Onsdagen den 17 februari
Kl. 9.00-12.41
Protokoll
1992/93:63
Justerades protokollet för den 11 februari.
Talmannen meddelade att Vänsterpartiets riksdagsgrupp på grund av upp-
kommen vakans anmält Bengt Hurtig (v) som ledamot i den svenska delega-
tionen till Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-Sverige efter Ber-
til Måbrink.
Talmannen förklarade vald till
ledamot i den svenska delegationen till Gemensamma parlamentariker-
kommittén EG-Sverige
Bengt Hurtig (v)
Talmannen anmälde att trafikutskottet den 16 februari till ny ordförande
efter Birger Rosqvist utsett Sven-Gösta Signell (s).
Föredrogs och hänvisades
Redogörelse
1992/93:RB1 till finansutskottet
Motionerna
1992/93:Sf23 och Sf24 till socialförsäkringsutskottct
1
1 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 63
|
Prot. 1992/93:63 17 februari 1993 |
5 § Information från regeringen om finanskrisen |
|
Information från |
Anf. 1 Statsrådet BO LUNDGREN (m): Fru talman! Det bemyndigande som regeringen fick av riksdagen genom Min avsikt är alltså att regelbundet lämna muntlig information till riksda- Det har sedan riksdagens debatt den 18 december inträffat en del saker Jag skulle dock inledningsvis vilja säga en sak. Debatten kring de mycket Jag tror att det kan vara viktigt för oss alla, och inte minst för media, att Det är självklart så, att den spekulationsekonomi som vi upplevde under Jag tänkte först redovisa läget vad gäller de banker som för närvarande |
2
en skiljenämnd för att på det viset skapa en garanti för att inte något avtal
träffas som skulle gå fordringsägarna i konkursen för när.
Anledningen till att vi har valt att genomföra detta förvärv är att proble-
men är så stora i Gota Bank att en genomgripande rekonstruktion behövs.
Vi har bedömt att denna rekonstruktion lättast och smidigast och med
minsta kostnad kan genomföras om staten har full kontroll över hela denna
process.
En rekonstruktion av banken har således inletts. Vår avsikt är att sälja
banken så snart det är lämpligt. I avvaktan på en mera långsiktig lösning har
regeringen den 7 januari 1993 beslutat om en garanti till Gota Bank på 10
miljarder kronor för att skydda bankens egna kapital.
Sedan den 15 januari 1993 har jag ansvaret för frågor som gäller statligt
ägande i bolag på kredit- och värdepappersmarknaderna, alltså också ägan-
det vad gäller Nordbanken och Securum, en åtgärd som i det läge som vi
befinner oss i kan vara rimligt med tanke på de problem som uppkommit.
Enligt min uppfattning är det även i fortsättningen, när stabilitet väl uppnåtts
i betalningssystemet och banksystemet, rimligt att så länge det finns två stats-
råd inom Finansdepartementet försöka skilja ansvaret för marknadsfrågorna
i sig och det direkta ägandet. I dagsläget konstaterar vi att det finns vinster
att göra på att hantera detta sammantaget. Det är därför som denna föränd-
ring har genomförts.
Rekonstruktionen av Nordbanken har slutförts. Regeringen fattade
den 22 december i fjol beslut om att förvärva Securum av Nordbanken för 1
miljard kronor, vilket motsvarar det bokförda aktiekapitalet vid denna tid-
punkt. Förvaltningen av Securum kommer att föras över till Bankstöds-
nämnden när denna har inrättats.
Inom ramen för det generella bemyndigande som lämnats av riksdagen
har regeringen gjort åtaganden som innebär att Securum erhållit totalt ca 24
miljarder kronor. Den återstående delen av finansieringen av Securum ut-
görs av lån från Nordbanken. Staten har utfärdat en garanti på 10 miljarder
kronor för dessa lån.
Den rekonstruktion som genomförts har som syfte att uppnå en vettig si-
tuation för Nordbanken, samtidigt som vi undviker en snedvridning av kon-
kurrensen mellan olika institut inom den finansiella sektorn.
De åtgärder som hittills vidtagits har beslutats inom en ram som för närva-
rande uppgår till 67,5 miljarder kronor. Jag vill notera att detta är en ram
för statens åtagande. Det är inte en summa utbetalningar som innebär en
budgetbelastning. Det är heller inte det som skall kunna betraktas som en
slutlig kostnad. Den känner vi till först när rekonstruktion, avveckling, för-
säljning och andra åtgärder är vidtagna i det här avseendet.
De åtgärder som finns inom denna ram om 67,5 miljarder fördelar sig så,
att 7,3 miljarder gäller åtaganden vad beträffar Första Sparbanken, numera
en del av Sparbanken Sverige och inte längre en självständig bank.
Vad gäller Nordbanken omfattar åtagandena 50,2 miljarder kronor, inkl,
det uppköp som gjordes för att kunna genomföra en rekonstruktion på ett
smidigt sätt 1992.
Vad gäller Gota Bank är åtagandet för närvarande en tillfällig garanti på
10 miljarder kronor. Det slutliga åtagandet kan förväntas bli större.
Prof. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
Förutom Nordbanken, Securum och Gota Bank är det för närvarande tre
banker som anmält till regeringen att de kan komma att behöva stöd, nämli-
gen S-E-Banken, Föreningsbanken och Sparbanken Sverige.
De nämnda bankerna har undertecknat en handling, ett ingångsavtal, var-
igenom de förbundit sig att lämna information som gör det möjligt att be-
döma om det föreligger ett behov av statligt stöd. Avtalen är offentliga och
finns tillgängliga. De har också redovisats i media. Det här är ett omfattande
avtal som jag inte tänker redovisa i detalj och som alltså finns tillgängligt.
S-E-Banken och Föreningsbanken har levererat erforderlig information.
Sparbanken kan förväntas göra det inom de närmaste veckorna. Den infor-
mation som lämnats från S-E-Banken och Föreningsbanken har remitterats
till Finansinspektionen för yttrande om huruvida resp, bank är i behov av
statligt stöd. Finansinspektionen har i ett yttrande den 12 februari 1993 an-
fört att båda bankerna är i behov av statligt stöd för att kunna fortsätta att
driva verksamhet.
För närvarande bereds frågan om beskedet till de nämna bankerna i Fi-
nansdepartementet, och besked om departementets ställningstagande kan
lämnas inom kort.
I vad gäller de banker som får positiva besked - om man nu betraktar det
som ett positivt besked - om att stöd är rimligt och bör lämnas, dvs. generellt
sett naturligtvis ett negativt besked, kommer Finansdepartementet att företa
en omfattande undersökning om bankens ställning och framtida resultatut-
veckling.
Undersökningen kommer att omfatta en noggrann analys och värdering
av institutens alla problemengagemang och en utvärdering av institutens
strategi, struktur och framtida intjäningsförmåga.
Med utgångspunkt i resultatet av denna undersökning kommer Finansde-
partementet att analysera olika handlingsalternativ, som regeringen sedan
får ta ställning till. Detta kommer naturligtvis också att ske med utgångs-
punkt i en analys av den övergripande strukturen inom det finansiella syste-
met. Man får då en total bild av den struktur som kan vara rimlig för framti-
den när det gäller det finansiella systemet, så att man inom den totala ramen
betraktar de enskilda instituten.
Den organisation som kommer att gälla för beredningen av stödfrågorna
enligt bankstödspropositionen kan beskrivas som så, att beredningen för
närvarande sker i en tillfälligt inrättad avdelning inom Finansdepartemen-
tet - bankstödsavdelningen - med Stefan Ingves som chef. Det arbete som
bedrivs inom departementet skall övertas av Bankstödsnämnden så snart
den inrättats. För närvarande är planeringen att nämnden skall kunna vara
inrättad den 1 maj 1993. Till ordförande i nämnden har, som ni också vet,
Odd Engström utsetts. Avsikten är att organisationen av Bankstödsnämn-
den sker parallellt med det arbete som i övrigt bedrivs med bankstödsfrå-
gorna inom bankstödsavdelningen.
Det har lämnats uppgifter om kostnader för beredning av stödåtgärder.
De har redovisats i media, och det finns anledning att också för riksdagen
kunna lämna en redovisning.
Finansdepartementet anlitar för närvarande två konsultföretag som bistår
vid beredning av stödfrågor. Vi gör det med utgångspunkt i att vi måste
skaffa oss all tänkbar skicklig kompetens för att på ett riktigt och rätt sätt
kunna hantera de här frågorna. Det är ett ansvar som vi har och som utgår
ifrån riksdagens bemyndigande i fjol. Vi måste då också vara beredda att ta
i anspråk de bästa kapaciteter som vi bedömer finns på detta område.
Totalt sett har hittills fyra olika uppdrag färdigredovisats. Uppdraget har
gällt Sparbanken - Sparbanksgruppen och Gota Bank när det gäller problem
kring det generella bankstödet, men också frågan om Posten och Postgirots
framtida situation som ligger utanför Bankstödsnämnden. Detta har med-
fört en kostnad av totalt 17,3 miljoner kronor, varav drygt 9 miljoner har
gällt Posten och Postgirot - en kostnad som belastar såväl Finansdeparte-
mentet som Kommunikationsdepartementet, och som inte direkt har med
bankstödsverksamheten att göra. Den totala kostnaden hittills för konsultar-
voden i det här avseendet ligger alltså på knappt 8 miljoner kronor.
Det har förekommit en diskussion om tekniken för de här avtalen, där
enligt internationell praxis ett kostnadspålägg på 30 % på fakturorna har
kunnat göras. De påpekanden som har lämnats från regeringens revisorer i
detta avseende kommer självfallet att beaktas i det följande arbetet, och av-
tal kommer att träffas som faller inom ramen för vad regeringens revisorer
har för uppfattning.
Som relation kan jag nämna att de kostnader som det rör sig om, ca 8 mil-
joner kronor, i sig naturligtvis är höga. Men jämfört med statens åtaganden
hittills om 67 500 miljoner kronor är det en förhållandevis blygsam kostnad.
När Bankstödsnämnden inleder sitt arbete kommer kostnader som berör
hanteringen av enskilda institut också att debiteras resp, institut. Självfallet
vet vi inte riktigt vad som totalt sett kan återvinnas i den framtida hante-
ringen.
Regeringen har också diskuterat frågan om avgångsvederlag för anställda
inom de statliga företagen. För egen del har jag i ett brev till styrelsernas
ordförande för i det här fallet Nordbanken, Securum och Gota bank redovi-
sat min uppfattning. Den innebär att fallskärmsavtal, avgångsvederlag - som
egentligen är den riktiga beteckningen - inte bör tecknas om de överstiger
vissa ramar. Tidsmässigt bör ramarna inte gälla för mer än två år. Det bör
dessutom vara fråga om en avräkning av löner och ersättningar som erhålls
efter det att anställningen har upphört.
I grunden är det dock så, enligt min mening, att lönen skall avteckna den
risk som finns i anställningen. Lönens nivå får fastställas med utgångspunkt
i krav på den kompetens som krävs och de risker som finns förenade med
anställningen. Avgångsvederlaget skall i övrigt vara ett komplement, ett
visst skydd, under en övergångsperiod, inte någon ersättning i sig självt. Jag
förutsätter att man så långt möjligt är strävar efter att anpassa redan existe-
rande avtal till de ramar som har angetts i de här riktlinjerna.
Vidare har vi funnit anledning att fullfölja den utredning om ansvarsfrå-
gorna som har skett internt inom Nordbanken. Vi avser att fördjupa gransk-
ningen om det finns förutsättningar att väcka talan mot styrelseledamot om
skadestånd till banken, trots tidigare beslut om ansvarsfrihet för styrelsen.
En sådan talan kan under 1993 väckas rörande verksamhet under 1990. När
det gäller verksamheten under tidigare verksamhetsår, kan talan bara väckas
om den grundas på brottsligt handlande.
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
Låt mig avslutningsvis nämna ytterligare något som vi inom departemen-
tet ämnar utreda, nämligen statens ägarroll i vad gäller de finansiella institut
där staten har ett ägande för skattebetalarnas räkning. Dåvarande PKban-
ken ägdes till 100 % av staten fram till 1984, då staten sålde ut ca 30 % av
aktierna och banken börsintroducerades. Ägandet låg kvar på ca 70 % fram
till nyemissionen hösten 1991, då statens ägarandel ökade till 77 %. Sedan
hösten 1992 innehar staten återigen 100 % av aktierna genom ett förvalt-
ningsaktiebolag, som har bildats för detta ändamål.
Det sätt på vilket staten utövar sitt ägarinflytande skiljer sig naturligtvis
inte från det som gäller andra aktiebolag. Ägarnas rätt att fatta beslut om ett
bolags angelägenheter utövas på bolagsstämma. Ägarna utser styrelsen,
men styrelseledamöterna sitter i styrelsen på eget ansvar, och inte som ägar-
nas språkrör.
Även om det formella inflytandet utövas på bolagsstämman kan självfallet
mer eller mindre omfattande informella kontakter mellan ägaren och bola-
get förekomma.
Inom Finansdepartementet utarbetades en företagspolicy i början av
1990, en generell företagspolitik för samtliga företag inom Finansdeparte-
mentets ansvarsområde. Syftet med den här företagspolicyn var att klargöra
förhållandet mellan det enskilda företaget och staten i egenskap av ägare,
att för företagen klargöra ägarens uppfattning i vissa frågor, att ge ledning
åt statens styrelserepresentanter och att ange vad departementet som ägare
värderar hos de företag i vilka man har ett ägarintresse.
Denna policy har inneburit bl.a. regelbundna kontakter. Man har under
hösten inbjudit verkställande direktörer och styrelseordförande i samtliga
bolag till en träff med ansvarigt statsråd. Syftet har varit att ge information.
Vidare har under våren verkställande direktörer och styrelseordförande i
vart och ett av bolagen inför departementsledningen presenterat och förank-
rat bolagets mål och företagsstrategi samt presenterat föregående års verk-
samhet.
Det finns all anledning att se huruvida denna information har varit tillräck-
lig och till fyllest för att staten skall kunna sägas ha uppfyllt sin ägarroll på
ett positivt sätt - det ansvar som ju ägaren självfallet också har för att verk-
samheten bedrivs på ett riktigt sätt. I det här fallet är det ju extra viktigt med
tanke på att staten utövar ägarrollen åt skattebetalarna och därför har ett
extra tungt ansvar. Mot den bakgrunden finns det anledning att se över hur
ägarrollen tidigare har hanterats och dra slutsatser om hur man i framtiden
bör bygga upp en aktiv ägarförvaltning.
Anf. 2 ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Det var en värdefull information, även om den var ganska
översiktlig - det finns mycket mer som riksdagen har anledning att ta del av
och få insyn i. Jag föreställer mig att vi kommer att finna ytterligare former,
utöver denna redovisning, för en sådan insyn. Det är också viktigt att de all-
mänrepresentanter som kommer att finnas i Bankakutens styrelse den vägen
också kan se hur ärendena bereds och vilka de slutliga besluten blir.
Jag skulle vilja ta upp ett par frågor. Den första gäller någonting som stats-
rådet inte tog upp här, nämligen statens möjlighet att återvinna de belopp
som nu sätts in för att klara bankerna över ett svårt och allvarligt skede. Det
är oerhört angeläget att det sker i sådana former att skattebetalarna kan få
tillbaka de pengar som nu sätts in. Jag skulle sätta värde på att få veta hur
regeringen ser på detta.
Den andra frågan, som väl alla ställer sig, inte minst i näringslivet, är: Hur
får man bankerna att driva en kreditgivning så att sunda, nödvändiga inve-
steringar kan komma till stånd på rimliga villkor? Det är minst lika angeläget
att få besked om vad regeringen gör och tänker göra på det området.
Med tanke på att statsrådet nu har ansvaret för ägarfunktionen och att
finansministern har uttalat sig för att krympa räntemarginalerna, kan det
vara intressant att få svar på frågan: Vad gör bankministern, som ägare av
Nordbanken och Gotabanken, för att de bankerna skall gå i spetsen för en
sådan utveckling?
Fru talman! Jag vill ställa ytterligare en fråga, och den gäller konsultrap-
porterna: Har rådgivarna, konsulterna, givit sådana råd att vi den vägen kan
få en lösning på bankkrisen som vi annars inte skulle ha fått? Det är i så fall
väl använda pengar. Har vi inte fått sådana råd måste detta granskas när-
mare.
Anf. 3 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Självfallet skall vi se till att insynen sker på ett så djupt och
brett sätt som möjligt. Det här är en form, och det finns naturligtvis många
andra former för insyn, via Bankstödsnämnden, via allmänrepresentanterna
där, via de skrivelser som finns, via informella och formella kontakter i andra
avseenden. Vi kommer självklart att ha all den öppenhet som är möjlig i det
här avseendet.
Vad gäller statens möjligheter att återvinna de åtaganden staten har gjort,
i den mån det rör sig om kontanta utbetalningar av ett eller annat slag, beror
det naturligtvis på situationen generellt på den finansiella marknaden och
för resp, institut vilken belastning som det totalt kommer att röra sig om. I
den mån institut inte kan bedömas ha en överlevnadsförmåga på sikt, om
det gäller att genomföra rekonstruktion eller möjligen att helt eller delvis
avveckla verksamheter, kommer det att medföra definitiva kostnader för
skattebetalarna. I den mån det finns en möjlighet att driva verksamheten
vidare, kommer detta att möjliggöra en återbetalning av lån med sedvanlig
ränta och garantiavgifter för garantier som lämnas. I den mån det är fråga
om ett statligt ägande, finns det naturligtvis möjlighet att vid en försäljning
återvinna en del av det som tidigare satsades vid en rekonstruktion. Men det
är en viktig uppgift för Bankstödsnämnden att bevaka just detta kontinuer-
ligt. Det är också detta som gör att Bankstödsnämnden måste komma i gång
och finnas så länge det finns skäl att bl.a. hantera återvinningsfrågan.
Vad gäller kreditgivningen har staten ingen möjlighet att kommendera
fram - vilket jag är säker på att Allan Larsson och jag är överens om - ränte-
sättning, räntemarginaler och annat. Den typen av regleringar skapar mer
problem än de möjligtvis skulle kunna lösa ens på kort sikt. Det är dock vik-
tigt att skapa förutsättningar för en fungerande kreditförsörjning nu, såväl
som att i en expansionsfas i ekonomin expandera kreditvolymerna. Det är
ett av skälen till att riksdagen över huvud taget har givit regeringen det be-
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
myndigande som vi har fått, dvs. ett generellt åtagande att skapa en trygghet
för fordringsägare och insättare genom att finansiera verksamheten. Det
första och viktigaste är att vi har detta skydd, som gör att kreditgivningen
kan fungera.
Vi måste ta hänsyn till detta när det gäller vilken kapitalbas som skall gälla
för olika institut. Vi måste ta hänsyn till det när det gäller risker för konkur-
renssnedvridningar vid tillämpningen av de möjligheter som bankstödspro-
positionen ger. Det är i första hand där som möjligheterna ligger.
Det är naturligtvis också viktigt att föra en sådan ekonomisk politik att vi
skapar förutsättningar för en fortsatt nedgång av räntorna. Det bygger
mycket på vad riksdagen i samverkan med regeringen kan åstadkomma vad
gäller den ekonomiska politiken. De förutsättningarna förbättrar ju likvidi-
teten i ekonomin och därmed också förutsättningarna för en fungerande kre-
ditförsörjning.
Vad gäller räntemarginalen är det av intresse att se till att marginalen som
sådan inte vidgas alltför mycket. Å andra sidan är det mycket svårt att defi-
niera vad en räntemarginal egentligen är, om man skall räkna checkräknings-
krediten för ett enskilt företag och den lägsta tänkbara räntan på ett transak-
tionskonto, eller om det skall vara den högsta inlåningsränta man över hu-
vud taget kan få, jämfört med ett bundet lån med en viss säkerhet. Det är
alltså svårt att fastställa exakt var räntemarginalen ligger.
Vi har en stor räntemarginal i Sverige. Vi är överens om att vi bör sträva
efter att begränsa den. Men vi får också vara medvetna om att en minskning
av räntemarginalen i sig också leder till ökade belastningar för det finansiella
systemet, vilket i sin tur kan leda till krav på ytterligare fördjupat bankstöd.
Det här är en avvägningsfråga, där staten inte kan kommendera fram en
minskning av räntemarginalerna, utan påtalar problemet och, inte minst för
de enskilda instituten, noterar att det som kan vara kortsiktigt lönsamt nu
kanske är långsiktigt olönsamt. Det gäller att göra en avvägning. Det går
alltså inte att som ägare gå till Nordbanken och Gotabanken och ge regler
för räntesättningen i instituten. Det skulle, förutom de problem jag antydde,
också snedvrida konkurrensen och skapa ytterligare problem för de banker
och institut som i dag finns utanför systemet. Ambitionen finns där, och jag
tror att vi är överens om den, men det är en mycket intrikat fråga hur man
skall kunna genomföra detta. Det får ske i första hand genom att man lägger
synpunkter och deltar i debatten.
Vad slutligen gäller de konsulter som vi har anlitat är det uppenbart att det
underlag vi har fått av dem har varit oundgängligen nödvändigt för att vi
skall kunna bedöma frågorna om exempelvis Första sparbanken och Gota-
banken. Vi hade inte haft egen kapacitet i departementet i dag att genomföra
den typen av utvärderingar. Det är självklart att vi fattar självständiga be-
slut.
Anf. 4 ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en mer allmän fråga till Bo Lundgren.
Med anledning av det som sker i det svenska banksystemet pågår det diskus-
sioner här hemma, där det ibland sägs att det är bankledningarnas skuld och
ibland sägs att det är politikernas fel under 80-talet. Jag tycker att båda de
diskussionslinjerna är för grunda. Om man ser sig om i världen, finner man
att banksystemen befinner sig i ett besvärligt och allvarligt läge.
Jag läste senast i Financial Times en beskrivning av det japanska banksys-
temet, där man har kreditförluster på 12 % av BNP. Det är samma storleks-
ordning som i Sverige. Det är liknande i Storbritannien, Norge, Finland, Ca-
nada och USA. Det börjar komma på kontinenten också.
Jag skulle vilja ställa frågan till Bo Lundgren hur regeringen ser på detta
förhållande. Vad är det som gör att banksystemet, i den utveckling vi har
haft med avreglering, har hamnat i det här läget, oavsett vilken ekonomisk
politik som länderna har drivit? De länder som vi nu ser har haft väsentligen
olika ekonomisk politik under 80-talet. Vad är slutsatsen av detta för rege-
ringens del?
Anf. 5 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! För att bl.a. kunna ta ställning till detta har vi tillsatt en utred-
ning, som jag redovisade för ungefär en vecka sedan, med Jan Wallander
som ordförande, för att få en rejäl genomlysning av olika faktorer som sam-
verkat för att skapa de problem vi i dag upplever. Det är olika faktorer, olika
institutionella och andra faktorer, som i olika länder har påverkat utveck-
lingen. Det går naturligtvis inte att friskriva dén ekonomiska politiken från
dess effekter på ekonomin och dess ansvar.
Jag tror att det för var och en är självklart att problemen i Sverige, som är
förhållandevis mycket djupare än i flertalet andra länder, orsakas av att
andra hälften av 80-talet präglades av två saker, nämligen en hög inflation
och dessutom höga marginalskatter, vilket - även om vi hade en avdragsbe-
gränsning - ledde till ett avdragsvärde på 50 % för den som hade avdrags-
möjligheter för ränteutgifter. Var och en kunde då göra en kalkyl som visade
att exempelvis fastighetsinvesteringar skulle kunna bli lönsamma.
Kreditmarknaden avreglerades, med all rätt, i mitten av 80-talet, men
denna miljö skapade förutsättningar för en accelererande kreditexpansion -
som hade kommit oavsett den ekonomiska bakgrunden men som accelere-
rade extra mycket.
Det finns alltså en klar påverkan på grund av inflationen och på grund av
de höga marginalskatterna.
Till det kommer att valutaregleringen, som slopades först senare, skapade
en inlåsningseffekt, vilket gjorde att värdena i det här avseendet steg snab-
bare i den svenska ekonomin.
Man kan diskutera - det skall utredningen också göra, för att vi skall
kunna dra framtida lärdomar av detta tillsynens roll i sammanhanget - reg-
lerna för tillsyn och tillämpningen av reglerna.
Sedan är det självklart att man också inom banksektorn tappade kontak-
ten med verkligheten när man gjorde en värdering som avlägsnade sig långt
från varje form av kassaflödesanalys, vilket skapade ytterligare problem.
Det är alltså självklart att såväl det politiska systemet som den finansiella
sektorn i sig har delansvar i det här avseendet.
Anf. 6 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! Bakom bankkrisen, de oerhörda kreditförlusterna, döljer sig
inte bara affärsmässiga felbedömningar och slarvig kreditgivning utan också
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
|
Prot. 1992/93:63 17 februari 1993 |
kriminalitet, grov ekonomisk brottslighet. Det är naturligtvis svårt att upp- |
kronor står klart. Det finns bedömare med inblick i den finansiella sektorn
|
Information från |
som t.o.m. gör uppskattningen att det rör sig om tiotals miljarder kronor. Det är lätt att förstå allmänhetens upprördhet och ilska över vad som har Jag anser att det är oerhört betydelselfullt att få till stånd en genomgri- Den andra frågan har att göra med resurserna för en sådan genomlysning. Anf. 7 Statsrådet BO LUNDGREN (m): Fru talman! Låt mig först säga att det inte är självklart att staten, och skat- Det är inte heller självklart att detta åtagande omfattar allt. Det är helt Det är klart att vad som än förorsakat ett enskilt instituts situation påver- När det gäller brottslighetens omfattning skall vi vara lika upprörda om För att svara på de direkta frågorna vill jag säga att det är självklart att vi |
|
10 |
kommer att medverka till en grundlig genomlysning. När man går igenom |
resp, institut som söker stöd skall man ta särskild hänsyn till om det finns
någonting som gör en misstanke om brottslighet befogad, och det skall ge-
nast anmälas till polis och åklagare. Vi har uppmanat Finansinspektionen att
i sin verksamhet också göra detta.
När det sedan gäller resursfrågan vill jag säga att vi på mitt område exem-
pelvis har sett till att vid budgetbehandlingen undanta Riksskatteverket från
de besparingar som i övrigt i stor utsträckning har ålagts statsförvaltningen
eftersom det i sin tur skulle vara kontraproduktivt. Vi har från regeringens
sida anslagit extra medel just när det gäller den finansiella krisen och even-
tuell brottslighet i samband med den. Vidare behandlas frågan om resurstill-
skott av justitieministern och inom Justitiedepartementet.
Anf. 8 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! Resurserna är ytterligt begränsade, Bo Lundgren. Det vittnar
polis, åklagare, skatterevisorer och andra inblandade om. Man ligger
mycket kraftigt efter, och man har inte möjlighet att komma åt den här
brottsligheten. Jag vill än en gång fråga Bo Lundgren: Är Bo Lundgren be-
redd att medverka till att samhället får erforderliga resurser för att komma
åt den typen av kriminalitet inom bankväsendet?
Anf. 9 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Varken Lars-Erik Lövdén eller jag kan i dag säga exakt hur
mycket som erfordras i form av statliga anslag för att åstadkomma en riktig
balans. Vi skall se till - det är en självklarthet för oss bägge, förutsätter jag -
att polis och åklagare får de resurser som behövs för att på ett effektivt sätt
klara problemen. Sedan får det föras en dialog mellan de myndigheterna å
ena sidan och regeringen och riksdagen å den andra för att fastställa vilka
belopp det kan vara fråga om.
Anf. 10 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Det behövs en ordentlig granskning av varför bankreviso-
rerna inte reagerade mot bankernas svindlande affärer. Det är nödvändigt
att revisorernas arbetssätt granskas och att åtgärder vidtas för att förbättra
verksamheten. Även när det gäller Finansinspektionen finns det anledning
till kritik.
När det gäller fallskärmsavtalen, som statsrådet redan har berört, vill jag
säga att vissa av dem är uppenbart oskäliga. Det är av stor betydelse att alla
möjligheter tillvaratas för att på rättslig grund även genom domstolspröv-
ning - uppnå rättelse då samhälleliga ägarintressen berörs. Jag undrar där-
för: Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att förbättra bankrevisorers
och Finansinspektionens verksamhet och få till stånd en rättslig prövning av
uppenbart oskäliga fallskärmsavtal?
Anf. 11 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! När det gäller bankrevisorerna finns det framställningar hos
regeringen, och det är självklart att vi kommer att se till att frågan om bank-
revisorernas verksamhet utreds.
När det gäller Finansinspektionens och den tidigare Bankinspektionens
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
11
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
12
verksamhet krävs det först och främst ett underlag av den utredning som har
fått till särskild uppgift att se huruvida regleringen och tidigare verksamhet
på det här området inom ramen för regleringen är till fyllest för att kunna
företa eventuella förändringar. Men det är självklart - och det är också avi-
serat - att en sådan utredning skall komma till stånd.
Vad slutligen gäller fallskärmsavtalen kan jag nämna att jag i det riktlinje-
brev som jag har sänt till styrelseordförandena i de nämnda instituten också
har angivit ramar. Jag har även angivit att existerande avtal i den mån de
uppenbart överstiger vad som angivits i ramarna bör bli föremål för en om-
förhandling.
Anf. 12 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Fru talman! Jag vill tacka Bo Lundgren för en fyllig och klarläggande redo-
görelse.
Jag förstod att vi skulle få en skriftlig redogörelse vår och höst. Jag tror
inte att man skall binda sig vid det. Så fort det händer något av större intresse
tycker jag att regeringen skall komma med en skriftlig redogörelse. Det gäl-
ler så stora pengar och så viktiga frågor.
Allan Larsson har redan ställt de frågor som jag ville ställa och fått för mig
acceptabla svar. Jag delar inte Bo Lundgrens uppfattning om hanteringen av
räntemarginalerna. Jag tycker att statens egna banker skall sänka dem för
att driva de andra bankerna att göra detsamma. Det är en så ohyggligt viktig
fråga för att vi skall få i gång investeringarna i landet igen att man inte bara
kan sitta och vänta på att bankerna skall ta initiativ - jag tycker att rege-
ringen måste ta initiativ i denna fråga. Annars dör vi småföretagare så små-
ningom.
Jag har hört om utredningarna om ansvarsfrågor och fallskärmsavtal. De
är nödvändiga och viktiga, men jag tror inte att man kommer att nå så långt.
Bo Lundgren har kanske lyssnat på vox populi. Man skall dock göra allt,
men jag tror inte att man skall ha för höga förväntningar. Jag tror att ban-
kerna har en hord av skickliga jurister som har sett till att avtalen håller.
När det gäller utredningar vill jag påminna Bo Lundgren om att Social-
demokraterna och Ny demokrati fick till stånd en utredning om en bankom-
budsmannainstitution.
Jag skulle från Bo Lundgren vilja höra vad regeringen har gjort i detta
hänseende. Jag tror att det är mycket viktigt. Vi som inte får låna pengar,
därför att bankerna säger att vi inte uppfyller deras kriterier, måste ha en
chans att komma tillbaka och överklaga. Detta gäller lika mycket privata
låntagare som företagare. Vad har regeringen tänkt att göra med den här
bankombudsmannainstitutionen?
Slutligen---
Anf. 13 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Det är en fråga om bedömning huruvida man skall lämna
skriftlig information, som trots allt tar längre tid, eller om man, när det in-
träffar någonting, skall välja en muntlig information. Vi skall se till att vi
väljer kanaler och får en balans som riksdagen kommer att vara nöjd med.
Att vi skulle gå in och tala om för statens banker att vissa räntejusteringar
skall bestämmas av ägaren påverkar inte bara statens banker utan också kon-
kurrenssituationen. Det innebär att vi i realiteten inför en räntereglering,
och jag har svårt att tänka mig att Simon Liliedahl egentligen vill ha en åter-
gång till en regleringsekonomi som i sig själv är så skadlig för landets eko-
nomi.
Det vi kan göra - och det har vi också gjort - är att se till att bankstödet
och garantin fungerar på ett effektivt sätt, att påpeka för bankerna att det
naturligtvis är ett problem för dem på längre sikt om de genom alltför stora
räntemarginaler skapar dåliga förutsättningar för kundernas överlevnad och
att denna debatt är viktig och bör föras.
Sedan gäller det naturligtvis att föra en sådan ekonomisk politik, som jag
sade tidigare, att vi skapar förutsättningar för en förbättrad likviditetssitua-
tion i ekonomin.
Vad gäller fallskärmsavtalen och ansvaret för dessa vill jag säga att vi skall
göra vad vi kan, men vi kan inte bryta mot den civilrättsliga lagstiftningen i
det här avseendet. Det är viktigt att konstatera att ansvaret för de avtal som
existerar i första hand måste bäras av dem som var beredda att ge avtalen,
inte av dem som har avtalen - vad vi än tycker om dessa personer eller de
situationer som personerna har befunnit sig i.
Frågan om bankombudsman resp, insättarskydd måste naturligtvis över-
vägas i särskild ordning. Det är ju någonting som kan inverka i framtiden.
Nu är det fråga om en mer akut krishantering. Det är fråga om prioritering
av arbetsuppgifter. Nu måste vi snabbt lösa de akuta problemen, samtidigt
som vi funderar över hur vi skall hantera den struktur som skall gälla för
framtiden i den finansiella sektorn. Där ingår naturligtvis detta med bank-
ombudsman.
Anf. 14 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Jag tror att det är nödvändigt att såväl riksdag och regering
som det finansiella systemet så sakteliga bygger upp det förtroende som har
skadats av finanskrisen. Det behövs flera komponenter i ett sådant bygge.
En är att utlåning fungerar på ett normalt sätt.
Jag vill fråga Bo Lundgren om han är beredd att överväga att det som vill-
kor för bankstöd ställs krav på att bankerna bedriver normal utlåning, inte
80-talsutlåning och inte den skotträdda utlåning som man nu läser om i tid-
ningarna - att man i princip inte lånar ut.
Jag vill återigen ta upp detta med ägaransvaret och den statliga ägarrollen.
Före bankkrisen talades det också om det stora räntegapet hos svenska ban-
ker. Förklaringen var att vi hade dålig konkurrens. Är Bo Lundgren beredd
att som en signal till de statliga bankerna meddela att regering och riksdag
vill att räntevapnet skall användas som ett aktivt konkurrensmedel för att
stärka konkurrensen inom banksektorn?
Slutligen tror jag att allmänheten behöver och kräver en genomlysning av
hela denna finansiella kris och att denna görs av oförvitliga, högt respekte-
rade medborgare. Jag talar alltså om behovet av en medborgarkommission.
Är Bo Lundgren beredd att medverka till att en sådan tillsätts?
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
13
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
Anf. 15 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Det är viktigt att vi skapar ett förtroende för systemet. Själv-
fallet är vi överens om detta.
Det vi kan göra vad gäller utlåningen är att skapa förutsättningar för den
normala utlåningsverksamhet som både Rolf Nilson och jag eftersträvar.
Det gäller inte någon 80-talsutlåning eller att pendeln slår tillbaka. Men vi
kan inte reglera fram detta.
Vilken typ av villkor för stöd skulle vi ställa i ett avtal? Vad är en normal
kreditgivning? Självfallet finns det implicit med, i hela den diskussion som
vi har fört, och fortfarande för, om bankstödet och bankgarantin, att detta
syftar till att skapa förutsättningar för normal kreditgivning. Men det gäller
ju också för oss att skapa andra förutsättningar genom en ekonomisk politik
som förbättrar förutsättningarna för likviditetsförsörjningen i ekonomin.
Det kommer an på oss i regering och riksdag att se till att vi kan föra den
typen av ekonomisk politik.
Jag är glad att Rolf Nilson tycker att vi skall ha konkurrens och mångfald.
Det är alldeles utmärkt att vi får en allt bredare enighet om detta. Det är
genom flera konkurrerande aktörer som vi kan få detta.
Ett av skälen till att staten har underlättat för utländska företags förvärv
av svenska företag är ju att man på så sätt kan stärka kokurrensen. Att vi
underlättar för direktlån utomlands är också ett förslag. Skattereglerna som
gäller omvandling av utländska bankers dotterbolag till filialer är ett annat
förslag.
Detta är naturligtvis någonting som vi kommer att framföra, och det är
självklart att de statligt ägda bankerna med sina förutsättningar skall fungera
på en marknad som präglas av konkurrens.
Vad gäller genomlysningen vill jag säga att vi i dag har ett antal olika ut-
redningar, mer konkret operationellt inriktade, som i ansvarsfrågan när det
gäller Nordbanken. Det finns anledning att fundera kring det i ett vidgat per-
spektiv. Det finns anledning att titta på statens ägarroll. Det finns också an-
ledning att titta på - och det har vi också gjort - vad som orsakade krisens
uppkomst, vilka faktorer som samverkade för att skapa problemen och hur
detta i viss begränsad utsträckning slagit också på ekonomin som sådan.
Dessutom gäller det tillsynens funktioner.
Det finns alltså många utredningar. Att en kommission skulle greppa över
helheten ser jag som ganska besvärligt. Jag ser för närvarande Sveriges riks-
dag som den viktigaste medborgarkommissionen. Och det är viktigt att vi i
regeringen ser till att vi ger så mycket material till riksdagen för en gransk-
ning som vi någonsin kan.
Det här som vi nu gör är faktiskt en granskning av verksamheten. Sedan
gäller det för riksdagen att beställa ytterligare utredningar, om sådana öns-
kas, utöver dem som vi tar initiativ till.
Jag tror att det är svårt att greppa hela området i en medborgarkommis-
sion. Denna fråga kan i vart fall avvakta till dess att de här olika viktiga delut-
redningarna är klara.
Anf. 16 BENGT HARDING OLSON (fp):
Fru talman! Jag vill först ge bankministern en eloge för hans föredömliga
ambition när det gäller information och öppenhet kring denna bankkris.
Jag tror att den är viktig för alla. Den är särskilt viktig för allmänheten,
som med misstroende faktiskt följer bankkrisens utveckling.
Nu skall jag gå över till frågorna.
1. Avveckling av olönsamma banker är en viktig metod för att lösa bank-
krisen. Är bankministern beredd att påskynda en sådan avveckling?
2. Pensionssparande i bank är en fråga som man länge har funderat över,
och den frågan har stor betydelse för bankerna, försäkringsbolagen och fak-
tiskt också för hur man skall komma ur bankkrisen. Jag efterlyser besked
ifrån Bo Lundgren. Hur blir det med pensionssparande i bank?
3. Enligt vad som ryktas funderar Nordbanken på att göra inköp av andra
företag, i det här fallet försäkringsbolag, närmare bestämt försäkringsbola-
get Livia. Är det rimligt och lämpligt att man gör på det sättet?
Jag noterar med intresse att bankministern har ändrat sig när det gäller
en medborgarkommission, som jag föreslog i torsdags. Han är beredd att
avvakta. Allmänhetens misstroende omfattar faktiskt delvis även riksdagen,
eftersom det finns en del personer i Sveriges riksdag som har varit inblan-
dade i ”bankkrisen”. Därmed är det av extra värde att det finns en fristående
opartisk - även från riksdagen fristående - medborgarkommission.
Anf. 17 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Jag är medveten om och har full förståelse för att medbor-
garna känner både vrede och misstroende med tanke på vad som har inträf-
fat. Det är ett av skälen till att vi måste vara synnerligen noggranna och se-
riösa när vi deltar i debatter. Som politiker och företrädare för Sveriges folk,
riksdag och regering har vi ett särskilt stort ansvar i det avseendet. Det är
därför vi måste undvika - jag skall försöka undvika detta själv - svepande
formuleringar och kortfattade, begränsade och ofullständiga analyser som
underlag för t.ex. motionskrav i riksdagen. Det kan naturligtvis hända någon
enstaka gång att misstag begås. Det gäller för oss att mycket seriöst behandla
dessa frågor och att inte bidra till att skapa en anda av misstroende. Det är
så lätt att det inträffar.
När jag skall svara på Bengt Harding Olsons frågor kan jag därför inte
säga att vi skall avveckla olönsamma banker. Mig veterligt finns det ett mo-
tionsyrkande med den inriktningen i riksdagen - man skall uttala sig för av-
veckling av olönsamma banker. Vad är det som skall avvecklas? I bankstöds-
propositionen har denna fråga behandlats, och det fanns möjlighet att disku-
tera den i det sammanhanget. Vi har sagt klart och tydligt, och det står riks-
dagen bakom, att i den mån det finns banker som inte har tillräcklig lönsam-
het för att självständigt kunna klara sig på sikt blir det fråga om en rekon-
struktion. Det kan gälla avveckling av ett helt eller delar av ett institut. Detta
är klarlagt i bankstödspropositionen liksom även förutsättningarna för detta.
Om en avveckling av olönsamma banker skulle innebära att t.ex. två tred-
jedelar eller tre fjärdedelar av banksektorn slås ut, går det ut över den kon-
kurrensfråga som Rolf L Nilson tog upp tidigare. Det går således inte att
ställa den frågan och förenkla debatten. Jag hänvisar till banskstödsproposi-
tionen och till vad riksdagen har beslutat i denna fråga.
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
15
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
16
Den 17 mars avser vi att lägga fram förslag om individuellt pensionsspa-
rande i bank.
När det gäller ett eventuellt förvärv av Nordbanken från försäkringsbolag
har jag ingen information, och jag kan därför inte kommentera denna fråga.
Slutligen vill jag säga några ord om medborgarkommissioner. Det må vara
att det finns ledamöter i Sveriges riksdag som har varit ledamöter i olika sty-
relser. Men att det hos 349 ledamöter av Sveriges riksdag skulle finnas ett
totalt intresse av att mörklägga och att inte skapa klarhet finner jag helt otro-
ligt, och jag förstår inte heller att någon skulle kunna tro på det. Det vikti-
gaste nu är att Sveriges riksdag har en fullödig information och insyn i verk-
samheten med de begränsningar som affärsmässighet och annat kräver, vil-
ket jag tror att var och en är medveten om. Efter det att avtal har träffats
skall vi öppet redovisa bakgrund, slutsatser och hur avtalen ser ut. Det är
viktigt att Sveriges riksdag tar på sig ansvaret att vara medborgarnas företrä-
dare.
Anf. 18 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag vill först fråga Bo Lundgren om vilka krav som skall ställas
på de banker som skall få stöd. När det gäller S-E-Banken pågår det tydligen
förhandlingar nu, och jag uppfattar det som tämligen självklart att det inte
blir några utdelningar till aktieägarna senare i vår. Jag vill fråga statsrådet
om han delar uppfattningen att det är ett självklart villkor för att stöd skall
kunna utgå.
Min andra fråga gäller fallskärmsavtalen. Statsrådet var inne på en ganska
intressant diskussion om huruvida lönens eller fallskärmsavtalets storlek
skall spegla de risker man har vid anställningen. Är det här en princip som
statsrådet anser skall gälla generellt vid statlig lönepolitik och annan anställ-
ningspolitik? Skall risken för att förlora jobbet spegla lönen? Jag skulle vilja
höra statsrådet utveckla denna fråga och också gärna ange i pengar räknat
hur stort ett rimligt fallskärmsavtal kan vara.
Anf. 19 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Det har angetts i bankstödspropositionen vilka krav av olika
slag som kan komma att ställas på banker som söker och behöver stöd. För-
utsättningen kan vara rationaliseringar eller olika typer av förändringar. Vad
gäller de tre banker som har velat komma i fråga för en bedömning av om
de behöver stöd eller inte, vill jag naturligtvis inte ge mig in i en diskussion
om vilka krav som kan ställas på just de bankerna. Det pågår inga förhand-
lingar. För närvarande pågår en analys mot bakgrund av den information
som vi har fått från resp, bank om det är rimligt att anta att de kommer att
vara i behov av statligt stöd. När detta väl är klart finns det anledning att
diskutera hur stödet skall utformas och vilka krav som skall ställas. Dessför-
innan vill jag inte specificera de krav som skall eller kommer att ställas. Jag
tror att Johan Lönnroth och jag kan vara överens om att det är svårt att göra
det.
När det gäller frågan om lönen såsom avspegling av kompetens, kvalifika-
tionskrav och risk med anställning tror jag att vi kan vara överens om att om
man har en utsatt position där olika faktorer som man inte själv kan styra
över kan medföra att man förlorar anställningen - det behöver inte bara vara
fråga om att verksamheten läggs ner, utan det kan uppstå konflikter med
ägaren och på andra sätt - måste det tas hänsyn till detta vid lönesättningen.
Jag kan inte bedöma hur mycket man skall väga in den ena eller den andra
faktorn. Det påverkas i varje enskilt fall av situationen.
Jag tror också att var och en tycker att det är rimligt att det finns någon
form av avgångsskydd om anställningen upphör. Skyddet skall vara så kort-
varigt som möjligt. Jag har angett en maximigräns sett från de statliga bank-
företagens synpunkt. Det är också rimligt att se detta som en inkomstga-
ranti - ungefär som för riksdagsledamöter. Under en övergångsperiod har
man garanti för en viss nivå, som man tidigare har haft. Det görs en avräk-
ning av den lön eller annan motsvarande ersättning man kan få. Det är dessa
riktlinjer som har angivits. I övrigt går det inte att gå in mycket mera än så
på frågan, eftersom det skall göras en individuell bedömning av den här ty-
pen av tjänster.
Anf. 20 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Det är bra att vi ibland får sådana här redogörelser och har
möjlighet att ställa frågor.
En av de frågor som vi debatterade här i december gällde storleksord-
ningen av de kostnader som kan drabba skattebetalarna. Vi har fortfarande
inte fått veta mer än den summa som Bo Lundgren i dag nämner. Det finns
i dagsläget en ram på 67,5 miljarder. Vad den kan komma att uppgå till fram-
över vet man inte. Det har riktats mycket kritik mot att man skulle tillämpa
principen om öppen statskassa. Jag undrar om det nu finns några prognoser
och bedömningar från regeringens sida om vilket belopp en totalram kan
komma att uppgå till. Rör det sig om 100, 150 eller 200 miljarder?
När staten går in med stöd och tar över en bank helt och hållet - exempel-
vis i fallet med Gota Bank - tillförsäkras staten och skattebetalarna even-
tuella vinster i framtiden. Nu ligger man i förhandlingar med S-E-Banken.
Jag har förstått att man därvid inte överväger en sådan ordning. Det innebär
att de aktieägare som finns i S-E-Banken i dag med gott stöd från staten kan
höja värdet på sina aktier och därmed i framtiden göra en vinst, till följd av
statens insatser. Är man beredd att gå in och göra nedskrivningar av aktieka-
pitalet helt eller delvis för att på det sättet förhindra att vi sedan får en dis-
kussion om att vissa personer har tjänat oerhört stora pengar på det statliga
bankstödet?
Förekommer det resonemang och funderingar inom regeringen om att yt-
terligare underlätta för utländska banker att komma in i Sverige och kanske
t.o.m. köpa upp hela svenska bankkontorssystem?
Anf. 21 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Jag är inte beredd att ge någon prognos över den slutliga ra-
men för statens åtagande eller de slutliga kostnaderna för staten. Det går
inte av flera skäl. Ramen som sådan påverkas inte bara av situationen i dags-
läget i de olika instituten utan också av den ekonomiska utvecklingen. Detta
påverkar belastningen på de finansiella institutionerna och därmed också
omfattningen av eventuella statliga åtaganden. Vi vet inte heller vilka lös-
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
2 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 63
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Information från
regeringen
18
ningar som kommer att bli aktuella och i vad mån vi har en situation där
nuvarande ägare kan tillskjuta kapital. Det är således svårt att fastställa den
totala ramen. Den skall i sig begränsas så långt det är möjligt. Sedan gäller
det för oss att se till att så långt möjligt på olika sätt kunna återvinna vad som
har satsats. Det innebär att den slutliga kostnaden kommer att bli lägre än
ramen för åtagandena. Men det är svårt att säga hur mycket lägre den kom-
mer att bli. Jag vill lämna detta resonemang eftersom det i dagsläget inte går
att göra någon bedömning av volymen.
Som jag har sagt tidigare pågår för närvarande inga förhandlingar med
S-E-Banken. Det finns inga överväganden från vare sig min eller regeringens
sida om vilken lösning som skall väljas efter den analys som skall göras av
situationen i S-E-Banken.
Vi diskuterar nu huruvida det är motiverat med och finns behov av statligt
stöd. När det svaret har getts skall det göras en ytterligare analys, som jag
inledningsvis sade. Innan dess kan man inte säga någonting.
Jag vill slå fast det som har sagts i bankstödspropositionen och som jag vid
flera tillfällen har sagt, nämligen att det är självklart att det inte finns några
garantier för aktiekapitalet eller för eviga förlagslån i enlighet med vad riks-
dagen har beslutat. Det finns inte några garantier. Det är också självklart att
det existerande kapitalet i företaget i första hand skall tas i anspråk innan
statens stöd kommer in.
När det gäller utländska bankers möjligheter att komma in på den svenska
marknaden har vi gjort det som jag anser behövs för att skapa sådana möjlig-
heter. Med tanke på situationen i Sverige är det snarare en fråga om intresse.
I den mån vi är involverade i att försöka sälja hela eller delar av banker har
vi självfallet ingenting emot att utländska ägare kommer in på den svenska
marknaden.
Anf. 22 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Statsrådet har angett att ramen för stödet hittills ligger på 67,5
miljarder, som dock inte utgör någon budgetbelastning. Då vill jag för det
första fråga: Kan statsrådet uppskatta hur stor den hittillsvarande budgetbe-
lastningen är?
För det andra: Statsrådet sade att existerande kapital i första hand skall
tas i anspråk, dvs. att ägarna skall ta sitt ansvar. Då vill jag fråga: När det
gäller t.ex. S-E-Banken, är statsrådet villig att diskutera krav på förbud mot
aktieutdelning, krav på utförsäljning av delar av verksamheten - alltså inte
kärnverksamheten, utan andra delar - och krav på riktade nyemissioner?
För det tredje: Hur bedömer statsrådet påståendet att vissa banker ägnar
sig åt att så att säga realisera förluster för att de skall få ytterligare medel
från den s.k. bankakuten?
Anf. 23 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Jag hinner inte nu under debattens gång göra någon exakt
beräkning av utbetalningarna. Den slutliga kostnaden är en annan sak än de
utbetalningar som har gjorts, vilka - grovt uppskattat - rör sig om i storleks-
ordning hälften av beloppet.
När det gäller de krav som kan ställas hänvisar jag till bankstödsproposi-
tionen. Det vore orimligt att innan det ens har inletts diskussioner med nå-
gon av de tre banker som har sagts kunna komma i fråga för bankstöd ange
vilka krav som skall ställas i det enskilda fallet. Det är fullkomligt omöjligt,
särskilt som vi formellt inte tar ställning till behovet av stöd. Det är en fråga
som först får avgöras, vilket skall ske inom kort. Därefter skall det göras en
analys av det enskilda institutet, som visar vilka åtgärder som kan bli ak-
tuella. Jag hoppas att Lars Bäckström respekterar att vi inte kan ha hypote-
tiska diskussioner om de enskilda fallen här i kammaren.
Beträffande diskussionen om huruvida bankerna snabbt realiserar stora
förluster för att få mer stöd, skulle detta ju vara kontraproduktivt. Jag har
svårt att tro att det skulle ske systematiskt. Det skulle vi i så fall märka. Dess-
utom skulle de nuvarande ägarna belastas betydligt hårdare, eftersom deras
kapital i större utsträckning gick förlorat. Då blev förutsättningarna för att
klara verksamheten utan ett statligt stöd, som kan vara omfattande, mindre.
Jag ser alltså få motiv för någonting sådant. Trots allt tror jag på någon form
av rationellt handlande, speciellt efter erfarenheterna från andra hälften av
80-talet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Talmannen meddelade att de på dagens föredragningslista upptagna ut-
skottsbetänkandena skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU9 Nordiskt samarbete (redog. 1992/93:Nr 1).
Talmannen meddelade att miljöminister Olof Johansson (c) i samband
med behandlingen av detta ärende skulle besvara interpellation 1992/93:69
av Mats Hellström (s) om den nordiska infrastrukturen.
Anf. 24 STEN ANDERSSON i Stockholm (s):
Fru talman! Som också framgår av utskottets betänkande finns det en
glädjande samsyn mellan partierna och mellan regeringen och parlamentari-
kerna om det nordiska samarbetets ökade vikt. Detta samarbete måste byg-
gas ut om de nordiska länderna skall kunna tillvarata gemensamma intressen
i det integrerade Europa.
För bara något år sedan var det emellertid många som uttalade sig med
stor skepsis och pessimism om det nordiska samarbetets framtid. Det nor-
diska samarbetet hade sett sina bästa dagar, och vi var på väg in i en situation
där det nordiska skulle förtvina och stelna - för att citera en känd affärstid-
ning. Europa skulle svälja oss med hull och hår, och nordisk kultur och särart
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
19
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
20
skulle bli ett minne blott. Så sent som 1991 befarade Carl Bildt att bara de
goda middagarna med våra grannar skulle bli kvar.
I dag vet vi bättre, och det gör vi efter ingående debatt och noggrann pröv-
ning. Vi vet att det nordiska samarbetet måste finnas kvar och måste utveck-
las även i framtiden. Vi har också genom en särskild artikel i EES-avtalet
fått försäkringar om att så kan ske. Att det nordiska samarbetet kan bedrivas
även i en situation där flera nordiska länder är med i EG, men något land
står utanför, har ju de gångna 20 åren med Danmarks medlemskap i EG re-
dan visat. Det beror alltså på oss själva när det gäller att bestämma både
innehåll och nivå i det nordiska samarbetet.
Nordiska rådet har också för sin del genomgått en intressant utveckling
under de senaste åren. Den har till en del bestått i en ökad insikt och överty-
gelse bland rådets medlemmar om att det nordiska samarbetet kan lämna
viktiga bidrag till en fortsatt integration och ökat parlamentarikerinflytande
i Västeuropa. Rådets medlemmar har därför agerat i den riktningen.
Den förändrade politiska situationen i Östeuropa har för rådets del inne-
burit större möjligheter till ett parlamentarikersamarbete med länderna runt
Östersjön. De baltiska staternas pånyttfödelse har inneburit att nya samar-
betspartner och samarbetsområden har uppstått, där rådet bl.a. har kunnat
stå som förebild för den för ett år sedan grundade baltiska parlamentariska
församlingen. Rådet har fört vidare Finlands initiativ till en parlamentarisk
Östersjökonferens och tillsammans med grannarna runt Östersjön gjort den
till en årlig företeelse. Det är självklart att de nordiska parlamenten tillsam-
mans med det ryska parlamentet skall göra en aktiv insats för att söka undan-
röja de hot mot mänskligt liv som miljöförstöringen i Barents hav-området
utgör, men också för att tillvarata de rika utvecklingsmöjligheter som finns i
det området.
Rådets verksamhet har förändrats även internt. För några år sedan före-
slog rådet att statsministrarna skulle spela en aktivare roll i det nordiska sam-
arbetet, och så sker nu. Det kommer att ge ökad stadga och kanske också
ökad status åt det nordiska samarbetet.
Rådet ville också ha ett närmare samarbete mellan de nordiska utrikes-
och utrikeshandelsministrarna för att möjliggöra en samlad nordisk dialog
också inom utrikesoch säkerhetspolitiken. Det var närmast ett tabubelagt
område, då vi hade en annan säkerhetspolitisk situation i Norden och i värl-
den. Detta önskemål har nu tillgodosetts. Ordförandelandets utrikesminis-
ter lämnar en fyllig redogörelse för utrikespolitiska frågor, som rådet sedan
diskuterar i plenum. Denna modell prövades för första gången i fjol höst och
den slog väl ut.
Rådet har vidare föreslagit att det skall hållas två sessioner per år för att
arbetet skall kunna göras effektivare, vilket också regeringarna har accepte-
rat.
Denna ökade vikt som tillmäts Nordiska rådets arbete tar sig också uttryck
i att parlamentarikerna och regeringen är överens om att i huvudämnet för
debatten vid Nordiska rådets nästa session, som hålls i Oslo i mars, skall bli
den fråga som plågar de nordiska länderna mest i dag, nämligen den växande
arbetslösheten. Carl Bildt kommer som ordförande på ministersidan att in-
leda den debatten.
Rådet har begärt och kommer att få ett större inflytande över den nordiska
budgeten. Rådet har invänt mot ett utredningsförslag om att regeringarna
formellt inte längre skulle ingå som medlemmar i rådet. Detta har regering-
arna tagit fasta på och kvarstår därför som formella samarbetsparter i rådet.
Detta ger Nordiska rådet en möjlighet till agerande som är överlägset andra
liknande internationella parlamentariska sammanslutningar, t.ex. Euro-
peiska parlamentet.
Dessa exempel kan ses som framgångar för det nordiska parlamentariker-
samarbetet, men också som uttryck för att regeringarna i Norden oavsett
partifärg lägger vikt vid det politiska samarbete som sker i rådet. Detta ska-
par en stabil plattform för nordiska insatser även i det europeiska samarbe-
tet.
Hand i hand med förbättringar på det nordiska planet bör följa en effekti-
visering av riksdagens eget arbete med nordiska frågor. I en fempartimotion
har medlemmar i Nordiska rådets svenska delegation nyligen föreslagit olika
åtgärder i det syftet. De bör enligt motionärerna bl.a. syfta till en bättre upp-
följning i riksdagen av de rekommendationer som rådet har antagit.
Ordföranden i svenska Föreningen Norden, Thorbjörn Fälldin, ställde un-
der en session följande fråga till mig: Kan du tala om för mig hur många av
de enhälligt antagna rekommendationerna i Nordiska rådet som har lett till
beslut i parlamenten? Det kunde jag inte, och jag skyllde på att jag var ny i
sammanhanget. Jag frågade veteranerna - några sitter här - men de hade
heller inte något svar på frågan.
Detta är en brist i det nordiska samarbetet. De initiativ som tas är väldigt
illa förankrade på hemmaplan, och ingen känner någon skyldighet att följa
upp besluten. Om vi skall få någon stil på det här och effektivitet i arbetet,
är det nödvändigt att både parlamentarikerna och regeringen - då kanske
främst samarbetsministern - tar på sig detta ansvar.
De förslag som har framförts i motionen ger också uttryck för den all-
männa uppfattningen i Nordiska rådet, att det nordiska samarbetet skall
vara en del i det europeiska samarbetet, eller annorlunda uttryckt: De nor-
diska ländernas behov av samråd och samordning för att hävda gemen-
samma intressen i det europeiska samarbetet bör vad gäller det formella
samarbetet - möten, konferenser osv. - ske inom Nordiska rådets ram. Då
går det emellertid inte att använda den fortfarande ganska tröga och otidsen-
liga organisationsstruktur som i dag kännetecknar Nordiska rådet, utan då
måste de nordiska EES- och EG-parlamentarikerna själva bestämma vilka
samarbetsformer de har behov av, varefter dessa former ges uttrymme i Nor-
diska rådet. Det ger stora fördelar både vad gäller EES- och EG-parlamen-
tarikernas arbetsbelastning och när det gäller att minska misstänksamheten
från andra EFTA- och EG-länders sida om ett nordiskt fraktionsbetonat
samarbete. Det är bättre att inrymma det i en sedan länge väl etablerad sam-
arbetsform som den i Nordiska rådet.
Om vi isolerar oss och inte relaterar vårt nordiska samarbete till den dyna-
miska utvecklingen i Europa, först då, fru talman, är risken stor att det nor-
diska samarbetet går in i stagnation och betydelselöshet.
Även om jag måste överskrida taletiden något vill jag uttrycka förhopp-
ningen att den interpellationsdebatt som snart bryter loss inte skall förta in-
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
21
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
22
trycket av denna glädjande samsyn, trots att vi har litet olika uppfattningar
om hur denna samsyn skall komma till praktiskt uttryck.
Anf. 25 INGER KOCH (m):
Fru talman! Framtiden tillhör det europeiska samarbetet. Det är det euro-
peiska engagemanget som är nyckeln till vår nordiska framtid. När nu också
Sverige, Finland och Norge har ansökt om medlemskap i EG och förhand-
lingarna har påbörjats, kan man säga att Norden har tagit ett första steg in i
det övriga Europa.
Vilken roll skall då det nordiska samarbetet och Nordiska rådet ha i det
nya integrerade Europa som vi nu ser växa fram?
Vid Nordiska rådets session i Mariehamn 1991 och i Helsingfors och År-
hus 1992 har lagts fram förslag som medför stora förändringar i det nordiska
samarbetets innehåll och organisation, och som också syftar till att göra rå-
det mer aktivt och effektivt.
Det är nödvändigt att förändra formerna för det nordiska samarbetet, for-
mer som under åren har stelnat och blivit för byråkratiska. Det är därför
positivt att de nordiska statsministrarna får ett ökat ansvar för samordning
och genomförande av samarbetsprinciper och riktlinjer i de nationella parla-
menten.
Även parlamentarikernas politiska inflytande över det nordiska samarbe-
tet bör stärkas. Under alltför många år har projekt efter projekt diskuterats
och ambitiösa uttalanden har gjorts, men väldigt litet har hänt. Sten Anders-
son talade också här nyss om nödvändigheten av att så sker.
Den förändrade politiska situationen i Europa har, fru talman, skapat för-
utsättningar för de nordiska länderna att välja samma integrationspolitiska
lösningar, vilket ger oss en möjlighet att nyskapa även det nordiska samarbe-
tet. I Bornholmsdeklarationen slog de nordiska statsministrarna fast sitt ge-
mensamma intresse för att delta i ett utbyggt utrikespolitiskt, säkerhetspoli-
tiskt och ekonomiskt samarbete i Europa.
Som en följd av utvecklingen i Central- och Östeuropa har säkerhetsbe-
greppet vidgats. Det omfattar nu även t.ex. ekonomi, miljö och mänskliga
rättigheter. De största säkerhetspolitiska riskerna i dag förorsakas av de et-
niska och nationella motsättningarna i Östeuropa och av det alltmer kritiska
ekonomiska läget.
Dessa faktorer har redan lett till ett starkt nordiskt engagemang och sam-
arbete med EG inom ramen för ESK-processen. Det är viktigt att de nor-
diska länderna lämnar sitt bidrag till att trygga demokratin och skapa en eko-
nomiskt bärkraftig utveckling i Europa. Men detta kan vi klara endast i sam-
verkan med EG.
I det ökade regionala samarbete som vi nu ser växa fram i vår närhet har
de nordiska länderna redan en given roll. Detta samarbete med de euro-
peiska institutionerna kommer att berika också det traditionella nordiska
samarbetet inom Nordiska rådets ram. Jag tänker då närmast på det etable-
rade samarbetet inom Östersjörådet, det baltiska investeringsprogrammet,
Nordiska ministerrådets arbetsprogram för Baltikum och Östeuropa och
Nordiska investeringsbanken. Av stort värde är naturligtvis också samarbe-
tet mellan Nordiska rådet och det nyligen bildade Baltiska rådet.
I januari i år undertecknades en deklaration mellan Sverige, Norge, Fin-
land och EG om samarbete i Barentsregionen. Det nya samarbetet har fått
namnet Barents Euro-Arktiska råd och skall diskutera frågor som rör miljö,
ekonomi, teknik, vetenskap och infrastruktur. Även urbefolkningsfrågor,
mänskliga kontakter, kulturella förbindelser och turism kommer att tas upp
i rådet. Barentsrådet kommer att medverka i den särskilda EG-kommitté
som bildas för regionernas Europa.
Skapandet av ett ömsesidigt givande och varaktigt samarbete över Storka-
lotten kommer också att bidra till fortsatt stabilitet i vårt norra närområde.
Utmaningarna på Kolahalvön är enorma. Där råder en miljöförstöring som
nästan saknar motsvarighet på andra håll i Europa och en oerhört stark mili-
tär dominans, som förhoppningsvis kan brytas genom övergång till ett mer
civilt samhälle. De stora resurser som krävs för detta och för att förbättra
miljön finns inte inom regionen. Det är därför nödvändigt att sätta in detta
samarbete i ett vidare sammanhang, vilket EG:s medverkan leder till. Där-
med skapas också en länk till det övriga Europa.
Av stor betydelse är även att de nordiska ländernas samverkan globalt och
i FN-sammanhang fortsätter och anpassas till nya globala utmaningar.
Fru talman! De allt fastare band som Norden nu är i färd med att knyta
med EG ger de nordiska länderna en unik möjlighet att inte bara bygga ut
samarbetet sinsemellan utan också stärka Nordens röst i Europa och i värl-
den.
Anf. 26 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vill gärna understryka vad Sten Andersson sade. Av de
handlingar som vi har framför oss här i riksdagen, bl.a. utskottsbetänkan-
den, framgår att det finns en betydande samsyn i dessa frågor mellan de olika
politiska partierna och mellan riksdagen och regeringen. Men det finns ändå
anledning att ta upp några frågor som berör både det som nu händer runt
omkring oss och det som kommer att bli aktuellt framöver.
Det nordiska samarbetet präglas nu väldigt starkt av de nya förutsätt-
ningar som har skapats genom förändringarna - för att inte säga omvälv-
ningarna - i vår omvärld. Det gäller både efter kommunismens kollaps i
Europa och efter den ekonomiska och politiska integrationen i Västeuropa.
Sovjetunionen och Warszawapakten har upplösts. De tre baltiska staterna
har återerövrat sin självständighet i vårt grannskap. Tyskland har enats. Det
nordiska samarbetet kan nu formas utan de begränsningar som det kalla kri-
get påtvingade oss.
Tre nordiska stater - Sverige, Finland och Norge - söker medlemskap i
EG. Ett kommande EES-avtal kan komma att träda i kraft redan under
detta år och bl.a. bidra till att tanken på Norden såsom hemmamarknad rea-
liseras. Den nya europeiska öppenheten och integrationen - och disintegra-
tionen, får jag väl säga - innebär en utmaning för det nordiska samarbetet.
Genom reformer av det nordiska samarbetet mot denna bakgrund kan detta
vinna framtida styrka.
Under 1992 presenterades det arbete som de fem nordiska staternas stats-
ministrar hade beställt av sina personliga representanter. På grundval av
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
23
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
24
framlagda rapporter - dels av den s.k. Iloniemigruppen, dels av Störegrup-
pen - genomförs nu ett angeläget förnyelsearbete.
Som redan har nämnts infördes utrikespolitiken mer aktivt i Nordiska rå-
dets arbete under fjolåret. Det baltiska investeringsprogrammet för att
främja utvecklingen i små och medelstora företag igångsattes och kommer
under tre år att kunna kanalisera nära 800 miljoner kronor som tekniskt bi-
stånd till Estland, Lettland och Litauen. Beslut har fattats om att de nordiska
informationskontoren i Tallinn, Riga och Vilnius skall fortsätta sin verksam-
het åtminstone till 1995.
I förslaget till EES-avtal har förutsättningarna för fortsatt nordiskt samar-
bete säkrats. Sveriges ambition är att de inledda förhandlingarna om med-
lemskap i EG skall resultera i en motsvarande klausul.
Ett omfattande samråd har etablerats mellan de nordiska staterna inför de
förhandlingar om medlemskap i EG som Sverige och Finland har inlett och
som den norska regeringen avser att inleda inom kort. Ett fortsatt samråd är
naturligt också under förhandlingarna. Detta innebär ett ökat engagemang,
inte minst personellt, i nordiskt samarbete såsom ett resultat av EG-förhand-
lingarna.
Regionalpolitiken är ett exempel på ett område där det finns ett starkt be-
hov av nordiskt samarbete i det Europa som nu utvecklas. Det arbete som
har bedrivits inom ramen för Nordiska ministerrådet har bidragit till att
skapa förståelse också inom EG för att det behövs en stark regionalpolitik i
våra nordiska stater. Även när det gäller exempelvis jordbrukspolitiken
finns det ett starkt behov av ökat nordiskt samarbete med anledning av den
europeiska integrationen.
På miljöområdet har vi ett vitalt intresse av nordiskt samarbete, exempel-
vis när det gäller miljökrav för bilavgaser och farliga ämnen av olika slag. De
nordiska staterna har också en gemensam strävan att åstadkomma en minsk-
ning av de försurande utsläpp som utgör ett hot inte minst mot våra viktiga
skogstillgångar. Jag vill också passa på att utnyttja detta tillfälle för att uttala
stöd för den danska regeringens strävan att nå en överenskommelse om in-
förande av en gemensam koldioxidskatt inom EG. De nordiska länderna,
främst Sverige och Norge, har ju som bekant en världsledande ställning på
just detta område.
Det gränsregionala samarbetet spelar en stor roll inte minst för stora gles-
bygdsområden. Förutsättningarna för detta samarbete har stärkts, bl.a. ge-
nom inrättande av det euroarktiska Barentsrådet liksom genom ett utökat
samarbete kring Östersjön, vilket redan har nämnts här i diskussionen.
Finansministrarna genomför nu en kartläggning av infrastrukturprojekt
som kan påskyndas och som är av gemensamt nordiskt intresse. Samråd sker
också för att lägga en gemensam nordisk plattform inför det möte med eko-
nomi- och finansministrar i EG- och EFTA-staterna som ordnas i april för
att främja sysselsättningen i Europa.
Nordiska samarbetskommittén, som på statsministrarnas initiativ inrätta-
des efter sessionen i Århus, arbetar nu för att effektivisera den nordiska sam-
arbetsapparaten. Målet är att öka den politiska styrningen och att rationali-
sera arbetet såväl i administration som i beslutsorgan.
En väsentlig del av det pågående reformarbetet syftar till att skapa ut-
rymme för en rejäl nysatsning på kulturområdet. Kulturministrarna lägger
fram ett förslag till riktlinjer för denna politik till rådets session i Oslo i bör-
jan av mars. Ett mål är att göra Norden till en utbildnings- och forskningsge-
menskap, bl.a. genom att främja rörligheten för såväl studenter som lärare
och forskare. Utbytesprogrammen NORDPLUS, NORDPLUS-junior och
Nordiska forskarutbildningsakademin utgör viktiga instrument i detta sam-
manhang.
Sessionen får bl.a. också ta ställning till ett nytt arbetsprogram för livsme-
delspolitiken och ändringar i Helsingforsavtalet, vilket redan har nämnts. I
det nya förslaget till avtal görs klart att rådet får egen kompetens på budge-
tområdet. Det är en strävan som jag tidigt i hög grad har givit uttryck för.
De nordiska samarbetsministrarna tog i slutet av 1992 initiativ till en ny
studie av möjligheterna att göra TV från alla nordiska länder tillgänglig i hela
Norden via satellit. Vi har ju en del dystra erfarenheter från detta område.
Men de tekniska förutsättningarna har förbättrats avsevärt under de senaste
tio åren och bl.a. skapat bättre ekonomiska villkor för ett sådant projekt.
Det är den politiska viljan som kommer att avgöra om detta TV-samarbete,
som skulle kunna medverka till bättre ömsesidig språkförståelse och ökat
informationsutbyte, kan komma till stånd. Det är min förhoppning att ett
nordiskt TV-samarbete skall få ett brett stöd i den svenska riksdagen.
Det noteras ofta att nordiskt samarbete inte kan vara ett alternativ till ett
vidare europeiskt och internationellt samarbete. Minst lika uppenbart är att
ett vidare europeiskt samarbete inte kan ersätta nordisk samverkan. Jag är
övertygad om att nordiskt samarbete kommer att få en ökad tyngd under
kommande år.
I samband med rådssessionen i Oslo den 1-4 mars kommer Sverige att
överta ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet. Den svenska regeringen
vill bidra till att göra det nordiska samarbetet slagkraftigare. Jag vet att vi
kan räkna med ett starkt stöd för detta i Sveriges riksdag liksom i en mycket
bred medborgaropinion.
Det förutsätter dock - vilket även Sten Andersson var inne på - att vi tar
seriöst på de beslut som fattas av Nordiska rådet. Det finns anledning att
mer systematiskt än som kanske har skett hittills följa upp dessa beslut och
vidarerapportera dem till parlamenten.
Från de kretsar som har motsatt sig bygget av välfärdsstaten förklaras
ibland den nordiska samhällsmodellen vara i stort sett rivningsfärdig. Jag är
personligen övertygad om att detta är en felsyn. Den nordiska samhällsmo-
dellen är en betydande landvinning i civilisationsprocessen. Det finns för-
visso brister, men vi har nått en bra bit på väg när det gäller att förena frihet
och jämlikhet.
I de nordiska samhällena betonar vi vikten av centrala beslut för att främja
trygghet och solidaritet, samtidigt som lokalt självstyre och regional utjäm-
ning utgör en grund för folkstyret och välfärden. Bl.a. genom att ge alla män-
niskor möjlighet till utbildning och kompetensutveckling med utbyggda in-
formationsmöjligheter och kommunikationer liksom genom en aktiv miljö-
politik söker vi skapa förutsättningar för en uthållig utveckling.
Det är inte genom att rasera denna samhällsmodell som vi kan vinna folk-
ligt stöd för ett vidare internationellt samarbete. Vi behöver i stället en allt
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
25
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
tätare samverkan mellan de nordiska staterna i syfte att bevara och utveckla
de bästa sidorna av vår modell.
Jag är övertygad om att vår framgång i detta arbete, att skapa trovärdighet
för att vi kan värna och stärka den nordiska modellen, avgör det folkliga stö-
det för vidare internationellt samarbete, inte minst i samband med folkom-
röstningarna angående EG i fyra av de nordiska länderna.
Fru talman! Mats Hellström har frågat mig vilka initiativ som tas av den
svenska regeringen och inom Nordiska ministerrådet för att uppfylla Nor-
diska rådets rekommendation om en nordisk handlingsplan för infrastruktur
i Norden. Bakgrunden är bl.a. utvecklingen i EG.
Riksdag och regering har beslutat om stora satsningar på infrastrukturen
under åren 1991 och 1992. En tredubbling av investeringsnivån har skett för
vägar och järnvägar i förhållande till 1980-talet. Bl.a. har det satsats på pro-
jekt av nordiskt intresse. Ytterligare kraftfulla infrastruktursatsningar är
dock nödvändiga och har aviserats av regeringen i årets budgetproposition.
Under våren återkommer regeringen med en särskild proposition om infra-
strukturinvesteringar. En utgångspunkt därvid är att knyta an till utveck-
lingen i EG.
De nordiska trafikministrarna framhöll i ett ställningstagande i december
1991 att man skall verka för att angelägna infrastrukturinvesteringar påskyn-
das. Inriktningen bör vara att resurserna kraftsamlas till några större för
Nordens länder strategiska investeringsobjekt. Trafikministrarna menade
att man bör påskynda projekt som helt eller till större delen är möjliga att
finansiera utan att ta i anspråk nationella eller nordiska budgetmedel. Bila-
terala avtal mellan berörda länder är därvid den mest framkomliga vägen.
Huvuddelen av det nordiska infrastruktursamarbetet sker bilateralt mel-
lan länderna om enskilda större projekt eller genom koordinering av natio-
nella planer. Exempel på sådana projekt är förbindelserna mellan Sverige
och södra Norge samt Öresundsförbindelserna. Det har således inte funnits
behov av en särskild nordisk infrastrukturplan.
I den rapport som de nordiska statsministrarnas personliga representanter
framlade i augusti 1992 pekades på behovet av en starkare satsning på upp-
rustning av infrastrukturen i de nordiska länderna. Det konstaterades att de
nordiska länderna i hög grad har sammanfallande intressen på regionalpoliti-
kens område. Samarbete på energiområdet har stor betydelse för integratio-
nen i Norden. En utveckling av en nordisk gasmarknad och en nordisk el-
marknad skulle kunna bidra till en bättre miljö, lägre energikostnader och
ökad aktivitet under anläggningsfasen. Samtidigt betonades i rapporten att
utbyggnaden av ett nordiskt gasledningsnät bör baseras på ekonomisk och
kommersiell grund.
De nordiska statsministrarna framhöll för sin del i augusti 1992 bl.a. att
man vill vidareutveckla samarbetet om infrastruktur i Norden. Vid mötet i
samband med Nordiska rådets session i Århus i november 1992 tog statsmi-
nistrarna åter upp saken och förklarade att man i direkta kontakter mellan
länderna skall lägga vikt på utvecklingen av infrastrukturen i Norden, samar-
bete om resursfrågor, energi och regionala samarbetsfrågor.
På svenskt initiativ diskuterade även de nordiska finansministrarna in-
frastrukturfrågor i samband med Århussessionen. Det var enighet om att
prioritera infrastrukturinvesteringarna i rådande svaga konjunkturläge. Fi-
nansministrarna beslöt att utreda möjligheten att skynda på genomförandet
av infrastrukturinvesteringar av gemensamt nordiskt intresse. Det handlar
förutom om rent nordiska projekt också om kommunikationerna med övriga
Västeuropa, med Baltikum och andra länder runt Östersjön samt på Nord-
kalotten.
I arbetet undersöks om Nordiska investeringsbanken (NIB) i ökad ut-
sträckning kan medverka i finansieringen av strukturprojekt. Vidare under-
söks möjligheterna att länka samman projekt i föreliggande initiativ med
vissa av de åtgärder för att främja en ekonomsk återhämtning i Europa som
EG fattade beslut om vid toppmötet i Edinburgh i december 1992. Finansmi-
nistrarna kommer att diskutera frågorna på nytt vid sitt nästa möte i slutet
av februari.
Jag vill även påminna om det s.k. Brundtlandinitiativet i november 1992.
Den norska statsministern föreslog då ett gemensamt möte mellan EG:s och
EFTA:s finansministrar i vår för att diskutera sysselsättningsfrågorna och
den ekonomiska utvecklingen. Enligt den norska statsministerns förslag bör
bl.a. frågor som gäller infrastrukturen diskuteras. Arbete pågår nu för att
förbereda mötet, bl.a. för att få en gemensam nordisk plattform. Sverige
kommer i egenskap av EFTA-ordförande att aktivt driva initiativet med
sikte på mötet.
Till infrastrukturen kan även utbildnings- och forskningsfrågor räknas,
och de är prioriterade i Nordiska ministerrådets verksamhet. En nysatsning
förbereds nu med anledning av den nyvärdering av samarbetet som statsmi-
nistrarna genomfört. Förslag kommer att lämnas till Nordiska rådets session
i Oslo i mars. Låt mig dock redan nu säga något om innehållet.
De nordiska utbildnings- och forskningsministrarnas samarbete har som
målsättning att åstadkomma nordisk utbildnings- och forskningsgemenskap.
Satsningar på nätverk och andra mobilitetsfrämjande åtgärder liksom på
språkförståelse är därvid av stor vikt. En utveckling av t.ex. de framgångs-
rika stipendiesystemen NORDPLUS och NORDPLUS-junior samt av Nor-
diska forskarutbildningsakademin (NORFA) planeras mot den bakgrunden.
För den nordiska utbildnings- och forskningsgemenskapens framtid är det
vidare av avgörande betydelse att den nordiska länken känns naturlig och
viktig även där avstånden till andra nordiska länder är långa. Aktiva insatser
och speciell uppmärksamhet avses därför ägnas åt Västnorden.
Låt mig påminna om det nya regionala samarbete som håller på att växa
fram i norra Europa. Flera nya samarbetsorgan har sett dagens ljus den se-
naste tiden. Diskussioner förs därför inte enbart inom den nordiska samar-
betsramen.
En konferens med transportministrarna i Östersjöregionen hölls i mars
1992 i Szczecin. Vid en utrikesministerkonferens i Köpenhamn i mars 1992
grundades Östersjörådet. Vid en utrikesministerkonferens i Kirkenes i ja-
nuari i år bildades Barentsrådet som ett samarbetsorgan för länderna i Ba-
rentsregionen.
De nordiska länderna deltar i dessa samarbetsorgan, men även ett antal
utomnordiska länder ingår. Infrastrukturfrågorna hör till de frågor som står
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svarpå interpella-
tion
27
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
28
på dagordningen. Det är den svenska regeringens avsikt att aktivt medverka
i de diskussioner som förs i dessa forum.
Från svensk sida har även initiativ tagits till en mer långsiktig planering av
mark- och naturresurserna inom Östersjöområdet. Det gäller att ta fram en
vision för hur Östersjöområdet skall se ut år 2010. Regeringen har givit Bo-
verket i uppdrag att ta fram det svenska kunskapsunderlaget. I arbetet deltar
även EG-kommissionen, vilket möjliggör en planering som tar hänsyn till
såväl det nya geopolitiska läget i Östersjöregionen som den ökade västeuro-
peiska integrationen och utvecklandet av s.k. transeuropeiska nätverk.
Som svar på Mats Hellströms konkreta fråga om vilka initiativ som tas av
den svenska regeringen för att uppfylla Nordiska rådets rekommendation får
jag sammanfattningsvis framhålla att det är regeringens - och Nordiska mi-
nisterrådets - uppfattning att många frågor som gäller infrastrukturen bäst
löses i det direkta samarbetet mellan de nordiska länderna. Den svenska re-
geringen har tagit initiativ till ett arbete under de nordiska finansministrar-
nas ledning med syfte att utreda möjligheten att skynda på infrastrukturinve-
steringar av gemensamt nordiskt intresse. Nordiska rådets rekommendation
föranleder mot denna bakgrund inte regeringen att ta ytterligare initiativ till
en särskild nordisk handlingsplan.
Anf. 27 MATS HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag tackar den nordiske samarbetsministern för svaret på min
interpellation. Jag måste tyvärr säga att svaret är anmärkningsvärt tunt. Det
har nu gått ungefär ett år sedan Nordiska rådet i enighet angav rekommenda-
tionen om en infrastrukturhandlingsplan. Väldigt litet har uppenbarligen
hänt.
Hela inriktningen av interpellationssvaret betonar vikten av bilaterala
kontakter och direkta kontakter mellan länderna. Det är det som Olof Jo-
hansson i huvudsak har utvecklat i detta svar. Han säger t.ex. på s. 2 i svaret,
att eftersom man har dessa bilaterala kontakter har det ”således inte funnits
behov av en särskild nordisk infrastrukturplan”.
Man drar en alldeles felaktig slutsats när man hävdar att det i och med
att man har haft bilaterala kontakter inte har funnits behov av ett nordiskt
samarbete på området. Tvärtom är risken att vi i Norden kommer på efter-
kälken i förhållande till resten av Europa. Jag skall senare utveckla detta
något.
Det enda egentligt substantiella i svaret som gäller infrastruktur är att de
nordiska finansministrarna i november beslutade sig för att utreda möjlighe-
ten att skynda på genomförandet av infrastrukturinvesteringar av gemen-
samt nordiskt intresse. Det är bra att man gör det. Men det är mycket sent
och mycket försiktigt uttryckt. Man talar om att utreda möjligheten, när vi
borde ha en viss brådska.
Jag har förstått att man den 26 februari skall ha det första mötet över hu-
vud taget där finansministrarna skall diskutera sakfrågor. Det vore bra om
Olof Johansson kunde ge oss en något fylligare bild av var i det här arbetet
finansministrarna befinner sig. Har man kommit i gång? Finns något av sub-
stans på bordet?
Jag har förstått att finansministrarna inte har några förslag att redovisa vid
Nordiska rådets viktiga session i Oslo i mars. Har jag fel är jag glad för det.
I så fall får Olof Johansson rätta mig. Men jag vore tacksam om han kunde
säga något om arbetsläget när det gäller finansministrarnas arbete med att
utreda möjligheterna att skynda på genomförandet.
Östersjörådet nämns. Det är bra. Där sägs att i det nya Östersjörådet, som
inrättades för ungefär ett år sedan, i början av mars står infrastrukturfrå-
gorna på dagordningen. Men var på dagordningen står de, herr samarbets-
minister? Jag har inte sett något som helst resultat av Östersjörådets arbete
hittills, framför allt inte på infrastrukturområdet.
Man har hjälpt till så att det på andra områden har startats jobb. Det är
bra. När Östersjörådet kom till hälsade jag det här i kammaren som en
mycket välkommen handling. Jag var också mycket positiv till Margaretha
af Ugglas ansats för den svenska regeringens räkning att aktivt ta sig an den
här frågan. Jag måste tyvärr efter ett år konstatera att vi inte har sett så
mycket initiativ sedan dess. Men jag hoppas även här att Olof Johansson kan
rätta mig, att det sker mer än vad som syns utåt. Det räcker inte att de här
frågorna står på dagordningen.
Det räcker verkligen inte att säga, som Olof Johansson gör, att de här frå-
gorna skall behandlas och att de löses bäst i det direkta samarbetet mellan
länderna, och att det därför inte behövs, som Olof Johansson till slut säger
som svar på min fråga, några ytterligare initiativ till en särskild nordisk hand-
lingsplan.
Jag tycker att detta är kortsynt, och jag tycker att det är perspektivlöst.
Det som vi inte gör samlat nordiskt, det gör i stället Tyskland utifrån tyska
intressen. Det är inget fel alls i att Tyskland agerar för tyska intressen. Men
risken är att man då bygger upp infrastrukturer som är mer anpassade till att
länka Öst- till Centraleuropa och att ta hänsyn till de stora tyska intressena
där, än att se till att Norden inte blir en periferi, utan kommer in aktivt i de
nätverk, de transportnät och annat som byggs upp. Just därför att aktiviteten
är stark på andra håll, i Tyskland framför allt, borde Norden ha ett samlat
grepp och agera med en viss brådska, inte med det långa utredandet. För
övrigt har man startat utredandet nästan ett år efter det att Nordiska rådet
krävde det.
Det är inte bara Tyskland som agerar. Det gör även EG. Det är också bra.
EG bedriver ett mycket aktivt arbete med att bygga upp infrastruktur och
nätverk. Det gör man bl.a. genom Transeuropeiska nätverksprogrammet,
som handlar om transportsystem, länkar och noder, terminaler. Det handlar
även om infrastrukturtjänster och legala regelverk som skall främja kommu-
nikationerna.
Det handlar alltså både om fysiska transporter, till lands, havs och i luft,
och om telekommunikation, energinät, forskarnätverk och vuxenutbildning.
I Transeuropeiska nätverksprogrammet i EG är faktiskt också användandet
av den mest moderna telekommunikationen en del i att sprida vuxenutbild-
ning till nya grupper i samhället.
Det sker mycket omkring oss. EG:s infrastrukturplanering sker både i de
framgångsrika områdena, i det man kallar kunskapskorridorer, eller något
mer ansvarslöst ”bananer”, och i de eftersatta områdena, vilket är bra. Den
regionala planeringen i EG handlar mycket om att bygga upp infrastruktur
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
29
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
i de regionalt eftersatta områdena, alltså både i de framgångsrika och i de
eftersatta.
Risken är betydande att vi i Norden och i Östersjöområdet kommer att bli
en periferi, med svagt utvecklade nätverk gentemot resten av Europa, om
inte regeringarna tar sig samman och arbetar med de här frågorna på ett
bättre sätt än det mycket passiva angreppssätt som man uppenbarligen nu
använder sig av - om man alls skall kalla det utredande man just har satt i
gång för ett angreppssätt.
En konkret fråga i sammanhanget gäller ett annat viktigt område inom
infrastrukturen; forskning och utbildning. Det enda konkreta som är nytt
där, utöver det som pågår, är vad man kallar satsningar på mobilitetsfräm-
jande åtgärder. Innebär det att forskare skall flytta? Det är inget fel i det,
men har man inget mer aktivt att komma med än mobilitetsfrämjande åtgär-
der?
Man nämner inte något som jag anser vara mycket viktigt, nämligen det
samarbete som har byggts upp mellan universitet och högskolor i hela Öster-
sjöområdet. Det kallas Baltic Sea University, och ett sjuttio- eller åttiotal
universitet och högskolor runt hela Östersjön - alla länder, tror jag - ingår.
Mellan 5 000 och 7 000 studenter deltar aktivt genom telekommunikations-
koppling, TV-program och videoprogram. Man har haft både föreläsningar
och debatter kring hela Östersjöområdet om Östersjöns miljö i ett forskar-
och universitetssammanhang. Mellan 5 000 och 7 000 studenter har arbetat
med detta, sammankopplade i nätverk.
Nu vill man gå vidare med det här mycket lyckade nätverksprojektet och
i nästa omgång arbeta inte med Östersjöns miljö utan med det man kallar
Östersjöns folk, den etniska uppsättningen av kulturer i vår region. Man
skall gå igenom demokratiska institutioner, minoritetsrättigheter, respekt
för den etniska identiteten och liknande. Det är alltså mycket viktiga saker
med tanke på de problem som finns runt Östersjön.
Jag vet att de går till Nordiska ministerrådet för att få resurser, liksom man
tidigare har fått, för att kunna fortsätta det här arbetet. Jag hoppas att de
kommer att få det. Jag hoppas att Olof Johansson är positiv till att stödja
den typen av universitets- och forskarsamarbete, som är ett mycket konkret
uttryck för vad vi med ett litet lösligt uttryck kan kalla för nätverk.
Sammanfattningsvis måste jag tyvärr konstatera att det görs alltför litet
från regeringens sida. Inom arbetarrörelsen i Norden har vi mycket aktivt
arbetat med frågan om infrastruktur och nätverk i ett nordiskt Östersjösam-
manhang, men också i ett Barentssammanhang.
Vi har nyligen i den nordiska arbetarrörelsens samarbetskommitté, där de
nordiska socialdemokratiska partierna och fackföreningsrörelserna är repre-
senterade, lagt fram ett förslag som går i den riktning som regeringarna
borde gå. Det heter Nordeuropa i utveckling och är en rapport från SA-
MAK:s Östersjögrupp. Jag ber avslutningsvis, fru talman, att till herr nor-
diske samarbetsministern Olof Johansson överlämna ett exemplar av denna
aktiva och aktionsinriktade rapport.
30
Anf. 28 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Sten Andersson uttryckte tidigare förhoppningen att vi även
efter debatten om infrastrukturen skulle kunna ha en bred enighet. Det åter-
står att se. Mats Hellström anslog ett annat tonläge.
Jag tycker att det är bra, låt mig säga det, att Mats Hellström på det här
sättet markerar vilja till aktivitet och även åberopar SAMAK:s Östersjö-
grupp. Men väldigt mycket av det som Mats Hellström har tagit upp handlar
inte explicit om de nordiska länderna. Det handlar väldigt mycket om Öster-
sjöområdet.
Jag vill därför hänvisa till just det arbete som vi har satt i gång för att skapa
en Östersjövision. Detta är ett långsiktigt samarbete, och det krävs bety-
dande insatser för att ge våra östra grannländer chansen att vara med i arbe-
tet.
Det handlar om att skapa den infrastruktur på myndighetsområdet som
krävs för att kunna hantera äganderättsfrågor, utan vilka marknadsekonomi
i traditionell mening inte fungerar, att kunna ställa resurser till förfogande
på lantmäteriområdet, för att över huvud taget kunna diskutera infrastruk-
tur på ett någorlunda seriöst sätt.
På det området har vi naturligtvis anledning att gå vidare för att skapa för-
utsättningar för ökade gemensamma satsningar på infrastruktur. Jag tycker
i och för sig att det är mycket bra att Mats Hellström visar aktivitet på det
här området, men det är kanske också en kritik mot att ingenting hände un-
der 80-talet, när Mats Hellström och hans kolleger i den socialdemokratiska
regeringen hade ansvaret.
Nu skall man dessutom vara noga med att inte bara tala i termer av planer.
Jag tror att det är viktigt för det nordiska samarbetet att vi lägger en tyngd-
punkt vid vad som är möjligt att åstadkomma bilateralt. Nu för vi den här
debatten vid en tidpunkt då vi ännu inte har infrastrukturpropositionen från
regeringen på riksdagens bord. Den kommer inom kort. Den kommer att
innehålla viktiga länkar till det nordiska samarbetet. Det arbetet är oerhört
konkret; det är inte fråga om planer, utan det är fråga om att förverkliga och
se till att man får fram pengar för att det skall hända någonting. Så mycket
kan jag utlova att just länkarna till andra nordiska länder ingår i den svenska
regeringens infrastrukturprogram och den proposition som kommer. Här
gäller det naturligtvis att vi visar både lyhördhet för de intressen som finns i
våra nordiska grannländer och förmåga att ta fram de finansiella resurser
som krävs för att klara dessa uppgifter.
Dessutom - och där ligger en bisats av kritik - är det viktigt att man tänker
efter före, dvs. att vi, som vi har gjort och sagt i t.ex. ESK-konventionen,
ser till att miljökonsekvenser och sådana problem är utredda innan man fat-
tar beslut, för att inte därefter hamna i en sorts dragkamp mellan olika nor-
diska länder om vad som bör göras och inte bör göras. Jag tänker på hante-
ringen av Öresundsförbindelserna, som Mats Hellström förstår.
Jag kan nämna att jag under de närmaste dagarna kommer att ha överlägg-
ningar med min nye danske kollega i denna fråga. Svend Auken kommer till
Sverige på fredag. Det är en självklarhet att vi håller den här sortens bilate-
rala kontakter. Det ligger i interpellationssvaret att man aldrig får nedvär-
dera den sortens bilaterala problem eller skjuta dem på framtiden genom tal
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
31
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
om nordiska handlingsplaner, utan här gäller det konkret samarbete mellan
Sverige och Danmark. Vi har motsvarande problem mellan Sverige och
Norge - Norgelänken, som den brukar kallas numera - om hur vi skall ha
det med våra väg- och järnvägsförbindelser söderöver mot kontinenten. Där
är det samma problematik. Det behövs ingen nordisk handlingsplan i det
sammanhanget utan bilaterala kontakter. Det är ingenting annat som avses.
Sedan har vi frågan om Botniabanan norröver, som är en av de viktigaste
frågor som nu diskuteras, återigen bilateralt i det nordiska sammanhanget.
Det är samma syfte: att knyta samman de nordiska länderna med sikte på
förbättrade kommunikationer mot kontinenten.
Sammanfattningsvis tycker jag att Mats Hellström gör en konstlad mot-
sättning mellan det övergripande synsättet nordisk handlingsplan och det bi-
laterala konkreta närliggande arbete som pågår och som riksdagen får möj-
lighet att ta ställning till under våren.
Vi hoppas dessutom att finansministrarnas arbete skall innebära att man
mobiliserar nya resurser via NIB. Självklart måste finansministrarnas syn-
punkter också vägas in. Så långt är det konkret att de synpunkter som förs
fram i de nordiska finansministerkretsarna vägs in i våra ställningstaganden
inför ett infrastrukturprogram, som är långsiktigt. Det kommer att spänna
över en lång tid framöver.
Anf. 29 MATS HELLSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att tonläget hos Olof Johansson nu är ett annat än
i interpellationssvaret, där man faktiskt avvisar förslaget om en nordisk in-
frastrukturplan och menar att det räcker med bilaterala kontakter. De exem-
pel som Olof Johansson nu gav visar i vart fall att det är otillräckligt.
Frågan om Öresundsbron är inte bara en bilateral fråga, eftersom Öre-
sundsbron mellan Sverige och Danmark, med tanke på finansieringen,
hänger ihop med frågan om järnvägsförbindelserna mellan Sverige och
Norge. Då räcker det inte med bilaterala kontakter.
Sedan menar jag - där är vi överens - att det är viktigt att se planeringen
av infrastrukturen i ett Östersjösammanhang. Det nordiska inslaget där un-
der 80-talet, som ju Olof Johansson tog upp, var Kjell-Olof Feldts drivande
av den då aktuella ekonomiska handlingsplanen. Den var mycket viktig för
det nordiska samarbetet. Alla erkänner i dag att den ekonomiska handlings-
planen var betydelsefull för att få in nordiska element i planeringen, som
man annars inte hade fått med bara nationell eller bilateral planering. Där
var i allra högsta grad Kjell-Olof Feldt drivande.
När det gäller Östersjön rasade järnridån som bekant 1989. Då var jag
nordisk samarbetsminister och tog omedelbart initiativ för att försöka se om
det fanns ett intresse i alla länder kring Östersjön att samverka i någonting
nytt för att kunna diskutera gemensamma Östersjöfrågor.
Jag är glad över att det arbetet, som för min del fick avbrytas när jag läm-
nade min post efter vår valförlust, kunde fortsättas och resulterade i ett Ös-
tersjöråd ganska snabbt därefter. Jag vill också gärna se resultat därifrån. På
den punkten har Olof Johansson inte sagt något annat än att frågan står på
dagordningen. Vad är det konkret man nu kommer med från Östersjörådets
sida när det gäller infrastrukturfrågorna?
Slutligen, fru talman! Vad är det som finansministrarna kommer med? Det
är ändå det som i dag är aktuellt för oss som skall delta i Nordiska rådets
session i Oslo. Kan vi vänta oss förslag från finansministrarna? Är det fortfa-
rande enbart fråga om att inleda ett utredande om möjligheter till finansie-
ring av tidigareläggningar, eller kan vi förvänta oss konkreta förslag? Jag me-
nar att det är en falsk motsättning som Olof Johansson skapar när han lyfter
upp det bilaterala så kraftigt att det nordiska kommer i skymundan. Regio-
nal planering förekommer faktiskt också söder om oss, inom EG. I högsta
grad Tyskland vill planera regionalt i förhållande till Östeuropa. Skall vi re-
gionalt vara med om detta aktivt eller inte är vad min fråga i grunden gäller.
Anf. 30 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det är riktigt att konstatera att det nordiska finansminister-
samarbetet i den här delen har startat relativt sent, dvs. i slutet av förra året.
Det betyder att mycket av det arbete som skall göras i det sammanhanget
kommer att återstå även efter sessionen i Oslo. Det som däremot är alldeles
klart är att de synpunkter som förs fram i det samarbetet skall infogas i det
infrastrukturprogram som den svenska regeringen lägger fram, som kommer
att finnas tillgängligt för våra nordiska vänner och där viktiga delar är sam-
ordnade med berörda övriga nordiska länder. Det är den metod som vi arbe-
ter efter, och den är inte planinriktad utan mycket konkret inriktad. Trots
detta beaktar vi naturligtvis framöver också om det finns miljöproblem att
reda ut. De skall klaras ut på ett annat sätt än som har skett i tidigare samnor-
diska projekt.
Det här synsättet kommer att visa sig också i regeringens infrastrukturpro-
position i mycket konkreta förslag när det gäller nordiska länkar.
Därefter kan naturligtvis alltid frågan uppkomma på nytt om man från den
utgångspunkten skall vidga perspektivet ytterligare och återkomma till dis-
kussionen om en nordisk handlingsplan. Ett sådant arbete får inte hindra
det nödvändiga arbetet på kortare sikt. Det är den betoningen jag har lagt i
interpellationssvaret.
Det finns en risk i det nordeuropeiska samarbetet att det skapas så många
institutionella samordningsformer att intresset och verksamheten splittras.
Jag utgår från att Mats Hellström är medveten om det problemet. Det gäller
naturligtvis också Östersjörådet och dess arbete. Det är ett råd som, tillsam-
mans med andra, har en vidare geografisk omfattning än Nordiska rådet.
Det är viktigt att ha den sortens samarbete. Just kommunikationerna är ett
område som Östersjörådet skall vara aktivt inom. Vi från den svenska rege-
ringens sida kommer naturligtvis att bidra till detta arbete. Men eftersom det
inte finns några konkreta resultat att redovisa från det arbetet, har jag avstått
från att utveckla den delen av interpellationssvaret.
Det är viktigt att vi i det här sammanhanget inte enbart ägnar oss åt de
fasta förbindelserna. Det måste också bli en bättre samordning av färjetrafi-
ken över Östersjön. Vi skall vara medvetna om att Europa inte enbart ligger
i sydvästlig riktning utan i hög grad också i sydostlig riktning.
Anf. 31 STEN ANDERSSON i Stockholm (s) replik:
Herr talman! Den nordiska samarbetsministern var på en punkt så pass
konkret att jag blev riktigt nyfiken. Han nämnde ett exempel på att bilateralt
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 63
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
34
samarbete kan ha stor betydelse för den nordiska infrastrukturen. Botniaba-
nan var något som skulle aktualiseras i den proposition om infrastrukturpro-
gram som regeringen inom kort skall lägga fram. Kommer Botniabanan att
finnas med i den proposition som skall läggas fram?
Anf. 32 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag skojar inte med någon. Detta är en av de viktiga nor-
diska länkarna. Beroende på med vilken tidshorisont man ser på detta finns
det olika aktuella delar i beredningsarbetet i regeringen.
Eftersom vi har sagt att det nordiska samarbetet skall prioriteras, är det
klart att Botniabanan måste vara en viktig del i ett svenskt infrastrukturpro-
gram. Som alla vet förutsätter samarbetet även åtgärder i andra länder. Jag
vill inte föregripa propositionen. Det vore fel. Men jag vill starkt betona att
detta är ett av de projekt som finns med i beredningen av infrastrukturpro-
grammet. Nordiskt samarbete är prioriterat i detta sammanhang. Det inne-
bär naturligtvis ett särskilt förord för att också lyfta fram den sortens projekt.
Nästa fråga är på vilken sikt man skall se detta. Det är viktigt att vi har
med också de nordliga delarna av det nordiska samarbetet i sammanhanget.
Det finns en utomordentligt stor potential i det utökade samarbete österut,
inte enbart med Finland utan även med det tidigare Sovjetunionen.
Anf. 33 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Det finns en glädjande samsyn i den här debatten och i utri-
kesutskottets betänkande om värdet av det nordiska samarbetet. Det är ett
samarbete som ingen ifrågasätter och som kommer att ha stor betydelse i
framtiden, när de nordiska länderna, som vi hoppas, gemensamt tar steget
in i ett vidare europeiskt samarbete.
Ändå slås jag något av den ohämmade expansionismen i debatten. Vi har
i dag på morgonen diskuterat bankkrisen. Vi har i övrigt under våren disku-
terat de djupa problemen i svensk ekonomi. Vi är överens om att det måste
tas allvarliga tag i den svenska statsbudgeten för att sanera de offentliga fi-
nanserna. Ändå hör jag i denna debatt enbart önskemål om ytterligare insat-
ser. Jag har räknat till minst 40 områden där det bör göras ytterligare insat-
ser.
Vi måste självfallet kunna utveckla det nordiska samarbetet och ta nya
initiativ. Annars skulle samarbetet förlora sin dynamik. Men om detta skall
vara möjligt måste det finnas ett omvandlingstryck, dvs. en vilja att ompröva
tidigare nordiska engagemang.
När jag ser på Nordiska ministerrådets arbete ser jag mycket litet av ett
sådant omvandlingstryck, en sådan vilja att ompröva och förändra samarbe-
tet så som det hittills har gestaltat sig. Det finns en tendens i det nordiska
samarbetet att stapla det ena programmet på det andra med en mycket klen
förmåga till omprövning av tidigare engagemang.
Jag skulle vilja framföra till den ansvarige samarbetsminstern tanken - om
han vill lyssna på mig ett ögonblick, utmärkt, välkommen tillbaka! - att det
finns ett behov från svensk sida att öka omvandlingstrycket i Nordiska minis-
terrådet. Då kan de många proklamationer om översyn, förändringar och
omprövningar som vi då och då hör också realiseras och leda till ett aktivt
arbete. Dä kan det bli ordentliga utgrävningar av de många avlagringar av
tidigare års goda beslut som finns i syfte att lokalisera projekt som inte längre
är så viktiga.
Jag tar ett konkret exempel. När Sovjetunionen ännu existerade inrätta-
des nordiska informationskontor, som Olof Johansson också nämnde, i de
baltiska staterna. Det var den enda möjlighet vi då hade att etablera kontak-
ter med dessa stater, givet att vi inte kunde ha ambassader. Nu har de nor-
diska staterna ambassader i de baltiska staterna. Ändå fortsätter de nordiska
informationskontoren att finnas kvar.
För mig framstår detta som en rätt egenartad form av dubbeletablering.
Men det är en dubbeletablering som vi inte har kunnat hantera i det budget-
arbete som just nu pågår i riksdagen. Ett stort antal konsulat och ambassader
dras in, och ett stort antal delegationer slås ihop. Men vi har inte kunnat
hantera denna fråga, eftersom den har legat inom Nordiska ministerrådets
budget, dvs. isolerat från vår egen prövning. Det är ett exempel som jag vill
trycka på, dvs. att riksdagens möjligheter att påverka och att ha insyn i Nor-
diska ministerrådets arbete är för svaga.
Riksdagen får inte någon årlig rapport om vad som händer i Nordiska mi-
nisterrådet. Vi får en rapport från Nordiska rådet och det är den vi behandlar
i dag. Den är mycket värdefull. Vi får också värdefulla rapporter från Euro-
parådet. Vi får inte någon rapport från regeringen om vad som händer inom
Nordiska ministerrådet.
När vi varje år slår upp budgeten och ser på det anslag regeringen begär
till Nordiska ministerrådet, finns det varje år en upplysning om att den bud-
geten fastställs vid ett annat tillfälle. Följaktligen kan man inte redovisa vad
den innehåller, utan man begär en siffra som motsvarar fjolårets budget,
nämligen 250 miljoner kronor. Sedan sägs det att budgeten skall fastställas i
höst. Riksdagen får inte vid något tillfälle möjlighet att ta ställning till budge-
ten. Detta är en brist.
För det tredje: När de nordiska statsministrarnas personliga representan-
ter i somras presenterade en rapport, som var mycket intressant, om det nor-
diska samarbetets framtid, förklarade statsministrarna i den s.k. Bornholms-
förklaringen att rapporten skulle dryftas med parlamenten i de nordiska län-
derna, innan den blev föremål för beslut. Så har inte skett.
Visserligen har statsministern, med det nya ansvar som han numera har,
gett en information om rapporten, och det är värdefullt, men en diskussions-
stund efter en statsministerinformation kan inte ersätta en noggrann behand-
ling av riksdagen. På den punkten har riksdagen alltså inte getts tillfälle att
diskutera och behandla det nordiska samarbetets framtid.
Jag menar att det här sammantaget leder till slutsatsen att riksdagens möj-
ligheter att granska den nordiska verksamheten behöver förstärkas. Jag av-
ser nu inte Nordiska rådet, för där har vi utmärkt inblick genom alla de riks-
dagsmän som representerar Sverige, utan riksdagens möjligheter att granska
Nordiska ministerrådet.
Jag skulle gärna vilja fråga Olof Johansson, om han är beredd att med-
verka till att stärka riksdagens ställning i det här avseendet, att ge riksdagen
bättre möjligheter att granska Nordiska ministerrådets verksamhet. Och är
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
35
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
36
Olof Johansson som samarbetsminister beredd att medverka till att öka om-
vandlingstrycket inom Nordiska ministerrådet?
Anf. 34 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Efter att under många år ha följt Nordiska rådets verksam-
het, både som parlamentariker och som statsråd, har jag också ibland med
förvåning ställt mig ungefär samma frågor som Daniel Tarschys nu lyft upp.
Det finns i och för sig förklaringar som är någorlunda rimliga. Vi arbetar
med en konsensusprincip som gör att man måste vara utrustad med mandat
snarare än fasta positioner, när man går in i samarbetet. Det är viktigt att
nämna den helt avgörande förutsättningen.
En del gör då detta till någon sorts kritik mot nordiskt samarbete som så-
dant, men det innebär ju också en väldig fördel, nämligen en stark förank-
ring - ofta en mycket stark folklig förankring - för de beslut som tas i det
nordiska samarbetet, när de väl tas. Det ligger naturligtvis ett effektivitets-
problem i den här hanteringen som också påverkar dialogen mellan de natio-
nella parlamenten och det nordiska samarbetet, speciellt då Nordiska minis-
terrådet.
Jag är den förste att erkänna att jag tycker att det är viktigt att man försö-
ker förstärka den här länken, dvs. att man får en återföring av det som hän-
der i Nordiska rådet till de nationella parlamenten, och jag är beredd att
medverka till att förstärka den länken. Den har inte varit tillfredsställande
så här långt.
Det kan ske på olika sätt. Att, såsom föreslås, redovisa till riksdagen så
att säga vad det blir av de nordiska besluten, är ett sätt att göra detta.
Jag tycker inte att man skall underskatta informationstillfällena här i riks-
dagen, för det är klart att den metoden är användbar också när vi diskuterar
nordiska budgetfrågor. Det inträffar inte alltid så att det stämmer med riks-
dagens arbetssessioner. Vi tar alltså beslut här under förhösten om kom-
mande budget för Nordiska rådet. Det är i det sammanhanget, möjligen i
höstriksdagens upptakt, som man skulle kunna ge den önskvärda återfö-
ringen, en avrapportering av hur långt budgetarbetet har gått, inför ett slut-
ligt beslut i december.
Det är klart att där finns också möjlighet att stärka länken. Den möjlighe-
ten har inte utnyttjats i tillräckligt stor utsträckning hittills, men jag är be-
redd att medverka till en sådan förstärkning. Alltihop skall naturligtvis gå ut
på att proklamationer skall bytas mot aktivt arbete, så långt detta är möjligt.
När det gäller omvandlingstrycket vill jag bara säga att det arbete som nu
har utförts av Iloniemigruppen och Störegruppen och som har lett till stats-
ministerrapporterna har ju skapat ett omvandlingstryck som tidigare inte har
funnits på långt när i det nordiska samarbetet.
Anf. 35 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag ber att få tacka Olof Johansson för ett, som jag uppfat-
tade det, positivt svar. Jag tror att det är viktigt att vi stärker dialogen mellan
Nordiska ministerrådet och inte bara Nordiska rådet, vilket är viktigt i och
för sig, utan också de nationella parlamenten.
Det är angeläget att vi här i riksdagen får möjlighet att ta ställning till Sve-
riges internationella arbete även i den mån som detta arbete utförs inom
olika organisationer och att vi också får ökade möjligheter att väga olika
satsningar mot varandra.
Jag tolkar Olof Johansson så att han är beredd att medverka till en utveck-
ling i den riktningen, och det tackar jag för.
Anf. 36 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Utomnordiska betraktare har ibland sagt att det finns inget
så disparat som Norden: geografiskt, kulturellt, politiskt och inte minst mili-
tärt. Å andra sidan finns det ännu fler ute i Europa som med beundran ut-
trycker: Hur kan detta stora landområde, glest befolkat, med så skilda in-
tressen mot olika folkgrupper och länder, vara så sammanhållet?
Nordiskt samarbete har hundraåriga traditioner. De senaste dryga 40 åren
har detta samarbete intensifierats och stärkts genom tillkomsten av Nordiska
rådet. När nu utrikesutskottet behandlar Nordiska rådets svenska delega-
tions berättelse jämte några motioner, lyfter utskottet framför allt fram den
nya situation som Norden befinner sig i. Det slås fast i betänkandets upptakt
att EES-avtalet och den ekonomiska och politiska integrationen i Europa får
betydelsefulla effekter för Norden och det nordiska samarbetet. Det under-
stryks att det är viktigt att rådet finner former för ett vitaliserat och stärkt
nordiskt samarbete.
Från de nordiska statsministrarnas möte i november 1991 vill jag citera:
"Norden bör sträva efter att aktivt påverka utvecklingen i Europa och om-
världen utgående från de nordiska medborgarnas intressen och behov.” Det
blev startpunkten för statsministrarnas förnyade intresse för det nordiska
samarbetet, där de gick in och påtog sig det politiska ansvaret för samarbe-
tets principer och riktlinjer. När nu utrikesutskottet konstaterat att Nordiska
rådet har välkomnat en sådan uppläggning, har man gjort det med tillägget
att det inom Nordiska rådet finns en hög ambition att förstärka parlamenta-
rikernas inflytande på det nordiska samarbetet.
Den s.k. nyvärdering som statsministrarna ville få i gång var nödvändig.
De nordiska länderna stod alla inför det stora europeiska samarbetsavtalet,
EES. Det har förhandlats fram mellan EFTA-länderna och EG och har av
statsministrarna betecknats som det viktigaste nordiska samarbetsavtalet på
många år. Detta avtal innebär ett gemensamt europeiskt samarbetsområde
som omfattar 19 stater och 380 miljoner invånare. De nu väl kända fyra fri-
heterna - fri rörlighet för arbete, kapital, varor och tjänster - innebär ett
stort steg. Det går dessutom längre än vad vi uppnått på det nordiska planet,
alla högt ställda ambitioner till trots.
Det tål ändå, herr talman, att tänka på att det som inte fick sin lösning
inom ramen för det nordiska samarbetet fick det i en bredare europeisk ram.
Då avser jag EFTA-avtalet, där man lyckades få till stånd ett frihandelsavtal
som inte hade gått att få fram trots flera försök i Norden.
Sådana här tillkortakommanden i den nordiska ramen kanske inte beror
på bristande förmåga att komma överens nordiskt utan fastmer att Norden
kanske är för litet för att bli ett verkligt alternativ i ekonomiskt hänseende.
Samtidigt är det viktigt att notera att rösten från Norden blir starkare, om
den bärs upp av länderna gemensamt. Den lärdomen har jag för egen del
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
37
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
dragit, när jag som svensk FN-delegat i höstas kunde registrera vad ett mång-
årigt internationellt nordiskt samarbete betyder i den världsvida gemenska-
pen.
Men för att kunna tala med en röst bör vi också ha gemensamma mål i vår
internationella verksamhet. Här har vi en tradition av mångårigt och omfat-
tande nordiskt samarbete att falla tillbaka på. De nordiska länderna har kun-
nat samordna lagstiftning, social trygghet och medborgerliga rättigheter. Det
är inget tvivel om att Nordens erfarenheter inom vad som brukar kallas den
sociala dimensionen väcker stort intresse ute i Europa.
Förhoppningar om att Norden kommer att påverka utformningen av EG-
politiken på t.ex. arbetsmarknadspolitikens och socialpolitikens områden
har redan uttryckts från olika håll inom EG.
Till förutsättningarna hör också en förstärkning av den gemensamma nor-
diska identiteten. Vi bör lära oss betydligt mer om nordisk historia och litte-
ratur. Vi bör t.ex. utöka det mellanfolkliga umgänget och satsa på NORD-
PLUS-program för forskare och studentutbyte, på Nordjobb, dvs. feriejobb
för grannlandsungdomar, och på att förbättra TV- och radiosamarbetet.
Ekonomi, miljö, infrastruktur och medborgarfrågor kvarstår som centrala
nordiska samarbetsområden. Samarbetsministern räknade här upp ett antal
viktiga politikerområden som just infrastrukturen, miljön, regionalpolitiken
m.m. Utifrån detta bör Nordiska ministerrådet överväga vilken mix som
Nordiska rådet skall leva med. En alltför ensidig satsning på ett enda sakom-
råde kan enligt min mening bli ödesdiger.
Statsministrarnas förslag om det nordiska samarbetets framtida organisa-
tion omfattade till en del också förändringar i Nordiska rådets verksamhet.
Som ett förslag nämndes samlokalisering av Nordiska rådets presidiesekre-
tariat i Stockholm och ministerrådets sekretariat i Köpenhamn. I efterhand
kan man beklaga att vi i Sverige inte tidigare resonerade oss fram till en för
regering och parlamentariker gemensam uppfattning och gav den till känna
i ett tidigt skede.
Vi har gjort en erfarenhet av de senaste årens utredande av nordiskt sam-
arbete både i Nordiska rådet och i ministerrådet. Om man vill reformera det
nordiska samarbetet så att det är i takt med tiden bör regeringarna och parla-
menten göra arbetet tillsammans. Det är mitt förslag när nästa utrednings-
omgång skall sätta i gång.
I arbetet med att vitalisera det nordiska samarbetet i ett förändrat Europa
måste det parlamentariska inflytandet tillåtas spela en vital roll. Ett villkor
är att parlamentarikernas inflytande måste tillförsäkras stadgeenliga former.
Ett effektivt nordiskt parlamentarikersamarbete är väl ägnat att motverka
det omtalade demokratiska underskottet i det europeiska samarbetet och bi-
dra till ett fördjupat regionalt samarbete utöver vad t.ex. EES-avtalet stipu-
lerar.
Vi bör alltså fortsätta att fördjupa och utveckla det inledda samarbetet
mellan Norden och Baltikum med t.ex. ett utbyggt utbildnings- och forsk-
ningssamarbete, samarbete om medborgarfrågor och ett starkare samarbete
om miljöfrågor. Med tanke på det särskilda ansvar som de nordiska länderna
känner för sina grannländer och för förhållandena i öst vill jag också ställa
38
stora förhoppningar till framtida samverkan inom ramen för det förra året
upprättade Östersjörådet.
Den nordiska passfriheten är för den enskilde medborgaren ett av det nor-
diska samarbetets tydligaste resultat. Det är därför viktigt att en särlösning
med hänsyn till den nordiska passunionen bör eftersträvas och åstadkommas
för svensk del vid Europaintegrationen.
Herr talman! Sammanfattningsvis kan man säga att Nordiska rådets tradi-
tioner, arbete och vunna framgångar är stora tillgångar. Vi bör också dra
slutsatser av de bakslag och misslyckanden som har skett genom åren. Den
verbala gemenskapen och de fina högtidstalen måste följas upp med att fat-
tade beslut omsätts i praktisk handling. Det gäller de nationella parlamen-
ten, departementen och myndigheter långt ned på regional och lokal nivå.
För den enskilda människan betyder nordiskt samarbete att också vardags-
tingen fungerar. Det gränslösa Norden skall vara en verklighet för alla Nor-
dens medborgare.
Herr talman! Jag instämmer i hemställan i utrikesutskottes betänkande
och noterar samtidigt den mycket positiva behandling som de båda folkparti-
motionerna fått i sammanhanget.
Anf. 37 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag vill kommentera en sak som inte varit uppe i den tidigare
diskussionen, något som Elver Jonsson nämner, och det är förslaget från Ilo-
niemi-gruppen om samordning av sekretariatsresurserna för parlamentari-
kerna och för ministerrådet.
Det har inneburit en ny och annorlunda situation att statsministrarna tagit
över en betydande del av ansvaret och arbetat via personliga representanter.
Det är inte normalsituationen i det nordiska samarbetet.
Jag tog mig före att kommentera vad representanterna i Iloniemi-gruppen
föreslog i det här avseendet. Det gjorde jag före statsministermötet på Born-
holm. Jag tror inte att det behövs så mycket samråd.
Jag sade där att det naturligtvis inte är rimligt att en nordisk huvudstad,
t.ex. Stockholm, skulle vara helt utan större nordiska institutioner. Om man
skall samordna den här sortens sekretariat måste det bli någon synergieffekt.
Då blir det omedelbart en konstitutionell fråga. En samordning av detta slag
påverkar också samarbetet mellan ministrar och parlamentariker.
Om förutsättningarna inte finns eller om det inte anses lämpligt kan man
inte heller vinna så stora ekonomiska fördelar med enbart en samlokalise-
ring, dvs. att man placerar sekretariaten tillsammans och möjligen har ge-
mensam växel och informationsavdelning. Detta faktum har förts vidare i
diskussionen, och de nordiska länderna har till slut ställt upp på detta syn-
sätt. Fördelarna är inte särskilt stora, och de politiska förutsättningarna för
en samordning saknas därmed. Jag vill gärna nämna detta med anledning av
det Elver Jonsson sade i en bisats.
Anf. 38 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag tackar för kommentaren till det som samarbetsministern
kallar för bisats. Inlägget visar att frågan långt ifrån är oviktig.
Jag tror att förutsättningarna för samarbete egentligen är mycket goda.
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
39
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
40
Det handlar om att organisera det rätt. De båda organen - ministerrådet och
parlamentarikerna - kan ha mycket gemensamt, samtidigt som de behåller
sin integritet fullt ut. Jag tror, herr talman, att detta är fullt möjligt.
Jag var i mitt anförande inne på det faktum att vi är i den lyckliga situatio-
nen att ha en grund i den starka, flerhundraåriga traditionen av också infor-
mellt samarbete. Detta är tillgångar som andra länder ute i världen saknar.
Vi har här en oerhört värdefull utgångspunkt.
Vi får inte glömma att vi lever i en ny tid. Omvälvningarna är oerhört
stora, och de sker framför allt mycket snabbt. Detta gäller världen, Europa
och faktiskt också Norden. Min tes är att ett starkt nordiskt samarbete är
mycket angeläget om Norden skulle hamna utanför EG. Detta sade jag
också när statsministern anmälde sitt arbete här i kammaren för en tid sedan.
Om vi hamnar inom EG:s ram, vilket jag för egen del hoppas, är fortfa-
rande ett starkt nordiskt samarbete mycket angeläget. Det handlar nu om
att höja tempot.
Olof Johansson sade tidigare att vi säkert har för många institutioner och
att vi behöver se över den frågan. Jag delar den uppfattningen. Jag har flera
gånger sagt att de många handlingsplanerna kanske har förlett oss litet
grand. Vi har fått många planer, men mindre handling.
Herr talman! Jag ser gärna att det kommer färre planer och mer kraftfullt
positivt och gränsöverskridande nordiskt samarbete.
Anf. 39 WIGGO KOMSTEDT (m):
Herr talman! När vi i dag behandlar Nordiska rådets svenska delegations
berättelse om det nordiska samarbetet känns den inte helt aktuell, eftersom
väldigt mycket skett sedan detta skrevs. Europasamarbetet har genomgått
dramatiska förändringar. Detta påverkar också förutsättningarna för det
nordiska samarbetet. Två nordiska länder förhandlar redan om EG-medlem-
skap, och ett tredje är på väg in i förhandlingar.
Utvecklingen i Baltikum och Östeuropa har också medfört stora nordiska
satsningar, t.ex. miljö- och industrisamarbete. Budgeten för olika samar-
betsprojekt uppgick under 1992 till 32 miljoner danska kronor. Till detta
kommer satsningarna inom sektorernas egna budgetar.
Statsministrarna har under 1992 låtit utvärdera de som en följd av den
europeiska integrationen förändrade förutsättningarna för det nordiska sam-
arbetet. Utvärderingen har resulterat i ett antal rapporter och deklarationer.
Slutresultatet av den pågående nyorienteringen av det nordiska samarbetet
har ännu inte redovisats, men mycket tyder på att flera av de föreslagna åt-
gärderna aldrig kommer att realiseras.
I dokumenten fanns förslag om stora satsningar på det nordiska kultur-
samarbetet, bl.a. i form av en kulturfond. Vidare uttalades att 50 % av den
nordiska budgeten under 1996 skulle gå till kultur, forskning och utbildning.
Att det inte blir någon ny kulturfond vet vi redan i dag. Enighet råder mellan
statsministrarna och parlamentarikerna i rådet om att det nordiska kultur-
samarbetet skall stärkas, och den enigheten är stor.
Lika stor är dock inte enigheten om varifrån pengarna skall tas. Statsmi-
nistrarnas målsättning att 50 % av budgeten 1996 skall tillfalla kultur, utbild-
ning och forskning har väckt stor debatt i rådet. Tveksamhet råder om att
lösa den framtida budgetdiskussionen genom fasta procentsatser för olika
områden. De konkreta åtgärderna måste vara utslagsgivande för hur budge-
ten fördelas på sektorerna.
I statsministergruppens rapport pekades också på olika åtgärder för att
minska den nordiska byråkratin och stärka den politiska styrningen av sam-
arbetet. Inte heller här tycks det bli någon större förändring. I stället för den
tidigare ställföreträdarkommittén får vi en nordisk samarbetskommitté.
Minskningen av antalet ämbetsmannakommittéer får inte heller den omfatt-
ning som var tänkt. Antalet ministerråd har blivit fler och inte färre. Någon
samlokalisering av de nordiska sekretariaten kommer inte att äga rum. Det
återstår alltså att se vilket resultat reformarbetet avseende det framtida nor-
diska samarbetets innehåll, form och finansiering kommer att få.
Som tidigare ordförande i rådets budgetutskott kan jag dock glädja mig
åt att rådet, enligt de ministerrådsförslag som nu föreligger om ändringar i
Helsingforsavtalet, kommer att få ett ökat inflytande på budgeten. Nu måste
vi också visa att vi klarar av denna nya uppgift. Vi rådspolitiker har ofta ten-
derat att prioritera ett stort antal områden utan att ta ansvar för hur detta
skall finansieras. I dagens ekonomiska läge, där alla länder är överens om
en nollbudget i det nordiska samarbetet, måste vi också kunna visa på bespa-
ringar.
Beträffande budgetens storlek bör vi vara uppmärksamma på att det nor-
diska samarbetet inte har någon överstatlighet. Konsensusprincipen gäller.
Det innebär att det land som vill minst blir vägledande. Detta problem måste
bearbetas nationellt och inte enbart med kritik av ministerrådet. Man bör
också komma ihåg att Nordiska rådets budget totalt omfattar endast 700 mil-
joner danska kronor, varför byråkratin för denna inte bör vara alltför stor.
Nordiska rådets samarbete och kontakter med närområdena har utvidgats
under 1992. Huvudkontakterna sker fortsättningsvis med de tre baltiska län-
derna men också med de nordvästra delarna av Ryssland. En viktig förut-
sättning för en fredlig och demokratisk utveckling i de baltiska länderna är
en positiv ekonomisk utveckling. Rådet har därför också i många samman-
hang uppmanat ministerrådet att ge ekonomiskt stöd som kan bidra till
denna utveckling.
Detta är givetvis bra. Men jag kan inte undgå att nämna att det också finns
andra närområden som är viktiga att stödja. Jag tänker närmast på Västnor-
den. Det bör också uppmärksammas att många insatser i dag görs i Baltikum
såväl internationellt som nationellt, varför det är mycket viktigt att koordi-
nera dessa insatser.
För att stödja den demokratiska utvecklingen i närområdena har presidiet
ett utbytesprogram för parlamentariker från Estland, Lettland, Litauen, Po-
len och Ryssland. 21 parlamentariker kommer under våren 1993 att besöka
de nordiska länderna. Jag har inte kunnat undgå att notera de påfallande
många önskemålen att besöka Reykjavik, medan intresset för Helsingfors är
betydligt mindre, för att inte säga obefintligt. Det får mig osökt att tänka att
dessa samarbetsformer inte får bli en form av semesterresor. De är ägnade
för studier av andra länder.
Herr talman! Jag är övertygad om att Norden har en viktig roll att fylla i
det framtida Europa. Men för detta krävs att det nordiska samarbetet utfor-
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
41
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svarpå interpella-
tion
42
mas på ett sådant sätt, att de nordiska landvinningarna tryggas och nordiska
intressen tillvaratas i det europeiska integrationsarbetet. Nordiska rådet har
definitivt inte spelat ut sin roll. Men framöver måste säkerligen rådet lära sig
att spela en annorlunda roll.
Anf. 40 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag begärde ordet i interpellationsdebatten eftersom inter-
pellationssvaret fångade mitt intresse. Jag är glad att höra de signaler om
Botniabanan som Olof Johansson redovisade, nämligen att byggstarten
kommer att hamna på den här sidan av år 2000. Jag tänkte dock närmast på
de frågor om Storkalotten som berörs i interpellationssvaret.
Vi räknar med att Storkalotten omfattar de nordliga länen i Sverige,
Norge, Finland samt Murmansk- och Arkhangelskområdet. Det är egentli-
gen inte ett litet område befolkningsmässigt. Där bor 3,8 miljoner männi-
skor, och det är ungefär i samma storleksordning som folkmängden i Norge.
Om det kommer till stånd en ekonomisk utveckling på den ryska sidan kom-
mer det att finnas en avsevärd konsumtionsbenägenhet samtidigt som det
finns stora resurser i detta område.
Förmodligen kommer Sverige inte att bli medlem i EG. Men som Elver
Jonsson sade kommer samarbetet i Norden och på Nordkalotten att ha stor
betydelse vare sig vi hamnar utanför eller vi blir medlemmar. Den internatio-
nella utvecklingen och globaliseringen av ekonomin kräver under alla förhål-
landen ett förstärkt regionalt samarbete.
Vid den konferens i Kirkenes som ägde rum i januari behandlades frågor
om samarbete på Nordkalotten. Det var inte bara fråga om att hänvisa till
ett bilateralt samarbete. De parter som deltog var förutom de nordiska län-
derna EG samt observatörer från USA, Canada, Frankrike, Tyskland, Ja-
pan, Polen och Storbritannien. Man understryker vikten av att stärka såväl
det bilaterala som det multilaterala samarbetet, särskilt i miljöfrågor. Man
kräver ett aktionsprogram, som skall utarbetas med snabbhet inför det möte
som miljöministrarna skall ha i september hösten 1993.
Min fråga är i detta sammanhang: Vilka förberedelser gör Sverige inför
det miljömöte som avser att öka skyddet för den arktiska regionen? Det av-
ser att öka skyddet när det gäller utsläpp från industri, kärnkraftverk, kärn-
reaktorer, kanske också kärnvapen och skyddet mot dumpning av miljöfar-
ligt avfall. Vilka åtgärder vidtas för närvarande för att förbereda konferen-
sen om miljön i Barentsregionen så att den blir effektiv?
Deltagarna krävde också att resultaten av studier om transporter och
kommunikationer på Storkalotten skulle bli tillgängliga för alla parter. Man
begärde att transport- eller kommunikationsministrarna skulle beakta möj-
ligheterna för samarbete på basis av dessa studier som man vet finns och på
basis av de behov av transporter som finns i det här området.
Min nästa fråga är därför vilka initiativ som är på gång i regeringen när det
gäller samarbete om infrastrukturen på Storkalotten.
Anf. 41 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det är många möten som slutar i önskemål om aktionspro-
gram. Vi hade samma debatt tidigare här i dag när det gällde handlingspla-
ner. Det låter aktivt och bra. Problemet är ju ofta att det inte görs några
samordnade ställningstaganden i dessa sammanhang enbart med hjälp av ut-
talanden.
Vi är från svensk sida beredda att föra vidare det samarbete kring Nordka-
lotten och Barents hav som har inletts i det nordiska samarbetet. De åtgärder
som vi står inför är gigantiska. Jag kan bara nämna att det Kirkenesmöte
från januari som åberopades inte var det första. Det har ju också varit ett
miljöministermöte i Kirkenes under hösten där jag själv deltog.
Efter studiebesök på Kolahalvön vet j ag vad det är som krävs och hur svårt
det är att komma fram till slutsatser och möjligheter att finansiera de åtgär-
der som är nödvändiga när det gäller de gigantiska utsläppen och den gigan-
tiska naturförstöringen där uppe i norr. Den påverkar även oss, liksom
Norge och Finland.
I den programförklaring som kommer i Oslo skall Sverige redogöra för
hur vi tänker fortsätta att följa upp det här samarbetet. Jag vill inte föregripa
detta, men som ordförandenation har vi anledning att prioritera bland alla
dessa krav på aktionsprogram och handlingsprogram.
Anf. 42 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! I statsbudgeten ligger nu 56 miljoner kronor till regeringens
disposition för samarbetet med Central- och Östeuropa. Jag vill minnas att
även Barentsregionen nämns där. Det får inte bli så att Sverige kryper ur de
åtaganden vi har gjort när vi deltog i Kirkeneskonferensen med hänvisning
till att det finns så många andra uttalanden.
Miljön på Nordkalotten har stor betydelse för hundratusentals människor
som direkt eller indirekt är beroende av t.ex. fisket i den här regionen. Detta
är naturligtvis i första hand ett norskt och ryskt intresse. Men det är också
ett svenskt intresse att skador i Barents hav och Norra Ishavet kan förhindras
och att det kan vidtas motåtgärder i den mån det redan har utvecklats skador.
Jag måste väl försöka tolka miljöministerns svar välvilligt. Det är alltså
inte fråga om att krypa ur det ansvar man har påtagit sig i Kirkeneskonferen-
sen.
Anf. 43 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Min avsikt är att tala om att de finansiella behov som finns
när det gäller att komma till rätta med miljöproblemen på Nordkalotten med
omnejd är så gigantiska att de inte har någon som helst relation med den
nordiska budgeten. Den är ju som vi hörde här tidigare på 700 miljoner
danska kronor.
Här handlar det om mångmiljardbelopp och åter mångmiljardbelopp för
att hantera den exploatering av naturen som har ägt rum i det tidigare
Sovjetunionen. Därför är det viktigt att vi har dessa relationer klara för oss
och är medvetna om att det krävs prioritering här. Det är också lika självklart
att vi har ett gemensamt nordiskt ansvar för att försöka göra det bästa möj-
liga av den situation som vi har ärvt.
Anf. 44 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag har inte någon tro på att dessa 56 miljoner som finns
nämnda i budgeten skulle räcka till några större insatser när det gäller de
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
43
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
miljöhot som finns. Däremot skulle de kanske kunna räcka till att stärka det
samarbete mellan länstyrelsen och de regionala organen som pågår. Där
handlar det ju främst om att kartlägga problemen och utbyta information i
större skala. Det finns också andra områden. Det gäller t.ex. att stödja utby-
tet av information om hur infrastrukturen kan byggas ut på båda sidorna om
gränsen mellan Ryssland och Finland.
Det är inte så, som Mats Hellström nämnde, att vi kan låta tyska intressen
få något förstahandsinitiativ eller styrande inverkan på detta. De skall natur-
ligtvis också vara med, men det finns en risk att de rika fyndigheterna uppe
på Kolahalvön kommer att exploateras av centraleuropeiska intressen och
att transporterna kommer att gå kortaste möjliga väg ner till Centraleuropa.
Det finns ett gemensamt nordiskt intresse dels att detta leder till en indu-
striutveckling, en förädling av dessa rika fyndigheter uppe på Kolahalvön,
dels att det ekonomiska utbytet gentemot norra delarna av Skandinavien
kan utvecklas på ett positivt sätt och att kommunikationerna kommer att
kunna gå den vägen. Det behövs ytterligare studier för detta.
Anf. 45 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! För att samarbete i politiska församlingar skall bli effektivt
och betydelsefullt behövs en stark förankring hos de människor det berör.
Detta gäller naturligtvis också det nordiska samarbetet. Jag tror att man kan
säga att det har funnits en mycket stark förankring hos de nordiska folken
för detta samarbete. Vi har av naturliga skäl haft en mycket stark samhörig-
hetskänsla.
Men nu är vi kanske i det läget att det är viktigt att öka medvetenheten
om den samhörighet som vi har på språkområdet, på det kulturella området
och i vårt sätt att se på samhället och dess utveckling.
Vi talar inom utbildningsområdet mycket om internationalisering just nu.
Jag ser med mycket stor glädje fram emot en ökad internationalisering på
skolans område. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att påpeka att vi här i
de nordiska länderna inte får förlora det samarbete som vi under många år
har haft på skolans område. Detta är inte något som behöver kosta stora
pengar, utan det är något som ofta kan komma underifrån på initiativ från
skolorna själva. Jag tycker att det är viktigt att detta fortsätter.
Internationellt samarbete mellan elever och skolor kan med fördel före-
komma från högstadiet och uppåt. Inte minst på skolans lägre stadier är det
viktigt att fortsätta det utbyte som man har haft inom det nordiska området.
Detta är något som Nordiska rådet bör främja och fortsätta att inspirera till.
Det är naturligtvis också viktigt med samarbete inom forskningens och
den högre utbildningens områden. Det är ett fint samarbete som har före-
kommit i dessa sammanhang.
Det är vidare angeläget att vi även i fortsättningen kan förstå varandras
språk, och härvidlag bör skolan fortsätta att spela en roll. Det bör vara helt
klart utsagt att vi skall kunna läsa och förstå texter på varandras språk.
Jag tror också att ett ökat samarbete på TV-området kan ha stor betydelse
för att vi utan svårighet skall kunna förstå även varandras talade språk. Utan
att något generellt initiativ tagits samarbetar man i många program, inte
minst i andra kanaler än de officiella, mellan programledare från de olika
nordiska länderna, något som faktiskt spelar en stor roll för att få till stånd
en bättre förståelse för det talade språket i resp, nordiska länder.
Det finns alltså en hel del initiativ som egentligen inte kostar oss någon-
ting, men som har stor betydelse för samhörighetskänslan.
Det har här talats en hel del om infrastruktur, och vi vet att regionerna får
en ökande betydelse inom EG:s ram. Man har också nämnt flera typer av
regioner som kommer att beröra de nordiska länderna. Jag representerar
den västra regionen, och jag har stora förhoppningar om att det skall bli en
satsning på infrastrukturområdet som på ett bättre sätt kommer att förbinda
tre stora nordiska städer, däribland två huvudstäder. Jag syftar på en snab-
bjärnväg Oslo-Göteborg-Köpenhamn.
Jag tror att detta kommer att få stor betydelse för att utveckla den västliga
regionen. Där kommer naturligtvis också att behövas ökade förbindelser
sjövägen.
Också detta är exempel på att initiativ inte alltid behöver tas uppifrån. Det
har länge pågått ett samarbete mellan regionala och kommunala politiker,
näringsliv, handelskammare och andra intressenter av olika slag, där man
underifrån har tryckt på för den här satsningen. Vi hoppas att detta skall ta
sig uttryck i bilaterala överenskommelser som kan leda fram till att en snabb-
järnväg kommer till stånd inom en icke alltför avlägsen framtid.
En annan fråga som jag skulle vilja ta upp i detta sammanhang är möjlig-
heten för medborgare i nordiska länder att i större utsträckning engagera sig
politiskt. Jag vet att denna fråga har varit uppe i Nordiska rådet. Det fanns
där ett medlemsförslag om att det skulle göras en utredning om att man
skulle kunna få rösta även i parlamentsval, om man behåller sitt medborgar-
skap när man flyttar till ett annat nordiskt land. Jag vet att rekommendatio-
nen i detta ärende har avskrivits, men jag tycker att det är mycket beklagligt.
Vi arbetar i vårt land mycket effektivt för att få våra medborgare att rösta.
Vi tycker att det är en stor nackdel om inte en mycket hög procentandel av
svenska folket deltar i val. Det finns faktiskt människor som under nästan
hela sitt liv bor i ett annat nordiskt land än det där de är födda och har med-
borgarskap.
Jag har personligen en sådan vän, en norrman. Jag förstår faktiskt en norr-
man som vill behålla sitt medborgarskap. Norrmännen har en mycket fin
form av nationalism - det beror kanske delvis på att Norge är ett så pass nytt
land - och jag förstår att denne norrman inte är villig att uppge sitt medbor-
garskap, trots att han ända sedan studietiden har bott i vårt land och verkat
här. Han är nu i 55-årsåldern, och han skulle väldigt gärna vilja rösta i våra
riksdagsval och även vilja aktivera sig politiskt, inte bara på det kommunal-
politiska området.
Jag tycker att man med nuvarande ordning förlorar människors engage-
mang på ett alldeles onödigt sätt. Det är en brandfackla som jag skulle vilja
kasta ut i detta sammanhang. Det nordiska land som först vågar ge andra
nordiska medborgare rösträtt även i parlamentsval kommer att ta ett stort
steg framåt i det här avseendet, även om det sker ensidigt.
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
45
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Nordiskt samarbete
Svar på interpella-
tion
Anf. 46 WIGGO KOMSTEDT (m):
Herr talman! Jag har en kort fråga till Ingrid Näslund: Anser Ingrid Näs-
lund att vederbörande skall ha rösträtt både i Norge och i Sverige? Skall han
kunna rösta i parlamentsvalen i båda länderna?
Anf. 47 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Ja, varför skulle det vara så farligt, om så blev fallet? Låt oss
tänka på en sådan här person som har bott under större delen av sitt liv i
Sverige. Om denna person orkar följa med politiskt i Norge och önskar rösta
även där, kan jag inte se att detta på något sätt skulle vara omstörtande.
Jag tror att även Moderaterna väl inom en icke alltför avlägsen framtid
kommer att verka för att man skall kunna rösta både i riksdagsval och i val
till EG-parlamentet. Jag inser att parallellen inte är fullständig, men vi kom-
mer då att få delta i val till två politiska församlingar av stor betydelse.
Jag kan inte se något hinder i detta sammanhang. I många fall tror jag att
vederbörande skulle rösta bara i det land där de lever och verkar, men om
de skulle rösta i båda länderna, tror jag inte att detta skulle på något sätt
förändra de politiska majoriteterna eller vara någon stor nackdel.
Anf. 48 WIGGO KOMSTEDT (m):
Herr talman! Jämförelsen med Europaparlamentet var inte speciellt bra.
Den låg inte ens i närheten av denna fråga. Det är en helt annan fråga.
Låt mig med tanke på Ingrid Näslunds långa utvikning fortsätta med ytter-
ligare en fråga: Är det bara nordiska medborgare som skulle få dubbel röst-
rätt, eller skall det gälla för alla invandrare? Skulle vi alltså prioritera detta
just här i Norden?
Anf. 49 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Jag har tänkt mig att det till en början skulle gälla nordiska
medborgare. Sedan får vi väl se om t.ex. samarbetet i EG leder till en sådan
samhörighet med andra européer att vi kan tänka oss detta även för dem.
Det beror på hur konventionella vi är eller vilka framtidsvisioner vi vågar
ha. Menar vi någonting när vi talar om ett nära samarbete med övriga nor-
diska länder och t.ex. med EG?
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU8 Verksamheten inom Europarådet (redog. 1992/93:ER1 och
skr. 1991/92:164).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU12 Ändringar i massförstörelselagen m.m. (prop. 1992/93:154).
Anf. 50 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Jag ber att fä yrka bifall till utskottets enhälliga hemställan.
Departementet har upptäckt en mindre bristfällighet i sitt eget förslag, och
med anledning därav har jag framställt ett förslag, som ligger utdelat på kam-
marens bord. Det rör sig om en ren teknikalitet, som inte på något sätt änd-
rar innebörden av förslaget.
Det särskilda yrkandet har följande lydelse:
beträffande lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter
som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m.,
att riksdagen antar det i propositionen 1992/93:154 framlagda förslaget till
lag om ändring av nämnda lag med de ändringarna att
dels ingressen till lagförslaget får följande lydelse:
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:341) om förbud mot utförsel
av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m.
dels att 4 § skall upphöra att gälla,
dels att 1, 3, 5-6, 8 och 10 §§ samt rubrikerna närmast före 3, 5, 6 och 8 §§
skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 a § och 5 a §, samt
närmast före 2 a § och före 5 a § nya rubriker av följande lydelse.
dels tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 april 1993.
Jag hemställer om bifall även till detta yrkande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU17 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
bil. 3 (prop. 1992/93:105 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Ändringar i mass-
förstörelselagen
m.m.
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Tillfälliga skatte-
lättnader för egen-
företagare m.m.
48
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU18 Godkännande av avtal mellan EFTA-staterna och Polen
m.m. (prop. 1992/93:146).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU18 Viss ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1992/93:SkU19 Tillfälliga skattelättnader för egenföretagare m.m. (prop.
1992/93:100 delvis).
Kammaren biföll förste vice talmannens förslag om att betänkandet skulle
avgöras efter endast en bordläggning.
Anf. 51 PETER KLING (nyd):
Herr talman! De skattelättnader som regeringen föreslår i skatteutskottets
betänkande SkU19 är bra regler för egenföretagen. Vi kommer att stödja
förslagen i propositionen, men vi kommer att gå litet längre. Vi tycker nämli-
gen att reglerna om uppskov med betalningarna - mot skälig ränta - även
skall omfatta aktiebolagen. Med det anförda vill jag yrka bifall till reserva-
tion 2 vid mom. 4.
Anf. 52 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Den här tunga frågan, skatteutskottets betänkande 19, kan
anses vara en mindre fråga: 430 miljoner. Men 430 miljoner är ändå ingen
liten summa.
Jag vill sätta in frågan i ett större sammanhang. Det är sant att Sveriges
småföretagare har det besvärligt. Men det är ju inte bara de som har det
besvärligt. Det finns många som har det besvärligt i Sverige just nu: hyres-
gäster, villaboende, löntagare, pensionärer, studerande. Man kan nämna
många grupper som har det besvärligt. De har det så svårt att de säkert skulle
vara glada åt en permanent eller tillfällig skattelindring. Men de grupperna
har inte fått någon lindring. Genom regeringens förslag har de tvärtom fått
påtagliga skattehöjningar.
Regeringen uppger i sin finansplan att man har sänkt skatter med ungefär
40 miljarder. Man har höjt skatter med 30 miljarder. Man har höjt för hus-
håll, konsumenter och hyresgäster, och man har sänkt för kapital och före-
tag. Man har behandlat statsbudgeten efter principen: orkar du det ena så
orkar du det andra. Skattesänkning är till för företag, skattehöjning för hus-
håll. Detta har skapat obalans i ekonomin. Det har lett till minskad efterfrå-
gan inom hushållssektorn och stora budgetunderskott.
Det är riktigt att den som har ett mindre företag och är egenföretagare
har sämre skattevillkor än aktiebolag och större företag. Den skillnaden bör
jämnas ut. Vänsterpartiet är överens med regeringen och skatteutskottets
majoritet om detta. Men skillnaden kan jämnas ut på flera sätt: man kan
öka förmånerna för mindre företag, minska skatteförmånerna för aktiebolag
eller utjämna från bägge håll samtidigt. Hur man bör göra beror på hur det
allmänna skatteuttaget ser ut.
Skatteuttaget på företag i Sverige är mycket lågt. Det visar OECD:s un-
dersökningar. Det förhållandet erkände Bengt Westerberg redan i valrörel-
sen 1991 när han i en intervju i Svenska Arbetsgivareföreningens tidning be-
tecknade den svenska företagsskatten som världslåg. Det erkänns också av
Finansdepartementet i dess skrift Sverige, Europa och skatterna som gavs ut
i mars 1992. På s. 50 kan man läsa om den totala skattebelastningen på utde-
lad vinst hos individer med maximal marginalskatt, alltså efter dubbelbe-
skattning; man har också tagit hänsyn till det s.k. Annellavdraget. I Sverige
var skatteuttaget 40,5% 1991. Man beräknade skatteuttaget 1993 till
36,3 %. Motsvarande siffra för EG 1991 var 56,8 %; alltså väsentligt högre
i EG än i Sverige.
Vi i Vänsterpartiet vill att företagsskatten höjs så att den närmar sig ge-
nomsnittet för EG. Vi kräver inte att det skall ske mitt i denna djupa lågkon-
junktur, men med tiden måste det ske. Det sker bäst genom att man avveck-
lar systemet med skatteutjämningsreserv. Vi får då ett enklare skattesystem
med mindre inlåsningseffekter. Man kan styra kapitalet dit där det gör bäst
nytta utan hänsyn till skattesystemets utformning.
Herr talman! Visst skulle Vänsterpartiet kunnat överväga de lättnader och
omperiodiseringar som regeringen föreslagit, under förutsättning att rege-
ringen förklarat sig villig att på sikt något öka det samlade skatteuttaget från
företagssektorn - om alltså regeringen förklarat sig vara villig att finansiera.
Men det är man inte beredd att göra ännu.
Jag tror att muren som utgör motståndet mot skattehöjningar håller på att
rämna. I söndags tittade jag på TV hemma i Uddevalla. Då hörde jag statsrå-
det Westerberg tala om att man nog fick tänka sig att höja skatten något i
Sverige. Jag förutsätter att han då inte tänkte på moms eller andra områden
där Sverige redan ligger högt - det vore ju inte lämpligt - utan de områden
där skatten är låg, dvs. på företagsskattesidan.
Jag erkänner att det krävs vinst i företagsvärlden. Men för vinst krävs det
kunder. Det är inte skatten som är det stora hotet mot Sveriges småföretag,
utan de stora problemen för småföretagen just nu är bristen på efterfrågan
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Tillfälliga skatte-
lättnader för egen-
företagare m.m.
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 63
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Tillfälliga skatte-
lättnader för egen-
företagare m. m.
50
och bristen på krediter från en finansmarknad som har havererat. Det är det
som är problemet för Sveriges småföretag. Det är det problemet som vi poli-
tiker skall göra något åt.
En företagare i min hemregion sade till mig: Lars, vi missar inga order
längre. Det finns inga order att få. Det är det problemet som politiken skall
ändra på genom att öka den effektiva efterfrågan i ekonomin.
Med anledning av vad jag nu sagt, herr talman, ställer jag mig naturligtvis
bakom Vänsterpartiets meningsyttring vad gäller mom. 1 och 2, men för att
förenkla voteringsordningen yrkar jag bifall endast till Vänsterpartiets me-
ningsyttring under mom. 3.
Anf. 53 YVONNE SANDBERG-FR1ES (s):
Herr talman! Vi socialdemokrater accepterar förslaget i skatteutskottets
betänkande nr 19, att ge egenföretagare möjlighet att ytterligare ett år skjuta
upp beskattningen av sina obeskattade reserver. Motivet är detsamma som
det som redovisades i samband med skattereformen, nämligen att så länge
det är aktuellt att reformera hela systemet för beskattning av egenföretagare
är det rimligt att ytterligare skjuta upp tidpunkten för avskattningen av deras
obeskattade reserver.
Däremot avvisar vi förslaget att höja SURV-avsättningarna för egenföre-
tagarna. Det är egentligen av samma skäl: vi menar att det är olämpligt att
införa nya regler när frågan om beskattningen av egenföretagarna är föremål
för översyn och beredning i regeringskansliet. Så länge det inte finns någon
godtagbar teknik för en uppdelning av företagets och ägarens ekonomi finns
det dessutom risk att ökade skattekrediter, som ju blir effekten av en höjd
SURV, leder till ökade konsumtionsmöjligheter för egenföretagaren, och
därmed inte kommer företagen till godo.
Ett avslag på förslaget i den här delen innebär dessutom en budgetför-
stärkning med 130 miljoner kronor. Vi noterar slutligen att regeringens pla-
ner på att under 1993 återkomma med ett genomgripande förslag till omlägg-
ning av beskattningen av egenföretagare står i strid med den s.k. krisuppgö-
relsen från i höstas. Socialdemokraternas bedömning av frågan om beskatt-
ning av egenföretagare kommer vi att redovisa när förslaget ligger på riksda-
gens bord.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1 och i övrigt till hemställan i utskottets
betänkande.
Anf. 54 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! I valrörelsen stod småföretagen i centrum. Vid torgmöten
och andra möten skanderade partierna i kör att Sveriges framtid ligger hos
dess småföretag. Vi måste ta till vara entreprenörandan. Det är i småföreta-
gen som utvecklingen sker; det är där de nya jobben skall komma. Det var
ingen hejd på välviljan.
Nu är vi mitt emellan två val. Nu är det inte lika hett - i varje fall inte hos
alla partier, inte hos Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Framför allt
inte om man ser till handling. Jag måste säga att det totala oförståendet hos
Socialdemokraterna för den här problematiken bekymrar mig våldsamt.
Jag gjorde något mycket märkligt under den allmänpolitiska debatten. Jag
ägnade mig nämligen åt att gå in i ett företag. Jag vände på blad och började
sortera olika artiklar. Det gjorde jag egentligen bara för att tala om vad pro-
blemet handlar om. Men jag uppnådde inte någon som helst förståelse.
Bakgrunden till den proposition som vi i dag behandlar är att någon för-
ändring av egenföretagarnas beskattning inte genomfördes i och med den
ordentliga reformeringen i samband med skattereformen. Orsakerna till
detta kan naturligtvis diskuteras.
Jag tror inte att jag överskrider gränsen för vad som är anständigt om jag
säger att det i hög grad berodde på det måttliga intresse som fanns hos Social-
demokraterna. Vi kom i varje fall överens om att frågan skulle utredas vi-
dare och att förslag skulle läggas fram av den socialdemokratiska regeringen.
Men Socialdemokraterna gjorde inte någonting. Vad det beror på kan man
naturligtvis fråga sig. Möjligen såg Socialdemokraterna valet närma sig och
fann det mera angeläget att börja fila på sina stolta valtal om småföretagen
och deras oerhört stora betydelse. Det är kanske just därför som man inte
hade tid att ta sig an småföretagens värsta problem.
Resultatet blev fortsatt orättvis behandling av småföretagen, och detta är
obegripligt. Men det är ännu obegripligare att Socialdemokraterna senare
i krisuppgörelsen satte upp villkoret att egenföretagarbeskattningen skulle
skjutas upp. Yvonne Sandberg-Fries går ändå upp i debatten och säger att
det skulle vara ett brott om regeringen lade fram förslag om ett införande av
en rättvis egenföretagarbeskattning nästa år.
Vad regeringen försöker åstadkomma med det här förslaget är att lindra
skadorna. Dessa lindras genom att förlängt uppskov med avskattning av re-
server beviljas när det gäller nämnda företagsgrupp. Allt annat vore oan-
ständigt.
Det vore oanständigt att först utlova och genomföra en skattereform och
att sänka skatten till 30 % för aktiebolagen för att sedan låta egenföreta-
garna drabbas av skattesatser som kan bli mer än dubbelt så höga.
Även om framlagda förslag förverkligas finns orättvisorna i skattesyste-
met kvar. Egenföretagarna är fortfarande missgynnade. För att i någon mån
lindra verkningarna av detta föreslår nu utskottet en höjd avsättning till den
I-SURV som finns, från 20 till 25 %. Socialdemokraterna säger nej. Det är
inte lämpligt, säger Yvonne Sandberg- Fries med nya regler när hela egen-
företagarbeskattningen är föremål för översyn och beredning i regeringskan-
sliet.
Men de här reglerna gäller ju redan. I 1992 års taxering har en avsättning
till nämnda I-SURV gjorts, och den löses upp i den nuvarande taxeringen.
Man gör en ny avsättning i den här taxeringen. Vad är det för skillnad om det
är fråga om 20 eller 25 % av inkomsten? Förda resonemang är fullständigt
obegripliga.
Det finns också en reservation av Peter Kling. Han har vältaligt redogjort
för att samma sak borde gälla för aktiebolag. Men sanningen är den att man
i fråga om aktiebolagen redan fastställt det skattesystem som Lars Bäck-
ström sagt är nära nog världsbäst. De får ju redan skatta av sina reserver.
Vidare vill jag erinra om att vi har gjort betydande insatser för att lätta
bördan för produktion och kapitalbildning. Dessutom, som sagt, får man nu
hjälp av den förändrade kronkursen.
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Tillfälliga skatte-
lättnader för egen-
företagare m.m.
51
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Tillfälliga skatte-
lättnader för egen-
företagare m.m.
52
Vänsterpartiet vill att regeringen skall återkomma med förslag på den här
punkten. Man framlägger i sin ekonomiska motion förslag till höjningar av
skatter till ett belopp av 18,5 miljarder. Ändå har man inte fått med den lilla
summa som behövs för att komma till rätta med beskattningen för egenföre-
tagarna. Därmed skulle jobb skapas, och det har oerhört stor betydelse. San-
ningen är ju den att om detta inte görs blir människor arbetslösa till råga på
allt annat elände.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkandet och
avslag på reservationerna.
Anf. 55 YVONNE SANDBERG-FRIES (s):
Herr talman! Kjell Johansson försöker framställa det hela så, att Social-
demokraterna skulle vara ointresserade av småföretagens arbetsvillkor i vårt
land. Det är naturligtvis en oerhört grov beskyllning. Det inser säkert Kjell
Johansson också. Jag rekommenderar honom att t.ex. läsa vår näringspoli-
tiska motion.
I krisuppgörelsen i höstas var problemet att vi hade alldeles för dålig kon-
troll över statens finanser. Vi var tvungna att skära ner när det gällde viktiga
utgifter. I det läget hade regeringen tänkt sig att späda på budgetunderskot-
tet med 2,5 miljarder genom att genomföra ett förslag till ändrade skattereg-
ler för egenföretagarna. Problemet med den nuvarande regeringen är just
att den ena handen inte vet vad den andra handen gör. Man skulle alltså yt-
terligare försvaga ekonomin i ett läge där småföretagarna dignade under
räntebördor som höll på att knäcka den ena småföretagaren efter den andra.
Det är det sakliga problemet, och det lyckas Kjell Johansson här fullständigt
bortse från.
Vi tycker faktiskt att det är rimligt att man, om det överenskommits att
den sortens förslag inte skall genomföras, fortsätter diskussionen med dem
som man träffat överenskommelse med. Det skall ske innan man återkom-
mer till riksdagen med nya förslag i samma ämne. Så har inte skett, och det
är det som min kritik gäller.
Anf. 56 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! Yvonne Sandberg-Fries talar om en grov beskyllning. Men
jag tycker inte att det är fråga om en grov beskyllning. I stället handlar det
om en ganska så exakt verklighetsskildring av vad som hänt i den här frågan
som oerhört klart visar på ett bristande intresse för de mindre företagen.
Nu säger Yvonne Sandberg-Fries att det här skulle kosta 2,5 miljarder. Ja,
men, Yvonne Sandberg-Fries, inte är det väl gratis att företag går i konkurs
i en takt som aldrig förr i vårt land? Och inte är det väl gratis att småföreta-
gen inte kan växa, att de inte kan behålla sina anställda?
Till råga på allt elände med de problem som vi har tillkommer nämnda
kostnader. Sanna mina ord, Yvonne Sandberg-Fries, de är inte lägre under
arbetsmarknadstiteln än de är under den här titeln!
Yvonne Sandberg-Fries säger också att man dignade under räntor och att
det var det stora problemet. Ja, det är möjligt att det var ett problem då.
Men det är definitivt inte det som är problemet i dag. Yvonne Sandberg-
Fries går ändå upp i talarstolen och håller envist fast vid argumentet att vi
inte skall genomföra en rättvis egenföretagarbeskattning, något som dock är
oerhört väsentligt för landets framtid.
Anf. 57 YVONNE SANDBERG-FRIES (s):
Herr talman! Jag konstaterar att Kjell Johansson tycks vara ensam i det
här landet om att inte ha upptäckt att företagen fortfarande dignar under
höga räntor och att de har problem med krediterna.
Anf. 58 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Kjell Johansson sade att alla politiker i valrörelsen talade
om småföretagens problem och att det inte längre är ett lika hett debatt-
ämne. För vår del, säger han, är det faktiskt en lika het fråga. Arbetslöshe-
ten är ju stor. Det behövs fler jobb i småföretagen för att det skall vara möj-
ligt att minska arbetslösheten.
Ja, det är helt korrekt. Kjell Johansson och jag konstaterar att den svenska
företagsskatten är världslåg. Men Kjell Johansson sade också att den är
världsbäst. En låg skatt ger litet intäkter. Men skatters grundläggande upp-
gift är inte att staten skall få in så litet som möjligt utan att staten skall få in
mer pengar. Idén med skatter är ju att staten skall få in pengar.
Ett skattesystem som inte klarar att finansiera utgifterna är inte världs-
bäst, utan det är dåligt. Vi har ju 200 miljarder i budgetunderskott. När stats-
skulden spränger tusenmiljarders-vallen är systemet inte världsbäst utan
mycket dåligt.
Vi föreslår skattehöjningar för att minska budgetunderskottet, vilket på
sikt kan sänka de höga räntorna. Det gynnar småföretagen. De stora aktie-
bolagen har nu väldigt låg skatt - världslåg. Deras vinster är stora tack vare
devalveringen. Men vad har företagen gjort med sina ökade vinster? Ja, de
har inte utnyttjat det förbättrade läget till att ta marknadsandelar. Fru fi-
nansminister Anne Wibble har påpekat att det är olyckligt. Jag gör samma
bedömning, och jag tror att Kjell Johansson också gör samma bedömning.
Men när det nu är så är det viktigt att den effektiva skatten för de stora
bolagen ökas. Mer skatt kommer då in, och ett utrymme för skattelindringar
när det gäller småföretagen skapas. Man kan säga att man minskar orättvi-
sorna genom att öka skatten något för de stora bolagen och minska skatten
för de små egenföretagen. Det är vår idé. Om ni i regeringen hade tänkt er
att diskutera sådana lösningar hade vi varit mindre negativa till den tillfälliga
skattelindring som ni föreslår.
Alla skattelättnader måste emellertid finansieras. Det har Vänsterpartiet
insett. Uppenbarligen har inte regeringen det. Vänsterpartiet har exempel-
vis ställt sig bakom lättnader när det gäller arbetande kapital för småföreta-
gare, så vi är inte negativa.
Men det går inte att få tillväxt i en ekonomi enbart genom skattesänk-
ningar, något som inses på allt fler håll. Den nyvalde presidenten i USA inser
det, och i vissa regeringspartier börjar man inse det, bl.a. företrädaren för
Folkpartiet, Bengt Westerberg. Häromdagen ögnade jag igenom centertid-
ningen Fokus, nr 1 1993 - en trevlig centertidning som jag kan rekommen-
dera kammarens ledamöter att ta del av. Där stod det i en debattartikel att
sänkta skatter inte ger någon tillväxt.
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Tillfälliga skatte-
lättnader för egen-
företagare m.m.
53
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Tillfälliga skatte-
lättnader för egen-
företagare m.m.
54
För att ta upp ett konkret exempel på företagarnäring kan jag nämna taxi-
näringen som avreglerades i Stockholm, och mängder med seriösa småföre-
tag slogs ut. Det är inte genom skattesänkningar som problemen för små-
företag löses. Skattesänkningar kan dock bidra till en lösning, men då skall
sänkningarna vara finansierade.
Anf. 59 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! Lars Bäckström konstaterar i sitt anförande att landets små-
företagare har det besvärligt. Han sade vidare att andra grupper inte har fått
skattesänkning.
Lars Bäckström för emellertid den här debatten med en kvalificerad sam-
manblandning av företagsbeskattning och egenföretagarbeskattning. För
aktiebolagen här i landet genomfördes en mycket förmånlig beskattning som
innebär en låg skattesats dels på investerat kapital, dels på de expansionsme-
del som kan skapas inom företaget. Detta genomfördes inte för egenföreta-
gen. Jag är inte ute efter någonting annat än att försöka se till att få exakt
likvärdiga skatteregler för egenföretagen, dvs. för alla de företag i vårt land
som inte är aktiebolag.
Jag vet egentligen inte varför Lars Bäckström i debatt efter debatt är så
missbelåten med att vi har en låg företagsbeskattning här i landet. Skulle det
vara bättre om vi återgår till världens högsta företagsbeskattning och inte
får hit ett enda företag? Företag i en fri ekonomi söker sig till länder med
förmånliga villkor, förmånlig beskattning. Var inte ledsen för det, Lars
Bäckström! Det här kommer att göra verkan och ge människor i vårt land
sysselsättning.
Anf. 60 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Jag tillhör vänstersidan i politiken, den röda sidan, men jag
tillhör inte jultomtesidan, så att jag kan ge gåvor till alla och envar.
Det är säkerligen helt riktigt att en låg skatt kan bidra till att företag söker
sig till ett visst land. Men Sverige behöver inte ha den lägsta skatten i hela
OECD-världen för att klara tillväxten. Det är inte bara genom låga skatter
som tillväxt skapas. Modern forskning på det här området visar andra områ-
den som är viktigare när det gäller att skapa tillväxt, exempelvis forskning
och utveckling, satsningar på infrastruktur och arbetskraftens utbildnings-
nivå. Sådana faktorer är långt viktigare än låg skatt. Det vet jag, och därför
menar jag att vi skall skapa det mål som Kjell Johansson är ute efter. Han
säger: Vi skall ha samma beskattning. Det är också min poäng. På den punk-
ten är vi överens. Jag menar då att eftersom vi har dåliga finanser i statens
ekonomi kan detta inte ske genom ännu fler skattelättnader, utan vi måste
öka skatteuttaget på aktiebolagen något för att få råd till skattelättnader för
de enskilda firmorna. Det är poängen. Vi har det här utrymmet.
Kjell Johanssons partiledare har sagt att skatteuttaget säkerligen kommer
att höjas något. Folkpartiet kan väl ändå inte mena att det skall ske på moms-
sidan? Momsen är ju redan väldigt hög. Folkpartiet vill inte göra det på in-
komstskattesidan. Men det höjda skatteuttaget skall väl inte heller göras via
de andra indirekta skatterna. Det påverkar ju också möjligheterna för eko-
nomin att fungera.
Om vi skall öka skatteuttaget får det väl göras på det område där skatteut-
taget är världslågt. T.o.m. EG-kommissionen har tillsatt en kommission för
att undersöka om något land har en bolagsskatt som är så låg att den verkar
snedvridande på konkurrensvillkoren. Det land som man syftar på och som
man kommer att ägna sig åt torde vara det land som har den lägsta företags-
skatten.
Folkpartiet är ju så angeläget om att harmonisera med EG. Varför vill ni
inte också harmonisera företagsbeskattningen för de stora aktiebolagen, för
dem som nu tack vare devalveringen kan göra rekordvinster, men som inte
utnyttjar tillfället att ta marknadsandelar för att skapa nya jobb?
Anf. 61 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! Det här var en intressant upplysning om Vänsterpartiets po-
litik. Vänsterpartiet menar att samtidigt som vi upplever den värsta syssel-
sättningskrisen någonsin i Sverige skall man höja skatten för företagen. Det
är tur, Lars Bäckström, att vi har en regering som är klokare än så, och som
ser till att faktiskt rejält lindra bördorna för företagen i vårt land.
Lars Bäckström fortsätter med den här kvalificerade sammanblandningen
av två grupper. Han talar om en grupp som i detta betänkande inte över hu-
vud taget är föremål för behandling, nämligen aktiebolagen. Han gör det
när han talar om OECD-undersökningar och säger att Sverige har den lägsta
skatten i OECD. Representanter för OECD är välkomna hit för att under-
söka egenföretagarbeskattningen och hur den ser ut i förhållande till vad
som gäller i andra länder i Europa, Lars Bäckström. Jag är övertygad om att
man skulle komma fram till att vi i Sverige är oförnuftiga som bibehåller en
så otroligt oförmånlig beskattning, en beskattning som gör det fullständigt
omöjligt för egenföretagare att skapa rörelsekapital och därmed soliditet för
att kunna låna pengar. Det gör att man inte heller lånevägen kan finansiera
sin verksamhet. Att behålla en sådan beskattning skulle OECD säkert finna
vara högsta mått av oförstånd av något land.
Vänsterpartiet säger att förändringen skall finansieras. Det vi i dag be-
handlar är en höjning av I-SURV:en. Vänsterpartiet har lagt fram ett för-
slag, som Lars Bäckström nu tar upp, om att ta bort SURV:en över huvud
taget. Det är ju också en revolutionerande metod, att förbättra avdragsmöj-
ligheten för småföretagen genom att avskaffa skatteutjämningsreserverna.
Anf. 62 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Man skall göra rätt sak vid rätt tidpunkt - i det har Kjell
Johansson helt rätt. Det är därför olämpligt att mitt i lågkonjunkturen höja
skatten för aktiebolagen. Vi har föreslagit en utredning och säger att när
skatteutjämningssystemen, skatteutjämningsreserverna, slopas kräver det
övergångslösningar. Och det krävs tid för att fasa in det här. Men det här
skall inte göras mitt i en lågkonjunktur, tvärtom. Vi i Vänsterpartiet vill göra
rätt sak vid rätt tid. Vi är överens med er om att det är olämpligt just nu.
Vårt yrkande innebär ett tillkännagivande om att detta skall ske över tiden.
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Tillfälliga skatte-
lättnader för egen-
företagare m. m.
Överläggningen var härmed avslutad.
55
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Beslut
Utrikesutskottets betänkande UU9
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU8
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU12
Utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till
det av Daniel Tarschys under överläggningen framställda särskilda yrkandet
bifölls med acklamation.
Utrikesutskottets betänkande UU17
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU18
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU18
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU19
Mom. 1 (inkomstbaserad avsättning till skatteutjämningsreserv)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 134 för reservation 1 av
Lars Hedfors m.fl. i motsvarande del.
Mom. 3 (företagsbeskattningens framtida utformning)
Utskottets hemställan bifölls med 294 röster mot 14 för meningsyttringen
av Lars Bäckström i motsvarande del.
Mom. 4 (uppskovsbelopp i aktiebolag)
Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 22 för reservation 2 av
Peter Kling.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1992/93:165 Godkännande av avtal mellan EFTA-staterna och Rumänien,
m.m.
56
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 16 februari
1992/93:80 av Hans Göran Franck (s) till justitieministern om ekonomisk
och organiserad brottslighet:
Den ekonomiska och organiserade brottsligheten hör till de allra allvarli-
gaste problemen i det svenska samhället. Den hotar att rasera möjligheterna
att bygga upp en sund och stabil ekonomi. Den utgör en uppenbar fara för
att ytterligare bryta ned samhällssolidariteten. Den svarta ekonomin under-
gräver möjligheterna för samhället att få in beslutade skatter och avgifter.
Den organiserade brottsligheten hotar vitala samhällsfunktioner.
Den ekonomiska och organiserade brottsligheten är i mycket hög grad
koncentrerad till storstäderna och framför allt till Storstockholmsregionen.
Det är också i Stockholmsregionen som de allvarligaste bristerna i brotts-
bekämpningen föreligger. Hos polismyndigheten i Stockholm arbetar endast
44 utredare med ekobrott. I början av 1980-talet, då problemen var mindre,
rörde det sig om nästan det dubbla antalet.
I dag ligger mer än 1 200 ärenden på hög - 1991 var det ca 600. Med nuva-
rande personalresurser skulle det sannolikt ta tio år att utreda dem, utan
hänsyn till nya ärenden. Utredningar påbörjas aldrig, utredningar läggs ned,
åtalstider preskriberas.
Under 1991 utreddes endast 58 fal) av åklagarenheten. Ca 90% av samt-
liga fall ledde inte till något åtal.
Polis, åklagare, skattemyndigheter och kronofogdemyndighet anser att si-
tuationen är ohållbar.
Det är en allmänt spridd uppfattning att det inte lönar sig att anmäla eko-
nomisk och organiserad brottslighet. Det finns praktiskt taget inga resurser
till spaningsverksamhet, trots att det knappast finns något brottsområde där
anmälningsfrekvensen allmänt sett är så låg, oberoende av nuvarande bris-
tande resurser.
Flaskhalsen när det gäller resurserna ligger i första hand hos polisen, inkl,
erforderlig ekonomisk expertis, därnäst hos åklagare. Det är uppenbart att
en mer effektiv brottsbekämpning i bl.a. Stockholmsregionen inte kan ske
utan kraftig omfördelning av resurser inom rättsväsendet och en väsentlig
utökning av anslagen till denna brottsbekämpning.
En utökning av anslaget bör uppgå till minst 100 miljoner kronor. Och om-
fördelningen till förmån för ekobrottsbekämpningen bör vara vida större.
En väsentlig del av dessa tillskott bör tillfalla denna brottsbekämpning i
Stockholms län.
Dessa förstärkningar bör främst satsas på utökat antal åklagare, polisutre-
dare och ekonomiska experter. Vidare bör resurserna användas till en vä-
sentligt utökad och förbättrad utbildning av såväl åklagare som polisutre-
dare. Det är vedertaget att denna utbildning betalas med centrala medel.
Ett annat problem är att Rikspolisstyrelsen (RPS) och Riksåklagaren
57
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
(RÅ) saknar möjlighet till styrning mot den regionala och lokala nivån inom
åklagar- och polisväsendet. Det är därför nödvändigt att statsmakterna otve-
tydigt klargör sina intentioner om högsta prioritet åt denna brottsbekämp-
ning för att den skall få tillräckligt genomslag. Det behövs också att erforder-
liga anvisningar kommer till. Det är även nödvändigt att, i stället för att som
nu ha polisens och åklagarnas resurser utspridda på samtliga län, koncen-
trera dem till storrotlar i Stockholm, Göteborg och Malmö samt vid RPS och
RÅ.
Jag vill med anledning av det anförda ställa följande frågor till justitiemi-
nister Gun Hellsvik:
1. Är regeringen beredd att väsentligt utöka resurserna för ekobrottsbe-
kämpning samt genomföra en omfördelning av resurserna till förmån för
denna brottsbekämpning?
2. Vilka åtgärder vill regeringen föreslå för att åstadkomma en koncentra-
tion av resurserna till storstäderna Stockholm, Göteborg, Malmö samt till
RPS och RÅ?
58
Anmäldes att följande frågor framställts
den 16 februari
1992/93:392 avzl/rva Wennerlund (kds) till statsrådet Beatrice Ask om skol-
betygen:
Jag har, när jag arbetat som lärare, sett nödvändigheten av att inte bara
ha ett betygssystem som dokumenterar elevens kunskap. Det är lika viktigt
med ett betyg som ser till elevens hela personlighet. Den allvarligaste följden
av detta är elevernas känsla av inkompetens. Många elever har svårt att
hävda sig i betygskonkurrensen, trots att de med allra största flit och nog-
grannhet arbetar med sina uppgifter. Skolan bör uppmärksamma och doku-
mentera dessa elevers vilja att vara ambitiösa. Att gång på gång behöva kon-
statera att man trots flit och arbete inte kan komma upp till ett bra betyg ger
eleven dålig självkänsla och känsla av uppgivenhet. Ett betyg som talar om
att eleven är flitig, ambitiös och har en vilja att lära sig skulle kunna uppväga
detta.
Tänker statsrådet medverka till att ett sådant betyg kan komma till stånd?
1992/93:393 av Hans Göran Franck (s) till justitieministern om ett nytt polis-
hus i Solna:
Regeringen beslutade nyligen att ett nytt polishus skall byggas i Huddinge,
vilket kommer att tillgodose ett stort behov i Stockholmsregionen.
Ett nytt polishus i Solna är en annan ytterst angelägen fråga för polisväsen-
det i distriktet och regionen. Projektet har under flera år funnits med i Riks-
polisstyrelsens plan för polishusbyggen. Det är ekonomiskt inte försvarligt
att inte utan vidare dröjsmål igångsätta polishusprojektet i Solna.
Med anledning av det anförda frågar jag justitieminister Gun Hellsvik:
När kommer regeringen att besluta att ett nytt polishus i Solna skall byg-
gas?
16 § Kammaren åtskildes kl. 12.41.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 § anf. 29 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
LISBET HANSING ENGSTRÖM
/Gunborg Apelgren
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
59
|
Prot. 1992/93:63 17 februari 1993 |
Innehållsförteckning Onsdagen den 17 februari |
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Anmälan om kompletteringsval till den svenska delegationen till
Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-Sverige..... 1
3 § Anmälan om ny ordförande i trafikutskottet .............. 1
4 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
5 § Information från regeringen om finanskrisen .............. 2
Statsrådet Bo Lundgren (m)
Allan Larsson (s)
Lars-Erik Lövdén (s)
Hans Göran Franck (s)
Simon Liliedahl (nyd)
Rolf L Nilson (v)
Bengt Harding Olson (fp)
Johan Lönnroth (v)
Kent Carlsson (s)
Lars Bäckström (v)
Meddelande om samlad votering .......................... 19
6 § Nordiskt samarbete ................................. 19
Utrikesutskottets betänkande UU9
Svar på interpellation 1992/93:69 om den nordiska infrastruktu-
ren
Debatt
Sten Andersson i Stockholm (s)
Inger Koch (m)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Mats Hellström (s)
Daniel Tarschys (fp)
Elver Jonsson (fp)
Wiggo Komstedt (m)
Bengt Hurtig (v)
Ingrid Näslund (kds)
Beslut fattades efter 12 §
7 § Verksamheten inom Europarådet....................... 46
Utrikesutskottets betänkande UU8
Beslut fattades efter 12 §
8 § Ändringar i massförstörelselagen m.m................... 47
Utrikesutskottets betänkande UU12
Debatt
Daniel Tarschys (fp)
Beslut fattades efter 12 §
60
9 § Tilläggsbudget I .................................... 47
Utrikesutskottets betänkande UU17
Beslut fattades efter 12 §
10 § Godkännande av avtal mellan EFTA-staterna och Polen m.m. 48
Utrikesutskottets betänkande UU18
Beslut fattades efter 12 §
11 § Viss ändring i lagen om allmänna barnbidrag............. 48
Socialutskottets betänkande SoU18
Beslut fattades efter 12 §
12 § Tillfälliga skattelättnader för egenföretagare m.m.......... 48
Prot. 1992/93:63
17 februari 1993
Skatteutskottets betänkande SkU19
Debatt
Peter Kling (nyd)
Lars Bäckström (v)
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Kjell Johansson (fp)
Beslut ............................................... 56
Utrikesutskottets betänkande UU9
Utrikesutskottets betänkande UU8
Utrikesutskottets betänkande UU12
Utrikesutskottets betänkande UU17
Utrikesutskottets betänkande UU18
Socialutskottets betänkande SoU18
Skatteutskottets betänkande SkU19
13 § Bordläggning ..................................... 56
14 § Anmälan om interpellation
1992/93:80 av Hans Göran Franck (s) om ekonomisk och orga-
niserad brottslighet.............................. 57
15 § Anmälan om frågor
1992/93:392 av Aiwa Wennerlund (kds) om skolbetygen .... 58
1992/93:393 av Hans Göran Franck (s) om ett nytt polishus i
Solna......................................... 58
61
gotab 43258, Stockholm 1993