Onsdagen den 14 april
Protokoll
1992/93:91
Talmannen meddelade att Sten Andersson i Stockholm (s) ansökt om le-
dighet för enskilda angelägenheter under tiden den 1-31 maj.
Kammaren biföll denna ansökan.
Talmannen anmälde att Bengt Lindqvist (s) skulle tjänstgöra som ersättare
för Sten Andersson i Stockholm.
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1992/93:189 till trafikutskottet
1992/93:192, 208 och 217 till skatteutskottet
1992/93:230 till utbildningsutskottet
1992/93:236 till kulturutskottet
1992/93:241 till skatteutskottet
Motionerna
1992/93:Jo93-Jo95 till jordbruksutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Socialutskottets betänkande 1992/93:SoU15
Utbildningsutskottets betänkanden 1992/93:UbUll och UbU21
Trafikutskottets betänkanden 1992/93:TU25, TU26 och TU33
Jordbruksutskottets betänkande 1992/93:JoU16
Bostadsutskottets betänkanden 1992/93:BoUll och BoU15-BoU18
1
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 91
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Olovliga bortföran-
den av barn samt
vårdnad och um-
gänge m. m.
Talmannen meddelade att lagutskottets betänkanden LU22, LU36, LU37
och LU38 samt socialförsäkringsutskottets betänkande SfU7 skulle avgöras
i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU22 Olovliga bortföranden av barn samt vårdnad och umgänge
m.m. (prop. 1992/93:139).
Anf. 1 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Det betänkande som vi nu behandlar bygger på en proposi-
tion och 21 motioner som omfattar ett flertal olika förslag och yrkanden,
men lagutskottet lägger ändå fram ett enigt betänkande. Det kan i och för
sig betyda att det kanske inte får så stor uppmärksamhet, eftersom det bru-
kar vara debatterna i kammaren och konflikterna som får uppmärksamhet
utåt. Men detta är ett mycket viktigt betänkande, inte minst för de barn som
vi i lagutskottet har önskat att värna om.
Förra året var det ganska stor uppmärksamhet omkring en del av det som
vi i dag behandlar i betänkandet, nämligen de olovliga bortförandena och de
svåra frågorna omkring barn i internationella relationer, där det slutar på det
tragiska sättet att ett barn förs till ett annat land, att man omöjliggör för en
förälder att över huvud taget utöva någon umgängesrätt så att föräldern kan-
ske inte får se sitt barn på många år, om ens någonsin.
Lagutskottet hade en stor hearing omkring dessa frågor. Mycket av det
som vi i dag beskriver och våra ställningstaganden bygger på det som kom
fram vid den utfrågningen.
Även om vi formellt avstyrker alla de motioner som behandlas i detta be-
tänkande, vill jag ändå understryka att det finns mycket som är tänkvärt i
dessa motioner. Vi för tidvis långa resonemang omkring frågorna. Men ut-
skottet anser att det mesta redan är tillgodosett. I en del saker delar vi i ut-
skottet över huvud taget inte uppfattningen i motionerna. En del saker på-
kallar enligt utskottet inte något initiativ just nu från riksdagens sida.
Familjerätten i Sverige har under de senaste 20 åren förändrats genom
flera beslut, inte minst på det område som handlar om vårdnad, umgänge
och tvister omkring detta. Hur förfar man i vårdnadstvister när barnet och
båda föräldrarna inte bor tillsammans? Det här är kanske den allra svåraste
delen av familjerätten. Två grundidéer har legat bakom förändringsarbetet.
För det första: Det är barnens bästa som skall stå i förgrunden och barnens
rätt till båda föräldrarna. För det andra: Lagen skall i största möjliga mån ge
föräldrarna möjlighet och rätt till umgänge och också stötta föräldrarna i de-
ras strävan att själva lösa tvisterna om en gemensam vårdnad själva efter en
separation.
Så långt är allt gott och väl. Men det här är samtidigt ett bra exempel på
ett område där lagstiftningen, möjligheterna att lagstiftningsvägen lösa kon-
flikter, har sina begränsningar. En aldrig så effektiv och klok lagstiftning,
aldrig så effektiva och kloka människor och instanser som träder in och för-
söker lösa eventuella tvister med hjälp av lagen kommer ändå till korta när
människor inte accepterar lagen, inte accepterar domstolsutslag och framför
allt inte kan se till barnets bästa.
Man kan inte äga ett barn, heter det i en dikt. Jag tycker att det mest tra-
giska man kan se i den problematik som vi nu diskuterar är att barnet blir ett
slagträ i en konflikt som för det mesta inte alls har med barnet att göra.
Själva tvisten blir så uppslitande för barnet att det aldrig, oavsett utgången,
kan sägas ha varit för barnets bästa, oavsett vad man sedan har för ambitio-
ner i lagen.
Som jag sade har de mest uppmärksammade fallen under den senaste ti-
den varit fall där umgängesrätten från den ena förälderns sida har utnyttjats,
eller rättare sagt missbrukats, för att föra bort barn eller utsätta barn för
övergrepp. Hur får vi en lag och en tillämpning av lagen som skyddar mot
detta, samtidigt som vi skall klara den svåra balansgången att inte ytterligare
försvåra för alla de föräldrar, framför allt fäder, som i dag redan tycker att
de har väldigt litet stöd från samhället för sin umgängesrätt som de förväg-
ras? Om vi utgår från, som jag tror att vi alla gör, att barnen berikar livet för
sina föräldrar kan man verkligen förstå den förtvivlan och desperation som
många föräldrar känner, också morföräldrar resp, farföräldrar, om de av-
skärmas från kontakten med sitt barn och barnbarn.
Jag skall nöja mig med att rent konkret peka på några saker som vi tar upp
i betänkandet. Vi betonar vikten av att vi ytterligare kommer en bit på vägen
och kommer så långt som möjligt när det gäller de internationella överens-
kommelserna, att vi - vid sidan om att försöka få med så många nationer
som möjligt i de konventioner som reglerar det här internationellt - också
fortsätter vår strävan att komma överens bilateralt med de stater som inte
har anslutit sig till konventioner och där det kan finnas anledning för oss att
vara speciellt uppmärksamma, därför att det finns många relationer mellan
föräldrar över nationsgränserna.
Utskottsmajoriteten pekar också på att det är viktigt att Sverige, om vi
träffar avtal och ansluter oss till konventioner och vill att flera skall göra det,
som nation själv lever upp till detta. Vi får inte fördröja eller konstra till den
process som uppstår om ett barn enligt ett domstolsutslag eller någon annan
lösning av en vårdnadstvist skall återföras till något annat land.
Vi betonar också vikten av snabbare handläggning i alla de instanser som
har att göra med tvistemål av den här typen, såväl hos de social myndighe-
terna som hos framför allt rätten. Vi tar upp frågan om barns ställning i mål
om vårdnads- och umgängesrätt. Jag tror att man kan gå vidare när det gäller
möjligheterna att i större utsträckning höra barnet.
I enlighet med den proposition som behandlas i betänkandet finns det
också genom en ny lagstiftning en tydligare markering av att rätten måste
beakta riskerna för övergrepp eller bortförande, när den tar upp mål om
vårdnad och umgänge.
En fråga som har diskuterats ganska mycket i utskottet handlar om de
kunskaper som finns hos olika yrkesgrupper som kommer i kontakt med el-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Olovliga bortföran-
den av bam samt
vårdnad och um-
gänge m. m.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Olovliga bortföran-
den av barn samt
vårdnad och um-
gänge m. m.
ler skall besluta i dessa ärenden. Det gäller alltifrån socialassistenter till do-
mare. Vi har diskuterat framför allt kring domarna, eftersom det finns ett
krav i en motion på att man skall införa särskilda familjedomstolar. Utskot-
tet avvisar detta krav, men framhåller att det är viktigt att den utbildning
som nu har påbörjats i Domstolsverkets regi fortsätter. Det är också viktigt
att Socialstyrelsens anvisningar och Brottsförebyggande rådets forskningsre-
sultat tas till vara när det gäller kunskaperna hos berörda yrkesgrupper.
Denna process är långt ifrån färdig. Det finns säkert ytterligare saker som
kan göras, både för att effektivisera och för att spetsa vapnen när det gäller
lagstiftningen. En fråga man ställer sig inför framtiden är: Finns det något
ytterligare som man kan göra för att undvika processer i sådana här mål? Vi
har med stort intresse tagit del av det som Domstolsutredningen har kommit
fram till om samarbetsavtal eller avtal utan domstolens inblandning. Denna
utredning har nyss remissbehandlats och är nu föremål för övervägande i de-
partementet. Vi ser med stort intresse fram emot de slutsatser som man kom-
mer att dra, och vi förväntar oss naturligtvis förslag till riksdagen.
Fru talman! Diskussionerna och arbetet kring dessa grannlaga frågor fort-
sätter säkert. Det har ett viktigt symbolvärde att utskottet lägger fram ett
enigt betänkande i dag. Man önskar att detta faktum skulle kunna utgöra
en signal till de föräldrar som tvistar om vårdnads- och umgängesrätt, att
riksdagen är enig om grundprinciperna i lagstiftningen. Det är barnens bästa
och barnens rätt till båda sina föräldrar som skall gälla.
Anf. 2 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Fru talman! Jag vill med stor glädje understryka det som utskottets ordfö-
rande har sagt här, och det gör jag som representant för majoriteten i utskot-
tet. Vi är väldigt glada för att vi kan lägga fram ett enigt betänkande för riks-
dagen i dessa viktiga frågor.
Jag vill naturligtvis också yrka bifall till hemställan i betänkande LU22.
De två huvudpunkter som regeringen lyfter fram i sin proposition är just
det som Maj-Lis Lööw har betonat. Den första punkten är att man skall ef-
fektivisera förfarandet när ett barn har förts bort eller bortrövats. Det kan
gälla både inom och framför allt utom landet. Det är väldigt arbetssamt för
alla inblandade, såväl barn som föräldrar, när tiden bara går. Det är de ska-
dor som då kan uppstå som man vill undvika.
Den andra punkten är att domstolen i än högre grad skall beakta risken
för att barnet utsätts för övergrepp eller för att barnet bortförs, kvarhålls
eller på annat sätt far illa. Rättens ansvar här för att ta hänsyn till det en-
skilda barnet poängteras verkligen i lagstiftningen.
Utskottet har också uttalat att en möjlig väg att kanske pröva mera är att
använda kontaktpersoner i dessa sammanhang. Det skulle underlätta att nå
målet, att föräldrar så mycket som möjligt får umgås med sina barn, även
under svåra förhållanden.
Vi har också i utskottet haft en genomgång av många av de frågor som tas
upp i motionerna. Diskussionen har varit djup och ingående. Jag vill än en
gång understryka värdet av att vi är eniga i den här frågan.
Utskottet gjorde en resa i höstas. Vi besökte bl.a. familjedomstolar i Au-
stralien. För min personliga del anser jag att det finns intressanta inslag i
sådana domstolar, eftersom de gör det möjligt att ytterligare lyfta fram famil-
jerättsfrågorna i vårt rättssamhälle, att skapa intresse och kanske litet status
kring dessa frågor. Då kan kunniga och erfarna människor attraheras till fa-
miljelagstiftningen. Men vi är ännu inte mogna för familjedomstolar - ett
krav som har tagits upp i en motion - enligt diskussionerna i utskottet. Det
är helt klart. Men det finns intressanta inslag.
Utskottets strävan är att oavsett familjeförhållandena se till barnets bästa.
Man kan tyvärr kostatera att familjesituationen i vårt land många gånger är
mycket splittrad och förhållandena blir alltmer komplicerade. Lagstiftaren
kan då koncentrera sig på barnet och barnets relationer till båda sina föräld-
rar. Tyvärr kan vi inte nå hundraprocentigt fram till det mål som vi vill uppnå
med lagstiftningen, vilket också Maj-Lis Lööw sade. Det krävs också att för-
äldrarna verkligen inte bara visar sin bästa vilja utan även i praktisk handling
värnar om sina barns rätt till umgänge med båda föräldrarna. Utskottet är
dock enigt om inriktningen att eftersträva barnets bästa i dessa situationer.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag återigen yrka bifall till hemställan i ut-
skottets betänkande nr 22.
Anf. 3 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Frågan om olovligt bortförande av barn har varit föremål för
många överläggningar här i kammaren. Den har engagerat företrädare för
samtliga partier. Det är bra att så har skett, eftersom det är en fråga som
upprör de flesta av oss. Barn skiljs från sina föräldrar, och trots att det finns
domar kommer inte barnet till den förälder som har tilldömts vårdnaden.
Därför tycker jag att det är bra att det har kommit ett förslag om att stärka
situationen för de barn som hamnat i de oroliga vårdsnadstvisterna.
Precis som Maj-Lis Lööw tog upp här tidigare, tror jag inte att vi kan gar-
dera oss mot alla situationer. Det kommer tyvärr på nytt att inträffa att barn
skiljs från föräldrar. Trots att det finns vårdnadsdomar som tilldömer den
förälder som i detta fall bor i Sverige vårdnaden om barnen, kommer detta
säkerligen att upprepas. För de föräldrar som trots allt hamnar i den situatio-
nen är det viktigt att lagstiftningsvägen och genom sociala insatser på alla
sätt försöka att förebygga situationen, att göra det svårt för föräldrar att
olovligen utföra barn ifrån Sverige, att underlätta och ge allt tänkbart stöd
från samhället. Det är sådana åtgärder som vi kan vidta. Därför tycker jag
att förslaget i betänkandet för saken framåt.
Det som jag tycker saknas något i betänkandet och där man inte har kom-
mit så långt är, som vi i tidigare motioner har efterlyst, just insatser för ett
starkare stöd från svensk sida - UD, socialförvaltningen eller, som har före-
slagits, inrättande av en avdelning inom Socialstyrelsen eller någon annan
central instans - för att ge professionell hjälp till föräldrar som befinner sig i
denna situation. På detta område finns det fortfarande brister.
Det är viktigt att vi också uppmärksammar de fall då Sverige inte fullföljer
sina förpliktelser. Jag tänker då på ett fall som nyligen var uppe i en dom-
stol -jag tror att det var i Göteborg - där mamman tilldömdes vårdnaden
efter att olovligen ha utfört sitt barn ifrån Frankrike, där pappan tidigare
hade tilldömts vårdnaden. Det är viktigt att man ser detta från båda sidor,
så att man inte ensidigt tror att svenska föräldrar hela tiden berövas vårdna-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Olovliga bortföran-
den av barn samt
vårdnad och um-
gänge m.m.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Olovliga bortföran-
den av barn samt
vårdnad och um-
gänge m. m.
den, utan att det faktiskt också händer åt det motsatta hållet. Från svensk
sida måste vi då vara beredda att respektera de lagar och domslut som finns
i andra länder och inte försvåra.
Andra frågor som tas upp i detta betänkande är umgängesfrågor, där re-
presentanter från samtliga partier i en motion har tagit upp hur man skall
stärka barnens ställning just i umgängesmål. De rättsliga instanserna måste
i mycket högre grad lyfta fram barnets rätt till sina föräldrar och barnets rätt
att föra sin talan, så att det inte blir föräldrarätten som får dominera.
Jag kan konstatera att vår motion inte har tillstyrkts, men samtidigt ser jag
att positionerna har förts framåt. Man har i utskottet i stort understrukit våra
krav, och man upprepar att det måste ske förändringar här. Det skall inte
finnas schablonmässiga domar som innebär att en ettåring eller tolvåring
skall ha precis samma umgängesregler med den förälder som är tilldömd um-
gänge, utan man måste se det individuellt. Det finns och har tidigare funnits
krav från utskottet som inte har lett till några förändringar. I betänkandet
hänvisas till en pågående departementsutredning i vilken sägs att ett sådant
förslag skall presenteras 1993. Vad jag har förstått har detta sedan länge häv-
dats. Det är väl bara att konstatera att ett förslag i den riktning som stärker
barnens situation nu måste komma.
En annan fråga som har tagits upp i samma motion, liksom i flera andra
motioner, gäller utbildning av domare. Vi hade också tagit med kravet på
utbildning av advokater. Men det anses att riksdagen inte har rätt att lägga
sig i den typen av frågor. Men jag vill understryka att den frågan är lika ange-
lägen. Man pekar i betänkandet på en rad insatser som har gjorts för att ge
mer kunskap och utbildning till just domargruppen. Men jag kan konstatera
att det i förhållande till behovet ändå är litet som sker och att det är svårt att
få fram pengar till sådan verksamhet. Det krävs säkerligen betydligt mer än
det som redan är på gång.
Jag vill också bara kort kommentera den motion som Margareta Viklund
har väckt vad gäller sammankoppling av incestärenden och vårdnadsmål.
Förvisso är det som står i betänkandet sant, att redan nuvarande lagstiftning
skall gardera att detta inte sker. Men samtidigt vet vi att de föräldrar som
misstänker incest känner sig tvingade att låta sina barn umgås med den föräl-
der som de befarar har begått incesten. Det gör att denna fråga är mycket
grannlaga, och jag tror att den ändå kvarstår, även om lagstiftningen så att
säga inte är ett hinder i vägen. Men det är viktigt att man följer den för att
se till att dessa barn skyddas extra mycket.
Slutligen vill jag ta upp frågan om umgängesresor, som finns med i detta
betänkande. Det är ett gammalt krav som Vänsterpartiet många gånger har
framfört, nämligen att föräldrar som bor väldigt långt ifrån det barn som man
har umgängesrätt med och som kanske har dålig ekonomi, skulle få rätt till
bidrag för att kunna fullgöra sin umgängesplikt och se till att det blir av att
de träffar sina barn. Det finns också andra förslag från Karin Pilsäter på
detta område som jag definitivt tycker kan beaktas, nämligen att man i stället
skulle ge rätt att yrka skatteavdrag på grund av umgängesresor. För min och
Vänsterpartiets del spelar inte det sätt på vilket man gör detta så stor roll.
Det kan mycket väl vara på det sätt som Karin Pilsäter anför. Men det är
viktigt att dessa frågor tas upp, och att man ser till att underlätta för den
förälder som har umgängesrätt och som bor långt ifrån sitt barn. Det skall
inte vara så, att föräldrar som vill använda sin umgängesrätt inte skall kunna
göra det av ekonomiska skäl. Man pekar i betänkandet på att det fanns en
departementspromemoria, som tack och lov stoppades därför att det fanns
många dåliga förslag i den. I promemorian skulle också frågan om umgäng-
esresor tas upp. Men i och med att det inte blev någon proposition om bi-
dragsförskotten, menar jag att frågan om umgängesresor kvarstår. Jag hop-
pas att man från departementets sida kommer att ta upp dessa frågor, därför
att det är viktigt att man löser dem.
Till slut vill jag bara yrka bifall tillhemställan i betänkandet. Jag konstate-
rar att vi får fortsätta att arbeta med dessa frågor. Det känns definitivt inte
så, att de är lösta i och med att vi har fattat beslut om de förslag som finns i
betänkandet. Arbetet måste fortsätta.
Anf. 4 NILS NORDH (s):
Fru talman! I detta betänkande behandlas min och Kent Carlssons motion
om stärkt skydd mot bortrövande av barn. I motionen pekar vi på den oro
och rädsla som många mammor upplever när hotet har uttalats. Jag har vid
ett flertal tillfällen träffat just dessa mammor, och jag kan inte med ord be-
skriva hur de upplever sin situation. De står nämligen under en psykisk press
inför att deras barn skall tas omhand och föras bort någonstans där de inte
kan få kontakt med dem.
Genom de samtal som jag har haft har jag ändå fått en del klart för mig.
Vad är det egentligen som spirar upp i en mammas huvud i en sådan situa-
tion? Det är åtskilliga frågor. Finns det över huvud taget någon förutsättning
för att det skall bli ett bra umgänge mellan mig, pappan och barnet? Skall
jag behöva leva i hemlighet därför att pappan har hotat med att röva bort
barnet? Har jag i detta samhälle ändå inte rätt till ett bättre skydd inför det
hot som jag står inför?
Ja, det är några av de frågor som ganska direkt har ställts till mig.
Fru talman! Jag tror inte att någon mamma vägrar att tillåta umgänget
med pappan. Hon vet att barnets umgänge med både pappa och mamma
är välgörande för dess fortsatta framtida utveckling. Men där vägran mot
umgänge föreligger har det självklart sin grund i mammans rädsla för att helt
förlora barnet genom ett bortrövande eller - som jag skulle vilja uttrycka
det - en ren kidnappning.
Kan det vara rätt att en mamma döms att betala tiotusentals kronor därför
att hon står inför just det uttalade hotet om att barnet skall rövas bort och
föras till ett annat land? Jag anser inte det.
Man skulle kunna orda ganska mycket om just dessa olika fall. Men jag
skall för att knappa in på tiden nöja mig med att instämma i vad Maj-Lis
Lööw konstaterade i sitt anförande. Det är positivt att utskottet har varit
enigt. Det är positivt att frågorna förs framåt. Jag instämmer också i Eva
Zetterbergs uttalande att det inte får stanna med detta. Arbetet måste fort-
sätta så att vi kan få en ordentlig lösning på problemet.
Till sist, fru talman, beklagar jag att inte Bortrövade barns förening, en
ideell organisation, har kunnat få det som vi pekar på i vår motion, nämligen
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Olovliga bortföran-
den av barn samt
vårdnad och um-
gänge m.m.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Olovliga bortföran-
den av barn samt
vårdnad och um-
gänge m. m.
ett bidrag för att kunna stå till tjänst för dessa mammor, som verkligen behö-
ver allt stöd.
Anf. 5 MARGARETA VIKLUND (kd>):
Fru talman! Trots det relativt starka sociala samhälleliga skyddsnät som
finns i Sverige far ändå många barn illa. De kan utnyttjas sexuellt av närstå-
ende vuxna. De kan leva i själslig och kroppslig vanvård och misshandlas
dagligen, en del t.o.m. till döds. Ofta förekommer olika former av barnmiss-
handel samtidigt.
Sexuella övergrepp mot barn är kanske det mest tabubelagda brott som
finns. Både pojkar och flickor drabbas. Den faktiska förekomsten av barn-
misshandel och sexuella övergrepp är okänd. Olika undersökningar från
skilda länder visar att, under de senaste åren, 5-15 % av alla kvinnor och 3-
8 % av alla män före 18 års ålder har utsatts för påtvingat sex av en vuxen.
Trots föräldrars rätt till sina barn enligt föräldrabalken och barns behov av
att ha båda sina föräldrar anser jag att barnets uppgifter och önskan i rätts-
sammanhang måste ha stor betydelse, när barnet på olika sätt uttrycker dels
att det utsatts för övergrepp, dels att det inte vill träffa en förälder. Det är
också viktigt att man sätter tilltro till den persons uppgifter som känner bar-
net bäst och att man även tillmäter denna persons vittnesmål ograverad och
full betydelse vid en rättslig prövning.
Det måste anses fel och från barnets synpunkt helt rättsvidrigt att se på
och bedöma incest som en vårdnadstvist, vilket man kan få intryck av ibland.
Jag tycker att man i så fall ser alldeles för lätt på problemet och inte har
trängt in i vad frågan egentligen gäller. Det går inte att dölja de svåra pro-
blem som incest innebär genom att se förbi de uppenbara signaler och vitt-
nesmål som bl.a. barnet, den andre föräldern, daghemspersonal, lärare och
andra ger. En fråga om incest får i rättsliga sammanhang inte göras om till
en fråga om vårdnad.
Det talas ibland om risken för falsk anklagelse när det gäller incest. Men
enligt all tillgänglig litteratur är det ytterst ovanligt med falsk angivelse. Det
enda fall som man känner till är en man, som gjorde en falsk angivelse om
en påstådd incest mellan en kvinna och ett barn. Han erkände sedan att an-
mälan var falsk. Det finns nästan inte heller några kända fall utomlands.
Den föreslagna ändringen av 6 kap. 15 § föräldrabalken är bra. Den inne-
bär att beslutet om umgänge skall påverkas när det finns faktiska omständig-
heter som pekar på en risk för sexuella övergrepp. Det förslaget tillgodoser
viktiga delar av kraven i min motion.
Det är också viktigt att både utredare och beslutsfattare på alla nivåer,
inkl, domstolar, har kunskaper så att de kan tolka barns brottsberättelser
för att rätt kunna hantera dessa berättelser och barnens situation. Det är en
katastrof för ett barn, då en incestmisstänkt förälder eller annan som har
begått ett brott mot barnet frias i domstolen. Rättsväsendet och andra in-
stanser som möter barn som far illa behöver ha kunskap om hur barn som är
offer för sexuella övergrepp skall bemötas.
Personalen vid barnavårdscentralerna, i den övriga primärvården och
inom barnomsorgen bör så fort som möjligt få en ökad utbildning i hur man
undersöker och upptäcker barn som misshandlas, inkl, utsätts för incest. De
måste också läras att uppmärksamma symtom på psykiska problem hos både
barnen och föräldrarna. Ett sätt att göra de misshandlade barnen synliga är
att satsa mer på barnhälsovården, då ungefär 99 % av alla barn i förskoleål-
dern undersöks där med jämna mellanrum.
Ytterligare ett sätt att hjälpa barn så att de inte far illa är att satsa på för-
äldrautbildning. Jag anser att den verksamheten måste få ökad status och
erkännande från samhället.
Frågan om barn som far illa måste ständigt hållas aktuell och på olika sätt
bevakas. I det arbetet anser jag sammanfattningsvis:
att barn såsom brottsoffer måste ges ökat stöd,
att samarbetet mellan lokala och regionala organ måste bli bättre för att
på ett bra sätt hjälpa barn som far illa,
att tilltron till barns vittnesmål i rättsliga sammanhang måste öka,
att incestfall inte skall bedömas såsom vårdnadstvister och
att personal, poliser, psykologer, jurister, barnhälsovårdspersonal och
andra som har att göra med barn i svåra situationer måste vara utbildade för
den uppgiften.
Fru talman! Jag har inte något annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan. Jag gläder mig åt att utskottet har varit enigt.
Anf. 6 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag vill än en gång understryka att utskottet delar den upp-
rördhet som har kommit till uttryck i Margareta Viklunds och i Nils Nordhs
inlägg både när det gäller sexuella övergrepp mot barn och när det gäller det
faktum att barn förs bort till annat land och aldrig mer får ses av den ena
föräldern.
Propositionen och det betänkande som vi nu behandlar rör just möjlighe-
terna att med lagstiftningens och de rättsliga instansernas hjälp förebygga
detta. Vi tror att instrumenten har blivit något spetsade.
Jag vill även understryka att incest är en sak som skall lösas för sig i rätts-
liga sammanhang. Självklart får man inte lösa frågan om incest genom en
vårdnadstvist. Därför har utskottet mycket starkt betonat att det måste fin-
nas konkreta omständigheter som talar för att det finns risk för övergrepp
för att det skall påverka umgängesbeslutet. Men man måste givetvis beivra
incest som det brott det är.
Anf. 7 NILS NORDH (s):
Fru talman! Jag skall vara mycket kortfattad.
Jag tror att det måste till en kombination av både lagstiftning och framför
allt utbildning av socialtjänstemännen, som handhar just dessa ärenden om
bortrövande av barn och det hot som föreligger. Jag tror inte på enbart lag-
stiftning, utan jag tror mer på att utbildning och kunskap om olika kulturer
skulle vara till nytta i detta sammanhang.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Olovliga bortföran-
den av barn samt
vårdnad och um-
gänge m.m.
|
Prot. 1992/93:91 14 april 1993 |
5 § Äktenskaps- och sambofrågor |
|
Äktenskaps- och |
Föredrogs lagutskottets betänkande 1992/93:LU36 Äktenskaps- och sambofrågor. Anf. 8 MAJ-LIS LÖÖW (s): Fru talman! Utskottets ställningstagande till det som vi reservanter anför Såvitt jag förstår har vi den paradoxala situationen att det finns en tämli- Man kan ändå konstatera att utredningen tycks ha kommit loss från sina Vi anser fortfarande att det vore av stort värde om denna kammare fak- Med det anförda nöjer jag mig denna gång. Anf. 9 ELISABETH PERSSON (v): Fru talman! Jag vill först säga att jag är litet orolig för att jag kommer att Under de senaste månadernas diskussion för eller emot en lag om registre- Fru talman! Jag hoppas emellertid att vi i dag ska fatta beslut att införa Det behövs fortfarande mycket samtal om dessa frågor även i fortsätt- |
10
bilder för oss andra. Det behövs en lagstiftning som jämställer homosexuella
med heterosexuella.
Samtal ger möjlighet för den blockerade och rädda människan att ge ord åt
sin rädsla och att få svar på sina frågor. Forskning ger respektabel kunskap,
kunskap som kan slå hål på myter och fördomar. Fördomar måste slås hål
på, om inte annat för att fördomar föder rädsla.
En progressiv lagstiftning är nödvändig för att understryka samhällets syn,
nämligen att homosexualitet är en fullt ut accepterad sexuell läggning.
Jag har alltså haft många samtal om partnerskap för homosexuella under
den senaste tiden, både muntliga och skriftliga. Många har varit uppmunt-
rande och uttryckt glädje och förhoppningar om framgång i arbetet med en
partnerskapslag. En del brev och samtal har skett i något slags ”all välme-
ning-anda” men avslöjat en förvånansvärd okunskap om homosexualitet och
homosexuella människor. Många tycks nämligen tro att man väljer vilken
sexuell läggning man vill ha. Homosexuella har valt att vara homosexuella
och får så att säga därmed skylla sig själva. Det är en intressant åsikt. Ana-
logt med ett sådant resonemang måste ju vara att heterosexuella också en
gång gjort ett medvetet val att vara just heterosexuella.
Fru talman och ärade kammarledamöter! Jag undrar om en enda av oss
kan ställa oss upp och säga att det är på det sättet, att vi har gjort detta val.
Nej, naturligtvis inte. Ingen av oss, vare sig vi är homo- eller heterosexuella,
har valt vår sexuella läggning, och vi kan inte heller välja bort den. Sedan är
det ju en helt annan sak att det för den homosexuelle kan ta tid och många
gånger kan vara mycket svårare att inse och/eller acceptera sin sexualitet.
Det vore ju naivt att tro att det är lika lätt att hitta sin sexuella identitet om
man tillhör en liten minoritet som det är om man tillhör en övervägande ma-
joritet. Att vara som man tror att alla andra är är naturligtvis mycket enklare
än att vara annorlunda.
Fru talman! Jag påstod tidigare att det behövs mer forskning om homosex-
ualitet. Nu invänder kanske någon att vi redan vet tillräckligt och att det bara
gäller att använda den kunskap som finns. Mot det vill jag invända att det
behövs massor av doktorsavhandlingar inom olika områden som berör ho-
mosexualitet, om inte annat så för att kunskap skall spridas i vida ringar till
många människor och för att myterna och fördomarna skall skingras.
Det behövs litteraturavhandlingar som lyfter fram alla de författare som
har varit homosexuella och vilkas verk vi gärna räknar in i den stora svenska
litteraturen. Det behövs psykologisk och sociologisk forskning, både om ho-
mosexualitet och om barn till homosexuella. Det räcker inte med att det
finns amerikansk forskning, som, för att ta ett exempel, visar att barn till
homosexuella föräldrar inte blir annorlunda vare sig socialt, sexuellt eller på
andra sätt än barn till heterosexuella. Det behövs medicinsk forskning för
att kunna förebygga den överdödlighet som faktiskt fanns hos homosexuella
även före hiv och aids. Det behövs teologisk forskning om homosexualitet
och religion.
Homosexualiteten måste bli synlig, bli synliggjord på alla plan, i alla sam-
manhang, i betydligt högre grad än vad som nu är fallet. Fru talman! Som
ett led i detta och för att i möjligaste mån undanröja kvarvarande diskrimine-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
11
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
12
ring, behöver vi en lagstiftning som ger de homosexuella, som så önskar, rätt
att ingå partnerskap för att kunna legalisera sitt förhållande.
Visst finns det ett välorganiserat och många gånger mycket militant mot-
stånd mot partnerskap. Enligt dessa motståndare är det ingen hejd på allt
elände som kommer att drabba vår nation när homosexuella får registrera
sitt partnerskap. Den bild som målas upp är ett samhälle i total upplösning,
där inga normer existerar, där en massa oskyldiga barn adopteras bort hur
som helst och till vem som helst och där antalet homosexuella ökar lavinar-
tat, så att det snart inte finns några sunda heterosexuella kvar för produktiv
barnalstring.
Det här motståndet utgår från en fundamentalistisk religiös grund. I en
sådan har sexualitet inte något egenvärde, utan är bara till för barnalstring.
Sexuell njutning blir legitim, dvs. tillåten, endast om den ursäktas med att vi
ligger med varandra för att göra barn. Njutning för njutningens egen skull,
kärleken för kärlekens egen skull är otyglat, farligt och syndigt. Eftersom
homosexuell kärlek är improduktiv, dvs. inte kan resultera i barnalstring,
måste den fördömas. Därifrån är steget mycket kort till det ursinniga angrep-
pet på partnerskap.
Partnerskap handlar om att ge två homosexuella människor rätt att legiti-
mera sin relation. Genom ett partnerskap talar de två om för varandra och
omvärlden att man älskar varandra och har för avsikt att framgent leva i ett
parförhållande.
Samhället å sin sida säger ungefär så här: Okej, ni är ett par med allt vad
det innebär av förpliktelser och rättigheter gentemot oss och varandra. Vi
skall behandla er lika, dvs. vi skall inte diskriminera er för er sexuella lägg-
nings skull. Partnerskap innebär för det homosexuella paret ungefär vad ett
äktenskap juridiskt och känslomässigt innebär för heterosexuella, bortsett
från allt som har med barn och adoption att göra. Jag skall återkomma till
den frågan.
Jag har mycket svårt att förstå att detta skulle vara ett stort hot mot den
bestående ordningen i samhället. Homosexualitet smittar inte. Det blir var-
ken fler eller färre homosexuella med en partnerskapslag. Det är just nu inte
aktuellt att ta upp frågan om adoptioner i anslutning till partnerskapslagen.
Den måste utredas betydligt noggrannare dessförinnan. Däremot kan kan-
ske en partnerskapslag bidra till att fördomar om homosexuella minskar.
Fru talman! Om vi inför rätt till partnerskap händer förmodligen precis
samma sak som har hänt i Danmark, som införde registrerat partnerskap
1989, dvs. att några tusen homosexuella kommer att registrera sitt partner-
skap och i övrigt händer ingenting. Danmark är väl varken mer eller mindre
normlöst nu än det alltid har varit.
Men förhoppningsvis innebär samhällets legitimering av homosexuella
parrelationer att det blir litet lättare att leva som homosexuell i framtiden.
Många homosexuella känner sig fortfarande tvungna att förneka sin sexuella
läggning på grund av omvärldens intolerans och homofobi, till priset av både
psykisk och fysisk ohälsa.
Trots motståndet har homosexuellas likaberättigande med heterosexuella
under de senaste tio åren debatterats i alltmer sansade ordalag. Det är bra.
Men som jag sade tidigare: Ännu återstår mycket innan vi med fog kan
hävda att all diskriminering är borta och att full jämlikhet råder mellan män-
niskor, oavsett om vi är hetero- eller homosexuella.
Vänsterpartiet har efter bästa förmåga sedan länge arbetat mot diskrimi-
nering och för partnerskap. Vi var det första parti som samlat slöt upp för
likaberättigande. Att Partnerskapskommittén tillsattes var bl.a. ett svar på
det arbetet.
I vår motion L409 vill vi att riksdagen tar ett principbeslut nu. Vi vill inte
invänta Partnerskapskommitténs arbete.
Men det finns också en flerpartimotion som innehåller ett färdigt förslag
till lag. Eftersom det viktiga för oss inte är den exakta utformningen av lag-
texten eller ens alla möjliga eller tänkbara rättsverkningar en sådan lag even-
tuellt kan ha, är det naturligt för oss att yrka bifall både till reservationen -
som är analog med kraven i vår motion - och till motion L421, som alltså
innehåller ett komplett förslag till lag om partnerskap.
Här vill jag bara säga, för att undanröja alla möjligheter till missförstånd,
att eftersom vanlig voteringsordning kommer att följas innebär det att vi i en
första voteringsordning kommer att rösta för motion L421, även om det kan
tyckas att vi därmed indirekt röstar mot vårt eget förslag.
Om den motionen skulle falla kommer vi att rösta för den socialdemokra-
tiska reservationen, eftersom den också kräver ett principbeslut nu. Jag me-
nar att det faktiskt inte fanns någon anledning att till allt detta ha en egen
meningsyttring som säger nästan precis samma sak.
Fru talman! Det är nu 20 år sedan, det var alltså redan 1973, som riksdagen
uttalade att ”en samlevnad mellan två parter av samma kön är från samhäl-
lets synpunkt en fullt acceptabel samlevnadsform”.
Många viktiga och bra förändringar för homosexuella har skett under de
senaste decennierna. Frågor som berör homosexuella debatteras nu öppet
här i riksdagen, av massmedierna och allmänhet. Allmänhetens inställning
till homosexuella och homosexuell samlevnad har blivit betydligt mer tole-
rant och förstående. En del av de diskriminerande inslag som funnits i lag-
stiftning och myndighetsregler har tagits bort. Skräckvisionen av samhällets
totala upplösning efter en partnerskapslag omfattas bara av en liten grupp
människor.
Men när argumenten tryter tar man gärna till det där med de stackars bar-
nen. Jag menar att det är att lägga ut dimridåer och gömma sitt fördömande
av homosexualiteten i sig genom att låtsas att man bara ser till barnens bästa
som skäl för ett nej till partnerskap.
Jag tycker att det vore ärligare att diskutera sakfrågorna var för sig. Nu
gäller sakfrågan: Skall homosexuella par ha rätt att legalisera sitt förhållande
eller ej? Skall vi verka för att diskrimineringen av homosexuella försvinner
ur lagstiftningen eller vill vi ha kvar den?
För oss i Vänsterpartiet är svaret självklart. Homosexuella skall få möjlig-
het att legalisera sitt förhållande.
Till den andra sakfrågan. En partnerskapslag tar inte upp vare sig frågan
om rätt till adoption eller rätt till insemination för ensamstående. Om diskus-
sionen om partnerskap ibland är rätt infekterad är det ett intet mot vad frå-
gan om adoptioner är. Men när vi nu vet hur lång tid det kan ta att bryta
igenom vanföreställningar, fördomar och myter, anser vi att det finns starka
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
13
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
skäl att redan nu påbörja ett utredningsarbete om homosexuellas rätt att
adoptera, även om man inte med fog kan påstå att det finns en bred majoritet
i denna fråga.
När det gäller adoptioner är det många olika frågor som måste genomar-
betas. En sådan utredning skulle faktiskt kräva en hel del av den forskning
jag efterlyste i början av det här anförandet. Utredningar kan, om de är bra,
vara en viktig murbräcka mot okunskap och i sig bidra till attitydföränd-
ringar. Och inte ens de som är uttalat mot homosexuellas rätt att adoptera
borde vara mot att frågan om homosexuella och barn blir ordentligt och för-
utsättningslöst genomlyst.
Jag yrkar alltså bifall även till meningsyttring nr 2 om en utredning om
homosexuellas rätt att adoptera.
Anf. 10 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Fru talman! Som företrädare för utskottets majoritet vill jag yrka bifall till
hemställan i betänkande LU36.
I betänkandet tas sex motioner upp som behandlar äktenskaps- och sam-
bolagstiftning. Där ingår också kravet på registrerat partnerskap. En motion
om makes förfoganderätt över fast egendom behandlas liksom en motion om
rätt till ålderspension vid bodelning och ytterligare en motion om frivilliga
samlevnadsavtal. Utskottets majoritet har valt att avstyrka samtliga motio-
ner.
Nästan samtliga motioner behandlar områden som är under utredning, vil-
ket utskottet också har hänvisat till som sitt motiv för att i dag inte ta ställning
till frågorna i sak.
Frågan om registrerat partnerskap och frivilliga samlevnadsavtal behand-
las av Partnerskapskommittén, vars arbete pågår. Det är med respekt för så-
väl sakfrågans omfång som kommitténs rätt att utan föregripande få avge sitt
betänkande som samtliga partier i majoriteten står bakom att vi i dag inte
skall ta ställning utan avvakta det pågående kommittéarbetet, vilket också
är tradition i riksdagsarbetet.
När det gäller rätten till ålderspension vid bodelning, som tas upp i motio-
nen, behandlas frågan av den nu arbetande pensionsarbetsgrupp som är till-
satt av regeringen. Vi anser att även detta arbete bör få bli färdigt.
Det finns ytterligare en motion. Den gäller makes förfoganderätt till fast
egendom. Utskottet anser här att den nuvarande lagstiftningen tillräckligt
tillgodoser detta behov.
I frågan om registrerat partnerskap finns det olika uppfattningar hos ut-
skottsmajoriteten. Men vi är i de olika partierna överens om att denna fråga
är så pass omfattande och krävande att det finns anledning att ha ett bättre
underlag inför beslutet. Utskottet har tidigare hanterat frågan på precis
samma sätt. Det gjorde också riksdagen förra gången denna fråga var uppe
till behandling under pågående utredning.
Vi tycker att det finns anledning att behandla frågan likadant i dag. Utred-
ningens förslag förväntas komma någon gång under hösten. Det finns då
också ett stort material som vi kan diskutera sakligt. Det är på denna grund
som majoriteten har valt att hänskjuta frågans behandling till ett senare
skede.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till utskottets hemställan i
betänkande LU36.
Anf. 11 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill inte på något sätt undanhålla kammaren möjligheten
till en sakdiskussion om en partnerskapslag. Om vi nu fattar ett principbeslut
kommer den sakdiskussionen att ske. Det går inte att argumentera emot ett
principbeslut i dag med att man inte skulle få en sakdiskussion. Ett princip-
beslut är ett uttalande om att riksdagens majoritet ställer sig bakom att en
lag införs, precis som man har gjort i Danmark och Norge, och själva sakbe-
handlingen sker därefter.
Jag tycker i ärlighetens namn att man inte ens skall låtsas att vi på något
sätt med våra förslag skulle förhindra en sakdiskussion. Det har ju också fun-
nits rikliga tillfällen för Holger Gustafsson och andra att gå in i den sakdebatt
som nu förts ett bra tag i press och på andra sätt.
Det är inte alltid bra med traditioner bara för att de är traditioner. Ibland
är det viktigt att bryta traditioner. En viss förmåga till flexibilitet kan vara
bra, Holger Gustafsson, även för Sveriges riksdag. Det finns alltså inte skäl
att till varje pris fortsätta denna stelbenthet och vara fullkomligt beslutsoför-
mögen därför att en utredning är tillsatt.
Anf. 12 HOLGER GUSTAFSSON (kds) replik:
Fru talman! Det är klokt att i en sådan här fråga avvakta en ordentlig ge-
nomgång. Så har majoritetspartierna bedömt det hela. Vid de genomgångar
som skett och i diskussioner vid en hearing om Danmark och Norges förslag
har det framkommit bl.a. att kanske bortåt 280 olika lagrum påverkas av en
sådan lagstiftning. Med detta vill jag ha sagt att det är en mycket omfattande
genomgång. Partierna har gemensamt bedömt att det i en fråga av denna
dimension finns skäl att vänta och hantera frågan på detta sätt.
Anf. 13 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Fru talman! Det är detta som är så beklagligt. Genom att innan beslutet
fattas arbeta sig igenom varenda tänkbar rättsverkan går det att förhala be-
slutet nästan hur länge som helst.
Jag sitter själv med i kommittén. Jag tycker att Partnerskapskommittén
försöker att göra ett gediget arbete. Jag menar inte på något sätt att det arbe-
tet är bortkastat. Men jag beklagar verkligen att man gör denna logiska kul-
lerbytta och argumenterar mot att nu fatta ett principbeslut genom att ta upp
de problem som finns och som har med olika rättsverkningar att göra.
Jag beklagar att de fyra regeringspartierna inte vågar eller vill, för det är
naturligtvis vad det handlar om, lyssna till den starka opinion som finns i
landet och som kräver ett avskaffande av den kvarvarande diskrimineringen
mot homosexuella.
Anf. 14 HOLGER GUSTAFSSON (kds) replik:
Fru talman! Det ytterligare förslag som Vänsterpartiet har framfört om en
utredning om möjligheter att adoptera barn i detta sammanhang gör att frå-
gan får ett ännu större omfång och blir ännu viktigare.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
15
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
Jag vill hänvisa till att majoriteten av partierna i utskottet i likhet med i
det föregående ärendet, som vi diskuterade tidigare, nämligen frågan om
barns bästa och barns situation, bedömer att denna fråga är viktig. Den är
så viktig att vi vill ha ett omfattande underlag. Vi kan inte underskatta vare
sig det första eller det andra steget.
Detta är grunden till att vi även denna gång vill avvakta. Det är inte bara
traditioner, utan det är viktigt att vi har ett bra underlag innan vi tar denna
diskussion.
Talmannen anmälde att Elisabeth Persson anhållit att till protokollet få
antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 15 MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Fru talman! Jag vill inte på något sätt förringa värdet av att vi får ett bra
förslag. Man skall självfallet använda all sin klokskap. Men om vi skall vara
uppriktiga, Holger Gustafsson, så har väl klokskapen i många stycken tagits
till intäkt för att förhala frågans behandling. Att det funnits ett sådant in-
tresse inte minst i det parti som Holger Gustafsson företräder tycker jag inte
att han skall sticka under stol med.
Vi menar att det både för utredningens skull och för regeringens behand-
ling av det resultat som utredningen så småningom leder fram till, och när
regeringen t.ex. skall välja remissinstanser och bestämma hur lång remissti-
den skall vara osv., är av betydelse att man vet att det finns vad jag tidigare
kallade för en bastant majoritet i riksdagen. Det finns också önskemål om
att få ett lagförslag på bordet. Man borde därför kunna skynda på processen.
Att hänvisa till att det finns 280 lagrum i vilka man måste göra konse-
kvensändringar - i de flesta fall kanske enbart byta ut ett begrepp eller ett
ord - är också något av den obotfärdiges förhinder. Dem kan man förmodli-
gen ändra ganska smidigt så småningom.
Ta inte detta med barnen och ett eventuellt adoptionsförfarande till intäkt
för att förhala denna fråga. Vi är ju alla överens om att den frågan inte skall
behandlas nu. Det handlar om att skapa det rättsliga skydd som ett registre-
rat partnerskap kan ge. Det finns en del praktiska och juridiska problem som
man inte kan lösa inom ett samboförhållande. Jag tycker att det är en rättvi-
sefråga att man i de homosexuella relationerna får en sådan möjlighet. Det
behöver man inte alls moralisera över på något sätt.
Anf. 16 HOLGER GUSTAFSSON (kds) replik:
Fru talman! Jag nämnde i mitt huvudanförande att det finns olika syn på
den här frågan hos utskottets majoritet också. Det vill jag inte på något sätt
dölja. Men det tycker vi är en grund för att avvakta utredningens resultat.
Vi är helt överens inom partierna om detta.
Vi vill också på det sätt som är tradition i vår riksdag, oavsett vilken rege-
ring som har tillsatt en kommitté, avvakta och ha respekt för kommittéarbe-
tet och de resultat som kommer fram. Det tycker vi är särskilt angeläget ef-
tersom det finns olika syn och olika mening i den här frågan.
16
Anf. 17 MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Fru talman! Det är ju så, Holger Gustafsson, att vi kommer att få ett för-
slag om registrerat partnerskap. Det var senast ärkebiskopen som konstate-
rade det i en intervju. Det kommer att bli ett beslut om ett registrerat part-
nerskap i denna kammare så småningom.
Om vi nu vet att vi vill ha det och skall ha det, skall vi också på olika sätt
understödja den process som gör att vi kommer fram till det.
Anf. 18 HOLGER GUSTAFSSON (kds) replik:
Fru talman! Även om det kommer ett förslag, och det är mycket sannolikt
att det är så, tycker vi att omfattningen och konsekvensen av detta är så bety-
delsefull att vi inte bara vill konstatera detta. Vi vill se innehållet också. Vi
vill se vad det handlar om i det material och det förslag som kommer, för att
kunna diskutera detta i utskottet innan vi går till riksdagen med ett förslag.
Det finns också all anledning att frågan får behandlas av regeringen på tradi-
tionsenligt sätt utan pekpinnar från riksdagen.
Anf. 19 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Redan 1973 uttalade denna kammare att samlevnad mellan
personer av samma kön är en ur samhällets synpunkt fullt acceptabel samlev-
nadsform.
Det här uttalandet har senare följts upp i olika beslut i riksdagen. Vi har
fått en antidiskrimineringslag, en lag om homosexuella sambor och det har
gjorts andra uttalanden som markerar riksdagens avståndstagande från sär-
behandling eller diskriminering av homosexuella.
Alla dessa beslut måste ses som positiva för oss som är och betraktar oss
som homosexuella. Förutom att ta bort en del av sådana regler som varit
orättvisa för oss homosexuella, har det säkerligen också medverkat till att
skapa en mer accepterande inställning till homosexuella och homosexuell
samlevnad.
Är då allt bra som det är? Nej, definitivt inte! Fortfarande finns i svensk
lagstiftning, och i andra regler som följer av den, sådant som direkt diskrimi-
nerar homosexuella. Vi kan inte söka bostadsbidrag tillsammans, vilket he-
terosexuella par kan. Vi får inte låta våra sambor bli förmånstagare om vi är
statligt anställda. Homosexuellas organisationer kan utestängas från att hyra
lokaler och annonsera i tidningar om sin sociala verksamhet. Homosexuella
kan omplaceras eller sägas upp från sina arbeten på grund av sin sexuella
läggning, utan att lagstiftningen lägger några större hinder i vägen.
Listan kan göras ännu längre och visar att det ännu återstår en hel del att
göra för att åtminstone staten och riksdagen skall leva upp till sina uttalan-
den om att homosexuell samlevnad och homosexualitet är något acceptabelt
ur samhällets synpunkt.
Den allvarligaste diskrimineringen av homosexuell samlevnad finns trots
allt på det äktenskapsrättsliga området. Man kan likna den svenska lagstift-
ningen på det här området vid en trestegsraket.
Det första steget är att bilda par. Man behöver inte nödvändigtvis bo ihop.
Där råder det full frihet för både heterosexuella och homosexuella par att
ingå relationer. Man har då få juridiska skyldigheter mot varandra.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 91
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
18
Steg nummer två i den svenska äktenskapslagstiftningen innebär att om
man vill flytta samman i en gemensam bostad och därigenom få delar av sin
samlevnad juridiskt reglerad finns sambolagarna som ger parterna viss trygg-
het vid separation eller dödsfall. Detta gäller oavsett om man lever i ett ho-
mosexuellt eller ett heterosexuellt samboförhållande.
Orättvisan inträder om man som homosexuellt par vill ta nästa steg - det
tredje steget i trestegsraketen - och juridiskt och moraliskt knyta ihop sina
påsar riktigt ordentligt. Det heterosexuella paret kan låta viga sig och i ett
slag omfattas av en mängd juridiska rättigheter och skyldigheter. Det homo-
sexuella paret är utestängt från denna möjlighet. I stället tvingas det homo-
sexuella paret in i en juridisk djungel där mängder av avtal skall tecknas och
där man ändå inte kan garantera sin partner ett fullgott skydd.
Jag tycker att det är en skam för staten och riksdagen att man så länge
tillåtit denna orättvisa och diskriminerande lagstiftning gentemot homosexu-
ell samlevnad. I dag har riksdagen möjlighet att leva upp till sina principiella
uttalanden genom att besluta om en lag om partnerskap för homosexuella.
En sådan lag skulle inte bara ge det homosexuella paret alla de juridiska
rättigheter och skyldigheter som ett heterosexuellt par kan få vid äktenskap,
dvs. fullständig trygghet vid bodelning och arv. En rad andra regler som dis-
kriminerar homosexuella par i försäkringar, bostadsbidrag och annat skulle
också kunna tas bort i samband med detta.
Men minst lika viktig är den signal som ett beslut om lag om partnerskap
skulle innebära. För det homosexulla paret skulle det vara ett bevis för att
landets lagstiftande församling accepterar och t.o.m. bejakar den kärlek som
två personer av samma kön kan känna för varandra. Det skulle vara ett bevis
för att homosexuell kärlek är någonting lika fint som heterosexuell sådan.
Det skulle ge många homosexuella råg i ryggen att öppet våga visa sin lägg-
ning och sin kärlek till en person av samma kön. Gentemot allmänheten
skulle det också vara en betydelsefull signal om att homosexuell samlevnad
inte är något konstigt.
I Danmark fick man sin partnerskapslag 1989. Till årskiftet hade ungefär
1 500 par låtit registrera sitt partnerskap. Danmark var därmed det första
land i världen som tog steget mot full jämställdhet mellan homosexuell och
heterosexuell samlevnad.
I förrförra veckan beslutade så det norska stortinget och dess bägge kam-
rar om att införa en lag om registrerat partnerskap. Norge blir därmed tvåa
i världen med att stadfästa en sådan liberal syn på människors kärlek och
samlevnad.
Men dessa framsynta och radikala länder är inte ensamma. I Nederlän-
derna diskuteras nu en liknade lagstiftning. I Finland har deras Familjekom-
mission föreslagit en sådan lag, och det finns en flerpartimotion som också
kräver stiftande av en partnerskapslag. På Island, som har legat långt efter
på det här området, håller man nu på med en genomgång av hur det is-
ländska samhället behandlar homosexuella och hur en eventuell lagreglering
av homosexuell samlevnad skulle kunna se ut.
Varför tvekar då Sveriges riksdag, trots att vi i många sammanhang brukar
framhålla Sverige som ett framsynt och liberalt land? Det hänger självfallet
samman med frågan om sexualitet och homosexualitet. Många har svårt att
formulera sig och diskutera frågor som rör dessa områden. Jag kan ha en viss
förståelse för det, även om jag inte tycker att Sveriges riksdag med det som
utgångspunkt skall hindras att verka för jämställdhet mellan landets olika
medborgare.
För en del finns s.k. kristna värderingar som gör att de aktivt försöker
hindra en mer liberal syn på människors samlevnad. Jag tänker då givetvis
på den svenska politikens kristna fundamentalister och extremister - krist-
demokraterna. Med en vrång och snäv tolkning av den heliga skrift gör de
allt som står i deras makt för att förhindra och stoppa en likaställning för
homosexuella och heterosexuella.
Även om jag starkt ogillar deras inställning och tolkning av det kristna
kärleksbudskapet är det upp till dem om de i sina kristna samfund praktise-
rar denna. Men när de försöker föra över detta på den världsliga makten -
den svenska staten - blir jag rädd. Jag kommer att göra allt som står i min
makt för att stoppa dem.
Kristdemokraterna menar att deras tolkning av Bibeln skall ligga till grund
för svensk lagstiftning på detta och en rad andra områden. Hade de varit ett
parti som verkat i Iran eller något annat muslimskt land skulle vi ha kallat
dem för fundamentalister. Vi skulle kollektivt ha fördömt deras försök att
göra religiös lag och tolkning av vissa heliga skrifter till allmän lag. Kds hän-
visning till vissa stycken i Bibeln och allmänna dogmer om äktenskapet som
något förbehållet man och kvinna är just ett uttryck för kristen fundamenta-
lism och bristande respekt för individen och för ett modernt demokratiskt
samhälle.
Att det finns andra synsätt inom den kristna världen - en betydligt mer
humanistisk och generös inställning till homosexuell samlevnad - tycker jag
att bl.a. ärkebiskop Gunnar Wemans första uttalande som ny ärkebiskop
vittnar om. Han stöder tanken på ett registrerat partnerskap för homosexu-
ella.
Fru talman! På riksdagens bord finns i dag ett komplett förslag till lag som
skulle ge homosexuella samma juridiska rättigheter och skyldigheter som ett
heterosexuellt par som väljer att ingå äktenskap. Riksdagen har i dag alla
möjligheter att undanröja en stor diskriminering som drabbar homosexu-
ella.
Att lagutskottets majoritet valt att ducka och hänvisa till sittande utred-
ning är, som jag ser det, ett sätt att slippa bekänna färg i denna viktiga fråga.
Inte minst framgick det av det som majoritetens företrädare här sade att man
knappast vill diskutera sakfrågan, trots att det är den som är intressant. Man
gömmer sig bakom utredningen. Vi vet att utredningens majoritet redan har
tagit ställning för en lagstiftning om registrerat partnerskap. Det som man
nu håller på med är såvitt jag förstår att finslipa lagtexterna.
Om riksdagen i dag inte tar ställning för ett registrerat partnerskap för ho-
mosexuella, är risken stor att frågan skjuts upp för lång tid framöver. Kds
välkomnar säkerligen detta och kommer antagligen att göra allt för att
stoppa frågans behandling. Det gäller definitivt i den regering där man sitter
tillsammans med tre andra partier.
Tyvärr kan man nog förmoda att ett förslag från den nuvarande regeringen
därmed aldrig kommer att föreläggas riksdagen. Ett bevis för att det är så,
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
19
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
20
även om kds i olika sammanhang brukar säga att man inte vill särbehandla
och diskriminera homosexuella, är vad som förekommit i frågan om bostads-
bidrag. Jag har förstått att det är kds agerande i regeringen som har gjort att
vi inte har fått något förslag som jämställer homosexuella par med hetero-
sexuella par.
Också det allmänna valet 1994 kan innebära att frågan skjuts framåt i ti-
den. Tyvärr har inget parti - möjligtvis med undantag av Vänsterpartiet -
visat sig berett att i en valdebatt stå upp för lika rättigheter även för homo-
sexuella.
Det enda sättet att garantera att denna orättvisa avskaffas är att riksdagen
i dag beslutar om en lag om registrerat partnerskap. Ett alternativ, även om
jag inte tycker att det är lika bra, är att riksdagen - såvida den inte vill gå så
långt i dag - gör ett principuttalande och beställer en sådan lagstiftning från
regeringen, oavsett vilken sammansättning denna har nu eller i framtiden.
Jag tror att ett principuttalande, om man nu inte är beredd att gå direkt
på lagstiftning, som jag har föreslagit tillsammans med 13 andra riksdagsle-
damöter, kan vara av värde just därför att vi vet att även om utredningen
kommer med ett förslag om lag om registrerat partnerskap, kommer det se-
dan efter sedvanlig remissbehandling att liksom tidigare stoppas i en byrå-
låda på något departement. Även om det skulle finnas krafter i regeringen
som är för framläggande av ett förslag, är jag övertygad om att ledamöterna
från kds kommer att se till att denna byrålåda låses. I annat fall hotar man
väl med att lämna regeringen.
Slutligen något om motion L421, som undertecknats av företrädare för
Centerpartiet, Folkpartiet, Vänsterpartiet, Ny demokrati och Socialdemo-
kraterna samt av en oberoende ledamot här i kammaren.
Det lagförslag som finns i motionen är i princip identiskt med den lagstift-
ning som Danmark infört och som Norge har beslutat att införa. De farhågor
som funnits om att samtliga s.k. rättsverkningar som en sådan lag skulle
kunna få inte är ordentligt utredda stämmer inte. Socialstyrelsen har utrett
frågan. I Norge och Danmark har man gjort liknande genomlysningar, men
man har konstaterat att det är ett näst intill omöjligt arbete att göra en full-
ständig kartläggning av rättsverkningarna. I bägge dessa länder har man i
stället konstaterat att detta inte är något stort problem. Problemet är i stället
huruvida den politiska viljan finns att fullt ut jämställa homo-och hetero-
sexuell samlevnad. I Danmark och även i Norge fanns den viljan. Förhopp-
ningsvis finns den också i Sverige.
Fru talman! Jag yrkar med detta bifall till motion L421, som innebär att
riksdagen i dag instiftar en lag om registrerat partnerskap.
Anf. 20 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Fru talman! Frågan om registrerat partnerskap för homosexuella berör
och upprör uppenbarligen många. Även om den diskussionen är märkvär-
digt frånvarande här i kammaren i dag, tror jag att det inte bara för mig utan
för alla som har varit med i denna diskussion är uppenbart att den berör och
upprör många. Det har kommit många brev och telefonsamtal från männi-
skor som tycker att förslaget som sådant är upprörande.
Varför tycker människor det? Jag tror att var och en som blir upprörd över
tanken på att homosexuella skulle få registrera sitt partnerskap borde fun-
dera över sin egen reaktion. Jag tror att det har att göra med att alla frågor
om sexualitet är svåra för oss. De berör oss i vårt innersta, handlar om käns-
lor och relationer som vi kanske över huvud taget inte vågar eller orkar för-
hålla oss så medvetet till. Det handlar också om vår egen sexuella identitet.
Att jag säger att man borde fundera över sin egen reaktion beror inte på
att jag vill mästra någon, utan jag gör det därför att jag i den upprörda dis-
kussionen känner igen mycket av min egen utveckling; från att ha tyckt att
de homosexuellas villkor inte berör mig - en likgiltighet - till att känna en
upprördhet och att fundera mycket över vad som när det gäller kärlek kan
betraktas som naturligt eller inte naturligt, och fram till en insikt om att ho-
mosexuellas rätt till sin kärlek och att samhällets erkännande av denna kär-
lek måste respekteras och är något självklart.
Äktenskap eller i det här fallet partnerskap handlar om två olika saker.
Det handlar om ett praktiskt och enkelt sätt att reglera många förfaranden i
samhället, t.ex. arvsfrågor, men det handlar också om symboler - att inför
omvärlden och inför sig själv visa att det gäller ett förhållande som man är
beredd att satsa på för livet. När man betraktar äktenskap, samliv och över
huvud taget samlevnadsformers utveckling i samhället, finner man att det
rent allmänt sker en förskjutning från en tonvikt på att reglera ekonomiska
transaktioner och arv till att äktenskap och samlevnadsformer alltmer blir
uttryck för och grundar sig på kärlek mellan människor.
Det finns bara en enda rimlig konsekvens av det beslut som riksdagen fat-
tade redan 1973 om att homosexuellas kärlek är lika acceptabel som hetero-
sexuellas, nämligen att ta steget fullt ut och lagstifta om ett registrerat part-
nerskap för homosexuella.
Jag vill instämma i de synpunkter som Kent Carlsson och Elisabeth Pers-
son har framfört. Varför klarar vi i Sverige inte av det som man har orkat
med i våra grannländer Danmark och Norge? Man hänvisar i den märkliga
diskussionen - eller rättare icke-diskussionen - i dag från utskottsmajorite-
tens sida till att det pågår en utredning. Det är ganska vanligt att vi i riksda-
gen hänvisar till utredningar, men man måste också fundera över vilken
funktion en utredning fyller.
Ibland är utredningar pådrivande i samhällsutvecklingen, men ibland är
de bromsklossar. Det är min bestämda uppfattning, efter att utifrån ha be-
traktat kommitténs arbete, att den framför allt fyller funktionen av att vara
en bromskloss. Man gör det krångligare för sig än vad det behövde vara. Det
framgår i ljuset av den lagstiftning som har genomförts i Danmark och i
Norge. Jag tror att det i kommittén finns ledamöter som gärna vill dra ut på
arbetet och krångla till det, inte därför att man egentligen är så oerhört ängs-
lig över att man inte kan överblicka alla lagstiftningskonsekvenser, utan där-
för att man i grunden är negativ till förslaget att homosexuella skall få rätt
till registrerat partnerskap.
Jag tycker, fru talman, att man är feg när man i debatten här i dag gömmer
sig bakom formella argument och över huvud taget inte berör sakfrågorna,
som om det inte vore dessa som i grunden ligger bakom.
Jag vill därför gärna ställa följande fråga till Holger Gustafsson, som helt
har undvikit att diskutera sakfrågan: Skall man tolka det så, att Holger Gus-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
21
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
tafsson och hans partikamrater fullt ut delar uppfattningarna i motion L421?
Man har ju inte anfört några som helst argument emot denna motion. Skall
vi tolka det så att det egentligen finns ett stöd för bifall till denna motion?
Jag tycker att det vore rimligt att få ett svar på den frågan.
Fru talman! Jag vill instämma i yrkandet om bifall till motion L421. Jag
instämmer också i förslaget i Vänsterpartiets meningsyttring om en utred-
ning om homosexuellas rätt till adoption av barn.
Anf. 21 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att Annika Åhnberg tar upp en mycket intressant
aspekt på partnerskap, när hon pekar på vad det innebär just för att normali-
sera ett förhållande. Jag håller fullkomligt med Annika Åhnberg om att det
här är viktigt.
Normen i vårt samhälle är faktiskt tvåsamhet. Oavsett vad vi tycker om
det, om vi tycker att det är bra eller dåligt eller likgiltigt, så är detta normen.
Människor som tycker om fasta normer borde ju därmed göra allt för att
även homosexuella skulle få normalisera sitt förhållande. Jag tycker att det
är bra att Annika Åhnberg har tagit upp just den poängen.
Men sedan vill jag något kommentera det Annika Åhnberg säger om att
kommittén har bromsat arbetet att få fram en partnerskapslag. Ja, det är rätt
så till vida att vissa ledamöter i kommittén har verkat bromsande. Men trots
alla problem som partnerskapskommittén har haft, av olika slag, vill jag
ändå poängtera att kommitténs arbete inte är bortkastat, eftersom majorite-
ten av ledamöterna i kommittén hela tiden har haft som mål att lägga fram
ett förslag till lag om partnerskap.
Det beklagansvärda är att efter senaste valet och efter regeringsskiftet, då
man förändrade kommitténs sammansättning, har en del ledamöter ihärdigt
satt klackarna i golvet och på alla sätt försökt bromsa upp arbetet. Men jag
vill fortfarande hävda att kommittén som helhet inte har haft för avsikt att
bromsa arbetet.
Anf. 22 ANNIKA ÅHNBERG (-) replik:
Fru talman! Jag ber om ursäkt, om det framstod som om jag uttryckte en
negativ uppfattning om hela kommittén. Det var säkert en konsekvens dels
av att jag uttryckte mig slarvigt, dels av att jag, som jag sade, bara har kunnat
betrakta kommitténs arbete på avstånd.
Men det som slår en utanförstående betraktare är det märkliga att vi i Sve-
rige, som ju alltid brukar sätta det nordiska samarbetet högt och som brukar
vara intresserade av att dra erfarenheter och slutsatser av hur man gör i
andra länder, inte har velat ta till oss de erfarenheter som man har gjort i
Danmark.
I Danmark har man funnit ett enkelt sätt att stifta lagen, att anknyta den -
med vissa undantag - till äktenskapslagstiftningen som helhet, och erfaren-
heterna har varit mycket positiva. Sverige däremot har, vad jag kan förstå,
valt ett mycket mera komplicerat sätt att gå fram och också ett sätt som har
fördröjt arbetet.
Men, som sagt, det var inte min mening att avge någon sorts helhetsom-
22
döme om kommitténs arbete. Jag ber än en gång om ursäkt, om det framstod
så.
Anf. 23 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tycker inte alls att Annika Åhnberg har uttryckt sig slar-
vigt. Det hon sade var just precis detta att den som betraktar kommitténs
arbete utifrån kan få ett intryck av att kommittén har verkat bromsande.
Dess värre är det nog precis det intrycket som har givits, och jag tycker att
det var bra att det sades här, så att jag fick möjlighet att poängtera att trots
alla problem i kommittén finns där en positiv vilja hos en majoritet att
komma framåt.
Men vad skall folk få för uppfattning om riksdagen och riksdagens arbete?
Man vet att här finns en majoritet för partnerskap, men man kan iaktta hur
utredningar och andra organ ger intryck av att inte rätta sig efter denna ma-
joritet. Dess värre tycker jag att inlägget från regeringsföreträdaren Holger
Gustafsson bidrar till den totala förvirringen.
(Talmannen: Jag erinrar om att repliken gäller Annika Åhnbergs inlägg.)
Anf. 24 HOLGER GUSTAFSSON (kds) replik:
Fru talman! Annika Åhnberg frågade huruvida det finns något slags gil-
lande av motionen L421. Jag kan bara säga ytterligare en gång -jag nämnde
det i mitt huvudanförande - att utskottets majoritet har avstyrkt samtliga
motioner, för att få ett fördjupat underlag i kommitténs arbete.
Det är det besked jag har att ge. Det är tydligt, och jag vill bara upprepa
det jag sagt tidigare: Samtliga motioner är avstyrkta, och motivet för det är
att vi vill invänta ett mera fördjupat material. Det är alla oförhindrat att i det
sammanhanget också titta på de motioner som här ligger och bedöma dem
tillsammans med kommitténs arbete.
Anf. 25 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Som ordförande i Partnerskapskommittén vill jag här endast
ge en lägesbeskrivning av arbetet. Det kanske inte är brukligt att göra, men
med tanke på det engagemang och det intresse som många visar denna fråga
gör jag det här. Det är bättre att redovisa fakta än att ge utrymme för speku-
lationer och rykten.
Kommitténs majoritet har tagit ställning/ör en lag om partnerskap för ho-
mosexuella. De regler som gäller för äktenskap skall gälla med undantag för
adoption och internationell giltighet i länder som ej har infört partnerskaps-
lag.
Ett lagförslag är i praktiken klart. Vi har sagt nej till att partnerskapet
skall gälla andra hushållsgemenskaper. Motiven går jag inte in på här. De
kommer att redovisas i det justerade betänkandet.
Vi har i stort sett gått igenom äktenskapets rättsverkningar, vilket var ett
mycket omfattande och svårt arbete på grund av rättsdatabasens bristande
tillgänglighet och kvalitet. Genomgången gav stöd för att det endast är de
två nämnda undantagen som behöver göras i en partnerskapslag.
Vi har varit i Danmark och tagit del av de danska erfarenheterna av deras
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
23
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
partnerskapslag. Vi har gjort ett försök att utvärdera lagen om homosexuella
sambor, men genomgången av själva regelverket är ännu inte gjord. Det bör
diskuteras hur denna genomgång bör samordnas med Statskontorets genom-
gång av sambolagstiftningen, för att undvika dubbelarbete och för att kunna
genomföra denna del av det uppdrag som kommittén har utan onödigt dröjs-
mål.
Slutlig justering av de färdiga delarna av utredningen, dvs. förslag till part-
nerskapslag, redovisning av äktenskapets rättsverkningar och ställningsta-
gande till hushållsgemenskapsfrågan, kan göras vid långsammanträde i slu-
tet av september. Den redovisning av arbetsläget i kommittén som jag läm-
nar här bör kunna vara vägledande för riksdagens ledamöter i den kom-
mande voteringen. Själv kommer jag som kommittéordförande och därmed
part i målet att lägga ner min röst.
Det beslut riksdagen tar här i dag blir givetvis vägledande för kommitténs
fortsatta arbete. Skulle reservationen vinna i voteringen, ser jag det inte som
ett misstroende mot kommitténs arbete utan som ett uttryck för det ange-
lägna i att utan dröjsmål föra denna fråga i hamn.
Anf. 26 KENT CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tackar för redovisningen av kommitténs arbete och tids-
plan. Jag känner ändå en viss oro, även om jag är övertygad om att ordföran-
den i kommittén jobbar på som bara den och verkligen försöker få fram ett
förslag till lag som alltså skulle komma till hösten.
Men det intressanta är: Vad händer därnäst? Det är detta som vi har för-
sökt diskutera här i dag. Var kommer utredningsförslaget att hamna? Jo, det
hamnar hos regeringen rent formellt, men vad kommer att hända sedan? Blir
det i det läget något förslag från den regering där bl.a. Barbro Westerholms
partikamrater sitter?
Kan Barbro Westerholm i dag garantera att om utredningen kommer med
ett förslag om partnerskapslag så kommer också regeringen att lägga fram
ett sådant förslag för riksdagen? Det är den oron vi känner som vill ha en
sådan lag, att även om det blir ett positivt utredningsförslag så kommer det
sedan att gömmas någonstans, därför att det är politiskt känsligt inom rege-
ringen. Framför allt är det de fundamentalistiska kristdemokraterna som sät-
ter sig till motvärn.
Det är en fråga till Barbro Westerholm. Och kan Barbro Westerholm
också kommentera risken för förseningar? Vad jag har förstått, finns det ett
motstånd i kommittén mot att komma fram med ett positivt förslag, alltså
ett förslag till lag om partnerskap.
Anf. 27 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! Majoritetssituationen är redan klar. Den fortsatta behand-
lingen i regeringskansliet är det inte min sak som ordförande i kommittén
och som riksdagsledamot att sia om.
Med tanke på hur det brukar göras med utredningar antar jag att det blir
en remissbehandling och att man sedan använder sig av remissvaren. Men
jag kan inte svara för regeringen.
24
Anf. 28 KENT CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Nej, jag kräver inte att Barbro Westerholm skall företräda
regeringen på det sättet eftersom hon inte är statsråd. Folkpartiet har såvitt
jag förstår på sitt landsmöte ställt sig bakom det här kravet. Som folkpartis-
tisk riksdagsledamot måste även Barbro Westerholm medge att det finns en
stor risk för att det med tanke på regeringens sammansättning inte kommer
att bli något förslag. Det finns inte bara en stor risk - det är i princip ett
faktum. Trots att utredningen har ett positivt förslag om en lag och trots att
remissinstanserna säger ”Hurra! Vi vill ha en sådan här lagstiftning” finns
det en blockering i regeringen.
Eftersom vi är medvetna om de blockeringar som kds utgör i detta sam-
manhang gäller min fråga till Barbro Westerholm om det inte vore bättre att
i dag besluta om en lag eller alternativt att skicka en beställning till rege-
ringen. Oavsett regeringens sammansättning, dvs. om kds finns där och
bromsar eller inte, har riksdagen då beställt en lag. Det måste vara ett oer-
hört stöd för kommittén och för ordföranden i kommittén. På det sättet
skulle man också kunna få denna fråga ur världen. Jag tycker att det vore
bra för frågan i sin helhet om vi gjorde ett principställningstagande.
Anf. 29 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! Jag har i mitt inlägg redovisat hur jag kommer att göra vid
voteringen. Min ytterligare kommentar är att Folkpartiet liberalerna vid sitt
landsmöte hösten 1990 tog ställning för ett partnerskap. Vi har också ställt
upp på den utredning som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen
våren 1991.
Anf. 30 MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Fru talman! Såvitt jag förstår löser Barbro Westerholm sitt dilemma ge-
nom att avstå i voteringen. Anser Barbro Westerholm att det vore till förfång
för utredningen och för sakens fortsatta behandling om riksdagen här gjorde
det som den är satt att göra, nämligen att i ett konkret beslut tala om vad
den tycker?
Anf. 31 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! Vår tidsplan förändras inte av riksdagsbeslutet här i dag. Ni
andra har tagit upp det faktum att ett beslut i dag kan ha en viss påverkan
på regeringens hantering av frågan. För min utredning gäller precis samma
tidsplan.
Anf. 32 MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Jag är i likhet med flera andra talare litet förvånad över debat-
ten, därför att den som Annika Åhnberg sade är en icke-debatt. Man debat-
terar inte innehåll utan mer form.
Det är litet uppseendeväckande att kds säger att man vill se förslaget från
utredningen innan man kan ta ställning. Det är ju ett principuttalande Maj-
Lis Lööw har begärt! Vi skall ta ställning till om vi är för eller emot registre-
rat partnerskap.
Jag är en av undertecknarna av motionen L421. Jag vill här och nu uttala
\
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
25
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
26
mitt stöd för den. Jag vill också passa på tillfället att som anhängare av part-
nerskap och medlem av utredningen i likhet med Elisabeth Persson berätta
om saker som händer utanför detta hus i frågan. Elisabeth Persson talade
om att det finns myter och rädsla. Jag kan tillägga att det finns okunskap.
Det tycker jag att man också kan se i debatten här i kammaren i dag.
Jag har den senaste tiden fått erfara hur motståndarna mobiliserar. Vi ut-
sätts nu inte enbart för den typ av lobbying som är vanlig här i riksdagen,
utan också för en annan och mycket obehagligare typ av lobbying. Man hotar
i ljuset av religionen och under ett slags kristen täckmantel. Vi som är före-
språkare för registrerat partnerskap hotas och förbannas.
Det är således ganska grumliga uppfattningar och idéer som nu frodas
bland vissa av motståndarna till partnerskapet. Jag undrar när jag hör dagens
icke-debatt vilka de verkliga skälen till att vi inte tar ställning här i dag är.
Man kan fundera över om dessa grumliga uppfattningar också finns repre-
senterade i den här kammaren.
Det är människosynen som förenar oss som förespråkar partnerskap i ut-
redningen, dvs. Socialdemokraterna, Folkpartiet och Vänsterpartiet. Det är
egentligen inte så konstigt. Vi kan i andra sammanhang se hur Moderaterna,
Centern och kds har en annorlunda, mycket mer reaktionär syn på männi-
skor.
Alla människors lika värde, alla människors lika rätt att leva, älska och bo
ihop - möjligen med den restriktionen att det inte får skada någon annan -
är ledstjärnan för majoriteten i utredningen. Konstigare än så är det inte.
I en artikel i Svenska Dagbladet för ett tag sedan gick en av kammarens
ledamöter till angrepp mot Elisabeth Persson och mig för att vi skrivit under
motionen och samtidigt var medlemmar i utredningen. Det är inte alls kons-
tigt att vi har gjort så. Som vi har hört Barbro Westerholm redovisa blir ut-
redningen klar i höst. Men vad händer sedan? Det blir möjligen en remiss-
omgång, mén vad händer sedan då?
Med tanke på regeringens sammansättning kommer det ingen proposi-
tion. Maj-Lis Lööw trodde att det kommer en proposition och sade att det
blir registrerat partnerskap. Det blir det möjligen om vi får en annan rege-
ring, men inte med denna regering.
Jag är alldeles övertygad om att kds inte kommer att ändra sig oavsett hur
många faktum som kommer på bordet. Moderaterna och Centerpartiet
kommer knappast heller att ändra sig. Det är därför den debatt som kds för
i dag är en skendebatt för majoriteten. Det är därför det är så viktigt vad
som händer i omröstningen här i dag.
Jag vill uppmana kammarens ledamöter att i första hand rösta på motion
L421 och i andra hand på reservation 1. Jag vill uppmana de osäkra att följa
Barbro Westerholm och avstå.
Fru talman! Jag vill för egen del yrka bifall i första hand till motion L421
och i andra hand till reservation 1.
Anf. 33 PER STENMARCK (m):
Fru talman! Bakom det betänkande som vi nu behandlar ligger en rad mo-
tioner som på olika sätt berör äktenskaps- och sambofrågor. I en flerparti-
motion, undertecknad av representanter för fem partier, framförs önskemål
om en skyndsam lagstiftning om registrerat partnerskap. I en motion fram-
förs dessutom kravet att homosexuella skall ha rätt att adoptera.
Det är som jag ser det ingen skillnad i sak på de motioner som har väckts
nu och de som behandlades här i riksdagen för ett år sedan. De är fortfa-
rande lika komplicerade och därmed föremål för utredning.
Precis som vid det tillfället är Holger Gustafsson de fyra regeringspartier-
nas talesman i denna debatt. Jag vill understryka att Holger Gustafsson där-
med talar för samtliga de fyra borgerliga partierna i den fråga vi behandlar
här i dag. Det är värt att understryka. Jag är nämligen alldeles övertygad om
att Kent Carlsson hade motionerat om att vi skall lagstifta omedelbart även
om hans parti hade suttit i regeringsställning i dag. Detta hade han gjort trots
att det sitter en utredning och arbetar med frågan.
Men det socialdemokratiska partiet skulle knappast vara med om att lag-
stifta innan den utredning som man själv har tillsatt har lagt fram ett fullödigt
beslutsunderlag. Det socialdemokratiska partiet skulle inte ens ha motione-
rat i en sådan fråga.
Men nu befinner sig socialdemokraterna i opposition, och då gäller uppen-
barligen åtminstone delvis andra regler. Därför kan jag bara svara att det
som Holger Gustafsson har yrkat på gäller för alla oss i de borgerliga parti-
erna.
Vi har från utredningens ordförande fått höra att utredningen snart är
klar. När utredningen är klar och i sedvanlig ordning har remissbehandlats
finns det anledning att också ta ställning i själva sakfrågan.
Barbro Westerholm säger att majoriteten i utredningen har tagit ställning
för en lag om registrerat partnerskap. Det finns anledning att ta ställning till
frågan när det förslaget har lagts på riksdagens bord, dvs. när förslaget har
remissbehandlats. Barbro Westerholm säger också att det hon har sagt bör
vara vägledande för riksdagens ställningstagande. Jag tycker också att det
kan vara så. Då finns det anledning att avvakta det som utredningen, som
leds av Barbro Westerholm, kommer fram till.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till hemställan i lagutskottets betän-
kande nr 36.
Anf. 34 KENT CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag trodde att Per Stenmarck hade läst de motioner som hade
väckts. Det är en väsentlig skillnad i år mot förra året och året dess förinnan.
Då krävdes principuttalanden i de motioner som hade väckts och behandlats
i lagutskottet och sedan i kammaren. Motion L421 är ett resultat av att riks-
dagen inte har kommit till skott. Det är därför det finns ett fullödigt lagför-
slag i den motionen. Den får gärna läsas, och där finns även specialmotive-
ringar till lagförslaget.
Vidare till frågan om det skulle ha hänt något om vi hade en socialdemo-
kratisk regering. Ja, det tror jag. En socialdemokratisk regering skulle knap-
past ha den hindrande faktor kds i sig. Den oro vi känner som förespråkar
en partnerskapslag är att den nuvarande regeringen, med kds däri, aldrig
kommer att lägga fram ett förslag. Även i små frågor Per Stenmarck, t.ex.
bostadsbidragsregler, är kds en starkt hindrande faktor.
Det intressanta är det som Annika Åhnberg och andra har sagt, nämligen
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
27
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
att detta är ett slags icke-debatt. Inte ens Per Stenmarck går in i sakfrågan.
Det vore intressant att få höra vad Per Stenmarck och Moderaterna tycker i
själva principfrågan. Är det rimligt att ge homosexuella tillfälle till lagregle-
rad samlevnad? Sedan kan man alltid diskutera hur lagparagrafer skall utfor-
mas. Vad tycker Per Stenmarck i själva principfrågan? Det vore mycket in-
tressant att få hör.
28
Anf. 35 PER STENMARCK (m) replik:
Fru talman! Låt mig först och främst säga att jag har all respekt för Kent
Carlssons och andras engagemang i denna fråga. Jag borde ha sagt redan i
mitt inledningsanförande att det finns all anledning att reagera med kraft när
majoritetens talesman i denna fråga liknas vid, som Kent Carlsson har sagt
vid två tillfällen, en kristen fundamentalist utan någon förståelse för de ho-
mosexuellas situation. Så är det absolut inte. Nu gäller det om det skall göras
ett slutligt ställningstagande i sakfrågan nu eller om vi skall avvakta den ut-
redning som har jobbat i några års tid och som tillsattes av det parti som Kent
Carlsson representerar.
Utredningen tillsattes av Socialdemokraterna, och det finns all anledning
att undra när ni senast var beredda att köra över en utredning som ni själva
hade tillsatt för att snabbare kunna driva igenom ert eget ställningstagande?
Vi har hört från Barbro Westerholms sida att det finns ett fullödigt lagför-
slag. Låt oss då få det på riksdagens bord, och låt oss komplettera med alla
de andra lagändringar som måste göras innan vi gör ett slutligt ställningsta-
gande. Jag tror att vi hade agerat så i andra situationer, och det finns all an-
ledning att agera så även i denna fråga.
Anf. 36 KENT CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är kanske svårt för den högt ärade ledamoten Stenmarck
att förstå att om utredningen kommer fram till ett lagförslag, och ställer sig
positiv till ett registrerat partnerskap, kommer den nuvarande regeringssam-
mansättningen att innebära att det inte kommer att läggas fram någon pro-
position från regeringens sida. Med en socialdemokratisk-folkpartistisk-cen-
terpartistisk regering har jag mer anledning att tro att det skulle komma en
proposition med anledning av ett sådant utredningsförslag.
Jag är därför ganska lugn. Men vi som förespråkar partnerskap känner oro
just för att vi ser att utsikterna för ett lagförslag från kommittén, när det
läggs fram till hösten, efter remissbehandling kommer att läggas i en låst by-
rålåda. Det är därför vi vill utöva denna påtryckning.
Jag tycker uppriktigt sagt att det är märkligt att det inte går att få något
som helst uttalande från vare sig från Per Stenmarck eller Holger Gustafsson
om vad de tycker i principfrågan. Politiken handlar om att tycka i principfrå-
gor, med utgångspunkt i en människosyn osv. Det handlar givetvis också om
lagteknik osv. Vad tycker Per Stenmarck i principfrågan? Är det rimligt att
homosexuella skall förnekas de juridiska rättigheterna och skyldigheterna?
I dag utestängs de homosexuella från en rad av de villkor som gäller för hete-
rosexuella. Är det rimligt att om något skulle hända en statligt anställd ho-
mosexuell person får han inte ha sin käresta som förmånstagare, osv.? Det
finns många sådana exempel. Jag vill gärna höra några synpunkter i princip-
frågan.
Tyvärr gäller replikskiftet Per Stenmarck. Men jag står för uppfattningen
att kds i dessa frågor...
(Talmannen: Jag får erinra om att repliken gäller Per Stenmarck.)
Per Stenmarck anknöt till mitt debattinlägg om kds. Jag har uppfattningen
att kds i dessa frågor beter sig som fundamentalister och tyvärr övertolkar
den heliga skrift.
Anf. 37 PER STENMARCK (m) replik:
Fru talman! Jag tänker inte ge mig in i en spekulation om hur olika rege-
ringskonstellationer skulle ha agerat i denna fråga.
Man räknar med att utredningen skall vara klar till hösten. Därefter skall
den behandlas som alla andra utredningar, dvs. den skall ut på remiss, frågan
skall behandlas i regeringskansliet och därefter kan vi i riksdagen göra ett
ställningstagande i själva sakfrågan.
Jag vill understrycka att det är viktigt att få fram det fullödiga beslutsun-
derlaget innan vi gör ett slutgiltigt ställningstagande, eftersom vi vet att det
rör sig om ändrad lagstiftning i en lång rad andra ärenden. Det vore utomor-
dentligt olyckligt att komma med pekpinnar i dag om hur vi skall agera i
denna fråga. Det är klokt att avvakta en ordentlig genomgång av ärendet.
En ordentlig genomgång kan vi faktiskt endast få genom att låta den utred-
ning som fortfarande arbetar med frågan få arbeta i lugn och ro.
Anf. 38 MARGARETA WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag kan i likhet med Kent Carlsson konstatera att Per Sten-
marck gömmer sig bakom formen och diskuterar inte principen.
Var står Per Stenmarck i principfrågan? Skall alla människor behandlas
lika? Har alla människor samma värde?
Per Stenmarck undrade hur situationen skulle ha varit med en socialdemo-
kratisk regering. Jag kan försäkra att en socialdemokratisk regering skulle
ha följt ett majoritetsbeslut från en utredning. Vi har dessutom ett kongress-
beslut i frågan. För oss är det inga problem. Men problemet är för denna
regering, med fyra partier, att tre partier är emot och ett parti är för.
Efter en sådan här remissomgång, som naturligtvis får ett blandat resultat,
det beror ju på frågans art, är det upp till politikerna att fatta det avgörande
beslutet. Tror Per Stenmarck, eller över huvud taget någon i denna kam-
mare, att den nuvarande regeringen i det läget lägger fram ett förslag?
Anf. 39 ELISABETH PERSSON (v):
Fru talman! Det går naturligtvis, Per Stenmarck, att säga att det finns en
liten poäng i det resonemang som framfördes tidigare, nämligen att det inte
är vanligt att fatta beslut under det att en sittande utredning arbetar. Men om
Per Stenmarck hade vågat lyssna på denna debatt, som faktiskt har pågått ett
tag i massmedierna, hade han märkt att det inte är en partnerskapslags olika
rättsverkningar som är den avgörande frågan.
Nu handlar det om huruvida man är för eller emot. Jag kan inte inse att
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
29
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Äktenskaps- och
sambofrågor
30
Partnerskapskommitténs arbete, som handlar om att belysa olika rättsverk-
ningar, är avgörande för om man skall vara för eller emot likaberättigande
för homosexuella, för eller emot partnerskapslag. Om Partnerskapskommit-
tén kommer fram till att man i ett visst lagrum inte skall ta hänyn till den
sexuella läggningen men att man skall göra det i ett annat, kan det inte vara
avgörande för om man i grunden skall vara för eller emot en partnerskaps-
lag, om man skall vara för eller emot fortsatt diskriminering av homosexu-
ella.
Huvudfrågan i dag är att ta ställning till hur riksdagen skall ställa sig till
principbeslutet: Skall vi ge uttryck för den majoritet som finns här, eller skall
vi inte göra det? Skall det i så fall ske under något slags formell täckmantel
med hänvisning till utredningen?
Jag tycker, Per Stenmarck, att det vore tragiskt att försöka ge sken av att
traditionerna är så viktiga att man inte kan agera flexibelt och annorlunda i
det här synnerligen annorlunda ärendet. Dessutom har vi fått kommitténs
ordförandes ord på att för kommitténs arbete betyder ett ja till partner-
skapslag - ett principuttalande i dag - bara att man känner att man har det i
ryggen. Vi kommer att fortsätta arbetet med att undersöka de olika rätts-
verkningarna. Självklart skall frågan stötas och blötas inom och utom kam-
maren när förslaget är klart.
Anf. 40 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Per Stenmarck frågade om socialdemokraterna i majoritets-
ställning här i kammaren skulle kunna tänka sig att köra över en sittande
utredning. Det var ju just därför jag ställde frågan och fick svar av Barbro
Westerholm: Utredningen skulle inte på något sätt känna sig överkörd av att
kammaren tar ett beslut i frågan. Det vore renhårigt att man fattade ett så-
dant principbeslut.
För alla dem som är oroliga inför beslutsvåndan i den borgerliga rege-
ringen - den är ju uppenbar - någon gång i framtiden, vill jag påpeka att vi
då är i det läget att vi har ett färdigt lagförslag som faktiskt ger utrymme för
betydligt aktivare riksdagsinitiativ. Då, om inte förr, får Folkpartiet komma
ut ur buskarna och bekänna färg i den här frågan.
Anf. 41 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp två frågor så här i avslutningen av de-
batten. Man har diskuterat om man kan köra över en sittande utredning.
På det utskottsområde där jag arbetar -justitieutskottet - fattade riksda-
gen för ungefär en och en halv månad sedan ett principbeslut som innebär att
man frångår en sittande utrednings arbete. Det gällde frågan om villkorlig
frigivning som Straffsystemkommittén undersöker. Per Stenmarcks parti-
kamrat, justitieminister Gun Hellsvik, hade inte tålamod att vänta till hös-
ten, då den utredningen är färdig. Någon princip som säger att man ständigt
måste invänta en utredning finns alltså inte. Det kan ju hända att man anser
att det är principiellt och politiskt viktigt att markera en inställning.
I den här frågan kräver ju inte minoriteten i utskottet att man skall frångå
utredningen genom att man uttalar en annan uppfattning än majoriteten i
utredningen. I fallet med den villkorliga frigivningen var beslutet mycket
konkret och kostar skattebetalarna ca 215 miljoner kronor per år; där kan
man tala om att köra över en utredning.
Slutligen vill jag säga något om den fråga som jag gärna hade debatterat
med de kristdemokratiska ledamöterna här i kammaren. Det gäller synen på
människan och hur ett modernt demokratiskt samhälle skall förvaltas. Vil-
ken lagstiftning skall man ha? Skall den grundas på vissa extrema stycken av
den heliga skrift, eller skall den ha en mer humanistisk och liberal utgångs-
punkt? Tyvärr har vi inte fått några svar från kristdemokraterna här i kam-
maren. Det är synd; det hade varit roligt att få en sådan debatt. Jag kan för-
stå varför: En del av de uppfattningar som vissa kds-ledamöter har och som
kds som parti företräder i frågor som gäller homosexualitet, aborter etc. kan-
ske inte är så bra att lyfta fram i offentligheten.
Anf. 42 PER STENMARCK (m):
Herr talman! Jag begärde ordet för replik på det som Elisabeth Persson
sade. Jag har följt hela debatten, eller åtminstone mycket stora delar av den.
Jag har lyssnat på hela debatten i dag och försökt följa den i massmedierna.
Det har onekligen varit en mycket omfattande debatt - åtminstone under
den senaste tiden.
Är man för eller emot, frågar Elisabeth Persson. Jag tycker att det kan
finnas anledning att ta ställning till det när vi kan studera hela det underlag
som så småningom kommer att finnas i den här frågan. Nu är det ju så, som
vi har fått höra av utredningens ordförande, att det uppenbarligen finns en
majoritet i utredningen som säger ja till ett registrerat partnerskap. Det får
vi respektera oavsett vad vi tycker om det. Men det finns uppenbarligen
också en minoritet. Det finns de som kommer att författa reservationer och
ha andra inställningar i frågan. Det finns all anledning att lyssna till dem
också. Därefter, när vi får möjlighet att väga samman alla ställningstaganden
och synpunkter, kan vi göra ett personligt ställningstagande; det är jag inte
beredd att göra i dag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU37 Sjöfylleri.
Anf. 43 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Herr talman! Jag vill bara i korthet yrka bifall till hemställan i utskottets
betänkande LU37 med hänsyn till, som det står i betänkandet, att arbetet
pågår i regeringskansliet och bereds med skyndsamhet. Vi vill därför inte
föregripa detta utan låta ärendet ha sin gång. Tack!
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Söfylleri
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
31
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
32
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU38 Ändringar i konsumentkreditlagen.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SfU7 Invandrar- och flyktingpolitiken (prop. 1992/93:100 delvis,
skr. 1992/93:157 och förs. 1992/93:RR2).
Anf. 44 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Människan är människans värsta fiende, men också männi-
skans bästa vän. De orden fälldes av den svenska läkaren Christina Doctare
i samband med en utfrågning i utskottet för nästan precis en månad sedan.
Utfrågningen var föranledd av ett par motioner om situationen i Bosnien-
Hercegovina.
Christina Doctare arbetar i Kroatien på uppdrag av Världshälsoorganisa-
tionen, och hon gav en utförlig redogörelse för situationen i det forna Jugo-
slavien - om ett krig som överträffat alla våldshandlingar som kan begås och
som brutit mot alla konventioner, det gäller båda sidor.
Utskottet hörde också läkaren Birgitta Wetterdahl som hade besökt Kroa-
tien på uppdrag av Internationella Röda korset för att göra en bedömning
av hjälpbehovet.
Birgitta Wetterdahl redogjorde för det program för psyko-socialt stöd som
Internationella Röda korset och Kroatiska Röda halvmånen driver tillsam-
mans.
Programmet behöver förstärkas med fler socialarbetare, psykologer, psy-
koterapeuter och sjuksköterskor. Doktor Wetterdahl sade också att den vik-
tigaste uppgiften för personalen var att upptäcka de människor som behöver
omedelbart kvalificerat stöd.
Det betyder också att personalen måste vara väl förtrogen med flyktingens
språk, traditioner och kultur. Därför bör man använda huvudsakligen lokal
personal. På grund av den höga arbetslösheten är det ingen svårighet att få
tag på lämplig personal.
Christina Doctare gjorde samma bedömning. Hon berättade också om det
officiella muslimska samhällets åtgärder för att stödja de kvinnor som blivit
våldtagna i kriget. Varje fredag upprepas budskapet att dessa kvinnor är
hjältinnor i kriget och att deras barn är muslimska barn som skall tas om
hand inom det muslimska samhället.
Vidare påpekade Christina Doctare att det inte bara var kvinnor utan
också barn och män som utsatts för tortyr och våldtäkt. Stor hjälp måste sat-
sas på barnen, som är utsatta och utnyttjade. Männen måste också få hjälp
med att återupprättas. De lider oerhört av att inte ha kunnat skydda sina
kvinnor mot tortyr och våldtäkter.
Christina Doctare framhöll också att man, för att kunna hjälpa dessa ut-
satta människor, måste arbeta på flera olika nivåer. Vad som främst behövs
är hjälp på plats. Det har företrädare för både den kroatiska och den bos-
niska regeringen sagt. Man behöver framför allt ekonomisk hjälp. Välutbil-
dad personal har man redan.
Många av de drabbade kvinnorna, barnen och männen varken vill eller
orkar fly. De som gör det måste naturligtvis få hjälp, men Christina Doctare
gör bedömningen att det är oerhört svårt för kvinnorna att ange sina upple-
velser som grund för asylansökan. Däremot, menade hon, kan möjligheten
till överföring av flyktingar till Sverige vara av stort värde.
Det var då, herr talman, som det kändes besvärande och svårt att höra
Christina Doctare betona vikten av att flyktingar kan överföras på kvot, för
samtidigt fanns ju vetskapen att regeringen föreslår en sänkning av flykting-
kvoten.
Den svenska flyktingkvoten är i dag beräknad på 2 000 personer. I det
budgetförslag som vi nu behandlar står det: ”För att åstadkomma---flexi-
bilitet, bör de medel som för närvarande finns budgeterade på anslaget för
överföring av flyktingar läggas samman med den del av ersättningarna till
kommunerna som avser kvotflyktingar”. Så långt är jag med.
Men vad har departementet räknat på - på nuvarande 2 000 eller på det
som Invandrarverket enligt budget skall planera för, nämligen 1 250 perso-
ner? Jag frågade de borgerliga utskottsledamöterna om de kunde förklara
hur man hade räknat och vad flexibiliteten bestod i, men det kunde de inte
förklara.
Nu har utskottets kanslipersonal räknat fram att den egentliga överför-
ingskostnaden i budgetförslaget motsvarar en överföring av 1 800 personer,
en minskning med 200 personer jämfört med nuvarande kvot. Några större
flexibla resurser finns alltså inte, utan det är skillnaden mellan 1 250 perso-
ner och 1 800 personer som utgör den flexibla resursen, dvs. 550 personer.
Det är alltså den fria ramen för s.k. flexibla hjälpinsatser som regeringen
skall diskutera med UNHCR? Men regeringen säger också, trots minsk-
ningen, att överföring av flyktingar till Sverige utgör en betydelsefull flyk-
ti ngpolitisk insats. Varför då denna minskning? Det blir kanske mer resurser
i kompletteringspropositionen.
Vi socialdemokrater tycker att det är viktigt för Sveriges trovärdighet och
för Sveriges internationella agerande att föregå med gott exempel. Det är
olyckligt att regeringens passiva flyktingpolitik låter människor med svaga
skyddsbehov resursmässigt tränga ut mer angelägna kvotflyktingar. Vi anser
att det går att omprioritera resurserna så att nuvarande kvot kan bestå.
När vi socialdemokrater talar om en aktiv invandrar- och flyktingpolitik
handlar det om en helhetssyn. Det handlar om insatser inom utrikes-, han-
dels- och biståndspolitiken för att på sikt och i samarbete med andra länder
kunna påverka grundorsakerna till flykt. Det krävs en vilja att se orsaker.
Det går inte att bara se symtom.
Det krävs en vilja att samordna resurser och insatser mellan världens län-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 91
|
Prot. 1992/93:91 14 april 1993 |
der. Vi vill förebygga flyktingskapet genom bistånd, genom internationell |
visa.
|
Invandrar- och |
Att det är ett oerhört svårt och komplicerat arbete visar inte minst situatio- Svårigheterna att samarbeta länder emellan visar sig också i att de nor- Vi anser att Sverige aktivt bör delta i arbetet för en europeisk samordning Herr talman! Det är ingen överdrift att säga att den svenska flyktingpoliti- Flyktingpolitiken kräver också kunskap och insikt hos dem som skall fatta Den nuvarande flyktingpolitiken är svårbegriplig. Den kostar samhället Ett exempel på regeringens oförmåga och ovilja att fatta beslut i rätt tid Under den tiden hade det hunnit komma ca 30 000 kosovoalbaner. Med De långa handläggningstiderna förorsakar också stora kostnader. Det har Det senaste hindret för att få ned kostnaderna för förläggningsverksamhe- Nu har Utlänningsnämnden äntligen kommit upp till en godtagbar besluts- Varför kan Utlänningsnämnden inte redan nu få besked om att den tillfäl- |
34
liga nu utbildade och inskolade personalstyrkan kan användas budgetåret
ut?
Det kostar pengar att rekrytera och utbilda personal. Skulle mot förmo-
dan personalen inte behövas, är arbetsbrist ett skäl för varsel och uppsäg-
ning.
I vår partimotion kräver vi socialdemokrater bl.a. att regeringen lägger
fram ett program för att minska antalet asylsökande i förläggningar under
kommande år. Den 1 mars i år var antalet inskrivna på Invandrarverkets an-
läggningar 80 000.
Vi anser att Invandrarverket skall tllföras 50 miljoner kronor. Men vi krä-
ver att regeringen lägger fram förslag om hur de här medlen skall användas,
inkl, de lagändringar som eventuellt kan behövas. Med ett ökat beslutsfat-
tande hos Invandrarverket och Utlänningsnämnden kan förläggningsansla-
get därmed minskas.
Vi anser att regeringens flyktingpolitik saknar planering och framförhåll-
ning. En parlamentarisk kommitté som skall göra en översyn av invandrar-
politiken samt invandrings- och flyktingpolitiken har tillsatts. Det har länge
talats om den, och nu är den äntligen tillsatt. Det är bra, därför att den be-
hövs. Men det är ett oerhört stort arbete som kommittén skall utföra.
Nu kan man emellertid befara att väldigt litet kommer att hända under de
närmaste åren. Alla svåra och kontroversiella frågor kommer att hänskjutas
till utredningen. Så har redan skett i det betänkande som nu behandlas.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till samtliga socialdemokratiska re-
servationer i detta betänkande.
Anf. 45 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Inget ämne engagerar i dag svenska folket mer än just in-
vandrar- och flyktingpolitiken. Vi ser det dagligen i arbetet på vårt parti-
kansli. Människor ringer dit och har åsikter om flyktingproblematiken. Jag
ser det också på all den post som berör just det här området. Oavsett vilken
infallsvinkel människor anlägger, dvs. om man anser att vi i Sverige har när-
mast outtömliga resurser för att hjälpa och bistå människor som söker sig till
Sverige, eller om man anser att vi i Sverige nu har problem upp över öronen
och att vi måste sätta stopp för allt flyktingmottagande, är engagemanget
enormt stort.
Regeringen har också insett att flyktingfrågan är av utomordentligt stor
vikt. Därför är en särskild kommitté tillsatt för att grundligt belysa olika
aspekter i den här frågan. Redan den 14 januari beslöt regeringen att en
översyn av invandrarpolitiken och av invandrings- och flyktingpolitiken
skulle ske.
Kommittén, i vilken jag själv ingår såsom representant för Ny demokrati,
har haft vissa födslovåndor, minst sagt. Först i slutet av mars kunde en ord-
förande - Rolf Wirtén - utses. Ännu har inte någon kallelse till ett första
sammanträde utsänts, dvs. tre månader efter det att man vid ett regerings-
sammanträde bestämt sig för att en kommitté skulle utses. Man får hoppas
att kommittéarbetet inte försenas på grund av den tröga starten och att den
första delrapporten som skall vara en delstudie med en internationell över-
sikt hinner avlämnas till Kulturdepartementet senast den 1 september 1993.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
35
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
36
Delrapport nummer två som skall avse de invandrarpolitiska frågorna
skall avges den 1 mars 1994, medan slutrapporten med förslag till författ-
ningsändringar m.m. skall vara klar den 1 mars 1995.
Jag hoppas att vi i den parlamentariska kommittén skall komma fram till
förslag som människor i vårt land upplever som rimliga och rättvisa. Vi som
sitter i kommittén kan vara förvissade om att svenska folket kommer att na-
gelfara vårt arbete och våra beslut. Jag hoppas att vi kommer att motsvara
folks förväntningar på att sunt förnuft och realistiska ställningstaganden
skall prägla våra förslag.
Herr talman! Ny demokrati har med anledning av 1992/93 års budgetpro-
position, regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken
92/93:157 och riksdagsrevisorernas förslag 92/93:RR2 avlämnat ett antal mo-
tioner i vilka Ny demokrati lämnar ett stort antal förslag till åtgärder inom
invandrar- och flyktingområdet. Jag har reserverat mig mot utskottsmajori-
tetens förslag i 15 olika reservationer, men med tanke på det kommande
kommittéarbetet har ett antal förslag från Ny demokratis sida mer översikt-
ligt berörts i sex särskilda yttranden, med förhoppningen att de frågor som
där anges kommer att behandlas av den parlamentariska kommittén. Det
gäller inte minst frågor om hur invandringen påverkar Sverige på kort och
lång sikt.
Herr talman! Jag kommer nu mer översiktligt att beröra de moment där
Ny demokrati genom reservationer avgivit avvikande meningar. I mom. 1 tas
invandrings- och flyktingpolitikens inriktning upp. Vi anser att de självklara
åtgärder som måste vidtas inkluderar ett asylbeviljande strikt begränsat till
konventionsflyktingbegreppet enligt 1951 års konvention.
Ny demokrati anser också att Sverige skall ha en strikt begränsning av an-
höriginvandringen, nämligen att en strikt förknippning till nära anhörig, dvs.
make, maka och deras barn skall råda. Anhöriginvandringen skall inte avse
anhöriga eller andra människor som den som kommit till Sverige och fått ett
permanent uppehållstillstånd har ett försörjningsansvar gentemot sitt hem-
land.
Man bör ha ett införande av skärpta viseringsregler under övervägande
för situationer där en så stor ström av människor kommer till vårt land att vi
ser att vi med befintliga resurser inte kan klara av att ta emot den.
En omedelbar avvisning av illegala asylsökande tycker vi i Ny demokrati
också är en självklarhet. Om det kommer människor över våra gränser, för
vilka vi inte på sedvanligt sätt kan förbereda ett asylmottagande, kan en si-
tuation uppstå som vi över huvud taget inte förmår hantera. Ny demokrati
menar att dessa människor måste direktawisas. De skall självfallet bli före-
mål för asylutredning, men den asylutredningen skall göras snabbt. Därefter
skall utvisning till transitiandet ske, eller till deras hemländer om situationen
där medger det.
Ny demokrati anser att felet med invandrar- och flyktingpolitiken har va-
rit frånvaron av en signalpolitik och att den frånvaron orsakat stora bekym-
mer. Många människor, främst i Jugoslavienområdet, har kommit till Sve-
rige därför att de trott att de skulle få stanna här för gott. Det har aldrig varit
meningen, utan det har endast gällt dem som haft ett skyddsbehov. Men på
grund av att denna information inte på ett mycket klart och distinkt sätt har
gått ut har vi fått hit en mängd människor som trott att de skulle få stanna i
Sverige för gott, men som inte har fått göra det. Jag tänker då främst på
kosovoalbanerna. Frånvaro av en sådan här signalpolitik har gjort att en
mängd människor har rest 100 och 200 mil genom hela Europa i tron att de
skulle få stanna utan att sedan få göra det.
Maud Björnemalm nämnde vad frånvaron av viseringen av kosovoalba-
nerna betydde och vad det skulle ha betytt om man hade börjat med visering
vid föregående halvårsskifte. Den 1 oktober 1992 infördes visering för män-
niskor från Restjugoslavien. Det rör sig om kostnader på 4,5 miljarder kro-
nor. Vem skall stå för dessa kostnader? Det är alltså svenska folket, skatte-
betalarna, som får göra det. På grund av regeringens inaktivitet har detta lett
till oförsvarbara kostnader, som alltså skall betalas av det svenska folket.
Jag tänker inte tala så mycket mer om själva inriktningen av politiken.
Många av dessa synpunkter kommer så småningom fram i den parlamenta-
riska kommittén. Eftersom jag sitter med där får jag då möjlighet att ut-
veckla det här litet närmare.
I mom. 9 tas snabbare avvisning av asylsökande upp. Ny demokrati har
begärt skärpta regler för människor som kommer - låt oss säga - oanmälda.
De stiger iland på kusterna vid Gotland, Öland och Ostkusten. Ny demo-
krati vill att beslut skall fattas snabbt och att situationen hanteras på ett rim-
ligt sätt.
I mom. 15 anges handläggningstiderna. En av de främsta orsakerna till att
vi i Sverige får ett så stort antal asylsökande på våra förläggningar är de långa
handläggningstiderna för asylärendena. Tidsperioderna i flyktingslussarna
är i genomsnitt mycket längre än beräknat. Det kan röra sig om ett år och
drygt det - kanske 13 månader. Man har då ändå haft ambitionen att tidspe-
rioden skall röra sig om tre till fyra veckor.
I dagarna har man i pressen kunna läsa litet märkliga funderingar kring
Invandrarverkets agerande för att minska kostnaderna. Företaget Indevo
har föreslagit att man skulle kunna minska kostnaderna med 3 miljarder kro-
nor per år om man sänker handläggningstiderna med hälften. Hur mycket
sanning som ligger i detta och om Indevo verkligen har haft klara principer
för hur det skulle gå till vet jag inte, men det är märkligt att Invandrarverket
så snabbt förkastar förslag som skulle leda till sänkta kostnader genom kor-
tare handläggningstider.
Mom. 17 gäller medelsanvisning till Utlänningsnämnden. Vi har föreslagit
en kraftig reducering av anslaget till Utlänningsnämnden, och vi tar bl.a. upp
det som Per-Erik Nilsson utreder, nämligen möjligheterna till överklagande-
rätt. Bekymret är kanske inte att man överklagar de beslut som Invandrar-
verket har fattat, utan att det hela tiden kommer in nya ansökningar. Så fort
en ansökan har avslagits kommer en ny ansökan in, vilket tydligen kan upp-
repas både fem och sex gånger. Det vänder vi oss definitivt emot.
När det gäller medelsanvisningen till Invandrarverket anser vi att Invand-
rarverket bör kunna göra rationaliseringar som motsvarar minst 10 % av to-
talramen. Man bör också se till att man inte håller på med detta mångsyss-
leri, utan man bör lägga ut städavtal och mycket annat på andra företag, dvs.
gå mer in för att upphandla entreprenader från andra håll och ägna sig åt det
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
37
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
38
som man verkligen skall göra, nämligen se till att asylmottagningen fungerar
och att asylbesluten fattas på ett bra sätt.
Invandrarverkets upphandlingsverksamhet har vi berört i många olika
sammanhang. Det var en artikelserie i kvällspressen för inte så länge sedan
där man tog upp Invandrarverkets svindlande affärer. Det som är upprö-
rande är naturligtvis att man nu föreslår att de här avtalen kanske inte skall
vara offentliga, dvs. att man skall omöjliggöra insyn i de avtal som tecknas.
Vi anser att det är helt ohållbart.
I fråga om egenavgiften i sjukvården, som tas upp i mom. 26, vill vi att de
som finns på olika anläggningar skall betala sedvanliga patientavgifter för
sjukvård och tandvård.
När det gäller medelsanvisningen till förläggningsverksamheten anser vi
att man mera skulle gå in för eget boende än helpensionsprincipen. Kostna-
derna kan halveras om man gör på det sättet.
Vi tar också upp invandrarkvinnornas anpassning. Vi menar att den vikti-
gaste sociala anpassningen är att invandrarna lär sig svenska. Om man inte
uppfyller ett kunskapskrav skall det ske ingrepp i socialbidraget.
Vi har tagit upp hemspråksundervisningen, och Riksrevisionsverket har
påpekat ett antal problem beträffande denna. Vi anser att kommunerna helt
och hållet skall befrias från skyldigheten att anordna hemspråksundervisning
och att den uppgiften skall överföras till invandrarna själva och deras egna
intresseorganisationer. Principen skall vara att den som vill ha hemspråksun-
dervisning skall betala för den.
När det gäller medelsanvisningen till kommunerna menar vi att en föränd-
rad flyktingpolitik kommer att innebära väsentligt reducerade kostnader för
Invandrarverket.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till våra reservationer beträffande mom.
1,9,15,17,21,22,26,30,35, 38, 39, 40,45,46 och 47, samt avslag på utskot-
tets hemställan i dessa moment.
Anf. 46 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag vill börja med att uttala mitt missnöje över att flykting-
och invandrarfrågor behandlas samtidigt. De här två områdena har så olika
problemställningar. Invandrarpolitiken, där det är problem med arbets-
marknads-, utbildnings- samt social- och kulturpolitiska stödåtgärder, kräver
en egen debatt och ett eget betänkande.
Jag kommer i dag att koncentrera mig på frågor om invandrarpolitiken.
I Carl Bildts regeringsdeklaration den 4 oktober 1991 sade han bl.a. att
flyktingpolitiken skulle förändras. Jag har försökt titta på hur flyktingmot-
tagningen har förändrats sedan den 4 oktober 1991, och jag måste först kon-
statera att det är mycket sorgligt att vi har lyckats med att bygga upp ett så
dyrt och illa fungerande flyktingmottagande på så relativt kort tid. Det tog
inte ens tio år. Den parlamentariska utredning som nu har tillsatts samt den
översyn och det utredningsarbete som har gjorts är mycket nödvändiga, och
jag är nöjd med de flesta av initiativen.
Sedan 1985 har Invandrarverket stått under ständig omorganisation. Man
kan kort uttrycka det så att det har varit en tummelplats för organisationsma-
rodörer. Vid Göteborgs universitet gjordes en genomgående omorganisa-
tion, och det verkar som om man nu får göra samma erfarenhet vid Invand-
rarverket. I båda fallen var det samma organisatör.
En omorganisation blir sällan lyckad om den som en skrivbordsprodukt
trycks ned på en verksamhet. En omorganisation måste komma nedifrån och
måste involvera dem som skall arbeta i verksamheten.
Jag hade naturligtvis, i enlighet med de motioner som Vänsterpartiet har
väckt de senaste åren, helst sett att man tagit ett likartat grepp på Invandrar-
verket som man gjorde inom skolväsendet för några år sedan, dvs. helt en-
kelt beslutat att lägga ned verket och att inrätta en mindre, bättre funge-
rande myndighet. Jag tror nämligen att det är det enda sättet att effektivt
skala bort onödig byråkrati och att sortera in de olika delarna i andra verk-
samhetsområden, där de kan skötas mer effektivt och där de kanske hör
hemma bättre.
Det har hänt en del sedan 1991. Det har tagits initiativ för att förändra
flyktingmottagandet, och nu återstår att se vad som blir slutresultatet av de
initiativen.
Men hur blev det med flyktingmottagandet? Har det blivit mer humant
sedan 1991? Vad har hänt när det gäller rättssäkerheten? Har den blivit
bättre?
Med bästa vilja i världen tror jag inte att någon kan påstå att det har blivit
bättre. Snarare kan man säga att det försämras dag för dag. Det finns en flod
av mänskliga tragedier att ösa ur för tidningar och för andra som så önskar.
Rättssäkerheten är under all kritik, om man jämför med landets övriga rätts-
väsende.
Det är nu oftast helt andra överväganden än tidigare som ligger till grund
för Invandrarverkets asylbedömning. På ett halvår har den förändrats
mycket. Det görs en mycket snävare tolkning av både utlänningslagen och
flyktingkonventionen.
Påpekandet i vår motion om att 40 % direktawisas och att utredningen
även borde se på det, besvaras med ett goddag - yxskaft. Man hänvisar till
Per-Erik Nilssons utredning om värdig avvisning. Det är den frågan Per-Erik
Nilsson skall utreda, inte frågan om att så många direktawisas vid gränsen.
De som senast har dragit vinstlotten - att få tidningarnas uppmärksam-
het - är ett antal barn, som hotats av upprörande awisningar. Där vill jag
ställa en fråga till kulturministern: Barnkonventionen är ju i dag inte inkor-
porerad i svensk rätt. När olika myndigheters beslut står i konflikt med var-
andra, bl.a. därför att de grundar sig på olika lagar, och det enskilda barnets
behov riskerar att förbises - som i exemplet med den femåriga kurdiska
flickan och den lilla treåriga pojken - vem har då det yttersta ansvaret för att
barnkonventionen följs och att den ger det skydd som den är avsedd att ge i
en kraftmätning, som den pågående, mellan myndigheter?
Det måste bli ett helt annat förfarande vid asylutredningar ända från
grundutredningen. Genom att satsa på kompetenta utredningsteam, som
har adekvata kunskaper om länderförhållanden och som gör grundutred-
ningen i stället för polisen, genom att inrätta asylprövningsnämnder som
prövar tveksamma fall och har möjlighet att i en muntlig förhandling ställa
direkta frågor och genom att endast ha en sista ventil med prövningstillstånd
till kammarrätten skulle man kunna ta bort den rundgång som omprövnings-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
39
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
40
rätten medför efter utlänningsnämndens beslut. Utredningarna måste med
nödvändighet bli både mer rättssäkra och snabbare än de är i dag. Då är just
kompetenssatsningar i valet av utredare, jurister, beslutsfattare och organi-
sation absolut nödvändiga.
Att de påpekanden och de beställningar som riksdagen vid åtskilliga till-
fällen har gjort till Invandrarverket om att vi vill ha en praxisredovisning i
asylhanteringen ändå inte har gett det resultat vi har bett om borde väcka en
del tankar om orsakerna bakom.
Det finns många andra saker som skulle behöva tas upp i en längre debatt,
bl.a. anknytningsinvandringen. För närvarande är väntetiden hos Stock-
holmspolisen sex månader för den part som bor här i Sverige. Då handlar det
inte enbart om flyktingar med annat medborgarskap utan även om svenska
medborgare.
Sedan måste jag i sammanhanget påpeka att jag noterade att både Social-
demokraterna och Ny demokrati deklarerade att kosovoalbanerna inte har
något skyddsbehov. Jag anser att det är en mycket tragisk felbedömning.
För Lars Moquist vill jag påpeka att flyktingar brukar komma oanmälda.
Det är inget konstigt med det.
Invandrarverkets förtroendeläkarsystem är och har varit en sorglig histo-
ria. Det blev inte bättre av att man började anlita flera läkare mot tidigare
en. I de flyktingärenden som förtroendeläkaren skall bedöma ställs läkarens
roll på sin spets. Det främsta krav som man har rätt att ställa gäller opartisk-
het. Förtroendeläkaren bör därför inte vara anställd och avlönad av Invand-
rarverket. Jag vill fråga kulturministern om den frågan kommer att behand-
las i någon av utredningarna.
När det gäller tortyrskador vill jag säga att det sällan finns några entydiga
fynd; det handlar om att göra en trovärdighetsbedömning av patientens be-
rättelse. Då måste naturligtvis även läkaren vara trovärdig.
Sverige har genom FN:s konvention mot tortyr och annan grym och
omänsklig behandling eller bestraffning förbundit sig att försöka ge de drab-
bade adekvat vård och behandling. Men inte bara det - vi har också förbun-
dit oss att dokumentera tortyren och till FN rapportera den dokumenterade
tortyren. Det är ett mycket viktigt arbete för bättre respekt för mänskliga
rättigheter ute i världen. Där måste vi bli mycket bättre: rejäla satsningar
måste göras när det gäller att bygga upp behandlingscentrer för torfyrska-
dade.
Medvetenheten om tortyr, tortyrens verkningar och de drabbades behov
måste bli större även hos andra som i sin yrkesutövning kommer i kontakt
med flyktingar. Många med tortyrskador blir annars med tiden stora vård-
konsumenter. Jag vill påstå att en större medvetenhet om de bakomliggande
orsakerna och en riktig hantering av dessa säkert bättre än avgifter skulle
verka dämpande på onödig sjukvårdskonsumtion.
Något som också - utöver tidigare här i dag nämnda åtgärder - skulle
verka dämpande på sjukvårdskonsumtionen är en meningsfull sysselsättning
medan man väntar på beslut. Utredningen om mottagning av asylsökande
och flyktingar har många goda idéer och förslag. Det borde vara självklart
att en sysselsättning motsvarande 40 timmars arbetsvecka är målet. Men då
måste hela den verksamheten med nödvändighet ned på kommunnivå. Det
är i den enskilda kommunen som man har överblick över vad just den kom-
munen har för resurser i form av frivilligorganisationer som kan involveras
och lämpliga arbetsuppgifter som kan organiseras.
Herr talman! Tiden rinner i väg och mycket finns ännu att ta upp. Jag vill
slutligen nämna något om Vänsterpartiets förslag att det samhällsekono-
miskt är riktigast och billigast att satsa på att kommunerna sköter verksam-
heten även under prövningstiden. Kommunerna har den kapaciteten och
den kompetensen. Kommunerna har också, som vi kunde höra senast på ny-
heterna i går kväll, många lediga lägenheter. Kommunerna kan sedan göra
den upphandling av tjänster som de anser sig behöva. Verksamheten blir på
det sättet decentraliserad och därmed överblickbar. Insynen blir maximal,
och bättre förutsättningar för att motarbeta främlingsfientlighet och rasism
kan skapas.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom hela vår meningsyttring men yr-
kar bifall endast till mom. 11,12 och 13. Vi kommer att rösta också för reser-
vationerna 3, 7, 11 och 13.
Anf. 47 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Jag vill säga till Berith Eriksson, som vid alla tillfällen kritise-
rar Invandrarverket och dess organisation, att den organisation som Invand-
rarverket för närvarande har är beslutad av riksdagen. Den var föremål för
utredning, den föreslogs i en proposition och den diskuterades här i riksda-
gen, och enligt vad jag kan minnas var det inte några större meningsskiljak-
tigheter mellan Vänsterpartiet och majoriteten i den frågan.
Jag tycker därför att det är litet underligt att man ständigt och jämt åter-
kommer till den här kolossen. Visst kan det finnas anledning att kritisera
Invandrarverket, men jag har aldrig hört att Berith Eriksson och Vänster-
partiet skulle ha haft några radikala förslag om hur man skall ändra den här
organisationen. Man uttrycker bara att organisationen skall brytas ner, den
skall bli mycket mindre och då skall det bli så mycket bättre. Man har också
en övertro på att om frivilligorganisationerna och kommunerna skulle överta
verksamheten så skulle alla problem försvinna i ett nafs. Jag tror faktiskt inte
att verkligheten är sådan. Verkligheten är den att det har kommit så många
asylsökande att förläggningsorganisationen inte har kunnat fungera ordent-
ligt. Det är klart att det finns många orsaker till det.
Berith Eriksson sade vidare att jag hade sagt att kosovoalbanerna inte
hade något skyddsbehov. Jag talade över huvud taget inte om skyddsbehov.
Jag talade om visumtvång. När regeringen införde visumtvång minskade till-
strömningen av asylsökande från Kosovoprovinsen. Av dem som finns här
har säkert en del skyddsbehov. Det har dock visat sig genom Invandrarver-
kets utredningar att de flesta har ett mycket svagt skyddsbehov och således
inte kommer att få asyl i Sverige.
Anf. 48 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag är i dag inte ensam om denna kritik mot Invandrarver-
ket. Den delas av JO, JK, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och
olika politiska partier, även av socialdemokrater.
Maud Björnemalm sade att vi inte har kommit med några radikala förslag.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
41
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
42
Jag rekommenderar Maud Björnemalm att ta sig tid att läsa igenom våra
motioner. Det kan hon knappast ha gjort, eftersom hon kommer med ett
sådant påpekande.
Jag undrar vad som låg bakom det beslut som fattades 1985 om att Invand-
rarverket skulle bygga upp en mottagarkapacitet med slussar och med för-
läggningar. De asylsökande skulle inte längre bo ute i kommunerna. Jo, bak-
grunden var att man från Invandrarverkets sida ansåg att det blir så besvär-
ligt om de asylsökande kommer i kontakt med lokalbefolkningen. Det blir
så besvärligt när de asylsökande skall utvisas om privatpersoner lägger sig i
och har synpunkter på verkets hantering. Jag hade nu inte tid att gå in på
detta, men jag har gått igenom den debatt som förelåg vid det tillfället. Då-
varande vpk gick emot att Invandrarverket skulle bygga upp den här organi-
sationen med egna slussar och förläggningar.
Sedan till frågan om albaner från Kosova. Visumtvånget stoppar naturligt-
vis upp flyktingströmmen. Men det är inte detsamma som att dessa personer
inte har skyddsbehov. Att Invandrarverket, Utlänningsnämnden och även
regeringen i vissa fall har gjort bedömningen att personer inte löper risk för
förföljelse om de återvänder överensstämmer inte heller med sanningen. Jag
har sedan en tid tillbaka försökt få visum för att åka in i Kosova. Det är helt
omöjligt. Ingen kommer in där. Kyrkans folk, som försökte komma in för
att följa upp vad som har hänt med dem som har sänts tillbaka, har inte heller
lyckats komma in. Vi kommer i alla fall att åka till Makedonien, och vi hop-
pas att där kunna träffa människor som vet vad som har hänt med albaner
som skickats tillbaka till Kosova.
Anf. 49 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Berith Eriksson frågade varför man gjorde den här omorga-
nisationen. Jo, det skedde i syfte att förkorta handläggningstiderna. Kom-
munerna ville faktiskt att de som fanns i kommunerna skulle ha uppehållstill-
stånd. Man ville ha möjlighet att ge dem svenskundervisning. Man ville få
möjligheter att slussa ut dem i arbetslivet. Det var omöjligt om man inte
visste att de som fanns i kommunerna hade uppehållstillstånd. Slussarna och
förläggningarna kom till för att förkorta handläggningstiderna. Det var det
primära. Man gjorde en regionindelning, och man ville decentralisera verk-
samheten. Konstigare än så var det faktiskt inte.
Kritiken mot att det sedan inte fungerade tycker jag att man kanske skall
rikta mot regering och riksdag och inte mot den förvaltande myndigheten.
Anf. 50 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag riktar naturligtvis inte kritik mot de personer som arbe-
tar inom Invandrarverket. De är systemets fångar. Det är här i riksdagen
som jag framför kritiken. Det är här i riksdagen som vi skall fatta beslut om
hur myndigheten skall se ut i framtiden.
Maud Björnemalm kom med en redogörelse över vad som föregick beslu-
tet år 1985. Det är symtomatiskt att man i stället för att ta itu med problem
som är förknippade med t.ex. svenskundervisningen beslutar att man skall
avskilja flyktingarna från lokalbefolkningen. Det var detta som det handlade
om. Det var inte fråga om decentralisering. Det innebär väl ingen större de-
centralisering om flyktingarna bor i en förläggning som Invandrarverket har
byggt i en kommun jämfört med om flyktingarna bor i kommunens lägenhe-
ter och kommunen har ansvar för vistelsen.
Förste vice talmannen anmälde att Maud Björnemalm anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 51 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Berith Eriksson tog upp frågan om illegal invandring, att
flyktingar brukar komma oanmälda. Javisst, så är det självfallet. När det gäl-
ler illegalt asylsökande måste vi klart ange att vi inte accepterar det här. För-
modligen ser vi nu bara en test av de attityder vi har i Sverige. Först bråkar
vi litet allmänt, men sedan accepterar vi att ett asylmottagande får ske på det
här sättet. Det ställer sig säkert de som sysslar med den här verksamheten
bakom.
Om vi inte reagerar utan accepterar att man kan komma in i Sverige och
söka asyl på det här sättet kan det komma tiotusentals flyktingar. Därför me-
nar jag att vi måste reagera. Vi måste reagera mot smugglarna med skärpta
straff och genom att förverka deras fartyg. Vi måste också ge en signal till
dem som kommer in i landet på det här sättet om att vi inte accepterar det
här och att de löper mycket stor risk att utvisas från landet. Jag tror att en
sådan signalpolitik måste fram, för att det här inte skall bli ett ohållbart pro-
blem för oss i framtiden.
Anf. 52 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag måste verkligen få ställa en fråga till Lars Moquist: Vad
är en legal ansökan från en flykting?
Ny demokrati pratar om flyktingsmuggling och menar att man utan vidare
kan säga att en flykting som blir insmugglad inte har något skyddsbehov.
Man måste hålla isär olika saker. Människor som för ekonomisk vinning
smugglar in flyktingar i landet skall naturligtvis ha sitt straff.
Hur skulle balterna under Sovjettiden ha kunnat ta sig till Sverige, om de
inte hade blivit både utsmugglade och insmugglade? Hur skulle många andra
personer, t.ex. judarna som lyckades fly under första delen av andra världs-
kriget, ha kunnat ta sig ut från en säker död om de inte hade blivit både ut-
smugglade och insmugglade? Det är i sig, tycker jag, väldigt stötande att
prata om människor på ungefär samma sätt som man talar om vapen och
narkotika.
Anf. 53 GUSTAF VON ESSEN (m):
Herr talman! Flykting- och invandrarpolitiken är en stor och komplicerad
fråga med många bottnar. Vår nuvarande lagstiftning på området tillkom un-
der andra omständigheter och med andra förutsättningar än de som gäller i
dag. Fundamentala förändringar har ägt rum i Europa men även på andra
håll. Länder som tidigare var diktaturer är i dag demokratier eller under en
process mot demokrati. Frigörelsen innebär emellertid inte bara politisk fri-
het utan också en frihet att fly undan den fattigdom, den misär och de kon-
flikter som årtionden av förtryck skapat.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
43
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpoli tiken
44
Förtryck och diktatur har i en del länder kunnat hållas tillbaka. Etniska,
språkliga och kulturella skillnader har inte kunnat komma till uttryck. Men
efter kommunismens fall och den frihetsrörelse som gått över Europa har
etniska konflikter på många håll också blommat upp.
Det mest tragiska exemplet på detta är givetvis det forna Jugoslavien. Det
är faktiskt en skam att i Europa år 1993 få uppleva det som nu sker i Bosnien.
De serbiska friskarornas skändning av och terrordåd mot den muslimska ci-
vilbefolkningen är ett av mänsklighetens lågvattenmärken. Det som smärtar
allra mest är dock världssamfundets och de europeiska organisationernas
oförmåga att hantera läget. Visst görs insatser av FN, visst förhandlas om
fredsplaner, men intrycket av brist på kraftfullt ledarskap och i praktiken en
sorts tyst acceptans av att problemen är olösliga dominerar tyvärr. Ett mili-
tärt ingripande för att skydda civilbefolkningen synes nu bli allt nödvändi-
gare.
Denna konflikt i Bosnien genererar givetvis flyktingströmmar. Människor
söker sig till andra länder för att slippa elände och förtvivlan. Flyktingläger
har upprättats i närområdena, och hundratusentals människor är nu hjälpligt
inkvarterade men utan någon klar uppfattning om framtiden. Våldtagna och
torterade, barn som sett och upplevt de vidrigaste avarterna av mänsklig ak-
tivitet -vilken framtid kan dessa människor erbjudas?
Sverige gör insatser i området både med FN-trupp och med insatser direkt
riktade till flyktingar. UNHCR:s insatser är betydande, och inriktningen är
klar, nämligen att flyktingarna i första hand skall repatrieras. FN:s flykting-
kommissarie Sadako Ogata är mycket tydlig på denna punkt, även om per-
spektivet vad gäller Bosnien är dystert.
UNHCR:s policy är således generellt den att frivillig repatriering är den
enda möjliga lösningen på världens flyktingproblem. Endast i undantagsfall,
när det kan motiveras utifrån den enskildes säkerhetssituation eller då det
gäller fysiskt eller psykiskt handikappade, kan omplacering till tredje land
bli aktuell. Svensk lagstiftning och flyktingpolitik bör givetvis anpassas till
UNHCR:s principer.
Flyktingströmmarna till Sverige emanerar huvudsakligen numera från
området som förut hette Jugoslavien. Under föregående år kom över 50 000
kosovoalbaner till vår gräns för att söka asyl. Vidare förekom också ett in-
flöde av makedonier. Från övriga delar av det gamla Jugoslavien har också
kommit asylsökande. Något akut skyddsbehov föreligger i allmänhet inte för
dessa asylsökande. Efter en tidskrävande juridisk process avvisas de allra
flesta, bortsett från dem som nu kommer från krigsområdet i Bosnien.
Hittills i år har över 12 000 bosnier kommit för att söka uppehållstillstånd.
Med den tendens som nu finns befaras det att antalet kan komma att öka till
50 000-60 000 vid årets slut, om det fortsätter som under de senaste måna-
derna. Just nu är det i stort sett bara bosnier som kommer. Regeringens in-
ställning tycks vara att dessa personers ärenden, efter en utredning vid an-
komsten, inte skall behandlas i avvaktan på den utveckling som äger rum i
Bosnien. I sammanhanget kan påpekas att regeringens planeringsram i bud-
geten utgår från 30 000 asylsökande kommande budgetår. Realismen beträf-
fande detta får väl var och en bedöma.
Man kan med fog fråga sig vad som skall hända med de bosniska asylsö-
kandena. Frivillig repatriering är ju i dag inte möjlig. Inte heller är det möj-
ligt att ge permanenta uppehållstillstånd. Om så sker får vi sannolikt en
mycket kraftig ”pull-effekt”, dvs. att långt fler flyktingar skulle söka sig hit.
Ett alternativ är möjligen att införa en lagstiftning som ger möjlighet att ge
kollektiva tillfälliga uppehållstillstånd. Utkast till en sådan lagstiftning finns.
Regeringen bör väl överväga om en sådan lagstiftning skulle kunna vara
lämplig när det gäller bosnierna.
Dessutom vet vi egentligen inte om just de som kommer hit har de största
behoven att få skydd och få stanna. Man kommer i allmänhet i bussar som
chartrats. På något sätt har de flesta gjort en sorts val genom att bekosta en
resa till Sverige i stället för att söka upp eller kvarstanna i ett flyktingläger i
Kroatien eller på annan plats inom närområdet. Inte är det något ljust per-
spektiv att tiotusentals bosnier sannolikt kommer att vistas här kanske i åra-
tal, i en sorts gråzon, utan någon klar framtid och till stora kostnader för
skattebetalarna. Regeringen bör skyndsamt klarlägga sin policy på detta om-
råde. Jag hoppas att invandrarministern redan i dag kan ge oss en indikation
på regeringens syn härvidlag.
Herr talman! Flykting- och invandringspolitiken måste ske i samarbete
med FN och samordnas med övriga europeiska länder. Vi kan göra väsentligt
större insatser för flyktingar och till mycket lägre kostnader om vi gör det i
flyktingarnas närområde. Det är det internationella samarbetet som nu
måste lyftas fram ännu mer. Då är det också viktigt att vår lagstiftning åtmin-
stone huvudsakligen ansluter sig till det regelsystem som ändå finns i övriga
Västeuropa.
Särskilt viktigt är det att följa arbetet inom den europeiska gemenskapen
med de försök till harmonisering som där pågår. Vi kan inte längre ha en
i många hänseenden avvikande nationell invandringspolitik. Vår profil ger
omvittnat signaler till omvärlden som medför att fler asylsökande kommer
hit än till de allra flesta jämförbara länder. Regeringen har tillsatt en utred-
ning om den framtida flykting- och invandrarpolitiken. Den skall ju börja
med att undersöka de regler och skyddsbestämmelser som finns i andra jäm-
förbara länder och bedöma huruvida förändringar skall föreslås i vår egen
lagstiftning. Frågan är brännande och måste prioriteras.
Socialdemokraterna tycks vara inne på liknande tankegångar och i sin re-
servation nr 1 i betänkandet förs resonemang som är av intresse i det kom-
mande utredningsarbetet. En förändring av asylbegreppet måste övervägas.
Utskottsmajoriteten menar dock att utredningen bör få arbeta med detta
utan direkta bindningar som ett riksdagsbeslut kan komma att innebära om
reservationen i dag skulle vinna bifall. Över huvud taget skall utredningen
se över och bedöma vilka samarbetsformer som finns internationellt och se
om det finns en möjlighet, med en förändrad inriktning av utvecklingsarbe-
tet, att försöka påverka grundorsakerna till påtvingad utvandring. Nyckeln
till en humanitär och realistisk flyktingpolitik ligger i det internationella sam-
arbetet.
Förutom frågan om asyl finns det en rad andra problemställningar som
bör kommenteras. Frågan om massflyktssituationer har fått ökad aktualitet.
Flyktingströmmar kan uppstå snabbt och oväntat. Situationen på Balkan har
berörts. Den spända situationen i Ryssland och mellan de nya republikerna
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
45
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
46
i det forna Sovjet kan plötsligt generera flyktingströmmar av stora dimensio-
ner. Det är viktigt att vi har en policy för hur vi klarar sådana situationer. En
beredskap, både mental och fysisk, måste finnas. Ett förslag till en lag om
en reglering av massflyktssituationer bör därför föreläggas riksdagen. Ett
PM har utarbetats och är nu uppenbarligen ute på remiss. Det är bra att rege-
ringen nu bereder denna fråga.
Socialdemokraterna har i en reservation tagit upp frågan om antalet kvot-
flyktingar. Anslaget i fråga har nu fått en annan karaktär. Avsikten är att en
mer flexibel användning skall kunna åstadkommas. I nära samarbete med
UNHCR skall särskilda insatser kunna ske, som bl.a. kan innebära överfö-
ring av flyktingar i den s.k. kvoten till Sverige. Anslaget skall dock också
kunna användas som en rörlig resurs i nödsituationer och stå till UNHCR:s
förfogande. Det är, som jag tidigare har påpekat, UNHCR:s policy att i
första hand repatriera flyktingar frivilligt. Överföring till tredje land är inte
längre ett förstahandsalternativ, och flyktingkommissarien har bedömt ett
sjunkande behov härav. Icke desto mindre finns en planeringsram på minst
1 250 s.k. kvotflyktingar, men pengar finns avsatta för ytterligare insatser.
Det är således viktigt och riktigt att dessa insatser sker i nära samverkan med
UNHCR. Därför har utskottsmajoriteten en något annan bedömning än den
som kommer till uttryck i socialdemokraternas motion. Inte heller finns det
för närvarande anledning att, såsom socialdemokraterna föreslår, tillsätta en
nationell kommission, även om det ligger mycket i att en samordning är vik-
tig mellan flyktingpolitik, FN-bistånd, u-landshjälp och Östeuropasamar-
bete.
Även anhörigbegreppet har tagits upp i Socialdemokraternas motion
Sf626 samt i andra motioner. En översyn avses ske av utredningen. En viss
skärpning av anhörigbegreppet kan inte uteslutas. Sverige tycks ha ett något
vidare och mer generöst anhörigbegrepp än flertalet andra jämförbara län-
der. EG-länderna har ännu ingen enhetlig policy, men tankar kring anhörig-
begreppet finns formulerade i den s.k. Dublinkonventionen. Det innebär en
flyktings föräldrar och barn under 18 år samt annan anhörig om särskilt be-
hov finns.
Herr talman! Handläggningstiderna är ett omvittnat stort problem. Det är
ett elände för den enskilde asylsökanden. Ovissheten är för många givetvis
en mara. Andra som vet att de kommer att få avslag gör allt för att fördröja
avvisningen, eftersom alternativet frivillig avresa framstår som sämre. För-
läggningslivet är passiviserande och demoraliserande. Kriminalitet är inte
ovanligt.
Väntetiderna binder också mycket stora resurser. Statens utgifter blir hiss-
nande och tilläggsanslag uppåt 4 miljarder krävs nu för detta budgetår. I dag
finns förläggningar över hela landet. Om vi skulle samla alla asylsökande på
en plats, finge vi hyra in en hel stad av Sundsvalls storlek.
Stora resurser har lagts ned på ökad utredningskapacitet både i Invandrar-
verket och i Utlänningsnämnden. Det är möjligt att ytterligare utredningsre-
surser skulle kunna nedbringa väntetiderna något. Vi tror dock inte att det i
första hand är resursbrist som är problemet. Även de omfattande överklag-
ningsmöjligheter som finns förlänger vistelsetiderna. Dessa har nyligen setts
över i en utredning av SIV:s överdirektör Per-Eric Nilsson. De av honom
föreslagna förändringarna kan bidra till att nedbringa vistelsetiderna. Men
till syvende och sist är det våra asylregler som avgör omfattningen av antalet
asylsökande och därmed handläggningstider och kostnader. Att som Ny de-
mokrati föreslår dra ner på anslagen till SIV och Utlänningsnämnden skulle
i nuläget enbart förlänga vistelsetiderna.
En omfattande debatt har förts beträffande SIV:s förläggningsverksam-
het. Under förra året skedde en närmast explosionsartad ökning av antalet
asylsökande, och helt extraordinära åtgärder krävdes för att kunna härbär-
gera alla. Snabba kontrakt fick upprättas med uthyrare och i en del fall ut-
nyttjades säkerligen SIV:s prekära läge. Professionalismen var kanske inte
heller fullödig på upphandlarsidan. Till stora delar anser jag dock att kriti-
ken är orättvis. Det är fortfarande riksdag och regering som avgör vilka reg-
ler som gäller beträffande invandring. Att 50 000 kosovoalbaner under några
sommar- och höstmånader valde att söka sig hit kan givetvis inte Invandrar-
verket klandras för. Tvärtom ville Invandrarverket ha visumtvång även för
kosovoalbaner, något som regeringen uppenbarligen inte bedömde som
möjligt i det aktuella läget. Även när detta är sagt är det viktigt att konsta-
tera att Invandrarverket måste bli mer effektivt och professionellt i sin han-
tering. Att en sådan förbättring fortlöpande sker kan utläsas av den succes-
siva sänkningen av dagskostnaderna per asylsökande som nu sker och som
under innevarande år beräknas kunna komma ner under 200 kr per flykting-
dygn.
Redan 1975 fastställdes de nu gällande invandrarpolitiska målen, dvs.
jämlikhetsmålet, valfrihetsmålet och samverkansmålet. Invandrarna skulle
erhålla samma möjligheter som befolkningen i övrigt men också få samma
skyldigheter. Invandrarna skulle ges rätt att få uttrycka en egen språklig och
kulturell identitet. En tolerans och samverkan skulle etableras mellan majo-
ritetsbefolkningen och de olika minoriteterna. Allt detta kräver olika insat-
ser av stat och kommun. Svenskundervisning, hemspråksundervisning, sär-
skilda arbetsmarknadspolitiska insatser, stöd till invandrarföreningar, stöd
till invandrarkultur och tidskrifter samt åtgärder mot rasism och främlings-
fientlighet samt en rad andra aktiviteter är de medel som finns för att de in-
vandrarpolitiska målen skall kunna vidmakthållas.
Den tillsatta utredningen skall utvärdera huruvida målen har kunnat upp-
nås med den förda politiken och huruvida förändringar av inriktningen bör
ske, men också överväga eventuella förändringar av målen.
Riksdagens revisorer har särskilt påpekat vikten av att snabbt utvärdera
svenska för invandrare, SFI. Det måste vara av allra största vikt att invand-
rarna lär sig svenska så fort som möjligt. Inte minst är detta avgörande för
att erhålla jobb men också för ett aktivt deltagande i samhällslivet. Det
måste nu göras stora ansträngningar, så att invandrargrupper inte förvisas till
ett permanent beroende av det svenska trygghetssystemet. Svenskkunska-
perna är avgörande för invandrarnas anpassning till det svenska samhällsli-
vet. Mycket tyder på att svenskundervisningen inte når de uppställda målen.
Högre krav på invandrarna själva är i detta sammanhang också nödvändigt.
Normalisering i så måtto att invandrarna skall se som sitt jobb att åtta tim-
mar om dagen gå på svenskundervisning och/eller göra hemläxor borde vara
självklart.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
Över huvud taget har vi i Sverige haft en tendens att klientisera invand-
rarna. Socialtjänsten har i mångt och mycket fungerat som en sorts aladåb
som omsluter den enskilde. Beroendet av bidrag av skiftande slag passivise-
rar och demoraliserar. Kopplingen till socialtjänsten bör tonas ner. Den av
riksdagen beslutade introduktionsersättningen ger förbättrade möjligheter
att ställa krav på den enskilde invandrarens deltagande i de aktiviteter som
är nödvändiga för en anpassning till svenskt samhällsliv.
Enligt socialtjänstlagen har kommunerna ansvar också för socialbidrag för
äldre invandrare utan svensk pension samt för vissa andra grupper flykting-
anhöriga. I en motion från Björn Kaaling m.fl. har statens bristande ansvars-
tagande för kostnaderna för denna grupp påtalats. Enligt riksdagsbeslut i
samband med ändrade pensionsbestämmelser med anledning av EES-avta-
let konstaterades att denna fråga ytterligare måste belysas. Enbart i Uppsala
uppgår nu socialbidragskostnaderna för denna grupp av invandrare till över
20 miljoner kronor årligen. Motionen tillgodoses genom att den parlamenta-
riska utredningen har som uppgift att också belysa och bedöma denna för
kommunerna så viktiga fråga.
Herr talman! Flyktingfrågorna kommer att stå mycket högt på dagord-
ningen under lång framtid, inte bara i Sverige utan även i vår omvärld. Det
är därför avgörande att vi samordnar oss med övriga jämförbara länder om-
kring en flykting- och invandringspolitik som skall präglas av humanism och
realism.
Efter Maud Björnemalms anförande ser jag väldigt goda förutsättningar
för samsyn på många av de områden som jag här har berört. Jag tror att det
finns goda förutsättningar för att denna utredning skall komma fram till ett
bra resultat. Problemet är bara att vi inte kan vänta på utredningens olika
betänkanden. Det finns nämligen en verklighet här och nu. Det är viktigt att
regeringen och riksdagen inte hänvisar allting till utredningen. Det måste
också vidtas åtgärder nu och snabbt. En av de kanske mest brännande åtgär-
derna är kanske att ändra asylbegreppet.
Efter detta något långa anförande, där ändå så mycket har måst uteläm-
nas, vill jag yrka bifall till hemställan i utskottets betänkande och avslag på
reservationerna.
Anf. 54 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Vi har aldrig påstått att överföring till tredje land skulle vara
ett första alternativ när det gäller flyktingkvoten. Vi är väl medvetna om att
UNHCR har tre möjligheter: frivillig repatriering, integration i första asyl-
land och en omplacering till tredje asylland. Men vi tycker att det med den
situation som i dag råder inte är särskilt generöst att sänka flyktingkvoten
såsom regeringen har gjort. Det tycker man egentligen inte i utskottet heller,
eftersom det i betänkandet sägs att utskottet anser att Sverige bör visa gene-
rositet i fråga om att ta emot flyktingar inom ramen för en organiserad över-
föring.
48
Anf. 55 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! Jag tror inte att det skiljer sig så mycket mellan mig och
Maud Björnemalm på denna punkt. Vad som bör framhållas är att UNHCR
medvetet har förändrat sin policy. Detta har ganska tidigt klarlagts av den
nya flyktingkommissarien. Såvitt jag förstår är det detta som har föranlett
att regeringen har velat använda detta konto som en mer flexibel resurs. På
så sätt kan man i nära samverkan med UNHCR genomföra de åtgärder som
av flyktingkommissarien bedöms vara de mest viktiga. Då är det mindre in-
tressant att sätta en exakt summa för hur många kvotflyktingar som skall tas
emot, utan det blir en effekt av vad UNHCR och den svenska regeringen
gemensamt kommer fram till.
Anf. 56 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Vi ställer naturligtvis upp på flexibla insatser. Men om det
nuvarande antalet kvotflyktingar, dvs. 2 000, hade behållits med det scha-
blonbidrag för dessa 2 000 som utbetalas till kommunerna, hade man haft en
större flexibel insats än vad man har i dag när kvoten sänks och man sedan
beräknar att man skall ha den flexibla insats som, vad jag förstår, blir kostna-
den för 550 personer. Detta är den flexibla insats som regeringen har att dis-
kutera med UNHCR om.
Anf. 57 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! Från Moderata samlingspartiet har vi också varit inne på en
ökad flyktingkvot, som det tidigare hette, eller att man tillhandahåller mer
resurser för just den här typen av insatser. Men vi menar att det skall kombi-
neras med en översyn av asylregler för att få en bättre bedömning, vilket
Maud Björnemalm tidigare har sagt, av vilka som har de största behoven av
att få komma till Sverige och av att på olika sätt få skydd. Utvecklingen får
nu visa vad vi kommer fram till. Jag är inte främmande för att öka dessa
insatser, som också Maud Björnemalm tycks vilja göra, men det måste då
kopplas till en förändrad asyllagstiftning.
Anf. 58 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Den anda av misstroende mot invandrarna och deras vilja
att lära sig svenska och att arbeta stör mig litet grand. Det har under lång tid
funnits kritik mot SFI-undervisningen och AMU för att det har varit mycket
dålig kvalitet på SFI-undervisningen och för att outbildad personal ofta har
anlitats. Jag har på många ställen träffat lågstadielärare som inte längre or-
kar med små barn. De försöker använda samma metodik med små barn som
i det yrkesverksamma livet. En annan metodik behövs i undervisningen av
vuxna.
Det råder en bristande differentiering när det gäller undervisningen. An-
alfabeter och högt utbildade personer placeras i samma grupper. Man kan
ha en grupp som har kommit en bit på väg i undervisningen när en ny flykting
kommer till kommunen. Man börjar då om från noll igen osv.
Vittnesmålen om att invandrarna helt enkelt har tröttnat och inte orkar
delta i en svenskundervisning som inte leder någonstans, måste man ta på
allvar. Något bättre måste hända när det gäller såväl SFI-undervisningen
som AMU-utbildningarna.
Jag håller med om att dagens situation är problematisk. Tiotusentals bos-
nier lever exempelvis här i en gråzon. Det scenario som man ibland kan
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 91
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
50
skymta när det gäller utökade krig och kärnkraftsolyckor i våra närområden
kan verkligen sätta stora flyktingmassor i rörelse. Jag håller med Gustaf von
Essen om att både en gemensam europeisk överenskommelse och en genom-
arbetad plan som kan presenteras för vårt folk behövs. Därigenom kan man
skapa både fysisk och mental beredskap i stället för att bara ropa efter visum
och stängda gränser.
Anf. 59 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! När det gäller SFI kan man hänvisa till den rapport som
Riksdagens revisorer har gjort i ordning och som för några månader sedan
presenterades för oss riksdagsmän. Man har gjort en översyn av SFI, i vilken
konstateras att brister finns när det gäller att uppnå de mål som riksdagen
har ställt upp för svenska staten. Detta måste man nu utvärdera och försöka
att få en förbättring till stånd. Det är då flera åtgärder som behövs.
Det behövs klarare och mer distinkta krav gentemot invandrarna. Man
kommer aldrig runt problemet om man inte får en förståelse hos dem för att
det är a och o att lära sig svenska. Man kan inte glida in i ett beroende av det
svenska trygghetssystemet i all framtid, utan man måste försöka att skaffa
sig färdigheter och möjligheter att själv delta i samhällslivet och att skaffa
jobb. Då är svenskan oerhört viktig. Jag kan inte komma fram till annat än
att svenskkunskaperna är avgörande för att invandrare skall kunna integre-
ras i det svenska samhällslivet.
Anf. 60 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Eftersom min man är invandrare har jag alltid haft ett brett
kontaktnät när det gäller invandrare. De som verkligen vet att det är a och
o att lära sig svensk är invandrarna själva.
Vänsterpartiet har i minst tio års tid motionerat om just vikten av en
fungerande svenskundervisning. Vi har påpekat de brister som har funnits.
Vi är naturligtvis glada över att det nu börjar ske saker på detta område.
Anf. 61 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Att diskutera flyktingpolitiken utan att ta hänsyn till om-
världen - i dessa dagar speciellt Jugoslavien - låter sig naturligtvis inte göra.
Kriget och situationen i Jugoslavien i övrigt påverkar hela världen. I FN är
man engagerad i att åstadkomma fred. Det finns internationell militär när-
varo i området. Skydd och humanitär hjälp ges bl.a. genom UNHCR för
flyktingar i närområdet. Från svensk sida är vi djupt engagerade i alla dessa
aktiviteter.
Jag har noterat att man i utrikesutskottets betänkande 1992/93:UU21 om
situationen i det tidigare Jugoslavien gör en fullödig redovisning av alla de
olika insatser som Sverige gör genom materiellt och personellt stöd, pengar,
militär närvaro och humanitär hjälp samt också genom olika internationella
framstötar för att försöka att få slut på kriget. Därutöver tar också Sverige
emot flyktingar. De ges skydd, åtminstone tillfälligt, enligt den rekommen-
dation som FN:s flyktingkommissarie har givit länderna i Europa.
Jag är säker på att vi i en framtid kommer att få många diskussioner och
utvärderingar av hur EG, Europa och FN har misslyckats med att med ge-
mensamma åtaganden förhindra det värsta som har hänt. Men huvudansva-
ret ligger naturligtvis på de stridande parterna när det gäller att nu få till
stånd en fred i Jugoslavien. Inte minst serberna har ett stort ansvar för att
kriget i dag fortsätter med den brutalitet som kriget har.
Under senare tid har i den allmänna debatten efterlysts ett större engage-
mang från det svenska folket. Det har visat sig svårt att samla in pengar till
humanitär hjälp i området. Det har märkts ganska få och sporadiska protes-
ter mot det som händer i Jugoslavien. Jämförelser har gjorts med andra tidi-
gare konfliktområden och övergrepp mot människor. Rent allmänt gör man
bedömningen att folk har svårt att engagera sig i denna fråga.
Jag skrev själv en artikel för några månader sedan efter det att jag hade
besökt Kroatien. Jag beskrev grymheterna där nere. Jag efterlyste just ett
engagemang och ett stöd för de drabbade i Jugoslavien. Den artikeln refuse-
rades.
Nu kan man notera att framför allt kvinnor men också män engagerar sig
för de skändade kvinnorna i Bosnien. Det är naturligtvis alldeles utmärkt.
Det finns all anledning att kraftfullt fördöma och givetvis även beivra krigs-
förbrytelser samt stödja de drabbade människorna, kvinnorna och deras fa-
miljer samt män som har suttit i olika fångläger, och ge dem hjälp, då i första
hand på platser i närområdet.
Det säger sig självt - och många talare har i dag redan varit inne på det -
att flyktingpolitiken med nödvändighet måste bedrivas internationellt. Varje
land för sig kan inte lösa dessa problem. Därför är det väldigt viktigt att vi
har en gemensam strävan att skaffa oss en samordnad flyktingpolitik i
Europa, självklart på Genévekonventionens grund men därutöver på den
grund som den europeiska humanistiska traditionen ger oss. Det är också
nödvändigt att vi träffar ett slags europeisk överenskommelse eller konven-
tion om gemensamt ansvarstagande i massflyktssituationer.
Jag har många gånger tidigare i denna talarstol redovisat de olika engage-
mang, framstötar och aktiviteter i skilda internationella sammanhang som
Sverige mycket aktivt driver och - det vill jag säga - också drev under den
tidigare socialdemokratiska regeringen. Vid den emigrationspolitiska konfe-
rensen i Berlin inom kort kommer vi att ta nya initiativ inom ESK:s ram för
att få till stånd någon form av gemensam överenskommelse beträffande
massflyktssituationer.
Maud Björnemalm sade att flyktingsituationen är svårbegriplig. Ja, det
som är svårbegripligt är naturligtvis den ondska som gör att människor
tvingas på flykt från sina hemländer. Vad som också är svårbegripligt är den
fattigdom och det elände världen runt som gör att människor söker sig till
bättre förhållanden. De flyktingrörelserna låter sig inte struktureras eller
planeras i förväg. De innebär påfrestningar på många andra länder. De asyl-
sökande som vi har fått motta i Sverige under de senaste åren har inneburit
påfrestningar här hemma.
Jag ha mångar gånger tidigare från denna talarstol och i andra samman-
hang uppmärksammat och även tackat Invandrarverkets personal för de in-
satser som den gjorde. Personalen klarade av påfrestningarna, framför allt
under förra sommaren, på ett efter omständigheterna mycket bra sätt. Per-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
51
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
52
sonalen skaffade fram tak över huvudet, mat och försörjning över huvud ta-
get under några korta månader för en medelstor svensk stad.
Situationen i vår omvärld är svåröverblickbar. Osäkerheten här hemma är
naturlig och förståelig, eftersom situationen i vår omvärld är så turbulent
och, skulle jag vilja tillägga, så ond.
Om man studerar det totala antalet flyktingar världen runt, finner man att
Europa har tagit emot relativt få. Till Sverige har en liten rännil kommit.
Samtidigt anser jag att vi inte skall nedvärdera de påfrestningar som det in-
nebär för vårt samhälle att ta emot de flyktingar som har kommit hit.
Vi måste emellertid ha ett perspektiv på tillvaron också i vårt land. Vi ar-
betar internationellt för att förebygga konflikter. Vi arbetar internationellt
för att ge skydd och humanitär hjälp i närområden. Vi arbetar internationellt
för att nå gemensamma överenskommelser. Vi ger här i Sverige skydd åt
människor som ändå söker sig hit. Vi försöker att förbättra och förbilliga
mottagningssystemet.
Maud Björnemalm berörde tillströmningen av asylsökande under förra
sommaren och tog upp visumfrågan. Hon sade att verket hade krävt att det
skulle införas visum under juli månad. I själva verket var det verkets general-
direktör som skrev ett brev till regeringen och trodde att FN:s beslut om
sanktioner emot Jugoslavien automatiskt skulle innebära att olika avtal för-
föll. Så var nu inte fallet. Den bedömningen gjordes naturligtvis framför allt
av Utrikesdepartementet.
Verkets styrelse skrev till regeringen i slutet av juni månad. I den skrivel-
sen, som var nästan identisk med generaldirektörens tidigare skrivelse, fanns
det inget tal om att införa visum. Några av de ledamöter som är närvarande
här i kammaren är ledamöter av Invandrarverkets styrelse. De kommer nu
ett halvår efteråt och börjar tala om visum, men de gjorde det inte då.
Invandrarverket har självt avgjort frågan om verkställighetsstopp. Det in-
fördes under hösten 1991 och hävdes successivt för de olika delarna av Jugo-
slavien. Regeringen har aldrig varit inblandad i de bedömningarna, utan de
har gjorts av Invandrarverket. Att jag säger detta innebär ingen anklagelse
mot Invandrarverket utan bara en formell upplysning.
I Sverige lägger vi stor vikt vid vad FN:s flyktingkommissarie anser om
olika konfliktområden. Under juni månad kom en bedömning från flykting-
kommissarien, som sade att inte alla som söker sig från Kosovo kan betrakta
sig såsom flyktingar men att man skall betrakta situationen med stor försik-
tighet. Man vädjar fortfarande om åtminstone tillfälligt skydd i länder runt
om i Europa.
Under ett månadsmöte i juni med generaldirektören för Invandrarverket
och generaldirektören för Utlänningsnämnden frågade jag, mot bakgrund
av UNHCRzs nya signaler, vad Invandrarverket gjorde för bedömning.
Samma fråga ställde jag den 1 juli på Flyktingpolitiska rådet, där samtliga
partier i denna kammare är representerade. Invandrarverket redovisade då
sin bedömning och sitt försvar för varför man tillämpade ett fortsatt verkstäl-
lighetsstopp visavi Kosovo.
Den signal som efterfrågades från Invandrarverkets generaldirektör hade
naturligtvis kunnat innefatta att Invandrarverket självt hade börjat fatta be-
slut om de personer som hade sökt sig från Kosovo.
Den 7 juli, alltså efter det att jag hade ställt mina frågor, meddelade In-
vandrarverket att man övervägde att häva verkställighetsstoppet för Ko-
sovo. Den 20 juli upphävde man de föreskrifter som gällde verkställighets-
stoppet. Så småningom under hösten kom beslutsfattandet i gång. Så sent
som i oktober gjorde Invandrarverket självt bedömningen att man kunde
fatta beslut i ungefär hälften av ärendena om asylsökande från Kosovo.
Jag skulle vilja påstå att det är ganska inkonsekvent att hävda att man inte
kan fatta beslut om de personer från Kosovo som befinner sig i Sverige, där-
för att man är så osäker om situationen i Kosovo och därför att man är osäker
om hur människorna behandlas där, samtidigt som man kräver att visum-
tvång skall införas.
Bakgrunden till att regeringen så småningom fattade beslut om visum-
tvång visavi hela Restjugoslavien, inte bara Kosovo, hade sin grund i FN:s
beslut att inte betrakta Belgrad som successorstat till det forna Jugoslavien,
dvs. att man inte automatiskt tog över alla avtal, rättigheter och skyldigheter
från den gamla staten Jugoslavien.
Jag har velat göra denna ganska omfattande beskrivning av vad som hände
under sommaren, därför att den ger en bakgrund som visar att de beräk-
ningar om att vi onödigtvis skulle ha betalat pengar för förläggningsplatser
och annat inte håller.
När det sedan gäller Maud Björnemalms inlägg om Utlänningsnämnden
och dess personal, kommer regeringen i morgon att fatta beslut om komplet-
teringspropositionen. Enligt den kommer Utlänningsnämnden att ges samt-
liga de resurser som man behöver för att under nästa budgetår behålla den
personal som man har.
Det har varit diskussion om den samlade flyktingkvoten. Det intressanta
måste väl ändå vara att man kan hjälpa så många människor som det är möj-
ligt. Med en flexiblare uppläggning av kvoten kommer fler människor att
hjälpas än vad som är fallet i dag.
Det har talats om att UNHCR anser att det är bra att man har en flykting-
kvot. Det är helt riktigt. Samtidigt skall det noteras att Sverige är ett av de
få länder som har en organiserad invandring via en flyktingkvot och har haft
det mycket länge, vilket FN:s flyktingkommissarie har uppskattat.
Detta ger alltså möjlighet till en flexiblare användning. Om hela kvoten
skulle användas för överföring av flyktingar till Sverige, är vår bedömning i
regeringskansliet att det omfattar 1 840 personer, vilket skall jämföras med
den kvot på 2 000 personer som vi har i dag. Men i hela systemet ligger ju att
man med en flexiblare användning skall kunna skicka pengar utanför landet
för att hjälpa flyktingar. I samråd med UNHCR kommer fler än 2 000 perso-
ner att kunna hjälpas. Jag uppfattar att det har varit ett mycket samlat krav
från inte minst denna kammare, där man säger att det är bättre att använda
pengarna där de ger störst effekt.
Jag välkomnar också utskottets uttalande om att regeringen vid behov kan
återkomma till riksdagen.
Berith Eriksson frågade vem det är som har ansvar för att barnkonventio-
nen följs upp. Mitt svar på den frågan är att alla myndigheter har det. Det
finns ingen myndighet som är övergripande den andra när det gäller att
hävda, försvara och upprätthålla barnkonventionen.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
53
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
Berith Eriksson frågade också om förtroendeläkarna kan få ingå i den
stora parlamentariska utredningen om invandrings- och flyktingpolitiken.
Det står naturligtvis utredningen fritt att ta upp den frågan. Direktiven vad
avser flyktingpolitiken och invandringspolitiken är mycket öppet skrivna för
att ge möjlighet och tillfälle för parlamenterikerna och för de politiska parti-
erna, men också för andra intressenter i flykting- och invandringspolitiken,
att nu föra en öppen debatt och att försöka komma till en samling om vår
gemensamma flykting- och invandringspolitik.
Gustaf von Essen tog upp frågorna om bosnierna som nu söker sig hit.
Invandrarverket har ju lämnat över ett antal ärenden för att få vägledning
om hur man skall hantera situationen. Vi behandlar just nu dessa frågor i
regeringskansliet, och det är min avsikt att ganska snart försöka få ett ge-
mensamt beslut i regeringen om vilken praxis som vi skall tillämpa när det
gäller bosnierna.
Herr talman! Jag beklagar att jag har överskridit min anmälda taletid
ganska mycket.
Till sist vill jag emellertid säga att det nu är dags att vi får en ordentlig
genomlysning och även en omprövning av framför allt invandringspolitiken.
Vi har haft gamla riktlinjer som har samlat riksdagens partier och denna
kammare under många år. Men vi står delvis inför en ny situation, därför att
det är delvis andra typer av människor som i dag kommer till vårt land, ofta
med sämre utbildning än vad tidigare grupper har haft. Vi kan alla notera
hur det ser ut på arbetsmarknaden i dag och att invandrarna drabbas hårdare
än andra.
Jag är mycket orolig för att vi för framtiden kommer att få en marginalise-
ring, en risk för att stora grupper av människor aldrig kommer att komma in
i samhällsgemenskapen, att de aldrig kommer att få möjlighet att få ett ar-
bete och därmed också försöija sig själva och då också få den självrespekt
som det innebär att kunna klara sig själv och inte behöva lita till samhället i
alla möjliga olika situationer.
Jag är alldeles övertygad om att det i detta sammanhang behövs många
krafttag, inte minst när det gäller det som någon har varit inne på, nämligen
att lära sig det svenska språket ordentligt. Det är naturligtvis en stor och vik-
tig uppgift för utredningen att nu kunna göra avvägningen mellan en kraftfull
integration i det svenska samhället och respekten för kulturella särarter. His-
torien och den nuvarande situationen har ändå lärt oss att om man förtrycker
minoriteter, får man ett elände. Just denna kombination av integration och
respekt för minoriteter är en huvuduppgift för den parlamentariska utred-
ningen.
54
Anf. 62 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! När det gäller visumtvånget tror jag faktiskt att det var på
det sättet att verkets generaldirektör, samma dag som vi hade en flyktingpo-
litisk debatt här i kammaren i slutet av maj eller i början av juni förra året,
krävde att regeringen skulle införa visumtvång. Den här frågan var också
uppe till diskussion här i kammaren. Birgit Friggebo svarade då att hon inte
var beredd att medverka till att visumtvång infördes.
Den här frågan diskuterades sedan på styrelsens möte. Jag är ledamot av
Invandrarverkets styrelse. Generaldirektören hade en rad krav på rege-
ringen om åtgärder, vilka styrelsen också ställde sig bakom. Men vi har aldrig
fått något svar på den skrivelsen från regeringen.
Jag förstår att Birgit Friggebo inte var villig att medverka till att införa ett
visumtvång. Alla som har varit med i debatten några år vet vilken inställning
Folkpartiet tidigare har haft till att införa visumtvång. Jag förstår också att
det visumtvång som sedan infördes i oktober var ett beslut under galgen för
en folkpartistisk invandrarminister.
Frågan om anslaget för personal i Utlänningsnämnden är mycket märklig.
Riksdagen skall alltså i dag avslå förslaget om de 20 miljoner som behövs.
Sedan skall förslaget bifallas i morgon, för då kommer regeringen att i sin
kompletteringsproposition föreslå att Utlänningsnämnden får de 20 miljo-
nerna. Jag tycker att det är litet konstigt.
Visst ställer vi upp på flexibla insatser när det gäller flyktingkvoten. Det
har jag sagt tidigare. Men det skulle finnas mycket större resurser för de här
insatserna om man bibehöll den nuvarande kvoten på 2 000 personer.
Anf. 63 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Det var den 14 maj som vi hade en debatt här i riksdagen.
Det var i samband med att UNHCR:s flyktingkommissarie var här i Sverige.
Det jag sade då var att det inte var aktuellt ”nu” att införa visum.
Det är alldeles riktigt att vi i Folkpartiet är angelägna om att vi inte skall
använda visumtvång som ett flyktingpolitiskt medel. Samtidigt vill jag redo-
visa en artikel som inte har varit särskilt uppmärksammad, men som Bengt
Westerberg och jag skrev den 11 juli förra året. Där säger vi att vi måste
agera internationellt så att vi får ett gemensamt ansvarstagande, men att Sve-
rige inte ensamt eller tillsammans med några få andra stater kan ta på sig
ansvaret för den värsta flyktingsituationen i Europa på 50 år. Sverige kan i
ett sådant läge tvingas till åtgärder, t.ex. visering, som vi av principiella och
humanitära skäl helst vill slippa. Om detta råder inga delade meningar i rege-
ringen, även om ordvalet kan vara litet olika hos olika statsråd.
Invandrarverkets styrelse skrev sitt brev, helt rätt. Men där tog man inte
upp visumfrågan. Det man sade i brevet var att regeringen skulle försöka
medverka till att skapa fred i Jugoslavien. Man sade att man ville ha ett ökat
internationellt och svenskt stöd i närområdet, vilket vi redan hade initierat.
Vi hade också medverkat till att den stora Genévekonferensen skulle
komma till stånd i slutet av juli månad. Därutöver, och det var det mest sub-
stantiella, sade man att man ville tillämpa krigslagstiftningen för att ställa
fastigheter till förfogande i kommunerna.
På detta har vi svarat dels att en utredning ser på saken, dels att detta rör
grundlagsreglerade rättigheter och att regeringen inte utan en grundlig ut-
redning kunde gå till riksdagen med sådana förslag.
I övrigt har breven från Invandrarverket besvarats med att regeringen har
föreslagit tilläggsresurser av olika slag.
När det gäller Utlänningsnämnden och dess personal säger Maud Björne-
malm att man i dag skall avslå ett förslag och att regeringen sedan kommer
tillbaka med samma förslag. Det var inte nödvändigt för Socialdemokra-
terna att motionera i den här frågan. Regeringen har redan sagt i budgetpro-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
55
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
56
positionen att vi avser att komma tillbaka. Alla vet, jag har sagt det i denna
kammare många gånger, att Utlänningsnämnden och Invandrarverket får de
resurser som de över huvud taget kan administrera när det gäller att anställa
personal för att beta av ärenden och köer. Detta vet också Socialdemokra-
terna. Därför var det ett onödigt motionerande.
Anf. 64 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:
Herr talman! Vilka motioner vi anser nödvändiga tycker jag att vi själva
kan få bestämma. Det tycker inte jag att Birgit Friggebo behöver lägga sig i.
Faktum är att Birgit Friggebo själv säger att hon anser att Utlännings-
nämnden behöver den personalkapacitet den har. Det kostar ca 70 miljoner,
men nämnden får ändå inte mer än 50 miljoner. Men Birgit Friggebo säger
att man återkommer senare.
Jag har mycket svårt att förstå varför man skall återkomma senare. Varför
skall man låta personalen sväva i ovisshet om den skall få stanna kvar på sitt
jobb eller inte? Det kostar också pengar att rekrytera och utbilda personal.
Arbetsbrist är ett skäl för att avskeda personal, om man hade funnit att per-
sonalen var överflödig. Men det har tydligen inte regeringen gjort, eftersom
man nu i kompletteringspropositionen anslår de här 20 miljonerna.
Jag känner inte alls igen beskrivningen av det brev från Invandrarverkets
styrelse som Birgit Friggebo redogör för. Men jag har inte brevet här, så jag
kan inte bemöta Birgit Friggebo på de punkterna. Det kanske jag kan få
återkomma till vid ett annat tillfälle.
Anf. 65 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag skall naturligtvis inte alls lägga mig i vilka motioner som
Socialdemokraterna väcker. Normalt kan jag inte heller lägga mig i hur ut-
skottet behandlar motionerna. Det är utskottsledamöterna som gör det.
Min utgångspunkt var att Maud Björnemalm klagade över byråkratin i att
man har väckt en motion som avslås och att det sedan kommer ett nytt för-
slag. Min upplysning var då att regeringen redan i budgetpropositionen har
aviserat att man skall återkomma om det behövs.
Utgångspunkten är naturligtvis att vi skall göra en bedömning av om per-
sonalen behövs eller inte. Det beror på de ärendebalanser som finns hos Ut-
länningsnämnden. Den bedömning vi har gjort tillsammans med Utlännings-
nämnden är att den här personalen behövs. Då borde man väl vara nöjd.
Pengarna kommer.
Anf. 66 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Kulturministern tog i sitt anförande upp ordet rännil. Jag
undrar vad svenska folket har för uppfattning om just ordet rännil. Rännil
är väl knappast ett korrekt ord för att ange vad som verkligen hände. Rege-
ringens inaktivitet kostade i vart fali omkring 5 miljarder. Rännilen var alltså
ganska dyr. Inte ens rännilen hade uppstått om vi hade infört visering litet
snabbare.
Hur många människor var det som kom till Sverige? Förra året var det
ungefär 90 000 människor. Man kan jämföra den siffran med 19 000, som av-
ser Norge, Danmark och Finland gemensamt. Jag är naturligtvis medveten
om att det finns länder som har tagit emot väldigt många fler människor.
Närmast är Kroatien som har tagit emot 600 000-700 000 människor. Tysk-
land och Ungern har också tagit emot väldigt många. Men i förhållande till
vår folkmängd tror jag att Sverige ligger i topp tillsammans med Ungern.
Att kalla detta för en rännil kan man kanske göra i förhållande till det
antal människor som kommit till Kroatien. Men jag tycker inte att det är
riktigt jämförbart, eftersom konflikten ligger alldeles inpå Kroatien. Jag tror
inte att svenska folket skulle göra samma ordval som kulturministern, att det
var en rännil som kom till Sverige.
Anf. 67 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag tog upp ett mycket brett internationellt perspektiv. Man
kan möjligen beklaga att vi i dag håller oss till det europeiska närområdet.
Vi har talat mycket litet om alla de andra flyktinghärdarna som finns runt
om på vår jord. Tiotals miljoner människor tvingas i åratal att leva utanför
sina länder under odrägliga förhållanden, i flyktingläger där man inte ens
kan försötja människorna med mat.
Men låt oss inte ta det breda perspektivet. Lars Moquist kanske inte
hänger med riktigt så långt. Vi kan förflytta oss till Europa där tre och en
halv miljoner människor befinner sig på flykt från sina hem. Även i detta
perspektiv menar jag att 60 000-70 000 människor inte är särskilt många.
Jag vill poängtera detta mycket kraftfullt. Det är viktigt att göra detta. I
ljuset av detta är det trots allt inte särskilt många av alla de flyktingar som
finns i Europa som kommit till Sverige. Men det har inneburit påfrestningar
för det svenska samhället. Det har kostat pengar.
De människor som har varit berörda och som administrerat detta har haft
en mycket hård arbetsuppgift, som i många avseenden inneburit påfrest-
ningar. Samtidigt borde vi kunna vara glada över att vi i Sverige har denna
möjlighet att bemöta enskilda människor på ett värdigt sätt och att kunna ge
dem skydd när de söker sig undan de vidrigheter som många av talarna här
i dag mycket målande har beskrivit.
Vi borde vara stolta över att vi kan göra denna insats för mänskligheten.
Jag är övertygad om att vi kommer att få många diskussioner och många hi-
storiska belysningar över detta skede i europeisk historia, lika väl som vi fick
det om hur man i Europa behandlade judarna under 30-talet och under det
andra världskriget.
Anf. 68 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Jag skall inte förlänga diskussionen. Kulturministern erkän-
ner ju här att den situation som uppstått har varit och är ganska påfrestande
för den svenska asylhanteringen och det svenska asylsystemet.
Jag tycker att det är ganska onödigt att använda ett så provocerade uttryck
som ordet rännil. Sett i ett globalt perspektiv kanske det inte är så stora män-
niskoskaror som har kommit till Sverige. Men i förhållande till de omflytt-
ningar som skett och den flyktingsituation som vi har i Europa är det många
människor som har kommit till Sverige. Det är därför olyckligt att använda
ett sådant ord som rännil.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
57
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
Anf. 69 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag är glad över att Lars Moquist nu själv ägnar sig åt den
relativitetsdiskussion som jag tog upp. Lars Moquist säger att det i ett globalt
perspektiv kanske inte är så många som har kommit till Sverige. Därmed
torde vi egentligen vara överens i grundfrågan.
Anf. 70 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Orsaken till att jag ställde frågan om vem som har det yt-
tersta ansvaret för det skydd som barnkonventionen skall ge utsatta barn är
den situation som vi läst om i tidningarna under den senaste tiden.
Jag har också läst ett referat från en intervju med Utlänningsnämndens
ordförande, där han fick frågan om hur nämnden i sina bedömningar tog
hänsyn till barnkonventionen. Man fick då svaret att nämnden egentligen
inte tog någon hänsyn alls, eftersom den arbetade under svensk lag, och
barnkonventionen var inte inkorporerad i svensk lag. Här behövs tydligen
en mycket stor utbildningsinsats för olika myndigheter och deras beslutsfat-
tare för att det skall bli ordentlig klarhet i denna fråga.
Jag tycker att det statsrådet sade låter bra. Jag uppfattade att ministern är
positiv till att frågan om förtroendeläkarsystemet tas upp av utredningen.
Vänsterpartiet kommer naturligtvis att ta initiativ till att man skall titta på
detta.
Jag vill i detta sammanhang nämna en intressant utbildning för vissa läkare
som jag har läst om och som man har inrättat i Danmark för s.k. high-risk-
doctors. Det är läkare som i sitt arbete löper en högre risk att ställas inför
situationer som strider mot läkarnas yrkesetik. Förtroendeläkarna i Sverige
har ju fått en en del kritik. Blotta det faktum att de är avlönade och anställda
av Invandrarverket försätter dem omedelbart i en sådan sits.
Anf. 71 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Vi har i Sverige valt att svara upp mot barnkonventionen
genom att ändra våra lagar så att de står i överensstämmelse med barnkon-
ventionen. FN gjorde en utvärdering av hur Sverige har följt upp barnkon-
ventionen. Jag tror att den ägde rum i januari månad i år. När det gällde
flyktingpolitiken fanns det inga anmärkningar alls utöver frågan om hur vi
tar barn i förvar. Berith Eriksson och jag har där en gemensam uppfattning
om hur den situationen egentligen borde hanteras. Därutöver fanns det inga
anmärkningar mot Sverige.
Anf. 72 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag har inte krävt att barnkonventionen skall inkorporeras i
svensk rätt. Däremot är det helt uppenbart att det inom olika myndigheter
och bland olika beslutsfattare och personer som arbetar med barn inom
kommuner, landsting och i statliga verk skulle behövas en ordentlig utbild-
ningsinsats när det gäller vad barnkonventionen säger och vad Sveriges åta-
ganden innebär.
Jag hoppas att resultatet blir positivt när Sverige nästa gång skall redovisa
hur vi har följt barnkonventionen också när det gäller flyktingmottagning.
58
Då krävs nästan att man fattar andra beslut när det gäller de barn som den
senaste tiden har varit aktuella i debatten i tidningarna.
Anf. 73 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Jag vill instämma med dem som redan har sagt att vi i dag
mycket mer borde ha diskuterat själva invandrarpolitiken. Vi borde ha sagt
så mycket mer om de alarmerande arbetslöshetssiffrorna för utländska med-
borgare och invandrarpolitikens roll i ett samhälle där klyftorna ökar. De
flesta av de nyanlända invandrarna hamnar på den sidan av klyftan där de
mest utsatta befinner sig.
Jag delar Birgit Friggebos oro över att vi kan få en marginalisering av
denna grupp. Vi får det A-lag av gamla svenskar och det B-lag av nyanlända
invandrare som vi hela tiden har varit så rädda för inom invandrarpolitiken.
Det är därför oerhört viktigt att vi redan i dag gör vad vi kan för att undvika
detta och inte bara väntar på utredningen. Det är också viktigt att arbetet
med dessa frågor skyndsamt kommer i gång i utredningen.
Det blir som vanligt. Jag känner mig ganska luttrad vid det här laget. Flyk-
tingpolitiken är i och för sig svår att diskutera. Man kan dela upp den i olika
avsnitt. Man kan t.ex. tala om lagstiftningen och dess tillämpning och vad
det är som är humanitärt och generöst. Det kan relateras till enskilda fall,
till visumregler, decemberbeslutet, skyddsbehov och andra termer som vi
här har använt genom åren. Jag skall inte ge mig in på detta. Såvitt jag förstår
får vi tillfälle att återkomma till dessa frågor vid interpellationsdebatten
nästa vecka.
Vi kan diskutera mycket om vilka som har de mest humanitära och mest
generösa reglerna. Men det mest inhumana i inte bara svensk flyktingpolitik
utan också i många andra länders flyktingpolitik är de långa väntetiderna.
Detta sammanfaller också med att det är det mest kostnadskrävande. Det
betyder att vi inte bara har ett humanitärt skäl till att försöka förkorta vänte-
tiderna, utan också i högsta grad ett materiellt skäl. Det har varit varenda
invandrarministers önskan att minska väntetiderna. Det har också varit det
som Invandrarverket hela tiden har strävat efter att klara av.
Det är också därför som man, i en föränderlig värld med en hela tiden
förändrad inströmning av asylsökande och en verksamhet som över huvud
taget inte går att förutse och planera, hela tiden har försökt att ägna sig åt
olika typer av omorganisationer, som Berith Eriksson ironiserade litet grand
över.
Nu tror jag inte att det är lösningen att det just i dag finns ett utrymme hos
kommunerna med lediga bostäder. Jag erinrar mig hur det var för några år
sedan när vi under den hektiska hösten 1989 försökte hitta olika lösningar
för att få fler platser i flyktingförläggningarna. Då hade vi mycket stora svå-
righeter att få kommunerna att engagera sig ytterligare. Detta går också i
vågor.
Men vi lyckades ändå så småningom få ner väntetiderna. I slutet av 1991
kunde vi säga att ett år var lång tid att ha väntat för en barnfamilj. Ett och
ett halvt år var lång tid att ha väntat för vuxna utan barn. Det var naturligtvis
ett viktigt framsteg. Det går alltså att få ner väntetiderna. Men det hade
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
59
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
knappast gått utan att man hela tiden hade varit med och försökt att öppna
alla de flaskhalsar som uppstår. De talade också Maud Björnemalm om.
Vad som sedan har hänt som gör att väntetiderna i dag har kommit på
skam och att vi tyvärr har fått upphäva treterminsregler osv. för barnfamil-
jerna skall jag inte diskutera. Det har redan diskuterats tillräckligt tycker
jag-
Herr talman! Jag begärde ordet därför att jag ville tala om frågan om flyk-
tingkvoten. Den, tycker jag, har fått en mycket märklig behandling det se-
naste året. Det finns i utskottsbetänkandet en bra historieskrivning av detta,
nämligen hur kvoten fram till 1991/92, under 15 år ungefär, låg på 1 250 om
året. Jag har roat mig med att gå tillbaka till Folkpartiets partimotioner un-
der 80-talet i den här frågan och sett vad man har krävt.
År efter år krävde man en ökning av flyktingkvoten. Jag får nästan en
overklighetskänsla när jag hör Birgit Friggebo stå här och argumentera för
varför man inte höjer flyktingkvoten nu. Hon säger att vi är de enda som tar
emot, att 1 800 väl är nästan lika bra som 2 000 och att vi skall göra insatser
på annat håll. Det var inte riktigt det ljudet i skällan under 80-talet. Det kan
väl inte ha ändrats sig så enormt på det ett och ett halvt år som har gått sedan
vi fattade beslutet om att öka flyktingkvoten?
Detta gäller inte bara Folkpartiet utan alla partier i riksdagen. Det var
t.o.m. så att om inte regeringen hade föreslagit detta, hade det förmodligen
kommit ett initiativ från riksdagen för att höja flyktingkvoten det året.
I dag hoppar alla av. Jag kan inte ens höra att Vänsterpartiet yrkar bifall
till den reservation som kräver en höjd flyktingkvot. Jag tycker att detta är
mycket märkligt. Birgit Friggebo säger i slutet på sitt anförande eller i någon
replik att hon beklagar att vi inte i dag har talat om de hundratusentals män-
niskor som tvingas leva i flyktingläger i åratal under odrägliga förhållanden.
Det är precis de människorna vi talar om när vi talar om flyktingkvoten. I
propositionen står det att behovet av kvotflyktingar har minskat. Jag kan
inte förstå det. Det är inte sant när man säger att behovet för UNHCR att få
placera en del av dessa människor, som inte inom rimlig och överskådlig tid
kan se en möjlighet till återflyttning till sitt eget land och där det inte finns
något annat alternativ än en placering i ett tredje land, skulle ha minskat så
mycket att vi har anledning att ompröva beslutet om en kvot på 2 000 männi-
skor om året.
Bara situationen i det forna Jugoslavien säger ju en hel del om hur para-
doxalt det är att i det sammanhanget minska den s.k. flyktingkvoten. Vi har
också de turkiska kurder som sitter fast i de baltiska staterna och i Ryssland.
Där värjer vi oss bara genom att höja straffen för dem som kör båtarna.
Många av dem skulle ju också, om de har någon anknytning till Sverige,
mycket väl kunna få möjlighet att komma hit som kvotflyktingar.
Jag förstår uppriktigt sagt inte varför man lägger ut en dimridå och sänker
kvoten. Det är en så liten kostnad att ha denna kvot kvar, men det är en så
viktig symbolfråga. Jag förstår inte varför man gör det med tanke på de
andra stora kostnaderna för flyktingmottagandet i dag.
Jag vill yrka bifall till reservationen.
60
Anf. 74 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Maj-Lis Lööw frågade varför Vänsterpartiet hade hoppat av
kravet på en höjd flyktingkvot. Det kan ju finnas en del anledningar till det.
Jag tycker inte att vi har hoppat av kravet att ha en flyktingkvot kvar. Re-
geringens förslag var inte sådant att flyktingkvoten togs bort. Vi var också
med och införde den höjda flyktingkvoten, dvs. den som sedan inte använ-
des som den skulle. Man har inte tagit hit alla de personer som man fick
möjlighet till.
Sedan har det också att göra med att vi skickar ut asylsökande med stort
skyddsbehov ur det här landet. Maj-Lis Lööw sade att de turkiska kurderna
skulle finnas i Sovjet och vilja komma hit. Vi skulle kunna använda flykting-
kvoten till att ta hit dem. Det är ju inte sant. Det finns kanske irakiska kurder
där som skulle vilja komma hit. Men de turkiska kurderna som söker asyl
och som verkligen har skyddsbehov skickar vi tillbaka mangrant. Många
skickas tillbaka till en ny säker fängelsevistelse och tortyr. Jag har högar av
ärenden.
Det har litet att göra med att vi bättre och mer effektivt måste ta oss an de
spontanflyktingar som har kommit hit, innan vi säger att vi skall ha en större
flyktingkvot igen. Om vi bara skall ha det som en symbolfråga ifrågasätter
jag faktiskt värdet av det.
Anf. 75 MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Herr talman! Det var en ny variant på den obotfärdiges förhinder. Menar
Berith Eriksson att hon tror att om vi sänker flyktingkvoten skall fler kurder
från Turkiet som är här som asylsökande få stanna? Det var en mycket intres-
sant teori i så fall. Jag tror inte att det är riktigt så som invandrarministern
har tänkt sig effekterna av den sänkta flyktingkvoten.
Jag ber om ursäkt om jag sade att det är turkiska kurder som sitter fast i
kniptången i de baltiska staterna och i Sovjetunionen. Jag menade irakiska
kurder, vilket jag genast vill få antecknat till protokollet. Det är alldeles up-
penbart fråga om den gruppen.
Men jag har mycket svårt att förstå vad Berith Eriksson menade med att
kvoten inte använts på riktigt sätt. Jag har en känsla av att det gjordes en
mycket seriös bedömning av olika gruppers behov. Även där gällde det ira-
kiska kurder, som satt i flyktingläger i Turkiet just under de olidliga förhål-
landen vilka Birgit Friggebo talade om och som fick möjlighet att komma
hit. Många hade anknytning till släktingar i Sverige.
Det gällde vidare också vietnamesiska båtflyktingar, som satt fast i de
odrägliga flyktinglägren i Hongkong. Det var dessutom fråga om handikap-
pade och gamla som fick möjlighet att komma hit på denna kvot. De hade
utomordentliga svårigheter att över huvud taget överleva under de förhål-
landen som rådde i flyktinglägren.
Att det inte skulle finnas ett så stort behov från dessa människor att vi inte
skulle kunna fylla en kvot om 2 000 personer om året har jag utomordentligt
svårt att förstå. Bara för några år sedan menade FN:s flyktingkommissariat
att Europa sammantaget skulle behöva tiodubbla sitt mottagande av denna
typ av flyktingar, som dock hela tiden trängdes ut av den spontana strömmen
av asylsökande.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
61
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
Anf. 76 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! För det första vill jag veta om flyktingkvoten, med den kon-
struktion som regeringen nu har infört, faktiskt är sänkt. Det kan tydligtvis
verkligen diskuteras huruvida det är ett visst antal personer som skall tas hit
eller hjälpas på platsen.
För det andra måste jag påpeka att jag efter utgången av den tidsfrist som
riksdagen hade satt upp för den beslutade extrakvoten om 1 250 flyktingar
med anledning av Gulfkriget kollade med Björn O Eriksson på Invandrar-
verket och fick beskedet att man hade tagit in 300 flyktingar på denna. Man
skulle då be att få fristen något förlängd för att kunna utnyttja kvoten ytterli-
gare. Jag har inte kollat huruvida slutresultatet blivit att man har använt hela
kvoten för det ändamål som var aktuellt, dvs. för att ta emot kurder som
flydde från Irak över gränserna till Iran och Turkiet. Men när den av riksda-
gen uppsatta tidsfristen hade gått ut var det alltså 300 flyktingar som hade
tagits emot.
Anf. 77 MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Herr talman! Får jag be Berith Eriksson läsa på s. 31 i socialförsäkringsut-
skottets betänkande - där redovisas hela detta kvotresonemang. Vi höjde
grundkvoten till 2 000 personer per år. Dessutom beslutade regering och
riksdag om en extra kvot om 1 250 personer. Den var öronmärkt för situatio-
nen just i samband med Kuwait-Irak-kriget. Man lyckades inte fylla kvoten
med just den då aktuella kategorin av flyktingar. Däremot har det såvitt jag
förstår aldrig varit någon diskussion om att man mycket väl lyckades fylla
den höjda ordinarie kvoten om 2 000 personer.
Vidare frågade Berith Eriksson just mig huruvida kvoten verkligen är
sänkt eller ej. Jag har bara läst i socialutskottets betänkande, där det står att
den i dag är beräknad till 1 800 personer i stället för 2 000 personer. Det kom-
mer man fram till även om man räknar generöst, efter den dimridå som fak-
tiskt läggs ut i denna fråga i propositionen.
Andre vice talmannen anmälde att Berith Eriksson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 78 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Maj-Lis Lööw beskriver mycket målande hur det var förr när
vi tog emot flyktingar från Hongkong osv. På den tiden var flyktingkvoten
normalt 1 250 personer. Så småningom höjdes den till 2 000 personer. Om
alla flyktingar inom ramen för kvotpengar - vilket man väl nu får tala om -
skall tas hit till Sverige, handlar det om 1 840 personer. Det är faktiskt
ganska få personer som vi strider om.
Men det nya och intressanta är att man kan få en flexibel användning av
pengarna. Utnyttjandet av kvotpengarna behöver inte betyda att man för
personer till Sverige, utan omhändertagandet kan också ske någon annan-
stans. Det är intressant att Maj-Lis Lööw tar upp just de personer som för
närvarande sitter och väntar i Moskva. Ryssland har nyligen undertecknat
Genévekonventionen och försöker nu etablera sig i världssamfundet och bli
62
respekterat också när det gäller utlänningslagstiftning och asylprövning. Att
ryssarna nu försöker att skaffa sig de instrumenten är alldeles utmärkt.
Inget utesluter att UNHCR, som medverkar i detta arbete, skulle kunna
göra en förfrågan till oss huruvida vi skulle vilja stödja ett omhändertagande
på platsen av dessa flyktingar, i Moskva i Ryssland eller i Baltikum. Vi öpp-
nar denna möjlighet. Var och en som har försökt använda västvaluta i det
gamla Östeuropa vet hur mycket man kan få ut för dessa pengar. Det är där-
för litet oegentligt att nu tala om antalet personer. Det kan bli fråga om att
hjälpa fler än de 2 000 personerna med det mer flexibla och öppna system
som vi nu introducerar. Det kan kanske bli ett första steg, där man mer gör
en sammankoppling av de internationella insatserna i olika sammanhang
med den svenska flyktingpolitiken.
Dessa insatser hänger ju så intimt samman. Ibland tycker jag att jag mer
är biståndsminister än invandrarminister. När jag åker till olika konferenser
runt om i världen får jag ibland utlova stöd, som då visserligen kommer från
Utrikesdepartementet, men beskedet framförs ändå av mig. Man kan då se
hur intimt de här frågorna hänger ihop.
Anf. 79 MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara understryka hur intimt dessa frågor hänger
ihop. Den proposition om en samordnad invandrar- och flyktingpolitik som
Birgit Friggebo så småningom drog tillbaka från riksdagen var faktiskt unik
i det avseendet att två statsråd stod bakom den, nämligen invandrarminis-
tern och biståndsministern. Det var ytterligare ett sätt att markera hur detta
hänger ihop.
Det skulle vara intressant att få veta under vilka premisser som man om-
sätter flyktingkvotspengarna till insatser någon annanstans. Jag tycker näm-
ligen att man skall göra det med andra pengar, bl.a. de pengar som hanteras
av biståndsministern.
Jag har inte haft några invändningar emot den mera flexibla användningen
av dessa pengar, men vi strider faktiskt om olika siffror, även om man kan
försöka att bagatellisera detta. Enligt propositionen skall Invandrarverket
fortfarande planera för 1 250 personer. Man kan då ställa frågan om detta
ändå är den tänkta slutnivån.
Man kan visserligen säga att pengarna räcker till 1 800 personer, men jag
kan föreställa mig vad Birgit Friggebos partivänner och Birgit Friggebo själv
skulle ha sagt här i riksdagen, om en socialdemokratisk regering hade kom-
mit till riksdagen och föreslagit en sänkning av flyktingkvoten. Man hade
nog inte accepterat ett försök att vifta bort detta med att säga att det bara är
200 personer som vi strider om. De är de facto fler.
Om vi vidare i det internationella arbetet skall få andra länder med på att
öka sina flyktingkvoter och sina insatser, blir vi inte trovärdiga, om vi faller
undan nu när vi äntligen har lyckats få till stånd en bättre målsättning för
flyktingkvoten.
Anf. 80 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag vill inte alls bagatellisera diskussionen om flyktingkvo-
ten, men jag ville ändå nämna vad det handlade om.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
63
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
För min del vill jag avsluta den här diskussionen med att understryka det
som jag sade tidigare, nämligen att jag med uppskattning noterar det utta-
lande som utskottet har gjort vad avser kvoten och möjligheterna att åter-
komma till riksdagen ifall det skulle finnas behov av att göra det.
Anf. 81 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Invandrarpolitiken har en oerhört stor betydelse för Sveriges
utveckling på både kort och lång sikt. Sverige har under en kort period fått
en snabb förändring av befolkningens sammansättning. I Stockholm är var
sjätte medborgare invandrare. Deras kulturmönster påverkar oss alla och
skall öppet debatteras, också här i denna kammare. Det måste bli slut på att
sopa fakta under mattan.
En vanlig uppfattning bland svenskar är att det gått för långt med den
svenska invandrarpolitiken av låtgåmodell. Svenskarna ställer helt enkelt
inte upp bakom den nuvarande invandrarpolitiken, som av allt fler betraktas
dels som verklighetsfrämmande, dels som ett slöseri med resurser. De
svenska medborgarna vill klart och tydligt i rapporter och statistik se hur in-
vandringen påverkar vårt samhälle.
Invandrarpolitiken har varit en helig ko. Nu är det tid att slakta denna ko,
och av dagens överläggningar förefaller det som om det också kommer att
ske.
Sverige har ju ett krisartat ekonomiskt läge och måste ompröva alla gläd-
jekalkyler. En ofinansierad och okontrollerad generös invandrarpolitik
drabbar oss alla. Ingen kommer undan. Räntorna höjs och kronan går ner,
och vi får ingen ordning på vår ekonomi.
Medborgarna vill veta hur Sverige skall se ut i framtiden. Många är vi som
oroas av händelser som sker i andra länder. Det finns en uppenbar risk för att
spänningar mellan olika religiösa fundamentalister skall resultera i oerhörda
konflikter t.o.m. i vårt land i framtiden. Vi skall inte heller blunda för att
etniska problem kan uppstå utanför våra traditionella samhällsnormer. I
många krig i världen är ju detta en ingrediens i dag.
Herr talman! Jag upplever detta som en allvarlig risk för framtiden både
på kort och på lång sikt, framför allt på grund av den sysselsättningskris som
vi har i Sverige. Ministern berörde tidigare de problem som finns på arbets-
marknaden, och jag vill då poängtera att de uppväxande invandrarnas fram-
tida försörjning måste undersökas.
Den statistik som finns tyder på att invandrarna svarar för 35 % av för-
brukningen av bidragsstocken. Samtidigt blir bidragstagarna fler genom att
vi saknar en långsiktig invandrarpolitik.
Vi bör också uppmärksamma att nativiteten bland vissa invandrare är
flera gånger högre än svenskarnas, samtidigt som de redovisar lägre inkoms-
ter. Hur går detta ihop med ett ansvar för en familjs försörjning? Kan det
vara så att många invandrare har en familjeplanering som innebär att de räk-
nar med att i stor omfattning leva på bidrag?
Det finns fakta som visar att omkring 90 % är beroende av socialbidrag tre
år efter det att de har kommit till vårt land. Detta tyder på en skrämmande
utveckling, och vi måste nu ta upp alla dc här siffrorna i den utredning som
tillsätts.
Sådant här har bara skymtat i vissa tidningar då och då, men nu måste
ett samlat grepp tas. Kommunernas kostnader för socialbidrag exploderar.
Pengarna som staten har anslagit till introduktionsersättning räcker bara till
halva tiden. Tidigare i dag gavs ett exempel på de äldre invandrarnas pro-
blem. Av de äldre personer som kommer från Mellanöstern lever 90 % på
socialbidrag, och för sydamerikaner är siffran 72 %.
Detta är fakta som talar för att så här kan det inte fortsätta. Den nuva-
rande flyktingpolitiken saknar helhetsgrepp. Här gäller det inte att vänta på
en utredning utan här, bästa ministern, gäller det att agera. Vi håller på att
förblöda. Även om vi försöker blunda för dessa fakta, så finns de.
Det slösas med pengar. Det slösas med miljarder. Även om kulturminis-
tern för en stund sedan förnekade detta, så är det fakta. Ord står mot ord i
detta fall, och det får man väl snabbt utreda.
Samtidigt skall de svenska medborgarna tvingas till sparåtgärder. Vi har
här i denna kammare beslutat om nedsättning av arbetslöshetsersättningen
från 90 till 80 %. Alla skall tvingas till detta. Vi kommer att besluta om fler
neddragningar, och då kan inte invandrarpolitiken vara en orörd sektor.
Undra på att det jäser bland medborgarna, om vi inte förändrar denna poli-
tik!
Herr talman! Nu skjuter regeringen alla problem framför sig genom att
tillsätta en parlamentarisk kommitté, och den arbetar i en takt som får en
sengångare att bli förvånad. Det är värre än snigelfart hittills, tycker jag.
Nu förväntar vi oss en helt annan aktivitet från ministerns sida. Svenska
folket väntar otåligt på en ny flyktingpolitik. Det kan väl inte vara rimligt att
svenskarna skall bli en minoritet i Sverige år 2054, som vissa utredare säger.
Anf. 82 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Claus Zaar uttalar sig å svenska folkets vägnar. Jag är å min
sida inte beredd att uttala mig å hela svenska folkets vägnar vad gäller mina
värderingar. Låt mig bara redovisa att jag uppenbarligen möter andra män-
niskor också än vad Claus Zaar gör här i Sverige, nämligen människor som
är djupt engagerade för många av de människoöden som representeras av
främst flyktingar men också andra invandrare.
Låt mig dessutom poängtera att det finns många personer som är svenska
medborgare och därmed svenskar men som är födda i ett annat land.
Alla de neddragningar som ”drabbar” oss svenskar när vi nu är intensivt
engagerade i att sanera svensk ekonomi drabbar alla som är bosatta här i
Sverige, oavsett om man är född utomlands och ännu inte medborgare här,
född utomlands och svensk medborgare eller tillhör den andra grupp som vi
kanske kan kalla pursvenskar. Många av oss har också, som jag själv, en
gammal invandrarbakgrund.
Försök inte att hetsa människor och människogrupper mot varandra, för
då drar vi på oss än större problem i framtiden! Det är, herr talman, en stor
utmaning för oss alla att se till att de människor som har hamnat vid sidan av
och som inte kan försörja sig på ett eget arbete får möjlighet och sporras till
att försörja sig själva. Många har tvingats att vänja sig vid ett socialbidrags-
beroende utan egen förskyllan.
Det är den stora utmaningen för oss - inte att börja hoppa på de männi-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 91
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
66
skor som har kommit hit från andra länder eller att säga att vi skall strunta i
att ge skydd åt de människor som söker sig undan förföljelse, krig och för-
tryck av olika slag runt om vår jord.
Anf. 83 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Birgit Friggebo tycker att jag är för hård i min kritik. Det är
ju det vi måste vara för att få i gång en debatt. Jag är för att det internatio-
nella samarbetet skall lyftas fram, men det måste ju ge resultat!
I debatten den 14 maj förra året var det precis samma snack. Nu fortsätter
detta resonemang. Vi vill se resultat. Det är därför att vi inte får se några
resultat som vi är oroliga.
En realistisk och humanitär flyktingpolitik är viktig. Det håller jag full-
ständigt med om. Men det är inte realistiskt att tala om att det kommer en
rännil till Sverige, vilket vi tidigare gjorde, utan det måste ske en internatio-
nell samverkan i det här fallet.
Vi måste också se över förmånssystemen. Det får inte vara så att socialbi-
dragssystemet inbjuder till att människor inte skall känna behov av att till
hundra procent bjuda till. Det får inte vara så att SFI-undervisning sker för
att man skall lära sig svenska, men att man sedan inte redovisar att man lärt
sig svenska därför att bidragssystemet är så bra att man vill gå kvar i under-
visningen. Uppgifter om att sådant förekommer har jag fått av SFI-lärare.
Jag blir bekymrad när jag ser vilken utgiftsexplosion som hela tiden sker
inom detta område. Inget samlat grepp tas. Jag hoppas att den kommitté
som är tillsatt skall ta ett sådant samlat grepp. Det gäller också att se till att
arbetet blir gjort. Medlemmarna i kommittén går fortfarande och väntar på
en kallelse, och det har de såvitt jag förstår gjort ett bra tag.
Jag skall också poängtera att endast 6 av 100 överklaganden från flyktingar
var motiverade. Man förstår hur stort slöseriet är. Vi måste dra åt skruvarna
på alla håll och kanter. Det är advokater som har särintressen i verksamhe-
ten som har medverkat till uppblåsningen av den. Invandrarverket har nu så
många anställda att det också utgör ett särintresse. Dessa särintressen ser till
att den här smeten fortsätter.
Anf. 84 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Vi är från regeringens sida inställda på att arbeta mycket
hårt för att, som Claus Zaar säger, sanera förmånssystemen. Hela socialför-
säkringssystemet är under lupp. Det finns nästan inte något system som inte
är under lupp och som inte behandlas kontinuerligt i denna kammare.
Dessa system gäller ju alla. Det finns ingen skillnad mellan människor som
har rätt att vara här i Sverige vad gäller förmåner, skyldigheter och rättighe-
ter, oavsett om de är födda här eller kommer från andra länder.
Vi inriktar oss på att försöka ta bort den passivisering som vi tidigare har
haft bland dem som ännu inte har fått tillstånd att vara här-de asylsökande-
och dem som alldeles nyligen har fått uppehållstillstånd. Tidigare har det
gällt att ge dem dagbidrag och socialbidrag och sedan inte stimulera dem till
att komma in i det svenska samhället. Nu ändras detta genom omläggningen
av introduktionsersättningen i kommunerna, där kommunerna givits möjlig-
het att lägga upp ett program för hur de som nyligen har fått tillstånd skall
komma in i samhället. Om de inte deltar i programmet har kommunerna
möjlighet att sänka ersättningen till dem.
Vi håller på att arbeta med att skapa meningsfull sysselsättning på förlägg-
ningarna. Förläggningsverksamheten i stort kommer att behandlas i en avi-
serad proposition som skall läggas fram för riksdagen.
Om jag förstod Claus Zaar rätt talade han på slutet om t.ex. advokater
som ett slags kravmaskiner. Det finns ett utredningsförslag som skall försöka
komma till rätta med de missförhållanden som finns när det gäller att få en
ny ansökan behandlad hos Invandrarverket. Efter det att Utlänningsnämn-
den har givit avslag söker man både fem, sex, sju och åtta gånger. Det är ett
missbruk, och det är helt rätt att advokaterna då kan få ersättning för den
hanteringen.
Även på det området bereder vi nu ett utredningsförslag som är avsett att
läggas fram för riksdagen. Inriktningen är att på bred front stimulera och
möjliggöra för människor som kommer hit att komma in i det svenska sam-
hället och försörja sig själva så att de inte hamnar i ett långvarigt socialbi-
dragsberoende som är kostsamt och framför allt inhumant mot de människor
som trängs ut ur det svenska samhället.
Anf. 85 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Jag tackar kulturministern för att hon visat en verklig till-
nyktring. Om jag jämför med vad vi diskuterade för ett år sedan tycker jag
att det som sist nämndes visar på stora framsteg. Vi ser nu en öppning i en
förändrad politik när det gäller både flyktingar och invandrare. Vi skall ha
klart för oss att det inte är alltför många som är flyktingar i den egentliga
bemärkelsen.
Det som har irriterat mig är att det har tagit så himla lång tid att komma
fram till detta. Det har tagit så lång tid för vår kulturminister att nå denna
insikt. Det hade varit så enkelt som att en natt åka ned till passpolisen i Trel-
leborg och Ystad, vilket jag själv gjorde, och se hur mottagningen var och få
reda på hur det var i verkligheten. Det rörde sig om charterresor, fast det
förnekades.
Vi har ju resultatet nu, när en stor mängd människor återförvisas efter det
att ärendena prövats. Vi ser att vi varit riktigt flata. Vi måste handla med
krafttag. Vi har fått förtroende från medborgarna att driva en politik som är
bra för dem. Då måste vi också se till att den blir bra, och då får man inte
låta sig luras av internationella resebyråer och liknande.
Jag fick reda på att de som betalade 300 D-mark för att komma hit fick
välja Sverige av det skälet att andra ställen var överkryssade i papprena. De
hade att välja mellan Sverige och Finland. Det är typiskt att Sverige och Fin-
land är de länder som har det absolut sämsta ekonomiska läget här i Europa
i dag. Det kan väl inte vara en tillfällighet, det heller.
Anf. 86 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Nu tycker jag att Claus Zaar visar sitt rätta ansikte. Nu på-
står han t.o.m., litet inlindat, att det skulle vara de asylsökandes fel att Sve-
rige och Finland har en dålig ekonomi. Detta uppammar till främlingsfient-
lighet. Claus Zaar vet att detta inte är sanningen. Grunden till den dåliga
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
67
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
68
svenska ekonomin har lagts under de senaste 20 åren. Jag skall inte gå in
i en större ekonomisk debatt, men så enkelt skall Claus Zaar inte komma
undan.
Jag var själv nere i Ystad förra sommaren och tittade på passhanteringen
och på två flyktingslussar. Jag är väl medveten om hur det såg ut. Det gjordes
också några intervjuer med dem som kom. Några av dem kom från Makedo-
nien. De var hitlurade av profitörer i Makedonien, som lovade folk arbete
och bostad i Sverige. Det gjordes mycket stora insatser både från polisens
och från Invandrarverkets sida för att vända den strömmen, och det lyckades
man också med.
Dessa människor hade ju inte någon rätt att söka asyl här i Sverige. De
var inga flyktingar. En del av den stora ström som kom förra sommaren var
just människor från Makedonien. Med gemensamma insatser från både poli-
sens och Invandrarverkets sida lyckades man vända den strömmen, dvs. man
direktawisade dem. Detta gav en signal till Makedonierna om att det inte
var någon idé att komma till Sverige. En sådan politik kan man inte kalla
flat.
Det gjordes däremot en annan bedömning när det kom människor från
Kosovo, där situationen var en helt annan. Jag skall inte fördjupa mig i den
diskussionen, eftersom detta har diskuterats så många gånger förr.
Claus Zaar påstod att det hade skett en tillnyktring sedan förra året. Jag
behöver inte någon tillnyktring, och ifall jag skulle behöva det, skulle den
inte behöva vara så lång. Sanningen är ju den att frågan om en omläggning
av mottagningssystemet för att se till att människor inte hamnar i passivitet
och i ett långvarigt socialbidragsberoende inte är något nytt påfund. Vi i
Folkpartiet - och även andra partier - har under en rad av år i denna kam-
mare, innan vi kom in i regeringen, motionerat om det. Det är nu på gång.
Vi har färdiga utredningsresultat, som vi just nu behandlar i regeringen. Vi
kommer med ett förslag till riksdagen inom en ganska snar tid.
Claus Zaar kan naturligtvis stå här och säga att det går för långsamt och
att det omedelbart skall ske något. Hur är det med Ny demokratis egen be-
slutskapacitet? Vi har försökt att sanera ett av socialförsäkringssystemen,
nämligen delpensionen. Ny demokrati har i flera år, i varje fall i ett och ett
halvt år, hoppat från den ena ståndpunkten till den andra. Man hoppar fram
och tillbaka och kan inte ta ställning i en enda delfråga.
Andre vice talmannen anmälde att Claus Zaar anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 87 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Alldeles nyss svepte en kall och isande vind genom kamma-
ren, när jag lyssnade till Claus Zaars inlägg. Jag känner äckel och avsky för
den cynism och främlingsfientlighet som Claus Zaar gav uttryck för.
Det är beklämmande att en representant för Sveriges riksdag på det sättet
odlar fördomar och skapar grogrund för en växande främlingsfientlighet och
rasism. Det hedrar Birgit Friggebo att hon, som kulturminister, har tålamod
att försöka undervisa Claus Zaar och andra i Ny demokrati om fakta i dessa
viktiga och svåra frågor - tyvärr rönte Birgit Friggebo ingen framgång.
Det var ett insinuant angrepp som Berith Eriksson gjorde på Invandrar-
verkets förra chef Christina Rogestam, även om hennes namn inte nämndes.
Den omorganisation av Invandrarverket som hon gjorde var helt i linje med
de intentioner som den dåvarande regeringen hade vad gällde Invandrarver-
kets organisation. Jag tar på mig hela det politiska ansvaret för den omorga-
nisationen. För övrigt godkändes den av riksdagen, som Maud Björnemalm
har påpekat.
Denna omorganisation innebar en kraftig decentralisering och effektivise-
ring av Invandrarverket. Den var starkt motiverad. För egen del vill jag
mena att den genomfördes på ett skickligt sätt, under ledning av Christina
Rogestam. Även om det är opportunt att gläfsa på och jaga en avgående
generaldirektör, tar jag mig friheten att uppträda till hennes försvar. Det är
på sin plats.
Det är inte lätt att vara invandrarminister. Vi är här i kammaren tre
stycken som har prövat på uppgiften. Jag tycker att den nuvarande invand-
rarministern, Birgit Friggebo, har gjort det onödigt svårt för sig. Flyktingpo-
litiken rymmer ju många svåra moraliska dilemman. Den är till sin karaktär
motsägelsefull, och debatten är starkt polariserad. Folkpartiet, som Birgit
Friggebo representerar i regeringen, riktade under många år en bitvis
mycket aggressiv kritik mot den tidigare socialdemokratiska flyktingpoliti-
ken. Detta skapade intryck av att det, med en annan politik, ledd av Folkpar-
tiet, skulle bli stor generositet och stark humanitet i flyktingpolitiken.
Nu visar gärningarna någonting annat. De talar ett annat språk, dvs. om
restriktioner, begränsningar och skärpta straffsanktioner. Detta är vad man
vid upprepade tillfällen nu läser om, när man följer den flyktingpolitiska de-
batten.
Jag vill kortfattat nämna några exempel. Regeringen inledde med att ge
signaler om en kraftfull liberalisering, genom att ta bort det s.k. 13 decem-
ber-beslutet. Det var en signal om att dörrarna skulle vara mer öppna. Man
införde rätt för flyktingar att få arbete under den tid som de vistades här som
asylsökande. Detta gav också en signal om en annan sorts liberalisering.
Ganska snart kom regeringen underfund med att detta inte skulle hålla.
Birgit Friggebo apostroferade tidigare en debattartikel. Hon sade att den
inte hade blivit så uppmärksammad. Jag skrev ett svar på den artikeln i DN.
Jag noterade att man i den annonserade en massiv utvisning av asylsökande
för att visa vad som verkligen gäller i den svenska flyktingpolitiken. Det är
inte särskilt humant att först signalera om öppna dörrar för att sedan mar-
kera att det faktiskt inte var så.
Under många år krävdes det att vi skulle gå längre när det gällde att beakta
vistelsetidens betydelse för asylsökande, framför allt för barnen. Vi hade en
treterminsregel som innebar att den som hade gått i skola i tre terminer auto-
matiskt skulle få stanna. Men vi kritiserades för att vi inte gick längre och
förkortade tiden. Vistelsetiden ansågs betyda mycket för förankringen i det
svenska samhället, och en kommande utvisning skulle då uppfattas som bru-
tal.
En av Birgit Friggebos första åtgärder var att ta bort treterminsregeln, att
avskaffa vistelsetiden som ett kriterium för att få stanna i Sverige.
Vi har under senare tid uppmärksammat några hundra asylsökande som i
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
69
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
70
bedrövligt skick och under riskabla förhållanden har kommit vinddrivna
över Östersjön. Vad har detta lett till? Jo, till en upprörd diskussion om hur
vi tillräckligt hårt skall kunna straffa dem som har hjälpt dessa asylsökande
hit, hur vi skall kunna skicka ut patrullbåtar för att hindra dessa människor
från att få landfäste i Sverige.
Man har väldigt litet diskuterat flyktingarnas och de asylsökandes faktiska
situation och vad som skulle hända om de inte fick komma. Det är det mora-
liska dilemmat. Jag har ingen omedelbar lösning, men jag upprörs över vink-
lingen av diskussionen. Det är som om det skulle varit humanitärt mot flyk-
tingarna att de aldrig fått stiga på den där båten - så att vi hade sluppit se
dem här i landet.
Carl Bildt var i Kroatien strax före jul och berättade med en viss indigna-
tion att flyktingtransporterna till Sverige uppenbarligen är organiserade. Ja,
vad trodde man? Trodde man att var och en kan ordna sin egen resa? Själv-
klart finns det någon sorts organisation bakom, men det är inte straffbart.
Så till dagens beslut om att sänka flyktingkvoten. Jag måste säga att jag
kände en stor besvikelse när jag noterade förslaget från regeringen. Vi har
under många år kämpat för att höja flyktingkvoten. Nu sänks den. Man sä-
ger att man vill ha en flexiblare och bättre användning av pengarna. Det är
klart att vi skall använda pengarna så effektivt som möjligt. Men det är trots
allt väldigt många vars problem inte kan lösas på annat sätt än att de får
komma hit.
Birgit Friggebo säger att det här är det första steget. Då blir jag litet orolig.
Vad blir då nästa steg? Man säger att en del av pengarna skall användas till
att hjälpa människor där de är. Vi har ju länge tyckt att man skall integrera
bistånds- och flyktingpolitiken på så sätt att man underlättar förhållandena
där flyktingarna är. Om nu detta är det första steget, vad blir då nästa? Är
detta kamoflage för att successivt sänka flyktingkvoten?
Det allvarligaste i sammanhanget är ju den signal detta ger till vår om-
värld. På samma sätt som sänkningen av biståndet gav en signal till många
länder - när Sverige, som är ett föregångsland inom biståndspolitiken, sän-
ker biståndet kan vi också vara mer återhållsamma - kommer det naturligtvis
att verka också i fråga om flyktingpolitiken.
För varje dag förvärras flyktingsituationen på många håll i världen - inte
minst i Europa. Birgit Friggebo talade insiktsfullt om - vilket Maj-Lis Lööw
apostroferade - att tiotals miljoner människor lever kvar i flyktingläger i åra-
tal under vidriga förhållanden. Jag har sett sådana flyktingläger, bl.a. i
Hongkong, där människor sitter fast i vidriga förhållanden. Jag befarar att
många av dem jag såg då sitter kvar där fortfarande.
Anf. 88 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Jag är inte alls främlingsfientlig, Georg Andersson. Det är
inte det det är fråga om. Det är fråga om att lyfta fram detta till folks medve-
tande. Alla måste få klart för sig vad vi håller på med, vilken verksamhet det
rör sig om och vilken verksamhet det har varit. Siffrorna har gömts, fakta
har gömts gång på gång.
Vi skall väl inte blunda för affärsverksamheten? Det är alltså invandrarpo-
litiken jag angriper, inte flyktingpolitiken. Det är två olika saker. När man
tar hit invandrare med hjälp av reseverksamhet, handlar det ju om svarta
pengar. Om det inte är oroande för en f.d. invandrarminister, tycker jag att
det är otrevligt.
Vi har också hört hur man senare - efter det att man har varit invandrar-
minister- har erkänt att man kanske gjorde fel. Men det talar man om efter
tio år. När det exempelvis gällde chilenarnas ankomst till Sverige talade man
om vilka felbedömningar man hade gjort - men det gjorde man efter tio år.
Tala i stället om faktasökning.
Anf. 89 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Claus Zaar säger att han inte är främlingsfientlig. Jag har
sällan mött någon som har erkänt att han är främlingsfientlig. Men jag har
mött en del som faktiskt är det. Jag uppfattar Claus Zaar som en av dem.
Det är gärningarna som vittnar, inte bekännelsen, i det här sammanhanget.
Vi har inte gömt fakta. Jag, mina företrädare och min efterträdare har på
många sätt försökt att beskriva fakta och förklara den svåra balansgång och
det moraliska dilemma man står inför som invandrarminister. Det gäller att
stå upp för de utsatta människorna. Man får inte sprida fördomar om dem
och skapa ett intryck av att alla är bluffare och skojare, att det bara handlar
om svarta pengar, elände och lurendrejeri. Det är den bilden Ny demokrati
ger av det hela.
De flesta är i trängande behov av skydd på grund av förföljelse och vidriga
förhållanden. Tala om det och stå upp till försvar för de människor som har
tvingats fly till vårt land! De ville väl inte hit. De ville väl som de flesta män-
niskor helst vistas i den miljö där de är uppväxta och i den kulturkrets där
de känner sig hemma.
Claus Zaar säger att han inte kritiserar flyktingpolitiken utan invandrarpo-
litiken. Ett inslag i det är ju insinuationen att de som kommer är litet farliga
eftersom de har andra religioner med sig. Och de föder för många barn i
förhållande till den inkomst de har. Claus Zaar vill reglera nativiteten hos
invandrare; vad är det annat än förtäckt rasism?
Alla invandrarministrar har nog gjort fel. Men det var inte fel att låta chi-
lenare som var utsatta för Pinochets fruktanvärda förtryck komma hit. I spå-
ret av den flyktingpolitiken kom också en del som inte var i behov av skydd.
Vi som hade ansvaret för flyktingpolitiken då fick ta på oss den smärtfulla
uppgiften att utvisa många av dessa, och uppträda i debatter med människor
runt om i landet som tyckte att vi var inhumana. Men vi försökte visa vad
som gäller i flyktingpolitiken. Vi gjorde det efter bästa förmåga; ett och an-
nat fel begicks säkert.
Anf. 90 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill först och främst ställa mig bakom Georg Anderssons
senaste inlägg. Han talade för många av oss, tror jag.
Det handlade väl mindre om vem organisatören var. Liknelsen gällde att
pressa en ny organisation på en verksamhet och att det inte fungerade.
Georg Andersson kan väl knappast anse att den genomförda omorganisatio-
nen fungerar bra. 1 så fail skulle det ju inte behövas några ytterligare utred-
ningar och någon ytterligare översyn.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
71
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
72
Har rättssäkerheten blivit bättre? Har vistelsetiderna kortats? Har möjlig-
heten till integreringar ökat för flyktingar som fått uppehållstillstånd? Har
omorganisationen förbättrat flyktingmottagningen och invandrarpolitiken?
Jag anser inte det.
Anf. 91 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker faktiskt att omorganisationen var funktionell.
Den var riktig. Det var fråga om en decentralisering och en renodling av
verksamheten. Det gällde asylmottagningen och flyktingmottagningen i
kommunerna. Vi hade prövat olika metoder tidigare och hade skaffat oss en
del erfarenheter som var till gagn för oss vid omorganisationen, vilken
gjorde stor nytta.
Omorganisationen gjordes utifrån de villkor som då gällde. Nu har förut-
sättningarna förändrats. Man kan säga att det blev en missbedömning, men
det är inte så rasande lätt att bedöma utvecklingen.
Jag har läst att konsulter redovisar förslag om besparingar hos Invandrar-
verket. Det talas om att logistiken skall användas. Det handlar alltså om ma-
terialflödet i en organisation. Rätt material skali vara på rätt plats vid rätt
tid. Det är dock inte så lätt att bestämma hur många asylsökande som skall
vara på rätt plats vid rätt tid när det gäller Invandrarverkets organisation.
Då får man finna sig i att problem kan uppstå, och man får försöka åtgärda
problemen efter bästa förmåga.
Omorganisationen genomfördes på ett skickligt sätt av Christina Roge-
stam, och det skall hon ha all heder av. Därigenom förbättrades möjlighe-
terna att klara problemen då. Jag är förvissad om att vi, om omorganisatio-
nen inte hade genomförts, långt tidigare skulle ha haft kaos i flyktingpoliti-
ken.
Anf. 92 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! ”Materialtänkandet” har funnits länge hos Invandrarverket
när det gäller filosofin om beställare och köpare. En föreståndare för en för-
läggning som drevs av Röda korset har sagt: Hos oss var det helt klart att
det, när Röda korset drev förläggningen, var flyktingen som var kund och
att vi hade att tillgodose kundens behov och intressen. Men när Invandrar-
verket tog över fick vi klara besked om att det är skattebetalarna, svenska
folket, som är beställare. Då sade den här mannen: I något slags logik blir
flyktingen en vara.
För hela politiken från Invandrarverkets sida när det gäller olika föreskrif-
ter för förläggningar har nämnda filosofi funnits med i bakgrunden. Det
framgår mycket klart när man läser igenom olika föreskrifter.
Anf. 93 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har en helt annan bild av Invandrarverkets organisation
och verksamhet. Jag säger detta i egenskap av tidigare invandrarminister och
som engagerad i flyktingpolitiken även därefter. Dessutom är jag kommu-
nalpolitiker i en kommun som har både flyktingförläggning och flyktingmot-
tagning.
Jag polemiserar inte ytterligare på den här punkten. Men jag måste säga
att det är en mycket svepande och osaklig kritik som Berith Eriksson ger
uttryck för.
Anf. 94 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag skall inte beröra alla frågor som Georg Andersson tog
upp i sitt anförande. Vi har ju haft många diskussioner tidigare på en del av
nämnda teman.
Två saker vill jag dock kommentera. Den ena är att Georg Andersson sä-
ger att det, när det s.k. 13 december-beslutet upphävdes, skulle ha aviserats
att det därmed var öppna dörrar för att komma till Sverige.
Jag minns att jag, när jag presenterade nämnda beslut för riksdagen,
mycket kraftfullt poängterade att det inte var en signal om att det nu var
öppna dörrar för ätt komma till Sverige och få stanna här.
Tvärtom poängterade jag att 13 december-beslutet i sig visserligen innebar
att en del av den svenska lagstiftningen suspenderades. Å andra sidan hade
en bakväg införts. Det sades att om särskilda humanitära skäl fanns, skulle
man i alla fall kunna få stanna i Sverige. I sak skulle det betyda att pröv-
ningen inte blev särskilt omfattande i de enskilda fallen. Ansvaret, om det
nu gavs en signal till omvärlden om att det var öppna dörrar och fritt att
komma till Sverige och stanna här, bär de som kritiserade upphävandet av
13 december-beslutet.
Viktigt för regeringen var att återställa, så att man inte levde i ett undan-
tagstillstånd suspenderat av den svenska lagstiftningen. Det gällde att nor-
malisera beslutsfattandet med bestämda regler. Inriktningen skulle vara att
de människor som har ett skyddsbehov skall få stanna här.
I samband därmed upphävde vi den s.k. vistelsetidspraxisen. Den innebar
att den asylsökande som lyckades stanna kvar i Sverige en viss tid mer eller
mindre skulle ha rätt att stanna här. Detta var en signal om att den som kom
hit och som lyckades hålla sig kvar här - eller om det var mycket lång kö när
det gällde bedömningen vid tillståndsgivningen - hade rätt att vara här.
Jag tror att vistelsetidspraxisen litet grand gav upphov till diskussionen om
ekonomiska flyktingar och andra som kommit hit och som får stanna här.
Delvis hade man rätt. Lyckades människor vara här en viss tid, fick de ju
stanna.
Det var angeläget för oss i regeringen att se till att beslutsfattandet rikta-
des in på de människor som har behov av skydd just för att få respekt för
flyktingpolitiken.
Naturligtvis instämmer jag i det som Georg Andersson säger när det gäller
flykting- och invandrarpolitiken, nämligen att man ofta ställs inför många di-
lemman. Dels skall man ju vara generös, dels skall det finnas en fasthet. Det
innebär, som Georg Andersson har skrivit i en artikel, att flyktingpolitiken
kan uppfattas som inhuman därför att man ibland måste säga nej.
Ett dilemma är det som Georg Andersson tog upp när det gäller politiken
visavi öststaterna. Varje gång jag yttrar mig i de här frågorna understryker
jag att det inte är fel att hjälpa människor som behöver skydd och som är på
flykt. Tvärtom är det en heroisk insats. Däremot är det ingen heroisk insats
om man utnyttjar människor för egen vinnings skull eller utsätter människor
för livsfara.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
73
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
74
Det faktum att en del har utnyttjat smugglare som tar betalt innebär å
andra sidan inte att den som väl är i Sverige inte har rätt att få sin sak prövad.
Ny demokrati har ett förslag om att den som kommer hit med hjälp av
smugglare, omedelbart skall kastas ut, även om vederbörande är flykting.
Men så kan man inte hantera enskilda människor.
En sådan här diskussion med uttalanden om å ena sidan och å andra si-
dan - man skall vara human, men det skall vara fasthet gentemot dem som
utnyttjar människor - är inte så lätt att föra i den brusande offentliga debat-
ten. Det blir överdrifter. En del utnyttjar situationen och säger: Ut med pan-
sarbåtarna och skjut dem bara! Andra säger: Den som har kommit hit, stigit
i land här, skall få stanna. De fallen skall inte prövas.
Det här är enkla ståndpunkter. Men så enkelt är det inte i verkligheten.
Som privatperson kan man ha nämnda uppfattning. Men staten kan inte reg-
lera lagstiftningen efter sådana förenklingar.
Vad regeringen nu är inriktad på är en skärpning av lagstiftningen vad av-
ser dem som utnyttjar olyckliga människors situation och som riskerar dessa
människors liv. Två smuggelbåtar var ju i ett sådant skick att de inte kunde
återvända. De kunde inte gå ut igen efter det att de nått den svenska kusten.
Vad skulle ha hänt de hundratals människorna ombord om båtarna hade
sprungit läck eller gått på grund ute på Östersjön? Vad hade vi då fått för
diskussion här i Sverige?
En annan viktig uppgift är att stödja de baltiska staterna och Ryssland i
deras strävan att nu träda in i det internationella samfundet och bli respekte-
rade som deltagare med rättighetslagstiftningar av olika slag. Där har vi i
Sverige en viktig uppgift.
Vi gör det inte för att lasta över problem på de här länderna utan för att
hjälpa dem att bygga upp en rättsstat. Det är enligt deras eget önskemål som
vi hjälper dem med gränskontroll, med undervisning i visering, med anskaf-
fande av invandrarmyndigheter, asyllagstiftning och utlänningslagstiftning
och så småningom med tillträde till olika internationella kommissioner.
Anf. 95 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Birgit Friggebo för en litet märklig diskussion beträffande
13 december-beslutet, dvs. att det är de som kritiserade upphävandet av be-
slutet som är skyldiga till den signal som gavs.
Nog var det väl så att de som kritiserade att 13 december-beslutet infördes
var Folkpartiet, bland många andra. När sedan beslutet upphävdes marke-
rade man därmed att det nu är en liberalisering som sker. Låt vara att Birgit
Friggebo gjorde klart att upphävandet inte innebar någon markant föränd-
ring. Men om Birgit Friggebo hade varit intresserad av att lyssna till gjorda
erfarenheter hade hon i förväg kunnat få veta att det inte är muntliga marke-
ringar som betyder något. Det är det faktiska beslutet och den signal som
det sänder ut över världen som betyder något när det gäller i vilken utsträck-
ning som asylinvandring stimuleras och därmed ökar.
Praxis när det gäller vistelsetid kan man ha olika meningar om. Under min
tid som invandrarminister hade jag många debatter i den frågan. Jag tyckte
att betydelsen av vistelsetiden i Sverige överdrevs från många håll. Bl.a. var
Folkpartiet bland dem som allra ivrigast menade att praxisen när det gäller
vistelsetiden borde förändras. När sedan Birgit Friggebo kom till makten
gjorde hon tvärtom. Hon tog helt enkelt bort kriteriet vistelsetid och sade
att det inte betyder någonting, utan att det enbart är skyddsbehovet som har
någon betydelse. Det är det som jag kritiserar.
Jag uppskattar däremot Birgit Friggebos analys och nyanserade resone-
mang när det gäller smugglarverksamheten. Jag har ibland funderat över hur
den svenska reaktionen skulle ha blivit om båtarna, som fört de hundratals
kurderna till den svenska kusten, hade varit goda, om skepparna hade varit
heroiska och inte tagit hutlöst betalt. Det hade då inte på något sätt varit
straffbart. Vilken reaktion hade det då blivit? Där kommer det moraliska
dilemmat till uttryck. I botten skönjer man ändå hos många debattörer en
strävan att i första hand se till att asylsökande inte kommer till Sverige alls,
att vi - rakt uttryckt - slipper se dem här. Sedan kan vi slå oss för vårt bröst
och tycka att vi är bussiga som ger en slant till Baltikum, därför att flykting-
arna skall tas om hand där.
Anf. 96 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Det var 1989 som 13 december-beslutet infördes, och det
upphävdes 1991. I dag har vi år 1993. Jag tror att en del människor ibland
blir trötta på oss politiker som väldigt ofta ältar det som hände långt tillbaka
i tiden.
Låt mig bara konstatera följande när det gäller bakgrunden till Georg An-
derssons uttalande om att det här i Sverige skulle vara öppna dörrar. Det är
litet lustigt att upphävandet av 13 december-beslutet uppfattas så olika i
olika delar av världen. Sanningen är ju den, att antalet asylsökande som sö-
ker sig till Sverige stadigt minskar från samtliga de länder som tidigare tradi-
tionellt har ”producerat” flyktingar.
Jugoslavien är undantaget. Vad kan det bero på? Naturligtvis beror det
på den situation som råder i Jugoslavien och i de andra länderna. Det sker
förändringar. Vi lever ju inte i en oföränderlig värld, utan det sker föränd-
ringar och förbättringar i en del länder. Det är vad vi nu kan notera, därför
minskar tillströmningen av flyktingar. Det visar att grunden till att männi-
skor över huvud taget kommer hit är situationen i resp, länder.
Anf. 97 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Det är brist på logik, Birgit Friggebo. Jag tog 13 december-
beslutet som ett exempel i raden av motsägelsefulla inslag i Folkpartiets flyk-
tingpolitik.
Om det är så att det nu, efter den stora boom som varit under ett par års
tid, kommer färre asylsökande, kan det möjligen bero på att man nu fått
klart för sig att den liberalisering som annonserades av den nya regeringen
inte var någon liberalisering. Det kan bero på att man har fått klart för sig
att det nu handlar om skärpningar, med ökade restriktioner.
I raden av dessa restriktioner sänks nu också flyktingkvoten. Det gjorde
mig allra mest upprörd. Det som man, när man varit ute och diskuterat flyk-
tingpolitik, fått förståelse för även bland kritiker är just när det gäller de s.k.
kvotflyktingarna. Dem skall vi ta hand om, har man tyckt. När jag har be-
skrivit läget för flyktingar i flyktingläger i Hongkong och i andra flyktinglä-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
75
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
76
ger som jag besökt, när jag har sagt att här sitter de fast i åratal - precis som
Birgit Friggebo sade - och ingen vill ta hand om dem, har man på de möten
som jag har varit sagt att man förstår att sådana flyktingar tas emot. Man vet
att dessa människor är ”riktiga” flyktingar, har man sagt.
Om man nu sänder signalen att man även i det avseendet sänker ambitio-
nerna kan jag självfallet förstå att man t.o.m. i Folkpartiets egen tidning Nu
kan läsa en debattartikel med rubriken ”Folkpartiets flyktingpolitik - Det
stora hyckleriet.” Jag vet att det finns kritiker mot invandrarministrar i deras
egna partier, så jag tar inte detta som något uttryck för någon allmän kritik.
Men så här inleds artikeln. ”Är det inte nu åter dags att i en intern debatt på
ett sakligt, nyanserat och ärligt sätt ta upp frågan: Hur blev det med flykting-
politiken, som vi vid valet gjorde till en av våra kärnfrågor? Vi är många
liberaler ute på fältet som dagligen frågar oss vart humaniteten i flyktingpoli-
tiken tog vägen.” Så skrivs det i Folkpartiets egen tidning Nu. Det är väl ändå
ett uttryck för att man upplever, också på det hållet, att det har förekommit
litet för många dubbla budskap.
Anf. 98 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Det är kanske dags att Socialdemokraterna bestämmer sig
för vilken inriktning som man skall ha på debatten. Maud Björnemalm tog
tidigare upp frågan om visumfrågor för att hindra människor från att över
huvud taget söka sig hit från ett område där det förekommit trakasserier mot
människor och risk för hårda straff för krigsvägrare och liknande. Sådant tal
brukar Ny demokrati instämma i. Ny demokrati säger att regeringen är all-
deles för generös och att det kommer alldeles för många personer hit.
Nu tar Georg Andersson upp den andra aspekten och säger att flyktingpo-
litiken är alldeles för inhuman och att den liberala flyktingpolitiken är allde-
les för ogenerös på det sätt som den bedrivs. Det innebär att Socialdemokra-
terna nu deltar i det som Georg Andersson har beklagat, nämligen den här
polariseringen av debatten, där man å ena sidan försöker beskriva det hela
alldeles för inhumant, förskräckligt och åtstramat och å andra sidan försöker
beskriva det hela alldeles för generöst, med för många människor som kan
få komma hit för att stanna i vårt land.
Andre vice talmannen anmälde att Georg Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 99 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Vi har i debatten i dag hört mycket om flyktingpolitik men
mindre om invandrarpolitik. Det är begripligt, därför att Sverige saknar fak-
tiskt en invandrarpolitik. Det är totalt stopp för andra än flyktingar eller
asylsökande att komma till Sverige. Däremot har det inte, åtminstone inte i
den del av debatten som jag har följt, sagts nästan någonting om det som alla
borde vara överens om, nämligen att de som kommer till Sverige, oavsett i
vilket skick och på vilket sätt, skall behandlas mänskligt.
Människor skall inte diskrimineras på grund av ras. Detta med ras är kne-
pigt; den som är född på södra halvklotet har i de flesta fall mörkare hy och
mörkare hår, och den som är född på norra halvklotet har ljusare hy och
ljusare hår. Alla skall behandlas lika, och ingen skall diskrimineras på grund
av religion, ras, hudfärg eller kultur.
Herr talman! Jag skulle vilja ställa två frågor, en till Maj-Lis Lööw och en
till Georg Andersson.
Maj-Lis Lööw pratade om invandrarpolitik och nämnde att invandrare har
svårare att få jobb, men hon sade inte vilken åtgärd hon ville vidta för att
förändra situationen. Skall invandrare få förtur vad gäller arbeten i Sverige?
Det var bra att hon tog upp det problemet, men det skulle vara intressant att
höra vilken lösning hon själv har.
Georg Andersson försvarar med emfas 1989 års beslut, som jag tycker är
bra. Att han samtidigt säger att de flesta som kommer hit är i trängande be-
hov av skydd rimmar illa med det han säger senare.
Demokrati innebär att vi som sitter här i riksdagen är valda som represen-
tanter för svenska folket, att vi i bästa och görligaste mån skall vara deras
företrädare och föra fram deras åsikter. Ibland tvingas vi gå emot dem. Vi
kan t.ex. inom vissa områden införa lagar och regler som en folkmajoritet i
det enskilda fallet tycker är fel, men vi måste göra det därför att vi ser det
stora sammanhanget.
Flyktingpolitiken är ett gravt angrepp på den stora folkmajoriteten. Det
går alltså inte att finna en majoritet bland svenska folket som står upp för
den flyktingpolitik som förs i dag, utan det är en liten minoritet som försva-
rar den.
Varför har det blivit så här? Svaret är helt klart, och det är att beklaga.
Ett i regeringen ingående parti har tillåtits dominera flyktingpolitiken. Jag
kritiserar inte detta, därför att regeringen är en koalition. Om det är mer än
ett parti i en regering handlar det om ett givande och tagande. Man har an-
sett att Folkpartiets uppfattning skall få dominera i den här frågan.
Jag kommer inte att i denna kammare rösta mot utskottets hemställan.
Även om jag inte i alla delar kan ställa mig bakom betänkandet är jag så
pass ärlig mot majoriteten i mitt eget parti att jag accepterar demokratins
spelregler. Inom parentes sagt tycker jag också illa om dem, både i mitt parti
och i andra partier, som alltid begär att få rösta med motståndarna på sina
egna motioner i enskilda fall - det kan gälla en järnväg eller en vägstump där
de själva bor. Vi måste se uppdraget som nationellt och acceptera de beslut
som en partigrupp, inte en partiledning, har kommit fram till efter en lång
debatt.
Det har trots allt skett förbättringar, framför allt när det gäller den svenska
asylpolitiken. Jag skall inte nämna något namn, men 1988 bedrev en stor
tidning i fyrstadskretsen en kampanj mot en ledamot. Man bad att väljarna
skulle stryka hans namn på valsedeln därför att han hade vissa synpunkter
på asylpolitiken som inte passade just den tidningen och dess ledarredak-
tion. Jag skall inte berätta hur det gick, men jag kan säga att det inte gick
bra för tidningen.
I dag är debattklimatet bättre, trots att det ibland förekommer övertramp.
Jag skall nämna ett exempel.
För ett och ett halvt år sedan var man i TV-programmet Barnjournalen
mycket förgrymmad över resultatet av en enkät bland Sveriges sjundeklas-
sare. De var kritiska - baserat på den information som de hade erhållit -
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
77
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
mot Sveriges flyktingpolitik. Barnjournalens redaktion skulle då reda upp
situationen, och man visade i TV staplar över hur många som sökte asyl i
Sverige och i dåvarande Västtyskland. Det var inte det som var intressant,
men det berättade man aldrig i Barnjournalen. Det som var intressant var
hur många som fick asyl. Den siffran var inte till fördel för svensk asylpolitik,
men det dolde man omsorgsfullt. Det var, herr talman, en dålig form av jour-
nalistik.
Det här är ett allvarligt ämne, och man skall inte svära i kyrkan. Men jag
måste säga att det finns en person i Sverige som i dag har fått om inte full så
i alla fall någon upprättelse. Det är en viss herr Olsson i Sjöbo. Sådana farhå-
gor som han hade för fem år sedan återfinns nu i betänkandet. Det handlar
om att man skall hjälpa folk på platsen. Människor skall ta seden dit de kom-
mer. Man skall inte pracka på andra en utländsk kultur. Det kan finnas -
vilket även statsrådet själv har sagt - en viss kriminalitet bland de grupper
som har sökt asyl här i Sverige.
En annan sak som är ledsam är att pressen tar fram ”läskiga” fall, dels för
att öka antalet lösnummerköpare, dels för att skapa en tillfällig opinions-
storm. Det ärende som jag nu skall ta upp har nämnts i debatten av Berith
Eriksson, och det gäller en treåring som skulle avvisas. Han blev inte avvi-
sad, därför att det inte fanns någon känd vårdnadshavare. Den kvinna som
påstod att hon var mamma till pojken försvann samma dag som hon fick reda
på att hon inte skulle få stanna kvar i Sverige. Hon lämnade pojken vind
för våg. Pappan är utvisad från Sverige på grund av avancerad kriminalitet.
Därför kommer den här pojken aldrig att avvisas. Man borde berätta san-
ningen fullt ut.
Vad skall vi då göra i stället? Jo, vi bör bedriva en flyktingpolitik som inne-
bär att vi ger signaler till omvärlden, framför allt till de länder från vilka folk
kan tänkas vara intresserade av att flytta, om att Sverige i huvudsak bara
skall bevilja asyl åt dem som kan definieras som flyktingar baserat på Gené-
vekonventionens definition. Det är en politik som vi inte behöver skämmas
för i något land i Europa. Tvärtom kan vi säga att vi är européer. Vi skall
också i större omfattning se till dels naturligtvis att konflikter inte uppstår,
dels att om de ändå gör det hjälpa folk så nära deras hemmiljö som möjligt.
Man får på det viset bättre utbyte av de resurser som man sätter in.
Jag tror inte, herr talman, att det skulle uppfattas som orättvist. Är det
någonting som är orättvist är det den asylpolitik som vi bedriver i Sverige i
dag. Av de pengar som vi använde för att hjälpa flyktingar användes för nå-
got år sedan 75 % utomlands och 25 % i Sverige. I dag är förhållandet det
motsatta.
Jag skall, herr talman, sluta med att ta ett exempel från en debatt som är
något år gammal men som ändå är mycket aktuell. Det var en stor flykting-
konferens nere i Malmö, och en representant för Kenya, som har ett stort
antal flyktingar, var oerhört irriterad över den svenska flyktingpolitiken. Ni
tar emot ett litet antal flyktingar i förhållande till vad vi gör, sade han, men
det kostar så oerhört mycket pengar. Hade vi i stället fått bara en del av de
pengarna hade vi nere i Kenya kunnat hjälpa ytterligare hundratusentals och
åter hundratusentals flyktingar till en någorlunda dräglig tillvaro.
(Applåder)
Anf. 100 MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Herr talman! Jag hade inte tänkt delta något mer i den här debatten, men
eftersom jag blev direkt tillfrågad av Sten Andersson i Malmö om vad jag
menade med ett tidigare inlägg skall jag be att ändå få göra en kommentar.
Jag är mycket bekymrad över hur arbetsmarknadssituationen ser ur för de
senast anlända flyktingarna, som har fått uppehållstillstånd här. Det rättar
vi naturligtvis inte till med invandrarpolitiken, utan det är ju ett resultat av
att vi i dag har en situation på arbetsmarknaden som vi inte har upplevt sedan
1930-talet. Vi har i dag också en högerpolitik som driver fram klyftor i det
svenska samhället. Det finns därför anledning för oss här i kammaren att
dela invandrarministerns oro för att den här gruppen människor kommer att
marginaliseras.
Jag har hört Sten Andersson tala om de här frågorna tillräckligt mycket
här i kammaren för att förstå att även Sten Andersson tycker att det vikti-
gaste för de människor som har kommit till oss är att de kan försötja sig
själva, att de inte skall ligga samhället till last. Det faktum att vi kan visa att
de bidrar till produktionen, att de får jobb, att de kan försörja sig, att de inte
behöver leva på bidrag förhindrar främlingsfientlighet och rasism. Det tror
jag att vi är överens om. Då borde det också bekymra Sten Andersson
mycket att det ser ut som det gör på arbetsmarknaden i dag för de här in-
vandrarna.
Nu är det vid denna sena tidpunkt i debatten inte läge för att utreda det
här, om debatten inte har handlat om detta tidigare i dag, men jag kan lova
Sten Andersson att vi senare kan få tillfälle att mötas omkring de här frå-
gorna i en interpellationsdebatt - det här kommer vi nämligen att få anled-
ning att diskutera mycket framöver.
Anf. 101 STEN ANDERSSON i Malmö (m) replik:
Herr talman! Jag ställde min fråga till Maj-Lis Lööw därför att hon tog
upp ett problem som är välkänt för många människor: Det är i dag problem
för sent anlända invandrare att få jobb och skapa sig en egen försörjning.
Men vad jag efterlyste var en tillstymmelse till förslag om hur vi skall lösa
det här problemet. Jag är medveten om att det är mycket svårt, men jag är
tacksam för alla goda ansatser.
Till sist, herr talman! Om det inte är fel på mina öron sade Maj-Lis Lööw
någonting om högerpolitiken. Jag har en enkel men god uppfostran. Jag
skall därför inte tala om vad som är grunden till dagens problem när det gäl-
ler våra pengar.
Anf. 102 PETER KLING (nyd):
Herr talman! Vi har ju hört en del saker angående flyktingpolitiken. Vad
jag kommer att kritisera i mitt anförande är den i mina ögon ruskigt inhu-
mana flyktingpolitik som Sverige har bedrivit de senaste sex sju åren. Jag
tycker att det är beklämmande att vi inte talar om humanitet rakt över.
Vad menar jag då med talet om inhuman flyktingpolitik? Jo, vi tar hit folk
från när och fjärran och sätter dem i flyktingslussar och flyktingförläggningar
i flera år innan deras asylärende är avgjort. Ta t.ex. kosovoalbanerna.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
79
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
80
30 000-40 000 kosovoalbaner lurade vi i princip hit till Sverige: Kom hit, här
finns mat, kläder, arbete, välfärd!
Men hör och häpna! De här människorna levde under i våra ögon extremt
fattiga förhållanden. Men de hade ändå någonstans ett skjul att bo i eller ett
tak att bo under och mat för dagen. Så blir de lurade hit till Sverige och blir
satta i de här förläggningarna, och sedan skickar vi tillbaka 97 % av dem. Då
måste jag ställa frågan: Vad skickar vi tillbaka dem till? Svaret är förbaskat
enkelt: Vi skickar dem tillbaka till ingenting. Det lilla de hade har vi snott
från dem. Och det kallar vi för humanitet! Jag kan inte svälja sådant.
Och vad gör vi med dem som får asyl här i Sverige? Jo, vi kommer att
placera de människorna i getton, sanna mina ord! Titta på Rosengård i
Malmö! Ta Skövde t.ex.! Där har vi ett ställe som heter Ryd. I Stockholm
har vi Rinkeby. Vi kommer att få sådana områden här i Sverige med en helt
ny kategori av människor, som inte kommer att integreras i vårt samhälle.
De talar dålig svenska, de kommer inte in i samhället, de får inga arbeten -
de lever på bostadsbidrag och socialbidrag. Tänk er själv om ni skulle fly från
Sverige - låt oss säga till Amerika; ni får ingen utbildning i engelska, ni kan
inte språket riktigt, och så säger man: Var så god och börja i Harlem! Jag
frågar bara: Är det humant? Jag kallar inte sådant humanitet. Jag tycker att
det är bedrövligt.
Samtliga politiker som jag har talat med på lokal nivå - de representerar
alla partier - säger att detta är en ekonomisk bomb. Vi kommer att lägga ut
så mycket pengar på detta att det är otroligt. Tänk er själva, ni här i kamma-
ren och på läktaren, så mycket folk ute i världen som vi skulle kunna hjälpa
om vi satte in de pengarna på rätt ställe. Det är otroligt att vi diskuterar det.
Sedan har vi den tredje aspekten. Vad var det för somalier som kom hit
för fyra fem år sedan? Jo, de har med våra mått mätt skitdålig utbildning,
men i somaliska ögon har de hög akademisk utbildning. Det var de som hade
råd att sticka från Somalia. De kommer hit till Sverige, och vad gör vi med
dem? Jo, vi sätter dem i våra förträffliga Rinkeby och Rosengård i Malmö.
Där sätter vi den här klicken av människor, som verkligen behövs i Somalia
när vi skall utveckla tredje världen. Snacka om humanitet! Jag, Peter Kling
här i kammaren, kan i varje fall inte ställa upp på en sådan flyktingpolitik.
Jag tror att jag har med mig hela Ny demokrati på detta. Vi ser även på de
humanitära aspekterna.
Anf. 103 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag har under dagen följt hela den här debatten. Jag har
gjort det inte minst därför att jag tycker att det är av stor vikt att vi så noga
som möjligt sätter oss in i dessa frågor och i hur debatten går. Tyvärr har det
väl inte kommit fram så många nya aspekter.
Det har varit en repetition av debatter som man har hört alltför många
gånger tidigare. Det finns kanske anledning att inte byta invandrarminister
alltför ofta. Ju oftare man byter invandrarminister, desto mera kommer mi-
nistern att vara här i kammaren och tala om sitt eget fögderi och om hur det
var en gång i tiden. Det blir ganska tröttsamt i längden.
Det gäller nu faktiskt att försöka se framåt och att försöka se hur man skall
kunna lösa frågorna. Vi måste alla idka en grundlig självkritik. I dagens läge
går det inte heller att sitta och vänta på utredningar. Det är brådskande och
fordras att vi vidtar åtgärder snabbt.
Jag instämmer gärna med dem som har talat om sysselsättningsfrågan. Det
är helt avgörande dels vad vi kan göra för hela landets befolkning, dels vilka
särskilda åtgärder vi kan vidta när det gäller invandrare och flyktingar. Jag
vill peka på att det redan finns utredningsmaterial. Det finns utredningsma-
terial som också är gångbart och användbart i dag. Det gäller bl.a. material
som presenterades av Invandrarpolitiska kommittén, där det låg god exper-
tis bakom. Jag kan inte gå in på detaljer, men det finns all anledning att upp-
märksamma materialet. Det är naturligtvis en av de viktigaste frågorna.
Ny demokrati kritiserade invandrar- och flyktingpolitiken för att den är
inhuman. I grunden eftersträvar dock inte Ny demokrati en human och ge-
nerös invandrar- och flyktingpolitik. Man använder bara argumentet som ett
slagträ för att kunna åstadkomma ett stopp eller en begränsning av invand-
ringen.
Jag vill i det här sammanhanget nämna att situationen i Europa är sådan
att det förra året rörde sig om 700 000 asylsökande. Det betyder att det finns
ytterligare flera miljoner människor som inte har kunnat söka asyl. Dessa
människor finns framför allt i det forna Jugoslavien men också i andra länder
och är flyktingar i sitt eget land.
En engelsk forskare har sagt att de flesta flyktingar som har blivit avvisade
och utvisade stannar kvar och återvänder inte till sina hemländer. I de länder
där man har den hårdaste och mest restriktiva invandrar- och flyktingpoliti-
ken har man den största andelen människor som lever under jorden som
flyktingar. Ingenting är värre än att leva illegalt i ett land. Det betyder att
man är paria i det samhället. Ingenting är heller värre för ursprungsbefolk-
ningen. Det leder till helt olidliga konkurrensförhållanden när det gäller ar-
bete osv. Människor som illegalt vistas i ett land arbetar svart, bor svart och
lever svart.
Vi skulle få en sådan situation om man skulle kunna driva Ny demokratis
politik eller extrem högerpolitik. Den situationen finns i åtskilliga länder.
Dessa frågor är nu mycket aktuella inom de internationella organen. I
Europarådet ställs det nu bestämda krav på de europeiska länderna på en ny
ansvarsfördelning och ett nytt ansvarstagande. Europarådet har vänt sig till
samtliga regeringar med en begäran om att man skall göra en kraftsamling.
Jag tog del av detta vid det senaste sammanträdet. Många av länderna i
Europa har svarat och lämnat besked. Men den svenska regeringen har av
någon anledning ännu inte lämnat svar på denna framställning om att man
skall göra en europeisk kraftsamling. Det är något av de viktigaste.
Jag vill också instämma med dem som har sagt att flyktingkvoten inte är
huvudfrågan, men det är en icke oviktig fråga. Jag stöder därför dem som
har ställt krav på att flyktingkvoten skall höjas.
Anf. 104 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Ur Peter Klings anförande lyckades jag vaska fram tre tan-
kar. För det första är det fel att vi skickar tillbaka folk som kommer hit utan
tillräckliga asylskäl. För det andra är det fel att andra, med bättre skäl, får
stanna. För det tredje skall vi för, i detta fall, Somalias skull låta bli att ta
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 91
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
emot dem som flyr därför att de inte kan bo kvar i landet. Jag förstår mycket
väl att Peter Kling smet ut ur kammaren för att slippa ta en debatt om denna
egenartade logik.
Claus Zaar, som jag såg här nyss, sade för en tid sedan här i kammaren
att Sverige och Finland har så dålig ekonomi på grund av att man tar emot
flyktingar - han antydde åtminstone detta. Nu är det så att Finland nästan
inte tar emot några flyktingar alls. Om man skall använda flyktingmottagan-
det som argument när man resonerar om länders ekonomi borde slutsatsen
i det fallet snarast bli den motsatta. Se upp med argumenten Claus Zaar! De
kan sparkas tillbaka.
Jag begärde egentligen ordet av ett helt annat skäl, nämligen för att något
kommentera den motion som jag har skrivit om förtroendeläkarnas alltmer
omdiskuterade roll i den svenska asylpolitiken. Min första avsikt var att yrka
bifall till motionen. Utskottets yttrande innehåller egentligen bara ett referat
och bemöter på intet sätt de mycket allvarliga förhållanden som finns i för-
troendeläkarsystemet som jag och många andra har pekat på i andra sam-
manhang. Nu har jag förstått att invandrarministern under debatten har
öppnat möjligheten för den utredning som skall tillsättas att ta upp även
denna fråga. Det tycker jag är utmärkt. En rimlig slutsats, om detta utreds,
är naturligtvis att förtroendeläkarna inte skall ha Invandrarverket som hu-
vudman, eftersom deras opartiskhet i så fall kan ifrågasättas. En annan slut-
sats bör också vara att förtroendeläkarna åtminstone skall träffa de flyk-
tingar de yttrar sig om. Det medför att de då kan granskas av Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämd, vilket inte är möjligt i dag.
Slutligen vill jag, om man får lämna tips till utskott där man inte själv sit-
ter, föreslå ,att det skall ordnas en offentlig hearing om förtroendeläkarnas
roll i den svenska flyktingpolitiken.
Anf. 105 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Herr talman! Jag gör nu ett mycket spontant inhopp i debatten. Anled-
ningen är Hans Göran Francks yttrande i kammaren om att Ny demokratis
inställning till flyktingpolitiken inte skulle grunda sig på humanitet utan ut-
göra något slags förtäckt främlingsfientlighet. Även om orden inte föll så,
uppfattade jag andemeningen på det viset. Det vill jag protestera mot.
Ny demokratis inställning till dessa frågor bygger på de erfarenheter som
många av oss har förvärvat på olika sätt. För min egen del har jag som polis
i Luleå och i övriga Norrbotten haft mycket kontakt med invandrarbyrån i
Luleå. Jag har många vänner som är iranier, chilenare och irakier. De har
berättat om hur många människor har kommit till Sverige och hamnat på
flyktingförläggningen i Svappavaara. Därefter går de på PBU, för de har
psykiska problem. De är alkoholister och narkotikamissbrukare. De säger
själva att den politik som vi för och det sätt varpå vi handskas med dessa
invandrare inte är humant på något vis. Det är bl.a. detta som vi tycker är
fel i flyktingpolitiken. Vi skall inte ta in fler än vad vi kan ta hand om på ett
humant sätt.
Jag träffar många av dessa mina vänner på helgerna. De säger varje gång
att det har varit fel. Det är bl.a. detta som vi i Ny demokrati protesterar
82
emot. Den flyktingpolitik som bedrivs är inte human för dem som kommer
innanför landets gränser.
Hans Göran Franck skall inte insinuera att det är något slags förtäckt
främlingsfientlighet eller något annat. Jag kan ha missuppfattat, men jag
uppfattade att det var andemeningen i Hans Göran Francks inlägg.
Anf. 106 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Det är olika tungor inom Ny demokrati. Det har vi som har
suttit och lyssnat på debatten kunnat höra. Nu kom en ny variant på vad Ny
demokrati vill i den här saken. Men det avgörande är att Ny demokrati inte
har några förslag i det här betänkandet som skulle leda till en humanisering
av flyktingpolitiken eller till en generös flyktingpolitik. Det tycker jag är det
viktigaste besked som går att ge till Ny demokrati i denna debatt.
Anf. 107 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Herr talman! Bäste Hans Göran Franck: Detta är ingen ny variant utan
bygger på de erfarenheter som jag och många andra också har.
Hans Göran Franck säger att vi inte har någon politik. Vi sade från början
att vi helt enkelt skulle stänga gränserna. Nu missuppfattade många detta,
eller kanske uttryckte vederbörande det så att vi skulle stänga gränserna för
alla. Men vi skall naturligtvis ta emot de flyktingar som vi skall ta emot enligt
FN:s flyktingkonvention. Men när vi sade att vi skulle stänga gränserna för
kosovoalbaner sommaren 1992, hade Invandrarverkets dåvarande chef
Rogestam sagt ifrån till regeringen, och man gjorde ingenting. Det kostade
väldigt mycket pengar. Det är sådana kostnader och sådana onödiga saker
som har gjort att vi har fått en debatt ute i samhället och att folk knyter hän-
derna i fickorna.
Den flyktingpolitik som har bedrivits underblåser främlingsfientligheten.
Vi har sagt att man skall stoppa medan tid finns. Nu håller man på att succes-
sivt ändra det hela.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 108 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag vill påminna om att EG-kommissionens ordförande Jacques Delors
kommer till riksdagen i morgon och håller ett anförande kl. 14.00 i andra-
kammarsalen.
Med anledning härav kommer det att göras ett avbrott i morgondagens
arbetsplenum för att ge alla ledamöter tillfälle att lyssna till Jacques Delors.
Företogs till avgörande lagutskottets betänkanden 1992/93:LU22, LU36,
LU37 och LU38 samt socialförsäkringsutskottets betänkande 1992/93:SfU7.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Invandrar- och
flyktingpolitiken
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Lagutskottets betänkande LU22
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU36
Mom. 3 (registrerat partnerskap)
Först biträddes reservationen av Maj-Lis Lööw m.fl. - som ställdes mot
motion L421 av Kent Carlsson m.fl. - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 168 röster mot 133 för reserva-
tionen av Maj-Lis Lööw m.fl. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 4 (utredning om homosexuellas rätt att adoptera)
Utskottets hemställan bifölls med 293 röster mot 14 för meningsyttringen
av Elisabeth Persson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU37
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU38
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU7
Mom. 1 (invandrings- och flyktingpolitikens inriktning)
Först biträddes reservation 1 av Börje Nilsson m.fl. med 121 röster mot 22
för reservation 2 av Lars Moquist. 160 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 164 röster mot 123 för reserva-
tion 1 av Börje Nilsson m.fl. 21 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 (internationell samverkan)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 133 för reservation 3 av
Börje Nilsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 7 (flyktingkvoten)
Utskottets hemställan bifölls med 184 röster mot 123 för reservation 4 av
Börje Nilsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 9 (snabbare avvisning av asylsökande)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Lars Moquist -
bifölls med acklamation.
Mom. 11 (asylprövningsnämnder)
Utskottets hemställan bifölls med 294 röster mot 13 för meningsyttringen
av Berith Eriksson i motsvarande del.
Mom. 12 (muntlig handläggning)
84 Utskottets hemställan bifölls med 294 röster mot 14 för meningsyttringen
av Berith Eriksson i motsvarande del.
Mom. 13 (förtroendeläkarsystemet)
Utskottets hemställan bifölls med 293 röster mot 13 för meningsyttringen
av Berith Eriksson i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 15 (handläggningstiderna i asylärenden)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Lars Moquist -
bifölls med acklamation.
Mom. 17 (medelsanvisning till Utlänningsnämnden)
Först biträddes reservation 7 av Börje Nilsson m.fl. med 132 röster mot 20
för reservation 8 av Lars Moquist. 155 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 173 röster mot 134 för reserva-
tion 7 av Börje Nilsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 21 (medelsanvisning till Invandrarverket)
Först biträddes reservation 9 av Börje Nilsson m.fl. med 127 röster mot 23
för reservation 10 av Lars Moquist. 157 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 164 röster mot 123 för reserva-
tion 9 av Börje Nilsson m.fl. 21 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 22 (Invandrarverkets upphandlingsverksamhet)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 31 för reservation 11 av
Lars Moquist.
Mom. 26 (egenavgift i sjukvården m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 22 för reservation 12 av
Lars Moquist.
Mom. 30 (medelsanvisning till förläggningsverksamhet)
Först biträddes reservation 13 av Börje Nilsson m.fl. med 137 röster mot
21 för reservation 14 av Lars Moquist. 147 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 154 röster mot 133 för reserva-
tion 13 av Börje Nilsson m.fl. 19 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 35 (invandrarkvinnors anpassning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 15 av Lars Moquist -
bifölls med acklamation.
Mom. 38 (krav på svenskkunskaper vid undervisning på svenska)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 16 av Lars Moquist -
bifölls med acklamation.
Mom. 39 (hemspråksundervisning)
Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot 21 för reservation 17 av
Lars Moquist.
Mom. 40 (medelsanvisning till kommunersättningen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 18 av Lars Moquist -
bifölls med acklamation.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
86
Mom. 45 (medelsanvisning till hemutrustningslån)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 19 av Lars Moquist -
bifölls med acklamation.
Mom. 46 (medelsanvisning till åtgärder för invandrare)
Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 21 för reservation 20 av
Lars Moquist.
Mom. 47 (medelsanvisning till Invandrartidningen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 21 av Lars Moquist -
bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande vid morgondagens arbetsplenum.
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU16 Samarbete med Baltikum, Central- och Östeuropa (prop.
1992/93:100 delvis).
Anf. 109 NILS T SVENSSON (s):
Herr talman! De politiska och ekonomiska förändringarna i Central- och
Östeuropa från ett auktoritärt politiskt samhällssystem med kommandoeko-
nomi till demokrati och marknadsekonomi fordrar mycket stora ansträng-
ningar och är en tidskrävande och komplicerad process. Dess värre visar det
sig att okunnigheten om demokratins villkor och arbetssätt samt om mark-
nadsekonomins spelregler och begränsningar kräver ett betydande interna-
tionellt stöd för att kunna avhjälpas.
Den svenska regeringens Östeuropapolitik har stora brister. Efter mer än
halva regeringsperioden kan man konstatera att den borgerliga regeringen
inte har lyckats presentera ett program för samarbete med Central- och Öst-
europa. Regeringen har inte avlämnat någon proposition, skrivelse eller an-
nat dokument. Av löftet om 1 miljard kronor per år i bistånd återstår i år 640
miljoner kronor för nya insatser. Regeringen har valt en hanteringsordning,
där projektförslag från angelägna svenska samarbetspartner har samlats på
hög. Utan mål och utan strategi kan man inte på ett rimligt sätt göra de svåra
prioriteringar som bristen på resurser tvingar fram.
När vi i fjol i utrikesutskottet behandlade frågan om Östeuropabiståndet
blev det uppenbart att regeringens inställning var ohållbar. Då gick utskotts-
majoriteten motvilligt med på att bygga vidare på den myndighetsordning
som den socialdemokratiska regeringen hade lagt grunden för. Men det var
bara ett halvt steg. Något långsiktigt mandat gavs inte.
Man kan naturligtvis göra olika prioriteringar mellan anslagen, men utan
klara mandat kan de berörda myndigheterna inte arbeta offensivt. Det är en
uppgift för riksdagen och regeringen att ge dessa riktlinjer. Myndigheterna
skall sedan bära det fulla ansvaret för utförandet. I dag råder oklara ansvars-
förhållanden, tydligen också inom regeringen.
Vi tycker att det finns all anledning att man nu går igenom formerna för
Östeuropasamarbetet och ger detta samarbete en ny inriktning. Vi ser ju
tydligt att volymen inte är tillräcklig för uppgifterna och att formerna inte är
tillräckligt utvecklade.
I den socialdemokratiska partimotionen har vi begärt en noggrann redo-
visning av hur man hittills har utnyttjat de biståndsmedel som har avsatts för
Östeuropasamarbetet. Vi har också rest krav på att en ny östpolitik skulle
formuleras. Utskottsmajoriteten har avvisat dessa rimliga krav. Och i betän-
kandet kan man läsa att utskottet noterar att det i propositionen föreslås en
utvärdering av insatserna genom folkrörelser och enskilda organisationer.
En mer grundläggande översyn av vårt samarbete med Central- och Öst-
europa och dess organisation är enligt utskottets uppfattning påkallad.
Detta är otillräckligt. Det är inget tillkännagivande till regeringen. Men
det är naturligtvis ändå ett steg på rätt väg.
Jag vill be utrikesutskottets ordförande Daniel Tarschys om litet närmare
besked om hur man tänker sig att en sådan översyn skulle kunna gå till och
vilka funderingar som finns om hur man vill hantera de slutsatser som kan
komma fram vid en sådan översyn. Det kan hända att det bakom detta på-
kallande döljer sig precis det som jag har begärt, nämligen att man skall for-
mulera en ny östpolitik.
När det gäller medelsfördelningen mellan olika ändamål, vill vi göra en
omprioritering i förhållande till regeringens förslag.
BITS s.k. tekniska samarbete, som handlar om experthjälp, studier, ut-
bildning och liknande insatser, är den centrala formen för kunskapsutveck-
lande och kapacitetshöjande insatser på i stort sett alla områden. Det är där-
för viktigt att anslaget via BITS är väl tilltaget och att BITS får långsiktiga
planeringsramar. Vi vill höja anslaget till BITS till totalt 250 miljoner kronor.
Vi vill också att BITS ges mandat att utfästa insatser för tre gånger det belop-
pet.
Folkrörelsesamarbetet har utvecklats mycket fort. Kontakterna mellan
enskilda organisationer är av stor betydelse för demokratins framväxt. Sam-
arbetet bör i än högre grad inriktas på att stärka demokratin. Vi anser därför
att SIDA skall få ytterligare medel för detta samarbete och föreslår ett be-
lopp på totalt 50 miljoner kronor.
Svenska institutet har ett synnerligen värdefullt program för gäststipen-
dier, forskningssamarbete och kulturutbyte. I regeringens förslag till stor ök-
ning av Svenska institutets anslag ingår ett kostnadskrävande förslag om en
handelshögskola i Riga. Vi tycker att man måste ifrågasätta om projektet,
som det nu ser ut, verkligen hör hemma hos Svenska institutet. Nu vet vi
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
87
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
88
egentligen inte så mycket om detta projekt. I propositionen finns det nämli-
gen bara en enda rad där behovet av denna högskola nämns. Men på omvä-
gar har vi fått veta att detta är fråga om ett mycket långsiktigt och också
kostnadskrävande åtagande och att det t.o.m. skulle läggas fram en särskild
proposition i frågan. Det har vi inte sett något av. Jag anser att detta projekt
är ett exempel på att den hanteringsordning som regeringen tillämpar när
det gäller Östeuropabiståndet inte fungerar på ett tillfredsställande sätt.
Ett väl utformat näringslivsbistånd är av stor betydelse. Vi föreslår att det
bistånd som lämnas via Swedecorp får ytterligare förstärkning.
När det gäller förslaget och nyheten i år om en ram på 1 miljard kronor
för exportkreditgarantier, anser vi att det är ett bra förslag. Men den avsätt-
ning som regeringen har föreslagit för förlustrisker för dessa exportkreditga-
rantier och det finansiella stödet tar ett mycket stort utrymme i anspråk, inte
mindre än 230 miljoner kronor av denna miljard. Vi beklagar att det från
regeringens sida inte har varit möjligt att få ett bättre underlag för beslut om
avsättningens storlek. Vi tycker att hade varit rimligt att föra vissa resone-
mang om denna garantigivnings konstruktion.
Näringsutskottet, som har yttrat sig i denna fråga, säger att det givetvis
inte är möjligt att förutse storleken på eventuella förluster vid den typ av
affärer som är aktuella och att det under beredningen i näringsutskottet har
inhämtats uppgifter när det gäller storleken på avsättningen. Det har då visat
sig att två intressen står mot varandra, nämligen dels att medel avsätts i en
sådan utsträckning att andra anslag inte riskerar att bli lidande, dels att av-
sättningen inte tar onödigt utrymme i anspråk av den s.k. östmiljarden. Vi
menar att det är viktigt att man nu noga följer utvecklingen av den här kre-
ditgarantigivningen. Jag kan tänka mig att utskottet säkert får anledning att
återkomma till denna fråga.
Det finns naturligtvis många fler synpunkter att föra fram när det gäller
inriktningen av östbiståndet och samarbetet med Öst- och Centraleuropa
och de brister som präglar regeringens hantering av dessa frågor.
Pierre Schori, som av praktiska skäl inte kunde inleda debatten, kommer
om en stund att ta upp några mer principiella synpunkter på Sveriges samar-
bete med Central- och Östeuropa.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Socialdemokraternas tre reservationer i
betänkandet.
Anf. 110 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Betänkandet om samarbete med Baltikum, Central- och
Östeuropa borde enligt Ny demokratis uppfattning ingå i betänkandet om
internationellt utvecklingssamarbete. Vi frågar varför man skall skilja på bi-
ståndet till fjärran och nära länder. Inte lär människorna i de baltiska sta-
terna bli alltför bestörta om bistånd eller samarbete med deras länder heter
utvecklingssamarbete eller enbart samarbete.
Länderna i Baltikum, Central- och Östeuropa är i behov av utveckling
precis som utomeuropeiska länder. Att man vill skilja på s.k. utvecklingslän-
der och samarbetsländer i vår närhet har förmodligen berott på att riksdagen
har ansett att det inte har varit tillräckligt att lämna ett bistånd motsvarande
1 % av BNI utan att man ville plussa på med ytterligare bistånd till länder i
vår närhet. Men i dag har vi faktiskt inte råd att hålla oss med ett glittrande
enprocentsmål. Kommande generationer skall vara med och betala tillbaka
för vår generositet i dag.
Vi i Ny demokrati vill alltså slå samman de s.k. C- och G-anslagen. Många
frågor är likartade. I de flesta fall använder vi oss av samma biståndsorgani-
sationer - SIDA, BITS, Swedecorp, olika frivilligorganisationer, m.m.
Oavsett om det vi ger kallas bistånd eller samarbete, vill vi alla ha effekti-
vitet i utnyttjandet av svenska skattemedel. Man talar alltför ofta om bi-
ståndsmål i form av procent eller krontalsnivåer. Bakgrunden lär väl vara att
FN satt upp ett biståndsmål om att givarländer skall avsätta 0,7 % av sin BNI
till internationellt bistånd. Vi delar uppfattningen att målet för vårt bistånd
kan formuleras i ett 0,7-procentsmål. Men i detta begrepp vill vi inräkna allt
bistånd och samarbete till både nära och fjärran länder. Med dagens bedröv-
liga svenska ekonomi, där vi lever över våra tillgångar med 5 miljarder per
vecka - budgetunderskottet lär öka med detta belopp - har vi inte ens råd
att avsätta ett totalt bistånd som motsvarar 0,7 % av BNI.
Eftersom regeringen nu valt att särskilja biståndet eller samarbetet med
nära och främmande länder, skall jag hålla fast vid den ordningen. Vi anser
att en omprioritering av biståndet skall ske från fjärran till nära länder. Re-
geringen har i ett treårsprogram avsatt 1 miljard per år till samarbetet med
våra grannländer på andra sidan Östersjön. Vi vill fördubbla insatserna och
vill avsätta 2 miljarder i bistånd.
Men vi vill också främja handel och industriinvesteringar genom att höja
exportkreditgarantiramen från regeringens föreslagna 1 miljard kronor till
4 miljarder kronor. Många initierade bedömare menar att investeringsbeho-
ven är ännu större men att det i ett kortsiktigt perspektiv som en ettårsbud-
get utgör kan vara vettigt att begränsa volymen till det av oss föreslagna be-
loppet 4 miljarder kronor. Vårt förslag leder till att höjda belopp måste av-
sättas för eventuella förlustrisker. Men trots det är vårt bistånd mer än dub-
belt så stort som det som regeringen har föreslagit. Regeringen fullföljer re-
duceringen av sitt bistånd på 1 miljard kronor genom att baltguldet, som ju
var föremål för heta diskussioner förra året, tär på biståndet inför budgetåret
1993/94.1 faktiskt bistånd vill regeringen avsätta 641 miljoner kronor, medan
våra förslag leder till ett faktiskt bistånd på 1 320 miljoner kronor. Reste-
rande del upp till vår nivå på 2 miljarder kronor utgörs av avsättningar för
eventuella förluster i samband med lämnade exportkreditgarantier.
Herr talman! Jag skall i fortsättningen beröra de reservationer som vi har
avgivit i det här betänkandet.
I en sexpartimotion tar vi bl.a. upp frågan om överföring av vissa medel
från BITS.
Riksdag och regering har gemensamt bestämt att kunskapsöverföring och
kompetensutveckling skall ges hög prioritet i det svenska biståndet till Balti-
kum. Tre huvudmålsättningar för samarbetet har därvid fastställts: utveck-
lingen av de demokratiska institutionerna, införandet av en fungerande
marknadsekonomi samt en förbättring av miljön. Många kommuner, lands-
ting, organisationer, kyrkor och ideella föreningar ger värdefulla bidrag till
dessa målsättningar. Dess värre begränsar det kärva ekonomiska läget ut-
rymmet för detta aktiva utbyte.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
89
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
90
Det krävs att olika befattningshavare från Baltikum får tillfälle att på ort
och ställe studera hur deras motsvarande institutioner i Sverige fungerar.
Kostnaderna för sådana enskilda utbyten - resor, uppehälle och sjukförsäk-
ringar - är som regel mycket små. Det rör sig om så små kostnader att det
enligt utskottets förmenande skulle vara irrationellt att belasta SIDA eller
BITS med enstaka ansökningar. Det är vad vi anser.
Det vore bättre att länsstyrelsen eller annat regionalt organ, med god
översikt över existerande och planerade behov, kunde tilltros uppgiften att
fördela pengar för sådana insatser, dvs. medel som anvisas av BITS. Belop-
pet kan efter ansökan överföras till länsstyrelsen i resp, län eller annan regio-
nal myndighet eller regionalt organ att användas för kostnader som rör resor/
uppehälle i syfte att främja kunskapsöverföring och kompetensutveckling i
de baltiska staterna. BITS bör utforma de regler som skall tillämpas för ut-
nyttjandet av dessa medel.
I vår reservation nr 5 tar vi upp frågan om u-krediter. Regeringen bör en-
ligt vår åsikt sträva efter att en omförhandling kommer till stånd av de inter-
nationella överenskommelser som hittills reglerat u-kreditgivningen. Det är
enligt vår uppfattning angeläget att OSS-staterna och de baltiska länderna
ges möjlighet att fritt ansöka om den här typen av krediter.
Nu lär fem OSS-stater ha det tvivelaktiga nöjet att vara s.k. utvecklings-
länder. Därför kanske viss del av u-kreditgivningen kommer att gå till OSS-
staterna. Vi får se hur det blir med det.
I förra årets motioner tog vi också upp frågan om en valutagarantifond. Vi
tar i år på nytt upp den här idén. Bakgrunden är den tanke på en sedelfond i
Estland med Sverige som ekonomisk garant som presenterades av de
svenska ekonomerna Ingemar Ståhl, Lars Jonung och Nils Lundgren. En så-
dan här valutagarantifond skulle skapa trygghet för utländska investeringar
och naturligtvis även gagna svenskt näringsliv. En sådan fond förväntas ge
en progressiv utveckling med låg inflation och stabila priser.
Idén med en valutagarantifond är att den skall garantera full konvertibili-
tet till en given växelkurs för en valuta gentemot en annan valuta. Valutan
skulle vara fast mot en av Sverige garanterad reservvaluta som måste mot-
svara minst 100 % av de belopp som sedelfonden satt i cirkulation. Inrättan-
det av en sådan här valutagarantifond förväntas ge prisstabilitet och trovär-
dighet för valutan, och tveksamma investerare borde känna trygghet för in-
vesteringar när Sverige står som garant för valutan.
Infrastrukturen i kustnära områden har vi också tagit med i en reservation.
Vi anser att det är väsentligt att riktade biståndsinsatser kommer till stånd
för att skapa en välståndsutvecklande infrastruktur i våra grannländer. Det
är inte bara en ekonomisk fråga, utan i lika hög grad en fråga om att säker-
ställa demokratins fortlevnad i det nyligen åter självständiga Baltikum samt
i Ryssland och Polen. Genom ett sådant riktat stöd skulle Sverige också
hjälpa sig självt.
Inte bara infrastrukturen är viktig att satsa på när det gäller Baltikum och
de nära kustområdena i övrigt. Man kan säga att vi borde hjälpa till att få
bukt med den skit som vi får in i landet via luft och vatten. En miljösatsning
där ger mångdubbelt bättre effekt i förhållande till om vi skulle göra motsva-
rande investeringar här i landet.
Bundet bistånd för bostadsbyggande i Baltikum tar vi upp i reservation
nr 8. Det kalla klimatet och energibristen gör behovet av bostäder stort. I
utvecklingen mot en hållbar demokrati är primära behov som tillgång till
mat, kläder och bostäder av största vikt.
I Sverige finns ledig industrikapacitet som borde utnyttjas till att produ-
cera hus i de baltiska staterna. I den svenska krisen vore en satsning på bun-
det bistånd tilll Baltikum för industriprodukter synnerligen angeläget. Efter-
som syftet är dubbelt - att hjälpa såväl mottagarna som oss själva - bör stö-
det kunna finansieras till hälften med arbetsmarknadsstöd och till hälften
med biståndsmedel. En ytterligare fördel är att balterna genom projektet
givetvis skulle få inblick i svensk produktionsteknik. Därmed skulle två av
prioriteringarna i utformningen av det svenska östbiståndet, kunskapsöver-
föring och kompetensutveckling, också komma till stånd.
I vår motion anger vi ett specifikt exempel. Vi anger att det skulle kunna
produceras 1 000 småhus på 50 kvadratmeter för 90 miljoner, dvs. 90 000 kr
per hus. Jag anser att det är väsentligt att vi både värnar om Baltikum och
dess folk och ser till att de får bostäder som är av hygglig standard och bidrar
till att mildra sysselsättningskrisen i Sverige.
När vi sedan kommer till medelsanvisningen har vi i reservation nr 9 dels
yrkat att riksdagen skall bemyndiga regeringen att göra utfästelser motsva-
rande 2 miljarder i stället för 1 miljard, dels att riksdagen skall anvisa ett
reservationsanslag på 1 319 999 000 kr.
Vi anser självfallet att kompetensutveckling och kunskapsöverföring är
väsentliga element i igångsättandet av en ekonomisk utvecklingsprocess.
Det är inom ramen för den strategin angeläget att större möjligheter skapas
för svensk företagsamhet. På flera centrala områden kan Sveriges näringsliv,
med dess kunskaper och teknologiska kompetens, spela en central roll. Det
gäller t.ex. på energiområdet, där inte minst de baltiska staternas industri-
produktion starkt begränsas av bl.a. ransoneringar och stora brister i distri-
butionsnätet. Det gäller t.ex. också infrastruktur- och miljöområdena.
Att utnyttjandet av svensk kompetens och svenskt småföretagarkunnande
därmed binder biståndet till svensk upphandling anser vi vara bra. Vi har
kunskaperna, vi har produktionskapacitet. Se till att de utnyttjas! Kanske
kan biståndssatsningar få delar av svenskt näringsliv och svensk industri att
överleva i avvaktan på bättre tider, då den svenska efterfrågan får fart på
industrin på nytt.
I reservation nr 10 avsätter vi medel på samma sätt som regeringen har
föreslagit, dvs. med 15 % av lämnade exportkreditgarantier. Vi föreslår en
utvidgad exportkreditgarantiram till 4 miljarder och avsätter därför också
medel för förlustrisker med 680 miljoner kronor.
Vi anser att exportkreditgarantiramen är helt otillräcklig med tanke på
den förväntade kraftiga ökningen av exporten till Ryssland och Polen.
Svenska företag står i kö för att exportera till och investera i de här länderna
samt Baltikum. Därför är det viktigt att vi höjer exportkreditgarantiramen
till 4 miljarder.
Herr talman! Jag ber till sist, efter genomgång av de reservationer som vi
har tillfogat, att få yrka bifall till dessa reservationer enligt mom. 19, 27, 30,
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
91
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
92
34, 36, 43, 44, 46 och 48 samt avslag på utskottets hemställan i motsvarande
moment.
Anf. 111 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Det gläder mig att utrikesminister Margaretha af Ugglas i
går lade fram förslag på Central- och Östeuropakonferensen i Köpenhamn
som kan leda till ökad frihandel mellan Väst- och Östeuropa. Sverige och
övriga EFTA-länder vill att de tekniska reglerna för s.k. ursprungsbestäm-
ningar av varor skall samordnas inom EG, EFTA och frihandelsområdet i
Östeuropa.
Det här förslaget sammanfaller med ett förslag som vi har lagt fram i Väns-
terpartiets Östeuropamotion och som jag hoppas att EES-utskottet skall till-
styrka.
Om man nu skall slå sig för bröstet ytterligare har vi också fått rätt i fråga
om Europeiska återuppbyggnads-och utvecklingsbanken, EBRD. Det är
som bekant fler än vi från Vänsterpartiet som kritiserar banken för att den
har utlovat 24 miljarder dollar i krediter till Central- och Östeuropa, men
bara betalat ut 1,6 miljarder.
Vi begärde i vår motion att reglerna för bankens utlåning skulle ändras så
att de utlovade krediterna snabbt kan komma till användning. Utskottet an-
såg emellertid att reglerna är flexibla nog.
Uppenbarligen är de inte det. Det framgår inte minst av det vi har fått läsa
i tidningarna i dag när det gäller bankens utgifter för personal och fastighe-
ter, som överskridit utlåningarna och investeringarna. Bara det är ganska
uppseendeväckande. 2 miljarder kronor har tydligen gått åt till dess kontor
med lyxig marmor, till privatflyg och till påkostade personalfester. Den lilla
skärven har gått till Östeuropa.
Vi kan kanske vara överens om att det svenska Östeuropabiståndet inte
skall användas till sådant.
Som vi ser det måste det till snabba insatser för att rädda demokratise-
ringen i Central- och Östeuropa. Den har inte utvecklat sig likartat i alla län-
der. Man kan ifrågasätta om det har blivit så mycket demokratisering i Ru-
mänien. I andra länder är det risk för återfall i auktoritära mönster, något
som inte får underskattas. Antisemitismen sticker upp sitt otäcka tryne på
nytt i länder som Ungern och Lettland. Zigenarna förföljs. Den ungerska
minoriteten i Slovakien känner sig hotad. Övergången till marknadseko-
nomi leder till stora påfrestningar, ökande klyftor och ren misär för miljon-
tals människor.
Det som sker i Ryssland oroar oss starkast. Den demokratiska rörelsen
har splittrats. Den ekonomiska chockterapin har drivit miljoner människor
ner i bottenlöst elände och politisk apati. President Jeltsin har drivits på re-
trätt. Han har tvingats till den ena eftergiften efter den andra för de konser-
vativa krafterna. Pressens frihet inskränks.
Detta påminner starkt om Gorbatjovs sista år vid makten, då han genom-
förde vad många kallade en tyst kontrarevolution. Jag hoppas innerligt att
Jeltsin skall lyckas bättre. Men jag delar inte den optimism som statsminister
Bildt gav uttryck för i sitt tal i Tokyo i måndags. Enligt TT sade han följande:
En seger för president Boris Jeltsin i valet den 25 april är grunden för att
Ryssland skall kunna säkra demokratin och omvandlas till en marknadseko-
nomi.
Jag tror att det är farligt att satsa allt på en man. Det visar Gorbatjovs
öde. Utländskt stöd kan inte ersätta det egna folkets förtroende. Det är inte i
Vancouver och Tokyo som Jeltsin vinner det. Inte blev Gorbatjov hjälpt av
sitt toppmöte med Bush. Det hjälpte i stället de rödbruna.
Vänsterpartiet anser att huvudfrågan är demokratiseringen. Utan ett folk-
valt parlament och en regering som har legitimitet i medborgarnas ögon kan
ingen hållbar ekonomisk politik utformas och genomföras.
Från omvärlden krävs en framsynt politik för att stödja demokratiseringen
i Central- och Östeuropa. Dessa länder måste integreras i ett alleuropeiskt
samarbete. De svenska insatser som regeringen föreslagit och majoriteten i
utrikesutskottet stöder räcker inte. Mer måste göras för att stimulera han-
deln. Dessa folk måste få möjlighet att försörja sig på hederligt arbete, och
då måste handelshindren väck.
Det måste till investeringar från Västeuropa, USA och inte minst från de
dynamiska ekonomierna i Stillahavsasien. Vi har föreslagit att en arbets-
grupp skall tillsättas med industri- och fackföreningsfolk för att snabbutreda
förutsättningarna för företagssatsningar i Östeuropa. Det finns ju välutbil-
dade - fast ofta felutbildade - människor. Deras kapacitet måste tas till vara
både för att få i gång moderna företag och för att ge människorna arbeten,
vilka i sin tur skänker självaktning.
Men regeringen verkar bara inställd på den västeuropeiska integrationen
och sysselsatt med det som Percy Barnevik kallat ”att putsa kristallkronorna
på Titanic”.
Det är i dag som vi behövs i de nya demokratierna. Det är nu som vårt
bistånd behövs, och det behövs mycket mer bistånd än vad regeringen vill ge.
Det finns en vilja hos svenska folket att bistå. Detta gäller också de svenska
organisationerna - exempelvis handikapprörelsen och bondeko-
operationen - vilka gör en mängd praktiska insatser för att stödja östeuro-
péernas egna ansträngningar. Det gäller även ansträngningarna för att bilda
egna organisationer, vilket är grunden för en stabil demokratisk utveckling.
Till de snabba insatserna hör också att erbjuda Ryssland en ”morot” för
att få militären att acceptera en snabb hemtagning av trupperna från Balti-
kum. Vi från Vänsterpartiet har föreslagit en gåva i form av trähus, och vi är
inte ensamma om den idén. Militärerna skulle säkerligen vara mycket villi-
gare att resa hem om de visste att de hade människovärdiga bostäder som
väntade dem. Samtidigt skulle en sådan insats bli en stimulans för den ryska
småhusindustrin, som för inte så länge sedan kunde producera och exportera
bra trähus.
En framsynt Östeuropapolitik är också att satsa på miljön, att rena luften
och Östersjön, att förbättra energihushållningen, att göra kärnkraftverken
mindre osäkra och att bygga ut miljövänlig infrastruktur. Exempelvis borde
projektering och utbyggnad av Botniabanan och Norr-Botniabanan priorite-
ras.
Men för allt detta behövs kapital, långt mer än vad Sverige förmår bidra
med. De pengar som finns outnyttjade i EBRD måste komma till använd-
ning nu.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
93
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
Det är min förhoppning att Köpenhamnskonferensen skall leda till att
EBRD-pengarna kommer loss och att handeln kommer i gång. Den måste
balansera i båda riktningar. Det gör den inte i dag. EG har exempelvis ett
handelsöverskott på drygt 10 miljarder kronor med Polen, Ungern, Bulga-
rien, Tjeckien och Slovakien.
EG måste sluta att använda dumpningsvapnet mot dessa länders export.
Exempelvis har EG just stoppat införseln av levande boskap, kött, mjölk
och andra mejeriprodukter från Östeuropa av rädsla för mul- och klövsjuka.
Därmed går Polen miste om exportinkomster på i storleksordningen 250 mil-
joner kronor i månaden, och Ungern förlorar 380 miljoner kronor. Ingen-
dera av dessa länder har haft några fall av mul- och klövsjuka. Men det har
däremot Italien haft.
Samarbetet med Central- och Östeuropa får inte reduceras till smulor från
den rike mannens bord. För att skapa stabil fred i Europa måste det bli ett
samarbete mellan jämlikar och ett samarbete i öppenhet. Detta är i dag
mycket angelägnare än att putsa kristallkronorna på Titanic, och dessutom
betydligt mer framsynt.
Herr talman! Med tanke på kammarens tid skall jag inte yrka bifall till
hela min meningsyttring utan endast till den del som avser mom. 37 och 44.
Vi kommer dessutom att rösta för reservationerna 1, 4 och 7.
94
Anf. 112 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Stämningarna i den internationella politiken har också sina
konjunktursvängningar. För några år sedan rådde den stora euforin när mu-
rar föll, diktaturer kollapsade och frihetens timma slog för länderna bakom
det som varit järnridån. Det fanns stora förhoppningar i luften om att dessa
länder snabbt skulle kunna förena sig med det demokratiska Västeuropa och
att man skulle kunna få i gång en ekonomisk utveckling, en välfärd, och få
en omfattande demokratisk frihet.
I dag vet vi att stämningarna är avsevärt mer dystra. Vi talar om kris i
Sverige när bruttonationalprodukten stagnerar eller faller med några pro-
cent. Men i Östeuropa har de flesta länder de senaste åren varit med om att
bruttonationalprodukterna fallit med 20 %, 30 %, 40 % och i några fall med
närmare 50 %. Det har alltså blivit en avsevärt mer komplicerad omställning
än vad man föreställde sig i euforins första stund.
Men omställningen fortskrider. Vi måste se till att vi från Västeuropa och
från de sedan länge demokratiska ländernas sida hjälper och stöder den om-
vandling som nu pågår. Vi kan inte göra detta med massiva resursöverfö-
ringar, helt enkelt därför att våra egna ekonomier är så fragila att sådana
resurser inte står till buds.
Det är vilseledande när man talar om en Marshall-hjälp som skulle kunna
på kort tid omvandla dessa ekonomier. Men vi kan göra det med strategiskt
väl valda insatser som har en stark hävningskraft och som kan bidra till att
vända utvecklingen åt rätt håll. Vi måste vara mycket urskiljande och diskri-
minerande med våra insatser så att våra resurser gör största möjliga nytta.
Det är i den andan som regeringen har formulerat sin politik för bistånd
till Östeuropa. Den gamla regeringen ställde 1 miljard till förfogande på tre
år för hjälp till Östeuropa. Den nya regeringen har drygt tredubblat bistån-
det och har avsatt 1 miljard per år i östbistånd. Därtill har man på andra
vägar tagit fram resurser för miljöbistånd till ganska betydande belopp. Det
är alltså en mycket kraftig expansion av östbiståndet i förhållande till den
föregående regeringens satsning.
Nils T Svensson klagade i sitt inlägg över att det saknades ett program med
en klar strategi för östbiståndet. Det är en invändning som jag inte alls kan
förstå. Jag tror att Nils T Svensson borde läsa budgetpropositionen noggran-
nare. Både fjolårets budgetproposition och årets budgetproposition innehål-
ler en mycket klar strategi för östbiståndet. Regeringen talar om vilka spe-
ciella syften den vill främja. Man vill främja övergången till demokrati och
konsolideringen av demokratin, övergången till marknadsekonomi och mil-
jöarbetet.
Det finns en mycket klar prioritering vad gäller den geografiska fördel-
ningen. Man tänker sig bilateralt stöd till våra närområden i Baltikum, nära-
liggande delar av Ryssland och Polen samt multilaterala insatser för mer fjär-
ran liggande delar av Östeuropa.
Det finns en klart definierad prioritering av östbiståndet. Jag ställer mig
ytterst frågande till den beskrivning som Nils T Svensson gör av regeringens
strategi. När man tar del av den strategi som Socialdemokraterna själva före-
slår finner man att den i själva verket är mycket lik den strategi som rege-
ringen drar upp i sina texter. Den kritik som Socialdemokraterna har riktat
mot regeringen förefaller mig enkel och billig.
Den är också enkel och billig eftersom det kaos som rådde under den so-
cialdemokratiska tiden var välkänt. På den tiden skedde en stor dragkamp
mellan olika departement. Jag tror att man möjligen kan säga att en drag-
kamp mellan departement om östbiståndet är något som inte helt går att
undvika. Det beror helt enkelt på att östbiståndet täcker så stora delar av
vår offentliga förvaltning och vårt samhällsliv.
Vi har fått ett östbistånd som något påminner om en folkrörelse i den me-
ningen att väldigt många organisationer och stora delar av det svenska sam-
hället är engagerade i kontakten med Östeuropa och inte minst med Balti-
kum. Det är väldigt många myndigheter som är engagerade i kontakter med
sina systermyndigheter i andra länder, och många av våra departement har
kontakter med Östeuropa.
Det är fullt naturligt att detta bistånd sprider sig över ett mycket brett
spektrum. Det är självfallet regeringens uppgift att försöka hålla samman
och samordna insatserna så att de gör största möjliga nytta.
Nils T Svensson klagar också över att det finns för litet pengar. Men såvitt
jag kan se föreslår Socialdemokraterna inte mer pengar. Han klagar över att
man har naggat miljardramen i kanten, och han påstår att man är nere i 680
miljoner. I nästa ögonblick tillägger han själv att regeringen i årets budget
anslår 230 miljoner för att backa upp den stora exportkreditgarantiramen på
1 miljard kronor.
Det här en mycket viktig innovation som finns i årets budget. Man öppnar
vägen för satsningar av det privata näringslivet som kan sätta fart på den eko-
nomiska utvecklingen i Östeuropa. Han nämner heller inte den stora miljö-
satsning som har skett och som innebär att årets miljöbistånd till Östeuropa
är på en bra bit över 1 miljard kronor.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
95
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
Jag finner följaktligen inte så mycket substans i den socialdemokratiska
kritiken av östbiståndet. Mycket kan självfallet göras bättre. Vi är i början
och kommer att göra misstag, erfarenheter och vi kommer att kunna dra slut-
satser av de resultat vi ser. Vi måste successivt utvärdera de erfarenheter vi
vinner. Men det är mycket svårt att i inledningsskedet omedelbart göra en
total översyn av allt som har skett.
Vi har börjat att utvärdera olika delar av biståndet. Det finns t.ex. en rap-
port om det polska biståndet. Vi måste självfallet successivt, när vi vinner
erfarenheter, lära av de positiva och negativa rön vi gör. Men detta är en
mer organisk process som bör komma under resans gång. Det är mycket litet
vunnet med att nu, på detta tidiga stadium försöka göra en totalöversyn av
samarbetet med Östeuropa.
Bertil Måbrink och Lars Moquist har samma idé. De vill bygga hus i Öst-
europa. Det är inte heller någon ny tanke, som Bertil Måbrink mycket riktigt
säger. Det finns fler som har den idén. Tyskarna har t.ex. haft den idén. Tysk-
land har satsat över 30 miljarder kronor på husbyggnadsprogram i Ryssland.
När förbundskansler Kohl helt nyligen besökte president Clinton i Washing-
ton var det ett budskap han hade att framföra: Bygg inga hus! Satsa inte på
husbyggnadsprogram!
Jag skulle tro att både Ny demokrati och Vänsterpartiet gjorde klokt i att
ta del av de tyska erfarenheterna av husbyggnadsprogram i Östeuropa. Det
finns väldigt många saker som kan gå fel i sådana program.
Jag tror att vi, som är ställda inför behovet att mycket noga ransonera våra
insatser så att de gör störst nytta, gör väldigt klokt i att i liten utsträckning
satsa på materialöverförande och i mycket stor utsträckning satsa på kun-
skapsöverförande. Vi måste helt enkelt se till att de insatser vi gör och de
resurser vi kan avsätta får en stark hävstångseffekt. Då gäller det att koncen-
trera dem på billiga men verkningsfulla insatser. Jag tror att den huvudinrikt-
ningen i svenskt östbistånd måste bli bestående.
Bertil Måbrink var också glad över att ha funnit några punkter där han
ansåg att Vänsterpartiet hade fått rätt i sin Östeuropapolitik. Jag kan förstå
den glädjen, särskilt om man betänker i hur många avseenden som Vänster-
partiet har fått fel i sin bedömning av Östeuropa. Jag saknade i Bertil Må-
brinks anförande insikten om att det trots allt är för att hjälpa till att undan-
röja effekterna av kommunismen som vi ger allt detta bistånd.
Det är trots allt den politik som Bertil Måbrinks parti under årtionden har
förespråkat i Sveriges riksdag som har vållat de skador vi nu ser i Östeuropa.
De etniska motsättningar, den rasism, det elände och den misär som råder
är effekten av en kommunistisk samhällsekonomi. Det är för att nu bistå
kommunismens offer som vi måste se till att vi ökar vårt bistånd och att vi
räcker ut en hand till folken i Östeuropa. Den insikten saknade jag i Bertil
Måbrinks anförande.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till hemställan i utskottets betän-
kande i alla delar.
Anf. 113 NILS T SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill gärna instämma i Daniel Tarschys inledande beskriv-
ning av situationen och det politiska läget i Östeuropa. Visst har biståndet
dit ökat. Det är 1 miljard om året som vi nu lämnar i bidrag. Det är vi helt
överens om. På den punkten råder inga delade meningar mellan oss.
Sedan påstår Daniel Tarschys att man har en klar strategi för östbiståndet.
Han tycker att den kritik som vi riktar mot det är enkel och billig. Han påstår
att det under den socialdemokratiska regeringen rådde kaos och att det var
en dragkamp. Det finns ju andra som också har synpunkter på hur detta öst-
bistånd fungerar.
Den s.k. Engblomska utredningen, som har tittat på styrnings- och samar-
betsformer i biståndet, har också ägnat en stund åt östbiståndet. Den säger
att en första observation visar att man måste bygga upp den svenska admi-
nistrationens kompetens. Vidare säger den att man skall koncentrera denna
kompentens till någon eller högst ett par av de inblandade myndigheterna.
Det sägs vidare att det är angeläget att arbetet inom regeringskansliet får en
fastare form än vad det har i dag. En renodling bör eftersträvas där rege-
ringen har den viktiga uppgiften att sätta de övergripande målen och formu-
lera kraven, medan den operativa verksamheten kan delegeras till myndig-
heterna.
Detta är väl besked som visar att det inte alls är så bra beställt med strate-
gin som Daniel Tarschys säger. Jag kan gå till ett par partivänner till Daniel
Tarschys, nämligen Ylva Annerstedt som sitter i BITS styrelse och Carl B
Hamilton som är sakkunnig i Finansdepartementet. De har skrivit en motion
där de säger att när man tar del av regeringens direktiv till några av de myn-
digheter som tilldelats ansvar för att förvalta delar av det svenska stödet till
Öst- och Centraleuropa inser man lätt svårigheten för dessa att agera effek-
tivt. För närvarande är ca 15 myndigheter och institutioner engagerade i öst-
biståndet. Flera av dem har likartade uppdrag, och gränsdragningsproblem
uppstår ständigt.
Så avslutar man med att kräva - det är Daniel Tarschys partivänner - att
regeringen utarbetar såväl en politisk som en administrativ strategi för det
fortsatta svenska stödet till Öst- och Centraleuropa på ett sådant sätt att vill-
koren för stödet kan tydliggöras för såväl svenska intressenter som berörda
mottagare.
Det kanske inte är enkel och billig kritik vi för fram. Det kanske är väl-
grundad kritik om att det behövs en ny strategi och en ny östpolitik.
Anf. 114 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag tror att det är en kraftig underskattning om man tror att
enbart 15 myndigheter är inblandade i östbiståndet. Jag skulle vilja påstå att
flertalet av våra centrala myndigheter på ett eller annat sätt är inblandade
i östbiståndet. Därtill kommer många länsstyrelser, många kommuner och
landsting och självfallet en väldig massa frivilliga organisationer. Bredden i
östbiståndet är mycket stor.
Det är klart att detta ställer krav på samordning och krav på utvecklingen
av samordningen. Jag tror att den utredning som Nils T Svensson citerade
kan ha en del poänger i att vi behöver utveckla samordningsfunktionen och
att vi behöver fundera vidare över hur styrning och samordning skall ske i
framtiden. Det är inget som hindrar att man drar lärdomar av de misstag som
har skett.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 91
|
Prot. 1992/93:91 14 april 1993 |
Konstitutionsutskottet håller just på att granska en del erfarenheter som vi |
Kanslihuset och BITS osv. Därav kan man säkert dra en hel lärdomar om
|
Samarbete med |
hur man bör agera för att se till att det fungerar väl och att myndigheterna Men det går inte att framställa det så, att det är någon radikalt ny strategi Men eftersom kritiken bara går ut på att kräva en ny strategi utan att preci- Anf. 115 NILS T SVENSSON (s) replik: Herr talman! Det är många som är inblandade i samarbetet med Öst- Vi tycker också att man skulle ha kunnat ha en annorlunda hantering av Vi bör hålla ögonen på denna fråga. Det gäller 230 miljoner kronor, dvs. Visst har vi konkreta förslag, och dem har vi bl.a. redovisat i partimotio- Många upplever situationen så, att det inte tas något samlat grepp. Det Till en början var även Daniel Tarschys intresserad av dessa tankar, men Anf. 116 DANIEL TARSCHYS (fp) replik: Herr talman! Också jag har varit i oppositionsställning. Min minnesbild |
|
98 |
man ett samlat grepp. |
Anf. 117 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Jag förstår att Daniel Tarschys inte har det så lätt när han
skall försvara Östeuropabiståndet. Jag kan vara överens med Daniel Tar-
schys på en punkt, att Sverige inte kan föra över hur stora resurser som helst.
Men nog bör man ändå kunna stå för de utlovade 3 miljarderna under tre år.
Bläcket hann inte torka på det löftet förrän man började nagga på det. Man
tog från detta lilla bistånd för att betala det s.k. baltguldet, och därmed har
man alltså omedelbart tagit en stor bit av denna miljard. Jag tycker att det
är dåligt gjort. Jag förstår att det inte är så lätt för Daniel Tarschys att klara
ut detta.
Låt mig återgå till en annan konkret fråga som jag ställde. EBRD har ju
utlovat 24 miljarder till Östeuropa men har hitintills utbetalat bara 1,6 mil-
jarder. Det skulle vara intressant att höra Daniel Tarschys kommentar till
det. Var ligger hindren? Det har en betydelse att man just nu får in resurser
för att få i gång produktion, nya företag, utbildning osv.
Min andra fråga är: Vad har Daniel Tarschys för kommentar till de uppgif-
ter -jag utgår från att de är sanna - som presenteras i dag om hur banken
har använt 2 miljarder för att lyxutrusta sina kontor, för att spendera på fes-
ter osv.? Vi har såvitt jag förstår en svensk representant i bankens styrelse,
och denne borde ha bevakat att detta inte skulle ha skett.
Nu kan man säga att det var den förra regeringen som inrättade denna
bank och att det var bråttom att få till stånd en sådan. Jag tycker ändå att
man skulle ha tagit litet mera tid på sig innan man inrättade banken. Då hade
man kanske kunnat undvika en del av dessa skadliga företeelser.
Anf. 118 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Här har inte naggats någonting i kanten, Bertil Måbrink.
Om man lägger ihop vad vi ger i östbistånd under treårsperioden, blir det
avsevärt mer än 3 miljarder, oavsett om man inkluderar baltguldet eller inte.
Vi har utöver de 3 miljarderna fört in ett miljöbistånd som inte är finansierat
inom den ramen.
Vad gäller baltguldet vill jag inte ta upp en diskussion med Bertil Måbrink.
Om Bertil Måbrink läser vad hans egen partitidning har skrivit i detta ämne
under årens lopp, kommer han att få anledning att rodna.
Europeiska utvecklingsbanken är inte enbart en svensk inrättning utan ett
samfällt europeiskt organ, som syftar till att ge stöd till utvecklingen både av
privata företag och av offentlig sektor i Östeuropa. Man går mycket meto-
diskt till väga. Man söker kontakter i de olika länderna. Man letar efter pro-
jekt som är tillräckligt stora för att kunna motivera direkta lån. Små lån för-
söker man däremot kanalisera via banker och investeringsfonder som bildas
i de olika länderna.
Jag tror att det är en klok politik att man visar en viss försiktighet i sitt
arbete. Målet för en bank kan inte vara att kasta ut pengar så snabbt som
möjligt. Vi har i Sverige en del exempel där vi skulle ha föredragit att banker
hade fört en något försiktigare politik än en som innebar att kasta ut pengar.
Jag har också hört företrädare för Bertil Måbrinks parti utveckla den stånd-
punkten ganska vältaligt här i kammaren.
Jag tror att man bör se klagomålet över att banken inte tillräckligt snabbt
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
99
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
100
har utbetalat sina medel i perspektivet av den prövning som bör ske inför ett
projekt. Man skall ta kreditrisker, men inte hur stora sådana som helst. Man
kan också jämföra hur stora utbetalningar banken har gjort med storleken av
bankens åtaganden. Det som har påtalats av massmedierna under de senaste
dagarna är att utbetalningarna än så länge har varit ganska blygsamma. Det
är riktigt, men däremot har åtagandena varit ganska stora.
Det ligger i sakens natur att det, om man ger ett lån för ett långsiktigt in-
vesteringsprogram, inte genast behöver göras utbetalningar för hela pro-
grammet. Det gör man i den takt som investeringarna genomförs.
Jag har besökt Europeiska utvecklingsbanken för någon månad sedan,
och jag kan försäkra Bertil Måbrink att det inte var någon iögonfallande och
skändlig lyx som mötte besökaren, i varje fall inte någon värre lyx än vad jag
har sett i Östeuropa och på andra häll.
Anf. 119 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Först beträffande baltguldet: Också vi har naturligtvis vårt
ansvar, och det finns mycket i vårt tidigare agerande som vi i dag bör skäm-
mas för. Men också ni övriga har en del att skämmas över. Det viktiga är väl
att man rättar till detta. Kan det vara något fel i att vi anser att baltguldet
skall betalas tillbaka liksom också att man skall be om ursäkt?
Vad jag kritiserar är att man tog en bit av biståndsmiljarden för att betala
tillbaka baltguldet. Jag ansåg och anser fortfarande att detta borde ligga
utanför de 3 miljarderna.
Daniel Tarschys kommer nu dragandes med att man minsann överskrider
de 3 miljarderna genom att man också betalar ett miljöbistånd. Det tror jag
att man säkerligen hade gjort ändå. Det är kanske bara en undanflykt för att
döva det dåliga samvetet över affären med baltguldet.
När det gäller Europeiska utvecklingsbanken är jag litet häpen över att
Daniel Tarschys så lättvindigt viftar bort bankens spenderande på egen lyx
och egna äventyr. Jag vill notera det till protokollet. Det var ingen större lyx
än i Östeuropa eller på andra håll i världen, säger Daniel Tarschys. Jag
tycker nog ändå att det är ett slöseri, om man byter ut marmorväggarna i
entrén för omkring 7 1/2 miljon kronor mot en specialimporterad Carrara-
marmor från Toscana. Jag tycker att det är höjden av svindel med bl.a. de
svenska skattebetalarnas pengar. Vi har 1991 satt in ett kapital i banken om
1,7 miljarder. Jag kan också ge andra sådana här exempel på hur banken har
hanterat pengarna.
Det kan ligga något i det som Daniel Tarschys säger om att man har gjort
långsiktiga utfästelser men ännu inte har betalat ut de pengarna, men jag
tror ändå att banken iakttar en för stor försiktighet när det gäller satsningar
på Östeuropa. Jag brukar inte åberopa storfinansen i vårt land, men Percy
Barnevik är ändå en rätt klok företagare. Han har visat att man kan satsa
pengar i Östeuropa på företagsprojekt som ganska snart ger effekt, eftersom
det där finns välutbildade ingenjörer osv.
Anf. 120 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag undrar om Bertil Måbrink inte möjligen har fört ned de-
batten på litet fel nivå, när han börjar diskutera väggbeklädnaden i tambu-
ren på Europeiska utvecklingsbanken. Jag undrar verkligen om det är den
centrala frågan i uppbyggnaden av Östeuropabiståndet.
Vad gäller baltguldet har det gått ganska kort tid från de år då det ansågs
vara baltfascistisk propaganda att över huvud taget tala om detta baltguld
och fram till i dag, när Bertil Måbrink klagar över att regeringen har finansie-
rat återbetalningen på fel konto.
Jag har inte sett något förslag från Vänsterpartiet om något annat konto
att använda. Bertil Måbrinks enda klagomål är att man har använt fel konto
när man har betalat tillbaka pengarna. Om Vänsterpartiet hade haft ett eget
förslag på den punkten, hade jag möjligen kunnat föra ett sakligt resone-
mang, men eftersom något sådant inte har lagts fram, är det faktiskt inte
något annat än en tom och opportunistisk kritik.
Anf. 121 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Daniel Tarschys tar upp ett av våra förslag i östbiståndet,
nämligen om bundet bistånd för husleveranser. Daniel Tarschys nämner att
förbundskansler Kohl i Tyskland lär ha sagt till Clintonadministrationen att
man bör undvika området husbyggnation när man funderar över biståndsin-
riktningen. Det finns röster som hävdar raka motsatsen, att denna typ av
hjälp är mycket positiv och verkligen bidrar till att ryssarna lämnar Balti-
kum.
Men jag tycker också att vi behöver vara litet egoistiska. Våra småhusföre-
tag som producerar trähus håller i dagens lågkonjunktur på att slås ut. Inte
minst för att de skall överleva till dess att vi får bättre tider behövs en sats-
ning på trähusproduktion. Av dessa dubbla skäl, både för att främja svensk
industris överlevnad i väntan på litet bättre tider och för att se till att ryssarna
måhända snabbare lämnar Baltikum, är det ett vettigt förslag att satsa på
husbyggnation.
Anf. 122 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag vill först säga att det är utomordentligt viktigt att de
ryska trupperna lämnar Baltikum. Lyckligtvis kan man nu konstatera att det
sker ett uttåg. Visserligen vill man från rysk sida inte skriva under kontrakt
om detta, och det enda kontrakt som man har skrivit under - det med Li-
tauen - har man numera brutit, och man vill inte göra eftergifter i förhand-
lingarna med de baltiska staterna, men det sker ändå de facto ett tillbakadra-
gande av de ryska trupperna. Man räknar nu med att redan ungefär hälften
av de trupper som en gång fanns i Baltikum har dragits tillbaka. Det är själv-
fallet vår förhoppning att ryssarna skall fortsätta med denna hemtagning av
trupperna.
Vi bör fortsätta att i alla möjliga internationella sammanhang trycka på
för att betona hur viktigt vi anser det vara att de ryska trupperna avlägsnas
från Baltikum. Vi bör också enligt min uppfattning kunna stödja detta åter-
tåg på olika sätt. Det har bl.a. föreslagits att man skulle kunna hjälpa till
med kursverksamhet för den omskolning av officerare som behövs vid de-
mobilisering av de ryska väpnade styrkorna.
Vi är redan nu inblandade i åtgärder för att säkerställa att den kunskap
som finns i den ryska armén vad avser kärnvapen inte kommer på fel vägar.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
101
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
Det rör sig i det fallet om multilaterala ansträngningar som vi gör tillsam-
mans med andra länder.
Så visst har vi en roll i den stora process som sker i Östeuropa, tillbakadra-
gandet av trupperna och demobiliseringen av den alltför stora ryska armén.
Jag tror ändå att idén om husbyggande inte är så väl övervägd. Det gör jag
främst därför att detta inte är en särskilt kostnadseffektiv form av bistånd.
Jag gör det också därför att det finns en rad fallgropar i ett sådant bistånd.
För det första uppstår frågan om vem som skall bygga. I det tyska fallet
öppnade man för entreprenader. Man hade hoppats att östtyska företag
skulle ta ordern. I stället blev det turkiska och finska företag som gjorde det.
För det andra uppstår frågan om var husen skall placeras? Det är självfal-
let inte av värde för Sverige att man bygger bostäder för ryska officerare
mycket nära det svenska området eller den baltiska gränsen.
För det tredje uppstår frågan om vem som får husen? Vi vet att fördel-
ningsfrågor är ganska ömtåliga att hantera i länder som befinner sig i den
situation där Ryssland är i dag.
För det fjärde finns det problem kring infrastrukturen som kan vara be-
svärliga.
Så det finns en rad praktiska skäl för att vara en aning återhållsam till idén
att med husbyggande underlätta de ryska truppernas tillbakadragande.
Anf. 123 PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Det är inte bara riksdagen i Sverige som diskuterar östbi-
ståndet. En intensiv debatt pågår över hela världen just nu. Jeltsin och Clin-
ton har precis mötts, och nu möts också de s.k. G7-länderna i Tokyo.
Det är maktkampen i Moskva som har fått västländerna att tänka om i
sin Rysslandspolitik. ”Fiasko” kallar Världsbankens tidigare chefsekonom
Stanley Fischer det som hittills har gjorts.
Bakgrunden till att vi socialdemokrater har reserverat oss på viktiga punk-
ter är följande. Sverige ligger, som alla vet, nära Rysslands hjärtland, och vi
borde egentligen stå i främsta ledet när det gäller att komma med initiativ
för att stödja Ryssland. Men som har sagts här, har det utlovade biståndet
från svensk sida krympts ner. Av den miljard som skall satsas i år är det bara
80 miljoner kronor som går till Ryssland.
Vi har också tyckt att regeringen inte har presenterat något strategidoku-
ment. Med det menar vi att man inte kan få en klar överblick av vad som
görs, och det ges inte klara direktiv åt de myndigheter och institutioner som
har att hantera våra pengar. Men det kanske är så som utrikesministern sade
i Köpenhamn i går, att det framför allt är någon form av chockterapi som
skall till, och då löser det sig kanske utan några strategier.
Vi har tyckt att Sveriges nuvarande östpolitik är något av ett misslyck-
ande. Faktum är att efter halva regeringstiden har den borgerliga regeringen
inte presenterat ett program. Det är, som jag sade, oerhört svårt att få över-
blick över det hela, och låt mig då också bli konkret, för att svara på de frågor
som ställts här tidigare.
Myndigheten BITS fick i år 70 nya miljoner för samtliga östeuropeiska
länder, och man fick inget långsiktigt mandat. De som vill göra insatser har
102
oftast bara haft utrikesministern att vända sig till, och hos henne samlas för-
slag från näringsliv och folkrörelser på hög.
Ett annat område är Östersjömiljön. Där tog den förra regeringen ett ini-
tiativ med den s.k. Ronnebykonferensen. Nu lyser initiativen med sin från-
varo. Olof Johansson har sent omsider fått ta fram pengar ur det egna depar-
tementet för att någonting över huvud taget skall hända.
Polen har man när det gäller prioriterade områden tidigt skurit bort. Utri-
kesministern och regeringen anser tydligen inte att man skall prioritera detta
Östersjöland med 35 miljoner invånare. Historiska, ekonomiska, miljömäs-
siga och politiska motiv räckte inte. Först skulle man göra en utvärdering,
hette det, och det har kommit något slags utvärdering i form av en departe-
mentspromemoria där det föreslås bundna mjuka krediter. Skall man då ald-
rig lära sig vad som är effektivt bistånd?
I regeringsförklaringen deklarerades högtidligt att östsamarbetet skulle
skiljas från samarbetet med u-länderna. Man gjorde sig av med biståndserfa-
renhet men inte med kontona. Regeringen har därför också använt sig flitigt
av katastrofbiståndet för insatser i mängder av gränsfall. Senast handlade det
om flyktingmottagning i Baltikum.
Östbiståndet går i dag i praktiken så till att utrikesministern och bistånds-
ministern själva fattar en mängd små beslut. Utrikesministern tycks vara
nöjdast när hon får betala försvarsminister Björck pengar för kustbevak-
ningsfartyg till Baltikum. Säkerligen finns ofta goda motiv, men det är helt
uppenbart att besluten fattas på lösa grunder. Sverige har ingen strategi eller
hanteringsordning för ett effektivt och långsiktigt östsamarbete.
Varför har då inte hela västvärlden förmått samla sig? Efter 1945 läktes
såren efter krigets barbari genom en upplyst politik för tillväxt, välfärd och
social konsolidering. Det var en civilisatorisk uppgift, ett radikalt nyska-
pande internationellt samarbete, där gränsen sattes av järnridån. Efter 1989
finns ingen jämförbar politik. Järnridån är riven. Nya murar är nu på väg
upp i stället.
Ett skäl tror jag är att 80-talets nyliberalism så till den grad har skadat
förtroendet för politik och samhällsinsatser. Vem kunde driva frågor om in-
ternationell solidaritet, när den gängse sanningen handlade om att inte ta ini-
tiativ? Bara staten höll sig borta, skulle nog marknaden ordna resten!
Ett annat skäl är den paradox som EG-samarbetet fångades i. Mitterrand,
Kohl och Delors har ändå ambitioner om ett mer handlingskraftigt Europa,
men alltför mycket energi har gått åt till att föra Maastrichtavtalet i hamn.
Därmed försvagades Europasamarbetet just när det i stället borde ha vänts
utåt.
Resultatet vet vi. Det är en känsla av utanförskap, inte av äkta gemen-
skap, som har vuxit fram i Europas östra delar. Och den nationella identite-
ten, inte den europeiska, blir då viktigare, och människor blir ett lättare byte
för populister och mörkerkrafter - gamla som nya.
Vi behöver nu först och främst ett alleuropeiskt ramverk, starkt nog att ge
reformarbetet en trygghet i en bredare gemenskap och flexibelt nog att
medge olika grad av integrering i takt med samhällenas vilja och förmåga.
ESK och EG är självklara element, men det behövs något mer.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
103
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
Vi har nyss hört åsikter om Europabanken, en utmärkt institution.
chef Jacques Attali har föreslagit ett alleuropeiskt initiativ i tre steg.
För det första föreslår han en alleuropeisk gemensam marknad, alltså att
bilda en frihandelszon som går långt över EG:s och EFTAzs serier av bilate-
rala avtal och som inkluderar Ryssland.
För det andra föreslår han ett institutionellt ramverk, dvs. att sätta i gång
en process som man gjorde på 50-talet, då Messinakonferensen ledde till
Spaak-rapporten som banade väg för EG:s Romfördrag. Nu behövs något
liknande för Östeuropa.
För det tredje föreslår han ett investerings- och sysselsättningsprogram för
hela Europa. Den nuvarande ekonomiska reformpolitiken är inte nog.
Från Socialdemokratins sida upprepade vi dessa förslag och uppmanade i
utrikesdebatten regeringen att stödja dem, men det har varit tystnad kring
detta, trots att Sverige har ordförandeskapet i ESK och skulle kunna ta ini-
tiativ i den riktningen. I stället har utrikesministern så sent som i går tydligen
i Köpenhamn talat sig varm för behovet av chockterapier och kritiserat dem
som anser att man måste satsa på de sociala inslagen i marknadsekonomin.
Mario Nuti heter EG:s ledande östexpert. Han skräder inte orden, när
han recenserar den hittillsvarande chockterapin. Den har lett till drastiskt
försämrade förhållanden utan undantag, säger han, och anser att produk-
tionsfältet och massarbetslösheten är ”en fullständigt onödig konsekvens av
dålig politik”. Han fortsätter: ”Misstagen hänger samman med ideologiska
totem och tabun, en besatthet med massprivatisering och omedelbar frihan-
del, med fördomar mot den statliga sektorn och varje försök att reformera
den.”
Nuti ger förstås inget stöd till dem som bara vill dra ut på tiden och plågan
när det gäller fri prisbildning, konvertibla valutor och minskade budgetun-
derskott. Hans kritik är förödande för dem som säger att chockterapierna är
den enda och den rätta vägens politik för Östeuropa.
Sverige borde ha haft mycket att bidra med här. Vår geografi, historia,
ekonomi och samhällstradition borde ha givit oss en självklar roll i att ut-
forma det nya som behövs. Men Sveriges regering och stora delar av närings-
livet har som Socialdemokraterna ser det abdikerat från ett sådant möjligt
ledarskap.
Vi behöver också ett pånyttfött norra Europa. Från Nordkalotten, Kare-
len och S:t Petersburg över Estland, Lettland och Litauen till Polen, norra
Tyskland och Elbemynningen och vida där omkring skulle norra Europa
kunna bli en trygg och dynamisk, kulturell och ekonomisk region. Vi måste
inse att norra Europa är en tillgång också för svensk tillväxtindustri. De inve-
steringar som behövs i öst är just vad svenskt näringsliv är bra på. En ny
östpolitik är ingen belastning, utan en del av vägen ut ur vår egen ekono-
miska kris.
Var är den nordiska energipolitiska analys som i en helhet behandlar el-
och gasförsörjning, estnisk oljeskifferbrytning och kärnkraftverken i Igna-
lina och Sosnovij Bor? Den finns inte. När miljöförstöringen i Sverige till så
stor del kommer från andra sidan Östersjön borde man pröva om inte han-
deln med utsläppsrättigheter skulle leda till att svenska företag ville satsa or-
104
dentligt. På köpet skulle investeringarna lägga grund till en Östersjöregion
som hemmamarknad.
Varför har regeringen så litet fantasi? Här finns konkreta förslag och idéer
som inte bara är Socialdemokraternas utan som också finns i den internatio-
nella debatten.
Flyktingfrågorna är brännande. Varför kan man inte inrätta en europeisk
flyktingkommission med en flyktingkommissarie, som vi föreslog i utrikes-
debatten? Utrikesministern har icke gjort något i det avseendet och icke rea-
gerat på förslaget. Det har däremot den nya socialdemokratiska regeringen
i Danmark gjort och inbjudit till ett europeiskt initiativ just till flyktingfrå-
gorna.
Det finns inte heller, fru talman, något svenskt officiellt program för att
stödja demokratin i öst. Det är faktiskt inte mindre än en skandal. Demokra-
tins kultur föds inte ur intet. Gemensam säkerhet och gemensam framtid i
vår del av världen kräver vision och konkretion. Allt fler känner nu osäker-
het om vart vi är på väg. Vi menar att regeringen inte har förmått visa en
hållbar handlingslinje. Det verkar som om en ideologisk blockering har för-
lamat regeringen när utvecklingen inte följer den enda vägen - chocktera-
piernas väg.
Utan någon ordning på östsamarbetet blir det än svårare att med eller utan
fantasi ta nya steg. Socialdemokraterna har i riksdagen tillsammans med
andra fått igenom kravet på att en översyn av hela östpolitiken kommer till
stånd, men det räcker inte. Inget parti har förstås patentmedicinen för vad
man skall göra med den stora gemensamma uppgiften när det gäller att und-
vika att hela Östeuropa blir en stor u-landsregion. Det är därför det för Sve-
riges del behövs ett ansvarstagande av en helt ny omfattning och av en annan
karaktär än vi har haft.
Socialdemokraterna har i en motion, Solidaritet och säkerhet för en ny
värld, föreslagit att en kommission med uppgift att se över Sveriges interna-
tionella ansvarstagande skall tillsättas. Där skall man behandla de stora,
brännande frågor som angår oss alla och som vi måste hantera på ett samlat
sätt. Det gäller de globala frågorna: fredsskapande insatser, flyktingström-
marna, östpolitiken. De hänger ihop. Vi måste börja tänka i nya banor och
se dessa frågor som en helhet.
Regeringens reaktion på detta har hittills varit att utrikesministern har
sagt att det är en bisarr idé som borde glömmas. Man frågar sig då vilket
regeringens alternativ är. Var, utöver i några siffror som anges i propositio-
nen, finns nytänkandet?
Jag hoppas att nytänkandet inte består i det som några talare tidigare har
refererat till, nämligen de uppgifter som finns i en artikel i Aftonbladet i
veckan. Det skulle enligt dessa uppgifter finnas ett slags hemlig ny plan för
Östeuropabiståndet som någon privat företagare håller på med. Dennes ar-
bete skulle vara av en art som mer påminner om säkerhetstjänstens arbete.
Jag tror inte att det kan vara sant, men utrikesministern har ju enligt arti-
keln vägrat att kommentera uppgifterna, och därför finns frågetecknen. Jag
hoppas att de kan redas ut i något sammanhang.
Fru talman! Jag har redovisat skälen till att vi med oppositionens rätt men
också på saklig grund har varit kritiska mot regeringens oförmåga alt presen-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
105
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
tera en klar, handlingskraftig östpolitik. Vi menar att det behövs en ny östpo-
litik som måste formas över partigränserna, och tillsammans med ett riskta-
gande och framtidsinriktat näringsliv och de många folkrörelser som redan
nu är i gång.
Om vi inte själva skulle förmå göra detta kan vi se oss om ute i världen.
Det finns faktiskt idéer och handlingskraft på många håll. Det allra senaste
exemplet är den tyska regeringen. Den har tagit ett nytt grepp som går ut på
att man måste tänka i nya banor och göra uppoffringar med tanke på den
stora utmaning som finns i östra Europa. Man har skapat en solidaritetspakt
för att lösa problemen i första hand i den östra delen av Tyskland. Nu behövs
det ett slags solidaritetspakt också för hela Östeuropa. Det betyder att vi på
ett helt annat sätt än vad vi har gjort hittills också i vår del av världen måste
börja ägna oss åt internationell solidaritet.
Anf. 124 TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 125 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Socialdemokraterna bedriver på östbiståndets område inte
någon ekonomisk överbudspolitik. Man föreslår inte att mer pengar skall
läggas ned än vad regeringen gör. Däremot bedriver man en verbal över-
budspolitik. Man målar upp väldiga retoriska konstruktioner och säger att
regeringen saknar visioner, fantasi och strategi samtidigt som man gör en an-
tydan om att man själv på dessa områden har enorma resurser.
Det är nog mycket bra med helhetssyner, alleuropeiska ramverk, solidari-
tetspakter och grandiosa strategier, men någon måste ju faktiskt göra jobbet
medan dessa byggen pågår. I årets budget finns en ytterst konkret och jord-
nära uppräkning av anslag till olika myndigheter för att man skall kunna
satsa på konkreta projekt.
Jag har, Pierre Schori, ingenting emot att vi arbetar med alla dessa pro-
gramutvecklingsfrågor och med att försöka bygga oss en ny och bättre värld.
Det måste vi göra. Men det finns ingen motsättning mellan dessa uppgifter
och de mer praktiska och jordnära frågorna för att förverkliga östbiståndet
här och nu. Det är det regeringen försöker göra.
När jag analyserar Socialdemokraternas kritik finner jag att man i prakti-
ken inte har så mycket att invända mot det regeringen uträttar. Man skyfflar
en aning mellan anslagsposterna och säger att det skall gå 5 miljoner mindre
hit och 5 miljoner mer dit, men i praktiken har man inte så många konkreta
förändringar att föreslå. Alternativpolitiken ligger mest på det retoriska pla-
net.
Anf. 126 PIERRE SCHORI (s) replik:
Fru talman! Det här är egentligen en alldeles för stor fråga för att vi skal!
hålla på att bråka. Vår kritik riktar sig huvudsakligen mot det faktum att
regeringen ser Östeuropasamarbetet som en budgetfråga. Det här är en stor
civilisatorisk uppgift. Det är något helt nytt som har inträffat. Hela Öst-
106
europa vilar praktiskt taget på kvicksand. Det gäller att göra en extraordinär
insats och att presentera nytänkande.
Här är det faktiskt regeringen som har det största ansvaret och förmågan,
därför att man till följd av att man är i regeringsställning har de flesta korten
på hand. Man har ansvar för att presentera ett nytänkande, ett program, en
strategi och klara rediga regler för myndigheter, näringsliv och folkrörelser
som vill göra en insats.
Det är på det området vi är kritiska. Vi är det inte i snäv partipolitisk be-
märkelse. Vi vill se arbetet ur ett svenskt och europeiskt perspektiv. Vi
måste som västeuropéer ta ett ansvar för våra bröder och systrar i östra delen
av Europa på ett helt nytt, radikalt sätt.
Anf. 127 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Jag delar de grundläggande värderingar som Pierre Schori här
ger uttryck för. Men det verkar som om han tycker att budget är något som
är för futtigt, enkelt och jordnära för att tilldra sig intresse. Nu är det trots
allt budgeten vi diskuterar. I den budgeten finns det förslag om betydande
resurser för Östeuropabistånd. Det är det vi pläderar för att riksdagen bör
ställa sig bakom. De konkreta invändningar som kommit från socialdemo-
kraterna mot de konkreta förslagen i budgeten är mycket få.
Jag vill passa på att korrigera några smärre fel som Pierre Schori gjorde
sig skyldig till i sitt första anförande. Det är icke korrekt att regeringen har
skurit bort Polen som prioriterat område; tvärtom, Polen är och förblir ett
prioriterat område i vår närhet.
Det är heller inte korrekt att stödet till Ryssland är begränsat till 80 miljo-
ner kronor. Hur stort stödet till Ryssland kommer att bli beror på flera fakto-
rer som inte är fixerade i budgeten. Det beror på hur EBRD:s prövningar
utfaller, hur exportkreditgarantiramarna används och hur de projekt som
aktualiseras hos de olika myndigheterna ser ut. Den frågan kan alltså inte nu
överblickas.
Anf. 128 PEETER LUKSEP (m):
Fru talman! I dag diskuterar vi de pengar som avsätts under Utrikesdepar-
tementets huvudtitel till samarbete med Öst- och Centraleuropa. Trots
starka krav på besparingar på många områden i statsbudgeten bibehålls det
utfästa programmet om 3 miljarder kronor på tre år. Det är en kraftig marke-
ring av den vikt som vi moderater, liksom övriga regeringspartier, fäster vid
att vi i Sverige bidrar till en positiv utveckling i våra östra och sydostliga
grannländer.
Detta tremiljardersprogram är för närvarande inne i första året av sin exi-
stens. Det ger redan nu ett viktigt bidrag främst till de baltiska ländernas
utveckling. Återlämnandet av guldet till Estland och Litauen - dvs. pengar
som inte var förenade med några särskilda villkor om användning - kom att
bli ett viktigt bidrag till den estniska valutareformen.
BITS, Swedecorp, SIDA och Svenska Institutet har inte haft några svårig-
heter att finna projekt till de medel som de haft anslagna för sina resp, inrikt-
ningar. Det gäller också de myndigheter som fått pengar för arbete med
kärnsäkerhet. Pengarna för det baltiska investeringsprogrammet har utbeta-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
107
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
108
lats, och av dessa är de pengar som via den estniska investeringsbanken skall
göras tillgängliga för lokal företagsamhet redan tillgängliga, medan man i
Lettland och Litauen inte hunnit upprätta motsvarande kanaler ännu; det
sker av allt att döma inom kort.
Pengar för det s.k. suveränitetsstödet - stödet till de baltiska regeringarna
att befästa sin ställning som suveräna stater - har gjort det möjligt att ge stöd
till såväl kustbevakningsfartyg som reformering av lagstiftning, rättsväsende
och annat angeläget. Detta tremiljardersprogram föreslås nu fortsätta på sitt
andra år. Det kompletteras i ett viktigt avseende, vilket också Daniel Tar-
schys framhöll. Genom att pengar avsätts för möjliga - i sanningens namn
tyvärr mycket sannolika - förluster får Exportkreditnämnden i uppdrag, och
möjlighet, att ge statliga kreditgarantier för affärer med Estland, Lettland,
Litauen och Ryssland. Detta är något som det frågats efter mycket från bal-
tiskt håll, från ryskt håll och från svenskt näringsliv.
Genom detta stora åtagande tror jag att den redan snabbt växande han-
deln mellan Sverige och dessa länder, liksom de svenska investeringarna där,
kan få en kraftig skjuts framåt till nytta såväl för oss som för dem.
Men de anslag som vi i dag diskuterar är inte allt som regeringen gör eller
har gjort i förhållande till Östeuropa.
Under andra huvudtitlar i statsbudgeten finns omkring 230 miljoner kro-
nor föreslagna för samarbete på energi-, miljö- och kärnsäkerhetsområdena.
Att dessa pengar finns under en annan huvudtitel beror på att de främst är
förbundna med de verksamheterna och med de åtgärder som vi själva gör på
de områdena. De pengarna är inte ett stöd till reformprocesserna i öst, de är
en hjälp till oss och människorna där att få en bättre miljö. Det finns också
omkring 30 miljoner anslaget till universitet och högskolor i Sverige.
Dessa ekonomiska åtaganden är i och för sig imponerande och, som jag
ser det, viktiga, men de är inte de viktigaste. Det allra viktigaste är våra poli-
tiska åtaganden, vår vilja att stå upp för de politiska och ekonomiska reform-
processerna i hela det forna Östeuropa, vår vilja att stå upp för de baltiska
folkens rätt till självständighet, vår vilja att bereda det forna Östeuropa till-
träde med sina varor till våra marknader. Allt detta visas i någon mån genom
anslag i budgeten, men framför allt genom andra åtgärder.
Den svenska regeringen har på ett mycket aktivt sätt hjälpt de baltiska
länderna att vinna inträde i internationella organisationer, alltifrån Interna-
tionella valutafonden och Världsbanken till Europarådet och, för den
svenska riksdagens del, också Interparlamentariska unionen.
Den svenska regeringen har genom såväl tyst som mer ljudlig diplomati
agerat för att få bort de före detta sovjetiska, numera ryska, trupperna från
de baltiska ländernas territorier. Detta har gjorts i ESK-sammanhang, det
har gjorts i otaliga bilaterala sammanhang, det har gjorts i en allmän interna-
tionell opinionsbildning.
Den svenska regeringen har sett till att vi har fått frihandelsavtal med de
tre baltiska länderna, som första land - möjligen i konkurrens med Finland
som hann före när det gällde Estland. Den svenska regeringen har också ver-
kat aktivt för att de baltiska länderna har fått samarbetsavtal med EFTA,
liksom för att våra frihandelsavtal med de baltiska länderna inte skall för-
hindras av en svensk EG-anslutning. Jag tror att det är på sin plats att nämna
att de tidningsspekulationer som funnits om att de svenska frihandelsavtalen
inte skulle vara möjliga vid en svensk EG-anslutning numera officiellt de-
menterats från EG-håll, närmare bestämt av den danske utrikesministern
Niels Helveg Petersen som på annandagen sade att något sådant krav inte
rests från EG.
Den svenska regeringen har genom i stort sett alla sina departement och
ämbetsverk gett omfattande hjälp och stöd av olika slag; alltifrån att svara
på frågor och skänka böcker till att ta emot delegationer och skicka företrä-
dare för att utbilda folk på plats.
Den svenska regeringen har också, sist men inte minst, haft en intensiv
kontaktverksamhet; alltifrån kungabesöken i Baltikum och statsministerns
besök i Moskva till så täta löpande ministerkontakter - kanske främst med
de baltiska länderna - att det knappast är någon som höjer på ögonbrynen
längre.
Det är symboliskt att två ministrar i dag är ute i sådana ärenden, dels utri-
kesministern på det tidigare nämnda mötet i Köpenhamn, dels utbildnings-
ministern som är på officiellt besök i Ukrainas huvudstad.
Mot den här bakgrunden av många, omfattande och mycket aktiva åtgär-
der från den svenska regeringens sida är det, med förlov sagt, en smula
skrattretande att läsa socialdemokraternas reservation. Vad vill egentligen
socialdemokraterna göra annorlunda? I motioner och reservationer kan man
möjligen hitta två ledord; det ena är program, det andra är kommission.
Kanske finns här den besvikne socialistens sista eftergift, en sista tribut till
det ekonomiska system man en gång trodde på men som nu grundligt bevisat
sin totala omöjlighet, en sista liten ursäkt till arbetarrörelsens tidiga ideolo-
ger: Gärna stöd till marknadsekonomiska reformer, men först en rejäl kom-
mission och ett rejält program. En sista stor plan innan marknadsekonomin
accepteras.
Men utvecklingen i Östeuropa är rasande snabb. Den väntar inte på
svenskt utredningsväsende. Den väntar inte på nationella kommissioner.
Den väntar inte på vare sig nya eller gamla formulerade östpolitiker. Den
kräver handling nu och den kräver stor flexibilitet. Detta har bl.a. uttryckts
av en av de mest lyckade reformerarna, nämligen tjecken Vaclav Klaus, som
har framhållit vilket problem det var med alla som skulle göra stora heltäck-
ande planer, när det krävdes omedelbara insatser.
För mig är den socialdemokratiska reservationen ett försök att komma i
kapp i en fråga där man så obarmhärtigt tydligt hamnat på efterkälken. Den
är som ett försök att kravla sig upp på en vagn som går mycket fortare än vad
de socialdemokratiska partistrategerna för några år sedan ville tro. När
andra talade om stöd till de baltiska staternas frihetskamp sade socialdemo-
kratiska politiker att det var kallakrigshysteri och att Baltikum inte var ocku-
perat. När andra insåg att Östeuropa behövde nya ledare och totala ekono-
miska reformer talade Socialdemokraterna om den tredje vägen för Öst-
europa. När regeringen nu har i stort sett alla järn i elden vill Socialdemokra-
terna ha en kommission. Detta är för mig, om något, en partitaktisk ynke-
dom som jag tror - gudskelov - knappast lurar någon.
Det skall för säkerhets skull sägas att jag inte motsätter mig att Sveriges
samarbete med Öst- och Centraleuropa utvärderas och ständigt omprövas.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
109
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
110
Det har ju nämnts att detta görs med Polen, där vi har ett par års erfarenhet
av samarbete. Turerna med Allan Larsson, BITS och Polen visar också att
vi inte får tappa vår vaksamhet. Men det är någonting helt annat än kommis-
sioner.
Ny demokrati föreslår mer pengar. Det är i och för sig på många sätt en
sympatisk tanke, men jag är ändå skeptisk till att ösa på med mer pengar. Vi
har ett ansvar för den svenska budgeten; den skall gå ihop. Men det är inte
heller alltid som mer pengar gör mer nytta.
Ett av mina tidigare intryck från Baltikum är den mängd aktivister från
den demokratiska oppositionen som var skeptiska till alltför generösa bi-
ståndsprogram. Framför allt var de oroliga för att bistånd kunde bidra till
att sådana strukturer konserveras som omgående borde reformeras. De var
också oroliga för att alltför många för egen del skulle sko sig på program-
men. De varnade för att vi i sämsta fall skulle kunna skapa en känsla hos
politiker att det går att komma igenom alla svårigheter genom att skicka räk-
ningar till någon annan.
Ännu tveksammare blir jag när jag hör en del av förslagen om vad ytterli-
gare pengar skulle användas till. Det är onekligen så, att man i Ryssland kun-
nat producera trähus i åtminstone 1 000 år och till en kostnad som förmodli-
gen är mindre än en tiondel av kostnaden i Sverige.
Det finns andra förslag i motionsfloden som också präglas av att intresset
kanske mera är inriktat på svenska branscher och regioner än på Östeuropa.
Det är naturligtvis vällovligt i sig, men det kan inte kallas östbistånd.
Skillnaderna mellan olika länder i Östeuropa blir allt större i dag. För mig
är stödet till reformprocesserna viktigare än beloppen. Jag hade helt nyligen
möjlighet att göra en rundresa i de tre baltiska länderna, Vitryssland och
Ukraina. Det är slående hur olika utvecklingen ter sig i de olika delarna av
det forna Sovjetimperiet. I någon mån beror skillnaderna kanske på olika
förutsättningar, olika historiska bakgrunder. Men i hög grad beror de på vil-
ken väg man har valt.
Estland, som i fråga om det forna Sovjetimperiet väl allra mest står för
begreppet chockterapi, framstod som ett land som närmast var rikt och väl-
mående i jämförelse med övriga länder. Den drastiska valutareformen förra
året, vilken följde på totalt fria priser och på avskaffandet av ransoneringar,
har lett till att de estniska inkomsterna i dag är ungefär tre fyra gånger så
höga som de ryska och för den delen också de litauiska - för att inte tala om
kontrasten till Ukraina och Vitryssland.
Regeringen i Ukraina resp. Vitryssland låter ständigt nya och alltmer vär-
delösa sedlar tryckas upp åt konkursfärdiga statliga företag. Många priser
är fortfarande kontrollerade, och många varor är följaktligen slut. Man har
undvikit massarbetslöshet, sägs det. Men samtidigt saknar kaféerna kaffe,
bensinstationerna bensin och ölhallarna öl. I stort sett vilken inrättning som
helst saknar det som den borde syssla med. Däremot finns det gott om Le-
ninstatyer vid vägkanterna, och Leninstatyerna får sällskap av såväl barn
som vuxna som försöker sälja allt, från cigarettpaket till möbler.
Det finns alltså en kontrast mellan chockterapins länder i Östeuropa, dvs.
mellan Estland och, kanske ännu mer, Polen och Tjeckien å ena sidan och
den försiktiga reformens väg å andra sidan, dvs. Vitryssland, Ukraina och,
kanske på senare tid, Litauen. Den första åtgärden för Litauens nya regering
i höstas var att utöka krediterna till de statliga företagen, varefter man fick
en hyperinflation även i Litauen. Nyligen har brödransonering införts i vissa
distrikt i Litauen för att, som man säger, undvika att utlänningar köper upp
brödet - detta samtidigt som Litauen är ett land som normalt sett borde ha
en omfattande livsmedelsexport.
Kontrasten när det gäller chockterapiländerna och dessa ”socialt omtänk-
samma” länder är påtaglig. Det måste också prägla vår inställning till bistån-
det. Vissa av dessa länder har nog en position, om utvecklingen fortsätter i
samma riktning, som innebär att man snart inte behöver något bistånd.
Andra är i en situation där ingenting hjälper, hur mycket pengar vi än öser
på.
Jag tror att vi måste vara medvetna om att det verkligt avgörande egentli-
gen inte är biståndet som sådant utan möjligheterna till handel och investe-
ringar. Detta har sagts i går och i dag på konferensen i Köpenhamn, och då
inte bara från Margaretha af Ugglas sida utan också, det kan jag med stor
säkerhet säga, från företrädare för praktiskt taget samtliga närvarande öst-
europeiska länder.
Den ryske utrikeshandelsministern Glaziev t.ex. sade det helt nyligen i en
lång intervju i Financial Times. Den polska premiärministern Hanna Suc-
hocka har nyligen sagt: Den tid är förbi då vi hoppades på ekonomiskt stöd
och lån från väst. I dag behöver vi framför allt en större öppenhet för polska
produkter på de europeiska marknaderna.
”Trade, not aid”, är budskapet från Tallinn till Vladivostok.
Den verkliga utmaningen för vår vilja att hjälpa Öst- och Centraleuropa
är inte vare sig det ena eller andra förslaget till budget eller några andra in-
satser, alldeles oavsett de goda, eller sämre, egenskaper de kan ha. Avgöran-
dets stund kommer egentligen först den dag då man på allvar börjar konkur-
rera med varor från öst. Kan vi stå emot när det börjar ropas efter skyddstul-
lar och andra begränsningar för att skydda vår egen tillverkning? Är vårt
näringsliv och politiska liv tillräckligt flexibla för att omformas inte bara till
den nya politiska utan också till den nya ekonomiska verkligheten i Europa?
Fru talman! Det är vad jag hoppas på, och därför yrkar jag bifall till ut-
skottets hemställan och således till det stöd för en ökad östhandel som rege-
ringens budgetförslag innebär.
Anf. 129 NILS T SVENSSON (s) replik:
Fru talman! Helt kort. När jag lyssnar på Peeter Luksep konstaterar jag
att han har läst de socialdemokratiska partimotionerna mycket dåligt. Han
har inte gett sig tid att reflektera över det som vi har skildrat och föreslagit.
Vidare konstaterar jag att han har lyssnat dåligt på de olika tal som före-
trädare för socialdemokratin hållit beträffande just detta viktiga ämne, näm-
ligen Sveriges stöd till Östeuropa och vårt ansvar för utvecklingen där.
Anf. 130 PEETER LUKSEP (m) replik:
Fru talman! Jo, Nils T Svensson, jag har läst både motioner och reservatio-
ner relativt grundligt. Tyvärr hjälper det inte, eftersom det där finns många
ord men litet innehåll.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
111
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
Anf. 131 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Behovet av stöd till länderna i Öst -och Centraleuropa är, som
tidigare omvittnats här, oerhört stort. Det gäller kunskap. Det gäller stöd till
kompetens och teknik. Det gäller finansiella medel. Därför gläds jag, precis
som andra här tidigare i dag har gett uttryck för, över att vi har kunnat hålla
fast vid målet 1 miljard per år under tre års tid, trots det besvärliga budget-
läge som vi befinner oss i.
Lika positivt tycker jag att det är att det finns en majoritet här i kammaren
som anser att östbiståndet skall vara skilt från det övriga biståndet till tredje
världen. Vi i Centern har framhållit vikten av detta i en motion till detta riks-
möte.
Att bygga upp demokratier kräver enorma insatser. Det framstår allt kla-
rare. Den planekonomiska modell som fanns i det tidigare Sovjetunionen
var en katastrof. Den ledde till enorma miljöproblem och till dagens akuta
försörjningsläge vad gäller mat och energi. Det gäller då energi till bostäder
och transporter.
Vidare har nämnda modell lett till arbetslöshet och till den kriminalitet
som nu breder ut sig oroväckande snabbt. Detta i sin tur har lett till att folk
i öst har börjat ifrågasätta avskaffandet av kommunismen. Människor är be-
svikna, för de hade en övertro när det gällde att snabbt åstadkomma föränd-
ringar genom marknadsekonomin. Marknadsekonomin skulle lösa alla pro-
blem oerhört kvickt, trodde man. Många drömmer sig nu tillbaka till tiden
med kommunismen, därför att då - som man säger - hade människor åtmin-
stone jobb och mat för dagen.
Det är alltså oerhört viktigt att vårt land och andra länder ger sitt stöd
genom bidrag till utveckling och förbättring för att demokratin skall leva vi-
dare i de här länderna och även överleva i framtiden.
Vi i Centern har också i en motion till detta riksmöte föreslagit en ökning
av biståndet till öst, nämligen till 0,2 % av BNI, så fort som de ekonomiska
resurserna medger detta. Jag kan nämna att Danmark har satt upp målet att
försöka att snart uppnå 0,5 % av BNI.
Utskottet framhåller att det inte är lämpligt att göra någon utfästelse om
framtida biståndsinsatser. Det sker en så snabb förändring i vårt närområde,
och det är svårt att se in i framtiden. Vi har från Centerns sida accepterat
denna bedömning, på grund av dagens resursbrist, men vi är ändå väl med-
vetna om att det egentligen skulle ha behövts mycket mer än vad vi kan ge
våra grannar i öst.
Eftersom behoven är mycket stora i våra grannländer och det är brist på
biståndsmedel, är det oerhört viktigt att medlen används på mest effektiva
sätt och ger bästa möjliga resultat. De skall ges bilateralt och multilateralt.
Det är nödvändigt med prioriteringar. Det är nödvändigt att mottagarlän-
derna gör sina prioriteringar och att vi från svenskt håll gör våra. Därefter
bör prioriteringarna koordineras. Så sker också alltmer.
Mot bakgrund av den miljöförstörelse som skedde under den kommunis-
tiska ledningen, har vi från Centerns sida länge pekat på behovet av att prio-
ritera miljöfrågor i biståndet. Det gynnar öststaternas barn, och det gynnar
våra barn nu och i framtiden. Av propositionstexten framgår det också att
112
miljövårdsinsatser skall fortsatt vara ett prioriterat samarbetsområde, vilket
är mycket positivt.
I centermotionen Jo631 har vi framfört åsikter om stöd till uppbyggande
av framtida energiförsörjning i Östeuropa. Denna bör vara inriktad på effek-
tivisering, energihushållning och alternativa förnybara energikällor, som
biobränsle. I motionen framför vi också att svenskt bistånd inte skall använ-
das för att förlänga användningen av kärnkraft, utan enbart för att minimera
de risker som finns i nu befintliga anläggningar, som det är nödvändigt att ha
kvar en tid.
Energiförsörjningen i de baltiska staterna är kritisk, som många känner
till. Energihushållningen är dålig. Isoleringen av byggnader är i stort sett
obefintlig, och den energi som finns utnyttjas inte effektivt. Förklaringen till
det är att det i den tidigare planekonomin inte fanns några incitament att
spara. Energin var billig, och ingen brydde sig om att effektivisera energian-
vändningen.
Nu behövs en förbättrad energihushållning och isolering. Ett sätt att
uppnå det är att lära befolkningen hur man på ett enkelt sätt isolerar sina
bostäder.
Huvuddelen av östländernas energiförsörjning bygger på olja, gas och
kärnkraft. Koleldade kraftverk svarar för en mindre del av energibehoven,
men tyvärr står de för en mycket stor del av miljöförstöringen.
Säkerhetsriskerna är mycket stora i många av de östeuropeiska kärnkraft-
verken. Säkerhetsstandarden är dålig. Bara två kärnkraftverk i hela öst-
blocket uppfyller västeuropeisk säkerhetsstandard. Det krävs mångmiljar-
dinvesteringar om befintliga kärnkraftverk skall göras så säkra att de mot-
svarar västeuropeiska säkerhetskrav.
Sosnovyj Bor i S:t Petersburg, kärnkraftverket i Murmansk på Kolahalvön
och Ignalina i Litauen är kärnkraftverk i Sveriges närhet som innebär ett di-
rekt hot mot vår miljö vid en olycka.
Enligt bedömningar av Statens kärnkraftsinspektion, SKI, är Sosnovyj
Bor i S:t Petersburg i så dåligt skick att det av säkerhetsskäl bör stängas ome-
delbart och ersättas med andra energikällor.
Säkerheten i Ignalina bedömer SKI vara bättre, och den kan förbättras
ytterligare - dock inte så att säkerhetsnivåer kan uppnås motsvarande dem
i väst. Om 8-10 år bedömer man att mycket kostsamma reparationer blir
nödvändiga. Vi i Centern anser att det är en lämplig tidpunkt att avveckla
Ignalina.
Det är alltså viktigt att vi stödjer länderna i Central- och Östeuropa med
kunnande och kompetens för att minska riskerna för kärnkraftsolyckor. Det
sker till viss del redan i dag. Vi bidrar till att förbättra säkerheten och i frågor
som rör strålskyddet.
Vi bör ytterligare bidra med planering och utformning av framtida energi-
system, som går ut på förnybar energi i mycket stor omfattning. Risken är
annars stor att öst behåller kärnkraften som energikälla på en permanent
bas.
Jag vill därför återupprepa att Centern tycker att det är viktigt att svenskt
bistånd inte skall användas för att förlänga användningen av kärnkraft i öst,
utan bara under den tid som det är nödvändigt att göra den säkrare. Hittills
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 91
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
114
har 118 miljoner kronor avsatts för samarbete med Central- och Östeuropa
på detta område.
Jag anser att vi från svensk sida, efter SKI:s uttalande om Sosnovyj Bor,
måste arbeta för att detta stängs så snabbt som möjligt. Den modell man
skulle kunna använda är den som användes när ett kärnkraftverk stängdes i
Bulgarien. Ett antal länder gick ihop och bidrog till att finansiera import av
energi till Bulgarien från andra länder, så att det kärnkraftverk som ansågs
vara en mycket stor säkerhetsrisk kunde stängas omgående.
Vi har i vår motion också talat om att vi anser att internationella fonder
bör byggas upp, som kan bistå med alternativ energi och göra de kärnkraft-
verk säkrare som måste vara kvar en tid. Jag utgår från att regeringen arbe-
tar mycket intensivt för detta.
Därmed vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.
Anf. 132 MARGARETA VIKLUND (kds):
Fru talman! Socialdemokraterna anför i sin motion U251 om samarbete
med Central- och Östeuropa bl.a. att regeringens östpolitik har misslyckats
och att regeringen saknar strategi för ett svenskt ansvarstagande i förhål-
lande till Central- och Östeuropa. Det sade också Pierre Schori i sitt anför-
ande nyss.
Det är intressant att konstatera att i och med denna motion och detta utta-
lande erkänner det stora oppositionspartiet att Sverige nu ändå har en östpo-
litik. Det är bra. Termen östpolitik förbehålls som bekant bara politiska pro-
gram, likt Willy Brandts, som kännetecknas av aktiva initiativ. Willy Brandt
var ju den socialdemokratiske ledare som på ett positivt sätt var orienterad
mot öst.
Jag vill påstå att den rätta bilden snarare är att en målmedveten östpolitik
nu böljar sättas i gång. Signalerna från våra baltiska bröder och systrar är
nästintill entydiga. Äntligen finner de politiska krafter som de kan tala med.
Under de svåra åren - särskilt de sista innan de fick sin ”frihet” åter - sak-
nade de en målinriktad östpolitik från den dåvarande regeringen.
Hur var det under den socialdemokratiska regeringstiden? Då svävade de
baltiska länderna i ovisshet om Sveriges vilja till stöd och erkännande. Tidi-
gare socialdemokratiska utrikesministrars uttalanden är tyvärr alltför väl-
kända. Den enes avvisande kommentarer till baltisk självständighet svider
än. Den andres doktrin om att Sverige inte skulle kritisera politiska system
utan endast enskilda politiska händelser var synnerligen olycklig. Detta gag-
nade inte våra baltiska vänner.
Nu säger sig Socialdemokraterna vilja ha en ”nationell kommission för
Sveriges internationella ansvarstagande”. I bästa fall kan det karakteriseras
som en elegant lösning på oppositionens interna problem. De upplever kan-
ske att mycket av utrikespolitik, inkl, bistånds- och öststatspolitik, håller på
att gå dem ur händerna. Nya och mer framåtriktade lösningar och projekt
hotar den maktstruktur som de har byggt upp och som de önskar bygga upp.
Sällan har en svensk regerings internationella och säkerhetspolitiska ana-
lys varit så heltäckande som i dag. Från socialdemokratiskt håll har det inte
alltid varit fallet. Det har funnits tillfällen då kabinettssekreterare har hotat
att avgå på grund av att den utrikespolitiska kompetensen höll på att ideolo-
giseras till nackdel för sakkunskapen. Men till oppositionens fördel kan man
nämna att den i alla fall erkänner detta. Jag uppfattar det så att det stora
oppositionspartiet är frustrerat över att man har tappat kontrollen över utri-
kespolitiken, över att man inte längre har privilegiet att formulera proble-
men. Det är klart att det svider.
Fru talman! Det är också klart att jag och många med mig önskar att vi
kunde hjälpa framför allt de baltiska staterna ännu mer. Det jag tror är vik-
tigt i uppbyggnadsarbetet är de nära och personliga kontakterna med olika
politiska partier, regering, riksdag, landsting och kommuner. En verksamhet
med vänortskommuner tror jag också på, liksom ett nära samarbete och
kunskapsutbyte mellan sjukhus, universitet, högskolor, forskningscentrer
och annat. Jag tror också på ett joint-venture-samarbete inom näringslivet.
Med allt det här arbetar den svenska regeringen och hela det svenska folket,
skulle jag vilja säga, på olika nivåer just nu.
Jag kan hålla med Socialdemokraterna om att det kan vara svårt att se
helheten i alla de insatser som görs därför att initiativen är så många och
trafiken så intensiv. Med trafik menar jag i det här fallet samverkan mellan
olika organ och individer i de olika länderna.
Jag anser att de baltiska staterna framför allt behöver vårt stöd i arbetet
med tillbakadragandet av de ryska trupperna. Regeringen har ju bl.a. avise-
rat planer på att bidra till omskolning av de ryska officerare som lämnar aktiv
tjänst. Det är bra. Det är också viktigt att de baltiska staterna får hjälp med
att inlemma den ryska befolkning som vill stanna kvar i de baltiska länderna
så att ryssarna blir fullt ut integrerade medborgare. Det fordrar anpassning
och förståelse från båda sidor.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 133 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Fru talman! De måttligt sagt små skillnaderna mellan majoritetens och
den socialdemokratiska minoritetens ståndpunkter i utskottsbetänkandet
har berörts tidigare. Jag skall inte gå in ytterligare på de frågorna. Däremot
känner jag ett behov av att göra några kommentarer till en fråga som har
varit närvarande mer eller mindre direkt i inlägg både under denna debatt
och under tidigare debatter - utrikesdebatter, Östeuropadebatter och lik-
nande.
Det är en föreställning som jag har mött flera gånger - vi fick höra det i
dag igen - i Pierre Schoris olika inlägg, nämligen att det skulle vara något
fundamentalt fel med det snabba byte från kommunistisk kommandoeko-
nomi till demokratisk marknadsekonomi som de demokratiska rörelserna
har försökt genomföra i de östländer där de har kommit till makten. Det är
dess värre inte alla - i några har gamla makthavare klängt sig kvar i olika
passande förklädnader.
Var det fel - det är den stora frågan, och ibland sägs det rent ut att det var
det - att med ganska dramatiska metoder snabbt försöka ersätta den kollap-
sade kommandoekonomin med åtminstone elementära marknadsekono-
miska strukturer; ordet chockterapi används ibland. Svarar man ja på den
frågan väntar sig den som lyssnar ett alternativ. Men alternativet att fortsätta
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
115
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
116
som förut fanns inte. Det var kommunismen som kollapsade. Alla minns
matköerna i Polen, miljöförstöringen, apatin - det gick inte att fortsätta.
Något alternativ till att bara låta allting fortsätta som förut, vilket inte
gick, och att drastiskt försöka byta system har aldrig presenterats i debatten.
De som fick ta över i länder som Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, osv. kom
alla till ungefär samma slutsats - naturligtvis med några variationer länderna
emellan, dvs. några olika politiska betoningar.
Först och främst: Den gamla statsapparaten var oduglig. Detta är en
grundläggande insikt för varje ställningstagande till frågan om det var rätt
eller fel att genomföra ett radikalt systemskifte. Den gamla statsapparaten
bar upp något som i praktiken kan kallas för ett feodalsamhälle, där ”härs-
karna” i partiet delade ut lämpliga privilegier och förmåner till dem som var
lojala, medan befolkningens majoritet trycktes ned.
Ju mer oduglig en statsapparat är, desto mindre kan den rimligtvis anför-
tros, kanske man kan säga. Det är den dramatiska skillnaden mellan de kom-
munistiska diktaturstaterna och normala, demokratiska länder som vårt eget
land. Här kan statsmakten anförtros ganska mycket, därför att den fungerar
i ett fritt och öppet samhälle med många partier, med kontroll utifrån genom
pressen och den allmänna debatten och genom att alltsammans bygger på en
ekonomisk struktur som med en och annan skavank förvisso ändå fungerar
i det stora hela.
Men den kommunistiska statsapparaten har lämnat efter sig fel lagar, fel
tjänstemän, alltså personer skolade i de gamla tänkesätten, fel ”politisk”
kultur och en situation utan något som helst medborgerligt förtroende. Vi
bör dessutom komma ihåg att dessa statsapparater uteslutande tjänade syftet
att hålla det härskande partiet vid makten, inte bara statsapparaten i form
av polis och domstolar och annat som gick under dessa namn utan också den
stora och vidsträckta statsegendomen, alla de statliga företagen.
När partierna förlorade makten och föll sönder bröt också själva statsap-
paraten och statsmakten i dessa länder samman. Därför kan man inte tala
om statsegendom på det sätt som jag tyckte mig höra Pierre Schori göra,
nämligen som om det vore fråga om en offentlig sektor av samma slag som
den vi är vana vid i normala demokratier och i demokratiska marknadseko-
nomier. Här var det något fundamentalt annorlunda.
Om man är lagd för historiska paralleller kan man t.ex. erinra sig skråvä-
sendet eller tullsystemet på 1800-talet. Skråväsendet innebar att vanligt folk
inte kunde försörja sig på grund av allsköns regleringar. Tullarna gjorde att
fattigt folk fick svälta. Det gick inte att avskaffa sådana system gradvis. Man
var tvungen att införa generella bestämmelser - generell frihandel, generell
näringsfrihet.
I den situation som rådde i samband med de gamla regimernas fall - det
är ännu en aspekt som bör läggas till denna mer grundläggande insikt - präg-
lades nästan alla dessa länder av katastrofal inflation. Inflation förstör incita-
ment och institutioner i varje ekonomi. För att få bukt med en inflationssi-
tuation krävs ganska dramatiska institutionella förändringar. Även detta
vägde naturligtvis demokraterna i Östeuropa in när de fattade sina beslut.
När nya stater uppträder - och vi har ju sett flera sådana - eller när gamla
stater äntligen befrias finns alltid faran att demokratisering och liberalisering
av många uppfattas som mindre angeläget än att staten hävdar sig själv gent-
emot grannar av olika slag; det är ännu en aspekt på detta. Nationalismen är
ju det stora spöket i de nyligen befriade östeuropeiska länderna. Detta hot
kunde bara motverkas av en öppen ekonomi och av en liberalisering av det
ekonomiska systemet, så att man snabbt kunde skapa en integration i den
normala europeiska ekonomin.
Ännu en aspekt, som de demokratiska krafterna i reformländerna i Öst-
europa naturligtvis tog med i beräkningen och som var en avgörande insikt
i de länder som har lyckats bäst såvitt vi kan bedöma, var att det finns ett
samband mellan hastigheten i systemskiftet och legitimiteten i den demokra-
tiska processen som sådan. Om man drar ut för mycket på tiden i en situation
av detta slag kan man räkna med att det tilltänkta systemskiftet fastnar, och
därmed förlorar de demokratiska krafterna ganska hastigt sin legitimitet.
Omvänt kan man konstatera att det utan en medveten strävan att bygga upp
demokratiska strukturer inte heller blir något radikalt ekonomiskt system-
skifte.
Det finns ju några länder där kommunisterna sitter kvar, mer eller mindre
maskerade. Rumänien är ett utmärkt exempel på detta. Där har något sy-
stemskifte i ekonomiskt avseende inte skett.
Ännu en aspekt på detta är att det naturligtvis finns en fara för att man
fastnar i något slags omvänd marxism-leninism när systemskiften av detta
radikala slag genomförs. Man är så inkörd i det gamla sättet att tänka att
man betraktar marknadsekonomi i sig som något slags färdigt system som
man inte får rucka på - på samma sätt som planekonomin antogs vara det.
Detta fungerade ju som bekant inte, men i teorin skulle det vara på det sät-
tet. Det finns givetvis skäl att noga följa vad som sker i Östeuropa när det
gäller detta.
När man börjar bygga upp marknadsekonomier anmäler ju sig marknads-
ekonomins speciella problem. Dessa fordrar lösningar som naturligtvis inte
kan förutsägas. Poängen är att marknadsekonomi inte innebär ett konflikt-
fritt idealtillstånd. Det är ett instrument för att uppnå mera övergripande
mål. De kanske enklast kan sammanfattas som ett civiliserat normalt sam-
hälle. Ungefär så har det också uttryckts många gånger av ledande företrä-
dare för de östeuropeiska demokratiska rörelserna.
När jag i dag och vid andra tillfällen hör Pierre Schori får jag intrycket av
att man kanske skulle ha gjort på något annat sätt. Detta är den enda möjliga
slutsatsen jag kan dra när jag hör Pierre Schoris tal i dag om att man var
besatt av att privatisera och att man inte ville utnyttja den statliga sektorns
olika möjligheter. Vad skulle man då ha gjort? Vad gjorde Mazowiecki och
Havel och alla andra för fel? Vad skulle de ha gjort i stället? Vilket var alter-
nativet?
Jag tror faktiskt inte att det existerade något alternativ. I den historiskt
sett unika situation som reformländerna i Österuropa befann sig i var det
nödvändigt att med några mycket snabba genomgripande reformer skapa åt-
minstone någonting, ett slags elementär marknadsekonomisk struktur, i det
tomrum som den kollapsade kommunistiska kommandoekonomin lämnade
efter sig. Med den reflexionen kan man konstatera att det vi utifrån kan göra
ungefär är det som Sverige och många andra länder försöker göra. Vi är in-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
117
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
118
riktade på att hjälpa till med detta systemskifte, i första hand genom kun-
skapsöverföring. Det är rimligt att vi gör detta. Vi är överens om det, vilket
gläder mig. Men något alternativ till den övergripande strategin i Östeuropa
har jag icke hört talas om. Det är inte särskilt kul att i debatt efter debatt
höra att något fundamentalt fel gjordes. Jag förstår inte riktigt vad man syf-
tar på.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottsmajoritetens förslag.
Anf. 134 PIERRE SCHORI (s) replik:
Fru talman! Jag är något förvånad över Håkan Holmbergs inlägg. Kanske
är det insikten om att han själv inte har så mycket att komma med som gjorde
att han ägnade hela sitt inlägg åt att angripa oss socialdemokrater för att ha
en annorlunda syn på marknadsekonomi än han har. Håkan Holmberg sade
två meningar om vad regeringen gör i Östeuropa: Man stöder systemskiftet.
Det var två meningar i hela anförandet. Resten var ett angrepp på oss.
Detta var dessutom ett onödigt angrepp. Det är ju väldigt konstigt att han
insinuerar att vi socialdemokrater skulle föredra den gamla kommunistiska
kommandoekonomin, bara för att vi är kritiska till delar av den typ av mark-
nadsekonomi som finns. Jag känner annars Håkan Holmberg som en intel-
lektuell karl.
Det vi diskuterar - jag citerade en av EG:s östexperter - är vilken typ av
marknadsekonomi som man skall ha, om det skall vara en ohämmad mark-
nadsekonomi som innebär att marknadskrafterna släpps helt fria utan att det
finns några sociala inslag. Detta är ju samma debatt som vi för i Sverige. Mig
veterligt står Håkan Holmberg och jag på samma sida i fråga om att man
skall ha en social marknadsekonomi, i motsats till det som kallas chockte-
rapi, som innebär att man är ganska hänsynslös och använder ganska brutala
metoder i den ekonomiska politiken.
Den debatt som nu pågår om hur man skall stödja Ryssland handlar just
om detta. De nya miljarder som vi försöker mobilisera skall gå till att också
ge Jeltsin möjligheter att skapa sociala förutsättningar för att driva mark-
nadsekonomin vidare. När Håkan Holmberg försöker konstruera en mot-
sättning i detta är det en intellektuellt undermålig debatt som förs.
Vi diskuterar samma sak nu som man gjorde när Marshallplanen kom till,
efter andra världskriget. Då gällde det också att vid systemskiftet införa en
social marknadsekonomi - det var då begreppet myntades. Det skulle icke
vara en chockterapi. Då vet vi inte hur det hade gått. Det är detta som debat-
ten gäller. Det är onödigt att föra någon annan typ av debatter.
Anf. 135 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Fru talman! Pierre Schori tycker att det är konstigt att jag valde att angripa
ett synsätt som jag har tyckt mig märka flera gånger i Pierre Schoris olika
framträdanden i dessa frågor och att jag inte talade så mycket om det som
står i betänkandet. Det är så många andra som har talat om betänkandet att
jag tyckte att jag kunde ta mig den friheten.
Debatten om innehållet i betänkandet sammanfattade jag, som jag tror,
ganska rättvisande i början. De sakliga skillnaderna mellan majoriteten och
Socialdemokraterna är mycket måttliga. Däremot är det ett problem för just
den intellektuella nivån i debatten om Östeuropa att man gång på gång fram-
träder och formulerar sig som om det hade gjorts något fundamentalt fel av
de demokratiska krafter som har tagit över i dessa katastrofdrabbade länder,
som om det hade funnits något annat att göra än att mycket snabbt försöka
avskaffa resterna av det gamla systemet och lägga åtminstone en grund för
ett nytt fungerande system.
Pierre Shori säger att den här diskussionen egentligen handlar om vilken
typ av marknadsekonomi som man skall ha. Förvisso, den debatten förs i
t.ex. Polen, Ungern och de länder som tidigare ingick i Tjeckoslovakien.
Den kommer att föras länge, sannolikt alltid, mellan demokratiskt inriktade
partier. Men det är icke samma debatt som förs i Sverige. Det kommer kan-
hända att bli det, om förändringen blir framgångsrik. Men det vi diskuterar
och har diskuterat under hela detta århundrade är hur man skall utforma
ett system som i grunden bygger på en fungerande marknadsekonomi och
demokrati.
Den situation som man stod inför i Östeuropa var att man skulle avskaffa
ett slags feodalt privilegiesystem. Detta skulle dessutom göras i en situation
där allting som förknippades med den gamla statsapparaten hade brutit sam-
man på grund av det styrande partiets kollaps. Detta är en fundamentalt an-
norlunda situation. Om man inte vill inse det, kan man inte heller riktigt för-
stå vad som verkligen sker i de östeuropeiska länderna. I och för sig har det
genom åren, från Socialdemokraternas håll, sagts mycket som tyder på att
man har haft svårigheter att riktigt förstå detta historiska skeende. Jag vill
inte nu gå in ytterligare på detta. Men det skulle vara skönt om vi i fortsätt-
ningen kunde slippa den typ av slängar som av demokrater i Östeuropa
mycket väl kan uppfattas som att det i Sveriges riksdag finns personer som
anser att solidaritet, medborgarforum och de baltiska folkfronterna har gjort
fel i något väsentligt avseende, när de har satsat på snabba systemskiften.
Det har de inte gjort.
Anf. 136 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Fru talman! Jag skall inte uppehålla mig vid intellektuell storpolitik, utan
jag skall vara jordnära och diskutera och komma med förslag om hur man
skall kunna öka försäljningen till Östeuropa, kanske framför allt till vårt när-
område i Ryssland och baltstaterna.
Som gammal exportör och företagsledare har jag jobbat länge med dessa
länder. Jag är fascinerad av de möjligheter som vi har att öka våra marknads-
andelar och våra affärer. Det är en helt ny värld som öppnar sig för oss, med
nya möjligheter. Det gäller bara att man skall vara välutrustad. Man skall ha
tränade exportsäljare, och man skall vara utrustad med samma hjälpmedel
som våra konkurrentländer har beträffande krediter, exportgarantier osv.
Det är nämligen en osedvanligt svår marknad. Ett av de stora problemen
för Ryssland är bristen på hårdvaluta. De olika aktörerna - exportörer och
importörer - försöker föra ut så mycket hårdvaluta som möjligt. Exportö-
rerna underfakturerar, och importörerna överfakturerar. Det gäller för ett
land som Sverige att peka på dessa orättvisor och försöka komma till rätta
med dem, eventuellt med statlig svensk hjälp.
Det rör sig om en mycket intressant marknad för Sverige. Jag har de se-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
119
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
120
naste siffrorna över hur exporten har utvecklats. I förhållande till år 1991
ökade exporten med 17 %. Av de totalt 8,3 miljarderna på östområdet faller
3 miljarder på Sovjet. Exporten till enbart Sovjet ökade med 23 %. Jag skall
bara nämna några ytterligare siffror. Exporten till Baltikum uppgick till 1
miljard, till Polen 2,2 miljarder och Jill Tjeckoslovakien 1,4 miljarder. Det
rör sig således om marknader av mycket stor vikt för Sverige - särskilt i dag
när vi har ett budgetunderskott och vår exportindustri till stor del fortsätter
att flytta utomlands.
Vi måste satsa på dessa marknader. Vi får inte lyssna till dem som säger
att det är svåra marknader och att man bara förlorar pengar. Så är inte fallet.
Vi kan peka på många företag, såsom Tetra Pak som har fem sex fabriker
och som satsar stenhårt på Ryssland.
Även importen har ökat. Den ökade med inte mindre än 32 % under före-
gående år. På bägge håll sker det således markanta ökningar.
Det är mot denna bakgrund vi i Ny demokrati har yrkat på att man skall
öka ramarna för exportkrediterna. I dag är ramen 1 miljard, och vi vill öka
den till 4 miljarder. Vi har i detta hänseende reserverat oss gentemot utskot-
tets åsikt, att en ökning från 1 till 4 miljarder av exportkreditramarna skulle
medföra utomordentligt stora förlustrisker. Jag tycker att det ger uttryck för
ett mycket snävt tänkande. Med de problem vi har inom den svenska indu-
strin i dag, skulle jag vara glad om det fanns några förlustrisker. Det är bättre
att satsa på dessa marknader och att ta vissa välkalkylerade risker. Man får
inte glömma att de exportörer som har misslyckats har en självrisk på 10 %.
Det gör nog att de själva ser till att få betalt genom letter of credit och på
andra sätt.
Jag tror också att det gäller att reformera Exportkreditnämnden. Den är
tyvärr alltför byråkratisk. Det återspeglas i styrelsen, där det med enstaka
undantag bara sitter statliga byråkrater. Man måste få in aktivt exportfolk
som vet vad det är fråga om. I mitt lilla bolag har jag t.ex. med chefen för
Tetra Pak i Ryssland i styrelsen. Jag tror att det vore mycket välbetänkt om
Exportkreditnämnden tog med honom i styrelsen. Det är bara de som jobbar
med affärer i Ryssland och Baltikum och vet hur svårt det är som kan hjälpa
andra företag in på den fantastiskt intressanta marknad som vi i Sverige
måste arbeta med.
Vi måste också ha investeringskrediter för att komma i gång på den mark-
naden. Exportkreditnämnden tar bara politiska risker, inga kommersiella
risker. Jag skulle vilja råda utskottet att se till att regeringen får fart på inve-
steringskrediterna. Skall man etablera sig med en försäljningsorganisation
fordras det investeringar i landet. För att man skall kunna göra långvariga
affärer är enda sättet att ha en lokal etablering med ryssar.
Jag tror att det över huvud taget skulle vara nyttigt för utrikesutskottet
och även för näringsutskottet om de snarast möjligt åkte till Ryssland. Det
är viktigt att vara på plats och se vilka möjligheter som där kan erbjudas.
Det är endast genom att vistas en eller annan vecka i Baltikum, i Ryssland
och i Polen som man kan se hur de arbetar där. Då kan man också föreslå
vilka åtgärder som skall vidtas. Att som Exportkreditnämnden gör bara
gömma sig och säga att det är fråga om utomordentligt stora förlustrisker,
tycker jag är oacceptabelt. Man brände sina fingrar på stora krediter till
Cuba och till Nordkorea som vi fortfarande lider av. Man förlorade i stor-
leksordningen en halv miljard. Man får dock glömma bort detta nu och göra
några satsningar i det nya Europa. I annat fall får man inte någonting till-
baka.
Med dessa ord vill jag bara säga att jag naturligtvis understöder vår reser-
vation om att öka ramen för exportkreditgarantier från 1 miljard till 4 miljar-
der.
Anf. 137 PETER KLING (nyd):
Fru talman! Jag håller givetvis med den föregående talaren Simon Lilie-
dahl om att det är mycket viktigt att utöka exportkrediterna om vi skall
kunna få litet bättre snurr på Östeuropa. Jag tänker inte gå vidare in på den
frågan.
Jag tänker här i stället gå in på hur Ny demokrati ser på biståndsstödet till
Östeuropa. Som alla här i kammaren vet anser vi att man inte kan ha ett så
högt bistånd som vi nu har på 13-14 miljarder utan att vi måste skära ner
det. Nu när det är så svåra tider i Sverige vill vi från Ny demokratis sida skära
ned det totala biståndet till 7-8 miljarder. Frågan gäller om vi över huvud
taget skall kunna ge bistånd fortsättningsvis eller om vi skall behöva söka
bistånd. Om vi inte får ordning på vår ekonomi i Sverige kanske vi får söka
bistånd om ett par år.
Jag avser nu att tala om Östeuropa och Baltikum. Hur vill vi då fördela
biståndet på 7-8 miljarder? Jo, vi vill ge en tredjedel till de baltiska och öst-
europeiska länderna, en tredjedel till Förenta nationerna och en tredjedel
till frivilliga hjälporganisationer och till utbildning och utveckling i tredje
världen. Ny demokrati vill således satsa 2-3 miljarder på bistånd till Öst-
europa. Om inte hela västvärlden gör detta, är jag till 110 procent säker på
att vi kommer att få uppleva den största folkvandringen någonsin i historien.
Om vi inte hjälper folket i Östeuropa att utveckla sig, producera och vara
självförsörjande är det självklart att de söker sig till väst. Jag är också överty-
gad om att det i så fall kommer att bli ett och annat storkrig där borta, om vi
inte sätter in krafter och hjälper dem.
Jag skall ge ett exempel på ett typiskt biståndsprojekt som vi från Ny de-
mokrati skulle kunna tänka oss. Som ni vet släpper den ryska stålindustrins
anläggningar ut en massa skit. Om jag inte minns fel bad ryssarna för några
år sedan Finland och Norge om en offert för att rena stålindustrin på Kola-
halvön och modernisera anläggningen. Jag tror att de fick en offert på 2 mil-
jarder. Detta skulle väl ha utgjort ett ypperligt biståndsprojekt för Sveriges
del. Vi skulle då kunna använda svensk teknologi och svensk arbetskraft,
och vi skulle få chansen att lära ryssarna hur man skall hantera teknologin
och utveckla sin industri. Den stora pluspoängen är att vi i Sverige på köpet
skulle få renare miljö.
Jag vill tala om för ledamöterna här i kammaren att jag tar upp dessa frå-
gor ganska mycket på lokal nivå när jag diskuterar med olika partier och
kommunalpolitiker. De säger då att vi har fullständigt rätt i detta. Era parti-
kamrater långt ner i leden tycker alltså att det här är rätt. När man kommer
hit till riksdagen blir det precis tvärtom. Är det bara för att förslagen kom-
mer från ”fel” håll? Ni kan gärna få våra förslag. Vi skall då hålla masken
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Samarbete med
Baltikum, Central-
och Östeuropa
121
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
122
och säga att vi inte har kommit med förslagen. Förslagen kan komma från
vilket parti som helst. Vi tycker att det är sunt förnuft.
Om vi skall kunna hjälpa dem i öst måste vi satsa minst en tredjedel av
biståndet och, vilket Simon Liliedahl var inne på, öka exportkrediterna för
att utveckla Östeuropa.
Fru talman! Jag ställer mig givetvis bakom samtliga de reservationer som
Lars Moquist har yrkat bifall till.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 april.)
Kammaren beslöt kl. 18.00 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU21 Situationen i det tidigare Jugoslavien.
Anf. 138 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! I Europa pågår nu för första gången efter andra världskriget
ett långt, utdraget, grymt och blodigt krig. Det är självfallet ett allvarligt
bakslag för alla de krafter som har arbetat för att göra denna kontinent till
en fredens kontinent. Det är ännu mer ett bakslag för folken i det forna Jugo-
slavien, ett land där olika nationaliteter och folkgrupper under lång tid
kunde hålla ihop. I dag djupnar fiendskapen mellan de olika folkgrupperna
i detta land.
För oss som utifrån betraktar den jugoslaviska tragedin ger den anledning
både till handling och till reflexion. Det ger anledning till handling därför att
det är en fullkomligt självklar och naturlig impuls för människor som står
runt en katastrof att rusa till undsättning och försöka göra vad man kan för
att lindra lidandet för de människor som är drabbade.
Det är därför självklart för Sverige att vi tar emot flyktingar från krigets
Jugoslavien. Det är självklart att vi på de sätt vi kan försöker ingripa också
på platsen med olika typer av katastrofbistånd. För svenskt vidkommande
har det huvudsakligen kanaliserats via Förenta nationernas flyktingkommis-
sariat men också via en del frivilligorganisationer som är verksamma i Jugo-
slavien.
Riksdagen har under det gångna året haft anledning att flera gånger åter-
komma till frågan och att flera gånger bevilja mer pengar för att kunna vidga
dessa insatser. Vi har bakom oss en kall vinter då människor har frusit i det
forna Jugoslavien. Jag vill erinra om att riksdagen i december beviljade yt-
terligare 150 miljoner för insatser. Därefter återkom regeringen med anhål-
lan om ytterligare 150 miljoner, och det är nu på tal att ytterligare spä på
dessa insatser. Det är fullkomligt självklart att Sverige måste bidra till detta
arbete.
Det är också självklart att Sverige bidrar med opinionsbildning i de inter-
nationella organisationerna. Jag vill särskilt nämna Corellgruppens insatser
för att förbereda tillkomsten av en krigsförbrytartribunal. Rätten må före-
falla bräcklig ställd inför de våldsamheter som pågår i Jugoslavien. Men vi
måste värna folkrätten och skyddet för de mänskliga rättigheterna. Vi måste
se till att respekten upprätthålls genom att det finns rättsinstanser som kan
döma de brottslingar som har begått de oerhörda våldsamheter och grymhe-
ter som vi sett i det forna Jugoslavien.
Herr talman! Det finns alltså ett behov av handling, men det finns också
ett behov av reflexion. Krisen i Jugoslavien ger anledning till många funde-
ringar och många tankar på vad vi kan göra i framtiden för att förhindra
denna typ av utveckling. Det är helt klart att det råder ett djupt samband
mellan denna kris och den ekonomiska nedgången i Europa. Det är när eko-
nomin sviktar som de etniska motsättningarna får fart. Vi ser alltför många
exempel på detta även i det forna Sovjetunionen.
Det är också därför som arbetet med att utveckla ekonomin är en viktig
krigs- och konfliktförebyggande insats. Vi måste fundera mycket djupt och
mycket grundligt över frågan om vad vi i framtiden kan göra för att förhindra
våld av den typ vi ser i Jugoslavien. Jag tror att det finns utrymme för insatser
på en mängd olika områden.
Vi måste försöka stärka den bräckliga fredsordning som finns i Europa.
Man har de senaste månaderna talat mycket om FN:s tillkortakommanden,
ESK:s tillkortakommanden och EG:s misslyckade försök att medla. Det
finns förvisso anledning att rikta självkritik mot alla dessa organ som vi an-
tingen är medlemmar i eller vill bli medlemmar i. Samtidigt skall vi inte
glömma bort de stora insatser som har gjorts.
Flyktingkommissariatet arbetar framgångsrikt. Stora mängder förnöden-
heter forslas fram av modiga människor till de svältande och de lidande i ofta
isolerade bergsbyar och bergsstäder. Den militära övervakningen har också
börjat fungera. Den fyller en funktion även om mandatet är mycket begrän-
sat.
Om ett fredsavtal träffas enligt Vance-Owen-planen, eller enligt någon an-
nan plan som kan tänkas komma som en vidareutveckling av den planen, är
det sannolikt att det behövs en internationell övervakningsstyrka. Sverige
bör då enligt min uppfattning vara berett att delta i detta nödvändiga över-
vakningsarbete.
Vi måste fundera över hur vi i framtiden skall få bättre möjligheter att
utifrån reagera på regionala konflikter. Kan ESK bli en fredsordning, en
stram regim som reagerar aktivt och effektivt motverkar etniska och regio-
nala konflikter? Än så länge är ESK en mycket viktig process med betydande
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
123
|
Prot. 1992/93:91 14 april 1993 |
legitimitet och betydande landvinningar bakom sig. Men det är inte någon |
hindra våldsutbrott.
|
Situationen i det ti- |
Vi måste delta i den dialog som pågår i Europa om hur man skall kunna Herr talman! Jag tror att vi har mycket arbete kvar när det gäller att analy- Herr talman! Utrikesutskottet är enigt i sitt betänkande. Vi tar ställning Anf. 139 VIOLA FURUBJELKE (s): Herr talman! Fruktansvärda bilder från krigets Bosnien når oss dagligen Kriget i det tidigare Jugoslavien har ställt FN:s humanitära arbete och in- Herr talman! Kriget i Bosnien kräver åtgärder på kort och på lång sikt. På Några av de allra grövsta grymheter som man kan föreställa sig begås mot |
|
124 |
socialdemokratiska motioner för vi, mot den här bakgrunden, fram krav på |
att regeringen tar initiativ till att den internationella rätten på det här områ-
det stärks.
Vi kräver bl.a. att regeringen tar initiativ till en bindande FN-konvention
där det klart framgår att våldtäkt som medel i krig uttryckligen skall definie-
ras som krigsförbrytelse. Man kan säga att vi har blivit halvvägs tillgodo-
sedda genom att regeringen säger sig vilja ta initiativ till en FN-resolution
med denna innebörd under höstens generalförsamling. Vi har därför inte re-
serverat oss. Det är som Daniel Tarschys sade ett enigt utskott som står
bakom betänkandet.
Men det betyder inte att vi tycker att det är tillräckligt med en resolution.
Vi anser att det bör vara en bindande konvention. Den här uppfattningen
delas av kvinnliga ledamöter från alla riksdagspartier här i riksdagen. Vi
kommer därför gemensamt, här och i andra forum, att fortsätta att kräva en
bindande FN-konvention som särskilt tar upp och definierar sexuellt våld
som vapen i krig och konflikter som krigsförbrytelser.
Herr talman! Jag har inte för dagen några andra yrkanden, utan biträder
utskottets hemställan i betänkandet.
Anf. 140 INGER KOCH (m):
Herr talman! Kriget i Bosnien har nu pågått i ett år. Det är ett krig som av
alla bedömare anses överträffa andra världskriget när det gäller brutalt våld
mot civilbefolkningen i form av massmord, våldtäkter, tortyr och deportatio-
ner och där offrens enda brott är deras nationella eller religiösa tillhörighet.
Det är ett krig som upprör och engagerar oss alla. Vi kan också genom mass-
medier dagligen följa detta mänskliga lidande och den materiella förstörel-
sen.
Det är i den etniska rensningens namn som muslimska civila i det serbisk-
kontrollerade områdena inte bara utsätts för militära attacker, utan också
för utstuderade grymheter, systematiskt genomförda massvåldtäkter och av-
siktligt framkallad svält. Minst 25 000 människor har hittills blivit krigets of-
fer. De flesta har varit civila, och många har varit kvinnor och barn. Mer än
tre miljoner människor - muslimer, kroater och serber - har tvingats fly.
Att allvarliga övergrepp har begåtts av såväl kroater som muslimer är klar-
lagt. Det har också konstaterats att förband från själva Kroatien har varit
engagerade i Bosnien. Men det internationella samfundet är enigt i bedöm-
ningen att den tyngsta skuldbördan i dag vilar på serberna.
Trots att upprepade överenskommelser om vapenvila mellan de stridande
parterna slutits, besköts Sarajevo återigen av serbiska styrkor för några da-
gar sedan. Även det speciella eldupphöravtalet för Srebrenicaområdet bröts
på måndagen och minst 56 människor, därav 15 barn, dödades och 73 perso-
ner skadades allvarligt då staden besköts av artilleri. Flera planerade FN-
hjälpsändningar till östra Bosnien avbröts därför av säkerhetsskäl.
Sverige har vid ett flertal tillfällen, både bilateralt och i olika internatio-
nella forum, skarpt fördömt de serbiska styrkornas anfall och grymheter mot
den muslimska civilbefolkningen. Det skedde senast vid belägringen och
beskjutningen av staden Cerska i östra Bosnien för två veckor sedan.
Utrikesministern sade då i ett uttalande att de serbiska militära ledarnas
vägran att låta FN bistå de sårade och flyktingarna med humanitär hjälp efter
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
125
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
126
stadens fall var ett grovt brott mot internationell humanitär rätt. Hon sade
också att de ansvariga för dessa grymheter måste personligen ställas till
svars.
Vidare fastslog utrikesministern att FN, Internationella rödakorskommit-
tén och andra organisationer ovillkorligen måste ges möjligheter att bistå så-
rade, sjuka och hungrande människor i Bosnien-Hercegovina. Striderna och
illdåden mot civilbefolkningen måste upphöra. De olika befolkningsgrup-
pernas politiska ledare måste slutföra fredssamtalen i FN för att en ännu dju-
pare tragedi skall kunna undvikas i före detta Jugoslavien.
För att försöka få ett slut på detta krig har USA i FN:s säkerhetsråd före-
slagit införande av nya hårda sanktioner mot Serbien-Montenegro. Men se-
dan Ryssland hotat att inlägga sitt veto mot förslaget uppsköt säkerhetsrådet
behandlingen av sanktionerna i två veckor.
Under tiden finns det stor risk för att kriget fortsätter. Situationen för in-
vånarna i det krigshärjade områdena i f.d. Jugoslavien blir värre för var dag
som går. Tyvärr tvingas vi konstatera att FN hittills misslyckats med att för-
handlingsvägen få ett slut på kriget och de våldshandlingar som detta för med
sig-
Det krävs nu att FN:s medlemsländer kan enas om kraftfulla insatser för
att lösa situationen. Annars riskerar organisationen att stå inför ett totalt
misslyckande. Världens nationer behöver ett starkt och handlingskraftigt FN
som inte tvekar att på alla sätt försvara freden.
Även EG har här ett ansvar, och kritik har också riktats mot att inte heller
EG har lyckats leva upp till sitt ansvar när det gäller krisen i det forna Jugo-
slavien. Mycket görs emellertid som Daniel Tarschys redan har nämnt i sitt
anförande.
Ett exempel är att för att sätta ytterligare press på de serbiska ledarna
övervakar nu NATO på uppdrag av FN med hjälp av stridsplan att FN:s flyg-
förbud över Bosnien upprätthålls.
Herr talman! Det enhälliga beslutet i FN:s säkerhetsråd att inrätta en in-
ternationell tribunal för att pröva fall om krigsförbrytelser i det tidigare Ju-
goslavien är ett exempel på att världens nationer inte tolererar så omfattande
och hänsynslösa brott mot de mänskliga rättigheterna och mot rättsstatens
principer som nu sker. Respekten för människovärde och för folkrätten krä-
ver att de illdåd som begås inte förblir ostraffade.
Anf. 141 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Sverige har som ordförande i Europeiska säkerhetskonfe-
rensen, ESK, ett särskilt stort ansvar för att finna nya infallsvinklar för kon-
fliktlösning i det forna Jugoslavien.
ESK är en unik samarbetsform mellan alla Europas stater, USA och Ca-
nada samt med Japan som observatör. Man utgår från det nya vidgade säker-
hetsbegreppet och gemensam säkerhet. För att förebygga krig är det effek-
tivt att samarbeta ekonomiskt - det har vi lärt från EG:s grundidéer. ESK
blir nu mer operativt. Ursprungligen konfererade man och skrev resolutio-
ner, med ämnena uppdelade i s.k. korgar, för säkerhet och förtroende-ska-
pande åtgärder, för mänskliga rättigheter och för ekonomiskt, tekniskt, ve-
tenskapligt och miljömässigt samarbete. Fred handlar om allt detta. Efter
översynskonferensen i Helsingfors 1992 har dessa ”korgar” slagits ihop. Alla
ämnen kan nu behandlas efter vad som är relevant i varje situation.
ESK arbetar öppet med ad hoc-grupper i stället för med fasta byråkratier.
Sammanlagt finns endast 80 personer i tjänst vid de tre kontoren i Warszawa,
Prag och Wien. Det ger en smidig organisation med stort ansvar för ordför-
andeländerna att ta initiativ. Om man försöker stärka organisationen for-
mellt, är risken uppenbar att man kommer i konflikt med alla andra organi-
sationer som finns för liknande ändamål, t.ex. EG, ECE, EBRD, OECD,
NATO, NACC osv.
I stället för att bli en ny byråkratisk koloss kunde ESK se till att man inte
hotade någons prestige eller position. ESK:s uppgift kunde vara att väcka
idéer, ta kontakter med rätt personer i alla sina medlemsländer och gärna
låta andra etablerade organisationer få äran. Detta tycks nämligen väldigt
viktigt för många. Låt mig ge några exempel.
Ungefär samtidigt som Hans Corell lämnat sitt förslag till FN:s säkerhets-
råd om en internationell krigsförbrytartribunal för att rannsaka de stridande
i forna Jugoslavien tog FN:s säkerhetsråd på franskt initiativ ett beslut om en
sådan. Låt det då få äran! Huvudsaken är att det goda förslaget genomförs.
Ett annat exempel: ESK:s ekonomiska forums möte i Prag i mars i år mot-
arbetades enligt tidningsuppgifter av EG, som strax därpå sände represen-
tanter till den ryska kongressen med ekonomiska utfästelser. Men finn då
former som ger EG äran för ett fredsbringande ekonomiskt samarbete med
Ryssland! Släpp all prestige! Samarbeta med alla över alla ämnesgränser!
Man kan kanske säga: Arbeta litet mer kvinnligt!
Det är nödvändigt att regeringen ger stöd till Sveriges fredsrörelser och
freds- och konfliktforskare, så att de får de resurser som behövs för att
kunna utföra sin oumbärliga insats för att lösa och läka konflikter inte minst
nu i Jugoslavien!
Det har aldrig förekommit krig mellan två demokratier. Demokrati kräver
resonans hos de många människorna. Där har folkrörelserna en helt central
roll. I totalitära länder lär sig människor att till varje pris försöka låta bli att
lyda myndigheter och att lura dem. Att bygga upp förtroende för en repre-
sentativ demokrati kräver en aktiv medverkan från folkrörelser. Regeringen
kan inte klara sin uppgift för det forna Jugoslavien som ordförande i ESK
utan att anlita folkrörelserna.
Under kalla krigets dagar tog Vaclav Havel initiativet till Helsinki Citizens
Assembly, för en folklig förankring av ESK. Det finns HCA-grupper i de
flesta central- och östeuropeiska länder. I t.ex. Belgrad samarbetade HCA-
representanten med Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet,
IKFF, och med andra - också svenska - fredsrörelser som arrangerade en
stor fredsmarsch till Jugoslavien 1991.
Den transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning, TFF, i
Lund, sänder fredsmissioner till Kosovo och har konkreta förslag för en
fredsläkningsprocess. Det kostar oerhört mycket att skicka soldater och flyg
till Jugoslavien, och det är inte effektivt för att lösa konflikter. Det är mycket
billigare att satsa resurserna på folk med vilja och kompetens från de olika
ESK-länderna att som medmänniskor möta konstruktiva grupper åtmin-
stone i de delar av Jugoslavien där konflikten inte övergått till krig, och visa
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
ni
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
128
på vägar ur kriget, t.ex. i Kosovo. IKFF föreslår att förhandlingarna utökas
med en konkret plan för återuppbyggnad av de krigsdrabbade länderna, så
att man visar att det finns en fortsättning efter kriget, ett alternativ till att
fortsätta att slåss. Lockande projekt som följd av vapenvilan kan göra vapen-
vila attraktiv. Centrum bör skapas med internationell expertis på konfliktlös-
ning. Fred - inte krig - måste organiseras med all vår kraft.
Herr talman! Till utskottets betänkande är fogad en utskrift av en utfråg-
ning som arrangerats av utrikesutskottet, där olika experter delat med sig av
sin kunskap om Jugoslavien. Sverige skulle som ordförande i ESK kunna
mobilisera människor från alla ESK:s medlemsländer med kompetens från
andra områden än man vanligen anlitar i diplomatiska kretsar och i försvars-
sammanhang. ESK:s öppna konstruktion och helhetsperspektiv underlättar
sådana initiativ.
Anf. 142 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Kriget i Jugoslavien får aldrig uppfattas som en olycklig men
isolerad företeelse i Europas sydöstra hörn. Grymheterna, som är av sällan
skådat slag, måste upphöra, i dag eller helst just nu. Men minst lika viktigt
är att få ordning på den instabilitet som situationen i det tidigare Jugoslavien
skapar i hela den internationella säkerheten.
Jag vill inledningsvis påpeka att det är viktigt att fastslå att det inte rör sig
om en konflikt där tre jämbördiga parter står mot varandra. Egentligen stod
det klart redan från krigets början att Bosniens muslimer skulle bli den värst
drabbade parten, trots att de var den största befolkningsgruppen i Bosnien-
Hercegovina.
Även om retoriken i Jugoslavien ger sken av att det rör sig om en etnisk
och religiös konflikt, finns det ingenting som egentligen pekar åt det hållet.
Vad det rör sig om är hänsynslösa maktambitioner framför allt från den ser-
biska statsledningen men också i viss mån från den kroatiska statsledningen.
Båda dessa statsledningar är arvtagare till den nationalist-kommunistiska
idéfåran.
Muslimerna i Bosnien däremot tillhör en kultur som till största del över-
ensstämmer med europeisk standard, även om man inte har samma religiösa
och kulturella bakgrund.
Innan kriget började hade diskussionerna och planerna på demokratise-
ring kommit långt. De bosniska muslimernas sekulariserade variant av islam
innebar att de levde i fredlig samexistens med andra trosuppfattningar och
religioner i sitt land och i andra länder, samtidigt som de var en motpol till
religiös fanatism och extremism. Deras framför allt urbana moderna lev-
nadssätt gjorde att de inte skilde sig från andra folk i Europa. Inställningen
hos Bosniens muslimer var en bidragande orsak till att personer från tre folk-
slag kunnat leva fredligt sida vid sida och även kunde ingå äktenskap med
varandra.
Den tidigare fredliga samexistensen mellan serber, muslimer, kroater och
andra minoriteter hade kunnat ge Europas folk lysande exempel på tolerans,
respekt och vänskap. Men så har det i stället blivit tvärtom.
Serbernas påståenden om islamisk fundamentalism i Bosnien-Hercego-
vina är grundlösa. Tvärtom: om västvärlden inte lyckas med att återställa
drägliga livsvillkor för Bosniens muslimer kommer det att kasta mer bensin
på den islamiska fundamentalismens brasa och uppamma ännu mer oförstå-
ende och hat mellan öst och väst, islamisk och västerländsk kultur.
För mig är bilden klar. Extrema krafter som i dag huvudsakligen stöds av
Iran får genom den nuvarande situationen i det tidigare Jugoslavien argu-
ment för att västvärlden direkt eller via internationella organisationer ensi-
digt agerar i egna intressen och till nackdel för världens muslimer. Många ser
Bosniens muslimer som ett lättfångat obeväpnat byte, vilket de också verkar
vara.
Det får inte ske att fundamentalisterna ges näring i sin syn på västerländskt
handlande eller brist på handlande. Det skulle vara mycket negativt för oss
samt för de länder som anser att en modern och pluralistisk livsstil är förenlig
med islam. Jag talar i perspektivet av medmänsklighet och människors lika
värde oavsett ras, religion, kön osv.
Uppbackade av Slobodan Milosevic och anförda av Radovan Karadzic be-
härskar serberna nu mer än 70 % av landet, vilket de är klart nöjda med.
Därför sitter de nu vid förhandlingsbordet och ger sken av förhandlings-
vilja. Men den sitter inte djupare än att de nekar att skriva under en freds-
uppgörelse. Under tiden pågår mördande och förintelse, samtidigt som nya
landområden underkuvas.
Väl medvetna om att Vance-Owen-planen, när den en gång underteck-
nats, ger dem i stora drag full kontroll över stora områden i ett s.k. självstän-
digt Bosnien, väntar serberna på att få genomföra nästa steg. På sikt blir det
nämligen inga problem för Serbien att införliva autonoma serbiska områden
i Bosnien den dag som uppmärksamheten förflyttats från Jugoslavien.
Vad Jugoslavienfrågan behöver är ett paket med kraftfulla åtgärder. Det
som har åstadkommits hittills vittnar, om man vill vara vänlig, om god vilja
och genuin upprördhet. Men de insatserna kommer aldrig att räcka. Mat-
sändningar genom vägkonvojer och luftsändningar, medling, tribunaler för
att döma krigsförbrytare, flygplan för att freda luftrummet osv. mildrar bara
symptomen. Sjukdomen kommer dock att alltid finnas där, om inte FN:s sä-
kerhetsråd precis som inför Kuwaitkrisen tar sitt förnuft till fånga och inser
vad det egentligen handlar om: ett folkmord och underkuvande och förned-
rande av ett helt folk.
Som vanligt är det civilbefolkningen som drabbas värst. Det verkar som
en självuppfyllande profetia, eftersom kvinnor och barn aldrig får eller kan
försvara sig. 40 000-60 000 systematiska våldtäkter på kvinnor och barn upp-
rör och pekar på behovet av att den internationella humanitära rättens regler
särskilt uppmärksammar och fördömer sexuellt våld mot kvinnor som krigs-
handling. Det handlar om att hävda grundläggande mänskliga rättigheter.
En plan från säkerhetsrådet med välunderbyggda hot om kraftfulla sank-
tioner är Bosniens och därmed världsfredens hopp. I detta fall, vilket inte
skedde i Kuwaitkriget, måste Ryssland ta en lika stor del av ansvaret. An-
nars lurar en lika stor fara som den islamiska fanatismen/fundamentalismen,
som jag nyss talade om.
Ryssland, som till stora delar ställer sitt hopp till de demokratiska krafter
som anförs av Boris Jeltsin, hyser tyvärr även nationalist-kommunistiska
krafter - och här inverkar även slaviskt släktskap - som starkt sympatiserar
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
129
9 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 91
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
130
med serberna. Dilemmat är att utan ett samarbetsvilligt Ryssland kan säker-
hetsrådet inte få ett slut på kriget i Jugoslavien. Samtidigt är det så att en
ohämmad serbisk expansion med fortsatt etnisk rensning ger inspiration åt
Rysslands mörka krafter.
Situationen i det tidigare Jugoslavien är kanske ett större hot mot världs-
freden än vad vi tidigare har förstått. Här behöver alla goda krafter, idéer
och andra insatser samverka. Ansvaret är stort och tungt på oss som i dag är
aktiva politiker. Jag anser att Sverige måste använda alla sina till buds
stående medel och sin internationella goodwill för att få ett stopp på mördan-
det, förnedrandet och utrotningen av ett helt folk.
Sveriges insats måste i första hand inriktas på att förmå säkerhetsrådet att
vidta kraftfulla insatser som hejdar kriget och tvingar serberna att vara mera
tillmötesgående vid förhandlingarna.
Herr talman! Jag tillstyrker utskottets betänkande.
Anf. 143 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Låt mig börja med att instämma - jag tror helt och hållet - i
Margareta Viklunds utomordentligt insiktsfulla och engagerade anförande.
Jag har varit ledig från utskottet medan den här frågan behandlats. Jag
väljer därför att i första hand göra några ytterligare kommentarer vid sidan
av det betänkande som har lagts fram.
Medan ESK, FN och EG för jag vet inte vilken gång i ordningen försöker
samla sig till någon form av mer kraftfullt agerande när det gäller konflikten
i det f.d. Jugoslavien pågår framför våra ögon, mitt i Europa, en utveckling
som i ett slag kan beröva dessa organisationer och hela det internationella
samfundet all trovärdighet som skydd för vår gemensamma säkerhet.
Här har många talare uppehållit sig vid brotten mot de mänskliga rättighe-
terna, övergreppen mot civilbefolkningen. Men kriget i Bosnien-Hercego-
vina handlar inte bara om detta. Det innebär också att en internationellt er-
känd stat, en av FN:s och ESK:s egna medlemsstater, riskerar att krossas
och annekteras.
I en liten skrift som nyligen kom ut - från Centralförbundet Folk och för-
svar tror jag det var - skriver Gunnar Jervas om etnisk rensning som vår tids
krig, den form av krig, angrepp och annekteringar som är möjlig i den nya
världsordning som har skapats efter det kalla krigets slut. Vad det helt enkelt
går ut på är att man genom terror mot civilbefolkningen försöker skapa fakta
som sedan inte går att upphäva, fakta som innebär att människor tvingas bort
från sina hem, från de landsändar där de bor, för att man sedan skall kunna
steg för steg ansluta dessa landsändar till någon lämplig grannstat, i detta fall
uppenbarligen Serbien.
Genom att man formellt inte förklarar krig mot Bosnien-Hercegovina, för
det har man ju inte gjort - tekniskt sett är det ett slags inbördeskrig - är
den uppenbara uträkningen att man skall komma undan de internationella
aktioner som skulle kunna tänkas, ifall man höll sig till traditionell krigsför-
klaring.
Serbiska styrkor har avskurit en rad stora och små bosniska städer från
omvärlden. I vintras gav man ett erbjudande, som det hette, om fri lejd för
Sarajevos invånare. Naturligtvis uppfattades detta på bosniskt håll som ännu
ett uttryck för den etniska rensning som redan drivits mycket långt i andra
delar av landet.
Något liknande måste man säga om det som nu utspelas i Srebrenica. Det
är naturligtvis bra, glädjande, utomordentligt att människor kan evakueras
från en säker död. Men samtidigt innebär ju det som händer att det tas ytter-
ligare steg mot just det serbiska krigsmålet att få bort alla som inte är serber
i de här delarna av landet.
Frågan är naturligtvis: Kan Bosnien-Hercegovina över huvud taget exi-
stera, överleva som stat, om dess stora städer, dess huvudstad, intas och de
invånare som överlevt svält och kyla jagas på flykten? Och hur agerar det
internationella samfundet, om ett sådant scenario blir verklighet?
Frågan är fundamental. Om Serbien - eller Jugoslavien, vilket man vill -
tillåts annektera en av FN:s och ESK:s medlemmar, alternativt dela landet
t.ex. med Kroatien, som man har spekulerat om, förlorar ett folk sitt hem-
land, mitt i Europa. Samtidigt öppnas dörren för motsvarande aktioner på
andra håll.
Det mest uppenbara exemplet, men långt ifrån det enda, är att spärrarna
kan hävas för en ny revanschsugen regim i Ryssland att åter ockupera och
annektera de baltiska staterna. Bosniens öde påverkar hela Europas fred
och säkerhet.
Nationernas förbund gick en gång under därför att organisationen inte för-
mådde göra någonting för att förhindra det fascistiska Italiens annektering
av Etiopien. Det finns en påtaglig risk att den nya internationella ordningen
kan gå under på grund av olika organisationers och världssamfundets oför-
måga att göra någonting för att förhindra det national-kommunistiska Ser-
biens försök att indirekt, etappvis, annektera ett grannland.
Som Margareta Viklund påpekade har den ovanliga civilisationen i Bos-
nien-Hercegovina länge avspeglat, på ett säreget men intressant sätt, många
av Europas bästa värden: pluralism, samexistens, öppenhet. Ironiskt nog var
det just den politiska ledningen i Bosnien-Hercegovina, tillsammans med
ledningarna i republikerna Makedonien och - i någon mån - Slovenien, som
försökte anstränga sig mest för att hålla samman det tidigare Jugoslavien.
Nu är det medborgarna i denna f.d. jugoslaviska republik som riskerar att
bli ett permanent flyktingproblem, ett slags palestinskt flyktingproblem mitt
i Europa.
Det dras paralleller i olika sammanhang mellan det som sker i Bosnien
och andra folkmord, t.ex. förintelsen under andra världskriget. Man skall
naturligtvis vara mycket försiktig med den typen av paralleller. Förintelsen
var unik, och jag tror inte att Inger Koch på allvar menade det hon sade när
hon beskrev kriget i det f.d. Jugoslavien som värre än andra världskriget i
bl.a. de avseenden som gäller deportationer och utrensningar av människor
på grund av deras härkomst.
Men det finns naturligtvis en koppling. Den primitiva nationalismen är
densamma hela tiden. Någon lärdom är det ändå rimligt att man drar av
Europas 1900-talshistoria, nämligen den att tyranner och folkmord måste
stoppas i tid.
Det talas här i talarstolen och på andra ställen om att man borde sätta in
fler sanktioner. Sannolikt är det så att sanktioner är ganska meningslösa i det
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
131
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
132
läge vi har. Det förefaller som om det är kriget som sådant som håller Slobo-
dan Milosevic och hans gäng kvar vid makten. Om konflikten avvecklas för-
lorar de sitt existensberättigande som ledare för den serbiska staten. Frågan
är om sanktionsvapnet över huvud taget är relevant i detta krig.
Sverige som stat kan naturligtvis göra ganska litet. Vi är inte med i alla de
internationella organisationer som skulle kunna göra någonting. Där vi är
med anstränger vi oss för att på bästa sätt åtminstone försöka mildra de di-
rekta följderna av det som sker-det vet jag, och det vet vi alla. Corellinitiati-
vet är nog det bästa internationella initiativ som har tagits.
Dilemmat kvarstår ändå. Fredsbevarande insatser förutsätter att det finns
en vilja till fred från dem som berörs. Här har vi dessutom ett fall där det
åtminstone i teknisk mening gäller en inre konflikt. I verkligheten är det ju
som alla inser inte så.
Jag tror att det är nödvändigt att vi förstår att vi måste börja tänka om när
det gäller att definiera problemsituationer som kan föranleda internationella
interventioner. Även s.k. inre konflikter som är av det slaget att de riskerar
att skapa katastrofala följder och hota freden i ett mycket större område än
just den stat som berörs måste rimligen under vissa förutsättningar kunna
motivera interventioner utifrån.
Av allt att döma är det bara NATO eller någon annan tänkbar allians av
olika länder som realistiskt kan förväntas gripa in för att få slut på detta mör-
dande. NATO:s beslut att agera för att upprätthålla FN:s flygförbud måste
bli ett genombrott. Det räcker sannolikt inte med detta. Om det skall leda
någon vart tror jag snarare att det beslutet måste utgöra ett genombrott för
ytterligare insatser av något slag, naturligtvis gärna på FN:s uppdrag.
Liksom Margareta Viklund tror jag att det viktigaste Sverige kan göra är
att försöka agera i riktning mot FN:s säkerhetsråd. Om det skulle bildas nå-
gon form av internationell allians, t.ex. på FN:s uppdrag, borde enligt min
mening också Sverige kunna medverka i en sådan. Vi skulle inte bara kunna
medverka sedan en fred har uppnåtts, utan kanske även på det sätt som vi
var beredda att göra under Kuwaitkriget för att på något sätt backa upp en
sådan internationell aktion.
Utan ett ingripande utifrån tror jag tyvärr att det antagligen till sist inte
återstår något annat än att man häver vapenembargot mot Bosnien-Herce-
govina, så att människorna där åtminstone ges en chans att försvara sig
själva. Om inte ens detta görs betyder det sannolikt att världssamfundet låter
ett helt folk gå antingen till slaktbänken eller i permanent landsflykt. Detta
får icke inträffa i Europa bara fyra år efter den stora frigörelsen.
Anf. 144 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Det har sagts många insiktsfulla och kloka saker i den här
frågan under debatten. Jag tänkte gå in på ett område som inte har berörts
så mycket i dag. Det gäller situationen i Kosovo - eller Kosova, som den
albanska befolkningen kallar sitt område.
Där finns ingen direkt militär konflikt i dag, men det finns ett enormt för-
tryck av den befolkning som lever i Kosovo. Det är ett slags apartheidsystem
som innebär att man utestängs från skolgång och från att besöka olika kultur-
institutioner och badhus. Man utestängs från arbeten. De albanska tidningar
som funnits har stängts. Albanerna har utestängts från demokratiskt infly-
tande genom att man från Belgrad ensidigt har avsatt deras parlament och
president. Man har svårt att få köpa förnödenheter såsom bensin och även
vissa matvaror. Det sker nattliga arresteringar, och det förekommer även
tortyr. Det är ingen direkt militär konflikt, men alla de saker jag räknar upp
är tecken på att den albanska befolkningen förtrycks.
Det är ett apartheidsystem. Om vi skulle byta ut ”albansk” mot ”svart”
skulle vi känna igen situationen ifrån södra Afrika och Sydafrikas apartheid-
politik. Jag tycker att man kan beteckna den serbiska politiken och Milose-
vics politik gentemot albanerna i Kosovo på samma sätt.
Serbien avskaffade 1990 ensidigt Kosovos parlament, president och för-
fattning. Detta var i strid med den gällande författningen, vilken hade fått
ett godkännande vid de möten som de europeiska staterna har haft. Man
stationerade mycket snabbt en stor mängd poliser och halvmilitära styrkor i
Kosovo. Man har från serbisk sida bedrivit en politik som också syftar till
etnisk rensning. En av förklaringarna till att många kosovoalbaner har kom-
mit till Sverige är att det i princip har funnits serbiskstödda resor från Ko-
sovo. Serberna har skrämt folk och sagt att de skall ge sig därifrån om de vill
överleva.
En i Sverige dömd och efterlyst bankrånare leder i dag ett kontor i Pris-
tina, huvudstad i Kosovo, vilket har som enda uppgift att terrorisera den al-
banska befolkningen så att den skall fås att överväga att fly från detta om-
råde. Mot den bakgrunden är det förståeligt att vi har fått en hel del koso-
voalbanska flyktingar till Sverige.
När man utsätts för övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, när risken
är stor att man skall inkallas till militärtjänst för att tjänstgöra i serbernas
krig mot andra muslimer och mot bosnier och när man utsätts för ett apart-
heidförtryck är det åtminstone inte i mina ögon konstigt om man väljer att
fly.
Min oro gäller att den konflikt som finns i Bosnien-Hercegovina mellan
Kroatien och Serbien kommer att sprida sig. Risken för det framgick av den
utfrågning som utskottet hade för ett tag sedan om just konflikten i det forna
Jugoslavien. En sådan utvidgad konflikt i Kosovo skulle nog inte bara av-
gränsas till att vara en intern Jugoslavienkonflikt. Det finns uttalanden och
signaler som man måste tolka som att både Bulgarien och Albanien och kan-
ske också en del islamiska stater är beredda att gå in med militära medel eller
skjuta till resurser i form av vapen eller pengar i ett sådant läge. Det vore
oerhört allvarligt för hela Balkanområdet.
Jag har pratat med en hel del kosovoalbaner som tyvärr är rädda för att
det skall bli ett riktigt vapenstillestånd i Bosnien-Hercegovinakonflikten.
Jag kan förstå varför. Man ser en uppenbar risk för att serbiska styrkor då
frigörs ifrån konfliktområden både mot Kroatien och inne i Bosnien-Herce-
govina. De skulle i det läget kunna komma att användas mer aktivt för att
krossa den albanska befolkningen i Kosovo och deras strävanden mot auto-
nomi eller självständighet.
För att förhindra en sådan situation är det viktigt att världssamfundet age-
rar nu - innan den militära konflikten är i gång. Sverige har på vissa områden
gjort mycket bra insatser när det gäller Kosovo och situationen där. Vi har
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
133
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
134
sett till så att ESK har haft delegationer på plats. Vi har också medverkat till
att ESK har stationerat en observatör i Kosovo.
Jag menar dock att Sverige kan göra betydligt mer. Vi kan driva på i frågan
om en utplacering av FN-soldater eller s.k. Blå baskrar redan nu för att på
det sättet försvåra en utvidgning av konflikten. Vi borde också stödja Koso-
vobefolkningens krav på autonomi eller t.o.m. självständighet.
Herr talman! Jag skulle avslutningsvis vilja ta fasta på vad utskottet skriver
om att Sverige stödjer tanken med fredsbevarande styrkor. Med det hoppas
jag att i den skrivningen ligger att den svenska regeringen mycket aktivt dri-
ver frågan för att förhindra en utvidgning av konflikten. Det finns också en
risk att det blir en liknande situation som det är i Bosnien-Hercegovina när
det gäller frågan om internationell rätt och bedömningen om FN får ingripa
eller inte. Precis som Håkan Holmberg sade behöver man inte starta ett for-
mellt krig. Här finns också en konflikt så till vida att Serbien betraktar Ko-
sovo som sitt. Kosovo har i och för sig enligt den tidigare konstruktionen
haft en mycket självständig ställning och betraktar sig nu som en i princip
självständig stat. På vilket sätt FN, med nuvarande statuter och regler, kan
gå in i ett sådant läge kan bli svårt att avgöra.
Det är därför viktigt att redan nu markera att vi ser Kosovo som en själv-
ständig enhet och att en attack med militära medel skulle ses som en krigsför-
klaring. Då skulle man kunna använda världssamfundets olika medel för att
ingripa. För att slippa detta är just utplaceringen av FN-styrkor en viktig åt-
gärd.
Herr talman! Jag har velat uppmärksamma kammaren på ett område som
vi tyvärr bara har diskuterat i flyktingsammanhang men som är en viktig del
i det forna Jugoslavien. Där sker ett förtryck i form av apartheid. Vi kan
genom kloka insatser från svensk sida och från andra länders sida se till att
förhindra och försvåra en utvidgning av den militära konflikten.
Anf. 145 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Låt mig först få instämma i de två senaste anförandena.
Det är med en blandning av uppgiven förtvivlan och närmast desperat
vrede som många av oss följer det som sker i inbördeskriget i det forna Jugo-
slavien. Det är inför de bestialiska övergrepp mot oskyldiga människor och
det närmast ofattbara förakt inför mänskligt liv och värdighet som visas män-
niskor som till i går kunde vara grannar eller arbetskamrater. Det gäller
också inför den oförståelse och brist på handlingskraft som omvärlden och
många andra internationella aktörer visat. Det är naturligtvis inför den mer
eller mindre aktiva uppmuntran som givits de krafter som sökt konfrontation
och eskalering av händelseutvecklingen.
Det är definitivt inte de måttfulla krafterna, de som sökt försoning och
kompromiss inom det forna Jugoslavien, som har haft mer än läpparnas stöd
från omvärlden. Vad Milan Panic skulle ha kunnat förmå göra vet ingen.
Men de som sökte konfrontation, i Serbien såväl som i den nya republikerna,
ägnade sig åt systematiskt demontage av Panic i alla internationella forum.
En försoningens man i Belgrad var ett hot för många intressen.
Det här gäller naturligtvis också inför den förlamning som tycks ha drab-
bat oss alla som medmänniskor och medborgare - inte minst i det nya, fria
Europa - inför detta det mest skrämmande som har drabbat vår kontinent
sedan nazismens fall. I vårt eget land tycks engagemanget som en följd av
Jugoslavienkrisen bli starkt främst när den svenska flyktingmottagningens
kapacitet diskuteras.
När riksdagen i dag debatterar utrikesutskottets betänkande om händelse-
utvecklingen i Jugoslavien finns utrikesministern av någon anledning någon
annanstans. Det är symptomatiskt, inte bara för vårt land, utan för hela vår
kontinent - den som för bara tre år sedan dansade i frihetens eufori.
Det folkmord som pågår vaije dag inför våra ögon, där lokala ledare inför
den väpnade mobben hunsar väldssamfundets representanter med uppgift
att skänka humanitärt bistånd, tycks redan ha blivit vardagsmat på TV-skär-
marna i våra hem. Är de humanitära hjälparbetarnas uppoffrande närvaro i
Bosnien bara ett alibi för omvärldens vankelmod?
Herr talman! Det florerar ett stort antal myter i omvärlden, vilka tycks
syfta till att urskulda frånvaron av ett effektivt ingripande för att säkra
grundläggande värden för mänsklig samlevnad i det forna Jugoslavien.
Det som skett i det sönderfallna Jugoslavien, och för den delen i resten av
det forna kommunistväldet, kan inte förstås utan verklig kunskap och insikt
i den historia som folken i dessa stater bär med sig. Det är en historia som,
inte minst för historielösa svenskar, kan tyckas obegripligt levande fast den
ligger generationer tillbaka i tiden.
Men det är en myt att tro att historien är ensam skyldig och att omvärlden
inte kunde ha gjort något åt den. Det som sker i det forna Jugoslavien är i
hög utsträckning ett resultat av förhållanden och försummelser i modern tid.
Det är förhållanden som däremot har kunnat gödslas med historiens blodbe-
sudlade minnen och oförätter.
Det kommunistiska systemet i Titos Jugoslavien stod onekligen för bedrif-
ten att hålla de nationella motsättningarna i schack - med våld om så behöv-
des. Men det eliminerade inte nationalismen som människors ideologiska
identifikation i ett totalitärt system. De djupa ekonomiska och sociala ojäm-
likheterna närde och förstärkte människors känsla av att vara utsatta för na-
tionell diskriminering. Kampen för eget livsrum slog ut i blom när kommu-
nismen rämnade vid 80-talets slut.
När det totalitära systemet i öst föll samman slog oskuldsfullheten ut i
blom i väst. Varje försök att i rekordtempo etablera nationellt oberoende
upplevde, välgrundat eller ej, en stark uppmuntran från krafter i den fria
världen.
Det är en ironi, för att säga det minsta, att två av de stater som - om än
inte officiellt - upplevdes som de främsta uppmuntrarna av en snabb slo-
vensk och kroatisk separatism, Tyskland och Österrike, i dag kan hänvisa till
sina konstitutioner för att just de är förhindrade att medverka i ett militärt
ingripande för att värna liv och frihet. Dessutom är det fråga om konstitutio-
ner som har kommit till bl.a. som ett resultat av vad företrädare för dessa
stater hade för sig på Balkan under andra världskriget. Ett ingripande över-
lämnas gärna åt de två stater som var mest återhållsamma inför frågorna om
separatism, nämligen USA och Storbritannien.
Konflikterna i det forna Jugoslavien låter sig inte heller lösas enbart i ter-
mer av nationellt självbestämmande. Slovenien var i det här sammanhanget
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
135
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
136
kanske unikt. Landets nationella frigörelse var i nästan alla avseenden pro-
blemfri - om man undantar att den ledde till ett militärt ingripande av den
federala jugoslaviska armén. Det var emellertid främst en följd av att Kroa-
tien tog tillfället i akt att utträda ur federationen vid samma tillfälle.
Rätten till nationellt självbestämmande kan verka självklar. Ett minori-
tetsfolk i en flerfolksstat, som är i majoritet i en del av denna flerfolksstat,
anser sig ofta ha rätt till nationellt oberoende. Så skedde efter Versaillesfre-
den, då exempelvis det gamla Habsburgväldet föll samman. Så såg kroaterna
situationen 1991, och så såg de bosniska muslimerna situationen 1992.
Men i den nya stat som bildas finns ofta nya minoriteter. Ibland kan de
vara i majoritet i delar av den nya staten. Så är det t.ex. med serberna i Kra-
jina. Oavsett det strikt folkrättsliga är det inte att förundra sig över att de i
sin tur anser sig kunna åberopa principen om nationellt självbestämmande.
Det gäller särskilt om de i antal är betydligt fler än invånarna i vissa stater
med eget nationellt oberoende.
Skyddet för nationella minoriteters ställning är en grundläggande förut-
sättning för staters och människors samlevnad. Det utgör också en av grund-
valarna för de principer som förankrats i den europeiska säkerhetskonferen-
sen. Konstitutionellt tillät den federala jugoslaviska författningen delstater
att bli sjävständiga. Det förutsatte emellertid medverkan från minoriteter-
nas sida. Detta satte man sig över - kanske av psykologiskt förståeliga skäl -
men ändock i såväl Kroatien som Bosnien.
I de principer för erkännande av nya stater som EG antog som en följd av
den s.k. Badinterkommissionen förutsattes vidare garantier för de nationella
minoriteternas ställning. De har inte uppfyllts av vare sig Kroatien eller Bos-
nien, men de erkändes ändå av EG och omvärlden - även av Sverige.
Det enda land, förutom Slovenien, som uppfyllt alla dessa kriterier, nämli-
gen republiken Makedonien, har däremot på grund av Greklands ensidiga
blockad inom EG i det längsta förvägrats erkännande och internationell lika-
behandling. Sverige följde snällt efter för att inte störa relationerna med ett
kommande ordförandeland i EG under Sveriges medlemskapsansökan.
Det jag nu anfört är inte något försök att ursäkta den serbiska sidan. Be-
träffande det som har skett i form av övergrepp och massvåld bär serber an-
svar för merparten. Långt innan Kroatien och framför allt Bosnien förkla-
rade sig självständiga ägde omfattande serbiska övergrepp rum. De påskyn-
dade, eller åtminstone urskuldade, kroaternas brådska.
Redan efter Milosevics maktövertagande stod det klart att en mer militant
serbisk nationalism stod på programmet. I sitt framträdande på Trastfältet i
Kosova den 28 juni 1989 - på 600-årsdagen av turkarnas fördrivning av ser-
berna från Kosovo - lovade Milosevic att slåss för serbernas sak. Han har
med all önskvärd tydlighet visat att han menade allvar. Även om han, och
Belgrad, i dag kanske inte kan kontrollera de än mer extrema separatister
och våldsverkare som härjar i Bosnien och som bidar sin tid i Kosova, är
dessa inspirerade av och har kunnat mobilisera i skydd av Milosevic.
Jag är inte ute efter att hitta en part på vars sida vi skall ställa oss. I medier-
nas förenklade budskap talas det om serber, kroater och muslimer. Serbiska,
kroatiska och muslimska stridande grupper har alla ett mycket stort ansvar
för det som har skett och nu sker. De serbiska ledarna i Belgrad har, som
sagt, ett särskilt stort ansvar för den upptrappning av motsättningarna som
exploderade sommaren 1991. Det är emellertid ingen hemlighet att musli-
merna i Bosnien i ett något längre perspektiv inte litar mer på kroaternas
avsikter i Bosnien. Storserbien har en storkroatisk motsvarighet.
Men det finns också serbiska, kroatiska och muslimska människor. Trots
ett par års terror, som syftat till att tvinga allt fler människor in i hatets och
våldets spiral, finns det fortfarande hundratusentals människor i det forna
Jugoslavien som inte önskar annat än att få fortsätta att leva tillsammans
med sina grannar, oavsett om de är serber, kroater eller muslimer.
Det är således inte för att ta ställning för eller mot serber, kroater eller
muslimer som det krävs ett kraftfullt agerande från världen, särskilt från
Europa. Det är vårt gemensamma ansvar gentemot de hundratusentals en-
skilda människorna i det forna Jugoslavien som inte vill delta i fråga om hatet
och terrorn.
I det längsta har vi alla väjt inför tanken på ett direkt militärt ingripande.
Det skulle kräva en enorm insats av militär trupp, och det skulle säkerligen
binda dessa trupper för lång tid. Kostnaderna kan förväntas bli gigantiska.
Ändå tror jag att det är dags att konstatera att det redan är hög tid. Mycket
snart kan det vara för sent.
Sanktioner, förhandlingar och konfliktlösning måste få en chans, har det
hävdats. Men det blir alltmer uppenbart att vi i det forna Jugoslavien, liksom
t.ex. i Somalia, inte har att göra med den typen av aktörer eller förhandlings-
parter. I dag förhandlar man med Milosevic och Karadzic. I morgon gäller
det att föra fredssamtal i vördnadsfulla former med deras hejdukar utanför
Srebrenica.
Herr talman! Låt mig få citera vad konfliktforskaren Wilhelm Agrell skrev
i DN på påskafton: ”1 en etnisk konflikt är sanktionsinstrumentet verknings-
löst, något som utvecklingen i Kroatien och Bosnien med all önskvärd tydlig-
het visar. Inte heller för medling och förhandlingar finns särskilt goda förut-
sättningar - och traditionella fredsbevarande operationer, som förutsätter
parternas samförstånd och samarbete, slår här också slint.---Vad som på-
går är ett folkmord med militära medel.”
Vidare står det: ”Detta är en avgörande skillnad och en vattendelare, som
förvandlar frågan från att gälla medel för konfliktlösning till att gälla försva-
ret av absoluta mänskliga värden.---Att inte ingripa mot ett folkmord har
en helt annan innebörd, i icke-handlingen ligger åskådarens medansvar.”
Jag instämmer helt i detta. Vi har under detta århundrade alltför avskräck-
ande exempel. Behöver vi verkligen fler?
Men i ett militärt ingripande ligger också ett oavvisligt krav på FN eller
ESK att garantera alla människor och folkgrupper skydd för deras frihet och
säkerhet, liksom konstitutionellt skydd för alla folkgrupper, särskilt minori-
teter i enlighet med ESK:s principer.
De som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser, oavsett om det handlar om
serber, kroater eller muslimer - och de finns i alla grupper - måste ställas till
svars under samma måttstock. Även serber skall kunna känna sig säkra på
sin rätt till säkerhet och på sina minoritetsrättigheter, oavsett vilken territo-
riell konstellation de i framtiden kommer att leva i.
Herr talman! Det här utgör förvisso förskräckande perspektiv för oss alla
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Situationen i det ti-
digare Jugoslavien
137
|
Prot. 1992/93:91 14 april 1993 |
i Europa. Men om vi inte ingriper nu tror jag att verkligheten blir än mer |
|
Vissa punktskatte- |
Anf. 146 DANIEL TARSCHYS (fp): Herr talman! Lennart Rohdin frågade var utrikesministern håller hus. På fredag mottar utrikesministern Bosniens president, som då besöker Herr talman! Allra sist i den här debatten vill jag säga att jag tycker att det Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 15 april.) 11 § Vissa punktskattefrågor Föredrogs Anf. 147 BO FORSLUND (s): Herr talman! I detta betänkande behandlas punktskattefrågor. Det gäller Regeringens, och nu även Nydemokraternas, förslag innebär ytterligare Slopandet av charterskatten motiveras med att det är fråga om en anpass- Dessutom är regeringens förslag inkonsekvent när det gäller att försöka Att stimulera den svenska turistnäringen bör vara av stort intresse, med Nydemokraterna har på denna punkt haft exakt samma uppfattning som |
138
ledning av regeringens proposition. Den egna motionen har man sedan av-
styrkt i utskottet.
Att stimulera svenskar och utländska turister till att turista i Sverige har
ju varit en hjärtefråga för Bert Karlsson och även för Peter Kling. Det har
man gett uttryck för både på torg och i denna kammare.
Jag måste därför fråga Peter Kling: Varför denna helomvändning?
Ni hänvisar till ett kryptiskt särskilt yttrande om att ni har för avsikt att
återkomma. Var detta, Peter Kling, inte mer angeläget än så? Nu har ni ju
chans att stoppa regeringens förslag. Om ni inte gör det är ni faktiskt inte
trovärdiga. Då kan ni gott sluta med att raljera över att många svenskar åker
utomlands på semester.
Även när det gäller reservation nr 2 om förpackningsskatten delar vi rege-
ringens uppfattning, nämligen att förpackningsskatten som ett instrument i
miljöpolitiken förlorat sitt värde.
Men inte heller på den här punkten hänvisar regeringen till åtgärder för
att täcka ett bortfall på ca 150 miljoner kronor. Vi kräver, herr talman, en
redovisning av hur slopandet av förpackningsskatten skall finansieras, efter-
som man avser att återkomma.
Herr talman! I övrigt hänvisar jag till våra reservationer nr 7 och nr 11 och
yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna.
Anf. 148 PETER KLING (nyd):
Herr talman! Jag har blivit anklagad för det här med charterskatten, vilket
jag givetvis var beredd på. Varför har Ny demokrati ändrat sig? Varför skrev
Ny demokrati till en början en motion om charterskatten? En anledning var
givetvis att få en öppning och att ha två olika vägar att välja mellan i skatteut-
skottet.
En annan anledning är att vi har kontrollerat vad det här kan leda till. Om
man inte tar bort charterskatten när flyget avregleras i sommar leder det till
att utländska bolag tar över hela chartertrafiken. Dessa bolag kommer att
flyga såsom reguljärflyg. Det är det stora motivet till att Ny demokrati
släppte krav om charterskatt.
Skall man ha konkurrens på lika villkor, vilket vi i Ny demokrati är väldigt
noga med, måste tyvärr den här skatten tas bort. Men det innebär inte att vi
tycker att det är okej att folk semestrar utomlands - var och en får naturligt-
vis välja som den vill. Men vi i Ny demokrati menar att om charterskatten
tas bort kommer Ny demokrati givetvis att ligga på ännu hårdare när det
gäller kravet att sänka turistmomsen, dvs. när det gäller persontranspor-
terna. Därför har Ny demokrati inte skrivit någon reservation om charter-
skatten.
Jag tänker nu tala något om våra andra reservationer. Ny demokrati vill
sänka skatten på alkoholdrycker med 500 miljoner kronor i år. Det kan i
dagens läge tyckas vara väldigt oansvarigt av oss. Men vi har, som jag har
sagt i utskottet, ett ekonomiskt paket, i vilket den här sänkningen ingår. Vi
har i detta paket förslag om stora besparingar och vi har förslag som innebär
utgiftsökningar. Tyvärr är det så här. Nu plockar man ut en detalj och vill att
jag skall stå här i talarstolen och försvara denna sänkning med 500 miljoner
kronor. Det går givetvis inte att göra separat.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vissa punktskatte-
frågor
139
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vissa punktskatte-
frågor
140
När det gäller fäijetrafiken till Bornholm finns det en färjelinje, Ystad-
Rönne, som klassas som lång rutt. Samtidigt finns det en färjelinje, Simris-
hamn-Allinge, som nekas denna förmån som en sådan klassning innebär.
Skall det vara konkurrens på lika villkor borde självfallet även den linjen få
skattefrihet.
På Öresundsfärjorna får man köpa ett paket cigarretter om dagen, därför
att det finns en speciell regel som gäller för Öresundsfärjorna, trots att det i
lagen tillåts två paket per resa. Det tycker vi i Ny demokrati rent ut sagt är
löjligt.
I vår reservation om Gotlandstrafiken hävdar Ny demokrati bestämt att
man direkt kan ta bort den statliga subvention för Gotlandstrafiken om man
inför taxfreeförsäljning på Gotlandsresorna. Vi kan också garantera att Got-
land får ett kraftigt uppsving när det gäller turism. Varför skall man inte ha
taxfreeförsäljning på Gotlandsresor när man har det på Ålandsresor? Varför
skall man stimulera exporten av turism? Det tycker vi i Ny demokrati är nå-
got konstigt.
Jag tänker nämna några siffror. En resa mellan Göteborg och Fredriks-
hamn kostar under högsäsong ungefär 700 kr, tur och retur. En resa mellan
Stockholm och Mariehamn kostar ca 200 kr, eftersom det på den sträckan
finns konkurrens och eftersom det förekommer taxfreeförsäljning. Motsva-
rande Gotlandresa kostar ungefär 1 600 kr för en familj i dag. Ny demokrati
tror med bestämdhet att de här priserna om man inför taxfreeförsäljning på
Gotlandsresorna kommer att gå ned till förhoppningsvis ungefär motsva-
rande kostnadsnivå som gäller för sträckan Göteborg-Fredrikshamn. Dess-
utom får staten intäkter.
Ny demokrati har en reservation om reklamskatt för efternamnsuppgifter
i telefonkatalogen. Att en sådan skatt finns, dvs. reklamskatt för att sätta
in efternamnsuppgift i telefonkatalogen, tycker vi i Ny demokrati är ganska
löjligt. Att företag kan få betala för det kan jag gå med på, men inte att pri-
vatpersoner skall behöva göra det. Vi har därför reserverat oss i denna fråga.
Inbetalningen av reklamskatten bör givetvis ske samtidigt med övriga
momsinbetalningar. Varför skall man ha ett speciellt datum för inbetalning
av just denna skatt - mitt i sommaren när de flesta företag har semester-
stängt?
Vår reservation om hundskatten är i och för sig en ganska liten fråga. Men
personligen tycker jag att vi här i riksdagen inte skall sitta och tala om hur
kommunerna skall göra. Det skall vara fullständigt fritt för kommunerna att
själva bestämma. Nu är det tyvärr inte fritt för kommunerna att göra så. Där-
för har jag skrivit en reservation om det.
Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga våra reservationer. Men Ny de-
mokrati kommer inte att begära omröstning annat än för några av våra reser-
vationer.
Anf. 149 BO FORSLUND (s) replik:
Herr talman! Det var inte den gamle Peter Kling som talade om svensk
turism. Peter Kling var mycket lågmäld och generad, må jag säga. Vi fick
också konstaterat att Ny demokrati har lagt fram sin motion för att få en
öppning i utskottet, därför att man tydligen vill ha några förhandlingsvägar.
Vilken öppning handlar det om? Har Ny demokrati fått några löften utan-
för utskottet? Eller håller Bert Karlsson eller lan Wachtmeister på att för-
handla med regeringen? I den här frågan uppträder Peter Kling som räven
som har två utgångar.
Anf. 150 PETER KLING (nyd) replik:
Herr talman! Bo Forslund antydde att jag uppträdde som räven med två
utgångar. Men det största argumentet för att ta bort den här charterskatten
är att konkurrensvillkoren skall vara lika. När nu konkurrensen för flyget
släpps fri och utländska bolag får konkurrera fritt i Sverige kommer dessa
bolag att ta över den här s.k. chartertrafiken såsom regulärflyg. Då blir inte
villkoren lika. Det innebär att de bolag här i Sverige som flyger chartertrafik
betalar 300 kr i skatt. Det är inte lika villkor.
Även om jag är lågmäld i kväll - men jag kan börja skälla också, fast det
tjänar väl ingenting till - säger jag att vi i Ny demokrati nu kommer att driva
frågan om turistmoms ännu hårdare vid ett borttagande av charterskatten.
Vi kommer att slåss för 9 % moms på persontransporter. Det lovar jag Bo
Forslund.
Anf. 151 BO FORSLUND (s) replik:
Herr talman! Om man följer upp socialdemokratiska reservationer kan
man konstatera att vi är en bit på väg att klara av en finansiering om man vill
ha en sänkt turistmoms. Men det är inkonsekvent av Ny demokrati att avstå
från sin motion med orden att Ny demokrati avser att återkomma. Med
tanke på allt tal från denna talarstol och ert tidigare agerande i denna fråga
är detta uppträdande ytterst märkligt. Precis som jag sade i mitt första inlägg
är ni på detta sätt inte trovärdiga.
Anf. 152 PETER KLING (nyd) replik:
Herr talman! Jag har skrivit så här i mitt särskilda yttrande: ”Jag vill mot
denna bakgrund inte motsätta mig att charterskatten avskaffas. När charter-
skatten avskaffas måste kravet på en sänkning av turistmomsen ställas med
förnyad styrka. Jag har för avsikt att återkomma till frågan när utskottet
inom kort behandlar frågor om mervärdesskatt.” Det betyder, Bo Forslund,
att Ny demokrati skall komma tillbaka för att trycka på i frågan om turist-
momsen, inte i frågan om charterskatten. Det står klart och tydligt i mitt
särskilda yttrande.
Bo Forslund påpekar att man förlorar 300 miljoner kronor i statsfinanser.
Det kan väl hända. Men om turistmomsen sänks till 9 % lovar jag Bo Fors-
lund att det kan bli såväl 300 och 400 som 500 miljoner kronor mer i intäkter
än i dag.
Anf. 153 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! I skatteutskottets betänkande 25 om punktskatter berörs en
hel rad vitt skilda skattefrågor, och det är litet svårt att föra en debatt om så
många ting samtidigt. Kanske får man försöka sätta in debatten i ett något
större sammanhang, så att punkterna kan bilda en helhet.
Den helheten kan vara Sveriges bristande inkomster, och i all synnerhet
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vissa punktskatte-
frågor
141
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vissa punktskatte-
frågor
142
statens bristande inkomster. Vi har nu ett underskott i de offentliga finan-
serna på nära 14 % av BNP. Det förs en stor debatt i USA om deras under-
skott, som ligger på ungefär 5 % av BNP - vi har ett nästan tre gånger så
stort underskott. Det är i det perspektivet som man bör se skatteutskottets
betänkande om punktskatterna.
Vi ser att det i detta betänkande finns två linjer. Det finns en regerings-
linje, som talar om att sänka en punktskatt här och en punktskatt där, och
det finns en annan linje, som säger att man inte bör göra sig av med inkoms-
ter när man har ont om inkomster. Att sänka skatter är att göra sig av med
inkomster. Därför har Vänsterpartiet, i likhet med Socialdemokraterna, av-
visat de förslag till ofinansierade skattesänkningar som regeringen lägger
fram.
Regeringens talesmän kan säkert lägga fram skäl till varje förslag till skat-
tesänkning. Det finns ingen skattesänkning som inte kan motiveras av något
skäl. Den gynnar säkert någon grupp eller något intresse. Men det finns ett
större intresse, ett allmänintresse, av att se till att underskotten inte får bli
hur stora som helst, och då får de särintressen som skattesänkningskraven
representerar vika för allmänintresset. Så säger den professor som rege-
ringen brukar lita på. Då får man ta strid med särintressen ibland, söka nya
lösningar på de problem som finns.
Därför stöder Vänsterpartiet de reservationer som Socialdemokraterna
har fogat till betänkandet. Vi har i vår meningsyttring lagt fram ytterligare
ett antal förslag som skulle kunna öka samhällets inkomster. De förslag vi
lägger fram medför olägenheter för vissa grupper och vissa intressen, men
återigen är allmänintresset viktigare än särintresset.
Jag tror inte att Sveriges underskott kan klaras med enbart skattehöj-
ningar, utan det är sant att vi behöver tillväxt i ekonomin och att vi behöver
besparingar för att klara underskotten. Men vi behöver såväl tillväxt som
besparingar, nedskärningar och skattehöjningar för att kunna klara ett un-
derskott på 14 % av BNP.
Då kan man inte gå en enda väg med besparingar, inte en enda väg med
skattehöjningar, inte en enda väg med tillväxt. Man måste använda alla de
tre linjerna för att klara av underskottet och få en uthållig tillväxt. Det är
därför som vi lägger fram våra förslag.
Jag skall bara påpeka en sak. Den särskilda varuskatt som vi tar upp i vår
meningsyttring är inte vårt eget förslag, utan det kommer från en motion av
centerriksdagsmännen Agne Hansson och Tage Påhlsson. Man skulle ha fått
in oerhört stora belopp till samhället bara om man hade bifallit den motionen
och vår meningsyttring.
Reklamskatten fungerar inte bra som den är. Regeringssidan hänvisar till
en utredning, men det är en utredning som är så gammal att den i sina huvud-
drag inte längre är användbar. Här behövs en ny snabbutredning för att få
ökad likformighet på skatteområdet.
Ni som är för ett EG-inträde gör er själva en otjänst genom att motivera
varje förslag till skattesänkning med att EG kräver detta. Ibland är det kor-
rekt, men lika ofta är det fel. Ni gör ja-sidan en otjänst - men det är er sak
och inte min.
En viktig sak som jag vill lyfta fram i Vänsterpartiets meningsyttring är
alkoholskatten. Vi har föreslagit en höjning med 5 procentenheter. Det
skulle ge, vid oförändrad konsumtion, uppemot en halv miljard. Nu kan en
skattehöjning leda till sänkt konsumtion, och då blir inte jag ledsen - en av
orsakerna till att alkoholbeskattningen finns är att vi vill dämpa konsumtio-
nen. Detta är viktigt.
Den skattehöjning på spriten som regeringen föreslår är bra, men den är
otillräcklig. Det behövs skattehöjningar över hela alkoholsortimentet. Sve-
rige har nu för tiden så låg skatt på viner att tullfrihet i vissa fall inte är lön-
samt. Skatteutskottet har fått föredragningar om att vissa viner t.o.m. kan
köpas billigare på svenska Systembolaget än i de länder där de tillverkas.
Därför är det välmotiverat med en skattehöjning på vin och inte bara på
sprit.
Herr talman! Med anledning av att Socialdemokraterna redan har yrkat
bifall till sina reservationer, skall jag begränsa mitt yrkande till mom. 4 vad
gäller alkoholbeskattningen. Vi ställer oss naturligtvis bakom alla de förslag
som vi har lagt fram i vår meningsyttring, men vi känner styrkeförhållandet.
Jag avser alltså att driva bara mom. 4 om alkoholskatten till votering.
Anf. 154 CARL FREDRIK GRAF (m):
Herr talman! I betänkandet behandlas propositionens förslag om slo-
pande av två skatter, reseskatten och förpackningsskatten, och en justering
av alkoholskatten samt ett antal motioner från den allmänna motionstiden.
Det var inte oväntat att dessa förslag kritiseras av oppositionen, dock från
olika utgångspunkter. Jag vill i mitt anförande i första hand ta upp de förslag
som berörs i propositionen.
Först skall jag säga några ord rent allmänt om de punktskatter som vi nu
talar om. De har två syften. Det ena är att tillgodose statens behov av intäk-
ter, och det andra är att förändra den skattskyldiges beteende i sitt förhåll-
ningssätt till en viss nyttighet. Det mest tydliga exemplet där det senare syftet
väger tungt är energi- och miljöskatter samt beskattningen av alkohol och
tobak.
Punktskatter kan emellertid inte införas eller åsättas en skattesats utan att
hänsyn tas till omvärlden och de förutsättningar som finns på olika markna-
der. Om vi med detta som utgångspunkt betraktar de två skatter som utskot-
tet i detta betänkande föreslår riksdagen att avskaffa kan vi dra vissa slutsat-
ser.
Reseskatten infördes 1978. Den har under hela sin tid kritiserats för sina
snedvridande effekter. Den ger förvisso staten vissa intäkter, men skatten
påverkar resenärens beteende på ett sådant sätt att syftet förfelas. Framför
allt sedan Danmark 1991 avskaffade en motsvarande skatt har det skett en
överströmning av resenärer i södra Sverige från Sturup till Köpenhamn. Det
har t.o.m. gått så långt att Luftfartsverket har känt sig föranlett att ersätta
de passagerare som flyger från Sturup. På detta vis har verket medverkat till
att trafiken i Sverige har kunnat upprätthållas. Detta har i sin tur lett till att
danska researrangörer anmält förfarandet för EG-kommissionen, eftersom
man anser att det innebär ett otillbörligt statsstöd.
Nettoeffekten av denna skatt beräknas i propositionen till ett bortfall på
140 miljoner. Det har Bo Forslund säkert läst, men han föredrar att använda
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vissa punktskatte-
frågor
143
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vissa punktskatte-
frågor
144
summan 310 i stället för den utgift som Luftfartsverket anger i det samman-
hanget.
Lars Bäckström tog bl.a. upp den formella EG-anpassningen, och han
tycker att det är beklagligt att vi i alla sammanhang hänvisar till EG för att
ändra den ena eller den andra skatten. Mitt inlägg visar att praktiska konse-
kvenser också gör att det finns skäl att ta bort skatten.
EG har punktskatter på tre områden: alkohol, tobak och oljeprodukter. I
övriga fall är avsikten att man inom EG inte skall använda enskilda punkt-
skatter, om det inte blir problem med gränskontrollen. Min enkla slutsats av
detta är naturligtvis - inte helt överraskande, tycker kanske någon - den-
samma som regeringens, nämligen att reseskatten bör avvecklas, eftersom
den påverkar den skattskyldiges beteende på ett sådant sätt att en annan stat-
lig myndighet måste tillgripa kompensatoriska åtgärder för att inte aktivite-
ten, i det här fallet resandet, skall flyttas till ett annat land. När nettointäkten
för staten därtill är begränsad finns det ingen anledning att behålla skatten.
När det gäller syftet med förpackningsskatten kan man ställa upp samma
kriterier som för syftet med reseskatten. Utan att lägga ut texten alltför
mycket kan man på en gång finna att denna skatt spelat ut sin roll som miljö-
politiskt styrmedel. Den insikten finns även i den socialdemokratiska reser-
vationen nr 2. Det finns således en bred enighet i riksdagen om de sakliga
skälen för att avskaffa denna skatt.
Reservanterna hänger upp sig på finansieringen av borttagandet av dessa
båda skatter. Jag vill emellertid erinra om att utskottet i sitt betänkande på-
mint om att regeringen redan i budgetpropositionen aviserat den åtgärd som
vi nu behandlar och således kalkylerat med de intäktsminskningar som den
innebär.
Det tredje regeringsförslaget i detta betänkande gäller en justering av
skatten på öl samt en skattehöjning med 3 % på de starkaste alkholdryck-
erna - det senaste som en följd av de senaste årens eftersläpning i prisutveck-
lingen på denna varugrupp.
När det gäller alkoholbeskattningen har riksdagen relativt nyligen på rege-
ringens initiativ beslutat om ändringar som innebär att alkoholsvagare
drycker får en skattemässigt gynnsammare behandling än vad som är fallet
med alkoholstarkare. Syftet är att stimulera konsumenterna till en övergång
till svagare drycker. Den förändring som nu föreslås har samma syfte.
Gränshandelsproblematiken och de stora skillnader som finns mellan
olika länders beskattningsnivå gör att denna fråga måste övervägas i ett
längre perspektiv. Utskottets uppfattning är att dessa bedömningar bör gö-
ras i ett sammanhang, lämpligen efter det att alkoholkommissionen lagt fram
sitt betänkande senare i år.
Till sist, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan och
avslag på reservationerna. Jag får väl i eventuella repliker återkomma till det
som har tagits upp tidigare.
Anf. 155 BO FORSLUND (s) replik:
Herr talman! Det här visar att Carl Fredrik Graf tar mycket lättvindigt på
skattebortfallet. Det gör inte vi socialdemokrater. Han säger att reservan-
terna ”hänger upp sig” på skattebortfallet. Jag tycker att skattebortfallet är
mycket besvärande i ett läge som det vi har i dag. Vare sig bortfallet handlar
om 300 eller 400 miljoner kronor totalt för charterskatt och förpacknings-
skatt tycker jag att det är en ansenlig summa pengar. Därför måste jag fråga
Carl Fredrik Graf: Är det inte en oroande utveckling att man från regering-
ens sida på det här sättet lägger fram propositioner utan att redovisa motsva-
rande finansieringsmöjligheter? Budgetunderskottet - och de konsekvenser
som det medför i form av sociala neddragningar, osv - måste väl i högsta grad
oroa också Carl Fredrik Graf?
Anf. 156 CARL FREDRIK GRAF (m) replik:
Herr talman! Jag delar Bo Forslunds oro för budgetunderskottets storlek.
Men samtidigt måste jag - i polemik också med Lars Bäckström, som tidi-
gare sade att vi sänker skatter litet här och där - konstatera att det faktiskt
finns en linje i detta.
När det gäller finansieringen vill jag säga att detta aviserades i finanspla-
nen. Det står att läsa på s. 46 i bil. 1 - den har Bo Forslund säker tagit del
av, men han blundar kanske för det. För klarhets vinnande skall jag ändå
citera ett par rader. Det står där: ”Utgångspunkten är att förbättra Sveriges
utvecklingskraft och att vidta sådana skatteförändringar som är motiverade
med hänsyn till den ökade ekonomiska integrationen inom Europa. Detta
gäller bl.a. dieselskatten, charterskatten och skatten på dryckesförpack-
ningar. De ytterligare skattesänkningar som blir aktuella är fullt finansie-
rade.” Hur finansieringen går till står på s. 3 i proposition 100, även kallad
budgetpropositionen.
Jag vet inte hur jag tydligare skall kunna uttrycka att de här skattesänk-
ningarna faktiskt är finansierade. Eftersom de är det och eftersom vi har
konstaterat att effekterna av de här skatterna är snedvridande, både från
konkurrenssynpunkt och så till vida att de påverkar människors beteende på
ett sådant sätt att de försöker komma undan skatten, borde vi, tycker jag,
kunna vara överens om att det är ett klokt beslut att slopa de båda skatter
som vi nu diskuterar.
Anf. 157 BO FORSLUND (s) replik:
Herr talman! Budgetunderskottet ökar för varje dag och ligger i dag på
över 200 miljarder kronor. Med hänsyn till det kan väl förslaget ändå inte
vara finansierat?
Anf. 158 CARL FREDRIK GRAF (m) replik:
Herr talman! Man kan naturligtvis ha många olika synpunkter, Bo Fors-
lund. Man kan naturligtvis ha synpunkten att allt skall finansieras med skat-
teintäkter och andra avgifter och att man inte kan finansiera någonting med
lån.
Jag uppfattade det så att Bo Forslund menade att regeringen inte hade
med de här beräkningarna när man lade fram propositionen om reseskatten,
och jag tycker att de avsnitt av finansplanen som jag nyss läste upp visar att
det inte är riktigt; de finns faktiskt med. I det budgetförslag som föreligger
är detta finansierat, men inte på det sättet att man har sagt: 140 miljoner
tappar vi här - då tar vi in exakt 140 miljoner på någon annan punkt. Det
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vissa punktskatte-
frågor
145
10 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 91
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vissa punktskatte-
frågor
146
fungerar i allmänhet inte så att övriga intäkter är märkta för en viss annan
utgift eller för att kompensera ett visst skattebortfall.
Anf. 159 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Även jag hakade upp mig på formuleringen ”hänger upp
sig”. Ja, vi hänger upp oss på det här med skattesänkningar. Man säger att
alla skattesänkningar är fullt finansierade. Fullt finansierade skattesänk-
ningar bör väl närmast kallas skatteomläggningar. ”Skattesänkning” betyder
väl egentligen att man inte finansierar förslaget.
Carl Fredrik Graf representerar ju ett parti som har lovat skattesänk-
ningar. Jag läste i en tidning i Älvsborgs län, Borås Tidning, att biträdande
finansministern Lundgren på en moderat distriktsstämma sade: Vi modera-
ter lovar att sänka skatterna med 10 miljarder per år. Vi skall sänka skatter,
om så bara för glädjen att sänka skatterna.
Det är kanske på de inre uppbyggelsemötena som man håller de här talen
och inte här i kammaren, men det finns en viss linje i den moderata skatte-
sänkningskampanjen: Alla skatter bör sänkas. Det är ungefär som Sjörövar-
Jenny i Tolvskillingsoperan: Vilka skall vi dräpa? - Alla! Vilka skatter skall
vi sänka? - Alla! Det är den moderata politiken, och det är därför ni har
14 % av BNP i underskott. Det är raskt marscherat.
Men det är inte bara ni - det har varit en lång process. Jag satt och räknade
ut skattekvoten i dag. I slutet av 80-talet var den 56 %. I början av 90-talet
var den 53 %, och nu är den med er politik nere i 50,7 %, och underskotten
sväller och ökar. Om vi räknar bort konjunkturunderskottet - 100 miljar-
der - har vi kvar 100 miljarder. Skatteomläggningen stod ju för sin del - 15
miljarder, kanske 20, i direkt underfinansiering. Det är Finansdepartemen-
tets siffror.
Så har vi momsen som ni tappade mycket pengar på i och med lågkonjunk-
turen och i och med att folk på grund av den inte längre vågar konsumera.
Där har vi kanske 10-15 miljarder.
Sedan har vi förslaget i det här lilla betänkandet. Skillnaden mellan det
jag som vänsterpartist föreslår och det som Carl Fredrik Graf står för i det
här betänkandet är ungefär 2,5 miljarder. Det är naturligtvis väldigt litet
jämfört med ett underskott på 200 miljarder, men å andra sidan försämrade
ni häromdagen arbetslöshetsersättningen för att spara 6 miljarder! Den stora
försämringen åsamkade ni de arbetslösa. Men här skulle jag med mina Väns-
terpartiförslag kunna få in ungefär 2,5 miljarder. Då kanske man inte skulle
behöva slå mot de arbetslösa för att få kontroll över budgetunderskottet.
Man kanske kan spara på ett klokare sätt om man vågar ta in ca 2,5 miljarder
här. Det är den stora skillnaden: Vi vågar höja skatter, vi vågar spara och vi
vågar satsa på tillväxt - ni satsar ensidigt på att sänka skatter och tror att det
skall ge tillväxt!
Anf. 160 CARL FREDRIK GRAF (m) replik:
Herr talman! Lars Bäckström lyfter sig nu litet grand från småttigheterna
i det här betänkandet och tar in hela den ekonomiska politiken och skattepo-
litiken i resonemanget, och det är kanske bra - det borde vi göra oftare här
i riksdagen.
Han har i alla fall uppfattat en sak, och det är att regeringen har en klar
linje när det gäller skattepolitiken, och det gläder mig. Bo Forslund och Pe-
ter Kling hade ju tidigare ett meningsutbyte om en mindre klar linje, i varje
fall enligt den ena partens uppfattning.
Det är helt korrekt att vi inbillar oss att sänkta skatter bl.a. leder till till-
växt. Men vi är också på det klara med att man inte kan sänka samtliga skat-
ter på en gång. Man måste prioritera. Regeringen har i första hand priorite-
rat sänkningar av skatter som är tillväxthämmande för företagen, i andra
hand sänkningar av skatter för att skapa konkurrensneutralitet med övriga
Europa, i tredje hand sänkningar av övriga skatter.
Som Lars Bäckström också har lagt märke till har det skett en och annan
skattehöjning sedan denna regering tillträdde. Totalt sett har vi i dag ett
lägre skattetryck än vi hade före oktober 1991, men det har också skett skat-
tehöjningar, vilket man naturligtvis från moderata utgångspunkter måste be-
klaga. Men Lars Bäckström borde vara medveten om att det rör sig om åt-
skilliga miljarder.
För att återkomma till detta betänkande vill jag säga att jag är litet förvå-
nad över att Lars Bäckström inte tar hänsyn till utformningen av skatterna
och till vilka effekter detta får. Han konstaterar bara att detta enligt hans
bedömning innebär ett inkomstbortfall. Han tar ingen hänsyn till de snedvri-
dande effekter som konstruktionerna på dessa punktskatter har. Han är be-
redd att låta dessa skatter finnas kvar. Kanske vill han också införa andra
skatter som har snedvridande effekter och som innebär att det på lång sikt
faktiskt blir en sämre tillväxt och en sämre fungerande ekonomi i landet. Vad
vet jag?
Anf. 161 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det är sant att skattehöjningar kan verka bromsande på eko-
nomin. Därför tror jag att beslutet om en höjning av momsen, som rege-
ringen och Socialdemokraterna kom överens om, var mindre väl avvägt. Det
var inte inte någon särskilt väl avpassad konjunkturpolitisk åtgärd.
Jag har sagt att vissa skatter kan vara krångliga att hantera. Vi lyfter fram
en centerriksdagsmans motion om de särskilda varuskatterna. Förslaget be-
tyder en besparing på 1,5 miljard. Vi hade inte med detta i någon egen parti-
motion. Vi hade nämligen andra bättre finansieringsmetoder. Men i detta
ekonomiska krisläge får man så att säga ta allt som man kan få ihop för att
täcka och minska underskotten.
Om Carl Fredrik Graf kunde gå med på en höjning av någon skatt för att
kompensera bortfallet av intäkter skulle jag ha en större förståelse för att
han vill att det skall genomföras vissa sänkningar av skatter som har vissa
olägenheter - det skall erkännas att dessa skatter har det. Men det finns ju
ingen förståelse för denna aspekt. Det påpekade ju även den socialdemokra-
tiske debattören.
Till Carl Fredrik Graf säger jag - och jag driver detta hårt: Ta bort grund-
avdraget för inkomster över brytpunkten! Då får vi in 7 miljarder, och kan-
ske kan vi då ha råd att ta bort en och annan snedvridande eller tekniskt
krånglig skatt. Nästan 6 miljarder kommer från inkomster över 200 000. Med
en sådan åtgärd får man en finansiering. Då finns en fördelningspolitik, och
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vissa punktskatte-
frågor
147
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vissa punktskatte-
frågor
148
då kan man också tillåta sig att sänka vissa skatter. Detta är den politik som
jag vill driva.
Anf. 162 CARL FREDRIK GRAF (m) replik:
Herr talman! Intet oväntat kommer nog inte Lars Bäckström och jag att
vara överens när vi efter debatten lämnar den här kammaren.
Det är klart att han, om vi i detta betänkande hade lagt fram förslag om
slopat grundavdrag, skulle ha rätt i den meningen att skattesänkningen hade
varit väl finansierad. Men man får ju diskutera olika storheter vid olika till-
fällen. Sänkning av grundavdrag och skatter i storleksordningen 6-7 miljar-
der tycker jag faktiskt att man diskuterar i ett större sammanhang än det som
gäller för denna justering av två enskilda punktskatter som har spelat ut sin
roll vad gäller andra syften än att just ge staten intäkter.
Anf. 163 JOHN ANDERSSON (-):
Herr talman! Veckan före påskveckan beslutade majoriteten i denna kam-
mare att man skulle sänka ersättningen till de arbetslösa. Det var ett av
många beslut som på senare tid har fattats för att det ständigt stigande bud-
getunderskottet skall minskas.
Mot detta beslut, samt även andra beslut, har många människor proteste-
rat. En del människor är emot allt vad nedskärningar, försämringar och be-
sparingar innebär. Andra har däremot lättare att acceptera sådana åtgärder,
om de sker någorlunda rättvist. Vad man vänder sig emot är att de som har
det bra ställt ofta slipper billigt undan, medan de som har det sämre ställt
drabbas hårdast.
Det finns också både nedskärningar och förbättringar som mer är av prin-
cipiell natur än av ekonomisk. Även dessa måste enligt min mening behand-
las och åtgärdas med största möjliga hänsyn till rättvisa. I detta betänkande
behandlas en fråga som är av denna art, nämligen skatten på vissa charterre-
sor.
Ingen kan väl påstå att den frågan är av avgörande betydelse för statens
finanser, men om nu sjuka, gamla och arbetslösa skall vara med om försäm-
ringar, undrar jag vad som gör att det anses nödvändigt att en skatt tas bort
som inget har att göra med det nödvändiga för människors livsuppehälle.
Detta är bara en av många frågor som uppfattas som orättvisa, som att
man inte tar hänsyn till vilka som drabbas eller gynnas. Även om det handlar
om summor som var för sig är små, blir de ju sammantagna ett större belopp.
Om man till detta lägger att ett behållande av skatten inte är till nackdel för
den inhemska turismen borde beslutet i kammaren egentligen inte vara svårt
att fatta.
I likhet med Bo Forslund är jag storligen förvånad över Ny demokratis
ställningstagande i denna fråga. Jag trodde att detta med partiets ofta utta-
lade intresse och vaktslående om vår turistnäring var allvarligt menat, men
så är det tydligen inte, annars finns nu chansen att i handling visa det som
man i ord många gånger har uttalat.
Peter Kling säger att man kommer att trycka på ännu hårdare för att turist-
momsen skall sänkas. Det låter väl bra, men får jag ge ett litet tips inför kom-
mande förhandlingar? Ställ kraven innan ni ställer upp och stöder andra i
frågor som ni egentligen har en annan uppfattning om. Ni gör saker i fel ord-
ning. Jag tror aldrig att ni kan nå några framgångar på det sättet.
Herr talman! Det motionskrav som jag har i fråga om detta betänkande
omfattas i reservation nr 1, som jag självfallet kommer att rösta för.
Anf. 164 CARL FREDRIK GRAF (m):
Herr talman! Eftersom den här debatten håller på att ta slut vill jag bara
till sist fråga John Andersson vari rättvisan ligger i att den som åker på se-
mester skall betala skatt medan den som åker på en affärsresa inte behöver
betala någon skatt. Vari ligger klokskapen i att den som åker på semester
och är beredd, och har möjlighet, att betala för denna väljer att flyga från
Köpenhamn i stället för från Malmö?
Anf. 165 JOHN ANDERSSON (-):
Herr talman! Man kommer väldigt fel om man gör en jämförelse mellan
en som skall åka på semester och en som skall göra en tjänsteresa. En så stor
fantasi har jag inte att jag ger mig in på sådana jämförelser.
Det jag vill påtala är att det, om man vill försöka vara så rättvis som möj-
ligt när man skall sänka eller höja skatter eller försämra eller förbättra,
måste finnas någon bakomliggande logik och ideologi. Jag menar att det
finns andra angelägna skattefrågor som man bör titta på innan man går in
och tar bort en charterskatt. Kom ihåg att väldigt många människor över hu-
vud taget inte kan tänka sig att planera för att åka på charterresa till andra
länder på semestern, eftersom de inte har råd. Många människor har över
huvud taget inte råd att åka på semester, inte ens i Sverige.
Jag tycker att man börjar i fel ände om man börjar ta bort just sådana
här skatter. Jag förmodar dock att Carl Fredrik Graf tänker på helt andra
människogrupper än vad jag gör när han ömmar för att man skall ta bort en
sådan här skatt.
Anf. 166 CARL FREDRIK GRAF (m):
Herr talman! Lars Bäckström, jag tror att det var han, höll sig framme
tidigare i den här debatten såsom han brukar göra. Lars Bäckström och John
Andersson har åtminstone tidigare tillhört samma parti så jag känner mig
därför föranlåten att hänvisa till Lars Bäckströms argument här i debatten.
John Andersson försöker ta upp att vi på något sätt skulle ställa upp för sär-
intressena genom att ta bort punktskatter av det här slaget. Det vänder jag
mig faktiskt emot. Det övergripande motivet för att ta bort den här skatten
är, som jag har sagt tidigare, att den är snedvridande och inte ligger i linje
med de skatter som finns inom Europa. Om en charterresa kostar 3 000 kr
och skatten är 300 kr, är den andel av det totala priset som går till skatt
ganska betydande. Jag medger dock gärna att det är trivialt argument. Detta
kan dock betyda en hel del för de människor som ändock har möjlighet att
tänka sig att genomföra en charterresa.
Anf. 167 JOHN ANDERSSON (-):
Herr talman! Jag har faktiskt inte tänkt i den riktningen att jag skulle an-
klaga Carl Fredrik Graf för att driva ett särintresse. Det var bara hans inlägg
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vissa punktskatte-
frågor
149
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Bostadsbeskattning
m.m.
150
som fick mig att tänka i den banan, eftersom Carl Fredrik Graf har svårt att
inse att det finns en mängd olika skatter där man kan diskutera både höj-
ningar och sänkningar och att det måste finnas någon logik bakom vilka skat-
ter man vill höja eller sänka. Det bör väl finnas någon filosofi bakom vad
man vill ge förtur när det gäller att förändra olika skatter.
Jag sätter inte charterskatten främst när jag vill förändra skatter. Det finns
andra skatter som jag tycker att det finns all anledning att se över. Vi bör
framför allt också diskutera de besparingsförslag som kammaren nyligen har
röstat om.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 april.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1992/93:SkU33 Bostadsbeskattning m.m.
Anf. 168 GUNNAR NILSSON (s):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas ett antal motioner som be-
rör skattefrågor inom boende- och fastighetsområdet. Flera motioner tar
upp frågan om avdragsrätt för reparationer och underhåll av bostäder. En
sådan avdragsrätt skulle enligt motionärerna leda till ökad sysselsättning
inom byggbranschen och motverka den svarta marknaden på området.
Frågan om stimulanser till byggsektorn har med anledning av socialdemo-
kratiska motioner behandlats av såväl finansutskottet som bostadsutskottet.
Riksdagen har därefter i stor enighet antagit ramarna för ett omfattande
ROT-program.
Vi är således i det här fallet överens om målet, men inte i alla delar om
medlen. Vi socialdemokrater anser att stödet till reparationer och underhåll
av bostäder får en snabbare och kraftigare effekt på sysselsättningen om det
i stället utgår som ett direkt bidrag på 30 % av de bidragsgrundade kostna-
derna och med ett maximalt belopp på 10 000 kr. per lägenhet inom de an-
slagsramar som finansutskottet har angett.
Ett reparationsavdrag mot fastighetsskatten, som en tillfällig stimulansåt-
gärd i enlighet med ROT-programmet, komplicerar skattesystemet och inne-
bär praktiska problem för både skattemyndigheter och skattebetalare. Sti-
mulanseffekten riskerar att bli liten, eftersom utbetalningen från skattemyn-
digheten sker långt i efterhand och, om avdraget skall göras enbart mot fas-
tighetsskatten, kanske måste delas upp på flera år. Förslaget strider dess-
utom mot de bärande principerna i skattereformen.
Grundtanken i skattereformen var att bredda skattebasen och att införa
ett enkelt regelsystem med ett minimum av avdragsmöjligheter. Målsätt-
ningen var att skattesystemet i fortsättningen inte skulle belastas med andra
uppgifter än att ta in inkomster till den offentliga sektorn och att vara ett
instrument för fördelningspolitiken.
Genom att nu föreslå nya avdragsmöjligheter bryter man de positiva ef-
fekter som uppnåtts genom skattereformen och medverkar till att nya och
orealistiska förväntningar ställs på skattesystemet. Skattemyndigheternas
merarbete med administration och kontroll kommer att försvåra eller i
värsta fall omöjliggöra ett genomförande av den rationalisering och det för-
enklingsarbete som nu pågår ute i skatteförvaltningen.
Vi har därför svårt att förstå de borgerliga partiernas skäl för att stimulan-
sen till bostadsreparationer nödvändigtvis skall ske genom ett skatteavdrag.
Ett bidragssystem ger både en större och mer omedelbar stimulanseffekt och
är dessutom enklare och billigare att administrera och kontrollera.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till reservation 1.
I vår andra reservation yrkar vi bifall till en socialdemokratisk motion som
vill ge regeringen till känna att fastighetsskatten bör ingå som ett led i en
social bostadspolitik.
Den nuvarande snabba avvecklingen av subventioner i bostadsfinansie-
ringen leder till helt oacceptabla resultat. Nyproduktionen är på väg att helt
avstanna som ett resultat av de höga ingångskostnader som blir följden av
minskade räntebidrag. Även bostäder som byggts under de senaste åren får
extremt stora hyreshöjningar på grund av den snabba avtrappningen av rän-
testödet.
Följden blir en ökad utslagning på bostadsmarknaden med exekutiv för-
säljning av villor och bostadsrätter och en ökad segregation i boendet.
De höga kostnaderna i nyproduktionen och i de under senare år produce-
rade bostäderna bör även fortsättningsvis begränsas genom statliga subven-
tioner som betalas solidariskt av alla boende genom bl.a. fastighetsskatten.
Genom skattereformen fick fastighetsskatten en konstruktion som gör att
den både direkt och indirekt medverkar till en utjämning av boendekostna-
derna. Genom omfattande undantag för nyproduktionen och en successiv
infasning av fastighetsskatten hålls kostnaderna nere. Samtidigt bidrar den
influtna fastighetsskatten från det äldre beståndet till finansieringen av bo-
stadssubventionerna. Därmed har man också begränsat rundgången av skat-
ter och bidrag.
Enligt vår mening bör fastighetsskattens omfördelande roll ytterligare
stärkas. Detta bör ges regeringen till känna, och jag yrkar därför bifall till
reservation nr 6.
Herr talman! I övrigt yrkar jag med hänvisning till våra särskilda yttranden
om realisationsvinstbeskattning och stämpelskatt bifall till utskottets hem-
ställan.
Anf. 169 PETER KLING (nyd):
Herr talman! Vi behandlar nu skatteutskottets betänkande 33. Ny demo-
krati har sex reservationer som är fogade till detta betänkande.
Den första reservationen handlar om reparationsavdrag. Regeringens för-
slag om att man skall få dra av 30 % på arbetskostnaden tycker jag personli-
gen och Ny demokrati är ett steg i rätt riktning. Jag har dock uppfattat att
syftet med detta är att få bort den svarta sektorn inom byggande, reparation
och ombyggnader. Man vill även stimulera och skapa arbetstillfällen. Jag
tror inte att det kommer att bli någon större effekt när det gäller dessa två
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Bostadsbeska ttning
m.m.
151
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Bostadsbeskattning
m.m.
aspekter. Om man vid en ombyggnad har en kostnad på 25 000 kr får man
dra av en arbetskostnad som är ungefär 15 000 kr. Resten är material. Det
är ungefär de kostnader som entreprenörerna har. Tar man då 30 % på dessa
15 000 kr innebär det att kunden får dra av 4 500 kr på sin fastighetsskatt.
Räknar man vad kunden får betala för denna reparation på 25 000 kr, blir
det 25 000 minus 4 500, dvs. 20 500 kr. Om nu kunden får jobbet gjort svart,
säger installatören, reparatören eller vad det nu är: Du får momsen direkt.
Moms på 25 000 kr är 5 000 kr. Kunden har redan där tjänat 500 kr.
Jag tror personligen inte att detta förslag leder till en minskad svart sektor,
och inte heller till de 8 000-10 000 nya arbetstillfällen som man hoppats på.
Vi i Ny demokrati vill därför gå längre. Vi vill införa ett avdrag där hela kost-
naden upp till ett basbelopp, dvs. 34 000 kr, dras av direkt på deklarationen.
Vi har en reservation om avdragsregler för kulturhistoriskt värdefulla
byggnader. Vi vill gå tillbaks till de gamla reglerna igen. Man skall kunna dra
av för att restaurera kulturellt värdefulla byggnader.
Vi har även en reservation om momsbefrielse för vissa stiftelser. Det är
ganska logiskt att i denna kammare fatta ett sådant beslut. Bildar man en
stiftelse som ämnar att restaurera eller reparera en statligt ägd byggnad med
skattade medel, borde det vara ganska rimligt att momsbefria denna stif-
telse. Den skapar arbetstillfällen och skatteintäkter till staten på skattade
medel en gång till. Arbetsgivarna betalar arbetsgivaravgifter och löneskat-
ter.
Också detta skapar arbetstillfällen. Med ett sådant förslag finns inga förlo-
rare. Snarare tvärtom. Det finns bara vinnare. Låt oss momsbefria stiftel-
serna omgående och stimulera till ökade skatteintäkter för staten och fler
arbetstillfällen.
Vi har i en reservation tagit upp värderingsfrågor och taxeringsvärdena
på tomter. Det finns hemska exempel där taxeringsvärdena i vissa attraktiva
lägen höjts så att folk som bott där i årtionden har varit tvungna att flytta
ifrån sina fastigheter. Sådant får givetvis inte ske. Nu vet jag att detta kostar
en hel del pengar. Men ett förslag angående just skatten på taxeringsvärden
och flyttskatten, som jag om en stund kommer att tala om; finns i vår stora
motion angående budgetpropositionen. De kostnaderna är finansierade.
Som jag tidigare sade vill vi ta bort flyttskatten, eftersom den leder till
inlåsningseffekter. Folk får svårare att flytta, osv. En omsättning på fastig-
hetsmarknaden är positiv för samhället, och det vet alla här.
Vi har också tittat litet grand på frågan om fastighetsskatten och avgett en
reservation. Jag har i reservationen och även i motionen skrivit att vi i Ny
demokrati anser att fastighetsskatter över huvud taget bör tas bort på tio års
sikt i Sverige.
Herr talman! Jag avslutar mitt anförande med att yrka bifall till reservatio-
nerna 2, 4, 5 och 8.
Anf. 170 GUNNAR NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara erinra om att detta förslag är en del av ROT-
programmet. Syftet med ROT-programmet är att skapa sysselsättning i
byggbranschen och inte i första hand att komma åt den svarta sektorn eller
152
den ekonomiska brottsligheten. Vi har väckt andra motioner för att komma
till rätta med dessa problem.
Peter Kling har en stark övertro till skattesubventioner och skatteavdrags-
effekter för att komma åt ekonomisk brottslighet, skatteundandraganden
och svartjobb. Jag tror däremot att en ökad sysselsättning i byggbranschen
minskar utrymmet för svartjobb.
Det vi vill göra är att skapa en ökad sysselsättning i byggbranschen. Det
fungerar snabbare och bättre än vad ett ökat skatteavdrag gör. Hela syftet
med ROT-programmet är att komma åt den svåra arbetslöshetssituationen
och att skapa sysselsättning. Är det en ökad sysselsättning i byggbranschen
och de effekter som detta för med sig som ni har i åtanke, bör vi gemensamt
rösta på bidragslinjen.
Anf. 171 PETER KLING (nyd) replik:
Herr talman! Jag tog i mitt anförande upp att vi i Ny demokrati vill skapa
sysselsättning. Vi tror inte att förslaget ger de önskade effekterna på just
sysselsättningen. Om man får göra ett avdrag fullt ut, kommer det enligt
vissa kalkyler att ge 8 000—10 000 arbetstillfällen. Det tror jag på. Men detta
förslag tror vi inte ger så stora sysselsättningseffekter som det var tänkt från
början.
Jag vill säga Gunnar Nilsson en sak till. Vi går absolut inte emot ROT-
programmet på något vis. Vi är positiva till det och säger att det är ett steg i
rätt riktning. Men vi vill gå ännu längre för att få full effekt. Det är skillna-
den. Vi är inte på något vis motståndare till ROT-programmet. Det måste
vara klart och tydligt i denna kammare, även för Gunnar Nilsson.
Anf. 172 GUNNAR NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tror inte att skatteavdraget ger maximal effekt som sys-
selsättningsstimulans eftersom det har en eftersläpning. Däremot tror jag att
ett bidrag som betalas ut omedelbart i anslutning till åtgärderna kan få en
positiv effekt. Det är också viktigt att detta bidrag är begränsat.
Om vi höjer gränsen för avdrag till ett basbelopp, får vi ett fördelnings-
mässigt orättfärdigt utnyttjande av detta bidrag. Vi subventionerar i så fall
lyxsaneringar för förmögna. Det viktiga är här att detta stöd skall komma
alla bostadskonsumenter till del. Det kan man lättare åstadkomma med ett
bidragssystem än med ett skatteavdrag. Det är ytterligare ett argument för
ett bidragssystem.
Anf. 173 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Vad gäller bostadsbeskattningen skall jag göra några kom-
mentarer med anledning av utskottets majoritetsskrivningar. Beträffande
den första rubriken i betänkandet, Byggstimulanser och reparationsavdrag,
kan jag vara mycket kortfattad. Jag delar de synpunkter och omdömen som
Gunnar Nilsson framförde. Vi stödjer här Socialdemokraterna och har exakt
samma ståndpunkt.
När det gäller om- och tillbyggnader anser jag att utskottet behandlar frå-
gorna på ett bra sätt. Utskottet föreslår också ett tillkännagivande om att
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Bostadsbeskattning
m.m.
153
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Bostadsbeskattning
m.m.
154
man bör göra lättnader vad gäller beskattning vid om- och tillbyggnad. Det
är utmärkt.
Jag delar också utskottsmajoritetens ställningstagande vad gäller värde-
ringsfrågorna. Man tar upp problemet att vissa jordbruksfastigheter kan
upplevas vara för högt taxerade. Utskottet har här en skrivning där man för-
utsätter att regeringen ser över denna fråga. Så långt är allt väl.
Sedan kommer själva huvudpunkten i betänkandet, nämligen fastighets-
skatten. Även där vill jag i varje fall för min personliga del hålla med ut-
skottsmajoriteten i dess skrivning. Man säger: ”Enligt de principer som lig-
ger till grund för skattereformen och bostadspolitiken skall de alltför stora
subventionerna till boendet minskas.” Jag delar personligen den ståndpunk-
ten.
I debatten om det föregående betänkandet talade jag om de stora under-
skotten, vilka kräver skattehöjningar, tillväxt och besparingar. Ett av de om-
råden där jag menar att man kan göra besparingar gäller bostadssubventio-
nerna. Det måste naturligtvis göras på ett fördelningspolitiskt riktigt sätt.
Men det är ett faktum att bostadssubventionerna tar mycket stora belopp i
anspråk.
Jag letar här i mina papper. Den sista siffra som jag har är ganska gammal.
Den är från år 1989. Bostadssubventionerna var då 40 miljarder. Bostads-
kostnadsutredningen konstaterade att subventionerna faktiskt inte utjäm-
nade mellan inkomstkategorierna. Enligt Långtidsutredningen från 1990
fick ett hushåll som tjänade över 200 000 kr tre gånger mer i subventioner än
ett hushåll som tjänade under 100 000 kr.
Det finns möjligheter att göra besparingar inom detta område. Här delar
jag synpunkterna i majoritetsskrivningen. Men det går inte att göra föränd-
ringar snabbt. Man kan inte skära ner subventionsnivåerna snabbt, eftersom
människor har inrättat sig efter gällande system.
Jag tror att man har gått för fort fram. Man talar om en kontrollstation år
1995, men redan det är alltför sent. De kontrollstationerna bör finnas tidi-
gare med tanke på de drastiska ingrepp man har gjort i bidragssystemet. Men
jag håller med om riktningen.
Jag menar att vi skall ha en fastighetsskatt i det här landet. Framför allt i
ett internationellt perspektiv bör vi ha en fastighetsskatt. Det är en skattebas
som svårligen låter sig flyttas. Den är stabil. Den står förhoppningsvis på fast
grund. Därför är fastighetsskatten utmärkt att ha. Men den skall naturligtvis
utformas på ett bra sätt.
Det finns också andra skäl som talar för att vi skall ha en fastighetsskatt.
Vi beskattar sparande, investeringar i näringslivet och sparande i bank. Att
äga en bostad kan också vara en form av sparande. Samhället kan naturligt-
vis inte säga att det är finare att spara i en bostad än att spara i ett företag
eller att spara i bank. Samhället skall inte styra resursallokeringen så hårt.
Därför skall vi ha ett neutralt skattesystem, ett likformigt skattesystem.
En metod att skatta av den värdestegring som kan ske i en bostad kan vara
att lägga merparten på realisationsvinst, men då får vi å andra sidan inlås-
ningseffekter. Vi får ett slags livegenskap och man kan aldrig flytta från den
egna bostaden om reavinsten blir alltför hög. Därför får man ha en kombina-
tion av reavinst och en löpande bostadsbeskattning. Det är rimliga principer.
Det är också en rimlig princip att säga att pengar inte har något minne.
Det är inte rimligt att vi skall ha en fastighetsskatt och sedan skall allt från
denna fastighetsskatt föras till bostadssektorn som subvention. Då försvin-
ner en hel del av poängen med att ha denna skatt. Det är min allmänna prin-
cipiella syn på fastighetsskatten.
På s. 9 i betänkandet nämner man några motioner från kristdemokrater
och socialdemokrater där man talar om att man på sikt skulle kunna föra
över en del av fastighetsbeskattningen till den kommunala sidan. Jag har
sympati för de tankarna. Har man sympati för de tankarna kan man inte ha
ett system där man säger att fastighetsbeskattning helt skall föras inom bo-
stadssektorn, för då är det ju inte en kommunal beskattning längre.
I ett internationellt perspektiv är det på den kommunala nivån som fastig-
hetsbeskattningen ligger i många länder. Det är en ganska rimlig princip.
Men det krävs mycket utredningsarbete innan vi kan gå över till den princi-
pen. Vänsterpartiet har inte ställt något yrkande i den riktningen den här
gången. Nu har jag talat principiellt om fastighetsbeskattningen.
Jag vill dessutom säga några konkreta saker om hur den borde läggas om
för att bli mer neutral och likformig. Det är ju en bra princip tycker alla här
i kammaren. Men fastighetsbeskattningen är ju inte neutral och likformig.
Vi beskattar ju bara hushållen på fastighetssidan. Vi beskattar inte längre
kommersiella lokaler och inte industrifastigheter. Detta är en bristande lik-
formighet. Vi borde ha ett system som är mer likformigt. Vi borde ha fastig-
hetsskatt på industrifastigheter och kommersiella lokaler.
Men det är naturligtvis inte lämpligt att införa detta mitt under en djup
lågkonjunktur. Det skulle verka tillväxthämmande. Men konjunkturerna
kommer ju att bli bättre med en bra politik. Det får vi i alla fall efter nästa
val. Det hoppas vi på allihop, fast från skilda utgångspunkter. I ett sådant
perspektiv borde riksdagen på sikt säga att vi bör ha fastighetsskatt på såväl
industrifastigheter som kommersiella lokaler. Om vi hade haft det, hade vi
haft minst tre miljarder mer i intäkter än vad vi har i dag.
Herr talman! Om vi sedan lägger till de 2,5 miljarder som jag talade om
när det gällde det förra betänkandet hopar sig intäkt till intäkt. Sedan har
Vänsterpartiet ett yrkande till i det här betänkandet. Det gäller att höja
stämpelskatten mycket måttligt med en kvarts procent. Det skulle ge bort-
emot en miljard. Utskottet avstyrker det och säger att Vänsterpartiet moti-
verar sitt förslag med budgetskäl och därför bör det avslås. Det är en mycket
märklig avslagsmotivering.
För mig är alla skatter motiverade av budgetskäl. Det är grunden för att
ha en skatt att man vill ha in pengarna av budgetskäl. Det är inget motiv att
avstyrka något därför att motionärerna har motiverat det med att det ger
intäkter. Det är ju idén med skatter. Detta hade gett en miljard till. Jag satt
i bänken och summerade ihop det hastigt. Med 2,5 miljarder i det förra be-
tänkandet, cirka en miljard i stämpelskatt och de tre miljader som en likfor-
mig fastighetsskatt minst skulle ge, hade vi haft över 6,5 miljarder. Då hade
vi sluppit beslutet i kammaren om att försämra arbetslöshetsersättningen om
vi hade velat.
På detta sätt kan de små posterna, som var för sig är små, tillsammans bli
ansenliga belopp. Det är därför vi måste ha skatteintäkter. Det blir ansenliga
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Bostadsbeska ttn ing
m.m.
155
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Bostadsbeskattning
m.m.
156
belopp. Då slipper vi till slut underskott på 200 miljarder som driver upp
räntan och bromsar tillväxten i ekonomin. Det är därför vissa skatteintäkter
t.o.m. kan vara tillväxtfrämjande.
Herr talman! Jag hade inte möjlighet att delta vid utskottets slutjustering.
Jag vill därför när det gäller mom. 7 och mom. 12 yrka bifall till Vänsterpar-
tiets motion 1992/93:Sk388 av Gudrun Schyman m.fl. Den formella hemstäl-
lan är utdelad på bänkarna och har följande lydelse:
7. beträffande fastighetsskatten att riksdagen med anledning av motion
1992/93:Sk388 yrkandena 9-11 och med avslag på motion 1992/93:Fi211 yr-
kande 32 och motion 1992/93:Sk369 yrkande 1 hos regeringen begär en över-
syn av fastighetsskatten i enlighet med vad som anförs i motion
1992/93:Sk388.
12. beträffande stämpelskatten att riksdagen med anledning av motion
1992/93:Sk388 yrkande 16 begär att regeringen skyndsamt lägger fram lag-
förslag om höjning av stämpelskatten i enlighet med vad som anförs i motio-
nen.
Anf. 174 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Det råder en total enighet i utskottet om att det krävs sär-
skilda stimulanser för att öka omfattningen av reparations- och underhållsar-
bete inom bosektorn. Det finns delade meningar om formen på stimulansen.
Utskottsmajoriteten menar att det finns starkast motiv för att knyta stimu-
lansen till skattesystemet och ge den formen av en skattereduktion som i
första hand knyts till fastighetsskatten. Avräkningen kan då göras vid den
slutliga beräkningen av skatten. På så sätt undviker vi rundgång av peng-
arna. Administrationen knyts till ett väl fungerande skattesystem utan att på
något sätt inkräkta på principerna i systemet. Där har Gunnar Nilsson helt
fel.
Ansökan om skattereduktionen görs i särskild ordning. Det råder ingen
tvekan om att skattereduktionen kräver väsentligt mindre administrativt ar-
bete än om ett särskilt bidragssystem skulle byggas upp, vilket Socialdemo-
kraterna förslår. Detta gäller särskilt nu när vi håller på att avveckla länsbo-
stadsnämnderna.
Skattereduktionen sker i efterhand, men eftersom slutreglering kan göras
direkt vid beräkning av den slutliga skatten blir eftersläpningen i många fall
inte väsentligt större än i ett bidragssystem. Jag tror att när det slutliga försla-
get kommer att redovisas i kompletteringspropositionen kan vi alla vara
eniga även om formen på stimulansen.
Peter Kling skriver i en reservation att han vill att avdragsrätten eller skat-
tereduktionen omfattar även material och inte enbart arbetskostnad, som
utskottet föreslår. Han vill också fördubbla beloppen. Sysselsättningseffek-
ten blir inte större, men det kostar statskassan dubbelt så mycket. Utskottet
har inte funnit tillräckliga skäl för att gå på Ny demokratis linje.
I reservation nr 6 tar Socialdemokraterna upp frågan om fastighetsskat-
tens koppling till bostadssubventionerna. Riksdagen har beslutat om en kon-
trollstation 1995 vad avser bostadsfinansieringen. Det finns starka skäl att
noga analysera och utvärdera effekterna av den bostadsfinansiering som gäl-
ler fr.o.m. 1993.
Den förenkling som 1993 års system innebär tror jag att vi alla kan konsta-
tera är bra. Vilken omfattning av subventionerna som krävs på längre sikt är
i hög grad beroende av den framtida räntenivån och byggkostnadsutveck-
lingen. Jag tror att det är viktigt att vi inte nu forcerar fram ytterligare för-
ändringar i bostadsfinansieringen, utan att utvärderingen i samband med
kontrollstationen får utgöra underlag för långsiktiga stabila riktlinjer för bo-
stadsfinansieringen.
Till Lars Bäckström vill jag lämna ett par sifferuppgifter. Räntebidragen,
som vi i första hand syftar på när vi talar om bostadssubventioner, uppgår i
dag till ca 30 miljarder, och det är en mycket stor summa. Vad jag vill poäng-
tera är, att om vi får en ränta som icke överstiger 10 %, kommer motsva-
rande summa utan att vi beslutar om några ytterligare upptrappningar av ga-
rantiränta eller sänkningar av räntebidragen - även med ett ganska högt an-
tagande om bostadsbyggandet, nämligen 15 000 lägenheter per år - att vara
nere i under 10 miljarder 1997-1998.
Vi har i dag förskräckande problem, men dessa beror på en rad olyckliga
och speciella omständigheter. Vi får under angivna förhållanden alltså en
mycket kraftig automatisk nedtrappning av denna kostnad.
När det sedan gäller stämpelskatten kan väl sägas att ju mer vi höjer
denna, desto mer sänker vi fastighetspriserna. Vi är i dag inte i första hand
ute efter att pressa ned fastighetspriserna och därmed ytterligare försvåra
finanskrisen.
Utskottet riktar också en uppmaning till regeringen att snarast möjligt re-
dovisa sina överväganden vad avser förbättringar av realisationsbeskatt-
ningen. Som vi alla vet har den s.k. flyttskatten i dag betydande inlåsningsef-
fekter. Det är angeläget att snabbt hitta lösningar som kan minska dessa utan
att statskassan belastas varaktigt.
Peter Kling vill att stiftelser som är vänliga nog att vilja rusta upp statliga
byggnader skall bli befriade från momsen. Den frågan är en gammal bekant
för mig. Vi kan för det första konstatera att det går att lösa momsfrågan på
ett praktiskt sätt inom lagarnas råmärken. För det andra är det inte bra att
ha speciella skatteregler för enskilda projekt. Det vore bättre om vi tog vårt
ansvar genom att ge bidrag i de fall där det inte går att lösa momsfrågan inom
lagarnas ram.
Utskottet konstaterar också att vissa taxeringsvärden, t.ex. för bostadshus
på jordbruksfastigheter, upplevs som orealistiskt höga och dåligt står i över-
ensstämmelse med dagens marknadsvärden. Utskottet förutsätter därför att
regeringen noga följer dessa frågor och tar de initiativ som bedöms motive-
rade.
På samma sätt som bostadsutskottet poängterar skatteutskottet att vi
måste ha en fastighetsskatt som är neutral mellan nybyggnad och ombygg-
nad. En ombyggnad skall inte medföra en högre fastighetsskatt på ombygg-
nadsdeien.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan på samt-
liga punkter i skatteutskottets betänkande SkU33.
Anf. 175 GUNNAR NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan inte dela Ivar Franzéns uppfattning att denna av-
dragsrätt inte skulle stå i strid med de bärande principerna i skattereformen.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Bostadsbeskattning
m.m.
157
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Bostadsbeskattning
m.m.
158
Om man delar uppfattningen att skattesystemet inte skall belastas med
andra uppgifter än att ta in inkomster till staten och att vara ett fördelnings-
instrument, kan man inte acceptera att ett sysselsättningsproblem här skall
lösas via skattesystemet. Vi skulle naturligtvis därigenom också öppna dör-
rarna för nya motsvarande krav. Av motionsfloden till vårt utskott framgår
att respekten för skattereformen inte är särskilt stor. Trycket och förvänt-
ningarna på att släppa fram sådana här belastningar på skattesystemet är
ganska omfattande.
När representanter för Riksskatteverket besökte skatteutskottet var bl. a.
denna fråga aktuell, och de bad uttryckligen utskottet att inte belasta skatte-
systemet med detta avdrag. Det skulle enligt deras uppfattning försvåra det
rationaliserings- och effektiviseringsarbete som man håller på med, bl.a. för
att förenkla deklarationen. Det skulle kosta 70-80 miljarder i administra-
tion, och trots det skulle det endast bli en sporadisk kontroll av det nya av-
draget. Resurserna till den kontrollen skulle behöva hämtas från andra om-
råden inom skatteförvaltningen.
Ivar Franzén! Jag förstår fortfarande inte varför detta nödvändigtvis skall
gå över skattesystemet. Också utbetalningen tar en viss tid. Vi skulle få en
snabbare och bättre effekt och skulle inte belasta och försvåra det fullstän-
diga genomförandet av skattereformen, om vi hade ett bidragssystem som
gav sysselsättningsstimulanser utanför skattesystemet. Vi är faktiskt överens
om att olika frågor som behöver lösas inte skall åtgärdas inom ramen för
skattesystemet. Man får i stället hitta andra lösningar, genom medelsanvis-
ning och bidragssystem.
Anf. 176 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Vi får väl tillsammans läsa innantill när det slutliga förslaget
kommer. Jag kan inte här i detalj redovisa det. Men jag tror att det är viktigt
att här poängtera ett par saker. Det blir aldrig fråga om någon utbetalning
av pengar i detta sammanhang, utan det blir en clearing. Det innebär att det
inte blir någon rundgång av pengar. I det ligger självfallet en besparing.
Vidare gör man en särskild ansökan, vilket betyder att det blir fråga om
en dataoperation i samband med beräkningen av den slutliga skatten. Det
berör alltså på intet sätt själva skattesystemet, men vi kan på detta sätt ut-
nyttja den utomordentligt fina resurs som vår skatteförvaltning är. Den har
alla behövliga data i sina dataregister osv. Det är inget tvivel om att det blir
en mycket stor besparing jämfört med kostnaden för att bygga upp ett sär-
skilt bidragssystem för två år.
Vi har i dag, i och med att länsbostadsnämnderna håller på att avvecklas,
inte något heltäckande system. Det vore bra om Gunnar Nilsson accepte-
rade det faktum att det inte är fråga om något ingrepp i principerna för skat-
tesystemet. Det är fråga om ett tillfälligt utnyttjande av skatteförvaltningen
för en angelägen uppgift, att öka sysselsättningen i byggsektorn. Skall man
inte utnyttja de goda resurser som man har tillgång till?
Anf. 177 GUNNAR NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag hävdar fortfarande att man på detta sätt ökar förvänt-
ningarna på att en mängd olika problem skall lösas via skattesystemet. Be-
träffande administrationen har vi pekat på att skatteförvaltningen i ett bi-
dragssystem kan vara en av de myndigheter som löser denna fråga, med till-
varatagande av den datateknik och den materiel som finns hos den.
Ivar Franzén säger att det inte blir fråga om några utbetalningar. Däri lig-
ger också en av nackdelarna beträffande stimulanseffekten. Det blir en
ganska lång fördröjning, och man kan inte ganska omedelbart se att man får
ett direkt bidrag till genomförandet av småreparationer, som kanske skulle
kunna ge ett ordentligt lyft för byggsektorn i form av sysselsättningstillfällen.
Men ärendet återkommer, och vi får se på det när det slutligen skall upp till
behandling.
Anf. 178 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Det är rätt märkligt att man i alla motioner har tagit upp
rätten till avdrag i skattesystemet som en speciell poäng. Har då ingen av de
riksdagsledamöter som har väckt dessa motioner någon verklighetskontakt?
Jag tror faktiskt att de flesta av dem har en mycket god verklighetskontakt.
Många av oss har praktiska erfarenheter av att en minskning av skatten har
en mycket positiv effekt. Det är hos en del personer mer eller mindre inbyggt
i själen.
Det blir en viss eftersläpning, men den blir begränsad i och med den avräk-
ning som sker. Sedan man har fått uppgiften om skattens storlek kan man
också få en viss förtida utbetalning, om det finns förutsättningar för det. Det
blir alltså inte några orimliga fördröjningar.
Det blir ett enkelt system, som jag tror kommer att stimulera minst lika
bra som ett bidragssystem. Det kan ju vara fråga om ett antal olika åtgärder
varje år. Skall man då ha utbetalningar tre till fyra gånger om året? Vi får i
så fall en byråkrati utan all like.
Systemet blir enkelt och effektivt och kommer säkerligen att ha en stimu-
lanseffekt som mycket väl matchar den som ett bidragssystem kan ge.
Anf. 179 PETER KLING (nyd):
Herr talman! Ivar Franzén, jag skulle vilja ta upp frågan om fullt avdrag,
som vi vill ha upp till ett basbelopp och minimum 2 000 kr. Om det förslaget
genomfördes, tror jag att det skulle ge 8 000 å 10000 arbetstillfällen.
Man har räknat ut att om 10 000 personer som går arbetslösa kan få jobb
så innebär förändringen från skattebortfall till skatteintäkter omkring 2,5
miljarder för samhället. Så det är en stor vinst, om man sätter 10 000 perso-
ner i arbete i stället för att de går arbetslösa.
Sedan vill jag också säga att de företag som i dag håller på med reparatio-
ner och ombyggnader - inom måleri, el, rörmokeri, snickeri osv. - på det
sättet får större chans att överleva. Överlever de inte, blir det färre skatteba-
ser och givetvis högre kostnader för staten att hålla dem under armarna som
blir arbetslösa. Så vi tror att ett fullt avdrag skulle ge en positiv effekt även
statsfinansiellt.
Jag vill också peka på en sak med det förslag som föreligger från utskottet.
Det berör bara egnahemsägare och bostadsrättsföreningar. Den som bor i
en fastighet med 20 bostäder kan inte bygga om sin bostad och utnyttja av-
dragsmöjligheterna. Enskilda bostadsrättshavare kan ju inte dra avpåfastig-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Bostadsbeskattning
m.m.
159
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Bostadsbeskattning
m.m.
160
hetsskatten. De kan inte gå till föreningen och säga att de har rätt att betala
en lägre avgift.
Det förslag som ligger är ett steg i rätt riktning, det säger jag återigen, men
det fungerar inte fullt ut. Det har gått för fort det här. När förslaget lades
fram i utskottet fick man i stort sett tio minuter innan man måste bestämma
sig. Det känns som om det inte är genomtänkt.
Ivar Franzén tog också upp en sak om stiftelser. Det är faktiskt Ivar Fran-
zéns egen motion som vi har ”snott” och moderniserat upp. Jag tyckte att
det var så bra förslag som Ivar Franzén hade förra året att jag hängde på. Vi
i Ny demokrati tycker att det är sunt och vettigt att stiftelser skall ha moms-
befrielse när de gör en restaurering på en statligt ägd byggnad eller vad det
kan vara. Det ger ju jobb och skatteintäkter.
Har vi ett så dåligt skattesystem att man inte kan ge dessa stiftelser moms-
befrielse - det handlar kanske om ett hundratal - då är det för stelt någon-
stans. Man kan ju göra sådana vinster på det!
Anf. 180 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Jag skall självfallet inte ta någonting för upphovsrätten här.
Emellertid konstaterade jag att det fanns praktiska lösningar som gjorde
det onödigt att införa en specialskattelagstiftning för enskild stiftelse. Det
ligger någonting i argumentet att vi inte kan ha alltför många särbestämmel-
ser för enskilda projekt. Det blir svårt att hantera och svårt att övervaka.
Men principen står jag för, nu som när jag skrev motionen. Det är klart
att man bör försöka gynna ideella insatser som tar till vara kulturellt mycket
värdefulla byggnader som staten inte anser sig själv ha råd att rusta upp.
Vilka är det då som har möjlighet att utnyttja skattereduktionen? Peter
Kling talade om bostadsrättsföreningar, och det är klart att de har möjlighet
att mot sin fastighetsskatt dra av för de insatser som de gör. Det kommer då
att inverka på grundavgiften, så bostadsrättsföreningar kan fullt ut utnyttja
avdragsrätten.
I första hand kanske det blir för det utvändiga underhållet, men ingenting
hindrar att föreningen gör vissa gemensamma saker även i lägenheterna.
Den bärande principen är att ingen fastighetsägare skall vara undantagen
från möjligheten att utnyttja denna rätt.
Självfallet kunde förslaget inte vara fullständigt genomtänkt från början,
men det är detta vi håller på att jobba med nu. När vi har tänkt färdigt, skall
det bli ett bra förslag, hoppas vi. Det tror jag att det är på god väg att bli
också.
Anf. 181 PETER KLING (nyd):
Herr talman! Jag är fullt medveten om att bostadsrättsföreningar kan göra
kollektiva restaureringar, men för enskilda bostadsrättshavare går det inte
att utnyttja avdragsrätten, Ivar Franzén.
Jag kan inte säga, där jag bor i en bostadsrättslägenhet, att nu vill jag
bygga ut min altan eller bygga om ett rum eller någonting sådant och göra
avdrag på fastighetsskatten. Det fungerar inte, utan man måste göra kollek-
tiva reparationer. Då kan föreningen utnyttja avdragsrätten, det håller jag
med om.
Anf. 182 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Det ligger i sakens natur, när man är medlem i en bostads-
rättsförening, att vissa saker måste medlemmarna göra tillsammans, andra
saker kan de göra var och en för sig. Det är både fördelar och nackdelar i
detta.
Vad jag återigen vill poängtera är att de enskilda medlemmarna, om de
kommer överens och styrelsen beslutar om detta, kan göra reparationer
även i lägenheterna. De är inte på något sätt satta på undantag. Detsamma
gäller dem som är hyresgäster. De kan inte reparera sin egen lägenhet och
göra avdrag från fastighetsskatten, men de skall självklart via bostadsföreta-
get fullt ut få de fördelar som systemet ger.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 april.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU15 Riksdagens revisorer och deras kansli (prop. 1992/93:100 del-
vis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 april.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU16 Anslag till Riksgäldskontoret (prop. 1992/93:100 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 april.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU17 Omstruktureringar i statsförvaltningen (förs. 1992/93:RR3).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 april.)
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Bostadsbeskattning
m.m.
161
11 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 91
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Statlig förvaltning
162
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU18 Den statliga rationaliseringsverksamheten och revisionen
(prop. 1992/93:100 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 april.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU19 Statlig förvaltning (prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 183 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Finansutskottets socialdemokratiska ledamöter har i reser-
vation nr 1 yrkat bifall till motion A810 av Inger Hestvik m.fl. i den del mo-
tionen berör finansutskottets verksamhetsområde.
I motionen framförs synpunkter på styrningen av statliga verk. Det gäller
särskilt vad den pågående bolagiseringen och avregleringen av statlig verk-
samhet kan innebära. Det finns enligt motionärerna betydande risker för att
den grundläggande servicen inte kan upprätthållas på ett rättvist sätt över
hela landet och att detta är särskilt ogynnsamt för kvinnorna.
Nu är inte avsikten att här diskutera huruvida statlig verksamhet skall bo-
lagiseras eller inte eller om avregleringar skall genomföras. Vad det nu gäller
är vilka risker för ytterligare utarmning av glesbygden som bolagisering och
avreglering kan innebära.
Att maximera rörelseresultatet för en verksamhet är inte alls detsamma
som att verksamheten också är effektiv i förhållande till målet för verksam-
heten. Enligt ständigt upprepade eniga riksdagsbeslut skall alla, var de än
bor här i landet, ha tillgång till service, arbete och god miljö. Hela Sverige
skall leva, enligt regeringsförklaringen, inte bara de tätorter i vårt land som
är kommersiellt intressanta.
I utskottsmajoritetens behandling av motionen hänvisas till att i ESO-rap-
porten Ds 1991:77 konstateras att fördelningspolitisk eller regionalpolitisk
verksamhet kan åläggas lika väl självständiga bolag som de i princip mera
styrbara affärsverken.
Det låter sig naturligtvis sägas och kanske också göras. Men det är i så fall
ett oeftergivligt villkor att detta beaktas i samband med överväganden om
bolagsbildning och avreglering och att regeringen är beredd att vidta de åt-
gärder som erfordras för att målet skall uppnås och att ställa de medel till
förfogande som kan krävas. Riskerna för att detta inte sker eller att åtgär-
derna efter hand urholkas är stora. Detta leder i sin tur till betydande olägen-
het för glesbygdens folk.
På samma sätt är det med den s.k. avreglering som syftar till att skapa
ökad konkurrens inom statliga monopol. Det måste i så fall vara en konkur-
rens på lika villkor. Ett företag får inte plocka russinen ur kakan och över-
lämna åt det statliga företaget att ta ett totalansvar för verksamheten över
hela landet. Skall vi ha en fri konkurrens på områden som har varit skyddade
genom statliga monopol, måste vi se till att man också arbetar på lika villkor
i fortsättningen.
Med hänsyn till vad utskottsmajoriteten anför i sitt betänkande är det obe-
gripligt att utskottet i enlighet med den åberopade motionen inte har velat
ställa sig bakom ett tillkännagivande till regeringen om de principer som bör
gälla vid bolagsbildning eller avreglering. Det är emellertid ännu inte för
sent att göra detta. Det går bra att rösta för reservation nr 1.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation nr 1.
Anf. 184 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag skulle vilja ta mig friheten att vid sidan av finansutskot-
tets betänkande 19, vilket den här debatten gäller, även anknyta litet grand
till FiU18. Det finns ju en viss koppling mellan dessa ärenden.
Jag tänkte nämligen tala om rationaliseringen eller snarare kanske den
brist på rationalisering som man kan befara blir följden av de beslut som fö-
reslås.
Huvudansvaret för rationalisering inom staten har hittills åvilat Statskon-
toret tillsammans med RRV i viss mån. Vad man nu inom ramen för detta
betänkande föreslår är att man skall ta ifrån Statskontoret den funktion det
har haft genom att det har ansvarat för statens rationalisering. Man gör det
till ett rent utredningsinstitut för regeringen.
Om man bortser från den drivkraft möjligheten att minska anslagen utgör
är vi inte alldeles säkra på att drivkraften för att rationalisera är tillräckligt
stark när ansvaret för denna rationalisering helt och hållet läggs på myndig-
heterna själva. Vi i Ny demokrati tror att det behövs någon som tar itu med
det där, och det har vi velat påpeka.
Det som står i betänkandet FiU19 är också litet underligt: ”Regeringen
har redan ett stöd i omstrukturerings- och rationaliseringsarbetet av RRV
och Statskontoret. Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks mo-
tion Fi711 (nyd).” Utskottsmajoriteten skriver alltså i den motion där man
föreslår en avveckling av Statskontorets rationaliseringsuppdrag att Statkon-
toret fortfarande skall ha denna möjlighet.
Vi vill starkt stryka under att man måste observera följderna mycket tyd-
ligt och sätta det tryck som behövs på verksamheten med att rationalisera
myndigheternas arbete.
Vi i Ny demokrati har på egen hand gjort något litet ovanligt. Vi har ge-
nomfört något som vi kallar för myndighetsräkning. Vi har gjort en förfrågan
till väldigt många statliga myndigheter om hur man där själv anser att verk-
samheten skulle kunna rationaliseras. Vi har fått väldigt god respons på vår
enkät, och vi har fått in svar från de allra flesta.
Denna enkätundersökning refererar vi till i en motion i ärendet. Vi säger
där att den enkätundersökning som Ny demokrati låtit genomföra visar att
hela 76 % av alla statliga verk och myndigheter anser att deras verksamhet
kan skötas av annan myndighet. Det är ganska intressant att vi som ett kriti-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Statlig förvaltning
163
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Statlig förvaltning
serat oppositionsparti får en sådan respons på vår enkät och dessutom enligt
vår mening får ett så positivt gensvar. Vi tycker också att resultatet belyser
det faktum att det finns en rationaliseringspotential.
För att förtydliga mig litet grand skulle jag i detta sammanhang om det
tillåts vilja referera till vårt särskilda yttrande i finansutskottets betänkande
18.
Anf. 185 TREDJE VICE TALMANNEN:
Tyvärr har vi redan behandlat FiU18 och anförandena här skall alltså an-
sluta till finansutskottets betänkande nr 19.
Anf. 186 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag inledde med att säga att jag tog mig friheten att referera
till FiU18 därför att det finns en ren koppling. För att undvika att gå upp i
samma ärende i två debatter valde jag att tala om betänkandena samman-
kopplat.
Jag skulle bara vilja säga att jag gärna vill ha till protokollet antecknat att
jag hänvisar till den text som finns i vårt särskilda yttrande i finansutskottets
betänkande 18. Jag tänkte undvika att här läsa upp den.
Avslutningsvis skulle jag vilja yrka bifall till Ny demokratis två reservatio-
ner, nämligen reservation nr 2 och reservation nr 3 som är fogade till betän-
kandet FiU19.
Anf. 187 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall inte bli särskilt mångordig. Bo G Jenevall redovisar
den enkät som har gjorts av Ny demokrati vid de statliga verken och konsta-
terar då att man där har sagt att det finns rationaliseringsmöjligheter. Det är
inte särskilt anmärkningsvärt. Det finns det väl nästan i all verksamhet.
Det är ytterst anmärkningsvärt att man på verken säger att man har ratio-
naliseringsmöjligheter och inte utnyttjar dem. Att konstatera att det finns
rationaliseringsmöjligheter men inte utnyttja dessa kan inte vara förenligt
med ledningen av ett statligt verk.
Man måste ställa frågan vad som menas med rationalisering. Innebär det
att effektivisera verksamheten med bibehållen inriktning och bibehållet mål,
eller innebär det att förändra innehållet i verksamheten? Det är den viktiga
frågan i alla de diskussioner om huruvida man skall spara eller inte som förs.
Det utgör ingen besparing att hugga bort verksamheter. Besparingarna
uppstår om man kan effektivisera en verksamhet och ändå tillgodose de syf-
ten och mål som verksamheten har.
I Bo G Jenevalls reservation nr 2 som är fogad till finansutskottets betän-
kande föreslås det att man skall ange ett visst antal anställda som den statliga
verksamheten bör minska med under en mandatperiod. Jag tycker att verk-
samheten skall minska med det antal som det är möjligt att minska med och
ändå bibehålla verksamhetens inriktning och karaktär. Det innebär ingen ef-
fektivisering att säga att det skall vara så eller så många färre anställda på ett
verk men inte fullfölja det uppdrag som verket har fått.
164
Anf. 188 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag tycker fortfarande att det är mycket intressant att kon-
statera att de här uppgifterna har kommit från verken själva. Jag tror inte att
jag överskrider mina befogenheter om jag inviterar Hans Gustafsson att ta
del av de svar vi har fått från dessa verk och myndigheter. Det är faktiskt en
ganska intressant läsning.
Förhoppningsvis har alla i detta hus en gemensam ambition att åstad-
komma rationaliseringar. De tar alltid sin tid. Rationaliseringarna bör kunna
sammanfalla med att vi inte minst med anledning av de beslut vi har fattat
får en framtida bättre konjunktur. Det innebär att den friställning av perso-
nal som är absolut oundgängligen nödvändig kan komma litet längre fram
och att effekterna av den på så vis kan sugas upp av den ökning av den pri-
vata verksamheten som våra olika åtgärder syftar till.
Jag tror att vi skulle kunna dra nytta av en gemensam läsning av resultaten
av vår enkät. Jag är övertygad om att det går att hitta väldigt mycket intres-
sant.
Anf. 189 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag påstår inte att den undersökning som Bo G Jenevall åbe-
ropade var ointressant. Jag tycker snarare att den var en smula överras-
kande. Det är överraskande att 76 % av de statliga myndigheter som har fått
enkäten säger att det finns möjligheter att rationalisera, men inte gör det.
Jag är lika intresserad som Bo G Jenevall av att ha en effektiv statlig verk-
samhet. Jag tycker att det är högst otillfredsställande att man inte vidtar
denna rationalisering av de statliga verken om det är möjligt att effektivisera
och ändå uppfylla de mål som är satta för verksamheten.
Jag har svårt att förstå hur en chef för ett ämbetsverk kan säga att det finns
rationaliseringsmöjligheter i en enkät från Ny demokrati, men sedan inte
vidtar dessa åtgärder.
Anf. 190 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag delar Hans Gustafssons uppfattning. Desto intressantare
kan det bli om vi gemensamt ser över denna fråga. Jag vill än en gång inbjuda
till att vi gemensamt ser över dessa frågor. Jag anser det också vara anmärk-
ningsvärt att dessa rationaliseringar inte sker. Jag tror att det ligger litet i
sakens natur att ett verk får sina anslag och utför sin verksamhet. Jag fram-
förde i mitt anförande att jag tror att det är svårt att ålägga myndigheterna
ett eget rationaliseringsansvar utan påtryckningar utifrån.
Anf. 191 BENGT WITTBOM (m):
Herr talman! Jag vill börja mitt anförande, som är kort, med att yrka bifall
till hemställan i finansutskottets betänkande. Därutöver har jag med intresse
lyssnat på Hans Gustafsson och hans replikskifte med Bo G Jenevall. Jag
måste säga att jag inte har begripit mycket av vad det samtalet handlade om.
Jag har läst den socialdemokratiska reservationen. Huvudsubstansen i re-
servationen utgörs av sex punkter som sägs utgöra förutsättningar för den
statliga förvaltningens omvandling. Man kan instämma i en del av förutsätt-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Statlig förvaltning
165
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Statlig förvaltning
166
ningarna, men inte i den första och inte i den sista. Det här lämnar en öppen
fråga till Hans Gustafsson.
Men innan jag ställer frågan vill jag säga följande. Jag anser Hans Gustafs-
son vara en utomordentligt kunnig och erfaren politiker med stor kunskap
om offentlig sektor i hela dess bredd. Men jag förstår inte hur man med tre
decenniers erfarenhet av effektivitets- och produktivitetsutveckling i svensk
offentlig sektor fortfarande kan begära att man skall uppfattas som trovärdig
när man kräver att det utan förändringar av grundläggande förutsättningar -
prövade under lång tid effektivitet, förbättringar och ökade rationalise-
ringar, skall kunna bli ett högre resultat per offentligt satsad krona i offentlig
förvaltning och service till medborgarna. Hur kan man, Hans Gustafsson,
om man inte vill förändra något, framstå som trovärdig i fråga om att man
på den basen skall kunna ta ansvar för bättre service till medborgarna?
Det nuvarande systemet har prövats under lång tid. Vår erfarenhet av
detta är att ett årligt produktivitetsfall i offentlig sektor på 2 å 3 % under
flera decennier har per satsad resultatenhet - som medborgarna betalar -
inte åstadkommit mer utan mindre service. Den här regeringens ambition
är att åstadkomma bättre, mer efterfrågeanpassad, billigare och effektivare
service med hjälp av en förändring av de grundläggande förutsättningarna.
Det vill inte Hans Gustafsson eller Socialdemokraterna.
Hur tänker ni bära er åt?
Anf. 192 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Det är knappast vi som tänker bära oss åt. Såvitt jag förstår
har vi reagerat på en proposition som har lagts fram av regeringen. Det är
väl närmast frågan om hur regeringen bär sig åt i det här sammanhanget.
Vidare har vi frågan om effektiviteten i den offentliga sektorn, som egent-
ligen är ett annat problem än frågan om styrningen av den. Det finns inte
tillförlitligt underlag som ger stöd för den redovisning som Bengt Wittbom
lämnade här, dvs. att det skulle vara en nedgång i produktiviteten i den of-
fentliga sektorn. Det finns inget sådant underlag som är tillfredsställande
och som tar hänsyn till kvalitet och andra saker som kan bevisa detta påstå-
ende. Man kan t.o.m. bevisa motsatsen, dvs. att under senare år har produk-
tivitetsbortfallet varit störst i den privata tjänstesektorn och betydligt lägre i
den offentliga tjänstesektorn. Men det är inte detta som är den fråga vi be-
handlar här.
Jag sade i mitt inledningsanförande att jag inte tänkte föra en diskussion
om huruvida vi skall bolagisera eller inte eller avreglera eller inte. Jag vill
diskutera följande. Om vi bolagiserar eller avreglerar skall vi först och
främst se till att även i fortsättningen ta ansvar för hela landet. Hela Sverige
skall leva! Vi skall inte skapa konstruktioner som i sig själva leder fram till att
man ägnar ett intresse åt de stora tätorterna och de kommersiellt intressanta
områdena. När vi avreglerar för att skapa fri konkurrens, skall vi se till att
det blir en fri konkurrens i den meningen att aktörerna på marknaden har
samma skyldigheter när det gäller att svara för service och omsorg för riket
i sin helhet.
Jag vet inte varifrån Bengt Wittbom har fått intrycket att vi inte skulle vilja
ändra på något. Jag kan lämna mängder av exempel där vi själva har föresla-
git och genomfört ändringar inom den offentliga sektorn. Men vi vill göra
det efter en saklig prövning där vi tar hänsyn till andra erfarenheter och inte
till mossiga doktrinära skäl att den privata eller bolagiserade verksamheten i
varje läge skall vara överlägsen affärsverksamhet eller offentlig verksamhet.
Anf. 193 BENGT WITTBOM (m):
Herr talman! Det är möjligt att jag har missuppfattat vad som står i den
socialdemokratiska reservationen. Men uppenbart och alldeles klart är att
den här regeringen försöker förändra grundförutsättningarna för den offent-
liga förvaltningen i syfte att åstadkomma ökad effektivitet, bättre resultat av
satsade offentliga pengar, skapa en process och incitament bland de männi-
skor som jobbar med dessa frågor. Vidare skall medborgarna få ta del av den
kreativitet och den skaparförmåga som finns.
Herr talman! Jag får uppfattningen att i förutsättning nr 1 säger Social-
demokraterna nej till bolagisering, och därmed privatisering, som instru-
ment. Jag tycker att det är bra att fråga vad ert alternativ är. En grundläg-
gande förutsättning är alldeles klar, Hans Gustafsson. Det är att det måste
bli billigare. Staten har inte resurserna. Det är den frågan ni måste svara på.
Hur vill ni förändra och inom vilka ramar, så att det går att leverera bra ser-
vice inom den statliga verksamheten till medborgarna i det här landet? Det
måste ske inom ramen för minskade resurser och ett effektivare utnyttjande
av de pengar och de mänskliga resurser som staten har i denna verksamhet.
Så här långt har ni inte svarat på detta.
Hans Gustafsson säger: Vi skall förändra. Han säger sig också kunna ge
en mängd exempel. Ja, tack! Vi har gott om tid här i kammaren i kväll. Där-
för undrar jag om vi kunde få del av dessa exempel.
Hur skall ni alltså förändra? På vilket sätt skall förändringen ske? Det vore
intressant att få besked om hur ni tänker er att statlig, offentlig, verksamhet
skall bedrivas till en kostnad, utifrån de budgetmässiga krav vi har, som är
ungefär 20 % lägre än dagens, samtidigt som medborgarna ges en acceptabel
service. Det vore alltså intressant att i varje fall få en antydan därom till svar.
Sedan talar Hans Gustafsson om statens skyldigheter när det gäller att ge
service. Men jag tycker att han också skall fundera över statens möjligheter
i detta sammanhang. Tidigare har alltför mycket baserats på detta med att
dimensionera och bygga vår offentliga sektor och vår statliga förvaltning på
skyldigheterna.
Nu är det alltså, Hans Gustafsson, dags att inför nästa decennium också
fundera över möjligheterna.
Anf. 194 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Bengt Wittbom angav att han troligen missförstått mig nå-
got. Jag kan, efter att ha lyssnat på hans senaste inlägg, instämma i att det
förhåller sig på det sättet.
Var någonstans har vi sagt nej till bolagisering? Vi har ju själva tagit initia-
tiv till bolagisering, t.ex. när det gällt handläggningen av statens fastigheter.
Det var när ni började röra till det hela med utförsäljning - bolag skulle än
hit, än dit - som problemen i det här sammanhanget uppstod.
Beträffande den offentliga sektorn kan jag peka på sjukvården, sjukför-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Statlig förvaltning
167
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Statlig förvaltning
168
säkringen och andra områden där vi medverkat till förändringar. Vi har inget
emot att vidta förändringar. Men förändringar som leder till att man tror att
effektiviteten ökar genom att folk ställs utanför eller genom försämringar i
servicen vill vi inte vara med om att vidta.
I fråga om de tre bolag som anges under aktuella punkter och som vi inte
vill bolagisera kan jag säga att Posten och Televerket t.ex. är handläggare av
det som allmänt kallas naturliga monopol. Långt in i de kretsar som Bengt
Wittbom själv representerar anser man ju att dessa bör vara samhällelig
verksamhet - en verksamhet i samhällelig ägo och under samhällelig led-
ning. Det finns inte något upphetsande eller revolutionerande i detta.
Sedan gäller det frågan om möjligheterna att klara det hela. Vad jag
gjorde - och det vet Bengt Wittbom, som har suttit med i arbetsmarknadsut-
skottet - var att jag redovisade vad ett enhälligt arbetsmarknadsutskott och
en enhällig riksdag år efter år beslutat om i denna kammare, nämligen att
alla i vårt land skall ha tillgång till service, till arbete och till en god boende-
miljö. Det är ett krav som riksdagen varit enig om. Jag tycker att vi skall
föra en politik som innebär en strävan att uppfylla det kravet, inte till att
förändra.
Bengt Wittbom kan inte ge ett enda exempel på att de åtgärder som rege-
ringen vidtagit har lett till ökad produktivitet. Ni tror ju att ökad produktivi-
tet är detsamma som minskade statliga utgifter. Men produktiviteten måste
mätas i förhållande till de resultat och mål som gäller för verksamheten. Nå-
gon utredning i det avseendet har jag inte sett till. Jag emotser dock en sådan
utredning med stort intresse.
Anf. 195 BENGT WITTBOM (m):
Herr talman! Nu tror jag att vi något närmar oss pudelns kärna, Hans Gus-
tafsson!
Hans Gustafsson säger: Vi har inte motsatt oss bolagisering. Det kan jag
instämma i. Hans Gustafssons partikamrater är ju lika duktiga som en del
andra ute i kommunerna på att bolagisera. Här i riksdagen har ni på väsent-
liga punkter inte motsatt er bolagisering. Det är alltså inte det som frågan
handlar om. I stället handlar frågan om varför ni bolagiserar.
Jag vet varför vi bolagiserar och vill driva frågor om bolagiseringar och
förändringar av huvudmannaskap. Anledningen är att vi vill skapa flexibili-
tet och mångfald också i produktionen av service och tjänster. Vi vill skapa
konkurrens. Vi vill skapa effektivitet på det här sättet, till medborgarnas
gagn.
Men då hänger en fråga i luften, nämligen: Varför vill Hans Gustafsson
och Socialdemokraterna bolagisera?
Man har inte samma syfte som vi moderater och regeringen. I vilket syfte
vill man då bolagisera?
En del av den problematik, herr talman, som uppstår återfinns under den
sjätte punkten när det gäller förutsättningarna, nämligen: Allmänhetens in-
syn i statligt ägda bolag-man kan också skriva kommunalt ägda bolag-skall
ske efter i princip samma villkor som i kommunalt ägda bolag.
Där håller man på att genomdriva en princip som innebär allmän insyn.
Det är klart att detta är vad som behövs. En bolagisering som inte innebär
en privatisering på ett eller annat sätt strider ju mot offentlighetsprincipen
och egentligen också mot det offentliga huvudmannaskap som är grundat på
medborgarnas krav på finansiering och på verksamheten.
Bortsett från tidigare ställd fråga tycker jag att det skulle vara intressant
att få höra Hans Gustafssons svar på frågan: Varför accepterar ni bolagise-
ring? Det borde ni faktiskt inte göra. Ni har ju inte klargjort syftet med er
vilja att bolagisera.
Anf. 196 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Nej, Bengt Wittbom, frågan gäller inte varför vi vill bolagi-
sera. Frågan gäller i stället om ni, om vi bolagiserar, är med på att det görs
på ett sådant sätt att alla i Sverige kan bibehålla en god service. Det är vad
frågan handlar om, liksom vår motion och vår reservation i detta samman-
hang.
Om man i ett vidare perspektiv vill veta hur vi ser på bolagisering, på stat-
lig verksamhet kontra privat verksamhet osv. kan jag hänvisa till andra parti-
motioner, t.ex. till årets motion nr 217. Där behandlar vi mycket utförligt
denna fråga.
Vad som nu gäller är om ni i utskottsmajoriteten är med på ett tillkännagi-
vande till regeringen med innebörden: Om man bolagiserar och om man av-
reglerar, skall man tillse att det blir fortsatt god service i hela vårt land. Man
får icke bedriva en verksamhet som automatiskt leder till att glesbygden ut-
armas.
Ett typiskt exempel är City Mail, som ju inte gick så bra. Men företaget
kunde ha gått bra. Man etablerade sig i tätorten Stockholm för att bedriva
postbefordran. Det kunde ha lett till att det statliga Postverket fick inrätta
sig på samma sätt. Vem hade förlorat på det? Jo, glesbygden. Postverket fick
300 miljoner för att det skulle spara in på glesbygdens postservice. I år drar
man in, alltså redan under det andra året, 50 miljoner på detta. Det motsva-
rar kostnaden för distribution av post till 100 000 abonnenter.
En sådan utveckling vill vi inte medverka till. Det är vad detta handlar om.
Men jag är säker på att Bengt Wittbom och jag vid andra tillfällen kan få
möjlighet att diskutera om vi skall bolagisera och avreglera eller inte.
Det som ni själva skriver i betänkandet, Bengt Wittbom, ligger ju så nära
den princip som jag här redovisat att det inte borde vara fråga om någon
större självövervinnelse när det gäller att rösta för reservation nr 1. Det är
också vad jag varmt rekommenderar er att göra.
Anf. 197 BENGT WITTBOM (m):
Herr talman! Att instämma i Hans Gustafssons synpunkter, dvs. att alla
människor i Sverige skall ha en god service, är inte förenat med några som
helst svårigheter.
Men en svårighet uppstår när man betraktar Hans Gustafssons och Social-
demokraternas fullständiga brist på förmåga och vilja att förändra det sy-
stem av statlig service som vi nu kostnadsmässigt har svårt att bära. Samtidigt
skall det ju fortfarande finnas en trovärdighet när det gäller detta system -
oavsett om det är en bolagisering eller ej. Det skall vara möjligt att klara
uppgiften till en acceptabel kostnad utifrån Sveriges ekonomi, medborgar-
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Statlig förvaltning
169
12 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 91
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Statlig förvaltning
170
nas möjligheter att betala via skatten, bristen på mångfald i fråga om en an-
passning till olika krav på verksamheten i olika delar av landet etc.
Det är problematiken. Det är lätt att instämma beträffande den övergri-
pande målsättningen. Men det är svårt att föra en dialog med Hans Gustafs-
son och Socialdemokraterna i frågan utifrån den här utgångspunkten. Vill
man inte vara med och förändra grundförutsättningarna i ett system som har
visat sig inte fungera utifrån den ekonomi som staten i dag har och utifrån
den ekonomiska styrka som skattebetalarna har möjlighet att ge staten, är
det väldigt svårt att diskutera den övergripande målsättningens realiserande.
Jag vill, herr talman, komma tillbaka till det här med bolagisering. Detta
har under de senaste åren frustrerat mig ganska mycket. Om man är med i
processen att i statlig, i kommunal och i landstingskommunal regi bolagisera
offentlig verksamhet - vilket mitt parti, Hans Gustafssons parti och rege-
ringen är - måste man ju ha en uppfattning om varför man gör detta och vad
man tror sig vinna på det. Vi har en uppfattning om vad vi tror oss kunna
vinna med tanke på medborgarnas bästa vad gäller förutsättningarna för
ökad konkurrens, mångfald, effektivitet, besparingar, variationer i service,
m.m.
Herr talman! Jag återkommer till frågan: Vad har ni för målsättning med
detta?
Anf. 198 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Jag vill bara helt kort säga till Bengt Wittbom att Postverket
i Sverige när det gäller postbefordran är ett av de effektivaste i världen. Det
finns det officiella beskrivningar om. Det gäller även Televerket. Vi kan
också konstatera att dessa två affärsdrivande verk har skapat en jämn och
bra service i hela vårt land. Man kan inte begära att den skall vara jämnare
och bättre. Varhelst man bor får man daglig post och tillgång till telefon och
annan service. Samtidigt sker detta utan att skattebetalarna belastas och
med goda rörelseresultat.
Man skall, Bengt Wittbom, vara försiktig när man av doktrinära skäl änd-
rar detta, därför att det låter mycket flärdfullare att säga bolag i stället för
att säga affärsverk och myndighet. Ta vara på det som är bra och låt oss ändra
på det som är ineffektivt och dåligt. Gör inte tvärtom! Ändra inte på det som
fungerar bra. I övrigt ber jag att få tacka för diskussionen.
Anf. 199 BENGT WITTBOM (m):
Herr talman! Det är inte så ofta under den här perioden som jag har tagit
kammarens tid i anspråk, och det är inte så ofta som jag har haft möjlighet
att debattera med Hans Gustafsson i, som jag tycker, en väsentlig kärnfråga.
Även om frågan berör begränsade delar av den statliga verksamheten är den
en kärnfråga.
Jag kan inte, herr talman, undgå att säga att jag uppfattar Hans Gustafs-
sons senaste inlägg så, att Hans Gustafsson är väldigt imponerad av hur ef-
fektiva och bra de svenska systemen för distribution av telefonservice och
postservice historiskt sett har varit för de svenska konsumenterna. Men det
handlar nu inte enbart om det. Det handlar faktiskt också om, Hans Gustafs-
son, att dagens och framtidens medborgare i Sverige inte bara ställer krav på
att få posten hemburen och att kunna ringa ett telefonsamtal. Medborgarna
ställer också krav på kommunikation, i och med att möjligheter skapats där-
för, både inom postområdet och inom teleområdet. Det handlar om nya pro-
dukter som konsumenter i glesbygden också är intresserade av att få tillgång
till. Det handlar om en situation där vårt televerk utsätts för hård konkur-
rens. Vår televerksamhet måste få en chans att anpassas till den konkurren-
sen.
Jag är alldeles övertygad om att det, för att vi skall kunna möta den här
situationen, måste innebära att vår tele- och postverksamhet skall ha möjlig-
het att konkurrera på den nya teknikens och den nya konkurrensens villkor.
Det räcker då inte att slå sig till ro och konstatera att vi historiskt sett har
haft mycket effektiva system, att folk har fått sin post hemburen, att man har
fått sin telefon inmonterad och att man har kunnat ringa till rimliga kostna-
der.
Det handlar inte bara om det i framtiden. Vi måste visserligen se till att ge
förutsättningar även för det i framtiden. Men det är så mycket mer som vi
måste ge förutsättningar för. Det gäller nämligen att även i framtiden upp-
rätthålla tekniskt avancerad service, konkurrenskraftig, effektiv och god ser-
vice på de här områdena i Sverige. Det är då inte bara en fråga om hur vi i
ett slutet system utan konkurrens vill se det här ske i Sverige, utan det gäller
också att ta hänsyn till de grundförutsättningar som den internationella kon-
kurrensen och den mycket snabba teknikutvecklingen ger. Det kräver för-
ändringar, Hans Gustafsson.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 april.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU24 Vägverket (prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 200 BO NILSSON (s):
Herr talman! Så går vi då över till att behandla Vägverkets verksamhet.
I årets budgetproposition avseende Kommunikationsdepartementet föreslås
att Vägverkets verksamhet beträffande såväl nyinvesteringar som drift och
underhåll skall marknadsanpassas och utsättas för full konkurrens. Därefter
skall man bolagisera och, i nästa omgång, privatisera produktionsverksam-
heten. Detta är ett dåligt och föga genomtänkt förslag. Departementschefen
har inte ens motiverat vilka fördelar som man uppnår med förslaget.
Allmänna fraser om marknaden och konkurrensen duger inte längre. Det
blir klart för allt fler att dessa modeord inte är lösningen på de problem som
marknadsliberalerna tydligen trodde.
När det gäller Vägverkets nyinvesteringar så upphandlas redan i dag en
mycket stor del i konkurrens - jag tror att det är över 70 %. Det betyder att
Vägverkets verksamhet redan är konkurrensutsatt, men också att man har
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vägverket
171
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vägverket
172
en egenregiverksamhet som har kompetens och som är effektiv. Detta är av
flera skäl viktigt - dels för att ha en egen kompetens och produktion, dels
för att ha en viss kontrollmöjlighet när det gäller de få stora entreprenadföre-
tagen.
Det är högst tvivelaktigt om man med det här förslaget uppnår några posi-
tiva resultat när det gäller drift och underhåll. Här är det oerhört viktigt med
höga kvalitetskrav och, om möjligt med en inriktning mot en ökad trafiksä-
kerhet. Det får inte vara så att vinstintresset i ett enskilt företag kommer före
en extra insats på hala vintervägar - för att nu ta ett konkret exempel.
Det finns dessutom enligt vår uppfattning en stor risk för att regeringsför-
slaget innebär en övergång till ett privat monopol. Här utgår vi från att rege-
ringspartierna och kanske t.o.m. Ny demokrati är emot alla former av mono-
pol. Hur är det med det?
En annan fråga som måste beröras är risken för ytterligare ökad arbetslös-
het bland vägarbetarna, vilken redan i dag är mycket hög - uppemot 50 %,
sägs det. När man i högtidliga sammanhang talar om 1990-talet som infra-
strukturens årtionde är det synnerligen tvivelaktigt att lägga fram förslag
som betyder direkta försämringar; detta då det gäller risk såväl för ökad ar-
betslöshet, sämre trafiksäkerhet och förstörd kompetens som för att skapa
ett privat monopol.
Herr talman! Att regeringen lägger fram sådana här förslag är i och för
sig inte förvånande, dominerad som den är av högerkrafter. Men att annars
sansade riksdagsledamöter i trafikutskottet går på dessa trollformler är minst
sagt förvånande.
I betänkandet TU24 där dessa frågor behandlas, skriver utskottsmajorite-
ten dels att underhållsverksamheten skall bedrivas med höga kvalitetskrav,
dels att Vägverket måste besitta erforderlig kompetens för att kunna värdera
anbud i fråga om produktion, drift och underhåll avvägar. Till sist säger man
att man inte har någon erinran mot att produktionsverksamheten privatise-
ras. Om man kan få detta att gå ihop är man antingen naiv, eller också vill
man medvetet förstöra en väl fungerande verksamhet, som delvis drivs i
samhällets regi.
Herr talman! I vår reservation som har fogats till betänkandet yrkar vi av-
slag på regeringens förslag om marknads- och konkurrensförutsättningar för
Vägverkets verksamhet och om bolagisering av Vägverkets produktions-
verksamhet. Vi yrkar i stället att regeringen får i uppdrag att utreda en sam-
ordning av Vägverkets och Banverkets produktionsresurser inom ramen för
en helstatlig produktionskoncern. Detta förslag skulle, i motsats till majori-
tetsförslaget, säkerligen betyda bevarad kompetens och lägre arbetslöshet
bland vägarbetarna samt motverka ett privat monopol. Det skulle dessutom
garantera Vägverkets möjligheter att med bibehållen kompetens värdera an-
bud från de stora entreprenadföretagen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen som har fogats till betän-
kandet TU24.
Anf. 201 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Jag vill börja med att hålla med om vad Bo Nilsson sade i sitt
anförande. Vi kommer att stödja den reservation som Socialdemokraterna
har fogat till detta betänkande.
Jag skulle vilja hålla mig till anslaget B 7, Vägverkets försvarsuppgifter.
Frågan är vad dessa pengar skall gå till - det kan man inte utläsa ur detta
betänkande. Försvaret av utskottets betänkande kanske kan ge en viss klar-
het i detta avseende. På talarlistan stod först herr Attefors, som skulle för-
svara betänkandet, men det är tydligen herr Svensk som skall göra det. Nå-
gon av dessa herrar kanske kan förklara vad dessa pengar går till.
I utskottsbetänkandet står det att vi i den motion som vi har väckt föreslår
att 48 miljoner skall dras från regeringens förslag. Vid utskottsbehandlingen
sade vi att det måste ha blivit något fel, då medelsanvisningen är 47,7 miljo-
ner. Det kan man läsa på s. 7 i betänkandet. Det gick inte att rätta till detta,
utan byråkratiskt krångel gör att det ser ut som om vi vill dra bort mer pengar
än det finns i anslaget. Så är icke fallet.
Jag funderar vad pengarna skall gå till. Om det är till brouppgifter, som
det står, frågar jag mig: Skall man när man förstärker broar i detta land göra
det på så sätt att man också kan demolera dem, enligt försvarets uppgifter?
Är det på detta sätt, tycker jag att det här kontot skulle tas bort från trafikut-
skottet och läggas på försvarsutskottet.
Eftersom jag har en viss erfarenhet på detta område, vet jag att man måste
vidta de här åtgärderna när man förstärker broar, för försvarets skull. Det
skulle inte belasta det här kontot. Det är motiveringen till att vi har ett av-
slagsyrkande på den här posten.
Det hade alltså varit intressant om det framgått av betänkandet vad peng-
arna egentligen skall gå till, men det kan man inte utläsa. Det är en svaghet;
det bör framgå av ett betänkande vad pengarna kommer att användas till.
Det skulle också vara intressant för dem som möjligtvis läser snabbproto-
kollet. Många läser inte bara betänkanden och yttranden från olika departe-
ment, utan de läser också vad som har sagts i debatten. För dem som är
okunniga om det här skulle det alltså visa vad pengarna går till.
Om jag har rätt i mitt påstående, borde det här anslaget egentligen inte
belasta Kommunikationsdepartementet. Det borde vara en självklarhet för
utskottet att handskas med pengar så att det inte belastar ett annat departe-
ment än det som skall ha uppgifterna. Det är alltså Försvarsdepartementet.
Då skulle man köpa tjänsterna av Vägverket, om de där var de enda som
hade kompetensen att utföra jobben. På det sättet skulle det bli en förstärk-
ning till Kommunikationsdepartementet, och inte en försvagning, som i det
här fallet.
Med det här vill jag yrka bifall till min meningsyttring som är fogad till
detta betänkande.
Anf. 202 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Till herr Persson kan jag bara säga, att när det gäller 48 mil-
joner i försvarsutgifter kan jag mycket väl tänka mig att föra över dem till
försvarsutskottet. Jag förmodar att de pengarna skall användas för att mi-
nera eller åtminstone göra fack i broar m.m. för att hindra fienden att köra
över broarna. Jag kan knappast tänka mig att pengarna är till för-att för-
stärka broarna, till gagn för fienden. Jag kan gå med på det, om herr Svensk
också håller med om detta.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vägverket
173
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vägverket
För övrigt skall jag inte säga så mycket, då herr Svensk är här och kommer
att försvara majoriteten i utskottet.
Jag tycker att betänkandet i stort sett är bra. Allting som gör att vi skall
föra över statlig verksamhet till bolag och eventuellt privatisera är som en
ljuv sång för oss, dvs. att vi skall försöka minska statens inflytande på bygg-
sektorn så mycket som möjligt.
Det är litet synd att Bo Nilsson inte vet att vi lever 1993, när han i sin
reservation till betänkandet vill att vi skall bygga upp ett slags kombinat å la
Sovjet. Vi skulle alltså slå ihop Vägverkets och Banverkets byggnadsproduk-
tion till ett jättekombinat, som det hette i Sovjet tidigare. Det är synd. An-
nars upplever jag att herr Nilsson är en mycket pragmatisk politiker.
Bo Nilsson förstod inte heller varför allting skall privatiseras. Jag har tagit
med en text som jag vill läsa upp för Bo Nilsson. Det är ett citat från Kjell-
Olof Feldts bok Alla dessa dagar, som jag ibland använder som en bibel när
det gäller att marknadsanpassa den statliga verksamheten. Feldt är framsynt
när det gäller detta:
Sitt klaraste uttryck tycker jag att skillnaden mellan privat och offentlig
sektor får i synen på effektivitet. Medan effektiviteten i ett privat, vinststyrt
företag är symbolen för framgång, uppfattas kravet på effektivitet i en of-
fentlig förvaltning bara som ett uttryck för att det saknas pengar.
Det beskriver ganska bra varför vi vill bolagisera så mycket som möjligt.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reservationen.
Anf. 203 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Eftersom Kenneth Attefors i sitt inlägg stöder de uppgifter
som jag har lämnat, och uppfattningen att detta anslag inte skall belasta ett
annat departement, måste det innebära att Ny demokrati och Kenneth Atte-
fors stöder min meningsyttring.
Anf. 204 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Nu måste jag få reda på vad som verkligen gäller för dessa
48 miljoner, om de skall användas till minering av broar. Jag avvaktar med
besked om stöd till meningsyttringen till plenum i morgon. Jag skall försöka
ta reda på vad dessa 48 miljoner egentligen går till. Ibland lägger jag mig inte
i smådetaljer i betänkanden, eftersom jag är ensam i utskottet. Jag hoppas
att den borgerliga majoriteten ser till att allting handläggs just.
Anf. 205 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Allting är relativt i dagens samhälle, men jag vet inte om 48
miljoner är smådetaljer, för ett parti som vill spara pengar - bara hälften
är en rätt stor summa pengar. Från den utgångspunkten hoppas jag att Ny
demokrati och Kenneth Attefors stöder meningsyttringen.
Anf. 206 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Om det vore så väl att vi kunde spara pengar, men nu skulle
vi bara flytta anslaget från trafikutskottet till försvarsutskottet. Därmed
skulle vi inte spara så mycket för skattekollektivet. 48 miljoner är inte
174
mycket pengar, med tanke på att Per Westerbergs förmögenhet är 50 miljo-
ner - det är ju tydligen inte så mycket.
Anf. 207 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det är väl det som är skillnaden mellan Kenneth Attefors,
som jag betraktar som en marknadsliberal, och oss socialdemokrater. För
vårt parti är det viktigare att bygga bra vägar och att ha ett gott underhåll
med god kvalitet, och det åstadkommer man genom att man i god biandeko-
nomisk anda konkurrensutsätter Vägverket. Verket upphandlar i dag en stor
del av nyinvesteringarna, och man upphandlar en del av underhållet. Men
man måste bevara en kompetens i Vägverket, dels för att själv kunna produ-
cera när det behövs, dels för att vid ett anbudsförfarande kunna utvärdera
och värdera de anbud som kommer in.
Jag tycker att detta är betydligt viktigare än att till varje pris sjunga privati-
seringens lov, om man inte samtidigt kan garantera stora förbättringar, och
det kan inte Kenneth Attefors - det vet jag.
Anf. 208 LARS SVENSK (kds):
Herr talman! Det betänkande som vi nu behandlar gäller övergripande
mål för Vägverkets verksamhet, marknads- och konkurrensförutsättningar
för verkets produktionsverksamhet samt en bolagisering av verksamheten.
När det gäller de övergripande målen för Vägverket tillstyrker utskottet
propositionen, som säger att 1988 års trafikpolitiska beslut ligger fast. Här
finns heller inga reservationer.
Beträffande marknadsanpassningen och bolagiseringen av Vägverkets
produktionsverksamhet fattade riksdagen i maj 1991 beslut om en förändrad
organisation för Vägverket. Den nya organisationen skulle bestå av en be-
ställardel och en produktionsdel. Beslutet innebar också en ändring av Väg-
verkets regionala förvaltning. Den nya organisationen infördes den 1 januari
1992.
I propositionen talas det om att Vägverket skall marknadsanpassas och så
snart som möjligt utsättas för konkurrens och dessutom bolagiseras. Här
finns en motion, T334, där motionärerna motsätter sig marknadsanpassning
och bolagisering. Man menar att anläggningsbranschen kännetecknas av
bristfällig konkurrens och att de få aktörer som finns då kommer att skapa
privata monopol inom verksamheten. Vidare talas det i motionen om en
samordning av Vägverkets och Banverkets verksamheter.
Utskottet är av den meningen att produktionen inom anläggningssektorn
inte skiljer sig från annan konkurrensutsatt verksamhet och ser därför inga
skäl att inte låta fördelarna med fri konkurrens komma vägsektorn till del.
Utskottet avstyrker därför motion T334 på den punkten.
När det gäller samordningen av Vägverkets och Banverkets verksamheter
har utskottet i betänkande TU21 från 1992/93 uttalat att Banverket i så stor
utsträckning som möjligt skall utnyttja marknaden inom bygg-och anlägg-
ningssektorn för underhåll och nyinvesteringar. Mot den bakgrunden är ut-
skottet inte heller här berett att förorda en etablering av en statlig produk-
tionskoncern. Motion T334 avstyrks därför också på den punkten.
Sedan finns det en motion från Vänsterpartiet, T208, där motionärerna
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vägverket
175
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vägverket
176
yrkar avslag pä medelsanvisning för försvarsuppgifter på 47,7 miljoner kro-
nor. Det gäller anslag för investeringar och planeringskostnader vad gäller
den civila försörjningsberedskapen inom totalförsvarets civila delar. Även
här avstyrker utskottet yrkandet.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till utskottets hemställan och avslag
på reservationen och meningsyttringen i alla dess delar.
Anf. 209 BO NILSSON (s):
Herr talman! Lars Svensk säger att utskottet säger det och utskottet säger
det. Det är väl ändå utskottsmajoriteten som säger det, eftersom vi social-
demokrater har en annan mening? Det hoppas jag att vi är överens om.
Jag tycker att det exempel som jag anförde om underhåll av vintervägar
förtjänar att kommenteras, Lars Svensk. Har jag inte rätt i att detta inte får
vara ett vinstintresse utan att kvalitet och trafiksäkerhet här skall gälla? Då
får det ju inte vara fråga om enbart vinstintresse - man måste kunna göra
extra insatser för att uppnå god kvalitet, och det kan man inte välja om man
samtidigt har ett strikt vinstintresse. Jag tycker att den frågan kräver ett svar.
Likadant är det med den andra fråga som jag tog upp och som gällde möj-
ligheten att värdera och utvärdera anbud. Det är oerhört viktigt att man har
praktisk erfarenhet av vägbyggeri och av underhåll. Annars är det oerhört
svårt för att inte säga omöjligt att värdera och utvärdera förslag från ett stort
entreprenadföretag. Det är omöjligt. Jag menar att det är att försämra servi-
cen och att försämra våra vägar, och det ställer jag inte upp på.
Till sist: Jag tog upp det här med arbetslösheten, som är oerhört besvä-
rande för vägarbetarna inom Vägverket. Men som vanligt hade man från kds
ingen kommentar till det. Det är kanske inte så viktigt med den höga arbets-
löshet som vi har här i landet?
Anf. 210 LARS SVENSK (kds):
Herr talman! Jag vet att Bo Nilsson skall med tåget, så jag skall fatta mig
kort. Det här kan utvecklas till en mycket lång debatt, som jag mycket gärna
skulle vilja föra, men jag skall begränsa mig för att inte äventyra Bo Nilssons
resa.
Jag vill citera Riksrevisionsverket, som säger att det inte finns några kom-
mersiella hinder för en bolagisering och att det inte finns några principiella
hinder för en privatisering. Man säger att produktionsdivisionen fyller kra-
vet för en bolagisering. Det kan vi luta oss emot.
Enligt Riksrevisionsverkets bedömning finns det ingen påtaglig risk för att
utförandet av produktionen inte kommer till stånd vid en privatisering på
grund av att det inte finns en fungerande marknad på området. Anläggnings-
verksamheten är i Sverige i stort sett en bransch med delvis bristande kon-
kurrens, säger man, och det håller jag med om; det har vi sett också inom
byggsektorn i slutet av 80-talet. Men 80-talet var extremt, med brist på kon-
troll på väldigt mycket. Jag är övertygad om att den här verksamheten kan
sättas ut och fungera i konkurrens. Byggsektorn fungerar ändå. Man bygger
stora och starka broar, man bygger höga och vackra hus som fungerar - jag
tror att man också kommer att bygga platta och breda vägar som blir bra,
om man utsätter den här verksamheten för konkurrens.
Anf. 211 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Med Lars Svensks inlägg om det här betänkandet hoppas jag
att Kenneth Attefors har fått klart besked om vad dessa pengar går till.
Anf. 212 LARS SVENSK (kds):
Herr talman! Det frågas här vart pengarna tar vägen i den här verksamhe-
ten. Det här är försvarspengar. Jag tror inte att jag här i detalj kan redovisa
vart de tar vägen, men det är en mycket intressant fråga. Bidraget var 34
miljoner 1991/92, 45 miljoner 1992/93 och är 47 miljoner för 1993/94.
Det här är ett anslag som har varit med under många år och som är en del
av beredskapen i Sverige. Om man i detalj vill veta vart pengarna går tror
jag att man gör bäst i att inte fråga mig utan att be revisorerna att svara på
den frågan nästa gång vi skall ta upp anslaget till behandling.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Vägverket
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 april.)
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1992/93:185 Tobakslag
1992/93:So44 av Sten Söderberg (-)
1992/93:So45 av Karin Falkmer (m)
1992/93:So46 av Jerzy Einhorn och Elisabeth Fleetwood (kds,m)
1992/93:So47 av Bo Holmberg m.fl. (s)
1992/93:So48 av Berndt Ekholm m.fl. (s)
1992/93:So49 av Ingrid Näslund m.fl. (kds)
1992/93:So50 av Barbro Westerholm m.fl. (fp,s,m,c,kds,v)
1992/93:So51 av Birgitta Dahl m.fl. (s)
1992/93:So52 av Maud Björnemalm m.fl. (s)
1992/93:So53 av Nils Nordh (s)
1992/93:So54 av lan Wachtmeister m.fl. (nyd)
1992/93:So55 av Ingela Thalén (s)
1992/93:So56 av Berit Löfstedt m.fl. (s)
1992/93:So57 av Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (s)
1992/93:So58 av Inga-Britt Johansson och Marianne Carlström (s)
1992/93:So59 av Margareta Winberg m.fl. (s)
1992/93:So60 av Nils-Olof Gustafsson m.fl. (s,c)
med anledning av prop. 1992/93:186 Kontroll över ämnen som kan användas
vid olaglig tillverkning av narkotika m.m.
1992/93:So61 av Sten Söderberg (-)
med anledning av prop. 1992/93:187 Individuellt pensionssparande
1992/93:Sk32 av Bengt Harding Olson (fp)
1992/93:Sk33 av Johan Lönnroth m.fl. (v)
177
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
1992/93:Sk34 av Christina Linderholm (c)
1992/93:Sk35 av Margit Gennser (m)
1992/93:Sk36 av Mikael Odenberg (m)
1992/93:Sk37 av Lars Hedfors m.fl. (s)
1992/93:Sk38 av Kenneth Lantz (kds)
med anledning av prop. 1992/93:188 Ändring i lagen (1984:3) om kärntek-
nisk verksamhet
1992/93:N53 av Sten Söderberg (-)
Konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU29 Riksdagen och dess myndigheter
Justitieutskottets betänkanden
1992/93:JuU23 Anslag till åklagarväsendet
1992/93:JuU24 Anslag till domstolsväsendet
Näringsutskottets betänkanden
1992/93:NU25 Vissa näringspolitiska frågor
1992/93:NU26 Mineralförsörjning m.m.
1992/93:NU27 Statliga företag
Anmäldes att följande fråga framställts
den 14 april
1992/93:551 av John Andersson (-) till jordbruksministern om jaktvård på
statlig mark:
I lagen (1938:274) om rätt till jakt sägs bl.a. följande: ”Jakträttsinneha-
vare bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad jakt
även som, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd
och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebråds-
tillstånd (jaktvård).”
Vi har fått en ny lag sedan dess, men utgångspunkten för denna är den-
samma.
Nu har det anmärkningsvärda hänt, att staten genom markägaren Domän
(Domänverket) avser att införa ett arrende- och betalningssystem för älg-
jakt, som enligt mångas mening helt strider mot lagens intentioner. Arrende-
tiderna skall bli ettåriga. Förskottsbetalning skal! erläggas för tilldelade äl-
gar, alltså även om inga djur finns att fälla.
Vilka åtgärder avser jordbruksministern att vidta för att jaktlagens inten-
tioner följs, så att en bra jaktvård bedrivs även på statens marker?
178
21 § Kammaren åtskildes kl. 22.38.
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 39 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 67 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. beslutet om uppskjuten votering
före 9 §,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 123 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 18.00.
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 168 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
ULF CHRISTOFFERSSON
/Gunborg Apelgren
179
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Innehållsförteckning
Onsdagen den 14 april
1 § Ledighet ..........................................
2 § Hänvisning av ärenden till utskott ......................
3 § Förnyad bordläggning ...............................
Meddelande om samlad votering ..........................
4 § Olovliga bortföranden av barn samt vårdnad och umgänge m.m.
Lagutskottets betänkande LU22
Debatt
Maj-Lis Lööw (s)
Holger Gustafsson (kds)
Eva Zetterberg (v)
Nils Nordh (s)
Margareta Viklund (kds)
Beslut fattades efter 8 §
5 § Äktenskaps- och sambofrågor .........................
Lagutskottets betänkande LU36
Debatt
Maj-Lis Lööw (s)
Elisabeth Persson (v)
Holger Gustafsson (kds)
Kent Carlsson (s)
Annika Åhnberg (-)
Barbro Westerholm (fp)
Margareta Winberg (s)
Per Stenmarck (m)
Beslut fattades efter 8 §
6 § Sjöfylleri .........................................
Lagutskottets betänkande LU37
Debatt
Holger Gustafsson (kds)
Beslut fattades efter 8 §
7 § Ändringar i konsumentkreditlagen ......................
Lagutskottets betänkande LU38
Beslut fattades efter 8 §
8 § Invandrar- och flyktingpolitiken ........................
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU7
Debatt
Maud Björnemalm (s)
Lars Moquist (nyd)
Berith Eriksson (v)
Gustaf von Essen (m)
1
1
1
2
2
10
31
32
32
180
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Maj-Lis Lööw (s)
Claus Zaar (nyd)
Georg Andersson (s)
Sten Andersson i Malmö (m)
Peter Kling (nyd)
Hans Göran Franck (s)
Håkan Holmberg (fp)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
Meddelande om besök av EG-kommissionens ordförande....... 83
Andre vice talmannen
Beslut ............................................... 83
Lagutskottets betänkande LU22
Lagutskottets betänkande LU36
Lagutskottets betänkande LU37
Lagutskottets betänkande LU38
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU7
Beslut om uppskjuten votering............................ 86
9 § Samarbete med Baltikum, Central- och Östeuropa.......... 86
Utrikesutskottets betänkande UU16
Debatt
Nils T Svensson (s)
Lars Moquist (nyd)
Bertil Måbrink (v)
Daniel Tarschys (fp)
Pierre Schori (s)
Talmannen (om sammanträdets fortsättning under kvällen)
Peeter Luksep (m)
Ingbritt Irhammar (c)
Margareta Viklund (kds)
Håkan Holmberg (fp)
Simon Liliedahl (nyd)
Peter Kling (nyd)
Beslut skulle fattas den 15 april
Ajournering .......................................... 122
Återupptagna förhandlingar .............................. 122
10 § Situationen i det tidigare Jugoslavien ................... 122
Utrikesutskottets betänkande UU21
Debatt
Daniel Tarschys (fp)
Viola Furubjelke (s)
Inger Koch (m)
Birgitta Hambraeus (c)
Margareta Viklund (kds)
Håkan Holmberg (fp)
Kent Carlsson (s)
Lennart Rohdin (fp)
Beslut skulle fattas den 15 april
181
Prot. 1992/93:91
14 april 1993
11 § Vissa punktskattefrågor ............................. 138
Skatteutskottets betänkande SkU25
Debatt
Bo Forslund (s)
Peter Kling (nyd)
Lars Bäckström (v)
Carl Fredrik Graf (m)
John Andersson (-)
Beslut skulle fattas den 15 april
12 § Bostadsbeskattning m.m............................. 150
Skatteutskottets betänkande SkU33
Debatt
Gunnar Nilsson (s)
Peter Kling (nyd)
Lars Bäckström (v)
Ivar Franzén (c)
Beslut skulle fattas den 15 april
13 § Riksdagens revisorer och deras kansli................... 161
Finansutskottets betänkande FiU15
Beslut skulle fattas den 15 april
14 § Anslag till Riksgäldskontoret ......................... 161
Finansutskottets betänkande FiU16
Beslut skulle fattas den 15 april
15 § Omstruktureringar i statsförvaltningen .................. 161
Finansutskottets betänkande FiU17
Beslut skulle fattas den 15 april
16 § Den statliga rationaliseringsverksamheten och revisionen .... 162
Finansutskottets betänkande FiU18
Beslut skulle fattas den 15 april
17 § Statlig förvaltning .................................. 162
182
Finansutskottets betänkande FiU19
Debatt
Hans Gustafsson (s)
Bo G Jenevall (nyd)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
Bengt Wittbom (m)
Beslut skulle fattas den 15 april
18 § Vägverket ........................................ 171
Trafikutskottets betänkande TU24
Debatt
Bo Nilsson (s)
Karl-Erik Persson (v)
Kenneth Attefors (nyd)
Lars Svensk (kds)
Beslut skulle fattas den 15 april
19 § Bordläggning ..................................... 177
20 § Anmälan om fråga
1992/93:551 av John Andersson (-) om jaktvård på statlig mark 178
gotab 43711, Stockholm 1993