Protokoll
1992/93:72
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1992/93:226 till jordbruksutskottet
Motion
1992/93:Fi91 till finansutskottet
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU10 Den ekonomiska politiken och budgetregleringen m.m.
(prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 1 HANS GUSTAFSSON (s):
Fru talman! En svensk samhällsforskare har i en skrift utgiven av ”fram-
tidssekretariatet” - om jag minns rätt heter skriften Långt borta och nära -
gjort ett intressant påpekande. Han konstaterar att det inte bara är så, att
det vi gör i dag har betydelse för framtiden utan kanske än mer att vår upp-
fattning om framtiden har betydelse för nuet.
Framtiden framstår säkert för många såsom osedvanligt osäker, för att inte
säga oroande och kanske t.o.m hotfull. Vi möts i allt fler nyhetsmedier av
allt fler eländesbeskrivningar. Men det är också så, att betydelsefulla föränd-
ringar sker i ett alltmer accelererande tempo och i allt vidare cirklar. Det är
svårt att i en sådan situation finna fotfäste, identitet och trygghet. Detta är
ett allvarligt problem, då vi kanske mer än tidigare behöver tro på framtiden
och på vår förmåga att ta oss ur svårigheterna.
Visst har vi problem med ett skenande budgetunderskott, fallande pro-
duktion och hög arbetslöshet. Men det som egentligen är mest förunderligt
är att detta lilla land långt här uppe i norr på ett halvsekel utan tillgång till
några egentliga naturresurser har kunnat utvecklas till ett av världens rikaste
länder. Det som har skapat denna situation kan inte helt ha försvunnit ur vår
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 72
Prot. 1992/93:72
lOmars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
åsyn över en natt. Om vi verkligen vill det, har vi goda möjligheter att hämta
tillbaka det vi har förlorat.
Vi kan inte spara oss ur de ekonomiska problem som vi nu har. De flesta
besparingarna leder bara till ökad arbetslöshet, och det är ingen hjälp. Vårt
största problem är inte budgetunderskottet, även om jag långt ifrån vill non-
chalera detta. Det största problemet är produktionsbortfallet eller vår oför-
måga att utnyttja den arbetskraft på 600 000 människor som i dag går arbets-
lösa. Det kanske motsvarar ett produktionsbortfall på uppåt 300 miljarder
kronor.
Det satsas förvisso stora belopp för närvarande på arbetsmarknadspolitik,
men tyvärr går alltför mycket åt till passiva kontantunderstöd. Arbetslinjen
har fått vika. Genom indragningar hos bl.a. landets kommuner skapas ar-
betslöshet i den ena änden och kontantunderstöd i den andra. Det är inte bra
för Sveriges ekonomi och naturligtvis inte heller för dem som blir arbetslösa.
Ett annat område är byggandet. Det är oklokt att handskas med detta så,
att allt fler byggjobbare blir arbetslösa med ökade kontantunderstöd som
följd. Också på detta område har regeringen varit förödande passiv. Det är
genom ihärdigt arbete i utskotten och i riksdagen som vi nu äntligen har nått
fram till en situation där detta problem kan angripas. Det är bedrövligt att
det har tagit så lång tid att komma till skott i denna fråga. Vi vet alla att det
finns arbeten som förr eller senare måste utföras och att det är klokt att ut-
föra dem nu.
Jag hoppas att vi inte skall behöva uppleva fler onödiga förseningar på
detta område. Det kommer inte att accepteras. Faran med den höga arbets-
lösheten nu är risken för att vi etablerar en långtidsarbetslöshet av kontinen-
talt mönster. Därför måste alla goda krafter samverka för att vi skall komma
till rätta med arbetslösheten. Det fordras både initiativkraft och en viss
djärvhet om det skall gå.
Vi borde nu kunna räkna med draghjälp från exportindustrin, som har fått
en mycket kraftig sänkning av sina kostnader. Efter några svåra år behöver
industrin naturligtvis en förbättring också av sina vinster. Men det vore
olyckligt om detta skedde genom en hög prisnivå och inte genom en volym-
ökning. Med hänsyn till den ökade ekonomiska aktiviteten i vår omvärld
borde det vara möjligt både att med starkt förbättrad konkurrenskraft uppnå
resultatförbättring och att ta i anspråk ledig produktionskapacitet och uppnå
en vinstförbättring.
Det sägs allt oftare i den allmänna debatten att vi har levt över våra till-
gångar och att ytterligare besparingar därför måste göras. Det är naturligtvis
ett svårförståeligt påstående för dem som dagligdags kämpar för sitt uppe-
hälle, men det är också från saklig synpunkt ett tveksamt påstående, i varje
fall om man studerar frågan över rimliga tidsperioder.
Det är uppenbart att vi nu under ett par tre år inte har intäkter som räcker
till våra utgifter. Men om man utvärderar utvecklingen under en längre pe-
riod, kan man inte belägga påståendet att vi lever över våra tillgångar. Under
perioden 1982-1991, ett årtionde som ibland kallas förlorat, ökade bruttona-
tionalprodukten i fasta priser med 18 % eller 1,8 % om året i fast penning-
värde. Det betyder att vi i Sverige 1991 hade 220 miljarder mer att disponera
i real köpkraft än vi hade 1982, och vi levde ju relativt hyggligt även då.
Hur kan det bara bli sämre? Kommunerna har inga pengar. Landstingen
har inga pengar. Staten har inga pengar. Inte heller de enskilda har några
pengar, sägs det. Ändå har vi 220 miljarder kronor mer att disponera på ett
år än vi hade 1982. Man måste ju fråga om det lönar sig med tillväxt under
sådana förhållanden.
Är det den offentliga sektorn, som det påstås, som har expanderat och
tagit i anspråk pengarna? Nej, kommunerna har i stället för 18 % fått 19 %
under denna period. Staten har fått bara 4 %. Den offentliga sektorn totalt
sett har inte tagit i anspråk mer än sin andel av tillväxten. Är det medbor-
garna som har tagit hand om pengarna? Nej, de har fått precis 18 % i ökat
konsumtionsutrymme i fasta priser räknat. Men en betydande del av tillväx-
ten har gått till investeringar för framtiden. Det är svårt att finna belägg för
att vare sig s.k. vanligt folk eller den offentliga sektorn har levt över sina
tillgångar. Fattas det pengar, får man nog leta efter dem någon annanstans
än hos de här nämnda grupperna.
Hur är det då med framtiden? Ja, om den kan man finna uppgifter i bud-
getpropositionen. Där sägs på s. 11 att förutsättningarna för att den svenska
ekonomin skall komma stärkt ur krisen är goda. ”Lågkonjunkturen har ut-
nyttjats till att förbereda den svenska ekonomin för en kommande interna-
tionell konjunkturuppgång.” På annan plats i propositionen beräknas till-
växten komma att uppgå till 3,2 % om året, vilket historiskt sett är en mycket
hög tillväxt.
Av det sagda tycker jag att man kan dra slutsatsen att vad som nu behövs
mer än något annat är att så snabbt och så kraftfullt som möjligt få fart på
Sverige igen. Vi kan inte klara oss ur krisen genom att spara oss ur den eller
genom skattesänkningar. Det är mot denna bakgrund anmärkningsvärt att
regeringen inte vill medverka till att vårt program för förnyelse och tillväxt
genomförs.
Fru talman! Jag förutsätter att inriktningen av den ekonomiska politiken
kommer upp till behandling i den fortsatta debatten. Jag skall därför avslut-
ningsvis ge några kommentarer till avsnitt som handlar om budgetpolitikens
inriktning.
Regeringen angav i förra årets finansplan att regeringens viktigaste upp-
gift var att sänka skatterna. I budgetavsnittet på s. 51 i betänkandet anges
att regeringen nu återkommer till samma ämne, och utskottet skriver att
skattetrycket kan behöva sänkas under åren framöver. Även dessa skatte-
sänkningar som nu motiveras utifrån ett EG-perspektiv måste finansieras ge-
nom besparingar, konstateras det.
Med ett budgetunderskott på 200 miljarder kronor och en skenande stats-
skuld, är det ytterst egendomligt att regeringen för fram förslag om ytterli-
gare skattesänkningar som en del i den ekonomiska politiken. Jag tror att
Bengt Westerberg har gjort en riktig diagnos när han konstaterar att det inte
finns så särskilt mycket mer att ta, vare sig på den offentliga konsumtionen
eller på transfereringarna, i vart fall inte om man samtidigt vill föra en an-
ständig fördelningspolitik. I den mån vi inte förmår arbeta oss ur krisen i det
här landet, är det inte skattesänkningar som är det mest aktuella.
Jag blev förvånad, för att inte säga förtvivlad, när jag i gårdagens Eko
hörde att skatteminister Bo Lundgren far omkring i Fjärran Östern och talar
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
om Sverige som ett nytt skatteparadis. Vad händer med människor när de far
långt bort? Man tar sig för pannan och undrar om detta är bra för förnuftet.
Utskottsmajoriteten har i betänkandet på s. 55 funnit det ytterst anmärk-
ningsvärt att vi socialdemokrater inte har redovisat vilka besparingar som vi
vill förorda. Vi har i vår motion förklarat oss beredda att under vissa förut-
sättningar medverka till utgiftsminskningar på sammanlagt 11,9 miljarder
kronor, dvs. med samma belopp som de av regeringen angivna utgiftsminsk-
ningarna. Vi har ansett och anser att nya besparingsförslag bör insättas i ett
långsiktigt, samlat och hållbart program, annars är risken stor att det som vi
gör i dag inte passar med det som vi kan behöva göra under kommande år
Sparförslagen måste in i ett sammanhang.
Utskottsmajoritetens uttalande är dessutom ytterst anmärkningsvärt och
likaså dess yrkande om avslag på vår begäran i betraktande av att regeringen
själv föreslår besparingar på ytterligare 25 miljarder utan att ange hur detta
skall ske och vilka effekter det skulle få. Utskottsmajoriteten konstaterar
sålunda på s. 53: ”Besparingarna under treårsperioden preciseras inte när-
mare.”
I propositionen tilläggs att finansministern är villig att i riksdagen disku-
tera framlagda förslag, i första hand förslag om minskade utgifter. Också det
är märkliga uttalanden.
För det första är den vanliga ordningen här i riksdagen att regeringen läg-
ger fram sina förslag, och sedan reagerar oppositionen på dem. Nu skall det
tydligen vara tvärtom i denna kammare. Först skall oppositionen lägga fram
sina förslag. Sedan skall regeringen opponera på våra förslag och lägga fram
sina förslag. Det är omvända världen i detta sammanhang.
Vi har begärt att regeringen redovisar ett långsiktigt, samlat och hållbart
förslag. Kom med det så skall vi reagera, och då får vi se vad vi kan diskutera.
Det underliga är att det är precis det som vi föreslår som utskottsmajoriteten
skriver längst ned på s. 3 i betänkandet. Sedan yrkar utskottsmajoriteten av-
slag på vårt förslag, därför att man har precis samma uppfattning som vi.
För det andra är de antydningar som finns från finansministern och rege-
ringen om möjliga besparingar ytterligt tveksamma. Sålunda nämner finans-
ministern att bostadsstödet kan minska i takt med sjunkande ränta. Men om
räntan sjunker, minskar bostadsstödet i statsbudgeten med ca 800 miljoner
kronor för varje procent som räntan går ned. Men de som har de tyngsta
boendekostnaderna i landet är de som bor i 80- och 90-talsbyggda hus med
statlig räntegaranti. De får det inte ett dyft bättre om räntan sjunker, efter-
som deras ränta är garanterad. Vad som händer är att statens kostnader
minskar. Det är i och för sig bra, men det är inget bra motiv för att minska
bostadsstödet.
Det har inte heller gått att få någon rimlig uppgift om hur stort det struktu-
rella underskottet är. I våras angavs att budgetunderskottet skulle bli 70 mil-
jarder, och det sades att det strukturella underskottet var en tredjedel eller
möjligen hälften av detta, alltså som högst 35 miljarder kronor. Nu konstate-
rar man att 105 miljarder av budgetunderskottet, som nu har ökat till 198
miljarder från de tidigare 70 miljarderna, är ett strukturellt budgetunder-
skott. Inte kan denna ökning av budgetunderskottet med 128 miljarder i allt
väsentligt vara en effekt av att det strukturella budgetunderskottet har ökat?
Inte kan det strukturella budgetunderskottet ha ökat från 35 till 105 miljar-
der? Det är andra skäl som ligger bakom förändringen av budgetunderskot-
tet. Det är inte en siffra som är rätt, och det är en skriande brist på ordentlig
analys både i budgeten och i utskottsmajoritetens betänkande. Regeringen
tycks helt enkelt sakna kontroll över sin budget.
Fru talman! Det framstår som alldeles klart att de besvärliga problem som
vi står inför inte kan lösas genom att riksdagen följer budgetpropositionen.
De kan inte lösas genom att man gör Sverige till ett skatteparadis eller för-
vandlar det till ett tvåtredjedelssamhälle. Vad som nu behövs är framför allt
gemensamma lösningar för att ta i anspråk ledig arbetskraft och ledig pro-
duktionskapacitet. Det är verkligen svårt att tro att det skulle bli bättre i det
här landet om färre arbetade.
Fru talman! Jag ber slutligen att få yrka bifall till samtliga socialdemokra-
tiska reservationer som är fogade till betänkandet.
Anf. 2 BO G JENEVALL (nyd):
Fru talman! Jag skall först göra några kommentarer till Hans Gustafssons
anförande. Jag vet inte om jag hörde fel eller missuppfattade honom när han
sade att Sverige var ett land som utan några egentliga naturresurser hade
byggt upp ett av världens rikaste länder på 50 år. Det måste ha varit något
fel i konceptet eller en felläsning. Sverige är ju verkligen ett land som har
stora naturresurser.
I övrigt fanns det en hel del i hans anförande som jag kan instämma i. Men
det fanns naturligtvis också en hel del som skiljer oss. Men jag återkommer
till det.
Fru talman! Sverige genomgår sin värsta kris i mannaminne. Vad gör då
vi politiker? De som har valt oss har med all rätt utgått från att vi gör allt vad
som står i vår makt för att lösa problemen. Viljan finns nog. Men hur är det
med förmågan?
Partitaktik går tyvärr alltför ofta före. Det är nämligen ett fåtal i varje parti
som bestämmer. Modet att fatta de obehagliga besluten är därför dåligt.
Man vill alltid försöka att manövrera så, att de politiska motståndarna
tvingas till de obehagliga och därmed impopulära besluten.
Vad blir då resultatet? Det blir inget, om inte omständigheterna tar över
och styr. Det var vad som hände i höstas, vilket resulterade i de båda krispa-
keten, som inte styrdes av någon inneboende beslutskraft, utan av markna-
dens rationella handlande.
Vi talar om krisen. Vi talar så mycket om krisen att den snart har blivit
vardagsmat. Den slinker undan. Vi talar alltid i miljarder av naturliga skäl.
Men de har börjat förlora litet grand av sitt värde.
Jag tycker att pengarnas värde får en större tyngd om man tittar på stats-
skuldens ökning, som alltså är 260 miljarder för innevarande period. Det in-
nebär att vi lånar i en takt av en halv miljon kronor i minuten.
Nästa budgetår betalar vi en ränta - omräknad på samma sätt - på stats-
skulden, fru finansminister, som uppgår till 180 745 kr per minut, dygnet
runt, året runt. Jag tror att det här är siffror som åtminstone skakar om våra
väljare, om det nu inte rubbar mina kolleger.
Regeringen har kommit med ytterligare ett besparingsförslag på 11,9 mil-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m. m.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
jarder. Det är bra, men det räcker bara till ungefär hälften av räntan på ök-
ningen av statsskulden. Även det indikerar den nivå som regeringen har lagt
sig på, liksom det största oppositionspartiet, som underligt nog inte ens har
angett några besparingar, men sagt att man är villig att göra besparingar i
samma storleksordning.
Vid den debatt som vi hade för en tid sedan tog jag upp ungefär samma
saker. Jag tyckte det var underligt, fru finansminister, att så mycket av debat-
ten ägnades åt de besparingar som Socialdemokraterna inte visade, utan att
de besparingar som vi har anvisat som möjliga ens något berördes. Vi har
inte ens tänkt eller trott att det är någonting som skall kunna genomföras,
och genomföras snabbt. Men vi trodde faktiskt i vår enfald att det skulle vara
tillräckligt intressant för att man skulle sätta sig ned och diskutera på ett sak-
ligt sätt. Men det hände absolut ingenting.
Jag vill upprepa en annan sak som aldrig blir bemött, konstigt nog. Vi fick
utstå smälek. Vi blev halvt idiotförklarade under valrörelsen och även under
vårt första år i riksdagen för våra besparingsförslag på 196 miljarder över sex
år. En besparingstakt på i runda slängar 30 miljarder per år.
I höstas antog regeringen och Socialdemokraterna tillsammans två spar-
förslag - det var bra, det stödde vi - i en årstakt som är dubbelt så hög som
den vi hade föreslagit. Tänk om man hade lyssnat litet grand på det vi sade
i stället för att göra narr av oss. Då kunde vi kanske ha undvikit en del av
den här krisen, eller i varje fall fått den i litet mer kontrollerade banor.
Jag sade en hel del även i den allmänpolitiska debatten om att vi verkligen
eftersträvade att få i gång en diskussion. Jag betonade det genom att gå upp
i replik på mina kolleger i utskottet och verkligen stryka under att vi skulle
ha vettiga diskussioner i utskotten. Det bekräftades i viss mån att så skulle
ske. Då tror åtminstone de som är utanför det här huset att så också har
skett. Men det är precis vad det inte har gjort.
Jag har med en dåres envishet försökt att ta upp temat på våra möten. Det
har, jag höll på att säga som vanligt, inte lett till någonting över huvud taget.
Det har inte lett till någon diskussion över bordet som är värd namnet. Det
har inte lett till att man har satt sig ned och funderat och diskuterat.
För att riktigt stryka under detta bad jag att få vissa saker till protokollet,
som jag vill citera här. Det är protokollet för finansutskottets sammanträde
den 18 februari. Där står ordagrant:
”Under överläggningarna föreslår Bo G Jenevall (nyd) att utskottet har
en övergripande diskussion om statsbudgeten.
Förslaget avslås med hänvisning till att man enligt riksdagsordningen inte
kan gå in på annnat utskotts beredningsområde.
Bo G Jenevall vidhåller som sin uppfattning att finansutskottet har möjlig-
het att ta initiativ på annat utskotts beredningsområde och vill ha detta an-
mält till protokollet.”
Vi anser nämligen att det finns möjlighet inom gällande regler, vilket vi
faktiskt fick bekräftat på det följande sammanträdet i finansutskottet. Vi fat-
tade faktiskt ett övergripande beslut över andra utskott när det gällde ROT-
åtgärderna. Det är vi mycket glada för. Det bevisar, menar jag, att vi har den
möjligheten. Men varför tar man den inte, och varför fungerar det inte?
Jag tror personligen att det beror på att man i partierna sitter fast i det
politiska manövrerandet och i revirtänkandet i utskotten. Det är barockt när
vi har en situation där landet blöder, pengarna rinner ut och det verkligen
behövs beslutskraft. Då gömmer sig partierna bakom reglerna och tar inte
tag i problemen.
Jag tycker att vi skall skämmas allihop inför våra väljare, inför svenska
folket, när vi inte vågar ta tag i saker och ting. När vi låter gamla rutiner -
så har vi alltid gjort, så kan man inte göra osv. - leda oss i vårt arbete. Hur
skall vi bära oss åt för att få en ändring?
Vi är ett litet parti. Vi är ett nytt parti. Vi har våra fel och brister. Men vi
erkänner dem åtminstone. Vi försöker på olika sätt att få till stånd en änd-
ring. Hur skall vi bära oss åt för att få den till stånd? Vi vet inte.
Men jag har lärt mig att tycka om mina kolleger här. Jag är imponerad av
kunnandet hos de allra flesta. Man och man emellan finns den där besluts-
kraften. Men den stoppas av några stycken i varje parti som bestämmer. Det
är så. Det är en liten klick i varje parti som bestämmer. Resten av oss är
egentligen knapptryckare, om vi skall dra ut tanken i dess förlängning.
Vi måste få till stånd en förändring. Jag kommer då in på en annan viktig
punkt, som vi också har talat mycket om. Det är den korta räntan. Varför
gör man inte något åt den? Vi får väl byta riksbankschef, eftersom han brom-
sar. Det tycker jag faktiskt är hög tid att göra. De flesta, och allt fler av våra
kända ekonomer, anger att den enda möjligheten att få fart på hjulen är att
kraftigt sänka räntan. Varför gör man då inte det?
Jag kan nämna att vi har varit mycket kritiska mot Riksbanken. Vi är så
kritiska att vi i en motion som väcktes häromdagen, och som förresten bord-
lädes nu på morgonen, inte är beredda att ge riksbanksfullmäktige ansvars-
frihet.
Naturligtvis kommer det att röstas ner med 14—1 i utskottet, för de övriga
partierna har representanter i riksbanksfullmäktige. Vi vill markera att man
inte kan driva för riket så viktiga frågor och sedan inte ta ansvaret för det.
Det är inte fråga om ekonomiskt ansvar för dessa människor, men om vi
skulle få gehör för vår motion skulle det i alla fall bli en ny riksbanksfullmäk-
tige.
ROT-åtgärder skall jag inte gå in på mera detaljerat, även om jag skulle
kunna tala mycket om dem, utan jag överlämnar frågan till min kollega i
bostadsutskottet, Dan Eriksson i Stockholm, som dessutom är suppleant i
finansutskottet.
Låt oss titta litet på statistiken. Det är ofta tråkigt att läsa statistik, men
ibland är det intressant. Vi hade en försörjningsfaktor år 1970 på 0,92. Den
är nu 2,28. Återigen det gamla slitna uttrycket: Hur många offentliganställda
skall vi bära på ryggen?
Siffrorna är intressanta ur den synvinkeln att de visar att vi lever över våra
tillgångar. Jag säger som Hans Gustafsson, att vi aldrig kan spara oss ur kri-
sen. Det har jag sagt många gånger från denna talarstol. Vi måste få hjulen
att snurra. Det är fråga om att både spara och stimulera. Det är alltså fråga
om att både gasa och bromsa, när vi talar om olika vägar. Det är tänkvärda
siffror.
Det betänkande som nu föreligger och som vi debatterar i dag är gammal
skåpmat. Man har inte uppmärksammat att vi har en kris. Det här är rege-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
ringens ekonomiska politik, där man skall tala om hur vi kan lösa proble-
men. Men här är ju inga lösningar. Man har som vanligt tagit sex takter här
och fem takter där.
Vi fick i går - jag vet inte om tajmningen var medveten, förmodligen inte -
ta del av Lindbeckkommissionens alster. Jag var med på presskonferensen
och lyssnade på vad som sades där. Jag tycker naturligtvis att det var särskilt
roligt för vår del, därför att det till väldigt stor del är Ny demokrati-politik i
rapporten. Med andra ord: det kanske inte är så mycket oförnuft i en del av
de förslag som vi har lagt fram. Vi delar naturligtvis inte allt, och allt är väl
kanske inte lämpligt att genomföra heller. Men det finns många goda ord
som vi kunde ta till oss som politiker, därför att de har sagts av någon annan
som förhoppningsvis skall vara opolitisk.
Man skulle kunna tala om detta hur länge som helst och ta upp en mängd
detaljer, men jag ser att min taletid snart är slut. Man kanske, fru finansmi-
nister, skulle kunna byta ut finansplanen mot Lindbeckkommissionens rap-
port.
Fru talman! Jag vill härmed anmäla att vi yrkar avslag på utskottets hem-
ställan i sin helhet i betänkande FiUlO.
Anf. 3 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Fru talman! Först vill jag säga till Bo G Jenevall att han både hörde rätt
och jag läste rätt när jag sade att vi inte hade några egentliga naturresurser
att bygga vårt välstånd på. Jag menade naturligtvis inte att vi saknar natur,
för det har vi. Men naturresurser i egentlig mening har vi väldigt litet av. Vi
har ingen olja, ingen gas och praktiskt taget ingen malm. Om vi inte vore så
skickliga att bryta malm skulle malmen inte ha något värde över huvud taget
i sammanhanget. Det är inte det som har fört oss fram till en tätposition,
utan det är andra omständigheter.
Jag observerade, fru talman, att Bo Jenevall i slutet av sitt anförande yr-
kade avslag på utskottets hemställan, som ju handlar om budgetpropositio-
nen. Det innebär att det nu finns två avslagsyrkanden. Jag utgår ifrån att Bo
Jenevall talar för sitt parti, och jag har ingen anledning att tro annat. Då
finns det alltså ett avslagsyrkande från Ny demokrati, och det finns i vår re-
servation och i vår motion yrkanden om avslag både när det gäller riktlin-
jerna för den ekonomiska politiken och när det gäller budgetpolitiken.
Därmed har vi kommit till ett onekligen intressant läge i kammaren. Det
finns anledning att utgå ifrån att två avslagsyrkanden möjligen skulle kunna
bli ett, eftersom de har samma syfte. Därför finns det i detta sammanhang
anledning att överväga om inte det här tarvar att betänkandet återremitteras
till utskottet för att bereda tillfälle att överväga den situation som nu råder.
Jag tänker dock inte framställa något yrkande i detta inlägg, för jag har till-
fälle att återkomma senare.
Anf. 4 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Fru talman! Det jag tog upp var ingen stor fråga egentligen. Vad jag tänkte
på var att vi faktiskt har skogsresurser och malmresurser som är ganska
unika. Det är väl till stor del dem som vi har byggt mycket av vårt välstånd
på.
I övrigt tycker jag att Hans Gustafssons replik var intressant. Jag ser fram
emot att vi skall kunna ena oss om att återremittera ärendet till utskottet.
Då, om inte förr, kanske vi verkligen för en gångs skull kan få en riktig dis-
kussion i utskottet.
Anf. 5 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! I ett tal till ett antal jublande börsmäklare på Wall Street 1976
sade dåvarande amerikanske presidenten Ford att arbetslösheten påverkar
när allt kommer omkring bara 8 % av folket medan inflationen påverkar 100
%. Finansminister Wibble är inte Gerald Ford, och Carl Bildt är inte Rich-
ard Nixon, som utsåg Ford till vicepresident. Jag måste säga att det finns
ganska många gemensamma drag mellan de resonemang som förs av rege-
ringen i finansplanen och uttalandet av Gerald Ford.
Det är inte bra med hög inflation. Det är svårt att få ner den när den har
kommit upp i nivån på 10%. Trots allt är inflationens långsiktiga effekter
långt mindre än effekterna av en arbetslöshet på dagens nivå. Det var det
som var den entydiga erfarenheten av den ekonomiska politik som bedrevs
i många länder under 80-talet: generationer av unga människor ställdes utan-
för samhället och lärde sig aldrig ett yrke. De kunde inte ens hota dem som
hade jobb med lägre lönekrav, och de fungerade därför inte ens som den
inflationsbroms som de skulle göra i enlighet med den nya högerns ekono-
miska teorier.
Det går inte heller att återvända till 60- och 70-talens idéer om en allmän
motkonjunkturell efterfrågestyrning. Finansminister Wibble har rätt i att det
är svårt att bedöma effekterna på de långa räntorna och därmed på investe-
ringarna av en allmän efterfrågestimulans. Vi behöver därför mer riktade
åtgärder. Vi behöver definitivt ingen planhushållning, men bidrag och skat-
ter måste styras så, att vi åstadkommer maximalt antal meningsfulla jobb per
satsad krona.
Privatpersoner och företag sparar i år ungefär 20 000 kr per invånare mer
än vad de investererar. Detta enorma överskottssparande är koncentrerat till
höginkomsttagare och ett ganska litet antal exportföretag. Om detta spa-
rande kan omvandlas till effektiv efterfrågan, riktad dit där det finns ledig
produktionsförmåga, kan både arbetslöshet och statligt budgetunderskott
minskas utan att inflationen nämnvärt påverkas.
Konsumentverket har räknat på höstens krispakets effekter på olika hus-
hålls ekonomi 1993. En låginkomsttagarfamilj med två barn förlorar i år ca
4 % av sin disponibla inkomst, medan en höginkomsttagarfamilj också med
två barn och med likartade omständigheter i övrigt förlorar 2 %. Det är inte
rimligt med dessa fördelningseffekter.
Nu vill regeringen därutöver sänka arbetslöshetsunderstödet och ta bort
inverkan på s. k. basbeloppsanknutna förmåner av kronans fall. Effekten blir
att en stor mängd människor med redan låga inkomster definitivt trycks ner
under Socialstyrelsens norm för existensminimum. Däremot tar man inte
bort devalveringseffekten vid beräkningen av brytpunkten i skatteskalan.
Jag har för mig att Per-Ola Eriksson fick en fråga om detta för inte så-.länge
sedan. Han sade sig då vara mycket förvånad. Det vore intressant att höra
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
10
om Per-Ola Eriksson fortfarande är förvånad över denna mycket märkliga
fördelningseffekt av regeringens förslag.
Vi föreslår höjd skatt över brytpunkten. Vi föreslår också måttligt ökade
arbetsgivaravgifter och vill använda pengarna till åtgärder mot arbetslöshe-
ten. Vi vill därmed ta pengar från exportföretag som tjänar flerdubbelt mer
på den låga kronkursen än vad arbetsgivaravgiftshöjningen kostar och som
använder detta till att öka sina vinster i stället för att sänka priser, investera
och höja sina marknadsandelar, precis som finansministern tidigare har på-
pekat. Vi vill rikta dessa pengar mot hemmamarknadsföretag som använder
pengarna till investering och arbete.
Med klok politik går det också att samtidigt minska miljöskulden. John
Maynard Keynes sade en gång att man kan sätta hela folket i arbete genom
att låta det gräva skyttegravar. Men vi behöver inte ta till vare sig skyttegra-
var, miljöfarliga motorvägar eller öresundsbroar. Det finna massor av me-
ningsfulla jobb. Enbart fastighetsunderhåll och naturvård skulle kunna sys-
selsätta nästan alla dem som i dag är öppet arbetslösa.
De åtgärder som föreslås av regering och socialdemokrati för att stimulera
till ökad ROT-verksamhet är i allt väsentligt i linje med de förslag som vi
lade fram i höstas och fick avslag på. Det är självfallet positivt att beslut kan
fattas nu. Men förslaget om avdragsrätt mot fastighetsskatten för vissa un-
derhållsåtgärder är dåligt utformat. Det kan användas fullt ut av direktören i
Djursholm för att bygga en ny bastu, men det fungerar sämre i storstädernas
arbetarstadsdelar och för den arbetslöse småhusägaren i Murjek - Murjek
ligger i Norrbotten, där jag nyss har varit. Det var därför som jag använde
just den orten som exempel.
I ett särskilt yttrande av Hans Gustafsson m.fl. från Socialdemokraterna
finns det en rad tunga argument för ett system med bidrag i stället för skatte-
avdrag. Jag hoppas och tror att Socialdemokraterna därmed också kommer
att rösta på vårt förslag när det gäller just denna punkt. Vi lägger nämligen
fram ett förslag just om att man skall utforma det hela som ett bidrag i stället
för som ett skatteavdrag.
Jag instämmer också i den socialdemokratiska reservationen nr 10 om en
översyn av kommunernas ekonomi och en begränsning av rundgången i eko-
nomin. Jag förutsätter att den följs upp av konkreta förslag när vi skall be-
handla kommunernas ekonomi i en särskild proposition senare i vår. Fun-
dera på det förslag till kommunakut som vi har lagt fram! Det syftar till en
både mer effektiv och mer rättvis användning av pengar.
Det är också av både effektivitets- och rättviseskäl som vi föreslår att riks-
dagen avvisar förslaget att häva Postgirots ensamrätt till statliga betalningar.
Detta gör vi inte för att vi är motståndare till konkurrens, utan därför att det
är klokt att behålla det enda effektiva påtryckningsmedlet som finns för att
bankerna skall bryta upp sin kartell kring Bankgirot.
Vi i Vänsterpartiet har faktiskt finansierat alla våra förslag till sista kro-
nan, och vi tänker göra det också framöver. Detta gäller inte minst den lång-
siktigt inriktade politiken. Också där föreslår vi ett kombinerat bekämpande
av både arbetslöshet och budgetunderskott genom omfördelning.
Låginkomsttagare kommer helt enkelt att vägra dra åt sin svångrem ett
snäpp om inte höginkomsttagaren drar åt två. De som på senare tid beskär-
mat sig över bidragsfusk och svartjobb borde betänka detta. Det är helt en-
kelt omöjligt att förankra en bättre samhällsmoral, om det inte vidtas åtgär-
der mot stora inkomstskillnader i socialförsäkringarna, mot spekulationsin-
komster och mot fallskärmsavtal.
Alla riksdagspartier är i dag överens om att det långsiktigt behövs bespa-
ringar i socialförsäkringssystemen. Men debatten lider av brist på konkreta
förslag. Aldrig har så många ätit upp så många kakor och samtidigt haft dem
kvar. Inte heller vi är färdiga med våra ställningstaganden, men vi har åtmin-
stone vågat oss på vissa riktlinjer med sänkta tak och höjda golv som huvud-
linje.
Enligt färsk statistik från Riksförsäkringsverket har de ekonomiska skill-
naderna mellan landets 1,5 miljoner ålderspensionärer ökat under 80-talet.
De pensionärer som tjänar bäst har - även om man bortser från privata pen-
sionsförsäkringar - nu mer än tre gånger så höga pensionsinkomster som de
med lägst pension. De ca 225 000 ålderspensionärer som enbart har folkpen-
sion - 90 % av dem är kvinnor - har fått en minskad realinkomst med 2,5 %
under 80-talet.
I denna situation måste ni som talar om standardtryggheten bli tydligare:
om ni anser att socialförsäkringssystemen inkl, pensionssystemet i dag totalt
sett är för dyra och om ni samtidigt vill behålla inkomstbortfallsprincipen
intakt, hur skall ni då klara finansieringen i botten av systemen? Vilken sam-
mantagen pension vill ni exempelvis ge de ca 200 000 kvinnorna med enbart
folkpension? Vill ni över huvud taget ha minskade skillnader i systemen?
I går presenterades Lindbeckkommissionens förslag. Jag, liksom Bo G Je-
nevall, var och lyssnade på presskonferensen. Jag förstår att Bo G Jenevall
i stort sett var nöjd. Till 90 % innebär ju förslagen borgerlig regeringspolitik
förklädd till opolitisk vetenskap. Därmed upprepas historien: de ledande
akademiska nationalekonomerna har alltid ställt sig till höger vid de avgö-
rande ekonomisk-politiska striderna. Assar Lindbeck - svensk nationaleko-
nomis ärkebiskop - anförde ekonomerna också vid angreppen på Meidners
löntagarfonder i mitten av 70-talet och när det gjordes ekonomupprop mot
kärnkraftsaweckling dagen före folkomröstningen 1980.
Lindbeck och de andra författarna till rapporten skall självfallet inte för-
menas att delta i debatten. Men den massmediala uppmärksamheten kring
rapporten saknar faktiskt proportioner. Det enda nya förslaget i rapporten
är såvitt jag kan finna ett förslag om obligatoriska kommunala folkomröst-
ningar vid skattehöjningar. Angreppen på arbetsrätten eller avvisandet av
skattehöjningar för höginkomsttagare är inte vetenskapligt grundade. Den
ekonomiska teori som författarna hyllar kan över huvud taget inte behandla
makt- och fördelningsfrågor av det här slaget på ett sätt som är oberoende
av politiska värderingar. På dessa områden ägnar sig Lindbeck och hans kol-
leger bara åt allmänt politiska tyckande, vilket nu högern presenterat som
högsta vetenskap i mer än ett decennium.
På presskonferensen talade Assar Lindbeck mycket om att renodla roller
och att man inte skall uppmuntra särintressen. Men jag tycker att både Lind-
beck och andra ekonomer kunde fundera en del över om det möjligen inte
är så, att de akademiska samhällsvetarna i dagens Sverige också utgör en
sorts särintresse.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
Vi har lagt fram en rad fördelningspolitiska förslag. Vi föreslår också en
utredning om hur man kan stärka den ekonomiska demokratin. Vi vill även
diskutera bl.a. företagsanknutna löntagarfonder. Vi anser att det finns an-
ledning att diskutera förköpsrätt till företag för anställda. Erfarenheterna
från t.ex. Cityvarvet i Göteborg visar att de anställda kunde ha haft stöd av
en sådan lagstitning om förköpsrätt. Våra förslag avvisas av de andra parti-
erna. Det skulle vara intressant att få en litet mera utförlig motivering. Fram-
för allt Socialdemokraterna har varit väldigt tysta när det gäller hela denna
fråga om ekonomisk demokrati.
Sverige är inne i en djup ekonomisk kris. Inget parti har något samlat för-
slag till hur krisen skall lösas. Den massmediala kampen mellan Bildt och
Carlsson handlar trots allt om detaljer, om man ser till de förslag som ni fak-
tiskt lägger fram här i riksdagen. Vänsterpartiet har inte lösningarna på alla
problem. Men vi tror att vi har förslag som kan bidra till en större helhet. Vi
begär att ni behandlar våra förslag seriöst, lika seriöst - och helst mera se-
riöst - än de förslag som kommer från professorer som inte är valda av
svenska folket i allmänna val.
Vi är beredda att diskutera med er. Vi undrar ibland om ni över huvud
taget är intresserade av att diskutera med oss.
Jag lyssnade också med intresse till avslagsyrkandet från Bo G Jenevall.
Hans Gustafsson glömde i sin replik nämna att det faktiskt behövs att tre
partier ställer sig bakom betänkandet för att det skall gå igenom. Jag vill inte
heller framställa något yrkande eller begära återremiss nu, men det enda
rimliga måste ju vara att det blir en återremiss åtminstone av den mera lång-
siktiga inriktningen av den ekonomiska politiken. Det finns också inslag
t.ex. i ROT-programmen där det, precis som Hans Gustafsson sade, är oer-
hört angeläget att snabbt komma till skott. Därför kan man kanske lyfta ut
någon del av det som kan beslutas om nu och återremittera det övriga.
Tills vidare vill jag nöja mig med att yrka bifall till min egen meningsytt-
ring till finansutskottets betänkande.
Anf. 6 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Vi befinner oss i en spännande brytningstid. Efter 1980-talets
ekonomi med spekulation, inflation och överhettning förs nu en sundare
ekonomisk politik. 1990-talets ekonomi kräver nya handlingssätt. I den eko-
nomiska krisens spår följer också nya möjligheter. Det gäller för oss alla att
ta vara på dessa möjligheter och att inte hemfalla åt pessimism och eländes-
beskrivningar.
Utskottets vice ordförande, vännen Hans Gustafsson, förbryllade mig litet
grand när han i sitt inledningsanförande påstod att Sverige är ett litet land
långt upp i Norden som saknar egentliga naturresurser. Jag delar också Bo
G Jenevalls reaktion mot det uttryckssättet. Vi måste ändå erkänna att Sve-
rige har rika naturtillgångar i form av skog, malm och vattenkraft. Dessa
naturtillgångar har lagt grunden till att vi har en livskraftig skogsindustri, en
bra stålindustri, bra stålföretag och bra verkstadsindustri. Det vore fel att
döma ut de svenska naturresurserna. Jag tror inte att Hans Gustafsson skulle
mötas av applåder om han kom till Norrland. Möjligen ser världen litet an-
12
norlunda ut i Sveriges trädgård, som Blekinge brukar kallas, men jag påstår
att det runt om i landet finns ordentliga naturresurser.
Finansutskottet delar uppfattningen i finansplanen att det krävs en fortsatt
sanering av de offentliga finanserna för att öka förtroendet för den ekono-
miska politiken och därigenom också möjliggöra den räntesänkning som är
nödvändig för att kunna öka tillväxten och minska arbetslösheten.
I mitt 90-tal vill jag prioritera åtgärder som ger ekonomisk tillväxt, skapar
livskraftiga företag, ger nya arbetstillfällen, bättre utbildning för ungdomar
och vår arbetskraft, en rättvis fördelning av välfärden och livskraft i hela
landet.
Ekonomikommissionen, ledd av Assar Lindbeck och som tidigare har på-
talats här i dag, presenterade i går en rapport med mycket intressant inne-
håll. Många av kommissionens åtgärdsförslag överensstämmer med den po-
litik som regeringspartierna för och som har fått stöd av finansutskottets ma-
joritet. Det behövs radikala tag för att skapa en uthållig ekonomisk utveck-
ling. Men, fru talman, den får inte gå ut över demokratin. Sådana inslag i
kommissionens förslag kunde lämnas därhän.
I likhet med finansutskottet understryker kommissionen vikten av åtgär-
der för att förhindra en permanent hög arbetslöshet, fortsatt stort budgetun-
derskott och låg tillväxt i ekonomin.
Kommissionen varnar också för risken för återfall till 70- och 80-talens in-
flationsekonomi. Den skulle få förödande konsekvenser på lång sikt. Jag
hoppas att Socialdemokraterna tar fasta på detta. Av och till har ju Social-
demokraterna svävat på målet när det gäller inflationsmål och de har varit
kritiska till regeringens inflationsbekämpning.
Kommissionen ger också den nuvarande räntepolitiken godkänt. Samti-
digt pekar kommissionen på problemet med bankernas stora räntemargina-
ler som ett allvarligt hot mot en ekonomisk återhämtning.
Lägre räntor är ett viktigt medel i den ekonomiska politiken. Men för att
nå bestående lägre räntor behövs en stram finanspolitik. Det finns en del
ekonomer och debattörer som förordar snabba klipp i ekonomin och en
drastisk förändring av räntepolitiken. Visserligen eftersträvar jag och Cen-
tern lägre räntor, men det får man inte genom snabba klipp. Ett byte av rege-
ringens och Riksbankens strategi skulle få omvärlden att tro att Riksbanken
har gett upp den långsiktiga kampen mot inflationen.
Som enskilda individer kan vi varken köpa hälsa eller goda vänner för
pengar. Lika litet kan riksdag och regering bestämma att räntorna skall sän-
kas. Det krävs att vi på olika sätt främjar åtgärder som skapar förtroende för
den svenska ekonomin. Vi måste minska budgetunderskottet, få balans och
tillväxt i ekonomin. Detta ger sedan uthålligt lägre räntor till glädje för före-
tagen, bönderna, villaägarna, bostadsrättsinnehavarna och hyresgästerna.
Trots de ekonomiska problemen finns det många ljusglimtar i ekonomin.
De positiva tecknen blir allt fler. Företagens konkurrenskraft har förstärkts,
exporten ökar och jämfört med situationen i höstas är faktiskt räntorna på
väg ner. Men det dröjer dess värre innan det ger utslag i fler och nya jobb i
industrin. På samma sätt som vågorna dröjer när en Finlandsfärja passerar,
dröjer det innan arbetslöshetstalen vänder nedåt. Men vi får inte tappa mo-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
13
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
14
det. De åtgärder som vidtas är investeringar för framtiden och de kommer
att ge resultat.
Inflationsbekämpning är ett primärt mål för regeringens ekonomiska poli-
tik. Att varaktigt behålla en låg inflation måste även fortsättningsvis vara ett
övergripande mål. Därför vill jag varna för att, ens tillfälligt, göra avsteg från
målet om prisstabilitet. Det finns risk att en sådan tillfällig parentes tänder
en nya inflationsbrasa.
Den svåra utvecklingen på arbetsmarknaden inger förstås oro. Att inte
kunna få arbete och att inte få möjlighet att göra rätt för sig upplevs som en
stor orättvisa. Arbetslösheten är ett fördelningsproblem. En av de absolut
viktigste uppgifterna, som den ekonomiska politiken har att lösa, är att bryta
den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden. Därför ligger arbetslinjen i
arbetsmarknadspolitiken fast. Arbetslösheten måste bekämpas, vilket tyd-
ligt framgår av de betydande satsningar som görs på arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder och av de förslag som har lagts om investeringar i infrastruk-
tur, ROT-sektor osv.
Men vi kan inte bara nöja oss med åtgärder som kortsiktigt minskar ar-
betslösheten. Förutsättningar måste skapas för att lägga grunden för låg ar-
betslöshet under hela 1990-talet. De aktiva insatser som görs av sysselsätt-
ningsskäl måste ges en tillväxtbefrämjande inriktning. Satsning på infra-
struktur, bättre riskkapitalförsörjning, forskning och utveckling är områden
som hör dit.
Finansutskottets majoritet delar regeringens uppfattning att det på lång
sikt inte finns någon annan möjlighet att öka sysselsättningen och minska
arbetslösheten i Sverige än genom en politik som leder till stärkt och bevarad
konkurrenskraft, varaktigt låg inflation och därmed lägre ränta.
Ekonomikommissionen rekommenderar statliga insatser bl.a. inom bygg-
sektorn med ROT-program inom kommunerna. Det är precis vad finansut-
skottet nu föreslår. Jag hoppas att ingen dag skall gå till spillo, utan att de
förslag som finansutskottet har lagt fram skall kunna genomföras.
Jag är mycket nöjd med den överenskommelse som har kommit till stånd
om en satsning på 2,5 miljarder kronor inom den s.k. ROT-sektorn. Genom
dessa ROT-åtgärder beräknas 30 000 jobb skapas - 30 000 människor kan
gå från arbetslöshetskön till ett aktivt arbete. ROT-programmet stimulerar
byggnadssektorn och vi tar till vara ledig kapacitet och kan genomföra ange-
lägna renoveringar och upprustningar av skolor, daghem, ålderdomshem
och bostäder.
Näringspolitiken måste dessutom vara inriktad på utveckling av livskraf-
tiga företag för att tillväxt i ekonomin skall uppnås. Skatterna och avgifterna
måste därför också för egenföretag och fåmansföretag sänkas till en med öv-
riga företag likvärdig nivå. Jag noterar med mycket stor tillfredsställelse att
det är precis dessa tankegångar som regeringspartierna för fram och som
också får sin anslutning i finansutskottets betänkande av Bo G Jenevall och
Ny demokrati. Även här är vi inne på samma linje.
I likhet med ekonomikommissionen avvisar jag förslag om höjda skatter
och arbetsgivaravgifter av den modell som Socialdemokraterna föreslagit.
Att återinföra höga skatter och arbetsgivaravgifter löser inte den svenska
ekonomins problem utan återskapar i stället nygamla problem.
Socialdemokraternas förslag om höjda arbetsgivaravgifter står i bjärt kon-
trast till höstens s.k. krisuppgörelse. Det har ibland ifrågasatts om den beslu-
tade sänkningen av arbetsgivaravgiften i höstens krispaket var riktig, med
tanke på att företagen genom kronans depreciering har fått en förstärkt kon-
kurrenskraft. Jag tycker att det är farligt att börja ifrågasätta denna arbetsgi-
varavgiftssänkning. Det är lika farligt att föreslå höjda arbetsgivaravgifter.
Det skulle innebära att företagens konkurrenskraft skulle försämras. Att
höja arbetsgivaravgifterna nu vore som att ta ifrån den svältande måltiden
just som han skall börja äta, bara för att skörden ser ut att bli god det kom-
mande året.
Socialdemokraternas motiv för att höja arbetsgivaravgiften är underskot-
tet i Arbetsmarknadsfonden. Det förbättrar inte heller företagens konkur-
renskraft. Jag vill ge Hans Gustafsson och Allan Larsson det tipset att i stäl-
let vända sig till fackföreningsrörelsen och be den att återbetala de pengar
som den fick ur Arbetsmarknadsfonden under högkonjunkturen.
Statens stora budgetunderskott är allvarligt. Varje år med stora budgetun-
derskott ger upphov till ökade ränteutgifter. Därför måste vi på olika sätt
medverka till att minska budgetunderskottet. Det ställer, mina vänner, stora
krav på minskade utgifter och nödvändiga besparingar. Det är viktigt att
komma ihåg att besparingar inte löser problemen. Som tidigare sagts måste
det också till en tillväxt och investeringar i näringslivet för att vi skall få in
ökade skatteintäkter i form av skatter på våra inkomster, i form av moms
osv. Det är på det sättet som vi kan skapa balans i ekonomin.
Om vi inte bemästrar budgetunderskottet kommer en allt större del av sta-
tens inkomster att behöva användas till att betala räntor på statsskulden. I
dag betalar vi 160 000 kr per minut till budgetunderskottet, och det är mer
än nog. Därför är det nödvändigt med utgiftsnedskärningar nu. Vi kan inte
vänta till nästa år eller till när konjunkturen står på topp igen. Om vi inte
vidtar nödvändiga åtgärder nu kommer en allt större skuld att lastas över
på våra barn och barnbarn. Mot denna bakgrund är ekonomikommissionens
förslag om ett system för generationsräkenskaper mycket intressant.
Förändringar i socialförsäkringssystemen är ett av de områden som är
möjliga och nödvändiga för besparingar. Transfereringar till hushållen har
växt explosionsartat under en lång följd av år. Det är därför nödvändigt att
nu se över dessa system för att bygga upp något nytt för framtiden.
Förändringar inom socialförsäkringssystemen måste göras med beaktande
av bevarad grundtrygghet. Alla måste garanteras grundtrygghet vid sjuk-
dom, arbetslöshet och pensionering. Den bör sedan kunna byggas ut indivi-
duellt alltefter en persons önskemål och intresse. Det egna sparandet i våra
försäkringssystem blir en viktig beståndsdel i den framtida välfärds-
strukturen.
I den allmänpolitiska debatten för några veckor sedan var det många som,
i likhet med mig, undrade över Socialdemokraternas inställning till bespa-
ringar. Av det som vi har hört hittills i dag har vi inte blivit klokare.
Socialdemokraterna säger att de ansluter sig till regeringens sparmål, men
de avvisar de förslag som Jagts fram. I stället för att komma med egna förslag
till åtgärder begär man att regeringen skall ange nya besparingsområden.
Som jag sade i den allmänpolitiska debatten i början av februari tolkar jag
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
15
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
16
det sä att Socialdemokraterna inte har mod eller ork att nu ange inom vilka
områden besparingarna skall ske.
Hans Gustafsson och Allan Larsson har nu haft en månad på sig att fun-
dera på dessa frågor. Jag upprepar därför mina frågor till Socialdemokrater-
nas företrädare i den här debatten: Inom vilka områden skall besparingarna
ske? Vad vill ni på det här området? Eller är det så att ni inte har några för-
slag? Det har ju sagts att en äldre gentleman inom socialdemokratin senare
skall komma med förslag till åtgärder. Jag tolkar det så att ni i dag saknar
förslag.
Fru talman! Svensk ekonomi är i obalans, men vi har möjligheter.' Vi har
förstås levt över våra tillgångar. Högre skatter och arbetsgivaravgifter, höga
ersättningar från våra socialförsäkringar eller expansion inom den offentliga
sektorn löser inte problemen. I stället måste vi skapa förutsättningar för ex-
pansion inom industri och inom tjänstesektorn, skapa en exportledd tillväxt,
skapa livskraft i landets olika regioner, ta vara på resurserna från Norrbotten
i norr till Hans Gustafssons Blekinge och andra regioner i söder, vi måste
investera för framtiden och även tillse att de bördor som vi nu måste bära
fördelas rättvist.
Regeringens olika förslag, som framgår av budgetpropositionen, är en god
investering för att bygga nytt för framtiden.
Med detta ber jag, fru talman, att få yrka bifall till finansutskottets betän-
kande samt avslag på samtliga reservationer och den särskilda meningsytt-
ringen.
Anf. 7 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill naturligtvis gärna vara litet osams med vår värderade
ordförande i den här typen av debatter för att få bättre debattförutsätt-
ningar. Jag har också ansträngt mig för att bli det, men jag måste säga att det
inte är lätt. Vad Per-Ola Eriksson talar om är alla de goda förhållanden som
skall råda. Arbetslinjen skall råda, man skall undvika arbetslöshet, man
skall ha låg inflation osv. Egentligen det enda som fattas är handlingar som
står i samklang med uttalandena.
Det är faktiskt 320 000 människor som inte omfattas av arbetslinjen. Var-
för gör ni ingenting för att arbetslinjen skall få genomslag på dessa 320 000 i
stället för att betala ut kontantunderstöd?
Jag kan medge att det inte är någon särskilt lätt uppgift. Vi har dock pre-
senterat förslag på förslag för att öka sysselsättningen och öka inslagen från
arbetslinjen i sammanhanget. Det är nu handlingar behövs, inte långt fram
i tiden. Det är redan risk för att insfrastrukturprogrammet kommer att ge-
nomföras när vi ånyo har fått en överhettning på bygg- och anläggningsar-
betsmarknaden. Jag tycker att det där fattas en hel del.
Det råder inga delade meningar om att vi bör eftersträva en låg inflation i
samhället. Jag blir ytterligt förvånad när man försöker ge det intrycket att
en del skulle strunta i inflationen. Jag läste en artikel av vår värderade fi-
nansminister i söndags som innehöll en farlig missuppfattning. Finansminis-
tern sade där att det nu höjs röster för att vi skall strunta i bekämpningen av
inflationen. Är det verkligen någon som framför sådana tankar i vårt sam-
hälle? Det är inte det som saken gäller. Det gäller att välja mellan olika ting
som alla kan ha sina besvärligheter och avigsidor och att göra en vettig av-
vägning mellan dem. Det är inte någon som säger att vi skall strunta i att
bekämpa inflationen.
Men det får vägas, Per-Ola Eriksson, mot andra nackdelar av att inte vidta
åtgärder. Det är likadant när man kommer in på det som Per-Ola Eriksson
tog upp om transfereringar och annat, där han hänvisar till Lindbeckkom-
missionen. Det är bra att läsa vad den skriver på s. 6 i sammanfattningen,
där man behandlar olika nedskärningar: Samtidigt måste dessa nedskär-
ningar ske på ett sådant sätt att inte ekonomin drivs ner ytterligare i den
djupa lågkonjunkturen. Planerade och trovärdiga sänkningar av de struktu-
rella utgifterna måste fasas in med konjunkturläget.
Det är precis det som vi vill att regeringen skall lägga fram ett förslag om.
Per-Ola Eriksson begär återigen att vi skall lägga fram förslag som rege-
ringen skall reagera på. Det är ni som skall lägga fram förslag.
Per-Ola Eriksson framförde till sist en liknelse, där en sänkning av arbets-
givaravgiften av honom jämställdes med att ta måltiden från den som just
skall börja äta. Men om någon just har intagit ett skrovmål, är det väl inte
så farligt att ta tallriken från honom?
Anf. 8 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag trodde att Hans Gustafsson skulle använda sin första re-
plik till att backa från det anmärkningsvärda uttalandet att Sverige saknar
naturtillgångar. Jag tycker att Hans Gustafsson för att behålla sin trovärdig-
het borde korrigera det uttalandet. Sverige har faktiskt unika naturtill-
gångar, som har lagt grunden för vårt välfärdssamhälle. Det brukar ibland
framhållas också av socialdemokratiska talare i andra sammanhang.
Fru talman! Det behövs handling, och det är precis det som föreslås av
regeringen och som finns i betänkandet. De innebär att vi radikalt lägger om
kursen i småföretagspolitiken. Vi ökar resurserna till forskning och utveck-
ling och tar fram ökade resurser till riskkapital för att underlätta för småföre-
tagen att få i gång sina investeringar. Vi har medverkat till att sänka arbetsgi-
varavgifterna, så att det blir lättare för företagen att klara sin verksamhet
och att anställa fler människor.
Vi har också tillsammans med socialdemokraterna, även om inte Hans
Gustafsson var med i det arbetet, tagit fram ett åtgärdspaket för ROT-sek-
torn, och det kommer att ge betydande sysselsättningstillfällen, precis som
finansutskottet tidigare har sagt. Om detta arbete har det inte rått någon som
helst strid mellan vare sig Socialdemokraterna eller regeringspartierna, utan
det har växt fram i brett samförstånd - också, som vi har hört, med bifall från
Ny demokrati och Vänsterpartiet. Jag tycker att det är bra.
Men det behövs också besparingar för att flytta resurser från vissa sekto-
rer, framför allt socialförsäkringssystemen, och för att ompröva dessa sy-
stem, så att vi får resurser för den expansiva delen. Återigen, Hans Gustafs-
son: Hur är det med besparingarna? Det vore angeläget att nu, en månad
efter den allmänpolitiska debatten, när ni funderat på dessa frågor, få besked
om huruvida ni har några förslag och hur de i så fall ser ut. Ni bör inte bara
säga att ni skall återkomma till detta. Regeringen har lagt fram sina förslag.
Ni har sagt att ni är överens med oss om målen, men vilka andra förslag har
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 72
|
Prot. 1992/93:72 |
ni? Det skulle vara intressant att höra. Eller skall vi vänta på att en äldre |
|
Den ekonomiska |
Anf. 9 HANS GUSTAFSSON (s) replik: Fru talman! Jag är naturligtvis mycket glad över att Per-Ola Eriksson inte Vi vet lika bra i Blekinge, Per-Ola Eriksson, som i Norrbotten vad skogen Per-Ola Eriksson tar vidare upp ROT-sektorn som ett exempel på rege- Sedan säger Per-Ola Eriksson till sist: Skall ni inte återkomma med förslag Anf. 10 PER-OLA ERIKSSON (c) replik: Fru talman! Vännen Hans Gustafssons kullerbyttor kring naturresurser, Jag skulle vilja säga att de åtgärder av ekonomisk-politisk natur som vi |
18
föreslår handlar om att investera ordentligt för framtiden för att långsiktigt
ta Sverige ur den ekonomiska krisen.
Vi har ett tungt arv från 1980-talet, och vi behöver inte fördjupa oss i vem
som var orsak till det. Huvudansvaret har förstås den då sittande socialde-
mokratiska regeringen, men jag tror att även dåvarande oppositionspartier
kan få ta på sig en del av ansvaret. Vi medverkade i alla fall till att träffa en
del uppgörelser för att försöka spara och ta Sverige ur krisen i slutet av 1980-
talet, när Socialdemokraterna behövde hjälp.
Men det är ändå så att vi måste långsiktigt skapa bättre konkurrensvillkor
för svensk industri. Vi måste få fart på industriinvesteringarna och ge bättre
svängrum för småföretagen. Mot den bakgrunden tycker jag att det är illa-
varslande när Socialdemokraterna är så avogt inställda till ett åtgärdspaket
för småföretagssektorn, för just ett sådant skulle kunna ge en betydande sys-
selsättning. Jag vill ge en eloge till Bo G Jenevall som i alla fall har ställt upp
på den inriktningen.
Sedan säger Hans Gustafsson att ROT-programmet skulle vara någonting
som Socialdemokraterna har medverkat till. Jag skulle vilja fråga: Var höll
Hans Gustafsson till under förhandlingarna? Jag såg i alla fall inte till ho-
nom. Jag begärde faktiskt medverkan från Hans Gustafssons sida, men han
lyste med sin frånvaro. Det kan hända att hans närvaro inte hade betytt nå-
got, men jag vill bestämt hävda att det var tack vare regeringspartiernas am-
bition att göra någonting som vi fick fram ett ROT-program.
Därefter har vi kommit överens om förslag som finns i den socialdemokra-
tiska motionen, och vi har lagt fram egna förslag. Detta tycker jag vittnar
om en god samförståndsanda i en angelägen fråga.
Hans Gustafsson kommer inte ifrån att han förr eller senare måste be-
stämma sig för hur det skall bli med besparingarna. Han säger att man har
angett områden. Regeringen har sagt att den är beredd att lyssna - kom med
förslag! Men Socialdemokraterna har yrkat avslag och kommer inte med
egna förslag, utan nu skall vi vänta på vad denne äldre gentleman eventuellt
kan få fram. Men vänta och se är att skjuta problemen framför sig.
Talmannen anmälde att Hans Gustafsson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 11 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Den ekonomiska debatten handlar just nu mest om arbetslös-
het, konkurser, bankförluster och andra krisfenomen. Som åtgärder rekom-
menderas ROT-program och infrastruktursatsningar. Allt detta är viktigt
och riktigt, även om det ibland kanske framskymtar en övertro på att man
med social ingenjörskonst kan skapa jobb. Vi får heller inte glömma att det
inte gärna kan vara en lönsam investering att bygga en väg från ingenstans
till ingenstans. Med hänsyn till motståndet mot Öresundsbron och aktuella
lösningar av storstädernas trafikproblem får man ibland ett intryck av att de
vägar är bäst på vilka ingen kör.
Som sagt, allt detta är viktigt att debattera. Jag väljer ändå som ämne för
mitt anförande inflationen. Men är inte den död? sägs det då. Nej, så väl är
det inte. Nog rör den på sig alltid. Sedan Sverige övergick till rörlig växelkurs
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
19
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
20
i november förra året har importpriserna stigit med nära 10 procent. Den
låga aktiviteten i ekonomin må medföra att detta inte får ett lika snabbt ge-
nomslag på konsumentpriserna som vi annars kunde väntat oss. Men en
lägre kronkurs måste ändå alltid så småningom avspeglas i prissättningen.
I förening med ökad produktivitet och sänkta löneskatter medför depre-
cieringen av kronan att vi får en markant tudelning av ekonomin. Medan
det blir fortsatt avslaget en tid inom den för utlandskonkurrens skyddade
sektorn, får vi räkna med att det förbättrade kostnadsläget leder till större
efterfrågan och ökade vinster inom den konkurrensutsatta sektorn. Detta
utlöser ett tryck uppåt på lönerna, vilket med nuvarande förhandlingssystem
lätt fortplantas till mindre lönsamma och vinstrika delar av ekonomin.
En analys av inflationshotet kommer därmed att handla mycket om kro-
nans växelkurs och lönebildningen. Kronkursen har i sin tur ett nära sam-
band med räntepolitiken. Låt mig från början göra klart att alla naturligtvis
eftersträvar lägre räntor. Frågan är bara hur detta mål skall nås.
Under 1980-talet gjordes upprepade försök, inte minst av finansminister
Feldt, att prata ned inflationen. Det gick inte. Nu är det många som försöker
prata ned räntan. Det kommer inte heller att lyckas. Risken är att man i stäl-
let genom att skapa felaktiga förväntningar åstadkommer motsatsen till vad
som önskas. Förutsägelser om att Riksbanken måste ge vika för kraven på
en drastisk räntesänkning kan försvaga kronan och förstärka inflationshotet
på ett sätt som driver upp räntenivån.
I den pågående debatten om räntan kan tre meningsriktningar urskiljas.
För det första finns det de som kräver en snabb och kraftig räntesänkning
och öppet medger att de vill ha högre inflation för att göra livet lättare. Till
den gruppen hör å ena sidan Tomas Fischer, min bror och andra fastighets-
ägare, å andra sidan LO:s ekonomer.
För det andra finns det debattörer som är konservativa i den meningen att
de vill sänka den korta räntan i smärre steg under iakttagande av att man inte
framkallar inflationsförväntningar som höjer den långa räntan och därmed
kostnaderna för boende, investeringar m.m. Själv räknar jag mig till denna
kategori, och jag noterar med tillfredsställelse att det också är Lindbeck-
kommissionens linje.
Och för det tredje finns den grupp som jag i den allmänpolitiska debatten
tillät mig att betrakta som räntepopulister. De hävdar att en kraftig sänkning
av den korta räntan skulle dra med sig även den långa nedåt, därmed stärka
kronan och således inte utlösa någon inflation. Ny demokrati har tydligen
den uppfattningen, vilket vad jag förstår rimmar illa med den starka uppslut-
ningen bakom Lindbeckkommissionen. Detta har finansminister Wibble i en
artikel nyligen dömt ut som en mirakelmedicin utan förankring i verklighe-
ten, och jag håller helt med henne i den karakteristiken.
Den närmare utformningen av penningpolitiken och därmed ränteutveck-
lingen är en uppgift för Riksbanken. Det är inte bara Lindbeckkommissio-
nen som på sistone avlagt rapport. Även Riksbanksutredningen, där jag va-
rit ordförande, har lämnat sitt slutbetänkande. Med stöd av internationella
erfarenheter och aktuell nationalekonomisk forskning föreslår där alla utom
de socialdemokratiska ledamöterna att Riksbankens oberoende skall stärkas
främst genom att banken ges som lagfäst mål att värna penningvärdet och
genom att dess ledning ges en mera självständig ställning med hjälp av änd-
ringar i fullmäktiges sammansättning, mandatperioder m.m.
Bakom dessa förändringar ligger en strävan att underlätta kampen mot
inflationen genom att göra den mera trovärdig, i det att de ansvariga inte kan
lockas till avsteg från låginflationspolitiken i syfte att nå kortsiktiga fördelar
på t.ex. sysselsättningens område. Blotta tanken att sådana snedsprång är
möjliga undergräver trovärdigheten och framkallar inflationsförväntningar,
som blir självuppfyllande, även om denna utveckling kanske inte egentligen
önskas av någon.
Jag vill understryka att ett stärkt oberoende för Riksbanken inte medför
att denna frikopplas från politisk påverkan och kontroll. Fullmäktige skall
även fortsättningsvis utses av riksdagen. Riksdagen skall utöver inflations-
målet kunna ge instruktioner för penningpolitiken i form av lag. Riksbanks-
chefen skall liksom hittills inför finansutskottet redogöra för resultat och pla-
ner på penningpolitikens område, men dessa redovisningar skall i framtiden
kunna göras offentliga.
Utredningen har också tydligare velat precisera under vilka förutsätt-
ningar ansvar skall kunna utkrävas av ledningen, ytterst genom avsättning
från uppdraget. Vad det handlar om är alltså att riksdagen skall dra upp ra-
mar för penningpolitiken, inom vilka sedan Riksbanken självständigt skall
kunna besluta i enskilda frågor.
Socialdemokraterna har i utredningen reserverat sig mot tanken att sätta
upp ett mål för Riksbankens verksamhet. Jag måste fråga Allan Larsson hur
han kan förena detta ställningstagande med att han själv och utredningsleda-
moten Jan Bergqvist för någon tid sedan i Riksbanksfullmäktige ställde sig
bakom fastläggandet av ett ännu mer preciserat inflationsmål, nämligen att
uppgången i konsumentprisindex stegvis skall tas ner till 2 % år 1995 för att
sedan förbli där. Varför skulle det då vara så farligt att nu i mera allmänna
termer i riksbankslagen ange att målet för penningpolitiken är att värna pen-
ningvärdet? Om en politisk majoritet - hur den nu skulle vara sammansatt -
till äventyrs skulle komma på andra tankar, går det ju att ändra detta ställ-
ningstagande med ett enkelt beslut här i kammaren.
Medan jag ändå begär besked från Allan Larsson, måste jag få fråga hur
han kan förena uppdraget som fullmäktig i Riksbanken med att vara ledamot
av finansutskottet. Det är ju detta utskott som inte bara kan ge riktlinjer för
penningpolitiken utan också vid utfrågningar av Riksbankschefen och ge-
nom sitt ställningstagande till årsredovisningen utövar kontroll och utkräver
ansvar. Vad händer om riksdagsmannen och presumtive finansministern Al-
lan Larsson instruerar fullmäktigeledamoten Allan Larsson att göra avkall
på inflationsmålet i syfte att vinna röster i nästa val?
Fru talman! Detta inlägg har kommit att handla mycket om kronkursen
och räntepolitiken. Utrymmet blir därmed mindre för det andra inflations-
hotet: lönebildningen. Det är ju egentligen som sig bör. Lönerna, liksom
andra priser, bör sättas på marknaden av berörda parter. Men eftersom
många avtal snart löper ut och löneutvecklingen onekligen får stor betydelse
för Sveriges möjligheter att komma ur den ekonomiska krisen, tillåter jag
mig ändå att redovisa några synpunkter.
Lön kan aldrig betraktas som en social förmån. Den är en ersättning för
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
21
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
22
utförd arbetsprestation och måste därmed sättas i relation till värdet av
denna. Med detta synsätt blir det svårt att motivera särskilda låglönepåslag -
det skulle ju förutsätta att just dessa arbetsinsatser ökat mera i värde än
andra. Det blir likaledes svårt att försvara generella tillägg i en låginflations-
ekonomi. Alla arbetsinsatser kan inte förväntas ha ökat i värde och framför
allt inte lika mycket.
Detta visar, menar jag, att lönebildningen bör flyttas ned till den nivå där
arbetsinsatserna rätt kan värderas, dvs. till företaget, myndigheten etc. Re-
sultatet må sedan regleras i kollektiva avtal eller i individuella. På detta sätt
får man den bästa anpassningen till förändringar i produktivitet, kreativitet
m.m. Om prisregleringar och priskarteller visat sig skadliga och rentav för-
bjudits på andra marknader, borde detta synsätt naturligtvis gälla även på
lönemarknaden.
Skulle då inte en decentraliserad lönebildning leda till förhållandevis stora
lönehöjningar vid de exportföretag som enligt mitt inledande resonemang
nu går mot klara vinstförbättringar? Jo, det medges. Men detta skulle via
löneglidning ske i alla fall. Det finns dock ingen anledning till att sådana för-
bättringar via centrala avtalskonstruktioner automatiskt skall överföras till
andra delar av arbetsmarknaden. Tvärtom är det angeläget att lönebild-
ningen fungerar som ett hjälpmedel för att föra över arbetskraft till de delar
av ekonomin som behöver växa för att allas vår välfärd skall växa - och detta
utan att utlösa inflatoriska tendenser.
Fru talman! Jag har i detta anförande tillåtit mig att ta upp och diskutera
några ekonomisk-politiska problemställningar som inte ges så stort utrymme
i det aktuella betänkandet från finansutskottet. Motivet för de borgerliga ut-
skottsledamöternas ställningstaganden där har redan redovisats av utskot-
tets ordförande. Finansminister Wibble kommer senare att presentera rege-
ringens prognoser och planer.
Vad man måste konstatera är, att oppositionen saknar ett hållfast alterna-
tiv, även om partiernas program behandlas var för sig. Mest anmärknings-
värda är fortfarande socialdemokraternas vägran att ange var på den offent-
liga utgiftssidan de kan tänka sig att spara och deras krav att regeringen i
stället skall göra det åt dem. Min förmodan i den allmänpolitiska debatten
att det stora oppositionspartiet inte ens i det fördolda förfogar över en spar-
plan har bekräftats genom beslutet nyligen att tillsätta en intern arbetsgrupp
för ändamålet. Valet av huvudansvarig ter sig närmast bisarrt. För var och
en som läst Kjell-Olof Feldts beskrivning av sina vedermödor när han för-
sökte spara på utgiftssidan måste Sten Andersson som spargeneral på det
offentliga området framstå som ett stort skämt.
Det betyder att det bara finns en väg att vandra - den som regeringen sta-
kar ut. Lindbeckkommissionen har lämnat värdefulla råd inför den fortsatta
marschen ut ur krisen. En snabb genomgång som jag gjorde i går gav vid
handen att jag utan vidare kan ställa mig bakom 108 av utredningens 113
punkter - däribland de två som med nästan likalydande formuleringar stöder
tanken på en oberoende riksbank, vilket väl får arises tyda på att detta ämne
tillmäts särskild vikt. Vare därmed hur som helst - målet för den borgerliga
regeringspolitiken ligger under alla omständigheter fast: att återupprätta
Sverige som tillväxt- och välfärdsnation.
Anf. 12 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Fru talman! Jag lyssnade med stort intresse till Lars Tobissons föreläsning.
Även om dess ämne låg något vid sidan av det betänkande som vi behandlar
här, var det intressant att få höra de här synpunkterna.
Lars Tobisson vände sig mot dem som menar att man skall gå snabbt fram
genom att sänka de korta räntorna, och mot dem som just nu kanske inte är
lika rädda för inflationen som Lars Tobisson är. Nu är det ju på det sättet,
Lars Tobisson, att alla försöker att göra en avvägning mellan olika åtgärder
för att totalt sett dra flest fördelar och få den bästa utvecklingen. Då får man
acceptera vissa nackdelar. Det är möjligt att man för att vinna en sak måste
förlora på en annan.
Det är inte konstigare än att man inom medicinen väljer att ge dödssjuka
patienter medicin som har allvarliga biverkningar, eftersom det är bättre än
att låta patienten dö. Det är på samma sätt i den här frågan.
Man måste väga de olika åtgärderna mot varandra. Man måste väga effek-
terna av arbetslöshet och annat mot varandra. Det är det man från båda si-
dor försöker göra. Det är självklart att man kan komma till olika slutsatser.
För egen del anser jag att det allvarligaste problemet på det här området
i dag kanske är det våldsamma räntegap som växer fram i vårt banksystem
och i vårt finansiella system, både i form av direkta skillnader i in- och utlå-
ningsräntor och i form av avgifter av olika slag. Jag hoppas att man i Bank-
stödsnämnden skall försöka att arbeta på ett sådant sätt, att man kan komma
till rätta med detta problem.
Det andra problemet av samma art, som också regeringen kan göra någon-
ting åt, är frågan om kapitalförsörjningen. Här finns sunda projekt, färdiga
att startas i dag, som inte kan få krediter för att sätta i gång. Regeringen
borde kunna medverka till att krediter kan lämnas till sunda och riktiga pro-
jekt. Det är en viktig åtgärd för att få i gång sysselsättningen.
När det gäller frågan om Riksbanken riktade sig Lars Tobisson i första
hand till Allan Larsson. Jag skall tillåta mig att beröra den delen som gäller
Riksbankens ställning.
Riksbankschefen och Riksbanksfullmäktige har i Sverige en osedvanligt
självständig ställning. Det vitsordades av Riksbankschefen bara för några
dagar sedan. Men tanken på att ge honom en ännu mer fristående ställning
är hämtad från Maastrichtavtalet. Formuleringarna i Riksbanksutredningen
är nästan ordagrant överförda från Maastrichtavtalet. Det bygger i sin tur på
en uppfattning som innebär att politikerna inte skall syssla med den ekono-
miska politiken, i varje fall penning- och valutapolitiken, eftersom de kan
tänkas handla som väljarna vill och inte som marknaden vill.
Denna grundläggande tanke kan jag inte acceptera. Jag tycker att det är
ett gott skäl till att säga nej till förslagen om ökad självständighet för Riks-
bankschefen.
Anf. 13 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Hans Gustafsson överraskade mig onekligen. Jag har faktiskt
inte räknat in Socialdemokraterna som ingående i den krets av räntepopulis-
ter som tror att man drastiskt skall sänka räntan och därmed uppnå alla möj-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
23
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
24
liga lyckade resultat. Såvitt jag förstår har heller inte företrädarna i Riks-
banksfullmäktige intagit den ståndpunkten.
Nu kanske argumentationen mest kokade ner till att det är besvärande
med de höga räntor och de stora räntemarginaler som möter kunderna i ban-
kerna. Jag kan hålla med om detta. Jag har här i tidigare anföranden sagt,
att det naturligtvis skall eftersträvas att vi kan få ner de höga marknadsrän-
torna. Men vi kan inte uppnå det genom att ge order, utan det som krävs
är konkurrens. Jag önskar, som jag sagt tidigare, att man skulle få hjälp av
utländska banker vilka genom att antingen köpa i Sverige eller etablera sig
här på egen hand kan erbjuda bättre villkor för dem som efterfrågar krediter.
Vad gäller kapitalförsörjningen vill jag påpeka att regeringen har gjort
mycket för att skapa nytt riskkapital och tillhandahålla det för de mindre
företagen. Jag vill dessutom erinra om en uppgift som jag såg i tidningen så
sent som i morse. Den fortfarande fungerande banken, Handelsbanken, har
en så liten kreditefterfrågan att högste chefen klagar och säger att man nu
snart blir tvungen att köpa obligationer igen, eftersom man inte har någon
annan användning för de inlånade medlen.
Hans Gustafsson, som vi vet är kritisk till EG, var rask att dra slutsatsen
att Riksbanksutredningens förslag syftar till att bädda för Maastrichtavtalet.
Vore det så kanske det inte vore så märkvärdigt. Sverige har ändå, och detta
under ledning av Hans Gustafssons eget parti, ansökt om medlemskap i EG,
och där råder Maastrichtavtalet.
Jag vill här noga betona att vi inte på någon punkt tagit avtalet och ett
kommande medlemskap i EG till intäkt för att lägga fram våra förslag. De är
helt baserade på en bedömning av vad som utifrån nuvarande förhållanden
behövs för att få en självständig penningpolitik och därmed en mer effektiv
kamp mot inflationen än den vi nu kan erbjuda.
Jag måste också komma in på det som Hans Gustafsson tydligen menar
vara ett mer värdigt ämne för denna debatt, nämligen t.ex. frågan om Social-
demokraternas sparplan. Den vill han nu inte kommentera. Regeringen har
lagt fram förslag till besparingar för nästa år. Ni socialdemokrater, som inte
har lagt fram några sådana förslag, begär att regeringen skall komma med
nya förslag för detta år. Det är vad ni har begärt, och så skyller ni på att
regeringen inte har preciserat sig för kommande år, någonting som den rege-
ring som Hans Gustafsson själv satt i minsann aldrig skulle kommit på tan-
ken att göra.
Anf. 14 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Fru talman! Lars Tobisson säger att han inte räknar Socialdemokraterna
till det räntepopulistiska lägret. Det är bra det.
Jag försökte mig på, och jag förstår att det var en överdrift, att föra någon
sorts intellektuellt samtal med Lars Tobisson om den situation som råder.
Det är inte så enkelt som att bara säga: Vi skall inte sänka räntorna och inte
ta risken att inflationen går upp. Det måste vägas mot konsekvenserna av att
säga nej hela tiden. Jag har inte någon alldeles bestämd uppfattning om hur
den avvägningen skall göras.
Lars Tobisson antydde att jag är emot EG, det EG som jag själv har varit
med om att ansöka om medlemskap i. Jag kan försäkra Lars Tobisson att jag
inte är emot EG. Jag skall ställa upp för ett medlemskap i EG. Jag är tvek-
sam till ett medlemskap i Europeiska unionen. Det har vi aldrig ansökt om.
Det har tillkommit sedan.
Lars Tobisson säger att man inte har hänvisat till Maastrichtavtalet. Men
faktum är att formuleringarna när det gäller Riksbankens fristående ställ-
ning nästan exakt är hämtade därifrån. Det står att denna riksbank inte får
motta instruktioner eller begära instruktioner från politikerna i det natio-
nella parlamentet, och i Maastrichtavtalet nämns också EG-parlamentet.
Den grundläggande tanken är att politikerna skall hålla fingrarna borta. Det
är farligt om de får någonting att säga till om på detta område, eftersom de
kan handla som väljarna vill. Det är en odemokratisk hållning.
Får man inte bedriva ekonomisk politik i riksdagen är det ganska menings-
löst. I detta sammanhang anser jag faktiskt att Assar Lindbeck-kommissio-
nen var litet feg när den bara gick halva vägen och enbart ville avskaffa halva
riksdagen. Skall man gå den vägen kanske man borde gå ett stycke till.
Slutligen säger Lars Tobisson att Socialdemokraterna inte har anvisat nå-
got hållbart alternativ. Socialdemokraterna har inget alternativ för detta
budgetår, säger Lars Tobisson. Men, Lars Tobisson, om regeringen nu talar
om att man behöver spara ytterligare 25 miljarder - och enligt Assar Lind-
beck-kommissionen kanske det dubbla och väl det - är det ganska rimligt att
få en samlad bild över dessa besparingar. Man bör titta efter och fråga sig
om den åtgärd man vidtar passar in i ett sammanhang. Vi har inte begärt
någonting annat.
Lars Tobisson sade i sitt förra anförande att Socialdemokraterna saknar
ett hållbart alternativ. Och det skall ni säga, som inte kan regera själva utan
måste kalla in en hel kommission! Sedan står ni och jublar och säger att kom-
missionen har ställt sig bakom er. Har inte regeringen förmågan att själv ut-
forma sin politik? Därefter säger ni att andra saknar ett hållbart alternativ.
Ni har ju ingen politik på detta område!
Anf. 15 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Hans Gustafsson tycker tydligen inte bara illa om den euro-
peiska monetära unionen utan även om Lindbeckkommissionen. Det kon-
trasterar något mot de krampaktigt positiva tolkningar som ändå gavs från
socialdemokratiskt håll när förslagen presenterades i går.
Jag vill understryka att vi naturligtvis skall sänka räntan. Frågan är bara
på vilket sätt det skall gå till. Det är här jag talar för en försiktig ansats där
man inte åstadkommer större olyckor än vad man redan har med den höga
räntan, och jag tror att vi kan vara ganska överens om det.
Hur man än vänder och vrider på det, Hans Gustafsson, är EMU en del
av EG enligt gällande beslut inom EG. Skall vi arbeta för en anslutning till
EG får vi nog vänja oss vid tanken att det där kommer att förekomma ett
europeiskt monetärt samarbete. Det är möjligt att formerna i vissa avseen-
den kan divergera mot de ursprungliga planerna. Men därom vet vi inget.
Jag vill återgå till vad Hans Gustafsson talade om i sitt huvudanförande.
Jag var överraskad över denna förnöjsamhet. Han sade att det på 50 och 20
års sikt bakåt hade gått ganska bra. Men nu är det nutid. För bara några år
sedan var Sverige en av de tre rikaste länderna i världen. Jag sade i valrörel-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
25
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
26
sen 1991 att vi hade halkat ner till åttonde plats. Nu visar det sig att statisti-
ken för just år 1991 säger att vi är ännu längre ner. Vi är nere på fjortonde
plats, tolfte sade Lindbeckkommissionen i går.
Under alla omständigheter ligger Sverige under genomsnittet för industri-
länderna, och vi ligger efter deprecieringen rimligen även under genomsnit-
tet i EG. Vi kan inte sätta oss på några höga hästar, utan vi måste gripa oss
an de problem vi nu har. Då finns naturligtvis nödvändigheten att spara här.
Nu försvarar Hans Gustafsson sina uteblivna förslag på den punkten med att
regeringen inte preciserat sina planer för flera år framåt.
Regeringen har i riksdagen lagt fram konkreta förslag till besparingar på
11,9 miljarder. Nu avvisar Socialdemokraterna förslagen och säger: De vill
vi inte ha. Kom med nya förslag. Vi socialdemokrater vet inte vad vi vill,
men kom med nya förslag så får vi pröva dem. För denna mycket passiva
inställning ger man motivet: Ni skall ju spara mer kommande år, och ni har
inte talat om vad ni skall göra.
På den punkten är vi öppna att föra en diskussion. Vi behöver ännu inte
lägga fram förslag om detta. Det är det rimliga betraktelsesätt som även so-
cialdemokrater brukade iaktta i denna situation.
Detta är svepskäl och dålig ursäkt.
Jag vet inte vad Hans Gustafsson menade med sitt inlägg till Bo G Jene-
vall. Ger han stöd för det avslagsyrkande som Jenevall avgav? Det var egent-
ligen enbart fråga om att Jenevall för sin del frånföll sina egna reservationer.
Har också Hans Gustafsson för avsikt att göra detta?
Talmannen anmälde att Hans Gustafsson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 16 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! I likhet med andra talare vill jag säga att Lindbeckkommissio-
nen lämnat ett mycket intressant bidrag till den ekonomiska debatten. Bo G
Jenevall tyckte att man skulle kunna byta ut finansplanen mot Lindbeck-
kommissionens förslag. Min bedömning är att det inte skulle innebära någon
stor omläggning av regeringens ekonomiska politik. Jag uppfattar att grund-
dragen i Lindbeckkommissionens förslag stämmer mycket väl med den poli-
tik som regeringen för.
Jag hoppas att jag inte minskar intresset hos några kammarkamrater att
ta del av Lindbeckkommissionens förslag när jag säger att jag bitvis läser det
som ett liberalt credo. Jag syftar framför allt på avsnitten om politikens roll.
Politiken måste handla om allmänintresset. Det måste finnas klara rågångar
mellan intressen och kravmaskiner i samhället. En del av de problem som vi
nu ser beror på att de system vi har byggt upp inte har dragit denna klara
rågång.
Kommissionens förslag bygger enligt min mening också på en mycket klar
analys. Vår grundläggande svårighet är nu att vi samtidigt måste bekämpa
mer långsiktiga problem, vi brukar kalla dem strukturella, och mycket akuta
konjunkturella problem. Svårigheten är att se till att åtgärderna går hand i
hand.
Det finns en mycket klar skillnad mellan Hans Gustafssons inlägg och
Lindbeckkommissionens förslag, nämligen att Hans Gustafssons inlägg byg-
ger på en betydligt mer grumlig analys. Grumlig är kanske fel ord. Det är
bättre att säga felaktig, eftersom analysen var relativt tydlig. Den gick ut på
att Sverige inte har levt över sina tillgångar. Jag tror att Hans Gustafsson
framför allt talade om 80-talet.
Jag menar att det är ett helt felaktigt påstående. Man kan bevisa detta på
flera olika sätt. Det mest grundläggande sättet att argumentera är att titta på
den s.k. sista raden i nationalräkenskaperna. Den brukar vi kalla bytesba-
lansen. Det är fråga om huruvida det svenska folkhushållet producerar så
mycket som det konsumerar. Trots att vi under huvuddelen av 80-talet levde
under en utpräglad internationell högkonjunktur lyckades vi ändå inte, med
undantag för ett enda år, producera så mycket som vi konsumerade. Jag
tycker att det är det tydligaste beviset för att det är rimligt att hävda att Sve-
rige har levt över sina tillgångar.
Sådana jämförelser som Hans Gustafsson ägnade sig åt är mycket besvär-
liga av rent statistiska skäl. Vi i Sverige inledde denna mätperiod, när Hans
Gustafsson tillträdde i regeringen i oktober 1982, med en mycket kraftig de-
valvering. Det gör att jämförelser uttryckta i kronor blir besvärliga. Det är
då bättre att även på denna punkt vända sig till Lindbeckkommissionens sta-
tistiska material.
Den allra första tabellen i betänkandet handlar just om en jämförelse av
hur vi har klarat oss i förhållande till andra länder under den här perioden.
Jag tror att tabellen gäller 70- och 80-talen. Den visar, som Lars Tobisson var
inne på, att Sverige förlorar terräng jämfört med andra länder. Att efter en
period som har präglats av en rad devalveringar, vilka ändå inte har löst Sve-
riges grundläggande problem, ha den utgångspunkten att allt var gott och väl
fram till härom året och att vi därefter har fått en del problem är en felaktig
analys.
När man skall försöka lösa den svåra uppgiften att på en gång hantera
långsiktiga problem och mer akuta problem, vill det till att man väljer sådana
medel i det korta perspektivet att man inte förstör det man vill uppnå i det
längre perspektivet. Där är det statliga budgetunderskottet och det statliga
upplåningsbehovet mycket centrala frågor.
Jag noterade att Hans Gustafsson i en replik till Lars Tobisson sade att han
inte har någon bestämd uppfattning om vilket som är den rätta avvägningen
i den ekonomiska politiken för närvarande. Men uppenbarligen har han en
mycket bestämd uppfattning om vilket som är den felaktiga avvägningen.
Han verkar ju ytterst kritisk mot den avvägning som regeringen har gjort.
En mycket klok strategi är att för närvarande, av konjunkturella skäl, av-
stå från att en del besparingsförslag får omedelbart genomslag. Det har ju
många talat om, och nu senast Lindbeckkommissionen. Vi bör ändå fatta
beslut om dem och göra det i sådana former att det har mycket hög trovärdig-
het att besluten också kommer att stå fast och genomföras.
Mot den bakgrunden var det mycket bra att vi i höstas fick dessa breda
krisuppgörelser. Därför är jag följaktligen mycket bekymrad över i vilket
skick krisuppgörelserna delvis befinner sig. Det är ytterst beklagligt när per-
soner på hösten får en mycket omfattande och god publicitet som varande
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och hud-
getregleringen
m.m.
27
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
28
stora statsmän och några månader senare befinner sig i ganska barnslig pole-
mik om detaljer i dessa uppgörelser.
Det är oerhört viktigt att vi klarar eftervården av krisuppgörelserna. Jag
beklagar att vi har fått så många diskussioner i efterhand om vad uppgörel-
serna egentligen innebar.
Vidare är jag bekymrad över Socialdemokraternas fortsatta uppträdande
i den ekonomiska politiken. I höstas var vi överens om att inga ytterligare
ofinansierade reformer skulle genomföras. Nu har vi trots det kommit över-
ens om ett ROT-program, vilket jag tror är en riktig satsning i det här läget.
Men det hade ju varit en styrka om vi samtidigt hade fört vidare våra gemen-
samma besparingsdiskussioner.
Jag ansluter mig till dem som i debatten har sagt att det verkligen är egen-
domligt att ett så centralt politiskt dokument i den svenska ekonomiskpoli-
tiska debatten som Socialdemokraternas uppfattning om vad som bör sparas
på i statsutgifterna hemlighålls. Vi talar gemensamt om att det är angeläget
att vi genomdriver offentlighetsprincipen inom EG osv. Men att detta
mycket centrala dokument, som vore ytterst intressant i den ekonomiska de-
batten, inte får komma till allmänhetens kännedom är mycket säreget.
Om man tycker att det som står på den listan är så besvärande att man inte
vill gå ut med det, lär det nu, enligt tidningsuppgifter, finnas ett alternativ.
Den grupp under Sten Anderssons ledning som Lars Tobisson talade om har
fått i uppdrag att ta fram mera folkliga och, som det heter, populära bespa-
ringar. Det är ett utomordentligt bra initiativ från Socialdemokraterna. Det
vore mycket bra om vi kunde få fram en sådan lista.
Men om den första 11,9 miljarderslistan är för obekväm av något skäl, kan
ni inte då be Sten Andersson lätta på förlåten till sitt arbete? Då skulle vi,
parallellt med de viktiga satsningar vi gör på ROT-området, komma vidare
med våra gemensamma besparingsdiskussioner.
Jag är också litet bekymrad över den attityd som Socialdemokraterna intar
i en annan mycket viktig strukturfråga, nämligen den offentliga sektorns för-
nyelse. Det är en ganska vanlig slutsats från dem som bedömer svensk eko-
nomi, att det faktum att vi under 70- och 80-talen försatte oss själva i de pro-
blem som vi gjorde till stor del berodde på, att de som då hade makten un-
derlät att på allvar ta itu med produktivitetsproblemen inom den offentliga
sektorn.
Nu har den nya regering som vi har efter valet 1991 lagt fram en serie för-
slag som har till syfte att verkligen sätta fart på detta förnyelsearbete. Men
Socialdemokraterna har varit mycket negativa till praktiskt taget alla sådana
förslag.
Ett förslag i Lindbeckkommissionens betänkande som jag tror att jag kan
lova kommer att förverkligas är punkt nr 99. Det handlar om en förlängd
mandatperiod. Jag tror, i det perspektiv som jag har varit inne på, att det är
mycket viktigt att vi skapar så goda institutionella förutsättningar som möj-
ligt för att föra en bra ekonomisk politik. Vad jag kan förstå finns det nu en
bred uppslutning hos de politiska partierna att förlänga mandatperioden.
Vi har fortfarande inte riktigt talat färdigt om när denna förlängning skall
börja gälla. Jag hävdar att det vore önskvärt att den gällde redan från näst-
kommande mandatperiod, dvs. att valet 1997 bör flyttas till 1998. Landets
ledande författningsexperter säger att det inte finns några juridiska problem
förknippade med den lösningen.
Jag tror att vi kommer att klara den ekonomiska politiken under de
mycket viktiga åren 1995 och 1996 bättre om det inte är ett val 1997. Då
befinner vi oss förhoppningsvis i en uppgångsfas då det gäller att klara efter-
vården av devalveringen och att stå pall mot en hel del kompensationskrav
som då kommer fram. Därför är det önskvärt att denna reform får ett snabbt
genomslag.
Jag har också i de samtal som jag har fört med de andra partierna på upp-
drag av statsminister Bildt fört in frågan om finansutskottets ställning. Den
tar Lindbeckkommissionen upp, och den behandlas också i den riksdagsut-
redning där fru talmannen är ordförande. Jag vill bara uttrycka den förhopp-
ningen att vi skall komma fram till en lösning i denna fråga. Det som har
hänt i det senaste skedet visar att politiken skulle bli effektivare om finansut-
skottet hade en starkare och mer samordnande ställning i den ekonomiska
politiken i riksdagen.
När det gäller de halvkvädna visorna om återremiss som har nämnts här,
kan ju en minoritet av kammaren genomdriva ett sådant beslut. Det är möj-
ligt att vi får ett sådant beslut. Jag tycker dock att de som överväger att rösta
för återremiss måste fundera på vilket syfte man har med den återremissen.
Det är riktigt att Nydemokraterna och Socialdemokraterna båda har yrkat
avslag på regeringens ekonomiska politik, men det sker, som har framgått
av Bo G Jenevalls och Hans Gustafssons inlägg, från diametralt motsatta ut-
gångspunkter.
Bo G Jenevall talade mycket effektivt om statsskuldens storlek och hur
räntorna rinner i väg varje minut. Men Hans Gustafsson sade att budgetun-
derskottet inte är något stort problem.
Det är därför svårt att tro att den majoritet som skulle kunna skapas här i
kammaren för en återremiss kan formulera någon ny ekonomisk politik. Om
det vore så hade vi omedelbart en helt ny parlamentarisk situation, men det
är väl ingen som tror det.
Det man då uppnår är att man skjuter ett antal viktiga beslut några veckor
framåt i tiden. Det kanske uppstår en oro på räntemarknaden, och det får
man naturligtvis ta, om man tror att det är några viktiga politiska mål som
uppnås på det sättet. Men jag tycker inte att debatten hittills kan tas till in-
täkt för att det finns någon ny majoritet i den ekonomiska politiken än den
som vi hittills har kunnat se.
Jag hoppas därför att kammaren, med tanke på att några av finansutskot-
tets förslag, t.ex. ROT-satsningen, är mycket brådskande, nu kan samla sig
till ett beslut här i dag och att utgången av voteringen blir att hemställan i
finansutskottets betänkande bifalles.
Anf. 17 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag har en bestämd känsla av att Lars Leijonborg inte har nå-
gon större lust att diskutera de här frågorna med mig, men jag kan ändå inte
låta bli att ta upp hans inledande påståenden om Lindbeckkommissionens
förslag.
Ä ena sidan säger Lars Leijonborg att förslagen uttrycker ett liberalt
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
29
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
credo. Jag har för mig att ordet ”credo” betyder tro. Det här är alltså en
produkt som är uttryck för en liberal tro. Ä andra sidan talar han, precis
som kommissionen, om att dra upp rågången mellan olika intressen och att
uttrycka allmänintresset i den ekonomiska politiken.
Vi hörde för en stund sedan Lars Tobisson säga att han kunde instämma i
108 av Lindbeckkommissionens förslag. Jag kan inte låta bli att tänka på ett
anförande som jag läste för ganska länge sedan som Eli Heckscher höll 1927
på Nationalekonomiska föreningen. Han sade något i stil med att ekono-
merna tidigare uttryckte olika intressen i samhället men att alla nationaleko-
nomer nu hade kommit överens och uttryckte den vetenskapliga ståndpunk-
ten. Det var i grunden den ekonomiska liberalismens ståndpunkt. Några år
därefter kom 30-talskrisen, och sedan blev det ganska tyst kring den typen
av oerhört skrytsamma formuleringar från liberalerna.
Den fråga som jag vill ställa är just denna: Är det så att Lars Leijonborg
har återvänt till den här riktigt gamla, fundamentalistiska liberala tron, dvs.
att detta inte bara är bästa politik utan också bästa vetenskap? Vetenskap
och politik är alltså samma sak i detta sammanhang, och andras åsikter har
en lägre status, oavsett oenigheten i sakfrågan. Är det så att vi befinner oss
på en mera populistisk nivå, uttrycker särintressen, uppträder som kravma-
skiner, medan däremot Lars Leijonborg och de borgerliga, med de åsikter
som de uttrycker, företräder en vetenskaplig ståndpunkt, som också är iden-
tisk med ett liberalt credo?
Anf. 18 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag skall för tydlighetens skull beträffande uttrycket ”liberalt
credo”, som kan översättas just med en liberal trosbekännelse, upprepa att
jag begränsade det i första hand till kommissionens demokratisyn. Jag tycker
också att en rad andra delar i kommissionens förslag är bra, men denna pas-
sionerade anslutning förbehöll jag demokratiavsnittet.
Jag försöker följa den vetenskapliga ekonomiska debatten så gott jag kan
som amatör, och det måste naturligtvis vara strävan för oss som politiker att
bygga vår politik på en så god kunskapsbas som möjligt. Då är frågan: Finns
det någon entydig kunskapsbas i den ekonomiska politiken? Svaret är nej.
Det finns ingen ekonomisk tes som är helt oomstridd.
Vad gör man då? Ja, man får så gott man kan försöka analysera vilken
ståndpunkt som verkar ha det starkaste vetenskapliga stödet. Det konkreta
exempel som jag tog i polemik med Hans Gustafsson var bedömningen av
hur svensk ekonomi har utvecklats på 70- och 80-talet. Där finns det enstaka
röster. Någon hävdar t.o.m. i en av Stockholmstidningarna i dag att Lind-
beckkommissionen och andra har fel. Såvitt jag förstår hävdar ändå en över-
väldigande majoritet av de ekonomer som bedömer utvecklingen av svensk
ekonomi att svensk ekonomi på 70-och 80-talet kom på efterkälken på
grund av att vi inte hade förmågan att hantera ett antal grundläggande struk-
turproblem.
Anf. 19 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Lars Leijonborg säger att det handlar om den här produk-
tens demokratisyn, och då förmodar jag att han menar det avslutande kapit-
let om de olika förslagen till reformer av det politiska systemet. Men det in-
går också förslag som t.ex. handlar om arbetsrätten.
Om jag minns rätt, fanns det i början av 70-talet en skara ungliberaler-jag
vet inte om Lars Leijonborg tillhörde dem - som hade förstått att begreppet
demokrati har en något djupare innebörd än vad det har i slutkapitlet i kom-
missionens rapport, dvs. att demokrati också kan handla om sådant som
t.ex. de anställdas makt och demokrati på arbetsplatserna. Det fanns på den
tiden förslag från Folkpartiet som handlade om löntagarfonder och om att
stärka de anställdas medverkan i styrelserna i företag - alltså den typen av
demokrati.
Förslagen att försvaga arbetsrätten är inom parentes praktiskt taget iden-
tiska med det som Svenska arbetsgivareföreningen har krävt i många år. Det
är alltså inte bara demokratisynen i slutkapitlet utan det är också denna to-
tala oförståelse och detta avvisande av en vidgning av demokratibegreppet
till att gälla också demokratin på arbetsplatserna som Lars Leijonborg och
Folkpartiet numera ställer sig bakom.
Till sist vill jag ta upp frågan om vetenskapssynen. Man kan göra histo-
riska studier av hur de ledande nationalekonomerna i Sverige har ställt sig i
de stora politiska frågorna. Jag drog i mitt anförande upp det som hände på
70-talet, bl.a. Meidnerfonderna och kärnkraftsomröstningen. Man kan gå
tillbaka till början på 30-talet och se hur de ställde sig då, och man kan se
hur de ställde sig i ATP-striden och när arbetsmarknadspolitiken infördes,
osv. Jag hävdar alltså att man kan belägga att de i grunden alltid ställde sig
på den borgerliga sidan - till höger. Det var inte uttryck för en vetenskaplig,
objektiv ståndpunkt. Det var den ganska normala företeelsen att de flesta
akademiker - som vanligtvis ligger på den övre halvan av inkomstskalan -
ställde sig på samma ståndpunkt som de flesta gör i de inkomstlägena. De är
alltså också uttryck för vissa intressen.
Anf. 20 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! En ung vetenskapsman i Sverige på 20-talet hette Bertil
Ohlin. Han opponerade mot den dåvarande dominansen inom den ekono-
miska vetenskapen och visade hur ekonomiska metoder kunde användas för
att minska sociala problem i samhället. Han blev några år senare vald till
ordförande, först i Folkpartiets ungdomsförbund och sedan i Folkpartiet. Så
visst finns det olika synsätt inom ekonomkåren.
John Maynard Keynes var medlem i det liberala partiet i England, och det
liberala partiet bekostade utgivningen av några av hans mera banbrytande
verk i den ekonomisk-politiska debatten. Så visst finns det ekonomer som
vågar gå mot strömmen. Ofta har dessa varit liberalt engagerade.
Jag vill göra en korrigering. Folkpartiet har inte varit för löntagarfonder.
Folkpartiet kämpade länge för ett system med andel i vinst, som sedan i
socialdemokratisk tappning kom att bli löntagarfonder. I socialdemokratisk
tappning förfuskades hela den folkpartistiska idén.
Anf. 21 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Lars Leijonborg bekräftade ju, som många har gjort tidi-
gare, att Lindbeckkommissionens alster är en bra produkt. Han gjorde det
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
31
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
32
i nästan lyriska former, och han sade att rapporten var helt i enlighet med
regeringens politik.
Då ställer man sig genast frågan: Varför finns rapporten inte med i finans-
planen? Vi kanske rent av skulle ta och bestämma oss för att foga kommis-
sionens rapport som en bilaga till betänkandet. Då blir det kanske bra.
Lars Leijonborg kom in på flera olika frågor, bl.a. finansutskottets ställ-
ning. Den debatt som har förts i dag understryker verkligen att det är
bråttom att få till stånd även den formella delen av detta.
Jag vill dock fortfarande hävda att det finns betydande möjligheter för fi-
nansutskottet att inom ramen för gällande bestämmelser fatta de nödvändiga
besluten.
Anf. 22 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Lindbeckkommissionens rapport presenterades i går, och
vårt betänkande justerades för ett par veckor sedan. Enligt den tänkta tids-
planen skall Lindbeckkommissionens rapport ligga till grund för regeringens
och riksdagens diskussioner i samband med kompletteringspropositionen.
Jag är övertygad om att Lindbeckkommissionens rapport utgör en grund
som vi kan resonera utifrån. Ny demokrati har säkert också bidrag att lämna
i utskottsdiskussionen.
Anf. 23 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag tar detta som ett mycket viktigt uttalande från en viktig
ledamot av finansutskottet, dvs. att merparten av Lindbeckkommissionens
förslag kommer att återfinnas i kompletteringspropositionen.
Anf. 24 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag är något förvånad över att Lars Leijonborg kommente-
rade en del påståenden som jag skulle ha gjort.
Först och främst har jag inte sagt att budgetunderskottet inte är något pro-
blem. Jag har tvärtom sagt att man inte skall nonchalera det, men produk-
tionsunderskottet är ett än värre problem i sammanhanget.
Jag har heller inte sagt att Sverige inte har levt över sina tillgångar. Jag har
sagt att varken den offentliga sektorn eller den privata konsumtionen har
inneburit att man har levt över sina tillgångar. Detta har jag redovisat med
ett siffermaterial. Jag har lagt ned arbete på att få fram det via Konjunkturin-
stitutet och andra, för att få ett grepp om hur 80-talet såg ut.
Jag har märkt att varje gång som man säger att någonting är positivt i det
här landet blir de borgerliga omedelbart irriterade och talar om att det inte
är så bra, utan att det är långt uslare. Nu hänvisade Lars Leijonborg till en
tabell i Lindbeckkommissionens rapport.
Jag kan väl hålla med Leijonborg om att detta med statistiken på området
är svårt, därför att det finns många olika tolkningar. Jag har tittat på bytesba-
lansen och jag har tittat på tio års import och export. Jag tror att det som jag
säger är lika väl underbyggt som någonting annat.
Om man nu inte tror på detta utan åberopar Lindbeckkommissionen, är
det värt att notera en tabell på s. 5 i rapporten. Det är en tabell som handlar
om arbetslösheten i OECD-området. Av den tabellen kan man utläsa att i
vaije fall OECD-länderna i Europa - knappast OECD som helhet - under
den bästa och längsta högkonjunktur som har varit i Västeuropa hade en
arbetslöshet under 10 %. Det var 10 % arbetslöshet under den bästa hög-
konjunktur som vi har haft! Är detta ett bevis på att det har gått bättre i
dessa länder än det har gått i Sverige? Är det ett bevis för att Sverige halkar
efter, att vi har haft en arbetslöshet under samma period på 1,5 %? Det är
först 1991 som kurvorna går upp och börjar likna varandra - jag vill inte alls
sätta detta i samband med regeringsskiftet.
Jag har sagt att vi har några dåliga år, men i längre perspektiv har vi anled-
ning att vara både glada och stolta och dra slutsatsen att vi kan ta oss ur det
här.
Johan Lönnroth har redan berört Lars Leijonborgs påstående att Lind-
beckkommissionens rapport är ett liberalt credo. Det är möjligt att det är
så - jag vill inte ha någon mening om det. Men jag är alldeles säker på att
det inte är något socialt liberalt credo som har presenterats. Det får vi väl
anledning att återkomma till.
Nu har jag inte så mycket tid kvar att jag kan ta upp flera av frågorna som
berördes. Men när det gäller frågan om den offentliga förnyelsen är det inte
så, Lars Leijonborg, att förnyelsen ligger i att ta betalningen ur höger ficka
i stället för att ta den ur vänster. Förnyelsen ligger i att vi trimmar och effekti-
viserar den offentliga sektorn och att vi pressar ner kostnaderna i den.
Det innebär inga besparingar att flytta över ansvaret för betalningen av de
sociala förmånerna från skattsedeln till privatkonsumtionen.
Anf. 25 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! En rättvisande jämförelse mellan hur Sverige och andra jäm-
förbara länder har klarat sig under 80-talet måste självfallet väga in syssel-
sättningssituationen. Då är det helt klart att vi lyckades mycket bättre än
andra jämförbara länder. Det är en stor social fördel med situationen i Sve-
rige jämfört med andra länder. Det är helt odiskutabelt. Detta är vi överens
om. Däremot verkar vi inte vara överens om hur den ekonomiska situatio-
nen i övrigt har utvecklats.
Det finns ändå både vetenskapligt och mera allmänbegripligt stöd för tan-
ken att Sverige har levt över sina tillgångar, att Sveriges produktion har ut-
vecklats sämre än den i andra jämförbara länder. Detta tyder på att det finns
faktorer i den svenska ekonomin som inte är så bra som de borde vara. Un-
der 80-talet var Socialdemokraterna katastrofalt senfärdiga med att åtgärda
dessa. Jag tänker på skattereformen. Jag tänker på energipolitikomlägg-
ningen. Jag tänker på flera andra saker, inte minst den offentliga sektorns
förnyelse, som vi har talat om.
Ett tag hade jag en känsla av att många socialdemokrater själva insåg att
de var inne på fel spår på 80-talet. Nu finns det rätt många tendenser, inte
minst i Hans Gustafssons inlägg, som tyder på att Socialdemokraterna åter-
går till det spåret, att de är ganska traditionalistiska i sin uppfattning. Det
tycker jag är bekymmersamt.
Om man skall trimma och effektivisera offentlig verksamhet, som Hans
Gustafsson säger, är ju konkurrens ett oöverträffat instrument. Det visar all
erfarenhet. Vår politik baseras på att man skall bygga in konkurrenselement
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 72
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
där så är möjligt i de offentliga verksamheterna. Men socialdemokraterna
har varit mycket skeptiska till det. Det visar att ni också på dennna funda-
mentala punkt, när det gäller strukturförändringar, fortfarande låter tradi-
tionalisterna ange tonen.
Anf. 26 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! För att då återvända till den fråga som vi kanske inte skall
lägga så mycket tid på, har jag fortfarande inte sagt att Sverige inte har levt
över sina tillgångar. Jag har inte sagt detta. Jag har sagt att enligt tillgänglig
statistik är det inte den offentliga sektorn och inte vanligt folk som har levt
över sina tillgångar. Om andra har gjort det - de som nu kanske registreras
i Belgien, Holland, England och på andra håll - har jag inte uttalat mig om.
Men detta är ett faktum. Jag har inte hittat på detta. Jag har fått siffrorna
från personer som har bättre möjligheter att bedöma detta än jag.
När det gäller förnyelsen av och konkurrensutsattheten för den offentliga
sektorn tycker jag att det är bra om vi kan ha ökad konkurrens om det kan
leda till ökad effektivitet. Vi kan ordna en sådan konkurrens inom den of-
fentliga sektorn eller mellan privat och offentlig sektor.
Det finns en kolartro hos borgerliga företrädare på att privata alternativ
alltid är att föredra i förhållande till samhälleliga alternativ. Det finns mycket
dåligt stöd, vetenskapligt och empiriskt, för denna hållning. Varje exempel
som jag känner till visar på motsatsen. I går kunde man i Aftonbladet läsa en
artikel av en journalist som hade åkt till Schweiz för att bli opererad, vilket
betalades av den offentliga sektorn. Man kunde läsa om hur han upplevde
förhållandet mellan den privata sjukvården och den offentliga sjukvården i
Sverige.
Låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet på grund av doktrinära upp-
fattningar om att konkurrens är bättre och effektivare i alla lägen. Det finns
gott om exempel som visar på motsatsen. Låt oss diskutera detta med för-
nuft, sans och måtta. Använd konkurrens där vi kan vinna fördelar och ef-
fektivitet, men använd den inte som ett doktrinärt inslag i utvecklingen fram-
över. Det är viktigt att vi snabbt kan öka tillväxten och effektiviteten i vår
samhällsekonomi. Men lika viktigt för upplevelsen av Sverige är att vi har en
anständig och bra fördelningspolitik. Privatisering, marknadsekonomi och
konkurrenskraft har i regel en tendens att gå ut över solidaritet och fördel-
ningspolitik. Därför skall man handskas med dessa ting med varsamhet och
vara uppmärksam på konsekvenserna. Jag tror inte att motsättningarna be-
höver vara så stora om vi vore beredda att sätta oss ner och diskutera med
förnuft och sans på den här punkten.
Anf. 27 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Låt mig först uttrycka min glädje över att den folkliga spar-
generalen nu har innfunnit sig i kammaren. Vi kanske kommer att få höra
den folkliga sparlistan senare under debatten.
Till Hans Gustafsson vill jag säga att vi inte skall kasta ut barnet med bad-
vattnet. Vi skall ha kvar en effektiv offentlig sektor och en bra fördelnings-
politik. Men vi skall slänga ut badvattnet, nämligen alla gamla monopolbe-
34
stämmelser som hindrar konkurrensen att åstadkomma den effektivisering
som vi båda eftersträvar.
Vi har inte kolartron att allt blir bra om det överförs i privat regi, men vi
har en stark kolartro på konkurrensen som medel för att uppnå effektivitet.
Jag skulle kunna avsluta i ekumenisk anda och säga att jag nu tar fasta på att
Hans Gustafsson säger att man är öppen för konkurrens. Men tyvärr har jag
hört det så många gånger att jag inte riktigt tror på det längre. Jag skrev en
artikel i Dagens Nyheter för några dagar sedan, där jag hade med fem exem-
pel på saker som regeringen har föreslagit. Socialdemokraterna har valt att
gå emot på alla fem punkter. När det gäller den offentliga sektorns förnyelse
är ni fortfarande en bromskloss, och det är mycket beklagligt.
Förste vice talmannen anmälde att Hans Gustafsson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt tilll ytterligare replik.
Anf. 28 STEFAN ATTEFALL (kds):
Herr talman! Låt mig börja med att kommentera just Lindbeckkommis-
sionen. Det är framför allt tre saker jag avser att lyfta fram.
För det första slår Lindbeckkommissionen fast betydelsen av ett gott sam-
hällsklimat för en god ekonomisk utveckling. De, som jag skulle vilja kalla,
icke-ekonomiska faktorernas betydelse lyfts fram i betänkandet på ett sätt
som jag tror är nyttigt för diskussionen framgent. Jag och andra kristdemo-
krater har tidigare i denna kammare poängterat att det finns faktorer utöver
den direkta ekonomiska politiken som är nog så viktiga för den ekonomiska
utvecklingen som alla konkreta beslut som fattas i exempelvis finansutskot-
tet. Utan att i detalj ta ställning till de olika förslag som kommissionen pre-
senterat så anser jag att den fångat in väsentliga icke-ekonomiska aspekter
på en långsiktig och sund ekonomisk utveckling. Dess breda ansats är intres-
sant och behövs för att vidga diskussionen.
För det andra poängteras vikten av institutionella förändringar för att
motverka kortsiktighet, minska dominansen av särintressen och förbättra
ansvars- och maktdelningen i vårt samhälle. Vi kan gärna diskutera de en-
skilda förslagen. Men låt oss inte fastna i ett ställningskrig om t.ex. antalet
riksdagsledamöter, utan försöka föra diskussionen på ett övergripande plan.
Jag delar inte kommissionens slutsatser på alla områden. Men jag är överty-
gad om att den ekonomiska utvecklingen påverkas av frågor som mandatpe-
riodernas längd, budgetprocessen, särintressenas styrka, förhållanden i sam-
hällsprocessen, etc.
Men förändringar av spelreglerna i ekonomin handlar också om att enas
om vissa hörnpelare i den ekonomiska politiken som gör att trovärdigheten
och långsiktigheten förstärks. Här kommer Riksbanksutredningens förslag
in i bilden. Trots att det givetvis även här finns detaljer man kan diskutera
så bygger utredningens resonemang, som för övrigt ligger helt i linje med
Lindbeckkommissionen, på insikten om vikten av att vi fastslår vissa spelreg-
ler för hur penningpolitiken skall skötas. Låg inflation är en sådan norm som
vi behöver enas kring - inte för att det är något självändamål i sig, utan för
att låg inflation hjälper oss agera långsiktigt, att långsiktigt främja sysselsätt-
ning och välfärd. Kortsiktigheten är nog politikernas största frestelse. Låt
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
35
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
36
oss därför bygga in motkrafter mot kortsiktighet. Låt oss enas om spelregler
som det innebär en stor politisk risk att bryta emot. Gemensamma normer,
spelregler eller skall vi kalla det stödjepunkter är därför något som hjälper
oss att främja en god ekonomisk utveckling. Kan vi exempelvis undvika hög
inflation så slipper vi göda spekulanter och kapitalägare på småsparare och
vanliga löntagares bekostnad. 1980-talet var väl ett årtionde som borde ha
lärt oss detta en gång för alla.
I sammanhanget vill jag gärna citera ett uttalande som fanns återgivet i
tidningen Byggnadsarbetaren nr 5/93. Uttalandet är gjort av den kände f.d.
stinsen och aktiemiljonären Lennart Israelsson. Han sade: ”För den late
finns inget bättre än inflation. Man tjänar massor av pengar utan att arbeta.
Och när socialdemokraterna vunnit valet 1994 kommer åter en tid med hög,
fin inflation.” Kommentarer kanske är överflödiga.
För det tredje framhåller Lindbeckkommissionen att vård- och omsorgs-
tjänster som skall subventioneras bör utformas som bidrag till hushållen sna-
rare än som offentlig produktion. Vi är nu inne på den diskussion som Hans
Gustafsson och Lars Leijonborg förde alldeles nyss. Detta skulle enligt Lind-
beck öka valfriheten och pressa kostnaderna. Samma slutsatser drog också
kds nyligen i den rapport som partiet utarbetat kring kostnaderna för att in-
föra en vårdlön eller ett vårdnadsbidrag.
När en del av subventionen går direkt till föräldrarna ökar deras valfrihet.
Samtidigt förstärks incitamenten att finna den billigaste lösningen, och där-
med ökar pressen på producenterna att minska sina kostnader. Vårdnadsbi-
draget, som regeringsförklaringen poängterar är en fortsatt högt prioriterad
reform, är därför ett sätt att minska de offentliga utgifterna på sikt. Jag vill
dock betona att detta inte är det främsta argumentet för oss kristdemokrater
för att införa ett vårdnadsbidrag. Det är i stället det faktum att vi behöver ge
föräldrarna möjligheten att i större utsträckning välja den vård- och om-
sorgsform som passar just deras barn. Då blir det goda uppväxtvillkor. Men
det är som sagt inte alltid de dyraste lösningarna som är de bästa för alla i
alla lägen.
Herr talman! Låt oss förutsättningslöst diskutera hur vi skall kunna gå vi-
dare utifrån de utredningar som nu föreligger och skapa största möjliga enig-
het kring en långsiktig ekonomisk politik. Regeringens finansplan anger ett
långsiktigt besparingsprogram där det första steget är en besparing på ca 12
miljarder kronor. Det finns också med i det betänkande vi skall ta ställning
till i dag. Lindbeckkommissionens argumentation stärker just den åsikt som
förs fram från regeringspartierna.
I reservation 6 i dagens betänkande skriver socialdemokraterna något som
jag vill citera och ta fasta på: ”Ett beslut om ett långsiktigt program för sunda
statsfinanser bör enligt utskottets mening fattas av riksdagen under våren”.
Jag tolkar denna skrivning som att socialdemokraterna inser svensk ekono-
mis problem men att man av taktiska skäl ännu inte presenterat sina bespa-
ringsförslag. Eftersom ni socialdemokrater säger nej till regeringens kon-
kreta besparingsförslag innebär er hållning, inte minst mot bakgrund av
Lindbeckkommissionens slutsatser, att pressen på er att redovisa andra be-
sparingar nu är ännu större. Om exempelvis Lindbeckkommissionen upp-
levs gå hårt fram med barnfamiljernas ekonomi, måste Socialdemokraternas
förslag vara rena mardrömmen för dem, eftersom ni redan friat så många
andra grupper från besparingar - utom, vad jag vet, exempelvis barnfamil-
jerna.
Socialdemokraterna säger att de inte vill redovisa besparingar eftersom de
vill ha ett samlat grepp om frågorna. I andra sammanhang har Socialdemo-
kraterna sagt att de inte vill ha en å la carte-politik där regeringen kan plocka
bland olika sparförslag utan att se det totala sammanhanget. Man kan accep-
tera det resonemanget. Jag kan också förstå om ni vägrar att ställa upp på
enstaka bitar i olika besparingsförslag. Men det är ju i sig inget hinder för att
offentligt redovisa hur ni ser på saken och vilka besparingsförslag ni har -
åtminstone för år ett, där regeringen i dag konkret visat vad man vill göra.
Detta naturligtvis under förutsättning att ni har några förslag; det råder det
visst tvivel om.
Socialdemokraternas agerande är, enligt min mening, självfallet ingenting
annat än ett bevis på bristande politiskt mod. Därmed blir också socialdemo-
kraternas agerande i detta avseende ett bra illustrationsexempel på det kort-
siktiga beteende som bl.a. Lindbeckkommissionen varnar för.
Ett annat exempel på det dubbelspel som socialdemokraterna nu bedriver
kan vi läsa om i reservation nr 10. Land och rike runt, och även här i riksda-
gens talarstol, sprids en bild av att socialdemokraterna är emot den tyvärr
nödvändiga och smärtsamma indragningen på kommunerna med 7,5 miljar-
der kronor. Denna neddragning gick socialdemokraterna emot våren 1992
och ville i sitt budgetalternativ i stället spara pengar genom att suga ut 5 en-
gångsmiljarder från Stadshypotek samt införa räntelån i bostadsstödssyste-
met; två förslag som i dagens perspektiv hade varit rena katastrofen, om de
hade genomförts. Det uppges också i reservationen att socialdemokraterna
inte delar regeringens uppfattning att indragningen från kommunerna skulle
innebära en besparing. Om socialdemokraterna verkligen står för detta
borde det väl inte vara några problem för er att lägga tillbaka dessa 7,5 mil-
jarder kronor, eftersom de, enligt er uppfattning, inte är någon besparing;
alltså innebär det heller inte någon ökad utgift för statskassan att lägga på
dem. Detta undviker ni. Det kan bara tolkas så, att socialdemokraterna har
släppt sitt krav om att återföra de 7,5 miljarderna till kommunerna och där-
med i praktiken accepterat denna nödvändiga åtgärd. Men det vore bra om
detta erkändes så att vi slapp en, många gånger, förvirrad debatt om detta.
Att ni socialdemokrater fortsätter att ge sken av att vara emot besparingar
och samtidigt agerar som ni gör i era motioner är en form av falsk marknads-
föring och återigen ett uttryck för den kortsiktighet som vi skall hålla oss för
goda för. Socialdemokraterna säger sig vilja, men vägrar att visa sin vilja.
Man drar då slutsatsen att ett oppositionsparti sällan har varit så tomhänt
som i dag. Det är ju snarare så att Vänsterpartiet har ett starkare och mer
trovärdigt budgetalternativ än Socialdemokraterna. Så långt har det faktiskt
gått.
Herr talman! I socialdemokraternas ekonomiska motion, liksom i denna
kammare - och för att inte säga ute på gåtor och torg - försöker socialdemo-
kraterna hamra in ett falskt och förvrängt budskap, nämligen att regeringen
givit upp kampen mot arbetslösheten, givit upp arbetslinjen och medvetet
driver upp arbetslösheten. Detta är ett falskt påstående.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
37
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
38
Sanningen är att det aldrig tidigare har satsats så mycket pengar på AMS-
åtgärder. I regeringens budget får den direkta arbetsmarknadspolitiken 28
miljarder kronor. Det finns en gräns för hur mycket AMS klarar av att admi-
nistrera. Infrastrukturen får för närvarande en upprustning som ligger mer
än tre gånger högre än under 1980-talet; totalt 13-14 miljarder kronor under
innevarande budgetår. Till detta kommer den proposition som lades i mån-
dags med satsningar på 100 miljarder kronor under de närmaste tio åren. En
stor del av dessa pengar kan lånas upp för att tidigarelägga projekt som kan
och bör genomföras under lågkonjunkturen. Utbildning på olika nivåer
byggs också ut kraftigt.
Utöver detta har nu också ett ROT-program utarbetats med stimulanser
av reparationer i egna hem, offentliga lokaler och allmännyttan. Det paketet
beräknas kosta 2,5 miljarder kronor. Ytterligare åtgärder kan förväntas
längre fram under våren.
Visst kan vi diskutera om regeringen gör rätt saker, om åtgärder av olika
slag kan ske på ett effektivare och bättre sätt, om ytterligare insatser kan
göras och hur finansieringen kan ordnas. Men att påstå att regeringspar-
tierna har gett upp, och försöka skapa en bild av att vi struntar i arbetslöshe-
tens gissel, det är en förvrängning av fakta som jag vill kraftigt vända mig
emot.
Orsaken till den höga arbetslösheten är att vi hamnat i det som Kjell-Olof
Feldt varnade för och kallade arbetslöshetens stålbad. Det förutsåg han i en
av sina finansplaner. Men det som den socialdemokratiska regeringen då
lyckades samla sig kring för att möta detta var det berömda stoppaketet som
också fick Kjell-Olof Feldt att lämna politiken.
Herr talman! Slutligen skulle jag också vilja kommentera Bo Jenevalls in-
lägg. Han talade om offentliganställda som det privata näringslivet tvingas
bära på sina ryggar. Jag skulle vilja markera att jag inte håller med om Bo
Jenevalls bild av hur vi skall se på vilka som är tärande och närande i vårt
samhälle. Vi behöver människor från både den offentliga och den privata
sektorn. Vi skall inte se det som att den ene bär den andre. De är ett par som
tillsammans bär Sverige. Men precis som i ett äktenskap måste det finnas
balans mellan parterna. Det är där vi har problemet i dag; vi har fått obalans
mellan parterna. Därför behöver vi långsiktigt styra över resurser till den
mer konkurrensutsatta delen av näringslivet så att vi får en bättre balans och
därmed kan bära Sverige på ett bättre och starkare sätt.
Herr talman! Den ekonomiska politiken rymmer många målkonflikter.
Det finns ingen enda politiker eller expert, inte ens Assar Lindbeck, som
kan säga att här är den perfekta avvägningen mellan stimulans kontra åter-
hållsamhet med offentliga utgifter, mellan stram och expansiv penningpoli-
tik, eller vilka motsatta dimensioner som nu finns i den ekonomiska politi-
ken. Men regeringens linje känns i dessa svåra tider betydligt stabilare än
det socialdemokratiska alternativet. Vi har en fortsatt svår väg framför oss.
Jag tror att breda lösningar skulle kunna underlätta färden på denna svåra
väg. Men då krävs att både regering och opposition lägger korten på bordet
och redovisar vad man vill göra. Kanske kan då Lindbeckkommissionens
rapport ha det goda med sig att en utredning kan bli en plattform att föra
sådana samtal utifrån. Vi kristdemokrater skulle välkomna det. Tack.
Anf. 29 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Stefan Attefall återkommer litet oväntat till frågan om be-
sparing. Han säger att han har förståelse för att socialdemokraterna kan vilja
ha ett samlat program för besparingar. Men han tycker att man kan offentlig-
göra på vilket område de skall ske, så att regeringen kan få titta på det. På
s. 3 i betänkandet, skriver utskottsmajoriteten: Skall de rådande problemen
kunna lösas på ett varaktigt sätt, krävs att saneringen av de offentliga finan-
serna bedrivs målmedvetet och enligt en i förväg uppgjord plan som sträcker
sig över flera år.
Det är precis det som vi har begärt och som ni skriver är förutsättningen
för att komma till rätta med detta. Varför går ni då emot det? Det måste väl
vara regeringen som skall redovisa denna långsiktiga plan? Det är rege-
ringen som regerar, förmodar jag. Man får redovisa sin långsiktiga plan så
att vi kan titta på den. Sedan får vi diskutera om vi med utgångspunkt i den
kan hitta gemensamma lösningar att klara de långsiktiga problemen.
Stefan Attefall hade bra argument för vår motion och vår hållning. Han
inledde nämligen med att säga att kortsiktigheten är den största faran för
politikerna. När så ett parti vill visa långsiktighet avvisar Stefan Attefall den
långsiktighet som han själv har frågat efter i betänkandet. Det är en helt
orimlig hållning.
Sedan till frågan om arbetslinjen och AMS-åtgärder. Jag sade i mitt anför-
ande, Stefan Attefall, att jag tycker att det satsas mycket pengar på arbets-
marknadspolitik. Men det satsas för mycket på passiva åtgärder och inte till-
räckligt på arbetslinjen.
Vi har föreslagit åtgärd efter åtgärd för att fler människor skall få arbete.
Man behöver inte gå till Lindbeckkommissionen för att inse att nästan varje
arbete som utförs av en person som eljest skulle vara arbetslös är bättre än
att vederbörande passivt uppbär kontantunderstöd. Det råder inte brist på
arbete i det här landet. Däremot råder det brist på pengar, utom när det gäl-
ler att betala ut kontantunderstöd.
Stefan Attefall tar upp en sak som vi varit inne på flera gånger. Det gäller
hanteringen av frågor som gäller den offentliga sektorn. Såvitt jag förstår
pläderar Stefan Attefall för en sorts vårdcheck med vilken människor skulle
kunna göra sina inköp där det är billigast. På det sättet skulle det bli ökad
konkurrens. Men den vägen är jag mycket tveksam till.
En annan professor som jag lyssnat på - det här med professorer är ju så
viktigt i dag-, nämligen Ingemar Ståhl i Malmö, tyckte inte att Malmö kom-
mun skulle subventionera besök på Stadsteatern. 1 stället skulle man få en
check, för det fanns säkert de som i stället valde att äta en god middag. Men
de som vill gå på teater kommer då inte att ha någon teater att gå till. De
skulle undandras friheten och alternativen. Så är det även på det här områ-
det, Stefan Attefall. Det finns inget som heller visar att det som här nämns
är billigare.
Anf. 30 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Först något om besparingsprogrammen. Jag sade inte att jag
höll med om att er linje var klok när det gällde er vilja att ha ett samlat grepp
för att kunna ta ställning. I stället kunde jag förstå hur ni resonerat. Däremot
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
39
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
40
tycker jag att ert resonemang inte håller när det gäller ert påstående att det
inte finns någon redovisning av hur regeringspartierna vill spara. Men det
finns konkreta detalj uppgifter. För första året gäller det 12 miljarder kronor.
Vidare finns det en skiss över uppläggningen för de kommande åren. Det
finns t.o.m. uppgifter om vilka områden man bör röra sig inom. Dessutom
finns det en inbjudan till vidare diskussioner om detaljerna. Men om de de-
taljerna behöver vi inte fatta beslut ännu.
Jag tror att långsiktigheten i regeringens finansplan är vida bättre än den
som fanns i de socialdemokratiska finansplanerna under 80-talet. Jag instäm-
mer i vad andra talare har sagt, nämligen att det tycks vara fråga om att för-
söka smita undan genom att hänvisa på detta sätt. Men ni kunde väl åtmin-
stone sträcka er till att ange inom vilka områden ni kan tänka er att spara.
Om ni gjorde det, skulle vi komma en bra bit på vägen. Kom inte bara med
det berömda exemplet om att flytta ut arbetsskade- och sjukförsäkringen ur
statsbudgeten. Det är något som inte kan genomföras nu. Kanske kan ett
första steg tas om något år.
Arbetsmarknadspolitiken sägs alltför mycket handla om passiva åtgärder.
Ja, det beror på den stora volymen. Det har blivit så många arbetslösa. Men
det görs faktiskt många aktiva insatser för att lindra arbetslösheten, för att
möta denna och för att försöka använda tiden till att göra något som blir bra
för framtiden. Bl.a. gäller det satsningar på utbildning och infrastruktur.
I era förslag, som ni skryter så mycket över, finns det säkert en hel del som
är bra. Men mycket kan liknas vid detta med att slå in öppna dörrar. Era
investeringsprogram genomförs i stort sett genom upplåning. Det satsas
enormt mycket på infrastrukturen. Det finns projekt i era kataloger som på
grund av många olika omständigheter inte kommer framåt. Runt om i landet
har det tagits fram exempel på hur man slår in öppna dörrar, på hur man
föreslår sådant som ännu inte är praktiskt genomförbart på grund av olika
planfrågor och problem på lokal nivå.
Det finns säkert saker som vi skulle kunna ha vidare diskussioner om. Jag
är öppen för sådana diskussioner. Inte minst på utbildningssidan finns det
väl en del intressanta förslag från er sida.
Slutligen något om det här med vårdcheck. Jag tror inte på ett generellt
system som innebär att pengar strös ut till medborgarna som får köpa den
service och vård som de vill ha. Det är alltså inte det som vi är ute efter.
Vår konstruktion när det gäller t.ex. vårdnadsbidraget bygger på situationen
inom det området. Det handlar om att undvika att någon hamnar i ett dåligt
läge.
För sjukvården måste det finnas ett system som innebär att den svage
verkligen får tillgång till bra sjukvård. På område efter område finns det re-
cept vad gäller detta med en bättre effektivitet i produktionen utan att det
slår mot den svage. Den diskussionen kan vi gärna föra. Men kom inte med
några svepande argument om att det hela bara slår mot de svaga. Jag tror att
det går att anpassa efter rådande situation.
Anf. 31 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Stefan Attefall återupprepar att han har förståelse för att
man vill ha ett samlat grepp om besparingarna under en följd av år. Men han
begär att vi skall redovisa hur detta skall gå till.
Om regeringspartierna har samma uppfattning som vi - på s. 3 i betänkan-
det skriver ni ju att man bör ha ett långsiktigt program - är det då inte enligt
gängse ordning rimligt att begära att regeringen lägger fram förslag till ett
sådant program och att oppositionen får reagera på det?
Skall vi införa en ny ordning i riksdagen som innebär att oppositionen läg-
ger fram förslag och regeringen reagerar på dessa? Det är kanske ganska
rimligt. Här finns ett alldeles utmärkt exempel när det gäller att ta upp över-
läggningar mellan regeringen och oppositionen för att se om det går att hitta
gemensamma utgångspunkter för ett långsiktigt program.
En annan fråga som berörts i detta sammanhang gäller vad som görs för
att åstadkomma fler jobb för dem som går arbetslösa. Stefan Attefall säger
att en hel del sker på det området men att arbetet är svårt därför att volymen
är så stor. Jag håller med på den punkten. En hel del görs, och det är en
ovanligt stor volym som skall hanteras. Därför är det särskilt viktigt att pröva
alla möjligheter och att man inte slentrianmässigt eller av doktrinära skäl
utesluter något.
Regeringen talar ju om behovet av samförståndslösningar. Vore det då
inte klokt, Stefan Attefall, att diskutera hur mycket när det gäller Social-
demokraternas tankegångar som kan förverkligas i fråga om arbetslinjen och
hur mycket vi kan ställa upp på regeringens förslag? Frågan om att männi-
skor i vårt land får jobb är så viktig att den överskuggar allt annat. Även om
ni satsar bra och sliter natt och dag är det faktiskt 320 000 människor som
saknar jobb. Både för samhället och för dem är nästan vad som helst som de
kan göra bättre än att de går hemma och är arbetslösa.
Hjälp alltså til) med att få slut på det här eländet! Många av de arbetslösa
kommer att bli långtidsarbetslösa, med allvarliga konsekvenser för dem
själva och för samhället. Det är viktigare att ta itu med detta problem än att
diskutera besparingar i det här sammanhanget. De flesta besparingar leder
ju till en indragning av köpkraften, vilket i sin tur leder till att arbetslösheten
ökar ytterligare.
Anf. 32 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Hans Gustafsson upprepar sitt påstående att Socialdemokra-
terna vill se ett samlat grepp. Men ett sådant finns ju redan i finansplanen,
konkret angivet för första året. Dessutom anges där inriktningen för de kom-
mande åren. Tänk om Socialdemokraterna kunde gå åtminstone halva vägen
i sina redovisningar när det gäller denna ambitionsnivå. Ja, det kanske
räcker med att ni går en tredjedel eller en fjärdedel av vägen.
Man kan undra hur det är. Är det i stort sett bara barnfamiljerna som ni
inte har friat från olika besparingar? Skall hela kakan tas där? Ni måste ge
oss en fingervisning om vad det handlar om, så att vi vet om ni över huvud
taget vill diskutera besparingar. Ger ni indikationer om att ni verkligen har
tänkt i de här banorna och inte bara vill ha ett spel för galleriet, tror jag att
det finns förutsättningar för samtal på ett helt annat sätt än som hittills kan-
ske varit fallet. Det sista Hans Gustafsson sade i sitt förra inlägg förmedlar
en känsla av att det kanske inte är så viktigt med besparingar. I så fall uppstår
återigen ett tvivel om vad som egentligen menas.
Naturligtvis skall vi pröva alla möjligheter när det gäller arbetsmarknads-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
41
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Dert ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
42
frågorna. Finansutskottets arbete med ROT-programmet är ett exempel på
detta. Men det finns också problem med den här typen av ROT-åtgärder.
Nu ges exempelvis bidrag till kommuner med eftersatt underhåll av skolor,
medan de kommuner som skött sina skolor inte får motsvarande bidrag. Det
är ett problem att det i sammanhanget också finns nackdelar. Man kan därför
inte rusa i väg och sprida ut pengar, dvs. subventionera än hit än dit. Först
måste man tänka igenom situationen och därefter ta steg för steg.
På infrastrukturområdet görs enorma insatser. På vissa detaljområden
finns det t.o.m. tecken på överhettningstendenser i vissa områden i landet.
ALU, arbetslivsutveckling, är ytterligare ett sätt att försöka sysselsätta de
arbetslösa med något konstruktivt för att undvika de negativa sociala effek-
terna av det här.
Den oro som Hans Gustafsson ger uttryck för delar jag. Jag är glad över
Socialdemokraternas engagemang i de här frågorna. Men detta engagemang
finns på fler ställen också. Jag tror att Socialdemokraterna i regeringsställ-
ning skulle visa en mer ödmjuk hållning än man visar i dagens debatt. Social-
demokraterna skulle då inse att det inte är att enbart bestämma någonting
utan att man också skall kunna genomföra besluten på ett vettigt och bra
sätt. Man skall också klara av att genomföra besluten på ett statsfinansiellt
rimligt sätt.
Förste vice talmannen anmälde att Hans Gustafsson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 33 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Egentligen är kanske inte anledningen till att begära replik
så stor, eftersom Stefan Attefall var ovanligt mjuk i sina formuleringar i dag.
Att jag för en gångs skull tillät mig bildspråk, som ”ett antal människor på
axlarna”, må väl vara förlåtet. Det lät emellertid ungefär som att vi hade
samma uppfattning, nämligen att den offentliga sektorn ändå måste bantas.
Jag skulle önska att Stefan Attefall var lika vältalig i utskottet som han
emellanåt är i kammaren. Det är väl ändå där vi skall ha diskussionerna för
att försöka komma fram till någonting. När vi talar i kammaren verkar det
alltid som att vi är väldigt eniga och har sällan motsvarande diskussion.
Det skulle vara intressant att få veta vilka besparingsförslag som kds skulle
ha haft om partiet inte hade suttit i regeringsställning. Kds aktiviteter är ju
mörkade för oss andra.
Nästan i varje debatt efterlyses Socialdemokraternas besparingsförslag
som de inte har visat. Jag håller med om att det är konstigt. Men samtidigt
diskuterar man aldrig de besparingsmöjligheter som Ny demokrati har anvi-
sat. Det vore intressant att få höra vilka besparingsförslag som kds har i rock-
ärmen, förslag som kds eventuellt inte fått gehör för i regeringen.
Anf. 34 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Först vill jag ta upp uttrycket ”vilka som bär vem i Sverige”.
Jag reagerade på detta därför att det är symtomatiskt för Ny demokratis ar-
gumentation. Den attityd som man skapar och sprider gör att vissa grupper
i samhället stämplas som mindre nyttiga. Det vänder jag mig emot. Vi skall
inte sprida den attityden. Att vi sedan i sak inser att ekonomiska resurser
långsiktigt behöver flyttas - vi kan kanske finna varandra på vissa områden
i de diskussionerna - motsäger inte att vi skall ha ett språkbruk som inte
stämplar ut vissa grupper av människor.
Jag tackar för berömmet att jag är vältalig i kammaren, dock icke i utskot-
ten. Jag uppfattar Ny demokrati som att man tycker att det sker för mycket
utanför kammaren, utanför offentligheten. Jag trodde att det var positivt att
vi var vältaliga i kammaren och att vi hade en offentlig diskussion. Jag har
kanske missuppfattat Ny demokratis budskap. Kanske borde vi oftare disku-
tera i sluta rum. Jag skall försöka ta reda på vad Ny demokrati egentligen
vill för framtiden.
Kds besparingar finns angivna i finansplanen. Regeringspartierna har dis-
kuterat sig samman och lagt fram ett gemensamt förslag. Vissa delar av fi-
nansplanen tycker vi i kds bättre om, andra tycker vi mindre bra om. Men
helheten ställer vi helhjärtat upp på, därför att vi anser att det är nödvändigt.
Det är våra besparingsförslag, och dem kommer vi att arbeta för. Vi gör det
inte därför att vi tycker att det är roligt att spara utan därför att det är nöd-
vändigt för att kunna klara de långsiktiga målen, som en god välfärd för alla
medborgare.
Anf. 35 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag misstycker inte vältalighet i kammaren, tvärtom. Det är
trevligt att Stefan Attefall brukar replikera mig. Stefan Attefall vet också att
jag håller med honom när det gäller språkbruket. Jag brukar som sagt inte
använda riktigt den terminologin.
Men skall jag tolka uttalandet så, att kds anser att 11,9 miljarder kronor i
ytterligare besparingar under nästa budgetår är fullt tillräckligt? Har ni verk-
ligen inget mer att komma med?
Anf. 36 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Med ytterligare besparingar i dagens konjunkturläge skulle
det faktiskt bli för mycket. Men på längre sikt krävs det besparingar minst i
den storleksordning som skissats i finansplanens långsiktiga kalkyl.
Förste vice talmannen anmälde att Bo G Jenevall anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 37 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Låt mig börja med ett citat: ”Sveriges ekonomiska problem
började inte med lånekarusellen eller med Marknadens kortsiktiga spekula-
tion. De dök upp redan för 20 år sedan---I själva verket var hela 70-talet
fyllt av större och mindre kriser med underskott, inflation och arbetslöshet.
Ett tillfälligt avbrott åstadkoms i början av 80-talet genom en stor nedskriv-
ning av kronans värde. Men sedan återkom problemen, nu i desto större for-
mat.”
Detta citat kunde ha varit från årets finansplan, eller från förra årets fi-
nansplan, eller från Lindbeckkommissionens rapport från i går. Men det är
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
43
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
44
faktiskt en krönika från tidningen Vi skriven av en av mina företrädare,
Kjell-Olof Feldt.
Citatet illustrerar dels att det är lätt att vara efterklok, eftersom Kjell-Olof
Feldt bär ett betydande ansvar för den utveckling som han kritiserar, dels att
de problem som under 20 års tid successivt uppkommit rimligen inte kan lö-
sas i en handvändning, utan uppoffringar.
Det finns ingen mirakelmedicin, inga snabba klipp i den ekonomiska poli-
tiken. Det har jag sagt ett antal gånger tidigare. De ekonomiska problemen
är både kortsiktiga och långsiktiga, och de innehåller betydande målkonflik-
ter. Därtill kommer avsevärda brister i själva det politiska systemet för be-
slutsfattandet.
Om man menar allvar med att lösa problemen och målkonflikterna måste
man göra insatser över ett mycket brett fält. I finansplanen uttrycks det så
att regeringens politik är en samlad strategi för att återupprätta tillväxten
och pressa ned arbetslösheten i hela Sverige. Lindbeckkommissionen säger
exempelvis att ”Det är därför inte möjligt att lösa krisen enbart genom beslut
av kortsiktig karaktär.”
Betydelsen av långsiktighet och trovärdighet kan inte nog understrykas.
Långsiktighet och trovärdighet bidrar både till att stärka ekonomins tillväxt-
kraft och till att öka den kortsiktiga handlingsfriheten. Därför är inte bara
den ekonomiska politiken viktig utan även den politiska miljö i vilken de
ekonomiska besluten tillkommer och verkar.
Det politiska systemet kan - som nämnts här under förmiddagen - utan
tvivel förbättras. Inom regeringskansliet pågår redan arbete med en ny bud-
getprocess, s.k. rambudgetering. Den inleddes redan förra året och fortsät-
ter att utvecklas. Jag tror att det kommer att vara ett mycket konstruktivt
bidrag till bättre styrsel och ordning på både budgetprocessen och utfallet av
budgeten. Liknande förändringar här i riksdagen tror jag vore mycket värde-
fulla, exempelvis en samordnad och förstärkt position för finansutskottet.
Jag tror att det också är mycket viktigt med längre mandatperioder.
En ytterligare förändring av den institutionella ram inom vilken den eko-
nomiska politiken, människorna och företagen skall leva och verka är väldigt
viktig. En ökad självständighet för Riksbanken med ett uttalat mål att värna
penningvärdet - samtidigt som Riksbanken ges ett större ansvar inför riks-
dagen - är av central betydelse. Det ligger helt i linje med både Lindbeck-
kommissionens förslag och den nyligen framlagda Riksbanksutredningens
förslag.
Herr talman! Den här kommissionen, vars rapport kom i går, har inte ona-
turligt kommit att spela en viss roll i dag. Den pekar på ganska väsentliga
ting, inte alldeles nya problem eller nya infallsvinklar, utan de finns väl be-
skrivna i tidigare analysmaterial som finansplaner och mer oberoende eko-
nomiskt material - delvis också i tidigare socialdemokratiska finansplaner.
När man försöker lösa ett visst problem, tenderar något annat att dyka
upp eller förvärras. Därför är det så centralt att ha en helhetsstrategi, och
därför poängteras detta på så många ställen, både i regeringens finansplan
och i utskottets betänkande.
Till skillnad från den ekonomiska debatten i övrigt, som ofta fokuserar på
en fråga i taget, t.ex. budgetunderskottet, inflationen, arbetslösheten eller
räntorna, måste den ekonomiska politiken inriktas på att möta och bemästra
alla dessa frågor på en gång.
Det allvarligaste problemet är utan tvivel arbetslösheten. Det måste lösas
innan Sverige fastnar i oacceptabel långtidsarbetslöshet, och det måste lösas
utan återgång till en ny pris- och lönekarusell.
Därför krävs ett samlat program med fortsatt budgetsanering med den
långsiktiga inriktning som regeringen, finansutskottet och Lindbeckkommis-
sionen har föreslagit, en penningpolitik för lägre räntor med bevarad låg in-
flation, en strukturpolitik som skapar konkurrens och valfrihet, en fortsatt
reformpolitik som ökar flexibiliteten i det ekonomiska systemet, inte minst
på arbetsmarknaden, samt naturligtvis aktiva satsningar på utbildning, infra-
strukturinvesteringar, ROT och annat långsiktigt tillväxtökande, som också
bidrar till omedelbar sysselsättning för annars arbetslösa människor.
Det hade varit till mycket stor fördel om Socialdemokraterna hade lyckats
samla sig till att konkret ställa upp på ett långsiktigt saneringsprogram för
budgeten, eftersom det skulle ha bidragit till ökad trovärdighet, liksom själv-
klart om Socialdemokraterna hade kunnat förmå sig att ställa upp på de be-
sparingsförslag som konkret redovisas för 1993/94. Då skulle faktiskt förut-
sättningarna för återhämtning och minskad arbetslöshet, vilket vi alla vill
åstadkomma, har varit bättre.
Det är, herr talman, faktiskt uppseendeväckande skandalöst att Social-
demokraterna ännu två månader efter budgetens presentation inte har lyck-
ats prestera ett enda konkret besparingsförslag. Deras reservation till dagens
betänkande är lika tom som motionen i januari. Den vänligaste behand-
lingen vore att förbigå den med tystnad.
Hans Gustafsson sade i några av sina tidigare inlägg ganska uppseende-
väckande saker. Den slutsats som man tvingas dra av det han har sagt är att
Socialdemokraterna i Hans Gustafssons skepnad vill ha mer finanspolitisk
expansion och att besparingar leder till större arbetslöshet. Hans Gustafsson
sade detta mycket tydligt i sitt inledande anförande och återkom till det se-
nast i replikskiftet med Stefan Attefall. Detta tyder antingen på en utomor-
dentligt stor inre motsättning inom socialdemokratin eller på att Social-
demokraterna inte har något att komma med och kanske inte heller räknar
med att den nya spargeneralen Sten Andersson skall föreslå något. Det finns
här utrymme för litet olika tolkningar, men det mest sannolika är väl att det
inte finns någonting. Socialdemokraterna har ingenting att komma med.
Socialdemokraternas kommentar till Lindbeckkommissionen är lika upp-
seendeväckande och på sitt sätt lika avslöjande. Här kommer en bok med
en viktig diskussion om Sveriges ekonomi i ett tioårsperspektiv och med en
ingående analys av målkonflikter i ekonomin och av brister i institutioner
och politiskt beslutsfattande. Allan Larssons kommentar är: ”Sänk bensin-
skatten den 22 mars.” Det är verkligen en futtig kommentar till stora och
viktiga problem. Även på denna punkt tycks det råda ovanligt stor förvirring
inom socialdemokratin. En annan av de saker som Hans Gustafsson sade var
att det vore ytterst egendomligt att föreslå skattesänkningar såsom en väg ur
krisen. Av alla ting föreslår då Allan Larsson en sänkning av bensinskatten.
Herr talman! Genom riksdagens beslut i december 1992 avskaffades den
s.k. valutalånenormen. Normen fyllde inte sitt syfte: att bromsa den statliga
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
45
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
46
utgiftsexpansionen. Beslutet innebär självfallet inte att det nu skulle vara
mindre angeläget att reducera budgetunderskottet.
Regeringen avser att i kompletteringspropositionen lämna förslag till riks-
dagen i fråga om riktlinjer för statens framtida upplåning i utländsk valuta.
Det är emellertid angeläget att redan dessförinnan skapa klarhet om upplå-
ningen i utländsk valuta.
I ett statsskuldspolitiskt perspektiv finns vissa skäl för att staten bör ha
upplåning i andra valutor än kronor. Genom att sprida upplåningen på flera
valutor minskar upplåningsbehovet i varje enskild valuta, däribland svenska
kronor. Att staten har fler alternativ för sin upplåning medför att antalet
möjliga långivare ökar, vilket minskar upplåningskostnaderna.
Huvudparten av statens upplåning bör dock även i framtiden göras i kro-
nor, eftersom statens intäkter huvudsakligen är i kronor. Staten bör inte låna
i utländsk valuta i sådan utsträckning att förtroendet för den svenska staten
som låntagare minskar. Alltför stor upplåning riskerar att leda till stigande
upplåningskostnader.
Den rörliga växelkursen har medfört att valutarisken i samband med upp-
låning i utländsk valuta har ökat. Detta har bidragit till att svenska företag
har minskat sin skuldsättning i utländsk valuta, vilket medfört att kronan pe-
riodvis tenderat att försvagas.
En fallande kronkurs försämrar möjligheterna att säkerställa en långsik-
tigt låg inflation och minskar den inhemska efterfrågan. I nuvarande läge
ligger statlig valutaupplåning i linje med penningpolitikens övergripande
mål att värna om penningvärdet. Upplåningen bidrar till att bygga upp valu-
tareserven och motverka en försvagad kronkurs. Det är genom att säker-
ställa att inflationsmålet uppnås som vi varaktigt kan få ned de svenska rän-
torna.
Man bör inte binda den statliga valutaupplåningen för lång tid till en fast
andel av statsskulden eller till ett visst bestämt belopp. Det skulle motverka
nödvändig flexibilitet i penning- och valutapolitiken. Mot detta behov av
flexibilitet måste emellertid ställas att stora kast i statens valutaupplåning
kan medföra högre upplåningskostnader för staten.
En rimlig avvägning är att staten tillkännager planerna för valutaupplå-
ning för det närmaste året, men att valutaupplåningen på litet längre sikt ges
en större flexibilitet.
Riksbanken begärde i september i fjol att Riksgäldskontoret skulle ge-
nomföra en omfattande upplåning i utländsk valuta för dess räkning såsom
ett led i försvaret av den fasta växelkursen. Efter den upplåningen uppgår
statens skuld i utländsk valuta till ungefär en tredjedel av statsskulden. Re-
geringens uppfattning, som grundas på en sammanvägning av de faktorer
som jag just har redovisat, är att statens skuld i utländsk valuta bör ökas
genom ytterligare upplåning motsvarande ungefär 50 miljarder kronor,
netto, under de kommande nio till tolv månaderna. De redovisade upplå-
ningsplanerna medför att valutaskuldens andel av statsskulden i stort sett bi-
behålls.
Genom den statliga valutaupplåning som har genomförts och, enligt vad
jag just har redovisat, bör genomföras förbättras möjligheterna för penning-
och valutapolitiken. Riksbanken kan sälja en del av den valuta som staten
lånar för att stabilisera och stärka kronan eller för att på nytt bygga upp valu-
tareserven. Det är genom att säkerställa att inflationsmålet uppnås som vi
varaktigt kan förbättra möjligheterna till en stabil och uthållig ekonomisk
tillväxt och därmed också få ner arbetslösheten. Valutaupplåning enligt ovan
ligger i linje med penningpolitikens mål att värna om penningvärdet.
Herr talman! Sveriges ekonomiska kris är mycket allvarlig. Ändå är Eko-
nomikommissionens och mitt eget budskap optimistiskt. Krisen går att lösa.
Men det räcker inte med kortsiktiga enspåriga detalj inriktade åtgärder, utan
det krävs långsiktiga reformer av både ekonomin och politiken.
Låt mig avslutningsvis peka på några ljuspunkter. De är följden av de be-
slut som riksdagen på regeringens förslag har fattat under de senaste åren.
Avreglering av flera marknader har inletts. Det har fattats beslut om en ny
konkurrenslag. De offentliga monopolen har börjat brytas upp, och privata
alternativ ger både mer konkurrens och rätt för den enskilda människan att
själv bestämma vilket dagis, vilken skola, vilken husläkare m.m. som han
eller hon vill anlita. Tyvärr har många av dessa beslut fattats i konfrontation
med socialdemokratin, vilket är att beklaga.
Socialförsäkringarna har börjat reformeras i enlighet med samma princip
som var vägledande för skattereformen - det skall löna sig bättre att arbeta
och spara. Dessutom har besluten medfört besparingar i de offentliga utgif-
terna på 70 miljarder kronor långsiktigt plus det som jag hoppas blir dagens
beslut i budgetregleringen om ytterligare 15 miljarder kronor långsiktigt,
sammantaget en minskning med ca 6 % av BNP. Därmed har också utrymme
skapats för stora satsningar på tillväxtfrämjande verksamheter som utbild-
ning, forskning, vägar och järnvägar.
Skattereformen, med principen om hälften kvar, ligger fast. Det är mycket
glädjande att Lindbeckkommissionen så tydligt markerar betydelsen av
denna genomgripande reform. Det är också mycket viktigt för företagen och
för de enskilda människornas jobb att skattevillkoren för små och medel-
stora företag har förbättrats och kommer att förbättras än mer liksom det
allmänna företagsklimatet. Det är bara genom starka företag som vi långsik-
tigt kan få en bra sysselsättning och trygga och stabila jobb.
Låt mig sluta som jag började, med ett citat, denna gång från Lindbeck-
kommissionen: ”Den allmänna slutsatsen är att förutsättningarna har ökat
för att bryta den svaga produktivitetstillväxten i Sverige.---Det är viktigt
att saneringen och omstöpningen av svensk ekonomi fortsätter, både när det
gäller marknader och offentlig sektor.”
Finansplanen och dagens betänkande från finansutskottet visar hur detta
skall ske. Då kommer också arbetslösheten att minska och grundläggande
välfärdsmål att stärkas.
Anf. 38 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis mycket bra att finansministern så klart
och tydligt har sagt att arbetslösheten är det viktigaste problemet. Men jag
vill fråga vad som kan göras, utöver utskottens förslag, som ligger på riksda-
gens bord, för att ytterligare minska arbetslösheten.
Vi har lagt fram förslag som syftar till att omfördela pengar från dem som
inte använder sina pengar till arbete och investeringar. Det handlar om att
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
47
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
minska det mycket stora överskottet i det privata finansiella sparandet och
slussa över det på ett sådant sätt att det skapar flera jobb.
Oavsett vad vi har för inställning till det totala skattetrycket eller till det
totala sparandet, finns det ingen rimlig anledning, utom möjligen av ideolo-
giska skäl, att avvisa denna typ av förslag. Ett konkret exempel är regering-
ens förslag att ta bort devalveringseffekten från de basbeloppsanknutna för-
månerna. Men man lägger inte fram motsvarande förslag när det gäller bryt-
punkten. Den skall inte trappas ned med hänsyn till devalveringseffekten.
Det är en ren och skär, och såvitt jag förstår, ideologiskt motiverad snedför-
delning i regeringens fördelningspolitik. Varför kan ni inte rätta till denna
felaktighet?
Jag vill ställa ytterligare en fråga, och den gäller Lindbeckkommissionen.
Anledningen till att några av oss kan vara med och diskutera den i dag är att
vi lyckades ta oss in på den presskonferens som hölls i går. Statusen på denna
rapport är att den är en offentlig utredning. Samtidigt skall den inte gå ut på
remiss, utan det är uppenbarligen så att den är ett renodlat beslutsunderlag
för regeringens reviderade finansplan. Man kan fråga sig varför regeringen
inte anställer Assar Lindbeck och hans medarbetare direkt i kanslihuset och
gör dem till politiskt sakkunniga. Vilken status har denna bok? Är den ett
underlag för regeringens ekonomiska politik, eller är den ett underlag för
alla i riksdagen? Om det senare är riktigt, varför får vi då inte ta del av rap-
porten innan den sprids till massmedierna eller åtminstone samtidigt?
Anf. 39 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Låt mig till att börja med klarlägga något som möjligen kan
ha missförståtts, men jag hoppas att det i så fall är bara Johan Lönnroth som
har gjort det. Självklart skall Lindbeckkommissionens utredning, liksom
flertalet vanliga offentliga utredningar, skickas ut på remiss. Det tycker jag
är mycket angeläget, eftersom det finns många mycket långtgående förslag
som behöver diskuteras ganska rejält. Jag ser fram emot en mycket spän-
nande diskussion på flera punkter som kommer att pågå under både längre
och kortare tid.
Detta hindrar ju ingalunda vare sig regeringen eller andra politiska par-
tier, inkl. Vänsterpartiet, att praktiskt taget omedelbart, om man redan är
klar med sin slutsats, plocka upp enskildheter i högre eller lägre grad och
säga att man tycker att något skall genomföras på en gång. Jag kan se flera
sådana punkter som jag tycker vore angelägna att få genomförda ganska
kvickt. Medan det på andra punkter kan finnas skäl att vara mer återhållsam
med de snabba slutsatserna. Utredningen skall alltså skickas ut på remiss på
sedvanligt sätt. Jag tror t.o.m. att det kan vara angeläget att ha en relativt
lång remisstid, eftersom vissa förslag är mycket genomgripande.
Johan Lönnroth frågade vad man kan göra för att minska arbetslösheten.
Det är en helt obegriplig fråga från en som rimligen måste ha deltagit i de
senaste tvä månadernas riksdagsarbete om den ekonomiska politiken. Johan
Lönnroth kan rösta på majoritetsförslagen i finansutskottets betänkande.
Det är det bästa sättet att så snabbt som möjligt, vilket tyvärr inte är jätte-
snabbt, få en bättre ordning så att fler människor slipper att bli arbetslösa
48
och så att de som redan är arbetslösa har bättre chanser att få ett tryggt och
stabilt jobb.
Johan Lönnroth frågade, vilket han har gjort ett par gånger tidigare och
då fått samma svar som han nu skall få, varför vi inte föreslår en förändring
i inflationsskyddet i skatteskalan när vi föreslår att basbeloppsanknutna för-
måner inte skall räknas upp med deprecieringspriseffekten. Det beror på att
inflationsskyddet i skatteskalan är något helt annat. Inflationsskyddet i skat-
teskalan handlar om att bevara samma reala skattebörda. Men jag begär inte
att Johan Lönnroth skall tycka att detta är bra eller ens förstå det, eftersom
han alltid har varit motståndare till detta. Det är faktiskt något helt annat än
att motverka kompensationskrav eller att motverka att olika intressegrupper
eller olika delar av samhället kan skydda sig från den försvagning av hela
ekonomin som har skett i samband med växelkursens förändring.
Anf. 40 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Finansministern tycker att min fråga om hur man kan minska
arbetslösheten är obegriplig. Sedan regeringen lade fram sina förslag har det
skett en del när det gäller ROT-program. På grund av att det fanns en majo-
ritet här i riksdagen för snabbare beslut kring ROT-program tvangs rege-
ringspartierna att sätta sig i överläggningar med Socialdemokraterna. Jag
förutsätter därför att det måste finnas ytterligare områden där det är möjligt
att lägga fram fler förslag för att minska arbetslösheten. Efter det att rege-
ringen har lagt fram sina förslag har det ju kommit nya bedömningar som är
ännu allvarligare än tidigare när det gäller arbetslöshetens utveckling.
Jag begriper fortfarande inte resonemanget kring brytpunkten och deval-
veringseffekterna. En real skattebörda skall tydligen bevaras. Men varför
skall man inte bevara det reala innehållet i de basbeloppsanknutna förmå-
nerna?
Det kan inte vara något annat än en rent ideologisk fördelningspolitisk
fråga för regeringen. Man anser tydligen att de som uppbär pension och öv-
riga sådana förmåner har större förmåga att ta på sig krisens bördor än de
högavlönade som ligger över brytpunkten i skatteskalan. Det är ingenting
annat än en rent ideologisk fördelningspolitisk inställning det handlar om.
Det går inte att trolla bort med olika tekniska termer kring reala skattebör-
dor.
Anf. 41 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Låt mig ta ett exempel för att illustrera det som Johan Lönn-
roth har så svårt att förstå, nämligen betydelsen av inflationsskyddet.
Det finns ett icke oväsentligt antal personer som har t.ex. ATP-pensioner
och som betalar skatt för dessa. Skulle man göra den aktuella korrigeringen
i både de basbeloppsanknutna förmånerna, bl.a. ATP-pensionerna, och i
skatteskalan, skulle vissa människor belastas två gånger. Det tycker jag är
ett mycket enkelt och lättbegripligt exempel på skillnaden mellan att göra
denna typ av deprecieringskorrigeringar i basbeloppsanknutna förmåner och
att slå vakt om inflationsskyddets bevarande i skatteskalan.
Låt mig också för tydlighetens skull konstatera det som även Johan Lönn-
roth självfallet är medveten om, nämligen att regeringens politik i fråga om
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
4 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 72
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
50
arbetslöshetsbekämpning, strukturpolitik, reformpolitik och en rad andra
områden inte är en statisk politik i den meningen att de förslag som lades
fram i januari skall räcka ända till nästa januari.
Det kommer särpropositioner. Det kommer en kompletteringsproposi-
tion. Det kom så sent som i måndags en mycket omfattande proposition om
mycket stora investeringar i vägar och järnvägar. Det kom veckan dessförin-
nan en mycket omfattande proposition om avsevärda satsningar på forskning
och högre utbildning. Båda dessa områden har i allt väsentligt tillväxtfräm-
jande, långsiktiga syften och effekter. Samtidigt har de det positiva med sig
att de erbjuder meningsfull verksamhet, vare sig det gäller studier eller ar-
bete med väg- och järnvägsinvesteringar.
Det ingår självfallet i regeringens planering att successivt lägga fram de
förslag som den allmänna inriktningen i politiken implicerar. Det som ligger
närmast till hands är naturligtvis kompletteringspropositionen, där vi gör av-
stämning av prognoser och bedömningar inför det budgetår som börjar den
1 juli 1993.
Anf. 42 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Det finns en hel del i det finansministern säger som jag kan
instämma i med hänsyn till beslut som har fattats med bl.a. vår medverkan.
De är bra, och de är långsiktiga. De kommer att få de önskade effekterna så
småningom.
Men det finns ett uttryck som jag tycker är adekvat i det här samman-
hanget: Medan gräset gror dör kon. Vi har en extrem situation, och vi tycker
att regeringen har en för dålig beredskap för att ta itu med de akuta proble-
men.
Det är riktigt att de långsiktiga åtgärderna kommer att leda till förbätt-
ringar. Finansministern talar om ljuspunkter. De står litet bjärt i kontrast
mot att budgetunderskottet innevarande år ökar från 70 till 200 miljarder,
att vi har en statsskuld som beräknas öka med 260 miljarder i år och en ske-
nande arbetslöshet. Det är de akuta problemen, de som måste lösas nu med
helt andra åtgärder. Det är där vi efterlyser kraftigare tag.
Finansministern nämnde inte med ett ord någonting om det jag sade i mitt
anförande. Det var förmodligen ointressant. Vi kommenteras inte över hu-
vud taget. Skall vi ha en chans att få en diskussion här i kammaren får vi göra
det genom en replik. Jag tycker att det är litet dåligt att inte kommentera så
pass allvarliga saker som vi har diskuterat.
Jag vill veta vad som kan tänkas komma i kompletteringspropositionen.
Finansministern nämnde att det skulle komma uppgifter om hur valutaupp-
låningen skulle gå till. Det är naturligtvis bra. Men jag skulle också vilja höra
litet grand om vilka planerna är för att komma med ytterligare förslag, t.ex.
med anledning av kommissionens nyligen framlagda resultat. Skall den ut på
remissomgång kanske det inte hinns med. Jag skulle gärna vilja höra syn-
punkter på det.
Anf. 43 Finansminister ANNE WIBBLE (fp}:
Herr talman! Låt mig beröra remisshanteringen en gång till. Jag tycker att
det är viktigt att detta betänkande får gå på remiss på sedvanligt sätt, så att
alla de särintressen som med viss rätt kanske känner sig utpekade i rappor-
tens förslag och slutsatser kan få möjlighet att komma med genmälen och
inlagor och att man kan få en bred diskussion om rapportens innehåll och
förslag.
Detta hindrar självfallet inte, och skall inte göra det, vare sig regeringen
eller någon annan från att plocka upp förslag - man kan ta allihop om man
så önskar, men jag kan se att det finns problem med en del - och föreslå att
de genomförs omedelbart, redan före remissomgången. Man kan ha en så
klar bedömning att man ser att det på en rad punkter finns förslag som bör
genomföras kvickt. Då behöver man inte vänta på att remissomgången blir
färdig.
Men man kan inte - i varje fall vill inte jag görs det - plocka ut x procent
av utredningen och skicka den på remiss, därför att regeringen redan har
bestämt sig för att omedelbart genomföra de resterande procenten och att
det därför inte skulle vara någon idé att skicka dem på remiss. Man skickar
hela utredningen på remiss, eftersom vi själva betonar vikten av helhet. Men
jag är ganska säker på att flera av de här förslagen kommer att kunna bli
föremål för diskussion och beslut i denna kammare innan den sedvanliga re-
missomgången och hanteringen i anslutning till den har gåtts igenom.
Bo G Jenevall klagade på att jag inte kommenterade hans inlägg. Vi hade
ett meningsutbyte i januari då han framförde samma kritik. Då diskuterade
vi Ny demokratis familjepolitik i två replikomgångar. Jag fann icke oväntat
att den skilde sig högst avsevärt från den jag som folkpartist kan känna nå-
gon som helst sympati för.
Det fanns i dag i Bo G Jenevalls anförande vissa saker som jag tyckte var
ganska kloka och korrekta. Men en sak som jag med stor glädje skall kom-
mentera, men på ett sätt som Bo G Jenevall sannolikt inte gillar, är det han
sade om att det är dags att byta ut riksbankschefen därför att han bromsar
för mycket.
Jag har det största förtroende för riksbankschefen, och jag tänker icke
medverka till att han byts ut. Jag tycker tvärtom att det är en väsentlig punkt
i den nya riksbanksutredningens förslag att riksbankschefen icke skall kunna
bytas ut på sådan obefogad grund som Bo G Jenevall anför.
Jag tycker att det är mycket intressant att notera att debatten i fråga om
snabba och mycket kraftiga räntesänkningar, som Bo G Jenevall har gjort
sig till talesman för, i någon mening faktiskt har varit mindre märkbar med
anledning av kommentarerna och diskussionerna i Lindbeckkommissionen.
Den menar, liksom jag, att det är mycket viktigt att man fortsätter med den
inriktning av penningpolitiken som har inletts, att bereda marken för lägre
räntor men vara varsam så att man inte samtidigt riskerar att förstöra infla-
tionsbekämpningen.
Anf. 44 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag har naturligtvis ingen annan uppfattning än att kommis-
sionens rapport skall remissbehandlas. Det är en självklarhet. Det ser jag
fram emot, liksom den debatt som skall komma. Jag hoppas bara att det inte
kommer att innebära att man försenar framläggandet av förslag till viktiga
ändringar som skall kunna beslutas och träda i kraft nästa budgetår. Sedan
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
51
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
går vi in i sommarvila igen och kommer in i en period med låg politisk aktivi-
tet då ingenting kan åtgärdas.
Jag hävdar fortfarande att vi har förfärligt många akuta problem och att
de besparingar som regeringen och indirekt även Socialdemokraterna har
föreslagit är otillräckliga. Vi efterlyser vissa stimulansåtgärder. Det måste
tas kraftigare tag. Jag kan inte förstå varför inte vanliga sunda människor
ens kan sätta sig ner och diskutera saker och ting. Man gör absolut ingenting.
Finansministern sade, och hon har sagt det i tidigare debatter med mig,
med all rätt att det skall skötas av utskotten och inom utskottens ram. Ja
visst, det är den tågordning som det skall vara, och det respekterar jag. Men
när det inte leder till någonting, när det inte ens blir några diskussioner och
när man t.o.m. hävdar att det inte är möjligt att fatta övergripande beslut,
vad leder det hela till då? Då hamnar man mellan stolarna och utnyttjar,
tycker jag, systemet till att inte göra någonting.
Finansministern citerade förut i sitt anförande några rader som förre fi-
nansminister Feldt hade skrivit och talade om efterklokhet. Jag undrar när
vi skall få se finansminister Wibbles efterklokhet.
Anf. 45 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Den diskussion som Bo G Jenevall nu för om hur riksdagsar-
betet inom finansutskottet skall gå till tycker jag med fördel bör föras inom
finansutskottet. En positiv tolkning av det som Bo G Jenevall tar upp skulle
vara att han stöder inriktningen på en mer samordnande och stärkt roll för
finansutskottet. Det är bra att få det klarlagt, därför jag tror att det skulle
bidra till det andra som var positivt i det som sades, nämligen att det är ange-
läget att inte försena viktiga beslut. Jag hoppas att detta också återspeglas i
dagens behandling av antalet viktiga ekonomiska frågor.
Jag kan försäkra Bo G Jenevall att regeringen är mycket angelägen om att
inte försena viktiga beslut. I själva verket tror jag att en av de saker som jag
skulle kunna ha anledning att mycket starkt betona när jag så småningom
ser tillbaka på vad som åstadkoms under denna första mandatperiod är hur
kolossalt många, stora och viktiga saker som regeringen har föreslagit och
som riksdagen har beslutat om och genomfört.
Jag säger inte detta för att glädja er som har fattat besluten eller att glädja
mig själv som har varit med och förberett desamma, utan därför att det är
en markering av att det politiska systemet inte är helt galet. Det finns många
brister, men det finns ändå betydande politiska krafter som inser att här
måste krafttag tas, därför att de ekonomiska problemen är så stora. Klarar
vi inte att se till att inte försena viktiga beslut, då är vi själva deltagare i en
aktivitet som inte leder till någon lösning utan snarare förvärrar de problem
som till syvende och sist går ut över enskilda människor som inte har jobb
och som inte klarar sin försörjning.
Regeringen är mycket angelägen om att inte försena viktiga beslut utan
vara mycket klar och tydlig och kommer så att förbli.
Förste vice talmannen anmälde att Bo G Jenevall anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 46 ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! När vi senast hade ekonomisk debatt här i riksdagen sade
jag att jag ville pröva förutsättningarna att få till stånd en bred uppgörelse
om en ny ekonomisk politik - för arbete, rättvisa och sunda statsfinanser.
Då, för en månad sedan, avvisade de borgerliga våra förslag till en sådan
politik. Då svingade sig finansministern upp på den skapande statskonstens
nivå och anklagade oss för ”lurendrejeri” och ”bluffstopp”.
Då var ni tillbaka på ”den enda vägen” igen.
Men denna stöddighet kunde inte dölja det faktum att förtroendet har un-
dergrävts för regeringens förmåga att hejda arbetslösheten och föra Sverige
ut ur den ekonomiska krisen.
Läget är nu t.o.m. allvarligare än det var i höstas under perioden före kris-
uppgörelserna. Det internationella förtroende som skapades genom kris-
uppgörelserna i höstas har spelats bort. Regeringens oförmåga att få i gång
tillväxten och få ner arbetslösheten har starkt bidragit till den internationella
misstron mot den svenska ekonomin. Det är i ljuset av denna förtroendekris
som den svenska kronans utveckling och de höga räntorna skall ses.
Också klimatet för samarbete mellan regeringen och oppositionen har all-
varligt försämrats. Det är de moderata statsråden Per Westerberg, Bo Lund-
gren, Per Unckel och Anders Björck som har skapat en djup misstänksamhet
mot den borgerliga regeringen.
Men det yttersta ansvaret vilar på statsminister Carl Bildt för en lång serie
brott mot de överenskommelser som träffades i höstas. Vem vågar träffa
några överenskommelser med en statsminister och en regering, som visat sig
vara så opålitliga? Framför allt vilar ansvaret tungt på Carl Bildt för den poli-
tik som fört Sverige in i en djup depression, den allvarligaste krisen sedan
30-talet, en politik som drabbar unga och gamla, arbetare och tjänstemän,
män och kvinnor, människor i glesbygd och i storstad.
Jag vill uppmana alla att noga begrunda vad Lindbeckkommissionen säger
på den avgörande punkten om den svenska ekonomin. Så här säger den: Det
är risken för en ytterligare stor ökning av arbetslösheten som i dag är det
allvarligaste problemet i Sverige. Det beror inte bara på att dagens höga ar-
betslöshet är ett ytterst allvarligt ekonomiskt och socialt problem. Det beror
också på riskerna för att vi fastnar i hög långtidsarbetslöshet med alla de
samhällsproblem som hänger samman med detta.
Detta är det viktigaste beskedet i Lindbeckkommissionens rapport. Det
är av allra största vikt för den politiska debatten att detta nu sägs utan om-
svep från ekonomerna.
Det är arbetslösheten som är huvudfrågan. Det är den som slår så hårt mot
enskilda människor och rycker undan grunden för tillvaron. Det är den som
underminerar statsfinanserna och skapar de stora underskotten och därmed
de höga räntorna.
Vad beror den väldiga arbetslösheten på?
Också på den punkten är Lindbeck befriande tydlig: Det är i dag den in-
hemska efterfrågesituationen som är hotet. Det är nödvändigt att få i gång
investeringar, att omvandla den privata sektorns väldiga finansiella spa-
rande, 170 miljarder, till reala investeringar. Det är nödvändigt för att und-
vika en katastrofal utveckling liknande den i Finland.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
53
Prot. 1992/93:72
lOmars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
54
Det är budskapet, klart och entydigt, från Lindbeck. Är det någon som
kan uppfatta detta som uttryck för stöd för regeringens ekonomiska politik?
Förstår inte finansministern vilken nedgörande kritik som detta är av rege-
ringens politik?
Det behövs en ny ekonomisk politik för arbete, tillväxt och sunda statsfi-
nanser. Det är här i riskdagen som vi nu kan fatta de strategiska besluten om
att få i gång Sveriges ekonomi och om att driva kampen mot arbetslösheten
med mycket större styrka. Vad som behövs är nya mål för politiken, en ny
strategi och nya initiativ, jag skall visa hur en sådan politik kan läggas upp.
För det första: Det är nödvändigt att sätta kampen mot arbetslösheten i
centrum för den ekonomiska politiken. Vi måste ha ambitionen att få ned
arbetslösheten mot 3 %, och för att få detta att lyckas måste vi få upp tillväx-
ten till över 3 % per år. Samtidigt måste vi hävda en prisstabilitet på god
europeisk nivå. Det är ett ambitiöst mål som ställer stora krav på en aktiv
ekonomisk politik och på en bred uppslutning i hela samhället.
För det andra: Det behövs en ny strategi med en kraftfull stimulans för
investeringar och produktion under 1993-1994 när den allmänna efterfrågan
är svag, och det behövs ett uthålligt program för att anpassa de offentliga
utgifterna till inkomsterna under hela 1990-talet. För den uppläggningen får
vi stöd av Lindbeckkommissionen.
För det tredje: Det behövs omfattande åtgärder över ett brett fält. Det är
bra att de borgerliga partierna till slut gick med på att vidta åtgärder för att få
i gång reparationer, ombyggnader och underhåll av bostäder och offentliga
lokaler. Det är nu dessa åtgärder behöver genomföras, inte under senare de-
len av 1990-talet när näringslivets investeringar skall ta fart igen. Men det
räcker inte. Det behövs ännu mer av konkreta insatser. Vi vill tidigarelägga
angelägna och redan inplanerade investeringar i vägar, järnvägar och broar.
Det är nu dessa investeringar skall genomföras, så att vi har ett konkurrens-
kraftigt transportnät för resten av 1990-talet. Vi behöver inte vänta på en
långdragen behandling av den proposition som redan har dragits i regering-
ens långbänk. Vi kan fatta beslut om detta redan denna vecka. Våra förslag
finns i utskottet, om bara den politiska viljan finns.
Vi vill lyfta utbildningsnivån och kompetensen i arbetslivet genom ett
brett och långsiktigt program för yrkesutbildning och högre utbildning. Vi
vill få fram 85 000 nya utbildningsplatser redan under det kommande läsåret.
Det är nu denna utbildning skall genomföras, så att vi står väl rustade inför
den internationella konkurrensen under 1990-talet. Det är nu beskeden
måste ges om skolans folk skall ha rimliga förutsättningar att genomföra våra
beslut och få kvalitet i utbildningen.
Vi vill åstadkomma en snabb teknisk förnyelse genom ett kraftfullt pro-
gram för att överföra ny teknologi till Sverige och åstadkomma en bred
spridning av nya idéer, särskilt till de mindre och medelstora företagen. Det
är nu dessa idéer behövs, när vi skall stärka den industriella och kommer-
siella basen.
Vi vill få till stånd en mera aktiv arbetsmarknadspolitik med en annan av-
vägning mellan kontantstod och produktivt arbete än den som nu gäller för
den här regeringen. Men det är också nödvändigt att släppa efter på den åt-
stramning som nu sker genom att både bensinskatten och momsen höjdes,
samtidigt som en rad andra åtstramande åtgärder genomfördes. Det var ett
allvarligt missgrepp av Carl Bildt att inte lyssna på oss under höstens diskus-
sion.
Lindbeckkommissionen diskuterar nu olika vägar för att komma till rätta
med hotet från den svaga inhemska efterfrågan. Det som skulle vara tekniskt
enklast att genomföra vore en tillfällig sänkning av bensinskatten. Ett annat
alternativ är att ta tillbaka den ”interna devalvering” som genomfördes i hös-
tas, på det sätt som diskuteras i Lindbecks betänkande.
Vi vill starkt markera att vi anser att det nuvarande läget för produktion
och sysselsättning är så alarmerande att det måste vidtas snabba och resoluta
åtgärder. Vi vill samtidigt markera att vi är öppna för en konstruktiv diskus-
sion kring lämpliga åtgärder för att avvärja hotet mot efterfrågan, dvs. hotet
mot företagens avsättningsmöjligheter.
Herr talman! Jag har ägnat många år åt arbetsmarknadspolitik. Jag har
engagerat mig för arbetslinjen. Jag anser att den är både ekonomiskt ratio-
nell och socialt rättfärdig. Men jag blir upprörd när jag hör hur de borgerliga
med Moderaterna i spetsen missbrukar begreppet ”arbetslinjen”.
Ni vill försämra de ekonomiska villkoren för de arbetslösa. Detta kallar ni
för arbetslinjen. Ni vet inte vad ni talar om. Ni kommer med er politik att
göra många människor beroende av socialhjälp. Ni kommer att få en fortsatt
mycket kraftig ökning av kostnaderna för förtidspensionering.
Det finns ett alternativ till detta. Det är att bryta arbetslösheten genom att
ge den enskilde en starkare rätt till utbildning eller tillfälligt arbete. Det är
så arbetslinjen bör fungera.
Läs vad som står i Lindbeckrapporten: Den allmänna metoden - för att
bekämpa arbetslösheten - är att i största möjliga utsträckning betala med-
borgarna för att arbeta i stället för att betala dem för att inte arbeta.
Vem är Anne Wibble? Är hon Spara eller är hon Slösa?
Finansministern talar ofta och gärna om att spara. Men den politik som
regeringen bedriver innebär inte något sparande. Den innebär motsatsen.
Den innebär ett slöseri med nationens viktigaste tillgång, människors vilja
och förmåga att arbeta och skapa resurser.
Vi ser resultatet av denna politik i form av sjunkande produktion, utslagna
företag och arbetsplatser och mer än 300 000 arbetslösa. Vi ser det i form av
en dramatisk försämring av statsfinanserna.
Aldrig någonsin i Sveriges ekonomiska historia har statsutgifterna ökat så
kraftigt som de ökar just detta år. På ett enda år ökar utgifterna med långt
över 100 miljarder kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som under något
år på 80-talet. Trots sparpaketen ökar statsutgifterna dramatiskt, och finans-
ministern tvingas att upprepade gånger revidera sina prognoser.
Underskottet i statsbudgeten är ett gigantiskt problem från fördelnings-
synpunkt. Det lämnar en tung räntebörda åt alla framtida generationer. Men
det är viktigt att göra klart att underskottet framför allt är ett symtom på att
den ekonomiska politiken har misslyckats med sin främsta uppgift, att skapa
tillväxt och nya arbetstillfällen i näringslivet.
Tro inte att det finns någon lösning på underskottet i statsfinanserna om
man inte lägger om politiken och gör tillväxten till det övergripande målet
och kampen mot arbetslösheten till den främsta uppgiften.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
55
Prot. 1992/93:72
lOmars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
56
Vi socialdemokrater ser med största allvar på tillståndet i statsfinanserna.
Vi minns hur det var förra gången Sverige hade en borgerlig regering. Vi
vet hur tungt det var att vända underskottet i de offentliga finanserna till
överskott. Vi ser vilken väldig arbetsuppgift som väntar oss, den dagen som
regeringen Bildt har gjort sitt. Vi tror inte att Carl Bildt tar underskotten
med sig. Det blir en uppgift för nästa regering att lösa.
För den svåra uppgiften har vi hög beredskap. Det behövs en långsiktig
plan för att stärka statsfinanserna. Det behövs åtgärder som får i gång tillväx-
ten och ökar statsinkomsterna. Men det behövs också direkta inkomstför-
stärkande åtgärder.
Det går inte att ensidigt lägga bördorna på dem som är sjuka, arbetslösa
eller handikappade. Det är nödvändigt att vi som är friska och starka och
som har arbete och inkomster gör vår insats. Det gäller alldeles särskilt oss
som har goda inkomster. Det är orimligt att försämra villkoren för dem som
är arbetslösa, men kräva att de bäst avlönade skall få ”fribrev” när det gäller
krisens bördor.
Det är samtidigt nödvändigt att fasa in de kommande budgetförstärkning-
arna på ett sätt som är i linje med tillväxtpolitiken.
Jag vill till sist ta upp en fråga som direkt hänger samman med möjlighe-
terna att åstadkomma ett konstruktivt samarbete i svensk politik. Det gäller
synen på löntagarnas rättigheter.
I uppgörelsen mellan regeringen och oss socialdemokrater slogs fast att
förändringar i arbetsrätten skall ske i samförstånd. Nu riktas det attacker
mot arbetsrätten. Nu driver SAF sin kampanj. Och nu har Lindbeck gett sig
in på samma orimliga väg.
Att slå sönder löntagarnas rättigheter och anställningsskydd vore en krigs-
förklaring både mot oss socialdemokrater och mot löntagarna och deras or-
ganisationer.
Det är ytterst ansvarslöst att nu utnyttja den höga arbetslösheten för att
tvinga fram en ensamrätt för arbetsgivarna i anställningsfrågor. Att riva upp
grundvalarna för arbetsrätten är ett hot mot just de människor som represen-
terar en lång erfarenhet och som lojalt ställt upp för företagen under många
år. En sådan politik riskerar att splittra nationen, just när nationen behöver
samling och gemensamma tag.
Det är inte mer splittring och konfrontation som Sverige behöver. Det be-
hövs mer av samarbete, mer av gemensamma tag.
Herr talman! För ett halvår sedan tvingades regeringen att ge upp den
enda vägen. Nationen stod inför sådana prövningar att socialdemokratins
medverkan var nödvändig. Endast på så sätt kunde en bred majoritet skapas
för att bemästra den akuta krisen och förhindra ett sammanbrott i betal-
ningssystemet.
Under de senaste månaderna har regeringen försuttit tillfället att genom
en bred politisk samverkan fullfölja kampen mot krisen. Därför har krisen
förvärrats. Dagens debatt har bekräftat att någon majoritet inte finns i riks-
dagen för regeringens ekonomiska politik. Partierna i riksdagen har nu an-
svaret att skapa en majoritet för en ekonomisk politik som hejdar arbetslös-
heten, ökar tillväxten och bringar reda i statens finanser.
För att än en gång få pröva om förutsättningar finns för att skapa majoritet
för en sådan ekonomisk politik hemställer jag att finansutskottets betän-
kande återremitteras till utskottet för vidare behandling.
Anf. 47 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Ibland blir man litet trött i det här jobbet. Det som är jobbi-
gast är när något annat än bästa möjliga lösning beslutas i riksdagen. Så är
det faktiskt med ROT-satsningen. Den är inte bästa möjliga lösning varken
för regeringen eller oppositionen och definitivt inte för oss nydemokrater.
Ingvar Carlsson sade i går kväll i Aktuellt: När det gäller ROT-program-
met, fick vi släpa fram regeringen till ett beslut. Socialdemokraterna och Ing-
var Carlsson vet att det hade gått att få till stånd en för Socialdemokraterna
mycket bättre ROT-uppgörelse utan någon särskild möda. Den var klar in-
nan regeringen hade visat att man över huvud taget var intresserad av en
uppgörelse med Socialdemokraterna. Ny demokrati hade diskuterat med
Socialdemokraterna och preliminärt kommit överens om en uppgörelse un-
der förutsättning att denna kunde sanktioneras i de båda partierna. Detta
förankrades sedan hos oss, men hos Socialdemokraterna blev det stopp. Var-
för blev det så? Jag har funderat rätt mycket på det.
Nu har vi ett ROT-program som vi trots allt stöder därför att det är bättre
än ingenting. Tyvärr har det karaktären av ett utslängt plockepinn som nu
bl.a. bostadsutskottet har att reda ut. Detta är litet tråkigt, tycker jag, därför
att vi nydemokrater lämnade till Socialdemokraterna över det första skrift-
liga förslag som var förankrat i vårt parti redan i november. Det är märkligt
att Socialdemokraterna fann sig i ett så hafsigt förslag. När jag såg det var
min första tanke: Är det ens genomläst? Att regeringen bara ville få ner nå-
got på papperet är inte så konstigt, därför att den har inte visat något intresse
förrän några dagar innan uppgörelse skulle träffas i finansutskottet. Mot
bakgrund av detta händelseförlopp är det märkligt hur Per-Ola Eriksson kan
slå sig för bröstet så att han nästan spricker. Detta är ingen uppgörelse som
kommer att gå till historien, och sättet som den skedde på är heller inte sär-
skilt hedervärt.
Hur kunde då Socialdemokraterna gå med på en så medioker uppgörelse
när en mycket bättre fanns i sikte? För mig är detta ofattbart. Det är ett svek
mot dem som har valt oss att inte försöka få fram bästa möjliga uppgörelse.
Det är ett svek mot arbetslösa byggnadsarbetare och andra som står utan
arbete.
De frågor jag ställer till Socialdemokraterna - och varför inte till Allan
Larsson - är för det första: Hur kunde ni socialdemokrater gå med på en så
dålig uppgörelse när en bättre fanns i sikte? Hur känns det? För det andra:
Varför ville ni inte göra en bättre uppgörelse med Ny demokrati?
Om ni inte ens vill göra för er mycket bra uppgörelser med oss, vore det
bra att få detta klarlagt så att vi slipper ödsla krut på döda hökar i fortsätt-
ningen.
När jag kom till riksdagen trodde jag att politiker i alla fall var skickliga
på att förhandla och att göra upp i kulisserna och att de var proffs på det
politiska spelet. Tyvärr var detta fel. Det visade sig vara ännu mer trögt än
vad jag någonsin kunde ana, och viljan att göra upp visade sig vara betydligt
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
57
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
58
mindre än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Flexibiliteten var långt
ifrån den jag trodde. Detta är litet trist, tycker jag.
(Applåder)
Anf. 48 BENGT WITTBOM (m):
Herr talman! Allan Larsson framträder i den här debatten på ungefär
samma sätt som Socialdemokraterna nu under en tid har valt att göra. Man
talar i vida ordalag om behovet av samförstånd, om behovet av sanering av
Sveriges ekonomi, om behovet av att upprätthålla arbetslinjen i arbetsmark-
nadspolitiken och om behovet av att upprätthålla rättigheter för olika intres-
segrupper samt över huvud taget om behovet av att ta ansvar för den ekono-
miska politiken och för Sveriges väg ut ur krisen.
Det märkliga, herr talman, är att det vida talet i så liten utsträckning byg-
ger på konkreta förslag från Socialdemokraterna. Vad gäller exempelvis Al-
lan Larssons uttryck att det behövs ett uthålligt program för att anpassa utgif-
terna till inkomsterna, skulle det ha trovärdighet i den situationen att Social-
demokraterna hade lagt fram ett sådant förslag, men något sådant finns inte.
Vad gäller Lindbeckkommissionens rapport, som Allan Larsson också lu-
tar sig mot, skulle Allan Larssons uttryck här i talarstolen få trovärdighet
under förutsättning att Allan Larsson inte bara ställde upp bakom kommis-
sionens resonemang, utan också tog ställning till kommissionens faktiska
förslag.
Herr talman! För en gångs skull har genom Lindbeckkommissionens rap-
port ett strategiskt dokument lagts fram som redovisar bakgrund och förut-
sättningar för Sveriges väg ur krisen. Den innehåller också ett stort antal di-
rekt konkreta förslag.
Lars Tobisson tog fasta på detta, herr talman, och konstaterade här i talar-
stolen att han utan några större bekymmer kan ställa sig bakom 108 av de
113 punkterna. Eftersom Allan Larsson nu tydligen har lämnat kammaren
har jag inte möjlighet att fråga honom, men jag får fråga de socialdemokra-
tiska företrädarna hur många punkter av de 113 som Socialdemokraterna är
beredda att ställa sig bakom. Säg att det är 95, 80, 108 eller vad det nu kan
vara, så är ju en sådan deklaration av var man står i förhållande till Lind-
beckrapporten ändå ett sätt att öppna vägen för att diskutera vad ett even-
tuellt samförstånd skall grundas på. Så länge man inte är beredd att fullfölja
sina uttalanden om samförstånd, så länge finns det, herr talman, tyvärr
mycket små förutsättningar att föra konkreta resonemang om ett program i
samförstånd för att långsiktigt föra Sverige ur krisen.
I övrigt, herr talman, vill jag säga några ord om företagsamhetens roll när
det gäller att föra Sverige ur krisen. Det finns i Sverige i dag egentligen bara
en grupp människor som bär ett väsentligen större ansvar och som har ett
väsentligen större tryck på sig för att få i gång tillväxten och för att hjälpa till
att skapa arbete, för att få i gång investeringarna och för att få i gång långsik-
tiga satsningar på ett växande Sverige, och det är de inom företagsamheten.
Herr talman! Detta måste bygga på den grundläggande förutsättningen att
företagsamheten vågar satsa långsiktigt. Den nu sittande regeringen och ma-
joriteten i riksdagen har sedan det senaste valet genomfört ett antal föränd-
ringar som långsiktigt förbättrar dessa möjligheter och som öppnar vägar för
företagsamheten att göra satsningar. Ett problem är att lågkonjunkturen,
strukturkrisen, finanskrisen och mycket annat gör detta svårt just nu, men
ändå kan vi se att det börjar hända saker i den ekonomiska utvecklingen.
Herr talman! Jag vill helt kort ställa en fråga till Socialdemokraterna: Hur
kan ni tro att småföretagare, som nu har sett förändringar som gör att de kan
börja tro på framtiden, skulle våga satsa när de möter risken att i nästa val
få en regering som leds av socialdemokrater, vilka faktiskt är beredda - det
har man visat i sitt agerande i riksdagen - att på snart sagt varje punkt gå
emot de förändringar inom beskattningsområdet, regleringsområdet, ar-
betsrättsområdet och kapitalförsörjningsområdet som en riksdagsmajoritet
har genomfört? Företagares satsningar, herr talman, är alltid långsiktiga,
och de kräver långsiktig säkerhet.
Jag skulle vilja uppmana socialdemokratin, herr talman, att bidra till att
garantera den långsiktighet som man har lagt grunden till i riksdagsbeslut
sedan det senaste valet. Jag tror att det är en mycket viktig faktor för att vi
i en svår situation skall få en företagsamhet som kan bära upp mycket av
utvecklingen och som vågar satsa på framtiden.
Anf. 49 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag begärde ordet för att svara på en fråga som Bengt Witt-
bom ställde direkt till mig, nämligen hur socialdemokratin skulle förfara och
hur småföretagarna i detta sammanhang skulle uppleva risken för ett rege-
ringsskifte. Bengt Wittbom menade att de kunde löpa risken att drabbas av
högre skatter, t.ex. höjd förmögenhetsskatt.
Jag kan säga till Bengt Wittbom efter alla mina kontakter med småföreta-
gare, inte minst på min hemort, att det viktigaste för dem i framtiden inte är
om de har en eller annan procent lägre skatt utan att de har något att göra.
Det är orderingången som är avgörande för småföretagarnas framtid och si-
tuation. De vet att en socialdemokratisk regering satsar på jobb, sysselsätt-
ning och vitalitet i ekonomin, inte på besparingar och skattesänkningar. Det
är det bästa som vi kan göra för småföretagarna.
(Applåder)
Anf. 50 BENGT WITTBOM (m) replik:
Herr talman! Jag förstår att Hans Gustafsson får rycka in för Allan Lars-
son, som just nu inte har tid att följa kammardebatten. Han ger för närva-
rande en TV-intervju utanför denna sal, vilket jag tycker är synd.
Vad sedan gäller småföretagarna och företagarna i övrigt är det en själv-
klarhet i en situation som är så besvärlig som den som råder i Sverige i dag,
Hans Gustafsson, att de ställer krav och vill ha en förbättrad situation. Också
jag träffar många småföretagare. Jag håller just nu på att utreda utvecklings-
fondernas framtid, och i den rollen har jag träffat många småföretagare un-
der de senaste månaderna.
Jag brukar ställa följande fråga till dem när de talar om sin svåra situation,
om bristen på riskvilligt kapital och andra grundläggande problem för före-
tagsamheten: Om ni under de senaste två decennierna hade verkat i en skat-
temiljö som hade gjort det möjligt för er att bygga upp företagsförmögenhe-
ten, soliditeten och det egna kapitalet till rimliga nivåer, på vilket sätt skulle
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
59
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
60
det i dag ha påverkat era förutsättningar att driva era företag vidare på rim-
liga villkor?
Svaret på de här frågorna är: Då hade vi stått mycket starkare inför dagens
problem, framför allt de finansieringsproblem som vi har. Det hade varit
mycket bättre.
Grunden för en sådan utveckling för dem är nu lagd med politik som riks-
dagen har fattat beslut om. På litet sikt kan de komma in i en sådan situation.
Och det är den situationen som de skall vara i, Hans Gustafsson. De skall
inte tvingas in i den gamla situationen, där de inte tilläts tjäna pengar och
konsolidera sig. Genom den politik som ni bedrev kunde de inte i tillräcklig
utsträckning bli tillväxtföretag. De fick mer spela rollen som levebrödsföre-
tag för företagsägarna och de anställda och som skatteobjekt för en regering
vars största intresse för småföretagsamheten under flera decennier var att se
dem som skatteobjekt och inte som tillväxtobjekt.
Anf. 51 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tror att Bengt Wittbom får precis det svar som han angav
här. Man brukar få svar efter hur man frågar. Om man frågar en småföreta-
gare: Om du hade precis lika mycket att göra men mindre skatter, vore det
bättre för dig? skulle han ju vara galen om han inte svarade ja. Det är ju det
som det handlar om.
Men om Bengt Wittbom till honom ställer frågan huruvida det vore att
föredra att ha sysselsättning, aktivitet och orderingång i sitt företag, men be-
tala något högre skatt, eller att ha lägre skatt men passivitet och arbetslöshet,
kanske svaret blev ett annat.
Det som Bengt Wittbom redovisade här gör mig litet orolig för den utred-
ning som han arbetar med i detta sammanhang. Det är inte så att småföreta-
garna klås i vårt land. Det bästa som hänt för småföretagarna var tvärtom
att vi kom överens i skattereformen om att sänka företagsbeskattningen till
30 %. Det har medfört att småföretagarna inte behöver fiffla med att bygga
upp lager och skaffa sig avskrivningsobjekt till boksluten utan kan planera
sin verksamhet på ett helt annat sätt.
Vidare sade Bengt Wittbom att jag ryckte in för Allan Larsson. Det var
faktiskt så att Bengt Wittbom höll ett anförande, på vilket jag enligt debatt-
reglerna har rätt att begära replik, och det var det som jag gjorde, inte för
någon annan utan för mig själv.
Jag tycker inte heller att Bengt Wittbom skall vara försmädlig därför att
Allan Larsson inte sitter här nu. Jag har konstaterat att finansministern inte
hade tid att lyssna på Allan Larsson och inte heller på Bengt Wittbom. Jag
tycker att det bör ge anledning till mer av kommentarer än det som Bengt
Wittbom nämnde.
Anf. 52 BENGT WITTBOM (m) replik:
Herr talman! Jag diskuterar mycket gärna med Hans Gustafsson. Jag
trodde bara när jag såg på talarlistan inför dagens debatt att det skulle bli
två utskottsomgångar. Om också-Allan Larsson hade menat att så var fallet,
borde han ha funnits i kammaren under den andra utskottsomgången, där
han faktiskt är uppsatt i denna debatt. Men låt oss inte orda mer om det.
Vad gäller småföretagens och den övriga företagsamhetens utveckling är
det ju, Hans Gustafsson, de facto så att om inte långsiktiga förutsättningar
ges för företagen att utvecklas, att ta risker och att bygga upp sin verksamhet
på rimliga kommersiella grunder, kommer vi inte heller att få det för sam-
hällsekonomin sunda agerandet från vår företagsamhet. Det är precis det
problemet som vi står inför, samtidigt som vi har en mängd andra grundläg-
gande problem, i form av en djup lågkonjunktur, behov av att restaurera
landet, bankkris och annat.
Detta problem är uppenbart. Vårt näringslivs struktur, Hans Gustafsson,
ser delvis ganska hygglig ut, men är också präglad av en lång tid av felaktiga
och dåliga förutsättningar. Vi har ett hyggligt antal stora internationaliserade
exportföretag, som är mycket duktiga och som har betytt mycket. Vi har ett
rätt hyggligt antal små företag, men deras antal behöver ökas.
Men vad vi saknar är mellanskiktet av medelstora företag. Vi saknar också
i botten tillräckligt antal små tillväxtföretag som kan bli medelstora företag.
Det här är, Hans Gustafsson, ett problem för oss i dag, och det är framför
allt ett bevis för att under decennier har förutsättningarna för växande små-
företag och för livskraftiga satsande medelstora företag varit för dåliga.
De förutsättningarna har vi nu ändrat på, och det är en långsiktig föränd-
ring som betyder mycket för den framtida utvecklingen i Sverige. Det var,
herr talman, utifrån den utgångspunkten jag ville ställa frågan till Hans Gus-
tafsson: Hur kan det komma sig att ni genom att säga nej till de flesta av de
här förändringarna faktiskt visar upp bilden av att det positiva som har gjorts
skall rivas ner, om ni återkommer till regeringsmakten?
Anf. 53 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Låt mig börja med att beklaga att Allan Larsson inte deltar
i den utskottsrunda till vilken han är anmäld. Jag har alltid uppfattat Allan
Larsson som en hygglig prick och väluppfostrad person, och det är mot den
bakgrunden litet av en besvikelse att inte få debattera med honom, med
tanke på det kraftfulla inlägg som han gjorde i debatten.
Han började med att säga bl.a. att regeringen Bildt har lett landet in i en
kris. Krisen finns förvisso där, men frågan är om det är regeringen Bildt som
har lett landet in i den. Den övriga delen av Allan Larssons anförande inne-
höll mycket hyllande av Lindbeckkommissionens rapport, och några av hu-
vudpunkterna i rapporten är att det är en 20 år gammal kris, att den inte går
att lösa med kortsiktiga åtgärder, vare sig politiska eller andra, och att en
viktig åtgärd - just mot bakgrund av att det är långsiktiga problem - är att
det behövs reformer av det politiska systemets, bl.a. riksdagens, arbetssätt.
Problemen i riksdagens och regeringens budgetprocess och liknande saker
som Lindbeckkommissionen har synpunkter på uppkom ju inte med rege-
ringen Bildts tillträde hösten 1991.
Ett annat dokument som visar detta mycket klart är rapporten från pro-
duktivitetsdelegationen, som tillsattes av Socialdemokraterna och avsluta-
des under Anne Wibbles tid som finansminister, under Klas Eklunds led-
ning. Det är en myt att den nuvarande krisen skulle ha kommit med rege-
ringen Bildt.
Det genomgående intrycket, tycker jag, när man hör Allan Larsson, är att
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
61
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
62
han läser Lindbeckkommissionens rapport väldigt selektivt. Förvisso är det
alldeles rätt, som Allan Larsson säger, att Lindbeckkommissionen betonar
att arbetslösheten är det stora problemet i dag, framför allt risken att vi gli-
der in i långtidsarbetslöshet, att vi får ett växande antal människor i den si-
tuationen. Det som skiljer Allan Larsson från Lindbeckkommissionen är re-
cepten för att komma till rätta med problemen.
En viktig poäng i Lindbeckkommissionens rapport är att få fler jobb per
satsad krona. Det skall ske t.ex. genom vad som kallas billiga aktiviteter för
sysselsättning. Man skall ha 80 % av tidigare ersättning vid beredskapsar-
bete, 75 % vid AMU-verksamhet och 70 % i arbetslöshetsunderstöd.
ROT-program skall det vara men med löner som klart understiger dem
som gällt för byggnadsarbetare under senare år. Infrastruktursatsningar talas
det om, men med en varning för att många av dagens projekt riskerar att inte
vara lönsamma ur samhällsekonomisk synpunkt.
Lindbeckkommisionen påpekar också att man måste försöka påverka lö-
nebildningen på så sätt att parterna på arbetsmarknaden tänker sig för några
gånger innan de driver fram löneavtal som kan skapa arbetslöshet.
Det är några exempel på den typ av åtgärder som föreslås av Lindbeck-
kommissionen, som Allan Larsson i övriga stycken hyllar. Den grundläg-
gande skillnaden gentemot Allan Larsson ligger i de recept som skrivs ut för
hur arbetslöshetssituationen skall åtgärdas. Det krävs mera långfristiga åt-
gärder, förändringar i arbetsmarknadens funktionssätt, och kommissionen
tar upp sådana saker som tidsbegränsad anställning, entreprenadarbeten och
cn del annat.
När Allan Larsson säger att den inhemska efterfrågan är det stora hotet
och att Lindbeckkommissionen ger honom rätt på denna punkt, är det en
felaktig beskrivning av Lindbeckkommissionens arbete. Det omfattar
mycket mera: kort och lång sikt, effektivitet, fördelning, det politiska syste-
met, osv. Diskussionen om vad som skall hända under 1993 är ingalunda nå-
gon central punkt i Lindbeckkommissionens betänkande. Tvärtom är det
centrala just det långsiktiga, att det behövs stora förändringar i ekonomin
och det politiska systemets funktionssätt.
Så Allan Larssons tal om att han klart och entydigt har stöd från Lindbeck-
kommissionen är fullständigt snurrigt. Det är en felaktig historieskrivning.
Det är bara att läsa boken dessutom.
Lönebildningen i Sverige måste läggas om radikalt. Om Allan Larsson
tycker att Lindbeckkommissionen har rätt, borde han ansluta sig till dess för-
slag, men Socialdemokraternas traditionella recept är ju en återgång till
urortodoxa lönebildningsformer, utan hänsyn till de etablerade, erfarenhets-
mässigt starkt inflationsdrivande effekterna av dessa lönebildningsformer.
Ett annat exempel är Riksbankens ställning, som Lars Tobisson tidigare
varit inne på. Hade vi i dag haft en mera självständig riksbank, hade det varit
lättare att driva en penningpolitik som var konjunkturstimulerande, för då
skulle det inte finnas någon osäkerhet - det skulle råda mindre osäkerhet,
skall jag säga - om de långsiktiga inflationsförväntningarna. Men i dag, på
grund av att vi har 20 års inflations- och devalveringspolitik med oss, saknar
vi dessa förutsättningar.
Därför är det väldigt trist att konstatera att Socialdemokraterna, sannolikt
understödda av LO, som hela tiden varit emot en stark riksbank, har valt att
motarbeta ett knippe åtgärder som Riksbanksutredningen lade fram förslag
om och som hade gjort det möjligt att i en framtida situation faktiskt driva
mera av antikonjunkturpolitik än vi kan göra i dag.
Nog har Allan Larsson och Lindbeckkommissionen identifierat samma
huvudproblem, och det är i och för sig samma huvudproblem som regeringen
ser, nämligen arbetslösheten. Men recepten för att komma till rätta med
detta problem är helt annorlunda.
Allan Larssons framställning påminner väldigt mycket om att man kör vi-
dare i hjulspåren och policyrekommendationerna från 70- och 80-talen. As-
sar Lindbeck framstår ju som en radikal rabulist i jämförelse med Allan
Larsson, som faktiskt framstår som företrädare för det som på 1800-talet kal-
lades för reaktion. När man efter Napoleonkrigen skulle återställa Europa,
kom reaktionen och reaktionärerna. Sådant är intrycket när man hör Allan
Larsson. Han går tillbaka till det förgångna, till 70- och 80-talens alla miss-
lyckade policyrekommendationer och lanserar dem på nytt. Det är en politik
som egentligen ganska effektivt motverkar möjligheterna att skapa riktiga
jobb.
Bo G Jenevall är inte heller här, ser jag, men han kanske står vid en moni-
tor någonstans. Hans stora problem och Ny demokratis stora problem är,
säger han, den korta räntan. Men de förslag som han predikar för här i talar-
stolen har precis motsatt effekt mot vad han säger sig vilja åstadkomma. De
kommer att höja den korta räntan. Han vill politisera Riksbanken. Han vill
avskeda riksbankschefen. Ansvarsfrihet skall inte beviljas, anser han. An-
svarsfriheten berör för övrigt inte penningpolitiken utan den mera företags-
ekonomiska verksamheten i Riksbanken.
Det här skulle naturligtvis uppfattas av dem som har att placera pengar
som en stor osäkerhet om den framtida penningpolitiken i Sverige. Skulle
man bedriva den politik som Bo G Jenevall förespråkar, skulle det driva rän-
tan i höjden eller också driva växelkursen i botten. Men om vi antar att man
skulle fortsätta med ungefär den halvfasta växelkurs vi har i dag, skulle rän-
tan gå upp i det ögonblick som Bo G Jenevalls recept började implemente-
ras.
Något annat konstigt med Jenevalls recept är det faktum att Ny demokrati
ju har en väldigt pessimistisk och negativ syn på politiker och politikers ar-
bete. Men helt plötsligt skall politikerna ta över Riksbanken, och de halvt
vattentäta skott som finns mellan politiken och Riksbankens verksamhet
skall brytas upp och försvinna. Helt plötsligt är politikerna på något sätt da-
gens hjältar i Ny demokrati. Man får nog bestämma sig för vilken principiell
uppfattning man har om politikers betydelse.
Det andra gäller återförvisningen. Om den nu har någon effekt alls på rän-
tan, är det väl att den möjligen skulle göra människor litet mer osäkra om
den politiska stabiliteten i Sverige. Räntorna skulle möjligen gå upp något.
Bara det Bo G Jenevall föreslår att vi i dag skall göra i denna kammare mot-
verkar direkt en lösning på det som han säger är huvudproblemet.
Jag kom faktiskt att tänka på tidningen The Economist, som i höstas be-
skrev Ny demokrati i en översikt av Sverige som ”the Mavericks”. Om man
slår upp det i ordboken ser man att det kan översättas med ”vilda sällar utav
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
63
|
Prot. 1992/93:72 10 mars 1993 |
nordiskt ursprung”. Bo G Jenevall påminner mig inte om en vild sälle, och |
diska beteendet.
|
Den ekonomiska m. m. |
Man kan dessutom påminna Bo G Jenevall om att Lindbeckkommissio- Jag har hållit på i tio minuter, men jag skulle gärna säga någonting till Anf. 54 BO G JENEVALL (nyd) replik: Herr talman! Vi vet var Carl B Hamilton står i räntefrågan, inte minst med Det finns alltså två olika ståndpunkter. Jag tycker att det, i alla fall i debat- Tidigare hävdades det t.ex. att långa räntan skulle stiga om man sänkte Jag håller gärna med om att sänkningen naturligtvis måste ske i en takt så Det verkligt stora problemet när det gäller räntan är egentligen den ränta Jag kan väl hålla med om att den benämning vi fått, med översättningen Jag upprepar att det vi är bekymrade över är nationens ekonomi. Vi vill |
64
För att återkomma till kommittérapporten, så tycker vi att det finns väl-
digt mycket i den som rimmar väl med de förslag vi har framställt.
Anf. 55 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Jag blir ganska glad då jag hör Bo G Jenevall tala om ränte-
politiken. Det förefaller som om våra synpunkter i väsentliga avseenden inte
är så olika. Det är förvisso så, att det finns två extremståndpunkter i denna
räntefejd. Om Bo G Jenevall är inne på linjen att man skall sänka räntorna
successivt och pröva sig fram, samtidigt som man följer hur växelkursen och
den långa räntan utvecklas, är det detsamma som regeringen önskar att även
Riksbanken skall göra. Ingen tycker ju om höga räntor. Det skall förhopp-
ningsvis ske en successiv sänkning.
Jag håller helt med om att det stora problemet är räntesbredden, vilken
uppstår i bankerna när de skall tjäna in sina kreditförluster.
Som jag sade uppfattar jag inte Bo G Jenevall som en vild sälle. Jag hop-
pas att Jenevall i stället utnyttjar sitt inflytande i nyd:s riksdagsgrupp, ett
inflytande som jag förstår inte är oväsentligt, till att så att säga låsa in de
vilda sällarna i en rationell och förnuftig fålla.
Anf. 56 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Vi brukar inte ha särskilt svårt att i t.ex. korridorssnack kon-
statera att vi egentligen har ganska lika synpunkter. När det kommer till sak-
frågor finns dialogen, trots det, över huvud taget inte längre. Det tycker jag
är synd. Den skulle kunna leda till något mycket gott för landet. Vi är ju
trots allt fem borgerliga partier som står bakom regeringen för närvarande.
Vårt parti sitter utanför regeringen, och vi har, om någon kunde tro det, inga
som helst ambitioner att komma in i den. Men vi tycker ändå att man borde
ta litet större hänsyn till de förslag vi kommer med.
Det skulle lösa många problem, och jag tror att det skulle vara till nytta
för landet. Vi skulle slippa konfliktsituationer som den dagens debatt har
givit upphov till. Jag hoppas verkligen att överläggningarna i utskottet i mor-
gon kommmer att leda till någonting konstruktivt. Annars kan effekten bli
motsatsen.
Anf. 57 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill kommentera Carl B Hamiltons uttalande om att han
tyckte att det var orättfärdigt av mig att säga att det var odemokratiskt att
göra Riksbanken ännu mer självständig. Han hänvisade till förhållandena i
Belgien och på andra håll.
Även i demokratier finns det ju odemokratiska inslag. Vi tycker att Sve-
rige har haft det så länge på det ekonomiska området. Jag tycker att förslaget
skulle innebära ett odemokratiskt inslag i en demokrati. Syftet är att ta bort
politikerna från stora delar av den ekonomiska politiken, dvs. de delar som
gäller penning- och valutapolitiken.
Jag tycker inte att det är en rimlig utgångspunkt i ett dernokratiskt och
civiliserat samhälle att politikerna skall skuffas undan. Hur skall man, Carl
B Hamilton, kunna avkräva ansvar i demokratisk ordning av politiker som
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
5 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 72
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
66
inte har rätt att föra penning- och valutapolitik? Denna är i så hög grad avgö-
rande för andra ekonomisk-politiska insatser.
Politikerna kan enligt det förslag som nu föreligger i princip påverka en-
bart genom lag. Vi vet hur det är att lagstifta om hur man skall hantera eko-
nomiska frågor, t.ex. i det oerhörda tempo som rådde här i den svenska riks-
dagen före jul. Det är inget lämpligt sätt att hantera det.
Jag tycker alltså inte att man skall skapa den situationen. Carl B Hamilton
säger, om jag uppfattade det rätt, att det är effektivt och riktigt att hantera
det på det här sättet. Han hänvisar också till vad som kunde ske med räntor
och aktiekurser om man nu beslutar att återremittera budgetpropositionen.
I en demokrati får man ta sådana hänsyn. Det är möjligt, Carl B Hamilton,
att det effektivaste sättet att styra landet är att göra det med en person. Det
kanske är det effektivaste av allt. Men det väljer vi att inte göra. Vi anser
inte att det är förenligt med andra värderingar som vi har.
Så är det också i denna fråga. Man kan möjligen anföra effektivitetsskäl
för att gå mycket långt i att ställa politikerna utan inflytande på den ekono-
miska politiken. Det tycker jag är fel. Det är ett odemokratiskt inslag som
inte stämmer med vårt sätt att agera. Därför går jag emot förslaget på den
punkten.
Anf. 58 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! I sitt inledningsanförande sade Hans Gustafsson att Riks-
banken i Sverige redan i betydande omfattning är självständig. Det som ut-
märker den svenska riksbanken är förvisso att den är självständig. Många av
de förslag som Riksbanksutredningen lägger fram innebär i själva verket en
kodifiering av den självständigheten.
En av de saker som är otillfredsställande är att denna självständiga myn-
dighet saknar ett angivet mål. Det tycker jag är betydligt allvarligare ur de-
mokratisk synpunkt än mycket annat. Vi har den situationen att denna själv-
ständiga myndighet så att säga simmar runt och inte har någon riktigt väl
definierad uppgift. Det är bl.a. detta som gör att Riksbanksutredningens
majoritet vill införa det mycket modest formulerade målet att värna pen-
ningvärdet, något som jag tycker att de flesta utan problem skulle kunna
ställa upp på.
Dessutom föreslår vi informationsplikt, vilket är någonting som inte finns
i dag. Riksbankschefen kommer som vi alla vet till finansutskottets slutna
överläggningar. Men det är här fråga om offentliga utfrågningar och betyd-
ligt mer information från Riksbanken. Det är fortfarande riksdagen som är
huvudman för Riksbanken. Det är riksdagen och finansutskottet som utser
fullmäktigeledamöter. Att riksdagen och politikerna skulle vara bortkopp-
lade är helt fel.
Vi kan empiriskt se att man i många länder har lyckats med att ha en låg
inflation och att inte skapa en högre arbetslöshet. Det finns fler länder som
har en självständig riksbank än som inte har det. Jag vet att Socialdemokra-
terna i sin reservation avvisar detta. Man bör dock läsa dessa bilagor ganska
noga. Om man gör det, har man mycket svårt att stå fast vid den ståndpunkt
som Socialdemokraterna intar i sin reservation.
Jag menar att detta inte på något sätt är en mindre demokratisk konstruk-
tion. Om man kan uppnå en bättre ekonomisk utveckling i landet med en
mer självständig riksbank är det önskvärt att man inrättar en sådan.
Om vi i dagens situation hade haft en riksbank som stod för en mycket
trovärdig långsiktigt låg inflationstakt hade vi kunnat sänka räntan på ett helt
annat sätt än vad vi kan i dag. Det betyder rätt mycket för enskilda männi-
skor, hushåll och sysselsättningen.
Anf. 59 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har inte hört några konkreta exempel på att det förhål-
landet att ledamöterna i Riksbanksfullmäktige i dag utses av riksdagen och
ansvarar inför riksdagen har lett fram till att Riksbanken inte har kunnat föra
den politik som varit klok och vettig och som Riksbanken har velat föra.
Nu skall alltså inte riksdagen få utse riksdagsledamöter, utan ledamöterna
skall väljas ur en sfär runt omkring. Jag vet inte om man har tänkt sig att AP-
fondsdirektörer, professorer och andra skall sitta i denna bankstyrelse. Det
framgår inte av den version som jag har läst. Men de skall i varje fall inte få
vara riksdagsledamöter. Man kan löpa risken att en riksdagsledamot gör som
han tror att väljarna vill att han skall göra. Det får man inte göra i Riksban-
ken, utan där skall man arbeta på andra villkor.
Det hjälper inte att det finns en informationsplikt. Det är i och för sig bra.
Men både Carl B Hamilton och jag vet hur det är att i efterhand få informa-
tion om vad man gjorde. Det hjälper inte i sammanhanget. Jag tycker inte
att det är ett bra inslag. Det blir inte bättre av att man har det också i andra
länder. Det är inget skäl.
Det är alldeles uppenbart, Carl B Hamilton, att de länder som åberopas i
detta sammanhang har fått kalla fötter inför Maastrichtöverenskommelsens
krav på denna självständiga riksbankschef, något som i stort sett har kopie-
rats av Riksbanksutredningen. Vi har olika värderingar på den här punkten.
Vi har litet olika syn på dessa frågor.
Jag tycker att det är fel att undandra penning- och valutapolitiken från po-
litiskt inflytande och politiskt ansvar. Visserligen finns möjligheten att riks-
dagen kan påverka genom att stifta lag. Men vi vet hur det kommer att fun-
gera under de snabba förlopp som förekommer i detta sammanhang. Det
kommer inte att fungera.
Carl B Hamilton säger avslutningsvis att det är värre som det är i dag, när
Riksbanken simmar omkring. Om det nu är så - jag vet inte om den simmar,
den sitter ju ganska fast i stenhuset - låt oss då hjälpas åt att stoppa det. Det
kan vi ju göra utan att undandra riksdagen möjligheten att ha ansvar och
inflytande.
Anf. 60 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Man kanske inte kan säga att den simmar omkring, men vi
har en mycket självständig myndighet som saknar ett noga angivet mål. Det
tycker jag är olyckligt.
Det som gäller här är inte Maastrichtavtalet. Blir Sverige inte medlem av
Europeiska unionen, Hans Gustafsson, blir det desto viktigare att ha natio-
nella institutioner som kan fungera som ett ankare i penningpolitiken.
Hans Gustafsson kan t.ex. läsa Clas Erik Odners bok om EMU och dagens
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
67
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
68
valutaströmmar. Om man har en mer självständig riksbank skyddar man del-
vis de övriga delarna av det politiska systemet från att involveras i dessa kort-
siktiga penningpolitiska avgöranden. Jag tror att det demokratiska politiska
systemets funktion i landet totalt sett blir bättre för den ekonomiska utveck-
lingen. Jag ser alltså inte de demokratiska problem som Hans Gustafsson
gör. Jag har kanske en mer optimistisk syn på detta än Hans Gustafsson med
sin von Wrightska läggning.
Anf. 61 JOHN BOUVIN (nyd):
Herr talman! Riksdagsledamöter! Vi har just nu spenderat 50 miljoner
kronor i ränteutgifter på fyra, fem timmar. Per-Ola Eriksson sade att vår
ekonomi är i obalans. Det kan man lugnt säga att den är. Den blir inte mer
i balans efter fyra, fem timmar i denna kammare, utan snarare tvärtom.
Det är tur att vi har fått denna fantastiska Lindbeckkommission att hänga
upp allting på. Det är helt fantastiskt! Nu talar vi om den hela tiden. Men
jag kan i stället representera Folkkommissionen, som hade ett litet möte i
går i Falkenberg. Folkkommissionen är trötta på detta. Visserligen har jag
förut bett ledamöterna hoppa i strömmen, men Folkkommissionen kommer
att se till att kanske samtliga åker ut i strömmen. Så enkelt är det.
Folkkommissionen tycker att den har fått nog nu. Jag har inte hört ett ord
om vilka som bär skulden till detta. Vi är ganska ense om att de senaste 20-
30 åren gick fel. Det är vi politiker som bär skulden till detta. Det är bara att
konstatera att det är vi som bär skulden till det. Nu skall vi rätta till det och
föregå med gott exempel.
Allan Larsson sade något om att det inte går att lägga bördan på de sva-
gaste människorna. Det håller jag fullständigt med om. Då måste vi återigen
börja hos oss själva och ta upp dessa fantastiska fallskärmsavtal. Innan vi
över huvud taget gör något med vår ekonomi måste vi riva upp alla fall-
skärmsavtal och orättvisa pensionssystem m.m. Sedan kan vi kanske få litet
ordning på det hela.
Människor är faktiskt rent ut sagt förbannade på detta. Det finns tre saker
som människor ute på gator och torg och i byar diskuterar. Det är fallskärms-
avtal, arbetslöshet och flykting- och invandrarpolitik. Men vi gömmer dessa
saker. Arbetslösheten pratar vi litet grand om.
Det finns alltså tre områden som är viktigare än alla andra. Det är miljön,
ekonomin och rättssäkerheten. Miljön borde ju vara ett axiom för var och
en av oss, men tyvärr verkar det inte vara så. Ekonomin är ju en skandal.
Allt detta beror på rättssäkerheten. Hur skall vi då komma till rätta med det
här? Vi i Ny demokrati har faktiskt lagt två motioner om att vi skulle bilda
en kristidskommission. Jag tror att vi får börja där, innan vi över huvud taget
gör något annat. Vi har tidigare sagt här i kammaren att vi skall lägga korten
på bordet, kasta prestigen någon annanstans och glömma partitillhörighe-
ten.
Johan Lönnroth är hela tiden inriktad på detta med högerpolitik. Jag vill
rikta några ord till honom. Inser inte Johan Lönnroth att vänster- och höger-
politikens tid är förbi för länge sedan? Vi kan kanske bli det första landet i
hela världen som börjar inse att den tiden är förbi. Då kan det kanske bli
litet bättre. Det är därför vi i Ny demokrati yrkar på personval. Vi politiker
försvarar oss hela tiden med att vi är så duktiga, vi har sagt detta och gjort
detta, men det leder ju ingen vart.
De förträffliga Socialdemokraterna och Folkpartiet gjorde ju en enorm
uppryckning 1990-1991 med århundradets skatteomläggning. Den innebar
att jag som faktiskt var arbetare på den tiden förlorade 3 000 kronor netto i
månaden. Han som representerade mig i Metallarbetarförbundet fick där-
emot 8 000 kronor mer i månaden netto. Det kallar jag solidaritet.
Man skall ju ha ett yrkande mer eller mindre varje gång. Jag yrkar - detta
är litet mera skojfriskt - att regeringen skulle avgå med omedelbar verkan.
Sedan kunde dessa förträffliga socialdemokrater och folkpartister ta över
den röra som vi har ställt till med. Då skulle vi få se hur de skulle lyckas med
detta. Jag tror inte att de skulle lyckas med detta konststycke.
Hur skall samma personer kunna reda ut den röra som vi har ställt till
med? Låt oss samla den expertis som finns i Sverige. Den finns litet överallt.
Låt oss göra som lan Wachtmeister sade innan jul. Låt oss låsa in dem någon-
stans precis som när man väljer påve. Då kan de släppa ut litet vit rök när de
är färdiga med ett förslag. Sedan får vi enas och samlas kring detta. Det kan-
ske inte vore så dumt. Vi politiker klarar inte av att lösa kriser. Vi skapar
bara nya kriser hela tiden. Eller har jag fel?
Vad händer nu om vi återremitterar ärendet till utskottet? Det blir kanske
så. Jag hoppas i och för sig att det blir ett avslag så att det blir litet mer spän-
ning i det hela. Men vad händer om det skulle bli en återremiss? Det dröjer
väl tre fyra veckor och sedan är det här igen. Sedan blir det kanske återre-
miss igen och vi har förlorat ytterligare åtskilliga miljarder.
Min talartid är ute om ett par sekunder. Den tid som jag har stått här har
kostat oss 180 000 kronor per minut. Det blir alltså en miljon som gick åt i
ränteutgifter medan jag stod här. Tänk på det!
Anf. 62 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! I mitt förra inlägg var jag inne på frågan om återremiss. Jag
hade då funderingen att vi skulle kunna återremittera de delar där det finns
möjlighet till bättre och förändrade förslag. Nu har jag förstått att man inte
kan göra på det viset, utan att det måste bli fråga om återremiss av hela pa-
ket. Jag instämmer alltså i Allan Larssons yrkande.
Jag vill också understryka att när vi ställer oss bakom detta, tycker vi att
det måste finnas ett bestämt syfte med återremissen. Det får inte bli fråga
om någon slags symbolisk näsknäpp mot regeringen. Situationen i landets
ekonomi är alldeles för allvarlig för sådant. Det krävs också snabba åtgärder.
Jag förutsätter att det skall gå snabbt med denna återremiss.
Syftet måste rimligtvis vara att vi lägger fram förslag som innebär reduce-
rad arbetslöshet jämfört med det förslag som utskottsmajoriteten har lagt
fram här i dag. Jag kan tänka mig olika varianter. Momssänkning är en möj-
lighet som det verkar finnas intresse för i flera partier här. Ett större ROT-
program är en annan möjlighet. Det finns bedömningar som visar att de
30 000 utlovade jobben i det framlagda förslaget i själva verket inte kommer.
Det är alltså en alltför optimistisk kalkyl.
Vi har ju också riktat stark kritik mot utfomningen av det här skatteavdra-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
69
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
70
get. Jag hoppas och tror att det finns gehör i andra partier för möjligheten
att göra om det förslaget och ge det en vettigare inriktning.
Sedan vill jag också passa på att säga några ord till John Bouvin. Han kan
väl ha rätt i att vänster-högerbegreppen inte riktigt är de samma som de var
en gång. De har ändrats över tiden. Jag tror på återupprättandet av de gamla
vänster-högerbegreppen så som de såg ut vid detta sekels början. Då var det
ganska enkelt vad vänster och höger var för något. Om vi ser på när demo-
kratin och den allmänna rösträtten genomfördes här i landet var det entydigt
så att det var vänstern, som då bestod av socialister, socialdemokrater, väns-
tersocialister och liberaler, som drev frågan om demokrati mot högern.
Högern utmärktes också av att de var nationalister. De var starkt fientligt
inriktade mot människor som kom från andra länder. För mig är det en allde-
les grundläggande sak, när det gäller detta med vänster och höger, att om
man är vänster så är man solidarisk mot alla, inte bara svenskar, utan också
mot invandrare och flyktingar.
Jag har förstått att även John Bouvin brinner för detta att få en jämnare
fördelning till stånd. Jag tycker att han skall tala med sina partikamrater om
finansieringen av de arbetslöshetsåtgärder som vi förhoppningsvis skall
kunna enas om. Vi har lagt förslag som innebär att man finansierar de här
förslagen genom att något höja skatten för sådana som John Bouvin och mig,
dvs. vi som ligger på lönenivåer på ca 300 000 kronor om året. Det tycker vi
är en vänsterståndpunkt, men det spelar ingen roll om John Bouvin vill kalla
det något annat.
Utifrån vad John Bouvin talar om borde han vara överens med oss i Väns-
terpartiet om att om man skall finansiera de här förslagen skall man göra det
genom att ta pengar från dem som har råd att betala.
I de samtal som nu skall påbörjas mellan olika partier skulle jag mycket
gärna vilja ha med Per-Ola Eriksson och hans centerpartistiska kamrater. Ni
har ju tidigare talat om värnskatt och fördelningsfrågor på ett sätt som jag
också tolkar som en vänsterståndpunkt, kanske inte heller Per-Ola Eriksson
gillar uppdelningen i en vänster-högerskala.
Till sist vill jag påpeka för kammarens ledamöter, om ni inte har förstått
det förut, att vare sig regeringspartierna tagna för sig eller Socialdemokrater
och Ny demokrati tillsammans har egen majoritet.
Det är litet annorlunda majoritetsförhållanden i utskotten gentemot kam-
maren, eftersom Vänsterpartiet inte har fått några ordinarie platser i utskot-
ten. Det finns ibland en tendens i debatten att ni glömmer bort att Vänster-
partiet visserligen är ett litet parti men att vi faktiskt spelar en inte alls obe-
tydlig roll. Vi har avgörandet i sådana frågor där det står mellan regerings-
blocket och Socialdemokraterna och Ny demokrati.
Jag återvänder litet till frågan om vänster-höger-skalan. När man läser de
olika motionerna framgår det att det inte är så enkelt att placera in Vänster-
partiet på ett självklart sätt i alla frågor. Jag förutsätter att det skall vara en
poäng med återremissen och att alla partier skall delta i samtalen - ingen
nämnd, ingen glömd.
Anf. 63 JOHN BOUVIN (nyd) replik:
Herr talman! Jag håller med Johan Lönnroth om att vi skall hjälpas åt.
Men jag tänker inte lägga fram en enda krona förrän de som har skapat detta
elände har lagt fram sina kronor först. Med andra ord skall samtliga fall-
skärmsavtal som bekostas av skattebetalarna tas bort. Det gäller även alla
orättvisa pensionsförmåner som vi s.k. politiker har förskaffat oss. Då kan
vi börja prata om omfördelning.
Låt dessa människor som har skaffat sig en ekonomi för åratal framåt få
leva på den norm som en arbetslös människa som har jobbat 20-30 år skall
leva på. Dessa människor har säkert en massa pengar i madrassen och konst
på väggarna. Konsten kan de sälja.
Frågan om fallskärmsavtal är densamma som frågan om de jobb som man
kan få. Man blir landshövding här, och man blir ambassadör där, osv. Det
här måste vi omedelbart sluta med. Då först ställer jag upp.
Först skall de lägga fram sitt, sedan hjälper vi andra till.
Anf. 64 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag kan försäkra John Bouvin att om han visar mig ett fall-
skärmsavtal skall vi gemensamt hjälpas åt att försöka riva sönder det. Jag
har sedan jag kom in i riksdagen 1991 verkat för att hålla tillbaka våra egna
arvoden.
Visst, vi kan säkert enas på flera punkter. Jag tycker i gengäld att det är
rimligt att John Bouvin i sin partigrupp verkar för en fördelningspolitik. Tala
med lan Wachtmeister om frågan om skattereformens effekter för högin-
komsttagare. Det här handlar inte bara om miljonärerna och direktörerna
med fallskärmsavtal. Det räcker inte med att få fram pengar från dem. Det
krävs också att skatten höjs något för höginkomsttagare.
Som jag har förstått Ny demokratis politik, är ni bara intresserade av de
stora fläskiga svängarna gentemot fallskärmsavtalen. Visst, vi är eniga i den
frågan. Men det handlar faktiskt också om att kräva större solidaritet gent-
emot de arbetslösa från alla oss som ligger på sådana inkomstnivåer att vi
har råd att betala mer i skatt.
Anf. 65 JOHN BOUVIN (nyd) replik:
Herr talman! Jag tror att vi är ganska eniga - även vi i Ny demokrati. Vi
politiker klarar inte av detta. Därför har vi i Ny demokrati i två motioner
yrkat att en kristidskommission skall inrättas. Den skall få till uppgift att
reda ut begreppen. Då kommer vi alla säkert fram till samma ståndpunkt.
Det här låter kanske litet konstigt. Men vi i Ny demokrati värnar i högsta
grad om den lilla människan. Men det är en annan historia att det budskapet
inte alltid kommer tillräckligt väl fram.
Anf. 66 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag tror på John Bouvins goda hjärta och att han vill värna
om den lilla människan, trots de ganska gräsliga saker som jag tycker att han
har sagt om t.ex. flyktingar och invandrare. Jag tror att det han har sagt
egentligen inte finns i hans hjärta.
Låt oss tillsammans stärka solidariteten inte bara med människor med låga
inkomster i detta land utan även med alla dem som kommer hit utifrån. Jäm-
fört även med de allra lägst betalda pensionärerna i Sverige har de det verkli-
gen hundra resor värre. Det är de som i första hand behöver vår solidaritet.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
71
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
72
Anf. 67 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Jag är utomordentligt förbryllad över dagens debatt om eko-
nomisk politik. Jag är också förbryllad över de förslag som har framförts i
debatten. Talare efter talare har förklarat hur viktigt det är med snabba be-
sked och beslut för att få Sverige på rätt köl igen.
I det betänkande som vi diskuterar finns det konkreta förslag till åtgärder
för att snabbt minska arbetslösheten och skapa en ekonomi i balans. Därför
yrkar jag, herr talman, avslag på yrkandet om återremiss.
Nu är styrkeförhållandena i kammaren sådana att Socialdemokraterna i
varje ärende förfogar över mer än en tredjedel av rösterna, vilket krävs för
att genomdriva ett krav om återremiss till utskottet. Detsamma var förhål-
landet före 1991 års val. Då hade dåvarande oppositionspartier också möjlig-
het att kräva återremiss. Men vi utövade inte den demonstrationspolitiken.
Normalt kräver man återremiss när man har upptäckt något fel i ett ut-
skottsbetänkande eller när det föreligger en annan majoritet i kammaren. I
det här fallet föreligger ingen ny majoritet. Socialdemokraterna har en linje,
Ny demokrati har en annan linje och Vänsterpartiet har en tredje linje. Där-
för tvekar jag inte att säga att det är ett inslag av okynne som förenar de
partier som ansluter sig till en återremiss. Jag tycker inte att det är bra för
riksdagens anseende. Särskilt anmärkningsvärt är kravet på återremiss, ef-
tersom det innebär förseningar av viktiga beslut.
Allan Larsson har tidigare i debatten sagt att det är bråttom med att vidta
åtgärder. Under tiden Allan Larsson var i USA och föreläste på ett universi-
tet i Michigan, medverkade vi till att ta fram ett åtgärdspaket på ROT-områ-
det. Nu har Allan Larsson återvänt hem till Sverige. Det första han gör är
att yrka på en återremiss och dessutom medverka till en fördröjning av ären-
dehanteringen.
Under hösten och vintern har vi hört att Socialdemokraterna tycker att
regeringspartierna har gjort för litet för byggsektorn. Därför medverkar jag
aktivt till att föra förhandlingar med i första hand Socialdemokraterna för att
snabbt få i gång ROT-sektorn. Det gäller att få fram resurser för att reparera
skolor, vårdhem, daghem, fritidshem, våra bostäder osv.
Vi hade kunnat fatta beslut på några minuter och ge besked till arbetslösa
byggnadsarbetare att uppbyggnaden nu kan starta inom ROT-sektorn. Kom-
munerna hade kunnat få besked om att de skall ta fram olika projekt. Det
finns förslag i betänkandet om 800 miljoner kronor just till ROT-sektorn och
kommunala fastigheter. Nu tycks kammaren inte vara beredd att fatta det
beslutet.
Vi i regeringspartierna kommer att göra vårt yttersta för att undvika förse-
ningar. Vi vill ta itu med Sveriges ekonomiska problem. Vi vill se till att be-
skedet till byggnadsarbetarna är att projekten skall komma i gång. Därför
kommer jag som ordförande i finansutskottet att kalla till ordinarie samman-
träde i morgon kl. 9.30. Då kommer betänkandet att tas upp till förnyad
prövning.
Anf. 68 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag delar Per-Ola Erikssons uppfattning att det är en märklig
ekonomisk debatt. Märkligast av allt är kanske det senaste inlägget. Här för-
söker Per-Ola Eriksson göra gällande att det skulle vara han och de borger-
liga partierna som visar omsorg om sysselsättningen och om byggjobbarna.
Om en återremiss skulle förlänga tiden med två dagar eller en dag kunde det
uppstå stora olyckor.
Sanningen är den - det vet Per-Ola Eriksson - att vi släpade er fram till ett
beslut i december. Vi fick tre gånger gå ifrån sammanträdena innan vi fick er
med på att göra ett uttalande om att det skulle läggas fram ett ROT-program.
Sedan hade regeringen god tid på sig att lägga fram det, och man kom då
med en oförskämdhet i budgetpropositionen, där man sade att ROT-pro-
grammet bestod i att man skulle göra det ännu sämre 1995 och 1996 så att
fler kanske bygger 1993. Det är sanningen. Sedan släpade vi och drog er fram
till detta gemensamma beslut, och nu säger Per-Ola Eriksson att det skulle
uppstå olyckor med en förskjutning på en dag eller två.
Dessutom är det så att de viktigaste besluten om ROT-programmet gäller
från den 1 mars, oavsett när vi fattar besluten. Men jag har sett att Per-Ola
Eriksson i ett pressmeddelande redan har redovisat det inlägg som gjordes
här. Det finns ingen grund för detta. Vi har trugat er och dragit er fram till
ett beslut om ett ROT-program.
När det gäller frågan om återremiss och snabba beslut och besked, förvå-
nar det mig att Per-Ola Eriksson inte har upptäckt att det i den debatt som
har ägt rum i dag har skapats en ny parlamentarisk situation för inriktningen
av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. I utskottet framkom det
inte att det fanns en majoritet emot budgetpropositionen. I dag har det fram-
kommit att det i denna kammare finns en majoritet mot regeringens budget-
proposition och budgetreglering, vilket är en överraskning och en nyhet för
oss.
Tycker inte Per-Ola Eriksson mot den bakgrunden att det kan vara klokt
att både de som är mot och de som är för tar en dag på sig för att fundera
igenom situationen, innan vi går vidare? Det är det som det handlar om.
Anf. 69 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Eftersom John Bouvin har räknat ut hur mycket det kostar
att hålla anföranden i kammaren skall jag fatta mig mycket kort.
Först och främst vill jag dementera Hans Gustafssons påstående: Jag har
inte skrivit något pressmeddelande i dag.
Jag kan bara konstatera att det finns en majoritet i kammaren - det krävs
alltså en tredjedel av ledamöterna - för att skicka tillbaka betänkandet till
finansutskottet. Hans Gustafsson säger sedan att det finns en majoritet mot
regeringens politik. Ingenting har sagts i den här debatten som tyder på att
ni kan ena er om någonting annat.
Hans Gustafsson talar om offentlig expansion. Bo G Jenevall talar om att
man skall begränsa den offentliga expansionen och kräver mera sparande.
Hans Gustafsson säger att vi sparar för mycket men vill inte ens tala om vad
vi skall spara på. Jag konstaterar att ni bara kan förena er om en återremiss -
där slutar enigheten.
Anf. 70 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill ställa frågan till Per-Ola Eriksson beträffande ROT-
programmet, om regeringspartierna fortfarande står bakom den överens-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
74
kommelse som vi har träffat om att programmet skall gälla från den 1 mars.
Det gör vi. Därmed kan man inte säga att fördröjningen har betydelse i det
här sammanhanget.
Det förhåller sig så att det här i riksdagen föreligger en majoritet emot
en budgetproposition, vilket är ytterst ovanligt. Per-Ola Eriksson har lång
erfarenhet i riksdagen, men han har kort minne, då han säger att de borger-
liga i riksdagen inte använde återremiss när vi satt i regeringen. Jag har själv
varit med om att lägga fram förslag i kammaren av långt mindre betydelse,
som de borgerliga i rent oppositionssyfte begärt återremiss av, trots att de
inte hade majoritet, för att komma tillbaka nästa dag efter behandling i ut-
skottet och få samma utgång.
Jag kan som exempel nämna ärendet med förflyttningen av Boverket till
Karlskrona, där de borgerliga partierna begärde återremiss, vilket irriterade
mig mycket, då det inte fanns några sakskäl bakom. Jag kan peka på ärende
efter ärende. Det var inte så att de förutvarande borgerliga oppositionspar-
tierna inte begärde återremiss av ärenden. De var långt flitigare att använda
detta instrument.
Om det under er tid, Per-Ola Eriksson, hade visat sig att oppositionspar-
tierna hade majoritet mot vår budgetproposition, undrar jag om ni hade nöjt
er med att begära återremiss. Det skulle vara intressant att veta om det hade
gällt i det sammanhanget. När vi hade svårigheter och försökte få hjälp, sade
i alla fall Moderaternas partiledare att man inte skall hjälpa en regering som
befinner sig i upplösning. Jag har svårt att se något som är mer i upplösning
än det som händer nu, när det visar sig att det viktigaste dokumentet från
regeringen inte har riksdagens stöd.
Anf. 71 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! ROT-programmet, som vi verkligen har medverkat till att
forcera fram - jag kan inte påstå att vi fick stor hjälp av Hans Gustafsson,
men andra socialdemokrater var aktiva i det arbetet - står vi för, och vi skall
skyndsamt sätta det i sjön. Vi vill få i gång byggsektorn. Vi ville egentligen
ge besked till byggnadsarbetarna och kommunerna i dag om att vi nu är
eniga här i riksdagen om den åtgärden. Tyvärr fick vi inte ett klubbslag för
det, och det beklagar jag.
När det gäller återremiss, vill jag säga till vännen Hans Gustafsson, att vi
aldrig har yrkat på återremiss i finanspolitiken. Vi hade kunnat göra det,
också med en tredjedels majoritet, men vi avstod av hänsyn till landets bästa.
Anf. 72 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Hans Gustafsson försöker nu tona ner vad han håller på att
åstadkomma och säger att det rör sig om en eller två dagar. Till att börja med
är det inte arbetsplenum förrän om en vecka, så vi får räkna med den tiden.
Förutsättningen att klara av det här på en eller två dagar är dessutom att det
inte skall företas några förändringar. Det understryker bara karaktären av
okynne bakom denna åtgärd.
När det har yrkats på återremiss har det berott på att det antingen har
förelegat fel som man har upptäckt- och behövt rätta till, eller på att man
har funnit att det finns en annan majoritet i sak i någon fråga och därför vill
åstadkomma en förnyad behandling. Det som är anmärkningsvärt är att
detta inte har framkommit.
Nu säger Hans Gustafsson - jag förmodar med spelad överraskning - att
det föreligger en majoritet mot budgetpropositionen. Ja, det är självklart!
Det står ju redan i betänkandet. Socialdemokraterna yrkar i sin reservation
avslag på regeringens proposition. Ny demokrati yrkar avslag. Vänsterpar-
tiet yrkar naturligtvis också avslag i sin meningsyttring. Det är ingen nyhet -
det har varit så hela tiden.
Så var det naturligtvis också under den socialdemokratiska regeringspe-
rioden, då ni inte hade egen majoritet. Samtliga oppositionspartier yrkade
avslag på de riktlinjer för den ekonomiska politiken som regeringen hade
lagt fram.
Det är egentligen inte det som är poängen här, utan det är att man har ett
alternativ att komma med. Det nya som har inträffat i dag är att Ny demo-
krati inte har något alternativ. De säger att de frånträder sina egna förslag
i reservationerna och nöjer sig med ett blankt avslagsyrkande. För att det
yrkandet skall kunna samla majoritet krävs det att Socialdemokraterna
också avsäger sig sin politik och förenar sig om ett blankt avslagsyrkande.
Då kan ni åstadkomma en ändring, tillsammans med Vänsterpartiet, som
också får hoppa av. Vid en votering här i kammaren får vi då en majoritet för
att riksdagen inte skall ha någon ekonomisk politik alls. Det blir magnifikt.
Jag undrar om det är till någon vägledning för folket eller för de markna-
der som skall ha förtroende för den verksamhet som bedrivs i detta hus. Jag
tycker att detta är ynkedom, och Hans Gustafsson borde ta konsekvensen
av det och avstå från sitt återremissyrkande.
Anf. 73 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Det var en mycket engagerad Lars Tobisson som vi nu fick
höra, och det tycker jag också var berättigat.
Jag vill korrigera några sakfel. Det är nämligen så att jag i utskottet har
mörkat, som man brukar kalla det. Det har jag gjort till den milda grad att
jag har låtit ta det till protokollet. Det läste jag upp i mitt tidigare anförande,
och det skall jag inte repetera.
Jag tycker att det är magstarkt att säga att vi inte har några förslag. Vi har
lagt fram massor av förslag till enorma belopp, och så säger man att vi inte
har några förslag! Anledningen till att den här tillspetsade situationen har
uppstått är ju att regeringen inte vill lyssna, inte vill föra ens den enklaste
lilla diskussion. Man avvisar diskussioner t.o.m. i utskottet. Det är det som
hela saken gäller. Vi har ställt fler förslag än något annat parti, men det är
ingen som vill diskutera dem.
Vi är ett klart borgerligt parti - det kan ingen tvivla på. Regeringen rege-
rar faktiskt på vårt mandat - det är också ett faktum. Det minsta man kan
begära är att de förslag som man lägger fram blir diskuterade. Det har vi
krävt i utskottet, men det har vi inte fått gehör för. Därför ser vi fram emot
den förnyade prövning som skall ske i utskottet i morgon och hoppas att vi
då kan få bättre gehör.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
75
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
Anf. 74 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Jag tycker att vi är här för att fatta beslut i sakfrågor. Vi har
haft en diskussion i kammaren under allmänpolitiska debatten. Bo Jenevall
sade att vi borde föra diskussionen i utskottet. Jag sade att vi skall göra det.
Jag tyckte att Bo Jenevall då borde ompröva vissa ståndpunkter som är svåra
att förena med borgerlig politik, som förslaget att förstatliga landets banker.
Det finns i Ny demokratis politik flera sådana inslag som väcker uppseende,
t.ex. förslag om införande av en total prisreglering på lönemarknaden ge-
nom ett lönestopp. Nu senast har Ny demokrati föreslagit att vi skall övergå
till en helt annan räntepolitik. Den typen av inslag kan inte ingå i en rege-
ringspolitik som förs med borgerlig utgångspunkt.
Jag såg det faktiskt som en ljuspunkt när Bo Jenevall i sitt anförande tidi-
gare i dag sade att han nöjde sig med ett yrkande om blankt avslag. Det inne-
bär att han frånträder yrkanden av det slag som jag här har nämnt. Nu yrkar
han bara blankt avslag, medan han tidigare hade förenat sitt avslagsyrkande
med villkor för hur politiken skulle läggas upp. Nu säger Bo Jenevall att de
yrkandena kvarstår. På de punkterna kan inte vi vara med och diskutera.
Däremot har vi diskuterat sådant som rör ROT-program för bostäder och
för offentliga lokaler. Vi har på den punkten också fått fram förslag i bred
enighet, och det tycker vi är bra. Jag hoppas att de snabbt skall kunna ge-
nomföras, trots den här typen av piruetter.
Herr talman! Jag undrar hur det här nu skall gå att förena med det yrkande
om återremiss som faktiskt har väckts av Socialdemokraterna och som de
kan rösta igenom alldeles på egen hand. Det finns enligt vad jag förstår inte
någon samstämmighet i politiken mellan Ny demokrati och Socialdemokra-
terna som skulle kunna motivera att man också röstade för återremiss till
utskottet.
Anf. 75 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag tycker att det är ynkligt att man står i kammaren och
talar om att man skall föra diskussioner i utskotten, och sedan när vi väntar
oss diskussioner i utskotten avvisar man det, ibland t.o.m. med hokus pokus.
Kan det vara så farligt att vi tar en omgång till i utskottet och verkligen för
en gångs skull får till stånd en diskussion?
Jag instämmer i vad Hans Gustafsson sade om att vår ordförande här slår
sig för bröstet för ROT-överenskommelsen och samtidigt applåderas av Lars
Tobisson, trots att de så väl vet att det var vi som såg till att det över huvud
taget skapades ett sådant läge att vi kunde komma fram till en ROT-överens-
kommelse. Att de två stora blocken sedan har det gemensamt att de till varje
pris måste se till att Ny demokrati inte får något ”credit” för någonting och
därför ser till att göra upp är en annan sak. Men det bryr vi oss inte så mycket
om. Det är sakpolitiken vi är ute efter.
Nu hoppas jag att vi i utskottet verkligen skall få till stånd en ordentlig
genomgång av de förslag som föreligger och gemensamt komma fram till nå-
got förnuftigt. Ännu bättre vore det om vi kunde enas och om för en gångs
skull ett enigt utskott kunde stå bakom förslagen för att åtgärda landets mise-
rabla ekonomi.
76
Anf. 76 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Hur lång tid det kommer att ta, Lars Tobisson, beror framför
allt på när utskottets ordförande vill hantera ärendet. Det är visserligen sant
att det tar en vecka innan vi har plenum, men jag tror att de som är intresse-
rade av riksdagens beslut mycket väl kan agera med utgångspunkt i om ut-
skottet skulle kunna komma fram till ett gemensamt förslag på den här punk-
ten. Jag tror inte att man behöver befara något dröjsmål. Jag tycker att det
vore olyckligt om det blev ett långt dröjsmål. Vi skall på allt sätt medverka
för att göra det så kort som det över huvud taget går.
Jag bestrider att Lars Tobisson gör en korrekt beskrivning när han säger
att de borgerliga partierna under sin tid i opposition aldrig yrkade återre-
miss -jag uppfattade det så - utom om det förelåg en förändrad majoritet,
osv. Jag kan ta fram massor av fall och visa att det inte förhåller sig så. Det
var ett relativt ofta använt instrument, vilket jag på den tiden diskuterade
med borgerliga företrädare. Men det spelar ingen roll i det här samman-
hanget.
Jag tycker att Lars Tobissons inlägg var en utmärkt illustration till hur
klokt det kan vara att utskottet tar en dag på sig för att överväga den upp-
komna situationen. Här gavs det ju en beskrivning av vilket beslutsläget nu
över huvud taget var. Det är väl alldeles uppenbart att det har skett en för-
ändring i beslutsläget i förhållande till det som förelåg när utskottets betän-
kande lades fram. Annars behövde vi inte ha den här diskussionen om vilket
beslutets innebörd är. Det är en ny situation som ger oss anledning att fun-
dera över situationen och se om det bör ske förändringar i det förslag som
nu föreligger.
Anf. 77 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Det nya i situationen är att Socialdemokraterna har bestämt
sig för att utnyttja den möjlighet man har, genom att man förfogar över mer
än en tredjedel av kammarens ledamöter, till att genomdriva en återremiss
till utskottet. Där skall man nu se om man kan ta fram förslag, sade Hans
Gustafsson. Det har inte givits ens en antydan om vad för förslag det skulle
vara. Det har inte heller antytts i något inlägg från något annat oppositions-
parti. Man vill återigen föra upp på bordet till diskussion de ståndpunkter
som man har förfäktat i de reservationer som föreligger.
Det enda nya som har inträffat är att man från Ny demokratis håll har
sagt: Vi yrkar avslag på allting utan angivande av några egna riktlinjer för
politiken, utan att lägga fram några egna förslag att rösta om här i kamma-
ren. Det må man göra, men det ger inte besked om vilken politik som skulle
kunna samla majoritet och som skulle kunna bli föremål för beslut här.
Herr talman! Jag noterar att Hans Gustafsson inte återvände till den egen-
domliga tes han tidigare drev, nämligen att det skulle vara något helt nytt att
det inte finns majoritet för regeringens budgetproposition. Som jag påvisade
är det inte något nytt. Så är det alltid när man har en minoritetsregering.
Oppositionspartierna har då naturligtvis andra uppfattningar och yrkar av-
slag på regeringens proposition. Men poängen är ju att det. i utskottet i den
här situationen inte har kunnat bildas en positiv majoritet mot regeringsför-
slagen, en majoritet som skulle kunna ta över. Gör det det, befinner vi oss i
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
TI
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
m.m.
en helt ny politisk situation i vårt land. Men den situationen föreligger inte,
och det har inte heller i denna debatt här i dag framkommit tecken på att
det skulle kunna göra så. Tvärtom har ju Bo Jenevall hela tiden sagt att han
representerar ett borgerligt parti, som ingår i regeringsunderlaget.
Anf. 78 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Det nya som hänt, Lars Tobisson, är enligt min mening att
vi nu har ett yrkande som inte fanns när vi börj ade debatten häri morse. Det
är ett yrkande, som har ställts under pågående debatt, om avslag på betän-
kandet. Det avslagsyrkandet fanns inte när utskottet behandlade frågan. Då
fanns det ett avslagsyrkande kopplat till vissa villkor och vissa motiveringar,
men inte det avslagsyrkande som nu föreligger. Det är en helt ny situation
som utskottet inte har haft anledning att ta ställning till och vars innebörd,
som Lars Tobisson själv beskrev det, är något osäker, liksom konsekven-
serna av detta. De alternativ som Lars Tobisson beskrev är ju inte de enda
alternativ som finns i det här sammanhanget.
Efter de senaste inläggen tycker jag att det finns mycket goda skäl även
för de borgerliga partierna att ställa upp på den återremiss som vi har krävt
för att skaffa oss rådrum för att fundera över om vi kan hitta bättre lösningar
i den här frågan.
Anf. 79 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Hans Gustafsson säger att det nya som har inträffat är att
det från nydemokratiskt håll har yrkats avslag på betänkandet. Det är klart
att det är litet nytt. Men i diskussionen har det förefallit som om man har
avsett att yrka avslag på budgetpropositionen.
Skall man verkligen yrka avslag på hela betänkandet? Då yrkar man ju
avslag på det fina med ROT-stöd och pengar till upprustning av kommunala
lokaler, förslag som man samtidigt berömmer sig av att ha drivit fram. Det
vore märkvärdigt om det är så.
Man har snarare avsett att yrka avslag på propositionen, och det är min
poäng. Detta är inget nytt - det har samtliga oppositionspartier redan gjort.
Vad som krävs av er är att ni, för att ha grund för ett återremissyrkande, talar
om vad ni gemensamt tänker göra i stället. Det har ni inte gjort.
Detta gör att vi från borgerligt håll hävdar att vi nu skall se till att dessa
förslag genomförs så snabbt det går. Därför kommer vi inte att stödja yrkan-
det om återremiss.
Men om det vinner gehör - och det lär det göra enbart med socialdemo-
kratiska röster - kommer vi självfallet att se till att behandlingen i utskottet
kommer i gång och kan genomföras så snart som möjligt.
Överläggningen var härmed avslutad.
78
Återförvisningsyrkandet
Kammaren biföll med 162 röster mot 157 det av Allan Larsson under över-
läggningen framställda yrkandet om återförvisning av ärendet till utskottet
för ytterligare beredning.
Återförvisningsyrkandet hade alltså bifallits med erforderligt antal röster,
dvs. minst en tredjedel av de röstande.
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, social-
försäkringsutskottets betänkande SfU12, utrikesutskottets betänkande
UU3, försvarsutskottets betänkanden FöU8, FöU6 och FöU7, jordbruksut-
skottets betänkande JoU7, konstitutionsutskottets betänkande KU20 samt
trafikutskottets betänkanden TU14, TU15, TU16 och TU17, beslöt kamma-
ren på förslag av tredje vice talmannen att de fick företas till avgörande i ett
sammanhang sedan debatten i dessa ärenden avslutats.
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SfU12 Delpensionsförsäkringen (prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 80 DORIS HÅVIK (s):
Herr talman! Det är ungefär ett år sedan jag senast stod i denna talarstol
och diskuterade delpensionsförsäkringen. Vid det tillfället röstade Ny demo-
krati med Socialdemokraterna när det gällde att bibehålla delpensione-
ringen i oförändrat skick. Ny demokrati gick sedan ut och talade om att det
var nydemokraterna som räddade delpensionen. Hur är det i dag? Jo, Ny
demokrati har en motion, som skall behandlas här i dag och som innebär
försämringar av delpensionen som går längre än regeringsförslaget. Jag kal-
lar det för politisk populism.
Vi socialdemokrater menar, vilket framgår av vår motion, att delpensione-
ringen inte är någon lyxpensionering och att möjligheten skall finnas kvar
för dem som vill använda sig av den pensioneringsformen. Vi skriver i vår
motion att den föreslagna förändringen som nu läggs fram på sikt innebär en
fullständig avveckling av delpensioneringen, och det kan ske inom några år.
Begränsningen av arbetstiden, höjningen av åldersgränser upp till 63 år
gör att den formen av pensionering kommer att bli meningslös för medbor-
garna. Detta kommer icke att tillföra statsbudgeten en enda krona i bespa-
ring, eftersom kostnaderna för delpensionsförsäkringen betalas genom en
arbetsgivaravgift som tidigare var 0,5 % och nu är 0,2%. Det har således
skett en sänkning. Dessutom beslöt riksdagen att överföra 8,3 miljarder kro-
nor till delpensionsfonden. Det är en finansiering som är tillräcklig för oför-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Delpensions-
försäkringen
79
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Delpensions-
försäkringen
80
ändrad pensionering fram till den 1 januari 1999. Det finns fondmedel, och
det flyter in avgifter.
De föreslagna åtgärderna är helt missriktade mot bakgrund av dagens ar-
betsmarknadsläge. De försvårar möjligheterna för äldre personer att efter
många års arbete trappa ner sin arbetstid, bereda plats för yngre eller minska
risken för att yngre personer förlorar sitt arbete. I propositionen anförs som
motiv för förslaget att: Den som tar ut delpension gör ett frivilligt val som
inte styrs av bristande arbetsförmåga utan i stället av en önskan att få en
mjukare övergång till en tillvaro som ålderspensionär.
Jag vill påstå att verkligheten är mindre idyllisk än regeringsförslaget sy-
nes utgå ifrån. Andelen långtidssjuka och förtidspensionerade är mycket hög
i åldrarna 60-64 år. Ohälsotalet för denna åldersgrupp har ökat kraftigt un-
der de senaste åren, från 142 för år 1990 till 160 för budgetåret 1991/92. Mot-
svarande tal för åldrarna under 60 år har gått ned från 31 till 29. Om möjlig-
heterna till delpension försämras i enlighet med propositionsförslaget kom-
mer med stor sannolikt antalet långvariga sjukfall och antalet förtidspensio-
neringar att öka ytterligare. Resultatet blir därmed en ytterligare kostnads-
ökning för den allmänna försäkringen, dvs. det som i propositionen anges
syfta till att begränsa socialförsäkringens utgifter blir i praktiken ökade utgif-
ter för sjukförsäkring, förtidspensionering och arbetslöshetsförsäkring.
Det grundläggande syftet med delpensioneringen är att göra det möjligt
för den som av hälsomässiga eller andra skäl behöver trappa ner arbetsinsat-
sen under de sista yrkesverksamma åren. Den nedtrappningen förutsätter
planering i flera avseenden, som bl.a. måste ske tillsammans med arbetsgiva-
ren och övriga på arbetsplatsen. Det förutsätter givetvis i sin tur att man i
sin planering kan utgå ifrån och lita på de regler och villkor som anges från
statsmakternas sida. För dem som redan hade planerat sin delpensionering
under 1993 med sin arbetsgivare men inte hunnit lämna in sin ansökan blev
det uppenbart att det skulle bli fråga om retroaktivt verkande åtgärder.
I det första förslaget angavs datumet den 11 januari. Det skulle ha blivit
förödande. Vi vände oss starkt emot detta i vår motion. Vi pekade på att de
som hade tillfälle att lyssna på radion den dagen, de som hade tillgång till en
fax och därmed kunde faxa in en ansökan före kl. 24.00 eller de som hade
en försäkringskassa som höll öppet under kvällstid kom i ett bättre läge än
de som fick nyheten genom sin morgontidning dagen därpå.
Man kan göra så utan att det är olagligt; men man måste säga att det var
omänskligt. I vår motion föreslog vi att vi måste ha anständiga övergångsreg-
ler, även om det skulle bli kammarens beslut - vilket jag tyvärr tror att det
blir - att delpensionen kraftigt försämras.
På den punkten fanns det bara ett förslag från vår sida, nämligen att nuva-
rande lagstiftning skall gälla fram till den tidpunkt då den nya träder i kraft.
Det innebär att alla som fyller 60 år före den 30 juni, och då har gjort upp
med sin arbetsgivare om nedtrappning av arbetstiden, har möjlighet att söka
delpension fram till den 1 juli. Det finns vissa övergångsregler som innebär
att man kan söka även därefter, men dem skall jag inte gå in i detalj på i detta
sammanhang.
Jag vill också kommentera något som Ny demokrati tar upp i en reserva-
tion. Trots att man stödde vårt förslag förra året, kallar man delpensionen
för en lyxpensionering. Man säger att det bara är högre tjänstemän som har
möjligheter att söka. Det fanns en period då det var så. Men det var när den
förra borgerliga regeringen hade försämrat möjligheterna, så att man bara
fick trappa ned med 50 %. Det kunde arbetarna inte klara. När vi ändrade
tillbaka till de ursprungliga reglerna kom just arbetarna och sökte delpension
igen. Det är väl snarare så, att man med de förändringar som nu sker begrän-
sar för båda kategorierna; Ny demokrati sätter en gräns vid fem basbelopp
och förkortar dessutom kraftigt den tid som man har möjlighet att ha delpen-
sion fram till pensionsåldern.
Det var väl inte så heroiskt när man förra året sade: Vi räddade delpensio-
nen. Men det blev publicitet. Samma sak gällde när man sade: Vi har ändrat
övergångsreglerna. I Ny demokratis motion finns inte ett yrkande, inte en
rad om att de övergångsregler som angavs i propositionen var stötande. Ni
svalde dem med hull och hår. Men jag vill säga att vi - som vi kan göra i vårt
utskott - diskuterade igenom frågan över partigränserna. Jag är glad att jag
i det sammanhanget fick gehör för mina åsikter och att det blev utskottets
beslut vid den slutliga behandlingen.
Jag vill också säga något om hur situationen ser ut i dag när det gäller möj-
ligheter till ersättning. Jag vill också peka på var den faktiska pensionsåldern
ligger. Den är faktiskt inte 65 år, utan runt 60 år. Om vi ser på landets indu-
striarbetare finner vi att sex av tio industriarbetare har lämnat arbetet vid 61
år enligt en undersökning som Metall nyligen publicerat. SCB har också
gjort en undersökning som i stora delar sammanfaller med Metalls under-
sökning. 400 000 människor utgör grunden för de resultat man kommit fram
till. Det är kvinnorna som drabbas hårdast när det gäller förtidspensione-
ringar; det gäller kvinnor i industriarbete. Utslagningen börjar tidigt: man
kan finna att redan i 40-årsåldern har 6,7 % av kvinnor i industrin någon
form av pension eller långtidssjukskrivning. Metallstudien visar också att
vissa orter har speciellt många som är hårt drabbade. Man pekar särskilt på
Hällefors som har de flesta typer av verkstadsarbete. Där är det hela 80 %
av arbetskraften som inte har nått 60-årsstrecket.
Jag tycker att det borde mana till eftertanke. Vi skulle kunna ha olika möj-
ligheter för människor att välja vilken form av pensionering man vill ha. Man
säger att det handlar om friska människor som väljer en delpensionering för
att få en mjukare övergång. Om man skrapar litet på det yttersta lagret på
lacket finner man att många av dem hade kunnat få en förtidspension. Men
de valde att kunna säga: Jag ville trappa ned min arbetstid innan jag gick i
pension, i stället för att säga: På grund av min hälsa orkade jag inte med att
fortsätta jobba. Skulle det vara så fel att ge människor den möjligheten?
Delpensioneringen var en av förre socialministern Sven Asplings verkligt
stora reformer som han var mycket stolt över, och som han fortfarande har
anledning att vara stolt över, att ha genomfört. Den människosyn han hade
gjorde att hans inställning var att man skulle ha möjlighet att välja pensione-
ring. Man bedömde att den inte skulle kunna omfatta mer än ca 40 000 perso-
ner; som mest var det 68 000. Antalet gick brant ned när en tidigare borgerlig
regering försämrade villkoren. Men det gick upp igen och vi fick med grup-
perna från de tunga arbetena när den socialdemokratiska regeringen åter-
ställde reglerna. Som socialpolitiker har jag under flera år talat i detta ämne
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Delpensions-
försäkringen
6 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 72
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Delpensions-
försäkringen
82
många gånger. Jag hade hoppats att det inte skulle bli något som upprepades
årligen.
När det gäller pensionering, vill jag avslutningsvis säga, skall man kunna
planera. Man skall kunna planera långsiktigt. I Göteborg har vi ett uttryck -
om jag får vara så vanvördig att jag tar upp det, herr talman - som lyder:
Det får inte vara som dagspriset på räkor. Det är högst varierande. När det
gäller att kunna lita på en pensionering måste det vara långsiktiga och inte
varierande förslag som läggs på bordet.
Jag beklagar att jag slutligen måste konstatera att detta är ett angrepp mot
delpensioneringen som icke tillför statsbudgeten en enda krona. Jag uppre-
par det. Den är finansierad med arbetsgivaravgifter på 0,2 % och fondme-
del. Jag yrkar bifall till reservationen som är fogad till utskottets betän-
kande.
Anf. 81 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! För snart ett år sedan avgjordes frågan om delpensionering
i denna kammare. För en gångs skull avgjordes ett ärende direkt i riksdagen
och inte i utskottet.
Vad hände då? Jo, det blev nästan en regeringskris. Strax därefter gick Ny
demokrati upp drygt 2% i opinionsmätningarna, och vi beskylldes givetvis
för populism.
För vår del var det inte fråga om populism. Vi hade lagt fram förslag om
en kompromisslösning beträffande delpensionen. Då vi inte fick gehör för
våra förslag i utskottet kom vi överens om att bestämma oss först vid behand-
lingen i kammaren. Vi beslöt också att hålla vårt beslut hemligt ända till slu-
tet. Det mest fantastiska var att vi lyckades hålla vårt beslut hemligt, trots att
vi ideligen uppvaktades av massmedierna ända fram till kammaren fattade
beslut. Natten före blev jag uppringd många gånger. Man ville tala om just
det här.
En annan sak som vi gjorde var att vi markerade, satte ner foten. Vi skulle
inte, som det dåvarande kommunistiska partiet gjorde, hänga med Social-
demokraterna på alla beslut. För att förhindra vad jag skulle vilja kalla för
en finlandisering av Ny demokrati var vi tvungna att markera att vi inte
hänger med på allting.
Det finns ju många argument som talar mot ett avskaffande av delpensio-
nen i dag. Ungefär en tredjedel av personer i åldern 60-64 år har nu förtids-
pension. Om hälften av dessa missar delpensionen, får förtidspensionen inte
någon besparingseffekt. Vidare ökar långtidssjukskrivningarna. Om delpen-
sionen skall tas bort, skall det ske i en högkonjunktur. Dessutom är det väl
bättre med en deltidspensionerad 60-åring än med en arbetslös 20-åring.
Den som arbetar halvtid presterar inte 50 % utan ofta kanske 60-70 % av
vad vederbörande presterade tidigare.
Sedan något om Lindbeckkommissionens förslag. Där återfinns glädjande
nog merparten av vårt partiprogram. Jag instämmer i mycket av det som sägs
i kommissionens förslag. Men kom ihåg att Assar Lindbeck är nationaleko-
nom, inte politiker. Han är förvisso en förträfflig nationalekonom, men poli-
tiker är han rakt inte. Framlagda förslag är ju politik. Jag tror att det finns
anledning att granska ett och annat i förslaget innan beslut fattas.
Om delpensionen har Lindbeckkommissionen inte uttalat sig. Vad bety-
der det? Betyder det att man anser att delpensionen skall vara kvar, eller
betyder det något annat?
Enligt min uppfattning vore det i rådande läge olyckligt att avskaffa del-
pensioneringen.
Anf. 82 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att det inte var av omsorg om delpensione-
ringen som man stödde Socialdemokraternas förslag förra året om att bibe-
hålla denna i oförändrat skick. I stället gjorde man det för att man ville ge
regeringen en smäll. Det konstaterar jag efter att ha lyssnat till Leif Berg-
dahls inlägg här. Naturligtvis lyckades man, och man kände kände sig glad
och stolt över det.
Jag kan dock icke acceptera att man gick ut och sade: Vi räddade delpen-
sioneringen. Även förra året hade ni ju synpunkter på att den skulle försäm-
ras, och dessutom högst avsevärt. Men sedan gav ni, för att visa vänlighet
och också för publicitetens skull, de kommande pensionärerna en möjlighet
att under ytterligare ett år få ersättning enligt de gamla reglerna. Den verk-
liga avsikten har vi dock kunnat utläsa av er motion, där ni gick längre i fråga
om försämringar än vad regeringspartierna gjorde i och med begränsningen
av den nivå som man kunde komma upp till. Detta beklagar jag.
Jag tycker faktiskt att de människor som under många år varit med i ar-
betslivet och som börjat arbeta inom industrin som unga skall kunna lita på
oss på ett helt annat sätt. De skall kunna lita på att det inte är fråga om ett
politiskt spel, utan de skall veta att det verkligen innebär att man allvarligt
menar att möjligheter nu skapas så att människorna framöver kan känna
trygghet vad gäller delpensionssystemet. Jag beklagar alltså att det här bara
var en lek.
Anf. 83 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Jag vet inte om jag skall bemöta detta i detalj. Jag har blivit
påhoppad ganska många gånger av Doris Håvik. Men vi får väl avvakta vad
som händer här i dag.
I varje fall är det inte fråga om en politisk lek. I stället är det här en fråga
där vi kunde göra en markering. Det finns många frågor att välja bland, men
vi tyckte att våra åsikter i den här frågan stämde överens med Socialdemo-
kraternas - naturligtvis inte helt, men i stora delar. I denna fråga kunde vi
markera att vi inte följde regeringen i fråga om alla beslut.
Anf. 84 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Jag kan förstå intentionerna. Men det är beklagligt att ni
använde en målgrupp bestående av människor som varit yrkesarbetande i
många år som pjäser på ert schackbräde.
Anf. 85 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Om detta tolkas så, kan jag hålla med Doris Håvik. Men vi
räddade faktiskt delpensionen. Om vi inte hade röstat med Socialdemokra-
terna, hade delpensionen försvunnit. Jag förstår därför inte varför man inte
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Delpensions-
försäkringen
83
|
Prot. 1992/93:72 10 mars 1993 |
kan anse att vi tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet räd- |
|
Delpensions- |
Anf. 86 BERITH ERIKSSON (v): Herr talman! Ja, så är vi där igen. Det är ju nu nio månader sedan vi här Vid förra tillfället valde kammarens populister, Ny demokrati, att rösta Regeringen och utskottets regeringsföreträdare har den här gången tagit Jag tänker inte försöka mig på att upprepa Doris Håviks bakgrundsbe- Herr talman! Om man förenklat ser statens tillgångar som en gemensam Förtidspension är betydligt dyrare än delpension. Det tog vi upp förra Både dagens förslag om att försämra delpensionen så, att människor i stäl- Det är de samlade kostnaderna som måste räknas liksom strävan efter att Det är också mycket oklokt att som nu görs peta och riva bitvis i stora |
84
Vänsterpartiet kommer, som vi också har skrivit i betänkandet, att rösta
på reservation 1. Jag yrkar därtill bifall till Vänsterpartiets meningsyttring.
Anf. 87 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag skall inte ägna mig åt någon historieskrivning, och jag
skall inte heller lägga mig i den lilla trätan mellan Socialdemokraterna och
Ny demokrati och den beskrivning som har gjorts på diverse håll. Jag skall
försöka hålla mig till det ärende som i dag ligger på riksdagens bord.
Jag konstaterar att vi återigen efter kanske nio månader behandlar frågan
om en förändring av delpensionsförsäkringen. Men denna gång finns det i
utskottet en majoritet för ett förslag, inte om borttagande av delpensionen
utan om en förändring så att det blir lägre pensionsnivåer från 65 % ersätt-
ning till 50 % från den 1 juli 1993. Majoriteten är överens om en höjning av
åldern, nämligen till 62 år fr.o.m. den 1 januari 1994 och till 63 år fr.o.m. den
1 januari 1995. Regeringens och utskottsmajoritetens förslag överensstäm-
mer i dessa delar med Ny demokratis motion. Även detta har sagts tidigare.
Jag förväntar mig naturligtvis majoritet för detta förslag.
Utskottet har däremot i enighet ändrat regeringens förslag om att äldre
regler skulle gälla endast för dem som ansökte om delpension senast den 11
januari. Det har också utskottets vice ordförande talat om här tidigare. Det
visade sig att många kassor inte hade blivit underrättade om tingens ordning
förrän på eftermiddagen den 11 januari. Vissa försäkringskassor hade mer
eller mindre nattöppet, i varje fall till kl. 24. Andra hade det inte. Många
människor som hade haft kontakt med kassorna tidigare om eventuell del-
pension hade inte gjort en formell ansökan och skulle alltså gå miste om en
delpension, eftersom de missade dagen D.
Jag håller med Doris Håvik om att vi verkligen har försökt att lösa denna
fråga i bästa samförstånd med socialförsäkringarnas bästa för ögonen. Vi an-
såg att detta med dagen D innebar ett alltför stort överraskningsmoment och
att utfallet blev beroende av om den försäkrade nåddes av ett budskap eller
inte. Det fanns också en viss retroaktivitet i bilden.
Vi enades därför om att förlänga tiden till den 30 juni detta år. Övergångs-
bestämmelserna ställer också krav - jag tycker att det är viktigt att säga detta
i sammanhanget - nämligen att den som gör en ansökan före detta datum
skall uppfylla förutsättningarna för rätt till pension, bl.a. uppnådd 60-årsål-
der och avtal med arbetsgivaren om förkortad arbetstid.
Vårt förslag innebär också att vi sätter definitivt stopp för alla ansökningar
från dem som inte är berättigade till delpension vid denna tidpunkt, t.ex. alla
yngre personer som lämnade in en ansökan den sista natten.
Det finns rader av exempel på personer som är födda ända in på 70-talet
och som gjorde en ansökan för säkerhets skull. Personer som skulle ha del-
pensionerats någon gång långt in på 2000-talet har gjort försök till en helgar-
dering. Över detta fenomen kan man naturligtvis både skratta och gråta.
Men om något är det ett tecken på att människor utnyttjar och spekulerar i
de system som vi politiker snickrar ihop.
Även när det gäller en minskning av arbetstiden är utskottet enigt om att
nuvarande ordning får råda. Vi anser inte att det hade varit möjligt - i varje
fall hade det varit hart när omöjligt - i rådande arbetsmarknadsläge för före-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Delpensions-
försäkringen
85
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Delpertsions-
försäkringen
86
tagen att efter den 30 juni ta tillbaka personer i tjänst med utökad arbetstid
om de redan hade lämnat företagen med delpension, vilket förslaget från
regeringen skulle ha inneburit. Vi har också i detta fall diskuterat fram en
realistisk lösning.
Socialdemokraterna har reserverat sig mot de huvudsakliga förändring-
arna av delpensionen både när det gäller ersättningsnivån och när det gäller
åldersgränsen. Vi har olika uppfattningar om delpensionen; det är sedan
länge känt. Utskottsmajoriteten anser att delpensionen är en förmån som
måste ifrågasättas i tider av kärv ekonomi. Nu säger Doris Håvik visserligen
att vi inte gör några samhällsekonomiska vinster, eftersom delpensionen
ändå ger ett plus. Ja, delpensionsfonden är en av de fonder som inte har ett
stort svart hål. Men jag kan också erinra om att vi flyttade över 8 miljarder
kronor från delpensionsfonden till en annan fond inom socialförsäkringarna
som gapar mycket stort, nämligen arbetsskadefonden, där underskottet lig-
ger någonstans mellan 20 och 25 miljarder kronor. Nog har detta återverk-
ningar på samhällsekonomin.
Vi vet även att vaije socialförsäkring är förenad med avgifter från företa-
gen, avgifter som i varje fall är viktiga att beakta när det gäller att sanera vår
ekonomi. Visst har möjligheterna att spara i dessa försäkringar ett samband
med samhällsekonomin i stort.
Delpensionen har förvisso inneburit mycket förmånliga villkor. Ja, jag
skulle vilja säga alltför förmånliga. Från moderat håll hade vi länge ett för-
slag om att man skulle komma ner till 50 % ersättningsnivå, men vi lyckades
inte då. Jag hoppas att vi nu når framgång med det gemensamma majoritets-
yrkande som föreligger.
Det sägs att det är väldigt synd om de människor som har velat trappa ner
och ta delpension, när de känner sig slitna, trötta och utarbetade eller är
sjuka. Men är man sjuk, finns det mycket förmånliga villkor. Man har då
mycket lätt att få förtidspension. Jag tycker faktiskt att man skall använda
den försäkringsform som passar för ens behov. Är man sjuk, är det långtids-
sjukskrivning eller förtidspension som gäller.
Jag kan även erinra om att vi har infört en 25-procentig pensionsnivå. Men
där rönte jag, när jag första gången framförde detta förslag i en motion, stort
motstånd från socialdemokratiskt håll. Nu har den borgerliga regeringen in-
fört denna möjlighet, som jag tycker är mycket värdefull. Människor kan då
variera sin arbetstid på det sätt som passar deras mått av förmåga, om de är
sjukliga. Rätten till förtida uttag finns och bör naturligtvis kunna användas,
när sjukdom inte är grunden för pensionering.
Över huvud taget måste vi få till stånd ett större eget ansvarstagande även
när det gäller socialförsäkringarna. Det är inte alltid att räkna med att staten
skall stå för alla fioler, utan man måste själv ta ett ansvar. Vill man gå i förtid,
måste man, om man är frisk, vara beredd att få en viss minskning av sin pen-
sion.
Inte minst mot bakgrund av det ekonomiska läget, som jag sade, är det
skäligt att minska deltidspensionsförmånerna när vi har sänkt andra förmå-
ner inom socialförsäkringarna. Det har vi gjort i stor gemenskap, t.ex. när
det gäller minskningen av sjukförsäkringsförmånerna ända ned till 70 % på
ett bräde. Då tycker jag att det hade varit betydligt känsligare frågor än del-
pensioneringen. Egentligen borde denna pensionsform avskaffas helt, herr
talman. Men vi nådde inte ända fram, som uttrycket lyder. Det är bara att
konstatera att man i Sveriges riksdag måste ha majoritet för att över huvud
taget få igenom ett förslag. Politik är det möjligas konst. Längre når man
inte.
Därför, herr talman, yrkar jag avslag på reservation 1. Jag yrkar också av-
slag på nydemokraternas reservation till förmån för ersättning endast upp till
fem basbelopp.
När det slutligen gäller den särskilda meningsyttringen från Vänsterpar-
tiet, som Berith Eriksson har talat för, vill jag endast säga att pensionsarbets-
gruppen arbetar med förslag rörande flexibel pensionsålder.
För övrigt kan jag i viss mån hålla med Berith Eriksson om att det önsk-
värda framdeles är att vi ser socialförsäkringarna i ett långsiktigt samman-
hang och att vi nu när vi har sanerat på vissa områden kan komma till en
tingens ordning där vi i god tid talar om för människor vad som gäller, så att
de också har möjlighet att ställa in sig. Det är inte riktigt lyckligt att vi använ-
der det ena systemet efter det andra som en årlig budgetregulator. På den
punkten kan vi vara överens. Men just nu är det nödvändigt att få ned kost-
naderna för försäkringarna och att sanera hela samhällsekonomin.
Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet i dess
helhet.
Anf. 88 DORIS HÅVIK (s):
Herr talman! Det var en mycket intressant upplysning som vi fick. Egentli-
gen vill Gullan Lindblad innerst inne helt avskaffa möjligheterna till delpen-
sion. Hon vill avskaffa hela systemet. Det skall tydligen inte innebära någon
besparing. Gullan Lindblads förslag var att människor i stället skulle söka
förtidspension, vilket ju är en dyrare pensioneringsform.
Jag tror att Gullan Lindblad också litet grand flaggade för förtida uttag av
pensionen. Förtida uttag låter mycket bra. Man kan få ta ut en pension i
förtid. Men det innebär att man samtidigt får 5 % avdrag på sin grundpen-
sion, på sin ATP-pension, för varje månad man väljer att ta ut den pensionen
före den månad man fyller 65 år. Den neddragningen varar hela livet. Om
man har tagit ut detta förtida uttag, har man maximalt en 30-procentig sänk-
ning av den pension som annars skulle utgå. Det är helt klart att detta inte
har blivit någon speciellt populär pensioneringsform.
Jag skulle gärna vilja höra om detta verkligen innebär en besparing i stats-
budgeten. Gullan Lindblad vet att det inte gör det. Det är snarare en aver-
sion mot principen som det handlar om, dvs. mot att man skall kunna göra
denna neddragning av sin arbetstid. Även om man är sjuk och skulle bli för-
tidspensionerad kan man, utan att flagga med ett läkarintyg och säga att man
inte orkar längre, säga att man valde att trappa ned. Jag tycker att Sveriges
riksdag skulle ha råd att låta människor få använda sig av denna pensions-
form som har varit lyckad och bra för människorna och även för företagen,
eftersom det alltid har gått mycket smidigt utan någon lagstiftning att få en
överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare när det gäller ned-
dragning av arbetstiden.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Delpensions-
försäkringen
87
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Delpensions-
försäkringen
Anf. 89 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Det är ingen hemlighet att vi innerst inne vill avskaffa möj-
ligheten till delpension. Det var det förslag som förelåg när vi senast diskute-
rade denna fråga. Men vi lyckades inte göra det, utan nu har vi ett kompro-
missförslag som faktiskt är nära nog identiskt med det förslag som Ny demo-
krati har framlagt i en motion. Det är därför som vi förhoppningsvis kan nå
ett gemensamt beslut i denna fråga här i dag.
Visst innebär detta en besparing. Varje form av arbetsgivaravgift lägger
faktiskt vissa bördor på företagen. Det kan inte vara Doris Håvik alldeles
obekant att det är bl.a. de höga sammanlagda socialförsäkringsavgifterna
som har gjort att företagen har fått allt svårare att leva och verka i Sverige.
Vi har förlorat 200 000 arbetstillfällen inom det fria näringslivet sedan 1989
beroende på ett alltför högt skattetryck och alltför hårda socialavgifter. Så
visst hänger det ihop. Om vi kan minska de sociala avgifterna för företagen
hjälper också vi till att få i gång svenskt näringsliv.
Om man som äldre och relativt frisk vill söka delpension - jag är själv i
den åldern - ser man det naturligtvis som mycket förmånligt att göra det.
Men vi har i fortsättningen inte råd att ha några mer eller mindre guldkan-
tade förmåner. Om man är sjuk har man rätt att söka 25-procentig förtids-
pension, eftersom grunden då finns för att använda sig av en socialförsäk-
ring. Men delpensionen har faktiskt inte sökts främst av dem som har varit
mest utslitna, t.ex. slitna arbetare, utan det är faktiskt människor som har
tillhört de högre tjänstemannagrupperna och som har haft relativt goda in-
komster som här har funnit ett bra sätt att pensionera sig.
Vi måste få till stånd försäkringssystem som är avpassade mer efter männi-
skors behov. Vi kan alltså inte ha förmåner som egentligen är för förmånliga
i förhållande till samhällsekonomin.
Anf. 90 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Det var intressant att Gullan Lindblad tog upp arbetsgivar-
avgiften som för denna pensioneringsform är sänkt från 0,5 % till 0,2 %, och
det finns pengar i delpensionsfonden. Men det var egentligen inte det som
jag skulle säga.
Gullan Lindblad tog upp de höga sociala avgifterna för företagarna som
gör att de inte har råd att verka i Sverige. Man gör nu gärna jämförelser med
utlandet i sammanhanget. Eftersom man från Svenska arbetsgivareför-
eningen älskar att jämföra sig med Tyskland gör jag en liten utflykt dit.
Svenska arbetsgivare talar om de höga socialavgifterna. En tysk arbetsgi-
vare talar om den höga vinstbeskattningen som man har. När man tittar när-
mare på detta betalar en tysk arbetsgivare ungefär hälften i socialavgifter
jämfört med en svensk arbetsgivare, och den tyska arbetsgivaren betalar
hälften själv på sin lön efter skatt. Men om man jämför med den vinstbe-
skattning som en svensk arbetsgivare har, är den densamma som den tyska.
Det är inte så konstigt att det blir så i konkurrenssyfte osv. Men jag skulle
verkligen vilja att Gullan Lindblad, när hon börjar tala om de höga arbetsgi-
varavgifterna, diskuterar frågan i dess helhet och vad det handlar om i kon-
kurrenssyfte.
88
Anf. 91 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Utskottets vice ordförande håller sig gärna utomlands i de-
batten. Jag ser nu till hur det ser ut här hemma där vi faktiskt har förlorat
200 000 jobb inom svenskt näringsliv sedan 1989. Jag tycker att det skulle
bekymra utskottets vice ordförande.
Det är den sammantagna effekten av sociala avgifter som vi nu ändå har
lyckats pressa ned något men som ändå utgör en mycket stor pålaga på före-
tagen, men som naturligtvis vi som arbetstagare får betala i form av lägre
löner. Så förhåller det sig.
Kan vi få ned de sociala avgifterna i våra försäkringssystem hjälper det
upp samhällsekonomin. Det är alldeles klart bevisat att t.ex. ett borttagande
eller, vilket vi nu diskuterar, en minskning av utgifterna i delpensionsförsäk-
ringen är positivt för samhällsekonomin.
Pengarna finns, säger Doris Håvik. Ja, de råkar finnas i delpensionsför-
säkringen. Men jag erinrar om det jag sade i mitt inledningsanförande, att
det är ett stort svart hål i arbetsskadeförsäkringen på mellan 20 och 25 miljar-
der kronor. Nog finns det hål att stoppa de eventuella överskotten i. I dag
går våra skattepengar direkt till arbetsskadeförsäkringen.
Men när det gäller den försäkringen, som vi får debattera senare, finns det
ingen som helst förståelse från socialdemokratiskt håll för att vi skall ändra
på någon punkt. Förstår inte socialdemokraterna att Sverige är i ekonomisk
kris och att vi måste sanera hela den sociala försäkringssektorn om vi skall
få ekonomin i balans? Jag finner ingenting av denna förståelse, utan hela
tiden ett vaktslående och ett tillbakagående med förtjusning till det den för-
utvarande ordföranden i utskottet eller ministern har kommit fram till i form
av reformer.
Nu handlar det inte om att fördela och ösa ut pengar. Nu handlar det om
att spara och få Sveriges ekonomi på fötter.
Anf. 92 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Det var en intressant utflykt till arbetsskadeförsäkringen. Vi
är beredda att utreda arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen. Men vi
väntar fortfarande på direktiv. Det var mycket bråttom att starta utred-
ningen. Det har ingenting hänt. Frågor har ställts i kammaren om när direk-
tiven kommer. Det sägs att de kommer inom kort. Jag vet inte riktigt hur
man definierar tidrymden ”inom kort”. Underbart är kort, säger man. Men
här är det inte fråga om det. Detta ”inom kort” har varat mycket länge.
Vi är intresserade av att se över arbetsskadeförsäkringen tillsammans med
sjukförsäkringen. Att så är fallet vet Gullan Lindblad om. Vi är beredda att
ställa upp och utforma direktiven också, enligt överenskommelsen mellan
regeringen och Socialdemokraterna. Men vi har inte fått någon inbjudan till
detta ännu. Jag utgår från att tidpunkten inte är så nära, eftersom vi ännu
inte har blivit kallade för att se hur direktiven skall se ut. I en överenskom-
melse måste ändå finnas ett gemensamt mål, vad vi vill nå med denna utred-
ning. Just därför var det inte speciellt lyckligt att börja prata om hålen i ar-
betsskadeförsäkringen just nu i samband .med debatten om delpensione-
ringen.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Delpensions-
försäkringen
89
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Delpensions-
försäkringen
Jag lovar, herr talman, att inte återkomma mer och förlänga debatten.
Men jag tyckte att det var nödvändigt att få korrigera detta.
Andre vice talmannen anmälde att Gullan Lindblad anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
90
Anf. 93 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Gullan Lindblad sade att det den här gången inte gäller att
ta bort delpensionsförsäkringen. Man skall spara. Men slutresultatet blir ju
detsamma som det skulle ha blivit förra gången, nämligen en utfasning av
delpensionsförsäkringen genom de försämringar som nu görs.
Det har också framgått mycket klart att det finns fonderade medel och att
de mer än väl skulle räcka för att man skulle kunna behålla delpensionsför-
säkringen fram till dess man kan presentera ett mer heltäckande pensions-
förslag.
Jag tog även upp att det inte blir någon ekonomisk besparing. Det finns
faktiskt risk för att hålet i arbetsskadeförsäkringen och i utgifterna för för-
tidspensionen bara blir större genom att man tar bort den här möjligheten,
det billigare alternativet för människor i slutet av sin arbetsföra tid.
Gullan Lindblad nämnde att människor utnyttjar och spekulerar i olika
försäkringssystem. Man kan använda ett annat ord. Man kan säga att männi-
skor planerar, att människor har ett behov av att planera för sin framtid. Med
den ryckighet och den osäkerhet som människor upplever nu försöker man
naturligtvis på olika sätt att se om sitt hus. Det är inte bara negativt att män-
niskor faktiskt försöker att planera i takt med de förändringar som politi-
kerna åstadkommer i dag.
Anf. 94 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag upprepar återigen att det finns stora svarta hål inom
andra delar av socialförsäkringarna. De fonderade medel som främst Berith
Eriksson talar om behöver sannerligen användas till att täppa andra hål, där
de gör mer nytta än i en delpensionering.
Jag sade inte att människor spekulerar. Jag sade att det visar sig att männi-
skor utnyttjar de system som vi politiker ritar upp. Det är faktiskt så.
Jag vet att professor Anna Christensen i Lund, som brukar skriva intres-
santa artiklar, för något år sedan skrev att människor som aldrig skulle
komma på tanken att ta en krona från andra, från sina grannar, utan att
blinka spekulerar i olika socialförsäkringssystem. Det är anonyma system
och när man ändå är med och betalar tycker man att man skall använda sig
av dem, utnyttja dem.
Jag sade också i mitt inledningsanförande att man inte vet om man skall
skratta eller gråta när ungdomar som är födda på 70-talet i dag är med och
ansöker om delpension. Det har utskottet definitivt satt stopp för genom att
vi ställer krav på den som skall få söka. Man skall ha fyllt 60 år och ha avtalat
med sin arbetsgivare om att trappa ned. Nog är det förunderligt ändå att man
använder försäkringarna på det här sättet.
Jag tycker att det är viktigt att vi hyfsar i socialförsäkringarna och att vi
har stor respekt för de här systemen. Som utskottets ordförande vill jag säga
att jag är mycket mån om trygga och säkra socialförsäkringssystem. Men jag
är mån om att man använder dem med respekt, att man använder dem när
man är sjuk, gammal eller arbetslös, när man har behov, och icke av någon
annan anledning.
Anf. 95 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag upprepar, Gullan Lindblad, att man genom att ta bort
delpensionsförsäkringen åstadkommer nya stora svarta hål i arbetsskadeför-
säkringen och i kostnaderna för förtidspensionen.
Man kan också om exemplet på att människor ända ned till dem som är
födda på 70-talet hörde av sig säga att man kanske har uppnått individuellt
ansvarstagande. Människor förlitar sig inte på att saker och ting faller på sin
plats utan att man själv är mycket aktiv.
Jag anser också att delpensionen var något som människor använde sig av
med respekt, för att inte belasta samhället med långtidssjukskrivningar och
förtidspensioner.
Anf. 96 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Det var roligt att höra Berith Eriksson tala om individuellt
ansvarstagande.
Det måste förlåtas mig att jag inte tror att det var så mycket det som låg
till grund för att de som var i tjugoårsåldern ansökte om delpension. Det var
nog tanken: Jag skall passa på så att jag är helgarderad när det ändå finns
system där jag kan passa in. Så har vi politiker ju målat upp det hela.
Tänk om vi kunde få socialförsäkringssystem som är litet stramare, där det
ställs litet ökade krav på människor! Jag tycker att det är oerhört intressant
med den utredning som nu har kommit, där bl.a. Riksförsäkringsverkets di-
rektör K G Scherman har medverkat till en skiss över framtida socialförsäk-
ringssystem. Om man ritar upp system där man kanske ställer ökade krav
och där man för in större försäkringsmässighet och som innebär att männi-
skor får ta ett ökat personligt ansvar, då tror jag att vi också får inte bara en
sundare ekonomi utan även människor som på ett helt annat sätt än tidigare
är beredda att ta ansvar för sitt eget liv. Vi får ett helt annat samhälle. Det
är inte vi politiker som skall bestämma allt. Om jag är frisk vid 60 års ålder,
är pensionsmässig och vill gå ner, då skall jag också vara beredd att försaka
någonting. Jag skall inte bara vänta att staten skall betala för mig.
Anf. 97 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten mer. Jag vill bara än en gång
säga: Ja visst, men vi bör kunna ta helhetsgrepp när det gäller socialförsäk-
ringarna och inte hålla på med petandet och rivandet i helhetssystem, för det
ger kostnader någon annanstans.
Anf. 98 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! När det gäller helhetsgrepp är vi helt eniga. Jag tycker också
att det är bra att vi får till stånd en diskussion om de framtida socialförsäk-
ringssystemen - där vi kanske kan bli eniga på många punkter - som innebär
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Delpensions-
försäkringen
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
92
att människor får veta i god tid vad de har att rätta sig efter. Där är vi alltså
helt överens.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU3 Mänskliga rättigheter.
Anf. 99 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Många kommer under det här avsnittet att tala om och för
mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är en självklarhet för vissa, en
dröm för andra. Det som gör mig och många andra så beklämda är den van-
makt med vilken man ofta kämpar för mänskliga rättigheter i länder där de
styrande väljer att hålla sitt folk i schack genom att just förneka sina underså-
tar mänskliga rättigheter. Man känner också vanmakt när man ser med vil-
ken frenesi rättsstater fördömer länder som ligger långt bort och som man
har föga kontakt med men väljer att slå ned blicken när man möter represen-
tanter för andra länder, länder med vilka man vill hålla sig på god fot med.
Detta är ett hyckleri som fria rättsstater borde ha kurage att stå emot.
Nyligen har en konferens avhållits om mänskliga rättigheter. Konferensen
hölls här i Sverige. Om en sådan konferens skall få något bestående värde
förutsätts att det formuleras frågeställningar och ståndpunkter där man inte
av hänsyn till takt och ton värjer sig för att göra obekväma markeringar eller
dra obekväma slutsatser.
Ofta har rättsstater undvikit att ta kraftfullt avstånd från konkreta rätts-
övergrepp i specifikt angivna stater. Man har formulerat sig litet allmänt för
att inte stöta sig, för att på sikt få en ändring till stånd. Ibland bjuder man
t.o.m. in tyrannerna som får sitta till bords med de rättsmedvetna. Den
svenska regeringen hade den i mitt tycke dåliga smaken att bjuda in en repre-
sentant för den blodbesudlade ugandiska regimen att delta i konferensen,
Uganda - ett land med summariska avrättningar, tortyr och olagliga fängs-
landen, ett land som SIDA, regering och riksdag gjort till ett programland
för biståndssatsningar. Tanken var väl den att den ugandiske delegaten
skulle lära av de andra på konferensen och få med sig litet mänskliga rättig-
heter i bagaget hem. Men det känns ändå magstarkt att en ugandisk delegat
skall kunna sitta och formulera fördömanden av mänskliga rättighets-situa-
tionen i andra länder innan man sopat rent framför egen dörr.
Det som skrämmer i fråga om mänskliga rättigheter är att så många en-
skilda människor är så utlämnade i länder med svagt rättsmedvetande, att
så många människor inte får annan hjälp än några mcdlidsamma ord på ett
papper. Man borde komma fram till en lösning inom FN:s ram, en lösning
som ger FN rätt att sätta kraft bakom orden när ett land helt åsidosätter de
mänskliga rättigheterna för sina landsmän. Vi beklagar oss för att man inte
fick stopp på en tyrann i vårt södra grannland för 50 år sedan. Men hur gör
vi nu? Jo, vi står vid sidan och tittar på när nya tyranner gör samma etniska
rensningar som för 50 år sedan, samma trakasserier, samma fördrivning,
samma utpekande, samma fångläger, snart kanske samma gaskammare.
Man ritar inte hakkors men den nya symbolen, ett kryss omgiven av en ring,
ger samma besked: Ut härifrån! Vi kan inte bara prata. Vi måste ge FN makt
att gripa in.
Hoppet kan kanske ses som svindlande att härefter dyka ned i utskottsmo-
tioner och utskottsreservationer. Jag gör det ändå.
Vi i Ny demokrati har i en motion föreslagit att svenska myndigheter skall
försöka få tillträde till de sovjetiska KGB-arkiven. Vi anser att det är av ut-
omordentlig vikt för Sveriges säkerhet och svensk säkerhetspolitik att kunna
studera dessa arkiv. Men motionen har också en mänskliga rättigheters-
aspekt. I arkiven kan finnas material som är av svenskt intresse och som bör
publiceras för den svenska allmänheten. Dokument kan återfinnas som ger
svar på Raoul Wallenbergs öde. Kanske finner vi sanningen bakom DC-
3:ans nedskjutning liksom vad som hänt flera saknade fartygsbesättningar.
Dessa frågor har diskuterats sedan mitten av 50-talet utan att slöjorna sking-
rats.
Svenska myndigheter bör försöka få tillträde till KGB-arkiven för att där-
efter undersöka och för allmänheten redovisa vad som där kan finnas av sär-
skilt svenskt intresse. Om förslaget inte leder till något konkret resultat, bör
regeringen pröva andra lösningar för att kunna utforska KGB-arkiven.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Ny demokratis reservation och yrkar sam-
tidigt avslag på utskottets hemställan under moment 22.
Anf. 100 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Mänskliga rättigheter är ett viktigt område, och därför tän-
ker jag ta tid för att tala om den frågan.
Amnesty International redovisade i sin årsbok 1992 grova brott mot de
mänskliga rättigheterna i 142 länder: tortyr, dödande, ”försvinnanden” och
godtyckliga frihetsberövanden. Sådant förekommer alltså i flertalet av FN:s
medlemsländer.
Samtidigt som vi måste konstatera dessa fakta, kan vi emellertid också se
att de senaste årens intensifierade debatt om demokrati och mänskliga rät-
tigheter har lett till förändringar i åtskilliga länders politik, dels som följd av
gamla diktaturers fall, dels har det växande inhemska och utländska opi-
nionstrycket lett till ansträngningar att bringa lagstiftning och rättsinstitutio-
ner i bättre samklang med folkrättens krav.
Nu är det viktigt att bevaka den fortsatta utvecklingen, så att det inte stan-
nar vid kosmetiska förändringar.
Det kvarstår ändock ett stort antal regimer som vägrar underteckna folk-
rättskonventionerna och ännu fler som inte lever upp till sina åtaganden.
Barnkonventionen har ju t.ex. undertecknats av Brasilien och Guatemala,
där polisen är delaktig i morden på gatubarn, av Thailand, Filippinerna och
Sri Lanka - ökända för barnprostitution - av barnarbetsländer som Pakistan
och Portugal, för att nämna några.
Dessa halsstarriga förbrytare har världssamfundet inte effektiva medel att
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
93
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
94
påverka. Så länge de tror att de kan kidnappa, tortera och mörda utan risk
för upptäckt eller straff kommer de att fortsätta. Det ena folkmordet efter
det andra har begåtts, men det är först nu när den ”etniska rensningen” nått
Europa som en internationell tribunal skall tillsättas.
Sambandet mellan förtryck och krig borde nu framstå tydligt, efter allt
som vi bevittnat i det f.d. Jugoslavien. Det är inte lätt att skapa fred när krig
brutit ut. Det visar FN:s nu pågående fredsbevarande operationer. Det be-
hövs medel att ingripa med sanktioner på ett långt tidigare stadium, exem-
pelvis ett stopp för vapenförsäljningen till förtryckarregimer.
I fallet Burma har de sju nobelpristagarna som nyligen reste till Burma-
gränsen föreslagit att landet skall suspenderas från sitt FN-medlemskap.
Förbättrade metoder för att förebygga, upptäcka och bestraffa MR-brott
måste bli en uppgift för världskonferensen om de mänskliga rättigheterna i
Wien i juni i år.
För att konferensen skall kunna fylla sitt syfte måste de som arbetar mot
förtrycket också få möjlighet att delta i konferensen. Många kommer inte
att kunna göra det, av ekonomiska skäl eller därför att de hindras av sina
regeringar. Det senare gäller t.ex. mapuchoindianerna i Chile, som inte får
utresetillstånd. Här är det viktigt att Sverige ger dem den hjälp de behöver
för att de skall kunna komma till konferensen i Wien.
FN:s MR-kommission har med rätta kritiserats för att dess rapporter och
resolutioner sällan leder till några åtgärder. Det behövs en speciell MR-kom-
missarie som kan rapportera direkt till generalsekreteraren och säkerhetsrå-
det. Det anser t.ex. Amnesty International men inte majoriteten i utskottet.
MR-kommissionen lider av svagheten att bara sammanträda en gång om
året. Rapporterna skickas rutinmässigt till nästkommande möte. Men för-
ändringarna i länderna sker snabbare än så, inte minst när det gäller förbry-
telser i konflikter.
Man måste vara litet självkritisk - det gäller också mig - när det gäller
utrikesutskottets behandling av MR-frågorna. Det betänkande som nu före-
läggs riksdagen bygger på motioner som väcktes för 14 månader sedan. Det
är inte bra. Då kunde vi inte förutse att det FN-övervakade valet i Angola
skulle utlösa ett nytt inbördeskrig, att Unita skulle sätta i gång en sådan
slakt. Sedan november har 60 000 människor dödats. Antalet människor på
flykt har mer än fördubblats till 1,7 miljoner. Två miljoner hotas av svält.
Det verkligt katastrofala är att FN nu verkar vilja dra sig ur Angola. Vi
har bara att konstatera misslyckandet. Läget har försämrats drastiskt sedan
utskottet justerade sitt betänkande den 15 februari.
I dag framstår utskottets skrivningar som svaga när det gäller t.ex. An-
gola. Det räcker inte att uttala förhoppningar och oro. Även skrivningen i
utskottsbetänkandet om arbetet med en internationell domstol i anledning
av Jugoslavienkonflikten är i dag inaktuell, när Hans Corell utarbetat förslag
till en tribunal och insamlandet av bevis har börjat.
Ett annat - och än gruvligare - exempel på hur utskottets bedömningar
släpar efter händelseutvecklingen är Cambodja. FN står nu inför valet att
skärpa åtgärderna för att genomdriva fredsavtalet eller att låta de röda
khmererna skjuta det i sank. Den 26 februari meddelade chefen för FN:s
civila verksamhet i Cambodja att han lämnar sin post i april, frustrerad över
FN:s maktlöshet, över att FN inte tagit itu med hårdhandskarna med de röda
khmererna. I måndags antog Säkerhetsrådet en resolution om att godkänna
resultatet av valen i maj, även om de röda khmererna inte deltar. Det bety-
der i praktiken ett accepterande av Cambodjas delning.
Jag vidhåller det som vi förra året och också i år har hävdat i våra motio-
ner, att de röda khmererna inför en internationell tribunal skall ställas till
svars för sitt folkmord under de år som de hade makten i landet. Inte förrän
dessa rasfanatiska herrar sitter bakom lås och bom kommer människorna i
Cambodja att kunna sova tryggt.
Om det går att inrätta en tribunal för att rannsaka folkmördarna i det f.d.
Jugoslavien, måste det väl vara möjligt även i Cambodja?
Herr talman! När det gäller de homosexuellas mänskliga rättigheter utgår
utskottet ifrån att regeringen kommer att fortsätta att driva frågan med
kraft, både bilateralt och multilateralt i olika internationella sammanhang.
Detta är bra. Det finns ett förslag om ett särskilt tilläggsprotokoll till Euro-
pakonventionen om mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna
avseende diskriminering av homosexuella. Det vore värdefullt om detta för-
slag nu kom upp i Europarådet för beslut. Utrikesutskottets ordförande och
riksdagsledamoten Hans Göran Franck - båda ledamöter i Europarådet -
borde öka sina ansträngningar för att tilläggsprotokollet skall antas. Men det
vore också lämpligt att vi här hemma ser till att rätten för homosexuella att
registrera sitt partnerskap blir verklighet. Detta är även en rättighet. Det
vore viktigt, inte minst med tanke på att de ”mörkermän” som finns i det här
landet - och också i denna kammare - då kunde motas tillbaka.
Herr talman! Utskottet bemöter en mängd yrkanden med att uttala sitt
förtroende för att regeringen skall handla som motionärerna önskar. Men
gör den det? Tog regeringen exempelvis upp Östtimor i generalförsamlingen
i höstas? Nej, det gjorde den inte. Eller i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna i år? Nej, det gjorde den inte heller. Andra länder kritiserade
Indonesien - Schweiz, Sri Lanka, Bangladesh, Tjeckien, Canada, Austra-
lien, EG, men inte Sverige. Ingen svensk följer rättegången mot Fretilinle-
daren Gusmao, trots att det framförts starka misstankar om att han och hans
familj har torterats, trots att han inte fick välja egen försvarsadvokat, för det
gjorde polisen, och trots att utrikesministern här i olika debatter med mig
lovat att man intensivt skall följa frågan och noga bevaka vad som händer.
Utskottet uttalar sitt stöd för regeringens fortsatta ansträngningar att av-
skaffa dödsstraffet. Men vad har den gjort? Har regeringen protesterat mot
avrättningarna av mentalsjuka i USA, mot avrättningarna av dödsdömda
som var minderåriga när de begick brotten eller mot förslagen att återinföra
dödsstraffet i sådana länder som t.ex. Argentina och Filippinerna?
Beträffande Namibia uttrycker utskottsmajoriteten förhoppningen att de
pågående förhandlingarna med Sydafrika skall resultera i att Walvis Bay kan
införlivas med Namibia. Men Pretoriaregimen vägrar ju fortfarande att er-
känna Walvis Bay som namibiskt, och någon ändring kan inte förväntas
förrän Sydafrika fått en demokratisk regering. Därför vidhåller jag att Sve-
rige måste bevaka frågan. Jag yrkar bifall till min meningsyttring vid mom.
33.
Vilka medel har vi i Sverige för att påverka regeringar att bättre efterleva
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
95
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
96
de mänskliga rättigheterna? Hittills har det mest handlat om att stoppa bi-
stånd. Men de rikare länderna, de går vanligen fria. Dem kan vi understödja
med u-krediter. Det gäller exempelvis Kina och Marocko. Via Nordiska ut-
vecklingsfonden får Indonesien stöd i form av krediter. Vi exporterar krigs-
materiel till länder såsom Brasilien, Indien, Indonesien, Malaysia, Pakistan,
Singapore, Tunisien. Här blir det inget stopp när de mänskliga rättigheterna
kränks.
Heligast av allt är ju handeln. Den skall främjas med krediter och officiella
besök, oavsett mord och tortyr. Jag är inte förvånad över att utskottsmajori-
teten försöker klara sig ur detta moraliska dubbelspel genom att tolka vårt
krav på en koppling mellan handel och mänskliga rättigheter som krav på
ekonomiska sanktioner. Men Sverige behöver väl inte ställa upp med export-
krediter till de allra blodigaste regimerna? Man borde väl lära något av erfa-
renheten hur diktaturerna fungerar, inte minst av fallet Irak. Här sitter nu
Exportkreditnämnden med en miljardfordran. Hur skall vi få Saddam att
betala den skulden? Och när skall Kim II Sung betala sin skuld till Sverige?
Herr talman! Bilden kan förefalla mörk. Men vi märker på många sätt att
arbetet för de mänskliga rättigheterna ger effekter, även om det i många fall
endast rör sig om försvarsreaktioner. Världskonferensen oroar dem som har
dåligt samvete. På annat sätt kan jag inte tolka den indonesiska militärdikta-
turens åtgärd att arrangera ett internationellt MR-forum. Men det fanns ett
viktigt men - de mänskliga rättigheterna skall tillämpas med hänsyn tagen
till det som man där kallade regionala skillnader.
Kina, Irak och flera andra diktaturer driver stenhårt linjen att kritik mot
förtrycket är detsamma som inblandning i deras inre angelägenheter - en
kränkning av deras suveränitet. Indien har slutit ett avtal med Iran om att,
som man sade, bemöta ”fientlig propaganda och negativ rapportering”.
ASEAN-länderna skall gå samman för att bemöta ILO:s hårda krav när det
gäller arbetsrätt och mänskliga rättigheter. ILO kom häromdagen med en
rapport om slaveri och tvångsarbete, där de bl.a. tog upp barnarbetet i Thai-
land.
Allt detta tyder på att kritiken tar skruv. Vi måste kräva att regeringen
uppträder mer konsekvent och mer energiskt till försvar för de mänskliga
rättigheterna.
Jag yrkar bifall till mina meningsyttringar rörande mom. 10, 16, 20 och 33.
Anf. 101 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Vi har nu hunnit en god bit in i FN:s folkrättsårtionde, och
i sommar håller FN ännu en världskonferens om mänskliga rättigheter. De-
batten i internationella sammanhang fokuseras nu alltmer på mänskliga rät-
tigheter, men tyvärr kan man konstatera att det ofta är mycket långt mellan
ord och handling. Även om framsteg kan ses i flera länder, förtrampas allt-
jämt mänskliga rättigheter i många delar av världen.
Viktiga länder som USA, som i internationella sammanhang gärna vill
vara normgivande, har för egen del inte ratificerat de viktigaste konventio-
nerna om mänskliga rättigheter, vilket kan tyckas anmärkningsvärt. Andra
länder som Turkiet och Guatemala m.fl. har i stället obekymrat ratificerat
dem utan tanke på att det förpliktigar.
Vi socialdemokrater anser att regeringen med särskild anledning av FN-
konferensen i sommar bör engagera sig för att stärka FN-konventionerna.
Det gäller såväl att förmå fler länder att underteckna och ratificera dem som
att öka respekten för och efterlevnaden av konventionerna. Särskilt måste
de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna lyftas fram. Det positiva
sambandet mellan mänskliga rättigheter, demokrati och utveckling är väl do-
kumenterat. Rika länder som har ratificerat konventionen måste förmås att
ta ett ansvar också för att fattiga länder skall kunna leva upp till dess mening.
En av de grundläggande mänskliga rättigheterna är rätten till liv. Döds-
straffet har diskuterats i FN sedan organisationen tillkom. Formuleringarna
i Bill of Human Rights, ”Envar har rätt till liv, frihet och personlig säker-
het...”, borde ju vara tillräckliga. Men de tolkas emellertid inte som något
totalt förbud mot dödsstraff. Inte heller det tilläggsprotokoll som antogs
1989 är tvingande. Det stadgar ingen skyldighet att avskaffa dödsstraffet.
Det erbjuder bara en möjlighet för stater att åta sig att inte använda det i
fredstid.
Trenden är emellertid i dag att fler länder avskaffar dödsstraffet, men sam-
tidigt måste vi vara observanta på att det i många länder finns strömningar
som talar för återinförande. Enligt Amnesty ökar också verkställigheten av
redan utdömda dödsstraff i de länder som har dödsstraffet kvar. Bland dem
finns stater i USA, som för övrigt också är de enda som utdömer dödsstraff
för minderåriga.
Sverige har regelbundet tagit upp frågan om dödsstraffets avskaffande i
internationella forum. Det arbetet måste fortsätta och intensifieras. På
svenskt initiativ bör en bindande konvention mot dödsstraffet i såväl freds-
som krigstid aktualiseras.
En av de mest angelägna internationella rättsreglerna är konventionen om
barnens rättigheter. Våra krav på regeringen vad gäller barnkonventionen
utvecklade jag emellertid i utrikesdebatten för två veckor sedan. Jag skall
därför inte uppta tid med dessa nu.
Herr talman! Betänkandet, som föranleder den här debatten, baserar sig
i huvudsak på motioner som är mer än ett år gamla, vilket också Bertil Må-
brink tog upp. Det känns otillfredsställande därför att det fördröjer en de-
batt om mer aktuella mänskliga rättighets-problem som har tagits upp i mo-
tioner under allmänna motionstiden. Exempelvis har kraven på bättre inter-
nationellt rättsskydd mot sexuella övergrepp på kvinnor i krig och konflikter
rests med anledning av rapporter från kriget i det forna Jugoslavien. Kam-
marbehandlingen av de motionskraven kommer sannolikt inte förrän tidi-
gast sent i höst.
För oss ledamöter återstår då att driva den här frågan i interpellations- och
frågedebatter samt utanför parlamentet. Det känns inte särskilt bra, efter-
som det är resultatet och inte medieuppmärksamheten som vi i första hand
är intresserade av.
Riksdagen förutan har emellertid intiativ tagits i den här fråga. Jag vill i
det här sammanhanget uttala min tillfredsställelse över att förövarna av de
systematiska våldtäkterna i krigets Bosnien, bl.a. genom medverkan av
UD:s rättschef Hans Corell, sannolikt kommer att rannsakas i en krigstribu-
na! så småningom. Det var ett av de krav som vi reste i vår motion i januari.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 72
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
Vetskapen om att man kan ställas till svars för övergrepp kommer förhopp-
ningsvis att minska dem.
Till dagens betänkande finns inga socialdemokratiska reservationer -
knappt några reservationer alls förresten. Förutom en reservation från Ny
demokrati och en meningsyttring från Vänsterpartiet ger betänkandet in-
tryck av att partierna är helt överens i alla de frågor som tas upp i de 43 mo-
tioner som behandlas i betänkandet. Så är det naturligtvis inte. Men svårig-
heterna att avslå många av de berättigade krav som har rests i motionerna
har lett till att 48 av de 55 beslutsmoment som finns i hemställan förklaras
besvarade med välvilliga resonemang runt motionskraven.
Ett sådant exempel i betänkandet handlar om ett socialdemokratiskt krav
på ett globalt toppmöte mot rasism i FN:s regi. Utskottet skriver så positivt
om vårt förslag att det ser konstigt ut att vi sedan landar i ett besvarande och
inte i ett bifall till vårt yrkande.
Att vårt krav i detta avseende är berättigat bekräftas dagligen i nyhetsrap-
porteringen. Vi ser runt om i världen och i Sverige en skrämmande utveck-
ling mot ökad intolerans, rasism och främlingsfientlighet. I denna veckas
nummer av Polistidningen står att läsa att angreppen mot flyktingförlägg-
ningar i vårt land har ökat med 70 % under 1992 jämfört med året innan.
Dessutom har psykisk terror mot flyktingar och korsbränningar ökat mar-
kant. I internationell press kan man läsa hur högerextremister som Jörg Hai-
dar applåderas och drar fulla hus i Österrike och om hur nynazister och hö-
gerextremister vinner politisk terräng i Tyskland.
Rasism är ett gemensamt problem. Den finns i alla världsdelar och i rika
såväl som i fattiga länder. Att motverka rasism och främlingsfientlighet
måste i dag ses som en av våra mest angelägna uppgifter. Åtgärderna måste
sättas in på alla nivåer. Det är lika viktigt att insatserna i skolorna ökar som
att regeringar och parlament aktivt visar att ett demokratiskt samhälle inte
kan acceptera rasism och främlingsfientlighet. Det var i korthet också freds-
pristagarinnan Rigoberta Menchus budskap vid hennes besök här i riksda-
gen i höstas.
Vår uppfattning att regeringen bör ta initiativ till ett globalt toppmöte i
FN:s regi mot rasism kvarstår naturligtvis, även om vi inte reserverat oss mot
beslutet. Vi hoppas därför att regeringen tar mer fasta på vad utskottet enigt
anför på den här punkten än på avsaknaden av ett tillkännagivande.
Herr talman! I betänkandet behandlas också mänskliga rättighets-situatio-
nen i många olika länder. Våra motioner är en provkarta på socialdemokra-
tiskt engagemang för mänskliga rättigheter, och jag avstår i dag från att ställa
det ena landet eller folket före det andra genom att särskilt utveckla vår syn i
det enskilda fallet. Vi återkommer till det i fråge- och interpellationsdebatter
under våren.
Jag vill avslutningsvis bara konstatera att så länge summariska rätte-
gångar, försvinnanden, tortyr, politisk förföljelse och andra kränkningar av
fundamentala mänskliga rättigheter förekommer i någon del av världen
måste Sveriges röst höras i de internationella fora där vi har en röst.
Herr talman! Jag har inget annat yrkande än bifall till utskottets hemstäl-
lan.
98
Anf. 102 INGER KOCH (m):
Herr talman! Trots att mer än 120 stater anslutit sig till FN:s barnkonven-
tion får Amnesty International varje år hundratals rapporter om hur barn
torteras, våldtas och avrättas av polis och militär runt om i världen, om makt-
havare som hämnas på politiskt obekväma vuxna genom att skada deras
barn, om tonåringar som våldtas, torteras och avrättas av militär och polis.
De tusentals gatubarn i Brasilien som även tidigare nämnts här och som tor-
terats och mördats av s.k. dödspatruller, ofta ledda av poliser, är bara ett
exempel på dessa fruktansvärda övergrepp och brott mot mänskliga rättighe-
ter. Barn får inte, enligt konventionen, diskrimineras eller utsättas för våld
på grund av barnets eller dess föräldrars ras, kön, etniska ursprung, handi-
kapp eller börd.
Sverige har inom ramen för FN:s kommission för de mänskliga rättighe-
terna varit pådrivande när det gällt att förmå världens länder att skriva på
barnkonventionen och därmed förbinda sig att uppfylla dess principer. Att
kontrollera att så verkligen sker är en stor och viktig uppgift för världssam-
fundet, och där har även Sverige sitt ansvar.
Men, herr talman, tyvärr måste vi konstatera att Amnesty Internationals
rapporter också visar att i dag kränks och förnekas människors grundläg-
gande rättigheter överallt i världen. Det gäller framför allt de medborgerliga
och politiska rättigheterna men även de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna.
Allvarliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna förekommer över
hela världen i form av åsiktsförtryck, tortyr, försvinnanden, fängslanden
utan rättegång och mord utförda av regeringsanknutna dödspatruller. Bevis
finns för att massmord har utförts av regeringsstyrkor och för att enskilda
personer, både män, kvinnor och barn, med berått mod har dödats av sina
egna regeringar. Motiven för dessa mord har i de flesta fallen varit att offren
misstänkts för opposition mot den härskande regimen. Men människor har
också dödats för sin religion, sin etniska tillhörighet och för kontakter eller
släktskap med människor som ansetts vara fiender till regeringarna.
Mycket av detta avsiktliga dödande utanför lagens råmärken har skett och
sker fortfarande i länder där det pågår väpnade konflikter.
Men ingen regering kan i dag säga att mänskliga rättigheter är en nationell
fråga. I enlighet med FN-stadgan har världens länder förpliktigat sig att sam-
arbeta när det gäller övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Säkerhets-
rådets beslut att ingripa i stater där det på grund av väpnade konflikter sker
massiva kränkningar av mänskliga rättigheter, som t.ex. nu skett i Bosnien-
Hercegovina och i Somalia, är ett exempel på att världens länder nu är be-
redda att leva upp till sina åtaganden. Ett annat exempel på att världens na-
tioner inte längre tolererar grymheter som etnisk rensning, urskillningslös
artilleribeskjutning, massövergrepp mot kvinnor och tortyr, som i dag sker i
det f.d. Jugoslavien, är att FN:s säkerhetsråd beslutat att inrätta en särskild
krigsförbrytardomstol. Inom ESK:s ram har Sveriges utrikesdepartements
rättschef Hans Corel! lagt fram ett förslag som visar hur en sådan domstol
skulle kunna agera. Att ställa krigsförbrytarna till svars inför en sådan inter-
nationell domstol känns nödvändigt.
Många regeringsstödda mord och övergrepp förövas också av trupper un-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
99
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
der eller efter regeringsfientliga demonstrationer. Detta förekommer fram-
för allt i odemokratiska samhällen, där regimen inte tål opposition och där
förtrycket är en förutsättning för att regimen skall kunna sitta kvar. Det är
därför viktigt att slå fast att respekten för varje människas värde, åsikter och
rättigheter oavsett kön, ålder, ras och etnisk och religiös tillhörighet har sin
fasta grund i ett demokratiskt styrelsesätt och i rättssamhället. Att man kan
hävda och utöva sina mänskliga rättigheter är en naturlig del i demokratins
verksamhet och utveckling.
Respekten för demokrati och mänskliga rättigheter måste därför ständigt
hävdas och försvaras. Det är viktigt att vi genom vår utrikespolitik stärker
och utvecklar respekten för dessa både bilateralt och inom FN-systemets
ram. Viola Furubjelke pekade nyss på denna nödvändighet. I utrikesutskot-
tets betänkande redogörs också för Sveriges stora engagemang i dessa frå-
gor.
Vi moderater har länge hävdat att stödet för mänskliga rättigheter skall
vara särskilt tydligt i vår biståndspolitik. I regeringens budgetproposition be-
tonas nu också särskilt att mottagarländernas agerande när det gäller demo-
krati, respekt för mänskliga rättigheter och utveckling mot marknadseko-
nomi har stor betydelse för fördelningen av biståndsmedlen.
I förhandlingar med samarbetsländerna kommer också undertecknande
och efterlevnad av internationella konventionen om skydd för mänskliga rät-
tigheter att vägas in och bör enligt vår mening tillmätas stor betydelse. De-
mokratimålet kommer att ha en central roll i förändringsarbetet inom det
svenska biståndet.
Vi har också, herr talman, under de senaste åren upplevt en glädjande
utveckling i riktning mot demokrati och ökad respekt för de grundläggande
mänskliga fri- och rättigheterna i Central- och Östeuropa men även i Latin-
amerika, Afrika och Asien. Allt fler länder styrs nu av parlament som utsetts
av folket i fria val. Samtidigt kan vi konstatera att det i dag finns ca 4 000
etniska samhällen spridda i länder över hela världen. Avgörande för en fram-
tida fredlig utveckling är hur dessa minoriteter erkänns och skyddas i de
olika ländernas konstitutioner. Det är därför viktigt att Sverige och övriga
demokratiska länder, i olika internationella fora och bilateralt, är beredda
att hjälpa de nya framväxande demokratierna i deras arbete med att utarbeta
nya konstitutioner, där även minoriteternas rättigheter beaktas och skrivs in.
Mot bakgrund av de etniska problemen i vissa europeiska stater har mino-
ritetsfrågorna under senare tid också fått ökad uppmärksamhet, t.ex. inom
ramen för Europarådsarbetet. Ministerkommittén har tillsatt en särskild
kommission för granskning av minoritetsfrågor. Även inom ramen för den
europeiska säkerhetskonferensen har minoritetsfrågorna fått särskild upp-
märksamhet. Vid ESK:s uppföljningsmöte i Helsingfors 1992 beslöt man att
inrätta en minoritetsombudsman, som skall fungera som en ”väckarklocka”
när minoritetsrelaterade problem hotar att utvecklas till konflikt.
I det associationsavtal som EG nyligen ingått med Rumänien inkluderas
även rättigheter för personer som tillhör minoriteter, när man i avtalets in-
ledning talar om demokrati och mänskliga rättigheter. Detta är ytterligare
ett exempel på hur viktiga minoritetsfrågorna anses vara.
100
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till hemställan i utrikesutskottets
betänkande.
Anf. 103 BERTIL MÄBRINK (v) replik:
Herr talman! Jag vill ställa några frågor till Inger Koch. Hon höll i och för
sig ett bra anförande, som jag i stora delar kan ställa mig bakom.
Inger Koch säger att läget när det gäller mänskliga rättigheter skall vägas
in i beslut om bistånd till och samarbete med olika länder.
Det är vi överens om. Det är riktigt. Den första frågan till Inger Koch är:
Tänker Inger Koch medverka till att det bistånd som vi i dag ger till Indone-
sien så att säga bakvägen omedelbart upphör?
Det står visserligen i budgetpropositionens bilaga 5, som handlar om Utri-
kesdepartementet, att inga krediter ges till Indonesien i dag, men det är som
bekant inte riktigt sant. Frågan kvarstår: Tänker Inger Koch medverka till
att man omedelbart stoppar biståndsgivningen till Indonesien?
Den andra frågan till Inger Koch är: Varför är det så omöjligt för utskotts-
majoriteten att ställa sig bakom kravet på att även folkmördarna i Cambodja
skall ställas inför en tribunal, så som den nu utformas? Varför är det så omöj-
ligt att ställa sig bakom ett sådant krav och också driva det?
Det handlar om miljoner människor som avrättades av Röda khmererna,
Pol Pot och herrarna kring honom. De finns ju i livet, de finns i Cambodja,
och de kan inte vara så svåra att fånga in. Bevisen är överväldigande mot
dem. Tänker Inger Koch medverka till att frågan om att ställa Pol Pot och
Röda khmererna inför en tribunal drivs i internationella sammanhang?
Det är två frågor som jag tycker är viktiga att få svar på.
Anf. 104 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Det är viktigt att få världens stater att respektera mänskliga
rättigheter. Om det är vi helt överens, Bertil Måbrink. Samtidigt får vi kon-
statera att det är ett långvarigt arbete. Det är en process, precis som det är
att få länder att bli demokratiska. Därför är det viktigt att vi hela tiden för
en dialog med de länder där övergrepp sker.
Jag instämmer i att det inte är någon bra situation i fråga om mänskliga
rättigheter i Indonesien. Regeringen har också vid olika tillfällen påpekat -
i internationella forum men jag tror också vid bilaterala samtal - att detta är
en viktig fråga och att vi ser allvarligt på de övergrepp som sker. Att påverka,
att föra en ständig dialog, är vår uppgift, och den skall vi fortsätta med, pre-
cis som vi redan gör.
När det sedan gäller Cambodja hoppas jag att den krigsförbrytardomstol
som nu diskuteras inom FN kan bli verklighet. Då kommer allt fler länder
att ställas till ansvar för vad de har gjort mot den egna befolkningen. Jag kan
inte säga om Cambodja kommer att bli föremål för en tribunal, men bara
hotet om att så kan ske i en framtid kan kanske få Pol Pot att undvika nya
stridigheter efter valet i Cambodja i maj. Ett avskräckande exempel hoppas
jag att inrättandet av en krigsförbrytardomstol skall kunna bli.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
101
Prot. 1992/93:72
lOmars 1993
Mänskliga
rättigheter
Anf. 105 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Jag noterar att Inger Koch anser att också Pol Pot och hans
anhang skall ställas inför en tribunal, och det är bra. Jag hoppas att rege-
ringen kommer att driva den frågan.
När det gäller Indonesien gled Inger Koch undan min frågeställning. Min
fråga var ju om hon anser att det är riktigt att Indonesien skall ha bistånds-
pengar. Det står i propositionen att Indonesien inte får några, och anled-
ningen skulle vara att regimen fortfarande bryter grovt mot de mänskliga
rättigheterna, att Indonesien har ockuperat Östtimor och bedriver ren ter-
ror.
Men sedan går man bakvägen och ger via Nordiska investeringsfonden
och Investeringsbanken krediter till Indonesien. Av den banken är det näm-
ligen svenska biståndsmedel som lämnas. Inger Koch kan väl vara överens
med mig om att en sådan dubbelmoral är förkastlig.
Inger Koch bör väl kunna säga här i kammaren att hon kommer att med-
verka till att den biståndsgivningen upphör omedelbart. Inger Koch har ju
bra kontakter med regeringen. Utrikesministern är en moderat, som bekant.
Jag hoppas att Inger Koch kan ge klart besked på den punkten, att hon tän-
ker medverka. Det handlar om mänskliga rättigheter, och vi måste vara kon-
sekventa.
Jag kan också säga: Varför skall vi ge biståndsmedel till Kina? Respekte-
rar Kina de mänskliga rättigheterna, så att det finns anledning att ge det
landet biståndspengar? Eller vad är anledningen till att Kina skall premieras
med svenska folkets skattepengar, ett land som bryter så grovt mot mänsk-
liga rättigheter?
Andra länder säger man bestämt nej till. Men de är kanske mindre länder
och inte så intressanta, ur handelssynpunkt, osv. Jag tror att det är väldigt
viktigt internationellt sett att Sverige uppträder konsekvent i de här frå-
gorna. Så sker inte i dag.
Anf. 106 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Jag håller med Bertil Måbrink om att det är viktigt att vi inte
för fram dubbla budskap. Nordiska investeringsbankens agerande i Indone-
sien har det ställts frågor om, och jag skall titta på vad som är realiteter i
sammanhanget och hur Sverige har varit inblandat. Det lovar jag Bertil Må-
brink. Det är som sagt viktigt att vi för en stram och riktig politik på alla
plan.
Frågan om bistånd till Kina har diskuterats många gånger här i kammaren.
Bertil Måbrink har ställt många frågor till våra ministrar och har också fått
många svar. Jag tycker att det är viktigt att föra en dialog med Kina, och det
har vi gjort. Vi har påpekat vad vi anser om Kinas sätt att hantera mänskliga
rättigheter. Dock påstås det att man nu är mera medveten om vårt ställnings-
tagande.
Vi har också haft besök av en delegation från Kina i utrikesutskottet. Jag
vet inte om Bertil Måbrink var med då. Där framhöll vi med stor emfas vår
syn på mänskliga rättigheter och hur viktigt det är att de länder som vi har
samarbete med respekterar de mänskliga rättigheterna.
102
Anf. 107 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag kan inte avstå från att kasta mig in i duellen mellan Bertil
Måbrink och Inger Koch, ytterkanterna på var sin sida.
Anf. 108 ANDRE VICE TALMANNEN:
Replikrätten gäller dock endast Inger Kochs inlägg.
Anf. 109 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Då skall jag begränsa mig till att säga till Inger Koch vad som
också kunde gälla Bertil Måbrink: Det händer att man snubblar på vad man
själv har sopat under mattan.
När Inger Koch nu säger att demokrati och mänskliga rättigheter är en
lång process och att det är viktigt att vi har en dialog med de länder som
kränker mänskliga rättigheter, vill jag bara erinra om den selektiva politik
som regeringen för i det här sammanhanget, t.ex. mot Cuba.
Jag tror att man skall vara litet varsam med orden - det gäller som sagt åt
både höger och vänster - och inte uttrycka sig så tvärsäkert.
Anf. 110 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! När det gäller Cuba trodde jag, Viola Furubjelke, att vi var
överens om den strategi som gäller. Cuba har under väldigt många år förbru-
tit sig mot mänskliga rättigheter. Vi har påpekat det under många år från den
borgerliga sidan, men den socialdemokratiska regeringen har inte varit fullt
så angelägen att avbryta det stöd som Sverige har gett till Cuba.
Jag tror att det är viktigt att man inte avbryter stödet omedelbart. Vi skall
ha en dialog, och det har vi haft med Cuba under många år. Tyvärr kan vi nu
se att förtrycket ökar ännu mera på Cuba. Detta är en mycket tråkig och
oroande utveckling.
Anf. 111 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Inger Koch antar att vi är överens i fallet Cuba, men våra
motioner visar någonting helt annat. Vi har motionerat t.ex. om att rege-
ringen skall engagera sig för att USA:s handelsembargo skall upphöra. Vi
har i våra motioner sagt att vi anser att det är viktigt att vi har kvar en dialog
med de människor i Cuba som kämpar för mänskliga rättigheter.
Jag delar inte Inger Kochs uppfattning om att ingenting händer i Cuba i
dag. Vi nås av rapporter - hur trovärdiga de är är svårt att bedöma - om att
Fidel Castro t.o.m. är beredd att överlämna makten på vissa villkor. Det
finns dissidenter i alla sådana här länder som kan kräva av oss att de får vårt
stöd. Om vi inte finns där över huvud taget, kan vi heller inte ta vara på de
positiva signaler som finns.
Jag delar den uppfattning Inger Koch framförde när det gäller fallet Indo-
nesien, men jag tycker att det som gäller i det fallet skall gälla alla länder -
att det skall vara en princip.
Anf. 112 INGER KOCK (m) replik:
Herr talman! När jag sade till Viola Furubjelke att vi var överens om
Cuba, sade jag det mot bakgrund av att man redan under den förra rege-
ringen började avveckla stödet till Cuba. Jag vill bara erinra om det.
Prot. 1992/93:72
lOmars 1993
Mänskliga
rättigheter
103
Prot. 1992/93:72
lOmars 1993
Mänskliga
rättigheter
104
När det gäller bojkotten och handelsfrågorna är vi fullständigt överens.
När det gäller mänskliga rättigheter är vi också fullständigt överens. Det
finns här i riksdagen en kommitté för mänskliga rättigheter på Cuba. Jag vet
inte om Viola Furubjelke är medlem i den. Jag är det.
Andre vice talmannen anmälde att Viola Furubjelke anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 113 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! I år är det 45 år sedan FN antog den allmänna förklaringen
om de mänskliga rättigheterna. Förklaringens avslutande artikel, som har nr
30, fastställer följande: ”Intet i denna förklaring må tolkas såsom innebä-
rande rättighet för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet
eller utföra handling, som syftar till att omintetgöra någon av häri uttalade
fri- och rättigheter.”
Nu känner vi väl till att brott mot de mänskliga rättigheterna sker dagligen
och stundligen. Vi har fått flera exempel på det här i dag. Stater, grupper
och personer bryter ständigt mot denna FN-deklaration. FN-medlemmarna
bryter själva mot sin egen deklaration.
I dagens betänkande, liksom i de motioner på MR-området som lämnats
in, berättas sida upp och sida ned om detta. Via massmedierna får vi ständiga
påminnelser om MR-brott som sker i världen. Jag läser några rubriker på
området ur Dagens Nyheter i dag: ”Fortsatt kamp i Afghanistan”, ”Långt
krig hotar Angola”, ”Ambassad ockuperad i Costa Rica”, ”Suhartos järn-
grepp kvar”, ”Fortsatt granatregn över Kabul” och ”Svensk konvoj med
hjälp stoppas”. Sida upp och sida ned ser vi detta i dagens tidning.
Bakom dessa rubriker döljer sig individer, enskilda människor, människo-
öden och stora tragedier för barn och vuxna.
En annan intressant rubrik i Dagens Nyheter i dag är följande: ”Rasismen
är en europeisk historia”. Underrubriken lyder: ”Medmänsklighet måste
erövras av varje ny generation”. Det är just därför dagens debatt är så viktig.
Medmänsklighet måste erövras av varje ny generation. Vi ser tendenser i
Europa i dag som påminner om hur det var för femtio år sedan.
”Envar har rätt att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och att återvända
till sitt eget land”, står det i FN-förklaringens artikel nr 13. Det finns många
exempel på hur brott begås på detta område.
Cuba har nämnts här i dag. Cuba är exempel på ett land som grovt bryter
mot dessa bestämmelser. Hela ön Cuba upplevs av många som bor där som
ett stort fängelse, eftersom de inte får lämna ön. Förtvivlade människor gör
desperata försök. I dag pumpar man upp stora traktordäck och försöker flyta
över till Miami med strömmarna. En del når fram, men ungefär hälften blir
kvar som rov för hajar eller går under av törst och svält.
På denna ö finns människor som kämpar för de mänskliga rättigheterna,
t.ex. Gustavo Archos, Elizardo Sanchez och andra, och som med risk för
eget liv arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter.
”Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar
frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga
och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och
utan hänsyn till gränser”, står det i FN-förklaringens artikel nr 19. Många av
FN:s medlemsländer bryter mot detta i dag.
Mina tankar går bl.a. till den fängslade kubanska poeten Maria Elena
Cruz Varela. Hennes frihetsdikter blev för mycket för Fidel Castro. Han rea-
gerade som diktatorer plägar göra när de utsätts för kritik, nämligen genom
att fängsla. Först tvingade han med våld Maria Cruz Varela att svälja sina
egna dikter. Den blödande Maria Cruz Varela fick höra ropen ”Låt hennes
mun blöda!”, ”Låt den blöda!”.
Så talar en diktator och hans hantlangare. Jag kan inte låta bli att citera
en strof ur en av hennes dikter, ”Den fallna ängeln”:
Jag är en bruten ängel
tvingad att snubbla genom kulvertarna.
Det smutsiga vattnet är
endast ännu en förvrängd sanning
bland alla dessa lögner.
Smulor. Jag talar bara om smulor.
Det är mycket allvarligt att nå de
trettiosju.
Och att vara en bruten ängel
stark genom all väntans gråt.
Jag har velat ta fram ett sådant här exempel för att åskådliggöra och för-
söka visa människan bakom alla dessa tragedier.
Mänskliga rättigheter sitter alltid trångt i diktaturer. Det ligger så att säga
i sakens natur. Mänskliga rättigheter kan endast växa och vårdas i ett demo-
kratiskt samhälle.
I går var det i Skytte-programmet en intervju med justitieminister Gun
Hellsvik. Hon skulle uttrycka vad lag och ordning är. Hon sade att lag och
ordning enligt hennes förmenande är samma sak som respekt för varandra.
På samma sätt är det med demokrati. Demokrati är respekt för varandra
och varandras åsikter. Dessutom förutsätter demokrati att man är beredd att
lyssna på minoriteter.
Det är viktigt att vi på olika sätt nu försöker sprida just demokrati för att
sprida mänskliga rättigheter. Valövervakning är ett instrument vi kan an-
vända oss av för att få en bättre värld - en demokratisk värld. Om man hade
haft en bättre valövervakning i t.ex. Angola är det möjligt att vi hade haft
en annan situation där i dag. Jag tror att valövervakning är något som vi
måste ägna mer tid åt, just för att sprida mänskliga rättigheter. Då gäller
det inte bara att åka ned tillfälligt och övervaka ett val, utan om att utbilda
människorna i en demokratisk process, följa valkampanjer, övervaka själva
valet och övervaka rösträkningarna.
Namibia är ett lyckat exempel på detta område. Även om man kanske inte
kan ta till så kraftfulla metoder som man lyckades göra när FN gick in i Nami-
bia, är detta ändå en bra fingervisning på hur vi skall kunna arbeta vidare.
När jag nu ändå nämner Namibia vill jag ställa en fråga till Bertil Måbrink.
Han tog upp frågan om Walvis Bay. Jag förstår egentligen inte riktigt varför
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
105
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
106
det finns ett särskilt yttrande om detta och att Bertil Måbrink yrkar bifall till
det. Jag ser ingen skillnad på majoritetens skrivningar och vad Bertil Må-
brink vill åstadkomma. Men Bertil Måbrink kanske kan förklara det. Det är
enligt min mening en naturlig sak att man i förlängningen av den utveckling
som nu sker i Sydafrika kan se en lösning av problemet med Walvis Bay. Jag
tror att det i dagens läge skulle vara svårt att göra någonting åt den saken i
det känsliga läge som råder.
Detta för mig slutligen in på Sydafrika. Också där är man inne i ett avgö-
rande skede för att äntligen få mänskliga rättigheter i den delen av världen.
Vi får därför inte missa chansen när vi nu står på tröskeln till ett nytt Syd-
afrika. Här kommer åter detta med valövervakning och utbildning av männi-
skor i en demokratisk process in i bilden. Det gäller nu att satsa både pengar
och arbetskraft för att på olika sätt följa utvecklingen, bedriva väljarutbild-
ning samt ha valövervakning.
Jag tycker att vi i dagens tidningar har sett litet oroande signaler när rege-
ringen nu säger sig ha för avsikt att häva sanktionerna. Jag förstår heller inte
riktigt hur det går ihop med det beslut som vi har fattat i riksdagen, nämligen
att det skall vara en viss process när man häver sanktionerna mot Sydafrika.
Nu har ju regeringen kommit med en skrivelse. Vi får se vad resultatet blir
av detta. Det kan vara stor risk att vi nu missar chansen att hålla hela
sträckan ut.
Herr talman! Det finns mycket i detta betänkande som jag skulle vilja
kunna kommentera. Något som jag här inte hinner gå in på och som jag
gärna hade velat ta upp är t.ex. assyrierna/syrianernas situation i östra delen
av Turkiet. De får där i dag utstå förföljelse, mord och fängslande. Det har
skett en upptrappning av förföljelserna mot assyrier/syrianer.
Jag hinner inte gå in på detta mer i detalj. Jag nöjer mig med att yrka bifall
till utskottets hemställan.
Anf. 114 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Det jag sade om Walvis Bay var, att skillnaden är att ut-
skottsmajoriteten uttrycker en ”förhoppning” om att de pågående förhand-
lingarna med Sydafrika skall resultera i att Walvis Bay kan införlivas i Nami-
bia. Men den regim som sitter vid makten i Sydafrika vägrar ju som bekant
fortfarande att erkänna Walvis Bay som namibiskt.
Det var denna markering som jag syftade till, dvs. att utskottet skulle mar-
kera att detta inte är acceptabelt. Rasistregimen i Pretoria vägrar i nuläget
att erkänna Walvis Bay som namibiskt. Skillnaden kan kanske inte tyckas
vara så stor, men den är ändå enligt min mening väsentlig.
Jag kan i allt väsentligt instämma i det Karl-Göran Biörsmark sade om
Cuba. Jag har här tidigare agerat, och jag har t.o.m. av Karl-Göran Biörs-
marks partikamrat blivit beskylld för att kritisera Cuba från höger. Det var
utrikesutskottets ordförande som sade detta i en interpellationsdebatt för
några månader sedan. Men jag står för den kritik som jag här och i andra
sammanhang har riktat mot Cuba för att man icke respekterar de mänskliga
rättigheterna och bryter grovt mot dem.
Jag vill fråga Karl-Göran Biörsmark: Hur skall man på bästa sätt göra så
att den opposition som finns på Cuba kan fortsätta att utvecklas? Gör man
det bäst genom att totalisolera Cuba och inte ens tillåta kulturutbyte eller
forskarutbyte?
Om man skall man använda biståndspengar - det må gälla Indonesien,
Cuba eller Kina - skall man använda dem för att ge till forskningsutbyte och
kulturutbyte, exempelvis mellan Sverige och Cuba. Det är nämligen ett yp-
perligt sätt att stärka den opposition som slåss för mänskliga fri- och rättighe-
ter. Är Karl-Göran Biörsmark överens med mig om att detta är en bra me-
tod? I så fall borde han se till att åtminstone hans parti i regeringen hårt och
intensivt driver frågan att man skall använda biståndspengar på detta sätt.
Det främjar de demokratiska fri- och rättigheterna. Jag skulle vilja ha ett
svar från Karl-Göran Biörsmark på den frågan.
Anf. 115 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! När det först gäller Walvis Bay förstår jag att det egentligen
inte råder några delade meningar. Också regeringen är inne på samma linje
som FN när man har sagt att Walvis Bay skall tillhöra Namibia och att områ-
det så småningom skall införlivas med Namibia. Det har varit och är FN:s
åsikt, och det är också Sveriges åsikt.
Min fråga var vad vi i dag gör konkret åt den situation som vi nu står inför.
Det var det jag inte riktigt förstod när Bertil Måbrink tog upp frågan om
Walvis Bay. Vad skall vi i dag konkret göra mer än vad som görs? Det var
det jag inte riktigt begrep.
När det sedan gäller detta med att totalisolera Cuba har jag personligen
en viss sympati för att man skall upprätthålla kanaler till de personer som
verkar i ett isolerat land som Cuba. Jag nämnde här några personer som gör
ett mycket viktigt arbete. Dessa kanaler skall vi på olika sätt försöka att upp-
rätthålla. Men vi måste samtidigt se till att vi inte därigenom stöder den sit-
tande regimen. Hjälpen och kontakterna skall gå direkt till dem som arbetar
för demokrati och mänskliga rättigheter på Cuba.
Anf. 116 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Jag är håller med om det. Men då är det viktigt att man ser
till att så också sker. Det är också viktigt att den formen av kontakter som vi
i dag har med Kina och Indonesien upphör. Jag syftar på de s.k. mjuka kredi-
ter som man har gett dessa länder med biståndspengar. De måste upphöra,
och man måste också där använda biståndspengar på samma sätt som vi är
överens om att man bör göra när det gäller Cuba och andra diktaturländer.
Jag vill ställa en fråga till Karl-Göran Biörsmark. Vi vet att Sverige i dag
fortfarande exporterar vapen till ett antal diktaturländer. Det var också den
förra regeringen ansvarig för - Viola Furubjelkes regering. Den får också ta
på sig ett stort ansvar. Men den nuvarande regeringen fortsätter ju med den
sortens politik. På vilket sätt kan det gagna mänskliga rättigheter att göra på
det sätt som vi nu håller på med i Sverige? Är Karl-Göran Biörsmark beredd
att också här vara lika konsekvent som han har visat sig vara på andra områ-
den och nu aktivt driva frågan att förbjuda vapenexporten?
Vi vet att det är ett stort problem när det gäller att få bort diktaturregimer
och skapa demokratiska länder att man förser diktaturregimer med vapen. 1
detta sammanhang är Sverige med i bilden. Det är en dubbelmoral som jag
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
107
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
108
förstår att Karl-Göran Biörsmark inte kan försvara. Jag väntar också här på
ett svar.
Anf. 117 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Jag vill förvisso inte försvara någon dubbelmoral. Vi ställs
inför mycket svåra avgöranden när det gäller frågor om mänskliga rättighe-
ter, inte minst när vi kommer in på vapenhandeln. Det är en mycket svår
moralisk fråga.
När jag lyssnar på Bertil Måbrink har jag ibland en känsla av att just den
här moraliska tonen nästan får litet övertoner. Vi minns hur det har varit
under årens lopp när det gäller det parti som Bertil Måbrink representerar
och har representerat. Vi har haft diktaturstater österut som Bertil Måbrink
har haft nära kontakt med. När ridån nu är borta och vi kan ha ett öppet
förhållande visar det sig vilka brott mot de mänskliga rättigheterna som har
begåtts där under årens lopp. När Bertil Måbrink då slår sig för bröstet och
tar till de höga moraliska tonerna skorrar det litet illa i den här salen. Det
måste jag säga.
När det gäller vapenhandeln har vi ju, som Bertil Måbrink vet, den lag-
stiftning som finns. Jag kan hålla med om att det blir litet väl generöst ibland.
Men var fanns kritiken från Bertil Måbrink på den tiden när vi hade de stora
vapenupprustningarna österut, t.ex. i Sovjetunionen?
Andre vice talmannen anmälde att Bertil Måbrink anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 118 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Brott mot de mänskliga rättigheterna sker, som sagts här av
flera talare, runt om i världen på de mest fasansfulla sätt.
Vilka brott som är de värsta och de mest avskyvärda är det självklart
omöjligt att svara på. Det finns ingen gradering i helvetet.
När det gäller brott mot barn, de minsta och de mest värnlösa, undrar man
verkligen hur den människa är funtad som utsätter dessa för våld, brott, ska-
dor och misshandel. En person måste vara grotesk, sjuk, udda eller skadad
som kan ge sig på dessa de minsta. Man undrar var denna människotyp finns.
Svaret på den frågan har vi fått tidigare. Och de senaste dagarna har vi fått
det på nytt. Det kan vara vem som helst runt om oss, vilken person som helst.
Det kan vara grannen nära oss. Människor reser i hundratal, ja, även i tusen-
tal, till bl.a. Thailand för att skaffa sig sex med småbarn. De utnyttjar det
faktum att barnen på grund av fattigdom säljer det enda de äger, nämligen
sin kropp.
Initiativet från bl.a. Rädda barnen den senaste tiden att försöka påverka
Thailand att göra något åt den utbredda barnsexhandeln är berömvärt. Nu
gäller det att vi från svensk sida fortsätter arbetet med att bekämpa denna
typ av brott mot barnens mänskliga rättigheter, såväl internationellt som na-
tionellt.
Herr talman! Det är två dagar sedan vi uppmärksammade den internatio-
nella kvinnodagen. På många håll runt om i världen protesterades det mot
diskriminerande behandling av kvinnor. Från centerkvinnohåll uppmärk-
sammades särskilt kvinnorna i det forna Jugoslavien och den grymma be-
handling som kvinnorna och deras barn utsatts och utsätts för där. De blir
slagna, misshandlade, våldtagna och dödade av tidigare grannar och lands-
män.
Alla olika folkgrupper begår dessa grymma handlingar, även om de flesta
uppgifter om kränkningar som nått oss gäller kränkningar mot bosniska
kvinnor och barn. Det blir nu ett viktigt arbete, som många har anfört här
tidigare, att se till att de som utfört dessa kränkningar och de som gett order
om dem, också kommer att ställas till svars för sina handlingar. Det tycks vi
vara överens om.
Det är inte bara i det forna Jugoslavien som kvinnors rättigheter kränks.
Jag har tagit Iran som exempel i dag. Kvinnornas besvärliga situation där
framhålls också i FN-rapporten. De diskrimineras och högre utbildningar är
stängda för dem. Deras rörelsefrihet begränsas. De måste ha makes eller
manlig släktings tillstånd att resa utomlands. Kvinnor kan fängslas eller
t.o.m. stenas för att de utsatt sina män för en förskräcklig skam genom att de
har blivit våldtagna. Då anses kvinnorna i Iran och i många andra muslimska
länder ha fört skam över familjen, och därför skall de straffas. Jag har sagt
det förr här i kammaren. Länder med sådan diskriminerande kvinnosyn
måste vi i Sverige fördöma kraftfullt om och om igen.
Det är inte bara kvinnor som behandlas kränkande och illa i Iran. Man
fängslar,torterar och avrättar oliktänkande och oppositionella. Under tortyr
pressas s.k.bekännelser fram.
En sak som upprör mig oerhört mycket, och det står hela utskottet bakom
i betänkandet också, är att Iran fortfarande vidhåller sin dödsdom över för-
fattaren Salman Rushdie. Det som har upprört mig därutöver och gjort mig
heligt förbaskad är när muslimer i vårt land också går ut och demonstrerar
och kräver Rushdies död. Ett sådant agerande måste anses som uppviglande
till brott. Vi måste verkligen markera hur oacceptabelt det är i vårt land.
Herr talman! Jag har alldeles nyss fått ett brev, ett uttalande, i min hand.
Det är ett rop på hjälp från timoresiska kvinnor. De beskriver hur deras syst-
rar i Östtimor tillfångatagits. De våldtas av indonesiska soldater. De utnytt-
jas, torteras och försvinner. Deras män och söner försvinner också och torte-
ras och dödas. Kvinnornas rop på hjälp har ignorerats av världssamfundet i
över 17 år, säger de, och de undrar varför ingen bryr sig om dem.
Det tycks inte som om dessa timoresiska kvinnor har nåtts av budskapet
att vi från svensk sida har reagerat och agerat. Inger Koch har ju tidigare
påpekat att vi har gjort det. Redan vid Indonesiens invasion 1975 tog den
svenska regeringen ställning mot annekteringen av Östra Timor. Då fram-
hölls också den svenska inställningen, nämligen befolkningens rätt till själv-
bestämmande i framtiden.
I dagens betänkandetext framgår också att situationen vad gäller mänsk-
liga rättigheter fortfarande är otillfredsställande. Det förekommer uppgifter
om just de brott som kvinnorna skriver om. Situationen bedöms vara värst i
Östra Timor och på Irian Jaya, tidigare Väst Papua.
FN har också uppmanat den indonesiska regeringen att underlätta för hu-
manitära organisationer att få tillträde till Östtimor. Lika viktigt är det med
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
109
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
110
internationell insyn och tillträde till områdena, för att indonesiernas egna
påståenden om respekt för mänskliga rättigheter skall kunna värderas.
I Turkiet, herr talman, fortsätter våldet. Flera modiga personer, som bl.a.
arbetar för människorättsförbund och personer som arbetar som journalister
har mördats. Många menar att Hizbolla, som är en skapelse av den turkiska
säkerhetspolisen, ligger bakom dessa försvinnanden och mord.
Vi vet att tortyr fortfarande används regelbundet vid förhör i landet. Sär-
skilt hårdhänt är politiken och förtrycket mot kurderna i Turkiet, även om
andra grupper också förföljs och förtrycks. Jag tänker även på de kristna i
landet.
Turkiet är en demokrati, som tillhör både ESK och Europarådet. Turkiet
har därmed åtagit sig att uppfylla de förpliktelser som det innebär att tillhöra
dessa organisationer. Skall Sverige och andra länder få tilltro till Turkiet som
ett demokratiskt land, måste respekten för de mänskliga rättigheterna upp-
rätthållas.
Sverige bör också försöka förmå Turkiet att upphäva undantagslagarna i
sydöstra Turkiet. Vi bör också verka för att vapenstillestånd och fredsför-
handlingar kommer till stånd.
Nu finns det ju mänskliga rättighetsorganisationer i Turkiet. De har erbju-
dit de stridande parterna i Turkiet att fungera som medlare. Det är viktigt
att vi från svensk sida stödjer detta och också erbjuder medlartjänster i fram-
tiden. Vi kan göra det enskilt eller gemensamt i de nordiska länderna. Men
det är viktigt att det sker.
Jag vill lyfta fram situationen i Kina. Jag upplever att de förändringar som
sker i demokratisk riktning är kosmetiska. Det sker fortfarande allvarliga
kränkningar i Kina och även i Tibet. Detta måste uppmärksammas. Här har
talats om att knyta krav på mänskliga rättigheter till svenskt bistånd. Jag vill
även lyfta fram ett område till. Det finns inte med i betänkandet. Frågan
gäller Sri Lanka. Det är ett stort biståndsland från svensk sida. Det är kanske
dags att även se över hur framtiden ser ut för det landet.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 119 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 120 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Enligt FN:s Human Development Report lever över 1 mil-
jard människor av världens befolkning i absolut fattigdom. En femtedel av
jordens befolkning är dagligen hungriga. Enligt nämnda rapport ökar gapet
mellan den fattigaste och den rikaste femtedelen av jordens befolkning.
År 1992 omfattade de fattigaste 20 % av världens befolkning endast 1 %
av den globala handeln och erhöll endast 1,4 % av den globala inkomsten.
Vidare hävdas att 95 % av världens resurser för hälsoforskning, 30 miljarder
dollar, ägnas problem i den rika världen. Av alla människor som dör unga
finns 93 % i u-länderna.
Det här är siffror som talar sitt eget målande och beskrivande språk.
Många fattiga utvecklingsländer har mycket begränsade möjligheter att leva
upp till FN:s konvention från 1966 om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter. Självfallet anser jag att rika länder som ratificerat konventionen
skall hjälpa fattiga länder, så att de också kan leva upp till målen om att ge
sina medborgare mat, bostad, hälsa och utbildning.
I UNDP:s rapport räknar man med att utvecklingsländerna årligen går
miste om 500 miljarder USA-dollar i uteblivna välfärdsvinster och inkomster
på grund av reglerade varu- och produktionsfaktorsmarknader. Detta är tio
gånger mer än de tar emot i bistånd och 20 % av deras samlade bruttonatio-
nalinkomster. Jag anser att Sverige i internationella sammanhang, då bl.a.
mänskliga rättigheter diskuteras, ideligen måste lyfta fram utvecklingslän-
dernas behov av och rättighet till frihandel.
Endast 0,35 % av den samlade bruttonationalprodukten inom OECD-Jän-
derna går till utvecklingshjälp. Sverige var ett av de första länderna som upp-
nådde den s.k. enprocentsnivån för sitt bistånd. Detta fick stor internationell
uppmärksamhet och medförde att andra länder följde efter. När nu före-
gångslandet Sverige frångår detta viktiga symbolvärde, kan det innebära att
andra länder även nu följer efter - fast då åt andra hållet. Det är därför vik-
tigt att få upp nivån till 1 % igen så fort som möjligt.
Herr talman! Hand i hand med FN:s konvention om ekonomiska och kul-
turella rättigheter går FN:s konvention om medborgerliga och politiska rät-
tigheter. Dessa konventioner förhåller sig till varandra på så sätt att det är
nödvändigt att säkra de ekonomiska rättigheterna för att kunna ta sig an de
politiska och kulturella rättigheterna. Härav följer den uppmärksamhet som
jag har velat fästa på den stora fattigdom som fortfarande präglar folken i
tredje världen.
Men minst lika viktigt är att slå fast att respekten för medborgerliga och
politiska rättigheter är en förutsättning för en uthållig och långsiktig ekono-
misk utveckling och därmed ekonomiska rättigheter. Sverige måste därför
fortsätta att tydligt framföra sin syn och sina krav på ekonomisk och politisk
frihet.
Under det kommande året kommer val att hållas i 13 afrikanska länder.
Mycket kan i det sammanhanget göras för att stödja den demokratiska pro-
cessen - eller de demokratiska processerna.
Herr talman! I bistånds- och MR-politiken är det dock framför allt flickor
och kvinnor som vi måste satsa på. Jag tror inte att det blir någon ordning
på denna värld förrän flickan/kvinnan blir upphöjd till en första klassens
medborgare på samma nivå som mannen och med samma mänskliga rättig-
heter. Roten till fattigdom och många människors umbäranden i u-länderna
ligger i de systematiska brotten mot kvinnors mänskliga rättigheter.
Varje år dör 500 000 kvinnor i barnsäng. 99 % av dem är från utvecklings-
länder. 1 av 30 kvinnor riskerar att dö i samband med graviditet. Mödrahäl-
sovården, förlossningsvården och annan kvinnlig sjukvård är kraftigt efter-
satt.
Bördan på tredje världens kvinnor är tung. Dessa kvinnor står för hälften
av livsmedelsproduktionen i utvecklingsländerna och svarar för 80 % av all
matförsörjning i Afrika samt huvuddelen av energi-och vattenförsörj-
ningen. Samtidigt är kvinnor ofta mödrar och har dessutom ofta huvudan-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
11
Prot. 1992/93:72
lOmars 1993
Mänskliga
rättigheter
svaret för familjen. Detta kvinnliga och obetalda dubbelarbete har FN vär-
derat till 4 000 miljarder dollar per år.
Herr talman! Kvinnlig könsstympning är förbjuden enligt Barnkonventio-
nen. Trots det stympas 80-90 miljoner av världens kvinnor som barn med
oerhörda hälsoproblem som följd. I länderna kring Afrikas Horn beräknas
90-100 % av kvinnorna vara könsstympade. Det är en stor tragedi i Afrika.
Det är därför viktigt att på alla sätt och med alla medel stödja de männi-
skor som kämpar mot dessa gamla, skadliga och barbariska traditioner. I bi-
ståndsdialogen med de länder där könsstympning förekommer måste den
verksamheten lyftas fram och fördömas. Det handlar om att hävda grundläg-
gande mänskliga rättigheter.
Herr talman! Enligt uppgifter i massmedia har 40 000-60 000 bosniska
kvinnor hämtats från fångläger i Bosnien till soldatbordeller eller våldtagits
utanför och inom hemmets härd. Det är viktigt att man med hänvisning till
den internationella humanitära rättens regler särskilt uppmärksammar och
fördömer som krigshandling sexuellt våld mot kvinnor. Anyo handlar det om
att hävda grundläggande mänskliga rättigheter.
Ett land kan inte ta ett steg mot demokrati utan att den omfattar kvinnor.
I en demokrati är alla värda respekt. Ingen grupp i samhället får betraktas
som andra klassens medborgare. En förutsättning för mänskliga rättigheter
är att människans personliga värdighet respekteras. Alla har samma okränk-
bara värde oberoende av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller ideologi.
Jag anser att Sverige i FN och i andra sammanhang skall ännu mera verka
för att bättre uppmärksamma kvinnans rättigheter.
Ett av de allvarligaste hindren som ställs mot hävdandet av mänskliga rät-
tigheter är en benhård tolkning av staternas suveränitet. Med klausulen icke-
inblandning i en stats inre angelägenheter har diktaturer funnit en fasad att
gömma sig bakom. Men frågan är om inte den demokratiska världen har en
moralisk plikt att ingripa, även i fall där man inte kan hävda att brotten di-
rekt hotar freden och säkerheten.
På något sätt borde det finnas en automatik för ingripande i FN:s regi med
syftet att rädda utsatta människogrupper från allvarliga brott. I varje fall
borde det vara självklart att hörsamma människor i allvarlig nöd och finna
att deras lidande är nog för att legitimera en FN-intervention.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkandet.
Anf. 121 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Mänskliga rättigheter sitter trångt på många håll. Vi har
dessa problem på nära håll, men vi har också kvar de gamla bekymmershär-
darna. Jag vill åter påminna om Latinamerika.
1 Latinamerika har visserligen vissa förbättringar skett, men framstegen
är bräckliga. Peru, Venezuela och Haiti visar detta.
El Salvador börjar ta itu med de skyldiga i enlighet med fredsavtalet, men
förseningarna har varit legio. Rikspolischefen Lopez har avsatts och utpekas
för 350 mord. För första halvåret i fjol rapporteras dock 100 politiska mord
och 15 försvinnanden.
I Honduras har man haft mord på fackföreningsledare och universitetslä-
112
rare.
Från Guatemala har 45 000 flytt från det politiska våldet till Mexico och
skall nu repatrieras. FN:s MR-folk har under hösten funnit flera gravar med
torterade och mördade. Man talar om 380 mord och 80 tortyroffer under det
senaste året. Regeringen tycks ha tappat kontrollen.
På Haiti har efter kuppen mot Aristides situationen kommit att likna Du-
valier-epoken, med tortyr och godtyckliga arresteringar.
Colombia hade i fjol tio mord per dag, där hälften berodde på facklig eller
politisk aktivitet. Kriget har hårdnat efter den avbrutna dialogen mellan re-
gering och gerilla, med allvarliga överträdelser på båda sidor.
I Peru föll 2 800 människor offer för kriget mellan regeringen och Lumi-
nosa. Soldater som anklagas för våldtäkt frikänns rutinmässigt, trots att
massvåldtäkter har registrerats i flera fall. President Fujimori har envist vid-
hållit de antiterroristlagar som upphäver grundläggande MR-regler.
Amnesty uppger att 200-300 samvetsfångar - som fängslats för sina åsik-
ter - finns på Cuba.
Rigoberta Menchus nobelpris har varit en väckarklocka och pekat på
bombningar och förstörelse i Guatemala och förtrycket mot indianerna. För-
hoppningsvis är president Cristianis vägran att ta emot henne inte signifika-
tivt för framtida förhållanden i denna del av världen.
Herr talman! Det är viktigt att vi följer utvecklingen även i denna del av
världen och inte förtröttas i ansträngningarna att driva på. Latinamerika har
en tradition av grymhet - som också avspeglas i dess litteratur - och som
måste följas och oförtröttligt fördömas var överträdelser än uppträder. Re-
spekten för mänskliga rättigheter måste upprättas även här.
Anf. 122 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Först vill jag tacka utskottet för de generellt sett positiva
skrivningarna om motionernas krav på stöd för Tibets självständighet och
för fördömande av övergreppen mot de mänskliga rättigheterna. Jag har
flera gånger här i kammaren redovisat de förfärliga övergrepp mot Tibet som
sker under Kinas överhöghet. Jag skall inte ta upp dem igen, men utskottet
är mycket väl medvetet om vad som händer där.
Jag noterar dock att utrikesutskottet hänvisar till, som man säger, ”den
tibetanska exiladministrationens vädjan om inställande tills vidare av ut-
ländska besök i tibetanska fängelser”. Jag tycker att det är angeläget att vi
kartlägger vad som egentligen gäller, vem som står bakom detta och hur
starkt trycket är. Mina informationer från olika tibetanska företrädare säger
nämligen att man inte stöder de här vädjandena. Till ett annat tillfälle kanske
vi skall hjälpas åt att kontrollera dessa frågor närmare.
Även om man avstår från fängelsebesök vore ändå en undersökningskom-
mission ett utmärkt sätt att åter fokusera världens intresse på övergreppen i
Tibet.
Det är emellertid nu snart ett halvår sedan utrikesministern gjorde sitt väl-
villiga uttalande, och ingenting har hänt. Jag tycker att utrikesutskottet
kunde ha satt litet press på utrikesministern att förverkliga de uttalade ambi-
tionerna.
Det är också positivt att utskottet stöder ansträngningarna att få till stånd
en dialog mellan Tibet och Kina om självbestämmande för Tibets folk.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 72
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
114
Jag vill också ta upp frågan om bistånd till tibetaner i de olika flyktingläger
som finns i Indien. Utskottet koncentrerar sig bara på Röda korsets utsaga
om förhållandena för tibetaner i Indien. Visst är det så att den tibetanska
ledningen där på ett mycket seriöst sätt har arbetat för att lösa de svåra so-
ciala uppgifterna, parallellt med att hävda de politiska uppgifterna. Den
stora flyktingströmmen gör emellertid de nuvarande resurserna fullständigt
otillräckliga, och behovet av nya medel är akut.
Det finns mycket speciella problem där. Både de materiella och de men-
tala anpassningsproblemen är svåra för flyktingarna. Det är brist på rent vat-
ten. Svåra hudsjukdomar härjar. Ett kärvt klimat ger svåra infektioner, och
tuberkulos är mycket vanligt förekommande.
De tibetaner som leder dessa flyktingläger har inga möjligheter att till-
fredsställa behoven, med den press som flera tusen flyktingar innebär när
de kommer kontinuerligt. Man har emellertid gjort en planering för både
långsiktiga och kortsiktiga mål, och där inriktar man sig på vissa områden.
Man prioriterar utvecklingen av de sociala förhållandena. Man prioriterar
utbildning för de nytillkommande.
De långsiktiga målen syftar naturligtvis till att utbilda tibetanerna för att
så småningom utveckla Tibet till ett modernt och självständigt samhälle.
De mest näraliggande målen handlar om att klara de tusentals flykting-
arna. Där gäller det rent vatten och bostäder. Det gäller att ta hand om flera
tusen tortyroffer och äldre människor som inte klarar sig. Man försöker så
småningom också skaffa arbetstillfällen till de ungdomar som kommer som
flyktingar. Frågor om hälsa och sanitära förhållanden är emellertid de mest
akuta just nu.
De här mycket grundläggande behoven anser jag vara ett oerhört angelä-
get område för SIDA att ta sig an, som ju skall ägna sig åt de allra fattigaste
länderna i världen. SIDA finns t.ex. ett jämförelsevis så pass rikt land som
Sri Lanka. Ett engagemang för tibetanerna i Indien skulle inte alls frångå
SIDA:s principer. Jag är mycket besviken på utskottets inställning härvidlag.
Rent formellt är det dessutom ytterligt märkligt att det här motionsyrkandet
om bistånd inte behandlas i samband med biståndsfrågorna. Här måste ett
fel ha begåtts.
Beträffande Svenska röda korsets förslag att Sverige skulle stödja Schwei-
ziska röda korsets humanitära arbete inom Tibet uttalar sig utskottet positivt
till att regeringen skall följa den frågan. Också här har möjligheten försut-
tits, genom att motionskraven inte behandlats i rätt sammanhang.
I november genomfördes en internationell tribunal i Strasbourg som utta-
lade att man stödde Tibets rätt till självbestämmande, och man uttalade sig
mycket fördömande mot Kinas övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.
Jag anser att de uttalanden som utskottet har gjort i detta avseende är
mycket positiva.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna 1991/92:U611 och
1992/93:U615, som är underskrivna av samtliga politiska partier här i kam-
maren. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Anf. 123 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Dagens behandling av frågor angående mänskliga rättighe-
ter bygger, som många har påpekat, på de motioner som inlämnades i ja-
nuari 1992. Beroende på det nämns f.d. Jugoslavien inte i betänkandet. Det
finns inte heller någon motion att utgå från. Men det vore litet märkligt om
vi inte i dagens debatt tog upp de brott mot mänskliga rättigheter som nu
sker i f.d. Jugoslavien.
Den region som jag vill prata om i dag är Kosova, dels därför att vi får
mycket bra rapporter i massmedierna om vad som händer i exempelvis Bos-
nien-Hercegovina, dels och framför allt därför att det fortfarande finns möj-
ligheter att göra någonting för att förhindra att det totala vansinnet bryter ut
även i Kosova.
Under ett antal år har vi kunnat följa utvecklingen på MR-området i Ko-
sova. 1989-1990 skedde förändringar av grundlagarna som gör det möjligt
att utan direkt vapenmakt rensa ut albanerna. Första steget var att förbjuda
deras symboler, t.ex. deras flagga, och förbjuda språkundervisning. Den 26
juni 1990 kom den lag som föreskriver hur det skall fungera under speciella
omständigheter, den lag som man har använt när man har rensat bort alba-
nerna ur statsförvaltningen.
En annan lag, som handlar om relationerna på arbetsmarknaden, föreskri-
ver under hur lång tid någon skall ha varit frånvarande från sin arbetsplats
för att tappa jobbet. Man har sedan använt sig av metoden att utanför grin-
darna till arbetsplatsen stationera poliser som har hindrat albanska arbetare
att gå till sin arbetsplats. När någon har mist jobbet mister han även sin bo-
stad, eftersom bostaden är knuten till arbetsplatsen.
Det stiftades också en lag om fast egendom som säger att förvärv av fast
egendom måste godkännas av parlamentet. Det står i 30 § i lagen om fast
egendom av den 22 juli 1990. Den har använts för att förhindra att albaner
köper sig en bostad eller skaffar sig utkomstmöjligheter i form av en affär
eller ett eget företag.
En ny lag om småförseelser, som medger att människor tas i förvar i 30
dagar - vilket kan förlängas med ytterligare 30 dagar - utan att de har rätt till
juridiskt biträde, har använts och används flitigt för att sprida skräck bland
albanerna.
Dessa lagar är författningsstridiga även i Serbien. Därtill kommer att myn-
digheterna i Kosova i sin tillämpning när det gäller albanerna struntar i de
andra lagar som finns.
I Kosova väntar serberna på att albanerna skall ta till vapen. Ja, enligt en
uppgift för en tid sedan finns den beryktade friskareledaren Arkan nu i Ko-
sova, och det förekommer även uppgifter om att civila serber beväpnas.
Med UNHCRrs goda minne förflyttas nu serber från Kroatien till Kosova.
Jag tycker att det är väl aningslöst av UNHCR att i nuläget gå med på den
folkomflyttningen.
Sverige måste aktivt arbeta för att en FN-styrka går in i Kosova innan det
blir en lika blodig massaker där som i Bosnien-Hercegovina. FN-resolution
nr 688 angående Irak nämns också i det betänkande som vi nu diskuterar,
och där sägs det att förtryck av den egna befolkningen utgör ett hot mot fred
och säkerhet i området. Den borde ha gjort det möjligt för säkerhetsrådet
att fatta ett liknande beslut när det gäller Kosova i Serbien.
Herr talman! Ett annat europeiskt land som det däremot finns motioner
om är Turkiet. Turkiet är enligt betänkandet en demokrati - men utan till-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
115
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
116
lämpning av mänskliga rättigheter. Turkiet är ett land som inte följer och
respekterar de internationella konventioner som man har ratificerat och som
utan några större protester från de andra fördragsslutande länderna - exem-
pelvis Sverige - får begå mycket grova brott när det gäller mänskliga rättig-
heter.
Det är nästan patetiskt att år efter år bevittna de krampartade försök som
utskottet gör för att visa på att det sker förbättringar på MR-området i Tur-
kiet. Som Biörsmark sade här tidigare kan mänskliga rättigheter växa och
vårdas bara i en demokrati. Jag undrar då hur man får det att gå ihop när det
gäller Turkiet. Man anser som sagt dels att Turkiet är en demokrati, dels att
Turkiet inte tillämpar mänskliga rättigheter.
”Någon generell diskriminering av människor med kurdiskt ursprung kan
inte sägas förekomma i Turkiet”, heter det i betänkandet. Jag vill då fråga:
Ar det inte en generell diskriminering att kurder inte officiellt kan säga att
de är kurder utan att riskera att bli straffade som separatister?
Kurdernas antal anges i betänkandetexten till åtta miljoner. Det är kanske
inte så viktigt med exakta siffror, men jag kan inte låta bli att påpeka att
president Turgut Öcal i ett inledningsskede av Gulfkriget - när turkarna tyd-
ligen trodde att de kunde få tillbaka den gamla gränsdragningen från Lau-
sanne 1923 och därmed komma åt oljekällorna i Irak-för första gången sade
att Turkiet har tolv miljoner kurder.
HEP-partiets parlamentsledamöter nämns också, men utan att man samti-
digt säger ett ord om deras stora svårigheter att arbeta. Här hade det varit
på sin plats att nämna det dokument som IPU antog i somras här i Stockholm
och som kräver en förklaring av Turkiet till nästa IPU-möte om Turkiets be-
handling av HEP-ledamöterna i parlamentet.
Ministern för mänskliga rättigheter nämns. Man kallar det i betänkandet
för ministerium. Men sanningen är att det är en utnämnd minister utan mi-
nisterium och befogenheter.
Det är nästan ett hån när utskottet skriver att det har blivit lättare att ge
ut tidningar på kurdiska. Man skriver det med vetskap om att tolv journalis-
ter har mördats hittills i år, att tidningar på kurdiska har beslagtagits och att
redaktioner har stängts.
Utskottet konstaterar vidare att PKK inte har så stort stöd. Men då borde
man väl dra slutsatsen att alla de mord, de byförstöringar och de massakrer
som nu drabbar alla de många miljoner kurder som inte tillhör PKK är ren
statsterrorism och utrensningspolitik. Den drabbar även den assyriska be-
folkningen genom Turkiets agerande i området.
Nu närmar sig åter Newros-firandet. I fjol dödades många. Runt om i värl-
den vädjar kurder i exil om att europeiska länder skall vara mycket upp-
märksamma på vad som händer under den här månaden i Turkiet.
När det gäller irakiska Kurdistan och beskrivningen av den assyriska be-
folkningen vill jag påpeka att utskottet har haft mycket gamla uppgifter.
Detta är litet märkligt, eftersom ledaren för de assyriska partierna var med
i den talmansdelegation som besökte och samtalade med ledamöter och
tjänstemän på UD så sent som i november 1992. Dc assyriska partierna har
fem platser i parlamentet och en minister i regeringen, och de bekämpar inte
varandra.
Utskottet påpekar att kurderna i Iran inte strävar efter en egen stat. Mig
veterligt är det endast PKK i Turkiet - av alla kurdiska partier i alla olika
hemländer - som gör det. Kurderna i Iran är däremot de enda som under ett
års tid utropade och upprätthöll en egen stat. Det blir litet märkligt när man
skriver om det här i samband med kurderna i Iran. Kurderna upprätthöll
staten Mahabad från januari till december 1946.
Iran består av sex större folkgrupper, där kurderna är ett folk. Persiska är
det officiella språket, men perserna är i minoritet. Kurder anser sig vara kur-
der och iranier, men knappast perser.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till Vänsterpartiets me-
ningsyttring.
Anf. 124 GUSTAF VON ESSEN (m):
Herr talman! För oss här i Sverige och för de flesta i vår del av världen är
det det en självklarhet att åtnjuta demokratiska fri- och rättigheter. Vi har
detta inbyggt i våra politiska system. Så är som bekant inte fallet överallt.
Brandhärdar och konflikter finns dess värre på alltför många håll.
Efter kommunismens fall har nationella och etniska aspirationer på
stundom dramatiska sätt kommit till uttryck i Europa. På andra håll har mi-
noriteter länge kämpat för frihet och självbestämmande. Inte minst kurder-
nas kamp är av gammalt datum. 20 miljoner människor i ett antal länder slåss
för sin identitet och sin rätt till självbestämmande. I Sverige och på andra
håll i världssamfundet har vi med avsky uppmärksammat Irans och Iraks
omänskliga förtryck av kurder och andra minoriteter. Särskilt Saddam Hus-
seins angrepp på den kurdiska befolkningen måste fördömas.
Det är av yttersta vikt att FN kan garantera irakiska Kurdistans relativa
integritet. Den frizon som upprättats är helt beroende av världssamfundets
engagemang och vilja att motstå de provokationer och den destabilisering
som Saddam Hussein nu bedriver.
Kurderna har hållit fria val i frizonen. De ambitioner som nu finns att ad-
ministrera landet bör understödjas av Sverige på alla de sätt som står till
buds. Det finns givetvis stora materialla behov, men det är ännu viktigare att
ett embryo till självbestämmande och mänskliga rättigheter kan stödjas av
världssamfundet.
I Turkiet finns också en stor minoritet av kurder. Dessas situation är minst
sagt även här utsatt och oklar. Turkiet är ett land som gärna ser sig inlemmat
i den västliga gemenskapen. Medlemskapet i Europarådet förpliktar liksom
är fallet för övriga medlemstater. Turkiet är vidare medlem i ESK och har
också ansökt om medlemskap i EG.
Härigenom har Turkiet i praktiken klargjort att man önskar bli respekte-
rat som en stat som slår vakt om demokrati och mänskliga rättigheter. Sve-
rige har därför all anledning att på olika sätt klargöra för Turkiet att vi, lik-
som övriga västländer, ser kurdernas krav på självbestämmande och mänsk-
liga rättigheter som berättigade och nödvändiga att tillgodose. Sverige bör
därför ta alla de möjligheter som står till buds att framföra dessa synpunkter.
Vi måste ändock hålla i minnet och konstatera att det värsta förtrycket av
kurderna sker i Irak.
När detta är sagt måste vi också klargöra att kurderna själva bör ta avstånd
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
117
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
118
från PKK som uppenbarligen vill driva kurdernas sak med vapenmakt och
terror. Vi kan givetvis inte stödja sådana metoder. PKK:s verksamhet mot-
verkar kurdernas sak, något som jag vet att kurdiska demokrater är med-
vetna om och djupt beklagar.
Kurdernas rätt till integritet, rättvis behandling och självbestämmande
måste understödjas. Detta kan ske genom direkt biståndsverksamhet i norra
Irak, vilket också sker i viss mån, och genom stöd till FN:s insatser och till
kurdiska demokratiska organisationer.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 125 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Med anledning av vad Gustaf von Essen sade om att kur-
derna själva måste ta avstånd från PKK, vill jag påpeka att alla andra kur-
diska organisationer gör det. I det här landet finns alla kurdiska organisatio-
ner från kurdernas alla hemländer samlade under en paraplyorganisation.
Den enda organisation som inte finns med är PKK.
Anf. 126 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Herr talman! Jag känner till detta, och noterar också med stor tillfredsstäl-
lelse att det förhåller sig på det sättet.
Anf. 127 LOTTA EDHOLM (fp):
Herr talman! En av Sveriges viktigaste uppgifter i utrikespolitiken är att
verka för att de mänskliga rättigheterna efterlevs. Få uppgifter torde vara
mer betydelsefulla än arbetet för att alla människor kan leva i fred och frihet,
utan förtryck och rädsla.
Tyvärr tycks inte situationen för de mänskliga rättigheterna förbättras.
Fortfarande finner många makthavare det säkrast att genom våld och terror
behålla sin makt. Diktatorer som Saddam Hussein i Irak, Mobuto i Zaire
och Li Peng i Kina vet att de saknar folkets stöd och att deras makt endast
kan upprätthållas genom våld och hot om våld. Terrorn och brotten mot de
mänskliga rättigheterna har blivit en del av vardagen i alltför många länder.
Våra tankar går just nu till kvinnorna i det forna Jugoslavien där grymhe-
terna överträffar varandra. Det ofattbara är att våldtäkter har blivit ett me-
del i terrorn mot civilbefolkningen. Att man så systematiskt använder över-
grepp mot kvinnor i krigföring har inte skett sedan andra världskriget då
röda armén utsatte kvinnor i f.d. Östtyskland för den här typen av över-
grepp. Sverige måste därför kraftfullt verka för att de skyldiga ställs inför
rätta.
Vi som lever i Sverige och särskilt vi som arbetar politiskt har tur. Vi borde
oftare tänka på de människor som med risk för sina liv arbetar politiskt och
som ständigt förföljs. En uppgift som människa, och som politiker, måste
vara att verka för att de rättigheter som vi åtnjuter också skall gälla alla
andra människor.
Sveriges politik gentemot länder som kränker de mänskliga rättigheterna
har inte alltid varit konsekvent. Allt som oftast har undfallenhet, ekono-
miska hänsyn och dimmiga ideologiska tankar lett den svenska politiken helt
fel. Alltför många gånger har representanter för den svenska regeringen gett
sig i lag med länder och politiska ledare som minst av allt förtjänar uppskatt-
ning.
Tyvärr går inte ens den nuvarande borgerliga regeringen fri från kritik i
det här avseendet. Ekonomiska hänsyn har lett till att regeringen, i brett
samförstånd med Socialdemokraterna, återupptagit u-krediterna till Kina -
detta trots att brotten mot de mänskliga rättigheterna inte har minskat i om-
fattning och trots att just u-krediter ses som ett uttalat stöd till regimen i
Kina.
Förhållandena i Kina har inte förbättrats. Varje år avrättas flera tusen
människor i Kina. Hundratusentals människor sitter i fångläger, många av
dem utan rättegång. Tortyr och våldtäkter hör till vanligheterna. Allt det här
finns väl dokumenterat i Amnestys rapporter. Att i detta läge återuppta u-
krediterna till Kina är oförsvarligt och ses självfallet i Kina som att den
svenska kritiken nu mildrats och att Sverige nu accepterar brotten mot de
mänskliga rättigheterna.
Också biståndsminister Alf Svensson har gjort sig skyldig till övertramp
och undfallenhet i fråga om brott mot de mänskliga rättigheterna. Enligt
Svenska Dagbladet den 10 september 1992 säger biståndsministern att han
har förståelse för att dödsstraffen i de baltiska staterna inte kan avskaffas
över en natt. Uttalandet är svårt att förstå. Att avskaffa dödsstraffet är en
av de få politiska åtgärder som faktiskt går att genomföra över en natt. Det
är bara att låta bli att verkställa de dödsdomar som finns. Svårare är det inte.
Biståndsministerns uttalande speglar hur lätt det är att bortse från att
också de länder som man vill göra allt för att stödja faktiskt kan bryta mot
de mänskliga rättigheterna. Dödsstraffet är den yttersta formen av kränk-
ning av de mänskliga rättigheterna. Oavsett om detta straff används i Lett-
land, USA, Kina eller något annat land måste det fördömas. Viktiga princi-
per måste upprätthållas, även av biståndsministern. De varma känslor som
vi alla hyser inför de baltiska staternas frihetssträvanden och kamp för tillva-
ron får inte leda till slappa uttalanden och undfallenhet.
Också här i Europa förekommer alltså grova kränkningar av de mänskliga
rättigheterna. Etniska minoriteter som sedan gammalt har haft det svårt har
fått det än värre. Det gäller inte minst zigenare i Östeuropa, ett problem som
tas upp i Karin Pilsäters motion.
Också judarna utsätts för en systematisk förföljelse i det forna Sovjetunio-
nen. Inte minst den rysk-ortodoxa kyrkan bidrar till förföljelserna, som äger
rum i gammal antisemitisk anda. Officiella representanter för kyrkan har
t.o.m. uttalat att det var judar som låg bakom morden på tsarfamiljen efter
ryska revolutionen. Judar ges alltså skulden för brott som ligger mer än 75
år tillbaka i tiden. Så fortsätter alltså antisemiterna att sprida sitt gift, ett gift
som har lett till att tusentals judar har tvingats lämna Ryssland.
En viktig uppgift för aktivt kristna i Sverige bör vara att använda sig av de
internationella kontakter som finns mellan kyrkor och samfund för att påtala
att den rysk-ortodoxa kyrkans antisemitiska uttalanden är oacceptabla.
Varje möjlighet att påtala brott mot de mänskliga rättigheterna måste utnytt-
jas.
Det finns aldrig några ursäkter för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Vi har - och det tror jag faktiskt gäller oss alla - alltför lätt ursäktat brott
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
119
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Mänskliga
rättigheter
120
mot de mänskliga rättigheterna. Brist på demokratisk tradition, krig och all-
mänt kaos har ansetts vara förmildrande omständigheter.
För oss svenska parlamentariker måste en viktig uppgift vara att alltid på-
tala brott mot de mänskliga rättigheterna. Vid varje tillfälle som ges bör vi
kritisera representanter för regimer där kränkningar förekommer. Vetska-
pen om att svenska parlamentsledamöter både har kunskap om förtryck och
är beredda att kritisera betyder mycket för att stävja brotten mot de mänsk-
liga rättigheterna. Det kostar inget att försvara så självklara värden.
Herr talman! Enligt uppgift kommer talmannen i morgon att ta emot Ki-
nas ambassadör. Självfallet bör då talmannen ta upp förtrycket i Kina och
redovisa den oro som många svenska riksdagsledamöter känner för de kine-
ser som sitter fängslade utan rättegång. Talmannen bör också tala om för
Kinas ambassadör att den svenska riksdagen inte accepterar att flera tusen
människor avrättas varje år och att vi förväntar oss en förändring av den ki-
nesiska inställningen till de mänskliga rättigheterna. Varje chans måste tas
för att påtala brott mot de mänskliga rättigheterna. Även talmannen bör ta
tillfället i akt när hon i morgon tar emot Kinas ambassadör.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1992/93:FöU8 Fredsbevarande verksamhet (prop. 1992/93:100 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1992/93:FöU6 Beredskapsbudget (prop. 1992/93:100 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1992/93:FöU7 Kemikaliekontroll och strålskydd (prop. 1992/93:100 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU7 Reglering av användningen av vattenskotrar (prop.
1992/93:97).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU20 De kungliga slotten - tilläggsbudget I (prop. 1992/93:105 del-
vis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU14 Kommunikationsdepartementet m.m. (prop. 1992/93:100
delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU15 Statens haverikommission (prop. 1992/93:100 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 13 §.)
121
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
122
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU16 Överstyrelsen för civil beredskap (prop. 1992/93:100 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU17 Kostnader för avveckling av Trafiksäkerhetsverket (TSV)
1992/93 och 1993/94 (prop. 1992/93:105 delvis och 1992/93:100 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Företogs till avgörande socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93 :SfU 12, utrikesutskottets betänkande 1992/93:UU3, försvarsutskot-
tets betänkanden 1992/93:FöU8, FöU6 och FöU7, jordbruksutskottets be-
tänkande 1992/93:JoU7, konstitutionsutskottets betänkande 1992/93:KU20
samt trafikutskottets betänkanden 1992/93:TU14, TU15, TU16 och TU17.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU12
Mom. 1, 2 och 5 (delpensionsnivån, m.m.)
Reservation 1 av Doris Håvik m.fl. bifölls med 160 röster mot 150 för ut-
skottets hemställan.
Mom. 3 och 4
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 6 (tilläggsdirektiv till pensionsarbetsgruppen)
Utskottets hemställan bifölls med 298 röster mot 11 för meningsyttringen
av Berith Eriksson.
Rose-Marie Frebran (kds) anmälde att hon avsett att rösta ja men marke-
rats ha röstat nej.
Utrikesutskottets betänkande UU3
Mom. 10, 16, 20 och 33 (bestraffning av förövare av folkmord och andra
brott mot mänskligheten, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 300 röster mot 10 för meningsyttringen
av Bertil Måbrink.
Mom. 22 (KGB-arkiven)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 22 för reservationen av
Lars Moquist.
Mom. 38, 39 och 40 (Tibet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot motionerna 199f/92:U611 och
1992/93:U615 av Ylva Annerstedt m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Försvarsutskottets betänkande FöU8
Utskottets hemställan bifölls.
Försvarsutskottets betänkande FöU6
Utskottets hemställan bifölls.
Försvarsutskottets betänkande FÖU7
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU7
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU20
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU14
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU15
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU16
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU17
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande vid nästa arbetsplenum onsdagen den 17 mars.
123
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Tilläggsbudget I till
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
124
Kammaren beslöt kl. 17.50 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU7 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1992/93
(prop. 1992/93:105 delvis).
Anf. 128 JOHNNY AHLQVIST (s):
Fru talman! Gemensamt för de flesta dokument som i dag kommer från
regeringen när det gäller arbetsmarknadspolitiken är att de helt saknar ak-
tiva åtgärder för att begränsa arbetslösheten. När nu arbetslösheten i Sverige
skenar i väg mot tal som vi aldrig tidigare i modern tid upplevt, är regeringen
totalt handlingsförlamad.
Vi socialdemokrater har vid ett flertal tillfällen varnat för denna utveck-
ling, men majoriteten i riksdagens arbetsmarknadsutskott har bara sopat
bort våra förslag, med motiveringen att vi skall avvakta hur läget utvecklas.
Min fråga till majoritetens företrädare är därför: Hur länge skall denna pas-
sivitet fortsätta?
Arbetsmarknadspolitiken är nu på väg mot samma utveckling som i andra
borgerligt styrda länder i Europa - att mer och mer resurser satsas på passiva
åtgärder i stället för på aktiva åtgärder. Ni är nu på regeringssidan på väg att
byta den svenska modellen för arbetsmarknadspolitik mot en modell där en
större andel skall gå till passiva åtgärder.
Det betänkande som vi nu behandlar är åter ett bevis på detta. I stället för
att satsa på aktiva åtgärder vill man nu höja krediten till Arbetsmarknads-
fonden till 20 miljarder. För varje dokument som regeringen lägger fram
tvingas man att räkna upp prognoserna för arbetslösheten. När tilläggsbud-
get I framlades här i riksdagen var regeringens förslag att krediten skulle hö-
jas till 15 miljarder, men efter några veckor, praktiskt taget den tid det tog
att behandla ärendet i utskottet, blev vi tvungna att höja de 15 miljarderna
till 20 miljarder, beroende på behovet av att klara arbetslösheten i landet.
Det är därför som vi från Socialdemokraterna har fogat en reservation till
betänkandet. Jag tänker med hänsyn till kammarens tid inte yrka bifall till
reservationen, men vi anser att en kredithöjning måste kombineras med
krav på regeringen att mer aktivt bekämpa arbetslösheten. Det avgörande
för frågan i vilken utsträckning krediten behöver utnyttjas är insatserna för
att bekämpa arbetslösheten. Med kraftfulla insatser minskar belastningen pä
Arbetsmarknadsfonden.
Vi har från Socialdemokraterna visat på behovet av dessa insatser, och nu
är det upp till majoriteten i utskottet att hänga med, om det skall ske en
minskning på belastningen på Arbetsmarknadsfonden. Jag vill därför ställa
följande fråga till majoritetens företrädare: Är ni nu beredda att följa de so-
cialdemokratiska förslag som framlagts i utskottet för att minska arbetslös-
heten i landet?
Anf. 129 LA1LA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! För exakt fyra veckor sedan stod jag i denna kammare och
sade följande: Arbetsmarknadsverkets svindlande affärer blir förmodligen
pressens nästa stora scoop, när hela denna koloss på lerfötter kritiskt grans-
kas. Varför är pressen kompetentare än ansvariga politiker?
Exakt tre dagar senare inleddes i Rapport i TV 2 en veckolång granskning
av Arbetsmarknadsverkets synnerligen svindlande affärer. Tittarna fick se
allt ifrån fortbildningskurser för civilingenjörer som kostat 440 000 kr per
person till s.k. kurser för idrottssympatisörer, som på AMS bekostnad åkt
på resor runt om i landet.
I gårdagens Expressen kunde vi läsa om familjen i Norrland som med
hjälp av tre ryska timmermän skulle sätta upp stommen till ett timmerhus.
Länsarbetsnämden och byggfacket sade nej. Jobbet skulle gå till svenska
byggjobbare. Problemet var att det inte fanns några timmermän i landet som
kunde åta sig jobbet. Alltså startar man en AMS-kurs för tolv personer.
Kostnad för skattebetalarna: en kvarts miljon.
För att utbilda de svenska jobbarna ingick också en ”studieresa” till Ryss-
land. Det var rena semestern, säger en av de tolv deltagarna. Besök på mu-
seum, restauranger och nattklubbar. Resultatet blev ett fiasko. De tolv del-
tagarna lyckades aldrig fullborda jobbet att sätta upp huset.
Hur länge skall arbetsmarknadspolitiken kännetecknas av oansvariga po-
litikers och tjänstemäns lek med skattebetalarnas pengar? Avskeda osolida-
riskt alla inkompetenta personer utan budgetansvar!
Vi i Ny demokrati har nu under drygt ett års tid, i utskott, i motioner och
här i denna kammare, påpekat att inkompetensen, slöseriet och effektivi-
tetsproblemen i Arbetsmarknadsverket är av gigantiska mått. Det är fråga
om AMS, AMU, LAN, AF och AMI, där miljarder skattekronor inte ut-
nyttjas effektivt.
Allt vad vi sagt har negligerats.
Vi har påtalat att regeringen inte reagerar med den handlingskraft som
man kan vänta sig när LAN bokar och med skattebetalarnas pengar köper
dyra kurser hos AMU, vilka på grund av att arbetsförmedlingarnas utbild-
ningsbidrag tagit slut ej kan besättas. Allt detta har bekräftats genom pres-
sens försorg.
När skall politikerna vakna? Måste Sverige hamna i en djup depression
innan handlingsförlamningen släpper? Vi lånar nästan 600 miljoner varje
dag. Nu är det bråttom, då skulderna växer med raketfart på grund av att vi
levt över våra tillgångar i åratal. Vilken svensk familj som helst fattar detta.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Tilläggsbudget I till
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
125
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Tilläggsbudget I till
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
126
Avståndet mellan politiker och väljare har aldrig varit större än det är i
dag.
Arbetsmarknadsfonden är i dag ingen fond. Den är i stället en förlustaffär
i kolossalformat, som med ilfart åker allt djupare ned i en avgrund av skul-
der. Fonden, som betalar ut A-kasseersättning, KAS m.m., kommer den 30
juni 1993 att ha ett underskott om 13,1 miljarder kronor plus räntekostna-
der.
En rörlig kredit om 10 miljarder beslutades våren 1992 och togs i anspråk
i slutet av oktober 1992. Dessa pengar är slut i början av april 1993. Nu före-
slås i tilläggsbudgeten att man skall höja den rörliga krediten till 15 miljar-
der. Problemet är att inte heller det kommer att räcka, varför utskottsmajo-
riteten nu beslutat föreslå att krediten skall höjas till 20 miljarder. Om ar-
betslösheten fortsätter i nuvarande omfattning, kommer fonden i juni 1994
att ha ett underskott om 43 miljarder och 1995 om sanslösa 120 miljarder.
Detta redovisas inte i budgeten, utan står som kredit hos riksgälden.
Vi i Ny demokrati säger med kraft nej till detta. Vi säger inte nej till ersätt-
ning till arbetslösa. Det handlar inte om detta. Vi säger nej till att låna till
passiva arbetslöshetsunderstöd. Vi måste låna till projekt som ger riktiga
jobb, inte till konstgjord andning, som detta innebär. Det skulle ge felaktiga
signaler om statsmakterna är beredda att passivt godta skenande utgifter
med kraftig ökning av statsskulden som följd. Vi är inte beredda att i nuläget
gå utöver regeringens förslag när det gäller den rörliga krediten för Arbets-
marknadsfonden.
Kommuner runt om i landet håller nu på att planera projekt inom ramen
för arbetslivsutveckling. Kommunansvariga förväntar sig att få ALU-
pengar. Ingen har tydligen talat om att det inte finns några ALU-pengar.
ALU-pengar är inte något annat än A-kasseersättning, som alltså kommer
från Arbetsmarknadsfonden.
Idén att arbetslösa skall få något meningsfullt att göra vänder vi oss inte
emot, tvärtom. Vi vänder oss emot utformningen av ALU-verksamheten. I
dess nuvarande form kommer det enbart att vara en form av terapi för ar-
betslösa och dessutom föranleda en omfattande byråkrati. Och varför får
inte alla arbetslösa över 25 år möjlighet att delta i arbetslivsutveckling?
Här har vi åter i en motion föreslagit konkreta åtgärder för att effektivi-
sera ALU-verksamheten, skapa motivation för de arbetslösa, utnyttja resur-
ser som annars är outnyttjade samt skapa flera meningsfulla och riktiga jobb.
Fru talman! Denna motion kommer naturligtvis att avslås i denna kam-
mare, för att sedan återuppstå i en ny motion från något annat parti.
Ny demokrati har under ett års tid exponerat problemen och föreslagit åt-
gärder för att sätta landet på fötter och rädda Sverige och svenskarnas eko-
nomi. Det är bråttom nu, och tiden har snart runnit ut.
Jag har till sist ett budskap vad beträffar arbetsmarknadspolitiken till kam-
marens ärade ledamöter, till er som är här och till er som förhoppningsvis
lyssnar. Många av er, kanske de flesta, har förmodligen sett ”My Fair Lady”.
Eliza gjorde ett yttrande på Ascot, som fick hela societeten där att tappa
andan. Detta yttrande, mina ärade ledamöter, är mitt budskap till er.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till Ny demokratis reservationer nr 2
och 3 till arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 7.
Anf. 130 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag begärde replik när Laila Strid-Jansson sade att ansvariga
politiker måste vakna. Den ansvariga politiker som borde vakna är Laila
Strid-Jansson.
Vartenda förslag som vi socialdemokrater har lagt fram i arbetsmarknads-
utskottet för att hejda arbetslöshetens utveckling, för att begränsa alla de
svindlande affärer som det sägs att AMS ägnar sig åt, har ni tillsammans med
den borgerliga majoriteten konsekvent röstat ner.
Så när Laila Strid-Jansson ropar att politikerna skall vakna, är det faktiskt
Laila Strid-Jansson själv som borde vakna. Jag skall gärna överlämna en
väckarklocka efter debatten, så kanske Laila Strid-Jansson vaknar i rätt tid.
Anf. 131 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Fru talman! Ja, Johnny Ahlqvist, vi har försökt komma fram till någonting
i arbetsmarknadsutskottet. Ni har sagt att det måste göras någonting, att ut-
skottet måste ta ett initiativ. Vi har sträckt ut handen två eller tre gånger och
sagt att vi är intresserade men att vi vill ha en finansiering, och där har det
slutat.
Jag tycker personligen att vi borde tillsammans - hela utskottet - ta ett
initiativ för att se till att det skapas arbete åt Sveriges människor, för behovet
är stort. Vi säger inte alls nej, tvärtom.
Anf. 132 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Fru talman! Det är skönt att syndaren vaknar någon gång. De förslag som
jag åsyftar lade vi fram hösten 1991. I de motioner som vi socialdemokrater
har väckt under allmänna motionstiden har vi gjort bedömningen att arbets-
lösheten, om motionerna gått igenom, automatiskt skulle minska med 1, 2
eller 3 %, beroende på vilken tidsperiod vi har varit i sedan valet.
Varenda gång har Laila Strid-Jansson valt att rösta ner våra förslag. Där-
för ser arbetsmarknadssituationen ut som den gör i dag.
Så skäll då inte bara på de borgerliga politikerna! Jag tycker att Laila
Strid-Jansson också får ta ansvar för vad som har hänt i Sverige.
Anf. 133 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Fru talman! Jag upprepar återigen att Socialdemokraterna har inviterat
till förhandling. Men denna invit tycker vi har varit ord utan mening, för det
har inte gått att komma till skott på det sätt som borde ha skett. Det har vi
påtalat vid ett flertal tillfällen.
Jag tycker fortfarande att bollen ligger hos er.
Anf. 134 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Några kommentarer kring Tilläggsbudget I, som vi diskuterar
nu. Det är lätt att glida ut - det visar föregående replikskifte - till nästa års
budget.
Jag skulle först vilja kommentera moment 1, där ett anslag till trygghetsåt-
gärder för statsanställda räknas upp med 197 miljoner kronor, efter överens-
kommelse i höstas för Trygghetsstiftelsens del. Låt mig bara göra den kom-
mentaren att detta bygger på att staten kommer att rationalisera bort 25 000
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Tilläggsbudget 1 till
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
127
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Tilläggsbudget I till
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
128
personer under en treårsperiod. Enligt vad jag kan se och vad vi har inhäm-
tat från de olika statliga företagen och förvaltningarna ser det ut att kunna
bli många fler.
Det gäller ju att undvika arbetslöshet. Det är viktigt, när statliga företag
och myndigheter omstruktureras och effektiviseras, när produktiviteten
höjs, när rationaliseringar genomförs, att man inte gör det i konjunkturlägen
som helt enkelt för människor rakt ut i arbetslösheten. Därför är de här
pengarna väl använda pengar, men de måste ju kombineras med en förnuftig
personalpolitik inom den statliga sektorn.
Fru talman! Moment 3 handlar om den faktiska medelsförbrukningen.
Där finns det i propositionen och också i arbetsmarknadsutskottets betän-
kande en hel del kritiska ord om AMS, den förvaltning som har skött arbets-
marknadspolitiken. Laila Strid-Jansson eldade på ytterligare här och har el-
dat på tidigare tillsammans med Expressen och andra röster i den allmänna
opinionen.
Det är naturligtvis väldigt lätt att hanteringen inte sker med full effektivi-
tet i ett läge där volymen har dragits upp till rekordnivåer för Arbetsmark-
nadsverket. Jag tycker att man skall komma ihåg och stryka under att voly-
men har varit rekordstor. Till det kommer att riksdag och regering har fattat
beslut så sent att planeringstiden för AMS har varit mycket kort.
Politikerna har också varit mycket tydliga i sina ambitioner: Se till att det
finns beredskap att ta hand om dem som går ut i arbetslöshet! Se till att det
finns arbetsmarknadspolitiska medel för att sätta folk i arbete eller i utbild-
ning! Det är klart att den myndighet som var satt att sköta det här drog upp
sina program och drog upp dem mer än vad man hade budget för.
Så fick man dra i nödbromsen våren 1992. Man fick göra likadant sedan
på hösten 1992, därför att man hade överskridit sina budgetar. Det är ju en
verkligt dålig planering, både med tanke på att få till stånd billiga åtgärder
och för de arbetslösas skull.
Så när det i positiva ordalag talas om att den planerade åtgärdsvolymen
för de arbetslösa skars ner redan våren 1992, skall man veta att det slog mot
enskilda människor som hade drabbats av något som är bland det värsta man
kan drabbas av socialt, nämligen arbetslöshet.
Jag har inte någon särskild mening i förhållande till utskottets text. Jag
tycker nämligen att det är mycket viktigt att ha ordning och reda och att ha
administrativa rutiner. Men det finns ett klart drag hos borgerligheten, inkl.
Ny demokrati, att gläfsa och skälla med vulgäropinioner. Det är klart att det
finns många exempel som man kan leta upp, och det är inte Laila Strid-Jans-
son som har hittat de fallen, utan de är kända och har diskuterats öppet.
När Laila Strid-Jansson för en månad sedan i debatten talade om att det
skulle bli skandaler kring AMS, visste vi alla att det hade varit TV-reportage,
och vi visste alla att många fall var berörda. Många av dessa journalistiska
grepp har inte bestått av mycket mer än att ta upp väl kända och kritiskt
belysta fall inom Arbetsmarknadsverket.
Men ändå vill jag stryka under att det skall vara ordning och reda, ekono-
misk prövning och effektivitet. Helt klart har det begåtts oförlåtliga misstag
av myndigheterna i fråga. Men jag tycker att det finns ett drag här av att
borgerligheten och Ny demokrati skriar ”ta fast tjuven!”, pekar på AMS och
försöker dölja de grundläggande frågorna, nämligen vad en borgerlig politik
leder till, vad ohämmade marknadskrafter leder till, vad det leder till när
man är rädd för att vidta aktiva åtgärder med hjälp från regeringens och riks-
dagens sida för att råda bot på arbetslösheten.
Så det är nog mer än en administrativ renhållningsfråga när man uttalar
sig som man gör om AMS. Det har mycket att göra med att försöka dölja
det egna politiska misslyckandet.
Det för mig in, fru talman, på moment 4 som handlar om Arbetsmark-
nadsfonden. Det är förskräckligt - jag kan hålla med Laila Strid-Jansson -
att låna till kontantstöd. Men vad är hennes recept, att låta bli att låna? Vad
händer då med fru Andersson och herr Persson när de i april och maj skall
ha sitt kontantunderstöd och det inte finns några pengar? Det finns inga al-
ternativ från Ny demokrati annat än missnöjespolitik.
Det är hemskt att låna till kontantstöd. Därför har jag samma mening som
Socialdemokraterna, när de i reservationen för fram åsikten att behovet av
denna utökade arbetsmarknadsfond är beroende av den politik man i övrigt
för och den ekonomiska utvecklingen i övrigt.
Detta säger jag inte bara för att i största allmänhet hacka på regeringen.
Den här politiken fortsätter. Tilläggsbudgeten handlar om årets budget.
Men för nästa års budget går arbetsmarknadsminister Börje Hörnlunds de-
partement ut i ett pressmeddelande och säger bl.a. att fem karensdagar in-
förs och att ersättningsnivån sänks från 90 % till 80 % för att få bukt med det
snabbt växande underskottet i finansieringssystemen för de kontanta under-
stöden.
Alla vet att vi inte får bukt med underskotten med de metoderna. Under-
skotten är väsentligt mycket större, och de beror på att det underlag av löner
som finns inte alls räcker till för att finansiera det behov av ersättning som
finns till följd av arbetslösheten.
Därför är det beklämmande att den ansvariga regeringen och departemen-
tet gång efter gång misslyckas med att göra en prognos och kvantifiera beho-
vet. Man har ingen riktig uppfattning om vart arbetslösheten är på väg. Jag
tror faktiskt att det beror på att man egentligen inte är så himla intresserad.
Därför går underskotten från 10 miljarder kronor till 15 miljarder. Jag tror
att man i utskottet har någorlunda rätt när man säger 20 miljarder. Det fak-
tum att vi har höjt den behövliga krediten utgör en rejäl pekpinne mot rege-
ringen.
Jag skall inte heller förlänga kammarens tid när man sedan skall fatta be-
slut. Jag står alltså bakom den synpunkt som uttrycks i meningsyttringen,
men jag nöjer mig med att konstatera det och har inget behov av att yrka
bifall.
Anf. 135 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Fru talman! Jag tänkte att jag skulle bemöta Hans Andersson. En betydel-
sefull anledning till att vi har det som vi har det i dag är att vi i Sverige i åratal
har levt över vår budget. Så har vi fått krisen. Man kan jämföra det med en
familj som lever över sina tillgångar. Alla vet att det inte går ihop. Det är det
som har hänt. Utvecklingen har galopperat, och skaffat oss denna kolossala
skuld.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Tilläggsbudget I till
statsbudgeten för
budgetaret 1992/93
129
9 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 72
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Tilläggsbudget I till
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
Det är inte sant att vi inte har många konstruktiva förslag till hur man
skulle kunna ta sig ur denna kris. Jag vill tala om för Hans Andersson att
vi inte säger nej till ersättning till arbetslösa, utan tycker att vi i utskottet
tillsammans borde böra någonting kreativt som skapar riktiga jobb. Det är
det folk vill ha, och det är det som kan göra att vi kan rädda landet.
Jag har bett om att vi skulle ta ett gemensamt initiativ. Det skulle jag upp-
skatta mycket.
Anf. 136 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag kan instämma i det sistnämnda. Jag skulle också vilja ha
en mycket mer konstruktiv debatt i utskottet, och det har jag sagt. Vi har
också en mängd mycket kreativa och konstruktiva förslag, dels för att skapa
välfärd i Sverige och dels för att på kort sikt ge jobb. Det är helt klart. Jag
beklagar att det har varit en så passiv diskussion.
Vad beträffar frågorna i det betänkande vi diskuterar just nu, t.ex. frågan
om Arbetsmarknadsfonden, ger Ny demokrati i sin reservation inte några
pengar för kontant ersättning och stöd i maj och juni. Det måste ni ta ansvar
för. Det är högst oansvarigt att avge en sådan reservation.
Anf. 137 KENT OLSSON (m):
Fru talman! I detta betänkande bifaller man enhälligt anslag till trygghets-
åtgärder för statsanställda och reservationsanslaget Arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder för budgetåret 1991/92. I betänkandet föreslås också en höj-
ning av den rörliga krediten för den s.k. Arbetsmarknadsfonden till 20 mil-
jarder. Regeringen hade i propositionen föreslagit 15 miljarder.
Trots regeringens alla åtgärder för att skapa arbeten har kostnaden för ar-
betslöshetsförsäkringen ökat. De statliga kostnaderna uppgår nu till mer än
två miljarder per månad.
Ny demokrati har reserverat sig mot ökningen från 15 till högst 20 miljar-
der kronor. I reservationen står det att man inte kan utesluta att utgifterna
för arbetslöshetsersättningarna kommer att uppgå till högre belopp än vad
regeringens hemställan om höjning av kreditgränsen grundas på, dvs. de ur-
sprungliga 10 miljarder kronorna. Det står vidare att det emellertid vore
oriktigt att bara av det skälet höja högstbeloppet för krediten. I Ny demo-
krati säger man att det skulle ge felaktiga signaler.
Detta är en otrolig ståndpunkt. Det är inte ofta som vänsterpartister och
moderater förenar sig, men i detta fall måste jag säga att jag får hålla med
Hans Andersson. Det budskap som Ny demokrati vill ge de arbetslösa är
alltså att man i juni månad skall vara utan pengar. Om Ny demokrati får
bestämma, är signalen till de arbetslösa att de inte skall ha någon som helst
ersättning. De skall vara utan arbete och de skall inte ha någon ersättning.
Är det ett budskap som Ny demokrati vill ge till ungdomar och andra som är
arbetslösa? Ni säger att det skulle ge felaktiga signaler att öka ersättningen
i detta fall.
Alla här i kammaren och i hela Sverige ser arbetslösheten som ett stort
problem. Regeringen har satsat hårt med stora infrastrukturella satsningar,
tillväxtskapande politik och satsningar på nyföretagande och på företag.
130
Dessutom gör man utbildningssatsningar och annat för att minska arbetslös-
heten.
Dess värre ger inte allt detta utslag med en gång. Vi får nog leva med en
relativt hög arbetslöshet en tid. De arbetslösa skall alltså enligt Ny demo-
krati fr.o.m. juni inte ha några pengar. Det är en mycket cynisk politik från
Ny demokratis sida, som förvånar mig storligen.
I den socialdemokratiska reservationen står det att man egentligen går
med på vad som sägs, men att man ändå vill ha en skrivning där det står att
det avgörande är hur regeringen kan bekämpa arbetslösheten. Det är inte
utan att vi känner igen detta från den ekonomiska debatt som vi hörde tidi-
gare i dag. Johnny Ahlqvist upprepar påståendet att regeringen inte gör nå-
gonting, trots att regeringen försöker rätta till alla de misstag som den social-
demokratiska regeringen gjorde under den förra mandatperioden. Dessa
misstag, som gjordes trots högkonjunkturen, var inledningen till den arbets-
löshet vi har i dag.
Jag frågar fortfarande Johnny Ahlqvist var de besparingar som Social-
demokraterna säger sig vilja göra finns. Jag tycker att Socialdemokraterna
ständigt för ett slags skendebatt kring dessa frågor här i riksdagen.
I Sverige gör regeringen verkligen mycket - det vet också Johnny Ahl-
qvist. Vi lägger mycket pengar på att hålla arbetslösheten åt sidan. När vi får
arbetslöshet försöker vi råda bot på den genom utbildning och genom att ge
pengar till AMS för att skapa både utbildning och arbetstillfällen. Vi har in-
fört ALU och det finns ungdomspraktikplatser.
Vi kan ta ett exempel från det närmast oss liggande landet, Norge. Där
har man, trots den socialdemokratiska regeringen, en betydligt större arbets-
löshet än vad vi har i Sverige. Man behöver bara gå över kölen för att se hur
situationen är med en annan typ av regering.
Ändringen i lagen om arbetslivsutveckling innebär att den som uppbär
KAS skall kunna delta i arbetsiivsutvecklingen. Det ser vi som något posi-
tivt.
Även i detta fall har Ny demokrati utdömt en ny reform. Partiet säger sig
vara för nyheter, men utdömer på stående fot någonting som de flesta anser
är mycket bra.
I mina kontakter med människor har jag upplevt att man ser ALU som
något mycket positivt. Jag kan som exempel ta hur det är i Bohuslän. I Fyr-
stadsområdet har man startat med något som kallas för projekt 4-44, dvs. de
fyra fyrstadskommunerna har fått elva högst kvalificerade människor som
jobbar med att utveckla företag. Det gör man under ALU:s mantel. Detta
är verkligen något som ger tillfälle för människor att under en kort tid hjälpa
företag. Det är inte alls vad Ny demokrati tar upp i sin reservation.
Den sista punkten som jag vill nämna är den kritik som har förts fram mot
AMS. Jag vill i detta fall instämma med Laila Strid-Jansson. Vad gäller AMS
är det förvånansvärt att man inte har kunnat göra en uppföljning av ekono-
min. Man har slösat för mycket. Vi säger också i betänkandet att vi ser
mycket allvarligt på detta. Jag hoppas att de klara signaler som går ut i och
med detta betänkande och inläggen från talarstolen här i dag kommer att
innebära att AMS skärper denna kontroll. Det är viktigt att de pengar som
har betalats ut används på ett bra sätt.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Tilläggsbudget I till
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
131
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Tilläggsbudget I till
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
132
Med detta vill jag slutligen yrka bifall till utskottets hemställan och avslag
på reservationerna.
Anf. 138 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag begärde ordet när Kent Olsson sade att regeringen har
gjort stora satsningar. Jag frågar mig om vi sitter i samma utskott. Jag har
inte i arbetsmarknadsutskottet märkt av de stora satsningar som Kent Ols-
son redovisar att den borgerliga regeringen har gjort. Snarare har det i så fall
varit på det viset att de förslag som har lagts fram har kommit från Social-
demokraterna.
Jag kan inte låta bli att reagera när Kent Olsson här kritiserar AMS. Jag
vill från början säga att jag inte ställer mig bakom att man slösar med resur-
serna och skattemedlen i vårt land. Men vilka signaler är det som har gått ut
från regeringen och arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund till Länsar-
betsnämnderna ute i landet? Jo, för ungefär ett år sedan sade Börje Hörn-
lund vid alla tillfällen: Starta så mycket arbetsmarknadsutbildning ni kan i
landet för att få ner arbetslösheten. Det gjorde Länsarbetsnämnderna, och
nu står inte den ansvarige ministern för vad han själv har sagt utan gömmer
sig i stället bakom tjänstemän.
Jag tycker rent ut sagt att det är en skam för arbetsmarknadsministern att
göra på det viset. Det ställer majoritetens företrädare Kent Olsson upp på
att försvara här i kammaren i dag. Jag tycker att det är mycket märkligt.
När det sedan gäller arbetslösheten sades det att den skulle bero på miss-
tag från den socialdemokratiska regeringstiden. Nu har ni, Kent Olsson,
snart suttit ett och ett halvt år i regeringsställning. Det är hög tid att ni själva
svarar för den politik som ni har genomfört under dessa ett och ett halvt år
och inte gömmer er bakom vad som hände under den socialdemokratiska
tiden.
På den tiden fick vi i södra Sverige åka över till Danmark för att rekrytera
folk till industrierna, eftersom det knappt fanns någon arbetslöshet alls i
detta land. Men på kortare tid än ett år har ni lyckats med mästerstycket att
fördubbla arbetslösheten. Jag frågar mig därför vilka som har drivit den ak-
tiva arbetsmarknadspolitiken, den nuvarande regeringen eller den tidigare
regeringen.
Vilket budskap har då Kent Olsson till de arbetslösa? Han sade att Ny
demokratis budskap till de arbetslösa var att de inte skulle få någon ersätt-
ning. Vilket är regeringens budskap, och vilket är majoritetens budskap, till
de arbetslösa? De signaler som har gått ut i denna vecka är att man skall
sänka arbetslöshetsersättningen till en nivå som i stort sett överensstämmer
med den socialhjälp man får ute i kommunerna. Är detta det budskap ni har
till de arbetslösa, Kent Olsson?
Anf. 139 KENT OLSSON (m) replik:
Fru talman! Den socialdemokratiska politiken under de tidigare åren var
att man höjde skatterna. Det budskap man nu har är att man vill höja skat-
terna. Regeringen har under sin tid vid makten sänkt företagens skatter,
minskat arbetsgivaravgifterna och genomfört andra för företagen positiva åt-
gärder. Det Johnny Ahlqvist och Socialdemokraterna lyckades klara av var
att under slutet av en högkonjunktur åstadkomma en ökad arbetslöshet. Jag
tycker inte att man behöver vara så väldigt stolt över att man lyckades und-
vika arbetslösheten under en högkonjunktur.
Vad gäller budskapet till de arbetslösa undrar man ibland om Socialdemo-
kraterna lever i en egen värld. Även Socialdemokraterna vet om att vi i dag
har ett stort budgetunderskott och att vi måste minska det underskottet. Jag
vet att det kanske inte är så populärt för Socialdemokraterna att läsa vad
Assar Lindbeck har framfört i den utredning som lades fram i går. Där förut-
språkas faktiskt en hel del av de åtgärder som den borgerliga regeringen
förespråkar för att komma till rätta med ekonomin.
Vad sedan gäller kritiken mot AMS noterar jag att man inom Socialdemo-
kraterna tydligen har tyckt att den var obehaglig. I betänkandet står Social-
demokratena bakom den kritik mot AMS som majoriteten framför, Johnny
Ahlqvist.
Anf. 140 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Fru talman! Det stora budgetunderskottet, som Kent Olsson nämnde i
denna diskussion, härrör sig till den arbetsmarknadspolitik som ni har fört.
Den största posten beror direkt på arbetslösheten. Ju större arbetslösheten
blir i detta land, desto större kommer budgetunderskottet att bli, beroende
på att man inte får in några inkomster i form av skatter.
Vi socialdemokrater har lagt fram förslag sedan hösten 1991. Då var anta-
let arbetslösa 140 000. I januari 1992 lade vi fram förslag om ytterligare 5
miljarder till satsningar. Arbetslösheten låg då på 180 000. I maj 1992 lade
vi fram ett fullständigt investeringsprogram för hela landet. Det hade auto-
matiskt kunnat ge en minskning av arbetslösheten. Det bestod av sådana åt-
gärder som vi i detta land i framtiden hade varit tvungna att investera i. Vad
vi krävde var att man skulle tidigarelägga dessa åtgärder för att-minska ar-
betslösheten. Då hade man också stoppat ökningen av budgetunderskottet.
Vad gjorde då den borgerliga majoriteten i utskottet med hjälp av Ny de-
mokrati? Ni sade nej till samtliga förslag som vi lade fram och som hade kun-
nat minska problemen med arbetslösheten. Jag är faktiskt stolt över att vi
socialdemokrater lyckades upprätthålla en obefintlig arbetslöshet under vår
regeringstid.
Jag skulle gärna vilja veta om Kent Olsson är lika stolt över den politik
som i dag har förorsakat att vi snart har en miljon människor anmälda hos
arbetsförmedlingarna i detta land.
Anf. 141 KENT OLSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tror över huvud taget inte att någon människa kan vara
stolt eller glad över att vi får en ökad arbetslöshet. Däremot är jag glad över
att den politik som majoriteten i dag för är en borgerlig politik och inte en
socialdemokratisk politik. En socialdemokratisk politik hade rejält ökat
budgetunderskottet.
Jag undrar hur Johnny Ahlqvist finansierar alla dessa förslag som han har.
Jag har inte någonstans hört hur dessa skall finansieras utan att man får en
ytterligare ökning av vår redan stora skuld.
Jag kan ta ett exempel på de satsningar som nu görs och som Johnny Ahl-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Tilläggsbudget I till
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
133
10 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 72
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Tilläggsbudget I till
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
qvist mycket väl vet om. Det är de stora infrastrukturella satsningarna. De
är unika. Socialdemokraterna satsade under en lång rad år inte speciellt
mycket för att bygga ut vår infrastruktur.
Anf. 142 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Man säger, Kent Olsson, att när argumentet är svagt är det
bäst att höja rösten. Jag tyckte att röstläget var ganska högt i talarstolen.
Den debatt som nu har ägt rum har i replikskiftet kanske mer handlat om
budgeten 1993/94 än tilläggsbudgeten 1992/93.
Jag vill mycket enkelt citera vad som står i den reservation som jag har
anslutit mig till: ”Det avgörande förfrågan i vilken utsträckning krediten be-
höver utnyttjas är insatserna för att bekämpa arbetslösheten. Med kraftfulla
insatser minskar belastningen på Arbetsmarknadsfonden.”
Jag tycker att det är ett mycket enkelt och sakligt konstaterande. Det hade
inte behövt vara så mycket parlamentariskt prat och politiserande kring
dessa texter. Det finns anledning att se allvarligt på stora budgetöverskridan-
den. Vi har enats om texter. Det finns anledning att slå fast faran med att
låna till kontantstöd. Arbetslöshetens storlek och kontantstödens nödvän-
dighet avgörs av hur många som är arbetslösa, och därmed hänger det ihop
med insatser för att sysselsätta människor.
Visst är det allvarligt när det handlar om underskott i fonden och AMS
underskott. Men de är ju inte ensamma om att ha drabbats av underskott.
Titta på finansminister Wibbles bedömning av budgetunderskottet för natio-
nen, och titta på vad utfallet kommer att bli för det innevarande budgetåret!
Det som oroar mig är vad som sägs om den framtida budgeten. Man säger
att vi kommer åt detta genom att skära ner arbetslöshetsunderstödet och ge-
nom att låta de arbetslösa bära bördan av den svenska ekonomiska krisen.
Det är falskt, och det vet vi. Det har vi diskuterat i arbetsmarknadsutskottet.
Därför tycker jag att det inte borde ha blivit någon reservation. Det borde
ha kunnat bli en enig text i den här frågan, Kent Olsson.
Anf. 143 KENT OLSSON (m) replik:
Fru talman! När det gäller lån och underskott i fonderna är det givetvis
inte någon av oss som tycker att det är bra, Hans Andersson. Orsaken till
detta är att vi har en ökad arbetslöshet.
Innan krisuppgörelsen slöts mellan Socialdemokraterna och regeringen
ville man ta ut en högre egenavgift, men den fick strykas i samband med
krisuppgörelsen.
Om vi sedan tittar på bördan för de arbetslösa kan vi konstatera, att även
om vi sänker ersättningen från 90 % till 80 % och inför karensdagar i Sve-
rige, har vi internationellt sett en hög ersättning. De flesta västeuropeiska
länder ligger på nivåer kring 60-70 %. Jag tycker inte att vi lägger bördan på
de arbetslösa. Frågan är var pengarna skall tas, när vi har ett så stort budget-
underskott.
134
Anf. 144 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag är fortfarande intresserad av det ärende vi behandlar,
nämligen tilläggsbudgeten. Regeringen har sagt att man för att få bukt med
underskotten i Arbetsmarknadsfonden måste göra nedskärningar på ersätt-
ningsnivån av den storleksordning som nu gjordes, och man kommer bara åt
en bråkdel av underskottet.
I reservationen konstateras däremot nyktert och klart sambandet mellan
arbetslöshet, ersättningsbehov och människor i sysselsättning. Det bör inte
föranleda någon våldsam diskussion mellan de borgerliga och Socialdemo-
kraterna om skulden till den svenska krisen. Jag skulle i och för sig gärna
diskutera skulden till den svenska ekonomiska krisen, men det har jag möj-
lighet att göra andra gånger.
Jag beklagar däremot att det har tagits mycket få initiativ i utskottet. Det
hänger ju också ihop med att det har tagits så oerhört få initiativ av rege-
ringen. ROT-initiativ, utbildningsinitiativ, infrastrukturinitiativ och ytterli-
gare medel på arbetsmarknadssidan har faktiskt hela tiden kommit till stånd
utanför utskottet. Det är verkligen att beklaga, Kent Olsson.
Anf. 145 KENT OLSSON (m) replik:
Fru talman! Det viktigaste med dessa saker, Hans Andersson, är ju fak-
tiskt att de kommer till stånd. Om de sedan har kommit till stånd via utbild-
ningsutskottet eller andra utskott är inte det viktigaste.
Det är inte vi som skriver reservationerna. Reservationerna skrivs i det
här fallet av Socialdemokraterna, och Vänsterpartiet skriver särskilda ytt-
randen. Vi skriver inga reservationer. Vad jag förstår tycker man själv att
reservationer är onödiga. Det är väl bara att notera det.
Talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 146 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! Jag har en fråga till Kent Olsson. Tycker Kent Olsson att vi
skall fortsätta att låna vaije månad till Arbetsmarknadsfonden till dess vi
kommer upp till 120 miljarder? Om vi i stället satsar pengarna på projekt får
människor jobb som ger en riktig lön. Då behöver de inte A-kassa eller KAS
som kommer från fonden.
Om regeringen kunde effektivisera Arbetsmarknadsverket enligt våra
motioner kunde vi få loss många miljarder i stället för att låna. Då skulle
det inte heller drabba Sveriges skattebetalare. De skulle säkerligen också bli
mycket glada för det. Vi tycker nämligen att regeringen är handlingsförla-
mad när det gäller detta.
Vi har inte alls utdömt arbetslivsutvecklingen. Vi har utdömt formen för
den. Det är bra att människor får något meningsfullt att göra när de är ar-
betslösa. Det har vi också sagt i utskottet. Men arbetslivsutvecklingens ut-
formning är för byråkratisk, och det finns för många anordnare.
Sedan kritiserade vi också att den endast var gjord för människor med A-
kassa. Efter det att vi har påpekat att även andra borde kunna få del av den,
kommer nu senare i vår även de som har KAS att få del av den genom arbets-
marknadsministerns försorg, men det räcker inte. Det är den kritik som vi
har framfört mot arbetslivsutvecklingen.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Tilläggsbudget I till
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
135
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Tilläggsbudget I till
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93
136
Anf. 147 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Jag tycker inte heller att det är bra att vi lånar varje månad
till fonden. Men vilket är alternativet, Laila Strid-Jansson? Vad finns det för
alternativ till detta i det läge vi nu befinner oss i? Som jag sade tidigare, gör
regeringen mycket för att försöka komma till rätta med arbetslösheten och
skapa nya arbeten, men det är ingen av oss som tror att vi de närmaste måna-
derna kommer att kunna minska arbetslösheten så mycket att pengarna i
fonden räcker till.
Då är Laila Strid-Janssons budskap fortfarande att det inte är nog med att
människor är arbetslösa, de skall inte ha några pengar heller. Jag vidhåller
att det är cyniskt och ansvarslöst att föra politik på det viset. Vilka projekt
har Ny demokrati som ger nya arbetstillfällen? Tala om det för oss här i kam-
maren! För inte bara en allmän diskussion om detta att det skulle skapas en
oerhörd mängd jobb om AMS skötte sig bättre! Det kunde kanske vara bra
om AMS skötte sig bättre, men inte ger det ersättningar på uppemot 2 mil-
jarder kronor i månaden.
Anf. 148 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! Jag måste faktiskt hålla med Johnny Ahlqvist. Det verkar inte
som om vi sitter i samma utskott, Kent Olsson. Vi har hela tiden försökt att
påvisa att vi måste göra något aktivt. Vi har många förslag, men jag tänker
inte förlänga debatten i kammaren med att nämna dem alla. Vi har sagt att
vi måste effektivisera och skapa jobb. Det kan vi göra snabbt. Det händer
ingenting. Regeringen är handlingsförlamad. Vi har många förslag i våra
motioner som skulle spara mycket pengar.
Anf. 149 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Jag måste citera Laila Strid-Jansson. Hon säger: Vi måste
göra något, vi skall effektivisera, vi skall skapa arbete och vi har många för-
slag.
Men hon nämner inte ett enda förslag. Jag bad att få några förslag, men
hon använder sig av allmänna fraser som ”effektivisera”, ”skapa arbete” och
”vi har många förslag”. Kan jag få några av de förslagen så skulle jag vara
mycket tacksam.
Anf. 150 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! Kent Olsson, jag skall be att få repetera att vi har väldigt
många förslag i våra motioner. Jag anser faktiskt att man skall diskutera
olika förslag från olika partier när man har utskottssammanträden. Det finns
bra förslag från alla håll. Vi skall ha en konstruktiv debatt i utskottet. Det
kan vi inte ha här, eftersom det skulle ta många timmar. Kent Olsson vet att
vi har många förslag. Låt oss försöka tillsammans i utskottet. Det är mitt råd.
Anf. 151 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Jag tycker också att vi skall vara konstruktiva. Jag ser fram
emot när vi skall kunna ha gemensamma konstruktiva förslag i kammaren.
För tillfället upplever jag att det inte finns så mycket som är konstruktivt.
Jag noterade också att Laila Strid-Jansson inte alls tog upp speciellt
mycket av vad Ny demokrati skall säga till de arbetslösa när pengarna har
tagit slut. Men det kanske var ett tecken som var nog så tydligt på att man
inte har något att säga.
Anf. 152 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! Jag kan bara beklaga att Kent Olsson inte har läst våra motio-
ner. Jag hoppas att han gör det. Då kanske vi kan få i gång en konstruktiv
debatt. Jag skulle uppskatta det kolossalt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 mars.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93.AU9 Anslag till jämställdhet (prop. 1992/93:100 delvis).
Anf. 153 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! Att kvinnor och män skall ha lika lön för lika arbete är fast-
ställt i lag, och det är en självklarhet. Men vi vet att i praktiken fungerar inte
detta. För mig är det en gåta varför Sveriges kvinnor inte har krävt av sina
fackföreningar att detta skall vara en av fackets viktigaste frågor. Det vore
mycket bättre om facken ägnade sig åt dessa frågor i stället för att jaga livet
ur småföretagare.
Eftersom detta är så självklart för mig, finns det ingen anledning för mig
att ytterligare orda om detta.
Regeringen har i sin budgetproposition föreslagit att 3 miljoner kronor
skall ges som bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet för
budgetåret 1993/94. Det skulle innebära en sänkning med 432 000 kr.
På grund av det statsfinansiella läget måste alla vidkännas besparingar,
och det gäller även detta statliga stöd.
Vi i Ny demokrati anser att de många gånger generösa bidragen till ideella
organisationer skall ses över. Till vår glädje kan vi notera att det pågår en
utredning om bidrag till ideella organisationer. Vi anser att man skall av-
vakta utvärderingen av denna utredning innan man på bättre grunder kan
fastställa bidragets storlek. Fram till dess skall även detta statliga stöd vid-
kännas besparingar.
Vi yrkar bifall till Ny demokratis reservation till arbetsmarknadsutskottets
betänkande nr 9, dvs. bifall till propositionens anvisade reservationsanslag
på 3 000 000 kr till bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet
för budgetåret 1993/94 och avslag på utskottets hemställan på 3 432 000 kr.
Anf. 154 ISA HALVARSSON (fp):
Fru talman! På den internationella kvinnodagen i måndags framfördes
över hela vårt land berättigade krav från kvinnor på Halva makten och Hela
lönen.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Anslag till jäm-
ställdhet
137
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Anslag till jäm-
ställdhet
138
Löneskillnadsutredningen konstaterade nyss att det finns 1-8 % löneskill-
nad som inte kan förklaras med något annat än att den är orsakad av kön.
Vid en pejling om löneskillnaderna uttalade en manlig representant från
Landstingsförbundet att han inte trodde att svenska folket är moget för att
frun har mera lön än mannen.
Det här är ett häpnadsväckande uttalande som påvisar behovet av kvinn-
liga löneförhandlare och en rejäl attitydförändring i vårt samhälle. Vi lever
i ett rättssamhälle med lagar som reglerar hur vi skall förhålla oss inom snart
sagt alla områden. Vi har också en lag för lika lön inte bara för lika arbete
utan även för likvärdigt arbete. Vi kan dock konstatera att den lagen varken
följs eller beivras. Det är tydligen skillnad på lagar och lagar.
JämO har i sin fördjupade anslagsframställning redovisat verksamheten.
En positiv indikator på att att uppställda mål har uppnåtts är, enligt JämO,
bl.a. att antalet diskrimineringsanmälningar minskar. Jag skulle vilja påstå
att detta faktum snarare måste tydas till JämO:s nackdel. Sedan 1987 har
JämO inte fört ett enda ärende till avslut i Arbetsdomstolen - detta i en tid
när lönediskriminering påvisas inom område efter område. Det kan ju omöj-
ligt vara någon positiv indikator på JämO:s verksamhet att kvinnor tydligen
inte anser det lönt att vända sig till JämO.
Vad vi behöver är prejudicerande domar. Genom att verkligen driva dis-
krimineringsfall kan dessa bilda utgångspunkt för opinionsbildningen och ge
diskrimineringen ett ansikte. Att så inte sker är enligt min mening uppseen-
deväckande nonchalant mot diskriminerade kvinnor i vårt land.
I arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 9 behandlas anslag till Jäm-
ställdhetsombudsmannen, Jämställdhetsnämnden och till särskilda jäm-
ställdhetsåtgärder samt bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verk-
samhet för budgetåret 1993/94. När det gäller anslaget till kvinnoorganisatio-
nerna har regeringen föreslagit en besparing i förhållande till innevarande
budgetår på 432 000 kronor.
I motion A814, väckt av fyra kvinnoförbundsordföranden, motsätter sig
motionärerna sänkningen av bidraget till kvinnoorganisationernas centrala
verksamhet. I stället föreslås en höjning till 5 miljoner kronor. Denna ökning
på 2 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag föreslår motionä-
rerna skall tas ur anslaget till idrottsorganisationerna.
Arbetsmarknadsutskottet beslöt att inhämta kulturutskottets yttrande
över motionen. Kulturutskottet redovisade att olika frågor om jämställd-
hetsarbetet inom idrottsrörelsen kommer att behandlas i utskottet, bl.a. med
anledning av att Riksidrottsförbundet lämnat en redovisning av medel som
avsatts för särskilda insatser och projekt avseende jämställd idrott. Kulturut-
skottet var då inte berett att medverka till att finansiera en uppräkning av
bidraget till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet genom att i mot-
svarande mån begränsa medelsanvisningen under idrottsanslaget. Kulturut-
skottet ansåg dock att anslaget för budgetåret 1993/94 till kvinnoorganisatio-
nernas centrala verksamhet bör bestämmas till minst samma belopp som för
innevarande budgetår.
Arbetsmarknadsutskottet delar kulturutskottets uppfattning om före-
ningslivets roll i arbetet för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män.
Den utvärdering som gjorts av stödet till kvinnoorganisationernas centrala
verksamhet visar att stödet har haft en väsentlig betydelse för verksamheten
och t.o.m. varit en avgörande förutsättning för verksamheten på riksnivå för
vissa av organisationerna. Av det skälet är arbetsmarknadsutskottet inte be-
rett att minska bidraget i förhållande till innevarande budgetår. Utskottet
föreslår därför oförändrat belopp, dvs. 3 432 000 kr.
Ny demokrati har reserverat sig mot detta beslut och hänvisar till slutsat-
serna i den utvärdering som gjorts av stödets betydelse. Det är en märklig
och direkt felaktig hänvisning, eftersom utvärderingen mynnar ut i en be-
stämd förslagspunkt, nämligen att i avvaktan på resultatet av utredningen
Bidrag till ideella organisationer bör det statliga stödet till kvinnoorganisa-
tionernas centrala verksamhet behållas på samma nivå och fördelas i enlig-
het med nuvarande principer.
I utvärderingen föreslås också att stödet skall utgå till sådana kvinnoorga-
nisationer som har ett särskilt behov av ekonomiskt stöd för att hålla sam-
man ett rikskansli, vilket är en förutsättning för att bedriva opinionsbildning,
rekrytera nya kvinnor till organisationen, öka kvinnorepresentationen samt
stödja lokala verksamheter, t.ex genom utbildningsinsatser som efterfrågas
av medlemmarna.
I Löneskillnadsutredningen poängteras att kvinnliga anställda måste trä-
nas i att inte nedvärdera sitt eget arbete. De måste få veta vad som kan vara
orsaken till deras egen nedvärdering. Kvinnor måste också tränas i att tala
och begära ordet i kommittéerna så att de är aktiva under värderingsarbetet.
Min erfarenhet är att kvinnoorganisationerna arbetar målmedvetet just
för att stärka kvinnors självkänsla och delaktighet i samhällsdebatten - allt
detta för att kvinnorna skall få Halva makten och Hela lönen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 155 BERIT ANDNOR (s):
Fru talman! I dag är det den 10 mars, två dagar efter den 8 mars, den inter-
nationella kvinnodagen, och vi behandlar ett litet delbetänkande om anslag
till jämställdhet. Det är två dagar efter de högtidliga talen och bekräftelserna
från jämställdhetsministern och regeringsföreträdare om att jämställdhets-
arbetet är viktigt och avgörande för jämställdhet mellan könen. Här har vi i
dag ett exempel på hur regeringen tänker sig att driva och stötta jämställd-
hetsarbetet i praktiken.
Förslaget från regeringen till riksdagen i denna fråga innebar ju att bidra-
get till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet skulle skäras ner, trots
att en utvärdering av stödet visat att bidraget har en väsentlig betydelse för
de centrala kvinnoorganisationernas arbete och t.o.m. har varit en avgö-
rande förutsättning för verksamheten på riksnivå för vissa av organisatio-
nerna. Bidraget är också ett erkännande av kvinnoorganisationernas bety-
delse för ett fortsatt framgångsrikt jämställdhetsarbete.
Glädjande nog kunde vi i arbetsmarknadsutskottet, efter förslag från oss
socialdemokrater, få en bred enighet om att anslaget skulle vara oförändrat
under det kommande året. Det är bara Ny demokrati som inte har anslutit
sig till utskottets uppfattning att anslaget skall vara oförändrat.
Förslaget från regeringen i denna fråga innebar, som vi socialdemokrater
ser det, inte något annat än ett ytterligare bevis på att den borgerliga rege-
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Anslag till jäm-
ställdhet
139
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Anslag till jäm-
ställdhet
ringens tal om vikten av jämställdhet mellan könen och kvinnors betydelse
för Sveriges utveckling och välfärd är ett fagert tal, som saknar förankring i
både beslut och handling. Det är i och för sig inte en nyhet för oss, men kan-
ske för många av dem som har lyssnat och trott på jämställdhetsministerns
vackra tal om jämställdhet.
Alltsedan den borgerliga regeringens tillträde har hoten mot den svenska
kvinnans internationellt sett starka ställning i samhället ökat. Det system-
skifte som nu är i full gång har sin yttersta udd riktad mot kvinnorna. Det är
kvinnorna som har mest att förlora på den mycket höga och fortfarande
ökande arbetslösheten, som har mest att förlora på nedrustningen av den
gemensamma sektorn, som har mest att förlora på sänkningen av ersätt-
ningsnivåer i socialförsäkringssystemen. Det är kvinnorna som har mest att
förlora på den politik som den borgerliga regeringen för.
Den fråga vi nu behandlar är enbart ett litet, om än viktigt, exempel på
den borgerliga regeringens brist på intresse för jämställdhetsfrågorna och
dess kvinnofientliga politik. Men den nästan totala enighet som har uppnåtts
i utskottet om att rätta till regeringens dåliga förslag i just detta ärende bådar
kanske gott inför framtiden. Efter uttalandena på internationella kvinnoda-
gen för två dagar sedan finns det kanske förutsättningar för de borgerliga
ledamöterna att tänka sig att stödja fler socialdemokratiska förslag som syf-
tar till att stärka kvinnornas ställning i samhället och som därmed också för-
bättrar jämställdheten mellan kvinnor och män.
Det som i så fall ligger närmast till hands i arbetsmarknadsutskottet, som
hanterar de här frågorna, är naturligtvis att de borgerliga ledamöterna anslu-
ter sig till det socialdemokratiska förslaget för arbete och utbildning. Ett ge-
nomförande av det programmet är det som skulle betyda allra mest för jäm-
ställdheten mellan kvinnor och män. Även vid behandlingen av den frågan
har de borgerliga ledamöterna all möjlighet att stödja socialdemokratiska
förslag för förbättrad jämställdhet. Eller är det så att uttalandena om beho-
vet av en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män är något som plockas
fram och dammas av en gång om året inför den internationella kvinnodagen?
Vackra ord och uttalanden om vikten av ökad jämställdhet mellan könen
har bara sitt berättigande om de också följs av beslut och handling. Dagens
ärende är ett bra exempel på en gemensam vilja att stötta jämställdhetsarbe-
tet. Jag hoppas att det kommer att följas av fler exempel.
Fru talman! Med det yrkar jag bifall till arbetsmarknadsutskottets hem-
ställan.
Anf. 156 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Berit Andnor påstod gång på gång att det här var fråga om en
neddragning av bidrag, att det var vackert tal från jämställdhetsministern
och att man gjorde något annat i praktiken. Jag vill bara påpeka att det här
förslaget om bidrag till kvinnoorganisationerna kommer från Civildeparte-
mentet, och det är civilministern som har lagt fram det.
Många kvinnor och många journalister tror att det i Sverige i dag är fler
kvinnor som är arbetslösa - det låter så i debatten, säger de. När man då
påpekar att så inte är fallet, att det långtifrån är fler kvinnor som är arbets-
140
lösa, blir de mycket förvånade. Jag tycker inte att man skall skrika så mycket
innan eländet är här.
Dessutom pratar Socialdemokraterna mycket om neddragningar av ansla-
gen till kommuner och landsting, som ju är en nödvändighet för att något så
när sanera statens utgifter. Faktum är ju att Socialdemokraterna själva inte
har några egna pengar till detta, utan de bara protesterar.
Jag märkte också att Berit Andnor inte med ett ord nämnde den stora
orättvisan i att kvinnor och män har olika löner. Jag minns en tidigare debatt,
då Berit Andnor sade att det här skulle lösas genom den solidariska lönepoli-
tiken. Efter att jag har varit på pejlingen om Löneskillnadsutredningen und-
rar jag verkligen om det är möjligt. Där gavs det vittnesbörd om att man på
en LO-kurs kallat jämställdhetslagen för ”jämmer- och eländeslagen”. Så
sent som i januari 1990 hade en ordförande i ett fackförbund sagt: Det finns
många lågavlönade kvinnor, men bland de lågavlönade finns även familje-
försörjare.
Anf. 157 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Jag trodde att regeringen gemensamt var ansvarig för sina för-
slag, Isa Halvarsson. Vad jag vet sitter jämställdhetsminister Bengt Wester-
berg med i regeringen och är ansvarig för de förslag som läggs fram. Oavsett
inom vilket område det rör, är man gemensamt ansvarig.
I mitt inlägg beskrev jag några delar av den djupt kvinnofientliga politik
som den borgerliga regeringen för, den politik som medför en ökad ojämlik-
het mellan kvinnor och män, de förslag som hela tiden har sin udd riktad just
mot kvinnor. Det finns en rad exempel på detta, utöver dem som jag redan
tidigare har nämnt. Detta är ett faktum, som man inte kan prata bort med
vackert tal eller vackra ord.
När det gäller kvinnors arbetslöshet är det riktigt, som Isa Halvarsson sä-
ger, att den hittills är lägre än mäns. Därmed är det inte sagt att det kommer
att vara på det sättet de närmaste åren. Vi vet genom de olika beräkningar
som har gjorts att nedskärningarna inom kommuner, landsting och staten
kommer att medföra att ungefär 55 000 kvinnor kommer att mista sina arbe-
ten. Det är också välkänt. Det är naturligtvis ett resultat av den borgerliga
regeringens politik inom det området.
De förslag som vi har lagt fram i övrigt om att skapa arbete och utbildning
är väl underbyggda, beredda och klara att sättas i sjön i morgon, om vi vore
i den ställningen att vi hade makten att genomföra dem. Våra förslag innebär
att 190 000 människor skulle komma i arbete och utbildning, och förslagen
är både genomtänkta och finansierade.
Om löneskillnaderna hade vi en debatt i höstas. Min uppfattning kvarstår:
Den solidariska lönepolitiken kommer att ha och har haft oerhört stor bety-
delse för kvinnors löner. Vi vet nämligen genom kunskaper som vi har och
genom erfarenheter som vi gjort att löneskillnaderna har minskat. De som
har vunnit på det är kvinnorna - det är kvinnorna som är lågavlönade. Den
solidariska lönepolitiken kommer enligt min uppfattning att ha oerhört stor
betydelse för att förbättra kvinnors löner.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Anslag till jäm-
ställdhet
141
11 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 72
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Anslag till jäm-
ställdhet
142
Anf. 158 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Det är, tror jag, bara kvinnliga förhandlare som kan förändra
inställningen till kvinnor och kvinnors löner.
Vad den borgerliga regeringen nu har framför sig är att - det gäller egentli-
gen allt som har debatterats i dag - ordna upp det som man har fått ta över.
Det som gömts i snö, kommer upp i tö, som det brukar heta.
Berit Andnor hänvisade till att det bara skulle kosta 8 500 kr per styck att
åstadkomma 190 000 arbetstillfällen. Då kan man verkligen förundra sig
över att ni inte tar till ännu mer, så att arbetslösheten helt försvinner.
Vi vill åstadkomma en tillväxt i ekonomin som gynnar även kvinnorna.
Jag kan inte hålla med om att regeringens politik skulle ha udden riktad mot
kvinnorna. Den syftar tvärtom till att frigöra de resurser som finns hos kvin-
norna.
Anf. 159 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Vi socialdemokrater har alltsedan hösten 1991 i våra motioner
till denna riksdag lagt fram förslag efter förslag för att motverka och motar-
beta den arbetslöshetsökning som vi såg skulle komma. Hösten 1991 var
140 000 människor arbetslösa. Nu är 330 000 människor öppet arbetslösa.
Till detta kommer de som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
och de som vi inte ser, de som är latent arbetssökande. Dessutom finns det
en stor andel kvinnor som är deltidsarbetslösa. Detta har den borgerliga re-
geringen ”lyckats uppnå” under sina ett och ett halvt år.
Det är ofrånkomligt att denna borgerliga regering någon gång börjar ta
ansvar för vad man gör, för de politiska beslut man fattar. Den politik man
har fört har medfört att man har förstärkt lågkonjunkturen. Den har medfört
att vi här i landet har fått en arbetslöshet på en nivå som vi aldrig tidigare
har haft. Detta är djupt allvarligt, och de som drabbas mest av detta är på
sikt kvinnorna. Grunden för all jämställdhet mellan könen är rätten till ett
eget arbete, ett eget arbete som ger frihet och oberoende. Det är det absolut
viktigaste.
I den ekonomiska politiken och i all annan politik i dag borde vi samla
oss och tillsammans anstränga oss för att göra någonting åt den mycket höga
arbetslösheten. Jag tycker att det är beklagligt att de borgerliga ledamöterna
i arbetsmarknadsutskottet så konsekvent avvisar de förslag som vi social-
demokrater har lagt fram. I morgon har ni möjligheten att stötta våra för-
slag, att se till att människor åter kommer i arbete, även kvinnor. Det, Isa
Halvarsson, skulle göra något verkligt för jämställdheten mellan könen.
Anf. 160 TALMANNEN:
Jag vill erinra om att debatten gäller anslag till jämställdhet.
Talmannen anmälde att Isa Halvarsson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 161 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Fru talman! Lindbeckkommissionen, som offentliggjorde sin rapport i går,
visar ur vilket klimat dagens ekonomiska kris har uppstått. Strukturer som
gynnar organisationer och korporationer riskerar att skapa underskott och i
framtiden skada enskilda människor mer än den nytta organisationerna kan
åstadkomma. Det är därför en nödvändig politisk princip att inte spendera
mer pengar än man har, dvs. det gäller att finansiera sina utgifter.
I det betänkande vi nu behandlar föreslår arbetsmarknadsutskottet att to-
talt 20 miljoner skall läggas på åtgärder för jämställdhet: ca 10,5 miljoner
för jämställdhetsprojekt av olika slag, 6,5 miljoner till JämO och nästan 3,5
miljoner till kvinnoorganisationerna.
Är det mycket eller litet? Ja, det beror på vad man jämför med. I varje
fall om vi jämför med de miljoner som nu faktiskt läggs på konkreta åtgärder
för att få i gång nya friska kvinnojobb via NUTEK, också 20 miljoner, eller
med de totalt hundratals miljoner som går till idrotten förefaller summan 3,4
miljoner till kvinnoorganisationerna modest.
Några riktigt bra mätinstrument för att mäta hur mycket resp, åtgärd i
praktiken påverkar jämställdheten finns inte. De skulle behövas, inte minst
för att man skall kunna styra den framtida inriktningen på rätt sätt.
Moderater anser inte att organisationsbidrag bör vara det högst priorite-
rade. Snarare är det så att människors möjligheter att betala hyra, mat och
kläder för oss är viktigare än organisationsbidrag. Samtidigt förnekar vi inte
det värde som en god, effektiv organisation har.
Principiellt menar vi att i tider när människor får dra åt svångremmen kan
inte Organisationssverige gå ograverat ur krisen. Det vore orimligt att låta
kvinnoorganisationerna dra ned medan idrotten, som i många avseenden är
mansdominerad, behåller sina bidrag - i all synnerhet som man kan konsta-
tera att där finns ett ekonomiskt överhäng att spara på.
Arbetsmarknadsutskottet vände sig till kulturutskottet för att via idrotten
finansiera återtagningen av den besparing på kvinnoorganisationerna som
var föreslagen. Särintressena, de som Lindbeckkommissionen varnar så för
om man vill upprätthålla en sund ekonomi, finns väl representerade här i
huset, så finansiering via kulturutskottet blev ingen framkomlig väg.
Vid behandlingen av ärendet i utskottet fanns det ett intresse för att åstad-
komma en bra egen finansiering inom arbetsmarknadsutskottet. Jag utgår
från att så kommer att bli fallet. Det är ju ofta så att när man verkat ihop
som en familj en tid uppstår också ett gemensamt ansvar för att plånboken
skall räcka till utgifterna. Så anmärkningsvärt bra som det ändå svåra samar-
betet i regeringsställning mellan fyra partier fungerat hittills vore det märk-
ligt om inte också fortsättningen skulle fungera, särskilt i denna förhållande-
vis lilla fråga. Vi moderater finansierar givetvis det bevarade anslaget inom
utskottets egna väggar.
Men även om det handlar om relativt små belopp är detta en viktig princi-
piell fråga för de kvinnor som i generationer känt sig lägre värderade. Många
skulle tolka en neddragning av detta anslag som ytterligare en nedvärdering,
om inte motsvarande neddragning kan ske på något mansdominerat område.
I den brytningstid som vi nu befinner oss i när det gäller mäns och kvinnors
lika värde är rösträtten kanske det mest värdefulla kvinnor har. Rätt använd
kan den sannolikt betyda mer än organisationsanslag. Det är därför av
största vikt att kvinnor inom partierna vid val och prowal inser värdet av det
Prot. 1992/93:72
lOmars 1993
Anslag till jäm-
ställdhet
143
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Anslag till jäm-
ställdhet
144
trumfkort det innebär att inneha majoriteten av valsedlarna och att tillhöra
det kön som har det högsta valdeltagandet.
Även om den största politiska kraften ligger i rollen som konsument av
politik med betalningsmedel i form av röstsedel behövs ändå extra utbild-
ningssatsningar på kvinnor för att skapa både djup och bredd när det gäller
den kompetens som ytterst måste utgöra grunden för alla avancemang både
i politiken och på arbetsmarknaden. Där fyller fortfarande kvinnoorganisa-
tionerna en viktig uppgift.
Det är därför, fru talman, som vi inte kan acceptera Ny demokratis linje i
detta ärende. Det är tyvärr den linje som riskerar att bidra till att kvinnorna
förlorar mest. Det är inte att undra på att Nydemokraterna synes ha problem
med att behålla och dra till sig kvinnliga medlemmar. Partiets kvinnosyn har
ju nyligen luftats offentligt mellan olika kvinnliga företrädare.
Problemet med kvinnodebatten över huvud taget är att alltför många fort-
farande ser kvinnor som ett kollektiv. Det är inte bara i Nydemokraternas
interna kvinnodebatt som två oliktänkande kollektiv står emot varandra. Så
är det i många av de debatter om kvinnor som nu pågår. Men kvinnor utgör
inte ett kollektiv mer än män. Personligen tror jag snarare att kvinnor har
mer divergerande åsikter än män - just för att de har tvingats att ta ställning
i de svåra personliga frågorna om hur man förenar utbildning, förvärvsar-
bete, tid och närhet för barn och allmänt familjeansvar. Det är frågor som
många män glider undan ända tills det är för sent.
Det moderna samhällets uppgift är inte att tvinga någon till mera dubbel-
arbete, utan att ge var och en, man och kvinna, rätt och möjlighet att finna
sin egen väg och att kunna få gå den. Vi är inte där än, men vi är på god väg.
När vi är framme vid det målet behövs inte längre de anslag som vi i dag
diskuterar.
I stället för att upprepa liknande synpunkter som Isa Halvarsson fram-
förde, vill jag instämma i hennes synpunkter vad avser kvinnolönerna.
Fru talman! Problemet är att även om människor gärna tar till sig nya tan-
kar och idéer är det svårt att få dem att lämna de gamla, vilket Isa Halvarsson
visade med sitt citat. Det försenar onekligen önskvärda förändringsproces-
ser.
Fru talman! Därmed ber jag att få yrka bifall till majoritetens hemställan
i betänkande AU9.
Anf. 162 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Jag förstår att fru talman för ett tag sedan gjorde en anmärk-
ning om vilken typ av ärende vi faktiskt behandlar. Det bryter normalt ut en
diskussion av sämsta manliga typ. Jag tycker att kvinnorna här tenderar att
lära sig mycket av de manliga politrukerna. De försöker ta billiga poäng som
om den här kvinnofrågan är så till den milda grad partipolitisk som ni låtsas.
Jag tycker att det är ett stort hyckleri.
Flera av debattörerna talade om löneskillnader. Löneskillnaderna ökade
särskilt markant under senare hälften av 1980-talet, Berit Andnor. Då var
den socialdemokratiska casinoekonomin i gång. Men med hjälp av det bor-
gerliga förslaget att sätta löner med decentraliserade marknader och låta den
starke vinna, förlorar de lågavlönade och kvinnorna. Jag tycker att det är
litet dystert med den där inskränkta debatten. Jag tror att de flesta kvinnor
som i dag med all rätt kräver halva makten och hela lönen skulle hålla med
mig.
Jag har några synpunkter även när det gäller mom. 1, anslaget till JämO.
Jag har ingen annan mening än utskottet. Men i samband med motivering-
arna för anslaget diskuteras JämO:s aktiviteter litet grand. Jag är själv
mycket besviken på JämO som opinionsbildare, med det relativt stora anslag
som JämO trots allt har. JämO hörs ganska litet, och JämO påverkar opinio-
nen ganska litet. Det kanske inte är så konstigt. Precis som Isa Halvarsson
vill jag stryka under det faktum - som står i budgetförslaget - att sedan 1987
har JämO inte fört en enda fråga till Arbetsdomstolen. Jag tror att det är just
det som JämO skall göra. 19 fall har lett till förlikning i all tysthet, och resten
har fallit. Jag tror att det är en alltför defensiv linje. Det visar inte minst
Löneskillnadsutredningen som lade fram sin utredning och helt klart ansåg
att det finns en restpost när det gäller löneskillnader på 8-10 % som inte kan
förklaras med något annat än könsskillnader.
Isa Halvarsson ville göra skillnad på partitillhörigheten bland ministrarna.
Jag tycker inte att det är bra att Birgit Friggebo, Folkpartiet, precis som
JämO noterar att man skall fortsätta att driva samma linje som man har gjort
och att man, som det sägs, av resursskäl inte tänker föra processer i domstol.
Man säger vidare att arbetsgivarna visar en seriös och välvillig inställning till
jämställdhetsfrågorna. Så säger minister Friggebo i ett läge där en mängd
arbetsgivare uppenbarligen bryter mot lagen. De skulle straffas och inte få
höra att de är seriösa och välvilliga.
Fru talman! Om JämO är alltför passiv kan man däremot säga att kvinno-
organisationerna med rikstäckning har visat en stor aktivitet. Den syntes inte
minst för några dagar sedan, den 8 mars. Den har synts i många aktiviteter
som har fokuserat kvinnoorättvisorna, t.ex. lönediskrimineringen och an-
vändningen av arbetstid kvinnor och män emellan. Det är just dessa kvinno-
organisationer som det föreslogs att man skulle sänka anslaget till. Man skall
visserligen spara pengar, och jag tycker visserligen också att man skall se
över stöd till ideella organisationer, så att de inte mal på tomgång med något
slags gratispengar från staten. Det skadar dessutom både idealiteten och
folkrörelseandan. Men det är inte bra att just nu sänka anslaget till kvinnoor-
ganisationerna, som är de organisationer som verkligen lyfter upp dessa frå-
gor och kanske - men jag är inte säker - kan göra 1990-talet till det årtionde
då man tar några steg framåt i stället för bakåt när det gäller kvinnorättvisa.
Det fanns bra förslag i motion 814, där man tänkte tulla litet grand på det
realt ökande idrottsanslaget. Det var man dock inte med på från kulturut-
skottet. Jag tror att allmänheten, inte minst kvinnor, här i landet skulle ha
förundrats om de hade sett den vånda som fanns i arbetsmarknadsutskottet
när man försökte lägga fram ett förslag i enighet och bibehålla den nivå i
krontal som gick ut i stöd till kvinnoorganisationerna på riksplanet sedan det
här budgetåret - 432 000 kr. Det är vi som hanterar miljarderna när det gäller
arbetslösheten och arbetsmarknadsåtgärder. Det var faktiskt mycket spänt i
utskottet under den diskussionen, och det var stor vånda. Ny demokrati vi-
sade som vanligt sin linje att inte stödja kvinnornas kamp för rättvisa och
jämställdhet. Övriga borgerliga ledamöter våndades. Jag har inte riktigt
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Anslag till jäm-
ställdhet
145
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Anslag till jäm-
ställdhet
kunnat tolka LO-ordförandens nyintroducerade uttryck men jag tror fak-
tiskt att vi ägnade oss åt att dansa hambo i garderoben.
Jag vill uppmärksamma att de två ministrar som i båda dessa moment har
varit regeringens representant är kvinnor som tillhört kds och Folkpartiet.
Det här visar att det inte räcker med att ha kvinnor som utövar och verkstäl-
ler beslut om man skall uppnå halva makten och hela lönen. Det gäller att
driva en politik som är medveten om kvinnoförtryck, segregation och diskri-
minering. Det går med både kvinnor och män. Det viktiga är att det finns
politisk vilja och att man är konsekvent.
Med tanke på den diskussion som fördes här tidigare noterar jag att det
inte var många månader sedan som kvinnorna från de övriga partierna av-
slog motioner från Vänsterpartiet som t.ex. handlade om kollektiv lönedis-
kriminering och införande av arbetsvärdering som täcker arbetsmarknaden
för att komma till rätta med orättvisorna. Som vanligt fick jag stå ensam
bakom min meningsyttring. Det är besluten som räknas, och det räknas om
man är konsekvent. Det handlar inte om att anklaga varandra litet hyck-
lande för att man inte har fört en politik som har varit tillräckligt förmånlig
gentemot kvinnorna. Vi skall inte hyckla. Det här är ett stort problem. Alla
parter bär sitt ansvar. Låt oss inför framtiden se till att vi aktivt driver de här
frågorna så att kvinnorna slutligen kan erövra halva makten och hela lönen.
Anf. 163 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Fru talman! Jag skulle vilja göra ett litet påpekande till Hans Andersson,
nämligen att han glömde att lägga till tillväxtens betydelse för utjämningen
mellan män och kvinnor. Får vi ingen tillväxt i det här landet, kommer vi att
få svårt att klara utjämningen mellan olika grupper, vilka grupper det än må
vara.
Jag vill samtidigt göra en snabb historisk tillbakablick och visa vad som
faktiskt har hänt med tillväxten under den period då de socialistiska parti-
erna i olika schatteringar hade hand om den politiska makten. Faktum är att
BNP per capita rasade under den perioden. Sverige föll från plats 3 till plats
14 bland OECD-länderna.
Anf. 164 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Det här var återigen ett försök att diskutera någonting annat.
Tillväxten är viktig, men för vad? Tillväxten är viktig för välfärden och för
att människor skall ha arbete. Men jag tog nu specifikt upp ett jämställdhets-
problem, och det jämställdhetsproblemet handlar om lönediskriminering.
Det handlar alltså om ett brott mot jämställdhetslagen.
Det skall inte vara så, Charlotte Cederschiöld, att man skall vänta på till-
växt för att genomföra lönerättvisa för kvinnorna. Det skall inte vara så att
svaret är ”Var god och dröj, vi inväntar tillväxten” när kraven om lika lön
för lika arbete kommer från kvinnorna.
Anf. 165 TALMANNEN:
Jag vill erinra Charlotte Cederschiöld om att debatten fortfarande gäller
anslag till jämställdhet.
146
Anf. 166 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Fru talman! Jag ville bara uppmärksamma herr Andersson på att jag kom-
pletterade hans tidigare inlägg med att tala om tillväxt. Jag tog inte upp till-
växten som en särskild fråga. Det är inte fråga om enbart tillväxt, utan jag
instämmer i de synpunkter som tidigare har framförts om hur viktigt det är
att följa upp lönediskrimineringsärendena. Jag ville emellertid ändå påpeka
att det är väldig vanligt bland vänsterpartier att man glömmer att komma
ihåg tillväxtens betydelse. Det var alltså en komplettering.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 mars.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU15 Investeringsbidrag till Banverket och Vägverket.
Anf. 167 MARIANNE JÖNSSON (c):
Fru talman! Som dagens sista ärende behandlar vi nu Investeringsbidrag
till Banverket och Vägverket ur anslaget B2, betitlat Arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder för tidigareläggning av affärsverksinvesteringar. Det är ett
enigt utskott som föreslår att även Banverket och Vägverket skall få del av
detta anslag.
Vi beslutade här i riksdagen i december att AMS skulle få disponera 1 mil-
jard kronor för att därmed göra det möjligt att tidigarelägga investeringar
inom affärsverken. Med hjälp av det här bidraget har ett antal mycket ange-
lägna investeringar kunnat tidigareläggas.
Det har betytt mycket för sysselsättningen på olika orter i vårt land. Jag
kan nämna t.ex. att SJ:s beställning av X2000-tåget gjorde att sysselsättning
inom ABB i Kalmar kunde säkras och 400 personer där kunde få behålla sina
jobb. Även andra verk inom kommunikationsområdet, såsom Televerket,
Sjöfartsverket och Postverket, har kunnat tidigarelägga investeringar. Hit-
tills har mindre än 400 miljoner kronor tagits i anspråk ur det här anslaget.
I det betänkande vi nu behandlar föreslås i ett utskottsinitiativ att Banver-
ket och Vägverket, trots att de inte är affärsverk, skall få bidrag ur det här
anslaget för att kunna tidigarelägga sina investeringar. Det finns mycket
stora likheter mellan de här båda verken, som inte är affärsverk, och de stat-
liga affärsverken. Förutsättningarna är mycket likartade. Det finns även
inom Banverket och Vägverket en mängd uppgifter och projekt som skulle
kunna vara lämpliga att tidigarelägga för att trygga och främja sysselsätt-
ningen. Detta har också trafikutskottet framhållit i en skrivelse till arbets-
marknadsutskottet.
Arbetsmarknadsutskottet instämmer i de synpunkterna och föreslår där-
för i ett utskottsinitiativ att också Vägverket och Banverket skall få del av
det här anslaget.
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Investeringsbidrag
till Banverket och
Vägverket
147
|
Prot. 1992/93:72 10 mars 1993 |
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till hemställan i betänkan- |
|
In vesteringsbidrag |
Anf. 168 GEORG ANDERSSON (s): Fru talman! Det börjar bli litet ödsligt i kammaren, men jag vill ändå göra Jag vill erinra om att Socialdemokraterna under förra året vid flera tillfäl- Det var först genom krisuppgörelsen, som behandlades här i kammaren i Vi fick då också ett genombrott för våra idéer om en tidigareläggning av Tyvärr omfattades, precis som Marianne Jönsson sade, inte Banverket och Nu, efter initiativ från socialdemokraterna i trafikutskottet, har såväl tra- Det som främst har föranlett det här initiativet är, som bekant för oss som Jag vill i sammanhanget uttrycka förhoppningen att arbetsmarknadsut- Tyvärr har arbetsmarknadsutskottets borgerliga majoritet hittills fungerat |
148
likgiltiga regeringspartiernas företrädare i arbetsmarknadsutskottet har varit
inför den allvarliga arbetslöshetskris som vi nu upplever.
I morgon har de chansen att rehabilitera sig. Då skall nämligen arbets-
marknadsutskottets viktiga betänkande om arbetsmarknadspolitiken slut-
justeras, och jag hälsar de borgerliga ledamöterna välkomna att då tillstyrka
vårt förslag om fortsatt räntestöd för tidigareläggning av viktiga investe-
ringar inom Banverket, Vägverket och kanske också inom affärsverken.
Med detta yrkar också jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 169 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Jag är sist anmälde talare och skall därför fatta mig kort.
Jag yrkar bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i föreliggande be-
tänkande om investeringsbidrag. Jag tycker att betänkandet är väldigt bra.
Det ligger i linje med den politik som Vänsterpartiet under lång tid har föror-
dat både på det här området och på en del angränsande områden.
Jag vill understryka det som Georg Andersson sade, nämligen att initiati-
vet tyvärr inte kom från oss. Man kan säga att det inte spelar så stor roll.
Nej, men det speglar faktiskt litet grand en brist på kreativitet och konstruk-
tivitet i arbetsmarknadsutskottet, trots att ansvaret för att arbetsmarknads-
politiken ses litet mera samordnat ligger på vårt utskott.
Det här kom dock sent, och jag är oroad över att mindre än 400 miljoner
kronor har utnyttjats för det avsedda ändamålet - även om en mycket stor
del utnyttjats för ABB:s X2000-tåg. Det har gett jobb inte bara i Kalmar
utan också i Örnsköldsvik, Västerås och Helsingborg samt på många orter
där små företag är underleverantörer.
Att ge möjligheter till ordinarie jobb tror jag är allra bäst och kostnadsef-
fektivast på såväl kort som lång sikt. All kapacitet och all kompetens finns
ju redan. Personalen är utbildad, och personalen vet vad som skall göras.
Det finns alltså ett företag, och det finns maskiner. Alla vet vad som skall
ske. Man sätter i gång arbetet, och det blir omedelbart bra och nyttiga pro-
dukter. Möjligheterna att tidigarelägga en produktion av varor som samhäl-
let behöver - i det här fallet gäller det infrastrukturen - är således väldigt bra
för människorna, som därmed inte blir arbetslösa utan får vara kvar i ordina-
rie produktion. Det är också ett sätt att upprätthålla företagen, dvs. att inte
låta kapitalförstöringen i industridelen gå längre.
Den här politiken är ett sätt att ersätta den spontana efterfrågan. Eftersom
en mycket stor del av vår nuvarande kris är en efterfrågekris på hemmamark-
naden kan den till en del ersättas av en planerad upphandling, en planerad
efterfrågan och en planerad konsumtion i offentlig regi.
Jag tror att de förseningar och den brist på initiativ som kan konstateras
faktiskt i ganska stor utsträckning har en ideologisk bakgrund. Borgerlighe-
ten har ju ett mycket litet intresse för att ersätta den spontana marknaden
med planerade initiativ för offentlig konsumtion och för investeringar.
I samband med detta initiativ från trafikutskottets sida vill jag också, fru
talman, nämna att vi ser så positivt på det här att vi har gjort precis samma
sak för nästa budgetår. Vi föreslår således att 1 000 miljoner anslås för fort-
satta upphandlingar och tidigarcläggningar när det gäller produkter som vår
svenska industri är mycket bra på att framställa och som håller mycket hög
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
In vesteringsbidrag
till Banverket och
Vägverket
149
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
Investeringsbidrag
till Banverket och
Vägverket
150
kvalitet. Jag tror att det här är en av de allra bästa åtgärder vi kan vidta för
Sverige - för tillväxten, fru Cederschiöld, och för människorna som härige-
nom får ett meningsfullt arbete.
Jag tillstyrker således varmt arbetsmarknadsutskottets hemställan i betän-
kande 1992/93:AU15.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 mars.)
Anmäldes att följande interpeliation framställts
den 9 mars
1992/93:97 av Berith Eriksson (v) till statsrådet Bo Könberg om KABI och
blodprodukten Preconativ:
Efter Aftonbladets larmrapport över KABI:s hantering av blodprodukten
Preconativ och de närmast kriminella förfaringssätt som företaget använt sig
av kommer nu, enligt sjukvårdsminister Bo Könberg, läkemedelsbolagets
hantering av blodreningen att utredas.
Det som framkommit i medierna är att det är KABIrs agerande som skall
bli föremål för granskning och ingenting har sagts om Socialstyrelsens roll i
detta sammanhang.
Vänsterpartiet har i flera motioner framhållit att Socialstyrelsens inrikt-
ning mot en skärpt kontrollfunktion måste bli mer precis. Den inriktning
som styrelsen i dag har är mer att vara en diskussionspartner med dem de är
satta att övervaka. Detta är otillfredsställande och leder till misstag som i
KABI-fallet.
Liknelsen om Socialstyrelsen som en ”tandlös tiger” tycker jag nu mer än
någonsin är på sin plats. Den aviserade granskningen av KABI:s agerande
bör utvidgas till att omfatta Socialstyrelsens handläggning.
Utredarna bör även se över Socialstyrelsens arbetsuppgifter. Dessa renod-
las så att Socialstyrelsen blir en nationell och regional kontrollerande myn-
dighet. Funktioner som nu kan handhas av andra organ som Folkhälsoinsti-
tutet, Barnmiljörådet, Statens ungdomsråd, Läkemedelsverket, Konsu-
mentverket, universiteten m.fl. bör överlåtas på dessa.
De personer som har blivit HIV-smittade av KABI:s och Socialstyrelsens
misskötsamhet har utsatts för mycket personligt lidande. Därtill har de enligt
gällande regler fått skriva under att de inte skall vidta några rättsliga åtgärder
för att få mer ersättning för detta lidande. Jag anser att i dessa fall skall staten
ge ytterligare en kraftig ersättning till de drabbade och träda i deras ställe
för att föra talan mot läkemedelsbolaget.
Jag vill med anledning av detta fråga socialministern:
1. Kommer regeringen att göra en utredning av Socialstyrelsens hantering
av KABI-affären?
2. Kommer regeringen att göra en översyn av Socialstyrelsens funktion så
att den blir en effektiv kontrollerande myndighet?
3. Kommer regeringen att se till att de personer som drabbats av HIV-smitta
genom KABI:s Preconativ får en ersättning i paritet med skadan den för-
orsakat?
4. Kommer regeringen efter detta att gå in och föra talan mot KABI?
18 § Kammaren åtskildes kl. 20.44.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 2 § anf. 17 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 48 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 3 § anf. 86 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 4 § anf. 121 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.50 och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Barbro Nordström
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
151
Prot. 1992/93:72
lOmars 1993
Onsdagen den 10 mars
1 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
2 § Den ekonomiska politiken och budgetregleringen m.m....... 1
Finansutskottets betänkande FiUlO
Debatt
Hans Gustafsson (s)
Bo G Jenevall (nyd)
Johan Lönnroth (v)
Per-Ola Eriksson (c)
Lars Tobisson (m)
Lars Leijonborg (fp)
Stefan Attefall (kds)
Finansminister Anne Wibble (fp)
Allan Larsson (s)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Bengt Wittbom (m)
Carl B Hamilton (fp)
John Bouvin (nyd)
Beslut ............................................... 79
Ärendet återfötvisat till utskottet för ytterligare beredning
Beslut om samlad votering ............................... 79
3 § Delpensionsförsäkringen ............................. 79
152
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU12
Debatt
Doris Håvik (s)
Leif Bergdahl (nyd)
Berith Eriksson (v)
Gullan Lindblad (m)
Beslut fattades efter 13 §
4 § Mänskliga rättigheter ................................ 92
Utrikesutskottets betänkande UU3
Debatt
Lars Moquist (nyd)
Bertil Måbrink (v)
Viola Furubjelke (s)
Inger Koch (m)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Ingbritt Irhammar (c)
Andre vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Margareta Viklund (kds)
Bertil Persson (m)
Ylva Annerstedt (fp)
Berith Eriksson (v)
Gustaf von Essen (m)
Lotta Edholm (fp)
Beslut fattades efter 13 §
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
5 § Fredsbevarande verksamhet ........................... 120
Försvarsutskottets betänkande FöU8
Beslut fattades efter 13 §
6 § Beredskapsbudget .................................. 120
Försvarsutskottets betänkande FöU6
Beslut fattades efter 13 §
7 § Kemikaliekontroll och strålskydd ....................... 120
Försvarsutskottets betänkande FöU7
Beslut fattades efter 13 §
8 § Reglering av användningen av vattenskotrar .............. 121
Jordbruksutskottets betänkande JoU7
Beslut fattades efter 13 §
9 § De kungliga slotten - tilläggsbudget I.................... 121
Konstitutionsutskottets betänkande KU20
Beslut fattades efter 13 §
10 § Kommunikationsdepartementet m.m.................... 121
Trafikutskottets betänkande TU14
Beslut fattades efter 13 §
11 § Statens haverikommission............................ 121
Trafikutskottets betänkande TU15
Beslut fattades efter 13 §
12 § Överstyrelsen för civil beredskap ...................... 122
Trafikutskottets betänkande TU16
Beslut fattades efter 13 §
13 § Kostnader för avveckling av Trafiksäkerhetsverket......... 122
Trafikutskottets betänkande TU17
Beslut ............................................... 122
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU12
Utrikesutskottets betänkande UU3
Försvarsutskottets betänkande FöU8
Försvarsutskottets betänkande FöU6
Försvarsutskottets betänkande FöU7
Jordbruksutskottets betänkande JoU7
Konstitutionsutskottets betänkande KU20
Trafikutskottets betänkande TU 14
Trafikutskottets betänkande TU15
Trafikutskottets betänkande TU16
Trafikutskottets betänkande TU17
Beslut om uppskjuten votering............................ 123
Ajournering .......................................... 124
Återupptagna förhandlingar .............................. 124
153
Prot. 1992/93:72
10 mars 1993
14 § Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 ....
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU7
Debatt
Johnny Ahlqvist (s)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Hans Andersson (v)
Kent Olsson (m)
Beslut skulle fattas den 17 mars
15 § Anslag till jämställdhet..............................
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU9
Debatt
Laila Strid-Jansson (nyd)
Isa Halvarsson (fp)
Berit Andnor (s)
Talmannen (om debattreglerna)
Charlotte Cederschiöld (m)
Hans Andersson (v)
Beslut skulle fattas den 17 mars
16 § Investeringsbidrag till Banverket och Vägverket...........
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU15
Debatt
Marianne Jönsson (c)
Georg Andersson (s)
Hans Andersson (v)
Beslut skulle fattas den 17 mars
17 § Anmälan om interpeliation
1992/93:97 av Berith Eriksson (v) om KABI och blodproduk-
ten Preconativ..................................
124
137
147
150
154
gotab 43435, Stockholm 1993