigheter att bevara välfärdspolitiken. Det är ju det vi upplever.
Jag tycker att det är väldigt sorgligt att Socialdemokraterna inte kan ställa
upp på den omstrukturering som vi är tvungna att göra för att bevara och
trygga välfärden för dem som har det sämst ställt.
Jag har ett exempel då det gäller arbetsskadeförsäkringarna. Jag tillhör
Riksdagens revisorer. Vi granskade förhållandena i försäkringssystemet, och
vi såg att hela systemet brakade i väg käpprätt åt fel håll. Pengarna tog ju
slut! Det visste Socialdemokraterna också om, men de hade inte modet eller
kraften att förändra detta system.
Jag har här en tidskrift där Birgitta Dahl har gjort ett uttalande. Hon fick
av journalisten frågan varför Socialdemokraterna inte gjorde någonting då
de såg att arbetsskadeförsäkringen drog i väg åt fel håll. Birgitta Dahl sva-
rade att de inte kunde med tanke på facket.
Så var det då, och så har det varit tidigare. När den borgerliga regeringen
nu försöker förändra systemen så att pengarna räcker till för dem som verkli-
gen behöver dem vill inte Socialdemokraterna ställa upp. Jag tycker att det
är väldigt synd. Det som pågår är tragiskt för hela det svenska samhället.
Bo Holmberg tar upp frågan om husläkare. Det är inte alls så att man
kommer att bli tilldelad en läkare. Nu kan man för första gången tvärtom
fritt få välja läkare - den läkare som man har förtroende för. På det sättet
får vi en effektivare hälso- och sjukvård.
Anf. 15 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Vid krisuppgörelserna var regeringen och oppositionen
överens om att fortsätta att rätta till felen i socialförsäkringssystemen. Jag
sitter inte längre i socialförsäkringsutskottet, men såvitt jag kan minnas finns
Prot. 1992/93:92
15 april l993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 92
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
det beslut om att man skall se till att transfereringssystemen skall gå ihop.
Jag vet inte om jag har missuppfattat situationen på den punkten, men om
det är så skulle ju situationen vara löst.
Min fråga till Ulla Orring gäller vad det nu är för jättestora omstrukture-
ringar som skall göras. Kan Ulla Orring förtydliga ordet omstrukturering så
att jag vet vad det är vi talar om? Om vi är överens om att rätta till socialför-
säkringssystemen så att de går ihop och att hålla fast vid inkomstbortfalls-
principen måste vi väl ha löst den problematiken.
I socialutskottet talar vi om konsumtionen, dvs. det som konsumeras i
sjukvård och i barnomsorg och annat. Vad är det för omstruktureringar som
skall göras där, Ulla Orring?
Om jag inte helt har missuppfattat husläkarpropositionen så finns det ett
förslag om obligatorisk listning där. Man skall bygga upp ett verk för listning
och ett jättestort datasystem för att hålla reda på folk. Om man inte vill vara
med får man, om jag inte har missuppfattat det, lov att ta sig tid att gå till
verket och säga att man inte vill ha den anvisade läkaren. I dag, Ulla Orring,
kan jag gå till vilken doktor jag vill: privat eller offentlig. Har jag missuppfat-
tat husläkarförslaget på den punkten?
Vi socialdemokrater är öppna för att höra på vad det är som behöver ut-
vecklas ytterligare om vi på det sättet kan diskutera fram gemensamma lös-
ningar för generell välfärd. Men då måste Ulla Orring använda andra ord än
omstrukturering. Förlåt, men jag begriper inte vad ordet betyder konkret.
Anf. 16 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Om förändringen av arbetsskadeförsäkringen och utbetal-
ningen av medel från fonden hade skett då missförhållandena kom i dagen,
dvs. då Riksdagens revisorer lade fram sitt förslag och det fortfarande var en
socialdemokratisk regering, hade vi sluppit detta växande underskott. Men
det tog Socialdemokraterna inte hänsyn till. Nu genomförs förändringarna,
som Bo Holmberg säger, men det är så dags det!
När det gäller den ekonomiska politiken påpekade Folkpartiet i en ekono-
misk-politisk motion till riksdagen från 1989 det stora allvaret i det finan-
siella läget. Men det hände ingenting. Vi fortsatte att stampa på i samma
spår. Nu försöker regeringen att lägga om den ekonomiska politiken så att
pengarna skall räcka till den välfärd som vi tycker att svenska folket är berät-
tigat till. Man försöker undvika att köra systemen i botten så att det blir kris
och kortsiktiga lösningar. Regeringen försöker få fram långsiktiga lösningar,
och det är väldigt viktigt. Där har Socialdemokraterna satt sig på bakha-
sorna.
I 17 distrikt i landet är man redan på gång med husläkarsystemet. Jag har
väldigt svårt att förstå vilka problemen skulle vara med den passiva list-
ningen. Nu kan man ju själv få välja läkare. Vill Bo Holmberg missunna
svenska folket att göra detta? Skall vi fortfarande hålla fast vid det monopol-
system som landstingen har utgjort? Jag tycker att det är dags att förändra
dessa system, och det är det vi vill göra nu. Det skali göras med en hyfsad
ekonomi, så att våra sociala välfärdssystem kan behållas. Det är mycket vä-
sentligt. Socialdemokraterna missar verkligen tåget om de inte inser det.
34
Anf. 17 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en fråga som Ulla Orring berör i dag,
nämligen åldersdiskriminering. Det här är en oerhört viktig fråga, och jag
stöder Ulla Orring till 100 % just i denna fråga. Vi skall se till så att gamla
patienter får samma sjukvård som yngre. Det som pågår och har pågått i
Sverige är ruskigt. Man anser att patienter inte kan behandlas om de är 70,
75 eller 80 år.
Jag kan tala om mitt område - hjärtkirurgin. Jag var i USA 1980-1981.
Där besökte jag tillsammans med min chef nästa dags patienter. Jag såg en
patient som var ungefär 80 år och som skulle kranskärlsopereras. Jag sade:
”Oj då, vad gamla patienter ni opererar!” Läkaren svarade: ”Ja, det går
ganska bra. Visst har de äldre litet mer komplikationer, men 90-95 % av
dem klarar sig. Vi har en grundlag i USA som innebär att jag blir mycket illa
ansatt i domstol, om jag inte opererar en patient på grund av dennes ålder.
Jag kommer att ha svårt att klara mig undan ett strängt straff. Har inte ni i
Sverige, som är så långt komna, lagar mot åldersdiskriminering?” Jag sade
att vi har lagar mot köns- och rasdiskriminiering, men tyvärr inte mot ålders-
diskriminering.
Det är en stor brist i vår lagstiftning. Man avfärdar alltså patienter. Man
skickar dem till en säker död när man säger att de är för gamla för att bli
opererade när de är 75 eller 80 år. Jag tycker att Ulla Orring skulle ta initiativ
till att lagstiftningsvägen förhindra åldersdiskriminering. Kan Folkpartiet
medverka till det?
Anf. 18 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! Det är bra att fler än jag har reagerat just mot detta sätt att
negligera de äldres behov av hälso- och sjukvård och sätta dem längst ned på
prioriteringslistan. Det finns olika exempel på det.
Det finns också exempel på motsatsen. Jag har en god vän som är 82 år
och i går opererades på Regionsjukhuset i Umeå med hjärt- och kärlkirurgi.
Man kan inte skära alla över en kam.
Det är i första hand den tillsatta utredningen som skali lösa frågan om
prioriteringar. Jag kommer att verka för att det inte skall uppstå segregering
och för att de äldre inte skall motas bort från operationsköerna.
Anf. 19 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Det var roligt att höra detta. Jag vill bara komplettera med
att nämna att efter det att jag och en kollega hade varit i USA år 1981 tving-
ade vi igenom att även äldre patienter skulle opereras. Den äldste som jag
har opererat var 86 år gammal, och vi har opererat patienter i upp till 90 års
ålder. Den ort där man i övrigt går högst upp i åldrarna är Stockholm, där
82 år inte är någon ovanlig ålder på en operationspatient.
De gamla patienterna behöver denna högt avancerade sjukvård, och jag
hoppas att vi lagstiftningsvägen kan göra något åt nuvarande förhållanden.
Jag vet att Torkel Åberg i Umeå har en mycket fin hjärtkirurgisk verksam-
het, men på andra ställen har man tyvärr lägre åldersgränser. Säkerligen är
det likadant inom allmänkirurgin och kanske även inom neurokirurgin.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
35
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
36
Jag menar att vi i lag borde föreskriva att man inte får åldersdiskriminera
någon. Jag hoppas att Folkpartiet och även andra partier medverkar till det.
Anf. 20 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Det är när konjunkturen är låg, när arbetslösheten ökar och
samhällsekonomin pressas som vår vilja och förmåga att fördela knappa re-
surser prövas. Det är då som socialpolitikerna på alla nivåer har att föra den
tuffaste kampen med dem som svarar för finanserna. Det är då som det gäl-
ler att värna om dem som bäst behöver samhällets stöd.
Det är också då som det måste fattas beslut om besparingar, som vanligtvis
inte är populära. Det är då som det är så frestande för oppositionen att kriti-
sera och försöka ge sken av att man förfogar över egna omätliga resurser.
Jag tycker att det hedrar Bo Holmberg att han i sitt inlägg höll sig på en
betydligt sakligare nivå än vad som förekommer i många andra samman-
hang, men ändå kunde han naturligtvis inte avhålla sig från att, bildligt talat,
vifta med miljardlapparna till kommunerna, utan att tala om var någonstans
de finns att hämta. Det var en stor brist i sammanhanget.
Däremot har jag mycket lätt att instämma i det som han sade i sin inled-
ning om att arbete åt alla måste vara det helt grundläggande. Det har alltid
varit vägledande för oss i Centerpartiet och kommer att förbli det. Det är en
princip som ur vår synpunkt aldrig behöver ifrågasättas.
I regeringens budgetproposition sägs att ett växande gap mellan behov och
resurser ställer krav på effektivisering och prioritering av verksamhet, bl.a.
genom rationaliseringar och ökade inslag av konkurrens. Det här är inte en
formulering som är typisk för en borgerlig regering, om nu någon trodde det.
Nästan exakt samma ordalydelse återfinns i Kjell-Olof Feldts senare budget-
förslag.
Insikten fanns alltså redan på hans tid, i varje fall inom delar av det social-
demokratiska partiet, att man måste knappa in på resurstillflödet och att
man måste få till stånd ett nytänkande inom offentlig verksamhet.
Beträffande nytänkande kan konstateras att genomslaget kommit först
under de allra senaste åren. Säkerligen är det delvis en följd av de ökande
inslag av konkurrens som nu finns. Det har varit rätt och nödvändigt att
bryta sig loss från den tidigare trögheten, från ensidigheten och detaljstyr-
ningen, som inte gjorde någon människa glad. Därmed har jag inte sagt att
jag eller centerpartister i allmänhet förordar den andra ytterligheten, där
man i tron på förändringens förträfflighet vill privatisera allt.
I Centern vill vi se mångfald och valfrihet komma till uttryck i en bland-
ning av offentligt driven och privat verksamhet.
I regeringens proposition heter det att ambitionen är att förbättra den so-
ciala omsorgen genom valfrihet i välfärdspolitiken och genom särskilda in-
satser för de sämst ställda. De sämst ställda är ett begrepp som vi ofta använ-
der, och det handlar här om en lovvärd ambition. Nu är de sämst ställda inte
alltid en klart definierbar grupp. De kan tvärtom återfinnas inom många
grupper. Ett syfte med socialpolitiken och förresten också med politiken på
andra områden måste vara att förhindra att allt fler kommer in i denna kate-
gori.
Det är bl.a. mot den bakgrunden som vi i Centerpartiet länge har hävdat
grundtrygghetsprincipen. När jag har sett hur den ekonomiska krisen hotar
att öka klyftorna mellan olika grupper och olika individer har jag stärkts i
min uppfattning att detta är en riktig modell. Nu handlar ju detta framför
allt om socialförsäkringssystemen, som vi inte handlägger i vårt utskott, och
jag tänker därför inte närmare gå in på det.
Men grundtrygghet kan också användas i vidare mening i olika samman-
hang. För småbarnsföräldrarna kan det vara en del av grundtryggheten att
veta att man kan få sin barnomsorg ordnad på det sätt som gagnar barnen
och den övriga familjen. För en del betyder det att man vill ha möjlighet att
minska sitt förvärvsarbete för att få mer tid för egen barnomsorg. De frå-
gorna kommer Anna Corshammar-Bojerud senare att närmare beröra.
Grundtrygghet kan också vara alla människors absoluta rätt till nödvändig
sjukvård var man än bor, om man är ung eller gammal, fattig eller rik. Om
man frågar människor vad de absolut inte vill ge avkall på och som de t.o.m.
kan försvara en skattehöjning för, får man svaret att det just är tillgången till
en bra och säker sjukvård.
Också inom sjukvården har det skett stora förändringar. Efter många år
av satsningar på i första hand lasarettsanknuten vård har det nu på många
håll utvecklats en primärvårdsorganisation som svarar för basen i befolk-
ningens sjukvårdsbehov.
Men ännu större förändringar kan förväntas. Först kommer husläkarsys-
temet, som vi återkommer till senare i vår, och så småningom får vi se resul-
taten av de två stora utredningar som pågår; en om sjukvårdens organisation
och finansiering och en om sjukvårdens roll och ansvar i välfärdspolitiken
och om prioriteringar i vården. Värd att nämna är naturligtvis också psykia-
triutredningen, som kommer att betyda mycket beträffande omfördelningar,
nya gränsdragningar osv.
I Centern anser vi det oerhört viktigt att alla förändringar sker med hänsyn
tagen till de olika förutsättningar som finns på olika platser, inte sett i ett
snävt Stockholmsperspektiv.
Jag tror att totalöversynen av sjukvården genom de utredningar som jag
har nämnt var ett riktigt grepp. Det var riktigt för att man skall få ett nödvän-
digt helhetsperspektiv. Det är ju inget tvivel om att hälso- och sjukvården
står inför stora utmaningar.
Den medicinska utvecklingen skapar inte bara nya behandlingsmöjlighe-
ter utan också problem vad gäller att tillgodose alla ökade förväntningar. Vi
får ett ökat antal äldre personer i landet, vilka vi ju vet tar den allra största
andelen av sjukvården i anspråk. Så har det varit, och det ligger i sakens
natur att det så måste förbli, om vi också i framtiden vill ta ett anständigt
ansvar för våra äldre. Det här är dock något som förtjänar särskild uppmärk-
samhet.
För ett par dagar sedan rapporterades i nyhetsutsändningarna att opera-
tionsköerna minskat som en följd av ÄDEL-reformen. Redan samma dag
kom, inte oväntat, repliker på detta, där det pekades på att många av de
äldre som fått lämna plats åt akutpatienterna fått göra det alldeles för tidigt
och till en tillvaro med sämre vård och omsorg. Jag vet att detta förekommer,
men däremot inte hur pass vanligt det är. Jag utgår dock från att Socialstyrel-
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
37
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
sen prioriterar den uppföljningsuppgift som man har i det här samman-
hanget liksom naturligtvis från att regeringen är observant på signalerna.
Det har genom åren gjorts misstag upprepade gånger i ivern att genomföra
förändringar. Det är inte alltid man övertygat sig om att man inte kastat ut
barnet med badvattnet. Vi har sett problemen när omsorgslagen infördes;
avsikten var god, man ville ge gruppen ett bättre boende, men huvudmännen
hade inte de praktiska förutsättningarna att helt ta över de nya uppgifterna
och det nya ansvaret.
Inom psykiatrin har sjukvårdsplatserna avvecklats i hög takt, trots att det
inte alls funnits någon garanti för att patienterna på ett försvarbart sätt kan
bli omhändertagna i den nya miljön.
Det här har många av oss känt till länge, och jag har själv tagit upp det i
olika motioner. Nu är det officiellt konstaterat genom Psykiatriutredningen,
och det är bra.
Det kan finnas anledning att redan nu varna för att en ytterligare överflytt-
ning av uppgifter och ansvar inom det psykiatriska området - som dessutom
är lagfäst - inte sker på så sätt att en period uppstår under vilken de enskilda
far illa. Redan nu är jag beredd att säga att det måste vara en medicinsk
bedömning som avgör vårdtiden på sjukhus, inte en fixerad tidsgräns.
Herr talman! Jag skulle vilja beröra en annan fråga, trots att det i den frå-
gan tycks finnas en samstämmighet hos de politiska partierna och trots att vi
i betänkandet inte har någon reservation. Det gäller inställningen till den
övergripande narkotikapolitiken. I propositionen sägs det att det yttersta
målet för narkotikapolitiken är att skapa ett samhälle fritt från narkotika.
Syftet med den svenska narkotikapolitiken är att på alla nivåer och områden
markera ett avståndstagande från narkotika. Jag vill gärna ha sagt att det är
utomordentligt glädjande att vi är eniga i den här frågan. Denna enighet gör
att vi möts med respekt i andra länder för vår inställning och politik. Det har
vi i utskottet fått erfara vid våra utlandskontakter.
Det kan tydligen inte sägas tillräckligt ofta och tillräckligt tydligt att vi har
den här entydiga uppfattningen i Sveriges riksdag. Det har jag förstått av
oroliga samtal, av motioner till vår egen partistämma i sommar och av brev
som jag har fått. Man fruktar att opinionen håller på att svänga mot en be-
tydligt mer liberal inställning till narkotika. Den här oron har uppstått på
grund av att en del debattörer, som har fått stort massmedialt utrymme, ut-
tryckt att en del preparat, s.k. lättare sådana, inte alls är farliga. Det har
ibland t.o.m. påståtts att all narkotika bör legaliseras. Det är oerhört viktigt
att vi alla med kraft avfärdar dessa mörkermän och deras försåtliga teorier.
Den enighet som vi har i den här frågan har också lett fram till en priorite-
ring av satsningar på detta vårdområde. Det har bl.a. kommit till uttryck i
att vi gjort undantag när det gäller det allmänna statsbidraget till kommu-
nerna med att i det här fallet bibehålla öronmärkningen.
Det sägs också i propositionen att det är viktigt att det också fortsättnings-
vis ställs betydliga statliga medel till förfogande för att man skall kunna ut-
veckla en offensiv narkomanvård i kommunerna. Syftet är ju att minska be-
hovet av den tunga vård som skall överföras till statligt huvudmannaskap.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
38
Anf. 21 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag instämmer i det mesta som Rosa Östh sade och vill upp-
vakta Rosa Östh med ett par kommentarer i en kort replik.
En central målsättning i den ekonomiska politiken i Sverige har varit att
högst upp på dagordningen ha punkten full sysselsättning. Rosa Östh säger
att det även för Centern är ett viktigt krav. Vi kan nu se vådan för hela sam-
hällsekonomin. Vi kan också se hur de enskilda far väldigt illa av att inte ha
jobb.
Jag har inte blivit riktigt klok på regeringens ekonomiska politik på den
här punkten. Rosa Östh kan kanske hjälpa mig att reda ut begreppen. Jo-
nung, som är rådgivare åt Bildt, har vid ett flertal tillfällen sagt att man måste
sätta inflationsbekämpningen före den fulla sysselsättningen - värna vissa
ekonomiska intressen före. Jag vet inte vad som på den här punkten gäller i
dag.
Det är emellertid uppenbart att Lindbeckkommissionen gjort bedöm-
ningen att det i dag allra viktigaste och svåraste problem som man måste lösa
är problemet med den höga arbetslösheten. Regeringen har försökt föra en
ekonomisk politik, som tyvärr har ”gått i väggen”. Ju förr en omprövning
sker desto bättre är det - även för oss som arbetar med de här sociala frå-
gorna.
Rosa Östh argumenterar för grundtrygghet. Jag vet att Bo Könberg och
Bengt Westerberg är mycket duktigare än jag på att utveckla argument för
inkomstbortfallsprincipen, därför överlåter jag den debatten till Bo Kön-
berg.
Till sist vill jag tala något om vad som händer till följd av reformer, exem-
pelvis ÄDEL-reformen. Jag tror att vi måste försöka att pressa på när det
gäller förvaltning i Sverige; detta för att kunna få fram mått och få i gång
mätningar. Vi kan då fortlöpande få en överblick och veta hur tillståndet är.
När regeringen ville veta vad som händer med kvaliteten när det gäller
barnen var regeringen tvungen att vända sig till Socialstyrelsen. Särskild me-
todik för att kunna mäta detta fick sättas upp. Det var svårt att veta vad som
var norm - för att veta om något har blivit bättre eller sämre måste man ju
ha en norm att gå efter. Detta saknas på en rad områden.
Det är ett av skälen till att vi socialdemokrater känner oro över att de na-
tionella målen inte kan förverkligas. Det var också därför som vi ville ha en
parlamentarisk beredning, där vi kan diskutera detta. Det skulle också sätta
litet mer press på förvaltningen när det gäller att få fram mått på kvalitet och
annat. Det här arbetet skall rulla på i kommuner och hos andra vårdgivare
för klargörande.
Skulle Rosa Östh kunna tänka sig att bidra till ett påskyndande av utveck-
lingen när det gäller bättre mått på välfärden?
Anf. 22 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Vad som har sagts av Jonung eller andra är av mindre in-
tresse än de handlingar som sker från regeringens sida. Det är bevisligen så,
att ingen regering tidigare har satsat så mycket på att hålla arbetslösheten
nere som denna regering. Det måste väl ändå i sammanhanget vara avgö-
rande.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
40
Kvalitetsmått har vi väl alla intresse av att finna. Man är redan i gång med
arbetet att söka finna metoder. Jag tror inte alls att det finns någon motsätt-
ning i den frågan. Naturligtvis har även vi intresse av att kunna mäta kvalitet.
Jag föreställer mig att många svar på dessa frågor kan komma fram i sam-
band med utredningarna. Jag vet också att Socialstyrelsen arbetar med
detta. Bo Könberg kan säkerligen berätta mer om det som försiggår på den
här punkten.
Men min väsentliga fråga som jag ställde direkt till Bo Holmberg fick jag
inget svar på. Den gällde varifrån de ca 7 miljarder som kommunerna lovas
skall tas. Det här tenderar att bli en följetong, vars drama vi inte vet när vi
får se upplösningen på. Det är naturligtvis oerhört viktigt att inte bara pro-
testera mot något och verbalt lova något utan att det finns medel därtill. I
annat fall är socialdemokratins politik och löften helt ointressanta för all-
mänheten.
Anf. 23 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Ett ekonomiskt underlag finns, Rosa Östh. Man kan bara se
hur många som blir arbetslösa om de här pengarna dras in. Därefter räknar
man ut vad staten får betala genom ersättningssystemen. Därefter räknar
man fram hur mycket som förloras på grund av att fler människor blir arbets-
lösa och skatteunderlaget minskar. Slutligen räknar man in vad som händer
när människor inte har arbete.
Det är mycket mer ekonomi att inte dra in dessa pengar, i stället för att
belasta andra konton. Vi kallar detta för rundgång i er ekonomiska politik.
Anf. 24 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Bo Holmbergs svar var väl inte tillräckligt seriöst. När man
protesterar mot att det görs en viss indragning från kommunerna, är det klart
att vi förväntar oss att man redovisar alternativet. Bo Holmberg tror nog
inte att vi i Centern av illvilja medverkar till ytterligare indragningar från
kommuner och landsting. Vi protesterade mot de indragningar som gjordes
under den förra regeringens tid, men när vi reserverade oss kände vi att det
var i enlighet med politisk anständighet att vi till sista kronan redovisade hur
våra alternativ skulle betalas. Det är naturligtvis det som vi efterlyser nu.
Jag skall gärna erkänna att jag tycker att det finns många goda tankar i de
förslag som Socialdemokraterna för fram, och jag har full respekt för deras
politik. Men de skulle vinna åtskilligt på att ha ett ekonomiskt underlag för
de löften som de utfärdar så pass lättfärdigt.
Andre vice talmannen anmälde att Bo Holmberg anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 25 CHATRINE PÅLSSON (kds):
Herr talman! Värderade kolleger! I dag debatteras det viktigaste området
för många människor i vårt land, nämligen hälso- och sjukvård och en social
välfärd.
Det finns ett värde som alltid måste sättas i första rummet och som är
högre än penningvärdet, och det är människovärdet. Jag är därför glad att
Bo Holmberg så tydligt talade om hur man känner när det gäller alla männi-
skors lika värde.
Det är lätt att glömma bort det livsnödvändiga - vården och omsorgen för
människor - i en ekonomisk kris. Välfärd är att känna trygghet när man är
sjuk, att ha respekt för livet. Jag vill gärna för tydlighetens skull säga att vi
kristdemokrater värnar om människovärdet, alltifrån dess tillblivelse, dvs.
befruktningen, till dödsögonblicket. Det är ett helt perspektiv. Det gäller
också att känna solidaritet med alla svaga. Hälso- och sjukvården liksom öv-
rig vård och omsorg skall därför vara de områden som vi prioriterar allra
högst.
Vården måste också få tillräckliga ekonomiska resurser för de behov som
finns, inte minst bland de äldre. Vård och omsorg vid sjukdom och svaghet
tillhör de mest grundläggande kraven inom välfärden. Sverige är inte ett väl-
färdsland, om inte alla vid behov kan få en adekvat vård och omsorg - detta
oberoende av vilka andra sociala förmåner som erbjuds i utbyte mot våra
skatter och avgifter.
I dag är många patienter, deras anhöriga och sjukvårdens personal starkt
oroade. De är ängsliga för att de skall förlora den trygghet som sjukvården
i Sverige har kunnat ge under lång tid. Det måste vi som politiker ta till oss.
Samtidigt vet vi att sjukvården kommer att kräva ännu mer pengar framöver,
när antalet mycket gamla människor blir större. Antalet 85-åringar och äldre
ökar mellan 1986 och 2000 med över 40 %, och en 85-åring behöver i genom-
snitt 38 gånger fler vårddagar än en person som är 65 år eller yngre. Därför
får ytterligare indragningar inte komma i fråga för kommuner och landsting.
Jag har självfallet mycket stor sympati för Bo Holmbergs diskussion om
nationella mål och hur landsting och kommuner skall förverkliga dem. Det
har också pratats många gånger om de 7,5 miljarder som drogs in för kom-
muner och landsting. Jag skall gärna säga att det för mig var ett mycket
smärtsamt beslut att fatta.
Samtidigt skall vi i ärlighetens namn säga, att under hela 80-talet drog den
socialdemokratiska regeringen också in mycket pengar från kommuner och
landsting. Jag är inte någon ekonom, men jag har kunnat läsa att det var
mellan 20 och 30 miljarder kronor som drogs in. Detta är inte ett försvar,
men jag vill påpeka att det är en fortsättning på den tidigare politiken. Jag
hoppas - jag är inte rädd för att säga det - att vi kan värna det kommunala
självstyret och se till att de politiker som är kompetenta och duktiga får vara
med och prioritera och satsa även på sina hemorter.
Kommunerna och landstingen måste nu få ro för att arbeta fram föränd-
ringarna inom sina verksamhetsområden. Vi måste försöka undvika nya rät-
tighetslagar. Jag känner naturligtvis mycket stor sympati för de grupper som
behöver samhällets stöd på ett speciellt sätt, men det kan aldrig vara försvar-
bart att först låta kommunerna få ansvar och sedan ta ifrån dem detta, ge-
nom att skapa lagar som tvingar dem till utgifter som staten har bestämt. Det
får aldrig bli så att det är domstolar som avgör vem som skall få vård och
omsorg. Intentionerna med ett mer rättvist samhälle går tvärtom förlorade
med rättighetslagar. Lagar som prioriterar en grupp framför en annan ger ett
orättvist samhälle.
Herr talman! För den enskilda människan är det väsentliga vad vården in-
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
41
|
Prot. 1992/93:92 15 april 1993 |
nehåller och dess kvalitet. Vem som driver den är för de flesta människor |
former.
|
Socialpolitik - |
Vi måste även våga diskutera prioriteringar inom de offentliga utgifterna. Givetvis måste vi helt naturligt acceptera att sjukvårdskostnaderna inte Man måste också komma ihåg att den vård och omsorg som all duktig per- Sjukvårdens uppgift är att rädda liv, lindra lidande och så långt som möj- Det är mycket positivt att två utredningar, som även Rosa Östh nämnde, Jag vill också nämna några ord om ett mycket viktigt område, som jag Under senare år har det skett strukturförändringar, på gott och ont. De I den nuvarande svåra ekonomiska situationen kan det dock vara mycket |
|
42 |
svårt för kommuner och landsting att leva upp till detta mål. Om den vårdbe- |
hövande, som ofta är äldre, skall kunna känna trygghet i den egna bostaden,
krävs det att denne får vård när det behövs. Det är därför särskilt angeläget
att man lyfter fram frågan om vården i livets slutskede. Det är stor risk att
denna viktiga del försvinner i allt tal om egen husläkare.
Det är enormt viktigt att inte enbart läkaren prioriteras i primärvården.
Mycket av primärvårdens verksamhet har läkaren aldrig skött. Ett sådant
område är den nära vården och omvårdnaden i livets slutskede. Läkaren har
ofta endast varit konsult för att bl.a. ordinera läkemedel. Vården har skötts
av sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden. I den nu presenterade
husläkarpropositionen har man endast tagit viss hänsyn till detta. Vi måste
gång på gång påminna om att det inte är organisationen som är det viktigaste
för den människa som är i behov av hjälp, utan vårdens innehåll, kvalitet
och tillgänglighet.
Om samhället skall fortsätta arbetet med att minska antalet vårdplatser,
måste vården ges i hemmet, även i livets slutskede. Att få tillbringa de sista
dagarna av sitt liv i det egna hemmet är ofta också ett önskemål från patien-
ten och dennes anhöriga. Därför är det oerhört viktigt att vi tar hänsyn till
detta i den fortsatta planeringen av primärvården.
Jag vill säga några ord om LP-stiftelsen. Jag är glad att Ulla Orring tog
upp den. Jag delar helt hennes åsikt om LP-stiftelsens suveräna arbete. Kan-
ske har detta varit en gömd verksamhet för oss politiker. Tyvärr kanske vi
inte har tagit del av resultatet av detta arbete. Men i likhet med Rosa Östh
hoppas jag verkligen att vi skall få en samstämmighet här i kammaren om att
de resurser som behövs skall ordnas fram.
Herr talman! Frågan om omsorgen är egentligen en fråga om hur högt vi
värderar våra medmänniskor och oss själva. De flesta av oss blir gamla, och
vi kan alla drabbas av svåra sjukdomar. Det bestämmer vi inte själva. Skill-
naden är att de svårt sjuka och de mycket ensamma inte klagar så mycket.
De som behöver hjälpen mest hörs inte. Det är därför som dessa grupper
måste få vår uppmärksamhet. Det är därför som vård och omsorg måste ges
högsta prioritet, när vi fördelar de knappa resurser som finns.
Därmed tackar jag för ordet.
Anf. 26 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill understryka det som Chatrine Pålsson var inne på.
Jag märker att oron bland allmänheten ökar och man ställer sig frågan om
det är penningvärdet eller människovärdet som skall stå främst.
Jag är förvånad över att denna frågeställning är så pass utbredd. Den finns
alltmer bland sjukvårdspersonalen. Den är uppe för diskussion hos Läkar-
sällskapets etiska kommittéer.
I förra veckan fick jag ett brev från Marie Åsberg, som är ordförande i
Psykiatriföreningen. I föreningen är man mycket orolig över köpa-sälj-sy-
stemen, och man känner att människovärdet för en svårt utsatt grupp inte
kan bevaras om vi stövlar vidare utan att ordentligt tänka oss för.
I den här diskussionen måste vi göra ett ordentligt politiskt ställningsta-
gande för människors lika värde och därefter ta konsekvenserna av detta.
Det är alldeles uppenbart att Socialdemokraterna var med och drog in
pengar. Man skulle väl kunna göra det tillfälligt om man av andra skäl anser
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
43
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
44
att det skulle behövas. Men jag tror inte att Socialdemokraterna kommer att
presentera ett sådant program, med hänsyn till hur situationen kommer att
se ut i kommun och landsting från 1994 och framåt. De får då lägre skattein-
täkter. Signalerna från våra kommunal-och landstingspolitiker är ju att de
då inte klarar av att uppfylla de fina lagar som ni har stiftat.
Till sist vill jag säga något om vården i livets slutskede. Jag tror att det är
angeläget att det kommer politiska signaler från landstingspolitiker men
också från oss rikspolitiker. Senaste fakta visar att alltför många dör i ett
tillstånd av mycket svår smärta. Det skall inte behöva vara så. Man skall
klara av omsorgen på ett bättre sätt. Om det är någonting som är utbrett i
vår kommersiella kultur, är det rädslan inför döden. Om människor känner
att de kanske inte kan klara av livets slutskede på ett bra sätt, vad gäller både
smärtlindring och omvårdnad, tror jag att debatten om eutanasi, dödshjälp,
kan komma att öka. Ingen vill väl att vi i Sveriges riksdag skall behöva ge oss
in i en diskussion, och anta en lagstiftning, om sådant. Därför är det väldigt
viktigt att just den delen prioriteras. Det finns möjligheter och vilja, men vi
måste också trycka på politiskt för att snabbt säkerställa en förändring på
den punkten.
Anf. 27 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Bo Holmberg och jag delar ju den här synpunkten. Jag tror
att vi tar det första steget till en förändring när det gäller detta när vi här i
kammaren erkänner att detta är ett problem.
Inför folk som upplever sig ha problem, har vi politiker ibland svårt att
erkänna att det verkligen rör sig om ett problem. Om vi skall kunna lösa ett
problem och lyfta en fråga framåt, måste vi erkänna för varandra att det är
ett problem. Jag är därför glad över att vi är överens om det här, inte för min
egen skull utan för alla de människor som upplever detta.
Jag känner också, precis som Bo Holmberg, oro när vårdpersonalen är så
oroad. Det har gjorts mer eller mindre statistiskt bevisade undersökningar,
som har visat att över 90 % av dem som arbetar i vården hellre skulle vilja
ha en spruta än hamna i äldrevården. Vi kanske tycker att det är obehagligt,
men vi måste bry oss om detta. Det är ju de som vet hur det är.
Vi har ju lagt en rad nya uppgifter på kommuner och landsting, och fler
blir det. Vi är därför tvungna att se till att det finns utrymme för att dessa
mål uppnås. Det menar vi med lagstiftningen. Det är ett skäl. För kommuner
och landsting handlar det inte ens om en oförändrad arbetstyngd, utan om
en ökad arbetstyngd.
Anf. 28 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! När jag är ute och pratar om dessa saker har jag märkt att
det mycket handlar om att våga vara stark i politikerrollen.
Landstingspolitiker som har hand om sådana här frågor skall läsa in fakta
som de får från förvaltningar och experter. Men de måste också ta till sig vad
människorna känner och vad de vill ha. Jag tror att den senare biten måste
växa hos politikerna ute i kommun och landsting. Då kan de till förvalt-
ningen mycket tydligt säga att de vill ha till stånd en förändring när det gäller
smärtlindringen och se till att man styr upp detta.
Det handlar inte bara om det här området, utan även om flera andra. Det
var därför som jag tog upp frågan om att vi kanske borde stanna upp litet
när det gäller de ekonomiska styrsystemen, köpa-sälj-systemen, och se till
att vi inte får passiviserade politiker som lär sig allt mindre och går tillbaka
mer och mer. Till slut kommer de att bli så rädda att de inte orkar ta till sig
och åstadkomma förändringar. Då har vi passiviserat något fint i den svenska
modellen, nämligen förtroendemannastyret. Jag tror att förtroendemanna-
rollen behöver uppmärksammas.
Jag tycker också att vi skall uppmärksamma personalen. Det måste finnas
en gräns för vad man orkar med av nyheter, nyheter och åter nyheter bara
för att politikerna tycker att det måste vara en ny modell nästan varenda
vecka. Det är nästan neurotiskt. Det är modellen som är avgörande, inte
innehållet.
Företagsläkaren vid Stockholms läns landsting skrev för en tid sedan: När
hela organisationen är i gungning, när man som personal inte vet om ens
arbetsplats eller tjänst finns kvar om några månader, förväntas man dock
vara igenkännande och serviceinriktad, snabb och snillrik i sitt patient-
arbete. Det är en minst sagt konfliktfylld situation.
Jag tror att det är så för många. Vi måste ha respekt för att de som faktiskt
står för kvaliteten, personalen, kan få vidta förändringar i sin egen takt och
med en utbildning som gör att de klarar av det. I annat fall blir mötet mellan
patient och personal inte bra. Då har vi dragit undan grunden för en fin ser-
vice och för kvalitet.
Anf. 29 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Jag tror att vi, i likhet med vad Bo Holmberg säkert menade,
måste våga lyfta fram och se till att det skall vara status att ge omvårdnad
och mänsklig hjälp. Vi har haft en period i svensk sjukvård då maskinerna
och den materiella standarden har fått tillåtas att öka, medan vård och om-
sorg om människor har fått lägre status. Man har tagit bort extravaken för
svårt sjuka människor, eftersom det har varit lättast att dra in där. Vi som
politiker måste våga lyfta fram vården och omsorgen så att detta får högre
status. Det är en av de viktiga funktioner vi har som politiker. Vi måste våga
vara vägledare i sådana här mycket viktiga frågor som gäller vård och om-
sorg.
(forts.)
På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande vid morgondagens arbetsplenum.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
45
Prot. 1992/93:92 4 § (forts.) Socialpolitik - inriktning och anslag
15 april 1993 (forts. SoU15)
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
46
Anf. 30 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Vi har nu att debattera välfärdspolitiken och inriktningen av
socialpolitiken. Diskussionen har dock flera gånger kommit att handla om
ekonomin. Inte minst oppositionens talesman Bo Holmberg har flera gånger
tagit upp de ekonomiska aspekterna. Jag ser inget fel i det, eftersom det är
självklart att den välfärdspolitik som vi kan bedriva har ett intimt samband
med hur det ekonomiska läget ser ut. Många goda krafter ligger förstås
bakom att vi har en god välfärdspolitik i dag - en välfärdspolitik som är
bättre än den var 1950,1920 eller 1880. En stor orsak till att välfärdspolitiken
är bättre i dag är förstås att vi har utvecklat ekonomin under tiden. Vi har
sett till att det finns underlag för att bedriva en bra välfärdspolitik. Därför är
det enligt min mening inget fel att Bo Holmberg tar upp frågan. Det som är
fel är innehållet i det han säger.
Vi befinner oss för närvarande i den värsta ekonomiska krisen i vårt land
sedan 1930-talet. Det är inte så att vi har det sämre ekonomiskt i dag än på
30-talet. Det är i stället så att jämfört med hur vi har haft det ganska nyligen
har vi stora problem. Vi har problem med arbetslösheten, som nu når nivåer
som vi inte har sett under efterkrigstiden. Vi har problem med den mins-
kande produktionen. Under de senaste åren har vi producerat mindre och
mindre. Vi har problem med den finanskris som började i slutet av 80-talet.
Vi har också problem med det stora budgetunderskottet.
Bo Holmberg har flera gånger talat om att olika system har åkt i diket.
Han har dock inte så ofta nämnt att de har åkt i diket i slutskedet av en period
då Socialdemokraterna hade haft regeringsmakten i nio års tid under den
längsta högkonjunktur vi har haft efter andra världskriget. Det var en period
då han själv länge satt i regeringen. Vägen in i krisen skulle man också kunna
föra en diskussion om. Jag förstår att Bo Holmberg inte är så intresserad av
det. Han är mera intresserad av att måla ut krisen.
Vårt största problem är enligt min mening att vi samtidigt har hög arbets-
löshet och ett mycket stort budgetunderskott. Det är inte så att vi har hög
arbetslöshet därför att vi driver en extremt åtstramande ekonomisk politik.
Om man ser till budgetunderskottet bedriver vi en mycket expansiv politik
samtidigt som vi har hög arbetslöshet. Det medför, vilket de flesta ekonomer
tycks vara överens om, en svår balansgång när man skall ta sig ur den här
situationen med dessa problem.
Enligt Lindbeckkommissionen, min mening, regeringens mening och
många andras mening måste vägen ut ur krisen innehålla åtgärder både på
lång sikt och på kort sikt. Åtgärderna på lång sikt måste innefatta väsentliga
beslut av mera impopulär karaktär, medan åtgärderna på kort sikt kan vara
mera populära. Problemet när det för närvarande gäller att nå en bred enig-
het om åtgärderna är att Socialdemokraterna är fullt beredda att ställa upp
på populära beslut men inte på impopulära. De överläggningar som nyligen
har förts mellan regeringen och Socialdemokraterna visar tyvärr att Social-
demokraterna är oförmögna att fatta impopulära beslut i oppositionsställ-
ning. Detta tycker jag har visats under senare år, med ett par lysande undan-
tag. Jag har tidigare kommenterat dem från riksdagens talarstol. Det gäller
de överenskommelser som vi lyckades nå under höstens krisförhandlingar
med de s.k. krispaketen 1 och 2.1 övrigt har Socialdemokraterna konsekvent
sedan regimskiftet i denna riksdag motsatt sig åtgärder av olika slag som har
varit nödvändiga för att få ordning på det svenska systemet.
Vad gäller välfärdspolitiken och den del som handlar om vad vi kan åstad-
komma utöver det vi måste göra med den svenska ekonomin, baserar sig
regeringens politik på att öka valfriheten. Vi har vidtagit en rad åtgärder i
den riktningen. Vi har tagit bort Pysslingenlagen. Vi har infört skolpeng. Vi
vill öka konkurrensen ute i kommunerna i den service som ges. På riksda-
gens bord har vi nu också lagt ett förslag om husläkare och etableringsfrihet
för husläkare. Var står Socialdemokraterna i dessa frågor? I samtliga dessa
frågor som gäller förnyelse av den offentliga sektorn har Socialdemokra-
terna inkl. Bo Holmberg gått emot i riksdagen.
En annan tung bit är att förbättra välfärden på olika sätt - i första hand
för de sämst ställda. Jag skall ge tre exempel på vad vi har gjort på det här
området under de ett och ett halvt åren som den borgerliga regeringen har
haft ansvaret. På handikappområdet har det lagts fram en proposition till
riksdagen om större förbättringar för de handikappade än någonsin efter
andra världskriget. Detta presenteras i en situation då vi har stora ekono-
miska problem. Det är ett mycket tydligt exempel på vilka prioriteringar re-
geringen och de partier som den företräder här i riksdagen står för.
Ett annat område är de operationsköer som i decennier har plågat svensk
sjukvård och framför allt de patienter som har stått i köerna. Jag skall åter-
komma till det om ett litet ögonblick. Här nöjer jag mig med att bara konsta-
tera att operationsköerna har minskat mycket kraftigt sedan vi bytte rege-
ring. Det innebär att människor som tidigare har fått vänta i månader och
ibland i år på nödvändiga operationer och behandlingar nu har fått det
mycket snabbare.
Ytterligare ett exempel gäller ekonomin för de sämst ställda pensionä-
rerna. De riksdagsbeslut som fattades i slutet av förra året har lett till höj-
ningar av pensionstillskottet och till förbättringar av de kommunala bostads-
tilläggen. I det senare fallet har förbättringarna varit så omfattande att de
pensionärer som har behövt extra stöd för att slippa hamna under socialbi-
dragsnormen, har minskat med över hälften under den gångna månaden se-
dan vi bytte regelsystem den 1 mars. Om det före den 1 mars var drygt 40 000
pensionärer som behövde det särskilda kommunala bostadstillägget för att
komma upp i minst socialbidragsnormen har den gruppen halverats genom
det beslut som fattades i december och som nu har genomförts.
Samtliga dessa tre områden gäller människor som man i normala fall - i
samtal människor emellan och i den politiska debatten - brukar tala om som
de sämst ställda.
Ytterligare ett område som jag vill lyfta fram på det generella planet gäller
frågan om reformeringen av den svenska socialförsäkringen. Det skall ske
med utgångspunkt i att vi skall ha en generell välfärdspolitik. Inom ramen
för den generella välfärdspolitiken skall det i huvudsak baseras på den s.k.
inkomstbortfallsprincipen. Med utgångspunkt från detta bör vi reformera de
system som under slutet av 80-talet, när Socialdemokraterna hade ansvaret
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
47
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
48
för vårt land, tilläts att skena i väg på ett sätt som redan har kommenterats
av flera talare tidigare i denna debatt. Jag tänker på sjukförsäkringen. Man
bestämde sig för att ha ett system där det skulle utgå 100 % ersättning från
första sjukdagen. Jag tänker på systemet för ersättning för arbetsskada. Alla
insåg att det systemet måste reformeras. Socialdemokraterna lämnade syste-
met efter sig i ett skick där underskotten ökade med en halv miljard kronor
i månaden. Det var det arv som Socialdemokraterna lämnade efter sig på det
här området, och man överlät till andra att göra reformeringen. Det är inte
ens så att Socialdemokraterna nu i oppositionsställning har ställt upp bakom
de nödvändiga reformerna på arbetsskadeförsäkringsområdet, utan man har
gått emot varje förändring - varje förändring på det här området har man
gått emot.
Vi har reformerat sjukförsäkringssystemet - delvis tillsammans med So-
cialdemokraterna i och med krisuppgörelserna, men efter en lång period av
kritik från Socialdemokraterna mot varje förändring av systemet.
Vi håller för närvarande på med någonting som möjligen är en ljuspunkt
i denna ganska mörka bild av Socialdemokraternas deltagande i reformarbe-
tet. Jag tänker då på pensionssystemet. Det förefaller som om de diskussio-
ner som äger rum i Pensionsarbetsgruppen möjligen kan leda fram till en
bred uppgörelse om ett tryggande och ett reformerande av pensionerna inför
nästa sekel. Jag hoppas att den inställning till olika typer av reformering som
Socialdemokraterna har gett uttryck för här i kammaren i dag inte kommer
att vara vad som präglar dem i samband med genomgången av pensionerna.
Den bild jag tycker tonar fram på det här området är att den reformering
som behöver genomföras på stora och viktiga områden tyvärr - och jag me-
nar verkligen tyvärr - i huvudsak får äga rum utan Socialdemokraternas del-
tagande.
Herr talman! Ett av de områden som har tagits upp i debatten, inte minst
av Bo Holmberg, är frågan om kommunerna och landstingen. Bo Holmberg
har flera gånger kritiserat nedskärningarna inom kommunerna och lands-
tingen och ställt frågor till mig och till talesmän för den borgerliga delen av
utskottet om hur de nationella målen ser ut. Såvitt jag förstår har vi fått be-
röm för målen, men Bo Holmberg redovisar sin oro för vad som händer ute
i kommuner och landsting. Det är inte något fel att känna oro inför detta.
Sverige befinner sig i ett läge där våra tillgångar på några år har minskat med
en tjugondei, och det är klart att det får effekter i hela samhällslivet.
Samtidigt är min bedömning på det område som jag kanske närmast kan
överblicka, nämligen sjukvården, att vårdpersonalen ute i landstingen under
det gångna året har gjort ett utomordentligt gott arbete för att se till att man
kan ge en god vård även om resurserna inte fortsätter att öka, vilket de inte
gjorde under 1992. Det kommer att vara en än större uppgift att klara detta
under de kommande åren - detta år och nästa år - då det mesta talar för att
resurserna i reala termer kommer att minska.
Det jag inte riktigt förstår är hur Bo Holmberg kan utgå från att man kan
spä på resurserna överallt i samhället efter något slags önskelista. Självfallet
vore det mycket trevligare att kunna säga att vi skall ge kommunerna 7,5
miljarder, i stället för den indragning som ägde rum i fjol och som kommer
att genomföras också i år. Frågan är vad som då händer med den ekonomiska
politiken och vad som då händer med det svenska ränteläget. Jag tycker att
det är litet märkligt att föra debatten som om kommunernas och landsting-
ens resurser existerade i ett avskilt rum, när kommunerna och landstingen,
genom att de utgör en så stor del av samhällsekonomin, naturligtvis måste
påverkas av vad som händer i samhället i övrigt.
Jag skulle vilja gå in litet mer på sjukvårdsområdet, både därför att det är
viktigt och därför att det är ett område som jag har ett speciellt ansvar för i
regeringen. Jag vill peka på tre väsentliga problemområden, där det tycks
mig som om utvecklingen går åt rätt håll.
Jag har redan snuddat vid det första området, nämligen frågan om de
långa operationsköerna. Med hjälp av den vårdgaranti, som regeringen och
Landstingsförbundet gjorde upp om hösten 1991, och de system som har in-
förts i mängder av landsting och som innebär att man på akutsjukhusen i
större utsträckning skall betala efter prestation, förefaller det nu som att vi
under 1992 har haft en snabbare minskning av operationsköerna än vad vi
uppnådde under de föregående 20 åren. Det skedde alltså i fjol en större
förbättring än under kanske 20 år dessförinnan.
Vi har all anledning att fortsätta att följa utvecklingen och se om det finns
tecken på att utvecklingen kommer att vända tillbaka till det gamla tillstån-
det eller om det dyker upp andra problem. Jag tror ändå att man redan nu,
15 månader efter det att vårdgarantin sattes i sjön, kan konstatera att den
har varit en utomordentligt stor framgång.
I förbigående, herr talman, kanske jag kan få berätta om kolleger från
Storbritannien, som när jag mötte dem berättade om den vårdgaranti som
de har infört och som de tycker är ett steg åt rätt håll. Den innebär att man
inte skall behöva vänta mer än 24 månader, medan den svenska vårdgaran-
tin, som infördes den 1 januari i fjol, innebär att man inte skall behöva vänta
mer än tre månader.
Ett annat område, där det mesta tyder på att utvecklingen går åt rätt håll,
är den s.k. ÄDEL-reformen, en av de största förändringar av organisatorisk
art som har ägt rum inom den svenska offentliga sektorn. Enligt den uppfölj-
ning som Socialstyrelsen nu gör i enlighet med riksdagsbeslutet om reformen
tyder det mesta på att det har gått väl, att man ute i kommunerna har gjort
ett gott jobb som mottagare och att man i landstingen har gjort ett gott jobb
som avlämnare av den här verksamheten.
Vad gäller de medicinskt färdigbehandlade patienterna på akutsjukhusen
har det under det gångna året skett en mycket stor förändring, en större för-
ändring än på mycket mycket länge.
Det tredje området är kontinuiteten. Vi skall försöka se till att kontinuite-
ten inom svensk primärvård blir bättre. Jag tänker förstås då på regeringens
husläkarproposition. I nuläget tycks det i riksdagen finnas en majoritet som
är för införandet av ett husläkarsystem. Vi får väl se vad som kommer ut av
socialutskottets diskussioner i den frågan. På denna punkt, liksom på en del
andra punkter, måste jag beklaga att Socialdemokraterna inte tycks vara
med på att i vårt land genomföra ett husläkarsystem, som skulle innebära att
patienterna fritt kan välja mellan läkare som har haft möjlighet att etablera
sig.
Några talare har i debatten nämnt utredningen av sjukvårdens finansie-
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 92
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
50
ring. Jag vill i det sammanhanget, med tanke på ett inlägg av Bo Holmberg,
bara nämna att alla de tre modeller som enligt gällande direktiv undersöks
i utredningen ryms inom ramen för den generella välfärdspolitiken. Detta
känner förstås Bo Holmberg till, eftersom han sitter med i utredningen.
I den debatt som har förts i dag har en del talare snuddat vid familjepoliti-
ken. Jag vet att det ärendet kommer upp mer i detalj senare, enligt den upp-
läggning som utskottet har tänkt sig för debatten, och jag skall därför inte
fördjupa mig i frågan utan bara kommentera några av de saker Eva Zetter-
berg tog upp.
Eva Zetterberg önskade för sin del att frågan om en beskattning av barnbi-
dragen skulle utredas, och hon kritiserade alla som inte ställde sig bakom
tanken. Min egen reflexion är att barnbidragen ju i praktiken är en del av
skattesystemet. De är till för att utjämna mellan dem som har barn och dem
som inte har barn eller, i praktiken för de allra flesta människor, att utjämna
inkomsterna över livet, mellan de perioder i livet då man har små barn och
de då man inte har det. Om man skulle införa en beskattning av det som är
ett slags skattereduktion, tror jag möjligen att man krånglar till vårt svenska
skattesystem mer än vad de flesta av oss tycker är rimligt.
Jag noterar också att Eva Zetterberg i sina resonemang om familjepoliti-
ken pläderade för ett s.k. sänkt tak för föräldraförsäkringen. Det är litet
märkligt med tanke på att Vänsterpartiet och Eva Zetterberg - som tyvärr
inte längre är med oss i kammaren - länge har hävdat att man är anhängare
av inkomstbortfallsprincipen. Om man vid det ena riksdagsmötet säger det,
vid ett annat säger att man vill ha höjt golv och vid ett tredje säger att man
vill ha sänkt tak, finns det inte mycket kvar av den s.k. inkomstbortfallsprin-
cipen. Det blir litet grand som att vara anhängare av bord och sedan tycka
att man kan avvara både benen och bordsskivan.
Herr talman! Regeringens främsta uppgift för närvarande är förstås att få
till stånd en vändning av svensk ekonomi. Samtidigt skall vi försöka klara av
att skydda och utveckla välfärden. Två viktiga områden där vi vill utveckla
välfärden är socialförsäkringarna, som vi vill reformera med utgångspunkt i
en generell välfärdspolitik, och sjukvården, som vi vill ge möjlighet att fort-
sätta att utvecklas även i dessa ekonomiskt kärva tider.
Anf. 31 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Bo Könberg började med att tala om ekonomi. Jag säger inte
att Socialdemokraterna inte har haft någon skuld till de problem som vi har
i dag. Vad jag försökte säga är att jag tror att vi som är politiker skall ta
och repetera litet nationalekonomi och ställa litet mer besvärande frågor till
ekonomerna. Jag tror att om vi som har varit politiker på 80-talet och på 90-
talet inte hade vägletts så mycket av de ekonomiska teorierna utan också
hade ställt frågor om ifall teorierna håller i verkligheten, hade inte bankerna
varit där de är i dag. Vi trodde att man skulle bära upp ansvaret genom att
avreglera. Vi fick fel. Jag undrar hur mycket pengar Sverige har förlorat på
det. Nu börjar det talas om att alla vi i Sverige kanske måste betala in pengar
för att vi skall få ett fungerande bankväsen, så att vi har banker som kan låna
ut pengar. Så illa är det.
Hur var det, Bo Könberg? Ställde vi, Bo Könberg och jag, några frågor
om hur man skulle bära ansvaret? Hur mycket förlorade vi genom att till
varje pris hålla fast vid ecun?
Socialdemokraterna och regeringen var överens om krisuppgörelser. Re-
geringen stod ståndaktigt ytterligare en tid och talade om hur duktig man var
och vilken prestation det var. Men hur mycket förlorade man de sista da-
garna vi höll fast vid ecun?
I fråga om högräntepolitiken - hur många friska projekt har inte blivit av
genom att man inte kan göra investeringar? Vad har det kostat oss?
Nu erkänner industrins folk själva att de är nere på fälgen.
Jag menar inte att det helt beror på er partipolitik, Bo Könberg, men jag
menar att vi allmänt sett nog borde som politiker börja inta ett mer kritiskt
förhållningssätt.
Från Ekonomiska klubben får man höra att vi nu sparar för mycket i Sve-
rige. Nu måste politikerna förstå att vi inte bör spara så mycket.
Bo Könberg tycker att vi måste vara långsiktiga genom att dra in, och då
sparar man ju ytterligare. Vad är det som gäller här?
Vi är överens om den generella välfärdspolitiken. Jag tycker det är fint om
man kan rationalisera socialförsäkringssystemen, men jag sitter inte med i
socialförsäkringsutskottet och kan inte svara för de frågorna.
Anf. 32 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Det skadar säkert inte om flera av oss repeterar grundkur-
serna i nationalekonomi. Det är alldeles uppenbart att många fler frågor
borde ha ställts under 1980-talet än vad som gjordes.
Det är lätt att dela Bo Holmbergs oro och upprördhet över den finansiella
krisen i vårt land. Men det var inte riktigt poängen i den delen av mitt anför-
ande, utan det var närmast att i all vänlighet påminna Bo Holmberg om var
ansvaret i huvudsak låg för vägen in i krisen. Vidare, och mycket viktigare,
var att peka på att vägen ut ur krisen måste innehålla också beslut som hand-
lar om det långsiktiga. Vi måste troliggöra att Sverige kan komma ur den
nuvarande situationen och därmed möjliggöra åtgärder på kort sikt som Bo
Holmberg talar om.
Vad gäller arbetsmarknadspolitiken har vi i huvudsak blivit överens mel-
lan regeringen och den socialdemokratiska oppositionen. Men det som djupt
bekymrar mig är om vi i Sveriges riksdag inte kan få igenom beslut som inne-
bär att vi troliggör för omvärlden att Sverige kan ta sig ur krisen.
Om vi inte gör det då hjälper det inte att tala om att man vill ha en lågrän-
tepolitik, för vi kommer ändå att drabbas av en högräntepolitik.
Min huvudkritik mot Bo Holmberg i debatten i dag gäller att han så lätt-
sinnigt ser på problemet med budgetunderskott på 200 miljarder och risken
för vad som händer med den svenska räntan om man lättsinnigt skulle spä
på det budgetunderskottet.
Anf. 33 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Regeringen och oppositionen har delade meningar om verk-
lighetsbilden när det gäller ekonomin. Jag tror inte vi kommer längre där.
Regeringen Bildt får ta ansvaret för att man tillträdde i detta läge med ett
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
51
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
52
rent ideologiskt program utan ödmjukhet: Socialdemokratin till historien
och landets bästa regering någonsin - så var upplägget.
Jag vill svara på detta med husläkarna.
Jag beklagar att det inte kunde bli en bred uppgörelse. Jag konstaterar att
Socialdemokraterna intagit samma ståndpunkt som samtliga politiska par-
tier har gjort i Landstingsförbundet. Landstingsförbundets alla politiska par-
tier är inte heller glada över detta förslag.
Jag kan konstatera att riksdagen kommer att möta ett förslag där det
mycket tydligt talas om läkaren, läkarens roll och vad läkaren behöver göra.
Detta kommer att nämnas i lagar och förordningar. Men riksdagen kommer
inte att möta något förslag där man talar om distriktssköterskorna och vad
de betyder och hur de behövs. Det får landstingen ta.
Riksdagen kommer inte att möta ett förslag där man talar om barnhälso-
vården och dess betydelse. Det får landstingen ta.
Riksdagen kommer inte att få möta ett förslag om den personal som job-
bar och gör stora insatser inom mödravården. Det får landstingen ta.
Skolhälsovården och alla dess insatser nämns på två rader. Den skall icke
bli mer, utan det får husläkaren ta.
När vi hade hearing i socialutskottet var i stort sett representanterna för
hela Sjukvårdssverige kritiska. Varför kunde inte hela primärvården få stöd?
Det är klart att dessa grupper känner sig utlämnade i förhållande till läkarde-
len.
Det var på den punkten, Bo Könberg, som vi tyvärr inte kunde komma
överens. Vi vill värna hela primärvården. Vi tycker att vi hade kunnat få det
som är en viktig sak i Bo Könbergs mission: Kontinuitet och möjligheten,
om man vill, att lista sig. Det hade man kunnat få göra frivilligt.
Det är därför som vi på denna punkt tyvärr inte kunde komma överens.
Att det skulle handla om konservatism vill jag bestämt vända mig emot. Det
är fråga om med vilka förhållningssätt till olika personalkategorier man vill
möta framtiden.
Anf. 34 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Om vi då lämnar ekonomin och går över till husläkarna, som
Bo Holmberg önskar och jag gärna gör, vill jag konstatera att de trevliga och
givande och intressanta samtal som Bo Holmberg och jag hade i höstas om
att försöka komma fram till en bred uppgörelse om att förstärka den svenska
primärvården och kontinuiteten faktiskt brast på frågan om huruvida lands-
tingen i framtiden skulle ha vetorätt mot etablering av privata husläkare. Bo
Holmberg krävde i praktiken detta som ett villkor för en uppgörelse.
Detta säger jag inte för att chikanera honom. Han har framfört samma sak
offentligt flera gånger. Socialdemokraterna kräver att landstingen i varje
läge skall få avgöra om man skall få etablera sig eller inte.
Sedan klagar Bo Holmberg över att läkarna har lyfts fram i det här försla-
get. Ja, det finns en mycket enkel förklaring. Regeringen ägnar sig åt att för-
söka göra någonting åt bristerna i det svenska samhället. När vi ser att det
är långa operationsköer försöker vi göra någonting åt det. När vi ser att det
finns människor som i onödan och med dålig service tvingas kvar på akut-
sjukhusen så försöker vi göra någonting åt det. När vi ser att vi i Sverige är
nästan unika på att ha en så dålig relation mellan patienter och läkare och så
få läkare ute i primärvården, så försöker vi göra någonting åt det.
Däremot har vi inte tyckt att bristerna varit speciellt stora i mödravården
eller barnavården. I själva verket tycker vi att detta är ett par av de bäst
fungerande delarna av svensk hälso- och sjukvård.
Det är tråkigt att man skall behöva gömma sig bakom detta därför att man
inte är beredd att tillåta en mera omfattande valfrihet och bättre utbyggnad
när det gäller läkarna.
Detta innebär väl tyvärr att Socialdemokraterna nu kommer att ställa sig
utanför den största förstärkningen av svensk primärvård som riksdagen kan-
ske någonsin beslutat om.
Det har ibland i debatten från socialdemokratiskt håll hävdats att det där
med husläkare kanske var bra på 1970-talet, när Folkpartiet först framförde
idén, men nu på 1990-talet behövs det inte. Då kanske jag får erinra om att
när idén framfördes på 70-talet var Bo Holmbergs partivänner också emot
den, precis som man är emot den på 90-talet.
Skall man tala om kontinuitet när det gäller Socialdemokraterna är det
tyvärr kontinuiteten att man har varit emot husläkarna varje gång idén fram-
förts.
Andre vice talmannen anmälde att Bo Holmberg anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 35 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Bo Könberg räknade upp en mängd frågor där Socialdemo-
kraterna inte ställt upp. Då frågar man sig: Vem var det som ställde upp och
tryckte på knapparna så att dessa frågor gick igenom? Regeringen har ju
ingen egen majoritet. Jo, det var vi nydemokrater som ställde upp. Det var
inte bara i fråga om populära beslut.
Vi har varit kritiska från början till husläkarreformen, men efter hand har
det ändrat sig. Det har blivit bättre och bättre. Vi tycker nu att vi kan ställa
upp i stort. Det är väl inte riktigt klart än, men jag tycker inte man skall
bekymra sig om att göra upp detta med Socialdemokraterna, med vilka man
har haft många sammanträden i onödan. Vi gör upp detta på kort tid. Vi har
jobbat en timme nu, och jag tror att med en timme till är det klart. Så går
det till inom Ny demokrati.
Vi ställer upp, och vi kommer inte att bryta några avtal. Där det finns avtal
så håller vi dem, det kan jag garantera.
Men jag tänkte ta upp en annan fråga, delpensionen. Enligt Svenska Dag-
bladet skulle Carl Bildt ta upp delpensionen en gång till, eventuellt redan i
vår. Jag undrar hur det blir med den saken.
Jag har varit med om att rädda delpensionen två gånger. Jag vill inte vara
med om en tredje gång och eventuellt kvalificera mig för något slags för-
tjänsttecken för PRO eller något annat. Jag tycker man skall begrava detta
ett tag till. Min rekommendation är: Ta inte upp denna fråga igen i första
taget.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
53
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
Anf. 36 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Regeringen måste inte ha stöd av något av oppositionspar-
tierna för att få igenom sina förslag. För att stoppa regeringens förslag krävs
att Gudrun Schyman, Ingvar Carlsson, Bert Karlsson och lan Wachtmeister
och deras partivänner är överens.
Det är på denna grund som regeringsförslagen kan stoppas. I detta behö-
ver vi kanske inte fördjupa oss nu, det är bara ett konstaterande.
Jag fick det goda rådet - Leif Bergdahl tycker väl själv det - att jag inte
skall bekymra mig så mycket för att jag inte lyckades göra upp med Social-
demokraterna. Bakgrunden till min strävan att i husläkarfrågan försöka
lyckas med det har varit att det är en av de största sjukvårdsreformerna i
Sverige efter andra världskriget. Det är bra om en sådan reform kan genom-
föras med mycket brett stöd. Därför är jag uppriktigt sagt ledsen över att det
inte gick att göra upp med Socialdemokraterna.
Detta är ytterligare ett exempel på svårigheten för Socialdemokraterna att
komma loss i reformarbetet i det svenska välfärdssamhället i början av 1990-
talet.
Det gläder mig om det är så - det finns tecken som tyder på det, och jag
vågar säga det efter att ha läst Ny demokratis motion - att det finns en upp-
slutning från en majoritet kring husläkarförslaget. Efter 17-18 års kamp kan-
ske vi i Sverige skall få ett system som liknar det som många andra länder i
Västeuropa har haft förmånen att ha.
Leif Bergdahl ställde en fråga till mig om delpensionen. Jag blev litet för-
vånad över att Leif Bergdahl av alla människor vill ta upp just den frågan i
kammaren så här på våren 1993. Regeringens uppfattning i den frågan är
mycket klar: Skall man reformera det svenska välfärdssystemet borde ett av-
skaffande av delpensionering komma högt upp på en lista över reformer. Det
är vår uppfattning. Det har vi deklarerat, fått en del kritik för och säkert
tappat en del röster på, men det är vår uppfattning. Vi beklagar förstås att
riksdagen vid ett par tillfällen gått emot förändringar i detta - jag skall inte
säga mer om det.
Med tanke på hur det ser ut med det svenska budgetunderskottet m.m.
tror jag inte att riksdagen och Leif Bergdahl behöver bli förvånade om för-
slaget återkommer. Det allra bästa sättet att ta upp frågan är väl att socialför-
säkringsutskottet konstaterar att man hade en god idé i våras som riksdagen
tyvärr, vilket Leif Bergdahl kan erinra sig, gick emot. Så man kan väcka för-
slaget på nytt.
Anf. 37 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Tack och lov har jag bytt utskott, så jag slipper att behandla
frågan om delpension en tredje gång om den skulle komma upp.
Jag tittade noga på det här, och jag tycker att det är ytterligt tveksamt om
man skulle spara någonting på det här i dagens arbetsmarknadsläge. Det
fanns ingen vettig människa som kunde säga att man skulle spara något.
Längre fram är det möjligt att man sparar.
Vi skall aldrig säga aldrig, men jag hoppas att vi blir befriade från det här
ärendet i alla fall i vår, så att vi i lugn och ro kan ägna oss åt annat.
54
Anf. 38 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Jag har just ingenting att invända emot det som statsrådet
sade. Det är snarare så att jag saknade en del, nämligen vad som händer med
de äldre i vården. Jag gläds naturligtvis med regeringen åt framgångarna i
sjukvården, att man har kunnat korta operationsköerna osv. Men man får
inte bara håva in framgångarna och hoppas att det inte får några negativa
följder. Det finns faktiskt flera rapporter som tyder på att de äldre som har
gett plats åt de akutsjuka har fått en sämre vård och sämre rehabilitering.
Det har t.o.m. antytts från Socialstyrelsen.
Det som jag egentligen efterlyser från Bo Könberg är ett besked om att
regeringen vill ta till sig dessa uppgifter, att regeringen är beredd att se över
frågan och är beredd att vidta åtgärder om det skulle visa sig nödvändigt.
Anf. 39 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Det område som Rosa Östh tar upp är förstås ett av de mest
angelägna och ett av de mest omfattande, eftersom sjukvården i huvudsak
är till för de äldre som är i det skede av livet då man har mest krämpor.
När jag uppehöll mig vid frågan om operationsköerna var det därför att
det förstås är trevligt att kunna tala om framgångar, men också därför att det
har varit en brist i svensk sjukvård som avsevärt avhjälpts under det gångna
året.
När vi nyligen hade en presentation av vad som hänt i fjol på det här områ-
det inför Pensionärskommittén, som är en kommitté för överläggningar mel-
lan regeringen och pensionärsorganisationer, så gjorde föredragaren från
Socialstyrelsen, en av Sveriges mest erfarna läkare, bedömningen att de kor-
tade operationsköerna i storleksordningen 75 % skulle gälla just äldre män-
niskor. Det är inget konstigt i det. 90 % av alla som får gråstarr är över 70
år. Minskar köerna till gråstarroperation gynnar det framför allt äldre män-
niskor.
Vad gäller ÄDEL-reformen, som Rosa Östh också tar upp, är vi mycket
angelägna om att få en kontinuerlig uppföljning. Syftet med den från riksda-
gens sida, när riksdagen fattade beslut om reformen hösten 1990, var att man
skulle få besked så fort som möjligt om det fanns brister i systemet och om
det uppstod brister på fältet. Vi kommer att fortsätta att följa upp detta. Om
det visar sig att systemet fungerar dåligt, skall vi självfallet vidta åtgärder.
Det är syftet med själva uppföljningen.
Anf. 40 MAJ-INGER KL1NGVALL (s):
Herr talman! I Sverige, liksom i många andra länder, har barns behov ofta
ställts emot kvinnors önskemål om självständighet och oberoende. En stor
andel kvinnor på arbetsmarknaden, särskilt kvinnor med små barn, har
ibland i debatten ansetts stå i motsatsställning till barns behov av kontinuitet
och trygghet. Men den familjepolitik som vi utformat i vårt land är med detta
perspektiv unik. Den har haft som mål att både ge barn goda och trygga upp-
växtvillkor och ge kvinnor och män förutsättningar att leva ett jämställt liv.
Politiken har inriktats på att stödja barnfamiljerna ekonomiskt, främst via
barnbidrag men också via bostadsbidrag. Den har inriktats på att ge alla för-
äldrar möjlighet att vara hemma med de minsta barnen genom en utbyggd
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
55
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
56
föräldraförsäkring. Barnomsorgen har byggts ut med hög pedagogisk kvali-
tet för barnens skull.
Vad har då den socialdemokratiska familjepolitiken betytt för samhällsut-
vecklingen och människornas vardag? Jag skall ge några exempel.
För det första: Svenska kvinnor finns på arbetsmarknaden i större ut-
sträckning än i något annat jämförbart land. Utbyggd barnomsorg, flexibel
föräldraförsäkring, generell välfärd med en utbyggd gemensam sektor i stort
har gjort det möjligt att kombinera barn och förvärvsarbete.
För det andra: Det har också lett till den helt unika situationen med både
hög kvinnlig förvärvsfrekvens och höga födelsetal, där Sverige ligger på
tredje plats i Europa. Det är någonting som vi kan vara både stolta och glada
över.
För det tredje: Kvinnor har i dag en stor valfrihet att utforma sin livssitua-
tion på ett sätt som tidigare generationer kvinnor hade små möjligheter till.
Utbildning, arbete och vård av barn är viktiga delar i kvinnors liv, som kvi-
nor har möjlighet att lägga olika tyngdpunkt på under olika skeden i livet.
Även en del män tar numera också chansen att kombinera barn och förvärvs-
arbete på olika sätt.
För det fjärde: Valfriheten har möjliggjorts bl.a. av föräldraförsäkringen,
som är mycket flexibel till sin karaktär. Förutom att den ersätter den förlo-
rade arbetsinkomsten kan den användas flexibelt, som hel, halv eller fjärde-
dels dagar. Den kan också tas ut t.ex. fem dagar i veckan, och den räcker då
i 17 månader förutom garantidagarna.
För det femte: En väl utbyggd barnomsorg med hög pedagogisk kvalitet
har en dokumenterat positiv effekt på barns utveckling.
Sammantaget kan sägas att familjepolitiken har resulterat i en ökad jäm-
ställdhet mellan kvinnor och män i vårt samhälle. Kvinnors deltagande i ar-
betslivet har påverkat samhällsutvecklingen i starkt positiv riktning. Vårt
samhälle har blivit rikare. Välståndet har ökat.
Herr talman! Hur ser regeringens alternativ ut?
Vårt land befinner sig i en utomordentligt svår ekonomisk situation. Till-
växten är negativ. Arbetslösheten fortsätter att öka. Över en halv miljon
svenskar, drygt 10 % av arbetskraften, står utan reguljärt arbete. Budgetun-
derskottet rusar i höjden.
Regeringen riskerar med sin ekonomiska politik att rycka undan grunden
för den generella välfärdspolitiken. Urholkningen av kommunernas eko-
nomi slår mot barnen som grupp. Avgiftshöjningar, privatisering och skol-
peng bidrar till en ökad skiktning mellan olika grupper av barn.
Vad anser då regeringen och utskottsmajoriteten? Vilken bedömning gör
man av läget?
För det första: I utskottsbetänkandet citerar man budgetpropositionen:
”Regeringens ekonomiska politik syftar till att förbättra det allmänna väl-
ståndet och därigenom skapa förutsättningar för att utveckla och förbättra
den offentliga sektorns insatser för välfärd och social omsorg. I detta syfte
har regeringen påbörjat en valfrihetsrevolution och genomfört insatser för
dem som är särskilt utsatta.”
Tyvärr måste man konstatera att regeringen inte lyckats särskilt väl med
sina avsikter. Det är ju i stället så, att den offentliga sektorn nu drar ned sina
resurser och sin service på ett sätt som direkt drabbar barn och deras famil-
jer. Det är de mest utsatta barnen som drabbas först, men i takt med att ned-
skärningarna accelererar kommer allt större grupper barn att få känna av
effekterna av den ekonomiska politiken. Samtidigt har arbetslösheten trängt
in i många familjers vardag.
Enligt Konsumentverkets senaste beräkningar från februari 1993 kommer
alla typer av hushåll att få sänkt standard under 1993.1 synnerhet barnfamil-
jer med små ekonomiska marginaler kan förutses få svårt att få ekonomin att
gå ihop. Hit hör flertalet ensamstående kvinnor med barn. Barnen är också
överrepresenterade bland socialbidragstagarna. 1991 var en tredjedel av so-
cialbidragstagarna barn under 18 år, medan de utgör 22 % av befolkningen.
För det andra: Ett annat mål som anges i majoritetens skrivningar är val-
frihet. Ett medel är fullt utbyggd barnomsorg. I detta instämmer vi social-
demokrater naturligtvis, men tyvärr talar även här verkligheten ett annat
språk. Hösten 1991 var vi mycket nära målet en förskola för alla barn. Sedan
dess har mycket hänt som vridit klockan tillbaka. De stora nedskärningarna
i kommunerna drabbar just barnomsorg och skola. Daghem och fritidshem
läggs ner, personal sägs upp, platsantalet minskar och fler barn skrivs in på
de återstående daghemmen resp, fritidshemmen. Detta innebär större barn-
grupper och färre anställda.
Valfriheten inskränks kraftigt genom höjda och differentierade avgifter.
De differentierade avgifterna styrs så, att föräldrar väljer så korta tillsynsti-
der som möjligt. Höga enhetstaxor, som en del kommuner har infört, miss-
gynnar kraftigt låginkomsttagare. Valfriheten inskränks också genom admi-
nistrativa regler. Barn utestängs t.ex. vid föräldrars arbetslöshet eller barnle-
dighet. Många kommuner har satt en 18-månadersgräns för rätt till plats.
Ensamstående och låginkomsttagare får begära bistånd enligt socialtjänstla-
gen för att kunna återgå till sitt arbete eller sin utbildning.
För det tredje: Vidare skriver utskottsmajoriteten: ”svensk familjepolitik
är i allt väsentligt inriktad på att sörja för kvaliteten i barns uppväxtvillkor
genom generella insatser---”. Man talar om barnomsorg och förebyggande
åtgärder som viktiga medel.
Till detta kan då sägas att Socialstyrelsen på socialministerns uppdrag nyli-
gen kom med en delrapport med rubriken Barns villkor i förändringstider. I
den konstateras att man i många kommuner ser med oro på de besparingar
som väntar innevarande och följande år. På många håll anser man det vara
tveksamt om besparingarna kan genomföras utan att kvaliteten och tillgäng-
ligheten blir lidande. Det finns en risk för att allt fler barn inte klarar barn-
omsorgens stora grupper och låga personaltäthet, vilket ställer krav på mer
specialverksamhet. Det kan ge ökad segregering och medföra att den för
Sverige så unika normaliserings- och integreringstanken går förlorad. Detta
skriver alltså Socialstyrelsen. Frågan är då vilka slutsatser regeringen och ut-
skottsmajoriteten drar av detta.
För det fjärde: Utskottsmajoriteten skriver också att en utvidgad lagregle-
ring av kommunernas ansvar på barnomsorgsområdet bereds för närva-
rande. Detta har vi nu hört sedan regeringen tillträdde i oktober 1991. Vi
har inte sett till något förslag, och den ekonomiska utvecklingen i kommu-
nerna gör det - såvitt jag förstår - allt svårare att fylla en sådan lagreglering
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
57
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
58
med ett reellt innehåll. Socialminister Bengt Westerberg är ju inte här. Han
kan därför inte svara på den här frågan.
För det femte: Utskottsmajoriteten förhåller sig mycket avmätt till idéen
om vårdnadsbidrag. Man skriver att ett sådant förslag skall läggas fram när
de ekonomiska förutsättningarna så medger. Det är ju upplysande, eftersom
det innebär att vårdnadsbidraget kommer att skjutas långt in i framtiden.
Desto märkligare är den karusell runt frågan om vårdnadsbidrag som vi har
upplevt i massmedier sedan den borgerliga regeringen tillträdde. Utspelen
från framför allt kds har avlöst varandra. I en ekonomi i kris, när situationen
för många barn och barnfamiljer försämras månad efter månad, är det
mycket anmärkningsvärt att regeringen kan gå ut och lova en reform i mång-
miljardklassen. Men inte bara det: ett vårdnadsbidrag går ju fullständigt på
tvärs mot den hittills förda familjepolitiken. Det riktar sin udd mot kvinnors
rätt till arbete och jämställda levnadsvillkor. Det skulle vara mycket intres-
sant om dagens debatt kan klargöra vad det är som gäller i denna fråga.
I dag finns en växande oro - dokumenterad av flera tidigare talare - i sam-
hället som också påverkar barnen. Vad är det som händer?
I grunden handlar det naturligtvis för oss socialdemokrater om en annan
ekonomisk politik som minskar arbetslösheten och som främjar tillväxt och
utveckling i vårt land. Men det handlar också om att i ett svårt ekonomiskt
läge för såväl stat som landsting och kommuner hävda kravet på en större
långsiktighet i hanteringen av sparbeting, rationaliseringar och omorganisa-
tioner.
Förutom kravet på långsiktighet i de politiska besluten kräver vi också en
medvetenhet grundad på kunskap om barns behov och en kunskap om kon-
sekvenser av olika handlingsalternativ. Bristande insikt nu kan ge oss mycket
stora kostnader i framtiden. I dag råder ett bedövande ekonomperspektiv på
det mesta i vårt land. Inte minst Lindbeckkommissionens betänkande be-
kräftade detta perspektiv. Därför välkomnar vi Socialstyrelsens fortsatta ar-
bete på temat Barns villkor i förändringstider. Vi utgår ifrån att regeringen
tar de resultat som kommer under nästa år på stort allvar.
I vår reservation nr 3, som finns fogad till utskottets betänkande, ställer vi
krav på en god barnomsorg för alla barn genom att det skapas garantier för
kvalitet, rättvis fördelning, rättssäkerhet och rätt till plats.
Den grundläggande rättigheten är en lagstadgad rätt till plats. Då riskerar
inga barn att ställas utanför. Det är mycket angeläget att lägga fast kvalitets-
krav som skall gälla all barnomsorg oavsett huvudman. Det handlar om mål
för verksamheten och väl utbildad personal. Till kvaliteten hör också garan-
tier om rättssäkerhet, sekretess och likabehandlingsprincipen samt möjlig-
heten till insyn och kvalitetsbedömning av verksamheten. Detta är av central
betydelse, inte minst i ett skede då alternativa driftsformer utvecklas i barn-
omsorgen.
För att garantera alla barn valfrihet och rätt till barnomsorg får inte avgif-
ter och intagningsregler användas som sorteringsinstrument.
Detta kan tyckas vara självklarheter, men hittills har regeringen varit oin-
tresserad av att lösa dessa fundamentala frågor för att garantera en god barn-
omsorg. Det skulle vara intressant att få veta varför.
Det sammantagna intrycket av regeringens familjepolitik är att man står
djupt splittrad med kds i ena hörnet och Folkpartiet i det andra. Synen på
jämställdhet och kvinnors ställning i samhället, synen på gemensamma sek-
torn och dess uppgifter samt synen på viktiga utvecklingsfaktorer för barn
skiljer regeringspartierna åt. Spelet om vårdnadsbidraget pågår inför öppen
ridå. Det är därför som vi aldrig får se något förslag till lag om barnomsorg.
Det pågår ett systemskifte i kommuner och landsting. Därför pläderar Rosa
Östh i dag för en grundtrygghet i stället för inkomstbortfallsprincipen i soci-
alförsäkringssystemen, samtidigt som Chatrine Pålsson pläderar mot rättig-
hetslagstiftning.
Många barn och barnfamiljer i Sverige får det allt svårare, men de kom-
mer att överleva. Frågan är hur länge regeringen gör det.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 3, 5, 11, 12 och 13.
Anf. 41 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Eva Zetterberg har tidigare här i dag yrkat bifall till de krav
som presenteras i vår meningsyttring, som är fogad till detta betänkande. Jag
ansluter mig givetvis till detta yrkande.
I dag har debatten varit ganska hovsam, tycker jag. Tonen har varit förhål-
landevis vänlig. Det har inte riktats några direkta utfall mot vare sig rege-
ringsföreträdare eller andra. Den här s.k. samsynen har naturligtvis en an-
nan sida.
Om socialpolitiken är ett uttryck för maktförhållandena i samhället, kan
vi se hur dessa har förändrats. Ett exempel på detta är bl.a. det betänkande
som vi nu behandlar. Då kan vi naturligtvis säga att detta inte är konstigt.
Svenska folket har genom val markerat att man vill ha ett systemskifte.
De blivande regeringspartierna hymlade inte med vad man skulle komma
att göra, och man har i stort sett försökt att uppfylla sina vallöften. I vissa
fall beklagar jag den energi med vilken regeringen har fört den här kampen,
därför att det är just fråga om en kamp. Även om man tidigare i debatten i
dag inte har använt det ordet så är det ändå exakt vad det är fråga om, och
om vem som har makten i samhället.
På oerhört många områden inom socialpolitiken är det fråga om försäm-
ringar. Dessa försämringar motiveras på olika sätt. Ett sätt kan vara att man
helt enkelt säger: Nej, detta är alls icke en försämring utan en förbättring,
fast på litet sikt naturligtvis. Regeringens politik syftar till att utveckla och
förbättra insatserna för välfärd och social omsorg. Då påbörjar man genom-
förandet av valfrihetsreformer i välfärdspolitiken. Valfrihet i sig förutsätts
medföra att det blir bättre. Valfriheten i det här sammanhanget ses inte i
relation till valfrihet för vilka, utan det är ett allmänt konstaterande - en san-
ning som icke behöver ifrågasättas.
En förutsättning för att uppnå ökad valfrihet anses vara att man skall ta
bort olika hinder för fri etableringoch fritt utnyttjande av olika verksamhets-
former. Detta förutsätter naturligtvis att Sveriges befolkning skulle bo på ett
ställe där man hade fri tillgång till information och möjligheter att ta del av
detta utbud som finns att vara valfri i så att säga. Det handlar alltså inte om
rättigheter, utan om att kunna plocka åt sig det goda som presenteras. Alla
har inte de möjligheterna. I övrigt kan jag till stor del instämma i det som
Maj-Inger Klingvall nyss sade.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
59
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
60
Vänsterpartiet vill också ha en rättighetslag. Förändringar och försäm-
ringar i den generella välfärden görs okänsligt och på lösa grunder. Vi tycker
att privatisering skall bytas ut mot demokratisering. Vi vill ha en bred parla-
mentarisk utredning med uppgift att utarbeta en rättighetslag i vilken en kva-
litetssäkring och kvalitetskontroll ingår. Vad som behövs för att garantera en
verklig valfrihet är en översyn över hela fältet; vad som är bra, vad som är
mindre bra och vad som är direkt dåligt.
Denna utredning skall naturligtvis också ta ställning till hur man säkrar
rätten till omvårdnad och annan samhällsservice. Man kan då säga att det till
en del också finns liknande tankegångar i den socialdemokratiska reservatio-
nen om en syneförrättning.
Jag skall nämna exempel på vilka argument som kan användas för att mo-
tivera nedskärningen av tillgångar som bör förbättras för människor. Det
finns en motion från Vänsterpartiet som behandlar det statliga bilstödet för
handikappade. Jag vet inte hur många gånger Vänsterpartiet har motionerat
om detta. Motionen gäller att upphäva åldersgränserna för det statliga bil-
stödet. I dag är det en 49-årsgräns. Om en ny gräns skulle införas där arbets-
åldern i regel slutar och där pensionen tar vid - vid 64, 65, 66, 67 år eller vad
det nu kan bli om regeringen får fortsätta att hållas - blir det enligt utskottets
majoritet för dyrt. Naturligtvis blir det dyrt. Men det var inte fråga om detta
här, utan det är fråga om vilka rättigheter människor skall ha. Vad som är
dyrt eller inte beror ju på hur man värderar det man får för det dyra. Vi i
Vänsterpartiet tycker att JAS-projektet är jättedyrt, liksom ubåtssystem
2 000 och mängder av annat som en politisk majoritet i riksdagen tycker att
man bör ha. Det är alltså inte fråga om vad som är dyrt i sig, utan det är fråga
om det är dyrt eller billigt i relation till någonting - om vi tycker att det är
värt sitt pris. I det sammanhanget har vi skilda utgångspunkter utifrån de
värderingar vi har. Tycker man att det är viktigt att ge dem som har det sämst
något bättre än vad de har i dag, får man också acceptera att det kostar, lik-
som naturligtvis den som är beredd att betala för ett mycket starkt militärt
försvar är beredd att plocka bort någonting i det övriga samhället för att få
resurser till detta.
Det finns också olika sätt att motivera ett avslagsyrkande. Jag hittar inte i
utskottets text någon antydan om att ett utökat bilstöd inte behövs eller att
det inte i sig skulle vara värdefullt, utan det är för dyrt. Det är som Hasse
Alfredson-monologen: Stämman tycker att det blir för dyrt. Det blir för dyrt
därför att det kostar för mycket. Därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten;
det är i och för sig bra men det är för dyrt. Vi har inte råd just nu. Det är så
man i utskottet säger. Det statsfinansiella läget möjliggör inte någon höjning
av åldersgränsen nu. Det finns en antydan om en vilja att öka den, bara vi
med vår förnämliga politik på ekonomins område har skapat nya resurser
som gör det möjligt att fördela någonting. Man kan också vända på det.
I morse voterade vi om olika skatteförslag. Jag vänder mig nu till social-
demokraterna. I skattedebatten hade vi ett yrkande om höjning av stämpel-
skatten. Detta tyckte inte ni socialdemokrater om. Man hade t.o.m. ett sär-
skilt yttrande, och tyckte kanske att utskottet var för tamt i sitt avståndsta-
gande till Vänsterpartiets motion. I socialdemokraternas särskilda yttrande
sades: Den grundar sig inte på andra skäl än att den ingår i motionärernas
budgetpolitik. De lömska typerna vill inget annat än att klå åt sig pengar till
staten. Ja, naturligtvis var det exakt det vi ville. Vi såg inget nöje med en
stämpelskatt i sig, utan det var just för att skapa pengar. Men jag ser en viss
skillnad i synen på detta. Att skapa pengar genom att ta från dem som redan
har det dåligt eller att avstå från att se till att de får det litet bättre är som
princip något allvarligare än att ta från en verksamhet som rimligtvis ändå
klarar sig och som inte drabbar dem som redan från början har det dåligt.
Jag tycker att den syn som samhället har på sin välfärdspolitik såsom den
manifesterar sig i socialpolitiken är ett uttryck för maktförhållandena. Jag
måste naturligtvis acceptera att de är sådana som de är i dag. Svenska folket
har som sagt i val sett till att vi har fått en regering med en viss uppsättning
värderingar som man nu låter få utslag.
Det är inget konstigt med det. Det finns, för att återgå till ett mer traditio-
nellt språkbruk, naturligtvis en dialektik i detta. Och värderingar kommer
att skifta. De kommer att försvinna, och de kommer att återkomma. Jag är
övertygad om att en samling värderingar, som just innebär att man tar hän-
syn till välfärden och till dem som har det sämst, åter kommer att få ett större
utrymme. Jag beklagar naturligtvis att det förmodligen kommer att dröja till
september 1994 innan det kan bli verklighet.
Jag vill trots allt avsluta mitt anförande med någon liten markering av att
livet ändå inte bara är hugg och slag. Det finns väl ändå något att glädjas åt?
Jag vill då glädjas åt utskottets behandling av Vänsterpartiets motion So614.
Vi har anledning att vara nöjda med den behandlingen.
Anf. 42 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag om kvällsplenum har satts upp.
Anf. 43 INGRID HEMMINGSSON (m):
Herr talman! Innan jag börjar tala om reservation 3 vill jag göra ett litet
ideologiskt avstamp. Reservation 3 sammanfaller nämligen med det som
Maj-Inger Klingvall talade om.
I vårt land har välfärden tidigare helt och hållet knutits till stat och kom-
mun. Välfärden har blivit liktydig med offentlig välfärd. Den som har ifråga-
satt detta har beskyllts för att vilja rasera välfärden. Det är väl först i dessa
dagar som vi har möjlighet att diskutera det. När pengarna tryter för både
stat och kommun och skulderna bara växer går det ju inte att fortsätta i
samma fotspår. Priset för välfärden har blivit höga skatter och liten valfrihet.
Därtill har denna välfärd inte räckt till för alla.
Visst blir det en stor omställning för medborgarna att gå från ett beroende
av stat och kommun till ett större eget ansvar och egna val, ett samhälle där
frivilliga kollektiv och många gemenskaper får en mycket större plats och
där stat och kommun får maka på sig litet, ett samhälle där det offentliga
stödet i huvudsak går till familjerna, så att människorna själva kan välja
vård- och omsorgsgivare.
Reservation 3 i betänkandet är egentligen på många olika sätt en ganska
märklig reservation. Kritiken i reservationen riktar sig till stor del mot kom-
munerna. Det är även kommuner som styrs av socialdemokrater. För övrigt
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
61
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
62
riktas det i reservationen mycket stor misstro mot kommunalpolitiker i all-
mänhet.
Maj-Inger Klingvall citerade ur Socialstyrelsens rapport. I dag har många
citat lästs upp här i kammaren. Citat kan man naturligtvis använda på olika
sätt. Man kan citera sådana delar som passar ens egna åsikter, och det har
även gjorts. Beträffande citatet från Socialstyrelsens rapport tror jag att
Maj-Inger Klingvall frågade vilka slutsatser man skall dra av det. Först och
främst kommer slutrapporten att läggas fram i april 1994, om jag inte minns
fel. Den slutsats som vi skall dra av rapporten, oavsett vilka tolkningar som
vi gör och oavsett om vi läser hela eller bara valda delar av den, är att det är
en signal till våra kommunalpolitiker att vara vaksamma, att göra rätt priori-
teringar och att i ännu högre grad än tidigare prioritera det som är viktigast.
Det är klart att det kräver väldigt duktiga kommunalpolitiker som tänker på
ett helt annat sätt än tidigare, då man tyckte att man hade mycket större
resurser att ta av. Så visst är det dessa slutsatser som man skall dra.
Det är svårare att spara än att öka utgifterna. Vi har här i dag, när vi har
lyssnat till Socialdemokraterna, förstått att det är lättare att tala väl om allt
när man inte tycker att man behöver spara in på något.
Den beskrivning som Maj-Inger Klingvall gav av barnomsorgen i kommu-
nerna var oerhört negativ. Något annat hade jag inte heller väntat mig. Men
detta stämmer inte med verkligheten. Den beskrivning som Maj-Inger
Klingvall gjorde är inte sann. Det är nämligen så mycket positivt som händer
i kommunerna genom att vi har gett människor större möjligheter att välja
och själva bestämma när det gäller familjen och barnomsorgen. Men jag
hade inte väntat mig att man från socialdemokratiskt håll skulle tala om det.
Den borgerliga regeringen har nu suttit i regeringsställning i drygt ett och
ett halvt år, och vi har påbörjat det som vi vill uträtta. Men som vanligt har
temat i dag varit att Socialdemokraterna försöker att förespegla svenska fol-
ket att om de kommer tillbaka till makten kommer allt att bli som tidigare -
pengar från staten skall fortsätta att delas ut till kommunerna i oförändrad
takt. Detta har vi faktiskt hört i samband med tidigare val, och sedan blev
det något annat.
Det talas i reservationen väldigt mycket om att urholkningen av kommu-
nernas ekonomi slår mot barnen. Det har också vid många tillfällen sagts här
från talarstolen.
Jag hade emellertid tänkt ställa en hel del frågor om kommunernas eko-
nomi och besparingar som måste göras. Men det har redan kommit en del
svar. Alla utom Socialdemokraterna vet ju att vi måste spara och varför. Jag
har tidigare, innan jag gick upp i talarstolen i dag, trott att besparingen gäl-
lande kommunerna på 7 miljarder var något som ingick i krisuppgörelsen,
men mera på det sättet att Socialdemokraterna i uppgörelsen inte hade sagt
vare sig ja eller nej till den utan förbigått den och först på senare tid talat
om att de inte alls vill ta mer pengar från kommunerna utan i stället ge till
kommunerna.
Fördelen med detta statsbidrag är att det ges som en klumpsumma. Och
fördelen med det är att kommunerna kan anpassa verksamheten efter lokala
behov. Det ger faktiskt mycket bättre förutsättningar att hushålla med peng-
arna. Man kan titta på några exempel som skiljer sig mellan kommunerna.
Det gäller kostnaderna för barnomsorgsplatserna. Det skiljer väldigt mycket
mellan den dyraste och den billigaste. Och det finns all anledning att titta på
sådana saker.
Som jag sade tidigare vet alla varför vi måste spara på utgifterna. Det är
inte mer att orda om detta just nu. Men vi borgerliga tar itu med de nödvän-
diga besparingarna, och vi står också för dem. Men Socialdemokraterna har
fortfarande inte kommit överens om något. Om jag har förstått debatten i
dag på rätt sätt, är det inte bara fråga om de 12 miljarderna, som Social-
demokraterna säger att de skall återkomma till när det gäller besparingar.
De har även plussat på med den indragning som vi vill göra från kommu-
nerna och som omfattar 7 miljarder. Detta blir alltså ganska mycket att ta
ansvar för.
Beträffande just dessa frågor har jag fått en hel del svar. Men ni beklagar
också i denna reservation att ersättningsnivåerna i försäkringssystemet har
sänkts. Men ni har själva bidragit till en del av det, t.ex. förändringen i sjuk-
vårdsförsäkringen. Tänker ni gå ifrån denna uppgörelse och återgå till den
tidigare nivån om ni någon gång i framtiden skulle komma i regeringsställ-
ning?
Vad som sker, och vad som måste ske, i kommunerna är att verksamheten
förändras. Det gäller att göra den bättre och att samtidigt få tillgängliga re-
surser att räcka till. En förutsättning är då att kommunerna själva får hantera
statsbidraget utan statlig inblandning. Men det krävs också ett nytt sätt när
det gäller att ta sig an problemen. Som jag nämnt tidigare krävs det så
mycket mera av både landstings- och kommunalpolitiker i en situation som
beror på att det tidigare konsumerats mer än vad som funnits tillgängligt.
Det krävs mycket mer av lyhördhet för människors krav och även förmåga
att prioritera.
Vidare talas det mycket om de svaga i samhället. I nästan varje politiskt
anförande talas det väl om just detta. Men enda sättet att ge de svaga stöd
är att andra får ta ett större ansvar för sin tillvaro och får möjligheter att
själva välja.
I en situation där pengarna inte räcker tvingas andra lösningar och priori-
teringar fram. Det har vi också många gånger märkt. Det krävs ju ett flexi-
belt tänkande, och det innebär att förlegade tankar och låsningar måste bort.
Men det tycker jag inte att vi stött på särskilt mycket i dag. Socialdemokra-
terna, i första hand Maj-Inger Klingvall, har talat om allt bra som gjordes då
Socialdemokraterna var i regeringsställning och om hur eländigt allting blivit
på ett och ett halvt år med borgerlig regering. Man talar också om föränd-
ringar. Men vilka förändringar som avses och hur man tänkt sig dessa tycker
jag mig inte ha hört ett enda ord om på hela dagen.
Jag tycker att Socialdemokraternas agerande närmast vittnar om ett riktigt
trött parti utan visioner. Helst sätter man klackarna i golvet. Den enda vägen
tycks vara att ta ett steg tillbaka.
Det är nödvändigt att alla barnomsorgsalternativ får likvärdigt kommu-
nalt stöd. Den diskriminering av deltidsdaghemmen i förhållande till åtta-
timmarsdaghem som tidigare förekommit är fullständigt ohållbar. Jag förstår
att det är vad som döljer sig bakom det som sägs i reservationen om differen-
tierade avgifter utifrån vistelsetiden beträffande daghem. Vad som sagts om
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
63
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
64
att det skulle vara ett orättvist system håller Socialdemokraterna tydligen
fast vid. Jag förutsätter att det här utgör huvuddelen av det lagförslag som
Socialdepartementet aviserat.
Vidare förutsätter jag att kommunerna bereds möjligheter att införa en
barnomsorgspeng - på samma sätt som det i dag finns en skolpeng - som
följer barnet, så att familjen kan välja den barnomsorg som bäst passar fa-
miljen.
Jag tycker nog att Alva Myrdals ande svävar över reservation 3 från Social-
demokraterna. Det är ju inte föräldrarna som spelar huvudrollen. Men de
nämns knappt. Däremot skall den offentliga barnomsorgen ge barnen
”grundläggande kunskaper och erfarenhet inför vuxenlivet”.
Dessutom talas det om att verksamheten skall styras demokratiskt och om
planering och fördelning. De tre sakerna i reservationen tycks ha blivit hon-
nörsbegrepp. Vad betyder det då - ibland får man faktiskt tolka sådana här
vackra ord? Jo, det betyder ju att politiska beslut skall styra och fördela
barnomsorgen. Det är de gamla, traditionella socialdemokratiska åsikterna
som lyser igenom här.
Vi i de borgerliga regeringspartierna har en annan uppfattning. Det har vi
också visat. Vi anser att föräldrarna skall bestämma vad som är bäst för bar-
nen. Den borgerliga regeringens beslut har gått i den riktningen, och en hel
del har uträttats under ett och ett halvt år när det gäller att ge familjerna
bättre valmöjligheter.
Den första förändringen var att statsbidrag kom att utgå även till barnom-
sorg i enskild regi och att personalkooperativ fick möjlighet att anställa per-
sonal på andra villkor. Tidigare var det mycket begränsade möjligheter, och
vi hade väldigt många debatter här i kammaren om personalkooperativ som
vill utvidga verksamheten. Personal fick inte anställas om den som skulle an-
ställas inte blev delägare. Nu har vi ändrat på det förhållandet för att göra det
hela mera flexibelt och för att anpassa systemet till olika lokala förhållanden.
Allt detta har, naturligtvis, ni socialdemokrater motsatt er. Likaså har ni
motsatt er andra förändringar i riktning mot större valfrihet som vi har ge-
nomfört. Motvilligt har man, för det har man med tiden tvingats till, accepte-
rat det här. Människor har ju ganska högljutt gett uttryck för attityder i den
riktningen.
Men en hel del återstår faktiskt att göra. Det offentliga stödet till barnfa-
miljerna är ojämnt fördelat. Fortfarande prioriteras de familjer som väljer
det offentliga utbudet. Dessa familjer kommer i åtnjutande av ett ganska
stort samhällsstöd, medan andra som väljer att själva ta hand om barnen el-
ler som väljer andra lösningar inte får något stöd alls. Detta har jag påtalat
i denna talarstol många gånger. Trots att ett och ett halvt år med den borger-
liga regeringen gått har inte alla dessa frågor kunnat lösas. Men lösningar
kommer. Det är ju vår målsättning på lång sikt. Detta får vara ett svar till
Maj-Inger Klingvall.
Socialdemokraterna, som var i regeringsställning under åtskilliga år, har
väldigt stora krav på den borgerliga regeringen. De vill att vi snabbt skall
infria våra vallöften. Det gör vi väldigt gärna, och det kommer vi också att
göra.
Därför är det fortfarande lika aktuellt med vårdnadsbidraget. Det natur-
liga är ju att det offentliga stödet följer barnet. Det är det som är slutmålet.
För att komma en bit på vägen är ett stegvis infört vårdnadsbidrag ett sätt
att ge föräldrarna större möjligheter att själva bestämma.
Det är beklagligt att man hittills inte funnit någon praktisk möjlighet att
genomföra vårdnadsbidraget. Men jag hoppas att det snarast blir möjligt.
I debatten har det ofta framförts att vårdnadsbidraget enbart är ett stöd
till dem som väljer att stanna hemma och ta hand om sina egna barn. I sig är
det rättvist, eftersom många i dag väljer det alternativet trots att de inte får
ett öre i offentligt stöd. Det innebär alltså ganska stora uppoffringar för de
familjer som väljer detta alternativ. Men det glöms ofta i debatten att vård-
nadsbidraget kan användas otroligt flexibelt. T.ex. kan arbetstiden förkor-
tas. Föräldrarna kan turas om med att ta hand om barnen, eller också kan
en anhörig hjälpa till. Då utgår ersättning för det.
Väldigt många enskilda lösningar skulle vara möjliga om vårdnadsbidrag
och rätt till avdrag för styrkta barntillsynskostnader genomfördes.
Jag begriper faktiskt inte att detta på något vis skulle utgöra ett hot mot
jämställdheten. Det har ju påståtts i dag i denna kammare att jämställdheten
skulle hotas, om de föräldrar som själva vill ta hand om sina barn får den
möjligheten. Egentligen är det ganska barockt att uttrycka sig på det sättet.
Småbarnstiden är ju väldigt kort. Dessutom är det värdefullt för barn och
föräldrar att få vara tillsammans.
I dag har det talats väldigt mycket om människovärdet. Jag tror att de små-
barnsföräldrar som väljer att själva ta hand om sina barn känner sig kränkta
när de hör uttalanden av det slag som jag här nämnt. Detta med människo-
värdet gäller ju också tryggheten i föräldrarollen.
Herr talman! Taletiden är snart slut. Men eftersom replik inte begärts har
jag bakat in i detta anförande vad jag skulle ha sagt i repliker. Jag behöver
därför ytterligare någon minut.
Självfallet måste föräldrarna få välja. De vet ju bäst vad som är bäst för
barnen. Väldigt många föräldrar tycker faktiskt inte att det som är värdefullt
i livet är konsumtionsförmåga, pensionspoäng osv., utan det är andra värde-
ringar som gäller.
De som vill gå ut i yrkeslivet så snart som möjligt kan använda vårdnadsbi-
draget till att betala barnomsorgen.
Orsaken till att alla vi i den borgerliga regeringen talar för vårdnadsbidra-
get är att vi är överens i den frågan.
Herr talman! Det vore också intressant att blicka ett antal år framåt i ti-
den. Jag tror inte att det är de socialdemokratiska idéerna som då är rå-
dande. Jag tror att människorna i historieböckerna kommer att läsa om en
tid när staten i all välmening gjorde alla människor hjälpbehövande och från-
tog dem både möjligheter och ansvar. Man kommer också att få läsa om att
det var en svår tid när människors beroende av institutioner byttes ut mot
andra gemenskaper och man stod inför mängder av andra lösningar som
krävde prioriteringar, val och ansvar både för den egna familjen och för
andra människor.
Härmed yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet och avslag på reser-
vationerna.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 92
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
66
Anf. 44 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Det var intressant att under rätt många minuter få höra Ing-
rid Hemmingsson tala om ämnet barn och familj och komma så tomhänt till
den här debatten. Det enda som jag kunde lyssna mig till i slutet av hennes
anförande var förslaget om vårdnadsbidrag.
Det är dessutom mycket märkligt, det sade jag redan i mitt inledningsan-
förande, att man i den mycket svåra ekonomiska situation som vi befinner
oss i ändå flaggar med förslaget om vårdnadsbidrag. Jag har oerhört svårt att
förstå hur detta skall kunna finansieras och hur det skall kunna gå ihop. Men
det är möjligt att Ingrid Hemmingsson kan svara på det i sin replik.
Ingrid Hemmingsson talade mycket om valfrihet. Det som är märkligt då
är att vårdnadsbidraget kommer att gå på tvärs med den valfrihet som vi har
skaffat oss i vårt land, den valfrihet som har gjort att män och kvinnor kan
välja barn och förvärvsarbete, kan välja olika arbetstider och kan få en bra
kombination i sitt familjeliv.
Det som händer nu är att valfriheten för vaije dag minskar i vårt land. Det
finns mängder av faktorer som har lett till det, arbetslösheten inte minst.
Minskningen och nedskärningarna i den offentliga sektorn, en avgiftssätt-
ning som verkar i den riktningen att föräldrar väljer korta tider för sina barn
på dagis och administrativa regler - jag var inne på det förut - som stänger
ute barn från barnomsorg är ytterligare faktorer. Även när det gäller utsatta
barns möjligheter ser vi tyvärr väldigt mycket av negativa trender.
Detta förnekade Ingrid Hemmingsson i sitt anförande. Jag kan ta med
Ingrid Hemmingsson till några kommuner som jag känner mycket väl. Vi
kan titta på barnomsorgen där. Vi kan prata med personal som kan tala om
hur det för inte så väldigt länge sedan var med personaltäthet och kvalitet i
verksamheten.
Det har hänt väldigt mycket på ett och ett halvt år ute i våra kommuner.
Det är inte kommunernas fel i sig. Detta är naturligtvis ett samspel i den
ekonomiska situationen över huvud taget, där arbetslösheten är en oerhört
viktig faktor att få bukt med. Den leder till minskad tillväxt och det drabbar
kommuner liksom även landsting och stat.
Anf. 45 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! Jag tror inte att Maj-Inger Klingvall har lyssnat särskilt
mycket på det jag sade. En sak är klar och det är att oavsett vilken regering
vi har, i den ena eller den andra konstellationen, befinner vi oss i en lågkon-
junktur.
Vi har i varje fall talat kring vad som måste göras. Jag har sagt att den
borgerliga regeringen åtminstone har klart för sig att vi måsta göra stora be-
sparingar framöver. Det måste vi göra för att de inte har gjorts under 80-
talet, då man bara spenderat och följt med strömmen. Det var Socialdemo-
kraterna som stod för regeringsinnehavet då. Därför säger Maj-Inger Kling-
vall att hon inte förstår att vi kan tala om vårdnadsbidrag som vi inte kan
finansiera.
Det är första gången i dag som Socialdemokraterna här i kammaren har
oroat sig för finansieringen. Hittills har det inte varit tal om det, utan det har
bara varit tal om att hela tiden öka utgifterna. Inte ett ord har nämnts om
varifrån ni skall ta pengarna. Därför kanske det inte var så väl valt att Maj-
Inger Klingvall tog upp just den saken.
Det har skrivits i vårt betänkande och vi har sagt att just frågan om vård-
nadsbidraget arbetar man med i regeringskansliet. Jag förutsätter, liksom vi
alla som står bakom regeringen, att regeringen så småningom, när tiden är
lämplig, lägger fram förslag om detta. Man får faktiskt ta en sak i taget.
Detta är precis lika aktuellt nu, därför att föräldrarna själva skall kunna göra
sina val.
En sak som har förvånat mig på senare tid är att Socialdemokraterna plöts-
ligt har tagit ordet valfrihet i sin mun, vilket ni aldrig har velat göra tidigare,
och gett det ett helt annat innehåll än vad vi menar med det. Det innehåll ni
ger ordet valfrihet framgår mycket tydligt av reservationen. Det är det gamla
vanliga, att politiker fortfarande skall planera och fördela och se till att alla
får lika, oavsett behov. Det gör att väldigt många familjer kommer i kläm,
för de får själva inte påverka sina egna val. Det är just de som vill ta hand
om sina barn under den tid de själva bestämmer, när barnen är små.
Jag tycker fortfarande att Maj-Inger Klingvall svartmålar kommunerna.
Anf. 46 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt, Ingrid Hemmingsson, att vi befinner oss i en
lågkonjunktur. Desto märkligare var det att uppleva att regeringen, när den
tillträdde hösten 1991, började med att sänka skatterna för höginkomstta-
gare och kapitalägare med 30 miljarder. Man såg också till att köpkraften i
vårt land minskade. Det är klart att den typen av åtgärder har satt myror i
huvudet åtminstone på mig.
Självfallet är vi mycket oroade över finansieringen, Ingrid Hemmingsson.
Det är det som ligger bakom de diskussioner vi har. Välfärd måste bygga på
att vi har en stark ekonomi. Det är på det sättet. Är det någonting som vi är
alldeles överens om är det att vi måste bekämpa arbetslösheten. Det är vår
absolut viktigaste fråga i den ekonomisk-politiska motion och i de program
som vi har lagt fram för riksdagen.
Vi måste göra allt för att bekämpa arbetslösheten. Det är det enda som
kan leda till en ekonomi i tillväxt. Vi måste också fördela bördorna så rättvist
som möjligt. Vi måste se över rundgången i kommunerna, där man nu avise-
rar att man skall avskeda 80 000 människor, i första hand kvinnor.
Det är faktiskt det här som skapar förutsättningar för valfrihet för männi-
skor. Väldigt mycket av detta nämnde jag inledningsvis, nämligen kvinnors
rätt till arbete, möjligheten att kombinera barn och förvärvsarbete på ett bra
sätt, bra barnomsorg för barnen och en flexibel föräldraförsäkring. En för-
äldraförsäkring ger mycket stora möjligheter att kunna forma sitt liv just som
man vill ha det. Vårt starka motstånd mot ett vårdnadsbidrag ligger i den
stora orättvisa som ett sådant bidrag skulle innebära för barnfamiljerna.
Anf. 47 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! Vi har fört den här debatten många gånger här i kammaren,
men just i dag förstod jag ändå litet bättre vad det är Socialdemokraterna
vill med sin barnomsorg. Den är inte till för barnens skull, utan för att föräld-
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
67
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
rarna skall ut i arbete. Det är det som gör att man inte vill ge den här valmöj-
ligheten, den här flexibiliteten.
I början sade Maj-Inger Klingvall att den borgerliga regeringen har sänkt
skatten för höginkomsttagare. Jag väntade bara på det påståendet, för det
brukar komma. Vi har faktiskt sänkt de skatter som är mest skadliga. Det är
de skatter som riktar sig mot företagen, i stor utsträckning småföretagen.
Det är de krafterna som skall producera det vi i dag har talat om, de resurser
som vi behöver till välfärden. Det är också de här krafterna som skall ge
arbetstillfällen.
Man kan inte med konstlade medel uppehålla sysselsättningen. Det enda
varaktiga sättet är faktiskt att se till att företag och småföretag, som har en
så stor utbredning i vårt land, får lättnader. Det är det som ni kallar att vi
sänker skatter för höginkomsttagare. Det är också ett konstigt sätt att sätta
rubrik på en åtgärd som är alldeles nödvändig.
Vad har ni för förslag? Jag tycker verkligen inte att det har framkommit
några alternativ från socialdemokratiskt håll. Det är ni som är i opposition.
Det är ni som skall tala om för människorna vilka förslag ni har i stället för
regeringens, för att ni skall kunna bryta den lågkonjunktur som råder nu.
Det enda förslag som ni brukar komma med, och det har ni gjort i dag
också, är högre skatter, nya skatter och högre avgifter. Några besparingar
har ni faktiskt inte vågat er på. Nog tror jag att det är ganska många här som
har väntat på att ni åtminstone skulle våga säga någonting som ni måste dra
in på. Vi vet att alla sektorer måste dra in. Jag sade också att det kräver
väldigt duktiga landstings- och kommunalpolitiker, som tänker flexibelt, för
att man skall klara av det. Vi måste-klara av den besparingen. Gör man inte
det blir allting mycket värre. Allt blir mycket sämre för de människor som vi
talar så väl om här i dag.
Andre vice talmannen anmälde att Maj-Inger Klingvall anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
(forts.)
Kammaren beslöt kl. 18.01 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
68
4 § (forts.) Socialpolitik - inriktning och anslag
(forts. SoU15)
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Anf. 48 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Barns rätt att komma önskade till världen och barns rätt att
få en harmonisk uppväxttid är en självklarhet för oss liberaler. Det är därför
som vi sedan många år varit pådrivande i frågorna om familjeplanering och
utbyggnad av barnomsorg i Sverige.
En harmonisk uppväxttid skapas av harmoniska föräldrar, som känner att
de har valfrihet när det gäller att fördela sin tid mellan omsorg om barnen
och förvärvsarbete. Forskaren Ulla Kihlbom har i sin doktorsavhandling
”Barns utveckling och mödrars arbete” dragit slutsatsen att det viktigaste är
att mamman är till freds med sin vuxenroll. Sedan spelar det mindre roll om
hon arbetar deltid, heltid eller är hemma. Ulla Kihlbom säger i en intervju:
”Ni behöver inte känna dåligt samvete för att ni arbetar, bara ni är nöjda
med det och gör vad ni tror är bäst för barnen.”
För att skapa valfrihet för föräldrar fordras det för att tillgodose behoven
tillgång på barnomsorg. Garanterad barnomsorg innebär att alla föräldrar
som så önskar skall kunna få en barnomsorgsplats. Detta är viktigt för för-
äldrarna, därför att det är en förutsättning för jämställdhet mellan kvinnor
och män. Genom att det finns barnomsorg får kvinnor samma chans som
män att använda sin utbildning och sitt kunnande i arbetslivet och att vara
ekonomiskt oberoende.
Att ett delat ansvar för hem och barn ger en högre livskvalitet för de flesta
människor framgår av en familjelivsundersökning som SIFO gjorde 1990.
Framför allt medelålders män önskade att de hade mer tid för familjen, me-
dan kvinnor i åldern 30-49 år ville arbeta mer än de gjorde. En familj med
två försörjare är också i händelse av sjukdom, dödsfall och skilsmässa
mindre sårbar än en familj med en försörjare.
Barnomsorgen är viktig också för hela samhället. Utan barnomsorg stan-
nar Sverige, vill jag påstå. Av småbarnsmammorna är det 85 % som finns
ute i arbetslivet. I vår hälso- och sjukvård, äldreomsorg och övriga omsorger
är man beroende av deras insatser. Också företagen är beroende av deras
insatser. Sverige har faktiskt en konkurrensfördel, jämfört med andra län-
der, genom att vi i Sverige har en så väl utbyggd barnomsorg.
Men det allra viktigaste är att barnomsorgen är bra för barnen. Genom
den pedagogiska gruppverksamhet som barnomsorgen ger får de mindre
barnen stöd och stimulans i sin emotionella, sociala och intellektuella ut-
veckling. Särskilt viktigt är detta för barn med särskilda behov och för barn
som växer upp i problemfamiljer.
Från olika håll har förts fram att det vore lönsammast för samhället om
den ena föräldern stannade hemma och tog hand om barnen. Men gör man
en samhällsekonomisk analys finner man att barnomsorgen är lönsam i den
meningen att det mervärde som småbarnsföräldrarna skapar när de förvärvs-
arbetar överstiger kostnaderna för barnomsorgen; eller, annorlunda ut-
tryckt: Den arbetskraft som frigörs tack vare barnomsorgen är större än den
som går åt för att hålla barnomsorgen i gång.
Detta är ett viktigt motiv för att subventionera barnomsorgen med offent-
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
69
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
70
liga medel. Det har varit syftet med de specialdestinerade statsbidragen till
barnomsorgen. Men nu har de avvecklats och i och med årsskiftet bakats in
i det generella statsbidraget - den s.k. påsen - med risk för oacceptabla ef-
fekter för barnomsorgens del. Medan barnomsorgen är lönsam för staten i
form av högre inkomster, dvs. skatter, och lägre bidrag, dvs. bostadsbidrag,
kan en plats i barnomsorgen för den enskilda kommunen upplevas som en
kraftigt ökad kostnad om de specialdestinerade bidragen inte längre finns
utan ingår i den s.k. påsen.
Om man är en verklighetsförankrad realist så inser man att vissa kommu-
ner av dessa skäl kommer att försämra barnomsorgen. Det finns tecken på
att så sker. Därför anser Folkpartiet liberalerna och regeringen, som det
framgår av regeringsförklaringen, att det behövs ett tillägg i socialtjänstlagen
där det framgår att kommunerna måste tillhandahålla barnomsorg för alla
som så önskar. Att skriva in ett tydligare nationellt mål för barnomsorgen är
inte konstigare än att man i hälso- och sjukvårdslagen skrivit in målet att alla
i Sverige skall ha rätt till vård på lika villkor och av hög kvalitet.
I regeringsförklaringen angavs också att regeringen avsåg att föreslå ett
vårdnadsbidrag. Storleksordningen, som har diskuterats, skulle vara ca
20 000 kr per år och barn, mellan ett och tre år, till en kostnad av knappt två
miljarder kronor.
Jag vill då påpeka att olika människor lägger in olika betydelse i ordet
vårdnadsbidrag. För Folkpartiet liberalerna står det snarast för ett små-
barnstillägg för familjer med barn mellan ett och tre år. Vi har sagt att det
här bidraget skall införas när ekonomin så tillåter. Men med det budgetun-
derskott som vi har i dag och med de krav på budgetförstärkningar på 50
miljarder kronor som finns är tidpunkten för genomförandet självfallet
oviss.
Jag vill även kommentera några av de tidigare inläggen där jag inte be-
gärde replik. Eva Zetterberg tog upp frågan om risk för kvalitetssänkning
vid fler barn i barngrupperna - det sker ju en sådan utökning på sina håll i
landet. Det behöver inte betyda en kvalitetssänkning om man har kompe-
tent personal och organiserar på ett effektivt sätt. Hur stor personalstyrka
som behövs beror dels på barngruppens sammansättning, dels på dess so-
cialabehov. Men det här behöver följas upp, och jag förutsätter att Socialsty-
relsen, såsom tillsynsmyndighet inom sitt uppdrag, följer detta och analyse-
rar vad som händer inom barnomsorgen.
Dagistaxorna togs också upp. Man misstänkte att dessa taxor framöver
kan komma att skena. Men enligt 35 § i socialtjänstlagen får en kommun
bara ta ut skäliga avgifter för olika tjänster på det sociala området. Den enda
formella begränsning som i allmänhet finns är att avgifterna inte får överstiga
självkostnaderna, därtill finns beträffande avgifter rörande äldreomsorgen
en särskild bestämmelse som innebär att de äldre måste förbehållas tillräck-
liga medel för sina personliga behov.
Vår uppfattning är att kommunerna även i framtiden själva bör få avgöra
vilka avgifter som skall tas ut för olika sociala tjänster, inkl, barnomsorgen.
Vi utgår från att kommunerna beaktar de intentioner som ligger i begreppet
skäliga avgifter. Det vore oacceptabelt om avgifterna blev så höga att barnfa-
miljer hindrades från att utnyttja barnomsorgen. Även detta är en fråga som
det är viktigt att tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen inom ramen för sitt an-
svar följer.
Maj-Inger Klingvall tog upp det faktum att man kan utläsa olika syn på de
olika borgerliga partiernas familjepolitik. Det finns en del differenser. Det
finns även sådant som förenar partierna. Det är inget konstigt i det. Det är
ju fyra olika partier. Jag tror att vi i Sverige måste lära oss ett nytt arbetssätt.
Vi måste lära oss att arbeta med koalitionsregeringar. I Sverige har vi varit
vana vid ett enpartistyre. I Danmark och Finland är man van vid koalitioner.
Där lägger koalitionsregeringen fast en ekonomisk politik, och i regerings-
förklaringen tar man upp en rad frågor som man ämnar driva tillsammans.
Sedan händer det att andra frågor kommer upp där man har skiljaktiga me-
ningar, men regeringen spricker inte på grund av det - det blir andra majori-
tetskonstellationer i riksdagen.
Det här är sådant som jag tror att vi kommer att få lära oss att leva med
och förmedla ut i samhället - det är inte konstigt. Vi är olika partier, men vi
har i en regeringskoalition kommit överens om de viktiga ekonomiska prin-
ciperna och en del andra principer för vårt arbete.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på
reservationerna.
Anf. 49 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Jag kan instämma i mycket av det som Barbro Westerholm
sade om barnomsorgens betydelse för barns utveckling, för familjerna och
för möjligheten att leva ett jämställt liv. Att jag kan instämma i så mycket av
vad Barbro Westerholm säger beror också på att det finns en splittring mel-
lan de borgerliga partierna, som står för olika syn i familjepolitiken. Hon var
själv inne på det. Ett stort dilemma är att vissa mycket viktiga förslag, av
typen en lagstiftad rätt till barnomsorg, inte kommer fram på grund av oenig-
heten.
Det är också ett stort dilemma för Folkpartiet. Det innebär att vi inte rik-
tigt vet vad Folkpartiet står för. Man kan jämföra med ett mytologiskt väsen
som skogsrået, som är vackert på framsidan men fult på baksidan. Det finns
alltså mycket i Folkpartiets socialpolitik som ligger nära socialdemokratins
politik, men samtidigt konstaterar vi att Folkpartiet är med i en regering som
undergräver möjligheterna att föra en framgångsrik generell välfärdspolitik.
Det handlar alltså om dubbla budskap.
Det ologiska i det Barbro Westerholm säger - det känner vi till sedan tidi-
gare - är att Folkpartiet talar om vårdnadsbidraget och ställer upp på det till
viss del, men man vill helst kalla det något annat. Jag känner också till att
Barbro Westerholm inte har deltagit i den gemensamma aktion som de öv-
riga tre borgerliga kvinnoförbunden har gjort i den här frågan, utan hon har
tagit avstånd från den.
Jag tycker också att det är märkligt att man talar om vårdnadsbidrag och
småbarnstillägg samtidigt som det aviseras sänkta ersättningsnivåer i föräld-
raförsäkringen. Det är ju det verkliga stödet till småbarnsföräldrarna, som
ger dem möjlighet att vara hemma, på ett mycket flexibelt sätt. Det är alltså
för mig mycket oförståeligt, och jag tycker att det är fel.
Jag ber att få återkomma till valfriheten i nästa replik.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
71
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
72
Anf. 50 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Jag kommer inte att gå in på de olika alternativ som diskute-
ras i regeringskansliet. Bo Könberg är här i kammaren, och han kanske kan
kommentera dem.
Det som gör att jag tycker att det finns skäl att införa ett vårdnadsbidrag
när man har råd, är att det är ett tillskott till alla småbarnsfamiljer med barn
mellan ett och tre år. Fördelningen blir alltså lika.
Det finns också mycket viktiga ting som förenar den borgerliga gruppen.
Jag kan t.ex. nämna att det nu har blivit möjligt att starta egna dagis. Det
har inte gjorts i så stor utsträckning ännu, sannolikt beroende på att det har
funnits för litet kunskap om hur man gör rent praktiskt när man startar eget.
Det kan också bero på en viss rädsla för att i ett svårt ekonomiskt läge ge sig
in på nya insatser.
Anf. 51 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Jag har fortfarande mycket svårt att förstå att man stöder
barnfamiljerna på ett bättre sätt om man inför ett mycket marginellt vård-
nadsbidrag, jämfört med att åtminstone behålla ersättningsnivåerna i föräld-
raförsäkringen.
Bo Könberg var tidigare inne på vad som var viktiga valfrihetsfrågor för
Folkpartiet. Jag har inte haft tillfälle att diskutera med honom, men i denna
replik kanske jag kan få fråga vad Barbro Westerholm anser om Bo Kön-
bergs exempel. Det var alltså Pysslingenpropositionen, skolpengen och hus-
läkarsystemet, som handlade om valfrihet i den offentliga sektorn.
Om jag har förstått Barbro Westerholm rätt, är vi förhållandevis överens
om att valfrihetsbegreppet har en mycket vidare betydelse för både kvinnor
och män och för möjligheten att förena förvärvsarbete och vård av barn. Det
som verkligen handlar om en reell valfrihet är rätten till arbete, rätten till en
bra barnomsorg och en bra föräldraförsäkring. I vilka former verksamheten
bedrivs har egentligen inte med ett sådant valfrihetsbegrepp att göra, utan
det står för någonting annat.
När jag har diskuterat verksamheten med föräldrar har jag upplevt att det
som betyder mest för dem är att kunna välja mellan olika inriktningar när
det gäller barnomsorgsverksamhet. Det som känns oerhört betydelsefullt är
att kunna välja att gå på ett naturfritids, i en musikklass i skolan, osv. Ägar-
formen har förhållandevis liten betydelse när människor värderar vad som
är viktig valfrihet. Jag skulle vilja ha ett förtydligande av Barbro Westerholm
på den punkten.
Anf. 52 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Den grundläggande rättigheten är givetvis att få välja hur
man fördelar sin tid mellan hem, omsorg om barn och förvärvsarbete. På det
följer rätten att välja barnomsorgsform och att ha olika möjligheter att välja
bland, också med tanke på att barn är olika och behöver olika typer av barn-
omsorgsformer.
Maj-Inger Klingvall tog upp föräldraförsäkringen. Det som jag tycker att
man måste diskutera i det här ekonomiska läget är om ersättningsnivån, lik-
som i andra försäkringar, kan sänkas till 80-procentsnivån. Men då ser jag
det som absolut nödvändigt att koppla det till någon form av kvotering för
pappaledigheten. Med en sänkning av ersättningsnivån riskerar man nämli-
gen att ännu färre fäder utnyttjar föräldraförsäkringen.
Ett valfrihetssamhälle innehåller också andra delar, nämligen rätten att
välja äldreomsorgsform, äldreboende, egen husläkare och att behålla den-
samme. Detta står inte i något motsatsförhållande, utan det är olika delar av
ett stort valfrihetspaket.
Anf. 53 ANNA CORSHAMMAR-BOJERUD (c):
Herr talman! Alla barn skall ha rätt till en trygg och stimulerande uppväxt-
miljö. Centern anser att det är familjen som skall ha huvudansvaret för bar-
nens uppväxt och uppfostran. Samhället har också ett ansvar, och det är att
ge familjerna hjälp och stöd för att de skall klara av denna uppgift. Det är
då viktigt att man ger familjerna en social och ekonomisk grundtrygghet.
Den skall tillförsäkras alla. Vi i Centern anser att det är en rättighet.
En god uppväxtmiljö skapas inte bara inom familjen. Barn behöver också
relationer till andra människor som finns i barnets omgivning. Det kan vara
kamrater, grannar, släktingar och andra vuxna.
I regeringsförklaringen från i höstas kan vi läsa att familjepolitiken skall
främja både valfrihet och jämställdhet mellan kvinnor och män. Alla vi som
sitter här, som har haft barn, vet att alla barn har lika stort behov av både
mamma och pappa. Det måste då finnas möjlighet för familjerna att välja
den barnomsorg som de finner bäst för dem, i den situation som de lever i.
Mamma och pappa skall ha möjlighet att vara hemma - och välja vem som
skall vara det - hos sina barn när de är små. Samhället måste då stödja dem
och ge ekonomiska möjligheter till detta.
Nu vet vi att familjernas situationer och förutsättningar starkt varierar.
Många lever långt från sina anhöriga. Det finns många ensamstående föräld-
rar, och som ensamstående förälder har man oftast inte naturliga kontakter
med kärnfamiljer. Kontakter med andra vuxna sker då oftast genom den
barnomsorg som barnet har.
En bra barnomsorg är utomordentligt viktig, framför allt för barnen men
naturligtvis också för föräldrarna. Barnomsorgen måste alltid, oavsett om-
sorgsform, vara utformad efter barnens behov. Kvaliteten i barnomsorgen
får aldrig äventyras, och de vuxnas behov och det faktum att beslutsfattare i
stat och kommun ibland drabbas av beslutsvånda får inte vara skäl till en
dålig barnomsorg.
Det pågår förändringar i många kommuner när det gäller bl.a. barnomsor-
gen. Detta har kommenterats under dagen. Kritiken har på sina håll varit
stark mot att förändringarna går för fort. Det är självklart att barnomsorgen
förändras, precis som allting annat i samhället förändras. Men i vissa fall
skall förändringarna kanske ske successivt för att människor skall ges möjlig-
het och tid till att acceptera och sätta sig in i vad de nya förslagen, inom t.ex.
barnomsorgen, innebär för just dem. Vi människor har ju en förmåga att
sätta oss på bakhasorna när vi inte hänger med och inte förstår. Det är alltid
svårt att bryta gamla traditioner, men i många fall är det nödvändigt.
De förändringar som genomförs, genom att man t.ex. har barnomsorg i
privat regi eller på entreprenad, gör att den traditionella kommunala barn-
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
73
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
74
omsorgen utsätts för en positiv konkurrens. Jag anser att det är bra att kon-
kurrensutsätta barnomsorgen, eftersom det ger den valfrihet för familjerna
som Centern eftersträvar.
När det gäller kvalitet är det viktigt att komma ihåg att den inte bara kan
mätas i pengar. Ett aldrig så nybyggt och välutrustat dagis kan i sig inte er-
sätta den trygghet som barnen får genom duktig och engagerad personal.
Herr talman! I dagens samhälle finns det mycket större valfrihet inom
barnomsorgen än för bara några år sedan. Centern anser att valfriheten är
viktig och att valet av barnomsorg naturligtvis skall ligga hos föräldrarna.
Vilka kan bättre än familjen avgöra vad som är bra för barnen? Tidigare
fanns det en övertro på samhället. Det var samhället som visste bäst. Det
byggdes daghem som skulle drivas i kommunal regi, och det fanns också fa-
miljedaghem med kommunalt anställda dagmammor.
Det var denna valfrihet som jag själv hade när jag som nyskild började
arbeta heltid. Jag valde familjedaghem till mitt barn, eftersom jag ansåg att
det passade mig och min son bäst. Då jag arbetade heltid var det långa dagar
för oss båda, minst tio elva timmar varje dag. Under en period försökte jag
arbeta 75 % för att få möjlighet att tillbringa mer tid med min son. Det inne-
bar naturligtvis en rejäl inkomstminskning - åtminstone tyckte jag att den
var stor. Men jag ansåg att jag kunde klara av det, eftersom jag trodde att
jag skulle få ett större bostadsbidrag när inkomsten minskade. Det fick jag
inte, eftersom inkomsten enligt kommunens normer inte minskade tillräck-
ligt mycket. Jag klarade av detta i ungefär sex månader. Sedan var jag av
ekonomiska skäl tvungen att gå upp till heltid igen.
Tänk om det hade funnits ett vårdnadsbidrag på den tiden! Då hade jag
och andra ensamstående föräldrar haft ett verkligt alternativ, att kunna för-
korta vår arbetstid. Det har talats mycket om vårdnadsbidraget i dag. Någon
har nämnt detta med förkortad arbetstid. Det tycker jag är väldigt viktigt,
speciellt för oss som har varit ensamstående med barn. Det finns många skäl
till att Centern så länge har drivit frågan om att införa ett vårdnadsbidrag.
Den situation som jag har beskrivit är ett skäl. Centerpartiet anser att det
statliga stödet till barnomsorgen successivt skall förändras, att det skall ut-
formas som ett vårdnadsbidrag till föräldrarna och att det skall vara lika för
alla barn.
Det är föräldrarna som skall avgöra om vårdnadsbidraget skall användas
till kommunalt daghem, till föräldra- eller personalkooperativt daghem, till
ideellt drivet daghem, till privat daghem, till dagbarnvårdare, till att minska
sin arbetstid eller för att själva vara hemma med sina barn. De kan också
välja andra former som passar just den egna familjen.
Ett första steg mot valfriheten har tagits genom att det nu utgår statsbidrag
till privata daghem på samma villkor som till kommunala. Det viktiga är att
familjerna får välja den omsorg som de anser är bäst just för dem.
Det har talats mycket om den ekonomiska situation som landet befinner
sig i. Den är ju ett välkänt och mycket tråkigt faktum. I detta sammanhang
har man också inom familjepolitiken talat om barnbidraget, och det har
kommit fram åsikter om att barnbidraget skall inkomstrelateras. Många
tycker att det är stötande att även s.k. miljonärer får barnbidrag. De som i
den kategorin i dag behöver barnbidraget som ett konsumtionsstöd är kan-
ske inte så många. Om man skulle inkomstrelatera barnbidraget tror jag inte
att statskassan skulle öka särskilt mycket. Det skulle också innebära att kost-
naderna för administrationen ökade, och det är ju en kostnad som inte skulle
komma barnfamiljerna till del.
Barnbidraget infördes ju i slutet av 40-talet. Jag tror faktiskt att det var
det året jag är född. Centerns princip att det skall vara lika för alla barn lades
fast. Barnbidraget infördes ju som ett konsumtionsbidrag till skillnad från
vårdnadsbidraget - som jag ju hoppas skall införas. Det blir då ett omsorgs-
bidrag. Centern har inte ändrat inställning när det gäller att barnbidraget
skall utgå lika till alla barn. Eftersom det är ett stöd för konsumtion till barn-
familjerna skall man inte förväxla det med samhällets stöd till omsorg om
barnen. Familjepolitiken måste innehålla båda formerna av stöd.
Det har talats mycket om kvalitet. Både Eva Zetterberg och Maj-Inger
Klingvall har talat om det. Jag har litet svårt att förstå hur man skall kunna
mäta kvaliteten. Kvalitet kan ju vara att man får sitta i någons knä och höra
en saga. Det har ju ingenting att göra med att det finns välutrustade kök på
dagis eller att det är si och så stort. Hur har ni tänkt att man skall kunna mäta
kvaliteten?
Med detta vill jag yrka bifall till hemställan i socialutskottets betänkande.
Anf. 54 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Jag skall bara kommentera några saker i det som Anna Cors-
hammar-Bojerud sade. I början sade hon ”Kvaliteten i barnomsorgen får
aldrig äventyras”. Det är ett direkt citat. Det var intressant, eftersom Anna
Corshammar-Bojerud när hon avslutade sitt anförande frågade mig och en
annan meddebattör hur man mäter kvalitet. Det trodde jag var väl känt, ef-
tersom denna utsaga inledde anförandet. Jag skall försöka svara på frågan i
alla fall.
Frågan om kvalitet handlar mycket om relationen personal-barn. I all om-
sorg och pedagogisk verksamhet handlar det om möten mellan människor.
Det handlar om att ha kompetens och vara kapabel att bedriva god pedago-
gisk verksamhet med barnen. Det handlar naturligtvis också om hur barn-
grupperna är sammansatta och tillgången till resurser för barn i behov av
särskilt stöd.
Men trots utsagan om att kvaliteten i barnomsorgen aldrig får äventyras,
vet man inte hur kvaliteten skall mätas. Men hur tänker Centerpartiet klara
frågan om att säkra kvaliteten i barnomsorgen? Socialstyrelsens rapport vi-
sar att många kommuner har problem att upprätthålla den kvalitetsnivå som
funnits tidigare.
Vad jag förstår ser Anna Corshammar-Bojerud det som positivt att barn-
omsorgen förändras och att gamla traditioner bryts. Jag skulle vilja be om
ett förtydligande. Jag förstod inte riktigt vad som avsågs med att bryta gamla
traditioner. Jag förstod att det handlade om att utsätta barnomsorgen för
konkurrens, och det i sig skall ge ökad valfrihet för föräldrar. Jag har förstått
på de senaste rapporterna att intresset för att lägga ut barnomsorgen på ent-
reprenad inte har varit stort. Det handlar om att den kommunala barnom-
sorgen i sig har med hjälp av de besparingar som har genomförts i kommu-
nerna blivit alltmer effektiv. De senaste siffrorna visar att platskostnaden har
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
75
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
76
minskat från 82 000 kr till 69 000 kr. Då finns det inte så mycket pengar att
hämta i fråga om att utsätta barnomsorgen för konkurrens.
Jag ber att få återkomma med en kommentar om vårdnadsbidraget.
Anf. 55 ANNA CORSHAMMAR-BOJERUD (c) replik:
Herr talman! Jag frågade om Socialdemokraternas inställning till kvalitet,
eftersom jag inte fick det klargjort för mig i Maj-Inger Klingvalls anförande.
Kvalitet för mig är inte själva utformningen av byggnaden, dvs. dagiset. Kva-
litet för mig är precis vad Maj-Inger Klingvall säger, nämligen förhållandet
personal-barn. Det gäller naturligtvis också sammansättningen i barngrup-
perna, vilket inte behöver innebära att det alltid skall vara en liten barngrupp
för att det skall vara fråga om bra kvalitet. Kvalitet för mig är relationen
mellan människorna.
Jag sade i mitt anförande att jag anser att det är bra att utsätta barnomsor-
gen för konkurrens. Det har bl.a. inneburit att den kommunala barnomsor-
gen har visat sig vara minst lika konkurrenskraftig. Det kan vara positivt.
Jag misstänker att intresset för entreprenadverksamhet är olika i olika
kommuner. Det finns så mycket annat. Vi har tittat på ett exempel med koo-
peration i Jämtland. Där handlar det mest om äldreomsorg. Där utförs något
som jag tycker är alldeles utomordentligt bra. Jag hade önskat att jag i min
roll som förälder had haft en valmöjlighet. Men jag fick inte det.
Anf. 56 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är intressant att vi tydligen är överens om
vad som är kvalitet och även när det gäller exemplet vi har sett i Jämtland.
Men min tveksamhet kvarstår till att relatera valfrihet så mycket till vilken
ägarform en verksamhet har. Det handlar mycket om vad som är speciellt
för verksamheten. I ett kooperativ handlar det om människors engagemang
i något som de har skapat själva och betyder mycket för dem. Det har ett
stort egenvärde.
Jag fick inget svar på hur Centerpartiet tänker klara frågan om kvalitet i
barnomsorgen och att den aldrig får äventyras. Jag skulle gärna vilja veta
hur det skall gå till.
Vidare några ord om vårdnadsbidraget, som Anna Corshammar-Bojerud
tog upp i sitt inledningsanförande, där hon sade att ett vårdnadsbidrag kan
användas till att förkorta arbetstiden. Jag vet inte vad det är för förslag och
vilken finansieringsform som Anna Corshammar-Bojerud talar om. Det som
har varit aktuellt i de förslag som tidigare har presenterats av de borgerliga
partierna har handlat om att använda pengar som tidigare gick i statsbidrag
till barnomsorgen. Då skulle barnomsorgspengen, vårdnadsbidraget, eller
vad det nu kallas, användas till att fylla upp avgiften. Man kan knappast an-
vända pengar två gånger, dvs. både till att förkorta arbetstiden och till att
betala en fördyrad barnomsorgsavgift. Det verkar något förbryllande. Men
det är möjligt att Anna Corshammar-Bojerud har ett svar på hur ett sådant
vårdnadsbidrag skall finansieras.
Jag viil återigen hävda min oerhörda tveksamhet. Jag tycker att det är
märkligt att detta förslag framförs åter och återigen i den ekonomiska situa-
tion vi har i dag.
Anf. 57 ANNA CORSHAMMAR-BOJERUD (c) replik:
Herr talman! Det är möjligt att föräldrarna inte just för tillfället, som Maj-
Inger Klingvall säger, bryr sig om ägarformen. Det beror kanske på att de
har blivit vana vid att det inte finns så många ägarformer. Nu när de olika
ägarformerna kommer fram kanske också efterfrågan blir större.
Vidare har vi frågan om vårdnadsbidraget. Vi har tidigare i dag hört att
frågan bereds och att det kommer att läggas fram förslag. Om jag hade haft
en färdig ekonomisk lösning, hade jag naturligtvis lagt fram den. Det hade
kanske skett för länge sedan. Jag är övertygad om att de som arbetar med
denna fråga kommer att klara även detta. Jag är alltså övertygad om att man
kommer att klara den ekonomiska lösningen av vårdnadsbidraget, precis så
som det måste ske med andra beslut som fattas.
Det är bra att Socialdemokraterna bekymrar sig om detta. Vi skall göra
vad vi kan för att lösa problemet. Min förhoppning är att vårdnadsbidraget
skall införas helst inom denna mandatperiod. Men det kan bli svårt om vi
inte kan lösa andra ekonomiska problem.
Andre vice talmannen anmälde att Maj-Inger Klingvall anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 58 JERZY EINHORN (kds):
Herr talman! Jag har vid flera tillfällen talat här i kammaren om hälso- och
sjukvården. Ibland har man sagt att jag är en enfrågepolitiker. Jag skall där-
för i dag tala om socialpolitiken i stort, och naturligtvis skall jag även försöka
beröra vården.
Vi har i Sverige under de senaste decennierna genomgått en social revolu-
tion. Den har egentligen pågått över hela den industrialiserade världen, men
Sverige torde vara internationellt ledande när det gäller en föredömligt
snabb anpassning av samhället till de nya krav som den revolutionerande för-
ändringen av den sociala strukturen har medfört.
Det första är att barn lämnar föräldrahemmet tidigt. Vi vill att barn skall
kunna frigöra sig från sina föräldrar, och vi vill att föräldrar skall kunna fri-
göra sig från sina barn.
Samhället har också vidtagit åtgärder för att underlätta den utvecklingen.
Det har skett inom bostadsförsörjningen och med hjälp av statligt garante-
rade studielån. De som vill studera behöver inte bli ekonomiskt beroende av
sina föräldrar eller av ett borgenslån.
Jag genomgick min utbildning innan de statligt garanterade lånen inför-
des, och jag fick på kvällarna på restauranger diska mig genom mina medi-
cinska studier. Det är inte många som vill göra det.
Vi ville ha den utvecklingen, men den har också medfört sociala konse-
kvenser. Barn flyttar inte tillbaka till sina föräldrar när föräldrarna blir
gamla. Flergenerationsfamiljen har försvunnit, och när vi blir gamla och inte
längre kan klara oss själva, blir vi hänvisade till samhällets omsorger.
För att möta den utvecklingen har vi snabbt byggt ut äldreomsorgen. Vi
har, jämfört med andra länder, en utomordentligt fint fungerande äldreom-
sorg. Frågan är om vi lyckas upprätthålla den goda äldreomsorgen när anta-
let gamla ökar och samhällets ekonomi försämras.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
77
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
78
Det andra viktiga inslaget i den sociala omvälvningen är att kvinnor har
gått ut i förvärvsarbete. Den processen har utan minsta tvivel gått snabbare
och också längre i Sverige än i något annat land. I Sverige har 93 % av kvin-
norna mellan 30 och 50 år gått ut i förvärvsarbete.
I andra länder arbetar kanske hälften av kvinnorna, medan hälften är
hemma och tar hand om sina barn, om tillfälligt och långvarigt sjuka och om
sina gamla.
Vi ville att kvinnor skulle gå ut i förvärvsarbete. Ingenting har enligt min
uppfattning bidragit så mycket till jämställdhet mellan könen som att kvin-
norna har en egen inkomst.
Kvinnor i förvärvsarbete bidrar till välfärden, men även detta har ställt
nya krav på samhället, och vi har också sannolikt bättre än något annat land
byggt upp olika former för barnomsorgen, främst den kommunala. Vi skall
inte glömma att även det faktum att kvinnor arbetar leder till att ännu fler
av oss blir hänvisade till samhällets omsorger när vi blir gamla.
I ett samhälle som snabbt måste anpassa sig till så genomgripande föränd-
ringar är det vanligt och kanske helt naturligt att pendeln slår över. Det var
angeläget att vi så snabbt som möjligt byggde upp den kommunala barnom-
sorgen. För många, jag skulle tro för det stora flertalet, är också den kom-
munala barnomsorgen den bästa lösningen. För många barn är den gemen-
skap som finns i den kommunala barnomsorgen den bästa formen att tidigt
lära sig leva i ett mångfasetterat samhälle. Personalen i den kommunala
barnomsorgen är i Sverige så gott som genomgående välutbildad och har en
stark motivation.
Dock finns det barn som skulle behöva ha någon av sina föräldrar, pappa
eller mamma, hemma längre än andra. Det finns föräldrar som är medvetna
om detta och vill stanna hemma med sina barn under en längre period. De
ser den formen av barnomsorg som den bästa för just deras barn. Oberoende
av hur många dessa föräldrar är, tycker jag att det är djupt tragiskt att även
de, av ekonomiska skäl, tvingas ut i förvärvsarbete.
För vissa barn och föräldrar är det lämpligast att barnen tas om hand i
hemmet. Det är beklagligt att den formen av barnomsorg ekonomiskt sett är
så diskriminerad.
Jag menar att införandet av även ett blygsamt vårdnadsbidrag - eller vad
vi skall kalla den åtgärd som innebär att de barn som behöver ha någon av
sina föräldrar hemma skall ha möjlighet till det under en längre tid - skulle
vara ett första steg mot att ge föräldrarna en större valfrihet än vad vissa
känner att de har i dag. Hänsyn måste enligt min mening tas till dessa famil-
jers behov, oberoende av om de är många eller få.
Vi som har talat för detta här i dag är inte ensamma. Lindbeckkommissio-
nen har framhållit det orättvisa i att diskriminera föräldrar som tar hand om
sina egna barn. SNS konjunkturråd var kritiskt till att vård av barn i det egna
hemmet missgynnas. En nyligen gjord opinionsundersökning, bl.a. i Upp-
lands Bro, visade att icke få föräldrar till barn i åldrarna ett-tre år skulle
önska ett vårdnadsbidrag i stället för att förvärvsarbeta. Det har också visat
sig att det mycket mycket stora flertalet av de som har barn som är äldre än
tre år föredrar kommunal barnomsorg. Enligt en SIFO-undersökning som
publicerades i Expressen i oktober 1992 önskar nästan två trejdedelar av
kvinnorna i åldersgruppen 18-29 år att ett vårdnadsbidrag skall införas i Sve-
rige. Anledningen är inte att så många skulle föredra den formen av barnom-
sorg utan att de, som också Barbro Westerholm har påpekat, anser att detta
är en rättvisefråga.
Jag tycker slutligen att det är olyckligt att det i det kärva ekonomiska kli-
matet börjar skymta fram tendenser till att barn ställs mot gamla och gamla
mot barn. Det är beklagligt men kanske oundvikligt att dessa grupper ställs
mot varandra när besparingar diskuteras i våra kommuner. Samtidigt anser
jag att dessa svåra prioriteringsfrågor bör lösas nära människorna och med
hänsyn tagen till de lokala förhållandena och inte avgöras av oss i riksdagen.
Vi bör inte - allra minst genom lagstiftning - ge signaler till kommunerna om
att de skall prioritera en grupp framför en annan.
Jag känner starkt för många svaga och utsatta grupper. Samtidigt tvekar
jag inför att genom lagstiftning inskränka den ökade frihet som kommu-
nerna nyligen har fått att utan statlig inblandning använda de medel som sta-
ten kan ställa till deras förfogande. Vi har mycket duktiga kommunalpoliti-
ker. De är minst lika skickade som vi i riksdagen att göra prioriteringar. De
befinner sig dessutom närmare människornas vardagliga liv.
Om vi nu diskuterar en lag om rätten till kommunal barnomsorg, bör vi
också på samma villkor ta upp en i lagen garanterad äldreomsorg, annars
innebär det en prioritering av en grupp framför en annan.
Av samma skäl: Om vi har en ungdomsminister bör vi också, åtminstone
på sikt, få ett statsråd som, även formellt, har ett ansvar som äldreminister.
Om vi har en barnombudsman, bör vi på sikt även få en ombudsman för
äldre. Jag vet att gamla kan vara lika utsatta och lika försvarslösa som barn.
Det är viktigt att vi har en trygg uppväxt, det är viktigt att vi lever ett bra
liv som vuxna, men det är också viktigt hur vi dör. Bo Holmberg, sjukvårds-
ministern och flera andra har tidigare under dagens debatt talat om vården
av döende. Jag vill påminna om att socialutskottet i ett annat betänkande
helt nyligen uttalade starkt stöd för de förslag som Sverige, tillsammans med
EG, har utarbetat angående åtgärder för att förbättra den palliativa vården i
livets slutskede. Jag hoppas att regeringen kommer att uppmärksamma detta
uttalande av ett enigt socialutskott och finna former för att snabbt ta ställning
till dessa förslag, som gäller stora delar av Europa.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i socialutskottets
betänkande SoU15.
Jag vill dock samtidigt vädja till regeringen och till mina kolleger i riksda-
gen att vara försiktiga med lagstiftning som prioriterar en grupp starkt ut-
satta framför en annan. Jag vill också vädja om att vi snarast inte bara i ord
utan även i handling börjar minska dagens diskriminering av omhänderta-
gande i hemmet av barn i fall då den formen av barnomsorg lämpar sig bäst
för en förälder, pappa eller mamma, men framför allt för barnet.
Anf. 59 MAJ-INGER KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Jag vill göra några kommentarer. Nu har vi hört samtliga
regeringsrepresentanter i denna debatt. Jag kan konstatera att min inledning
stämde, där jag avslutade med att det finns stora skiljelinjer. I ena hörnet
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
79
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
står kds och i andra hörnet Folkpartiet. Sedan jag fått avlyssna Jerzy Ein-
horns inlägg i denna debatt kan jag konstatera att det omdömet står sig.
Jag reagerade väldigt starkt på ett par av Jerzy Einhorns uttalanden. Han
sade att resultatet av att vi har en väldigt hög kvinnlig förvärvsfrekvens i vårt
land, som gett kvinnor ett egenvärde och ett jämställt liv som är mycket
unikt om man jämför med de flesta europeiska länder, har blivit att när man
blir gammal och sjuk är man mer beroende av samhällets omsorger. Detta
tycker jag är ett mycket märkligt konstaterande. Det visar, tycker jag, att
alla de fantastiska vårdinsatser som kvinnor gör inom äldrevården och inom
sjukvården skulle vara på något sätt mindre värda än om de görs obetalt i
det egna hemmet.
Den kvinnliga förvärvsfrekvensen, att kvinnor har gått ut på arbetsmark-
naden, har handlat om att kvinnor i vårt land får betalt för arbetsuppgifter
som man i Europa fortfarande i väldigt stor utsträckning gör gratis hemma
utan det sociala skyddsnät som vi i dag i Sverige haft möjlighet att ge de allra
flesta kvinnor.
Vi skall komma ihåg att det bara är 7 % av småbarnsmammorna i Sverige
som är hemmafruar.
Sedan sade Jerzy Einhorn att ekonomiska skäl har tvingat kvinnor i Sve-
rige ut i förvärvsarbete. Det är också ett oerhört märkligt uttalande. I dag
ger vi både flickor och pojkar i vårt land en bra grundutbildning och en vida-
reutbildning. Man kan skapa sig en plats i livet och på arbetsmarknaden. Det
betyder väldigt mycket för individernas utveckling. Det är detta som förkla-
rar den höga förvärvsfrekvens vi har i vårt land.
Jerzy Einhorns hela inlägg andas en återgång till en tillvaro som vi hade i
landet för 30 eller 40 år sedan.
Anf. 60 JERZY EINHORN (kds) replik:
Herr talman! Jag vill först tacka Maj-Inger Klingvall för vad hon sade in-
ledningsvis om min inställning till kvinnors förvärvsarbete. Jag måste ha va-
rit väldigt otydlig när jag kunde bli på det sättet missuppfattad att jag skulle
tycka att detta inte var bra. Jag trodde att jag hade understrukit, både tidi-
gare och i dag, att ingenting har bidragit så mycket till jämställdhet mellan
könen och till välfärden som att kvinnor har gått ut i förvärvsarbete. Jag de-
lar helt Maj-Inger Klingvalls uppfattning att kvinnors arbete till stor del har
möjliggjort av samhället organiserad omvårdnad.
Men då måste också samhället organisera denna omvårdnad, och det stäl-
ler nya krav. Dessa nya krav har vi levt upp till på ett utmärkt sätt, men det
har dock ställts nya krav på samhället.
Maj-Inger Klingvall säger att kvinnor - eller män - inte kan tvingas ut i
förvärvsarbete av ekonomiska skäl trots att de skulle vilja vara hemma med
sina barn. Då vet jag inte i vilken verklighet Maj-Inger Klingvall lever. Vi
fick ju ett exempel tidigare. Anna Corshammar-Bojerud som talade före mig
berättade sitt egets livs historia. Hon skulle själv ha stannat hemma om hon
kunde ha fått mera hjälp av samhället. Det fanns alltså ett målande exempel
i talarstolen strax före mig.
80
Anf. 61 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vill säga några ord om rättsmedicinska enheten i Upp-
sala.
Regeringen har ju via budgetpropositionen låtit oss ta del av ett beslut att
lägga ner rättsmedicinska enheten i Uppsala. Anledningen är att antalet ob-
duktioner har gått ner i landet och att Rättsmedicinalverket åläggs att spara
4 miljoner.
Valet har då fallit på att lägga ner en enhet, den i Uppsala. Det tycker
vi är mycket olyckligt. Enheten i Uppsala har en mycket stor andel viktig
forskning med resultat som gagnar utvecklingen både inom sjukvård och
inom polisarbete.
Regeringen har också denna vår, via sin forskningsproposition, satsat stort
på forskning, även i Uppsala. Då rimmar det väldigt illa att med ett annat
beslut hindra eller lägga ner viktig forskning just i Uppsala.
Nedläggningen är också tvivelaktig som besparingssätt, och det var det
viktiga. Nedläggningen medför ökade kostnader för transporter av både le-
vande och döda till andra rättsmedicinska enheter. Det är kostnader som las-
tats över till andra statliga organ, polismyndigheterna i fyra olika län.
Polis, domstolar och advokater pekar också på rättssäkerhetsaspekter.
Viktig utbildning i Uppsala påverkas också negativt.
Lokalerna och hyresförhållandena är också speciella, genom avtal mellan
staten och Uppsala läns landsting, och det är oklart vilken besparing som
kan göras genom nedläggning.
Detta har vi i alla partier varit överens om i socialutskottet. Vi förordar
att besparingen inom Rättsmedicinalverket görs på ett sätt som säkerställer
att verksamhet och forskning i Uppsala kan fortsätta och att det blir verkliga
besparingar för staten i slutändan.
Tyvärr har vi inte blivit överens om att ge regeringen en tydlig signal om
hur utskottet vill ha det. Därför har socialdemokraterna inlämnat en reser-
vation med ett tillkännagivande av just detta. Jag yrkar bifall till reservation
13.
Utskottsmajoriteten utgår ifrån att regeringen noga överväger hur bespa-
ringarna skall ske så att verksamhet och forskning i Uppsala kan fortsätta.
Jag hoppas nu att statsrådet - som tålmodigt varit med oss här hela dagen -
tar med sig detta budskap från hela utskottet och verkar för att det blir fort-
satt verksamhet i hela Uppsala trots att det inte blir ett formellt tillkännagi-
vande.
Anf. 62 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag tänkte säga några ord om regeringens familjepolitik -
även om den redan har behandlats av flera företrädare för regeringspar-
tierna. På slutet tänkte jag också kommentera frågan om rättsmedicinen.
Regeringens familjepolitik bygger i likhet med vår övriga välfärdspolitik
på valfrihet. Den bygger på en föräldraförsäkring som gör det möjligt för en
förälder att under ekonomisk trygghet få vara hemma med spädbarn. Den
bygger på barnbidrag, som omfördelar för de flesta individer för livet, men
annars mellan dem som har barn och dem som inte har barn, så att familjer
kan ha det någorlunda hyggligt när barnen växer upp. Den bygger på att det
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 92
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
82
finns barnomsorg som gör det möjligt för dem som så vill att förvärvsarbeta
även när barnen är små.
Denna familjepolitik har de svenska barnfamiljerna gett ett mycket gott
betyg. Jag tänker då inte så mycket på opinionsundersökningar som på det
faktiska beteendet. Den svenska kvinnan föder, näst isländskan och irländs-
kan, flest barn i Europa, samtidigt som vi har världens högsta kvinnliga för-
värvsfrekvens.
Det innebär i sak att svenska kvinnor, till skillnad från kvinnor i många
andra länder - USA, Japan, Tyskland - slipper välja mellan en yrkeskarriär
och att ha barn. Hon har möjlighet till bägge delarna.
Regeringen vill utöver detta också öka den ekonomiska standarden för
dem som väljer att vara hemma när barnen är små. Därför innehåller rege-
ringsförklaringen en utfästelse om att införa ett vårdnadsbidrag. Skälet til]
detta är förstås att det innebär en ökning av valfriheten.
I samband med krisförhandlingarna förra hösten mellan regeringen och
Socialdemokraterna kom vi överens om att detta bidrag skall införas när det
ekonomiska läget tillåter det. Att det är bekymmersamt just nu vet alla. Det
har också kommenterats under debatten.
Vi har en relativt välutbyggd barnomsorg i Sverige. Enligt de beräkningar
som gjorts inom departementet skulle det återstående behovet i dagsläget
vara kanske 10 000 ytterligare platser totalt över landet. Det innebär att en
full behovstäckning på många ställen redan uppnåtts.
Ett problem i detta sammanhang är dock det som bl.a. Barbro Wester-
holm har berört i dag, nämligen att den kommunalekonomiska reform som
riksdagen har fattat beslut om och som gäller fr.o.m. i år gör att det numera
egentligen saknas stimulans för kommunerna att bygga ut eller ens bibehålla
barnomsorgen. Därför förs en diskussion om att utvidga socialtjänstlagen på
ett sådant sätt att man uppnår det som tidigare kunde uppnås med ekono-
miska stimulanser med hjälp av ett stadgande i själva socialtjänstlagen.
Bengt Westerberg har bl.a. i interpellationssvar här i riksdagen meddelat att
ett förslag kommer om en utvidgning av socialtjänstlagen. Detta som svar på
det som Maj-Inger Klingvall tog upp för några timmar sedan i debatten.
Maj-Inger Klingvall har i övrigt i flera inlägg och repliker kommenterat
och diskuterat familjepolitiken. På flera punkter har vi likartade uppfatt-
ningar. Det som förvånar mig litet är den nästan aggressiva attityd som Maj-
Inger Klingvall intar gentemot vårdnadsbidraget. När man beskriver en så-
dan reform som att den minskar valfriheten, att den skulle innebära stora
orättvisor för barnfamiljerna är det svårt att hänga med. En annan sak är att
ha synpunkter på om det går att klara av den reformen i detta ekonomiska
läge.
Ett annat område som Maj-Inger Klingvall kommenterade är valfriheten,
där hon flera gånger talat om att det viktiga med valfriheten för barnfamil-
jerna inte är ägarformen. Så är det väl. Men frågan om ägarformen har kom-
mit att spela en roll i svensk debatt. Frågan om konkurrensen har kommit
att spela en roll. Det beror på att ett stort parti, det största, Socialdemokra-
terna, gång på gång har fäst en så oerhört stor vikt vid ägarformen, nämligen
ställt kravet att det måste vara offentligt. Det är socialdemokratiska aktivite-
ter i regeringsställning som gjort att vi fick lex Pysslingen. Men på grund av
opinionsbildning och annat som hände under 80-talet har Socialdemokra-
terna nu retirerat från skans till skans i denna fråga. Det är ni som hela tiden
tyckt att ägarformen är så oerhört viktig, inte vi andra som tycker att det är
naturligt att det finns olika ägarformer.
Jag delar den uppfattning som Anna Corshammar-Bojerud har varit inne
på, att det nästan alltid är stimulerande att det finns olika alternativ. Det
leder till att nya tankar kommer fram och att man får fram nya verksamheter.
Svaret är mycket enkelt. De flesta barnfamiljer sitter säkert inte och var
och varannan kväll längtar efter att en ny ägarform dyker upp på dagisområ-
det i grannskapet. Däremot kommer flera av dem att ha glädje av att det
finns olika ägarformer.
Till sist, herr talman, till frågan om den rättsmedicinska avdelningen i
Uppsala. Vi läser naturligtvis med största intresse vad utskottet kommer
fram till på alla möjliga områden och tar med oss hem. Vad gäller bespa-
ringen inom rättsmedicinen delar, om jag har uppfattat det rätt, såväl ut-
skottsmajoriteten som utskottsminoriteten regeringens uppfattning att det
behöver sparas ca 4 miljoner inom den rättsmedicinska verksamheten.
Vi skall naturligtvis pröva om det finns något annat sätt att göra det än det
sätt som vi har kommit fram till tidigare. Jag kan dock inte utlova att denna
prövning leder till att vi med lätthet kan hitta något annat ställe inom rätts-
medicinen där vi kan spara 4 miljoner. Det har tydligen inte heller utskottet
kunnat komma fram till utan vänligt överlåtit åt regeringen att leta efter en
sådan möjlighet. Vi skall naturligtvis göra det och se vad vi kan komma fram
till. Det är möjligt att man kan hitta någonting som åtminstone uppfyller ut-
skottsmajoritetens önskemål, som ju är att vi skall försöka säkerställa den
forskning som bedrivs inom den rättsmedicinska avdelningen i Uppsala och
säkerställa viss verksamhet. Vi skall aktivt pröva detta. Det är möjligen, herr
talman, något svårare att hitta alternativa besparingar än att säga nej till så-
dana.
Anf. 63 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Statsrådet uttryckte trots allt en viss välvilja att försöka göra
ansträngningar i den riktning som jag och faktiskt hela utskottet enigt vill.
Jag har också påpekat att en nedläggning faktiskt inte säkert innebär en be-
sparing, eftersom lokalkostnaderna genom avtal är så speciella att vi inte rik-
tigt vet i dag vilken besparing som skulle uppnås. Jag har pekat på transport-
kostnader som vi nu skjuter över på annan statlig myndighet. En besparing
skall vara en besparing för staten som helhet.
Sist vill jag säga att rättsmedicinska avdelningen i Uppsala inte är en ange-
lägenhet enbart för Uppsala, utan den forskning som där bedrivs är nog en
riksangelägenhet. Det vill jag gärna också skicka med.
Anf. 64 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag markerade närmast med självklarhet att om utskottet
och riksdagen tycker någonting, tar regeringen till sig detta. Det jag ville
vara säker på att få framfört redan under riksdagsdebatten var att vi tycks
vara överens om att det skall sparas 4 miljoner och att det skall sparas inom
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
83
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
84
den rättsmedicinska verksamheten. Jag har påpekat att det inte är alldeles
självklart lätt att hitta några alternativa besparingar.
Anf. 65 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Herr talman! Jag instämmer självfallet i inledningen av Bo Könbergs in-
lägg som handlar om de grundläggande delarna i familjepolitiken. Där är vi
uppenbarligen överens. Likaså är vi överens om att familjerna i Sverige i dag
faktiskt ger den här familjepolitiken ett väldigt gott betyg.
Däremot blir det för mig helt obegripligt - jag har hävdat det i tidigare
inlägg också - hur man tvärtemot den här familjepolitiken ändå vill lägga
fram ett förslag till ett vårdnadsbidrag. Föräldraförsäkringen innebär ju att
man kan vara hemma när barnen är små. Man kan använda sig av den väldigt
flexibelt. Man kan korta sin arbetsdag på olika sätt och på det viset ha glädje
av den under en betydligt längre tid än de tolv månaderna med full ersätt-
ning.
Därför blir det så ologiskt att man, samtidigt som man aviserar en sänk-
ning och en försämring av föräldraförsäkringen, är beredd att i stället, som
Bo Könberg uttryckte sig, försöka öka den ekonomiska standarden för dem
som vill vara hemma. Det här får jag inte att hänga ihop. Det måste som
sagt handla om att det egentligen finns en djup oenighet inom regeringen om
vilken väg som man vill vandra framåt.
Sedan säger Bo Könberg, precis som Bengt Westerberg har sagt hur
många gånger som helst, att det skall komma ett förslag till en lag som inne-
bär en utökning av lagregleringen inom barnomsorgen. Detta har vi hört se-
dan regeringen tillträdde, men vi har ännu inte sett något förslag. Man börjar
undra om det någonsin skall bli någonting. Det här hänskjuter jag också till
oenigheten inom regeringen.
Bo Könberg säger att jag har en aggressiv attityd till vårdnadsbidrag. Jag
tror att jag har många meningsfränder faktiskt inom Folkpartiet, inte minst
inom Folkpartiets kvinnoförbund. Finansieringen av vårdnadsbidraget styr
väldigt mycket hur orättvist det slår. Pengarna måste ju tas någonstans. De
finanseringsförslag som vi har sett tidigare innebär helt enkelt en orättvisa
för dem som arbetar och har sina barn i barnomsorg.
Anf. 66 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Det kan vara klokt att vi ägnar diskussionen åt det som vi
har skilda uppfattningar om i stället för det som vi är överens om. Jag skall
därför koncentrera mig i det här inlägget till vårdnadsbidragsfrågan. Det är
uppenbarligen där som vi skiljer oss åt.
Maj-Inger Klingvall återkommer gång på gång, med en onykter fågels en-
vishet, till frågan om den djupa oenigheten i regeringen om familjepolitiken.
Som jag har markerat flera gånger, bl.a. i den här debatten, är det fyra par-
tier som har bildat regering. Det finns skillnader mellan partierna, annars
skulle det bara vara ett parti. Dessa skillnader är mycket väl kända i den
allmänna diskussionen.
När det gäller vårdnadsbidraget är vi överens. Folkpartiet liberalerna har
tidigare gått till val på införandet av ett vårdnadsbidrag - det är ju det som
Maj-Inger Klingvall polemiserar mot -som ett komplement till familjepoliti-
ken för att öka valfriheten för dem som vill ha något annat än vad andra tycks
vilja ha. Även om Maj-Inger Klingvall har rätt i att det bara är 7 % som vill
ha vårdnadsbidrag, är detta för oss folkpartister inget avgörande argument
emot att försöka tillgodose ett sådant önskemål. Människor och familjer är
olika.
Den oenighet som kan finnas om vissa delar inom familjepolitiken gäller
alltså inte införandet av vårdnadsbidraget. Oenigheten kan däremot gälla
storleken på bidraget eller olika bedömningar av när det ekonomiska läget
medger ett införande av ett vårdnadsbidrag. Dessa diskussioner för vi med
varandra.
Maj-Inger Klingvall anser att vårdnadsbidrag är helt på tvärs mot den
förda familjepolitiken. Jag har svårt att se hur det kan vara på det viset. En-
ligt vår mening är vårdnadsbidraget ett komplement till familjepolitiken.
Vidare klagade Maj-Inger Klingvall över att utredningen av socialtjänstla-
gen inte är färdig lika snabbt som hon hade önskat. Det må väl Maj-Inger
Klingvall göra. Jag kan bara konstatera att innan denna regering tillträdde
fanns det i nio år en socialdemokratisk regering som tillsammans med Väns-
terpartiet hade en hyfsad majoritet här i kammaren. Man hade då goda möj-
ligheter att införa det hela. Jag tror att Maj-Inger Klingvall gör rätt i att sätta
sina förhoppningar till den här regeringen.
Anf. 67 MAJ-INGER KLINGVALL (s):
Herr talman! Skillnaden mellan den förra socialdemokratiska regeringen
och den nya regeringen är att vi aldrig deklarerade i någon regeringsförkla-
ring att vi utlovade en lagstiftning om rätt till barnomsorg. Men det har den
nuvarande regeringen gjort. Man har i flera olika omgångar kommit med
utfästelser om att denna lagstiftning skall införas, men det har vi ännu inte
sett. Det beklagar jag, eftersom en sådan lagstiftad rätt faktiskt i sig medger
ett väldigt mått av valfrihet.
Jag fick inget svar på frågan hur man kan avisera en sänkt ersättningsnivå
i föräldraförsäkringen, samtidigt som man talar om vårdnadsbidrag. Jag
tycker nämligen att föräldraförsäkringen är en utmärkt förutsättning för att
det skall vara möjligt att vara hemma när barnen är små. Föräldraförsäk-
ringen är också ett komplement till en vidare utbyggd barnomsorg. Dessa
två saker hänger väl samman.
Jag hann inte kommentera valfrihetsfrågan i min tidigare replik när det
gäller daghem och ägarformer. Det är svårt att ange vilken verksamhet som
är privat och vilken som är offentlig, eftersom all verksamhet bedrivs med
offentlig finansiering. Det avgörande är egentligen att man ännu inte har löst
en hel del av de frågor som självfallet är lösta inom offentlig barnomsorg,
vilket vi också har motionerat om. Det gäller t.ex. frågorna om rättssäker-
het, sekretess, insyn och kvalitetskontroll av verksamheten. Dessa frågor
återstår att lösa, och det var ett viktigt skäl till att vi yrkade avslag på ”pyss-
lingenpropositionen”. Vi ansåg att det var oerhört väsentligt för den enskil-
des rättssäkerhet att klara ut dessa frågor innan man tillät den här typen av
entreprenörsverksamhet.
Däremot vet Bo Könberg lika väl som jag att redan i mitten av 1980-talet
infördes möjligheten att bedriva kooperativ barnomsorg och barnomsorg i
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
85
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Socialpolitik -
inriktning och
anslag
ideella organisationers regi. Det blev även möjligt att tillämpa alternativ pe-
dagogik. Det som är det intressanta med valfrihet och alternativ inom barn-
omsorgen är att man kan välja mellan olika innehåll i verksamhetsformerna.
Det handlar varken om hus eller om vem som står som ägare, utan det hand-
lar om hur verksamheten ser ut.
Anf. 68 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Maj-Inger Klingvall klagade över att hon inte hade fått svar
på en av sina delfrågor. Det gällde frågan om att det har aviserats en sänk-
ning i föräldraförsäkringen. Regeringen har inte aviserat någon sådan sänk-
ning. När man diskuterar vad man måste göra under 90-talet för att avhjälpa
det strukturella budgetunderskottet, måste man helt klart se till alla åtgärder
som över huvud taget är tänkbara. En av dessa åtgärder - som också Barbro
Westerholm tidigare var inne på - är att överväga om man skall ha samma
ersättningsnivå i föräldraförsäkringen som vi har varit överens med Social-
demokraterna om att ha i sjukförsäkringen och som vi numera har i arbets-
löshetsförsäkringen. Detta finns med i diskussionen.
Det låter sig ju sägas att det finns ett antal frågor som inte är tillräckligt
bra lösta när det gäller alternativ till offentligt ägande. Jag kan inte låta bli
att göra den reflexionen att om Socialdemokraterna hade ägnat den minsta
tid åt detta i stället för att hitta på lagar som förbjöd alternativa ägarformer,
skulle frågorna för länge sedan ha varit lösta. Men det fanns ju inget som
helst intresse för detta. Man var fullt beredd att avsätta hur mycket utred-
ningskapacitet som helst för att förbjuda andra verksamhetsformer. När lex
Pysslingen infördes skedde det med en hastighet som sällan har utmärkt nå-
got socialdemokratiskt departement, men det berodde väl på att angelägen-
heten kändes så stor. Man ville uppfylla de egna ideologiska fördomarna i
det här avseendet genom att gå emot alternativa former.
Maj-Inger Klingvall sade att skälet till att Socialdemokraterna yrkade av-
slag på den borgerliga regeringens förslag att ta bort lex Pysslingen var att
man ansåg att det fanns så många frågor som var olösta. Det gällde bl.a.
rättssäkerhet och insyn. Detta är frågor som vi naturligtvis måste ta itu med
i ett skede, där vi går mot mer och mer verksamhet som bedrivs i andra for-
mer än genom offentligt ägande, men där offentlig finansiering ofta finns
med. Jag har dock inte uppfattat det så, att Maj-Inger Klingvall har haft
några större problem med rättssäkerheten när t.ex. idel 1 a organisationer be-
driver barnomsorg, även om den principiella frågeställningen naturligtvis är
densamma. Jag vill på intet sätt förringa betydelsen av dessa frågor. Jag kon-
staterar bara att det socialdemokratiska intresset av att lösa frågorna har va-
rit mycket ringa, för att uttrycka det försiktigt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)
86
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Föredrogs
utbildningsutskotetts betänkande
1992/93:UbUll Vissa skollagsfrågor (prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 69 BERIT LÖFSTEDT (s):
Herr talman! Detta betänkande, UbUll, innehåller litet smått och gott
med anledning av budgetpropositionen. Jag skall dock bara ta upp en enda
fråga, och det gäller det som berörs i reservationen, nämligen slopandet av
förordningen om meritvärdering vid tillsättning av lärartjänster.
Först vill jag emellertid ge en eloge till Vänsterpartiet. Det var Vänster-
partiet som hittade passusen om upphävande av meritvärderingsförord-
ningen i propositionen och tog upp frågan i sin partimotion. Vi förbisåg
denna passus och hade följaktligen inte med frågan i vår motion.
Herr talman! Jag tror att vi alla har i gott minne den stora kalabalik som
rådde i samband med riksdagens beslut att lärarna i grundskolan skulle få
kommunerna som arbetsgivare.
De borgerliga partierna, som nu är i regeringsställning, hojtade i gälla ton-
lägen om att det nu skulle bli elände, osäkerhet, godtycke och allmän kata-
strof. Kommunerna kunde rakt inte duga som arbetsgivare åt lärarna. Sko-
lan skulle gå mot sin undergång, eftersom kommunerna inte skulle kunna
garantera kvalitet i undervisningen. Det var ingen ände på det elände som
skulle drabba skolan, barnen och lärarna.
Vi som stod bakom beslutet ville naturligtvis garantera kvalitet i skolan.
Och det gjorde vi på ett konstruktivt sätt genom att säga att vissa regler
skulle gälla, bl.a. för behörighet till lärartjänst och vid meritvärdering i sam-
band med tillsättande av tjänster. Vi ägnade oss alltså inte bara åt domedag-
sprofetior, utan vi vidtog en del åtgärder. Vi trodde dessutom på kommu-
nerna som arbetsgivare.
Samma borgerliga partier som använde så högt tonläge för några år sedan
föreslår nu att meritvärderingssystemet skall avskaffas. Och det gör man
med hänvisning till att det inte låter sig förenas med ett EG-direktiv som har
att göra med personers rörlighet.
Vi anser att regeringen med sitt förslag dels sviker tidigare krav på kvali-
tetssäkring, dels är övernitisk i förhållande till EG-reglerna.
Jag tillstår gärna att meritvärderingssystemet inte är den enda garanten
för kvalitet i skolan, kanske inte ens den viktigaste komponenten. Men det
är tillräckligt väsentligt för att behöva försvaras. Systemet bidrar dessutom
till att förhindra en del godtycke vid tillsättningar, som främst ni i de borger-
liga partierna hade ett sådant bekymmer med för några år sedan. Dessutom
är det alldeles onödigt att skapa den oro bland lärare som det här tilltaget
innebär.
Jag tillstår också gärna att det är viktigt att vi följer de EG-regler som in-
kluderas i EES-avtalet och de regler som kan följa av ett eventuellt framtida
medlemskap i EG. Samtidigt menar jag att det får finnas någon gräns för
nitet att ur alla skrymslen och vrår leta fram det som på något sätt kan vara
Vissa skolfrågor
87
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa skolfrågor
tveksamt. Det tycker jag är precis vad man har gjort i detta fall - letat i
skrymslena.
Dessutom skulle det förvåna mig mycket om man inte också i EG anser
det vara rimligt att medlemsländerna försöker göra vad de kan för att garan-
tera kvaliteten i skolan. Skolan är för övrigt en nationell angelägenhet i EG.
EG får inte lägga sig i hur medlemsländerna sköter sina skolväsenden. Men
jag vet vad rörlighetsdirektivet handlar om.
För att undvika alla missförstånd vill jag tillägga att jag tycker att det är
utomordentligt bra att lärare från EFTA- och EG-länder kan få tjänster i
den svenska grundskolan, liksom att svenska lärare, när EES-avtalet träder i
kraft, kan få arbeta i skolor i de berörda länderna. Men det innebär inte att
jag tycker att det är nödvändigt att säga att man inte skall fästa avseende
vid de kvalitetsaspekter som finns i samband med tjänstetillsättningar och
meritvärderingsförordningen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen och i övrigt till utskottets
hemställan.
Anf. 70 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Jag skall be att få inleda med att läsa upp några citat.
Det första citatet lyder: ”Vi måste värdera kvaliteten i kunskaperna högre
än vad vi gör i dag, och vi måste värdera lärarna högre än vad vi gör i dag.”
Det andra citatet lyder: ”Vad beträffar lärarfortbildningen vill jag betona
att goda ämneskunskaper mer än något annat ger lärarna den säkerhet och
den trygghet som gör att man både kan undervisa på ett bra sätt och stödja
elevernas sociala trygghet och utveckling. Fortbildning och annan utbildning
för ökad kunskap hos lärarna är därför synnerligen viktiga inslag i skolans
personalutveckling. Fortbildning av grundskolans lärare bör i första hand
avse ämnesfördjupning.”
Det tredje och sista citatet lyder: ”Vår uppgift som politiker är ju i stället
att öka lärarnas arbetsglädje, att stärka deras yrkesroll och göra att de kän-
ner att de har kompetens som lärare.”
Det första citatet var av Ulf Melins partiordförande Carl Bildt från den
8 december 1989 i denna kammare. De övriga två citaten var av ordföranden
i utbildningsutskottet Ann-Cathrine Haglund. Jag kan skriva under dessa två
citat som är hämtade ur samma protokoll.
Vad är det som gör att regeringen föreslår att meritvärderingsförord-
ningen skall tas bort? Man hänvisar till EES-avtalet - ett EES-avtal som man
inte vet särskilt mycket om. Man vet inte om det kommer att ratificeras eller
inte. Det är inte ens säkert att EES-avtalet har den betydelsen att denna me-
ritvärderingsförordning behöver tas bort.
Jag instämmer i Berit Löfstedts anförande i vilket hon beskrev varför
denna förordning infördes. Men jag undrar då också vad det är för lärare
från andra länder som ni vill låta komma hit och undervisa i den svenska
skolan, som har så dåliga meriter att de inte klarar av att denna förordning
får finnas kvar.
Det sägs ibland att en garanti för kvaliteten i utbildningen är att vi här
ifrån riksdagen kan styra och ställa med utbildning. Lärarutbildningen är ju
ett sådant exempel. Det kan hända att frågan om borttagande eller bibehål-
lande av meritvärderingsförordningen kanske inte är en särskilt stor fråga,
men ställd i ett sammanhang utifrån den skolpolitik som den borgerliga rege-
ringen bedriver blir den mer betydelsefull, därför att det nu ligger en propo-
sition från regeringen där man kommer att tillåta ett ökat inslag av obehöriga
lärare i gymnasieskolan. Det läggs i dag fram en utredning om försämringen
inom arbetsrätten. Man har valt att otydliggöra finansieringssystemet för
skolan. En av de första åtgärder som regeringen vidtog på skolans område
var att ta bort stimulansbidraget till förbättring av arbetsmiljön i skolan. Nu
måste man av arbetsmarknadsskäl återinföra detta bakvägen. Man var väl-
digt kvick med att ta bort det öronmärkta anslaget för utrustning till gymna-
sieskolan. Sedan har man av bl.a. arbetsmarknadsskäl fått lappa hit och dit
med ytterligare tre år. Men i ett visst sammanhang är inte åtgärden att ta bort
meritvärderingsförordningen oviktig.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till den reservation som Socialdemo-
kraterna har fogat till detta betänkande, och som innebär ett bifall till vår
motion i detta avseende.
Ytterligare en liten fråga som jag vill ta upp gäller skolplikt för barn som
vårdas på sjukhus. Vänsterpartiet lade en motion om detta under allmänna
motionstiden. I utskottet säger man att denna rättighet eller plikt ändå ga-
ranteras genom skollagen. Det må så vara. Men anledningen till att vi väckte
denna motion, herr talman, var att vi hade fått information och påstötningar
ifrån handikapporganisationer om att det fanns brister i detta avseende, att
det fanns barn som vistades på sjukhus under längre tid och som av olika skäl
inte tog del av den undervisning som de borde ha gjort. Vi menar då att en
skyldighet bör föreskrivas elever att delta i en sådan undervisning om ansva-
rig läkare medger detta, vilket är en viktig förutsättning.
I denna fråga yrkar jag bifall till min meningsyttring i detta betänkande.
Anf. 71 ULF MELIN (m):
Herr talman! Jag skall inledningsvis kommentera en sak som vi har varit
eniga om i utskottet, men som jag ändå tycker att det är viktigt att säga något
om. Det gäller den interkommunala ersättningen för påbyggnadsutbild-
ningar inom komvux.
Regeringen föreslog i budgetpropositionen att kommunerna skall vara
skyldiga att betala interkommunal ersättning till annan kommun som anord-
nar teknikerutbildning, som är en påbyggnadsutbildning inom komvux. Ett
enigt utskott säger ja till detta. Det tycker jag är bra.
Vidare begärde regeringen av riksdagen att få bemyndigande att besluta
om interkommunal ersättning även för vissa påbyggnadsutbildningar som är
starkt specialiserade och av nationellt intresse. Anledningen till att rege-
ringen har tvingats till att komma med förslaget är att det dess värre finns
kommuner som nekar att betala för elever som vill gå en påbyggnadsutbild-
ning som ges i en annan kommun.
Detta har skapat stora problem för dem som vill bygga på sin utbildning
och bredda sin kompetens. I vissa kommuner säger man ja till att en elev får
gå en påbyggnadsutbildning i en annan kommun om utbildningen inte finns
i hemkommunen. I andra kommuner säger man nej till samma sak. Det har
blivit som ett lotteri där det gäller att bo i rätt kommun. Detta är olyckligt.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa skolfrågor
89
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa skolfrågor
Bakgrunden är riksdagsbeslutet från våren 1991, då riksdagen beslutade
att kommunerna är skyldiga att erbjuda alla ungdomar möjlighet att skaffa
sig gymnasiekompetens fram t.o.m. det kalenderhalvår de fyller 20 år, och
att betala interkommunal ersättning om utbildningen ges i en annan kom-
mun. Däremot har kommunerna inte den skyldigheten när det gäller gymna-
sial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning på komvux.
Det är bra att utskottet begär att regeringen skall återkomma till riksdagen
med en redovisning dels av vilka utbildningar som kommer att omfattas av
regeringens föreskrifter om interkommunal ersättning inom komvux, dels
vilka av nuvarande påbyggnadsutbildningar som i framtiden bör anordnas
inom komvux, och vilka av dessa som skall omfattas av interkommunal er-
sättning. Det är viktigt att regeringen snarast återkommer till riksdagen i
detta ärende.
Jag skall nu kommentera reservationen och meningsyttringen om merit-
värderingssystemet för lärare. I samband med att det fulla arbetsgivaransva-
ret för lärarna överfördes till kommunerna den 1 januari 1991 avskaffades
de tidigare mycket omfattande och detaljerade behörighetsbestämmelserna
för olika typer av lärartjänster. I stället skapade man en förordning om me-
ritvärdering vid anställning av lärare, där det finns föreskrifter som skall till-
lämpas vid urval av sökande till en anställning som lärare. Den förordningen
är, enligt min mening, otidsenlig ur två aspekter, dels när det gäller stelbent-
heten i systemet, dels när det gäller EES-avtalet.
I skollagens bestämmelser är lärarutbildning ett krav, inte för att få tjänst-
göra som lärare men väl för anställning som lärare utan tidsbegränsning.
Den som inte uppfyller detta krav får anställas som lärare för högst ett år i
sänder. För alla lärare i den offentliga skolan krävs att de har en utbildning
avsedd för den undervisning som de i huvudsak skall bedriva. Det sist-
nämnda kravet riktar sig till arbetsgivare.
Lagstiftningen innehåller möjligheter att i vissa fall göra avsteg från dessa
krav. Eftersom en person inte kan få fast anställning som lärare inom det
offentliga skolväsendet utan att ha lärarutbildning, måste läraryrket anses
vara ett reglerat yrke.
Regeringen föreslår att skollagens regler om villkor för tillsvidareanställ-
ning som lärare skall ändras, så att de blir förenliga med Sveriges förpliktel-
ser på grund av det väntade EES-avtalet.
I skollagen regleras dessa villkor i 2 kap. 4 §. Villkoren är definierade i
termer av svensk eller nordisk lärarutbildning med huvudsaklig inriktning
mot den undervisning anställningen avser. För sökande med annan utbild-
ning krävs att denna av Statens skolverk förklaras i huvudsak motsvara så-
dan lärarutbildning.
Ändringsförslaget innebär att lärarutbildning inte bara från annat nordiskt
land utan också från varje annat land som ingår i EG eller EFTA skall jäm-
ställas med svensk lärarutbildning. Vidare skall den sökande dels behärska
det svenska språket, om det inte finns synnerliga skäl att medge annat, dels
ha nödvändiga insikter i de föreskrifter som gäller det offentliga skolväsen-
det, särskilt de föreskrifter som anger målen för utbildningen.
Regeringen föreslår också att uppgiften att bedöma om annan utbildning
90
kan anses i huvudsak motsvara sådan lärarutbildning som avses skall över-
flyttas från Skolverket till Verket för högskoleservice.
Jag vill slutligen säga något om det som sägs i meningsyttringen om skol-
plikt för barn som vårdas på sjukhus. Bestämmelserna angående särskild un-
dervisning på sjukhus m.m. finns både i skollagen och i grundskoleförord-
ningen. Den särskilda undervisningen anordnas av skolhuvudmannen. Dele-
gering får ske till huvudman för sjukhus, barnhem eller liknande institution.
Undervisningen skall i den utsträckning det är möjligt motsvara den utbild-
ning eleven inte kan delta i. Endast om läkare som ansvarar för elevens vård
medger det får särskild undervisning ges.
Att eleverna skall delta i sådan särskild undervisning, följs av reglerna om
skolplikt i skollagen. Av det skälet ser jag inte någon anledning till att en
bestämmelse behövs som avser elevs skyldighet att delta i undervisning när
han vårdas på sjukhus.
Med anledning av det anförda, yrkar jag bifall till hemställan i betänkan-
det och avslag på reservationen och meningsyttringen.
Anf. 72 BERIT LÖFSTEDT (s):
Herr talman! Jag vill bara kortfattat säga till Ulf Melin att vi inte har några
invändningar mot behörighetsreglerna. Jag är helt på det klara med att det är
alldeles riktigt att jämförbara lärarutbildningar för jämförbara nivåer mellan
olika länder skall passa i vårt skolsystem om lärarna har den utbildning som
passar för åldersgruppen. Jag är också helt på det klara med att det är ett
reglerat yrke. Det som jag talade om var meritvärderingsförordningen. Det
är den som jag tycker att vi inte behöver slopa.
Anf. 73 ULF MELIN (m):
Herr talman! Om Berit Löfstedt har läst igenom de förändringar som före-
slås i skollagen, menar jag att de krav som vi skall ställa för att ha kvalitet i
skolan, på lärare m.m. ställs genom att vi utvidgar skollagen. Det står klart
och tydligt. Det försökte jag också förklara i mitt anförande. Den förordning
om meritvärdering som ersatte de gamla statliga bestämmelserna var en ef-
tergift som Socialdemokraterna och dåvarande Kommunistpartiet gjorde
gentemot Lärarförbundet för att Lärarförbundet skulle säga ja till kommu-
naliseringen. Vad man gjorde var att skapa samma regler som fanns tidigare
och kallade dem för något annat. Det var litet kosmetika. Enligt min mening
behövs det inte både livrem och hängslen. Det räcker med livrem.
Jag träffar många lärare som är bekymrade av det skälet att just dessa reg-
ler gör att det är så stelbent. Man måste ha samma arbetsgivare, vara i
samma kommun, osv., och man kan inte flytta till en annan kommun på
grund av just dessa regler. Det gör att man inte får någon rotation. Det
tycker jag är mycket negativt.
Jag blev något förvånad när Socialdemokraterna vid justeringssamman-
trädet gick på detta yrkande från Vänsterpartiet. Jag kan förstå att Vänster-
partiet har en annan uppfattning. Vänsterpartiet vill ju inte ha EES-avtalet
över huvud taget, men det vill ju trots allt Socialdemokraterna.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa skolfrågor
91
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa skolfrågor
Anf. 74 BERIT LÖFSTEDT (s):
Herr talman! För att det inte skall råda några tvivel på denna punkt vill
jag till Ulf Melin säga att jag är den första tillskyndaren av ett EES-avtal.
Jag hoppas verkligen vid Gud, höll jag på att säga, att EES-avtalet kommer
att träda i kraft.
Men ett EES-avtal och möjligheten till fri rörlighet på arbetsmarknaden
innebär inte att vi nödvändigtvis och i onödan behöver skapa oro bland lä-
rare. Om det finns stelbenthet i meritvärderingsförordningen, kan man ju i
så fall ändra på någon bokstav utan att slopa alltihop.
Anf. 75 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Det fanns två skäl till slopandet av meritvärderingsförord-
ningen, sade Ulf Melin. Det första skälet var att det innebar en stelbenthet.
I vilka avseenden då? Rörlighet mellan kommunerna förhindras väl inte av
ett meritvärderingssystem? Det var väl inte särskilt relevant?
Det andra skälet var EES-avtalet. Vad är det i detta EES-avtal som denna
meritvärderingsförordning strider mot? Vilka effekter skulle det ha om vi
behöll denna meritvärderingsförordning? Om den skulle strida mot detta av-
tal, kan det väl prövas rättsligt enligt EES-avtalet? Men Ulf Melin bör väl
vara mer påläst på det som han vill ha än jag. Jag väntar därför med viss
spänning på hans redogörelse när det gäller meritvärderingsförordningen
och EES-avtalets olika villkor.
Anf. 76 ULF MELIN (m):
Herr talman! Meritvärderingsförordningen ersätter, som jag sade tidigare,
i stort sett de statliga regler som gällde tidigare för tillsättandet av lärare. De
är, med förlov sagt, ganska krångliga, detaljerade och, enligt mitt sätt att se,
otidsenliga. Jag anser att om vi skall få denna rörlighet inom Europa via
EES-avtalet, är det naturligtvis viktigt att vi också ser över de regler som vi
har. Det är vår uppfattning att man, genom att dessa komplement har gjorts
i skollagen, som jag redogjorde för i mitt inledningsanförande, gör den kvali-
tetssäkring som krävs. Man ställer de kraven både när det gäller kunskaper
i svenska språket, om man inte skall undervisa i ett främmande språk, och
när det gäller kunskaper om inriktningen i den svenska skolan och målen för
den svenska skolan. Vi tydliggör en hel del som ändå måste uppfattas som
ganska positivt.
Enligt min mening räcker detta. Vi skall ju inte krångla till det ännu mer
än vi behöver. Men jag förstår att man i t.ex. Vänsterpartiet är negativ till
detta, eftersom man antagligen känner en förpliktelse gentemot vissa fack-
liga organisationer på grund av att man var med om att kommunalisera den
svenska lärarkåren.
Anf. 77 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Jag fick inte något svar på min fråga om på vilket sätt merit-
värderingsförordningen skulle strida mot bestämmelser och villkor i EES-
avtalet. Ulf Melin har nu chans att redogöra för detta.
Ulf Melins argumentation är märklig. Den slutsats som kan dras av förda
92
resonemang är ju att ni var anhängare av ett ännu mer detaljerat regelsystem
när det gäller t.ex. lärartjänster.
Herr talman! Det handlar här enbart om att se till att det inte förekommer
godtycke ute i kommunerna. Det gäller, som statsrådet Unckel talar om i
sina preludier till budgetpropositionen, avkastning på en akademisk utbild-
ning. Den som genomgår en lärarutbildning skall känna att det också inne-
bär vissa rättigheter för vederbörande. Det är fråga om en viss trygghetsga-
ranti vid tillsättandet av tjänster och vid meriteringen för yrken.
Är det så att ni är på väg att sluta ett EES-avtal som strider mot de styr-
ningsmekanismer som finns när det gäller möjligheten för lärare att känna
trygghet i sin anställning så är det allvarligt.
Jag väntar på en kort och koncis redogörelse - rakt på sak - om på vilket
sätt denna förordning, denna trygghet för lärare, strider mot er EES-eufori.
Anf. 78 ULF MELIN (m):
Herr talman! Tryggheten garanteras i skollagen, som jag tidigare citerat
ur.
Jag ber att få citera vad som sägs på s. 24 i budgetpropositionen, där så-
dana här frågor tas upp. Om Björn Samuelson inte har läst vad som står där
kan han lyssna nu:
”Jag föreslår att 2 kap. 4 § ändras så att det för anställning som lärare i det
offentliga skolväsendet utan tidsbegränsning skall krävas att den sökande
har genomgått svensk eller därmed jämställd lärarutbildning i andra nor-
diska länder, EFTA-länder eller EG-länder som huvudsakligen är inriktad
mot den undervisning anställningen avser.
Det kan självfallet vara så att lärare med utbildning i andra länder har en
annan kombination av ämnen i sin examen än vad som är vanligt i Sverige.”
Lyssna nu, Björn Samuelson! ”Direktivet 89/48/EEG kan inte innebära att
lärare med utbildning i andra länder, lika litet som lärare med svensk utbild-
ning, skall undervisa i ämnen de inte behärskar. Den övergripande regle-
ringen i 2 kap. 3 § att kommunerna och landstingen är skyldiga att för under-
visningen använda lärare som har en utbildning avsedd för den undervisning
de i huvudsak skall bedriva, liksom regleringen i 4 § att det för tillsvidarean-
ställning krävs lärarutbildning med huvudsaklig inriktning mot den undervis-
ning anställningen avser, är enligt min mening en tillräcklig garanti i detta
avseende.
Det system som jag nu föreslagit låter sig inte förenas med den nu gällande
särskilda meritvärderingsförordningen. Denna framstår f.ö. redan under
gällande förhållanden som en diskutabel reglering.”
Anf. 79 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Min följdfråga blir då: I vilka avseenden tillåter sig denna
meritvärderingsförordning inte att förenas med ett EES-avtal?
Visst har jag läst vad som sägs här. Om jag inte hade gjort det skulle jag
ju inte ha skrivit motionen.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa skolfrågor
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)
93
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa anslag för
utveckling av
skolväsendet, m.m.
94
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1992/93:UbU21 Vissa anslag för utveckling av skolväsendet, m.m. (prop.
1992/93:100 delvis och förs. 1992/93:RR4).
Anf. 80 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Till detta betänkande - där det tas upp frågor om stöd för
utveckling av skolväsendet, fortbildning m.m., genomförande av skolrefor-
mer och Riksdagens revisorers förslag när det gäller gymnasieskolan - är en
meningsyttring från oss fogad.
I meningsyttringen tar vi upp en väldigt viktig fråga. Vi säger att många
elever i skolan har s.k. dolda handikapp. Vi har exemplifierat detta genom
att tala om t.ex. allergier.
Det finns ju många olika dolda handikapp, och kunskapen därom är väl-
digt begränsad. Men de samlade erfarenheterna av hur elever med dolda
handikapp - det handlar alltså om de här elevernas villkor i skolan - gör att
det, om det här byggs om till en kompetens, blir lättare för nämnda elever
att verka i skolan. Villkoren för de här eleverna och för övriga elever skall
vara mer likvärdiga.
Vi menar att Skolverket tillsammans med Statens institut för handikapp-
frågor närmare skall undersöka behovet och möjligheten att anordna central
fortbildning när det gäller dolda medicinska handikapp.
Det är alltså viktigt med likvärdiga villkor i skolan när det gäller barn med
nämnda handikapp och andra barn. Vi vet att yttringar av en del sådana här
handikapp tidigare har - tyvärr förekommer det även i dag - tagits till intäkt
för att barnen med nämnda handikapp skulle vara mindre begåvade än andra
barn. Rent ut sagt skulle de vara litet dumma i huvudet. Men så är det inte -
det vet vi.
Mot den bakgrunden är det mycket viktigt att lärare och även elever och
föräldrar till icke handikappade barn får information och kunskaper om de
specifika villkor som gäller för nämnda barn och om de specifika reaktioner
som kan framkallas av t.ex. skolmiljön eller den arbetsstruktur som skolan
innebär för eleven. Jag vill framhålla att det här är en gammal fråga från vår
sida.
Jag yrkar bifall till meningsyttringen i detta betänkande.
Anf. 81 ULF MELIN (m):
Herr talman! Jag skall helt kort kommentera Björn Samuelsons inlägg och
även hans meningsyttring i betänkandet. Det föreslås att Skolverket tillsam-
mans med Statens institut för handikappfrågor, SIH, närmare undersöker
behovet och möjligheten att centralt anordna fortbildning för lärare om me-
dicinska handikapp.
Det är majoritetens uppfattning att skolhälsovården på varje skola har,
och skall förmedla, kunskap och information till lärarna om medicinska han-
dikapp.
Det är min erfarenhet att det också har fungerat på det sättet ute på sko-
lorna. Det ger förutsättningar för att skolans verksamhet anpassas till de me-
dicinskt handikappade elevernas behov.
Kommunerna har det fulla ansvaret för lärarnas fortbildning och för kom-
petensutvecklingen av skolans personal. Jag utgår från att man i samband
med beslut om fortbildningsplaner lokalt uppmärksammat behovet av fort-
bildningsinsatser när det gäller lärarnas kunskaper om elever med medi-
cinska handikapp.
Om det i Skolverkets uppföljnings- och utbildningsverksamhet skulle
föreligga behov av fortbildning om medicinska handikapp, utgår utskottet
från att Skolverket, i den plan för den centralt organiserade fortbildningen
som kommer att presenteras i den fördjupade anslagsframställningen för
budgetåren 1994/95-1996/97, tar upp en fortbildning med sådant innehåll.
Det är naturligt att man i det fallet utnyttjar den kompetens som finns inom
SIH när det gäller sådan fortbildning.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet
och avslag på meningsyttringen.
Anf. 82 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Jag kan välja om jag vill följa ett manuskript eller om jag vill
tala fritt. Hade jag varit dyslektiker hade jag inte kunnat göra det. Jag vill
med de orden fästa uppmärksamhet på två av de motioner som behandlas i
det här betänkandet. Det gäller motion Ub449 av Pontus Wiklund och
Ub471 som jag har väckt.
Detta är ett problem som många människor har lidit av genom tiderna
samtidigt som de inte har blivit rätt förstådda. Man misstolkar ofta elevernas
problem. Man kan tolka dem som oinspirerade, ointresserade eller bråkiga.
Under senare år har man kunnat konstatera att en hel del av de s.k. värsting-
arna är personer som lider av läs- och skrivsvårigheter. Detta är någonting
som man faktiskt tycker att det tidigt borde ha kunnat göras en hel del åt.
Jag har haft anledning att följa ett sådant här fall på senaste tiden. Det var
en yngling som efter grundskolan och gymnasiet, ja, ett par månader innan
det var dags att sätta vita mössan på huvudet, fick det konstaterat att fastän
han hade en läsförståelse som låg vida över genomsnittet hade han en läshas-
tighet som knappt låg på nivån för årskurs 7 i grundskolan. Det måste natur-
ligtvis ha varit ett elände för denne yngling att gå igenom skolan på detta
sätt, utan att någon uppmärksammat problemet.
Det jag vill ha sagt med detta är att man i det betänkande som utskottet
har avgett utgår från att man nu skall kunna utnyttja den specialpedagogiska
kursen i grundskollärarutbildningen för att utbilda lärare på det här områ-
det. Det är naturligtvis bra om vi så småningom kommer därhän. Men samti-
digt kan man konstatera att vi har tiotusentals lärare i det allmänna skolvä-
sendet som redan är där ute i dag och som inte alls har förstått sig på det här
problemet. Vad gör vi med dem?
Nu pekar man på att vi skall ha ett offentligt utskottsförhör till hösten. Det
tycker jag är bra. Det var ett seminarium kring de här frågorna i januari i
Socialdepartementets regi. Det var också bra. Det hade inte varit så farligt
om man i det sammanhanget hade gjort ett påpekande och ett tillkännagi-
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa anslag för
utveckling av
skolväsendet, m.m.
95
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa anslag för
utveckling av
skolväsendet, m.m.
96
vande av att det finns anledning att skynda på och verkligen se till att det blir
någonting gjort på det här området.
Det rör sig nämligen om 5-8 % av våra skolelever som har de här proble-
men. Översätt det till en årskurs i svenska! Det innebär att det varje år börjar
8 000-10 000 elever i den svenska skolan som har så grava läs- och skrivsvå-
righeter att de skulle vara berättigade till stöd.
Herr talman! Jag hoppas verkligen att de som nu har de här problemen
inte hinner gå igenom hela vårt skolväsende, som den yngling jag nyss talade
om, utan att kunna få hjälp. Det är inte bara ett allmänt handikapp, ett av
de dolda som Björn Samuelson talade om, utan det är också ett socialt handi-
kapp när man kommer ut ocn inte möts med förståelse därför att människor
tror att det här är en person som är ointresserad, som inte vill. Vi kan bara
peka på vad som händer när man har gått ut ungdomsskolan och skall gå
vidare. Högskoleprovet är t.ex. på intet sätt anpassat till människor med dys-
lexi.
Herr talman! Jag vill bara sluta med att säga att jag utgår från att det efter
utskottsförhöret i höst kommer att hända någonting. Annars kan jag lova
både å mina och å Pontus Wiklunds vägnar att de motioner vi har lämnat in
i år kommer som brev på posten vid nästa riksdag. För detta är en grupp som
alltför länge har negligerats och det hade, som jag ser det, faktiskt inte ska-
dat om man från utskottets sida hade gjort ett påpekande om att man borde
ta itu med frågan på ett kraftfullare sätt än man har gjort hittills.
(Applåder)
Anf. 83 ULF MELIN (m):
Herr talman! Jag vill göra ett par kommentarer med anledning av det Len-
nart Fridén sade. En av de kanske både mest gripande och mest intressanta
kvällar som jag har varit med om i utbildningsutskottet var när vi var på
Skrivknuten, som är en förening där medlemmarna dels är dyslektiker, dels
har barn som är dyslektiker. De gör ett fantastiskt bra jobb. Besöket resulte-
rade i att alla partier var eniga om att anslå mer pengar, för att de skulle få
bättre resurser att utveckla sin verksamhet.
Lennart Fridén säger att vi skall göra mer för dyslektiker. Ja, vi var med
på seminariet som Socialdepartementet hade för någon månad sedan. Ett
problem är att forskarna inte är riktigt överens om vari handikappet består.
En del säger att det är ett pedagogiskt handikapp och en del säger att det är
ett medicinskt handikapp. Det är bl.a. det som vi skall försöka utröna i den
offentliga utskottsutfrågning som vi skall ha till hösten.
Det är naturligtvis också oerhört viktigt att vi ser till att man tar upp den
här aspekten i lärarutbildningen. Det är viktigt att man mycket tidigt ser om
ett barn har läs- och skrivsvårigheter. Detta betyder ju helt riktigt inte, som
Lennart Fridén sade tidigare, att det är fråga om någon form av intellektuellt
handikapp, utan det är ett annat handikapp.
Jag är ganska övertygad om att vi i utbildningsutskottet är på det klara
med problemet och dess vidd. Det gäller bara att hitta rätt metod för att se-
dan klara av problemet. Jag tror att det kommer att bli en process som tar
tid framöver. Man skall förankra detta ute i skolor och på daghem. Men jag
är nästan övertygad om att vi är på det klara med problemet.
Lennart Fridén säger att han skall motionera även nästa år. Gärna det.
Det finns många som har gjort det tidigare också. Det som gav pengar till
Skrivknuten var en motion med Lars Leijonborg, om jag inte minns helt fel,
som första namn.
Anf. 84 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Skrivknuten i all ära, jag tycker att det är ett jättebra initia-
tiv, men den ligger här i Stockholm. Som så mycket annat hjälper det varken
den i Karesuando eller dem i Ystad som har dysteri.
Faktum är att de här problemen har varit kända mycket länge. Det finns
tillräckligt många goda läspedagoger i det här landet som är helt överens om
hur man skall gå till väga för att bryta de problem som dyslektikerna har,
oavsett vilket det bakomliggande problemet är.
Man kan naturligtvis diskutera om det är en perinatal hjärnskada, vilket
många utgår ifrån att det är. Jag blev uppringd häromdagen av en person
som har sysslat med de här frågorna länge och som ville hävda att det rör sig
om hjärnskada i kanske 4-5 % av fallen. I de övriga av de 8-9 % fall som
man räknar med finns kan det röra sig om pedagogiska problem av annan
karaktär. Oavsett detta rör det sig om tusentals elever varje år.
Jag hoppas, Ulf Melin, att jag inte skall behöva motionera nästa år, utan
att det offentliga utskottsförhör som vi skall ha till hösten verkligen kommer
att ge sådana signaler att det leder till verkliga åtgärder som hjälper de här
eleverna, inte minst dem som genom åren har gått i skolan redan och alla de
lärare som finns ute på våra skolor och inte har fått någon som helst utbild-
ning på det här området. Det är dessa jag i första hand vill skall kunna få
hjälp nu.
Jag utgår också ifrån att vi kan vara helt överens om att vi efter höstens
diskussioner, med erfarenheter av det seminarium som var i januari och med
de fakta som faktiskt finns, skall kunna åtgärda detta på ett vettigt sätt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU25 Köp av interregional persontrafik på järnväg (prop.
1992/93:100 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)
Prof. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa anslag för
utveckling av
skolväsendet, m.m.
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 92
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Åtgärder rörande
taxitrafiken
98
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU26 Åtgärder rörande taxitrafiken (prop. 1992/93:106) delvis.
Anf. 85 JARL LANDER (s):
Herr talman! För andra gånger under detta riksmöte har riksdagen att ta
ställning till frågor som rör taxiverksamheten. Trafikutskottet inledde detta
riksmöte med att i sitt betänkande föreslå riksdagen att ge regeringen till
känna behovet av vissa skärpningar av sådan lagstiftning som är av betydelse
för taxitrafiken. Regeringen skulle därefter återkomma till riksdagen med
erforderliga förslag. Riksdagens majoritet ställde sig bakom trafikutskottets
förslag.
Det var därför som vi med spänning såg fram emot vad regeringen skulle
återkomma med. Men jag måste säga att det som Kommunikationsdeparte-
mentet till riksdagen kom tillbaka med inte var mycket - precis som så
mycket annat som kommer från Kommunikationsdepartementet nu för ti-
den. Man hade ju förväntat sig att riksdagsmajoritetens förslag åtminstone
till en del varit tillgodosedda. Så var nu inte fallet.
I stort sett var det bara frågorna om taxametern och dess funktion och pris-
informationen som motsvarade vad riksdagen tidigare uttalat sig om.
Förra gången som taxifrågorna debatterades bestod riksdagsmajoriteten
av socialdemokrater, vänsterpartister och Ny demokrati. Det var kanske an-
ledningen till att regeringen inte levde upp till det då fattade riksdagsbeslu-
tet.
Nu presenterar trafikutskottet ett nytt betänkande rörande taxifrågorna.
Den här gången är det i stort sett ett enigt utskott som ställer sig bakom de
förslag på åtgärder som utskottet anser behövs för att få någon ordning inom
taxiverksamheten - i synnerhet i storstadsområdena.
Jag vill också påpeka att även Riksdagens revisorer sympatiserar med de
förslag som utskottet nu är enigt om. Så denna gång skall väl inte regeringen
gå förbi de synpunkter som trafikutskottet och förhoppningsvis denna kam-
mare har.
I stället för att säga regeringen skulle jag kanske säga Statskontoret, där-
för att det är Statskontoret som har fått regeringens uppdrag att till den 1
juni i år komma med förslag om åtgärder. Det är därför som jag kallar ut-
skottets förslag i det här betänkandet för synpunkter. Vi har utgått från att
samtliga frågor som nu framförs och som tidigare framförts till regeringen,
både från riksdagen och från andra myndigheter och organisationer inom
branschen, verkligen blir seriöst prövade av Statskontoret och kommer att
bilda underlag för regeringsbeslut. På så sätt löses de problem som växt fram
efter avregleringen inom taxibranschen.
De synpunkter som i huvudsak gäller denna gång är frågor om bl.a. ett
trafiktillstånd per bil, nödvändiga yrkestrafiktillstånd för att utrusta taxibi-
lar, länsstyrelsernas möjlighet till tillsyn och övervakning, utökad möjlighet
till skattekontroll och lämplighetsprövning av förarna.
Det här är nödvändiga åtgärder för att åstadkomma ett likvärdigt konkur-
rensförhållande bland taxiföretagen och en möjlighet för i synnerhet resenä-
rerna att själva välja vilken bil de skall åka med och veta vad som gäller, dvs.
att man till ett skäligt pris och på ett tryggt sätt kommer fram till den plats
som man beställt resan till.
Herr talman! Såsom jag tidigare sade är man i utskottet i stort sett överens
om vilka synpunkter som bör ligga till grund för ytterligare regeringsförslag.
Vad jag däremot inte riktigt förstår är att inte utskottsmajoriteten anser att
också Statskontoret kan få pröva frågorna om obligatorium av tillhörighet
till en beställningscentral och om trafikeringsplikt, så som vi uttryckt det i en
reservation till detta betänkande.
Med tanke på hur taxiverksamheten fungerar vid våra större flyg-, båt-
och tågterminaler är nog frågan om befordringsplikt verkligen motiverad att
prövas. Vad gäller beställningscentraler och obligatorisk tillhörighet till en
sådan är visserligen branschen något delad när det gäller nödvändigheten att
tillhöra en sådan central. Men just därför finns det kanske all anledning att
verkligen pröva den här frågan på djupet.
Jag tycker nämligen att man inte kan resonera som kommunikationsminis-
tern gör. Han menar att vi inte skall ha ett obligatorium med beställnings-
centraler, eftersom det kan leda till beskuren konkurrens och höjda priser.
Jag undrar vilka inom taxibranschen som i dag tillämpar de höga priserna
mellan exempelvis Arlanda och Stockholm. Inte är det de med taxibilar som
tillhör en beställningscentral.
Det handlar ju om att göra en fullständig belysning av problembilden inom
taxiverksamheten och att pröva alla framkomstvägar, detta för att vi skall
slippa ifrån ytterligare rubriker i massmedia om mordhot, svarttaxi, taximaf-
fia, taxikrig, beväpnade taxiförare, lurade kunder, m.m. Låt oss få en full-
ständig belysning gjord av Statskontoret.
Herr talman! Med anledning av detta yrkar jag bifall till vår reservation, i
övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 86 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Det är inte så länge sedan vi debatterade frågan om taxinä-
ringen, som Jarl Lander sade. Lustigt nog var det samma debattörer den
gången också, så någon större skillnad i debatt blir det väl inte.
Något märkligt är det att det blev ett tillkännagivande till regeringen och
att regeringen därefter skulle återkomma. Jag tycker faktiskt att det inte är
så mycket som förändrats när man återkom till trafikutskottet och nu till riks-
dagen.
På s. 7 i utskottsbetänkandet står det: ”Utskottet konstaterar att villkoren
för taxitrafiken har förändrats på ett genomgripande sätt under de senaste
åren.” Man kan väl säga att så har skett?
Många har talat med mig om detta och berättat att de blivit vägrade att
åka taxi, med motiveringen att körsträckan inte är nog lång. En del männi-
skor har berättat att de inte kommit dit de önskat och att en del taxiförare
kört fel trots att de fått vägbeskrivning.
Före denna avreglering kunde man ta en taxi i förvissningen att man kom
dit man ville. Taxiförarna kände till staden. Ett av kraven för att få tillstånd
att köra inne i staden var kunskap om den.
Prof. 1992/93:92
15 april 1993
Åtgärder rörande
taxitrafiken
99
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Åtgärder rörande
taxitrafiken
100
Längre ned på samma sida i betänkandet konstateras också att man inte
kunnat utvärdera reformen därför att den gällt under så kort tid. Allting är
ju relativt. Det som man i dag kan utläsa av vad som hänt är att det inte har
blivit bättre. För resenärerna har det blivit sämre.
Det skryts också något med att taxifordonen i storstadsregionerna har
ökat. Det är lätt att konstatera. Gå bara ned en dag till centralstationen och
titta! Det finns knappt plats för alla taxibilar. Det man däremot kan upp-
märksamma är kvaliteten på dessa taxibilar. Det finns i dag bilar som man
undrar hur de över huvud taget kunnat gå igenom en bilbesiktning. Det har
i vissa fall kunnat konstateras att det när det gäller taxi verkar som att man
kommit tillbaka till den tid då man lagade bilar med hönsnät och plastic pad-
ding. Det var väl inte meningen med denna avreglering?
Mycket av det som sägs i utskottets motivering vad gäller att man inte för-
söker göra en skärpning är motsägelsefullt. På s. 8 konstateras det: ”Utskot-
tet anser att den marknadsmässiga frihet som taxi åtnjuter måste kombineras
med kraftfulla åtgärder för att trygga en sund konkurrens som främjar att
resenärerna erbjuds en fullgod service.” Då frågar man sig vilken kontrollant
som skall göra den kontrollen. Att man, som Jarl Lander påpekade, skall
ha upprepade kontroller motsägs ju av att taxiförarna inte skall tillhöra en
taxicentral. Det sägs inget konkret om detta, utan man hoppas att det skall
bli så.
Sedan talar man om kraftfulla åtgärder och att regeringen ånyo skall
komma tillbaka. Men regeringen fick ju tidigare uppdraget att komma till-
baka i ärendet. Också Riksdagens revisorer har visat missnöje med att krimi-
nalitet och annat råder inom taxinäringen. Det kan vi här fortsättningsvis
inte stödja utan måste göra någonting åt.
Herr talman! Härmed yrkar jag bifall till Vänsterpartiets meningsyttring i
trafikutskottets betänkande TU26.
Anf. 87 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Förra gången taxinäringen diskuterades här i kammaren var
i november 1992, och utskottet begärde då ytterligare åtgärder. Nu har rege-
ringen föreslagit de åtgärderna, och de behandlas i denna kammare bara
cirka fem månader efter beställningen. Det är ovanligt snabbt i riksdagssam-
manhang. Det berodde också på att kommunikationsministern redan då
hade aviserat att han skulle komma med ytterligare förslag.
Orsaken till dessa förslag är - det är inte någon nyhet - att man anser att
den avreglerade taxinäringen har medfört nackdelar på vissa områden. Det
är vi överens om. Det förekommer fusk och oegentligheter i branschen. Det
skall givetvis åtgärdas och ställas till rätta. En förutsättning för sund konkur-
rens är att alla parter får konkurrera på lika villkor.
Vi får dock inte glömma bort att det framför allt är i storstäderna som de
negativa effekterna har visat sig mest.
Sammanfattningsvis har avregleringen av taxitrafiken slagit väl ut. Det
konstaterar majoriteten i utskottet. Det är marknaden, aktörerna, som har
tvingats anpassa sig till kundens önskemål. Förmodligen har vi ännu inte sett
hela vidden av de positiva effekterna av avregleringen.
Det var inte helt oväntat att taxinäringens avreglering inledningsvis skulle
medföra vissa problem. Så blir det alltid när man skall avreglera något som
har varit reglerat under en lång tid. Konkurrensverket har helt riktigt fram-
hållit att det kan ta relativt lång tid från det att en sedan länge reglerad mark-
nad släpps fri till dess att konkurrensen fungerar fullt ut.
Vad har då hänt efter avregleringen, som genomfördes sommaren 1990?
Till en början steg naturligtvis priserna innan marknaden hade stabiliserat
sig och nyetableringen tagit fart. Antalet taxibilar steg därefter ganska or-
dentligt, varför man snart kunde konstatera att en klar höjning av serviceni-
vån hade skett. Glöm inte, mina vänner, hur det fungerade före avregle-
ringen! Då fanns begreppet ”Taxi, var god dröj”, som jag såg som en effekt
av regleringen, som inte skall komma tillbaka.
Hur som helst har det utvecklats en del nya idéer, tankar och specialerbju-
danden på marknaden. Det finns en ganska stor uppfinningsrikedom, och
jag tror att vi inte har sett slutet än.
Vad vi nu ser - trots att det finns problem på marknaden - är att det konti-
nuerligt sker en självsanering av taxibranschen. Många taxiföretag har bör-
jat samarbeta för att få en speciell, kundorienterad profil. Man har för avsikt
att bilda eller har redan bildat s.k. kvalitetstaxiföretag. Man kommer att er-
bjuda speciella, helt frivilliga, beställningscentraler, där de som ansluts har
en speciell legitimation och har genomgått en speciell utbildning, där kun-
derna skall kunna vända sig till en reklamationsnämnd och där varje bil skall
vara utrustad med en symbol, företrädesvis i framrutan.
Jag tror att alla partier i denna kammare och i utskottet är överens om att
man måste komma ifrån oegentligheterna inom taxinäringen. Vad vi inte är
helt överens om är hur vi formellt skall hantera det.
En hel del har dock gjorts. Informationsutbytet mellan skattemyndigheter
och länsstyrelser har förbättrats och kommer att förbättras. Informationen
från taxis sida om gällande taxa har förbättrats och skall förbättras ytterli-
gare.
Jag skulle kunna gå igenom alla de förslag som finns i den proposition som
vi behandlar i dag, men jag har inte tid att göra det. Det är ganska många
förslag som vi nu skall fatta beslut om.
Regeringen har också nyligen lämnat ytterligare förslag på området. Det
gäller ökade möjligheter att dra in förartillstånd för dem som har blivit fällda
för vissa brott.
I propositionen redovisas också att man fortsätter att undersöka vilka bris-
ter som finns och hur de skall lösas. Vi har hört att Statskontoret har fått i
uppdrag att göra en grundlig genomgång. Det arbetet pågår just nu.
Det är kanske svårt att tro det, när man hör det som har sagts här tidigare,
nämligen att vi i betänkandet förutsätter att regeringen överväger ytterligare
insatser på området vad gäller lagstiftning och tillsyn.
När man lyssnar på dem som talade före mig kan man få den föreställ-
ningen att det inte händer någonting på det här området. Men enbart propo-
sitionen innehåller 17 konkreta förslag till åtgärder för att motverka missför-
hållandena inom taxinäringen. Vi har också tidigare beslutat om andra åt-
gärder, som redan har börjat gälla. Låt dem få verka fullt ut, så skall vi se att
problemen inte alls blir så stora!
Jag vill kommentera ytterligare en sak, och det är kravet på ett tillstånd
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Åtgärder rörande
taxitrafiken
101
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Åtgärder rörande
taxitrafiken
102
per bil. Utskottsmajoriteten säger nu att vi är beredda att låta regeringen
överväga det. Det är en av de frågor som Statskontoret skall se på.
Jag vill också framhålla att man brukar hänvisa till exempelvis Länsstyrel-
sen i Stockholm om förslag till åtgärder som behöver vidtas. Man har också
hänvisat till Riksdagens revisorers förslag. Jag vill citera en bit från det för-
slaget. Revisorerna har haft kontakt med Länsstyrelsen i Stockholm och sä-
ger följande:
Beträffande möjligheten att komma till rätta med missförhållandena inom
taxinäringen finns det en hel del att göra, anser man, men att införa en regel
om ett tillstånd per fordon är inte rätt väg.
Därmed inte sagt att jag menar att vi inte skall göra det, men det är inte
solklart att det är någon garanti för att vi kommer till rätta med problemen
inom området.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Socialdemokraterna har reserverat sig, och jag ställer mig frågande till de
förslag som de för fram. De vill ha ett krav på att man skall tillhöra en be-
ställningscentral - igen; så var det förut. De vill införa befordringsplikt -
igen; så var det förut.
Om man godkänner de här förslagen är risken överhängande att de med-
för en återgång till den ursprungligen mycket hårt reglerade taxiverksamhe-
ten. Då missar vi samtidigt många av de fördelar som avregleringen har med-
fört.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Socialdemokraternas talesman: De regle-
ringar som ni föreslår var ju huvudingredienserna i den tidigare mycket tröga
och byråkratiska taxiverksamheten. Är inte ni, som jag, rädda för att dessa
förslag, om de genomförs, innebär en återgång till den tidigare epoken? Jag
tror inte att någon vill ha tillbaka den. Det var alltså ”Taxi, var god dröj”-
epoken.
Anf. 88 JARL LANDER (s) replik:
Herr talman! Jan Sandberg säger att regeringen återkom snabbt efter den
förra behandlingen av taxifrågorna i kammaren i november 1992. Ja, rege-
ringen återkom ganska snabbt. Men som jag sade i mitt anförande anser vi
att det var ett tunt förslag. Det innehåller visserligen 17 konkreta punkter,
men hur många av de punkterna är inte koncentrerade till hur en taxameter
skall vara konstruerad och vilka uppgifter som skall finnas med anledning av
taxametern? Sedan är det några frågor om prisinformationen. Det finns i
stort sett inte mer i propositionen, fastän riksdagsmajoriteten hade bett re-
geringen att återkomma med konkreta förslag på ett antal andra punkter.
De förslagen har vi i vår tur lagt fram i en motion med anledning av propo-
sitionen. Efter de diskussioner som vi har haft i utskottet har vi kommit över-
ens om att det är av värde att Statskontoret ser ytterligare på de här punk-
terna, för att skapa möjligheter att införa en regel om ett trafiktillstånd per
bil m.m.
Det är utifrån den diskussionen, Jan Sandberg, som vi säger att vi också
skulle kunna överväga förslagen om obligatorisk beställningscentral och be-
fordringsplikt. Vi säger inte att det skall vara ett krav på en återgång till en
gammal, reglerad marknad. Vi har ju ställt oss bakom det som står i betän-
kandet, dvs. att avregleringen av taxi ligger fast. Taxiutbudet bestäms alltså
av andra principer än en reglerad marknad.
Jan Sandberg skall inte försöka säga samma sak i dag som han sade i no-
vember 1992. Vi dementerade det då, och jag dementerar det än en gång.
Vi har inget krav på att det skall vara en reglerad taximarknad, men vi anser
att Statskontoret också skall se över detta med beställningscentraler och be-
fordringsplikt, när det nu skall se över allt som hör till taxibranschen.
Anf. 89 JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! När det gäller den socialdemokratiska reservationen är So-
cialdemokraterna i alla fall helt klart beredda att pröva ett införande av yt-
terligare två regleringar. Om dessa regleringar införs är det inte så hiskeligt
mycket kvar av den fria taximarknad som trots allt innebär en mängd förde-
lar för konsumenterna.
Visst finns det oegentligheter. Vi skall se till att de försvinner, men jag
frågar Jarl Lander: Vad finns kvar av avregleringen, om vi nu skulle få för
oss att pröva även dessa två regleringar? Då är vi ju nästan tillbaka där vi
började. I reservationen skriver ni att ni minsann inte är beredda till det.
Finns det så mycket kvar att reglera, om de här två förslagen går igenom?
Jag vill inte säga att man inte skall pröva detta med ett tillstånd per bi).
Utskottet anser att detta skall prövas. Jag vill påstå att Länsstyrelsen i Stock-
holm är den kontrollinstans i det här landet som har mest att göra med
oegentligheterna. Bör man då inte lyssna litet på dem som jobbar med detta
när de säger att de inte tror att detta är en åtgärd som ger någon effekt, i
stället för att vara så solklar i sitt krav på att detta skall genomföras? Jag
tycker att vi skall låta Statskontoret redovisa den ganska djuplodande under-
sökning som man där håller på med. Efter det kan vi föra en förnyad diskus-
sion. Jag tror också att vi behöver låta det gå litet mer tid innan vi kan avläsa
de positiva effekterna av de åtgärder som trots allt har genomförts. Vi får
inte glömma att det har genomförts en hel del åtgärder.
Jarl Lander! Ni vill i varje fall pröva ett återinförande av två av de tyngsta
regleringsdelarna som fanns tidigare. Risken är att man, om dessa införs, får
tillbaka samma system som vi hade förut. Är ni beredda att se en taxinäring
som i framtiden fungerar som den gjorde innan vi avreglerade den? Är ni
beredda att göra det? Detta blir ju nästan effekten, om dessa förslag kommer
att genomföras.
Ju mer regleringar, kontrollinstanser, ansöknings- och tillståndshandlingar
som införs, desto mer tid måste de kontrollerande myndigheterna - framför
allt länsstyrelserna - lägga ner på att hantera allt detta. Vi bör komma över-
ens om att man, om vi skall komma till rätta med de problem som finns,
måste lägga ned mycket mer tid på att kontrollera verksamheten - taxiföre-
tagen och förarna - och inte lägga ner för mycket resurser på att hantera
olika ansökningar och papper. Jag tror inte att taxinäringens framtid gynnas
av en sådan utveckling.
Anf. 90 JARL LANDER (s) replik:
Herr talman! Det låter på Jan Sandberg som att den gamla regleringen
inom taxibranschen innebar att det var ett obligatorium att tillhöra en be-
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Åtgärder rörande
taxitrafiken
103
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Åtgärder rörande
taxitrafiken
ställningscentral. Han säger nu att vi återinför all reglering i taxibranschen i
och med att vi föreslår att denna möjlighet skall ses över.
Jag måste nästan påminna Jan Sandberg om att det egentligen var en soci-
aldemokratisk regering som första gången lade fram förslaget om en avregle-
ring av taxibranschen. Samtidigt är det vi Socialdemokrater som försöker
säga att detta inte till hundra procent blev bra. Därför kanske det finns an-
ledning att se vad vi kan göra för att komma till rätta med de avarter som
finns inom branschen. Därför skriver vi den här gången i vår reservation att
förslagen om att det skall vara obligatoriskt för alla taxiföretag att tillhöra
en beställningscentral bör prövas i den översyn som Statskontoret gör. Li-
kaså bör införandet av befordringsplikt prövas.
Jan Sandberg! Läs reservationen och säg inte att vi är på väg att reglera
taxibranschen igen.
Anf. 91 JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! Om man är beredd att pröva ett införande av två ytterligare
regleringar, måste man väl kunna tänka sig möjligheten att också införa
dem. Jag påstår att det, om de införs, innebär att vi kommer mycket nära
den reglering vi hade före avregleringen av taxinäringen. Frågan är mer än
berättigad att ställa.
Om man från Socialdemokraternas sida efter det att man har prövat detta
kommer fram till att det här skall införas, riskerar vi ju att hamna idet ”Taxi,
var god dröj”-samhälle som vi ville komma ifrån. Detta kan ju inte vara nå-
gon utopi, eftersom ni nämner det som förslag. Vi får heller inte glömma att
det inte bara rör sig om förslag i den här propositionen och i detta betän-
kande utan att vi redan tidigare har genomfört en mängd åtgärder för att
komma till rätta med dessa oegentligheter. Jag tycker inte att Jarl Lander
skall försöka komma ifrån det faktum att man trots allt är beredd att even-
tuellt införa två ytterligare regleringar som, om de införs, innebär att vi ham-
nar väldigt nära ”Taxi, var god dröj”-samhället.
Jag fick heller ingen kommentar på det jag sade om att det visst finns en
uppenbar risk för att de människor på länsstyrelsen som hanterar taxifrågor,
om man inför nya kontrollrutiner m.m., får tillbringa alltför mycket tid med
att hantera dessa olika ansökningarna och får alltför litet tid för att genom-
föra det som egentligen borde vara det viktiga: kontrollera att de lagar och
regler som finns i dag verkligen efterlevs.
Jag tror att Jarl Lander lika väl som jag vet att huvuddelen, den absoluta
majoriteten, av Sveriges taxiförare försöker följa de regler som finns. Om
alla gjorde det skulle vi inte ha de problem som vi har i dag. Låt oss i varje
fall komma överens om att länsstyrelserna skall försöka använda sina resur-
ser till att sätta åt dem som inte följer de regler som vi de facto har i Sverige.
Om vi följer Socialdemokraternas linje och har allt för mycket byråkrati
kring taxiverksamheten finns risk för att länsstyrelsernas möjligheter att
verkligen fullgöra detta viktiga uppdrag får stryka på foten, till förmån för
vanlig byråkratisk hantering av en mängd papper. Normalt sett kommer
dessa ifrån den överväldigande majoritet som består av kunniga, dugliga och
bra taxiförare som gör sitt yttersta för att ge kunderna bra tjänster. Vi behö-
104
ver ett visst mått av regleringar, men det får inte bli för mycket. Då blir det
ingen tid över till det viktiga kontrollarbetet.
Anf. 92 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag tror faktiskt att det kom bort en sak när det gäller detta
med taxameter. Jag tror t.o.m. att det i propositionen står var den skulle ha
varit placerad. Det är ju litet märkligt. Det borde man inte skriva en proposi-
tion om.
Enligt Jan Sandberg innebär fri konkurrens problem för människorna.
Det är ju trots allt människor som åker taxi, och det är ju de som har varit
mest kritiska till detta. Vi måste ta ställning till om man skall låta människor
få uppleva dessa situationer som framför allt beskrivs i massmedierna. Det
är otäckt att det alltid så att säga skall innebära ett slag mot vanligt folk.
Jan Sandberg kommer tillbaka från förra debatten med ”Taxi, var god
dröj”. Jag tror faktiskt att de människor som har blivit utsatta för oegentlig-
heter väljer ”Taxi, var god dröj” i stället för att utsätta sig för risker. Vissa
människor säger i dag att de inte vill åka taxi, eftersom de är rädda. Männi-
skor får också höra att de inte får åka med i taxin därför att sträckan är för
kort.
Jag vet inte om det har gått så väldigt snabbt som det har sagts. Man ger
ju Statskontoret ett utredningsuppdrag och skall återkomma. Längst ned på
s. 8 i betänkandet står det faktiskt:
”Utskottet förutsätter att resultatet av detta utredningsuppdrag kan ge un-
derlag för överväganden om utformning av ytterligare åtgärder för att för-
bättra situationen inom taxinäringen.”
Den här snabbheten är ju tillintetgjord om man är tvungen att ge ett utred-
ningsuppdrag och sedan skall återkomma till riksdagen med, vad jag förstår,
förslag om åtgärder mot den här taxinäringen, som både jag och Jarl Lander
kritiserar. Jag tycker att det är litet knepigt att man inte kunde ta in de förslag
som fanns och utifrån dem gjort ett nytt betänkande.
Anf. 93 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Låt mig inledningsvis tala om att jag helt och fullt står bakom
betänkandet och de synpunkter som Jan Sandberg har framfört här. Jag har
för avsikt att ta upp en del andra aspekter på detta problem, men jag måste
ändock få lov att kommentera något av det som har sagts här i dag.
Jag vet inte var Karl-Erik Persson åker taxi. Han försöker belysa den
svenska taxirörelsen och taxitillstånden med plastic padding och hönsnät.
Jag åker mycket taxi i Malmö. Malmö är en av de tre städer där det finns
problem. Varken hönsnät eller plastic padding är utmärkande för svensk
taxiverksamhet. Det är i och för sig tillåtet ibland och mycket effektivt.
Jarl Lander talade om en obligatorisk beställningscentral, men sade att det
inte skulle vara något krav. Jag tycker att det var lustig svenska. Om något
är obligatoriskt trots att det inte finns något krav, måste det vara fråga om
ett tankefel.
Sedan några ord om befordringsplikten: Om jag vill åka taxi från Arlanda
till Upplands Väsby och taxichauffören tar ett pris som jag som kund inte vill
acceptera, kan jag inte åka. Detta kan få rubriker i media. Vi kan emellertid
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Åtgärder rörande
taxitrafiken
105
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Åtgärder rörande
taxitrafiken
106
jämföra med Konsum eller ICA-butiken. Jag skall köpa en liter mjölk.
Handlaren säger att han vill ha 6 kr litern. Jag säger att jag bara vill betala 3
kr. Kan jag då få någon form av förståelse för att han skall tvingas att sälja
mjölken till mig för 3 kr om han anser att 3 kr inte räcker till för att täcka
hans kostnader? Problemet är litet för stort för att man skall ta så lätt på det
som man ibland gör i media och tyvärr även här i denna kammare.
Herr talman! Jag hade egentligen för avsikt att tala om avregleringen. Vi
vill alla ha en avreglering, och den skall vara kvar. Sverige ser dock ut som
det gör geografiskt. Vissa delar av landet är tätbefolkade. Där finns stora
städer, och där finns problemen inom taxinäringen. I andra delar av landet
som är glest befolkade har man icke de problem som vi i dag har hört radas
upp här. När man skall försöka åtgärda ett problem som förekommer i tätor-
terna - framför allt i Stockholm, Göteborg och Malmö - är risken stor att
man slår undan benen för taxinäringen på landsbygden. Jag hoppas att man
i departementet, när man skall skriva framtida bestämmelser och lagar, tar
hänsyn till detta. Vi har inte råd att skapa regler som fungerar i tätorter men
som samtidigt medför att taxinäringen inte kommer att kunna fungera som
det serviceorgan som den skall utgöra i de mindre tätbefolkade områdena.
Jag vill säga ytterligare något om beställningscentraler. Jag kan tänka mig
att varje taxiägare om han är ärlig - och det skall han vara - vill att det skall
finnas beställningscentraler. Varje egen företagare hyllar fri konkurrens så
länge det inte drabbar den egna branschen. Då vill man gärna ha någon form
av monopol. Om man skulle bli tvingad att ansluta sig till en beställningscen-
tral, innebär det att vi skulle få tillbaka det gamla systemet. En beställnings-
central kostar pengar och får ytterst betalas av kunden. Det kan vi inte
komma ifrån. Man kan tänka sig en frivillig central där vissa taxiföretag t.ex.
genom en skylt på rutan markerar att de tillhör en beställningscentral. Det
är okej. En taxiägare som uppfyller alla krav som samhället ställer på företa-
gare men som föredrar att inte vara ansluten till en central skall enligt min
uppfattning ha den möjligheten.
Det har talats om taxametrar. Jag har fått en demonstration som innebär
att jag inte är helt imponerad av de nya taxametrarna, som man i dag är
tvingad att ha. Om jag inte har blivit helt felinformerad kan man utan någon
större intelligens eller fingerfärdighet manipulera med nuvarande moderna
kvittoskrivande taxametrar. Jag är rädd för att vi skall hamna i en situation
där vi får ett antal företag i Sverige som får lov att bedriva ”taxameterverk-
samhet”. Man skapar då ett monopol som till syvende och sist går ut över
konsumenten och kunden som taxiverksamheten lever av.
Herr talman! Till sist skall jag ta ett exempel, som också har åskådliggjorts
för mig. Jag trodde tidigare att det var en skattefråga, men det faller nog in
under det här området i stället. Exemplet gäller en droskägare någonstans
utanför Borås med två fordon i sin rörelse. Det ena fordonet är en Volkswa-
genbuss, som kan ta 16 personer, och som i huvudsak används till skolskjut-
sar. Hade den använts till skolskjutsar till 100 % hade det inte varit något
problem. Men nu används den bara till 95 % till skolskjutsar. Det finns bara
en taxameter i rörelsen. Man behöver nämligen inte ha taxameter när man
kör s.k. kontrakterade körningar. Ägaren till fordonen får plötsligt en be-
ställning på en bil för åtta personer. Då måste han plocka in den taxameter
som han har i sin ordinarie taxibil i Volkswagenbussen. Om jag har förstått
rätt - jag hoppas att jag har fel - inträffar då en komplikation.
Ägaren har alltså satt in taxametern i Volkswagenbussen och kör med den.
Hans fru skulle vilja köra privat med den andra taxibilen. Det är då körför-
bud på taxibilen. Den får inte köras utan taxameter. Jag hoppas att detta är
fel. Är det fel ber jag om ursäkt, men är det rätt hoppas jag att sådan här
kvalificerad idioti snarast möjligt försvinner. Ingen, vare sig taxiägare eller
någon annan i Sverige, kan begripa att en sådan regel skall få fortsätta att
gälla.
Anf. 94 JARL LANDER (s) replik:
Herr talman! Jag skall försöka fatta mig kort. Jag tycker inte att det är
nödvändigt att vi är många från utskottet som säger samma saker om och om
igen. Jag är litet bekymrad över att Moderaterna uppträder på det sättet och
har med två talesmän från utskottsgruppen.
Sten Andersson i Malmö talar om tankefel. Jag undrar var någonstans tan-
ken är fel, Sten Andersson. Jag har icke sagt något om att det skall vara krav
på obligatorisk beställningscentral. Jag läste tidigare ur vår motion för Sten
Anderssons partikollega, Jan Sandberg. Vi säger i motionen att möjligheten
till ett obligatorium när det gäller beställningscentraler skall prövas. Det
skall ske inom ramen för den avreglerade verksamhet som taxin skall fort-
sätta att vara.
Jag vill också ge Sten Andersson ett tips. Han pratar om taxametrar. Ta
del av vad trafikpolisen i Stockholm har kommit fram till vad gäller taxamet-
rar och taxiverksamhet i övrigt. Det är de förslagen som jag också förutsätter
att Statskontoret ser över i samband med utredningen. Det är därför jag i
mitt anförande tidigare talade om ”andra myndigheter”. Det finns nämligen
många bra förslag från branschen och från andra myndigheter om hur man
skall komma till rätta med allt fusket inom taxinäringen - bara Statskontoret
och regeringen vill göra det.
Anf. 95 STEN ANDERSSON i Malmö (m) replik:
Herr talman! Jag skall inte läsa upp Svensk ordlista för vännen Jarl Lan-
der, men om jag i Svensk ordlista skulle slå upp ordet ”obligatorium”, skulle
där säkert som förklaring stå ”krav”. Det var det jag reagerade emot. Vi kan
däremot vara överens om att vi skall ha taxametrar som är så tillförlitliga
som möjligt, så att den som kör taxin inte skall kunna fuska och den som
åker taxin skall veta att det är ett korrekt pris han betalar. Men att obligato-
rium och krav har exakt samma innebörd, kommer jag aldrig att gå ifrån.
Anf. 96 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Om jag åker taxi eller inte är helt ointressant för riksdagens
ledamöter och för dem som läser det här snabbprotokollet.
Effekterna av hönsnät och plastic padding tycks Sten Andersson i Malmö
ha större erfarenheter av än jag.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Åtgärder rörande
taxitrafiken
107
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Åtgärder rörande
taxitrafiken
108
Anf. 97 STEN ANDERSSON i Malmö (m) replik:
Herr talman! Jag befinner mig i en sådan ekonomisk situation att jag inte
har råd att lämna in min bil till s.k. etablerade verkstäder. Karl-Erik Persson
kanske har råd med det, och jag gratulerar honom i så fall till det.
Jag fick av vad Karl-Erik Persson sade här tidigare i dag uppfattningen att
svensk taxi var av samma låga klass som taxi i Sovjet. Så är definitivt inte
fallet. Jag var i Sovjet för tre-fyra månader sedan och fick då uppleva hur
taxi fungerar där. Så är definitivt inte fallet.
Anf. 98 CARIN LUNDBERG (s):
Herr talman! För ett par veckor sedan hade Aftonbladet en serie om taxi,
där man berättade om allt fusk som förekommer inom taxibranschen. Jour-
nalisten sällade sig därmed till raden av dem som vittnat om den ekonomiska
brottslighet som förekommer inom taxi, och nu gör också jag det.
Problemen inom taxinäringen beskrivs ofta som storstadsproblem. Det
gör man i utskottsbetänkandet, och det har man gjort i debatten i dag. Men
jag anser att det är en myt. Missförhållandena inom taxi är utbredda över
hela landet.
Utskottet är i stort sett enigt i sitt betänkande, men jag tycker att man
skulle ha kunnat gå längre. En stor del av fusket berör nämligen samhällsbe-
talda kreditresor. Alla har vi säkert hört historier om färdtjänst, där färd-
tjänstbiljetter har bytts ut mot kvartingar och allt möjligt annat. Men med
ny teknik i taxibilarna har en förändring skett. Nu behöver inte taxichauffö-
rerna och färdtjänstresenärerna samarbeta längre. Nu räcker det med att
programmera taxametern.
Hur mycket fusket kostar är omöjligt att säga. Låt oss säga att 60-70 % av
taxis inkomster kommer från samhällsbetalda kreditresor sammanlagt och
omkring 40 % är från färdtjänsten och att färdtjänsten kostar kommunerna
2 miljarder per år. Om de s.k. feldebiteringarna skulle vara 5 %, innebär det
att kommunerna betalar i alla fall 100 miljoner för mycket för sin färdtjänst.
I propositionen beskrivs krav som ställs på taxametrarna, men jag anser
att de åtgärderna inte är tillräckliga. Jag tänker därför fortsätta på samma
tema, liksom jag har gjort i min motion T28.
När avregleringsbeslutet följdes av beslutet om typgodkända kvittoskri-
vande och registrerande taxametrar var vi många som trodde att det var slut
på fusket. Nu skulle vi få säkra debiteringsunderlag bl.a. för våra färdtjänst-
räkningar och taxi skulle konkurrera på lika villkor. Men vi visste inte då
att den nya utrustningen inte var färdigutvecklad eller att föreskrifterna inte
kunde förutse vilka problem som fanns.
Föreskrifterna blev trots allt rätt bra. Problemet är att de inte efterlevs och
att utrustningen inte kontrolleras. Statens provningsanstalts analys har också
visat att ingen taxameter uppfyller alla krav. Jag tycker att utskottet på den
punkten hade kunnat ställa högre krav. De förordningar som finns skall föl-
jas.
Enligt propositionen skall prisinformationen förbättras. Utskottet skriver
också i sitt betänkande att det är viktigt att informationen fungerar väl och
instämmer i propositionens förslag. Men det skulle räcka långt om dagens
föreskrifter om prisinformation följdes.
Som taxiresenär kan jag inte kontrollera att den prisuppgift som finns på
taxins ruta stämmer överens med det belopp som jag betalar. Hur mycket
har chauffören kört på tidstaxa? Hur mycket har han kört på vägsträckstaxa?
Det framgår inte av kvittot, men det skall det enligt föreskrifterna göra. Av-
sikten med den nya taxametern är alltså inte uppnådd.
Färdtjänsten kostar, som jag nyss sade, rätt mycket pengar. Det är därför
viktigt att alla pengar används på ett riktigt sätt. Uppgifter som registreras i
taxametern och som sedan faktureras kommunerna, skall inte kunna föränd-
ras med mindre än att det framgår vilka uppgifter som förändras. Av den
anledningen måste det ställas högre krav på taxametertillverkarna om att
den utrustning de säljer inte som dagens skall vara manipuleringsbar.
I propositionen talas rätt mycket om plombering, men det är programme-
ringen av taxametrarna som är det viktiga. Hur skall den som i dag utför en
flygande kontroll vara säker på att det inte är en besiktningstaxa som hon
eller han får se, en taxa som aldrig används? Det måste framgå av uppgiften
som skall skrivas ut från taxametern vilka taxor som finns programmerade
och vilken programversion som används. Det här skall man sedan kunna
kontrollera mot den laddningsdator som används för att ladda taxametern.
Något måste göras för att åtgärda de missförhållanden som råder.
Utskottet anser att erfarenheterna av taxireformen är begränsade, men
varför inte använda sig av de erfarenheter som finns? Det finns säkert många
seriösa taxiägare som kan berätta om den snedvridna konkurrensen. Det
finns många handläggare inom landsting och kommun som har erfarenheter
som de gärna delar med sig. Varför inte se till att de lagar och förordningar
som finns följs?
Jag ser fram emot Statskontorets rapport.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU33 Ersättning till trafikhuvudmännen för köp av viss kollektiv-
trafik (prop. 1992/93:100 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU16 Djurskydd m.m.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Åtgärder rörande
taxitrafiken
109
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)
Vissa anslag till
bostadsförsörjningen
m.m.
110
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoUll Vissa anslag till bostadsförsörjningen m.m. (prop.
1992/93:100 delvis).
Anf. 99 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! Vi skall nu diskutera bostadsutskottets betänkande nr 11,
om anslag till bostadsförsörjningen m.m. Utskottets utlåtande vilar på en
majoritet i utskottet, och det skildrar på ett utmärkt sätt den splittring som i
dag råder i fråga om den svenska bostadspolitiken. Socialdemokraterna har
tio reservationer och ett särskilt yttrande, och det finns också invändningar
från Ny demokrati och Centern.
Jag sade att bilden av bostadsmarknaden nu är mer splittrad än någonsin,
och många ställer sig frågan: Vart är Sveriges bostadspolitik på väg? För
knappt två år sedan, i valet 1991, gavs löften om lägre hyror, lägre räntor
ställdes i utsikt, inga marknadshyror skulle införas, konkurrensen skulle se
till att man fick fördelaktiga boendekostnader, och en sund konkurrens på
bostadsmarknaden utlovades.
Det som nu har skett visar att det som vi varnade för från socialdemokra-
tiskt håll stämde. Det har gått snett någonstans i bostadspolitiken, och det
har visat sig att förväntningarna om att det skulle ske förbättringar när man
började operera bort regler och andra restriktioner på bostadsområdet var
helt felaktiga. Frågan är: Hur kunde det gå så snett i fråga om bostaden, som
har en så utomordentligt stor betydelse för väldigt många människor i det
här landet?
Låt oss se vad som kan komma att ske 1993. Boverket räknar med att det
kan få så låg produktion av nya lägenheter som kanske 15 000-20 000. Hade
ROT-programmet inte genomförts så hade praktiskt taget hela den svenska
bostadsmarknaden legat för fäfot.
1993 har regeringen med hjälp av sina partier i riksdagen lagt ut 3,4 miljar-
der på boendekostnader. 1994 skali överenskommelsen mellan Socialdemo-
kraterna och regeringen när det gäller bostadsmarknaden leda till att det
skall läggas ut ytterligare 3 miljarder kronor. Den stora frågan är om det skall
läggas ut på räntegaranterade hus eller på alla bostäder, som vi Socialdemo-
krater i bostadsutskottet tycker och som vi också gett uttryck för i den social-
demokratiska partimotionen.
Det finns i dag tiotusentals s.k. Danellgropar i Sverige. Det är platser där
man sökt bygglov enligt 1992 års finansieringsregler. Vad är det då för skill-
nad på 1992 och 1993? Jo, de nya låneförutsättningarna har kraftigt försäm-
rats. Denna tendens kommer att förstärkas framöver. Det kommer att kosta
mer och mer. Så tycker regeringen och regeringspartierna. Det är vad vi
också har varnat för från socialdemokratiskt håll.
Vi har alltså en låg bostadsproduktion och en hög arbetslöshet. Inte sedan
1930-talet har arbetslösheten varit så stor som just nu, och vi riskerar att den
ständigt ökar.
Det finns inga byggjobb. Många har inkomst från arbetslöshetskassorna,
många är utförsäkrade. Förtroendet för bostadspolitiken hos byggföretagen
och materialindustrin är i kraftigt avtagande.
Jag nämnde i vår förra debatt om 160 företag som har uttalat sig om 1993
och 1994. De har prognosen för 1993 att det är illa, och för 1994 att det kom-
mer att bli ett uselt byggår.
Det är det perspektiv som är bedömbart från det utgångsläge de har för
närvarande.
Problemet är att regeringen betraktar bostadsområdet som vilket annat
näringsområde som helst. Det är väl ingenting märkvärdigt med bostaden -
så tycks regeringen resonera.
Det har man satt i system. Först försvann Bostadsdepartementet sedan
försvann bostadsministern. De har visserligen förökat sig genom delning.
Jag hörde i slutet på den stora debatten om de sociala frågorna att en av
deltagarna tackade statsrådet för att han deltagit i hela debatten. Men sedan
vi fått denna splittring i regeringen har jag inte sett något statsråd närvarande
när vi diskuterar bostadsfrågorna. För att över huvud taget få tala med ett
statsråd i bostadsfrågor måste man ställa en enkel fråga eller en interpella-
tion och försöka pricka rätt vem det är som har hand om just den delen av
bostadsfrågorna i regeringen.
Jag trodde faktiskt ett tag i morse när jag tittade på talarlistan att det inte
bara var Bostadsdepartementet och bostadsministern som hade försvunnit,
utan att också de mycket entusiastiska bostadsdebattörerna i regeringspar-
tierna försvunnit. De fanns i alla fall på morgonkvisten inte på talarlistan.
Förhoppningsvis kommer de att finnas här litet senare.
Den stora frågan nu är: Hur skall det bli framöver? Jag sade 1993 kanske
20 000 nya lägenheter. 1994 vet vi ingenting om, det är en dålig planering. Vi
vet inte heller någonting om 1995 och 1996 därför att det inte finns några
riktlinjer som har någon bärkraft inför detta decennium i slutet av det här
århundradet.
Man kan alltså konstatera att det inte är någon kraft i bostadspolitiken.
Den går enligt en mall som man snabbt fick fram genom sin enmansutred-
ning.
Jag tycker att man i varje fall av väljarundersökningarna borde kunna
konstatera att åtminstone någon del av väljarnas ställningstagande måste ha
sin anknytning till missnöje med regeringens bostadspolitik.
Jag upprepar nu att Socialdemokraterna står för den sociala bostadspoliti-
ken. Det kommer till uttryck i våra reservationer om de bostadspolitiska må-
len. Vi säger att till välfärden hör en bra bostad som en grundläggande social
rättighet som är att jämföra med rätten till arbete, utbildning och sjukvård.
Vi talar då om den generella välfärden. Skillnaden är kanske att vi talar
om den generella välfärden, medan regeringen talar om den individuella väl-
färden.
Vi försvarar med kraft denna sociala bostadspolitik mot alla åtgärder som
sätts in för att rycka undan grundvalen för en sådan politik.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa anslag till
bostadsförsörjningen
m.m.
111
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa anslag till
bostadsförsörjningen
m.m.
112
Vi ser värdena i de allmännyttiga bostadsföretagen och i de kooperativa
bostadsföretagen. Vi markerar vår avsikt att kämpa mot den fortsatta över-
gången till marknadshyror.
I våra reservationer kan det läsas in även andra uttryck för en social bo-
stadspolitik. Alla skall i princip bli delaktiga i den: Ungdomarna, som ser
framför sig bostäder som de behöver men inte ekonomiskt kan efterfråga;
de utvecklingsstördas boende, liksom stödet för äldreboendet. Vi ställer kra-
vet att kommunerna skall ta fram program för utbyggnad av servicebostäder,
ålderdomshem och gruppbostäder. Detta är mer motiverat nu än någonsin,
om man nu tar chansen att satsa på det ROT-program som riksdagen nyligen
har haft att besluta om.
Vi vill på den punkten ställa större krav på kommunerna i stället för att,
som regeringen och regeringspartierna vill, ta bort det huvudansvar för bo-
stadsförsörjningen som i dag ligger på kommunerna.
Vi vill, kort sagt, herr talman, inte överge de riktlinjer som gett Sverige
en särställning när det gäller bra bostäder.
Det kan hända att det kommer att finnas anledning att se över regler och
andra bestämmelser. Det tycker jag vi skall vara öppna för. Men jag vill
gärna betona att det i dag är en mycket stor oro på bostadsmarknaden. Det
förekommer ett stort antal vräkningar. Allt fler fastigheter tvångsförvaltas.
Många omflyttningar sker - folk flyttar till bostäder som de helst skulle vilja
undvika. De gör det av det skälet att de inte har kapacitet att betala de lägen-
heter som de för närvarande sitter i.
Det här ger mig anledning att säga att de reservationer som vi har lagt är
en återspegling av socialdemokratisk bostadspolitik. Jag kommer inte att
yrka bifall till alla, utan jag yrkar bifall till reservationerna 1, 2, 4, 7 och 9.
Anf. 100 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Det är förvisso inte första gången som vi diskuterar den bor-
gerliga bostadspolitiken i denna kammare. Det börjar kännas som ett tråkigt
ämne, tycker jag, därför att den politiken hittills inte förts särskilt mycket
framåt. Jag skall därför bara kort tala om att Vänsterpartiets kritik på alla
väsentliga punkter blivit besannad i detta betänkande och i den bostadspoli-
tik för övrigt som förs av den borgerliga regeringen.
Bristen på Bostadsdepartement visar att samordning inte finns. Den dele-
gation som regeringen har tillsatt består av statssekreterare, dessutom bara
män. Jag och jag tror många med mig saknar totalt förtroende för att den
gruppen skall kunna visa hur bostadspolitiken skall föras framåt.
Vi i Vänsterpartiet upprepar vårt förslag om att en parlamentarisk kom-
mitté skall se över bostadspolitiken, hur den skall bedrivas i fortsättningen,
vilket tyvärr inte har fått gehör. Vi vet att våra förslag skulle vara klart gynn-
samma. Jag instämmer i huvudsak i allt det som Oskar Lindkvist tog upp.
Det är stora problem med höga hyror i dag, människor vräks från sina hem,
det står tomma hus. Dessutom finns det inte någon större nyproduktion, vil-
ken faktiskt skulle behövas.
Jag undrar över en av Socialdemokraternas reservationer. Vid utskottsbe-
handlingen av denna blev jag för egen del inte klar över, uppenbarligen inte
heller de borgerliga ledamöterna, vad som egentligen ligger bakom den. Det
gäller bostäder för utvecklingsstörda. Jag hade trott att de borgerliga leda-
möterna skulle kolla upp hur det var på det området. Jag vet inte om så har
skett. Jag har fått väldigt tydliga signaler om att det bl.a. i Stockholms län,
men också på annat håll, faktiskt sker en försämring på just det området.
Utvecklingsstörda får i dag sämre bostäder, därför att man inte anser sig be-
höva ställa samma krav på dessa. Har inte de borgerliga partierna fått dessa
signaler, eller har man inte själv velat ta reda på hur det förhåller sig?
Jag vill till slut, herr talman, bara hänvisa till de motioner som handlar om
ekologiskt byggande och boende. Det är bara att konstatera att man från
regeringens och utskottsmajoritetens sida inte vill satsa särskilt mycket på
det.
Avslutningsvis hänvisar jag till Vänsterpartiets meningsyttring och instäm-
mer i de socialdemokratiska reservationerna och i det särskilda yttrandet.
Anf. 101 MIKAEL ODENBERG (m):
God afton, herr talman! Anledningen till att det inte fanns någon företrä-
dare för utskottsmajoriteten förhandsanmäld till dagens debatt är närmast
att bostadsutskottets betänkande 11 innehåller idel kända ståndpunkter
både från utskottsmajoritetens och från utskottsminoritetens sida. Det be-
fanns inte nödvändigt att sätta upp en talare för ett tolv minuters inlednings-
anförande.
Det är inte bara utskottsbetänkandet som innebär en upprepning av kända
ståndpunkter. De hittills hållna anförandena har också inneburit en upprep-
ning av kända ståndpunkter. Oskar Lindkvists inledningsanförande innehöll
faktiskt inget nytt alls.
Jag lyssnade på den socialpolitiska debatten tidigare i dag. Där efterlyste
Socialdemokraternas Bo Holmberg ödmjukhet från regeringens och rege-
ringspartiernas sida. Han sade att den borgerliga politiken har präglats av
kaxighet och brist på vilja att ta till sig andras åsikter och argument.
Jag vet inte om Oskar Lindkvists inledningsanförande här är ett exempel
på den ödmjukhet som Socialdemokraterna vill skall prägla den politiska de-
batten. I så fall tycker jag att det är märkligt. Vad vi fick höra var den sedvan-
liga liturgin, för att inte säga de väl inövade besvärjelserna, kring begreppet
social bostadspolitik.
Jag har, herr talman, i ett antal bostadspolitiska debatter efterlyst en soci-
aldemokratisk definition av begreppet social bostadspolitik. Jag har aldrig
fått något riktigt svar, främst beroende på att den sociala bostadspolitiken
vid varje given tidpunkt har definierats som socialdemokratisk bostadspoli-
tik. Nu fortsätter man i det här spåret.
Man nöjer sig alltså inte med att i reservationerna ta en strid om de skiljak-
tiga meningar som finns om bostadspolitikens medel, utan man envisas med
att även i denna debatt till varje pris ifrågasätta också de politiska borgerliga
motståndarnas ärliga uppsåt, ärliga vilja och goda avsikter. Det gör man i
termer som ”att låta plånboken styra”, ”rasera den sociala bostadspoliti-
ken”, ”riva ner” osv. Jag får nog, herr talman, säga att det är ett tragiskt
uttryck för den ödmjukhet som Socialdemokraterna säger skall prägla debat-
ten.
Sanningen är att det inte finns några delade meningar om bostadspoliti-
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa anslag till
bostadsförsörjningen
m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 92
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa anslag till
bostadsförsörjningen
m.m.
kens mål. Alla människor som lever i Sverige skall ha tillgång till sunda, rym-
liga och välplanerade bostäder till rimliga priser. Det är målet. Om det är det
målet som är definitionen på social bostadspolitik, är vi alla 349 ledamöter i
denna kammare anhängare av just en social bostadspolitik. Däremot har vi
olika uppfattningar om medlen.
Socialdemokraterna har haft ansvaret för bostadspolitiken under i stort
sett hela efterkrigstiden. Ni har åstadkommit mycket gott. Vi har en hög bo-
stadsstandard i Sverige. Vi har en god utrymmesstandard, den högsta i värl-
den, tror jag. Vi har mindre av kategoriboende i Sverige än i många andra
länder. Det är bra. Grattis, Oskar Lindkvist.
Det innebär, herr talman, dock inte att vi saknar problem som ett resultat
av samma socialdemokratiska bostadspolitik. Jag skall peka på några brister.
Vi har ett dåligt genomslag för bostadskonsumenternas önskemål. Vi har
bristande valfrihet på bostadsmarknaden, framför allt beroende på att den
socialdemokratiska bostadspolitiken, alltså Socialdemokraternas uttolkning
av ”social”, har inneburit ett missgynnande av enskilt bostadsägande och ett
gynnande av allmännyttigt hyresboende. Vi har segregation i det svenska
boendet. Det är framför allt pengar eller kontakter som gör att många män-
niskor bor i attraktiva bostadsområden. Människor med låga inkomster är
ofta hänvisade till mindre attraktiva bostadsområden i storstädernas ytter-
områden, där hyrorna paradoxalt nog är högre än någon annanstans. Vi har
en inte helt lyckad fördelningspolitik. 85 % av räntesubventionerna, 25 mil-
jarder, går till 7 % av hushållen, inte med nödvändighet till de 7 % som har
det största behovet.
Det kanske största problemet är den kostnadsexplosion som vi haft under
de senaste 20 åren. Orsak: Det finansieringssystem som infördes 1974 - det
är i varje fall en starkt bidragande orsak. Det har lett till höga hyror. Hade
vi haft samma kostnadsutveckling på byggsektorn som vi har haft på andra
samhällsområden, skulle hyrorna i nyproduktion i dag vara 60 % av vad de
de facto är. Kostnadsexplosionen har också lett till en statlig utgiftsexplo-
sion, som vi inte har kontroll över. Vi har också haft ett dåligt inflytande för
den enskilde hyresgästen.
Med den bostadspolitik som vi nu bedriver, med vår uttolkning av medlen
för att nå sociala bostadspolitiska mål, försöker vi att rätta till en del av dessa
brister. Vi försöker att långsiktigt minska bostadskostnaderna. Vi försöker
att minska statens utgifter, därför att vi tycker att det är fel att vi övervältrar
dagens kostnader för bostäder och bostadsproduktion på morgondagens ge-
neration.
Vi försöker att öka bostadskonsumenternas inflytande. Det handlar inte
om att låta plånboken styra eller om att införa något slags ohämmad bostads-
kapitalism. Men om man vill öka bostadskonsumenternas inflytande, måste
det ske på någons bekostnad, och då blir det på politikernas och bostadspro-
ducenternas bekostnad. Den plats där bostadskonsumenter och bostadspro-
ducenter möts brukar bildligt talat kallas för marknad. I den meningen inne-
bär den nya bostadspolitiken ett ökat utrymme för marknaden, men detta
borde inte var kontroversiellt. Även Socialdemokraterna brukar ju bekänna
sig till marknaden i detta hänseende. Det gör Oskar Lindkvist på alla andra
114
samhällsområden. Det är därför som han är socialdemokrat och inte kom-
munist.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan i betänkande 11.
Anf. 102 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Herr talman! Mikael Odenberg påstod att jag ifrågasatte det ärliga uppså-
tet och den ärliga viljan. Det gjorde jag faktiskt inte. Jag ifrågasätter resulta-
tet. Det är det som är det primära. Om man har som mål att genomföra en
social bostadspolitik, borde man akta sig för att lägga upp politiken så, att
man fjärmar sig från det primära ansvar som ligger på kommunerna när det
gäller bostadspolitiken. Man tar bort väsentligt ansvar från kommunerna
och lägger det på de fria marknadskrafterna, och man tar bort inslagen i en
social bostadspolitik av ett starkt statligt och kommunalt stöd som ger alla
människor möjligheter att bli delaktiga i den sociala bostadspolitiken och
kunna efterfråga just den bostad som de behöver för sig och sin familjs välbe-
finnande. Man vill ha en bostadspolitik som innebär att man satsar på mark-
naden och på enskilda intressenter till nackdel för i första hand det kommu-
nala ansvaret och de kommunala möjligheterna.
Vi kan ha den gemensamma målsättningen att det skall vara en social bo-
stadspolitik. Men då skall man också driva en politik som kan förverkliga
målet en social bostadspolitik. Det som nu är på gång är precis det som
Mikael Odenberg avslutade med, nämligen att man är på väg mot marknads-
hyror. Trots att vi i valrörelsen 1991 och i debatterna här långt innan Mikael
Odenberg kom hit till riksdagen och deltog i bostadsdebatterna fick beske-
det från framför allt Moderaterna att de inte var intresserade av att övergå
till marknadshyror, har hela bostadspolitiken nu lagts om till att bli mark-
nadsbetingad. Det är ingen social bostadspolitik. Det målet har nu blivit
bara en symbol och ingenting annat. Det är det som vi kritiserar.
Jag vill verkligen be Mikael Odenberg att komma ihåg att folk nu vill veta
vad ni som regeringspartier tänker göra under den del som är kvar av 1990-
talet. Vad skall ske på bostadsmarknaden, på lånemarknaden? Var skall man
få låna pengar för att kunna bygga? Hur skall ni få i gång verksamheten
bland byggnadsarbetarna? Hur skall de som efterfrågar bostäder någon gång
i mitten eller i slutet av 1990-talet få veta om regeringen är kapabel att få i
gång bostadsbyggandet? Det är de stora frågorna som också är sociala frå-
gor.
Anf. 103 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Sanningen är att både de socialdemokratiska motionerna
och reservationerna mycket tydligt andas ett ifrågasättande av regeringens
och de borgerliga partiernas ambitioner att försöka tillhandahålla goda bo-
städer till människorna i vårt land. Väldigt mycket av diskussionen hängs
upp kring detta i stället för kring medlen.
När socialdemokraterna däremot diskuterar bostadspolitiken i sin egen
bostadsarbetsgrupp, andas man en viss insikt i de problem som de gångna
årens bostadspolitk har ställt till med. Man bekänner sig också till dessa mål,
samtidigt som man skriver att vissa medel och metoder omprövades för sent.
Man borde ha varit mer självkritisk och lyhörd. Man talar om bristerna, höga
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa anslag till
bostadsförsörjningen
m.m.
115
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa anslag till
bostadsförsörjningen
m. m.
116
kostnader, anpassning till produktionens krav snarare än konsumenternas
behov, onödiga regleringar m.m.
Omprövningen kom för sent. För Oskar Lindkvist har ju omprövningen
inte ens börjat, åtminstone inte enligt de anföranden som han har hållit i den
här kammaren efter vad jag har hört.
Vi har försökt ta fasta på dessa mål. Vi försöker skapa instrument för att
rätta till bristerna t.ex. genom avregleringar, genom att ändra bostadsfinan-
sieringssystemet, genom att ändra subventionssystemet, genom att öka kon-
kurrensen, genom att likställa olika bostadsproducenter och hyresvärdar.
Jag har respekt för om Oskar Lindkvist och Socialdemokraterna inte
tycker att dessa metoder är bra. Jag bara ber om att få se litet av den Bo
Holmbergska ödmjukheten, att man åtminstone kan erkänna att vi försöker
skapa goda bostäder åt svenska folket och inte någon sorts motsats. Jag för-
står inte vad Socialdemokraterna lever i för föreställningsvärld, vad de tror
att våra ambitioner med vårt riksdagsuppdrag är.
Det största hotet mot möjligheterna för människor i Sverige att skaffa sig
en god bostad eller efterfråga den bostad som de vill ha är givetvis den alar-
merande kostnadsutvecklingen, som Oskar Lindkvist faktiskt bär en ganska
stor del av ansvaret för. Han har varit en ansvarig bostadspolitiker under
hela den tid som man har haft det kostnadsdrivande bostadssubventionssys-
tem som vi nu har avskaffat.
Också Socialdemokraterna insåg bristerna i detta system och ville införa
ett nytt system. Genom att slopa även det systemet har vi räddat Oskar Lind-
kvist en gång till. Som Oskar Lindkvist vet skulle detta system ha havererat
med dagens realräntor.
Jag vill betona att det enda sättet för oss att ge människor rimliga möjlig-
heter att efterfråga de bostäder som de vill ha är lägre boendekostnader. Det
hade vi aldrig kunnat få med socialdemokratisk bostadspolitik.
Anf. 104 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Herr talman! Det är ganska bra att Mikael Odenberg har hunnit med att
titta litet grand i det utkast till bostadspolitiskt program som har tagits fram
av en grupp inom det socialdemokratiska partiet. Socialdemokraterna har
under årens lopp själva rättat till flera delar i sin bostadspolitik. När bostads-
politiken på vissa områden inte har varit acceptabel, har vi lagt om kursen
för att uppnå bättre effektivitet.
Jag ifrågasätter inte de borgerliga partiernas ambition att tillhandahålla
bostäder, Mikael Odenberg. Jag tror att ni har den ambitionen, men jag ifrå-
gasätter de medel som ni använder för att uppfylla den målsättningen.
Vi kritiserar er därför att ni för en bostadspolitik som är helt annorlunda
än den socialdemokratiska bostadspolitiken. Ni tar bort bostadssubventio-
nerna efter hand. Ni vill införa marknadshyror i stället för att tillämpa en
rimlig hyressättning. Ni tar bort kommunernas primära ansvar för bostads-
försörjningen. Ni har föreslagit att hyresgästerna helst inte skall vara med i
någon organisation. Var och en skall förhandla om sin hyra. Regeringen fö-
reslår nu en ny hyressättning när det gäller bruksvärderingen, som enligt går-
dagens Dagens Nyheter innebär flexiblare och spänstigare hyror, dvs. över-
satt till vanligt hyresspråk skall en del bostäder bli dyrare. Därmed tror ni
att andra bostäder skall bli billigare. Men detta har ännu aldrig inträffat. Det
har ju inte skett någon förändring av hyrorna, utan de har ökat och kommer
också att öka i fortsättningen. Det är det som är skillnaden. Ni har inget in-
tresse av att hålla nere hyrorna. Ni är mer intresserade av att den fria mark-
naden tar över rollen som den som dominerar när det gäller svensk bostads-
politik. Detta är den avgörande skillnaden framför allt mellan Moderaterna
och Socialdemokraterna.
Anf. 105 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Med all respekt för min kollega Oskar Lindkvist är det sist-
nämnda nonsens. Vi vill inte överlåta något inflytande på någon diffus mark-
nad. Däremot vill vi överlåta inflytandet på bostadskonsumenterna. Några
förslag om att införa marknadshyror existerar över huvud taget inte. Det
finns ju ingen anledning för Oskar Lindkvist att fullständigt grundlöst för-
falla till att bli som en ombudsman i hyresgäströrelsen under värsta valrö-
relse. Det existerar inget förslag om att införa marknadshyror.
Låt mig säga att brösttonerna här är anmärkningsvärda. Oskar Lindkvist
är ju ingen socialdemokrat vem som helst. Han är en erfaren politiker med
30 år bakom sig här i riksdagen. Man hör ju i korridorerna kolleger berätta
vilken hedersknyffel han är. Men samtidigt är det så att medan regeringar
och bostadsministrar har kommit och gått har Oskar Lindkvist bestått. I 22
år har han suttit i bostadsutskottet.
Han har infört det gamla bostadsfinansieringssystemet, han har infört och
höjt fastighetsskatten, han har infört ROT-bidragssystem och allt vad det nu
är. Oskar Lindkvist är ju en symbol för socialdemokratisk bostadspolitik och
för den politiska ingenjörskonstens misslyckande på bostadssektorn. Han är
inte bara en symbol när det gäller de höga bostadskostnaderna, utan faktiskt
en av de huvudansvariga.
Jag skall illustrera detta med ett enkelt och begripligt exempel. När Oskar
Lindkvist tog säte här i kammaren var jag en liten parvel i grundskolans mel-
lanstadium. Då kostade ett kylskåp 4 000 kronor. Om prisutvecklingen på
kylskåp hade varit densamma som prisutvecklingen var inom byggsektorn
med det bostadsfinansieringssystem som Oskar Lindkvist var med om att in-
föra skulle det kylskåpet i dag kosta mellan 40 000 och 50 000 kronor. Jag
tycker att detta är en ganska bra illustration av vad Oskar Lindkvist och hans
parti har mäktat med att åstadkomma med sin bostadspolitik. Det är förvisso
en socialdemokratisk bostadspolitik, men den är sannerligen inte social, herr
talman.
Anf. 106 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! I vår reservation vill vi få till stånd en utredning av fastighets-
krisen. Den senaste tiden har lärt oss vilka stora värden som det samlade
fastighetsbeståndet utgör och hur känslig fastighetsmarknaden är.
Oskar Lindkvist förfasar sig över bostadspolitiken. Då måste jag fråga hur
ni socialdemokrater kunde gå med på ytterligare reducering av bostadssub-
ventionerna, som kommer att bli fallet fr.o.m. 1994. Jag kan inte tolka det
på annat sätt än att man godkände det som tidigare har varit och att man
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa anslag till
bostadsförsörjningen
m.m.
117
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Vissa anslag till
bostadsförsörjningen
m.m.
anser sig kunna spä på detta ytterligare. Vi tycker att gränsen var nådd. Jag
får inte ihop det här resonemanget när jag lyssnar på Oskar Lindkvist.
Tillbaka till den utredning som vi vill ha. Regeringen handlar, det vet jag.
Men utan att bli långrandig vill jag påpeka att det är rimligt att göra en del
känslighetsanalyser - medvetna såväl som omedvetna - över de förändringar
som kan inträffa på fastighetsmarknaden. Med anledning av detta yrkar jag
bifall till reservation 10.
Anf. 107 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! Jag har ett par ord till Dan Eriksson i Stockholm. Han ställde
frågan hur vi kunde gå med på att spara 3 miljarder 1994. Då vill jag bara
påminna om det som är viktigt i sammanhanget: svensk ekonomi. I ett läge
när det behövdes krafttag för att om möjligt förhindra en devalvering av den
svenska kronan valde Socialdemokraterna att tillsammans med regeringen
diskutera ett ekonomiskt program. I det programmet ingick vissa bespa-
ringar, och en av dessa besparingar på 3 miljarder var avsedd att tas ut på
bostadsmarknaden 1994.
Frågan är nu inte om de skall tas ut eller ej, utan det är fråga om att för-
söka finna ett rättvist system för hur dessa pengar skall tas ut, och under vilka
år dessa 3 miljarder skall plockas ut. Som bekant har vi i vårt betänkande
skrivit att de skall tas ut rättvist mellan äldre och yngre årgångar samt i alla
upplåtelseformer. Det är inte så märkligt att man ibland kan tvingas att vidta
exceptionella åtgärder för att stärka den svenska ekonomin. Jag tycker också
att det är bra gjort av socialdemokraterna att man över huvud taget har ställt
upp. För mig är nuläget det mest intressanta.
Min fråga till Dan Eriksson är om han är beredd att medverka till att de 3
miljarderna läggs ut rättvist bland äldre och yngre årgångar och i alla olika
upplåtelseformer. Jag väntar på svaret med stort intresse.
Anf. 108 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Den uppgörelse som ni socialdemokrater gjorde med rege-
ringen var hedervärd, vilket vi har påtalat ett antal gånger.
Jag håller med om att bostadspolitiken är behjärtansvärd. Vi befinner oss
i ett ganska besvärligt läge med höga hyror. Fanns det inget annat område
som man kunde spara de tre miljarderna på? Det är ju fråga om en priorite-
ring när det gäller var man kan skära. Det är intressant att man valde just
bostadsfinansieringen.
I Ny demokrati hade vi förslag på hur man skulle kunna spara dessa 3 mil-
jarder. Jag har faktiskt inte hört någon i utskottet uttrycka förtjusning över
indragningen av de 3 miljarderna. Många med mig tror att det kostar mycket
mer i en annan ände. Möjligen kan det finnas några folkpartister som tycker
att man kan skära ner subventionerna ännu mer.
Vi har lagt vårt förslag. Den här situationen har ni själva ställt till med,
och den får ni också ta ansvar för. Vi kommer inte att blanda oss i detta,
eftersom vi inte tycker om att man har valt att göra besparingen på tre miljar-
der på bostadssubventionerna.
118
Anf. 109 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! Vad Ny demokrati har föreslagit är att de 3 miljarderna skall
tas av biståndet. Såvitt jag vet är det inte någon i bostadsutskottet eller nå-
gon annanstans som har tyckt att förslaget har varit bra. Däremot tycker alla
som har varit inblandade i uppgörelsen att det nu gäller att hitta en rättvis
lösning på utlägget av de 3 miljarderna. Det var intressant att höra att man
i Ny demokrati inte är intresserad av att medverka i ett sådant resonemang.
Detta svar var ungefär det jag förväntade mig. Jag tror också att de andra
partierna som är inblandade i detta säkert kommer att hitta en lösning. Vad
jag är intresserad av är att den lösningen blir rättvis. Då är det intressant att
veta att man från Ny demokratis sida inte är intresserad av att medverka till
en sådan lösning.
Anf. 110 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Har man en uppgörelse får man stå för den och lösa den.
Man kan inte gå till andra partier, som inte har varit med om en uppgörelse,
för att be dem medverka till något annat än det som man har kommit överens
om. Det vore för mig främmande. Sätt er antingen ner med regeringen och
lös detta eller också - om båda parter är överens - kan ni riva upp överens-
kommelsen och välja ett annat område att göra besparingen på. Det vore det
bästa. Jag tror att besparingen på 3 miljarder är en ren förlustaffär.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU15 Allmänna samlingslokaler (prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 111 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! I denna sena timme nöjer jag mig med att yrka bifall till vår
reservation, enligt vilken vi vill minska ramen för allmänna samlingslokaler
med 20 miljoner kronor till förmån för stöd till icke-statliga kulturlokaler
med samma belopp.
Anf. 112 ULF BJÖRKLUND (kds):
Herr talman! Sverige är unikt när det gäller olika former av samlingsloka-
ler. Genom denna tillgång på samlingslokaler har vi också ett ganska viktigt
instrument för samhällslivet, ett instrument som hjälper till att ge innehåll åt
våra lika unika demokratiska fri- och rättigheter.
Efter den stora landsbygdskampanjen Hela Sverige skall leva bildades
1989 Folkrörelserådet för att följa upp utvecklingsarbetet på landsbygden.
Med stora ideella insatser arbetar nu fler och fler för sin bygds utveckling
och framtid. En mängd lokala grupper har nybildats, och i dag har vi inom
Folkrörelserådet räknat in ca 1 600 registrerade grupper.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Allmänna
samlingslokaler
119
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Allmänna
samlingslokaler
120
Tillgången på samlingslokaler är en förutsättning för dessa gruppers fort-
satta utvecklingsarbete.
Dessutom tror jag starkt på en renässans för bystugor och bygdegårdar,
särskilt på landsbygden och i glesbygd. Här finns säkert framtida möjligheter
till sysselsättning. Det handlar utöver ansvar och skötsel av lokalerna om
verksamhetsinnehållet, nya djärva omsorgsformer och samordning av olika
samhälls- och servicefunktioner. Här är det bara vår fantasi som sätter grän-
ser. De lokala utvecklingsgrupperna är pionjärer i det arbetet.
I dag finns det nästan 3 500 föreningsägda allmänna samlingslokaler. Ca
1 600 av lokalerna är belägna i landsbygdsmiljö och har en genomsnittlig
storlek på 250 kvadratmeter. 1 350 av lokalerna är belägna i mindre tätorter
och förortsmilijöer. Övriga 450 är belägna i stadsmiljö.
Trots den goda tillgången på samlingslokaler finns det fortfarande nybygg-
nadsbehov ute i bygderna. I den rapport som Boverket på regeringens upp-
drag presenterat redovisas den s.k. samlingslokalskön som omfattar ca 180
ansökningar. Huvudparten av dessa ansökningar omfattar byggnadsytor upp
till 500 kvadratmeter. En tredjedel av det befintliga lokalbeståndet är i
mindre gott skick och i behov av renovering. 60 % av lokalerna behöver han-
dikappanpassas.
Det här betänkandet, BoU15, handlar just om stödet till byggnade, inköp
och renovering av allmänna samlingslokaler. Förslagen i propositionen inne-
bär att bidrag lämnas med 50 % av godkänd kostnad för ytor upp till 1 000
kvadratmeter. För att bidrag skall utgå krävs också att kommunen bidrar
med minst 30 % av godkänd kostnad. För handikappanpassning lämnas ett
bidrag på 165 000 kr. Likaledes föreslås att bidrag för handikappanpassning
av folkparksteatrar lämnas med lika mycket, dvs. 165 000 kr.
Det råder i utskottet en bred enighet om stödets värde. De motioner som
väckts och behandlats i ärendet handlar i huvudsak om olika nivåer på be-
slutsram resp, förslagsanslag. Regeringen föreslår för budgetåret 1993/94 att
beslut om bidrag får anvisas inom en ram om 45 miljoner kronor och ett för-
slagsanslag på 85 miljoner kronor.
I flertalet motioner, väckta av socialdemokrater och vänsterpartister, an-
förs sysselsättningsskäl för utökning av anslagen, medan Ny demokrati för-
ordar ett minskat anslag.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det som ett led i att skapa
sysselsättning vore fördelaktigt att öka beslutsramen. Men man säger också
att de redan beslutade åtgärderna inom ROT-programmet för bostäder i
första hand bör genomföras. Utskottet förutsätter också att regeringen noga
överväger behovet av ytterligare stöd till allmänna samlingslokaler och, om
det bedöms lämpligt, återkommer till riksdagen med ett sådant förslag.
I en kds-motion tas frågan upp om huruvida statligt stöd till allmänna sam-
lingslokaler skall kunna medges även om kommunen inte ger bidrag. Beträf-
fande svaret på den frågan och det kommunala ansvaret hänvisar utskottet
till den utredare som civilministern i propositionen föreslår skall tillkallas.
Syftet med den föreslagna utredningen är bl.a. att inom ramen för ett fortsatt
stöd undersöka om det finns behov av viss prioritering med hänsyn till det
enskilda projektet. Utredningsarbetet skall påskyndas för att nya regler skall
kunna gälla fr.o.m. den 1 juli 1994.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till utskottets hemställan i dess hel- Prot. 1992/93:92
|
het. |
15 april 1993 |
|
Överläggningen var härmed avslutad. |
Kulturstöd vid Länsstyrelserna |
|
13 § Kulturstöd vid ombyggnad m.m. |
m.m. |
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU16 Kulturstöd vid ombyggnad m.m. (prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 113 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation till förmån för en utvidgad
ram för icke-statliga kulturlokaler.
Anf. 114 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Nydemokraternas reservation i ärendet är villkorad av att
deras reservation i föregående ärende vinner gehör. Vi kan väl på goda grun-
der anta att den inte kommer att göra det. Då faller reservationen. Men jag
vill ändå för formens skull yrka bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU17 Länsstyrelserna m.m. (prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 115 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Vi har från socialdemokratiskt håll velat inrätta ett kun-
skapscentrum inom varje länsstyrelse för att försöka främja sysselsättningen
bland framför allt kvinnliga företagare. Vi beklagar att de borgerliga parti-
erna inte har velat ställa sig bakom detta. Därför yrkar jag bifall till den so-
cialdemokratiska reservationen.
I övrigt kan jag bara notera att det kommer att bli en intressant debatt
framöver om länsstyrelserna och de kostnader som ligger i detta. Vi får då
diskutera hur regionerna skall se ut i framtiden.
Anf. 116 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! När det gäller betänkandet om länsstyrelserna vill jag hän-
visa till min meningsyttring och yrka bifall till den.
Jag vill också instämma i den socialdemokratiska reservationen om stöd
till kvinnligt företagande. 121
9 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 92
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Länsstyrelserna
m.m.
122
Eftersom nästa talare så påpassligt och lämpligt är just Erling Bager från
Folkpartiet, vill jag ställa en fråga till honom. Eftersom Vänsterpartiet lik-
som flera företrädare för andra partier har drivit frågan om regionparlament
under många år, undrar jag litet varför man i just detta betänkande och i en
rad andra där man talar om länsstyrelserna över huvud taget inte vill ta ställ-
ning i frågan, trots att man i alla andra sammanhang gör det och talar om hur
man skall utveckla regionala parlament i stället för länsstyrelserna.
Häromdagen var det en mycket intressant artikel i Aftonbladet av en be-
kant till alla här i salen, nämligen Olle Schmidt från Folkpartiet, som talade
sig varm för de lokala parlamenten. Jag vill därför skicka med en fråga till
Folkpartiet och Centern: Varför kan man inte låta denna förkärlek för tan-
ken på regionala parlament återspeglas i någon mån när vi diskuterar frågan
om länsstyrelserna?
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till meningsyttringen från Vänsterpar-
tiet.
Anf. 117 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Bostadsutskottet har när det gäller detta betänkande i hu-
vudsak varit överens i de flesta delar. Det finns dock, som framgår av betän-
kandet, en reservation från Socialdemokraterna om stöd till kvinnligt företa-
gande. Vidare finns det i samma fråga en meningsyttring från Vänsterpar-
tiet.
Vänsterpartiet vill göra besparingar om 15 miljoner kronor vid varje läns-
styrelse. Socialdemokraterna vill vid varje länsstyrelse inrätta ett kunskaps-
center för att stödja olika former av sysselsättningsskapande aktiviteter
bland kvinnor. Beträffande finansieringen säger man att man vill återkomma
i ett betänkande från arbetsmarknadsutskottet, AU13, som kommer upp se-
nare.
Som företrädare för majoriteten vill jag anföra att regeringen tidigare har
gett NUTEK i uppdrag att tillsammans med berörda myndigheter och organ
sammanställa ett informationsmaterial riktat till kvinnliga företagare. NU-
TEK:s uppdrag resulterade i november 1992 i en rapport till regeringen. I
rapporten finns förslag till program för kvinnligt företagande. Det program-
met berör rådgivning, ekonomiskt stöd, utbildning, nätverk och forskning.
Bl.a. sägs det att en viss del av länsstyrelsernas projektmedel kan använ-
das till att anställa en kvinnlig affärsrådgivare för kvinnliga forskare och ny-
startare i varje kommun. En sådan rådgivare skulle också kunna ta ansvar
för och hjälpa till med utbildning i varje län. Det bör dessutom skapas någon
typ av mentorpool, där kvinnliga företagare kan finna ett bollplank och få
idéer och olika problem testade.
Den 11 februari 1993 beslutade regeringen att ge NUTEK i uppdrag att
genomföra ett handlingsprogram som främjar kvinnligt företagande. Grun-
den för detta program är dels den analys som NUTEK tidigare har gjort och
som gäller olika möjligheter, dels den rapport som jag nyss nämnde.
I uppdraget till NUTEK ingår också att man skall verka för att rådgivning
lämnas av kommunerna och av regionala utvecklingsfonder till kvinnor som
vill starta företag. Beträffande detta uppdrag är det tänkt att arbetet skall
pågå i tre år.
Bostadsutskottets majoritet gör, i likhet med arbetsmarknadsutskottet,
bedömningen att resultatet av den nu pågående programverksamheten bör
komma fram litet mer innan man tar ställning till de exakta formerna för hur
rådgivningen kan göras så effektiv som möjligt.
Dessutom pekar vi i bostadsutskottet, som framgår av betänkandet, på att
det i första hand bör ankomma på de enskilda länsstyrelserna att finna lämp-
liga former för hur det kvinnliga företagandet bäst kan stödjas.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag avslag på den socialdemokratiska
reservationen och på Vänsterpartiets meningsyttring. I övrigt yrkar jag bifall
till hemställan i bostadsutskottets betänkande nr 17.
Eva Zetterberg ställde en fråga till mig om detta med regionala parlament.
Det är klart att det som framförts är en intressant idé. Men en regionutred-
ning har tillsatts som har att titta på den framtida förvaltningen av länsstyrel-
serna. Det har faktiskt skett väldigt många förändringar, Eva Zetterberg,
under tiden från 1989 och fram till nu. Dessutom finns det utredningar om
hur vi möjligen en gång kan ändra på Axel Oxenstiernas indelning av Sve-
rige. Vidare gäller det formerna för förvaltningen. Här föreslås olika steg.
Det var kanske lämpligt att i detta betänkande inte låsa fast några inrikt-
ningar och att i stället avvakta resultatet av den regionutredning som pågår.
Sedan får vi se vilka mått och steg som skall tas.
Anf. 118 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Det är klart att man i vanlig ordning kan avvakta utred-
ningar. Men samtidigt kan man skicka med något på vägen.
Den artikel som jag hänvisade till var införd i Aftonbladet häromdagen,
inte 1989. Det handlar alltså om ett mycket sent ställningstagande gjort av
en betydande folkpartist. Eftersom Olle Schmidt också är ledamot av bo-
stadsutskottet tyckte jag att det kunde vara av visst intresse att nämna arti-
keln. Men det är inte bara folkpartister som uttalar sig, utan det gör även
ledande centerpartister m.fl. Man kunde alltså ha fört frågan framåt i någon
mån i stället för att bara hänvisa till den utredning om regionala parlament
som pågår.
Anf. 119 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Det är litet tidspress i debatten nu, så jag skall kanske inte
anföra alla argument för att man bör invänta de utredningar som riksdag och
regering tillsätter då det gäller olika former för det fortsatta arbetet.
I första hand tycker jag nog att vi i kväll skall debattera det betänkande
som bostadsutskottet har tagit fram med anledning av den proposition som
regeringen lade fram i januari månad och de motioner som har väckts. Af-
tonbladets artikel kan vi kanske debattera vid ett annat tillfälle.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Länsstyrelserna
m.m.
123
|
Prot. 1992/93:92 15 april 1993 |
15 § Plan- och bygglagen m.m. |
|
Plan- och bygg- |
Föredrogs Anf. 120 RUNE EVENSSON (s): Herr talman! Detta betänkande handlar om plan- och bygglagen, PBL, Regeringen har nu tillkallat en utredare som skall se över lagen. Det kan Jag vill bara påminna om att det var Socialdemokraterna och Centern som Sedan vill jag ställa en fråga till Dan Eriksson i Stockholm. Ny demokratis Vi har fyra reservationer fogade till detta betänkande. Naturligtvis stöder Anf. 121 EVA ZETTERBERG (v): Herr talman! Beträffande detta betänkande vill jag bara hänvisa till Väns- Jag yrkar bifall till min meningsyttring avseende mom. 12. Vidare instäm- Anf. 122 INGA BERGGREN (m): Herr talman! Jag nöjer mig med att kommentera reservation 3 från Social- Det är viktigt att de reviderade byggreglerna träder i kraft så fort som möj- Syftet är uppenbart: Enklare regler uppammar kreativitet - en absolut för- Härmed yrkar jag bifall till hemställan i bostadsutskottets betänkande nr |
124
Anf. 123 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Boverket har utarbetat nya och förenklade byggregler. De
är ute pä remiss. Men vid den allmänna motionstiden var det osäkert hur de
nya byggreglerna skulle se ut. Nu vet vi att det blir förenklingar och att man
går över mer till funktionskrav, vilket vi tycker är mycket bra.
Efter vad vi har hört kan de nya reglerna eventuellt - det är långt ifrån
säkert - börja gälla redan den 1 juli i år. Det är viktigt att nya och enklare
regler kommer till stånd så fort som möjligt. Motionskravet har därmed till
stor del fallit. En riksdagsbehandling skulle försena ikraftträdandet.
Vi ville självfallet se vad en riksdagsbehandling innebar. Vi trodde då att
byggreglerna skulle träda i kraft den 1 januari 1994. Vi ville dessutom se vad
det var fråga om.
I nuvarande läge tror vi inte att Socialdemokraterna är på samma linje
som vi. Att vi skulle hitta gemensamma punkter och förbättringar håller vi
för ytterst osannolikt med ledning av det vi har hört. Det är inte speciellt
troligt. Och att regeringen skulle släppa till något tror vi inte heller.
Men det är angeläget att de nya byggreglerna träder i kraft så fort som
möjligt och att osäkerheten ute på marknaden om vad som kommer att gälla
i framtiden försvinner. Därför hade vi tänkt foga ett särskilt yttrande till be-
tänkandet. Tyvärr gick inte det, eftersom vi avstod vid voteringen i utskottet.
Det var litet olyckligt, men jag hoppas att Rune Evensson i alla fall har fått
en förklarling till varför vi anser att vår motion till stor del har fallit.
Anf. 124 RUNE EVENSSON (s):
Herr talman! Jag ställde frågan till Dan Eriksson i Stockholm bara därför
att det är svårt för oss andra ledamöter i riksdagen att veta när man skall ta
Ny demokratis motioner på allvar. I vilket sammanhang är nydemokraterna
seriösa och i vilket sammanhang är de inte seriösa? När det inte ens räcker
att lan Wachtmeister, som är partiledare, och Dan Eriksson skriver under en
motion - den har ändå inget värde - måste det vara berättigat att ställa den
frågan.
Anf. 125 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Gäller en socialdemokratisk motion i tid och evighet? En
motion skrivs med utgångspunkt i det läge som gäller i den stund man skriver
motionen. Sedan kan det hända saker på vägen.
Det är inget ovanligt att man avstyrker sina egna motioner. Det gör Social-
demokraterna ofta. I och för sig var det här en partimotion. Det väger tungt.
Men vårt uppsåt var absolut ärligt. I skrivande stund visste vi ingenting om
hur de eventuella förenklade byggreglerna skulle se ut. Sedan fick vi facit,
när motionen redan var skriven. I valet mellan att försena en behandling,
som troligtvis inte leder till några förbättringar för oss, och att skapa en
större säkerhet på marknaden om vad som kommer att gälla väljer vi natur-
ligtvis det senare.
Vi tycker att reglerna är bra. Jag har faktiskt med mig gamla och nya reg-
ler. Tittar man på de gamla nybyggnadsreglerna finner man att de närmast
hör hemma i en dokumentförstörare. De nya är mycket bättre och enklare.
De ger möjligheter för innovationer och nytänkande, eftersom man går över
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Plan- och bygg-
lagen m. m.
125
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Plan- och bygg-
lagen m.m.
126
till funktionskrav. Det var det som var syftet med motionen. Vi är inte be-
redda att medverka till att sparka in öppna dörrar i det här läget. Det skulle
bara medföra en försämring, en försening helt i onödan. Det kan jag inte se
någon anledning till.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1992/93:161 Trafiksäkerheten på vägarna inför 2000-
talet
1992/93:T85 av Björn Samuelson och Karl-Erik Persson (v)
1992/93:T86 av Karl-Erik Persson m.fl. (v)
1992/93:T87 av Karl-Erik Persson m.fl. (v)
1992/93:T88 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s)
1992/93:T89 av Kenneth Attefors m.fl. (nyd)
1992/93:T90 av Harry Staaf (kds)
1992/93:T91 av Aiwa Wennerlund (kds)
1992/93:T92 av Jan Erik Ågren (kds)
1992/93:T93 av Ulf Björklund (kds)
1992/93:T94 av Max Montalvo och Kenneth Attefors (nyd)
med anledning av prop. 1992/93:200 Telelag och en förändrad verksamhets-
form för Televerket, m.m.
1992/93:T95 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s)
1992/93:T96 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s)
1992/93:T97 av Karl-Erik Persson m.fl. (v)
1992/93:T98 av Barbro Westerholm (fp)
med anledning av prop. 1992/93:210 Ny ordningslag m.m.
1992/93:Ju21 av Sten Svensson (m)
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 14 april
1992/93:140 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) till justitieministern om översyn av
narkotikastrafflagen:
I 3 § narkotikastrafflagen (SFS 1968:64) nämns som försvårande omstän-
dighet att verksamheten varit av särskilt farlig art. I förarbetena lämnas
mycket få upplysningar om vilka kriterier som skall gälla vid bedömningen
av farligheten hos ett enskilt narkotikapreparat.
Då det finns stora mängder narkotika i vår närhet och ett ständigt inflöde
av narkotiska preparat till Sverige, bör frågan om farligheten hos olika nar-
kotika få en samlad lösning.
Det vore därför lämpligt att riksdagen genom komplettering av narkotika-
strafflagen uttryckligen angav vilka kriterier som skall gälla vid bedöm-
ningen av farligheten hos ett enskilt narkotikapreparat.
De viktigaste kriterierna bör vara följande:
- verkan i små doser
Risk för:
- snabb beroendeutveckling
- hastiga dödsfall
- psykiska skador
- oberäkneliga eller svårbestämbara effekter och
- social insufficiens.
Rättssystematiska skäl samt närmandet till den europeiska rättsordningen
talar för att kriterierna skrivs in som ett särskilt tillägg till 3 § narkotikastraff-
lagen.
Dessutom bör i 3 § narkotikastrafflagen orden ”särskilt stor mängd narko-
tika” bytas ut mot ”särskilt många missbruksdoser narkotika”. Den nuva-
rande lydelsen är mindre lämplig, eftersom exempelvis ett kilogram LSD
kan ge cirka fyrtio tusen missbruksdoser, medan ett kilogram kat kan ge en-
dast fyra doser.
Vilka åtgärder avser justitieministern vidta vad gäller dessa brister i lag-
stiftningen?
1992/93:141 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) till socialministern om Socialstyrel-
sens narkotikaförteckning:
Genom uppförande av ett preparat på Socialstyrelsens narkotikaförteck-
ning anger samhället att ett narkotiskt preparat inte får användas för medi-
cinskt bruk.
Grund för detta kan vara att medlet visat sig ge upphov till svåra biverk-
ningar eller att det medför särskilt stor risk för att framkalla narkotikabero-
ende. Medlets medicinska fördelar kan så att säga inte längre anses stå i rim-
lig proportion till dess risker.
Kokain regleras i narkotikaförteckning II. Medlet har fortfarande viss an-
vändning som lokalbedövningsmedel vid ögonoperationer men kan ersättas
med moderna syntetiska lokalbedövningsmedel.
Den vetenskapliga forskningen och dokumentationen om kokainets ska-
deverkningar har under de senaste åren blivit mycket omfattande.
Bl.a. har det framkommit att kokain är minst lika snabbt beroendefram-
kallande som heroin, att det är ett av de få medel som människor och djur
fortsätter att tillföra sig till döds, att det framkallar allvarliga psykosreaktio-
ner och depressioner samt att kokainpåverkan kan utlösa mycket våldsamma
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
127
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
beteenden med stor fara för omgivningen. Kokain är med andra ord ett
mycket farligt medel.
De nya rönen om kokainets farlighet har inte slagit igenom vid den rätts-
liga bedömningen av straffvärdet för narkotikabrott avseende kokain.
Ett annat ämne som finns i narkotikaförteckning II är fencyklidin (PCP).
Medlet har sedan länge slutat användas medicinskt, efter att det visat sig
kunna ge upphov till allvarliga skadeverkningar, t.ex. svårbehandlade sjuk-
domar och störningar, allvarliga depressioner med självmordstankar, förvir-
ring med förföljelsemani samt hastiga dödsfall.
För att från samhällets sida markera en strängare syn på dessa båda farliga
medel och göra det lättare för domstolarna att etablera en ny, strängare
praxis beträffande kokain, skulle man kunna överföra kokain och fencykli-
din till narkotikaförteckning I.
Är socialministern beredd att medverka till att en sådan förändring kom-
mer till stånd?
1992/93:142 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) till statsrådet Reidunn Laurén om
barnpornografi och sexuella våldsskildringar:
Många av dem som begår sexuella övergrepp och våldsbrott konsumerar
grov våldspornografi på video och i tidningar. I produktionen av de här fil-
merna används ”riktiga offer”. Man kan med andra ord köpa filmer med i
verkligheten mördade kvinnor! Det finns ett samband mellan det sexualise-
rade våldet och den grova våldspornografin.
Det kan starkt ifrågasättas om den nuvarande lagstiftningen ger tillräck-
liga möjligheter att förhindra spridning av den här typen av grov våldsporno-
grafi.
När riksdagen nyligen behandlade dessa frågor var det bara Ny demokrati
och Vänsterpartiet som ställde sig bakom att införa ett lagförbud mot grov
våldspornografi.
Det är ytterst förvånansvärt att inte samtliga riksdagsledamöter i alla par-
tier ställer sig bakom ett sådant förbud. I stället valde ett flertal ledamöter
att gömma sig bakom den pågående beredningen av JK:s rapport, en rapport
där JK drar slutsatsen att han inte har någon grund för att föreslå några för-
fattningsförändringar.
Som ett exempel på sådan här pornografi kan nämnas s.k. fistfucking som
aktualiserats i form av frågor i riksdagen. Justitieministern har i det samman-
hanget inte förklarat sig beredd att medverka till en skärpning av lagstift-
ningen så att fistfucking och liknande perversiteter omfattas av förbudet mot
olaga våldsskildring.
Är statsrådet Reidunn Laurén beredd att medverka till att ett lagförbud
mot grov våldspornografi på nytt presenteras för riksdagen?
128
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Anmäldes att följande frågor framställts
den 14 april
1992/93:552 av Lennart Fridén (m) till arbetsmarknadsministern om ytbe-
handling mot klotter m.m. som en sysselsättningsskapande åtgärd:
I dessa tider av stor arbetslöshet finns skäl att tillgripa olika sysselsätt-
ningsåtgärder, som är av annorlunda slag. Inte minst skulle de kunna vara
av betydelse för äldre arbetare med kännedom om äldre material och tekni-
ker. Jag syftar på återställandet av genom klotter, illegal affischering och på
andra sätt svårt skadade kulturhistoriska byggnader och miljöer. Ett sådant
återställande skulle också kunna kombineras med olika former av ytbehand-
lingar som verksamt försvårar en upprepad vandalisering. T.ex. är Gamla
stan i Stockholm i stort behov av åtgärder. Jag är övertygad om att få om
ens någon av berörda fastighetsägare skulle vara annat än positiva till sådana
åtgärder.
Vilka åtgärder kan statsrådet tänka sig att vidta för att förverkliga de ovan
framförda idéerna?
1992/93:553 av Lennart Fridén (m) till kulturministern om uppgifter om in-
vandrares nationalitet:
Enligt i vårt land boende invandrare förekommer det ganska ofta att flyk-
tingar t.ex. från det f.d. Jugoslavien i olika rapporter får nationalitetsbeteck-
ningar som inte stämmer med verkligheten. Även personal hos Invandrar-
verket uppger att nationalitetsbeteckningarna inte alltid stämmer. Ett ofta
återkommande påstående är att en stor del av dem som kommer från Kosovo
inte är albaner. Jag har själv ingen uppfattning om hur det förhåller sig med
detta, men anser att det skulle vara av stor fördel för diskussionen om oklar-
heterna kring flyktingarna vore så få som möjligt.
Vad avser statsrådet göra för att säkerställa att uppgifter om invandrares
nationalitet är korrekta?
1992/93:554 av Per-Richard Molén (m) till statsrådet Bo Lundgren om för-
mån av privat användning av taxibil:
Tidigare i år frågade jag skatteministern om vilka åtgärder han var beredd
att vidta för att lindra effekterna av förmånsbeskattningen av användning av
taxibil för privat bruk.
I Ådalen har taxiägare drabbats hårt genom att det i detta län tillämpas en
helt annat tolkning av skattereglerna än vad man gjort i andra län.
Trots ett i huvudsak positivt svar har ännu inget hänt. Taxiägarna i Ådalen
svävar fortfarande mellan hopp och förtvivlan. Själv har jag haft kontakt
med Riksskatteverket, men där talade man bara om en lång rad formella
svårigheter, som inte var särskilt uppmuntrande.
129
|
Prot. 1992/93:92 15 april 1993 |
Taxiägarna vill ha klarhet för att veta om de kan driva sin taxirörelse fram- Vilka åtgärder avser skatteministern vidta för att få en enhetlig tillämp- 1992/93:555 av Jan Jennehag (v) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om export av Bland de stater som tävlar om en stor order på ubåtar till Pakistan har Pakistan är ett land som uppfyller alla de förutsättningar som gäller för att Jag vill därför fråga utrikeshandelsministern: Har Krigsmaterielinspektören lämnat Kockums besked om att ubåtsex- 1992/93:556 av Jan Jennehag (v) till miljöministern om Panguedammen: Enligt Agenda 21 ”bör nationella och internationella insatser för att ge- Nu erfar jag emellertid att biståndsorganet BITS fått en framställning från Med anledning av detta vill jag fråga miljöministern: Kommer miljöåtagandena enligt Agenda 21 att respekteras vid behand- |
130
19 § Kammaren åtskildes kl. 22.54.
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. ajourneringen
kl. 13.48,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 4 § anf. 20 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 83 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Barbro Nordström
131
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
Innehållsförteckning
Torsdagen den 15 april
1 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
2 § Förnyad bordläggning ............................... 1
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
14 april ......................................... 1
Utrikesutskottets betänkande UU16
Utrikesutskottets betänkande UU21
Skatteutskottets betänkande SkU25
Skatteutskottets betänkande SKU33
Finansutskottets betänkande FiU15
Finansutskottets betänkande FiUlö
Finansutskottets betänkande FiU17
Finansutskottets betänkande FiU18
Finansutskottets betänkande FiU19
Trafikutskottets betänkande TU24
4 § Socialpolitik - inriktning och anslag..................... 6
Socialutskottets betänkande SoU15
Debatt
Bo Holmberg (s)
Leif Bergdahl (nyd)
Eva Zetterberg (v)
(forts.)
Ajournering .......................................... 22
Återupptagna förhandlingar .............................. 22
4 § (forts.) Socialpolitik - inriktning och anslag (forts. SoU15) ... 22
Sten Svensson (m)
Ulla Orring (fp)
Rosa Östh (c)
Chatrine Pålsson (kds)
(forts.)
Beslut om uppskjuten votering............................ 45
4 § (forts.) Socialpolitik - inriktning och anslag (forts. SoU15) ... 46
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Maj-Inger Klingvall (s)
Jan Jennehag (v)
Andre vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Ingrid Hemmingsson (m)
132
(forts.)
Ajournering .......................................... 68
Återupptagna förhandlingar .............................. 68
4 § (forts.) Socialpolitik - inriktning och anslag (forts. SoU15) ... 69
Barbro Westerholm (fp)
Anna Corshammar-Bojerud (c)
Jerzy Einhorn (kds)
Ingrid Andersson (s)
Beslut skulle fattas den 16 april
5 § Vissa skollagsfrågor ................................. 87
Utbildningsutskottets betänkande UbUll
Debatt
Berit Löfstedt (s)
Björn Samuelson (v)
Ulf Melin (m)
Beslut skulle fattas den 16 april
6 § Vissa anslag för utveckling av skolväsendet, m.m........... 94
Utbildningsutskottets betänkande UbU21
Debatt
Björn Samuelson (v)
Ulf Melin (m)
Lennart Fridén (m)
Beslut skulle fattas den 16 april
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
7 § Köp av interregional persontrafik på järnväg.............. 97
Trafikutskottets betänkande TU25
Beslut skulle fattas den 16 april
8 § Åtgärder rörande taxitrafiken.......................... 98
Trafikutskottets betänkande TU26
Debatt
Jarl Lander (s)
Karl-Erik Persson (v)
Jan Sandberg (m)
Sten Andersson i Malmö (m)
Carin Lundberg (s)
Beslut skulle fattas den 16 april
9 § Ersättning till trafikhuvudmännen för köp av viss kollektivtrafik 109
Trafikutskottets betänkande TU33
Beslut skulle fattas den 16 april
10 § Djurskydd m.m.................................... 109
Jordbruksutskottets betänkande JoU16
Beslut skulle fattas den 16 april
11 § Vissa anslag till bostadsförsörjningen m.m............... 110
Bostadsutskottets betänkande BoUll
Debatt
Oskar Lindkvist (s)
Eva Zetterberg (v)
Mikael Odenberg (m)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Beslut skulle fattas den 16 april
133
Prot. 1992/93:92
15 april 1993
12 § Allmänna samlingslokaler............................ 119
Bostadsutskottets betänkande BoU15
Debatt
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Ulf Björklund (kds)
Beslut skulle fattas den 16 april
13 § Kulturstöd vid ombyggnad m.m....................... 121
Bostadsutskottets betänkande BoUlö
Debatt
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Mikael Odenberg (m)
Beslut skulle fattas den 16 april
14 § Länsstyrelserna m.m................................ 121
Bostadsutskottets betänkande BoU17
Debatt
Lennart Nilsson (s)
Eva Zetterberg (v)
Erling Bager (fp)
Beslut skulle fattas den 16 april
15 § Plan- och bygglagen m.m............................. 124
Bostadsutskottets betänkande BoU18
Debatt
Rune Evensson (s)
Eva Zetterberg (v)
Inga Berggren (m)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Beslut skulle fattas den 16 april
16 § Bordläggning ..................................... 126
17 § Anmälan om interpellationer
1992/93:140 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) om översyn av narko-
tikastrafflagen .................................. 126
1992/93:141 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) om Socialstyrelsens
narkotikaförteckning............................. 127
1992/93:142 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) om barnpornografi
och sexuella våldsskildringar....................... 128
18 § Anmälan om frågor
1992/93:552 av Lennart Fridén (m) om ytbehandling mot klot-
ter m.m. som en sysselsättningsskapande åtgärd........ 129
1992/93:553 av Lennart Fridén (m) om uppgifter om invandra-
res nationalitet.................................. 129
1992/93:554 av Per-Richard Molén (m) om förmån av privat an-
vändning av taxibil.............................. 129
1992/93:555 av Jan Jennehag (v) om export av ubåtar till Paki-
stan .......................................... 130
1992/93:556 av Jan Jennehag (v) om Panguedammen....... 130
134
gotab 43693, Stockholm 1993