Protokoll
1992/93:38
Andre vice talmannen meddelade att Hans Lindblad (fp) anhållit om att
fr.o.m. den 12 januari 1993 bli entledigad från uppdraget som ledamot av
riksdagen.
Kammaren biföll denna avsägelse.
Anf. 1 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Berith Eriksson har frågat mig om regeringen avser att pro-
testera mot Turkiets militära närvaro i norra Irak och vilka möjligheter rege-
ringen ser för att aktivera ESK och FN för att förhindra upprättandet av en
turkisk säkerhetszon i Irak.
Herr talman! Turkiet inledde i mitten av oktober militära operationer i
norra Irak för att tillsammans med de irakiska kurdernas styrkor driva ut
PKK-gerillan från sina baser i området. PKK har vid flera tillfällen med
våldsmetoder stoppat gränshandeln mellan Turkiet och norra Irak och där-
med skurit av försörjningskanalerna för de irakiska kurderna i området.
Bl.a. av detta skäl har PKK kommit att utgöra en gemensam fiende till Tur-
kiet och de irakiska kurderna. När Turkiet inledde sin militära intervention i
norra Irak hade strider mellan de irakiska kurdernas styrkor och PKK redan
pågått i några veckor.
Det faktum att de irakiska kurderna och den turkiska militären har stridit
på samma sida mot PKK understryker uppfattningen att man måste skilja
på PKK och frågan om kurdernas ställning och rättigheter. Från svensk sida
betonar vi kurdernas demokratiska och mänskliga rättigheter, men vi kan
inte acceptera PKK:s mål eller dess metoder.
Varje stat har en självklar rättighet, och även en skyldighet, att försvara
sig mot terrorism och våldshandlingar. Det är dock viktigt att detta sker i
enlighet med demokratiska principer och inom ramen för den internationella
rättsordningen, som inte ger ett land rätt att ockupera ett annat lands territo-
rium och där upprätta en säkerhetszon.
Svar på interpella-
tioner
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 38
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tloner
Turkiet har förklarat att kampanjen i norra Irak är en tidsmässigt begrän-
sad aktion som enbart riktar sig mot PKK. Man har förklarat att man inte
har för avsikt att upprätta en säkerhetszon i området och att de turkiska styr-
korna skall dras tillbaka inom kort. Därmed ter sig spekulationerna om en
turkisk annektering av området inaktuella. Jag utgår ifrån att Turkiet kom-
mer att agera i enlighet med dessa förklaringar. Vi kommer från svenskt håll
att fortsätta att följa frågan noga.
Mot denna bakgrund ser jag i dag inga förutsättningar för att ta upp frågan
i FN eller ESK.
Den europeiska säkerhetskonferensen, ESK, ser sig för övrigt visserligen
som ett regionalt organ enligt FN:s stadga, men ESK ser inte som sin uppgift
att agera i politiska frågor som ligger utanför dess överenskomna tillämp-
ningsområde. Norra Irak hör inte till detta tillämpningsområde.
Den turkiska regeringen deklarerade vid sitt tillträde för ett år sedan att
respekten för de mänskliga rättigheterna skulle förbättras och att kurdfrågan
skulle lösas genom ekonomiska, sociala och demokratiska investeringar i de
sydöstra delarna av Turkiet. Jag hoppas att Turkiet framdeles kommer att
agera efter dessa riktlinjer.
Anf. 2 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.
Så många förändringar som har skett och som nu sker i en rasande takt i
världen har vi tidigare inte upplevt. Självfallet kräver tiden därför, inte minst
av utrikespolitiken, snabba beslut och handlingskraft baserad på intresse,
engagemang och kunskap.
För en månad sedan, den 5 november, ställde jag några frågor till utrikes-
ministern om Turkiets närvaro i irakiska Kurdistan. En månad är en ganska
lång tid när det gäller andra länders politiska och militära utspel.
Turkiet har snart slutfört sitt tillbakadragande från Kurdistan. Att den tur-
kiska ockupationsarmén nu drar sig tillbaka är nog inte ett resultat av regi-
mens egen vilja eller den svenska regeringens tystnad, utan det är ett resultat
av att det finns länder, exempelvis Tyskland, som reagerade och agerade
snabbt och som markerade för den turkiska regimen att dess militära närvaro
i irakiska Kurdistan inte kunde accepteras.
Den bild av verkligheten som utrikesministern ger i sin beskrivning av
händelseförloppet vid turkarnas inmarsch i norra Irak tyder på en hög grad
av okunnighet och är faktiskt felaktig. Den kurdiska federationen, kurder-
nas regering och parlament har aldrig bett om Turkiets hjälp. Tvärtom har
partiledarna Barzani och Talabani och parlamentet bestämt protesterat vid
flera tillfällen.
Den talmansdelegation som nyligen besökte Sverige hade med sig kapitu-
lationsdokumentet som PKK-styrkans talesman undertecknat den 29 okto-
ber. Dagen efter, den 30 oktober, gick den turkiska militären in med 20 000
soldater och ockuperade ett område på mer än 40 000 km2. Den turkiska
styrkan har inte fört några strider i området, eftersom den kurdiska persmer-
gan redan hade avväpnat PKK-styrkan och fört den i förvar på en särskilt
övervakad plats. Men veckorna innan ockupationen bombade turkarna om-
råden i irakiska Kurdistan, som så många gånger förr, utan urskiljning, vilket
medförde att fler civila irakiska kurder än anhängare av PKK-gerillan döda-
des.
I det här sammanhanget bör påpekas att den styrka som fanns inne i ira-
kiska Kurdistan var marginell. De flesta PKK-aktivisterna finns inne i Tur-
kiet. En del av dem finns i skydd av antingen Saddam, Rafsanjani eller Hafez
al Assad.
PKK har med våldsmetoder stoppat gränshandeln genom att skjuta
lastbilschaufförer, men det har skett på den turkiska sidan. För mig är det
ofattbart att inte Turkiet med sin stora militärmakt kan säkra 20 km väg in-
nanför sina egna gränser.
PKK använder sig av terrormetoder, men man kan knappast påstå att det
är en maffiaorganisation. PKK har fötts ur en verklighet, nämligen det turki-
ska förtrycket av den kurdiska minoriteten. Statens terror och gerillans ter-
ror har hela tiden skruvats upp, men det finns en mycket klar och påtaglig
relation.
Till sist vill jag fråga: Kan man bedriva utrikespolitik enbart med förhopp-
ningar? Norra Irak hör inte till ESK:s tillämpningsområde, men hela Turkiet
gör det. Trots åratals förhoppningar har situationen hela tiden försämrats i
de kurdiska provinserna i Turkiet. Den Amnestyrapport som kom för några
veckor sedan borde bara den ses så allvarligt av ESK:s länder att man reage-
rade mot Turkiets väg bort från sina storstilade deklarationer om respekt för
mänskliga rättigheter. Turkiet är ju medlem av ESK, och man måste väl
också fråga sig vad medlemsländerna gör utanför sitt eget territorium.
Anf. 3 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Sveriges utrikespolitik i vad avser Turkiet kan inte benämnas
som annat än strutspolitik. Det är den slutsats som jag drar efter att ha hört
interpellationssvaret och utrikesministerns såväl som biståndsministerns ti-
digare uttalanden om Turkiet. Att likt strutsen sticka huvudet i sanden för
att slippa se det obehagliga löser inga problem, särskilt inte när man som
Sverige inom kort skall bli ordförandeland i ett för Turkiet och Sverige ge-
mensamt organ, vars främsta uppgift är att förhindra och lösa konflikter, inte
att gömma undan och förtiga dem.
I ESK:s Parisstadga slås målen och medlen när det gäller demokrati,
marknadsekonomi, icke-våld, respekt för minoriteters och gränsers okränk-
barhet fast. Turkiet har därtill undertecknat Europarådets och FN:s konven-
tion om mänskliga rättigheter samt konventionen om tortyr.
Utrikesministern säger i slutet av interpellationssvaret att hon ”hoppas att
Turkiet framdeles kommer att agera efter dessa riktlinjer.” Såsom ordföran-
deland i ESK duger det inte med fromma förhoppningar, utan det krävs även
ett agerande.
Det finns mycket litet som tyder på att Turkiets deklarationer är annat än
tomt prat. Verkligheten med Turkiets behandling av den kurdiska minorite-
ten på 15 miljoner människor pekar i stället på det rakt motsatta.
Turkiets behandling av kurderna står inte Saddam Husseins efter. I krigfö-
ringen ingår som mildare varianter förtryck, diskriminering och tortyr. Som
mer uppseendeväckande varianter ingår mord på enskilda och utplåning av
hela städer och byar i kurdiska områden - dock utan att Sverige reagerar.
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar pä interpella-
tioner
Inte har väl Sverige officiellt fördömt bombningarna av Sirnak och av ytterli-
gare två städer för ett par veckor sedan?
Har Sverige officiellt fördömt förhållandet att, enligt Amnestys rapport
den 10 november i år, antalet ”politiska mord nått oöverträffad nivå”? Har
Sverige fördömt att systematisk tortyr blir allt vanligare och att minst 13 per-
soner den senaste tiden dött i häkte efter tortyr?
Den turkiska regeringen sade vid sitt tillträde att alla polisstationer skall
få väggar av glas. Är det detta som man kommer att få se genom dessa väg-
gar, då måste man reagera.
Turkiets säkerhetsstyrkor arbetar i sydöstra Turkiet, med nära nog total
straffrihet enligt Amnesty. Är inte detta tillräckligt för att Sverige som ord-
förandeland i ESK skall reagera? Utrikesministern hävdar säkert att Turkiet
har rätt att försvara sig mot våldshandlingar och terrorism. Kan verkligen
10 000 PKK-anhängare rättfärdiga att 15 miljoner kurder i Turkiet och ytter-
ligare några miljoner kurder i Irak offras på vägen?
Turkiets militära intrång i norra Irak är varken mer eller mindre ett led
i Turkiets försök att splittra och försvaga kurderna. De irakiska kurdernas
relativa självständighet efter Gulfkrigct ses naturligtvis som ett hot av Tur-
kiet. De egna kurdernas krav på självbestämmande kan ju få näring av de
irakiska kurdernas relativa framgångar.
Rätt till självbestämmande är visserligen en av de mänskliga rättigheterna,
men eftersom Turkiet inte respekterar övriga mänskliga rättigheter, så re-
spektar man naturligtvis inte rätten till självbestämmande heller. Det borde
ha varit ett självklart krav från Sverige, som tillträdande ordförandeland i
ESK, och redan nu en del av trojkan, att kräva att Turkiet omedelbart drar
tillbaka sina ca 20 000 soldater från norra Irak, som exempelvis Tyskland
gjorde.
Ett annat krav som Sverige borde ställa är att vägen till norra Irak - den
enda tillgängliga för mat och förnödenheter, liksom för FN:s humanitära
hjälp - hålls öppen utan villkor.
Sverige bör också förbjuda all vapenexport till Turkiet, eftersom dess egna
minoriteter förtrycks. Turkiet kan alltså inte komma i fråga när det gäller
vapenexport, enligt svensk lagstiftning. Att likt strutsen sticka huvudet i san-
den och inte låtsas se eländet är föga hedrande för Sverige.
Kommer utrikesministern, som ESK-ordförande, att aktivt verka för att
Turkiet skall följa ESK:s principer och Europarådets och FN:s konventioner
om mänskliga rättigheter?
Anf. 4 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Berith Eriksson och jag för ofta debatter om Turkiet här i
kammaren. Debatterna brukar föras i en trevlig ton, vilket jag har varit tack-
sam för, och jag tror att saken i sig vinner på detta.
Jag uppfattar Berith Erikssons beskrivning av den turkiska verkligheten
som tämligen ensidig. Jag säger det för att kvittera Berith Erikssons utsaga
att det jag framför här inte stämmer med hennes uppfattning.
Verkligheten är mycket komplicerad. Det är ett faktum att irakiska kurder
och den turkiska militären har stridit på samma sida mot PKK, och det är ett
faktum att PKK, genom att mörda turkiska lastbilschaufförer, lyckades att
stänga av försörjningen till Iraks kurder. Verkligheten som vi har att möta är
alltså mycket komplicerad och långt ifrån trevlig. Saken vinner säkert på att
man väljer att inte förenkla skeenden, utan att se verkligheten som den är.
Jag beklagar att Viola Furubjelke väljer att ställa sig på sidan för den ensi-
diga och förenklade beskrivningen av skeendet. Under lång tid har Sverige
i Europarådet och bilateralt arbetat med Turkietfrågan. Turkiet har under
perioder mycket bestämt försökt röra sig i riktning mot större respekt för
mänskliga rättigheter. Detta har klargjorts i Europarådet. Vi vet samtidigt
att betydande frågetecken har kvarstått.
Det som vi har kunnat se sedan den turkiska regeringen tillträdde är en
mycket kraftig viljeyttring för respekten av de mänskliga rättigheterna och
för utökningen av friheten för den kurdiska befolkningen att utöva sina kul-
turella och språkliga rättigheter. Detta välkomnar vi. Jag håller med om att
det under den allra senaste tiden finns mycket allvarliga tecken som - det
finns också med i rapporten från Amnesty - tyder på att det arbete som vi
tidigare haft anledning att notera när det gäller förbättringen av respekten
för de mänskliga rättigheterna inte fortskrider i den takt som vi önskar. Rap-
porterna i anledning av detta är allvarliga, vilket jag håller med om.
Sverige för upp Turkietfrågan i bilaterala sammanhang, när vi träffar före-
trädare för Turkiet. Jag själv och även Alf Svensson har vid ett längre samtal
haft möjlighet att tala med den minister i Turkiet som har hand om frågorna
om mänskliga rättigheter. Det är ett framsteg i sig att det finns en minister
för MR-frågor. Jag fick också möjlighet att tala med honom när han var här
i Sverige på Internationella juristkommissionens möte i höstas. Vi har alltså
möjlighet att föra en dialog med Turkiet, och den är väldigt viktig. Jag tror
att dialogen kan bli mycket effektivare om samtidigt Sveriges utgångspunkt
är respekten för Turkiets rätt att bekämpa terrorism.
Anf. 5 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag tycker också att vi skall ha en trevlig ton när vi debatte-
rar, och jag anser mig inte ha varit otrevlig.
Jag följer mycket noga Turkiets utspel, och signalerna i samband med in-
marschen var inga entydiga sådana. Suleyman Demirel deklarerade att grän-
serna är feldragna, och att Turkiet anser att den gamla gränsdragningen från
1923 skall gälla, i vilken området ända ner till Mosul ingår.
Det förekom också uttalanden från höga militärer om att det rådde ett
maktvakuum, som skulle innebära att Turkiet ansågs ha rätt att gå in i Irak.
Det är ett faktum att de irakiska kurderna aldrig har bett Turkiet om hjälp.
När utrikesministern anser att jag har ensidig information undrar jag om
utrikesministern eller UD över huvud taget har varit i kontakt med det sit-
tande parlamentet i Kurdistan, för att ta reda på fakta. Till skillnad från
samtliga arabländer i området - Iran har exempelvis diktatur - har kurderna
i irakiska Kurdistan genomfört demokratiska val. Deras beslutsamhet att in-
föra parlamentarisk demokrati med flerpartisystem bör stödjas med alla me-
del, i stället för att dränkas med tystnad och likgiltighet.
Det är inte bara den turkiska ambassaden som informeras om vad som
sägs här i kammaren, utan det kurdiska parlamentet nås också av det. Vi fick
veta det när delegationen var här. Inte bara för min skull, utan för Sveriges
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svarpå interpella-
tioner
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
skull över huvud taget, tycker jag att det är pinsamt att det här i kammaren
framförs en så ensidig beskrivning av händelserna som i Margaretha af Ugg-
las svar. Den är densamma som den officiella turkiska propagandan, och
Turkiet har ju orsak att föra fram synpunkter som gagnar just dess syften.
Anf. 6 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Jag beklagar om utrikesministern ser det här som ett ensidigt
ställningstagande. Om jag får citera en passus i svaret kanske jag med det
som utgångspunkt kan få argumentera för att jag går ut så hårt. Utrikesmi-
nistern skriver:
”Den europeiska säkerhetskonferensen, ESK, ser sig för övrigt visserligen
som ett regionalt organ enligt FN:s stadga, men ESK ser inte som sin uppgift
att agera i politiska frågor som ligger utanför dess överenskomna tillämp-
ningsområde. Norra Irak hör inte till detta tillämpningsområde.”
Det är detsamma som att säga att det inte är vårt bord utan att det ligger
utanför. Men det är Turkiet som har begått de här kränkningarna, och Tur-
kiet är ett ESK-land. Turkiet har förpliktigat sig att följa Parisstadgan och
ett antal andra konventioner. Om Turkiet gör sig skyldigt till sådana här
övergrepp måste ESK naturligtvis agera.
En förlängning av detta resonemang vore om Frankrike, eller kanske Sve-
rige, skulle kränka ett annat lands gränser eller gå in i ett annat land för att
bekämpa en minoritet; skulle inte ESK eller något annat internationellt or-
gan agera då? Även om detta område ligger utanför ESK:s geografiska upp-
tagningsområde, är det naturligt att Sverige måste reagera när en ESK-med-
lem på det här sättet kränker mänskliga rättigheter.
Den ensidighet som Margaretha af Ugglas anklagar oss för utgår väl från
att vi inte fokuserar debatten på terroristerna och PKK:s mord och över-
grepp. Självfallet måste de också fördömas - det är helt naturligt. Men PKK
har inte särskilt mycket att göra med kurder i allmänhet, och de flesta kurder
tar avstånd från PKK. PKK har ungefär 10 000 anhängare, eller soldater.
Tyvärr ökar antalet sympatisörer till PKK i dag, eftersom den turkiska re-
geringens våld mot PKK i så hög grad också drabbar civila kurder. Om Tur-
kiet lade om sin politik härvidlag skulle man nog så småningom få se ett för-
minskat PKK.
Amnestys rapport kvarstår: mänskliga rättigheter kränks regelbundet och
systematiskt i Turkiet. Den senaste rapporten, som talar om ett oöverträffat
antal politiska mord, är så alarmerande att Sverige måste reagera. Också sys-
tematisk tortyr förekommer i häkten. 13 människor har dött efter tortyr i
häkten på senare tid, enligt Amnesty, som jag anser vara en trovärdig källa.
Jag tycker att detta är skäl för att Sverige skall visa framfötterna, särskilt som
ordförande i ESK.
Anf. 7 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag vill säga något om det komplicerade läget, kanske i första
hand till Viola Furubjelke. Om man ser till det folkrättsliga rättsläget i norra
Irak, är det så att FN har sanktionerat de åtgärder som har vidtagits till skydd
för den kurdiska befolkningen. Därmed råder för närvarande mycket spe-
ciella förhållanden i området, som inte medger en strikt legalistisk syn på det
turkiska uppträdandet. Det turkiska uppträdandet står inte i överensstäm-
melse med folkrätten, vilket jag även har sagt i mitt svar.
Samtidigt kan konstateras att Irak i praktiken inte kan ta ansvar för säker-
heten i denna del av sitt territorium, viket också gör situationen speciell.
Berith Eriksson var inne på de diskussioner som har förts om s.k. flexibel
gräns mellan Turkiet och Irak. Vi har naturligtvis noterat att det, enligt vissa
uppgifter, har förts diskussioner mellan Turkiet och de irakiska kurderna om
skapandet av en s.k. flexibel gräns, vilket skulle ge dem ömsesidiga rättighe-
ter att operera inom ett visst område på den andra sidan gränsen.
Jag vill därmed gärna göra den deklarationen, att jag förväntar mig att
Turkiet står fast vid de förklaringar som man tidigare har givit om sin avsikt
att respektera Iraks territoriella integritet. Det är viktigt att säga det här i
kammaren.
Andre vice talmannen anmälde att Viola Furubjelke anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 8 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Redan den 14 november skrevs ett avtal mellan befälhava-
ren för den turkiska styrkan Esref Bitlis och de kurdiska ledarna Massoud
Barzani och Jelal Talabani i staden Silopi. I avtalet förbinder sig Turkiet att
dra tillbaka sina styrkor med omedelbar verkan. Det har gått mycket lång-
samt, och det krävs nog att de fortfarande har ett internationellt tryck på sig.
I avtalet sägs också att Turkiet skall bygga 70-80 militära posteringar för
gränskontrollen, men de skall bemannas av kurdisk armé. Turkiet anser sig
ha rätt till information om vidtagna åtgärder vad gäller gränssäkerheten från
den kurdiska sidan.
Från kurdisk sida i Irak har det aldrig framförts önskemål om flytande
gräns, eftersom man vet hur Turkiet agerade inför deras hot om att gå in. Jag
åkte genom området i september och kunde då konstatera, vilket jag tog upp
i kammaren, att man inte har någon användning av tungt artilleri om man
skall bekämpa PKK-gerillan i bergen, vare sig på den turkiska eller på den
irakiska sidan. De stod där vid gränsen, och de åkte ända fram till gränsen
och hotade. I det läget gjorde Talabani ett utspel - jag fick det översatt från
turkiska tidningar, och jag vet inte vilken sanningshalt det hade - där han
sade att de hellre kunde tänka sig att vara i federation med Turkiet än med
Irak.
Faktum är att kurderna har utropat en federation. Hela den övriga ira-
kiska oppositionen har vid ett möte i september erkänt den kurdiska federa-
tionen, och det finns långt framskridna planer på vad som skall hända när
Saddam faller. Ingen av dem säger i dessa dokument att Irak skall delas, utan
Irak skall bestå av federationen.
Anf. 9 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Berith Erikssons sista inlägg visar hur komplicerad situatio-
nen är. Den svenska utgångspunkten är att de gränser som finns är de som
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svarpå interpella-
tioner
skall respekteras och att Iraks territoriella integritet därmed skall respekte-
ras.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 10 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Pär Granstedt har frågat mig vilka svenska och internatio-
nella insatser jag är beredd att ta initiativ till för att förmå den sydafrikanska
regimen att stävja våldet och påskynda utvecklingen mot demokrati och ett
avskaffande av apartheidsystemet.
I ett historiskt perspektiv har utvecklingen i Sydafrika de senaste åren va-
rit snabb och löftesrik. För bara några år sedan torde få iakttagare ha anat att
diskussionen i dag skulle gälla inte att, utan hur majoritetsstyre skall införas.
Demokratiseringsprocessen i Sydafrika har dock inte varit problemfri
utan drabbats av flera bakslag och förseningar. Detta är inte unikt för Syd-
afrika. Genom åtskilliga exempel i vår omvärld vet vi att djupgående system-
förändringar alltid är mycket smärtsamma och svåra att genomföra. Det har
aldrig funnits skäl att tro att det skulle gå lättare i Sydafrika.
Den allvarligaste stötestenen har utgjorts av det under året tilltagande vål-
det, som i första hand drabbar den svarta befolkningen. Den sydafrikanska
regeringen har ansvaret för att skydda alla invånares liv och egendom, bl.a.
genom att med kraft ta itu med de element inom polis och säkerhetsstyrkor
som underblåser våldet. Men samtliga parter i landet måste ta sitt ansvar för
att det fredsavtal som tillkom i september 1991 respekteras.
Sverige - och omvärlden - har framför allt intresse av att understödja de
modererande krafterna i Sydafrika, dvs. att uppmuntra till fortsatt föränd-
ringsvilja från regeringens sida samt stödja ANC och andra grupper som fö-
reträder den svarta befolkningen och verkar för demokrati. Det ligger inte i
omvärldens intresse att extremgrupper till höger och vänster vinner terräng
på det politiska mittfältets bekostnad.
I dag spelar det internationella samfundet en ny och betydelsefull roll i
Sydafrika. Till följd av Säkerhetsrådets beslut i somras finns nu ett sjuttiotal
observatörer från FN, EG, OAU och samväldet som i nära samverkan på
plats följer utvecklingen. Sverige har välkomnat detta. Förhoppningen är att
de internationella observatörernas närvaro skall kunna bidra till att våldet
dämpas och förhandlingsklimatet främjas.
Härutöver har FN:s generalsekreterare nyligen sänt en mission under led-
ning av den norske diplomaten Tom Vraalsen till Sydafrika för att med par-
terna diskutera hur FN:s bidrag till fredsprocessen skall kunna stärkas. Den-
nes rapport från besöket kommer längre fram att behandlas av säkerhetsrå-
det.
Från svensk sida har vi genom vår legation i Pretoria regelbundna kontak-
ter med representanter för ett mycket brett spektrum av det sydafrikanska
samhället. I sådana samtal har våra diplomatiska representanter tillfälle att
också lämna Sveriges kommentarer till och reaktioner på den utveckling som
äger rum. Jag kan här också erinra om det tillfälle till kontakter på mycket
hög nivå som gavs när Sydafrikadelegationen besökte landet i februari i år.
Herr talman! Av det jag här redovisat framgår att det internationella sam-
fundet under sommaren har tagit viktiga initiativ i Sydafrikafrågan, främst
genom den aktiva roll FN givits. Till följd av beslut i Säkerhetsrådet finns nu
för första gången internationella observatörer på plats i landet. Säkerhetsrå-
det har vid sina fortsatta diskussioner om utvecklingen i Sydafrika, bl.a. på
grundval av Vraalsen-missionens rapport, möjlighet att överväga och besluta
om de ytterligare åtgärder som rådet kan finna påkallade.
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
Anf. 11 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret på min inter-
pellation.
Sverige har ju mycket länge visat ett mycket stort intresse för utvecklingen
i Sydafrika och även spelat en aktiv roll, både genom de påtryckningar som
vi tillsammans med andra länder har genomfört mot den sydafrikanska
apartheidregimen och genom det stöd som vi under lång tid har givit till de
demokratiska krafterna. Det är därför, som jag ser det, naturligt att Sverige
fortsätter att spela en aktiv roll och föra en aktiv politik när det gäller att
stödja demokratiutvecklingen i Sydafrika.
Jag delar naturligtvis utrikesministerns uppfattning om det positiva i att vi
nu har en utveckling mot demokrati och mot avskaffande av apartheidsyste-
met i Sydafrika. Men samtidigt är det viktigt att också se de svårigheter som
finns och som också berörs i utrikesministerns svar.
Vi har ännu inte några garantier för att utvecklingen verkligen kommer
att leda fram till ett samhälle utan rasdiskriminering och med lika politiska
och andra rättigheter för alla invånare. Framför allt finns det anledning att
se med oro och viss skepsis på hur den sydafrikanska regeringen driver den
här processen; det är ändå regeringen som har huvudansvaret för att den
skall bli framgångsrik. Stundtals spelar regeringen visserligen en pådrivande
roll och arbetar konstruktivt, men med jämna mellanrum tornar det upp sig
stora svårigheter: Man ställer nya krav, förhandlingarna går i stå och hela
processen stannar upp. Jag får ett intryck av att regeringen har ett intresse
av att dra ut på tiden och av att man faktiskt inte vill att det här skall gå alltför
snabbt och smidigt.
Något som förstärker det intrycket är våldssituationen i Sydafrika och den
egendomliga roll som regeringen i det sammanhanget spelar. Det är uppen-
bart att regeringen har ett ansvar för att skydda människors liv och hälsa,
och det lyckas man inte särskilt väl med. Det är litet förvånansvärt - det syd-
afrikanska systemet har ju tidigare varit utomordentligt effektivt när det
gällt att hålla nere olika typer av våldstendenser som man har velat hålla
nere. I det här fallet finns det däremot slående exempel på passivitet från
myndigheternas sida - man har på ett som det förefaller medvetet sätt avstått
från att förhindra våldsinsatser.
Det har också ganska tydligt framkommit, inte minst genom Goldstones-
kommissionens arbete, att regeringen eller regeringen närstående kretsar -
myndigheter - har direkt understött våldet och spelat vad vi kan kalla ett
dubbelspel; man har uppmuntrat våldstendenserna, framför allt Inkatas an-
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
10
grepp mot ANC. Det bidrar till bilden, att den sydafrikanska regeringens
sätt att driva processen inte är på något sätt entydigt.
Vi kan naturligtvis fundera litet över vad man är ute efter. Mycket tyder
på att man hoppas att på det här sättet försvaga ANC. Det är klart att om
man utnyttjar våld - låt vara att man inte själv utövar det utan utnyttjar det
indirekt - för att försvaga en politisk motpart är detta oerhört allvarligt.
Dessutom pågår det en privatiseringsprocess där man överför det som tidi-
gare var offentlig verksamhet i privata händer, och privata händer innebär i
det här fallet kontroll av den vita minoriteten. Man har uppenbarligen också
strävanden att behålla olika typer av politiska privilegier för den vita minori-
teten.
Från västvärldens sida har man varit mycket uppmuntrande i den här pro-
cessen. Sanktioner har i mycket stor utsträckning avvecklats. Sverige har
kvar sanktionerna men har lättat påtagligt på tillämpningen. Och det är väl
bra med positiva signaler. Men det är också viktigt att klargöra att omvärl-
dens påtryckningar kommer tillbaka om utvecklingen inte leder fram till en
sann demokrati och till ett sant avvecklande av diskrimineringen - till lika
rättigheter för alla. Det behövs alltså också den typen av signaler, tycker jag,
och dem finns det alldeles för litet av. Dessutom skulle det naturligtvis också
behövas en betydligt större närvaro från FN:s sida och ett vidgat mandat för
de observatörer som finns i landet.
Jag skulle därför igen vilja fråga utrikesministern: Är Sverige berett att
agera för att medvetandegöra den sydafrikanska regeringen om en otålighet
från omvärldens sida och om att den positiva utvecklingen på sanktionsom-
rådet kanske måste förbytas i sin motsats om utvecklingen inte går åt rätt
håll eller inte gör det med tillräcklig smidighet? Kommer Sverige att under-
stödja en utveckling med en större internationell närvaro och ett vidgat man-
dat för denna internationella närvaro?
Anf. 12 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag delar naturligtvis Pär Granstedts oro och instämmer i
hans analys - det finns en uppenbar risk att vissa kretsar i Sydafrika ser en
möjlighet att genom våld försena demokratiutvecklingen. Här finns en på-
taglig risk. Det är också någonting som omvärlden nu är mycket uppmärk-
sam på och även har direkt engagerat sig i genom närvaron av FN-observatö-
rer.
Just i dagarna är generalsekreterarens specielle emissarie Tom Vraalsen
på plats i Sydafrika. Han kommer att lämna en rapport till säkerhetsrådet.
Det är mycket möjligt - ja, t.o.m. troligt - att han i denna rapport kommer
att föreslå ett utökat FN-engagemang i Sydafrika. Det kommer i så fall själv-
klart att få svenskt stöd. Från svensk sida tillmäter vi Goldstone-rapporten
mycket stor vikt.
Det pågår också ett samtal just i dessa dagar mellan regeringen och ANC,
boesberaad. Vi kommer således redan på måndag att ha en något klarare
uppfattning om hur snabbt vi kan förvänta oss att utvecklingen går. Jag har
förstått att ANC har den klara inriktningen att försöka driva på utvecklingen
för att få till stånd allmänna val och demokrati. Man önskar att det skall gå
snabbare än vad regeringen gör. Vi får se vad man kommer fram till.
ANC:s generalsekreterare kommer på besök till Sverige i nästa vecka.
Han kommer att ha ett brett spektrum av kontakter med det svenska samhäl-
let. Då har vi också en möjlighet att föra en direkt dialog och få information
direkt från honom. Därmed kommer vi att få ytterligare ett utmärkt under-
lag för den svenska politiken.
Anf. 13 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Jag har också noterat de här omständigheterna. Det är gläd-
jande att man nu återigen har kommit till förhandlingsbordet. Men det är
inte första gången man gör sådana försök. Det går kanske inte att inteckna
framgångarna på förhand. I dag kan vi bara hoppas att det här verkligen
kommer att innebära att man kan bestämma sig för en process som leder
fram till demokratiska val. Jag ser också fram emot mötet med ANC:s gene-
ralsekreterare i nästa vecka. Det är viktigt med den här kontakten.
Jag efterlyser ett svenskt agerande på det här området. Jag tycker att sva-
ret mera gäller vår iakttagande roll, dvs. hur vi följer processen. Det är vär-
defullt och bra att vi gör det. Jag tycker dock inte att det är tillräckligt. Det
är viktigt att Sverige har en aktiv roll i den här situationen.
Det handlar för det första om att stödja de demokratiska krafterna. Det
gör vi i betydande utsträckning, bl.a. genom vårt bistånd. För det andra
måste vi klargöra, och försöka få andra länder att klargöra, för den sydafri-
kanska regeringen att vi inte tycker att saken är klar. Man har i västvärlden
avvecklat sanktioner och nästan gett ett intryck av att man tycker att det har
ordnat sig. Så är det inte. Vi måste visa att vi ser med betydande allvar på
de svårigheter den här processen har mött och på den tvivelaktiga roll som
regeringen trots allt spelar. Vi måste klargöra att en brist på utveckling på
det här området kan leda till en hårdnande attityd från omvärlden. Det är
också rimligt att Sverige spelar en pådrivande roll när det gäller att få till
stånd ett utökat FN-engagemang och ett vidare mandat för FN:s verksamhet
i Sydafrika.
Jag skulle gärna se en någorlunda hög svensk profil på det här området.
Jag tycker kanske inte riktigt att det utrikesministern har sagt hittills ger in-
tryck av den aktiva roll som jag skulle önska mig.
Anf. 14 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Pär Granstedt bidrar ju själv på ett alldeles utmärkt sätt till
denna höga svenska profil och även till engagemanget i den svenska riksda-
gen. Det tycker jag är helt utmärkt. Jag hoppas och önskar naturligtvis att
det breda engagemang som har funnits för Sydafrika under den fruktans-
värda perioden av apartheidpolitik skall gå över i ett konstruktivt samarbete
med ett demokratiskt Sydafrika.
Anf. 15 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Jag är naturligtvis mycket smickrad av att utrikesministern
tillskriver mig, och jag förmodar även andra här i riksdagen, denna roll. Men
det kanske inte är tillräckligt. Enligt den svenska konstitutionen ankommer
det trots allt på regeringen att föra den svenska utrikespolitiken. Det är rege-
ringens sätt att agera som är avgörande för vilken roll som Sverige kan spela.
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
11
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
12
Därför är min förhoppning att vi kommer att få se ett kraftfullt svenskt age-
rande på de områden som jag har nämnt.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 16 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig följande om regeringens
förhandlingar med EG om svenskt medlemskap:
1. Är regeringen beredd att överväga möjligheten att förhandla med EG
med beaktande av de danska särvillkoren?
2. Vilken beredskap har regeringen för det fall att förhandlingarna med
EG försenas så att tidtabellen förskjuts så att ett förhandlingsresultat inte
ligger klart den 18 december 1993, då riksdagen senast måste besluta om
grundlagsändring?
3. Kommer regeringen att överväga en gemensam nordisk väg, om den
andra danska folkomröstningen ger ett förnyat nej till EU?
4. Hur tänker regeringen - om den fortfarande sitter kvar då - agera i fall
av ett ”nej” i den svenska folkomröstningen?
Herr talman! Vår Europapolitik strävar efter att ge Sverige en plats i det
europeiska samarbetes kärna. Också för oss är det ett vitalt intresse att da-
gens europeiska samarbete fördjupas. Varje kandidatland förhandlar utifrån
sina förutsättningar och nationella intressen. Det gäller också Sverige. Jag
har i riksdagen den 8 oktober i år redogjort för de krav som vi kommer att
driva hårt i förhandlingarna.
Regeringen har tydligt förklarat att Sverige delar Gemenskapens långsik-
tiga målsättningar så som de kommit till uttryck i Maastrichtavtalet. För-
handlingarna om svenskt medlemskap i EG/EU kommer således att ske på
basis av Maastrichtfördraget.
Danmark sade i folkomröstningen den 2juni med knappast möjliga margi-
nal nej till omedelbar ratificering av Maastrichtfördraget. En bred majoritet
av de danska politiska partierna har sedan dess - med framstegspartiet som
enda undantag - ställt sig bakom en kompromiss i frågan. Den danska posi-
tionen är att Danmark vill deltaga också i det fortsatta EG-samarbetet. Det
danska utspelet är nu föremål för bilaterala direktkontakter med de övriga
medlemsstaterna, och det är ännu för tidigt att spekulera i resultatet av de
pågående förhandlingarna. De rör utan tvekan viktiga frågor som också vi
berörs av.
Vi följer alla den debatt som pågår inom EG. Att av denna debatt dra
slutsatsen att Maastrichtfördraget kan komma att omförhandlas anser jag
vara förhastat. Tvärtom har alla EG-länderna bestämt tagit avstånd ifrån en
omförhandling. Detta har också Danmark accepterat. Förvår del har vi där-
för all anledning utgå ifrån att Maastrichtfördraget blir en del av den Gemen-
skap vi söker inträde i.
Det är regeringens förhoppning och övertygelse att den fortsatta diskus-
sionen mellan EG-länderna skall bidraga till tillfredsställande lösningar för
alla parter och att Europas medborgare skall få svar på de frågor som kom-
mit att särskilt lyftas fram efter den danska folkomröstningen. Många av
dem - det gäller t.ex. kraven på större öppenhet och förbättrad insyn - är av
stort gemensamt intresse. Självklart kommer utgången av denna diskussion
att beaktas också i vårt fortsatta arbete. Vi välkomnar i det sammanhanget
resultaten från EG-toppmötet i Birmingham och vad som där aviserades om
ökad öppenhet och insyn. Vi välkomnar också EG:s strävan att effektivt till-
lämpa den s.k. närhetsprincipen om att beslut skall fattas så nära som möjligt
de människor som berörs av beslutet.
Gudrun Schyman frågar också om regeringens beredskap vid en eventuell
försening av de svenska förhandlingarna. Här vill jag svara följande.
Enligt vår grundlag måste förslag om grundlagsändringar föreläggas riks-
dagen senast den 18 december 1993, om medlemskap i EG/EU skall kunna
träda i kraft 1995. Regeringen verkar för att med sikte på medlemskap 1995
snarast få till stånd en förhandlingsstart så att medlemskapsvillkoren i allt
väsentligt också kan föreligga hösten 1993. Under 1994 planeras sedan riks-
dagsbehandling av grundlagsförslagen och av anslutningsfördraget samt
folkomröstning. Detta är alltså utgångspunkten för regeringens arbete, och
jag ser inte någon anledning att nu diskutera någon alternativ tidtabell.
Vissa konstitutionella frågor - inbegripet frågan om folkomröstning - in-
för ett svenskt inträde i EG behöver belysas närmare och är föremål för
Grundlagberedningens pågående arbete. I detta sammanhang diskuteras up-
penbarligen också alternativa scenarier. Grundlagberedningen kommer att
presentera sitt betänkande i början av nästa år, och jag vill inte föregripa de
bedömningar och förslag som detta kan komma att innehålla.
Vad beträffar frågan om vilka överväganden om ”en gemensam nordisk
väg” som kan aktualiseras efter ett eventuellt förnyat nej i en andra dansk
folkomröstning, vill jag framhålla att nordiskt samarbete inte utgör något
realistiskt alternativ till EG/EU-medlemskap. Det är inte fråga om an-
tingen-eller utan om både-och.
Redan EES-avtalet innebär en förstärkning av det nordiska samarbetet,
och vägen ligger nu öppen för att samtliga nordiska stater, med undantag av
Island, kommer att bli medlemmar av EG under de närmaste åren. Visionen
om att de nordiska länderna parallellt går in i det europeiska samarbetet ser
ut att kunna förverkligas - till fördel för Sverige och för hela Norden. Det
ger oss möjlighet att inom den europeiska ramen bygga ut det nordiska sam-
arbetet, och det ger oss bättre möjlighet att i det europeiska samarbetet
hävda nordiska intressen och nordisk identitet.
Vi kommer naturligtvis redan under förhandlingarna om medlemskap att
stå i nära kontakt med de andra nordiska länderna. Varje land förhandlar
visserligen för sig utifrån sina egna förutsättningar, men vi har tillsammans
med Norge och Finland också en rad gemensamma intressen att tillvarata.
Informationsutbyte på tjänstemannanivå pågår redan i sådana frågor. Sve-
rige övertar ordförandeskapet i det nordiska ministerrådet nästa år, och vi
avser då att göra ett nära nordiskt samråd under medlemskapsförhandling-
arna till en huvudfråga.
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
13
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
14
Slutligen undrar Gudrun Schyman hur regeringen tänker agera i händelse
av ett nej i den svenska folkomröstningen. Till det vill jag först och främst
säga att det är regeringens bestämda uppfattning att fördelarna med ett med-
lemskap för Sverige jämfört med att stå utanför är så uppenbara, att jag vå-
gar hoppas att folkomröstningen kommer att utfalla med ett ja. Om så inte
blir fallet, kommer självfallet utslaget att bli avgörande för Sveriges ställning
i Europa. Ett medlemskap blir då inte aktuellt.
Vid ett eventuellt nej blir EES-avtalet naturligen basen för vår anknytning
till Europa. EES-avtalet är viktigt men kommer enligt min mening inte att
räcka i det långa loppet, eftersom det inte omfattar alla de nya samarbetsom-
råden som blir av gemensamt intresse i det nya Europa.
Ett nej i folkomröstningen skulle därför innebära att vi i Sverige skulle få
betydligt sämre möjligheter att effektivt tillvarata våra nationella intressen i
det framväxande fördjupade europeiska samarbetet. Vi skulle inte få med-
verka i arbetet på att lösa 9O-talets gemensamma europeiska utmaningar vad
gäller freden, säkerhetsordningen, ekonomin, jobben och miljön. Medlem-
skap betyder att delta fullt ut och få rösträtt i det nya Europa. Att stå utanför
skulle för Sveriges del betyda ett fortsatt demokratiskt underskott. De nega-
tiva effekterna för välfärden och de politiska konsekvenserna av en sådan
händelseutveckling skulle innebära allvarliga påfrestningar för det svenska
samhället.
Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret - som jag tycker
präglas av en stor alternativlöshet och en dålig förankring i verkligheten.
Det är mycket märkligt, tycker jag, att vi har den situationen att EG-frå-
gan, framtiden för EG och för Europeiska unionen, diskuteras i samtliga län-
der utom i Sverige. Här är det som om ännu ingenting hade hänt, som om
folkomröstningen i Danmark och folkomröstningen i Frankrike inte hade
ägt rum, som om Storbritanniens nya förslag till lösning av Danmarkproble-
met inte hade förevarit, som om valutakrisen och sammanbrottet för det
europeiska valutasamarbetet inte hade ägt rum, och som om opinionssiff-
rorna i Sverige och i de nordiska länderna inför tanken på ett medlemskap
heller inte hade funnits.
Jag hade hoppats på att det här svaret skulle präglas av en större realism
och en förankring i den verklighet som vi nu lever i, och därmed också av en
seriös diskussion om alternativa förhandlingsvägar och förhållningssätt för
Sveriges del i den europeiska utvecklingen och i det nödvändiga europeiska
samarbetet. Men nu är det inte så. Det är som om regeringen sticker huvudet
i busken och låtsas som om ingenting har hänt.
Våra krav, som ju statsrådet riktigt har redogjort för den 8 oktober, är ju
förhoppningar; de här frågorna skall vi hålla högt. Men är man också beredd
att i förhandlingarna kräva juridiskt bindande undantag, så att dessa fromma
förhoppningar kan bli verklighet? Det är nämligen vad man kommer att göra
från Danmarks sida. Man kommer att kräva juridiska avtal, som gör att de
undantag som man nu för fram, och som man anser vara en förutsättning
för ett lands medlemskap, blir juridiskt bindande. Och det är ju inga små
undantag. Det rör sig om stora frågor: att man inte vill medverka i försvars-
politiken, att man inte vill ha en gemensam valuta osv. Vi har ju ännu inte
sett hur man tänker förhålla sig till dessa stora och viktiga frågor i EG. Vad
vi har märkt är ju att kommissionen inte alls tycker att det är någon bra lös-
ning, att Kohl har sagt att ”det här kommer vi inte att acceptera”, osv.
Jag är också mycket förvånad över att den svenska regeringen har ställt
sig så kallsinnig till att visa någon form av solidaritet med folkomröstningsre-
sultatet i Danmark och den stora danska majoritetens strävan att få ha en
egen identitet i det europeiska samarbetet. Det är mycket oroväckande,
tycker jag, med tanke på att Danmark som ett litet land här försöker hävda
sin grundlagsrättighet i EG - rätten att ha en egen uppfattning och att få
verka för den. Med tanke på att Sverige också är ett litet land vore det ganska
klädsamt, tycker jag, om regeringen också på något sätt av de andra län-
derna krävde respekt för Danmarks förhållningssätt. Jag har inte sett skym-
ten av detta. Att kräva respekt för det förhållningssättet skulle ju vara att
hävda att Maastrichtavtalet i och med det danska folkomröstningsnejet inte
längre var giltigt och alltså inte heller för Sveriges del möjligt att förhandla
om, eftersom avtalet bygger på att alla säger ja. I och med att Danmark sade
nej existerar alltså inte avtalet.
Om de andra länderna nu säger att man fortsätter att godkänna avtalet i
alla fall och struntar i Danmark, så borde åtminstone den svenska regeringen
ha kunnat säga att nu avvaktar vi med vidare förhandlingar eftersom vi inte
vet vad vi skall förhandla om, då Maastrichtavtalet uppenbarligen inte gäller.
Jag skulle vilja veta varför man inte kan kosta på sig den solidaritetshand-
lingen.
Sedan talar Ulf Dinkelspiel här om ökad öppenhet och om subsidiaritets-
principen, som om det vore lösningen. I själva verket gäller detta formule-
ringen av ett problem. Det är ju märkligt att man i interpellationssvaret säger
sig välkomna en tillämpning av den s.k. närhetsprincipen, när man på EG-
mötena - också de kommande - skall försöka uttolka vad det egentligen in-
nebär. Det finns faktiskt inte någon uttolkning och något konkret sagt om
vad detta innebär. Det är i stället fråga om formuleringen av ett problem,
och problemet är den ökande centralistiska byråkrati och klåfingrighet som
man har utvecklat i Bryssel och som innebär att man styr och ställer i frågor
som man egentligen borde låta bli.
När det gäller tidtabellen förvånar det mig också mycket att man vägrar
att se att denna tidtabell inte är realistisk i dag. Om den danska folkomröst-
ningen kan äga rum under våren eller sensommaren 1993, så kan möjligen
Maastrichtfördraget bli färdigbehandlat hösten 1993. Att Sverige då samti-
digt skulle ha förhandlat fram en lösning som vi skulle kunna ta ställning till
förefaller oerhört optimistiskt.
I Grundlagberedningen, där man har funderat på de här frågorna, har
man ju sagt att det säkert kommer att dröja flera år innan man kan få fram
ett ordentligt resultat, som man då kan ställa inför folkomröstning. Också
där har man faktiskt börjat diskutera alternativa scenarier, vilket jag tycker
att det vore på sin plats att regeringen gjorde. Det scenario som jag tycker
är mest skrämmande, och som Grundlagberedningens ordförande började
diskutera, är att inte ha någon folkomröstning över huvud taget, av det skä-
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
15
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svarpå interpella-
tioner
16
let att det inte finns politiska majoriteter som kan hantera ett nej. Det är ju
det som är så hemskt i den här situationen.
Jag vill fråga om regeringen då tänker avgå. Den frågan har jag inte fått
något svar på i det här interpellationssvaret. Man talar om hur hemskt det
kommer att vara om det blir ett nej. Men vad tänker regeringen göra? Är
det möjligt att sitta kvar och regera? Eller skall man säga att vi inte skall ha
någon folkomröstning? I så fall får man gå ut och välja sig ett nytt folk.
Anf. 18 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! I de problem som nu finns i det europeiska samarbetet - va-
lutaoron, de ökade riskerna för konflikt mellan Storbritannien och Tysk-
land, och kanske också mellan Frankrike och Tyskland - kan jag inte se nå-
got glädjande. Därför är jag mycket bekymrad och en smula upprörd, men
inte förvånad, över Gudrun Schymans skadeglädje över dessa problem som
Europas länder nu har.
Det kan aldrig ligga i vare sig svenska vänsterns eller svenska högerns in-
tresse att det är konflikter och problem i europeiskt samarbete.
Den andra reflexionen handlar om att Gudrun Schyman efterfrågar vad
som händer om det blir ett nej i den svenska folkomröstningen. Då är den
mest aktuella frågan: Vilken ståndpunkt intar ni om EES-avtalet rivs upp,
nu när avtalet är antaget i Sveriges riksdag?
Den tredje synpunkten är denna: Gudrun Schyman har en intellektuellt
sett fullständigt omöjlig utgångspunkt när hon kräver av dem som är för
svenskt medlemskap att de skall tala om vad som händer om det blir ett nej
i folkomröstningen. Det pekar på att Gudrun Schyman har kommit fram till
sin ståndpunkt, nej till EG, utan att ta reda på konsekvenserna av och ris-
kerna med att Sverige står utanför. Vilka konsekvenser får det för miljön?
Vilka konsekvenser får det i form av en svagare ekonomi, färre investe-
ringar, fortsatt valutaoro, högre priser, att vi inte kan delta i GATT-förhand-
lingarna osv.? Det är så uppenbart att Gudrun Schyman har kommit fram
till sitt nej utifrån ett slags fundamentalistisk ståndpunkt och inte som ett
resultat av en rationell analys.
Anf. 19 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Gudrun Schyman har tagit upp ett antal frågor. Jag skall för-
söka kommentera dem en efter en.
Först gäller det tidtabellen. Jag har angivit en tidtabell efter vilken vi arbe-
tar, väl medveten om och framhållande att också alternativa scenarier kan
aktualiseras. Gudrun Schyman uttalar sig tvärsäkert om tidtabellen och sä-
ger att det inte finns någon chans att den kan hållas. Först efter det att avtalet
ratificerats till hösten kommer det att bli aktuellt att föra slutförhandlingar.
Det finns ingen chans att hålla tidtabellen.
Jag föredrar att hålla fast vid tidtabellen, väl medveten om, jag upprepar
det, att också andra scenarier kan aktualiseras. Men vill man en sak skall
man arbeta starkt för den. De alternativ som aktualiseras får man överväga
när den situationen uppstår. Som jag sade funderar Grundlagberedningen
över den saken. Redan i början av nästa år har vi indikationer på de olika
alternativ som kan visa sig.
Den andra frågan gäller ökad öppenhet. Det verkar ibland som om Gud-
run Schyman inte följer debatten och det som händer inom EG, eller också
slår hon dövörat till för varje framsteg som görs där.
Vid EG:s toppmöte i Birmingham uttalade sig EG-länderna klart för ökad
öppenhet och sade att man skall arbeta vidare på förslag som går i den rikt-
ningen. De förslagen föreligger inte ännu. Vi hoppas att man skall ta några
steg i den riktningen vid Edinburghmötet. Men färdriktningen är angiven.
Vi kommer på alla möjliga sätt att driva sådana synpunkter. Jag har i en sär-
skild interpellationsdebatt här i riksdagen redovisat vår grundläggande syn
på de här frågorna. Det är uppenbart att vi skall utnyttja de vägar som finns.
Dessutom finns det en ökad lyhördhet för denna typ av synpunkter inom
EG. Det skall vi ta fasta på.
Den tredje frågan handlar om danskarnas diskussioner inom EG. Det är
en intern diskussion mellan EG-länderna som jag tror danskarna är de första
att säga att de andra nordiska länderna inte skall blanda sig i. Jag tror inte
att vi, på motsvarande sätt, skulle uppskatta om vi i en intern tvist i en orga-
nisation fick olika meningsyttringar från sådana som inte var inblandade i
processen. Dessutom skulle jag med säkerhet kunna säga att det skulle upp-
fattas som en klar inblandning i inre angelägenheter att starkt engagera sig
för en part i en sådan process.
Samtidigt är det uppenbart att vi har mycken sympati för många av de öns-
kemål som framförs från dansk sida. Jag har pekat på några i mitt interpella-
tionssvar. Det är bara att gå till det för att erinra sig att just detta har framhål-
lits av mig redan vid ett tidigare tillfälle. Vi kommer också att mycket nog-
grant studera resultatet av den danska förhandlingen med de övriga elva
medlemsländerna, och det kommer att beaktas.
Sedan ställde Gudrun Schyman frågan om vi skall ha juridiskt bindande
undantag och särordningar. Självklart, på de punkter där vi utifrån våra in-
tressen har framställt krav och får gehör för dem vid förhandlingarna. Jag
har angivit ett antal olika punkter där vi söker särordningar från svensk sida.
Dem kommer vi att slåss för i förhandlingarna. Vi kommer, på samma sätt
som andra länder gör när de söker åstadkomma särordningar, att se till att
de blir juridiskt bindande.
Slutligen talar Gudrun Schyman om alternativlöshet. Jag vill fråga: Vem
står för alternativlösheten? Är det någon som har, som ersättning för eller
utbyggnad av frihandelsavtalet, gått vidare med EES-avtal, som Gudrun
Schyman har motsatt sig, men som en dominerande majoritet av riksdagen
har ställt upp bakom? Är det Gudrun Schyman eller är det regeringen och
de delar av oppositionen som stöder den anvisade väg som går vidare mot
den europeiska unionen, eller är det den som fortfarande står kvar på frihan-
delsavtalets grund och allmänt säger att vi skall bygga ut samarbetet på några
av de områden som omfattas av detta?
Nej, Gudrun Schyman, visst finns det många alternativ. Det finns massor
av alternativ. Vi har anvisat de alternativ som vi anser vara bäst för Sverige,
som vi anser vara bästa vägen för att underlätta våra ansträngningar att föra
ut Sverige ur den ekonomiska krisen och föra in Sverige fullt ut i det euro-
peiska samarbetet.
Den europeiska unionen är icke den enda vägen. Långt ifrån. Det finns
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 38
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
18
många andra vägar. Vi arbetar parallellt med Europarådet, med Europeiska
säkerhetskonferensen och med en rad andra europeiska och internationella
samarbetsorgan, liksom vi förstärker det nordiska samarbetet. Det är inte
fråga om ett antingen eller, utan både-och.
Men Gudrun Schyman har inte anvisat något alternativ till detta. Mina
frågor till Gudrun Schyman är: Vad är Gudrun Schymans alternativ? Kom-
mer ni att riva upp också EES-avtalet om ni, mot förmodan, skulle få möjlig-
het att påverka den här situationen? Skulle ni vilja att även det som har
åstadkommits i form av ökad frihet och ökat samarbete mellan Sverige och
EG skall rivas upp? Vad är ert altenativ, Gudrun Schyman?
Anf. 20 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag tycker inte att det är svårt att visa på vad som är alternati-
vet. Alternativet är ett utvecklat samarbete, men på sådana villkor som gör
det möjligt för Sverige att fatta egna politiska beslut, om vi med hänsyn till
miljö, hälsa, säkerhet och regionalpolitik skulle vilja begränsa de s.k. fyra
friheternas företräde. Det är de villkor som vi vill ha för ett samarbete. Jag
kan inte tänka mig att det är en omöjlighet.
Det innebär naturligtvis ett fortsatt samarbete med EG och med andra
länder och marknader. Ett fortsatt utbyte, ett fortsatt forskningssamarbete
och utbildningssamarbete, att vi fortsätter att delta i standardiseringsproces-
serna, att vi utvecklar frihandel med EG och med andra länder och markna-
der, dvs. globalt. Det tycker jag är ett mycket bra alternativ.
EES-avtalet har uppenbara demokratiska brister. Det erkänner även Ulf
Dinkelspiel. Vid ett nej till medlemskapet skulle det gälla att få EES-avtalets
konstruktion till att inte innefatta de uppenbara demokratiska brister som
det har i dag. Det handlar alltså om nya förhandlingar.
Jag står inte och uttalar mig med tvärsäkerhet om tidtabellen, däremot gör
regeringen det. Det jag gör är att referera den politiska debatt som pågår i
alla andra länder om just tidtabellen, hur det skall bli, i vilken ordning man
skall ta saker och ting och vilken takt man kan tänka sig är rimlig och realis-
tisk. De allra flesta pekar på att den tidtabell som har gällt från början inte
längre är realistisk. Då trodde jag att även den svenska regeringen skulle
föra en diskussion kring de frågorna.
Det pågår en diskussion om ökad öppenhet. Jag tycker att det är bra, Ulf
Dinkelspiel. Men den pågår inte riktigt på det sätt som vi kanske tror. Den
öppenhet och den förbättrade insyn som man talar om handlar inte så
mycket om insyn i de beslutande organen, utan om en öppenhet gentemot
press och massmedia, alltså inte insyn i ministerrådets arbete. En diplomat i
Coreper säger så här: Om man öppnar allt, riskerar man att de bara spelar
för hopen.
Detta sade alltså en diplomat som intervjuades för några dagar sedan en-
ligt ett TT-telegram. Allt som är verkligt betydelsefullt kommer att lösas på
telefon, i korridorerna eller, Gud hjälpe, på toaletterna. Det lär bli herrtoa-
letterna, det är jag övertygad om.
Danmarksfrågan är visserligen en intern fråga för Danmark i sina relatio-
ner med EG, men det är inte en intern fråga när vi i Sverige skall se på hur
man inom EG tolkar sina egna lagar, när man har en grundlag som säger att
länder har vetorätt i dessa frågor och att Maastrichtavtalet bara är giltigt om
alla säger ja. Det borde vara så att när någon säger nej, är avtalet inte längre
giltigt. Vi som ansökande om medlemskap skulle reagera mot att man be-
handlar medlemsländer på det sättet. Det borde vara en fullständig själv-
klarhet.
Anf. 21 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja ställa några frågor till statsrådet. EG är ju en
överstatlig organisation. Som argument brukar det framföras att vi kan vara
med i en del andra överstatliga organisationer. Dessa andra organisationer,
t.ex. FN och ECE, har bland sina medlemmar länder som inte är demokra-
tier. Kan statsrådet tänka sig att Sverige - som motståndarna till EG brukar
föreslå - skulle låta sig bindas i överstatliga organisationer av länder som
inte är demokratier, att vi t.ex. i ett europeiskt sammanhang skulle ingå i ett
överstatligt samarbete med länder som, med diktatorer i ledningen, skulle
diktera villkoren för svensk politik? Det är min första fråga.
Min andra fråga gäller detta att samarbetet med grannarna i Europa skulle
vara i motsatsställning till samarbetet med länder och folk globalt. Kan utri-
keshandelsministern tala om för mig hur det egentligen ligger till?
Min tredje fråga är: Vad är regeringens handlingsberedskap om det skulle
bli ett nej i den schweiziska folkomröstningen om EES-avtalet?
Anf. 22 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Jag skall på den korta tid som står till förfogande försöka ge
svar på de frågor som ställdes till mig.
För det första, alternativ för den händelse att det blir nej i den schweiziska
folkomröstningen: Vi kommer, Carl Hamilton, att sätta in alla krafter på att
avtalet skall träda i kraft så snart som möjligt mellan alla de återstående EF-
TA- och EG-länderna.
För det andra frågar Carl Hamilton om vi kan tänka oss att delta i organi-
sationer där det träffas överstatliga beslut som binder oss, även om där ingår
icke-demokratier. Icke med en så bred och omfattande verksamhet som t.ex.
EG/EU. Däremot deltar vi exempelvis i FN där det finns förpliktande sam-
arbete exempelvis inom ramen för FN:s säkerhetsråd. Inom begränsad om-
fattning kan vi alltså tänka oss det.
För det tredje om regionalt resp, globalt samarbete: Jag är glad att Carl
Hamilton tog upp denna fråga. Den illustrerar ytterligare den tes som jag
utvecklade i mitt svar till Gudrun Schyman, nämligen att de inte på något
sätt står i motsättning till varandra, lika litet som nordiskt samarbete står i
motsättning till europeiskt samarbete. Tvärtom har mycket av det som vi har
förverkligat på nordisk och europeisk basis kunnat åstadkommas på världs-
vid basis. I vissa delar har man varit föregångare, i andra delar har man ver-
kat för att undvika klyftor och att hindra att världen uppdelas i olika handels-
block. Det är en stor risk. Därför är det så viktigt att GATT-förhandlingarna
förs vidare parallellt med regionala samarbetsarrangemang. Det må vara i
Europa, Amerika, Asien eller Afrika.
Gudrun Schyman kom tillbaka till sina tre frågor. Jag är inte säker på att
hon tillförde saken någonting nytt. När det gäller tidtabellen konstaterar vi
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
19
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svarpå interpella-
tioner
igen att det finns många olika möjligheter. Men vi har lagt fram en handlings-
plan, en färdplan, som vi arbetar för. Vi sätter in alla ansträngningar för att
förverkliga den. Man har ställt upp ett mål som man går mot, väl inseende
att detta mål kan komma att behöva revideras i ljuset av omständigheterna.
Då finns alternativa scenarier, och då tar vi ställning till hur vi skall agera.
De olika möjligheter som finns kommer bl.a. att diskuteras av grundlagsbe-
redningen. Vill man någonting, Gudrun Schyman, skall man satsa på det.
För det fjärde till frågan om Danmark. Uttrycker jag mig inte tydligt nog,
Gudrun Schyman? Måste jag varje gång upprepa mig? Det är självklart att
vi kommer att beakta vad som blir utgången av Danmarks förhandlingar
med de andra medlemsländerna i EG.
När det gäller närhetsprincipen, öppenheten och liknande kan resultaten
bli, och blir förhoppningsvis, tillämpliga för alla EG:s medlemsländer. Själv-
fallet är tolkningar också tillämpliga för andra länder. Därför säger jag i mitt
interpellationssvar att - jag upprepar det för att det skall vara kristallklart -
vi självfallet kommer att beakta utgången av Danmarks diskussioner med
EG.
Slutligen om alternativen: Inte med ett ord går Gudrun Schyman in på
alternativen, utan hon bara talar om hur mycket man skall skala bort av allt
det som vi strävar efter att åstadkomma eller redan har åstadkommit. Med-
lemskap i EG och EU skall vi eliminera. EES-avtalet skall rivas upp. Sedan
har Gudrun Schyman förhoppningar om att 1972 års frihandelsavtal skall
vara grunden för vårt samarbete. En praktiskt taget enig riksdag i Sverige
och andra västeuropeiska länder har kommit till slutsatsen att det avtalet är
otillräckligt. Det är att ta flera steg tillbaka.
Visst är det ett alternativ, men tala då om vad som blir konsekvensen av
det alternativet. Tro inte att detta utgör något alternativ för oss. Vi går fram
inom EG/EU i vårt samarbete, men vi går betydligt längre än Gudrun Schy-
man. Vi vill gå vidare i samarbetet på andra europeiska fronter. Vi vill gå
vidare i samarbetet globalt. Här är det inte fråga om alternativ, det är fråga
om ett både - och. Jag frågar än en gång: Vad är Gudrun Schymans alterna-
tiv?
Jag kan inte uttrycka det bättre än vad Bo Hammar och Ylva Johansson
har gjort i en artikel i Dagens Nyheter - de är såvitt jag vet gamla partikam-
rater till Gudrun Schyman. De säger att ingenting förändras av läpparnas
bekännelse till internationalism och samarbete. Det är handlingar och kon-
kret arbete som betyder någonting. Det gäller såväl den globala solidariteten
som det europeiska samarbetet. Därför måste man konstatera att valet står
mellan att delta i det existerande europeiska samarbetet EG/EU eller att stå
utanför. Någon tredje väg med nya och i alla avseenden bättre samarbetsfor-
mer gives icke annat än som verklighetsfrämmande utopier i den svenska
EG-debatten.
Det är verklighetsfrämmande utopier och en alternativlöshet som präglar
Gudrun Schymans agerande i denna fråga. Än en gång: Tala om vad konse-
kvensen blir om vi hamnar utanför.
Anf. 23 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Den icke-verklighetsanknutna visionen delar jag med väl-
digt många människor i Sverige och i de andra nordiska länderna, också i
Danmark, som ju klart har tagit avstånd från väsentliga delar av det euro-
peiska samarbete som statsrådet utmålar som den enda vägen.
Jag tycker att det är en väldigt tråkig utveckling över huvud taget i den
svenska politiken, där allt som regeringen föreslår utmålas som den enda vä-
gen. Det visar sig gång efter annan att det uppenbarligen finns andra vägar.
Verkligheten i sig själv tvingar fram andra och nya förhållningssätt på punkt
efter punkt. Det må gälla hårdvalutapolitiken eller EG-medlemskap. På
punkt efter punkt visar det sig att det alltid finns alternativ.
Regeringens tidtabell och förhållningssätt till det som nu sker inom EG,
de stora diskussionerna om den europeiska monetära unionens möjligheter
över huvud taget, nödvändigheten och önskvärdheten av en gemensam va-
luta är saker som det ställs många frågor omkring i dag.
Allt fler personer känner sig mer och mer främmande inför den konstruk-
tion som Maastrichtavtalet drog upp riktlinjerna för.
Ulf Dinkelspiel sade att om man vill någonting, skall man satsa på det.
Javisst, men om kartan inte stämmer med verkligheten, är det kartan som
gäller. Det är det förhållningssätt som regeringen har. Jag tycker naturligtvis
att man skall ha ett nordiskt samarbete. Realistiskt sett finns det i dag så gott
som en majoritet i Sverige, i Norge, i Finland och i Danmark, som säger
nej till väsentliga delar av det som beslutades i Maastricht. Sedan finns det
regeringar och partiledningar som driver en annan linje. Men det som män-
niskor diskuterar utanför partiledningarna och olika parlamentariska fora är
ju andra och alternativa lösningar. Det är klart att det finns sådana.
Det går att hitta andra vägar. Man kan ha ett utökat samarbete som kan
vara mycket lyckosamt, såsom det nordiska samarbetet, där man ju har kom-
mit långt, vilket vi är överens om. I vissa delar har vi kommit längre än man
har gjort inom den gemensamma marknaden. Men vi har fortfarande själv-
ständighet och egen beslutanderätt i de nordiska länderna. Ett samarbete
måste inte ha konstruktionen av en överstatlig organisation som utarmar
möjligheten till levande demokratier i de medlemsländer som ingår. Det
måste inte vara en stormakt med alla sina klassiska beståndsdelar av brist på
demokrati.
Anf. 24 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Visst finns det alternativ, Gudrun Schyman. Gudrun Schy-
man har pekat på sitt alternativ. Det är att säga nej till det europeiska samar-
betet med EG, medlemskap i EG, medlemskap i Europeiska unionen och
till EES-avtalet. Man skall alltså gå tillbaka till den situation som vi befann
oss i 1972, då vi hade ett i och för sig bra frihandelsavtal, men som var helt
otillräckligt.
Visst skall vi driva det nordiska samarbetet vidare, men Gudrun Schyman
vill ju rasera det. Det som har åstadkommits genom EES-avtalet är en för-
stärkning av det nordiska samarbetet inom en vidare europeisk ram på ett
sätt som innebär att det tidigare havererade Nordekprojektet i mycket vä-
sentliga delar nu förverkligas. Också här vill Gudrun Schyman ta ett steg
tillbaka.
Det är inom den europeiska ramen som vi många gånger har lyckats att
förverkliga storstilade nordiska projekt, som inom den nordiska ramen inte
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
21
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
hade kunnat förverkligas. Det gäller t.ex. frihandeln, som misslyckades på
nordisk basis, men som kunde förverkligas inom ramen för EFTA. Vidare
gäller det Nordek som i väsentliga delar nu kan förverkligas inom ramen för
EES.
Gudrun Schymans alternativ innebär att man går tillbaka till frihandelsav-
talet och därigenom tar ett steg bakåt. Mitt legitima krav är att Gudrun Schy-
man skall redovisa vad detta skulle betyda för sysselsättningen. Vad betyder
det för välfärden, om vi står utanför det europeiska samarbetet? Vad betyder
det att stå utanför ett valutasamarbete när det gäller våra möjligheter att föra
en fast valutapolitik och att försvara den svenska kronan? Vad betyder det
för Sveriges möjligheter att medverka i uppbyggandet av det nya Europa,
att stå utanför det europeiska samarbetet inom ramen för EG och den euro-
peiska unionen? Vad innebär det för kvinnans ställning? Vad innebär det för
möjligheterna att föra en aktiv social- och välfärdspolitik, att få minskade
resurser? Vad innebär det för möjligheterna att föra en aktiv regionalpolitik,
att få minskade resurser? Vad innebär det för våra möjligheter att samverka
internationellt, om vi ställer oss utanför EG:s samarbete på forsknings- och
utvecklingsområdet? Vad innebär det förvåra möjligheter att ta till vara våra
intressen i Europa, att vi ställer oss utanför det europeiska miljövårdssamar-
betet? Jag kan räkna upp område efter område: Tala ärligt om vilka konse-
kvenser det får att ställa sig utanför!
Andre vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 25 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Sten Andersson i Malmö har i sin interpellation rest viktiga
frågor som gäller möjligheterna att bedriva en effektiv narkotikakontroll vid
ett EG-medlemskap.
Narkotikaproblemen i världen ökar. Tillgången på heroin och kokain
växer, och andra droger gör också sitt intåg. Narkotikabrottsligheten ökar
kraftigt. Utvecklingen är mycket oroande. Narkotikasituationen i Sverige är
också allvarlig, även om vi hittills lyckats hålla tillbaka missbruksutveck-
lingen jämfört med många andra europeiska länder.
Låt mig få inleda med att framhålla vad som i olika sammanhang redan
har sagts av andra företrädare för regeringen, nämligen att vårt mål är ett
narkotikafritt samhälle. Detta mål har minst lika stor aktualitet vid ett
svenskt medlemskap i EG.
Medlen att nå målet kan bli delvis andra, men Sverige har inte för avsikt
att ompröva sin restriktiva narkotikapolitik i ett EG-sammanhang. Det är
viktigt att vi då tar till vara de förbättrade möjligheter till internationellt sam-
22
arbete när det gäller bekämpningen av narkotikabrottslighet som EG-med-
lemskap ger.
Det finns, som vi alla vet, förespråkare ute i Europa som ställer krav på
en allmän liberalisering av narkotikapolitiken och som t.o.m. förordar en
legalisering av vissa droger. Men, och detta är viktigt, ingen regering i något
EG-land har gjort denna ståndpunkt till sin. Detta bör vi ta fasta på. Det är
en god svensk uppgift i Europa att ställa upp i de övriga europeiska regering-
arnas kamp mot narkotikan.
Låt mig ge ett auktoritativt exempel på EG:s syn på den fråga vi nu disku-
terar. I fördraget om den europeiska unionen, Maastrichtfördraget, sägs ut-
tryckligen att bekämpandet av narkotikamissbruket är en fråga av gemen-
samt intresse när det gäller att förverkliga unionens mål, särskilt den fria rör-
ligheten för personer. EG:s högsta beslutande organ, Europeiska rådet, god-
kände i Rom 1990 en europeisk samlad plan för narkotikabekämpningen,
framlagd av den europeiska kommitté som kallas CELAD (Comité Euro-
péen de la Lutte Anti Drogue). Förverkligandet av denna plan står på dag-
ordningen vid Europeiska rådets möte i Edinburgh nu i december. Planen
förutser upprättandet av ett europeiskt narkotikaövervakningscentrum - här
har beslut redan fattats - och insatser på en rad områden: samarbete i lag-
stiftningsfrågor, polisiärt samarbete, förstärkt kontroll vid EG:s yttergrän-
ser, åtgärder mot tvättning av pengar som kommer från illegal narkotikaför-
säljning, åtgärder mot olaglig tillverkning av substanser som kan användas
till narkotikaframställning, utbildning och information, ökad anslutning av
EG:s medlemsländer till FN:s konventioner på området.
Sten Andersson riktar i sin fråga uppmärksamheten på våra egna natio-
nella åtgärder. Tullens gränskontroll är en sådan. Låt mig på en punkt få göra
en invändning mot hans sätt att beskriva verkligheten. Sten Andersson säger
att det internationella polissamarbetet inte har kunnat förhindra handeln
med narkotika i vårt land. Man kan lätt få uppfattningen att han menar att
detta slags samarbete därför har ringa värde. Jag har en annan mening, som
jag skall återkomma till. Här vill jag endast peka på att vi faktiskt har ett
narkotikaproblem också i vårt land, trots de betydande insater som i nuläget
görs av tull- och polismyndigheterna i Sverige.
Framsteg i kampen mot narkotikamissbruket kräver i realiteten att alla
samhällets krafter medverkar och att det internationella samarbetet byggs
ut. Gränskontroll är ett medel, låt vara viktigt, bland många. Egentligen tror
jag att vi är ense om detta.
Intill den 1 juli 1988 var det inte förbjudet att bruka narkotika i Sverige.
Det torde numera vara accepterat att det tidigare läget gav fel signaler - all
hantering av narkotika var förbjuden utom just själva konsumtionen. En
konsekvens av detta var ju att den som önskade värva nya kunder, nya miss-
brukare, kunde använda argumentet att det faktiskt inte var förbjudet att
pröva narkotika, ett argument som då beklagligtvis var riktigt. Men 1988 års
förbud är inte tillräckligt långtgående, då endast böter finns i straffskalan.
Regeringen lägger denna månad fram en proposition med förslag om att
även det egna bruket skall kunna bestraffas med fängelse på upp till sex må-
nader.
Och ytterligare: Kampen mot narkotikamissbruket och kampen för ett
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
23
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
24
narkotikafritt samhälle behöver stöd av alla medborgare, föräldrar, lärare
och kamrater. Samhällets kontrollinsatser är ett stöd för medborgarnas egna
insatser och kan inte ersätta dessa. Denna grundsyn stämmer med regering-
ens uppfattning i de flesta frågor.
När det så gäller tullmyndigheternas roll i ett medlemskapsperspektiv, den
fråga som interpellationen närmast avser, vill jag till att börja med konsta-
tera att Sten Anderssons utgångspunkt är helt riktig. NärEG:s inre marknad
har förverkligats, skall inte någon tullkontroll ske vid de inre gränserna i
Europa. Alla tidigare formaliteter vid gränsöverskridande handel slopas - i
sig en rationalisering av väldiga mått. Härigenom frigörs resurser i samhället
som kan användas bättre för andra uppgifter, bl.a. narkotikabekämpning.
Men det är också riktigt, som Sten Andersson säger, att tullmyndigheterna i
dag har en viktig roll att spela när det gäller att förhindra införsel av narko-
tika i landet, vilket avspeglas i beslagen av illegal narkotika. Av särskild be-
tydelse är här tullmyndigheternas rätt att undersöka gods och transportme-
del utan att - som polismyndigheterna - behöva respektera höga krav på att
befogad brottsmisstanke föreligger. Frågan om hur denna kontroll skall
kunna bevaras eller ersättas vid ett EG-medlemskap - t.ex. genom kontrol-
ler även i annat sammanhang än vid de yttre gränserna - övervägs nu av den
interdepartementala arbetsgrupp som regeringen har tillsatt för att analysera
effekterna av ett svenskt EG-medlemskap när det gäller gränsformaliteter
och gränskontroller. Här uppkommer flera svåra frågor, inte endast på nar-
kotikabekämpningens område. Det gäller bl.a. tullmyndigheternas framtida
roll i olika avseenden.
Det gäller också sådana frågor som avvägningen mellan myndigheternas
rätt att ingripa å ena sidan och medborgarnas rätt till integritetsskydd å den
andra. Det vore fel av mig att föregripa detta utredningsarbete. Men jag vill
gärna peka på några omständigheter, som måste vägas in vid en totalbedöm-
ning.
För det första kommer tullmyndigheternas kontroll vid EG:s yttergränser
inte att försvagas utan tvärtom att förstärkas. Största delen av Sveriges kus-
ter, hamnar och flygplatser kommer att vara en sådan yttre gräns.
För det andra kommer det samarbete som vi i dag bedriver med euro-
peiska tull- och polismyndigheter att kraftigt byggas ut. Vi deltar redan i
sådant samarbete, t.ex. genom tullsamarbetsavtal och genom utplacering av
sambandsmän, men vi kan räkna med en betydligt högre grad av effektivitet
i ett framtida EG. Det säger sig självt att den internationella knarkhandeln
över gränserna bara kan bekämpas med internationellt polis- och tullsamar-
bete över gränserna. Även om detta slags samarbete inte kan sägas direkt
ersätta gränskontroll i tullmyndigheternas regi, har vi anledning att förvänta
nya resultat när det gäller bekämpandet av den organiserade internationella
narkotikabrottsligheten.
För det tredje har vi tid att reflektera. Även vid ett gynnsamt förhandlings-
förlopp kommer det att gå tid mellan förverkligandet av EG:s inre marknad
och ett svenskt medlemskap. Under denna tid behålls nuvarande svenska
förhållanden vid våra gränser. Vi får tid att noga studera och analysera effek-
terna av att de inre gränserna avvecklas mellan EG:s nuvarande medlems-
länder. Vi får tid att dra lärdom av vad som sker.
Jag kan försäkra Sten Andersson att regeringen prioriterar detta analys-
och utredningsarbete och att riksdagen kommer att hållas noga underrättad
om de slutsatser som kan dras.
Anf. 26 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Herr statsråd! Jag är i och för sig en sann EG-vän, men jag
inser samtidigt att det finns problem förknippade med ett EG-medlemskap.
Jag tycker att det är mycket viktigt att dessa frågor ventileras innan Sverige
blir medlem i EG. Om det efter det att Sverige har blivit medlem i EG, dyker
upp frågor om varför man inte kände till detta kan det leda till ett ökat politi-
kerförakt och ett hot mot demokratin.
Missbruket av narkotika är ett gissel. Vi kan varje dag i tidningarna läsa
om de enorma tragedier som missbruk av narkotika innebär. Den stora delen
av dagens kriminalitet grundar sig på jakten efter eller försäljningen av nar-
kotika. Detta drabbar alla i samhället i form av att många människor känner
en ökad osäkerhet. Det drabbar oss också i form av ökade premier på bilför-
säkringar och hemförsäkringar.
Nu säger herr statsrådet att ingen regering inom EG har sagt ja till någon
liberalisering. Det är fullt korrekt. Samtidigt vet vi att en av Sveriges största
”knarkimportörer” är Holland, som i dag är medlem i EG. Där har man en
mycket tolerant lagstiftning.
Som boende i Malmö vet jag att det pågår en skytteltrafik mellan Malmö
och Köpenhamn. Och i stadsdelen Christiania i Köpenhamn kan man få tag
på nästan hur mycket knark man vill. Detta handlar alltså om länder som i
dag är medlemmar i EG.
Statsrådets tal om min uppfattning om internationellt polisarbete tyder på
att han har missuppfattat mig, eller också har jag varit otydlig i min interpel-
lation. Jag tycker att detta arbete är bra, men det finns redan i dag. Men om
Sverige blir medlem i EG, vilket jag hoppas, försvinner en viktig länk när
det gäller möjligheten att förhindra knarkimport till Sverige.
Vi har i dag svenska poliser placerade i flera stora städer runt om i Europa.
Det är bra att tullen och polisen kan samarbeta. Men det är tyvärr min be-
stämda uppfattning att möjligheterna att föra in knark i Sverige efter ett EG-
medlemskap blir större med nuvarande regler. Det är bara att beklaga.
Om man väl har tagit sig in i något EG-land med en vara, kan den märkas
om och köras runt i EG-länderna, och i stort sett ingen kan kontrollera detta.
Vi har haft passfrihet i Norden under många år, och det har fungerat ut-
märkt. Men ändå har tullen haft en chans att göra stickprov. Som jag ser det,
blir det i framtiden på det sättet att tullen, på samma sätt som polisen, måste
ha någon form av skälig misstanke för att kunna ingripa. Om det då visar sig
att tullen har gjort fel, kan den enskilda tullaren bli anmäld till JO. Det är
lätt att tänka sig att den tullare som har gått på ett antal nitar eller misstag
kanske höjer ribban för sin toleransnivå. Han blir inte längre lika aktiv.
En annan fråga är vad skälig misstanke är. Det är inte säkert att skälig
misstanke har exakt samma innebörd i Sverige som i en del andra länder i
Europa.
Herr talman! Det sägs i svaret att om man inte kan ha en kontroll direkt
vid gränsen, skall denna kontroll ske en bit innanför gränsen. Det skulle teo-
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
25
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
26
retiskt innebära att t.ex. passagerarna på en färja från Tyskland till Trelle-
borg skulle kunna bussas två kilometer in i landet och där bli kontrollerade.
Såvitt jag förstår finns denna möjlighet. Men i praktiken är detta helt omöj-
ligt.
Till sist, herr talman, skulle jag vilja ställa några frågor till statsrådet. Så-
vitt jag har förstått är man i Danmark, och framför allt i Storbritannien,
mycket kritisk till EG när det gäller borttagandet av möjligheterna till en
stickprovskontroll. Kan man hoppas och tro att Sverige i de pågående för-
handlingarna kommer att följa den linje som nu verkar bli den linje som
Danmark och Storbritannien kommer att följa, nämligen att försöka behålla
möjligheten till stickprovskontroller?
Anf. 27 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag tror att Sten Andersson
i Malmö och jag har alldeles samma grundsyn i dessa frågor. Det råder inget
tvivel om att det här nog är det besvärligaste problem som vårt samhälle står
inför. Sten Andersson använde ordet gissel. Ja, jag vill gärna använda precis
samma ord. Det handlar om en böld i vårt samhälle, och alla goda krafter
måste samlas för att försöka bryta ner den.
Vidare är det bra - jag delar alltså Sten Anderssons uppfattning också på
denna punkt - att vi redan nu får en intensiv debatt i dessa frågor. Det är bra
att vi diskuterar alla de olika medel - här är det inte fråga om antingen-eller,
utan det är fråga om både-och - som kan användas för att så långt det någon-
sin är möjligt förverkliga målet, ett narkotikafritt samhälle.
Sten Andersson hänvisade till förhållandena i Holland och även i Christia-
nia. Jag tycker också att de är minst sagt beklagliga. En tröst för mig är, som
situationen är i dag, att det i varje fall finns en mycket stark folklig förank-
ring i Sverige beträffande den restriktiva narkotikapolitik som vi för och att
vi praktiskt taget inte har någon legaliseringsdebatt. Men det här är ett slag
som inte är vunnet en gång för alla. Det finns ju andra röster i debatten.
Därför är det viktigt att driva den grundläggande ståndpunkten hårt i varje
sammanhang.
När det gäller de speciella frågor som Sten Andersson har tagit upp om
polisens och tullmyndigheternas roll i det här sammanhanget vill jag först
säga att båda gör ett mycket värdefullt arbete för att minska tillgången till
narkotika i vårt samhälle. Det bästa beviset på det är de stora beslag som har
gjorts och det faktum att utvecklingen närmast pekar på en ökad effektivitet
från de båda myndigheternas sida. Samtidigt är det uppenbart att situationen
inte är tillfredsställande. Den är inte tillfredsställande förrän den dagen det
inte görs några beslag alls av narkotika, och då helt enkelt därför att vi har
ett narkotikafritt samhälle.
Hur skall vi då på bästa sätt kunna verka för att åstadkomma en sådan
ordning, och vilka konsekvenser skall vi dra av ett svenskt medlemskap i
EG/EU?
Som jag sade tidigare tror jag att det behövs ett arbete på alla fronter. Jag
tror också att det fordras ett förstärkt samarbete internationellt både mellan
polismyndigheterna och mellan tullmyndigheterna för att det skall gå att
komma till rätta med förhållandena. Det är inte så att detta lösar alla pro-
blem. Men mycken erfarenhet visar att de beslag som görs av tullen och poli-
sen ofta har föregåtts av en omfattande spaning och av inkomna tips, inte
minst från andra länder. Jag tror att den spaningen och det samarbetet mel-
lan myndigheterna i de olika länderna ger klart förbättrade möjligheter att
göra fler beslag vid de svenska gränserna. Till den del knarket kommer från
områden utanför EG/EFTA menar jag att den klara inriktning som EG har
när det gäller en förstärkt kontroll vid yttergränserna bör kunna bidra till ett
minskat tillflöde av narkotika. Det är naturligtvis viktigt att också vi blir en
fast och stark länk i den här kedjan.
Jag tror att vi också noggrant skall pröva möjligheterna att inte bara be-
vara utan också i delar stärka bevakningen av våra egna gränser. Till stor del
kommer ju Sveriges gränser även framdeles att vara s.k. yttre gränser. Där
kan vi inte bara bibehålla utan också förstärka samarbetet.
När det gäller de andra gränserna är situationen inom EG/EU inte klar.
Det pågår fortfarande diskussioner där om polis- och tullmyndigheternas
roll - bl.a. med sikte på just ett förstärkt samarbete men också på, om jag
har förstått saken rätt, möjligheterna till spaning, ingripanden, sticksprovs-
kontroller och liknande.
Vi har tillsatt en särskild utredning för att titta på vad Sverige kan göra
i det här avseendet. Vi har gjort det både som ett led i det internationella
samarbetet och som en egen insats på området. Vi skall ha klart för oss att
en stor del av tullens personal befrias från ren pappershantering genom ett
medlemskap i EG och då kan användas för andra uppgifter. Vad jag här har
talat om framstår som en mycket angelägen sådan.
Jag vill inte föregripa resultatet av utredningen. Men jag vill gärna säga
att jag personligen har en mycket stark sympati för tanken på fortsatta stick-
provskontroller - kanske kan det vara intensifierade sådana vid misstanke
om narkotikabrott.
Anf. 28 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Det är trots allt tullen som i dag gör de största beslagen. Jag
tror att det handlar om drygt 90 % av de beslag som görs i Sverige vad gäller
illegal narkotika. Det är i och för sig lättförklarligt. Polisen skall ju jaga efter
knark som redan finns i landet. Det innebär att enorma resurser måste sat-
sas. Det kostar mycket pengar. Jag kan förstå detta och att det måste vara-
så. Men att man i det läget för diskussioner - slutresultatet påverkar kanske
den i dag mycket viktiga länken när det gäller att förhindra att knark förs in
i Sverige - om tullens verksamhet har jag litet svårt att förstå. Tullen kommer
enligt min uppfattning att få sämre möjligheter, dvs. arbetet försvåras.
Jag accepterar passfrihet i Europa, mellan EG:s medlemsländer. Men jag
har svårt att förstå - och framför allt har jag svårt att förklara för de männi-
skor som jag träffar - varför det beträffande Sverige inte kan vara precis som
det är mellan de nordiska länderna; där råder det faktiskt sedan lång tid pass-
frihet, dvs. tullen har möjlighet att göra stickprovskontroller. Om det visar
sig att en tullare har fel, händer det honom eller henne ingenting.
Statsrådet och jag har rätt så lika uppfattning i den här frågan. Jag hoppas,
och vill tro, att även andra länders EG-ministrar har samma uppfattning och
att resultatet i slutändan blir att det trots allt går att bibehålla den här stick-
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
27
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
28
provskontrollen. Med tanke på vad den innebär är det ingen i dag i Sverige
som ifrågasätter den. När det gäller knarket är det ju en samlad nation som
stöder de åtgärder som vidtas. Det gäller då vår förmåga och våra möjlighe-
ter att förhindra illegal knarkinsmuggling till Sverige.
Herr talman! Jag ställde en fråga i slutet av mitt anförande nyss om Dan-
marks och Storbritanniens situation. Såvitt jag förstår, för detta har jag
sport, är de här bägge länderna ytterst intresserade av att bibehålla stick-
provskontrollen även i fortsättningen. Jag skulle vilja höra vad statsrådet har
för uppfattning i den frågan: Är det rätt, och kommer Sverige att agera unge-
fär i den riktningen?
Anf. 29 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Jag konstaterar ännu en gång att Sten Andersson i Malmö
och jag inte bara har samma grundsyn utan också är överens om att inte bara
tullens och polisens roll är viktig. Vi bör också pröva möjligheten att för-
stärka deras roll i det här sammanhanget. Inte minst kan en väg här vara att
arbeta för ett förstärkt internationellt samarbete.
Jag tyckte att jag gav ett ganska klart svar på den fråga som Sten Anders-
son ställde. Jag sade att vi tittar på möjligheterna. Vi har tillsatt en särskild
utredning just för att titta på möjligheterna till fortsatt stickprovskontroll.
Också polisens roll tittar vi på i det här sammanhanget. Det är klart att de
här myndigheterna delvis kompletterar varandra, även om förutsättningarna
som läget nu är - jag är medveten om det - är annorlunda. Personligen har
jag mycket stark sympati för den här tanken.
Däremot vore det fel av mig att föregripa resultatet av diskussionen, där
både tull- och polismyndigheterna är inblandade och där man måste beakta
en rad andra omständigheter som inte bara avser narkotikan. Det är med
den grundläggande inriktningen som jag kommer att följa gränskontroll-
gruppens arbete och att i sinom tid, tillsammans med regeringskollegerna,
formulera en exakt svensk politik. Men den grundläggande inriktningen är
alltså densamma.
Anf. 30 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag kanske är litet tjatig. Men jag
vill upprepa att jag har hört att Danmark och Storbritannien i dag aktivt pro-
testerar mot ett slopande av den stickprovskontroll som i dag förekommer.
Jag har frågat om detta två gånger. Antagligen har statsrådet missat min
fråga.
För tredje gången frågar jag: Är det rätt uppfattat att det i dag förs en
intensiv debatt i Danmark och Storbritannien, där man pekar på att de här
bägge länderna kommer att protestera kraftigt mot ett slopande av den stick-
provskontroll som finns i dag - även gentemot de länder som är medlemmar
av EG?
Anf. 31 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Exakt hur diskussionen går i Storbritannien och Danmark
vet jag inte - framför allt tänker jag då på hur pass jämförbar situationen i
länderna är. Den brittiska debatten, som jag har försökt att följa ganska
noga, tar framför allt sikte på att hävda att hela brittiska området är en ytter-
gräns. Detta bottnar ju i att Storbritannien är en ö och inte har gemensamma
landgränser med andra länder. Därför vågar jag inte ge ett definitivt svar på
frågan om hur pass precist det som framförs av Danmark och Storbritannien
i de här sammanhangen är. Inte heller vågar jag uttala mig om hur pass till-
lämpligt det är på svenska förhållanden. Därför svarar jag att min personliga
grundsyn är positiv beträffande möjligheten att göra stickprovskontroll. Vi
skall i varje fall använda de förstärkta resurser som nu tas i anspråk för andra
ändamål - för pappersarbete och liknande - vid de yttre gränserna. När det
gäller de inre gränserna är situationen sådan att det, åtminstone enligt min
uppfattning, i dag är omöjligt att ge ett definitivt, klart svar och säga: Exakt
så här skall vi agera.
Vi skall avvakta den interna diskussionen i EG. Av de praktiska erfaren-
heterna i EG kommer vi dessutom att dra slutsatser om hur vi bäst kan agera
på området för att nå det mål som Sten Andersson i Malmö och jag har ge-
mensamt. Jag kan försäkra Sten Andersson att den här frågan inte bara är
högt prioriterad inom regeringen. Den ligger också mig personligen varmt
om hjärtat.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 32 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Herr talman! Georg Andersson har frågat mig vilka åtgärder regeringen
är beredd att omgående vidta för att åstadkomma en snabb ökning av järn-
vägsinvesteringarna samt när regringen kan fatta beslut beträffande ett antal
namngivna projekt. I mitt svar återkommer jag till vart och ett av de projekt
som Georg Andersson har angivit.
Sedan den borgerliga regeringen kom till makten har utöver Banverkets
ordinarie anslag beslut fattats om 263 mkr. till snabbtågsanpassning av södra
stambanan, 45 mkr. till underhållsåtgärder på inlandsbanan, 25 mkr till en
station i Örgryte, 106 mkr till Nynäsbanan och totalt 1 536 mkr till Västkust-
banan, Norra stambanan, Ostkustbanan och Arlandabanan. I detta ingår
även ett brobyte över Dalälven vid Krylbo. 150 mkr har anslagits till syssel-
sättningsfrämjande åtgärder avseende främst underhåll. Banverkets ökade
produktion utöver ordinarie anslag under 1992 beräknas bli 1,9 mdkr. Detta
skall ställas mot Banverkets ordinarie anslag till investeringar som är ca
1,4 mdkr. För år 1993 beräknas den ökade produktionen med extra medel
till 2,5 mdkr och för år 1994 till 2,4 mdkr.
Jag vill också understryka att genom regeringens sätt att fördela pengarna
på olika stråk kan utbyggnaden och sysselsättningen hållas i gång i flera pa-
rallella projekt samtidigt. Detta ökar det totala antalet sysselsatta i projek-
ten.
Som svar på Georg Anderssons fråga om vilka åtgärder regeringen är be-
redd att omgående vidta för att åstadkomma en snabb ökning av järnvägsin-
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
29
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
30
vesteringarna kan jag meddela att det pågår arbete inom regeringskansliet
för att säkra finansieringen av utbyggnaden av både järnvägar och vägar i
syfte att arbeten snarast kan komma i gång.
Georg Andersson har också ställt frågan när regeringen kan fatta beslut
om ett antal namngivna projekt. Jag skall nu gå in på vart och ett av dem och
redogöra för planeringsläget.
Först har vi Arlandabanan. Den ekonomiska rådgivare som regeringen
tillsatte i augusti har i dagarna lämnat sin slutrapport om hur vi kan bygga
Arlandabanan med ett så litet bidrag som möjligt över statsbudgeten. Nu
kommer beslut att fattas om hur projektet skall drivas vidare, och jag vill
understryka att vårt försök att finna en annan modell för investeringen i Ar-
landabanan inte kommer att innebära någon försening av trafikstarten. Un-
der tiden utredningen om att finna en ny finansieringsmodell pågår, pågår
också arbetena med att bygga två nya spår från Ulriksdal till Rosersberg och
arkeologiska undersökningar där den nya banan skall förläggas.
Georg Andersson frågar mig också om medel till Ostkustbanan. Banver-
kets arbete med Ostkustbanan kan fortgå t.o.m. år 1993 med tilldelade me-
del. Jag anser det synnerligen angeläget att utbyggnaden av Ostkustbanan
och E 4 mellan Söderhamn och Enånger kan samordnas. Med detta räknar
jag med att kostnaderna kan minskas med ca 100 mkr.
Vad gäller Västkustbanan har vi tillsatt Bengt W Johansson, Luftfartsver-
kets förre generaldirektör, som förhandlare om lokal medverkan i finansie-
ringen. Om han kan nå en uppgörelse senast den 1 mars nästa år, räknar jag
med att arbetena då kan starta mellan Tångaberg och Varberg, mellan He-
berg och Öringe samt mellan Kungsbacka och Fjärås.
Stambanan genom övre Norrland fyller en viktig funktion som länk till
södra Sverige och kontinenten för godstransporter. På stambanan genom
övre Norrland investeras för 348 mkr under 1992 för att i första hand öka
bärigheten för godstågen.
Till sist har Georg Andersson frågat om tre mycket stora projekt, nämli-
gen Nordlänken, Botniabanan och Riksbangård syd. Som svar på denna
fråga kan jag meddela Georg Andersson att regeringen avser att återkomma
till riksdagen under våren med en proposition om en långsiktig investerings-
plan för vägar och järnvägar där bl.a. dessa projekt ingår.
Anf. 33 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vill först tacka kommunikationsministern för svaret.
Men samtidigt beklagar jag att där inte finns några besked om en snabb ök-
ning av järnvägsinvesteringarna.
Arbete pågår, heter det. Ja, det har jag naturligtvis förut sagt. Men det
allvarliga läget på arbetsmarknaden och den djupa lågkonjunkturen kräver
att en kraftfull extra satsning på järnvägsinvesteringar görs nu.
Beslutet kommer att fattas längre fram, heter det senare i svaret. Det är
till ringa tröst för de arbetare som nu går arbetslösa och för de entreprenörer
som nu hotas av konkurs därför att de inte får anläggningsjobb.
Det finns en besvärande diskrepans mellan tal och handling hos kommuni-
kationsministern. Det är också fortfarande svårt att få ett grepp om vad som
faktiskt har skett, och sker, om hur mycket som har beslutats, om vilka
pengar som snurrar runt i löfteskarusellen och framför allt om hur det i verk-
ligheten blev.
Jag noterar att Mats Odell också i dag bidrar till dimbildningen. Det heter
i svaret att den borgerliga regeringen bl.a. beslutat om 1 536 miljoner kro-
nor, vilket innefattar investeringar på bl.a. Västkustbanan. Men den initie-
rade vet att projekten på den banan belagts med startförbud av regeringen.
Därmed försvinner ur den potten 530 miljoner som inte får användas förrän
förhandlingarna med kommunerna är klara. Det kan möjligen bli i mars
nästa år. Alltså bidrar han till att skapa en bild av att det är tack vare den
borgerliga regeringen som det nu satsas en halv miljard på Västkustbanan. I
själva verket ligger allt still.
Regeringen hade i våras en chans att göra en rejäl extra satsning på järnvä-
gar. Riksdagen anvisade då 2,2 miljarder till infrastruktur, men av det gick
bara 150 miljoner till järnvägar. Varför den diskrimineringen av järnvägs-
satsningarna?
Arlandabanan har blivit en följetong. Den socialdemokratiska regeringen
utredde såväl statliga som privata alternativ. Vi var därmed klara för ett ställ-
ningstagande hösten 1991. Men då satte Mats Odell i gång utredningskvar-
nen igen. Curt Nicolin inkopplades, men inget nytt framkom av hans utred-
ning. Då gick uppdraget till Salomon Brothers, och nu sägs det att beslut
skall komma.
Jag undrar: Har det nu framkommit något nytt? Vad kostar det nu för sta-
ten att bygga Arlandabanan? När kommer beslutet? Vem skall vara huvud-
man för bygget? Att denna process inte skulle ha försenat projektet blir det
allt svårare för kommunikationsministern att förklara och göra trovärdigt.
Jag väntar fortfarande på besked om Ostkustbanan. Där är förhandling-
arna slutförda, och i det fallet kan man inte hänvisa till pågående förhand-
lingar. Framför allt brådskar det med besked om sträckningen Söderhamn-
Enånger. Det är ett objekt som beräknas kosta 850 miljoner kronor. En sam-
ordning med byggandet av Europaväg 4 ger samordningsvinster. Kommuni-
kationsministern tycker att det är angeläget, men det uttalandet har inget
värde om inte regeringen fattar beslut.
Jag noterar också att kommunikationsministern tycker att stambanan ge-
nom övre Norrland fyller en viktig funktion, och jag tackar för det erkännan-
det. Men vad tänker regeringen göra? Banverket har vid upprepade tillfällen
presenterat förslag på objekt som skulle kunna sättas i gång omgående. En-
bart inom Västerbottens län finns viktiga objekt. Det handlar där om inve-
steringar på 400-500 miljoner kronor. De är av utomordentligt stor betydelse
för att förbättra transporterna till och från övre Norrland. Men besluten har
hittills uteblivit. Den borgerliga regeringen har trots stolta löften, långa ka-
taloger och omtalade paket inte förmått mer än 32 miljoner kronor i extra
insatser på stambanan norr om Långsele. Det är inte så imponerande.
Banverket har med anledning av arbetsmarknadskrisen inventerat förut-
sättningarna för tidigareläggning av objekt för att långsiktigt främja syssel-
sättningen och även tillväxten. Den senaste förteckningen gjordes i septem-
ber månad. Där finns objekt för ca 6 miljarder, 6 000 miljoner kronor, som
skulle kunna startas i år eller nästa år.
Banverket har samtidigt markerat behov av viss framförhållning. Man kan
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
31
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
32
inte börja bygga samtidigt som besluten fattas. Genom att regeringen dröjt
och fortfarande dröjer med besked, är jag rädd för att den försuttit chansen
att få i gång någonting av allt detta under denna vinter. Detta är en mycket
allvarlig försummelse. Det är mot den bakgrunden som vårt förslag om en
kommission för infrastruktursatsningar skall ses. Vi socialdemokrater litar
inte på Kommunikationsdepartementets ledning i dessa frågor. Det tycks
inte heller majoriteten i trafikutskottet och finansutskottet göra, eftersom
man nu beslutat om ett särskilt uttalande för att påskynda infrastruktursats-
ningarna.
Anf. 34 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! På morgonnyheterna kunde man i dag höra att AMS har vissa
svårigheter att handha så stora grupper arbetslösa som vi nu har i Sverige.
Det gäller bl.a. att klara av att anordna passande och meningsfulla utbild-
ningar för alla dessa arbetslösa.
Det är litet märkligt, kommunikationsministern, att få ta del av sådana
uppgifter när vi vet vilka stora behov som finns när det gäller att bygga upp
infrastrukturen. Det finns ett stort och uppdämt behov av att bygga ut vårt
järnvägsnät, inte minst i landets norra delar. Sedan många år pågår en upp-
rustning av norra stambanan, men den upprustningen går alltför långsamt.
Detta är bara ett område där aktiviteten behöver påskyndas.
Men värre är, vilket man ser när man läser kommunikationsministerns in-
terpellationssvar, vad som sker när det gäller dessa nya framtidsprojekt.
Man kan som exempel ta Botniabanan, som regeringen nu tydligen har lagt
på is för gott. Varje gång den frågan berörs här i kammaren skjuts svaret på
framtiden.
Nu säger statsrådet att regeringen skall återkomma till våren. Alla sådana
luddiga besked frestar på trovärdigheten, inte bara på kommunikationsmi-
nisterns och regeringens trovärdighet, utan också för oss alla som politiker.
Vi är ute bland människor utanför denna kammare och talar om hur viktigt
det är med att satsa på infrastrukturen när det är lågkonjunktur och vi så
väl behöver dessa jobb. När det sedan inte händer någonting sprider sig ett
allmänt misstroende mot politiker i allmänhet och i synnerhet ett misstro-
ende mot oss politiker som sysslar just med kommunikationsfrågor.
Så här kan vi inte hålla på. Det finns ett ackumulerat behov av att starta
byggen på en rad områden. Om man skyndade på hela processen när det
gäller Botniabanan skulle man där kunna åstadkomma en bra effekt genom
att bygga både från norr och från söder. Det skulle gå utmärkt att sätta i gång
den typen av aktiviteter. Man kunde t.ex. från banans norra punkt, i Luleå,
bygga söderut. Därmed skulle man få en god effekt när det gäller jobben
och naturligtvis en snabbt utbyggd kustbana utefter hela Norrlandskusten.
Dessutom skulle man också kunna utreda en förlängning till Haparanda via
Kalix.
Det har vid upprepade tillfällen i denna kammare nämnts möjligheterna
att i norr bygga samman järnvägsförbindelserna med de i Finland och mo-
dernisera dem. Det gäller inte bara järnvägen som sådan. Det gäller rent
tekniskt omaxlingsstationer och terminalhanteringar i Haparanda. Här finns
det alltså utrymme för ganska stora och omfattande moderniseringar av järn-
vägens infrastruktur. Men då måste naturligtvis regeringen ta initiativ för att
driva på utvecklingen. Vi kan som politiker inte bara hela tiden tala om den,
utan någon gång måste man också sätta kraft bakom orden. När tänker stats-
rådet göra detta när det gäller t.ex. Botniabanan och dess förlängning utefter
hela Norrlandskusten, även upp till Haparanda? Vi är överens om att vi be-
höver sätta fart när det gäller jobben och infrastrukturen. Vad är det som
hindrar kommunikationsministern att fatta de avgörande besluten? Vad vän-
tar statsrådet på?
Anf. 35 BO NILSSON (s):
Fru talman! Jag vill fylla på med ytterligare några frågor om varför det tar
så lång tid och varför regeringen inte kommer till skott i sådana här viktiga
frågor.
År 1986 skrev ABB och SJ kontrakt om tillverkning av snabbtåget X 2000.
Grundordern avsåg 20 tågset, med slutleverans vid årsskiftet 1993-1994.
Kontraktet innefattade även option på ytterligare 20 tågset. Tiden för optio-
nen gick ut den sista september i år. SJ har nu meddelat att man för närva-
rande inte kan köpa fler tågset av typen X 2000 på grund av de höga lönsam-
hetskrav som ställs på SJ.
Inom SJ utvärderas för närvarande vilka krav företaget skall ställa på det
nya regionaltåg som skall köpas in för framtiden, EMU 90. Konstruktionsti-
den gör att produktionen av ett nytt sådant tåg tidigast kan komma i gång
två år efter order, dvs. från årsskiftet 1994/1995, med full produktionstakt
från år 1996. En förutsättning för att tillverkningen över huvud taget skall
kunna förläggas till Kalmar är att företaget får nya order på X 2000. Even-
tuella exportorder kommer inte att kunna tas tillräckligt snabbt för att ge
beläggning före år 1996.
Om inga nya order på X 2000 tecknas inom en relativt snar framtid kom-
mer därför produktionen i Kalmar successivt att skäras ner för att helt upp-
höra under januari-februari 1994. Detta kommer i sin tur att medföra att
produktionen i Helsingborg och Västerås kommer att påverkas så kraftigt
att även dessa verkstäder hotas av nedläggning. Därmed skulle svensk tåg-
tillverkande industri upphöra. Sedan ett år tillbaka är produktionen i Örn-
sköldsvik nedläggningshotad. Sammanlagt skulle detta betyda att ca 1 500
arbetstillfällen inom ABB skulle försvinna. Minst lika många arbetstillfällen
kommer då att försvinna hos underleverantörerna.
I en tid som av regeringen kallas för ”Infrastrukturens årtionde” är det
naturligtvis riktigt att Sverige lägger ner tiotals miljarder på nya eller upprus-
tade järnvägsspår. Men det är märkligt att man inte gör motsvarande sats-
ningar på nya fordon för att trafikera de nya spåren. Se nu till att optionen
utlöses, och hjälp till att rädda svensk järnvägsindustri!
Det andra exempel jag vill ta upp är de s.k. Malmöhusförhandlingarna,
som ju syftar till att staten tillsammans med kommunerna skall förbättra in-
frastrukturen i Malmöhus län. Sven Hulterström slutförde förhandlingarna
i juni. Pengar är såvitt jag förstår reserverade för dessa satsningar. Men det
händer ingenting. Anita Jönsson ställde en fråga här i kammaren, och då
svarade kommunikationsministern att han behövde november månad på sig
för att komma fram till beslut. Detta alltså efter sex månader, men okej då.
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 38
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
34
Men nu, kommunikationsministern, är det december. Det finns nu plats, tid
och skäl att lämna ett klart besked så att vi snarast kan komma i gång med
arbetena, t.ex. med att elektrifiera banan Malmö-Ystad.
Om man i många sammanhang, när det passar, påstår att 90-talet skall
vara infrastrukturens årtionde, ökar förväntningarna. Då krävs beslut och
handlingskraft. De projekt jag har tagit upp skulle skapa och rädda många
jobb i det krisdrabbade Kalmarområdet men också i Skåne. Lämna besked
nu - inga långbänkar - för Sverige måste ha råd att arbeta.
Anf. 36 ELVING ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag vill tacka kommunikationsministern för den redovisning
han har lämnat i detta interpellationssvar till Georg Andersson. Det visar
mycket tydligt att den myt man försöker skapa om att det inte händer någon-
ting på infrastrukturområdet är felaktig. När det gäller järnvägen sker nu
större satsningar än någonsin i modern tid på nybyggnad av olika järnvägs-
projekt.
Vi i Centern drev under slutet av 80-talet och början på 90-talet mycket
hårt kravet på väsentligt ökade satsningar på byggande av järnvägar i Sve-
rige. Vi anförde att planeringsramen borde utgå från 4 miljarder kronor per
år, och att 40 miljarder skulle satsas på investeringar i järnvägarna under 90-
talet. Vi mötte inget som helst gensvar från den dåvarande regeringen och
den dåvarande kommunikationsministern. Tvärtom förhånades vi. Man
sade att våra förslag var fullständigt orealistiska osv. Det är därför för mig
som centerpartistisk trafikpolitiker mycket glädjande att se att vi nästa år, år
1993, de facto kommer upp till 4 miljarder i investeringar.
De som utgjorde den dåvarande majoriteten anför nu att det sker för litet.
Jag har litet svårt att få resonemanget att gå ihop. Signalen som gick ut till
myndigheter, Banverket och andra i slutet av 80-talet och början av 90-talet
var, att det inte skulle ske några stora satsningar framöver på järnvägsbyg-
gen. Om det då hade kommit andra signaler, och man hade visat intresse för
att satsa på järnvägen, hade vi kanske i dag haft en väsentligt bättre framför-
hållning så att vi kunnat komma i gång med projekt.
Jag vill fråga kommunikationsministern om han delar den uppfattningen.
Skälen till att det går trögt att komma i gång med projekt är till stor del inte
att det är pengar som fattas, utan det är andra saker som gör att det går trögt
på många områden. Det beror på att man har en dålig framförhållning på
grund av de politiska signaler som kom under slutet av 80-talet och början
på 90-talet.
Vi har också en lagstiftning som gör det besvärligt att rent konkret komma
fram med nya projekt för järnvägsbyggen. De är väsentligt svårare att han-
tera än t.ex. vägprojekt. Här finns ett behov av att se över lagstiftningen.
Den tidigare regeringen tog inga initiativ på detta område, t.ex. genom att
skapa en särskild banlag.
Jag vill fråga kommunikationsministern vad man för närvarande gör i de-
partement och regering för att få en lagstiftning på detta område - kalla det
gärna en banlag, en parallell till motsvarande väglag - som skulle göra att vi
snabbar på processen och får fram den här typen av projekt väsentligt snab-
bare än vad vi klarar av i dag.
Anf. 37 STEFAN ATTEFALL (kds):
Fru talman! Först vill jag tacksamt notera Socialdemokraternas stigande
intresse för Botniabanan. Sten-Ove Sundström ger uttryckt för det här och
Georg Andersson i interpellationen. Det är bara tråkigt att detta stigande
intresse kom efter det att man lämnat kommunikationsministertaburetten
och regeringsmakten.
Om jag har förstått planeringsläget rätt, kommer man fram till den 15 ja-
nuari att få in svar på Kommunikationsdepartementet från Vägverket och
Banverket inför den kommande planeringsperioden. Då är min fråga till
kommunikationsministern om det här innebär att just våren 1993 blir avgö-
rande för vilket ställningstagande departementet gör till Botniabanan. Det
är ett projekt som vi kristdemokrater från hela Norrland driver intensivt. Vi
kommer att se till att ni också hör talas om oss när vi kommer fram till den
avgörande stunden. Jag skulle vilja få bekräftat om februari och mars blir de
avgörande månaderna för detta projekt.
Jag jag är även tacksam mot kommunikationsministern för de vägpengar
som Norrland ändå har fått. Det gäller dels de 2 milj årder vi fick i våras, dels
de 1,5 miljarder som gick till skogslänen nu i höstas. Man kan få intrycket
att vissa norrlänningar här inte är tacksamma för att dessa pengar har kom-
mit till Norrlandslänen. Vi är i alla fall tacksamma. Jag ser detta som något
positivt.
Sedan finns det självfallet stora behov. Jag tror att det är kommunikations-
ministern själv som brukar säga att vi har ett avståndshandikapp gentemot
övriga Europa på ca 70 mil. Vi norrlänningar från övre Norrland har kanske
ett avståndshandikapp på ytterligare 70 mil. De anslag som hittills har givits
till vägar och järnvägar har haft den här hänsynen inbyggd. Det var en
ganska bra spridning på dem.
Det är viktigt att den här insikten verkligen finns när det gäller den nya
planeringsperioden för de närmaste 10 åren. Det är inte bara Sverige som
helhet som har ett antal mils avståndshandikapp mot de stora marknaderna
i Europa, utan övre Norrland har kanske ytterligare 70 mil. Det upplever jag
som vårt handikapp. Annars har vi människor, kunskap och företagsamhet
som gör att vi har goda förutsättningar att klara oss i det nya Europa. Det är
avstånden som är vårt problem. Där behöver vi hjälp från statsmakterna och
kommunikationsministern.
Jag skulle vilja fråga om stambanan i övre Norrland. Där har det ju satsats
stora pengar. Det vill jag också honorera Georg Andersson för. Han har
gjort stora insatser här under sin tid som kommunikationsminister. Jag vet
att det finns ytterligare projekt för ca 300-400 mkr enligt vad jag förstått från
Banverket, region Norr. Det är projekt som är samhällsekonomiskt lön-
samma, som är förberedda och som man kan köra i gång under det närmaste
året. Det förstod jag när jag pratade med en av tjänstemännen där för en tid
sedan.
Då är min fråga om vi kan se, t.ex. i det budgetförslag som kommer, att det
satsas ytterligare på norra stambanan, så att vi kan fortsätta i den nuvarande
investeringstakten för att räta ut de problem som finns, inte minst i trakterna
mellan Mellansel och Vännäs. Det är ett område med mycket besvärlig ter-
räng. Jag hoppas få svar på frågan om när sådana pengar kan förväntas.
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
35
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
Anf. 38 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Georg Andersson säger sig ha svårt att få grepp om vad som
händer på det här området. Det är litet märkligt med tanke på den mycket
utförliga redovisning som han har fått här och alla de dokument som har
ställts till förfogande från Vägverket och Banverket.
Den medvetna dimbildning som Georg Andersson och hans partikamrater
bidrar till och mytbildningen om att vi skulle vara så fumliga på Kommunika-
tionsdepartementet att vi inte kan överföra pengar som riksdagen har ansla-
git till Vägverket och Banverket är något fullständigt fantastiskt. Jag tycker
att Georg Andcrssom som ansvarig politiker skulle försöka att bidra till att
stärka respekten för vad våra verk faktiskt gör samt för vad tjänstemän och
den politiska ledningen på olika departement gör. Det här börjar anta helt
orimliga proportioner.
Det finns några saker som är tröga. Låt oss konstatera det. Georg Anders-
son pekar på några av dessa projekt. Det är Västkustbanan och delvis Ost-
kustbanan, och vi har haft en process i gång när det gäller Arlandabanan. Vi
vill studera om det som Georg Andersson själv byggde mycket av sin politik
på är möjligt, nämligen en medverkan från näringslivet genom privata finan-
siärer.
Låt oss titta på den hundramiljardssatsning som Georg Andersson och
hans partikamrater brukar framhålla för 90-talet. Vad bestod den av? Ca 50
miljarder var Vägverkets och Banverkets ordinarie anslag. Ca 30 miljarder
var det som skulle komma in från framtida bilister, framför allt i Stockholm
och Göteborg och från dem som skall åka över Öresundsbron. Ytterligare
10-15 miljarder skulle komma från näringslivet. Jag har nyligen läst vad
Georg Andersson skrev i de här delarna.
Det mångomtalade Vedaprojektet skulle bl.a. finansieras med avgifter.
Där visade en utredning som Vägverket gjorde att 7 % av de nödvändiga
inteckningarna skulle kunna komma från Vägverket. Jag tycker att man skall
ha detta i åtanke, Georg Andersson, när man nu skall läsa ut vad som ligger
bakom de mycket kraftfulla anklagelser som riktas mot regeringen i dag.
Georg Andersson säger att vi har belagt Västkustbanan med startförbud.
Sanningen, fru talman, är att Georg Andersson tillsatte en förhandlingsman
som skulle ta fram pengar från regionen. Han misslyckades med sitt upp-
drag. Nu har vi tillsatt en ny förhandlingsman, vid sidan av den här proces-
sen, där det finns en tröghet. Här finns den stora utmaningen. Stefan Attefall
tog upp den också i sin fråga. Vi har en tröghet när det gäller de stora järn-
vägsprojekten.
Det handlar om själva åtkomsten av marken. Expropriationsprocessen
när det gäller tunneln under Hallandsåsen omfattar över 100 expropriations-
fall. När det gäller Västkustbanan är det fortfarande några expropriationer
som inte är klara. Det är en process som tar tid. Där är det möjligt för en-
skilda människor att överklaga och att inte lämna in fullständiga handlingar.
Det fördröjer och gör att processen tas om. De som är medvetna om hur man
utnyttjar det här har i vissa fall varit mycket framgångsrika, när det gäller att
försena framför allt järnvägsprojekt.
Påvägsidan har vi väglagen från 1935. Den gör att Vägverket ställer ut en
36
plan som kan överklagas till regeringen. Därefter går arbetena i gång. Man
löser problemen med ersättningsfrågor och annat i efterhand.
Georg Andersson frågar om det har framkommit något nytt när det gäller
Arlandabanan. DELFIN, delegationen för infrastrukturinvesteringar, som
har tillsatt konsulten, fick rapporten häromdagen. Deligationen utvärderar
nu rapporten. Jag har ännu inte fått dess rapport. Det är den som skall utvär-
dera. Vi får en rapport därifrån inom en snar framtid.
Georg Andersson talar om att jag skulle ha varit ute med stolta löften. Det
kan man naturligtvis tycka. Jag sade vid ett tillfälle att jag räknade med att
det skulle bli 8 miljarder som investerades under 1992/93, det budgetår som
nu pågår, i vägar och järnvägar. Då sade Georg Anderssom och andra att 4
av dessa miljarder var anslagna av den gamla regeringen. Det är alldeles rik-
tigt. Jag har aldrig talat om vem som har anslagit eller betalt pengarna. Det
var en prognos om hur mycket som skulle investeras under detta budgetår.
Om det var ett stolt löfte, Georg Andersson, så har det överträffats med
mycket god marginal. Det kommer nämligen nu att investeras för 13 miljar-
der kronor. Jag hoppas att Georg Andersson kan ta tillbaka påståendet att
de 8 miljarderna var ett löfte som man inte kunde leva upp till. Det är något
som jag får höra jämt och ständigt. Det vore klädsamt om Georg Andersson
här i dag kunde erkänna att löftet om dessa 8 miljarder infriades med god
marginal. Det blev 13 miljarder i stället. Detta är en tredubbling av investe-
ringsnivån jämfört med ett genomsnitt under 8O-talet. Det är en fördubbling,
en ökning med 100 %, jämfört med den nivå som vi hade under budgetåret
1991/92.
Sten-Ove Sundström tycker att det är hemskt att jag säger att vi skall åter-
komma med en proposition till våren. Jag tycker att Sten-Ove Sundström
skall studera hur riksdagsarbetet fungerar. Regeringen har inga pengar. Vi
har intecknat alla de pengar som riksdagen har anslagit. Vi har en plane-
ringsprocess som jag trodde att ledamöterna i denna kammare var angelägna
om att upprätthålla. Vill ni delegera till regeringen att anslå pengar, är det
en nyordning som skulle föra ganska långt, men jag har ingenting emot en
sådan process.
(Applåder)
Anf. 39 GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Får jag först säga att det nästan är rörande att höra Elving
Anderssons förnöjsamhet i dag. Han är ändå ganska ensam bland dem som
ägnar sig åt dessa frågor om att vara förnöjd över utvecklingen. Tvärtom är
det en stor irritation ute på fältet över att det går för sakta och händer för
litet.
Men jag skall inte diskutera dessa frågor med Elving Andersson utan med
Mats Odell. Mats Odell blir än mer upprörd för varje gång som j ag diskute-
rar det här med honom. Jag kan möjligen förstå det, eftersom det inte kan
vara lätt att vara kommunikationsminister mot bakgrund av det som nu hän-
der, den debatt som förs ute på fältet och den misstro som visas.
Jag har inte skapat och spritt några myter om det här. Det finns inga så-
dana myter. Läser Mats Odell inte näringslivets tidskrifter? Det är en allmän
irritation i näringslivet över att det som utlovas inte inträffar.
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
37
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
38
Det vare mig fjärran att äventyra respekten för politiker och tjänstemän
inom kommunikationsdepartementet. Jag har en stor respekt för tjänste-
männen inom kommunikationsdepartementet, men jag har en sjunkande re-
spekt för den politiska ledningen. Det handlar här inte om en diskussion om
formerna för privat finansiering, utan det gäller en diskussion om hur vi skall
snabba upp investeringar som jag bedömer vara angelägna på järnvägsområ-
det.
Banverket har gång på gång presenterat många sådana projekt som skulle
behöva genomföras av sysselsättningsskäl och av miljöskäl och för att få i
gång tillväxten i vårt land. Men man får inte fram dessa projekt, eftersom
regeringen inte ger några pengar till dem.
Det heter nu i svaret att man skall se över hur finansieringen skall säkras,
och det skapar en ny osäkerhet om hur det är med finansieringen. Det är en
direkt ohederlig argumentation som Mats Odell gör sig skyldig till när han
här talar om 8 resp. 13 miljarder. Jag skall inte ägna mig åt någon sifferexer-
cis, men jag har flera gånger studerat listan över de 13 miljarderna, och det
finns mycket luft i de siffrorna. De svarar inte alls mot de 8 miljarderna.
Vi lade grunden till denna satsning genom att ta fram 10 miljarder för in-
frastruktursatsningar och få fram en ram om ytterligare 10 miljarder. Det är
de pengarna som ni nu rullar runt flera gånger. Men oavsett vem som än har
tagit fram dem måste de nu komma i arbete, och det snabbt.
Det är vilseledande när kommunikationsministern nu ger sken av att man
satsar 530 miljoner kronor på Västkustbanan. Det råder nu startförbud för
detta projekt, i väntan på förhandlingar som möjligen blir klara i mars 1993.
Hur blir det i fortsättningen? Regeringen är naturligtvis ansvarig för vad som
händer nu och kan inte skylla på tidigare försummelser. Dessa kan vi ta upp
i ett annat sammanhang.
Anf. 40 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Kommunikationsministern säger att det är viktigt att stärka
respekten för vad som görs, och även jag tror att det är viktigt, men för att
man skall klara den operationen krävs att man gör någonting. Vi kan inte
hela tiden tala om att satsa på infrastrukturen när människorna ser att de
satsningarna inte kommer till stånd. Det är viktigt.
Statsrådet säger vidare att jag skall studera hur riksdagen fungerar. Det
har vi ju som riksdagsmän stora möjligheter att göra, men jag måste erkänna
att det inte fungerade så bra under den senaste perioden. Det fanns ju en
annan tid med en annan majoritet, då vi t.ex. i Norrbotten kunde registrera
stora investeringar på infrastrukturområdet, nämligen på flyg, järnvägar och
vägar. Jag tror att det är viktigt att vi för att få tillbaka respekten för de poli-
tiska organ som vi har, inte minst Kommunikationsdepartementet, får fart
på de tunga investeringarna.
Om planeringen inte alltid fungerar som vi vill, måste vi kunna ge ett be-
sked om när så kommer att ske. När får vi ett beslut om Botniabanan, och
på vilket sätt skall den byggas? Vad händer t.ex. med de problem som vi har
i Haparanda, på gränsen mot Finland? Får vi möjlighet att bygga en omlast-
ningsterminal eller en omaxlingsterminal? Det finns rader av besked som vi
väntar på att få från regeringens sida. Även om kommunikationsministern
önskar en annan handläggningsordning, måste det vara statsrådet som skall
ge besked på dessa områden. Det är det enda sätt på vilket vi kan stärka
respekten för de politiska besluten.
Min uppmaning till kommunikationsministern måste därför bli: Kom nu
upp ur vallgraven! Sätt fart på investeringarna! Det gagnar alla politiker om
ni kan visa att ni menar något med allt ert snack.
Anf. 41 BO NILSSON (s):
Fru talman! Jag ställde två enkla frågor om projekt som skulle kunna bidra
till att förbättra infrastrukturen och skapa nya jobb här i landet. Kommuni-
kationsministern borde vara väl förberedd på dessa frågor. De har ställts tidi-
gare, men då har han inte kunnat lämna besked. Jag tycker att det nu borde
vara dags att lämna besked och visa handlingskraft.
De enkla frågorna var följande.
Malmöhusförhandlingarna är slutförda sedan ett halvår tillbaka. Kommu-
nikationsministern har uttalat att han behövde få november månad på sig för
att kunna lämna besked. Nu skriver vi december, och jag tycker att vi nu kan
kräva ett besked på den punkten. Vi behöver komma i gång inte minst med
elektrifieringen av banan mellan Malmö och Ystad. I dessa förhandlingar in-
gick också många andra värdefulla projekt som leder till jobb och förbätt-
ringar.
Det är likadant med den andra frågan, om optionen, som är oerhört viktig.
Det rör sig om tusentals jobb, och det är angeläget att kommunikationsmi-
nistern, som skall leda detta arbete, trycker på och ser till att optionen blir
utlöst, så att det skapas jobb i regioner som Kalmarområdet, men också i
Västerås, Örnsköldsvik och Helsingborg. Kan man inte åtminstone få en an-
visning om när ett slutligt besked kan komma? Det är viktigt för våra orter,
för trafikpolitiken och för att vi skall kunna skapa jobb.
Anf. 42 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Georg Andersson undrar om jag inte läser näringslivets tid-
skrifter. Det gör jag. Jag vet inte om det sker i samma omfattning som är
fallet med Georg Andersson, men jag ser att det även där finns en otålighet
på den här punkten. Det är också självklart. Se bara på kurvan över byggak-
tiviteterna i vårt land fram till de senaste åren på 80-talet! År 1991 hade man
en omsättning på ungefär 200 miljarder kronor, ett resultat av den spekula-
tionsekonomi som växte fram under den förra regeringens tid. Det förekom
hög inflation, snabba klipp osv.
När denna sufflé nu håller på att sjunka ihop, från en investeringsnivå på
ungefär 200 miljarder, och vi under detta budgetår satsar 13 miljarder, är det
klart att man inte märker särskilt mycket, mot bakgrund av en byggmarknad
i slutet av 80-talet som kunde beskrivas som en uppblåst bubbla.
Georg Andersson säger att det finns projekt och att regeringen inte ger
några pengar till dessa. Alla de pengar som riksdagen har gett regeringen är
intecknade och utdelade till Vägverket och Banverket.
Vi hade, Georg Andersson, en förhandling mellan regeringen och opposi-
tionen i den s.k. krisuppgörelsen. Vi drev på så mycket som det över huvud
taget var möjligt för att få till stånd ökade satsningar på investeringar och för
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
39
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
40
att dra ner på konsumtionen. Det som vi lyckades uppnå var 1,5 miljarder
kronor, som gick till de mindre vägarna i skogslänen, och 1 miljard för tidiga-
reläggning av affärsverkens investeringar. Det handlade alltså inte om Väg-
verket och Banverket utan snarare om Televerket, Sjöfartsverket och andra
affärsverk.
Så långt kunde man komma med den socialdemokratiska oppositionen när
det gällde att åstadkomma mer av investeringar. Den hade inte heller då
kraften att ta itu med att överföra pengar från konsumtion och transfere-
ringar till investeringar. Det är bakgrunden i den delen.
Nu måste investeringarna komma igång, säger Georg Andersson. Jag vill,
fru talman, peka på att Georg Andersson borde vara medveten om att det
är i budgetpropositionen som regeringen talar om hur man vill fördela
pengar och åstadkomma svar på bl.a. en del av de frågor som här har ställts.
Det är självklart.
Sten-Ove Sundström fortsätter sina insinuationer om att projekten inte
kommer i gång. Jag vill då fråga Sten-Ove Sundström: Vilka projekt är det
som inte kommit i gång i enlighet med uppgjorda tidsplaner? Jag bortser här-
vid från Västkustbanan - vi har här varit ense om att den är försenad. Nämn
något sådant projekt! Georg Andersson, som läser näringslivets tidningar så
noggrant, kan väl också bidra med att för mig räkna upp fem projekt som är
försenade, så att j ag kan gå tillbaka och se vad vi, Vägverket eller Banverket
har missat.
Ni får faktiskt litet grand precisera er allmänna och flummiga kritik, som
underblåser mytbildningen. Kom upp och tala om vilka projekt som är förse-
nade, utöver Västkustbanan och - om ni så vill - Arlandabanan. Beträffande
denna har vi ändå sagt att starten för trafiken icke kommer att försenas och
att vi undersöker möjligheterna att minska inslagen av statlig finansiering.
Botniabanan finns med bland de projekt som övervägs i den tioårsplan
som skall presenteras för riksdagen i en proposition förhoppningsvis i mars
månad. Den planeringsprocessen kan inte vara okänd för Georg Andersson
och Sten-Ove Sundström. Ni har väl själva tidigare varit med om att lägga
upp tioårsplanerna.
Vägverket och Banverket har arbetat oerhört ambitiöst på regional nivå
och har diskuterat och prioriterat olika projekt. De kommer till regeringen
med sitt underlag den 15 januari, och vi skall sedan behandla detta. Man kan
tycka att någon månad för att få fram en proposition till riksdagen om detta
är för lång tid, men riksdagen har själv begärt att få delta i detta planerings-
arbete. Ni har själva varit med om att rösta fram detta. Nu tycks ni vara be-
redda att ta tillbaka detta. Ni vill inte vara med utan tycker att vi nu skall
fatta beslut om detta. Hur vill ni egentligen ha det på denna punkt?
Bo Nilsson frågar återigen om SJ och ABB. Jag har två gånger tidigare
svarat på den frågan här i kammaren, och jag har samma svar i dag. SJ fick
i 1988 års trafikpolitiska beslut utomordentliga möjligheter att beställa den
rullande materiel som man anser sig behöva för sin verksamhet. Man har fått
statliga kreditgarantier för all upplåning som är nödvändig i detta avseende.
Vi har med SJ klarat ut de bekymmer som eventuellt kan vara förenade
med att vi samtidigt utreder möjligheterna att avreglera trafiken på järnvä-
garna, precis som vi har avreglerat trafiken i luften och åstadkommit kraft-
fullt sänkta priser. Den avregleringen har givit 10-40 % till konsumenternas
fördel.
Att nu gå in i den affärsförhandling som pågår kan bara skada den proces-
sen. SJ och ABB har alla nödvändiga resurser för att klara denna uppgift.
Talmannen anmälde att Sten-Ove Sundström och Bo Nilsson anhållit att
till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 43 GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Kommunikationsministern fortsätter mycket irriterat. Det är
när man går upp i varv alltid risk att man sänker trovärdigheten, och jag vil)
nog påstå att kommunikationsministern gjorde det nu. Jag bedömer den be-
skrivning som nu har gjorts av krisförhandlingarna som direkt ohederlig.
Kommunikationsministern sade: Vi drev på för att få så mycket investe-
ringar som möjligt, men Socialdemokraterna motsatte sig detta. Det var så
långt vi kom med Socialdemokraterna.
Vad är det för resonemang? Det är just investeringar som vi har drivit på.
Det bärande skälet till att vi gick in i dessa krisförhandlingar var just att få
till stånd sysselsättningspolitiska insatser som regeringen inte gjorde. Vilka
var det som drev på? Den bild som vi har fått är att regeringen kom tomhänt
till dessa förhandlingar.
Vad har ni gjort med den lista på förslag till investeringar om 6 miljarder
kronor som Banverket har presenterat vid olika tillfällen - senast i septem-
ber?
Kommunikationsministern kryper bakom riksdagen. Vad har vi presente-
rat i riksdagen? Vi presenterade i januari 1992 förslag om investeringar för
att öka sysselsättningen. Vi väckte en stor och omfattande motion i april-
maj 1992. Men också den avslogs av den bogerliga majoriteten, inkl, kom-
munikationsministerns parti. Drev kommunikationsministern på?
Vi föreslog 2,5 miljarder kronor till underhållsanslaget. Ni prutade till 2,2
miljarder kronor. Av den summan blev det 150 miljoner kronor till järnvä-
gen. Vi försökte få till stånd ett initiativ i riksdagen den 1 september i år.
Den borgerliga majoriteten avvisade det. Det gällde fortfarande att skynda
på järnvägs- och väginvesteringar. Regeringspartierna, inkl, kds, avvisade
de propåerna. Det här är ju sanningen. Därför är kommunikationsministern
fortfarande svaret skyldig.
Ta initiativ! Vi lovar att stödja det i riksdagen. Investeringarna i järnvä-
garna behövs nu. Hur duktig regeringen än har varit enligt kommunikations-
ministern behöver takten öka kraftfullt - just på grund av arbetslösheten.
Det har kommit nya siffror om arbetslösheten i dag. Det är rekordsiffror
igen. Järnvägarna behövs också för tillväxtens och miljöns skull. Sätt i gång!
Anf. 44 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Jag tycker inte att Georg Andersson skall övertolka det jag
sade. Jag sade att vi misslyckades med att överföra mera från konsumtion
till investeringar. Jag är medveten om att Socialdemokraterna lade fram ett
förslag om en stor lånefinansiering. Jag talade om att överföra från konsum-
tion till investeringar, dvs. att genomföra besparingar på transfereringssyste-
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar pä interpella-
tioner
41
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
42
met. Det var något som man hela tiden misslyckades med att göra under
1980-talet. Transfereringssystemet har hela tiden ökat i omfattning, och in-
vesteringarna har minskat. Jag är medveten om att det är särskilt svårt att
åstadkomma detta i en lågkonjunktur. Men det är det som har varit målsätt-
ningen.
Georg Andersson frågade vad regeringen har gjort med Banverkets lista.
Denna lista har tagits fram efter en begäran av Allan Larsson. Han vände sig
till Vägverket och Banverket och ville ha en lista över de projekt som skulle
kunna komma i gång om det fanns möjligheter till finansiering.
Jag uppfattar den listan, fru talman, som en samling projekt som nu finns
med i den planeringsprocess som pågår och som skall redovisas för rege-
ringen den 15 januari. Projekten skall sedan finnas med i den planeringspro-
cess som skall leda fram till en proposition som riksdagen sedan skall få ta
ställning till.
Fru talman! Låt mig konstatera att det är glädjande att regeringen och op-
positionen är eniga om att vi bör öka investeringstakten. Under 1980-talet
var den genomsnittliga investeringsnivån 4-5 miljarder kronor. I år har inve-
steringarna ökat till 13 miljarder kronor. Vi hoppas att vi kan behålla den
nivån och även öka den genom det arbete som presenteras i budgetproposi-
tionen och i den proposition om inriktningen av investeringarna som kom-
mer under mars månad.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 45 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Ines Uusmann har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta
beträffande utvärdering av 1988 års trafikpolitiska beslut.
Som Ines Uusmann påpekar fastställde riksdagen grunder för trafikpoliti-
ken för 1990-talet genom 1988 års trafikpolitiska beslut. Något krav på en
total utvärdering av beslutet under år 1992 återfinns dock inte i riksdagsbe-
slutet. I samband med bl.a. en av den tidigare regeringens budgetpropositio-
ner (prop. 1990/91:100 bil. 8 s. 3) framhölls att det trafikpolitiska beslutet
skall utvärderas efter hand. Jag anser för min del att så bör ske, och jag har
inte förutskickat en total utvärdering av trafikpolitiken under år 1992.
Vissa områden har setts över -1.ex. redovisades en uppföljning av det s.k.
kostnadsansvaret inom trafiksektorn i en rapport från Kommunikationsde-
partementet i år (Trafikavgifter på samhällsekonomiska villkor, Ds 1992:44).
När det gäller den samordnade investeringsplaneringen på infrastrukturom-
rådet kommer jag att lämna en redovisning under våren 1993 i enlighet med
riksdagens uttalanden tidigare i år. Redovisningen avser den långsiktiga in-
riktningen av infrastruktursatsningar inom kommunikationsområdet under
perioden 1994-2003.
1988 års trafikpolitiska beslut innefattar långtgående förändringar inom
järnvägsområdet, bl.a. uppdelningen av det tidigare SJ i ett trafikverk och
ett infrastrukturverk samt omstruktureringskrav m.m. riktade mot det nya
SJ. Vidare gavs SJ särskilda befogenheter i syfte att underlätta omstrukture-
ringen under perioden 1988-1992.
Uppdelningen mellan SJ och Banverket ses över i samband med utred-
ningen om ökad konkurrens inom järnvägssektorn (dir. 1992:40). När det
gäller SJ:s resultat, utnyttjande av befogenheter m.m. under åren 1988-1992
avser jag att lämna en redovisning till riksdagen i samband med 1993 årsbud-
getproposition. Jag vill i sammanhanget erinra om att SJ:s befogenheter i
samband med 1991 års budgetproposition förlängdes till att gälla t.o.m. den
1 juli 1993 i syfte att möjliggöra en utvärdering av resultatet under perioden
1988-1992.
Anf. 46 INES UUSMANN (s):
Fru talman! Jag tackar kommunikationsministern för det snabba och korta
svaret. Det är rakt och entydigt, dvs. det kommer ingen samlad utvärdering.
Jag beklagar av flera skäl detta.
1988 års trafikpolitiska mål innebar stora förändringar på trafikpolitikens
område. Genom att föra fram viktiga, men ibland motstridiga, mål försökte
man få fram en helhetssyn på trafikpolitiken. Målet var att erbjuda medbor-
garna och näringslivet i landets olika delar en tillfredsställande, säker och
miljövänlig trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostna-
der. Det här kan ju behöva tolkas. Vad betyder det här?
Jag kan ge exempel på några intressanta frågeställningar. Detta att man
skiljer på medborgare och marknad betyder att det är olika och motstridiga
intressen som skall prioriteras mot varandra.
Fru talman! Trafikpolitiken skall främja tillväxten. Men då kommer den
kanske också i konflikt med andra mål, t.ex. regionalpolitiska mål. Hur skall
man bära sig åt för att tolka detta mål i förhållande till tillväxtmålet?
Vi kan gå vidare i tolkningen av de olika orden. Trafiksäkerheten skall
prioriteras. Trafiken skall vara miljövänlig, dvs. miljön skall prioriteras. Vad
innebär dessa mål när det gäller satsningar i storstäderna i förhållande till
satsningar i glesbygden?
Det talas om lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader. Vad räknas in
i de samhällsekonomiska kostnaderna? Hittills har vi varit mycket dåliga på
att prissätta de externa kostnaderna såsom miljöförstöring och olyckor.
En annan fråga man kan ställa sig är om det saknas något i det trafikpoli-
tiska målet. Går det att över huvud taget jämställa dessa delmål eller måste
det ske en prioritering? Jag tror att vi måste prioritera.
Det viktigaste av allt är kanske hur vi skall bära oss åt när olika delmål
kommer i konflikt med varandra. Vad är det som får stryka på foten, och
vad går segrande ur striden? Det är bl.a. det jag tycker borde ha ingått i en
samlad utvärdering av det trafikpolitiska beslutet.
Jag tror att riksdagen var medveten om att det innebar stora förändringar
när beslutet fattades 1988. Det var därför riksdagen uttalade att det var vik-
tigt att göra en samlad utvärdering. Jag är medveten om att det inte finns
någon explicit hemställanspunkt där en utvärdering krävs eller beställs. A
andra sidan har trafikutskottet i sitt betänkande sagt: Enligt riksdagen skall
en utvärdering av det trafikpolitiska beslutet ske år 1992. Man behöver inte
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
43
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
44
hänga upp sig pä att det är en månad kvar av 1992. Det handlar här om en
samlad utvärdering.
Jag tycker inte heller att vi skall fastna i formalia. Det viktiga är att om vi
skall styra med politiska mål, måste vi också stämma av att målen uppfylls.
Jag kan inte tolka det på annat sätt än att kommunikationsministern inte har
den uppfattningen.
Kommunikationsministern säger att han inte har förutskickat någon total
utvärdering. Det är till syvende och sist en politisk markering som är mycket
viktig, men också oerhört beklagansvärd.
Fru talman! Jag vill fråga kommunikationsministern varför han inte anser
att trafikpolitiken är så viktig att den är värd att utvärdera.
Anf. 47 HANS LINDBLAD (fp):
Fru talman! Jag vill ta fasta på ordet utvärdering. Det är mycket intres-
sant. När vi nu ändå är inne på trafikområdet kan man göra en liknelse med
ett stort tankfartyg - det går åt ett visst håll, och vi vill att det skall gå åt ett
annat håll.
Det är vanligt att regeringen lägger fram förslag för riksdagen om stora
beslut, gärna med ett bestämt årtal. Sedan vidtar man ett antal åtgärder, in-
rättar eventuellt ett nytt verk eller omorganiserar ett gammalt. Man ändrar
lagar och lägger till ett antal hundra miljoner. Man gör uttalanden. Sedan
tror man att åtgärderna skall leda till att det man har uttalat händer.
Ofta har vi i våra beskrivningar förändrat verkligheten, och då blir det som
riksdagen har sagt. Det finns mycket forskning om detta i andra länder. Det
kallas implementering. Parlamentet fattar ett beslut, men blir det som man
har beslutat? Vi har hos Riksdagens revisorer haft besök av en amerikansk
professor från Stanford. Han sade att när ett beslut av detta slag fattas i Kali-
fornien, finns kanske uppåt 48 olika intressenter som efteråt kan påverka.
Sannolikheten att det blir som riksdagen har beslutat är i själva verket
mindre än hälften.
Vi fattar beslut. Men sedan måste vi se vad det blir av besluten. Vi kanske
tänkte att tankfartyget skulle skifta kurs med 20 grader. Efter ett år ser vi att
det följer precis samma kurs som förut, eller att kursen kanske har ändrats
med 3 grader. Då får man ställa frågan om det är nödvändigt att vidta ytterli-
gare åtgärder. Eller också kan man se om fartyget möjligen kommer till nå-
gon trevlig hamn om det fortsätter att följa samma kurs.
Vad jag försöker säga är att det borde vara en huvuduppgift för resp, ut-
skott - i det här fallet trafikutskottet - att se vad det blir av besluten. I stället
säger man: Vi kör på blint ett antal år innan vi ser efter hur det blir. Man
måste hela tiden iaktta vad som sker, om utvecklingen följer en förändrings-
kurva, om man ligger före eller efter beslutet eller ungefär som det var tänkt.
Det är vad jag menar med utvärdering.
En utvärdering är ofta någonting som görs vid ett bestämt tillfälle. Men
utvärdering måste ske successivt, hela tiden.
Det var intressant att lyssna på Ines Uusmann. Hon antydde att beslutet
kanske inte var så lätt att tolka. Det fanns inbyggda målkonflikter. Jag menar
att om det finns målkonflikter, skall riksdagen tydligt säga vilka mål som
skall ha försteg. Om man lämnar det till regeringen, eller ännu värre, rege-
ringen lämnar det till någon myndighet, blir det de som bestämmer. Målkon-
flikter förekommer ofta, och då är det ännu viktigare med tydliga besked.
Det är naturligtvis skillnad på olika beslut. Om vi t.ex. bestämmer att en
bro skall byggas från den ena till den andra sidan av en älv, blir det fömodli-
gen en bro. Det blir inte så att bron slutar på halva sträckan. Den kanske
t.o.m. blir byggd inom rätt tid. Men det är mycket mer komplext om flera
faktorer skall innefattas, om folks beteende skall påverkas.
Det borde vara riksdagens uppgift att ange tydliga mål som är mätbara, så
att det framgår vad riksdagen har menat. Sedan skall regeringen ange om
målen är på väg att uppfyllas eller inte. Regeringen skall slå larm när det inte
går som riksdagen har sagt. Då krävs antingen fler åtgärder eller också får vi
ändra på målen. Detta är en successiv process.
Kommunikationsministern måste väl ändå ha en uppfattning om ifall man
är på rätt väg eller om de åtgärder som riksdagen beslöt inte korresponderar
med de mål som lades fast. Om det finns målkonflikter av den typ som Ines
Uusmann pekade på är det nödvändigt att regeringen talar om det och att
det ena målet måste prioriteras framför det andra. Det väsentliga är att riks-
dagen, som har fattat beslutet, också måste korrigera målen.
Jag upplever det ibland som att vi lever i en skenvärld. Vi fattar gärna
tidsbestämda beslut, som innehåller årtal, och tror att mål skall förverkligas.
Sedan blir det någonting annat. Riksdagen måste hela tiden ha en kommuni-
kation med regeringen och veta om riksdagsbesluten följs.
Anf. 48 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Först till den formella frågan: Det är riktigt som Ines Uus-
mann säger, att det i trafikutskottets betänkande med anledning av regering-
ens proposition 1989/90 Näringspolitik för tillväxt står att enligt riksdagens
beslut skall en utvärdering av det trafikpolitiska beslutet ske år 1992. Detta
refererar till den näringspolitiska propositionen. Här har skett en glidning. I
budgetpropositionen 1991 står att regeringen avser att efter hand utvärdera
det trafikpolitiska beslutet. Jag är glad för att Ines Uusmann inte var ute ef-
ter hårklyverier av detta slag, utan en betydligt mer intressant och, som jag
uppfattar det, mycket viktig debatt, nämligen om vi är på rätt väg.
Jag vill svara Hans Lindblad att jag i princip anser att vi är på rätt väg. Jag
tycker att det är viktigt att få en samlad bedömning. Vi skall inte underskatta
det underlag som kommer in exempelvis i verkens treårsplaner. Banverket
har exempelvis en utomordentligt bra redovisning i sin treårsplan av hur må-
let har uppfyllts. Alla verk har ett avsnitt om detta. Det kommer också på
vanligt sätt en redovisning i budgetpropositionen, med en verksamhetsana-
lys och redovisning av hur de trafikpolitiska målen har uppfyllts.
Det viktiga är att de trafikpolitiska målen ligger fast. Det är självklart. Vi
har här fört en debatt om satsningarna i övre Norrland. Jag kan berätta att
jag ofta, vid presentationer ute i landet av vad som händer, får kritik och
frågor om varför det satsas så mycket på områden där det bor så få männi-
skor. Den allmänna meningen är snarast att de regionalpolitiska målen har
uppfyllts mycket väl även efter 1988.
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
45
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svarpå interpella-
tioner
Anf. 49 INES UUSMANN (s):
Fru talman! Detta är en viktig debatt. Det är bra att varje verk gör sin
analys av hur verket har nått de trafikpolitiska målsättningarna. Men vad vi
behöver är en helhetssyn. Vi måste någonstans göra en total avstämning av
målen. Var de rätt satta? Var medlen, som ju var alldeles nya, de rätta eller
de mest effektiva för att nå målen? Det var därför riksdagen lade fast inrikt-
ningen för ungefär fyra år, för att man därefter skulle kunna göra en samlad
bedömning.
Riksdagen beställde ju en samordnad investeringsplanering. Men det är
inte primärt en fråga om utvärdering av hela det trafikpolitiska beslutet. Det
är ett krav på helhetssyn och systemsyn, som i och för sig också är oerhört
viktigt. Men det är inte precis det vi skulle prata om nu.
Jag vill också ställa ett par frågor om rapporten ”Trafikavgifter på sam-
hällsekonomiska villkor”, som i och för sig inte är det mest lättlästa - den
är däremot bra att läsa om man har svårt att somna. Vilka slutsatser drar
kommunikationsministern av den rapporten? Är det bra som det är, eller
behövs förändringar? Hur är det t.ex. med slutsatsen att det behövs höjda
avgifter för ”externa effekter”, som det står i rapporten? Man kan undra vad
som menas med ”externa effekter”, men det står så. Vad man menar är att
de kostnader som orsakas av exempelvis miljöförstöring och olyckor kanske
behöver avgiftsfinansieras i framtiden. Hur ser kommunikationsministern på
det? Vilka slutsatser drar kommunikationsministern av de rapporter som hit-
tills har kommit?
Anf. 50 HANS LINDBLAD (fp):
Fru talman! Min bakgrund i det här fallet är naturligtvis den att jag sitter
med i Riksdagens revisorer och håller på väldigt mycket med sådana här
ärenden. Jag tycker inte om att man säger att man skall göra en stor utvärde-
ring senare, utan jag menar att utvärderingar skall göras varje år. Det är en
huvuduppgift för resp, utskott. Det är en viktig uppgift för resp, departe-
ment att fråga sig vad som har skett under de år som gått efter det att viktiga
beslut fattats, om vi är på rätt väg och om vi ligger före eller efter. Det är
nödvändigt med en successiv utvärdering. Tror man att utvärderingen skall
göras vid ett visst tillfälle senare, då gör man ingenting i närtid. Det är alltså
viktigt att utvärderingar görs varje år - det är det naturliga.
Det är också vad statsrådet pekar på. Han konstaterar att det i nästa års
budgetproposition talas om vad resp, myndighet har gjort och att regeringen
utvärderar detta för att se om myndigheten har rätt eller fel, om det behöver
göras mer eller mindre på det ena eller det andra området.
Man skall inte märka ord, men det står på flera ställen i svaret att beslutet
skall utvärderas. Man kan naturligtvis tycka att beslutet var dåligt eller bra,
men den utvärderingen skall inte riksdagen göra själv. Vad riksdagen skall
utvärdera är vad som hände efter det att beslutet fattats, vad som blev verk-
ligheten.
En annan sak är att många av riksdagsbesluten förmodligen är av den ar-
ten att det inte går att följa upp dem. De är så luddiga och allmänna att de
inte går att utvärdera. Ett krav, ja hela grunden bakom treårsbudgeteringen,
46
är naturligtvis att riksdagsbesluten måste vara sådana att det framgår vad
riksdagen vill.
Förekommer det en målkonflikt, måste riksdagen faktiskt tala om hur den
målkonflikten skall lösas, vad som skall prioriteras före det andra. Sedan är
det regeringens uppgift att styra myndigheterna på så sätt att man når de mål
som riksdagen har satt upp, och varje år skall man få uppgift om ifall man är
på rätt väg eller inte. Så fort man märker att man inte är på rätt väg, bör
åtgärder naturligtvis vidtas - antingen på så sätt att insatserna stärks eller
genom att man ruckar på målet. Annars kommer verkligheten att vara en
sak och målet något annat. Tyvärr är det nu så.
Min mycket enkla reaktion är att riksdagen borde ägna sig mycket mindre
åt att titta framåt, och i stället borde man titta på hur verkligheten ser ut. Att
genom en utvärdering titta på hur saker och ting fungerar nu är det bästa
sättet att få reda på vad som bör göras i framtiden. Det är så lätt att skriva
att allt kommer att vara jättebra om några år, men man kommer aldrig till
den verklighet man beskriver.
Koppla i stället ihop det här! Det bör vara riksdagens och utskottens hu-
vuduppgift, och regeringen skall vara riksdagens organ för kontroll av att
mål och verklighet ligger i fas med varandra. Skiljer sig kartan och verklighe-
ten åt, måste verkligheten ha en ganska stor inverkan. Man kan ha en hur
bra karta som helst, men om den beskriver någonting annat än det som finns
ute i verkligheten är den inte bra.
Anf. 51 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Jag håller helt med Ines Uusmann om att det här är en viktig
debatt. Jag skulle önska att våra debatter oftare handlade om de något större
frågorna. Det blir väldigt lätt diskussioner om en eller annan liten vägsnutt,
varför den inte är i gång, osv. Det här är också någonting oerhört viktigt.
Det finns målkonflikter på detta område, mycket stora målkonflikter. Vi
har nu på trafikverken fördelat det miljöansvar som riksdagen sammantaget
har ålagt trafiksektorn, och verken har satt i gång ett arbete som är mycket
ambitiöst och som kommer att redovisas för riksdagen framöver. Där finns
målkonflikterna, där blottläggs dessa målkonflikter, och där måste vi ta itu
med dem. Det blir mycket smärtsamt. En av de allra svåraste är ju konflikten
med de externa effekterna på miljön.
Det paradoxala, fru talman, är att den nivå på bensinpriset som skulle be-
hövas för att biltrafiken skulle stå för sina samhällsekonomiska kostnader,
av allt att döma med viss marginal tycks bli det som kommer att gälla efter
den 1 januari 1993.
Anf. 52 INES UUSMANN (s):
Fru talman! Vad jag oroar mig för är att vi, med den delvisa och uppstyck-
ade utvärdering som nu förutskickas av kommunikationsministerns skriftliga
svar - däremot inte så mycket i hans inlägg i debatten - missar helhetssynen
i trafikpolitiken. Det gäller t.ex. den viktiga frågan hur miljömålet skall prio-
riteras i förhållande till tillväxt och regionalpolitik.
Ett annat exempel är utvärderingen av SJ och Banverket. Kommunika-
tionsministern talar i svaret om effekten av ökad konkurrens. På något sätt
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
47
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svarpå interpella-
tioner
tycker jag att det är typiskt för den nuvarande regeringen - privatisera och
konkurrensutsätt, så löser vi problemen. Men det är inte så enkelt.
Vad vi i stället kanske behöver fråga oss är om vägtrafikmodellen över hu-
vud taget är den riktiga för järnvägstrafiken i vårt land. De trafikpolitiska
målen handlar ju om något mer än företagsekonomiskt goda affärer. Det
handlar om att samhället skall tillhandahålla en bra infrastruktur, och det
skall ge effekter långsiktigt.
Vi måste då fråga oss: Är vi på rätt väg när SJ konkurrerar ut sig självt med
en rad dotterbolag? Hur är det med bussavregleringen, ger den de samlade
positiva effekter som var tänkt? Hur är det med länstrafiken? Jag har inte
sett någon utvärdering av den. Hur går det med Posten, med ett postverk
som i jakt på vinster har börjat sälja teaterbiljetter och V 65?
Om vi som politiker i framtiden via statsbudgeten skall prioritera en allt
större del av dessa verks satsningar, vilket det finns en risk för när det gäller
Posten, måste vi också göra politiska värderingar. Är det kanske så att vi bör
fundera över om de här verken skall ”back to basis”, tillbaka till kärnaffä-
rerna?
Det är sådana saker som jag menar att en samlad utvärdering av trafikpoli-
tiken skulle ge oss en analys av.
Har man på Kommunikationsdepartementet och har kommunikationsmi-
nistern själv över huvud taget funderat i de här banorna? Av det svar jag fick
skriftligt har jag inte kunnat läsa ut någonting sådant, och det beklagar jag
mycket. Jag ser en viss antydan till en åsiktsförskjutning i den muntliga dis-
kussionen, och det hälsarjag med viss tillfredsställelse. Men jag återkommer
i frågan, var så säker!
Anf. 53 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Ines Uusmann frågar om vägtrafikmodellen är det riktiga för
järnvägen. Det är en intressant fråga. Vi har väl inget samhällsekonomiskt
mål som går ut på att vi skall ha så mycket trafik som möjligt på vägarna, för
att nu tala mycket schematiskt. Däremot tror jag att vi alla är överens om att
det är ett samhällsekonomiskt mål att vi har så mycket trafik som möjligt på
järnvägarna. Det överensstämmer med flera av de trafikpolitiska målen.
Hur åstadkommer vi då detta? Jag tror att alla erfarenheter, inte minst de
från flyget - även om vi har en helt annan logistik att ta hänsyn till på järnvä-
gen - säger oss att när man får flera aktörer, flera operatörer, kommer fler
trafikupplägg, som också kan attrahera fler resenärer. I den delen är min
grundinställning att vi är på rätt väg.
Ines Uusmann frågar om jag har funderat i dessa banor. Svaret på den
frågan är ja. Ines Uusmann kommer förhoppningsvis också att bättre kunna
utläsa hur vi funderar när budgetpropositionen om några veckor ligger på
riksdagens bord.
Överläggningen var härmed avslutad.
48
Anf. 54 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Nils Nordh har frågat mig om jag instämmer i att det är nöd-
vändigt med en skoglig utbildning som tar hänsyn till blandskogen, om jag
är beredd att för Sveriges lantbruksuniversitet påtala behovet av en skoglig
utbildning för södra Sverige samt om jag hos Lantbruksuniversitetet kan för-
orda Värnamo som lokaliseringsort för en eventuell ny skoglig utbildning.
Bakgrunden till Nils Nordhs frågor är att Sveriges lantbruksuniversitets
styrelse den 3 februari 1992 beslutade att lägga ner skogsteknikerutbild-
ningen i Värnamo. Beslutet är ett led i ett nödvändigt besparingsarbete till
följd av förra årets budgetbehandling.
Det framgår av budgetpropositionen 1992 att det är Lantbruksuniversite-
tet självt som beslutar om hur besparingar skall göras. Bakgrunden till detta
är att varken riksdagen eller regeringen detaljstyr Lantbruksuniversitetets
resursanvändning eller lokaliseringen av verksamheterna. Riksdagen har
ställt sig bakom jordbruksutskottets uttalande att frågor om placering av
forskartjänster och utbildningslinjer m.m. inom Lantbruksuniversitetets
verksamhetsområde bör behandlas av det högskoleorgan som anförtrotts
dessa uppgifter och inte av riksdagen.
Sveriges lantbruksuniversitet har som huvuduppgift att meddela utbild-
ning och att bedriva forskning och försöksverksamhet. Inom Lantbruksuni-
versitetet pågår en total översyn av skogsutbildningarnas innehåll och om-
fattning. Styrelsen för universitetet har beslutat att den skogsvetenskapliga
fakulteten i den översyn som pågår skall beakta behovet av kunskaper om
de sydsvenska skogliga förhållandena och föreslå dimensionering och om-
fång av utbildningarna. Översynen, som bedrivs i en särskild arbetsgrupp, är
nu avslutad. Gruppens förslag kommer att behandlas av Lantbruksuniversi-
tetets styrelse den 14 december i år.
Det är viktigt att skogsutbildningarna följer utvecklingen inom skogsbran-
schen och beaktar de förändringar som utvecklingen medför. Behovet av
skogstekniker för den tid som kan överblickas beräknas minska. En begräns-
ning av antalet studieplatser kan medföra att utbildningen måste koncentre-
ras till färre utbildningsorter än vad som är fallet i dag. Ett mindre antal orter
kan ge större möjligheter att utnyttja de resurser som finns på ett mer effek-
tivt sätt. Beslut om detta fattas i så fall av Lantbruksuniversitetet.
Skogsproduktionen i södra Sverige är betydande och som Nils Nordh på-
pekar av en annan karaktär än den i de norra delarna av landet. Det är min
uppfattning att de framtida skogsutbildningarna måste beakta detta förhål-
lande. Jag anser därför att det är angeläget med en skoglig utbildning för
södra Sverige. Detta har för övrigt regeringen anfört i ett beslut med anled-
ning av en framställning av Länsstyrelsen i Jönköpings län i frågan om en
nedläggning av Södra Skogsinstitutet i Värnamo.
Anf. 55 NILS NORDH (s):
Fru talman! Först vill jag naturligtvis tacka jordbruksministern för svaret
på min interpellation, men jag kan ändå redan nu säga att jag inte känner
mig helt nöjd med svaret.
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 38
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
50
Jag har ställt den här interpellationen därför att vi måste slå vakt om den
skogliga utbildningen rent allmänt i den södra delen av landet men också
därför att det är angeläget att tillgodose en nödvändig utbildning och kun-
skap om den svenska blandskogen.
Vi vet att blandskogen, med stora inslag av ädellövskog, såsom ek, bok
och alm, växer i övervägande utsträckning i den södra delen av Sverige och
används vid möbeltillverkning och modellsnickerier. De vanliga träslagen
går inte att använda vid tillverkning av litet bättre möbler.
Under mer än 20 års tid har Skogsinstitutet i Värnamo utbildat skogstekni-
ker för att de skall tillgodogöra sig just kunskapen om blandskogens använd-
barhet. Skogsvetenskapliga fakulteten framhöll detta i sin utredning 1990,
och man pekade även på nödvändigheten av ett utbildningsinstitut i såväl
norra som södra Sverige.
Inriktningen på skogsteknikerutbildningen förutsätter emellertid att det
på utbildningsorten, eller i dess närhet, finns tillgång till varierande förhål-
landen på den skogliga sidan. Sveriges största exportnäring träindustrin, och
dess utveckling, är av största vikt för hela landet, särskilt när det gäller den
regionala utvecklingen.
Som jordbruksministern sade, har nu SLU lagt fram sitt förslag om att för-
lägga utbildningarna till Bispgården och Skinnskatteberg. Det här kommer
att innebära att skogsutbildningarnas sydgräns kommer att gå utefter linjen
Uppsala-Garpenberg-Skinnskatteberg-Gammelkroppa. Man har totalt mis-
sat den södra delen av landet. Jag tycker att det här förslaget rimmar väldigt
dåligt med alla tidigare uttalanden som har gjorts såväl av regeringen och
riksdagen som av utbildningsutskottet.
Fru talman! Tyngdpunkten i skogsbruket förskjuts alltmer och i allt snab-
bare takt söderut. Det kan då inte vara försvarbart att förlägga utbildningen
till enbart de norra delarna av Sverige. Av samtliga sysselsatta inom träma-
nufakturindustrin är inte mindre än 73 % sysselsatta i Götaland, och av dessa
finns 54 % i Jönköpings län, eller i de närmast angränsande länen.
Det här förhållandet har även Träindustriförbundets ordförande Henry
Jarlsson pekat på. Han säger vidare: ”Brist på kvalificerad utbildning är en
ödesfråga för svensk träindustri. Ett framtida EG kommer att kräva mycket
av oss i flexibilitet, effektivitet, lyhördhet mot marknaden och förmåga att
stimulera och behålla vår personal.”
Den här uppfattningen delar näringen helt med Henry Jarlsson. Behovet
av en utbildning på högskolenivå just i denna del av landet pekas det också
på. Det kan inte vara förenligt med näringens och landets utveckling att
Skogsinstitutet i Värnamo läggs ned eller flyttas till annan ort. Den här ut-
bildningen som har skett på Skogsinstitutet i Värnamo är väletablerad bland
näringens företrädare. I allt detta har både regering och riksdag tidigare in-
stämt.
Vad är det då som talar så mycket för en fortsatt etablering i Värnamo?
Där finns nämligen väl inarbetade övningsområden och ett bra kontaktnät
med näringens företrädare. Värnamo har även ett bra kommunikationsläge.
Det finns en god samordning med Landstingets gymnasieskola inom ma-
skin-, fort- och vidareutbildningen, och det finns tillgång till externa lärare.
Driftskostnaderna är låga, och framtida lokalbehov är väl tillgodosedda.
Enligt min och många andras uppfattning måste förutsättningarna för en
framtida verksamhet och utbildning vid SSI i Värnamo mot den bakgrund
som jag här har beskrivit vara mycket gynnsamma.
Slutsatsen av mitt resonemang är: regeringen och Lantbruksuniversitetet
måste känna ansvaret att den skogliga utbildningen är en angelägenhet för
hela Sverige. Jag skulle vilja fråga jordbruksministern: Står en flyttning av
verksamheten vid Södra Skogsinstitutet i Värnamo i överensstämmelse med
ett sådant ansvarstagande? Jag skall förtydliga min tredje fråga i interpella-
tionen. Kommer jordbruksministern...
Anf. 56 TALMANNEN:
Den medgivna debattiden har tyvärr sedan länge runnit ut.
Anf. 57 ULF MELIN (m):
Fru talman! Herr statsråd och herr interpellant! Det är bra att Nils Nordh
väcker den här frågan. Jag hade förmånen att i våras debattera frågan med
jordbruksministern. Med anledning av det svar som Nils Nordh har fått på
sin interpellation konstaterar jag att svaret är i likhet med det svar som jag
fick av jordbruksministern. Jag kan förstå att man som minister måste ligga
litet lågt under den tid som utredning pågår om - som i det här fallet - de
skogliga utbildningarna och om hur forskningen bör se ut i Sverige.
När jordbruksministern i våras lade fram sin budgetproposition med be-
sparingar avseende Sveriges Lantbruksuniversitet - vilket var riktigt i det
statsfinansiella läge som råder här i landet - gjorde SLU det väldigt lätt för
sig. Man lade ned skogsteknikerutbildningen i Värnamo, men behöll utbild-
ningen i Bispgården och i Skinnskatteberg.
Skälet var förmodligen att Landstinget driver lokalen i Värnamo, medan
staten driver lokalerna både i Bispgården och i Skinnskatteberg. Framför allt
har det även gjorts stora investeringar där. Bekymret är dock, precis som
Nils Nordh säger, att vi då får en axel runt Ultuna, Gammelkroppa, Garpen-
berg, osv. med all högre skoglig utbildning. Då finns det alltså ingen sådan
utbildning alls i södra Sverige. Samtidigt vet vi ju att 20 % av skogen och
30 % av tillväxten finns i Götaland. Värdet är 40 %, men också arbetskraf-
ten uppgår till 40 % när det gäller rent övergripande arbeten inom skogen.
Vi vet också att knappt 10 % av satsad forskning går till denna del av
landet och att all annan forskning går till de norra delarna av landet. Detta
går ju fullständigt stick i stäv med utvecklingen. Man borde göra tvärtom:
förskjuta forskningen och utbildningen till södra Sverige.
Jag är däremot helt överens med jordbruksministern om att antalet utbild-
ningsplatser måste minskas. Utan tvivel är det så att vi utbildar för många
skogstekniker i Sverige. Felet, som jag menar, ligger emellertid i att man
låser fast sig till två orter.
Om man studerar den utredning som den skogsvetenskapliga fakulteten
har gjort på uppdrag av SLU kan man konstatera att en treårig skogsteknike-
rutbildning föreslås - i dag är utbildningen tvåårig. Man föreslår också änd-
ringar i en del av utbildningens innehåll, och det är bra. Jag tycker dock att
majoriteten i utredningen är litet feg när man säger att utbildningen i Bisp-
gården och Skinnskatteberg bör behållas, samtidigt som man konstaterar att
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tiorter
51
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
52
utbildningen egentligen borde förläggas till universitetsorter, förslagsvis en i
norra och en i södra Sverige.
Går det att få en kommentar från jordbruksministern om hur han ser på
dessa frågor? Jag har kunnat ta del av både uttalanden och debattartiklar, i
vilka jordbruksministern tagit upp just bristen på platser för högre utbild-
ning och forskning i södra Sverige. Innerst inne tror jag att jordbruksminis-
tern inte mår så alldeles förträffligt bra när det gäller den här frågan, och jag
tror att han är litet gramse på SLU.
Jag hoppas att jordbruksministern - trots att han inte kan säga det här i
kammaren - jobbar intensivt för att de beslut som SLU har fattat skall änd-
ras.
Som Nils Nordh nämnde, har utbildningsutskottet ganska tydligt markerat
hur man ser på frågan och sagt att det skall finnas utbildning och forskning
på den här nivån i både norra och södra Sverige.
I svaret på interpellationen säger jordbruksministern att det ankommer på
SLU att fatta beslut om forskning och utbildning osv. De principerna har
vi fastställt i riksdagen, så det är helt korrekt. Men sedan kommer det en
principiellt mycket viktig fråga. Det är klart att vi kan lägga ut beslutanderät-
ten på universitet och högskolor, men eftersom SLU har det övergripande
ansvaret - det är ett speciellt universitet - över utbildningen i hela Sverige
måste vi tala om just vikten av att det finns högre skoglig utbildning också i
södra Sverige.
Om SLU nu framhärdar i att utbildningen skall ligga i Mellansverige och
norra Sverige, är det ändå ministern som har det övergripande ansvaret. Min
fråga är då vilka åtgärder ministern tänker vidta för att just tillgodose det
nödvändiga behovet av skoglig utbildning i södra Sverige, precis som han
mycket riktigt påpekar i slutet av sitt svar.
Anf. 58 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Jag tror att Nils Nordh och jag, och även Ulf Melin, har
samma uppfattning när det gäller skogens värde i södra Sverige. Det har
dessutom skett en förskjutning mot södra Sverige i den värdemässiga pro-
duktionen, vilket är ganska intressant. Från min utgångspunkt kan jag kon-
statera - i den mån jag någon gång är hemma - att det som för 30 år sedan,
på 60-talet, bedömdes som skräpskog i södra Sverige i dag ger de bästa intäk-
terna i skogsbruket. Det var kanske bra att en del av den skräpskogen blev
kvar. Vi kan komma tillbaka till den debatten t.ex. när vi skall behandla en
ny skogsvårdslag.
Som har sagts av både interpellanten och Ulf Melin, är det så att den grupp
inom SLU som har arbetat med detta har lagt fram sitt förslag. Jag vill gärna
understryka att det är en ganska omfattande förändring av utbildningens or-
ganisation som görs, dvs. att man går över till en enhetlig utbildning som är
treårig men med bara 90 platser. Vi har under en längre tid varit medvetna
om att det inte finns så stort behov som tidigare av skoglig utbildning på den
här nivån.
Samtidigt finns det en annan aspekt, som inte riktigt är med i samman-
hanget, och det är att det finns ett ökat behov av gymnasial utbildning inom
skogsbruket. Det har framförts sådana synpunkter från näringen, också helt
nyligen till mig. Jag kommer förhoppningsvis att tillsammans med utbild-
ningsministern diskutera detta, eftersom den gymnasiala utbildningen ligger
utanför SLU:s och även mitt ansvarsområde.
När det gäller hur många orter det skall finnas utbildning på, vill jag inte
lägga mig i den frågan i detta läge. Om behovet är så begränsat som 90 plat-
ser per år, kan det finnas både ekonomiska, pedagogiska och praktiska skäl
för att inte ha utbildning på för många ställen. Om det skulle vara så kommer
det att uppstå en debatt om var en nedläggning drabbar hårdast. Den regio-
nalpolitiska debatten kommer, varhelst en nedläggning aktualiseras.
Med anledning av vad Ulf Melin sade, vill jag understryka att jag i slutet
av svaret gör klart att min uppfattning är att utbildningen måste vara tillämp-
lig för skogsbruket i södra Sverige. Det har inte heller SLU-gruppen noncha-
lerat, utan man har påpekat att det är möjligt att förlägga delar av utbild-
ningen till någon annan ort, kanske i södra Sverige. Att välja orter som inte
direkt är utbildningsorter skulle också vara möjligt. Men vi har inte sett det
slutgiltiga resultatet än.
Vad beträffar frågan om en koppling till universitetsorter, tycker jag att
den är intressant och viktig. Jag tror att det måste finnas en bas för den här
typen av utbildning som är hållbar på sikt.
Det finns en annan aspekt som jag också vill nämna i sammanhanget, och
det är ett arbete som är långsiktigt men där samtal ändå har påbörjats. Jag
har bl.a. haft samtal med min danske kollega om institutsutbildningen, som
hör till jordbruksministerns ansvarsområde. Vi har också aktualiserat frågan
om att diskutera universitetsutbildningen vidare när det gäller jord- och
skogsbruk. Jag tror för egen del att det internationella samarbete som kom-
mer allt närmare gör det möjligt att öka det naturliga regionala samarbetet
i delar av våra länder i Norden, och det skulle ge oss en större möjlighet att
också på sikt få till stånd en effektiv skogsutbildning i vårt land, som tillgodo-
ser de här behoven.
Med detta har jag inte tagit ställning till de särskilda frågorna. Det är vik-
tigt att konstatera att Lantbruksuniversitetet förväntas fatta ett beslut den
14 december, och jag vill inte föregripa den debatt som kan förevara inför
det beslutet.
Anf. 59 NILS NORDH (s):
Fru talman! Jag kan hålla med jordbruksministern om att vi i stort har
samma synsätt på blandskogen och den utbildning som är nödvändig i södra
Sverige. Men det hjälper föga om vi står här i talarstolen och pratar och inte
agerar gentemot de beslutande myndigheterna, i det här fallet Lantbruksuni-
versitetet. Jag är inte på något sätt ute efter att detaljstyra den verksamhe-
ten. Jag tycker, liksom Ulf Melin, att det är bra att myndigheterna har ansva-
ret, men de måste också leva upp till det. Det ankommer i sista hand på rege-
ringens företrädare, i detta fall jordbruksministern, att tala om för Lant-
bruksuniversitetet att de har ansvaret för den skogliga utbildningen i södra
delen av landet.
Jag hann inte ställa min sista fråga förut, men jag passar på nu. Jag föränd-
rar den i förhållande till interpellationen och frågar så här: Kommer jord-
bruksministern att inför SLU:s styrelsesammanträde förorda Värnamo som
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svarpå interpella-
tioner
53
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
lokaliseringsort för en fortsatt skoglig utbildning i södra Sverige? Jag tycker
att det skulle vara positivt att kunna komma ner till Skogsinstitutet i Vär-
namo och tala om att vi har jordbruksministerns fulla stöd för uppfattningen
att denna verksamhet skall bedrivas där.
Anf. 60 ULF MELIN (m):
Fru talman! Jag skulle bara vilja ställa ytterligare några frågor när det gäl-
ler svaret från jordbruksministern. Jag upplever att det har gått litet prestige
i SLU:s förslag om nedläggning, när man litet tjurskalligt slår fast att de här
utbildningarna skall ligga i Mellansverige och Norrland.
I propositionen står det att SLU skall ta hänsyn till marknadens krav. Jag
tycker inte att SLU gjorde det när man lade ner utbildningen i Värnamo och
såg till att det inte fanns någon högre skoglig utbildning i södra Sverige. Jord-
bruksministern säger i interpellationssvaret: ”Det är min uppfattning att de
framtida skogsutbildningarna måste beakta detta förhållande.” Då är det
oundvikligt att se till att SLU omprövar detta beslut.
Den andra aspekten på frågeställningen är naturligtvis - vilket jag inte
tycker att utredningen tar hänsyn till - en eventuell förlängning av utbild-
ningen. Om inriktningen av skogsmästarutbildningen skall vara av mer aka-
demisk natur bör den knytas till exempelvis Umeå och Lund, eller möjligtvis
Växjö - även om jag vill sätta ett frågetecken för Växjö.
Men skall utbildningen vara av mer praktisk natur finns det ingen anled-
ning att flytta den från Värnamo. Då kan man klara av den där. Man måste
göra investeringar var man än skall bedriva denna utbildning.
När det gäller gymnasieutbildning tror jag att jordbruksministern har all-
deles rätt; här finns det anledning att antingen se över naturbruksprogram-
met i gymnasieskolan eller överväga om man skall ha någon annan typ av
utbildning. Jag tycker att det är bra att ministern skall ta upp den här frågan
med utbildningsministern.
Jag tror att det är viktigt att man vid denna överläggning också beslutar
om riksrekrytering till den här utbildningen där den skall finnas - lämpligtvis
då kanske i Värnamo, eftersom man där i dag har både Landstinget och
Skogsinstitutet och eftersom man har lärarkapacitet, osv. Utbildningen blir
enligt vad jag kan förstå ganska dyr med maskiner och annat. Skall man
klara av det måste riksdagen också besluta om att den skall vara riksrekryte-
rande. Min fråga är: Vill jordbruksministern medverka till detta?
Anf. 61 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Låt mig först ta upp Nils Nordhs mycket konkreta fråga, som
var ett förtydligande av den tredje frågan i den ursprungliga interpellatio-
nen, nämligen om jag inför SLU:s styrelsesammanträde skulle vara beredd
att förorda Värnamo.
Om jag hade haft kvar min gamla roll som riksdagsman och ledamot av
SLU:s styrelse tror jag att jag i det här läget skulle ha haft en absolut uppfatt-
ning just nu, och då skulle jag också ha kunnat tala om det här i kammaren.
Men i den roll jag har nu har jag inte någon absolut uppfattning. Även om
jag hade haft det skulle jag troligen inte ha talat om det. Om jag skulle prata
54
med någon skulle jag inte göra det via kammaren eller via massmedia utan
ta upp ett direkt resonemang om innehållet.
Frågan om Värnamo är naturligtvis ganska komplicerad. Värnamo ligger
i och för sig bra med hänsyn till skogstillgång, konkret kontakt med naturen
och allt detta. Det finns andra aspekter som gör att Värnamo inte är riktigt
bra, t.ex. kontakten med ett universitet. Hur detta skall lösas har, anser jag,
SLU egentligen den bästa kompetensen att reda ut.
Nu säger Nils Nordh att jag inte agerar tillräckligt hårt; det måste i sista
hand ankomma på regeringen att slå fast vad som egentligen gäller. Jag stäl-
ler gärna upp på det. Jag tror kanske att det behöver ageras ytterligare på
det här området, och jag är inte heller främmande för att göra det. Men jag
vill ändå här referera vad som kommer att hända om det förslag som är fram-
lagt skulle genomföras.
Det innebär att man mycket kraftigt reducerar utbildningen på mellan-
nivå. I dag utbildas 135 skogstekniker och 45 skogsmästare vid SLU. Det är
alltså tillsammans 180 personer. Vi har ett förslag som i princip innebär en
halvering men en förlängning av studietiden. Detta är nog en riktig bedöm-
ning av behovet under den överblickbara tiden. Samtidigt kan man säga att
detta kommer att innebära ett krav på en gymnasieutbildning, och det kan
inte tillgodoses lokalt, kanske inte ens regionalt, utan vi måste se till det to-
tala behovet i hela landet. Jag hoppas att det skall vara möjligt att få fram
tankegångar om detta, och jag vill gärna se en koppling mellan de här olika
åtgärderna.
Ulf Melin tog upp frågan om vilka universitet utbildningen skulle vara
knuten till. För egen del tycker jag att det är för tidigt att gå in på det, men
jag tycker samtidigt att det är rimligt att SLU, med utgångspunkt i de verk-
samheter som finns, knyter mer kontakt med de universitet som finns i när-
heten. Låt vara att Alnarp inte precis ligger i något tätt beskogat område,
men det ligger nära Lund, och där finns en grupp som sysslar med sydsvensk
skogsforskning och som har kommit mycket långt; man har försöksstation i
Kronobergs län. Jag ser det som möjligt att vi fortsätter diskussionerna och
kommer fram till bra förslag som kan genomföras på det här området, gärna
i kontakt med våra nordiska vänner, både i södra Sverige och på sikt i norra
Sverige.
Anf. 62 NILS NORDH (s):
Fru talman! Jag förstår jordbruksministerns dilemma, men jag kan ändå
inte avhålla mig från att något förtydliga vad en sådan här utbildning skulle
innebära.
Jag är övertygad om att SLU:s medel för forskning till den södra delen av
landet måste öka betydligt i förhållande till dagens läge. Det kräver egentli-
gen näringen - det är den enkla sanningen.
Sedan säger jordbruksministern att Värnamo inte har den kontakt med
universiteten som behövs. Då kan jag passa på att upplysa jordbruksminis-
tern om att Möbelinstitutet flyttade från Stockholm till Jönköping, där det
tidigare fanns träteknisk utbildning. I Nässjö etableras Träcentrum. Man har
där alldeles förträffliga kontakter med universitetet i Linköping. Man knyter
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svarpå interpella-
tioner
55
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svarpå interpella-
tioner
också kontakter med utbildningscentret i Värnamo. Här finns alltså de kon-
takterna.
Till det kan läggas att vi ändå både i Jönköping och i Växjö har högskolor
som biträder Värnamo med det som är nödvändigt.
Jag tycker att det är beklagligt att en så gammal verksamhet går i graven
utan att vi tar hänsyn till konsekvenserna. Jag sade inte, herr jordbruksmi-
nister, att jordbruksministern skulle gå till SLU och tala om vad som gäller -
jag frågade bara var och hos vem det slutliga ansvaret ligger.
Talmannen anmälde att Ulf Melin anhållit att till protokollet få antecknat
att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 63 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):
Fru talman! Låt mig en gång till understryka vad jag tidigare sagt, nämli-
gen att jag tror att vi som har deltagit i den här debatten har en gemensam
uppfattning om det nödvändiga i en sydsvensk skogsutbildning. Jag skall inte
gå in i någon detaljdiskussion om vilken som är den lämpligaste orten. När
jag säger att det finns brister av olika slag är det inte bara mina egna funde-
ringar, utan det är också det som jag har erfarit från SLU:s sida under be-
handlingen av den här frågan.
Jag tror att det är riktigt, som Nils Nordh hävdar, nämligen att Småland
och de småländska länen - såväl Jönköpings som Kronobergs län - är utom-
ordentligt intressanta i den diskussion som har förts om förläggning av olika
utbildningsplatser och olika forskningsobjekt på skogs-och träindustrins
sida. Jag ser det också som nödvändigt att detta tas med i den bedömning
som så småningom måste göras.
Det som händer är att vi nu ändå tar en övergripande diskussion om skogs-
utbildningen, lika väl som vi efter den utvärdering som har gjorts kommer
att föra en övergripande diskussion om hela Lantbruksuniversitetet. Den ut-
värderingen och den diskussionen är nödvändig och skall naturligtvis åter-
komma. Sådana situationer leder alltid till vissa förändringar, till det bättre
förhoppningsvis.
Jag känner på mig var ansvaret ligger - det vill jag säga till Nils Nordh -
även om det då och då försätter mig i ett litet dilemma och även om det, som
Ulf Melin sade, skulle innebära att jag inte alltid mår bra. Dess bättre mår
jag förhållandevis bra i alla fall. Jag hoppas att det skall bli bra också för
skogsutbildningen.
Talmannen anmälde att Nils Nordh anhållit att till protokollet få antecknat
att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
56
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Anf. 64 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Ulla Tilländer har frågat mig om regeringen är beredd att sna-
rast införa stränga lagar mot rattfylleri till skydd för alla som rör sig på gator
och torg.
Att det är förkastligt att köra bil med alkohol i kroppen är en värdering
som jag tror att i stort sett alla i vårt land omfattar. Alltsedan vi på 1920-
talet fick våra första straffregler på området har lagstiftningen intagit en allt
strängare hållning till det mycket farliga beteende som rattfylleri utgör.
Redan år 1934 infördes frihetsstraff som en regelmässig påföljd för rattfyl-
leri. Fängelse var också under många år den dominerande påföljden för det
brott som vi i dag benämner grovt rattfylleri, litet förenklat uttryckt, att köra
bil eller motorcykel med minst 1,5 promille alkohol i blodet. Den signalen
till samtliga har nog också varit en av de klarare som vår strafflagstiftning
har sänt ut. Tyvärr skedde en förändring vid halvårsskiftet år 1990 när på den
förra regeringens initiativ ett antal ändringar av rattfylleribestämmelserna
trädde i kraft. Resultatet av de ändringarna blev att villkorlig dom har blivit
en allt vanligare påföljd för grovt rattfylleri.
Det var en mycket olycklig utveckling. Redan i vår första regeringsförkla-
ring aviserades därför hårdare tag mot det grova rattfylleriet. Bara några må-
nader efter regeringsskiftet tillsattes också Väg- och sjöfyllerikommittén,
som fick till uppgift att se över reglerna för grovt rattfylleri. Eftersom rege-
ringen ansåg frågorna brådskande fick kommittén relativt sett mycket kort
tid på sig.
Kommittén kommer också att överlämna sitt betänkande redan om två
veckor (18 december). Utan att vilja föregripa utredningens förslag vill jag
erinra om att regeringen i höstens regeringsförklaring har slagit fast att ett
förslag med inriktning på sänkt promillegräns för grovt rattfylleri, skärpta
straff för grovt rattfylleri samt ökad enhetlighet i tillämpningen kommer att
läggas fram. Dessa förslag kommer att grunda sig på Väg- och sjöfyllerkom-
mitténs förslag. Även om det är angeläget med ändringar måste dock försla-
gen självfallet beredas på det sätt grundlagen kräver, varför inget kan ändras
över en natt. Målet är dock att ha ett regeringsförslag klart före sommaren.
Som Ulla Tilländer säger är det av vikt att samhället visar att rattfylleri
inte kan accepteras under några förhållanden. Det viktiga är att de straff-
rättsliga reglerna är utformade på ett sådant sätt att de aktivt medverkar till
att minska antalet trafiknykterhetsbrott.
Jag menar att fängelse skall vara normalpåföljden för grovt rattfylleri. Ett
strikt upprätthållande av den principen innebär en tydlig varningssignal till
dem som, med Ulla Tilländers ord, är lättsinniga och obetänksamma i sitt
förhållningssätt till kombinationen alkohol och trafik.
Som ett resultat av Trafikpolisutredningens nyligen avgivna förslag kan en
ökad satsning på trafikövervakningen förväntas, inkluderande en ökning av
antalet alkoholutandningsprov vid trafikkontroller. Utredningens betän-
kande har varit ute på remiss. Svaren håller på att sammanställas. Därefter
kommer regeringen med nödvändiga förslag för att effektivisera trafiköver-
vakningen.
Svar på interpella-
tioner
57
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
58
Ett ensamt fängelsestraff har enligt tillgänglig forskning inte så stor indivi-
dualpreventiv effekt, dvs. sannolikheten för att den dömde kommer att åter-
falla i rattfylleri är för hög för att situationen skall kunna anses vara accepta-
bel. Jag har i andra sammanhanget sagt att fängelsetiden bör användas till
något vettigt. Eftersom en mycket stor andel av dem som lagfors för grovt
rattfylleri har alkoholproblem vore det en fördel om fängelsetiden kunde an-
vändas för någon form av vårdinsats. Jag vet att Väg- och sjöfyllerikommit-
tén överväger ett förslag om särskilda fängelser för rattfyllerister där fängel-
sestraffet förenas med åtgärder mot alkholmissbruk. Jag avser givetvis att
återkomma till den frågan så snart kommitténs förslag har beretts.
Ulla Tilländer nämner även att vi bör ta efter Norge och införa bestämmel-
ser om bildråp när någon i berusat tillstånd har kört ihjäl en annan. Till att
börja med skall man hålla i minnet att Norge har en sett till promillereglerna
lindrigare lagstiftning än vad vi har. Gränsen för straffbarhet går vid 0,5 pro-
mille. Liksom vår brottsbalk innehåller den norska straffeloven straffbe-
stämmelser om vållande till annans död. Att vållandet har skett vid bilkör-
ning är, liksom hos oss, ett exempel på när tillämpning av straffbestämmel-
sen kan komma i fråga. Någon särskild straffbestämmelse om bildråp finns
alltså inte. I Norge är maximistraffet för vållande till annans död fängelse i
tre år, eller vid särskilt försvårande omständigheter sex år. I Sverige är maxi-
mistraffet två års fängelse och fyra år om brottet är att betrakta som grovt.
Den svenska lagstiftningen skiljer sig alltså inte i någon avgörande grad från
den norska.
Jag vill också påpeka att det redan i dag är så att den som har blivit av med
körkortet på grund av grovt rattfylleri måste genomgå en särskild lämplig-
hetsprövning och visa att han inte har alkoholproblem innan han får förnyat
körkortstillstånd. En sänkning av promillegränsen för grovt rattfylleri borde
leda till att kretsen som blir föremål för den strängare prövningen vid åter-
fåendet av körkortet vidgas.
Jag förstår att det finns en otålighet med att det kan tyckas dröja länge
med förslag till åtgärder mot onykterheten i trafiken. Även på detta område
måste dock kraven på rättssäkerhet och väl genomtänkta regler upprätthål-
las. Som jag nu redovisat i kammaren har regeringen alltsedan tillträdet varit
aktiv med att arbeta fram sådana förslag. Arbetet kommer också att inom
kort leda till konkreta regeringsförslag. Jag har gott hopp om att dessa för-
slag kommer att aktivt medverka till en minskning av antalet påverkade fö-
rare.
Anf. 65 ULLA TILLÄNDER (c):
Fru talman! Jag vill tacka justitieministern för det utförliga svaret. Det ger
hopp om ett sakernas bättre tillstånd inom en snar framtid på det här områ-
det.
En upplysning som gavs i den historiska återblicken av frågan är speciellt
intressant, och jag tycker att det är viktigt att man lyfter fram den. Det är
upplysningen om vad som hände på lagstiftningens område 1990. Justitiemi-
nistern sade följande: ”Tyvärr skedde en förändring vid halvårsskiftet år
1990 när på den förra regeringens initiativ ett antal ändringar av rattfylleribe-
stämmelserna trädde i kraft. Resultatet av de ändringarna blev att villkorlig
dom har blivit en allt vanligare påföljd för grovt rattfylleri.” Justitieministern
konstaterade vidare att det var en mycket olycklig utveckling.
Det här omdömet om den förra regeringens åtgärder på rattfylleriområdet
kan man helhjärtat instämma i. En villkorlig dom upplevs både av dem som
domen gäller och av allmänheten som ett frikännande. Det är ett flagrant
exempel på en mentalitet som också har tagit sig uttryck i en lagstiftning som
tar mer hänsyn till dem som begår en straffbar handling än till själva brottet.
Därför finns det all anledning att stödja de intentioner som justitieministern
och regeringen har när det gäller att skärpa hanteringen på det här området.
Jag är naturligtvis medveten om att det juridiska lagkonstruerandet inte
får ha sin motivering i känslostormar, indignation eller hämndlystnad. Men
lagstiftningen måste ändock på ett ställföreträdande sätt ge uttryck för den
djupa rättskänsla som människor i gemen ändå känner.
Om det inte sker reagerar människor på två olika sätt. Man kan resignera
inför den släpphänthet som man tycker sig se, då människor frias trots att de
har gjort sig skyldiga till brott som borde bestraffas. Om en sådan resignation
breder ut sig och omfattas av många, innebär det en stor värdeförlust för
rättsväsendet och för samhället som helhet. Men människor kan i stället gri-
pas av ett ursinnigt hämndbegär, en lust att ta rättvisan i egna händer. Detta
stannar dess bättre oftast vid verbala uttryck, men avslöjar ändå en missräk-
ning inför vad samhället rimligen borde göra.
Den tidtabell som justitieministern nämner - att man skall framlägga ett
förslag före sommaren - ger en känsla av att man verkligen inser det ange-
lägna i att snabbt få fram en skärpning av den lagstiftning som hittills har
avsatt sådana resultat som dem jag nämnde i min interpellation. En elvaårig
pojke som gick på trottoaren utanför sitt hem blev t.ex. påkörd av en rattfyl-
lerist. Det finns tyvärr många liknande exempel.
Jag vill understryka att man inte kan ta miste på regeringens insikt om att
det nuvarande tillståndet är otillfredsställande och inte heller på regeringens
goda vilja att vidta åtgärder.
Man kan ändock inte dölja en liten farhåga. Trots att åtgärder vidtas och
skärpning sker av lagstiftningen är man ändå litet orolig för att det inte skall
bli något synbart resultat ute på fältet. Man måste efterlysa att den skärpning
av lagstiftningen som justitieministern aviserar även skall medföra en skärp-
ning av tillämpningen. Dessutom måste skärpningen av lagstiftningen och
tillämpningen bli uppmärksammade av presumtiva rattfyllerister. De måste
få reda på detta. Det måste vara en angelägen förebyggande åtgärd att man
i regelbundet återkommande kampanjer framhåller att här kommer att ske
en skärpning och att det kommer att kosta att göra sig skyldig till rattfylleri.
Justitieministern nämner det svenska begreppet vållande till annans död i
svaret, i samband med hänvisningen till norska förhållanden. Utan att gå in
på någon lagteknisk diskussion vill jag fråga om inte detta innebär en mindre
rigorös syn. Rattfyllerister som t.ex. kör ihjäl gångtrafikanter tilldöms ett
straff på bara några månader. Det finns många sådana fall. Jag har refererat
till ett sådant fall. Detta är en fråga som jag gärna vill ställa till justitieminis-
tern.
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
59
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Svar på interpella-
tioner
Anf. 66 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Ulla Tilländer tog upp flera olika frågor i slutet av sitt anför-
ande som verkligen är väl värda att diskutera.
Precis som Ulla Tilländer säger är det viktigt att skärpningen av lagstift-
ningen även får effekt i verkligheten. En punkt som är väsentlig i samman-
hanget är risken för upptäckt. Som jag sade i mitt interpellationssvar har
bl.a. Trafikpolisutredningen pekat på möjligheterna att i större utsträckning
utöva kontroll på våra vägar. Risken för upptäckt är en viktig del.
När det gäller den dömande verksamheten är formuleringen i lagtext och
motiv av avgörande betydelse för vilket genomslag våra tankar bakom lag-
stiftningen får. Vi har ett avskräckande exempel i den senaste lagstiftningen.
Tankarna bakom denna lagstiftning slog igenom när man utnyttjade möjlig-
heten till villkorlig dom i så stor utsträckning.
Sedan till begreppet vållande till annans död. Om man följer debatten i
media får man intrycket, som Ulla Tilländer säger, att påföljderna är mycket
låga. I våras gav jag ett uppdrag för att få en översyn av hur våra domstolar
utnyttjar de möjligheter som lagen ger, var man ligger i strafflatituden och
om påståendet att man i mycket stor utsträckning utdömer minimistraff är
korrekt. Jag tror att vi under våren - jag vågar inte nämna någon tidpunkt
som jag inte kan stå för - kommer att få en sammanställning som professor
Hans Klette står bakom. Vi får då generellt se hur våra domstolar dömer och
om det finns skäl för oss att göra höjningar. I dag har vi i stort sett bara de
kunskaper som förmedlas genom massmedia. Den massmediala vinklingen
utgår naturligtvis i de flesta fall från mera spektakulära inslag.
Om kartläggningen visar att man ligger mycket lågt i utnyttjandet av
strafflatituderna finns det verkligen skäl för oss att se över den lagstiftning
vi har.
Anf. 67 ULLA TILLÄNDER (c):
Fru talman! Jag vill också tacka för det här tillägget. Om regeringens av-
sikt är att skärpa lagstiftningen, men skärpningen inte får avsett resultat,
med skärpta straff som följd, är det inte tillfredsställande. Därför var det
som justitieministern sade om påföljden värdefullt. Det måste ske en upp-
följning ute i lagstiftningens yttersta grenverk.
Dessutom noterade jag naturligtvis den glädjande uppgiften att trafik-
övervakningen skall skärpas. En ökad satsning förväntas där. Det är natur-
ligtvis också mycket angeläget.
Jag vill än en gång betona att man inte kan ta miste på justitieministerns
vilja att få en ändring till stånd. Jag vill ändå än en gång understryka att det
är viktigt att det som måste göras också görs snabbt. Det måste komma en
klar och otvetydig reaktion från samhällets sida, som i ord och handling säger
att priset är högt för den som med vett och vilja, med alkohol i kroppen,
sätter sig bakom ratten och kör ihjäl en människa.
Jag vill med detta än en gång tacka justitieministern för det utförliga sva-
ret.
Överläggningen var härmed avslutad.
60
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Föredrogs och hänvisades
Förslag
1992/93: RR3 till finansutskottet
Motionerna
1992/93:N41-N46 till näringsutskottet
1992/93:Sk23 och Sk24 till skatteutskottet
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1992/93:134 Förändringar i de kommunala bostads-
tilläggen för år 1993 m.m.
1992/93:Sf20 av Berith Eriksson m.fl. (v)
1992/93:Sf21 av Doris Håvik m.fl. (s)
Konstitutionsutskottet betänkanden
1992/93:KU13 Godkännande av Europarådets konvention om utlänningars
delaktighet i samhällslivet på kommunal nivå
1992/93:KU14 Vissa kyrkliga frågor
Skatteutskottets betänkande
1992/93:SkU9 Vissa uppbörds- och indrivningsfrågor, m.m.
Lagutskottets betänkanden
1992/93:LU14 Ändringar i aktiebolagslagen m.m.
1992/93:LU15 Utländska förvärv av fast egendom
Utrikesutskottets betänkande
1992/93:UU1 Krigsmaterielexport
Försvarsutskottets betänkande
1992/93:FöU5 Väpnad styrka för tjänstgöring utomlands
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1992/93:SfU3 Förvar av barn m.m.
1992/93:SfU4 Rätten till folkpension m.m.
Kulturutskottets betänkande
1992/93:KrU7 Filmpolitiken
Jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU8 FN:s konferens om miljö och utveckling år 1992 - UNCED
61
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden
1992/93 :AU2 Lönegarantifonden
1992/93:AU5 Semesterlöneförsäkring för små företag
62
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 3 december
1992/93:59 av Sylvia Lindgren (s) till socialministern om den sociala välfär-
den:
Arbetslösheten fortsätter att öka. Allt fler arbetslösa utförsäkras från A-
kassorna. Socialbidragen blir en allt tyngre börda för kommunerna. Att ar-
betslösheten har ytterligare negativa konsekvenser - känslan av att inte vara
till någon nytta, håglöshet, odelaktighet, osv. - är kända begrepp.
Självfallet speglar arbetslösheten av sig också på barnens situation.
Det är därför allvarligt när nedskärningar på barns och ungdomars verk-
samheter accelererar.
För att bara ta några exempel från Stockholms stad:
- parklekar i ytterstaden läggs ned
- bidragen till idrottsrörelserna minskar
- bad- och idrottsanläggningar läggs i ”malpåse”
- ”vår teater” drabbas av stora sparbeting
- skola och fritidsverksamhet får kraftigt minskade bidrag
- mellanstadieverksamheten avvecklas
- samlings- och föreningslokaler läggs ned.
Alla dessa åtgärder får naturligtvis en rad negativa konsekvenser. Barnen
kommer att hänvisas till tomma lägenheter, videotittande eller besök i city
och på varuhus med allt vad det kan innebära av ökat våld, snatteri och all-
män rastlöshet.
I den första rapporten från Sverige beträffande KONVENTIONEN OM
BARNETS RÄTTIGHETER som lämnades den 1 september 1992 står det
bl.a. i inledningen:
”Det är dags att i högre grad än tidigare sätta barnens behov i fokus. Barn-
perspektivet skall prägla alla de samhällsområden där barns intressen be-
rörs.”
Under avsnittet familjepolitiken och skolan står det: ”Barnets bästa är
också en utgångspunkt i familjepolitiken. Den skall också präglas av valfri-
het för barnfamiljerna och jämställdhet mellan kvinnor och män.”
Det står vidare att ”för att i än högre grad sätta barnens behov i centrum
genomförs en valfrihetsrevolution inom barnomsorg, familjepolitik och
skola” osv.
Mot bakgrund av verkligheten som den ser ut i Stockholm i dag känns
ovan nämnda citat mycket avlägsna. En stor del av barn- och ungdomsverk-
samheterna minskar eller läggs ned helt. Vart tog alla de vackra orden om
valfrihet vägen?
I anledning av det anförda får jag ställa följande frågor till socialminister
Bengt Westerberg:
1. Stämmer rapportens inledning överens med verkligheten av i dag?
2. Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att ge kommunerna möjlighet
att ordna barn- och ungdomsverksamheten på ett bättre sätt?
3. Har statsrådet för avsikt att vidta extra åtgärder för att underlätta situatio-
nen i storstäderna?
den 4 december
1992/93:60 av Margareta Viklund (kds) till utrikesministern om konventio-
nen om inhumana vapen, m.m.:
Minor vållar ett oerhört lidande för miljoner människor i tredje världens
länder. Rapporterna om hur plastminor som ser ut som leksaker exploderar
i händerna på barn och om, hur kvinnor som samlar ved och bönder som
arbetar på fälten förlorar armar och ben när minor helt utan förvarning ex-
ploderar är förfärande. Under långvariga inbördeskrig i Nicaragua, El Salva-
dor, Somalia, Etiopien, Eritrea, Namibia, Kurdistan, Afghanistan och Cam-
bodja spreds miljontals minor. Ofta helt utan kontroll, minkartor och utan
hänsyn till civilbefolkningen.
Dessa minor ligger kvar långt efter det att krigen är slut och gör det omöj-
ligt för flyktigen att återvända hem, bonden att bruka jordarna, kvinnan och
barnet att valla boskapen, samla ved och leka i dikeskanterna. Efter vapens-
tillestånd ligger minor kvar som dödsfällor i årtionden. I Cambodja är i dag
minrisken den tredje största hälsorisken för befolkningen efter malaria och
TBC. Många steg på landsbygden i Afghanistan och Cambodja har blivit
minröj ningsoperationer.
Minorna leder också till stora ekonomiska skador då man inte kan driva
jordbruk och transporter på grund av minrisken.
I dag uppskattar man att det finns över 10 miljoner minor i Afghanistan,
kanske lika många i Cambodja och över 1 miljon i Somalia. 1 Nicaragua be-
räknar man att det finns en mina på var 30:e invånare kvar i terrängen.
Många internationella organisationer arbetar med minröjningsarbete och
med vård av stympade människor i de fattiga länder som lider under mine-
ringens fasor. Som exempel kan nämnas FN, Amerikas Watch, Röda korset,
en rad kyrkliga organisationer, fredsorganisationer, den tyska medicinska bi-
ståndsorganisationen Medico, Vietnam Veterans of America Foundation
och Physicians for Human Rights.
Arbetet syftar till att sprida opinion och kunskap i minfrågan, röja minor
och ge stöd till miljontals offer för minor i tredje världen. Ländernas mintill-
verkning och minexport kartläggs också. Ytterst syftar arbetet till att stoppa
ytterligare spridning av dessa inhumana vapen genom en överenskommelse
om ett internationellt stopp för tillverkning, handel och användning av
främst antipersonella minor.
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
63
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
Jag anser att den svenska regeringen bör agera både i Sverige och interna-
tionellt för att underlätta saneringen av minor i de värst drabbade länderna
samt för en begränsning av användandet och spridandet av minor i fortsätt-
ningen.
FN-konventionen om inhumana vapen trädde i kraft 1983. Till den kon-
ventionen finns ett särskilt minprotokoll, det andra protokollet, som reglerar
användningen av landminor. I konventionen sägs att ett eller flera FN-länder
inom tio år, dvs. före 1993 års utgång, kan begära att en översynskonferens
skall inkallas. Detta för att kunna utvidga t.ex. minprotokollets omfattning
samt för att fokusera ett internationellt intresse kring minproblematiken.
Det är också viktigt att utvidga protokollet om brandvapen samt att försöka
få in laservapen och sjöminor i nya protokoll under Konventionen om inhu-
mana vapen.
Sverige bör också kunna agera för ett internationellt exportstopp av mi-
nor.
Med hänvisning till det anförda vill jag fråga utrikesministern:
- Kommer regeringen att ta kontakt med andra länder i FN för att få till
stånd en översynskonferens om konventionen om inhumana vapen och
därmed dess minprotokoll?
- Kan regeringen ställa till förfogande ytterligare ekonomiska, teknologiska
och personella resurser för minröjning i de värst drabbade länderna?
- Anser regeringen att Sverige har ett särskilt ansvar för minröjning i de län-
der där svenska minor, och minor med svenska sprängämnen, fortfarande
utgör fara för civilbefolkningen?
- Kommer Sveriges regering att på något sätt agera för ett internationellt ex-
portstopp av anti-personella minor?
1992/93:61 av Göran Astrand (m) till statsrådet Reidunn Laurén om riksda-
gens sammansättning och valsystemets utformning:
Frågor om val till riksdagen och riksdagens arbetsformer diskuteras för
närvarande av bl.a. två utredningar - Personvalskommittén och Riksdagsut-
redningen.
Pågående utredningar kommer att ge underlag för ställningstaganden om
förändringar av valsystemet och riksdagens arbetsformer, men det är enligt
min mening angeläget att dessa frågor förs ut i en vid och allsidig debatt.
Riksdagens särskilda debatt om riksdagsarbetets förutsättningar är ett bra
exempel.
Parallellt med debatten om personval bör därvid bl.a. uppmärksammas
valsystemets framtida utformning, mandatperiodernas längd, samtidiga riks-
dagsval och kommunala val samt antalet ledamöter i riksdagen.
Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Laurén:
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att vidga debatten om riks-
dagens sammansättning och valsystemets utformning?
1992/93:62 av Karin Israelsson (c) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om svensk
alkoholpolitik avseende EG och EES:
Riksdagen har vid upprepade tillfällen fastslagit, att grunden för svensk
alkoholpolitik skall ligga fast i förhandlingar med EG. Senast har detta be-
kräftats vid riksdagens behandling av EES-avtalet den 18 november 1992, då
monopolen vidhölls med röstsiffrorna 301 mot 23 för att monopolen skulle
upphöra.
Regeringen har vid upprepade tillfällen bekräftat att alkoholpolitikens
grunddrag inte skall rubbas, vilket bekräftats i bl.a. direktiven till Alkohol-
kommissionen.
Beträffande monopolen har Sverige vid upprepade tillfällen lagt fast att
de inte är diskriminerande, utan enbart grundade av hälsopolitiska skäl.
Härtill kommer att 45 europeiska medlemsstater i WHO den 17 septem-
ber 1992 skrivit under European Alcohol Action Plan, som avser att förverk-
liga målet att alkoholkonsumtionen fram till år 2000 skall sänkas med minst
25 %. Samtliga EG-länder har undertecknat detta dokument och Frankrike
kommer år 1995 att stå som värd för en konferens, vars syfte är att dokumen-
tera hur medlemsstaterna verkar för att 25-procentsmålet skall kunna upp-
nås. Mot den bakgrunden är det märkligt att statligt anställda tjänstemän
i ledande ställning, från Vin & Sprit AB, Konkurrensverket samt EFTA:s
övervakningsmyndighet agerar på konferenser och i massmedia på ett sådant
sätt, att trovärdigheten i av riksdag och regering fattade beslut undermine-
ras.
Eftersom frågan om svensk alkoholpolitik är av principiell karaktär för ett
ämnesområde, som i och för sig särskilt berörts i EG-kommissionens ytt-
rande över Sveriges ansökan, men som även kan röra andra för Sverige vä-
sentliga avtalsfrågor, skapar det tveksamhet hos allmänheten om trovärdig-
heten i politiska beslut kring EG.
Mot den bakgrunden vill jag ställa följande frågor till EG-ministern:
1. Vilka åtgärder har regeringen hitintills vidtagit för att informera verksche-
fer och andra ledande förtroendemän resp, tjänstemän för att förankra av
riksdag och regering fattade beslut?
2. Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att statligt anställda skall få
kunskap om vilka politiska direktiv som gäller för svensk alkoholpolitik?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 3 december
1992/93:274 av Alf Eriksson (s) till näringsministern om det statliga stödet
vid omlokalisering av industriell verksamhet:
Företagsledningen för Monark har beslutat inleda förhandlingar om ned-
läggning av all cykeltillverkning på moderföretaget i Varberg och avskeda
284 anställda. I företagsledningens förslag ligger också att flytta tillverk-
ningen till Vansbro i Dalarna, som ligger inom det fasta stödområdet. Det
kan med fog misstänkas att ledningen avser att söka statliga stöd för att
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 38
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
66
bygga ut tillverkningen i Vansbro, samtidigt som arbetslöshetskassorna och
Varbergs kommun får ta kostnaderna för de nuvarande anställda i Varberg.
För närvarande går 1 211 personer (4%) arbetslösa i Varbergs kommun
och 1 204 personer är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ytterligare 600 är
varslade om uppsägning.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga näringsministern följande:
Är det möjligt att utnyttja statliga stöd om man lägger ner verksamhet på
en ort inom landet och bygger upp samma verksamhet i ett stödområde?
1992/93:275 av Maj-Lis Lööw (s) till justitieministern om en skuldsanerings-
lag:
Den senaste veckan har såväl socialminister Bengt Westerberg som bi-
ståndsminister Alf Svensson uttryckt sympati för tanken på en skuldsane-
ringslag.
Är justitieministern nu beredd att ompröva sitt beslut att lägga det färdiga
utredningsförslaget åt sidan?
1992/93:276 av Alf Eriksson (s) till näringsministern om svensk cykelindustri
och tullskyddet:
Under de senaste åren har importen av cyklar kraftigt ökat. Denna import
kommer till övervägande del från Kina och Taiwan. Den i särklass största
cykeltillverkaren i Sverige har under de senaste tre åren tappat 15 % av
marknaden till största delen beroende på lågprisimporten.
Den svenska cykelindustrin har ett sämre tullskydd mot de asiatiska län-
derna och därmed en betydande konkurrensnackdel. Jag tror att Sverige är
enda landet i Europa som inte har något verkligt tullskydd för cyklar.
Min fråga till näringsministern blir följande:
Är näringsministern beredd att ta initiativ till förändringar som ger svensk
cykeltillverkning samma tullskydd som konkurrenterna i Europa?
1992/93:277 av Gunnar Thollander (s) till socialministern om bilstödet:
Riksförsäkringsverket yrkar på att riva upp ett beslut angående bilstöd
som Socialförsäkringsnämnd 1 i Uppsala län beviljat en ung man som har
fått båda armarna amputerade i en olycka.
Är socialministern beredd att se över reglerna för bilstöd?
1992/93:278 av Lars Petersson (c) till kulturministern om ett nobelpris-
museum:
I dag är det torsdag den 3 december. Om exakt en vecka står Sverige i
fokus över hela världen. Då sker nämligen utdelningen av 1992 års nobel-
pris.
Nobelpriset har utomlands ett vetenskapligt värde, som få i Sverige förstår
vidden av. I flera av världens rikaste länder ökar intresset för att dra PR-
mässig nytta av sitt lands nobelpristagare. Sålunda finns t.ex. i Chicago,
USA, ett särskilt museum där USA:s nobelpristagare finns representerade.
Sverige har en unik möjlighet att presentera varje års nobelpristagare,
inom varje belönat område samt den forskning för vilken var och en av dem
erhållit världens förnämsta utmärkelse.
Sverige borde ha ett nobelprismuseum, dit studenter och forskare samt
turister från hela världen vallfärdar och som kunde bli naturligt centrum vid
de årligen återkommande nobelprisfestligheterna. Museet kunde uppföras
och organiseras i samverkan med bl.a. Nobelstiftelsen samt nationella och
internationella företag och forskningsstiftelser.
Är statsrådet beredd att utreda förutsättningarna för ett nobelprismuseum
i Sverige?
1992/93:279 av Iréne Vestlund (s) till försvarsministern om anstånd med va-
penfri tjänstgöring:
Frågan om anstånd med vapenfri tjänstgöring prövas av Vapenfristyrel-
sen. Jag har fått kännedom om ett flertal fall av avslag på uppskov av vapen-
fri tjänstgöring.
Enligt Vapenfristyrelsen hindrar nuvarande lagstiftning möjligheterna till
anstånd i de fall jag blivit informerad om.
Enligt lagtexten skall samma grunder gälla för alla värnpliktiga.
Min fråga till försvarsministern är:
Prövas vapenfrias anståndsansökningar hårdare är anståndsansökningar
till annan värnpliktstjänstgöring?
1992/93:280 av Henrik S Järrel (m) till kommunikationsministern om ökad
tillgång till järnvägsförbindelser:
Enligt vad jag erfarit lär SJ eller Banverket kräva en årlig ”stoppavgift”
från vissa kommuner som önskar att vissa tåg till och från Stockholm skall
göra uppehåll vid centralort inom kommunen.
Katrineholm och Flen lär sammantaget på årsbasis betala 950 000 kr för
dessa ”stopptjänster”. Kostnaden uppkommer, såvitt är känt, när man kopp-
lar på en extra sittvagn till ett sowagnståg. Den extra vagnen orsakar ranger-
bankostnader på annan ort utmed stambanan.
På flera av dessa orter ställer man sig högst frågande till denna ordning.
Ofta handlar det om att få tillgång till en eller ett par bekväma kvällsav-
gångar mellan 21.00 och 23.30.
Vilka åtgärder kan statsrådet vidta för att öka tillgången till goda järnvägs-
förbindelser, utan att detta medför ökade kostnader för kommunerna?
1992/93:281 av Kent Carlsson (s) till kommunikationsministern om Bromma
flygplats:
I dag, torsdag morgon, störtade ytterligare ett flygplan i närheten av
Bromma flygplats. Planet störtade i ett tättbefolkat område. När denna
fråga skrivs har två döda hittats, men polisen befarar att fler har dödats.
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
67
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
När riksdagen i våras diskuterade Bromma flygplats framtid hävdade vi
Socialdemokrater att det är vansinnigt att behålla en stor trafikflygplats så
nära inpå stora bostadsområden. Framför allt pekade vi på den stora risk för
olyckor som finns, en farhåga som vi nu tyvärr fått bekräftad.
Bromma flygplats medför också en rad andra problem. Omkringboende
och boende på Södermalm klagar berättigat över kraftig ökning av bullret
samt stark fotogenlukt.
Trots dessa allvarliga invändningar mot Bromma flygplats beslutade den
borgerliga majoriteten att Bromma skulle vara kvar och t.o.m. få utökad tra-
fik.
Jag vill därför fråga kommunikationsministern:
Är regeringen nu beredd att ompröva sin ståndpunkt och i stället verka
för en nedläggning av Bromma flygplats?
1992/93:282 av Leif Marklund (s) till näringsministern om utförsäljningen av
statliga företag:
Överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna om ett
moratorium vad gäller utförsäljning av statliga företag gäller från september.
I ett frågesvar har näringsministern bekräftat att det gäller. Det kan tyckas
något märkligt att förberedelsearbetet fortsätter som om ingenting hänt.
Kommer näringsministern att avbryta förberedelsearbetet av sitt privatise-
ringsprogram?
1992/93:283 av Britta Bjelle (fp) till justitieministern om reglerna om häkt-
ning och Europa och FN-konventionen:
En av landets experter på folkrätt, docenten Göran Melander, har i en
artikel i tidskriften Advokaten påtalat att Sverige eventuellt bryter mot
europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (Europakonventionen)
och FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FN-kon-
ventionen) vad gäller RB 24:1.
Melander menar att bestämmelsen i andra stycket kan uppfattas som en
regel om obligatorisk häktning. Bestämmelsen innebär att häktning skall ske
om det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och det inte är
uppenbart att skäl för häktning saknas.
Hur Europakonventionen ställer sig till obligatorisk häktning har ej prö-
vats - praxis saknas. FN-konventionen är däremot helt klar på denna punkt.
Om man accepterar påståendet att RB 24:1 utgör en regel om obligatorisk
häktning bryter Sverige mot FN-konventionen.
Mot denna bakgrund vill jag fråga justitieministern:
Ämnar justitieministern vidta någon åtgärd för att klargöra om och/eller
för att undvika att Sverige skulle bryta mot Europa- eller FN-konventionen
på denna punkt?
1992/93:284 av Pär Granstedt (c) till statsrådet Görel Thurdin om miljöpröv-
ningen av Rödkobbsleden:
Planerna på att dra en ny farled genom Rödkobbsfjärden i Stockholms
skärgård väcker allvarliga farhågor ur miljösynpunkt.
På vad sätt avser statsrådet att säkerställa att förslaget om Rödkobbsleden
blir föremål för en tillräckligt ingående prövning från miljösynpunkt?
1992/93:285 av Erling Bager (fp) till arbetsmarknadsministern om Cityvarvet
i Göteborg:
För att undvika en nedläggning av Cityvarvet i Göteborg har de anställda
gjort ett försök att rädda varvet genom att en speciell rekonstruktionsgrupp
lagt fram ett förslag om fortsatt drift vid varvet. Men ägaren, statliga Celsius,
ämnar inte utreda förutsättningarna för fortsatt verksamhet.
Rekonstruktionsgruppen har beräknat att man kan driva varvet vidare
med vinst. Den påpekar också att det blir mycket dyrare för samhället att
avveckla varvet än att betala de extra pengar som behövs.
Med anledning av det anförda vill jag ställa följande fråga:
Avser regeringen att ta några initiativ för att förutsättningarna för fortsatt
verksamhet vid Cityvarvet i Göteborg utreds?
1992/93:286 av Ylva Annerstedt (fp) till miljöministern om förbud att an-
vända blyhagel:
Nya undersökningar i såväl Sverige som utlandet visar att de blyhagel som
jägare använder utgör en mycket stor förorening i naturen.
Den beräknade blymängden som jakten i Sverige dumpar i den svenska
naturen är ca 800 ton varje år. Forskarna menar att jakten med blyhagel or-
sakar mycket större föroreningar än den samlade trafikens utsläpp av blyhal-
tiga ämnen.
Flera länder har uppmärksammat detta och i både Danmark och Neder-
länderna blir jakt med blyghagel förbjuden fr. o. m. den 1 januari 1993.
Mot denna bakgrund vill jag fråga miljöministern:
Ar miljöministern beredd att verka för att blyhagel också förbjuds i Sve-
rige?
den 4 december
1992/93:287 av Tage Påhlsson (c) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om EES-av-
talet:
I debatten inför riksdagens beslut om godkännande av EES-avtalet för
några veckor sedan tillhörde jag dem som yrkade på en återförvisning av
ärendet.
Med hänvisning till de många oklarheterna - bl.a. beträffande grundlags-
frågorna - menade jag då, att ytterligare utredning och avvaktan på grund-
lagberedningens förväntade rapport i februari inte skulle äventyra EES-av-
talets ikraftträdande då detta ändå torde bli försenat genom det sannolika
folkomröstningsresultatet i Schweiz.
I debatten berördes inte frågan om de övriga 18 EES-ländernas status be-
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
69
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
70
träffande antagning och ratificering av avtalet. Situationen i dag är - såvitt
jag erfarit - att även Liechtenstein skall folkomrösta i december, medan en-
dast Portugal och Irland av EG-länderna har tagit beslut. De övriga kommer
enligt uppgift att besluta i resp, parlament efter hand - dock inte med säker-
het före årsskiftet.
Jag vill med anledning härav fråga Europaministern:
Vilka åtgärder avser regeringen att vidta i det fall folkomröstningsresultat
eller eventuellt senarelagt beslut i något land skulle försena avtalet?
1992/93:288 av Laila Strid-Jansson (nyd) till arbetsmarknadsministern om
bristen på medel till arbetslöshetsutbildningen:
Nu har man dragit åt svångremmen på alla arbetsförmedlingar, och har
inte råd att köpa utbildningar till arbetslösa längre. Pengarna är slut redan
efter ett kvartal. Budgetansvar saknas.
Eller är det måhända så, att det kan bero på att man har ett dåligt datasys-
tem på AMS, som inte kan räkna ut hur mycket pengar som går åt? Systemet
räknar nämligen bara ut per månad och inte per budgetår.
Vad avser arbetsmarknadsministern att göra åt detta?
1992/93:289 av Marianne Andersson (c) till statsrådet Beatrice Ask om om-
byggnad av Vänerskolan:
Den statliga specialskolan Vänerskolan för döva i Vänersborg har haft lo-
kalproblem under många år. Skolan är otidsenlig och ej handikappanpassad.
Ärendet har varit aktuellt i snart 15 år. Beroende på beslutsvånda i den förra
regeringen om inriktningen har ärendet dragit ut på tiden. Nu finns emeller-
tid ett förslag till ombyggnad framtaget, vilket också är prioriterat av SIH.
Ett snabbt beslut om igångsättning är mycket angeläget i första hand med
tanke på skolans verksamhet men också beroende på det svåra sysselsätt-
ningsläget i Fyrstadsområdet.
Jag vill därför fråga statsrådet:
När avser regeringen att bevilja medel till ombyggnad av Vänerskolan?
1992/93:290 av Olle Schmidt (fp) till näringsministern om marknadsföringen
av Sverige som turistland:
I våras beslöt riksdagen att anslå 100 miljoner kronor till Styrelsen för Sve-
rigebilden. Det var riksdagens intention att svensk turism inte skulle tappa
mark när Sveriges Turistråd avvecklades. Styrelsen för Sverigebilden har till
uppgift att marknadsföra Sverige utomlands genom att anslå medel till sådan
verksamhet. Hittills har enligt mina uppgifter endast ca 25 miljoner kronor
anslagits. Detta trots att det rimligtvis borde finnas behov av att myndighe-
ten på alla sätt medverkar till att Sverige marknadsförs utomlands även inför
sommaren 1993.
På grund av att Styrelsen för Sverigebilden inte aktivt medverkat till att
anslå medel för marknadsföringsprojekt riskerar man att missa turistsä-
songen 1993.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga näringsministern vilka åtgärder som
regeringen ämnar vidtaga för att de medel som anslagits till Styrelsen för
Sverigebilden används på ett effektivare sätt inför turistsäsongen 1993.
1992/93:291 av Hugo Bergdahl (fp) till finansministern om de s.k. fallskärms-
avtalen:
Avslöjandena om de mycket stora belopp som ett antal chefer i både privat
och offentlig tjänst har fått genom s.k. fallskärmsavtal har upprört många
människor.
Även finansministern härvid flera tillfällen uttalat sig mycket kritiskt mot
avtalen och har också initierat en utredning för att pröva om några av avtalen
i efterhand går att revidera.
Allmänhetens förtroende kräver att det finns ordentliga spelregler och en
offentlig redovisning också när det gäller vilka förmåner som skall utgå för
personer i chefsställning.
Jag vill därför fråga finansministern:
Avser finansministern att vidtaga åtgärder som motverkar att det även i
fortsättningen upprättas orimliga fallskärmsavtal?
1992/93:292 av Olle Schmidt (fp) till statsrådet Bo Lundgren om gransk-
ningen av bankernas kreditförluster:
Kreditförlusterna fortsätter att öka i Sverige. Flera miljarder kronor har
strömmat ur statens kassa.
Redan i mars utlovade regeringen att tillsätta en kommitté med uppgift att
närmare analysera finanskrisens orsaker och skadeverkningar på den
svenska ekonomin. Löftet upprepades i september när Gota Banks kredit-
förluster redovisades. Men ännu har ingen kommitté tillsatts.
Dessutom har det kommit till min kännedom att kommittén skall arbeta
fram till år 1995. För att kunna dra slutsatser inför framtiden borde frågan
snabbehandlas. Det är viktigt att snabbt hitta nya former för tillsyn.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet:
Varför har tillsättningen av kommittén dröjt, och hur motiveras den långa
utredningstiden?
1992/93:293 av Ingela Mårtensson (fp) till utrikesministern om krigsförbry-
telser i forna Jugoslavien:
En expertgrupp ledd av rättschef Hans Corell har på uppdrag av ESK stu-
derat förhållandena i forna Jugoslavien. De har rapporterat om grova brott
mot mänskliga rättigheter och föreslagit att en tribunal borde tillsättas.
Samtidigt har den svenska läkaren Christina Doctare rapporterat om sys-
tematiskt och strukturerat våld mot kvinnor.
Mot denna bakgrund vill jag fråga utrikesministern:
Avser utrikesministern att under ESK:s ministermöte eller i FN driva kra-
vet på en tribunal som granskar krigsförbrytelser i forna Jugoslavien?
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
71
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
1992/93:294 Hans Nyhage (m) till arbetsmarknadsministern om rekryterings-
stödet:
Allt oftare kommer uppgifter om att rekryteringsstöd inte alltid används
på det sätt det var tänkt. I ett fall som kommit till min kännedom uppmana-
des t.ex. en egenföretagare att kontakta arbetsförmedlingen för att erhålla
rekryteringsstöd. Företagaren fick detta, utan kostnad för honom själv, och
beställaren fick låga kostnader för utfört arbete.
Mig veterligen var det inte meningen att rekryteringsstödet skulle fungera
på detta sätt.
Min fråga till statsrådet blir därför:
Vilken kontroll har AMS och de lokala arbetsförmedlingarna när det gäl-
ler att garantera att rekryteringsstödet används på det sätt det var tänkt?
1992/93:295 av Eva Zetterberg (v) till statsrådet Beatrice Ask om statsbidra-
get till Stockholms stad för komvux:
I tid av arbetslöshet har det alltid tidigare ansetts som angeläget att stärka
möjligheten till utbildning. Inför budgetåret 1992/93 beslutade riksdagens
majoritet att skära ned statsbidraget till komvux med 150 miljoner kronor.
För Stockholms stads del innebar detta en nedskärning av 13 % av undervis-
ningstimmarna på komvux. Nu finns det tydligen 143 nya miljoner att för-
dela till vuxenutbildningen.
Jag vill därför fråga skolministern:
När och hur kommer Stockholms stad att få sin andel av de 143 miljo-
nerna?
1992/93:296 av Hans Lindblad (fp) till försvarsministern om utbildningen av
vapenfria:
I flerpartiuppgörelsen om besparingar i statens utgifter ingick bl.a. en ned-
dragning med 100 miljoner kronor per år av anslagen till den civila delen av
totalförsvaret.
Överstyrelsen för civil beredskap har angivit att en del av detta kan uppnås
genom att minska antalet vapenfria som utbildas t.ex. för äldreomsorg i krig.
I sak vore detta olyckligt, eftersom vi på många områden har behov av mer
personal i krig och beredskap. Däremot är det uppenbart att utbildningsti-
derna i många fall skulle kunna kortas avsevärt i förhållande till i dag. I prin-
cip bör, både för värnpliktiga och vapenfria, för utbildningsmålet styra ut-
bildningstidens längd. Nuvarande lagstiftning för vapenfria är dock helt rigid
och tar inte hänsyn till detta. Försvarsministern har tidigare, i fråga om tu-
sentals värnpliktiga, sänt hem dem mitt under pågående utbildning, utan att
krigsplacera dem. I fråga om vapenfria borde man - i avvaktan på ny lagstift-
ning - på liknande sätt kunna avbryta utbildningen, dock först när den en-
skilde nått den utbildningsnivå som krävs för krigsplacering i avsedd tjänst.
Jag vill därför fråga försvarsministern:
Vill försvarsministern förena skattebetalarnas krav om sunda statsfinanser
72
med totalförsvarets behov av rationell utbildning och därför undvika att va-
penfria åläggs mer utbildning än som behövs för resp, uppgift?
1992/93:297 av Kenneth Lantz (kds) till kommunikationsministern om över-
vakning av Öresundstrafiken:
En trafikreglering i Öresund är inför framtiden en viktig åtgärd som kom-
mer att bespara regionen onödiga incidenter beroende på slarv och dålig be-
vakning. Öresund är ett av världens mest trafikerade leder redan i dag. Vi
kommer att få en ökad trafik i framtiden genom en effektivare sjöfart med
mindre båter som eventuellt kan gå både på Östersjön och på såväl svenska
som tyska kanalsystem.
Denna trafikreglering saknas i dag. Jag tänker på tvånget att annonsera
sin resväg i allmänhet och om man har farligt gods i lasten i synnerhet. Det
blir ännu mer angeläget! Vi har därtill planer på att bygga en fast förbindelse
mellan Malmö och Köpenhamn.
Under denna byggtid kommer det att bli ännu mer aktuellt med en trafik-
övervakning i södra Öresund. Men det är inte tillräckligt att inrätta en even-
tuell trafikövervakning endast under byggtiden, utan den borde vara av be-
stående karaktär.
Öresundsregionen är både folkrik och trafikintensiv. Därför skulle en
olycka ställa till ofantliga skador. Detta måste förebyggas på av oss i dag
kända sätt. Farligt gods och avfall är en stor riskfaktor även för sjöfarten.
Jag vill med ovanstående som grund fråga kommunikationsministern om
han är beredd att arbeta för en bestående tjänst för trafikövervakning i Öre-
sund.
1992/93:298 av Sigge Godin (fp) till statsrådet Bo Lundgren om forskningen
om orsakerna till plötslig död bland orienterare:
Svenska orienteringsförbundet har med anledning av plötslig död bland
orienterare satt i gång ett omfattande forskningsarbete för att komma fram
till de orsaker som lett till plötslig död bland orienterare.
Två stora testprogram är planerade att genomföras omgående. För att
möjliggöra dessa insatser krävs att landstingen utfärdar specialremisser på
240 utvalda samt att regeringen anslår 6 miljoner kronor till den forskar-
grupp som bildats i Uppsala.
Jag vill ställa följande fråga till statsrådet:
Avser regeringen att medverka till att denna forskningsinsats snarast kom-
mer till stånd?
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
73
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
14 § Kammaren åtskildes kl. 13.02.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 § anf. 33 (del-
vis),
av talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 67 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/Barbro Nordström
74
Innehållsförteckning
1 § Avsägelse ......................................... 1
2 § Svar på interpellation 1992/93:34 om Turkiets militära närvaro i
norra Irak....................................... 1
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Berith Eriksson (v)
Viola Furubjelke (s)
3 § Svar på interpellation 1992/93:44 om Sydafrika............. 8
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Pär Granstedt (c)
4 § Svar på interpellation 1992/93:39 om regeringens förhandling med
EG om svenskt medlemskap ........................ 12
Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)
Gudrun Schyman (v)
Carl B Hamilton (fp)
5 § Svar på interpellation 1992/93:46 om narkotikakontrollen vid ett
EG-medlemskap ................................. 22
Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)
Sten Andersson i Malmö (m)
6 § Svar på interpellation 1992/93:42 om ökade järnvägsinvesteringar 29
Kommunikationsminister Mats Odell (kds)
Georg Andersson (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Bo Nilsson (s)
Elving Andersson (c)
Stefan Attefall (kds)
7 § Svar på interpellation 1992/93:53 om utvärderingen av 1988 års
trafikpolitiska beslut ............................... 42
Kommunikationsminister Mats Odell (kds)
Ines Uusmann (s)
Hans Lindblad (fp)
8 § Svar på interpellation 1992/93:31 om lokalisering av skoglig hög-
skoleutbildning .................................... 49
Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)
Nils Nordh (s)
Talmannen (om debattreglerna)
Ulf Melin (m)
9 § Svar på interpellation 1992/93:54 om påföljder för rattfylleri . . 57
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Ulla Tilländer (c)
10 § Hänvisning av ärenden till utskott...................... 61
11 § Bordläggning ..................................... 61
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
75
Prot. 1992/93:38 12 § Anmälan om interpellationer
4 december 1992 1992/93:59 av Sylvia Lindgren (s) om den sociala välfärden. . 62
1992/93:60 av Margareta Viklund (kds) om konventionen om
inhumana vapen, m.m............................ 63
1992/93:61 av Göran Astrand (m) om riksdagens sammansätt-
ning och valsystemets utformning................... 64
1992/93:62 av Karin Israelsson (c) om svensk alkoholpolitik av-
seende EG och EES............................. 64
13 § Anmälan om frågor
1992/93:274 av Alf Eriksson (s) om det statliga stödet vid omlo-
kalisering av industriell verksamhet.................. 65
1992/93:275 av Maj-Lis Lööw (s) om en skuldsaneringslag . . 66
1992/93:276 av Alf Eriksson (s) om svensk cykelindustri och
tullskyddet..................................... 66
1992/93:277 av Gunnar Thollander (s) om bilstödet........ 66
1992/93:278 av Lars Petersson (c) om ett nobelprismuseum. . 66
1992/93:279 av Iréne Vestlund (s) om anstånd med vapenfri
tjänstgöring.................................... 67
1992/93:280 av Henrik S Järrel (m) om ökad tillgång till järn-
vägsförbindelser ................................ 67
1992/93:281 av Kent Carlsson (s) om Bromma flygplats..... 67
1992/93:282 av Leif Marklund (s) om utförsäljningen av statliga
företag........................................ 68
1992/93:283 av Britta Bjelle (fp) om reglerna om häktning och
Europa och FN-konventionen...................... 68
1992/93:284 av Pär Granstedt (c) om miljöprövningen av Röd-
kobbsleden.................................... 68
1992/93:285 av Erling Bager (fp) om Cityvarvet i Göteborg . 69
1992/93:286 av Ylva Annerstedt (fp) om förbud att använda
blyhagel....................................... 69
1992/93:287 av Tage Påhlsson (c) om EES-avtalet......... 69
1992/93:288 av Laila Strid-Jansson (nyd) om bristen på medel
till arbetslöshetsutbildningen....................... 70
1992/93:289 av Marianne Andersson (c) om ombyggnad av Vä-
nerskolan...................................... 70
1992/93:290 av Olle Schmidt (fp) om marknadsföringen av Sve-
rige som turistland............................... 70
1992/93:291 av Hugo Bergdahl (fp) om de s.k. fallskärmsavta-
len........................................... 71
1992/93:292 av Olle Schmidt (fp) om granskningen av banker-
nas kreditförluster............................... 71
1992/93:293 av Ingela Mårtensson (fp) om krigsförbrytelser i
forna Jugoslavien................................ 71
1992/93:294 av Hans Nyhage (m) om rekryteringsstödet .... 72
1992/93:295 av Eva Zetterberg (v) om statsbidraget till Stock-
holms stad för komvux........................... 72
76
1992/93:296 av Hans Lindblad (fp) om utbildningen av vapen-
fria .......................................... 72
1992/93:297 av Kenneth Lantz (kds) om övervakning av Öre-
sundstrafiken................................... 73
1992/93:298 av Sigge Godin (fp) om forskningen om orsakerna
till plötslig död bland orienterare................... 73
Prot. 1992/93:38
4 december 1992
77
gotab 42627, Stockholm 1992