Protokoll
1992/93:44
Talmannen meddelade att Lars Moquist (nyd) den 14 december återtagit
sin plats i riksdagen, varigenom tjänstgöringen som ersättare upphört för
Vivianne Franzén.
Justerades protokollen för den 7 och 8 december.
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1992/93:Ub29 och Ub30 till utbildningsutskottet
1992/93:L12 och L13 till lagutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkanden 1992/93:KU8, KU12, KU17och KU19
Finansutskottets betänkanden 1992/93:FiU2 och FiU5-FiU8
Skatteutskottets betänkande 1992/93:SkU10
Justitieutskottets betänkande 1992/93:JuU15
Lagutskottets betänkanden 1992/93:LU17-LU21 och LU25
Socialutskottets betänkanden 1992/93:SoUll-SoU13
Trafikutskottets betänkande 1992/93:TU3
Bostadsutskottets betänkande 1992/93:BoU8
1 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 44
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändringar i livs-
medelslagen med
anledning av
EES-avtalet
Talmannen meddelade att de ärenden som hann debatteras färdigt under
dagens sammanträde skulle företas till avgörande i ett sammanhang i början
av morgondagens arbetsplenum.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU11 Ändringar i livsmedelslagen med anledning av EES-avtalet
(prop. 1992/93:119 delvis).
Anf. 1 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Det här betänkandet är, liksom ett flertal andra betänkanden
som lagutskottet för fram till kammaren vid den här tidpunkten på året, en
uppföljning av det EES-beslut som vi tidigare har fattat. Jag tänker in-
skränka mig till att tala om de två socialdemokratiska reservationerna som
är fogade till betänkandet. De ansluter sig i hög grad till vad Socialdemokra-
terna anförde i de fåtaliga reservationer som var fogade till EES-utskottets
betänkande.
Vi skall nu behandla den lagstiftning som skall anpassa livsmedelslagen
till EES-avtalet. De invändningar som vi socialdemokrater har på det här
området är när det gäller lagstiftningen kring märkningsbestämmelserna,
där man nu av praktiska skäl - jag tillstår att jag förstår det - för över och
delegerar ansvaret till den myndighet som har att handha det här, nämligen
Livsmedelsverket. Vi är litet bekymrade för att man avhänder sig den poli-
tiska initiativrätten i det här avseendet och möjligheten att framföra, full-
följa och påverka den här lagstiftningen på ett sätt som man kan finna önsk-
värt när önskemål utifrån våra väljare kommer. Jag vet att den här frågan är
mycket känslig, just när det gäller livsmedelsområdet. Vi anser att det finns
ett tolkningsutrymme i EES-avtalet och tror att detta bättre kommer att
framföras om man talar som en nation. Vi tror att regeringen för fram detta
med större framgång än vad en myndighet skulle kunna göra.
Vi pekar också på att just EES-avtalets möjligheter att ta särskild hänsyn
till hälsa och miljö på det här området i hög grad är relevanta.
Den andra reservationen handlar om förstärkt konsumentpolitik. Vi tror
att det är utomordentligt viktigt att riksdagen markerar behovet av en för-
stärkt konsumentpolitik. Det finns en stor oro för det här ute bland männi-
skor som man möter. Precis som vi påpekade i samband med EES-utskottets
behandling av avtalet är livsmedelsfrågorna, exempelvis reglerna om märk-
ning och om livsmedelstillsatser, ett sådant område där vi har haft starka
konsumentintressen i Sverige, och där även dessa starka intressen tillgodo-
setts. Det är inte bra om ambitionerna sänks på det här området, och det
finns all anledning för riksdagen att ytterligare markera detta genom ett till-
kännagivande till regeringen.
Fru talman! Därmed yrkar jag bifall till de två socialdemokratiska reserva-
tionerna.
Anf. 2 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Riksdagen har med stor majoritet godkänt EES-avtalet i så
gott som alla dess delar. De ändringar av livsmedelspolitiken som i betän-
kandet nu föreslås är en anpassning till livsmedelslagen och EES-avtalet.
Den svenska livsmedelslagen är i huvudsak anpassad till de regler som gäl-
ler inom EG, men på vissa områden krävs det förändringar för att få den
överensstämmelse som behövs i enlighet med EES-avtalet.
Bestämmelserna om specialdestinerade livsmedel föreslås att förändras,
och lagens detaljbestämmelser om märkning föreslås att utmönstras. För att
få en bättre överblick av regelsystemet föreslås att Livsmedelsverket får an-
svar för att meddela märkningsföreskrifter av livsmedel.
Den nuvarande ordningen där regelföreskrifter görs i form av lag, förord-
ning och myndighetsföreskrifter är både svåröverskådlig och svår att till-
lämpa. Den ändring som nu föreslås ger den fördelen att föreskrifterna sam-
las i en enda författning och blir betydligt mer lättillgängliga för dem som
skall tillämpa föreskrifterna.
Det är dessutom praktiskt att ha alla bestämmelser samlade i en myndig-
het i de fall när ändringar behöver göras. EG:s märkningsbestämmelser är
detaljrika, vilket innebär att både mängden och detaljnivån ökar.
När propositionen lades fram väcktes två motioner med anledning av de
förslag som propositionen innehåller. De är i stort sett identiska med dem
som tidigare behandlades av EES-utskottet. Lagutskottet har i likhet med
EES-utskottet avslagit motionerna. Motiveringen är också densamma som
EES-utskottets, nämligen anslutningen till EES-avtalet.
Det innebär inte att utskottet ger upp det viktiga kravet på märkning av
livsmedel, när lagreglering tas bort och ersätter föreskrifter utfärdade av
Livsmedelsverket. Såväl Livsmedelsverket som Konsumentverket har eta-
blerade kontakter med EG, vilka ger dem möjligheter att påverka märkes-
reglerna utifrån de krav och de erfarenheter som svenska konsumenter har.
Vad gäller de specialdestinerade livsmedlen är det riktigt att det ännu inte
finns några hinder för att behålla nuvarande tillståndskrav. Ramdirektivet
förutsätter att det finns nationella föreskrifter om t.ex. märkning, förpack-
ning, anmälningsförfarande och kontroll av de specialdestinerade livsmed-
len.
Eftersom sådana föreskrifter saknas i svensk lagstiftning måste de införas
för att uppfylla åtagandet i enlighet med EES-avtalet.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets hemställan och av-
slag på de två reservationerna.
Anf. 3 JOHN ANDERSSON (v):
Fru talman! Vänsterpartiet har inte väckt någon motion med anledning av
den här propositionen, men det betyder inte att vi saknar åsikter på det här
området. Som redan har sagts behandlades de här frågorna, liksom många
andra, i propositionen om EES-avtalet. Självfallet har vi inte ändrat åsikt
sedan dess. Vi kommer alltså att stödja de två s-reservationerna.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändringar i livs-
medelslagen med
anledning av
EES-avtalet
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändringar i livs-
medelslagen med
anledning av
EES-avtalet
Vad vi åter kan och bör fråga oss är varför man går mycket längre i de här
anpassningsåtgärderna än vad som är nödvändigt, allra helst som vissa av
dessa anpassningsåtgärder, som i detta fall, är till nackdel för landets konsu-
menter och innebär försämringar på livsmedelsområdet. Många människor
står undrande inför en sådan reformverksamhet.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till betänkandets två reservationer.
Anf. 4 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Fru talman! Inom EG pågår och har under en längre tid pågått ett mycket
omfattande arbete just med regelverk kring livsmedelsfrågor, ofta med ut-
gångspunkt i ett konsumentperspektiv. Detta är anledningen till mängden
direktiv i EES-avtalet som berör just livsmedelsfrågor och till den höga gra-
den av detaljering i regelverken.
Nivåerna på konsumentskydd och regelverk kring livsmedel är väldigt
olika i EG:s medlemsländer, liksom olikheter förekommer på många andra
områden. Det är fråga om länder som befinner sig på olika utvecklingsni-
våer. Därför finns i EG:s direktiv mycket ofta ett manöverutrymme, en
spännvidd, som tar hänsyn till dels en gemensam strävan mot ett förbättrat
konsumentskydd, dels det faktum att nivåerna i EG-länderna är olika.
Det händer också hela tiden mycket inom EG när det gäller de här frå-
gorna. Som också framgår av regeringens proposition i det här ärendet pågår
ett förändringsarbete som inom de närmaste åren kommer att leda till nya
direktiv och som förmodligen också kommer att föreslås ingå i EES-avtalet.
Alla dessa faktorer gör att det finns ett stort utrymme för en mycket aktiv
hållning från svensk sida i dessa frågor. Det innebär också att det är nödvän-
digt att även vi, just nu när det pågår ett intensivt arbete inom EG, är mycket
aktiva i förhållande till de förslag som vi vet skall komma inom en snar fram-
tid.
Av dessa skäl tycker jag att den underdåniga tonen i utskottets betän-
kande är litet beklaglig. Den lilla bisatsen ”i den mån EES-avtalet så med-
ger” skjuts in i var och varannan mening. Det är ju faktiskt vi som avgör
vad EES-avtalet medger, och sedan är det upp till andra EFTA-länder eller
institutioner inom EG att protestera om de inte anser att vi har gjort en kor-
rekt bedömning. Det finns en tendens till en sorts förhandsanpassning från
svensk sida, som jag tycker är beklaglig. Jag har tagit upp det i min motion,
och jag delar de uppfattningar i motsvarande riktning som finns i den social-
demokratiska motionen.
Jag har tagit upp frågan om allergener, ämnen som, i mycket små halter,
kan framkalla allergireaktioner. Det är enligt min mening inte ett brott mot
EES-avtalet att behålla de svenska kraven på märkning, som har en mycket
högre ambitionsnivå. Vad vi kräver är att förekomsten av allergiframkal-
lande ämnen alltid skall deklareras, även om det är fråga om mycket små
halter. Motsvarande krav finns inte inom EG. Det är helt uppenbart att ett
sådant krav, som gäller lika för inhemskt producerade som för importerade
livsmedel, inte kan betraktas som ett dolt tekniskt handelshinder utan är mo-
tiverat av just hälsoskäl, eftersom dessa ämnen framkallar hälsoproblem för
de människor som är allergiker. Jag menar att det är beklagligt att vi från
svensk sida inte kan gå vidare med att hävda den högre ambitionsnivån.
Det är också oerhört viktigt att vi bedriver ett aktivt arbete för att bidra
till att den svenska konsumentrörelsen stärks och att den i hög grad kan
syssla med de frågor som rör EG-anpassningen. Jag har i min motion tagit
upp behovet av information. Utskottet avstyrker min begäran och hänvisar
till de tidskrifter och rapporter som ges ut av berörda myndigheter, Livsme-
delsverket och Konsumentverket. Det är mycket bra publikationer. Proble-
met är att de tyvärr når en begränsad krets. De når i huvudsak dem som
yrkesmässigt är berörda av de här verksamheterna, men de når inte, vill jag
hävda, konsumenterna i allmänhet.
Jag tycker att man på det här området skulle lära sig litet grand av reklam-
makarna, de som bedriver reklaminriktad verksamhet för att nå konsumen-
ter, för att få dem att köpa vissa typer av livsmedel. De har uppenbarligen
en del att lära ut till myndigheter som vill sprida saklig information. Man når
t.ex. konsumenterna i väldigt hög grad i dagligvaruaffärerna. Där borde
alltså den här informationen, som rör viktiga konsumentintressen, finnas till-
gänglig. Den finns inte där i dag.
Man måste söka nya banor för att se till att den här kunskapen och infor-
mationen når ut till dem som bäst behöver den, till konsumenterna, och att
den inte stannar i något av de många leden dessförinnan.
Utskottet redovisar också att regeringen har tillsatt en konsumentpolitisk
utredning, och det är mycket bra. Jag hoppas att den konsumentpolitiska
utredningen verkligen bedriver ett oerhört intensivt arbete kring alla de här
frågorna, även om det ännu så länge tyvärr inte har märkts så mycket av
detta arbete utåt.
Jag har funderat mycket kring frågan om normgivningskompetensen skall
behållas hos regeringen eller om den skall delegeras till Livsmedelsverket.
Utskottet skriver i betänkandet att det är viktigt att följa upp vad som händer
nu när normgivningskompetensen samlas hos Livsmedelsverket och att se
vad detta får för konsekvenser, och jag är beredd att låta mig nöja med det.
Jag tror nämligen att det ur konsumentperspektiv är en fördel att man samlar
den här verksamheten på en plats. Det underlättar i viss mån också det kon-
sumentpolitiska arbetet. Men en fortsatt vaksamhet är ändå nödvändig.
Fru talman! Jag står bakom förslagen i min motion men yrkar nu bifall
endast till reservation nr 2 till det här betänkandet, vilken inbegriper yrkan-
dena 1 och 4 i min motion.
Anf. 5 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! De frågor som Annika Ahnberg tog upp debatterades tidi-
gare, i samband med att vi fattade beslut om EES-avtalet. Precis som Annika
Ahnberg själv säger pågår ett förändringsarbete. Jag är helt övertygad om
att det kommer att ske regelförändringar även inom EG och EFTA. Som jag
sade tidigare har både Konsumentverket och Livsmedelsverket goda kon-
takter med EG:s motsvarande myndigheter, så de krav vi har från svensk
sida kommer naturligtvis att föras fram. Jag är helt övertygad om att man
både i Sverige och i övriga Europa kommer att gå vidare med märkningen
av livsmedel och också med en utveckling av kontrollen. Det är ju inte bara
i Sverige som vi är intresserade av att ha en god hälsa, utan det intresset finns
också i andra länder. Detta område är därför inte på något sätt statiskt.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändringar i livs-
medelslagen med
anledning av
EES-avtalet
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändringar i vissa
lagar på jordbruks-
området i anledning
av EES-avtalet
Att samla detta regelsystem på ett ställe innebär också att det blir betydligt
lättare, och i och med det förändringsarbete som sker blir det nödvändigt
med en författningssamling, så att reglerna blir lättillgängliga. Det är natur-
ligtvis inte bra om vi har regler som är svåra att nå och läsa för både konsu-
menter och producenter. Jag anser därför, liksom utskottsmajoriteten, att
detta är ett steg i rätt riktning.
Anf. 6 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Fru talman! Som jag sade i mitt anförande delar jag uppfattningen att det
finns stora möjligheter att bedriva ett mycket aktivt arbete på de här områ-
dena i förhållande till EG och kanske också andra EFTA-länder, men när
jag läser regeringens proposition får jag inte riktigt uppfattningen att rege-
ringens ambition är att driva det här arbetet så aktivt som jag tror är möjligt.
Även om man lägger normgivningskompetensen hos Livsmedelsverket kom-
mer det på det här området också i fortsättningen att handla såväl om ett
myndighetsansvar som om den fortsatta politiska initiativförmågan.
Jag hoppas verkligen att det är så som har uttryckts i den här debatten, att
intresset för de här frågorna är mycket stort och att Sverige skall arbeta ak-
tivt med detta. Konsumentpolitiken, också i litet vidare mening än vad vi
nu diskuterar, är nämligen av oerhört stor betydelse i en framtid, som en
konsekvens av EES-avtalet men också i övrigt, som kommer att innebära -
och redan har inneburit - att gränser öppnas och att handeln blir friare. Det
är då oerhört viktigt att vi har en mycket hög ambitionsnivå på det här områ-
det.
Anf. 7 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Jag håller med Annika Ähnberg om att det är viktigt att vi får
en konsumentpolitik som ger oss upplysning om innehållet i våra livsmedel.
Men jag tror också att detta kommer att utvecklas till att bli ett utomordent-
ligt bra konkurrensmedel, på så sätt att producenterna i högre grad än vad
regelsystemet kräver kommer att vara måna om att märka livsmedlen. Kon-
kurrensen ökar ju i och med EES-avtalet, och det blir då viktigt för produ-
centerna att kunna konkurrera. Jag tror därför att Annika Ähnberg kan
känna sig lugn på den punkten. Det kommer att bli fråga om en utökad infor-
mation till konsumenterna i och med att vi få en ökad konkurrens.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU6 Ändringar i vissa lagar på jordbruksområdet i anledning av
EES-avtalet (prop. 1992/93:119 delvis).
Anf. 8 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Fru talman! Att kadmium är farligt är vi överens om. Vi har varit glada
över att mängden kadmium som tillförts våra jordar genom spridning av han-
delsgödsel, och som därefter har nått djuren och oss människor, har minskat
under de senaste åren. Minskningen av kadmium i jordarna beror på att vi
har minskat mängden handelsgödsel, men i november månad togs avgifterna
på handelsgödsel bort, och det finns nu anledning att tro att användningen
av handelsgödsel kommer att öka igen.
Regeringen har föreslagit ett gränsvärde för kadmium i handelsgödsel,
och det är naturligtvis tacknämligt. Men vi har den åsikten att man samtidigt
borde ha passat på att också införa en miljöavgift på kadmium i god tid innan
EES-avtalet träder i kraft.
När den här frågan behandlades i utskottet, trodde vi ju att EES-avtalet
skulle träda i kraft den 1 januari, och vi ansåg att det inte fanns några möjlig-
heter för regeringen att lägga fram ett förslag. Vi har därför bara ett särskilt
yttrande till det här betänkandet.
Förändringarna sker ju snabbt i dagens läge, och nu vet vi att det kommer
att ta några månader innan EES-avtalet träder i kraft. Även om vi inte har
någon reservation som vi kan rösta på i det här sammanhanget och inte kan
göra så mycket, utgår vi från att regeringen tar sitt förnuft till fånga och åter-
kommer till riksdagen med ett förslag till miljöavgifter, som vi alltså har möj-
lighet att införa innan EES-avtalet träder i kraft - vilket alltså även EES-
avtalet tillåter.
För säkerhets skull skall vi ändå återkomma under allmänna motionstiden
med en motion i den här frågan.
Anf. 9 BJÖRN ERICSON (s):
Fru talman! När det gäller det betänkande som vi nu behandlar, JoU9,
vill jag uppehålla mig vid den motion, Jo9, där jag står som första namn. I
motionen tar vi upp de följdverkningar som uppstår i samband med avskaf-
fandet av prisregleringsavgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel.
I proposition 1992/93:130 anför jordbruksministern att han vill följa Om-
ställningskommissionens förslag att reducera prisregleringsavgiften för han-
delsgödsel och bekämpningsmedel, dock tidigare än vad kommissionen före-
slagit. Ja, det var t.o.m. så, att innan utskottet hade hunnit justera betänkan-
det, hade regeringen beslutat om ett tidigare slutdatum, nämligen den 2 de-
cember 1992.
Skälet för avskaffandet anges främst vara anpassningen till EG, vilket kan
vara mycket tveksamt i det här läget.
Anf. 10 TALMANNEN:
Får jag avbryta? Jag undrar om inte Björn Ericsons anförande avser nästa
betänkande, JoU9, vissa jordbrukspolitiska frågor.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Andringar i vissa
lagar på jordbruks-
området i anledning
av EES-avtalet
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Anf. 11 BJÖRN ERICSON (s):
Fru talman! Då har jag anmält mig fel.
Vissa jordbruks-
politiska frågor
Anf. 12 INGVAR ERIKSSON (m):
Fru talman! I detta betänkande, JoU6, behandlas vissa ändringar på jord-
bruksområdet i anledning av EES-avtalet. Här har i debatten anförts vissa
synpunkter när det gäller gödselmedel och kadmium.
Utskottet är enigt om det här betänkandet, och man har inte haft någon
erinran mot regeringens bedömning att gränsvärdet till en början skall sättas
till 100 gram kadmium per ton fosfor. Jordbruksministern har ju också anfört
att det är viktigt att Sverige agerar kraftfullt både nationellt och internatio-
nellt för att få till stånd ännu lägre kadmiumhalter. I propositionen aviseras
en utvärdering, och vi är i utskottet övertygade om att den utvärderingen
skall ge underlag för fortsatta överväganden i den här frågan.
Eftersom detta betänkande är enhälligt, vill jag också med hänsyn till det
som har sagts här ifrågasätta de misstänkliggöranden som har framförts om
riskerna. Vi har en i grunden gemensam uppfattning om vikten av att vidta
åtgärder och dra ner halterna. Jag vill därför bara, fru talman, yrka bifall till
utskottets hemställan.
Anf. 13 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag nämnde inte i mitt anförande något krav på att vi nu skulle
sänka kadmiumhalten ytterligare. Jag bara konstaterade att det fanns ett för-
slag om ett gränsvärde och att det var tacknämligt. Vi kan också diskutera
nivån på det gränsvärdet. Finland har, som vi vet, bestämt sig för 50 gram.
Vad jag sade var att vi vid det tillfälle då vi behandlade frågan i utskottet
var missnöjda med att man inte hade infört en miljöavgift på kadmium i stäl-
let. Vi har varit tämligen överens om att miljöavgifter är ett bra sätt om man
vill begränsa tillförseln och utsläppen av olika ämnen. Vid det tillfället såg
det ut som om EES-avtalet skulle träda i kraft den 1 januari, och då fanns
det inte någon möjlighet att hinna med att införa en miljöavgift. Nu finns
den möjligheten, och jag hoppas att även Ingvar Eriksson kan vara överens
med mig om att det vore önskvärt att regeringen återkom till riksdagen med
förslag om miljöavgift på kadmium medan tid är.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU9 Vissa jordbrukspolitiska frågor (prop. 1992/93:130).
Anf. 14 ÅKE SELBERG (s):
Fru talman! Jordbruket och livsmedelspolitiken återkommer ständigt i
den politiska debatten. Det visar hur viktigt detta ämne är för människornas
vardag.
De flesta nationer lägger ner både betydande politisk kraft och ekono-
miska resurser för att ha en trygg livsmedelsförsörjning med varor av god
kvalitet till priser som gör det möjligt för den breda allmänheten att äta bra
mat.
Så är det också här i vårt land. Ett tecken på det är den breda överenskom-
melse om livsmedelspolitiken som träffades våren 1990.
Riksdagen skall i dag fatta beslut om medel till jordbruket. Tyvärr måste
jag säga att det beslutsunderlag som riksdagens ledamöter har presenterats
till grund för beslutet är mycket bristfälligt. Det saknar varje form av analys
både av vad förslagen grundar sig på och av vad riksdagens beslut egentligen
innebär för lantbrukarna redan inom den närmaste framtiden. Däremot
finns det gott om hänvisningar till kommande budgetproposition.
Vi socialdemokrater har ändå valt att seriöst behandla regeringens propo-
sition och att, med hjälp av de uppgifter som dock finns, utforma vårt förslag
om stöd till jordbruket. Vi gör det därför att vi anser det vara rimligt att de
bönder som nu, på goda grunder, förväntar sig ett besked om direktstödet
också skall få ett sådant.
Regeringen hävdar att förslaget om att anvisa 1,6 miljarder kronor för di-
rektbidrag innebär en besparing på ca 800 miljoner kronor i förhållande till
föregående år. Vid en första anblick kan det tyckas som om det är så, men
sedan blir man ändå osäker på om det kan stämma.
Förra årets direktstöd fördelades så, att 755 miljoner kronor användes till
att betala av spannmålskrediten. Den är nu återbetald. 100 miljoner kronor
användes för att förstärka ramen för anläggningsstödet. Det är inte längre
aktuellt. 60 miljoner kronor anslogs till Skördeskadefonden. Resten, dvs.
drygt 1,4 miljarder kronor, betalades ut som djurbidrag.
Jordbruksministern anför i propositionen att de begärda 1,6 miljarderna
bör få disponeras på samma sätt som tidigare år. Eftersom jordbruksminis-
tern inte är här skulle jag vilja fråga utskottets talesman vad detta innebär.
Hur stor andel skall betalas ut som djurbidrag? Hur stor andel skall användas
för att förstärka Skördeskadefonden? Skall någon del användas för att stödja
spannmålssektorn och i så fall hur stor del och på vilka grunder?
Vi har inte lyckats få svar på dessa frågor. Det kan finnas flera skäl till det.
Beskeden till jordbruksutskottet har varit olika. Vid utskottets samman-
träde den 24 november var beskedet att spannmålssektorn skulle få del av
stödet, men vid sammanträdet den 1 december, en vecka senare, var beske-
det att inget stöd skulle ges till spannmålssektorn. Tala om ryckighet.
Enligt min uppfattning är det ansvarslöst av jordbruksministern att han-
tera en näring på detta sätt. Det minsta man som företagare kan begära är
att få klara besked om vilka förutsättningar som råder.
Vi kan också konstatera att jordbruksministern nu har ändrat åsikt om
gränsskyddets storlek. Motiveringen för detta är att EG inte har något gräns-
skydd för proteinfodermedel och att de svenska foderkostnaderna därmed
ligger över kostnadsnivån inom EG. I anpassningen till EG måste kostna-
derna för animalieproduktionen sänkas. Jordbruksministern säger inte ett
ord om kvaliteten på importerat foder, och han säger inte särskilt många ord
om - och gör ingen analys av - vad som händer med den inhemska produk-
tionen av proteinfoder.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
10
Detta skiljer sig uppenbart från den reaktion som den tidigare ordföran-
den i jordbruksutskottet - nuvarande jordbruksministern - gav uttryck för
när den socialdemokratiska regeringen på försommaren 1991 föreslog och
med stöd av bl.a. Folkpartiet genomdrev en anpassning av gränsskyddet. Då
var det ingen hejd på vilka svårigheter och olyckor som skulle drabba det
svenska jordbruket.
Ytterligare en attitydförändring hos jordbruksministern, som märks i pro-
positionen, visar sig i avskaffandet av prisregleringsavgiften på bekämp-
ningsmedel och handelsgödsel. Det är inte alls länge sedan som man kunde
läsa artiklar med uttalanden av jordbruksministern och regeringsföreträdare
om att en omvandling av samhället mot ett kretsloppssamhälle var den allra
viktigaste uppgiften, om inte för hela regeringen så åtminstone för Centerns
statsråd. Såvitt jag kan förstå har man ändrat uppfattning på den punkten.
Att stimulera till ökad användning av kemikalier i jordbruket innebär i stäl-
let en vandring bort från kretsloppssamhället. Det betyder mer gift i maten
och i naturen, och det betyder en intensivare odling, som leder oss tillbaka
till överskottsproduktionen, med alla de problem som det innebär. Rege-
ringen går ifrån intentionerna i omställningsbeslutet.
Varför lägger regeringen fram det här förslaget? Jo, återigen motiveras
regeringens förslag med att det är ett led i anpassningen till EG.
Detta leder mig till en fråga: Är regeringens uppfattning fortfarande den
som uttrycktes i regeringsförklaringen, dvs. att omställningsbeslutet ligger
fast, eller har regeringen och riksdagsmajoriteten ändrat uppfattning?
Frågan är berättigad, eftersom den proposition vi nu behandlar helt ige-
nom andas anpassning till EG. På sida efter sida motiveras förslagen med
anpassning. Det gäller prisregleringsavgiften, införselavgiften, nivån på
jordbruksstödet, osv.
Att i detta läge utsätta jordbrukarna för en förändring från marknadsan-
passning till det gamla regleringssystemet anser vi vara oförsvarligt.
Det finns skäl att vara försiktig med EG-anpassningen. Vi vet inte vad som
händer med EG:s jordbrukspolitik. En reformering har startat, och det är
klart uttalat att den skall fortsätta. EG:s avsikt är också att gå in på ungefär
samma vägsom vi har gjort i vårt land. Om vi nu förändrar vår jordbrukspo-
litik i riktning mot den nuvarande jordbrukspolitiken inom EG är risken up-
penbar att vi får gå igenom ytterligare en omställning, tillsammans med EG-
länderna. Det vore minst sagt att fresta på böndernas tålamod i onödan. En
anpassning till EG skulle innebära ett återinförande av regleringar och stat-
liga subventioner. Då har de 14 miljarder som avsattes varit helt, eller åtmin-
stone till större delen, bortkastade. Då har de förändringar som gjorts av
bönderna gjorts till ingen större nytta.
Det vore nog gott och väl om vi verkligen hade bestämt oss för att gå med
i EG. Om det kan vi ha vilken uppfattning vi vill, men faktum är trots allt
följande: Riksdagen har beslutat att svenska folket genom en folkomröst-
ning skall få säga sitt om ett sådant medlemskap. Vårt lands statsminister har
i skilda sammanhang uttryckt att folkomröstningen egentligen borde vara
beslutande.
Det har, som jag tidigare har sagt, inte varit lätt att förstå de resonemang
som ligger bakom regeringens förslag. Men på grundval av de, om än knapp-
händiga, fakta som finns i propositionen och de kunskaper vi har skaffat oss
på annat håll, har vi socialdemokrater kommit fram till följande ställningsta-
gande när det gäller direktstödet till jordbruket.
Vi föreslår att riksdagen anvisar 1 303 500 000 kr till direktstöd för budget-
året 1992/93. Vår motivering till detta är följande. Av förra årets direktstöd
användes 755 miljoner kronor till att betala av spannmålskrediten. Enligt
uppgift är denna nu avbetald. Det finns således inte längre något behov av
dessa pengar. Det finns inte heller något skäl att förstärka ramen för anlägg-
ningsstödet. Jordbruksministern har tidigare föreslagit en besparing på 175
miljoner kronor. Vi ansluter oss till det förslaget. Storleken på det belopp
som skall tillföras Skördeskadefonden skall vi ta ställning till när vi vet hur
stora skadorna är och vilket behov som finns.
Vi motsätter oss naturligtvis avskaffandet av prisregleringsavgiften på
handelsgödsel och bekämpningsmedel. Den skadan är dock redan skedd,
och vi anser att jordbruksministerns agerande är mycket märkligt. Det är
naturligtvis först och främst märkligt för att det innebär ett steg bakåt i mil-
jöarbetet men också för att vi åter skali få ett intensivt jordbruk med över-
skottsproduktion.
Beslutsgången har även här varit märklig. Omställningskommissionen
föreslog ett avskaffande från den 1 juli 1993 och hade naturligtvis sina skäl
för det. Efter detta agerade, med rätt eller fel, branschen. Så kommer rege-
ringens proposition där jordbruksministern meddelar att avskaffandet tidi-
gareläggs till den 1 januari 1993. Det kom protester från näringen. Jord-
bruksministerns förslag innebär problem. Jordbruksministern beslutar - mitt
under riksdagens behandling av propositionen - att göra avsteg från sitt till-
kännagivande och beslutar om ett avskaffande redan från den 2 december.
Detta andas inte precis respekt för riksdagen och dess arbete.
Det är inte lätt att hänga med i svängarna, vare sig man är bonde eller
riksdagsledamot.
Vi föreslår att prisregleringsavgiften återinförs, nu i form av en miljöav-
gift. Det gör vi för miljöns och livsmedelskvalitetens skull, men också för att
på detta sätt medverka till att produktionen av spannmål hålls på den nivå
som omställningsbeslutet innebär.
Vi socialdemokrater har tidigare uttalat att omställningen skall ligga fast.
Vi är förvissade om att det ger oss det bästa utgångsläget för framtiden, som
medlemmar i EG eller utanför.
Avsikten med omställningen var att skapa ett konkurrenskraftigt jordbruk
som verkar på samma villkor som övriga näringar. Det är kontakten mellan
producenter och konsumenter som är det viktiga. Möjligheten att ta fram de
produkter som konsumenterna efterfrågar skall tas till vara och utvecklas,
utan hinder av återinförda regleringar.
Fru talman! Regeringens agerande skapar osäkerhet! Avsaknaden av be-
sked om jordbrukspolitiken skapar också oro hos bönderna och tvekan om
hur man skall agera, t.o.m. inför nästa säsong. Beslutet att ställa om det
svenska jordbruket syftade till att skapa trygghet och långsiktighet för nä-
ringens företrädare. Det var skälet till att fem partier till slut enades om ut-
skottsbetänkandet våren 1990.
Regeringen har med sina uttalanden och med sina svaga propositioner
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska jrågor
11
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
12
omintetgjort detta. Vi beklagar detta. Vår linje ligger fast. Vi vill ge bön-
derna klara besked om framtiden. Sådana besked gavs också av den social-
demokratiska regeringen. Nu har det skapats förvirring. Den skapas av den
dåvarande oppositionen, dvs. den nuvarande regeringen.
Med det anförda vill jag yrka bifall till de socialdemokratiska reservatio-
nerna.
Anf. 15 BENGT ROSÉN (fp):
Fru talman! Vi har nu i vårt land fått börja betala notan för två decenniers
konsumtion på kredit och för vår obenägenhet att ta itu med strukturella
obalanser i vår ekonomi.
Eftersom vi befinner oss mitt i efterkrigstidens djupaste lågkonjunktur,
drabbar det alla medborgare hårt. I dag debatterar vi bl.a. hur krisen kom-
mer att påverka den ekonomiska situationen för våra bönder.
Sverige är ett föregångsland vad gäller reformering av jordbruksnäringen.
Vi ställer längre gående miljökrav och har på ett konstruktivt sätt sänkt jord-
brukets miljöbelastning, men här finns förvisso mer att göra. Vi har under
stor politisk enighet antagit en djurskyddslag, där portalparagrafen framhål-
ler att djuren skall ha möjlighet till naturligt beteende. Denna lag är nu en
förebild för andra länders lagstiftning.
Fru talman! Vi har som första land i Europa genom 1990 års livsmedelspo-
litiska beslut inlett en väg från reglering mot marknadsanpassning av jord-
bruket. Det har en gång för alla slagits fast att bönderna är till för konsumen-
terna och inte tvärtom. Det innebär att bönderna endast kan påräkna betal-
ning för det som konsumenter efterfrågar.
Det kan vara värt att framhålla detta när vi nu bevittnar franska bönders
häftiga reaktion över GATT-förslag om avveckling av subventioner och han-
delshinder på livsmedelsområdet. Franska bönder kräver bibehållandet av
en ordning med garanterade statliga priser och en skyldighet för konsumen-
terna att i egenskap av skattebetalare svara för de exportkostnader som upp-
står för produktion de inte förmår konsumera.
Det är också värt att notera att reformeringen av den svenska jordbruks-
politiken vad avser såväl miljö och djurskydd som marknadsanpassning icke
har skett i strid med det svenska bondefacket, utan - man får väl närmast
uttrycka det så - i samförstånd. Jag tycker att LRF under Bo Dockereds led-
ning är värt en eloge från denna talarstol för det s.k. spårbytet. Jag tycker
också att riksdagskolleger från alla partier som av naturliga skäl inte följer
jordbrukspolitiken i detalj har anledning att notera förändringen. Det finns
enligt min uppfattning alltför mycket av gamla fördomar kvar i detta hus mot
bondefacket. Därmed inte sagt att LRF nu saknar reformuppgifter. Får jag
ge ett råd, gäller det att bryta banden mellan jordbruksfacket och den ekono-
miska föreningsrörelsen och att sätta den senare på aktier, så att bönderna
individuellt kan handla med de värden de har i sina företag.
Tyvärr innebär ett EG-medlemskap att vi tvingas att ta flera steg tillbaka
när det gäller jordbrukets marknadsanpassning. I detta betänkande redovi-
sas några små steg av EG-anpassning i form av sänkta statliga avgifter på
handelsgödsel, växtskyddsmedel och vissa proteinråvaror. Jordbruksminis-
tern awiserar i den proposition som ligger till grund för betänkandet att han
i kommande budgetproposition kommer att lägga ett förslag om hur EG-
anpassningen av jordbruket i stort skall ske.
1990 års livsmedelspolitiska beslut innebar bl.a. en konfirmering av beslu-
tet från 1989 med anledning av det s.k. halvtidsavtalet i GATT från april
nämnda år, som föreskrev att prisstödet till de olika jordbruksprodukterna
inte fick öka. Bönderna får nu - intill dess ett slutligt GATT-avtal föreskriver
något annat - i stället för prisstöd kompenseras genom direktstöd för kost-
nadsutvecklingen på insatsvaror.
Sedan 1989 har vi årligen i december månad betalat ut direktstöd i form
av bidrag per djur och per areal. I december 1991 utbetalades sammantaget
ca 2,4 miljarder kronor. Inflationen uppgår sedan 1988 till ca 25 %. På ett
toltalt produktionsvärde av ca 30 miljarder kronor får vi då ett belopp om
7,5 miljarder i fördyring. Även om den faktiska fördyringen inte är så hög
inser vi att lantbrukarna har haft, och har, högt ställda krav om rationalise-
ring och effektivisering på sig.
När nu den bistra ekonomiska situation vårt land befinner sig i gör det
nödvändigt att ytterligare minska statens utgifter har regeringen bl.a. valt
att, samtidigt som vissa lättnader sker när det gäller statliga pålagor för han-
delsgödsel och proteinråvaror, föreslå en sänkning av direktstöden från 2,4
till 1,6 miljarder kronor.
Enligt de senaste kostnadsberäkningar som Jordbruksverket gjort upp-
skattas det belopp som bönderna sammantaget fått över för eget arbete och
ränta på eget kapital för 1991 till 2,6 miljarder kronor, alltså obetydligt över
tidigare nämnda direktstöd om 2,4 miljarder kronor. För 1992 ligger spann-
målsskörden på ca 70 % av normalskörd, vilket motsvarar en värdeminsk-
ning på minst 1 miljard kronor. Vidare sänks direktstöden, som nämnts, med
800 miljoner kronor, enligt regeringens förslag.
De flesta lantbrukarna kommer att klara denna kraftiga försämring tack
vare en hygglig soliditet, uppbyggd under år av idogt arbete. Men det finns
en grupp av relativt nystartade och skuldtyngda lantbrukare som inte kom-
mer att klara sig. De är till största delen heltidslantbrukare och har därmed
svårt att kompensera den bristande lönsamheten i jordbruket med andra in-
komster.
Antalet lantbrukarkonkurser har under åren varit lågt och legat på ca 100
per år. Under nuvarande lågkonjunktur har de på årsbasis ökat till över 300,
vilket kanske inte är onormalt. Det är svårt att beräkna den ökning vi nu står
inför. Med hänsyn till sänkta fastighets- och maskinvärden har jag utifrån
beräkningar i Skaraborgs län - som har ca 10 % av landets lantbruk - kom-
mit fram till att det kan röra sig om 2 000-4 000 lantbrukare som i dag befin-
ner sig nära gränsen till obestånd.
Vi har, fru talman, från jordbruksutskottets sida tagit allvarligt på detta
förhållande, och vi hade förra tisdagen en sammankomst med generaldirek-
tören i Jordbruksverket, som tillsammans med två medarbetare redovisade
hur de såg på denna situation. Jag måste tillstå att jag, lika litet som någon
övrig utskottsledamot, kände mig lugnad av vad man från verkets sida hade
att berätta.
Man hänvisade till att det i 1990 års jordbrukspolitiska beslut avsattes 40
miljoner kronor per år för hjälp till särskilt skuldtyngda lantbrukare. Ansök-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
13
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
14
ningarna om hjälp från detta konto har enligt Jordbruksverkets representan-
ter inte varit många - under det senaste året inte mer än fem. Det måste då,
fru talman, vara fel på villkoren för bidragen om det endast föreligger fem
ansökningar vid 300 konkurser.
Det är uppenbart att man från Jordbruksdepartementets sida snabbt
måste se över villkoren för bidrag ur avsatta medel och se till att utvecklingen
för de hårdast trängda lantbrukarna följs upp på ett betydligt noggrannare
sätt än vad som tycks vara fallet på Jordbruksverket i dag.
Annars kan vi få en lavin av lantbrukarkonkurser, när med anledning av
bankkrisen nervösa tjänstemän i föreningsbanker och sparbanker - som för-
ser jordbruket med lånat kapital - kommer att kräva ökade säkerheter efter
granskning av 1992 års jordbrukardeklarationer.
I Danmark har man tydligen bestämt att de medel som nationellt finns
tillgängliga för skördeskadeersättning, och de medel som EG släpper till här-
för ur den gemensamma jordbruksbudgeten, skall koncentreras till de sämst
lottade lantbrukarna.
Nu är inte våra regler för skördeskadeskyddet upplagda på det sättet, och
det kan också ifrågasättas om det är de lantbrukare som när det gäller skör-
deutfallet är berättigade till ersättning som skall tvingas avstå härifrån för att
rädda nödlidande kolleger.
Jag tror att regeringen bör inställa sig på att ta medel för skuldtyngda lant-
brukare ämnade för kommande år i anspråk för att rädda lantbrukare undan
konkurs på grund av utfallet under 1992. Konkurser inom jordbruket slår
socialt hårdare än konkurser inom andra verksamheter, eftersom de påver-
kar boendet för den utsatta familjen, som måste bryta upp och omplaceras i
annan miljö. Och även om den ekonomiska situationen för alla nu är helt
annorlunda än den var 1990, kan vi heller inte helt bortse från, att när staten
efter nästan ett århundrade med jordbruksregleringar beslöt att under en
femårsperiod ändra de spelregler som staten föreskrivit och lantbrukarna an-
passat sig till, lovade vi fem riksdagspartier som stod bakom riksdagsbeslutet
att omställningen skulle ske under socialt acceptabla former.
Fru talman! Carl G Nilsson kommer att ta upp och belysa förslagen om
avveckling av regleringsavgifter på handelsgödsel, växtskyddsmedel och
vissa proteinråvaror. Jag utgår från att han därmed kommer att bemöta de
synpunkter som Åke Selberg framförde.
Jag vill avsluta med att kommentera Socialdemokraternas allmänna kritik
av propositionen och deras förslag att ytterligare sänka direktstödet.
Ja, Åke Selberg, också jag hade gärna sett att jordbruksministern hade
kunnat lämna ett heltäckande förslag i denna proposition och samtidigt re-
dovisat fördelningen av direktstöden samt hur mycket han räknar med skall
falla ut i skördeskadeersättning. Men jag anklagar inte jordbruksministern
för bristande klarhet. Jag vet att han har kämpat hårt för att det över huvud
taget skulle bli några medel till direktstöd, med hänsyn till landets finanser.
Jag har full förståelse för att man på Finansdepartementet nu tvingas att ifrå-
gasätta varenda statlig utbetalning. Som jag inledde med är det lågkonjunk-
turen i kombination med decenniers egna försyndelser som åstadkommer
denna situation.
Sänkningen från 2,4 miljarder till 1,6 miljarder, som regeringen nu före-
slår, utgörs av medel som skall kompensera lantbrukarna för kostnadsfördy-
ring. Att vi föregående år använde en stor del för att täcka exportkostna-
derna för rekordskörden 1990 innebär inte någon förändring när det gäller
kostnadsfördyringen för lantbrukarna. Därför innebär en sänkning med 800
miljoner kronor ett kraftigt steg.
När sedan Socialdemokraterna ville ytterligare reducera direktstöden med
300 miljoner kronor, skulle detta bara göra ont värre. Det är trots allt viktigt
att så stort belopp som möjligt utgår under 1992 för att detta års resultat för
de skuldsatta bönderna skall påverkas.
Vi vet inte hur mycket som kommer att betalas ut i skördeskadeersättning,
men vi kan nog alla vara överens om att allt över 30 % av den faktiska skör-
deskadeersättningen blir en överraskning.
Åke Selberg undrade om omställningsbeslutet ligger fast. Ja, det gör det.
Men vi måste nu naturligtvis anpassa oss till EG, som vi räknar med skall bli
en realitet. Vårt beslut att förändra jordbruket gick bl.a. ut på att skapa ba-
lans mellan produktion och konsumtion i Sverige. Vi skall nu i stället inrikta
oss på att se till att få en produktion som bättre stämmer överens med den
stora EG-marknadens. Då är det troligt att vi kan öka vegetabilieproduktio-
nen, samtidigt som vi får anledning att minska animalieproduktionen, där vi
har sämre konkurrensförmåga. Det är en av huvudorsakerna till att vi nu bör
inleda en anpassning till EG.
Anf. 16 ÅKE SELBERG (s) replik:
Herr talman! Det är helt klart att det är mycket i Bengt Roséns anförande
som man kan instämma i. Men när vi nu diskuterar den här propositionen är
det för det första anmärkningsvärt att jordbruksministern inte verkar ha nå-
got intresse av att vara här i kammaren. För det andra är det anmärknings-
värt att inte någon centerpartist deltar i debatten. Jag vet inte vad detta bety-
der, om det är en protest mot att det hela inte har gått vägen. Det får jag låta
vara osagt.
Bengt Rosén sade att jordbruket nu skall gå från reglering till marknads-
ekonomi. Det är helt riktigt. Jag skulle vilja fråga: Vad anser Bengt Rosén
om jordbruksministerns åsikter, som går ut på att vi tar ett steg tillbaka mot
regleringar i jordbruket?
Det mesta skylls på EG och EG-anpassning. Men jag blir litet fundersam
över regeringens stora intresse av att anpassa sig till EG. Skall vi stå med
mössan i handen och rätta oss efter EG:s regler vid förhandlingarna? Vi So-
cialdemokrater har i alla fall en annan uppfattning.
Ulf Dinkelspiel sade att vi skall värna vårt jordbruk vid förhandlingarna.
Vad är det vi skall värna, om vi redan nu lägger oss platt för EG:s regler på
jordbruksområdet? Vad är det svenska jordbruket då värt? Här gäller det
att vara väldigt försiktig och att vi står på oss så långt det över huvud taget
är möjligt. Vi måste ge våra förhandlare möjligheter och också råg i ryggen
för att värna det svenska jordbrukets intressen.
Vi har kommit långt på t.ex. miljöområdet. Bengt Rosén nämnde djur-
skyddet, där vi också är långt framme. Detta måste vi också värna om i för-
handlingarna med EG. Jag vill ställa en fråga till Bengt Rosén: Blir det några
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
15
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
pengar till spannmålsodlarna enligt den här propositionen? Det har vi haft
uppenbara svårigheter att klara ut.
Anf. 17 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag hemställer att talarna avger sina repliker från bänkarna.
Anf. 18 BENGT ROSÉN (fp) replik;
Herr talman! Jag skall gärna avge repliken från bänken, men det tar så
liten tid för mig att gå upp i talarstolen.
Åke Selberg frågade hur jag uppfattade att jordbruksministern känner sig
när han har fått byta åsikt. Jordbruksministern föreslår nu att vi skall gå ifrån
marknadsanpassning mot EG:s mer reglerade jordbrukspolitik. Jag tror att
jordbruksministern känner sig precis som jag känner mig, dvs. att det inte
känns stimulerande. Men det är alldeles nödvändigt. Talet om att vi inte vet
vad EG:s jordbrukspolitik kommer att innehålla den dag då vi blir medlem-
mar ser jag som mycket överdrivet. Man har i 20 år försökt att reformera
jordbrukspolitiken inom EG. I våras lyckades man att ta några små steg i
denna riktning. Den nya politiken skall utvärderas 1996. Vi har sett protes-
terna mot de här små stegen. Att då tro att EG lyckas att ytterligare refor-
mera sin jordbrukspolitik till 1995-1996 när Sverige kan bli medlem är orea-
listiskt.
Att Sverige som enda land skulle tillåtas att bedriva sin egen jordbrukspo-
litik i förhållande till EG anser jag vara lika orealistiskt. Precis som alla
andra länder måste vi anpassa oss till EG:s jordbrukspolitik, hur smärtsamt
det än kan vara. Vi får ta till vara alla möjligheter som vi kan få i ett EG-
sammanhang för att försöka reformera EG:s jordbrukspolitik. Jag tror att
man kommer att lyssna till oss från Sverige, eftersom vi har visat vilken väg
man kan gå för att komma ifrån regleringar mot ett mer marknadsanpassat
jordbruk.
Åke Selberg frågade också om det blir några pengar från direktbidragen
till vegetabilierna. Uppenbarligen blir det så, eftersom jordbruksministern
har aviserat att han tänker överföra medel från direktbidragen till skörde-
skadeskydden. I det här sammanhanget kommer det alltså att tillföras me-
del.
Om det därutöver blir några direkta arealstöd, som vi haft tidigare, vet jag
faktiskt inte. Vi har givit regeringen förtroendet att sköta fördelningen. Om
vi är missnöjda med den får vi återkomma i efterskott och klandra rege-
ringen.
Anf. 19 ÅKE SELBERG (s) replik:
Herr talman! Vi skall naturligtvis förhandla om jordbruket. Visst måste
Sverige kunna spela en roll i de förhandlingarna. Jag måste fråga vad det är
vi skall försöka behålla om vi inte kan det.
Vi vet att Danmark i helgen har gjort en hel del framsteg. Man har fått en
del ganska långtgående löften i förhandlingarna. Bengt Rosén säger att det
är orealistiskt att tro att vi i förhandlingarna skall kunna lägga fram våra för-
slag på ett sådant sätt att vi vinner gehör. Om det är orealistiskt är ju vår EG-
16
minister Dinkelspiel också orealistisk. Han har faktiskt uttalat att han tänker
ställa krav och värna det svenska jordbruket i förhandlingarna.
Folkpartiet är ju miljöintresserat. Hur menar ni att mängden handels-
gödsel och bekämpningsmedel skall minska när prisregleringsavgiften tas
bort? Är inte det att ta ett steg tillbaka i miljöarbetet? Är det inte ett steg
tillbaka, att ta bort något som vi sedan förmodligen skall införa igen? Alla
sådana ryckigheter skadar jordbruket och näringen. Man blir osäker på hur
man skall agera.
Anf. 20 BENGT ROSÉN (fp) replik:
Herr talman! Vi skall naturligtvis förhandla vid ett EG-inträde, Åke Sel-
berg. Jag är övertygad om att dessa förhandlingar inte kommer att leda till
att Sverige får en särställning när det gäller EG:s jordbrukspolitik. Vi får i
allt väsentligt acceptera de grunddrag som EG:s jordbrukspolitik är upp-
byggd på, men vi har naturligtvis rätt att förhandla om svenskt jordbruks
speciella situation och ställning.
Vi skall naturligtvis förhandla om stöd till jordbruket i norr. Någon paral-
lell finns ju inte i de länder som nu är medlemmar i EG. Vi har anledning att
lyfta fram andra specifika drag i det svenska jordbruket, som vi vill slå vakt
om. Andra länder har förhandlat när de har blivit medlemmar, och jag är
övertygad om att vi kommer att vara framgångsrika också från svensk sida.
Carl G Nilsson kommer att å regeringens vägnar besvara frågan om sänk-
ning av avgifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel. Åke Selberg
ställde en fråga om detta till mig som folkpartist. Jag måste säga, att det i
den situation som vi nu är i med kraftigt sänkta spannmålspriser inte är lika
bekymmersamt att sänka regleringsavgiften och avskaffa den på handels-
gödsel och växtskyddsmedel.
I och med att priserna på spannmål har sänkts med minst 40 % under de
senaste tre åren har intresset av att producera spannmål på marginalen, med
stora insatser av handelsgödsel och växtskyddsmedel, blivit mindre. Vi har
fått en situation där vi genom sänkta spannmålspriser har fått mindre in-
tresse av att med prisregleringsavgifter hålla priset uppe på handelsgödsel.
Vi måste se till att våra producenter får producera på samma villkor som
bönderna i EG, när vi nu ställer krav på att konsumenterna inom EG skall
ha samma prisnivå. Gör vi inte det kommer vi inte att ha kvar något svenskt
jordbruk.
Anf. 21 BJÖRN ERICSON (s):
Herr talman! Jag vill uppehålla mig vid den motion som jag står som första
namn på, Jo9.1 motionen tas upp frågan om de följdverkningar som uppstår
i samband med avskaffandet av prisregleringsavgiften på handelsgödsel och
bekämpningsmedel.
I propositionen anför jordbruksministern att han vill följa Omställnings-
kommissionens förslag att reducera prisregleringsavgiften på handelsgödsel
och bekämpningsmedel. Detta vill han dock göra tidigare än vad kommissio-
nen föreslagit. Innan utskottet hade hunnit justera betänkandet hade rege-
ringen beslutat om att sätta stoppdatum ännu tidigare, nämligen den 2 de-
cember i år.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 44
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
18
Skälen till avskaffandet anges främst vara anpassningen till EG - något
som kan vara mycket tveksamt att göra redan nu - och att årets till följd av
torkan mycket lilla skörd innebär att exportkostnaderna för spannmålsöver-
skottet i det närmaste uteblir. Något finansieringsbehov anses därför inte
längre finnas.
Man anför också som skäl det faktum att handeln med dessa produkter i
stort sett upphört sedan det blev känt att avgifterna var tänkta att avskaffas
den 1 januari 1993. Det är inte särskilt konstigt att så blir fallet, när rege-
ringen sätter stoppdatum till en tidpunkt då den nya odlingssäsongen inte
hunnit börja.
Vad jordbruksministern anfört som skäl för avskaffandet och vilka konse-
kvenserna av avskaffandet av dessa prisregleringsavgifter blir för de sektorer
som ligger utanför själva jordbruket tycks utskottsmajoriteten inte bekymra
sig om. Det är riktigt, vilket anförs i propositionen, att den helt övervägande
delen av pengarna gått till att finansiera exporten av överskottet. Men det
finns mer. För att upplysa utskottsmajoriteten om vad som i övrigt finansie-
ras med dessa pengar vill jag nämna några exempel.
Av de avgifter som betalades in i systemet av trädgårdssektorn förra bud-
getåret kom drygt 11 miljoner kronor från yrkesmässig trädgårdsodling, näs-
tan 10 miljoner kronor från hemträdgårdssektorn och drygt 9 miljoner kro-
nor från grönytesektorn. Medlen har i stort sett gått tillbaka till dessa sekto-
rer för att användas till rådgivnings- och utvecklingsarbete inom bl.a. hem-
trädgårdsodlingens område.
Jag måste därför fråga utskottsmajoritetens talesman om majoriteten an-
ser att de nu nämnda sektorerna utanför jordbruket också i fortsättningen
bör ha ett stöd. Riksdagen har nämligen tidigare uttalat att man bör över-
väga nya former för finansiering av sådana verksamheter som helt eller del-
vis finansieras av internavgifter.
Några sådana överväganden har inte redovisats i propositionen. Det är
därför ganska anmärkningsvärt att regeringen nu vill tidigarelägga avskaf-
fandet av prisregleringsavgiften utan att samtidigt redovisa hur finansie-
ringen skall ske i fortsättningen.
Om nuvarande finansieringsform inte ersätts med en ny, måste huvud-
männen för de berörda verksamheterna redan tidigt under 1993 förbereda
kraftiga neddragningar. De som då blir berörda är bl.a. Hushållningssällska-
pet, Riksförbundet Svensk trädgård, Svenska koloniträdgårdsförbundet
samt SLU:s verksamhet för trädgårdsodling i Balsgård och i Ultuna.
Jag vill ställa ytterligare en fråga till utskottsmajoritetens företrädare. Av
betänkandet framgår att Jordbruksdepartementet inom kort tillsätter en ar-
betsgrupp för att lösa dessa frågor. Kan utskottsmajoriteten lova att man ak-
tivt skall medverka till att arbetsgruppen blir tillsatt snabbt och att arbetet
där kommer att intensifieras?
Herr talman! Tills klart besked har getts om alternativ finansiering i de av
mig berörda sektorerna, ansluter jag mig till den socialdemokratiska reser-
vationen.
Anf. 22 CARL G NILSSON (m):
Herr talman! Jag skall be att först få instämma i det som Bengt Rosén sade
i sitt huvudanförande för en stund sedan. Han har där på ett utmärkt sätt
analyserat jordbrukarnas situation i allmänhet och vära nyetablerade lant-
brukares ekonomiska problem i synnerhet. Den mest betydelsefulla orsaken
till just deras situation är utan tvivel vårt lands höga kostnads- och ränteläge.
Att driva jordbruk är mycket kapitalkrävande. Således är priset på pengar
en viktig faktor. Det är just därför som åtgärder som syftar till att åstad-
komma balans i Sveriges ekonomi, som i sin tur kan ge oss lägre räntor, är
så oerhört viktiga också för vår modernäring. Här har vi som i dag är satta
att fatta beslut om rikets affärer ett tungt arv när det gäller att reda ut resulta-
tet av decenniers ekonomiska vanstyre.
Kostnader för lantbruk och jordbruk är emellertid inte bara räntor. Kost-
nader för produktionsmedel i form av växtnäring, energi, skadedjurs- och
ogräsbekämpning, foder till djuren, transporter, byggnader - listan kan gö-
ras lång - är nödvändiga för produktionen. Även i detta sammanhang har de
svenska bönderna högre kostnader är sina europeiska bröder.
Regeringen har nyligen vidtagit en del konkreta åtgärder och aviserat yt-
terligare. En del av skatten på handelsgödsel tas bort med omedelbar ver-
kan. Det är bra. Det sänker produktionskostnaderna för t.ex. spannmål med
7-8 öre per kilo. Den s.k. proteinprisregleringen tas bort. Det är också bra,
eftersom detta sänker kostnaden för animalieproduktionen i svenskt jord-
bruk. Men Karl Erik Olsson måste gå vidare. Vi har fortfarande en skatt på
handelsgödsel. Den kallas ofta miljöavgift. Men det finns inte någon motsva-
righet till denna i andra länder. Jag menar att även den måste tas bort.
En ekonomiskt optimal användning av konstgödsel och bekämpningsme-
del utgör ingen miljöskada eller miljöfara. I de s.k. Mellbyförsöken i södra
Halland bedrivs genom Hushållningssällskapet i Halland omfattande studier
för att utröna urlakningen av näringsämnen vid olika gödselgivor, vid olika
tidpunkter och vid skiftande förhållanden. Mycket kortfattat kan man om
utredningen som har pågått under tre år - jordbruksutskottet har självt stu-
derat den vid ett besök på platsen - säga att gödsling i rätt mängd och vid
rätt tidpunkt inte medför urlakning genom dräneringsvattnet. Det är t.o.m.
på det sättet att ingen gödsling alls med ty följande svag gröda, innebär en
större urlakning ur jorden än vid en optimal gödsling och med en god gröda.
Att då göra som Socialdemokraterna gör i sin reservation yrka på att hela
gödselskatten skall behållas, har alltså inte något med miljöhänsyn att göra.
Med det utgör ett allvarligt hot mot en redan dålig lönsamhet för jordbruket.
I frågan om användning av konstgödsel, bekämpningsmedel och, vilket kan-
ske bör tilläggas, vid användning och hantering av naturlig gödsel, är jag
övertygad om att information och utbildning är den enda och rätta metoden
för en god miljömedvetenhet.
Jag är också övertygad om, som Bengt Rosén vid flera tillfällen påpekade,
att vi inte ytterligare får försämra produktionsmöjligheterna för svenskt lant-
bruk. Vi riskerar då att få en ökande utslagning av företag. I stället för effek-
tivitetsvinster, kommer vi att få uppleva betydande omfördelningseffekter.
Resurser kommer att omfördelas från landsbygd till stad, från svenska bön-
der till utländska bönder och från jordbruk till industri. Det blir rent av på
det sättet, om Bengt Roséns scenario blir som allra sämst, att vi omfördelar
från befintliga bönder till dem som efter konkurser köper gårdar till ett reali-
sationspris. En sådan omfördelning hoppas jag att inte någon av oss vill se.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
19
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
20
För att undvika denna utveckling är det avgörande att vi redan nu ger
svenskt jordbruk samma produktionsmöjligheter som gäller för EG:s jord-
brukare. Om vi inte gör det, riskerar vi att framöver få betala en stor räkning
i form av arbetslöshetsstöd och i form av kreditförluster. Och detta brådskar,
herr talman, eftersom läget är kritiskt.
Jag avslutar med att yrka bifall till hemställan i utskottets betänkande.
Anf. 23 ÅKE SELBERG (s) replik:
Herr talman! Carl G Nilsson var inne på det som man får höra i stort sett
dagligen, nämligen vad som är grunden till vår dåliga ekonomi, och han hän-
visade till 80-talet, osv.
Jag skall ställa en fråga: På vilka områden prutade oppositionen på
80-talet? Vi upplevde att det inte var någonstans, utan man krävde ständigt
mer och mer resurser i förhållande till de propositioner som Socialdemokra-
terna lade fram. Det var dessutom Socialdemokraterna som tog initiativ till
den strukturförändring, den strukturomvandling, som skedde. Jag är mycket
glad över att den kunde leda till att vi fick en så stor enighet i kammaren.
Den var i stort sett nödvändig för att jordbruket skulle få de bästa förutsätt-
ningarna i denna situation.
Det finns inga regleringsavgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel
inom EG, sade Carl G Nilsson. Okej, det är i och för sig riktigt. Men skall
vi resonera på samma sätt när vi skall förhandla om djurskyddslagen och när
vi skall förhandla om övriga frågor där vi i Sverige redan är långt framme
och där vi bör hävda vår syn på dessa frågor?
Jag vill också passa på att säga att det inte alls är säkert att vår reservation
innebär mindre pengar. Vad som är osäkert är hur mycket pengar som går
till skördeskadorna. Det vet vi inte. Vi har inte fått någon sådan uträkning.
I övrigt andas propositionen mycket stor osäkerhet på olika områden. Det
har varit ett bekymmer för oss. Därför ansåg vi att alla de pengar som vi har
anvisat skall gå till djurbidragen.
Sedan några ord om handelsgödseln. Det fanns ju ett motiv till för att inte
vidta den aktuella åtgärden. Man får förstå de bönder - det gäller här
30-40 % av volymen - som har köpt in handelsgödsel och fått erlägga avgift.
Självklart har det också kommit kritik från branschen.
Socialdemokraterna har den allra största respekt för jordbruket och dess
utövare. Jag är också medveten om att den svenske jordbrukaren är mycket
skicklig och om att den omställningsprocess som vi nu befinner oss i innebär
många svårigheter för näringens utövare. Därför är det mycket viktigt att vi
i så stor utsträckning som möjligt håller fast vid de beslut som vi har fattat.
I samband med företagsamhet, det gäller kanske framför allt jordbruket,
måste det ges så långsiktiga besked som möjligt. Det tycker jag att vi gav
1990. Låt oss hålla fast vid de beslut som då fattades.
När det sedan gäller regleringsavgifterna på handelsgödsel och bekämp-
ningsmedel står det i betänkandet att dessa skall finnas med under över-
gångstiden.
Anf. 24 CARL G NILSSON (m) replik:
Herr talman! Jag har i och för sig inte pekat ut någon syndabock när det
gäller de senaste decenniernas ekonomiska politik. Från olika håll har det
sagts att flera får ta sitt ansvar härvidlag. Men nog var det väl på det sättet,
Åke Selberg, att vi i opposition ofta pekade på och varnade för den utveck-
ling som var på gång. Vi prutade och prutade och hade alltid alternativa bud-
getar, vilka vi emellertid inte kunde få igenom. Det var väl t.o.m. på det
sättet att de kraftigaste varningarna ibland kom från Åke Selbergs eget håll.
Beträffande djurskyddsfrågorna ligger vi i Sverige, som Bengt Rosén
också påpekade, långt framme. Vi har ju långtgående krav och långtgående
bestämmelser. Ibland är det kanske rent av litet för stor klåfingrighet härvid-
lag. Här tycker jag att vi skall förhandla med EG inför ett inträde. Vi skall
påverka de länderna. Vidare är det ju bekant att det pågår en ganska kraft-
full diskussion i EG-länderna till förmån för en skärpning av djurskyddsreg-
lerna.
Så något om skördeskadeskyddet. Vi har inte sett hur mycket som skall
tillkomma. Det beror väl helt enkelt på, vilket också redovisats inför utskot-
tet, att vi i siffror ännu inte riktigt har klart för oss hur stora skadorna är
och vilka områden i Sverige det är fråga om. Jag är övertygad om att det är
jordbruksministerns avsikt att, så fort de frågorna ligger på bordet, lägga
fram ett förslag om fördelningen.
Rättvisefrågorna tar också Åke Selberg upp. Det gäller gödselmedelsav-
giftens avskaffande. Jo, det är klart att det väl alltid är svårt att komma ur
ett regleringssystem - däremot är det lätt att komma in i ett sådant. När man
är på väg ut ur ett regleringssamhälle, blir det alltid tröskeleffekter. Någon
blir lidande, och någon tjänar på systemet. Just det är en av avigsidorna i ett
regleringssamhälle.
Anf. 25 ÅKE SELBERG (s) replik:
Herr talman! Först och främst gäller det djurskyddet. Det som Carl G
Nilsson säger är riktigt, dvs. att man inom EG rör sig i samma riktning som
vi när det gäller djurskyddslagen. Beslut har fattats i anslutning till vår be-
handling av den senaste djurskyddspropositionen. Det är naturligtvis ett be-
vis på att man har sneglat på våra beslut. Självfallet finns funderingen om det
är fråga om klåfingrighet när man i detaljer någon gång gått litet för långt.
Hur som helst har man i andra länder i Europa noga studerat vår djur-
skyddslag. Man har åstadkommit en opinion i de olika länderna för en bättre
djurhållning och en bättre djurskyddslag. Det skall vi vara glada över. Jag är
helt övertygad om att Sverige har påverkat i det avseendet.
När det sedan gäller propositionen och det som sägs om de olika områdena
skulle jag hemskt gärna vilja höra något område nämnas där oppositionen
velat pruta i fråga om Socialdemokraternas förslag på jordbrukets område
under socialdemokratisk regeringstid.
Vidare tycker jag inte att jag har fått svar på frågan om det blir några
pengar till spannmålsodlarna. Blir det alltså något arealstöd från de pengar
som nu anvisats, eller uteblir de pengarna?
Anf. 26 CARL G NILSSON (m) replik:
Herr talman! Den prutning som Åke Selberg yrkar på skulle innebära att
det definitivt inte blev några pengar vare sig till skördeskadeskydd eller till
växtodling.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
Ministern skriver i klartext i sin proposition att en del av pengarna skall
gå till skördeskadeskyddet. Naturligtvis är två vägar tänkbara när det gäller
kompensationen till växtodlingen: antingen genom ett generellt arealstöd el-
ler via skördeskadeskyddet.
Jag har fullt förtroende för Jordbruksdepartementets förmåga att bedöma
den saken när siffrorna beträffande årets skördeskador ligger på bordet.
Åke Selberg återkommer till djurskyddsfrågorna. Jag tycker faktiskt att
det inte finns anledning att träta därom här i kammaren. Vi är ju ganska
överens i de frågorna. Vi är t.o.m. överens om att vi i viss mån skall titta på
de gällande reglerna och undersöka om de är skäliga eller inte. Nyligen har
beslut fattats i utskottet och sedermera också här i kammaren om en utvärde-
ring av frågan om det s.k. betestvånget för mjölkkor. Här tror jag således att
full samsyn finns.
Anf. 27 DAN ERICSSON i Kolmården (kds):
Herr talman! Jordbruksministern utlovar i den proposition som ligger till
grund för dagens betänkande från jordbruksutskottet en mer utförlig presen-
tation av och riktlinjer för jordbrukspolitiken framöver. Det här skall pre-
senteras i den kommande budgetpropositionen, dvs. om fyra veckor. I av-
vaktan därpå finns det egentligen inte så mycket mer att säga än vad jag an-
för i det särskilda yttrande som är fogat till betänkandet. Bengt Rosén har
tidigare redovisat den svåra situation som många svenska lantbrukare befin-
ner sig i.
Det är bara att beklaga att senfärdigheten när det gäller att justera 1990
års livsmedelspolitiska beslut kan komma att få ödesdigra konsekvenser för
många enskilda och familjer inom jordbruksnäringen.
Det jag skriver i det särskilda yttrandet om att garantipriset för spannmål
sänks till en sådan nivå att det blir svårt att producera utan förlust är verkli-
gen ingen överdrift, tvärtom. Detta kommer att leda till ekonomiska pro-
blem för många lantbrukare. Därigenom kan stora kapitalvärden gå förlo-
rade, samtidigt som arbetslösheten på landsbygden kan komma att öka högst
påtagligt. För att undvika denna utveckling måste svenskt lantbruk ges med
EG-länderna jämförliga konkurrensvillkor. Jag hoppas att budgetproposi-
tionen innebär en ljusning på den fronten.
Herr talman! Jag hoppas också att den artikel av P G Gyllenhammar som
var införd i Dagens Nyheter den 6 december innebär att jordbruksdebatten
framöver kan få en ny inriktning. Rubriken på artikeln löd: Ett brott mot
framtida generationer.
Jag skulle vilja citera något ur den här artikeln: ”Jordbruket är föremål
för omprövning överallt - det är sant. Mindre subsidier och öppnare konkur-
rens. EG har också börjat slå in på denna väg. Exportstöd och gödsling mins-
kas. Men nyorienteringen måste ske varsamt och med känsla för kulturland-
skapets alla värden. Eftersom Sverige vid en EG-anslutning måste följa
EG:s jordbrukspolitik, finns det ingen anledning att nu rusa före och lägga
ned åker i onödan.”
Vidare står det i den här artikeln: ”1 dag driver vi Sveriges bönder från
åkern med hjälp av stora engångsbelopp. I stället behöver vi uppmuntra dem
22
att ta ansvar för att bevara och utveckla det svenska landskapet. Vi kan eljest
komma att ångra oss djupt.”
Det här var alltså inga egna ord eller någon jordbruksorganisations ord.
Det är Sveriges mest kände industriföreträdare som uttrycker detta. Uppen-
barligen inser allt fler att det är en felaktig väg som svensk jordbrukspolitik
nu slagit in på. Låt oss hoppas att vi har förmåga att styra den rätt igen.
Anf. 28 BJÖRN ERICSON (s) replik:
Herr talman! Det kanske är svårt att hålla reda på vem som är utskottsma-
joritetens talesman i de frågor som jag berörde i mitt anförande. Men jag vill
upprepa den fråga som jag menar borde få ett svar här i dag:
Kommer utskottsmajoriteten aktivt och med kraft att se till att den arbets-
grupp som man i betänkandet antyder skall tillsättas verkligen kommer till
och att uppgifter om alternativa finansieringsformer också kommer fram?
Anf. 29 DAN ERICSSON i Kolmården (kds) replik:
Herr talman! I den mån vi har möjlighet att påverka detta skall vi givetvis
vara pådrivande och föra detta till en lycklig lösning.
Anf. 30 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Omställningen av det svenska jordbruket fortsätter som pla-
nerat. Det innebär att vi före den 1 januari 1995 skall genomföra anpassning
och förändring så att vi kan gå in i EG med god konkurrenskraft. De svenska
bönderna måste konkurrera på lika villkor i så stor omfattning som vårt kli-
mat ger möjlighet till. Jag bedömer att vår export av traditionella bulkvaror,
exempelvis spannmål, på sikt måste bytas ut mot handel med förädlade pro-
dukter med svensk kvalitetssäkring för konsumenten.
Vår höga ambitionsnivå på såväl miljö- som djurskydds- och djurhälsoom-
rådet kommer att bli viktiga argument i marknadsföringen av svenska föräd-
lade produkter. Vi kan jämföra med t.ex. Irland, som har börjat att mark-
nadsföra kött i Frankrike med just god djurmiljö som ett säljargument.
Förädlingsgraden måste alltså på sikt drivas på sådant sätt att vi exporterar
en konsumentfärdig och kvalitetssäkrad produkt.
Våra konkurrenter i Europa pressar priserna. Det traditionella skyddet
med prisregleringar och subventioner har medfört att prispressen inte fått
genomslag i svenskt jordbruk och i svensk livsmedelsproduktion. Det är nu
viktigt att avregleringen fortsätter och att vi får möta EG med en anpassad
och konkurrenskraftig produktion.
Våra regleringar av produktionen har visat sig ge ineffektivitet i flera led
inom produktions- och distributionskedjan. Påverkan från produktionen går
alltså vidare genom handelsledet, som har arbetat med etableringsskydd och
uppdelning av marknaden utan fri och stark konkurrens. Detta har varit ett
men för våra konsumenter som har fått betala mer än vad de egentligen
skulle.
I samband med avregleringen i handeln har konkurrens från fristående
köpmän med lågprisbutiker visat vägen till lägre konsumentpriser. Dessa
lågprisbutiker har inte stor marknadsandel ännu, men andelen ökar snabbt.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
23
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
24
Där lågprisbutiker finns har vi också märkt att priserna sjunker kraftigt i när-
området. Vi kan nå långt genom förändringar.
I en SNS-studie, som granskat slaktsektorn, har löneläget för svenska
slakterier jämförts med de tyska företagens. Det visar sig att vi i Sverige har
ett löneläge som motsvarar 19 % medan de tyska företagens är 8,3 %. Här
finns alltså utrymme för kraftiga förbättringar för att vi skall kunna komma
i paritet med den europeiska marknaden.
I charkbranschen finns dock endast ett par procents skillnad. Där finns,
som bekant, en tuff och för konsumenten positiv konkurrens. På mejerisidan
behöver också effektiviteten höjas. Arla förädlar enligt samma studie 330
ton mjölk per anställd, medan våra konkurrentländer kommer upp i 450-
552 ton.
Herr talman! Med konkurrens på lika villkor sätter vi såväl duktiga
svenska bönder som konsumenter i centrum, för bättre och billigare mat i
framtiden.
Anf. 31 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Jag har lagt fram en motion, JolO, som behandlas i detta
betänkande.
När jag tar del av betänkandet, med dess reservationer, yttranden och öv-
riga behandlade motioner, påminner jag mig vad som hände på fastighets-
marknaden i slutet av 80-talet. Då tyckte en del svenska investerare att fas-
tighetspriserna i en del länder var mycket låga. Man styrde sina investeringar
dit. Verkligheten var något annorlunda. Det fanns skäl till att fastighetspri-
serna i de här länderna var lägre. Investeringarna blev därför i många fall
misslyckade. Detta bidrog till en del finansbolags fall här hemma och en be-
lastning på vår bytesbalans.
När det gäller vårt svenska jordbruk råder ungefär liknande förhållanden.
Det påstås dels att vårt samlade stöd är större än EG:s, dels att det tycks stå
klart i det här betänkandet att våra spannmålsodlare kommer att få de
sämsta priserna för spannmål. Verkligheten tål naturligtvis inte en sådan
prissättning. Skall vi kunna behålla vårt jordbruk får vi inte ha sämre inlö-
senpriser på spannmål än EG har.
Kristdemokraternas lantbrukspolitiska råd anger i ett uttalande att mäng-
der av jordbruksföretag nu drabbas med full kraft av betalningsproblem. På
två år, från 1990 när omställningsbeslutet fattades till 1992, har jordbrukets
totala inkomster sjunkit från 31,9 miljarder kronor till 27,6. Kostnaderna be-
räknas för 1992 ligga på nära 26 miljarder kronor. Driftöverskottet har såle-
des minskat från 4,8 miljarder kronor till någonstans mellan 1,5 och 2 miljar-
der kronor.
Även utskottsmajoriteten är oroad. På s. 12 i betänkandet anges följande:
”Även om siffrorna för år 1992 inte är definitiva finns det enligt utskottets
mening anledning att hysa oro över jordbrukets ekonomiska situation. Det
gäller i synnerhet relativt nyetablerade företag och företag med stor skuld-
börda.”
Herr talman! Enligt min mening är det mycket betänkligt att regeringen i
propositionen föreslagit en neddragning av direktstödet i nuvarande läge.
Ännu mer betänkligt är naturligtvis Socialdemokraternas förslag att ytterli-
gare minska direktstödet. De socialdemokratiska ledamöterna har också i
ett särskilt yttrande kritiserat betänkandet för att det genomgående går ut
på en anpassning till EG:s jordbrukspolitik redan nu.
Ibland får man en känsla av att inte alla förstår jordbruksnäringens behov
av långsiktiga regler. Vi kan inte driva en kortsiktig jordbrukspolitik isolerad
från omvärlden. Vi bör i stort ge våra lantbrukare samma villkor som de som
råder i våra grannländer. Gör vi en jämförelse med EG:s snitt, bör vi komma
ihåg att förhållandena inom EG också varierar. Med det läge som vi har bör
vårt stöd till jordbruket ligga något högre än EG:s snitt.
I motion JolO har Ulf Björklund och jag föreslagit ett arealstöd. Arealer-
sättningen bör utformas så, att den förutom den brukade åkern även omfat-
tar ängsmark och betad hagmark.
Arealersättningen har vissa fördelar. Den bör vara enkel att administrera.
Därigenom kan huvuddelen av stödet komma brukarna till godo. Krist-
demokraterna har under lång tid förordat ett arealstöd. Så sent som i valrö-
relsen ifrågasatte många principen om arealstöd. Sedan dess tycks det ha
skett en omfattande svängning bland näringens företrädare till förmån för
arealstödet.
I motionen pekar vi också på att den relativt låga insats vi har av konst-
gödsel och bekämpningsmedel i Sverige bör vara en tillgång när det gäller att
marknadsföra svenska livsmedel på Europamarknaden. Ur den synvinkeln
borde en del av regleringsavgifterna på handelsgödsel och bekämpningsme-
del omvandlas till miljöavgifter.
Carl G Nilsson uttryckte betänkligheter mot handelsgödselavgiften och
miljöavgiften på handelsgödsel över huvud taget. Men i en marknadseko-
nomi är ekonomiska styrmedel den mest använda metoden för att nå en mil-
jöanpassning.
Jag tror att det går att vinna förståelse för sådana miljöavgifter hos näring-
ens företrädare under förutsättning att samtliga avgifter återförs till jordbru-
ket. Opinionsmässigt skulle vi vinna mycket om de som nu får del av dessa
medel finge sina anslag direkt från statskassan. Samtliga miljöavgifter bör
alltså återgå till jordbruket i form av arealersättning enligt min mening.
Herr talman! Den proposition som behandlas i betänkandet är i flera frå-
gor ofullständig. Jordbruksministern lovar på flera punkter att återkomma.
Min förhoppning är att det då blir litet mer rejäla tag, så att lantbrukarna
kan tro på en framtid för jordbruksnäringen i vårt land.
Anf.32 ÅKE SELBERG (s):
Herr talman! Eftersom Harry Staaf gav uttryck åt precis samma åsikter
som vi socialdemokrater har när det gäller prisregleringsavgiften på handels-
gödsel och bekämpningsmedel, är han välkommen att rösta på reservation 1.
Anf. 33 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Ake Selberg har kanske inte observerat skillnaden mellan
förslaget i motionen och den socialdemokratiska reservationen. Vi talar om
i motionen att en del av regleringsavgiften kunde omvandlas till en miljöav-
gift. Socialdemokraterna förordar i sin reservation att hela regleringsavgif-
ten omvandlas till en miljöavgift.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vissa jordbruks-
politiska frågor
25
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
Med tanke på de förhållanden som nu råder anser jag att det är att ta i
litet för mycket. Men själva principen om att man skall använda den som ett
styrmedel när det gäller miljö kanske vi är överens om.
Anf. 34 ÅKE SELBERG (s):
Herr talman! Det var synd att dessa åsikter inte framfördes vid utskottsbe-
handlingen, för det är mycket möjligt att vi hade kunnat enas om en mitten-
linje i fråga om prisregleringsavgiften.
Anf. 35 HARRY STAAF (kds):
Herr talman! Jag förutsätter att min och Ulf Björklunds motion var med
i utskottsbehandlingen. Där står vår synpunkt klart uttryckt, nämligen att
miljöavgiften bör återgå som arealstöd i sin helhet till jordbruket. Hade so-
cialdemokraterna anslutit sig till den, kanske vår talesman i jordbruksutskot-
tet hade kunnat nå enighet med er.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1992/93:UbU3 Ny högskolelag m.m. (prop. 1992/93:1).
Anf. 36 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman!
”Friheten, säger jag er,
är en vind som skärs av en annan vind.
Och denna andra vind är rättvisan.
Den som talar om frihet menar ständigt
sin frihet, men inte friheten.
Men en frihet på andras bekostnad
är orättvis och därför ingen sann frihet.”
26
Ja, dessa Artur Lundkvists ord i ”Kort föreläsning om friheten” från 1955
får en alldeles påtaglig återklang i dagens värdeladdade debatt om ökad fri-
het och mångfald i skol- och utbildningspolitiken.
Skola och utbildning erbjuder rika tillfällen till experimentlusta i frihetens
namn. De flesta regeringsförslag på detta område har en gemensam näm-
nare. De är draperade i blå förpackning och erbjuder oöverträffad uppslags-
rikedom vad gäller slagord innehållande ordet frihet. Det är VALFRIHET
OCH FRISTÅENDE SKOLOR - FRIA UNIVERSITET - FRIHET FÖR
KVALITET- FRIHETEN ÄR NORMEN m.m. Men de alldeles avgörande
frågorna diskuteras aldrig. Vems frihet handlar det egentligen om? Är det
universitetens, professorernas eller studenternas frihet? Vem skall ha mak-
ten över kunskapens villkor?
Att ökad frihet för någon nästan alltid innebär att någon annans frihet be-
skärs låtsas det numera helt moderatstyrda utbildningsetablissemanget ald-
rig om. Här kan Artur Lundkvists dikt ge oss en viktig tankeställare. Frihe-
ten från - balanserad av friheten till!
Utgångspunkten för regeringens retorik på utbildningspolitikens område
är att den svenska högskolan är undermålig i ett internationellt perspektiv. I
själva verket hävdar sig den svenska högskolan mycket väl vid internationell
jämförelse. Detta visar bl.a. den utvärdering av svensk utbildningspolitik
som OECD genomfört i år.
Samtidigt ifrågasätter man avvecklingen av UHÄ, vars insatser vad gäller
t.ex. forskning kring högre utbildning anses vara mera avancerade än i de
flesta andra europeiska länder. Bakom denna avveckling ser OECD också
en strävan från regeringens sida att centralisera vissa beslutsfunktioner till
Utbildningsdepartementet.
De internationella utvärderarna efterlyser också en närmare analys av syf-
ten och konsekvenser bakom planerna att överföra vissa högskolor i stiftel-
seform.
Sammantaget ger rapporten ett mycket starkt stöd för den svenska utbild-
ningspolitik som utvecklats under socialdemokratisk ledning, medan frågor
reses om vissa inslag i den borgerliga regeringens omläggning av politiken.
I själva verket bygger den nu aktuella propositionen, Universitet och hög-
skolor - Frihet för kvalitet, i allt väsentligt på den utredning om grundutbild-
ningens villkor i högskolan - den s.k. Grundbulten - som tillsattes av den
socialdemokratiska regeringen.
Det är också här som regeringen förmår vara konkret.
Så t.ex. expedierar Per Unckel nu den avveckling av linjesystemet som
beställdes av den förra socialdemokratiska regeringen. Många av de föränd-
ringar vi nu får se förverkligas emanerar för övrigt från ett riksdagsbeslut i
juni 1991. Det är alltså på socialdemokratiskt initiativ som avregleringen av
den svenska högskolan inletts.
Låt oss en gång för alla slå fast att socialdemokratin bejakar en ökad frihet
och mångfald i vårt högskolesystem. Avregleringen får emellertid för oss
aldrig bli ett självändamål. Författningsmässig kvalitet måste upprätthållas
för att rättssäkerheten skall kunna tillgodoses.
Det djupaste syftet med en reglering måste vara att stärka de enskilda stu-
denternas, lärarnas och forskarnas situation, då de kan riskera att utsättas
för godtycke från makthavare inom och utom högskolan. Vi socialdemokra-
ter vill således stärka rättssäkerheten och de demokratiska arbetsformerna i
högskolan.
För socialdemokratin är det av avgörande betydelse att den svenska hög-
skolan framstår som en självständig, kunskapssökande och kunskapsför-
medlande organisation, verksam i det demokratiska samhällets mitt. Därför
måste bl.a. målen för högskoleutbildningen innefatta behovet att främja de
studerandes personliga utveckling, något som regeringen inte finner vara
värt att markera i högskolelagen.
Den sociala snedrekryteringen till högre utbildning, som nu blivit alltmer
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
vVy högskolelag
m.m.
27
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
28
påtaglig, måste angripas med kraft. Det måste nu bli en huvuduppgift för
riksdag och regering att fastställa klara och operativa mål och vidta åtgärder
för att minska det sociala ursprungets betydelse för individens yrkesval och
de därmed förenade möjligheterna till ett rikare liv. På denna punkt tiger
regeringen. Intressant i sammanhanget är att landets samtliga studentpräster
nyligen tagit till orda i denna viktiga fråga. Man undrar bl.a. vart ord om
solidaritet och personlig utveckling tagit vägen bland utbildningsmålen. Frå-
gan skickar jag härmed vidare till Kristdemokratiska samhällspartiets före-
trädare i dagens debatt. Hade ni följt ert samvetes röster behövde vi social-
demokrater ju inte reservera oss till förmån för något som borde vara en
självklarhet. Men ni är kanske beredda till en Canossavandring på den här
punkten?
I fjolårets regeringsdeklaration togs ett generellt och storvulet grepp för
att privatisera stora delar av det svenska universitets- och högskolesystemet.
”Strävan skall vara att skapa mer autonoma universitet och högskolor. De
principiella och praktiska frågorna vid en omvandling av universitet och hög-
skolor till fristående stiftelser klarläggs snabbt.”
Snabbt var ordet. Det var i början av oktober 1991.1 juli 1992, vid tiden
för frihetspropositionens nedkomst, hade stiftelseplanerna devalverats. Det
talas nu om att ”pröva de praktiska ocn principiella frågorna för att överföra
vissa” - observera vissa - ”universitet och högskolor till privaträttslig form”.
I årets regeringsdeklaration finns inte en stavelse om stiftelsefrågan. Detta
tar utskottsmajoriteten till intäkt för att göra en undanglidande manöver i
stiftelsefrågan. Men i och med regeringens utspel i förra veckan om att er-
bjuda tre högskolor att bli privata stiftelser på skattebetalarnas bekostnad
måste detta bli en huvudfråga i dagens debatt.
Jag vill därför ställa några frågor till utbildningsministern:
I Utbildningsdepartementets PM om stiftelsehögskolor, daterad den 8 de-
cember 1992, står det bl.a. ”1 och med att relationen mellan staten och stiftel-
sehögskolorna regleras genom avtal och inte genom ensidiga beslut av rege-
ring och riksdag, kommer självständigheten för högskolorna att öka väsent-
ligt-”
Fråga nr 1, herr utbildningsminister, är följande: Är inte denna kammare
allsidigt sammansatt? Och på vilket sätt kommer självständigheten att öka?
Är det inte så som bl.a. Göteborgs-Posten i en ledarkommentar till stiftel-
seutspelet konstaterar, nämligen att ”det mesta av den ökade friheten är
möjlig att uppnå redan idag. Politikerna kan bara bestämma sig för att avstå
från att detaljreglera högskoleverksamheten.” Det är precis vad vi är på väg
att göra.
På ett annat ställe i promemorian erkänns att universiteten och högsko-
lorna förvisso får en väsentligt ökad självständighet, men sedan skriver man:
”De frihetsgrader som skapas kan naturligtvis helt eller delvis avskaffas ge-
nom framtida riksdagsbeslut.” Hör och häpna! Frihetsgrader kan enligt Ut-
bildningsdepartementet avskaffas av denna demokratiskt valda kammare!
Min fråga nr 2 är: Innebär detta, Per Unckel, att systemet med insynsskyd-
dade stiftelser, byggda på en ålderdomlig och otidsenlig lagstiftning, skall an-
vändas för att minimera förekomsten av demokratiska beslut?
Också fråga nr 3 utgår från ett citat från promemorian: ”En ny organisa-
tion och en ökad självständighet förväntas också leda till att tillgängliga re-
surser används effektivare.” Detta påstående är, liksom flera andra i denna
PM, obevisat. Ironiskt nog är nämligen Jönköping en av de högskolor som
på denna grund erbjudits att bli stiftelse. Men enligt UHÄ:s senaste verk-
samhetsberättelse är just Jönköping landets mest kostnadseffektiva hög-
skola, med en mycket enkel och obyråkratisk organisation.
Varför börja, herr utbildningsminister, där det fungerar? Det hade åtmin-
stone varit någon logik i att välja ut någonting som inte hade fungerat. Varför
överföra väl fungerande allmänna högskolor till privaträttslig form med stat-
liga medel? Och varför, om ni nu tror på privatiseringens inneboende egen-
kraft, skapa mångåriga garantier för deras fortlevnad på skattebetalarnas be-
kostnad? Har vi i dagens knappa budgetläge, där vi behöver resurser till de
befintliga högskolorna för att stärka det system som vi har, råd att ge så
långtgående ekonomiska garantier som i ett fall sex år och tolv år när det
gäller lån?
Min fjärde fråga utgår från att förslaget också på en annan punkt är syn-
nerligen motsägelsefullt. Enligt Utbildningsdepartementet skall fastighe-
terna vara en integrerad del av stiftelsekapitalet. Men enligt proposition
1992/93:37 om ny organisation för förvaltning av statens fastigheter skall sta-
ten äga fastigheterna, visserligen genom att bilda en särskild fastighetskon-
cern för högskolefastigheter men med en tydlig boskillnad mellan fastighets-
förvaltning och brukande av lokaler och mark. Hur går detta ihop, herr ut-
bildningsminister?
Enligt vår uppfattning har kopplingen till det omgivande samhället utgjort
en garanti för högskolornas frihet och möjlighet att stå emot olika intressens
vilja att påverka. Det är orimligt att överföra stora förmögenhetsmassor till
privaträttslig drift. Lika orimligt är det att skattebetalarna skall svara för fi-
nansieringen av högskolor över vilka de saknar insyn och kontroll. Det
borde räcka med att skattebetalarna på sådana villkor måste hålla bankerna
under armarna.
Det är också, Per Unckel, synnerligen olyckligt att regeringen genom ett
illa genomtänkt och politiskt dåligt förankrat förslag utsätter berörda hög-
skolor för den onödiga oro och osäkerhet om de framtida förutsättningarna
som måste bli följden av ovissheten om den eventuella reformens politiska
överlevnad vid ändrade parlamentariska förhållanden.
Eftersom väl innebörden av regeringens strävan att högskolelag och för-
ordning bara skall ange vad som anses absolut nödvändigt att centralt re-
glera, blir den logiska konsekvensen att universitet och högskolor i övrigt får
råda över sig själva. Detta innebär bl.a. att man öppnar för möjligheten att
införa terminsavgifter, något som ju också ligger i själva stiftelsetanken.
Eftersom regeringspartiernas företrädare fört en tvetalan på denna punkt,
har vi socialdemokrater ansett det nödvändigt att reservera oss till förmån
för ett ställningstagande, innebärande att inga högskolor skall få ta ut avgif-
ter av de studerande som genomgår grundläggande högskoleutbildning eller
forskarutbildning. Det är kanske bra om vi får klara besked på den här punk-
ten från utskottets företrädare i dagens debatt.
I frågan om de mindre och medelstora högskolorna svävar regeringen
också i denna proposition ordentligt på målet. Här har emellertid utskottet
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
under utskottsbehandlingens gång på en punkt kommit fram till en konstruk-
tiv kompromisslösning.
Det gäller det angelägna behovet av utbyggnad av forskning och forskar-
utbildning vid de mindre och medelstora högskolorna. Att de borgerliga par-
tierna inte är lika angelägna om dessa högskolors rätt att få utfärda magister-
examen måste mot denna bakgrund beklagas. Ytterligare en test på rege-
ringspartiernas verkliga intresse för de mindre och medelstora högskolorna
får vi när vi så småningom skall diskutera fördelning av nya högskoleplatser.
De inledande piruetterna på detta område ger anledning till oro, eftersom
mindre än 20 % av de första 4 000 platserna gick till de små och medelstora
högskolorna. Och trots överenskommelsen i den s.k. krisuppgörelsen om
fördelning av ytterligare 2 000 platser till de mindre och medelstora högsko-
lorna frångår man också här överenskommelsen och ger universiteten ytter-
ligare 300 platser. Också det vore kanske värt en kommentar.
I övrigt vill jag bara i korthet kommentera några ytterligare socialdemo-
kratiska reservationer.
Vi anser att jämställdhet mellan kvinnor och män inom högskolan är så
viktig att den inte bara skall iakttas, som utskottsmajoriteten uttalar, utan
även främjas. Kanske kan vi här få ett ord på vägen av den borgerliga utbild-
ningspolitikens jämställdhetsminister, Margitta Edgren, som aviserat sin
medverkan i denna debatt.
Regeringen talar vitt och brett om att det är studenterna som står i cent-
rum för reformeringen av högskolepolitiken. Men retoriken är även på
denna punkt ganska innehållslös. Trots invändningar från många remissin-
stanser vill utskottsmajoriteten bifalla regeringens förslag om att återinföra
en begränsning av studenternas rätt att genomgå prov. Denna typ av borger-
lig förnyelse genom att återgå till det gamla tar vi socialdemokrater självfal-
let avstånd från.
Vi vill också genom klara skrivningar garantera studenternas rätt till infly-
tande på olika nivåer i högskolesystemet. Därför anser vi att studenterna
skall garanteras rätt att utse två ledamöter i högskolestyrelsen. Vi föreslår
vidare att studenterna skall ha rätt men inte skyldighet att utse minst en tred-
jedel av ledamöterna i fakultetsnämnder. Samma rättigheter bör tillkomma
studenterna i de nyinrättade organen för grundutbildning. Samtidigt anser
vi att institutionerna allt framgent skall ledas av en styrelse, om ej annat föl-
jer av föreskrifter som regeringen meddelar. Också i denna styrelse skall
minst en tredjedel av ledamöterna företräda studenterna inom institutionen.
Låt mig slutligen beträffande vår reservation 21 bara i korthet säga att vi i
likhet med ett stort antal remissinstanser tar avstånd från införandet av gra-
derade betyg i forskarutbildningen. Detta ställningstagande bygger på be-
prövad erfarenhet. Sådana betyg leder nämligen ofelbart till en förlängd ut-
bildningstid, något som står i klar motsägelse till regeringens uttalade strä-
van att öka genomströmningen i forskarutbildningen.
”Gränslös frihet är öken, intighet
och vänder sig strax i absolut tvång”
30
säger Artur Lundkvist vidare i den inledningsvis citerade dikten.
Så är det också i den nya utbildningspolitiken, där friheten inte tycks tillåta
vare sig kyssar eller andra kärleksladdade ord i standardproven och där de-
partementet vill styra mer, inte mindre, eller där skattepengar skall användas
för att vidga någras frihet och minska andras, allt på skattebetalarnas bekost-
nad.
Herr talman! Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna 1,
4, 7 och 13.
Anf. 37 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Den proposition om ny högskolelag som behandlas i det be-
tänkande som vi nu debatterar har underrubriken Frihet för kvalitet. Dessa
ord är som ljuv musik i mina öron - men den ”musik” som strömmar ur såväl
propositionen som betänkandet störs tyvärr av en del dissonanser och falska
toner, för att inte säga spruckna klanglådor och obefintliga resonansbottnar.
Jag är fullständigt övertygad om att utbildningsministern Per Unckel
skulle ha åstadkommit ett aktstycke av helt annan klass och harmoni, om
han tillåtits spela ett solonummer - men nu har han ju dess värre ett antal
andra medlemmar i regeringsorkestern som inte tillåter goda solistprestatio-
ner. - Allt på temat: hellre en dålig kompromiss, som egentligen ingen är
nöjd med, än en lösning som är bra för våra universitet och högskolor. Jag
tycker att utbildningsutskottets betänkande litet är ett svek mot Sveriges uni-
versitet och högskolor - åtminstone om parollen är frihet för kvalitet.
Javisst, det är mycket som blir bättre för våra universitet och högskolor i
och med förslagen i propositionen och betänkandet, det erkänner jag gärna.
Men det är bara ett steg i rätt riktning. Det är mycket mer som behöver göras
för att återupprätta kvalitetsnivåerna vid våra universitet efter decenniers
systematiska avintellektualisering och nivelleringstänkande i s-märkt regi.
Dock skall villigt tillstås att även framsynta socialdemokrater under senare
år har upptäckt vad de har ställt till med. De påbörjade ett försiktigt projekt,
som byggfolk nog skulle kalla ROT-projekt, där ROT står för: Rumphugget
Och Tafatt.
Bakom både propositionen och betänkandet finns värderingar som speg-
lar en djup misstro mot högskolesystemets egna möjligheter att ta ansvar för
sin uppgift. Frihet är bra så länge politikerna har kontrollen. Men man var-
ken vill eller vågar ge universiteten en frihet värd namnet.
Låt mig citera en viktig och avslöjande formulering i betänkandet, där
man sin vana trogen avstyrker en av Ny demokratis yrkanden om en ny aka-
demisk strategi: ”Den innebär också att staten avhänder sig möjligheterna
att styra utbildningsutbud och kompetensförsörjning i samhället på ett sätt
som utskottet inte heller kan ställa sig bakom.” Så talar en äkta planekonom
och centralbyråkrat. Jag är övertygad om att även Marx och Lenin skulle
ställa sig bakom utskottets formulering på just denna punkt.
För Ny demokrati är det precis tvärtom. Det finns minst två mycket starka
skäl till att våra universitet och högskolor inte skall styras av staten. Det
första är att forskning och utbildning - liksom de flesta andra saker i samhäl-
let - är svåra att centraldirigera. Om politiker skall fatta besluten om hur
verksamheten skall utformas blir kvaliteten lidande.
Det andra och kanske ännu viktigare skälet är dock att forskningen och
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
31
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
32
den högre utbildningen skall utgöra en motpol till den politiska makten. De
akademiska institutionerna skall vara fria att själva bestämma sin inrikt-
ning- utan att behöva känna sig beroende av politikers välvilja. För Ny de-
mokrati är detta faktiskt ett av de grundläggande demokratiska fundamen-
ten.
Ja, jag vet, inte minst från min civila erfarenhet av ledarskapsutveckling,
att det är mycket svårt att dela med sig av sin frihet och makt att bestämma.
Huvudorsaken till att chefer misslyckas med att delegera är oftast att de inte
tilltror sina medarbetare möjligheter och kompetens att klara uppgiften.
Men det är alldeles uppenbart att många politiker har ännu svårare, för
att inte säga en direkt ovilja inför, att ge våra universitet och högskolor en
frihet värd namnet. Detta trots att dessa universitet och högskolor är propp-
fulla med medarbetare som rimligen besitter kunskaper och intellektuell ka-
pacitet långt utöver vad vi kan ställa upp med i regeringskanslier, departe-
ment och riksdagshus.
Om det nu är så farligt att ge statliga universitet frihet, blir det desto ange-
lägnare att raskt se till att det finns fria, av staten icke styrda, universitet som
kan få konkurrera om studenter och lärare. Jag vågar tyvärr inte vara opti-
mist om det utmärkta initiativet som offentliggjordes i förra veckan om stif-
telsebildning av Chalmers tekniska högskola och KTH samt skapandet av
Jönköpings internationella handelshögskola. Det har ju tyvärr upprepade
gånger visat sig att regeringsorkestern har mer än en femtekolonnare i orkes-
terdiket. Men jag hoppas innerligt att detta kommer att bli verklighet - för
Sveriges skull. Då kanske det blir vad man skulle kunna kalla för tryck i sy-
stemet.
Låt tanken flyga till Sveavägen och Handelshögskolan i Stockholm, som
är Sveriges endaicke-statliga högskola. Där vågar man t.o.m. sticka ut huvu-
det och säga vad de flesta tycker, nämligen att det är Sveriges bästa och mest
ansedda handelshögskola. Fy! - så får man inte säga. Alla är lika bra. Han-
delshögskolan i Göteborg är lika bra, eller åtminstone var den detta på Ulf
af Trolles tid.
S.k. civilekonomer utexaminerade i Borås och Halmstad är också lika bra.
Problemet är att avnämarna inte tycker det. Det är ett av de största bedräge-
rierna mot de ungdomar som man har lurat in på dessa utbildningar i tron
att de är lika bra. Marknaden - avnämarna, företag och arbetsgivare - anser
att det är kvalitetsskillnader. Då är det så, även om det inte går att bevisa
strikt vetenskapligt.
Professor Gunnar Adler-Karlsson sade i ett parallellt sammanhang: Den
enda faktor som har hög och otvetydig korrelation med framgång som chef
i yrkeslivet är intelligens! Detta är värre än att svära i kyrkan. Professor Ad-
ler-Karlsson har fått mycket kritik för detta sitt uttalande, trots att han kan
vetenskapligt bevisa att det är så. Egentligen är det väl bara Jantelags- och
symmetriprofeterna som är förvånade. I deras värld förekommer inte ord
som begåvning och intelligens, än mindre deras självklara samband med pre-
stationer ovanför den s-märkta lagomnivån.
Låt mig i detta sammanhang, herr talman, läsa några citat från ett sympo-
sium häromåret på temat ”Framtidens universitet - hur ska det utformas?”
Jag citerar: ”Vidgningen av högskolebegreppet har obestridligen lett till
att högskoledebatten många gånger blivit förvirrande och realiter handlar
om helt olika saker. Man rör sig med ojämförbara storheter, om man på en
gång talar om de mest kvalificerade universitetsutbildningarna och om det
som faktiskt är en yrkesutbildning på mycket lägre nivå. Följden kan bli, att
högskoleverksamheten framstår som något slags försök att ändra verklighe-
ten genom verbala tricks. Det är i så fall utomordentligt allvarligt, även om
'Högskolans förändringar som verbal reform’ också kan locka till skratt.”
Ett annat citat: ”Vi har i dag ett universitetssystem där de som fattar beslut
på olika nivåer i stor utsträckning är 'representanter' - för olika partier, orga-
nisationer och personalgrupper av olika slag. Man får sin post på grund av
prinicipen representation i stället för kompetens.---Institutionsstyrel-
serna är därför totalt inkompetenta organ.”
Nytt citat: "Det universitetsstyrelserna hävdar är ofta resultatet av parti-
politiskt präglade kompromisser och kan knappast uppfattas som något au-
tentiskt uttryck för forskar- och läraropinioner vid lärosätet.”
Detta är ord och inga visor från universitetsrektorer och professorer som
sitter mitt i verkligheten. Jag skall inte från denna talarstol avslöja vilka de
är, eftersom de skulle kunna drabbas av den hemskaste av misstankar, nämli-
gen att vara nydemokrater. Det skulle trassla till det för dem alldeles i onö-
dan.
Herr talman! Det är som synes en helt annan grundsyn och tilltro till våra
universitet och högskolor som ligger bakom Ny demokratis många reserva-
tioner till detta betänkande. Dock vill jag understryka att vi naturligtivs stö-
der propositionen som en grund för framtida överbyggnader. Propositionen
innebär en avsevärd förbättring i förhållande till nuläget, och marschrikt-
ningen är rätt. Men tänk så mycket bättre den hade blivit om våra förslag
beaktats!
Jag skall i denna debatt inte ta upp alla våra förslag, men jag vill nämna
några av de viktigaste. Vi vill att universiteten själva skall utse majoriteten
av styrelsens ledamöter. Det är enligt vår uppfattning inte regeringens upp-
gift. Lika självklart tycker vi att det är att styrelsen och inte regeringen utser
rektor.
Vi vill också tidsbegränsa professorsförordnanden till i normalfallet tio år
med en självklar möjlighet till förlängning så länge kraven uppfylls, och an-
ställning av professorerna skall skötas av universiteten själva.
Problemen med undermåliga lärare och professorer törs inte regeringsor-
kestern ta tag i, och det är oroande. Alla med kännedom om den akademiska
världen känner till problemen. Låt mig därför återge det svar jag fick på en
fråga jag ställde för ungefär ett år sedan till ledningen till en av Sveriges mest
ansedda högskolor. Frågan löd som föjer, fritt ur minnet. Om ni får fria hän-
der: Hur många miljoner behöver ni få av riksdagen för att bygga den hög-
skola som är så bra som ni skulle vilja?
Det blev mycket tyst. Den frågan hade de aldrig fått tidigare. Man funde-
rade över lunchen och kom tillbaka efteråt. En väsentlig del i det svar som
sedan kom stod en av professorerna för. Han sade ungefär så här: Problemet
är egentligen inte pengar. Finge jag fria händer skulle jag avskeda halva an-
talet professorer.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 44
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
34
Jag tror inte jag behöver fullfölja tankegången. Så säger de som själva be-
finner sig mitt i denna verklighet.
Vi anser att rätten till bisysslor skall bestämmas av universiteten själva.
Också det tycker vi är viktigt. Dagens system har på många ställen urartat.
Många universitetslärare har egna konsultbolag där de bedriver en mängd
verksamheter och tar in pengar. I och för sig kan detta vara försvarbart i dag.
Det har räddat kvar kompetens som annars skulle ha försvunnit utomlands
eller in i näringslivet, eftersom karriärstegen - för att citera Assar Lindbäck -
ligger ner på marken, och bristen på incitament för duktiga lärare är påtag-
lig. Universiteten måste få fria händer att belöna sina framstående medarbe-
tare.
Rätten att kommersiellt utnyttja uppnådda forskningsresultat skall till-
höra forskaren och universitetet gemensamt. Sverige intar en unik särställ-
ning i världen genom att anse att de tillhör forskaren ensam. Det är svårt att
visa på några fördelar med detta. Ett symbiotiskt förhållande tjänar däremot
bägge på. Det finns många belägg för detta utomlands. Det skulle stimulera
universiteten att bry sig om sina forskare och forskningsresultat samt ge
många möjligheter att dra in mycket pengar.
Vidare bör man låta universiteten själva bestämma om behörighetsvillkor,
antagningsbestämmelser och urvalsprocedurer. Tänk, det kan ju bli olika!,
hojtar symmetrifolket. Ja, tänk så kusligt!, alla ni som tycker att det vore
bäst om det vore samma klimat i Lund och Luleå. Det kan vi nog tvinga
SMHI att fixa till. Skall vi inte också ta fram det gamla goda förslaget om
lagstadgad rätt till arbete, samma arbete för säkerhets skull? Då blir vi också
av med arbetslösheten på köpet!
Vi menar också - och det är en viktig punkt - att man skall skilja på riktig
akademisk utbildning, som vilar på vetenskaplig grund, och övrig kvalifice-
rad postgymnasial utbildning. Jag har förstått att detta är dynamit i Jantelags-
kretsen, trots att det är en allmän uppfattning i den akademiska världen.
Återigen utmärker sig Sverige som mästaren i att förändra och ljuga bort
verkligheten genom verbala snömosresonemang. Städare blev för ett antal
år sedan lokalvårdare eller miljökosmetologer-utom i Sveriges största städ-
bolag, där man är yrkesstolt och försvarar sig mot ljug och strutsmentalitet.
Sverige har ju så många högskoleutbildade i yrkeslivet, säger stolta s-
märkta politiker och visar på OECD-statistik. Javisst, men tittar man när-
mare på siffrorna är det tvärtom. Sverige ligger närmast i botten, eftersom
andra länder självfallet inte räknar dagisfröknar, slöjdlärare, syokonsulenter
och sjuksköterskor som högskoleutbildade.
Jag vill understryka att detta inte är en nedvärdering av andra kvalifice-
rade yrken. Jag har stor respekt för alla djupa yrkeskunskaper och dessa yr-
kesutövare. Men att kalla i stort sett all postgymnasial utbildning för hög-
skoleutbildning i tron att det höjer statusen och utjämnar kompetensskillna-
der är hårresande och ovanligt dumt.
Men det finns en infallsvinkel även på detta i utbildningsutskottets betän-
kande. Jag läser ordagrant: Utskottet ser inte någon anledning att frångå den
sedan lång tid gällande principen att all högskoleutbildning skall vila på ve-
tenskaplig grund. När man då frågar: Gör den det?, får man nej till svar. Tala
om dubbelmoral av akademisk klass! Eller är det kanske jag som inte har
förstått det kloka i att klassa alla utbildningar som högskoleutbildningar? Då
får ju Sverige världens i särklass bästa statistik och kan återigen slå sig för
bröstet, allt medan omvärlden hånflinar och ytterligare ökar sitt försprång!
Herr talman! Ny demokratis förslag och många reservationer i detta be-
tänkande skall naturligtvis ses i ett helhetsperspektiv. Jag avser inte att störa
kammarens arbetsro genom att yrka bifall till samtliga våra reservationer,
även om de är väl värda detta. Jag nöjer mig därför med att yrka bifall till
reservationerna nr 3 och nr 10.
Anf. 38 LARZ JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag skall inledningsvis göra några kommentarer till utskot-
tets betänkande. Här finns många bra förslag. Det finns frågor där utskottet
har gjort förtydliganden och klarlägganden som kan vara väl värda att fram-
hålla.
Man kan också konstatera att detta är en fortsättning på ett, sedan en
ganska lång tid tillbaka, pågående reformarbete som bl.a. har tagit sig ut-
tryck i det tidigare högskoleproj ektet i Högskoleutredningen - Håkan West-
lings utredning som så småningom kom att kallas för Grundbulten.
Det är en fullföljning av de tidigare tankegångarna om en uppluckring av
linjesystemet. Det har vi alla varit tillskyndare till. Vi vill åstadkomma en
avreglering också på högskoleområdet, precis som vi har gjort på skolområ-
det i övrigt. Vi vill också försöka skapa ett nytt och effektivare resursfördel-
ningssystem för högskolan.
Jag tänkte uppehålla mig kring några av dessa frågor. Men inledningsvis
tänkte jag göra Bengt Silfverstrand litet besviken, eftersom hans anförande
riktade sig som ett frontalangrepp mot stiftelsehögskolor, och konstatera vad
som står i utskottets betänkande. Det finns inte något förslag om detta. Ut-
skottet har inte haft anledning att ta ställning till den frågan.
Sedan uppehöll sig Bengt Silfverstrand vid det s.k. erbjudandet att bilda
sådana stiftelsehögskolor. Det får stå för utbildningsministerns egen räk-
ning. Det erbjudandet är inte förankrat i regeringskretsen. Vi i utskottet har
inte haft möjlighet att diskutera den frågan på det ingående sätt som skulle
behövas. Efter att ha läst promemorian gör jag den bedömningen att det inte
är ett realistiskt förslag. Det finns inte ekonomiska förutsättningar för det
erbjudande som nu har gått ut. Men vi får säkert anledning att återkomma
också till den frågan, Bengt Silfverstrand.
En av de saker som jag tänkte kommentera och som delvis har berörts är
att utskottet klart säger ifrån att vi inte har några avgifter i högskolan. Inte
ens i den stiftelsehögskola som vi har, nämligen Handelshögskolan, finns det
avgifter. Det är inte möjligt att införa avgifter med mindre än att komma
tillbaka och få ett riksdagsbeslut i den frågan. Det finns inte någon luddighet
där, Bengt Silfverstrand.
Utskottet har ägnat ganska mycket tid och omsorg åt förhållandena när
det gäller vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vi har pekat på att
dessa båda förutsätter varandra. Om vi skall ha en bra högskoleutbildning
av hög kvalitet, handlar det alltså om dessa bägge förhållanden.
Vi har också haft anledning att diskutera ganska mycket om rätten att ut-
färda högskoleexamina. Vi konstaterar att det nu finns ett utvärderingsupp-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Vy högskolelag
m.m.
35
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
,Vy högskolelag
m.m.
drag som i det närmaste är slutfört, när det gäller de fyra s.k. medelstora
högskolorna. Utskottet förutsätter nu att regeringen i rask takt - jag betonar
i rask takt - ser till att också övriga högskolor som har förutsättningar och
önskemål får möjligheter att få dem prövade. Dessa högskolor ger de facto
redan i dag utbildningar på den här nivån. Detta bör ske för att vi inte skall
försämra konkurrensläget mellan de olika högskolorna.
Det förtjänar att återigen nämnas att den här propositionen och det här
betänkandet handlar väldigt mycket om frihet, kvalitet och konkurrens. Jag
förutsätter att det gäller konkurrens på lika villkor här, som på andra områ-
den i samhällslivet.
Utskottet slår fast att vi behöver ha en utbildning för syofunktionärer i
vårt skolväsende. Det har vi redan uttalat tidigare i samband med lärarut-
bildningspropositionen. Av den anledningen gör vi detta tillkännagivande
om att det skall finnas en sådan yrkesexamen.
Vi gör också klarlägganden när det gäller delar av intagningsreglerna till
högskolan. Där säger vi att 25:4-regeln även gäller fortsättningsvis som be-
hörighet. Detsamma gäller studieomdömen från folkhögskola. De skall jäm-
ställas med betyg.
Det finns ett långt avsnitt i betänkandet om jämställdhetsfrågorna. Det är
väl motiverat. Jag skall bara kommentera en av punkterna. Vi konstaterar
att det förhållandet att man kan få till stånd en ökad forskning inom sådana
utbildningsområden som är klart kvinnodominerade, t.ex. inom utbildnings-
området och inom vård- och omsorgsområdet, också bidrar till en ökad jäm-
ställdhet när det gäller forskningen. Som det uttrycks i betänkandet, förvän-
tar sig utskottet förslag i den riktningen i forskningspropositionen.
Högskolelärarnas pedagogiska kompetens har ofta varit föremål för dis-
kussion. Det är viktigt att lärarna inte bara är vetenskapligt kompetenta, vil-
ket är en självklarhet, utan också har en god pedagogisk förmåga. Utskottet
slår fast att det skall framgå av den kommande förordningen att så skall vara
fallet.
Det fanns en passus i betänkandet om tidsbegränsade förordnanden som
har vållat förvirring ute i högskolevärlden. Därför är det viktigt att utskottet
nu konstaterar att regeringen inte kommer att föreskriva något sådant. Det
är viktigt att göra denna markering för att inte försvåra rekryteringen ut-
ifrån. Människor som finns ute i arbetslivet på annat sätt och som har kom-
petens, skall också kunna komma tillbaka in i högskoleväsendet den här vä-
gen utan onödiga komplikationer.
Styrelserna och fakultetsnämnderna har kommenterats tidigare. Där slår
utskottet fast att de självfallet också fortsättningvis skall kunna innehålla fö-
reträdare utifrån. Dessa kan tillföra högskoleväsendet annan kompetens än
den som finns inom högskolan.
Utskottet föreslår också en ny paragraf i lagen om särskilda regler för Sve-
riges lantbruksuniversitet. Det är viktigt att ta till vara de speciella förutsätt-
ningar och fördelar som finns vid universitetet, när det gäller den här lagstift-
ningen.
Herr talman! Sedan kommer jag till det som egentligen är huvudfrågan i
den här propositionen och i det betänkande som vi nu skall fatta beslut om.
36
Det är forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna. Jag betraktar
det som den alldeles avgörande frågan.
Då är det närmast litet patetiskt att först höra Bengt Silfverstrands frontal-
angrepp på framför allt den moderata utbildningspolitiken, och på Per Unc-
kel i all synnerhet, och sedan konstatera att när vi nu kommer till skott och
skall försöka fatta beslut i den här frågan finner just Moderaterna och Social-
demokraterna varandra. Den kompromiss som Bengt Silfverstrand berät-
tade om, är skriven och författad på Utbildningsdepartementet. Då tycker
jag kanske att en hel del av den upprördhet som Bengt Silfverstrand gav ut-
tryck för känns litet påklistrad.
Genom den lag som vi nu fattar beslut om skapar vi i praktiken ett slags
Moment 22 för de mindre högskolorna. Som lagen utformas säger den att
det skall finnas fakultet och fakultetsnämnd för att man skall få ha forskning
och forskarutbildning. Har man ingen fakultet, kan man inte få några pengar
för forskningen. Har man inga pengar till forskning, kan man inte få någon
fakultet osv. Det totala Moment 22 är därmed ett faktum.
Jag tror egentligen inte att jag, i den här församlingen, behöver uppehålla
mig vid skälen för att man behöver bedriva forskning vid de mindre högsko-
lorna. Vi är egentligen rörande överens om att vi menar allvar med att den
högre utbildningen skall vila på vetenskaplig grund. Det är oerhört väsent-
ligt med kopplingen mellan forskning och högre utbildning. Det är viktigt att
studenterna vid de mindre högskolorna också upplever att deras undervis-
ning sker i en forskningsmiljö, om vi skall ta till vara den oerhörda rekryte-
ringsresurs som studenterna vid de mindre högskolorna innebär, när det gäl-
ler att rekrytera forskare framöver osv. Man kan stapla argumenten på var-
andra nästan hur länge som helst.
Då känns det på något sätt litet besvärande att konstatera att de som i
sak delar den uppfattningen inte är beredda att ge de mindre högskolorna
ansvaret för sina egna forskningsresurser.
Helt plötsligt inskränks friheten så till den milda grad att det är en fakul-
tetsnämnd vid ett universitet eller en högskola med fasta forskningsresurser
som skall fatta besluten även i det här fallet.
Vi hade gärna sett att utgångspunkten hade varit gemensamma anslag för
forskning och grundutbildning. Den här frågan diskuterades för ett par år
sedan i kammaren. Riksdagen tog i princip ställning för att skapa ett nytt
system för resursfördelning. I det aktuella betänkandet fanns det en reserva-
tion från Moderaterna och Folkpartiet, där de förordade en gemensam re-
surs för forskning och grundutbildning.
Nu när vi har kommit till skott och Per Unckel har möjlighet att fullfölja
den moderata tanken, skall det plötsligt vara skilda resurser. I varje fall bru-
kar det heta att det är nödvändigt att ha det så om forskningen skall kunna
styras. Återigen är det litet knepigt med de klingande frihetsbegreppen.
Vi i Centerpartiet har en reservation i denna fråga. Vi pekar på dessa möj-
ligheter, och vi har ett förslag till förändring av lagtexten som skulle göra det
möjligt att destinera forskningsresurserna direkt till de mindre högskolorna.
Men utskottet hävdar att det finns tillgång till den rörliga resursen. Förra
året hade de 16 högskolorna ca 10 miljoner kronor att dela på.
Vidare hävdar utskottet att forskningsstödjande åtgärder är viktiga, och
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
37
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
där sker en kraftig förstärkning. Förra året hade, återigen, 16 högskolor 44
miljoner kronor att dela på. Utskottet menar att den nyss nämnda kraftiga
förstärkningen har inneburit ett förstärkt inflytande för högskolestyrelserna
när det gäller forskning och forskarutbildning av lärarna. Detta anser utskot-
tet är positivt.
Då borde det väl vara ännu mera positivt om högskolorna även fortsätt-
ningsvis får ansvar för sina egna forskningsresurser?
Jag skulle vilja ställa en rak fråga till Bengt Silfverstrand och Rune Rydén,
som så småningom skall tala som företrädare för utskottet. Vad är det verk-
liga skälet till att ni inte är beredda att ge de 16 mindre och medelstora hög-
skolorna ett eget och direkt ansvar för dessa forskningsresurser? Tror ni inte
att de är kompetenta? I så fall skall ni säga det i klartext. Ni skall också säga
i klartext om ni tror att det är absolut nödvändigt att styra forskningsinrikt-
ningen utifrån universitetens utgångspunkter. Men man kan inte samtidigt
säga två saker, dvs. att det är viktigt för högskolorna att få resurser för forsk-
ning och forskarutbildning, inte minst utbildning av den egna personalen,
och att utskottet betraktar det som positivt, för att i nästa ögonblick avvisa
ett förslag där en konkret möjlighet redovisas - med hjälp av en ganska enkel
förändring av högskolelagen - för att ge de små högskolorna denna förutsätt-
ning.
Men utskottet hävdar att högskolestyrelser inte är lämpliga att handha
forskningsresurser. Det må väl så vara. Men vi i Centerpartiet hävdar att en
högskolestyrelse kan utse ett organ som kan klara de frågorna. Det finns en
alldeles tydlig parallell till det förfarandet i propositionen, som utskottet
dessutom biträder. Utskottet säger där att särskilda organ för grundutbild-
ning kan inrättas av högskolestyrelsen - och blir nödvändiga vid högskolor
där det inte finns fakultetsnämnder.
Alltså: Mindre högskolor som inte har fakultetsnämnd kan, och det är
nödvändigt, inrätta ett särskilt organ för grundutbildning. Då kvarstår min
fråga: Varför är det inte lika nödvändigt och möjligt att de får inrätta ett
organ för forskning och forskarutbildning vid sina resp, högskolor?
I och med detta motstånd mot att ge de mindre och medelstora högsko-
lorna de forskningsresurser de behöver, försvårar ni därigenom också
mycket lovvärda strävanden som finns på en lång rad ställen i landet för ett
avancerat samarbete högskolorna emellan. Jag behöver bara nämna den dis-
kussion som förs i Mittsverige mellan högskolorna i Sundsvall, Härnösand
och Östersund. Jag behöver bara nämna begreppet Dalafakulteten och de
högskolor som berörs där. Jag behöver bara nämna begreppet Sydostuniver-
sitetet i sydöstra Sverige. Ni sätter på grund av detta agerande effektiva käp-
par i hjulet för alla dessa lovvärda strävanden.
Vi i Centerpartiet anser att de mindre och medelstora högskolorna spelar
en nästan avgörande roll när det gäller den regionala utvecklingen i olika
delar av landet och inte minst för sysselsättningen och den industriella ut-
vecklingen. Då är ert ställningstagande än mer oförståeligt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 34.
(Applåder)
38
Anf. 39 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Nej, Larz Johansson, jag är inte alls besviken på anförandet.
Tvärtom, jag är mycket glad. Det är klarspråk från början till slut, och det
måste vi efterlysa i den här kammaren.
I själva verket har vi fått klara besked på ett par punkter. Först och främst
har vi fått veta att de utspel Per Unckel gör i regeringens namn inte är för-
ankrade bland de partier som utgör regeringsunderlaget. Det är en upplys-
ning som är oerhört viktig. Jag konstaterar att stiftelsefrågan inte är förank-
rad i Centerpartiet. Alltså är det ett eget utspel, vilket förekommer ofta från
olika departement, dvs. att statsrådens egna uppfattningar förs till torgs som
hela regeringens och den parlamentariska regeringsmajoritetens uppfatt-
ning. Det är ganska fantastiskt.
Precis som vi har sagt är förslaget inte ekonomiskt realistiskt. Larz Johans-
son har anslutit sig till den uppfattningen. Det är naturligtvis oerhört bra att
det kommer fram i kammaren, så att riktiga besked kan komma ut till de
högskolor som har fått felaktiga signaler.
Jag kommer inte på något sätt, Larz Johansson, att dra mig undan debat-
ten om de mindre och medelstora högskolorna. Det är också en mycket vik-
tig fråga. Låt oss inte gradera vilken fråga som skall vara huvudfrågan, utan
i stället säga att den också har stor betydelse.
Det finns tre saker som är betydelsefulla för de mindre och medelstora
högskolorna. Dels gäller det naturligtvis forskningsanslagen, dels gäller det
rätten att få utfärda magisterexamen, dels gäller det dimensioneringen av
antalet platser. Larz Johansson har i princip bara talat om en enda punkt.
Svaret på Larz Johanssons konkret ställda fråga återfinns i betänkandet. Just
för den uppgiften finns det en väl beprövad, kvalificerad och kompetent in-
stitution i fakultetsnämnderna. Det innebär inte att högskolestyrelserna inte
skulle ha den kompetensen. Men de kan självfallet inte odelat ägna sig åt
den uppgiften.
Hur utskottsmajoriteten skriver sina förslag till kompromisser borde Larz
Johansson känna till bättre än jag, eftersom han uppenbarligen, åtminstone
tills vidare, ingår i regeringsunderlaget. På den punkten vet han bättre be-
sked än vad jag vet.
Vi är alltså beredda att pröva möjligheten när det gäller de mindre och
medelstora högskolorna. Nu är det fråga om resurser, Larz Johansson. Cen-
tern tillhör, såvitt jag förstår, fortfarande regeringen. Det är regeringen, dvs.
Centerpartiet, kds, Moderaterna och Folkpartiet, inte Socialdemokraterna,
som är skyldiga beskedet hur resurserna skall tas fram.
Anf. 40 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag konstater att Bengt Silfverstrand fortfarande vill uppe-
hålla sig vid något som är en icke-fråga, dvs. stiftelsefrågan. Den tas inte upp
i detta betänkande. Jag konstaterar att det inte finns något sådant förslag.
Som Bengt Silfverstrand säger är det viktigt att diskutera forskningen, ex-
amensrätten och dimensioneringen när det gäller de mindre och medelstora
högskolorna. Det här betänkandet behandlar forskningen och examensrät-
ten, och jag har kommenterat bägge. Jag har sagt att rätten att utfärda ma-
gisterexamina nu prövas när det gäller de fyra medelstora högskolorna. Ut-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
39
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
40
skottet förutsätter nu att denna prövning sker i rask takt, så att inte konkur-
rensläget försämras för övriga högskolor som har förutsättningar för och
önskemål om, och de facto ger, sådana utbildningar.
Forskningen har jag redan diskuterat.
Frågan om dimensioneringen är inte aktuell i detta betänkande. Den kom-
mer att diskuteras i kammaren senare under veckan. Då får vi anledning att
återkomma till den frågan, Bengt Silfverstrand.
Jag vill till sist återkomma till frontalangreppen, upprördheten och av-
ståndstagandet. Oavsett vem som skriver texterna och var de skrivs, är det så
att Bengt Silfverstrand och Socialdemokraterna på den avgörande punkten i
detta betänkande är rörande överens med Moderata samlingspartiet.
Anf. 41 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Larz Johansson säger att stiftelsefrågan inte behandlas i
detta betänkande - ett alltför enkelt sätt att komma undan. Jag ber honom
att läsa s. 24 i propositionen, där man principiellt från regeringspartiernas
sida tar ställning för detta förslag. Den frågan är alltså viktig att diskutera.
Jag vill än en gång säga att jag är tacksam för att Larz Johansson talar klar-
språk och på denna punkt underkänner regeringens förslag. Det skall bli in-
tressant att se fortsättningen i denna fråga.
När det gäller de mindre och medelstora högskolorna kan man inte ensi-
digt bryta ut en del av helheten. Det finns här tre delar. Det är möjligheten
att bedriva kvalificerad forskning - för kvalificerad måste den vara rätten
att utfärda magisterexamen och möjligheten att få del av de nya platser som
nu ställs till förfogande. Dessa delar hör ihop med varandra. Man kan uttala
sig principiellt om hur man tänker ställa sig till förslagen på dessa punkter.
Vi vill ge fler platser till de mindre och medelstora högskolorna. Om Larz
Johansson nu har så klart för sig var han står - det har han nästan alltid i
utbildningspolitiska debatter - i stiftelsefrågan, är det väl inte så konstigt att
jag begär ett principiellt besked också i dimensioneringsfrågan.
Vi har inte gått på någon moderat linje. Moderaterna, kds och Folkpartiet
har tänkt avstyrka centerpartistiska och socialdemokratiska motioner om
ökade resurser till de mindre och medelstora högskolorna. Vi har fått gehör
för vår motion på ett par väsentliga punkter. Bl.a. öronmärks nu pengar för
forskningsändamål. Resurserna för forskningsstödjande åtgärder utökas
också. Dessutom står i utskottsbetänkandet, vilket är mycket betydelsefullt
i detta sammanhang, att ”styrelsen för den högskola till vilken fakulteten är
knuten skall däremot inte - så som hittills varit fallet med den rörliga resur-
sen - ha något ansvar för dessa medel”. Detta går väl ändå åt rätt håll, Larz
Johansson.
Vi har inte bestämt hur vi skall ställa oss till ett eventuellt framtida särskilt
organ som skall klara dessa frågor. Låt oss nu pröva denna möjlighet och inte
stänga några dörrar för en fortsatt utveckling. Det är väl ändå viktigt, Larz
Johansson, att man noterar de framsteg vi med gemensamma krafter har
lyckats uppnå på detta område, även om vi har olika uppfattningar om exakt
hur långt vi kan gå denna gång. Låt oss återkomma till den andra frågan när
vi har utvärderat hur detta kommer att slå. Jag tycker att Larz Johansson
skall kämpa för resurserna, så länge han tillhör regeringsunderlaget.
Anf. 42 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Bengt Silfverstrand lät sig undslippa ett litet uttryck som han
kanske inte riktigt tänkte på vad det betydde, när han kommenterade forsk-
ningen vid de mindre högskolorna. Han sade att det måste vara kvalificerad
forskning, och han betonade det återigen. Underförstått innebär det att
Bengt Silfverstrand anser att de mindre och medelstora högskolorna i dag
inte har förutsättning att bedriva kvalificerad forskning och att det egentli-
gen är svaret på en av de många frågor jag har ställt.
Bengt Silfverstrand säger att det som nu har blivit kompromissen är resul-
tatet av Socialdemokraternas förslag om utökade resurser för forskning.
Men ni hade inte något sådant förslag. Ni begärde att regeringen skulle åter-
komma i forskningspropositionen. I detta sammanhang hade ni inget för-
slag. Det är ganska naturligt, för vi skall inte besluta om några resurser i dag.
Vi skall besluta om en högskolelag. Den högskolelagen ger inte, såsom den
nu är utformad, den öppningen. Det är den som stänger dörrarna. Med den
högskolelagen har inte de mindre högskolorna möjlighet att få forskningsre-
surser. Det krävs i så fall en lagändring. Det är Bengt Silfverstrand som till-
sammans med Moderaterna har varit med och stängt dörrarna. Bengt Silf-
verstrand har inte haft något förslag om utökade resurser. Hade det funnits
ett sådant förslag, hade det inte kunnat behandlas i detta betänkande, för
det rör någonting helt annat.
Förste vice talmannen anmälde att Bengt Silfverstrand anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 43 THOMMY OHLSSON (v):
Herr talman! Regeringen pekar ut tre metoder i propositionen ”Frihet för
kvalitet” när det gäller att förändra högskolan.
För det första säger man sig vilja öka friheten och skapa incitament för
utveckling och kvalitet inom statliga universitet och högskolor. Metoderna
för detta är många. Det innebär ett ökat konkurrenstänkande, minskat fack-
ligt inflytande, försvagad studeranderepresentation, resurspåverkande ut-
värderingar, stor frihet för den enskilda högskolans styrelse att fatta beslut
om utbildningsprofil, antagningsvillkor m.m.
För det andra vill man införa fasta och entydiga regler för relationen mel-
lan staten och högskolorna. Detta innebär i klartext att man minimerar anta-
let bindande lagföreskrifter från statsmakternas sida och deklarerar att allt
som inte uttryckligen regleras är tillåtet. Det kan t.ex. innebära att det blir
fritt fram för terminsavgifter.
För det tredje förbereder man för enskilda högskolor att övergå till ett
privat s.k. icke statligt huvudmannaskap. Dessa framtida högskolor avses
inte vara underställda högskolelagen och medföljande förordningar.
I propositionen anger regeringen ett flertal vägledande principer för styr-
ningen av högskolan. Det är framför allt konkurrensmekanismer som anges
som medel för att uppnå en förbättrad kvalitet. Något fördjupat resonemang
eller någon definition av vad denna konkurrens konkret innebär anges inte.
Om anledningen till detta är att läsaren förutsätts vara bekant med ett mark-
nadsliberalt språkbruk eller att man vill undvika besvärliga definitionsfrågor,
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m. m.
41
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
42
kan jag inte bedöma. Att ett förslag till ny högskolelag rör sig med svepande
och flummiga formuleringar av typen ”friheten som norm”, ”konkurrens för
kvalitet” etc., utan att närmare definiera vad man avser, är allvarligt. Dessa
formuleringar är tänkta att fungera som en bärande vägledning i de enskilda
högskolornas arbete. Som det nu ser ut öppnar språkbruket i propositionen
för en oroväckande godtycklighet.
”Friheten som norm” slår regeringen fast i propositionens inledning. Trots
detta saknas en diskussion om vad denna frihet egentligen innebär och vad
den får för konsekvenser. Vi vet av tidigare erfarenheter att det lätt uppstår
en intressekonflikt mellan valfrihet för den enskilde studenten och valfrihet
för högskolan. I propositionen har regeringen klart uttalat valt att prioritera
friheten för högskolan, på bekostnad av den enskilde studenten, genom att
uttryckligen markera att allt som inte högskolemyndigheten förbjudit är till-
låtet.
Studenternas frihet inskränker sig i stort sett till att kunna styra med fot-
terna. Det förutsätter i sin tur en helt fri rörlighet geografiskt utan hänsyn
till sociala band, svårigheter att få bostad m.m. Bortsett från dessa praktiska
trivialiteter krävs det också stora satsningar på information.
I dag är det mycket svårt att byta högskola under studietiden. Det är para-
doxalt nog enklare att tillgodoräkna sig studier från utlandet än studier vid
en annan högskola inom Sverige. Dessutom finns det all anledning att ifråga-
sätta det rimliga i att studenternas största möjlighet att påverka sin egen ut-
bildning skall vara att flytta genom Sverige.
Det finns två motstridiga krav i propositionen vad gäller den ökade rörlig-
heten för studenter. Dels skall man kunna byta studieort lätt, dels skall hög-
skolorna i högre grad profilera sig mot varandra, vilket i praktiken kommer
att göra det svårare att byta högskola. Starka skäl talar för en starkare skriv-
ning i lagen för de studerandes rätt att tillgodoräkna sig kunskaper från
andra universitet och högskolor. Ett krav på rätt att tillgodoräkna sig tidigare
meriter från andra högskolor är ett måste och bör därför stå inskrivet i lagen.
Herr talman! Den s.k. frihetsnormen öppnar också möjligheter för hög-
skolorna att ta ut avgifter av studenterna för undervisningen. Vi vet att det i
dag fortfarande finns en social snedrekrytering till högskolestudier. För att
inte ytterligare försämra den sociala rekryteringen är det viktigt att den
högre utbildningen är avgiftsfri. Detta gör att Vänsterpartiet anser det nöd-
vändigt att skriva in rätten till avgiftsfri undervisning i högeskolelagen.
För Vänsterpartiet är utbildnings- och högskolepolitiken ett väsentligt in-
strument i vidareutvecklingen av samhället, inte minst ur demokratisk syn-
vinkel. Det finns tre demokratiska grundperspektiv att slå vakt om och att
vidareutveckla.
”Brukarperspektivet” på högskolan måste utvecklas så att de studerande
verkligen kan påverka sin utbildning, ekonomi, arbetsmiljö etc. Det är också
viktigt att studenterna får möjlighet att utveckla ett kritiskt perspektiv i sin
utbildning och fungera som kritiska samtalspartner till lärare och kolleger.
Ett nationellt statligt inflytande på den högre utbildningen är nödvändigt
för att även vi andra som finansierar verksamheten skall kunna vara med och
påverka. Fungerar inte det demokratiska inflytandet marginaliseras högsko-
lan, och den ikläder sig en självpåtagen makt över övriga medborgare. Att
detta inflytande bör ske i en lyhörd dialog med universiteten är en självklar-
het.
Vänsterpartiets högskolepolitik innefattar också ett medborgarperspektiv
på den högre utbildningen. För att nå en hög utbildningskvalitet är det vik-
tigt att ge individer med olika social och geografisk bakgrund och erfarenhet
samma förutsättningar till tillträde och att främja en jämn könsfördelning,
inte bara på högskolan totalt, utan också mellan olika utbildningar. Vi måste
aktivt motverka den tilltagande sociala snedrekryteringen och ”elitise-
ringen” av studenter och universitet.
Det är inte bara ideologiska motiv som ligger bakom Vänsterpartiets krav
på en breddad högskola. Även ekonomiska och infrastrukturella hänsyn,
samt internationella jämförelser, talar för en ökad och breddad rekrytering.
I länder som USA och England har man drivit en mer segregerad utbild-
ningspolitik, och där finner man högskolor med en helt undermålig kvalitet
jämsides med de finaste elituniversitet. Priset för att odla fram ett Harvard
eller ett Yale får betalas av studenter med sämre förutsättningar.
Vi tror inte att ett ökat konkurrenstänkande och ett minskat inflytande för
arbetstagare och studenter leder till högre utbildningskvalitet.
Att minimera antalet bindande lagföreskrifter från statsmakternas sida
och att deklarera att allt som inte uttryckligen regleras är tillåtet leder bara
till godtycke och ger utrymme för lokalt maktmissbruk.
Utifrån Vänsterpartiets synvinkel framstår det dessutom som synnerligen
inkonsekvent att tvinga på högskolorna marknadsliberala utopier om kon-
kurrensens välsignelser i en högskolelag och samtidigt hävda vikten av hög-
skolans självständighet. Vi borde ha lärt oss av 60- och 70-talens centralise-
rade högskolepolitik att högskolan är heterogen och mångskiftande, och
därför svårligen låter sig styras med ovanifrån pålagda ideologiska ledstjär-
nor. Det är tydliga och klara regler som behövs.
Nackdelen med en långt gången decentralisering av beslutsprocesserna i
högskolan är att förutsättningarna blir helt olika för studerande vid olika
högskolor. Vänsterpartiet är därför kritiskt till att regeringen gett det demo-
kratiska perspektivet en så underordnad roll i högskolelagen. Vi kan inte
annat än tolka detta som ett ointresse för de grundläggande rättvisefrågor
som länge stått som fundament i den svenska högskolepolitiska debatten.
Herr talman! Det är bra att mål om jämställdhet och internationell förstå-
else finns med i regeringsförslaget. Det hade dock varit önskvärt om det i
propositionen hade betonats att förståelsen för internationella förhållanden
inte stannar vid Västeuropa och EG. Det kan synas banalt med ett sådant
påpekande. Dagens Europacentrerade debatt gör det tyvärr nödvändigt. In-
ternationaliseringens syfte är att bidra till en ökad solidaritet och förståelse
för andra länders villkor, för att därmed undvika provinsialism.
Att bortse från riskerna med en Europacentrering av internationalise-
ringen, samtidigt som miljonerna pumpas ut i olika europeiska utbildnings-
program, är att blunda för verkligheten. Det råder inget tvivel om att Väst-
europas studenter och forskare gynnas kraftigt på bekostnad av studenter i
andra länder, som behöver internationella kontakter minst lika väl, om inte
bättre.
Det finns mycket som talar för att vi kommer att få en högskola utan kår-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
43
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
2Vy högskolelag
m.m.
44
obligatorium och med en betydligt lösare demokratisk organisation av stu-
denterna framöver. Att i ett sådant perspektiv genom högskolelagen öppna
vägen för en betydligt försvagad studeranderepresentation, eller ingen alls,
är inte bara odemokratiskt utan oklokt.
Vänsterpartiet anser därför att det klart bör uttryckas i högskolelagen att
studerande skall vara representerade i samtliga de beslutande organ som be-
handlar utbildningsfrågor.
Kraven på demokratisk förankring, studerandeinflytande, avgiftsfri un-
dervisning etc. måste givetvis gälla för alla universitet. Vi finner det upprö-
rande att högskolelagen skall innefatta bara det allra nödvändigaste, vilket
å andra sidan inte skall gälla för stiftelseorganiserade unviersitet och högsko-
lor.
Om vi jämför med privatiseringen på grundskolans område, finner vi att
man där inte har gått så långt som att hävda att läroplaner etc. inte skall gälla
för dessa skolor. Vad högskolan anbelangar öppnar man för avgiftsfinansie-
ring, strypt studeranderepresentation, m.m., genom att helt släppa på de ge-
nerella kraven i högskolelag och förordning. Vänsterpartiet ställer sig också
mycket kritiskt till resonemanget om vikten av en kritisk motkraft i form av
privata unversitet. Vi tror helt enkelt inte att någon kreativ konkurrens nå-
gonsin kan spira ur ett högskolesystem som borgar för segregering, elitism
och ojämlikhet.
Herr talman! Ett system där högskolorna får betalt för det antal poäng
som produceras kan leda till en överdriven resultatfixering. Högskolorna har
kostnader för alla studenter som går en utbildning, men de kommer att, om
förslaget till ny högskolelag går igenom, endast att få betalt för det antal
poäng som produceras.
Högskoleutredningen Grundbulten har i sitt huvudbetänkande visat att en
önskan om att höja genomströmningen ofta går på tvärs mot ambitionen att
höja kvaliteten. Det har också visat sig att den avgörande effekten när den
genomreglerade högskolan infördes, förutom en ökad snuttifiering och frag-
mentisering av kunskapsstoffet, var en högre genomströmning.
Högskolorna kommer att pressas till att driva upp poängproduktionen
med alla till buds stående medel. Det som visat sig mest effektivt för att nå
en hög poängproduktion är en högskola med starkt bundna studiegångar, i
hårt reglerade linjer och med en låg grad av vetenskaplighet.
Det finns därför en mycket stor risk för att resultatet av det föreslagna
styrsystemet blir - om än lokal - en ännu hårdare reglering av högskolorna.
Starkt bundna studiegångar och hårt reglerade linjestrukturer är av ondo,
oavsett om det är staten som direkt står för regleringen, eller om den är en
effekt av de styrinstrument som staten lägger på högskolorna.
Herr talman! Med detta vill jag säga att Vänsterpartiet står bakom hela
sin meningsyttring, men jag yrkar bifall endast till mom. 8 och 24.
Anf. 44 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Bengt Silfverstrand inledde med att citera Artur Lundkvists
ord om frihet. Det är bara synd att Bengt Silfverstrand, som ibland visat sig
vara en litterär skald, inte närmare hade analyserat Artur Lundkvists ord.
Orden är nämligen yttrade i ett alldeles speciellt sammanhang, och jag tror
inte att man kan dra de slutsatser som Bengt Silfverstrand har dragit här i
debatten. Det finns nämligen en djupare analys bakom den här dikten.
Bengt Silfverstrand säger dessutom, vilket i sammanhanget är intressant,
att han bejakar den ökade frihet och mångfald i högskolan som propositio-
nen förespråkar. Det är bra. Det tycker jag att Bengt Silfverstrand skulle ha
gjort också i övrigt under debatten.
Därefter gick Bengt Silfverstrand över till att debattera de olika aspek-
terna av propositionen och vände sig direkt till utbildningsministern. Därför
lämnar jag dessa avsnitt åt sidan, för att låta utbildningsminister Per Unckel
svara Bengt Silfverstrand direkt.
Låt mig bara säga att den här propositionen innebär slutet på ett långt li-
dande, som vi haft under de senaste 15 åren i universitet och högskolor. Den
1 juli 1977 reformerades den dåtida högskoleutbildningen, och vi fick ett nytt
huvudmannaskap som omfattade hela den nya högskolan. Man hade då fört
samman såväl de statliga och kommunala som landstingskommunala utbild-
ningarna under en hatt.
Under de år som gått sedan dess har det här systemet utsatts för stark,
ibland utomordentligt stark, kritik, och successivt har man ändrat systemet.
I dag står vi alltså vid dess slutsteg.
Jag tycker att det är utomordentligt skönt. Jag var nämligen en av dem
som var med i debatten redan 1977 och såg vad som komma skulle. Dagens
förslag är därför utomordentligt efterlängtat i högskolevärlden. Vi som var
med 1977 tycker egentligen bara en enda sak, nämligen att det har dröjt allt-
för länge innan den här förändringen har kommit.
Regeringen, som har lagt fram propositionen, föreslår, som Vänsterpar-
tiets representant sade, tre generella metoder för att förändra universiteten
och högskolesystemet. För det första önskar man en ökad frihet för och ett
skapande av incitament för utveckling inom de statliga universiteten och
högskolorna, för det andra införande av fasta och entydiga regler för relatio-
nerna mellan staten och de fristående universiteten och högskolorna och för
det tredje ett förändrat, icke statligt huvudmannaskap för vissa universitet
och högskolor.
Det som vi debatterar i dag rör sig i allt väsentligt om den första punkten.
Vad gäller de övriga punkterna, framför allt den andra, kommer staten att
sluta civilrättsliga avtal, som reglerar både de villkor och de skyldigheter som
bör finnas för de högskolorna och universiteten. I fråga om den tredje punk-
ten har regeringen helt nyligen presenterat ett förslag, och eftersom utbild-
ningsministern finns här i kammaren, antar jag att han kommer att diskutera
det förslaget närmare.
Jag kommer i stället att i allt väsentligt ägna mig åt att diskutera de reser-
vationer som Socialdemokraterna har fogat till betänkandet.
Låt mig börja med den första reservationen, som - märkligt nog - berör
de två senaste punkterna i propositionen, som jag alldeles nyss nämnde. Re-
servationen visar på en negativ inställning till den förändring av högskolesy-
stemet som nu föreslås.
Socialdemokraterna har enligt min uppfattning utomordentligt svårt att
acceptera det nya språkbruket och den nya friheten som högskolorna och
universiteten kommer att få. Vi som har arbetat inom systemet tycker att det
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
45
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
46
är en korrekt beskrivning från Socialdemokraternas sida, eftersom de hela
tiden har varit för det här rigida systemet och nu säkert har mycket svårt att
se det försvinna. Man kan fråga sig om inte Jan Ling, rektor för Göteborgs
universitet, har rätt när han tror att Socialdemokraterna så länge de har en
möjlighet kommer att fortsätta kämpa för det gamla system som funnits,
med en totalreglerad högskola. Allt kan ju inte, från socialdemokratisk syn-
punkt, vara fel i det som Bengt Silfverstrand har sagt.
Det är synd att Socialdemokraterna är så hårt låsta vid det gamla systemet
och att de har så svårt att se fördelarna med det nya förslaget. Det är trots
allt en förändring i tidens tecken. Kanske är det så att Socialdemokraterna
känner sig bundna av ett system, som dock lades fram av en folkpartistisk
utbildningsminister 1977. Detta går också igen i reservationerna.
När man läser reservationerna närmare ser man att det finns små skillna-
der i sak, även om det är stora skillnader i språkbruket. Man kan som exem-
pel ta frågan om avgifter, som Larz Johansson tidigare har berört. Utskotts-
majoriteten har i betänkandetexten slagit fast att det inte skall tas ut avgifter,
och Socialdemokraterna säger i sin reservation ungefär samma sak. Den
enda skillnaden är att Socialdemokraterna slår fast att inga högskolor skall
få ta ut avgifter. Skillnaden gentemot majoritetstexten är så hårfin att de
flesta nog inte kan upptäcka den.
Vi vet alla att frågan om avgifter är ett problem ute på högskolor och uni-
versitet. Det finns nämligen verksamhet där man måste låta studenterna be-
tala en del av kostnaden själva. Det gäller alltifrån datorer till exkursionsav-
gifter. Det måste man acceptera. Någonstans får man lov att dra gränsen.
Vad gäller jämställdhetsforskning och förståelse för de internationella för-
hållandena har utskottsmajoriteten i betänkandetexten klart angivit vad vi
tycker. Skillnaden i förhållande till reservationen är så liten att den knappast
märks.
Margitta Edgren kommer senare att utveckla jämställdhetsaspekterna
närmare. Det finns två stora avsnitt i utskottsmajoritetens text som berör de
frågorna, och jag tycker att de är utomordentligt viktiga. De visar på behovet
av en ökad tillströmning av kvinnor till högre utbildning och forskning, kan-
ske framför allt teknisk utbildning och forskarutbildning.
I den reservation som rör social snedrekrytering tar Socialdemokraterna
upp behovet av att minska den. Då kan man verkligen fråga sig: Varför har
Socialdemokraterna under sin tid vid makten, när högskolan var totalregle-
rad, så kapitalt misslyckats på det här området? Undersökningar visar att
det snarare är den motsatta effekten som har uppstått. Vi skall självfallet alla
försöka minska den sociala snedrekryteringen, men det är inte särskilt lätt -
det måste vi inse.
De grundläggande demokratiska värderingarna är självklarheter som inte
behöver skrivas in i en högskolelag. Det är företeelser som skall finnas över-
allt i samhället, även i högskolan.
Vad gäller de långsiktiga målen för högskoleutbildningen visar reservatio-
nen dock på en klar skiljelinje mellan majoriteten och Socialdemokraterna.
Det gäller de s.k. målparagraferna. Den stora skillnaden är att Socialdemo-
kraterna vill se på högskolan som en i allt väsentligt yrkesutbildande skola.
De glömmer bort ”lära för livet”, forskning och utveckling, som för dem
tycks spela en mindre roll. Det visar på en snävhet i tänkandet, som är litet
oroväckande. Jag skulle vilja ge ett exempel i sammanhanget.
Jag hade en kamrat som var utomordentligt begåvad och som läste in latin
och grekiska på två år. Han fick en trea - som det hette på den tiden - i båda
ämnena. Det var en utomordentlig prestation - det vet alla som var med då.
Han anställdes av ett amerikanskt reklamföretag, och man frågade amerika-
nerna: Varför anställer ni en person som har läst latin och grekiska? Han är
ju totalt värdelös för att sysselsättas på den amerikanska marknaden med
reklam! Nej, sade de. Han har visat att han har stor kapacitet att ta till sig
ny materia, och han kommer att klara sitt arbete alldeles utmärkt! Det har
han gjort. Han är numera chef för en av USA:s största reklambyråer och har
gjort en strålande karriär i USA.
Jag tycker att vi skulle önska litet mera av den här vidsynen även inom
svensk industri och svensk företagsamhet när det gäller att se till utbild-
ningen.
Vi får inte glömma att de studerande också utvecklas under studierna. Det
är en helt naturlig process som pågår och som leder till att de får ett självstän-
digt och ett kritiskt tänkande. Ett aktivt och kritiskt förhållningssätt till kun-
skap är enligt min uppfattning den bästa förberedelsen för yrkesverksamhet
av olika slag. Det är alltså svaret på Socialdemokraternas reservation.
Vad gäller de andra reservationerna skall jag försöka hålla mig mycket
kort. En kollega till mig har i pläderingen för en reservation i allt väsentligt
talat om vad majoriteten tycker om reservationerna. Möjligen skulle man
kunna säga, att om han hade använt den argumenteringen för att litet mera
försöka sätta sig in i vad majoriteten har sagt, tyckt och tänker om forsk-
ningen vid de mindre och medelstora högskolorna, hade reservationen inte
varit nödvändig. Det innebär en utomordentlig förstärkning av forskningsre-
surserna vid de mindre och medelstora högskolorna.
Vad gäller översynen av samtliga medellånga vårdutbildningar, kommer
Margitta Edgren att närmare beröra den frågan. Detsamma gäller en del yr-
kesexamina. Låt mig bara nämna en sak till, och det gäller de graderade be-
tygen i forskarutbildningen. Där vill vi från majoritetens sida inte motsätta
oss möjligheten att så småningom, om det är lämpligt och riktigt, införa gra-
derade betyg. Socialdemokraterna har avstyrkt förslaget utan att att vilja
pröva det. Vi tycker att detta är synd, och det är fel.
När det gäller högskolestyrelsernas sammansättning återgår Socialdemo-
kraterna till sitt gamla korporativa tänkande, när de vill garantera att både
företrädarna för studenter och verksamhetsföreträdarna skall ingå i styrel-
sen. Vi anser från majoritetens sida att det skall vara ett frivilligt åtagande.
Vi har samma syn också när det gäller institutionsstyrelserna och tycker att
den frihet som nu har åstadkommits i förslaget i propositionen är av utomor-
dentligt stort värde för högskolorna och universiteten för att de på ett flexi-
belt sätt skall kunna anpassa sig till den nya verkligheten.
Låt mig till slut, herr talman, bara säga några ord till Stefan Kihlberg.
Hans anförande präglades av den erfarenhet som han har från näringslivet.
Men universitet och högskolor är myndigheter, som har en helt annan tradi-
tion och erfarenhet samt en arbetsmarknad som är reglerad på ett annat sätt
än i näringslivet. Det är viktigt att komma ihåg det. Det tar lång tid att bygga
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
TVy högskolelag
m.m.
47
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
48
upp forskning, att erhålla den kritiska massa som behövs för att man skall
kunna nå fram till forskningsfronten, och det kräver en helt annan uppbygg-
nad än man kan ha inom näringslivet. Först om man arbetar på det sättet
kan man garantera en fullständig kompetens och en utbildning som håller
kvaliteten uppe i alla avseenden.
Dessutom har Nydemokraternas förslag en något pikant detalj, och det är
en rejäl utgiftshöjning. Detta framgår av reservation 36. Om man då betän-
ker att Nydemokraterna har varit förespråkare för avsevärda nedskärningar
i statsbudgeten finner jag det ganska svårt att få det att gå ihop.
Anf. 45 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Först skall jag be att få komplettera mitt tidigare inlägg med
att yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen nr 9.
Sedan vänder jag mig till Rune Rydén. Språkbruket är viktigt. Om man
excellerar i ordet frihet på så många ställen och i så olika sammanhang som
den borgerliga majoriteten gör, är man skyldig att sätta litet kött på benen
och tala om vad man menar. Där är Artur Lundkvists ord oerhört intres-
santa: Friheten från, balanserad av friheten till. Försök inte springa ifrån
det!
Jag skall ta ytterligare ett konkret exempel, och det är Forskningsråds-
nämndens remissyttrande över de utredningar som ligger till grund för för-
slaget. Forskningsrådsnämnden skriver:
De grundläggande frågorna frihet från vad, för vem och till vad diskuteras
inte. Motsättningar finns mellan den kritiska debattens frihet och konkur-
rensens och effektivitetens. Den demokratiska staten kan också utgöra
skydd och garanti för en livaktig, kritisk och fri forskning.
Vad är det för fel på ett parlament med den allsidighet som finns i detta
för att lägga upp målen? Vi har aldrig sagt att vi genom politiska beslut skall
styra verksamheten. Vi skall fastställa mål samt skapa garantier för en likvär-
dig utbildning och för rättssäkerhet. Detta är vad vi har sagt.
Trots att Rune Rydén sade att han inte skulle diskutera stiftelsefrågor -
det skall utbildningsministern tydligen göra - använder han dem som exem-
pel. Jag kan inte undgå att notera att en representant för de fyra regerings-
partierna har tagit avstånd från det förslag som nu är framlagt av utbildnings-
ministern och som har anknytning i den proposition som vi nu diskuterar.
Det är utomordentligt intressant. Jag börjar undra vilka som egentligen ut-
gör riksdagsmajoriteten i dagens läge, eftersom man har så olika uppfatt-
ningar, tydligen också när det gäller de mindre och medelstora högskolorna.
Jag skall nämna ett par saker i de reservationer som Rune Rydén tog upp.
När det gäller målen är det så att vi har en mer nyanserad syn. Vi har vidgat
de mål som regeringspartierna vill göra snävare. Vi tycker att det är viktigt
att yrkeserfarenheten har betydelse. Vi tycker att studenternas personliga
utveckling är viktig, liksom de demokratiska målen, osv. Det är ingen baga-
tell, när man vet att regeringen i andra sammanhang är så mån om att fram-
hålla att man bara skall reglera ett minimum, och sedan får vi göra vad vi
vill.
Rune Rydén är också ute på gator och torg och pratar väl om studenterna
och att de skall ha inflytande, men sedan går han emot på punkt efter punkt.
Det har inte undgått Rune Rydén att studenterna har avvikande meningar
på väsentliga punkter. Det gäller stiftelser och just studentinflytandet i olika
institutioner. Jag måste då uppfatta regeringens förslag på det sättet: frihet
för rektor att slippa föreslå studenter, och frihet för regeringen att inte utse
några studenter.
Anf. 46 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Bengt Silfverstrand talade om att Socialdemokraterna vill
styra verksamheten och ta ansvar för den, men samtidigt sade han att vi inte
skall styra verksamheten. Jag skulle vilja be honom att precisera sig på den
här punkten: Vilken av de två satserna är det som gäller? Vill han styra uni-
versiteten och högskolorna, eller vill han inte göra det? Om han väljer den
senare vägen, dvs. vill gå frihetens väg, som majoriteten har föreslagit och
som är företrädd i propositionen, är det välkommet och trevligt. Men det
hade varit trevligare om han hade uttalat sig för den ståndpunkten tidigare,
exempelvis i utskottet.
Vad sedan gäller målen är det riktigt att både yrkeserfarenheten och de
demokratiska målen är viktiga värderingar. Men därmed inte sagt att de au-
tomatiskt behöver skrivas in i målformuleringarna i högskolelagen. Det är
självklara värderingar som finns i samhället i övrigt - varför skall man skriva
dem på näsan i alla olika sammanhang? Det vill man tydligen på socialdemo-
kratiskt håll.
Anf. 47 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Svaret på Rune Rydéns fråga är att vi står bakom den första
och konkreta punkten i propositionen, nämligen den som i allt väsentligt
bygger på Högskoleutredningens förslag. Det finns klart uttalat när det gäl-
ler examensordning, antagningsregler, osv. Vi har visserligen några reserva-
tioner, men huvudtankarna står vi bakom - det är det som är det intressanta.
Men sedan lägger man till två punkter, som man talar vitt och brett om, utan
att komma med några konkreta förslag.
Rune Rydén försöker göra det enkelt för sig, att skapa en motsättning,
dvs. att det är de borgerliga som står för förnyelse. Det är återigen intressant
att notera att man tydligen inte är överens om det inom de fyra partier som
tills vidare utgör regeringsunderlaget.
Larz Johansson sade något mycket betydelsefullt i sitt anförande: Fortsätt-
ning av pågående reformarbete. Det är precis vad det handlar om! Grunden
lades bl.a. i förslaget om slopandet av linjesystemet, som drogs upp av en
socialdemokratisk regering, och de beslut som togs i juni 1991. Så arbetar
man vidare på dem. Det är precis vad vi vill.
Avregleringen är bra, men när man avreglerar måste man också ha klart
för sig konsekvenserna. När man i det här fallet öppnar för möjligheten att
inte garantera studenterna ett visst inflytande i högskolestyrelser och på
andra nivåer, öppnar det möjligheter för andra, i det här fallet på den lokala
nivån, att inte utse dem som man till äventyrs inte vill ha. Där har vi en håll-
bar linje, när vi säger att man skall skapa vissa garantier för att det inte blir
något godtycke på de här punkterna, för att få det demokratiska Högskole-
sverige som vi tycker att det borde finnas en bred politisk förankring bakom.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
A/y högskolelag
m.m.
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 44
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
50
Anf. 48 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Det här visar enligt min uppfattning att språkbruket är vik-
tigt. Nu säger Bengt Silfverstrand - och det är vällovligt - att han står bakom
huvudtankarna i propositionen. Det noterar vi. Han står också bakom för-
nyelsen. Det är viktigt i sammanhanget. Han tycker dessutom att avreglering
är bra. Det är alldeles utmärkt.
Hade det då inte varit rimligare att plocka bort en lång rad av reservatio-
nerna till betänkandet, som då hade blivit enhälligt på de här punkterna?
Det hade stärkt universiteten och högskolorna i deras verksamhet.
Sedan säger han att avregleringen inte är bra för en del individer. Den so-
cialdemokratiska attityden, att man inte tror på individen och individens fri-
het, kommer tydligt fram. Man vill omedelbart börja reglera.
Anf. 49 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag antar att Rune Rydén glömde att svara på den fråga som
jag ställde om högskolelagen och forskningen. Han var så försiktig att han
inte ens nämnde mig vid namn, utan han talade bara om en kollega till ho-
nom. Jag förmodar, herr talman, att jag har replikrätt, eftersom jag antar att
Rune Rydén avsåg mig.
Jag skall erkänna att det har varit vissa svårigheter att sätta sig in i hur
majoritetstexten egentligen skulle lyda och vad som skulle bli majoritetens
motiv för att avstyrka förändringen i högskolelagen. Under en lång tid, med
upprepade bordläggningar i utskottet, ända fram till dagen för justeringstill-
fället var det oerhört osäkert hur motiven skulle formuleras. Det må väl då
vara förlåtet att erkänna att det har varit litet svårt. Därför kvarstår min
fråga, Rune Rydén: Vilka är de faktiska och verkliga motiven, utifrån Rune
Rydéns utgångspunkter, till att inte vilja biträda detta förslag om en ändring
i högskolelagen, som skulle ge de mindre och medelstora högskolorna en
möjlighet att själva disponera över en forskningsresurs?
Anf. 50 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara till min värderade kollega Larz Johansson säga
att om han hade studerat vårt förslag litet närmare hade han insett att hans
eget förslag - att högskolestyrelserna själva skulle få ta hand om forsknings-
pengarna och fördela anslagen - skulle innebära en drastisk förändring av
det nuvarande högskolesystemet och anslagssystemet.
För det första finns det inte i flera av dessa högskolestyrelser den kompe-
tens som behövs för att klara av att fördela forskningsanslagen på ett rimligt
sätt.
För det andra, om man skulle tänka sig att delegera ansvaret till något an-
nat organ, som Larz Johansson visar på i sin reservation, finns det enligt min
uppfattning bara ett enda organ att delegera till, nämligen fakulteterna. Var-
för inte låta anslagen gå den vägen? Där finns både den forskningskompe-
tens och den överblick över forskningen i hela landet för varje specifikt om-
råde, som behövs för att kunna fördela pengarna på ett riktigt sätt. Den na-
turliga anknytningen mellan fakulteten och högskolan finns också.
För det tredje finns det på de allra minsta högskolorna inte alltid tillräck-
ligt många kompetenta forskare för att inrätta det som Larz Johansson efter-
lyser, nämligen ett slags fakultetsnämnd, som vid sidan av högskolestyrel-
serna skulle kunna ta hand om forskningen.
Detta leder till att den enklaste och mest riktiga vägen är att anknyta till
ett forskningssystem som finns i dag, och att låta pengarna gå via fakulte-
terna till de mindre och medelstora högskolorna. Pengarna är öronmärkta.
Det är alltså ingen skillnad när det gäller anslagens ram. Därför förstår jag
inte att Larz Johansson inte kunde acceptera det förslag som stöddes av en
överväldigande majoritet - av samtliga partier utom Larz Johanssons - i ut-
skottet.
Anf. 51 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Nu fick jag några motiv. Rune Rydén säger att detta skulle
innebära drastiska förändringar. Jo, jag tackar jag. Innebär inte resten av de
förslag som vi diskuterar i dag drastiska förändringar? Är det inte det som
är syftet, att åstadkomma drastiska och ganska radikala förändringar av hög-
skolesystemet? Men på den här punkten skall det konserveras in i minsta
detalj.
Rune Rydén säger att forskarna inte är kompetenta. Ute i högskolevärl-
den kommer man naturligtvis att läsa, om inte med tillfredsställelse så med
en viss förvåning, att Rune Rydén anser att en ganska stor del av det svenska
högskoleväsendet består av ej kompetenta, och att det organ som ansvaret
skall delegeras till är fakulteterna. Snälla Rune Rydén! De finns vid en an-
nan högskola, ett annat universitet. De finns inte vid den berörda högskolan.
Rune Rydén säger sedan att det inte finns tillräckligt många forskare. Dels
kan de bli flera om de får resurser, dels försöker man möta denna brist med
en rad konstruktiva åtgärder, som jag tidigare redovisade i mitt inlägg. Olika
former av nätverkskonstruktioner skulle göra att de blir tillräckligt många,
kompetenta och slagkraftiga för att kunna konkurrera med det övriga hög-
skole- och universitetsväsendet.
Är det möjligen det som oroar Rune Rydén, att konkurrensen skulle bli
för stark?
Anf. 52 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Det är ingalunda den möjligheten som oroar mig. Jag anser
att det vore välkommet om de mindre och medelstora högskolorna kunde
bygga upp sin kompetens i snabbare takt än för närvarande.
Jag tror att vi i Sverige har valt en felaktig väg för att bygga ut högskolevä-
sendet. Det hade varit riktigare att gå via filialerna, låta dem bygga ut fakul-
teter och därefter gå vidare, i stället för att i stort sett ha en högskola i varje
län, som vi har i dagsläget.
När jag uttalade mig om att kompetensen inte fanns vid dessa högskolor
menade jag, och jag sade också, att det bara gällde själva högskolestyrelsen.
Larz Johansson kan likaväl som någon annan här i kammaren omvittna att
högskolestyrelsen är sammansatt på ett alldeles speciellt sätt, som gör att den
vetenskapliga kompetensen inte finns företrädd hos alla representanter i
högskolestyrelsen. Det hade varit önskvärt, men vi har valt en annan kon-
struktion. Detta är ett väsentligt skäl för att inte skicka pengarna direkt till
högskolestyrelsen.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
TVy högskolelag
m. ni.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
Anf. 53 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Rune Rydén konstaterar litet vänligt överseende att grund-
orsaken till att vi i Ny demokrati har vår uppfattning är att jag skulle ha fått
mina erfarenheter huvudsakligen i näringslivet, i yrkeslivet.
Det är i sak riktigt att jag har fått de flesta av mina erfarenheter i näringsli-
vet, men det är inte detsamma som att det är det som har styrt vårt förslag.
Tvärtom är det så att jag när jag studerade vid Stockholms universitet, så
småningom vid Socialhögskolan i Stockholm, och ännu senare vid Linkö-
pings universitet, lärde känna den dåvarande akademiska världen på grund-
utbildningsnivå ganska väl.
Sedan jag kom in i denna vördade kammare har jag lyssnat och lyssnat.
Jag har läst och pratat med ett ändlöst antal människor, rektorer och profes-
sorer, som i dag arbetar i den här världen. Jag har kikat på paralleller och
erfarenheter utomlands, och jag kan konstatera att det finns många i skol-
världen som håller med Ny demokrati. Det är deras uppfattningar som vi
tycker är så viktiga att torgföra. Vårt förslag har byggts upp av erfarenheter
hos dem som verkligen jobbar med de här frågorna.
Rune Rydén vet att det finns många som håller med oss. Egentligen tror
jag att Rune Rydén gör det också. Jag har förståelse för att det är svårt att
få regeringsorkestern att spela samma stycke.
Rune Rydén tycker att det finns en litet pikant del i vårt förslag, en utgifts-
höjning. Men det är ingen utgiftshöjning i traditionell mening. Det är en av
de viktigaste investeringar som vi tror att Sverige kan göra i framtiden, näm-
ligen att investera i de människor som vill studera, som har ambitionen och
kapaciteten. Vi vill att de skall komma in och inte stängas ute. Därför måste
vi betala de kostnaderna - på samma sätt som sjukförsäkringen. Vi kommer
att få igen pengarna sjufalt, för att inte säga tiofalt, i framtiden. Om det kan
kallas pikant är vi pikanta med stolthet.
Anf. 54 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag skall ge Stefan Kihlberg rätt på en punkt och säga att
utbildning naturligtvis är en investering, men däremot är det helt klart att
det system som Ny demokrati förespråkar - som innebär en stor avreglering
och som är parallellt med hur det fungerar inom näringslivet - kommer att
innebära att kostnaderna för högskolan och forskningen kommer att öka,
om man inte sätter några som helst kostnadsbegränsningar. Det görs inte i
Ny demokratis reservation. Om Stefan Kihlberg hävdar motsatsen talar han
mot bättre vetande.
Anf. 55 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Jo, Rune Rydén, det finns en mycket effektiv kostnadsbe-
gränsningsspärr. Det står också i motionen. Kvaliteten får icke i något sam-
manhang eftersättas. Det är en mycket effektiv spärr mot att det skulle bli
något slags lavinartat missbruk.
52
Anf. 56 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Precis som kvalitet inte får kosta - och skali kosta.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Anf. 57 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Det är ett stort beslut som riksdagen om en stund skall fatta.
Det är stort därför att det berör många och på ett genomgripande sätt. Men
det är också stort därför att det har sådan betydelse för vårt lands framtid
både som kultur- och som industrination.
Villkoren för den högre utbildningen och forskningen avgör som få andra
ting förutsättningarna för framåtskridandet. Den högre utbildningens vitali-
tet avgör vårt lands långsiktiga utvecklingsförmåga.
Herr talman! Så är det naturligtvis i grunden för alla länder. Likväl är det
särskilt sant för oss som är mindre. Vi har inte så många andra sätt att kon-
kurrera på. Det blir så i ökande grad. Kvalitetskraven skärps. Det är bak-
grunden till de förändringar kammaren i dag diskuterar.
Europas universitetshistoria går från begränsning till vidsyn. Medeltidens
europeiska universitet hade yrkesträning som sin huvuduppgift. De skulle
därutöver tjäna Gud och konungen.
Grundandet av Berlinuniversitetet år 1810 blev ett betydelsefullt steg i
vidgandet av universitetens uppgifter. Här formulerar Wilhelm von Hum-
boldt de idéer om det fria universitetet som alltsedan dess varit huvudfåran
i västvärlden. Han sade att universitetet skulle vara fritt från kyrka och stat
för att i stället organiseras kring den egna forskningen och undervisningen.
Universitetet skulle vara vad han kallade en republik i staten, med en egen
senat och med egna medborgare. Med von Humboldts ord skulle universi-
tetet ha sin egen ordningsvakt.
Det Humboldtska idealet följdes 1988 upp när de europeiska universiteten
formulerade sitt eget Magna Carta. Man slog då fast att: ”---för att tillgo-
dose omvärldens behov måste universitetens forskning och undervisning
vara moraliskt och intellektuellt oberoende av alla politiska och ideologiska
maktgrupperingar. Friheten i forskning och utbildning är universitetens
grundläggande princip.”
Här i Sverige hade för övrigt 150 år efter von Humboldt och före det att
universitetens Magna Carta formulerades europeiskt en viktig uttolkare av
von Humboldt uppstått i Gunnar Myrdals person. Han skrev: ”Forskningen
och den högre undervisningen är den nationella kulturens källflöden. Det
nyvaknade intresset på alla håll för praktisk vetenskap får inte skymma un-
dan att denna själv liksom hela vår kultur i övrigt bygger på att vid våra hög-
skolor bedrives en fri forskning för ett sanningens utletande som inte styrs
av omedelbara nyttointressen.”
Jag beklagar, Bengt Silfverstrand, att jag mot denna historiska bakgrund
använder ordet ”fri”, så som universitetets idé ser ut. Den är i grunden hu-
manistisk - eller om man så vill - kulturell. Den handlar om hela samhällets
öppenhet, om behovet av kritik och motkritik, om själva nerven i varje sam-
hälle som vill kalla sig fritt. Universiteten utgör med Myrdals ord de källflö-
den ur vilka det öppna, offentliga samtalet hämtar sin inspiration.
Herr talman! Lika viktigt som universitetens och högskolornas oberoende
är för kulturens och humanismens mångfald är det för vårt lands ekonomiska
Ny högskolelag
m. m.
53
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
54
och industriella utveckling. De senaste årens utveckling på den internatio-
nella scenen, men också här i vårt eget land, har tydliggjort hur illa centrali-
serade statssystem och ekonomier förmår leva upp till den nya tidens krav.
Vetenskap kan, lika litet som den enskildes utveckling av sin egen förmåga,
planeras fram. Där man har försökt har man misslyckats.
Herr talman! Jag har velat inleda med detta något bredare perspektiv på
den högre utbildningens och forskningens historiska och samhälleliga roll.
Kravet på frihet och oberoende för vetenskap och utbildning är emellertid -
och det är viktigt att understryka - inte detsamma som att staten saknar en
roll på detta område. Däremot säger det oss något om hur rollen skall spelas.
I praktiskt taget alla länder tar staten ett betydande ansvar för den högre
utbildningen. Forskningen uppbär oftast offentligt stöd. I få länder tas emel-
lertid detta ansvar genom att staten i enskildheter avgör hur t.ex. utbild-
ningen skall genomföras, och nästan ingenstans är staten ensam om att bära
ansvaret.
De internationella iakttagelserna lär oss att den svenska staten även i
framtiden har viktiga uppgifter inom högre utbildning och forskning. Det
gäller inte minst i fråga om den ekonomiska säkerheten. Men de internatio-
nella erfarenheterna, tillsammans med våra egna erfarenheter sedan 70-ta-
lets mitt, lär oss också att uppgiften ser ut på ett annat sätt än vad man före-
ställde sig då t.ex. 1975 års högskolebeslut fattades.
Att förändra villkoren för de statliga universiteten och högskolorna är den
första av de ambitioner som präglar regeringens förslag i propositionen Fri-
het för kvalitet.
Herr talman! Jag är glad över att riksdagens utbildningsutskott med sådan
kraft slutit upp bakom regeringsförslaget. Riksdagens beslut med anledning
av utbildningsutskottets betänkande kommer att utgöra en stabil bas för den
vitalisering av den högre utbildningen och den förstärkning av studenternas
ställning som vi nu inleder.
Det senare är en särskilt viktig del av den frigörelse av universiteten och
högskolorna som vi satt oss före att genomföra. Det uppnås genom att det
centrala linjesystemet avvecklas, men också genom att varje universitet och
högskola ges incitament att gå varje students intressen till mötes.
Inte minst betydelsefull är den profilering som varje universitet och hög-
skola i framtiden kan genomföra. Det innebär en större slagkraft, inte minst
i det nödvändiga internationella samarbetet. Men det innebär också att stu-
denterna får en tydligare bild av vart man bör söka sig för att få den utbild-
ning man önskar med högsta kvalitet. En utveckling i denna riktning ger alla
högskolor och universitet nya chanser.
Jag är själv övertygad om att det innebär att såväl små högskolor som stora
universitet hittar sin resp, särprägel. Jag tror också att det i denna process
inte minst kommer att visa sig att många mindre högskolor, tydligare än i
dag, kommer att komma till sin rätt. Kvaliteten kommer att främjas i det nya
universitets- och högskolesystem som vi nu diskuterar. Det sker genom att
studenterna får större möjligheter att ställa krav och genom det särskilda ut-
värderingssekretariat som inför studenter och andra har att garantera ex-
amenskvaliteten.
Herr talman! I det senaste halvårets debatt om studerandeinflytande har
jag förvånat mig över att så få företrädare för oppositionen har förmått
medge att det förhåller sig på det här sättet. Dessutom förefaller man att
bortse ifrån att det viktigaste av allt är att vi bokstavligen förmår erbjuda
varje student en utbildning i världsklass.
Som har framgått av debatten så här långt tvangs Socialdemokraterna re-
dan före regeringsskiftet att av en obändig verklighet medge att det gamla
universitets- och högskolesystemet inte höll. Det var välkommet att denna
insikt infann sig.
Ändå fattas det någonting i övertygelsen. De socialdemokratiska reserva-
tionerna till utbildningsutskottets betänkande bär vittnesbörd om ett parti
som förefaller sakna inre kompass i högskolepolitiken: avreglering - men
ändå inte, och framför allt inte så mycket och inte så fort.
Jag kan naturligtvis förstå att det kan finnas skäl till ambivalensen. En tidi-
gare omhuldad föreställning om hur den högre utbildningen borde organise-
ras gick i bitar på 15 år. Ändå: skulle tvehågsenhet få styra den så viktiga
förnyelsen av den högre utbildningen, är risken stor att förnyelsen kommer
att misslyckas. Universitet och högskolor, studenter och lärare måste tilltros
förmågan att sörja för att utbildningen blir av yppersta klass. Då måste riks-
dagen förmå att hålla sina egna ambitioner och intressen kontrollerade för
att ge utrymme för andra att utveckla sina.
Socialdemokraterna går, herr talman, i sin tvehågsenhet gentemot frigö-
relsen enligt min mening över den gräns där nödvändiga hänsyn till studen-
ternas rättssäkerhet och hela landets intressen riskerar att bli till blott och
bart en variant av det gamla U 68, som vi nu lägger till handlingarna. En
sådan politik saknar helt enkelt möjlighet att fungera.
Herr talman! Jag redovisade nyss att de internationella erfarenheterna un-
dantagslöst pekar mot att staten inte är eller bör vara ensam om att ta ansvar
för att hög utbildning av god kvalitet erbjuds våra unga. Det är denna iaktta-
gelse som gjort det angeläget att inte begränsa dagens analys och förslag till
enbart de statliga universitetens och högskolornas arbete. I Frihet för kvali-
tet anges därför två ytterligare ambitioner som delar av regeringens strategi
för att förstärka den högre utbildningen: Helt fria högskolor skall, efter kva-
litetsprövning, kunna tilldelas rätt att examinera studenter. Förutsättning-
arna prövas dessutom för en överföring av några i dag statliga högskolor till
stiftelseform.
I det senare hänseendet har ett underlag för fortsatta diskussioner i da-
garna överlämnats till Tekniska högskolan i Stockholm, till Chalmers i Göte-
borg och till Högskolan i Jönköping. Låt mig emellertid, herr talman, innan
jag kommenterar stiftelsefrågan, något ytterligare utveckla motiven för hög-
skolor med annan huvudman än staten själv.
Det beslut riksdagen i dag uppenbarligen avser att fatta når långt i fråga
om frigörelse av de enskilda lärosätena. Likväl är det ofrånkomligen så att
statliga högskolor står i en myndighetsrelation till regering och riksdag. Det
innebär en begränsning i möjligheterna att pröva nytt och att tillmötesgå
krav t.ex. från studenter och det omgivande samhället. Det är min överty-
gelse att hela universitets- och högskoleväsendet skulle vinna på om det i
kretsen av högskolor också fanns de som arbetade under andra villkor än
statens. Det är denna övertygelse som avspeglas i regeringens tredelade re-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
55
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
56
formstrategi. Fler högskolor än statens egna blir därmed till en integrerad
del av den förnyelseprocess som nu inleds.
En rad utbildningsinstitutioner har det senaste halvåret sökt kontakt med
regeringen för att få sina möjligheter att erhålla examinationsrätt prövade.
Universitetskanslerns utvärderingssekretariat kommer att spela en avgö-
rande roll i den kvalitetsgranskning som föregår tillståndsbeslut.
Den entusiasm som möjligheten att bli accepterad som högskola med ex-
amensrätt väckt är mycket stimulerande. Den vittnar om den nya kapacitet
som den högre utbildningen nu kan få tillgång till.
Dessa nya institutioner för högre utbildning är det ena sättet varigenom
universitets- och högskolesystemet kan ges en mera varierad utformning.
Möjlighet för intresserade högskolor att ombildas till stiftelser är det andra.
Efter ett år av diskussioner har tre högskolor sagt sig vara engagerade i
tanken på att pröva nya arbetsvillkor. Med dessa-och jag ber Bengt Silfver-
strand noga observera orden - går vi nu in i slutgiltiga diskussioner för att se
om det finns en bas mellan regering och resp, högskola för ett gemensamt
förslag till riksdagen under våren.
Efter att jag tagit del av några av de inledande kommentarerna till det un-
derlag som lämnats till de tre aktuella högskolorna finner jag skäl att påpeka
ett par ting.
Det första är att staten i det nu offentliggjorda materialet utfäster sig att
även i framtiden stå för finansieringen, om än i andra former än i dag.
Det andra är att de närmare relationerna mellan staten och de aktuella
högskolorna inte är opåverkbara. I en stiftelseurkund och i avtal kan staten
lägga fast de villkor som man anser skall gälla för stiftelsehögskolornas fram-
tid.
Låt mig också, herr talman, snabbt och i detta sammanhang besvara de
frågor Bengt Silfverstrand i anslutning till detta har ställt till mig.
Den första är frågan om inte denna kammare är så allsidigt sammansatt
att den borde kunna ta ansvar för alla högskolor. Jag tror, herr talman, att
Bengt Silfverstrand med sin fråga har missat själva den principiella poängen
i det vi nu resonerar kring. Det är bra för vitaliteten och för öppenheten i
vårt samhälle om vissa högskolor har en annan hemmahamn än en aldrig så
allsidigt sammansatt riksdag. Enligt min mening är det t.o.m. nödvändigt för
att vi skall veta att kritiska och oberoende krafter alltid kommer att finnas.
Bengt Silfverstrands andra fråga gäller påpekandet i propositionen om att
riksdagen alltid kan inskränka friheten för de statliga högskolorna. Det för-
undrar mig att Bengt Silfverstrand undrar över ett sådant påpekande. Har
han redan glömt 1975 års högskolebeslut?
I den tredje frågan säger sig Bengt Silfverstrand inte förstå propositionens
påpekande om att högskolor med andra huvudmän än staten kan bidra till
en effektivare resursanvändning. Min motfråga är: Varför skulle det som är
sant på alla andra områden inte vara sant i fråga om den högre utbildningen?
Den fjärde frågan handlade om byggnadsfrågorna, där Bengt Silfver-
strand emellertid blandar ihop olika ting i samma fråga. Han kommenterar
byggnadsfrågor för eventuella stiftelsehögskolor, som om det gällde statliga
högskolor. Då blir det naturligtvis alldeles felaktigt, både i slutsats och i ana-
lys.
Den femte frågan handlar om terminsavgifterna, där Bengt Silfverstrand
hävdar att terminsavgifter ligger i själva stiftelsetanken. Det gör de inte alls!
Låt mig härtill, herr talman, bara notera att jag delar de ambitioner ut-
skottet gett uttryck för i akt och mening att främja jämställdheten inom den
högre utbildningen. Jag avser att återkomma till dessa viktiga frågor i de pro-
positioner om högre utbildning och forskning som presenteras för riksdagen
i februari.
Bengt Silfverstrands påpekande om den sociala snedrekryteringens pro-
blem finns det också anledning att allvarligt notera. Klädsamt hade det emel-
lertid varit om Bengt Silfverstrand samtidigt velat medge att en positiv trend
i fråga om den sociala fördelningen inom den högre utbildningen bröts när
totalregleringen infördes. Det stämmer i vart fall mig till viss eftertanke om
vilka metoder det är som är mest gagneliga för att tillse att alla typer av ung-
domar får möjlighet att genomgå högre utbildning.
Själv tror jag att bättre lön för studiemödan är den viktigaste enskilda åt-
gärden för att engagera fler studenter från mindre studiemotiverade hem.
Är man inte självklart och naturligt motiverad för långa studier, blir det na-
turligtvis etter värre om man inte får någon lön för studiemödan.
Herr talman! Jag är övertygad om att den svenska högre utbildningen
kommer att vinna ordentligt på den förnyelse som nu är i vardande. Jag be-
styrktes i detta av de erfarenheter som jag drog av den slutgiltiga utfrågning
som OECD:s utvärderare bestod Utbildningsdepartementets ledning med i
Paris för ett par månader sedan, en utfrågning som Bengt Silfverstrand - av
hans anförande här i dag att döma - inte till fullo tagit del av.
Efter sju timmars diskussion talades det inte längre om det som varit, utan
om den nya svenska modellen i vardande. Det är min förhoppning att också
de partier och andra i Sverige, som alltjämt - likt OECD i början - känner
sig litet ovana, till sist skall följa med på vägen.
(Applåder)
Anf. 58 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Jag noterar att Per Unckel tydligen är opåverkad av vad som
tidigare har sagts här i kammaren. En eminent företrädare för de borgerliga,
dvs. Per Unckels eget regeringsunderlag, talade om den nya svenska model-
len och satte socialdemokratin i motsats till denna nya modell, som ett slags
bromsklossar. Men verkligheten och sanningen är precis den som Larz Jo-
hansson tidigare påpekade, nämligen att detta rör sig om en fortsättning av
ett pågående reformarbete. När vi socialdemokrater i regeringsställning
uppfattade de ständigt nya signalerna och förändringarna i samhället var det
alldeles självklart för oss att vi efter en vital debatt - vilket vi också har i
dag - tog konsekvenserna och tog vissa initiativ till förändringar.
Det är enbart på den första punkten - av tre punkter -, som handlar om
förändringar av den grundläggande utbildningen, som det finns några avvi-
kelser. Man kan också tala om en förnyelse. På de andra punkterna är det
fråga om retorik.
Nu var det något mer lågmält än i pressmeddelandet, men när Per Unckel
talar om att man skall pröva dessa möjligheter är det ett utspel från regering-
ens sida, som Centerpartiet uppenbarligen inte står bakom - jag uppfattar
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
57
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m. m.
58
Larz Johansson som en auktoritativ företrädare för det partiet. Detta är
utomordentligt anmärkningsvärt.
Kritiken gäller polemiken i pressmeddelandet, där man nedvärderar de
parlamentariska instansernas betydelse för högskolepolitiken.
Per Unckel svarade inte på frågan om fastigheternas roll i sammanhanget.
Vi skall i morgon ta ställning till ett förslag som innebär att det i botten skall
vara ett statligt ägande av högskolefastigheter. Som Per Unckel själv påpe-
kade finns det ju ännu inte något konkret förslag om stiftelse. Då är frågan
fortfarande berättigad: Vad är det som gäller? Är det Finansdepartementets
linje som går ut på att det skall vara ett statligt ägande som gäller? Eller är
det Utbildningsdepartementets eller är det Moderata samlingspartiets i rege-
ringen uppfattning om hur stiftelsen skall se ut som gäller? Det saknar fak-
tiskt inte betydelse.
Jag vill återkomma till studenterna. Sveriges förenade studentkårer har
kraftfullt reagerat mot stiftelsepropåerna. Det har varit en mycket negativ
reaktion.
Anf. 59 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Som svar på Bengt Silfverstrands frågor vill jag säga föl-
jande. Observera att det inte var jag som talade om den nya svenska model-
len, utan det var OECD som gjorde det. Jag hänvisade till OECD:s uttryck,
om det må vara mig tillåtet att göra så.
Beträffande den andra frågan om det s.k. utspelet om stiftelsehögskolor,
vet jag inte hur Bengt Silfverstrand har bibringats uppfattningen om utspel.
Som jag tidigare under året flera gånger har redovisat i denna klammare har
vi fört en kontinuerlig diskussion med de högskolor som har varit intresse-
rade av sådana diskussioner, dvs. högskolor som har tagit initiativ gentemot
oss för att få prövat om det fanns nya verksamhetsformer som kunde vara
öppna för dem.
Vi har nu kommit till en punkt då det finns anledning att föra dessa diskus-
sioner i något mera konkreta termer för att dessa högskolor skall kunna göra
sig en föreställning om hur verkligheten kan komma att gestalta sig. Men,
som jag tidigare sade, detta är en pågående diskussion som skall utgöra bas
för ett gemensamt ställningstagande av högskolor och regering senare under
våren, eller rättare sagt: pågående diskussioner för att klargöra om det finns
en bas för en gemensam ståndpunkt.
Jag har med viss tydlighet redan tidigare framhållit att jag tror att det vore
vitalserande för hela högskolesystemet om vi gick den internationella vägen
och tillät också andra att ge sitt bidrag till den högre utbildningen.
Den tredje frågan torde ha sin utgångspunkt i vad Bengt Silfverstrand
upplever som min nedvärdering av de parlamentariska instanserna. Som för-
utvarande ledamot av denna kammare vore ingenting mig mera främmande
än att säga att riksdagen saknar betydelse. Däremot säger jag att det är min
övertygelse att vårt samhälle och universitetsväsende blir bättre om allting
inte är liktydigt med politik. Det är bra om det finns sektorer i vårt samhälle
som står fria från den politiska makten och dennas från tid till annan skif-
tande inställningar. Universiteten och högskolorna tillhör genom den mo-
derna europeiska traditionen den kategori av institutioner som mår väl av
att ha delar av sig stående helt fria från den offentliga makten. Det är det
som några av oss talar om i termer av krafter och motkrafter, alltså att inte
ens en aldrig så demokratisk statsmakt skall kunna kontrollera hela universi-
tetsväsendet, om den skulle komma på den idéen. Jag tycker att det vore till
fördel om Sverige i detta hänseende blev mer europeiskt.
Den fjärde frågan handlade om högskolans fastigheter inför riksdagens
beslut i morgon. Intill dess att ett förslag finns om ett överförande av någon
eller några högskolor i stiftelseform med dettas eventuella konsekvenser för
fastighetsfrågorna gäller naturligtvis det förslag som regeringen via Finans-
departementet har presenterat.
Till sist: Visst, Bengt Silfverstrand, skall vi lyssna på studenterna. Det är
i själva verket studenternas intressen som står i centrum för hela den högsko-
lereform som regeringen nu har presenterat. Men begå inte misstaget att för-
växla varje students intressen med vad SFS säger i Bengt Silfverstrands öra
vid det tillfälle då Bengt Silfverstrand vill lyssna!
Anf. 60 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Det är ganska fantastiskt att höra dessa väl valda ord om
studenterna. Men vad har de satt för spår i den här propositionen? Utbild-
ningsbevakning och lokalt engagemang i utbildningens uppläggning är det
viktigaste inflytandet för Sveriges studenter, oavsett på vilket universitet el-
ler vilken högskola de går. Det är mot denna bakgrund som vi är så ange-
lägna att studenterna skall få rätt och möjlighet att verka i olika styrorgan
inom högskolan. Att studenter stöder varandra är viktigt både för de en-
skilda studenterna och för studenterna som grupp. Det är väl ändå inte oin-
tressant, Per Unckel, att SFS tar ett så kraftfullt avstånd från planerna på
stiftelseuniversitet. Har regeringen för vana att göra sådana här utspel i olika
frågor för att testa bärkraften i regeringssamarbetet? Är det inte kollektiva
beslut som fattas inom regeringen, också när man gör utspel av den här ty-
pen? Detta är ju rätt så fantastiskt.
Sedan tycker jag att det var något nedlåtande mot SFS att åtminstone an-
tyda att SFS inte är riktigt representativa. Jag underar vem som är represen-
tativ för regeringen i den här debatten, t.ex. när det gäller stiftelsefrågan. Är
det Per Unckel eller Larz Johansson?
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
Anf. 61 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Om man ser till det studentintresse som jag sätter främst, så
är det varje enskild students möjligheter att få den bästa utbildning som vi
kan erbjuda och honom eller henne. I synnerhet det faktum att en student
skuldsätter sig med uppemot ett par hundratusen för en vanlig akademisk
utbildning gör att det är av grundläggande betydelse att studenten vet att
han eller hon får precis den utbildning han eller hon efterfrågar. Detta är
utgångspunkten.
Med det system som vi nu skall genomföra - åtminstone i denna del delvis
tillsammans med Socialdemokraterna - förstärks varje enskild students möj-
ligheter att direkt och personligen kunna påverka utbildningens upplägg-
ning. Det, Bengt Silfverstrand, är riktig frihet.
Det kompletteras med en rätt för studenternas organisationer att vara re-
59
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
60
presenterade i universitetens organ. Regeringen har i detta hänseende stan-
nat vid att ange att studenter skall vara representerade. Men på grund av att
vi inte i detalj anger hur många ledamöter som skall sitta i varje organ, fann
vi det orimligt att centralt reglera antalet studenter som skulle sitta i orga-
nen. Vi har i detta hänseende ett betydande förtroende för att lokala univer-
sitetsledningar tillsammans med studenterna finner former för att tillgodose
studenternas intressen. Jag har i varje fall inte sedan propositionen presente-
rades hört en enda högskola som inte skulle visa sig förmå svara upp mot
dessa krav och detta ansvar.
I frågeställningen om representativitet, säger jag inte att jag inte lyssnar
på Sveriges Förenade studentkårer, men jag lyssnar även på andra. Jag lyss-
nar också på de kårer som av olika skäl har valt att stå utanför Sveriges För-
enade studentkårer, vilket vid det här laget råkar vara en hel del. På basis av
det som vi får höra - inte på basis av vad de säger att de representerar - fattar
regeringen sina beslut och förelägger riksdagen dessa. Svårare är det inte,
Bengt Silfverstrand, när man vill finna en rimlig avvägning mellan de olika
intressen som gör sig hörda i en debatt som denna.
Anf. 62 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Låt mig först få inleda med att säga några ord om reservation
11, som gäller de medellånga vårdutbildningarna och yrkesexamina för dem.
Jag är faktiskt mycket ledsen över denna reservation. Hösten 1990 var vi i
utskottet nämligen helt överens om att vi skulle gå till den dåvarande rege-
ringen och begära en totalöversyn av de medellånga vårdutbildningarna. Se-
dan fick vi en ny regering sent hösten 1991.
I reservationen anges att denna utredning skall genomföras ytterligt
snabbt. Det som skiljer reservationen från utskottsmajoritetens förslag är
endast tidpunkten. Reservanterna vill under denna vår ha besked om hur
det blir. Det är väldigt märkligt, tycker jag, eftersom vi i detta sammanhang
har varit helt överens. Vi har gång på gång tagit upp och efterlyst denna ut-
redning. Att Socialdemokraterna nu reserverar sig, tycker jag är litet klå-
fingrigt. Dessutom lägger ju vi i utskottsmajoriteten till ett par uppgifter i
fråga om denna översyn. Dels skall man i samband med att linjerna avskaffas
se över yrkesexamina, t.ex. för laboratorieassistenter, arbetsterapeuter och
optiker, dels skall man se över ansvarsfördelningen mellan Socialstyrelsen
och högskolans tillsynsorgan när det gäller de utbildningar som leder till legi-
timitet. Jag yrkar givetvis bifall till utskottets hemställan i betänkandet i
denna del.
Sedan skulle jag vilja säga några ord om jämställdheten inom den svenska
högskolan, som har gått en kräftgång. Det visar den rapport av Egon Hemlin
som presenterades tidigt i våras. Man kan dra en slutsats av hans rapport
när det gäller vad det beror på att jämställdhetsarbetet, dvs. att åstadkomma
balans mellan män och kvinnor på alla nivåer inom högskolan, inte tas riktigt
på allvar av de skilda planerings- och beslutsorgan som finns inom högsko-
lan. Entusiaster som gör ett gott arbete finns förvisso. Men de har i regel
tvingats att jobba i motvind eller, i bästa fall, i likgiltig stiltje. Mera sällan
har deras arbete lyfts fram som goda exempel på att jämställdheten i högsko-
lan också är en kvalitetsfråga.
Bl.a. med anledning av denna rapport tillsatte regeringen en arbetsgrupp
under min ledning, som nu har överlämnat konkreta förslag och fört fram
idéer om hur detta arbete skall påskyndas, så att de mål som riksdagen satte
upp, senast 1987, i alla fall skall kunna uppnås under 90-talet.
Då, Bengt Silfverstrand, kan vi återkomma till diskussionen om att politi-
ker i handling skall visa vad de menar och sätta vilja och kraft bakom orden.
Då gäller det inte att leka med orden om man skall iaktta eller främja, eller
om man bör eller skall. Vi har lekt med ord, som för den enskilda högskolan
inte har haft den minsta betydelse. Vi i denna kammare har trott att vi har
främjat och iakttagit jämställdhetsarbetet, men vi har i praktisk handling
inte visat att det faktiskt finns både vilja och kraft bakom våra ord.
Därför är jag mycket nöjd med att utskottet, med anledning av folkpartis-
ten Christer Eirefelts motion, nu förtydligar att man när det gäller urvals-
grunder och särskilda skäl som urvalsgrund, också skall inrymma tillämpning
av jämställdhetsaspekten och att denna urvalsgrund skall ses som ett verktyg
för att vi skall nå målen om balans mellan män och kvinnor inom både grund-
utbildning och forskning.
Principen är inte ny. Allt sedan 1978 har regeringarna varit ense om att
jämställdhetsaspekten utgör saklig grund enligt regeringsformen vid tillsätt-
ning av tjänster på det statliga området. Vad vi menar är att denna princip
som urvalsgrund bör tillämpas inte bara för dem som söker tjänster utan
också för dem som söker kurser, program och utbildningar till och inom hög-
skolan. När högskolan nu skall ta ansvar för sin egen antagning av stude-
rande, bör man således som en urvalsgrund tillämpa jämställdhetsaspekten
och därmed kunna ge förtur till sökande av underrepresenterat kön när me-
riterna, dvs. kunskaperna, erfarenheterna och den särskilda fallenheten för
den sökta utbildningen, är i stort sett lika om än inte identiskt lika.
Jag förmodar att alla här är medvetna om att jämställdhet i högskolan inte
kan pratas fram. I så fall hade vi haft den. Ansvaret ligger på högskolorna
själva att använda de resurser som står till buds, använda sin fantasi och sitt
sinne för ”fair play”. Men med lagar och förordningar understöder vi i hand-
ling en tydlig vilja till rättvisa. Rättvisa är ju för all del i dag inte en tydligt
kontroversiell fråga i samband med jämställdhet i högskolan. Såvitt jag har
förstått finns det ingen som vill ställa sig upp och säga att det är rättvist att
5 % av professorerna är kvinnor. Alla inser nog att det inte till 95 % till mäns
fördel skiljer i begåvning, utbildning och kreativitet. Men vad få är riktigt
medvetna om är att jämställdhet också är en kvalitetsfråga.
Den som först, såvitt jag vet, talade om detta var Peter Scott, som gjorde
en utredning till den av oss alla så högt rosade Grundbulten i High Education
in Sweden, A look from the outside. Där förvånades han över att jämställd-
heten i högskolan här i Sverige sågs som en politiskt extern fråga och inte i
första hand som en intern akademisk angelägenhet, vilket är vitalt för kvali-
teten i den akademiska verksamheten. Lika förvånad var han över bristen
på medvetenhet om jämställdhetens betydelse för utbildningens och forsk-
ningens kvalitet.
På detta tema, utbildningens och forskningens kvalitet, är det viktigt att
vi nu framöver tar till vara de förslag som denna arbetsgrupp har utarbetat
och att vi också på sikt följer upp, mäter och utvärderar jämställdhet som
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
61
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
kvalitet, precis på samma sätt som när det gäller andra kvalitetsindikatorer
som skall utvärderas.
Anf. 63 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Jag vill mycket kortfattat säga något om examina på vårdut-
bildningarna. Det är mycket rimligt att riksdagen just i detta ögonblick, när
vi skall fatta beslut om att avveckla utbildningslinjerna och när vi vet att yr-
kesutbildning och program måste vara distinkta för vissa typer av utbild-
ningar, ger en mycket tydlig signal till regeringen att något nu måste ske och
att den måste ta tag i detta.
Det är ju kopplat till beslutet om en avveckling av utbildningslinjerna som
detta ställningstagande skall ses.
Margitta Edgren har på ett föredömligt sätt engagerat sig i jämställdhets-
frågorna. Hon har försökt, det är jag övertygad om, att göra något mera av
dessa. Men jag tycker att Margitta Edgren inte skall göra det så lätt för sig
och bara säga att det är fråga om en lek med ord. Jag tror att alla i denna
kammare - definitivt de som sitter med i utbildningsutskottet - förstår skill-
naden mellan ”iaktta” och ”främja”. Det är faktiskt inte fråga om någon lek
med ord. Att iaktta betyder att man har ögonen på vissa saker. Men ingen-
ting sägs om ambitionerna eller om viljan, dvs. om vad man konkret vill
göra.
Om man däremot lägger till ordet främja, betyder det för mig - förhopp-
ningsvis också för Margitta Edgren - en aktiv medverkan till, dvs. att man
offensivt verkar för, en förbättrad jämställdhet på det här området. Därför
tycker jag, Margitta Edgren, att det inte är för mycket begärt att ni ställer er
bakom detta, som ni betraktar som en självklarhet. Om det är en självklar-
het, bifall då framlagda förslag. Det borde inte tära alltför mycket på presti-
gen att göra det.
Anf. 64 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Det gäller översynen av de medellånga vårdutbildningarna,
som vi beslutade om 1990. Den tidigare regeringen hade ett och ett halvt år
på sig att se över utbildningarnas längd, vidareutbildningen och den interna-
tionella relevansen. Nu, efter regeringsbytet, lägger vi till två stora, tunga
uppgifter när det gäller den här översynen. Dels gäller det yrkesexamina,
dels gäller det ansvarsfördelningen visavi Socialstyrelsen. Fortfarande tror
man alltså att detta skulle kunna presenteras tidigare. Men förut har man ju
inte haft sådan brådska. Det är det som jag är ledsen över. Ord och handling
stämmer inte överens. Vi är ju överens om att det är fråga om en viktig över-
syn. Spela då inte bort den tyngd som just den här samsynen innebär genom
att ha med en reservation om en sådan - ursäkta mig - bagatell.
När det sedan gäller detta med en lek med ord är det på det sättet att vad
som göras skall i lagar och förordningar i stort sett redan är gjort på jäm-
ställdhetens område. Då har det kvittat om vi använt ”bör”, ”skall”,
”främja” eller ”iaktta”. Det har inte blivit mer av jämställdhet för det. Det
viktiga nu är ju att vi kan få den akademiska världen med oss, eftersom det
är den som måste förändra innehållet i utbildningarnas strukturer och for-
62
mer. Det som är viktigt är alltså att den akademiska världen ser jämställdhe-
ten som en kvalitetsfråga - då blir det jämställdhet.
Det blir inte jämställdhet i och med att vi i debatter här i kammaren eller
i lagtext skiljer mellan ”främja” och ”iaktta”.
Anf. 65 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Det är faktiskt inte betydelselöst att ytterligare ett år har gått
efter nämnda period om ett och ett halvt år när det gäller den här översynen.
Som Margitta Edgren erinrar sig, var vi i den socialdemokratiska gruppen i
utbildningsutskottet inte passiva.
Vid ett par tillfällen gick vi in, i gott samförstånd, och påverkade och änd-
rade förslag. Då fanns det en enighet. Förutom en enighet - i och för sig har
väl en sådan skymtat någon gång på sistone - efterlyser vi konstruktiva sam-
tal. Kompromisser efterlyser vi också från den nuvarande utskottsmajorite-
tens sida.
Jag pratade inte om ”bör” och ”skall”, Margitta Edgren. Vi är helt överens
om att det är fråga om en lek med ord i det avseendet. Däremot konstaterar
jag att det finns en klar artskillnad mellan ”främja” och ”iaktta”. Därför är
det inte för mycket begärt att, med tanke på Margitta Edgrens engagemang
i jämställdhetsfrågor, hon också är beredd att sätta kraft bakom orden och
välja det som innebär en betydligt större förpliktelse för regeringen att följa
det som sägs. Det handlar alltså om skillnaden mellan att främja och att bara
passivt iaktta.
Anf. 66 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Jag är varm anhängare av politiska samtal och vill gärna att
sådana samtal förs. Jag tycker också att vi i utskottet mer och mer under det
här året har haft både vilja och möjligheter att föra sådana samtal.
När det gäller detta med ”främja” och ”iaktta” har jag i Svenska akade-
miens ordlista, som jag faktiskt gick och hämtade, funnit att ”främja” bety-
der hjälpa fram, understödja och att ”iaktta” betyder ta tillfället i akt, be-
gagna tillfället. Det finns alltså en viss nyansskillnad här. Men jag kan inte
inse att skillnaden är så stor att den förtjänar en reservation när det gäller
detta betänkande om högskolelagen.
Det gäller trots allt att få högskolans ansvariga att inse att det formella
regelverket inte automatiskt fylls med ord. Det gäller att inse att den tradi-
tionella uppdelningen av arbetsuppgifter och ämnesval mellan män och kvin-
nor har en historisk-strukturell bakgrund. Det är den historisk-strukturella
bakgrunden som vi nu måste förändra. Det gör man bara om insikten finns
att det är kvalitet som på lång sikt främjar verksamheten.
Anf. 67 TUVE SKÄNBERG (kds):
Herr talman! Regeringens proposition 1992/93:1 om universitet och hög-
skolor bär namnet Frihet för kvalitet. Både frihet och kvalitet är honnörsord
för Kristdemokraterna. Och helt säkert finns det ett betydande utrymme
inom universitet och högskolor för att öka både kvaliteten och friheten. Jag
vill senare återkomma till och säga något om dessa begrepp.
Jag vill dock inleda med att berätta om en för mig mycket minnesvärd ef-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
63
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
64
termiddag för snart 20 år sedan hemma hos min klassföreståndare. Det var
alldeles i slutet av sista terminen på den treåriga naturvetenskapliga linjen.
Jag och mina klasskamrater var hembjudna till klassföreståndaren för en
stunds trivsam samvaro.
Vi samtalade om vad vi skulle göra till hösten. Nästan alla skulle läsa vi-
dare - för pojkarna gällde det efter ett års militärtjänst. Där fanns blivande
läkarstuderande, jurister, lärare, biologer och teknologer - för att nämna
några exempel. Livet lekte, och vi tyckte att vinden fyllde våra segel. Vår
lärare, som förresten var lärare i fysik, tog del av våra ambitioner och höll
sedan ett tal som jag fortfarande vägleds av.
Han påminde oss om att vi hade fått del av den bästa utbildning som stod
till buds och sade att den universitetsutbildning som vi stod i begrepp att på-
börja skulle föra många av oss fram till beslutande positioner i samhället, till
vad som människor skulle komma att räkna som högt uppsatta poster. Inför
detta ville han att vi skulle tänka på att vi hade ett ansvar för den begåvning
och den skolning som vi hade fått och skulle få. Han talade om vikten av att
använda sina resurser för andras bästa, inte bara för sitt eget bästa, och av
att tjäna andra med sin utbildning. Vi skulle tänka på att vi var priviligierade
jämfört med så många andra.
Min klassföreståndares tal för 20 år sedan om ödmjukhet, ansvar och detta
med att tjäna sin nästa med sin begåvning och utbildning skulle jag i dag med
vårt språkbruk vilja kalla för en enkel, etisk vägledning beträffande utbild-
ning i allmänhet och högskolestudier i synnerhet.
Genom att med högskolestudier och forskning öka insikt, kunskap och fal-
lenhet ökas både den enskildes och landets kompetens och konkurrensför-
måga. Det är som, för att använda en liknelse, att hänga en starkare motor,
en motor med större effekt, på en båt. Man förmår mera, kommer längre
och kommer snabbare fram. Men att man kommer fram snabbare och mera
kraftfullt innebär inte automatiskt att man kommer fram mera rätt. Hög in-
telligens och samhällets högsta utbildningar utgör ingen garanti för att det
jag förmår göra också är det som är etiskt rätt att göra. Jag behöver bara
nämna domare, jurister och läkare i Nazityskland eller psykiatriker i det
gamla Sovjet.
Över hälften av världens forskare, mänsklighetens skarpaste hjärnor, syss-
lar i dag med att ta fram och vidareutveckla nya vapensystem. Den svältande
mänskligheten ropar inte efter mer sofistikerade vapen utan efter rent vat-
ten, bröd och en grundläggande hälsovård.
Jag liknade satsningarna på högskolestudier vid att en starkare motor
hängs på en båt. Men som förebild för själva båten vill jag inte ha en racer-
båt, som trimmar motorn för självändamålet att vinna över andra. Jag vill
tänka på Kustbevakningens sjöräddningsbåt hemma i hamnen i Simrishamn,
vars starka motor hålls i trim för att människors liv skall kunna räddas.
När det gäller högskolefrågor vill alltså kds bl.a. verka för att högskolan
fostrar studenterna till ett etiskt tänkande och handlande och ger dem insik-
ten att med ökad förmåga följer ökat ansvar.
”Frihet för kvalitet” heter alltså regeringens proposition. Helt säkert be-
höver vi öka både högskolans kvantitet och högskolans kvalitet. På s. 27 i
Finansdepartements rapport 1992:83, ”Hur bra är vi? Den svenska arbets-
kraftens kompetens i internationell belysning”, står det att läsa: ”Sex länder
har mer högskoleutbildning än Sverige - Belgien, Japan, Canada, Schweiz,
Storbritannien och USA —och fem länder har mer utbildning på mellanni-
vån - Japan, Canada, Schweiz, Västtyskland och USA. Jämfört med de mer
avancerade länderna fattas således utbildning både på mellan- och högskole-
nivån i Sverige. Sveriges fördelning innebär en jämntjock bas och en smal
topp. Det kan sägas vara typiskt för ett land som kommit 'halvvägs’ i sin ut-
bildningsexpansion.”
Det är därför ur kds synvinkel glädjande att regeringen nu så ambitiöst
har velat satsa på den högre utbildningen, vilken - såvitt vi förstår - varit
eftersatt av den tidigare regeringen. Utbildningsministern har uttalat mål-
sättningen att det skall vara dubbelt så många disputerade före sekelskiftet.
Enligt regeringens förslag skall i högskolelagen införas en helt ny bestäm-
melse, 1 kap. 4 §, om att verksamheten skall anpassas så, att hög kvalitet
nås. I andra stycket i samma paragraf sägs det att det är en gemensam angelä-
genhet för högskolornas personal och studenter att de tillgängliga resurserna
utnyttjas effektivt. Kvalitetskravet ökas också genom att högskolan nu får
ett alltmer utökat självbestämmande på det lokala planet och också ges
större möjligheter till profilering, vilket i sig är positivt.
Som kristdemokrat gläds jag också över den internationalisering som re-
geringens lagförslag andas. I 1 kap. 5 § i regeringens lagförslag sägs det ju
att högskolorna i sin verksamhet bör främja förståelsen för andra länder och
för internationella förhållanden. Det är alldeles nödvändigt att främja inter-
nationella kontakter, i all synnerhet med Europa. Låt oss inte glömma att vi
har Europa att tacka för vår bildningstradition. Medan vi ännu högg runor i
sten grundlädes Sorbonneuniversitetet i Paris. Lika gammalt, dvs. från 1100-
talet, är t.ex. Oxforduniversitetet. Cambridgeuniversitetet kom till på 1200-
talet.
Till dessa och till de andra stora universiteten i Europa vandrade de få
nordbor som fick en högre utbildning under medeltiden. Våra egna universi-
tets historia är jämförelsevis kort. Uppsala var först, år 1477. Köpenhamn
kom 1478. Lund dröjde ända till 1668. Då hade Sorbonne redan under ett
halvt årtusende utbildat våra akademiker - i den mån vi hade några. Vi kan
för övrigt också notera att hela vår universitetstradition kommer från, star-
tats av och drivits av den kristna kyrkan. Kristendomens betydelse för den
högre utbildningen får inte underskattas. Den har varit historiens nav. Tänk
bara på vad detta innebar för Nordens teologistuderande, som vandrade till
universitetet i Wittenberg, där Martin Luther blev professor 1513. Olaus
Petri studerade där 1516-1518 t.ex. Världshistorien ser annorlunda ut på
grund av dessa internationella kontakter och impulser.
Det är inte annorlunda i dag. Våra studenter behöver möta Europas kun-
skaper, men också Europas värderingar, som vi trodde att vi gjorde oss av
med 1968.
Regeringens proposition och utbildningsutskottets betänkande är alltför
omfattande för att kommenteras i sin helhet. Tiden lider, och jag är siste
talare i denna debatt. Jag vill dock göra några nedslag för att markera vad
som särskilt sammanfaller med kristdemokratisk högskolepolitik.
Förutom vad jag redan nämnt - den etiska dimensionen, kontakten med
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 44
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
66
Europas bildningstradition och den ökade kvaliteten och kvantiteten beträf-
fande högskoleutbildningen - vill jag också uppmärksamma något av det
som är särskilt gynnsamt ur studentens synvinkel.
Ibland erinras det skämtsamt att ”sjukhusen är till för patienterna, inte
patienterna för sjukhusen”. Verksamheten med sina experter och resurser
är alltså till för sin egen skull. Det är naturligtvis likadant med högskolan.
Det är studenten som satsar sin tid, sin ekonomi genom kännbara lån - ut-
bildningsministern talade om studielån på ett par hundra tusen kronor-och
sitt arbete. Man kunde ju ägna tiden åt något som lönade sig bättre. Det är
studenten som är högskolans kund, eller egentliga uppdragsgivare.
Som politiker har vi inte bara att se till högskolepersonalens arbetsförhål-
landen och karriärmöjligheter, ägande och underhåll av fastigheter för deras
egen skull. Vi har att se på högskolan ur ett helhetsperspektiv. Då skall vi
särskilt se på vad som gynnar studenterna, så att deras studier blir fram-
gångsrika. De markeringar jag nämner är just något av det som gynnar stu-
denten och därmed, tror jag, hela vårt samhälle.
Vi kristdemokrater tror att det är positivt att ha en examinationsstege med
mindre och fler steg än den nuvarande och att magisterexamen och högskole-
examen är bra tillskott till den stegen.
Det är en balansgång att bedriva forskarstudier på mindre och medelstora
högskolor resp, på universitet med fasta forskningsresurser. A ena sidan be-
hövs det en viss minsta ”kritisk massa”, en forskarmiljö med flera studerande
och med disputerade lärare för kvalitetens skull. A andra sidan ligger de små
och medelstora högskolorna närmare studenternas hemort och gör den
högre utbildningen och forskningen mer tillgänglig. Vi har tagit del av rap-
porter som säger att de små och mindre högskolorna ofta klarar av kvaliteten
väl så bra.
Under denna balansgång mellan kvalitet och tillgänglighet vill kristdemo-
kraterna succesivt öka de små och medelstora högskolornas möjligheter att
ge magisterexamen, för att de till slut skall kunna kvalificera sig för fasta
forskningsresurser. Vi noterar därför med tillfredsställelse formuleringen
”Utskottet förutsätter att prövningsarbetet, såvitt gäller de högskolor som
önskar ge magisterexamen, bedrivs i rask takt så att de mindre och medel-
stora högskolornas konkurrensläge gentemot universiteten inte försämras.”
Vi säger också i betänkandet: ”Enligt utskottets mening bör resurserna
för forskningsstödjande åtgärder - resurser som de mindre och medelstora
högskolorna själva ansvarar för - förstärkas. Utskottet har inhämtat att be-
redningen inom regeringskansliet av nästa års forskningsproposition är in-
riktad på bl.a. detta.”
Vidare har utbildningsministern på s. 69 i propositionen uttalat sin avsikt
att återkomma till hur forskningen vid de mindre och medelstora högsko-
lorna skall främjas.
Låt mig dock få säga att den satsning som regeringen har gjort på små och
medelstora högskolor hittills inte alls har varit obetydlig. När det gäller mitt
eget hemlän kunde Utbildningsdepartementet i dag uppge att antalet årsstu-
dieplatser vid högskolan i Kristianstad - sådana som är beslutade i riksda-
gen, inkl, de platser som förväntas tillkomma genom beslutet i slutet av
veckan - från budgetåret 1990/91 till budgetåret 1994/95 har ökat från 725
till 1 251. Det innebär att ökningen för Kristianstads del, från valet 1991 till
beslutet före jul, är 72 %.
Som positivt ur studentens synvinkel ser kds vidare att utskottet förutsät-
ter att graderade studieomdömen från folkhögskola liksom hittills kommer
att jämställas med betyg och kunna läggas till grund för urval till högskoleut-
bildning.
Högskolelärarnas pedagogiska färdigheter är en annan viktig faktor för
studenten. Jag vill peka på utbildningsministerns ord på s. 58 i propositionen
som glädjande: ”Självfallet måste förmågan att förmedla kunskap vara en
avgörande egenskap hos alla lärare. En markering är den vikt som pedago-
giska meriter tillmäts vid tillsättning av tjänster inom högskolesystemet.
Detta bör tydligt framgå genom preciseringar i den nya förordningen.”
Det är också viktigt för studenten att i görligaste mån kunna tillgodoräkna
sig sin utbildning vid en högskola vid flyttning till en annan. Här uttalar ut-
skottet följande: ”Bestämmelsen om tillgodoräknande måste alltså av hög-
skolorna tillämpas generöst. Det är därför angeläget att denna fråga - så som
sägs i propositionen - ägnas särskild uppmärksamhet i den fortsatta uppfölj-
ningen.”
I fråga om den sociala snedrekryteringen till högskoleutbildningen har ett
av målen för högskolepolitiken sedan länge varit att vidga den sociala rekry-
teringen. Socialdemokraterna, med Bengt Silfverstrand, betonar att det hit-
tills har rått enighet i riksdagen om detta mål. Jag kan försäkra att den enig-
heten inte sprängs utan stärks genom Kristdemokraternas inträde i riksda-
gen. Men det oomtvistade behöver inte upprepas, och viktigare än att utbild-
ningsutskottet på nytt yttrar sig för vidgad social rekrytering är det stöd och
den uppmuntran t.ex. gymnasieläraren kan ge eller det föräldrastöd eleven
kan få, oavsett familjens sociala grupptillhörighet. Enligt kds gränsar denna
fråga snarare till familjepolitiken, där det handlar om att stärka familjen och
det stöd den kan ge.
När det gäller högskolornas institutionella organisation är det glädjande
med den samsyn som råder om att studenter bör ingå i alla beslutsorgan som
behandlar utbildningsfrågor.
Annat som en kristdemokrat gläds åt är utskottets positiva attityd till att
underlätta för funktionshindrade studenter, vars behov utskottet ger rege-
ring och myndigheter uppmaningen att uppmärksamma. Glädjande är också
att det är och förblir en självklarhet att avgifter inte tas ut för högskoleunder-
visning. Den frågan har inte ens berörts i propositionen.
Avslutningsvis vill jag med tillfredsställelse notera att det är regeringens
avsikt att studenternas val skall påverka högskolornas resurstilldelning ge-
nom att en ”studentpeng”, en rörlig resurs, skall följa studentens val. Denna
rörliga resurs avses utgöra en mindre del av den totala resurstilldelningen.
Vi tror att en sådan studentpeng kan innebära en sporre för högskolorna att
öka kvaliteten och öka högskolans vilja att vara studievänlig. Vi tror också
att ”studentpengen” kan innebära att professorerna på sikt gör sig mer till-
gängliga för studenter. Det vore att öka studievänligheten ännu mer om Sve-
rige följde USA:s exempel med ”den öppna dörrens politik”, alltså dörren
som alltid står öppen in till professorn. Det kan vara en viktig påminnelse att
högskolan är till för studenten och inte studenten för högskolan.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
67
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ny högskolelag
m.m.
68
Herr talman! Jag yrkar bifall till utbildningsutskottets hemställan i betän-
kande UbU3.
Anf. 68 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Jag skall inte inleda någon polemik med Tuve Skånberg. Jag
vill bara göra ett litet stillsamt påpekande apropå hans bild, att det är som
att hänga på en starkare motor på båten.
Jag skulle vilja avråda Tuve Skånberg från att göra på det sättet. Motor
och båtskrov hänger intimt samman. De måste leva i harmoni med varandra.
De hydrodynamiska effekterna är förödande. Om Tuve Skånberg fördubb-
lar motoreffekten på sin livräddningskryssare i Simrishamn kommer den inte
att öka farten mer än ytterligt marginellt. Däremot kommer den att sätta sig
på ”häcken” och åstadkomma ett våldsamt svall. Det tror jag inte är önsk-
värt.
Man kan dra parallellen med effekten av högskolepropositionen, men jag
tror inte att det var det som Tuve Skånberg avsåg.
Anf. 69 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Jag ställde en mycket rak fråga till Tuve Skånberg i inled-
ningen, nämligen: Hur kan det komma sig att ett parti vars företrädare ute
på fältet engagerar sig starkt i solidaritetsfrågor och som just har påtalat de
vidgade sociala klyftorna när det gäller rekryteringen till högskolan inte kan
ställa upp med klara markeringar i ett utskottsbetänkande? Nu är situatio-
nen så allvarlig att vi måste ta itu med den.
Jag bara noterar att vi än en gång har fått uppleva avgrundsdjupet mellan
Kristdemokratiska samhällspartiets förkunnelse ute på fältet och deras
handlingar här i Sveriges riksdag.
Det har varit en mycket intressant debatt. Frihet och kvalitet är honnörs-
ord, sade kds representant. Vi fortsätter ett reformarbete som redan har på-
börjats, sade Centerns representant. Förslaget om privatisering av högsko-
lor genom stiftelser är inte förankrat i regeringskretsen. Det är också en
mycket intressant upplysning i dagens debatt. Folkpartiets representant vill
återinföra det politiska samtalet. Det var bland det mest konstruktiva jag har
hört och uppmärksammat i den här debatten.
Må vi nu bara hoppas att dessa förnyelsens vindar, som har präglat delar
av debatten, förmår blåsa ända fram till Utbildningsdepartementets lokaler
på Mynttorget.
Anf. 70 TUVE SKÅNBERG (kds):
Herr talman! Vi låter Stefan Kihlberg ha första ordet här men däremot
inte det sista.
Det beror naturligtvis på vilket utgångsläge som båten i liknelsen hade.
I det här fallet handlar det om att 10 % av den svenska populationen har
högskoleutbildning. Jag skulle kunna säga att det innebär att det är en
mycket liten utombordsmotor som har hängt på båten i utgångsläge. Den
har alltså inte sin fulla kapacitet än - detta med tanke på den vänliga påmin-
nelsen.
Till Bengt Silfverstrand vill jag säga när det gäller markeringen om jäm-
ställdhet att jag tycker att jag talade i klara verba om att det inte finns behov
av ytterligare kraftiga markeringar. Ingen åsiktsskillnad föreligger, alltså be-
höver vi inte gå ut och vifta med flaggan - av vilken färg den nu kan vara -
utan kan se framtiden an med gott mod.
Om det däremot skulle komma propåer om att ändra inriktning kan Bengt
Silfverstrand räkna med att vi inte är tysta.
Anf. 71 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Tala inte i det här sammanhanget om jämställdhet! Där har
vi fått synpunkter från en annan företrädare för fyrklövern.
Jag talade om den sociala snedrekryteringen. Det är vad min fråga gällde.
Kan Tuve Skånberg hitta ett enda ord från utskottsmajoriteten eller i propo-
sitionen om den sociala snedrekryteringen, skall jag gärna ta tillbaka mitt
påstående om kds villrådighet i denna fråga.
Anf. 72 TUVE SKÅNBERG (kds):
Herr talman! Det står inte ett enda ord i propositionen om att vi inte skall
diskriminera de färgade eller diskriminera på grund av klasstillhörighet eller
någonting annat, för det är självklart. Det står t.o.m. mindre än ett enda
ord. Det som är självklart behöver inte nämnas.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU12 Ändring i rättshjälpslagen m.m. (prop. 1992/93:109).
Anf. 73 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! I 1992 års budgetproposition föreslog regeringen en bespa-
ring på 40 miljoner på rättshjälpsanslaget - ett förslag som även vi socialde-
mokrater sade ja till. I våras kom regeringens proposition om sänkta in-
komstgränser, från sju basbelopp till fyra basbelopp. Den metoden för be-
sparing kunde Socialdemokraterna inte acceptera och yrkade avslag, och det
blev också riksdagens beslut. Ärendet återremitterades till regeringen för att
man skulle redovisa andra sparförslag. Redan i debatten den 1 juni lämnade
jag förslag till besparingar, bl.a. höjda rättshjälpsavgifter.
Kostnadsökningen inom rättshjälpen var redan under den socialdemokra-
tiska regeringen ett problem, och vi beställde en granskning av rättshjälpens
effektivitet, analys av kostnadsutvecklingen och förslag om hur kostnaderna
för rättshjälp skulle kunna minska. I uppdraget ingick också att se hur refor-
men 1988 har uppfyllts när det gäller den enskildes möjligheter att få tillgång
till juridisk hjälp. Uppdraget gick till Riksrevisionsverket, som redovisade
sin översyn i februari 1992. Där finns inget svar på ifall rättshjälpen i bodel-
ningsärenden efter den 1 juli 1988 blivit för restriktiv och ifall kvinnan gör
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändring i rätts-
hjälpslagen m.m.
69
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändring i rätts-
hjälpslagen m.m.
70
rättsförluster av ekonomiska skäl. Det har vi uttalat farhågor för i denna
kammare vid flera tillfällen.
I betänkandet om sänkt inkomstgräns för allmän rättshjälp skrev utskottet
att det bör ske en samlad översyn av rättshjälpen. Rättshjälpslagen har änd-
rats många gånger, och det har inneburit att det är svårt att få en helhetsbild;
de som skall tillämpa rättshjälpslagen ute på fältet har haft svårt att hålla sig
å jour med vad som gäller. Vi förstår dock att regeringen återkommer med
ett besparingsförslag som skall träda i kraft redan den 1 mars 1993. Att höja
rättshjälpsavgiften är lätt att genomföra och ger snabba resultat. De olika
förslag som justitieministern berör i propositionen utmynnar i huvudsak inte
i några förslag denna gång. Vi anser fortfarande att kommande förslag i gör-
ligaste mån samlas i en enda proposition i stället för flera små propositioner,
som resulterar i ändringar av rättshjälpslagen vid olika tidpunkter.
Herr talman! Vi socialdemokrater godtar huvuddelen av de förslag som
läggs fram i detta betänkande, även om det inte känns bra att försämra i en
social skyddslagsstiftning. Besparingarna görs så, att rättshjälpssökande i de
lägsta inkomstgränserna endast får mindre kostnadsökningar. Målen för
rättshjälpen är att ingen av ekonomiska skäl skall vara förhindrad att tillva-
rata sin rätt, och den rättsökande skall efter förmåga bidra till kostnaderna.
Vi socialdemokrater värnar om det målet.
I reservation 2 tar vi upp den föreslagna jämkningsregeln i 14 b §. I dag
kan en rättssökande som uppenbart saknar möjlighet att betala grundavgift
eller tilläggsavgift helt eller delvis befrias från avgift. Propositionens förslag
innebär att alla skall betala grundavgift. Undantag kan göras t.ex. för ett
barn som saknar inkomst eller förmögenhet. Redan i propositionen konsta-
teras att denna restriktivitet kommer att leda till att kommunerna får bära
en del av rättshjälpskostnaderna via socialbidragen.
Vi anser att det är helt felaktigt att vältra över kostnaderna på kommu-
nerna. Det handlar om skattepengar när det gäller både rättshjälp och social-
bidrag. Jämkningsregeln bör tillämpas så, att de som saknar eller har mycket
låga inkomster får nedsättning av rättshjälpsavgiften. Jag tror inte att dessa
ändringar i rättshjälpen innebär en besparing på 6 miljoner kronor. Är ni i
utskottsmajorieten medvetna om att de pengar socialkontoret betalar ut till
rättshjälp kan ätas upp av advokatkostnader? Tro inte att socialsekreterare
rutinmässigt betalar ut. De kan behöva ringa upp advokaten för att t.ex. få
klargjort vad den rättsliga angelägenheten gäller. Advokaten kan behöva
stöta på socialkontoret om pengarna dröjer, eftersom han eller hon inte kan
påbörja ärendet förrän pengarna är i hamn. Dessutom kan det bli samtal från
klienten, som oroligt undrar varför det dröjer. 30 minuters telefonsamtal på
en advokaträkning kostar 445 kronor, och grundavgiften för dem som saknar
betalningsförmåga blir 440 kronor.
Har utskottsmajoriteten tänkt på att det inte bara handlar om en övervält-
ring av kostnaderna på kommunerna utan också merarbete för redan pres-
sade socialsekreterare? Tid är också pengar!
I förra debatten sade justitieutskottets ordförande Britta Bjelle att om
man höjer självrisken för samtliga individer som ansöker om rättshjälp,
drabbar detta de sämst ställda först. Hur kan ni, Christel Anderberg, gå med
på att en individ som inte har någon betalningsförmåga skall tvingas t.ex.
låna till grundavgiften eller be om socialbidrag till sin del av rättshjälpskost-
nadema? Räcker det inte att man har råkat in i en rättstvist?
I reservation 1 anser vi att det behövs noggranna överväganden innan det
kan bli aktuellt med ytterligare förändringar när det gäller den allmänna
rättshjälpens förhållande till olika former av rättsskydd i försäkringar. Rätts-
hjälpssystcmet måste garantera rättvisa mellan dem som har och dem som
inte har rättsskydd och mellan olika slag av rättsskydd. Vid överläggningen
i Justitiedepartementet den 7 september 1992, där olika myndigheter och or-
ganisationer var företrädda, framfördes kritik mot att det saknades analyser
om närmare konsekvenser av förslaget. Vi delar den kritiken.
Dessa frågor måste utredas ytterligare innan förslag läggs fram till riksda-
gen. Alla skall oavsett förekommande rättsskydd ha samma möjlighet att ta
till vara sin rätt, och den aspekten skall genomsyra det fortsatta utrednings-
arbetet. Vi anser att detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I reservation 7 tar vi upp frågan om biträdesersättningarna inom rätts-
hjälpssystemet, och visst finns det pengar att spara där. I propositionen redo-
görs för ett antal tänkbara åtgärder för att få till stånd besparingar på områ-
det. Vi vill ge regeringen till känna att snarast presentera sina överväganden
och de konkreta åtgärder man avser att vidta. Redan i budgetpropositionen
i januari 1992 skrev justitieministern på s. 133 i bilaga 3: ”Jag avser att efter
årsskiftet ta initiativ till överläggningar med Sveriges Advokatsamfund i
denna fråga.”
Det har snart gått ett år, och vi anser att riksdagen har rätt att kräva en
redovisning av vad dessa överläggningar lett fram till. Det finns massor av
obesvarade frågor. Är det t.ex. rimligt att timkostnadsnormen ligger på 890
kronor både för arbete och för tidsspillan och att advokatarvodet fördubb-
lats sedan mitten av 1980-talet? Har de som anser att advokaterna har för
hög timpenning tänkt på att det inte är endast arbete som ingår utan också
omkostnader och inte minst 25 % moms? Momsen tillkom den 1 januari
1991. Har advokater inom rättshjälpsområdet haft oskäligt hög löneökning
jämfört med andra yrkesgrupper sedan mitten av 80-talet?
Vi skall vara medvetna om att en privat advokat kan erhålla 1 500 kronor/-
timme och att färre jurister vill t.ex. ägna sig åt den viktiga familjerätten.
Ersättning till biträden får inte vara så låg att vi får ett advokaternas B-lag
på rättshjälpsområdet. Man ser redan i dag hur arbetslösa yngre jurister er-
bjuder klienter tjänster utförda mot arvode understigande timtaxan. Det är
inte alla gånger klienterna får sin sak behandlad på bästa sätt i de fallen.
En annan viktig fråga vi vill ha svar på är om det är klokt att införa ett nytt
betalningssystem eller en särskild timtaxa i utlänningsärenden. Här ligger de
stora summorna i slutsummeringen.
Fuskar advokaterna med sina kostnadsräkningar? är ytterligare en angelä-
gen fråga. Riksrevisionsverket antyder tämligen öppet att det förhåller sig
så. Dag Sparr vid RRV säger i en artikel i Dagens Nyheter den 27 februari
1992 att tidsåtgången under åren 1986-1988 per mål vid allmänna rättshjäl-
pen ökat 1 timme utan synbar förklaring. Lars Bentelius vid Sveriges advo-
katsamfund säger i samma artikel att Riksrevisionsverket inte inser att ären-
dena blivit mer komplicerade. Ja, är det så, att den rättsliga angelägenheten
blivit mer komplicerad eller går mer tid åt till att vara jourhavande medmän-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändring i rätts-
hjälpslagen m.m.
71
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändring i rätts-
hjälpslagen m.m.
72
niska - något som egentligen skall skötas av andra och som advokaterna inte
får betalt för? Det är kanske en blandning av båda som orsakat denna tim-
glidning. Kom det fram vid överläggningarna med Advokatsamfundet hur
problemet med kostnadsräkningar med undermåligt beslutsunderlag skall
lösas eller hur informationen till advokaterna ute på fältet kan bli bättre?
Vi kan inte förstå hur utskottsmajoriteten kan nöja sig med att inget sägs
i propositionen om den utlovade överläggningen med Sveriges advokatsam-
fund. Däremot skymtade en del åsikter fram från Advokatsamfundet vid
den hearing som jag tidigare nämnt, men de var ofullständiga, spridda sku-
rar. Kan Christel Anderberg ge besked om justitieministern haft överlägg-
ningar med Advokatsamfundet? Det kan ju tänkas att ni redan fått den in-
formation vi socialdemokrater efterlyser, eftersom ni är nöjda.
I reservation 8 tar vi upp rättshjälpens framtida organisation. Varför redan
nu ändra i rättshjälpslagen och i sju paragrafer byta ut Domstolsverket mot
”den myndighet som regeringen bestämmer”? Vi socialdemokrater tar inte
ställning till om det är vettigt att samma myndighet som skali besluta om den
löpande verksamheten även skall ha det övergripande ansvaret. Frågan om
Domstolverkets uppgifter på rättshjälpsområdet bereds fortfarande och
kommer inte upp i 1993 års budgetproposition, som justitieministern avise-
rat. Riksdagen bör ta ställning till regeringens förslag i ett sammanhang.
Varför denna brådska, Christel Anderberg?
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 2, 7 och 8.
Anf. 74 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Herr talman! Sedan rättshjälpslagens tillkomst och ikraftträdande den 1
juli 1973 har reformen utvidgats för att i möjligaste mån ge varje individ möj-
lighet att i princip få sin rättsliga sak prövad. Denna princip är viktig för en
rättsstat.
Emellertid har samhällets kostnader för rättshjälpen sedan dess blivit allt
högre. Under senare år har kostnadsökningen varit särskilt stor. Som mest
har kostnaden för rättshjälp genom offentligt biträde ökat. Under åren
1986-1990 har det skett en fördubbling av denna kostnad, närmare bestämt
en ökning med 98 %. Bland utskottets ordinarie ledamöter är man överens
om att kostnaderna måste minska och bifaller därmed regeringens proposi-
tion till största delen. Däremot råder det litet oenighet om var och hur dessa
besparingar skall ske.
Ny demokrati vill förutom de förslag som anges i propositionen särskilt
fästa uppmärksamheten på att vi i dag har många asylsökande i flyktingslus-
sar och förläggningar som uppenbarligen inte kommer att få stanna kvar här
i landet sedan deras skäl prövats i utlänningsnämnden i vederbörlig ordning.
Enligt Ny demokratis mening är det inte rimligt att bevilja dessa allmän
rättshjälp och därigenom belasta rättshjälpen med de höga kostnader som
offentligt biträde kostar av allmänna medel. Detta är misshushållning med
skattebetalarnas pengar.
Bestämmelserna i rättshjälpslagen bör därför ändras i kostnadsbespa-
rande syfte, så att det framgår att allmän rättshjälp och offentligt biträde en-
dast får beviljas om det föreligger synnerliga skäl. Därmed skulle en annan
praxis kunna tillämpas än den nuvarande. I nuvarande skrivning i rätts-
hjälpslagen talas det om att allmän rättshjälp ej beviljas utlänningar som var-
ken är eller tidigare har varit bosatta här, om det inte råder särskilda skäl för
rättshjälp.
Beträffande återbetalningsskyldighet i brottmål vill Ny demokrati gå
längre i ansträngningarna i att hålla ned kostnaderna än vad regeringen har
föreslagit. Därför har vi föreslagit att 31 kap. 1 § rättegångsbalken ändras så,
att det framgår att rättshjälpskostnader får jämkas eller efterges endast om
det är uppenbart att den tilltalade saknar betalningsförmåga.
Herr talman! Slutligen vill jag säga att kostnaden för offentligt biträde
måste nedbringas. Ny demokrati anser att man borde överväga olika kvalita-
tiva moment. Exempelvis kunde timkostnadsnormen för biträdande jurist
vara lägre än för en advokat. Mot bakgrund av att just kostnaden för offent-
ligt biträde ökat så kraftigt kan Ny demokrati tänka sig att rösta med Social-
demokraterna i denna fråga, eftersom dessa har reserverat sig och har upp-
fattningen att det är angeläget med ytterligare besparingar inom biträdeser-
sättningarna i rättshjälpssystemet.
Jag stödjer det som Sigrid Bolkéus sade i sitt anförande angående biträ-
desersättningarna. Ny demokratis förhoppning är att önskvärda föränd-
ringar kan företas utan ytterligare riksdagsbeslut och att regeringen i stället
redovisar sina överväganden för riksdagen, förutsatt att riksdagsmajoriteten
vid omröstningen beslutar att konkreta förslag skall presenteras av rege-
ringen, vilka syftar till ytterligare besparingar i fråga om biträdesersätt-
ningen.
Herr talman! Vi i Ny demokrati yrkar bifall till reservationerna 3, 4, 5 och
6 samt överväger att stödja Socialdemokraternas reservation nr 7 vid justi tie-
utskottets betänkande nr 12.
Anf. 75 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! Statens bidrag till enskilda för kostnader för rättshjälp är en
viktig del av det svenska välfärdssystemet. Grundtanken bakom denna re-
glering är att ingen av ekonomiska skäl skall behöva avstå från att tillvarata
sina rättsliga intressen.
Som alla andra välfärdssystem har rättshjälpen emellertid sedan sin till-
komst år 1973 genomgått en kostnadsexplosion. De senaste åren har kost-
nadsökningen varit särskilt markant. Riksrevisionsverket har räknat fram att
de totala rättshjälpskostnaderna under perioden 1986-1990 ökade med inte
mindre än 63 %. För budgetåret 1992/93 anvisade riksdagen ett förslagsan-
slag till rättshjälpen på ca 650 miljoner kronor. Som framgår av propositio-
nen beräknas enligt Domstolsverkets anslagsframställning för budgetåret
1993/94 belastningen på rättshjälpsanslaget för innevarande budgetår i själva
verket bli över 800 miljoner.
Som Sigrid Bolkéus nämnde insåg t.o.m. den socialdemokratiska rege-
ringen att denna utveckling måste brytas. Den gav därför, som Sigrid Bol-
kéus också sade, i maj 1991 i uppdrag åt Riksrevisionsverket att utvärdera
rättshjälpens effektivitet. Vi har också hört att Riksrevisionsverket redovi-
sade detta uppdrag den 1 februari 1992. Därvid gjorde Riksrevionsverket en
uppskattning av besparingseffekterna av olika tänkbara åtgärder. Dessutom
framhöll RRV att systemets konstruktion medför bristande kostnadsmedve-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändring i rätts-
hjälpslagen m.m.
73
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändring i rätts-
hjälpslagen m.m.
74
tande och att billigare lösningar inte uppmuntras. Brister i uppföljningen och
kostnadskontrollen påtalades.
Den proposition som vi nu avhandlar, 1992/93:109 om ändring i rätts-
hjälpslagen m.m., innefattar dels ett ställningstagande till Riksrevisionsver-
kets rapport och de synpunkter som framförts under remissbehandlingen av
den, dels ett acccepterande av riksdagens ställningstagande i denna fråga när
den senast behandlades i våras. Riksdagen beslutade då i enlighet med ut-
skottets majoritet, bestående av Socialdemokraterna och Ny demokrati,
som avstyrkte förslaget att sänka den övre inkomstgränsen för rätt till allmän
rättshjälp från sju till fyra basbelopp.
Utskottet har nu ställt sig bakom den föreliggande propositionen och an-
ser de föreslagna förändringarna väl avvägda. Förslagen bör kunna medföra
besparingar när det gäller rättshjälpen och de är ägnade att öka kostnads-
medvetandet hos såväl den rättssökande som hans biträde. De leder till att
de resurser som i dagens samhällsekonomiska läge står till buds kommer att
sättas in på de områden där de bäst behövs och komma de människor till del
som bäst behöver rättsligt bistånd.
Sigrid Bolkéus nämnde också att Socialdemokraterna i stora delar är över-
ens med utskottets borgerliga ledamöter. Förslagen innebär nämligen att de
kostnadsfördyringar som uppstår endast i mindre del kommer att drabba de
sämst ställda.
Vad avser den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar, som tas
upp i en socialdemokratisk reservation, är ju förhållandet det att inga för-
ändringar därvidlag föreslås nu. Av propositionen framgår att vissa, delvis
mycket komplicerade, frågor kräver ytterligare överväganden och att fort-
satt beredningsarbete pågår i departementet. Det framgår också att en av
grundtankarna därvidlag är just den som Sigrid Bolkéus efterlyser, nämligen
att rättshjälpssystemet måste utformas så att det garanterar rättvisa mellan
dem som har och dem som inte har rättsskydd. Även om rättshjälpen görs
subsidiär i förhållande till rättsskyddsförsäkringar kommer ju, enligt propo-
sitionen, rättshjälpens karaktär av social skyddslagstiftning att bibehållas.
Ett tillkännagivande av något som regeringen redan överväger kan rimligen
inte fylla någon funktion.
Jag tycker faktiskt att även reservation 2 innebär något av en strid om på-
vens skägg. Enligt den föreslagna 14 b § skall man ju, om än restriktivt, helt
eller delvis kunna efterge såväl grundavgift som tilläggsavgift, om det är up-
penbart att den rättssökande saknar möjlighet att betala avgifterna. Skillna-
den är ju bara att man frångår nuvarande regler med generell eftergift i vissa
inkomstlägen och i stället inför en prövning i det enskilda fallet.
Det är ett belopp om 440 kr som vi diskuterar, Sigrid Bolkéus. Jag tror
att Sigrid Bolkéus väsentligt överdrev det här problemets vidd. Som sägs i
propositionen är det inte troligt att det kommer att bli fråga om någon större
övervältring av rättshjälpskostnader på kommunerna i form av socialbidrag.
Till betänkandet har vidare fogats några reservationer från Ny demokrati
som avser rättshjälp åt utlänningar samt den s.k. timkostnadsnormen. Även
i reservation 7 från Socialdemokraterna tas timkostnadsnormen upp.
Regeringen har den 5 november i år i ett regeringsbeslut fastställt timkost-
nadsnormen avseende rättshjälpstaxorna för år 1993. Det innebär i korthet
att för äktenskapsskillnadstaxan timkostnadsnormen har frysts till nu gäl-
lande nivå, 712 kr exkl. moms. I brottmål har en sänkning av normen skett
till 680 kr exkl. moms. Av propositionen framgår att förslag till ytterligare
besparingsåtgärder på detta område utreds vidare. De förslag som dessa
överväganden kan leda fram till kräver emellertid inga lagändringar.
Nej, tyvärr, Sigrid Bolkéus, har jag inget svar på vad justitieministerns
överläggningar med Advokatsamfundet har utmynnat i. Men eftersom ut-
redning fortfarande pågår, utgår jag från att också förhandlingarna med Ad-
vokatsamfundet pågår och inte har slutförts. Det är ju här, som Sigrid Bol-
kéus säger, en svår balansgång. Vi kan inte från riksdagens sida bidra till att
timkostnadsnormen sätts så lågt att vi riskerar att få ett A- och ett B-lag på
det här området. Det är ju redan nu så att skickliga och mycket anlitade ad-
vokater över huvud taget inte åtar sig äktenskapsskillnadsärenden eller
brottmål, eftersom de inte anser sig ha råd med det.
I den mån timkostnadsglidningen skulle vara ett tecken på att det före-
kommer fusk på området är jag övertygad om att en ytterligare sänkning
eller försämring av timkostnadsnormen i så fall inte skulle vara ägnad att
komma till rätta med sådant fusk, snarare tvärtom.
Utredning pågår, och riksdagen saknar helt och hållet underlag för att
fatta något beslut i frågan i dag. Därför måste vi i avvaktan på denna fort-
satta utredning nöja oss med de justeringar av timkostnadsnormen som re-
dan skett för 1993.
Vad beträffar rättshjälp till utlänningar har justitieministern tillkallat en
särskild utredare för att göra en översyn av vissa delar av utlänningslagstift-
ningen, varvid även frågan om rättshjälpslagstiftningen kommer att aktuali-
seras. Detta uppdrag skall redovisas redan vid årsskiftet. Utskottet anser na-
turligtvis att pågående utredningsarbete bör avvaktas, så att vi får tillräckligt
underlag för ett ställningstagande i denna fråga.
Slutligen har Sigrid Bolkéus berört frågan om rättshjälpens framtida orga-
nisation. I propositionen föreslås en ändring som gör det möjligt för rege-
ringen att låta Rättshjälpsmyndigheten ta över Domstolsverkets uppgifter
på detta område. Denna fråga synes vara i huvudsak av administrativ art,
och utskottet kan inte se att den är av sådan dignitet att den fordrar särskilt
riksdagsbeslut framöver. Jag anser att vi med förtroende kan överlåta åt re-
geringen att bestämma vilken ordning som kan vara den lämpligaste.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på samt-
liga reservationer.
Anf. 76 SIGRID BOLKÉUS (s) replik
Herr talman! Jag har fått ett påpekande om att man inte brukar yrka bifall
till alla sina reservationer. Jag yrkar därför bifall till reservationerna 7 och 2,
vilka är de viktigaste. Men vi står naturligtvis bakom de andra reservatio-
nerna.
Jag har nu fått besked om att Christel Anderberg inte kan tala om ifall det
har skett några överläggningar med Advokatsamfundet, men hon förutsätter
att så är fallet. Vi tycker att det borde ha nämnts någonting i propositionen
om detta. Det är faktiskt ett år sedan justitieministern gav löftet. Det är syn-
nerligen angeläget att förslagen läggs på bordet. Det har vi rätt att begära.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändring i rätts-
hjälpslagen m.m.
75
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändring i rätts-
hjälpslagen m.m.
76
Sä till frågan om jämkningsregeln. Christel Anderberg och utskottet
tycker att detta förslag är väl avvägt och att det är alldeles riktigt att också
de som lever på socialbidrag skall bidra, t.ex. genom att låna osv. Man säger
t.o.m. i betänkandet att förslaget har ett pedagogiskt värde. Vad är det för
pedagogiskt värde, när det redan i propositionen sägs att man kommer att
övervältra kostnaden på kommunerna? Vad är det för pedagogiskt värde i
att många avstår från att söka socialbidrag och därmed inte kan tillvarata sin
rätt?
Jag tycker att detta är ett praktexempel på s.k. rundgång med skatte-
pengar. Det leder till krångel, ökad administration och till att advokathjälp
till rättssökande försenas. Det kan också hända att advokaterna tycker att
det blir så byråkratiskt att det blir ändå svårare att få duktiga advokater att
arbeta inom rättshjälpsområdet. Jag tror inte att dessa besparingar blir verk-
lighet. De kommer helt eller delvis att ätas upp.
Christel Anderberg sade att det inte behövs ett riksdagsbeslut angående
framtidens organisation. När man byter ut Domstolsverket med den myndig-
het som regeringen så beslutar, har man tänkt sig att göra detta utan inbland-
ning från riksdagen. Vi anser att detta i allra högsta grad är en riksdagsfråga.
Sedan tog också Christel Anderberg upp frågan om rättshjälpens förhål-
lande till olika former av försäkringar. Det står i betänkandet på s. 7 att det
skall ske ytterligare överväganden innan man kommer med förslag. Vi
tycker att uttrycket ”ytterligare överväganden” är för tunt. Det behövs en
noggrann analys.
Anf. 77 CHRISTEL ANDERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag sade inte, Sigrid Bolkéus, att jag inte kunde svara på
om det hade pågått överläggningar med Advokatsamfundet. Det framgår av
propositionen att så har skett. Vad jag sade var att jag inte i dagens läge kan
lämna något besked om hur dessa förhandlingar har avlöpt. Jag tror heller
inte att de är slutförda, eftersom utredningen fortfarande pågår.
Vad gäller jämkningsregeln och det pedagogiska värdet, Sigrid Bolkéus,
finns inte några ”fria” rättigheter. Vad som står i propositionen är att det av
pedagogiska skäl är värdefullt eller nödvändigt att den enskilde själv får stå
för en viss del av kostnaderna. Nuvarande system uppmuntrar inte, vilket
Riksrevisionsverket påpekar i sin rapport, till något som helst kostnadsmed-
vetande.
Justitieministern gör på något ställe i propositionen en jämförelse med lä-
kar- och tandläkarbesök. Även den som för sitt uppehåll är beroende av so-
cialbidrag får själv erlägga en viss avgift varje gång som han går till sin dok-
tor. Det finns högkostnadsskydd och sådant, och det har man byggt in även
i det föreslagna systemet för rättshjälp.
Jag anser fortfarande att detta tal om att kostnader övervältras på kommu-
nerna är betydligt överdrivet.
Anf. 78 SIGRID BOLKÉUS (s) replik:
Herr talman! Christel Anderberg säger att det framgår av propositionen
att justitieministern har haft förhandlingar med Sveriges advokatsamfund.
Jag kan inte finna en redovisning av vad som har framkommit vid de för-
handlingarna. I propositionen talas om att man har haft överläggningar, och
det var en mängd organisationer och myndigheter närvarande.
Så till frågan om jämkningsregeln och pedagogiska skäl. Jag vill påminna
Christel Anderberg om att den bärande tanken med rättshjälpsavgiften är
att varje rättsökande utifrån sin individuella förmåga skall bidra till kostna-
derna för rättshjälpen. Redan när förslaget läggs fram är man medveten om
att förslaget strider mot dessa målsättningar. Här föreslås att människor som
inte har någon betalningsförmåga alls skall betala rättshjälpsavgift.
Att jämföra tandläkarbesök och läkarbesök med behov av rättshjälp är en
dålig jämförelse. Här handlar det om den viktiga rättsäkerheten.
Anf. 79 CHRISTEL ANDERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag har varit verksam i rättsväsendet i 20 år, och jag kan för-
säkra Sigrid Bolkéus att även jag värnar om rättsäkerheten.
I det samhällsekonomiska läge som Socialdemokraterna lämnade efter sig
i arv till den nuvarande regeringen finns det inte något område där man kan
undgå att leta efter besparingar. Det inser t.o.m. Vänsterpartiet. I den sär-
skilda ekonomiska debatt som anordnades i kammaren för ett par veckor
sedan sade Lars Werner, att i detta läge kan inte någon grupp i vårt samhälle
påräkna fribrev. Det vore trevligt om den klarsynen kan sprida sig även till
Socialdemokraterna.
Justitieministern kan naturligtvis inte redan i detta tidiga skede redovisa
utfallet av överläggningarna med Advokatsamfundet. Kunde hon det skulle
hon inte behöva skriva att detta är något som behöver övervägas ytterligare
och att regeringen återkommer på området.
Som Sigrid Bolkéus inledningsvis sade, är det ekonomiska läget så kärvt
att vi inte hinner avvakta finsnickeriet. Vi är tvungna att redan i dag göra de
förändringar som man kan genomföra relativt snabbt utan ytterligare utre-
dande.
Andre vice talmannen anmälde att Sigrid Bolkéus anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 80 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:
Herr talman! Jag noterar av Christel Anderbergs anförande att en utred-
ning beträffande rättshjälp åt utlänningar pågår. Vi i Ny demokrati vill här i
kammaren genom våra reservationer markera hur viktig denna fråga är.
Det har framförts att man bör söka vinna tid vid voteringen. Vi i Ny demo-
krati vill i detta sammanhang påpeka att vi självfallet står bakom Ny demo-
kratis reservationer till utskottets betänkande. Men för att spara tid vid vote-
ringen, nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationerna 4 och 5. Dess-
utom överväger vi att yrka bifall till reservation 7, som avgetts av Social-
demokraterna.
Anf. 81 CHRISTEL ANDERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag kan trösta Karl Gustaf Sjödin med att också regeringen
anser att det är synnerligen angeläget att se över frågan om kostnader för
offentligt biträde till utlänningar. Det framgår av Riksrevisionsverkets rap-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändring i rätts-
hjälpslagen m. m.
77
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändring i rätts-
hjälpslagen m.m.
port att just den delen står för en betydande del av de stora kostnadsök-
ningar vi haft på detta område under de senaste åren. Detta är en fråga som
på intet sätt kommer att fuskas bort. En enmansutredare är tillsatt, och re-
sultatet av den utredningen skall presenteras inom kort, dvs. redan någon
gång efter årsskiftet.
Jag är övertygad om att vi kommer att få tillfälle och anledning att åter-
komma till den här diskussionen relativt snart.
Anf. 82 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:
Herr talman! Jag är nöjd med svaret, Christel Anderberg. Ny demokrati
ser fram emot det förslag som regeringen ämnar lämna i denna fråga.
Anf. 83 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! När den allmänna rättshjälpen infördes 1973 sades det i för-
arbetena till rättshjälpslagen att syftet var att rättshjälp skulle ges i sådan
utsträckning att ingen av ekonomiska skäl skulle vara förhindrad att tillva-
rata sina intressen. Det var alltså meningen att den allmänna rättshjälpen
skulle spela en viktig roll för att främja allas likhet inför lagen.
Vad har hänt sedan dess? Rättshjälpen har undan för undan urholkats ge-
nom besparingar på anslaget. Rättshjälpsavgifterna har höjts och stora rätts-
områden har förts bort från rättshjälpen och förts över till försäkringssfären.
Taxorna på rättshjälpsområdet har kraftigt urholkats genom att de inte höjts
i takt med inflationen. Detta medför att det inte längre är attraktivt bland
advokater att åta sig rättshjälpsärenden. På sikt kan detta innebära att rätts-
hjälpsområdet utvecklas till ett slags juridikens B-område.
Det förslag som nu behandlas har inte till syfte att komma till rätta med
dessa brister. Det innebär i stället ytterligare försämringar, vilket i sin för-
längning kan innebära att systemet totalt mister sin funktion.
Det senare illustreras bäst genom att departementschefen i propositionen
medger att de förändringar som nu är på väg att genomföras, kan få till följd
att kostnaderna för rättshjälpen i vissa fall kan få bäras av kommunerna i
form av socialbidrag. Det sägs inget om vad man vinner med en sådan kost-
nadsövervältring.
Vad man däremot kanske kan förutsäga är att många människor drar sig
för att ansöka om socialbidrag. Därmed mister de kanske möjligheten att
hävda sin rätt.
Rättsäkerheten står och faller med den ekonomiska situationen. Det har
vi fått höra av Christel Anderberg. Hon åberopar vad Lars Werner har sagt
om att ingen grupp kommer att lämnas oberörd av krisen. Jag är inte så säker
på att Lars Werner då menade dem som behöver rättshjälp för att klara av
sina angelägenheter.
Herr talman! Ofta när ett domstolsutslag eller en rättegång diskuteras bru-
kar man, ibland kanske med både humor och ironi, höra att Sveriges rikes
lag är de rikas lag. Man tar onekligen ett steg i den riktningen genom de
föreslagna förändringarna och försämringarna.
Jag yrkar bifall till motion 1992/93:Ju9 om avslag på propositionen.
78
Anf. 84 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! Jag vet inte om John Andersson satt här i kammaren och
lyssnade pä den ekonomiska debatten. Det gjorde jag. Eftersom Lars Wer-
ner sade att ingen grupp kan räkna med fribrev, torde han ha syftat även pä
dem som söker och behöver rättshjälp, ingen grupp nämnd och ingen grupp
glömd.
Man spikar inte spikar i några kistor genom det här förslaget, John An-
dersson. Grundtankarna bakom hela rättshjälpssystemet kommer alltjämt
att ligga kvar. Det finns en uttrycklig regel som möjliggör eftergift av grund-
avgift och tilläggsavgift för den som saknar möjlighet att betala, även om det
i propositionen rekommenderas restriktivitet vid sådana prövningar.
Minimibeloppet på den grundavgift som vi diskuterar är 440 kronor, John
Andersson. Jag tror inte att det är så värst många som behöver gå till socialen
enbart för den kostnadens skull.
Det är ju så med alla välfärdssystem att om man låter det hela fara i väg,
tappar man så småningom förmågan att hjälpa och stötta dem som är i störst
behov av hjälp. Vi kan inte pytsa ut litet hjälp till alla medborgare. Vi måste
koncentrera begränsade resurser till dem som har de största behoven.
Anf. 85 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Det är ju inte första gången som besparingar på det här om-
rådet diskuteras. Om man återkommer då och då med försämringar, blir det
ju som i talesättet att droppen urholkar stenen. Vi kommer till slut till en
ohållbar situation om man vill upprätthålla allas likhet inför lagen.
Hänvisningen till den ekonomiska situationen är en bekräftelse på att
rättssäkerheten tydligen hör ihop med den ekonomiska situationen. Om det
blir sämre tider tummar man på detta. Blir det bättre tider kan man vara litet
generösare. Jag kan inte tolka det på något annat sätt.
När det gäller vad Lars Werner menade med olika grupper, har jag svårt
att tänka mig att han menade dem som behöver rättshjälp som en särskild
grupp här i samhället. Det borde åtminstone vara ett bevis på motsatsen att
jag kan hänvisa till vår partimotion med Lars Werner som första namn. Där
yrkar vi avslag på den här propositionen. Jag har svårt att tänka mig att han
då menade att även dessa grupper skulle vara med och ta sin del.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändring i rätts-
hjälpslagen m.m.
Anf. 86 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! John Andersson, den borgerliga regeringen avser inte att på
något sätt göra avkall på rättssäkerheten, tvärtom. Om det finns något som
mitt parti verkligen har värnat om under årens lopp, är det rättssäkerheten.
Samtidigt måste vi konstatera att vi inte kan ha system utan några som
helst spärrar. Även Riksrevisionsverket påpekar att det nuvarande systemet
är sådant att det inte finns några som helst stimulanser till kostnadsmedve-
tande. Vi måste på något sätt försöka bygga in kostnadsmedvetandet i syste-
met.
Alla kloka advokater och försvarare diskuterar ett utslag i underrätt med
sin klient. De avråder från överklaganden i sådana fall där utsikterna att få
ändring i högre instans är obefintliga. För närvarande finns det ingen anled-
ning för klienten att lyssna på det örat, eftersom det inte kostar honom något
79
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändring i rätts-
hjälpslagen m.m.
att gå vidare. Han har allt att vinna och intet att förlora. Om han nu själv får
bära en del av kostnaden i högre instans finns det anledning att tro att han
kommer att lyssna på kloka råd i större utsträckning än i dag. Det förekom-
mer en hel del okynnesöverklaganden, inte minst inom brottmålsområdet.
Anf. 87 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Det är delikata avgöranden som advokaterna och rådgivarna
skall göra i dessa fall. En mindre bemedlad person som skall diskutera en
rättegång eller ett tvistemål har mindre möjlighet att föra ärendet vidare.
Det är icke likhet inför lagen. Den som har bättre resurser kan själv avgöra
om han vill föra målet vidare. I det andra fallet finns inte den möjligheten.
Anf. 88 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! Det är riktigt, John Andersson, att det är mycket delikata
överväganden det är fråga om. Jag kan försäkra att ledamöter av Sveriges
Advokatsamfund har betydligt bättre grund för att göra dessa överväganden
än vad ledamöterna i Sveriges riksdag har i generella ordalag.
Jag sade inte att advokaterna skall ge sig in och göra ekonomiska övervä-
ganden. Klienten måste naturligtvis själv ta med de ekonomiska aspekterna
som en del av sitt beslutsunderlag, när det gäller att överklaga eller inte över-
klaga. Det enda som advokaten skall göra är att ge goda juridiska råd grun-
dade på sin erfarenhet.
Anf. 89 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Frågan gäller inte om det är advokaterna eller ledamöterna
av Sveriges riksdag som är bättre skickade att avgöra om ett mål skall gå
vidare. Frågan handlar om att den människa som vill ha råd för att fortsätta
en rättegång eller ett tvistemål skall ha möjlighet till detta oavsett om han
har en tunn eller en tjock plånbok. Det handlar inte om huruvida det är leda-
möterna av Sveriges riksdag eller advokaterna som skall avgöra den frågan
eller vilka av dem som är bättre skickade att göra det. Jag betvivlar inte att
advokaterna är bättre i den meningen än Sveriges riksdagsledamöter. Det
handlar inte om det.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
80
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU9 Ökad konkurrens inom kommunal verksamhet (prop.
1992/93:43).
Anf. 90 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! Vi skall nu behandla en proposition som kommer från Civil-
departementet. Den syftar till att öka konkurrensen inom den kommunala
sektorn.
Den berör framför allt den sociala lagstiftningen. Men propositionen tar
även upp konkurrensen inom den kommunala räddningstjänsten och sot-
ningsväsendet. Vi har fått yttranden från försvarsutskottet och konstitu-
tionsutskottet.
Herr talman! Det är anmärkningsvärt att regeringen lägger fram denna
proposition när de flesta förslag som den tar upp är föremål för översyn i
olika utredningar. Det är så viktigt för regeringen att genomföra privatise-
ringar att man bortser från att det finns rättsliga oklarheter. Vad är myndig-
hetsutövning? Vad gäller beträffande tystnadsplikt och sekretess när kom-
munen lägger ut verksamhet på privata entreprenörer?
Vi socialdemokrater anser att det är bra med konkurrens inom den kom-
munala sektorn. Konkurrens kan bidra till att öka effektiviteten, men den
måste ske på lika villkor och på ett rättssäkert sätt.
Vi kan välja många olika metoder och medel för att uppnå fastställda mål.
Produktion av tjänster inom den kommunala sektorn bör därför ske i olika
former, t.ex. offentlig, kooperativ eller privat.
En rättvis fördelning av service och en utjämning av risker mellan indivi-
der och livsskeden är några av de mål som styrt den offentliga sektorns upp-
byggnad. Målen är politiskt styrda, och ansvaret för att de uppfylls är politi-
kernas.
Att en verksamhet bedrivs inom den offentliga sektorn beror i många fall
på att det har funnits ett behov av att skydda medborgarna mot marknads-
krafternas effekter och av att lösa kollektiva problem på ett samhällsekono-
miskt och socialt förnuftigt sätt.
För den kommunala verksamhet som inte skall bedrivas i offentlig regi är
det extra viktigt att kvalitetskrav läggs fast för att kunna garantera en god
vård och omsorg. Därför bör fastslås i lag att all verksamhet som läggs ut på
entreprenad skall bedrivas på ett sådant sätt att likställighetsprincipen upp-
rätthålls.
Om propositionens förslag genomförs, kan vi få en utveckling mot privata
monopol. Det finns inget förslag i propositionen som förbjuder detta. Det
finns inte någon sådan bestämmelse i socialtjänstlagen eller tandvårdslagen.
Det har funnits tidigare men tas nu bort. Vi socialdemokrater anser att folk-
tandvården även i fortsättningen skall ha det fulla ansvaret för barn- och
ungdomstandvården och för de speciella grupper som har ett stort behov av
tandvård.
Folktandvården har varit mycket framgångsrik och effektiv. Den har lagt
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
6 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 44
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Okad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
82
grunden till den goda tandhälsa som finns i dag hos stora delar av befolk-
ningen med hjälp av den systematiskt tandhälsoorienterade barntandvår-
den.
Det måste finnas en viss andel verksamhet i kommunal regi om det skall
finnas en verklig konkurrens. Konkurrens förutsätter att det finns konkur-
renter. I vissa delar av den konmmunala verksamheten kan det bli svårt att
få till stånd en konkurrens. Konkurrenterna kommer i alla fall inte att stå i kö
i glesbygdskommunerna. Om kommunerna avhänder sig de egna resurserna
kommer de att förlora i handlingsfrihet. De förlorar egen kompetens, och de
får inte möjligheter att testa entreprenörernas verksamhet mot verksamhet i
egen regi. Medborgarnas valfrihet kommer att begränsas väsentligt. Vilken
valfrihet gäller för den som önskar kommunal verksamhet om sådan inte
finns?
Herr talman! Vi vänder oss mot att privat verksamhet forceras fram till
varje pris inom kommunerna. Demokratiska spelregler och rättssäkerhet
måste beaktas. Hur blir det med offentlighetsprincipen och allmänhetens
rätt till insyn? Detta är inte klarlagt. Skall den urgamla rätten för medbor-
garna tas bort, eller skall medborgarna få samma rätt till insyn i den privata
näringsverksamheten?
I propositionen aviseras också ett förslag om obligatorisk anbudsupphand-
ling. För oss socialdemokrater är detta otänkbart. Vi reagerar också starkt
mot tidigare ingrepp som har skett mot det kommunala självstyret, som t.ex.
införandet av fristående skolor. Kommunerna tvingas att lämna bidrag till de
privata skolorna, som ofta överkompenseras för sina kostnader. Detta sy-
stem har kritiserats från en mängd håll, inkl. Kommunförbundet.
Vi socialdemokrater siår vakt om den kommunala självstyrelsen. Försla-
get om obligatorisk anbudsupphandling skulle också strida mot Europakon-
ventionen om kommunal självstyrelse. Jag hoppas att det finns fler partier i
denna kammare som slår vakt om den kommunala självstyrelsen.
Herr talman! Det som oroar mig mest är ändringarna i speciallagstift-
ningen. Där finns så mycket som är oklart och oroande. Det gäller t.ex. myn-
dighetsutövning. Det måste klargöras vad som är myndighetsutövning. Det
är därför nödvändigt att denna fråga klargörs inom de nu aktuella verksam-
heterna och att det görs en skillnad mellan vad som är att anse som myndig-
hetsutövning och vad som är andra förvaltningsuppgifter innan förslag till
lagändringar över huvud taget övervägs. Socialtjänstkommittén arbetar med
att få klarhet i denna fråga. Tidigare var det självklart att utredningen skulle
lämna sina förslag innan ändringar företogs. Men så är det inte nu. Nu är det
bråttom med tvångsprivatiseringen.
Herr talman! En utveckling mot ökad entreprenadverksamhet borde inte
drivas fram på detta sätt utan att frågor om sekretess, tystnadsplikt och tjäns-
temannaansvar har klargjorts, och inte heller utan att de problem som upp-
står i fråga om insyn, offentlighet i privata företag, noga har utretts och ana-
lyserats.
JO har redan fått in en anmälan från tillsynsmyndigheten i Gävleborgs län
om att kommunerna lämnar ut utredningar om barn som far illa till privata
bolag. Tyvärr kommer JO inte att uttala sig i ärendet förrän behandlingen i
riksdagen av denna fråga är klar. Men JO:s personliga uppfattning i denna
fråga är, enligt en intervju i tidningen Kommun-Aktuellt, att dessa utred-
ningar är myndighetsutövning och alltså inte får lämnas ut. Men propositio-
nen är oklar, och utskottsbehandlingen har inte heller klargjort frågan.
Kommuner utan känsla för de svagaste, där bara penningen gäller, strun-
tar redan i dag i gällande lagar. Med det beslut som de borgerliga, med hjälp
av Ny demokrati, kommer att fatta, kommer vi i fortsättningen att få se än
mer skrämmande exempel på privatisering av myndighetsuppgifter.
Herr talman! Ett annat skrämmande exempel på regeringens okänslighet,
eller okunskap, är att man i specialmotiveringen till förändringen av lagarna
kan skriva att administrationen av den sociala verksamheten, t.o.m. individ-
och familjeomsorgen, kan lämnas över i privata händer. Det s.k. socialregi-
stret är ett av de mest känsliga områdena inom hela socialförvaltningen. Här
finns alla uppgifter om människor som har kommit i beröring med social-
tjänsten. Var finns skyddet av den personliga integriteten? Hur skall frågan
om sekretess och tystnadsplikt lösas? Varför anser inte ni borgerliga att inte-
gritetsskyddet är viktigt för de allra svagaste? Är det bristande kunskap som
regeringen visar i denna fråga? Det är skrämmande.
Herr talman! Innan beslut fattas i denna fråga borde Socialtjänstkommit-
tén, Lokaldemokratikommittén och Hälso- och sjukvårdsutredningen få
slutföra sina uppdrag och sedvanlig remissbehandling ske. Så har inte skett.
Propositionen borde inte ha lagts fram.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservationerna 1, 2 och
6. Med anledning av den tidsbrist som råder avstår jag från att yrka bifall till
reservationerna 3, 4 och 5. Men vi socialdemokrater står givetvis bakom
även dessa reservationer.
Anf. 91 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag skulle egentligen kunna inskränka mig till att instämma
med föregående talare. Det här en en fråga där vi är överens.
Jag tänker i det här anförandet yrka bifall till min egen meningsyttring och
till de socialdemokratiska reservationerna, inkl, reservation 1 - som jag har
glömt att markera i betänkandet.
Jag ser att civilministern är här. Jag antar att anledningen är att hon tänker
ge sig in i debatten. Därför anser jag att det kan vara intressant att ställa
frågan om konkurrensen är ett sådant viktigt medel för att uppnå ökad effek-
tivitet inom den kommunala sektorn. Jag är nämligen inte så säker på det.
Jag tycker att det verkar som om regeringen nalkar sig dessa frågor på ett
sömngångaraktigt sätt. Man ser inte vad som egentligen händer ute i kom-
munerna.
Det är väl inte så säkert att de ekonomiska principer som gäller för kaviar,
falukorv, hårt bröd och mjölk är de som är mest tillämpbara för socialtjänst,
hälso- och sjukvård, tandvård osv. Det är möjligt att andra principer gäller
där. Jag är inte alls övertygad om att det är den ökande konkurrensen som
är lösningen på problemet. Det finns en skrämmande tendens i dag till att
inte över huvud taget tala om verksamheten i sig, utan det handlar om for-
mer, regler och ekonomiska styrmedel. Man skulle kunna befinna sig i vilket
företag som helst - det låter likadant. Det är fråga om samma blädderblock,
och det är samma komkurrens som skall frälsa alla.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
83
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Okad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
84
Men verkligheten är en annan. Mycket av den verklighet som vi ser om-
kring oss i dag präglas av en utveckling med ökade klyftor. Inom många kom-
muner och landsting fungerar över huvud taget inte de principer som jag har
tagit upp. Det finns fler exempel på det. I Stockholm har fall inom äldreom-
sorgen uppmärksammats, där den privata verksamheten inte har hållit måt-
tet vad gäller kvalitet. Det finns landsting där verksamheter har gått i kon-
kurs. Det finns många exempel som visar att detta system inte är särskilt
lyckat.
Jag kan inte förstå varför man går ut med en så pass tunn proposition och
trycker på för en utveckling av detta slag. Det är ju tydligt att det inte är så
många som är intresserade. Då skulle det redan ha varit gjort. Alla möjlighe-
ter står till buds med den lagstiftning som finns i dag. Det finns inga förbud.
Propositionen och de föreslagna lagändringarna innebär att öppna dörrar
slås in. Det finns i dag inte några hinder för det som regeringen så hett efter-
strävar, nämligen en privatisering av de verksamheter som i dag ligger på
kommunerna. Jag kan inte se varför regeringen lägger fram detta förslag,
förutom att det skulle handla om en politisk markering, att man ytterligare
vill understryka vad som sades i regeringsförklaringen. Det är någon form
av pseudoverksamhet. Det för mina tankar till att man genom ord, nya lagar
och propåer vill åstadkomma det man inte kan åstadkomma i verkligheten.
Men det är uppenbart att det går trögt i verkligheten. Det är också uppen-
bart att många människor i dag är missnöjda. Om man nu vill genomdriva
en privatisering, måste meningen också vara att riva ner det generella tän-
kandet inom välfärdssystemen och att plånboken skall vara avgörande då
människor vill ta dessa tjänster i anspråk. Annars skulle man, vad jag förstår,
göra på något annat sätt.
Detta är en utveckling som i varje fall inte tilltalar mig. Jag tror inte att
den tilltalar särskilt många. Jag tror inte att en majoritet i landet har tänkt
sig att vi skall ha en samhällsutveckling där privatisering leder till en stor
skiktning, att vi från början skall veta att tjockleken på plånboken avgör vil-
ken typ av vård och omsorg man kan få. Om det inte är det regeringen vill,
vore det intressant att veta hur regeringen har tänkt sig undvika den segrega-
tion som följer. Det finns ju inte inbyggt i förslagen - varken i dem som förs
fram i dag eller i dem som förts fram tidigare - några som helst försäkringar
för att utvecklingen inte blir av detta slag.
Vi kan se hur det har fungerat i verkligheten, i andra länder. Det finns
inte några kvalitetskontroller. Vi kan se en utökning av antalet uppgifter som
läggs på kommunerna. Samtidigt dras pengar in. Det gör att det inte är möj-
ligt för kommunerna att fullgöra dessa uppgifter. Om ansvaret skall delege-
ras, måste det också följas upp. Det är också huvudpoängen med en rättig-
hetslagstiftning, som jag talar om i min meningsyttring. Jag är medveten om
att det kolliderar med det kommunala självstyret. Det är också vad majorite-
ten i utskottet säger. Därför vill man inte gå in på det, utan man vill utreda
det mera.
Jag kan inte se vitsen i att det skall skilja så mycket mellan olika kommu-
ner vad gäller taxor för äldreomsorg och barnomsorg, socialhjälpsnormer
osv. Det är att driva det kommunala självstyret in absurdum. Då hamnar vi
till slut i en situation där medborgarna åtminstone tre gånger om året får lov
att se efter vilken politisk karta det är som gäller i kommunen, vilken färg
den har, och fundera över på vilken sida av kommungränsen man skall bo-
sätta sig osv.
Det kan ses som något positivt, att man med fotterna skall kunna avgöra
vilken politik man vill stödja. Jag tror dock att det är ganska få som har ett
socialt liv som innebär att de är villiga att ranta runt, för att uppsöka den
kommun i vårt stora, avlånga land där det är billigast och bäst. Det är kon-
tentan av att driva konkurrensen till ända, så att säga.
Jag tror inte att vi fungerar så som samhällsvarelser. Jag tror att vi som
sociala individer har ett stort behov av en grundtrygghet i vår vardag. Där
finns omsorgen om våra barn, våra gamla och oss själva, när vi blir sjuka.
Den är viktig att upprätthålla generellt. Det är viktigt att alla är med och
betalar, så att den som behöver vård en dag skall få den vård han vill ha,
oavsett tjockleken på plånboken.
Propositionen är ytterligare en markering som innebär att vi inte skall ha
ett sådant samhälle som jag talar för. Nu skall det vara nytänkande. Jag ser
att det leder till ökade klyftor. Det är kontentan av det hela.
Jag tycker att det är trevligt att civilministern är här. Jag förväntar mig att
få klara besked om hur man har tänkt sig att i framtiden upprätthålla en jämn
kvalitet som är lika för alla, hur man skall undvika en segregation som inne-
bär att plånbokens tjocklek avgör kvalitet och tillgång över huvud taget. Det
är angelägna uppgifter. Det vore bra att få svar på det.
Med detta vill jag yrka bifall till min meningsyttring och till reservation 1
från Socialdemokraterna.
Anf. 92 GÖTE JONSSON (m):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan, som inne-
bär bifall till propositionen, och avslag på samtliga reservationer.
I regeringsdeklarationen framgår klart att regeringen eftersträvar en ökad
valfrihet, mera av alternativ. Utvecklingen rent allmänt i det svenska sam-
hället och även internationellt går mot ökad valfrihet, alternativ och sund
konkurrens.
Kvaliteten är viktig i detta sammanhang. Vi menar att det är genom alter-
nativen som man kan förbättra kvaliteten. Man kan på ett bättre sätt tillgo-
dose de olika människornas alldeles speciella behov. Det ger också en bättre
stimulans för dem som arbetar inom de viktiga områdena i den sociala sek-
torn. Det är det område vi behandlar nu, och det finns anledning att under-
stryka det jag här har sagt. Vi har erfarenheter av det.
En bättre kostnadseffektivitet behöver vi också i olika sammanhang.
Från utskottsmajoritetens sida tillstyrker vi propositionen och argumente-
rar för den, för att vi skall få alternativ. Det innebär inte i sig en kritik mot
nuvarande verksamhet och dem som arbetar inom dessa viktiga områden i
dag. De gör värdefulla insatser. Men valfriheten är positiv också för de an-
ställda. Det är angeläget att understryka i detta sammanhang.
Vi menar att inriktningen skall vara mera och bättre vård och omsorg inom
ramen för de disponibla resurserna. Vi vet att de inte är obegränsade. Vi
måste utgå från den enskildes behov. Det är intressant att konstatera att
detta är en revolutionerande tanke i förhållande till det synsätt som Anita
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
85
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
Persson och Gudrun Schyman har stått för tidigare. Tidigare har man menat
att andra människor skall stå för det goda tyckandet, inte den som själv be-
höver vård eller omsorg. Vi vill vända på det. Vi litar på de enskilda männi-
skorna och vill att de skall få större möjligheter till inflytande och ökat själv-
bestämmande.
Alternativen har kommit för att stanna. Vi kan ta barnomsorgen eller äld-
reomsorgen som exempel. Vi är där på väg mot olika alternativ. Det har visat
sig att alternativen är positiva för de handikappade.
Hemtjänsten är ett annat område. Jag kan peka på att man i Jönköpings
kommun i bred enighet har fattat beslut om att skapa alternativ i hemtjäns-
ten. Varför har en så stor majoritet i Jönköpings kommun fattat detta beslut?
Det är givetvis för att man på ett bättre sätt vill slå vakt om de människor
som behöver hemtjänst. Man gör det inte för att lägga krokben för dem och
för att se till att de får det sämre, utan målsättningen är, utifrån det nästan
enhälliga fullmäktigebeslutet, att genom valfrihet och alternativ skapa något
som är bättre för de enskilda människorna.
Om man analyserar barnomsorgen - där vi egentligen har kommit längst -
finner man att vi har väldigt många alternativ. Från början gick det utomor-
dentligt trögt, inte minst i denna kammare. Vi kan minnas hur Uppsalamo-
dellen med föräldrakooperativ diskuterades och hur den dåvarande rege-
ringen ville förbjuda föräldrakooperativen i Uppsala. Nu finns valfriheten
för barnfamiljerna att välja alternativ. Vem vill i dag förbjuda alternativen
inom barnomsorgen? Det önskemålet har ingen framfört, inte ens Gudrun
Schyman.
Om det hade varit så förskräckligt med alternativen, hade givetvis motio-
ner i anslutning till den här propositionen väckts i vilka man hade begärt för-
bud mot alternativen. Det finns emellertid inga sådana motioner. Man vågar
inte väcka den typen av motioner, för man vet att väldigt många har valt
bland alternativen därför att dessa är bra.
Hur långt har vi då kommit när det gäller alternativ på olika områden?
Uppfattningarna är olika. Om vi läser en departementsrapport från oktober
1992 finner vi att det inledningsvis står: Vård och omsorg bedrivs i dag hu-
vudsakligen i offentlig regi. Detta är ett faktakonstaterande. I Socialdemo-
kraternas reservation står det: ”Risk finns för en utveckling mot privata
monopol---.” Jag skulle vilja fråga Anita Persson: Hur många eller hur få
alternativ behövs det för att Socialdemokraterna skall se monopolrisken? Vi
har ju bara kommit en liten bit på väg när det gäller alternativen. Då flaggar
Socialdemokraterna för risken för privata monopol. Det här är ett mycket
märkligt sätt att argumentera.
Anita Persson har stått här i talarstolen och talat sig varm för det kommu-
nala självstyret. Samtidigt tror hon inte att kommunerna själva skall kunna
bedöma hur mycket man skall ha kvar i egen regi kontra privat verksamhet,
för att slå vakt om kommuninvånarnas intresse. Jag har varit kommunalpoli-
tiker, och jag tror att den typen av bedömning görs i varje kommun. Det är
emellertid ingen risk för att det i dag finns för stor valmöjlighet för kommun-
invånarna, utan den är för liten. Jag kan även dela Anita Perssons uppfatt-
ning att det inte är bra med monopol, oaktat de är kommunala, offentliga
86
eller privata. Monopol skall vi i det här sammanhanget hjälpas åt med att
motarbeta.
Det här med tandvården är intressant. Anita Persson säger: Vi vill slå vakt
om landstingens goda ambition när det gäller en bra tandvård. Landstingens
ambition är hög och tandläkarnas ambition är hög. Varför vågar ni socialde-
mokrater inte ge familjen litet större frihet när det gäller rätten att välja
tandläkare åt barnen? Det är väldigt talande. Man ser här skillnaden i hur
Anita Persson och utskottsminoriteten kontra utskottsmajoriteten ser på
den enskilde och på familjen kontra kollektivet. Vi underskattar inte kollek-
tivets ansvar inom ramen för en förändring i en tandvårdslag. Vi vill emeller-
tid också på detta område ytterligare betona familjens valfrihet och ansvar.
I samband med en förändring är det alldeles klart att en del problem upp-
står - konstigt vore det annars. På många områden har vi brist på erfarenhet.
Det finns ett naturligt motstånd mot alternativen. När vi ändå gör en avväg-
ning mellan fördelar och nackdelar, har vi sett att fördelarna i mycket stor
utsträckning överväger. Då uppstår frågan: Varför lägger regeringen nu fram
en proposition, och varför tillstyrker utskottsmajoriteten denna proposi-
tion? Vi anser att det helt enkelt är angeläget att klarlägga nuvarande rätts-
läge och situation.
I propositionen läggs konkreta förslag om ändringar fram som innebär att
lagen förtydligas och att nuvarande ordning klargörs. Lagrådet säger: Lagrå-
det har beaktat att lagförslagen inte innebär någon principiell utvidgning av
utrymmet för anlitande av privata entreprenörer, utan kan närmast ses som
ett förtydligande av den ordning som gäller redan i dag.
Jag vill rikta en fråga till både Anita Persson och Gudrun Schyman: Varför
vill inte Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vara med om att ytterligare
förtydliga den ordning som redan i dag gäller? Det är vad det handlar om!
Det är alldeles klart att inte alla frågor är lösta. Det har sagts från både
regeringens och utskottsmajoritetens sida. Än en gång vill jag hänvisa till
Lagrådet när det gäller synen på sekretessen och andra frågor som faktiskt
ännu inte är lösta: Något hinder mot att genomföra det nu remitterade lag-
förslaget innan en sådan översyn slutförts kan dock inte anses föreligga. Lag-
rådet klargör detta således mycket tydligt. Indirekt säger Lagrådet att det
här förtydligandet behövs. Det faktum att vi inte har alla problem klara för
oss och lösta innebär inget hinder för att ta steget till att på det här området
stärka rättssäkerheten.
Sammanfattningsvis vill jag säga att regering och utskottsmajoritet är an-
gelägna om att på det här området stärka rättssäkerheten och att se till att
nuvarande ordning också tillämpas i gällande lagstiftning. Anita Persson sä-
ger att det är anmärkningsvärt att man tillstyrker propositionen. Jag tycker
att det är mer anmärkningsvärt att man avstyrker den.
Så går jag vidare till några svar på direkta och indirekta frågor. När det
gäller myndighetsutövningen har regeringen i propositionen gjort klarläg-
ganden. Det går inte att delegera myndighetsutövningen, sägs det. Det sägs
också att Socialtjänstkommittén skall komma med ytterligare klarläggan-
den. Vi skall därför inte vänta med att fatta beslut om det som vi i dag kan
fatta beslut om. När det gäller frågan om sekretess och tystnadsplikt ligger
det en lagrådsremiss inom ramen för LSS, lagen om stöd och service till vissa
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
87
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
funktionshindrade. Ett färdigt förslag är framlagt som innebär att sekretes-
sen stärks och att tystnadsplikt och integritetsskydd införs på hela det sociala
området som omfattas av socialtjänstlagen.
Lokaldemokratikommittén arbetar med frågorna om insyn och offentlig-
het. Likställighetsprincipen är viktig. Det åvilar kommuner och landsting att
se till att likställighetsprincipen uppfylls i samband med att ett ansvar läggs
ut på entreprenad, vilket bl.a. Konkurrenskommittén mycket klart har slagit
fast. Likställighetsprincipen skall nämligen även i dessa sammanhang gälla.
Det finns således vissa saker som i dag inte är fullt klarlagda. Det arbetas
emellertid med dessa frågor, och det finns tidsuppgifter om hur snabbt arbe-
tet kan utföras. Detta motiverar emellertid inte att vi skulle avstå från att
ytterligare lagreglera hela området. Det är en utomordenlig inkonsekvens,
en politisk saltomortal, i Anita Perssons och utskottsmajoritetens sätt att re-
sonera. Det sägs att man visserligen inte kan säga ”nej” till alternativen -
alternativen måste fortsättningsvis vara kvar - men ändå är man inte beredd
att lagstifta om gällande ordning. Ni anser att man fortfarande skall arbeta
inom ramen för den tingens ordning som i dag gäller. Det mest konsekventa
hade varit att ni lagt fram ett förslag om förbud när det gäller den formen av
verksamhet, i stället för att fortsätta med den oklarhet som råder. Utskotts-
majoritetens text och propositionen klarlägger en del av de oklarheter som
har kritiserats.
Det är intressant att lyssna både till Anita Persson och till Gudrun Schy-
man. Anita Persson säger att det här innebär en väldig utvidgning av hela
det principiella området, och Gudrun Schyman konstaterar att öppna dörrar
slås in och att det här aldrig hade behövt göras, eftersom föreslagna åtgärder
ändå kan vidtas. Ni måste bestämma er för vilken planhalva på det här områ-
det som ni skall spela på.
Från utskottsmajoritetens sida har vi ambitioner. Både Anita Persson och
Gudrun Schyman har rätt så till vida att vi också på det sociala området kom-
mer att arbeta vidare för alternativ.
Men för att vi skall kunna arbeta vidare med alternativ måste vi stärka
rättssäkerheten. I propositionen tar vi ett steg i den riktningen, och sedan
utreds frågorna när det gäller andra områden. Vi måste se till att de här be-
sluten fattas så snabbt som möjligt.
Till Gudrun Schyman vill jag säga att det har visat sig vara positivt med
konkurrens för korvar, kaviar och annat. Gudrun Schyman gjorde en jämfö-
relse mellan kaviar och socialt arbete, men det gör inte jag. Jag kan ändå
slutgiltigt konstatera, och ställa frågan: Om det visar sig att det är bra för
falukorven med konkurrens, vad är det då som säger att det skulle vara nega-
tivt för den gamle att kunna välja vård och omsorg i olika omfattning?
Vänstern och Gudrun Schyman för ett märkligt resonemang när de säger
att det är viktigt att ha valfrihet och kvalitet när det gäller vilken korvbit man
skall lägga i stekpannan, men när det gäller vilken vård och omsorg de gamla
skall få är det vi politiker som vet bäst.
Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till hemställan i utskottets
betänkande med anledning av propositionen och avslag på samtliga reserva-
tioner.
88
Anf. 93 ANITA PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag blev förvånad när jag lyssnade på Göte Jonsson. Visst
borde vi vänta. Vi brukar ju vänta på utredningar som arbetar innan vi fattar
nya beslut häri riksdagen. Göte Jonsson och jag har suttit i kammaren under
ganska många år, och under den tiden har jag inte varit med om att vi fattat
beslut på det här sättet. I regel hänvisar vi alla motioner m.m. till utred-
ningar, därför att det är så viktigt att klarlägga de olika problem som finns.
Vi har i flera motioner sagt att nuvarande rättsläge måste klarläggas. Det
började med att vi upptäckte att rättssäkerheten var oklar när det gällde
barnomsorgen, och vi tog sedan upp det vid den allmänna motionstiden.
Ändå har ingenting hänt.
Göte Jonsson säger också att kvaliteten inom den privata verksamheten
är bättre än inom den kommunala verksamheten. Hur skall vi kunna kon-
trollera det, när vi inte har någon insyn i den privata verksamheten? Det är
ett av de stora problemen.
Valfrihet är positivt för de anställda, säger Göte Jonsson. Ja, det kan det
vara, men det finns mycket positivt för de anställda inom den kommunala
verksamheten också.
Vilket inflytande har människor i den privata verksamheten? Varken för-
äldrar eller anställda har något större inflytande.
När det gäller hemtjänsten väntar vi på LSS, dvs. en lag om personlig assi-
stent, som man själv skall kunna välja. Det är ett bra initiativ som nu tas,
men det är inte något nytt - vi har i många år tyckt att det skulle vara bra.
Jag är glad att det nu kommer i handikappropositionen.
Göte Jonsson säger vidare att det är fråga om frihet att välja alternativ
inom barnomsorgen och att det är bra att föräldrarna nu får det. Vad är det
då för frihet för många föräldrar? Jo, valfriheten består i att de kan starta
föräldrakooperativ när det inte finns plats inom den kommunala verksamhe-
ten. Det är så läget är i dag - även om föräldrakooperativ kan vara bra för
många människor.
Om glesbygdskommuner lägger ut all sin verksamhet på entreprenad, blir
det då inte privata monopol? Då finns ju ingen kommunal verksamhet. En
del kommuner har försökt satsa på det, t.ex. Åre kommun.
Göte Jonsson tar också upp tandvården för barn, och den är viktig.
Anf. 94 GÖTE JONSSON (m) replik:
Herr talman! Ni inom socialdemokratin resonerar på det här sättet: Vi
skall ha allt, annars skall vi inte ha någonting. När hände det att vi fattade
beslut utan att hela fältet var klarlagt? Ja, det har hänt många gånger att vi
har fått hänskjuta vissa delar till ytterligare utredningar.
Jag måste än en gång hänvisa till vad Lagrådet säger, nämligen att proposi-
tionen innebär att vi i lag förtydligar den ordning som gäller. Då måste Anita
Persson välja: antingen vill hon lagreglera den ordning som gäller, vilket vi
vill, för att få alla problem lösta - det ökar rättssäkerheten - eller också vill
hon inte lagreglera men ändå köra vidare med den ordning som gäller.
Jag kan inte begripa hur Anita Perssons förslag juridiskt skulle innebära
större rättssäkerhet än majoritetens förslag. Det är givetvis precis tvärtom.
Annars skulle Lagrådet ha sagt ifrån, att det här innebär en försämrad rätts-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
89
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Okad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
säkerhet. Lagrådet har dock tillstyrkt en lagreglering utifrån nuvarande ord-
ning.
Sedan frågar Anita Persson hur det går i glesbygden om man lägger ut all
verksamhet på entreprenad. Jag har ingen anledning att misstro politiker i
glesbygd, så att de skulle skapa nya monopol, lika litet som jag har anledning
att tro att man gör det i stora städer. Det är intressant, eftersom Anita Pers-
son tar upp ett annat ämnesområde, nämligen rätten att välja skola. Det har
visat sig att möjligheten att välja skola och skolpengen har varit något posi-
tivt för just glesbygdsskolorna. Det kan vara precis likadant inom äldreom-
sorgens område, dvs. att man kan slå vakt om sitt ålderdomshem.
Vad är det för valfrihet i barnomsorgen, frågar Anita Persson. Ja, valfrihe-
ten är större i dag än den var vid den tidpunkt då Socialdemokraterna sade
nej till föräldrakooperativ enligt Uppsalamodellen. Ni har hela tiden flyttat
fram positionerna-jag är tacksam för det. Sedan har vi ändå inte total valfri-
het. Det är en massa faktiska problem som lägger hinder i vägen för valfrihe-
ten, men det är ingenting som motiverar att vi skulle säga nej till valfriheten
som princip och arbetande metod. Om vi säger nej blir det ännu färre som
får valfrihet. Vi måste i stället öppna för alternativen, för att flera skall få
den valfrihet som de behöver.
Jag sade att jag inte kritiserar dem som arbetar i offentlig vård - jag var
angelägen om att säga det. Jag sade inte att kvaliteten är sämre i offentlig
vård. Vad jag sade var att vi har anledning att tro att vi totalt kan öka kvalite-
ten genom alternativ, just därför att olika verksamheter arbetar på olika sätt;
man drar lärdom av varandra. Därför är alternativen viktiga ur kvalitetssyn-
punkt.
Anf. 95 ANITA PERSSON (s) replik:
Herr talman! Göte Jonsson sade helt klart att kvaliteten är bättre inom
den privata verksamheten, även om han inte rackade ner på den kommu-
nala.
Ja, Lagrådet har sagt att man kanske löser problemen med det här försla-
get, men andra jurister anser inte det. JO är t.ex. mycket osäker vad gäller
myndighetsutövandet, sekretessen och tystnadsplikten. Chefsjuristen på
Kommunförbundet vet inte helt klart vad som gäller för offentligheten och
sekretessbeläggningen inom den privata verksamheten. Man kan alltså inte
gå in och titta på den privata sidan. Där gäller ingen offentlighetsprincip och
ingen allmänhetens rätt till insyn.
Vi brukar inte behandla förslag på det här sättet, Göte Jonsson, innan så-
dana här frågor är klarlagda. Det är mycket viktiga frågor, i synnerhet när
man går in och rör vid den sociala lagstiftningen. Som jag sade tidigare, gäl-
ler det framför allt förslaget om att lägga ut socialregistret på privatpersoner.
Det är så orimligt att över huvud taget föreslå någonting sådant! Vilket inte-
gritetsskydd finns det för den mest utslagna personen, om detta register skall
läggas ut till människor som skall driva en verksamhet med vinst? Hur skall
det gå till? Det är ofattbart att det skall gå att klara handläggningen av så-
dana här frågor.
Jag kan inte förstå hur regeringen kan lägga fram det förslaget, men vi
90
kanske får ett klarläggande från civilministern. Jag tycker också att det är
bra att hon är här i dag.
Vi borde avvakta tills utredningarna är klara och har arbetat färdigt, på
sedvanligt sätt, innan vi fattar beslut i den här frågan, Göte Jonsson.
Anf. 96 GÖTE JONSSON (m) replik:
Herr talman! När det gäller frågan om att avvakta eller inte har vi rett ut
begreppen. Vi har olika uppfattningar. Jag hävdar fortfarande att vi står på
den mest rättssäkra sidan, utifrån det förslag som ligger i propositionen.
Jag säger inte att kvaliteten generellt är bättre i privat vård - det kan man
inte säga. Men vi har anledning att tro att kvaliteten generellt höjs om vi får
konkurrens och alternativ. Vi har bl.a. sett det i barnomsorgen, där det har
varit positivt.
JO är osäker, säger Anita Persson. Jag vill understryka att det inte var JO
som uttalade sig i tidningen Kommun-Aktuellt, utan det var en ämbetsman
på JO. Det är en stor skillnad - det är viktigt att klarlägga detta. JO i sin
ämbetsutövning har däremot via en skrivelse hänvisat just till den proposi-
tion som Anita Persson kritiserar.
När det gäller sekretessen sade jag att den frågan kommer att lösas i lag-
rådsremissen om LSS.
Det finns vissa oklarheter beträffande myndighetsutövningen, och Social-
tjänstkommittén skall titta på det. Men det tar drygt ett år innan kommittén
är färdig, och majoriteten menar då att man inte kan vänta med att lagreg-
lera hela fältet och andra viktiga områden, bara därför att vi inte fullt ut har
löst frågan om myndighetsutövningen. Det gäller verkligen för kommunerna
att vara aktsamma i de sammanhangen.
Det är samma sak med offentlighetsprincipen, dvs. att det ankommer på
kommunerna att bl.a. i avtalen se till att det fungerar.
Sedan sade Anita Persson att de som väljer alternativen inte har någon
valfrihet, och hon frågar vad de skall göra. Fördelen med ett alternativ som
drivs ideellt eller privat är att förutsättningen för att det skall verka vidare är
att det fungerar bra. I annat fall får man inte några kunder. Om det bara
finns monopol, privata eller kommunala, minskas valfriheten och man
tvingas välja även sådana alternativ som man inte trivs med. Det är bl.a.
detta som gör att det är så angeläget att få fram fler alternativ också på det
sociala området. På så vis kan vi öka tryggheten. Där tror jag att Anita Pers-
son och jag har precis samma uppfattning. Jag ifrågasätter inte hennes och
Socialdemokraternas trygghetsambition. Vi har däremot litet olika syn på
hur en bättre trygghet skall uppnås.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
Andre vice talmannen anmälde att Anita Persson anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 97 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det som Göte Jonsson sade sist är alldeles riktigt. Vi har
olika syn på hur man skall uppnå den sociala tryggheten, vem som skall få
tillgodogöra sig den och på vilka villkor. Det är det som det handlar om. Jag
tror inte heller att Göte Jonsson inte tycker att det skall finnas social trygg-
91
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
92
het, vård och omsorg, men vi har olika syn på hur det skall fungera, organise-
ras och framför allt finansieras. Där går det en skiljelinje, och den är ideolo-
gisk.
Om vi tycker att det skall vara lika för alla den dag som vi behöver vården
och omsorgen, så organiserar vi det på ett sätt. Om vi tycker att det är, som
Göte Jonsson säger, familjens angelägenhet organiserar vi det på ett annat
sätt. Det är precis den skiljelinjen som finns i den här frågan, även om jag
tycker att den är ett substitut för något annat. Jag vidhåller att det här är att
slå in öppna dörrar.
Varför förtydliga den ordning som nu gäller, frågar Göte Jonsson. Jag vet
inte. Jag tycker att det hade kunnat gå bra att fortsätta ändå. Jag kan bara
se att det här är ytterligare ett uttryck för att befästa det systemskifte som
man vill genomföra och på olika sätt ”pusha” på en utveckling, som tydligen
i sig själv går trögt.
Vad är det för skillnad på korv, kaviar och människor?, frågar Göte Jons-
son. Jag tycker att det är en stor skillnad, och man skall också kunna se den
och diskutera och behandla korvar, kaviar och människor på olika sätt.
När jag blir sjuk är inte min första tanke att det nu gäller alternativ, sund
konkurrens och valfrihet. Den dag jag vaknar med 39 eller 40 graders feber
undrar jag hur jag fort får tag i en läkare.
När min mamma som är 78 år, och i vanliga fall är en pigg pensionär, ligger
hemma i lunginflammation, gäller min första tanke inte valfrihet och sund
konkurrens. Jag tänker i stället på hur det fungerar ute hos henne i Täby.
Det visar sig att det inte fungerar alls. Kommunen har tagit över. Den är
borgerlig så det bara brakar om det. Täby har den lägsta kommunalskatten
och snart den sämsta servicen. Man tycker att det är familjens angelägenhet.
Det är väldigt trevligt för min mamma som är 78 år och bor ensam.
Man får välja hur man skall hantera saker. Jag tycker att det sätt på vilket
man hanterar korv och kaviar går an. Det kan vara en finess i att jag kan
köpa olika korv och kaviar med olika innehåll till olika pris. Men jag vill ha
en sjukvård som fungerar för alla. Jag vill ha en barn- och äldreomsorg som
är lika. Det finns en stor poäng i att organisera och finansiera på ett sådant
sätt att vi delar på bördorna. Detta är en konstruktion byggd på politiska
värderingar om jämlikhet och alla människors lika värde.
Anf. 98 GÖTE JONSSON (m) replik:
Herr talman! Jag delar Gudrun Schymans uppfattning att det handlar om
ideologi och principer. Gudrun Schyman säger att det skall vara lika för alla.
Jag delar den uppfattningen i sig. Frågan är dock vad vi lägger in i begreppet
”lika för alla”. Det är det som är det intressanta.
Med lika för alla menar jag inte detsamma som likriktning för alla. Lika
för alla innebär att man har samma möjligheter. Man skall t.ex. ha samma
valmöjligheter inom olika områden. I dag har vi begränsade valmöjligheter.
Tänk om det i stället i Täby, Gudrun Schyman, hade funnits flera alternativ
än det kommunala. Då hade Gudrun Schymans mamma befunnit sig i en
bättre situation än vad hon gör i dag.
Vi har aldrig förordat något annat än solidarisk betalning på det sociala
området. Det har vi klart sagt. Däremot har Gudrun Schyman hela tiden
motarbetat den solidariska betalningen med motiveringen att man får betala
själv om man vill välja ett privat alternativ. Från samhällets sida skall vi alltså
inte subventionera privat verksamhet. I Gudrun Schymans idévärld finns det
sannerligen ingen likhet för alla. Det är tvärtom så att likheten finns inom
ramen för de politiska beslut som Gudrun Schyman har varit med om att
fatta när det gäller begränsningen av valfriheten.
Gudrun Schyman och jag har olika uppfattningar rent ideologiskt. Jag de-
lar Gudrun Schymans uppfattning att det skall vara solidarisk betalning. Jag
delar däremot inte hennes uppfattning att det skall vara monopol. Jag tror
faktiskt också på familjen i olika sammanhang när det gäller möjligheten att
välja barnomsorg, vård och annat. Det bygger dock på att vi politiker har
skapat förutsättningar för familjen att göra dessa val. Den proposition som
vi nu diskuterar är ett led i riktningen att skapa förutsättningar för familjen
att göra sina egna val utifrån ett likaberättigande när det gäller valfrihet och
betalningsansvar.
Anf. 99 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag tror att det skulle vara mycket bra om Göte Jonsson pre-
ciserade vilka delar av familjen som det handlar om. Det handlar nämligen
om kvinnorna. Vården och omsorgen har skötts av kvinnor, obetalt och
osynligt innanför familjens fyra väggar. Det är detta som man nu lanserar
från Moderaternas sida med Mats Svegfors på Svenska Dagbladet som före-
språkare. Kvinnan skall återta makten i familjen. Det låter trevligare när det
uttrycks på det sättet. Men det handlar om det faktum att kvinnorna är den
sociala välfärdens stötdämpare. Vi skall i olika konjunkturlägen åka in och
ut från spisen och ta hand om de gamla och sjuka.
Detta nödvändiga och mycket respektabla arbete - vård och omsorg -
skall göras. Män och kvinnor skall dela på uppgiften på alla sätt. Vi skall
också dela på uppgiften när det gäller finansieringen. Det finns en mycket
stor poäng i detta. Det är min grundläggande inställning till dessa frågor.
Begreppet ”lika för alla” innebär för mig inte lika valmöjligheter. Det in-
nebär i stället att t.ex. jag och Göte Jonsson skall ha precis samma möjlighet
att få en bra vård och omsorg. I ett läge då jag, min mamma eller mina barn
behöver vård och omsorg handlar det inte om att det skall finnas tio verk-
samheter att välja mellan. Det handlar om att det skall finnas någon verk-
samhet som är bra. Det är det viktiga.
Om vi skall diskutera detta i ekonomiska termer, bygger synsättet att man
skall ha fem, tio eller femton verksamheter att välja mellan på en situation
där det finns överproduktion. Man kan ha en sådan situation när det gäller
produktion av varor, av t.ex. korv och kaviar. Det är okej att det finns litet
för mycket så att vi kan välja. Men när det gäller samhällsnyttigheter som
utgör fundamenten för våra liv måste man vara litet mera seriös i sin diskus-
sion.
Anf. 100 GÖTE JONSSON (m) replik:
Herr talman! Jag ser inte kvinnan som en stötdämpare vid köksspisen. Jag
ser tvärtom kvinnor och män som likställda i det här sammanhanget. Varför
hamnar kvinnan lättare vid spisen, Gudrun Schyman, om vi har alternativ i
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
93
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
94
vård och omsorg än om vi inte har det? Risken för kvinnan är snarare större
i ett monopolistiskt samhälle än i ett pluralistiskt. När grunderna börjar
svikta i det monopolistiska samhället kommer de som drabbas av detta pro-
blem att drabbas hårdast. Om en grund sviktar i det pluralistiska samhället
blir effekten betydligt mindre. För kvinnorna är alternativen verkligen en
fördel.
Huruvida man själv vill ta hand om sina barn eller inte får familjen avgöra.
Jag har därvid en betydligt mera radikal syn på kvinnan än vad Gudrun Schy-
man har. Jag tror nämligen att kvinnan i familjen är lika stark som mannen.
Det är min utgångspunkt. Jag tror att de båda kontrahenterna i ett äktenskap
eller ett samboförhållande själva kommer överens om hur de skali ordna
barnomsorg, arbetsfördelning och inkomstintjänande. Personligen står jag
faktiskt för denna kvinnosyn. Jag vet att Gudrun Schyman har en annan syn
på dessa frågor.
Gudrun Schyman säger vidare att det är svårt att skapa alternativ inom
välfärdsområdet. Jag delar Gudrun Schymans uppfattning på den punkten.
Det är svårt. Men det faktum att det är svårt innebär inte att vi inte skall
arbeta i den riktningen för att människor skall få det bättre. Enligt min upp-
fattning skall alla ha möjlighet att välja en god vård och omsorg. Då blir man
som regel mera tillfredsställd. Det ligger väldigt mycket psykologi i att man
själv får göra sitt val. Därigenom upplever man tillvaron som tryggare.
Andre vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 101 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Göte Jonsson har på ett utomordentligt sätt fört regeringens
talan i det här ärendet. Jag kan egentligen säga som Gudrun Schyman sade
till Anita Persson. Jag kan instämma i det Göte Jonsson har sagt. Eftersom
jag är apostroferad vill jag ändå göra några principiella markeringar.
De områden som kommunerna och landstingen ansvarar för har mycket
stor betydelse för vår välfärd. Men de tar samtidigt i anspråk en stor del av
våra gemensamma resurser. Det gäller inte minst inom de områden som vi
har diskuterat i dag - socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt tandvården.
Samtidigt som samhället har ett ansvar för att medborgarna erbjuds en god
vård och omsorg ställs också kravet att de resurser som den offentliga sek-
torn förfogar över skall utnyttjas så effektivt som möjligt.
Redan i regeringsförklaringen 1991 markerade vi vår ståndpunkt. Vi sade
inte att vi vill ta bort offentlig kontroll och finansiering. Men vi vill skilja
på offentlig kontroll och finansiering å ena sidan och en fri produktion med
enskilda, kooperativa och offentliga producenter å den andra som en del i
förnyelsen av de olika välfärdssystemen.
En annan viktig del i den här processen är att utöka valfriheten för den
enskilda. Man skall öka dels effektiveten, dels valfriheten. Detta möjliggörs
bäst om olika producenter tillåts att konkurrera med varandra.
I många kommuner och landsting pågår redan i dag ett intensivt föränd-
ringsarbete. Men det råder samtidigt stor osäkerhet på många håll om vilka
möjligheter som står till buds på det här området. Därför tycker regeringen
att det är angeläget att undanröja de oklarheter som kan finnas i fråga om
möjligheterna att lägga ut verksamheten på entreprenad. Med de lagförslag
som har presenterats i proposition 1992/93:43 vill vi tydliggöra att entrepre-
nader är tillåtna i verksamheter som inte innefattar myndighetsutövning. På
så sätt vill vi skapa förutsättningar för kommuner och landsting att öka ande-
len anbudsupphandlingar i sin verksamhet. Syftet är att man skall hitta om-
råden där konkurrensen kan bidra till att pressa ned kostnaderna för verk-
samheten samtidigt som valfriheten ökar och kvaliteten bibehålls. All erfa-
renhet visar att fri konkurrens leder till effektivitet och god resurshushåll-
ning i samhället.
Regleringar som ger en producent ett monpol eller en starkt dominerande
ställning på en marknad innebär alltid risker för ineffektivitet, bristande dy-
namik och ett ensidigt serviceutbud som är dåligt anpassat till marknadens
krav. Det gäller både privata och kommunala monopol. Riskerna är särskilt
påtagliga när det gäller kommunala tjänster som har en oelastisk efterfrågan
eller är skattesubventionerade. De verksamhetsansvariga behöver då inte ha
kunskaper om sina kunders önskemål och preferenser för att överleva på
marknaden.
Gudrun Schyman frågar om jag tror att konkurrens är ett medel för att
uppnå effektivitet. Ja, det tror jag. En ökad konkurrens bidrar till ökad ef-
fektivitet och en bättre anpassning av kommunernas tjänster till medborgar-
nas behov och önskemål. Jag har en annan vision av samhället än vad Gud-
run Schyman har. I min vision finns många aktörer. Frivilliga organisationer
och näringslivet finns med i olika sammanhang.
Samtidigt vill jag än en gång slå fast att det allmänna alltid måste ha det
yttersta ansvaret för att alla medborgare ges en grundläggande trygghet vid
sjukdom, ålderdom, handikapp och arbetslöshet. Men det innebär inte att
välfärdsproduktionen måste ske i egen regi. Även om ansvaret för verksam-
heten ligger på politikerna i landstinget eller kommunen, det skall det också
göra i fortsättningen, kan produktionen mycket väl ske av externa entrepre-
nörer med de förbehåll som har angetts i propositionen. Målsättningen är att
vi även i fortsättningen skall kunna ha en väl utbyggd och väl fungerande
kommunal service - trots krympande ekonomiska ramar.
Anf. 102 ANITA PERSSON (s) replik:
Herr talman! Det blev ingen större klarhet när civilministern gick upp i
talarstolen. Propositionen undanröjer inte oklarheterna. Vi vet fortfarande
inte helt klart vad som är myndighetsutövning. Vi vet fortfarande inte helt
klart hur sekretessen och offentlighetsprincipen gäller när man lägger ut
verksamheten i den privata sektorn. Det blir en inskränkning för samhälls-
medborgarna om samma skydd skall gälla för den kommunala som för den
privata verksamheten. Hur skall vi lösa det? Eller skall vi få precis samma
insyn i den privata verksamheten som vi har i den kommunala? Det vore i så
fall en stor fördel för invånarna. Vi vet dock inte hur det skall bli. Det sägs
ingenting klart om detta i propositionen, och det är fortfarande oklart.
Inger Davidson säger att det skall vara ekonomiskt lönande och att det
kostar så mycket. Hon tog tandvården som ett exempel. Tandvården bedrivs
i dag inom folktandvården. Den är samhällsekonomiskt lönsam. Alla de in-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
95
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
96
satser som har gjorts under många år har pressat ned kostnaderna för tand-
vården.
Vi har mycket bättre tänder nu än när jag var barn. Det är färre tandlag-
ningar nu, eftersom vi följer upp barnen från det de är små. De går ju till
tandläkaren nästan innan de har fått sina tänder för att man skall kunna titta
på hur det ser ut i munnen på dem. Dessa insatser är samhällsekonomiskt
lönsamma. Vi har tandhygienister i skolorna som tittar på alla barn, därför
att alla barn omfattas av folktandvården. Vad händer med dem om några har
privat tandvård och andra offentlig?
Inger Davidson har inte svarat på den fråga jag ställde till Göte Jonsson:
Hur skall vi lösa frågan om integritetsskyddet för de socialt svaga när man
lägger ut socialregistret på privat entreprenad? Jag skulle vara mycket intres-
serad av ett besked om hur man från regeringens sida ser att man kan klara
denna verksamhet genom att lägga ut socialregistret i privat regi, som skall
drivas med vinstintresse.
Anf. 103 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Anita Persson upprepar de frågor som jag tycker att hon re-
dan fått svar på, men jag tar det gärna igen.
Det är riktigt att det i vissa fall är svårt att säga vad som är myndighetsut-
övning och vad som är ren verkställighet. I Sverige har vi systemet att detta
klarläggs genom rättspraxis. Alla erfarenheter talar emot att man i detta
skede försöker göra en tabell över vad som är myndighetsutövning och vad
som faller utanför ramen i varje enskilt fall. Hur lång man än gör en sådan
sammanställning kommer det ändå att fattas beslut där läget är oklart.
Det är sannolikt så, att om regering och riksdag försöker klarlägga vad
som är att se som myndighetsutövning i varje enskilt fall, så kommer det un-
derlaget aldrig att kunna bli heltäckande. Därmed skapas kanske större för-
virring än klarhet.
Jag kan påminna om, att när den nya förvaltningslagen antogs 1985 an-
förde det föredragande statsrådet, Sten Wickbom, att myndighetsutövning
inte längre skulle behöva definieras i förvaltningslagen. I den gamla förvalt-
ningslagen stod att myndighetsutövning definieras som utövning av befogen-
het att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpå-
följd, avskedande eller annat jämförbart förhållande.
Sten Wickbom skrev: ”Jag anser att innebörden av termen numera är så
känd att man inte behöver behålla definitionen i lagen.” Så blev det också i
den nya förvaltningslagen.
Om det skulle råda oklarheter framöver kommer dessa att lösas med rätts-
praxis.
Sekretess och tystnadsplikt är en viktig fråga. Lagrådet har vid granskning
av lagförslagen pekat på att det behövs effektivare regler om sekretess och
tystnadsplikt i privata företag som arbetar på entreprenad åt en kommun.
Regeringen har alltså inlämnat en lagrådsremiss, och i den har framlagts
förslag om ändringar i socialtjänstlagen som bl.a. innebär att tystnadsplikt
införs för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven en-
skild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen. Detta har skett
mot bakgrund av lagrådets synpunkter på behovet av effektivare regler om
sekretess och tystnadsplikt vid behandlingen av de lagförslag som vi diskute-
rar här i dag.
Man har alltså tänkt sig att lösa frågan genom att tystnadsplikten också
omfattar dem som befinner sig i eller har funnits i en enskild verksamhet av
detta slag.
Anf. 104 ANITA PERSSON (s) replik:
Herr talman! Det är ju bra att det finns en lagrådsremiss, men varför kan
man inte vänta tills vi fattat beslut här i riksdagen om vad som skall gälla
beträffande tystnadsplikten?
Rättspraxis skall lösa frågorna - men vad skall vi då ha utredningarna till?
Då kan vi väl lägga ned dem.
Nej, Inger Davidson, fortfarande är oerhört mycket oklart. Jag tycker det
är bedrövligt att vi skall anta denna proposition i dag med så många oklarhe-
ter. Det är en innovation i riksdagen att vi gör så här, att vi kör över de utred-
ningar som arbetar. Så brukar vi inte göra. Så bråttom är det inte.
Anf. 105 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Svaret är att denna verksamhet redan pågår. Det är bättre
att förtydliga och klarlägga det som går redan nu än att avvakta tills allting
är färdigt.
Man kan naturligtvis vänta med att köra in på en väg därför att man tycker
det finns vissa gupp på den. Men man kan i stället välja att köra in på den
och samtidigt se till att någon undanröjer guppen. Det är detta vi försöker
göra. Vi klarlägger det som redan nu går att klarlägga samtidigt som vi arbe-
tar med att förtydliga det som inte redan i dag kan förtydligas.
Andre vice talmannen anmälde att Anita Persson anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 106 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Ja, man kan göra som Inger Davidson säger - vi fortsätter
på den här vägen och rättar till litet under hand. Vi fortsätter och snickrar
på det här huset som vi tror skall hålla.
I stället kunde man ju göra som vi har föreslagit, nämligen införa ett mo-
ratorium - helt enkelt hålla upp med privatiseringen och utreda hur det skall
gå till, vilka förutsättningarna skall vara. Framför allt borde man utvärdera
de praktiska exempel som finns i Sverige. De är inte så väldigt övertygande
i fråga om detta är en bra väg, vad jag vet.
Jag hade väntat mig mera svar på de frågor som jag ställde till Inger Da-
vidson. Innehållet i ministerns tal var ungefär: Målsättningen är en god ser-
vice trots krympande ramar. Ja, men hur? Hur skall man få till denna goda
cigarr? Det är som att säga: Allt bra åt alla genast. Men man måste ju få till
det också på något sätt.
Jag frågade statsrådet: Hur skall man undvika den segregering som jag ser
är på frammarsch ute i kommuner och landsting?
Vad är det vi ser när vi tittar oss omkring? Vad är det som pågår? Är det
alternativen som blomstrar? Nej, vi ser en massa människor som är mycket
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 44
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Okad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
upprörda och arga. De går ut i protester och demonstrerar. De står utanför
kommunalhusen och landstingshusen och säger: Vi betalar, bara ni inte tar
ifrån oss den service som vi vill ha!
Detta är läget i dag - människor är oerhört besvikna på den politik som
förs och vill ha kvar den sociala service som finns och är villiga att betala för
den.
Det är alltså mycket olika verklighetsbilder man får från Rosenbad å ena
sidan och som man ser när man går omkring i Stockholm, i kranskommu-
nerna eller ute i landet i övrigt å andra sidan, där man ser människor som är
besvikna och upprörda.
Där det finns service tenderar den att bli väldigt ojämlik vad gäller både
tillgänglighet och pris. Det handlar om kommungränser, vilken lön man har
och en massa sådana faktorer som plötsligt spelar en stor roll, som de inte
gjort tidigare.
Om man vill ha detta system tycker jag att man skall säga det rakt ut: Vår
målsättning är att ha en god service för dem som kan betala.
Anf. 107 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Man kan naturligtvis välja att stanna upp all utveckling och
införa ett moratorium på olika områden, men jag tycker inte att det är en
särskilt framkomlig väg.
Effektivare verksamhet spar faktiskt pengar utan att kvaliteten sänks. Det
är detta som ligger i effektivitetstanken, att man utför verksamheten på ett
annat sätt, men med bibehållen kvalitet och till mindre kostnad.
Gudrun Schyman upprepar att det skall bli ojämlikt när det gäller betal-
ning för olika verksamheter. Men jag säger igen som jag sade i mitt tal och
som jag verkligen försökte betona, att finansieringen skall samhället stå för.
Vi skall ha en gemensam finansiering av verksamheten.
Det är faktiskt så att alternativen blomstrar på många håll, även om den
blomstringen inte förs fram i debatten på samma sätt som mycket annat i
dag. Men i många kommuner blomstrar alternativa verksamheter redan i
dag.
Det är sant att människor protesterar. Men de protesterar mot nedskär-
ningar på grund av att vi har en mycket svår ekonomisk situation. Vi skall
inte blanda bort begreppen. Detta handlar om att införa ett nytt tänkande i
samhället, att förändra verksamhetsformer. Det sker samtidigt som vi har en
mycket svår ekonomisk situation som människor drabbas av på olika sätt.
Därför är man ute och protesterar, men den saken skall vi inte blanda ihop
med det vi diskuterar här i dag. Det är två olika saker.
Anf. 108 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag tror inte alls att det är olika saker. Det handlar faktiskt
om precis samma verksamheter. Frågan är: Vad gör regeringen i dag? Jo,
den lägger fram förslag om ökad privatisering.
Det som människor efterfrågar i dag är lösningar som innebär en bibehål-
len och gärna utvecklad standard. Det är precis samma saker vi talar om:
barnomsorgen, äldreomsorgen, hälso- och sjukvården. Regeringen lägger
98
fram lagförslag om ökade möjligheter till privatisering. Det människor i dag
efterfrågar är en god vård och omsorg med kvalitet.
Det är bara att konstatera att gapet mellan folk och regering är mycket
stort också i den här frågan. Det är inte den enda.
Hur uppnår man effektivitet? Det tycker jag man kan diskutera. Det jag
har mött hos de flesta som arbetar inom vård och omsorg är att man vill
kunna bestämma mer där man är. De människor som arbetar i en verksam-
het vill kunna bestämma mer över den verksamheten, över sitt eget arbete,
över organisationen av arbetet. Det handlar om att vända upp och ned på de
pyramider som har funnits och fortfarande finns inom många kommuner och
landsting. Där är kvinnorna i botten och ett fåtal män i toppen.
När man river dessa pyramider kan det bli väldigt bra och effektivt, och
man kan spara pengar på detta. Detta är jättebra, tycker jag, men det har
inte att göra med privatisering eller inte, utan det har att göra med arbetsor-
ganisation.
Om man nu eftersträvar valfriheten, som ni sätter i högsätet - den kommer
före allting annat - då kan det se ut hur som helst, bara vi får välja.
Jag delar inte värderingen att valfriheten är det viktigaste i livet. För mig
gäller det innehållet i verksamheten; det handlar om livet, om vård och om-
sorg, hälsa osv. Det är viktigare för mig att veta att omsorgen finns där och
att den är bra, än att jag har fem eller femton att välja på, då de kanske är
dåliga allihop.
Var finns kvalitetskontrollen? Hur, Inger Davidson, skall vi se till att det
inte skiljer 1 000 kr i månaden för barnomsorgen mellan olika kommuner?
Hur skall vi se till att äldreomsorgen kan komma alla til) godo som behöver
den utan att plånboken avgör?
Det är dessa frågor jag vill ha svar på. Hur skall man motarbeta den segre-
gation som blir en följd av en hämningslös privatisering? Detta är nämligen
konkurrensens villkor. Det är inbyggt i systemet. Det är därför jag inte
tycker att det systemet passar när det gäller vård av människor.
Anf. 109 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Det är mer berättigat att ställa frågan till Gudrun Schyman:
Hur skall vi klara av den verksamhet vi har utan förändringar när pengarna
faktiskt är slut? Då måste vi hitta nya vägar för att effektivisera verksamhe-
ten, om den inte skall försvinna helt.
Ökad konkurrens är ett sätt att ge människor det som de efterfrågar, näm-
ligen fortsatt verksamhet inom olika områden med god kvalitet.
Nej, Gudrun Schyman vill inte ha valfrihet. Det visste jag förut. Där finns
en djup ideologisk skillnad mellan kristdemokrater och vänsterpartister -
det kan vi bara konstatera.
Det går mycket väl att upprätthålla kvalitetskontrollen. Det blir nämligen
också i fortsättningen den politiska nämndens ansvar att se till att kvaliteten
är god också inom de verksamheter som man lägger ut på entreprenad.
Andre vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
99
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
100
Anf. 110 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Jag skall begränsa mig till att ställa två principfrågor till civil-
ministern.
Jag tycker att det var bra att statsrådet också motiverade principiellt hur
regeringen resonerat när man kommit till riksdagen med denna proposition.
Min första principfråga gäller varför regeringen lägger fram en proposition
när frågeställningen om rättssäkerheten och myndighetsutövningen inte är
klarlagd.
Den andra frågan är om civilministern tänker återkomma till riksdagen
med en proposition om ett obligatoriskt anbudsförfarande för kommuner
och landsting, vilket nu diskuteras.
Jag skall kort motivera dessa två frågor.
Sedan regeringen publicerade sin proposition tycker jag att det har blivit
tydligt att den gör vare sig till eller från för att räta ut rättsläget. Jag tycker
jag har fått rätt i den uppfattningen i JO:s bedömning. JO erkänner indirekt
att rättsläget och myndighetsutövningen inte är klar, men utgår ifrån att riks-
dagen kommer att räta ut dessa frågetecken, bl.a. genom att behandla da-
gens proposition. Jag menar att den behandlingen inte rätar ut några fråge-
tecken.
Det andra belägget för att myndighetsutövningen är oklar och borde ses
över mera seriöst än regeringen gör hämtar jag från ett utredningsarbete som
regeringen själv beställt om alternativa verksamheter inom vård och omsorg
och som ligger på Bengt Westerbergs bord. Där står att tolkningen av be-
greppet myndighetsutövning omfattas av en stor osäkerhet, särskilt i sam-
band med de förändringar som sker i och med att driften av verksamheter
som traditionellt sett varit i offentlig regi överförs i privat regi. Dagens lag-
stiftning är i detta avseende inte anpassad till de förändringar som åtmin-
stone den sociala sektorn genomgår för närvarande.
Utredningen konstaterar att vi har en delvis ny situation, då man medvetet
drivit fram ett entreprenadförfarande.
Jag tycker att regeringen egentligen bekräftar Socialdemokraternas stånd-
punkt att denna proposition varken gör till eller ifrån när det gäller att räta
ut frågetecknen om vare sig myndighetsutövning eller rättsläge. Det sker när
man hänvisar till kommande LSS-lagstiftning och till det arbete som pågår i
Lokaldemokratikommittén.
Jag konstaterar också att statrådet i dag lutar sig mot kommande förslag.
Från Socialdemokraternas sida frågar vi: Varför skall regeringen ställa
riksdagen inför ett principbeslut att ge grönt ljus att fortsätta när frågeteck-
nen inte är uträtade?
Vi tycker att riksdagen inte skall ge felaktiga signaler. Därför vill vi från
socialdemokratin inte vara med.
Varför vill regeringen i en sådan här besvärlig fråga ensam ta på sig ett
ansvar och ge klarsignal till kommuner och landsting att köra fram entrepre-
nader inom barntillsyn och äldreomsorg, när vi som har våra äldre på institu-
tioner som skall lämnas ut på entreprenad inte kan få grundläggande värden
om rättssäkerhet klarlagda?
Min andra fråga gäller om regeringen tänker återkomma till riksdagen
med en proposition om ett obligatoriskt anbudsförfarande i kommuner och
landsting. Det skulle vara ett väldigt ingrepp mot den kommunala självsty-
relsen att fullfölja detta.
Jag har sett att Kommunförbundets jurister också har sagt att ett sådant
förslag inte skulle stämma med den kommunala självstyrelsen och inte heller
med den Europakonvention som Sverige har bundit sig vid.
Jag tycker att det skulle vara anmärkningsvärt om detta realiserades. Det
påminner om Thatchers politik i England, att gå in och trampa sönder viktiga
delar i den kommunala självstyrelsen. Det har funnits politisk enighet om att
vi skall bära upp den. Man kan gräla om politikens innehåll, men vi har varit
ense om att hävda den kommunala självstyrelsen som princip. Jag har upp-
fattat att Civildepartementet har haft uppgiften att hävda den kommunala
självstyrelsen.
Min fråga till civilministern är om hon kommer att falla undan för Närings-
departementets folk och skriva fram en proposition som innebär obligato-
riskt krav på upphandling i kommuner och landsting.
Anf. 111 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Jag fick två frågor av Bo Holmberg. Den första frågan löd:
Varför lägger regeringen fram den här propositionen? Svaret är att verksam-
heten redan pågår runt om i kommuner och landsting. Man lägger ut olika
verksamheter på entreprenad och man vill ha den här utvecklingen. Samti-
digt finns det en stor oklarhet om vad som gäller. Då anser vi att det är bättre
att klargöra vad som gäller, nämligen att det är möjligt att lägga ut all verk-
samhet på entreprenad med de inskränkningar som tas upp i den här propo-
sitionen.
Den andra frågan löd: Tänker civilministern återkomma med förslag till
ett obligatoriskt anbudsförfarande? Svaret är nej, eftersom det inte ligger
på mitt bord. Däremot har en interdepartemental arbetsgrupp utarbetat ett
förslag inom Näringsdepartementets område. Det förslaget är nu ute på re-
miss. När remissomgången är färdig får vi se om det blir något regeringsför-
slag.
Anf. 112 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Jag tycker att vi med hänvisning till regeringens eget utred-
ningsarbete och JO har sakskäl att hävda att man med denna proposition
inte på ett tillfredsställande sätt klargör rättsläget och inte heller reglerna vid
myndighetsutövning.
Regeringen gör en annan bedömning än Socialdemokraterna på den här
punkten. Jag tycker att det är bekymmersamt att man ger klarsignal till ent-
reprenader och privatisering, när man inte har rett ut så viktiga frågor som
rättssäkerheten gentemot den enskilde. Inger Davidson och jag har skilda
bedömningar på den punkten.
Om det nu är Näringsdepartementet som skall utarbeta en proposition om
obligatoriskt krav på anbudsupphandling, kommer då civilministern att i re-
geringen hävda den kommunala självstyrelsens princip och på så vis sätta
sig till motvärn mot att regeringen och Näringsdepartementet driver fram en
utveckling som inte överensstämmer med Europakonventionen om kommu-
nal självstyrelse? Därmed bryts en mångårig tradition som de politiska parti-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ökad konkurrens
inom kommunal
verksamhet
101
8 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 44
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Organisationen av
riksfärdtjänsten
102
erna har varit överens om i Sverige, nämligen principen om den kommunala
självstyrelsen. Civilministern bör väl ändå kunna ha en principiell uppfatt-
ning i denna mycket viktiga fråga.
Anf. 113 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):
Herr talman! Både Göte Jonsson och jag har gång på gång i den här debat-
ten konstaterat att det finns vissa saker som ytterligare behöver klarläggas,
men det finns inget skäl att också vänta på detta och låta alla sväva i osäker-
het om allting som råder på detta område. Vi tar därför ett steg nu. Sedan
är det uppgjort steg för steg hur de andra frågorna skall lösas inom Social-
tjänstkommittén och inom Lokaldemokratikommittén. Lagrådet har gett
klartecken för att vi skall kunna gå vidare utan att invänta något ytterligare
klarläggande. Det råder alltså inga oklarheter i det avseendet.
Den obligatoriska anbudsupphandlingen skall diskuteras inom regeringen
innan jag är beredd att gå ut och tala om vilka ställningstaganden jag tänker
göra.
Anf. 114 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Till sist konstaterar jag att regeringen väljer att prioritera att
snabbt lägga fram förslag om entreprenad och privatiseringar på bekostnad
av rättssäkerheten för den enskilde, för barnen och de äldre.
Civilministern har inte någon principiell uppfattning om hur hon skall
hävda viktiga värden i den kommunala självstyrelsen. Jag kan bara hoppas
att tiden fram till propositionen kan främja att civilministern ”kaxar upp sig”
på den punkten, så att hon kan hävda viktiga självstyrelsevärden.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU10 Ändrat huvudmannaskap för vissa institutioner inom ung-
domsvård och missbrukarvård (prop. 1992/93:61).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU8 Organisationen av riksfärdtjänsten (prop. 1992/93:84).
Anf. 115 BO NILSSON (s):
Herr talman! I proposition 84 föreslås att styrelsen för Riksfärdtjänst skall
vara kvar ytterligare ett år och vara central myndighet för riksfärdtjänsten
fram till nästa årsskifte. Vi socialdemokrater tillstyrker propositionens för-
slag i denna del.
När det sedan gäller att kommunalisera verksamheten från 1994, är åtmin-
stone jag orolig. Riksfärdtjänsten får inte bli en socialpolitisk fråga där den
enskildes resande blir beroende av kommunal biständsprövning. Den är i
stället en del av de trafikpolitiska insatserna i vårt land och syftar till att göra
det möjligt för människor med funktionsnedsättningar att resa på samma
villkor som vi övriga medborgare.
Oberoende av om man på grund av funktionsnedsättningen måste resa
med ett dyrare färdmedel, bör man som enskild resenär betala ungefär
samma kostnad som gäller för en andra-klass-järnvägsbiljett.
Min oro gäller att det vid en kommunalisering kan bli stora kommunala
skillnader. Möjligheten för en handikappad att resa utanför kommungränsen
får inte bli beroende av om man bor på rätt sida om en kommungräns.
Riksfärdtjänsten har stor betydelse för att de centrala handikappspolitiska
målen om jämlikhet och delaktighet skall kunna uppnås.
Nu är det emellertid så, att riksdagen vid flera tillfällen tidigare uttalat
att riksfärdtjänsten skall kommunaliseras. Eftersom jag har stor respekt för
riksdagens beslut, får man som jag i stället arbeta för det som kan anses vara
det näst bästa.
Jag konstaterar med viss tillfredsställelse att utskottet bl.a. skriver: Ut-
skottet förutsätter att regeringen i en kommande proposition bibehåller nu-
varande standard - Varför inte minst nuvarande standard, Lars Svensk? -
på riksfärdtjänsten samt att den utlovade lagen om kommunal riksfärdtjänst
bl.a. tillgodoser de handikappades krav på likartade villkor för riksfärdtjäns-
ten, oavsett i vilken kommun man bor.
Utskottet förutsätter vidare att regler införs om att kommunerna skall be-
vilja resor med specialfordon i de fall då resenären inte kan resa med all-
männa kommunikationer samt att man som enskild person kan överklaga
kommunala riksfärdtjänstbeslut.
Utskottet anser vidare att regeringen och riksdagen säkerställer att svårt
handikappade även fortsättningsvis kan göra längre resor inom landet till
normala kostnader. Och redan i propositionen står det skrivet att det belopp
som skall överföras till kommunerna för riksfärdtjänsten bör motsvara vad
som skulle ha behövts om verksamheten fortfarande vore en statlig uppgift
efter den 1 januari 1994.
Herr talman! Det här verkar trots allt kunna fungera något så när, men för
att stilla min oro helt, vill jag fråga den borgerliga representanten Lars
Svensk: Kan Lars Svensk här och nu lova att regeringen lever upp till utskot-
tets, trots allt, hyggliga skrivning? Om Lars Svensk kan det, lovar jag att jag
tillsammans med handikapprörelsen skall bevaka texten i den aviserade la-
gen om kommunal riksfärdtjänst och om det behövs komma med förslag till
eventuellt ytterligare förbättringar för att säkra en god riksfärdtjänst också i
framtiden.
Herr talman! Efter detta inlägg yrkar jag med viss tvekan bifall till hem-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Organisationen av
riksfärdtjänsten
103
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Organisationen av
riksfärdtjänsten
104
ställan i trafikutskottets betänkande nr 8 om organisationen av riksfärdtjäns-
ten.
Anf. 116 LARS SVENSK (kds):
Herr talman! Jag vill först säga att ingen skugga må falla över Bo Nilsson
i samband med riksfärdtjänstfrågans hantering. Det är lätt och frestande att
försöka popularisera och ta hem poänger i den här typen av frågor. Men som
jag känner Bo Nilsson är hans känsla äkta och ärlig, när han bevakar de han-
dikappades rättigheter.
Trafikutskottets betänkande nr 8 handlar om en omorganisation av riks-
färdtjänsten när det gäller huvudmannaskapet fram till årsskiftet 1993-1994.
Syftet med riksfärdtjänsten är att ge svårt handikappade möjlighet att göra
längre resor i landet till normala kostnader. Berättigade till riksfärdtjänst är
personer som på grund av sitt handikapp och brist på tillgängliga färdmedel
måste resa dyrare än normalt.
När riksdagen 1979 beslutade att införa en riksfärdtjänst var avsikten att
ekonomiskt stödja längre resor. Det har nu visat sig att en stor del av resan-
det - ungefär en tredjedel - utgörs av relativt korta resor, alltså resor under
10 mil, vilket visar att sambandet med den kommunala färdtjänsten har blivit
allt tydligare.
Redan 1984 uttalades det från regeringen att förutsättningarna för att
samla kostnadsansvar och beslutsfattande borde övervägas ytterligare. Där-
för har riksdagen vid tre tillfällen ställt sig bakom utgångspunkten att riks-
färdtjänsten bör kommunaliseras.
Våren 1991 uttalade trafikutskottet att ett systemfel kännetecknar ord-
ningen som innebär att kommunerna beslutar om riksfärdtjänstresorna me-
dan staten betalar.
Bo Nilsson har citerat ur betänkandet, men jag kan bara säga att utskottet
inte har någon erinran mot att riktpunkten för genomförandet av det avise-
rade förslaget om en kommunalisering senareläggs till kalenderårsskiftet
1993/94. Detta görs för att huvudmannaskapet skall beredas med omsorg.
Bo Nilsson har också yrkat bifall till hemställan i betänkandet.
Det ställdes några frågor om varför det skall vara minst nuvarande nivå.
Jag kan kommentera det redan nu. Först och främst säger kommunikations-
ministern följande i propositionen:
Jag vill redan nu förutskicka att det belopp som bör överföras bör mot-
svara vad som skulle behövas om verksamheten fortfarande vore en statlig
uppgift efter den 1 januari 1994.
Det betyder alltså att det inte skall bli någon försämring jämfört med om
det låg kvar hos staten och skickades över till kommunerna.
Utskottet säger också att man förutsätter att regeringen i den kommande
propositionen bibehåller nuvarande standard.
Däremot är det svårt att garantera att riksfärdtjänsten inte skall undergå
några sparkrav nu när alla andra trygghetssystem sätts under stor press. Då
är frågan hur man skall få det hela att gå ihop. Men, som det sägs, med en
samordnad upphandling och med en bättre och effektivare färdtjänstordning
är frågan om huruvida det blir några sparkrav inte detsamma som att möjlig-
heten att leva upp till riksfärdtjänstens syften skulle äventyras.
Anf. 117 BO NILSSON (s):
Herr talman! Jag ställde ytterligare en fråga, Lars Svensk. Den handlade
om att utskottet nu har skrivit en hygglig text. Då är frågan: Tar man detta
på allvar, och kommer det att läggas fram en proposition efter nyår som inne-
bär att man lever upp till vad utskottet har skrivit? Jag vill gärna ha en be-
kräftelse på den punkten, eftersom jag tror att det ärviktigt för de handikap-
pade.
Jag kan berätta att jag har fått ett brev från DHR:s ungdomsorganisation,
där man understryker just de punkter som vi har lyckats få in i utskottstex-
ten. Jag vill gärna höra om ni tänker leva upp till detta nu. I så fall skulle jag
för dagen vara nöjd.
Anf. 118 LARS SVENSK (kds):
Herr talman! Det är ingen som är ute efter riksfärdtjänsten. Syftet med
riksfärdtjänsten skall finnas kvar, även om den förs över i kommunal regi.
Med de förändringar som sker och med den effektivisering som blir följden,
bl.a. att man får en bättre upphandling, tror jag inte att det skall vara några
större problem att klara de målsättningar som har satts upp.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU10 Fritidsbåtsregistret (prop. 1992/93:102 och 1991/92:100 del-
vis).
Anf. 119 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Enligt det regeringsförslag som ligger till grund för det be-
tänkande som vi nu behandlar, vill regeringen avskaffa fritidsbåtsregistret.
Det är detta register som tillkom 1988 efter flera utredningar.
När beslutet om båtregistret fattades fanns det kritiska röster. Många be-
farade att en stor byråkrati skulle byggas upp samt att registret skulle inne-
bära stora extrakostnader för båtägarna, utan att registreringen skulle vara
till någon nytta.
Det var då det, dvs. 1988. Nu har verkligheten hunnit i kapp kritikerna.
Båtregistret har börjat fungera, och de kritiska rösterna har efter hand tyst-
nat. Nästan alla remissinstanser vill ha kvar registret. Av de 290 000 beräk-
nade registrerbara båtarna är nu 270 000 registrerade.
Med den omfattande registreringen av fritidsbåtarna fyller registret nu sin
funktion, dels för att man skall främja sjösäkerheten och bekämpa brottslig
verksamhet, dels, och inte minst, för att man skall upprätthålla en god ord-
ning i trafiken till sjöss.
Varför kommer då detta förslag nu, i en tid då allt fler länder upprättar
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Fritidsbåtsregistret
105
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Fritidsbåtsregistret
106
liknande register? Vilka motiv har kommunikationsministern och rege-
ringen?
I förslaget säger Mats Odell: Den nytta som fritidsbåtsregistret kan göra
står inte i rimlig proportion till det integritetsintrång som många anser följer
med registret.
Vad menar de borgerliga och dess talesman här i debatten? Är det ett inte-
gritetsintrång att sätta ett registreringsnummer på båten?
Allt fler länder inrättar ju båtregister, och de inser den stora samhällsnyt-
tan med ett sådant register. Då skrotar de borgerliga partierna det svenska
registret.
Varför lyssnar ni inte på de tunga remissinstanserna som polisen, tullen,
sjöräddningen och försäkringsbolagen? De vill alla behålla registret.
Kustbevakningen menar att registret har varit till stor hjälp, mest för efter-
sökning och sjöräddning och när det gäller brott mot sjötrafikbestämmel-
serna.
Sjöpolisen anser att det inte finns tillräckliga sakskäl att avskaffa registret.
Det är den bästa möjligheten att kontrollera stulna båtar och att hitta äga-
ren. Även vid sjöräddning är registret till stor hjälp.
Genom registret försvåras försäkringsbedrägerier, vilka tenderar att öka i
omfattning. Omsättning och försäljning av stulna båtar kan minskas genom
att en köpare via registret kan kontrollera att den person som säljer båten är
registrerad ägare. Då man i dag köper en begagnad bil kontrollerar man med
bilregistret att säljaren är registrerad ägare och att bilen är till fullo betald,
för att man skall kunna hävda s.k. godtrosförvärv om det t.ex. senare skulle
visa sig att bilen är stulen e.d. Den som i dag köper en stulen fritidsbåt av en
privatperson kan knappast hävda att han har köpt båten i god tro, om han
inte har kontrollerat att säljaren är registrerad ägare enligt fritidsbåtsregist-
ret. Dessa möjligheter försvinner om båtregistret skrotas.
Registreringsplikt för fritidsbåtar finns i bl.a. Frankrike, Italien, Tysk-
land, Holland och Norge. Även i Finland införs nu ett sådant. Dessutom
finns fritidsbåtsregister i Canada, Österrike, Schweiz och USA.
Det är bara i Sverige som regeringen går emot den internationella utveck-
lingen och under flummiga formuleringar om känsla av integritetskränkning
avser att skrota registret.
Jag måste till sist fråga den borgerliga utskottsmajoritetens talesman: Är
detta början på en allmän skrotning av register? Kommer ni efter detta att
skrota även bilregistret?
Med det anförda, herr talman, yrkar jag bifall till den socialdemokratiska
reservationen.
Anf. 120 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Sällan har väl motiv lyst med sin frånvaro som när det gäller
detta regeringsförslag. Jag tycker att ett löjets skimmer omger förslaget att
avskaffa detta register. Man skulle kunna skratta åt både regeringen och för-
slaget om det inte fanns ett allvarligt inslag i det hela.
De flesta, och mycket tunga remissinstanser, har med starka argument
motsatt sig avskaffandet av detta register. Här har man kunnat visa vilken
nytta man har haft av registret. Ändå framhärdar regeringen, och förmodli-
gen även riksdagen, att nyttan inte står i rimlig proportion till det integritet-
sintrång som man anser följer av registreringen.
Hur kan man påstå att det här registret skulle vara en integritetsfråga av
en sådan storlek att registret måste avskaffas? Det finns ju andra områden
att jämföra med. Förra året lades ansvaret för de första fjorton dagarnas
sjukskrivning på arbetsgivarna, vilket naturligt nog innebär att de måste få
se diagnoser och läkarintyg. 1991 fick de också ansvaret för rehabiliteringen
av de anställda, även när upphovet till problemet ligger på icke arbetstid,
dvs. i hemmet och på fritiden.
En mängd olika kontroll- och uppgiftssystem skulle kunna räknas upp, där
den anställde eller medborgaren nagelfars och registreras. Detta godtas och
initieras av den borgerliga regeringen. Men när det gäller båtregistret tycker
man att det går för långt! Mina vänner, detta är helt otroligt. Intresserade
hänvisar jag till en artikel i Aftonbladet den 23 november i år med rubriken:
Total kontroll - snart vet kapitalet allt om dig.
Också från en annan synpunkt är avskaffandet av fritidsbåtsregistret an-
märkningsvärt. I norr har vi väl i en del avseenden en motsvarighet till fri-
tidsbåtarna. Jag tänker då på snöskotrarna. Under en mycket lång tid har
det förekommit en registrering av dessa fordon, fastän de inte får framföras
på vägar. För närvarande är avgiften 160 kr. Det är en avsevärd skillnad i
förhållande till båtavgiften, som är 30 kr.
Därtill aviseras nu genom en utredning att registreringsnumret skall an-
bringas på drivmattan. Enligt utredningen skall det kosta 500 kr, en summa
som av branschen bedöms vara tilltagen i underkant. Här måste jag också
framhålla att snöskotrarna i mycket stor utsträckning används i nyttotrafik,
något som väl inte kan sägas om fritidsbåtarna.
Jag måste fråga utskottets talesman: Vad är orsaken till denna skillnad i
behandling när det gäller en fritidsbåt resp, en snöskoter? Finns det inte nå-
got i fråga om Norrland och Norrlands inland som heter integritet? Här har
man en avgift för närvarande på 160 kr. Om avgiften för båtar inte täcker
kostnaderna, kan ju avgiften för skotrarna vara ett riktmärke även för bå-
tarna. Man kan ju också vända på det hela: När nu avgiften för båtar avskaf-
fas, bör väl i rättvisans namn även avgiften för skotrar försvinna. Kan man
alltså förvänta sig ett förslag i den riktningen från regeringen?
Jag och min medmotionär yrkar inte enbart avslag på propositionen. Vi
vill också att denna byggs ut med en skatt på båtar. Det finns en ganska stor
lyxkonsumtion inom avdelningen fritidsbåtar. Det finns därför flera skäl att
också införa skatteplikt. I dessa krisens tider, när man letar med ljus och
lykta efter både besparingar och inkomster för att förbättra statsfinanserna,
finns här jungfrulig mark att beträda. Vi vill alltså att regeringen återkom-
mer till riksdagen med förslag om en båtskatt.
Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till den reservation och den
meningsyttring som är fogade till betänkandet.
Anf. 121 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Båtregistret tillkom genom beslut här i kammaren 1987.
Märkligt nog kom förslaget från jordbruksministern. Förslaget lades fram i
strid mot den samlade båtbranschens och mot Sjöfartsverkets önskemål.
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Fritidsbåtsregistret
107
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Fritidsbåtsregistret
108
Skälen till förslaget var huvudsakligen fiskala. Men för att dölja detta för-
des dessutom fram olika idéer om behovet av kommunal och statlig plane-
ring av båtlivet.
Även miljön har utnyttjats när det gällt att bidraga med argument. Bland
de märkligare argumenten återfanns argumentet att Sveriges kust skulle
komma att bli fylld av övergivna plastskrov som inte kunde destrueras, efter-
som ägarna inte kunde identifieras - ett alldeles osedvanligt osakligt argu-
ment.
Själva idén - om uttrycket tillätes - var att man skulle utnyttja ledig kapa-
citet i det överdimensionerade bilregistret. Av vissa skäl fick bilregistret
ändå inte vara huvudman för båtregistret.
Följdenligt var det i huvudsak fiskala organ, nämligen Generaltullstyrel-
sen, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket, som var varma förespråkare
av registret vid dess tillkomst. Samma myndigheter vill i dag se registret be-
varat.
Samtliga branschorganisationer och Sjöfartsverket däremot motsatte sig
registret när detta kom till och vill i dag se det avskaffat.
Som en kuriositet kan nämnas att länsstyrelsen i Jämtlands län, vilket ju
inte utmärks av någon särskilt lång kuststräcka, varmt förespråkade registret
då, och gör det även nu. Men det beror kanske snarare på landshövdingen.
De fiskala förväntningarna på registret var därför stora när detta kom till.
Båtägare förutsattes finansiera sina båtar genom skattefusk och svarta
pengar. Besvikelsen blev därför stor när taxeringsmyndigheten i Göteborg
gjorde en första samköming mot registret och båtägarna utan att kunna hitta
den omfattande skattebrottslighet som man hade räknat med.
Argumenten mot registret framfördes mycket vältaligt av Ingrid Sundberg
här i kammaren den 4 juni 1987. Så här i efterhand kan man konstatera att
hon fick rätt på alla punkter i sin kritik.
Ingrid Sundberg framförde bl.a.: ”Propositionen om att införa obligato-
risk registrering av fritidsbåtar är inget annat än en hybrid av en proposition,
ett nytt anslag för att misstänkliggöra medborgarna, öka byråkratin och
skapa underlag för nya skatter. Det är en proposition som aldrig borde lagts
fram.”
Ingrid Sundberg hade rätt. Det är nu hög tid att avskaffa denna menings-
lösa registrering. Jag yrkar alltså bifall till regeringens proposition.
Sten-Ove Sundström frågar om vi kommer att fortsätta med att avskaffa
register, bl.a. bilregistret. Jag tror inte att det finns några sådana planer. Bil-
registret har ju andra funktioner än vad båtregistret har, så bilregistret lär vi
nog behålla.
Däremot ser jag inte några paralleller med John Anderssons snöskoterre-
gister. Jag finner inte anledning att ta upp den saken här i debatten.
Anf. 122 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Tom Heyman undvek av någon anledning att besvara min
fråga om huvudargumentet för att avskaffa fritidsbåtsregistret. Det står fak-
tiskt på flera ställen att det innebär ett integritetsintrång för människorna att
registret finns kvar. Instämmer Tom Heyman i det huvudargumentet för ett
avskaffande av fritidsbåtsregistret?
Tom Heyman återgav ett antal argument som förekom innan man hade
någon erfarenhet av det här registret. Nu vet vi att tonen är en helt annan.
En stor majoritet bland remissinstanserna är ju nu för fritidsbåtsregistret.
Alla som har med ordningen på sjön att göra - det gäller då sjösäkerhet och
räddningsinsatser - är för ett bibehållande av registret. Det är inte oväsent-
ligt, med tanke på att det rör sig om en så stor grupp som fritidsbåtsägarna
utgör.
Sedan är det inte riktigt att Sjöfartsverket vill se fritidsbåtsregistret avskaf-
fat. Sjöfartsverkets styrelse tog inte ställning till förslaget när det senast be-
handlades.
Tom Heyman bör svara på de frågor som ställdes här. Huvudargumentet
är ju integritetsintrånget. Såvitt jag förstår bör samma integritetsintrång
gälla i fråga om bilregistret, dvs. registreringen av våra bilar. Många register
liknar ju varandra när det gäller att komma åt brottslighet och att kunna
identifiera fordon resp, båtar.
Anf. 123 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Det är riktigt att huvudargumentet mot ett bibehållande av
registret består i integritetsskälen. Det anfördesvid det aktuella tillfället. Jag
vidhåller gärna den ståndpunkten också nu.
Kopplingen till bilregistret håller inte riktigt. Bilregistret har faktiskt en
icke oväsentlig fiskal betydelse.
I den debatt som föregick båtregistrets införande talades det väldigt
mycket om en båtskatt. Det var stor opposition mot en sådan. Men fortfa-
rande finns sådana tankar. I det särskilda yttrandet från Vänsterpartiet finns
ytterligare krav på en båtskatt. När riksdagen sedan avvisade tanken på en
båtskatt fanns inte längre huvudskälet för införandet av ett båtregister. Där-
med kvarstår egentligen att ett register finns som egentligen inte tjänar något
ändamål. Då blir integritetsskälet det övervägande skälet mot detta register.
Vidare har registret varit dåligt juridiskt sett. Visserligen har en och annan
båt kommit till rätta genom Polisens försorg. Men rätt många båtar har blivit
stulna. Den ”nye ägaren” har först registrerat båten och därefter har den
stulits. På det sättet har ett registrerat innehav av båten under en lång tid
kunnat påvisas. Vederbörande har därmed varit förskonad från rättsliga åt-
gärder. Det har varit ett smart sätt att utnyttja registret. Men så var det kan-
ske inte riktigt tänkt. Det här har därmed också bevisat registrets oduglighet.
Anf. 124 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag börjar med det sista i Tom Heymans inlägg. Det gäller
försäkringsbedrägerier och vad som kan hända på det området. Jag tror inte
att det som sades riktigt stämmer överens med verkligheten. De som har
motsatt sig en avveckling av registret är nämligen just olika försäkringsin-
tressen. Det handlar bl.a. om Trygg-Hansa, Försäkringsbranschens Service
AB, Larmtjänst och Svenska stöldskyddsföreningen. Det är klart att man
inte vill bevara ett register som man inte anser sig ha riktig nytta av.
Den som i dag upptäcks åka omkring i en oregistrerad bil blir omedelbart
föremål för intresse från Polisens sida. På det sättet uppmärksammas man.
På samma sätt är det i dag om man upptäcks åka omkring med en oregistre-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Fritidsbåtsregistret
109
9 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 44
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Fritidsbåtsregistret
rad båt. Man blir då föremål för intresse från andra båtägares sida och kan-
ske även från Polisen. Detta är viktigt. Skall man ha kvar ett register som
fungerar, måste det vara allmänt och obligatoriskt på det sätt som det funge-
rar i dag.
Avslutningsvis vill jag återge vad Peter Thorsell, sjöpolis i Stockholm, sä-
ger i ett brev till utskottets ledamöter: Vi har nu ett stort, fungerande fritids-
båtsregister. En avveckling skulle innebära att stora resurser avseende både
arbete och skattemedel slösas bort samt vara ett tecken på inkonsekvent
handlande från myndigheter och politiker.
Just de i samhället som har att bevaka sjötrafik och att se till att det är
ordning och reda på sjön har kämpat väldigt hårt för ett bibehållande av re-
gistret. Det är med ett beklagande som jag noterar att bl.a. sjökapten Tom
Heyman motsätter sig att registret behålles.
Anf. 125 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Det kan inte vara något självändamål att ha ett register för
att motivera sjöpolisens existens. Jag är en av dem som väldigt mycket vistas
i fritidsbåt under sommarhalvåret. Om vi hade haft samma goda ordning på
land som den som råder på sjön, skulle det faktiskt inte behövas så många
poliser som vi i dag har.
Det är möjligt att en del försäkringsbolag ser fördelar här. Det är ofta så,
att man tycker att de saker och ting är bra som man själv inte betalar för. Är
det gratis, tycker man alltså att det är bra.
Försäkringsbolagen har ju stora möjligheter att ta över registret och att
fortsätta med det i egen regi. Jag tänker då på exempelvis Stöldskyddsföre-
ningen eller försäkringsbolagens egen förening. Om registret är så bra som
många påstår, finns det väl ingen anledning att tro att det inte fortsättningsvis
skulle vara en stor anslutning här och att registret skulle fylla en funktion.
Men det finns ingen anledning att staten skall lägga upp ett register och kon-
trollera vad för fritidsbåtar medborgarna har. Sådant saknar betydelse för
staten.
Anf. 126 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Tom Heyman säger att införandet av båtregistret var ett sätt
att misstänkliggöra båtägarna. Kontentan av det måste väl vara att Tom Hey-
man menar att också registreringen av snöskotrarna var ett sätt att misstänk-
liggöra snöskoterägarna.
Sedan säger Tom Heyman att han inte ser någon likhet mellan en fritidsbåt
och en snöskoter. Jag tycker att det finns väldigt många likheter. Men jag
kan också se två olikheter. Först och främst används snöskotrar i ganska stor
utsträckning i nyttotrafik. Det gäller i näringsverksamhet t.ex. En annan
olikhet mellan dessa båda fordon är att det ena framförs på vatten och det
andra på snöunderlag. I övrigt är nog likheterna ganska stora. Men Tom
Heyman ser inga likheter. Han drar slutsatsen att det inte finns någon anled-
ning att kommentera detta.
Ja, herr talman, så kan man också agera när man blir svarslös.
110
Anf. 127 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Jag vidhåller uppfattningen att det är mycket stor skillnad
mellan en båt och en snöskoter. Det här förslaget gäller båtar, och jag tänker
inte diskutera snöskotrar.
Anf. 128 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill återigen poängtera att ni slåss för att upphäva ett
båtregister som har varit till stor nytta, med en registreringsavgift på 30 kr,
för att det hotar båtägarnas integritet.
Samtidigt finns en registreringsskyldighet för Norrlands snöskotrar. Den
registreringsavgiften kostar 160 kr. En utredning som presenterades i går
lägger fram förslag om att registreringsnumret skall anbringas på drivmat-
tan, vilket beräknas kosta 500 kr. Ytterligare en summa för skoterägaren att
tolerera. Denna registrering av snöskotrarna hotar inte alls integriteten.
Någon konsekvens i resonemanget kan man ändå fordra av en borgerlig
riksdagsledamot och en borgerlig regering.
Anf. 129 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Till John Andersson kan jag säga att jag är mycket intresse-
rad av att skriva en motion, eventuellt tillsammans med John Andersson, för
att avveckla även registreringen av snöskotrar. Jag tycker faktiskt inte heller
att detta är riktigt rättvist.
I trafikutskottets betänkande TU10 vill utskottsmajoriteten avveckla ett
av många register. Det är bra, tycker vi nydemokrater. Jag sitter som ordfö-
rande i en arbetsgrupp inom Ny demokrati som har till uppgift att gå igenom
vad de statliga verken och myndigheterna sysslar med. Arbetet går ut på att
undersöka om svenskarna måste ha alla dessa verk och myndigheter som har
att förvalta de lagar, föreskrifter och register som denna kammare och rege-
ringen har instiftat.
Som herr talmannen vet frågar vi nydemokrater oss vilka verk och myn-
digheter vi verkligen behöver i dag, som vi inte behövde före 1960. Plötsligt
dyker båtregistret upp till diskussion och att detta eventuellt skall avvecklas.
Som ni förstår, herr talman, behövde jag inte tänka speciellt länge för att
inse att vi här hade det första onödiga registret som vi kunde avveckla.
Enligt vårt sätt att se på saken borde inte staten ha ett dugg med båtregist-
rering att göra. Redan i början av båtregisterdebatten framförde nydemo-
kraterna att det borde vara försäkringsbolagens sak att föra ett båtregister.
Hur kan seriösa försäkringsbolag försäkra båtar i hundratusenkronorsklas-
sen utan att begära av ägarna att båten skall märkas på något sätt, t.ex. ge-
nom att nummer eller namn är ordentligt ingraverat i stäv och akter, precis
som på svenska handelsfartyg?
Jag föreslår alltså att de svenska försäkringsbolagen gemensamt tar över
ansvaret för registreringen. Försäkringsbolagen borde vägra att försäkra nå-
gon båt om inte ägaren märker båten på ett synligt sätt, t.ex. med en sådan
ingravering som jag tidigare har nämnt.
Då frågar sig säkert någon varför registret inte kan vara kvar som det är, i
statlig regi. Nej, det går inte. Lika säkert som amen i kyrkan kommer staten,
speciellt vid en socialistisk majoritet, att gärna vilja bifalla Vänsterpartiets
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Fritidsbåtsregistret
111
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Fritidsbå ts regis t re t
112
motion T12, som har presenterats i det nu aktuella betänkandet, om att vi
skall införa en skatt på fritidsbåtar. Det kan vi absolut inte gå med på.
Men bilar och sommarstugor har ju skatt, säger den glade debattören.
Bra, säger jag då. Låt dem ha det så länge. Jag skall göra allt jag förmår för
att minska skatten på både bilar och sommarstugor. Vi behöver inte införa
några nya skatter bara för att vi infört skatt på andra saker.
Båtregisterdebatten har åtföljts av en stark lobbygrupp, som Sten-Ove
Sundström sade. Den har med brev och telefonsamtal försökt påverka oss
förtroendevalda att tycka som de vill. Jag uppskattar denna typ av lobbying,
för man får engagera sig litet mer i ärendet. Det kan faktiskt vara ganska
nyttigt ibland, för min del.
Vilka har då kontaktat mig i detta ärende? Jo, det är myndigheter. Myn-
digheter vill ha kvar registret. Man tycker att man på ett enklare sätt kan
sköta efterspaningen och komma åt brottslighet bland registrerade båtar. Jag
tror faktiskt på dem i det här fallet. Med tanke på det värde som en båt ofta
har, vilket jag tidigare sagt, borde det faktiskt vara av intresse för försäk-
ringsbolagen att registrera båtarna. När försäkringsbolagen väl har registre-
rat båtarna kan polisen ringa till dem.
När jag var hamnchef, herr talman, tyckte jag också att det var mycket bra
att på ett enkelt sätt kunna ta reda på om en båt låg på sin plats i fritidsbåts-
hamnen och om ägaren betalat sin avgift. Jag tyckte så som myndighetsper-
son, herr talman. I dag representerar jag inte myndigheterna, utan våra väl-
jare. Jag ser det som en skyldighet att inte betunga folket med mer registre-
ring och skatter än vad som anses nödvändigt för att vår typ av samhälle skall
fungera.
Med anledning av detta, herr talman, yrkar jag bifall till trafikutskottets
hemställan och avslag på reservationerna och Vänsterpartiets meningsytt-
ring.
Anf. 130 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill bara konstatera att en sjökapten från Göteborg inser
att det finns stora likheter mellan en fritidsbåt och en snöskoter. Jag vill
gärna ge Attefors en eloge för hans insiktsfullhet. Synd bara att Attefors
tycks dra en helt felaktig slutsats av detta. Men vi får återkomma senare till
diskussionen om hur vi skall reda ut det problemet.
Anf. 131 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill bara önska John Andersson välkommen tillbaka. Jag
skall lyssna på vad John Andersson har att säga.
Anf. 132 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag trodde verkligen inte att jag i debatten i kammaren i dag
skulle behöva motivera sjöpolisens arbetsuppgifter så grundligt, framför allt
inte på vilket sätt de kunde underlättas genom att man registrerade båtar.
Jag trodde att det var en självklarhet, i synnerhet för ledamöter som aktivt
har varit på sjön en gång i tiden.
Jag tror att det är viktigt att vi lyssnar till de grupper av människor som
har att hålla ordning på sjötrafik och bevaka ordningen till sjöss. Sjöpolisen
är utan tvivel en sådan grupp. Men de är inte ensamma. Här finns remissin-
stanser som Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Generaltullstyrelsen,
Rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt en stor
del av aktörerna i försäkringsbranschen. Det borde vara viktigt att lyssna till
de kunskaper och erfarenheter som finns inom detta område. Det är trots
allt en stor del av de här myndigheterna som skall se till att ordningen följs
och framför allt att vi kan hålla en beredskap för identifiering och för att
rädda människor som råkar i sjönöd.
Med försäkringsbolagens möjligheter att bygga upp ett eget register för-
håller det sig på det sättet att de, sannolikt av flera skäl, inte vill bygga upp
något sådant i dag. Dels är det ganska krångligt att bygga upp ett sådant re-
gister, dels vet försäkringsbolagen förmodligen att om ett sådant här register
skall vara effektivt skall det täcka alla båtar som finns inom området. Det
klarar man inte med ett frivilligt register. Jag tror inte att någon skulle
komma på den dumdristiga idén att föreslå att bilregistret skulle vara frivil-
ligt. Om man skall identifiera fordon är effekten ungefär densamma vare sig
det gäller båtar eller bilar. Skall ett sådant här register fungera och vara ef-
fektivt måste det vara obligatoriskt.
Jag tycker att det är synd att vi inte kan enas på det området. Vi har i dag
ett register som fungerar. Hela vår omvärld skapar register. Finland är det
senaste exemplet. Man planerar ett liknande register som vi avser att av-
skaffa. Jag tycker att det är synd att vi inte kan följa med i den internationella
utvecklingen, utan lägger ned ett register som innebär en blygsam kostnad
för den som registreras. Med det här registret hade vi kunnat förbättra vår
sjöbevakning, vi hade kunnat förbättra ordningen till sjöss, men framför allt
hade vi kunnat förbättra den sjöräddning som vi har. Inte minst det området
är oerhört angeläget för alla fritidsbåtsägare.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU9 Ändringar i lagstiftningen om banker och andra kreditinstitut
(prop. 1992/93:89 delvis, 1992/93:68 delvis, 1992/93:62 delvis och
1992/93:12 delvis).
Anf. 133 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Ändringen i lagstiftningen om banker och andra kreditinsti-
tut med anledning av EES-avtalet tillstyrks i stort av ett enigt utskott, trots
att den proposition som ligger till grund för utskottets betänkande i likhet
med många andra är ett ganska stort hastverk, tillkommen ganska ogenom-
tänkt. Det kan ses av att utskottet i elfte timmen måste göra ett tilläggsbetän-
kande för att ”ordna upp” misshälligheterna i fråga om ikraftträdande av lag-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändringar i lagstift-
ningen om banker
och andra kredit-
institut
113
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändringar i lagstift-
ningen om banker
och andra kredit-
institut
114
bestämmelserna. Detta kan man anse som ganska märkligt och hafsigt. Det
präglar ofta denna regerings propositioner.
Vi yrkar däremot avslag på regeringens förslag att avskaffa offentliga före-
trädare i bankernas styrelser m.m.. Detta förslag har ingenting med EG-an-
passningen att göra. Ändå har det smugit sig in i propositionen och betän-
kandet.
I vår reservation har vi påpekat angelägenheten av att det finns lämpliga
former för samhällets inflytande över bankernas verksamhet.
Den utveckling med enorma kreditförluster som skett de senaste åren un-
derstryker behovet av en samlad översyn av formerna för samhällets insyn.
Detta gäller såväl banker som försäkringsbolag och övriga kreditinstitut.
Regeringen har visserligen aviserat att man skall tillsätta en utredning an-
gående kreditmarknadens utveckling. Det är bra, det ställer vi upp på. Men
det behövs även en förstärkning och effektivisering av samhällets kontroll av
marknaden, och därför är det angeläget att utredningen skyndsamt lägger
fram förslag i detta avseende.
Under tiden tycker vi att det är olämpligt och märkligt att avskaffa de in-
strument som samhället har skaffat sig för insyn i bankerna. Det är märkligt
att förslag läggs fram innan utredningen har kommit fram till sitt ställningsta-
gande angående hur denna kontroll skall ske.
Den insyn som man har genom offentliga företrädare i styrelser och god-
kännande av styrelseordföranden bör därför finnas kvar.
Herr talman! Jag yrkar därmed avslag på utskottsmajoritetens hemställan
i mom. 3 och bifall till den socialdemokratiska reservationen i detta betän-
kande. I övrigt tillstyrker jag utskottets förslag.
Anf. 134 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Herr talman! Näringsutskottets betänkande nr 9 berör ett flertal föränd-
ringar av lagstiftningen beträffande banker och kreditinstitut, föranledda av
fyra olika propositioner. Det gäller ändringar i bankrörelselagen, bankaktie-
bolagslagen, sparbankslagen och kreditupplysningslagen. Utskottet har till-
styrkt de av regeringen föreslagna förändringarna.
Flertalet av de föreslagna förändringarna, som riksdagen nu har att ta
ställning till, hänger samman med det EES-avtal som riksdagen tidigare de-
batterat och beslutat om för svensk del. EES-avtalets ikraftträdande förut-
satte godkännande av alla länder som berördes, dvs. alla EFTA-länder och
alla EG-länder samt även EG-parlamentet. Som bekant gav den folkomröst-
ning som hölls i Schweiz häromdagen ett sådant utslag att en omförhandling
av avtalet är nödvändig. Därmed kan avtalet inte träda i kraft den 1 januari
1993 som planerat.
De i betänkandet berörda förslagen är dock utformade på ett sådant sätt
att regeringen ges möjlighet att besluta om dagen för ikraftträdande, om
EES-avtalet inte skulle träda i kraft den 1 januari 1993, vilket det alltså inte
kommer att göra. Regeringen har också möjlighet att sätta olika paragrafer
i kraft vid olika tidpunkter.
Som en del av EES-avtalet har Sverige åtagit sig att införa regler om eta-
bleringsfrihet och rätt att tillhandahålla tjänster motsvarande vad som gäller
för medlemsstaterna inom EG. I stor utsträckning sammanfaller reglerna re-
dan mellan Sverige och EG, och i och med detta betänkande görs de föränd-
ringar som kvarstår att göra. Det gäller krav på auktorisation för företagsty-
per som faller under definitionerna av kreditinstitut eller i övrigt bedriver
finansieringsverksamhet. I det sammanhanget berörs bl.a. kraven när det
gäller aktiekapital, behandlingen av sekretessbelagda uppgifter och lämplig-
hetsprövningen av större ägare. Till ikraftträdandet av lämplighetspröv-
ningen återkommer utskottet i betänkande 21, som kommer att behandlas
senare.
En annan fråga som behandlas i betänkandet gäller ny lag om kreditmark-
nadsbolag. Regeringen har föreslagit förändringar i lagstiftningen i syfte att
nå enhetlighet i lagarnas utformning och att anpassa dem till EES-avtalets
utformning.
På en enda punkt i betänkandet råder det delade meningar inom utskottet.
Det handlar om offentliga representanter i bankstyrelserna, som vi hört Leif
Marklund tala om tidigare. De socialdemokratiska representanterna tillsam-
mans med Vänsterpartiet viil alltså bibehålla denna representation. Utöver
detta skall regeringen också i fortsättningen godkänna bankers val av styrel-
seordförande, enligt uskottsminoriteten.
Utskottet behandlade denna fråga också vid föregående riksmöte, och i
det sammanhanget aviserades att ett förslag i detta avseende kunde förvän-
tas under 1992. Även då reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna
och fick stöd av Vänsterpartiet.
Från utskottets majoritet ser vi det som naturligt att lagstiftningen refor-
meras i det här avseendet. Skälet till att staten genom regeringen har möjlig-
het att utse offentliga ledamöter i bankstyrelser och att kommunerna har
möjlighet att utse ledamöter i regionala och lokala bankstyrelser skulle vara
att säkra allmänhetens insyn i och inflytande över bankernas verksamhet.
Herr talman! Bestämmelserna om offentlig representation infördes under
den tid då kreditmarknaden var starkt reglerad. I dag har vi en betydligt
friare kreditmarknad och därmed nya förutsättningar. Utskottets majoritet
instämmer med propositionen, där det anförs att det finns starka principiella
skäl att skilja mellan ägarrollen och kontrollfunktionen. Staten skall utöva
sin kontroll genom lagstiftning och tillsyn genom Finansinspektionen.
Jag vill med detta yrka bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Anf. 135 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Jag konstaterar att uskottets talesman talar om ”starka prin-
cipiella skäl”. Sakskälen saknas alltså i hans anförande när det gäller slo-
pande av offentliga företrädare i bankernas styrelser, i ett läge då man kan-
ske mer än någonsin behöver allmänhetens insyn för att återställa och stärka
förtroendet för bankerna hos allmänheten. I dag räder faktiskt ganska stor
osäkerhet, nästan kaos, med misstroende mot bankerna. Då om någonsin
behövs offentlig insyn, inte tillsyn, som Finansinspektionen.
Jag måste få ställa en fråga till utskottets talesman. Här anges principiella
skäl för att slopa offentligheten - ”bort med tassarna”. Den ytliga, synliga
offentligheten vill man ta bort, men vad kommer vi att bestämma på torsdag
när det gäller bankakuten? Statstjänstemännen kommer att få peta i alla de
beslut som bankerna skall fatta i framtiden. Är detta rätt?
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändringar i lagstift-
ningen om banker
och andra kredit-
institut
115
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Andringar i lagstift-
ningen om banker
och andra kredit-
institut
Jag vill tillägga att det här absolut inte har någonting med EG att göra.
Inom EG, enligt vad jag har erfarit, finns det offentliga företrädare i banker-
nas styrelser.
Anf. 136 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Herr talman! Leif Marklund efterlyser sakskäl. Principer kan också vara
sakskäl. Vi tycker alltså att det inte finns några starka skäl för att staten skall
utse ledamöter i de styrelser som de är satta att övervaka. Det var bara en
av remissinstanserna, när förslaget prövades, som inte tillstyrkte förslaget
om att ta bort möjligheten för regeringen och kommunerna att utse styrelse-
ledamöter. Det tycker jag borde stämma minoritetens talesman till efter-
tanke.
De offentliga representanterna är inte tillsatta genom resp, banks bolags-
stämma och saknar därmed reellt ansvar gentemot någon part. Bara detta
faktum talar mot att sådana representanter skall delta i ledningen av ett stort
och viktigt företag. De senaste årens dyrköpta erfarenheter-jag tänker på
bankkrisen - som vi ännu inte har betalat notan för, visar att de instrument
som staten har tillgång till inte fungerat. Därför skall vi förbättra de instru-
ment som vi har. Men att ha insyn genom offentliga företrädare tror jag inte
är rätt väg.
Det är alltså utskottsmajoritetens mening att det är angeläget att renodla
det offentligas roll. Allmänheten skall ha kontroll över bankväsendet, men
då bör man skilja mellan ägarrollen och kontrollfunktionen. Banker liksom
andra företag skall drivas och ledas av sina ägare, men det offentliga skall
kontrollera verksamheten. Det sker genom lagstiftning och tillsyn.
Jag skulle, herr talman, vilja ställa ett par frågor till Leif Marklund. På
vilket sätt konkret anser Leif Marklund att de offentliga företrädarna i ban-
kernas styrelser tjänat allmänhetens intressen i den s.k. bankkrisen? På vil-
ket sätt har den offentliga insynen gjort att problem har kunnat undvikas?
Anser Leif Marklund att det kan finnas faror förenade med en situation där
staten deltar i och medverkar genom sina representanter i beslut som man
sedan i efterhand skall följa upp, kontrollera och ha tillsyn över?
Anf. 137 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Jag vill påminna utskottets talesman om att bankrörelsela-
gen säger att endast bank har rätt att låna in pengar av allmänheten för att
låna ut. Det är ett skäl nog för att allmänheten skall ha insyn i banken via
offentliga företrädare. Det glömmer man ofta bort i denna fråga, som i den
borgerliga kretsen har fått en principiell karaktär, inte saklig.
Med tanke på det sätt på vilket insynen har utövats i den bankröra som vi
upplevt är det ganska naturligt att den sakkunskap som man har litat sig till
i bankvärlden vilselett även de offentliga företrädarna. Vi måste väl erkänna
att man aldrig kan avkräva en offentlig företrädare de kunskaper som en
handläggare i banken skall ha för utlåning. Det gäller bankvärlden, finans-
världen och försäkringsvärlden. I många andra frågor kan man skönja olika
framsteg som de offentliga företrädarna har gjort, speciellt när det gäller
skatteplanering och etiska frågor i bankrörelsen.
116
Anf. 138 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Herr talman! Jag kan hålla med Leif Marklund om att bankerna har en
särställning genom den lagstiftning som vi har och de möjligheter som ban-
kerna har. Därför finns det också en särskild tillsynsmyndighet, som har att
granska bankernas verksamhet. Det instrumentet finns redan för de offent-
liga myndigheterna.
Jag vill än en gång påminna om det viktiga i att staten renodlar sin roll
gentemot de olika företagen. Det är väldigt svårt att både vara en aktiv spe-
lare på banan eller att åtminstone ha representanter med i de olika lag som
agerar och samtidigt agera domare. Staten har att fastställa spelreglerna,
spelarna spelar och staten granskar och har ett sanktionssystem för att gripa
in om reglerna inte följs.
Anf. 139 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Här blandar man ihop tillsyn och insyn. Mellan tillsyn, som
vi har en myndighet för, och offentlig insyn är det en väsentlig skillnad.
Sedan vill jag naturligtvis kommentera Göran Hägglunds inlägg något.
Staten måste renodla sin roll, säger utskottets talesman. Man vill renodla
när det gäller den synliga delen, de offentliga företrädarna. Men vad är det
egentligen för ett beslut som vi skall fatta på torsdag när det gäller stats-
tjänstemannens och statens roll i fråga om Bankakuten?
Anf. 140 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Herr talman! På vilket sätt har den offentliga insyn som vi har haft inom
bankverksamheten påverkat den utveckling som varit under 80-talet och
början av 90-talet? Det har visat sig, Leif Marklund, att de instrument som
vi haft inte fungerat. På vilket sätt har den här insynen kunnat komma de
svenska medborgarna till del? Har det inneburit att vi kunnat undvika pro-
blem som vi i dag har att brottas med? Nej, det har det inte gjort.
En annan fråga som jag ställde till Leif Marklund var om det från hans
utgångspunkt är några faror förenade med en situation där staten deltar i
beslut som den själv i efterhand skall kontrollera. På den punkten anser tyd-
ligen Marklund att det inte finns några problem. Jag ser sådana problem och
tar fasta på dem när jag anser att uppgifterna skall renodlas.
Det är riktigt att bankverksamheten i vissa avseenden har havererat i Sve-
rige, och staten får ta ett ansvar för att vi har ett fungerande betalningssys-
tem. Därmed garanterar man inte ägarnas medel i dessa sammanhang, men
vi behöver ett fungerande banksystem. Detta haveri har ju inträffat trots den
offentliga insynen, och jag kan därför inte se att den har gett något positivt
bidrag i detta sammanhang.
Anf. 141 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Jag tycker att utskottets talesman skjuter på fel mål. Vad
gäller motverkande av haveriet i bankerna borde han angripa den roll som
Bankinspektionen har spelat under 80-talet. Men det gör han icke utan an-
griper här de offentliga ledamöterna, som har insyn men inte tillsynsverk-
samhet. Jag tycker att det är mycket märkligt.
Jag har fortfarande inte fått svar på frågan om den mörkläggning som
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändringar i lagstift-
ningen om banker
och andra kredit-
institut
117
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändringar i lagstift-
ningen om banker
och andra kredit-
institut
118
kommer att drabba staten i dess roll att utöva inflytande på bankerna i fram-
tiden.
Anf. 142 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Herr talman! Det sades här att man borde angripa Finansinspektionen,
och det ligger säkerligen mycket i att myndigheterna haft en insyn i dessa
sammanhang men inte har lyckats genomskåda de sakförhållanden som lig-
ger bakom den situation som vi i dag har att kämpa med.
Jag har inte angripit de offentliga företrädarna i bankstyrelserna, men jag
har sagt att de uppenbarligen inte har hjälpt oss att undvika den situation
som vi i dag har att brottas med. Det torde vara ett faktum som är helt klart
för alla.
Vad gäller det offentligas roll i haverierna eller det delvisa haveriet på
bankområdet vill jag säga att det offentliga har att träda in i dessa samman-
hang och försöka komma till rätta med de problem som vi har, eftersom ett
utvecklat samhälle behöver ett väl fungerande betalningssystem. Men det
har inte så mycket att göra med denna fråga, eftersom det som Leif Mark-
lund kämpar för, nämligen de offentliga representanterna i bankstyrelserna,
uppenbarligen inte har kunnat medverka till att denna situation har kunnat
undvikas.
Jag vidhåller alltså att det finns stora problem med representanter som sit-
ter på flera olika stolar och att detta instrument inte har visat sig fungera.
Alltså: Klarlägg och renodla ansvarsförhållandena!
Anf. 143 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Fortfarande är de sakskäl som jag efterlyste mycket tunna.
Jag kan inte få något fotfäste i dem, utan vad som fortfarande gäller är princi-
piella skäl. Vad vi har krävt i vår reservation är att man skall bibehålla den
nuvarande organisationen tills man har gjort en utredning och utvärdering
och har kommit fram till något som är bättre. Vi motsätter oss inte att man
ser över formerna, men vi tycker att det är mycket märkligt att man, som nu
sker, tillskapar ett glapp mellan utredningens resultat och avskaffandet, som
det av principiella skäl skulle vara bråttom med.
Anf. 144 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Herr talman! Att det här förslaget har kommit borde inte vara någon över-
raskning för någon ledamot här i kammaren, eftersom denna fråga, som jag
nämnde i mitt inledande anförande, diskuterades även förra året.
Leif Marklund tycker inte att man skall ta hänsyn till principiella skäl. Men
skälen är att det för ett fungerande näringsliv och ett fungerande samhälle
fordras att rollerna klarläggs.
Staten skall enligt mitt synsätt fastställa spelregler, och spelarna skall
agera på banan enligt dessa regler. För dem som inte gör det skall staten ha
ett sanktionssystem, och den skall också utöva tillsyn över spelets förlopp.
Marklund hävdar uppenbarligen att staten även i fortsättningen skall
agera på banan, och jag menar att det försvårar klarläggandet av ansvarsför-
hållanden.
Detta var mitt sista inlägg.
Anf. 145 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Mitt sista inlägg blir att staten via bankakuten kommer att
finnas med på arenan. Man byter i stort sett bara utgångspunkt i det här fal-
let. Om man sparkar offentliga ledamöter, uppstår ett glapp i spararnas möj-
ligheter till insyn i hanteringen av deras utlånade medel. Man vill överlämna
denna möjlighet till staten, men på ett sätt som innebär mörkläggning.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU10 Ändringar i lagstiftningen på värdepappersområdet (prop.
1992/93:90 och 1992/93:89 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU14 Ökade insatser för europeiskt forsknings- och utvecklings-
samarbete (prop. 1992/93:79).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU21 Ändrat ikraftträdande av lagbestämmelser om lämplighets-
prövning av större ägare i bankaktiebolag.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändringar i lagstift-
ningen om banker
och andra kredit-
institut
119
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Ändringar i lagstift-
ningen om banker
och andra kredit-
institut
Anmäldes och bordlädes
Finansutskottets betänkanden
1992/93:FiUl Åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin
1992/93:FiU9 Avbrytande av det pensionsanknutna premiegrundande alle-
manssparandet
Jordbruksutskottets betänkanden
1992/93:JoU10 Ändring i miljöskyddslagen m.m.
1992/93:JoUll Vissa åtgärder inom klimatområdet och i Östersjöregionen
Näringsutskottets betänkanden
1992/93:NU11 Ändringar i kärntekniklagen, m.m.
1992/93:NU20 Kärnsäkerhetssamarbete med de baltiska staterna och med
Ryssland, m.m.
19 § Kammaren åtskildes kl. 18.07.
Förhandlingarna leddes
avtalmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 15 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 43 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 74 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 112 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Gunborg Apelgren
120
Måndagen den 14 december
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
1 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen.............. 1
2 § Justering av protokoll................................ 1
3 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
4 § Förnyad bordläggning ............................... 1
Meddelande om uppskjuten votering ....................... 2
5 § Ändringar i livsmedelslagen med anledning av EES-avtalet ... 2
Lagutskottets betänkande LU11
Debatt
Maj-Lis Lööw (s)
Margareta Gard (m)
John Andersson (v)
Annika Ähnberg (-)
Beslut skulle fattas den 15 december
6 § Ändringar i vissa lagar på jordbruksområdet i anledning av EES-
avtalet ......................................... 6
Jordbruksutskottets betänkande JoU6
Debatt
Inga-Britt Johansson (s)
Björn Ericson (s)
Talmannen
Ingvar Eriksson (m)
Beslut skulle fattas den 15 december
7 § Vissa jordbrukspolitiska frågor......................... 8
Jordbruksutskottets betänkande JoU9
Debatt
Åke Selberg (s)
Bengt Rosén (fp)
Förste vice talmannen
Björn Ericson (s)
Carl G Nilsson (m)
Dan Ericsson i Kolmården (kds)
Claus Zaar (nyd)
Harry Staaf (kds)
Beslut skulle fattas den 15 december
8 § Ny högskolelag m.m............ 26
Utbildningsutskottets betänkande UbU3
Debatt
Bengt Silfverstrand (s)
Stefan Kihlberg (nyd)
Larz Johansson (c)
Thommy Ohlsson (v)
121
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
Rune Rydén (m)
Utbildningsminister Per Unckel (m)
Margitta Edgren (fp)
Tuve Skånberg (kds)
Beslut skulle fattas den 15 december
9 § Ändring i rättshjälpslagen m.m......................... 69
Justitieutskottets betänkande JuU12
Debatt
Sigrid Bolkéus (s)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Christel Anderberg (m)
John Andersson (v)
Beslut skulle fattas den 15 december
10 § Ökad konkurrens inom kommunal verksamhet............ 81
Socialutskottets betänkande SoU9
Debatt
Anita Persson (s)
Gudrun Schyman (v)
Göte Jonsson (m)
Civilminister Inger Davidson (kds)
Bo Holmberg (s)
Beslut skulle fattas den 15 december
11 § Ändrat huvudmannaskap för vissa institutioner inom ungdoms-
vård och missbrukarvård ........................... 102
Socialutskottets betänkande SoUlO
Beslut skulle fattas den 15 december
12 § Organisationen av riksfärdtjänsten ..................... 102
Trafikutskottets betänkande TU8
Debatt
Bo Nilsson (s)
Lars Svensk (kds)
Beslut skulle fattas den 15 december
13 § Fritidsbåtsregistret ................................. 105
Trafikutskottets betänkande TU10
Debatt
Sten-Ove Sundström (s)
John Andersson (v)
Tom Heyman (m)
Kenneth Attefors (nyd)
Beslut skulle fattas den 15 december
14 § Ändringar i lagstiftningen om banker och andra kreditinstitut 113
Näringsutskottets betänkande NU9
Debatt
Leif Marklund (s)
Göran Hägglund (kds)
Beslut skulle fattas den 15 december
122
15 § Ändringar i lagstiftningen pä värdepappersområdet ........ 119
Näringsutskottets betänkande NU10
Beslut skulle fattas den 15 december
16 § Ökade insatser för europeiskt forsknings- och utvecklingssam-
arbete .......................................... 119
Näringsutskottets betänkande NU14
Beslut skulle fattas den 15 december
17 § Ändrat ikraftträdande av lagbestämmelser om lämplighetspröv-
Prot. 1992/93:44
14 december 1992
ning av större ägare i bankaktiebolag.................. 119
Näringsutskottets betänkande NU21
Beslut skulle fattas den 15 december
18 § Bordläggning ..................................... 120
123
gotab 42672, Stockholm 1992