Onsdagen den 24 februari
Kl. 9.00-17.26
Protokoll
1992/93:67
Justerades protokollet för den 18 februari.
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1992/93:115 till bostadsutskottet
1992/93:137 till lagutskottet
1992/93:166 till skatteutskottet
1992/93:170
Avsnitt 1 Inledning till utbildningsutskottet
Avsnitt 2 Justitiedepartementet till justitieutskottet
Avsnitt 3 Utrikesdepartementet till utrikesutskottet
Avsnitt 4 Försvarsdepartementet till försvarsutskottet
Avsnitt 5 Socialdepartementet till socialutskottet
Avsnitt 6 Kommunikationsdepartementet till trafikutskottet
Avsnitt 7 Finansdepartementet till finansutskottet
Avsnitt 8 Utbildningsdepartementet till utbildningsutskottet
med undantag för
punkt 12.5 Teknikvetenskapliga forskningsrådet samt
anslagen E 23 och E 24 till näringsutskottet
anslaget E 30 till kulturutskottet
Avsnitt 9 Jordbruksdepartementet till utbildningsutskottet
med undantag för
anslaget J 1 till näringsutskottet
Avsnitt 10 Arbetsmarknadsdepartementet till arbetsmarknadsutskottet
Avsnitt 11 Kulturdepartementet till kulturutskottet
med undantag för
punkt 4 Forskning inom det invandrar- och migrationspolitiska
området samt
punkt 5 Kvinno- och jämställdhetsforskning till utbildningsut-
skottet
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 67
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
Avsnitt 12 Näringsdepartementet till näringsutskottet
med undantag för
punkt 6 Förnyelse och effektivisering av byggforskningen samt
anslagen F 10 - F 12 till bostadsutskottet
Avsnitt 13 Civildepartementet till utbildningsutskottet
med undantag för
punkt 4 Konsumentforskning och
punkt 5 Ärendet till riksdagen till lagutskottet
Avsnitt 14 Miljö- och naturresursdepartementet till jordbruksutskottet
1992/93:171 till utbildningsutskottet
Anf. 1 TALMANNEN:
Nu vidtar utrikespolitisk debatt som inleds med utrikesministerns deklara-
tion och en debattomgång med oppositionen. Därefter följer företrädare för
varje regeringsparti.
Anf. 2 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Ärade kolleger! Värderade medlemmar av den diplomatiska
kåren! Den dramatiska utvecklingen i världen och särskilt i Europa ställer
ökade krav på svensk utrikespolitik samtidigt som den öppnar nya möjlighe-
ter. Inför förändringarna i vår omvärld måste vi på ett helt annat sätt än tidi-
gare vara beredda till omprövning och nyorientering.
Men vår utrikespolitik är inte bara en reaktion på omvälvningarna i
Europa och vårt eget närområde. Den är i första hand resultatet av en om-
sorgsfull bedömning av vad som är Sveriges intressen, värderingar och mål,
såväl i våra bilaterala förbindelser som i det gemensamma arbetet på att
skapa ett säkrare Europa och en bättre och fredligare värld.
Svensk utrikespolitik står nu inför några av sina största uppgifter någon-
sin. Detta ställer krav på framsynthet, samarbete och handlingskraft. Samti-
digt som vi förhandlar om medlemskap i den europeiska gemenskapen leder
vi EFTA i arbetet på att försöka föra EES-avtalet i hamn till halvårsskiftet.
Under år 1993 är vi ordförande i den europeiska säkerhetskonferensen ESK.
Vi fortsätter systematiskt ansträngningarna att fördjupa samarbetet med de
nya demokratierna i Central- och Östeuropa. Arbetet med att effektivisera
vår biståndspolitik och anpassa biståndssamarbetet till förändringarna i värl-
den fortskrider. Sverige är aktivt engagerat i reformarbetet i FN och ökar sitt
deltagande i FN:s fredsbevarande operationer.
Fru talman! Förhandlingarna om medlemskap i EG kommer att föras med
kraft och målmedvetenhet utifrån väldefinierade svenska intressen och
ståndpunkter. Vi delar Gemenskapens grundläggande värderingar och stö-
der dess långsiktiga mål. Vi är beredda att ta vårt ansvar för att trygga frihet,
fred och välstånd tillsammans med andra europeiska nationer.
Vi har all anledning att tro att svenska värderingar och ståndpunkter kom-
mer att mötas med respekt och samarbetsvilja. Som en aktiv medlem av Ge-
menskapen kommer vi att vinna ökat gehör för svensk politik på den interna-
tionella arenan.
Den militära alliansfriheten består alltjämt samtidigt som vi deltar i upp-
byggandet av en ny europeisk freds- och säkerhetsordning. Ett utvidgat
europeiskt samarbete ger förutsättningar för att skapa fred och stabilitet i
hela Europa.
I centrum står EG, som har den samarbetsstruktur och de ekonomiska re-
surser som krävs för att integrera de nya demokratierna i Central- och Öst-
europa med Västeuropa på grundval av den värdegemenskap som grundlä-
des vid ESK:s toppmöte i Paris för två år sedan. Stärkandet och utvidgningen
av EG motverkar de tendenser till inskränkt nationalism och främlingsfient-
lighet som på senare tid skymtat inte bara i Östeuropa utan också i Väst-
europa.
Vi lever nu i en period när de tidigare klara definitionerna inte längre kan
tillämpas, en period av sökande efter nya former för samverkan under nya
betingelser. Denna formativa period kommer sannolikt att pågå under en
stor del av 90-talet. Så småningom kommer ett nytt samarbetsmönster att
utkristallisera sig mellan de europeiska samarbetsorganisationerna, vilka
alla har samma övergripande syften.
Inom den Västeuropeiska unionen, som symboliskt nog nyligen flyttade
till Bryssel, kommer EG-ländernas försvarspolitiska samarbete att utveck-
las. NATO behåller samtidigt sin roll, men dess försvars- och säkerhetspoli-
tiska uppgifter förändras. I NACC har man skapat ett samarbetsråd som på
olika sätt bidrar till att lösa Central- och Östeuropas säkerhetsproblem.
WEU och NATO samverkar i sin tur med ESK och FN. Europarådet ger ett
viktigt bidrag när det gäller att bygga upp rättsstatens institutioner i de län-
der som nyligen befriats från kommunismen.
Fru talman! Sveriges ordförandeskap i ESK innebär att vi för första
gången spelar en central roll i försöken att finna lösningar på en rad euro-
peiska säkerhetsproblem. Det svenska ordförandeskapet har fyra huvudmål:
att genom förebyggande diplomati och krishantering utveckla ESK som
fredsinstrument, att befästa den demokratiska värdegemenskapen i Europa,
att förbättra samverkan med FN och att fortsätta stärka ESK som organisa-
tion. Den omedelbara uppgiften är att verka för en fredlig förändringspro-
cess i Central- och Östeuropa.
De omfattande internationella ansträngningarna att lösa den tragiska kon-
flikten i det f.d. Jugoslavien har hittills kommit till korta. Grymheter som
etnisk rensning, urskillningslös artilleribeskjutning, massövergrepp mot
kvinnor och tortyr förekommer dagligen.
Vi måste försöka stoppa ondskans spiral och ställa krigsförbrytarna till
svars inför en internationell domstol. Det är ett betydande framsteg att Sä-
kerhetsrådet nu beslutar inrätta en särskild krigsförbrytardomstol. Inom
ESK:s ram har svenska Utrikesdepartementets rättschef Hans Corell lagt
fram ett förslag om hur en sådan domstol skulle kunna verka.
Sverige bidrar till fredsansträngningarna på en rad områden. Vi deltar i
fredsfrämjande missioner till Kosovo, Sandjak och Vojvodina. Vi är djupt
engagerade i den humanitära hjälpverksamheten i Bosnien-Hercegovina. Vi
medverkar i ESK:s sanktionsövervakning och vi deltar i FN-operationerna i
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
Kroatien och Makedonien. Sverige har mera generöst än de flesta andra län-
der i Europa tagit emot flyktingar från konfliktområdet och ger betydande
bidrag till UNHCR:s verksamhet där.
En politisk lösning av konflikterna i Bosnien-Hercegovina och Kroatien
kan bara nås inom ramen för Vance-Owen planen med aktiv amerikansk och
rysk medverkan och med stöd av en omfattande fredsbevarande insats. På
längre sikt måste vi medverka till att utveckla en europeisk solidaritet som
kan hejda konflikter innan de orsakar lidanden av den omfattning som drab-
bat civilbefolkningen i det forna Jugoslavien.
Fru talman! Ansträngningarna att fullt ut träda in i det europeiska samar-
betet utgör ena delen av vår Europapolitik. Den andra består i de vidgade
förbindelserna med de nya demokratierna i Central- och Östeuropa.
De baltiska staternas återkomst till kretsen av suveräna länder har varit av
stor betydelse för Sverige och påverkar i hög grad vår utrikespolitik. På kort
tid har mycket uträttats i dessa länder för att återvinna självständighetens
innehåll och återupprätta gamla grannförbindelser.
På senare tid har vi sett en del hoppfulla tecken på att reformprocessen
rör sig i rätt riktning, framför allt i Centraleuropa men också i Baltikum. I
flera av de länder som befriats från sovjetkommunismen verkar demokratin
numera fast rotad. Den ekonomiska utvecklingen uppvisar samtidigt posi-
tiva drag. Trots väldiga ekonomiska och politiska problem leder fortfarande
president Jeltsin och hans regering Ryssland i reformistisk riktning.
Den framtida säkerhetspolitiska utvecklingen i området är emellertid fort-
farande oviss. Att utvecklingen i Ryssland är av särskild betydelse för Sve-
rige och för norra Europa behöver knappast påpekas. Detta har inte bara en
militär aspekt. Det gäller också att kunna handskas med risker och problem
i form av miljöföroreningar, kärnkraftsolyckor och en organiserad brottslig-
het, som inte bara smugglar vapen och narkotika utan även människor.
Rysslands förhållande till de baltiska staterna är på vissa punkter fortfa-
rande oklart. Trots uppmaningar från det internationella samfundet, inte
minst Sverige, har Ryssland ännu inte ingått avtal om ett snabbt tillbakadra-
gande av sina trupper från alla de baltiska länderna. Samtidigt har dessa på
ett år de facto reducerats till omkring hälften av sin tidigare numerär. Ett
framsteg är att rapportering härom numera sker till ESK, liksom att andra
aspekter av de rysk-baltiska förbindelserna är föremål för en fortlöpande
dialog.
För en stabil utveckling i vår region är det nödvändigt att Ryssland i största
möjliga utsträckning integreras i det europeiska samarbetet. Detta är också
ett övergripande mål för Sveriges förbindelser med denna granne och stor-
makt. Under sitt besök i Ryssland i början av månaden undertecknade stats-
ministern en omfattande deklaration om förbindelserna mellan våra båda
länder. Denna erbjuder en god grund för utvecklingen av ett framåtblick-
ande samarbete.
Fru talman! Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa har som mål
att stödja återupprättandet av demokratins och rättsstatens institutioner, att
stödja återinförandet av en fungerande marknadsekonomi, att stödja de bal-
tiska staternas ansträngningar att befästa sin nationella suveränitet och att
stödja åtgärder för att förbättra miljön.
Efter det dryga år som gått sedan regeringens program för östsamarbetet
presenterades kan vi med tillfredsställelse konstatera att de grundläggande
riktlinjerna visat sig hålla.
I samarbetet med Estland, Lettland och Litauen har Sverige kommit att
spela en ledande internationell roll. Bland våra insatser under det gångna
året kan nämnas frihandelsavtalen med alla de tre baltiska staterna, det väx-
ande suveränitetsstödet, stödet till de baltiska valutorna och tillkomsten av
det baltiska investeringsprogrammet.
En nyhet för nästa budgetår är en särskild kreditgarantiram på en miljard
kronor avsedd för export till de baltiska staterna och Ryssland. Därtill förbe-
reder vi ett särskilt samarbetsprogram med tonvikt på nordvästra Ryssland.
Vi fortsätter att bygga ut samarbetet med Polen.
Utgångspunkten för det regionala samarbetet är våra nära och breda kon-
takter med de nordiska länderna - ett samarbete som under året fått en ny
vitalitet. Reformeringen av det nordiska samarbetet fortskrider samtidigt
som det får nya dimensioner. I det nya Östersjörådet samarbetar vi med alla
Östersjöns strandstater. Förra månaden etablerades också Barentsrådet,
som förhoppningsvis kommer att innebära ett uppsving för de skandinaviska
kontakterna med norra Ryssland.
Högt på de regionala rådens agenda står kärnsäkerhetssamarbetet, som
har ett omedelbart intresse för Sverige och Rysslands övriga grannländer.
Här behövs såväl regionala som bilaterala insatser. Sverige har verkat för ett
ökat internationellt engagemang i denna fråga samtidigt som vi byggt ut våra
bilaterala insatser. Stora insatser görs också för miljön i Östersjöområdet ge-
nom satsningar på miljövänliga jordbruksmetoder och bättre avloppsrening.
Fru talman! I och med att uppgifterna blivit mer konkreta och näralig-
gande präglas vår utrikespolitik också av större realism. Regeringen har lagt
ökad vikt vid den europeiska identiteten i vår utrikespolitik. Det finns emel-
lertid ingen motsättning mellan vårt engagemang i det europeiska samarbe-
tet och vårt aktiva intresse för världen utanför Europa. Vår utrikespolitik är
inget nollsummespel.
En del frågor kräver globala lösningar, medan andra måste lösas på ett
regionalt eller bilateralt plan. Detta är utgångspunkten för vårt bidrag till
lösningen på två av de konflikter som FN brottats med under nästan hela sin
historia.
I Mellanöstern är den 15 månader gamla fredsprocessen för närvarande
utsatt för påfrestningar. Under mina besök i regionen nyligen uttalade jag
Sveriges starka stöd åt de krafter som värnar om fredsprocessen. Jag kunde
med tillfredsställelse notera att man på såväl israelisk som palestinsk sida såg
långsiktigt på denna och hyste gott hopp om att förhandlingarna skall kunna
återupptas senare i vår. Detta förutsätter att frågan om de deporterade pa-
lestinierna får en för alla parter acceptabel lösning på grundval av säkerhets-
rådets resolution 799.
Från svensk sida söker vi bidra till fredsprocessen både genom våra bilate-
rala kontakter med parterna och genom ett aktivt deltagande i de multilate-
rala samtalen. Grundläggande är att vi eftersträvar öppna och goda förbin-
delser med alla parter.
Det upptrappade våldet mellan israeler och palestinier är oroväckande.
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
Det är vår uppfattning att MR-frågorna i regionen måste få ökad uppmärk-
samhet. Sverige stöder tanken på att upprätta en arbetsgrupp för mänskliga
rättigheter inom ramen för de multilaterala samtalen.
Medan fredsprocessen i Mellanöstern tillfälligt stannat upp har den tagit
ny fart i Sydafrika. Efter en serie konstruktiva samtal har ANC och rege-
ringen närmat sig varandra i centrala frågor. Allt tyder på att flerpartiför-
handlingarna om landets politiska framtid kommer att återupptas inom kort.
En viktig förutsättning för framgång i den fortsatta politiska processen är
att alla parter medverkar till att det förödande våldet bringas under kontroll.
Sverige stöder FN:s generalsekreterares ansträngningar att bidra till för-
handlingsprocessen, och vi är beredda att medverka till en utökning av den
internationella observatörsgruppen. De ekonomiska sanktionerna mot Syd-
afrika bör avskaffas så snart de politiska förutsättningarna föreligger, vilket
kan komma att ske snart.
Fru talman! Världens länder har blivit alltmer beroende av varandra.
Massfattigdom, explosiv befolkningsökning, djupt rotade etniska konflikter,
växande flyktingströmmar, utbredda kränkningar av de mänskliga rättighe-
terna och allvarliga hot mot miljön utgör betydande utmaningar för det in-
ternationella samfundet. Med en årlig global folkökning på närmare 90 mil-
joner människor och 15 miljoner på flykt är internationell samverkan kring
mänsklighetens ödesfrågor ofrånkomlig.
Även efter årets tillfälliga besparingar är Sverige ett av världens mest ge-
nerösa givarländer. Den svenska regeringen har särskilt betonat betydelsen
av att främja de mänskliga rättigheterna och demokratiseringsprocessen
inom utvecklingssamarbetets ram. I dag avslutas en internationell konferens
i Saltsjöbaden som haft detta samband som tema.
I stora delar av u-världen genomförs nu marknadsekonomiska reformer.
Sverige kommer även i fortsättningen att ge kraftfullt stöd till sådana föränd-
ringar. En fri världshandel betyder mer för utvecklingsländerna än direkta
överföringar av finansiella resurser i form av u-landsbistånd. För många av
de fattigaste länderna kommer dock biståndet att spela den viktigaste rollen
även framöver.
En överenskommelse i GATT:s s.k. Uruguayrunda är av största betydelse
för såväl u- som östländerna - liksom för Sverige som handelsnation. Från
svensk sida kommer vi att verka för att den utdragna GATT-rundan skall
kunna avslutas inom en snar framtid på grundval av föreliggande förhand-
lingspaket. Världsekonomin är i stort behov av den positiva impuls ett för-
handlingsresultat skulle ge.
Många länder, framför allt i Östasien, har visat att det går att på kort tid
ta staget från utbredd fattigdom till relativt välstånd. Flera av dem utgör nu-
mera styrkepunkter i världsekonomin. Också i stora delar av Latinamerika
har tillväxten på senare tid varit positiv, vilket stärkt den demokratiska ut-
vecklingen. Afrika behöver emellertid också framdeles betydande resurser,
såväl katastrofbistånd som bistånd till ekonomisk och demokratisk utveck-
ling.
Fru talman! FN har efter det kalla krigets slut kommit att spela en central
roll i ansträngningarna att upprätthålla internationell fred och säkerhet - just
såsom stadgan avser. Tendensen att söka lösningar på internationella kon-
flikter utanför världsorganisationen är i avtagande.
Sverige tillhör de länder som länge hävdat att brott mot mänskliga rättig-
heter inte kan betraktas som ett lands inre angelägenheter. På grundval av
stadgan har FN:s säkerhetsråd på senare tid fattat beslut om att ingripa i sta-
ter där det sker en massiv kränkning av mänskliga rättigheter, som i Bosnien-
Hercegovina och Somalia.
I den nya värld vi lever i ställs allt större krav på FN som fredsinstrument.
På drygt ett år har antalet personer som tjänstgör i FN:s fredsbevarande in-
satser femdubblats. Aldrig har så många och omfattande FN-operationer in-
letts som under denna period.
FN:s bristande finansiella bas och komplicerade organisatoriska struktur
utgör dock ett ökande problem. Gapet mellan ”vilja” och ”kunna” håller på
att växa på ett oroväckande sätt. Resurserna står inte i proportion till upp-
dragen. Generalsekreteraren framhöll nyligen att världsorganisationen inte
längre lider av ett underskott på trovärdighet utan av ett överskott.
Sverige deltar i dag i de allra flesta av FN:s fredsbevarande operationer.
Bara under de senaste två månaderna har regeringen beslutat om deltagande
i tre nya operationer: i Somalia, Mozambique och Makedonien i det forna
Jugoslavien. Den dramatiska ökningen av antalet FN-operationer innebär
att vi i större utsträckning än tidigare måste göra prioriteringar.
Finansieringen av Sveriges bidrag till FN:s fredsbevarande insatser har un-
der alla år varit provisorisk. I syfte att bättre samordna denna har regeringen
i årets budget föreslagit att anslagen för fredsbevarande ändamål förs över
till UD:s huvudtitel.
I sin rapport En dagordning för fred föreslog generalsekreteraren nyligen
att stående FN-styrkor skulle upprättas för att bevara eller skapa fred med
tvångsmedel. Med vår nuvarande beredskapsstyrka för fredsbevarande in-
satser möter vi redan i viss utsträckning generalsekreterarens önskemål. En-
ligt gällande lag kan utlandsstyrkan uppgå till 3 000 man väpnad trupp samti-
digt, men det finns inga begränsningar vad gäller civila experter. ÖB kom-
mer att inom ramen för försvarets planering förbereda rekrytering, organise-
ring och utbildning av personal för att underlätta snabba svenska insatser.
Med tanke på att FN-operationerna i allt större utsträckning kommer att
tillämpa tvångsmedel för att åstadkomma fred bör riksdagen grundligt disku-
tera svensk medverkan också i den typen av insatser. Är vi beredda att låta
våra soldater skapa fred med våld och dö i strid utomlands?
Fru talman! FN förblir omistligt som globalt freds-och samarbetsinstru-
ment. Det finns inte något annat forum än FN som kan handskas med de
stora ödesfrågorna, som spridningen av massförstörelsevapen och miljöför-
störingen.
Det kalla krigets slut utgjorde en historisk vändpunkt för internationell
nedrustning. Förenta staterna har med berörda OSS-länder kommit överens
om att skära ner sina strategiska kärnvapenlager med två tredjedelar och att
eliminera merparten av sina taktiska kärnvapen. Det är nu viktigt att avtalen
ratificeras och genomförs. Detta kan också kräva bidrag från andra länders
sida, bl.a. Sverige.
Konventionen mot kemiska vapen är unik därigenom att den förbjuder
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
en hel kategori av vapen. Sverige arbetar för att det växande internationella
samförståndet skall leda till nya och effektiva åtgärder mot massförstörelse-
vapen. Regeringen fäster särskild vikt vid att förhindra spridningen av kärn-
vapen, bl.a. genom att stärka icke-spridningsavtalet, NPT, och verka för ett
fullständigt provstopp. I FN har vi understrukit att säkerhetsrådet har ett
särskilt ansvar för icke-spridningsfrågorna.
FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro i juni förra året har skapat nya möj-
ligheter att hantera de ekologiska överlevnadsfrågorna. Regeringen kom-
mer att verka för en aktiv uppföljning av Riobesluten i FN:s nyinrättade
kommission för hållbar utveckling och i andra internationella organisationer.
På sikt kan dagens problem och konflikter bara lösas i en mer samarbetsin-
riktad internationell miljö. Detta förutsätter att FN är organiserat och finan-
sierat så att det kan handla effektivt över hela det fält som omfattas av ett
vidgat säkerhetsbegrepp med mänskliga rättigheter, ekonomisk frihet, social
rättvisa och ekologiskt ansvar. Tillsammans med de övriga nordiska län-
derna deltar Sverige i ansträngningarna att förbättra FN:s organisation och
finansiering.
Fru talman! Generalsekreteraren har framhållit att världens länder nu har
fått en andra chans att skapa den värld FN:s stadgefäder sökte åstadkomma.
Detta låter sig inte göra med omedelbar verkan. Men om vi i samarbete sö-
ker realistiska och pragmatiska lösningar på de globala problemen har vi
kommit ett stycke på väg. För sin del kommer Sverige att leva upp till sitt
ansvar.
Anf. 3 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Fru utrikesminister! ”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid
Adriatiska havet har en järnridå sänkts ned över vår kontinent.” Winston
Churchilis berömda ord markerade inledningen till en exceptionell era i
Europas tusenåriga historia. Aldrig tidigare hade vår kontinent på ett så bru-
talt sätt kluvits i två delar.
Nu finns inte det kalla krigets tvångströja kvar längre. Men vi har alla bli-
vit plågsamt medvetna om att kommunismens och murens fall inte innebar
fredsrikets ankomst. Mycket av det som nu sker har i stället mer att göra
med det förflutnas demoner än med framtidens ljusbärare. På sätt och vis tar
historien revansch. I Europa ser vi det som allra grymmast i Bosnien.
Samtidigt hotas stora delar av det forna östblocket av en social härds-
mälta, som en följd av att vi inte förmår hantera övergången från komman-
doekonomi. Chockterapiernas blindhet främjar kasinokapitalismen snarare
än en social marknadsekonomi.
En ny skiljelinje dras upp. Nutidens Churchill skulle kunna säga: ”Från
Rostock vid Östersjön till Sarajevo på Balkan förmörkas efterkommunis-
mens tid av arbetslöshet och utslagning, intolerans och nationalism, terror
och död.”
Följden kan bli att Västeuropa blir i-land och Östeuropa u-land, att väl-
ståndssökande och arbetslöst folk vandrar till väst. Den militär och polis som
väst ställde upp mot det kommunistiska hotet i öst mobiliseras nu vid grän-
serna mot s.k. illegal invandring.
Under det kalla kriget var kärnvapenkapprustningen det dominerande sä-
kerhetsproblemet. Den nukleära apokalypsen hänger inte över oss som förr,
men kärnvapen finns kvar i stor mängd, trots viktiga och omfattande ned-
rustningsavtal. Palmekommissionens varning för den stora mängd av tak-
tiska kärnvapen och risken för att dessa hamnar i orätta händer är alltjämt
högaktuell.
Nu gäller det att slå in på en politik som har som mål att slå fast kärnvapen-
nedrustningens oåterkallelighet och, på sikt, det totala avskaffandet av dessa
domedagsvapen, liksom av de kemiska och biologiska. Nedrustningen får
inte bli en säkerhetspolitikens restpost under 90-talet. Om det är någon gång
som kärnvapenfrihetens vision skall börja förverkligas är det nu.
De långsiktiga hoten mot den alleuropeiska säkerheten är i dag emellertid
av en annan, icke militär karaktär. Den ungerske premiärministern Antall
har uttryckt detta genom att säga att väst alltid var redo att möta det militära
hotet från öst, men var helt oförberett på att hantera östs frigörelse. Väst,
inkl. Sverige, har helt enkelt ingen strategi gentemot öst.
Att inte väst agerar i en ny Marshallanda har dock sina skäl. Östkommu-
nismens fall har i stort sett sammanfallit med västkapitalismens kris. Inget
västland har förmått skaffa fram resurser av den storleksordning som måste
till, särskilt när detta kräver inrikespolitiskt kontroversiella åtgärder. Tysk-
land är väl det enda undantaget.
För Rysslands del kan det i värsta fail bli tal om en social explosion efter
Sovjetunionens implosion. Det väldiga landet är drabbat av en tusenprocen-
tig inflation, en kraftig produktionsnedgång, ett växande skuldberg och en
lavinartad arbetslöshet.
En tredjedel av Rysslands befolkning har inkomster under existensmini-
mum. Militärer och nationalister har en mardröm om att också Ryssland
skall upplösas. Därför förespråkar några ett slags rysk Monroedoktrin.
En särskild orosfaktor är det förhållande att 600 000 officerare och solda-
ter blev överflödiga i röda armén under 1992. Även om en vredgad militär i
kombination med militanta nationalister troligen inte kommer att utgöra en
utrikespolitiskt aggressiv kraft kan vi inte bortse från denna osäkerhetsfak-
tor.
I vår Europadebatt, fru talman, finns det många olika bilder. Hopp och
misströstan, visioner och mardrömmar blandas i våra sinnen och våra tal.
Men oavsett om vi är pessimister eller optimister förblir en sak säker: hur
tung och grå vardagen än må vara i öst, är den ändå bättre än det förflutnas
ofrihet.
Europabankens chef Jacques Attali har pekat på tre angelägna initiativ för
att möta de sociala och ekonomiska säkerhetshoten från öst. Han föreslår
inrättandet av en alleuropeisk gemensam marknad, en frihandelszon som
går utöver EG:s och EFTA:s serie av bilaterala avtal och som inkluderar
Ryssland. Han föreslår vidare ett alleuropeiskt institutionellt ramverk, som
ger reformstaterna i öst en chans att utvecklas på nytt efter kommunismens
fall samt ett alleuropeiskt investerings- och sysselsättningsprogram.
Denna Attaliplan förtjänar svenskt stöd. Det är uppenbart att demokrati-
processen i öst måste syresättas och att reformstaterna måste konsolideras
av ett omfattande alleuropeiskt samarbete, som går snabbare fram och blir
mer djupgående än vad arkitekterna i Bryssel ursprungligen hade tänkt sig.
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
10
Kanske borde man i Europa dra lärdom av handelsavtalet NAFTA, som
på kort tid har utvecklats till ett framgångsrikt samarbete till ömsesidig nytta
mellan två så ojämlika ekonomier som å ena sidan Mexicos och å andra sidan
USA:s och Kanadas.
I modern tid har ett par generationer av européer märkts av två förödande
världskrig. När den franske försvarsministern Pierre Joxe, som är jämngam-
mal med mig, talar om sin barndom säger han att han tydligt minns att han
som pojke alltid var tvungen att bära gasmask. Vi i Sverige har glömt och
sluppit detta trauma. Vi har levt länge i något av en isolerad idyll. Men för
kontinentens politiker är Europatanken ett livsprojekt. Om man frågar dem
varför just de inom EG-länderna skulle ha något slags tolkningsföreträde
vad gäller Europas framtidsbygge, svarar de att de genom att i årtionden ha
varit både offer och aktör i det europeiska dramat har en legitimitet.
Drömmen om en varaktig fred var vägledande för Aristide Briand, den
franske utrikesministern, då han i slutet av 1920-talet lanserade sin plan på
en europeisk federativ union. I Sverige stöddes den tanken av Socialdemo-
kratens chefredaktör Arthur Engberg.
Ett drygt årtionde senare kom Jean Monnet med sin idé om en europeisk
union i samma syfte, nämligen att förhindra krig genom att sammanfläta folk
och nationer i ett nära samarbete. Willy Brandt tog vid under det kalla kriget
med sin systemöppnande östpolitik. Olof Palme fortsatte samma tankegång
med sin doktrin om gemensam säkerhet. Hade någonsin en Mikhail Gorbat-
jov kunnat bana väg för perestrojka och nedrustning utan denna visionära
politik från Brandts, Palmes och andras håll?
Jag ser dagens debatt om Jacques Delors och EG:s europeiska union som
en förlängning av denna mångåriga europeiska strävan, att skapa en mosaik
av självständiga nationer, som samordnar sitt handlande till ömsesidig nytta
på de områden som de själva kommer överens om.
Några nämner fredstanken. Den må ha varit drivkraften för EG efter kri-
get. Men den är inte längre central, nu när det kalla kriget är slut.
Detta är en statisk och perspektivlös syn. Vad vore vi i dag utan den stabili-
tet som ändå EG-ländernas samarbete och gemensamma utrikespolitik ut-
gör? Vilket kaos skulle vi inte ha framför oss om varje västeuropeiskt land
förde sin egen utrikespolitik, enbart utifrån sina egna nationella särintres-
sen?
Vad jag inte vill se är en europeisk union som en del i en Orwellsk 1984-
världsbild, där tre fientliga block - Eurasien, Ostasien och Oceanien - be-
kämpar varandra. Inte heller vill jag se framväxten av en västeuropeisk rike-
mansklubb.
Det är en illusion att tro att vi kan bygga någonting av värde och varaktig-
het i Europa om inte också folken i Afrika, Asien och Latinamerika får möj-
ligheter till ett drägligt liv.
Tredje världens länder förlorar varje år hundratals miljarder dollar på
grund av de rika ländernas handelshinder. Om vi inte får minskade ekono-
miska klyftor och sociala orättvisor kommer vi ständigt att få leva med hoten
om konflikter och krig och med outhärdliga moraliska utmaningar. Dess-
utom kommer våra gränser att tvångsmässigt öppnas av östs och syds väl-
ståndssökande och hungrande människor om vi inte frivilligt öppnar våra
marknader för östs och syds varor. Båtflyktingarna från Nordafrika som
kommer till Spanien och övriga Sydeuropa växer i antal, och vi har kanske
bara sett början av samma problem i Östersjöområdet.
I dessa omvälvningarnas tid gäller det för Sverige att söka sin roll i de sam-
manhang som jag har berört.
Regeringen har tyvärr inte, trots de många orden, presenterat någon över-
gripande målbeskrivning eller strategi för Östeuropa. Det saknas priorite-
ringar vad avser länder och sakområden samt delvis biståndsformer. Av löf-
tet om en miljard kronor per år har det i år blivit 640 miljoner kronor för nya
insatser. Ärendena samlas på utrikesministerns bord i brist på fungerande
hanteringsordning. Regeringens östpolitik saknar med andra ord tillräckliga
medel, skaparkraft och fantasi.
Vi behöver därför formulera en ny östpolitik över partigränserna, en poli-
tik som också behöver stöd av ett risktagande och framtidsinriktat näringsliv.
I ett sådant perspektiv är det viktigt att vi i vår del av Europa utformar en
strategi för ett pånyttfött norra Europa - som sträcker sig över Nordsjön,
Nordkalotten, Kolahalvön, Karelen, S:t Petersburg, västra Ryssland, Balti-
kum, Polen, norra Tyskland, Elbemynningen och västerut - som en dyna-
misk region i det alleuropeiska samarbetet.
Den västliga integrationen är inte sig lik efter Edinburgh, men processen
fortsätter ändå framåt. Ett ännu okänt slutmål gäller fundamentet i den s.k.
europeiska arkitekturen, nämligen vilken typ av säkerhetssystem Europa
skall ha i framtiden.
NATO, WEU, EG, NACC och ESK finns alla där, men alltjämt med
oklara inbördes relationer och ambitioner.
Sveriges militära alliansfrihet förblir oförändrad, som Ulf Dinkelspiel
klart deklarerade i Bryssel. Den linjen betyder förstås att medlemskap i
NATO eller WEU är oförenligt med Sveriges nuvarande säkerhetspolitik.
Debatten om vårt förhållande till WEU är egentligen något av en skendis-
kussion. WEU representerar en ambition på olika håll i Europa om ett själv-
ständigt europeiskt försvarssystem utan den formella knytningen till super-
makten USA. Än så länge är det emellertid endast NATO som representerar
någon trovärdig form av regional och kollektiv säkerhet. Debatten mellan
NATO- och WEU-orienterade européer kommer att fortsätta länge än.
Inom parentes tycker jag att regeringen inte ger en korrekt beskrivning av
EG-ländernas försvarspolitiska samarbete. Det är inte alla länder, vilket
man kan tro av framställningen, som vill delta i detta. Jag kan erinra om vad
den danske försvarsministern nyligen sade: Ett militariserat EG betyder ett
litet Europa.
Den revolutionerande omvälvningen i europeisk och global säkerhetspoli-
tik påverkar förstås också vårt lands traditionella neutralitetspolitiska linje.
Den linjen har aldrig varit en dogm eller ett självändamål. Våra möjligheter
är nu inte längre begränsade av det kalla krigets och blockpolitikens villkor.
Vi kan och vi vill delta fullt ut i skapandet av nya säkerhetsstrukturer i
Europa. Menar vi allvar med vår uppslutning kring begreppet gemensam sä-
kerhet, innebär detta också att vi är beredda att ge upp en del av vår suverä-
nitet även inom säkerhetspolitiken. Eller med andra ord: har vi haft en revo-
lution i europeisk och global säkerhetspolitik, är det tid för en reformation
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
11
|
Prot. 1992/93:67 24 februari 1993 |
av svensk säkerhetspolitik. Det gäller både politiskt tänkande och militär |
tära alliansfrihet.
|
Utrikespolitisk |
Det talas ovanligt mycket om FN i årets regeringsdeklaration. Det väl- I en motion till riksdagen har Socialdemokraterna begärt en planering för Fru talman! Det är kanske inom ESK som Sverige bäst kan omsätta sin Låt mig ange några förslag till svenska initiativ. Efterlevnaden av ESK:s Parisstadga borde skötas mer systematiskt av ett ESK:s s.k. krisförebyggande center borde stärkas väsentligt. Här skulle Ett liknande nätverk av samordnade informationsutbyten om olika miljö- En europeisk flyktingkommission skulle kunna upprättas, som i samar- |
|
12 |
hov som finns mest i de fattiga delarna av världen. |
Det allra viktigaste är att koordinera bättre insatser för demokratiproces-
sens stärkande i form av en demokratins Marshallplan.
Fru talman! Det finns ett samband mellan inrikes- och utrikespolitik, mel-
lan nationell och internationell säkerhet. Upplever man inte trygghet i den
egna närmiljön känner man inte heller säkerhet i ett yttre, vidare samman-
hang. Där kanske vi har en av förklaringarna till EG-motståndet i Sverige.
Vi måste också här hemma se över vilka konsekvenserna blir av de stora
förändringarna i världen. Sveriges säkerhet och välstånd är direkt beroende
av hur vi förmår bära vårt internationella ansvar. Det duger inte att tro att
vi kan bygga en nationell eller regional välfärdsenklav, eller att tro att de
resurser vi sätter av för internationella ändamål inte måste växa. Det går inte
heller att bortse från helheten och inte vara beredd att ompröva gamla lös-
ningar, prioriteringar och principer.
Sanningen i dag är att vi saknar fullgod beredskap för fredsskapande och
konfliktförebyggande insatser. Efter att under lång tid hört till dem som mest
engagerat ställt upp i FN:s fredsbevarande insatser ligger Sverige nu på 29:e
plats. Vi måste se vilka omprioriteringar vi bör göra inom försvaret för att
klara också de nya hoten mot vår säkerhet och för att konsolidera freden.
I höstens krispaket skars biståndet ned. Runt om i världen uppfattades
det som ett symboliskt nederlag för biståndet. Vår biståndspolitik måste vara
nyskapande, och enprocentsmålet måste uppnås.
I Östeuropa har västvärlden inte levt upp till de krav som den historiska
omvandlingen nu ställer. Den nya chans som Europas folk har får inte gå
förlorad.
Antalet människor på flykt ökar. Vi måste möta detta med en politik som
tar ett helhetsgrepp om flyktingskapets och folkförflyttningarnas orsaker
och verkningar.
Sammantaget: Säkerhet, fattigdom, miljö och utveckling, Östeuropas om-
vandling, flyktingfrågorna - de stora frågor det här handlar om kräver en
bred nationell samsyn. Det handlar både om att inse de intressen vi här delar
med andra och att mobilisera en förnyad känsla av solidaritet inom och över
gränserna.
Vi har därför föreslagit att en nationell kommission tillsätts för att se över
och föreslå förändringar i syfte att stärka Sveriges internationella ansvarsta-
gande. Jag hoppas, fru talman, att vi skall kunna nå en bred enighet om detta
syfte i denna riksdag.
Anf. 4 LARS MOQUIST (nyd):
Fru talman! Utrikesministern, ledamöter och åhörare! Har Sverige ändrat
utrikespolitik? Det är en fråga eller ett påstående som då och då dyker upp
i den allmänna debatten. Vissa hävdar att Sverige ändrat inriktning på sin
utrikespolitik, att vi numera inte lägger näsan i blöt i varje liten fråga långt
bort i fjärran länder, att vi blivit alltmer Europainriktade.
Att som vissa socialdemokrater skarpt kritisera regeringen för att Sverige
inte kom in i FN:s säkerhetsråd, är bara sedvanlig partiretorik för att ge rege-
ringen en känga, att visa att man inte sköter sig och samtidigt försöka visa
sin egen förträfflighet. När det nu fattades några röster i första röstningsom-
gången stod det väl klart för alla att Europa genom Spaniens inval hade fått
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
13
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Uirikespoliti.sk
debatt
14
sin kvot fylld och att resultatet därför skulle bli vad det blev. Denna valut-
gång tar somliga till intäkt för att pådyvla regeringen passivitet och bristande
vilja att spela en roll inom världssamfundet. Jag håller inte med. Om rege-
ringen gjort en kursändring från att lägga näsan i blöt överallt till att mera
aktivt främja svenska intressen genom en framsynt Europapolitik, så hälsar
jag detta med glädje.
Svenska utrikespolitiska insatser i främmande länder genom olika bi-
ståndsinsatser skall jag återkomma till. Här finns ingen anledning att slå sig
för bröstet.
Att Sverige skall gå in i den europeiska gemenskapen, EG, för att sedan
också ingå i den europeiska unionen råder det stor enighet om i denna kam-
mare. Vänstern samt en och annan protektionist från övriga partier har en
annan uppfattning, men i det stora hela är vi överens.
Vi hoppas att de svenska förhandlarna uppnår resultat som vi alla kan
känna oss nöjda med. Våra motparter i förhandlingarna är egentligen inga
motparter. De vill detsamma som vi, dvs. nå en lösning som innebär att Sve-
rige kommer in i den europeiska gemenskapen. Vägen dit blir kanske törn-
beströdd, och våra krav blir kanske inte tillgodosedda till hundra procent.
Vi får ju titt och tätt höra att vi inte skall lägga oss platt till marken i ambitio-
nen att komma in i EG. Motparten, dvs. EG-företrädarna - nu under dansk
ledning - lär ha samma utgångspunkt.
Vägen till EG ser i dag ut att bli mera törnbeströdd än den verkade bli för
något kvartal sedan. Schweiz ställer inte upp på EES-avtalet. Detta skapar
oro i EG-länderna, eftersom man inser att nettotillskottet till EG:s kassa-
kista blir mindre om Schweiz andel till olika stödfonder inte betalas av övriga
EFTA-stater. EG-företrädare börjar då blanda bort korten och drar in andra
faktorer i problematiken. Man vill få kompensation för handelsavtal som
EFTA tidigare slutit med Turkiet. Spanjorer, portugiser och greker vill passa
på att omförhandla delar av jordbruks- och fiskeavtalet. Att sådana här frå-
gor nu på nytt plockas upp till ytan inger betänkligheter. Drar ett godkän-
nande av EES-avtalet ut på tiden kan nya problem uppstå. I Norge går de-
batten om EES-avtalet på högvarv. Skall avtalet omförhandlas är det långt
ifrån säkert att tre fjärdedelar av norska stortinget ger sitt fortsatta stöd till
ett avtal med nuvarande utseende.
Spelar detta då någon roll för Sverige? Ja visst. Om vi inte klarat av EES-
avtalet som mellanstation blir den kommande folkomröstningen mycket
mera komplicerad. Förutom de frågor som vi nu skall förhandla om kommer
ju ett ja till EG/EU också att innebära ett godkännande av hela den avtals-
massa som nu ligger inom EES-avtalet. Genom ett EES-avtal är vi ju i mångt
och mycket delaktiga i EG:s inre marknad. Om EES-avtalet faller är vi
mycket mera sårbara för utpressningsförsök från EG-länder som vill gynna
egna särintressen på bekostnad av våra. Men man kan ju undra om spanska
eller andra länders företrädare insett att hela processen med ett utvidgat EG
senareläggs - det handlar om många år framöver - om man alltför kraftigt
skriker på kompensation när nu Schweiz backat ut från EES. Det verkar
vara ett högt spel. Vi får hoppas att det inte är alltför högt.
Vissa frågor i EG-problematiken försöker svenska politiker sopa under
mattan. Det är de frågor som rör säkerhets- och försvarspolitik liksom frågor
om den monetära unionen. Beträffande den monetära unionen finns det
ingen anledning att kritisera regeringen för att man uttalat något i stil med
uttrycket ”kommer tid, kommer råd”. Kanske är det en alltför fri tolkning
av regeringens uttalande om den monetära unionen.
Men när det gäller vår kommande säkerhets- och försvarspolitik talar man
i gåtor. Vi skall vara neutrala men ändå inte neutrala, eller om det är
tvärtom. Vi skall vara alliansfria men ändå inte alliansfria, eller kanske även
här tvärtom. Så håller man på. Varför inte tala om att vi aldrig varit riktigt
neutrala - att vi jämkat och snirklat när det gällt att leva upp till vår neutrali-
tet?
Hur var det med den tyska transittrafiken genom Sverige under andra
världskriget? Hur var det med baltguldet? Hur var det med baltutläm-
ningen? Så snart vi fått press på oss har vi vikt undan. Det är kanske taktiskt
rätt, men föga ärorikt-och föga neutralt. Hur hade det varit om Sovjet hade
attackerat oss efter andra världskriget? Hade vi då levt upp till vår alliansfri-
het? Hade vi sagt nej tack om vi hade erbjudits hjälp av NATO? Hade vi
snällt hissat ner byxorna och låtit ryssen ge oss smörj? Vi hade naturligtvis
inte gett upp så lätt, men ingen tror väl på allvar att vi skulle ha klarat oss
utan hjälp av några vänner.
Nej, den gamla svenska modellen med alliansfrihet i fred syftande till neu-
tralitet i krig handlade om motsatsen till den i andra sammanhang så hyllade
tesen om solidaritet. Det var ju inte av solidaritet vi valde vår alliansfria och
neutrala linje, utan det gjorde vi av egoistiska skäl. Vi ville slippa dras in i
andras krig, samtidigt som vi hoppades att andra länder skulle komma till
vår hjälp om vi behövde sådan. Det var solidaritet i en körriktning-vi skulle
inte vara solidariska med andra, men andra förväntades vara solidariska med
oss. Vilket hyckleri!
Ny demokrati menar att vi skall gå in i diskussioner om att ansluta oss till
en gemensam europeisk försvars- och säkerhetspolitik. Om det visar sig att
den västeuropeiska unionen, VEU, är rätt forum för en gemensam euro-
peisk säkerhetspolitik skall vi vara med där. Men vi skall ju inte med någon
bakvänd solidaritet ställa oss utanför ett samarbete. Jag tror att svenska fol-
ket känner sin plikt att hjälpa till när det behövs.
Fru talman! Det är ju detta med solidaritet och önskan att undvika kon-
flikter i Europa som var bakgrunden till att man började nära tanken på ett
gemensamt Europa. Med ett monetärt samarbete - med en gemensam sä-
kerhets- och försvarspolitik, med en gemensam europeisk handelsmark-
nad - skulle man bygga upp ett Europa fritt från krig. Denna solidaritets-
tanke - denna fredstanke, dvs. att ett nära ekonomiskt samarbete främjar
förståelsen mellan länder - försvinner ofta i debatten.
Vi pratar mest om hur mycket vi vinner eller förlorar i jordbruksavtalen,
i fiskeavtalen, i miljöfrågor och på handelsmarknader. Ja visst. Vi måste få
tillgång till den marknad som EES-avtalet ger oss. Vi måste få tillgång till
det inflytande som ett EG/EU-medlemskap ger. Får vi inte tillgång till den
europeiska marknaden kan vi definitivt säga ajöss till vår välfärd. Vi bevakar
alla möjliga särintressen utan att prata om det kanske viktigaste av allt: en
bestående fred.
Jag hoppas att det material som nu håller på att utarbetas och som skall ge
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
15
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
svenska folket ett bra underlag när det gäller att ta ställning till ett EG/EU-
medlemskap med kraft tar upp fredsaspekten i Europasamarbetet. Det är så
lätt att man bara väger plus och minus utan att beakta solidaritetsaspekten,
fredsaspekten.
Om man börjar titta runt hörnet för att se hur det står till med samman-
hållningen i Europa blir man beklämd. Överallt är det konflikter. I Jugosla-
vien tycks alla slåss mot alla. Slovenien var tydligen det enda område som
kom undan helskinnat när frågor om alla gamla oförrätter skulle lösas. Ser-
ber, kroater och bosnier försöker alla kapa åt sig mesta möjliga innan man
sluter en fred som sedan alla vill riva upp så snart det går. I Makedonien
behövs det FN-trupper för att hålla ordning. Där gäller striden t.o.m. nam-
net på landet. I Kosovo brakar det löst när som helst, säger initierade perso-
ner.
Fler konflikter ligger på lut. I Belgien råder motsättningar mellan valloner
och flamländare. På Cypern råder en bräcklig vapenvila mellan turkar och
greker. Baskerna vill ha frigörelse. Mördandet på Nordirland tycks aldrig ta
slut. Det förekommer motsättningar mellan balter och ryssar, mellan olika
folkslag i det forna Sovjet osv. Var skall det sluta?
Det är tydligt att de flesta länder inte kan hantera sin situation. De måste
ha hjälp. Varifrån skall de få hjälp? Svaret måste bli: inom Förenta nationer-
nas ram.
Vi i Ny demokrati föreslår i en särskild motion att en internationell freds-
skapande militär styrka upprättas och underställs FN:s säkerhetsråd.
Fru talman! Pierre Schori tar i sitt anförande upp en ny socialdemokratisk
motion om en fredsbevarande svensk styrka. Jag vill då bara påpeka att Ny
demokrati redan för ett år sedan lade fram ett liknande förslag om en katast-
rofbrigad. Då var intresset från Socialdemokraternas och andra partiers sida
ljumt. Jag tror att Richard Ulfvengren i sitt anförande här senare i dag kom-
mer att utförligare redogöra för den föreslagna brigaden.
Tiden är nu mogen för en militär styrka som får ungefär samma roll som en
polisorganisation i en enskild nation har. Samtidigt måste den internationella
domstolen reservationslöst av medlemsländerna accepteras som högsta or-
gan för lösandet av internationella konflikter.
Rollen som världspolis har ofta fått spelas av USA. Somalia och Kuwait
är de senaste exemplen på nationer som kan rikta ett tack till USA. Men den
amerikanska opinionen kommer inte att i alla lägen acceptera att ameri-
kanska liv riskeras och offras i fjärran länder. Detta gäller ju alldeles speciellt
om inte andra länder är beredda att hjälpa till för att upprätthålla världsfre-
den och försvara demokratiska staters överlevnad.
Som exempel kan Jugoslavien nämnas. Vad kan omvärlden göra för Jugo-
slavien?
Vi kan nöja oss med att få i väg hjälpsändningar och med att fördöma de
stridande parterna i hopp om att konflikten löses av sig själv.
Vi kan acceptera den etniska rensningen och erbjuda de fördrivna männi-
skorna bostad på annan plats i världen.
Det enligt vår mening enda hållbara alternativet är att med internationell
rätt arbeta fram den bästa lösningen och att sedan med internationella mili-
16
tära trupper se till att denna lösning efterlevs. Uppgiften blir svår. Människo-
liv kommer att krävas, men alternativen är säkert sämre.
Fredsskapande styrkor skall medlemsländerna ställa till Säkerhetsrådets
förfogande. Styrkorna skall vara tyngre beväpnade än FN:s fredsbevarande
styrkor, och de skall kunna rycka in med kort varsel. Fredsstyrkorna skall
rekryteras på frivillig nationell basis och genomgå gedigen träning och ut-
bildning i resp, lands nationella armé.
Mellan 1945 och 1987 har FN gjort 13 fredsbevarande insatser och sedan
1987 ytterligare 13. För kommande tolvmånadersperiod planeras fredsbeva-
rande insatser för 16 miljarder kronor. Trots att detta belopp bara motsvarar
tre promille av de globala militära satsningarna flyter inbetalningarna från
medlemsländerna trögt. Det skulle vara avsevärt lättare att få fram pengar
till både fredsskapande och fredsbevarande styrkor om medlemsländerna
budgeterade sina militära FN-bidrag via försvarsanslag i stället för via utri-
kesanslag.
Sverige bör spela en aktiv och pådrivande roll för att förverkliga tanken på
fredsskapande militära styrkor. Vi måste vara beredda att tillsammans med
andra nationer ingripa för att lösa blodiga konflikter i vår omvärld. Det gäl-
ler då att ingripa med trupp, inte bara med diplomatiska uttalanden. Det
kalla kriget är över. Nu finns det förutsättningar att skapa denna internatio-
nella polis som så väl behövs. Låt Sverige ta på sig rollen som aktiv lobbyist
för att medlemsländerna skall ställa militär trupp till Säkerhetsrådets förfo-
gande.
Fru talman! I ämnet blodiga konflikter är det omöjligt att låta bli att be-
röra vidrigheterna beträffande de olika grupperna inom det forna Jugosla-
vien. Det är därför som man med glädje hälsar FN:s beslut om att åtgärder
nu skall vidtas för att det skall gå att komma till rätta med övergreppen på
civilbefolkningen. En tribunal skall inrättas för att få de ansvariga dömda.
Man får hoppas att redan tillskapandet av denna tribunal får en sådan effekt
att flertalet grymheter upphör. Man känner en sådan vanmakt över att den
civiliserade världen inte snabbt har kunnat ingripa. Våldet äger ju rum
mindre än 200 mil från oss.
Det är inte alla nationer som omgående griper till svärdet vid olösta gräns-
dragningar. En liten solskenshistoria är uppgörelsen i år mellan Sverige och
Norge om att upphäva en konvention från 1905 om en neutral zon mellan
Norge och Sverige. Trots att det aldrig förekommit några gränskonflikter
mellan våra båda länder efter 1905 tog det nästan 90 år att avveckla konven-
tionen. Allting tar sin tid.
Fru talman! Det går inte att tala om utrikespolitik utan att beröra bistån-
det. Jag ämnar i detta avsnitt bara ta upp Sydafrikaproblematiken. Jag gör
det med en jämförelse med vår biståndspolitik. Det är en ren skandal - ja,
ordet skandal borde förstärkas med diverse kraftuttryck - att Sverige i sin
biståndsbudget föreslår att 240 miljoner kronor skall avsättas till sydafri-
kanska organisationer varav ANC skall få ungefär hälften, medan det totala
biståndet till Öst- och Centraleuropa bara uppgår till drygt tre gånger detta
belopp. Fundera över relationerna - 871 miljoner till Estland, Lettland, Li-
tauen, Polen, Ryssland m.fl. och 240 miljoner till sydafrikanska organisatio-
ner. Man häpnar. Att fortsätta den socialdemokratiska politiken, som inne-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 67
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
bär att man ger bort skattebetalarnas pengar till militärdiktaturer, socialist-
stater och socialistpartier, är ju befängt.
Det finns många sätt att försnilla skattebetalarnas pengar på. Stödet till
ANC är ju i reala termer ganska obetydligt. Men Svensson på gatan tycker
nog att dryga 100 miljoner är en ansenlig summa och att pengarna borde
kunna användas bättre. I ivern att stödja den gamla utrikes- och biståndspo-
litiken struntar man i skattebetalarnas reaktion.
Vore det inte mera välbetänkt att se till att svenskt näringsliv snabbt kan
komma tillbaka till den sydafrikanska marknaden genom att omedelbart
häva sanktionerna mot Sydafrika? Vi skall alltid som världssamvete hålla ut
längst - kosta vad det kosta vill. Sluta upp med de här dumheterna! Häv
sanktionerna! Detta har vi i Ny demokrati krävt i ett flertal motioner. Första
gången jag tog upp frågan var i november 1991, men förslaget röstades en-
hälligt ned.
Så småningom åkte en fempartidelegation ned till Sydafrika för att på ort
och ställe bilda sig en uppfattning. Delegationens ställningstagande fick mig
att på nytt reagera och motionera. Jag skrev då ”De fyras gäng”, men efter-
som varumärket redan hade inregistrerats av kineserna, valde jag av artighet
att kalla majoriteten i utredningen för ”De fyra”. Moderaternas represen-
tant fronderade och tyckte i likhet med Ny demokrati att det nu väl ändå var
dags att låta Nelson Mandela få tappa greppet och inflytandet över svensk
utrikespolitik.
Regeringen har med stöd av Socialdemokraterna envist bakbundit svensk
industri genom att halsstarrigt lyssna på Nelson Mandela och hans röda
ANC. Men just i går möttes vi av beskedet att sanktionerna kanske skall
hävas. Det är bra. Men att behålla den självpåtagna tvångströjan så länge,
och att fortsätta med detta självplågeri flera år i onödan, är för bedrövligt.
Fru talman! Jag skall i mitt nästa anförande återkomma till biståndspoliti-
ken.
Anf. 5 BERTIL MÅBRINK (v):
Fru talman! Vi upplever nu början av genomgripande förändringar i värl-
den, som har möjliggjorts genom det kalla krigets slut. Men regeringen bryr
sig bara om Europa, och det är inte ens hela Europa som upptar dess in-
tresse, utan den mindre och rikare delen, Västeuropa. Den svenska utrikes-
politiken reduceras till EG-politik. Världen utanför ägnas ett förstrött in-
tresse. Afrika får 2,5 rader i regeringens utrikesdeklaration. Inte ett ord äg-
nas de grundläggande obalanserna i världen, dvs. att en fjärdedel av jordens
befolkning konsumerar 60% av maten i världen, att en miljard människor
hungrar och att 14 miljoner barn årligen dör av fattigdom.
Utrikesministern har inte sagt ett ord om nord-syd-konfliktcn och de väx-
ande klyftorna. Finns det ingen medkänsla med de fattiga som under 80-talet
tvingades ge den rika världen ett bistånd som motsvarar minst sex Marshall-
planer? Det verkar inte så, Biståndet till de fattiga skärs ner, och det sker
efter att lyxskatter har avskaffats. Det handlar i båda fallen om ungefär lika
mycket pengar.
Världen är större än EG, och ordningen i världen är orättvis. Därför måste
18
de nya möjligheter, som nu finns när världen inte längre hålls i ett skruvstäd
av två kapprustande supermakter, tillvaratas.
FN kan nu äntligen spela den fredsbevarande roll som avsågs vid dess bil-
dande, och bli en allomfattande organisation för kollektiv säkerhet. Jag an-
ser att Sverige - fast vi inte fick någon plats i säkerhetsrådet - kan spela en
pådrivande roll för att de reformer som står på FN:s dagordning skall leda
till ökad demokrati och kollektiv säkerhet för alla, såväl stora som små.
USA:s dominans i FN måste brytas. Det får inte vara så att säkerhetsrådet
endast kan besluta om sanktioner när USA så vill.
USA har satt i gång en ommodellering av FN efter sitt skön. Generalsek-
reterare Boutros-Ghali tvingades att skyndsamt utse Richard Thornburg,
f.d. justitieminister hos Bush, till ledare för FN:s administration under hotet
att USA annars skulle sluta betala till FN. FN:s biståndsorgan skall strömlin-
jeformas enligt Världsbankens modell. De rika länderna vill inte ge pengar
till de FN-organ där u-länderna har inflytande. Det är bättre med Världs-
banken, där man röstar efter kapitalinsats, och där USA har veto.
Om det skall bii ett reformerat FN, skärps konflikten nord-syd. Lägg där-
till i-ländernas ökande protektionism, som sätter upp hinder för u-länderna
i världshandeln. GATT-förhandlingarna blockeras av EG:s och USA:s strid
om jordbruket. Det verkligt allvarliga är att när dessa två giganter dumpar
sina subventionerade jordbruksöverskott, slås u-ländernas bönder ut.
De växande orättvisorna är en tickande bomb. Vi kommer att få se explo-
sioner i land efter land. Peru är ett alarmerande exempel. För några år sedan
varnade jag i denna kammare för vad som skulle komma att hända där. Det
var efter en larmrapport om att man i Limas soptippar hade uppmätt ett
minskat innehåll av organiska ämnen, dvs. vad som ansågs ätbart. Nu har
soptipparnas barn växt upp till tonåringar i kåkstäderna. Det är bland dem
som Den lysande stigen (Sendero Luminoso) rekryterar nya anhängare. Ar-
mod och svält föder hat och desperation - terrorism.
Hör ni, fru utrikesminister, den tickande bomben? Ni kan exempelvis
lyssna till soptipparna i Moskva, där 22 000 människor ”livnär” sig.
Berlinmurens fall väckte jubel. Jublet fortsatte och stegrades vartefter
diktaturerna föll. På Vaclavplatsen ropade Pragborna i talkör ”Tillbaka till
Europa”. Sedan dess har det gått litet mer än tre år. Nu upptäcker de att de
inte alls är välkomna i Europa - i EG-Europa- i varje fall inte med sitt stål,
sina textilier och sina livsmedel. Samma hårda bud gäller för det övriga Cen-
tral- och Östeuropa. Lech Walesa har anklagat väst för att sätta upp en ny
ridå - en ridå av silver - mot öst.
Om dessa länder inte får exportera sina varor ökar arbetslösheten ännu
mer. De säger: Om ni inte tar emot våra varor, får ni ta emot våra människor.
Det är många även i väst som har insett detta och som varnar för konsekven-
serna.
Häromdagen var en amerikansk forskare i Stockholm. Han larmade om
en hotande flyktingvåg på 5-15 miljoner människor från Ryssland. Till skill-
nad från denne amerikan är jag övertygad om att väst kan medverka till att
stoppa sönderfallet i Ryssland. Men då behövs det mycket större insatser än
vad som görs i dag. Utrikesministern aviserar inga nya insatser, utan tycker
att det regeringen nu gör är tillfredsställande. Men företagsledare som Pcrcy
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
19
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
Barnevik och Björn Svedberg gör uppenbarligen en annan bedömning när
de säger att det behövs svenska krediter på 15 resp. 30 miljarder kronor.
Regeringens östpolitik är idéfattig och kortsynt. Jag vänder mig mot den
självbelåtenhet som präglar utrikesministerns tal. Sverige gör stora insatser
exempelvis för miljön i Östersjöregionen. Sanningen är ju att de pengar som
anslås bara är en promille av vad som behövs.
Arbetet med att göra kärnkraftverken i öst säkra går med snigelfart. An-
ledningen är att G7-länderna ”drar fotterna efter sig”, sade chefen för Euro-
peiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken (EBRD), Attali, häromda-
gen. Attali sade också att östeuropéerna måste få lov att skaffa sig hederliga
inkomster på export, annars ”blir de en gigantisk loppmarknad för alla slags
vapen, konventionella, kemiska och nukleära”.
Skall regeringarna i väst fortsätta att slå dövörat till eller skall de göra som
i Tyskland? Där diskuterar man nu att uppföra en elektronisk mur mot öst
för att stoppa flyktingar. I stället för Ulbrichts och Honeckcrs mur som revs,
kan det bli en Kohlmur.
Men även om man lyckas stoppa flyktingarna, kommer vapen och narko-
tika att strömma in, bl.a. till vårt land. Därför måste Ryssland snarast inte-
greras i ett helt Europa. Det sade också utrikesministern - men bara såsom
ett mål; hon angav inga medel. Och det är givetvis inte lätt för henne att säga
som Attali, när Sverige förhandlar med EG, som inte vill integrera Ryssland
och inte vill släppa in de östeuropeiska exportvarorna.
Vänsterpartiet har lagt fram ett antal förslag om hur handel, investeringar,
vänsamarbete osv. skall kunna utökas med Central- och Östeuropa, inbegri-
pet Ryssland. Vi vill att Sverige skall göra som Danmark, där man har beslu-
tat att komma upp i 0,5 % av BNI i Östeuropabistånd till år 2000. Jag hoppas
att våra förslag skall behandlas seriöst.
Vad utrikesministern sade om ansträngningarna för att stoppa blodbadet
i f.d. Jugoslavien uttryckte väl vad vi alla känner. Endast en politisk lösning
kan bli en verklig lösning. USA:s och Rysslands medverkan behövs. Det ar-
bete som Hans Corel! har utfört för att få till stånd en krigsförbrytardomstol
är en banbrytande insats som förtjänar all respekt. Säkerhetsrådets beslut
har ju redan kylt av några av dem som har skrutit med sina bedrifter i den
etniska rensningen.
Vi kan i dag inte se något slut på blodbadet i Bosnien-Hercegovina. Men
det är en ljusning att Ryssland nu har kommit med i fredsansträngningarna.
Här kan vi från svenskt håll med våra goda kontakter bidra till att stödja de
icke-chauvinistiska krafterna. Vi kan - bl.a. genom deltagandet i fredsstyr-
kan i Makedonien - medverka till att förebygga att konflikten sprider sig till
ett stort Balkankrig.
Även på närmare håll är svenska insatser viktiga för att förebygga att de
ryska extremisterna vinner övertaget - de må vara bruna eller röda. Det är
ju vad man nu fruktar mest i Baltikum. Att Ryssland fullföljer sina interna-
tionella åtaganden och tar hem sina trupper är en nyckelfråga. Vi menar att
Sverige bör underlätta detta bl.a. genom att skänka trähus för att lösa en bit
av bostadsfrågan för hemvändande officerare och stamanställda. Ett samar-
bete mellan svenskar och ryssar med att bygga bostäder skulle kunna bli en
20
symbol för nya och konstruktiva relationer syftande till en alleuropeisk inte-
gration, där Ryssland finner sin plats.
Integrationen måste bli alleuropeisk, om den skall leda till stabilitet. Läget
i Central- och Östeuropa är fortfarande labilt. Demokratiseringen är inte oå-
terkallelig. Det finns andra nationella motsättningar än de i f.d. Jugoslavien,
inte minst i den nya staten Slovakien. Här liksom i Rumänien är den ung-
erska minoriteten hotad, samtidigt som nationalistiska krafter i Ungern ses
som ett hot i grannländerna.
Vi har all anledning att bevaka hur de mänskliga rättigheterna efterlevs i
den här delen av Europa. Den snabbt tilltagande antisemitismen i Ungern
måste fördömas liksom den dåliga behandlingen av zigenarna, inte minst i
Rumänien.
Även i Västeuropa finns rasism, vilket utrikesministern tog upp. Det har
just kommit en rapport från Amnesty International om tortyr och misshan-
del av utlänningar på polisstationer i Västeuropa. Den rapporten bör utri-
kesministern ta upp i ESK-arbetet. De stora möjligheter som ordförande-
skapet i ESK ger måste tas till vara.
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
Anf. 6 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Jag kan berätta för Bertil Måbrink att ESK:s minoritetskom-
missarie Max van der Stoel just i går kom tillbaka till Haag efter ett besök i
Slovakien.
Jag skulle vilja ta upp ett tema från utrikesdeklarationen. Det föreligger
ingen motsatsställning mellan vårt engagemang för grannar och för Europa
och ett globalt engagemang. Tvärtom är regional integration en del av global
integration. I en ansvarsfull utrikespolitik förstärker de olika delarna var-
andra. Central- och Östeuropapolitiken och vårt ESK-ordförandeskap sam-
verkar med vårt utvidgade engagemang i FN.
Det har i debatten uttalats farhågor för att Sverige såsom EG-medlem
skulle hamna i en inåtvänd isolationistisk organisation, som inte har någon
förståelse för världen utanför de industrialiserade ländernas krets. Jag me-
nar att detta självfallet är en vrångbild. Det räcker att nämna Holland, Spa-
nien, Portugal, Storbritannien och Frankrike för att få klart för sig att EG:s
medlemskrets består av länder som i alla tider har haft sitt ansikte vänt utåt.
Sverige kommer inte att råka i lag med en samling stater, som inte har något
intresse för den tredje världen. Tvärtom kommer vårt medlemskap snarare
att tillföra oss kunskaper och kontakter med ytterligare delar av den tredje
världen. Vi kommer att öppna oss mot länder som Sverige hittills inte har
haft så stora förbindelser med bland utvecklingsländerna.
Det är inte heller så att EG i sin utrikespolitik visar ett bristande engage-
mang eller medkänsla med tredje världen. En genomgång av EG:s numera
alltmer gemensamma utrikespolitik visar att den i väsentliga avseenden sam-
manfaller med den som Sverige har fört och för. Sverige skulle inte ha någon
svårighet att ansluta sig till de uttalanden som EG har gjort om t.ex. konflik-
terna i Mellersta Östern, Gulfområdet eller Sydafrika. EG har inte givit ut-
tryck för någon annan syn på rätt och rättvisa beträffande små länders och
utsatta minoriteters problem än vad Sverige gör. EG lämnar bistånd till de
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
22
flesta av världens u-länder, inte minst till mycket fattiga länder i Afrika, som
Sverige så länge har samarbetat med.
Avtal om handelslättnader och bistånd har ingåtts med ett stort antal län-
der i Medelhavsregionen och Mellersta Östern. EG:s gemensamma handels-
politik liknar på många områden vår. Såväl Sverige som EG har inskränk-
ningar när det gäller import av jordbruks- och livsmedelsprodukter, men
Sveriges textilimport är något mer liberal än EG:s.
Det förtjänar påpekas att den genomsnittlige EG-medborgarens import
från u-länderna är större än den genomsnittlige svenskens, trots att Sverige
på någon punkt har en liberalare importpolitik.
Jag tror att dessa korta konstateranden visar att EG inte är någon sorts
förening för innesittare utan i hög grad har sitt engagemang förlagt till värl-
den utanför gemenskapens gränser.
Jag vill tillägga att det självfallet inte finns någon motsättning mellan EG-
ländernas vilja att stärka sitt ekonomiska samarbete och viljan att ta ansvar
för tredje världen. Det förhåller sig ju snarare tvärtom. En stark ekonomi är
en förutsättning för en generös solidaritet med tredje världen och, vill jag
gärna tillägga, även med Central- och Östeuropa. Jag ser EG såsom den sta-
bila motor, som måste bygga under vårt samarbete med Central- och Öst-
europa.
Jag vill gärna uttrycka min glädje över att Pierre Schori i sitt anförande
ägnade Central- och Östeuropa så stort utrymme. Jag delar dock inte hans
analys helt och hållet. Som jag ser det är det snarare de länder som frejdigt
tillämpar marknadsekonomins principer som i dag kan peka på framsteg och
utveckling. Vi kan se på Polen och Tjeckien, f.d. Tjeckoslovakien. Vi kan
t.o.m. i viss mån se på Estland, där detta händer. Vi kan se delar av utveck-
lingen i Ryssland, vilket ändå visar att företagskraften finns kvar. Därför de-
lar jag inte Pierre Schoris analys i detta hänseende.
Jag har litet svårt att se att de grupper som sysslade med gemensam säker-
het i mitten av 1970-talet egentligen var de verkliga frigörarna av Östeuropa.
De utgick ju från fortsatt blockuppdelning av Östeuropa. Någon riktig be-
frielseideologi var det väl inte fråga om.
Verkligheten är den att det under socialdemokratisk tid inte fördes någon
östpolitik värd namnet. Jag skall inte påminna om en del av de pinsamheter
som avslutade den socialdemokratiska epoken i förhållande till dåtidens
Central- och Östeuropa. Nu för vi en östpolitik med klara riktlinjer. Som jag
sade tidigare har vi tredubblat stödet till Central- och Östeuropa. Vi har av-
satt ett betydande stöd till de baltiska valutorna. Vi har i hög grad mobilise-
rat det internationella samfundet för Baltikums sak både ekonomiskt och
politiskt. Vårt suveränitetsstöd med insatser bl.a. för polis, tull och kustbe-
vakning har blivit mycket uppskattat och något av en förebild för andra län-
der. Vi har med kraft engagerat oss på olika sätt och med betydande bidrag
för en förbättrad säkerhet vid de sovjetbyggda kärnkraftverken. För Balti-
kum har regeringen sedan den tillträdde avsatt mer än en miljard kronor.
Med Ryssland utvecklar vi nu ett särskilt program för samarbete med de
västra regionerna. Den vittomfattande deklarationen som statsministern har
skrivit under med president Jeltsin vittnar tydligt om våra satsningar på lång-
siktigt samarbete med vår numera demokratiska stormaktsgranne.
Självfallet tänker vi inte slå oss till ro med det som vi nu gör. Sverige och
de nordiska länderna har en stor möjlighet att agera pådrivande, att verka
inom ramen för både EG och det internationella samfundet - att hjälpa till
med tankar och idéer och även att dra resurser till samarbetet med Central-
och Östeuropa och med Baltikum. Vi har gjort så bl.a. när det gäller valutas-
tödet till Baltikum, där vi lyckades få Japan att i en internationell aktion i
sista minuten hjälpa till att ställa upp med 100 miljoner dollar.
Vi kommer att fortsätta att verka i denna anda på den konferens som EG:s
ordförandeland Danmark har inbjudit till. Den kommer att äga rum alldeles
efter påsk, den 13-14 april. Då finns det möjligheter att ta upp de långsiktiga
och strategiska riktlinjerna för samarbetet med Central- och Östeuropa.
Visst är det ett exempel på hur världen utvecklas och förändras när man
hör Bertil Måbrink stå här i talarstolen och citera Jacques Attali, en framträ-
dande marknadsekonom och en framträdande ledare för en bank som skall
agera i Världsbankens anda på den europeiska scenen. Bertil Måbrink oroar
sig för nya murar. Men jag vet aldrig att jag såg Bertil Måbrink vara nere och
knacka på Honeckers mur på den tiden eller hjälpa till att riva ner den när
Bertil Måbrink var en framträdande företrädare för vpk här i riksdagen.
Anf. 7 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Fru utrikesminister! Om man skall säga något om regeringens
utrikesdeklaration, är det att det mesta är en huvudfåra. Det finns ingen
egen identitet i den. Man skriver mycket om den europeiska identiteten,
men ingenting om vår egen identitet, identiteten i svensk utrikespolitik.
Vi har tidigare talat om europeisk identitet. Det är naturligtvis en själv-
klarhet. Det är ingen som tror att vi är någonting annat än européer. Vi vet
ju det själva. Men om man upprepar detta som ett slagord hela tiden, ieder
det till att man förlorar platsen i FN:s säkerhetsråd. Det leder till att man
krymps som människa och som nation, att man avskärmar sig från det glo-
bala, från verklighetens värld.
Vår utrikespolitik är inget nollsummespel, säger utrikesministern i sin de-
klaration. Förhoppningsvis är vår politik inget spel över huvud taget utan ett
engagemang för verkliga människor. Var finns uttrycken för engagemang för
Haitis båtflyktingar, för Mozambiques fattiga, mot Unitas antidemokratiska
terror i Angola, för Thailands utnyttjade, för de sydafrikanska kåkstädernas
vidsträckta elände, för de palestinska flyktingarnas oändliga väntan, för Bos-
nien och för den tröstlösa kalla ryska landsbygden? Jag saknar inlevelsen i
mänskligt lidande, i de enskilda människoödena runt om på vår jord.
En forskare i Göteborg, statsvetaren Ulf Bjereld, har analyserat den bor-
gerliga regeringens utrikespolitik. Jag använder hans ord för att inte verka
för egensinnig här. Han säger att Sveriges fiasko i samband med att Sverige
inte blev invalt i FN:s säkerhetsråd kan spåras i den nya Europafokuserade
svenska utrikespolitiken. Han talar om att den svenska aktiva utrikespoliti-
ken tidigare under socialdemokratisk ledning men med stöd av Folkpartiet
och Centern kännetecknades av kritik mot supermakterna, framför allt mot
Sydafrika och Sovjetunionen, men också mot Israel och USA. Han tillägger
att den svenska kritiken mot andra stater, som utrikesministern ofta kritise-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
23
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
24
rar, var mest omfattande under åren 1976-1982, då Sverige styrdes av bor-
gerliga regeringar.
I deklarationen i dag säger utrikesministern att Sverige genom sitt ordfö-
randeskap i ESK för första gången spelar en central roll i försöken att finna
lösningar på en rad europeiska säkerhetsproblem.
Då kan jag återgå till Ulf Bjereld igen som säger att Sverige i ESK-proces-
sen var en av de stater som mest aktivt försökte jämka samman östblockets
och västblockets ståndpunkter. Det behövdes just i de svåra och kalla tiderna
under kalla kriget. Då behövdes självständiga aktörer, ingenjörer för freden
och för blocköverskridande, för att få ihop parterna och för att mildra ris-
kerna för kärnvapenkrig och andra konflikter. Där spelade svenska diploma-
ter en oerhört viktig roll inom ESK-processen. Den s.k. Madridkonferensen
som inrymde det hela kom till stånd tack vare mycket aktiva svenska insat-
ser, på grund av att vi tillhörde en alliansfri nation.
Att då säga att vi nu för första gången spelar en central roll i försöken att
finna lösningar på europeiska säkerhetsproblem, tror jag att Gubbstrutten i
Dagens Nyheter skulle kommentera genom att säga: Fi donc, la baronesse.
Bilden av att sitta tillsammans med europeiska politiker i möten, är inte
lika med en aktiv utrikespolitik. När t.ex. statsministern reste med julskinka
till våra soldater som då var i Kroatien, var det bra. Det var en nödvändig
uppmuntran för dem av våra medborgare som åkte dit liksom för de nya som
åkt till Makedonien. Det har ett fint syfte. Men när statsministern åkte dit
och träffade Kroatiens statsminister, sade han, oss veterligt, inte ett ljud om
den politik som Kroatien nu för, en militariserande politik. Det gäller alltså
att inte bara visa upp sig på bilder.
Mänskliga rättigheter är ett annat område. När utrikesministern nu säger
att man gärna ställer upp med att arbeta för en kommitté för mänskliga rät-
tigheter när det gäller Mellanöstern, välkomnar vi detta. Även vi har nämli-
gen motionerat om detta. Vi såg hur utrikesministern föga diplomatiskt han-
terade detta när hon var på plats i Mellanöstern och förslaget kom upp i en
något förvriden artikel som skildrade de försök och ambitioner som finns
från palestiniernas sida att få till stånd en sådan kommitté. Då blev det nob-
ben direkt. Nu kommer regeringen tillbaka, och det är bra.
Anf. 8 LARS MOQU1ST (nyd):
Fru talman! Fru utrikesminister! Den svenska biståndspolitiken skulle
förändras - åtminstone fick man det intrycket när regeringen presenterade
sin regeringsförklaring hösten 1991. Man ville främja marknadsekonomi,
man ville kunna skönja en demokratiseringsprocess, och man ville verka för
mänskliga rättigheter. Två länder markerades speciellt. Man skulle slopa allt
bistånd till Cuba, och man skulle ifrågasätta Vietnam. Cuba blev av med det
mesta av sitt stöd. Att det var ett riktigt beslut är ostridbart. Kubanerna ver-
kar nu på nytt fundera på att ge sig in in striderna i Angola. Det kanske var
en tidningsanka, kanske inte. Det verkar ju besynnerligt att ett fattigt land
som Cuba kan avsätta medel för krigföring på andra kontinenter. Vietnam
då? Nej, regeringen naggar biståndet litet i kanten men kör i stort sett vidare
som om ingenting hänt.
Har regeringen inte upptäckt att man kört in i en återvändsgränd när man
fortsätter med samma sorts bistånd år ut och år in? Biståndsberoende afri-
kanska länder blir bara fattigare och fattigare. Vi kör fullständigt sönder län-
dernas egen förmåga att få ordning på sin ekonomi. Det kallas för bistånds-
beroende. Mängder av länder och organisationer ger bistånd i ett och samma
land. Samordningen är ibland obefintlig. Missbruk, slarv, korruption, stöd
till diktatorer och stöd till kommunistregimer borde ha lett till en ompröv-
ning av politiken. Men det har inte skett. Det som ändå skett är en utvärde-
ring av biståndet till Mozambique. Översynen har det talande namnet ”Bi-
stånd under omprövning”. Läser någon i regeringen den? Tar någon i rege-
ringen intryck av den? Vi får se. Hittills har man ofta tyckts tänka att det blir
bättre lycka nästa år.
Hur tänkte Socialdemokraterna föregående år när vi skulle rösta om bi-
ståndsbudgeten?
Hur tänkte ni när ni insåg att vi i Ny demokrati tänkte rösta för era välun-
derbyggda förslag om sänkning av biståndet till vissa länder? Jo, det blev ett
förfärligt springande här i bänkarna när man insåg att jag och övriga nyde-
mokrater tänkte rösta för era sänkningar men rösta mot när det gällde mot-
svarande ökningar av biståndet till andra länder. Ni hade ju klara motiv för
att sänka biståndet till vissa. Men nej, då var biståndsmålet 1 % av bruttona-
tionalprodukten viktigare. Det var alltså viktigare att sätta sprätt på skatte-
betalarnas pengar till ändamål som man inte trodde på än att rädda dessa
pengar till andra projekt. Ett motiv var förstås också att ge oss i Ny demo-
krati smäll på fingrarna. Men får man hantera skattemedel på detta sätt?
Det tycker ni självfallet, eftersom ni gjorde så här. Pengarna skulle bara ut,
oavsett ändamålet. För att bli av med pengarna lade ni ned era röster. Bara
vi nydemokrater röstade för de socialdemokratiska yrkandena. Medvetet
fällde man sitt eget välunderbyggda förslag. Fick socialdemokratiska sympa-
tisörer detta klart för sig?
Ja, så går det till i politiken. Är det ingen som tänker på att det är skatte-
medel vi bollar med? Hur kan man ta så lättvindigt på ett par hundra miljo-
ner i biståndsnedskärningar när vi ökar budgetunderskottet med en halv mil-
jard per dygn och bara räntan på vår statsskuld kostar 160 000 kr i minuten?
Nå vad vill då Ny demokrati? Jag skall bara förklara grunddragen i vår
politik. Richard Ulfvengren kommer senare i debatten att gå in mera i detalj.
Vår utgångspunkt är att Sverige - precis som övriga länder inom FN - skall
försöka bistå fattiga länder med 0,7 % av vår bruttonationalinkomst. Men
med dagens urusla ekonomi - jag berörde det nyss - har vi inte råd. Vi får
göra som vårt grannland Finland - dra ned biståndet till hälften. Vi har i våra
motioner lagt oss på en nivå som uppgår till drygt 0,5 % av BNI eller drygt
7 miljarder kronor. Men i vårt bistånd på ca 7 miljarder räknar vi även in
biståndet - eller som regeringen säger, kostnaderna för samarbetet - till Öst-
och Centraleuropa.
Knappt en tredjedel eller 1,8 miljarder vill vi ge i multilateralt bistånd. Vi
prioriterar världens största och mest explosiva problemområde - den snabba
befolkningsökningen, men vi drar ned på mycket annat. Forskare visar att
befolkningen i Afrika beräknas bli fördubblad på 20 år. Utan familjeplane-
ring och utan födelsekontroll blir ju hjälpen verkningslös. Våra största miljö-
problem skapas just av befolkningsexplosionen. Bland multilaterala organi-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
25
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
26
sationer finns det sådana där Sverige är största givare i absoluta tal. I någon
organisation står Sverige för 20 % av dess budget. Vi har inte råd att hålla
på så här.
Nästa tredjedel av biståndet vill vi prioritera för katastrofinsatser och bi-
ståndsinsatser genom frivilligorganisationer som frikyrkor, Rädda barnen,
Röda korset och liknande. Vi vill avveckla idén med programländer. Vi vill
skära ned programlandbiståndet med 3 miljarder kronor.
Vårt tredje biståndsområde är hjälpen till länder i vår närhet, dvs. till Est-
land, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland. Som jag sade tidigare är det
enligt Ny demokratis mening skandal att så litet hjälp går till våra närmaste
grannar. Vi vill öka hjälpen från regeringens föreslagna 871 miljoner kronor
till 2 miljarder. Vi vill övergå till mera bundet bistånd. Vi vill ge svenskt nä-
ringsliv större möjligheter att få i gång verksamhet genom att utöka exportk-
reditgarantiramen till 4 miljarder kronor. Detta är en fyrdubbling i förhål-
lande till regeringsförslaget men innebär också att vi tär på 2-miljardersra-
men genom anslag för vissa förlustrisker.
Strategin beträffande allt bistånd bör enligt vår mening vara att verka för
global frihandel. Jag tror att BITS i sin verksamhetsberättelse angivit att om
existerande handelshinder inom EG, USA, Canada och Japan reducerades
med hälften, så motsvarar detta hela det internationella biståndet. Varför ser
då världens rika länder inte till att man halverar sina handelshinder, skydds-
tullar, importrestriktioner m.m.? Det är ju ett fantastiskt hyckleri att vi först
skall hjälpa fattiga länder att komma i gång med jordbruk, industri, infra-
struktur, institutionsuppbyggnad m.m., men så fort utvecklingslandet försö-
ker få avsättning för sina produkter möts man av protektionism.
Detsamma gäller de s.k. skuldlättnadsåtgärderna. U-länderna har tagit
upp lån genom bl.a. Världsbanken till låga räntor. Så småningom har ränte-
satserna höjts, ytterligare lån har tillkommit och betalningsförmågan är ofta
lika med noll. Då försöker vi och många andra i-länder att skänka pengar
för att u-länderna skall bli av med sina skulder. Men egentligen - om man
hårdrar det - innebär detta att Sverige ger bistånd till andra i-länder. Det
syns inte så väl, för transaktionerna döljs genom tal om Parisklubb, Världs-
banken m.m. Men egentligen går sådant bistånd från givarlandet, Sverige
t.ex., till mottagarlandet, låt oss säga Tanzania, för att sedan sändas vidare
till t.ex. Canada. Skall vi verkligen främja den sortens transaktioner? Har vi
inte bättre användning för våra pengar?
Anf. 9 BERTIL MÅBRINK (v):
Fru talman! Anledningen till att jag inte nämnde Sydafrika är att Eva Zet-
terberg kommer att tala om Sydafrika i sitt anförande. Mellanöstern kom-
mer Berith Eriksson att ta upp mera konkret i sitt anförande.
Låt mig säga till utrikesministern att det var väldigt dåliga exempel på län-
der som skulle visa att EG verkligen är intresserat av den tredje världen -
Spanien, Holland och Frankrike, alla gamla kolonialmakter. Det skrämmer
mig en aning och bekräftar hur EG:s biståndspolitik så småningom kommer
att se ut.
Jag har inte ifrågasatt biståndet till Östeuropa. Sverige gör där en insats.
Vad jag ville säga är att det inte är tillräckligt och att vi måste se på vad kon-
sekvenserna kan bli om vi inte ökar våra insatser i Östeuropa. Jag har en
siffra på att katastrofen i Jugoslavien och de flyktingar som då kom till Sve-
rige kostade Sverige åtskilliga miljarder. Kanske det hade varit bättre att vi
i början av 80-talet hade gjort massiva insatser för att hindra bl.a. den ekono-
miska katastrofen i Jugoslavien. Det är vad jag argumenterar för.
Jag skulle gärna vilja höra utrikesministerns kommentar till vårt förslag
om 0,5 % av BNI i bistånd år 2000, som danskarna har fattat beslut om. Hur
ser utrikesministern på det? Det skulle vara värdefullt att få utrikesminis-
terns kommentar.
Om en klok bankchef, det må vara i EBRD, gör ett klokt uttalande kan
det väl inte vara något fel i att jag som vänsterpartist tycker att det är bra,
precis som jag kan säga att de stora kapitalisterna i Sverige gör vettiga utta-
landen om vilka insatser som måste göras i Östeuropa.
Jag skulle vilja ta upp ett problem, och det gäller de mänskliga rättighe-
terna, en fråga som ju lyfts fram som ett viktigt ämne i våra relationer med
omvärlden. Jag tycker att det är väldigt bra. Jag tror att utrikesministern och
jag kan vara överens om att man aldrig kan tjata för mycket i denna så viktiga
fråga.
Det finns i världen ett antal länder med skiftande politisk färg som grovt
bryter mot de mänskliga rättigheterna. Jag skall nämna några som inte heller
kommer undan kritiken: Kina, Indonesien, Marocko och Cuba. Problemet
här, fru utrikesminister, är att Sverige inte uppträder konsekvent och med
fasthet i denna fråga.
Jag vill ställa några frågor till utrikesministern: Vilka bedömningar ligger
bakom det faktum att exempelvis Kina och Indonesien skall vara betjänta
av svenska biståndsmedel? Vilka bedömningar ligger bakom det faktum att
exempelvis Cuba inte är betjänt av svenska biståndsmedel? Såvitt jag förstår
är det därför att man anser att Cuba bryter mot de mänskliga rättigheterna,
vilket jag kan instämma i. Men det gör ju också Indonesien och Kina och
på, kanske jag skall säga, ett ännu grövre sätt. Varför skall de få svenska
skattebetalares pengar?
Jag får inte det här att gå ihop, utrikesministern. Jag tror att det är viktigt
att detta klaras ut på något vis. Den här selektiva bedömningen förstår jag
inte, rent ut sagt. För bryter man mot mänskliga rättigheter - det må vara
vilken regim som helst i denna värld - skall vi vara konsekventa och agera
på ett likvärdigt sätt gentemot alla, nämligen att inte ge sådana regimer bi-
ståndsmedel för olika projekt. Jag anser att man kan använda biståndsmedel
men under förutsättning att dessa biståndsmedel går till insatser för ett kultu-
rellt utbyte eller forskarinsatser. Då får man ju kontakt med de människor
som utsätts för regimens förbrytelser. Dessa människor kan komma hit, och
våra forskare kan åka till dessa länder. På så sätt kan vi bidra till att kampen
för de mänskliga rättigheterna kan intensifieras. Det är endast så jag anser
att man bör använda biståndsmedel.
Jag vill att utrikesministern klarar ut detta, för det är en viktig hörnsten i
svensk utrikespolitik, inte minst med tanke på att Margaretha af Ugglas i
oppositionen var mycket aktiv i detta avseende, vilket var bra. Men när Mar-
garetha af Ugglas blev utrikesminister har det blivit något annorlunda. Jag
tycker att utrikesministern skall förklara detta.
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
27
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
28
Anf. 10 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Jag skulle kunna kvittera Pierre Schoris göteborgska citat
med andra göteborgska citat ur Pehr Gyllenhammars bok ”Även med
känsla”, men jag låter saken bero. Var och en kan läsa själv hur Pehr Gyllen-
hammar analyserar och beskriver socialdemokratins utrikespolitik under
den tid Pierre Schori också var mycket aktiv i den.
Fru talman! Jag beklagar däremot att Pierre Schori återkommer till vrång-
bilden att Sveriges EG-inträde står i motsatsställning till vårt intresse för
tredje världen. Jag menar att han gör Europatanken en stor otjänst både
hemma och utomlands. Han gör svensk utrikespolitik en stor otjänst.
Pierre Schori kritiserar gärna, men var är hans konstruktiva, alternativa
förslag? Jag har noterat ett som jag tycker mycket märkligt inslag i årets mo-
tionsflod. Det är ett socialdemokratiskt förslag, som Pierre Schori förresten
nämnde i sitt första inlägg, om att riksdagen skulle tillsätta en nationell kom-
mission för att se över och stärka Sveriges internationella ansvarstagande.
Därmed avser han, såvitt man kan läsa i motionen, snart sagt hela vår utri-
kespolitik, FN-politik, säkerhetspolitik, bistånd, Östeuropasamarbete och
de internationella miljö- och flyktingfrågorna. Vi måste formulera en politik
och manifestera ett engagemang som svarar mot de internationella utma-
ningarna, heter det i motionen. Man föreslår att representanter för de poli-
tiska partier som är beredda att ta ansvar och även andra delar av samhället,
inkl, folkrörelserna och näringslivet, skall ingå i kommissionen.
Som jag ser det måste detta udda förslag vara ett utslag av idétorkan och
ha tillkommit någon sen natt då ingen varit närvarande som fullt ut kunnat
skönja dess konsekvenser. Det är ett korporativistiskt förslag som står i strid
mot regeringsformen och mot svensk parlamentarism. I regeringsformen he-
ter det att regeringen styr riket, är ansvarig inför riksdagen, att regeringskan-
sliet skall bereda regeringsärendena och att behövliga upplysningar och ytt-
randen vid beredningen skall inhämtas från berörda myndigheter. I den om-
fattning som behövs skall tillfälliga sammanslutningar och enskilda yttra sig.
Det är endast på detta sätt bidrag utifrån kan komma in i beredningsproces-
sen.
När det gäller utrikespolitiken finns det som bekant ett särskilt organ, Ut-
rikesnämnden, som erbjuder ett forum för överläggningar mellan regering
och opposition i utrikesärenden av större vikt. En nationell kommission av
den skisserade typen skulle alltså ställa Utrikesnämnden åt sidan. Också
riksdagens normala roll vid utformningen av svensk utrikespolitik skulle
drastiskt minska, om förslagsställarna fick sin vilja igenom.
Ett korporativistiskt organ av den typ som Socialdemokraterna föreslår
hör helt enkelt inte hemma i ett demokratiskt statsskick. Det är inte bara
kommissionens roll utan också dess sammansättning som är dubiös. Det
vore intressant att ställa frågan: Vad menas med ”representanter från de po-
litiska partier som är beredda att ta ansvar”? Vem anger vilka dessa partier
är? Är det motionärerna själva? Man kan ju fråga sig om t.ex. Moderaterna
skulle få vara med. Vilka folkrörelser skulle vara kvalificerade? Hyresgäst-
rörelsen, men inte Pensionärernas riksorganisation, eller tvärtom? Vilka
företag skulle få vara med? Astra, men inte Saab, eller tvärtom? På vilka
grunder skall detta avgöras?
Som utrikesminister måste jag också fråga mig vilken roll jag själv skulle
spela i förhållande till denna konstitutionella innovation. Skulle jag få delta
i komissionens sammanträden, eller skulle jag bara få instruktion att ut-
forma den politik som kommissionen enligt förslagsställarna skall teckna?
I så fall borde jag kanske i stället kalla mig för kommissarie för de utrikes
angelägenheterna, efter känd förebild från Petrograd 1917, där den förste
utrikeskommissarien hette Trotskij.
Jag tror nog att vi skall låta förslaget försvinna i barmhärtighetens glömska
och fortsätta att bedriva svensk utrikespolitik i normala banor enligt den gäl-
lande författningens regler.
Till Pierre Schori vill jag säga att jag naturligtvis uppskattar de konstruk-
tiva förslag som han har lämnat i fråga om ESK-arbetet. Det är naturligtvis
ändå en viss skillnad på att som medlem i den neutrala gruppen i ESK arbeta
för konstruktiva förslag och på att sitta i ordförandestolen och ha en möjlig-
het att driva ESK-arbetet vidare.
De senaste månaderna har Sverige som ESK-ordförande medverkat till en
utvidgad konfliktförebyggande roll i Kosovo och en förstärkning av ESK:s
insatser för att genomdriva FN:s mot Serbien-Montenegro riktade sank-
tionsregim. ESK har tillsatt en sanktionssamordnare och har nu sanktions-
missioner på plats i alla grannstater - bl.a. är det en svensk som leder missio-
nen i Ukraina. Andra insatser av ESK är t.ex. påskyndandet av arbetet att
inrätta en domstol för rannsakning av krigsförbrytelser begångna i det f.d.
Jugoslavien, Corellrapporten, rapportering till ESK i fråga om tillbakadra-
gande av de ryska trupperna från Baltikum, upprättande av en förtroende-
skapande ESK-närvaro i Estland, inledning av minoritetskommissariens
verksamhet genom besök i Baltikum och Slovakien, beslut om upprättande
av fredsmäklande ESK-närvaro i Moldavien, dialog med Usbekistans rege-
ring om ESK-granskning av kränkningar av mänskliga rättigheter i landet,
dialog med FN om samordning av FN:s och ESK:s insatser för att hantera
regionala konflikter och värna de mänskliga rättigheterna, förstärkning av
ESK:s operativa förmåga att hantera konflikter genom viss utvidgning av
centret för förebyggande av konflikter i Wien, CPC - jag tror att det var en
av de tankar som Pierre Schori var inne på i sitt förslag.
Tagna var för sig kan man kanske säga att dessa insatser är begränsade
steg framåt i arbetet för fred, frihet och stabilitet i Europa, men sett i ett
större sammanhang är insatserna långt ifrån betydelselösa bidrag till den
långsiktiga uppbyggnaden av en europeisk freds- och samarbetsordning. Det
svenska ordförandeskapet ger oss en möjlighet att bidra till uppbyggandet
av ett Europa, i vilket stödet för demokratins och rättsstatens ideal, för de
mänskliga rättigheterna och för marknadsekonomin förstärks och fördjupas.
Ordförandeskapet ger oss också möjlighet att bidra till att se till att föränd-
ringsprocessen i Central- och Östeuropa förs in i fredliga banor och - vilket
inte är minst viktigt - att alla Europas stater, även Ryssland, deltar i de poli-
tiska rådslagen. Jag vill gärna betona det faktum att vi ser Rysslands delta-
gande i ESK-arbetet som oerhört viktigt, och vi vill bedriva en bred dialog
med Ryssland.
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
29
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
30
Anf. 11 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Det är något bisarrt att utrikesministern i en utrikesdebatt äg-
nar sin tid åt en föreläsning om regeringsformen. Jag vill bara upplysa om att
inför miljökonferensen i Stockholm 1972, inför Riokonferensen, inför den
kommande kvinnokonferensen i Peking osv. tillsatte man nationella kom-
mittéer eller kommissioner för att samla idéer och styrka bakom angelägna
förslag. Jag menar att vi har ett sådant förslag.
Fru talman! Det har sagts mycket om Sydafrika här i dag, minst dock av
utrikesministern. Jag tycker att det är hög tid att tala klarspråk. Apartheid
har varit en av de vedervärdigaste och mest beständiga diktaturerna i mo-
dern tid. I över 80 år har ANC bekämpat detta system av minoritetsdiktatur.
Det tillhör ett av svensk utrikespolitiks noblaste drag att i över 30 år ha
kunnat vara associerad med denna frihetskamp. Det finns därför anledning
att hylla den demokratiska frihetskampen - jag tänker då inte på de modera-
ter som ständigt poppar upp och säger att sanktionerna skall avskaffas inom
några veckor, något som de nu har sagt i ett par år. Jag tänker inte heller på
den klassiska repliken här i kammaren, när den dåtida talmannen Allard,
under en debatt om Sydafrikapolitiken, vid en felsägning kallade högerman-
nen Wachtmeister i Johannishus för ”herr Wachtmeister i Johannesburg”.
Jag tänker inte heller på den internationella solidaritetsrörelsen, utan jag
tänker framför allt på de människor som i årtionden har kämpat mot och lidit
under apartheid. De har kämpat och lidit i de sjukdomshärdar till kåkstäder
som de har bott i, i Soweto, Alexandra och Blue Fountain. Det är i dessa
getton som kampen för demokrati och människovärdighet har vuxit. Det är
där som ANC har hämtat sin styrka.
I dessa dagar talas det mycket om vad vi skall göra gentemot Sydafrika.
Vi kan göra si och svenska företag kan göra så. Men vi tänker inte på det
som ligger bakom, nämligen syftet med vår politik och sanktionerna som har
varit att stärka demokratin, att hjälpa människorna mot en övermäktig po-
lisstat. Det är därför som ANC skall hyllas i dag.
ANC har efter hårda förhandlingar nått fram till en överenskommelse
med regimen, en överenskommelse som vi har all anledning att respektera
och underbygga genom att hålla kvar sanktionsvapnet till dess att de for-
mella grunderna är på plats, dvs. att man i det sydafrikanska parlamentet
har anhängiggjort den muntliga överenskommelsen. Det är därför som man
inte omedelbart kan - som Moderaterna i går till vår förvåning ville i Utri-
kesnämnden - häva sanktionerna, men Moderaterna stötte på patrull genom
att solidaritetens centrum - dvs. Folkpartiet, Centern och Socialdemokra-
terna - gjorde motstånd.
Det finns i dag anledning att uttala respekt också för de Klerk, Sydafrikas
president. Han har genom mod och beslutsamhet drivit fram en process som
är nödvändig. Man sitter i samma båt i Sydafrika, och man har en gemensam
framtid, vilket ger mycket hopp om Sydafrika. Det är dock tack vare den
internationella solidariteten som kampen har kunnat drivas just nu, enligt
vad man säger i Sydafrika. Sanktionerna har haft effekt. Tacksamheten mot
Sverige och Norge är stor. Det gäller nu att inte snubbla på mållinjen, fru
utrikesminister.
Fru talman! Allra sist: Det tillhör befrielserörelsen ANC:s statsmannaatti-
tyd att nu i segerns sötma också påta sig ansvaret för att - som Oliver Tambo
uttryckte det i förra veckan - ”befria förtryckarna från fruktan för demokra-
tin och framtiden. Vi får inte bli svarta rasister.”
Låt oss stödja den kampen för fortsatt demokratisering och samhällsut-
veckling i Sydafrika genom att fortsätta att ge vårt stöd, också när apartheid
väl har försvunnit, till de demokratiska krafterna i Sydafrika.
Anf. 12 LARS MOQUIST (nyd):
Fru talman! Det är många frågor som man vill belysa i en utrikesdebatt.
I utrikesutskottet har vi bl.a. behandlat ett omfattande material angående
mänskliga rättigheter. Jag tycker att detta är ett utomordentligt viktigt om-
råde -vi har ju nu upplevt problemet på nära håll genom rapporter om civil-
befolkningens lidanden i Jugoslavien. Jag känner personligen starkt för
dessa frågor även om aktiviteterna när det gäller MR-betänkandet inte varit
så stora från oss nydemokrater. Man blir dock beklämd när man ser hur svårt
det är att verkligen komma människor till hjälp när ländernas regeringar helt
enkelt struntar i både grannländers och FN:s fördömanden. Även här gäller
det att stärka FN:s roll.
I MR-betänkandet behandlas även vår motion om tillgång till KGB-arki-
ven. Vi har aktualiserat frågan och också avgivit en särskild reservation till
betänkandet. Vi vill att regeringen utnyttjar eventuella möj ligheter att få till-
gång till arkiven. Kanske kan vi då komma närmare en förklaring på Raoul
Wallenbergs öde, om DC 3-ans nedskjutning liksom vad som hänt flera sak-
nade fartygsbesättningar. Tag vara på möjligheterna att utforska dessa arkiv,
om det finns sådana! Andra arkiv som kan vara väl värda ett svenskt officiellt
intresse - fast av litet andra skäl - är de s.k. Stasi-arkiven i Tyskland. Mycket
lär vara förstört men tveka inte att försöka att få tillgång till den information
som kan vara av svenskt intresse.
En aktuell fråga som också är värd att belysa är den om människosmugg-
ling. Det handlar om flyktingpolitik, men frågan har självfallet en utrikespo-
litisk dimension. Vilka åtgärder planerar regeringen för att möta hotet om
illegal invandring via smugglingsbåtar? Kommer regeringen att föreslå åtgär-
der i Baltikum och i Ryssland för att få stopp på den här trafiken?
Ett av problemen synes vara att balterna inte skriver under FN:s flykting-
konvention. Vägen över Baltikum kommer därför att vara attraktiv för flyk-
tingar som inte vill riskera att sändas tillbaka så snart de nått Sverige. Vilka
påtryckningar gör vi mot de baltiska staterna - eller snarare vilken hjälp ger
vi de baltiska staterna för att de skall känna sig mogna för ett underteck-
nande av flyktingkonventionen?
Ryssland lär ha undertecknat konventionen, och där träder den i kraft i
maj. Balterna har litet kryptiskt sagt att de inte är tekniskt redo. Vad kan vi
göra för att de skall bli tekniskt redo? Behöver de hjälp med lagstiftning,
med polisiär kompetensutveckling eller var ligger problemet? Vet rege-
ringen det, och har den några planer på att hjälpa till?
När vi nu dragit över till Baltikum, kan jag inte undgå att ta upp ytterligare
en av våra motioner om att bistå våra grannländer. Det gäller förslaget att
adoptera ett land. Vi vill inte ockupera, inte kolonialisera, bara adoptera.
Det rör sig om en ekonomisk adoption.
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
31
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
32
I Baltikum har man svårt att få i gång handel, näringsliv, industri, miljöin-
vesteringar m.m. Om vi adopterade t.ex. Estland, garanterade för dess han-
del och valuta och hjälpte till att bygga upp samhälle och industri, skulle ut-
vecklingen i Estland gå mycket snabbt. Vi i Sverige skulle samtidigt ge
svensk industri ett handtag.
Det finns säkert många som i vanlig ordning ropar: Det går inte, det går
inte! Nej, har man den utgångspunkten, går det säkert inte heller. Men inta
i stället en positiv ställning - se möjligheterna, inte alltid bara svårigheterna!
Denna adoptionstanke har vi även utvecklat i ett förslag om ett givarland -
ett mottagarland. Med en sådan princip - om man kunde få alla i-länder att
ta sitt ansvar - skulle man komma ifrån en mängd byråkrati och en massa
bortkastade pengar på vägen. Ett givarland tar då hela ansvaret för utbild-
ning, teknisk kompetens, institutionsuppbyggnad, jordbruksfrågor, valutaf-
rågor m.m. Mottagarlandet slipper stå med mössan i hand och tacka kanske
hundratals olika givare. Där kan man i stället koncentrera sig på sin huvud-
uppgift, att få fart på sitt eget land.
Varför inte starta med ett gemensamt nordiskt samarbete, att fem nor-
diska länder tar tag i hjälpen till fem olika mottagarländer? Inte heller här
finns kanske några möjligheter - bara svårigheter.
Jag skall sedan kommentera några saker som har berörts i debatten. Bertil
Måbrink tog upp frågan om bundet bistånd till Baltikum på husbyggnadssi-
dan. Det är en utmärkt tanke. Vi har en liknande motion som heter Kreativt
bistånd, som bygger på information från verkställande direktören i vad jag
tror är Sveriges största trähusföretag, Nordic Homes. Jag hoppas att Bertil
Måbrink och vi gemensamt kan påverka regeringen i den riktning vi önskar
i den här frågan.
I sitt bemötande av utrikesministerns anförande tog Pierre Schori upp frå-
gan om avsaknaden av egen identitet i utrikespolitiken. Vill Pierre Schori att
regeringens politik skall ha en egen identitet, som skiljer sig från Social-
demokraternas? I andra sammanhang pekar Pierre Schori ofta på att vi skall
ha en utrikespolitik som omfattas av alla. Varför detta krav på en egen iden-
titet?
I sitt senaste anförande tog Bertil Måbrink upp den märkliga synen på bi-
ståndet till Kina och Indonesien. Det är ju märkligt att Sverige ger bistånd
till dessa länder. Jag håller med Bertil Måbrink om att det är sedvanligt hyck-
leri. Man snackar så mycket, men det är precis som Måbrink säger: Det ving-
las fram och tillbaka, och någon konsekvent politik att yvas över är det inte.
Jag tycker att vi i Sverige borde föra en mer konsekvent politik. Säger vi
att vi är emot länder som inte tillämpar demokratiska rättigheter och mycket
annat, skall vi också dra oss undan därifrån och inte se till egenintresset, att
det för svensk industri kanske är positivt att vi är med även i sådana länder.
Har vi en viss politik, så har vi. Då tycker jag att vi konsekvent skall hålla
oss till den.
Anf. 13 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Jag skall inte gräla på utrikesministern för att jag inte fick
något svar om mänskliga rättigheter. Tiden är som bekant begränsad både
för utrikesministern och för oss andra. Men jag tror att vi kan vara överens
om att det är ett väldigt viktigt ämne. Kanske bör det anordnas en särskild
debatt under våren via interpellationer, så att vi grundligt får penetrera det
problemet.
Jag vill bara uppmärksamma utrikesministern på en sak. I bilaga 5 till bud-
geten, alltså Utrikesdepartementet, står det att vi inte ger några krediter till
Indonesien. Det är inte riktigt sanningsenligt, för vi ger faktiskt biståndsme-
del, men vi går bakvägen, om jag får uttrycka mig så, via Nordiska Investe-
ringsbankcn och Investeringsfonden.
Detta är inte bra. Det är ett exempel på dubbelmoralen i den här frågan.
Så får det inte gå till. Motiveringen för att inte ge bistånd till Indonesien är
ju att man där bryter mot mänskliga rättigheter och fortsätter ockupationen
av Östtimor. Jag tycker att utrikesministern skall ta en titt på detta. Kanske
upptäcks då att det går till på samma sätt i fråga om fler länder. Det skulle
vara katastrofalt, om det är på det sättet.
Det är inte en sanningsenlig redovisning, när man skriver i budgetproposi-
tionen att Sverige inte ger bistånd till Indonesien. Svenska biståndsmedel går
ju dit via Nordiska Investeringsbanken och Investeringsfonden.
I sammanhanget vill jag också vädja till utrikesministern. Det pågår en
rättegång mot FRETELINrs ledare på Östtimor. Det är en rättegång som
har föregåtts av ohyggliga saker, tortyr inte bara av Gusmaö utan också stora
delar av hans familj, som dessutom är försvunnen. En oerhört grym tortyr
har tydligen utövats före rättegången.
Jag har fått uppgifter om att ett antal länder följer rättegången på Östti-
mor men att Sverige inte skulle göra det. Vi har ju haft många debatter om
Östtimor, och jag har uppfattat utrikesministern så att Sverige också skulle
vara med och bevaka rättegången. Jag hoppas att de uppgifter som jag har
fått är felaktiga och att Sverige nu har representanter på platsen. Jag tycker
att det skulle vara olyckligt om Sverige skulle utebli från den här rätte-
gången.
Avslutningsvis vill jag säga några ord om Kambodja. Bengt Hurtig kom-
mer att ytterligare ta upp det ämnet, men låt mig säga att insatsen i Kam-
bodja är FN:s största, kostsammaste och svåraste operation någonsin. Här
kan det uppstå ett misslyckande, och allt fler talar om ett fiasko för FN. Har
FN verkligen råd att, som prins Sihanouk uttryckt det, låta Kambodja lida
skeppsbrott? Och vad kommer att hända när FN:s styrkor lämnar landet ef-
ter valen i maj, om dessa kan genomföras som planeras?
Vi har motionerat om svenskt bistånd till kommande vald regering i Kam-
bodja, bl.a. för att den skall kunna bygga upp sin försvarsmakt. Det betyder
inte - jag vill understryka det - att vi vill starta någon svensk vapenexport
till landet. Det är inte vapen som saknas. Sådana finns det tvärtom alldeles
för mycket av, vilket bl.a. lett till snabbt tilltagande banditism. Det behövs
snarare hjälp att samla in vapnen och få dem under kontroll.
Vad som behövs i Kambodja är hjälp med utbildning och kommunikatio-
ner. Ute i byarna finns varken utbildat hemvärn eller bevakning för att för-
svara sig mot de röda khmerernas räder, vilka vanligen kommer nattetid.
Samtidigt behövs det andra medel än militära för att utplåna det trauma
som Pol Pot och hans anhang efterlämnade i människornas sinnen i Kam-
bodja. Det görs kanske bäst i skolan, men en offentlig rättegång mot Pol Pot
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
3 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 67
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
och hans medlöpare skulle bli ett effektivt bidrag till att avdemonisera dem
och skingra skräcken.
Jag vill uttrycka önskemål om att Sverige aktivt agerar i den här frågan,
både i FN och på annat sätt, att FN-insatserna nu kommer att lyckas, att röda
khmererna icke får möjlighet att komma tillbaka och att det blir en demokra-
tiskt vald regering i Kambodja. Sverige kan här göra många olika insatser,
både sådana som jag har nämnt och mycket mera.
Anf. 14 NIC GRÖNVALL (m):
Herr talman! Jag avser att ägna detta anförande åt två mycket väl definie-
rade och speciella utrikesfrågor, men jag vill inleda med att direkt kommen-
tera Pierre Schoris sista inlägg.
Jag blev genuint upprörd över att en ledamot av Utrikesnämnden ställer
sig inför allmänhet och medier och ger sitt referat av förloppet av ett sam-
manträde i Utrikesnämnden. Det står i strid med de grundläggande regler
som allmänt accepteras för Utrikesnämndens arbete. Det blir så mycket
värre då Pierre Schoris referat inte var rätt. Pierre Schori vet, men valde att
låtsas som om han inte visste, att lagen förelägger regeringen i händelse av
ändring i detta hänseende att lämna en skrivelse till riksdagen. Det var det
som föreslogs.
Det förloppet motsvarar möjligen de veckor som Pierre Schori angav vara
regeringens mål, men det intressanta med det är att den som talade om några
veckors förlopp inte var regeringens företrädare.
Jag blev också ganska skakad över att Pierre Schori i sitt inlägg citerar en
s.k. forskare - en person i Göteborg som han tillägnar detta förnäma epitet -
som tillåter sig att kalla Sveriges voteringsnederlag i valet till säkerhetsrådet
för ett fiasko. Skulle det betyda att det ur spansk synvinkel skulle utgöra ett
fiasko om Spanien, som nu vann omröstningen, förlorade den? Är inte be-
nämningen fiasko ett sätt att nedvärdera de demokratiska regler som anta-
gits för val till ledamot av Säkerhetsrådet?
Jag skall återkomma till denna fråga i fortsättningen av mitt inlägg, som
jag tänkte ägna just FN-politiken. Jag tycker att utrikesministerns anförande
i dag innehöll en markering av hur utomordentligt central FN-politiken är i
svensk utrikespolitik. I deklarationen beskrivs på ett tydligt sätt i hur många
hänseenden Sverige engagerat arbetar för och i FN-systemet.
Mitt intresse för dessa frågor väcktes för något år sedan, när jag fick till-
fälle att delta i en parlamentarikerkonferens till stöd för FN-systemet. Det
var en konferens som jag deltog i med stort engagemang tillsammans med
Viola Furubjelke från Socialdemokraterna.
Jag fick då lära mig saker och ting som jag inte hade en aning om. Jag har
fortsatt att borra i ämnet. Jag har intervjuat personer som ägnar sin tid och
sitt engagemang åt att sätta sig in i och försöka utveckla FN-systemet. Jag
har självfallet med stort intresse läst det nordiska förslaget till reformeringar
av FN:s ekonomiska och sociala verksamhet.
Jag har också satt mig in i hur FN:s struktur nu ser ut, och jag har någon-
stans bland mina papper en tablå över den oerhörda mängd av t.ex. fackor-
gan, sidoorgan och stående kommittéer som genom åren har kommit att in-
34
neslutas i FN-systemet och som givetvis har inneburit en förlust av effektivi-
tet, sammanhållning och genuin struktur.
Jag tycker att Boutros-Gahlis uttalande om att FN-systemet har ett över-
skott i allmän acceptans men ett underskott i resurser är mycket träffande.
Det leder mig till att dra en slutsats: Huvudmålet för svensk FN-politik måste
vara att medverka till att effektivisera och på ett riktigt sätt utveckla FN-
systemet.
Det behövs reformer. Det nordiska initiativet rullar vidare. Det möttes
med ganska svagt intresse på ECOSOC:s toppmöte i maj. Det förmådde inte
samla ett stort intresse i generalförsamlingen i höstas. Men det rullar vidare.
Ett huvudmål för svensk FN-politik borde vara att aktivt stödja det nordiska
initiativet för reformering av FN:s ekonomiska och sociala verksamhet. För-
slagen finns. Det är inte nödvändigtvis de förslagen vi skall stödja, men det
viktigaste är att ge politiskt stöd för reformerna i FN-systemet.
Den oberoende kommitté som bl.a. Ingvar Carlsson är verksam i, The In-
dependent Commission on Global Governance, är ett annat exempel på att
fler än jag anser att FN-systemet behöver en rationalisering och en effektivi-
sering. Låt oss göra det till huvudmål. Låt inte huvudmålet vara en kamp i
solen - dvs. det som uppenbarligen Pierre Schori och andra uppfattar vara
solen, nämligen en plats i Säkerhetsrådet.
En plats i säkerhetsrådet skulle ju innebära att vi stängdes in i systemet
och förlorade vår möjlighet att utifrån en oberoende ställning kritisera, före-
slå och utveckla FN-systemet. Glöm den drömmen, Pierre Schori, och låt
oss i stället arbeta för ett nytt, modernt och effektivt FN-system för 2000-
talet - för fredens sekel.
Den andra delen av mitt anförande, som nu blir väsentligt kortare än jag
hade trott från början, tänkte jag ägna åt Kinapolitiken.
Sverige tillämpar konceptet ett Kina för Kinapolitiken. Det innebär att
Sverige anser att det finns ett Kina och att detta enda Kina omfattar även
Taiwan, Hongkong och Macao.
Jag menar att det kan vara dags att om inte överge så omformulera den
politiken. Uppslaget föranleds av två förändringsfaktorer som är på väg i Ki-
napolitiken. Den första är att Taiwan har lämnat den anledning till kritik mot
Taiwans ställning och hållning vad avser mänskliga rättigheter och demo-
krati som tidigare förelåg och nu utgör en snabbt växande demokratisk och
ekonomisk kraft. Taiwan är den trettonde handelsnationen i världen - om
man nu kan få lov att kalla Taiwan för en nation.
Den andra omständigheten är det faktum att om bara fyra år, 1997, skall
en väsentlig del av i varje fall Asiens ekonomiska liv - Hongkong - överläm-
nas till det kommunistiska systemet i Folkrepubliken Kina. Det är viktigt att
Sverige i tid formulerar en utrikespolitik och är berett att ta ståndpunkt i
de svåra konflikter som måste uppkomma när Hongkong skall inlemmas i
Folkrepubliken Kina. Bara två år senare skall Macao av Portugal överlämnas
till folkrepubliken.
Jag menar att Sverige borde kunna formulera en politik om ett Kina som
tar in en del av de tankar som har utvecklats av Taiwans regering. I Taiwans
regeringsdeklaration, den s.k. Guidelines for National Unification, vilken
utgavs i februari 1991, understryker taiwaneserna idéerna om ett Kina, men
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
35
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
ger dem den tolkningen, att ett Kina också kan existera i flera regioner. I
deklarationen talar Taiwans regering om behovet av samverkan och utbyte
av handel och personliga kontakter i syfte att nå en förening mellan Kinas
olika delar, under bevarande av demokrati, marknadsekonomi och rättvisa
mellan de olika regionerna.
Om vi nu kunde adoptera en sådan Kinapolitik skulle vi stå redo för att
också nu stödja den utveckling mot ökad demokrati i Hongkong som bedrivs
av dess generalguvernör som ett mål för att garantera Hongkong en själv-
ständig ställning, och en möjlighet att välja sin egen väg såsom del av ett
Kina.
Till sist vill jag gärna med några ord beröra Macaos ställning. Portugal är
alldeles uppenbart i en oerhört underlägsen ställning i förhandlingarna om
Macaos införlivande med folkrepubliken. Det är alldeles givet att ett stöd
från det internationella samfundet i linje med den Kinapolitik som jag här
har försökt att förklara skulle betyda oerhört mycket för Macaos möjligheter
att i sina förhandlingar med Kina garantera Macaos befolkning frihet, demo-
krati och rätt att välja sin egen framtid.
Anf. 15 PIERRE SCHORI (s) replik:
Herr talman! Utrikesministern blev upprörd över att vi hade skrivit en mo-
tion, och Nic Grönvall blev upprörd över att vad som hade diskuterats i Utri-
kesnämnden i viss form kom ut till allmänhetens kännedom. Allt som sägs i
Utrikesnämnden är inte hemligstämplat. Det borde Nic Grönvall veta, efter-
som han själv sitter i nämnden. Man får i generella termer åberopa vad som
har sagts, såvida tystnadsplikt inte är påbjuden. I det fallet förstår jag att det
svider i skinnet, men det är ett ovedersägligt faktum att Moderaterna alltid
har stått för en helt annan Sydafrikapolitik än vi andra i denna kammare -
med undantag för Ny demokrati. Företrädare för Centern, Folkpartiet och
Socialdemokraterna var nyligen nere i Sydafrika och kunde få direktinfor-
mation. Moderaterna var naturligtvis inte där och inte heller Ny demokrati.
Denna frontlinje tydliggjordes också i Utrikesnämnden och i det här ställ-
ningstagandet.
När det gäller säkerhetsrådet hoppar Nic Grönvall på en forskare som inte
har samma uppfattning som han, men som har använt samma argumentation
och kommit till samma slutsats som vi har gjort när vi har diskuterat frågan
om platser i säkerhetsrådet. Jag skall inte upprepa det här. Vi har diskuterat
detta i riksdagen. Nu säger dessutom Nic Grönvall att det var tur att vi inte
kom med i säkerhetsrådet. Liksom statsminister Carl Bildt är han lättad över
att vi inte kom med i säkerhetsrådet. Statsministern sade att vi inte skulle ha
orkat med säkerhetsrådet jämsides med ordförandeskapet i ESK. Nic Grön-
vall säger att vi skulle bli instängda i säkerhetsrådet och inte kunna påverka.
Vad är det för nonsens? Nic Grönvall, flera studiebesök i FN rekommende-
ras.
36
Anf. 16 NIC GRÖNVALL (m) replik:
Herr talman! Jag är angelägen att understryka att jag inte gjorde gällande
att förhandlingarna i Utrikesnämnden är hemligstämplade. Jag pekade bara
på att det anses tillhöra god ton att man, i de fall man skall ge offentlighet åt
vad som där förekommer, åtminstone gör det korrekt. Pierre Schori försökte
inte ens i denna replik lägga till rätta det fel som hans första inlägg innehöll.
Jag påpekade i min inledning att den beskrivning som Pierre Schori gav står
i strid med lagen. Regeringen saknar den möjlighet som Pierre Schori ville
antyda, nämligen att med omedelbar verkan kunna häva en handelsblockad.
Jag tänker inte på minsta sätt sticka under stol med eller skämmas för att
vi från moderat håll har givit uttryck för en annan syn på handelsblockader.
Vi ser att ekonomisk tillväxt är en garanti för att de fattiga svarta innevå-
narna i Sydafrika skall kunna utvecklas. Vi ser inte att en svensk närvaro
eller svensk handel medverkar till förtryck i Sydafrika. Man kan ha olika
uppfattningar om det, men man behöver för den sakens skull inte ha uppfatt-
ningen att den som inte tycker som man själv gör nödvändigtvis skall gå om-
kring och skämmas. Man kan gott kosta på sig, Pierre Schori, att acceptera
och respektera att det finns olika meningar i många politiska frågor.
Anf. 17 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! När jag för ett och ett halvt år sedan efterträdde er, herr
talman, som ordförande i utrikesutskottet anade jag inte att det i riksdagen
inte finns ett utan sexton utrikesutskott. Men så är det. Alla utskotten sysslar
mer eller mindre med internationella frågor, och samma sak gäller departe-
menten och de flesta ämbetsverken. Ingenting i regeringsformen är så sten-
dött som den paragraf, 10:8, som föreskriver att myndigheterna skall hålla
utrikesministern underrättad vid alla viktigare kontakter med utlandet.
Det här är naturligtvis ett resultat av det svenska samhällets starka inter-
nationalisering. Nästan ingenting kan längre hanteras i isolering. På alla
tänkbara områden behöver vi kontakter över gränserna, med våra nordiska
grannländer, med Europa och med folk ännu längre bort.
Kulturellt och ekonomiskt är Sverige ett öppet samhälle, och därmed föl-
jer också att världens vindar blåser in genom våra fönster, att vi ständigt på-
verkas av internationella konjunkturer och konvulsioner. Det bräckliga väl-
stånd som vi har uppnått bygger på ett komplicerat samspel med andra län-
der och därmed också på ett permanent beroende av krafter som i hög grad
ligger utanför vår egen kontroll.
Det är just detta som tvingar oss till internationell samverkan. När utma-
ningarna inte längre kan mötas på hemmaplan, när problemen spränger na-
tionalstatens gränser, då räcker det inte med nationella parlament och rege-
ringar. När allt annat är rörligt - människor, kapitalströmmar, miljöhot, va-
penarsenaler - är det fullkomligt oundgängligt att också politiken internatio-
naliseras.
Vi har i dag EG-motståndare som tror att Sverige skulle tappa en del av
sin suveränitet genom att gå med i den europeiska gemenskapen. Verklighe-
ten är den rakt motsatta. Vår reella suveränitet är redan kraftigt begränsad,
och medlemskapet i EG är ett sätt att vidga suveräniteten, att vinna ett ökat
inflytande över det öde som vi i allt större utsträckning delar med andra na-
tioner.
Det här gäller förstås inte bara EG. Även vårt arbete i andra internatio-
nella organisationer såsom ESK, Europarådet och FN och alla dess fackor-
gan tjänar samma syfte: att vidga vår suveränitet och vårt reella självbestäm-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
37
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
38
mande och att ge oss bättre möjligheter att hantera problem som både är
våra egna och andra staters.
Vad som sker inför våra ögon är med andra ord att problemen flyttar
utomlands och att politiken måste följa efter, att vi i allt större utsträckning
måste hantera inrikesfrågor utanför våra gränser.
I dag har vi stora flyktinggrupper från det forna Jugoslavien runt om i
landet. Vill vi hantera det problemet krävs inte minst större insatser i själva
Jugoslavien, vilket riksdagen också två gånger beslutat om under den gångna
vintern.
Många av våra föroreningar kommer utomlands ifrån. Vill vi minska ned-
fallet av svavel är det både vettigare och mera ekonomiskt att sätta det första
filtret på den polska fabriken än det femte filtret på den svenska skorstenen.
Vi kan också ta det oroliga Östeuropa som exempel. Vill vi leva i fred och
frihet är det oerhört viktigt att Ryssland och Baltikum utvecklas till stabila
demokratier och välmående marknadsekonomier. Att hjälpa den utveck-
lingen på traven är motiverat inte bara av solidaritetsskäl utan också av rena
nationella egenintressen.
Karl-Göran Biörsmark och Håkan Holmberg kommer senare att tala mer
om Folkpartiets syn på bistånd till u-länder och östländer. Får jag på den
punkten bara betona en enda sak: När vi talar om att biståndet är 0,7 %,
0,93 % eller 1,0 %, är det lätt att uppfatta biståndsinsatserna som en ren och
skär altruism och välgörenhet. I själva verket är motiven för både vår u-
landspolitik och vår östpolitik långt mera komplexa. Med de tendenser mot
ökad internationalisering av inrikespolitiken som vi nu kan skönja är jag för
min del övertygad om att vi mycket snart kommer att spendera både 2 och
3 % av vår BNP utomlands. Redan medlemskap i EG kostar som bekant en
bit över 1 %.
Herr talman! Svensk säkerhetspolitik hör till det som kommer att diskute-
ras livligt under de kommande åren. I vår ansökan till EG och i uttalande
från både riksdag och regering har vi understrukit att alliansfriheten alltjämt
består, men att vi också är öppna för en konstruktiv samverkan. Vi har inga
problem att ansluta oss till de mål som Gemenskapen har uppställt, och vi är
fullt ut beredda att verka för en starkare gemensam säkerhet i Europa.
De senaste åren har naturligtvis skapat en helt ny situation i vår närmaste
omvärld. Under flera decennier var det dominerande hotet en stormakts-
konflikt i Europa, men just den hotbilden har nu förbleknat. I stället har vi
annat att oroa oss för; såväl regionala konflikter som akuta miljöfaror, ökad
internationell brottslighet och växande flyktingströmmar.
Det här ställer nya krav på svensk säkerhetspolitik. Så sent som i fjol fat-
tade vi ett försvarspolitiskt beslut för den närmaste femårsperioden. Själva
förutsättningarna för det beslutet var en omgivning som inte längre existerar.
Försvaret är i dag inte anpassat till den reella hotbilden runt våra gränser.
Det är uppbyggt för att hantera risker som inte längre finns, samtidigt som
det finns en rad risker som försvaret inte lär kunna hantera. Att det här krävs
en rätt radikal omprövning av säkerhetspolitikens utformning är alltmer
uppenbart.
En fråga som behöver tas upp är våra insatser i olika internationella aktio-
ner inom ramen för FN och ESK. Mycket talar för att vi nu har nått den
tröskel där den sortens medverkan inte längre skall vara en extraordinär ak-
tivitet utan en mer reguljär del av försvarsmaktens ordinarie program, men
självfallet med det förbehållet att endast frivilliga krafter bör anlitas.
Herr talman! Ett positivt drag i svensk utrikespolitik är den breda samsyn
som råder i de allra flesta frågor. Efter sex år i socialutskottet där vart och
varannat betänkande innehöll tio eller tjugo reservationer var det för mig
något av en kulturchock - en positiv kulturchock - att komma över till utri-
kesutskottet. Där är enigheten mycket stor och reservationer förekommer
mycket sparsamt.
Den här samsynen märks också mycket tydligt i de partimotioner som det
största oppositionspartiet har väckt. Den socialdemokratiska biståndsmotio-
nen finner jag i sina grunddrag mycket sympatiskt. Det är egentligen bara
på några få och relativt perifera punkter som det råder någon större oenighet
mellan denna motion och regeringens politik.
Ingvar Carlssons motion om östbiståndet är mer kritiskt hållen. Här kla-
gar man över att volymen är för låg, att organisationen är kaotisk och att det
saknas en vision och en klar strategi för östbiståndet.
Detta med volymen är det förstås lätt att hålla med om, men något kon-
kret förslag om högre volym spanar man förgäves efter i motionen. Volymen
var ju inte precis större under föregående regering, och inte var organisatio-
nen mindre kaotisk. Vad visionen och strategin anbelangar lyser den också
med sin frånvaro i den här motionen. Här, liksom på andra områden, nöjer
man sig med att ropa på en kommission som skall lösa alla problem.
Låt mig sedan säga några ord om andra utrikespolitiska frågor. Jag finner
att det även här råder en påtaglig enighet på de flesta punkter. I några frågor
har Socialdemokraterna emellertid drivit kritik mot regeringen, men även
här tycker jag ofta att kritiken är litet halvhjärtad.
Jag har med mig i talarstolen en tjock bunt med artiklar och anföranden
av Pierre Schori där han angriper regeringen för kallsinne gentemot FN:s
fredsbevarande operationer. Under hela hösten, och även i sitt anförande i
dag, har Pierre Schori anklagat regeringen för att ägna för liten uppmärk-
samhet, för litet intresse och för litet engagemang åt generalsekreterarens
önskemål om insatser i olika typer av väpnade aktioner, framför allt den i
Somalia.
Mot den bakgrunden var det med en viss överraskning som jag läste So-
cialdemokraternas motion. Vad är det de föreslår? De föreslår en minskning
av de 150 miljoner som regeringen vill anslå för FN:s fredsbevarande opera-
tioner. I fjol hade vi en debatt här i kammaren där det visade att Socialdemo-
kraterna, efter en lång kampanj för ökade insatser för skuldlättnadsåtgärder,
i sin motion föreslog en minskning med 100 miljoner jämfört med vad rege-
ringen hade föreslagit för detta ändamål.
I år följer man upp den här långa kritiken av regeringen när det gäller FN:s
fredsbevarande operationer med att föreslå mindre resurser. Jag måste fråga
Pierre Schori: Menar ni allvar när ni kritiserar regeringen eller menar ni inte
allvar med era motioner?
Anf. 18 PIERRE SCHORI (s) replik:
Herr talman! Att det råder stor enighet i utrikesutskottet, större än i andra
utskott kanske, beror på flera saker. Det finns ett slags styrkebälte i väsent-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
40
liga frågor mellan mittenpartierna och Socialdemokraterna, och ibland
också kds. Det är värdefullt. Det är värdefullt för kontinuiteten och för vår
utrikespolitik. Moderaterna är isolerade, som oftast.
Det beror också på att vi har en skicklig ordförande - nu som tidigare, herr
talman - som också här, när han i milda termer angriper vår politik gör det
med stringens och humor. Det behövs här i kammaren, i vårt land och i värl-
den.
Jag kan inte säga annat om hans kritik än att det återigen är ett ovedersäg-
ligt faktum att Sverige var det land som genom Dag Hammarskjöld uppfann
idén med de fredsbevarande operationerna, de blå baskrarna. Ända sedan
Dag Hammarskjölds, Gunnar Jarrings och Olof Palmes tid har vi haft en
topposition när det gäller att ställa upp för FN, för freden och för människor
i nöd. Men nu har vi halkat ner på 29:e plats. Trots allt vad ni säger och trots
Daniel Tarschys humor ligger Sverige nu på 29:e plats.
Anf. 19 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag vill först tacka för de ampla lovorden. Jag vill bekräfta
att det råder en samsyn inom utrikesutskottet. Den omspänner även Mode-
raterna. Den omspänner regeringspartierna och Socialdemokraterna. Sedan
händer det ibland att samsynen avtar när vi närmar oss ytterkanterna i ut-
skottet.
Jag tror inte att det är en fråga om humor hur man utformar sina motioner.
Det är viktigt att man för en konsekvent politik. Om man driver en viss linje
att något måste prioriteras, t.ex. skuldavskrivningsåtgärder eller FN:s freds-
bevarande operationer, måste man även vara konsekvent när man formule-
rar sitt eget alternativ till regeringens politik och allokera mera resurser till
just detta.
Det är detta som överraskar mig. Är efter år finner jag att just de frågor
som Socialdemokraterna har drivit särskilt hårt i debatten vill de prioritera
ner när det handlar om fördelning av resurser. Det blir, säger Pierre Schori
i ett anförande den 14 oktober 1992, något av en läpparnas bekännelse om
man inte ställer upp när det verkligen gäller. Just det! Det är i partimotionen
om biståndet varje år som man markerar vad man har för grundläggande
prioriteringar. Därför tycker jag att det är litet sorgligt att inte Socialdemo-
kraterna tillmäter det egna budgetalternativet det allvar som den egna dekla-
rerade politiken kräver.
Anf. 20 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Det är alltid ett öde för mig att komma efter Daniel Tar-
schys. Det tar alltid litet tid att sänka talarstolen.
För ett par år sedan besökte jag en liten ö i Kalmarsund. Det är en mycket
egendomlig ö. Den är nästan helt steril. Det beror på att den är bebodd av
en fågel som kallas för mellanskarv. Mellanskarven har den egenheten att
den förorenar sin omgivning så totalt att den så småningom blir helt obeboe-
lig. Det är ett intressant naturstudium, men det är dess värre också något
som ger anledning till en del reflexioner av mer globalpolitisk karaktär.
Det är inte bara mellanskarven som har en tendens att förorena sin omgiv-
ning så att man hotar sin egen existens. Det är också någonting som vi männi-
skor ägnar oss åt. Nu har vi mer än en liten ö i Kalmarsund att leva på. Vi
har ett ganska stort jordklot. Om man ser hur miljöproblemen håller på att
utvecklas, går det med matematiska modeller att se fram mot den tidpunkt
då ungefär det som har hänt på den här ön i Kalmarsund händer på vårt jord-
klot, nämligen att vi har gjort vår egen omgivningsmiljö obeboelig.
Man kan se många allvarliga symtom på detta, och vi känner alla till dem.
Här hemma gäller det försurningen av våra skogar och luftföroreningar som
leder till klimatrubbningar. I går fick jag höra att i dag är det Matsmässa. Då
skall vintern vara slut. I stället har den börjat. Medan vi har haft en grön
vinter här har det i stället varit snöstormar på Balkan och i södra Libanon.
Det har drabbat människor som har problem nog ändå.
Man diskuterar allvarligt om den stora växthuseffekten nu faktiskt är på
gång. Internationella försäkringsbolag börjar avstå från att försäkra hus på
utsatta öar därför att stormfrekvensen har ökat så kraftigt. Man undrar om
det beror på långsiktiga klimatrubbningar.
Vi känner väl till problem som ökenutbredning och skövling av tropiska
regnskogar. Det är inte bara ett problem för de människor som råkar bo i
dessa områden. Det får också konsekvenser som vi i dag inte kan överblicka
för hela det globala klimatet.
Vi lever på naturresurser som är ändliga, och man kan också med matema-
tiska modeller göra mer eller mindre säkra bedömningar av när vissa av för
vår existens avgörande naturresurser är uttömda eller obrukbara. Vi tär på
ett miljö- och resurskapital som inte varar i evighet.
Den förbrukningsexplosion som pågår och som är ett hot mot vår existens,
inte på årtusendens sikt, utan kanske på århundradens eller rent av årtion-
dens sikt, beror till mycket stor del på vår egen ökade konsumtion i den rika
världen. I dag är det den viktigaste drivkraften bakom förbrukningsexplosio-
nen. Men det är självklart att den snabba befolkningsökningen i tredje värl-
den är ett lika stort hot, i synnerhet om man skulle tänka sig att tredje värl-
dens människor skulle kunna få drägliga livsvillkor och utrymme för en mot-
svarande konsumtionsökning.
Detta blir sedan en del i en ond cirkel, där miljökatastrofer, fattigdom och
elände leder till konflikter, folkomflyttningar, nya motsättningar, nya kon-
flikter och krig, som i sin tur bidrar till att förvärra den misär som vi skapar
genom vår fortgående miljöförstörelse. Därför finns det också ett tydligt
samband mellan förintelsen av vår livsmiljö på många håll på jordklotet och
övergripande säkerhetsproblem.
Det här, herr talman, är naturligtvis en mycket pessimistisk bild, och jag
löper risken att sälla mig till kretsen av domedagsprofeter. Jag tror nu inte
att vi är obönhörligt på väg mot någon slags domedag, jag tror att det finns
möjligheter att vända denna utveckling, men det är mycket svårt. Vi har det
mesta kvar att göra, och det kräver en oerhörd målmedvetenhet.
Det finns många positiva tecken. Det finns exempel på att långvariga och
förödande konflikter så småningom kan närma sig en positiv lösning. Det
som vi just nu känner som mycket aktuellt är naturligtvis utvecklingen i Syd-
afrika, där vi ser möjligheten till apartheidsystemets slut.
Det som vi nu ser i Sydafrika är också ett bra exempel på vilken roll det
spelar när världssamfundet tar sitt ansvar, när man inte bara låter förhållan-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
41
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
dena bli en angelägenhet för de människor som bor i det berörda området,
utan också internationellt vill ta ett ansvar.
Från svensk sida kan vi naturligtvis med tillfredsställelse notera den pådri-
vande roll som vi har spelat här. Därför är det litet egendomligt när man
märker att inte bara Ny demokrati utan även en moderat företrädare som
Nic Grönvall tycks vara mycket illa till mods över att Sverige tillsammans
med andra har kunnat medverka genom påtryckningar, sanktioner och ett
aktivt stöd till demokratirörelsen för att åstadkomma den lyckliga utveckling
som vi nu ser. Det är egendomligt och beklagligt att det inte finns en full
uppslutning bakom denna linje i Sveriges riksdag.
Till de positiva tecknen hör naturligtvis också de ansträngningar som görs
att skapa ordentliga internationella handlingsinstrument. Stärkandet av
FN:s roll, där många förbättringar är ett faktum och där mer kan göras, är
ett exempel på det. Ett annat är ESK, som omfattar så stora och viktiga om-
råden, men där det återstår mycket för att få verkligt kraftfulla handlings-
instrument. Sverige har där ett särskilt ansvar genom sin ordföranderoll. Yt-
terligare ett är EG-samarbetet, som visserligen geografiskt är mera begrän-
sat, men där basorganisationen har mera kraftfulla instrument för att åstad-
komma ett internationellt samarbete kring gemensamma frågor än någon
annan internationell organisation.
Det måste vara ett centralt intresse för svensk utrikespolitik att medverka
till att EG/EU verkligen kan bli ett instrument för att angripa internationella
miljö- och överlevnadsfrågor, både inom sitt eget område och globalt till-
sammans med andra internationella krafter. Det hör också till det mera för-
bluffande i svensk utrikespolitik att den svenska vänstern är så totalt blind
för det ansvar som vi har för att påverka EG:s roll i den globala politiken
framöver.
Det är väsentligt, och det har framhållits tidigare här i debatten, att vi är
medvetna om att det är de här globala problemen som är det allra viktigaste.
Även när vi diskuterar Europapolitik, EG och Östeuropa är det våra möjlig-
heter att medverka till en lösning på de globala problemen som är det allra
viktigaste, och vi måste se till de instrument som där finns.
Den kortsynthet som framför allt Ny demokrati ger uttryck för när man
säger att vi skall koncentrera vårt engagemeng till våra närmaste grannområ-
den visar att man inte förstått de globala beroendeförhållanden som gör att
det som händer i Afrika, Asien och Latinamerika också är av avgörande be-
tydelse för vår egen vardag.
Låt mig till sist säga, herr talman, att den samstämmighet om utrikespoliti-
ken som tidigare kommenterats är mycket viktig. Socialdemokraterna kän-
ner naturligtvis ett behov av att med jämna mellanrum hacka på regeringen
och försöka måla upp motsättningar som i verkligheten inte finns, och det är
ibland beklagligt, eftersom det försvagar vår utrikespolitiska situation.
Man har nu föreslagit en kommission. Inte heller jag tror på en lösning
som ersätter utrikesminister, riksdag och Utrikesnämnd. Däremot viil jag
påminna om ett gammalt Centerförslag om en ordentlig u-landspolitisk ut-
redning. Moderaterna har ett liknande förslag. Kanske det ändå finns förut-
sättningar för ett gemensamt samråd när det gäller vår tredjevärldenpolitik.
42
Anf. 21 NIC GRÖNVALL (m) replik:
Herr talman! Den kommentar som Pär Granstedt gjorde till mitt inlägg
måste tillrättaläggas i den meningen att Moderata samlingspartiet står lika
engagerat bakom målet för Sydafrikapolitiken, det avskyvärda apartheidsys-
temets avskaffande. I valet av vilka medel som skall tillämpas har vi under
det senaste året haft en annan hållning än övriga partier i regeringen.
Jag vill också säga att anledningen till att frågan över huvud taget behand-
lades i Utrikesnämnden dels var de framsteg som gjorts i Sydafrika på vägen
mot ett avskaffande av systemet, dels att det land som det refererades till
förut här i debatten, nämligen Norge, i går meddelade att man hade beslutat
att häva sina sanktioner.
Det är alltså inte, som en lyssnare möjligen kan få intryck av, fråga om ett
moderat förslag som går ut från en allmänt negativ hållning till apartheidpo-
litiken. Alls inte - det är ett ståndpunktstagande till den lämpligaste tidpunk-
ten för avvecklingen av handelssanktionerna, bl.a. i överensstämmelse med
grannlandet Norges hållning.
Anf. 22 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag sätter värde på det förtydligande som Nic Grönvall
gjorde. Nu är det historiskt så att Moderaterna inte har stått bakom den
svenska sanktionspolitiken mot Sydafrika, utan under årens lopp har varit
ganska kritiska. Jag uppfattar ändå Nic Grönvalls uttalande så att man nu
inser att denna sanktionspolitik har varit ett väsentligt bidrag till den fram-
gång som vi tycker oss skönja för Sydafrikapolitiken och att diskussionen
snarare handlar om tidpunkten.
Jag får väl erkänna att jag har också uppfattat de diskussioner som fördes
t.ex. i går så att det handlar om de exakta formerna för att avveckla sanktio-
nerna. Jag tycker att man har gjort en värdefull omvärdering från Modera-
ternas sida genom att i princip ge stöd för vår sanktionspolitik gentemot Syd-
afrika.
Jag hoppas att vi gemensamt kommer att kunna arbeta för ett kraftfullt
svenskt stöd för den fortsatta processen i Sydafrika. Vi måste vara på det
klara med att mycket återstår att göra när den politiska apartheiden har av-
vecklats för att skapa ett system som verkligen ger samma möjligheter för
alla, oavsett hudfärg, att utvecklas i det landet. Det kräver ett aktivt svenskt
bistånd framöver.
Anf. 23 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Pär Granstedt tar upp frågan om vår biståndspolitik. Hans
kommentar är att vi inte ser sambanden mellan fjärran länder och näralig-
gande länder. Vi ser visst sambanden mellan fjärran länder och näraliggande
länder. Men vi har sett hur erbarmligt biståndet har utnyttjats i tredje värl-
den. Vi anser att biståndet kan styras bättre i näraliggande länder, såsom
länderna i Baltikum. Behoven är enorma även där. Jag har själv fått inblick
i problemen vid ett besök i Riga för något år sedan.
Vi tycker att det är rimligt att satsa minst 2 miljarder kronor i Baltikum.
Jämför regeringens förslag till bistånd, nämligen 240 miljoner kronor till syd-
afrikanska organisationer, med 871 miljoner kronor i det totala biståndet till
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
43
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
44
Öst- och Centraleuropa! Jag tycker att det talar för sig själv. Det är en skan-
dal.
Anf. 24 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Det finns en gammal historia om en man som hade tappat
sin nyckel. Han stod under en gatlykta och letade efter nyckeln. Någon frå-
gade hur det gick för honom och undrade varför han inte hittade den. Man-
nen sade att han hade tappat nyckeln i mörkret men att det var lättare att
leta efter den under gatlyktan där det var ljusare.
På samma sätt är det naturligtvis riktigt att det är lättare att ägna sig åt
bistånd i våra närmaste grannländer. Men problemet är att med det biståndet
kan vi inte hjälpa till att lösa den typ av globala problem som har sina rötter i
Afrika, Asien och Latinamerika. Det är ingen ersättning för insatser i tredje
världen att göra insatser i Baltikum. De insatserna behövs också. Jag tror att
vi har en samsyn om vikten av att göra så mycket som möjligt. Men det ersät-
ter inte behovet av att göra saker i andra delar av världen.
Ni i Ny demokrati är kortsynta. Ni inser inte att också för vår långsiktiga
välfärd måste vi medverka till att skapa drägliga livsvillkor för människor på
andra sidan jordklotet. Vi måste medverka till att skapa en utveckling där
inte öknarna tillåts breda ut sig, där inte regnskogarna tillåts förödas, där
inte mängden föroreningar tillåts öka, där inte befolkningen tillåts öka
ohämmat osv.
Det är inte någon lösning att säga att vi skall ta hand om sådant som är oss
mest geografiskt näraliggande. Vilka skall då hjälpa till i de avlägsna områ-
dena där det inte finns några rika länder över huvud taget som kan ställa
upp, utan bara fattiga länder och fattiga människor?
Anf. 25 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Insikterna från vår sida när det gäller bistånd till fjärran län-
der och näraliggande länder är kanske begränsade, Pär Granstedt. Det är
möjligt att vi inte har sett alla samband. Det kan ligga mycket i det påståen-
det. Det gäller även ”nyckelfrågan”. Det är kanske lättare att se problemen
i vår närhet än när de ligger långt borta.
Men jag inser att vi inte har pengar till allt. Med ett budgetunderskott på
ungefär 200 miljarder kronor och med en ränta på statsskulden som ökar,
vilket jag nämnde i mitt tidigare anförande, har vi helt enkelt inte råd. Vi
har inte råd att satsa allt.
Då måste vi göra en prioritering. Vår prioritering är att satsa på ett bistånd
till Öst- och Centraleuropa, främst till Baltikum.
Anf. 26 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Ny demokrati för en principargumentation mot bistånd till
tredje världen. Ni föreslår också totala nedskärningar, inte bara omfördel-
ningar.
Att ha pengar eller inte är en fråga om prioritering. Vi diskuterar belopp
som motsvarar ungefär vår samlade chips- och läskkonsumtion. Vi har alltså
råd att konsumera de kvantiteter chips och läsk som det är fråga om. Men
enligt Ny demokratis uppfattning har vi inte råd att göra något mer allvarligt
åt världssvält, global miljöförstöring i tredje världen osv. Jag tror att Ny de-
mokrati inte ser sambanden, dvs. att om de globala problemen inte löses
kommer vi inte heller ha större möjligheter att ägna oss åt chips och läsk i
framtiden.
Anf. 27 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Pär Granstedt hävdar att vänstern inte tar något globalt an-
svar. Då talar väl Pär Granstedt mot bättre vetande. Är det några som har
tagit sitt globala ansvar både förr och nu är det väl vi i Vänsterpartiet. Vi har
t.ex. inte skurit ned biståndet till de fattiga länderna med 1,5 miljarder kro-
nor. Det har bl.a. Pär Granstedts parti medverkat till. Det gäller även en del
andra åtgärder.
Syftar Pär Granstedt på att vänstern säger nej till medlemskap i EG?
Skulle det vara brist på globalt ansvar? Då får han väl anklaga en stor del av
sitt eget parti också för att inte ta detta globala ansvar, plus en del andra
partier i den här riksdagen.
Anf. 28 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag håller gärna med om att vänstern tar betydande globalt
ansvar i ord. Vänsterns retorik när det gäller globala frågor är mycket impo-
nerande. Jag tjusas av mycket av det som Bertil Måbrink och andra säger.
Det som förvånar mig är att man inte inom vänstern inser att Europeiska
gemenskapen/Europeiska unionen är ett av de allra viktigaste instrumenten
vi har till vårt förfogande för att påverka den globala verkligheten. Det inne-
bär inte att jag är okritisk mot det sätt som EG fungerar i dag och den politik
som förs i dag av EG. Men verkligheten är att EG:s sätt att fungera blir av
avgörande betydelse för den globala verkligheten.
Jag har haft många tillfällen att resa i tredje världen och träffa människor
som lever där. De har stor respekt för Sveriges agerande och hur vi når våra
biståndsmål. Det är alltid glädjande. Men mycket snabbt i samtalen kommer
man över på deras funderingar om EG:s roll.
Från tredje världens synpunkt är det viktigt att EG spelar en progressiv,
positiv, roll i de globala frågorna. Naturligtvis är det bekymmersamt om EG
inte kommer att spela den rollen. Det här resulterar ofta i en vädjan om
svenskt engagemang för att påverka EG i rätt riktning. Det är där jag menar
att vänstern står för en strutspolitik, när man inte är beredd att ens allvarligt
överväga att Sverige skall gå in och försöka påverka EG:s globala roll.
Anf. 29 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Jag upprepar: Pär Granstedt får klara av sina interna parti-
problem där de hör hemma. Vi i vänstern är mycket väl medvetna om vad vi
står för. Vi säger ja till Europa och hela världen. Vi behöver inte vara med i
EG för att ta itu med de globala problemen. Vi anser att det kan Sverige
göra på ett bättre sätt utanför EG, men naturligtvis i samarbete med EG.
Det var inte så länge sedan vi hade en debatt i kammaren just om det kata-
strofala i Europacentreringen, som fördes fram bl.a. från moderat håll. Nu
får vi höra att också Pär Granstedt har sällat sig till högersidan.
Jag tycker att Pär Granstedt skall börja med att studera våra konkreta för-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
45
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
46
slag när det gäller insatser i tredje världen. Vi står för dem, och de är väl
underbyggda, Pär Granstedt.
Anf. 30 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Tänk om Bertil Måbrink skulle ta och studera Centerns ställ-
ningstagande i EG-frågan! Vi har fattat två stämmobeslut, som innebär att
Centern står bakom Sveriges strävan efter medlemskap i EG. Och vi ställer
upp på den förhandlingsprocess som Sverige nu är inne i.
Vi ser också en rad praktiska problem, som vi tycker måste diskuteras in-
nan slutgiltig ställning tas. Men skillnaden är att vi ser att EG är ett viktigt
instrument för att påverka också de globala frågorna. Vi ser ett väsentligt
värde i att Sverige framöver kan påverka EG:s politik på de här områdena.
Bertil Måbrink och Vänstern säger visserligen retoriskt ja till Europa, men
man säger kategoriskt nej till det viktigaste instrumentet för att påverka
Europas utveckling och Europas roll i det globala perspektivet. Man säger
nej utan att allvarligt ha gått in i en prövning av denna möjlighet.
Förste vice talmannen anmälde att Bertil Måbrink anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 31 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! De politiska grundvärderingar eller basvärden som Krist-
demokraterna utgår från i sitt arbete har det hämtats inspiration till från den
kristna etiken. Vi, liksom kristdemokrater i andra länder, försöker att ta till
vara de delar av den kristna etiken som är tillämpbara inom politikens kom-
petensområden. Den kristna inspirationen har framför allt givit oss synen på
människan som en person med kropp, själ och ande, som är både fri och
ansvarig, och som har ett okränkbart värde. Vi anser att människans person-
liga värdighet och värde är av avgörande betydelse för att kunna bygga upp
ett demokratiskt samhälle.
I de kristdemokratiska grundbultarna ingår också förvaltaransvar och bro-
derskap, eller som jag hellre säger: gemenskap.
Människan är skapad för gemenskap. Hon utvecklas i ett nära förhållande
till de små och naturliga gemenskaperna. Människan är människa i samma
grad som hon är medlem i en gemenskap av människor där hon upplever sig
ha en uppgift och kan betyda något för någon eller några.
Den kristdemokratiska människosynen förpliktar oss därför att föra en ak-
tiv politik för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är lätt att konstatera
vilka välgörande effekter som den nu relativt långdragna respekten för
mänskliga rättigheter och demokrati har haft på Västeuropa generellt sett.
Det är likaså lätt att entusiasmeras av de positiva trender som vid slutet av
80-talet i det förra Sovjetunionen, Östeuropa och Latinamerika kunde anas.
Jag tänker bl.a. på de många diktaturernas fall i land efter land i många
världsdelar.
Herr talman! Tyvärr är det sorgligt att behöva konstatera att vår värld nu
befinner sig i ett tillstånd som framkallar pessimism och oro. Jag tänker när-
mast på att kommunismens och Sovjetunionens sönderfall frigjort farliga
krafter, t.ex. en stark nationalism med bl.a. etniska utrensningar som konse-
kvens - etnonationalism. Läget i vår värld, när och fjärran, tillåter inte oss
eller de andra västliga demokratierna att blåsa faran över. Den nya världs-
ordningen är ännu bara en skiss över hur det skulle kunna se ut. Afrika - den
på många sätt olycksdrabbade kontinenten - det forna Jugoslavien, Mellan-
östern och Cambodja räcker som argument för förnyat engagemang i vår
världs angelägenheter.
FN är vårt lands och övriga länders högsta forum för diskussioner när det
gäller fredsfrågor och frågor om mänskliga rättigheter. I och med den anda
av samförstånd som inträffade under den senare delen av 80-talet bland de
permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd har FN även blivit en relativt
handlingskraftig organisation. Många hävdar att Kuwaits frigörelse från
Saddam Husseins invasion var det första verkliga provet på FN:s förnyade
kraft.
FN:s arbete ger hopp till världens folk, men det ger även gigantiska för-
väntningar. Förväntningar om trygghet och skydd åt människovärdet vilar
på att FN-stadgans mänskliga rättigheter hävdas. Rätten till liv, till fysisk
okränkbarhet, till samvets- och religionsfrihet, till yttrandefrihet, till för-
samlingsfrihet, till fria och hemliga val, till en självständig domstol, till re-
spekt för privatlivet och familjelivet samt till skydd mot diskriminering är
ännu i dag långt ifrån självklara rättigheter. Världsbilden ser ganska dyster
ut.
Herr talman! I dag, i början av år 1993, befinner sig världen och FN inför
mycket stora utmaningar. Parallellt med FN:s förnyade kraft har vi en situa-
tion med många regionala konflikter, som ofta har inslag av inbördeskrig.
FN är nu engagerat på ett femtontal platser med styrkor som motsvarar över
50 000 soldater och observatörer. Förutom operationen i Somalia, som för
övrigt inte sker direkt i FN:s regi, inger verksamheten i Cambodja och det
forna Jugoslavien stor oro.
Jag tänker uppehålla mig ett slag vid det forna Jugoslavien. Den naturliga
grunden för samhälle och stat utgörs av den minsta och viktigaste gemen-
skapsenheten, familjen. I det forna Jugoslavien slås nu familjerna sönder
och dess medlemmar utsätts för mord, för systematiska våldtäkter på både
kvinnor och barn i tiotusental och för förnedring utan motstycke. Hela sam-
hällen är skövlade och människor är lemlästade.
Utan omfattande medverkan av världens stormakter kommer det forna
Jugoslaviens lidande inte att upphöra. Jag anser därför att Sverige måste ut-
nyttja sin röst och goodwill för att förmå stormakterna att ingripa.
Jag har den absoluta uppfattningen, som också understöds av experter och
strateger på området, att det nu är dags för de internationella samfunden FN
och ESK att överväga massiva insatser med skyddstrupper. Syftet skall vara
att få slut på dödandet, våldtäkterna, brutaliteten och den etniska utrens-
ningen. Sedan återstår självfallet långa och svåra förhandlingar för att skapa
stabilitet i området, och skyddstrupperna bör naturligtvis finnas kvar så
länge som de behövs.
Herr talman! Jag är inte krigisk av mig i ordets rätta bemärkelse. Jag vill
inte ha mer blodsutgjutelse än vad som till min och andras stora fasa redan
skett. Men något måste göras nu, och då kan det här vara en väg.
Den tribunal som så småningom skall döma krigsförbrytarna, och i syn-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
47
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
48
nerhet de serbiska friskarorna för brott mot mänskliga rättigheter är i hög
grad behövlig. Förövarna måste pekas ut så att de åtminstone blir persona
non grata i världen. Men vi får inte glömma att det endast är plåster på såren.
Brotten har ju redan begåtts - och de sker nu.
Som jag redan sagt har tiotusentals kvinnor och barn utsatts för upprepade
våldtäkter, människor har skändats och har fått se på hur anhöriga har torte-
rats och mördats. Som en ytterligare liten gest till dessa skulle Sverige kunna
bidra med lindring genom att ta initiativ till psykologisk, psykiatrisk och so-
matisk hjälp. Med andra ord skulle Sverige kunna understödja bildandet av
team och hjälpstationer o.d. - även för de skändade flyktingar som nu finns
i vårt land.
Den enträgna och modiga FN personal som varje vecka försöker nå fram
med matkonvojer är värd all respekt. Den glädje som dessa konvojer fram-
kallar, framför allt hos de bosniska muslimerna, är rörande. Tyvärr når dessa
konvojer alltför sällan fram på grund av de serbiska friskarornas nyckfullhet
och illvillighet. Men om dessa vägburna konvojer endast har en begränsad
framgång borde Sverige ta initiativet att initiera luftbroar eller luftlandsätt-
ningar av mat och mediciner, som en mer aktiv metod än den icke helt okon-
troversiella matbombningen som nu diskuteras i FN och i USA. Eftervärl-
den kommer att döma oss hårt om vi inte gör vad vi kan för det forna Jugosla-
vien.
Herr talman! Dagens krig förs inte längre på klassiska avgränsade slagfält
utan omfattar stora ytor. Under hela 1900-talet har detta medfört att tredje
part, nämligen civilbefolkningen, i allt högre utsträckning drabbas. Framför
allt är det många kvinnor och barn, som inte bär vapen, som drabbas. En
företeelse som är sällsynt skadlig och inhuman är de antipersonella minor
som finns spridda över hela världen.
Jag fäster därför stort hopp till att en översynskonferens i FN:s regi om
inhumana vapen skall komma till stånd, vilken för övrigt utrikesministern
har lovat att stödja och att arbeta för.
Jag ser fram emot den dag då den europeiska unionen inte behöver ödsla
så mycket energi i sitt arbete med en fördjupning av strategi och verksam-
hetsplanering och på hur man kan utvidga sina kompetensområden. Den
energin behövs så väl för att på ett positivt sätt öka utlandsengagemang,
både när det gäller det som finns i den absoluta närheten och när det gäller
det som finns längre bort, i den tredje världen.
1 den tredje världen behöver speciellt kvinnans och flickebarnets situation
sättas i fokus. Såsom exempel kan nämnas att ca 90 miljoner flickor utsätts
för könsstympning. Det sker främst i Afrika, i länderna kring Afrikas Horn,
men också i andra världsdelar. Könsstympningens enda syfte är att ge man-
nen full kontroll över kvinnan.
I alla situationer där mänskliga rättigheter fokuseras och diskuteras anser
jag att från mänsklig rättighetssynpunkt den vidriga frågan om kvinnlig
könsstympning måste lyftas fram. Program måste utarbetas, så att man kom-
mer åt problemet och kan åtgärda det.
Herr talman! Jag har här berört en del frågor som kan behandlas utifrån
de kristdemokratiska grundvärderingarna, där respekten för människovär-
det är en dominerande grundbult.
Anf. 32 MAJ BRITT THEORIN (s):
Herr talman! ”Eftersom krig börjar i människors sinnen, är det i männi-
skors sinnen som försvaret för fred måste byggas.” Unesco-stadgans inled-
ningsparagraf från 1945 gäller i hög grad i dagens värld. Försvaret för freden
måste byggas i människornas sinnen.
Därför måste hela tänkandet förändras - från det manligt militära med
våld och missiler, till det arketypiskt kvinnliga med samtal, förhandlingar,
lösningar av konflikter utan våld.
Därför måste instrumenten och metoderna förändras från kulor och krut
till att lösa konflikterna i förebyggande syfte. ”Det gröna bordet” måste
komma till heders men få verkliga möjligheter att bli samlingsplatsen för
konflikters lösande.
Det kalla kriget karakteriserades av en tro att fred kunde skapas med vål-
dets medel. Freden skulle byggas på en kombination av avskräckning och
förtroendeskapande åtgärder. Nu, när det kalla kriget är slut och andra hot
än militära växer - sociala, etniska, kulturella och religiösa - blir huvudpro-
blemet att lösa, inte att låsa, konflikter. De nya konflikterna kan inte lösas
med gamla militära metoder.
Fred med fredliga medel blir en fundamentalt ny utmaning. En ny medve-
tenhet om konflikter som sådana, konflikters psykologi, förhandling, med-
ling, skiljedom, förlikning och våldsförebyggande åtgärder blir nödvändig.
Att hantera konflikter i förebyggande syfte kommer att ställa andra krav
och annan kunskap än att möta konflikter med militära metoder. Konflikta-
nalys, krigsriskutvärdering och tidig förvarning måste ingå. Om inte detta
lyckas i tid måste olika typer av civila och militära fredsbevarande åtgärder
sättas in, t.ex. övervakning av vapenvila, buffertzoner etc. Samtidigt behövs
fredsskapande, dvs. alla typer av förhandling, medling, skiljedom och freds-
byggande, som försoning, gemensamma utvecklingsprojekt och skapandet
av nya strukturer, som tar bort orsakerna till våldet och samtidigt fungerar
förebyggande.
Allt detta kan och måste utvecklas till en sammanhängande politik i Sve-
rige, ESK och FN.
Grunden för detta finns i den politik som har kallats den gemensamma
säkerhetens politik - säkerhet och samarbete för gemensam överlevnad -
och som nu omfattas av aktörerna på världsarenan. Ett bra ekonomiskt, so-
cialt, kulturellt och politiskt samarbete är den gemensamma säkerhetens ena
beståndsdel. Den andra består av omrustning, en planerad omställning av
offensiva, konventionella och nukleära försvarsstrukturer till i huvudsak de-
fensiva kombinationer av militärt försvar, civilskydd och civila försvarsåtgär-
der.
Så gott som alla länder tar konsekvenserna av detta i dag; de minskar sina
militärutgifter, i vissa länder till hälften, och omformar sin militär till freds-
bevarande styrkor för FN:s tjänst. Dock inte i Sverige! Här genomför den
moderatledda regeringen i stället kraftigt ökade försvarskostnader och fny-
ser föraktfullt t.o.m. åt själva ordet nedrustning.
Men nedrustning av det övermått av vapen som finns i dag är ett måste
och får aldrig bli en restpost i utrikespolitiken. Nedrustning måste ingå som
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 67
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
50
en självklar och viktig del, för tyvärr finns fortfarande de flesta kärnvapen,
konventionella vapen och kemiska vapen kvar.
När nu kemiavtalet äntligen undertecknats, efter många och långa års för-
handlingar, så att dessa ödesdigra vapen steg för steg förintas och totalt för-
svinner, är tiden mogen för ett fullständigt stopp för alla kärnvapenprov, som
ett första steg mot också fullständig kärnvapenfrihet. Bättre tillfälle gives oss
knappast, men hur är det med engagemanget för provstopp och nedrustning
hos regeringen? Det är en berättigad fråga, eftersom ordet nedrustning inte
verkar finnas i regeringens vokabulär.
Vi socialdemokrater redovisar i vår partimotion ett program för nedrust-
ning av kärnvapen och av dess olagligförklarande, förslag mot inhumana va-
pen och laservapen och krav om svenskt agerande för en internationell regim
för att minska handeln med konventionella vapen. Till detta får vi åter-
komma i särskild ordning, men låt mig bara kort säga något om vapenhan-
deln.
Utan vapen inga krig! Detta lärde vi oss inte minst av Gulfkriget, där mer
än 80 % av Iraks vapen kom från de fem permanenta medlemmarna av sä-
kerhetsrådet. I dag flödar vapnen fritt in i bl.a. konfliktområdena i Afrika
från överskotten i den rika världen, och Afrikas Horn blir på nytt en krut-
durk.
En politik för att lösa konflikter måste självfallet också innehålla en kraf-
tig begränsning och kontroll av vapenflödet. Vi socialdemokrater anser att
en internationell regim under FN måste tillskapas för detta; en heltäckande
regim, som omfattar inte bara handeln med vapen utan också militär pro-
duktion, service och know how. Kommer en moderatledd regering, med sitt
intresse för att vidga vapenhandeln från Sverige, verkligen att arbeta för
detta?
En annan skiljelinje går klart mellan oss socialdemokrater och regeringen
när det gäller det folkliga engagemanget i freds- och nedrustningspolitiken.
Vi tror att ett sådant engagemang från folkrörelsernas sida är av godo. En
överväldigande riksdagsmajoritet ställde sig också bakom förslaget att en
promille av försvarsanslaget skulle anslås för information, studier och forsk-
ning om fred och nedrustning. Endast Moderaterna gick emot.
Inte nog med att detta anslag minskar påtagligt, samtidigt som försvarsan-
slaget i motsvarande grad ökar kraftigt, utan stora delar av folkrörelserna -
såsom de politiska partierna och fackliga organisationer - skall uteslutas helt
från stöd för sitt fredsarbete. De kvinnliga fredsorganisationerna diskrimine-
ras också i regeringens förslag. Detta är oacceptabelt.
Pengarna tas från folkrörelserna till forskning. Men det är inte mer forsk-
ning för att stärka de egna högersynpunkterna som behövs, utan det är ak-
tivt, konkret arbete för samarbete och konfliktlösande, där folkrörelserna
måste finnas med, som behövs.
Också här går en klar skiljelinje mellan Socialdemokraterna och rege-
ringen. Var finns Folkpartiet och Centern?
Anf. 33 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag vill bara säga till Maj Britt Theorin att jag tycker att hon
gör regeringen litet väl mycket orätt när hon säger att vi alls icke intresserar
oss för nedrustning. Jag ägnar en hel del tankeverksamhet och energi också
åt detta. Jag skall efter debatten till Maj Britt Theorin översända det tal som
jag höll i CD i Geneve för 14 dagar sedan om nedrustnings- och icke-sprid-
ningsfrågor, så kan hon se själv vilka frågor jag tar upp i det anförandet.
Jag vill också påpeka att det står i den utrikespolitiska deklaration som jag
i dag har avgivit här i kammaren att regeringen kommer att se det som en
mycket viktig fråga, i det arbete som nu förestår i Geneve, att verka för detta
fullständiga provstopp.
Anf. 34 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! Det finns skäl till min fråga om regeringens engagemang.
Om man läser den del av budgetpropositionen som gäller utrikespolitiken,
finner man att ordet nedrustning är borttaget på så gott som varje sida.
T.o.m. i rubrikerna för stöd till freds- och nedrustningsarbete har man velat
ändra detta och kallar det för ett vidgat säkerhetspolitiskt begrepp.
Det finns anledning att ställa sig frågan hur djupt engagemanget är, när vi
gång efter annan har fått trycka på för att regeringen aktivt skall arbeta för
provstoppet.
Jag noterar med tillfredsställelse att utrikesministern nu säger att prov-
stoppsfrågan är en prioriterad fråga, men i samtliga tal av utrikesministern
har det hittills varit frågan om att icke sprida vapen som har varit den cen-
trala. Det är bra och viktigt, men det viktigaste är att vi gör oss av med icke
bara de kemiska vapnen, utan också kärnvapnen, och kraftigt minskar de
konventionella vapnen.
Detta är inte bara en fråga för den internationella arenan. Jag återser
gärna också utrikesministerns engagemang på den nationella arenan, så att
vi här kan göra som i alla andra länder, dvs. minska försvarskostnaderna och
frigöra resurser för ett konstruktivt FN-arbete i fredens tjänst.
Anf. 35 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag tror att icke-spridningsfrågorna är otroligt centrala un-
der de år vi har framför oss. Det hindrar icke att vi skall arbeta för ett prov-
stopp. Jag tycker att det är en naturlig uppföljning av den stora framgång
som undertecknandet av kemvapenkonventionen innebär; den visar hur
man kan förbjuda en hel kategori vapen - man kan införa en kontrollmeka-
nism för detta. Det är naturligt att man arbetar vidare med dessa tanke-
gångar och dessa riktlinjer när det gäller kärnvapenfrågorna. Jag tror - jag
säger det återigen - att icke-spridningsfrågorna är ödesfrågor för oss.
Anf. 36 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! Självfallet måste vi förhindra spridning av kärnvapen - det
är en oerhört viktig fråga. Men det är oerhört viktigt att man inte sätter
spridningen före provstoppet utan inser att detta historiska ögonblick, när vi
har fått det första stora avtalet - det första verkliga avtalet, det första som är
fullt kontrollerbart - om ett avskaffande av ett massförstörelsevapen som vi
har dragits med i så många år, nämligen kemiska vapen, är det givna ögon-
blicket för att ta upp provstoppsfrågan igen.
Regeringen har på sitt bord ett svenskt förslag till avtal som har fått ett
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
51
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
52
mycket positivt gensvar i Geneve, både i korridorerna och vid bordet. Det
förslaget till avtal är det enligt min mening dags för regeringen att nu lägga
på bordet igen. Det har visat sig att den nya amerikanska administrationen
har ett påtagligt intresse för att provstoppsfrågan löses, så varför inte lägga
fram förslaget och driva det hårt?
Jag noterar med glädje att utrikesministern har ett engagemang i nedrust-
ningsfrågor. Jag hoppas att det engagemanget sprider sig, så att utrikesminis-
tern också ser till att de folkliga rörelser som arbetar med nedrustningsfrågor
får ett ordentligt stöd och att resurserna inte slussas över till en tveksam hö-
gerpolitisk forskning.
Anf. 37 INGER KOCH (m):
Herr talman! Den avsky och den förtvivlan som vi känner inför de fruk-
tansvärda brott mot mänskliga rättigheter och mot demokratin som begås i
det forna Jugoslavien, framför allt i Bosnien, och som förmedlas till oss via
massmedia gör att vårt intresse och vårt engagemang inriktas på Öst- och
Centraleuropa.
De nya självständiga stater som bildats efter Sovjetunionens och Jugosla-
viens fall behöver all möjlig hjälp från det övriga Europa och från världssam-
fundet med att bygga upp fungerande demokratier och marknadsmässiga in-
stitutioner. Särskilt viktigt för en stabil utveckling i de nya staterna är att de
i sina konstitutioner har ett tillfredsställande skydd för mänskliga rättigheter
och för minoritetsrättigheter.
Men, herr talman, stora och dramatiska förändringar sker också i Afrika.
Detta gäller inte minst länderna på Afrikas Horn. Menghistu-regimens fall
våren 1991 och gerillatruppernas övertagande av landet gjorde slut på det
trettioåriga inbördeskriget i Etiopien, det krig som ansetts som Afrikas
längsta och blodigaste.
I ett land som tillhör jordens fattigaste, härjat av krig och hunger, söker
nu övergångsregeringen, bestående av flera partier, leda landet mot demo-
krati och allmänna nationella val. Det finns dock fortfarande motsättningar
mellan de etniska och politiska grupperingarna. Frågan om Eritreas själv-
ständighet kommer att avgöras vid en folkomröstning nu i vår. Alla parter
har sagt att de skall respektera resultatet av denna. Men landet behöver Sve-
riges stöd för att den demokratiska processen skall kunna fortsätta.
Tyvärr kan vi inte se samma utveckling mot fred och demokrati i de övriga
länderna på Afrikas Horn. Svältkatastrofen och den totala laglöshet och
upplösning som rådde i Somalia efter diktatorn Siyad Barres fall och under
de rivaliserande krigsherrarnas strider om makten har efter den amerikanska
landstigningen i december 1992 väsentligt minskat. Dessförinnan dog tusen-
tals somalier varje dag av svält och i strider.
I dag finns det hopp om att befolkningen skall överleva. Svälten är på väg
att bringas under kontroll nu när den internationella hjälpen kan komma
fram. Men läget i landet är fortfarande osäkert, och strider pågår i de södra
delarna. Vägen till fred förefaller mycket lång, trots en överenskommelse
om vapenvila, en pågående avrustning och den nationella försoningskonfe-
rensens start i Addis Abeba i mars.
FN håller nu på och organiserar ett övertagande av räddningsoperationen.
Det är viktigt att Sverige fortsätter att stödja FN:s ansträngningar att skapa
fred och stabilitet i Somalia.
Även i Sudan pågår sedan tio år ett inbördeskrig mellan den muslimska
norra delen och den södra delen av landet, där huvuddelen av invånarna är
kristna. Den amerikanska regeringens biståndsorgan varnar nu för att en
hungerkatastrof liknande den i Somalia håller på att inträffa i södra delen av
Sudan. Omkring fyra miljoner människor hotas nu på grund av torkan och
striderna att drabbas av svält, om inte hjälpsändningar kommer i gång. För
att undvika en ny katastrof, där ytterligare miljoner människor på Afrikas
Horn svälter ihjäl, krävs ökade ansträngningar av det internationella sam-
fundet i form av katastrofinsatser.
Även om allt fler av Afrikas länder nu inför flerpartisystem och håller fria
val är vägen till demokrati både lång och smärtsam. Den senaste utveck-
lingen i Angola är ett exempel på detta. Efter 15 års inbördeskrig förhandla-
des under överinseende av USA och dåvarande Sovjetunionen en fredsöver-
enskommelse fram, och fria val hölls i december förra året. Valresultatet ac-
cepterades dock inte av Unita-gerillan, och nya svåra strider utbröt i landet.
Enligt uppgift har Unita-gerillan nu återigen gått med på att förhandla med
regeringen om eldupphör. USA, Ryssland och Portugal övervakar tillsam-
mans med FN fredsprocessen i Angola.
Herr talman! FN:s roll som övervakare och medlare vid de pågående
fredsprocesserna och demokratiseringssträvandena i forna diktaturer runt
om i världen är nödvändig och behöver allt stöd. Det gäller att hos folken
skapa ett förtroende för själva den demokratiska processen och förstå demo-
kratins villkor. Invånarna måste kunna lita på att valen verkligen är fria och
rättvisa. Annars respekteras inte heller valutgången.
Vid uppbyggande av ett nytt rättsväsende, innefattande domstolar och ci-
vilpolis, måste invånarna kunna lita på att detta är ett instrument för att
stärka och skydda den enskilde - mot övergrepp från staten och från andra
medborgare. I den forna totalitära regimen var ju dessa institutioner ett me-
del för att hålla dem under kontroll. Omfattande utbildningsinsatser behövs
för att skapa detta förtroende, och här kan Sverige genom sitt demokratibi-
stånd spela en viktig roll.
Till sist, herr talman, kan vi med glädje konstatera att den pågående de-
mokratiseringsprocessen i Sydafrika nu kommit så långt att regeringen anser
att sanktionerna snart kan upphävas.
Anf. 38 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Vi lever i en brytningstid, som många före mig här i dag har
påpekat. Vår nation har blivit för liten för att säkra vår framtid. En ny värld
tar form. Antingen blir det en värld där intolerans och inskränkthet leder till
allt värre konflikter, eller också blir det en värld där människor, folk och
nationer förmår ta gemensamt ansvar och visa verklig solidaritet.
Sveriges framtid blir allt närmare knuten till andra länders framtid. Den
människa och det samhälle som vill styra sitt öde måste försöka göra det till-
sammans med andra. Medborgarnas makt - demokratin - måste utövas på
internationell grundval om den skall bli verklig. Därför är internationalise-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
53
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
54
ringen i grunden en fråga om hur framtidens demokrati kan och skall utfor-
mas.
Nya öppningar har skapats i världen: murar har fallit, sinnen har öppnats,
resurser som länge bundits i för stora krigsmakter kan frigöras. Tyvärr har vi
ännu inte fått se dessa resurser omvandlas i konstruktivt och positivt utveck-
lingssamarbete, men den dagen kommer, hoppas jag.
Herr talman! Kalla krigets slut möjliggör ett helt nytt europeiskt och glo-
balt samarbete. Samtidigt är de globala överlevnadsproblemen överhäng-
ande, och många djupa konflikter kräver nu sin lösning.
Tragedierna i Somalia, i det forna Jugoslavien samt i Mellanöstern vittnar
om vilka fruktansvärda krafter som kan utlösas om folken misslyckas. Allt
tydligare ser vi hur nationerna delar en ödesgemenskap. Världshandelns till-
växt, storföretagens internationalisering, och än mer de allt större och snab-
bare finansiella transaktionerna gör det omöjligt för länder att på egen hand
balansera marknadskrafterna.
Miljöfrågan belyser det ömsesidiga beroendet allt tydligare. Jordens be-
folkning ökar i en takt som natur och samhällen inte orkar bära. Folkförflytt-
ningar på grund av fattigdom eller konflikter ökar i en takt som de motta-
gande länderna inte lyckas hantera. Vi ser att dessa folkomflyttningar nu,
som förr i tiden, börjar att ta form av reella folkvandringar.
Kanske viktigast av allt är att ord och bild i dag far med ljusets hastighet
runt hela klotet. Kommunikationsrevolutionen ger idéer och propaganda ge-
nomslag på sätt som aldrig tidigare upplevts. Världssamfundet har mött de
mer nära ömsesidiga beroendena med ett allt tätare nät av internationella
normer. Barnkonventionen och miljötoppmötet förde positionerna framåt.
Man gick kanske inte så långt som vi ville, men det är två nya områden där
positionerna flyttats framåt.
Folkrätten utvidgas ständigt. Men det är uppenbart att detta inte räcker.
Vi måste hitta en ordning av globala och regionala styrelseformer som svarar
mot den nya verkligheten. Här skall vi naturligtvis se Carlsson-Ramphals
kommission om globalt samarbete som en möjlighet. Låt oss ta vara på den
möjligheten och de förslag om där kan växa fram. Låt oss också, som Nic
Grönvall sade, arbeta vidare med det nordiska FN-projektet. Även om inte
alla detaljer kan komma att bli verklighet finns det mycket att hämta där.
Vi måste inse att en ny världsordning behövs, och vi bör också inse att den
måste grundas på samarbete och solidaritet. Detta är utmaningar som ställer
stora krav på oss. Vi måste utveckla vår känsla av medborgarskap. Om ingen
nation kan klara sin framtid på egen hand, måste också vår identitet som
medborgare utvecklas. Vi måste bygga grunderna för en medborgaridentitet
som sträcker sig över nationsgränserna. Vi behöver en global medborgar-
anda.
Sverige får inte stå vid sidan av, inte komma för sent eller okritiskt följa
när ett nytt globalt samarbete tar form. Framsynthet i globala frågor har varit
en del av svensk identitet. Klarar vi av att på nytt ta vår del av det gemen-
samma ansvaret?
Herr talman! Jag känner en viss optimism efter att ha tagit del av utrikes-
deklarationens starka betoning av FN. Det är en lång väg bort från den första
regeringsdeklarationen där man ”glömde bort” FN helt och hållet. Det upp-
skattarjag. Nu vill jag direkt fråga utrikesministern: Innebär denna starka
FN-betoning en återgång till den engagerade FN-linje som fastlades av Folke
Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal, Olof Palme och många
andra?
Anf. 39 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag tycker inte så bra om uttrycket ”återgång”. Jag använder
däremot gärna uttrycket ”fullföljande”. Det öppnar sig nu nya möjligheter
för FN i en värld utan det kalla kriget. Vi har att hantera nya möjligheter
och nya uppgifter i ett FN som äntligen fungerar som stadgan avsåg. I detta
FN vill Sverige vara mycket aktivt och mycket engagerat, och vi är det.
Vi har gått in i flera nya FN-engagemang. Vi avsätter mycket pengar för
FN. Vi vill också vara mycket verksamma, och det är inte minst viktigt, i
reformeringen av FN-systemet. Annars kommer inte FN-systemet att klara
av sina uppgifter. Här har vi ett gemensamt ansvar som vi måste ta på allvar.
Det är inte bara den vackra retoriken som gäller, utan det är fråga om
mycket handfast arbete. Det är inte minst fråga om att verka för att FN:s
medlemsländer själva är villiga att genomföra reformen. Det är där som vi i
dag möter de största stötestenarna.
Anf. 40 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Herr talman! Jag använde ordet ”återgång” eftersom FN saknades i den
första regeringsförklaringen. I den regeringsförklaring som avgavs i höstas
fanns, vill jag minnas, två rader om FN. Nu görs en utomordentligt stark
betoning av FN och Sveriges roll i FN. Det värdesätter jag. På samma sätt
värdesätter jag utrikesministerns första tal i FN, där det betonades att FN är
en hörnsten i Sveriges utrikespolitik.
Jag tar nu med stor glädje fasta på det som utrikesministern sade om ett
fullföljande av den svenska FN-politiken. Det är alldeles utomordentligt om
vi kan enas om detta, oavsett om vi skall använda ordet återgång eller fullföl-
jande. Detta är ändock en betydelsefull markering av utrikesministern. Jag
fäster stort värde vid den och kommer att notera det i mina memoarer om
jag någon gång skall skriva sådana.
Jag vill också tillägga att jag tror att vi med detta har anledning att hysa
optimism om nästa val till säkerhetsrådet. Jag utgår ifrån att regeringen vill
ha en plats där. Det är ju ändå Sverige det gäller.
Anf. 41 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Jag skall börja med att citera utrikesministern. Hon sade i
dag följande: ”Massfattigdom, explosiv befolkningsökning, djupt rotade et-
niska konflikter, växande flyktingströmmar, utbredda kränkningar av de
mänskliga rättigheterna och allvarliga hot mot miljön utgör betydande utma-
ningar för det internationella samfundet.” Utrikesministern avslutade sitt
anförande med att säga: ”Men om vi i samarbete söker realistiska och prag-
matiska lösningar på de globala problemen har vi kommit ett stycke på väg.
För sin del kommer Sverige att leva upp till sitt ansvar.”
Detta är bra ord. Men nu finns det ett problem. Det är att svenskt bistånd,
och bistånd över huvud taget, är under attack. Attackerna mot u-landsbi-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
55
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
56
ståndet har på senare tid blivit allt hätskare. De stämningar som blivit vanli-
gare sedan Ny demokrati har kommit in i svensk politik och i Sveriges riks-
dag är en utmaning för alla oss som vill hålla solidaritetstanken levande inte
bara i ord utan också i praktisk politik.
Eftersom ganska få svenskar med egna ögon sett hur svenskt bistånd fun-
gerar i verkligheten, är det lätt att myter får stor spridning. För några veckor
sedan fick vi uppleva hur en av våra stora kvällstidningar, Expressen, spädde
på attacken genom att ge en enligt mitt tycke helt felaktig skildring av vad
svensk biståndspolitik är.
Jag kan bara som ett exempel nämna att man hade en rubrik som löd: 8
miljader har inte nått fram. Därmed låtsas man att 8 miljarder har försvun-
nit. Det visade sig att detta var de 8 miljarder som vi diskuterade här för
några år sedan. Det var reservationer som var intecknade för saker som
skulle uträttas, men som belöpte olika budgetår.
Genom att skapa en sådan bild attackerar man biståndet totalt. Det är väl
också meningen i det här fallet. Visst görs det fel och visst begås det misstag
när det gäller svenskt bistånd.
När jag far förbi en stor cementklump på Vikbolandet i Östergötland, som
heter Marviken, brukar jag tänka att om det projektet, som ibland har kal-
lats för världens första oljedrivna kärnkraftverk, hade varit placerat i ett bi-
ståndsland hade det blivit en myt som man hade talat om. Det är tyst om den
stora cementklumpen som står där helt till ingen nytta.
Vi kan som exempel på felsatsningar i det svenska samhället nämna var-
ven, Volvofabriken i Uddevalla och Saabfabriken i Malmö. Inom det
svenska bankväsendet rullar miljarder som vi inte vet vart de tar vägen.
Dessa misstag görs i ett högt industrialiserat land, med en bra infrastruktur,
där utbildningen är hög, där det finns skickliga ekonomer. Man undrar då
över de attacker som sker mot svenskt bistånd, som ju arbetar under helt
andra förhållanden: bland människor som kanske inte kan läsa, skriva och
räkna, med en infrastruktur som är av ett helt annat slag och där telefoner
inte fungerar. Då kan naturligtvis ett och annat gå snett. Men det måste vara
proportion på attackerna.
Jag frågar mig: Var finns de positiva exemplen i dagens debatt när det gäl-
ler svenskt bistånd? Varför inte lyfta fram att andelen barn i skolan ökat från
55 % 1960 till 75 % i dag i länder i syd, att analfabetismen har sjunkit från
54 % 1960 till 36 % i dag, att medellivslängden har ökat från 46 år 1960 till
63 år i dag och att barnadödligheten halverats under samma tid? Varför inte
lyfta fram lyckade biståndsprojekt eller skildra hängivna engagerade själv-
uppoffrande biståndsarbetare?
Lars Moquist, Ny demokrati, sade tidigare i dag: Vi har inte råd. Sverige
tillhör, tillsammans med västerlandet, världens rika. Om inte vi har råd, vem
skulle då ha råd? Pär Granstedt gjorde tidigare en bra jämförelse när han
talade om att vi skulle kunna pruta en del på vår lyxkonsumtion.
Nu krävs en kombination av försvar och förnyelse när det gäller biståndet:
ett försvar för den grundläggande tanken om solidaritet med människor som
har det svårt, oavsett var på jorden de har råkat födas; en förnyelse av bistån-
dets former och innehåll så att vi lär av såväl goda som dåliga erfarenheter.
Hetsjakten mot biståndet, biståndsarbetare och myndigheter som arbetar
med bistånd i olika former, är både destruktiv och missriktad. Nu gäller det
för oss som tror på de solidariska krafternas möjlighet att förändra en orätt-
vis värld, att försvara biståndet genom att förbättra, förnya och ge vårt hel-
hjärtade stöd.
Anf. 42 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! I likhet med Karl-Göran Biörsmark skall jag belysa bistån-
det i mitt anförande, men jag skall koncentrera mig på kvinnobiståndet.
En uppfattning som det råder en stark konsensus om i det svenska samhäl-
let är att kvinnor har samma rättigheter som män. Detta är långt ifrån fallet
i alla utvecklingsländer.
Ett land behöver både män och kvinnor för att blomstra. Kvinnors kun-
skap och erfarenhet behöver tas till vara i utökad utsträckning på alla områ-
den. Att kvinnor involveras i samhällsplanering är således till fördel för alla
samhällen.
Mot den bakgrunden är det viktigt att samtliga biståndsmyndigheter om-
fattas av kravet på ökat bistånd till kvinnor men också förbättrad integrering
av kvinnor i utvecklingsprocessen.
Förutom att kvinnobiståndet bör vara en integrerad del i alla våra bi-
ståndsprojekt måste bistånd också ges till separata kvinnoprojekt. Tradition,
kultur, religion och andra lokala omständigheter måste vara avgörande för
vilken form som är lämpligast.
Kvinnors levnadsförhållanden i u-länderna är ofta mycket svåra, och i
många fattiga länder är flickors och kvinnors situation väsentligt mer utsatt
än pojkars och mäns. Familjerna i utvecklingsländerna prioriterar pojkarna.
Detta leder bl.a. till att flickor lider av undernäring oftare än pojkar. Pojkar
får sjukhusvård oftare än flickor. En nyligen gjord undersökning i Indien vi-
sar att det gjordes 40 % färre sjukhusbesök av flickor än av pojkar. Diskrimi-
nering mot flickor fortgår på alla områden. Så utgör t.ex. läskunnigheten hos
flickor i utvecklingsländerna bara två tredjedelar av pojkarnas.
Fattigdomen är ju hindret för människors utveckling. Därför blir brist på
näring, barn- och mödravård, utbildning och möjligheter till försörjning för
kvinnorna det som leder till ett av våra allvarligaste globala problem. Då
tänker jag på befolkningsexplosionen. Det är en myt att kvinnor i utveck-
lingsländerna vill ha stora barnkullar. Kvinnor vet att ständiga graviditeter
tär hårt på deras hälsa. Den viktigaste befolkningsåtgärden är därför att
stärka kvinnans ställning. Det behövs mer sociala satsningar, det behövs för-
bättrad utbildning, det behövs förbättrade inkomstmöjligheter och det be-
hövs direkta familjeplaneringsåtgärder för att minska barnafödandet och
barnadödligheten. Om flickor och kvinnor får utbildning och status, och om
kvinnor själva kan styra över sin ekonomi föder de inte fler barn än de kan
ta hand om.
Familjeplanering gynnar inte bara u-länderna. Det är den bästa vägen för
att förhindra överbefolkning på hela vår jord. Världens befolkning uppgår i
dag till 5,4 miljarder människor. Den ökar i en takt som saknar motstycke i
historien och kommer att vara uppe i 6,4 miljarder om tio år om inte kraft-
fulla insatser sker. Gjorda beräkningar visar att 40 % av dagens alla 14-
åringar kommer att ha blivit gravida före 20 års ålder. En ökning av bistånd
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
57
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
58
på befolkningsområdet måste därför ske när det gäller rådgivning, informa-
tion, barn- och mödravård samt preventivmedel. Detta måste givetvis ske på
frivillighetens grund.
Det svenska biståndet har uppmärksammat kvinnor, men mycket återstår
att göra. Jag tänker på FN:s kvinnofond, Unifem, där det här arbetet spelar
en viktig roll. Därför bör Unifem få ökat svenskt stöd så snart vi får ekono-
miska förutsättningar för detta.
Vi måste föra en aktiv kvinnopolitik i hela världen. Inom Europasamarbe-
tet har vi stora möjligheter att driva denna linje, till fördel för kvinnorna
såväl i Östeuropa som i övriga Europa, men också i världen. En av förde-
larna med ett medlemskap i EG skulle, som jag ser det, vara att kvinnorna i
de egna parlamenten - men också gemensamt inom EG-parlamentet - kan
arbeta för att kvinnorna får det bättre; att vi får ett utökat bistånd till kvin-
norna i världen, men också ett bättre integrerat kvinnobistånd i olika bi-
ståndsprojekt.
Herr talman! Under ytterst primitiva förhållanden ansvarar kvinnorna i
utvecklingsländerna också för hem och familj. Traditionellt står ju kvin-
norna där för en stor del av familjens försörjning. De spelar en avgörande
roll i miljöarbetet, de har ofta ansvar för livsmedelsförsörjningen, de stannar
kvar på landsbygden och har huvudansvaret för familjens jordbruk. Kvinnor
i utvecklingsländerna står för hälften av livsmedelsproduktionen - i Afrika
för så mycket som 75-80 %.
Även när det gäller att få till stånd en ekonomiskt uthållig utveckling i
tredje världens länder, vilket vi eftersträvar, har kvinnor en stor betydelse.
Vi måste alltså satsa mer på utvecklingsländernas kvinnor och flickor. Utan
kvinnor stannar inte bara Sverige, herr talman; hela världen riskerar att
stanna utan kvinnor.
Anf. 43 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Jag vill inleda med ett citat:
”Jag ville så gärna
tala om kärlek
och om freden hos kärleken
men världen är galen.”
Orden är Maria Wines. Den här strofen kommer för mig när jag läser i
tidningen om den svensk som sitter häktad i Thailand för sexuellt utnytt-
jande av minderåriga pojkar.
På mitt nattduksbord ligger Maj-Gull Axelssons bok ”Rosario är död”.
Boken är skriven med dokumentärt underlag på samma tema. Den handlar
om Rosario Baluyot, gatubarn i Olongapo, på Filippinerna. Rosario dog 11
år och 5 månader gammal till följd av en bukhinneinflammation. Jag skall
inte plåga kammaren med detaljer. Flickan var offer för den sexturism som
inriktar sig på barn. Under tiden från Rosarios död i maj 1987 och fram till
den händelse i Thailand som för någon vecka sedan ledde till häktning har
tusentals barn berövats både sin barndom och sin fysiska och mentala hälsa.
Barns rättigheter väger lätt i de flesta länder, trots att barnkonventionen
är den MR-konvention som i dagsläget har undertecknats av flest länder -
närmare bestämt av 128 länder, inkl. Thailand, Filippinerna och Sverige.
UNICEF:s chef James Grant varnar i 1992 års rapport om situationen för
världens barn för att vi håller på att få en särskild världsordning för barn där
avsaknaden av barns rättigheter är legio.
Förhoppningsvis kommer en dom i Thailand att ha en avskräckande effekt
på barnskändare. Barnprostitutionens utbredning har ett klart samband med
i vilken grad ett lands ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har upp-
fyllts. Många barn tvingas till prostitution bara därför att de inte kunnat äta
sig mätta.
Det positiva sambandet mellan mänskliga rättigheter, demokrati samt
ekonomisk och social utveckling är betonad i UNDP:s ”Human Develop-
ment Report”. Det är viktigt att ekonomiska, sociala och kulturella rättighe-
ter liksom efterlevnaden av konventionen om barns rättigheter lyfts fram in-
för den världskonferens i FN:s regi om mänskliga rättigheter som skall hållas
i Wien till sommaren.
Sverige bör som en av initiativtagarna till barnkonventionen och barn-
toppmötet ta ett särskilt ansvar för barnkonventionens efterlevnad både för
Sveriges barn och för barn i övriga världen. Vi socialdemokrater föreslår i
den MR-motion som avlämnats till riksdagen att Sverige skall förklara sig
som fadder till barnkonventionen. Vad som menas med detta utvecklas när-
mare i vår motion. Det ges inte tid till att redogöra för det nu.
Herr talman! Jag har haft förmånen att delta i den internationella konfe-
rens om mänskliga rättigheter som sedan i måndags pågår ute i Saltsjöbaden.
Jag vill gärna säga att det är ett hedervärt initiativ från regeringen att an-
ordna den här konferensen. Bland många intressanta anföranden vill jag ta
två till utgångspunkt för ställningstagandena i denna debatt.
UNDP:s Mabubul Haq talade på ett engagerat sätt om konditionalitet i
biståndet - och då kopplat till MR-situationen i mottagarländerna.
I likhet med Mabubul Haq har vi i vår gruppmotion om mänskliga rättig-
heter beskrivit hur kontraproduktivt det kan vara att avbryta bistånd till ett
mottagarland om dess regering kränker mänskliga rättigheter. Det är för-
visso viktigt att ha en dialog och en diskussion, och det gäller också att utöva
press på dem som kränker mänskliga rättigheter. Men om biståndet avbryts
drabbas sällan makthavarna. I stället drabbas fattiga människor.
Människor som inte har haft möjlighet att själva välja sina ledare utan som
måste dras med en odemokratisk regering straffas på det här sättet dubbelt
upp. I sådana situationer anser vi att det är bättre att omfördela biståndet
till enskilda organisationer som kan nå ut till människorna och därigenom
underlätta för människor i en svår situation.
Regeringen är enligt vår mening alltför inriktad på att använda mänskliga
rättigheter som ett negativt sanktionsinstrument. Mycket bra görs också på
MR-området. Men som exempel på negativa sanktionsinstrument kan näm-
nas de orimligt stora nedskärningarna i biståndet beträffande Mogambique,
Vietnam, Tanzania och Angola.
Ett annat exempel framgår mycket tydligt i budgetpropositionen på s. 34.
Regeringen säger där: ”Mottagarländernas agerande vad gäller demokrati,
respekt för mänskliga rättigheter, utveckling av marknadsekonomi och ef-
fektivitet skall spela en avgörande roll vid fördelningen av biståndet.”
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
59
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
60
Ett sådant synsätt leder alltid, som också Mabubul Haq betonade, till se-
lektivitet. Det är just en sådan selektivitet som vi tycker oss se i valet av län-
der som gynnas resp, missgynnas i biståndet.
Den andra inledningen på konferensen som jag vill referera till gäller Dr
Nafis Sadik, chef för FN:s befolkningsfond.
Befolkningsfrågan, som den ofta kallas också i vår debatt, antyder ett
makropolitiskt synsätt - med andra ord överbefolkningen på jorden som ett
problem för andra länder och folk.
Också i utrikesdeklarationen beskrivs befolkningsfrågan som en global
ödesfråga. Nafis Sadik betonade i stället i sin inledning den starka kopp-
lingen till den enskilda kvinnans rätt till eget val av när hon vill ha barn och
hur många barn hon vill ha. Om kvinnor i utvecklingsländerna kan göra sitt
val baserat på utbildning och tillgång till mödra- och barnahälsovård kom-
mer den första graviditeten sannolikt att skjutas fram och antalet barn per
kvinna att minska. Om man vet att barnens chans att överleva är stor behö-
ver man inte skaffa sig så många barn ”bara för säkerhets skull”. Rätten till
reproduktion, som det heter, är en viktig mänsklig rättighet.
Herr talman! Mänskliga rättigheter är ett vittomfattande område. Sex mi-
nuters taletid är en mycket kort tid. Jag har därför bara hunnit snudda vid
några få av de MR-problem som vi har att arbeta med.
I den kommande debatten med anledning av utrikesutskottets betänkande
om mänskliga rättigheter hoppas jag att vi får mera tid till att analysera och
djupare diskutera MR-frågor.
Anf. 44 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Herr talman! Först några ord om biståndspolitiken.
De attacker som då och då görs här i kammaren har ofta en djup egoistisk
underton som vi i vårt parti inte kan acceptera. Självfallet är det inte svårt
att hitta fel och brister i det här mycket svåra arbetet, där det många gånger
saknas både administration och kommunikation ute på arbetsfältet. Det är
alltså inte svårt att hitta fel, om man nu letar efter sådana.
Den politik som Ny demokrati för fram i det här sammanhanget vill jag
påstå är mycket närsynt och framför allt mycket farlig för freden i världen.
Välfärdsklyftorna är det största hot mot freden som vi för närvarande lever
med. Det är i de gränsområdena som hotet mot freden är störst.
Biståndet är, och kan vara, om vi sköter detta rätt, ett bra överlevnadsvill-
kor för alla i samhället. Det gäller de olika länderna. Svenskt bistånd är, och
bör vara, ett medel i fredsarbetet. Men det är också, i varje fail för oss i vårt
parti, humanitärt ofrånkomligt att engagera sig i biståndsfrågorna.
Herr talman! Sedan något om Europapolitiken.
Sveriges pågående förhandlingar med medlemsstaterna inom EG innebär
för vårt land att vi söker en godtagbar form för en fast och långsiktig relation
med dessa länder. Varje medlemsland har sedan ett ansvar för att denna rela-
tion vidareutvecklas.
EG består av fria nationer. Var och en av dessa är lika angelägen som vi i
Sverige är om att slå vakt om självbestämmandet och den nationella särar-
ten.
Medlemsländerna har också ambitionen att underlätta de vardagliga rela-
tionerna vad avser exempelvis handel och kommunikationer. För detta har
man bildat en gemensam organisation, EG, och en gemensam lagstiftning
som skall underlätta den gränsöverskridande verksamheten, vardagsverk-
samheten.
EG spelar en allt större roll för välfärdsutvecklingen och för de politiska
relationerna i dagens Europa.
Låt mig kort få redogöra för några viktiga uppgifter som vi kristdemokra-
ter förväntar oss att EG skall leva upp till och uppnå när de nordiska län-
derna Sverige, Finland och Norge tillsammans med Österrike beslutar om
medlemskap.
När EG öppnas för de nordiska länderna innebär det att man tar till sig
traditioner med mycket stor politisk öppenhet. I det utvecklingsskede som
Europa i dag befinner sig i är det mycket angeläget att EG:s mål blir en maxi-
mal öppenhet mot omvärlden. Denna öppenhet är angelägen för utveck-
lingsländernas möjligheter att finna marknad för handel och välfärdsutveck-
ling. Men öppenheten är minst lika angelägen för de angränsande länderna
inom Central- och Östeuropa.
EG är den enda politiska och ekonomiska kraft som i dagens Europa på
ett radikalt sätt kan påverka dessa länders välfärdsutveckling och ge stöd för
utveckling av demokrati och fred i dessa länder. Om vi inte förmår att enga-
gera medlemsländerna i denna aktion, kommer situationen i öst att bli ett
konkret hot mot vårt eget land och vårt eget folk.
På ett likartat sätt finns i dag en latent spänning mellan medlemsländerna
i söder och de nordafrikanska länderna. Även detta har sin grund i stora
skillnader i välfärd och ekonomisk utveckling.
Den öppenhet som erfordras kan uppnås genom olika former av ekono-
miskt och tekniskt bistånd, förbättrade handelsrelationer, sänkta tullar mot
tredje land och kanske en uppbyggnad av gränsöverskridande gemensamma
kommunikationer. De pågående GATT-förhandlingarna kan verksamt bidra
till den öppenhet som behövs mellan länderna.
Sverige bör redan under pågående medlemskapsförhandlingar göra mar-
keringar inför kommissionen, som visar vårt krav och stöd för en ökad öp-
penhet mot EG:s omvärld. Kommissionen har ett ansvar för att ta vara på
nya länders politiska ambitioner. Öppenheten är en nordisk ambition som
EG behöver i dagsläget.
Herr talman! Sverige och övriga Norden är viktiga delar av Europa. Euro-
pas problem är vårt. Man skulle kunna göra en travestering på det kända
amerikanska uttrycket: Fråga inte vad Europa kan göra för oss, fråga i stället
vad vi kan göra för Europa.
Sverige kan bidra med erfarenheter från ett politiskt arbete för en jämnare
fördelning av välfärden, för en aktiv kamp mot arbetslösheten och för demo-
krati och fred. Dessa är just de problemområden som i dag skapar mycket
stora politiska spänningar i hela Europa.
Herr talman! Vi har under de två dagar, som den gemensamma parlamen-
tarikerkommittén varit samlad i Stockholm med deltagare från EG:s med-
lemsländer och Sverige, fått åtskilliga bevis på att ett litet land som Danmark
kan ha ett mycket stort inflytande över EG:s politik och utveckling genom
det engagemang som danskarna visar och mobiliserar i Europaarbetet.
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
61
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
62
Om vi kan mobilisera vårt folks engagemang i Europafrågan, kan de nor-
diska länderna tillsammans bli en nyskapande kraft som öppnar Europa och
tryggar utvecklingen för välfärd och fred.
Anf. 45 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Fru utrikesminister! Jag hade förra veckan förmånen att få
delta i ANC:s första internationella konferens i Sydafrika. Det var en stor
upplevelse, stor i bemärkelsen att få möta ANC och de demokratiska kraf-
terna i Sydafrika, som trots allt de våld som har riktats mot dem har förmå-
gan att stå över våldet och en vilja att skapa nationell enhet i sitt land.
Det är också svårt att tala om Sydafrika och det internationella läget utan
att bära med sig bilderna av det förtryck som fortfarande råder i Sydafrika,
de oerhörda sociala skillnaderna, bilderna av den fattiga svarta befolkningen
och de extremt rika som stänger in sig i sina egna valda fängelser av lyx. Hur
någon människa - vit eller svart - kan välja att leva på det viset är för mig en
gåta.
När jag i dag tar del av regeringsdeklarationen är jag naturligtvis förvånad
över att regeringen inte kan uttala sig tydligare om Sveriges bidrag då det
gäller att ställa upp mot apartheidsystemet i Sydafrika. Jag kan inte förstå
varför man från svensk sida inte vill göra en betydligt mer aktiv insats för att
stärka kampen mot apartheid, och för att bistå Sydafrika med att leda landet
in i demokrati.
Den svenska regeringen har varit oerhört snabb med att tala om att upp-
häva sanktionerna. Jag är naturligtvis glad över att Utrikesnämnden - detta
har bekräftats av Pär Granstedt m.fl. både här i dag och vid mötet i Syd-
afrika - uttalade att Sverige inte skall springa i förväg, utan vänta på att
ANC:s villkor blir uppfyllda.
När Nic Grönvall talar om att vi bör följa Norges exempel, hoppas jag att
det enbart står för moderaterna. Jag skulle vara intresserad av att få höra
utrikesministerns kommentar till detta.
ANC har i ett dokument, som jag vill återge, bett världssamfundet att se
till att en överenskommelse träffas om ett exakt datum för val, att man eta-
blerar en övergångsregering, att ett oberoende val genomförs och att en
mediakommitté tillsätts samt att en akt tas fram som talar om hur över-
gången till demokrati skall ske. I det läget kan man påbörja ett upphävande
av sanktionerna.
ANC tar också i sina rekommendationer upp att man anser det vara själv-
klart att den internationella församlingen inte skall tolerera att vita represen-
terar Sydafrika utan att de demokratiska krafterna och interimsregimen i
Sydafrika har accepterat dem som representanter.
Jag vill vända mig till Ny demokrati och Lars Moquist, som anser att sank-
tionspolitiken har varit felaktig över huvud taget. Vad har Lars Moquist och
andra nydemokrater att säga till de vita och svarta sydafrikaner, för vilka de
internationella sanktionerna har betytt så oerhört mycket när det gäller de-
ras egen kamp, och där Sverige har stått i främsta ledet? Jag undrar vad Lars
Moquist skulle ha svarat Nelson Mandela när han på ANC:s konferens till
oss alla internationella gäster sade: Vi vet att ni kommer att vilja gå med oss
även den sista milen, att ni vill arbeta med oss för att få en bestående seger
i de här valen. Vi vet att ni vill hjälpa oss att återupprätta Sydafrika i den
vision som Freedom Charter lade grunden för: att det här landet är ett land
som tillhör alla - svarta lika väl som vita. Vad svarar Ny demokrati och vad
svarar Lars Moquist de demokratiska krafterna?
Vad vill den svenska regeringen svara de demokratiska krafterna i Syd-
afrika i dag? Det gäller naturligtvis sanktionerna, där vi måste vara i takt
med dem som finns inne i Sydafrika och som arbetar för demokratin. Vi skall
inte gå tvärt emot deras önskemål.
Hur vill man från svensk sida bidra till väljarutbildningen i Sydafrika?
Vilka andra insatser - bistånd m.m. - kan Sverige tänkas göra för att bidra
till att utjämna de enorma sociala och ekonomiska skillnader som finns mel-
lan människor?
Herr talman! Jag vill instämma i Karl-Göran Biörsmarks hyllning till soli-
dariteten. Men jag hoppas och ser helst att hälsningen i första hand går fram
till den egna regeringen, eftersom det är regeringen som har skurit ned bi-
ståndsinsatserna.
Slutligen: Regeringsdeklarationen talar om mänskliga rättigheter i all-
mänhet. De som i hög grad drabbas av just krig, katastrofer och sociala
orättvisor är kvinnor och barn. Jag skall inte här upprepa vad andra har sagt
om att kvinnor och barn är de som får minst del av utbildning och hälsoresur-
ser m.m. Vi vet också att våld i hög grad riktas mot kvinnor och barn, exem-
pelvis i det forna Jugoslavien, där kvinnor och barn har våldtagits. Därför är
det desto mer förvånande att kvinnor och barn tycks vara totalt frånvarande
i regeringsdokumentet. Det enda som nämns är befolkningsfrågan. Utrikes-
ministern: Var finns regeringens engagemang för att nå just dem som allra
mest drabbas av katastrofer, våld och sociala orättvisor?
Anf. 46 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Fru utrikesminister! Under senare tid har biståndet ansatts
hårt. A ena sidan har en värld i snabb förändring ställt långt större krav på
ökade resurser och nya ändamål. Å andra sidan har biståndets volym ur-
gröpts. Samtidigt har det här hemma förts en debatt om biståndet som har
varit mycket hård och osaklig.
Inte minst SIDA har under de senaste veckorna utsatts för en vulgär och
osaklig hetskampanj. Tyvärr har biståndsansvariga på UD hukat. På så sätt,
menar jag, har man där medverkat till att misstänkliggöra det svenska bi-
ståndet i allmänhet, och SIDA i synnerhet. Jag är i detta avseende djupt be-
sviken på Alf Svensson, som jag också saknar här i kammaren i dag när bi-
ståndsfrågorna tas upp av så många.
Herr talman! Det är alldeles självklart att vi kritiskt skall granska vår bi-
ståndspolitik, men kritiken skall vara saklig.
För tre år sedan föreslog vi som satt i den s.k. Organisationsutredningen
att ett fristående utvärderingssekretariat skulle inrättas för att utvärdera bi-
ståndet. I april förra året beslutade riksdagen att anslå medel till sekretaria-
tet. Men tiden gick, och inget hände. Först nu, den 1 mars i år - nästan ett
år senare - kommer detta sekretariat att börja sitt arbete.
Regeringens senfärdighet i denna fråga har bidragit till att den vulgärpro-
paganda mot det svenska biståndet som har förts under den senaste tiden har
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
63
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
64
fått fotfäste. Det är ett oberoende utvärderingsinstitut som kan ge oss de
nödvändiga svaren huruvida svenskt bistånd uppfyller de inål som den
svenska riksdagen har fastlagt.
Det är inget som helst tvivel om att biståndet behövs och behövs i ökad
omfattning, även om alla länder först och främst måste mobilisera sina egna
resurser. Handeln och de kommersiella kapitalströmmarna har mycket
större volym än biståndet, men det vore fel att minska biståndet med hänvis-
ning till behovet av ökad handel och bättre handelsvillkor för u-världen. Så-
dant behövs förvisso, men för att u-länderna skall kunna konkurrera fram-
gångsrikt krävs ekonomisk och social utveckling, vilket särskilt i de fattigaste
länderna måste stödjas med bistånd.
Det är uppenbart att den nu rådande ekonomiska nedgången har påverkat
de industrialiserade ländernas vilja och förmåga att leverera ett ökat bistånd.
Jag vill understryka att för oss socialdemokrater är neddragningen tillfällig,
och enprocentsmålet måste snarast möjligt återupptas.
I vår partimotion om biståndet - den som Daniel Tarschys här i kammaren
kallade sympatisk - har vi socialdemokrater fastslagit vilka grundläggande
huvudprinciper som alltjämt bör gälla för svenskt bistånd.
* Det bilaterala biståndet bör koncentreras till de fattigaste och minst ut-
vecklade länderna.
* Biståndet måste vara långsiktigt. Vi oroas över att regeringen alltmer
fragmenterar biståndet.
* Sverige skall i samverkan med andra givare stödja utvecklingen av de-
mokratiska samhällen. Vi oroas över att regeringen ofta lutar mot att inta en
villkorande snarare än en främjande attityd.
* Importstöd/betalningsbalansstöd är av särskild betydelse för fattiga län-
der med stor skuldbörda.
* Utvecklingen förutsätter att ett land utvecklar sin institutionella kapaci-
tet och förmåga. Här spelar förvaltningsbiståndet en stor roll.
* Satsningar på fysisk infrastruktur samt på vatten, miljö, hälsa och utbild-
ning är viktiga uppgifter för statsmakten. Det gäller områden som är väl läm-
pade för biståndsinsatser.
* Det kvinnoinriktade biståndet är nödvändigt för att vinna mot fattigdo-
men. Flera talare här i dag har lyft fram detta. Jag håller med dem. Men vi
saknar regeringens uttryckliga prioritering av det kvinnoinriktade biståndet.
* Befolkningsfrågorna har vuxit i betydelse. De är centrala för hela ut-
vecklingsproblematiken. Vi saknar regeringens strategi för behandlingen av
dessa frågor. Det är anmärkningsvärt med tanke på FN:s befolk-
ningskonferens som skall äga rum 1994 i Kairo.
När vi nu tvingas göra nedskärningar och hårda prioriteringar, är det av
största vikt att biståndet koncentreras till de fattigaste länderna. Flera av
våra programländer - jag tänker på Mozambique, Tanzania och Vietnam -
befinner sig nu i ett mycket känsligt övergångsskede mot ökad ekonomisk
och politisk pluralism. I detta läge är det desto angelägnare att vi fortsätter
att ge ett starkt svenskt bistånd för att stödja dessa processer. Just med tanke
på regeringens egna prioriteringar är det märkligt att man vill sänka landra-
marna för dessa mottagarländer.
Anf. 47 RICHARD ULFVENGREN (nyd):
Herr talman! Fru utrikesminister och tappra utskottskolleger! Först ett
par klargöranden.
Ny demokrati har konstruktiva förslag om hur utrikesförvaltning och bi-
ståndsinsatser borde skötas. Ny demokrati vill inom biståndet göra mer för
fler till en lägre kostnad. Detta är en utmaning. Ny demokrati vet att det
finns lyckade biståndsprojekt. Jag säger detta, eftersom det tycks vara de
argument med vilka man försöker vifta bort våra seriösa förslag.
Herr talman! Ny demokrati har framlagt förslag om hur de befintliga bi-
stånds- och handelsmyndigheterna SIDA, BITS, SwedeCorp, EKN, Svensk
Exportkredit, Exportrådet m.fl. borde ombildas till två nya myndigheter el-
ler - hemska tanke - till två nya bolag.
Ett bolag skulle ha den samlade kompetensen och ansvaret för mjukva-
ran, dvs. lån, exportkrediter, garantier och project management för närings-
liv och myndigheter. Det skulle ske med tonvikt på vårt närområde men med
inriktning på hela världen i projekt där Sverige innehar kunskaper och kom-
petens.
Vi har föreslagit en fyrdubbling av de exportkreditgarantier till Östeuropa
som regeringen blygsamt har fastställt. Vi fick i går höra om de kurser som
BITS har anordnat i Östeuropa. Jag tror inte att vi löser några problem med
kurser. Vi skulle behöva en konkret strategi och ett konkret mål för vår öst-
politik. Jag tycker att vi skall försöka forma en sådan politik i vårt utrikesut-
skott.
Det andra bolaget skulle ha det operativa ansvaret för hårdvaran, en ef-
fektiv katastrofhjälp. Det kan vara allt från blågula Herculesplan med mat,
medicin och kläder - vi har beskrivit detta tidigare såsom en brigad eller lik-
nande - till mer tekniska projekt: uppbyggnad och reparation av infrastruk-
tur m.m.
Denna organisation skall även syssla med upprättandet av flyktingläger i
katastrofernas närområde - och i Sverige, när flyktingarna har kommit så
långt. Det skall även vara en logistisk koordinering av enskilda organisatio-
ner som Rädda Barnen, Röda Korset, Lutherhjälpen m.fl., dvs. en konkret
handling i stället för bidrag. Man skall kunna hjälpa dem konkret med trans-
porter, samordning osv. i stället för att tillämpa 80/20-regeln, som vi för öv-
rigt vill ändra till en 70/30-regel.
Dessutom skulle organisationen ansvara för en samlad koordinering av
svenska FN-insatser. Dessa är i dag, som ni vet, spridda på en rad departe-
ment och myndigheter. Ingen tycks ha det samlade greppet. Vi bör även
verka för att få fler svenskar i FN-systemet och se över de svenska bidragsan-
delarna som i vissa fall är oresonligt stora.
Befolkningsfrågan måste självfallet prioriteras. Det har nämnts här tidi-
gare, men det kan inte nog poängteras. Det finns i världen ett stort behov av
familjeplanering som inte är tillgodosett. Det finns ingen tvingande funk-
tion. Till att börja med får man se till att de som verkligen vill ha hjälp med
familjeplanering får hjälp. Om det blir en smal eller en bred lösning bryr jag
mig inte om. Huvudsaken är att man verkar på alla fronter där det finns ett
behov.
Herr talman! Jag vill till slut kommentera den skamliga och fantasilösa ut-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 67
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
66
skottsbehandlingen av alla dessa frågor. Var finns visionärerna i utrikesut-
skottet? Man bestämmer sig för att kopiera förra årets betänkande. T.o.m.
namnet UU15 behåller man sedan förra året. Sedan bestämmer sig Social-
demokraterna och fyrklöverregeringen för att den ekonomiska ram som UD
har föreslagit skall ligga fast. Därefter avstyrks alla motioner mycket rutine-
rat.
Vidare hejar alla glatt på sin hjälte Calle, dock inte Bildt utan Tham, som
tycks vara tjänis med de flesta i utskottet. Man verkar vara rörande överens
om att det inte är något fel på SIDA. Statsrådet Alf Svensson har två gånger
under de senaste veckorna sagt i denna kammare att OECD tycker att SIDA
är bra. Då är det naturligtvis så. Jag undrar vad OECD tycker om Expres-
sen.
I de fyra största biståndsmyndigheterna sitter ledamöter från utrikesut-
skottet: Alf Wennerfors och Pär Granstedt i SIDA, Kristina Svensson i
SwedeCorp, Nils T Svensson i BITS och allas vår utskottsordförande i
SAREC. Dessutom är Alf Wennerfors ordförande i Riksdagens revisorer,
som åtskilliga gånger har riktat kritik mot SIDA.
Herr talman! Är detta lämpligt? Inger detta förtroende? Jag tycker inte
det. Jag blir alldeles matt av att se den stelhet och det motstånd mot nytän-
kande som finns i utrikesutskottet.
Mr speaker! Eftersom detta är en utrikesdebatt, vill jag avsluta med ett
ordspråk på engelska: If you only do as you did before, you’ll only get what
you got before.
Anf. 48 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Jag vill ställa några frågor till Richard Ulfvengren. Men först
vill jag understryka att jag håller med om att det är viktigt med nytänkande.
Det är angeläget att vi är öppna för nya infallsvinklar och nya idéer.
När det gäller biståndets storlek sade Ny demokratis företrädare Lars Mo-
quist: Vi har inte råd att ge 1 % av vår bruttonationalinkomst i bistånd. Jag
förstår att Richard Ulfvengren delar uppfattningen att Sverige inte har råd.
Jag menar dock att Sverige har råd att ge en solidarisk hjälp till resten av
världen. Att fördela 99 % av inkomsterna bland oss själva och ge 1 % i bi-
stånd borde vara möjligt för svensk ekonomi. Som vi hörde här tidigare mot-
svarar 1 % ungefär vad vi köper chips och godis för.
Richard Ulfvengren sade att vi kan uträtta mer för hälften av pengarna.
Menar Richard Ulfvengren på allvar att ett halverat bistånd ger mer än vad
ett effektivt enprocentsmål skulle göra?
Anf. 49 RICHARD ULFVENGREN (nyd) replik:
Herr talman! Karl-Göran Biörsmark påstår att vi har sagt att vi inte har
råd. Vi har inte råd att göra fel i dagens läge. Vi har inte råd att göra det
minsta lilla fel på något område inom svensk ekonomi och inte heller inom
biståndsområdet. Eftersom vi diskuterar den frågan i dag och eftersom jag
jobbar mest med den frågan, är det där som jag har lagt min energi för att
försöka se till att vi använder pengarna effektivt.
Vi har sagt att vi vill att vi skall försöka nå det mål som FN har satt upp som
ett gemensamt och långsiktigt mål, nämligen 0,7 %. Jag tycker emellertid att
hela diskussionen om dessa procentsatser är ganska absurd. Men om man
vill uppnå målet 0,7 % av BNP, måste man ha någon BNP totalt sett att
räkna denna procentsats på.
Om vi utgår från att det är 0,7 % som gäller, tycker jag inte att det kan
vara något fel för ett politiskt parti att säga att man vill följa FN:s långsiktiga
mål, när vi vet att det är fyra eller fem länder som ligger över dessa 0,7 %.
Vi vet att flertalet industriländer ligger under dessa 0,7 %. USA ligger på
0,15 % eller 0,21 % - jag vet inte den exakta siffran. Men detta visar att vi
ligger i topp, oavsett om vi lägger oss på 0,5 %, 0,7 % eller 0,93 %.
I år har vi hamnat lägre, eftersom vi inte sätter oss ned och anger en viss
summa pengar för att sedan bestämma vad pengarna skall gå till. Vi tar reda
på var konkreta insatser behövs. Och när vi vet vad som borde göras, får
man fram ett belopp som sedan kan översättas till en procentsats. Jag tycker
inte att man skall jobba på det omvända sättet, dvs. att bara för sakens skull
skyffla i väg 1 %. Det kan inte vara något biståndsmål i sig.
Jag påstår att vi har som motto att göra mer för fler till en lägre kostnad.
Jag är övertygad om att om vi tog 0,5 % av BNP och bestämde att det skulle
gå enbart till bistånd riktat till folk av folk, med frivilligorganisationer som
har en minimal administration och minimala kostnader, skulle vi kunna
hjälpa fler människor ute i världen än vad vi gör i dag när vi har byggt upp
en stor hierarki med olika myndigheter som var och en drar sina kostnader.
Det är säkert alldeles korrekt, eftersom det är på det sättet i stora organisa-
tioner. Men om man nu vill ha ut så mycket som möjligt till folk av den totala
summan, borde man göra på ett annat sätt.
Som Karl-Göran Biörsmark vet har jag själv jobbat med bistånd och sett
dessa saker. Jag säger också att jag har sett fantastiska projekt. Men jag har
också sett projekt som inte är riktigt såsom man skulle tänka sig.
Vi vet att när de fyra partier som i dag sitter i regeringen var i opposition,
kritiserade de detta om och om igen. De har inte alltid tyckt att det som har
gjorts i t.ex. Tanzania har varit så fantastiskt bra, när man har försökt införa
ett kollektivt jordbruk. Men helt plötsligt sitter de i regeringen och gör inte
ett dyft.
Detta var en lång monolog, men du klubbade inte av.
Anf. 50 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) replik:
Herr talman! Vi har inte råd att göra fel, säger Richard Ulfvengren. Natur-
ligtvis har vi inte det. Precis som jag sade i mitt tidigare anförande i dag har
vi inte råd att göra fel i svensk ekonomi över huvud taget eller i biståndsinsat-
serna. Här i Sverige har vi gjort mängder av fel såvitt jag vet. Jag nämnde
några här i dag. Det står en stor cementklump ute på Vikbolandet som inte
fungerar och som kallas för världens första oljedrivna kärnkraftverk. Om
detta hade skett i ett biståndsland hade det blivit en skröna som hade gått
runt. Det har gjorts satsningar på Volvofabriken i Uddevalla som står still
och på Saabfabriken i Malmö. Det har skett miljardrullningar i stora svarta
hål. Men när ett misslyckat biståndsprojekt i något land blir känt, då blir det
stora Expressenartiklar i flera dagar, och man försöker hålla myterna i gång.
Jag delar uppfattningen att dessa pengar skall gå till folk. Det gör de i dag.
Richard Ulfvengren nämnde Tanzania. Biståndet dit går t.ex. till att trycka
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
67
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
68
fyra miljoner skolböcker per år. Fem miljoner tanzanier skyddas mot jodb-
rist. 650 000 tanzanier får tillgång till rent vatten osv. Jag skulle kunna hålla
på hur länge som helst. Så visst går pengarna till folk.
Min fråga är då: Menar Richard Ulfvengren på allvar att 0,5 % effektivt
till folk skulle göra lika mycket som 1 % effektivt till folk? Jag vill nämligen
ha 1 % effektivt.
Anf. 51 RICHARD ULFVENGREN (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill först be om ursäkt för att jag i slutet av mitt förra
inlägg duade talmannen.
Karl-Göran Biörsmark, jag är den första att skriva under på att vi inte
skall göra olönsamma projekt, oavsett om det är i Sverige eller någon annan-
stans. Jag beklagar att man i så fall inte synar dessa affärer ännu mer. Som
jag sade i min inledning, jobbar vi här just nu med utrikespolitik och bi-
ståndsfrågor. Därför tycker jag att det är detta som vi skall diskutera. Men
det kan inte bli ett argument att det är okej att vi gör olönsamma biståndsaf-
färer bara därför att vi gör en olönsam Saabsatsning. Det är två separata ka-
pitel. Det vet jag att även Karl-Göran Biörsmark vet.
Sedan säger Karl-Göran Biörsmark att han vill ha 1 % effektivt bistånd.
Det skulle jag också vilja ha. Om jag var så säker på att det var så effektivt
som jag önskade, skulle jag direkt skriva under på att vi skulle ha 1 % i ett
läge då Sverige verkligen har råd med det.
Som vi vet finns det mängder av effekter som gör att bistånd faktiskt kan
ge Sverige åtskilliga spin off-effekter. Vi har talat om bundet bistånd, och vi
har talat om att man vill generera arbetstillfällen i Sverige osv. Med ett riktigt
smart utarbetat biståndsprogram skulle man kanske kunna ha ett bistånd på
2 %. Däri ligger alltså inte problemet, Karl-Göran Biörsmark. Jag är inte så
övertygad som resten av utskottet om att det som vi gör är det absolut bästa.
Men när jag blir det, kommer jag att vara den första att yrka på ett större
anslag.
Anf. 52 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Fru utrikesminister! Jag satt häromdagen och bläddrade ige-
nom utgåvan rörande viktigare svenska utrikesfrågor under 1992. Alla har
talat väldigt mycket om situationen i det forna Sovjet, om Baltikum, om
mänskliga rättigheter i många olika länder, om internationellt utvecklings-
samarbete, om miljöfrågor, om sociala frågor osv. Listan kan göras lång.
Men bara ett par gånger har någon talat om barns situation i världen, och
ändå är det en fråga av mycket stor dignitet. Det är ju en fråga som verkligen
borde engagera många, eftersom det är barnen som är framtiden.
Vi vet i dag av erfarenhet och genom utvärderingar av tidigare arbeten i
vissa länder att hjälp till kvinnor och barn kan betyda hjälp till en hel familj,
ja, ibland till en hel by. Flickor som får lära sig att läsa och skriva, som får
lära sig att ta till vara och tillaga mat på rätt sätt, som får lära sig hur viktigt
rent vatten och en viss hygienisk standard är, lyfter hela sin familj till ett
drägligare och bättre liv. Det är kvinnorna och de små flickorna - om man
är en liten flicka får man börja mycket tidigt att ta ansvar och hjälpa till med
allt slags arbete - som sätter sin prägel på familjen. Familjen är fortfarande
kvinnornas huvuduppgift. Vi har ju inte heller kommit så långt ifrån detta -
alla utredningar visar att även svenska kvinnor har huvudansvar för familj,
för mat, för städning, för barn, för hem, för skola osv.
Barn far illa i många länder. En del barn far illa även i ett välmående land
som Sverige. Men det som jag i dag speciellt tänkte ta upp är unga flickors
situation i alltför många länder. Det rapporteras från olika håll att flickebarn
lever i en mycket utsatt position i många fattiga länder. Samtidigt som tekni-
ken går framåt, och man t.ex. kan ta hjälp av ultraljud vid graviditetsunder-
sökningar för att kunna hjälpa, hör vi talas om hur just detta nu missbrukas
i allt större omfattning, och då som regel bland relativt välbärgade. Nu gäller
det inte svåra skador eller sjukdomar, utan nu gäller det kön. Och det är
flickor som aborteras, just av den anledningen att de är flickor. Det talas
även om dödande av flickebarn. De är inte välkomna i en svältande värld,
detta trots att vi vet kvinnornas stora betydelse för familjen. På något sätt
måste vi hjälpa till att sprida den kunskapen.
En undersökning från Indien visar att 51 % av familjerna inom en religion
hade dödat sina småflickor av ekonomiska skäl. Flickorna utsätts även i
många utvecklingsländer för grovt diskriminerande behandling. De får
sämre tillgång till hälsovård och utbildning. De sätts ofta i mycket hårt ar-
bete, och de utsätts även i flera länder för skadliga traditionella sedvänjor,
t.ex. könsstympning. Enligt uppgifter från Unicef tillämpas detta i åtmin-
stone 25 afrikanska länder med mycket svåra medicinska följder för de stym-
pade kvinnorna.
I vår informella och tvärpolitiska barngrupp har vi böljat ett närmare sam-
arbete för att lyfta fram och sprida kunskap om främst barns och kvinnors
utsatta positioner. Den största andelen av världens fattiga utgörs av kvinnor.
Den största andelen av världens flyktingar utgörs av kvinnor. Vi vill att man
vid FN:s konferens om mänskliga rättigheter 1993 belyser dessa frågor och
understryker betydelsen av vad bl.a. utbildning kan åstadkomma.
Herr talman! Utbildning av flickor är en mycket klok investering. Studier
belägger att flickors och kvinnors produktivitet ökar i samma grad som ut-
bildningen, både i och utanför hemmet. Ett land som investerar i flickors
utbildning kan konstatera mindre barnadödlighet och en minskning av famil-
jestorleken. Detta beror bl.a. på att utbildade kvinnor bättre utnyttjar de
hjälpmedel som finns och att de är mindre rädda för nyheter. En rad exempel
ges också i vår motion.
Utrikesminister Margaretha af Ugglas sade i sitt inledningsanförande att
Sverige, trots årets tillfälliga besparingar, är ett av världens mest generösa
givarländer. Hon sade också att regeringen särskilt betonar betydelsen av
att främja de mänskliga rättigheterna och demokratiseringsprocessen inom
utvecklingssamarbetets ram. Detta ger mig hopp om att man från regeringen
även beaktar flickebarnens utsatta läge och medverkar till en ökning såväl
av flickors möjligheter till överlevnad som till flickors och kvinnors möjlig-
heter till en god utbildning.
Anf. 53 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! En demokratisk utveckling i Sydafrika är av största bety-
delse för hela världssamfundet. För övriga Afrika kan det få en stor bety-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
69
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
70
delse både politiskt och ekonomiskt. Framsteg har otvivelaktigt gjorts i den
demokratiska processen i Sydafrika. Det gäller nu att vid de kommande för-
handlingarna i början av mars ta de definitiva besluten om datum för demo-
kratiska val, om att upprätta en s.k. transitional executive council och en
oberoende val- och mediakommission. Det gäller också att lagfästa bestäm-
melser om övergång till demokrati.
ANC och andra demokratiska krafter befinner sig i ett svårt ekonomiskt
underläge i förhållande till Nationalistpartiet och andra konservativa rikt-
ningar i Sydafrika. Det har sagts att ANC har fem gånger mindre resurser
per väljare än de övriga krafterna. Det är därför angeläget att allt möjligt
politiskt, ekonomiskt och materiellt stöd lämnas till ANC och andra demo-
kratiska formationer i syfte att uppnå en bättre balans i den kommande pro-
cessen för demokrati, fred och utveckling, fri från apartheid.
Det gäller bl.a. att också ge stöd till de demokratiska organisationernas
väljarutbildning. Den stora majoriteten av de svarta människorna har aldrig
tidigare deltagit i något demokratiskt val. Det gäller att fortsätta att konti-
nuerligt sända observatörer med specifika uppdrag att understödja arbetet
mot det politiska våldet liksom att övervaka demokratiseringsprocessen och
de kommande valen.
Som framgår av regeringsdeklarationen behövs en utökning av den inter-
nationella observatörsgruppen. Det gäller inte bara att FN utan att även
andra internationella organ deltar i bevakningen.
Den internationella solidaritetskonferensen, som hölls den 19-21 feb-
ruari i år, där jag och en stor svensk delegation deltog, antog ett aktionspro-
gram som inte bara förtjänar närmare studium utan också ett aktivt svenskt
stöd. Det rör sig bl.a. om internationellt tryck för den demokratiska föränd-
ringen, aktioner för att stöjda fred och lugn i landet, det gäller understöd till
utbildning, hälsovård och sociala insatser. Allt detta förutsätter ett utökat
svenskt bidrag.
Regeringen har föreslagit en kraftig minskning av det svenska stödet till
Sydafrika, från ca 310 miljoner kronor till 240 miljoner. Denna neddragning
är alltför stor med hänsyn till det stora behovet och den ytterst kritiska situa-
tion som råder i Sydafrika. Det borde vara möjligt att i den fortsatta riks-
dagsbehandlingen uppnå enighet om att riksdagen beslutar utöka stödet för
fred och demokrati i Sydafrika med åtminstone 25 miljoner kronor, som fö-
reslagits i en s-motion.
I regeringsdeklarationen anges att de ekonomiska sanktionerna mot Syd-
afrika bör avskaffas så snart de politiska förutsättningarna föreligger.
För svensk del finns det all anledning att understödja ANC:s ställningsta-
gande i sanktionsfrågan. Det betyder att länderna häver sanktionerna be-
träffande handel, investeringar och lån men först sedan valdag fastställts,
transitional executive council och oberoende valkommission upprättats samt
den berörda övergångslagstiftningen antagits.
FN-sanktionerna beträffande vapen och olja kan inte hävas förrän en de-
mokratisk regering har installerats.
Det största hindret för ett fritt och rättvist val är det politiska våldet. Detta
våld har kraftigt ökat på senare tid. Det rör sig om 7 000 människoliv sedan
februari 1990. de Klerk-regeringen har förnekat sitt eget ansvar för det poli-
tiska våldet i landet, trots att det är uppenbart. FN:s säkerhetsråd har också
uttalat att den sydafrikanska regeringen ytterst bär ansvaret för att hindra
våldet i landet.
Sverige bör verka för att initiativ tas på nordisk basis och inom FN:s ram
för att förstärka den demokratiska processen.
Det är mycket angeläget att alla möjliga förberedelser också vidtas så
snart som möjligt för att Sverige skall kunna sätta in ett brett och omfattande
utvecklingsarbete med Sydafrika, när en demokratisk icke-rasistisk regering
installerats genom demokratiska val.
Jag har läst vad utrikesministern har sagt i sin deklaration. Jag tycker att
det skulle finnas anledning för utrikesministern att något närmare precisera
vilka insatser regeringen är beredd att göra för den demokratiska och fred-
liga processen, mot bakgrund av vad jag här har anfört. Det vore också av
värde om utrikesministern ville säga någonting om hurdana hon anser att de
politiska förutsättningarna bör vara när det gäller sanktionsfrågan.
Anf. 54 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Min förhoppning är att utvecklingen mot demokrati nu går
mycket snabbt. Vi har utomordentligt positiva tecken av de överenskommel-
ser som har träffats mellan ANC och den sydafrikanska regeringen. Vi ser
även positiva tecken när det gäller andra parters troliga deltagande i dessa
uppgörelser. Jag håller gärna med Hans Göran Franck angående det som
sades i går såväl av Ingvar Carlsson som av Carl Bildt om sanktionernas
snara avskaffande. Jag tycker att det är desto mer angeläget mot bakgrund
av den önskan, som jag delar med Hans Göran Franck, att nu få se ett
mycket brett engagemang från det svenska samhället för ett demokratiskt
Sydafrika.
Det bästa stöd som vi i Sverige kan ge är ju ett brett engagemang på alla
samhällslivets områden, dvs. det som vi nu kan ana i en del affärstidningar:
ett starkt intresse från näringslivet, förhoppningsvis från enskilda organisa-
tioner och folkrörelser. Detta är det bästa stöd vi kan ge den demokratiska
utvecklingen i Sydafrika.
Anf. 55 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Jag är tillfredsställd med att utrikesministern säger att det
rör sig om mycket mer än vad som står i den kortfattade deklarationen. Den
viktigaste frågan av allt är nu att komma med konstruktiva och positiva insat-
ser för en fredlig och demokratisk utveckling i Sydafrika. Det är den helt
avgörande frågan.
Jag har nyligen varit i Sydafrika och var dessutom där i november. Jag kan
intyga att det finns en optimism i landet om att den här utvecklingen skall
kunna leda till det som alla eftersträvat och som vi talat så mycket om. Jag
vill samtidigt understryka att det fortfarande finns en rad faror av mycket
allvarligt slag. Det gäller därför att sätta i gång med ett mycket brett arbete
från svensk och andras sida.
Jag tycker därför att det är beklagligt att dra ner anslaget så mycket som
är föreslaget i budgetpropositionen. Jag hoppas att regeringen skall åter-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
71
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
72
komma med ett förslag om ett större anslag. Det här är ett kritiskt moment.
Nu är vi inne på upploppet.
När det gäller sanktionerna är det av allt att döma möjligt att följa det
ställningstagande som ANC har gjort. Men vi måste också på den här punk-
ten ha en vaksamhet av den enkla anledningen att det är nu i början av mars
som tre viktiga ställningstaganden skall göras, som jag preciserade i mitt an-
förande. Det gäller naturligtvis att internationellt sätta in trycket för att be-
slut nu verkligen fattas.
Anf. 56 MARGARETA ISRAELSSON (s):
Herr talman! ”Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du
blev till?” Så sjöng Barbro Hörberg i en av sina vackra visor. Visst har vi
mödrar drömmar för våra barn. Vi vill att de skall få uppleva saker som vi
aldrig fick uppleva, men det finns också saker som vi upplevt och som vi vill
att de aldrig skall behöva uppleva.
Trots våra drömmar, trots alla våra ambitioner far de illa, världens barn.
Det handlar inte bara om våra barn och andras ungar, för det finns bara våra
barn. Världen och världens vuxna har svikit sitt ansvar, för det är vi som
kallar oss vuxna som skadar barnen.
Det är vi som låter dem svälta ihjäl, trots att vi har mat att föda dem. Det
är vi som låter dem dö i sjukdomar, trots att vi har medicinerna som skulle
kunna rädda deras liv. Det är vi som tvingar dem till arbete, trots att vi kan
lekarna som i stället borde fylla deras dag.
Det är vi som lär dem hata och döda, trots att det är vänskap och fred som
räddar liv. Det är vi som tvingar dem att leva i okunskap, trots att vi har
böckerna och kunskaperna som skulle kunna ge dem ett nytt liv. Det är vi
som förgriper oss sexuellt på dem, trots att vi vet att det är kärlek de behöver.
Det är vi som tar ifrån dem barndomen.
Världens nationer måste ta sitt ansvar för framtiden, för barnen. Det
räcker inte längre med läpparnas bekännelse. Det räcker inte med att hålla
vackra tal om barnens situation för att sedan lämna konferenslokalen och
fortsätta övergreppen. Det räcker inte med att underteckna och ratificera
barnkonventionen. Nu krävs åtgärder för att komma till rätta med missför-
hållandena.
Låt mig dock säga att det gläder mig att den nya administrationen i USA
nu signalerar att man tänker underteckna barnkonventionen. Samma sak
gäller Japan.
Herr talman! ”Barn är ett folk, och dom bor i ett främmande land”,
sjunger Olle Adolphson. Sången handlar om barnens lek och om hur de kan
förflytta sig till andra världar genom den. Trots att det är nästan två veckor
kvar till den internationella kvinnodagen, vill jag tala om flickebarnets situa-
tion.
Mycket av det som jag skulle kunna säga om flickebarnets situation har på
ett bra sätt beskrivits av Birgit Henriksson. Jag vill spara på tiden genom att
instämma i hennes anförande.
Herr talman! Det faktum att Unicef talar om könens apartheid är i sig ett
bevis för att vi inte lever upp till barnkonventionens andra paragraf. Vi so-
cialdemokrater har i en motion om mänskliga rättigheter föreslagit att Sve-
rige skall bli fadder för barnkonventionen, precis som Viola Furubjelke tidi-
gare nämnde. På något sätt måste vi visa att konventionen inte bara är ett
stycke papper, utan att den innebär viktiga åtaganden för världens nationer.
I en sjupartimotion, där jag är en av motionärerna, kräver vi att flickebar-
nets situation i världen belyses särskilt vid FN:s konferens om mänskliga rät-
tigheter i år. Sverige bör arbeta för att den frågan finns med på dagord-
ningen.
Det förberedande möte inför Wienkonferensen, som den svenska rege-
ringen har stått som värd för, bevistades bl.a. av Richard Reid från Unicef i
New York. Kvinnorna i den s.k. tvärpolitiska barngruppen fick tillfälle att
träffa honom i dag på morgonen för att utbyta synpunkter om bl.a. flickebar-
nets situation. Han betonade då att hans uppfattning efter Saltsjöbaden var
att både flickebarnet och barnkonventionen riskerade att helt komma bort.
Låt mig avslutningsvis peka på behovet av utbildningsinsatser för världens
flickor. Utbildning av kvinnor, oavsett ålder, har stor betydelse i de fattiga
länderna. Utbilda en man, och du utbildar en man. Utbilda en kvinna, och
du utbildar en hel familj. Studier från utvecklingsländerna visar bl.a. att om
en kvinna får fyra års utbildning minskar barnadödligheten med 20 %.
Trots all kunskap som vi har om betydelsen av utbildning av kvinnor, visar
inte statistiken att utvecklingen på detta område går framåt. Ar 1950 fanns
det 27 miljoner fler pojkar än flickor i den grundläggande utbildningen. Ar
1985 hade den siffran ökat: då var det 80 miljoner fler pojkar. Det är tydligen
så, att fortfarande står nästan 60 % av flickorna mellan 5 och 19 år i utveck-
lingsländerna utanför skolan.
Herr talman! Jag hade tänkt att avsluta med att vända mig direkt till fru
utrikesministern, men hon gick när jag började att tala. I avsaknad av hennes
närvaro konstaterar jag bara-och det gör jag med sorg i hjärtat-att barnen
inte nämns med ett enda ord i regeringens utrikespolitiska deklaration. Jag
ställer mig frågan: ”Var kommer barnen in?”
Anf. 57 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Jag instämmer gärna i det som föregående talare sade.
Det är en slump, men ändå värt att notera, att dagens utrikespolitiska de-
batt äger rum på det självständiga Estlands nationaldag.
Den europeiska revolutionen 1989 innebar en renässans för värden som
under många år förnekats av många i väst och förtrampats av de styrande i
öst. Demokrati och marknadsekonomi är den enda möjliga grunden för ett
civiliserat samhälle. Tolerans, öppenhet och pluralism är ofrånkomliga be-
ståndsdelar i den fria ekonomins och demokratins idévärld och kan aldrig
växa ur samhällen som präglas av kommandoekonomi och enpartivälde.
Tre år senare präglas stämningarna i Europa av uppgivenhet. I flera av de
nya demokratierna växer hoten mot det öppna samhället, när gamla kom-
munister och nya nationalister gör gemensam sak. Nationalism är en kraft
för demokrati och öppenhet, när den innebär att förtryckta frigör sig från
ockupation och underkastelse. Om nationalismen i ett fritt land används som
ursäkt för murar mot andra länder eller för att förmena minoriteter rättighe-
ter, blir den i stället ett hot.
I det f.d. kommunistiska Europa är i dag tillträde till den västeuropeiska
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
74
inre marknaden och senare medlemskap i EG kanske själva förutsättningen
för att det öppna samhällets värden skall hållas levande. Alternativet är att
många förbittrade människor föredrar att vända ryggen åt det Europa som
de anser har avvisat dem.
EG-tanken syftar till att bygga en stabil fredsordning genom demokrati
och ekonomisk utveckling; det är en vision om gemensamma spelregler och
gemensamt ansvar. Om EG-projektet misslyckas, drabbas vi alla. Detta per-
spektiv är nödvändigt också i den svenska Europadebatten.
Det mest frånstötande exemplet på vad brist på europeisk ansvarskänsla
kan innebära ser vi i dag i Bosnien-Hercegovina och i andra delar av f.d.
Jugoslavien. För att det demokratiska Europas värden skall hållas levande,
måste Europa omfatta också Bosnien-Hercegovina.
De svenska insatserna för att få slut på dödandet är lovvärda. Den krigs-
förbrytartribunal som nu beslutats om är ett väsentligt framsteg, inte bara
för Bosnienfrågan utan för hela den internationella rättsordningen.
Men vi får för den skull inte tveka att tala klarspråk i huvudfrågan. Även
om övergrepp begåtts och begås av alla parter, är det ledningen i Serbien
som bär huvudansvaret. Och Serbien måste pekas ut som angripare, även
om ledningen i Belgrad i formell mening lyckats lasta över ansvaret på andra.
Serbien är i viss mening den sista kvarvarande kommunistiska diktaturen i
Europa, även om de styrande nu uppträder i nationalistisk förklädnad. Tyd-
ligen är det den extrema nationalismen som är kommunismens sista stadium.
Bosnien-Hercegovina är en internationellt erkänd stat, medlem av FN och
ESK. Om Bosnien-Hercegovina utplånas, annekteras eller delas mellan
andra stater, då lyfts en spärr som kan jämföras med den som lyftes när det
fascistiska Italien på 30-talet utan påföljd kunde annektera det självständiga
Etiopien. Om en stat mitt i Europa tillåts att gå under, legitimeras - för de
krafter som kan ha sådana ambitioner - andra övergrepp mot andra länder.
De ryska nationalister och militärer som anser att de baltiska länderna inte
bör vara fria stater, kan tycka sig ha fått godkännande av det internationella
samfundet för hot och direkta aktioner mot våra grannländer. I andra delar
av Europa kan motsvarande hot uppstå. Om omvärlden inte förmår att in-
gripa nu, kan vi alla ställas inför kravet att ingripa i ännu större skala på
annat håll, och kanske rent av i vår närhet. Detta perspektiv måste vara det
övergripande för allt som regeringen i ESK och i andra sammanhang gör när
det gäller Bosnien-Hercegovina, men detta har också en vidare tillämpning.
Jag vill omformulera en mening av författaren Per Wästberg på Dagens Ny-
heters kultursida av i dag:
Inte bara en gemensam marknad, utan ett oupplösligt samförstånd mellan
folk som tidigare stridit mot varandra måste vara grunden för den Europavi-
sion som Sverige vill dela genom medlemskapet i EG.
Anf. 58 STURE ERICSON (s):
Herr talman! För en dryg vecka sedan påstod en av Dagens Nyheters van-
ligen välinformerade ledarskribenter att vi socialdemokrater ”inte propsar
på” en oberoende civil ubåtskommission. Han vägrade sedan att ta in ett be-
riktigande.
Mysteriet med de kränkande ubåtarna behöver nu utredas grundligt. Se-
dan hösten 1991 har frågan varit inlåst i statsministerns kansli. Hemlig doku-
mentation visas ryska ubåtsexperter, samtidigt som hemlighetsmakeriet i öv-
rigt har ökat. Den svenska allmänheten, som under det senaste årtiondet be-
talat en kvarts miljard om året för marinens ubåtsjakt, har nu rätt att kräva
en redovisning. Det är inte mer än skäligt att de som har betalat för verksam-
heten får göra revision.
Carl Bildt har sedan början på 8O-talet mer än någon annan engagerat sig
i denna fråga. Han har talat om krig under ytan i våra inre vatten. Han har
med inlevelse skildrat omfattande fientliga militära operationer på svenskt
territorium.
Det är nu hög tid att göra en utvärdering av det ubåtsmaterial som samlats.
Den bör göras av en oberoende civil kommission bestående av jurister, stats-
vetare, historiker, naturvetare, vittnespsykologeroch andra som kritiskt kan
granska och göra en samlad bedömning av vad som egentligen har skett.
Jag har träffat många vanligen omdömesgilla personer, bland dem flera
militärer, som är milt uttryckt skeptiska. Min egen tro, eller snarare min san-
nolikhetsbedömning, är att det efter den ubåt som körde på grund utanför
Karlskrona 1981 har förekommit kränkningar av våra territorialvatten vid
några tillfällen, men inte alls i den omfattning som våra mest entusiastiska
ubåtsjägare, bland dem Carl Bildt, har påstått.
De kränkningar som vi har konstaterat gäller Gåsöfjärden 1981, Hårsfjär-
den 1982 samt vid ett par tillfällen under senare hälften av 80-talet. Det före-
faller troligt att marinen även i fjol samlade in ett material som håller för
slutsatsen att kränkningar ägt rum. Däremot tror jag exempelvis inte att det
någonsin varit några ubåtar inne i Törefjärden, inte långt från det sommar-
hus i Sundom där jag brukar bo.
Den gängse bilden av ubåtskränkningarna är ju att det enbart handlat om
sovjetiska, numera ryska, ubåtar; stora, medelstora och mini. I officiella sä-
kerhetspolitiska analyser har vi spekulerat i att det kan röra sig om ”opera-
tiva förberedelser”, dvs. Sovjet orienterade sig inför en möjlig framtida kust-
invasion. Detta var under det kalla krigets 80-tal ingen orimlig hypotes.
Under statsministerns besök i Moskva nyligen bekräftade president Jeltsin
att rysk ubåtsexpertis, av material som presenterats från svensk sida, dragit
slutsatsen ”att aktivitet av undervattensfarkoster ägt rum i svenska inre vat-
ten”. Detta är möjligen ett steg mot en lösning. Svenska och ryska ubåtsex-
perter har nu Bildts och Jeltsins uppdrag att söka sanningen i den här frågan.
Det är utmärkt att så sker.
När Rysslands utrikesminister Kosyrev besökte Stockholm för några må-
nader sedan, erbjöd han ett sådant samarbete men fick då nej från den
svenska regeringen. Det är bra att vår regering nu ändrat sig på den punkten.
För visst vore det befriande, om ryssarna kom till slutsatsen att det bäst tjä-
nar deras egna intressen att i denna fråga spela med helt öppna kort.
USA har ju exempelvis medgivit att amerikanska ubåtar genomfört upp-
drag i sovjetiska vatten och att man har miniubåtar.
För några dagar sedan spelade vår ÖB i media upp egendomliga ljud som
anses härröra från en främmande ubåt som i fjol var inne på svenskt vatten.
Nu läser jag i färska pressklipp från Försvarsstaben att dels en engelsk, dels
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
75
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
76
en svensk ubåtsexpert underkänner ljudinspelningen som bevis. Vad skall vi
lekmän egentligen tro?
En civil oberoende ubåtskommission bör självfallet prata utförligt med
ubåtsexpertis från andra länder i både öst och väst.
ÖB har också inför journalister spekulerat i att de kränkande ubåtarna
tillhör ”en organisation som inte kontrolleras av statsledningen”. Det är na-
turligtvis ett utpekande av den tidigare sovjetiska militära underrättelse-
tjänsten GRU som då skulle disponera över ett antal ubåtar som Jeltsin -
och före honom Gorbatjov - inte haft en aning om. Det skulle kunna vara en
verksamhet som omfattar 500-700 personer och ett tjugo-tal ubåtar. Enligt
ÖB kan de t.o.m. vara baserade utanför Östersjön och kanske långt upp på
land.
Svensk underrättelsetjänst har nu arbetat med ubåtsfrågan under mer än
tio år. Andra länders underrättelseorgan, som vi ibland byter information
med och som bl.a. ser det mesta från sina satelliter, har också spanat efter
miniubåtar. Warszawapakten och Sovjetunionen har upplösts. Nya regimer
i Östeuropa, en del fulla av iver att göra upp med det sovjetiska förflutna,
öppnar sig nu mot väst. Trots detta har just ingenting av värde rapporterats.
Ubåtsmysteriet kvarstår.
De borgerliga regeringspartierna röstade i juni i fjol, på uppmaning av
Carl Bildt och med hjälp av Ny demokrati, ned en socialdemokratisk motion
som krävde en oberoende civil ubåtskommission. Vi har nu återkommit med
en ny motion med samma krav. Den 13 maj kommer riksdagen på nytt att ta
ställning i frågan om hur vi skall hantera alla frågetecknen kring kränkande
ubåtar.
Vi fortsätter alltså att ”propsa på” att en civil oberoende ubåtskommission
snarast tillsätts. Dess uppgift blir att söka svaren på kränkningarnas omfatt-
ning, deras syfte och nationaliteten på ubåtarna. Jag är säker på att mysteriet
en dag kommer att lösas.
Anf. 59 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Har de svenska miljöambitionerna försvunnit? Margaretha
af Ugglas har nämnt att miljökonferensen i Rio har skapat nya möjligheter
att hantera miljöproblem. Det är möjligt att den har det, men om dessa möj-
ligheter skall omsättas i konkreta praktiska handlingar, krävs det stora kapi-
talmängder i initialskedet och förändrade livsmönster i i-världen.
Om det kommer till stånd är naturligtvis osäkert. Konferensen sade ingen-
ting om finansiering av åtgärder, vilket - som vi alla vet - är grunden. Utan
materiell grund förblir idéer blott idéer.
Det finns en risk att fler regeringar gör som den svenska. Man nöjer sig
med pappersprodukter från en internationell konferens och avvaktar vad
andra tänker göra. Man ger upp egna krav, initiativ och ambitioner i det in-
ternationella arbetet.
Att bara nämna miljöproblem utifrån FN:s roll tyder på en allvarlig brist
på förståelse för dessa omfattande och gigantiska problem. Det handlar om
att ställa om hela samhället från ett förbrukningssamhälle till ett samhälle
där människor, råvaror och energi värdesätts och hanteras på ett helt annat
sätt, på ett mänskligt, varsamt och bevarande sätt.
Ett exempel är Östersjön. Om Östersjön skall räddas, krävs det minst 130
miljarder, enligt flera oberoende uträknare, plus en helt annan syn på haven.
Hav är inte något slags svarta hål, som sväljer och döljer allt för evig tid utan
negativa reaktioner.
Den svenska regeringen - eller regeringarna - har hittills anslagit 130 mil-
joner till Östersjöåtgärder. Det är en promille av dessa 130 miljarder som
jag nämnde tidigare. Sverige har naturligtvis med bakgrund av vår långa Ös-
tersjökust och vår långvariga och massiva förstörelse av Östersjön ett spe-
ciellt ansvar.
Det som hindrar investeringar och aktiva insatser för att förbättra Öster-
sjöns miljöstatus är kapitalbrist. Mot den bakgrunden framstår regeringens
njugghet som obegriplig. Ännu mer obegriplig blir den när man konstaterar
att investeringarna i nya reningstekniker, energiteknik, utbyggda VA-sy-
stem, jordbruks- och skogsåtgärder skulle generera många arbetstillfällen,
inte bara just där åtgärderna sätts in utan också i Sverige.
Nu finns kunskap om behoven. Det är svårt att förstå senfärdigheten när
det gäller att sätta in kapital. Vi vet var åtgärderna har störst verkan. Inte
minst våra ledande industriföreträdare och statliga verk påpekar detta.
En helt annan sak, som också har samband med miljöförstöringen, är
svensk vapenexport. Strax före jul kunde vi i ett TT-telegram läsa att Bofors
håller på att stänga sin serviceorganisation i New Delhi. Det gör att Indien
kommer att få brist på reservdelar till sina svenska Haubits 77, vilket innebär
att dessa om ett antal år kommer att vara oanvändbara och hänvisade till
något slags ceremoniell status.
Indien kommer säkerligen att fortsätta sin massiva militära upprustning.
Kan man inte köpa reservdelar till sina haubitsar från Sverige, kommer man
att göra det på andra håll. Den inriktning som man har är naturligtvis en
följd av att Indien som världens näst folkrikaste nation vill manifestera sin
plats i världssamfundet.
Sverige har en historia i fråga om vapenexporten som man utifrån många
synpunkter kan kalla mindre ärofull. De svenska vapnen har exporterats
till - om vi tar 1992 - exempelvis USA, Brasilien, Frankrike, Indien, Indone-
sien, Malaysia, Pakistan, Singapore, Tunisien, Uruguay och Venezuela. Den
ökade kraftigt till Indonesien, Malaysia, Tunisen och Venezuela.
Under årens lopp sedan 1953 har Sverige exporterat stora mängder vapen
till dåvarande Jugoslavien. En stor del av dessa vapen finns naturligtvis kvar
i dag och används.
Var svenska vapen och svensk vapenteknik till slut hamnar kan Sverige
inte kontrollera. Sverige ingick i juni förra året ett samarbetsavtal med
Frankrike. Frankrike har ingått ett avtal med Pakistan, som i sin tur förhand-
lar med Malaysia om samarbete på krigsmaterielområdet. Sverige samarbe-
tar med USA, som har ett samarbete med Indien.
Det är alltså samma gamla visa, herr talman. Svenska vapen kommer att
hamna i konfliktområden, på båda sidor.
Anf. 60 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Jag vill ta upp en fråga som sällan aktualiseras i den svenska
debatten. Det handlar om regionaliseringen i Europa.
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
77
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
78
För rikspolitiker i de nationella parlamenten är det lätt att blunda för vad
som pågår. Med nationsgränsernas successiva nedmontering inom EG stärks
regionernas ställning som ekonomiska och därmed politiska maktcentrum.
Det har faktiskt också positiva sidor. Regionaliseringen kan ladda ur etniska
konflikter inom länderna och skapa lugnare förhållanden för folkgrupper
som delas av nationsgränser.
Regional samverkan sker redan i stor omfattning tvärs över nationsgrän-
ser. Det handlar inte bara om den klassiska ”bananen” utan också om sam-
verkan mellan Paris och London och mellan Barcelona och Milano. De fram-
gångsrika regionerna har betydande ekonomisk styrka. Vi bör vara med i
utvecklingen av det regionala samarbetet inom EG.
EG har redan ett regionalt råd med representanter från de olika regio-
nerna. Man strävar efter att skapa regioner inom EG med 1 till 2,5 miljoner
invånare. Endast Irland utgör ensamt en region.
Det regionala rådet strävar uppenbarligen efter ett faktiskt inflytande,
även om man inte har nått dit ännu. Det är inte osannolikt att byråkraterna
i Bryssel ser välvilligt på en framväxt av en politisk motvikt till Ministerrådet.
De flesta länder är av tradition regionaliserade. Till följd av subsidiaritets-
principen kommer regionerna att spela en allt viktigare roll. Vår egen länsin-
delning från 1600-talet är i det här sammanhanget inte rationell eller natur-
lig - speciellt inte i våra storstadsområden.
Stockholm-Uppsala-regionen och Öresundsregionen har båda förutsätt-
ningar att höra till Europas tio starkaste K-regioner. Göteborg ligger inte
heller illa till.
Erfarenheterna i Europa visar att hela nationen gagnas av starka ekono-
miska kraftcentrum. Det här har också stimulerats av samhällsinsatser när
det gäller forskning, utbildning, infrastruktur, kulturpolitik och fysisk plane-
ring, och genom att man har tillåtit en instabil miljö för att skapa förutsätt-
ningar för kreativitet.
Nästa sekel blir regionernas sekel i Europa. Nationalstaternas roll kom-
mer med nödvändighet - dess värre, kanske en del tycker - att tunnas ut. Vi
lever i en föränderlig värld, och vi behöver förbereda oss för att ta till vara
de nya möjligheter som detta skapar. Europeisk samverkan på regional nivå
kan dessutom ge ny styrka och betyda mycket för en snabbare tillväxt, inte
bara i vårt land utan även i de grannländer runt Östersjön som lider svårt av
sin felaktiga utveckling.
Anf. 61 NILS T SVENSSON (s):
Herr talman! I detta inlägg tar jag upp Sveriges samarbete med Central-
och Östeuropa.
Efter andra världskriget förmådde världens ledare samla sig kring en vi-
sion, bygga nya institutioner och inleda en utveckling som givit så många
människor ett bättre liv.
FN bildade grunden, och andra internationella organ skapades. Genom
EG-samarbetets utveckling kom forna historiska fiender att knyta sina län-
der närmare varandra. Det var en visionär och handlingskraftig generation
politiker som byggde den västeuropeiska efterkrigsordningen. Såren efter
kriget läktes genom en upplyst politik för tillväxt, välfärd och social konsoli-
dering. Det var en civilisatorisk uppgift av väldiga format, där gränsen sattes
av järnridån.
Den ridån är nu riven, och vi står inför en liknande civilisatorisk uppgift.
Europa är inte längre tudelat, men det är heller inte förenat. Såren är inte
helade. Vi riskerar i stället att nya murar reses.
Tre år efter det att revolutionen svepte fram över Europas östra delar har
glädjen över frihetens ljus följts av en insikt om omvandlingens svårigheter
och en oro för ett misslyckande.
Västvärlden - det gäller även vårt land - har inte levt upp till vad vår tid
kräver. Efter det kalla krigets slut får vi nu inte förlora freden. Vi social-
demokrater för fram tre saker som vi menar måste göras nu.
Vi måste för det första stärka de organisationer som kan ge reformarbetet
trygghet i en bredare gemenskap. Det handlar om ESK, men också om andra
organisationer som borde ges ett större alleuropeiskt ansvar. Det handlar om
regionalt samarbete. Det handlar också om EG som efter fördjupningen nu
mer kraftfullt måste öppna sig utåt. Om känslan av utanförskap får fäste,
ökar otryggheten.
Vi måste för det andra vara beredda till långt större uppoffringar som stöd
till ett gemensamt Europa. De förenklade chockterapierna som skulle lösa
allt är nu avskrivna och måste följas av en mer utvecklad ekonomisk politik.
Massarbetslöshet, maffiavälde och social utslagning får inte prägla det nya.
Skall det undvikas måste Västeuropa satsa radikalt mer långsiktigt med inve-
steringar, öppna marknader och integrerade samhällen på alla plan.
Vi måste för det tredje göra allt för att stärka den demokratiska kulturen.
I många av de länder som lämnat kommunismens förtryck har ett skede av
nationell enighet kring medborgerlig anständighet gett vika för en utbredd
motvilja mot politik över huvud taget. Politiken måste nu finna nya former
och ett nytt levande språk om en djup demokratisk förankring skall kunna
nås.
Regeringens Östeuropapolitik har stora brister. Efter snart halva rege-
ringsperioden har den borgerliga regeringen inte lyckats presentera ett pro-
gram för samarbetet med Central- och Östeuropa. Den har inte presenterat
någon proposition, skrivelse eller annat dokument. Av löftet om 1 miljard
kronor per år återstår i år 640 miljoner kronor för nya insatser. Regeringen
har valt en hanteringsordning där projektförslag från angelägna svenska
samarbetspartner samlas på hög. Utan mål och strategi kan man inte på ett
rimligt sätt göra de svåra prioriteringar som bristen på resurser tvingar fram.
Under fjolårets utskottsbehandling av frågan om Östeuropabiståndet blev
det uppenbart att regeringens inställning var ohållbar. Då gick man motvil-
ligt med på att bygga vidare på den myndighetsordning som den socialdemo-
kratiska regeringen grundade. Men det var bara ett halvt steg; något långsik-
tigt mandat gavs inte.
Man kan naturligtvis göra olika prioriteringar mellan anslagen, men utan
klara mandat kan myndigheter inte arbeta offensivt. Det är riksdagen och
regeringen som skall ange riktlinjerna. Myndigheterna skall bära ansvaret
för utförandet. I dag råder tydligen oklara ansvarsförhållanden också inom
regeringen.
Av denna anledning behöver man gå igenom formerna för Östeuropa-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
79
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
samarbetet och ge det en ny inriktning. Vi ser ju tydligt att volymen inte är
tillräcklig för uppgifterna och formerna inte tillräckligt utvecklade.
Vi socialdemokrater tycker att vissa områden bör prioriteras i vårt bistånd
till Öst- och Centraleuropa. Det handlar om att stärka den demokratiska
kulturen, utforma ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbara reformpro-
gram, främja en regional energiförsörjning, följa upp miljösamarbetet i Ös-
tersjöregionen med ett särskilt handlingsprogram som inkluderar kärnsäker-
het, utveckla livsmedelsproduktion och distribution i regionerna och främja
framväxande av livskraftiga små företag och nyföretagande.
BITS tekniska samarbete, som ju handlar om experthjälp, studier och ut-
bildning, är den centrala formen för kunskapsutvecklande och kapacitetshö-
jande insatser på i stort sett alla områden. Samarbetet måste vara väl tillta-
get, och BITS måste få långsiktiga planeringsramar. Vi socialdemokrater fö-
reslår att BITS får 50 miljoner kronor mer än regeringen föreslagit.
Folkrörelsesamarbetet har utvecklats mycket fort. Kontakter mellan en-
skilda organisationer är av stor betydelse för demokratins framväxt. Samar-
betet bör i ännu större utsträckning inriktas på att stärka demokratin. Vi
tycker att SIDA bör få ytterligare pengar för detta viktiga arbete.
Svenska institutet har ett mycket värdefullt program för gäststipendier,
forskningssamarbete och kulturutbyte. I det förslag som regeringen nu lagt
fram ingår en stor ökning av anslaget till ett kostnadskrävande förslag om en
handelshögskola i Riga. Vi tycker att man skall ifrågasätta om projektet i sin
nuvarande form hör hemma hos Svenska institutet.
Det är viktigt med ett väl utvecklat näringslivsbistånd. Vi tycker att det
är bra att regeringen nu har lagt fram förslag om en ram på 1 miljard för
exportkrediter. Det kommer att underlätta handelskontakterna avsevärt.
Propositionen ger emellertid inte någon grund för att bedöma hur stor av-
sättning som måste göras för förlustrisker för exportkreditgarantier och det
finansiella stödet. Vi tycker därför att det behövs ett bättre underlag innan
man kan ta ställning till avsättningens storlek.
Herr talman! Biståndet till Öst- och Centraleuropa är av största vikt. Det
har sagts av flera i debatten i dag. Vi tycker därför att det finns skäl att be-
gära en noggrann redovisning av hur man hittills har utnyttjat de biståndsme-
del som har avsatts för detta samarbete. Vi tycker också att det är viktigt
att en ny östpolitik formuleras av den nationella kommission för Sveriges
internationella ansvarstagande som vi socialdemokrater föreslår.
80
Anf. 62 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! I dag är det Estlands nationaldag. Det är värt att uppmärk-
samma att vi har utrikesdebatt på samma dag som Estland har sin självstän-
dighetsdag. Under de 75 år som har gått sedan den första självständighetsda-
gen har Estland faktiskt varit ockuperat under drygt 51 år. Det är glädjande
att esterna nu kan fira sin 75:e självständighetsdag i självständighet. Det är
kanske tidens tecken att vi i dag inte observerar det så mycket. Vi tar för
givet att den frihet som har kommit under de senaste åren existerar, och där-
för är vi i dag inte lika begeistrade som vi kanske skulle ha varit för bara
några år sedan.
Det finns över huvud taget en dysterhet som präglar debatten. Det har
naturligtvis sin förklaring i de bilder och den nyhetsförmedling som vi får
från t.ex. Bosnien eller Somalia. Jag tycker dock att det finns anledning att
ta vara på en del av de underliggande mycket positiva trender som finns och
de möjligheter som nu växer och som inte är små och obetydliga utan
tvärtom mycket dominerande. Vi bör ändock erinra oss att över 400 miljoner
människor i dag kan vakna upp på morgonen utan att vara rädda för KGB,
Stasi eller vad de organ nu hette som övervakade och terroriserade männi-
skorna i östra Europa. Det är en stor och en enorm vinst att detta har upp-
nåtts. Demokratin växer faktiskt ganska starkt i Central- och Östeuropa.
Flera av de nya demokratierna kommer in i Europarådet. Förståelsen och
respekten för demokratin växer på många håll, även om det finns beklagliga
undantag.
En minst lika stor utveckling, som kanske har kommit litet i skymundan,
är att det finns länder som har gått från absolut fattigdom till relativt väl-
stånd. Denna utveckling har ägt rum på kort tid, under en generation. Det
är den snabbaste tillväxten i världshistorien. Det handlar inte om isolerade
öar utan om en mycket bred utveckling. Jag tänker naturligtvis på den mark-
nadsekonomiska revolutionen i Stilla Havs-Asien. En tredjedel av mänsklig-
heten bor i detta område, och de resultat som har uppnåtts är oerhört impo-
nerande. Vi har aldrig sett en snabbare utradering av massfattigdom än i den
regionen.
Lärdomen från den utvecklingen sprider sig. I Latinamerika tittar man på
det här. En hel rad länder har beslutat att inrikta sig på samma politik. Även
i Afrika finns tendenser till att man ser i den riktningen. Flera tidigare talare
har tagit upp Sydafrika. Jag tänkte då på att det är viktigt att den demokra-
tiska förändring som vi alla hoppas och tror skall komma i Sydafrika också
åtföljs av den ekonomiska reform som behövs för att Sydafrika skall kunna
få en snabb utveckling mot välstånd. Det behövs en ekonomisk revolution,
lika mycket som i Östeuropa, i detta instängda och planekonomiskt styrda
land.
I Central- och Östeuropa sker en mycket snabb ekonomisk utveckling.
Den har också till stor del hämtat inspiration från Östasien. Man tycker sig
naturligtvis stå närmare Östasien med dess problematik än de välmående
västländerna, som har utvecklats under mycket lång tid. Man har en mycket
större otålighet. Man vill åstadkomma ett välstånd på väsentligt mycket kor-
tare tid och inte använda 50-100 år som vi har gjort sedan mitten av 1800-
talet. Vi ser också hur det i de länder som har valt en snabb metod - Polen,
Tjeckien, Ungern och Estland-finns tendenser till framgång. Man kan se att
tillväxten börjar på mycket bred front. Privatiseringen har nu nått en sådan
omfattning att det statligt dominerade näringslivet är i minoritet, och där-
med kan tillväxten komma i gång på allvar.
Jag blev litet orolig när jag läste den socialdemokratiska Östeuropamotio-
nen. I språkbruket kan man där spåra en tendens till att kanske vilja nedvär-
dera den snabba reformvägen. Jag tolkade i alla fall motionen så när jag läste
den. Det är mycket förbryllande. Man kan studera de länder i Central- och
Östeuropa som har valt en annan taktik. Gorbatjov gjorde det länge i Sovjet-
unionen, och det slutade i kaos och med risk för hungersnöd. Vi kan se andra
tendenser i Slovakien och Ukraina, där man inte genomför ekonomiska re-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 67
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
82
former. Nationalismen handlar där mera om att hissa den egna flaggan på
gårdsplanen i stället för att genomföra ordentliga ekonomiska reformer.
Man är inte mera framgångsrik. Tvärtom har man betydligt större problem,
inte minst mycket allvarliga sociala problem.
Jag tror att vi kommer att få se mycket snabba övergångar från ett socialis-
tiskt system till en marknadsekonomi i många av dessa länder. Jag tror att det
är den väg som de måste gå. Det kan inte vara rimligt att ha långa, utdragna
processer, där befolkningen utsätts för stora påfrestningar. Så är inte bara
fallet under övergångsskedet utan så var det under hela tiden med det förra
systemet. Den här processen måste ha ett relativt snabbt slut. För västvärl-
dens del är det - det är vi alla ense om - viktigt att vi öppnar våra marknader.
Det är det i särklass viktigaste vi kan göra för att hjälpa dem i reformproces-
sen.
Anf. 63 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Herr talman! Jag anser det angeläget att i denna utrikesdebatt få framhålla
den roll som Europarådet spelar och kommer att spela i Europa. Europarå-
det är bland de äldsta och stabilaste institutionerna i det europeiska samar-
betet. Europarådet var länge länken som förenade det politiska livet i Sve-
rige med Europa.
Europarådet representerar de finaste traditionerna och idealen i väster-
landets politiska tradition: demokrati, mänskliga rättigheter och idén om en
rättsstat. Jag vill emellertid här ta upp två särskilt aktuella frågor, nämligen
utvidgningen av Europarådet samt dess arbete med minoritetsfrågorna.
Under de senaste åren har antalet medlemsländer i Europarådet ökat
snabbt. Genom tillskapandet av gäststatus har också Europarådet i sitt ar-
bete fått deltagare från nästan hela den europeiska familjen. Därtill har ett
stort antal länder ansökt om medlemskap, och processen inför ett godkän-
nande av flera av dem som medlemmar är i full gång.
Den svenska parlamentariska delegationen har arbetat mycket intensivt
för att sprida kunskap om de baltiska ländernas speciella situation för att
underlätta för dem att snabbt bli medlemmar i Europarådet. Litauen och
Estland är de baltiska stater som synes stå först i tur för medlemskap, och
jag hoppas att detta mycket snart blir verkligt.
Att så många länder söker medlemskap i Europarådet hör samman med
att medlemskapet ger ett land status som fullvärdig demokrati i västeurope-
isk mening. Att som demokrati få tillträde till samverkan och samarbete i
den europeiska familjen upplever de nya länderna i Central- och Östeuropa
som mycket viktigt.
En process är därmed i gång, som förhoppningsvis kan leda till att man
genom Europarådet kan nå hela Europa - ett Europa av demokratiska sta-
ter. Denna process innebär att Europarådet på olika sätt hjälper de ansö-
kande länderna att bli demokratier. Detta kan ha en avgörande betydelse för
att förhindra uppkomsten av ytterligare konflikter i vår del av världen.
För att få bli medlem ställs krav på att det ansökande landet tillser att de
villkor som Europarådet ställer på respekt för de mänskliga fri- och rättighe-
terna är uppfyllda. Man får dock aldrig ge avkall på kravet att Europarådet
självt håller fast vid sina villkor för medlemskap. Detta har slagits fast vid ett
flertal tillfällen. Ambitionen att utvidga Europarådet får aldrig leda till att
Europarådet sänker sina krav och sin standard.
Samtidigt har det slagits fast att Europarådet inte enbart skali undersöka
de mänskliga fri- och rättigheterna i de länder som anhållit om medlemskap,
utan också vaka över situationen i medlemsländerna och i de länder som har
gäststatus.
Europarådet är mest känt i sin roll som främjare och bevakare av de
mänskliga rättigheterna. Mänskliga rättighetskonventionen är hörnstenen i
detta arbete. Kommissionen och domstolen är viktiga instrument. Just nu
pågår ansträngningar att effektivisera detta arbete och göra kontrollmeka-
nismen starkare. Utvidgningen av Europarådet gör detta särskilt nödvän-
digt.
Utvecklingen i det forna Jugoslavien visar på ett mycket smärtsamt sätt på
följderna av att det inte finns ett tillräckligt skydd för minoriteter och att
det saknas ett fastslående av minoriteternas rättigheter. Europarådet arbetar
just nu intensivt med minoritetsfrågorna. Parlamentarikerförsamlingen de-
batterade och antog med stor majoritet i februari ett förslag till tilläggsproto-
koll om minoritetsrättigheter till MR-konventionen.
Minoritetsfrågan är viktig för Europas framtid. Det är tyvärr inte endast i
det forna Jugoslavien som minoritetskonflikter finns. Det är viktigt att pro-
tokollet är färdigt att undertecknas av stats- och regeringschefer vid Europa-
rådets toppmöte i Wien i höst.
Herr talman! I tider av osäkerhet och oro är stabila institutioner särskilt
viktiga. I sin övervakning av de mänskliga rättigheterna och i sitt vaktslående
om demokratin har Europarådet en stor säkerhetspolitisk betydelse. Nya vä-
gar måste dock också sökas. Andra institutioner har också ansvar för värn
av demokrati och mänskliga rättigheter
Det är dock angeläget att varje institution eller organisation finner sin
egen roll i det europeiska samarbetet och att dubbelarbete undviks. Det
borde vara dags att fördela rollerna så att var och en kan fullgöra sin uppgift
med största möjliga effektivitet. Europarådets styrka som värn om de
mänskliga rättigheterna och som måttstock för demokrati ger Europarådet
en väl definierad roll i framväxten av det nya Europa.
Anf. 64 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Miljöfrågorna håller på att bli en allt viktigare del av utrikes-
politiken. Det är viktigt att de inte glöms bort i den utrikespolitiska debat-
ten. I Sveriges riksdag är det jordbruksutskottet som behandlar miljöfrå-
gorna, men problemen är stora och gränsöverskridande. Därför tvingas vi
söka lösningar i de internationella kontakterna med andra länder.
Många av de miljökrav som ställs behandlas därför av utrikesutskottet.
Jag vill därför som företrädare för socialdemokraterna i jordbruksutskottet
ge uttryck för våra uppfattningar på det internationella miljöarbetets om-
råde.
Enligt vår uppfattning är det framför allt fem stora områden som borde
stå i centrum för den fortsatta utvecklingen av den internationella miljöpoli-
tiken. Det handlar om uppföljningen av den stora FN-konferensen i Rio om
miljö och utveckling, miljöbiståndet, brådskan att ta fram s.k. gröna natio-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
83
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
84
nalräkenskaper, men också om hur miljökrav bör genomsyra den fortsatta
integrationen i Västeuropa och om möjligheterna till en sanering av Öst-
europas miljö med tonvikt på Östersjön.
FN:s konferens om miljö och utveckling, den s.k. UNCED, kopplade
samman miljö- och utvecklingsfrågorna på ett nytt och utmanande sätt när
man konstaterade att det inte går att lösa de globala miljöproblemen om man
inte först utrotar fattigdomen. Detta lägger ett speciellt ansvar på oss i den
rika delen av världen.
Vi socialdemokrater föreslår att en nationell kommission inrättas för att
följa upp UNCED och initiera åtgärder för en anpassning till en hållbar ut-
veckling. Vi anser också att UNCED bör följas upp med europeiska konfe-
renser. Vi kräver att regeringen aktivt följer FN-kommissionens arbete, dvs.
den kommission som bildades i höstas med namnet UNCSD, United Nations
Commission on Sustainable Development. Vi begär också en redovisning av
de initiativ som den svenska militären tagit för att begränsa miljöproblemen.
Och vi väntar ivrigt på propositionen om den biologiska mångfalden och be-
klagar att den inte hinner komma i tid för att ligga till grund för det skogspoli-
tiska beslutet.
Vi vidhåller uppfattningen att det behövs en svensk kommission för att
följa upp UNCED. Arbetsuppgifterna är flera, bl.a. frågorna om hållbara
konsumtionsmönster, omställning av transportsystem, avfallsfrågor, sam-
mankoppling av ekonomi och ekologi samt EG-samarbetet. Regeringen har
nu beslutat att sända ut Agenda 21 på en omfattande remiss med en uppma-
ning till kommuner att göra lokala Agenda 21:or. Det är bra, men vi anser
ändå att en kommission behövs nu, eftersom arbetsuppgifterna är så omfat-
tande. Det finns ingen anledning att vänta på remissbehandlingen av
Agenda 21. Arbetet kan bedrivas parallellt.
Parlamentarikerkonferensen i Brasilia i november uttalade uppfattningen
att nationella kommittéer borde bildas bl.a. för att ta upp nya angelägna frå-
gor när sådana dyker upp. Två eftersatta områden är t.ex. framtagandet av
gröna nationalräkenskaper och hur miljökraven skall integreras med villko-
ren för världshandeln.
Miljöbiståndet är ett annat område där vi tycker att regeringen brister i
ansvarstagande. UNCED-sekretariatet räknade ut att åtgärdsinsatserna för
Agenda 21 skulle kosta 600 miljarder US-dollar per år under perioden 1993—
2000. Av dessa skulle 125 miljarder behöva överföras som bistånd till utveck-
lingsländerna.
I budgetpropositionen, bil. 15, hävdas att miljö och hållbar utveckling
prioriteras i biståndspolitiken. En närmare granskning visar dock att det i
stället föreslås kraftiga nedskärningar. När det gäller det bilaterala samarbe-
tet, föreslår regeringen en sänkning från 250 miljoner kronor till 225 miljo-
ner kronor. Vi socialdemokrater föreslår i vår budget att anslaget skall ligga
kvar på 250 miljoner kronor, alltså 25 miljoner kronor mer. Vi frågar oss vad
regeringens motiv är för att sänka detta anslag, och vi frågar oss också hur
man kan hävda att det är fortsatt prioriterat.
När det gäller det multilaterala biståndet, det som skulle gå bl.a. till GEF,
den s.k. globala miljöfaciliteten, anser vi att regeringens nedskärning trots
reservationen är alldeles för stor, från 155 miljoner till endast 45. Vårt förslag
är 75 miljoner kronor, dvs. 30 miljoner kronor mer än regeringens förslag.
Den uppbyggnaden av kapital behövs för att kunna svara upp emot de behov
som kommer att ställas när de internationella organen kan börja verka med
full kraft efter Rio.
Det kanske än en gång kan vara värt att påpeka att Sverige tillhör den rika
femtedelen av jordens befolkning som gör slut på fyra femtedelar av jordens
resurser och att vi inte kan skapa en uthållig utveckling bara för oss själva.
Det förutsätter faktiskt att vi först utrotar fattigdomen på jorden. I det ljuset
ter sig denna besparing mycket kortsiktig och knappast hållbar ens för stun-
den.
När det gäller Västeuropapolitiken är det nödvändigt att driva på för att
Europa skall bli en föregångare när det gäller att ställa om konsumtion, pro-
duktion och energiförsörjning i en hållbar riktning. Hösten 1989 presente-
rade EG-kommissionen en studie av miljökonsekvenserna av den inre mark-
naden. I rapporten pekades på att sambandet mellan tillväxt och ökad miljö-
belastning måste brytas, bl.a. med hjälp av miljöavgifter. Detta berör sär-
skilt transport- och energimarknaderna. Arbetet med att utveckla ekono-
miska styrmedel pågår för fullt inom EG. Sverige framhålls, eller jag kanske
skall säga framhölls, i miljökretsar som ett föregångsland. I avvaktan på för-
ändringar inom EG bör inte några ytterligare svenska miljörelaterade skat-
ter eller avgifter sänkas.
När det gäller Östeuropapolitiken är det nödvändigt att särskilt satsa på
aktionsprogrammet för att rädda Östersjön. Här behövs samordnade multi-
laterala insatser för att få fram de resurser som krävs. Det är också angeläget
att stödja miljösamarbetet med Polen och de baltiska staterna på energiom-
rådet. Speciell uppmärksamhet måste ägnas att förbättra säkerheten för Ig-
nalinaverket i Litauen.
Herr talman! Vi uppmanar regeringen till större aktivitet när det gäller det
livsviktiga arbetet för att lösa de globala miljö- och utvecklingsproblemen.
Anf. 65 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Kriget i det forna Jugoslavien är en tragedi. Det är en fruk-
tansvärd tragedi för de miljoner människor som drabbats, så som människor
alltid drabbas i krigiska förvecklingar. Men det är också en djup tragedi för
hela Europa.
Europa verkar paralyserat. Hur skall man annars tolka det faktum att pro-
testerna är så lama, att insamlingarna till humanitära insatser får så dåligt
gensvar?
Beror det på den brutalitet som vi ser så många dagliga bevis på i form av
bestialiska övergrepp på oskyldiga? Trodde vi att Europa var förskonat, en
gång för alla, från sådant sedan andra världskrigets och nazismens framfart?
Beror det på det ofattbara våldets raseri, där man månad efter månad,
som vi kan följa på TV-skärmarna i våra vardagsrum, systematiskt bombar
sönder kulturstäder som Dubrovnik och Sarajevo, mitt i vårt Europa, riktat
mot kärnan i vårt gemensamma europeiska kulturarv?
Samtal med internationella hjälparbetare i Jugoslavien förstärker bilden
av den förlamande chock som händelserna på Balkan skapat.
Visst vet vi att krig skapat flyktingar. Men det här är ett krig där varje
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
85
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
86
våldshandling, varje attack har som syfte att jaga i väg människor, så att de
aldrig återvänder till sina hem.
Bakom fasaderna av förhandlande ledare i Geneve pågår en hänsynslös
och systematisk folkfördrivning, som inte bara är den tragiska följden av
våldshandlingarna, utan just syftet.
Jag är inte ute efter att hitta en part på vars sida vi skall ställa oss. Media
talar om serber, kroater och muslimer. Det finns serbiska, kroatiska och
muslimska stridande parter. De har alla ett mycket stort ansvar för det som
skett och nu sker. De serbiska ledarna i Belgrad har ett särskilt stort ansvar
för den upptrappning av motsättningarna som exploderade sommaren 1991.
Men det finns också serbiska, kroatiska och muslimska människor. Trots
ett par års terror, som haft till syfte att tvinga allt fler människor in i hatets
och våldets spiral, finns det fortfarande hundratusentals människor i det
forna Jugoslavien som inte annat önskar än att få fortsätta leva tillsammans
med sina grannar oavsett om de är serber, kroater eller muslimer.
Ännu i höstas kunde fredsoppositionen i Belgrad samla tiotusentals serber
som säger nej till de extrema serbiska nationalisternas terror.
Fortfarande kämpar många serbiska sarajevobor tillsammans med musli-
mer för att försvara sin multikulturella hemstad mot den serbiska milisens
terrorattacker.
Många av de muslimer som flyr den etniska rensningen runt om i Bosnien
gör det också för att de vet att om de stannat kvar skulle de tvingas delta i
kampen och vända geväret mot sina serbiska eller kroatiska grannar.
Det är inte för att ta ställning för eller emot den ena eller den andra stri-
dande parten som det krävs ett kraftfullt agerande från världen och särskilt
från Europa. Det är vårt gemensamma ansvar gentemot de hundratusentals
enskilda människor i det forna Jugoslavien som inte vill delta i hatet och ter-
rorn, de som, liksom vi, vill leva i fred, demokrati och med respekt för
grundläggande fri- och rättigheter.
Herr talman! Vi väjer alla inför tanken på ett direkt militärt ingripande.
Det skulle kräva en enorm insats av militär trupp. Det skulle säkerligen
binda dessa trupper för lång tid. Kostnaderna kan förväntas bli gigantiska.
Men den verkliga fredsviljan hos de stridande parterna förefaller obefint-
lig. Risken är därför stor att fortsatta strider kan sprida konflikten, dra in
fler aktörer på Balkan.
Vem vågar i dag längre hävda att ett tredje Balkankrig är omöjligt? Och
då, det vet vi från 1900-talshistorien, dras Europa in för lång tid och till
enorma kostnader.
Men kanske än allvarligare är att omvärldens tvekan och undanglidande
inför det som sker i det forna Jugoslavien också är en förödande signal till
alla nationalistiska och separatistiska krafter i det övriga Östeuropa och det
forna Sovjetunionen, en signal som kan mana till efterföljd. De som sätter
sig över internationella regler tillåts uppnå sina syften bara de är tillräckligt
hänsynslösa.
Minnet av historien är en av de bidragande faktorerna till den hatets spiral
vi ser i det forna Jugoslavien. Det ligger latent också i andra nya, fria stater
i det forna kommunistblocket. För människor i dessa stater är Miinchen 1938
också ett minne som lever. Då vek det fria, demokratiska Europa undan för
ett hänsynslöst våld. Det ledde till ett halvsekellångt förtryck, som folken i
dessa stater lyckades kasta av sig först för ett par år sedan.
När EG och ESK nu ställts inför den första allvarliga utmaningen efter
frihetsrevolutionen hösten 1989, då viker vi undan. Kriget har redan pågått
i mer än ett och ett halvt år. De fredsförslag som nu diskuteras kan kanske
leda till att våldshandlingarna upphör - åtminstone för viss tid. Men de byg-
ger på att de mest hänsynslösa och brutala krafterna i stor utsträckning har
uppnått sina mål.
Herr talman! I det nya, fria Europa är hoten stora mot och inom många
folk och stater. Omvärldens och Europas förmåga att hantera det som nu
sker i det forna Jugoslavien ger signaler. Det är dessa signaler jag fruktar
allra mest.
Anf. 66 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Det är naturligt att vi behandlar tragedin i Jugoslavien och
Europas problem i en sådan här debatt. Men det finns också en risk för att
stora problem i tredje världen trängs ut från vårt medvetande och att vi på
det sättet bereder vägen för tragedier på andra håll i världen.
Pol Pot och hans röda khmerer i Kampuchea passade de västerländska
stormakterna bra så länge det kalla kriget varade. Då ville de isolera det Sov-
jetstödda Vietnam. Vissa riktigt ordentligt blodbesudlade kommunister
tycks också passa väst bra när det verkligen behövs.
Trots att det kalla kriget är slut fortsätter i praktiken Förenta nationerna i
dag att ge en legitimitet åt de röda khmererna i Kambodja, som tillhör för-
övarna av ett folkmord. Pol Pots överbefälhavare sitter nu i det högsta natio-
nella rådet i Kambodja, under FN:s beskydd. Han var också chef för ett av
tortyrcentrumen i Kampuchea.
Hur kan detta ske? Vilket spel är det som försiggår i Säkerhetsrådet och
som gör detta möjligt?
De röda khmererna tillåts nu sabotera FN:s fredsinsats. De attackerar
byar, mördar människor och erövrar mark. De kontrollerar nu fyra till fem
gånger mer av landet än de gjorde innan FN-styrkan om 20 000 man kom dit.
Deras avsikt är helt klar: makten skall erövras i Kambodja.
De röda khmererna smädar dagligen Förenta nationerna i sin radio. De
påstår att FN konspirerar med Vietnam. FN-folk beskjuts och tillfångatas,
men FN får inte besvara elden. De tar upp höga avgifter för brytningen av
ädelstenar i det område som de kontrollerar, och de gör timmeraffärer för
att finansiera sin verksamhet. Inte mindre än ca 1 000 thailändare har dragits
till deras område för att söka sin lycka där.
FN:s säkerhetsråd antog den 30 november förra året en resolution om
handelssanktioner mot de röda khmerernas område. Men hur skall dessa
sanktioner kunna upprätthållas? Det kan enbart ske om Thailand samarbe-
tar med FN. Men Thailand har sagt ifrån att inga FN-soldater kommer att
tillåtas att arbeta på den thailändska sidan.
Redan före Säkerhetsrådets beslut har thailändska officerare också sagt
att de inte kan bevaka den långa gränsen. Det måste bli en effektiv bevak-
ning av gränsen mellan Thailand och Kambodja för att stoppa den pågående
och snabbt växande banditverksamheten.
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Utrikespolitisk
debatt
87
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m. m.
88
”Demokratiska Kampuchea” säger att det inte har någon skyldighet att
följa fredsplanen, eftersom alla vietnamesiska trupper inte har lämnat
landet. FN kan inte hitta några vietnamesiska trupper, men de röda khme-
rerna håller fast vid att de två miljoner vietnameser som ingår som en minori-
tet i Kambodja skall betraktas som vietnamesiska soldater.
Man räknar alla med vietnamesisk bakgrund som vietnamesiska soldater,
och man anklagar Förenta nationerna för att ge dem rösträtt. Det här torde
betyda att man i förhand underkänner de demokratiska val som planeras i
Kambodja.
Valet måste enligt min mening genomföras. Det måste ske i tid, så att det
blir andra företrädare än de röda khmererna vid den världskonferens som
skall hållas om mänskliga rättigheter, annars är det möjligt att de röda khme-
rerna kommer att företräda Kambodja vid konferensen om de mänskliga
rättigheterna. Hur skulle det kännas för en svensk utrikesrepresentant att
sitta vid samma bord som de?
Herr talman! Det internationella samfundet måste ta hotet från Pol Pot
och de röda khmererna på allvar. Om de inte stoppas i tid kommer en stor
tragedi, ett folkmord, att återupprepas i Kambodja. Det kan också leda till
ett nytt krig i Indokina. Röda khmer-soldater har redan utfört räder i Viet-
nam, dödat bybor och tagit fångar.
Vi kan på goda grunder anta att en etnisk rensning av Kambodja från alla
med vietnamesisk bagrund kan bli följden av en konflikt i detta arma land.
Borde inte Förenta nationerna kunna ta itu med de röda khmererna och Pol
Pot, på samma sätt som man på ett förtjänstfullt sätt försöker ta itu med dem
som utför de etniska utrensningarna i det f.d. Jugoslavien?
Den utrikespolitiska debatten var härmed avslutad.
Tredje vice talmannen meddelade att konstitutionsutskottets betänkande
KU15, lagutskottets betänkanden LU23, LU26 och LU28, socialförsäkrings-
utskottets betänkanden SfUlO och SfUll, näringsutskottets betänkande
NU18 samt arbetsmarknadsutskottets betänkande AU6 skulle avgöras i ett
sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU15 Privat lokalradio m.m. (prop. 1992/93:70).
Anf. 67 ELVY SÖDERSTRÖM (s):
Herr talman! En gemensam strävan har länge varit att lösa vissa för vår
demokrati viktiga frågor i bred enighet. Yttrandefrihetsgrundlagen och be-
slutet om den reklamfinansierade marksända TV-kanalen är exempel på
detta. Det är därför förvånande och oroande att regeringen inte har gjort
några allvarliga försök att nå en bred enighet kring lokalradiofrågan.
När det gäller den reklamfinansierade marksända TV-kanalen lade som-
maren 1991, de då i riksdagen representerade partierna i stor sämja fram ett
förslag om vilka regler som skulle gälla för den fristående reklamfinansie-
rade markbundna TV-kanalen. Röster, bl.a. från Folkpartiet, höjdes för att
det var dags att bereda och, underförstått, nå konsensus om den reklam-
finansierade kommersiella radions villkor.
Ett val stod för dörren. Valarbete förestod för alla inblandade, och radio-
frågan sköts upp till efter valet. Landet fick en borgerlig regering med en
folkpartistisk kulturminister, som offentligt deklarerade att hennes special-
intresse var mediefrågor. Hösten gick utan att något hände. Fram på vårkan-
ten, i mars närmare bestämt, efterlyste Socialdemokraterna i en interpella-
tion i riksdagen en radioberedning. Våren och en stor del av sommaren för-
flöt.
I augusti sammankallades en beredning som arbetade under tidspress, för
att inte säga under tidsnöd. Mycket riktigt hann ingen överenskommelse
mogna fram. Den proposition som under hösten lades fram för riksdagen var
också den ett hastverk, full av motsägelser och ologiska resonemang - en
proposition som vi socialdemokrater stämplar som otjänlig som grund för ett
riksdagsbeslut.
Kulturutskottet fick propositionen för yttrande. En majoritet bestående
av borgerligheten - där räknar jag in Ny demokrati - gjorde i december om
propositionen på många vitala punkter.
Nu var det riktigt bråttom. Den nya lagstiftningen skulle helst träda i kraft
den 1 januari. De flesta ändringsförslagen hade bäring på vår yttrandefri-
hetslagstiftning. Det ankommer på konstitutionsutskottet att vårda sig om
grundlagarna och att ha hand om radiolagstiftningen. Utskottets kansli fick
i all hast utarbeta förslag till de lagtextändringar som föranleddes av kultur-
utskottets yttrande.
Socialdemokraterna, främst med instämmande från Centern, drev igenom
ett beslut att skicka lagändringarna till Lagrådet för yttrande. Därefter
skulle radiofrågan i sedvanlig ordning sakbehandlas. Så mycket till sakbe-
handling blev det nu inte. Den hastigt hopkomna kompromissen på den bor-
gerliga kanten skulle inte tåla så mycket sakdiskussion förrän en del svaghe-
ter skulle bli alltför uppenbara. Kompromissförslaget att medge rätt att över-
klaga alla vitesförelägganden är ett paradexempel på detta.
Den socialdemokratiska utgångspunkten har varit att kommersiell radio
skall finnas. Det har talats om att vi socialdemokrater vill förhala frågans
lösning. Men detta är ingalunda sant. Vi har velat ha den grundligt beredd
och helst att man skulle ha uppnått konsensus mellan riksdagspartierna i
denna fråga. Reklamradio utgör ingalunda något hot mot Sveriges Radios
högtstående kvalitet på verksamheten - om den inte inkräktar frekvensmäs-
sigt på Sveriges Radios verksamhet så att hörbarheten försämras och infö-
randet av den digitala tekniken försvåras.
Herr talman! Dagspressens annonsintäkter, som i vissa fall kan göra an-
drahandstidningarnas situation mer prekär, berörs inte alls. Vi har krävt att
dagspressens situation mer ingående skall analyseras. Vi anser också att pro-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
89
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m. m.
positionen inte skulle ha avfärdat andra och kompletterande möjligheter att
fördela sändningstillstånden så lättvindigt som kulturministern nu gör. Även
om regeringen stannat för det rena auktionsförfarandet, dvs. att pengar skall
vara det enda utslagsgivande, visste man på förhand att detta skulle stöta på
absolut motstånd från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Yttrandefri-
heten skall enligt vår mening inte kunna vara till salu.
En annan fråga som behandlas i propositionen, och som har fått en helt
otillfredsställande lösning, är den om åsiktsreklamen och reklamen som rik-
tar sig till barn.
I riksdagen har Folkpartiet varit varm förespråkare för att konsekvensana-
lyser skall finnas med i regeringsförslagen. När kulturministern var ledamot
i konstitutionsutskottet drev hon energiskt denna fråga. Var finns konse-
kvensanalysen i hennes proposition som vi behandlar i dag?
Herr talman! Jag förväntar mig inga märkvärdigheter från den kommer-
siella radion. Jag förväntar mig ingen valfrihetsrevolution, som dess mest
hängivna anhängare gärna gör gällande. Lokal information av ganska trivial
karaktär varvad med musik av än mer utslätad art kommer att bli det van-
liga. Det blir intressant att se om organisationslivet, politiska partier och ar-
betslivsorganisationer förmår profilera sig i mediebruset.
Fru talman! Märkliga och felaktiga rykten har cirkulerat att vi socialdemo-
krater har velat begagna oss av den s.k. uppskovsparagrafen för att fördröja
lagen. Det är felaktiga rykten. Vi socialdemokrater tar avstånd från att an-
vända uppskovsinstitutet för sådana syften. Vi har tvärtom medverkat till att
utskottet höll sammanträden om detta ärende redan den 20 januari och den
9 februari.
Vi socialdemokrater är medvetna om att det råder ett tillstånd där nuva-
rande lag åsidosätts och att många privatradiostationer tjuvstartat sina re-
klamsändningar och att man hoppas på att undgå rättslig påföljd för detta.
Men vi anser - och detta är ett krav - att riksdagen skall föreläggas genomar-
betade förslag att utgå från. Det är inte en uppgift för riksdagens ledamöter,
de flesta utanför konstitutionsutskottet, att snabbt snickra ihop ett genom-
gripande omgjort förslag, så genomgripande omgjort att det kan betraktas
som nytt. Som jag tidigare har nämnt fick konstitutionsutskottets kansli i all
hast försöka bringa reda i förslaget.
Konstitutionsutskottet - och här talar jag för Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet - tycker att detta är ovärdiga former att arbeta under. Vi an-
ser därför att propositionen skall avslås. Vi menar att regeringen bör tillsätta
en parlamentarisk utredning, med uppgift att skyndsamt lägga fram ett nytt
förslag.
Fru talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservation som
fogats till detta betänkande.
Anf. 68 ELISABETH PERSSON (v):
Fru talman! I propositionen föreslås att privata reklamfinansierade ljudra-
diosändningar tillåts fr.o.m. årsskiftet. Det är meningen att självständiga,
lokalt förankrade radiostationer skall främjas.
Varje sändningstillstånd skall innebära rätt att bedriva sändningar inom
90
ett särskilt sändningsområde. Antalet sändningstillstånd skall anpassas till
efterfrågan på sändningsmöjligheter.
Det sägs dessutom att sändningstillstånden skall begränsas så till vida att
den som redan har ett tillstånd att sända lokalradio inte skall kunna få ännu
ett tillstånd. Tillståndstiden skall vara åtta år.
Om det skulle finnas flera behöriga sökande till ett ledigförklarat sänd-
ningsområde skall man hålla auktion på sändningstillståndet. I förslaget sägs
det också att program som har framställts särskilt för den egna verksamheten
skall sändas under minst en tredjedel av sändningstiden per dygn.
Det här, fru talman, kan kanske tyckas acceptabelt av den som läser försla-
get och som är tämligen oinitierad när det gäller hur marknaden ser ut på det
här området. Men det förutsätter dels att man inte funderar över vad som
inte står i lagförslaget, dels att man inte bryr som om hur verkligheten på
etermediaområdet nu ser ut, innan lagen träder i kraft. Vi i Vänsterpartiet
anser att det här förslaget är fullkomligt oacceptabelt.
Under arbetet med den privata lokalradion, vill jag påstå i alla fall, har
hänsyn tagits endast till de intressenter som redan finns på det privata media-
området. De eventuella lyssnarna, har inte kunnat påverka förslaget. Lyss-
narna är naturligtvis inte någon enhetlig grupp. Men de som har deltagit i
debatten kring lokalradion, och som exempelvis har varnat för reklam som
riktas ensidigt till barn, de som har velat värna om den lokala förankringen
och produktionen, de som har oroat sig över mediakoncentrationen över hu-
vud taget, de som har velat värna om en privatradio som inte enbart sänder
skvaimusik, osv., har inte haft någonting att sätta emot. Det skulle i stället
till varje pris ”klämmas fram” ett tillstånd för privata reklamfinansierade ra-
diosändningar.
Vi i Vänsterpartiet menar att det föreliggande förslaget har så stora brister
att det inte ens går att lappa vidare på. Förslaget måste omarbetas från grun-
den.
Låt oss bara ta frågorna om ägandet, självständigheten och den lokala för-
ankringen, som ju skall vara en huvudprincip för privat lokalradio. Det är
begrepp som ständigt lyfts fram, och som man försöker hålla levande.
Tidningar skall ju inte kunna äga privat lokalradio. Men det finns ju tid-
ningar som redan i dag sänder genom bolag, dvs. har skaffat sig sändningstill-
stånd. Det sker visserligen under närradions täckmantel, men vem tror, fru
talman, att det här kommer att upphöra i och med den nya lagen om privat
lokalradio? Vänsterpartiet tror inte det.
Hur skali man kunna bedöma om de programpaket som produceras på ett
håll, som distribueras ut till olika sändare, och som sänds av flera stationer
samtidigt är lokalproduktion eller nätverksbildning? Det vet vi inte, och det
finns ingenting i lagförslaget som säger huruvida det skall bejakas eller mot-
arbetas.
Vad kommer att hända med alla dem som i dag sänder privatradio i närra-
dions namn? Kommer de att fortsätta med att strunta i att skaffa eget sänd-
ningstillstånd? Det finns ingenting i det här förslaget som säger att sådana
sändningar effektivt kommer att motverkas. Det finns inte heller någonting
som säger att nätverksbildning kommer att motverkas.
Det är nog så att vi politiker, och riksdagen, egentligen är grundlurade
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m. m.
91
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m. m.
92
från början till slut när det gäller det här förslaget. Jag tror inte att meningen
har varit att den privata radion skall vara lokalt förankrad, att nätverksbild-
ningar skulle kunna förhindras och att en stor del av programproduktionen
skulle vara framställd av resp, lokalt förankrad station.
Det har nog inte heller varit meningen att närradions grundläggande idé
att vara en föreningsdriven icke-kommersiell radio skulle bevaras även i
framtiden. Självfallet har meningen aldrig heller varit att förhindra åsikts-
reklam och att skapa effektiva sanktionsmöjligheter för organiserad rasism
och annan främlingsfientlig verksamhet, vilket inte heller har påståtts i för-
slaget. Meningen har inte heller varit att begränsa reklam som riktar sig till
exempelvis barn.
Fru talman! Om regeringen hade insett att detta förslag inte var helt
lyckat, hade regeringen faktiskt kunnat gå en medelväg. Man skulle ha kun-
nat föra resonemanget: det är bättre att få en lag om tillstånd med en extremt
kort tillståndstid än att vara utan lag på det här området. Man skulle då efter
exempelvis två år kunna göra en utvärdering och komma åter med ett bättre
förslag.
Men så är det inte, tvärtom. Under resans gång har tillståndstiden hela
tiden förlängts. I liggande förslag är en åttaårig tillståndstid föreslagen. Det
är, som jag ser det, helt absurt att låsa fast sig för en åttaårsperiod, som det
här förslaget innebär - med alla dess brister. Det är, som man i södra Sverige
brukar säga, sannerligen hialöst med en så lång tillståndstid.
Fru talman! Vänsterpartiet yrkar bifall till den socialdemokratiska reser-
vationen. I våra meningsyttringar har vi markerat att vi ställer oss bakom
den.
Slutligen, fru talman, är det väl inte så vanligt att man i denna talarstol
talar om känslor. Men jag undrar hur man känner sig i Centerpartiet i dag.
Centerpartiet vill ju framhålla vikten av den lokala förankringen för privat-
radion. Radioprogrammen skulle ju vara lokalt producerade, osv. Hur kän-
ner ni i Centerpartiet er i dag, ni som inser vart förslaget bär hän? Mår ni
särskilt väl? Jag undrar också hur ni, som inte inser vad förslaget kommer
att innebära, utan som tror att förslaget är bra, kommer att känna er om
några månader eller om några år när ni ser konsekvenserna. Men det kanske
jag inte kan få något svar på i dag. Vi får vänta och se.
Anf. 69 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! De senaste 20 åren har vi upplevt en revolution på radio- och
TV-området.
I slutet av 1970-talet infördes närradion av den borgerliga regeringen. Det
var första gången som monopolet för radio och TV naggades i kanten. Vi har
fått satellitsända TV-program som har gjort det möjligt för oss att få infor-
mation och upplysning från hela världen. Vi har upplevt kabel-TV:s utbygg-
nad i Sverige, och vi har en enorm rikedom i vårt mediautbud. De rikliga
TV-satellitprogrammen har bidragit till att avdramatisera reklamfrågan i
Sverige, och 1991 kom då den svenska reklamfinansierade, marksända TV-
kanalen.
I dag tar vi ytterligare ett steg mot friheten i etern med beslutet om en
privat lokalradio med reklamfinansiering. Det är ett viktigt steg för att stärka
yttrandefriheten i Sverige. Förslagen innebär att den grundlagsstadgade ytt-
randefriheten förverkligas inom ytterligare ett viktigt område och att ytterli-
gare ett monopol upphävs.
Ett lagförslag på radioområdet innehåller en mängd paragrafer som med
nödvändighet måste bli mycket tekniska. Jag tänker inte här gå in på dem
utan i stället ta upp ett par frågor som jag tycker är väsentliga.
Som alltid när det gäller yttrandefriheten måste man vara oerhört varsam
med att införa regler som begränsar. Men i några fall har den totala yttrande-
friheten ändå fått ge vika för att garantera mångfald och skydd mot över-
grepp som hotar religionsfrihet och folkgruppers integritet. Den bärande
principen bakom förslaget är att öka antalet röster i etern och att öka mång-
falden i mediekulturen.
Vissa begränsningar föreslås, som jag sade, för aktörernas handlingsfri-
het, främst därför att de alla utnyttjar en tills vidare begränsad resurs - sänd-
ningsfrekvenserna. Det finns också bestämmelser som syftar till att mot-
verka att radion domineras av ett fåtal kedjeföretag. Det har också visat sig
nödvändigt att ha kraftiga sanktioner för den som missbrukar yttrandefrihe-
ten i närradion till rasistisk propaganda och annan främlingsfientlighet. Vid
allvarliga brott skall tillstånden kunna återkallas i upp till fem år. Det är på
förekommen anledning som man i propositionen har lagt mycket stor vikt
vid den här frågan.
När det gäller regler för reklam och sponsring har vi i konstitutionsutskot-
tet funnit att de synpunkter som kulturutskottet har framfört när det gäller
reglering av reklamtiden är väl avvägda. Man kan nog säga att frågan regle-
rar sig själv. Blir reklaminslagen för långa stänger folk av radion, och det vill
ingen sändare riskera. Det räcker således med en paragraf som begränsar
reklamtiden per timme.
På flera ställen i propositionen framhålls att det måste finnas flexibilitet i
systemet, eftersom flera komponenter i verksamheten inte är givna för all
framtid. Det gäller t.ex. tillgång på frekvenser och sändningsområdenas om-
fattning. Vad som i dag är ett naturligt lokalt intresseområde kan ha en an-
nan omfattning om fem eller tio år, och det är viktigt att man inte genom
administrativa beslut fastlägger sådana saker en gång för alla. Det måste fin-
nas en viss flexibilitet för diskussioner.
Så några kommentarer till den socialdemokratiska reservationen. En lång
rad områden kritiseras i reservationen. Egentligen tycker jag inte att det är
så mycket att förundra sig över. Socialdemokraterna har alltid varit motstån-
dare till en fri radio och en fri TV. Det är därför som Sverige har varit avskär-
mat från opinionsbildning ända tills tekniken tvingade Socialdemokraterna
att tänka om. Då ägnas deras kraft åt att lagstiftningsvägen konstruera så
många begränsningar som möjligt för det som de tekniskt inte kan hindra.
Reservationen är ett uttryck för detta, och jag yrkar avslag på den.
Man kan bara beklaga att Socialdemokraterna inte har någon framtidsin-
riktad politik på området. Deras aktivitet begränsas till att ropa på mer re-
glering och att yrka avslag på utskottets hemställan med anledning av propo-
sitionen.
Vänsterpartiets inlägg i frågan var förutsebart, tycker jag. Kommunister
har aldrig någonsin stått på barrikaderna för att skydda det fria ordet.
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
93
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
94
Fru talman! Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets hemställan och av-
slag på reservationen.
Anf. 70 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Ylva Annerstedt: Delar Ylva Anner-
stedt den uppfattning som jag gav uttryck för i mitt inledningsanförande när
jag strök under att vi i så viktiga frågor som när det gäller yttrandefriheten
och radiolagstiftningen skall arbeta för att nå konsensus? Folkpartiet har
nämligen tidigare givit uttryck för den åsikten. Men jag menar att behand-
lingen av den här propositionen har visat att det inte låg någonting bakom
de orden.
Ylva Annerstedts påstående att vi socialdemokrater har velat förhala frå-
gan och inte har velat ha till stånd en lagstiftning som gör det möjligt med
kommersiell radio är helt felaktigt. Vad vi socialdemokrater vill i den här
frågan har med all önskvärd tydlighet framgått i beredningen - den bered-
ning som tyvärr inte fick möjlighet att arbeta under de förhållanden som en
så viktig beredning borde arbeta under. Det framgår också av den motion
som vi har väckt under den allmänna motionstiden. Det bör därför vara känt
att vi också arbetar för en lagstiftning som gör det möjligt med en reklamfi-
nansierad radio. Det är inte alls på det sätt som Ylva Annerstedt säger.
Jag vill också fråga Ylva Annerstedt: Anser Ylva Annerstedt att de arbets-
förhållanden som vi i konstitutionsutskottet har arbetat under med anled-
ning av den proposition vi har fått från regeringen är riktiga och bra förhål-
landen, värdiga Sveriges riksdag?
Anf. 71 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Fru talman! Elvy Söderström frågade mig om jag ansåg att det var av vikt
att nå konsensus i det här arbetet. Jag tycker att det hade varit av värde om
Socialdemokraterna hade visat ett mer konstruktivt sinnelag när det gällde
att komma fram till en fri radio. Men reservationen och agerandet innan man
kom fram till ett förslag visar att den viljan inte har funnits hos Socialdemo-
kraterna.
Om Socialdemokraterna verkligen vore för en fri radio hade vi haft det
redan för 15-20 år sedan. Tvärtom har Socialdemokraterna skjutits framåt
av teknikens utveckling och av det faktum att svenskar inte längre finner sig
i att vara kringskurna av sådana regleringar som i åratal har funnits för den
svenska radion.
Det finns alltså i dag en helt annan inställning hos svenska folket till fria
etermedier, och det här förslaget är ett uttryck för detta.
Det är ju ingen hemlighet att Socialdemokraterna och de borgerliga parti-
erna har olika uppfattningar i den här frågan. Det gick tyvärr inte att gemen-
samt komma fram till ett förslag som tillgodosåg den frihet som vi anser skall
finnas i etern. Jag kan bara beklaga att Socialdemokraterna inte ville vara
med.
Anf. 72 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Ylva Annerstedt säger att det tyvärr inte gick att komma över-
ens, att nå konsensus. Men eftersom beredningen hade tre till fyra samman-
träden vill jag påstå att något allvarligt försök för att nå konsensus i denna
för oss viktiga fråga aldrig gjordes.
Ylva Annerstedt undrar varför Socialdemokraterna inte har gjort något
tidigare. Hon nämnde att vi hade möjlighet att agera för femton till tjugo år
sedan. Då vill jag påminna om att det var en borgerlig regering under åren
1976-1982. Varför gjordes ingenting då?
Jag har inte av Ylva Annerstedt fått något svar på frågan om hon anser att
detta är ett bra arbetssätt för konstitutionsutskottet i Sveriges riksdag. Vi
socialdemokrater anser att det inte är det. Vi anser att vi av regeringen skall
få väl genomarbetade förslag att ta ställning till och arbeta utifrån.
Jag vill nog påstå att det inte ens inom och bland de borgerliga partierna i
konstitutionsutskottet har gjorts någon egentlig sakbehandling av ärendet.
Jag har i alla fall inte upplevt att det har förts någon debatt, och jag har fak-
tiskt varit närvarande vid samtliga sammanträden.
Anf. 73 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Fru talman! Det här förslaget som i dag ligger på bordet, som vi skall fatta
beslut om, är ett bra förslag. Det tillgodoser väl de krav som vi vill ställa på
en fri radio.
Det är bara att beklaga att Socialdemokraterna vill ha ett så stort regelverk
att det faktiskt inte går att kombinera med en fri radio.
Man kan alltid önska att det skall finnas mer tid och att det skall göras fler
omfattande undersökningar när man skall behandla ett ärende. Men det är
inte första gången som vi i konstitutionsutskottet har en begränsad tid till
vårt förfogande för att behandla olika propositioner. Så är det förresten all-
tid.
Den här behandlingen påbörjades ju för ganska länge sedan.
Talmannen anmälde att Elvy Söderström anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 74 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Fru talman! Ylva Annerstedt är inte alls förvånad över att Vänsterpartiet
reagerar som det gör. Hon anser att mitt anförande var ett utslag av gammal
kommunism.
Jag skulle vilja fråga Ylva Annerstedt om det är ett utslag av kommunis-
tisk ideologi att det i TV finns regler mot åsiktsreklam eller att det i TV finns
regler mot reklam som ensidigt riktar sig till barn under tolv år. I så fall är
det en kommunistisk ideologi som omfattar ganska stora delar av Sveriges
befolkning-såvitt jag vet är vi helt överens om att det är rimligt att ha dessa
regler i fråga om åsiktsreklam och reklam som ensidigt riktar sig till barn
under tolv år.
Jag kan inte se annat än att det vore rimligt att diskutera om man inte
borde ha motsvarande regler när det gäller den privata lokalradion. An-
tingen tycker man att det är bra att det finns begränsningar vad gäller reklam
som riktar sig till barn eller så tycker man inte det.
Jag kan garantera Ylva Annerstedt att jag är för en ökad mångfald inom
den privata lokalradion. Men det finns ingenting i detta lagförslag som ga-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
95
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
ranterar en ökad mångfald. Det har inte alls funnits något intresse av att dis-
kutera hur dessa sändningstillstånd skall fördelas. Nu är det bara den råa
penningen som gäller - om det finns flera som är intresserade av ett sänd-
ningstillstånd skall det hållas auktion för att avgöra vem som skall få det.
Man har inte alls velat diskutera några andra former av urvalskriterier för att
just få denna ökade mångfald, för att exempelvis inom Stockholmsområdet
undvika att tio till tolv sändare blir exakt lika.
Vi har varit för att man tillsammans skall försöka diskutera fram kriterier
som kan garantera den här ökade mångfalden. Tyvärr har vi inte fått gehör
för detta.
Om Ylva Annerstedt säger att mångfalden bäst garanteras genom det här
förslaget tror jag att hon lovar för mycket. Jag är rädd för att mångfalden
snarare kommer att begränsas med detta förslag.
Anf. 75 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Fru talman! När man skall införa begränsningar i fråga om vilka som skall
få tillstånd och samtidigt skydda yttrandefriheten handlar det alltid om att
göra en avvägning, att hitta en balans.
I det här förslaget finns det begränsningar. Man skall t.ex. bara kunna in-
neha ett tillstånd. Det innebär att vi i förslaget t.ex. kräver redovisningsskyl-
dighet när det gäller bolag som kan ha inflytande i sändande företag. Det
finns alltså begränsningar i hur man får äga. Det är alltid en avvägning mel-
lan att ge yttrandefrihet i etern och att sätta lagom gränser. Vi har hittat en
modell som vi tror skall ge det bästa utrymmet för yttrandefriheten samtidigt
som det garanterar mångfalden.
Elisabeth Persson vill att man skall utse tillståndshavare på annat sätt, ge-
nom att tala om vilka som skall få tillstånd. Men i det här fallet är det ju
också någon som skall sätta upp kriterierna. Vi vänder oss emot att politiker
skall sätta upp sådana kriterier. Vi har ju i flera andra sammanhang sett att
det finns stort utrymme för godtycke. Här begränsar vi tillståndet till ett per
sändare, och vi tror att det ger det bästa utrymmet för både yttrandefriheten
och mångfalden.
Anf. 76 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Fru talman! Ylva Annerstedt talar om allt annat än det som jag frågade
om. Det jag tog upp gällde reklam som ensidigt riktar sig mot barn under
tolv år och regler mot åsiktsreklam.
Jag tolkar detta som att Ylva Annerstedt håller med om att det är rimligt
att dessa regler finns inom TV. Kanske tycker hon någonstans inom sig att
det inte vore så tokigt om de även skulle finnas när det gäller den privata
lokalradion. Jag lämnar det därhän. Jag bara konstaterar att jag inte fick
något som helst svar på min fråga.
Ylva Annerstedt säger att det i många andra sammanhang, när politiker
har inflytande och sätter upp regler för tillstånd, uppstår ett godtycke. Ylva
Annerstedt borde precisera sig.
Jag är övertygad om att det, även om några politiker någon gång har gjort
misstag, inte finns någonting som säger att inte vi tillsammans skulle kunna
96
utforma och diskutera regler som utelämnar detta godtycke. Jag har tydligen
större tilltro till politiska makthavares förnuft än Ylva Annerstedt har.
Självfallet skulle det gå att utforma sådana här regler. Man skulle kunna
ge en form av sändningstillstånd i likhet med att man ger koncession, som
man har gjort för TV. Detta är inte alls särskilt märkvärdigt. Det är inte hel-
ler sagt att det skall vara politiker som skall sitta och bestämma vilka som
skall få sändningstillstånd. Det går utmärkt att lägga denna uppgift på exem-
pelvis Länsstyrelsen.
Problemet är bara att det inte har funnits någon vilja att göra detta. Vi har
därför fått det förslag som vi har fått.
Det finns ingenting i det Ylva Annerstedt säger som har fått mig att tro att
detta är ett bra förslag. Inte på någon punkt har Ylva Annerstedt kunnat
lugna mig och förklara för mig att jag har haft fel uppfattning. Jag är dess
värre rädd för att förslaget är precis så dåligt som Vänsterpartiet och Social-
demokraterna har försökt förklara. Jag säger bara: Gånge denna kalk ifrån
mig. Ni får väl sitta där med ert lagförslag och ta konsekvenserna av det, dess
värre.
Anf. 77 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Fru talman! Det är faktiskt ingen hemlighet att Folkpartiet och de övriga
som står bakom detta förslag har en annan syn på friheten i etern än vad
Vänsterpartiet har. Vi vill inte sätta upp de regler och begränsningar som
Vänsterpartiet vill ha. Därför har det inte varit möjligt att nå några överens-
kommelser och att hitta en gemensam lösning.
Vi har fundamentalt olika uppfattning om vilken frihet människor skall ha
att uttrycka sig i etern. Det är därför förslaget ser ut som det gör. Detta är
ett bra förslag. Det tar oss ytterligare ett steg i riktning mot öppenhet och
yttrandefrihet i Sverige. Yttrandefriheten har under långa tider varit kring-
skuren, och i vissa fall är den fortfarande det. Den fria lokalradion innebär
ett stort steg framåt för yttrandefriheten i Sverige.
Anf. 78 BJÖRN VON DER ESCH (m):
Fru talman! Som framgår av min motion, och jag har också avgett ett sär-
skilt yttrande, anser jag att föreliggande förslag är behäftat med allvarliga
brister, även om det självfallet utgör ett efterlängtat fall framåt på väg mot
en fri etermediapolitik. Jag skall här begränsa mig till att ta upp den allvarli-
gaste bristen i förslaget. Den är allvarligast därför att den utgör ett så uppen-
bart brott mot vår konstitution att Lagrådet vid sin granskning jämlikt rege-
ringsformen 8 kap. 18 § särskilt påpekat detta.
Vad frågan gäller är det i 39 § stadgade förbudet att överklaga beslut om
sändningsområdenas omfattning. Förbudet står i strid med gällande rätts-
ordning ur flera aspekter. Ett lagförslag skall stå i överensstämmelse med
grundlagarna och rättsordningen i övrigt och uppfylla kraven på rättssäker-
het.
Lagrådet konstaterar härvidlag att det kan ”starkt ifrågasättas om svårig-
heterna med planeringen av sändningsområdenaär ett tillräckligt skäl för att
avskära en tillståndshavare från rätten att överklaga beslut om sändningsom-
rådenas omfattning”.
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 67
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
98
Skälen för Lagrådets uppfattning är helt uppenbara. Sändningsområdets
omfattning är helt avgörande för tillståndshavaren, inte bara med avseende
på hans möjligheter att skapa ett ekonomiskt underlag för verksamheten,
utan också sett ur yttrandefrihetsrättslig synpunkt. Sändningsområdets stor-
lek är ju det som bestämmer hur många lyssnare som kan nås.
Då dessutom lagen föreskriver att en och samma tillståndshavare kan in-
neha endast ett tillstånd, vare sig detta möjliggör att sändningarna endast når
något tusental människor eller att en sändare i ett storstadsområde kanske
når en miljon, förstår var och en att beslut om sändningsområdets omfatt-
ning är helt grundläggande.
Den styrelse som skall fatta beslutet om sändingsområdenas omfattning
skall enligt 5 § beakta vad som är naturliga lokala sändningsområden. Inne-
börden av ”naturliga” ger naturligtvis utrymme för vitt skilda tolkningar.
”Naturliga” med avseende på vad? Konsumentgrupper, pendlare, trostillhö-
righet, näringsutövare, fotbollsintresserade? Man kan hålla på hur länge
som helst.
Att tillståndssökare och tillståndsgivare kan ha olika uppfattning om inne-
börden av begreppet ”naturliga” är helt uppenbart. Därför kommer natur-
ligtvis också en rad tvister att uppstå om vad som är ”naturligt”. Det är därför
helt självklart att dessa tvister måste kunna dras inför domstol. Det krävs för
att man skall kunna uppfylla kraven på en rättsstat.
Förbudet att överklaga motiveras med att det underlättar myndigheternas
planering. Förvisso - men framför allt undergräver det rättssäkerheten, och
detta är inte acceptabelt. Förbudet att överklaga kan utnyttjas för att diskri-
minera - eller om man så vill, prioritera - bland dem som söker tillstånd,
utan att detta kan beivras inför domstol.
Lagrådets kritik av förbudet att överklaga måste ses mot bakgrund av det
höga antal fällande domar som Sverige drabbats av vid Europadomstolen de
senaste åren.
Det framgår av UD:s redovisning för åren 1991 och 1992, att svenska sta-
ten har fällts enligt artikel 6 i Europakonventionen inte mindre än 18 gånger,
därför att klaganden ej haft möjlighet att få sin sak prövad inför domstol.
Detta har också inneburit att svenska staten har fått betala ut skadestånd.
Att mot denna bakgrund, och i strid med Lagrådets yttrande, riksdagen
fortsätter att stifta lagar, t.o.m. sådana som rör yttrandefriheten, utan att ta
intryck av tidigare fällande domar är minst sagt anmärkningsvärt.
Till saken hör att enligt ett kommittédirektiv, 1988:43, angående beak-
tande av EG-aspekter - dvs. EG-rätten - förutsätts ”att regeringen vid utar-
betande av lagförslag beaktar gällande regler i andra länder inklusive i EG”
och att man ”redovisar huruvida förslag till lagar och regler överensstämmer
med lagar och regler inom EG”, dvs. EG-rätten.
Att så inte skett är ett faktum.
Förbudet att överklaga sändningsområdenas omfattning står således i strid
med Lagrådets yttrande, i strid med artikel 6 i Europakonventionen och i
strid med kommittédirektiv 1988:43.
Från denna talarstol uttalas ofta bekymmer över medborgarnas bristande
förtroende för politiker. En bidragande orsak till detta bristande förtroende
är självfallet tvivel om de lagar som riksdagen kräver att medborgarna skall
respektera, tillkomna utan att riksdagen själv respekterat gällande rättsord-
ning fullt ut och därigenom åsidosatt rättssäkerheten.
Såväl riksdagens anseende som lagens efterlevnad är direkt beroende av
hur medborgarna uppfattar att politikerna respekterar gällande rättsord-
ning.
Fru talman! Jag yrkar att riksdagen med bifall till utskottets hemställan i
övrigt beslutar att andra meningen i 39 § första stycket förslaget till lokalra-
diolag skall utgå.
Anf. 79 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Jag tycker att det finns anledning att påminna om att det för-
slag till ny lagstiftning på radioområdet som vi i dag behandlar faktiskt kom-
mer att ge Sverige vad som i praktiken är en av världens mest frihetliga radio-
lagstiftningar. Det är definitivt ett uppbrott från årtionden av monopol och
slutenhet på ett av våra viktigaste mediaområden. Det kommer att ge männi-
skor i hela landet en möjlighet att tillföra vår mediastruktur nya alternativ.
Det kommer att ge en konkurrens och valfrihet som kommer att utveckla
och förbättra radiomediet. Men framför allt kommer det att innebära att
1993 - årtionden för sent, kan gärna sägas - måste alla de som hävdade att
det var fel, dumt, mindre bra att ha frihet i etern ge med sig. Skälet är att
argumentet att lyssnarna inte kan välja, inte bör välja eller att det de valde
skulle vara dåliga program har fallit.
I den bemärkelsen innebär denna nya lagstiftning ett oerhört viktigt poli-
tiskt genombrott. Den innebär också att alla de som under årtionden hävdat
att tekniken inte har givit möjlighet till någonting annat än monopol, i verk-
ligheten har fått se hur fel de hade. De har fått se att många olika radiostatio-
ner kan finnas sida vid sida. Vi kommer under det kommande året att få se
en helt ny mediastruktur växa fram. Den innebär att tryckfrihetens principer
nu också omsätts inom moderna media. Det är självfallet ett oerhört viktigt
genombrott för den grundläggande tanken om vad som bör gälla i en öppen
demokrati.
I och med detta beslut förs också debatten om våra media framåt. Nu
måste det bli en diskussion om möjligheten för alla radiostationer att verka
på någorlunda lika villkor. Det måste också föras en diskussion om hur vi
kan se till att hela radiomediet fylls av en öppen konkurrens med likvärdiga
alternativ. Jag menar att det under de kommande åren är viktigt att föra en
debatt om vad public service-alternativen i den nya mediamiljön skall
komma att betyda. Jag tror att det är för tidigt att dra alla slutsatser. En vik-
tig sak måste bli att se vilka resultat och vilka förändringar vi i verkligheten
kommer att få med den nya lagstiftningen.
Självfallet kommer det att ställas andra krav på den licensfinansierade ra-
dioverksamheten i en framtid då vi kommer att ha många olika typer av ra-
diostationer i samhället. Det kommer också att bli av intresse att resonera
om hur mycket en av staten beslutad och kontrollerad licensfinansierad
verksamhet skall tillåtas dominera den totala mediastrukturen i en tid då
man faktiskt har fått gehör för att tryckfrihetens principer skall gälla även i
etern.
Fru talman! Denna reflexion har sitt värde på grund av det stora framsteg
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
99
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m. m.
100
som nu görs när det gäller radioprogram, men också som en påminnelse om
att mediadebatten sannerligen inte är avslutad. Det finns en mängd viktiga
frågor som har att göra med hur stor roll det licensfinansierade radiobola-
get - och TV-bolaget - skall spela i framtiden. Jag menar att det nu är dags
att börja föra en debatt om hur stor den rollen skall vara, utifrån det perspek-
tivet att licensfinansierad public service-verksamhet skall tillföra publiken
något utöver det som publiken kan få genom alla de alternativ som ändå
växer fram. Den debatten är lika spännande som det faktum att Sverige nu
kommer att höra till de länder som under lång tid har haft en fri radio.
Anf. 80 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Fru talman! Demokratin förutsätter fri information och fritt meningsut-
byte. Det beslut som riksdagen senare i dag väntas fatta innebär en väsentlig
vidgning av yttrandefriheten i vårt land. Men det är också sant att om demo-
kratin inte förmår skydda sina medborgare mot hot och hets undermineras
de värden som är demokratins och den fria debattens förutsättning. I rege-
ringens proposition finns också förslag till en klarare markering mot den ra-
sistiska hets som under senare år med stor systematik bedrivits med när-
radion som forum.
Jag, och företrädare för flera andra partier, har i flera år genom motioner
och frågor sökt fästa riksdagens och regeringens uppmärksamhet på den si-
tuation som rått sedan slutet av 1980-talet. Sverige blev då hemvist för den
enligt många bedömningar-även internationellt - grövsta antisemitiska hets
som bedrivits någonstans i Europa efter kriget. När den ansvarige, Ahmed
Rami, till sist ställdes inför rätta fälldes han på flera punkter än någon tidi-
gare fällts för hets mot folkgrupp i vårt land. Men som närradiolagen var -
och alltjämt är - formulerad blev påföljden endast symbolisk. Sändningstill-
ståndet kunde dras in i högst ett år. När detta år gått till ända hade målet just
hunnit fram till hovrätten. Där fastställdes tingsrättens utslag i allt väsentligt
och Rami dömdes till fängelsestraff. Eftersom det år då gått till ända, för
vilket sändningstillståndet var förverkat, kunde han omedelbart återuppta
verksamheten och spela in närradioprogram i fängelset och sända dem i sin
närradiostation.
Det är en nationell nesa att detta var möjligt. Den pinsamma sanningen
är att när en norsk kommitté mot nynazism och antisemitism nyligen bilda-
des - med en rad kända politiker och kulturpersonligheter i ledningen - be-
skrevs syftet uttryckligen som att man ville förhindra ”den svenska smittan”.
Detta är den bild som skapats av vårt land under de år då Radio Islam och
dess nätverk av nazister och kända våldsverkare nästan utan påföljd kunnat
sprida sin propaganda i vårt samhälle.
Den möjlighet att dra in tillståndet för denna typ av radiopropaganda för
en period av upp till fem år som nu föreslås, kommer att göra det möjligt att
ingripa med en helt annan kraft mot nya försök i den riktningen. Dessutom
markerar regeringen och utskottet att det inte skall vara möjligt för en sam-
manslutning som fått sitt tillstånd indraget att bara byta namn och få ett nytt
tillstånd. Det är utomordentligt glädjande. Jag tackar regeringen för det för-
slag som har lagts fram.
Dess värre har en ny fråga uppstäu. Rami och hans krets har nu valt en
annan taktik. Man låter ideologiskt närstående organisationer, som redan
har tillstånd, sända valda delar av Radio Islams budskap. I pressen har man
de senaste dagarna kunnat läsa om hur Sverigepartiet i sina närradiosänd-
ningar sänder tal av den franske historieförfalskaren Faurisson - en av Ramis
internationella kumpaner. Dessutom har Sverigepartiet lyckats lägga beslag
på flera timmars sändningstid i sträck, utöver vad man som egen organisa-
tion är berättigad till. Tekniken innebär att man söker tillstånd i en rad olika
namn: Nattarbetarnas vänner är ett, Patriotiska kultur- och musikföreningen
ett annat. Tidningen Dagen rapporterade häromdagen att man inte ens bryr
sig om att byta programledare mellan de, till det yttre, olika programmen.
Närradionämnden står maktlös inför detta nya tilltag. Alla de dokument
som krävs är formellt korrekta, även om trovärdigheten naturligtvis är mått-
lig. I den nya lag som vi senare skall anta markeras särskilt att det skall räk-
nas som upprepning av ett yttrandefrihetsbrott, om det står klart att en ny
organisation består av samma personkrets som en tidigare avstängd organi-
sation eller består av i allt väsentligt samma krets av personer. Det förefaller
inte troligt att detta uttalande i förarbetena kan tillämpas på den situation
som nu råder.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag, men vill också fråga kulturministern:
Är regeringen beredd att genomföra en ytterligare översyn av närradiolagen
om det visar sig att denna nya form av bedrägligt beteende av nazistiska - och
likartade - organisationer inte kan beivras med gällande och nu föreslagna
paragrafer?
Anf. 81 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! Tidningen Expressen hade en ledare den 18 november med
rubriken: En eländig soppa. Den handlade om regeringens förslag till ny lag-
stiftning på privatradioområdet. Bl.a. skrev man: Seriösa intressenter på ra-
diområdet som vill satsa på kvalitet i innehållet tvingas vara med i en ekono-
misk budgivning kring tillståndet. Högsta budet skall enligt regeringen ges
koncession. Det innebär rimligtvis att den som får starta radio redan från
början dräneras på kapital som skulle behövas för programarbetet. I ledaren
konstateras slutligen - efter kritik på en rad andra områden: Ta därför ett
nytt tag i en parlamentarisk beredning. Låna gärna direktiven från Sören
Thunells ledarkommentar häromdagen i Arbetarbladet: Det borde inte vara
svårt att få till stånd en tillståndsprövning där inslag om lokal förankring,
bredd i ägandet och mediakompetens vägs in.
Man uppmanar regeringen att göra detta för lyssnarnas skull.
Det har inte funnits någon beredvillighet från regeringens sida att lyssna.
Därför är det litet märkligt att Ylva Annerstedt här i kammaren säger att
Socialdemokraterna vill förhala den här frågan. Det är inte sant. Regeringen
hade, om den politiska viljan hade funnits, kunnat påbörja beredningsarbe-
tet redan för ungefär ett år sedan. I stället inkallades de politiska partierna
till Kulturdepartementet under 14 dagar i september månad. Därefter med-
delade regeringsföreträdaren att man inte ansåg det vara meningsfullt att
fortsätta överläggningarna.’Så var det med det beredningsarbetet och med
viljan i det avseendet!
Sedan säger Ylva Annerstedt att Socialdemokraterna alltid har motsatt sig
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
101
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
102
en fri radio. Hon säger också att Socialdemokraterna vill ha en mängd regle-
ringar. Med förlov sagt, Ylva Annerstedt: Vad är detta för trams?
Vi har ju i regeringsställning tagit initiativ till ett förberedande arbete för
att skapa förutsättningar för en kommersiell radio. Ni hade, som det påpe-
kats tidigare, när ni var i regeringsställning för 15-20 år sedan, för att nu
använda Ylva Annerstedts terminologi, möjlighet att genomföra detta.
Vem är det som vill ha en mängd regleringar?
Ni vill ju gå in och reglera reklamens omfattning. Det skall vara en särskild
myndighet som kontrollerar detta.
Ni vill förhindra närradioföreningarna att i föreningens regi sända reklam.
Ni vill inrätta en särskild myndighet för lokalradiotillstånd. Man ser här
ett slags statens åsiktsverk växa fram framöver.
Vi vill utnyttja den lokala förankring som länsstyrelserna i det här avseen-
det har.
Tar ni alls inte intryck av Björn von der Eschs kritik i fråga om förbudet
att överklaga i grundläggande frågor som rör yttrandefriheten?
Ni vill reglera tillstånden. Det skall ske etappvis och regleras så, att kom-
muner med mer än 100 000 invånare skall vara ett slags fördelningsnyckel.
Människor som bor i glesare befolkade områden blir således värda mindre.
Så här kan man fortsätta på område efter område. Det är faktiskt inte vi
som står för regleringssamhället. Det är ni som gör det.
På vilket sätt - resterande taletid kommer jag att koncentrera mig på det
här resonemanget - får vi en ökad mångfald? Det är ju det viktiga från ytt-
randefrihetssynpunkt, inbillar jag mig, genom att ett auktionsförfarande in-
förs. Yttrandefriheten är till salu. Det gäller att bjuda högst. Jag instämmer
alltså i Expressens kritik.
På vilket sätt får Radio Q en chans att göra ordentliga satsningar här om
man inte har tillräckligt med pengar bakom sig? I dag är det ganska knalt på
den sidan, såvitt jag förstår. Det är lätt för den som har mycket pengar att
bjuda över.
På vilket sätt blir det möjligt att inom ramen för en kommersiell radio göra
angelägna invandrarprogram? Det kan ju vara en fråga för invandrarminis-
tern att besvara. Vi vet ju att det är en ganska liten lyssnarkrets, men - får
man förutsätta - en mycket intresserad sådan. Det är inga annonsörer som
är beredda att betala särskilt mycket för sådana program, eftersom de pro-
grammen har så få lyssnare. Därmed är de inte kommersiellt intressanta. Så-
ledes bäddar man genom auktionsförfarandet för ett slags jämntjock smet.
Strävan är hela tiden att maximera antalet lyssnare, därför att det leder till
bättre förutsättningar för finansieringen av verksamheten.
Sedan vill jag säga - men jag är inte så säker på att regeringen tar åt sig på
någon punkt när det gäller det som vi säger - att det är med beklagande som
vi socialdemokrater konstaterar att regeringen inte tycks se något värde i sig
i breda parlamentariska lösningar i viktiga yttrandefrihetsfrågor.
Här har Socialdemokraterna ställts inför fullbordat faktum. De borgerliga
ledamöterna i kulturutskottet fick, skulle jag vilja säga, när utskottet gjorde
ett besök på Slottet tack vare Simon Liljedahl utdelat material om den upp-
görelse som hade träffats. Det var nog första gången de ledamöterna såg den
uppgörelsen. Så kan man nog också se på det här med breda lösningar.
Därmed avslutar jag med att återge vad nämnde Sören Thunell säger i Ex-
pressen: Det finns inga sakskäl som kan förlåta att lagstiftningen för kom-
mersiell radio blir ett bristfälligt hastverk. Därför borde tid ges för diskus-
sion och eftertanke. Men det är kanske att hoppas för mycket. Lyhördhet
och öppenhet tycks inte vara Birgit Friggebos starka sida.
Anf. 82 TALMANNEN:
Även citat skall ingå i den medgivna talartiden.
Anf. 83 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Åke Gustavsson försöker ge sken av att Socialdemokraterna
i grund och botten alltid har varit för fri radio och fri TV. Men Socialdemo-
kraterna är ett parti med en historia där man konsekvent gått in för att be-
kämpa varje försök att luckra upp monopolet. Det handlar om allt från att
man i de allra yvigaste ordalag haft ledande företrädare som sagt sig vilja
förbjuda parabolantenner på taken till att ständigt motarbeta televisionska-
naler vid sidan av monopolet och radio vid sidan av monopolet, till att stän-
digt motarbeta tanken på ett införande av reklam i monopolet, till att stän-
digt hävda att det inte fanns plats i etern för något annat än monopolet och
till att ständigt hävda att det bara är bra om monopolet sänder.
Detta är er historia. Ni har tvingats ge upp varenda en av dessa positioner.
Ni bekämpade närradion men har nu i dag gått så långt att ni står bakom
denna. Men ni har aldrig varit villiga att ta nya steg.
Den indignation som Åke Gustavsson här försökte ge uttryck för klingar
oerhört falskt. Helt klart innebär det förslag som föreligger i dag att fria ra-
diostationer kommer att kunna växa fram utan att den politiska makten kon-
trollerar deras innehåll. Det är helt följdriktigt, helt logiskt och helt konse-
kvent att Åke Gustavsson går emot detta. Det är han uppfostrad att göra
alltsedan han var SSU:are. Jag förstår honom helt och hållet när han gör det
även i dag.
Men, Åke Gustavsson, försök inte att få frågan att handla om när bered-
ningar inkallades eller ej! Den här frågan har diskuterats under 20 års tid.
Möjligtvis är det en stor förändring att ni under det senaste året har bytt
position även i denna fråga. Vi välkomnar varje dag ni blir klokare. Men
anklaga inte andra för att försena processen! Ni har gjort det, med viss skick-
lighet, under 20 års tid. Men nu är det slut på det, för nu blir det fri radio.
Anf. 84 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att man skall vara litet försiktig med orden, Gun-
nar Hökmark. Här talas om etablering av kommersiella radiostationer, och
detta ärende har initierats under den socialdemokratiska regeringens tid.
Vidare vill jag erinra om att under den socialdemokratiska regeringens tid
fattades det beslut som skapade förutsättningar för en senare etablering av
en terrest TV-station, TV 4, som - möjligen har det undgått Gunnar Hök-
mark - är i full färd med sina sändningar. Eftersom Gunnar Hökmark använ-
der termen monopol förmodar jag att han syftar på Sveriges Television och
Sveriges Radio. Men det är faktiskt inte någon monopolsituation i dag.
På en punkt kan Gunnar Hökmark ha rätt. Jag medger att vi ibland nog
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
103
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
varit litet tröga. Jag är gärna självkritisk i det avseendet. Men då vore det
väl desto bättre om ni nu kunde vara med på att göra något bra av detta i
stället för att enbart låta penningen vara utslagsgivande i fråga om vem som
skall få tillstånd.
Frihet och fri radio talas det om. Men för vem? Jo, frihet för den som har
mest pengar. För lyssnarnas skull tycker jag precis som Expressen, nämligen
att det måste finnas ett annat urvalsförfarande. Det är bl.a. detta som vår
huvudsakliga kritik mot majoritetens förslag gäller.
Gunnar Hökmark säger att Socialdemokraterna också har motarbetat tan-
ken på ett införande av reklam i monopolet. Men jag vill då meddela att det
har förekommit avvikande meningar på den punkten, och jag var en av dem
som hade en avvikande uppfattning. Det borde Gunnar Hökmark känna till.
Anf. 85 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Det kan hända att Åke Gustavsson i vissa frågor och i vissa
delar varit en av de bättre av socialdemokraterna i den här frågan, och för
detta vill jag ge honom ett erkännande.
Men när jag refererade till monopolet refererade jag till den debatt som
förts i årtionden i detta land och där Socialdemokraterna intagit en hållning
i strid med alla dem som ville skapa frihet i etern, i radio och i TV.
När det gäller den grundläggande frågan om den politiska maktens rela-
tion till radiostationer är auktionsförfarandet, Åke Gustavsson, det enda
sättet att se till att det inte är en offentlig myndighet som avgör vem som
skall få rätt att sända. Det innebär att det kommer att vara oerhört mycket
billigare att starta en radiostation än att starta en tidning. Men det innebär
också att ingen myndighetsperson avgör vem som skall få sända. I slutänden
blir alla andra alternativ att någon politisk makthavare skall fälla ett avgö-
rande, och det är oacceptabelt.
Det är fel av Åke Gustavsson att säga att yttrandefriheten skall auktione-
ras ut. Det är i grunden helt fel. Åke Gustavsson tillhör ett politiskt parti
som i årtionden mycket envetet har velat skära bort denna del av yttrandefri-
heten. Ni har ju motarbetat denna yttrandefrihet.
Vad som nu är vid handen när det gäller auktionsförfarandet är att de som
är intresserade av att sända radio får betala ett auktionspris när andra också
vill sända som motsvarar de intäkter som man kan få genom reklamen.
Är det fel, Åke Gustavsson, att olika företag som tävlar med varandra om
att få sända reklam också tävlar om att få stå för den kostnaden, i konkurrens
med varandra? Eller är det Åke Gustavssons uppfattning att man skall ha en
privilegiesituation där reklamintäkterna av en offentlig myndighet fördelas
till den ene eller den andre?
Med den mycket omfattande mångfald som nu skapas kommer det att fin-
nas rikligt med möjligheter för bl.a. invandrarprogram. En poäng med de
friskolor, fristående barndaghem eller fria radiostationer som andra än ni har
slagits för är just att olika minoritetsgrupper kan göra sig hörda på ett annat
sätt än tidigare. Den möjligheten har härmed skapats.
Det är litet patetiskt att ni nu skall kröna er karriär i denna debatt med att
inta den hållning som ni intar här i kammaren i dag. Det hade varit bättre
104
om ni, med angivande av vissa synpunkter, ändå hade insett det värdefulla i
att godkänna en proposition som ger Sverige fri radio.
Anf. 86 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall inte diskutera här i kammaren vad som är patetiskt
eller inte. Däremot vill jag ge Gunnar Hökmark en poäng i sammanhanget.
Visst finns det en konflikt här mellan yttrandefriheten och näringsfriheten.
I den konflikten är det viktiga för mig att stå på yttrandefrihetens sida.
Gunnar Hökmark säger att auktionsförfarandet är det enda sättet att få
ett korrekt urval här. Marknaden avgör valet. Därmed säger han också: Jag
står helt och fullt på näringsfrihetens sida.
Jag ser en konflikt här och väljer då att ställa mig på yttrandefrihetens
sida.
Vidare säger Gunnar Hökmark: Det är just det förslag som vi har som ger
möjlighet till mångfald och invandrarprogram osv.
Jag hävdar att det icke stämmer. Redan i dag pågår inom ramen för Sveri-
ges Radios och för Sveriges Televisions utbud en diskussion om just de smala
programmen, som många gånger upplevs som klämda.
Om jag driver en kommersiell radiostation är det alldeles givet att jag vill
ha intäkter. Jag vill att det hela skall gå runt. Det måste vara många lyssnare,
annars får jag inte mycket annonser. Detta är elementärt, Gunnar Hökmark.
Därmed menar jag att vi faktiskt får problem om vi ökar mångfalden i de här
sammanhangen.
Dagens husorgan för mig är tidningen Expressen. Jag roar mig med att
med instämmande i vad som där sägs återge vad som sägs i en annan del av
ledaren som just handlar om auktionsförfarandet. Gunnar Hökmark bryr sig
kanske inte om vad jag tycker. Men han kanske kan fundera litet grand över
vad Expressen, som ideologiskt ändå står litet närmare Gunnar Hökmark,
säger om just auktionsförfarandet.
Det står så här: Av slagordet fri radio riskerar vi att få en privatradio som
inte blir fri, där sedelbuntarnas tjocklek mera än kvalitet och innehåll avgör
frågan om tillstånd att sända, där musikmattorna prydligt läggs ut ort för ort.
Lokalt, visst. Men bra?
Förste vice talmannen anmälde att Gunnar Hökmark anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 87 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Äke Gustavssons brösttoner i den här debatten klingar
ganska patetiskt med tanke på Socialdemokraternas historiska bakgrund på
detta område. Socialdemokraterna har ju alltid försvarat monopolet. Ni har
aldrig tidigare tagit något initiativ till friheter på detta område - det gör ni
inte förrän tekniken tvingar er att gå i en annan riktning.
Att man vid beredningsförfarandet inte kunde nå en överenskommelse
handlar naturligtvis om att det finns diametralt motsatta utgångspunkter från
regeringens resp, från Socialdemokraternas sida när det gäller friheten i
etern och när det gäller yttrandefriheten.
Äke Gustavsson gör också en poäng av att det skulle finnas väldigt många
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
105
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
106
regleringar i det här betänkandet. Men vi har aldrig påstått att en djungelns
lag skall råda i etern. Skillnaden mellan era och våra regler är att vi sätter
upp generella sådana, så att vem som helst som uppfyller kriterierna kan få
vara med och tävla om en plats i etern.
Ni talar om åsikts- och yttrandefrihet hos dem som finner nåd inför era
ögon. Ja, på era villkor får man verka i etern. Men det är inte ett system som
vi vill ha i fråga om den fria radion. Det är tvärtom genom generella regler
som det blir möjligt att den djungelns lag som måhända existerar inte blir
total. Det är klart att det måste finnas regler för agerandet när det gäller dem
som släpps in på en fri marknad. Som Äke Gustavsson sade är det fråga om
en balans. Man måste vara ytterligt försiktig när det gäller att göra inskränk-
ningar i yttrandefriheten.
I de förslag som finns i betänkandet tas hänsyn till den balans som måste
finnas mellan yttrandefriheten och andra friheter.
I det här sammanhanget vill jag också kommentera Björn von der Eschs
yrkande, vilket jag yrkar avslag på.
Anf. 88 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Äke Gustavsson.
Anf. 89 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag vill alltså i detta sammanhang också säga något om det
som egentligen är Socialdemokraternas vilja. Det finns faktiskt en liten skill-
nad mellan signalerna när det gäller kulturutskottsgruppen och konstitu-
tionsutskottsgruppen.
Gemensamt för oss är i alla fall att vi vill ha en fri radio och generella reg-
ler. Men ni vill ha en radio där man bara får agera på era villkor.
Anf. 90 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Jag måste säga att Ylva Annerstedt är mycket duktig. Hon
påstår sig ju kunna se skillnader mellan Socialdemokraterna i konstitutions-
utskottet och Socialdemokraterna i kulturutskottet. Jag har inte hittat några
sådana skillnader, och det tror jag inte att konstitutionsutskottets ordfö-
rande, som finns här i salen, heller har gjort. Möjligen kan Ylva Annerstedt
utveckla sitt resonemang något.
Sedan en kommentar till detta med det grundläggande arbetssättet och de
diametralt motsatta uppfattningarna i frågor som rör yttrandefriheten. För-
modligen är Ylva Annerstedt lyckligt okunnig om hur nära det var att ni
hamnade i en helt annan situation. Om man hade satt sig ner och diskuterat
dessa saker tror jag inte att man hade funnit några diametralt motsatta upp-
fattningar, utom på några punkter. Det är möjligt att vi hade kommit fram
till en lösning. Det handlar då om just yttrandefriheten och om att låta denna
gå på auktion. Något sådant kan vi inte acceptera. Vi kan inte ge näringsfri-
heten förköpsrätt framför yttrandefriheten i detta avseende.
Vår modell, vilken vi redogör för i vår motion, är att alla som har en god-
tagbar finansiering skall accepteras som kvalificerade sökande. Det är grun-
den. Därefter skall länsstyrelserna få avgöra detta. Vi vill inte ha något Sta-
tens åsiktsverk som skall sitta i Stockholm och avgöra detta. Ni är ju på väg
åt det hållet. Låt frågan ligga så långt ute i organisationen och så nära männi-
skorna som möjligt. De vet bäst hur människor uppfattar förutsättningarna.
Vi vill ge dem förutsättningar för samgående, om det skulle bli aktuellt. Om
samgående inte blir aktuellt skall tillstånd ges till dem som bedöms ge störst
utrymme för lokal rapportering och bevakning. Detta är understrykandet av
det lokala.
Jag vill fråga Ylva Annerstedt hur hon med trovärdighet skall kunna
hävda att man kan nå en större mångfald, få ett vidare programutbud och nå
olika programprofiler genom att låta pengarna bestämma i stället för inne-
hållet och inriktningen. Tyvärr har nog Ylva Annerstedt låtit de nyliberala
tankarna i deras sämsta uttryck gå före den klassiska liberala yttrandefrihe-
ten som John Stuart Mill stod för. Vänd tillbaka till John Stuart Mill och läs
hans bok om friheten!
Anf. 91 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Åke Gustavsson vill låta länsstyrelserna avgöra. En myndig-
het skall få avgöra vem som är mest lämpad att få tillstånd. Här ges då ett
utrymme för godtycke med en behandling som kan skifta från län till län,
vilket vi inte vill vara med om. Vi vill i stället ha generella regler som innebär
att de som uppfyller de ställda kriterierna får tävla om tillståndet. På det sät-
tet ger man större utrymme och bildar en större plattform för yttrandefrihe-
ten i stället för att de som söker tillstånd skall vara utlämnade till en grupp
människor som gör avvägningar, och som kanske låter personliga hänsyn
göra sig gällande. Även om så inte skulle vara fallet, finns den risken. Vi vill
inte utsätta yttrandefriheten för den risken. Därför har vi funnit att denna
modell bäst tillfredsställer det fria ordet i etern.
Anf. 92 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Med detta inlägg bekräftar Ylva Annerstedt att hon låter
pengarna gå före yttrandefriheten. Därmed har jag ingen anledning att ytter-
ligare replikera.
Tredje vice talmannen anmälde att Ylva Annerstedt anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 93 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Sverige skall som ett av de sista länderna i Europa äntligen
införa reklamfinansierad lokalradio. Efter voteringen i dag återstår Alba-
nien. Sverige har tagit ett stort steg framåt på yttrandefrihetens och opi-
nionsbildningens områden i och med att Sveriges Radios monopol på eter-
sändningar nu har brutits. För att säkerställa det här steget framåt, återstår
det nu för riksdagen att göra en ändring i yttrandefrihetsgrundlagen, så att
riksdagen inte med en knapptryckning kan förbjuda reklam och därmed fi-
nansieringen av lokalradiostationer. Jag har under allmänna motionstiden
lagt fram en motion om detta.
Sverige har fått vänta länge på oberoende radiostationer. Så länge Social-
demokraterna satt vid makten fanns inget gehör för den ökade yttrandefri-
het och opinionsbildning som en privat lokalradio ger utrymme för. Men nu
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
107
|
Prot. 1992/93:67 24 februari 1993 |
är det äntligen dags. Den nya lokalradion är en kompromiss mellan rege- |
friaste radio.
|
Privat lokal- |
Jag vill nu rikta mig till statsrådet Birgit Friggebo. När riksdagen har sagt Konstitutionsutskottet säger i sitt betänkande att det förutsätter att fler än Konstitutionsutskottet säger också att sändningstillstånd redan från bör- Det är Telestyrelsen som gör frekvensplaneringen. Telestyrelsen är ett Sveriges Radio har fått behålla sitt överdimensionerade utrymme på FM- Avslutningsvis: Regeringen måste till varje pris förhindra att de stora Jag är tacksam om kulturministern bekräftar att hon delar min åsikt om Anf. 94 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c): Herr talman! Jag tillhör dem som inte, som en del andra som har deltagit |
108
lande till frågan och därför har svårigheter att arbeta mig upp till de indigne-
rade tonfall som bitvis har förekommit i diskussionen.
Först vill jag nämna ett par ord om beredningen. Vi fick denna fråga till
konstitutionsutskottet sent i höstas. Jag medger gärna att jag medverkade
till att vi då mycket hastigt försökte få igenom ett förslag som inte var till-
fredsställande berett. Nu uppsköts det hela, vilket jag tycker var bra. Det
innebar att vi fick tillfälle att arbeta igenom förslaget ännu en gång. Det blev
en förnyad lagrådsgranskning av vissa paragrafer, och en bredare inläsning
möjliggjordes för utskottets ledamöter. Givetvis är det särskilt viktigt när det
gäller ny lagstiftning att utskottet ger sig själv tid till en noggrann behand-
ling.
En av svårigheterna har varit att beredningen har varit uppdelad på två
utskott. Vi fick från kulturutskottet ta över en hel del som inte var konkreti-
serat i lagtext. Jag vill gärna använda tillfället till att säga detta. Jag tycker
att alla mediefrågor och yttrandefrihetsfrågor borde läggas i ett utskott, och
då är självfallet konstitutionsutskottet det naturliga utskottet.
När det sedan gäller själva sakfrågan tycker jag att det är ganska självklart
att utvecklingen går i den riktning som detta betänkande möjliggör i och med
att de tekniska förutsättningarna blir sådana att vi kan öka antalet radiosta-
tioner och sändare. Det finns så att säga inga logiska skäl för att stoppa en
sådan utveckling. Den kan naturligtvis i bästa fall leda till en vidgning av
yttrandefriheten. Vi får se vad resultatet blir så småningom. Det beror på
vad man lägger in i yttrandefriheten. Har man tre stationer som sänder olika
program, är det ju en vidgning. För man fram samhällskritik och möjliggör
debatter, innebär det en vidgning av yttrandefriheten. Men hundra stationer
som spelar samma dunkadunkamusik större delen av dygnet innebär i reali-
teten ingen större vidgning av yttrandefriheten.
Kvalitetsfrågorna inom medievärlden över huvud taget är väldigt viktiga
och förtjänta av en fortgående debatt. Det finns emellertid tendenser som är
riskabla. Vi är inne i en ökad koncentrationsprocess på vissa områden. Detta
förslag innebär visserligen möjligheter till ökad spridning, men vad som
kommer i slutskedet vet vi inte. Vi vet inte vilket resultatet blir när många
reklamfinansierade kanaler får slå igen, eftersom de inte klarar de ekono-
misk satsningarna. Man har erfarenheter av detta utomlands.
För mig är det angeläget att framhålla att de nya möjligheter som har till-
kommit -jag biträder ju utskottets förslag - inte undanrycker argumenten
för att vi skall slå vakt om våra public service-kanaler. De är särskilt värde-
fulla. Vi kan ju jämföra våra gamla trogna TV-kanaler med de nya reklam-
kanalerna. Det råder ingen tvekan om var kvaliteten finns. En förutsättning
för att public service-kanalerna skall kunna fullgöra sina uppgifter även
framdeles är självklart att pengarna finns.
Jag beklagar att socialdemokraterna inte ansåg sig kunna ta upp ett sakre-
sonemang i denna fråga. Så skedde inte. Det har tidigare sagts att detta be-
rodde på oenighet inom den socialdemokratiska gruppen. Det vet jag ingen-
ting om. Men det borde ha funnits förutsättningar för en bredare överens-
kommelse i dessa frågor. Det finns en del inslag i lagstiftningen som man kan
vara osäker inför. Vi får se hur de fungerar. Det finns som bekant möjlighet
att ändra lagar i denna riksdag.
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
109
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
110
Anf. 95 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag vill fråga tredje vice talmannen, statsvetaren, centerpar-
tisten och vice ordföranden i konstitutionsutskottet Bertil Fiskesjö om han
anser att arbetet med regeringens proposition är värdigt Sveriges riksdag.
Bertil Fiskesjö sade i sitt anförande att han beklagar att vi socialdemokrater
inte har deltagit i sakresonemangen om propositionen och förslaget. Jag vill
påstå att inte heller jag har lyssnat till något sakresonemang från Bertil Fis-
kesjös sida eller från de övriga ledamöterna i konstitutionsutskottet. Det är
väl i första hand detta man skall beklaga.
Jag upprepar min fråga: Anser Bertil Fiskesjö att detta är värdigt Sveriges
riksdag?
Anf. 96 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Allt beredningsarbete har ju inte bedrivits i riksdagen. Det
fanns självfallet en proposition såsom ett värdefullt underlag. Vad bered-
ningen i utskottet beträffar upprepar jag vad jag sade tidigare. Jag medver-
kade till att vi fick mer tid. Vårt duktiga kansli fick möjlighet att under hela
juluppehållet noga gå igenom förslaget. Vi kunde således överväga det på
nytt.
När det gäller Socialdemokraternas villighet att medverka till en bredare
uppgörelse är jag kanske inte rätte mannen att döma. Det har skett så många
förhandlingar på olika händer, förhandlingar som jag över huvud taget inte
har haft någon insyn i. Dem får väl andra redovisa. I konstitutionsutskottet
uppfattade jag tydligt att Socialdemokraterna var inställda på att förslaget
skulle avslås. Det är ingen bra grund för överläggningar, om man vill ha ett
positivt resultat. Då får man vara litet mer konstruktiv.
Anf. 97 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag vill bara ta tillfället i akt att yrka avslag på det yrkande
som Björn von der Esch ställde i kammaren beträffande förbudet mot över-
klagande av beslut om sändningsområdenas omfattning. Jag vill påminna om
att det i propositionen förs en diskussion om denna fråga, där fördelarna
resp, nackdelarna med ett sådant förbud behandlas. Regeringen har funnit
att en överklagandemöjlighet inte bör finnas, eftersom nackdelen för många
inblandade skulle bli stor liksom osäkerheten under lång tid.
Anf. 98 THAGE G PETERSON (s):
Herr talman! Vi socialdemokrater har stämplat denna proposition såsom
en undermålig proposition. Vi menar att propositionen även efter omarbet-
ningen lider av så allvarliga brister att den är otjänlig såsom grund för ett
riksdagsbeslut.
Att den ursprungliga propositionen var bristfällig tyckte också regerings-
partierna och Ny demokrati. Annars hade man ju inte satt sig ner och skrivit
om propositionen, och inte heller hade man, som tredje vice talmannen
sade, ägnat jul- och nyårshelgen åt att skriva en ny radiolag.
Detta arbete blev för de fyra regeringspartierna och Ny demokrati i kon-
stitutionsutskottet så omfattande att de inte blev färdiga i tid, så att vi kunde
behandla ärendet färdigt före nyår som avsikten var.
Merparten av lokalradiolagens paragrafer har skrivits om. Av lagens 39
paragrafer har inte mindre än 22 ändrats. Så många erinringar uppkom vid
omarbetningen att vi anser att propositionen bör gå tillbaka till regeringen.
Jag menar också att det inte är konstitutionsutskottets uppgift att sköta
regeringens jobb att skriva om propositioner. Jag undrar vad statsrådet Bir-
git Friggebo hade sagt som ledamot av konstitutionsutskottet om konstitu-
tionsutskottets kansli hade fått ta över ett statsråds uppgift att skriva en an-
ständig och behandlingsbar proposition.
Herr talman! Vi har i Sverige haft en gemensam strävan att lösa för vår
demokrati viktiga frågor i bred enighet. Det har gällt yttrandefrihetsgrundla-
gen, och det har gällt andra grundlagar. Jag tycker att det ligger ett stort
värde i att vi är överens om demokratins spelregler.
Vi socialdemokrater erbjöd oss att samarbeta. Detta budskap framförde
jag personligen till statsrådet Birgit Friggebo men också sedermera till Folk-
partiets gruppledare här i riksdagen och till andra ledamöter från Folkpartiet
i konstitutionsutskottet. Men Folkpartiet valde i detta sammanhang att sam-
arbeta med Ny demokrati i stället för med Socialdemokraterna. Jag bara
konstaterar detta.
Jag beklagar att Folkpartiet och regeringen inte har eftersträvat en politisk
enighet i denna fråga som rör ett så viktigt område för demokratin, nämligen
yttrandefriheten. Åke Gustavsson har faktiskt rätt i att det finns en uppen-
bar fara för att pengarna kan komma att avgöra yttrandefriheten, dvs. om
man skall få tillstånd eller ej.
Att de borgerliga partierna inte var beredda att lyssna på socialdemokra-
tin och inte var beredda att förhandla och bereda frågan på ett, som jag ut-
trycker det, anständigt sätt för att få fram ett bra underlag, beror naturligtvis
på att de hade träffat en uppgörelse mellan regeringspartierna och Ny demo-
krati.
Vi säger ofta att vår svenska offentlighetsprincip inte är förhandlingsbar
när vi skall förhandla om ett eventuellt svenskt medlemskap i EG. På samma
sätt fick Socialdemokraterna i konstitutionsutskottet besked om att uppgö-
relsen med Ny demokrati inte var förhandlingsbar. Vi skulle anta den eller
inte. Därför vill jag också i detta sammanhang säga att propositionen lider
av flera allvarliga brister. En reform som har stor betydelse för yttrandefrihe-
tens villkor borde grundas på ett fullgott underlag. Denna proposition inne-
håller, precis som Elvy Söderström tidigare i debatten har sagt, inga som
helst analyser av vad förslagen innebär på viktiga områden.
Sedan vill jag, för att få bort den frågan ur debatten, avvisa varje antydan
om att den socialdemokratiska ståndpunkten i konstitutionsutskottet skulle
bero på oenighet gentemot socialdemokraterna i kulturutskottet. Vår reser-
vation i konstitutionsutskottets betänkande följer ju de förslag som social-
demokraterna i kulturutskottet har rest i sin reservation, nämligen att propo-
sitionen borde återremitteras till regeringen, för att man skall få ett fullgott
underlag för en så viktig lag, och att en parlamentarisk utredning borde till-
sättas.
Herr talman! Trots det som har hänt i denna kammare tidigare när det
gällde utlandssvenskarnas rösträtt, som vi betonade som ett övergrepp på
detta tidigare samarbetet, och trots det som jag förmodar att den borgerliga
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
111
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
majoriteten med stöd av Ny demokrati är på väg att göra om en stund vid
voteringen, hävdar jag fortfarande att det måste vara en demokratisk strä-
van hos alla politiska partier i vårt land att försöka uppnå en långtgående
enighet när det gäller frågor som rör yttrandefrihet och andra former för de-
mokratins spelregler.
Anf. 99 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Det är ett mycket viktigt beslut ur både ideologisk och prin-
cipiell synpunkt som riksdagen kommer att fatta senare här i dag, framför
allt när det gäller att gå vidare att rasera monopolen och vidga yttrandefrihe-
ten. Det är också viktigt att fatta beslut nu, så att vi snabbt kan få fram detta
förslag och så att vi inte kommer att leva i ett laglöst tillstånd, där en del inte
respekterar de lagar som vi har utan själva tar friheten.
Det har varit väldigt mycket diskussion om beredningsarbetet beträffande
den lag som riksdagen nu skall fatta beslut om. Låt mig då erinra om att det
förslag som nu föreligger är en politisk kompromiss. Utgångspunkten är att
en del partier i den här riksdagen egentligen är helt emot att vi får en privat
reklamradio, en reklamlokalradio, medan andra mycket entusiastiskt i
många år har varit pådrivare för att vi skall få en större frihet i etern. Det
säger sig självt att man då diskuterar och försöker få fram så gemensamma
ståndpunkter som möjligt.
Dessutom finns det så länge som man över huvud taget behöver reglera
detta olika angelägna önskemål, dels naturligtvis att ge underlag för ekono-
miskt starka radiobolag som kan tänkas verka under längre tid, dels att få
små lokala radiostationer. Det finns olika önskemål beroende på att vi har
behov av regler på grund av tekniska hinder, och det finns naturligtvis även
önskemål om en total etableringsfrihet.
Det finns skillnader när det gäller öppnandet för frihet och risk för makt-
koncentration. Det säger sig självt att detta är sakliga önskemål som samma
person och samma parti kan komma att vilja uppnå. Det gör naturligtvis
detta komplicerat.
Jag vill återgå till frågan om beredningsarbetet. Partierna i riksdagen har
beretts tillfälle att ha synpunkter innan propositionen lades fram. Såvitt jag
förstod fanns det inte någon större vilja att komma fram till breda kompro-
misser, om det var så att vi i dag över huvud taget skulle kunna fatta ett beslut
här i riksdagen om större frihet i etern. Därför lade regeringen fram proposi-
tionen med den fulla insikten om att det skulle komma till stånd nya förhand-
lingar här i riksdagen. Så har också skett.
Vi har också informerat om att det har varit kontakter mellan regerings-
partierna här i kammaren och Socialdemokraterna. Jag förde själv dessa dis-
kussioner på uppdrag av regeringspartiernas ledamöter i konstitutionsut-
skottet. Det fanns där en bred vilja till att försöka bli överens med Social-
demokraterna. Eftersom man inte från vår sida utan från socialdemokratisk
sida har gått ut till tidningarna och talat om vad delar av dessa samtal rörde,
anser jag mig inte förhindrad att tala om detta också från riksdagens talar-
stol.
För att vi över huvud taget skulle komma till diskussion i denna sakfråga,
112
ställde man krav pä ökade bidrag via presstödet till socialdemokratiska tid-
ningar.
Denna förhandlingslinje var regeringspartiernas representanter i KU inte
beredda att gå med på. Det sades också vid dessa kontakter att det inte spe-
lade så stor roll vilka regler som fanns i lokalradioförslaget, eftersom det vik-
tiga var att rädda de konkurshotade socialdemokratiska tidningarna. Därför
är det väldigt underligt att socialdemokrater här kritiserar förslaget och sä-
ger att det är en undermålig produkt när man själv varit beredd att lägga
propositionen som underlag för diskussioner i kammaren.
Man säger att det har gjorts så oerhört stora ändringar, att nästan varje
paragraf är ändrad. Det beror på att ordet Närradionämnden har bytts ut
mot Styrelsen för lokalradiotillstånd. Det är en mängd olika paragrafer. De
ändringar som har gjorts vid riksdagsbehandlingen tycker jag är bra. De är
inte särskilt omfattande, men de har varit betydelsefulla för en del av de par-
tier som deltagit i diskussionen.
Jag kanske kan erinra om att riksdagens konstitutionsutskott faktiskt höll
på långt över ett halvår med ett förslag från den socialdemokratiska rege-
ringen på sin tid som handlade om kabellagen. Utskottet skrev faktiskt om
hela lagen, vände upp och ner på allting. Så visst har det förekommit sådant,
det har inte varit ovanligt. Men det går inte alls att jämföra med det arbete
som har skett beträffande denna lag, där jag bedömer att förändringarna inte
är särskilt stora men är bra.
Det är en viss tidning som utnämnts till potentat i diskussionen här i dag.
Jag tycker att det klingar väldigt falskt att höra att en tidning skall sätta upp
innehållsregler för ett medieföretag, att det är politiker och därmed också
myndigheter som skall avgöra om man har mediekompetens och har syn-
punkter på vilket innehåll det skall vara i lokalradion. Det är faktiskt vad
Expressen föreslår. Därför finns det naturligtvis ingen som helst anledning
att använda Expressen som något slags sanningsvittne i den här diskussio-
nen.
Det har ställts några frågor till mig. Håkan Holmberg frågade om rege-
ringen var beredd att komma med ändrade förslag om det skulle visa sig att
vi i etermedierna även i fortsättningen kommer att få olika uttryck för hets
mot folkgrupp. Jag vill klart deklarera att regeringen naturligtvis tar varje
möjlighet i akt för att stävja denna otäcka verksamhet. Samtidigt vet också
Håkan Holmberg hur svårt det är att via lagstiftning stänga alla portar, efter-
som påhittigheten är ganska stor.
Harriet Colliander frågade om regeringen är beredd att se till att verksam-
heten kommer i gång snabbt och att frekvenser ställs till förfogande. Det är
i första hand den nya myndigheten som har dessa frågor i sin hand. Låt mig
då säga att om regeringen får riksdagens skrivelse i morgon före kl. 9.30,
utfärdar regeringen samtliga lagar och förordningar som behövs för denna
verksamhet. Vi har redan påbörjat arbetet för att bygga upp den nya myn-
digheten. Det är naturligtvis viktigt att verksamheten kan komma i gång så
snart som det över huvud taget är möjligt.
Detta är ett sista bevis på den snabbhet som regeringen över huvud taget
arbetat med en fråga sedan regeringsskiftet. När vi kom till regeringsmakten
fanns det inte ett enda papper liggande som innebar en förberedelse för vilka
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m. m.
113
8 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 67
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
114
regler som skulle tillämpas för att ge fler tillstånd och skapa större etable-
ringsfrihet när det gäller radio i det här landet. Det fanns en utredning om
frekvensutrymmen, men det har inte varit den svåraste frågan att hantera,
utan det har varit hur tillståndsgivningen skall gå till, vilka kriterier som skall
gälla osv. Där fanns som sagt inte en enda sak gjord. Det är nog, tror jag mig
kunna säga, ett ovanligt snabbt lagarbete som har möjliggjort att vi nu på
mycket bred front under detta år 1993 kommer att få en friare radio i Sve-
rige. Det är självklart att det är den borgerliga regeringens förtjänst.
Anf. 100 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Herr talman!---
Anf. 101 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Elvy Söderström har begärt ordet. Då ingen annan talare var anmäld blir
det ett anförande.
Anf. 102 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag är naturligtvis medveten om att det är utomordentligt
svårt att täppa till alla möjligheter för den som ger sig katten på att missbruka
närradions möjligheter. De fall som jag relaterade är ganska uppseende-
väckande. Det förefaller som att man från dessa rasistiska grupper systema-
tiskt försöker nedlusa Närradionämnden med ansökningar där det hela tiden
är samma personer det gäller. Man dyker upp i varandras program, gästspe-
lar och kallar sig för olika saker för att förvilla begreppen. Det är uppenbarli-
gen inte förenligt med lagens anda, det tror jag att vi kan vara överens om.
Jag tar Birgit Friggebos besked om att regeringen är beredd att noga följa
detta som ett alldeles utmärkt besked om att regeringen kommer med ytterli-
gare markeringar om det visar sig nödvändigt, även lagstiftningsvägen.
Anf. 103 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Det fanns inte någon större vilja att uppnå en kompromiss,
säger kulturministern, såvitt hon förstår. Det var bra att statsrådet gjorde
denna markering, för statsrådet har inte förstått rätt. Det fanns en vilja från
vår sida.
Eftersom vi har varit indiskreta här och talat om vad som hänt bakom
stängda rum, kan jag berätta att jag personligen suttit öga mot öga med mi-
nisterns statssekreterare och ordentligt försökt gå igenom detta. Hon har i
sin tur rapporterat till sin chef, och därefter har jag fått beskedet att man inte
kan gå vidare, trots att vi var beredda att diskutera dessa frågor. Bristen på
vilja har alltså inte funnits hos oss.
Som Thage G Peterson sade tidigare är det här ett dåligt berett förslag.
Vi förutsatte att vi skulle få rimligt med tid på oss, precis som under den
socialdemokratiska regeringen då det gällde förberedelse av en proposition
om ett nytt avtal med Sveriges Radio och en tredje markkanal. Man jobbade
faktiskt under flera månader med det. Här har man jobbat under tre fyra
sammanträden och fjorton dagar. Därefter dunkar man papperet på bordet,
och det är klart. Det var regeringens vilja till samarbete.
Det klingar falskt att en tidning har synpunkter på innehåll i radion, säger
Birgit Friggebo om Expressen. Jag tillåter mig att stå upp för yttrandefrihe-
ten och säga att jag låter Expressen ha vilken uppfattning den vill. Det tillhör
faktiskt också yttrandefriheten. Jag tycker dessutom att det inte klingar
falskt. Jag tycker t.o.m. att Expressen hade rätt i sak. Man kanske har litet
större kulturella ambitioner i Expressen än vad Birgit Friggebo har i detta
avseende.
Det här är ett sista bevis på regeringens snabbhet att arbeta med dessa
frågor, säger Birgit Friggebo. Jag hade hoppats att det var det sista beviset
på regeringens arbete över huvud taget, men vi får väl arbeta med den här
regeringen ett tag till. Man har varit mycket försiktig med snabbheten. Den
här frågan - det har vi tidigare demonstrerat i debatten - har tagit en onödigt
lång tid. Man har systematiskt ställt oppositionen utanför.
Riksdagen beställde i april i våras - detta tillhör också Birgit Friggebos
ansvarsområde - en kulturpolitiskt utredning. Den är ännu inte tillsatt. Är
det exempel på regeringens och Birgit Friggebos snabbhet? Vi blev lovade
att till årsskiftet få en översyn när det gäller kulturella aspekter i fråga om
EG. Den har vi ännu inte sett till. Jag kan fortsätta med uppräkningen. Jag
tror att Birgit Friggebo skall sikta litet bättre när hon skall försöka träffa nå-
got som handlar om departementets snabbhet.
Anf. 104 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag inskränker mig till att säga att jag förundrar mig över att
Äke Gustavsson kan säga att detta förslag är dåligt berett, i synnerhet som
konstitutionsutskottets representanter från Åke Gustavssons parti var be-
redda att använda propositionen som underlag för överläggningar och dis-
kussioner inför en eventuell överenskommelse i denna fråga - rakt upp och
ner.
Anf. 105 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Med instämmande i vad socialdemokraterna i konstitutions-
utskottet säger ber jag att få citera följande ur reservationen: ”Konstitutions-
utskottet konstaterar att propositionen inte uppfyller nu angivna krav. Så-
lunda saknas en redovisning av erfarenheterna av reklamradiolagstiftning i
andra länder. Principresonemang och analyser av konflikter mellan olika
mål förekommer sparsamt. De frekvenstekniska frågorna behandlas lättvin-
digt. Hur kvaliteten på all radiomottagning, dvs. även mottagning av Sveri-
ges Radios program, kommer att påverkas är inte närmare redovisat.”
Detta är ett uttryck för att ärendet är dåligt berett. Och som sagt var: det
råder inte som här försöker antydas några olika uppfattningar. Socialdemo-
kraterna i riksdagen står bakom den uppfattning som är redovisad i kulturut-
skottet och i konstitutionsutskottet.
Anf. 106 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag tar socialdemokraternas uppträdande under hela den här
perioden som uttryck för ett bedövande ointresse för att så snabbt som det
över huvud taget är möjligt söka vidga friheten i etern. Det är ju ingenting
nytt.
Jag var med i en tidigare borgerlig regering som genom närradion vidgade
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
115
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
116
yttrandefriheten, vilket socialdemokraterna var emot. Sedan har det inte
hänt någonting. Men vi i den nuvarande borgerliga regeringen grep oss an
frågan omedelbart, när vi kom in i regeringskansliet.
Åke Gustavsson tar naturligtvis en poäng när han citerar ur reservationen
till konstitutionsutskottets betänkande, en reservation som jag förutsätter
att socialdemokraterna står samlade bakom. Men den kraftfulla kritik som
man i utskottet har, framför man för att dölja sin besvikelse över att det inte
gick att pumpa ut mer pengar till konkursdrabbade socialdemokratiska tid-
ningar. Det var ju det som man var ute efter, medan man var ganska ointres-
serad av själva lokalradiofrågan.
Förste vice talmannen anmälde att Åke Gustavsson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 107 HARRIET COLLIANDER (nyd) replik:
Herr talman! Jag ställde en fråga till statsrådet Friggebo. Den gällde Tele-
styrelsen, som gör frekvensplanering och som tar fram fler än de 60 frekven-
ser som finns uppräknade i propositionen.
Konstitutionsutskottet uttalar att det är nödvändigt att fler än de 60 fre-
kvenserna når fram, också på håll i Sverige som inte räknas upp i propositio-
nen. Jag fick till svar att det är den nya styrelsen för lokalradion som sköter
om detta. Det är riktigt att det är styrelsen för lokalradiotillstånd som skall
ta sig an ansökningar och bevilja tillstånd. Inom parentes vill jag säga att en
god sak med denna lag är att tillståndsgivningen ligger hos en myndighet och
granskningen hos en annan.
Men jag tycker inte att jag fick något svar på min fråga, eftersom det inte
är styrelsen för lokalradiotillstånd som sköter frekvensplanering och tar fram
frekvenserna. Min fråga är om regeringen kommer att ge direktiv till Telesty-
relsen, som går ut på att man nu skall göra som konstitutionsutskottet förut-
sätter, dvs. plocka fram ett stort antal frekvenser.
Anf. 108 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Våra myndigheter har skyldighet att följa riksdagens beslut.
Nu inrättas en särskild myndighet som med kraft skall driva dessa frågor. I
den kommande styrelsen skall det också finnas frekvenskunniga personer.
Det är alltså denna myndighet som nu har att se till att det kommer fram
tillräckligt med frekvenser.
Anf. 109 ELVY SÖDERSTRÖM (s):
Herr talman! När kulturministern var ledamot av konstitutionsutskottet
var hon en varm förespråkare för att det skulle finnas konsekvensanalyser
med i regeringsförslagen. Då ställer jag frågan: Var finns konsekvensanaly-
sen i regeringens proposition, som vi nu behandlar? Var finns t.ex. beskrivet
konsekvenserna av att varje vitesföreläggande skall kunna överklagas?
Vilka blir konsekvenserna för myndigheternas möjligheter att efterleva den
kommande lagstiftningen?
Jag vill påstå att det inte finns någon som helst konsekvensbeskrivning.
Men jag förstår att regeringen har ställt sig bakom detta för att tillgodose Ny
demokratis krav. Ny demokrati framstår alltmer tydligt som de enda seg-
rarna när det gäller detta förslag.
Anf. 110 THAGE G PETERSON (s):
Herr talman! Jag vill först tillbakavisa statsrådet Birgit Friggebo på en
punkt, där Birgit Friggebo inte talar sanning. Från socialdemokratiskt håll
har vi självfallet inte talat om räddningsaktioner för socialdemokratiska tid-
ningar. Däremot framförde jag i måndags, när Birgit Friggebo ringde mig
hem i bostaden i Nacka, att vi socialdemokrater ville att det skulle tillsättas
en utredning om ett presstöd som skulle garantera en verklig mångfald.
Jag sade då att det var angeläget att se till att såväl socialdemokratiska
som centerpartistiska och andra tidningar får en chans att överleva i en ny
massmediesituation. Jag har inte gjort någon hemlighet av denna uppfatt-
ning och det som jag framförde till Birgit Friggebo. Detta har jag talat om
för flera tidningar som under resans gång också har återgett att detta har
varit ett socialdemokratiskt krav.
När Birgit Friggebo inte ville tillmötesgå oss på den här punkten tog vi
senare upp frågan i en motion som nu skall behandlas i konstitutionsutskot-
tet, en motion om en parlamentarisk utredning. Därför tycker jag att det är
litet svagt av ett statsråd att i partipolitisk nit så att säga förvränga denna
sakfråga.
Vi ville ha en breddning som ett underlag för en diskussion. Därmed ansåg
jag och socialdemokraterna i konstitutionsutskottet att vi mycket väl kunde
diskutera med Folkpartiet i den här frågan. Men här var Birgit Friggebos
kärlek till Ny demokrati större än viljan att möta oss i en sådan diskussion.
Av senare samtal har jag förstått att Birgit Friggebo har behandlat Social-
demokraterna som vilket annat tvåprocentsparti som helst.
Jag tolkar detta, Birgit Friggebo, som ett bedövande ointresse från kultur-
ministern att diskutera mångfald i medierna. Jag tycker att det är svagt att
ett statsråd i riksdagens talarstol måste använda uppenbara lögner för att
komma åt en politisk motståndare. Min ambition när det gäller både den här
frågan och presstödet har hela tiden varit att få till stånd en ordning så, att
tidningarna - oavsett om de representerar Centerpartiet, kds, Folkpartiet el-
ler Socialdemokraterna - får chans att överleva i en demokrati.
Vi kan inte acceptera en situation där TV och radio tar över alltmer. Birgit
Friggebo, det ligger ett egenvärde i att det finns tidningar som kan starta
diskussioner och hålla debatten i gång. Då finns det också ett demokratiskt
skäl till att vi skall slå vakt om våra tidningar. Det var den enda ambition
som jag hade under mitt samtal med Birgit Friggebo denna måndagskväll,
som hon för övrigt tog initiativet till.
Anf. 111 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Thage G Peterson säger nu att det var mångfalden i media
som var det viktiga. I dag kommer Socialdemokraterna att rösta emot ett
förslag om att öka mångfalden i etermedierna.
Jag har också sett att Thage G Peterson i tidningar och vid kontakter med
journalister har sagt att man ville diskutera mångfalden, framför allt när det
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
117
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m.m.
118
gäller pressen, i samband med de diskussioner som fördes beträffande lokal-
radion.
Jag kan inse att det egentligen är litet känsligt att i kammaren ta upp och
penetrera bakåt vad som har sagts vid olika förhandlingsomgångar. Men jag
känner mig tvingad att göra det, inte minst mot bakgrund av Thage G Peter-
sons första anförande, för det blir ju litet svårbegripligt varför de diskussio-
ner som förts inte har lett fram till att också Socialdemokraterna ”är med på
vagnen”. Av tradition försöker vi ju uppnå så stor och bred enighet som möj-
ligt i yttrandefrihetsfrågor.
Därför var det nödvändigt att visa på vad det var för villkor som Social-
demokraterna hade för att ställa upp till en diskussion. Då är det faktiskt på
det sättet att Thage G Peterson till mig har framfört att han vill att utveck-
lingsstödet inom presstödet skall ökas kraftigt, för att kunna rädda arbetar-
rörelsens konkurshotade tidningar.
Vi kommer naturligtvis inte längre i den diskussionen, eftersom ingen an-
nan har varit med vid detta tillfälle. Jag beklagar djupt att inte diskussio-
nerna kunde ha förts vidare i en bredare krets, t.ex. inom konstitutionsut-
skottet, men Socialdemokraternas representant förhindrade detta genom att
ställa villkor för att diskussioner över huvud taget skulle föras om lokalra-
dion.
Anf. 112 THAGE G PETERSON (s):
Herr talman! Kulturminister Birgit Friggebo har egentligen nu sagt vad
det hela gäller. Hon har inget intresse av mångfald i pressen. Hon har inget
intresse att rädda mångfalden.
Jag har ett starkt intresse av att rädda moderata, folkpartistiska, center-
partistiska och vänsterpartistiska tidningar, kds-tidningar och socialdemo-
kratiska tidningar, därför att de är så viktiga i en demokrati. Jag har t.o.m.
sagt någon gång under senare tid, när vi har diskuterat pressituationen, att
om det så vore den enda kronan vi hade i en budget, så menar jag att den
kronan skulle gå till pressen för att förverkliga det fria ordet.
En period, när jag arbetade i Statsrådsberedningen, lade jag ner ett
mycket stort arbete bakom kulisserna för att hjälpa till att rädda Svenska
Dagbladet, som var i bekymmersam kris på 70-talet. Och jag vore beredd i
dag att rädda tidningar av annan färg än socialdemokratisk, därför att jag är
rädd om demokratin.
Därför tycker jag att det är lumpet av kulturministern att i den här debat-
ten ensidigt tala om att vårt krav om en utredning för verklig mångfald i
media bara går ut på att rädda konkursfärdiga socialdemokratiska tidningar.
Det var på den punkten jag protesterade.
Jag förstår nu att Birgit Friggebo är litet på reträtt när det gäller den be-
skyllningen, och det tyder jag ändå som ett friskhetstecken.
Anf. 113 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag är inte på någon reträtt, och jag tycker att Thage G Pe-
tersons inlägg nu senast bekräftar det som jag tidigare har sagt, nämligen att
Socialdemokraterna faktiskt inte är särskilt intresserade av den reklamfinan-
sierade lokalradion, utan att det är någonting annat de syftar till.
Vi har ett gemensamt intresse av en stor och vidgad yttrandefrihet i Sve-
rige, men jag tycker att socialdemokratins agerande under en längre tid har
visat att däri inte ingår en privat, reklamfinansierad lokalradio.
Anf. 114 THAGE G PETERSON (s):
Herr talman! Vi diskuterar nu mediafrågor, och jag tyckeratt kulturminis-
ter Birgit Friggebo blev väldigt naken i sitt inlägg. Det får mig faktiskt att
beklaga att det inte var kulturfrågorna och pressfrågorna som statsrådet läm-
nade utan att det blev jämställdhetsfrågorna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU23 Enskild egendom genom förmånstagarförordnande (prop.
1992/93:148).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU26 Internationella oljeskadefonden (prop. 1992/93:143).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU28 Ändrat bidrag till Stiftelsen för god redovisningssed (prop.
1992/93:105 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Privat lokal-
radio m. m.
119
|
Prot. 1992/93:67 24 februari 1993 |
8 § Administration av socialförsäkringen m.m. |
|
Ombildning av |
Föredrogs 1992/93:105 delvis). Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut fattades efter 11 §.) 9 § Invandring m.m. Föredrogs Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut fattades efter 11 §.) 10 § Tilläggsbudget I Föredrogs delvis). Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut fattades efter 11 §.) 11 § Ombildning av AMU-gruppen till aktiebolag Föredrogs 1992/93:152). Anf. 115 ARNE JANSSON (nyd): Herr talman! AMU-gruppen skall bolagiseras. AMU har under många år |
|
120 |
Många kurser har betalats men gått tomma, då utbildningsbidrag saknats. |
I Sörmland har t.o.m., enligt uppgift, AMU-chefen bildat ett eget bolag
som bedriver uppdragsutbildning åt AMU. För enkelhetens skull tecknar
han alltså avtal med sig själv.
Det händer att lärare inom AMU vägrar att ta in elever på praktikantplat-
ser i en kurs, detta trots att flera platser i kursen står tomma och dessa platser
redan är förutbetalda, m.m.
Inom Ny demokrati har vi starkt reagerat på att regeringen visat en ten-
dens att tillsätta tjänster samt konstruera nya befattningar efter politisk ställ-
ning och tillhörighet och inte, enligt vårt förmenande, efter kompetens.
AMU-gruppen skall nu bli ett aktiebolag. VD och styrelse skall tillsättas.
Det är bra. Samtidigt är det klart att den nya koncernen står inför komplice-
rade omstruktureringsproblem, som skall lösas på en marknad där man ome-
delbart möter en vikande efterfrågan och ökad konkurrens från andra ut-
bildningsanordnare.
Mot den bakgrunden är det en nyckelfråga att koncernen får en ledning
som utan sidoblickar på politiska meriter tillsätts efter reell kompetens, dvs.
med vidimerad förmåga att med kraft, professionellt kunnande, samarbets-
förmåga m.m. föra verksamheten i dess nya former till framgång. Vederbö-
rande måste självfallet ha visat stor fallenhet, intresse och engagemang inom
området för att vara tänkbar. Att ens tänka i banor som omflyttning av en
obekväm person till denna post borde vara förbjudet. Därför gör jag det
inte.
Efter dagens kontakter med AMU:s organisationskommitté, AMS plats-
förmedlingsenhet, Arbetsmarknadsdepartementet och Näringsdepartemen-
tet kommer vi med synnerligen stort intresse att följa hur lagen om allmän
platsanmälan kommer att tillämpas i det nya aktiebolaget.
Herr talman! Med tanke på vad jag tidigare anfört kommer vi inom Ny
demokrati mycket noga att följa även hur man formulerar kraven för VD-
posten, hur kraven tillgodoses samt hur tillsättandet i övrigt går till.
Anf. 116 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Herr talman! På AMU begär man själv att få bli bolagiserad. Den begäran
står arbetsmarknadsutskottet bakom. Det är en riktig utveckling. Redan för
ett år sedan instämde arbetsmarknadsutskottet i sitt betänkande AU11 i
denna begäran och menade att det borde ske så fort som möjligt.
Det tillsattes en utredning, och det är i stort sett den utredningens resultat
vi har att ta ställning till i dag i det betänkande arbetsmarknadsutskottet har
skrivit.
Det skall bildas ett moderbolag, och det skall bildas dotterbolag. Förslaget
går ut på att de helt skall ägas av staten. Arbetsmarknadsutskottet har ingen
annan uppfattning, men vi vill gärna hålla dörren öppen för en eventuell se-
nare privatisering. Det skulle kunna ske när bolaget är moget för detta, och
då är regeringen välkommen tillbaka till utskottet med ett förslag om privati-
sering.
Utskottet gör samma bedömning som regeringen om att de tillgångar och
skulder som finns i uppdragsmyndigheten AMU för närvarande bör över-
föras till det nya bolaget. Det kan möjligen diskuteras om den del av pen-
sionsskulden som kommer från tiden före 1986 - innan AMU som avgiftsfi-
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Ombildning av
AMU-gruppen till
aktiebolag
121
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Ombildning av
AMU-gruppen till
aktiebolag
122
nansierad uppdragsmyndighet bildades - skall lämnas utanför. Arbetsmark-
nadsutskottet menar dock att hela pensionsskulden bör överföras till det nya
bolaget, och att man i stället i avkastningskravet på koncernen tar hänsyn
till den belastning skulden innebär. Detta kan också för övrigt gälla andra
kostnader som genereras i samband med bildandet av den nya koncernen.
Arbetsmarknadsutskottet delar regeringens uppfattning om att den nya
koncernens målsättning skall vara att flertalet av de tidigare anställda inom
myndigheten bör återanställas i det nya bolaget. Med tanke på den volym-
neddragning som diskuteras i utredningen - från 4 milj årder kronor till 3 mil-
jarder kronor i omsättning - har vi förståelse för svårigheterna med detta.
Målsättningen bör dock vara att samtliga eller flertalet nu anställda bör åter-
anställas i det nya bolaget.
Arne Jansson talade i sitt anförande om styrelsen i det nya bolaget och om
rekryteringen av koncernledningen. Det är en självklarhet att kompetens-
krav och inte andra kriterier bör gälla här. Detta förutsätter arbetsmarknads-
utskottet.
Herr talman! Jag har inte mer att anföra, utan yrkar bifall till arbetsmark-
nadsutskottets hemställan i dess helhet.
Anf. 117 KRISTER ÖRNFJÄDER (s):
Herr talman! Jag har i arbetsmarknadsutskottet inte fått gehör för min
motion om kompensation till kommunerna för eventuella hyresbortfall som
resultat av bolagiseringen.
Det kan innebära att kostnader överförs från staten till kommunerna, vil-
ket i det ansträngda ekonomiska läge många kommuner befinner sig i är
mycket olyckligt.
Jag förstår att jag mot ett enigt utskott inte kan få kammarens gehör för
min motion, men jag vill ändå redovisa att min uppfattning kvarstår trots
detta.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU15, lagutskottets betänkanden 1992/93:LU23, LU26 och LU28,
socialförsäkringsutskottets betänkanden 1992/93:SfU10 och SfUll, närings-
utskottets betänkande 1992/93:NU18 samt arbetsmarknadsutskottets betän-
kande 1992/93:AU6.
Konstitutionsutskottets betänkande KU 15
Mom. 1 (frågan om avslag på proposition 1992/93:70)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 126 för reservationen av
Thage G Peterson m.fl.
Mom. 2 (regeringens förslag till lokalradiolag)
Utskottets hemställan - som ställdes mot det av Björn von der Esch under
överläggningen framställda yrkandet - bifölls med acklamation.
Mom. 3-13
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU23
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU26
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU28
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUlO
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUll
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU18
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU6
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1992/93:158 Skolans internationalisering
123
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
13 § Kammaren åtskildes kl. 17.26.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 12 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 44 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 4§ anf. 67 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 82 och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/Barbro Nordström
124
Innehållsförteckning
Onsdagen den 24 februari
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
3 § Utrikespolitisk debatt ................................ 2
Talmannen
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Pierre Schori (s)
Lars Moquist (nyd)
Bertil Måbrink (v)
Nic Grönvall (m)
Daniel Tarschys (fp)
Pär Granstedt (c)
Margareta Viklund (kds)
Maj Britt Theorin (s)
Inger Koch (m)
Karl-Erik Svartberg (s)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Ingbritt Irhammar (c)
Viola Furubjelke (s)
Holger Gustafsson (kds)
Eva Zetterberg (v)
Kristina Svensson (s)
Richard Ulfvengren (nyd)
Birgit Henriksson (m)
Hans Göran Franck (s)
Margareta Israelsson (s)
Håkan Holmberg (fp)
Sture Ericson (s)
Jan Jennehag (v)
Bertil Persson (m)
Nils T Svensson (s)
Göran Lennmarker (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Lena Klevenås (s)
Lennart Rohdin (fp)
Bengt Hurtig (v)
Meddelande om samlad votering .......................... 88
4 § Privat loklaradio m.m................................ 88
Konstitutionsutskottets betänkande KU15
Debatt
Elvy Söderström (s)
Elisabeth Persson (v)
125
Prot. 1992/93:67
24 februari 1993
Ylva Annerstedt (fp)
Björn von der Esch (m)
Gunnar Hökmark (m)
Håkan Holmberg (fp)
Äke Gustavsson (s)
Talmannen (om debattreglerna)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Harriet Colliander (nyd)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Thage G Peterson (s)
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Beslut fattades efter 11 §
5 § Enskild egendom genom förmånstagarförordnande ......... 119
Lagutskottets betänkande LU23
Beslut fattades efter 11 §
6 § Internationella oljeskadefonden ........................ 119
Lagutskottets betänkande LU26
Beslut fattades efter 11 §
7 § Ändrat bidrag till Stiftelsen för utvecklandet av god redovisnings-
sed ............................................ 119
Lagutskottets betänkande LU28
Beslut fattades efter 11 §
8§ Administration av socialförsäkringen m.m................ 119
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUlO
Beslut fattades efter 11 §
9 § Invandring m.m.................................... 120
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUll
Beslut fattades efter 11 §
10 § Tillägsbudget I .................................... 120
Näringsutskottets betänkande NU18
Beslut fattades efter 11 §
11 § Ombildning av AMU-gruppen till aktiebolag ............. 120
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU6
Debatt
Arne Jansson (nyd)
Harald Bergström (kds)
Krister Örnfjäder (s)
Beslut ............................................... 122
Konstitutionsutskottets betänkande KU15
Lagutskottets betänkande LU23
Lagutskottets betänkande LU26
Lagutskottets betänkande LU28
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUlO
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUll
Näringsutskottets betänkande NU18
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU6
12 § Bordläggning ..................................... 123
126
gotab 43268, Stockholm 1993