Protokoll
1992/93:46
Justerades protokollet för den 10 december.
Föredrogs och hänvisades
Skrivelse
1992/93:156 till justitieutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1992/93:KU16
Socialförsäkringsutskottets betänkanden 1992/93:SfU5, SfU6 och SfU8
Trafikutskottets betänkanden 1992/93:TU11 och TU12
Näringsutskottets betänkanden 1992/93:NU17 och NU19
Bostadsutskottets betänkande 1992/93:BoU6
Företogs till avgörande finansutskottets betänkanden 1992/93:FiU6, FiU7
och FiU8, skatteutskottets betänkande 1992/93:SkU10, lagutskottets betän-
kanden 1992/93:LU17, LU18, LU19, LU20, LU21 och LU25, socialutskot-
tets betänkanden 1992/93:SoUll, SoU12och SoU13 samt justitieutskottets
betänkande 1992/93:JuU15 (beträffande debatten i dessa ärenden, se prot.
45).
Finansutskottets betänkande FiU6
Utskottets hemställan bifölls med 307 röster mot 13 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth.
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 46
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
Finansutskottets betänkande FiU7
Mom. 1 (principer för ansvarsfördelning)
Utskottets hemställan bifölls med 191 röster mot 128 för reservationen av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU8
Aterförvisningsyrkandet
(forts. 6 §)
På grund av ett tekniskt fel på voteringsanläggningen beslöt kammaren på
förslag av förste vice talmannen kl. 9.10 att ajournera förhandlingarna under
fem minuter.
Sedan förhandlingarna återupptagits kl. 9.15 beslöt kammaren på förslag
av förste vice talmannen att uppskjuta voteringen i finansutskottets betän-
kande FiU8 och avgörandet av övriga ärenden till kl. 11.00.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiUl Åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin (prop.
1992/93:50 och 1992/93:117 delvis).
Anf. 1 ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Sedan vi förra gången diskuterade den ekonomiska politiken
här i riksdagen har förutsättningarna för politiken i viktiga avseenden för-
ändrats. Den fasta växelkursen har övergetts. Kronan flyter. Det råder en
osäkerhet om vilken ekonomisk politik som kommer att bedrivas framöver.
De uttalanden som gjorts från regeringens sida har inte gett mycket väg-
ledning. Och där vi har fått besked har innebörden varit att regeringen inte
kan medverka till det som en bred opinion kräver för att få fart på produktio-
nen och höja tillväxten och sysselsättningen.
Vi socialdemokrater står fast vid de överenskommelser som vi träffade
med regeringen i september. Överenskommelserna innebär nödvändiga åt-
gärder för att stärka statsfinanserna, satsningar på en mera aktiv arbets-
marknadspolitik samt en bankgaranti, som gör att spararna kan lita på ban-
kerna och att omvärlden kan lita på Sveriges betalningssystem.
Det är åtgärder som behövs alldeles oavsett vilken växelkurspolitik och
penningpolitik som nu skall föras. Men vi är starkt kritiska till det sätt på
vilket regeringen har hanterat de träffade överenskommelserna. Vi är kri-
tiska på två centrala punkter:
-det gäller hur åtgärderna sätts in i förhållande till konjunkturläget
- det gäller vidare regeringens förmåga att stå för träffade uppgörelser och
skapa respekt för denna unika form av samarbete
Överenskommelsen innebar att när det fanns underlag i form av en för-
sörjningsbalans skulle vi kunna enas om andra tidpunkter för när de olika
åtgärderna skulle sättas in. Vi var alla medvetna om att de nödvändiga åtgär-
derna för att stärka statsfinanserna måste läggas in på ett sådant sätt att de
inte försvagar en redan svag konjunktur.
När vi fick se regeringens egna prognoser för produktion och sysselsätt-
ning för 1993, föreslog vi genast att skattehöjningarna - det gällde inkomst-
skatten, momsen och bensinskatten - skulle träda i kraft vid ett senare till-
fälle. Carl Bildt gick med på att skjuta höjningen av inkomstskatten till nästa
år, men inte förändringen på de övriga punkterna. Vi anser att denna låsning
är till nackdel för produktion och sysselsättning. Men vi har inte lyckats över-
tyga regeringen om behovet av långsiktighet i genomförandet, vilket vi djupt
beklagar.
Herr talman! Vi har övervägt om vi skulle bryta överenskommelserna med
regeringen, men vi har kommit fram till att det skulle vara till ännu större
nackdel för landet i form av politisk osäkerhet. Därför står vi fast vid över-
enskommelserna, men regeringen kommer ensam att vara ansvarig för de
effekter som denna låsning ställer till med under nästa år.
Vi är också kritiska till det sätt som enskilda statsråd har behandlat den
träffade överenskommelsen på, både i offentliga uttalanden och i framlagda
propositioner. Jag tänker framför allt på försvarsminister Anders Björck,
näringsminister Per Westerberg och skatteminister Bo Lundgren.
Landet och medborgarna är beroende av att regering och riksdag funge-
rar. En minoritetsregering är i sin tur beroende av stöd i riksdagen hos andra
partier än regeringspartierna. Det är regeringens sak att uppträda så, att den
skapar respekt och väcker förtroende.
Riksdagen är inte en moderat partistämma, där man kan härja fritt. Mo-
deraterna är ett parti som bara har var femte väljare bakom sig. Modera-
terna måste börja inse detta, och statsministern måste ta ansvaret för att
skola in sina ministrar i minoritetsregerandets villkor.
Efter den 19 november, när den fasta växelkursen övergavs, råder nya vill-
kor för den ekonomiska politiken. Finansministern angav häromdagen fem
riktlinjer för den ekonomiska politiken i det nya valutapolitiska läget. Det
viktigaste budskapet var att regeringen nu skulle göra ännu större ansträng-
ningar för att bekämpa inflationen. I det sammanhanget citerade hon en for-
mulering ur finansplanen från 1991 om att inflationsbekämpningen måste
överordnas andra ambitioner och krav.
Detta uttalande var i hög grad befogat i början av 1991, när vi stod inför
uppgiften att växla ner inflationen och återvinna den konkurrenskraft som
inflationen urholkade.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
Nu är läget ett helt annat. Sverige har i dag inget kostnadstryck. Efterfrå-
gan utgör inget inflationshot. De närmaste åren är prisstegringarna mycket
låga och praktiskt taget helt beroende av politiska beslut, t.ex. ökade boen-
dekostnader.
Att behålla inflationen på en låg nivå är en självklar förutsättning för en
uthållig tillväxt. Men det kan inte vara rimligt att använda den ekonomiska
politikens alla medel för att bekämpa en inflation som nu knappt existerar,
och att genomföra en sådan aktion till priset av en krympande produktion,
som gör oss alla litet fattigare.
Alla länder känner av de svåra tiderna. Men knappast något land har en
så svag utveckling som Sverige. Nästa år blir det tredje året i rad med sjun-
kande produktion. Medan andra länder som också haft stora problem, som
Finland och Storbritannien, nu räknar med ökad produktion, går Sverige i
motsatt riktning. Nästa år är vi tillbaka på den produktionsnivå som vi upp-
nådde 1987. Arbetslösheten har mer än fördubblats jämfört med förra året
och fortsätter att öka under nästa år.
Att ekonomin fortsätter att krympa 1993 beror inte på att vi skulle få
motgångar på exportmarknaderna. Redan före nedvärderingen av den
svenska kronan stod det klart att exporten skulle komma att öka under 1993
och 1994. Genom den valutakurs som nu håller på att etableras förstärks
konkurrenskraften mycket kraftigt, och exporten kommer att öka rejält un-
der de närmaste åren.
Den tillbakagång som kommer att ske under nästa år beror inte på brist
på produktionskapacitet. Den förklaras i stället av den ekonomiska politi-
ken, som fungerar som en broms för aktiviteten och som krymper markna-
derna för alla företag som producerar varor och tjänster för hemmamarkna-
den i Sverige. Därmed kommer en rad företag att slås ut, vår industriella
kapacitet att krympa och långtidsarbetslösheten att växa. Det är detta som är
det verkliga inflationshotet på några års sikt, när efterfrågan förhoppningsvis
kommer att vara bättre än i dag.
Det allvarliga är att den borgerliga majoriteten inte vill inse att det är den
negativa tillväxten, den krympande produktionen, som är den viktigaste för-
klaringen till den allvarliga försämringen i statsfinanserna. Under två bud-
getår, 1991/92 och 1992/93, minskar inkomsterna för staten med ca 25 miljar-
der kronor. Samtidigt ökar statens utgifter med långt över 100 miljarder kro-
nor, framför allt som en följd av den ekonomiska krisen. Aldrig tidigare har
utgifterna ökat så mycket. Aldrig tidigare har det lagts så stora bördor på
framtida generationer.
Det finns ingen anständig lösning på detta djupt allvarliga problem om vi
inte kan få i gång tillväxten. Därför kan man inte enbart ha ett inflationsmål
som ledstjärna för den ekonomiska politiken. Det måste finansministern och
den borgerliga majoriteten inse.
Att kunna visa att Sveriges ekonomi växer, att vi förmår ta till vara den
produktionskapacitet som finns är i dag det viktigaste måttet på en trovärdig
ekonomisk politik. Att få upp tillväxten är samtidigt det viktigaste medlet
för att sanera statsfinanserna.
Därför behövs det en ny vägvisare i den ekonomiska politiken. Jag vill
formulera den på följande sätt:
”För att värna sysselsättning och välfärd måste insatserna för att få i gång
tillväxten överordnas andra ambitioner och krav. Detta måste gälla för både
finanspolitiken och penningpolitiken.”
Mitt förslag är uttryck för en vilja att få till stånd en konstruktiv diskussion
om åtgärder för att förhindra en fortsatt tillbakagång och en ännu högre ar-
betslöshet. Jag vill på det här sättet ge finansministern chansen att komma
loss ur det skruvstäd som hela den ekonomiska politiken har fastnat i. Nu
finns det tillfälle till en öppen diskussion. Slå inte igen dörrarna! Ta chansen
att komma med i den diskussion som nu förs i näringslivet, bland de fackliga
organisationerna och bland ekonomerna!
Vi socialdemokrater har här i riksdagen i vår ekonomisk-politiska motion
lagt fram ett brett program för att få i gång tillväxten och bekämpa arbetslös-
heten. Vi vill med våra förslag få till stånd en omläggning av politiken och
ett konstruktivt samarbete med näringslivet och med löntagarna. Vårt alter-
nativ fick ett gott mottagande i den allmänna debatten.
Vi skall nu vidareutveckla detta program inför den allmänna motionsti-
den. Den fråga som vi har ställt oss själva och som vi har ställt till ekono-
merna är vilka ytterligare åtgärder som krävs för att vi skall få upp tillväxten
till över 3 %, pressa ned arbetslösheten till 3 % och hålla en prisstabilitet på
3%.
Vi ställer inte ut några löften om en sådan utveckling. Men vi vill med det
ange den avvägning vi gör mellan olika motstridande krav i den ekonomiska
politiken. Vi vill också ange den ambitionsnivå som bör känneteckna en poli-
tik som skall ge en fast grund för arbete och välfärd och sunda statsfinanser.
Herr talman! Jag vill därför yrka bifall till de socialdemokratiska reserva-
tionerna nr 1,2,4-6, 14,16,18,23 samt 31-35 i finansutskottets betänkande 1.
Jag vill avslutningsvis ta upp ytterligare en fråga av stor ekonomisk bety-
delse, nämligen regeringens förslag om en garanti för bankernas insättare.
Den frågan skall behandlas på fredag, på riksdagens sista dag.
Vi socialdemokrater stöder förslaget om en bankgaranti. Men vi menar att
man måste ställa höga krav på att verksamheten bedrivs på ett affärsmässigt
sätt.
Skälet till att jag tar upp den här frågan i denna debatt är att det har hänt
en del anmärkningsvärda saker som gör att förslaget kommer i ett nytt ljus.
Jag tänker självfallet på försäkringsbolaget Wasas köp av Bohusbanken.
Den affären har gett upphov till en omfattande publicitet. Man har ifrågasatt
om Wasa på det här sättet köper sig en statlig garanti för bolagets riskfyllda
finansieringsverksamhet.
Det är inte möjligt att här i riksdagen bedöma den affären, men blotta
misstanken att det skulle handla om ”garantiplanering” ger oss anledning att
tänka efter en gång till innan vi fattar beslut på fredag.
Regeringen måste därför omedelbart klargöra om propositionen ger ut-
rymme för en sådan ”garantiplanering” eller ej. Om det verkligen skulle fin-
nas sådana kryphål, måste vi genast täppa till dem innan beslutet fattas.
Jag vill därför för Socialdemokraternas del begära en omedelbar överlägg-
ning med finansministern och bankministern så att riksdagen på fredag kan
ha ett tillfredsställande underlag för beslut.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
Det är viktigt. Det är bråttom. Detta måste nu gå före alla andra uppdrag
och engagemang!
(Applåder)
Anf. 2 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Ärade kolleger! Låt mig börja med att påminna litet grand
om krisen. Det är inte så förfärligt länge sedan vi var mitt uppe i den värsta
delen av den, men ibland tycker man att det verkar som om den håller på att
avklinga. Vi måste på alla sätt hålla kampen vid liv för att gemensamt ta oss
ur problemen.
Jag kan inte heller låta bli att ta upp en sak som härstammar från valrörel-
sen och från begynnelsen av vårt förra riksmöte. Det gäller vårt förslag att
minska utgifterna med 196 miljarder under sex år. Vi blev som parti i det
närmaste idiotförklarat på grund av det förslaget.
Vad har nu regeringen och Socialdemokraterna gjort tillsammans? De har
fattat beslut om en ökningstakt som är två gånger större än den vi har föresla-
git på årsbasis, vilket vi applåderar och ställer upp på. Det hade kanske varit
vettigt om vi hade blivit tagna litet mer på allvar i det vi föreslog. Då kanske
vi här i landet t.o.m. inte hade haft krisen på samma sätt som vi nu har.
Sedan vill jag gå över till något som kanske är det viktigaste av allt. Låt
oss gå tillbaka litet grand i tiden och tala om valutaproblematiken. Vi har alla
i den här kammaren stått bakom regeringen när det gällde att upprätthålla en
stabil valuta. Det misslyckades tyvärr. Så här i efterhand kan man naturligt-
vis alltid vara efterklok och säga att vi skulle ha gjort på ett annat sätt. Men
jag vill upprepa att vi var eniga på den punkten.
När vi nu däremot har råkat ut för att få en flytande krona måste vi tänka
om radikalt. Vi måste offensivt sätta ner räntan. Räntan stryper oss till döds
allihop. Vi måste släppa på prestigen, och vi måste släppa gammaldags tän-
kande. Vi måste offensivt sätta ner räntan till den nivå där den hör hemma
för närvarande, kanske 6-7 %.
Vi i partiet har ägnat mycket möda åt att försöka utreda vad det kan få
för konsekvenser. Det är klart att det får en ögonblicklig konsekvens på vår
valutas nivå, men man är inte enig på den punkten. Det finns t.o.m. de som
hävdar att det kan få en positiv effekt. Jag vet inte om det är sant, men jag
tror att den effekt som det kan få på valutan blir ganska marginell, och jag
tror att den risken är värd att ta.
Den inflation på 4-5 % som vi talar om inför nästa år är faktiskt betingad
av de skattehöjningar som vi har varit tvungna att vidta samt den effekt vi
får på grund av att valutan har förändrats. Det har varit en debatt i pressen
nyligen där man hävdar att den del som påverkas av marknadskrafterna, i
det här fallet t.ex. en räntesänkning, utgör ca 1 %.
Jag tycker att vi skall ta oss samman och göra det som en del kallar för ett
experiment, nämligen att sätta ner räntan. Om det skulle visa sig att det slår
mycket snett av en eller annan anledning, är det precis lika lätt att höja rän-
tan igen. Vi måste göra något. Det finns en del kloka experter som har gjort
jämförelser mellan den räntenivå som vi har haft nu en längre tid och den
situation som vi hade 1987 - då vi hade en helt annan inflation. Den ränte-
nivå vi har i dag skulle då motsvara en ränta på 40 % 1987. Om vi tänker i
de termerna får vi ett helt annat perspektiv på detta.
Vi tror att detta är den rätta medicinen. Räntan är det viktigaste i alla av-
seenden för företag, för enskilda personer och i slutänden för hela vårt land.
Jag hoppas att vi kan få en saklig debatt kring det här. Jag hoppas verkligen
att finansministern, som gör oss den äran i dag, tar detta under övervägande.
Låt mig sedan gå över till överenskommelsen eller krispropositionen som
vi diskuterar i dag. Det är ju i botten två överenskommelser. Vi sade redan
när krisen pågick att vi stöder det som har gjorts. Vi har helt och hållet ställt
oss bakom det. Däremot har vi sagt att vi kanske hade gjort besparingarna
på ett litet annorlunda sätt i några olika avseenden, om överenskommelsen
hade träffats med oss.
Det har vi försökt spegla litet i vår motion. Det har också föranlett ett
ganska stort antal reservationer. Jag vill understryka att reservationerna är
signaler från oss om vad vi skulle ha gjort i stället och var vi skulle ha gjort
besparingarna. I vissa fall skulle vi t.o.m. ha gjort större besparingar än de
som har gjorts. Men jag vill stryka under ordentligt att vi står bakom över-
enskommelsen och att våra reservationer är en markering av vad man skulle
ha kunnat göra i stället.
Jag skall kort beröra en del av dessa saker. Sedan kommer flera av mina
kolleger att ta upp de frågor i propositionen som direkt berör deras utskott.
Dessa frågor berör jag bara flyktigt här.
Besparingen på sjukförsäkringen, eller skall vi kalla den socialförsäk-
ringen i ett vidare begrepp, tycker vi är bra, men vi skulle ha velat göra den
på ett annat sätt. Vårt förslag är känt. Vi vill försöka ta ett totalgrepp och
rensa upp i detta lappverk för att få rättvisa. Alla skall få samma ersättning.
Ersättningen skall inte vara beroende av orsaken till frånvaron.
När det gäller pensionerna kan man säga att vi har blivit tillfredsställda
genom det som regeringen har gjort. Vi ligger alltså på samma nivå. Det är
mycket trevligt.
Vad sedan gäller indragningen av två semesterdagar, vilket vi stöder, hop-
pas jag verkligen att arbetsmarknadens parter drar sitt strå till stacken och
ser till att den minskningen kommer att gälla alla och inte bara dem som
berörs av lagen. Det tror jag också att vi är överens om.
Jag skall inte närmare gå in på frågan om bostäderna. Dan Eriksson i
Stockholm kommer senare att vidareutveckla detta. Vi har i grunden ett an-
nat förslag till finansiering av de 3 miljarder som det är nödvändigt att dra
in.
Jag kommer då automatiskt in på biståndet. Det är nämligen från bistån-
det som vi vill ta dessa pengar. Det kan man naturligtvis ha många synpunk-
ter på. Olika partier har av naturliga skäl olika synpunkter på detta. Men
vi vill ändå framhålla att Sverige tyvärr inte kan rädda hela världen. Det är
omöjligt. Vi sitter i dag i en situation som är ytterst besvärande för oss själva.
Jag vill här understryka att vi faktiskt lånar till varenda krona som vi skänker
bort. Låt oss så småningom komma tillbaka till den nivå vi har i dag och
kanske t.o.m. öka den när vi har egna resurser till det.
Vi i Ny demokrati föreslår också att biståndsnivån skall sänkas till den som
FN har kommit fram till, eller rättare sagt det som FN har rekommenderat
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
sina medlemsländer, nämligen 0,7 % av BNI. Det finns över huvud taget ett
fåtal länder som i dag ligger över den nivån. Jag tror inte att vi kan vara
världsbäst i alla avseenden jämt och ständigt. Vi måste också se till de resur-
ser vi har, eller i varje fall till de resurser vi har för närvarande.
Vi föreslår alltså att man skall hålla den nivå som FN rekommenderar.
Flertalet länder i världen ligger på nivån 0,25 %, 0,30 % eller 0,35 %. Jag
tror att alla egentligen känner för det vi har sagt. Låt oss i första hand hjälpa
dem som ligger närmare oss. Vi kan inte hjälpa hela världen. Men vi skulle
kunna göra en stor insats för dem som ligger närmast oss.
Jag vill upprepa det lan Wachtmeister många gånger har framfört. En
bomb ligger och väntar i det gamla Sovjetunionen. Ingen av oss vet vad som
händer efter den 1 januari. Då får nämligen ryssarna möjlighet att få pass.
Vi vet att de kan gå ut på gatan i Moskva och köpa sig falska visum. Det finns
en betydande risk för att vi kommer att få se en ordentlig, kraftfull våg till
vårt land av vad jag skulle vilja kalla för ekonomiska flyktingar.
Är vi beredda på det? Ian Wachtmeister har ställt den frågan flera gånger
till ansvarig minister, men vi har inte fått några bra svar på den. Tänk efter
på den här punkten. Det är en katastrof som vilar runt hörnet.
Arbetsmarknadspolitiken är kanske den allra viktigaste fråga som vi har
att ta itu med. Vi i Ny demokrati har också där tidigare framfört några för-
slag i motioner. Vi har återupprepat dem, och vi kommer att återupprepa
dem med en dåres envishet. Jag skall inte närmare gå in på arbetsmarknads-
politiken. Den kommer Laila Strid-Jansson senare att gå in på litet mer i
detalj. Men jag vill ändå nämna vårt förslag att ge dispens för de arbetslösa
vid tillämpningen av lagen om anställningskydd, LAS. Vi kommer att få ut
tiotusentals människor i arbete. Om det går snett - återigen, fru finansmins-
ter - är det lika lätt att upphäva den dispensen som det är att besluta om den.
Varför är det rent generellt bättre på arbetsmarknaden i Tyskland än vad
det är i Sverige? Jag tror att en stor del ligger i att man där har kvar det gamla
lärlingssystem som vi hade en gång i tiden. Därmed finns en stolthet över
yrkesarbetet och en väl fungerande utbildning som till stor del också bedrivs
av företagen. Vi vill verka för detta, och vi kommer att upprepa det gång på
gång. Låt oss gå tillbaka till en modern form av vårt gamla lärlingssystem.
Det kommer att lösa många problem.
En annan viktig fråga som vi också har tagit upp är konjunkturanpassad
arbetstid. Vi har konjunkturer som ständigt går upp och ner. Det har de all-
tid gjort, och det kommer de förmodligen att fortsätta att göra. Men arbetsti-
den ligger fast. Den är alltid densamma vare sig vi har en högkonjunktur
eller en extrem lågkonjunktur. Varför inte ge arbetsmarknadens parter möj-
lighet att själva anpassa arbetstiden från företag till företag? Det skall natur-
ligtvis ske inom en given ram, kanske mellan 80 % och 120 %. Det kan man
alltid diskutera sig fram till.
Det finns förnuftiga människor i alla de lokala fackföreningarna. Det finns
förnuftiga människor i företagsledningarna. De vet själva vad som är bäst
för det egna företaget. Låt oss inte vara så stereotypa. Låt oss se till att ge
arbetsmarknaden möjlighet att variera sig.
Vi har medverkat till att få till stånd en liten förändring av krispropositio-
nen på en punkt - där har vi så småningom blivit eniga med regeringen -
nämligen att ett ROT-program måste tas fram. Det kommer Dan Eriksson i
Stockholm att närmare utveckla, och även Robert Jousma kommer in senare
i debatten. Det är viktigt att vi får i gången del av byggandet. Det finns oänd-
ligt mycket att göra. Industrin är arbetskraftsintensiv och berör så många
sektorer. Detta förslag hälsar vi med tillfredsställelse.
Under rubriken Det finansiella systemet har vi tagit oss friheten att börja
diskutera litet grand vad man bör göra med de resterande pengarna i de
gamla löntagarfonderna. Det är sagt att man skall använda merparten av de
medlen till forskning. Det är vi principiellt positivt inställda till. Men de skall
användas på ett speciellt sätt. Vi vill i större utsträckning stödja ändamåls-
forskningen.
Vi har en mycket betydande grundforskning i detta land. Den kanske
t.o.m. är för stor, relaterat till andra länder. Men vi har en dålig ändamåls-
forskning. Den skulle vi i Ny demokrati vilja förbättra. Vi föreslår därför
att man skall satsa 5 miljarder och i första hand rikta de medlen till de nya
teknikparkerna osv., så att man får en naturligare och bättre koppling mellan
näringsliv och skolor.
Sedan skulle vi vilja ta 3 miljarder till ett garantiinstitut, för att kompen-
sera för det som nu har hänt på marknaden med Svenska Kredits och Njords
konkurs, osv. Det måste finnas kreditmöjligheter för vår byggnadsindustri
och exportindustri om de skall ha en chans.
Slutligen skulle vi vilja ta de resterande 3 miljarderna till att inrätta någon
form av garantiinstitut för att snabbt kunna åstadkomma någonting när det
gäller alla företag som blöder med anledning av bankernas åtgärder. Vi del-
tar gärna i diskussioner.
Jag ser att min taletid har runnit ut. Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till följande av Ny demokratis reservationer. Vi har många fler, men
för att inte dra ut på debatten skall vi begränsa oss till dessa. Det blir tyvärr
ganska många ändå. Jag yrkar bifall till reservationerna 3, 7, 13, 19, 20, 24,
25, 28 och 30. Det gör jag, mina damer och herrar, bara för att markera vår
politik.
Anf. 3 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! En kvarts miljon människor i Sverige går arbetslösa. Maski-
ner står stilla och fabrikslokaler står tomma samtidigt som de som har kun-
skaper att använda dem för produktion av varor som folk skulle vilja köpa
om de hade råd går arbetslösa. Det finns köer till daghem och sjukvård me-
dan daghemspersonal och vårdbiträden går arbetslösa. Fastighetsunderhåll
eftersätts, och byggnadsarbetare går arbetslösa.
Det här måste vara det stora, avgörande systemfelet i svensk ekonomi.
Vi lägger fram förslag som stimulerar efterfrågan och minskar arbetslöshe-
ten nu. Våra förslag får kortsiktigt negativa effekter - inflationstakt och bud-
getunderskott stiger något, valutan faller troligen något.
Vi lägger också fram förslag som minskar budgetunderskottet betydligt
mer än vad utskottets förslag innebär och som skall träda i kraft när konjunk-
turläget så medger.
Utskottet skriver om vårt förslag att senarelägga åtstramningen: ”Med er-
farenheter från höstens händelser med åtföljande räntechocker och en fram-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
tvingad övergång till en flytande växelkurs finner utskottet detta förslag i
motion Fi37(v) häpnadsväckande.”
Jag tror, ärligt talat, att det är rent hyckleri. Ni skulle ha blivit häpna en-
bart om vi gått på er linje. Om det är något som den borgerliga utskottsmajo-
riteten och troligen också många socialdemokrater är häpna över i den här
frågan, så är det att Socialdemokraterna står fast vid krisuppgörelsen.
Vi är i och för sig ganska härdade när det gäller svepande awisanden av
våra förslag, men jag vågar påstå att vi känner oss ovanligt lugna inför anlop-
pen just nu. Vi kan nämligen stödja oss på andra som i stort sett säger samma
sak som vi och där utskottsmajoriteten inte skulle våga påstå att de är häpna
över vad de får höra.
Professor Assar Lindbeck har av statsministern - eller om det nu är fi-
nansministern - utsetts till ordförande i en expertgrupp som skall forma un-
derlag för en ny politik. Han uttalade i en tidningsartikel för ett par månader
sedan att om man har ett stort budgetunderskott och stigande arbetslöshet i
en djup lågkonjunktur, skall man inte strama åt ekonomin nu, ”men i dag
fatta beslut om budgetförbättringar som sätts i kraft senare”.
Jag vill delge kammaren också ett annat citat från Assar Lindbeck. Det är
litet gammalt, för det kommer från en debatt om statsverkspropositionen i
början av 1973. Dåvarande finansministern Sträng hade stramat åt ekono-
min trots en för den tiden relativt stor arbetslöshet och motiverat det med
ett växande budgetunderskott. Lindbeck sade då så här: ”Att se på budget-
underskottets storlek i stället för på det samhällsekonomiska läget är som
när en berusad person går fram till en termometer och finner att den visar
på 24 och utropar: A fan, är det redan midnatt!”
Det är nästan så att man misstänker att Lindbeck satts in i den här kris-
kommissionen för att han skulle knipa käft till dess att han avlämnade en
rapport.
Jag skall trötta kammaren med ännu ett citat. På ett ekonomiskt semina-
rium som vi i Vänsterpartiet ordnade den 2 december sade LO-ekonomen
P.-O. Edin följande om det krispaket som riksdagen skall besluta om i dag:
”Det finns inget mer kostsamt ur långsiktig strukturell budgetsynpunkt än
att förstöra arbetskraften, det kostar dubbla kostnaden i form av skattebort-
fall och underhållsskyldighet. Och då frågar man sig: Varför görs det? Jag
tror det finns ekonomiska och politiska strateger som ser detta som ett sätt
att i grunden och för lång tid förändra det politiska och sociala samhällskli-
matet och maktstrukturen i Sverige. Då är den nuvarande politiken fullkom-
ligt relevant. Det finns inget effektivare än att ha en arbetslöshet på denna
nivå.”
Edin talade också om en dold målfunktion. Jag tycker att den egentligen
inte är så dold. Regeringen uttrycker den i propositionen ganska tydligt som
ett långsiktigt mål, nämligen att Sverige skall bli ett ”hårdvalutaland” inom
ramen för den Europeiska Unionen. Det centrala ekonomiskt-politiska må-
let för denna union finns inskrivet i Maastrichtavtalet, och det är prisstabili-
teten, som överordnas allt annat.
Att döma av vad både statsministerns ekonomiske rådgivare Lars Jonung
och Lars Tobisson sade på ett seminarium som riksbanken ordnade i går och
10
som jag var och lyssnade på, är det tydligt att regeringspartierna inte tagit
det minsta intryck av kronans fall.
Och att döma av vad riksbankschefen sade i finansutskottet, när han var
där den 3 december, arbetar riksbanken redan som om beslutet var taget om
att målet om hårdvalutalandet skall ligga fast och som om riksbanken redan
getts den ställning som den skall ha enligt Maastrichtavtalet.
Bengt Dennis tänker inte låta sig påverkas av några politiker. Han be-
handlade oss snarare-så upplevde i alla fall jag det - som småbarn. Det blir
ingen räntesänkning eller annat godis, talade han om för oss. Belöningen
kommer först om finanspolitiken är tillräckligt stram. Jag vill fråga finansmi-
nister Wibble: Vem är det som bestämmer om räntan skall sänkas och om
finanspolitikens stramhet? Är det regering och riksdag, eller är det riks-
bankschefen?
Redan före kronans fall stod det klart att den starkt ökande arbetslösheten
har bristande hemmaefterfrågan som huvudorsak. Efter den 19 november
är detta ännu tydligare. I den nya prognos som regeringen gjort beräknas
hushållens reala disponibla inkomster minska med 3,8 %, räknat i fasta pri-
ser.
Nu räknar regeringen också med att den relativa en hetsarbetskostnaden i
industrin minskar med mer än 15 % nästa år. S-E-bankens ekonomer talar
till och med om 20 %. Konkurrenskraften för svensk industri kommer såle-
des att stärkas långt mer än vad den överenskomna och av utskottet före-
slagna sänkningen av arbetsgivaravgiften skulle medföra.
Misstaget efter 1982 års devalvering - att man lät företag lägga vinsterna
på hög - får inte upprepas. Det enda rimliga är nu att göra som LO föreslog
i förrgår: Dra tillbaka sänkningen av arbetsgivaravgifterna och använd i stäl-
let pengarna till riktade statliga beställningar till dem som verkligen snabbt
genomför investeringar. Det handlar bl.a. om investeringar i kollektivtrafik
och om upprustning av fastighetsbestånd och kommunala VA-anläggningar.
Ge också kommunerna tillbaka - eller rättare sagt låt kommuner och
landsting behålla - de 7,5 miljarder kronor som enligt tidigare beslut skall
dras in från dem. Och nu måste jag få vända mig till mina vänner socialdemo-
kraterna.
Allan Larsson sade för en liten stund sedan att förutsättningarna nu har
förändrats. Vältaligt beskrev han att långtidsarbetslösheten växer och att
den borgerliga majoriteten inte vill inse det nya läget. I sin reservation i ut-
skottet skriver socialdemokraterna så här: ”Den ekonomiska politiken får
inte ges en sådan inriktning att vi under lång tid framöver överger ansträng-
ningarna att motverka arbetslösheten.”
Det jag inte begriper är ”under lång tid framöver”. Skall vi överge an-
strängningarna nu, en kort tid, och sedan ta upp dem igen? Det är ju nu
som behovet av insatser är akut. Om vi väntar till i juni 1993 i samband med
budgetbehandlingen, hinner arbetslösheten springa upp i över de 6 % som
ni själva talar om i reservationen.
Allan Larsson sade också här nyss att Socialdemokraterna är kritiska vad
gäller tidpunkten för när åtgärderna sätts in. Men samtidigt tycks ni ju in-
stämma i utskottets bedömning att ni är häpna över att vi lägger fram exakt
förslaget att senarelägga åtstramningarna.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
11
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
12
Allan Larsson säger att den politiska osäkerheten är viktigare, och därför
ansluter ni er till krisuppgörelsen, trots att ni vet att det är fel. Är den poli-
tiska osäkerheten i det här läget verkligen viktigare än kanske 50 000 arbets-
lösa? Jag förstår ärligt talat inte hur Socialdemokraterna just nu tänker.
Oavsett frågan om när åtstramningarna sätts in har utskottets förslag
orimliga fördelningseffekter. Jag vill citera ur ett uttalande som Handelsan-
ställdas förbund, avdelning 32 i Östersund, har skickat till oss: ”Vi inser gi-
vetvis att vårt land måste ha en ekonomi i balans men kan för vårt liv inte
begripa varför det skall vara dom sämst ställda i samhället, typ sjuka och
arbetslösa, som i första hand skall vara dom som skall återställa balansen,
samtidigt som dom som aktivt bidragit till obalansen, bank- och försäkrings-
direktörer, utrustas med fallskärmar av direkt absurd karaktär och därige-
nom går helt skadeslösa.”
Konsumentverket har visat i en undersökning av de båda första krispake-
tens effekter att en ensam mamma och en kvinnlig låginkomstpensionär be-
rövas mer än 5 % av sin disponibla inkomst och hamnar nedanför Socialsty-
relsens socialbidragsnorm. Hushåll med två höginkomsttagare med ett över-
skott på 10 000 kr i månaden, förlorar bara ca 3 % av sin disponibla inkomst.
Per-Ola Eriksson talade i en tidigare debatt om sin önskan att den ekono-
miska politiken gavs - jag tror det var - en mer kvinnlig profil. Han kan för-
söka leva upp till det genom att i dag rösta på våra förslag, som innebär en
omfördelning av krispaketen från köns- och jämställdhetssynpunkt.
Fördelningspolitiken måste också ändras internationellt. Beslutet att dra
ned u-hjälpen med 1,5 miljarder kronor har enligt Financial Times samma
symbolvärde som Berlinmurens fall, och andra rika länder har skyndat sig
att följa efter. Den lägre kronkursen minskar biståndets realvärde med ytter-
ligare 1 miljard. De partier som gladeligen är beredda att satsa 8 miljarder -
det blir förmodligen mer - i svenska skattepengar på att subventionera den
europeiska unionen kan rimligen inte hävda besparingsargumentet när de
minskar biståndet till jordens fattigaste länder.
En starkare fördelningspolitik är inte bara av moraliska skäl nödvändig,
utan den är också nödvändig för att kunna genomföra de besparingar som
långsiktigt är nödvändiga, om det strukturella budgetsunderskottet skall
kunna opereras bort. Vi har i vår motion lagt fram långtgående besparings-
förslag om militärutgifter och statlig administration. Också bostadssubven-
tioner och pensioner måste riktas på ett mer effektivt sätt, så att de når dem
med de största behoven. Många av dessa förslag har inneburit svåra ompröv-
ningar för oss själva. Ni i de andra partierna måste också tänka om!
Det riksbanksseminarium som i går pågick visade att våra mest tillfrågade
ekonomer i dag är djupt osäkra och - skulle jag vilja säga - förvirrade över
hur de skall bedöma den långsiktiga utvecklingen.
I går hörde jag att man inom Centern omprövar sin inställning till den
europeiska unionen. På Allan Larsson har jag också tidigare förstått att han
är djupt fundersam över hur det egentligen är med Sveriges möjligheter att
ansluta sig till unionen.
Det är ett rimligt krav att regeringen åtminstone planerar för en annan
eventualitet. Ibland kan man få en känsla av att Anne Wibble och Carl Bildt,
regeringen, går in för att köra in Sverige i en situation där det sedan inför
folkomröstningen 1994 hävdas att det inte finns någon återvändo och att det
blir katastrof. Så långt binds vi upp.
1980-talets nyliberalism har fallit samman. Det går emellertid inte heller
att återvända till den gamla sortens socialdemokratiska politik. Allan Lars-
son talar om att inte slå igen dörrar. Socialdemokraterna har tidigare - som
jag har tolkat det - slagit igen dörren framför oss med orden: Det är inte
fråga om något samarbete åt vänster, utan man vänder sig enbart åt höger.
Jag tror och hoppas att Socialdemokraterna kommer att tvingas tänka om.
Vi har stora frågor om miljön och sextimmarsdagen att finna lösning på. Vi
måste också finna åtgärder för att kunna göra något åt den formidabla makt
som har samlats i händerna på stora kapitalägare.
Vi tror att våra förslag i dag ger de bästa förutsättningarna för att inleda
den diskussionen. Vi tror också att våra förslag i dag faktiskt är de som också
ni socialdemokrater, kanske även ni i andra partier - om ni tänker igenom
situationen - egentligen tycker är bäst.
Herr talman! Vi står självfallet i alla delar bakom min meningsyttring. För
att bespara kammaren en lång, utdragen, komplicerad och tröttande proce-
dur och talmannen arbete yrkar jag bifall endast till mom. 1, 6, 23, 26, 29,
37, 43 och 52 i meningsyttringen.
Anf. 4 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Johan Lönnroth ställde en fråga till mig om formuleringen i
finansutskottets betänkande ”att den ekonomiska politiken inte får ges en
sådan inriktning att vi under lång tid framöver överger ansträngningarna att
bekämpa arbetslösheten.” Det skall läsas så att man varken för kort tid eller
lång tid skall ge upp de ansträngningarna. Formuleringen är en kritik mot
resultatet, som vi kan se av regeringens politik. Insatserna är otillräckliga
och det saknas mycket av det som jag nu har redovisat. På det sättet skall
Johan Lönnroth läsa reservationen.
Låt mig även tillägga några synpunkter när det gäller kritiken mot den
överenskommelse som vi har träffat. Jag sade att vi är kritiska mot regering-
ens sätt att hantera överenskommelsen, eftersom innebörden var att vi
skulle avväga åtgärderna med hänsyn till konjunkturläget. Vi var också
överens om att vi skulle vara överens om de förändringar som skulle ske. Vi
har inte lyckats få med regeringen. Jag menar att man står inför ett svårt val,
ett mycket svårt val. Vi har emellertid sett litet längre än bara till den ak-
tuella situationen.
Vi ser att vi under 1990-talet kommer att ha en besvärlig ekonomisk situa-
tion, inte minst när det gäller statsfinanserna. Det kräver bred majoritet i
riksdagen för att få till stånd de nödvändiga åtgärderna. I det läget är det
viktigt att visa att Sveriges riksdag kan fungera, att det går att få till stånd
överenskommelser, och att vi socialdemokrater står för de uppgörelser som
är träffade, även om vi är kritiska mot den motpart som inte uppfyller över-
enskommelserna på det sätt som vi anser borde ske.
Låt mig också framlägga en synpunkt på fördelningspolitiken. I det läge
som vi nu har, med statsfinanser som försämras i snabb takt, är det viktigt
att de bördor som den här krisen medför inte bara läggs på sjuka, handikap-
pade, pensionärer och arbetslösa. Det är oerhört viktigt att också vi som har
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
13
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
14
arbete och inkomster, som är friska och starka, tar vår del av ansvaret för
bördan. Ett viktigt syfte med Socialdemokraternas medverkan har varit att
vrida politiken bort från den inriktning som den hade, för att skapa en något
annan profil.
Självfallet är vi inte nöjda med helheten, men i överenskommelser måste
man också kunna acceptera det. Om regeringen emellertid hade gjort upp
högerut, tror jag att Johan Lönnroth lätt kan inse vad det hade inneburit för
fördelningspolitiken. Krisen innebär bördor, och därför är det oerhört vik-
tigt att få i gång tillväxten, för att få resurser till att hantera den svåra statsfi-
nansiella situationen. Det är vårt huvudbudskap.
Anf. 5 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Man skall alltså tolka den socialdemokratiska reservationen
så att ni också nu kortsiktigt vill bekämpa arbetslösheten.
De förslag som vi emellertid lägger fram, exempelvis att inte höja mom-
sen, att inte sänka arbetsgivaravgifterna utan i stället använda pengarna till
aktiva arbetsskapande investeringar - exakt likadana förslag som LO lägger
fram - är just de åtgärder som behövs. Socialdemokraterna säger sig också
vilja ha sådana åtgärder. Varför stödjer ni då inte våra framlagda förslag?
Allan Larsson säger att ni vill skapa breda majoriteter, och det förstår jag.
Det är också vår ambition att en gång i framtiden ingå i en sådan bred, gärna
grön och röd, majoritet. Samtidigt kan jag inte förstå varför detta skulle för-
svåras, genom att ni nu röstar på det som ni vill. Det är ju ett dubbelspel,
när ni går ut och säger att ni vill en sak men av någon anledning måste göra
någonting annat. Skapar det verkligen det förtroende för det framtida sam-
arbete som ni säger er vilja ha?
Allan Larsson säger också att de friska och starka måste ta bördorna. Det
är just innebörden i våra förslag. Vi säger att det skall införas ett tak i sjuker-
sättningen. Vi vill slopa grundavdraget för höginkomsttagare. Det är alltså
konkreta förslag, som just innebär att pengar tas från de friska och starka,
för att man skall kunna låta bli att angripa de allra svagaste, de långtidssjuka
och de arbetslösa. Varför stöder ni då inte våra förslag?
Till sist vill jag bara upprepa frågan om häpenheten. Ni har inte i er reser-
vation tagit avstånd från utskottsmajoritetens påstående att man är häpen
över vår motion. Är Allan Larsson häpen över Vänsterpartiets förslag i
denna fråga?
Anf. 6 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har genom uppgörelserna medverkat till åtgärder som
gäller arbetsmarknadspolitiken - en mer aktiv arbetsmarknadspolitik än den
som regeringen hittills bedrivit. Vi har fått till stånd stimulanser på investe-
ringssidan som skall göra nytta. Vi har sagt att det är nödvändigt. Detta görs
visserligen under en kort period, och därför bör de följas av ytterligare insat-
ser på det området. Det är ett viktigt framsteg som har skett.
Jag tror också att Johan Lönnroth håller med om att det som har uppnåtts,
t.ex. när det gäller A-kassan, dvs. att undvika det förstatligande som den
borgerliga majoriteten hade tänkt sig, också är ett viktigt framsteg.
Vi kommer självfallet att under den allmänna motionstiden pröva hur vi i
fortsättningen på olika områden kan få till stånd de ytterligare stimulanser
som är nödvändiga för att effektivare bekämpa arbetslösheten.
Jag vill ställa en fråga direkt till Johan Lönnroth. A ena sidan säger han
att han vill vara med i breda uppgörelser, och å andra sidan säger han till
mig: Spring ifrån de uppgörelser ni har träffat! Vem skall kunna ingå någon
överenskommelse med Johan Lönnroth och Vänsterpartiet om ni har den
inställningen? Skulle ni göra på det sättet själva om ni var en part i en över-
enskommelse? I så fall tror jag att det tar lång tid innan Johan Lönnroth kan
komma i den positionen att han kan delta i breda, samlande lösningar för att
klara viktiga problem i svensk samhällsekonomi.
Anf. 7 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Först skall jag erkänna att ni har lyckats åstadkomma ett
antal förändringar i de förslag som regeringen hade tänkt lägga fram, genom
att ni deltog i samtalen med regeringen i september. Det var naturligtvis en
prestation, och det var bra.
De överenskommelserna ingicks med ett mycket bestämt syfte, nämligen
att upprätthålla en politik som Allan Larsson hade inlett som finansminister,
när inflationsmålet sattes före arbetslöshetsbekämpningen på våren 1991,
och som sedan fördes vidare genom knytningen av kronan till EG:s valuta.
Det hade ett mycket klart samband med strävan att göra Sverige till ett hård-
valutaland.
Precis som Allan Larsson säger, hände detta med kronans fall den 19 no-
vember, och därmed var förutsättningarna i grunden förändrade. Då måste
det vara rimligt att ni kan konstatera just detta: i och med att förutsättning-
arna är förändrade är det ett helt annat läge, och då är det djupt felaktigt att
stå fast vid uppgörelserna.
Jag kan inte förstå det här dubbla budskapet, när Allan Larsson å ena si-
dan säger att det finns grundläggande fel, som kommer att öka arbetslöshe-
ten - den insikten finns uppenbarligen i dag - och å andra sidan säger att ni
måste stå fast vid uppgörelserna, trots att ni egentligen tycker någonting helt
annat.
Visst skall man stå fast vid en uppgörelse, men dessa uppgörelser gjordes
under bestämda förutsättningar som nu är helt annorlunda. Det måste också
de borgerliga partierna inse; att en stor del av grunden för dessa båda kris-
uppgörelser i dag är fullständigt förvandlad och borttagen.
Förste vice talmannen anmälde att Allan Larsson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 8 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! I svåra ekonomiska tider ökar behovet av politisk samling
och enighet för landets bästa. Den höga arbetslösheten, det höga ränteläget
och problemen i samhällsekonomin gör att många i dag känner stor oro inför
framtiden. Alla politiker, oavsett färg, har därför ett gemensamt ansvar för
att skapa framtidstro i vårt land.
Ekonomisk stagnation måste vändas till utveckling och till nya möjlighe-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
15
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
16
ter. Höstens s.k. krispaket har visat att vi kan ta gemensamma tag när viljan
finns - och jag konstaterar att vi har haft en gemensam vilja.
I finansutskottets arbete med den s.k. krispropositionen - där Allan Lars-
son visserligen inte har haft möjlighet att delta - har vi fört en konstruktiv
diskussion om olika förslag från partierna. Vi har också nått gemensamma
lösningar.
Om alla goda krafter bjuder till kan vi skapa ett möjligheternas Sverige.
Vi måste vara beredda att rätta gamla felgrepp. Vi har goda möjligheter att
lägga grunden för en period av tillväxt i svensk ekonomi, nya företag, nya
jobb i industrin och en rättvis fördelning.
Vi måste uppfylla ungdomarnas framtidsdrömmar om utbildning, arbete,
bostad till rimliga kostnader och trygghet. Den äldre generationen, som har
bidragit till att skapa vårt välstånd, måste få känna trygghet på ålderns höst.
Jämställdhetsfrågorna och kvinnornas roll måste noggrant uppmärksammas.
I den efterföljande debatten om krispaketet har Socialdemokraterna för-
sökt föra fram dubbla budskap. Dels har de sagt att de står för uppgörelsen,
dels har de givit intryck av att de försöker fly från uppgörelsen och önskat
skjuta upp olika delar. Den här osäkerheten kan troligen förklaras av den
kritik som Socialdemokraterna mött internt för uppgörelsen med rege-
ringen.
Det vore olyckligt om det skulle skapas osäkerhet kring uppgörelsens håll-
barhet. Det är viktigt att vi alla skapar trovärdighet för ingångna avtal och
uppgörelsen i alla dess delar. Det är viktigt att den breda samsyn som präg-
lade höstens krispaket kan fortleva.
Jag tycker att Allan Larsson under hösten, efter den ingångna uppgörel-
sen, har fört ett dubbelspel. Myten om Allan Larsson som samarbetets apos-
tel har kanske något naggats i kanten. Många av de förslag som finns i krispa-
ketet härstammar från Socialdemokraterna, nämligen höjd moms på livsme-
del och turism, bensinskattehöjning, osv. Det verkar som om Socialdemo-
kraterna inte står för de förslagen i dag.
Jag vill säga till Allan Larsson: Minns i december enigheten i september!
Allan Larsson sade att vi aldrig tidigare lagt så stora bördor på framtida
generationer. Men samtidigt innebär Allan Larssons förslag här i dag att man
skall skjuta upp problemen. Nu lever vi med bördorna från tidigare decen-
nier, från 8O-talet. Det blir inte bättre om man skjuter problemen framför
sig. Det är nu vi måste betala av på de gamla försyndelserna.
På grund av de misstag som gjordes under 80-talet har vi oddsen emot oss
under 90-talet. Men jag är optimist, och jag tror att vi skall lyckas.
Den nuvarande situationen har drivits fram av överhettningen i slutet på
80-talet. Då tappade den dåvarande regeringen kontrollen över den ekono-
miska utvecklingen. Inflationen nådde rekordnivå och var väsentligt högre
här än i de länder som är våra viktigaste handelspartner. Kasinoekonomin
dominerade.
Under flera decennier har konkurrenskraften försvagats till följd av en in-
flation som överstigit omvärldens. Den försvagningen möttes tidigare med
devalveringar och offentlig expansion. Det var fel väg.
Vi befinner oss nu i en utdragen lågkonjunktur som innebär vikande efter-
frågan på våra främsta exportmarknader. Krisen i banksystemet, fastighets-
marknadens väg mot kollaps, tilltagande underskott i de offentliga finan-
serna, negativa effekter av det höga tyska ränteläget och en mycket orolig
valutamarknad är några av orsakerna.
Arbetslösheten är med svenska mått mätt rekordhög. De ytterligare 10
miljarder kronor som nu anslås til] arbetsmarknadspolitiska åtgärder är vik-
tiga. De har i allt väsentligt sitt utsprung i de förslag som arbetsmarknadsmi-
nistern har tagit fram. Anslaget ger fler ungdomar möjlighet till arbetslivser-
farenhet. Det förhindrar att stora grupper utförsäkras, och det ger männi-
skor möjlighet till utbildning. Det innebär också ökade investeringar i affärs-
verken samt upprustning och underhåll av vägar. Företagens konkurrens-
kraft förstärks genom lägre arbetsgivaravgifter och genom devalveringsef-
fekten.
Regeringspartiernas strategi är att skapa utvecklingskraft i ekonomin. Det
innebär:
1. att vi skall aktivt arbeta med inflationsbekämpning,
2. att vi skall förbättra företagens situation,
3. att vi skall sanera de offentliga finanserna för att säkra en låg inflation
och möjliggöra lägre räntor och
4. att vi skall fortsätta satsa på infrastruktur genom investeringar i vägar,
järnvägar, forskning och utbildning; det ger jobb över hela landet.
Den här strategin måste fullföljas, men med stark betoning på prisstabili-
tet. För det krävs en stram finanspolitik.
I det här betänkande föreslår finansutskottet att valutalånenormen av-
skaffas. Det är ett viktigt beslut - det är en milstolpe. Det innebär att den
tidigare regeln att staten inte skall nettolåna i utländsk valuta för att finan-
siera budgetunderskott upphör att gälla.
Den åtgärden innebär inte att vi automatiskt sänker ambitionsnivån när
det gäller att komma till rätta med budgetunderskottet. Detta får alltså inte -
det är viktigt att säga - innebära slapphet när det gäller att bekämpa budget-
underskottet. Regeringen avseratt återkomma till riksdagen med förslag om
nya riktlinjer för statens upplåning i utländsk valuta.
En sak oroar många av oss, och det är den låga investeringsnivån i svensk
industri. Det är svårt att se hur den nuvarande situationen - med låg investe-
ringsnivå i industrin - radikalt skall kunna förändras utan en varaktigt lägre
räntenivå. En låg räntenivå är därför ett viktigt instrument i penningpoliti-
ken. Den ekonomiska politiken måste alltså ha en sådan inriktning att den
leder till lägre räntor. Fr.o.m. i dag har Riksbanken också sänkt marginalrän-
tan till 11 procent.
Den tidigare kopplingen av valutan till ecun har i kombination med grund-
läggande problem i den svenska ekonomin fått en räntehöjande effekt. Det
har i sin tur förstärkt de ekonomiska problemen.
Även med en flytande växelkurs finns förutsättningar för en medvetet låg
räntenivå. Av den anledningen, men också med hänvisning till det instabila
valutaläget i hela Europa, kan vi utgå från att den rörliga kronkursen kom-
mer att finnas kvar under en längre tid.
Andra länder har under lång tid levt med flytande växelkurs. Nu har vi
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 46
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
18
också en situation där två av våra grannländer och flera EG-länder tvingats
överge den fasta växelkursen.
Samtidigt vet vi att en påtvingad devalvering tenderar att leda till ett ökat
inflationstryck. Vi har ett lågt kapacitetsutnyttjande i svensk ekonomi i kom-
bination med svag köpkraft hos hushållen, och det minskar risken för en
snabb inflationsutveckling. Men det är ändå viktigt att ha prisstabilitet och
kamp mot inflationen som centrala mål.
De offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten, exkl. arbets-
marknadsåtgärder, måste minska. Minskningen bör i första hand ske genom
en förnyelse och effektivisering av befintlig verksamhet. Vi har i dag en gläd-
jande snabb produktivitetsutveckling i de offentliga verksamheterna. Nya
styrsystem och minskade köer i vården speglar den förnyelse som pågår av
den offentliga verksamheten.
Skatteutjämningsreformen, som riksdagen fattat beslut om och som ge-
nomförs från årsskiftet, kommer att ytterligare påskynda den här utveck-
lingen. Dels genomförs en utjämning mellan fattiga och rika kommuner, dels
ökar den kommunala självbestämmanderätten och möjligheterna till egna
lokala, effektiva verksamhetsformer i kommunerna.
De skatteintäkter som angavs i beräkningarna för skattereformen har ty-
värr inte blivit verklighet. På grund av den intäktsminskning som följer av
arbetslöshet och lågkonjunktur har budgetunderskottet ökat. Besparingar i
anslag till offentliga utgifter kommer därför att bli nödvändiga.
Det är viktigt att understryka att besparingar och utgiftsminskningar
måste utformas så att alla får dela på bördorna. Grundtryggheten och mil-
jöansvaret måste försvaras i ett kärvt budgetläge.
Den avtalsrörelse som vi nu befinner oss i början av får en avgörande bety-
delse för de kommande årens ekonomiska utveckling i vårt land. Den kom-
mer att avgöra Sveriges möjligheter till snabb återhämtning i ekonomin.
Parterna på arbetsmarknaden skall ha ett stort ansvar. För 1993 är det an-
svaret extra stort. Ett avtal på fel nivå kan för lång tid spoliera det ekono-
miska restaureringsarbetet och bidra till ytterligare arbetslöshet.
Vi måste återskapa framtidstron i svensk ekonomi och i svensk industri.
Vi behöver positiva exempel - exempel på vilja att investera och på mod att
satsa offensivt på framtiden. Här har alla inkl, regeringen ett stort ansvar.
Regeringen får inte tveka att medverka till att möjliggöra de positiva exemp-
len på framtidstro i näringslivet. Vi måste gå på offensiven.
Samtidigt måste satsningarna på modernisering och upprustning av svensk
infrastruktur fullföljas. Medan de årliga anslagen till investeringar i infra-
struktur under 80-talet var ca 4,5 miljarder kronor satsas det innevarande
budgetår 13 miljarder kronor. Det är en radikal förstärkning av infrastruk-
tursatsningarna.
Detta kommer att fortsätta. Vi skall bygga ett stabilt och robust infrastruk-
turnät. Det är också regeringens avsikt. Det är rimligt att riksdagen då får
bedöma och behandla nya förslag från regeringen ur ett samlat helhetsper-
spektiv. Jag ser fram mot en sådan redovisning till vårriksdagen.
Regeringen och riksdagen skall leda landets utveckling. Vårt land har
svåra problem. De är nedärvda från tidigare decennier, och det gäller nu att
snabbt ta sig ur dem. Ledarskap är därför viktigt. Vi måste förnya våra väl-
färdssystem och genomföra ett systemskifte i miljöpolitiken. Framför oss har
vi också den centrala uppgiften att föra Sveriges medlemskapsförhandlingar
med EG till ett framgångsrikt slut.
EG:s toppmöte i Edinburgh slutade ju positivt - det tror jag att alla kan
stryka under. Respekten för och tillmötesgåendet av de danska kraven på
undantag från Maastrichtöverenskommelsen visar att det inom EG finns en
lyhördhet för folkopinionen.
Beslutet om de danska villkoren tillsammans med beslutet att uppta för-
handlingar om medlemskap med bl.a. Sverige visar också att EG nu väljer
breddning framför fördjupning av det europeiska samarbetet.
De svenska medlemskapsförhandlingarna måste föras utifrån Sveriges in-
tressen. Sverige skall inte tveka att ställa egna krav och att samverka kring
dessa förhandlingskrav med andra medlemssökande länder.
Allan Larsson tog, mot bakgrund av vissa händelser under den senaste ti-
den, i slutet av sitt anförande upp frågan om garantin för det finansiella sy-
stemet.
Jag vill säga att försäkringsbolag och banker inte genom manipulationer
bakvägen får ta del av denna garanti.
Jag måste göra klart att regeringsförslaget innebär, vilket Socialdemokra-
terna stödjer, att man skall kunna få stöd för att klara det finansiella syste-
met, men det är ingen automatisk garanti. Det är ingen akut som man utan
villkor kan hämta pengar hos.
Förtroendet för de svenska bankerna har under de senaste åren naggats
ordentligt i kanten. Det är viktigt att säga att bankerna eller försäkringsbola-
gen i det här läget inte genom manipulativa åtgärder ytterligare får försämra
det förtroendet. Etik och moral måste gälla även i banksystemet.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att det nya Sverige som skall for-
mas ur dagens ekonomiska recession lägger grunden för 2000-talet. Åtgär-
derna för att stabilisera ekonomin är, trots att de fått benämningen krispa-
ket, viktiga byggstenar för regional utveckling, bättre miljöhushållning, ar-
bete och välfärd över hela landet.
Med det, herr talman, yrkar jag bifall till hemställan i finansutskottets be-
tänkande och avslag på samtliga reservationer, med undantag för reservation
22, som jag yrkar bifall till. Jag yrkar också avslag på den meningsyttring
från Vänsterpartiet som fogats till betänkandet.
Anf. 9 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Per-Ola Eriksson talar i dag ensam för den borgerliga majo-
riteten. Det är ingen lätt uppgift. Det är Per-Ola Erikssons uppgift att skyla
över den enda vägens misslyckanden. Det blir litet förvirrat, och jag tror att
Per-Ola Eriksson själv känner att denna argumentation inte bär.
Nu är det inte Per-Ola Eriksson som är arkitekten bakom den här politi-
ken. Den som har huvudansvaret finns här i kammaren, men deltar inte i
debatten. Lars Tobisson är tänkaren bakom politiken. Det är han som har
styrt den borgerliga majoriteten i de beslut som har lett oss in i den här situa-
tionen, hela vägen fram till sammanbrottet. Per-Ola Erikssons öde är att han
har hamnat i dåligt sällskap.
Per-Ola Eriksson tar till brösttoner. Han anklagar mig för dubbelspel.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
19
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
Rösten är Erikssons, men orden är Tobissons. När det gäller bensinskatten
vet ju alla hur det var. Under sommaren kunde vi avlyssna finansministerns
många uttalanden om att bensinskatten skulle höjas. Upphovsrätten bör fin-
nas på rätt ställe.
Per-Ola Eriksson talar om att skjuta upp problemen. Det handlar inte om
att skjuta upp problemen. Det handlar om något som är väldigt viktigt, näm-
ligen att tänka igenom hur åtgärderna skall sättas in för att vi skall få den
bästa långsiktiga effekten för statsfinanserna och den bästa kortsiktiga effek-
ten för konjunkturen. Det är den debatt som pågår runt om i samhället. Har
inte Per-Ola Eriksson lagt märke till den diskussionen? Har inte Per-Ola
Eriksson noterat att det som är vårt huvudproblem är att vi har en tillväxt-
kris? I Sverige, till skillnad från i andra länder, blir nästa år det tredje året
med minskande produktion. Det är detta som fördjupar problemet i statsfi-
nanserna. Det är detta som man måste göra någonting åt. Det är därför som
vi har fört diskussionen om en annan uppläggning.
Det som Per-Ola Eriksson har att försvara är ju missräkningarnas politik.
För näringslivet förväntade man sig ett uppsving, men i stället har mängder
av företag slagits ut. Det var en djup missräkning för näringslivet och för
löntagarna, som väntade sig jobb och inkomster men som fått arbetslöshet.
Det var en missräkning för de borgerliga väljarna, som hade väntat sig vård-
nadsbidrag, bättre sjukförsäkring och höjd grundpension. Inget av detta kan
genomföras. Det är Per-Ola Erikssons öde att stå här och skyla över detta.
Jag förstår att det inte är lätt, och det är inte övertygande.
Anf. 10 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag förstår att Allan Larsson försöker föra debatten om säll-
skapet, då han inte vill föra debatten om sakfrågorna.
Jag vill till Allan Larsson säga att jag inte känner att jag har hamnat i dåligt
sällskap. Jag behöver inte heller försvara något som jag inte tror på. Den
politik som regeringspartierna har bestämt sig för är jag övertygad om håller
för 1990-talet. Den är nödvändig, eftersom den politik som Socialdemokra-
terna förde Sverige in på under 1980-talet hade kollapsat.
Jag är något förvånad över att Socialdemokraterna, framför allt Allan
Larsson, inte vill bekämpa inflationen och göra det till en central del i en
ekonomisk politik. I Socialdemokraternas reservation, som Allan Larsson
visserligen inte har undertecknat, står det att det är en central uppgift att
bekämpa inflationen, att minska budgetunderskottet och att försvara kon-
kurrenskraften i exportindustrin.
I Allan Larssons inledningsanförande och i debattartiklar har jag fått in-
trycket att Allan Larsson inte står bakom den politik som hans partikolleger
i finansutskottet har undertecknat. Han har ett eget spår vid sidan om de
övriga.
Jag vill också ha tillväxt i ekonomin. Det är nödvändigt för att vi skall
kunna klara reformen, fortsätta att skapa trygghet för människorna, klara
sjukvården, omsorgen, skolan osv.
Men det är också viktigt att vi har en tillväxt med riktigt innehåll. Den
tillväxt som vi hade under 1980-talet var det mycket luft i. Vi hade då en
20
enorm ökning av inflationen. Det var en såpbubbla som blåstes upp och som
sprack, och vi har sett konsekvenserna av det.
Allan Larsson sade i sitt inledningsanförande att vi stramar åt för mycket,
men i allt väsentligt är det Socialdemokraterna som förslår åtstramningar.
Vi hade exempelvis ett annat förslag vad gäller bensinskatten. Vi ville höja
koldioxidskatten och svavelskatten, och vi ville göra ytterligare besparingar,
men Socialdemokraterna sade nej till den typen av åtgärder.
I efterhand verkar det som om Socialdemokraterna försöker att fly från
det där. Stå för innehållet i förslaget! Försök inte att lägga skuldbördan på
någon annan! Jag tycker att det hör till hederligheten att man också står för
att man har sagt nej till förslag i en uppgörelse.
Anf. 11 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Per-Ola Eriksson tror på politiken, och han har stått upp lika
trosvisst i debatt efter debatt under ett och ett halvt år. För varje debatt som
har förts har vi sett hur utvecklingen blir allt sämre, hur utsikterna försämras
och hur underskottet i statsfinanserna växer, men Per-Ola Eriksson tror på
politiken.
Finns det någon mer än Per-Ola Eriksson som inte har upptäckt att den
enda vägens politik har brutit samman, att den politiken är slut? T.o.m.
statsministern har ju fått konstatera att ett misslyckande är ett misslyckande,
men Per-Ola Eriksson tror på denna politik. Jag gratulerar Per-Ola Eriksson
till denna trosvisshet. Den måste hjälpa mycket i en svår situation.
Jag undrar vad Per-Ola Eriksson tror på, eftersom vi inte vet vilken eko-
nomisk politik som skall gälla framöver. Vi vet inte vilken finanspolitik och
vilken penningpolitik som skall gälla. Jag gratulerar ännu en gång till tron
på en politik vars inriktning vi ännu inte har fått redovisad och framlagd för
riksdagen.
Per-Ola Eriksson försökte göra en poäng av att jag inte skulle stå bakom
den socialdemokratiska reservationen. Jag har alldeles nyss stått i talarstolen
och talat för den. Per-Ola Eriksson får väl nöja sig med det.
Jag råkade vara sjuk den vecka då reservationen skulle undertecknas. Jag
försökte bespara Per-Ola Eriksson att bli smittad av min snuva. Det borde
jag räknas till godo och inte belastas för.
När det gäller frågan om bensinskatt och andra typer av skatter, vill jag
bara säga att Per-Ola Eriksson inte var riktigt med vid de tillfällen då dessa
frågor förhandlades och avgjordes. Jag vet inte var Per-Ola Eriksson var då.
Men vi som höll på under några dagar och nätter vet hur det gick till. Det
som Per-Ola Eriksson nu talar om som ett alternativ till den av Anne Wibble
föreslagna höjningen av bensinskatten fördes aldrig fram som regeringens
förslag. Det stoppades i statsministerns kansli. Vi fick inte höra det här
förrän långt senare. Jag vet inte om Per-Ola Eriksson känner till det här, men
vi som satt runt förhandlingsbordet vet hur det gick till. Därför har inte Per-
Ola Erikssons uttalande något värde i det här sammanhanget.
Anf. 12 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag är inte särskilt lättsmittad. Men om det var av hänsyn till
mig som Allan Larsson inte kom till utskottet när han var förkyld, tackar jag
naturligtvis för det. Det var synd att Allan Larsson inte kunde vara med.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
22
Allan Larsson undrade var jag befann mig under krisförhandlingarna. Jag
satt i ett rum som låg så nära det rum där förhandlingarna pågick som möj-
ligt. Jag kan försäkra Allan Larsson att jag hade mycket god insyn i de olika
turerna.
Om vi skall tala om misslyckanden, får vi i så fall gemensamt bära ansvaret
för misslyckandet. Det misslyckande statsministern talade om var att vi inte
kunde behålla den fasta växelkursen. Socialdemokraterna orkade faktiskt
inte med. När vi skulle slåss in i det sista för att bevara den fasta växelkursen
passade Socialdemokraterna på att gå hem och sova. Man gav upp Man hade
inget besked att ge. Jag tror att man gjorde så för att man inte orkade poli-
tiskt. Det var förstås en kapitulation. Men vi alla - Allan Larsson, jag och
alla andra politiker från regeringspartierna och Socialdemokraterna - delar
ansvaret för att vi inte kunde behålla den fasta växelkursen. Trycket var hårt.
Jag tror att det är mycket viktigt att vi i det fortsatta arbetet med att restau-
rera svensk ekonomi tar fasta på den enighet som ändå skapades under de
veckor i september då vi fick fram de här paketen. Jag hoppas att det beslut
riksdagen snart skall fatta kommer att utgöra en viktig byggsten i det fort-
satta arbetet för att få fart på tillväxten i svensk ekonomi, för att behålla en
låg inflation och för att få ökade resurser för att skapa livskraft i hela landet
genom att få fram flera småföretag.
Det är viktigt att de åtgärder som kom bort i förhandlingarna bl.a. på
grund av Socialdemokraterna, nämligen ett ordentligt skattesänkningspaket
för småföretagen, skyndsamt måste läggas på riksdagens bord. Vi måste
göra 1990-talet till småföretagens årtionde. Vi skall göra Sverige till Europas
bästa småföretagarland. Det förutsätter att vi inte lägger ökade bördor på
småföretagen. Det har i debatten funnits tendenser till att Socialdemokra-
terna helst skulle vilja riva upp beslutet att sänka arbetsgivaravgiften. Det
skulle ha varit förödande om man hade fullföljt den linjen. Jag är glad för
att man numera står bakom krisuppgörelsen även i denna del. Ta vara på
denna enighet! Jag tror att Sveriges ekonomi och den svenska befolkningen
behöver den för 1990-talets svåra stormar.
Förste vice talmannen anmälde att Allan Larsson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 13 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Per-Ola Eriksson talade om en fast regeringspolitik. I sitt
replikskifte med Allan Larsson sade Per-Ola Eriksson också att Allan Lars-
son hade ett eget spår.
Jag skulle vilja ställa en fråga om Centerpartiets EG-politik. Såvitt jag har
förstått - bl.a. efter att ha lyssnat på Lars Tobisson i går på Riksbankssemi-
nariet - är strävan att komma med i valutaunionen en av hörnpelarna i rege-
ringens ekonomiska politik. Det måste åtminstone på något sätt påverka den
diskussion som i dag pågår inom regeringspartierna om vilken inflations-
norm man eventuellt skall välja, vilken valutaknytning man skall välja, hur
man skall anpassa sig till konvergensvillkoren i Maastrichtavtalet osv. Vilka
initiativ, Per-Ola Eriksson, tar Centerpartiet? Om jag har förstått rätt säger
ni nej till svenskt medlemskap i valutaunionen. Hur påverkar det ert age-
rande i regeringspolitiken och i de ekonomisk-politiska diskussioner som i
dag pågår bland regeringspartierna?
Anf. 14 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Johan Lönnroth har fått en sak om bakfoten. Det är faktiskt
inte bara en sak, men nu gäller det EMU. Centern har inte lagt fram något
förslag - och avser inte heller att göra det - där vi tar avstånd från EMU.
Jag vet inte riktigt varifrån Johan Lönnroth har fått denna idé. Han försöker
sprida en myt.
Vi har talat om vad som har skett i Europa på valutasamarbetets område.
Problemen är stora. Den grundläggande ursprungstanken med EMU och va-
lutasamarbetet måste naturligtvis anpassas till den verklighet som vi lever i.
Det bör finnas en öppenhet för länderna att finna lösningar som långsiktigt
skapar ett stabilt valutasamarbete. Det är viktigt att säga att valutsamarbetet
inte bara skall begränsas till de länder som ingår i EG eller som kanske kan
förväntas bli medlemmar i EG. Det som har skett under hösten visar att vi
har anledning att eftersträva ett nära samarbete även med flera andra länder
i Europa. Vi behöver fasta spelregler på valutaområdet. Det är detta vi har
sagt - ingenting annat.
Anf. 15 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag har kanske gått på uppgifter i massmedia som helt saknar
täckning, och då får jag naturligtvis be om ursäkt. Men jag känner mig fort-
farande inte helt säker på att det inte ligger något i frågan. Jag preciserar
frågan: Det finns således ingen som helst dissonans i regeringspartierna och
i regeringssamarbetet när det gäller den entydiga strävan att Sverige skall bli
medlem i valutaunionen som en hörnpelare i den ekonomiska politiken? Jag
har t.ex. hört Lars Tobisson tala om detta tidigare. Det finns således ingen
som helst tveksamhet inom Centerpartiet om att detta kommer att skapa
spänningar inom regeringen och inom den ekonomiska politik som ni skall
forma gemensamt? Är detta rätt uppfattat?
Anf. 16 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Johan Lönnroth tog upp en fråga som inte i första hand gäl-
ler betänkandet om den ekonomiska politiken, men jag vill ändå svara på
den.
Det är Johan Lönnroths sak om han faller för vilseledande uppgifter i
massmedia. Jag kan bara hänvisa till den presskonferens som företrädare för
Centerns partistyrelse skall ha senare i dag. Det innebär ingen konflikt med
regeringpartiernas ambitioner att ansluta Sverige till EG och att eftersträva
ett nära samarbete inom valutområdet. Händelserna i Danmark kan natur-
ligtvis inte förbises. Vi kan inte skapa en situation där det finns spänningar
mellan de nordiska länderna. Det måste finnas en öppenhet och jag tror att
alla partier inser det.
Vänsterpartiet har i sin särskilda meningsyttring gjort ett stort nummer av
bensinskattehöjningen. Man talar ibland om regionalt differentierad bensin-
skatt. Ja, det är faktiskt ett krav som Centern har drivit under många år. Det
började 1946 med en motion i riksdagen av Gunnar Hedlund. Om vi inte
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
23
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den
svenska ekonomin
hade mött motstånd från andra partier mot en regionalt differentierad ben-
sinskatt, så skulle vi i dag ha haft en sådan.
Jag har märkt att det i debatten ibland sägs att vi borde ha regionalt diffe-
rentierad bensinskatt. Om det finns ett brett önskemål om det, så är vi inte
ointresserade av en sådan åtgärd. Men det har hittills förhindrats, inte minst
av Socialdemokraterna.
Vi står alltså bakom det krav som Gunnar Hedlund framförde 1946, det
år då jag föddes.
(forts. 7 §)
Kammaren beslöt kl. 10.51 på förslag av förste vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 11.00 då den avbrutna voteringen skulle fortsät-
tas.
Förhandlingarna återupptogs kl. 11.00.
6 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
15 december (forts, från 4 §)
Finansutskottets betänkande FiU8 (forts.)
Återförvisningsyrkandet
Kammaren avslog med 301 röster mot 22 det av lan Wachtmeister under
överläggningen framställda yrkandet om återförvisning av ärendet till ut-
skottet för ytterligare beredning.
Mom. 1 (avslag på propositionen)
Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 159 för reservation 1 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 4 (lokalisering av den nya särskilda fastighetskoncernen för hög-
skolefastigheter till Göteborg)
Utskottets hemställan bifölls med 303 röster mot 12 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Ingrid Näslund (kds) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats
som frånvarande.
Mom. 7 (förvaltningen av nationella kulturinstitutioner)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 140 för reservation 2 av
Hans Gustafsson m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
24
Mom. 11 (förvaltningen av försvarets fastigheter)
Utskottets hemställan bifölls med 179 röster mot 140 för reservation 3 av
Hans Gustafsson m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkUlO
Mom. 1 (upphävande av betalningslagen och införande av nya kontrollbe-
stämmelser)
Utskottets hemställan bifölls med 182 röster mot 135 för reservationen av
Lars Hedfors m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Leif Marklund (s) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU17
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU18
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU19
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottetsbetänkande LU20
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU21
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU25
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoUll
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU12
Utskottets hemställan bifölls med 182 röster mot 139 för reservationen av
Bo Holmberg m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Socialutskottets betänkande SoU13
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Justitieutskottets betänkande JuU15
Utskottets hemställan bifölls.
25
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
26
7 § (forts, från 5 §) Åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin
(forts. FiUl)
Anf. 17 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! För knappt två veckor sedan presenterade jag i denna kam-
mare fem riktlinjer för den ekonomiska politik som regeringen tänker föra
under de kommande åren, ett program för stabila priser och därmed för till-
växt, nya jobb och en stabil grund för välfärden.
Jag är övertygad om att vi alla här är överens om att den ekonomiska situa-
tionen i dag är mycket besvärlig. Många människor är själva arbetslösa eller
har någon anhörig som är arbetslös eller som riskerar att bli av med jobbet.
Det är för många en mycket otrygg situation.
Orsakerna till det här läget finns beskrivna i utskottets betänkande. Indu-
strikris, finanskris och kris i de offentliga finanserna är en följd både av lång-
siktigt strukturella problem i den svenska ekonomin och den akuta överhett-
ning som präglade andra hälften av 1980-talet. Problemen är välkända, och
det hjälper föga att veta att det hade varit lättare att lösa dem för fem eller
tio år sedan.
Vad människor nu vill se är hur vi skall komma bort från problemen och i
stället få tillbaka en tillväxt. Tillväxten ger den ökade välfärd som är målet
för den ekonomiska politiken. Tillväxt är samma sak som stigande inkoms-
ter, fler jobb, väl fungerande dagis, hemtjänst, sjukvård och annat som väl-
digt många människor är beroende av i sin vardag.
Låt mig omedelbart slå fast att det finns goda förutsättningar för en bättre
ekonomisk utveckling. De beslut, som jag hoppas kammaren kommer att
fatta i dag, kommer att hjälpa rejält. Det kommer att börja med en stigande
export genom att våra utlandskonkurrerande företag har fått bättre konkur-
renskraft. Låga kostnadsökningar, sänkta löneskatter och stigande produkti-
vitet är det centrala. Det lägre värdet på kronan har ytterligare ökat konkur-
renskraften.
Den stigande exporten drar med sig växande industriproduktion även hos
underleverantörer och andra företag som säljer i Sverige. För deras skull är
sänkningen av arbetsgivaravgifterna med 4,3 %, som jag hoppas att kamma-
ren strax skall besluta om, mycket viktig. Alla företag är faktiskt inte expor-
terande, utan det stora flertalet verkar i Sverige och för dem är sänkningen
av löneskatterna helt avgörande. Det tar enviss tid innan dessa förbättringar
gör sig gällande på arbetsmarknaden, men förbättringarna är inom räckhåll
och fullt synliga.
Nackdelen i den här bilden är de stigande importpriserna och den minsk-
ning av hushållens köpkraft som prisökningen för med sig. Det betyder i
praktiken en minskad inhemsk efterfrågan. Så blir det alltid när valutan
sjunker i värde. Så blev det efter devalveringen 1981, efter devalveringen
1982 och naturligtvis även nu efter deprecieringen nu i höst. Men det finns
också möjligheter att motverka detta.
Den låga aktivitetsnivån i ekonomin, som många har talat om i dag på för-
middagen, är ett mycket stort problem, framför allt därför att den direkt le-
der till färre jobb. Därför är de arbetsmarknadspolitiska satsningar, som fö-
reslås i propositionen och i utskottsbetänkandet, av mycket stor betydelse.
En hög arbetslöshet blir särskilt farlig om den resulterar i hög långtidsarbets-
löshet. Långtidsarbetslöshet är en social tragedi för de berörda männi-
skorna. Det är också ekonomiskt slöseri, eftersom många permanent skulle
stötas bort från arbetsmarknaden. Det skulle minska våra framtida tillväxt-
möjligheter.
Vad vill då regeringen göra för att öka tillväxten och få bukt med arbetslös-
heten? Många ropar i dag efter ökade offentliga insatser eller lägre ränta.
Jag vill å det bestämdaste varna för tron att större offentliga utgifter, s.k.
finanspolitiska stimulansåtgärder, skulle ge de önskade effekterna. Vi har
redan nu ett alldeles för stort budgetunderskott. En utlösande faktor i hös-
tens kris var just svårigheterna att finansiera detta underskott, och ytterli-
gare ökningar skulle naturligtvis driva upp räntan eller pressa ned växelkur-
sen. Då skulle effekten bli motsatsen till det man ville ha, nämligen ännu
lägre tillväxt och än färre jobb.
Lika bestämt vill jag varna för tron att en kraftig och omedelbar ränte-
sänkning ned till 5-6 %, som har nämnts, skulle fungera som önskat. Riks-
banken skulle förvisso kunna besluta om en sådan ändring av den korta rän-
tan. Det är, Johan Lönnroth, Riksbanksfullmäktige som fattar sådana beslut
och inte någon av de parter som Johan Lönnroth nämnde.
Vad skulle effekten bli av detta? Den korta räntan är ju den avkastning
som man får på placeringar i svenska kronor. Om avkastningen sjunker dras-
tiskt minskar naturligtvis intresset att placera i kronpapper. När efterfrågan
på svenska kronor minskar, så sjunker priset på de svenska kronorna och då
sjunker växelkursen ännu mer. Det blir ännu högre importpriser och ännu
större inflation. Detta märks för hushållen direkt i fortsatt köpkraftsminsk-
ning. Det kommer också att märkas i den långa räntan som just speglar pris-
förväntningar. Den långa räntan är faktiskt viktig för tillväxten, jobben,
företagens investeringar och hushållens bostadslån. De två metoder, som det
ibland har föreslagits att man skall använda sig av, leder faktiskt till motsat-
sen till vad man önskar, nämligen till kraftigare åtstramning snarare än till
högre aktivitet i ekonomin.
För att beskriva vad regeringen avser att göra vill jag låna en formulering
av LO-ekonomen Dan Andersson i Dagens Industri häromdagen: ”Nyckeln
är därför inflationsförväntningarna”. Dan Andersson fortsätter i artikeln:
”För att inflationsförväntningarna skall kunna hållas nere även med en fly-
tande krona krävs kraftfulla insatser mot rådande budgetopportunism---.”
Ordvalet budgetopportunism känns kanske inte riktigt aktuellt en dag som
denna när kammaren strax skall besluta om minskade offentliga utgifter med
ungefär 30 miljarder kronor och andra budgetförstärkningar med ytterligare
10 miljarder kronor, en summa på 40 miljarder kronor. Av de citat som jag
anförde är det alldeles uppenbart att LO-ekonomen Dan Andersson delar
min uppfattning att en hög inflation är av ondo och att en fortsatt låg infla-
tion kräver en stram budgetpolitik.
Fru talman! Poängen både i Dan Anderssons och i min analys är att en
god tillväxt är möjlig bara om inflationsförväntningarna hålls i schack. Det
betyder att Sverige behöver just ett sådant program för prisstabilisering som
jag beskrev för två veckor sedan. Med hänsyn till att inflationens betydelse
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
27
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
28
för varaktig tillväxt och varaktig sysselsättning och välfärd är så stor bör in-
flationsmålet överordnas andra mål.
Grundtanken i denna politik är att det inte finns någon konflikt mellan
tillväxt och inflationsbekämpning, i motsats till det intryck som kanske
ibland ges i den allmänna debatten. Tvärtom är varaktigt låg inflation en
nödvändig förutsättning för tillväxt. Den som noga läser inläggen från de
olika debattörerna inser att den här typen av formuleringar, fast undanstop-
pade i brasklappar, alltid finns med, därför att de olika debattörerna vet att
det förhåller sig pä detta sätt.
Vi har i Sverige osedvanligt tydliga erfarenheter av hög och varierande
inflation. 1980-talets låne- och spekulationskarusell manar sannerligen inte
till efterföljd. Den hotar jobben, vilket många känner av mycket direkt i dag.
Inflationen har också andra skadliga effekter. Den skapar orättvisa och god-
tyckliga omfördelningar av inkomster och förmögenheter. Den som lånar
tjänar på inflationen, och den som sparar förlorar. Den som äger tillgångar
tjänar, och den som ingenting har förlorar. Den som har en stark ställning på
arbetsmarknaden tjänar, och den som har ett vanligt jobb förlorar. Man kan
minnas 1980-talets huggsexa, som inte precis gynnade vanliga löntagare.
Inflationen undergräver också respekten för det som skapar välfärd i vårt
samhälle: sparande, arbete och företagande. Det blir i stället lönsamt att
spekulera. Mångårigt sparande kan raderas ut på mycket kort tid. Inflatio-
nen uppmuntrar kort sagt ett osunt beteende.
Därför måste vi bestämma oss för på vilken sida vi står - på spekulanternas
sida eller på spararnas sida.
Regeringen har bestämt sig. Vi skall undvika att Sverige åter driver in i en
inflationskarusell av 80-talsmodell. Det är inte bara nödvändigt för tillväx-
ten, välfärden och jobben. Det är faktiskt även en moralisk skyldighet.
Hög och varierande inflation ger också negativa effekter på välfärdens för-
delning, vilket jag har beskrivit. Den leder också till att prismekanismerna,
och därmed marknadens sätt att fungera, försämras. Det blir svårare för
både hushåll och företag att fatta ekonomiskt korrekta beslut, t.ex. i fråga
om investeringar. Företagsskattesystemet, som ju är nominellt till sin natur,
påverkas av inflationstakten på ett ganska irrationellt sätt, så att den reala
avkastningen efter skatt på olika investeringar blir helt olika beroende på
vad det är för slags investeringar och vad det är för slags finansiering osv.
Möjligheterna att fatta fel beslut vid hög inflation ökar därför mycket starkt.
Sådant leder till sämre resursanvändning, dvs. mindre effektivitet i samhäl-
let. Det är samma sak som en sämre tillväxt.
Det är bara om den ekonomiska politiken har en tydlig inriktning på att
motverka uppkomsten av förväntningar om högre inflation, som det blir
möjligt att få ned räntan. Eftersom det är så angeläget att få bort den åt-
stramning som följer av höga räntor, måste den ekonomiska politiken kraft-
fullt betona att vi inte accepterar någon ny inflationsspiral, där priser och
löner jagar varandra i accelererande takt uppåt.
På samma sätt är det med budgetunderskottet. Budgetunderskottet har
ytterst allvarliga effekter på ekonomin. Det driver upp räntor och priser. Det
försämrar tillväxten och ökar arbetslösheten. Det ökar de sociala klyftorna,
och det försämrar både välfärden totalt och dess fördelning.
Budgetunderskottet innebär också att det som dagens generation konsu-
merar, det som vi nu konsumerar, får framtidens generation betala. I dag
lånar staten i runda tal 20 000 kr per svensk, barn och pensionärer inräk-
nade. Det måste framtida generationer betala tillbaka.
Statsskulden motsvarar en dopgåva till varje nyfött barn med en skuldse-
del på nära 100 000 kr. Den skulden skulle öka mycket raskt om inte den
ekonomiska politiken inriktades på en stram finanspolitik, med lägre offent-
liga utgifter och mindre underskott. En allt större del av skattepengarna
skulle annars behöva gå till att betala dessa räntor, i stället för att gå till sjuk-
vård, dagis, äldreomsorg, utbildning eller andra angelägna behov. Jag menar
att detta självfallet vore oacceptabelt.
Därför måste vi bestämma oss för vem det är som skall betala vår konsum-
tion. Är det vi själva eller våra barn och barnbarn?
Regeringen har för sin del bestämt sig. Vi står på barnens sida. Därför
måste vi betala nu, och vi måste fortsätta att sanera budgeten och reducera
de offentliga utgifterna. En sådan budgetsanering är faktiskt nödvändig, inte
bara för tillväxten, välfärden och jobben, utan den är också en moralisk skyl-
dighet.
Fru talman! Jag nämnde de höga räntorna. De är ett mycket allvarligt hin-
der för återhämtningen i den svenska ekonomin. De utgör till stor del ett
pris som vi nu betalar för devalveringarna och de stora prisökningarna under
1980-talet. De blir naturligtvis inte lättare att bära för den sakens skull. Men
den här beskrivningen av hur problemen har uppkommit visar ändå hur man
skall bära sig åt för få bort problemen. Vad man skall göra är att tydligt och
klart markera att den ekonomiska politiken måste skydda oss från att de
höjda importpriser som vi får---det är alldeles oundgängligt---inte
fortplantar sig i orealistiska kompensationskrav som sedan blir startskottet
för en ny inflaionsspiral. Det är faktiskt med låga räntor som med jultomten:
de kommer bara till den som har gjort sig förtjänt av dem.
Fru talman! Det läge som Sverige nu befinner sig i rymmer både möjlighe-
ter och risker. Kronans minskade värde har bidragit till en stark förbättring
av svensk konkurrenskraft. Rätt utnyttjat kan det leda till en pånyttfödelse
av industrin och många nya jobb.
Men kronans minskade värde medför också en risk, som jag har nämnt,
för att man får accelererande pris- och löneökningar i en ny huggsexa, nya
spiraler uppåt, som driver upp räntan igen och omintetgör den positiva kon-
kurrenskraftseffekten. Därför är inriktningen av den ekonomiska politiken
helt avgörande för sysselsättingen och välfärden nu och i framtiden.
Regeringen är fast övertygad om att den skall föra en politik som tar till
vara dessa möjligheter till tillväxt, jobb och välfärd och som undanröjer den
risk som jag nämnde.
Får jag till sist, fru talman, svara på Allan Larssons fråga som gällde en
diskussion angående några frågeställningar inför beslutet i kammaren på fre-
dag om bankreglerna eller bankakuten, som den kallas i folkligt tal. Jag
tycker att det är alldeles självklart att om det finns någon sorts kryphål för
fiffel, är det oerhört angeläget att stoppa sådana. Jag kan åtminstone för min
egen del omedelbart säga att det är alldeles utmärkt att vi får tillfälle att dis-
kutera detta före fredag. Bo Lundgren är möjligen precis hemkommen från
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
29
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
30
USA, och jag har inte kunnat nå honom i pausen. Men jag är helt övertygad
om att han delar min uppfattning. Det handlar alltså bara om att synkroni-
sera almanackor.
(Applåder)
Anf. 18 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag kan godta att det i rent formell mening är Riksbanksfull-
mäktige och inte riksbankschefen som fattar beslut om räntan. Men min
fråga gäller den reella beslutsmakten. Min fråga kan formularas på följande
sätt: Är det finansminister Wibble som har det sista ordet när det gäller att
avgöra huruvida finanspolitiken är tillräckligt stram för att det skall vara
möjligt att sänka räntan? Av riksbanschefens framträdande i finansutskottet
fick man intrycket att det var Bengt Dennis som avgör när vi politiker får
den belöning, som han uttryckte det, som vi kan få om vi för en tillräckligt
stram finanspolitik. Har finansminister Wibble överlämnat det beslutet till
Riksbanksfullmäktige eller riksbankschefen, vilken det nu är?
Det är ingen som förnekar de negativa effekterna av en högre inflation.
Finansministern talar om en inflationskarusell av 80-talsmodell i den dju-
paste lågkonjunktur som Sverige har varit inne i sedan 30-talet. Finansminis-
tern lever inte i den verklighet som vi har i dag, om hon tror att risken är
överhängande för något sådant just nu.
Jag vill återvända till vad Assar Lindbeck sagt. I mitt anförande citerade
jag Assar Lindbeck. Han säger att man inte skall ta åtstramningsbeslut som
träder i kraft nu. Man skall låta besluten om åstramning träda i kraft senare
när högkonjunkturen är på gång.
Delar inte finansministern Assar Lindbecks uppfattning? Varför har i an-
nat fall finansministern tillsatt honom som ordförande i Kriskommissionen?
Till sist några ord om den stora statsskulden. Visst är den ett problem.
Men det finns också förhoppningar nu om att bytesbalansen skall uppvisa ett
överskott. Det betyder alltså att Sverige som nation kan komma att netto
låna ut pengar till utlandet under de kommande åren. Den väsentliga orsa-
ken till tidigare bytesbalansproblem har ju varit kapitalavkastningen. Totalt
sett lever vi svenskar faktiskt under våra tillgångar. Problemet är att de stora
fastighetsspekulanterna lånar upp en mängd pengar och att de nu därför får
betala dyra räntor osv.
Det är alltså fråga om ett omfördelningsproblem. Det privata finansiella
sparandet blir förmodligen mera positivt än vad det offentliga sparandet blir
negativt. Det handlar således om att flytta sparpengarna från den privata till
den offentliga sektorn.
Anf. 19 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Det återstår att se om jag kan täcka in Johan Lönnroths alla
olika frågor.
Vi har faktiskt inte på mycket länge haft en rörlig växelkurs i det här
landet. Riksbankslagstiftningen täcker i formell mening egentligen inte den
här situationen. Det som jag tycker är väsentligt beträffande det sätt på vil-
ket den här frågan hanteras i alla länder är det naturliga samarbetet och sam-
spelet mellan finanspolitik och penningpolitik. Båda politikområdena kan
nämligen försvåra för eller hjälpa varandra. Självfallet kommer regeringens
makt - eller vad man nu skall kalla det för - från riksdagen. Likaså kommer
Riksbankens mandat från riksdagen. Det är således fullständigt naturligt
med ett samspel här. Jag tror inte att det kommer att skapa några som helst
problem.
Johan Lönnroth menade att det var alldeles galet att nu varna för en kom-
mande inflationsspiral. Jag tror att det, tyvärr, är högst befogat att varna just
nu, därför att det är nu som man skall lägga grunden till en varaktigt låg
inflationstakt. Vi har tillkämpat oss en sådan med ganska stor möda och till
ett mycket högt pris för förfärligt många människor. Flera hundra tusen
människor har personligen fått betala ett högt pris i form av dels att jobbet
gått förlorat, dels en lägre konsumtionsstandard.
Jag tycker att vi när det gäller dessa människor är skyldiga att se till att vi
inte omintetgör vad de till ett högt pris gjort, att vi inte omintetgör den vinst
som hela samhället fått genom att vi har fått ner prisökningstakten. Nu måste
vi se till att vi inte skapar grogrund för en ny sådan här karusell.
Johan Lönnroth vet säkert lika väl som jag hur lätt sådana här karuseller
och huggsexor uppkommer. När man tycker att man skall kompensera sig
för litet mer, skall andra också göra det. Sedan går det ganska snabbt, tyvärr,
att få i gång en sådan här spiral. Jag tycker att det vore orättfärdigt gentemot
dem som har fått göra så stora uppoffringar för att vi skall få ner inflationen.
Sedan talade Johan Lönnroth om Assar Lindbeck och om ett ikraftträ-
dande senare när det gäller olika åtgärder. Ja, det är faktiskt precis sådana
åtgärder som föreslås i proposition 50 och som behandlas i det utskottsbetän-
kande som rör dagens ärende. Det gäller ett stort antal åtgärder med ikraft-
trädande successivt. Det här är en mycket klok filosofi - en filosofi som både
regeringen och Socialdemokraterna i hög grad har utnyttjat. Vi kommer sä-
kert, tror jag, att utnyttja den framöver också.
Vidare talades det om det privata sparandet. Det förvånar mig en aning
att höra Johan Lönnroth säga att det är bra med ett privat sparande - und-
rens tid är kanske inte förbi.
Självfallet är det utomordentligt bra att vi har ett privatsparandeöverskott
som är större än vårt offentliga underskott. Det gör att det i dag inte är så
svårt att finansiera underskottet. Men detta beror på att investeringarna är
alldeles för små. Vad det handlar om är ju att vi måste få ner det offentliga
underskottet, så att vi kan finansiera även kommande investeringsökningar-
annars kan vi inte få fram några jobb. Detta är poängen med sparandebalan-
sen, och det vet säkert Johan Lönnroth också.
Anf. 20 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Finansministern är naturligtvis i sin fulla rätt att varna för en
inflationsspiral. Men det stora problemet just nu är den kraftigt växande ar-
betslösheten. Det är förvånande att finansministern inte går in på detta stora
problem, dvs. hur vi skall få ner den stora och växande arbetslösheten. Den
stora arbetslösheten är bl.a. mycket dyr. Den kostar så att säga i budgetun-
derskott. En stor del av nuvarande budgetunderskott, ja, den dominerande
delen av detta, beror på den stora arbetslösheten.
Vad Assar Lindbeck menade var att man skulle vänta med att låta åtgär-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
31
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
derna träda i kraft tills en högkonjunktur var på gång. Beträffande de åtgär-
der som nu föreslås av regering och utskottsmajoritet kommer ikraftträdan-
det just under en djup lågkonjunktur, och det ökar ytterligare arbetslöshe-
ten.
Jag hyllade inte det privata sparandet i största allmänhet. I stället sade jag:
I och med att det privata finansiella sparandet kan komma att bli totalt sett
större än vad den offentliga sektorns finansiella sparande totalt går med mi-
nus, finns det faktiskt möjligheter att flytta om, att omvandla detta privata
sparande som i dag inte går till investeringar och nya jobb. Det gäller att
omvandla detta sparande till investeringar. Genom statliga beställningar och
genom att ge tillbaka de 7,5 miljarderna till kommuner och landsting kan det
privata sparandet omvandlas till en mindre arbetslöshet, och därmed på sikt
också till ett minskat budgetunderskott.
Det som regering och, tyvärr, också socialdemokrater har ställt upp på är
en ren samhällsekonomisk förlustaffär i och med att man i en djup lågkon-
junktur vidtar dessa dramatiska åtstramningsåtgärder. Sådana måste komma
senare. Det blir svårt för oss alla. Men att göra det nu är att göra det vid helt
fel tidpunkt.
32
Anf. 21 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag framhöll i mitt inlägg att en expansiv finanspolitik skulle
leda till en åtstramning, därför att underskott, utgiftsnivåer och skattenivåer
är så höga i dag. Således får man inte de gamla vanliga keynesianska effek-
terna.
Jag gick också igenom hur jag resonerat i följande avseende. En så kraftig
penningpolitisk expansion som vissa förespråkat - ner till 5-6 % beträffande
den korta räntan - skulle inte heller fungera. Den skulle också leda till nega-
tiva effekter genom inflationsförväntningar, lång ränta och ytterligare växel-
kursdepreciering-och därmed en åtstramning. De här två teknikerna funge-
rar inte om man, i likhet med mig, faktiskt vill föra en politik som har en god
chans att lyckas med att skapa vad vi alla vill ha, nämligen mer av tillväxt
och jobb samt en stabil bas för en social välfärd.
Vad man skall göra är att se till att man rör sig försiktigt och försöker få
ner räntan, den i dag mest åtstramande faktorn. Man får ta det ganska försik-
tigt och se till att man parerar och har en finanspolitik som håller nere infla-
tionsförväntningarna och som därmed gör det möjligt att successivt lätta på
penningpolitiken. Det kan synas konstigt att ha en finanspolitisk, låt oss säga
keynesiansk, åtstramning. Men poängen är att det härmed blir möjligt att
lätta på penningpolitiken, så att summan beträffande effekterna av de här
båda åtgärderna - det är ju summan som är intressant för hela ekonomin -
blir en expansiv effekt, en stimulanseffekt, på ekonomin och en bättre situa-
tion för företag, investeringar, jobb och människor. Det är den enkla tanken
här. Jag tror att den vinner allt större gehör hos många som tänker igenom
litet grand hur det förhåller sig med de rörliga växelkurserna, som ju är en
helt ny situation.
Till slut något om detta med att säga att vi skall göra saker sedan. Tyvärr
har vi - det gäller borgerliga, socialdemokrater och andra, för jag vill inte
helt skylla ifrån mig - sagt alltför många gånger i denna kammare under 15-
20 års tid att det nu av det ena eller det andra skälet inte passar med en an-
passning, omställning eller förnyelse. Det gör vi sedan, vid något bättre till-
fälle. Men sedan har visat sig vara liktydigt med aldrig. Därför har vi i dag
så stora problem. Sanningens minut kom ju när problemen blev så akuta. På
något sätt exploderade allt på en gång.
Att skjuta problemen på framtiden, i synnerhet när det finns så stora skul-
der i hela ekonomin som nu, vore utomordentligt livsfarligt och skulle vara
till stor sorg och förtret för de människor i det här landet som vi ändå vill
skall få förbättringar. Det kommer jag inte att medverka till.
Anf. 22 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Fru talman! Med mycken respekt för finansministerns stora kunnande,
jämfört med mitt, och obegränsade tillgång till duktiga rådgivare vill jag i
alla fall ifrågasätta det kloka i att inte aktivt sätta ned räntan.
Jag tycker att man skall vara litet ödmjuk mot alla de experter, och de är
ganska många, som har en annan uppfattning. Vi har dessutom inte haft den
här situationen i Sverige tidigare, i varje fall inte på mycket länge. Det är en
annorlunda situation, i ett läge med en mycket låg inflation. Jag är medveten
om att den kommer att stiga något, men det är på grund av de åtgärder som
regeringen och riksdagen har vidtagit.
Jag tror inte att det är någon större risk för en inflationsspiral, under förut-
sättning att vi kan hålla lönerna i schack, vilket naturligtvis en nedsättning
av räntan starkt skulle medverka till. Vi har i varje fall haft en deflation. Vi
får vara mycket noga med att vi inte bromsar oss in i en depression. Då har
vi verkligen försatt oss i en ohållbar situation.
Vi kan enligt min uppfattning aldrig spara oss ur en sådan här situation.
Vi måste givetvis spara så mycket vi på något vis kan för att få ned det struk-
turella budgetunderskottet. Det är självklart. Men de stora bristerna och
större delen av budgetunderskottet beror på minskade och bristande intäk-
ter. Vi kan bara få ordning på detta i stor skala genom att få fart på hjulen.
Det tror jag säkert att vi är överens om.
Jag vill ta upp ytterligare en liten sak beträffande bankakuten. Jag skall i
ärlighetens namn säga att jag inte läst på något vidare när det gäller
detaljerna. Jag kanske begår fel i det jag säger, men jag förutsätter att rege-
ringen och bankakuten kommer att se till att staten får så många fysiska sä-
kerheter som det är möjligt för de insatser som staten gör. Jag menar alltså
rent övertagande av bankernas panter i fastigheter och annat, lika väl som
att ta pant i deras egen egendom. Det tycker jag är det minsta man kan göra
för att säkerställa en återbetalning.
Anf. 23 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Många experter är säkert helt överens med Bo G Jenevail och
faktiskt även med mig om det angelägna i att sänka räntan. Jag tror inte att
det finns någonting som förenar oss alla, över partigränser och allt vad det
kan vara, som är så slagkraftigt som viljan att sänka räntan. Det vill vi alla.
Men detta måste ske så att det får de åsyftade effekterna. Det är inte rän-
tan i sig vi vill skall ha ett visst procenttal. Det vi vill ha är de positiva effek-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 46
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
34
terna på investeringar, företagande, jobb, produktion och människors in-
komster. Det är det vi vill uppnå.
Då måste man fundera ut hur det som faktiskt förhåller sig. Bo G Jenevall
säger att han inte tror att det finns någon större risk för återgång till en kom-
pensationskarusell eller en löne- och prisjakt, där man jagar varandra uppåt
i olika huggsexemönster. Det kan så vara. Bo G Jenevall tror säkert inte det.
Tyvärr är det inte det Bo G Jenevall tror som avgör vad som händer. Det är
tron hos olika placerare och bedömare i Sverige och i utlandet som avgör
vad som händer med den långa räntan, inflationsförväntningar och sådant.
De ser på hur det har varit i Sverige under de senaste 15-20 åren. De inser
att vi aldrig under den perioden har haft en låg inflation när det verkligen
har knipit. Vi klarade, som alla vet, inte heller nu den fasta växelkursen. På
grund av många olyckliga omständigheter tvingades vi låta växelkursen flyta.
De är liksom inte betjänta av att vi säger att vi kommer att hålla inflations-
takten nere. De vill veta vad vi gör.
Det är därför jag menar att det är oerhört angeläget att vi, för att få de
positiva effekter vi vill ha av en räntesänkning, markerar att vi inte avser att
tillåta att sådana inflationsimpulser som faktiskt finns när importpriserna blir
högre får fäste i en inflationsspiral. Det kan vi bara göra genom att markera
betydelsen av att varaktigt hålla kvar inflationen på den låga nivå vi har upp-
nått.
Anf. 24 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Fru talman! Jag håller med om det mesta av det som finansministern säger.
Men jag har en annorlunda och förmodligen litet provocerande syn på situa-
tionen. Jag är inte helt övertygad om att marknadskrafterna skulle höja den
långa räntan om vi sänker den korta. Det kan i stället få så positiva effekter
att det upplevs som en större betalningsförmåga för aktiebolaget Sverige på
lång sikt. Det kan t.o.m. få en sänkande tendens på den långa räntan.
Jag vet att det är provocerande och att det inte stämmer överens med det
som står i alla böcker. Men i den situation som vi nu befinner oss i, som är
extrem, tycker jag att det skulle kunna finnas anledning att i varje fall disku-
tera litet annorlunda effekter av sådana här åtgärder än vad som kan vara
gängse antaget.
Anf. 25 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag tror att Bo G Jenevall har alldeles rätt. Detvar faktiskt det
som inträffade vid den förra räntesänkningen. När den korta marginalräntan
sänktes från 12,5 % till 11,5 % fick man också en nedgång på den långa rän-
tan med cirka en fjärdedels procent.
Sedan Riksbanken inledde den här politiken har både den korta och den
långa räntan sjunkit. Men jag är helt övertygad om att detta har inträffat.
De positiva effekterna har vi fått därför att vi inte har gjort jättekliv med tre
fyra fem procentenheter på ett enda bräde.
Anf. 26 ALLAN LARSSON (s) replik:
Fru talman! Finansministern sade att förbättringar är inom räckhåll. Men
när man studerar utsikterna för arbetsmarknaden, sysselsättningen och ar-
betslösheten under 1993 och 1994 har jag svårt att dela den optimismen. Ar-
betslösheten fortsätter att växa upp mot 6 % och däröver. Det är inte uttryck
för förbättringar. Det är uttryck för en allvarlig försämring av arbetsmark-
nadssituationen, och därför måste det vidtas åtgärder som bryter den utveck-
lingen.
Jag skulle vilja följa upp den diskussion som har förts om räntan genom
att ställa en fråga till finansministern: Hur länge skall det dröja innnan vi
får ett investeringsvänligt klimat som ger reella effekter på investeringar och
tillväxt?
Jag delar uppfattningen att hög inflation är av ondo. Det gäller också upp-
fattningen att det för framtiden handlar mycket om vilka inflationsförvänt-
ningar som finns. Den situation vi hade i slutet av 80-talet och i början av 90-
talet innebar att förväntningarna var höga. Det drev fram den utveckling vi
upplevde. Det var just detta som vi bröt under 1991. Vi fick ned förväntning-
arna kraftigt till en realistisk nivå. Inte minst betydelse hade det arbete som
arbetsmarknadens parter gjorde med stabiliseringsavtalet.
I den situation som vi nu befinner oss i tror jag att det är på det sättet att
ju mer man talar om att det behövs bromsar av olika slag på aktiviteter och
ju mer utslagning som ligger framför industrin, desto större är riskerna att
man håller vid liv eller driver upp förväntningar om fortsatt inflation. Jag
skulle vilja fråga finansministern: Finns det i dag ett kostnadstryck i ekono-
min som leder till inflation? Finns det ett efterfrågetryck som skulle kunna
leda till inflation?
Vi skall inte sätta i gång en ny inflationskarusell. Jag tror att alla är överens
om att problemet under 80-talet framför allt var den lånekarusell som ban-
kerna drev i gång med sina placeringar på fastighetsmarknaden som överhet-
tade ekonomin. Det lär inte vara någon som räknar med att det skall komma
tillbaka och vara en inflationsimpuls i dag. Det är väl snarare så att banker-
nas restriktivitet när det gäller utlåningen är ett återhållande element än att
vi där framför oss ser risken för en ny kostnadsexplosion.
Fallande produktion är av ondo, skulle jag vilja säga. Långsam tillväxt
innebär enorma kostnader, skriver Världsbankens chefsekonom Lawrence
Summers i en mycket intressant artikel som är väl värd att läsa. Tillbaka-
gående produktion innebär ännu större kostnader. Det är just detta som är
vårt huvudproblem. Det är därför som alla krafter måste riktas in på att få i
gång tillväxten.
Anf. 27 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Arbetslöshet är alltid svår. Jag delar Allan Larssons uppfatt-
ning där. Jag tror att det ändå är lättare när man kan se ett slut, att det fak-
tiskt kommer en förbättring. Jag tror att de flesta människor är så funtade att
om de kan se att saker och ting börjar gå åt rätt håll, kan de lättare uthärda.
Ett investeringsvänligt klimat är på väg, Allan Larsson. Vi har gjort kolos-
salt många saker. En hel del av det som finns med i dagens betänkande ska-
par också ett bättre och investeringsvänligare klimat. Om Allan Larsson
skulle vilja bidra till att ytterligare förbättra investeringsklimatet för främst
mindre och medelstora företag - underleverantörer, detaljhandelsföretag,
osv. - skulle det vara att medverka till att genomföra den sista etappen av
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
35
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
36
skattereformen, som ännu inte har blivit av, nämligen sänkningen av egenfö-
retagarnas skatter. Det vore en utomordentligt positiv åtgärd, som vi mycket
lätt skulle kunna bli överens om.
Allan Larsson säger att jag vill bromsa. Det är inte korrekt. Jag talar san-
nerligen inte om att bromsa. Vi har genomfört åtgärder som skapar stimu-
lans, men vi vill inte genomföra åtgärder som är felaktigt utformade och som
därmed riskerar att leda till en broms. Om man inte vill ha en broms, genom-
för man inte saker som skapar en broms. Då vill man genomföra saker som
skapar expansion. Därför menar jag att man skall vara ganska försiktig, när
man växlar till en mer stram finanspolitik för att möjliggöra en lättare ränte-
politik, och inte ta i med för stora tag.
Det är viktigt att se hur sådana här mekanismer fungerar i andra länder
som har en ekonomi ungefär som den svenska. Ett oturligt näraliggande ex-
empel är Italien. Det vore utomordenltigt beklagligt om vi skulle hamna i
en sådan situation som Italien i dag befinner sig i. Italien har ett otrevligt
budgetläge, obetydligt sämre än det svenska, en flytande växelkurs, en infla-
tion som inte är så våldsamt hög men i alla fall lägre än vad vi kommer att
ha nästa år, någonstans på 4,5 %. Italien har i dag en lång ränta som är 2,5
procentenheter högre än den svenska och en kort ränta som är 4,5 procent-
enheter högre än den svenska. Man har där alltså uppenbarligen gjort
ganska många saker och säkert försökt att få ner räntan men gjort det på
fel sätt, därför att man inte haft ett samspel mellan en klok och välawägd
finanspolitik och budgetpolitik.
Det skulle vara förödande om vi i Sverige skulle hamna i en situation med
stigande både korta och långa räntor. Det vill jag mycket gärna undvika. Det
tror jag att Allan Larsson också vill undvika. Det kanske mer handlar om
semantik här. Det är viktigt att man väljer orden så att det inte framstår som
att vi är på väg att göra om det italienska experimentet. Det skulle riskera
att skapa sådana förväntningar som vi vill undvika.
Därför betonar jag starkt att vi, för att vi skall få de positiva effekterna på
tillväxten, jobben och människornas välfärd, måste ha en växelverkan mel-
lan finanspolitik och penningpolitik. Det är det enda sättet att få ner räntan.
Det är den enskilt viktigaste åtgärden för att stimulera ekonomin i dag.
Anf. 28 ALLAN LARSSON (s) replik:
Fru talman! Finansministern säger att det är lättare att uthärda krisens
bördor, om man kan se att det kommer en förbättring. Ja, men med den
utomordentligt svaga utveckling som vi har, med en ytterligare nedgång i
produktionen nästa år och en mycket svag uppgång 1994 kommer det inte
att bli en förbättring på arbetsmarknaden. Arbetslösheten kommer att öka.
Det behövs en tillväxt på minst 3 % för att vi skall få ned arbetslösheten. Det
är av det skälet som vi vill betona att insatserna för att få i gång tillväxten
måste överordnas andra ambitioner och krav.
Frågan är varför Sverige är det enda land i Norden och, såvitt jag kan se,
i Europa som under nästa år kommer att ha en fallande produktion. Min
fråga till finansministern är: Beror det på den ekonomiska politiken, eller är
det trots den ekonomiska politiken som detta inträffar?
Tillbakagången i produktionen är också den viktiga faktorn bakom för-
sämringarna i statsfinanserna. Finansministern talar mycket om lägre utgif-
ter. Sanningen är ju att vi med den allmänna ekonomiska utvecklingen nu
har en snabbare ökning i de offentliga utgifterna än vi hade under 80-talets
år, som ni har så lätt att kritisera. De offentliga utgifterna ökar just på grund
av arbetslösheten och tillbakagången snabbare än någonsin tidigare. När det
gäller att sanera statsfinanserna, förstärka dem och genomföra detta på ett
anständigt sätt är det bara en väg som bär, och det är att få i gång tillväxten.
Låt mig avslutningsvis säga att jag sätter stort värde på finansministerns
villighet att medverka till att vi helst i dag får i gång en diskussion om vad
som kan behöva göras för att täppa till de eventuella kryphål som kan finnas
i förslaget om bankakuten, sådana kryphål som uppenbarligen har lett till att
företag ägnar sig åt garantispekulation. Det har vi ett gemensamt intresse av
att sätta stopp för. Vi skall på fredag fatta beslut som vi kan stå för och som
kan fungera. Därför ser jag fram emot att vi snabbt skall kunna arbeta ige-
nom förslaget.
Anf. 29 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Självfallet vore det väldigt bra - ingen skulle önska det högre
än jag-om vi omedelbart kunde få en tillväxt på både 3 och 4 % eller kanske
ännu högre, och genast. Men hur? Det är det som är poängen. Man kan inte
bara önska, utan man måste också tala om ungefär hur man har tänkt sig att
detta skall gå till.
Jag tror att Allan Larsson och jag egentligen är ganska överens om att man
inte kan köra med en sedvanlig keynesiansk efterfrågestimulans med stora
nya offentliga utgiftsökningar av det ena eller andra slaget. Med det under-
skott som vi har skulle detta via ränteeffekten faktiskt få motsatt verkan. Det
skulle bli en ny broms, så det är inte bra. Vi har resonerat om hur man skall
gå till väga inom räntepolitiken för att undvika att vända den så häftigt att
det blir motsatt effekt och att även det blir en broms.
Det som faktiskt finns kvar att använda sig av för att åstadkomma en posi-
tiv tillväxt och flera jobb för människor är den politik som jag har beskrivit
och som faktiskt även Allan Larsson gillar, i alla fall om man skall tro på det
han röstar på, nämligen den politik som finns beskriven i dagens betän-
kande. Vi har på en lång rad punkter gemensamma ståndpunkter. Vi har
röstat ja och nej på samma saker. Det tycker jag är ett tecken på att vi för
väldigt många av resonemangen i ganska likartade termer.
Det är självklart att vi aldrig kommer att kunna spara Sverige ur denna
knepiga situation. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt detta, och jag
är övertygad om att Allan Larsson har sagt det lika många gånger. Det är
självklart att det måste finnas även tillväxt. Men tillväxten måste också ske
på ett vettigt sätt. Om vi skulle komma överens om att genomföra några yt-
terligare tillväxtfrämjande åtgärder, har jag ett utomordentligt bra förslag.
Det gäller den uppskjutna skattesänkningen för egenföretagare - mindre
och medelstora företag. Det här gäller slutpotten av skattereformen. Jag me-
nar att det är vår skyldighet att se till att också egenföretagare får del av den.
Summan av antalet problem som svensk ekonomi stod inför var osedvan-
ligt hög. Det var så många saker som hade skjutits på framtiden. När både
industrikrisen och krisen bland de offentliga finanserna exploderade på en
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
37
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
38
gång uppstod osedvanligt svåra problem i Sverige. Därför har det tagit litet
längre tid för den svenska ekonomin att komma ur denna kris.
Jag tycker att det är viktigt att vi inte gräver ned oss i alla problem, utan
att vi faktiskt visar att vi är medvetna om att de beslutade åtgärderna leder
rätt. De kommer att leda till resultat. Det kommer inte att ske alldeles ome-
delbart, men ändå tillräckligt nära för att det skall vara realistiskt och för att
människor skall se att det fungerar.
Talmannen anmälde att Allan Larsson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 30 INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Arbetsmarknaden möter nu den värsta påfrestningen sedan
30-talet. Det ställer mycket stora krav på sysselsättningspolitiken och krav
på nytänkande. Det här är inte bara en ovanligt lång och djup lågkonjunktur.
Sverige skall samtidigt anpassa sig till lägre inflation. Det innebär tre år utan
tillväxt, vilket saknar internationell jämförelse och är något som vi inte har
upplevt under 1900-talet i Sverige. Det är ett fundamentalt misslyckande för
den borgerliga regeringens ekonomiska politik.
Ett första pris är att ökningen av BNP är ca 11 % mindre än vad som borde
ha varit möjligt. Det motsvarar ett produktionsbortfall på 160 miljarder kro-
nor eller 30 000 kr per vuxen svensk.
Ett andra pris är den sjunkande sysselsättningen. Nära en femtedel av in-
dustrin har slagits ut. Lika många arbetstillfällen som har skapats sedan
1970-talet har gått förlorade. En dryg procent var arbetslösa våren 1990.1 år
blir det nästan 7 %. Som mest fanns det 90 000 kvarstående lediga platser på
arbetsförmedlingen - mot nu ungefär 7 000.
Men det allvarligaste av allt är att den borgerliga regeringen tycks ha givit
upp kampen för den fulla sysselsättningen. Om vi skall komma tillbaka till
samma sysselsättningsnivå som när den var som bäst, krävs ytterligare mer
än 400 000 nya jobb. Förra gången vi stod inför en sådan kraftansträngning
tog det tio år.
Som framgår av den socialdemokratiska reservationen som är fogad till
betänkandet var arbetslösheten tredje kvartalet 1992, enligt arbetskraftsun-
dersökningarna, 3,6 % i Gotlands län och 8,5 % i Norrbottens län. I Norbot-
ten var 11 500 personer utan arbete, och i Stockholms län var 39 800 arbets-
lösa. Utan synnerligen kraftiga ansträngningar kommer det att bli svårt att
tvinga ner arbetslösheten till 3^1 % under 90-talet. Det är en lång väg till-
baka till full sysselsättning.
Även om industrins konkurrenskraft när det gäller arbetskraftskostna-
derna är tillbaka på 1983 års nivå, räcker det långtifrån till för att lösa 1990-
talets sysselsättningsproblem. Skillnaderna är flera i förhållande till 1983.
Då var arbetskraftsreserven 100 000. Nu är den 400 000. Då var världskon-
junkturen god. Nu är den svag. Då kunde den offentliga sektorn fortfarande
anställa människor. Nu befinner sig den offentliga sektorn mitt inne i en
kraftfull neddragning av sysselsättningen som, om vi inte ändrar inriktning,
kan förutses fortsätta i flera år. Det enda som är lika är att det finns ett stort
budgetunderskott.
Det hade inte behövt bli så här. Socialdemokraterna har förgäves vädjat
till regeringen alltsedan hösten 1991 om att lägga fram ett samlat program
och redovisa åtgärder för att pressa ned den öppna arbetslösheten. Då var
140 000 arbetslösa.
I maj 1992 lade vi fram ett konkret investeringsprogram med förslag till
satsningar på utbildning, motsvarande 100 000 arbets- och utbildningstillfäl-
len. Om riksdagsmajoriteten då hade accepterat detta program skulle vi ha
haft en möjlighet att pressa tillbaka arbetslösheten. Då var 200 000 arbets-
lösa.
Så sent som i september i år - då var 225 000 arbetslösa - vägrade de bor-
gerliga, med stöd av Ny demokrati, i arbetsmarknadsutskottet att vidta
några åtgärder för att bekämpa arbetslösheten. Inte förrän efter uppgörelsen
med Socialdemokraterna i samband med krispaket 1 skedde äntligen en yt-
terligare satsning på arbetsmarknadspolitisk utbildning, infrastruktur och
andra åtgärder.
Nu handlar det om fortsättningen. Ett problem i dagens debatt är att
många tycks betrakta budgetunderskottets 150-200 miljarder kronor enbart
som ett uttryck för att Sverige lever över sina tillgångar. Det är inte helt kor-
rekt. Budgetunderskottet är till största delen ett uttryck för att för få är i
arbete och att vi arbetar mindre än vad vi kan göra. Underskottet skulle
sjunka med ca 100 miljarder kronor om sysselsättningen förbättrades. Men
det förutsätter att regeringen lägger om politiken.
Den extrema situation som vi nu är inne i innebär att normala ekonomiska
kalkyler ställs på huvudet - satsa är billigt och besparingar är dyra.
En viktig fråga i dag är om arbetsmarknadspolitiken ensamt kan svara för
att brygga över undersysselsättningen, eller om mera av resurserna skall an-
vändas till en ny inriktning av sysselsättningspolitiken.
Det finns en risk - och jag har tidigare tagit upp detta med arbetsmark-
nadsministern - att kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna sjun-
ker. Trycket på arbetsmarknadens organisation kan bli för hårt. Kontroll och
uppföljning blir eftersatt. På den ordinarie arbetsmarknaden försätts lönta-
gare och seriösa företagare inför fullständigt orimliga situationer, när mäng-
der av ”gratis” arbetskraft sätter sund konkurrens helt ur spel.
Internationella erfarenheter av långvarig och hög arbetslöshet visar att
den leder till ökat svartarbete och uppluckring av arbetsviljan. En ungdoms-
generation leds in i ett system där man tvingas leva av eviga arbetsmarknads-
stöd eller andra bidrag utan krav på arbete. Något sådant kommer jag aldrig
att acceptera.
I det nu framlagda förslaget finns pengar till ytterligare arbetsmarknads-
politiska insatser och ökade investeringar. Detta ställer vi upp på, och vi
tycker att det är bra.
I vårt förslag har vi dessutom återigen pekat på att regeringen måste
komma tillbaka med ett omfattande program för att öka sysselsättningen
ännu mer. De förslag som nu behandlas räcker inte. Det vi särskilt pekat på
är att vi måste ägna uppmärksamhet åt kvinnornas situation. Regeringen har
i sina egna prognoser pekat på en kraftig nedgång i sysselsättningen på områ-
den där huvudsakligen kvinnor arbetar, t.ex. handeln, vården och omsor-
gen. SKTF har nu senast i en undersökning av de kommunala budgetarnas
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
39
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
40
effekter redovisat en skrämmande ökning av förväntad arbetslöshet bland
de offentliganställda.
Till detta kommer problemet för de 80 000 deltidsarbetslösa, där en majo-
ritet är kvinnor. Enligt vår uppfattning borde AMS få uppdraget att arbeta
fram en långsiktig strategi för hur man skall motarbeta den ökande arbetslös-
heten bland kvinnor.
Jag hoppas att Börje Hörnlund hinner hit innan det är hans tur att tala.
Jag vill redan nu ställa en fråga till honom: Kommer arbetsmarknadsminis-
tern att lämna ett uppdrag till AMS att ta fram en strategi?
En viktig fråga är också hur stor del av de ökade resurserna som måste
användas för att bredda produktionsbasen, så att underskottet i statens bud-
get kan minska. Det innebär att det inte blir något utrymme för ökade reala
löner förrän mot slutet av perioden. Vi kan inte lova människor högre mate-
riell standard 1996 än de har 1992. Nu måste arbete och tillväxt komma först.
Jag har kommit fram till följande slutsats.
Det är helt orimligt att 300 000 människor nästa år passivt uppbär kontant-
stöd. Om inte hundratusentals familjer skall hamna i ren misär kommer sta-
ten under de närmaste åren att ha en kostnad på minst 100 miljarder kronor
för de arbetslösa. Vi måste nu göra det bästa möjliga av situationen. När vi
går in i det tredje året med minskande tillväxt måste två nyckelord bli le-
dande för politiken: arbete och tillväxt.
Alla underskott är dåliga, men det finns mer eller mindre dåliga under-
skott. Det bästa möjliga nu är att växla så mycket som möjligt av kostna-
derna för arbetslösheten till investeringar i utbildning och till infrastruktur
som en starkare bas för ny produktion.
Om vi kan lämna efter oss en utbyggnad av högskolan som motsvarar flera
nya universitet, av gymnasieskolan och av Komvux som motsvarar flera tjog
gymnasier samt en arbetsplatsutbildning som lyfter oss till den högsta kon-
kurrenskraften i Europa, kan vi visa att vi inte förlamades av krisen.
Om vi till nästa generation kan lämna efter oss ett snabbtågnät som förde
Sverige närmare Europa och ökade tillväxten, förde vi en politik mitt i krisen
som bidrog till att betala tillbaka de enorma statsskulder som vi nu drar på
oss. När vi lyckas med dessa satsningar, kanske motsvarande hälften av de
arbetslösa bygger och utbildar sig för ett produktivare Sverige.
I takt med att vi gör dessa satsningar kan kostnaderna för arbetsmarknads-
politiken minska.
Jag har vid ett antal tillfällen lyssnat på arbetsmarknadsministern och
andra företrädare för de borgerliga partierna. Det besked som jag då fått är
att budgetunderskottet hindrar oss från att satsa ytterligare på aktiva insatser
och att risken för inflation hindrar regeringen från att med full kraft be-
kämpa rekordarbetslösheten.
Jag vill ställa ännu en fråga till arbetsmarknadsministern: Är det inte dags
att ändra inriktning och äntligen se sanningen i vitögat? Eller rättare sagt: se
de arbetslösa och de varslade i ögonen och säga till dem: Jo, vi har äntligen
insett att det allt överskuggande nu är att satsa på arbete och tillväxt.
Så några ord om regionalpolitiken.
Vid sidan av arbetsmarknadspolitiken är regionalpolitiken ett av de vikti-
gare instrumenten. Men det hjälper inte med alla regionalpolitiska medel i
världen, om den sektorspolitik som bedrivs inte samverkar med regionalpo-
litiskt viktiga intressen.
Det handlar om Televerket med sitt ansvar, Posten, SJ, Banverket och
flygtrafiken, som är minst lika väsentliga för hela landets sysselsättning.
Under senare tid har vi sett spänningarna mellan olika politikområden i
regeringen, senast uttryckt i avmonopoliseringen av elförsörjningen i landet.
Sverige är det land i Europa vid sidan av Storbritannien som går fram så här
hårt, och effekterna för t.ex. Porjus är förödande.
Mina frågor till de borgerliga i arbetsmarknadsutskottet och till arbets-
marknadsministern är: Vilken analys ligger bakom regeringens ställningsta-
gande? Vilka kostnader för avmonopoliseringen för det med sig för skatte-
betalarna? Vad tänker arbetsmarknadsministern och de borgerliga parti-
erna, som är ytterst ansvariga för regionalpolitiken, göra för att inte syssel-
sättningen i berörda orter skall drabbas?
Så vill jag säga några ord om arbetsrätten.
En av de viktigare frågorna för Socialdemokraterna inför krisöverens-
kommelsen var arbetsrätten, eftersom förhållandet mellan arbetstagare och
arbetsgivare är så viktigt för att arbetsmarknaden skall fungera.
Jag skall inte gå in på olika lagars paragrafer. Arbetsrätten är en fråga om
ett förhållningssätt till människor. Medbestämmandelagstiftningens grund
är att både arbetsgivare och arbetstagare har vissa skyldigheter och rättighe-
ter i förhållande till varandra.
Min utgångspunkt är ganska enkel. Jag utgår från att varje enskild lönta-
gare har något alldeles speciellt att tillföra arbetsmarknaden och sin arbets-
plats.
Av erfarenhet vet jag att det är löntagaren som har det starkaste intresset
av att en arbetsplats finns där och att företaget kan leva vidare och utvecklas.
Detta är också Socialdemokraternas utgångspunkt när vi drivit frågan om
att t.ex. kunna påverka Arbetsrättskommittén och andra viktiga utredningar
som rör arbetsrätten.
Nu pågår förhandlingar om tilläggsdirektiv till Arbetsrättskommittén, och
jag hyser hopp om att regeringspartierna skall respektera den överenskom-
melse som upprättats och visa respekt för det seriösa intresse som vi socialde-
mokrater har av att arbetsmarknaden skall fungera. Jag hoppas att i denna
respekt också ligger en respekt för den enskildes rättssäkerhet på arbetsplat-
sen och hans eller hennes rätt att själv välja att låta sig företrädas av sin fack-
förening.
De motioner som rör arbetsrätten har ett enigt arbetsmarknadsutskott
bordlagt för att avvakta vad som kommer ut av bl.a. de förhandlingar som
nu pågår.
Mot denna bakgrund är det desto märkligare att konstatera att frågan om
att tekniskt lösa frågan om den sänkta arbetsgivaravgiften vållade så stor
uppståndelse i arbetsmarknadsutskottet.
Det är därför med stor tillfredsställelse som jag kan yrka bifall till det för-
slag som finansutskottet kommit fram till. Det borde ha varit arbetsmark-
nadsutskottet som i sitt yttrande till finansutskottet skulle ha föreslagit detta.
Jag kan inte underlåta att framföra en stillsam fundering. Hur kommer det
sig att de borgerliga företrädare som borde ha känt det största ansvaret för
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
41
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
42
Arbetsmiljöfondens finansiering och lagregleringen av dess verksamhet inte
kände detta, och att arbetsmarknadsministern trots underhandskontakter
inte tyckte sig finna anledning att bidra till att lösa frågan där den borde ha
lösts, nämligen i arbetsmarknadsutskottet - utan överlämnade den till fi-
nansministern och till finansutskottet?
Jag vill avslutningsvis upprepa mina frågor:
Kommer ett uppdrag att lämnas till AMS beträffande åtgärder mot ris-
kerna för en rekordarbetslöshet också bland kvinnor?
Är det inte dags att ändra inriktning och säga till alla de arbetslösa och de
varslade: Jo, vi har äntligen insett att det allt överskuggande nu är att satsa
på arbete och tillväxt.
Vilken analys ligger bakom regeringens ställningstagande beträffande sys-
selsättningen i bl.a. Porjus?
Vilka kostnader för avmonopoliseringen med sig för skattebetalarna?
Vad tänker arbetsmarknadsministern göra, som den ytterst ansvarige för
regionalpolitiken, för att inte sysselsättningen i berörda orter skall drabbas?
Fru talman! Jag yrkar bifall till de reservationer som tidigare har tillstyrkts
av Allan Larsson.
Anf. 31 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vill på en punkt kommentera vad Ingela Thalén sade. Hon
tog här upp Poijus och Jokkmokks kommun, som råkar ligga i mitt hemlän,
och jag kände mig därför berörd.
Jag känner mycket starkt för den oro som människorna i Porjus nu hyser
när Vattenfall har signalerat en ordentlig neddragning av verksamheten. So-
cialdemokraterna har nu visat ett engagemang och säger att man måste göra
något för att hjälpa Porjus och Jokkmokks kommun. Det är dock ett litet
sent uppvaknande.
Vi har från Centerns sida under många år aktivt arbetat för att den kom-
munen skall tillföras resurser från Vattenfalls vinster. Jag har under årens
lopp mött ett kompakt motstånd från det parti som Ingela Thalén företräder.
Frågan var uppe i den senaste regionalpolitiska utredningen och blev före-
mål för överläggningar. När frågan hamnade i den socialdemokratiska rege-
ringen vidtog den inga åtgärder. Jag tycker att det finns skäl att påminna
Ingela Thalén om det.
Om man från Socialdemokraternas sida under 70- och 80-talen hade varit
angelägen om att bygga upp resurser i denna kommun, hade vi varit mycket
tacksamma. Om Socialdemokraterna nu har vaknat hälsar vi det förstås med
tillfredsställelse.
Jag vill ändå säga till Ingela Thalén: Gör inte människorna i Porjus till
slagträn i den politiska debatten! De har det tillräckligt tungt som de har det.
Anf. 32 INGELA THALÉN (s) replik:
Fru talman! Låt mig säga till Per-Ola Eriksson att det inte är Socialdemo-
kraterna som har gjort de boende i Porjus till slagträn. Det är den borgerliga
regeringens förslag och politik som gör de boende i Porjus till slagträn.
Vi har genom Göran Persson föreslagit att man skall göra en utvärdering
av styrprinciperna för Vattenfall och att man skall se på de avkastningskrav
som behöver ställas. Om Per-Ola Eriksson och övriga i de borgerliga parti-
erna är beredda att göra detta för att se över frågan om avmonopoliseringen,
är jag övertygad om att Socialdemokraterna är beredda att delta i sådana
diskussioner.
Anf. 33 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! När det gäller Vattenfalls förändrade organisation vill jag
erinra om att det var den regering som Ingela Thalén tillhörde som lade
första byggstenen till en bolagisering av Vattenfall och som förändrade av-
kastningskravet. Det är det som har varit vägledande för den fortsatta ut-
vecklingen. Jag tycker inte att man i detta sammanhang skall krypa undan
från detta ansvar.
Vad som nu har skett i Vattenfall är den tidigare socialdemokratiska rege-
ringen i allt väsentligt ansvarig för. Det var under dess regeringstid som det
började. Det gällde inte bara Vattenfall, utan ni föreslog också bolagisering
och ändring av avkastningskraven vad gäller andra verk.
Anf. 34 INGELA THALÉN (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att Per-Ola Eriksson som ordförande i finansut-
skottet ändå skall skilja mellan organisationsform och ägaransvar. I detta fall
är frågan om den borgerliga regeringen är beredd att ta sitt ägaransvar ge-
nom att diskutera avkastningskrav och styrprinciper för Vattenfall. Än så
länge är det frågan om att utöva ägaransvaret. Det är den diskussionen jag
tycker att man skall föra.
Anf. 35 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Fru talman! I dag kommer riksdagen med all sannolikhet att fatta ett be-
slut som kommer att dela in alla Sveriges arbetslösa i socialgrupper. För mig
är det häpnadsväckande att man över huvud taget ens kan tänka i dessa ba-
nor.
Vad är det då jag menar? Jo, i och med att man säger ja till arbetslivsut-
veckling i dess nuvarande form i propositionen kommer följande social-
gruppsindelning att ske:
Socialgrupp 1: A-kassefolket
Socialgrupp 2: finns inte
Socialgrupp 3: finns inte heller
Socialgrupp 4: KAS-folket
Socialt utslagna
Invandrare
Ungdomar som inte har hunnit upparbeta vare sig A-kassa eller KAS och
inte har fått plats i ungdomspraktik
Företagare i konkurs
Släktingar anställda hos en egenföretagare räknas som företagare oaktat ak-
tieinnehav. Vid en friställning innebär detta att släktingarna ej får A-
kassa, oavsett om de betalat för denna under tio år.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
Sverige är fantastiskt - eller hur?
43
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
44
Detta är faktiskt sant, och det finns en mängd exempel på det i vårt långa
rike.
Varför är jag så kritisk? Är det inte bra med arbetslivsutveckling?
Grundtanken, att arbetslösa människor, alla kategorier, skall få något me-
ningsfullt att göra, är god. Men varför skall det bara gälla för dem som har
A-kasseersättning? Borde det i så fall inte gälla alla arbetslösa? Varför denna
gruppindelning? Lider A-kassefolket mera än andra arbetslösa?
Utformningen av arbetslivsutvecklingsmodellen är enligt mitt förmenande
en katastrof. Den är ett hastverk och inte genomtänkt.
Vi i Ny demokrati är helt emot system som delar in människor i sociala
grupper. Nu föreslår man ett nytt system, arbetslivsutveckling, som alltså är
en försöksverksamhet som skall pågå i två år, men endast för en speciell
grupp i samhället, nämligen A-kassefolket. Det borde i så fall ha varit för
dem som har det sämst ställt. A-kassefolket tillhör inte den gruppen.
Behovet av en ny arbetslöshetsförsäkring som gäller alla är nu extremt
akut.
Det är inte enbart indelningen av arbetslösa som gör oss så kritiska till
arbetslivsutveckling. En jättelik byråkrati kommer att skapas, med ett stort
antal myndigheter, organisationer, föreningar och företag inblandade. Man
kan ställa frågan vem som skall ha det yttersta ansvaret för denna byråkrati.
Man kan också fråga sig vilka företag som skulle vara villiga att ställa upp i
det ekonomiska läge som nu råder, där alla krafter måste inriktas på att få
företaget att gå ihop ekonomiskt.
Det hade varit bättre om arbetsförmedlingen ensam fått sköta arbetslivs-
utvecklingen, eftersom det är förmedlingen som har kunskap om markna-
den, organisationerna, föreningarna, osv.
Vi säger med kraft nej till konstruktionen av det nya ”gumm- och gubbda-
giset”.
Ny demokratis förslag till arbetsmarknadspolitiska åtgärder, i stället för
arbetslivsutveckling, är följande:
Köp utbildningsplatser direkt av företagen. Har man fått in en fot i ett
företag och dessutom fått en riktig yrkesutbildning, har man mycket stor
möjlighet att stanna kvar när krisen vänder.
Gör speciella kurser i yrkesutbildningar och yrkeskompletteringar på folk-
högskolorna och komvux. Erfarenheten har visat att det finns ett stort öns-
kemål om detta. Folk lånar nämligen inte studiemedel för att läsa svenska
och matte, utan vill då hellre ha en yrkesinriktad kurs.
Många arbetslösa bygg- och verkstadskillar frågar nu efter kompetenshö-
jande kurser. Det går i princip inte att få arbetsmarknadsutbildningar längre,
eftersom pengarna är slut. Därför måste man gå andra vägar, som t.ex. den
jag har beskrivit ovan.
För att främja de arbetslösas möjligheter till arbete i den rådande lågkon-
junkturen är det nödvändigt att ge dispens från lagen om anställningsskydd.
De arbetslösa skall kunna få tillfällig anställning i företag och kommuner
med bibehållet arbetslöshetsunderstöd. Arbetsgivaren betalar mellanskill-
naden upp till avtalsenlig lön. Vissa regler utfärdas för att förhindra miss-
bruk. Tänk t.ex. så många skolor vi skulle få reparerade på det viset.
Inför lärlingslöner. Det har gått utomordentligt bra i Tyskland, så varför
skulle det inte lyckas här? Ingen skall kunna inbilla mig att en nyanställd 20-
åring kan lika mycket som en som jobbat i 20 år i företaget.
Arbetslöshetsförsäkringen, som inte bör handhas av fackföreningarna, re-
formeras och byggs upp i tre steg. Staten skall stå för ett grundskydd under
maximalt 300 dagar. Arbetsgivare tecknar en obligatorisk privat försäkring
upp till en viss inkomstrelaterad nivå därutöver. För ytterligare inkomstbort-
fall kan den enskilde teckna frivillig privatförsäkring. Det kan ske även ge-
nom kollektiva fackföreningsförsäkringar.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till följande reservationer av Ny de-
mokrati i finansutskottets betänkande 1: reservationerna 7, 8, 10 och 13. I
övrigt stöder jag samtliga våra reservationer vad beträffar arbetsmarknads-
politiken men har inte något yrkande.
Anf. 36 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Vi debatterade för några månader sedan i den allmänpolitiska
debatten, strax efter det att de nattliga krispaketen kom till. Då var situatio-
nen en annan. Då kanske också debattläget var ett annat. Men verkligheten
tågar på. Arbetslösheten ökar. Industridöden fortsätter. Tillväxten minskar.
BNP minskar och kommer så att göra, åtminstone nästa år. Sverige lever
under en depression, med den vanliga definitionen om tre års BNP-fall.
Jag argumenterade för några månader sedan så gott jag kunde för att kris-
paketen var felaktiga. De byggde på en felaktig analys och ledde in på en
felaktig väg, dels konjunkturpolitiskt, för att skapa tillväxt i dagens läge, dels
fördelningspolitiskt, för att skapa rättvisa och få något förtroende för den
ekonomiska politiken.
Det som har hänt därefter ur penningpolitisk synpunkt har gjort saken än
värre. Efter den 19 november och den faktiska devalveringen har vi ett full-
ständigt nytt läge, som borde göra många delar av grunderna för de paket
som förhandlades fram obsoleta.
Vänsterpartiet har i sin motion lagt fram ett förslag som handlar om arbete
och tillväxt. Många av argumenten som har bäring på sysselsättningspolitik
och arbetslöshet är de argument som Johan Lönnroth förde fram i den eko-
nomisk-politiska debatten. Mycket däri överensstämmer med det som Allan
Larsson och Ingela Thalén i dag säger. Jag kan bara ansluta mig till den verk-
lighetsbeskrivning som Ingela Thalén nyss gjorde.
Just därför har vi satsat på en politik som ger dels en efterfrågestimulans
nu, dels en rimlig och rättvis fördelning. Det har föranlett oss att säga nej till
en del av de skattemässiga förslagen, t.ex. förslag om socialförsäkringssyste-
met, bostadspolitiska förslag och förslag om reducerad semester för vissa
grupper.
Detta är grundbultarna som är så viktiga för sysselsättningen, eftersom
arbetsmarknadspolitiken inte klarar av detta. Det handlar om att ytterligare
förstärka vår konkurrenskraft på exportsidan. Devalveringen har gjort
mycket. Vi har inget konkurrenskraftsproblem ur arbetskraftskostnadssyn-
punkt, men det kan i många fall handla om att få tillgång till en marknad.
Det handlar om exportstöd, stimulanser och investeringar öster om Öster-
sjön, Exportkreditnämnden, osv. Där finns det mycket att göra. Vi har före-
slagit en hel rad åtgärder i vår motion.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
45
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
Ä andra sidan är det just hemmamarknaden som viker, t.ex. infrastruktur-
investeringar och ROT-program. Det handlar om Banverket, Vägverket, te-
lekommunikationer, SJ, kommunerna och Vattenfall. Där har vi en mängd
förslag som går väsentligt längre än vad de paket som Socialdemokraterna
och regeringen förhandlade fram gör. Våra förslag ansluter sig däremot
ganska väl till vad LO senare har föreslagit, men de avstyrks tyvärr av majo-
riteten i utskottet.
De skulle också innebära ett selektivt industristöd i stället för att bara spä
på med en sänkning av arbetsgivaravgiften. Det ger ytterligare ett slags de-
valveringseffekt och inleder inte något omvandlingstryck. Det ger förmodli-
gen inte heller upphov till ökade beställningar.
Vi har föreslagit underleverantörsprogram, program för riskkapitalför-
sörjning, kompetenshöjande åtgärder och att vi generellt skall öka efterfrå-
gan på hemmamarknaden.
På den offentliga sidan - det som handlar om vår välfärd, omsorg och ser-
vice - föreslår vi, som vi har gjort tidigare, att kommuner och landsting inte
skall avstå från de 7,5 miljarderna. Det kommer att ha direkta effekter på
sysselsättningen. Det kommer att leda till en rundgång på pengar, som So-
cialdemokraterna också påpekar i sin motion. Men de har hittills vägrat att
rösta med oss.
Vi har många synpunkter på arbetsmarknadspolitiken både när det gäller
direkta insatser och när det gäller utbildning och kompetenshöjande åtgär-
der. Låt mig bara säga, som jag sade för någon månad sedan i den här talar-
stolen, att arbetslöshet är det värsta gissel vi kan ha för den enskilde, för
ekonomin och för välfärden. Det är inte så lätt som att säga att budgetunder-
skottet kräver att vi ligger lågt med insatser och inte expanderar. Därmed
höjer vi arbetslösheten. Arbetslösheten är både kortsiktigt och långsiktigt
den dyraste ingrediens som vi kan ha i vår ekonomi.
Fru talman! Man har sagt att vår motion är häpnadsväckande i negativ
mening. Jag tycker att den är häpnadsväckande bra. Det är snarare häpnads-
väckande att försöka bota anorexia med ytterligare självsvält. Det är häp-
nadsväckande att hålla kvar ett förslag om sänkning av arbetsgivaravgifter,
när vi har haft en så oerhört stark devalveringseffekt och när vi har haft en
så stark tillväxt av konkurrensförmågan, hur vi än vill mäta den.
Därför är det en gåta för mig att Allan Larsson och Ingela Thalén kvarstår
i sin uppfattning trots det helt nya läget och trots det helt nya tonfall som
man har i debatten. I praktiken står de fortfarande kvar vid de nattliga upp-
görelsernas politik. Det är egentligen tvärtemot vad ni talar för.
Låt mig kortfattat nämna några ting som specifikt handlar om arbetsmark-
nadspolitiken. Jag beklagar att inte arbetsmarknadsutskottet och finansut-
skottet ställde sig bakom vårt krav på att betona hur kortsiktig och tillfällig
den åtgärd som vi kallar för ungdomspraktik är. Det är en farlig politik.
Den innebär verkliga undantag från den normala arbetsmarknaden, pro-
blem för arbetsmarknaden när det gäller åldersgrupperna kring taket på 25
år, att man inte har ett anställningsförhållande och att man inte har naturliga
relationer till fackföreningen. Det finns en mängd olika omständigheter som
gör att ungdomspraktiken är mycket problematisk. Vi har föreslagit att den
46
skall utvärderas och omprövas så fort vi har en möjlighet till det ur konjunk-
tursynpunkt.
Vi har föreslagit att vi skall sätta i gång program för kompetensutveckling,
precis som många har gjort tidigare. Det gäller kompetensutveckling inne i
företagen. Det handlar inte bara om utbildning, utan om att gradera upp
kunskaper i samband med organisationsförändringar och teknikföränd-
ringar i företag. Det är starkt produktivitetsrelaterade åtgärder. Om vi sedan
gör det genom en sänkning av arbetsgivaravgifter eller genom direkta bidrag
är en teknisk fråga. Där har utredningar tidigare föreslagit olika alternativ.
Men det måste till ett direkt program för kompetensutveckling nu. Vi har
tyvärr inte fått gehör för det kravet.
Men vad som kanske är än värre, är att alla vet att pengarna för arbets-
marknadspolitiska åtgärder inte räcker. Alla vet att pengarna till arbets-
marknadsutbildningen inte räcker. Det ser de arbetslösa ute i varenda län i
dag. Kurser ställs in och utlovade kurser och utbildningar genomförs inte.
Jag upplevde ganska starkt att när frågan diskuterades i arbetsmarknads-
utskottet var alla klara över detta faktum, men man ville ändå säga att trots
allt hade Arbetsmarknadsverket fått mera pengar än tidigare, även om det
inte var på utbildningssidan. Man hoppades att det hela skulle lösa sig med
vissa rationaliseringar och förbättrad upphandling.
Vi har föreslagit att 3 miljarder extra skall gå till arbetsmarknadspolitiska
åtgärder med särskild tanke på och omtanke om arbetsmarknadsutbild-
ningen. Det är alltid lönsamt att låta människor förkovra sig och höja kom-
petensen. Det är alltid olönsamt att låta människor gå utan verksamhet. Jag
beklagar starkt att utskottet inte kunde biträda oss där. Jag vet att väldigt
många är helt överens med oss.
Det pågår en dunkel debatt, inte minst från Socialdemokraternas sida, där
man angriper arbetsmarknadsministern för att pengarna är slut och att han
inte har flera åtgärder, men man röstar ner förslag till att ge substans till
dessa åtgärder. Det handlar om utbildning, kompetensutveckling och även
om studiefinansiering.
Låt mig också säga att påståendet att man genom att ta bort tre miljarder
kronor från Arbetslivsfonden skulle kunna ta ner det strukturella budgetun-
derskottet faktiskt utmanar löjet. Det är engångsinbetalningar som har skett
dels för att höja produktiviteten i arbetslivet, vilket skulle ha positiva effek-
ter på ett budgetsaldo framåt i tiden, dels för att i samband med att effekti-
vare organisationsformer kommer fram också hitta effektivare former i den
meningen att man inte drabbas av arbetsskador och arbetssjukdomar.
Det skulle inverka positivt på socialförsäkringssystemet, vilket också
skulle ha positiva strukturella effekter när det gäller budgetsaldo. Med andra
ord: Att ta bort pengar från Arbetslivsfonden är verkligen kontraproduktivt.
Det motverkar sitt syfte, men det är lätta pengar att ta. Och de tas just från
dem som skulle behöva dem. Det har tidigare sagts att inte minst kvinnor
skulle drabbas av dessa insatser för att höja nivån på kvinnosysselsättningen
i landet.
Att ta bort semesterdagarna för industriarbetarna är ett rent hån. Det
finns något slags vision och ambition om att höja svensk konkurrenskraft.
Vissa grupper drabbas av ytterligare orättvisor.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
47
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
48
När det gäller regionalpolitiken instämmer jag i väldigt många av de krav
som ligger i de socialdemokratiska motionerna. De har lagt önskelistor per
län. Men varför då rösta emot alla våra anslagsyrkanden till de statliga myn-
digheter som skulle stå för en hel del av sysselsättningen och investeringen i
de olika länen?
Likaså har vårt yrkande om att göra en jämställdhetsanalys av krispaketet
avstyrkts. Det skulle sannerligen behövas med tanke på hur det ser ut. Jag
är alltså mycket tveksam till den socialdemokratiska ambivalensen, men jag
gläder mig åt att de åtminstone i debatten har tagit våra synpunkter och vår
politik ad notam.
Jag frågar mig också vad som skall hända med arbetsrätten. Jag frågar mig
också, och inte minst arbetsmarknadsministern, vad som skall hända med
ungdomarna framöver. Var är strategin för ungdomarnas sysselsättning, och
var är strategin för att låta Arbetsmarknadsverket ha resurser som kan sättas
in för arbetsmarknadsutbildning för de arbetslösa?
Jag ansluter mig till vad Johan Lönnroth har yrkat. Jag ställer mig bakom
samtliga yrkanden som finns i vår meningsyttring. Men av tekniska skäl i
riksdagsarbetet ansluter jag mig till de yrkanden som Johan Lönnroth här
tidigare läst upp.
Anf. 37 INGELA THALÉN (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte vem som har sagt att Vänsterpartiets motioner är
häpnadsväckande. Det är möjligt att det har sagts av någon i debatten när
jag har varit ouppmärksam. Hans Anderssons försvar för att de skall vara
häpnadsväckande bra får naturligtvis stå för honom själv.
Hans Andersson frågar varför Socialdemokraterna står fast vid överens-
kommelsen. Jag förstår varför Hans Andersson ställer den frågan. Det hör
ju precis inte till vanligheterna att underhandsdiskussioner mellan s och v
har stått sig när det verkligen har kommit till det svåra avgörandet, nämligen
att ta ansvar för diskussioner och överenskommelser som man haft sinsemel-
lan.
Det har ibland varit utomordentligt skört när det gällt att vårda den över-
enskommelse som regeringspartierna och Socialdemokraterna har träffat.
Det har gnisslat, och det har varit grus i maskineriet. Men det är vår mycket
bestämda uppfattning att vi tänker ställa upp på den överenskommelse som
vi har träffat. Den är ett steg på vägen mot viktiga ytterligare insatser. Jag
har i mitt tidigare inlägg redogjort för principerna för dem, och det behöver
jag inte återkomma till nu. Det är fråga om både tid och tempo.
Sedan undviker Hans Andersson en mycket liten men mycket väsentlig
detalj. Det är balansen mellan inkomster och utgifter på kort och lång sikt.
Anf. 38 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Termen ”häpnadsväckande” står i finansutskottets betän-
kande som en kommentar till den expansionspolitik som vi förordar på kort
sikt och den ganska rejält åtstramande politik vi förordar på lång sikt med
tanke på budgetunderskottet.
När det sedan gäller överenskommelsen skall man enligt min mening hålla
överenskommelser om det är rimligt, dvs. om förutsättningarna föreligger
för detta. Förutsättningarna är ju helt förändrade. Vi skall väl inte här inleda
en ny finanspolitisk debatt, men kampen för att försvara kronan upphörde
ju när kronan inte lät sig försvaras. Nu handlar det om - precis som Allan
Larsson och Ingela Thalén här har talat om - att försvara politiken för arbete
och tillväxt.
Jag har litet svårt att argumentera i frågan om relationerna mellan Social-
demokraterna och Vänsterpartiet i och med att jag inte ens var närvarande
i landet när dessa problem uppkom. Men jag kan försäkra att vi står för vad
vi säger. Vi kommer att vara mycket ordhålliga i de allra flesta sammanhang,
dvs. i de sammanhang där föreliggande förutsättningar kvarstår.
När det gäller frågan om rättvisa har jag inte tid att göra långa citat. I fråga
om semestern har LO i sina mycket modesta krav i avtalsrörelsen sagt att
man helt enkelt måste återställa läget så att inte ytterligare orättvisor upp-
kommer. Det är precis vad vi har förutsagt i motionen.
Våra förslag till investeringar, och våra förslag att sätta människor i ar-
bete, överensstämmer faktiskt mycket väl med LO:s förslag i rapporten Om
bara viljan finns. Hur är det: Finns verkligen viljan hos socialdemokratiska
partiet, Ingela Thalén?
Anf. 39 INGELA THALÉN (s) replik:
Fru talman! Hans Andersson säger att det är helt nya förutsättningar för
räntepolitiken. Ja, det stämmer i den meningen att vi inte lyckades med upp-
giften att hålla den fasta kronkursen. Men det fanns också tre andra utgångs-
punkter för den överenskommelse som vi träffade.
En av de tyngsta vid sidan om den ekonomiska politiken var att åstad-
komma insatser för att minska arbetslösheten. Det är den delen av överens-
kommelsen vi behandlar här. Den är minst lika viktig.
Den tredje delen av överenskommelsen för vår del berörde de viktiga frå-
gorna kring löntagarfonder, statliga företag och arbetsrätten. Också på dessa
punkter är man på gång att fatta beslut. Vi för förhandlingar om tilläggsdi-
rektiv för Arbetsrättskommittén.
Det är min mycket bestämda uppfattning att det är viktigt för båda parter
att hålla fast vid den överenskommelse man har träffat. Det skall inte vara
så enkelt som att enbart säga: Vi ställer upp på allting, men det är vi som
avgör när förutsättningarna är förändrade. Det är nämligen det jag tycker
att Hans Andersson säger.
Anf. 40 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Nej, det sade jag inte. Jag sade för det första tidigare i talar-
stolen att det var fel att träffa uppgörelsen. Ni gjorde ett misstag. Ni förled-
des till att träffa en uppgörelse som medförde en fundamentalt felaktig poli-
tik, även om ni uppnådde vissa fördelar.
För det andra stod valutapolitiken i centrum. Det var till försvar för kro-
nan ni agerade. Detta har uppgivits. Därmed har hela frågan om konkur-
renskraften för exportindustrin osv. förändrats i grunden. Marknaden har
automatiskt reglerat det så att det blir en mycket större effekt än vad ni räk-
nade med. På samma sätt förändras inflationen, och därmed dras köpkraft
in. Vi kommer också att få andra fördelningspolitiska effekter.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 46
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
50
Vad vi har föreslagit, som nu är av särskild vikt på kort sikt, är alltså ex-
pansiva åtgärder på investeringssidan vilka direkt skulle bidra till ökad till-
växt, till att ge människor arbete och minska arbetslösheten. Det är helt i
enlighet med vad ni i dag talar om. När ni talar om den kommunala ekono-
min säger ni er vara överens med oss. Men såvitt jag förstår tycker ni att det
inte finns tid nog att reglera frågan om dessa 7,5 miljarder kronor.
Sedan har jag frågan: Vad händer med arbetsrätten? Vad utfästes egentli-
gen? Mina informationer från Arbetsrättskommittén är förfärande med
tanke på hur jag ser att man agerar i Arbetsrättskommittén och vilka förslag
som i dag ligger när det gäller anställningstrygghet för svenska löntagare.
Såvitt jag kan se uppnådde man praktiskt taget ingenting. Vad skall komma,
och vad finns det för garantier?
Talmannen anmälde att Ingela Thalén anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 41 SONJA REMBO (m):
Fru talman! I denna lunchtomma kammare vill jag börja med att yrka bi-
fall till finansutskottets hemställan i de delar som behandlar yttrandet från
arbetsmarknadsutskottet.
Läget på arbetsmarknaden har väl omvittnats i den tidigare debatten. Vi
är överens om att situationen är extrem och att dess orsaker står att finna i
den internationella lågkonjunkturen men framför allt i de många år av för-
summelser som ligger bakom oss.
Studerar vi utvecklingen under de senaste 20 åren finner vi att Sverige hal-
kat efter inom strategiska områden. Tillväxten har sedan 1970 varje år legat
lägre i Sverige än i jämförbara industriländer. Detsamma gäller produktivi-
tetstillväxten liksom de produktiva investeringarna.
Den statliga industripolitiken har också präglats av missriktade ambitio-
ner. I dessa yttersta dagar kan vi summera de mycket stora stöden till bilindu-
strin under 1980-talet. Man kan kort säga att de har varit lika lyckosamma
som tidigare statliga industristöd.
Investeringarna i infrastruktur som vägar och järnvägar har varit sorgligt
försummade.
De drivkrafter som leder till tillväxt har kvävts eller hållits på sparlåga.
Den högre utbildningen har försummats. Andelen anställda med högre ut-
bildning är i ett internationellt perspektiv låg inom svensk industri. För den
enskilde har investeringar i högre utbildning givit dåligt utbyte. Den solida-
riska lönepolitiken och skattepolitiken har effektivt förhindrat en inkomst-
struktur som belönar den som utbildar sig, skaffar sig yrkeskunskaper och
tar ansvar. Det har varit mera lönsamt att lära sig hur skatte- och socialför-
säkringssystemen fungerar.
Företagande och entreprenörskap har inte premierats utan snarare miss-
tänkliggjorts och försvårats.
Industriutslagningen har under de senaste tre, fyra åren varit gigantisk.
Investeringarna har flyttat utomlands. Till detta bidrog bl.a. den långvariga
osäkerheten om Sveriges framtida förhållande till EG.
Andra orsaker till kräftgången än dem jag redan nämnt har varit infla-
tionsutvecklingen efter rekorddevalveringen 1982, de åren därefter åter-
kommande krispaketen som snarast försvårade problemen och den besvä-
rande bristen på arbetskraft under de allra mest hektiska åren på 1980-talet.
Det var under de åren som dagens problem på arbetsmarknaden grundlädes.
1980-talet var i hög grad ett felinvesteringarnas decennium. Det är den
notan vi nu måste betala.
Det är viktigt att ha detta i minnet när vi diskuterar de båda krisöverens-
kommelser mellan regeringen och Socialdemokraterna som ligger till grund
för de beslut vi skall fatta i dag.
Betänkandet innefattar arbetsmarknadspolitiska åtgärder för en kostnad
av ca 10 miljarder kronor som utöver tidigare beslutade insatser beräknas ge
någon form av sysselsättning eller utbildning till ca 130 000 personer eller
3 % av arbetskraften.
Vi talar nu om nivåer på arbetsmarknadspolitiken av en storleksordning
som vi tidigare inte upplevt. Ändå räcker det inte till.
Redan tidigare infördes en särskild åtgärd för ungdomar, benämnd ung-
domspraktik, som blivit mycket framgångsrik. Den innebär att staten står
för hela kostnaden för de ungdomar som placeras. Den utökas nu med
36 000 platser.
Betänkandet innehåller förslag om en helt ny åtgärd, arbetslivsutveckling,
ALU, som skall komma sådana arbetslösa till del som uppbär arbetslöshets-
försäkring. Utskottet anser att det bör övervägas om inte också de som upp-
bär kontant arbetsmarknadsstöd, s.k. KAS, skall kunna komma i åtnjutande
av denna möjlighet. Avsikten är att den som är arbetslös inte därmed också
skall bli utan någon form av sysselsättning.
Erfarenheterna från andra länder visar att effekterna av långvarig arbets-
löshet är mycket negativa. Svårigheterna att komma tillbaka i ordnat arbete
blir många gånger oöverstigliga. Vi vill förhindra en sådan utveckling, efter-
som den har framför allt sociala men också ekonomiska konsekvenser som
är skadliga såväl för dem som berörs direkt som för samhället i stort.
Arbetsmarknadsutskottet har i fråga om det regelsystem som skall gälla
för ALU föreslagit en del tekniska justeringar jämfört med det förslag som
förhandlats fram mellan regeringen och Socialdemokraterna. Eftersom
denna åtgärd inte leder till vad man kan kalla för riktiga arbeten, har vi an-
sett det lämpligt att den som avböjer en anvisning från arbetsförmedlingen
inte omedelbart går miste om sin A-kasseersättning, vilket är fallet vid andra
former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Däremot kan den som avböjt
ett erbjudande inte omedelbart påräkna andra former av arbetsmarknadspo-
litiska åtgärder.
De som aktivt medverkar till att hålla uppe sin arbetsförmåga och tar vara
på de tillfällen som erbjuds att upprätthålla och vidga sina kunskaper och
erfarenheter bör hamna i ett bättre läge än den som varit passiv. En anvis-
ning till en plats i arbetslivsutveckling skall ses som det positiva erbjudande
det är.
Som Ingela Thalén sade, finns det naturligtvis en påtaglig fara i stora voly-
mer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder av den karaktär som vi nu talar
om. Stora grupper ungdomar och andra arbetslösa vänjs vid att arbete är
någonting som staten tillhandahåller genom politiska beslut och stora utbe-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
51
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder- för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
52
talningar av skattemedel. Inkomsten blir låg, men så är också kraven på ar-
betsinsats i de flesta fall låga. Ju längre tid som sådana åtgärder kommer till
användning, desto större blir riskerna.
Därför är det viktigt att varje insats blir tidsbegränsad - utskottet föreslår
sex månader för ALU och att denna form av åtgärder inte kan tillämpas mer
än högst under de närmaste två åren. De får självfallet inte heller ersätta
reguljärt arbete.
Så snart utvecklingen vänder, skall de arbetslösa naturligtvis ut i riktigt
arbete, på eget initiativ eller med hjälp av arbetsförmedlingen. Den över-
gången underlättas av att vi under nästa år kommer att få se privata arbets-
förmedlingar som kan komma att vidga utbudet av förmedlingstjänster. Un-
der tiden blir det en grannlaga uppgift för Arbetsmarknadsverket och arbets-
förmedlingarna att vara uppmärksamma, så att den arbetsmarknadspolitiska
stödarsenalen inte permanentas och inte heller missbrukas.
Fru talman! Arbetsmarknadspolitiken har också andra inslag. Medel för
ytterligare 23 000 heltidsplatser vid komvux, gymnasieskolan och folkhög-
skolor anvisas. Där har utskottet föreslagit att medel till folkhögskolorna
skall fördelas av Folkbildningsrådet i stället för av AMS, som regeringen fö-
reslagit. För att förvissa sig om att pengarna denna gång verkligen kommer
folkhögskolorna till del förutsätter utskottet att Folkbildningsrådet samrå-
der med AMS.
1 miljard kronor anslås för tidigareläggning av investeringar inom de stat-
liga affärsverken.
Ytterligare i genomsnitt 30 000 personer kommer varje månad att kunna
erbjudas beredskapsarbete.
Ytterligare 250 miljoner kronor anslås för otraditionella insatser. Särskilt
skall kvinnors och ungdomars behov uppmärksammas.
2 000 ytterligare högskoleplatser tillkommer.
Ytterligare betydande medel för underhåll och investeringar i infrastruk-
tur och byggande tillförs.
Som finansutskottet understryker, kan emellertid arbetsmarknadspoliti-
ken aldrig ersätta åtgärder för att åstadkomma strukturella förändringar som
exempelvis en väl fungerande lönebildning och en rimlig yrkesmässig och
geografisk rörlighet hos arbetskraften.
Det förslag som kan komma att få störst effekt ur arbetsmarknadssyn-
punkt är troligen förslaget att sänka arbetsgivaravgifterna med 4,3 %. Det
är den typen av åtgärder som krävs för att hejda utslagningen, få i gång inve-
steringarna och därmed skapa förutsättningar för nya, riktiga jobb.
En av de arbetsgivaravgifter som regeringen föreslog skulle tas bort var
arbetarskyddsavgiften. Avgiften finansierar bl.a. Arbetsmiljöfonden, som i
sin tur finansierar bl.a. Arbetsmiljöinstitutet. I stället för en avgiftsfinansie-
ring föreslog regeringen en anslagsfinansiering, som under resterande del av
budgetåret skulle uppgå till 267 miljoner kronor. Denna summa motsvarade
vad en fortsatt avgiftsfinansiering skulle ha givit.
Socialdemokraterna hävdade i arbetsmarknadsutskottet att överenskom-
melsen mellan regeringen och Socialdemokraterna innebar en fortsatt fond-
finansiering. Här står, fru talman, emellertid ord mot ord.
Socialdemokraternas reaktion var minst sagt anmärkningsvärd. Efter ett
extra sammanträde i arbetsmarknadsutskottet en tidig onsdagsmorgon valde
de att för denna avgifts skull att över huvud taget inte ta ställning till arbets-
marknadsutskottets yttrande, som ju faktiskt omfattade arbetsmarknadspo-
litiska åtgärder och andra sysselsättningsskapande åtgärder för ca 10 miljar-
der kronor.
Noteras bör alltså att någon förändring av den verksamhet som bedrivs
inom ramen för fonden eller dess former inte föreslagits. Däremot borde det
vara självskrivet att en verksamhet som betalas med skattemedel också är
öppen för demokratisk insyn och kontroll. Nu backade finansutskottet, ef-
tersom man uppenbarligen inte ansåg att denna fråga fick äventyra hela upp-
görelsen. Nej, självklart inte.
För Socialdemokraterna får däremot sedvanliga demokratiska principer
vika, om den egna intressesfären känner sig hotad.
Av samma skäl förhindrar de tills vidare tillkomsten av en generell arbets-
löshetsförsäkring, öppen för alla. På detta enda område motarbetar Social-
demokraterna en generell välfärdspolitik. De fackliga intressena väger
tyngre.
Till Laila Strid-Jansson, som nu har lämnat kammaren, kan jag säga att
utredningen om en ny arbetslöshetsförsäkring däremot fortsätter. Den kom-
mer inte att läggas ned, som Socialdemokraterna föreslår.
Socialdemokraterna motarbetar en modernisering av den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Jag beklagar att vi inte får någon debatt här i höst om arbets-
rätten, eftersom Socialdemokraterna i utskottet begärde bordläggning av de
motioner som vi normalt skulle ha behandlat. Men jag hoppas att det ligger
något konkret i Ingela Thaléns ord i kammaren i dag. Vi behöver i allra
högsta grad ett arbetsrättsligt regelsystem som främjar nyanställning.
Socialdemokraterna gör också sitt bästa för att försvåra avvecklingen av
löntagarfonderna.
På ett område noterar jag emellertid med tillfredsställelse att det har gått
att komma fram till en överenskommelse om indragning av 3 miljarder kro-
nor från Arbetslivsfonden. Den avvecklas emellertid inte, vilket utlovades i
den första upplagan av krisuppgörelsen.
I reservation 6 efterlyser Socialdemokraterna dels ett program för utbild-
ning och kompetensutveckling, dels ett samlat program i syfte att pressa ner
arbetslösheten, dels en lösning på de deltidsarbetslösas problem, dels en
långsiktig strategi från AMS för hur den ökande arbetslösheten bland kvin-
nor skall motarbetas.
Det är ju litet märkligt, fru talman, att Socialdemokraterna så här, endast
ett drygt år efter det att de fick lämna över regeringsansvaret, står så tom-
hänta i arbetsmarknadspolitiken. De program och strategier och kommissio-
ner som de föreslår borde - om man nu tror på sådant - ha utvecklats långt
tidigare för att få effekt i dagens läge. Varför gjorde Socialdemokraterna inte
det de nu föreslår redan när de satt i regeringsställning? Att vi skulle få en
mycket hög arbetslöshet framstod ju fullt klart redan 1989-1990. Vi varnade
redan då för den utvecklingen, men då ville Socialdemokraterna inte lyssna
på det örat.
Den borgerliga regeringen har under det gångna året föreslagit åtgärder
och riksdagsmajoriteten fattat beslut som påtagligt har stärkt den svenska
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
53
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
54
konkurrenskraften och som förbättrar förutsättningarna för företagande.
Antalet platser såväl i högre utbildning som i gymnasieskolan har ökat avse-
värt. Investeringarna i vägar och järnvägar har ökat från ca 4,5 miljarder
kronor per år under 1980-talet till 13 miljarder i år.
Smärtsamma men nödvändiga beslut har tagits i syfte att komma till rätta
med strukturproblemen i den svenska ekonomin. Det som Ingela Thalén ef-
terfrågade har redan satt i gång, och i dag medverkar Socialdemokraterna
till ytterligare steg i den riktningen.
Fru talman! Aldrig tidigare har det gjorts så stora statliga arbetsmarknads-
politiska insatser. De görs i stor politisk enighet. De görs för att i görligaste
mån skydda de människor som blir arbetslösa mot alltför stora påfrestningar.
De görs för att upprätthålla kunnande och kompetens.
Kostnaderna innebär stora påfrestningar på samhällsekonomin. Alla
måste bidra till finansieringen, och ingen kan kompensera sig. Just nu är
detta nödvändigt.
Ändå anser jag att det finns anledning att utfärda en varning. Vi får inte
upprepa de misstag som gjorts tidigare i situationer med hög arbetslöshet,
såsom i början av 1970-talet och i början av 1980-talet då omfattningen av
arbetsmarknadspolitiska insatser och deras finansiering motverkade den
ekonomiska återhämtningen, tillväxten och utvecklingen av en normalt
fungerande arbetsmarknad. Risken för en upprepning är påtaglig.
Det ankommer på regering och riksdag och berörda myndigheter att
mycket uppmärksamt notera signalerna från arbetsmarknaden för att för-
hindra en sådan upprepning.
Det ankommer också på arbetsmarknadens parter att genom en ansvars-
full lönepolitik förhindra en upprepning av 1980-talets inflationskarusell.
Det är ett handfast agerande som också i fortsättningen krävs från rege-
ringens och riksdagens sida för att vända utvecklingen åt rätt håll. Vi står
inför många svåra beslut, men när vi har gått igenom detta stålbad som den
förre finansministern Kjell-Olof Feldt redan 1989 förutskickade kommer
Sverige att stå väl rustat för att möta framtidens utmaningar.
Anf. 42 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Sonja Rembo hänvisade i sitt anförande till att det är de sista
åren under 1980-talet som är anledning till dagens situation. Sonja Rembo!
Det är en myt, som Moderaterna ständigt sprider, att det inte skedde något
för att påverka inflationen och stärka utvecklingen i Sverige under de åren.
Det var under de åren som Moderaterna satt i opposition. Inte vid ett enda
tillfälle bidrog Moderaterna konstruktivt till att medverka till lösningar över
blockgränserna. Vid några tillfällen medverkade emellertid Folkpartiet, och
vid några andra tillfällen Centern.
När Socialdemokraterna såg påfrestningarna i ekonomin få effekter på
sysselsättningen, och när vi hade den här situationen med kraftig inflation,
genomfördes inom loppet av få år omfattande reformer. Jag kan nämna bara
några: Skattereformen, trepartiuppgörelsen om energi, Rehnbergavtalet -
som vi gjorde möjligt - förändringar i sjukförsäkringen och decentralisering
av skolan. Vi drog även i gång arbetet med både EES-avtal och diskussionen
om EG. Vi drev igenom för framtiden mycket stora och viktiga beslut. Vi
lade grunden för den nya regeringens möjligheter att se till att det inte blir
fördjupning av den lågkonjunktur som vi i Sverige var inne i - som det nu
blivit.
Vilka projekt har den moderatledda regeringen genomdrivit för att på-
verka utvecklingen i rätt riktning? Såvitt jag vet inte ett enda, förutom en
rad ofinansierade skattelättnader.
Sonja Rembo kommer ständigt tillbaka till sitt hackande på enskilda indi-
vider, dvs. att det är mer lönsamt att ”studera” sjukförsäkring och skattere-
former än att utbilda sig. Jag tycker, Sonja Rembo, att det påhoppet på
svenska löntagare inte är berättigat. Det är inte så, som Sonja Rembo säger.
Socialdemokraterna motarbetar inte en modernisering av arbetsrätten,
men vi motarbetar absolut en försvagning och en uppluckring av anställ-
ningstryggheten. Vi motarbetar också absolut en försämring av rättssäkerhe-
ten och rättstryggheten för löntagarna. Vi försvarar löntagarnas rätt att låta
sig företrädas av fackliga organisationer. Det handlar absolut inte om att för-
hindra en arbetsrättslig modernisering.
Anf. 43 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Det är förvisso sant, som Ingela Thalén säger, att Social-
demokraterna under de sista åren under deras senaste regeringsinnehav åt-
gärdade en hel del. Åtgärderna sattes emellertid in för sent och var för halv-
hjärtade.
Om man ser tillbaka på 1980-talets krispolitik, då varje år det ena krispa-
ketet efter det andra kom, ser vi att inriktningen var entydig, nämligen mot
mer av offentliga utgifter och mer av skattehöjningar, och mindre av det som
krävs för att åtstadkomma tillväxt och investeringar. Ekonomerna är enty-
diga i dag. Det ser vi i den senaste utredningen från Industriförbundet, vil-
ken utvisar att industriproduktionen i Sverige sedan mitten av 1985 stadigt
har sjunkit, jämfört med länder med liknande förhållanden. Politiken var i
stora stycken felriktad, även om den innehöll inslag som också vi moderater
tycker är bra.
När det gäller att hacka och att göra påhopp på individer därför att de
utnyttjar sjukförsäkringen och det sociala systemet vill jag till Ingela Thalén
säga: Om man bygger upp ett system som är mycket fördelaktigt, så använ-
der sig människor av det. Att tala om att så är fallet är inget påhopp på indivi-
der.
Jag tycker att Ingela Thalén skall läsa Hans T:son Söderströms rapport
från 1988, i vilken han visar hur privilegiejakten - jag talar då om vanliga
svenska arbets- och löntagares jakt på privilegier - faktiskt har medverkat
till att vi fått de stora problem i socialförsäkringssystemet som vi har. Männi-
skor är rationella. De gör det som politiker möjliggör. Vi vet att frånvaron
från arbetsplatserna under 1980-talet medverkade till att mycket stora pro-
blem uppstod. Frånvaron på arbetsplatserna medverkade också till den in-
flationsutveckling som vi fick. Vi vet att kostnadstrycket, med skatter som
en stor andel, medverkade till den mycket höga inflationen och den låga till-
växt som vi sedan fick. Det var en politik, Ingela Thalén, som bäddade för
dagens problem.
Vi varnade för detta. Vi kan se tillbaka på våra gamla motioner och debat-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
55
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
56
ter här i kammaren. Moderaterna har en lång rad förslag om hur man skulle
komma till rätta med de strukturproblem som försvårades under de sista
åren på 1980-talet.
Anf. 44 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Det som framför allt skapade problem i slutet av 1980-talet
var den överhettning av ekonomin som uppstod genom kreditexpansionen.
När det gäller avregleringen av kapitalmarknaden var ju Moderaterna sedan
länge mycket starkt pådrivande.
Sonja Rembo säger att det är en jakt på privilegier. Är det en jakt på privi-
legier att vilja ha en grundtrygghet vid sjukdom? Jagar man privilegier när
man vill ha kontantstöd vid arbetslöshet? Jagar man privilegier när man vill
ha ersättning för vård av sitt nyfödda barn? Det är ju en fråga om grund-
trygghet.
När det gäller frånvaron på arbetsplatserna handlade det ju till den allra
största delen om att arbetet i sig krävde en utveckling. Det handlade om ar-
betsorganisation, arbetsmiljöfrågor och utbildning. Det fanns förmodligen
även då människor som av olika skäl tyckte att trycket på jobbet var så hårt
att det var svårt att gå tillbaka dit. Detta är emellertid en arbetslednings-
fråga. Det är en fråga för arbetsgivaren och arbetsledaren att se till att jobbet
fungerar så att människor kan vistas på arbetsplatsen, kan arbeta där och
kan försörja sig. Det går faktiskt inte att hänvisa till ett slags privilegiejakt.
Sonja Rembo säger vidare att Moderaterna har lagt fram en lång rad för-
slag under de här åren. Kontentan av dessa förslag bildar ju underlag till det
som så småningom blev en plattform för Sverige och som blev den borgerliga
regeringens utgångspunkt för bedrivandet av sin politik, som ju fullständigt
har rasat samman.
Man skulle verkligen kunna säga att den borgerliga regeringen har över-
gett den enda vägen och gått till sjöss. Men man har ändå inte lärt sig detta
som kronan har gjort, nämligen att flyta medan man sjunker.
Anf. 45 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Den tredje vägen har sjunkit rejält, Ingela Thalén. Den har
gått till botten på ett mycket stort djup. Det var den tredje vägens politik
som drev Sverige in i den situation som den borgerliga regeringen fick ta över
för drygt ett år sedan. Det var den politiken som drev fram den överhettning
på arbetsmarknaden som vi levde med under 80-talets gladaste dagar.
Jag ser här i gamla handlingar att antalet av arbetstimmar i stort sett inte
var högre än i början på 70-talet, trots att fler människor än nångonsin tidi-
gare räknades in i arbetskraften. Det var ett av grundproblemen, Ingela Tha-
lén. Människor hade jobb, men de var inte på jobbet. Det finns väl belagt.
Det är där som ekonomerna talar om privilegiejakt, och det är dem jag cite-
rar.
Det var och är fortfarande lönsammare att utnyttja socialförsäkringssyste-
met än att arbeta produktivt. Förmånerna minskar dock, vilket är helt nöd-
vändigt. Vi måste se sanningen sådan den är, Ingela Thalén.
Däremot innebär detta icke ett angrepp på den grundtrygghet som man
måste ha i ett samhälle av vår typ. Självfallet skall vi ha grundtrygghet, men
vi får inte ha ett system som för bort människor från arbetsmarknaden. Un-
der brinnande högkonjunktur blev drygt 50 000 människor om året förtids-
pensionerade - det skall inte vara nödvändigt.
Arbetsorganisation är en arbetsledningsfråga, säger Ingela Thalén. Ja,
visst är det. Men vi har inte gett parterna på arbetsmarknaden ordentligt ut-
rymme för att lösa de här problemen, varken ekonomiskt eller på annat sätt.
En av de mycket viktiga frågor som vi måste ta upp när det gäller arbetsrät-
ten är: Hur stärker vi de enskilda arbetstagarnas möjligheter att påverka sin
egen arbetssituation?
Jag förstår inte varifrån Ingela Thalén har fått detta att arbetstagarna inte
skulle få representeras av sina fackliga organisationer. Aldrig någonsin har
någon i detta rike ifrågasatt det. Vi är fullständigt eniga om organisationsrät-
ten; den är grundlagsfäst i Sverige. Självfallet tänker ingen ändra på det.
Andre vice talmannen anmälde att Ingela Thalén anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 46 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det blir en litet egendomlig situation, eftersom Ingela Tha-
lén och Sonja Rembo i princip har varit överens om nästan allting som vi har
diskuterat och haft konflikter om i arbetsmarknadsutskottet med anledning
av krispropositionen och motionerna.
Låt mig bara säga till Sonja Rembo, att när jag försökte lyssna på henne
tyckte jag mig höra att vi måste få ökad geografisk rörlighet. Det är återigen
flyttlasspolitiken som skall ordna det hela, i första hand i Sverige och snart i
hela Europa.
Arbetsgivaravgifterna skall sänkas, trots nuvarande kostnadsläge, som jag
tidigare beskrev.
Det skall göras radikala försämringar i arbetsrätten, så till vida att man
avser att kraftigt försvaga både den enskildes rätt i fråga om anställnings-
trygghet och de fackliga organisationernas rättigheter.
Sonja Rembo såg det som mycket positivt att Arbetslivsfonden nu försvin-
ner. Den har trots allt haft som uppgift att stödja de svagaste på arbetsmark-
naden och att bygga upp nya strukturer, som kunde vara effektivare och tryg-
gare i arbetslivet.
Jag skulle också vilja säga något om angreppen mot 80-talet. Jag instäm-
mer till stor del i de angreppen, bl.a. därför att Socialdemokraterna kom
att driva så mycken politik på Moderaternas villkor. Man blev så fångad i
avregleringarnas filosofi och marknadskrafternas möjligheter att man tillgo-
dosåg mycket av det som Moderaterna föreslagit. Man kryddade det med en
sekvens av skattesänkningar och hoppades på dynamiska effekter. Men de
dynamiska effekterna ...
Anf. 47 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag erinrar om att replikrätten gäller Sonja Rembos anförande.
Anf. 48 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Sonja Rembo argumenterade mycket starkt för det fördärv-
liga i 80-talets utveckling. Vad jag då menar är att det var för sent, när rege-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
58
ringen för några månader sedan slog till. Arbetslösheten var redan mycket
långt på väg. Budgetunderskottet var osedvanligt stort. Ändå fanns det för-
slag om att använda löntagarfondspengar till att ge sparräntor åt människor
som hade historiskt rekordhöga realräntor.
Jag menar att regeringen var mycket inkompetent, men dessutom orättvis
när det gällde de här ekonomiska frågorna.
Anf. 49 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Jo, jag talade om geografisk och yrkesmässig rörlighet. Jag
tror att det är oerhört viktigt att människor i Sverige trots allt är beredda att
ta de möjligheter som erbjuds, var de än befinner sig. Då får man inte vara
så bunden, vare sig yrkesmässigt eller geografiskt, att man försätter sig själv
i någon sorts karantän. Det är mycket oklokt, och det gagnar inte de enskilda
människorna.
Ja, det är nödvändigt att sänka arbetsgivaravgifterna och sänka kostna-
derna för produktionen, men det löser inte problemen i deras helhet. Det är
strukturella problem som har drabbat den svenska ekonomin och som vi
lider av, och det är strukturella problem som har byggts upp under mycket
lång tid.
Det finns anledning att även i den här debatten erinra om Mona Sahlins
uttalande i samband med krisuppgörelserna, dvs. att vi under 20 år har bedri-
vit en felaktig politik.
Industriförbundet skriver i sin höstrapport om industrikrisen i Sverige att
den ekonomiska stabiliseringspolitik som tidigare förts har skapat grundläg-
gande strukturella fel i svensk ekonomi, som resulterat i att icke eller svagt
konkurrensutsatta sektorer trängt ut industrin.
Så har vi fått den största industriutslagningen i modern tid. Detta är ett
av våra allra allvarligaste problem. Då behöver vi inte organisationer som
Arbetslivsfonden, som sitter med sina 25 styrelser, besatta med politiker och
fackliga representanter, som skall avgöra hur olika företag och offentlig för-
valtning skall använda sina pengar. Det är inte den typen av politiska över-
byggnader som Sverige behöver i dag.
Tvärtom behöver vi en avreglering. Vi behöver öppna för nya idéer och
infallsvinklar. Vi behöver öppna för en utveckling där företag och anställda
kan jobba tillsammans och utveckla sina idéer, och där det lönar sig för dem
att göra detta. Då krävs det att vi fortsätter att ta steg på den politiska väg
som vi har börjat gå på.
Vi befinner oss i det oerhört svåra dilemmat att vi på en gång måste lösa
en strukturkris, en finansiell kris, en kostnadskris och en arbetslöshetskris,
och vi måste samtidigt vända utvecklingen så att den blir positiv. Vi måste
klara av de oerhört stora skulder som tidigare års politik har dragit på Sve-
rige. Det är en oerhörd utmaning. Vi antar inte utmaningen att använda
samma recept som har åstadkommit problemen. Vi måste ha den politik som
den borgerliga regeringen har slagit in på.
Anf. 50 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Om man skall sanera budgeten, skall man inte köra med icke
finansierade skattesänkningar, som har varit ett recept under lång tid.
När det gäller möjligheter att få jobb på andra orter håller jag med om att
man skall ta den chansen. Men jag vet vad det innebär, från Bergslagen, där
det inte finns något annat alternativ än att sticka hemifrån. Där utarmas byg-
derna. Vi är på väg mot en ny flyttlasspolitik, som drabbar regioner hårt och
kommer att vara mycket dyrbar för samhället.
Analysen är felaktig. Det handlar inte om att reducera och försämra ar-
betsrätten. Det handlar om att stimulera efterfrågan, att investera oss ur kri-
sen. Det finns massor av behov som icke är tillgodosedda. Jag delar uppfatt-
ningen att man på 8O-talet var dålig på att hävda infrastrukturen.
När det gäller Arbetslivsfonden handlade det tydligen om de olika styrel-
ser som fanns och deras olika ingredienser. Har de varit dåliga eller har de
betett sig illa får man väl ändra på det. Det har väl inte varit så mycket bättre
i t.ex. privata banker under senare år.
Vad jag talade om var att ställa pengar till förfogande för att effektivisera
näringsliv och produktion och se till att människor inte slås ut i arbetssjukdo-
mar och arbetsskador på det sätt som varit vanligt under en lång följd av år
under tillväxtens glada dagar, Sonja Rembo.
Anf. 51 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Flyttlasspolitik, sade Hans Andersson. Det handlar inte om
flyttlasspolitik - det handlar om att utveckla människor, ge människor möj-
ligheter till utveckling, ge regioner möjligheter till utveckling, ge Sverige
som en region i Europa möjligheter till utveckling. Det är dessa stora utma-
ningar vi står inför.
Vi klarar inte detta med ofinansierade skattesänkningar, sade Hans An-
dersson. Vi måste minska de spärrar som finns för investeringar och företa-
gande i den svenska ekonomin, och de spärrarna finns i allra högsta grad på
skattepolitikens område. Det är de som hindrar tillkomsten av nya småföre-
tag, och det är de som hindrar små företag att växa. Sådana spärrar måste
självfallet avlägsnas.
Men den typen av problem löser man inte heller, Hans Andersson, med
stora ofinansierade kostnader över sociala skyddssystem. I förlängningen in-
nebär det att vi inte kommer att ha råd med ens den grundtrygghet som vi
här i kammaren är helt eniga om att vi måste ha i ett civiliserat samhälle och
som innebär att vi tar socialt ansvar för våra medmänniskor. Det kräver att
kostnaderna hålls på en nivå som samhället orkar bära, och det gör de inte i
dag - de har galopperat iväg.
Därför måste vi göra ingrepp, och den politiken inleddes av den socialde-
mokratiska regeringen - jag ger gärna Socialdemokraterna det erkännan-
det - med ändringarna av kompensationen i sjukförsäkringssystemet och
fortsätter nu med indragningen av två semesterdagar. Det är beklagligt att
vi måste göra dessa saker. Det är vår förhoppning - vi förväntar oss det - att
parterna på arbetsmarknaden tar sitt ansvar och ändrar avtalen rakt över,
så att inte bara en grupp på arbetsmarknaden drabbas av den här typen av
åtgärder.
Det här är en börda som vi alla måste bära gemensamt. Det finns ingen
väg runt det. Det är det som är den enda vägens politik: Vi måste lägga om
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
59
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
60
kursen radikalt från spekulationsekonomi till en industripolitik för tillväxt,
för riktiga arbeten.
Andre vice talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 52 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Först skall jag be kammaren om ursäkt för att jag kom någon
minut för sent till denna debatt, trots att jag närapå upprepade min gamla
400-meterstid på vägen hit till kammaren.
Mina tidigare utskottskamrater har berört många frågor som behandlas i
betänkandet. Jag vill för min del inleda med att säga att arbetets betydelse
aldrig kan överskattas, och det oavsett om man utgår från den enskildes eller
från samhällets utgångspunkter.
Det är också lätt att i en djup lågkonjunktur med högt och växande bud-
getunderskott och hög arbetslöshet bli så fixerad vid dagens problem att man
glömmer eller icke ser morgondagens möjligheter.
Dagens problem är förvisso svåra. Ingen trodde 1989, när konjunkturen
vek, att det skulle bli en så lång lågkonjunktur. Men det är inte bara det -
den spekulationsekonomi som under ett antal år präglade vårt land och
andra länder gjorde också att folk tappade respekten för arbetets betydelse
och värde, tappade respekten för sparande och för vad man skulle kunna
kalla en sund ekonomi.
Nu tror jag för min del att den respekten efter det som nu har hänt är till
fullo återupprättad och att det framöver inte så lätt kommer att uppstå lik-
nande lägen. Det är bra när man ser på möjligheterna framöver.
Det pågår i vårt land ett mycket intensivt arbete för att höja effektivitet,
produktivitet och konkurrenskraft. Tillsammans med vår flytande krona gör
det att konkurrenskraften har förbättrats högst avsevärt på kort tid. Det är
naturligtvis en grund att utgå från.
En annan viktig sak i dag är att effektiviseringen oftast innebär att vins-
terna av den långa datoriseringsperioden nu börjar tas hem. Den utveck-
lingen innebär också att många människor får ett vidgat arbetsinnehåll. Det
pågår ett stort arbete ute i svenska företag och förvaltningar i syfte att för-
enkla arbetsorganisationen. Jag tror för min del att Sverige här är på väg att
skapa sig en fördel framför många andra länder just genom att vi jobbar så
intensivt med de här frågorna.
Jag är ute i landet och reser en eller två dagar i veckan och får då alltid
möta goda exempel på detta i företag och förvaltningar. Där berättar perso-
nalen då för mig hur mycket av produktivitetsförbättringar och hur mycket
av arbetsmiljö och trivsel det ligger i en sådan utveckling. Man blir faktiskt
imponerad och får en tro på framtiden.
Den här utvecklingen innebär många gånger att den gamla gränsen mellan
arbetare och tjänstemän suddas ut. Det tror jag inte heller att vi skall sörja.
Mycket talar för att vi i allt snabbare takt går mot ett arbetsliv där flertalet
av medarbetarna får ett bredare och mer kvalificerat arbetsinnehåll.
En annan sak som jag tror att vi är rätt eniga om är att Sverige nu är i
ett läge där stora företag och stora offentliga verksamheter inte längre kan
tillfredsställa behovet av nya jobb. Det krävs många nya jobb för att vi skall
komma tillbaka till en fullgod ordinarie arbetsmarknad. Därför har vi också
anledning att på många händer verkligen arbeta för att skapa en stark fram-
tidstro för små- och nyföretagande, för nya entreprenörer och för många
småföretag som får tillbaka en framtidstro som gör att de återigen börjar
anställa folk.
Det är den typen av breddinsatser som behövs på vägen tillbaka till en full-
god ordinarie arbetsmarknad.
Egentligen är vår debatt enkel. Vi vill alla slå vakt om en god framtida
välfärd. Det avgörs i mycket hög grad av hur många som arbetar, hur mycket
var och en arbetar och hur effektivt vi arbetar. Men också faktorer som när-
varo, trivsel och arbetsmiljö är viktiga delar när vi skall skapa en bättre fram-
tida välfärd.
Jag vill här beröra närvaron något. Vi kan leka med tanken att vi i dag
skulle ha samma höga frånvaro som vi hade under de värsta högkonjunktur-
åren. Om den frånvaron skulle ersättas med anställda skulle vi i dag ha ca
100 000 färre arbetslösa. Vi i denna kammare som har jobbat och jobbar
med hälso- och sjukvårdsfrågor vet att hälsoläget nu ser ungefär likadant ut
som det har gjort tidigare. Vi kanske t.o.m. vet att i svåra tider när man
tvingas bort från jobb kan hälsan vara sämre än i goda tider. Det här är i och
för sig ett viktigt debattämne när vi skall ta tag i ett antal frågor som skall
leda till att vi får balans i våra utrikesaffärer och i statens affärer.
I den här debatten har man också tagit upp att Sverige är ett litet land. När
det gäller nya uppfinningar och framsteg kommer mindre än en procent från
vårt land. Detta är ganska viktigt att konstatera. Det gäller faktiskt att lära
av andra. Det gäller att i stor utsträckning ta till vara erfarenheter som andra
har gjort och omsätta dem i de svenska företagen och över huvud taget på
den svenska arbetsmarknaden. Jag tror att vi skall vara litet självkritiska. Vi
har nämligen varit för oss själva litet för mycket under ett antal år när vi
ansåg oss ligga litet före många andra länder. Det är viktigt att den attityden
definitivt tas bort. Vi skall mycket medvetet vara ute i Europa och den övriga
världen, ta till vara erfarenheter och se till att vi blir minst lika bra.
Men nu åter till dagens diskussion. Det är inte lätt att veta vilken den exakt
rätta siffran är, men mycket talar för att drygt 50 % av våra företag inte går
ihop i dag. Ytterligare en hel del företag har näsan litet för nära vattenytan.
Om framtidsinvesteringar och förnyelser skall komma till stånd, måste alla
som kan påverka det här medverka till en lönsamhetsnivå inom företagen
som gör att de kan satsa för framtiden och förnya sig. Här har parterna ett
mycket stort ansvar. Vid mina samtal med dem har det framkommit att de
är mycket medvetna om det här. Det gäller för båda sidor att ta sig ur några
gropar för att öppet kunna diskutera hur man täcker 1993 och 1994 på ett
ansvarsfullt sätt. Jag betonar åter vikten av att investerare i svenskt närings-
liv, alla aktörer, alla som har inflationsförväntningar osv. får information om
en längre period än ett år. Det kommer att ha betydelse för vår ränta och för
de investeringar som kommer att göras.
Jag vill här också komma in på frågan om ungdomspraktiken. Anled-
ningen till att vi var tvungna att välja en ny åtgärd var att det i kommunerna
var fullt med 18-19-åringar. Näringslivet tog inte emot den åldersgruppen.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
61
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
62
Man tar naturligtvis inte emot så många när man kämpar med lönsamhets-
problem. Detta är bakgrunden till den nya åtgärden. Skulle vi inte ha tagit
till den är jag övertygad om att ytterligare åtskilliga tiotusental ungdomar
inte skulle ha sysselsättning i dag.
I dag har ca 80 000 ungdomar ungdomspraktik. Hans Andersson varnade
för att det leder till problem. Det finns egentligen ingen arbetsmarknadsåt-
gärd som inte leder till problem. I dag har vi t.o.m. problem med arbets-
marknadsutbildningen. Efter avslutad utbildning finns det inte jobb inom
det område som utbildningen avser på grund av den dåliga arbetsmarkna-
den. Det finns problem med de flesta åtgärder.
Man måste finna sig i vissa mindre störningar för helhetens skull. Litet
längre fram på våren kanske 100 000 ungdomar har ungdomspraktik i stället
för att kanske 80 000 av dem skulle driva omkring ute på gator och torg helt
utan sysselsättning. Så är det i nästan alla andra länder. Problemen är där
ännu större än de jag har nämnt.
Den nya åtgärden har samma målsättning. Folk skall slippa utförsäkras.
Folk vill inte gå till socialen. Många vill göra någonting för de arbetslöshets-
pengar de får. Jag tycker att det är klokt att pröva denna åtgärd just i denna
svåra situation.
När Sverige kommer igång igen och antalet jobb ökar, skall alla åtgärder
prövas på nytt. Men i en sådan här situation får man inte vara låst av det man
traditionellt sysslade med på 70- eller 80-talet. Man måste försöka finna nya
åtgärder.
Ingela Thalén tog upp AMS och kvinnorna. Jag tycker att det närmast är
tjänstefel av AMS om man inte i dag hela tiden tänker på hur man skall
kunna göra den bästa mixen inom sitt ansvarsområde för att män och kvin-
nor, unga och gamla, skall få ut så mycket som möjligt av den. Efter den här
debatten skall jag hälsa på generaldirektören som fyller 50 år. För säkerhets
skull skall jag ta upp frågan med honom.
När det gäller regional utveckling vill jag bara kortfattat säga att det är
utomordentligt viktigt att vi breddar och utvecklar våra mindre arbetsmark-
nader. Den riktiga tillväxten får vi först när alla regioner och alla lokala ar-
betsmarknader utvecklas på ett positivt sätt. Vi får aldrig en bra tillväxt om
vi bara agerar på en eller två punkter. Det gäller hela vårt land.
Anf. 53 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Först några ord om detta med arbetsmarknaden för kvinnor.
Jag tycker att det är alldeles utmärkt att Börje Hörnlund tar den här frågan
med sig till den man som alltså blir vuxen i dag. Riksdagens majoritet har
avslagit det här förslaget, och jag är tacksam för att Börje Hörnlund trots
det tar detta med sig.
Börje Hörnlund sade att vi inte skall fixera oss vid dagens problem utan i
stället se på morgondagens möjligheter. Det är naturligtvis väldigt lätt att
säga så. Vi kommer med riksdagens beslut i dag att ta ett viktigt steg - det
är ett litet steg men ändå ett viktigt steg.
Jag har tidigare haft diskussioner med arbetsmarknadsministern om vad
som kommer att hända efter den 1 januari, och jag har fått veta att arbets-
marknadsministern tänker komma tillbaka med besked efter årsskiftet. Jag
respekterar det, men jag skulle ändå vilja veta vilken syn arbetsmarknadsmi-
nistern har på den principiella frågan om den utomordentligt massiva utbild-
ningsinsats som jag beskrev i mitt inledningsanförande. Jag skulle också vilja
veta vilken principiell syn arbetsmarknadsministern har när det gäller att i
övrigt mycket kraftfullt öka investeringarnas andel av bruttonationalproduk-
ten. Vilken syn har arbetsmarknadsministern när det gäller att öka investe-
ringsandelen och successivt växla om kontantstöd och arbetsmarknadspoli-
tik just till sådana investeringar i utbildning och infrastruktur som stärker
produktionsbasen för framtiden? Jag utvecklade denna fråga i mitt inled-
ningsanförande.
Jag skulle också vilja komma tillbaka till frågan om vilken analys som lig-
ger bakom regeringens ställningstagande när det gäller Vattenfalls beslut,
som ju bl.a. rör Porjus. Jag är i och för sig inte ute efter Porjus som kommun
eller ort. Per-Ola Eriksson var inne på frågan om Vattenfall, men han be-
rörde inte vilken syn regeringen har på det som händer, dvs. vilken analys
som ligger bakom detta. Jag skulle vilja att arbetsmarknadsministern kom-
menterade detta och talade om vad han har för avsikt att göra för att via
regionalpolitiken eller på annat sätt styra det hela så att sysselsättningen i
berörda orter inte drabbas.
Anf. 54 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Min tid upptas till 99 % av att jag möter problem. Detta gör
att den andra debatten i dag får för litet utrymme.
Jag kommer för första halvåret 1993, dvs. för andra hälften av inneva-
rande budgetår, försöka ge vissa ytterligare besked till Arbetsmarknadsver-
ket för dess planering, så att man där vet vad man kan inrikta sig på. Sedan
får kammaren i ett senare skede ta del av förslagen och förhoppningsvis bi-
falla dem.
När det gäller investeringar vet jag att Mats Odell jobbar med ett princi-
piellt förslag som kommer att föreläggas riksdagen när den börjar sitt arbete
för vårterminen. Detta kommer sedan att följas upp med konkreta projekt,
eftersom riksdagen har sagt sig vilja ha ett ordentligt inflytande på, som man
säger, de större infrastrukturella frågorna.
Det har talats om vikten av utbildning. Det har inom högskolan tillkommit
18 000 platser på drygt ett år. Det kan jämföras med att det på hela 1980-
talet tillkom 11 000 platser. Det visar att satsningen är mycket kraftig. Det
är väl ingen hemlighet för denna kammare att jag mycket gärna ser att det
görs än mer på detta område, inte minst genom att bredda och utveckla våra
mindre och medelstora högskolor. Sverige har en mycket liten andel av ung-
domar i åldern 20-24 år i högskoleutbildning. Detta är en av de saker som
måste korrigeras.
I övrigt hoppas jag att kommunerna fortsätter sitt arbete för att ge ungdo-
mar med bara två års gymnasieutbildning ett tredje gymnasieår. Det är det
bästa både ur ungdomens synpunkt och med hänsyn till mitt departements
budget.
Får jag sedan säga att jag har begärt att få ett material från Vattenfall,
och jag kommer att ta upp direkta diskussioner just med regionalpolitiska
utgångspunkter.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
Anf. 55 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! När det gäller den framtida arbetsmarknaden delar jag
Börje Hörnlunds uppfattning i den meningen att jag anser att det är oerhört
viktigt att vi använder lågkonjunkturen konstruktivt. Jag framförde i mitt
inledningsanförande ett antal synpunkter på hur man skulle kunna gå till
väga.
För Börje Hörnlunds kännedom kan jag säga att arbetsmarknadsutskottet
enhälligt - på den punkten råder inga delade meningar i utskottet - har be-
slutat att vi skall ha ett antal seminarier eller hearings, som man numera kal-
lar det, om just den framtida arbetsmarknaden uppdelad på två områden,
det ena avseende industri och privat tjänsteproduktion och det andra av-
seende den offentliga sektorn. Jag tror att jag talar för samtliga partier när
jag säger att vi ser fram emot att få en diskussion om vad en konstruktiv och
produktiv arbetsmarknad i framtiden kan innebära för löntagarna.
Jag vill sedan ställa ytterligare en fråga om utbildningen. Börje Hörnlund
hade kommentarer beträffande gymnasieskolan och högskolan. Men det ab-
solut största behovet i dag för dem som är ute i arbete är en arbetsplatsan-
knuten utbildning. En sådan utbildning kan också skapa möjligheter för
andra att komma in på arbetsmarknaden. Jag ser framför mig behovet av en
mycket stor investering i arbetsplatsutbildning. Det kan gälla utbildning för
kompetensutveckling i det egna yrket eller utbildning för något annat yrke,
men i båda fallen en utbildning knuten till arbetsplatsen. Vi har 1,3 miljoner
löntagare med enbart nioårig grundskola eller en kortare gymnasieutbild-
ning. Dessa löntagare har ett mycket stort behov av utbildning för att kunna
stå starka på den framtida arbetsmarknaden.
Böije Hörnlund kommenterade inte min fråga om hur mycket arbets-
marknadspolitiken tål. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar på den punk-
ten, eftersom jag är övertygad om att ifall vi inte ser upp nu, så kommer vi
att få stora svårigheter att göra de arbetsmarknadspolitiska medlen effek-
tiva. Jag anser att vi nu bör satsa ökade reurser på utbildning och investe-
ringar och successivt växla om de arbetsmarknadspolitiska resurserna för att
därefter kunna minska kostnaderna. Syftet är ju att minska dessa kostnader
genom att sysselsättningen ökar och fler kommer i arbete.
Anf. 56 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Vi kan ju också beröra arbetsmarknadsutbildningens volym.
Någon gång under denna höst har över 100 000 människor deltagit i sådan
utbildning. Det är en rekordnivå. Det har förekommit en del diskussioner
om hur man i ett nära skede skall kunna hålla arbetsmarknadsutbildningen
på en hyggligt hög nivå.
Om den arbetsplatsanknutna utbildningen vill jag säga att huvuddelen av
denna måste ske i företagen ute på arbetsplatserna. Utbildningen måste
också ske på företagens ansvar. Här gäller det naturligtvis att skapa ett ut-
rymme som gör att man har råd med den typen av framtidssatsningar. Det
är utomordentligt viktigt att man tänker på dessa frågor, men det orkar man
inte göra på rätt sätt om man kämpar för sin överlevnad.
Hur mycket tål Arbetsmarknadsverket? frågade Ingela Thalén. Man 1ig-
64
ger i dag runt 5 procentenheter. Jag tror att man i detta krisläge på arbets-
marknaden kommer att behöva tåla litet till.
Jag vill inte fastna vid en viss procentsats, men min målsättning är fortfa-
rande att de av våra ungdomar som inte kommer in på den ordinarie arbets-
marknaden skall gå i utbildning, kunna starta eget med rekryteringsstöd och
ordinarie avtal eller göra praktik. Fortfarande är det en hel del ungdomar
som står utanför ordinarie arbetsmarknad.
Det är också min målsättning att hålla arbetsmarknadsutbildningen uppe,
tillsammans med den nya arbetslivsutvecklingsåtgärden, som jag tror kan bli
rätt omfattande. När man reser runt i landet möter man många som funderar
just på den åtgärden.
I det korta perspektivet kan nivån alltså bli ytterligare något högre, och
sedan hoppas jag att man går ner på normal nivå så fort som möjligt.
Andre vice talmannen anmälde att Ingela Thalén anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 57 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag har ett par kommentarer och frågor.
Först vill jag tacka arbetsmarknadsministern för att han svarade på min
fråga om ungdomspraktiken. Jag tolkar svaret så, att arbetsmarknadsminis-
tern är medveten om att det är ett problem att ha 80 000 ungdomar placerade
i gråzonen mellan arbete och praktik utanför ett reellt anställningsförhål-
lande, i ett slags provanställning med en specialiserad betalning. Jag tror att
det är ett problem både för ungdomarna och för de åldersgrupperna på den
omgivande arbetsmarknaden.
Jag har alltså accepterat detta, vilket jag hoppas att arbetsmarknadsminis-
tern noterar. Jag har accepterat det trots våra starka dubier, eftersom vi nu
har ett så akut läge.
I stället för att koncentrera sig på den väldigt akuta och ganska fruktans-
värda arbetslöshetssituationen runt om i landet, kommenterade arbetsmark-
nadsministern det positiva arbete som pågår när det gäller att förbättra pro-
duktionen. Min direkta fråga är: Är arbetsmarknadsministern medveten om
hur viktigt det är med positiva, lokala relationer mellan fackföreningen och
företaget och möjligheten till decentraliserade kollektivavtal? Jag är mycket
rädd för den utveckling som är på gång kring de arbetsrättsliga frågorna, att
vi går mot en djupt konfliktfylld situation, som starkt skulle störa den här
utvecklingen.
Min andra fråga är den jag ställde tidigare. Kommer det förslag angående
kompetenshöjning i företagen? Kommer det förslag som innebär stimulan-
ser till företag som satsar på att inom ramen för företaget höja teknik- och
kompetensnivån hos sina medarbetare eller löntagare? Jag tror att det är ab-
solut nödvändigt om vi på sikt skall komma ur den här situationen.
Jag har också en liten kommentar angående de problem som i dag finns.
Många företag går med förlust. I första hand handlar det ju faktiskt om för
höga räntor, för stora kapitalkostnader, för dyra investeringar och otillräck-
ligt kapacitetsutnyttjande, dvs. för dålig efterfrågan. Det är därför vi har
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
5 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 46
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
66
framställt en serie med förslag som handlar om hur man kan stärka den in-
hemska efterfrågan, med investeringar och på annat sätt.
Anf. 58 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Hans Andersson har tolkat det jag sade rätt. Jag är medve-
ten om, att om mellan 80 000 och 100 000 ungdomar befinner sig inom ramen
för en åtgärd, då uppstår vissa problem här och där. Jag noterar också att
Hans Andersson har gjort samma helhetsbedömning som jag gjorde för nå-
got år sedan, nämligen att det ändå är viktigt att vi ger ungdomarna en möj-
lighet att skaffa sig den här arbetslivserfarenheten och att man då får ta ett
och annat frågetecken i kanten.
Sedan till Hans Anderssons andra fråga. En av huvudfrågorna i Arbets-
rättsutredningen är den som rör decentraliseringen. Det gäller att få ett bra
och nära förhållande på den lokala arbetsplatsen. Körordningen är att för-
enkla, göra det förståeligt och decentralisera. Jag vet från alla mina besök
ute i landet - nu och tidigare - att det är när man riktigt når varandra, när
man har samma uppfattning om hur man skall gå till väga för att få ordning
på saker och ting, som man får de riktigt goda produktivitetsresultaten. Med
våra gränser vidöppna måste vi nu vara lika duktiga som man är i ett stort
antal länder ute i världen.
Hans Anderssons tredje fråga gällde kompetenshöjning. När man ser att
det börjar gå uppåt, när man ser att det finns litet av överbryggning fram till
dess att man behöver producera för fullt, då är utbildning i företag ett viktigt
inslag. Jag bedömer det i dag så, att jag under våren litet utförligt får komma
tillbaka till riksdagen i den frågan.
Något som jag tycker är litet bekymmersamt och som jag har stött på un-
der denna höst är att ett stort antal människor vill starta eget men att det
råder brist på starta-eget-medel ute på arbetsförmedlingarna. Det är inte till-
fredsställande, och jag kommer att återkomma också i den frågan.
Det finns inget bättre för den enskilde eller för företagen än en klart sjun-
kande ränta. Olika partier har litet olika synpunkter kring detta, men om vi
har samma målsättning kanske det går.
Anf. 59 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Arbetsmarknadsministern säger att det råder brist på starta-
eget-medel, men det värsta är ju att det råder brist också på många andra
medel.
Även jag gör ganska många resor runt i landet, och jag besöker då bl.a.
arbetsförmedlingar. Det är med fasa jag ser att arbetsförmedlingarna får lov
att ställa in programmerade insatser, utbildning och annat, därför att det fak-
tiskt saknas medel. Jag kan inte tänka mig någonting sämre för de berörda,
de arbetslösa, för kommunerna, för budgeten eller för samhället på sikt än
att man låter människor vara overksamma i stället för att ha dem i utbildning
eller i något annat som pekar framåt och som utvecklas.
När det gäller ungdomsfrågan är jag glad att vi är överens. Jag hoppas att
det kommer att tas emot positivt när jag tar initiativ till att institutet med
ungdomspraktik omprövas och utvärderas utifrån en hel serie av aspekter,
som jag skall återkomma till.
Min sista fråga gäller egentligen bristerna. När tar pengarna slut? Jag vet
att pengarna för utbildningsinsatser är slut på flera olika håll, men vad skall
hända under resten av budgetåret? Kommer arbetsmarknadsministern med
ytterligare medel för att vi skall kunna behålla en arbetslinje här i Sverige?
Anf. 60 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag hoppas att före juluppehållet kunna ha ett samtal med
ledningen för Arbetsmarknadsverket i syfte att tala om vissa saker, som jag
tänker återkomma till riksdagen med under våren. Det rör sig om just sådant
som skall beröra det andra halvåret av innevarande budgetår.
Anf. 61 LARS HEDFORS (s):
Herr talman! Den 1 januari 1993 är ett datum som kommer att gå till den
svenska skattehistorien. Då genomförs den förmodligen kraftigaste skatte-
höjningen i Sveriges historia. Och den som genomför denna höjning är den
moderate skatteministern i den moderatledda regeringen Bildt!
Det totala skattetrycket kommer att höjas. Marginalskatten kommer att
skärpas. Momsen kommer att höjas. Bensinskatten kommer att höjas. Utlo-
vade skattesänkningar på kapitalinkomster och förmögenheter kommer inte
att genomföras. Sammantaget kommer hushållen nästa år att drabbas av
skattehöjningar på ca 28 miljarder kronor. Lägger man därtill tidigare fat-
tade beslut om höjda energiskatter och avskaffade schablonavdrag, blir höj-
ningen ca 37 miljarder.
Allt detta står naturligtvis i bjärt kontrast till tidigare ganska yviga löften
om skattesänkningar från ledande moderata politiker. Så här sade t.ex. Bo
Lundgren till mig i den allmänpolitiska debatten i oktober 1991: ”Ändå har
talare efter talare från socialdemokratin i denna debatt slagit vakt om de
världsrekord höga skatterna. I realiteten har man nästan pläderat för att höja
dem ytterligare. Det är bra med höga skatter, säger man, och med de offent-
liga utgifter som skatterna finansierar. Detta kunde man höra nu senast från
Lars Hedfors. Var och en inser naturligtvis, att det är en fullkomligt omöjlig
politik att sticka huvudet i sanden och inte låtsas om skatternas avgörande
betydelse. Vi måste sänka skatterna---.”
Detta budskap har Moderaterna sedan fortsatt att hamra in ända till sep-
tember månad i år. Nu är det den moderate skatteministern som slår vakt
om ”de världsrekordhöga skatterna”.
I samma debatt - den allmänpolitiska debatten i oktober 1991 - lovade Bo
Lundgren högtidligen också att skattereformens marginalskattesänkningar
skulle ligga fast. Nu höjer han marginalskatten genom att avskaffa schablon-
avdraget, sänka grundavdraget och avskaffa det s.k. reallöneskyddet i skat-
teskalan.
När det gäller momsen är det väl allom bekant att såväl Carl Bildt som Bo
Lundgren vid ett flertal tillfällen har krävt långtgående sänkningar av denna.
Momsen skulle ner till europeisk nivå, har det hetat. Någon gång har man
preciserat sänkningen till 18%. Nu återför samma herrar den generella
momssatsen till 25 %.
Bensinskattehöjningar har varit något av ett rött skynke för Moderata
samlingspartiet. För att finansiera den stora skattereformen föreslog social-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
67
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
68
demokrater och folkpartister en höjning med 1 krona och 50 öre per liter.
Då sade Carl Bildt så här: ”Det verkar nu närmast vara med vällust som man
klämmer till med dramatiska ökningar av bensinpriset. Det är möjligt, att
detta gläder miljöpartiet och en och annan övrig på den kanten. Men det
drabbar faktiskt hårt alla dem, inte minst i glesbygder, för vilka bilen är ett
måste för att de över huvud taget skall kunna leva kvar.”
Jag skulle vilja fråga Carl Bildt och Bo Lundgren, om de nu hade varit
här: Hur är det med vällusten nu, när ni lägger fram förslag som innebär
bensinskattehöjningar på upp emot nästan 1:50 per liter? Ni vill ju inte ens
diskutera att uppskjuta bensinskattehöjningarna ett år.
Tydligast visar sig dock den moderata stöddigheten i en liten skrift som har
fått den dramatiska titeln Skattebomben. Den utgavs så sent som i augusti
1992 - dvs. en knapp månad innan krisen drabbade vårt land - och den är
signerad av den moderate partisekreteraren Gunnar Hökmark.
Den farliga skattebomben, som han talar om, är alltså Socialdemokrater-
nas skatteförslag i riksdagen under våren 1992. Dessa förslag kommer enligt
skriften att få tio konkreta effekter: minskat förtroende för Sverige, högre
inflation, minskat sparande, sjunkande konkurrenskraft, stigande ränta,
ökade avkastningskrav, färre investeringar, minskad produktion och tillväxt,
stigande arbetslöshet samt ökat budgetunderskott.
Eftersom Moderaterna nu har accepterat en stor del av den socialdemo-
kratiska skattepolitiken, förmodar jag att man från det hållet numera tar av-
stånd från sin skrämselpropaganda om briserande bomber. Vi kan kanske
t.o.m. vara överens om att bomben i fråga har reducerats till en ganska kraf-
tig nyårssmäll? Man kan kanske också våga hoppas på att Moderaterna i
fortsättningen talar med något mindre bokstäver när det gäller möjlighe-
terna till framtida skattesänkningar.
Herr talman! Vi Socialdemokrater står naturligtvis bakom krisuppgörel-
sen och skatteförslagen i denna, därför att de är nödvändiga för att man skall
få ordning på statsfinanserna. Vi hade hoppats att övriga inblandade partier
skulle göra detsamma.
Tyvärr måste vi emellertid konstatera att våra borgerliga krispartner
sprungit ifrån överenskommelsen på ett par väsentliga punkter. Det gäller
bl.a. kapitalinkomstskatten, där man självsvåldigt har beslutat att införa en
tidsgräns för höjningen av denna skatt och bestämt reavinstskatten på aktier
till 25 %. Vi märker nu också i skatteutskottet hur man utan föregående
överläggningar mellan krisöverenskommelsens parter genomför ett antal -
visserligen små, men ändock - skattesänkningar. Ett exempel på detta är
höjningen av bilreseavdraget, som vi Socialdemokrater accepterar men som
har skett utan minsta föregående diskussion med oss.
Detta tyder på dålig moral. Det underminerar ytterligare förtroendet för
regeringen och får naturligtvis oss socialdemokrater att tänka oss för mycket
noga innan vi ger oss in på några nya äventyrliga uppgörelser med borgerliga
partier.
Och så en sak till: Det hade naturligtvis varit bra, om vi tillsammans hade
kunnat lindra effekterna av vår gemensamma skattebomb, nyårssmäll eller
vad vi nu skall kalla den för, genom att senarelägga någon av skattehöjning-
arna. Det hade varit bra för hushållens ekonomi och för sysselsättningen.
Det hade över huvud taget varit bra för landets ekonomi i den lågkonjunktur
som vi nu befinner oss i.
Vi socialdemokrater föreslog därför att bensinskattehöjningen skulle se-
nareläggas med ett år. De borgerliga gick emot detta förslag, och därmed föll
det. Vi för vår del änser att en ingången överenskommelse skall hållas.
Herr talman! Det finns alltså en hel del störande inslag i hanteringen av
krisuppgörelsen när det gäller skatteområdet. Vi förbehåller oss naturligtvis
rätten att påtala detta. Vi tänker inte heller sitta med armarna i kors i fråga
om skattepolitiken i framtiden. Det finns t.ex. mycket kvar att göra för att
återställa skattereformen. Och vi har inte för avsikt att avskaffa förmögen-
hetsskatten. Vi vill behålla den och reformera den så, att den blir enklare,
rättvisare och effektivare.
Ett annat område som länge har legat oss socialdemokrater varmt om
hjärtat är kampen mot den ekonomiska brottsligheten i allmänhet och skat-
tebrottsligheten i synnerhet. Den frågan är nu mer aktuell än någonsin. Så
sent som i förra veckan kunde vi i Stockholmstidningarna läsa om hur antalet
polisanmälda momsbedrägerier i Stockholms län hade tredubblats på ett år,
och detta är förmodligen bara toppen på ett gigantiskt isberg av skattebedrä-
gerier.
Vi socialdemokrater har länge - och nu senast i vår ekonomisk-politiska
motion i våras - påtalat dessa problem. Vi menar att det nu är dags att på
allvar ta itu med den ekonomiska brottsligheten. Det kan ske genom mer
resurser till polis, åklagare och skattemyndigheter, men framför allt genom
att dessa myndigheter samverkar på ett effektivare sätt. Det kan komma att
kosta pengar, men erfarenheten visar att sådana satsningar på sikt är mycket
lönsamma genom att samhällets skatteinkomster ökar dramatiskt. En effek-
tiv bekämpning av ekobrotten blir då också ett viktigt inslag i krispolitiken.
Nu tycks också regeringen långt om länge ha insett detta och har lagt fram
ett åtgärdsprogram mot den ekonomiska brottsligheten. Dess värre måste
jag emellertid konstatera att detta program mer består av till intet förplik-
tande ord än av förslag till konkreta och handfasta åtgärder.
Det värsta är kanske ändå att regeringen genom ett antal andra beslut för-
svårar skattemyndigheternas arbete. Man gör ändringar i skattesystemet
som underlättar skatteplanering, och man vrider vapen ur händerna på skat-
temyndigheterna genom att t.ex. avskaffa den s.k. generalklausulen mot
skatteflykt. Därigenom blir skattekontrollen svårare att utföra, och personal
som skulle kunna användas i kampen mot den tunga skattebrottsligheten
binds upp av mer rutinartade arbetsuppgifter.
Vi socialdemokrater menar att vi måste slå vakt om den balans i skattesys-
temet som vi skapade genom skattereformen. Vi menar också att det förenk-
lingsarbete som inleddes med skattereformen måste få fortsätta, så att skat-
temyndigheternas kontrollresurser kan användas i kampen mot den avance-
rade skattebrottsligheten. Det är just skattemyndigheterna som på ett tidigt
stadium upptäcker inte bara skattebrottsligheten utan också en mängd andra
skumraskaffärer. Inga ansträngningar får sparas för att komma till rätta med
ett av vår tids största gissel: den ekonomiska brottsligheten.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till de socialdemokratiska
reservationer som har knutits till detta betänkande.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
70
Anf. 62 PETER KL1NG (nyd):
Herr talman! Jag skall börja mitt inlägg i debatten om finansutskottets be-
tänkande 1 - eller skall jag kalla det för teaterföreställningen - med att tala
om meningslösheten i att debattera detta betänkande. Till er sju åtta perso-
ner som sitter på åhörarläktaren vill jagsäga att vi blev klara med dessa ären-
den för 14 dagar sedan, så den här debatten är fullständigt meningslös.
Men jag skall vara med i teaterföreställningen och tala litet grand om be-
tänkandet. Det enda som kan vara spännande i eftermiddag när vi skall rösta
om detta är möjligtvis om någon skulle bryta fingret när det blir dags att
trycka på voteringsknappen, men det hoppas jag att inte någon gör.
Herr talman! Ärade medskådespelare! Jag vill säga något om bensinskat-
ten som vi i Ny demokrati motsätter oss. Regeringen har räknat med att få
in ca 5,2 miljarder genom skattehöjningen. Vi menar med bestämdhet att
detta i stället blir en förlust för skattebetalarna. Till vad kan vi referera att
det skulle blir en förlust? Jo, det blir minskad bilkörning, som ger lägre in-
komster för staten. Det blir ökade socialbidrag för de familjer som inte kla-
rar denna höjning och som har 15-20 mil att åka till sina jobb. De måste ju
få någon kompensation. Det räcker inte med höjningen av reseavdraget från
12 till 13 kr. De behöver alltså få bidrag på något sätt. Utgifterna blir alltså
större för staten. Det ökade reseavdraget från 12 till 13 kr minskar den av
staten beräknade bruttointäkten med ytterligare 500 miljoner kronor.
Ytterligare en aspekt finns. Föreställ er att en industriarbetare, som bor i
Mellansverige, skall åka på semester - om han har råd att göra det. Tror ni
att han med sin familj kör 200 mil exempelvis ner till Göteborg eller upp till
Stockholm när bensinen kostar nästan 8 kr per liter? Nej, självfallet inte.
Han lägger givetvis dessa pengar på en utlandsresa och tar med sig 10 000
kronor - om han nu har råd att göra det - och skattar utomlands. Därigenom
tappar vi också intäkter.
En annan aspekt är att de tyskar och eventuellt danskar som kommer hit,
utlänningarna, givetvis vänder vid färjeterminalen efterlämnande två svarta
streck i marken när de får veta att bensinen kostar 8 kr. Då får vi också mins-
kade intäkter på turistsidan.
Vi får en försämring av trafiksäkerheten. Vad menar jag då med det? Jo,
nu när det blir dyrt att ha större bilar kommer folk att köpa små bilar. Vad
innebär detta? Det är klart som sjutton att vi får fler personer skadade i trafi-
ken och eventuellt fler dödsoffer. Det kostar också pengar för staten.
Vi får minskat inköp av svenska bilar, som är större bilar, i en redan hårt
drabbad krisbransch. Det ger också sämre inkomster för staten.
Konsumentprisindex höjs i samband med större utgifter. Därmed ökar bi-
dragen och pensionerna. Summan av detta blir sannolikt en stor minusaffär
för skattebetalarna, återigen beroende på en idiotisk bensinskattehöjning.
Vi nydemokrater föreslår i stället en fordonskatt. Det är därmed inte sagt
att det kan bli en sådan, men vi föreslår en fordonsskatt om 400 kr per for-
don, vilket skulle ge 1,4 miljarder kronor. Att döma av de uppräkningar som
jag här har gjort, tror vi att det vore realistiskt.
Jag skall i den här showen också tala litet grand om turistmomsen. Man
beräknade intäkten på turismen totalt till 4,2 miljarder. Vad blev den? Jo,
2,4 miljarder. Samtidigt har NUTEK gjort beräkningar som visar att 30 000
anställda måste söka sig till en annan bransch och att ungefär 1 000 företag
har gått i konkurs.
Det, mina damer och herrar på åhörarläktaren, har kostat er skattebeta-
lare -jag är också skattebetalare - omkring 6-8 miljarder, och vi får in 2,4.
Ni kan ju förstå vilken enorm backaffär vi gör genom att ha en så hög turist-
moms. Jag är säker på att ni håller med mig.
Vi i Ny demokrati föreslår en hotell- och restaurangmoms på 12,87 % och
en övrig moms på persontransport på 6 %. Vi vet att turismen i Sverige un-
der 1991 minskade med ca 20 %, samtidigt som den ökade i de nordiska län-
derna. Är Sverige så otroligt inaktivt att vi inte kan få hit turister? Nej, det
beror bara på det höga kostnadsläget, i vilket momsen är en stor faktor.
Förra året ökade samtidigt svenskarnas utlandsresor med ungefär 30 %. Vi
ökade vårt utlandsresande med 30 %, spenderade pengar och skattade
utomlands. Vi tycker inte att detta är sunt förnuft, och vi tycker definitivt
inte att det är ett bra sätt att sköta affärerna åt skattebetalarna - våra kun-
der - i aktiebolaget Sverige.
I detta anförande instämde Kenneth Attefors och John Bouvin (båda
nyd).
Anf. 63 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Jag kan inte låta bli att reagera litet grand på Peter Klings
inledande ord. Han talar om ett teaterspel och att vi skulle lura dem som
sitter på läktaren. Det är ju just för dem som sitter här på läktaren och i
tidningsbåsen som debatten är till, för att de skall få veta hur tankegångarna
går. Hade vi inte haft denna offentliga debatt, hade de aldrig fått reda på
det. Vill ni lägga locket på debatten, Peter Kling, eller vad är det fråga om?
Dessutom kan man göra den enkla reflektionen att Ny demokrati ju verk-
ligen är ett parti som utnyttjar den här kammaren för att dra uppmärksam-
heten till sig. Vi såg senast i går kväll när deras partiledare kom in här i kam-
maren utklädd på ett egendomligt sätt för att just dra uppmärksamheten till
sig. Jag tycker därför att Peter Kling borde tala med litet mindre bokstäver
i det avseendet.
Får jag sedan när det gäller bensinskatten säga, Peter Kling, att det är all-
deles självklart att det blir mindre bilkörning om man höjer bensinskatten.
Men det är inte detsamma som att det blir en minskning av antalet turister.
Man kan ju tänka sig att dessa turister använder sig av andra färdmedel, t.ex.
våra järnvägar. Om de gör det, har man uppnått två mycket viktiga syften.
Man har gjort en insats för en bättre miljö i Sverige, och man har gjort en
insats för att minska skadorna, tvärtemot vad Peter Kling säger. Tågtrafiken
är nämligen den säkraste trafikform som vi har i Sverige.
Anf. 64 PETER KLING (nyd) replik:
Herr talman! Lars Hedfors, jag skall börja med att säga något om den me-
ningslösa debatten. Jag står fortfarande fast vid att det är meningslöst att stå
här och debattera. Vi menar bestämt att man skall föra debatterna innan
man fattar besluten. Det är ju det som är vitsen. Då är det ännu intressan-
tare. Jag skall tala om att jag har svårt att motivera mig till att ställa mig här
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Algärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
71
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
och debattera när det som vi skall debattera redan är avgjort. Det är jätte-
svårt att motivera sig för att hålla en sådan teaterföreställning. Jag är nämli-
gen inte någon fullfjädrad skådespelare. Vi vill att debatterna skall föras in-
nan ärendet tas upp i utskotten. Sedan kan man ha någon efterföljande de-
batt.
Det är kanske en gång på 500 som det blir ett annat beslut här i kammaren
än det som har fattats i utskotten. Det är inte oftare. Lars Hedfors vet säkert
det. Om det skulle vara 10 000-20 000 människor på läktarna som hör och
ser oss och känner till våra synpunkter, eller om det skulle vara 500 journalis-
ter som bevakar debatterna, hade jag förstått detta. Men det finns inte någon
som bevakar debatterna. Ingenting går ut i TV och radio. Det är inte mer än
sju åtta människor som sitter på läktaren.
Tror Lars Hedfors verkligen innerst inne att människor tar tåget med fa-
milj, packning, osv. när de har en bil att åka med? Nej, de gör inte det. De
väljer däremot att åka utomlands. Jag är helt säker på det.
Anf. 65 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Jag inte bara tror, utan jag vet faktiskt att människor tar tå-
get om det blir dyrare att köra bil. Det finns massor av undersökningar som
visar det. Så det är inga som helst problem.
Peter Kling säger att diskussionen här i kammaren är meningslös. Det be-
tyder alltså att han tycker att det är meningslöst med offentlighet. Han vill
uppenbarligen föra diskussionera i slutna rum.
Om det sitter bara sju åtta personer på läktaren, kanske det sitter några
journalister i pressrummen och lyssnar och förmedlar det sagda till 7 000,
8 000, 9 000 eller ännu fler människor. Det är så att säga tanken bakom of-
fentligheten. Det är en viktig demokratisk princip.
Om Peter Kling vill föra dessa debatter innan vi behandlar ärendena i ut-
skottet och i kammaren, kan han ställa frågor och interpellationer till statsrå-
den och på det sättet föra upp en fråga till debatt innan en proposition skrivs
och motioner väcks.
Anf. 66 PETER KLING (nyd) replik:
Herr talman! Lars Hedfors, jag har inte talat om att vi inte skall ha offent-
lighet. Det är självklart att vi skall ha det. Men det vore mycket trevligare
för människorna på läktaren att veta att debatterna kommer att efterföljas
av ett beslut. Nu är det precis tvärtom. Vi sitter och beslutar innanför
stängda dörrar. Sedan går vi hit och håller denna teaterföreställning. Det är
ju detta det handlar om.
Jag tror säkert att det skulle ha varit fler människor på läktaren och fler
journalister som lyssnade till debatterna om de hade kunnat gå ut och säga
hur det förhåller sig innan beslutet fattas. Vi har inte sagt att vi skall ute-
stänga någon från våra beslut, snarare tvärtom. Vi vill att debatterna skall
föras innan man behandlar ärendena i utskotten. Lars Hedfors vet ju att det
inte förs några debatter i utskotten. Om man skulle vilja föra en debatt där
någon gång, är det dåligt med tid, och allt skall klubbas igenom. Det skall ju
gå fort i utskottet. Det är ju det som är det viktigaste.
72
Anf. 67 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! I detta ärende har jag av misstag blivit anmäld för att tala i
fem minuter. Men jag kommer att tala längre, således längre än Peter Kling
från Ny demokrati, men dock kortare tid än Lars Hedfors från Socialdemo-
kraterna.
Peter Kling sade att detta är ett skådespeleri. Det har man säkert goda
möjligheter att bedöma från Ny demokratis sida. Ny demokrati är det parti
som har satt en ära i att fara runt som ett resande teater- och tivolisällskap.
Det är därför klart att ni från Ny demokrati är sakkunniga och kan bedöma
det - tivolidirektörer och teaterdirektörer. Det enda ni inte tycker om av de
tre konsterna är cirkusen.
Men debatter tycks ni inte tycka om, om ni inte får det som ni vill. Och
det är klart att det är enklare om VD:n lan bestämmer tills någon som vill
ha litet mer debatt hoppar av. Men debatten är inte så dum, och debatten är
inte främst till för dem som sitter på läktaren. Debatten är till för offentlighe-
ten. Men debatten är framför allt till för ledamöterna, att vi skall kunna
tvingas redovisa våra ståndpunkter för varandra, tvingas lyssna på varandra
och ta intryck av varandras argument.
Jag har ändrat mina åsikter och ståndpunkter genom att lyssna på andra
ledamöter i denna kammare. Vad ledamoten från Ny demokrati säger är att
han sätter sig här, men att han inte tar intryck av någon annans argument.
Det må stå för honom. Men jag kommer att sitta i denna kammare och lyssna
för att ta intryck av vad som sägs, och jag kommer att ändra mina ståndpunk-
ter, eftersom jag inte är så självgod att jag tror att jag själv vet allt bäst. Det
är detta som är demokratins grundtanke, att man inte tror att man ensam vet
allt bäst.
Det finns emellertid ett grunddrag i ett annat parti här i kammaren, där
man är litet mer grötmyndig och stöddig. Jag tror inte att man skall vara stöd-
dig i politiken. Jag skall ge ett konkret exempel.
Finansutskottets ordförande Per-Ola Eriksson stod tidigare här i dag och
redovisade att valutalånenormen skall slopas. Vi har haft många offentliga
debatter om denna fråga. Jag motionerade om den den 24 oktober 1990. I
dag är utskottets ordförande nöjd med att riksdagen kommer att fatta detta
beslut. Jag hade varit nöjdare om riksdagen hade fattat detta beslut 1990.
Det hade sparat många miljarder för skattebetalarna, och det hade undan-
dragit många miljarder som företagen lånar i utlandet och sedan lånar ut till
staten. Det skapade en skuldstock som låg och var ett hot mot kronan, i och
med att man kunde spekulera med dessa lån, och man kunde säkra sina posi-
tioner, som det heter på ekonomspråket. Att vi hade denna stock liggande i
företagsvärlden var en av de bidragande orsakerna till att vi tvingades överge
försvaret av den fasta kronkursen. Men jag tror att den offentliga debatt som
vi har fört i denna kammare har bidragit till att vi i dag, visserligen två år för
sent, fattar detta beslut.
Man brukar säga: Bättre sent än aldrig. Man kan fråga sig om följande
gäller: Är för sent bättre än aldrig? Men vi kommer dock att fatta detta be-
slut, och det är ett riktigt beslut. Och den offentliga debatten har hjälpt till
att få fram detta beslut.
Jag skall därefter övergå till att tala mer renodlat om skattefrågorna. Re-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
73
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
74
geringen Bildt, som i dag företräds av skatteutskottets ordförande Knut
Wachtmeister, tillträdde med skattesänkningar som patentmedicin. Det
skulle skapa tillväxt och lösa fördelningsproblem, enligt principen hellre dela
orättvist på klapparna än inga klappar alls. Men denna tomteteori höll inte.
Även julklappar i form av skattesänkningar kostar.
Detta har man insett t.o.m. i USA. När skatteutskottet var i USA somma-
ren 1989 träffade vi en senator från Texas som fritt översatt sade att vad USA
behövde var några rejäla skattehöjningar, men att väljarna ännu inte var
mogna för dem.
Senatorn hette Bentsen. Han blev sedan vicepresidentkandidat, men för-
lorade valet. Efter Clintons seger kommer han att ingå i presidentens rege-
ring på en tung ekonomisk post.
Nu är USA visserligen ett annat land än Sverige, med vida lägre skatteut-
tag än Sverige. Men det pågår ett paradigmskifte, ett tankeskifte, i den tid
då kommunismen är död och kapitalismen ligger på intensiven - tiden efter
genvägarna och de snabba klippen.
Herr talman! De stora felen under svenskt 80-tal var den offensiva deval-
veringen, valutaregleringens avskaffande, kreditmarknadens avreglering,
skatteomläggningen, bristen på konjunkturpolitik, alltså frånvaron av en
riktig åtstramning under den värsta överhettningen.
Jag säger inte att allt var fel. Men nästan allt gjordes vid fel tidpunkt och
i fel ordning.
Skatteomläggningen borde ha föregått kreditmarknadens avreglering.
Skatteomläggningen var underfinansierad. De dynamiska effekterna ute-
blev. Kapitalinkomstbeskattningen ger inte så mycket som beräknat, inte
heller breddningen av tjänst. Underfinansieringen kan gälla så mycket som
20 miljarder.
Skatteomläggningen hjälpte alltså inte mot dagens kris. Som den låg i ti-
den kom den kanske att bidra till att krisen fördjupades. Att pressa hushålls-
sparandet uppåt när konjunkturen vänder neråt är ju inte en god konjunk-
turpolitik.
Så kom då de olika krispaketen i höstas - det är precis som i seriefilmer:
krispaket 1, krispaket 2 och krispaket 3 - det sista var en föreställning som
visserligen ställdes in redan efter förhandsvisningen.
Vad som nu pågår påminner om en filmtitel: Jakten på den försvunna skat-
ten. Det är ju vad man nu håller på med. I finansutskottets betänkande före-
slås en rad skattehöjningar. Skattebetalarnas förening har räknat ut att skat-
tekvoten höjs med 0,5 procentenheter. Kapitalinkomstskatten sänks inte.
Inkomstskatten höjs genom minskat grundavdrag och en justerad bryt-
punkt. Både den allmänna momsen och momsen på mat och turism höjs.
Bensin- och tobakskatterna höjs. Till detta kommer - för att strö salt i de
moderata såren - en rad tidigare beslutade skattehöjningar.
Jag skall bara nämna ett par exempel: höjd elskatt för hushåll, höjd kol-
dioxidskatt och höjd fastighetsskatt. Den s.k. flyttskatten sänks väl inte
1993 - eller hur blir det med den, Knut Wachtmeister?
Moderaterna ökar inte längre takten när det gäller skattesänkningar. De
backar och går från skattesänkning till skattehöjning. Det är bra. Men jag
tror inte att de är glada över beröm från vänster. Det är dock en annan sak.
Herr talman! I dag upplever vi här i kammaren en politisk paradox: Mode-
raterna står för högre skatter än vad Vänsterpartiet gör vad gäller 1993.
Vänsterpartiets skattealternativ till framlagda krispaket innebär att den all-
männa momsen sänks till 22 % och den reducerade momsen till 15 %. Skat-
ten på alkohol och tobak höjs. Förmögenhets- och kapitalbeskattningen
återställs till nivåer som gällde under hösten 1991. Grundavdraget slopas för
dem som betalar statsskatt.
För 1993 innebär våra förslag att skatten sänks med 3 miljarder gentemot
regeringens förslag. Det är ingen stor skillnad, men det är ändå en skillnad.
Att sänka momsen till 22 % resp. 15 % är konjunkturelit riktigt. Inflationen
pressas därmed ner, och det är bra i ett läge där vi har en flytande växelkurs.
Sänkt moms innebär direkt en ökad efterfrågan i ekonomin och indirekt en
ökad efterfrågan i industrin. Problemet för svensk industri just nu är den
dåliga efterfrågan. Det vet jag av egna erfarenheter från mina hemtrakter -
Uddevallaregionen, som är extremt hårt drabbad.
Nyligen sade en företagsledare till mig: Lars, vi missar inga order längre.
Det finns inga order att konkurrera om.
Det är detta som är det grundläggande problemet.
Vi i Vänsterpartiet föreslår att grundavdraget behålls på nuvarande nivå
för dem som har lägre inkomster och att grundavdraget i stället slopas för
dem som betalar statsskatt. Det är ett fördelningspolitiskt riktigt förslag, en
sorts solidaritetsskatt.
En annan rimlig solidaritetsskatteåtgärd skulle kunna vara uppjusteringen
av marginalskatten för dem som har högre inkomster. Det inser numera allt
fler socialdemokrater - kanske inte Lars Hedfors, men många andra. Villy
Bergström förespråkade nämnda åtgärd nyligen i Svenska Dagbladet.
Samma sak gjorde Lars Engqvist i TV i går. T.o.m. tidningen Dagen, som
brukar anses vara Kristdemokraterna närstående, hävdade detta nyligen på
ledarplats.
Så två andra punkter: den mycket debatterade bensinskatten och den näs-
tan inte alls debatterade sjukförsäkringsavgiften. På båda dessa punkter har
jag frågetecken när det gäller Socialdemokraternas agerande.
Vi sade redan i januari att bensinskatten borde höjas. Vi föreslog en diffe-
rentierad höjning. Per-Ola Eriksson sade tidigare i dag att det minsann är ett
gammalt centerförslag - väckt av herr Hedlund 1946, tror jag. Så är det kan-
ske. I så fall har vi kommit fram till samma ståndpunkt som Centern. Det är
ingen skam att ta upp ett gammalt centerförslag. Kanske är det här en sten
som kan användas till att bygga upp ett slags röd-grön allians. Vi skall inte
strida om upphovsrätten i det avseendet.
I en motion pläderar vi alltså för en differentierad höjning av bensinskat-
ten utifrån regionala hänsyn. Detta har vi gjort av statsfinansiella och miljö-
politiska skäl, och vi står för det här alternativet. Men jag är fundersam när
det gäller Socialdemokraternas agerande. I media har de ju kritiserat bensin-
skattehöjningen. Men i utskottssammanhang har man stått för uppgörelsen.
Herr talman! Jag kan inte låta bli att erinra mig mina gamla indianböcker
från pojkåren. Någon av de röda sade ibland: Ni talar med kluven tunga.
Till en del har jag ett intryck av att det är så här. Jag förstår att ni vill stå
för uppgörelsen, men det finns gränser för hur man taktiskt kan agera.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
75
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
76
Så till sjukförsäkringsavgiften. Här görs ibland jämförelser med ett slags
skatteväxling, för att använda politiskt språk. Arbetsgivaravgiften sänks,
och löntagarna får betala en egenavgift. Det kan kanske ses som en teknisk
förändring, om företaget eller den som skall ha förmånen skall erlägga den
här avgiften. Men så enkelt är det inte. I verkligheten rör det sig om en skat-
tesänkning för dem som har inkomster på över 7,5 basbelopp, alltså 252 000
kr.
I nuvarande system utgår arbetsgivaravgiften för alla inkomster över 7,5
basbelopp. Men förmånen utgår endast för inkomster på upp till 7,5 basbe-
lopp. Den nya avgiften däremot kommer bara att utgå för inkomster på upp
till 7,5 basbelopp. Därför minskar skatteuttaget på inkomster ovanför den
här brytpunkten. Det här är ännu en riktad skattesänkning för de inkomst-
skikt där lönen uppgår till mer än 21 000 kr i månanden.
Det förvånar mig att Socialdemokraterna har svalt den här medicinen. De
kanske t.o.m. har blandat till den. Vidare förvånar det mig att massmedia
inte har uppmärksammat denna fråga, för det här är, som sagt, en riktad
skattesänkning beträffande de högre inkomstskikten.
Till sist, herr talman, några ord om något som egentligen inte inryms i
skattefrågan. I ett läge där Vänsterpartiet ibland framstår som det enda op-
positionspartiet kan det vara frestande att trumma ut ett budskap: Vi är utan
skuld. Vi har lösningen.
Men det är inte sant, för våra opinionssiffror visar att det här budskapet
inte är trovärdigt. Det är heller inte sakligt sant att vi har lösningen på pro-
blemen. Vår politik, om den fick genomföras, är bättre än den som nu drivs.
Men vi kan varken tro eller hoppas på möjligheten att vi under överskådlig
tid får igenom våra förslag ograverade.
Jag anser att vi i Vänsterpartiet, liksom alla andra politiker, har del i att
landet befinner sig i en sådan djup kris. Men våra fel är så att säga inte andras
förtjänster.
Ett trovärdigt alternativ förutsätter att vi får bort Carl Bildt från statsmi-
nisterposten och Bo Lundgren från skatteministerposten samt att dessa får
återgå till det som de är väldigt bra på, nämligen att driva oppositionspolitik.
Socialdemokraterna säger att de är alternativet. Men det är inte sant. So-
cialdemokraterna kan inte på allvar tro att det är möjligt att vinna egen ma-
joritet i väljarkåren. Ingvar Carlsson inser detta och säger att han vill sam-
verka med Folkpartiet. Men Ingvar Carlsson väljer att bortse från att det är
osannolikt att Bengt Westerberg vare sig skulle vilja eller skulle våga ta den
konflikt med de allmänborgerliga väljarna som det skulle innebära att släppa
fram Socialdemokraterna till regeringsmakten.
Därför sitter nog Folkpartiet kvar i den borgerliga båten, även om man
kommer att bråka om kursen.
Ett trovärdigt alternativ till Carl Bildt förutsätter alltså ett det finns ett
alternativ även till vänster om Socialdemokraterna och att Socialdemokra-
terna är villiga att söka samförstånd även vänsterut i riksdagen.
Herr talman! Jag tror att det är möjligt att skapa ett sådant alternativ. Det
är dags att formulera mer än ett oppositionsalternativ. Det är dags att skapa
förutsättningar för en riksdagsmajoritet, för ett rättvisare Sverige.
Arbetslösheten är en av samhällets värsta orättvisor. Men det går att be-
kämpa såväl budgetunderskott som inflation och arbetslöshet. Det förutsät-
ter dock en rättvis fördelningspolitik.
Sveriges ekonomi lider av dålig tillväxt. Redan på 1600-talet sade en eng-
elsk filosof: Pengar är som gödsel. De bör spridas ut för att göra nytta.
Gör vi det i en rödgrön politisk allians, kan vi få fart på Sverige.
Herr talman! Naturligtvis ställer jag mig bakom Vänsterpartiets menings-
yttring.
Anf. 68 ANDRE VICE TALMANNEN:
Innan jag ger Peter Kling och Lars Hedfors ordet för replik erinrar jag om
ämnet för den här debatten: Åtgärder för att stabilisera den svenska ekono-
min.
Sidodebatten får alltså fortsätta vid ett lämpligare tillfälle.
Anf. 69 PETER KLING (nyd) replik:
Herr talman! Det betyder att jag inte får bemöta Lars Bäckströms påhopp
på oss och gjorda uttalanden om att vi varit stöddiga osv. Men de sakerna
får vi väl diskutera någon annan gång.
Lars Bäckström nämnde att hushållssparandet minskar vid en åtstramning
av ekonomin. Det är självklart att det blir så. Men varför då öka utgifterna
för Medelsvensson, eller Svensson över huvud taget, med den här bensin-
skatten? Varför inte följa oss i Ny demokrati och rösta med oss? Vi anser att
det här är fråga om en förlustaffär.
Det är likadant med turistmomsen. Det är förmodligen också en gigantisk
förlustaffär för skattebetalarna nästa år. Jag hoppas verkligen att Lars Bäck-
ström ställer upp och röstar med Ny demokrati både när det gäller turist-
momsen och när det gäller bensinskattehöjningen, eftersom vi har nästan
samma åsikter.
Anf. 70 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! I januari, när vi redovisade våra samlade politiska alternativ,
föreslog vi att den s.k. turistmomsen, mervärdesskatten på hotell- och rese-
tjänster, skulle sättas till noll. Det hade gått bra att stödja det förslaget under
vårens behandling. Det gjorde inte Ny demokrati, mig veterligt. Vi får för-
söka se vidare på de här frågorna.
I detta betänkande föreslår vi att den s.k. turistmomsen sänks från 18 till
15 %. Ni kan ju stödja det förslaget. Våra förslag går i samma riktning. Där-
emot vill jag inte hävda, som ni gör, att detta är något slags perpetuum mo-
bile, som automatiskt finansierar sig självt. Det kan ge kostnader att sänka
skatter. Dem har vi valt att finansiera.
Sedan har vi beskattningen av bilismen. En av orsakerna till att man vill
höja bensinskatten är faktiskt att man vill minska bilåkandet. Det är inte
enbart att man vill få in pengar till statskassan. Naturligtvis leder detta till
minskad bilism. Det finns ett bilismproblem, särskilt i våra storstäder. Där-
för har vi föreslagit att höjningarna skall differentieras, så att man höjer mest
i storstäderna. Där finns också alternativ i form av kollektivtrafik, som i och
för sig bör byggas ut.
Vi har sagt att en bättre metod att beskatta bilismen är att lägga skatten
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
77
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
78
på drivmedelssidan. Då kan man sänka på accissidan. En bil skadar inte mil-
jön när den står stilla. Sänkta acciser kan leda till att man köper nyare bilar
och skrotar bort gamla bilar. I vårt förslag tar vi hänsyn till driften av bilen,
men minskar hushållens kostnad för att köpa in bilarna. Jag tycker att vi har
tänkt mycket klokt i den här frågan.
Anf. 71 PETER KLING (nyd) replik:
Herr talman! Vi har faktiskt följ t era förslag angående turistmomsen. Men
vi kan inte gå med på de finansieringsaspekter som ni har, med kraftigt ökade
skatter.
Vi är helt säkra på att om man sänker turistmomsen ger detta en positiv
effekt på statskassan. Vi slipper att få en stor arbetslöshet. Vi slipper att få
en stor utslagning av företag. Vi får ökad turism utifrån, dvs. export. Export
är alltså sådana människor som kommer hit från utlandet och spenderar
pengar här. Den exporten är i dag ungefär 17 miljarder kronor. Ser man på
bilindustrin, som är så viktig för Sverige, omfattar den också 17 miljarder.
Turism är en jättestor näring i Sverige. Men det är tydligen mycket svårt att
förstå i den här kammaren.
Det är likadant med bensinskatten. Den slår kraftigt mot turismen. Det är
ingen som kommer till Sverige för att bila här som turist. I huvudsak åker
tyskarna till våra grannländer och turistar.
Lars Bäckström tog upp miljöeffekterna. Dem anser vi vara marginella
med anledning av den eventuellt minskade bilkörningen. Däremot har ben-
sinskatten andra effekter. Vi får ökade sociala utgifter och vi får ökade rese-
avdrag, 12-13 kr. Vi får fler utlandsresor, vi får minskad turism, som jag
nämnde förut, och försämring av trafiksäkerheten. Inköpen av bilar minskar
och konsumentprisindex höjs. Detta kommer att slå kraftigt mot våra aktie-
bolag i Sverige.
Anf. 72 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Beskattningen av bilismen skulle alltså ge marginella mil-
jöeffekter. Jag kommer från verklighetens Bohuslän, där skogarna håller på
att dö, där havet är allvarligt skadat på grund av bilism.
Men det är inte det enda problemet med bilismen. De problemen kan man
lösa med bättre rening och bättre drivmedel i framtiden. Det finns också
trängseleffekter. Det inser t.o.m. en sådan människa som Gyllenhammar,
som producerar bilar. Vi har trängselproblem, vi har bullereffekter och vi
har olyckor. Därför bör privatbilismen minska, särskilt i storstäder. En bra
metod för det är högre bensinskatt samt lägre skatt på fordonen. Lägre skatt
på själva fordonet gör att Volvo och Saab kan sälja fler bilar i Sverige, nya
bilar. Man kan då få bilindustriarbetare i arbete. Så fungerar det system vi
har tänkt oss.
Sedan säger nydemokraten att han är säker på att skattesänkningar är
självfinansierande. Politikerna under 80-talet var väldigt säkra på väldigt
mycket. De var säkra på den tredje vägen. De var säkra på den enda vägen.
De var säkra på genvägsmetoder, att det nog skulle lösa sig efter hand. Det
är en erfarenhet av 80-talet som man bör ta till vara: Var inte så tvärsäker!
Spela de säkra korten! Se till att finansiera saker och ting! Lita inte på perpe-
tuum mobile och dynamiska effekter! Det är en lärdom. Vi har inte råd med
fler tvärsäkra politiker, vare sig de är nydemokrater eller av annan kulör.
Vi har sagt att vi vill stimulera turismen genom sänkt mervärdesskatt på
turisttjänster. Det skall också finansieras. Det kan ge stimulerande effekter
på ekonomin. Om vi inte trodde på det, skulle vi inte föreslå det. Detta ger
oss möjligheter att använda de pengarna till andra åtgärder. Det ger också
möjlighet att minska arbetslösheten på de här områdena. Men lita inte på
dynamiska effekter och er tvärsäkerhet innan beslut är fattat!
Andre vice talmannen anmälde att Peter Kling anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 73 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Lars Bäckströms spekulationer i regeringsfrågan får kanske
närmast tolkas som ett inlägg i det aktuella partiledarvalet inom Vänsterpar-
tiet.
Jag begärde ordet för att ta upp en fråga som Lars Bäckström aktualise-
rade, nämligen att vi socialdemokrater skulle ha kritiserat bensinskattehöj-
ningen. Det är inte sant. Det vi har kritiserat är att man inte är med på att
senarelägga denna bensinskattehöjning. Vi vill inte vara med om den stora
skattebomb som Moderata samlingspartiet åtminstone tidigare har talat om.
Vi vill ha en mildare övergång, en s.k. infasning.
Vi står naturligtvis bakom krisöverenskommelsen. Skall det ändras något
i den måste självfallet alla ingående partier vara med på sådana ändringar.
På det här viset har vi fått vara med och påverka den politiska utvecklingen
i landet. Tyvärr måste man säga att Vänsterpartiet har valt att ställa sig vid
sidan om. Därmed har man också ställt sig vid sidan om allt inflytande. Det
är inte första gången man gör på det viset. Därmed har man som sagt valt en
politisk ökenvandring.
Vi har på det här viset lyckats uppnå många för oss viktiga mål. Vi har
t.ex. sett till att det har blivit skattehöjningar på kapital. Vi har också upp-
nått det som Lars Bäckström efterlyste, nämligen skattehöjningar för dem
som ligger över brytpunkten, genom att brytpunkten inte kommer att juste-
ras upp i den takt som annars skulle ha gjorts. Vi har fått tio miljarder kronor
för sysselsättningsfrämjande åtgärder. Det kommer att sysselsätta ungefär
130 000 människor. Det är väl inte dåligt, Lars Bäckström, att uppnå sådana
saker genom konstruktivt samarbete? Vi har uppnått att egenavgifterna i ar-
betslöshetförsäkringen inte kommer att sexdubblas, som vi trodde att de
skulle göra. Vi har sett till att det blir nedskärningar även i försvaret och vi
har sluppit vårdnadsbidraget.
Jag skulle kunna räkna upp mängder av sådana här socialdemokratiska
förslag som vi har fått igenom därför att vi var med om krisuppgörelsen. Men
vi har naturligtvis också i en sådan överenskommelse fått ge. Det är inte bara
att ta, man måste också ge någonting.
Anf. 74 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag delar till fullo bedömningen att man måste både ge och
ta. Man måste ge om man skall få något. Det är korrekt. Mitt inlägg är ett
inlägg i en politiskt generell debatt om skattefrågorna.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
79
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
80
Jag delar Lars Hedfors värdering att socialdemokratin fick ut väsentliga
fördelar ur det s.k. krispaket 1, men även väsentliga beska piller. Men, det
har jag sagt tidigare i kammaren, krispaket 2 var en bro för mycket.
Mitt vidare resonemang i den här frågan syftar till problemet att det inte
går att uthålligt driva politik genom att förhandla med en moderat statsmi-
nister, om man är politiker på vänster sida av fältet. Därför måste det skapas
ett annat alternativ. Jag vill bara i den här allmänna debatten redovisa för er
socialdemokrater att om man skall få bort Carl Bildt från statsministerposten
kan man inte förlita sig på Folkpartiet, för Folkpartiet är mer lojalt mot det
borgerliga lägret än mot vänstersidan, socialismens sida, i politiken. Det är
ett kallt faktum att utgå ifrån. Det är inte mer än så på den punkten.
Så till bensinskattefrågan. Jag tror och misstänker - jag vill redovisa det
ärligt - att Socialdemokraterna i den allmänna retoriken och i sin marknads-
föring av sig själva försökt lugna den interna opinionen genom att ge sken
av att vara motståndare mot bensinskattehöjningarna. Man har samtidigt
känt sig bunden av att stå fast vid krisuppgörelsen. Vi har fått det absurda
läget att Bo Lundgren under några veckor i den svenska pressen framstod
som skattehöjningens bäste vän. Höjd bensinskatt var det Bo Lundgren som
drev, medan Allan Larsson var den som drev motståndet mot höjda skatter.
Jag tycker inte att det är trovärdigt, för jag tror faktiskt att Bo Lundgren
i själ och hjärta är en större skattesänkare än Allan Larsson. Jag tror att jag
gör en korrekt psykologisk bedömning av båda dessa gentlemän.
Även om man nu vill stå fast vid uppgörelsen finns det, som jag nämnde
inledningsvis, något slags force majeure i vissa frågor. Lars Hedfors antydde
det själv. Han menade att de borgerliga partierna går ifrån vissa delar av
uppgörelsen. Men framför allt var förutsättningen för uppgörelsen en fast
växelkurs. När nu denna föll ställdes också själva grundvalen för uppgörel-
sen i annan dager. Det är inte att bryta kontraktet, utan det är att hänvisa till
den paragraf i kontraktet där det sägs att det finns ett slags force majeure.
Man kunde ha gjort det. Vill man inte göra det, skall man i varje fall inte
ge intryck av att det är något annat än en senareläggning man pläderar för.
I massmedia framstod det som att man var motståndare till höjningen. Det
är bra att Lars Hedfors nu klargjort att man inte alls är det, utan att man är
för höjningen. Vad man vill ändra på är genomförandetidpunkten.
Anf. 75 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Det är alltså något slags konspirationsteori som Lars Bäck-
ström för fram, att vi skulle ha drivit bensinskattefrågan av partiegoistiska
skäl. Kan inte Lars Bäckström ändå förstå att det är så stora nackdelar med
att genomföra stora skattehöjningar samtidigt, att någonting borde göras?
Man borde kunna skjuta på någon av dessa skattehöjningar. Vi är hederliga
och ärliga och vill stå fast vid den krisöverenskommelse som vi har träffat.
Skall den ändras, skall den ändras i samråd med de andra ”krispaketpar-
tierna”. Men det ville man inte gå med på. Alltså får vi så att säga stå vårt
kast.
Lars Bäckström säger att förutsättningarna för krisuppgörelsen är borta i
och med att den fasta växelkursen övergavs. Så är det förvisso icke. Var och
en som har studerat den svenska ekonomin i dag vet att den befinner sig i ett
utomordentligt dåligt skick, med ett budgetunderskott som mer eller mindre
befinner sig i fritt fall. Det finns de som talar om att det är uppe i 200 miljar-
der kronor. Och vi har en kris inom bankväsendet som kommer att kosta
skattebetalarna kanske smått astronomiska 100 miljarder kronor. Men då är
alltså en stor del avgrundförutsättningarna för krisöverenskommelsen kvar.
Anf. 76 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Lars Hedfors har helt rätt i att orsakerna till problemen och
problemen finns kvar men att de är av annan typ nu. Då gällde det att för-
svara den fasta växelkursen. Det skedde också till priset av att man genom-
förde åtgärder som ökade arbetslösheten. Det grundläggande stora proble-
met i svensk ekonomi just nu är arbetslösheten och den dåliga efterfrågan.
Vad ekonomin skulle behöva är stimulansåtgärder. Det inser herr Hedfors
också när han säger att man borde skjuta på skattehöjningarna.
Vi i Vänsterpartiet har sagt att vi vill tidigarelägga skattesänkningar och
sänka den allmänna momsen till 22 % från 25 % för att få bättre stimulans
på ekonomin. Det vore en riktigare åtgärd att sänka den allmänna mervärde-
skatten för att snabbt få stimulansåtgärder. Är det någonting man skall göra
är det att låta bli att sänka arbetsgivaravgifterna, som kostar oerhört mycket,
och använda resurserna till investeringar för att upprätthålla sysselsätt-
ningen inom den kommunala sektorn och framför allt till investeringar inom
den offentliga sektorn. Det hade varit mycket klokare att använda pengarna
till sådant.
Visst har Socialdemokraterna rätt i att det är en oerhört djup kris. Vi är
inne i en klassisk depression, med sjunkande BNP under tre år. Vi har före-
slagit åtgärder för att stimulera ekonomin. Sedan får vi ta itu med att bringa
ner budgetunderskottet. Men det kommer att ta en oerhört lång tid. Det vik-
tigaste är färdriktningen, att minska budgetunderskottet och öka sysselsätt-
ningen. Dessa två saker kan göras samtidigt.
Anf. 77 KNUT WACHTMEISTER (m):
Herr talman! Jag har underlåtit att begära repliker på mina tre meddebat-
törer, för det skulle ha tagit alltför lång tid. Jag tror att kammaren håller mig
räkning för detta.
Herr talman! Det känns måhända något frustrerande att i dag debattera
skattefrågor där regeringspartierna och Socialdemokraterna i stort sett är
överens, åtminstone på papperet. I morgondagens skattedebatt är allt till-
baka till det vanliga, där riktlinjerna är klara och motsättningarna som förr.
Lars Hedfors tycker tydligen att samsynen är besvärande. Redan i dag tar
han till brösttoner och raljerar över de skattehöjningar som var förutsätt-
ningen för krisuppgörelsen. Lars Hedfors blundar för att det ekonomiska
läget nu är ett helt annat än bara för ett år sedan. Han blundar för den bak-
omliggande orsaken. Han blundar också för det faktum att det totala skatte-
trycket sedan regeringsskiftet minskat med ca 12,5 miljarder kronor - i sig
en skattebomb. Han blundar vidare för alla de besparingar som har gjorts
genom krisuppgörelsen. Men det kanske inte ger något betyg att tala så
mycket om dem.
Skatteministern bör akta sig för framtida skattesänkningar, säger Lars
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 46
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
82
Hedfors. Nu behövs emellertid skattesänkningar särskilt för de mindre före-
tagen för att trygga så många jobb som möjligt. Sådana förslag kommer i
budgetpropositionen i januari. Jag förmodar att Socialdemokraterna stöder
dessa förslag. Jobben är viktiga, eller hur? Lars Hedfors vill ha kvar förmö-
genhetsskatten. Min fråga till Lars Hedfors blir: Vill Socialdemokraterna
också avskaffa förmögenhetsskatten på det arbetande kapitalet?
En gemensam nämnare för Socialdemokraterna tycks vara motståndet
mot avskaffandet av den s.k. generalklausulen mot skatteflykt. Det motstån-
det materialiseras i den avvikande mening som Socialdemokraterna har av-
lämnat i skatteutskottets yttrande till finansutskottet och till den reservation
från samma parti som fogats till skatteutskottets betänkande nr 14. Eftersom
det betänkandet kommer att behandlas i morgon, finns det ingen anledning
att föra två debatter i samma ämne, varför jag i dag inte närmare kommer
att ta upp generalklausulen.
Det enda riktigt substantiella i Socialdemokraternas avvikande mening är
annars att man går emot förslaget att den allmänna sjukförsäkringsavgiften
blir avdragsgill vid inkomsttaxeringen samt att kapitalinkomstskatten per-
manentas till 30 % om två år.
I övrigt är man inom socialdemokratin enig med regeringen om att sjuk-
och arbetsskadeförsäkringarna flyttas från statsbudgeten. En försäkrings-
modell är tänkt med tydligare samband mellan avgifter och förmåner. I av-
vaktan härpå föreslås en sjukförsäkringsavgift om 0,95 % av förvärvsin-
komsten upp till 7,5 basbelopp. Det är denna avgift som Socialdemokraterna
alltså anser icke bör bli avdragsgill.
Det principiella förslaget är inte en fråga för skatteutskottet, men vi anser
att avdragsrätten är motiverad och logiskt riktig, eftersom utfallande ersätt-
ning är skattepliktig. I övrigt består Socialdemokraternas avvikande mening
i mer eller mindre hurtfriska uttalanden om att vårt land genom krisuppgö-
relserna förskonats från diverse skattesänkningar inom kapitalinkomstskat-
teområdet.
Eftersom det inte ställs något socialdemokratiskt yrkande i frågan, utöver
kapitalskattesatsen efter 1995, finns det ingen anledning till ytterligare kom-
mentarer.
Ny demokrati har också en avvikande mening i fråga om turistmomsen
och bensinskatten. Man yrkar att turistmomsen sänks till 6 % för person-
transporter och till 12,87 % för hotell- och restaurangnäringarna. Därmed
upprepar Ny demokrati sina krav från när kompletteringspropositionen lä-
des fram i våras.
Beklagligtvis är det ekonomiska läget sådant att det är otänkbart med ofi-
nansierade skattesänkningar. Det är också beklagligt att det är svårt att
kvantifiera de dynamiska effekter som en sådan skattesänkning kan tänkas
medföra.
Den andra delen av Ny demokratis avvikande mening rör bensinskatten.
Det har talats en hel del tidigare i debatten i dag om den frågan. Liksom alla
andra ogillar Ny demokrati bensinskattehöjningen och vill att regeringen
återkommer till riksdagen med alternativa lösningar, som att t.ex. differen-
tiera skatten och höja fordonsskatten. För att kompensera statskassan för en
eventuellt icke genomförd bensinskattehöjning räcker det ingalunda med att
höja fordonsskatten med angivna 400 kr, utan det erfordras minst ytterligare
en tusenlapp. Det går att tänka sig vad det kommer att medföra i form av
antalet avställda bilar.
Differentierad regional bensinskatt har varit på tapeten tidigare. Men det
medför icke önskvärda problem med gränsdragningar, redovisning och kon-
troll.
Lars Bäckström hade märkligt nog ingen meningsyttring i skatteutskottets
yttrande till finansutskottet. Man kan fråga sig varför. Han tar igen skadan
med alla de förslag som Vänsterpartiet nu lägger fram. Men de är inte trovär-
diga, och de löser inga problem. De gör bara ont värre.
Det utgör dock ett sundhetstecken att Vänsterpartiet nu vill sänka mat-
momsen till 15 %. Det var inte så länge sedan som det hette: ”Bort med
momsen på maten!”
Det här var ett framsteg, Lars Bäckström. Men alla de andra förslagen på
skattehöjningar som har redovisats i finansutskottet skulle vara till stor
skada för det svenska folket och bör därför inte genomföras.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
Anf. 78 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Vi förbättrar vår politik allt eftersom. Det bör alla partier
göra, och det försöker säkert alla partier att göra. Det är ingen orimlig håll-
ning till politisk verksamhet.
Det finns inte något finansiellt utrymme att avskaffa matmomsen 1993.
Det är enkelt. Men det finns finansiellt utrymme att sänka den till 15 pro-
centenheter. Då skulle Sverige lägga sig på den allmänna momsnivån i EG.
Det kanske vissa tycker är lämpligt.
Vi vill sänka den andra momsnivån från 25 till 22 procentenheter. Det har
vi också skapat finansiellt utrymme för. Men Moderaterna tycker att det är
bättre att ligga på 25 %. Det fanns en gång i världen moderater som tyckte
att momsen borde sänkas till 18 %. 22 % är i alla fall ett steg på vägen.
Vi föreslår en del skattehöjningar. Men det är inga stora skattehöjningar.
Vårt netto slutar faktiskt på ett skatteminus för 1993. Jag sade det i mitt hu-
vudanförande. Vi föreslår faktiskt 3 miljarder kronor mindre i skatteuttag
än Moderaterna för 1993 i det betänkande som vi nu behandlar. Det är ett
slags politikens paradox.
Vidare var det frågan om varför Vänsterpartiet inte har någon meningsytt-
ring i skatteutskottets yttrande till finansutskottet. Det är för att våra förslag
finns redovisade i finansutskottets betänkande. Vi debatterar ju nu ett be-
tänkande från finansutskottet. Det viktiga är att förslagen behandlas i kam-
maren. Det interna cirkulärskrivandet är inte riktigt lika viktigt som kamma-
rärendet.
Jag vill följa upp med ett par frågor till Knut Wachtmeister. Han pratar
om skattehöjningar osv. Socialdemokraterna har berömt sig för att de har
fått igenom en del skattehöjningar. Vad hade Moderaterna gjort om de hade
fått som de hade velat? Skulle det inte ha blivit några skattehöjningar? Lig-
ger budet på skattesänkningar om 10 miljarder kronor om året kvar från det
moderata partiets sida?
Slutligen har vi frågan om reseavdragen. Hur skall 500 miljoner kronor
finansieras? Skall det inte ske en finansiering, eller är det kommunerna som
83
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
skall belastas ytterligare? Skall en indragning på 7,5 miljarder kronor stiga
till 8 miljarder kronor?
Anf. 79 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:
Herr talman! Lars Bäckström ställde några frågor, och jag svarar på den
sista frågan först. Den gällde hur dessa 500 miljoner kronor skall finansieras.
Det får Lars Bäckström besked om i budgetpropositionen.
Lars Bäckström frågade mig om Moderaterna inte hade accepterat några
skattehöjningar alls i det läge som rådde i höstas. Det är en hypotetisk fråga.
Vi hade självfallet lagt tonvikten på besparingar. Men det var nödvändigt
med en bred uppgörelse. Där gällde det att giva och att taga, vilket vi gjorde.
Eftersom båda parterna tycks vara missnöjda nu efteråt, tyder det på att
uppgörelsen antagligen träffade ganska rätt.
84
Anf. 80 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! När jag anklagar Knut Wachtmeister för brutna löften på
skattepolitikens område, säger han att det nu råder ett nytt ekonomiskt läge
och att man inte kände till det när löftena gavs. Om man är osäker på den
ekonomiska utvecklingen, skall man väl inte gå ut och lova skattesänkningar
på 10 miljarder kronor om året? Dessutom tror jag inte att det är riktigt sant
att man var osäker på det ekonomiska läget. Moderaterna kritiserade i valrö-
relsen oss socialdemokrater för att ha drivit ekonomin i botten. Då var det
ingen hejd på svartmålningen. Men ändå utlovades skattesänkningar på 10
miljarder kronor om året. Det är det jag anklagar Moderata samlingspartiet
för.
Nu hör jag till min oförställda häpnad att Knut Wachtmeister lovar nya
skattesänkningar. Det skall minsann finnas med i budgetpropositionen i ja-
nuari. Har ni inte lärt er något av det som har hänt? Det går inte att sänka
skattetrycket i Sverige i denna situation! Ni lovade skattesänkningar i kam-
panjen Ny start för Sverige. Ni lovade det i regeringsdeklarationen, och ni
har lovat det i skriften Skattebomben. Ni har nu fått uppleva att detta är en
omöjlighet. Men ni envisas och fortsätter med dessa löften.
Jag hoppades att Knut Wachtmeister inte skulle hoppa över frågan om ge-
neralklausulen. Den ekonomiska brottsligheten och skattebrottsligheten är
allvarliga företeelser. Denna brottslighet dränerar årligen staten på mycket
pengar. Det hade varit en viktig del av krisbekämpningen att ställa upp i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Men det har Moderata sam-
lingspartiet inte visat något större intresse för och visar inte det nu heller.
Det hade varit intressant att få höra synpunkter om detta.
Slutligen var det frågan om förmögenhetsskatten på det arbetande kapita-
let. Vi menar för det första att förmögenhetsskatten skall vara kvar. Vi me-
nar för det andra att förmögenhetsskatten skall reformeras, så att det blir en
bredare bas för skatteuttaget och en mycket lägre skattesats. Ungefär lika
mycket skall tas in som tidigare.
I det arbete som måste sättas i gång tämligen omgående måste vi naturligt-
vis också väga in förhållandena för de mindre företagen. Vi har sagt i våra
motioner att vi är inte främmande för att på ett eller annat sätt försöka gynna
de mindre företagen i dessa frågor.
Anf. 81 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:
Herr talman! Det vore märkligt om vi skulle debattera generalklausulen i
dag. Det är i morgon som frågan om avskaffandet skall debatteras. Det är i
morgon som vi skall debattera regeringens förslag om att avskaffa general-
klausulen. Varför skall vi först debattera frågan i dag och sedan ytterligare
en gång? Jag har svårt att förstå det.
Vidare sade Lars Hedfors att han blev mycket förvånad över att det kom-
mer förslag till skattesänkningar i budgetpropositionen. Det kan Lars Hed-
fors inte vara omedveten om, eftersom det redogjordes för det så sent som i
går i skatteutskottets delegation. Vi diskuterade också hur vi skall hantera
den frågan för att skattesänkningen skall kunna träda i kraft senast den 15
mars nästa år.
Lars Hedfors anklagar Moderata samlingspartiet för att ha lovat skatte-
sänkningar om 10 miljarder per år, trots att vi måste ha varit medvetna om
den ekonomiska krisen när vi gick in i regeringen. Men hur var det med Soci-
aldemokraternas krismedvetande? Jag behöver bara erinra om den benäm-
ning som den förre finansministern fick - Allan ”vändpunkten” Larsson.
Han menade att allting pekade åt rätt håll, men det var helt fe). Vi var mera
medvetna om krisen än vad Socialdemokraterna var.
Vi har i alla fall sänkt skatterna med 12,4 miljarder, och det är ingen dålig
start. När väl konjunkturerna tillåter det kommer vi också att fortsätta att
sänka de skadliga skatterna.
Lars Hedfors gav en liten öppning beträffande det arbetande kapitalet när
han sade att man måste ta hänsyn till att de mindre företagen drabbas av
förmögenhetsskatten på det arbetande kapitalet. Jag ser det ändå som en
ljusning att Socialdemokraterna i det fallet kommer att ansluta sig till oss,
på samma sätt som Vänsterpartiet, som också har sagt att man bör befria det
arbetande kapitalet från förmögenhetsskatt.
Anf. 82 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Nej, Knut Wachtmeister, det är inte särskilt märkligt att jag
vill diskutera generalklausulen i dag. Jag har försökt att från denna talarstol
föra in ämnet ekonomisk brottslighet och skattebrottslighet. Det är det som
jag vill diskutera i dag. Om vi kan komma till rätta med åtminstone en del
av den ekonomiska brottsligheten, innebär det också en förstärkning av
statskassan. Det är också ett mycket viktigt led i krispolitiken - och det är
väl krispolitiken som vi diskuterar i dag, eller hur, Knut Wachtmeister?
Vidare hävdar Knut Wachtmeister frimodigt att man har sänkt skatterna
med 12,4 miljarder kronor sedan 1991. Jag läste häromdagen en tidskrift
som Knut Wachtmeister känner mycket väl till och brukar citera, nämligen
Sunt Förnuft. Skattebetalarnas Förening, en Moderaterna närstående orga-
nisation, hävdade bestämt att det inte var fråga om några skattesänkningar
utan att det hade varit en skattehöjning från 1991 till 1993. Det må vara hur
det vill med den saken, men Moderata samlingspartiet står i varje fall bakom
en kraftig skattehöjning mellan 1992 och 1993.
Jag måste också få säga att jag inte upphör att förvåna mig över Knut
Wachtmeisters löften här om fortsatta skattesänkningar i Sverige. Jag vill än
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
85
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
86
en gång fråga: Har ni verkligen inte lärt er någonting av era misstag och fel-
bedömningar på det området?
Anf. 83 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:
Herr talman! Sunt Förnuft är ingalunda en Moderaterna närstående tid-
ning, och jag tar avstånd från de beräkningar som den tidningen har gjort
beträffande förändringarna i skattetrycket.
Vidare frågar Lars Hedfors om vi verkligen vill utlova skattesänkningar.
Ja, vi kommer att göra allt vad vi kan för att sänka de skadliga skatter som
verkar hämmande på utvecklingen och på sysselsättningen i Sverige. Lägger
man alltför stora skatter på näringsverksamheten tynar den bort, kapital flyt-
tar från Sverige och recessionen blir stor. Vi har sett vad som har hänt när
Socialdemokraterna höjde skattetrycket till världens högsta. Vi håller nu på
att sänka det, och det är nödvändigt för att vi skall få ett bättre Sverige och
större framtidsutsikter.
Anf. 84 LENA HJELM-WALLÉN (s):
Herr talman! I dag diskuterar vi den akuta krisbekämpningen men även
sådant som på längre sikt kan stärka förutsättningarna för tillväxt. För oss
socialdemokrater är ökade utbildningsinsatser av utomordentlig betydelse
som kompetensutveckling för att stärka konkurrenskraften allmänt sett och
för att ge möjligheter till personlig utveckling för individen.
Den hårdnande internationella konkurrensen ställer ökade kompetens-
krav inom stora delar av arbetslivet. Ny teknik sprids i dag snabbare och den
tekniska utvecklingen accelererar. Givna kunskaper föråldras snabbt. Goda
lösningar på svåra problem inom olika samhällsområden måste tas fram.
Att stärka och utveckla konkurrenskraften inom näringslivet är helt nöd-
vändigt för att kampen mot den snabbt växande arbetslösheten skall bli
framgångsrik.
Förändringar i teknik och arbetsorganisation ökar krav på såväl kunska-
per som förmåga att tillägna sig kunskaper. Till detta kommer att stora delar
av den svenska arbetskraften har en utbildningsnivå som inte når upp till den
som gäller i några av våra viktigaste konkurrentländer.
Trots att utbildningsnivån ökat påtagligt under de senaste årtiondena sak-
nar fortfarande över 40 % av arbetskraften utbildning utöver folk- eller
grundskola. De högskoleutbildade inom industrin utgör endast ca 5 % av de
anställda. Generellt gäller att utbildningsnivån inom industrin behöver hö-
jas. Det gäller då att ta idéerna om återkommande utbildning och livslångt
lärande på allvar samtidigt som insatser måste göras för att höja utbildnings-
nivån hos de unga.
Det finns dessutom stora skillnader i utbildningsnivå mellan olika grupper
i samhället. För många löntagare med låg utbildning innebär förändringar i
arbetslivet ett allvarligt hot mot deras framtida sysselsättning. Det är därför
angeläget att ägna stort intresse åt på vilket sätt utbildningsmöjligheterna
fördelas i samhället.
Detta är naturligtvis ett ansvar för utbildningsanordnarna, främst stat och
kommun, men det är angeläget att understryka arbetslivets eget ansvar. Det
gäller både att tillse att den utbildning som de anställda för med sig verkligen
används på ett rationellt sätt och att ta ansvar för personalens fort- och vida-
reutbildning.
Dess värre är det inte ovanligt att en omodern arbetsorganisation leder till
att de anställdas kompetens underutnyttjas, både inom många branscher i
näringslivet och inom den offentliga sektorn. Delar av näringslivet avstår
många gånger medvetet från att anställa forskarutbildade eller högskoleut-
bildade, till förfång för produktutveckling och förnyelse.
Jag vill understryka att en höjd utbildningsnivå måste leda till en större
andel kvalificerade jobb. Om inte, kan studier och förkovran upplevas som
mindre värdefullt och leda till missnöje hos den som satsat tid och engage-
mang.
Den svåra situationen på arbetsmarknaden understryker ytterligare det
nödvändiga i att nu satsa stort på utbildning och kompetenshöjande åtgärder
i samhället. Det är ett stort slöseri om inte engagemanget för utbildning tas
till vara i den svåra arbetsmarknadssituation som Sverige nu befinner sig i.
Vi socialdemokrater har mot denna bakgrund krävt ökade utbildningsin-
satser. Vi har därför kraftigt motsatt oss regeringspartiernas beslut att skära
ned den kommunala vuxenutbildningen och folkbildningen. Vi har kritiserat
att gymnasiereformen försenats genom utebliven finansiering.
Av samma skäl har vi varit pådrivande för att öka antalet utbildningsplat-
ser i högskolan. När vi i somras såg hur många behöriga sökande som inte
fick plats inför höstterminen krävde vi att antalet platser skulle öka med
minst 5 000. Utbildningministern motsatte sig detta. Efter starka reaktioner
tvingades regeringen tillföra högskolan ytterligare 4 000 platser.
Vid krisuppgörelsen i september tillmötesgick sedan regeringssidan våra
krav på ökade utbildningsinsatser. Överenskommelsen innebar att ca 25 000
heltidsplatser, varav 13 000 vid Komvux, 5 000 vid gymnasieskolan och 5 000
vid folkhögskolor, skulle erbjudas arbetslösa vuxna och ungdomar.
Till vuxenstudierna kopplades också en ökning av vuxenstudiestödet. Dess-
utom utökades högskolan med ytterligare 2 000 studieplatser.
Det här är bra. Dess värre finns det anledning att känna oro för bristande
insikt hos regeringen om vad utbildningsverkligheten kräver. Det räcker inte
att tilldela nya platser. De ekonomiska förutsättningarna för studier för indi-
viderna måste vara utklarade, oavsett om det rör sig om utbildningsbidrag,
vuxenstudiestöd, studiemedel eller andra sätt att finansiera sina studier. Här
haltar det allvarligt i dag.
Enligt krisuppgörelsen skulle högskoleplatserna om möjligt förläggas till
de små och medelstora högskolorna. Vi ansåg att detta var särskilt angeläget
eftersom dessa högskolor av den borgerliga regeringen missgynnats vid för-
delningen av de nya resurser som kommit högskolan till del under det se-
naste året.
Regeringspartierna grälade i två månader om fördelningen av platserna
och lämnade sin proposition så sent som den 25 november. Enligt denna
skall - i strid med överenskommelsen - 300 av platserna inte tilldelas de
mindre och medelstora högskolorna utan universiteten. Vi är förvånade över
att Centern föll undan i den frågan.
Vi har för vår del haft kontakt med alla berörda högskolor. Vi har då er-
hållit försäkringar om att de mindre och medelstora högskolorna verkligen
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
87
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
har förmågan att med kvalitet i utbildningen ta sig an 2 000 nya högskolestu-
derande. Vi finner inga skäl att frångå överenskommelsen.
Nog om detta - vi får diskutera den frågan mer på fredag.
Jag menar att det finns skäl att se framåt. Vi socialdemokrater menar att
det är dags att kraftigt höja ambitionsnivån på utbildningsområdet. Ytterli-
gare en årskull, dvs. 100 000 kvinnor och män, bör så snart som möjligt be-
finna sig i studier på olika nivåer.
Det behövs en strategi för att höja utbildningsnivån och öka kompetensut-
vecklingen i ett perspektiv av livslångt lärande.
Först och främst gäller det att ta till vara den vilja till studier och förkovran
som finns tydligt dokumenterad i ansökningsköerna bl.a. till det tredje året
på gymnasieskolan, till komvux, folkhögskolor, studieförbund och högsko-
lor. Vidare måste så många som möjligt av dem som drabbas av arbetslöshet
erbjudas en kompetensstärkande utbildning.
Dessa utbildningsinsatser kräver att man i arbetslivet utvecklar förmågan
att tillvarata de anställdas resurser och vilja att bidra till verksamhetens ut-
veckling.
Jag vill framhålla tio komponenter i en utbildningsstrategi för livslångt lä-
rande.
För det första: Förändringarna i gymnasieskolan måste genomföras, så att
ungdomarna kan ges en förlängd yrkesutbildning med förstärkt allmänkom-
petens.
För det andra: Ungdomar med en tvåårig utbildning måste erbjudas ett
tredje år. Medvetenhet om behovet av att bygga på en tidigare utbildning
måste konsekvent stimuleras.
För det tredje: Vuxenutbildningen måste förstärkas. Antalet platser i
komvux, på folkhögskolor och i studieförbund måste öka kraftigt, så att fler-
talet av dem som söker sig till dessa utbildningar också kan få studera.
Vuxenutbildningen är av OECD omnämnd som det svenska utbildnings-
systemets pärla. Den får inte vanvårdas. Vuxenstudiernas finansiering måste
tas på allvar, och vuxenutbildningen får inte utgöra en nedskärningspost för
regeringen.
För det fjärde: En röd tråd i all vuxenutbildning borde vara att man
mycket medvetet satsar på ökat språkkunnande - främst engelska för vuxna
med kort utbildning. Ett stort språkutbildningsprogram är ett nödvändigt in-
slag i arbetet att höja utbildningsnivån.
För det femte: Den genom riksdagsbeslutet från våren 1991 inledda ex-
pansionen av högskolan måste fortsätta. Högskolan måste få en mer betydel-
sefull roll för fort- och vidareutbildningen av redan yrkesverksamma. Anta-
let platser inom naturvetenskaplig och teknisk utbildning måste öka.
För det sjätte: Fler bör få genomgå forskarutbildning, inte minst inom tek-
nisk och naturvetenskaplig fakultet.
För det sjunde: Utbildning för arbetslösa måste utnyttjas fullt ut. Detta
gäller såväl AMU-organisationens kvalificerade utbildningsmöjligheter som
komvux, folkhögskola, arbetsplatsanknuten utbildning osv.
För det åttonde: Möjligheten till utbildningsvikariat borde utnyttjas inom
näringslivet i betydligt större omfattning än vad som sker i dag. Denna möj-
88
1 ighet till kombination mellan utbildning för en anställd och vikariatsanställ-
ning för en annan på goda ekonomiska villkor borde utnyttjas mer.
För det nionde: Förmågan att ute på arbetsplatserna kartlägga behovet av
kompetenshöjning hos de anställda måste utvecklas. Personalutbildningen
måste kraftigt förstärkas.
Arbetsgivarna bör ta på sig ett större ansvar för kompetensutveckling av
sin personal. En arbetsplats borde ses som en läropiats.
De anställda som återkommer från studier borde få mer utvecklande ar-
betsuppgifter med möjlighet att tillämpa och vidmakthålla de nyvunna kun-
skaperna.
För det tionde: En arbetsorganisation som utvecklas i en mer demokratisk
och för de anställda mer ansvarstagande riktning skulle också göra sats-
ningar på studier och kompetensutvecklande insatser mer meningsfulla för
den enskilde. Den skulle också leda till betydelsefulla förbättringar av vårt
näringsliv och samhälle.
Herr talman! En sådan strategi för tillväxt genom höjd utbildningsnivå och
ökad kompetens innehåller många komponenter. Det handlar om ökad ut-
bildningsvolym, totalt sett med 100 000 platser per år, kopplad till en realis-
tisk studiefinansiering - men även om krav på förändringar av arbetslivet.
Behovet att förverkliga en sådan strategi är nu större än någonsin. Den är
en väsentlig del, som vi socialdemokrater ser det, i den akuta krisbekämp-
ningen. Det vore en stor fördel för landet om vi kunde enas om detta.
Anf. 85 TREDJE VICE TALMANNEN:
Det underlättar planeringen av arbetet här i kammaren om de ärade ta-
larna någorlunda håller sig till den förhandsanmälda tiden.
Anf. 86 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Herr talman! Lena Hjelm-Wallén har i sitt anförande tagit upp utbild-
ningsfrågorna ur ett mycket brett perspektiv. Det finns knappast tid och möj-
lighet att nu diskutera alla de punkter som Lena Hjelm-Wallén tog upp, även
om de i och för sig är mycket viktiga.
Lena Hjelm-Wallén underströk det ansvar som åligger stat, kommun och
arbetsliv att ordna utbildning av hög kvalitet. Hon underströk också vikten
av en höjd utbildningsnivå. Jag vill instämma i vad Lena Hjelm-Wallén sade
om det.
Uppgiften att stärka Sverige som kunskapsnation är en av de viktigaste för
regeringen och Sveriges riksdag. Detta underströk regeringen i sin regerings-
deklaration. Att höja kvaliteten inom all utbildning och inom forskningen
och att öka antalet högskolestuderande kommer att vara avgörande för Sve-
riges framtida utveckling. Utbildning och forskning är i sanning det moderna
samhällets nyckel till välstånd.
Samtidigt spelar det självfallet en mycket stor roll för varje individ att ut-
bildningsväsendet håller högsta möjliga kvalitet, att utbildningar finns på
olika nivåer och att det finns tillgång till utbildningsplatser. Utbildningsinsat-
ser är ett mycket viktigt motmedel mot arbetslöshet, och utbildningsinsatser
är också det som ökar även den enskildes möjligheter.
I överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna spelar ju
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
89
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
också utbildning av olika slag en mycket viktig roll. Detta gäller även utbild-
ningsinsatser inom det reguljära utbildningsväsendet.
Långt innan denna överenskommelse träffades hade regeringen utökat ut-
bildningsinsatserna inom det reguljära utbildningsväsendet. Detta gjordes
genom insatser mot ungdomsarbetslösheten, vilka bl.a. lett till att hittills ca
13 000 nya platser tillskapats för ett tredje utbildningsår i gymnasieskolan,
och genom tillskapandet av tusentals högskoleplatser.
Överenskommelsen innebär således att medel avsatts för 13 000 komvux-
platser, 5 000 gymnasieplatser och 5 000 platser vid folkhögskola. Jag vill
gärna här och nu understryka den betydelse som den kommunala vuxenut-
bildningen har för vuxna som i större eller mindre omfattning behöver kom-
plettera sin utbildning av ett eller annat skäl.
Inte minst i tider av arbetslöshet spelar den kommunala vuxenutbild-
ningen en mycket stor roll, men även som strategi för att ge vuxna möjlighe-
ter till en ordentlig utbildning.
Av särskilt stor strategisk vikt är dock ökningen av antalet högskoleplat-
ser. Sverige har ju en lägre andel akademiskt utbildade än jämförbara län-
der, precis som Lena Hjelm-Wallén påpekade. Detta är oacceptabelt. Om
Sverige skall klara sin konkurrenskraft måste det här förhållandet ändras.
Under 80-talet låg omfattningen av den högre utbildningen på en i stort sett
konstant nivå. Detta måste vi vända på.
Betydande resurser satsasju också i Sverige på utbildning. Sverige har ju,
näst Luxemburg, den högsta kostnaden per elev i grund- och gymnasieskola.
Den högre utbildningen har däremot inte prioriterats i lika hög grad.
Sedan hösten 1991 har en väsentlig utbyggnad skett av högskoleutbild-
ningen. Den ingår i ett program som syftar till en utökning av antalet nybör-
jarplatser med åtminstone 18 000 senast till 1993/94. Den samlade effekten
av regeringens satsningar är att antalet studenter i högre utbildning 1995 be-
räknas vara 45 000-50 000 fler än våren 1991.
Enligt ett regeringsbeslut i augusti kom en satsning på 4 000 platser, som
Lena Hjelm-Wallén påpekade. Skälet till detta var att undvika dröjsmål.
Platserna behövde tas i anspråk redan vid terminsstarten. Nu kommer ytter-
ligare 2 000 platser för vårterminen 1993.
Den här ökningen kommer tillsammans med en kvalitativ förstärkning av
den grundläggande högskoleutbildningen. En ökning av volymen måste ske
på ett sådant sätt att högt ställda kvalitetskrav kan fyllas, bl.a. när det gäller
lärarkompetensen. Kvalitetsförstärkningar är en förutsättning för att en di-
mensioneringsökning skall kunna genomföras. Detta är en oerhört viktig
strategi för att stärka den högre utbildningen, och därmed Sveriges konkur-
renskraft.
Att dessa förslag läggs fram nu, i en extremt svår statsfinansiell situation,
visar ju hur viktiga dessa frågor är. Hög kvalitet och en ökad andel av ung-
domskullarna i högre utbildning är nödvändigt för att stärka Sveriges kon-
kurrenskraft.
Att det dröjt, som Lena Hjelm-Wallén påpekade, innan vi fick regering-
ens förslag om platserna beklagar jag. Det hör samman med att olika intres-
sen skall vägas samman vid fördelningen av platserna. Universitet och hög-
90
skolor skall inkomma med förslag och synpunkter, och sammanvägningar
måste ske.
Låt mig också säga till Lena Hjelm-Wallén att när nu fördelningen av de
2 000 platserna har kommit, är den icke i strid med överenskommelsen. I
överenskommelsen står mycket klart, att om möjligt skall platserna fördelas
till de mindre och medelstora högskolorna. Här har man, efter sammanväg-
ningar och överväganden och efter att ha fått förslag från universitet och
högskolor, funnit att 300 av platserna skall gå till universiteten.
Anf. 87 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Vi i det socialdemokratiska partiet har försökt att vara
mycket konsekventa i att överenskommelserna skall hållas. När vi då har ett
tydligt uttalande att ytterligare 2 000 platser nu skall läggas ut till högsko-
lorna, och att de om möjligt skall läggas ut till de nyare högskolorna, menar
vi att det också skall följas. Då återstår det egentligen för regeringssidan att
bevisa att detta inte var möjligt. Något sådant bevismaterial har i alla fall
inte vi fått.
Herr talman! När jag förlängde mitt anförande genom att också försöka
blicka framåt och i tio punkter ange hur jag menar att en utbildningsstrategi
skulle se ut, gjorde jag det mot bakgrunden av att jag anser att behovet är
så stort av att vi får en samlad strategi. Jag skulle önska att regeringen kom
med en sådan. Läget är så allvarligt när det gäller arbetslöshet och tillväxt
att vi behöver en samlad strategi för dessa satsningar.
Jag hoppas att vi skall vara överens om det allra mesta i detta, men det
räcker inte att vara överens i ord. Det handlar om hur man faktiskt agerar.
Jag blir glad när jag hör Ann-Cathrine Haglund tala väl om kommunal vux-
enutbildning. Men det rimmar illa att samtidigt skära ner deras resurser.
Anf. 88 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Vi har slutit en överenskommelse som vi behandlar i dag.
Där finns medel för 13 000 komvuxplatser, förutom att det finns gymnasie-
skoleplatser, folkhögskoleplatser och andra utbildningsplatser. Jag tycker
inte att det är att skära ner. Jag tycker att det är att öka, Lena Hjelm-Wallén.
Vi har varit alldeles överens om detta.
När det sedan gäller formuleringarna för de 2 000 platserna står det i över-
enskommelsen ”om möjligt”. Det är ju också någonting som vi behandlar i
utbildningsutskottet just nu. Vi är inte klara med det. Vi skall debattera vi-
dare i morgon eller på fredag. Det har infordrats förslag från högskolorna.
Då har man funnit den lämpliga avvägningen vara den fördelning som rege-
ringen sedan har kommit med. Jag finner på intet sätt att detta är i strid med
den överenskommelse som har slutits.
När det gäller att få en strategi för framtiden, vet Lena Hjelm-Wallén
mycket väl att vi har börjat arbeta med hur en strategi för högskolan skall se
ut. I måndags fattade vi beslut om högskolelagen. Under våren skall vi fatta
ett treårsbeslut när det gäller högre utbildning och forskning. Vad är detta,
om inte strategi?
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
91
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
92
Anf. 89 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Min avsikt med strategi är inte bara att diskutera ett utbild-
ningsområde i taget. Jag vill inte bara begränsa mig till högskola eller kom-
munal vuxenutbildning, utan det gäller att ta hela greppet. Där måste också
arbetsgivarnas ansvar tas in mycket tydligt. Det var den ena kommentaren
jag ville fälla.
Den andra är att jag hoppas att synen på vuxenutbildning har undergått
en positiv förändring hos de borgerliga partierna. Jag förstår att ni vill
glömma att det i våras handlade om att skära ner komvux resurser med en
fjärdedel.
Anf. 90 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Lena Hjelm-Wallén vet mycket väl att vi har en positiv syn
på den kommunala vuxenutbildningen. Det behöver självfallet finnas möj-
ligheter för vuxna att kunna komplettera sin utbildning. Det viktigaste torde
dock vara att man på underliggande stadier, i grundskolan och i gymnasie-
skolan, försöker ge ungdomarna en sådan vägledning att de väljer rätt. Man
bör ge dem en sådan undervisning att de får den utbildning som de behöver
för att gå vidare. Men vi vet att det ändå finns behov av en vuxenutbildning.
Det är klart att den skall finnas där.
Jag instämmer i det som Lena Hjelm-Wallén säger om att arbetslivet själv-
fallet också måste ta ett ansvar för utbildning. Jag ser många olika utbild-
ningsanordnare i framtiden som ger utbildning av olika slag. De kan kom-
plettera eller ersätta varandra.
När det gäller en strategi för utbildningsområdet arbetar vi med en refor-
merad gymnasieskola. Det pågår nu ett stort läroplansarbete och ett arbete
för att få nya betyg. Detta är stora strategiska frågor. Vi kommer att få ta
ställning till läroplansarbete och betygsförslag så småningom. Vi arbetar
med reformeringen av gymnasieskolan. Den håller på att byggas upp ute i
kommunerna. Så nog arbetar vi strategiskt med utbildningsfrågorna.
Anf. 91 BERIT OSCARSSON (s):
Herr talman! Jag skall ta upp frågan om anslaget till folkhögskolan. Jag är
mycket glad över förslaget att folkhögskolorna skall få ytterligare medel till
5 000 platser. Det innebär att 5 000 arbetslösa kan förbättra sin utbildning
och därmed bli bättre rustade att kunna få ett jobb. Det är bra för samhället
och också bra för individen.
Kulturutskottet och arbetsmarknadsutskottet har yttrat sig i denna fråga
och föreslagit att medlen till folkhögskolorna skall fördelas av Folkbildnings-
rådet. Detta har också finansutskottet ställt sig bakom. Det är bra, och det
är också viktigt. En annan ordning hade kunnat innebära att en orättvis för-
delning kommit till stånd, eftersom skolorna är ojämnt spridda över landet.
Om Folkbildningsrådet fördelar resurserna innebär det en förenklad ad-
ministration för folkhögskolorna, vilket också är bra. Folkbildningsrådet har
en stor erfarenhet av att fördela stöd och en kunskap om folkhögskoleverk-
samheten som sådan. Det har visat sig att Folkbildningsrådet behövt liten
administration för uppgiften med fördelningen. Det är mycket bra att vi är
eniga om att Folkbildningsrådet skall fördela stödet.
Jag har tagit till orda därför att jag vill få ett förtydligande av den fortsatta
texten i finansutskottets betänkande. Där säger man att en förutsättning
måste vara att medlen kan utnyttjas som bidrag endast till folkhögskolorna
och att de således inte kan utnyttjas inom annan folkbildningsverksamhet.
Det är detta som jag vill ha förtydligat.
Självfallet skall medlen oavkortat gå till folkhögskolorna, och det är folk-
högskolorna som skall ha ansvaret för verksamheten. Jag hoppas att man
med finansutskottets skrivning vill påpeka att det är just detta som frågan
gäller och ingenting annat.
Jag vill påminna något om det som står i propositionen. Där står: Folkhög-
skolorna skall inom ramen för sin normala verksamhet kunna samverka med
studieförbunden. Detta är viktigt. Om vi skall kunna komma i gång med
verksamheten så fort som möjligt och om vi skall kunna ta tillvara alla resur-
ser, är det viktigt att det finns en lokal samverkan.
Det är vanligt att folkhögskolorna samverkar med studieförbunden. Det
är många gånger en direkt förutsättning för att kunna starta kurser. Man
samverkar om lokaler, lärare och liknande. I detta fall är det mycket viktigt
att verksamheten kommer i gång snabbt.
Det är självklart, jag vill påtala det en gång till, att det för det övergri-
pande ansvaret för folkhögskolan är oerhört viktigt med den lokala samver-
kan. Jag förutsätter att utskottets skrivning markerar att det är pengarna
som skall gå till folkhögskolorna och ingenting annat, men att det är fullt
möjligt att folkhögskolorna samverkar lokalt så att intentionerna blir verk-
lighet och de föreslagna anslagen utnyttjas.
Anf. 92 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! Efter valet 1991 har följande inträffat när det gäller bostads-
frågorna.
För det första försvann bostadsministern. För det andra försvann Bostads-
departementet. För det tredje har också debattörerna i bostadsfrågor från
de borgerliga regeringspartierna försvunnit. När jag tittar ut över kammaren
ser jag ingen av dem som bara för en kort tid sedan med stor entusiasm före-
trädde en bostadsfinansiering som nu är på väg att haverera.
Med herr talmannens tillåtelse vill jag göra jämförelsen med när mina
barn växte upp och vi för många jular sedan satt och tittade på julprogram-
met med den s.k. teskedsgumman, som ibland fanns i verkligheten och
ibland var borta och liten som en tesked. Det är precis så med de borgerliga
gubbarna i bostadsutskottet. De är som teskedsgumman - de är borta och
osynliga.
Jag förstår skälet till att de inte längre orkar att diskutera den borgerliga
bostadsfinansieringen. Det är nämligen så att det i bostadsfrågan inträffar
någonting i Sverige som inte är lätt att koppla till de andra politiska frågorna.
När vi träffas i debatterna ute i landet råder det en sällsynt samstämmighet
mellan mittblocket i svensk politik och Socialdemokraterna. Det kan gälla
fastighetsskatten, fördelningspolitiken eller rättvisan ifördelningen av boen-
dekostnaderna. Denna samstämmighet avtar undan för undan efterhand
som debattörerna närmar sig riksdagen. När vi kommer till riksdagen -1.ex.
i dag, då vi har utrymme att diskutera bostadsfrågans roll i svensk ekonomi -
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
93
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
ser var och en som är här att debattörerna inte längre är tillgängliga för sam-
tal.
En fråga som också är på väg att försvinna är den sociala bostadspolitiken.
Om några veckor, i januari 1993, påbörjas en avreglering och en avveckling
av bostadssubventionerna. Jag vill gärna påpeka att bostaden har varit mo-
torn i svensk ekonomi. Varje arbetsplats inom byggsektorn genererar i sin
tur fyra, fem andra jobb inom närliggande branscher. Den har därför haft en
mycket viktig roll när det gällt att upprätthålla en god sysselsättning och bra
fart på svensk ekonomi.
Men när vi nu ser in i 1993, och möjligen också in i 1994, med hjälp av de
prognoser som bl.a. Boverket hjälper till med, finner vi att bostadsbyggan-
det slår i botten, ombyggnadsverksamheten minskar kraftigt, arbetslösheten
ökar, byggföretag läggs ner eller drar in på verksamheten, eller helt enkelt,
vilket blir allt vanligare, går i konkurs.
Det kan finnas skäl att säga att vi har tagit upp dessa frågor i bostadsut-
skottet, och man har tagit upp dem i finansutskottet. Vi har hos regeringen
beställt ett ROT-program, som förhoppningsvis kan komma redan i budget-
propositionen i januari 1993. Lämnas det inte ett sådant förslag, kommer vi
att begära att det eller de statsråd - de är sju stycken, och det gäller att hålla
reda på vilken sjundedel som i regeringen har ansvaret för bostadsfrågorna -
kommer hit till kammaren så att vi kan ställa frågor och få fram ett ROT-
program snarast möjligt.
Det andra som inträffat i bostadsutskottet är att vi enade har tagit ett ut-
skottsinitiativ som innebär att de ombyggnadsärenden som ligger för be-
handling i Länsbostadsnämnderna vilka inte har behandlats före den 31 de-
cember 1992 ändå skall hanteras efter 1992 års låneregler. Det är mycket vik-
tigt, eftersom bidrag av detta slag medverkar till att man kan ha någon skönj-
bar verksamhet på den svenska bostadsmarknaden.
Vi kommer i januari med nya uppslag ägnade att få fart på byggverksam-
heten och aktiviteten inom den svenska byggbranschen.
Det gäller också att hålla en byggverksamhet i gång som inte bara sträcker
sig över ett eller två år utan som har en mera långsiktig verkan. Jag förestäl-
ler mig att en långsiktig verkan är att man kan åstadkomma en sådan politisk
samling att en bostadsfinansieringsreform gäller i varje fall hela 90-talet och
en bra bit in på nästa århundrade.
Det förutsätter att partierna på mittfältet är beredda att medverka till att
slå vakt om det som kan kallas för en social bostadspolitik.
Till alla dem som eventuellt företräder uppfattningen - det finns sådana -
att vi har tillräckligt med bostäder vill jag säga att det har vi inte. En prognos
för 90-talet berättar att ungefär 140 000 ungdomar över 18 år kommer att
söka sig ut på arbets- och bostadsmarknaden. Vidare kommer det invand-
rare till Sverige som söker bostäder, och de äldre, framför allt över 80 år, är
en starkt växande grupp som kommer att efterfråga bostäder anpassade till
deras särskilda behov.
Vi bör därför sträva efter att så småningom komma upp till mera ordinära
förhållanden, en bostadsproduktion som omfattar mellan 30 000 och 40 000
lägenheter i nyproduktionen och ungefär lika mycket inom ombyggnads-
verksamheten.
Det skulle alltså vara väldigt intressant att få veta hur man på borgerligt
håll, framför allt i bostadsutskottet, har kommit fram till hur utplaceringen
skall ske av de 3,4 miljarderna under 1993 - vi får en kraftig hyreshöjning
den 1 januari - eller utlägget av de 3 miljarderna 1994, som Socialdemokra-
terna har medverkat till i den särskilda överenskommelsen med regeringen.
Det viktiga är, herr talman, att dessa 3 miljarder läggs ut så som finansmi-
nistern, socialdemokraterna som har deltagit i överenskommelsen med rege-
ringen, bostadsutskottet och finansutskottet har sagt, dvs. att det skall vara
en utplacering i de äldre och yngre bestånden. Det skall, som vi säger, gälla
alla upplåtelseformer. Framför allt, vilket är viktigt att understryka, skall det
vara en rättvis fördelning.
Jag hoppas att det finns en sådan kapacitet hos regeringen att den lägger
fram ett förslag som är rättvist, för det är detta som har bildat underlaget för
överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och regeringen.
Anf. 93 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! De tre senaste åren har vi haft hyreshöjningar i storleksord-
ningen 55 %. 1993 kommer hyrorna att stiga med ytterligare 7 %, detta trots
att man prutat på underhållsåtgärder.
De senaste årens mycket höga hyreshöjningar har till största delen varit
följden av politiska beslut. Nu har regeringen och Socialdemokraterna kom-
mit överens om att spara ytterligare 3 miljarder netto 1994 genom att ytterli-
gare reducera bostadssubventionerna. Därmed har man redan nu säkrat hy-
reshöjningar 1994.
Ny demokrati stödde i våras regeringsförslaget om en extra upptrappning
av den garanterade räntan. Förändringen var delvis föranledd av att egna-
hemsägares kapitalkostnader skulle öka som en följd av att avdragsrätten
inom kapitalinkomstbeskattningen ändrades från 30 till 25 %. Försämring
för både hyresgäster och egnahemsägare alltså, men i alla fall någorlunda
rättvist.
Nu har Socialdemokraterna och regeringen kommit överens om att av-
dragsrätten skall kvarstå vid 30 %, medan den extra upptrappningen av den
garanterade räntan ligger fast. Det innebär att försämringarna i huvudsak
drabbar hyresgästerna. Var finns logiken i det? Jag frågar både regeringspar-
tierna och Socialdemokraterna.
Som sten på redan tung börda har man sedan kommit överens om att redu-
cera bostadssubventionerna, för så står det, med 3 miljarder netto. Det drab-
bar främst de hushåll som redan i dag har de högsta hyrorna, dvs. dem som
bor i relativt nyproducerade hus. Det är väl ingen nyhet för vare sig rege-
ringspartier eller opposition att dessa hushåll i regel inte är de mest betal-
ningsstarka.
Det hela sker efter en kraftig indragning av köpkraft som vi ännu inte sett
effekterna av. Man undrar stilla: Hur tänker ni som är ansvariga för det här?
Jag utgår ifrån att Socialdemokraterna inte längre kommer att tala om rätt-
visekrav, i varje fall inte vad gäller boendet, för här har ni varit med om att
röra till det ordentligt och fördyra boendet mest för dem som redan har den
sämsta köpkraften. Jag frågar än en gång: Var finns logiken?
Att det gick snabbt och var illa genomtänkt är uppenbart. Våndorna vid
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
95
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
96
den fortsatta behandlingen i bostadsutskottet och i finansutskottet tyder
också på att det finns betänkligheter och inte så små heller. Det är viktigt att
hålla uppgörelser, men det finns inget som hindrar att man kommer överens
om någonting bättre.
Jag kan inte låta bli att ta upp även krispaket 3, där det skulle göras ytterli-
gare besparingar på 4-6 miljarder. Man tar sig för pannan och frågar sig var
den allra största krisen finns - är det i landet eller i regeringskanslierna?
Nu över till något helt annat. Arbetslösheten sätter nya rekord. Då menar
jag i nutid, sedan 30-talet. Byggarbetslösheten väntas bli 35 % vid årsskiftet
1993/94. En del talar t.o.m. om att det kan ske ännu tidigare.
Att genomföra ROT-åtgärder är mycket arbetsintensivt, som det heter,
dvs. det ger många jobb. Det saknas inte heller viktiga renoveringsobjekt.
Alla vet hur viktig arbetsmiljön är, och regeringen har ambitionen att vi
skall få världens bästa skola. Skall vi kunna få det, kan lokalerna inte se ut
hur som helst. Jag förutsätter att ansvariga politiker har varit ute och sett hur
mögligt det är i många skolor.
Skolan är vår största arbetsplats och definitivt en av de viktigaste. Enligt
betänkandet får regeringen i uppdrag att komma tillbaka till riksdagen med
förslag till ROT-åtgärder, under förutsättning att utskottets förslag antas av
riksdagen i denna del, vilket förefaller troligt. Jag hoppas att man då kom-
mer att ha skolorna i åtanke.
Om regeringen inte skyndar sig på att komma tillbaka, är vi naturligtvis
öppna för att diskutera med Socialdemokraterna och hitta på någonting
ganska snart, för det här är viktigt. Som Oskar Lindkvist sade, är ROT-verk-
samheten oerhört arbetsintensiv och ger många jobb runt omkring.
Efter konkurserna i Njord och Svenska Kredit har det uppstått ett tomrum
vad gäller s.k. fullgörandegarantier. I rådande situation, med överkapacitet
på byggmarknaden, är risktagandet mindre än annars. Till dess att markna-
den kan erbjuda krediter i önskad omfattning borde staten undersöka vilka
garantier som kan tryggas under en övergångsperiod.
Problemet är kanske inte att saker och ting inte blir byggda, för det blir de
oftast så småningom, efter mycket krångel, utan det faktum att garantin blir
ett konkurrensmedel som slår ut de mindre företagen och begränsar konkur-
rensen. Jag tycker att man skall titta litet närmare på det här.
Med hänvisning till det sagda yrkar jag bifall till våra reservationer nr 3
och nr 21.
Anf. 94 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag vill börja med att konstatera att vi i Vänsterpartiet är
helt klara över att man måste ta itu med det budgetunderskott som finns. I
den krismotion som Vänsterpartiet har skrivit, liksom i meningsyttringen,
har vi markerat att det är nödvändigt med strukturella åtgärder för att
minska budgetunderskottet. Vi tror dessutom att man, för att kunna göra
det, är tvungen att minska de generella bostadssubventionerna. Vi tror inte
att det finns så många andra stora utgifter. Vi har pensionssystemet, och vi
har de höga bostadssubventionerna. Det är viktigt att utgifterna minskas,
men framför allt att bostadssubventionerna omfördelas, så att de i högre
grad kommer de människor till godo som bäst behöver dem.
Vi i Vänsterpartiet är fullt beredda att diskutera detta med regeringen och
med Socialdemokraterna. Det förefaller som att regeringens inställning är
att det finns anledning att diskutera det här med andra partier. Vi ser steget
som togs när Bostadsdelegationen bildades, och vi menar att delegationen
kunde vara ett forum för denna diskussion. Vi har däremot svårt att förstå
att man inte tar till vara alla partiers krafter i arbetet och att det enbart är
män som skall komma för att diskutera och ge synpunkter på bostadsfrå-
gorna. Vi upprepar vårt framlagda förslag om en parlamentarisk grupp för
att se över bostadsfinansieringen i framtiden.
När man diskuterar dessa åtgärder, kan man se både på lång och på kort
sikt. Vi tror att det är viktigt att en social bostadspolitik hela tiden finns med
för att värna om den tradition och den kultur som vi har arbetat fram i vårt
land, nämligen insikten om att alla har rätt till en bra bostad. Det skall inte
hänga på hur hög inkomsten är, utan på familjens behov. Vi tror att den so-
ciala bostadspolitiken går att bevara, även om man diskuterar att på sikt
minska bostadssubventionerna.
Vi kommer sedan till tidpunkten för detta och hur man skall lösa proble-
met på kort sikt. Vänsterpartiet har oerhört svårt att se hur man skall kunna
klara av föreslagna minskningar för 1993 och 1994. Tidpunkten kan inte vara
mycket sämre vald. Rikets finanser är oerhört dåliga, arbetslösheten ökar -
arbetslösheten i byggsektorn är en av de högsta i landet - och många männi-
skor är faktiskt i behov av en bostad.
Vi har redan tidigare varit inne på de höga hyreshöjningar som redan är
ett faktum. Tillsammans med de ytterligare försämringar som blir verklighet
under 1993 och 1994 kommer det att innebära att många inte kommer att ha
råd att bo. Vi tycker alltså att det är ett extremt dåligt tillfälle att minska
bostadssubventionerna under 1993 och 1994.
Det finns naturligtvis ljuspunkter i utskottets framlagda förslag, nämligen
ROT-programmen. Ombyggnader inom skolor, sjukhus m.fl. institutioner i
samhället är ett bra sätt att få i gång jobb. Jag kan däremot inte förstå att
man inte har fullföljt det hela. Varför finns inte VA-nätet med? Vänsterparti-
tet har både påpekat och drivit frågan att det när det gäller VA-nätet finns
stora behov och därmed förutsättningar för jobb.
Jag återvänder till diskussionen om minskningen av bostadssubventio-
nerna för 1993. Jag vill påminna dem som var med när beslutet i våras fatta-
des -vi är flera här nu som var med - att Socialdemokraterna och Vänster-
partiet tillsammans var emot beslutet att fr.o.m. 1993 minska räntebidragen.
Jag vet att den centerpartistiske ordföranden i bostadsutskottet stod här i
kammaren och försvarade beslutet med att det var ett rättvist sådant. Fördel-
ningen mellan villaägare och hyresgäster blev lika stor, sades det. Jag har
därför oerhört svårt att förstå hur de borgerliga partierna och Socialdemo-
kraterna har kunnat gå med på detta beslut. Jag förstår inte anledningen till
att Socialdemokraterna har ändrat sig. Det kan inte finnas någon ursäkt där-
för, och man talar emot sig själv.
När det gäller minskningen för 1994 med 3 miljarder kronor, är det ju
3 miljarder kronor netto som skall minskas. Vi vet att ökningen för bostads-
bidragen kommer därutöver. Det stannar alltså inte på beloppet 3 miljarder
kronor, som skall fördelas. Det är mycket märkligt att man vid den träffade
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 46
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
överenskommelsen mellan de borgerliga regeringspartierna och Social-
demokraterna inte i utskottet har kunnat komma överens om vilken tolkning
som gäller, utan i stället skjutit frågan ytterligare framför sig.
På den punkten är Ny demokrati och Vänsterpartiet överens om att försla-
get är felaktigt, eftersom det hårt drabbar hyresgäster och dem som inte har
det särskilt gott ställt, men som vill bo kvar i sin lägenhet eller, när det exem-
pelvis gäller ungdomar, skaffa sig en lägenhet. Ny demokratis framlagda re-
cept i finansutskottet är mycket dåligt. Återigen vill Ny demokrati i vanlig
stil sätta grupp mot grupp. Ny demokrati vill alltså inte minska bostadssub-
ventionerna för 1994, utan ta pengarna från biståndsbudgeten. Det är från
Vänsterpartiets sida sett naturligtvis helt oacceptabelt.
Jag vet inte hur många här som i morse gick gången in till ledamotshuset.
Jag hoppas att det var fler än jag, och att de då möttes av en tomteuppvakt-
ning från Hyresgästernas Riksförbund. Deltagarna i uppvaktningen hade
med sig en önskelista med hyresgästernas önskeklappar, och de tackade på
förhand.
De efterlyste rättvisepaket nr 1. De önskade att riksdagen skulle återföra
1,8 miljarder kronor till hyresgästerna, eftersom egnahemsägarnas avdrags-
rätt inte ändras. De hoppades att tomtarna Wibble och Carlsson skulle önska
God Jul.
De efterlyste också rättvisepaket nr 2. Det handlar om att de 3 miljarderna
i försämrade räntebidrag skall betalas av alla och inte bara av hyresgästerna.
Det skulle föreställa en önskeklapp från Bo Lundgren och en hälsning från
Bengt Westerberg om att vi behöver bo.
Jag vet inte som sagt, om fler tog del av önskelistan - jag hoppas det - i
annat fall hoppas jag att ni i efterhand gör det. Som hyresgäst är man med
rätta oerhört upprörd över den orättvisa behandling som man med fram-
lagda förslag utsätts för.
Jag tyckte att bostadsutskottets orförande Agne Hansson skymtade i kam-
maren, men jag får väl finna mig i, precis som Oskar Lindkvist när han ta-
lade, att den som man riktar sig till är osynlig liksom teskedsgumman. Det
talar väl sitt tydliga språk. För mig är det ett väldigt tydligt talat språk när
man från den borgerliga majoritetens och regeringens sida inte ens är beredd
att i denna talarstol försvara träffad uppgörelse. Socialdemokraterna svarar
åtminstone. De går upp i talarstolen och står för den överenskommelse som
man träffat. De borgerliga partierna anser inte att man ens behöver vara här
och lyssna, än mindre delta och försvara de förslag som man varit med om
att lägga fram och fattat beslut om.
Jag hade tänkt att överlämna den här önskelistan till ordföranden i bo-
stadsutskottet. Om han nu kommer in i kammaren kan han få ta del av listan
efteråt. Jag tycker att det är uppseendeväckande att den borgerliga majorite-
ten inte anser att man behöver försvara och förklara sina framlagda förslag
på bostadsområdet.
Herr talman! Jag slutar med att i helhet instämma i Johan Lönnroths me-
ningsyttring till finansutskottets betänkande. Jag och hela Vänsterpartiet
står bakom den. Jag yrkar emellertid särskilt bifall till meningsyttringen un-
der mom. 43.
98
Anf. 95 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Vi har utgått från att man i finansrundan förklarat även de
förslag i det här paketet som ligger på bostadspolitikens område. Jag har
egentligen ingenting att tillägga till det anförande och de inlägg som Per-Ola
Eriksson tidigare i dag har gjort.
Jag ber om ursäkt för att jag inte hörde hela Eva Zetterbergs anförande.
Vi har dock i behandlingen i bostadsutskottet på två viktiga punkter gjort
markeringar, som har förts upp i finansutskottet. Det tog Oskar Lindkvist
upp, och jag delar den uppfattning som han förde till torgs. Jag tyckte att
han talade för en bredare majoritet i utskottet. För det första gäller det sys-
selsättningssidan, där vi har givit regeringen till känna behovet av åtgärder
när det gäller ombyggnadsverksamheten.
För det andra gäller det fördelningen av utläggningen av de här besparing-
arna, där det fortfarande pågår överläggningar mellan de partier som har
ingått uppgörelsen. Jag förutsätter att man tar fram förslag som täcker in vad
vi har markerat i utskottets skrivning. Vi har just sagt att vi avvisar den mera
preciserade fördelningen, som föreslås i bilagan till finanspropositionen. Vi
har pekat på, precis som vice ordföranden i utskottet nyss sade, att det är
den skrivning som finansminister Wibble har anfört i propositionen som
skall gälla för fördelningen. Jag utgår från att det är på de grunderna som
man arbetar fram det här förslaget, precis som Oskar Lindkvist sade.
Jag vill understryka att vi har gjort ett tillkännagivande, på eget initiativ -
som i och för sig inte behandlas här - som gäller ombyggnader 1992.
Därmed tycker jag att jag har kommenterat det som ytterligare behöver
tas upp när det gäller bostadsutskottets syn på de här frågorna. Det finns
inga delade meningar, såvitt jag kan förstå.
Anf. 96 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vill säga till Agne Hansson att det inte var någon särskilt
uttömmande förklaring som Per-Ola Eriksson gav under finansdebatten. Jag
förutsätter att huvuddiskussionen om bostadssubventionerna bör komma i
det här sammanhanget, och inte enbart i den övergripande finansdebatten.
Det är bra att det kommer förslag om pengar för ombyggnader - de peng-
arna behövs. Men jag vidhåller att det är ett förslag som drabbar orättvist.
Jag vill upprepa att det är synnerligen märkligt att man inte har kunnat
komma överens i utskottet, om nu Centern och Socialdemokraterna, kanske
också Folkpartiet och kds, är överens. Det hade varit lätt att slå fast detta.
Jag uppfattar att det är på samma sätt som i andra sammanhang, när hyres-
gäster har sagt att Centern vill väl men gör som Moderaterna vill. Det är
fallet här. Moderaterna har inte velat acceptera finansministerns skrivning,
utan det är Bo Lundgrens version som gäller. Den skulle inte drabba på
samma sätt, utan den skulle tvärtom drabba dem som har högre hyror mer
än dem som har lägre hyror.
Anf. 97 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Såvitt jag kunde förstå, fanns det ingen anledning för oss i
bostadsutskottet att ta över den samlade synen och de återstående ärenden
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
99
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
100
som fanns att förhandla fram i detalj i den vida överenskommelse som gene-
rellt har gjorts.
Vi har förutsatt, precis som det var tänkt från början, att de här detaljbe-
sluten skall tas fram i ett andra skede, när man kan överblicka problemen
litet bättre och när man har mera tid på sig att försöka göra det så vettigt som
möjligt.
Låt mig också säga att vi med öppna ögon har erkänt att neutraliteten för
närvarande inte överensstämmer med den syn vi har haft tidigare. Mot bak-
grund av de ekonomiska problem som nu finns och av att vissa åtgärder har
drabbat villaägarna särskilt hårt, har vi accepterat att temporärt behålla neu-
traliteten haltande.
Det är ingen hemlighet att det inte är någon neutralitet mellan de olika
besittningsformerna. Det framgår mycket klart av vad vi har sagt i betänkan-
det. Det är bara att beklaga det. Vi har inte kommit längre, på grund av det
ekonomiska läget - detta senare med hänvisning till den önskeklapp som jag
fick av Eva Zetterberg.
Anf. 98 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Det är klädsamt och bra att Agne Hansson är helt klar över
att neutraliteten inte gäller, men jag vill minnas att Agne Hansson gjorde ett
stort nummer av det när beslutet fattades i våras.
Vi gör uppenbarligen helt olika bedömningar av det ekonomiska läget.
Det här är ett mycket destruktivt beslut, som inte på något sätt kommer att
förbättra den svenska ekonomin, vare sig 1993 eller 1994, men som däremot
kommer att drabba mycket orättvist.
Jag vill, förutom den önskeklapp som jag vidarebefordrade från Hyres-
gästföreningen, till Agne Hansson lämna över frågan om de individuella bo-
stadsbidragen. Om de generella bostadssubventionerna nu minskar så pass
drastiskt under kort tid, varför är ni inte i den borgerliga majoriteten villiga
att drastiskt öka bostadsbidragen, som skulle innebära att de familjer som
har de sämsta möjligheterna att klara sin hyra kunde göra det? Varför gick
ni inte med på att låta den lägre gränsen för bostadsbidragen vara kvar, eller
att göra ytterligare höjningar för att kompensera dem som drabbas i det här
fallet?
Jag förväntar mig inte något konkret svar på den frågan i dag, men jag vill
skicka med den. Det är många familjer, som i dag fruktar för och redan har
fått stora hyreshöjningar, som varje dag funderar över hur de skall få ekono-
min att gå ihop.
Anf. 99 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Herr talman! Min replik gäller Eva Zetterbergs anförande, och jag skall
försöka att hålla mig till det.
Jag håller med om att det är litet tråkigt att det ges så få repliker i debat-
ten, och jag känner en besvikelse över att så många duckar.
Vad gäller vår finansiering, har vi en påse med pengar att fördela. Det är
till stor del lånade pengar. Det är en budget. Vad vi har sagt är att det i dessa
kristider är rimligt att gå på FN:s rekommendation vad gäller bistånd. Där-
för har vi sagt att 0,7 % av BNI är en rimlig nivå. Ni som har andra uppfatt-
ningar får då stå för att hyresgästerna i ett mycket besvärligt läge i stället får
hyreshöjningar. Det är ju så.
Anf. 100 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag beklagade inte att det var få repliker. Jag beklagade att
majoritetens företrädare inte ens ansåg att det var nödvändigt att ha ett an-
förande där man förklarar sin politik, utan att man endast efter kritik går
upp och försvarar sig.
Däremot skulle jag vilja säga till Dan Eriksson i Stockholm att min och
Vänsterpartiets ståndpunkt är att Ny demokratis linje är absolut felaktig. Ny
demokrati ställer återigen grupper mot varandra - det gör man alltför ofta.
Man ställer bistånd mot pensionärer, barnfamiljer mot flyktingar, osv. Väns-
terpartiet kan inte reflektera över tanken att arbeta på det sättet.
En annan sak är att budgeten är begränsad och att utgifterna måste priori-
teras. Det har vi gjort. Vi har i vårt budgetförslag lagt in 1,8 miljarder, lik-
som 3 miljarder för 1994. Det är det utrymme som finns.
Jag vill också kommentera Dan Erikssons förslag om att lägga sig på FN:s
nivå. Det är inte så att FN anser att den lägsta nivån är bra. FN har angett
ett riktmärke för de länder som ännu inte har nått upp dit. Det måste vara
en total missuppfattning av Dan Eriksson att FN skulle välkomna att Sverige
sänkte sin nivå på biståndet.
Anf. 101 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Herr talman! Särskilt i dessa kristider skall man nog tänka sig för om man
skall ha kvar heliga kor. Man måste se över alla utgifter i en budget och inte
hålla något för heligt.
Vad gäller biståndet, vill jag säga till Eva Zetterberg att Sverige inte alltid
måste vara världsmästare på alla områden. Låt oss ligga på en ganska hög
nivå.
Om vi gav 0,7 % av BNI i bistånd skulle det betyda att vi låg rätt bra till.
Medeltalet för många programländer är omkring 0,25 %. USA ligger på
0,17 %. Sverige ligger alltså med 0,7 % mycket högt över andra länders ni-
våer. Jag tycker inte att vi behöver skämmas över att ge ett så bra bistånd.
Dessutom kan vi göra biståndet bättre genom att effektivisera det och se
över vart vi ger pengar, så att biståndet i större utsträckning kommer folk till
del. Min förhoppning är att vi skall kunna ge bättre bistånd men på en nivå
som motsvarar 0,7 %.
Anf. 102 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag hade tänkt att huvudsakligen diskutera bostadspolitik,
men eftersom Ny demokrati har kopplat biståndsfrågan till frågan om bo-
stadssubventionerna vill jag säga några ord om den också.
För mig är många saker heliga. Jag tror att det är bra att man har vissa
principer, att man har vissa ämnesområden där man inte vill rucka på princi-
perna, som faktiskt är heliga, men Ny demokrati tycks inte ha något sådant
område.
Jag tror visst att man kan effektivisera inom biståndsområdet; man kan
göra mycket annorlunda, och det finns många åtgärder man kan behöva
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
101
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
102
vidta för att biståndet skall komma de fattigaste till del. Men jag tror defini-
tivt inte på Ny demokratis modell, nämligen att minska Sveriges andel. Att
USA skulle ligga ännu lägre är ju om möjligt ett ännu sämre försvar. Jag
hoppas att Ny demokrati tar sig ytterligare en funderare på det.
Anf. 103 INGER HESTVIK (s):
Herr talman! Många människor befinner sig i dag i en mycket besvärlig
ekonomisk situation. De har stora skulder med åtföljande stora ränteutgif-
ter, och det gör att hushållets ekonomi kan vara helt söndertrasad och omöj-
lig att komma till rätta med. När man har skulder som är så stora att man
måste låna för att klara av att betala sina räntor finns det ingen återvändo.
Då måste någonting radikalt göras. Då måste bl.a. banker och samhället i
övrigt försöka hjälpa till för att bringa ordning i de enskilda människornas
ekonomi. Det är här behovet av en skuldsaneringslag gör sig gällande.
I det viktiga betänkande om landets ekonomi som vi i dag debatterar här
i kammaren finns ett litet avsnitt som behandlar skuldsanering. Här har den
borgerliga majoriteten funnit att det visst vore bra med en möjlighet till
skuldsanering, men inte just nu. Vänta och se resultaten av de försöksverk-
samheter som håller på att startas i Konsumentverkets regi i två kommuner,
nämligen Stockholm och Skellefteå. Utvidga möjligen försöksverksamheten
till flera kommuner. - Det är svaret.
Intresset från den borgerliga sidan för att lösa problemen för fysiska, över-
skuldsatta personer är alltså inte särskilt uttalat.
I den sista reservation som fogats till det betänkande som vi nu debatterar
framför vi socialdemokrater varför det är så viktigt att få till stånd en skuld-
saneringslag, och det snarast möjligt.
Människor som i dag sitter med skulder som är en omöjlig börda att bära
kan inte vänta i två tre år på att en utvärdering av en försöksverksamhet skall
komma till stånd, i synnerhet inte som det i dag finns ett förslag från Insol-
vensutredningen om hur en skuldsaneringslag skulle kunna se ut. I remissva-
ren till utredningen finns också flera synpunkter på hur lagen skulle kunna
utformas. Regeringen har alltså allt underlag som behövs för att föreslå en
sådan lag.
I Danmark har man sedan länge en skuldsaneringslag. I Norge har man
antagit en sådan lag, och den träder i kraft den 1 januari 1993. Finland väntas
också få en skuldsaneringslag nästa år. Men här i Sverige klarar den borger-
liga majoriteten inte av att få fram ett lagstiftningsförslag så att vanliga män-
niskor kan få hjälp. Det är anmärkningsvärt, i synnerhet som banker har fått
stöd med flera tiotals miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas att ett
skuldsaneringsinstitut skulle kosta ca 50 miljoner kronor.
I en frågedebatt här i kammaren svarade statsrådet Hellsvik att det kunde
vara skadligt för den enskildes betalningsmoral om man hade en möjlighet
att få sina skulder nedskrivna eller avskrivna. Nu är nog inte förslagen som
finns sådana att det är någon risk för en försämrad moral. Verksamheten i
Danmark har tvärtom visat att betalningsmoralen markant ökat genom att
man har kunnat se ljuset längst bort i tunneln.
En skuldsanering griper djupt in i den enskildes ekonomiska situation och
kräver ordentliga uppoffringar under ganska lång tid. Men när den tiden är
över kan man se framåt, och man har då en möjlighet till en ordnad ekonomi
utan överskuldsättning. Den hjälpen bör vi kunna ge enskilda människor i
nöd. Banker i nöd har ju redan fått sin bankakut!
Vad man som medlem av ett oppositionsparti möjligen kan fundera över
är om alla partier i regeringen har samma åsikt i frågan. Folkpartiledaren har
talat om det förnuftiga och berättigade i en skuldsaneringslag. Kds-ledaren
talade i Riksradions nyhetssändningar en hel dag om att vi måste hjälpa män-
niskor som hamnat i ekonomiska svårigheter. Vi måste ha en skuldsanerings-
lag, sade han. Den borgerliga majoriteten i lagutskottet valde ungefär samti-
digt att säga nej till en skuldsaneringslag och följde alltså det moderata stats-
rådet. Jag kan inte få budskapen från ledarna för Folkpartiet och kds att
stämma överens med agerandet i riksdagen.
Bengt Harding Olson, som är ledamot av lagutskottet och som kommer
efter mig i debatten, kan kanske ge mig en förklaring åtminstone till varför
Folkpartiet säger ett och beslutar ett annat. Man undrar litet stillsamt: Hur
är det med moralen?
Herr talman! Med det här yrkar jag bifall till reservation nr 35 om skuldsa-
neringslag.
Anf. 104 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag om att detta sammanträde skall fortsättas efter
kl. 19.00 nu satts upp.
Anf. 105 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! Den här dagens ekonomisk-politiska debatt har hittills
främst handlat om de stora, övergripande ekonomiska problemen, ofta i mil-
jardklassen. Men om de enskilda människorna med stor skuldbörda, som
Inger Hestvik just har talat sig varm för, har det inte varit särskilt mycket
tal. De skulder som är dem övermäktiga att bära kan gälla betydligt mindre
belopp.
I finansutskottets betänkande behandlas faktiskt frågan om skuldsanering
av privatpersoner, och då särskilt av s.k. överskuldsatta människor, männi-
skor och familjer som dignar under en enorm skuldbörda. Det är en synnerli-
gen verklighetsnära fråga, ett tungt problem som är värt all uppmärksamhet
här i kammaren. Särskilt bör det uppmärksammas av den anledningen att
det föreligger två alternativa lösningar. Det finns alltså en reservation mot
majoritetens uppfattning.
Min utgångspunkt är följande. Bankerna har fått sin skuldsanering genom
den s.k. bankakuten. Företagen kommer att få en form av skuldsanering ge-
nom tillskapandet av s.k. företagsrekonstruktion. Och nu bör också privat-
personer få sin skuldsaneringschans.
Jag utgår från att alla här i kammaren är överens om behovet av skuldsa-
nering. Frågan som vi nu närmast diskuterar är hur det akuta behovet skall
kunna tillgodoses.
Majoritetens modell är att satsa offensivt. Man vill först och främst satsa
på en bredare lokal verksamhet för skuldsanering. Det skall ske i åtskilligt
fler kommuner än de två som Inger Hestvik här har nämnt; det skall ske över
hela landet.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
103
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
104
Det skall ske genom en effektiv samverkan mellan budgetrådgivare inom
socialförvaltningarna, kronofogdemyndigheterna och bankerna. Den verk-
samheten skall förses med vad vi kallar kontrollstationer. Det betyder att vi
efter hand som försöksverksamheten löper skall utvärdera den. Vi skall inte
vänta i två år. Man kanske inte kan utvärdera varje kvartal, men man kan
t.ex. göra det varje halvår och då se hur verksamheten löper. På grundval av
utvärderingarna kan man successivt justera verksamheten för att få den att
fungera på bästa möjliga sätt.
Vi satsar inte bara på den här breda lokala verksamheten. Vi satsar också
på en bättre lagstiftning. Genom enklare och snabba regeländringar vill vi se
till att underlätta det lokala skuldsaneringsarbetet. Vi är inte främmande för
en särskild skuldsaneringslag - ett sammanhållet lagstiftningsverk som be-
nämns skuldsaneringslag.
Jag vill understryka att majoritetens modell poängterar att det krävs flera
samverkande åtgärder för att man snabbt skall kunna hjälpa de ekonomiskt
nödställda enskilda människorna och familjerna. Om man jämför majorite-
tens modell med reservationens alternativ nödgas man säga att det är litet
svårt att förstå reservationens verkliga innebörd. För det första tycks man
tro att en särskild skuldsaneringslag - en lag med ett visst antal paragrafer -
likt ett trollspö skulle lösa alla problem. Det är naturligtvis fel. En sådan
patentlag finns inte. Om någon skulle kunna hitta en sådan lösning kommer
det att ta mycket lång tid att utarbeta den. Om man följer de modeller som
hittills är presenterade i Norden, framför allt i Danmark och Norge, skall
man finna att alltför få gäldenärer skulle få den förmån av skuldsanering som
borde tillkomma en hel rad människor i vårt land.
För det andra tycks reservationens alternativ innebära att man godtar en
försöksverksamhet i två kommuner under två år för att senare kunna perma-
nenta en bredare verksamhet. Från reservanternas sida har man inte ställt
upp på att majoriteten vill ha verksamhet i åtskilligt flera kommuner. Det
betyder att reservationens alternativ är, som jag bedömer det, en ringa tröst
för dem som dignar under sin skuldbörda. Det leder osökt till historien om
kon som dog medan gräset växte.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga att om Socialdemokraterna och
möjligen också Vänsterpartiet verkligen vill värna om de skuldtyngda bör
man rösta på utskottets hemställan och glömma bort reservationen.
Anf. 106 INGER HESTVIK (s) replik:
Herr talman! Jag blev en aning förvånad när jag fick höra att man säger
att vår reservation inte innehåller ett ordentligt förslag. Vi vill hjälpa de
människor som har en skuldbörda som de inte klarar av. Jag misstänker att
de 2 000 hushåll som man i första omgången räknar med skall få hjälp är
mycket glada. Därmed inte sagt att de är de enda hushåll som skall få hjälp.
Det är klart att de andra hushållen också skall få hjälp. Kommunernas åtgär-
der i samarbete med socialtjänst och banker kan bli ett komplement till ett
skuldsaneringsinstitut. Det här är således inte den enda insatsen som vi vill
göra.
Jag tycker fortfarande att det är dåligt att verksamhet skall bedrivas i bara
två kommuner. Även om man skulle vidga verksamheten till åtskilligt flera
kommuner, som Bengt Harding Olson säger, skulle det ändå inte vara bra.
Alla kommuner skall vara med. Men även om det skulle gälla alla kommu-
ner, har inte alla kommuner lika stora resurser och lika stor vilja att hjälpa
överskuldsatta personer. Därför anser jag att detta är ett jämlikhetsproblem.
Alla människor i Sverige skall kunna få hjälp i en skuldsättningssituation.
Man skall få hjälp med att klara sig ur en sådan situation.
Jag säger inte nej till kontrollstationer. Jag säger inte nej till någonting
som rör den försöksverksamhet som Konsumentverket driver tillsammans
med Ackordscentralen och andra institut. Men jag anser fortfarande att det
är ett komplement till lagstiftningen. Vi måste få fram det här snabbt innan
de skuldsatta människorna dignar under sin börda.
Bengt Harding Olson har i en tidningsartikel gett uttryck för sin syn på
behovet av skuldsanering. Han sade att precis som banker och företag har
skuldtyngda privatpersoner rätt att få hjälp att sanera sin ekonomi. Jag miss-
tänker att han inte bara åberopar Skellefteåbor och Stockholmsbor. I slutet
av tidningsartikeln sades att samhället absolut inte får svika överskuldsatta
människor och familjer i kris. Naturligtvis har de rätt till hjälp precis som
banker och företag.
Det här tolkar jag som ett ja till vår reservation. Vi vill ha en skuldsane-
ringslag direkt. Men det finns tydligen två alternativ - ett som gäller, och ett
som är för gallerierna.
Anf. 107 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Herr talman! Nej, det finns ingenting för gallerierna. Men det är viktigt
att man föreslår verksamma metoder. Jag vill inte betvivla - jag har snarare
understrukit det i talarstolen - att Socialdemokraternas vilja till skuldsane-
ring är god. Man väljer emellertid fel metod. Inger Hestvik säger visserligen
att en särskild skuldsaneringslag inte är den enda tänkbara metoden. I reser-
vationen står det att det är den enda tänkbara metoden. Det för nästan tan-
karna till att det skulle vara den enda vägen.
Jag och majoriteten menar att en mängd olika åtgärder skall vidtas, och
de skall vidtas nu. Det sker genom den verksamhet som vi föreslår. Den kan
sätta i gång mycket snabbare. Det är en långsammare metod att stifta en lag.
Det föreliggande förslaget är dessutom inte särskilt bra. Det måste omarbe-
tas. Man borde ta intryck av vad man t.ex. har kommit fram till i Finland.
Allt detta tar tid. Under tiden dignar människor under sina skuldbördor.
Om det är så som Inger Hestvik säger att ni tycker att det som majoriteten
skriver om alla de andra kompletterande åtgärderna är bra, varför ställde ni
i så fall inte upp på detta. Vi har faktiskt också med ett förslag till skuldsane-
ringslag, men det tar vi senare.
Anf. 108 INGER HESTVIK (s) replik:
Herr talman! Detta var de förlösande orden - ni tar det senare. Det är det
vi inte vill. Vi viil ha en skuldsaneringslag nu. Man måste ha läst yttrandet
från lagutskottet mycket dåligt om man inte har insett att vi ställer upp. Vi
har inte reserverat oss emot någon försöksverksamhet. Vi tycker att det är
bra att en försöksverksamhet genomförs. Men vi tycker att det är dåligt att
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
105
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
A tgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
det bara är människor i två kommuner som skall få den hjälp som vi vill ge
alla människor här i landet.
Jag tror att det här är verksamma metoder. I Danmark har man ett system
som har hjälpt väldigt många människor, även om det danska systemet kan-
ske också kan förbättras. I Norge kommer man att inrätta ett system som
kommer att hjälpa väldigt många människor. I Finland är man också på
gång. I Sverige klarar vi alltså inte av, som jag sade tidigare, att hjälpa dessa
människor.
Jag anser att det går en politisk skiljelinje här, även om det är många
vackra ord som sägs. Många människor lider mycket ont i dag. Jag vill att de
skall kunna få hjälp snabbt.
Det talas om frivilliga överenskommelser. Det är bra om man kan göra
frivilliga överenskommelser. Det kommer vi inte att komma ifrån. Som jag
sade tidigare behövs det komplement till en skuldsaneringslag. Om man har
en frivillig överenskommelse och diskuterar med en bank som säger nej, så
är det nej. Med en skuldsaneringslag kan man gå till tingsrätten och få en
dom. Om tingsrätten har sagt att skuldsanering skall ske, måste banken ac-
ceptera det. Jag tycker faktiskt att bankerna har varit med och ställt till det
för många människor. Jag tycker därför att bankerna skall få ta på sig det
ansvaret.
Jag misstänker att det i systemet med borgerlighetens politiska påsar där
frivilliga överenskommelser skall träffas innebär en dold uppgift för kommu-
nerna och deras socialtjänster. Kommunerna skall vara med och betala. Jag
tror att det är det som ligger bakom att vi inte skall lägga hela ansvaret på
staten.
Som jag sade är många kommuner mycket bra när det gäller att ställa upp
i detta avseende. Konsumentverket har också på många sätt stöttat kommu-
nerna när det gällt att finna arbetsmetoder för att hjälpa dessa människor.
Men det är inte lika väl beställt i alla kommuner, och därför behöver vi den
här lagstiftningen.
Anf. 109 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Herr talman! Det som skiljer majoriteten från minoriteten är att majorite-
ten vill satsa på en mängd olika åtgärder - justering av lagstiftningen och
lokal verksamhet -, medan minoriteten anser att lagstiftningsalternativet är
det enda tänkbara. Det står klart och tydligt i reservation 35 till finansutskot-
tets betänkande, och det är detta vi skall rösta om.
Inger Hestvik sade tidigare att det skulle förekomma oenighet inom rege-
ringen. Jag påstår att detta närmast är en skenbar oenighet som här har fram-
kommit. Jag tror att vi lugnt kan se fram emot budgetpropositionen - vi
kommer då säkerligen att finna att alla regeringspartier drar åt samma håll.
Vad beträffar valet av modell är det inte alls säkert att tingsrättsmodellen
är den bästa. Det finns andra modeller som är billigare och betydligt mer
effektiva. Dessutom måste man räkna med att kronofogdemyndigheten och
den kommunala socialförvaltningen med dess budgetrådgivare skall hjälpa
till. Det ligger i sakens natur.
Självfallet skall bankerna ta sitt ansvar. Har de gjort sig skyldiga till lättsin-
106
niga utlåningar, kan de genom den nya paragrafen i konsumentkreditlagen
om god kreditgivningssed få ta sitt ansvar rent lagtekniskt.
Jag konstaterar att riksdagen i skuldsaneringsfrågan har tagit initiativ för
att man skall kunna vidta de åtgärder som verkligen behövs för att hjälpa
alla dessa människor. Det är synd att Socialdemokraterna inte vill medverka
i det breda initiativ som riksdagen är beredd att ta.
Avslutningsvis vill jag säga att det är riktigt att jag har publicerat åtskilliga
artiklar i denna fråga, eftersom jag tycker att den är viktig. Jag tror att en-
skilda människor lika väl som banker och företag har rätt att få hjälp när de
hamnar i en ekonomisk kris. Jag backar inte från denna uppfattning, och det
gör inte regeringen heller.
Anf. 110 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Herr talman! En del av Sveriges finansiella sanering bör vara någon form
av skuldsanering för enskilda personer. Den ekonomiska karusell som kän-
netecknade 80-talet berodde på att det fanns en överlikviditet på markna-
den. Enskilda och företag erbjöds lättvindigt krediter, och många sitter nu
hårt fast i sina skulder. Samhället och politikerna bidrog till detta genom att
införa ett nytt skattesystem, som var välkommet men som ändrade förutsätt-
ningarna för medborgarna - man tvingades gå från lån och hög inflation till
ett ekonomiskt tänkande med sparande och låg inflation.
Dessa båda förhållanden har lett till att såväl företag och banker som en-
skilda har hamnat i en skuldkris. De åtgärder som regeringen nu arbetar med
har nämnts tidigare i debatten. Det är bl.a. Insolvenskommitténs pågående
arbete och förberedelserna för den bankakut som skall ta hand om banker-
nas allra största bekymmer samt ett eventuellt system för att sanera och
rädda konkursföretag.
I vårt parti tycker vi att en logisk följd av dessa åtgärder är att vi får någon
form av skuldsanering och rådgivning för fysiska personer på samma sätt
som för dessa institutioner. Vi skall emellertid inte sticka under stol med att
detta är ett komplicerat problem. Betalningsmoralen måste upprätthållas i
ett rättssamhälle, och det är inte helt enkelt att konstruera ett sådant här
system.
Vi anser att det är viktigt att samhället inte tar över den enskildes ansvar
men väl stöder den enskildes ansvarstagande. Det kan exempelvis inte bli
fråga om att lyfta av 100 % av en skuld.
Fördelarna med ett sådant här system är det inte svårt att känna för.
Mycket viktigt i ett sådant här läge är att långivarna skärper kreditpröv-
ningen avsevärt och inte ger krediter så lättvindigt som man gjort under se-
nare år.
Den enskilde skulle få rimliga möjligheter att komma igen. Det är en
mänsklig rättighet att få göra det, om det hela har gått snett.
Vi måste stödja människorna, och vi måste stödja familjerna, speciellt om
det har gått snett i något avseende.
Lagutskottets ståndpunkt i denna fråga är att det kommittéförslag som jag
har förstått att reservationen i första hand stöder sig på inte är helt tillfreds-
ställande. Regeringen bör i stället arbeta fram ett kombinerat stödjande sy-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
107
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
108
stem både med någon form av sanering och med rådgivning som gör att de
människor det gäller kan få en bättre nivå i sin privata ekonomi.
Vi anser att samhället och den enskilde här har ett ömsesidigt ansvar. Sam-
hället har radikalt förändrat förutsättningarna för lån och sparande, något
som fått konsekvenser både för företag och för enskilda. Den enskilde måste
efter förmåga ta sitt ansvar för att klara betalningarna för de skulder han
ådragit sig. Det gäller att komma fram till den punkt där denna förmåga lig-
ger.
För att nå denna balanspunkt tror vårt parti att någon form av skuldsane-
ring är viktig och snarast bör komma till stånd. Jag tror att alla partier här i
grunden har samma uppfattning - att man sedan vill göra litet PR för olika
ståndpunkter må så vara. Det är viktigt att regeringen arbetar med denna
fråga. Det pågår ett sådant arbete, och det är skälet till att utskottet inte velat
gå så långt som till ett tillkännagivande. För att nå denna balanspunkt vill vi
i vårt parti arbeta för en lösning av det slag jag här talat för.
Anf. 111 INGER HESTVIK (s) replik:
Herr talman! Det är bra att vi jobbar åt samma håll för att lösa ett svårt
problem. Vi skulle från socialdemokratiskt håll ha kunnat ställa oss bakom
utskottets hemställan, precis som vi gjort tidigare, med tanke på att ett ar-
bete är på gång. Att vi reserverat oss beror på det som det ansvariga statsrå-
det sade i ett frågesvar i riksdagen, nämligen att hon av flera skäl var tveksam
till en lagstiftning på detta område. Den uppfattningen kan vi inte dela.
Dessutom är det nu så många människor som befinner sig i en extremt svår
akut situation att jag anser att vi mycket snart måste få till stånd lämpliga
åtgärder.
Holger Gustafsson sade att människor måste ta ett eget ansvar för sina
skulder. Detta är naturligtvis riktigt, men de som har misslyckats med detta
måste få hjälp. När man studerat hur detta fungerar i Danmark har man fun-
nit att det i 75 % av fallen utgår en nedsättning med bara 10 %. Det är alltså
inte fråga om några stora summor. En skuldnedsättning på 20 % och mer
förekommer bara i 6 % av fallen. Det är egentligen fråga om att justera och
se över sin ekonomi, men vi menar att man skall ha ett lagligt stöd för det.
Ute i landet finns nu en väldig oro. Jag har fått ett brev från en kvinna i
Uddevalla, en ort som i dag inte är precis okänd. Genom både konjunktur-
nedgång och lånestopp har både hon och hennes familj hamnat i en helt
hopplös situation. Värdet på deras hus har halverats, räntorna har däremot
gått åt andra hållet. De kan inte längre betala räntorna. De kan inte utveckla
sig i sina arbeten, eftersom det inte finns några arbeten att få. Detta beror,
menar de, både på bankers agerande och på regeringen.
Kvinnan skriver i sitt brev: ”Detta känns som om vi blivit amputerade och
med avhuggna vingar för resten av vår livstid. Hela familjen håller på att
bli psykiskt sjuk.” Hon påpekar också att det inte är fråga om någon dålig
betalningsmoral. Det är helt enkelt en överlevnadsfråga.
Man undrar då: Skall hon få vänta i flera år på att sanera sin ekonomi, om
hon nu orkar vänta så länge?
Jag menar att vi måste ta vårt politiska ansvar och besluta oss för att införa
en skuldsaneringslag. Det är vår socialdemokratiska synpunkt.
Anf. 112 HOLGER GUSTAFSSON (kds) replik:
Herr talman! Vi är nog ganska överens om behovet av ett system för att
lösa detta. Vad vi egentligen diskuterar här är tempot.
Frågan bearbetas ändå i dagsläget på två departement, Civildepartemen-
tet och Justitiedepartementet. Jag vet att Justitiedepartementets minister
har uttryckt att det finns problem och frågor som rör betalningsmoralen, och
det finns anledning att göra det. Detta är ett komplicerat problem att lösa.
Jag tror däremot inte att det behöver innebära att justitieministern är låst
och förhindrad att komma med nya lösningar och tankar kring detta.
Som Inger Hestvik säger finns i dag ett stort tryck från samhället, och det
trycket ökar. Samhället har ju allt att vinna på att de enskilda får hjälp så att
de kan betala någon del av sina skulder. Det inser säkert också justitieminis-
tern. Jag är mycket mer positiv på det här området än vad Inger Hestvik är.
Jag tror alltså inte att justitieministern känner sig bunden av att hon har ut-
tryckt att det finns svårigheter i sammanhanget.
Anf. 113 INGER HESTVIK (s) replik:
Herr talman! Jag får tolka Holger Gustafssons senaste inlägg som att det
pågår ett arbete och att det är en misstolkning från vår sida att ärendet skulle
ha lagts i någon byrålåda. Men vi står fortfarande kvar vid vårt krav, och
det kan ju inte vara något större problem för regeringen att lägga fram ett
förslag.
Anf. 114 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Debattreglerna föreskriver att man endast en gång per be-
tänkande får frekventera talarstolen. I det här fallet skall jag behandla två
moment, varför jag tyvärr behöver litet extra tid, dock kanske inte 20 minu-
ter, som jag är uppsatt på i talarlistan.
I dessa dagar, när varsel om uppsägningar, besked om nedläggningar av
företag och en till synes aldrig sinande ström av konkurser dominerar nyhets-
förmedlingen, är det lätt att nedslås av bekymmer. Det gäller emellertid i
dessa tuffa tider att inte bara beskriva det som är dåligt - vi behöver också
höra goda nyheter. Även om det just nu är rätt glest mellan dem, så finns de.
Vi bör se till att det finns medel att hjälpa fram investeringsobjekt och lik-
nande arbetsmarknadspolitiska åtgärder, så att de så snabbt som möjligt ger
positiva effekter.
Arbetslösheten i Gävleborgs län uppgår nu till 5,8 % öppet arbetslösa,
och tyvärr kan arbetslösheten komma att öka ytterligare. Totalt står 13 %
utanför arbetsmarknaden, dvs. de är arbetslösa eller föremål för åtgärder.
Bland ungdomarna i gruppen 18-24 år står 33 % utanför arbetsmarkna-
den. Dessa är antingen arbetslösa eller föremål för åtgärder. Risken är up-
penbar att närmare 50 % av ungdomarna under vintern kommer att stå utan-
för den ordinarie arbetsmarknaden.
Länet har under de två senaste åren tappat minst 6 000 arbetstillfällen ge-
nom nedläggningar.
För att över huvud taget kunna fortsätta att ordna utbildning för arbets-
lösa behöver Länsarbetsnämnden omedelbar förstärkning om ca 250 miljo-
ner kronor. Därutöver måste möjligheter öppnas att använda arbetslöshets-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
109
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
110
ersättningspengar för aktiva insatser. Det måste vara bättre att ge de arbets-
lösa utbildning än att de bara passivt uppbär arbetslöshetsersättning.
I länet finns ett antal välbehövliga och angelägna infrastrukturprojekt,
som bara väntar på klartecken från regeringen. Det gäller satsningen på Ost-
kustbanan och på E4 mellan Söderhamn och Hudiksvall. I februari-mars
1993 kan investeringar för ca 1,3 miljarder starta om bara regeringen ger
klartecken. Regeringen har än så länge bara givit klartecken till 300 miljo-
ner.
Att på detta sätt pytsa ut arbeten och anslag i små poster både fördyrar
och fördröjer arbetsmarknadsinsatserna. Dessutom är det i detta fall fråga
om en lönsam investering.
När väl dessa arbeten kommer i gång skapas ca 2 000 årsarbeten, förde-
lade på några år. Flera hundra bygg- och anläggningsarbetare kommer att få
arbete, liksom entreprenörer och leverantörer. Samtidigt skapas grunden för
en positiv framtida utveckling i hela södra Norrland. Även på stambanan
genom länet finns investeringsprojekt för ca 800 miljoner kronor färdiga för
start under det närmaste året.
Regeringen har nu att lägga fram förslag om forskningspolitikens inrikt-
ning. Här finns tillfälle att verksamt stödja och utveckla de mindre och me-
delstora högskolorna, t.ex. högskolan i Gävle/Sandviken. Se till att denna
högskola och andra mindre högskolor får kraftfulla förstärkningar på forsk-
ningssidan. Se samtidigt till att utveckla Statens institut för byggnadsforsk-
ning, som nu utgör en viktig länk i det samarbete som utvecklas mellan hög-
skolorna i Gävle/Sandviken, Falun/Borlänge och Garpenberg. Uppmuntra
de kopplingar som dessa högskolor redan har med universitetet i Uppsala.
I Värmland är den svåra arbetsmarknadssituationen inte ny. Så sent som
under 1970-talet och början av 1980-talet befann sig Värmland i en bekym-
mersam situation på grund av den omfattande och svåra omstruktureringen
av industrin.
Nu är vi alltså där igen. Det skall dock starkt betonas att mycket har hänt
under dessa tio år. Många världsledande företag inom framtidsorienterade
branscher har hittat en plats i Värmland och framför allt i Karlstad. Exempel
på Karlstadsföretag som i dag är världsledande är informationsteknologi-
företaget Ericsson Programatic. Pappersmaskintillverkaren Valmet-
Karlstad AB är ett annat exempel.
Regeringen beslutade häromveckan att bevilja Tetra Pak i Sunne ett loka-
liseringsstöd på 12 miljoner kronor. Detta gör att man successivt kan öka
arbetsstyrkan från 100 till 200 fram till sommaren 1994.
Av naturliga skäl dominerar dock de negativa beskeden när det gäller ar-
betsmarknad och näringsliv. Den ensidiga näringsstrukturen i många orter i
Värmland har gjort att den senaste tidens många besked om neddragningar
förmörkat bilden.
I Töcksfors i västra Värmland har Töcksfors Verkstads AB varslat 235
personer om uppsägning.
I Hagfors är framtiden fortfarande oviss för sysselsättningen, även om 75
miljoner kronor skall satsas i järnverket, så att Hagfors blir världens smides-
centrum för verktygsstål.
I Arvika har VME Industrier varslat på grund av minskad orderingång.
Gjuteriföretagen i Arvika har också svårigheter som skapar sysselsättnings-
problem.
I förra veckan meddelade ledningen för Bofors att den mekaniska verksta-
den vid Zakrisdalsverken skall flyttas till Karlskoga. Därmed försvinner 400
arbetstillfällen. Av den fabrik som bara för något år sedan hade 1 100 an-
ställda kommer ingenting att återstå våren 1994.
Fru talman! Vad kan nu regeringen och riksdagen göra för Värmland? Jo,
även i detta fall kan man tidigarelägga viktiga infrastruktursatsningar. Det
är investeringar, ej kostnader, och det ger ett stort antal arbetstillfällen samt
dessutom en viktig signal till omvärlden om att Karlstad och Värmland satsar
på framtiden.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till motionerna Fi75 samt Fi51 om
behovet av regionala sysselsättningsprogram, som tas upp i finansutskottets
betänkande.
Jag övergår sedan till bensinskatten.
När det gäller regeringens och Socialdemokraternas gemensamma propo-
sition om åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin var Ny demo-
krati det enda parti som bemötte förslaget beträffande bensinskattehöj-
ningen med en motion. Då min motion har engagerat andra inom mitt parti
så hårt att den i stort redan har debatterats kommer jag att kraftigt korta ner
mitt anförande.
Anledningen till motionen var att vi ansåg att bensinskattehöjningen för-
delningspolitiskt sett var en olycklig och mindre rättvis åtgärd. Bilberoendet
är inte jämnt fördelat vare sig över landet eller mellan olika inkomstgrupper.
En kraftigt höjd skatt drabbar i hög grad barnfamiljer, glesbygdsbor, lågin-
komsttagare m.fl. Som underlag för motionen har vi bl.a. tagit del av bensin-
bolagens redovisning av vad bensinen skulle kosta från den 1 januari. Vi an-
såg detta vara en fullkomligt orimlig kostnad, speciellt för de kategorier som
inte har tillgång till alternativa färdmedel, utan som helt och hållet måste
förlita sig till bilen.
Motionen lämnades in den 12 november - alltså innan kronan började
flyta och den s.k. devalveringseffekten tillkom.
Tack vare den misskötsel av ekonomin som ett socialdemokratiskt van-
styre borgat för måste statskassan förstärkas. Det är vi medvetna om, och vi
vill hjälpa till. Bensinskattehöjningen är avsedd att till statskassan inbringa
2 miljarder kronor, enligt regeringen.
Som vanligt är regeringens förslag finansiellt dåligt grundat. Finansdepar-
tementet har nämligen inte gjort några beräkningar av volymeffekterna. På
Finansdepartementet antar man att människor kommer att åka bil lika
mycket som tidigare oavsett hur högt bensinpriset blir.
Samma beklagansvärda tänkande tillämpades då den s.k. turistmomsen
infördes, vilket är ett direkt parallellfall till detta. Genom att se på resultatet
av införandet av turistmomsen bör man alltså redan nu kunna sia om resulta-
tet av bensinskattehöjningen.
Turistmomsen beräknades ge ett tillskott om 4,2 miljarder. Resultatet blev
2,4 miljarder. Dessutom tillkom på minussidan 8-10 miljarder i ökade ar-
betslöshetskostnader och minskade skatteintäkter.
En höjd bensinskatt kommer inte att ge 5,2 miljarder utan högst 1-3 mil-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
111
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
112
jarder i tillskott till statskassan. Därutöver tillkommer de negativa dyna-
miska effekterna.
Sveriges attraktionskraft som turistland minskar. Turisterna väljer hellre
Norge och Finland. Inkomstbortfall? Kalkyl samt finansiering saknas!
Då bensinpriset går upp höjs KPI, vilket medför att pensioner och bidrag
räknas upp. Med andra ord: ökade utgifter för staten. Kostnad? Kalkyl samt
finansiering saknas!
Vi framförde i motionen alternativa förslag till en motsvarande inkomst-
förstärkning. Ett förslag är att i stället lägga inkomstförstärkningen så, att
man höjer fordonsskatten för bensindrivna personbilar. Ett annat förslag är
att den höjda bensinskatten ej skall drabba stödområdena, som redan nu är
tillräckligt utsatta.
När nu Ny demokrati hade lagt fram ett välunderbyggt, verklighetsbaserat
och finansierat förslag som alternativ till förslagen i denna proposition inträf-
fade följande:
Socialdemokraterna försökte hoppa av uppgörelsen med regeringen. De
ville i stället att skattehöjningen skulle skjutas på framtiden. Härvid skall
beaktas att Socialdemokraterna inte vill göra avkall på själva förslaget om
höjd bensinskatt.
Regeringen fick plötsligt kalla fötter och började ta efter Ny demokrati.
Den började lyssna på vad verklighetens folk vill. Ojdå, sade regeringen,
vill inte folk ha höjd bensinskatt? Vad konstigt! Ny demokratis förslag är ju
jättebra, så det kan vi inte anta. Vad skall vi göra?
I ren desperation, för att kompensera skattehöjningen, föreslog man då
en höjning av reseavdraget med en krona, en lika ogrundad kalkyl som när
hela bensinskattehöjningen snickrades till. Reseavdraget kostar staten ca
470 miljoner. Men hur skall detta finansieras? Jo, man tänker lägga på ytter-
ligare skatt på ett annat ställe. I detta fall slopas de speciella avskrivningsreg-
lerna för beredskapslagren av olja. Det ger under två år - 1993 och 1994 -
sammanlagt ca 500 miljoner till staten. Därefter finns det ingen finansiering.
Detta förslag läggs fram, trots att Konsumentverkets rapport Bilunderhåll
1988/89:11 visar att boende i glesbygd har högre bilkostnad. Glesbygdsbilis-
ten kör ca 650 mil mer per år än genomsnittsbilisten, och han har en årlig
merkostnad för drift och underhåll för bilen på 3 100 kronor. Dessutom har
inkomsttagaren i glesbygdsområden en medelinkomst som är 45 000 kronor
lägre än för andra inkomsttagare. Dessa uppgifter är från 1988. Sedan dess
har bilkostnaderna och inkomstgapet mellan glesbygden och andra områden
markant ökat.
Förutom Ny demokrati kräver bl.a. Statliga glesbygdsmyndigheten och
Norrlandsförbundet att bensinprishöjningen skall stoppas.
Förutom ett konstaterande att regeringens förslag om bensinskattehöj-
ningen slår helt fel, konstaterar SCB att regeringens åtgärd att mildra be-
gränsningen av reseavdragen har varit ”något missriktad”. I sin utredning
har man kommit fram till att lindringen naturligtvis var bra för glesbygdsbor,
men de ökade avdragen innebar främst en kompensation för pendlare kring
storstäderna, där fler kan göra reseavdrag och där reseavdragen är högre.
Dessutom har storstadspendlare tillgång till alternativa transportmöjlighe-
ter.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservation nr 20.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
I detta anförande instämde Laila Strid-Jansson (nyd).
Anf. 115 JOHN ANDERSSON (v):
Fru talman! Också jag tänkte tala om bensinskatten. Det är nämligen fler
än Arne Jansson som har motionerat om avslag på den föreslagna höjningen.
Bland förslagen i det s.k. krispaketet fanns det ett förslag om en mycket
kraftig höjning av bensinskatten. Skatten på bensin och framför allt den nu
föreslagna skattehöjningen slår hårt mot vissa regioner här i landet. Det är
först och främst befolkningen i glest bebyggda områden som drabbas.
I Norrlands inland, där avstånden är stora, kommer höjningen att med-
föra mycket stora kostnadsökningar. Praktiskt taget all verksamhet kommer
att drabbas. Höjningen innebär problem för t.ex. polisen i glesbygd. Inom
Vilhelmina polisdistrikt kör polisen mellan 20 000 och 25 000 mil varje år,
vilket gör att det blir en stor kostnadsökning. Lägg därtill besparingskravet
på 500 miljoner, som polisväsendet har att uppfylla.
Ja, det går nog att göra en ganska lång lista över områden som kommer
att drabbas. I en del fall blir det kanske problem med att upprätthålla olika
verksamheter eller att klara av uppgifterna på ett bra sätt.
I regeringsdeklarationen sägs att ”Hela Sverige skall leva”. En sådan höj-
ning av bensinpriset som det nu är fråga om går illa ihop med denna målsätt-
ning. Det finns risk för att ljuset kommer att släckas i en del stugor på lands-
bygden. Människor som har långt till sina jobb och övrig samhällsservice
börjar nog att fundera över sin situation.
Det är helt klart att bilismen bör minskas, eftersom den orsakar stora mil-
jöproblem. Men då bör man börja i rätt ända, dvs. i städer och tätbefolkade
områden där det finns alternativ och där kollektivtrafiken kan gynnas. I gles-
bygden med dess stora avstånd finns det inga alternativ. Bilen är en nödvän-
dig förutsättning för att man skall kunna bo där. Om man nu vill uppnå miljö-
vinster, borde man diskutera om det inte vore bättre att satsa på en förnyad
bilpark i stället för att fördyra bilåkandet.
Oavsett om man höjer bensinskatten för att uppnå miljövinster eller en-
bart för att skaffa statsinkomster, bör ju strävan vara att göra beskattningen
så rättvis som möjligt. Därför bör en differentierad bensinskatt införas som
tar hänsyn till olika förutsättningar och förhållanden i landet. Jag har förstått
att det skulle vara tekniskt möjligt. Bl.a. bensinbolaget OK har förklarat att
det går mycket bra med en differentierad bensinskatt i landet. Finns det
andra lösningar som får samma resultat skall dessa naturligtvis prövas.
Fru talman! Eftersom min motion har tilltyrkts både i en reservation och
i en meningsyttring behöver jag inte yrka bifall till motionen.
Anf. 116 GUSTAF VON ESSEN (m):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets hemställan i
alla delar.
I denna debatt, som delvis och hittills har tagit de stora greppen, vill jag
ändå ta tillfället i akt att göra en markering kring den del som rör kraftvärme-
Åtgärderför att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
113
8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 46
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
114
beskattningen. Eftersom jag har en viss erfarenhet av branschen och dess
planeringsförutsättningar borde det vara mig tillåtet.
Kraftvärme är en metod för att samproducera elkraft och fjärrvärme. Me-
toden är mycket energieffektiv, därför att den gör det möjligt att ta till vara
spillvärme från elproduktion för att värma upp bostäder och andra byggna-
der i stället för att släppa ut den i havet till ingen nytta.
De företag, som producerar kraftvärme, försöker naturligtvis göra detta
så billigt som möjligt, men med hänsyn till miljön.
Genom att Sverige har låga elpriser och mycket höga skatter på bränsle till
kraftvärmeproduktion, har såväl utbyggnad av kraftvärmeproduktion som
användning av befintliga kraftvärmeverk varit låg. I Sverige kommer bara
10 % av fjärrvärmen från kraftvärmeverk, medan motsvarande siffror för
Danmark och Finland är 60-70 %.
Enligt min uppfattning måste elproduktion i kondenskraftverk och i kraft-
värmeverk ha likformiga förutsättningar när det gäller beskattning. Så är
inte fallet i dag. Beskattningen är inte konkurrensneutral.
I regeringens proposition 1992/93:50 finns det förslag, som skulle medföra
ytterligare allvarliga konsekvenser för kraftvärmen. Den i propositionen
föreslagna energiskatten på kraftvärme leder till att befintliga kraftvärme-
verk inte utnyttjas fullt ut och att nya verk inte kommer att byggas. Kraftvär-
men riskerar således att slås ut på sikt i Sverige eller att i varje fall dö sotdö-
den.
Om den föreslagna ändringen av beskattningen genomförs, blir kraftvär-
mens kostnad högre än alternativet, som är att producera el och fjärrvärme
var för sig. Det leder till att inhemsk elproduktion ersätts med utländsk kol-
baserad kondenskraft med sämre rening. Det medför i sin tur att miljön på-
verkas negativt genom att utsläppen blir flera gånger högre.
Regeringen har i sitt förslag räknat med att den aktuella energiskatten
skulle ge staten en budgetförstärkning på ca 200 miljoner kronor från 1994.
Den verkliga effekten blir emellertid den motsatta. Statens skatteintäkter
minskar i stället. Detta beror på att kraftvärmeverken, av skäl jag nyss
nämnt, stängs av och att beskattningen av den ersättande värmeproduktio-
nen ofta är lägre.
Näringsutskottet och skatteutskottet har uppmärksammat dessa förhål-
landen och föreslår att man skjuter upp ikraftträdandet ett år vad avser den
allmänna energiskatten. Detta är också förslaget i betänkandet. Det är givet-
vis bra att så sker. Det får dock inte bara bli ett år av respit.
I samband med riksdagens beslut i våras angående omläggningen av ener-
giskatten, uttalades att regeringen förutsattes i en utredning belysa effek-
terna av kraftvärmens energibeskattning. Denna utredning bör nu komma
till stånd så snart som möjligt. Beskattningen av kraftvärmen är mycket
komplicerad. Önskemålen att dra in pengar pengar till statskassan verkar
ibland i motsatt riktning mot de de långsiktiga energipolitiska ambitionerna
och målen. Det är därför viktigt att få detta komplex genomlyst, så att det
blir möjligt att göra en avvägning med alla fakta på bordet.
Fru talman! Utredningen bör givetvis också belysa biobränslekomissio-
nens förslag om koldioxidskatt på elproduktion. Om en sådan införes, blir
den ofrånkomliga följden att importerad kolkondenskraft framstår som det
första alternativet att ta till när kärnkraft och vattenkraft inte täcker våra
behov. Danmark t.ex. har ju som bekant ingen koldioxidskatt på elproduk-
tion, vilket inte heller Tyskland har. Däremot blir det inte mer av biobränsle-
baserad kraftvärme i Sverige, som en del biofantaster tycks tro.
Jag vill understryka vikten av att fjärrvärmen ges rimliga förutsättningar
till konkurrens med övriga uppvärmningsformer. I den s.k. trepartiöverens-
kommelsen konstateras: ”Kraftvärme bör gynnas framför kondenskraft.”
Om fjärrvärmen, genom överbeskattning eller feltänkta skattebelastningar,
tappar i konkurrenskraft, minskar också möjligheterna till produktion av el-
kraft genom den energieffektiva kraftvärmemetoden.
Tack för ordet, fru talman.
Anf. 117 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Fru talman! Det behöver inte upprepas att vi just nu har det besvärligt
på arbetsmarknaden i vårt kära fosterland. Jag skall inte närmare gå in på
orsakerna, utan dem får historikerna så småningom närmare ta reda på. De
skall ju också ha något att göra.
Vi har en hög arbetslöshet. Ungefär 6 % är mycket. Om man försöker
finna något positivt i situationen, arbetslösheten till trots med all den vånda
som den sprider hos de drabbade, har vi dock 94 % av befolkningen i arbete,
dvs. 94 personer av 100 är sysselsatta.
Vad jag vill säga med detta är att vi måste försöka se möjligheter i svårig-
heterna. För någon dag sedan hörde jag en kommentar från Karlskoga, tror
jag det var, att man aldrig hade startat så många nya företag som man gör nu
efter bekymren inom Boforskoncernen. Nöden är uppfinningarnas moder.
Återigen besannas detta gamla ordspråk. Det som nu är den stora faran är
att drabbas av passivitet. Nej, låt oss i stället vara positiva och söka möjlighe-
ter i situationen.
Nu är inte arbetsmarknadsministern här. Jag hade hoppats få komma in i
den rundan när jag skrev mitt anförande. Men jag vill ändå ställa en fråga
huruvida det inte i nuvarande läge kunde vara befogat att inrätta en slags
kristelefoncentral eller liknande, inte för att i första hand utgöra klagomur,
utan för att hjälpa oroliga människor att se de möjligheter som ändå finns.
Jag har mött hopplösheten hos drabbade, som utöver sin rädsla och sina frå-
gor inte ens kan komma i kontakt med någon som kan ge ett adekvat svar
till dem. Hur vore det med en telefon/brevcentral med uppdrag och förmåga
att lotsa människor rätt i den ofta så svåra byråkratin?
Det arbetsmarknadspolitiska avsnittet i betänkandet som vi debatterar
finns på s. 50-74 samt i AU:s yttrande som bil. 14. Jag vill peka på det anslag
av okuvlighet som propositionen andas, en okuvlighet som säger: Vi skall
klara detta svåra läge. Här vill jag också ge en eloge till Socialdemokraterna
för deras stora envishet när det gäller att bekämpa arbetslöshetens gissel.
Senast den envisheten stack fram var just vid krisuppgörelsen.
Efter att ha sagt detta måste jag dock uttrycka min förundran över hur
dåligt underbyggda den långa raden av s-motioner om satsningarna i länen
tycks vara. Jag har inte kollat alla. Men en kontroll av Örebro län ger föl-
jande vid handen: Av 36 uppräknade vägprojekt är två avslutade, elva pro-
jekt är pågående, nio finns inte ens med i Vägverkets prioritering, tre är un-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
115
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
116
der projektering, fyra är startklara varav tre är finansierade, tre finns med i
en behovsinventering som sträcker sig långt fram i tiden och ett projekt hör
inte ens till Närke, utan det hör hemma i Värmland.
Hälften av de uppräknade projekten är färdiga eller i gång. När det gäller
de resterande måste Vägverket bestämma sig för vad man vill.
Nog borde väl träffsäkerheten vara bättre. Detta betyder ju att, som det
verkar, kampanjen mot Kommunikationsdepartementet för att det inte blivit
mer än ”knappt en tummetott” av allt talet om infrastrukturens årtionde,
inte har något fog för sig. Nej, fru talman, sanningen är att det nu satsas tre
gånger så mycket på väg- och järnvägsbyggen som det gjordes under de sista
socialdemokratiska regeringsåren, dvs. att det satsas mellan 12 000 och
13 000 miljoner kronor under innevarande budgetår. Eller glömde man från
socialdemokratisk sida att kontrollera vad som har hänt när man kopierade
motionerna från maj månad i våras?
Den under våren beslutade ungdomspraktiken för ungdomar mellan 18
och 25 år har blivit just den stora åtgärd som vi hoppades. Vid november
månads utgång var 74 000 ungdomar verksamma på detta sätt i arbetslivet. I
dag är det nästan 80 000. Den uppmjukning av reglerna för ungdomsprakti-
ken och den förlängning av åtgärden som föreslås i proposition 50 fyller, vad
jag kan förstå, ett verkligt behov.
Den nya åtgärd som föreslås, arbetslivsutveckling, hoppas jag skall inne-
bära en lika välmotiverad åtgärd för andra åldersgrupper. Den goda tanken
är att den arbetslöse, i stället för att hamna i en för många förödande passivi-
tet, skall kunna behålla kontakten med arbetslivet samtidigt som något nyt-
tigt kan uträttas för arbetslöshetsersättningen.
Det är inte lätt att vara arbetsförmedlare i dessa tider. Att någon anvisning
i den stora mängden kan slå fel för den enskilde, måste vi ha fördrag med,
samtidigt som personalen på arbetsförmedlingarna lär sig att hantera de nya
åtgärderna.
Fru talman! I krisuppgörelsen mellan regeringen och oppositionen fanns
förslaget om att minska antalet semesterdagar med två. Vi kristdemokrater
ser det som ett rättvisekrav att de avtalsbärande parterna tar sitt ansvar och
kommer överens om motsvarande minskning inom sina resp, avtalsområ-
den.
Fru talman! Innan jag slutar mitt anförande vill jag påtala en detalj som
jag tror Arbetsmarknadsverket bör ta sig en titt på. Låt mig genom ett exem-
pel belysa vad jag avser.
En liten målarfirma måste på grund av arbetsbrist reducera antalet an-
ställda. LAS-reglerna innebär då oftast att de senast anställda får gå. Under
överhettningen före tvärstoppet i byggverksamheten var de som skulle av-
skedas ofta inte de verkligt duktiga yrkesmännen. Nu står de alltså till arbets-
marknadens förfogande. De kan då bli anvisade beredskapsarbete. I mitt
exempel är det hemmakommunen som i egen regi skall utföra underhållsar-
bete på ett antal fastigheter. Dessa beredskapsarbetande arbetslösa kan då
slå ut sina tidigare arbetskamrater i arbetslöshet. Det sker genom att det blir
billigare för kommunen att få beredskapsarbetarna att göra jobbet än vad
målerifirmans entreprenad skulle kosta. En översyn av dessa regler tycks
mig vara nödvändig.
Nu är inte Ingela Thalén i kammaren, men jag skulle vilja rikta en fråga
till henne. Det talas mycket om att man skall få människor i sysselsättning,
vilket är oerhört viktigt. Min erfarenhet, efter många år i yrkeslivet, även
som egenföretagare, är att det inte är så svårt att få saker och ting produce-
rade. Men att få dem sålda är däremot ofta ganska svårt. Vi har i dag inte
något efterfrågetryck. Hur vill Socialdemokraterna få till stånd ett efterfrå-
getryck utan att för den skull få en galopperande inflation?
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till mom. 8-27 i hemställan
i finansutskottets betänkande 1, dvs. de moment som berör arbetsmarknads-
politiken.
Anf. 118 ROBERT JOUSMA (nyd):
Fru talman! Sverige lider i dag egentligen av två stora brister. Den ena är
bristen på pengar och kapital. Den andra är, delvis som en följd av den
första, bristen på riktigt arbete, inte sysselsättning. Sysselsättning har vi
nämligen lyckats skapa en hel del genom diverse offentliga sektorer och ge-
nom en mängd konstiga utbildningslinjer som finns en här och en där.
När jag inte berikar kammaren med min närvaro är jag byggare i det ci-
vila, om jag får uttrycka mig på det sättet. Jag har arbetat både med nypro-
duktion och med reparation och om- och tillbyggnad. Ett stort problem som
man alltid märker när man ansluter till befintliga ledningar är att dessa led-
ningar är av mycket skiftande kvalitet. I många fall är de helt slut, men det
finns inte några pengar för att åtgärda detta.
Därför har j ag väckt en motion där j ag begär pengar till räntesubventioner
just för ROT-åtgärder vid stamsaneringar i fastigheter och för översyn av
ledningar ute på gata och mark.
Jag måste faktiskt säga att jag nog litet grand hade trott på Socialdemokra-
terna i detta fall. De brukar tycka om sådana saker, och de har många gånger
pläderat för dem. Men det blev inte så mycket stöd från dem. Det tycker jag
i och för sig är synd, eftersom det läggs ut otroligt mycket pengar på arbets-
förmedling och kurser hit och dit - AMS, AMU och allt vad det heter - i
stället för att skapa varaktig sysselsättning. Varaktig sysselsättning innebär
naturligtvis även att många unga kan komma ut i arbetslivet och få riktiga
jobb, vilket är mycket viktigt. Det vore bra om detta så småningom även
kunde kombineras med ett lärlingssystem.
Jag skall vara mycket kortfattad och yrkar därför bifall till reservation 24,
vilket tidigare har gjorts, men det kan inte skada att göra det en gång till.
Anf. 119 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Det föreslås en dramatisk minskning av u-hjälpen. Det är
mycket smärtsamt att ett sådant beslut skall fattas av riksdagen strax före jul.
Den ekonomiska krisen drabbar de fattiga länderna med förödande kraft.
Alla jämförelser med den rika världen blottlägger inte bara de väldiga klyf-
torna utan också att de växer dramatiskt i den ekonomiska världskrisens
spår.
Det föreslås besparingar på u-hjälpen med 1 500 miljoner kronor per år
för tiden 1993-1997. Från förhandlingarna om krisuppgörelsen rapportera-
des att nedskärningen skulle begränsas till 0,8 miljarder kronor per år, dvs.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
117
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
118
700 miljoner kronor mindre i stället för ursprungligen angivna 1,5 miljarder
kronor.
I slutomgången inträffade något som medförde att minskningen fastställ-
des till 1,5 miljarder kronor. Någon tillfredsställande förklaring till dessa om-
kastningar i förhandlingarna har inte lämnats. Det faktum att BNI sjunker,
kan inte förklara förändringar i nominella belopp.
Som redan har angetts i dagens debatt, betyder den lägre kronkursen, ef-
ter beslutet om flytande eller fri växelkurs, att värdet av det svenska bistån-
det blir lägre än tidigare, omkring 1 miljard av det totala anslaget.
En urholkning av biståndsnivån sker också genom det i och för sig viktiga
östbiståndet och genom flyktinghjälpen. Men kostnaderna för hjälpen bör i
framtiden inte drabba de fattiga länderna.
Jag anser att det vore av stort värde om u-hjälpen kunde ligga på oföränd-
rad nivå. I vart fall bör en eventuell besparing på u-hjälpen göras väsentligt
mindre än den som nu föreslås.
SIDA:s styrelse varnade i en skrivelse till regeringen och sade att det finns
en risk att Sveriges beslut kan få en internationell kedjeeffekt, med allvarliga
konsekvenser för det totala biståndets omfattning. Jag instämmer i detta ut-
talande.
Till skillnad från utskottet anser jag att en eventuell minskning av u-hjäl-
pen endast skall vara tillfällig, dvs. att den skall begränsas till ett budgetår.
Jag är inte nöjd vare sig med regeringens ståndpunkt, att återgå till enpro-
centsmålet ”så snart Sveriges ekonomi tillåter”, eller med utskottets ställ-
ningstagande, ”så snart det akuta finansiella läget tillåter”. Båda dessa for-
muleringar kan leda till oacceptabla tolkningar om tidpunkten. Det finns
inte någon anledning att fatta beslut för mer än ett år. Därefter får situatio-
nen prövas.
Jag anser att det är nödvändigt att finna nya lösningar som snabbt återstäl-
ler enprocentsmålet.
Det norska Stortinget fattade nyligen beslut om att ta bort en helgdag.
Sverige bör följa exemplet att ta bort en helgdag när påföljande dag är en
klämdag, som ofta blir arbetsfri. Dagen bör bli en symboldag för hela
svenska folkets uppslutning kring u-hjälpen till de fattiga folken i världen.
Det är nödvändigt att finna vägar att avgifts- eller skattebelägga uppenbar
lyxkonsumtion. Minskningen av beslutade försvarskostnader, vid fullt ge-
nomslag rör det sig om endast 1,2 miljarder, är alltför liten.
En majoritet i riksdagen beslutade i våras att öka försvarskostnaderna
med 7,3 miljarder under en femårsperiod. Sverige och Turkiet var de enda
länder i Europa som ökade försvarskostnaderna på detta väsentliga sätt.
Det är viktigare att Sverige uppfyller enprocentsmålet för u-hjälpen än att
försvarskostnaderna tillåts öka väsentligt.
Jag kan därför inte stödja utskottets hemställan i denna del utan har ett
särskilt yttrande om avslag.
Anf. 120 JOHN BOUVIN (nyd):
Fru talman! Riksdagsledamöter! Det är dags att för omväxlings skull litet
grand tala klarspråk. Ingenting av det vi här i dag har debatterat leder ju
någon vart.
Är ni medvetna om att vi i dag har en statsskuld på 1 100 miljarder? Det
rör sig om en 13 mil hög stapel av tusenlappar. Är ni medvetna om detta? Ni
verkar inte vara det.
Vet ni om att vi lånar 400 miljoner per dygn för att hålla denna gryta ko-
kande? Det gäller oss som sitter med här. Tyvärr är det inte så många kockar.
Därför blir det väldigt många miljoner per person sett till oss som finns här
i kammaren just nu. Detta är skrämmande. När vi vet hur dåligt läget är,
måste vi göra någonting.
Budgetunderskottet förra budgetåret uppgick till 80 miljarder. Nästa år
blir det kanske fråga om 200 miljarder. Då undrar jag: Hur skall denna kaka
räcka till? Det fungerar ju inte. Förra året krävde 70 miljarder så stor del av
kakan som framgår av den bild som jag här visar upp. Hur skall vi greja
detta? Är det inte dags för oss här att vakna? Om vi inte gör det, blir det
kanske så som man kan läsa om i dagens Expressen. Sverige liknas vid Tita-
nic. Sverige håller på att sjunka. De som driver skutan, Calle och Ingvar, ses
slita åt var sitt håll. Men vi kan inte fortsätta på detta sätt.
Är det då fel av mig att säga följande? Nu måste vi i denna kammare, och
även andra som kommer hit, faktiskt mangrant ställa upp. Det kan vi bara
göra på ett enda sätt. Vi talar många gånger om den enda vägen eller om den
tredje vägen. Men för att vi skall få fart på skutan igen måste vi kasta presti-
gen åt sidan. Det är nummer ett. På det sättet kanske vi får upp skutan igen.
Vidare glömmer vi detta med partitillhörigheten. Därmed går det kanske
ännu bättre. När vi har gjort det lägger vi korten på bordet och ser hur vi har
stökat till det. Vi inser då att det under de senaste 20-30 åren har gått snett -
det har det ju gjort.
Skall jag ha någon heder av att sitta med i denna kammare, är det dags att
börja jobba för dessa saker. Vi kan inte sitta här och bara mygla. Det är ju
vad vi håller på med.
All right, inser ni att detta har skett - för det har skett? Om ni gör det, kan
vi kanske börja göra saker och ting. Exempelvis gäller det att drastiskt sänka
räntan. Vidare gäller det ett pris- och lönestopp.
Sedan en annan sak. Om man skall börja vidta åtgärder, gäller det gamla
ordspråket att man skall sopa rent för egen dörr. Kanske vi skall börja sopa
här inne, för vi här i åratal har roffat åt oss på skattebetalarnas bekostnad
genom orättvisa pensionsförmåner. Och för att inte tala om alla fallskärms-
avtal! Det går faktiskt att konfiskera dessa med hjälp av avtalslagen, 36 §
handelsbalken, om jag minns rätt. Det går alldeles utmärkt. Varför görs då
inte det? Nej, ni är så rädda, ja, mer eller mindre fega. Ni håller varandra i
handen och är så involverade i detta spel.
Jag skulle faktiskt kunna stå här resten av kvällen och tala om åtgärder.
Men risken finns då att det kommer en och annan groda, eller t.o.m. en kro-
kodil, utfarande. Därför är det väl lika bra att lägga av för denna gång. Men
tro inte att jag kommer att glömma det här! Jag skall minsann jaga er, så det
blir fart på er.
Jag kan upplysa er om att jag håller på och undersöker Olof af Forselles-
affären, och den är inte rolig. Men det var kanske där det hela började,
1967-1968.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
119
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
120
Ja, jag får väl önska er lycka till. Egentligen skulle jag yrka på avslag. Men
det vågar jag inte, för då kanske ytterligare någon nydemokrat hoppar av.
Vi får väl se vad som händer. Vi kör på. Jag hoppas att det blir en trevlig
jul, och jag hoppas också på nya, friska takter. Tack skall ni ha!
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (inriktningen av den ekonomiska politiken)
Först biträddes utskottets hemställan med godkännande av motiveringen
i reservation 1 av Hans Gustafsson m.fl. med 132 röster mot 14 för menings-
yttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del. 173 ledamöter avstod från
att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med godkännande av utskottets mo-
tivering med 178 röster mot 140 för utskottets hemställan med godkännande
av motiveringen i reservation 1 av Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 3 (det finansiella systemet)
Utskottets hemställan bifölls med 179 röster mot 140 för reservation 2 av
Hans Gustafsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Torgny Larsson (s) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Mom. 4 (fullgörandegaranti)
Utskottets hemställan bifölls med 297 röster mot 23 för reservation 3 av
Bo G Jenevall.
Mom. 5 (en allmänhetens bankombudsman)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 139 för reservation 4 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 6 (kommunerna)
Först biträddes reservation 5 av Hans Gustafsson m.fl. med 133 röster mot
13 för meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del. 173 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 178 röster mot 139 för reserva-
tion 5 av Hans Gustafsson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 8 (program för arbetsmarknadspolitikens inriktning)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 142 för reservation 6 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 9 (nytt system för arbetslöshetsförsäkringen m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 299 röster mot 20 för reservation 7 av
Bo G Jenevall.
Mom. 11 (arbetslivsutveckling)
Utskottets hemställan bifölls med 295 röster mot 21 för reservation 8 av
Bo G Jenevall.
Mom. 15 (arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära utbildningsväsen-
det)
Utskottets hemställan bifölls med 294 röster mot 21 för reservation 10 av
Bo G Jenevall.
Mom. 23 (antalet semesterdagar)
Utskottets hemställan bifölls med 300 röster mot 13 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del.
Mom. 25 (konjunkturanpassad arbetstid)
Utskottets hemställan bifölls med 299 röster mot 20 för reservation 13 av
Bo G Jenevall.
Mom. 26 (krispolitikens effekter på kvinnors arbetsförhållanden)
Utskottets hemställan bifölls med 305 röster mot 12 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del.
Mom. 21 (regionala sysselsättningsprogram)
Först biträddes reservation 14 av Hans Gustafsson m.fl. med 120 röster
mot 20 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av
bifall till motionerna Fi51 av Magnus Persson m.fl. och Fi75 av Axel Anders-
son m.fl. 178 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 179 röster mot 140 för reserva-
tion 14 av Hans Gustafsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 29 (allmän sjukförsäkringsavgift)
Först biträddes reservation 16 av Hans Gustafsson m.fl. med 134 röster
mot 12 för meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del. 172 leda-
möter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 178 röster mot 141 för reserva-
tion 16 av Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 31 (kapitalinkomstskatt och förmögenhetsskatt)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 141 för reservation 18 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 37 (mervärdesskatt)
Först biträddes reservation 19 av Bo G Jenevall med 30 röster mot 14 för
meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del. 274 ledamöter av-
stod från att rösta.
Härefter bifölls utskottes hemställan med 282 röster mot 23 för reserva-
tion 19 av Bo G Jenevall. 11 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
121
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Åtgärder för att
stabilisera den sven-
ska ekonomin
122
Mom. 38 (bensinskatt)
Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 25 för reservation 20 av
Bo G Jenevall. 9 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 42 (minskning av bostadssubventionerna fr.o.m. 1994)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 21 för reservation 21 av
Bo G Jenevall. 11 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 43 (minskning av bostadssubventionerna fr.o.m. 1993)
Utskottets hemställan bifölls med 302 röster mot 14 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 47 (utbyggnad och tidigareläggning av infrastrukturprojekt)
Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 158 för reservation 22 av
Per-Ola Eriksson m.fl.
Mom. 48 (övriga infrastrukturfrågor)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 140 för reservation 23 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 50 (ROT-program för va-nätet)
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 32 för reservation 24 av
Bo G Jenevall.
Mom. 52 (bistånd m.m.)
Först biträddes reservation 25 av Bo G Jenevall med 27 röster mot 26 för
meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del. 264 ledamöter av-
stod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 297 röster mot 20 för reserva-
tion 25 av Bo G Jenevall. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 68 (hemspråksundervisningen)
Utskottets hesmtällan bifölls med 298 röster mot 20 för reservation 28 av
Bo G Jenevall.
Hans Göran Franck (s) anmälde att han avsett att avstå från att rösta men
markerats ha röstat ja.
Mom. 70 (presstöd och organisationsstöd)
Utskottets hemställan bifölls med 299 röster mot 20 för reservation 30 av
Bo G Jenevall.
Mom. 71 (näringspolitikens inriktning)
Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 141 för reservation 31 av
Hans Gustafsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 73 (förvaltningsbolag för de statliga företagen)
Utskottets hemställan bifölls med 179 röster mot 140 för reservation 32 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 75 (underleverantörsprogram)
Utskottets hemställan bifölls med 180 röster mot 139 för reservation 33 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 78 (ekonomisk brottslighet)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 141 för reservation 34 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 79 (skuldsaneringslag)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 141 för reservation 35 av
Hans Gustafsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
(Applåder)
På förslag av talmannen medgav kammaren att de på föredragningslistan
återstående ärendena, finansutskottets betänkande FiU9, näringsutskottets
betänkanden NU11 och NU20 samt jordbruksutskottets betänkanden
JoUll och JoUlO, fick avgöras i ett sammahang sedan debatten i dessa ären-
den avslutats.
Kammaren beslöt kl. 18.24 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.15 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.15.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1992/93:FiU9 Avbrytande av det pensionsanknutna premiegrundande alle-
manssparandet (prop. 1992/93:133).
Anf. 121 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! ”Till den som har skall vara givet”, lär det stå någonstans i
Bibeln.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Avbrytande av det
pensionsknutna
premiegrundande
allemanssparandet
123
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Avbrytande av det
pensionsknutna
premiegrundande
allemanssparandet
Det är möjligt att det är juridiskt tveksamt att lägga fram ett sådant förslag
som jag har lagt fram i finansutskottet, dvs. att inte betala ut någonting alls.
Men efter de beslut som denna kammare fattade för 45 minuter sedan, där
man bröt en lång rad löften, givna under valrörelsen och vid andra tillfällen,
till grupper som är mycket svagare ekonomiskt än den genomsnittlige alle-
mansspararen, känns det inte det minsta tungt att stå fast vid förslaget i fi-
nansutskottet.
Med det yrkar jag bifall till min meningsyttring.
Anf. 122 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Det har talats mycket om krispaket under dagen, och detta
betänkande har också kommit till i krispaketens spår. Det finns egentligen
inte så mycket att orda om det.
Orsaken till att det premiegrundande sparandet nu avbryts är överens-
kommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna.
Avbrytandet innebär att insättning som görs på premiegrundande konto
inte skall berättiga till någon premie efter den 6 november. Utskottet anser,
i motsats till Johan Lönnroth, att det är rimligt att det sparande som har skett
fram till avbrytandet skall ge rätt till en proportionell premie. Hur den pre-
mien skall beräknas och vilka villkor i övrigt som skall gälla kommer att bli
föremål för ytterligare beredning.
Det finns ett villkor för att få sparpremien - det står fast redan nu - och
det är, att för att sådan rätt skall föreligga skall behållningen på det premieg-
rundande kontot den 6 november stå kvar till dess att premien tillförs kontot.
Det här kravet omfattar endast bruttoinsättningar som gjorts under den för-
kortade sparperioden på högst 2 400 kr.
Det finns andra frågor som har samband med avbrytandet som behöver
övervägas ytterligare, och regeringen återkommer senare med förslag på det
området.
Regeringen kommer också att ta upp frågan om de som inte har deltagit i
det premiegrundande sparandet skall få del av de förutvarande löntagarfon-
dernas medel. Föredragande statsrådet anser dock att det är mindre sanno-
likt, med tanke på den begränsade omfattning som premietilldelningen kan
förväntas få i och med att sparandet nu avbryts i förtid.
Förslaget till avbrytande har alltså kommit till stånd efter uppgörelsen
mellan regeringen och Socialdemokraterna. Utskottet konstaterar därför att
det är befogat att avbryta sparandet. Det är också rimligt att de som har del-
tagit i sparandet skall få tillgodoräkna sig en premie för det sparande som
skett fram till avbrytandet.
Herr talman! Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag och avslag på
meningsyttringen från Vänsterpartiet.
124
Anf. 123 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! I detta ärende finns det skäl att gå litet bakåt i tiden. I våras,
när riksdagen behandlade frågan om införandet av det premiegrundande al-
lemanssparandet, varvi socialdemokrater mycket kritiska mot förslaget, och
vi röstade emot. Vi reserverade oss också till förmån för vår motion, som
innebar avslag på propositionen.
I den överenskommelse om krispaketet som träffades i september mellan
regeringen och oss socialdemokrater ingick att det premiegrundande alle-
manssparandet skulle avbrytas. Det var fullkomligt självklart att så skulle
ske.
Det första krispaketet kom till för att stärka de offentliga finanserna.
Detta skedde bl.a. genom besparingar i sjukförsäkringen, sänkning av pen-
sionsbeloppet med 2 % m.m. Att i det läget samtidigt säga till de människor
som drabbas av dessa försämringar att staten samtidigt har råd att fortsätta
att dela ut 5 miljarder kronor i generösa sparpremier till dem som har råd
och möjlighet att spara i aktier, vore naturligtvis fullkomligt oacceptabelt.
Vi var emot när sparpremierna infördes, och vi är nu mycket nöjda med
att de upphör.
Jag ber att få yrka bifall till hemställan i finansutskottets betänkande nr 9.
Anf. 124 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Skall man gå bakåt i tiden, finns det mycket att säga om lön-
tagarfonder och de debatter som vi många gånger har haft här om inrät-
tande, om användning och om avveckling. Man kan också fråga sig hur dessa
pengar togs in och vad det har betytt för företag som har gått miste om peng-
arna och därmed investeringar under årens lopp.
Det finns alltså mycket att säga, men jag skall inte gå in i en ny debatt. Jag
konstaterar bara att vi avbryter det här sparandet på grund av överenskom-
melsen mellan Socialdemokraterna och regeringen.
Anf. 125 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! Jag håller med om att det finns mycket att diskutera. I våras
var alltså vi socialdemokrater mycket emot att detta sparande infördes. Det
är bra att det revs upp genom uppgörelsen. Det var ett av de viktiga inslagen
i förutsättningarna för att det över huvud taget skulle bli en krisuppgörelse.
Vi är för dagen överens, herr talman, och jag är mycket nöjd med förslaget
till beslut.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU11 Ändringar i kärntekniklagen, m.m. (prop. 1992/93:98).
Anf. 126 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Vår framtida energiförsörjning och möjligheterna att göra
energi till en stor exportvara borde medverka till att ge beslutande politiker
en mer positiv syn på utvecklingen av kärnkraften i Sverige.
Trots en miljöhysterisk politik och massmedias skrämselpropaganda visar
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Andringar i kärn-
tekniklagen, m.m.
125
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändringar i käm-
tekniklagen, m.m.
126
en färsk SIFO-undersökning, som publicerades i går, att merparten, dvs.
53 %, av svenska folket anser att kärnkraften skall användas efter år 2010.
Vi vet också, att om en avveckling av kärnkraften kommer till stånd år
2010, innebär det en enorm kapitalförstöring. Varför? Jo, vi avstår då i reali-
teten från att producera elenergi till halva kostnaden - jämfört med dagens
elpris.
Vad skulle inte det betyda för svensk industri, att även framdeles kunna
utnyttja energi till ett mycket lägre pris än det man arbetar med i dag?
Med de här allmänna funderingarna som bakgrund vill jag ta upp frågan
om 6 § i kärntekniklagen - och vår motion i ärendet om denna s.k. tankeför-
budslag. Såväl moderater som folkpartister har tidigare motionerat i frågan.
I en aktuell moderat motion har man uttryckt sig mycket kritiskt till bestäm-
melserna i 6 §. Där sägs bl.a.: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar,
beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förbere-
dande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor”.
Även om dessa bestämmelser formellt inte utesluter forskning och utveck-
ling inom kärnkraftsområdet, måste de självklart påverka arbetet också med
att utveckla möjlig bättre säkerhet och funktion i de redan nu etablerade
kärnkraftverken.
Observera! I den framlagda propositionen införs till yttermera visso ett
skärpt straffansvar för brott mot 6 § kärntekniklagen, vilket också kritiseras
i den moderata motionen.
Utredningen om översyn av kärntekniklagstiftningen har också tidigare
föreslagit att de här aktuella bestämmelserna, om exempelvis straffansvar
och åtalsanmälan, skall avskaffas. Regeringen har inte i propositionen be-
rört utredningens förslag i denna del.
Herr talman! Oavsett om kärnkraften kommer att avvecklas senast år
2010 eller inte, är det enligt min och partiets synpunkt oförsvarligt - såväl ur
demokratisk som ekonomisk synvinkel - att genom en lagstiftning försvåra
forskning och utveckling av kärnkraften i Sverige. Ett beslut om att avskaffa
6 § i lagen om kärnteknisk verksamhet skulle gagna såväl säkerheten i våra
kärnkraftverk som vår framtida, miljöanpassade energiförsörjning.
Jag yrkar därför bifall till såväl Ny demokratis motion N40 som den mode-
rata motionen N36.
Anf. 127 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag skall först något kommentera Bengt Dalströms inlägg.
Han säger sig tillhöra ett parti som har sina fötter förankrade i verkligheten.
Jag kan lägga till att man har huvudet djupt begravt i sanden, som strutsen.
Man ser alltså inte den verklighet som är förknippad med el producerad ge-
nom kärnkraft.
Bengt Dalström säger att en avveckling av den svenska kärnkraften är ett
enormt slöseri, därför att det hindrar svensk industri från att tillgodogöra sig
billig kärnkraftsel till låga priser. Antingen är Bengt Dalström dåligt under-
rättad, eller också står han här och talar mot bättre vetande.
Tanken är att elmarknaden skall internationaliseras. El skall säljas på en
marknad till det pris man kan få ut. Jag har svårt att tänka mig att svenska
elproducenter skulle vara så fosterländska att de sålde billig el till svenska
företag därför att de är svenska, om de skulle kunna få högre priser - vilket
jag förutsätter att de kommer att kunna få - ute i Europa för samma produkt.
Det vore företagsekonomiskt vansinne, och jag tror inte att de kommer att
syssla med det.
Det är en upprörande förvanskning av verkligheten när man kallar 6 § för
en tankeförbudslag. Detta vet Bengt Dalström och Moderaterna. Detta är
ingen förbudslag. Den inskränker inte rätten att tänka. Den inskränker rät-
ten att göra sådana förberedelser som, genom att stora kostnader läggs på
projektering av framtida kärnkraftsanläggningar, kan användas som utpress-
ning eller argument för att bygga nya sådana anläggningar.
Som Bengt Dalström och Moderaterna vet, är det olagligt att uppföra nya
kärnkraftsanläggningar i Sverige. Det är alltså att planera brott. Jag har svårt
att tänka mig att Moderaterna och nydemokraterna skulle vilja tillåta plane-
ring av bankrån, därför att bankrån möjligtvis kan bli lagligt i framtiden.
I förslaget till ändringar av kärntekniklagen finns en del ändringar som vi
tycker är positiva.
Det är ett förtydligande när det gäller förbudet att lagra kärnkraftsavfall i
Sverige. Det är bra att ett sådant förtydligande görs.
Det finns brister i lagen. Det gäller tillstånden att driva kärnkraftsanlägg-
ningar. Som det är nu finns det inget förbud mot att driva kärnkraftsaggregat
efter 2010. Det finns beslut i form av överenskommelser mellan tre partier
bekräftade genom riksdagsbeslut. Dessa är i sin tur bekräftade genom rege-
ringsdeklarationer.
Det borde vara tillräckligt att det finns sådana uttalanden om att den
svenska kärnkraften skall vara avvecklad år 2010. Tyvärr är det inte tillräck-
ligt för kärnkraftsindustrin. Genom sin samarbetsorganisation Kraftsam har
den markerat att den inte tar denna överenskommelse på allvar. Jag tycker
nog att man kan förstå det. I Svenska Dagbladet från i morse framställs det
ärende som vi nu diskuterar som nästan färdigbehandlat och avgjort. Nä-
ringsutskottets ordförande säger - jag utgår ifrån att han talar på Moderater-
nas och möjligen även på någon annans vägnar - att under denna period -
dvs. med den regeringskonstellation vi har i dag - ligger man lågt i energifrå-
gan och gör inga ansträngningar för att riva upp beslutet om avveckling av
svensk kärnkraft.
Jag tycker dock att det måste understrykas att det finns två partier - Mode-
rata samlingspartiet och Ny demokrati - som programmatiskt vill driva
svensk kärnkraft vidare efter år 2010. Det finns åtminstone ett parti som svä-
var på målet - Folkpartiet - och som har argumenterat för att år 2010 inte är
ett heligt årtal, utan att man mycket väl kan tänka sig fortsatt drift. Bengt
Westerberg och Hadar Cars har uttalat en sådan uppfattning.
Eftersom de beslut som är fattade tydligen inte är tillräckliga för att de
stora elproducenterna skall ta dem på riktigt allvar, menar jag och ett antal
motionärer från andra partier att man får ett bättre skydd för och en starkare
markering av kärnkraftsawecklingen och att det är allvar genom en lagstift-
ning som förbjuder tillstånd att driva kärnkraftsanläggningar efter år 2010.
Vi föreslår ett sådant tillägg till kärntekniklagen.
De s.k. ersättningsinvesteringarna har debatterats tidigare. Med ersätt-
ningsinvesteringar menas kostnadskrävande och omfattande investeringar i
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändringar i käm-
tekniklagen, m.m.
127
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändringar i käm-
tekniklagen, m.m.
128
befintliga kärnkraftsanläggningar. Investeringarna har snarast karaktären av
om- eller nybyggnad innanför skalet på ett existerande kärnkraftverk. Det
är en brist att det inte finns ett förbud mot sådana omfattande investeringar.
Frågan har utretts och avvisats av utredaren. Nu avvisar utskottet en sådan
lösning.
Jag erkänner att det kan vara tekniskt komplicerat att avgöra vilka inve-
steringar som görs av rena driftsäkerhetsskäl och vilka som är ersättningsin-
vesteringar. Jag tror inte att det är omöjligt att lösa det problemet. Av re-
missinstanserna har bl.a. Greenpeace visat att en sådan lösning är tekniskt
möjlig.
Frågan om export av kärnteknisk utrustning har varit föremål för debatt i
många sammanhang. Anledningen till att en majoritet i Sveriges riksdag har
beslutat att den svenska kärnkraften skall avvecklas är att man inte bedömer
att det är möjligt att driva kärnkraft på ett säkert sätt längre än till år 2010.
Jag menar att en logisk konsekvens av detta är att vi från svensk sida inte
skall exportera kärnkrafsteknologi till andra länder. Vi skall alltså inte ex-
portera en teknik för att producera energi, som vi själva inte tror kan fungera
på ett säkert och tillfredsställande sätt.
Jag är medveten om att man kan hamna i situationer då det är rimligt att
exportera. Det kan t.ex. gälla åtgärder för att öka säkerheten i anläggningar
som är undermåliga och där det föreligger en uppenbar risk för miljön och
den kringboende befolkningen, men också för befolkningen i andra länder.
Jag tänker på en mängd dåliga anläggningar i östeuropeiska länder. Det är
möjligt att det finns sådana anläggningar även i västeuropeiska länder. Sve-
rige bör i så fall, som en del i ett internationellt samarbete, ha möjlighet att
exportera sitt kunnande. I vissa fall kan det kanske gälla teknik, men det
gäller framför allt det säkerhetskunnande som vi har i landet.
I dag är fem kärnkraftverk avstängda i Sverige sedan den 17 september.
De är avstängda därför att man har kommit underfund med nya och ovän-
tade brister i säkerheten. Man bör tolka detta som att vi kan komma att råka
ut för ”nya” brister. Vi kan hamna i ett läge, där svagheterna i säkerheten är
så omfattande att det inte går att driva kärnkraftverken vidare. Scenariot
med en snabb avveckling av kärnkraften är inte orimligt. Det betyder att
man måste avsätta medel för en eventuell snabbavveckling. Ägarna av kärn-
kraftverken bör redovisa hur de skall kunna klara kostnaderna för olika av-
vecklingsalternativ, även för ett alternativ med snabb avveckling. Detta är
något som Annika Åhnberg tar upp i en motion, som jag har ställt mig
bakom i min meningsyttring till näringsutskottet.
Med detta vill jag yrka bifall till meningsyttringen på alla punkter.
Anf. 128 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Det var litet väntade kommentarer från Rolf Nilson när det
gäller Ny demokratis inställning till kärnkraften. Den gillar han uppenbarli-
gen inte, och det visste vi ju förut.
Jag är visserligen långbent, men jag är ingen struts. I motsats till Rolf Nil-
son tror jag på marknadskrafterna när jag påstår att svensk kärnkraftsindu-
stri år 2010 kan beräknas producera el till halva kostnaden jämfört med i
dag. Detta måste på ett eller annat sätt vara positivt för svensk industri och
för Sverige, oavsett om vi kan och behöver använda kraften i Sverige eller
om vi vill utnyttja den som en exportvara. Jag har därför svårt att förstå Rolf
Nilsons resonemang i det avseendet. Men det ligger förmodligen en ideolo-
gisk värdering i det.
Jag är ganska säker på att man måste ompröva det gällande beslutet om
awecklingsplanen med år 2010. Tiden får utvisa om man har rätt i det påstå-
endet och hur det blir framöver.
Anf. 129 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Problemet när det gäller kärnkraftsindustrin och kärnkrafts-
produktionen är att marknadskrafterna här inte får verka. Jag hade varit
glad om de hade fått göra det, dvs. om kärnkraften hade fått bära alla sina
kostnader. Kärnkraften har varit subventionerad under sitt uppbyggnads-
skede, och den är framför allt subventionerad genom att den till skillnad från
all annan farlig verksamhet slipper bära hela sina försäkringskostnader.
Vad alla kärnkraftsmotståndare önskar sig är en situation med en rättvis
marknad för kärnkraftselen, eftersom det skulle innebära en snabbare av-
veckling av kärnkraften.
Det är mycket möjligt att vi får ompröva 2010, men jag tror inte att det
kommer att ske i den riktning som Bengt Dalström hoppas. Förmodligen får
vi göra omprövningen i en annan riktning. Vad som oroar mig mycket är att
den ekonomiska och tekniskt-praktiska beredskapen att klara en avveckling
före 2010, om en sådan skulle bli nödvändig, är så låg, bl.a. därför att sub-
ventioneringen av kärnkraftselen inte har gett alternativen en chans att
komma in på marknaden.
Anf. 130 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman. Rolf L Nilsson sade tidigare att vi i Ny demokrati inte hade
någon förankring i verkligheten. Men trots den upphaussning av kraven på
kärnkraftssäkerhet som förekommit i seminarier samt i press, radio och TV
har vi i dag majoriteten av det svenska folket bakom oss i vår uppfattning att
kärnkraften skall bibehållas till år 2010 och även framöver. Jag tror inte att
vi kommer att tappa mark, utan jag förlitar mig på vår syn på vad som kom-
mer att hända år 2010.
Anf. 131 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Frågan om kärnkraftens säkerhet är alldeles för allvarlig för
att göras till föremål för något slags Sifo-politik - att ställningstagandet i den
frågan skall svänga efter skiftningar i opinionen. Jag har inte låtit mitt arbete
påverkas när det funnits en betryggande opinion för en avveckling av svensk
kärnkraft. Man kan inte låta tillfälliga stämningar i opinionen påverka om-
fattande investeringar i ur folkförsörjningssynpunkt så strategiska sektorer
av ekonomin, utan sådana investeringar måste grundas på sakliga skäl.
Hade kärnkraften varit en ren och säker energikälla, så hade vi välkomnat
den, och den hade fått utnyttjas i det oändliga. Men problemet är - vilket
många inser - att detta är en svårhanterlig energikälla. Det är mycket tvivel-
aktigt om man över huvud taget kan göra den så säker, att den blir accepta-
bel. Jag tror inte att man kan göra det eller att vi framöver kommer att få en
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändringar i kärn-
tekniklagen, m.m.
129
9 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 46
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändringar i käm-
tekniklagen, m.m.
teknik som gör det möjligt att hantera kärnkraften på ett säkert sätt. Här
uppstår komplicerade relationer mellan teknik och människor i förhållande
till de ”möjliga” olyckor som kan uppstå och som helt enkelt är oacceptabla.
Förste vice talmannen anmälde att Bengt Dalström anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 132 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Till grund för näringsutskottets betänkande ligger regering-
ens proposition om ändring i kärntekniklagen. Den ändring som föreslås in-
nebär att det införs förbud mot att slutförvara utländskt kärnavfall i Sverige.
Det har rått en osäkerhet om och en oro för att Sverige inte skulle kunna
förhindra att utländskt kärnavfall deponeras och slutförvaras i vårt land.
Även om andra lagar reglerar markanvändning och tillståndsgivning- främst
genom planlagstiftningen - kunde det inte uteslutas att det fanns ett reellt
innehåll i de framförda farhågorna.
I och med den nu föreslagna lagändringen täpper man till varje lucka som
skulle kunna göra Sverige till förvaringsplats för andra länders kärnavfall.
Det finns numera en uttalad avsikt från alla kärnkraftsnationer att varje land
skall ta hand om sitt eget avfall. Mot den bakgrunden ligger den föreslagna
lagskärpningen väl i linje med vad som allmänt händer ute i Europa.
Med anledning av propositionen har det väckts motioner som inte alls har
med den föreslagna lagändringen att göra. Den fråga som då uppstår är hu-
ruvida och i vilken omfattning och form utskottet skall detaljbehandla dessa
motioner. Nu har de tagits upp och behandlats i vederbörlig ordning, och i
vederbörlig ordning har de också avstyrkts.
Vänsterpartiets motioner har sina utgångspunkter i ett uttalat kärnkrafts-
motstånd. Det är i och för sig följdriktigt att partiet tar varje tillfälle i akt att
föra fram sina åsikter. Det gäller förslag om en lag om tidpunkten för när
kärnkraften skall vara avvecklad, förbud mot ersättningsinvesteringar och
förbud mot export av kärnteknisk utrustning.
Annika Ähnberg har i sin motion framfört krav på en alternativ modell
för finansiering av en förtida avveckling.
I likhet med tidigare ställningstaganden avstyrker utskottet dessa motions-
krav, eftersom de har sin utgångspunkt i, och vill framtvinga, en förtida av-
veckling. Eftersom en sådan inte är aktuellt, finns det ingen anledning att
bifalla motionerna.
Det har väckts två andra motioner - från Moderata samlingspartiet resp.
Ny demokrati - om att riksdagen skall upphäva 6 § i kärntekniklagen, den
s.k. tankeförbudslagen.
Denna paragraf har varit och är fortfarande omstridd. Från moderat- och
folkpartisthåll anser vi fortfarande att paragrafen bör utmönstras ur lagen.
Emellertid finns det inte nu anledning att driva frågan vidare. Propositio-
nens huvudinnehåll är att förhindra slutförvar av utländskt kärnavfall i Sve-
rige, och i propositionen berörs över huvud taget inte frågan om 6 §. Jag an-
ser att denna fråga bör tas upp och lösas i vidare perspektiv, varför jag stöder
utskottets hemställan om avslag på dessa motioner.
130
Herr talman! Jag vill så göra några kommentarer till vad som tidigare sagts
i denna debatt.
Bengt Dalström pläderade självfallet för motionen med förslag om att 6 §
skall mönstras ut ur lagen. Jag vill göra ett beriktigande av vad Bengt Dal-
ström sade om säkerhetsfrågorna. Han hävdade att denna paragraf i sig
skulle utgöra ett hot mot säkerheten i våra kärnkraftverk. Så är det sjävfallet
inte. De bedömningar man gör när det gäller säkerheten skall vara och är
helt oberoende av all annan lagstiftning. Vi har högt ställda krav på säkerhe-
ten i våra kärnkraftverk. Den får inte vara och är inte beroende av denna
paragraf.
Jag kan inte hålla med Rolf L Nilson när han jämställer utvecklandet av
kärnteknik och tankeverksamhet i det avseendet med bankrån. Jag vet inte
vilken rättsuppfattning Rolf L Nilson i övrigt har, men i det hänseendet
tycker jag att han är helt fel ute.
I frågan om vad vi skall ta upp och penetrera i ett betänkande av detta
slag, kan vi konstatera att det finns partier som uttalar åsikten att man kan
tänka sig att kärnkraften bibehålls längre tid än vad som är angivet.
Det finns andra partier som vill att vi skall avveckla betydligt tidigare. Det
finns emellertid ingen anledning att nu ta upp en stor och genomgripande
energipolitisk debatt om de frågorna. Det betänkande vi debatterar handlar
ju trots allt om en förändring i kärntekniklagen, och syftet är därmed ett helt
annat. Det finns ingen anledning att driva enskilda frågor i det hänseendet,
och jag tycker också att vi skall avstå från att nu ta upp alla de olika mot-
stående intressena och driva dem vidare. Det får vi faktiskt, som jag nyss
nämnde, överväga i ett vidare perspektiv.
Rolf L Nilson påstår att ett investeringsförbud skall införas. Jag vill då
ändå hävda att det nog i vissa lägen är ur säkerhetssynpunkt fördelaktigt om
man har den möjlighet som nu finns. Ånggeneratorbytena i Ringhals är inte
bara en ekonomisk-teknisk fråga, utan det är också en säkerhetsfråga. Med
Rolf L Nilsons utgångspunkt skulle dessa byten inte vara möjliga. Jag tror
att vi skall låta den möjligheten finnas kvar även framöver.
Herr talman! Det var några kommentarer till vad som hittills har sagts.
Med det anförda vill jag yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på
reservationerna.
Anf. 133 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är rätt logiskt att i det här sammanhanget ta
upp förbudet mot nya tillstånd att driva kärnkraftsanläggningar efter 2010,
eftersom just tillståndsfrågan regleras i kärntekniklagen. Jag vill upprepa
mitt argument för ett förbud.
Elproducenternas sammanslutning Kraftsam har hävdat att man inte kom-
mer att vidta några åtgärder för att genomföra en avveckling av kärnkraften
så länge det inte finns någon lagstiftning om en kärnkraftsaweckling. Det
innebär i klartext att Kraftsam inte tror på det här beslutet. Jag tycker att
beslut skall fattas genom lag och inte genom allmänna proklamationer från
riksdag, regering, politiska partier eller ministrar. Jag föreslår därför, till-
sammans med motionärer från andra partier, att en sådan paragraf förs in
där den hör hemma, nämligen i kärntekniklagen.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändringar i kärn-
tekniklagen, m.m.
131
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändringar i käm-
tekniklagen, m.m.
Också frågan om ersättningsinvesteringar hör hemma i kärntekniklagen.
Den frågan var föremål för utredning av utredaren Bengt Eliasson. Han har
kommenterat detta och i sin utredning avvisat det som tekniskt svårt att ge-
nomföra. Jag menar att man inte behöver falla undan för de tekniska svårig-
heterna. Kammarrätten i Jönköping och Greenpeace har visat på möjlighe-
terna att lösa detta tekniskt. Frågan är då om man anser det vara lämpligt
eller ej. Jag anser det vara lämpligt att lagreglera ersättningsinvesteringarna.
Anf. 134 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Herr talman! Jag delar inte uppfattningen att man på grund av att det sker
en förändring i en lagtext skall kunna ta upp varje fråga som över huvud kan
ha någon beröringspunkt med lagen och att det skulle vara möjligt att få till
stånd en så omfattande förändring som Rolf L Nilson tycks vara intresserad
av. Skulle vi tillämpa den metoden generellt i riksdagen, skulle det bli ganska
omöjligt att hantera frågorna.
Rolf L Nilson hyser alltså ganska dålig tilltro till vad riksdagen har uttalat.
Det tycker jag är anmärkningsvärt. Ett riksdagsuttalande är ju trots allt bety-
delsefullt och kan inte utan vidare viftas bort.
Dessutom kan jag meddela - och det känner Rolf L Nilson givetvis själv
till - att åtta av de tolv reaktorerna har ett tidsbegränsat tillstånd. Fyra har
det inte. Merparten har alltså inte ens i dagsläget obegränsat tillstånd.
Anf. 135 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Det är klart att man borde kunna lita på vad riksdagen utta-
lar. Kommer det an på mig är det inget problem, men det kommer ju an på
dem som har makt inom det här området. Eftersom de inte tror på, litar till
eller rättar sig efter riksdagens beslut så länge det inte är lagstiftat på områ-
det, tycker jag att man skall gå dem till mötes och lagstifta.
Återigen: Det är inte fråga om att ta upp vad som helst i anslutning till
regeringens proposition, utan vi har tagit upp sådant som har ett nära sam-
band med förändringar i lagstiftningen.
Det är riktigt att driftstillstånden ser litet olika ut. Vissa tillstånd är inte
tidsbegränsade, andra är satta till 2010, och det finns väl några som löper
under kortare tid. Det har ju varit så att tidsbegränsade tillstånd har för-
längts. Det vi vill undvika är att man hamnar i en situation där man frestas
att förlänga tillstånden utöver 2010, utan detta sista datum bör i stället fun-
gera som en motor för avvecklingen av kärnkraften.
Anf. 136 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Herr talman! Återigen uttalar Rolf L Nilson sin misstro till tillförlitlighe-
ten i ett riksdagsuttalande. Vem sätter sig över det här uttalandet? Inte ens
de partier som har en annan uppfattning driver nu de frågorna, utan de tar
hänsyn till vad riksdagen har sagt. Det tycker jag tyder på en demokratisk
disciplin som Rolf L Nilson borde ta hänsyn till.
Förste vice talmannen anmälde att Rolf L Nilson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
132
Anf. 137 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Bertil Danielsson framförde uppfattningen att säkerheten i
kärnkraftverken inte påverkas av den här lagstiftningen och 6 §, som vi nu
diskuterar. Vi hävdar motsatsen och menar att utvecklingen och projekte-
ringen av nya reaktorer hör intimt samman med utvecklingen av en förbätt-
rad säkerhet också i de befintliga verken. Som vi ser det lägger lagen sordin
på kreativiteten hos tekniker och andra som arbetar med säkerhetsaspekten
vid våra kärnkraftverk. Ett positivt tänkande, motivation, genererar positiva
resultat, och därför menar vi att det knappast kan gagna någon att - litet
förenklat uttryckt - sätta munkavle på uppfinningsrikedomen genom att bi-
behålla 6 §.
Anf. 138 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Herr talman! Bengt Dalström ger uttryck åt åsikter som inte på något sätt
är belagda eller förankrade i den faktiska verksamhet som har med säkerhe-
ten att göra. Efter många år i SKI:s styrelse kan jag försäkra att man över
huvud taget inte gör några avkall på långt gående säkerhetskrav. Om säker-
heten i våra kärnkraftverk vore beroende av denna paragraf, då borde man
självfallet se över det här och ta de här synpunkterna till sig. Men så är inte
fallet.
Vad som däremot under senare år har varit föremål för omfattande diskus-
sion och övervägande från SKI:s sida är den förtida avveckling som var ak-
tuell för några år sedan och i vilken utsträckning och huruvida man kunde
behålla de förträffliga tekniker som nu finns på våra verk, även i ett skede
där man var på väg att avveckla verken. Nu blev det aldrig någon fara med
detta. Man vidtog åtgärder, och hotet undanröjdes dessutom. I det läget
kunde man möjligen diskutera om säkerhetsfrågorna behövde uppmärksam-
mas ytterligare, men inte när det gäller den här paragrafen. Den paragrafen
kan man kritisera från andra utgångspunkter, men inte från denna.
Anf. 139 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Bertil Danielsson sade i sitt huvudanförande att den fråga
som vi diskuterar med anknytning till 6 § - om forskning och utveckling -
inte hörde hemma här, utan den frågan borde man ta upp och lösa i ett vidare
perspektiv. Då vill jag fråga Bertil Danielsson: Vad menas med att denna
fråga skall lösas i ett vidare perspektiv, och när blir det aktuellt?
Anf. 140 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Herr talman! Jag hyser stort förtroende för vår regering. Jag utgår ifrån
att regeringen är kapabel att handlägga dessa frågor. Men jag vänder mig
emot att man hakar på frågor som har en perifer anknytning till den aktuella
propositionen. Om energipolitiken skall förändras, förutsätter jag att rege-
ringen gör ett ordentligt övervägande och sedan lägger fram en proposition.
Det är vad jag menar med ett vidare perspektiv.
Förste vice talmannen anmälde att Bengt Dalström anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändringar i käm-
tekniklagen, m.m.
133
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Andringar i käm-
tekniklagen, m.m.
134
Anf. 141 DAN ERICSSON i Kolmården (kds):
Herr talman! År 1980 beslutade svenska folket i en folkomröstning med
en majoritet på ca 80 % att det svenska kärnkraftsprogrammet skulle av-
vecklas. Riksdagen fattade sedan beslut om att en avveckling av kärnkraften
skulle genomföras. Tio år senare bekräftades detta genom den s.k. ener-
giuppgörelsen 1991, som innebar att riksdagen uttalade att kärnkraften
skulle fasas ut till år 2010.
Det finns mycket att säga om den i stora stycken förspillda tid som har gått
under detta decennium. Men som Bengt Danielsson sade skall vi ju inte ha
någon omfattande energidebatt här i dag. Den här debatten handlar i stället
om möjligheten att tydliggöra det energipolitiska beslutet genom en uppföl-
jande lagstiftning.
Det är uppenbarligen så, att en del aktörer på energimarknaden inte har
tilltro till riksdagens beslut om att kärnkraften skall avvecklas. Man planerar
därför inte med hänsyn till detta. Det är av den anledningen som några leda-
möter här i riksdagen från olika partier har väckt en motion i samband med
förslaget om en ändring av kärntekniklagen.
Förslaget till ny kärntekniklag innebär förbättringar jämfört med nuva-
rande lagstiftning, och det är bra. Men vi önskade en ytterligare förbättring
genom en - som vi ansåg - enkel operation, nämligen genom att i 5 § införa
att drift av kärnkraftsreaktorer inte skall vara tillåten efter år 2010, något
som riksdagen egentligen redan har fattat beslut om. Därför är det inte något
direkt dramatiskt eller sensationellt förslag. Det ligger inte heller i periferin,
som Bengt Danielsson antydde. Förslaget hör samman med den långsiktiga
energipolitiken. Ändå tillstyrker inte näringsutskottet vårt förslag.
Utskottet skriver: ”Med hänsyn till de uttalanden om kärnkraften som
riksdagen har gjort finner utskottet det inte motiverat med ett lagstadgat för-
bud mot kärnkraftsproduktion efter år 2010. Utskottet ser ingen avgörande
skillnad mellan en sådan lagbestämmelse och nu gällande riksdagsbeslut i
frågan.” Detta kan tolkas på två sätt.
En positiv tolkning är att det inte behövs någon lag, eftersom riksdagen
står bakom slutåret 2010. Saken är klar. Allt är gott. Och det är ju positivt
på sitt sätt.
Den andra tolkningen är att det av någon outgrundlig anledning finns en
ovilja att tillgripa lagstiftning i just den här frågan. Det är märkligt att utskot-
tet inte ser någon skillnad mellan riksdagsuttalanden och lagstiftning.
Man kan ju också vända på saken och säga: Om det inte är någon skillnad,
varför då inte undanröja eventuella tveksamheter genom att lagstifta?
När det gäller förbud mot slutförvaring av utländskt kärnavfall finner ut-
skottet att den frågan, trots tidigare klara ställningstaganden och uttalanden,
är värd en lagstiftning. Varför inte lagstiftning också när det gäller kärnkraf-
tens slutår?
Herr talman! Det är möjligt att kärntekniklagen inte är rätt ställe att få
in en lagstiftning om kärnkraftens slutår. Lagen innehåller ju i första hand
bestämmelser om säkerheten i samband med kärnteknisk drift. Den argu-
mentationen hade jag kanske haft en större förståelse för, men jag har ingen
förståelse för den argumentation som utskottet anför.
Det finns all anledning att återkomma till den här frågan i samband med
avstämniningen av energiprogrammen, något som årligen skall göras och nu
närmast i samband med regeringens redovisning i den kommande budget-
propositionen. Från Kristdemokraternas sida kommer då återigen frågan
om en parlamentarisk awecklingskommitté att aktualiseras tillsammans
med frågan om lagstiftning eller andra verksamma styrmedel för att säker-
ställa att kärnkraften verkligen avvecklas till år 2010.
Anf. 142 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Herr talman! Dan Ericsson i Kolmården frågade varför utskottet och riks-
dagen inte tar ställning, när det nu inte är någon avgörande skillnad mellan
dessa ståndpunkter. Jag har tidigare i debatten försökt förklara att utskottet
inte har tagit upp sådana frågor som inte har med propositionen att göra.
Man har avstått ifrån att ta det stora energipolitiska svepet och ge sig in i
diskussion om motioner av olika slag, antingen de kommer från den ena eller
andra kanten. Jag tycker att det är ett rimligt och välawägt ställningsta-
gande.
Anf. 143 DAN ERICSSON i Kolmården (kds) replik:
Herr talman! Då kanske man får göra den positiva tolkningen med anled-
ning av det som Bertil Danielsson sade. Enligt det riksdagsuttalande som har
gjorts är det en självklarhet att kärnkraften skall vara avvecklad till år 2010.
Det är det som gäller.
Det är inte så länge sedan vi hade en energipolitisk debatt här i kammaren,
då Bertil Danielsson i sin slutreplik uttryckte tveksamhet över att kärnkraf-
ten skulle vara avvecklad till år 2010. Men jag tar Bertil Danielssons ord som
en bekräftelse på att det är detta årtal som gäller.
Anf. 144 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Som framgår av det som tidigare sagts är det flera saker som
berörs i det ändringsförslag som nu har kommit från regeringen. Några saker
har berörts, men inte alla.
Det är viktigt att påpeka att förslaget innebär en väsentlig skärpning av
kärntekniklagen på flera olika punkter, bl.a. genom att man har gjort en tyd-
lig markering om att förvaring av utländskt kärnbränsle skall förbjudas.
Också ansvarsfördelningen klargörs väldigt tydligt när driftansvaret har
överlåtits till någon annan än tillståndshavaren. Det är en angelägen föränd-
ring som genom regeringens förslag kommer till stånd. På samma sätt är det
med förutsättningarna för att väcka åtal enligt kärntekniklagen. Här blir det
också en skärpning. Det behövs inte en anmälan från tillsynsmyndigheten,
utan åtal kan väckas på ett enklare sätt.
På flera olika punkter innebär alltså förslaget en tydlig och angelägen
skärpning av kärntekniklagen.
Jag har naturligtvis full förståelse för att Bengt Dalström inte riktigt tycker
om den här förändringen. Bengt Dalströms utgångspunkt var att man inte
får göra någonting som försvårar forskning om och utveckling av kärnkraf-
ten i Sverige. Det verkar inte som att Bengt Dalström är riktigt medveten
om att vi hade en folkomröstning för en tid sedan. Det därpå följande riks-
dagsbeslutet innebar just att kärnkraften i Sverige inte skulle utvecklas. Vi
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändringar i käm-
tekniklagen, m.m.
135
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Andringar i käm-
tekniklagen, m.m.
136
arbetar på något sätt med två olika verkligheter. Den verklighet som jag re-
dovisar är den som det svenska folket har ställt sig bakom.
Bengt Dalström och Bertil Danielsson har en likartad utgångspunkt i dis-
kussionen när man hyllar marknadskrafterna, den marknadsekonomi sonr
på något sätt skulle vara gynnsam för kärnkraften. Det är inte på det sättet.
Sanningen är att kärnkraften har slunkit undan en rättvis och riktig mark-
nadsekonomisk hantering.
Jag skulle vilja fråga både Bengt Dalström och Bertil Danielsson om ni är
beredda att medverka till att man når det som ni båda eftersträvar, nämligen
en full och riktig inplacering av kärnkraften i ett marknadsekonomiskt sy-
stem, vilket bl.a. innebär att man måste ta bort de lagstiftningar som i dag
skyddar och bär upp kärnkraften. Om man gjorde det skulle naturligtvis
kärnkraften få arbeta i en berättigad uppström av ekonomiska svårigheter.
Bengt Dalström påpekar också möjligheten att skapa en ny exportvara ge-
nom den produktion som i dag förekommer i kärnkraftverken. Enligt de be-
slut som har fattats gällande kärnkraften skall överskottet på el inte använ-
das som exportvara. Överskottet skall i stället användas som ett utrymme för
att kunna påbörja kärnkraftsawecklingen.
Slutligen vill jag nämna något om Bertil Danielssons diskussion kring in-
nehållet i utskottsbetänkandet, vilket också Dan Ericsson berörde.
Herr talman! Jag tycker i själva verket att det är ett mycket elegant och
tolkningsfritt klargörande som utskottet gör när det gäller synen på år 2010.
Det är alldeles uppenbart, herr talman, att utskottet med den formulering
man har valt inte finner det motiverat med ett lagstadgat förbud mot kärn-
kraftsproduktion efter år 2010, utan man säger att man inte ser någon avgö-
rande skillnad mellan en sådan lagbestämmelse och nu gällande riksdagsbe-
slut i frågan. Det är ett efterlängtat och tydligt klarläggande att vi nu har
en samstämmighet i att kärnkraften skall vara avvecklad år 2010. Med den
utgångspunkten tycker jag, även om det på sätt och vis har varit angeläget
med en lagstiftning, att klarläggandet är tillräckligt tydligt. I och med det
förslag som regeringen har lagt fram och som utskottet har ställt sig bakom,
har vi fått en tydlig, bra och angelägen skärpning av kärnkraftshanteringen
så länge den finns kvar i vårt land.
Anf. 145 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Jag har begärt ordet för att göra ett kort inlägg med anled-
ning av det uttalande Bengt Dalströms gjorde nyss. Han sade: Vi har majori-
teten av svenska folket bakom oss när det gäller inställningen till att behålla
kärnkraften förbi år 2010 och framöver. Det där ”och framöver” är missvi-
sande. Opinionsundersökning, som i stort sett stämmer med den som gjor-
des i juni, visar att 5 % ville avveckla omgående, 12 % snarast, 25 % fram
till 2010 och 30 % ville avveckla på sikt men inte fullt så snabbt som till år
2010. 23 % menade att kärnkraften inte bör avvecklas över huvud taget.
Bengt Dalström, det är 23 % som delar uppfattningen att vi skall behålla
kärnkraften framöver. 72 % av svenska folket vill avveckla den.
Anf. 146 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Jag får ta frågorna i tur och ordning. Lennart Daléus talade
litet grand om att det vid folkomröstningen 1980 var 80 % som stödde det
beslut som man då fattade om avvecklingen av kärnkraften. Jag hävdar att
53 %, enligt senaste SIFO-undersökningen, vill behålla kärnkraften till
2010. Hur man definierar ”framöver” kan jag inte gå in på, men jag vet att
det fanns två hållpunkter i utredningen, vilka jag inte har nagelfarit på annat
sätt än att jag tog fasta på huvudrubriken som omtalade att det var 53 % som
ville ha kärnkraften kvar till år 2010. Beträffande ”och framöver” kan jag
eventuellt ta tillbaka något. Men vi får återkomma till den sifferexercisen.
Att man inte får använda el som exportvara var en nyttig kunskap som jag
fick. Det kände jag faktiskt inte till. Då har man ju något att arbeta för.
Anf. 147 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Jag sade visserligen inget om några 80 % i folkomröst-
ningen. Men vad jag tydligt betonade var att folkomröstningen och de därpå
följande riksdagsbesluten mycket tydligt har klarat ut vad som skall gälla för
kärnkraften i Sverige. Jag delar Bertil Danielssons uppfattning att riksdags-
uttalanden är betydelsefulla och att de inte kan viftas bort. Därför menar jag
att folkomröstningen och därpå följande riksdagsbeslut skall vara vägle-
dande, för att inte säga tvingande, när det gäller utvecklingen av vår energi-
politik. Detta betyder mer, Bengt Dalström, än opinionssiffror.
Jag hyllar uppfattningen att det är riksdagsbeslut och folkomröstning som
skall ange riktningen. Den riktningen är alldeles tydlig. Den är också bra
uppfångad i det förslag till ändringar i kärntekniklagen som vi just diskute-
rar.
Anf. 148 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Anledningen till att jag begärde ordet var, som jag sade, att
jag ville göra ett förtydligande. Huvudrubriken, som Bengt Dalström refere-
rar till, var densamma i juni vid den opinionsundersökning som då gjordes.
Ingressen visade att en klar majoritet ville behålla kärnkraften. Men om man
läser texten och frågorna får man klart för sig att en majoritet visserligen
ville behålla kärnkraften efter 2010, men 30 % av denna ville fortfarande ha
en avveckling. Man tog praktiska och ekonomiska hänsyn när det gällde av-
vecklingstakten, men man ville dock ha en avveckling. Klart var, enligt un-
dersökningen, att endast 23 % oförbehållsamt ville ha en fortsatt kärnkrafts-
drift. Ungefär så var fallet i juni. Det var en mycket liten avvikelse. Men
däremot var de som beställde undersökningen mycket intresserade av att
skriva att en klar majoritet ville ha en fortsatt drift, därför att det ingick i
propagandan. Men en klar majoritet ville ha en avveckling, även om en del
ville dröja litet längre.
Anf. 149 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Jag tycker att vi måste få litet balans i den här debatten. Vi
har på bordet ett betänkande som handlar om en liten ändring i kärnteknik-
lagen. Men debatten har utvecklats till en allmän energidebatt. Man håller
dessutom på att frångå fakta.
Detta handlar inte om SIFO-undersökningar, om vad folk tycker eller om
hur många röster det ena eller det andra alternativet får vid olika tidpunkter.
Vad det handlar om är vilken energipolitik som ligger fast enligt en trepar-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändringar i kärn-
tekniklagen, m.m.
137
10 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 46
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändringar i käm-
tekniklagen, m.m.
138
tiuppgörelse och den regeringsförklaring som har lämnats. Jag skulle gärna
vilja läsa upp en mening från den trepartiuppgörelse som också, som sagt,
är förankrad genom att den är upptagen i regeringsförklaringen:
”Kärnkraftsawecklingen, när den kan inledas och i vilken takt den kan
genomföras, avgörs av resultaten av hushållningen med el, tillförseln av el
från miljöacceptabel kraftproduktion och möjligheten att bibehålla interna-
tionellt konkurrenskraftiga elpriser.”
Här finns inget årtal nämnt. Men uppgörelsen innefattar också att man
skall försöka bibehålla årtalet 2010, att det skall vara ett mål. Utgångspunk-
ten är den folkomröstning som ägde rum och där allmänheten sade att kärn-
kraften skall vara en parentes, men att de reaktorer som har byggts skall an-
vändas.
Det är den grunden som ligger fast, och det är det som vi har att rätta oss
efter. Det har Centern och kds faktiskt ställt sig bakom genom regeringsför-
klaringen.
Jag kan referera vad Per Westerberg sade i en artikel häromdagen. Han
sade: Trepartiuppgörelsen har blivit en fempartiuppgörelse.
Det är oerhört viktigt för svensk energipolitik - för industrin, för hushål-
len och för alla andra som är beroende av den - att det finns en bred majori-
tet. Folkpartiet har mycket aktivt medverkat till att denna breda majoritet
har skapats, och det är den som ligger fast.
Anf. 150 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Jag vill bara fråga Gudrun Norberg om det i ingressen till
denna uppgörelse finns något årtal nämnt, eller om man refererar till ett riks-
dagsbeslut som innehåller ett årtal.
Anf. 151 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Precis som jag sade står det klart i trepartiuppgörelsen att
målet skall vara att avvecklingen skall vara slutförd till omkring år 2010. Må-
let ligger fast. Men det viktiga är att det finns alternativ och att det inte sker
någon idiotavstängning, oavsett om det finns någon elförsörjning eller inte.
Att ha den realistiska grunden är det viktiga.
Anf. 152 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Gudrun Norbergs inlägg tydliggör den oklarhet som finns
och som de som är intresserade av att driva kärnkraften vidare bygger sin
argumentation på och hämtar sin näring ur. Det är samma demonstration av
otydlighét hos de partier som ingår i uppgörelsen.
Jag har i debatter med Olof Johansson fått klart och tydligt besked om att
2010 är slutdatum. Samma sak har sagts från socialdemokratiska debattörer.
Nu säger Gudrun Norberg att 2010 som ett slutdatum skall vara en målsätt-
ning.
Jag bryr mig faktiskt inte för egen del så väldigt mycket om årtalet. Men
det som jag bryr mig om är att det ständigt vidmakthålls en oklarhet som
utnyttjas av de starka ekonomiska intressen som vill driva kärnkraften vi-
dare efter det årtal då vi har bedömt att kärnkraften inte längre är säker. Det
är problemet, och det innebär ett hinder, eftersom man under tiden inte sat-
sar på att fasa in alternativen. Det innebär att vår energipolitik successivt
kommer att bli omodern och inte kan möta nya utmaningar.
Anf. 153 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Det är inte någon otydlighet, Rolf L Nilson, det är en rea-
lism. Man kan inte bara säga att kärnkraften skall vara avvecklad ett visst
årtal, om man inte vet att det finns alternativ framtagna.
Folkpartiet medverkade mest aktivt till att exempelvis en biobränslekom-
mission tillsattes som skulle försöka utarbeta möjligheter att få fram bio-
bränslen som ett av alternativen. Jag tror inte alls att det räcker för att ersätta
kärnkraften. Men det är ett av alternativen.
Om kraftindustrin inte skulle bry sig om ett riksdagsbeslut, bryr den sig
väl inte heller om att det har fattats två riksdagsbeslut? Det beslut som Rolf
L Nilson vill att riksdagen skall fatta kan inte förstärka detta. Vi har tydligt
sagt vad som skall hända. Kärnkraften skall avvecklas när dess livslängd har
uppnåtts. Då skall alternativ vara framtagna. Tydligare kan man inte vara.
Anf. 154 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag är medveten om att vi är i utkanten av ämnet i denna
debatt. Men jag vill ändå påminna om vad jag sade i samband med debatten
om energiuppgörelsen, nämligen att det hade varit bättre att ha ett startda-
tum för avvecklingen än ett slutdatum.
Anf. 155 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag medger att ledamöterna nu är långt ute i periferin av detta ämne. Men
orsaken till att jag godtar debatten är att utskottet har tagit upp alla dessa
yrkanden och att det finns reservationer där dessa tas upp.
Anf. 156 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Vi har nyss hört att det inte handlar om SIFO-undersök-
ningar och att debatten har urartat. Det kanske i viss mån är på det sättet.
Men eftersom dessa siffror refererades fanns det anledning att förtydliga.
För övrigt vill jag klargöra, så att inga oklarheter råder, att kds naturligtvis
står bakom energiöverenskommelsen, som vi har sagt. Självfallet är det av
ett visst intresse att samtala om dessa frågor, awecklingstakten, osv, efter-
som det i energiöverenskommelsen talas om behovet av energi och att av-
vecklingen skall sättas i samband med det. Vi har dessutom en överskottssi-
tuation just nu. Det är därför klart att detta är en aktuell fråga som intresse-
rar oss. Vi står bakom överenskommelsen. Kärnkraftverken har nu gällande
drifttillstånd. Vi vänder oss inte mot det.
Anf. 157 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Jag är medveten om att vi är i utkanten av ämnet för debat-
ten. Men eftersom debatten utvecklade sig som den gjorde från början, gick
jag upp i den. Annars hade jag inte tänkt göra det.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändringar i kärn-
tekniklagen, m.m.
139
|
Prot. 1992/93:46 16 december 1992 |
10 § Kärnsäkerhetssamarbete med de baltiska staterna och med |
Kärnsäkerhetssamarbete
|
med de baltiska |
näringsutskottets betänkande 1992/93:NU20 Kärnsäkerhetssamarbete med de baltiska staterna och med Ryssland, m.m. (prop. 1992/93:99 delvis). Anf. 158 SYLVIA LINDGREN (s): Herr talman! I det aktuella betänkandet om kärnsäkerhetssamarbetet Det är inget tvivel om att kärnkraftverken i Östeuropa utgör en stor säker- I princip är vi inte heller emot att ytterligare medel anvisas till förbättring Kunskapsöverföring och åtgärder för att höja kompetensen i t.ex. dessa Anledningen till att vi socialdemokrater vill reducera det belopp på ytterli- Regeringen måste återkomma med ett samlat program, där också en mil- Att dela ut pengar är en sak. Men det är minst lika viktigt att pengarna Eftersom vi saknar en helhet, ett samlat program, är det rimligt att kräva Vi säger alltså inte nej till att ge medel, men vi socialdemokrater vill litet Så till avsnittet om insatser för en ny energiteknik. Även här är vi i princip Regeringen begär ytterligare medel för att kunna höja stödet till investe- |
140
visats som gör det troligt att en sådan förändring kommer att bidra till ökade
investeringar i solvärmeanläggningar.
Däremot, herr talman, är det nödvändigt att få fram en realistisk politik
för att få till stånd ökade satsningar på flera alternativa energikällor.
Inte heller på det här området är frågan om hur besvarad. Med anledning
av detta anser vi att det beträffande regeringens nu aktuella förslag i denna
fråga bör ske en reduktion med 7,25 miljoner kronor.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2 till nä-
ringsutskottets betänkande 1992/93:NU20.
Anf. 159 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Regeringen föreslår i proposition 1992/93:99, som behandlas
i här aktuellt betänkande, att medel anslås till samarbete med Estland, Lett-
land, Litauen och Ryssland i frågor som rör energi och säkerhet. Det gäller
att dels öka säkerheten vid kärnkraftverken, dels åstadkomma en energief-
fektivisering och en miljöanpassad teknikutveckling för energi.
Vad gäller teknikutvecklingen krävs det både en effektivisering vid energi-
framställning och nya tekniker för tillvaratagande av inhemska biobränslen.
Man räknar exempelvis med att de tre baltiska länderna har en trädbränsle-
potential i storleksordningen 6-14 TWh för uthålligt uttag, främst från gall-
ringsskog.
Om den resursen kunde utnyttjas, skulle det naturligtvis betyda mycket
för länder med otillräckliga finansiella tillgångar för oljeimport. Det skulle
också vara betydelsefullt från miljösynpunkt, eftersom biobränslen inte
medför ökade koldioxidutsläpp. I dag sker elproduktionen i Baltikum hu-
vudsakligen genom kondenskraft från oljeskiffer samt kärnkraft, medan
uppvärmningen hjälpligt klaras med importerad olja.
Stödbehoven är alltså stora. Men det kanske mest akuta är ändå samarbe-
tet med dessa länder till gagn för ökad kärnsäkerhet och strålskydd. Kärn-
kraftverket Ignalina i Litauen har många gånger framställts som en säker-
hetsrisk. Därtill är det geografiskt näraliggande.
Svenska stödinsatser inleddes redan förra hösten och har sedan fortsatt
genom Statens kärnkraftinspektion, SKI, och Statens strålskyddsinstitut,
SSL Prioriteringar och kostnadsberäkningar har gjorts av fackmän inom
dessa myndigheter.
Eftersom propositionen mycket tydligt anger hur pengarna skall användas
är det förvånande att Socialdemokraterna valt att reservera sig mot försla-
get, med motiveringen att ett stödprogram inte presenteras. Industri- och
kraftverkssamarbete, stöd till säkerhetsmyndigheter, tekniska säkerhetsför-
bättringar i anläggningarna - särskilt vid Ignalina - kunskapsöverföring, stöd
till strålskyddsinsatser samt förbättrad och ökad beredskap mot olyckor an-
ges i regeringens förslag.
Det borde, herr talman, vara lätt att nå enighet om dessa åtgärder, som
samtidigt inte minst kan bli ett viktigt skydd för Sverige.
Det andra avsnittet av betänkandet rör en annan del av propositionen,
nämligen frågan om insatser för en ny energiteknik här hemma inom områ-
dena vind- och solenergi. Man kan kanske säga att det har varit mycket
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Kärnsäkerhetssamarbete
med de baltiska stat-
erna och med Ryss-
land, m.m.
141
11 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 46
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Kärnsäkerhetssamarbete.
med de baltiska
staterna och med
Ryssland, m.m.
stiltje hittills i fråga om vindkraften. Det har stannat vid några försökspro-
jekt, och därefter har utbyggnaden varit blygsam.
Men det är inte svårt att se att intresset för mindre vindkraftverk har ökat
C o
på senare tid. Det intresset bör uppmuntras, vilket sker genom investerings-
bidrag som NUTEK förmedlar. Det är angeläget att stimulera fler energislag
och att utveckla förbättrade tekniker för elproduktion, om vi i framtiden
skall kunna klara elförsörjningen utan kärnkraft. Ett led i denna strävan är
att höja investeringsstödet till 35 % för vindkraftverk och solvärmeanlägg-
ningar.
Målmedvetna satsningar på olika alternativ ingår klart i trepartiuppgörel-
sen om energin och borde inte föranleda protester från socialdemokratisk
sida. Jag kan inte hjälpa, herr talman, att jag mest uppfattar framställd reser-
vation som onödig.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och avslag på reservatio-
nerna.
142
Anf. 160 SYLVIA LINDGREN (s):
Herr talman! Jag återkommer till det faktum att man inte på något vis har
presenterat ett samlat program i de här viktiga frågorna. Inte heller finns det
någon övertygande argumentation för att just de föreslagna insatserna skulle
leda till att sol- och vindkraft får det genombrott som dessa energislag kan-
ske bör få i fråga om den betydelsefulla energibalansen.
Jag kan endast referera till dagens debatt om stabiliseringen av den
svenska ekonomin. Finansministern sade t.ex. att det gäller att inte bara
önska utan också ”veta hur”. Det gäller inte minst på det här området.
Alltså: Ett samlat grepp i dessa viktiga frågor är oerhört nödvändigt.
Anf. 161 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Man kan kanske inte vänta sig att det genombrott som Sylvia
Lindgren talar om kommer först och medlen därefter. I stället kanske det
blir omvänd ordning - måhända måste det också bli så.
Jag skulle vilja säga några ord om vad som sker i samarbetet med de bal-
tiska länderna och Ryssland när det gäller kärnkraftssäkerheten. Det gäller
särskilt vid Ignalina.
Man har ett myndighetssamarbete i lagstiftningsfrågor. Vid Ignalina finns
nämligen två av världens största reaktorer. Men det finns ingen lagstiftning
på kärnkraftens område. Det finns heller ingen tillsynsmyndighet. Man hjäl-
per till i jobbet med dessa frågor. Det gäller att förse en tillsynsmyndighet
med olika hjälpmedel. Det handlar både om kunskaper och om praktiska
hjälpmedel - datorer o.d.
Ett s.k. safe guard-system har byggts ut. Det finns ett inspektörssamar-
bete. Vidare tas tekniska analysinstrument fram, som vi i Sverige använder
och som vi hjälper till med vid Ignalinaverket.
Vi har en kartläggning av materialtillståndet. Och nu är vi inne på mate-
rialsidan, där man försöker att stötta och hjälpa till med vad som kallas för
en verktygslåda - alltså olika instrument och saker som behövs för tekniska
delar.
Man försöker mäta trycktåligheten i inneslutningarna. Man har en utby-
tesverksamhet när det gäller kunskaper, seminarier osv. Dessutom gäller det
brand- och översvämningsskydd, tryckavlastning beträffande reaktorn osv.
Uppräkningen skulle kunna göras lång.
Jag trodde inte att detta skulle strida mot den energiöverenskommelse
som det talats så mycket om i kväll. Också Socialdemokraterna säger i sin
reservation att de är med på att det görs insatser. Men man vill veta mera
om vilka det då är fråga om. Jag tycker att det jag här har sagt borde vara
klargörande på alla punkter där det eventuellt finns frågetecken. Jag utgår
därför från att vi bör vara överens om den saken.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoUll Vissa åtgärder inom klimatområdet och i Östersjöregionen
(prop. 1992/93:99 delvis).
Anf. 162 CARL OLOV PERSSON (kds):
Herr talman! Jag stödjer jordbruksutskottets betänkande men vill peka
på hur viktigt det är med långsiktiga lösningar för finansieringen av stöd till
insatser på energi- och miljöområdet i Estland, Lettland och Litauen. Vi har
stora förhoppningar på den finansieringskonferens som kommer att gå av
stapeln i Gdansk i mars 1993.
Jag är medveten om de gigantiska miljöproblem skifferhanteringen i Est-
land ställer till med. Sverige måste helt enkelt hjälpa till så att Estland så
snabbt som möjligt kan ersätta den gamla miljöförstörande process som
krävs för att ta fram bensin och olja ur skiffer.
Koldioxidutsläppen från den här hanteringen är mycket stora. De bidrar
verksamt till växthuseffekten och den globala uppvärmning som hotar jor-
den. Utsläppet av svavel innebär ett allvarligt hot mot skogen i hela Norden.
Människorna i de baltiska staterna får en svårvinter igen. Jag hade under
veckan kontakt med universitetet i Tartu. Där har man bara sex grader inom-
hus nu. Man tvingas gå med pälsmössa och ha överrock på i lektionssalarna.
Spåren efter socialismens tid förskräcker. I Tartu var utbildningen i marxism
obligatorisk. Man borde kanske ha forskat i och utvecklat alternativ energi
i stället.
Medan man perforerade ett helt landskap åt Narvahållet till, i stil med vad
som skett i Kvarntorp i Sverige, för att få drivmedel, lät man skogen stå
ogallrad under de 50 år som handlingsförlamningen varade. Tack och lov
finns det gott om gallringsträd nu.
Låt oss inte blint tro att dessa 50 förlorade år kan tas igen på en gång.
Utvecklingen måste ske stegvis. Det är framför allt ont om pengar i de här
länderna. Därför gäller det att hitta nästan kostnadsfria lösningar. Självbyg-
garna måste få en chans.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Vissa åtgärder inom
krimatområdet och i
Östersjöregionen
143
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Vissa åtgärder inom
krimatområdet
och i Östersjö-
regionen
144
Lät oss inte frestas att lägga ett nytt storskaligt energisystem på de här
människornas axlar. Jag blev faktiskt riktigt orolig när jag läste i proposi-
tionstexten på s.ll i betänkandet att miljöministern förutser att myndigheter
som NUTEK, Naturvårdsverket, Statens kärnkraftinspektion, Boverket,
Lantmäteriverket etc., var och en inom sitt ansvarsområde, kommer att ha
en centra] roll när det gäller det myndighetsanknutna samarbetet.
Inte ett ord står det om den småskalighet som exempelvis SERO, Sveriges
Energiföreningars Riksorganisation, eller andra organisationer som sysslar
med småskalig energi representerar. Nu vill jag rekommendera SEI, en av
de organsiationer som fått riksdagens förtroende att arbeta med de här frå-
gorna i Baltikum, att söka samarbete med SERO.
SERO är en organisation som representerar tusentals människor från hela
landet, vilka byggt solfångare, vindkraftverk, minivattenkraftverk, flispan-
nor, rötanläggningar med gaspannor, jordvärme etc., och som är specialister
på att spara energi.
Jag beklagar, men NUTEK har inte ens kunnat förmå sig till att göra en
utvärdering av de tusentals småskaliga projket på energiområdet som redan
finns och fungerar i Sverige. NUTEK, och tyvärr även Miljödepartementet,
är ofta storskalighetsfixerade och stödjer sig nästan alltid på Vattenfall, som
helt vänder ryggen till den enorma innovationsverksamhet som faktiskt finns
på det här området.
Det här är människor som ägnar sig åt ideell verksamhet och som skulle
få mycket gjort för litet pengar. Låt de bästa av dessa innovatörer bygga pro-
totyper i Estland, Lettland och Litauen. Se till att människor i de baltiska
länderna får samma möjligheter som vi i Sverige har att gå i studiecirklar
där de lär sig att med små insatser spara energi och där de lär sig att bygga
småskaliga anläggningar som omvandlar energi.
Vårt beslut i dag kan ge möjlighet för dessa svenska uppfinnare att få vara
med och vidareutveckla bra produkter.
Herr talman! Jag vill med dessa ord ge tyngd åt de småskaliga projekten i
samarbetet med de baltiska staterna. Det gäller också de reningsverk som
man avser att satsa på. Vi har väl alla hört talas om reningsverk i Polen som
Sverige har satsat på och som har kostat mycket stora pengar - pengar som
man kunde ha utnyttjat betydligt bättre och som gett mer effekt om man
sparat något steg i reningen och sett till att fler projekt kom till stånd. Så har
vi jobbat i Sverige. Sedan har vi successivt byggt ut reningen i stället.
Jag förstår inte riktigt Socialdemokraternas inställning i den här frågan.
Varför inte försöka se litet mer positivt på detta? Är det inte bra att vi nu
snabbar på utvecklingen litet och går in för att ge den första hjälpen? Borde
vi inte hjälpas åt att styra de här medlen rätt?
Herr talman! Jag instämmer i betänkandet och yrkar därför bifall till jord-
bruksutskottets hemställan.
Anf. 163 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Karl Olov Persson pekade berättigat på de problem som
finns i Baltikum när det gäller att skapa förutsättningar för en god miljö-
och energipolitik. Nu har regeringen fått 500 miljoner kronor per år till för-
fogande för att finansiera satsningar på just förnybar energi, energihushåll-
ning och andra stödåtgärder. De här pengarna förvaltas av Miljö- och natur-
resursdepartementet. I den proposition som vi nu diskuterar anvisas behovet
av en långsiktig strategi och hantering av dessa medel. Det finns nu också
angelägna konkreta förslag på att under det närmaste året använda resur-
serna så att de kommer till god nytta i en akut situation.
Dess bättre finns det en bred samstämmighet kring de här uppfattningarna
i utskottet. Man har litet olika syn på vilka resurser som skall läggas var och
hur inriktningen i det inledande skedet skall vara. Men samstämmigheten
tycker jag inte går att ta miste på, även om man i reservationerna vill försöka
andra vägar. Jag är övertygad om att det, när det här arbetet kommer att
utvecklas ytterligare, finns förutsättningar att tillgodose flera av de ange-
lägna krav som egentligen hör hemma i det kortsiktiga perspektivet.
Herr talman! Karl Olov Persson tog mot slutet av sitt anförande upp att
de behov vi har på energiområdet innebär att man måste se inte bara till stor-
skaligheten. Jag tror också att Karl Olov Persson nämnde att t.o.m. Miljöde-
partementet lutar sig mot Vattenfall i sina energibedömningar. Låt mig för-
siktigt gissa att det inte är på det sättet. Låt mig gissa att Miljödepartementet
har flera olika utgångspunkter för sin syn på energifrågorna och att Vatten-
fall kanske inte utgör den enda och kanske inte heller den tyngsta av de bak-
grundsfaktorer som Miljödepartementet arbetar med i sina energibedöm-
ningar.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 164 INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! I jordbruksutskottet har vi med detta betänkande tillstyrkt
regeringens förslag bl.a. avseende bidrag till uppbyggnad av ett miljöanpas-
sat energisystem i de baltiska staterna samt till ett åtgärdsprogram för Öster-
sjön.
Tre områden blir föremål för stödinsatser, nämligen kunskapsuppbygg-
nad, förvaltningsstöd samt miljöinsatser inom jordbruket och till avloppsre-
ningsverk. I det sammanhanget har vi en rad goda erfarenheter i Sverige som
vi med fördel kan föra över till dessa stater.
Jag tänker närmast på Mellbyförsöken i södra Halland. De försöken är
uppbyggda på så sätt att man gör urlakningsförsök som är kopplade till olika
typer och mängder av gödsel, både naturlig gödsel och handelsgödsel. Vi har
där fått mycket intressanta erfarenheter. Dessa erfarenheter används i råd-
givningen och kunskapsuppbyggnaden här hemma. Det sker alltså i syfte att
minimera miljöproblemen. Erfarenheterna kan, menar jag, med fördel an-
vändas i övriga Östersjöstater, där miljöproblemen är mycket stora.
Herr talman! Det är viktigt att snabbt komma i gång med den verksamhet
som avses i detta betänkande. Betänkandet präglas just av ambitionen att
komma i gång snabbt. Därför är det inte svårt att yrka bifall till hemställan i
betänkandet och avslag på reservationerna.
Anf. 165 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! Östersjön är en nationell tillgång och en hotad resurs. Det
gäller vart och ett av de nio länder som har kust mot Östersjön och också
andra länder i området som påverkas av miljön i och omkring vattnet. Själv
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Vissa åtgärder inom
krimatområdet och i
Östersjöregionen
145
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Vissa åtgärder inom
krimatområdet
och i Östersjö-
regionen
känner jag väldigt påtagligt för den här regionen, eftersom jag bokstavligen
bor mitt i den.
Jag vill därför börja med att säga att vi från socialdemokratiskt håll ställer
oss bakom regeringens förslag om ett åtgärdsprogram för Östersjön, vilket
är ett resultat av ett mångårigt arbete där Sverige har spelat en mycket aktiv
roll.
Från socialdemokratiskt håll har vi ändå kritiserat förslaget, därför att vi
anser att propositionen som helhet saknar en enhetlighet och sammanhåll-
ning i såväl analys som åtgärdsförslag beträffande Östeuropapolitiken i stort.
Vi har därför föreslagit en annan användning av en del av de medel som rege-
ringen vill teckna in i och med detta betänkande. Det innebär inte att vi säger
nej till åtgärder i Östeuropa, men vi har en annan modell som vi tror är
bättre.
Socialdemokraterna i jordbruksutskottet vill inrätta ett anslag på 100 mil-
joner kronor för miljöanpassad energiförsörjning i Estland, Lettland och Li-
tauen. Vi anser att den frågan måste få en långsiktig lösning. Precis som Carl
Olov Persson nyss sade fryser folk i våra grannländer. Jag var också på besök
i Riga för inte så länge sedan och satt inomhus med ytterkläderna på mig och
huttrade.
Lika illa och kanske på lång sikt värre är att industrier står still i väntan på
energi. Kärnkraftverken är undermåliga och skifferbrytningen samt ener-
giutvinningen ger miljöskador som förskräcker. Oljeimporten är dyr, och det
hjälper inte med svenska biståndsinsatser, som förra vintern var både otill-
räckliga och kraftigt försenade.
Vi vill att anslaget skall användas till energihushållning och byggande av
biobränsleanläggningar, energiförsörjningssystem samt till kompetensupp-
byggnad inom biobränsleområdet. Vi är beredda att avsätta dessa medel i
dag och ber regeringen att återkomma med ett sammanhållet program för
konkreta insatser med en hållbar finansiering.
Större delen av summan föreslår vi tas från anslaget Bidrag till miljöar-
bete, där vi har reserverat en del medel. En mindre del av summan föreslås
från anslagsposterna Utredningar m.m. och Bidrag till internationellt arbete
kring den byggda miljön.
Som framgick av den föregående debatten föreslår vi finansiering delvis
via det anslag som nyss behandlades i samband med näringsutskottets betän-
kande. Vårt förslag i båda dessa betänkanden hänger alltså ihop. Jag yrkar
därför, herr talman, bifall till våra reservationer 1, 2, 3, 4 och 5 under förut-
sättning att riksdagen i det närmast föregående ärendet, näringsutskottets
betänkande NU20, bifallit reservationerna 1 och 2.
Anf. 166 CARL OLOV PERSSON (kds):
Herr talman! Ulla Pettersson säger att Socialdemokraterna i princip står
bakom intentionerna i satsningen för de baltiska staterna och Östersjölän-
derna i övrigt. Om ni nu gör det, frågar jag mig om det skulle vara helt omöj-
ligt för Socialdemokraterna att ställa sig bakom regeringens förslag, så att
det blev ett enhälligt beslut i riksdagen, och att fortsättningsvis ställa upp på
att medlen skall användas på ett bra sätt.
146
Anf. 167 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! Som jag sade ställer vi upp när det gäller pengarna. Vi tänker
inte vara snålare än regeringen, men vi tycker att det är bra att verkligen veta
vad man gör. Vi tycker att det saknas en hel del i förslagen. Vad är t.ex.
”fastighetsfrågor i Östeuropa”, som man slänger ur sig i en halvmening. Och
vad menar man när man föreslår pengar till åtgärder på jordbruksområdet?
Man talar om hushållningskunskap och LRE Vi tror att det finns andra goda
projekt.
Vi har i dag en arbetslöshet på mellan 13 och 14 % hos livsmedelsarbetare.
Där finns en avsevärd resurs. Jag behöver inte gå längre än till Lantbruks-
gymnasiet i Lövsta hemma på Gotland för att veta att där finns en avsevärd
kompetens när det gäller att arbeta i andra länder.
Vi tycker som sagt att det är mycket som regeringen har förbisett i proposi-
tionen. Hade vi fått se mer av sådant som vi föreslår hade vi kunnat ställa
oss bakom regeringens förslag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoUlO Ändring i miljöskyddslagen m.m. (prop. 1992/93:60).
Anf. 168 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Betänkandet har sin grund i propositionen om ändring i mil-
jöskyddslagen. Vissa EG-direktiv på miljöområdet skall införlivas i svensk
lag. I stort sett är det bra. Annika Åhnberg har i en motion med anledning
av propositionen framhållit att de ändringar som föreslås inte är tillräckliga
för att tillgodose EG:s krav. I det avseendet ansluter jag mig huvudsakligen
till utskottets betänkande.
Beträffande ändring i plan- och bygglagen tycker jag inte att det finns an-
ledning att begränsa kravet till att miljökonsekvensbeskrivningar bara skall
införas i den utsträckning som behövs för att uppfylla bestämmelserna i EG-
direktiven. Boverket har t.ex. framfört att ett mer generellt utformat krav
på miljökonsekvensbeskrivningar för detaljplanering enligt plan- och bygg-
lagen bör införas. Det tycker jag är bra. Jag tycker att det pågående utred-
ningsarbetet i dessa frågor inte behöver avvaktas, utan att regeringen
mycket väl kan lägga fram ett förslag till riksdagen i denna fråga i stort sett
utan vidare omgång.
Herr talman! Jag avser inte att begära votering eller rösträkning i denna
fråga, men givetvis står jag bakom min meningsyttring som jag dock avstår
från att yrka bifall till.
Anf. 169 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Det är riktigt att det är fråga om ett införlivande av svensk
lagstiftning i EG-direktiven. Då diskuteras också miljökonsekvensbeskriv-
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändring i miljö-
skyddslagen m.m.
147
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Ändring i miljö-
skyddslagen m.m.
ningar. De bör, som utskottet anför, tas upp i ett vidare perspektiv där man
ser hur miljökonsekvensbeskrivningar skall användas generellt i Sverige.
Dess bättre skall Miljöskyddskommitténs arbete vara klart någon gång i mit-
ten av våren. Miljöskyddskommittén arbetar också med frågan om miljö-
konsekvensbeskrivningar, inte minst vad gäller allmänhetens insyn och öp-
penheten i hanteringen av dessa frågor. Med den behandlingen och den av
regeringen aviserade behandlingen får man anse att alla de krav som kan
ställas är tillgodosedda.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande finansutskottets betänkande 1992/93:FiU9, nä-
ringsutskottets betänkanden 1992/93:NU11 och NU20 samt jordbruksut-
skottets betänkanden 1992/93:JoUll och JoUlO.
Finansutskottets betänkande FiU9
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Johan
Lönnroth - bifölls med acklamation.
Näringsutskottets betänkande NU11
Mom. 1 (begräsning av tillståndstiden)
Utskottets hemställan bifölls med 299 röster mot 15 för meningsyttringen
av Rolf L Nilson i motsvarande del.
Mom. 3 (förbud mot vissa förberedande åtgärder)
Utskottets hemställan bifölls med 291 röster mot 19 för reservationen av
Bengt Dalström.
Mom. 4 (ersättningsinvesteringar)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Rolf L Nil-
son i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 5 (export av kärnteknisk utrustning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Rolf L Nil-
son i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 8 (redovisning av kostnaderna vid olika awecklingsalternativ)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Rolf L Nil-
son i motsvarande del - bifölls med acklamation.
148
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU20
Mom. 1 (kärnsäkerhetssamarbete)
Utskottets hemställan bifölls med 184 röster mot 128 för reservation 1 av
Birgitta Johansson m.fl.
Mom. 2 (insatser för ny energiteknik)
Utskottets hemställan bifölls med 183 röster mot 128 för reservation 2 av
Birgitta Johansson m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Jordbruksutskottets betänkande JoUll
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoUlO
Mom. 7 (generellt krav på miljökonsekvensbeskrivningar i PBL)
Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Jan Jenne-
hag - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Anmäldes och bordlädes
Skatteutskottets betänkanden
1992/93:SkU17 Beskattning av inkomst från handelsbolag i samband med att
andelen överlåtits
1992/93:SkU18 Vissa författningsändringar
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SfU9 Besparingar i socialförsäkringssystemet
Näringsutskottets betänkande
1992/93:NU16 Åtgärder för att stärka det finansiella systemet
Skatteutskottets betänkanden
1992/93:SkUll Ytterligare förenklingar i deklarationsförfarandet
1992/93:SkU13 Slopad kilometerskatt och ny skatt på dieselolja
1992/93:SkU14 Vissa frågor om beskattning av inkomst av tjänst
1992/93:SkU15 Vissa företagsskattefrågor
1992/93:SkU16 Fastighetstaxering m.m.
Kulturutskottets betänkande
1992/93:KrU8 Ägande av den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamhe-
ten m.m.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
149
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 15 december
1992/93:68 av Birgit Henriksson (m) till utrikesministern om bistånd till den
estniska polisen:
Vid ett besök häromdagen på Statens hundskola i Sollefteå visade det sig
att man för närvarande har vissa avsättningsproblem för hundar, som börjar
bli mogna för den tuffa polishundsutbildningen. Detta beror bl.a. på att poli-
sen av budgetskäl skurit ned nyanskaffningen mycket kraftigt. Från den 1
juli i år drivs skolan i aktiebolagsform, men har behållit namnet Statens
hundskola. Hundskolan hade dessförinnan under flera år dragits med pro-
blem: en ålderstigen organisation, stora underskott och dåligt arbetsklimat.
Den estniska regeringen har kontaktat Statens hundskola med en begäran
om bistånd till den estniska polisen och tullmyndigheten. Bakgrunden är att
man efter Estlands nyvunna självständighet upplevt hur kriminalitet av olika
slag ökat mycket kraftigt. Det gäller även narkotikasmuggling. En starkt för-
svårande faktor är att brottsbekämpningens möjligheter minskat mycket
kraftigt eftersom Ryssland har dragit tillbaka alla polishundar. Dessa betrak-
tades som rysk egendom.
Esterna skulle vilja ha 45 polishundar, 3-5 narkotikahundar, 4-5 bomb-
hundar samt 10 väktarhundar per år under tre år.
Statens hundskola i Sollefteå kan leverera dessa hundar. Man kan även stå
för utbildning av hundförare - i Sverige och på plats i Estland. Man kan även
hjälpa till med utrustning för verksamheten och för djursjukvård. Projektet
kan mycket väl byggas ut att omfatta även Lettland och Litauen. Pengar att
bestrida kostnaderna borde kunna rymmas inom ramen för Östbiståndet.
Eftersom läget i Estland är akut och förfrågan från inrikesministern kom
i november vill jag ställa följande fråga till utrikesminister Margaretha af
Ugglas:
Vilka åtgärder är utrikesministern beredd att vidta för att bistå den est-
niska polisen och tullen?
150
15 § Kammaren åtskildes kl. 21.15.
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. ajourneringen
kl. 10.51,
av talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 41 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 77 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 114 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 18.24,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 167 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
IBarbro Nordström
151
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Onsdagen den 16 december
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Hänvisning av ärende till utskott ....................... 1
3 § Förnyad bordläggning ............................... 1
4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 15
december ....................................... 1
Finansutskottets betänkande FiU6
Finansutskottets betänkande FiU7
Finansutskottets betänkande FiU8 (äterförvisningsyrkandet
delvis; se även besluten under 6 §)
Ajournering .......................................... 2
Återupptagna förhandlingar .............................. 2
5 § Åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin.......... 2
Finansutskottets betänkande FiUl
Debatt
Allan Larsson (s)
Bo G Jenevall (nyd)
Johan Lönnroth (v)
Per-Ola Eriksson (c)
(forts. 7 §)
Ajournering .......................................... 24
Återupptagna förhandlingar .............................. 24
6 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 15
december (forts, från 4 §) ........................... 24
152
Finansutskottets betänkande FiU8 (forts.)
Skatteutskottets betänkande SkUlO
Lagutskottets betänkande LU17
Lagutskottets betänkande LU18
Lagutskottets betänkande LU19
Lagutskottets betänkande LU20
Lagutskottets betänkande LU21
Lagutskottets betänkande LU25
Socialutskottets betänkande SoUll
Socialutskottets betänkande SoU12
Socialutskottets betänkande SoU13
Justitieutskottets betänkande JuU15
7 § (forts, från 5 §) Åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin
(forts. FiUl)...................................... 26
Finansminister Anne Wibble (fp)
Ingela Thalén (s)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Hans Andersson (v)
Sonja Rembo (m)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Lars Hedfors (s)
Peter Kling (nyd)
Lars Bäckström (v)
Knut Wachtmeister (m)
Lena Hjelm-Wallén (s)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Berit Oscarsson (s)
Oskar Lindkvist (s)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Eva Zetterberg (v)
Agne Hanson (c)
Inger Hestvik (s)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Bengt Harding Olson (fp)
Holger Gustafsson (kds)
Arne Jansson (nyd)
John Andersson (v)
Gustaf von Essen (m)
Harald Bergström (kds)
Robert Jousma (nyd)
Hans Göran Franck (s)
John Bouvin (nyd)
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Beslut ............................................... 120
Beslut om samlad votering ............................... 123
Ajournering .......................................... 123
Återupptagna förhandlingar .............................. 123
8 § Avbrytande av det pensionsanknutna premiegrundande alle-
manssparandet ................................... 123
Finansutskottets betänkande FiU9
Debatt
Johan Lönnroth (v)
Kjell Ericsson (c)
Sonia Karlsson (s)
Beslut fattades efter 12 §
9 § Ändringar i kärntekniklagen, m.m...................... 125
Näringsutskottets betänkande NU11
Debatt
Bengt Dalström (nyd)
Rolf L Nilson (v)
Bertil Danielsson (m)
Dan Ericsson i Kolmården (kds)
Lennart Daléus (c)
Roland Lében (kds)
Gudrun Norberg (fp)
153
Prot. 1992/93:46
16 december 1992
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Beslut fattades efter 12 §
10 § Kärnsäkerhetssamarbete med de baltiska staterna och med
Ryssland, m.m................................... 140
Näringsutskottets betänkande NU20
Debatt
Sylvia Lindgren (s)
Gudrun Norberg (fp)
Beslut fattades efter 12 §
11 § Vissa åtgärder inom klimatområdet och i Östersjöregionen . . 143
Jordbruksutskottets betänkande JoUll
Debatt
Carl Olov Persson (kds)
Lennart Daléus (c)
Ingvar Eriksson (m)
Ulla Pettersson (s)
Beslut fattades efter 12 §
12 § Ändring i miljöskyddslagen m.m....................... 147
Jordbruksutskottets betänkande JoUlO
Debatt
Jan Jennehag (v)
Lennart Daléus (c)
Beslut ............................................... 148
Finansutskottets betänkande FiU9
Näringsutskottets betänkande NU11
Näringsutskottets betänkande NU20
Jordbruksutskottets betänkande JoUll
Jordbruksutskottets betänkande JoUlO
13 § Bordläggning ..................................... 149
14 § Anmälan om interpellation
1992/93:68 av Birgit Henriksson (m) om bistånd till den est-
niska polisen................................... 150
154
gotab 42672, Stockholm 1993