Protokoll
1992/93:27
Justerades protokollet för den 13 november.
Tredje vice talmannen meddelade att Anne Rhenman (nyd), som beviljats
föräldraledighet fr.o.m. den 7 december, ansökt om sjukledighet under tiden
den 23 november-den 6 december.
Kammaren biföll denna ansökan.
Tredje vice talmannen anmälde att Simon Liliedahl (nyd) även under
denna tid skulle tjänstgöra som ersättare för Anne Rhenman.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1992/93:134 till socialförsäkringsutskottet
Motionerna
1992/93:T10 till trafikutskottet
1992/93:Sf4—Sfl 1 till socialförsäkringsutskottet
1992/93:A1 och A2 till arbetsmarknadsutskottet
1992/93:N5-N12 till näringsutskottet
1992/93:Sol2-Sol7 till socialutskottet
1992/93:Sk5 och Sk6 till skatteutskottet
1992/93:K5-K14 till konstitutionsutskottet
1992/93:Fö3 och Fö4 till försvarsutskottet
1992/93:T11 till trafikutskottet
1992/93:N13-N16 till näringsutskottet
1992/93:Fi76 till finansutskottet
1992/93:T12-T19 till trafikutskottet 1
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 27
|
Prot. 1992/93:27 19 november 1992 |
1992/93:Ju9-Jul2 till justitieutskottet 1992/93:Sfl2 och Sfl3 till socialförsäkringsutskottet |
1992/93 :A3-A5 till arbetsmarknadsutskottet
|
Statlig förvalt- |
1992/93:K15-K18 till konstitutionsutskottet Meddelande om samlad votering Tredje vice talmannen meddelade att konstitutionsutskottets betänkan- 4 § Statlig förvaltning m.m. Föredrogs Anf. 1 ELVY SÖDERSTRÖM (s): Herr talman! I detta betänkande behandlas sammansättningen av styrel- Vi socialdemokrater anser att den princip om intresserepresentation i Jag har själv haft förmånen att få sitta i länsarbetsnämnden i Västernorr- Det var därför inte bara vi socialdemokrater som höjde på ögonbrynen Vi ställdes inför denna situation och undrade hur man skulle göra. Vi ta- |
|
2 |
sitta i exempelvis länsarbetsnämnden som representanter för näringslivet. Vi |
sade att vi behöver den kunskap som de besitter. De svarade att de sitter
kvar i länsarbetsnämnden och representerar det kunnande som arbetsgi-
varna i det privata näringslivet står för. Detsamma anser jag också gäller de
andra representanterna - inte minst de fackliga.
Vi menar också att det är av stort värde att man jobbar tillsammans på
det här sättet. Man lär känna varandra och kan därigenom undvika onödiga
konflikter och missförstånd.
Jag tror att man har varit förblindad av önskan att få klämma åt de fackliga
organisationerna. Genom den här förändringen uppnår man inte det rege-
ringen har gett uttryck för, nämligen en önskan att öka demokratin. Jag
skulle snarare vilja påstå att det är precis tvärtom. Så sent som i går tog jag
kontakt med några länsarbetsnämnder ute i landet och frågade hur det skall
fungera från den 1 januari 1993. Jag måste beklaga, men jag fick inga enty-
diga svar. De hade i och för sig fått brev från AMS-chefen, som förklarade
hur detta skall gå till. Det skall numera bara vara sex ledamöter. Det råder
förvirring om vem som skall utse vem och hur det skall gå till.
I en tid när vi har de problem som vi nu har på arbetsmarknaden skulle
det vara av stort värde att ta vara på alla de positiva krafter som finns inom
de fackliga organisationerna och även på andra håll. Tyvärr har jag inte kun-
nat märka att det finns någon som helst tendens till att ändra uppfattning på
det här området. Jag yrkar därför bifall till den socialdemokratiska reserva-
tionen.
Anf. 2 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Subsidiaritetsprincipen är det kanske inte så många inom det
svenska folket som egentligen känner till innebörden av. Men subsidiaritets-
principen har blivit en av de viktigaste politiska principerna. Vad innebär
den? Jo, den innebär att politiska beslut bör fattas på lägsta möjliga effektiva
nivå.
Den lägsta nivån är naturligtvis individen själv. Låt individen bestämma
över sådant som han eller hon är mäktig att klara av själv. Nästa nivå är fa-
miljen. Sedan har vi de olika organen på lokal och regional nivå, landsting,
riksdag, m.m. Det finns även övernationella organ av olika slag.
När det gäller att besluta om på vilken nivå man skall fatta besluten, måste
bevisbördan alltid vila på dem som vill att det skall ske på en högre nivå. Man
måste alltså kunna säga att man inte klarar av det här på den lägre nivån.
Subsidiaritetsprincipen kallas i Sverige också för närhetsprincipen. Från
filosofiska och andra utgångspunkter kan det mycket väl diskuteras om detta
är riktigt eller inte. Jag vet att min vän och kollega Ingvar Svensson kommer
att ha synpunkter på det här.
Subsidiaritetsprincipen är i och för sig en mycket gammal princip. Den
kom fram redan under medeltiden. Vi brukar benämna Thomas av Aquino
som en av dem som närmare utformade principen. Han kunde i sin tur bygga
på Aristoteles. Thomas av Aquino hade avgörande betydelse för separatio-
nen mellan det världsliga och det andliga. För att göra en lång historia kort
har från modern tid den påvliga encyklikan, Quadragesimo anno, från 1931
fått stor betydelse för tänkandet på den borgerliga sidan, enkannerligen för
de kristdemokratiska partierna som successivt växte fram.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Statlig förvalt-
ning m. m.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Statlig förvalt-
ning m.m.
Subsidiaritetsprincipen är en del av den europeiska gemenskapsrätten. I
gårdagens debatt om EES erinrade bl.a. Bengt Harding Olson, Folkpartiet,
om den stora roll som den här principen spelar. Den är också inskriven i
Maastrichtfördraget och har blivit en grundläggande princip för EES-områ-
det.
Konstitutionsutskottet har tidigare erinrat om betydelsen av subsidiari-
tetsprincipen när det gäller att införa regler av olika slag.
Utrikesutskottet har också uttryckt sin positiva syn. Denna princip åbero-
pas även i direktiven för två nyligen tillsatta utredningar, Regionbered-
ningen och den lokaldemokratiska kommittén. Där sägs det explicit att man
skall bygga på subsidiaritetsprincipen.
Det har tidigare väckts motioner från Moderata samlingspartiet om knä-
sättandet av denna princip, bl.a. en partimotion 1991. Och nu har kds väckt
en motion där man vill att subsidiaritetsprincipen skall slås fast som en grund
för den nationella rätten i Sverige. Däremot skulle det bli regeringens sak
hur den här principen bör komma till uttryck i lagstiftningen.
Det skulle då kunna sägas att det väl är att mer eller mindre slå in öppna
dörrar när man nu vill att den här principen skall knäsättas för hela den
svenska nationella rätten. Ja, det kan så tyckas. Den åberopas allt oftare,
och den är som sagt en del av EG:s rättssystem. Men den skrivning som ma-
joriteten i utskottet har åstadkommit är inte riktigt aktuell, när man talar om
begreppets oklarhet och kräver en analys innan man gör ett mer generellt
uttalande. Man kan emellertid ha den knäsatt i direktiven till olika statliga
utredningar, och när den som sagt utgör en så vital del av EES-rätten finns
det nog anledning, tycker vi reservanter, att också knäsätta den definitivt när
det gäller den nationella rätten i dess helhet. Annars finns det i varje fall risk
för att det blir som om jästen kastas in efter brödet - om man inte talar om
exakt var man står.
Jag vill, herr talman, yrka bifall till reservation 1.
Elvy Söderström berörde den socialdemokratiska reservationen till för-
mån för intresserepresentation i statliga styrelser. Hela den här frågan är nu
föremål för en utredning, som ser över hela lekmannainflytandet. Därmed
kommer man också in på intresserepresentationen; det har utskottsmajorite-
ten betonat. Det finns kanske ingen anledning att gå in ytterligare på den
saken.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation 1 och i övrigt till hem-
ställan i betänkandet i dess helhet.
Anf. 3 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Vi argumenterade för att man inte skulle göra denna stora
förändring innan utredningen var klar; vi ansåg det vara fel.
Direktiven till den här utredningen innehåller inte de önskemål som jag
tog upp i mitt anförande. Därför anser jag att de argument vi hade när vi
behandlade regeringens proposition i våras höll. Men vi anser inte att Birger
Hagårds argument håller.
Anf. 4 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Elvy Söderström säger att min argumentation inte håller. Jag
har egentligen inte argumenterat, jag har bara konstaterat att en utredning
arbetar med det här. Jag är ingen anhängare av intresserepresentation i stat-
liga styrelser och nämnder, tvärtom. Kan man få bort den direkta intresse-
representationen, så ser jag det som positivt. Det gäller för dessa styrelser
och nämnder att utan påverkan från ovidkommande faktorer handlägga sina
ärenden.
Därtill kan också läggas att det var en praktisk fråga som föranledde detta.
Arbetsgivareföreningen drog bort sina representanter. Att då bara ha den
andra sidan representerad kan knappast rekommenderas.
Anf. 5 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag vill fråga om Birger Hagård tror att det hade blivit en
sådan här förändring om exempelvis LO:s representanter hade beslutat att
dra sig ur.
Näringslivets representanter har visat stort intresse i länsarbetsnämnderna
runt om i landet och anser att detta har mycket stor betydelse. Jag tror alltså
att syftet med att man ville göra den här förändringen var ett annat än vad
man säger.
Anf. 6 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Det får Elvy Söderström i så fall fråga näringslivet om.
Jag är övertygad om att man hade handlat på samma sätt om LO hade
dragit tillbaka sin representation. Men vi är då inne på tro och vetande.
Anf. 7 INGVAR SVENSSON (kds):
Herr talman! Subsidiaritetsprincipen, som Birger Hagård varit inne på ti-
digare, är en mycket betydande maktfördelningsprincip; den handlar om rätt
makt på rätt plats. Men - det är viktigt att betona - principen är ett arbets-
verktyg, en analysmodell. Den utför inte själva arbetet att fördela makten
och kompetensen.
Som Birger Hagård också framhållit är tanken bakom denna svårstavade
subsidiaritetsprincip mycket gammal inom katolsk socialetik; Thomas av
Aquino har nämnts tidigare. I sin moderna tappning härstammar den från
en påvlig encyklika, Quadragesimo anno, från 1931, och den har sedan fått
genomslagskraft i stora delar av Västeuropa efter andra världskriget. I en-
cyklikan heter det följande om principen: ”Det är en orättvisa och samtidigt
en allvarlig nackdel och störning av den rätta ordningen att förlägga till en
större och högre sammanslutning sådana uppgifter som mindre och under-
ordnade organisationer kan fullgöra. Ty vatje social aktivitet borde som en
självklarhet ge hjälp till medlemmarna av den sociala gruppen och aldrig för-
störa och absorbera den.”
Dessa ord avsåg hela samhället men gäller i samma mån på de olika ni-
våerna inom en organisation. Den högre nivån får inte absorbera den lägre
nivåns funktioner i tron att den genom att den är högre automatiskt är klo-
kare och kommer att fullgöra dem på ett effektivare sätt. Subsidiaritetsprin-
cipen innebär alltså att bevisbördan alltid vilar på dem som vill beröva en
lägre nivå dess funktion och därmed dess frihet och ansvar - de måste bevisa
att den lägre nivån är ur stånd att fullgöra sin uppgift på ett tillfredsställande
sätt och att den högre nivån kan göra det mycket bättre.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Statlig förvalt-
ning m. m.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Statlig förvalt-
ning m. m.
Därmed är alltså subsidiaritetsprincipen ingen decentraliseringsprincip.
Dess värre har en del inte förstått detta. Kanske är det inte så konstigt att
sådana missförstånd sker, eftersom en del av det svenska etablissemanget
använt sig av den något tillplattade danska översättningen av ordet subsidia-
ritetsprincipen, nämligen ”närhetsprincipen”. Men subsidiaritetsprincipen
är ingen närhetsprincip av sådant slag. Den är nämligen både en när- och en
fjärrprincip. Och det hela beror på vilken uppgift som skall utföras. Man
skulle inom parentes litet skämtsamt kunna säga att med en sådan här över-
sättning är det inte så konstigt att man förlorar folkomröstningar om Maast-
richtfördraget.
Det finns ju också vissa uppgifter inom miljöområdet som inte på ett till-
fredsställande sätt kan utföras på den nationella nivån - det diskuterar vi
ofta - utan förslagsvis bör utföras på en högre nivå, exempelvis inom EG.
Enligt subsidiaritetsprincipen kan därför ett beslut i Bryssel vara motiverat.
Men det är ju inte särskilt ”nära” ur svensk synpunkt. Det vore alltså mycket
tacknämligt om ordet ”närhetsprincipen” utmönstrades i det här samman-
hanget. Det leder nämligen associationerna vilse. Subsidiaritetsprincipen
lämnar alltså begrepp som decentralisering och centralisering bakom sig.
Herr talman! Subsidiaritetsprincipen, som alltså skändligen ibland kallas
närhetsprincipen, firar i dag stora triumfer nere i övriga Europa. Härom-
veckan besökte jag tillsammans med bl.a. ett antal parlamentariker från öv-
riga svenska partier Bonn och den tyska Förbundsdagen. Dagen i Bonn gick
i något av subsidiaritetsprincipens tecken. I den svenska delegationen skrat-
tade man litet generat och kanske litet nedlåtande i början då denna princip
nämndes, men ju längre dagen gick, desto mer fastnade skrattet i halsen.
När dagen närmade sig sitt slut var det jag som kunde le en aning frimodigt.
Det råder nämligen politisk enighet i Tyskland om att skriva in subsidiaritet-
sprincipen i artikel 23 i den tyska grundlagen, och det sker - det vill jag be-
tona - på samma nivåplan som man nämner demokratiska, rättsstatliga, so-
ciala och federativa grunder.
Herr talman! Jag har länge arbetat för etablerandet av denna ideologiska
princip, både inom mitt eget parti och i den allmänna debatten. Jag gläder
mig åt en successiv förståelse för den. Redan i mitten av 70-talet stötte jag på
den i Fritz Schumachers bok Litet är vackert. Där kallades den i den svenska
översättningen från engelska subsidiärfunktionsprincipen - kanske inte så
värst mycket lättare. Jag skrev några artiklar kring Schumachers organisa-
tionsteori, men jag mötte inget större gensvar, inte ens i mitt eget parti. Men
från mitten av 80-talet fick mitt engagemang för denna maktfördelningsprin-
cip ny fart, när jag genom arbetet med översättningen av en bok om världens
kristdemokratiska partier fick klart för mig att denna princip drivits med
framgång av våra systerpartier nere i övriga Europa. Genom detta blev sub-
sidiaritetsprincipen en viktig princip även för de svenska kristdemokraterna.
Herr talman! Den maktfördelningsprincip jag här talar om har fått fullt
genomslag inom EG. Detta har också Birger Hagård nämnt tidigare i debat-
ten. Den finns sedan tidigare fastslagen inom miljöområdet. Maastrichtför-
draget för upp den till en övergripande princip genom artikel 3b. Men vi här
i Sverige har ju länge levt fjärran från den kontinentala debatten, och därför
känns den fortfarande ny för många i Sverige.
Man kan därför-som utskottsmajoriteten gör påstå att begreppet är oklart.
Men, herr talman, detta kan tolkas på två sätt: antingen är själva principen
oklar eller ligger det oklara i majoritetens tolkning av principen. Jag tror att
det är det senare som gäller. Jag har full förståelse för att det är så. Introduk-
tionen av en maktfördelningsprincip får självfallet ta sin tid. Låt mig bara ta
ett litet exempel på att allting har sin tid.
Herr talman! Det gläder mig att Moderaterna ville ställa upp bakom min
reservation och självfallet också att Ny demokrati gör det. Men åter till Mo-
deraterna. På våren 1990 hade jag en liten debatt på Svenska Dagbladets
ledarsida med nuvarande statsministern Carl Bildt. Han var där positiv till
mitt sätt att se på subsidiaritetsprincipen men tyckte ändå att det ”kanske
inte var nödvändigt att introducera det komplicerade begreppet”.
Ett halvår senare dök det dock upp på Moderaternas stämma, och i ja-
nuari 1991 väckte Carl Bildt en motion i riksdagen som anknöt till subsidiari-
tetsprincipen. Med andra ord: En stunds eftertanke gav beskedet att det här
var viktigt att introducera i Sverige. Jag är också övertygad om att både kon-
stitutionsutskottets majoritet och hela riksdagen så småningom kommer till
samma insikt. Jag har dessutom, herr talman, under de många och långa
åren i politiken lärt mig att ha stort tålamod. Goda idéer har faktiskt en god
chans att överleva. Subsidiaritetsprincipen hör till dessa.
Herr talman! Subsidiaritetsprincipen kommer ju att gälla inom de euro-
peiska gemenskapernas gemenskapsrätt. Även om Maastrichtfördraget inte
genomförs i sin helhet, är nog de flesta övertygade om att just denna princip
kommer att antas och förstärkas inom gemenskaperna. Kritiken mot Maast-
richtfördraget har för övrigt stärkt dem som vill öka subsidiaritetsprincipens
betydelse.
Principen har också, som Birger Hagård nämnde, fått genomslag inom
den svenska fyrklöverregeringen, och den återfinns som direktivgrund i
några utredningar. Men ärligt talat tycker jag inte att en så viktig maktfördel-
ningsprincip skall introduceras enbart på detta sätt. Jag anser att riksdagen
bör få vara med om att formulera sådana viktiga utgångspunkter för svensk
politik. Utrikesutskottet och riksdagen har givit regeringen till känna att
principen skall gälla inom biståndsområdet. Regionberedningen och Lokal-
demokratikommittén har, som Birger Hagård nämnde, den i sina direktiv.
Men den övriga delen av den nationella rätten då?
Syftet med min motion K223 yrkande 1 är att subsidiaritetsprincipen skall
bli en generellt vägledande princip för hela den nationella rätten. Ett stöd
för min motion och därmed reservation nr 1 är alltså ett riksdagens uttalande
om principens betydelse för hela det politiska kompetensområdet.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation nr 1 och i övrigt till ut-
skottsmajoritetens skrivning.
Herr talman! Visst är ordet subsidiaritet litet svårstavat och kanske litet
svårt att uttala, men det var ordet konstitution och konstitutionsutskott
också en gång i tiden.
Anf. 8 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja understryka för Birger Hagård och Ingvar
Svensson att utskottet inte har avvisat subsidiaritetsprincipen för svenskt
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Statlig förvalt-
ning m. m.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Statlig förvalt-
ning m. m.
vidkommande. Det enda som utskottet faktiskt har sagt är att det nu sitter
två utredningar som skall analysera vilka effekter subsidiaritetsprincipen
kan få för svensk lagstiftning och att vi vill vänta på utredningarnas resultat.
Under lång tid har vad vi skulle kunna kalla överhetsmodellen rått i svensk
offentlig maktutövning, men under de senaste 15-20 åren har man rört sig
alltmer mot att beslut skall fattas på lägsta möjliga nivå. Den delen av det
som man kan kalla subsidiaritetsprincipen är alltså redan introducerad i Sve-
rige.
Det är emellertid inte så enkelt som Ingvar Svensson vill göra det, nämli-
gen att subsidiaritet är någonting definierat och någonting som är klart och
uppfattas på samma sätt överallt i hela den europeiska kulturen. Subsidiari-
tetsprincipen har olika betydelse i skilda kulturer, och begreppet är inte alls
klart definierat.
Ingvar Svensson säger att principen ingår som en del i EG:s gemenskaps-
rätt. Ja, de uttalanden som finns är i allra högst grad ett uttryck för det mera
sydeuropeiska sättet att formulera aspirationer och visioner. Man uttalar en
målsättning och hoppas sedan att man skall fylla den med ett konkret inne-
håll. EG-kommissionen har efter Maastrichtöverenskommelsen tillsatt en
stor kommission, som skall utreda och lägga fast vad subsidiariteten egentli-
gen skall innefatta. Det vet vi alltså inte ännu.
Subsidiariteten har sitt ursprung i katolsk etik, upplyste Ingvar Svensson
och Birger Hagård om. Ja, det är alldeles riktigt, och principen betyder defi-
nitivt annorlunda saker i de starkt katolska länderna. Bl.a. innebär det t.ex.
på det sociala planet att familjen är första instans i alla sammanhang. Det är
också det som är bakgrunden till att de sociala systemen ser ut som de gör i
de katolska länderna, med de konsekvenser detta har t.ex. för tillgången på
barnomsorg.
Utskottets majoritet tycker därför att det är klokt att avvakta den analys
som skall göras innan vi slår fast en princip som vi inte vet vad den innebär
för den svenska rätten. Det kan ju hända att det i subsidiaritetsprincipen
finns inslag som faktiskt inte passar ihop med svensk tradition och svensk
kultur. Men det vet vi ju inte helt säkert förrän analyserna är gjorda och pre-
senterade.
Ingvar Svensson sade vidare att subsidiaritetsprincipen inte skall introdu-
ceras på det här sättet, nämligen genom en motion till riksdagen. Jag håller
helt med honom, och det gör utskottet också. Skall man bifalla ett så långt-
gående yrkande som att subsidiaritetsprincipen i alla stycken skall gälla för
den nationella rätten, då skall man åtminstone veta vad man säger ja till.
Herr talman! Jag yrkar därför avslag på reservation nr 1 och bifall till ut-
skottets hemställan.
Reservation nr 2 har Socialdemokraterna som undertecknare. Elvy Söder-
ström tror uppenbarligen att de fackliga organisationernas kunskap endast
kan inhämtas om organisationerna har företrädare som sitter i styrelserna.
Det måste enligt min mening vara en alldeles felaktig uppfattning. Elvy Sö-
derström säger att hon vid samtal med länsarbetsnämnderna har fått förvir-
rade och motstridiga besked. Jag tycker faktiskt att det säger mer om länsar-
betsnämndernas ledning än om principen att inte en styrelse skall innehålla
representanter för organisationerna. Det måste ju ändå finnas andra kanaler
för inhämtande av dessa kunskaper och erfarenheter. Finns det inga sådana,
då står det illa till med länsarbetsnämndernas ledning.
Utskottet har inte sagt vare sig det ena eller det andra om huruvida det
skall sitta organisationsföreträdare i styrelserna eller inte, utan vi vill av-
vakta det resultat som den utredning som nu sitter och tittar på saken kan
komma fram till.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vation 1 och 2.
Anf. 9 INGVAR SVENSSON (kds) replik:
Herr talman! Jag har förståelse för att processen ibland går långsamt. Det
talade jag om i mitt anförande.
Alla principer kan missuppfattas. Demokratin har missuppfattats på
många håll i världen - därmed inte sagt att det är något fel på demokratin i
sig. Det är ett dåligt argument.
Ylva Annerstedt sade att jag inte ville att subsidiaritetsprincipen skulle
introduceras genom en motion till riksdagen. Hon måste ha missuppfattat
mig. Det är närmast tvärtom. Det är orimligt att regeringen introducerar be-
greppet utan riksdagens sanktion. Vad jag vill med min motion är att riksda-
gen i sin helhet skall ge sanktion åt principen. Därmed skulle regeringen få
legitimitet för sitt handlande.
Det är synd att man inte vet vad principen innebär. Jag hoppas att det så
småningom går upp för utskottsmajoriteten.
Så till frågan om den sociala välfärden i Europa och anspelningarna på den
katolska etiken. Kristdemokraterna ute i Europa är för en generell välfärds-
politik. Det är däremot inte liberalerna på alla ställen.
Anf. 10 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Utskottets ställningstagande beror på att åtminstone majori-
teten i utskottet vill veta vad det är man beslutar om. Motionen innehåller
en oerhört långtgående begäran, nämligen att subsidiaritetsprincipen skall
tillämpas vid all nationell lagstiftning. Vi vet inte vad det betyder för den
svenska lagstiftningen. Vi vet inte i vilken utsträckning det kan innebära att
man i vissa delar går emot svensk tradition eller svensk kultur. Vi vill ha kun-
skap om detta innan vi bestämmer oss. Det är en ganska bra princip att man
skall veta vad man beslutar om innan man fattar beslut. Det är intressant att
konstatera att både Ingvar Svensson och Birger Hagård exakt vet vad detta
handlar om, när de tolv EG-länderna inte vet fullt ut vad subsidiaritetsprinci-
pen innebär.
Anf. 11 INGVAR SVENSSON (kds) replik:
Herr talman! Det är intressant att konstatera att utskottsmajoriteten
gärna vill veta mer om subsidiaritetsprincipen. Varför begärde man inte en
utredning, så att man fick veta mer? Det tycker jag är konstigt.
En princip kan gälla bara om man förstår dess innebörd. Men arbetet med
att genomföra en princip i praktiska livet kan vara oerhört svårt och kompli-
cerat. Det är inte själva principen som man angriper, utan man vill ha klart
för sig vilka konsekvenserna på de olika områdena blir rent praktiskt.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Statlig förvalt-
ning m.m.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Statlig förvalt-
ning m. m.
10
Anf. 12 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att Ingvar Svensson ändå har förståelse för
att utskottsmajoriteten vill veta vad den beslutar om. Det pågår nu två utred-
ningar som i sina direktiv har att utreda bl.a. subsidiaritetsprincipens konse-
kvenser. Det är naturligt att man avvaktar deras utredningsresultat.
Anf. 13 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag vill med kraft protestera mot den kritik som Ylva Anner-
stedt ger länsarbetsnämnderna och dess ledning. Det är inte så att det beror
på dem. Så sent som den 11 november i år tog länsarbetsnämnderna del av
vilken ordning som skall gälla den 1 januari 1993. Länsarbetsnämnderna har
att utse två av de fyra ledamöter som skall sitta i nämnderna, förutom plandi-
rektören och landshövdingen. Regeringen skall utse två politiker och däref-
ter skall två ledamöter utses från länsarbetsnämnderna. Vem som skall utse
dem och hur det skall gå till är faktiskt svårt att uttolka av de bestämmelser
som är utskickade. Ingen kritik kan riktas mot länsarbetsnämnderna för
detta.
Än en gång vill jag understryka att det är av stort värde att ha representan-
terna samlade på det sätt som gäller i dag. Visst kan man inhämta kunskaper
vid sidan om, men varför skall vi göra det när vi har så stort behov av att
samla alla goda krafter för att klara av de många svåra frågor som vi har just
på arbetsmarknadsområdet nu. Det vore bättre att ägna tiden åt detta i stäl-
let för att sammanträda i olika råd för att klara ut detta. Nej, den ordning
som nu råder och som har gällt i många år, den svenska modellen, håller även
i framtiden. Jag beklagar därför majoritetens ställningstagande.
Anf. 14 YLVA ANNDERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Den diskussion som vi har här, och det beslut som vi har
fattat i utskottet, gäller huruvida det skall finnas representanter för organisa-
tionerna i verksledningarnas styrelse. Det som vi tidigare talade om var hur
man skaffade sig nödvändiga kunskaper. Elvy Söderström menar att man
inte kan skaffa sig dessa kunskaper och erfarenheter från arbetsgivare och
arbetstagare om man inte sitter i styrelserna. Om man inte kan skaffa sig
denna kunskap på annat sätt, tycker jag det är oerhört allvarligt.
Med den mycket allvarliga arbetsmarknadssituation som vi har i dag borde
man ha ständigt öppna kanaler till både arbetstagare och arbetsgivare för att
få löpande erfarenhet, utbyte och rådgivning och inte bara begränsa sig till
styrelsesammanträden. Vi avvaktar därför den analys som utredningen kom-
mer fram till för att på bästa sätt tillgodogöra sig de kunskaper och erfaren-
heter som finns hos arbetsgivare och arbetstagare.
Anf. 15 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag menade inte att man inte skall inhämta kunskaper på
annat sätt. Det är emellertid av stort värde att ha den länsarbetsnämndsorga-
nisation som vi har i dag. Det pågår även ett ständigt utbyte av kunskap mel-
lan de berörda parterna på marknaden.
Även näringslivets representanter beklagar detta. Det är därför de i
många fall valt att sitta kvar i just länsarbetsnämnderna. De sätter nämligen
stort värde på detta. Majoritetens motiv håller inte, och vi hoppas att det ges
tillfälle att ändra på detta när utredningen är färdig, även om det inte ingår
i direktiven.
Anf. 16 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker det är positivt att Elvy Söderström säger att det
finns många olika sätt att införskaffa dessa kunskaper och erfarenheter. Det
kan ju ge impulser till den tillsatta utredningen att undersöka hur den här
kunskapen och erfarenheten bäst kan tas till vara. Då kan man kanske
komma fram till nya och bättre modeller. Ingenting är väl så farligt och för-
ödande i all verksamhet som att sätta sig ned och slå sig till ro med att göra
precis som man alltid gjort.
Anf. 17 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag ställer mig också bakom utskottets skrivning när det gäl-
ler subsidiaritetsprincipen. Det vore märkligt att införa en princip som vare
sig vi i Sverige eller de i EG vet vad den innebär. Själve mäster centralsocia-
listen Jacques Delors säger att han skall ge en mycket hög belöning till den
som kan förklara för honom vad principen innebär. Processen fortgår, och vi
har varken ställt oss avvisande eller anslutit oss. Möjligen kan Jacques De-
lors löfte stimulera aktiviteten kring analyserna av subsidiariteten.
När det sedan gäller sammansättningen av statliga myndighetsstyrelser
har vi i Vänsterpartiet sedan länge en principiell hållning. Den är att folksty-
rets principer skall gälla och att riksdag och regering skall styra de statliga
verken och myndigheterna, och styrelserna skall ha till uppgift att följa sta-
tens riktlinjer och beslut. Det måste också finnas möjlighet till insyn för all-
mänheten i denna verksamhet, ett lekmannainflytande.
Vi tror inte att den bästa lösningen är den s.k. intresserepresentationen,
men självfallet skall parterna på arbetsmarknaden och andra intresseorgani-
sationer rimligen kunna fungera som rekryteringsbas för de lekmän som bör
sitta i de här styrelserna. Dessa lekmän kan naturligtvis också ingå i arbets-
grupper för att på olika sätt kunna påverka utvecklingen. Att just sitta i sty-
relser tror vi emellertid kan bidra till en tendens till korporativ utveckling i
samhället, vilket vi principiellt inte är anhängare av.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till min meningsyttring under mom. 7.
Anf. 18 INGVAR SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag har full förståelse för att en gammal centralist har svårt
att förstå något som en subsidiaritetsprincip när man är van vid att alla upp-
gifter skall lösas centralt. Då blir den här principen svår att acceptera.
Anf. 19 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Som den europeiska gemenskapen hittills har fungerat, är
strävan mot en kraftig centralstyrning mycket kraftfull. Det är ju så i prakti-
ken, och det är ett av skälen till att vi har varit kritiska mot detta. Vi har
dåliga erfarenheter av andra typer av centralstyrning.
Den diskussion om öppenhet, genomskinlighet och subsidiaritet, som man
nu för inom EG har många drag som liknar den diskussion som fördes under
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Statlig förvalt-
ning m.m.
11
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Regionala och
kommunala frågor
12
Gorbatjovs tid i Sovjetunionen och som kallades för glasnost och perest-
rojka .
Anf. 20 INGVAR SVENSSON (kds):
Herr talman! Utvecklandet av subsidiaritetsprincipen inom EG är ett svar
på att kommissionen börjar bli klåfingrig utanför de områden där gemen-
skapsrätten gäller. Det är mycket viktigt att det finns korrektiv mot detta.
Det är precis detta som subsidiaritetsprincipen skall vara, dvs. ett korrektiv
mot klåfingrighet utanför gemenskapsrätten. Vi besökte i våras EG-domsto-
len, och där var man tacksam för att man genom Maastrichtavtalet skulle få
möjlighet att ingripa och korrigera den här typen av utflykter på områden
som kommissionen inte borde lägga sig i.
Anf. 21 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Mycket i de här tongångarna är naturligtvis tilltalande. Det
talas om att tillämpa subsidiaritetsprincipen på vissa områden, och det finns
förslag om att den skall gälla t.ex. miljöfrågorna. Man skall alltså i nationer,
på så låg nivå som möjligt, besluta om hur man vill ha det när det gäller mil-
jön. Det är kanske just på det området som det skulle behövas centrala över-
enskommelser.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 6 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU4 Regionala och kommunala frågor.
Anf. 22 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Jag skall tala för enhetliga regler för bl.a. kommunal barn-
omsorg och de orimliga konsekvenser som uppstår om omsorgsformer be-
handlas olika. Medborgarna kräver att få insyn och vill kanske också med-
verka i en verksamhet som, trots att den sker i privat regi, stöttas med offent-
liga medel eller i övrigt är likvärdig med det som den offentliga sektorn er-
bjuder. Insyn, lika behandling, offentlighet och sekretess bör säkerställas om
en kommun lägger ut omsorgsverksamhet, inte bara barn- utan även äld-
reomsorg, på entreprenad. Även meddelarfrihet bör införas. Eventuella
missförhållanden inom den offentliga sektorn kan allmänheten få del av ge-
nom meddelarfrihet.
Vi kräver att regeringen skyndsamt utreder dessa viktiga rättssäkerhets-
frågor. Riksdagens justitieombudsmän bör ges möjlighet till insyn även i ent-
reprenadverksamhet. Det är ett av våra goda förslag.
Det är egentligen i fråga om tidsperspektivet som vi och majoriteten skil-
jer oss åt. Utredningen finns redan - Lokaldemokratikommittén. Den har
arbetat med berömvärd effektivitet och har sedan starten lämnat ett delbe-
tänkande och kommer inom kort att lämna ett andra. Konsekvenserna av en
snabb avreglering har på ett mycket påtagligt, för att inte säga brutalt, sätt
aktualiserats. Riksradion gjorde en serie avslöjande reportage om den van-
vård gamla människor utsattes för på servicehemmet Trossen. Jag har en be-
stämd känsla av att svenska väljare väntar sig en mycket snabb reaktion och
förslag till lösningar på ett så uppenbart missförhållande som följt i privatise-
ringens spår i vårt demokratiska land.
Våra domstolar har ansett att kommunal vårdnadsersättning inte ligger
inom de kommunala kompetensbestämmelsernas ram. KU härvid ett flertal
tillfällen avstyrkt en lag som skulle ge kommunerna rätt att utge vårdnadsbi-
drag. Så sker även denna gång av ett enigt utskott. Det finns behov av en
utvidgad lagreglering av kommunernas ansvar på detta område. Enskilda al-
ternativ i barnomsorgen bör bli en del av regeringens vidare beredning, an-
ser utskottsmajoriteten. I motivtexten för avslag säger vi i klartext att vård-
nadsbidrag inte skall införas i kommunerna. I vår familjepolitik vill vi under-
lätta föräldraskap och förvärvsarbete. Garanterad barnomsorg, föräldraför-
säkring och barnbidrag är vår raka linje. Vi motsätter oss vårdnadsbidrag
över huvud taget.
Vad jag förstår, har regeringen berett frågan om vårdnadsbidrag färdigt
för den här mandatperioden - kanske för hela tiden som den existerar. Vård-
nadsbidrag är avfört från dagordningen i och med uppgörelserna om krispa-
keten.
Låt mig erinra kammarens ledamöter om vad som hände i höstas. Kds väl-
jarkurva var starkt dalande - dess regeringsföreträdare kritiserades för att
ha suddat ut partiets profil. Då framfördes vårdnadsbidraget som ett ultima-
tivt krav för fortsatt regeringsmedverkan från kds. De överläggningar om
vårdnadsbidraget som den borgerliga regeringen inledde på Harpsund, som
skulle ge det genom tiderna största budgetunderskottet en ytterligare på-
spädning, blev definitivt fel signal, som det numera heter, till omvärlden och
ökade valutaoron.
Jag yrkar bifall till s-reservationerna. I ett särskilt yttrande instämmer vi
i att principerna för det nya statsbidraget bör ses över i en parlamentarisk
beredning, som utarbetar en rättvis fördelningsnyckel för det nya, generella
statsbidraget.
Anf. 23 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas en lång rad krav på fördju-
pad demokrati, och i många fall avstyrks de med hänvisning till pågående
utredningar. Det är en ganska tydlig illustration till den oro som finns hos
många aktiva politiker för det bristande engagemanget i den dagliga och var-
dagliga politiska demokratin, som vi tyvärr upplever ute i kommunerna.
Det är svårare att få människor att ställa upp i det politiska arbetet. Man
engagerar sig plötsligt i en enda fråga, och sedan falnar intresset. Nästa gång
en fråga som rör det egna intresset kommer upp engagerar man sig igen. Det
är bra, och det skall vi ta till vara, men det räcker inte för att försvara och
arbeta vidare med den lokala demokratin. Det arbetet måste ständigt pågå,
och det innebär en del tråkigt och enahanda vardagsarbete. Det är i den pro-
cessen som vi på något sätt måste hitta modeller, så att flera människor kan
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Regionala och
kommunala frågor
13
|
Prot. 1992/93:27 19 november 1992 |
tänka sig att försvara den svenska demokratin och den svenska kommunala |
En del av en ökad demokrati är att ha direktvalda kommun- eller stads-
|
Regionala och |
delsnämnder. Det är ett krav som Folkpartiet liberalerna har drivit i många Tyvärr har vi inte fått gehör för vårt krav. I detta betänkande behandlas ett Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2 och i övrigt till utskottets Anf. 24 BENGT HURTIG (v): Herr talman! Jag kan instämma i mycket vad Catarina Rönnung sade om Jag har under 10-15 år som kommunalpolitiker varit med om att arbeta Jag har avgett en meningsyttring när det gäller brukarinflytande. Kommu- För det här fordras en ändring av kommunallagen, som gör det möjligt att Anf. 25 HANS NYHAGE (m): Herr talman! I det nu föreliggande betänkandet behandlas sammantaget |
|
14 |
dels kommunala frågor. |
De regionala frågorna har, som framgår av utskottsbetänkandet, varit
föremål för omfattande reformerings- och utredningsarbete under det se-
naste decenniet. Detta omfattar bl.a. en omorganisation av länsstyrelserna,
vars ansvarsområde har vidgats till att omfatta bl.a. de verksamheter som
tidigare bedrevs av statliga länsmyndigheter.
Inom Civildepartementet arbetar sedan 1991 en särskild utvecklingsgrupp
med frågor om ledning och uppföljning av länsstyrelsernas verksamhet.
Våren 1991 utsåg regeringen en särskild utredare, i Regionberedningen,
med uppgift att göra en analys av den offentliga verksamhetens regionala
uppbyggnad samt också en studie med skilda alternativ för en framtida orga-
nisation. Samtidigt tillsattes den s.k. Västsverigeutredningen för bedömning
av den nuvarande länsindelningen i västra Sverige, med uppgift också att
lägga fram förslag om åtgärder.
Med anledning av de redovisningar som de båda utredningarna lämnat har
regeringen i augusti i år tillkallat en särskild parlamentariskt sammansatt be-
redning, kallad Regionberedningen. Den har till uppgift att utforma förslag
om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional
nivå.
I sammanhanget vill jag också nämna att regeringen i våras tillsatte en sär-
skild parlamentarisk kommitté med uppdrag att analysera och bedöma häl-
so- och sjukvårdens resursbehov samt finansieringen av hälso- och sjukvår-
den.
Det pågår alltså ett omfattande berednings- och utredningsarbete rörande
de regionala frågor som har tagits upp i skilda motioner. Det är rimligt att
resultatet av detta arbete avvaktas innan några särskilda åtgärder vidtas med
anledning av de ifrågavarande utskottsyrkandena, vilka alltså avstyrks.
När det gäller de kommunala frågorna vill jag först påtala att utskottet gör
ett tillkännagivande beträffande frågan om ersättare i fullmäktige. De små
partierna kan erhålla högst en ersättare, vilket har ställt till betydande pro-
blem i fråga om närvaromöjligheterna på fullmäktigesammanträdena. Det
yrkas i motionen att ett lämpligt antal är tre ersättare. Utskottet finner detta
vara rimligt och inser svårigheterna med den nuvarande ordningen. Utskot-
tet föreslår att Vallagsutredningen, som tillsattes 1991, skall kunna ta upp
frågan till beredning i sitt fortsatta arbete.
Därefter skall jag övergå till att kommentera de reservationer som har fo-
gats till betänkandet, eftersom utskottet i övrigt har avstyrkt samtliga mo-
tionsyrkanden.
I reservation 1 från Ny demokrati tas frågan om insynen i de kommunala
frågorna upp. Ny demokrati menar att Lokaldemokratikommittén skall få ta
upp denna fråga till behandling.
Utskottet konstaterar att det redan finns möjligheter för de små partierna
att få denna insyn och medverkan och har mot denna bakgrund avstyrkt mo-
tionsyrkandet.
I reservation 2 tas frågan om direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg
och i Stockholm upp.
Utskottet konstaterar kort och gott att frågan har varit föremål för be-
handling flera gånger tidigare, och utskottet har tidigare avstyrkt motsva-
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Regionala och
kommunala frågor
15
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Regionala och
kommunala frågor
16
rande yrkande. Utskottet finner ingen anledning att ändra på detta förhål-
lande.
I reservation 3 från Socialdemokraterna tas frågan om enhetliga regler för
barnomsorg upp.
Utskottet kan hänvisa till att såväl Socialtjänstkommittén som Lokalde-
mokratikommittén behandlar de hithörande frågorna som är nog så viktiga.
De är alltså föremål för behandling i två kommittéer. Utskottet förutsätter
att frågan så småningom blir föremål för förslag och åtgärder från regering-
ens sida.
Reservation 4 gäller kommunal vårdnadsersättning. Den är föranledd av
en motion från centerhåll. Detta handlar om den kommunala kompetensen.
Frågan är för närvarande föremål för utredning, och överläggningar pågår
mellan Kommunförbundet och regeringen. Utskottet har mot denna bak-
grund avstyrkt detta yrkande.
I reservation 5 om det kommunala partistödet yrkar Ny demokrati dels på
en successiv sänkning av det, dels på införande av ett partisstöd grundat på
opinionsmätningar. Det innebär att ett parti som erhåller minst 1 % vid tre
på varandra följande opinionsmätningar skulle få kommunalt partistöd.
Frågan om kommunalt partistöd är kommunernas angelägenhet. Utskot-
tet finner ingen anledning att biträda det förstnämnda yrkandet, som av-
styrks. Beträffande det andra yrkandet vore det värdefullt att få veta vilka
kostnader man kan tänka sig i samband med detta. Det vore också bra att få
veta vad som händer om ett parti efter tre mätningar med 1 % vid ett stort
antal mätningar därefter får mindre än 1 %. Det vore också bra att få veta
om det är ett och samma institut som skall gälla och i så fall vilket, eller om
det möjligen är flera institut vilkas mätningar skall gälla. Då kan man tänka
sig att det tre dagar i följd kommer tre mätningar som alla visar över 1 %,
och då skall det utgå partistöd.
Det finns en lång rad frågar av denna karaktär. Därför är motionsförslaget
helt otänkbart och omöjligt, vilket utskottet har funnit och avstyrker det.
Jag yrkar alltså avslag på samtliga reservationer och bifall till utskottets
hemställan.
Anf. 26 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Poängen med reservationen om insyn i kommunal barnom-
sorg är att Lokaldemokratiutredningen skall påskynda sitt arbete. Den har
direktiv att se till att vi får insyn och att det råder sekretess. Det var själva
poängen.
Det fordras av oss politiker att vi snabbt ger en reaktion till känna när
vi, som i detta fall genom Riksradions utmärkta reportage, får reda på att
odrägliga missförhållanden råder inom entreprenadverksamheten. Jag syf-
tar i detta sammanhang på vad som har ägt rum i Trossen. Då måste politi-
kerna i Sverige snabbt ta fram lagregler. Väljarna förväntar sig av oss att vi
inte skjuter denna fråga för långt bort.
Lokaldemokratikommittén har många frågor på sitt bord. Men jag har i
utredningen framfört detta krav, eftersom jag känner att det är orätt att
dröja med frågan i och med att det är så oerhört viktigt att man kan lita på
att den kommunala entreprenadverksamheten bedrivs i lika goda former
som den offentliga verksamheten. Det får inte finnas entreprenadverksam-
het där man inte har tillräcklig insyn. Det är poängen med denna reserva-
tion. Jag vidhåller att det är en oerhört angelägen fråga att man snabbt får
fram lagregler på detta område. Jag tror att Hans Nyhage håller med mig om
detta. Jag hoppas det.
Anf. 27 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Vi har inte några skilda uppfattningar när det gäller allvaret
och betydelsen av frågan. Men Catarina Rönnung vet lika väl som jag att det
är mycket naturligt att man, när det pågår ett arbete, hänvisar förslag av
denna karaktär till sittande utredningar och beredningar. Så sker även i detta
fall. Jag kan gärna ställa mig bakom önskemålet att utredningen påskyndar
detta arbete. Jag förutsätter också att den gör det.
Anf. 28 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Hans Nyhage sade att han förutsätter att utredningen på-
skyndar arbetet med just denna fråga. Jag är därmed mycket nöjd med vad
han som representant för utskottsmajoriteten har anfört.
Anf. 29 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att Hans Nyhage avfärdar kravet på direkt-
valda stads- och kommundelsnämnder genom att säga att utskottet har sagt
nej ett flertal gånger tidigare och att man därför säger nej nu också. Men
vilka är utskottets sakargument för att säga nej till detta, Hans Nyhage? Var-
för skall man säga nej till ett ökat inflytande för den enskilda medborgaren?
Varför skall man säga nej t.o.m. till en försöksverksamhet med att låta valre-
sultatet omedelbart slå igenom i det egna bostadsområdet? Möjligen skulle
detta kunna stimulera fler människor till att engagera sig politiskt.
Anf. 30 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Det råder skilda uppfattningar om det lämpliga i att ha di-
rektval eller att inte ha det. Den uppfattning som jag företräder innebär att
vi inte ställer oss bakom direktval av det slag som det nu är fråga om. Det är
det svar som jag kan ge. Vi har skilda uppfattningar i sakfrågan.
Anf. 31 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag efterlyser sakargument. Varför har vi olika uppfatt-
ningar? Varför tycker utskottsmajoriteten att valresultatet inte skall få ge-
nomslag i den egna kommunen eller stadsdelen?
Skälet till detta kan inte enbart vara att man tyckt så här tre gånger tidi-
gare.
Anf. 32 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Ylva Annerstedt vet fuller väl att Moderaterna aldrig har
ställt sig bakom ifrågavarande indelning i kommundelsnämnder. Vi säger ju
nej till den organisationen som sådan. Att vi i det läget skulle ställa oss
bakom ett förslag om direktvalda nämnder faller på sin egen orimlighet. Det
tycker jag är helt klart. Detta är den ståndpunkt som företräds av det parti
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Regionala och
kommunala frågor
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 27
|
Prot. 1992/93:27 19 november 1992 |
som jag representerar och den fullföljer vi också i utskotts- och riksdagsarbe- |
|
Regionala och |
Anf. 33 INGVAR SVENSSON (kds): Herr talman! Det är givetvis med stor tillfredsställelse jag noterar att ett Jag vill alltså uttala min glädje över utskottets vilja att medverka till ett Samtidigt vill jag peka på det positiva synsätt som utskottets majoritet lyf- Catarina Rönnung talar om det statliga vårdnadsbidraget. Men den frågan Jag kan erinra om att Socialdemokraterna en gång i tiden talade för vård- Om ni tror att Kristdemokraterna tänker avföra den här frågan från den Det här är alltså en fråga som kommer tillbaka. Vad man har gjort är att När det gäller den kommunala vårdnadsersättningen och vad domstolar Om det utskottsbetänkande som i dag ligger på kammarens bord vinner De här frågorna bereds vidare. Detta har också anknytning till den propo- |
18
Anf. 34 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att kds-representanten Ingvar Svensson argumen-
terar mycket egendomligt med tanke på att han inte har någon reservation.
Han har ställt sig bakom KU:s enhälliga avstyrkande av Rosa Ösths motion.
Håller Ingvar Svensson inte längre fast vid det?
Sedan påstår Ingvar Svensson att frågan om enskilda omsorgsformer be-
reds vidare i regeringen. Som läget för tillfället är för regeringen borde man,
tycker jag, ha betydligt angelägnare saker att bereda vidare.
Vi är motståndare till vårdnadsbidrag, vare sig det är fråga om ett kommu-
nalt eller statligt sådant. Det kommunala vårdnadsbidraget skulle ju inne-
bära olika ersättningsnivåer i olika kommuner, samtidigt som man på KBT-
sidan försöker införa samma normer över hela landet.
Jag tycker att idén med kommunala vårdnadsbidrag inte ens är värd en
beredningstanke i regeringen.
Anf. 35 INGVAR SVENSSON (kds) replik:
Herr talman! Jag fick frågan varför jag inte har reserverat mig. Nej, det är
inte brukligt i utskottet att göra det när en fråga är under beredning. Dess-
utom har rättsläget faktiskt förändrats i och med KU:s yttrande.
Jag tror att frågan så att säga faller framåt. Utskottet pekar också på vär-
det av enskilda alternativ inom barnomsorgen framöver. Bara det är en oer-
hört positiv skrivning jämfört med tidigare majoritetsskrivningar i utskott-
tet.
Anf. 36 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Jag vill påstå att utskottsmajoritetens skrivning är väldigt
luddig på den här punkten. Man säger bara att enskilda barnomsorgsalterna-
tiv bedrivs. Men man förmår inte ens att nämna ordet vårdnadsbidrag. Det
kan ju handla om allt möjligt annat än just vårdnadsbidrag.
Det skulle vara väldigt intressant att få höra med vilken intensitet rege-
ringen i det här läget bedriver frågan.
Anf. 37 INGVAR SVENSSON (kds) replik:
Herr talman! Jag kan inte avgöra intensiteten i regeringen. Det får väl re-
geringen göra.
Anf. 38 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Jag arbetade en gång på ett företag där personalen med stor
vedermöda hade lyckats utverka ett löfte från ledningen på företaget att få
bestämma hur dess största arbetslokal skulle se ut efter genomförd ombygg-
nad. Företagsledningen sade: Det här får ske på vissa villkor, med vissa givna
grundförutsättningar. När lokalen så småningom var ombyggd och färdig
och det var dags att flytta in i den, hade personalen fått bestämma vilken gul
nyans väggarna i lokalen skulle ha!
Visserligen är det här litet tillspetsat uttryckt. Men jag tycker att det är en
nog så tydlig illustration av hur det ser ut när det gäller utvecklingen av den
kommunala självbestämmanderätten.
Jag känner stor oro inför den utvecklingen och funderar ofta över vart vi
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Regionala och
kommunala frågor
19
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Regionala och
kommunala frågor
20
är på väg. Redan i dag är det ju mycket svårt att få människor att engagera
sig i det kommunalpolitiska arbetet. Det är inte särskilt roligt att som politi-
ker i en kommun bara vara med om att göra nedskärningar och slakta viktiga
verksamheter - speciellt inte när man från statsmakternas sida får sådana
villkor och förutsättningar att det inte går att fullt ut prioritera mellan olika
verksamheter, utan det blir staten som gör det.
Jag tänker bl.a. på den aviserade barnomsorgslagen, som är ytterligare
exempel på hur den kommunala självbestämmanderätten kringskärs. På det
sättet får man allt snävare ramar att besluta inom.
Jag ser med stor oro på framtiden och undrar vad som händer när vi skall
rekrytera politiker till våra kommuner. Finns det någon som är beredd att
fortsätta med att städa upp och på olika sätt enbart vara ett verktyg för stats-
makterna när det gäller besparingskrav?
Jag tycker att det är viktigt att vi hela tiden har klart för oss att det inte är
någon fundamental skillnad mellan kommunpolitikers sätt att tänka och vara
och vårt sätt att tänka och vara. Man tar precis lika mycket ansvar för det
man håller på med och för samhällsekonomin som de flesta andra människor
som är engagerade i samhällsarbetet.
I det här sammanhanget tycker jag att det är viktigt att ta upp barnom-
sorgsfrågan. Barnomsorgen är ett av de områden som kostar mest för kom-
munerna. Givetvis måste det finnas nationella mål med vår barnomsorg.
Men det betyder inte att man inte skall lämna möjlighet för kommunerna att
avgöra hur dessa mål skall uppnås. Ett sätt att öka de enskilda barnfamiljer-
nas valmöjligheter och öka kommunernas möjligheter att utforma barnom-
sorgen är att införa ett statligt vårdnadsbidrag, lika för alla barn.
Det skulle skapa bättre förutsättningar för kommunerna att leva upp till
de nationella mål som vi i riksdagen har satt upp för barnomsorgsverksamhe-
ten. Det skulle öka barnfamiljernas valfrihet och möjligheter att fritt välja
utifrån sina enskilda förutsättningar.
När nu regeringen och riksdagen har skjutit införandet av det statliga
vårdnadsbidraget framåt i tiden med hänvisning till den ekonomiska situatio-
nen i landet, borde det vara en given konsekvens att man också medgav att
de kommuner som så önskar skulle få komplettera sin barnomsorg med ett
kommunalt vårdnadsbidrag. Alla kommuner varken kan eller vill göra detta,
men de kommuner som anser att det skulle fylla en viktig funktion när det
gäller valfriheten och möjligheten att bygga ut barnomsorgen skulle ges
denna möjlighet.
Det förutsätts visserligen i betänkandet att denna fråga skall bli föremål
för fortsatt beredning i regeringen. Jag vet genom underhandsbesked att frå-
gan också diskuteras. Därför nöjer jag mig för närvarande med detta be-
sked, men jag vill understryka att det här är en fråga som handlar såväl om
kommunal demokrati och kommunpolitikernas möjligheter att få prioritera
inom sin verksamhet som om barnfamiljernas möjligheter att välja fritt. Det
är en nog så viktig demokratifråga.
Jag vill i det här sammanhanget således inte yrka på någonting annat än
det som utskottet föreslår, men jag vill understryka å det bestämdaste att det
är viktigt att detta verkligen kommer att beaktas i det fortsatta beredningsar-
betet.
Anf. 39 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Jag stöder inte Roland Larssons synpunkter på en enda
punkt, men jag antar att han har stort förtroende för den här regeringens
effektivitet när det gäller behandlingen av frågan, så länge regeringen finns
kvar vid makten.
Anf. 40 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har fullt förtroende för regeringen i det här arbetet - det
vill jag understryka. Jag tycker att det är viktigt att man, när man diskuterar
frågorna om kommunal vårdnadsersättning, skiljer på vad man tycker i
själva sakfrågan och hur man ser på frågan om den kommunala demokratin.
Oavsett om man tycker att kommunala vårdnadsersättningar är fel i sak är
ju ändå frågan om kommunerna skall få prioritera fritt inom sin verksamhet,
eller om man i riksdagen vill ha det som på det företag jag arbetade på. I
så fall kommer det så småningom att bli nyansen på den gula färgen som
kommunerna har kvar att besluta om. Det tycker jag är den viktiga princip-
frågan, herr talman.
Anf. 41 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Ny demokrati har två reservationer i konstitutionsutskottets
betänkande nr 4. Den första handlar om representation i kommunala styrel-
ser och nämnder, den andra om kommunalt partistöd.
Ny demokrati fick i kommunalvalet 1991 mandat i många kommuner. Va-
let till kommunala nämnder och styrelser sker normalt med tillämpning av
reglerna om proportionella val. Fullmäktige bestämmer antalet ledamöter
och suppleanter som en nämnd skall bestå av, dock lägst fem. Antalet sup-
pleanter är som regel detsamma som antalet ledamöter.
Kommunallagen ger kommunerna rätt att i övrigt bestämma nämndorga-
nisationen, och nämnderna har med den fria nämndorganisationen minskat
i antal i alla kommuner. De som inrättas kan i vissa fall få ett mycket brett
verksamhetsfält och därför bli mycket viktiga i den kommunala verksamhe-
ten.
Ny demokrati har nu erfarenhet av att den kommunala demokratin kan
sättas ur spel genom att majoriteten ställer nya partier helt utan representa-
tion, trots att de egentligen skulle ha blivit berättigade till nämndplats. Man
kan också genom att besluta om ett mycket lågt ledamotsantal förhindra re-
presentation.
Vi kan ta ett belysande exempel. I Oxelösund fick Ny demokrati två man-
dat, men ingen nämndplats. I februari motionerade man om att få insyns-
plats. Svar på motionen har ännu inte lämnats, och nu är det slutet av novem-
ber. Mot betalning kan de två fullmäktigeledamöterna få sig tillsänt hand-
lingarna till nämndsammanträden. Under sådana här förhållanden är det
inte lätt att förverkliga väljarnas uppdrag.
Exemplen kan mångfaldigas!
De gamla etablerade partierna tycker att det här systemet är bra, för då
kan man hålla uppkomlingarna utanför. Men vi i Ny demokrati tycker inte
att demokratin skall fungera så här, och väljarna - de förstår ingenting.
Herr talman! Ny demokrati vill att man skall se över hur demokratin fun-
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Regionala och
kommunala frågor
21
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Regionala och
kommunala frågor
22
gerar när de kommunala nämnderna besätts, men det är vi ensamma om i
riksdagen att vilja.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till vår reservation i mom. 3.
Herr talman! Nu följer motiveringen till den andra reservationen, den som
handlar om kommunalt partistöd.
Ny demokrati anser att stödet till politiska partier vuxit till orimliga pro-
portioner. Genom sin utformning och sin omfattning cementerar partistödet
dessutom den rådande politiska maktstrukturen och gör det mycket svårt för
nya opinioner att få genomslag. Partistödet försvårar också politisk dyna-
mik, förnyelse och utveckling.
Vi har föreslagit vissa procentuella nedskärningar av det statliga partistö-
det och vill i reservationen att motsvarande nedskärningar görs i det kommu-
nala partistödet. Vi vill samtidigt att stöd skall ges till partier som bildas på
nya opinioner. Har ett parti fått 1% i tre på varandra följande opinionsun-
dersökningar, skall det berättiga till stöd.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till Ny demokratis reservation i
mom. 14.
Nu vill jag bara vända mig med några ord till Hans Nyhage och säga att
Ny demokrati faktiskt gjorde en bedrift. Vi blev ett parti i februari 1991, och
i oktober samma år kom vi in i riksdagen med 6,7 % stöd av väljarkåren.
Vi vet vad det kostar i uppoffringar att tillgodose behovet hos en folkopi-
nion som inte vill inordna sig i de befintliga, i olika grad ålderstigna, parti-
erna. Vi för i vår motion fram idén om att det parti som har fått 1 % stöd av
väljaropinionen i tre på varandra följande opinionsundersökningar skall få
partistöd. Vi anser att nya partier vitaliserar det politiska livet. Därför är
stöd till nya framväxande partier en viktig demokratifråga.
Sedan kan man, som Hans Nyhage, litet spefullt fråga: Hur har ni tänkt
att det här skall gå till? Vad skall det kosta? Hur skall man göra? Vad händer
om man inte får 1 % stöd i tre på varandra följande opinionsundersök-
ningar?
Jag vill ge komplimang till Hans Nyhage för hans kreativitet då det gäller
att hitta möjligheter till att detta inte skall gå att genomföra. Jag vill säga
som vi brukar: En god idé kan tas som en utgångspunkt för en utredning. Då
borde Hans Nyhages utomordentliga kreativitet för att hitta mängder med
möjligheter att genomgöra denna goda idé vara välkommen. Tack, herr tal-
man!
(Applåder)
Anf. 42 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Först måste jag tacka för det våldsamma beröm som östes
över mig för min kreativitet. Jag vill tacka så hjärtligt.
Det finns klara bestämmelser om representationen i nämnder och styrel-
ser. Det är inte de gällande bestämmelsernas fel att Ny demokrati inte fått
tillräckligt många platser, att inte tillräckligt många människor stöder Ny de-
mokrati så att partiet kan uppfylla de krav som ställs för att få representa-
tion. Det kanske kan ordna sig vid något annat tillfälle.
Harriet Colliander angav ett exempel på där man inte har fått besked i
något avseende om representationen. Men det finns klara bestämmelser om
att kommunerna har alla möjligheter att låta de partier som är så små att de
inte får representationen ändå få insyn och medverka vid nämndsammanträ-
dena. Det är en fråga som skall lösas kommunalt. Jag kan bara uppmana
Harriet Colliander att be sina partivänner i de kommunala församlingarna
som inte fått någon insyn att verkligen arbeta för det. Det finns möjligheter.
Att i riksdagen bestämma åtgärder av den karaktären tycker jag därför vore
en överloppsgärning.
Sedan till partistödet. Dess bättre har vi hittills i varje fall varit tillräckligt
seriösa och allvarliga i riksdag, landsting och kommuner så att vi inte har
fattat beslut med anledning av ett antal opinionsmätningar. Ny demokratis
förslag om 1 % stöd kunde få enorma konsekvenser. Såvitt jag förstår skulle
det vara kommunala opinionsmätningar.
Jag vill gärna ha ett svar på en fråga. Om ett parti får 1 % stöd i opinions-
mätningar i kommunerna tre gånger i rad men sedan tio gånger därefter inte
får det, skall vi då ta bort partistödet? Hur skall man då göra? Det kan tänkas
att det är skilda opinionsmätningar och skilda institut - sifo, temo osv. Skall
det vara en och samma sorts mätning eller skilda mätningar?
Nej, det vi ägnar oss åt i riksdagsarbetet får ändå vara litet mera seriöst.
Anf. 43 HARRIET COLLIANDER (nyd) replik:
Herr talman! Det är riksdagen som stiftar lagarna. Det är riksdagen som
har stiftat kommunallagen. Det är också riksdagen som bestämmer sig för
vilka utredningar som skall tillsättas för att lösa problem. Jag pekade på ett
problem, att demokratin inte får ett genomslag på det sätt som jag hoppas
att ni andra i denna kammare också anser att demokratin skall få ute i kom-
munerna.
Jag ämnar återkomma till frågan. Jag tänker kartlägga hur det står till i Ny
demokratis lokalföreningar ute i landet och kanske t.o.m. titta på de andra
småpartier som är ställda utanför de valkarteller som finns. Jag tänker åter-
komma och ställa ett krav på att man skall se på frågan igen. Vi ville att man
skulle se på den här frågan inom Lokaldemokratikommitténs ram. Men det
ville man inte i utskottet, och inte heller vill kammaren det. Så jag ämnar
återkomma. Jag hävdar att det inte fungerar på ett bra sätt.
Beträffande Ny demokratis seriositet kan jag bara konstatera att vi har
väckt en mängd goda idéer. Vi har sagt saker som till en början i denna kam-
mare sades vara löjliga och felaktiga. Det har visat sig att vi så småningom
fått acceptans för det mesta som vi sagt sedan vi kom in i riksdagen i oktober
1991.
Jag sade tidigare till Hans Nyhage att vi vet vad det kostar i uppoffringar
att bära fram en väljaropinion. Vi fick för vår del 6,7 % stöd. Det vill till
mycket ansträngning för att man skall ta sig in i det politiska systemet. Där-
för finns det all anledning, om man vill ha ett vitalt politiskt liv, att fundera
över hur man skall hjälpa fram nya opinioner. Alla andra partier här är så
att säga gamla, ålderstigna och befinner sig i olika grader av skymning. Jag
förstår att de tycker att det skall vara som det alltid har varit, inga föränd-
ringar.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Regionala och
kommunala frågor
23
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Regionala och
kommunala frågor
24
Anf. 44 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra om att replikerna numera normalt tas i bänken enligt den
ordning som vi har kommmit överens om.
Anf. 45 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Jag vill fråga Harriet Colliander om det bara är i kommu-
nerna som det är angeläget att ge partistöd åt partierna. Såvitt jag vet har ni
motionerat om att slopa partistödet för riksdagspartierna.
Jag har inte fått något som helst svar på frågan vilka opinionsmätningar
som skall gälla. Om man inte når upp till 1 %, vad händer då? Har Harriet
Colliander funderat över att det mycket spontant kan uppstå en mängd små
tillfälliga partibildningar i kommunerna - Kommunens väl och allt vad de
heter? Skall också de partier som lever en mycket kort period som en slända
omfattas av detta partistöd?
Det finns oerhört många frågor, men framför allt är detta inte seriöst, Har-
riet Colliander.
Anf. 46 HARRIET COLLIANDER (nyd) replik:
Herr talman! Jag hade inte förväntat mig att få veta att partiet inte är se-
riöst. Vi arbetar naturligtvis vidare. Vi kommer i nästa val visa var vi står.
Jag vill gärna ge Hans Nyhage återigen en komplimang för hans kreativi-
tet. En god idé kan alltid bli föremål för en utredning. Det är precis likadant
här. Vi har inte en färdig modell för hur det skall gå till. Vi har en god idé.
Vi har en princip i vårt parti att man inte skall börja med att se på svårighe-
terna för att genomföra saker. Vi säger att man skall se möjligheterna och
försöka agera därefter. Det är vår grundinställning, och den inställningen
kan man ha i denna fråga också. Därför lämnar jag inte något detaljerat svar
på Hans Nyhages fråga.
När det gäller partistödet anser vi att det går alldeles för mycket pengar
till de politiska partierna. Det handlar totalt, med statligt och kommunalt
stöd, om över 700 miljoner kronor. Vår reservation handlar om partistödet
på den kommunala sidan. Vi har sagt att vi vill sänka det statliga stödet och
att vi även vill sänka det kommunala stödet. Jag hoppas att Hans Nyhage
kan ta detta som ett svar.
Anf. 47 INGVAR SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag är något förvånad över förslaget från Ny demokrati om
att man skall dra ner på det kommunala partistödet. Det kan finnas fog för
det i vissa kommuner. Jag vill inte utesluta detta. Men det låter väldigt popu-
listiskt att säga att vi skall dra ner på det kommunala partistödet.
Riksdagen har ju antagit lagen om det kommunala partistödet. Där anges
inga belopp utan bara vissa principer som bör gälla. Kommunerna får införa
kommunalt partistöd, men det talas ingenting om beloppen. Jag är som sagt
något förvånad över att Ny demokrati vill lägga en hårt reglerande hand över
kommunerna, att man inte tillerkänner kommunerna möjlighet till eget an-
svar på det här området utan vill ha statlig detaljstyrning. Det stämmer inte
med den övriga ideologiska bilden av Ny demokrati, att man inte vill ha stat-
lig detaljstyrning.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 6 §.)
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU4 Arbetstid, semester och annan ledighet.
Anf. 48 MONICA ÖHMAN (s):
Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 4 behandlas ett
femtontal motioner från den allmänna motionstiden. Jag vill helt kort ta upp
bara några delar av den socialdemokratiska motionen A225 och därmed
också de socialdemokratiska reservationer som är fogade till detta betän-
kande.
För det första vill jag ta upp frågan om flexibla arbetstider. Utskottet är
helt enigt om att en friare arbetstidsförläggning är en viktig framtidsfråga.
Utskottet pekar på de positiva konsekvenserna av en ökad flexibilitet för den
enskildes planering av arbetsliv, familjeliv, studier osv. Flexibla arbetstider
bör också kunna gynna jämställdheten mellan kvinnor och män.
Trots att utskottet så här långt är enigt, avstyrker man den socialdemokra-
tiska motionen, som ju ligger helt i linje med utskottets skrivning.
Vi socialdemokrater anser att utskottets enighet bör föranleda ett tillkän-
nagivande till regering om utskottets inställning till flexibla arbetstider. Re-
geringen borde få i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett förslag i
den här riktningen. Jag vill därför fråga utskottsmajoritetens talesman: Var-
för avstyrker ni motionen, när ni ändå har samma uppfattning som vi?
För det andra vill jag beröra frågan om översyn av ledighetslagarna och
de samlade effekterna av dessa regler för de små företagen. Att vi socialde-
mokrater och regeringspartierna har olika uppfattning när det gäller översyn
av arbetsrätten är nog ingen hemlighet. Från borgerligt håll har det väckts
många motioner under årens lopp, där man har föreslagit inskränkningar
och förändringar på arbetsrättens område. Vi socialdemokrater anser också
att det finns anledning att göra en lagteknisk översyn av arbetsrätten. Det
ser vi som en viktig del i förnyelsen av arbetslivet. Vår målsättning är att
arbetslivet skall fortsätta att vara demokratiskt med ett verkligt inflytande
för både löntagare och fackliga organisationer.
Jag kan förstå att man med stöd av majoriteten i riksdagen nu har tänkt
sig att genomföra alla de försämringar som motionerna har handlat om. En-
ligt mitt förmenande har det kommit in en ny aspekt på dessa frågor. Det
handlar inte längre om att vi enbart har olika uppfattningar om arbetsrätten,
utan även om att man i krispaketet, som gjordes upp mellan regeringen och
Socialdemokraterna, har tagit upp arbetsrätten som en punkt. Man var över-
ens om att förändringar av arbetsrätten skulle ske i förtrolig anda. Hur ser
Anders G Högmark på detta?
Vår tredje reservation handlar om förläggning av föräldraledighet vid för-
kortning av den dagliga arbetstiden. Föräldraledighetslagen bör ändras så,
Arbetstid, semester
och annan ledighet
25
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Arbetstid, semester
och annan ledighet
26
att föräldern själv får bestämma när under dagen ledigheten skall tas ut. Ut-
skottets majoritet delar dock inte denna uppfattning. För mig är detta lika
viktigt som att säga ja till flexibla arbetstider. Hur man förlägger sitt uttag av
kortare arbetstid på grund av föräldraskap är ju en form av flexibilitet. Var-
för skall inte en förälder ha möjlighet att själv bestämma hur han eller hon
vill förkorta arbetstiden, om det inte blir till men för produktionen?
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till de tre socialdemokra-
tiska reservationer som har fogats till detta betänkande och till utskottets
hemställan i övrigt.
Anf. 49 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Under den här turbulenta tiden är det inte lätt att koncen-
trera sig. Det är trots allt viktiga frågor som behandlas i betänkandet AU4.
Vänsterpartiet står bakom ett flertal motioner. Jag tänkte beröra några av
dem.
Till att börja med när det gäller föräldraledigheten har vi motionerat för
att det skall ges ökade möjligheter i lagen för den enskilde individen att an-
passa sin föräldraledighet med tanke på barnets bästa. Men utskottet vill
konstigt nog inte stödja det kravet, trots att den individuella flexibiliteten
ofta används som ett honnörsord. Jag delar uppfattningen om att socialde-
mokraternas motion är väl värd att stödja.
Som vi har yrkat på i en av att-satserna skall det vara tillåtet att använda
den individuella flexibiliteten för att kunna välja mellan en trefjärdedels-
tjänst och en heltidstjänst. Det skall vara möjligt att förlänga rätten till indi-
viduell flexibiltet i de fall där det bedöms vara viktigt för barnet att behålla
kontakten ända tills barnet är tolv år. Detta kommer inte att bli vanligt före-
kommande, men det är mycket viktigt att ha denna möjlighet för dem som
verkligen behöver det.
De att-satser som vi har i våra yrkanden syftar till att stärka den enskildes
position när det gäller att kombinera familjelivet och ansvaret för barnen
med förvärvsarbete. Jag yrkar bifall till förslagen i vår meningsyttring.
En annan punkt handlar om flexibel arbetstid. Det är en jättefråga som
har en lång historia och som diskuteras mycket. Den hänger också ihop med
den allmänna arbetstidsfrågan, som ju har utretts, stötts och blötts och, så-
vitt jag förstår, lagts i skafferiet för ett tag. Det beror kanske på anpass-
ningen till EG, där man har mycket striktare regler i det här avseendet än
vad vi i Sverige har.
Herr talman! I Vänsterpartiets motion höjs det ett varnande finger mot att
man inte skall produktionsanpassa människans arbetstider så långt att det
blir mycket stora svårigheter för den enskilde individen att hänga med och
stanna kvar i arbetslivet. Det ligger en fara i att låta produktionens - arbets-
givarnas och kapitalets - intressen komma i första hand. Det är inte bara vi
som har sagt detta utan även flera remissinstanser till arbetstidsutredningen
har gjort samma uttalande. Vi har varnat för att låta produktionens intressen
komma i första hand. Socialdemokraterna har talat mycket vackert om be-
hovet av flexibla arbetstider sett ur den enkildes synvinkel, och det kan jag
instämma i. Numera anpassar man sig beroende på familjestruktur eller av
andra privata skäl till ganska okonventionella arbetstider. Vår arbetstidslag-
stiftning och vår tradition med kollektivavtal och lokala uppgörelser ger
mycket stora möjligheter till flexibilitet.
I det socialdemokratiska förslaget finns det en passus om att det skall råda
full frihet för lokala och branschmässiga avtal. Denna frihet kan ibland un-
der vissa konjunkturlägen, då det kan förekomma mycket hård press från
arbetsgivaren, bli så liberal att den enskilde drabbas. I det här läget har jag
därför svårt för att generellt yrka bifall till denna oerhört stora flexibilitet.
Men jag delar andemeningen i att den enskilde arbetstagaren genom sin
fackliga organisation skall ha mycket stor möjlighet att anpassa arbetstiden,
självfallet med hänsyn till produktionen.
Den fråga som från min synpunkt är den största frågan aktualiseras i mo-
tion A711, som gäller sex timmars arbetsdag, alltså en generell arbetstidsför-
kortning. Arbetstiden - hur länge vi arbetar och när vi arbetar - styr våra
liv. Den påverkar vår hälsa, vår situation på arbetet, vår ekonomi och våra
möjligheter till en rik fritid och gemenskap med andra människor. Detta ut-
trycks i LO:s rapport Klass och kön. Det visar på ett bra sätt varför Vänster-
partiet så enträget driver frågan om en daglig arbetstidsförkortning. Kravet
på sex timmars arbetsdag är en viktig jämställdhetsfråga, men det är också
en fråga om förutsättningar för ett jämlikt samhälle, där män och kvinnor på
lika villkor kan ta del både i produktion och i reproduktion, dvs. ta hand om
och ansvara för barn och hushållsarbete.
En daglig arbetstidsförkortning skulle kunna ge förutsättningar för en ri-
kare fritid och gemenskap med andra.
Det finns många synpunkter på denna fråga - praktiska och ekonomiska.
Det har gjorts en del försök, flera med mycket gott resultat. Man får ner
antalet sjukskrivningar, man kan utnyttja arbetstiden bättre, man får större
produktivitet under de arbetade timmarna, etc.
Sextimmarsdagen är nödvändig för kvinnorna; den skulle minska den be-
lastning som många kvinnor i dag upplever på grund av dubbelarbetet.
Sextimmarsdagen ger en jämnare fördelning av arbetstider och inkomster.
Den hjälper till att minska såväl klass- som könsklyftorna.
Sextimmarsdagen är nödvändig för männen. I dag är det småbarnspap-
porna som har den längsta dagliga arbetstiden.
Sextimmarsdagen är nödvändig för jämställdheten. En sänkt arbetstid
med lönekompensation till de lågavlönade skulle minska löneskillnaderna
mellan kvinnor och män.
Sextimmarsdagen är nödvändig för livskvaliteten. Den ger människor
möjlighet att förkovra sig genom utbildning, omskolning och fortbildning,
och den ger mer tid för deltagande i fackligt och politiskt arbete och i annat
föreningsliv.
Sextimmarsdagen är nödvändig för att människor skall orka vara vara
kreativa i det moderna arbetslivet.
Just nu behövs sextimmarsdagen dessutom för att fler människor skall
kunna få jobb. I dag jobbar färre längre tid - det borde vara fler som jobbade
kortare tid.
Genom en kortare arbetstid skulle man säkerligen på många håll kunna
utnyttja kapitalinvesteringar bättre. Man skulle kunna införa skiftgång med
kortare arbetstidsintervaller, något som skulle ge upphov till väsentligt
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Arbetstid, semester
och annan ledighet
27
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Arbetstid, semester
och annan ledighet
bättre utnyttjande och tillgänglighet, både inom industri och serviceverk-
samhet.
För oss är detta en mycket viktig fråga, en strukturell fråga. Vi har också
tagit upp den i vår motion med anledning av de krispaket som lagts. Vi har
i den motionen sagt att vi behöver en realistisk strategi för ett stegvis utjäm-
nande av arbetstiden. Genomförandet kan ske både genom fackliga avtal
och politiska beslut. Man skall börja med tunga jobb inom vård och industri,
där sex timmars skiftgång kan göras effektiv. Detta ställer krav på en solida-
risk lönepolitik och ett inkomstutjämnande skattesystem. Det kräver också
utbildning i bristyrken.
Då finns det de som säger som utskottet, nämligen att frågan om en gene-
rell arbetstidförkortning inte har någon aktualitet i dagens läge.
Jag skulle vilja påstå precis motsatsen. Inte minst i dagens läge och alldeles
bortsett från de generella argumenten som handlar om jämlikhet och jäm-
ställdhet och frågan om barn är införandet av en kortare daglig arbetstid
mycket aktuell dels för att på bästa sätt utnyttja produktionskapaciteten,
höja produktiviteten och få hög tillgänglighet inom servicen, dels för att ge
utrymme för flexibla lösningar för den enskilde att lägga arbetet på mer
okonventionella tider. En kortare daglig arbetstid skulle här vara till mycket
stor hjälp.
Den kortare dagliga arbetstiden kan naturligtvis grundas på avtal som ger
upphov till andra arbetstidskombinationer. Det är 70 år sedan arbetarrörel-
sen tillkämpade sig rätten till åtta timmars arbetsdag. Det är nu dags för sex
timmars arbetsdag!
Men sex timmars arbetsdag får vi inte bara genom att knäppa med fing-
rarna. Det kommer att bli omställningsproblem, det krävs investeringar och
det kostar en del. Sextimmarsdagen kommer att kräva en hel serie av refor-
mer. Därför har Vänsterpartiet i sin motion A711 yrkat att riksdagen hos
regeringen begär en plan för minskning av normalarbetsdagen till sex tim-
mar under 1990-talet.
Herr talman! Jag står naturligtvis fast vid den meningsyttring som jag har
fogat till utskottsbetänkandet, men för att spara kammarens tid nöjer jag
mig med att yrka bifall till momenten 2 och 6 i meningsyttringen.
Anf. 50 ANDERS G HÖGMARK (m):
Herr talman! I det föreliggande betänkandet behandlas ett antal motioner
från den allmänna motionstiden, och de har föranlett tre reservationer från
Socialdemokraterna. Jag skall mycket kortfattat redovisa utskottsmajorite-
tens överväganden - kortfattat därför att jag är alldeles övertygad om att
vi inom kort kommer att få ta en större debatt om arbetslivsfrågorna med
anledning av den proposition som kommer att föranledas av arbetslivskom-
mitténs betänkande och remissinstansernas synpunkter.
Herr talman! Det finns i dag en mycket stor insikt om behovet en flexibel
arbetstid och en ökad flexibilitet i produktionen. Jag tror också att det finns
en ökad insikt om arbetstagarnas önskemål om en ökad flexibilitet. Samti-
digt tror jag att det finns en växande insikt om att man för att kunna förena
produktionens önskemål om flexibilitet och arbetstagarnas önskemål om
28
flexibel arbetstid måste lägga lösningarna mycket nära produktion och ar-
betstagare. Det skall alltså inte regleras för mycket på central nivå.
Det kan kanske uppfattas som egendomligt att utskottsmajoriteten säger
nej till ett antal önskemål som Socialdemokraterna framfört i sin motion,
trots att det föreligger enighet om det önskvärda i en ökad flexibilitet. Vi gör
det bl.a. av det skälet att vi får tillfälle att återkomma när regeringen har
framlagt sin proposition. Men det beror också på att det i motionen finns
antydningar om att man vill binda det hela genom olika avtal - centrala avtal,
branschavtal och annat. Utskottsmajoriteten anser att det är onödigt att nu
komma med pekpinnar om hur detta skall regleras. Vi tror att frågan vinner
på att den ses i sitt sammanhang, så att besluten kan föras långt ner i hierar-
kin. Det är de främsta skälen till att vi säger nej till Socialdemokraternas
önskemål.
Utskottet pekar vidare på att ledighetslagstiftningen behöver ses över.
Här går säkerligen en klar skiljelinje mellan utskottsmajoriteten och reser-
vanterna, inte bara när det gäller den lagtekniska översynen. Det finns sä-
kerligen även materiellt och innehållsmässigt ett behov av att göra översyn
av reglerna för ledighet, bl.a. för att åstadkomma förenklingar. Detta gäller
även frågan om förläggning av föräldraledigheten, som tas upp i reservation
3.
Behoven av ledighet kommer förmodligen att minska i samma grad som
man kan öka flexibiliteten i arbetstidsförläggningen. Man kan också tänka
sig att man genom enskilda avtal och överenskommelser mellan arbetsgivare
och arbetstagare kan finna vettiga lösningar inom ramen för en flexibel ar-
betstid.
Vi har i betänkandet antytt behovet av att vi snart får ett förslag från rege-
ringen om flexibel arbetstid.
I argumentation från en del håll anförs att man i EG nu funderar på ett
arbetstidsdirektiv. Detta är nu uppskjutet till december, och det kan tänkas
bli uppskjutet ytterligare en tid. Vi bör avvakta detta direktiv och sedan på
sedvanligt sätt - som det brukar heta - anpassa oss till den lagstiftningen och
de direktiven.
Vi bör här tänka litet annorlunda och konstatera att vi här har en bra
svensk tradition när det gäller att avtalsvägen finna former för att reglera
dessa förhållanden. Genom att vi är något före EG skulle man kunna mar-
kera litet av subsidiaritetsprincipen i praktisk politik och lägga besluten så
långt ner i hierarkin som möjligt. Sedan får det väl bli en förhandlingsfråga
hur man skall kunna tillämpa de regler som Sverige har. Väntar vi för länge -
jag säger det med adress till regeringen - är det alldeles uppenbart att vi
binds upp hårdare av de direktiv som man senare eventuellt kommer att fast-
ställa inom EG.
Önskemålet att regeringen snart skall återkomma i denna fråga finns både
hos utskottsmajoriteten och i den socialdemokratiska reservationen i detta
avseende. Här finns alltså en stor samstämmighet om att det är viktigt att
riksdagen ganska snart får en proposition så att vi kan diskutera hela frågan
om flexibel arbetstid. Men behandlingen av den propostionen bör inte låsas
genom att vi i dag följer de socialdemokratiska förslagen om olika former av
branschavtal och centrala avtal. Det tror jag inte skulle gagna helheten.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Arbetstid, semester
och annan ledighet
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Arbetstid, semester
och annan ledighet
30
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hemställan i utskottets betän-
kande och avslag på de socialdemokratiska reservationerna.
Anf. 51 MONICA ÖHMAN (s):
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten eftersom jag, precis som An-
ders G Högmark, tror att vi får anledning att diskutera dessa frågor i ett
större sammanhang. Jag måste ändå reagera när Anders G Högmark angå-
ende detta med flexibiliteten säger att Socialdemokraternas motion i och för
sig är bra och att Moderaterna vill samma sak, men de vill inte komma med
några pekpinnar till regeringen om hur de tycker att regeringen skall handla.
Sedan är Anders G Högmark också mycket rädd för att ha formella regler.
Av detta kan man förstå att de vill ha flexibiliteten helt och hållet kopplad
till den enskilde. De vill ställa den fackliga organisationens inflytande vid
sidan om. Det vill också vi, men vi vill att de enskilda skall ha fackets stöd i
uppgörelser som görs på arbetsplatsen.
När vi är här hemma tar vi avstånd från kollektivavtal och fackförenings-
rörelser. När vi flyttar ut i Europa börjar vi helt plötsligt att säga att den
svenska modellen med kollektivavtal är bra. Den skall vi slå vakt om. Det är
egentligen innebörden i det Anders G Högmark säger.
Sedan fick jag faktiskt inget svar på den fråga jag ställde om arbetsrätten
och översynen av den. Jag tycker att dessa poler, där Socialdemokraterna
tycker på ett sätt och borgarna hela tiden har motionerat om försämringar,
litet grand har förändrats av den uppgörelse som finns i krispaketet om att
förändringar av arbetsrätten skall ske i förtrolig anda. Jag vill veta hur An-
ders G Högmark tolkar detta.
Anf. 52 ANDERS G HÖGMARK (m):
Herr talman! Jag tar inte på något sätt avstånd från facket och kollektivav-
talen. Jag tror att det råder en stor enighet i landet om att den modellen -
att inte lagstifta för mycket, utan att med avtal komma överens - är bra. Se-
dan kan vi diskutera på vilken nivå de olika avtalen sluts, om det skall vara
centrala avtal, branschavtal eller lokala avtal.
Vi skall ganska snart ha en rejäl diskussion om och fatta beslut om en flexi-
bel arbetstid, med kommitténs betänkande och remissinstansernas utlåtande
som underlag. Därför tror jag att det vore olyckligt att redan i dag binda sig
för att man skall ha en viss form av branschavtal och att det skall finnas vissa
typer av avtal. Den diskussionen bör man ta i ett sammanhang. Ambitionen
från majoritetens sida är att vi skall få så litet som möjligt av centrala avtal
och mer av lokala avtal.
Det är utomordentligt bra att vi ganska snabbt kommer fram med ett be-
slut för att visa att vi avtalsvägen kan lösa dessa saker med lokala avtal i stäl-
let för att ha en central lagreglering som definitivt skapar problem. Jag tror
att det finns ett gemensamt intresse från industrin, de anställda och de fack-
liga organisationerna att vi inte får stela direktiv som ligger långt ifrån verk-
ligheten.
Jag är övertygad om att en del av de praktiska problemen, inte minst när
det gäller uttag av föräldraledighet, kan lösas om vi lyckas få en lokalt anpas-
sad flexibilitet när det gäller arbetslivet och arbetstiden. Där krävs det givet-
vis också en rimlig avvägning mellan föräldrarnas legitima intressen och pro-
duktionens. Jag är ganska övertygad om att förnuftiga arbetsgivare har
ganska stor förståelse för de önskemål som förs fram av enskilda föräldrar i
en sådan diskussion på en lokal arbetsplats.
Jag tolkar uttrycket överläggningar i förtrolig anda på det sättet, att om
det finns önskemål från Socialdemokraterna - och det är ju sagt att Social-
demokraterna skall redovisa de önskemål de vill föra in i kommittéarbetet,
och jag utgår från att de kommer - får dessa bli föremål för diskussioner och
överläggningar.
Anf. 53 MONICA ÖHMAN (s):
Herr talman! Låt mig mycket kort säga till Anders G Högmark att jag för-
stod texten. Lokala avtal är precis det budskap SAF för fram. Det är exakt
vad SAF vill ha. SAF vill att vi skall flytta ner avtalen så långt som möjligt
för att slå sönder möjligheterna att påverka.
När det gäller detta med förtrolig anda har Socialdemokraterna överläm-
nat sina synpunkter till regeringen. Men den skrivning som finns i betänkan-
det om situationen speciellt för småföretag, handlar om en försämring av ar-
betsrätten. Det var också budskapet i valrörelsen i fjol. Det stämmer inte
med den uppgörelse som är träffad.
Anf. 54 ANDERS G HÖGMARK (m):
Herr talman! Monica Öhman säger att hon förstår, och sedan säger hon
att det nog blir lokala avtal. Jag trodde faktiskt att det låg en styrka i att
parterna lokalt, utifrån dels produktionens önskemål och behov, dels de an-
ställdas synpunkter och behov, kom överens och träffade lokala avtal. Det
utesluter självfallet inte att det kan finnas vissa frågor som måste regleras
centralt. Men tyngdpunkten i den kommande regleringen av den flexibla ar-
betstiden måste ju vara att de som närmast berörs av arbetstidens utläggning
och förläggning, dvs. produktionen och de anställda på arbetsplatsen, ge-
nom förnuftiga resonemang kan sluta avtal som gagnar båda parter. Det
trodde jag var ganska elementärt.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande konstitutionsutskottets betänkanden
1922/93:KU3 och KU4 samt arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU4.
Konstitutionsutskottets betänkande KLJ3
Mom. 1 (subsidiaritetsprincipen som grund för nationell rätt)
Utskottets hemställan bifölls med 181 röster mot 113 för reservation 1 av
Birger Hagård m.fl.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Arbetstid, semester
och annan ledighet
31
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Arbetstid, semester
och annan ledighet
Mom. 7 (sammansättningen av statliga myndighetsstyrelser)
Först biträddes reservation 2 av Thage G Peterson m.fl. med 116 röster
mot 13 för meningsyttringen av Bengt Hurtig. 163 ledamöter avstod från att
rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 167 röster mot 120 för reserva-
tion 2 av Thage G Peterson m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU4
Mom. 3 (representation i kommunala styrelser och nämnder)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 21 för reservation 1 av
Harriet Colliander.
Mom. 5 (brukarinflytande)
Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 11 för meningsyttringen
av Bengt Hurtig i motsvarande del.
Mom. 7 (direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm)
Först biträddes reservation 2 av Ylva Annerstedt - som ställdes mot me-
ningsyttringen av Bengt Hurtig i motsvarande del - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 256 röster mot 37 för reserva-
tion 2 av Ylva Annerstedt. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 12 (enhetliga regler för barnomsorg)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 128 för reservation 3 av
Thage G Peterson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 13 (kommunal vårdnadsersättning)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 164 röster mot 128 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 4 av Thage G Peterson m.fl. 1 ledamot avstod från att
rösta.
Mom. 14 (kommunalt partistöd)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 21 för reservation 5 av
Harriet Colliander.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4
Mom. 1 (flexibla arbetstider)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 120 för reservation 1 av
Ingela Thalén m.fl. 9 ledamöter avstod från att rösta.
32
Mom. 2 (arbetstidens längd)
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 10 för meningsyttringen
av Hans Andersson i motsvarande del.
Mom. 5 (översyn av ledighetslagarna)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 167 röster mot 130 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 2 av Ingela Thalén m.fl.
Mom. 6 (vidgad rätt till förkortad arbetstid för föräldrar)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 10 för meningsyttringen
av Hans Andersson i motsvarande del.
Mom. 7 (förläggningen av föräldraledighet vid förkortad arbetstid)
Utskottets hemställan bifölls med 162 röster mot 129 för reservation 3 av
Ingela Thalén m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de på föredrag-
ningslistan närmast upptagna ärendena, justitieutskottets betänkanden
JuU4, JuU5, JuU6 och JuU7 samt lagutskottets betänkanden LU3 och LU5,
fick företas till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i dessa ärenden
avslutats.
7 § Information från regeringen om förberedelser inför Europeiska
säkerhets- och samarbetskonferensens (ESK) ministerrådsmöte i
Stockholm i december
Anf. 55 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Att bygga broar, att främja stabilitet genom att skapa ett mini-
mum av förtroende över den blockgräns som gick rakt igenom Europa var
ESK:s huvuduppgift under det kalla kriget. Det sovjetiska imperiet har nu
fallit, och inte enbart Tyskland utan en hel kontinent är återförenad.
En ny värdegemenskap, bekräftad i ESK:s Parisstadga från 1990, ger oss
en enastående möjlighet till en europeisk freds- och samarbetsordning. ESK
måste kunna hantera den förändringsprocess som växt fram ur den gamla
ordningens sammanbrott. Denna nya operativa roll är inte utan komplika-
tioner. De instrument som ESK-staterna skapat för att klara uppgiften är
ännu oprövade. Det blir en huvuduppgift för Sverige i egenskap av ordföran-
deland att se till att ESK kan växa in i sin nya operativa roll.
Från detta perspektiv skulle jag vilja tala om fyra väsentliga områden inför
det svenska ordförandeskapet. De har alla direkt betydelse för ESK:s för-
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Information
från regeringen
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 27
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Information
från regeringen
34
måga att hantera regionala politiska konflikter. Det gäller en strategi för
konflikt- och krishantering, ESK:s operativa förmåga, samverkan med inter-
nationella organisationer, mänskliga rättigheter, nationella minoriteter och
flyktingproblem.
Den jugoslaviska krisen behandlas politiskt inom ramen för den s.k. Lon-
donkonferensen. FN är huvudman för de fredsbevarande operationerna i
Kroatien och Bosnien. ESK har framför allt inriktat sig på att förhindra stri-
dernas spridning till nya områden. En långsiktig ESK-närvaro har etablerats
i såväl Kosovo som Makedonien.
ESK:s företrädare söker främja en dialog mellan parterna och verka all-
mänt konfliktdämpande. Därtill gör ESK viktiga insatser för att genomföra
FN:s sanktionsregim och motverka överträdelser på det humanitära områ-
det.
Detta mönster i arbetsfördelningen mellan FN och ESK kommer sanno-
likt att bestå på kort sikt. För större fredsbevarande operationer kommer
FN att ansvara. Det betyder dock inte att ESK enbart kommer att ägna sig
åt konfliktförebyggande diplomati. Sverige kommer som ordförande att
verka för en förstärkning av ESK:s förmåga att hantera konflikter och kriser,
och vi måste gå flera vägar:
ESK bör söka gå in på ett tidigare stadium i potentiella konflikter, långt
innan de första krisungarna dyker upp.
ESK bör skaffa sig bättre operativ förmåga att genomföra begränsade,
fredsbevarande insatser.
ESK bör i varje enskilt fall noggrant överväga förutsättningarna för så-
dana fredsbevarande operationer. Särskilt angeläget är det att klara ut för-
hållandet till de militära, fredsbevarande styrkor som redan kan finnas på
plats i ett krisområde.
Nya krishanteringsinstrument kommer att skapas i Stockholm, bl.a. en
europeisk domstol för förlikning och skiljedom och ett kommissariat för na-
tionella minoriteter. Dessa instrument måste komma till användning.
ESK:s närvaro i olika krisområden utmynnar ofta i rapportering med kon-
kreta förslag till åtgärder. Vi bör ägna särskild omsorg åt uppföljning av
dessa förslag.
Låt mig med några exempel illustrera den konkreta innebörden av den
linje Sverige vill driva som ESK-ordförande och som jag här redovisat.
Ett element berör vad som i Helsingforsdokumentet kallas ”early war-
ning”. Vårt förslag om ESK-närvaro i Estland är nyskapande i detta av-
seende. Syftet är ju att ta hand om motsättningar innan de utvecklas till en
kris, att förhindra spänningar mellan folkgrupperna som kan leda till instabi-
litet och som kan lägga hämsko på en önskvärd utveckling i vårt eget närom-
råde. Vi hoppas få till stånd en motsvarande insats i Lettland.
Formerna för samverkan med NATO och Västeuropeiska Unionen i
fredsbevarande operationer behöver preciseras ytterligare. Detsamma gäl-
ler samverkan med fredsbevarande styrkor från Oberoende Staters Sam-
välde eller Ryssland.
Ibland kommer ESK att ställas inför kravet att samverka med trupper som
redan finns på plats i en konflikt. Frågan hur ESK skall förhålla sig till dessa
styrkor måste tas på största allvar. Allmänt måste ESK:s militärt operativa
förmåga att genomföra fredsbevarande insatser förbättras. Även begränsade
operationer kräver militär planläggning och administrativt understöd.
För ESK:s trovärdighet är det viktigt att rekommendationer till ESK-sta-
terna att handla inte lämnas utan avseende, och här behövs förbättring. Låt
mig ta ett exempel.
Det är gott och väl att hänskjuta den s.k. Corellgruppens rekommenda-
tion om upprättande av en domstol för rannsakning av krigsförbrytare på
Balkan till FN, men ESK får inte låta nöja sig därmed. Om inte FN handlar,
bör ESK ta upp hela denna frågeställning till granskning på nytt. De fruk-
tansvärda förbrytelser som begåtts och begås av flera parter i den jugosla-
viska konflikten får inte förbli opåtalade och ostraffade.
ESK-apparaten har kommit under allt större tryck av det ökande antalet
konflikter och kriser i Central- och Östeuropa likom i det f.d. Sovjetunio-
nen. Nu måste strukturerna ändras. Annars dukar de under för detta tryck,
och en rad tankar har förts fram i diskussionen. Dit hör förslag att en befatt-
ning som generalsekreterare inrättas, att ESK:s institutioner slås samman,
att budgethanteringen stramas upp och att förutsättningarna för arbete mel-
lan ämbetsmannakommitténs och rådets möten förbättras genom inrättande
av permanenta representationer i Wien.
Flera av dessa förslag, bl.a. tanken på generalsekreterare, har svenskt
stöd. Vi kommer att söka driva fram så konkreta beslut som möjligt redan i
Stockholm. Samtidigt måste vårt handlande präglas av viss varsamhet. Vi
vill varken underminera det politiska stödet för ESK eller skapa otympliga
byråkratier. I den utsträckning tiden inte är mogen för konkreta beslut, bör
Stockholmsmötet uppdra åt ordföranden och andra intresserade stater att
arbeta vidare med de olösta frågorna.
Det tredje av de huvudområden jag vill beröra, samverkan med interna-
tionella organisationer, har likaledes stor betydelse, om ESK skall kunna
fullgöra sin uppgift som konfliktförebyggare och krishanterare. Det räcker
inte längre att allmänt bedyra vikten av samarbete med FN, NATO och
WEU. Vi måste systematiskt gå igenom frågor rörande informationsutbyte,
representation vid varandras möten och praktisk samverkan på fältet.
En rad frågor söker ett svar. Vilka är de felande länkarna i samverkan på
fältet med Genévekonferensen om det forna Jugoslavien? Kan NATO bidra
till ESK:s uppbyggnad av den militära förvarningskapaciteten? Och hur kan
samverkan etableras med FN i olika avseenden? Sverige kommer som ordfö-
rande i ESK att där driva dessa frågor. Övriga berörda organisationer arbe-
tar med dem på sitt håll, och vi hoppas uppnå ökad klarhet och förbättrad
samverkan relativt snart.
Arbetet med mänskliga rättigheter har traditionellt stått i centrum i ESK.
Sverige kommer som ordförande att tillse att mänskliga rättigheter förblir
ett prioriterat område. Vi arbetar nu målmedvetet för att undanröja kvarva-
rande hinder för utnämningen av en högkommissarie för nationella minori-
teter i Stockholm. Hans uppgift blir i första hand säkerhetspolitisk, att fästa
ESK-staternas uppmärksamhet på nationalitetsproblem som kan utvecklas
till akuta konflikter. Sverige kommer som ordförande att nära samverka med
högkommissarien.
Jag vill i detta sammanhang också nämna flyktingfrågorna. Vi har i infor-
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Information
från regeringen
35
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Information
från regeringen
36
mella konsultationer sökt driva tanken att ESK borde ta sig an frågan hur
Europas stater skall förhålla sig till massflyktssituationer. Även om intresset
bland viktiga ESK-stater hittills varit begränsat, vill vi fortsätta diskussionen
om denna fråga.
De frågor som jag här berört kommer vi att driva med kraft under vårt
ordförandeskap. Samtidigt kommer vi ibland att få finna oss i att vara en
realismens och verklighetsanpassningens röst i ESK. Det finns uppgifter som
ännu är för stora för ESK. ESK-staterna har en lång väg att gå, innan de alla
efterlever åtagandena i Parisstadgan. ESK erbjuder inte heller den säkerhet
som för oss följer av egna försvarsansträngningar och för en del andra stater
av deltagande i en militärallians.
Samtidigt är färdriktningen klar. Vi vill vara med om att skapa en ny freds-
och samarbetsordning i Europa. Som ordförande i ESK kan vi lämna ett vik-
tigt bidrag till dessa strävanden. Vi får inte glömma att ESK har tillgångar
som gör det till en oumbärlig komponent i denna framväxande säkerhets-
och samarbetsordning. ESK:s breda definition av säkerhetsbegreppet är en
fördel när nya hot mot de europeiska staternas säkerhet måste bekämpas.
Ingen europeisk stat står utanför ESK. Därför har ESK särskilda förut-
sättningar att binda in alla Europas stater i en politisk gemenskap och att
hantera konflikterna i Central- och Östeuropa.
Här i riksdagen är det angeläget att erinra om att vi under den kommande
ordförandetiden är angelägna om brett samförstånd mellan partierna rö-
rande vårt ESK-agerande. Det är vidare viktigt att vi anslår tillräckliga finan-
siella resurser för att möjliggöra en framgångsrik svensk insats på ESK:s
olika verksamhetsområden, inte minst fredsbevarande operationer.
Fru talman! Låt mig slutligen uttrycka min tillfredsställelse över tillkoms-
ten av ESK:s parlamentariska församling. Det är angeläget att ESK:s verk-
samhet har god förankring i de nationella parlamenten, och jag ser fram
emot direkta kontakter med ESK-parlamentarikerna vid ett möte som jag
inbjudits till i Köpenhamn i början av nästa år.
Anf. 56 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Det var mycket intressant att lyssna till utrikesministern. Den
europeiska konferensen för säkerhet och samarbete - ESK brukar vi säga -
har ju ända från början varit mycket betydelsefull och framgångsrik, inte
minst här i Stockholm. När man tog upp förtroendeskapande åtgärder, var
det nytt och banbrytande - man började se på varandras militärövningar.
Många intressanta saker har skett här.
Det är oerhört betydelsefullt för Sverige att vi nu har ansvaret att vara
ordförandeland. Jag är därför glad att utrikesministern berättar att resurser
kommer att ställas till förfogande för att vi skall kunna fullgöra denna
mycket väsentliga uppgift.
Jag blev något oroad av att utrikesministern betonade det militära så
mycket. Det har ju varit Sveriges linje under många decennier - för att inte
säga nästan sedan århundraden - att inte räkna med konfliktlösning med mi-
litära medel, utan vi har en helt annan inställning. Vi har i vårt eget land
funnit möjligheter att lösa konflikter utan våld.
Därför vill jag fråga utrikesministern: Kommer utrikesministern att verkli-
gen satsa stora resurser på de freds- och konfliktsorganisationer som finns i
Sverige? Jag vill gärna nämna Transnationella stiftelsen för fred och frihet,
som nu är verksam i Kosovo, med stor kompetens att lösa de etniska konflik-
terna eller åtminstone försöka förhindra ett krigsutbrott där.
Vill utrikesministern se till att det finns resurser och att också UD anlitar
dessa resurser i sitt arbete med ordförandeskapet i ESK?
Anf. 57 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Det är min alldeles bestämda uppfattning att ESK:s huvud-
uppgift - och där jag tror att ESK har sin styrka - är just den konfliktförebyg-
gande verksamheten. Det är där jag tror att vi skall utveckla ESK. Som jag
också sade i mitt huvudanförande, tror jag att det är inom FN:s ram och FN:s
säkerhetsråds ram som de stora fredsbevarande operationerna kommer att
ske även i fortsättningen. Det säger sig självt. FN har stadgan, och FN har
säkerhetsrådet.
Sedan frågade Birgitta Hambraeus någonting som jag tror ligger ganska
nära i den budgetbehandling som nu pågår inom regeringen och som riksda-
gen så småningom kommer att få möjlighet att framföra synpunkter på. Jag
kan bara nämna för Birgitta Hambraeus att jag har ett ärende på mitt bord
som jag tycker ser väldigt positivt ut. En organisation vill just i anslutning till
ministerrådsmötet ordna ett seminarium i Stockholm för ”non-governmental
organisations”. Det ligger precis i linje med det som Birgitta Hambraeus här
efterfrågar.
Anf. 58 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Får jag tolka utrikesministerns svar som att anslaget F3 och
den forskning som finns under andra anslag i posten F kommer att få en or-
dentlig förstärkning?
På så sätt skulle vi verkligen kunna ta till vara de oerhört kompetenta an-
satser som finns hos folkrörelser och hos olika forskningsorganisationer som
vill vara med, utan att tänka militärt - med icke våldslösningar, för att läka
såren som har uppstått vid striderna mellan etniska grupper.
Det vore ett konstruktivt sätt att arbeta fram en framtid som är möjlig att
leva med för alla de olika grupperna.
Anf. 59 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Nej, Birgitta Hambraeus får inte tolka mig på det sättet. Jag
var inte medveten om att vi här förde en debatt om F 3-anslaget.
Riktlinjerna för och storleken på F 3-anslaget kommer att vara föremål för
överväganden, för att därefter föreläggas riksdagen i budgetpropositionen.
Sedan kommer riksdagen att ha möjlighet att diskutera detta och i sista hand
fastlägga anslagets storlek.
Anf. 60 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! De principer som utrikesministern redovisade här för Sveriges
syn på och agerande inom ESK är ju invändningsfria. Det bygger på en
ganska lång svensk tradition, så att säga. Men när nu Sverige blir ordföran-
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Information
från regeringen
37
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Information
från regeringen
deland, har vi ett nytt ESK. Vi har dä en europeisk samarbetsorganisation
som i själva verket inrymmer medlemmar från tre kontinenter.
Efter Sovjetunionens upplösning har det uppstått en del problem med de
nya medlemmar som finns. Problemet ligger i att dessa medlemmar kanske
inte på samma sätt fullt ut bekänner sig till de grundläggande principer som
är nedlagda i ESK:s Parisstadga, där man bekänner sig till demokrati, skydd
för mänskliga rättigheter, jämställdhet, rättstaten osv.
Min fråga till utrikesministern är: Hur tänker man i Utrikesdepartementet
möta de två nya problem som på detta sätt uppstått? Jag tänker på kärnvap-
nen, exempelvis i Ukraina. Är man beredd från ordförandelandet att göra
särskilda insatser för att bringa Ukrainas tveksamhet till en icke-tveksamhet
när det gäller att ansluta sig till ickespridningsfördraget om kärnvapen och
att över huvud taget infoga sig i den allmänna kärnvapennedrustningspro-
cess som nu pågår?
Den andra frågan gäller den kulturkrock som uppstått i denna situation.
Vi har nu medlemmar i Europeiska säkerhetskonferensen som exemplvis
Tadjikistan, och gränsen går plötsligt vid Afghanistan. De har framför allt
ett annat synsätt, exempelvis när det gäller kvinnans ställning och sådana
saker. Hur tänker ordförandelandet verka för att de principer som är ned-
lagda i Parisstadgan kommer att omfattas av alla medlemmar?
Anf. 61 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Jag håller med Pierre Schori när han säger att det på många
sätt är ett nytt ESK vi nu arbetar med. Från att ha varit en diplomatkonfe-
rens är det en europeisk samarbetsorganisation som alltmer får en fastare
struktur, nya instrument och nya uppgifter att hantera i omvandlingen av
Central- och Östeuropa.
När det gäller de nya medlemmarna, och då naturligtvis i all synnerhet de
nya medlemmarna långt österut från det forna Sovjetunionen, ser vi en all-
deles särskild uppgift i att försöka föra in dessa stater i ESK-kulturen. Sve-
rige har därför föreslagit särskilda stödprogram för dessa stater. När Trojka-
mötet i ESK ägde rum nu i måndags var detta ett av ämnena. Det finns också
ett tyskt intresse att försöka hjälpa dessa stater.
Det är också viktigt att det blir en diskussion och någon slags uppföljning
inom ramen för ESK som möjliggör en bättre kontroll av att medlemssta-
terna följer de principer som finns nedlagda i Parisdokumentet. Jag kan här
nämna att det just i dagarna har inrättats en arbetsgrupp inom ramen för det
europeiska säkerhetsforumet, som just kommer att syssla med tanken på en
form av Code of Conduct för ESK:s medlemsländer. Detta ser jag som en
mycket positiv utveckling och någonting som Sverige naturligtvis kommer
att arbeta med och stödja.
När det gäller Ukraina vill jag i dag betona att det finns anledning att ar-
beta bilateralt. Det har skett en så anmärkningsvärd utveckling när det gäller
kärnvapenhanteringen att det är viktigt för oss att arbeta både bilateralt och
multilateralt. Ickespridningsfrågorna kommer nu att vara en del av det euro-
peiska säkerhetsforumets mandat också i Wien. Det borde vara möjligt att
föra in bl.a. frågan om Ukrainas hantering av kärnvapen på dagordningen i
Wien.
Anf. 62 DANIEL TARSCHYS (fp):
Fru talman! De ohyggliga illdåd som pågår i f.d. Jugoslavien kräver inter-
nationell uppmärksamhet. Det var mycket värdefullt att utrikesministern i
sitt anförande tog upp Corellgruppcns rapport och bekräftade att Sverige
avser att driva på för aktiva insatser både i Förenta nationerna och ESK.
Utrikesministern nämnde att ESK har förutsättningar att bidra till att
hindra konfliktens spridning i Kosovo och Makedonien. Jag vill mer kon-
krekt ställa frågan: Vilka åtgärder kan ESK vidta för att förhindra en ytterli-
gare spridning av konflikten till de områden i f.d. Jugoslavien där det ännu
inte har brutit ut mer systematiska våldsamheter?
Anf. 63 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Det ESK gör i detta sammanhang är att ha en långtidsmission
på plats i Kosovo, Vojvodina, Sandjak och även i Makedonien. Det innebär
att ESK-observatörer finns där på plats. Genom sin närvaro, genom delta-
gande i samtal och diskussioner med olika grupper skall de förhoppningsvis
kunna bidra till att mildra spänningarna. Jag säger att detta är förhopp-
ningen. Vi inser ju alla att det är begränsade insatser i förhållande till proble-
mens oerhörda storlek och räckvidd. Den stora frågan är om dessa insatser
kommer att räcka. Men det är vad ESK nu gör.
Anf. 64 DANIEL TARSCHYS (fp):
Fru talman! Det är alldeles uppenbart att en förebyggande diplomati kom-
mer att användas i mycket större utsträckning under de kommande åren än
vad som hittills har varit fallet. Vi ser ju nu att det i Europa finns ett mycket
stort antal regionala och etniska konflikter som kan blossa upp om det inte i
god tid görs insatser för att jämka samman de stridande parterna eller de
parter som har problem med varandra.
Jag vill ställa en följdfråga: Kommer det att vara en svensk inriktning att
ganska avsevärt expandera den delen av ESK:s verksamhet som just är inrik-
tad på förebyggande diplomati och tidiga medlingsinsatser?
Anf. 65 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Svaret är ja. Jag ser de förslag vi har lagt fram om ESK-när-
varo i nordöstra Estland som ett pionjärarbete i denna riktning.
Anf. 66 KRISTINA SVENSSON (s):
Fru talman! Det är riktigt som utrikesministern säger att många av ESK:s
instrument är oprövade.
Jag fäste mig vid att utrikesministern i slutet av informationen nämnde den
parlamentariska dimensionen. Jag skulle gärna vilja att utrikesministern ut-
vecklade detta ytterligare. Parlamentet konstituerades i somras på ett möte
i Budapest. Det vore intressant att höra vilken vikt utrikesministern lägger
vid parlamentets funktion. Vi har ju möjligheter under ordförandetiden att
markera detta.
Anf. 67 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! I detta ämne skulle jag gärna vilja inbjuda till dialog. Jag tror
att ESK-parlamentarikerna själva har mycket att tillföra när det gäller på
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Information
från regeringen
39
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vapenlagen
40
vilket sätt ordförandeskapet, Trojkan och ämbetsmannakommittén skall
kunna samverka med parlamentarikerförsamlingen. Jag tror att båda måste
hjälpa till att utveckla formerna.
Jag är glad över att jag har fått inbjudan till mötet i Köpenhamn av ESK-
parlamentets talman Ilkka Suominen. Jag ser detta som en tidig möjlighet
för mig själv att få till stånd en dialog med ESK-parlamentet, och jag hoppas
att det vid detta möte skall uppkomma en del konkreta uppslag och tankar.
Överläggningen var härmed avslutad.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU4 Vapenlagen.
Anf. 68 JOHN ANDERSSON (v):
Fru talman! Detta betänkande behandlar en rad motioner som rör vapen-
frågor. Jag finns med som undertecknare av en flerpartimotion där vi har
tagit upp en del saker som vi tycker är mycket märkliga. Det är krångliga
och onödiga bestämmelser som borde kunna rensas ut ur vapenlagen.
Utskottet säger att man skall göra en översyn av dessa frågor, och det är
bra. Man säger att utredningen främst skall gälla en EG-anpassning av lag-
stiftningen men att även dessa frågor skall beröras.
Jag tänker inte närmare gå in på motionerna, eftersom jag inte har något
yrkande. Jag begärde ordet för att få möjlighet att ställa en fråga till utskot-
tet - till Göthe Knutson. Om de uppgifter jag har fått stämmer beslutade
EG:s ministerråd i juni 1991 om ett s.k. vapendirektiv. Man har tydligen inte
känt till det här på Justitiedepartementet förrän sent i höst.
Vi röstade om att anta EES-avtalet i går. Det måste väl innebära att det
bara är drygt en månad kvar tills EG:s lagstiftning, direktivet, kommer att
gälla på det här området? Har utskottet och departementet tänkt på detta?
Hur kommer det att bli efter den 1 januari 1993, om vi antar EES-avtalet?
Vi har en svensk lagstiftning på området, med sedan finns det också ett di-
rektiv som gäller för både EG- och EFTA-länderna. Det är denna fråga jag
vill ha ett svar på - om det finns något svar.
Anf. 69 SIGRID BOLKÉUS (s):
Fru talman! I justitieutskottet råder det full enighet om att motionerna
skall hänvisas till den kommande utredningen. Vi förutsätter att de spörsmål
som aktualiseras kommer att tas upp.
I samband med att vapenlagen skall EG-anpassas görs en översyn av gäl-
lande lagstiftning. Den nya vapenlagen trädde i kraft den 1 januari 1992 och
lagen om vapenförvaring den 1 juli 1992. Om man nu ändrar i vapenlagen
och sedan ändrar igen när Justitiedepartementets planerade utredning är
klar kan man ställa till med oreda och skapa oklarhet.
Det finns ca 900 000 vapenägare, som förhoppningsvis känner till gällande
lagar. Rättshjälpslagen är ett bra exempel på en lag som har ändrats så att
de som skall tillämpa lagen inte hinner hänga med i svängarna.
Fru talman! John Andersson betonade vikten av att motionerna - och inte
bara frågor som har med EG-anpassningen att göra - tas upp i den kom-
mande utredningen. Jag tror att John Andersson kan känna sig lugn på den
punkten. Som John Andersson vet har jag själv tre motioner som berör va-
penlagen. Jag skulle inte ha gått med på ett avstyrkande av samtliga motio-
ner om jag inte hade litat på att mina och andra motionärers förslag kommer
att övervägas i utredningen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkandet.
Anf. 70 HANS DAU (m):
Fru talman! Efter Sigrid Bolkéus försäkringar om att motionerna skall
beaktas kanske det är överflödigt att ta till orda.
Motionen, där jag står som första namn, tar upp frågor om återkallande
av vapentillstånd, inköp och förvaring av ammunition m.m. I sitt yttrande
över denna motion hänvisar utskottet till vad man sade förra året, då det
fanns liknande motionsyrkanden. När det gäller återkallelse av vapentill-
stånd hänvisar utskottet till 1991 års behandling och säger: ”Utskottet de-
lade, sammanfattningsvis, inte motionärens farhågor om en godtycklig till-
lämpning av reglerna och avstyrkte bifall till motionen.”
Jag delar inte alls utskottets uppfattning. I mitt hemlän, Västerbottens
län, har det förekommit uppenbara fall - jag skall inte säga missgrepp, efter-
som det säkert har varit inom lagens ram - där polismästaren enligt jägarnas
och den övriga allmänhetens uppfattning har använt lagen på ett mycket
godtyckligt sätt. En hederlig, svensk medborgare har enligt vår uppfattning
blivit illa behandlad.
Det är mycket viktigt att utredningen ser till motionerna och inte till ut-
skottets lugnande skrivningar, eftersom de inte stämmer med verkligheten.
När det gäller inköp och förvaring av ammunition har vi pekat på problem
som har uppkommit under den korta tid som lagen har gällt. Utskottet hän-
visar till att det 1991 ansåg att det förmodligen inte kommer att leda till några
betydande olägenheter om regeringsförslaget genomförs. Det är emellertid
just precis vad som har hänt. Jag tycker att man inte får vara så säker som
utskottet är.
Den utredning som Justitiedepartementet har planerat bygger tydligen på
ett tillkännagivande från riksdagen redan för ett år sedan. Det har ännu inte
utarbetats direktiv. Jag anser att det är mycket viktigt att man gör det snabbt.
Det borde inte få förekomma att lagen ställer till med sådana här problem.
Såvitt jag kan förstå finns det både positiva och negativa effekter av an-
passningen till EG:s regler. Åtminstone flera av de problem som vi har be-
rört i motionen kommer att klaras upp vid en anpassning. Det kommer ut-
redningen att visa. Jag tycker att utskottet har varit alltför litet observant på
de problem som finns.
Anf. 71 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag skall först be att få konstatera att det icke föreligger några
reservationer i detta betänkande om vapenlagen. Det innebär alltså att ut-
skottets betänkande är enigt.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vapenlagen
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vapenlagen
42
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkandet.
Det föreligger här motioner med två olika inriktningar. Den ena gruppen
motioner syftar till lindringar, liberaliseringar och förbättringar i lagstift-
ningen. Det är bl.a. de motioner som John Andersson och Hans Dau har
tagit upp. Det har vi tagit till oss i utskottet.
Det förekommer också motionsyrkanden med en annan inriktning. De
syftar nämligen till skärpningar. Detta var huvudinriktningen när utskottet i
ett betänkande i maj i fjol gjorde vissa förändringar i vapenlagstiftningen.
Så har också skett tidigare. Bakgrunden är det alltmer tilltagande våldet i
vårt samhälle - ett våld där vapen används oftare och i allt större utsträck-
ning. Detta har en så skrämmande omfattning att det är helt naturligt att
ledamöter i riksdagen liksom svenska folket yrkar på att vapen och även am-
munition skall vara mera svårtillgängliga för dem som har för avsikt att miss-
bruka vapen. Man får här gå en balansgång som inte är helt lätt.
I dessa två betänkanden - det ena ligger nu på riksdagens bord och det
andra behandlade riksdagen i maj i fjol - har justitieutskottet klart deklare-
rat att det här behövs en översyn. Det behöver göras en korrigering av så-
dant som inte blev bra vid föregående beslut. En översyn behövs också med
anledning av ett, som vi hoppas, förestående svenskt inträde i EG, den euro-
peiska gemenskapen.
Detta sägs klart och tydligt i betänkandet, och det har noterats av de tidi-
gare talarna. I det sammanhanget väcker John Andersson frågan - riktad till
mig som råkar vara utskottets företrädare i det här ärendet - om det s.k.
vapendirektivet som har utfärdats av EG kommer att få betydelse efter det
att riksdagen har fattat ett beslut om EES-avtalet, frihandelsavtalet mellan
EFTA-länderna och EG.
Jag kan konstatera att Sveriges vapenägares förbund har gått ut med en
pamflett med rubriken Vapen och EG. Jag har fått mig denna tillsänd. Man
har gjort en översättning av vissa av partierna i EG-dokumentet. Det har
inte funnits och finns ingen handling i detta ärende på riksdagens bord. Följ-
aktligen har inte heller justitieutskottet haft frågan uppe i anslutning till nå-
got betänkande.
Jag har i dag haft kontakt med en av de främsta talesmännen här i riksda-
gen för EES-avtalets behandling, nämligen Nic Grönvall. Han konstaterar,
åtminstone vid denna kortfattade kontakt med ärendet, att EES-avtalet är
ett handelsavtal som gäller varor och tjänster men däremot inte en lagstift-
ning av detta slag. Detta innebär inte att jag kan ge något säkert besked.
Jag kommer nu alltså med en andrahandsuppgift. Men icke desto mindre
kommer utredningen naturligtvis att noga beakta detta EG-dokument, i syn-
nerhet som utredningen - jag upprepar nu dels vad jag själv har sagt, dels
vad andra talare har sagt i den här debatten - som är beställd av riksdagen
och som skall utföras i Justitiedepartementets regi skall behandla EG-frågor.
Får jag också upplysa om att jag i dag har haft ett samtal med justitieminis-
ter Gun Hellsvik. Hon ger genom mig beskedet till riksdagen att man nu
börjar skriva direktiven till denna utredning. Den beställdes, som jag tidi-
gare nämnde, av riksdagen genom ett tillkännagivande i maj i fjol. Detta
var under den socialdemokratiska regeringens tid. Den socialdemokratiska
regeringen hade inte gjort någonting i det här ärendet när den avgick. Det
har jag stor förståelse för. Det var bara några månader emellan. Det var
dessutom en valrörelse. Nu har justitieministern och hennes departement
börjat verkställa detta så att man så snabbt som möjligt, och naturligtvis i
god tid före det svenska EG-inträdet, kan komma med förslag, som riksda-
gen får behandla.
Efter de tydliga angivelserna i våra betänkanden kommer självfallet de
motioner som John Andersson, Hans Dau och Sigrid Bolkéus m.fl. har fört
fram att behandlas.
Anf. 72 JOHN ANDERSSON (v):
Fru talman! Att departementet nu börjar titta på den här frågan är väl
kanske litet sent påtänkt, med tanke på att vi kan vara med i EES om bara
drygt en månad.
Både Göthe Knutson och jag har ju tagit del av de uppgifter som har kom-
mit från Vapenägarnas förbund. Man säger där att grundprincipen i vapendi-
rektivet är att gränskontrollen upphör för resande med vapen, precis som för
andra resenärer inom EG. Det blir alltså fritt att resa mellan EG-staterna
och EFTA-staterna med vapen i bagaget. Man måste uppfylla en del formali-
teter, men det blir alltså ändå fritt att resa med vapen.
Tydligen har det varit helt obekant för departementet att ett sådant direk-
tiv antogs redan i juni förra året. I och med det kan det komma också andra
överraskningar ganska snabbt efter den 1 januari, eftersom hela direktivet
uppenbarligen inte finns översatt. Det finns tydligen på danska och eng-
elska.
Anf. 73 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Vad John Andersson påpekade bekräftar angelägenheten av
att Sverige så snart som möjligt kommer in i EG som fullvärdig medlem, så
att vi där kan påverka och dessutom få direkt information. Det är inte allde-
les lätt, när vårt avstånd till EG fortfarande är så långt, att få denna handling
skickad från EG-högkvarteret upp till departement och riksdag i Stockholm.
Vi har faktiskt ingen i riksdagen som bevakar EG-dokument, men det kom-
mer vi att få den dag Sverige blir medlem av EG.
Jag kan alltså bara konstatera att det föreligger en intressant fråga, och
jag misstänker att John Andersson och kanske ytterligare någon ledamot
kommer att ställa en fråga till justitieministern om detta. Det skall bli intres-
sant att ta del av svaret.
Anf. 74 JOHN ANDERSSON (v):
Fru talman! Det handlar väl inte direkt om ifall Sverige behöver bli med-
lem eller inte för att vi skall få information. Det är ju fortfarande bara en
månad kvar till dess att direktivet börjar gälla.
På andra områden har vi anpassat lagstiftningen till den 1 januari - det är
ju en rad lagar som har förändrats -, men på det här området har det inte
skett någonting alls. Många är därför intresserade av att få veta: Vad gäller
efter den 1 januari, är det den svenska vapenlagstiftningen eller är det EG-
direktivet? Hur kommer olika myndigheter att hantera den här frågan? Det
måste ha gjorts ett väldigt stort misstag, eftersom det här inte har följts upp.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vapenlagen
43
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Straffrättsliga
frågor
Det intressanta är ändå: Vad är det som gäller efter den 1 januari, direktivet
eller den svenska vapenlagen?
Anf. 75 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag är övertygad om att John Andersson kan vara helt lugn
om att besked kommer att lämnas.
Ännu en gång: Det land som är medlem i EG får vara med om att utforma
bestämmelser. Man är på så sätt redan från början involverad i lagstift-
ningen, och man har i och med det också handlingarna på bordet. Men vi står
alltför långt ifrån den processen för att den skall kunna nå t.ex. riksdagens
justitieutskott i det ögonblick vi behandlar en motion som rör ett område i
stort.
Eftersom vi nu vet att det är två månader kvar, bör det åtminstone finnas
55-56 dagar till rådrum. Jag föreslår att John Andersson lugnar sig åtmin-
stone den närmaste veckan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU5 Straffrättsliga frågor.
Anf. 76 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! I det betänkande som kammaren nu skall behandla tar justi-
tieutskottet upp en rad straffrättsliga frågor till diskussion och behandling.
Jag skall i det här inlägget bara beröra en fråga, nämligen den som har väckts
i en socialdemokratisk partimotion. Det gäller ett krav på en samlad översyn
av den straffrättsliga lagstiftningen, framför allt avseende strafflagarnas sys-
tematik och förhållande till varandra, men också enskilda gärningsbeskriv-
ningar, kanske då framför allt frågan om hur den specialrättsliga lagstift-
ningen i större utsträckning skall samordnas med brottsbalken.
Brottsbalken är det centrala lagverket på straffrättens område. Den inne-
håller bestämmelser om ca 270 olika brott men också grundläggande regler,
vilkas räckvidd sträcker sig även utanför brottsbalken. Det gäller allmänna
bestämmelser om brott och brottspåföljder, det gäller bestämmelser om för-
sök, medverkan och nödvärn och bestämmelser om påföljderna.
Vid sidan av brottsbalken finns ett stort antal specialstraffrättsliga bestäm-
melser, som med tiden har fått allt större betydelse. Drygt 150 olika, i lagbo-
ken intagna specialstraffrättsliga brott har fängelse i straffskalan. Bland de
grövsta av dessa återfinns grovt narkotikabrott och skattebedrägeri.
Sedan brottsbalkens tillkomst 1962 har, som jag nämnde, specialstraffrät-
ten kommit att spela en allt större roll i det straffrättsliga systemet. En un-
dersökning som gjordes av Fängelsestraffkommittén 1984 visade att av anta-
44
let utdömda fängelsestraff föll endast knappt 8 000 på brottsbalken medan
ungefär 7 000 avsåg specialrättsliga bestämmelser.
Det här visar att en betydande del av straffrättsskipningen numera bygger
på stadganden som ligger utanför brottsbalken. Vi reservanter i utskottet
menar att det är otillfredsställande att lagstiftningen inte på ett bättre sätt
återspeglar de värderingar och den verklighet som faktiskt i dag gäller på
straffrättens område.
Man kan säga att det är huvudmotivet till att vi nu kräver en samlad över-
syn av straffrätten för att få en brottsbalk där vi inordnar delar av special-
straffrätten, den specialstraffrätt som har kommit att spela en större roll i vår
straffrätt allmänt sett.
Vi menar också att det finns skäl att se över enskilda gärningsbeskriv-
ningar, eftersom det nu har gått ungefär 30 år sedan brottsbalkens tillkomst.
Visserligen har brottsbalken i en rad avseenden förändrats rent innehålls-
mässigt, men någon mer samordnad översyn har inte skett när det gäller gär-
ningsbeskrivningarna och när det gäller strafflagarnas systematik i förhål-
lande till varandra.
Under 80-talet och även andra halvan av 70-talet har det bedrivits ett om-
fattande utrednings- och reformarbete på straffrättens område, men det har
gällt delar av straffrätten, och det har inte skett någon mer systematisk och
samordnad översyn av brottsbalkens specialstraffrätt. Vi menar att tiden nu
är kommen att ta ett sådant grepp om lagstiftningen. Det bör kanske inte i
första hand ske genom tillsättandet av en parlamentarisk utredning, i varje
fall inte initialt, men vi menar att regeringen bör finna de lämpliga formerna
för den översyn som vi efterlyser i reservation nr 1.
Med de här motiveringarna yrkar jag bifall till reservation nr 1 av social-
demokraterna i utskottet.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Straffrättsliga
frågor
Anf. 77 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Fru talman! Det är otvivelaktigt så att domstolarna kommer att ställa allt
högre krav på åklagarna. Förändringen har blivit tydlig under senare år. Ti-
digare var det inte ovanligt att domstolarna vid bevisvärderingen konstate-
rade att vad den tilltalade anfört kunde lämnas utan avseende eller att det
inte bar sannolikhetens prägel. Åklagarna behövde då inte heller motbevisa
varje påstående från den tilltalades sida.
Det är inte så att rättegångsbalken har ändrats under den här tiden. I stäl-
let är det fråga om en ändrad tillämpning. Enligt lag är domstolen i brottmål
alltjämt skyldig att utreda om brott föreligger, men domstolarna har, möjli-
gen på grund av att de har tagit starkt intryck av amerikansk domstolsfiction
på TV, kommit att lägga en för stor börda på åklagaren eller, med andra
ord, gått från aktiv processledning med utredningsskyldighet, som stadgas i
rättegångsbalken, till ett passivt lyssnande. Åklagare och brottsoffer får då
skylla sig själva om de inte har agerat på rätt sätt. Domstolarna driver målen
som civilmål, fast det är brottmål det handlar om.
Det nya systemet gynnar kriminella framför brottsoffer och leder till god-
tycke och minskad rättstrygghet. Åklagaren går till domstolen bara när han
nästan till hundra procent är säker på att han skall vinna målet.
När det gäller tillgreppsbrott leder utredningarna sällan fram till åtal, ef-
45
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Straffrättsliga
frågor
46
tersom åklagaren åläggs att motbevisa varje påstående som en tilltalad kom-
mer med.
Jag har ett praktiskt exempel från i somras, när jag tjänstgjorde vid ord-
ningspolisen hemma i Luleå. Problematiken beskrevs i lokaltidningen Norr-
ländska Socialdemokraten. Jag medverkade i reportaget och uttalade min
uppfattning om förhållandet. Många ringde därefter och tackade för syn-
punkter och påtalade att någonting måste göras. Jag skall kort här redogöra
för fallet.
Mina kolleger hade gjort en husrannsakan hemma hos en känd narkoman
och anträffat en videokamera värd 14 000 kr. Narkomanen satt häktad för
brottsmisstanke. Han hade inget arbete men behövde mycket pengar för sitt
narkotikaberoende. När han tillfrågades om var han fått tag på kameran
kom han med mycket krystade förklaringar. Bl.a. sade han att han hade köpt
den av en okänd.
Utredningen ledde ingen vart, och narkomanen släpptes. Efter en tid kom
han åter till polisen med ett kvitto, undertecknat med ett namn. Det fanns
bara två personer i Luleå med detta namn. Den ene var vår poliskommissa-
rie, och den andre var en ingenjör. Uppgifterna kontrollerades, och natur-
ligtvis hade ingen av dessa sålt någon videokamera till narkomanen. Men
narkomanen hade ju ett kvitto med ett namn, och då kunde det trots allt
tänkas att han köpt kameran av någon turist eller tillfällig besökare i Luleå.
Att denna person var uppdiktad eller att narkomanen själv eller en kompis
skrivit kvittot, gick inte att bevisa - det går sällan eller aldrig.
Det hela slutade med att åklagaren hävde beslaget av videokameran. Den
notoriske tjuven känner till det här förhållandet. Han vet att han kan komma
med vilken lögnaktig historia som helst, och åklagare och polis kan inte mot-
bevisa påståendena.
Nu hör det till historien att en kompis till narkomanen ett par månader
senare kom med en fullmakt och kvitterade ut videokameran hos polisen.
Själv satt narkomanen på fångvårdsanstalt och avtjänade straff för andra
tjuvnadsbrott.
Det här är ett mycket vanligt förekommande exempel på hur vardagen ser
ut för polis och åklagare. Det är de här förhållandena som samhället måste
komma till rätta med. Det goda samhället har inte en chans att överleva om
vi inte får effektivare metoder mot bovarna. Jag anser att den nuvarande
ordningen främjar brottsligheten.
Om domstolarna uppställer orimligt höga beviskrav, innebär det att åkla-
garen inte åtalar och att polis inte utreder brotten. Detta innebär att brotts-
lingarna får felaktiga signaler. Risken för upptäckt, lagföring och fällande
dom är försumbar. Jag vidhåller att den nuvarande ordningen främjar brotts-
ligheten och samtidigt legitimerar åklagarens oförmåga, eller rättare sagt:
dennes svårighet att agera. Brottsligheten kommer därmed att frodas.
Anf. 78 BRITTA BJELLE (fp):
Fru talman! Det betänkande som vi nu skall behandla är ett motionsbetän-
kande. Det bygger på ett antal motioner som väckts under den allmänna mo-
tionstiden åren 1991 och 1992. Motionerna handlar bl.a. om skärpta straff
vid våldsbrott, skärpt lagstiftning för den som avsiktligt sprider HIV-smitta
till annan, åtgärder mot snatteri och skärpt straff för narkotikabrott. Utskot-
tet har avstyrkt samtliga motioner. Trots de många motionerna har till betän-
kandet endast fogats två reservationer.
Den första reservationen är avgiven av de socialdemokratiska ledamö-
terna i utskottet, och den handlar om en översyn av den straffrättsliga lag-
stiftningen, med den bakgrund som Lars-Erik Lövdén just givit. Den andra
handlar om allmänpreventionens betydelse i rättstillämpningen. Jag tror att
Karl Gustaf Sjödin blandade ihop de olika rubrikerna på betänkandena, ef-
tersom hans anförande inte handlade om allmänpreventionens betydelse i
rättstillämpningen.
Till Lars-Erik Lövdén vill jag säga att på inget annat departements område
arbetas det med så många utredningar som på Justitiedepartementets om-
råde.
Där finns Domstolsutredningen och Åklagarutredningen, som båda nyli-
gen har varit ute på remiss. Dessutom har vi Ungdomsbrottskommittén,
Väg- och sjöfyllerikommittén, Fängelsekommittén och Straffsystemkom-
mittén, som alltjämt arbetar.
Med detta digra utredningsarbete täcks i stort sett hela det kriminalpoli-
tiska området. Om man skall titta på de enskildheter som reservation 1 hand-
lar om så kan man konstatera att Straffsystemkommittén arbetar med många
av dessa frågor.
I Straffsystemkommitténs direktiv sägs det att kommittén skall se över det
straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad. Vidare skall kom-
mittén överväga möjligheterna att vidareutveckla användningen av olika al-
ternativ till fängelsestraffet. I detta perspektiv skall kommittén föreslå hur
samhällstjänsten skall infogas som ett permanent inslag i påföljdssystemet.
Kommittén skall också pröva möjligheten av att införa någon form av inten-
sivövervakning, och ytterligare alternativa påföljder är möjliga att föreslå
för kommittén. I kommitténs uppdrag ingår dessutom att pröva om böter
kan vara ett alternativ till fängelse.
I direktiven skriver justitieministern att kommittén också skall se över de
olika påföljdernas inbördes stränghet och pröva om det är möjligt att få till
stånd någon form av straffmätning, även inom ramen för de påföljder som
utgör alternativ till fängelse.
Vidare framgår av direktiven att själva utgångspunkten för arbetet skall
vara att begränsa användningen av fängelsestraff. Fängelsestraff skall endast
användas då det framstår som särskilt påkallat.
Kommittén har slutligen mandat att även föreslå förändringar när det gäl-
ler straffskalorna.
Den genomgång jag nu har gjort är ett axplock ur direktiven till Straffsys-
temkommittén. Men de uppräknade förslagen är valda på ett sådant sätt att
jag med den här genomgången velat visa att de krav som ställs i reservation
1 redan är tillgodosedda så när som på en enda punkt. Det gäller om de spe-
cialstraffsrättsliga bestämmelserna skall föras in i brottsbalken.
Just den här frågan har inte Straffsystemkommittén på sitt bord. Men det
är en svår och vidlyftig fråga som kräver sin egen utredning, särskilt med
tanke på att det kanske är så att skattelagen borde ses över i sin helhet. Efter-
som de här frågorna på intet sätt kan anses akuta, vore det orimligt att nu
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Straffrättsliga
frågor
47
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Straffrättsliga
frågor
48
när så många utredningar redan pågår på Justitiedepartementets område till-
sätta ytterligare en utredning. Mot den bakgrunden yrkar jag bifall till ut-
skottets hemställan och avslag på reservationen.
Jag övergår nu till reservation 2, som handlar om allmänpreventionens be-
tydelse i rättstillämpningen. Jag utgår från skrivningen i reservationen. Karl
Gustaf Sjödin hävdar att ett starkare betonande av allmänpreventionen
skulle leda till att hänsynen till allmän laglydnad skulle få högre dignitet än
hänsynen till den dömdes anpassning.
Jag vill kort påminna om hur bestämmelserna om allmänprevention och
individualprevention verkade före 1989. När en domstol i ett enskilt fall
dömde, utmätte den straff inom den i dag angivna straffskalan. Dessutom
fanns då den allmänna bestämmelsen om påföljdsval, enligt vilken domsto-
len skulle iaktta vad som krävdes för att upprätthålla allmän laglydnad.
Domstolen skulle fästa särskilt avseende vid att påföljden skulle vara ägnad
att främja den dömdes anpassning i samhället.
En avvägning skulle alltså göras mellan allmän- och individualpreventiva
hänsyn, varvid det brukade sägas att de individualpreventiva skulle ha visst
företräde.
Emellertid kom den här bestämmelsen att utsättas för mycket kritik. Det
påstods att den inte var teoretiskt hållbar, vilket gjorde den tvivelaktig. Den
byggde på orealistiska förväntningar, och de eftersträvade effekterna upp-
nåddes ofta inte.
I stället växte intresset för att se över systemet, och den 1 januari 1989
började nya regler gälla. Reglerna om avvägning mellan allmänprevention
och individualpreventiva hänsynstaganden ersattes med ett flertal bestäm-
melser som har sin utgångspunkt i brottets straffvärde. I och med denna för-
ändring skapades ökad förutsebarhet och ökad enhetlighet i straffrättskip-
ningen, och med straffvärdebegrepp uppnår man också sådana grundläg-
gande värden som likhet inför lagen och proportionalitet.
Det är inte med allmänprevention som man medverkar till att hos unga
människor inskärpa hur allvarligt samhället ser på brottet, utan genom att
regelmässigt utdöma viss påföljd för fall av likartat slag.
Fru talman! Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationen.
Anf. 79 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Fru talman! Det är riktigt som Britta Bjelle säger att jag framförde en del
synpunkter som egentligen hörde till nästa ärende.
I anslutning till Britta Bjelles anförande vill jag framföra allmänpreventio-
nens viktiga betydelse för rättstillämpningen. Remissbehandlingen byggde
på Fängelsestraffkommitténs betänkande. Precis som Britta Bjelle påpe-
kade var man kritisk till att kommittén hade tillmätt preventionsteorierna en
alltför begränsad roll vid domstolens beslutsfattande. Man menar att kom-
mittén varit inkonsekvent genom att så starkt betona preventionsteorierna
som grund för straffsystemet som sådant, samtidigt som de i princip inte
skulle få ligga till grund för beslutsfattande i de enskilda fallen. Särskilt när
det gäller allmänpreventiva hänsyn menar flera remissinstanser att kommit-
tén inte tillräckligt beaktat deras betydelse för påföljden.
Många menar att det saknas tillräcklig stadga i dömandet och att det varie-
rar mycket mellan olika domstolar. Folk i allmänhet tycker också att det hela
är märkligt. Många för fram berättigade tvivel på att lika fall behandlas lika
och att dömande grundas på saklighet och objektivitet.
Detta gäller speciellt rattfyllerimålen. I morse hörde jag på nyheterna i
radio att man i domstolarna ute i landet hade mycket varierande val av på-
följd i vad gäller just rattfyllerimål.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till vår reservation i betänkandet under
mom. 12 och avslag på utskottets hemställan i den delen.
Anf. 80 BRITTA BJELLE (fp):
Fru talman! Jag vill ta fasta på en av punkterna som Karl Gustaf Sjödin
tog upp, nämligen stadga i dömandet. Det var precis det som saknades när
man ibland tog hänsyn till allmänpreventionen medan den individualpreven-
tiva hänsynen ibland fick övervikt. Man fick därför inte alltid en enhetlig
rättstillämpning.
Resultatet blev så småningom att det skulle dömas efter straffvärde. I och
med att man nu övergått till att döma efter straffvärde är det betydligt lättare
att uppnå en enhetlig rättspraxis och se till att lika fall döms lika.
Rattfyllerimålen är ett dåligt exempel, eftersom det infördes nya bestäm-
melser den 1 juli 1991. Vi kunde då konstatera att före förändringen dömde
domstolarna i 70 % av fallen till fängelse för rattfylleri och i 10 % till villkor-
lig dom. Efter förändringen dömdes det i 40 % av fallen till fängelse och i
30 % till villkorlig dom. Det visade sig bero på att vi i grunden hade en
ganska dålig proposition och ett dåligt betänkande, som bidrog till osäkerhet
om hur man faktiskt skulle döma. På grund av att lagstiftningen inte var till-
räckligt tydlig fick vi ett så ojämlikt dömande över landet. Det är även av
detta skäl som det i dag pågår en utredning om dessa frågor.
Anf. 81 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Fru talman! Vid dömande i dag ligger domstolarna trots allt väldigt lågt
ner på straffskalorna. Döms någon till grovt brott, där det stadgas minst sex
månaders fängelse, blir påföljden väldigt ofta sex månader.
Sverige håller ju på att anpassas till övriga Europa. I Europa tillmäts all-
mänpreventionen större betydelse. När utländska medborgare ställs inför
domstol här i Sverige får de fel signaler när de döms till en påföljd som inte
uppfattas som ett straff.
Den engelske huliganen, som vi kunde se uttala sig i TV efter det att han
fått 14 dagars fängelse, sade rent ut att han tyckte att han hade domaren med
sig. Trots att han sparkat på en liggande människa, som vi alla sett, uppfat-
tade han inte att han hade fått något straff. Det är sådant här som gör att jag
anser att allmänpreventionen bör återinföras, just med tanke på den allmän-
preventiva verkan.
Anf. 82 BRITTA BJELLE (fp):
Fru talman! Införandet av dömande efter straffvärde skapar det som vi
har eftersträvat: likhet inför lagen, proportionalitet i dömandet och en bättre
enhetlighet i rättspraxis.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Straffrättsliga
frågor
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 27
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Straffrättsliga
frågor
50
I enskilda fall däremot kan det vara så att man tycker att domstolarna lig-
ger för lågt i dömandet, bl.a. när det gäller våldsbrott. Det kan man ibland
hålla med om. Då handlar det emellertid om någonting annat. Man får då
ändra på straffskalorna för att på det sättet visa hur allvarligt man ser på
dessa våldsbrott och var man anser att nivån skall ligga. Det kommer man
inte till rätta med genom att återinföra allmänprevention och individualpre-
vention.
Anf. 83 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! Jag är väl medveten om att ett ganska stort antal utredningar
pågår, som berör olika delar av straffrätten - påföljdssystemet.
Under 1980-talet har det också bedrivits ett utredningsarbete på centrala
områden inom straffrätten. Jag tänker på Fängelsestraffkommitténs cirka
sexåriga arbete, och jag tänker på Förmögenhetsbrottsutredningen, som
inte ledde fram till någon lagstiftning. Det gjorde ju inte Fängelsestraffkom-
mitténs utredning i alla delar heller.
Problemet är att vi inte haft en samlad översyn av strafflagstiftningens sys-
tematik och lagarnas förhållande till varandra. Det har varit ett ”lappande”
sedan brottsbalkens tillkomst 1962. Brottsbalken präglar inte verkligheten i
dag, när centrala delar av straffrätten ligger utanför brottsbalken. Nästan
hälften av antalet fängelsedomar döms enligt lagstiftning som inte innefattas
i brottsbalken. Då är det dags att ta ett rejält tag för att se över systematiken.
Det gäller även i viss mån gärningsbeskrivningarna i strafflagstiftningen.
Det här är ett långsiktigt arbete, som sannerligen inte är gjort på några
månader, eller några år. Om vi i början av nästa sekel skall ha en modern
strafflagstiftning och en sammanhållen ny modern brottsbalk, som speglar
de värderingar som samhället har i dag, är det dags att nu starta arbetet.
Vi begär inte i reservationen att en parlamentarisk utredning skall tillsät-
tas. Vi begär att regeringen skall försöka finna formerna för en sådan straff-
lagsöversyn. Det kan ske exempelvis genom att man tillsätter en särskild ex-
pertgrupp, bestående av höga jurister, som får sätta i gång ett tankearbete
på det här området. Det är ett projekt som säkerligen, om man skall ta ett
totalgrepp, kommer att ta tio år från det att utredningen tillsätts till dess vi
har fattat beslut i riksdagen. Det är dags att påbörja det arbetet nu, och det
är det vi kräver i motionen och i reservationen.
Jag vill än en gång yrka bifall till reservationen.
Anf. 84 BRITTA BJELLE (fp):
Fru talman! Det ligger mycket i vad Lars-Erik Lövdén säger, dvs. att syste-
matiken borde ses över. Det är en del av arbetet i Straffsystemkommittén.
Den 1 januari 1989 infördes straffvärde som norm vid bedömningen av vilket
straff som skulle utmätas, och därefter konstaterades att brottsbalken inte
längre var en sammanhållande balk utan att där fanns inkonsekvenser, var-
för den borde ses över. Det ledde till att Straffsystemkommittén tillsattes,
och den fick ganska vida direktiv. Den behandlar dock inte specialstraffrät-
ten, som Lars-Erik Lövdén säger. Det är möjligt att det också i framtiden
måste göras en översyn av specialstraffrätten, tillsammans med brottsbal-
ken.
Straffsystemkommittén, som har till uppgift att försöka skapa en mer sam-
manhängande balk än den som finns i dag, måste få slutföra sitt arbete innan
man kan gå vidare. I det perspektivet kan frågan bli aktuell om något år,
men i dag är den för tidigt väckt.
Anf. 85 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! Jag noterar det sistnämnda. Jag noterade också att Britta
Bjelle i sitt inledningsanförande sade att det inte just nu är aktuellt att till-
sätta en utredning. Om vår reservation avslås, lovar vi från Socialdemokra-
ternas sida att återkomma med kravet under nästkommande riksmöte. Då
är det möjligt att den borgerliga majoriteten har intagit en ny hållning. Då
kanske det är rätt tidpunkt att tillsätta en utredning.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU6 Processrättsliga frågor.
Anf. 86 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Fru talman! Jag skall korta mitt anförande, eftersom jag i princip tog upp
dessa frågor i ett tidigare anförande.
Läget beträffande brottsligheten har inte blivit bättre efter det att de olika
kommittéerna har gjort sina genomgångar och lagt fram sina betänkanden.
Man måste komma ur den här onda cirkeln. Ju färre bovar som åtalas, desto
mer ökar antalet brott, och om risken ökar att bli lagförd minskar antalet
brott. Om inget radikalt görs innebär det att statsmakten med berått mod
godtar att brottsligheten tar över. Som jag nämnde tidigare, har det goda
samhället inte en chans att överleva.
Det är modernt att göra konsekvensanalyser, och min analys av utskottets
inställning till brottsligheten visar att brottsligheten kommer att främjas i
vårt land. Annars skulle vi i denna kammare göra något åt förhållandena.
Jag kan aldrig acceptera detta. Det är inte vi politiker som får ta ansvaret,
utan det är brottsoffren, dvs. kvinnorna, barnen och pensionärerna.
Det är hög tid att förtroendet för rättssamhället återupprättas och att en
annan ordning införs när det gäller bevisprövningen. Man kanske skall låta
den tilltalade få utredningsmöjligheter, så att han kan få hjälp med att få sin
sak prövad.
Därmed avslutar jag mitt anförande, och jag ber att få återkomma med
repliker.
Anf. 87 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Fru talman! I justitieutskottets betänkande 1992/93:JuU6 behandlas mo-
tioner som har väckts under den allmänna motionstiden 1992 och som rör
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Processrätts-
liga frågor
51
|
Prot. 1992/93:27 19 november 1992 |
olika processrättsliga frågor. Utskottet föreslår avslag på samtliga motioner |
i brottmål.
|
Processrätts- |
Karl Gustaf Sjödin vill få till stånd en utredning om bevisvärderingen i Som utskottsmajoriteten framhåller i betänkandet, har principen att åkla- Den här frågan togs upp i en interpellationsdebatt i denna kammare i vå- I motionen påstås att domstolarna under senare år har ställt allt högre be- Det är naturligtvis, Karl Gustaf Sjödin, på samma sätt med kriminalpoliti- I ett särskilt yttrande har Karl Gustaf Sjödin tagit upp frågan om anonymi- Frågan är om inte det problem som Karl Gustaf Sjödin pekar på är betyd- |
52
än på att de är utsatta för ett reellt hot. Problemet synes alltså snarare vara
av pedagogisk än av processuell art.
I många polisdistrikt har det redan nu utvecklats en praxis att i anmäl-
ningar och förhörsutsagor ange adress och telefonnummer till arbetet i stäl-
let för till bostaden när det är fråga om målsägande eller vittne som har blivit
utsatt för brott i tjänsten resp, skall höras om något som vittnet har erfarit i
tjänsten. I Justitiedepartementet pågår arbete med en begränsad översyn av
förundersökningskungörelsen som syftar till att kodifiera denna praxis. Karl
Gustaf Sjödin och jag får nog nöja oss med att man, med bibehållen hänsyn
till rättssäkerheten och till Europakonventionen om de mänskliga rättighe-
terna, för närvarande inte kan komma mycket längre än så.
Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan och
avslag på reservationen.
Anf. 88 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Herr talman! Detta får naturligtvis inte komma i konflikt med principen
om den fria bevisprövningen, dvs. att åklagaren skall bevisa sina brottspå-
ståenden i målet. Det skall självfallet inte leda till att förhållandet i processen
blir det omvända. Om den bevisbörda som åklagaren trots allt har i brott-
målsprocessen minskar, kommer det att ställas högre krav på den miss-
tänkte, på att han skall vara mera aktiv och föra fram sin egen bevisning.
Som jag nämnde tidigare, skall han eventuellt få utredningsresurser för
detta.
En ytterligare möjlighet kan vara att tillmäta målsägandens uppgifter ett
större bevisvärde än i dag. Man bör i och för sig inte vara främmande för
tanken att målsäganden eller den tilltalade skall höras under ed, dvs. under
straffansvar.
Beträffande anonymitet för vittnen avvaktar jag Justitiedepartementets
översyn, vilket jag även har nämnt i det särskilda yttrandet.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till min reservation och avslag på utskot-
tets hemställan i den delen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU7 Övergrepp mot kvinnor.
Anf. 89 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! I justitieutskottets betänkande om övergrepp mot kvinnor
behandlas rättegångsregler i våldtäktsmål. Detta är tekniskt och svårt, men
det är viktigt och betydelsefullt för många kvinnor, och det är viktigt och
betydelsefullt för att vi skall komma vidare i kampen mot de vidriga brott
som de sexuella övergreppen mot kvinnor är.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Övergrepp
mot kvinnor
53
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Övergrepp
mot kvinnor
I motion Ju703 har Maud Björnemalm och jag motionerat om att rätte-
gångsreglerna i våldtäktsmål och sexualbrott ses över för att förbättra kvin-
nors möjligheter att våga anmäla sexuella övergrepp. Vi har väckt motionen
för att så många kvinnor som har varit utsatta för vidriga övergrepp inte vå-
gar anmäla dem. Det finns signaler från kvinnojourerna om att kanske bara
5 % av de kvinnor som har varit utsatta för sexuella övergrepp anmäler dem.
Det är ett mycket allvarligt brott, och mörkertalet är mycket stort.
Rättegången är ofta en skräck för kvinnan. Därför infördes på 8O-talet en
möjlighet för kvinnan att höras inför lyckta dörrar och möjlighet till förhand-
lingar där hon inte behöver möta gärningsmannen. Men lagen ger inte kvin-
nan denna rätt. Det är domstolen som avgör, och domstolen följer ofta åkla-
garens åsikt. Ofta är både domstol och åklagare kloka. Men kvinnorna tve-
kar. De kan inte vara säkra på att rättegången sker inför lyckta dörrar. När
kvinnorna anmäler brottet kan de inte vara säkra på att inte behöva stå öga
mot öga med den man som har utsatt dem för det mest vidriga övergrepp.
Herr talman! Tänk på att det är få mål som går så djupt in i personligheten
som mål gällande sexuella övergrepp. Kvinnan utsätts för den mest intima
granskning. Alla hennes beteenden granskas. Hon är rädd för att hon skall
ställas ut till allmänt beskådande bara därför att hon har varit utsatt för ett
vidrigt övergrepp. Hon är rädd för att möta den man som hon en gång kan-
ske har älskat men som har utsatt henne för en av de grymmaste handling-
arna.
Vi menar i vår motion att det är viktigt att kvinnan känner trygghet och
att hon känner att hon inte behöver lämnas ut bara därför att hon har varit
utsatt för och utlämnad till en man som har gjort henne illa.
Jag är glad över utskottets skrivning, och jag har inget annat yrkande än
det som finns i utskottets betänkande.
I betänkandet understryks hur viktigt det är att de frågor som vi har tagit
upp i motionen behandlas av den arbetsgrupp inom Justitiedepartementet
som den socialdemokratiska regeringen tillsatte. Detta är bra och angeläget.
Jag hoppas att utredningen arbetar snabbt och tar allvarligt på de synpunkter
som kvinnorna har framfört.
Våldtäkt inom och utom äktenskapet innebär ett mycket stort lidande.
Det är ett oerhört allvarligt brott. Ändå är samhällets attityd kanske inte
alltid så tydlig som den skulle behöva vara att männen inte alltid känner att
detta är ett av de brott som samhället ser allra allvarligast på. Därför är det
viktigt att vi hjälps åt att göra sanktionerna användbara, att vi stöttar kvin-
norna, så att de vågar anmäla brotten och att vi får en hållning som gör att
våldtäkt och sexualbrott på sikt kan bli något som vi nästan helt kan se som
historia.
Vi har nått mycket långt när det gäller jämställdhet i vårt samhälle. Kvin-
nans position på arbetsmarknaden är förhållandevis stark. Vi är många kvin-
nor som står här i riksdagen och driver olika frågor. Men för de kvinnor som
blir slagna och förnedrade och för de kvinnor som utsätts för de vidriga brott
som sexual- och våldtäktsbrott innebär, är det en väldigt liten tröst.
Jag tror att vi här i riksdagen måste hjälpas åt att göra allt för att våldtäkts-
brott och sexualbrott skall ses som de mycket allvarliga brott som de är. Vi
54
måste på olika sätt se till att samhället ger brottslingarna sanktion och att
samhället ger tydliga signaler till männen om dess inställning till sexualbrott.
Anf. 90 LIISA RULANDER (kds):
Herr talman! När jag skrev min motion angående vård av incestoffer och
incestförövare i vintras, gjorde jag det med tanke på att det som pågick inte
var tillräckligt.
Det som man talar om i dag är just övergrepp mot kvinnor. Och visst är
de flesta incestoffer kvinnor. Men det som jag närmast tänkte på handlar om
barn, och det är både pojkar och flickor som utsätts för incest. Incestoffren
kan vara både män och kvinnor. I mångas ögon innebär incest en liten nisch
när det gäller själva våldsbeteendet. Det kanske är svårt att placera det i en
egen nisch. Jag menar ändå att det inte kan jämställas med övergrepp i form
av våld, att man inte kan jämställa detta med misshandel i annan kroppslig
form eller våldtäkt. Incest måste föras in i en speciell genre för att man skall
kunna vårda dem som verkligen förövar brotten.
Självfallet är misshandel av alla slag, även incest, misshandel om man ser
det på ett sådant sätt. Visst är det också så att den som blir offer för detta
mår precis lika dåligt som den som har blivit utsatt för något annat sexuellt
brott. Detta gäller ju sexuella övergrepp. Men jag menar att förövarna behö-
ver mycket speciell tillsyn och vård.
Jag tror att det kommer att bli en liten parantes om incestförövarna i den
parlamentariska kommitté som man hänvisar till i betänkandet. Kommitténs
arbete kommer att handla mycket mer om våld i annan form.
Dessutom hänvisas det i betänkandet till BRÅ:s arbetsgrupp som har stu-
derat sexuella övergrepp mot barn. Det hänvisas även till Justitiedeparte-
mentet som har gett ut en handbok för att människor som arbetar med detta
skall få vägledning. Det talas också om att Kriminalvårdsstyrelsen kommer
att ha en hearing om dessa frågor.
Jag nöjer mig med detta i dag. Men jag kommer att följa dessa frågor med
stort intresse. Jag kommer att följa de resultat som Kriminalvårdsstyrelsens
hearing kommer att leda till och de tongångar som kommer att finnas i be-
tänkandet från Kommittén för översyn av kriminalvården i anstalt. Jag kom-
mer att återkomma till frågan, men i dag yrkar jag bifall till hemställan i justi-
tieutskottets betänkande.
Anf. 91 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Det har inte gjorts några
speciella yrkanden. Jag vill bara påpeka att vår justitieminister vid många
tillfällen klart och tydligt har talat och även visat handlingskraft när det har
talats om hjälp till utsatta kvinnor. Hon har även här visat handlingskraft.
Hon har alltså lett opinionen och fäst uppmärksamhet på utsatta kvinnors
svåra situation.
Det står på s. 5 i betänkandet, där justitieministern återges, att enskilda
personer som utsätts för brott skall sättas i centrum för polisens uppmärk-
samhet och att de skall skyddas. Hon talar om behovet av akut skydd för
utsatta kvinnor mot olika former av våldsbrott.
Jag tror att det är just sådana här poängteringar och uttalanden från justi-
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Övergrepp
mot kvinnor
55
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Övergrepp
mot kvinnor
tieministern och även det faktum att hon ständigt driver dessa frågor och
ställer upp för utsatta kvinnors skydd och försvar som gör att vi har fått en
mera positiv debatt.
Jag är också glad i dag över att vi kan anta de här positiva förslagen i betän-
kandet, av vilket framgår att många utredningar är på gång och att frågan
om eventuella lagskärpningar ses över. Vidare talas det om hur man skall gå
vidare för att i möjligaste mån skydda kvinnor.
Till Liisa Rulander vill jag säga att jag kanske inte riktigt har samma rädsla
som hon för att barnen i det här sammanhanget skall tappas bort. Vi får väl
avvakta och se vad man kommer fram till i de utredningar som pågår.
Utsatta kvinnor har väldigt ofta barn med sig eller i närheten av sig. En av
anledningarna till att jag tror att man också kommer att ta allvarligt på detta
med sexuella övergrepp och incestförhållanden är just att vi i våras diskute-
rade de här frågorna.
Jag yrkar bifall till hemställan i dess helhet i justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU7, Övergrepp mot kvinnor.
Anf. 92 LIISA RULANDER (kds):
Herr talman! Naturligtvis har Birgit Henriksson rätt i vad hon säger om
kvinnor som ofta har barn i sin närvaro och om att både dessa kvinnor och
deras barn har utsatts för samma brott.
Men själva brottet incest skiljer sig ändå från andra brott mot människor.
Incestbrottet är så speciellt, äckligt och vämjeligt att det är väldigt svårt att
jobba med sådana frågor. Därför är jag litet rädd för att vi, av mänskliga
skäl, glider bort från frågan, om vi inte speciellt hänvisar till sådana saker i
kommittén och särskilt lyfter fram nämnda fråga som särdeles viktig. Det är
nästan nödvändigt att säga att man måste se på det här.
Tyvärr var jag själv inte med vid behandlingen av frågan. Därför har jag
anledning att säga detta i kammaren i dag. Det är alltså viktigt att komma
ihåg att det är fråga om ett mycket speciellt brott som inte syns. Det handlar
om blåmärken i själen.
Anf. 93 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Jag vill bara poängtera att man i det här betänkandet hänvi-
sar till den s.k. Eskilstunamodellen. Den innebär att representanter för so-
cialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin och polisen samarbetar och sam-
råder om sådana här ärenden.
Den här modellen är känd i Sverige just för det ingående arbetet beträf-
fande incestfall. Jag tycker att det faktiskt är en viss trygghet att höra att man
relaterar till detta.
Tidigare hade man på Polishögskolan utbildning. Just en polis från Eskils-
tuna var med när det gällde förhörsteknik och detta med att dela med sig
av kunskapen kring det här synnerligen svåra förfaringssättet. Därför är jag
ganska trygg och förvissad om att man kommer att tillgodose även här ak-
tuella krav.
Anf. 94 LIISA RULANDER (kds):
Herr talman! Tyvärr är jag tvungen att frånta Birgit Henriksson hennes
trygghet i detta sammanhang. Den kunskap jag har om nämnda utbildning
är nämligen att den projektanställning som Monica Dahlström Lannes hade
på Polishögskolan ganska snabbt, och utan särskilt långt varsel, drogs in.
Den utbildningen har inte ersatts med något annat. Stora grupper slåss nu
för att det återigen skall bli en utbildning på Polishögskolan. Frågan är vad
som kommer att hända med den här utbildningen. Vi vet ju vilka indrag-
ningar som måste göras. Vi har talat om belopp som gäller ganska många
miljoner och som skall dras in just beträffande polisens verksamhet. Inte hel-
ler Polishögskolan kommer alltså att få extra resurser om vi inte jobbar för
den saken.
Tyvärr är det så, att just det som var positivt och tryggt tidigare nu har
tagits bort.
Anf. 95 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Man har ändå hunnit gå igenom detta i väldigt många för-
hörs- och undersökningsgrupper. Det finns ju inget som hindrar att man se-
nare vid behov, t.ex. vid konferenser, tar hjälp av den utbildningskapacitet
som finns.
Vi skall veta att den utbildning som förekommit inte är bortkastad. Den
sprider sig som ringar på vattnet. Jag vet att man på många håll i landet i dag
känner till den här modellen och säger sig vilja arbeta för den.
Anf. 96 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag blev glad när föredraganden sade att man från samtliga
politiska partiers sida är beredd att med mycket stort allvar beakta sexual-
brotten.
Jag tror att det faktum att vi numera har kvinnliga justitieministrar - under
den socialdemokratiska regeringens tid hade vi ju också en kvinnlig justitie-
minister - har betytt utomordentligt mycket för hur vi ser på sexualbrott
samt för allvaret och viljan när det gäller att arbeta med dessa frågor. Det i
sin tur har sin grund i att kvinnorna i Sverige har en annan ställning - jag
tänker då på jämställdheten i vårt land - än vad som gäller i många andra
länder.
Jag vädjar till Liisa Rulander och de borgerliga kvinnorna: Riv inte ner
vad som gjorts för jämställdheten. Det har betydelse för kvinnan och hela
hennes situation. Men särskilt stor betydelse tror jag att det har för de allra
mest utsatta kvinnorna - de kvinnor som i dag utsätts för förtryck och allvar-
liga våldsbrott.
Anf. 97 LIISA RULANDER (kds):
Herr talman! Det är riktigt att vi har fått en mycket större jämställdhet i
Sverige. Tyvärr har denna jämställdhet också gjort att våra barn är mycket
mer utsatta. Just incestgrupperna är kanske mer utsatta i dag än de någonsin
varit. Orsakerna är många.
Att ta med allt detta gör kanske bredden litet väl stor. Jag vill i alla fall
uttrycka min tacksamhet över den positiva skrivningen i utskottsbetänkan-
det och över den politiska enighet som finns här. Att det är så har vi ju hört
i alla debatter i sammanhanget.
Ändå finns det oerhört mycket till att i detalj, i sak, uträtta här.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Övergrepp
mot kvinnor
57
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Övergrepp
mot kvinnor
58
Anf. 98 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Eftersom vi i stort är eniga och väntar på resultatet av utred-
ningarna skall jag inte bli långrandig. Jag vill dock ytterligare en gång poäng-
tera justitieministerns mycket positiva hållning till dessa saker och vilken be-
tydelse hennes uttalanden och hennes agerande har när det gäller att fästa
uppmärksamheten på det här och att ställa medel till förfogande till hjälp för
kvinnor i en utsatt situation.
Anf. 99 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag trodde att det fanns väldigt mycket allvar i det engage-
rade anförandet nyss mot incest. Men jag blev skakad när representanten för
kds sade att förhållandena beror på jämställdheten. Jag tror att det är grymt
osant. Det är grymt mot både kvinnor och män som är rädda om och som
värnar sina barn. Det är grymt orättvist mot den barnomsorg som har mycket
stor betydelse när det gäller att skapa jämlika förhållanden för de allra mest
utsatta barnen. Många gånger är det barnomsorgen som gör det.
Många gånger är det först när man nått långt i det jämställda samhället
som människor ser väldigt mycket av det allra grymmaste och allra hems-
kaste. Jag hoppas att det inte är en för kds representativ åsikt att jämställd-
heten är grunden till incesten. Under alla förhållanden är gjorda påstående
djupt osant!
Anf. 100 LIISA RULANDER (kds):
Herr talman! Jag trodde mig säga att barnen i dag är så mycket mer utsatta
på grund av den jämställdhet vi har. Jag tror fortfarande att det är så. Vidare
tror jag inte att vi skall betrakta det negativt i förhållande till jämställdheten.
Men vi kanske skall betrakta det som negativt att vi ibland misslyckats med
att skydda våra barn på rätt sätt.
Jag syftar inte på den kommunala barnomsorgen eller på någon annan om-
sorg av den typen. Om båda föräldrarna - om det finns två föräldrar, det vill
jag verkligen poängtera - har lika mycket att göra, blir barnen självfallet mer
utsatta. Det finns dessutom situationer som jag absolut inte vill döma eller
moralisera över. Men verkligheten är den att den som har jobbat med incest-
drabbade barn vet att de biologiska föräldrarna sällan utsätter sina barn för
incest. I stället är det personer som står nära de biologiska föräldrarna som
gör det. Det kan vara vänner och bekanta i en persons omgivning som veder-
börande har litat på. Kanske behövde man en barnvakt, och så gick det
snett.
Jag hävdar inte att det var bättre förr. Då förekom andra typer av incest.
Men jag hävdar att våra barn är oerhört utsatta. Jag tror inte att vänstern
eller vi i kds i sak har motsatt uppfattning, utan jag tror att vi alla vill skydda
barnen. Men kanske måste vi vara litet uppmärksamma.
Anf. 101 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! I ett kommersiellt samhälle är barn utsatta. Barn är också
utsatta i ett samhälle där människor inte har respekt för varandra och där
inte alla människor har kunnat skaffa sig en trygg vuxenroll. Men detta har
inget samband med jämställdheten. Tvärtom är det så, att det faktum att
kvinnor och män kan vara kamrater och jämlikar stärker såväl barnens som
de vuxnas ställning. Det skapar ett gott samhälle - ett samhälle där barnen
kan värnas.
Anf. 102 LIISA RULANDER (kds):
Herr talman! Ja, visst finns det mycket som vi har gemensamt. Men jag
vill ändå påstå att verkligheten är den att detta kräver oerhört mycket tid.
Det är i det avseendet som jag menar att vi inte riktigt har hunnit i kapp på
grund av jämställdheten. Det vidhåller jag fortfarande.
Vi i Sverige lever i dag i ett, som vi själva tycker, jämställt samhälle. Men
det finns många brister i det sammanhanget. Jag tycker inte att det finns nå-
gon motsägelse här. Om våra barn ibland får sitta emellan, vill jag stå upp
för den här saken.
Jag hoppas att detta inte drabbar incestdebatten, så att den totalt urartar.
Det ligger mycket i det jag säger ändå. Jag vill inte moralisera. Men jag
skulle kunna säga mycket om relationer. Det hör dock inte hemma i den här
debatten att tala om de vanliga relationerna. I dag talar vi om de sjukliga
relationerna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU3 Den svenska hemförsäljningslagens anpassning till EG:s regel-
verk (prop. 1991/92:167).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU5 Upphävande av vissa lagar om ett kontobaserat penningmark-
nadssystem m.m. (prop. 1992/93:19).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Övergrepp
mot kvinnor
59
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Företogs till avgörande justitieutskottets betänkanden 1992/93:JuU4,
JuU5, JuU6 och JuU7 samt lagutskottets betänkanden 1992/93:LU3 och
LU5.
Justitieutskottets betänkande JuU4
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuUS
Mom. 8 (översyn av den straffrättsliga lagstiftningen)
Utskottets hemställan bifölls med 146 röster mot 118 för reservation 1 av
Lars-Erik Lövdén m.fl.
Mom. 12 (allmänpreventionens betydelse i rättstillämpningen)
Utskottets hemställan bifölls med 252 röster mot 19 för reservation 2 av
Karl Gustaf Sjödin.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU6
Mom. 4 (åklagarens bevisbörda i brottmål)
Utskottets hemställan bifölls med 247 röster mot 19 för reservationen av
Karl Gustaf Sjödin. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU7
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU3
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU5
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de på föredrag-
ningslistan återstående ärendena, utbildningsutskottets betänkanden UbUl
och UbU2, fick företas till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i
båda dessa ärenden avslutats.
60
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1992/93:UbUl Vissa skolfrågor.
Anf. 103 INGVAR JOHNSSON (s):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas motioner från den allmänna
motionstiden om såväl allmänna skolfrågor som läroplans- och kursplanefrå-
gor inom olika skolformer.
De flesta motioner avstyrks med hänvisning till pågående beredningsar-
bete. Det gäller främst nya läroplaner och kursplaner för grundskolan samt
för gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Innan jag går in konkret på betänkandet vill jag säga att det är viktigt att
vi här i riksdagen är lyhörda inför de stämningar som i dag finns inom skolans
värld. Det finns faktiskt där en stark oro inför framtiden. Det finns en oro
för konsekvenserna av knappa resurser i en kärv ekonomisk situation.
På skolorna finns också en stark oro för konsekvenserna av regeringens
skolpolitik på ett mera principiellt plan. Många är oroliga för att regeringen
nu är på väg att uppge målen om en likvärdig skola för alla.
Skolpeng och ekonomisk överkompensation av de fristående skolorna
skapar nya klyftor. Strävan efter jämlikhet saboteras, om vi sätter prislappar
på barnen. Vi socialdemokrater kommer därför med all kraft att söka för-
hindra att våra barn förvandlas till brickor i nyliberalismens marknadsspel.
Genomförandet av gymnasiereformen sköts upp ett år. Beskeden om att
reformen ändå står fast har framförts alltför halvhjärtat. Det har bidragit till
osäkerhet och dämpad entusiasm för genomförandet av denna stora reform.
Likaså har regeringens olika turer vad gäller komvux givit intryck av att
regeringen ansåg denna verksamhet mindre viktig än annat. Detta har ska-
pat oro kring regeringens avsikter vad gäller vuxnas möjligheter till studier i
framtiden. Till detta kommer att det också finns en stark oro för en del av
förslagen från Läroplanskommittén. Den borgerliga regeringens nya direk-
tiv till kommittén innebar flera steg i fel riktning.
Kritiken är stark mot den ökade teoretisering som sker till priset av att
tiden för praktiska ämnen som slöjd, idrott och musik föreslås minska. Lika
stark är kritiken mot den kraftiga ämnessplittring som förslås från årskurs 6.
Kritiken handlar också om det sätt på vilket miljöfrågorna behandlas, och
mycket annat.
Jag tycker att det under remissarbetet är viktigt med mycken debatt och
att tusen blommor får blomma. Då skall varken regering eller opositionspar-
tier dämpa det genom att vara alltför snabba med att låsa sig för hårt.
Det allra viktigaste, tycker jag, är att ta de synpunkter som förs fram i
remissarbetet på allvar. Tar man dem på allvar, måste flera av de mest kritise-
rade förslagen förändras.
Alla partier borde inse att det nu måste skapas arbetsro och arbetsglädje
ute på skolorna. Därför har regeringen ett stort ansvar för att undanröja den
oro dess skolpolitik förorsakat. Därför är det viktigt att man utlovar lyhörd-
het mot kritiken.
Vissa skolfrågor
61
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
Det är också viktigt att förutsättningarna för det fortsatta arbetet med
läroplanen är klara. Vi anser därför i likhet med Läroplanskommittén att
frågorna om skolstartsålder och antalet skolår bör analyseras. Det är nu hög
tid att regeringen tar itu med frågan och snabbt tillsätter den aviserade utred-
ningen.
Läroplanskommitténs förslag har framarbetats av en expertgrupp. Vi an-
ser att det är viktigt att det fortsatta arbetet med förslaget sker med beak-
tande av behovet av parlamentarisk förankring. Det är en skrivning som för-
pliktar regeringen till samarbete med oppositionen. Det är viktigt inte minst
därför att en ny läroplan kommer att gälla under många år och inte kan änd-
ras vid varje regeringsskifte. Detsamma gäller naturligtvis utformningen av
ett nytt betygssystem.
Flera motioner avstyrks, men med mycket välvilliga skrivningar. Det gäl-
ler exempelvis den socialdemokratiska motionen om regler för föräldrakoo-
perativ skola. Utskottet betonar i sammanhanget vikten av att elevers och
föräldrars inflytande utvecklas i alla skolformer.
Vid ett avsnitt har vi socialdemokrater tvingats att reservera oss. De bor-
gerliga har inte velat gå oss till mötes i vad gäller samverkan mellan skola,
förskola och skolbarnomsorg.
Vi socialdemokrater anser att barnomsorgen och grundskolan bör få ett
gemensamt måldokument. De viktigaste skälen för detta är att nästan alla
barn deltar i någon form av samhällelig barnomsorg, och att förskolan och
skolan är på varandra följ ande led i samhällets insatser för våra barns utveck-
ling.
Därför måste all personal som arbetar med barn göra detta utifrån en hel-
hetssyn på barnets utveckling. Det är att beklaga att alla de borgerliga parti-
erna inte inser detta.
Beträffande Ny demokratis reservation om utbildning och undervisning i
svenska språket för invandrare, har vi ju diskuterat den frågan flera gånger.
De mål som finns är högt ställda, och det finns ingen anledning att förändra
bestämmelserna i den riktning Ny demokrati vill.
Herr talman! Här hade mitt anförande kunnat sluta, om det inte hade varit
för en enda mening, nämligen: ”Homosexuell samlevnad måste erkännas
och respekteras”. Bl.a. detta skriver utskottet i anledning av en motion som
behandlar kunskap om homosexualitet.
Kds kunde inte acceptera denna skrivning, utan man reserverade sig när
vi andra tyckte att meningen inte skulle strykas. Det måste innebära att kds
faktiskt anser att homosexuell samlevnad inte måste erkännas och respekte-
ras.
I det här betänkandet behandlas ju skolans hållning till homosexualitet.
De kunskaper som skolan förmedlar och den hållning som skolan intar bety-
der mycket för att motverka fördomar.
Skolans hållning betyder också mycket för de tonåringar som börjar upp-
täcka att de har dragning till personer av samma kön. Genom sitt agerande
bidrar kds till att skapa rädsla och otrygghet hos dessa tonåringar.
Jag tycker att det i grunden handlar om vår människosyn, om individers
frihet att själva ta ansvar för sina liv. Vad är det egentligen som kds vill uppnå
62
med sin reservation? Vill man att staten genom beslut i riksdagen skall med-
verka till en mer fientlig inställning till homosexuella?
Kds reservation är ensidig och visar brist på tolerans. Men jag tänker inte
gå in på någon mer omfattande sakdiskussion om innehållet i reservationen.
Jag vill bara göra en kommentar. Det finns säkert lika många åsikter och
teorier på området som det finns forskare och psykologer.
Tuve Skånberg väljer att till den enda sanningen upphöja teorier och åsik-
ter som passar hans syfte. Han lägger därmed bördor på de tonåringar som
har det svårt. Jag tycker att han visar brist på kärlek till en del av sina med-
människor.
Jag yrkar bifall till reservation 2 och i övrigt till hemställan i betänkandet
samt avslag på reservationerna 1 och 3.
(Applåder)
Anf. 104 TUVE SKÅNBERG (kds):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och i övrigt till hemställan i
utbildningsutskottets betänkande UbUl.
För den uppmärksamhet som en reservation av kds när det gäller under-
visning om homosexualitet har väckt - och kan tänkas väcka - i massmedia,
vill jag göra några klarlägganden som visserligen utbildningsutskottets leda-
möter kanske inte behöver, men som väl andra lyssnare och så småningom
läsare kan behöva.
Utbildningsutskottet har alltså att behandla ett antal motioner väckta un-
der allmänna motionstiden, och däribland en motion av folkpartisterna
Karin Pilsäter och Barbro Westerholm om undervisning om homosexualitet.
Ett enigt utskott har beslutat att avstyrka motionen, ett inte ovanligt hante-
rande. Det intressanta är med vilken motivering utskottet avstyrker motio-
nen.
Förutom en utblick över vad som tidigare har sagts i frågan samlas utskot-
tets egentliga svar i tre korta meningar: ”Det är enligt utskottets uppfattning
viktigt att frågor om homosexualitet inte behandlas isolerade utan blir inte-
grerade på ett naturligt sätt i undervisningen om samlevnad i olika ämnen
och på olika stadier. Homosexuell samlevnad måste erkännas och respekte-
ras. Diskriminering av homosexuella får självfallet inte accepteras”.
Som kristdemokraternas representant i denna fråga har jag bedömt svaret
som alltför knapphändigt, och det ger möjlighet till sådana tolkningar som
kristdemokraterna inte bedömt som önskvärda. Vårt önskemål om strykning
innebär alltså inte att vi ville ha en kortare skrivning, utan att vi ville ha en
fylligare skrivning. När vi inte fick med oss andra partier, avgav vi i stället
en reservation.
Vid en uppvaktning i utbildningsutskottet inför hanteringen av denna mo-
tion har RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, klart markerat
att man från RFSL önskar medverka i skolans samlevnadsundervisning, och
att man inte önskar att undervisningen om homosexualitet skall vara neutral,
utan att den skall presenteras positivt. Det är inför utsikten att aktivt homo-
sexuella skulle ges tillfälle att aktivt propagera för en homosexuell livsstil
bland barn och ungdomar på grundskola och gymnasium som min motivre-
servation har tillkommit.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
63
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
64
Vilken uppfattning om homosexualitet och dess utövande vill och kan en
kristdemokratisk politiker uttrycka? Oavsett min egen uppfattning om ho-
mosexualitet är mitt kompetensområde som politiker och lagstiftare begrän-
sat. Jag lever, och jag vill leva, i ett pluralistiskt samhälle där olika uppfatt-
ningar får leva sida vid sida i ömsesidig tolerens. Jag erinrar mig en replik av
Voltaire i samtal med en meningsmotståndare: ”Jag delar inte dina åsikter,
men jag är beredd att dö för din rätt att få framföra dem”. Detta är demokra-
tins villkor.
När det nu gäller sexuallivet talar vi om det mest privata, det mest intima.
Politikern har varken rätt eller kompetens att lagstifta om vad människor gör
i sina sovrum. Om någon på en konferens, t.ex., är otrogen mot sin hustru
är det visserligen ett svek och moraliskt klandervärt, men det är inget lag-
brott. Den som vill agera för vad han menar vara en sund livsstil kan bara
till en del använda politiska medel. Han är hänvisad till att agera och över-
tyga utanför det politiska rummet.
Den enda begränsningen som politikern lägger på sexuallivet är till för att
skydda den svagare parten eller den alltför unge.
Innebär denna tolerens - att leva och låta leva - att samhället är värde-
neutralt, att den enes livsstil alltid får hävdas likaväl som den andres? Nej,
att tillåta en livsstil kan mycket väl förenas med att begränsa propagerandet
för den, framför allt en propaganda riktad till barn och ungdom. Vi kan bara
tänka på hur reklam för tobak eller alkohol begränsas, eller på reklam riktad
till barn, utan att därmed dra någon annan parallellitet till ett homosexuellt
levnadssätt.
Låt oss nu återvända till frågan om undervisning om homosexualitet i sam-
levnadsundervisningen. I likhet med övriga partier finner kds det både önsk-
värt och nödvändigt med samlevnadsundervisning, där också undervisning
om homosexualitet ingår. Vi vill delge eleverna uppfattningen att homosexu-
ell läggning skall erkännas och respekteras. Vi vill delge eleverna värde-
ringen att ingen får diskrimineras utifrån sin sexuella läggning. Men vi vill
inte medverka till en samlevnadsundervisning där aktiva homosexuella pro-
pagerar för att en homosexuell identifiering är lika lycklig och naturlig som
en heterosexuell.
Men den avgörande skillnaden mellan kds svar i motivreservationen och
Pilsäters/Westerholms motion är själva utgångspunkten när man möter den
homosexuella problematiken. Man kan faktiskt tala om ett drag av en deter-
ministisk och låst människosyn som står mot en mer dynamisk och positiv
människosyn. Pilsäter/Westerholm skriver i motionen om hur viktigt det är
att på olika sätt informera om vad homosexualitet är och fortsätter: ”Det är
viktigt att sprida kunskap om att homosexuella och heterosexuella preferen-
ser enligt aktuell forskning är manifesta och opåverkbara efter puberteten.
Alltför många unga homosexuella har ängslats och plågats av skamkänslor
och vilsenhet när de upptäckt sin homosexuella läggning.”
Den signal Pilsäter/Westerholm i sin motion ger unga människor om un-
dervisning om homosexualitet är att när han eller hon i sökandet efter sin
könsidentitet är vilsen och ängslig och brottas med tankar om sexuell drag-
ning till det egna könet skall de få veta att en homosexuell läggning är opå-
verkbar!
När jag mot sakkunskap har kontrollerat uppgiften att den aktuella forsk-
ningen verkligen skulle stå för denna deterministiska syn har jag funnit att
Pilsäters/Westerholms generalisering inte är korrekt. Den är snarast uttryck
för att gå till mötes homosexuella aktionsgrupper som funnit att åsikten att
man föds homosexuell är ett nyttigt redskap för de mål man vill nå av samhäl-
lelig acceptans.
Forskarna Martin Dannecker och Reimut Reiche beskriver i detalj i forsk-
ningsrapporten ”Der gewöhnliche Homosexuelle”, 1974, den inre konflikt
som den unge homosexuelle måste genomgå innan han oftast motvilligt ac-
cepterar sig själv som homosexuell och ansluter sig till den homosexuella
subkulturen. De flesta uppger att detta skedde med skuldkänslor och ångest.
De nämnda forskarna konstaterade att denna identitetskonflikt fortfar mer
eller mindre hela livet igenom.
Den finske psykiatriprofessorn vid Åbo universitet Asser Stenbäck skriver
i boken ”Vad är homosexualitet?”, 1992: ”Det är ett av de ödesdigraste miss-
tagen i vår kultur, att man tvingat och fortfarande tvingar unga människor
att säga om sig själva: ’Jag är (till mitt väsen) homosexuell.’ I stället borde
alla förstå, att den homosexuelle är en person som lärt sig att känna sexuell
tillgivenhet för en person av samma kön. Homosexualitet är inte uttryck för
vårt väsen utan något som vi lärt och som vi också kan lära bort. Ingen behö-
ver instämma i en homosexuell identitet.”
Att homosexuella, åtminstone till viss del, är medvetna om att deras ho-
mosexualitet är resultatet av deras fria val framgår av de amerikanska fors-
karna Martin Weinbergs och Colin Williams rapport ”Male Homosexuals”,
1974.1 deras undersökning ställdes frågan om de homosexuella besvararna
ansåg det sannolikt att de kunde påverka sin homosexualitet. 18,8 % besva-
rade frågan jakande, medan 26,1 % sade sig vara osäkra.
Den amerikanske psykiatern Irwing Bieber söker i ”Homosexuality; A
Psychoanalytical Study of Male Homosexuals”, 1962, med hjälp av klassisk
psykodynamisk teori förklara homosexualitetens uppkomst ur den s.k. trian-
gulära situationen, där sonen uppfostrats av en dominant mor och en frånva-
rande eller kall far. Bieber gör gällande att mellan en tredjedel och hälften
av de homosexuella som varit i behandling har blivit heterosexuella.
Den relevanta frågan för oss i dag i denna utbildningsdebatt är emellertid
inte huruvida vuxna och etablerade homosexuella kan eller ens vill bli hete-
rosexuella. Som jag sade tidigare faller det utanför politikens kompetensom-
råde. Vi kan däremot konstatera att ett påstående att homosexualitet är opå-
verkbar, särskilt i ungdomen, inte alls har forskarnas odelade stöd. Den
fråga vi har att ta ställning till är huruvida unga ambivalenta skolelever kan
eller bör stödjas till en heterosexuell identitet i skolans samlevnadsundervis-
ning.
För denna tanke finns det faktiskt stöd i Pilsäters/Westerholms egen mo-
tionstext genom att de gör en logisk kullerbytta! Skulle verkligen homosex-
ualitet och heterosexualitet vara manifesta och opåverkbara efter puberte-
ten, så som de påstår, framstår det ju som så mycket viktigare att stödja ung-
domarna till heterosexualitet innan det blir ”för sent” enligt motionärernas
synsätt! Nu pekar emellertid aktuell forskning alls inte entydigt på att det
någonsin skulle vara ”för sent”.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 27
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
66
Vi kristdemokrater moraliserar inte över den homosexuella läggningen.
Den homosexuelle har ett fullt och självklart människovärde. Han eller hon
har en odiskutabel rätt att åtnjuta den aktning och respekt som varje männi-
ska har rätt till.
Men även den insiktsfulle homosexuelle, eller den som säger sig vilja före-
träda honom, måste erkänna att finns möjligheten för en ung människa att
utvecklas både åt ett homosexuellt beteende och åt ett heterosexuellt är det
lyckligaste och naturligaste - det mest kroppsautentiska, som reservations-
texten lyder - att utveckla en heterosexuell läggning. Mot bakgrund av allt
det lidande, både i inre och i yttre mening, som den homosexuella livsstilen
innebär framstår det närmast obarmhärtigt att inte med varlig hand bekräfta
och förstärka den heterosexuella identiteten hos ambivalenta elever och na-
turligtvis också att ge dem normer att hantera den på ett moget och etiskt
sätt.
Det är denna människosyn, denna positiva och dynamiska människosyn,
som tror på varje människas förmåga att själv välja och utvecklas, som står
på den osäkra unga människans sida.
Anf. 105 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Herr talman! Det stämmer inte när Tuve Skånberg säger att han först ville
ha med mer text i betänkandet. Diskussionen handlade först bara om att
stryka den här meningen. Han kunde inte acceptera meningen: ”Homosexu-
ell samlevnad måste erkännas och respekteras.” Han ansåg att det räckte
med: ”Diskriminering av homosexuella får självfallet inte accepteras.” Jag
tycker att skillnaden är oerhört stor.
Detta säger också väldigt mycket om bristerna i kds människosyn. Vi mo-
raliserar inte, säger Tuve Skånberg. Jag tycker emellertid att han lägger bör-
dor på sina medmänniskor.
Jag kände igen väldigt mycket av tankebanorna i hans anförande. De åter-
finns nämligen i den skrift av den finländske psykiatriprofessor som Tuve
Skånberg referade till. Om man läser den skriften i övrigt finner man att där
förs till torgs oerhört många värderingar som man kan ifrågasätta.
Kan detta verkligen vara ett rättesnöre för kds? Står hela kds verkligen
bakom den intoleranta människosyn som förs till torgs i denna skrift?
Tuve Skånberg får naturligtvis tro på vilka han vill. Jag vill ändå i all vän-
lighet be Tuve Skånberg betänka varningen i Matteus 7: Tag er till vara för
de falska profeterna!
(Applåder)
Anf. 106 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Jag tackar Ingvar Johnsson för den vänliga tonen.
Den här frågan berör människor mycket djupt - inte minst mig själv, efter-
som jag har sex eller sju goda vänner som är homosexuella. Frågan vinner
inte på att vi använder starka ord eller generaliserande uttrycksätt.
Det var just därför att vi upplevde texten som så kortfattad och onyanse-
rad som vi valde att reservera oss, så att vi fick tillfälle att noga precisera och
i kammarprotokollet redovisa den syn som vi kristdemokrater har i denna
fråga.
Sedan nämner Ingvar Johnsson Assar Stenbäcks skrift. Stenbäck är en av
flera forskare som jag refererat till. Jag har inte anfört Stenbäck som me-
ningsfrände utan som en forskare bland flera andra som inte delar Pilsäters/-
Westerholms beskrivning av forskningsläget.
Anf. 107 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Herr talman! Just detta att den här frågan berör många människor mycket
djupt, borde leda till att Kristdemokraterna var litet mer försiktiga i sin argu-
mentering än vad de är i sin reservation.
Det är viktigt att se vad utskottet har anfört. Skolverket redovisar att ut-
rymmet för information om homosexualitet är litet. Beskrivningarna har
ofta varit ganska ensidiga. Man pekar också på att förbättringar har skett
och att fördomarna har blivit mindre uttalade. Kunskaperna har ökat.
Kds reservation är ett försök att vrida klockan tillbaka. Det kan leda till
att fördomarna återigen kommer att öka. Jag tycker faktiskt att kds ger ut-
tryck för intolerans och att man brister i medmänsklighet.
Tuve Skånbergs agerande är helt oförenligt med en annan mening i Mat-
teus 7: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också
göra för dem.” Det borde hela kds-gruppen tänka på innan den går till vote-
ringen om en stund.
Anf. 108 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Det är en speciell dag i dag. Regeringen är naturligtvis från-
varande, men jag ber å Ny demokratis vägnar att få tacka för dagens beslut
att låta kronan flyta fritt. Vi i Ny demokrati har under hela den ekonomiska
krisen upprepat det kravet och mötts av en fullständig sågning av bl.a. fi-
nansministern.
Anf. 109 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får erinra om att talaren skall hålla sig inom ämnesområdet.
Anf. 110 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Jag nämner detta, eftersom det är så med de flesta förslag
som Ny demokrati har väckt genom sina ledamöter. Jag hoppas nu på en
förändring. Jag hoppas att man lyssnar noga på våra idéer. Det är tillräckligt
många politiska felsteg som nu har tagits.
När det gäller invandrarundervisningen har Ny demokrati vågat tala klar-
språk om hemspråksundervisningens låga effektivitet. Tidigare var dessa
frågor tabubelagda. Det är Ny demokrati som har fört fram dem till denna
riksdag med hjälp av det förtroende som vi fick från folket i valet. Vi lovar
att granska alla traditionella verksamheter. Besluten har ofta styrts av s.k.
experter. Dessa sakkunniga utför uppdrag åt särintressen. Vi måste alla vara
klara över detta och väga in det sunda förnuftet i våra egna beslut.
Kommunförbundet har under våren 1992 undersökt invandrarundervis-
ningen. De konstaterar att de verksamhetsansvariga har fått klart för sig att
låt-gå-systemet är överspelat. Det finns alltså en majoritet i kommunerna
som har klart för sig att det gäller att effektivisera verksamheten.
Man har granskat volymen undervisning i förhållande till de ekonomiska
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
67
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
insatserna. I detta ingår att se hur målen för invandrarundervisningen följs
enligt läroplanen. Jag citerar fritt ur den: ”Målen är att undervisningen i
svenska skall leda till en sådan språkförmåga att eleverna uppfattar vad
andra säger och kan skaffa sig kunskaper genom läsning samt vågar uttrycka
sig i skrift i olika sammanhang.”
Av rapporten framgår att varannan kommun saknar målsättning för in-
vandrarundervisningen. Detta är en skrämmande läsning som alla bör ta del
av.
Vi i Ny demokrati vill stödja invandrarundervisningen i svenska, med be-
toningen på svenska. I detta sammanhang vill jag även nämna att vårt förslag
att hemspråksundervisningen skall ske i föreningarna kvarstår. Det innebär
också en stor besparing. Den beräknas uppgå till ca en miljard kronor.
Vi vill satsa på att lära våra invandrare att tala svenska, men inte med ett
låt-gå-system. Vi har 74 000 elever som är berättigade att få undervisning i
svenska som andra språk. Det är oroande att 18 %, nästan var femte elev,
inte läser svenska som andra språk. De deltar inte i den undervisning som de
är berättigade till.
Kommunerna har vidare prioriterat invandrarundervisning. Då får
svenska som andra språk extremt hög prioritet. Det går stick i stäv med verk-
ligheten.
Svenska för invandrare har också granskats av riksdagens revisorer. De
har granskat sfi-undervisningen och upptäckt ett stort slöseri med skatte-
pengar. Revisorerna noterar att varken regeringen eller Skolverket har ut-
värderat effekterna av förändringar som beslutats. De konstaterar att antalet
studietimmar för dem som utbildas är lågt. Dessutom motsvarar det genom-
snittliga totala timantalet oftast mindre än halva behovet för att uppnå önsk-
värd normal kunskapsnivå. Det är anmärkningsvärt att revisorerna rappor-
terar att endast 32 %, knappt var tredje elev, fullgjorde utbildningen och
uppnådde sfi-nivån.
Resultaten av dessa missförhållanden uppmärksammades också i ett TV-
program om ett bostadsområde som heter Ronna och ligger i Södertälje. Där
undervisade man på syrianska i matematik i årskurs fyra. Notera att det inte
var på svenska! Läraren skickade sina egna barn till en annan skola för att
de skulle få undervisning i svenska. Jag tycker att detta är hårresande. Rek-
torn hade gett upp och sade att de inte klarade detta.
Ny demokrati har visat på möjligheter till förändrad politik i invandrar-
undervisningen. Vi möttes tidigt med förakt från särintressena. Jag är över-
tygad om att våra krav är rätt politik för Sverige och dess invandrare. Jag
yrkar bifall till vår reservation 3.
Anf. 111 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Claus Zaar tycker att eleverna skall undervisas på svenska.
Det vore väl obarmhärtigt att undervisa ungdomarna på ett språk som de
inte behärskar. Man får utgå från deras hemspråk, i det här fallet syrianska.
Anf. 112 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Jag påpekade att detta gällde årskurs fyra. Man skall innan
man låter eleverna komma in i årskursen lära dem svenska språket. Det gör
man genom sfi. Men eftersom jag samtidigt noterar hur dåligt resultat sfi -
svenska för invandrare - har, kan man konstatera att resultatet blir som i
Ronna. Det är inte så våra invandrare inlemmas i ett samhälle där de kan
fullgöra både sina rättigheter och sina skyldigheter.
Anf. 113 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Jag har fått lära mig att man bör utgå från hur människor
faktiskt är och inte vad de borde vara. Jag tycker att även Claus Zaar skulle
kunna göra det i fråga om det syrianska språket.
Anf. 114 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Vi måste ju titta på vad dessa invandrare behöver. De behö-
ver ha kultur genom sina föreningar. De kan också utveckla hemspråket ge-
nom föreningarna på frivilligt sätt. Jag har talat med invandrare. De anser
detta själva. Det är ingen fantasi som Ny demokrati kläckt. Det kommer
från verklighetens folk. I det här fallet var det invandrare som vi frågade vad
de ville.
Anf. 115 THOMMY OHLSSON (v):
Herr talman! Det är tre saker i det här utskottsbetänkandet som jag skulle
vilja ta upp. Vänsterpartiet har en meningsyttring som gäller frågan om
sänkt skolpliktsålder och tioårig skolplikt. Vi tycker att detta skall ses över
snarast av en parlamentarisk kommitté.
Jag skulle också vilja gå in på frågan om samverkan mellan skola, förskola
och barnomsorg. Vi anser att de tankegångar som tas upp i den socialdemo-
kratiska reservationen är logiska. Det är logiskt att vi får ett gemensamt mål-
dokument för grundskolan och barnomsorgen, eftersom verksamheten blir
allt mer integrerad. Det är svårt att dra gränser för verksamheten. Det är
viktigt att personalen som arbetar med barnen har en helhetssyn. Man får
inte bygga upp några vattentäta skott.
Det tredje området jag skulle vilja gå in på är detta om kunskap om homo-
sexualitet. Innan jag gör det vill jag säga att det Tuve Skånberg sade om hem-
språksundervisningen var bra. Men tyvärr kan jag inte vara lika positiv när
det gäller reservationen från kds.
Vi anser att utskottets skrivning är helt okej. Man skriver att homosexuell
samlevnad skall erkännas och respekteras och att ingen diskriminering skall
ske. Jag studsade till när jag läste kds reservation. Jag var tvungen att slå upp
ett par ord. Jag har varit här i bara tre dagar och har inte riktigt kommit in i
det politiska fikonspråket. Jag var bl.a. tvungen att slå upp ordet ”irreversi-
bel” i Svenska Akademiens ordlista. Betydelsen var ”icke omvändbar; obot-
lig”-
Hur skall man tolka detta? Menar kds att homosexualitet är ett sjukdoms-
tillstånd eller någonting onaturligt? Är det någonting som man skall skyddas
ifrån? Jag kan inte dra någon annan slutsats än att kds menar så. Hur skall
man då bete sig? Skall man söka vägledning eller genomgå någon form av
omprogrammering?
Nej, fördomar blir inte ett dugg bättre av att lindas in i krångliga ord eller
av att ges en vetenskaplig touch. Jag anser att kds går ut med dubbla bud-
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
6 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 27
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
skap. Man säger å ena sidan att man respekterar homosexuella människor
och att de inte skall diskrimineras, men antyder å andra sidan att homosex-
ualitet är något skumt. I det hårdnande klimatet för minoriteter i Sverige får
det inte råda några oklarheter, och det är därför viktigt att man avslår kds-
reservationen.
Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets meningsyttring och till reservation nr
2. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Anf. 116 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Kds har över huvud taget ingen uppfattning om huruvida
homosexuella är mer eller mindre skumma. Det faller helt utanför vår kom-
petens att yttra oss om det.
Vi skriver i kds-reservationen bl.a. att ”eleverna bör delges uppfattningen
att homosexuell läggning skall erkännas och respekteras”. Vi avslutar med
följande ord: ”Självfallet bör eleverna delges värderingen att ingen får dis-
krimineras utifrån sexuell läggning.”
Ingvar Johnsson tyckte att detta är uttryck för brist på kristen etik. Vad
begär ni egentligen av oss? Det är väl oerhört tydligt när det inte står ”bör”
utan ”skall” erkännas och respekteras.
Anf. 117 TREDJE VICE TALMANNEN:
Repliken gällde Thommy Ohlsson, även om den var litet överspelad. Jag
ger därför ordet till Thommy Ohlsson för genmäle.
Anf. 118 THOMMY OHLSSON (v) replik:
Herr talman! Tuve Skånberg hänvisar till Asser Stenbäcks bok, som vi fick
här i förrgår. Den är utgiven av en organisation som heter Rädda familjen.
Kds går inte lika långt som Asser Stenbäck gör i sina slutsatser, men jag anser
ändå att de tangerar varandra på ett litet olycksaligt sätt.
Låt mig något redovisa vad Asser Stenbäck skriver. Han anser att homo-
sexualitet är något som man skall bli fri från. Under rubriken ”Vad skall jag
göra för att bli fri?” sätter han upp följande sex punkter:
”1. Inse att du behöver bli fri. Om du fortsätter som homosexuell förblir
ditt liv splittrat och tomt. Ditt liv rinner ut i sanden.
2. Genom att besluta upphöra med homosexualiteten ger du dig själv ett
moratorium under vilket du kan förändras. Som människa har du förmåga
att besluta. Du är inte drivved på drifternas hav.
3. Inse att en förändring är möjlig. Du har lärt dig homosexualitet. Du kan
'lära bort’ denna böjelse och bli heterosexuell.
4. Förstå att det är den bristande maskuliniteten i din personlighet som är
ditt största problem. Bli vad du är! Bli allt mer en människa och en man!
5. Minimera sexualitetens betydelse i ditt liv.
6. Ge inte upp! Tro på din framtid!”
Det är en vetenskapsman som har skrivit detta. Jag anser att trams är
trams, oavsett om det ges en vetenskaplig klädedräkt.
70
Anf. 119 ULFMELIN (m):
Herr talman! Jag skall i mitt anförande hålla mig till ett par frågeställ-
ningar som tas upp i detta betänkande, som innehåller allt från utbildning
för hästsport och hästhållning till synpunkter på läroplaner och kursplaner.
Jag skall också kommentera en del av det som sagts tidigare i debatten.
I många kommuner pågår ett omfattande arbete för att skapa större sam-
verkan mellan skola och barnomsorg. Det finns såväl pedagogiska som eko-
nomiska skäl för en sådan samverkan. En smidig övergång från barnomsorg
till skola är viktig. Det finns viktiga kunskaper och erfarenheter inom barn-
omsorgen och hos barnomsorgens personal vilka måste tas till vara i skolans
arbete. Det finns också stora fördelar med samordning av exempelvis loka-
ler, tjänster och andra resurser. Det hindrar inte att även barnomsorgen skall
präglas av höga pedagogiska ambitioner för att tidigt ta till vara barnens lust
att lära.
Däremot är det viktigt att det finns en klar och tydlig gränsdragning mellan
uppgifterna för grundskolan, som omfattas av den allmänna skolplikten och
är obligatorisk för kommunerna att anordna, och den frivilliga barnomsor-
gen och fritidsverksamheten. Den viktigaste förutsättningen för ett gott sam-
arbete mellan skola, förskola och skolbarnomsorg är att samverkan mellan
de olika personalgrupperna bygger på en ömsesidig respekt för varandras
yrkeskunnande. Det handlar inte om en sammanvävning av roller och upp-
gifter utan om en nära kommunikation för att skapa gemensamma synsätt
och lösa gemensamma problem. Av det skälet är ett gemensamt måldoku-
ment olämpligt, och det är rimligt att även framgent hålla den gränsen klar
genom skollag resp, socialtjänstlag.
När det gäller kunskap om homosexualitet och skolans ansvar i den frågan
vill jag säga att det är viktigt att skolan förmedlar kunskaper om barns och
ungdomars utveckling och om andra frågor som är viktiga i dagens samhälle.
Skolan skall stödja elevens tonårsutveckling, stärka elevens identitet och ge
förutsättningar för att eleven skall kunna möta, förstå och respektera männi-
skor med olika bakgrund och ursprung.
Puberteten och tonåren innebär stora förändringar, både kroppsliga och
känslomässiga, som ger tankar, upplevelser och förväntningar men som
också skapar osäkerhet, sårbarhet och frågor hos ungdomarna om dem
själva och deras roll.
Identitetsutvecklingen för de unga har i det moderna samhället en annan
karaktär än tidigare. Ungdomstiden har blivit utdragen. Traditionella nor-
mer är inte längre självklara, mycket mer är tillåtet, och det ställs stora krav
på individen att kunna välja mellan olika alternativ. Kontakterna med
vuxengenerationen är ibland bristfälliga, ungdomarna lämnas åt att själva
pröva livsformer och finna en identitet. Skolan har här ett ansvar.
Skolverket har granskat hur samlevnadsfrågorna tas upp i skolans lärome-
del. Enligt granskningen har intentionerna vid beskrivningen av homosexua-
litet i de granskade läromedlen varit positiva. Utrymmet har varit för litet,
och det är vi ju ganska vana vid över huvud taget när det gäller samlevnads-
frågor, men fördomarna har blivit mindre uttalade och kunskaperna om ho-
mosexualitet har ökat.
Utskottet anser att det är viktigt att frågor om homosexualitet inte be-
handlas isolerat, utan att det sker integrerat på ett så naturligt sätt som det
är möjligt i undervisningen om samlevnad i olika ämnen och på olika stadier.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
71
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
72
Utifrån principen om människors lika värde uttalar utskottet att diskrimine-
ring av homosexuella självfallet inte får accepteras.
Vi har, herr talman, fört en debatt i utskottet. I betänkandet finns en skriv-
ning om sänkt skolstartsålder och eventuell förlängning av grundskolan till
tio år. Detta har tagits upp i en folkpartimotion men också av läroplanskom-
mittén. Regeringen kommer att tillsätta en utredning som skall belysa kost-
naderna, antalet årskurser och det pedagogiska innehållet i grundskolan. Jag
tycker att det är viktigt att utredningen när den till våren skall ta upp detta
inte bara håller sig till grundskolan.
En förlängning av grundskolan till exempelvis tio år bör ses mot bakgrund
av att vi nyligen har fattat beslut om att gymnasieskolans samtliga linjer skall
vara treåriga. Det kan innebära att vi för ungefär hälften av eleverna skulle
förlänga skolgången från 11 till 13 år. Enligt min mening måste man se på
det tionde skolåret också ur denna synvinkel.
Genomgången tioårig grundskola bör ungefär motsvara en skolgång
t.o.m. årskurs 1 i gymnasieskolan. Om man sedan skall fortsätta till gymna-
siet, bör man få starta i årskurs 2.
En annan infallsvinkel som man kan diskutera är frågan om ett årskurslöst
lågstadium. I och med att skolstarten numera är flexibel borde det vara möj-
ligt att underlätta en förlängning av skoltiden för vissa elever, dvs. till tio år.
Många barn har ju läs- och skrivsvårigheter, och det går att rikta kritik mot
grundskolan. Man har tillåtit elever traska igenom systemet och sedan lämna
skolan med stora kunskapsluckor. Det är inte acceptabelt. I ett årskurslöst
lågstadium kan man se till att barnen inte lämnar lågstadiet förrän de har
kunskaperna. I ett årskurslöst lågstadium blir ett ytterligare år mindre dra-
matiskt.
Vidare vill jag beröra Ny demokratis reservation om utbildning och under-
visning i svenska språket för invandrare. Claus Zaar sade att just deras för-
slag kommer att få genomslag.
Det var faktiskt under Göran Perssons tid som skolminister som bespa-
ringar gjordes i hemspråksundervisningen. Bristerna i hemspråksundervis-
ningen som Claus Zaar tar upp var faktiskt något som påpekades redan då.
Vi var överens i riksdagen om att dessa besparingar skulle göras.
Nu hävdar man från Ny demokratis sida att hemspråksundervisningen
kostar 1 miljard kronor. Vi har vid ett flertal tillfällen i utbildningsutskottet
försökt förklara att det gäller inte bara hemspråk utan även Svenska 2. Den
stora delen i dessa kostnader, kära Claus Zaar, utgörs av Svenska 2. Om bar-
nen skall få lära sig att läsa svenska måste naturligtvis Svenska 2 behållas.
Vem skall i så fall lära barnen svenska om den undervisningen tas bort? Den
mindre delen av kostnaderna utgörs av hemspråksundervisningen. De rap-
porter som vi har fått visar att hemspråksundervisningen har blivit betydligt
effektivare sedan beslutet fattades i riksdagen. Men det finns naturligtvis an-
ledning att även i fortsättningen följa upp den frågan liksom alla andra frågor
på skolans område.
Samma sak gäller för undervisningen i svenska för invandrare. Riksdagen
har fattat beslut om en rejäl uppstramning av undervisningen i svenska för
invandrare. Även där kan det finnas fall där undervisningen är mindre effek-
tiv.
Problemet är att Ny demokrati inte vill ha denna typ av undervisning och
vill genomföra besparingar på det området. Vem skall då lära människor
svenska? Det är den springande punkten. Ny demokrati måste klara ut skill-
naden mellan undervisning i svenska för invandrare och intensivundervis-
ning för barn i skolan.
Jag vill ge några kommentarer till vad Ingvar Johnsson sade om stor oro i
skolorna angående regeringens politik. Jag tror att en del av denna oro hör
samman med att vi gått från ett regelstyrt system till ett målstyrt system. Det
är vi överens om.
Vidare har vi behandlingen av fristående skolor. Vi har sett till att fristå-
ende skolor blir likvärdigt behandlade gentemot det offentliga skolväsendet.
Som bekant var Socialdemokraterna ganska njugga mot fristående skolor
under den tid Socialdemokraterna innehade regeringsmakten.
Ingvar Johnsson säger att vi har skjutit upp gymnasiereformen ett år.
Detta är felaktigt, herr talman. Gymnasiereformen påbörjades i höstas. Ut-
bildningsutskottet var i Kristianstad för några veckor sedan. Ingvar Johnsson
var inte med där, men han borde kanske ha varit med. Då hade han upptäckt
att alla program finns där. Vi har inte skjutit upp någon gymnasiereform.
Slutligen har vi frågan om Läroplanskommittén. Där har det funnits en
expertgrupp. Det är klart att det blir en debatt när den gruppen lägger fram
ett förslag. Förslaget har nu skickats ut på remiss. Vi kommer att lyssna på
vad remissinstanserna har att säga. Jag tycker att mycket i förslaget är bra.
Men det är klart att det finns saker som skall förändras. Självfallet skall det
bli konsensus mellan regering och opposition i denna fråga. Det är viktigt
med en samsyn i de stora frågorna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och avslag på
reservationerna och meningsyttringen.
Anf. 120 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Herr talman! Först har vi frågan om ett gemensamt måldokument. Ulf
Melin använder uttrycket att det skulle vara orimligt med något sådant. Jag
tycker inte att resonemangen går ihop. Vi är överens om skrivningen att vi
skall underlätta ett lokalt närmande mellan förskola och skola. Vi är överens
om skrivningar om att det är viktigt att betona samarbete i lärarutbildningen
osv. Sedan gäller det att få ned på papper vad vi gemensamt vill uppnå i de
verksamhetsformerna. Då har det blivit orimligt! Jag får inte det hela att gå
ihop.
Jag registrerade att Ulf Melin höjde rösten när han började tala om oron
i skolorna. Det gör man vanligtvis om argumenten är svaga.
Ulf Melin säger att gymnasiereformen inte har skjutits upp. Nej, man för-
bjöd inte att den skulle påbörjas, men pengarna togs bort. Vidare säger han
att likvärdiga bidrag infördes för de privata skolorna och de offentliga sko-
lorna. Jag kan bara hänvisa till vad den moderate ordföranden i Kommun-
förbundet tycker och vad de borgerliga tycker i Göteborg, Borås eller vilken
annan kommun som helst som har yttrat sig i denna fråga, och de tycker att
det här är orimligt. De tycker att skolpengen på många håll leder fram till
nya klyftor i samhället. De är oroliga för att underhållet av skolorna efter-
sätts, då de särskilda anslagen togs bort av den borgerliga regeringen.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
74
De förslag vi förde fram i våras om att via arbetsmarknadsinsatser få
pengar till satsningar avfärdades rejält. Nu har vi åter fört fram förslagen i
motioner. Det skall bli intressant att få se om Moderaterna och de övriga
regeringspartierna vill satsa på en god kvalitet i skolan.
Tänker ni på regeringssidan ta den kritik och oro som i dag finns i det
svenska skolväsendet på allvar? Tänker ni fortsätta att vifta bort detta så lätt-
vindigt som Ulf Melin visat exempel på här?
Anf. 121 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Jag slogs av att Ingvar Johnsson i inledningen av sitt anför-
ande verkligen tog till brösttonerna. Men det mesta han sade hade inte med
själva betänkandet att göra. Det kan då vara bra att jag själv replikerar på
en del av detta.
Vi har frågan om ett gemensamt måldokument om skolan och barnomsor-
gen. Jag tycker att det är väsentligt att vi ser till att det sker en samverkan
angående lokaler, tjänster, resurser osv. De utgör en stor del av den kommu-
nala budgeten. Men det är oerhört viktigt att skilja på vad som är omsorg
och vad som är skola. Vi skall utnyttja förskollärare, fritidsledare osv. som
resurs i skolan, och eventuellt tvärtom. Men vi skall utnyttja personalen på
ett professionellt sätt. Med Socialdemokraternas syn på dessa frågor är ris-
ken att förskolläraren blir lärare och läraren blir förskollärare. Jag vill inte
medverka till det.
Vidare har vi frågan om gymnasiereformen. Vi tog bort de resursmedel
som ställts till förfogande för att genomföra reformen. Självfallet får kom-
munerna pengar för de platser som finns. De pengarna har vi inte tagit bort.
Det borde faktiskt Ingvar Johnsson vara medveten om.
När det gäller fristående skolor vill jag säga följande. Det är klart att Kom-
munförbundet, som uppvaktade regeringen och utbildningsutskottet, inte
vill ha pekpinnen att man måste ge 85 % av den kommunala kostnaden per
stadium till en fristående skola, för det vill kommunerna besluta själva. Det
är den utgångspunkten man har som kommunalpolitiker, men vi som riks-
dagspolitiker måste faktiskt se helheten, och jag tror att det är oerhört viktigt
att vi sätter ett golv.
Sedan kan jag gärna säga att när vi har fått en utvärdering kan vi diskutera
om nivån skall vara 85 % eller inte, oavsett om det skall vara upp eller ned.
Men att nu döma ut reformen, sedan den har varit i kraft inte ens ett halvt
år, tycker jag är litet grand för tidigt.
Slutligen vill jag säga att de 300 miljonerna var någonting som Social-
demokraterna blev tvingade till, när de behövde kommunisternas stöd för
att kunna kommunalisera lärarkåren. Ni hade ju tidigare uttalat principen
att lokalerna är kommunens ansvar. Vi från regeringssidan tycker även fort-
sättningsvis att så skall det vara.
Anf. 122 INGVAR JOHNSSON (s) replik:
Herr talman! Kan Ulf Melin förklara varför han försvarar ett system som
i många stadsdelar, exempelvis i Göteborg, innebär betydligt högre ersätt-
ning till fristående skolor än till kommunernas egna skolor i samma område?
Jag tycker att en sådan ordning visar på hur orimligt förslaget är.
På tal om lokalerna skulle jag vilja säga att i våras sade ni nej, nej, nej till
att satsa på att förbättra skolornas lokaler. När vi nu återigen har redovisat
en rad projekt, fortsätter ni såvitt jag förstår att säga nej, nej, nej, trots att
det inte kostar samhället särskilt mycket mer att rusta upp skollokaler än att
låta byggnadsarbetarna få ersättning från a-kassan.
Ulf Melin riktade kritik mot mig för det jag hade behagat ta upp i mitt
inledningsanförande. Det är klart att om man möts av en argumentering som
man själv upplever som obehaglig, då kan man tycka att det var fel att den
togs upp.
Sedan tycker jag att svaret på frågan om satsning på gymnasieskolan eller
inte var litet märkligt. När jag sade att ni tog bort pengarna, gick Ulf Melin
i polemik mot mig och sade: Vi tog bort resursmedlen.
Det var en innovation. Jag förstår inte riktigt skillnaden mellan ”peng-
arna” och ”resursmedlen”, måste jag säga.
Anf. 123 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Om jag var otydlig på en punkt, skall jag försöka förtydliga
vad jag sade. Jag är inte säker på att jag var så otydlig egentligen.
Jag sade ”genomföranderesursen”, och jag tror inte att det är någonting
som jag har hittat på, Ingvar Johnsson. Läs läroplanskommitténs betän-
kande, där man också använder det uttrycket. Så det språkbruket har vi -
kanske dess värre - i skolans värld.
Sedan tillbaka till ämnet fristående skolor. Ingvar Johnsson tog upp ett par
exempel på att en fristående skola får mer pengar än vad den kommunala
skolan får. Men utbildningsutskottet rättade ju till de små skavanker som
fanns i den proposition regeringen lämnade till riksdagen. Så nästa år lär vi
inte uppleva det Ingvar Johnsson talar om.
Det är inte ovanligt att utbildningsutskottet gör vissa tillrättalägganden
gentemot departementet. Det har jag varit med om under de år jag har suttit
i utbildningsutskottet och vi haft en socialdemokratisk skolminister.
Sedan några ord om stimulans till lokaler och byggnationer. Jag tycker att
det är viktigt att kommunerna har ansvaret för lokalkostnaderna. Det skall
inte staten ha. Staten skall inte komma med pekpinnar och detaljstyra.
Jag måste fråga: Tycker Ingvar Johnsson att det är rimligt att kommuner
som har satsat på skolorna och har bra lokaler - i stort sett har skolorna bra
lokaler - skall bli diskriminerade av staten? Skall de kommuner missgynnas
som har satsat pengar, i förhållande till dem som inte har satsat tidigare? Är
det socialdemokratisk politik att det skall vara sådana villkor? Jag har svårt
att inse att det skall vara så.
Anf. 124 TREDJE VICE TALMANNEN:
Innan vi går vidare, konstaterar jag att den förhoppning som jag uttryckte
när debatten startade, att vi skulle kunna vara klara till kl. 18.00, ser ut att
komma på skam.
Med hänsyn till de dispositioner som riksdagsledamöter har gjort har vi
beslutat att inte företa någon votering i kväll men att kammaren avslutar de-
batten i åtminstone detta ärende.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
75
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
Förutsättningarna är alltså: fullföljd debatt om utbildningsutskottets be-
tänkande nr 1 men ingen votering i kväll.
Anf. 125 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Ulf Melin sade att han skulle lära mig att räkna miljoner till
hemspråksundervisningen. Jag vill poängtera att jag verkligen har försökt
göra det.
I går var jag i kontakt med Utbildningsdepartementet. Där kunde man då
få fram siffran att besparingen skulle uppgå till 800 miljoner kronor, om vårt
förslag genomfördes, vilket jag hoppas och tror skall vara möjligt. I den ut-
räkningen togs ingen hänsyn till lokalkostnader-undervisningen i hemspråk
skulle alltså ske ute på gatan.
När vi har fått fram den siffran borde det väl kunna föras en nyanserad
debatt. Dessutom har undersökningar, i Malmö exempelvis, visat att där det
anordnas hemspråksundervisning, alltså i invandrartäta områden, är genom-
snittet för skolpengen 20 000 kr högre per elev.
Jag bläddrar vidare i statistiken från Kommunförbundet, som finner det
anmärkningsvärt att kommunerna, trots att flertalet av dem nu har större
gruppstorlekar än tidigare, inte har nått upp till mer än i genomsnitt tre och
en halv elev per grupp på högstadiet, fast den förre utbildningsministern
hade som målsättning att det skulle vara minst fyra elever i gruppen, för att
undervisning skulle anordnas.
Här finns alltså en stor besparing att göra. Låt oss ta till vara den möjlighe-
ten och nyansera debatten om invandrarundervisningen. Vi vet ju av den
tidigare debatten hur eländiga vissa skollokaler ser ut. Det finns alltså andra
hål att stoppa i.
Jag hoppas att vi får återkomma med ytterligare fakta.
Anf. 126 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Claus Zaar nämnde förut att vi satsar en miljard på hem-
språksundervisningen. Nu säger han 800 miljoner kronor, och den siffran
tror jag är ganska korrekt. Men kom ihåg att Svenska 2 ligger i dessa 800
miljoner! Själva hemspråksundervisningen motsvarar knappt hälften av den
summan.
Ekvationen går inte ihop när man samtidigt i en reservation som gäller
grundskolan säger: ”1 grundskolan bör intensivundervisning sättas in så att
invandrareleverna snabbt når sådan nivå på sina kunskaper i svenska som
krävs för att kunna följa den ordinarie undervisningen.” Hur skall ni klara
av detta när ni vill ta bort alla pengar? Hur skall skolan finansiera undervis-
ningen? Förmodligen blir lokalerna i så fall sämre - om man nu skall blanda
äpplen och päron - eftersom det då finns ännu mindre pengar att satsa på
dessa. Det man skall diskutera är det halva beloppet.
Herr talman! Det är viktigt att vi fortlöpande utvärderar den här verksam-
heten liksom all annan verksamhet. Jag tycker exempelvis att det är bra att
läroplanskommittén föreslår att hemspråket skall vara ett tillval. När det se-
dan gäller gruppstorleken har jag för mig att utskottet beslöt sig för talet
fem. Det är då viktigt att komma ihåg att om det är ett lägre tal - såsom
76
tre och en halv, vilket Claus Zaar nämnde - och man inte är effektiv, är det
kommunen som får betala den kostnaden och inte staten.
Det är självklart att det blir en kostnad när det är fråga om invandrarele-
ver. Många kanske inte har fått någon undervisning över huvud taget. De
kommer från krigshärjade länder osv., och de är i vissa fall analfabeter. Kost-
naden per plats för de eleverna blir självfallet högre än för svenska barn. Det
är ganska så självklart. Det är viktigt att se till att eleverna snabbt lär sig
svenska och kommer upp på en nivå som gör att de kan gå i vanliga klasser.
Låt oss satsa på detta. Det tycker jag är viktigt.
Anf. 127 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! När det gäller den summa vi nu diskuterar frågade jag ut-
tryckligen handläggaren på Utbildningsdepartementet, och jag gjorde det
två gånger. Jag fick då denna uppgift. Nu har jag suttit här och gjort ett
snabbt överslag. Ulf Melin talar om besparingen. Är det då inte fråga om
skattepengar som kommer genom kommunen?
Egentligen kostar den här karusellen över två miljarder, beräknat med ett
snabbt överslag. Vi har inte brytt oss om att diskutera Svenska 2. Vi diskute-
rar hemspråk. Siffran 2 miljarder får jag genom att hemspråksundervis-
ningen har 103 000 elever. Om då vaije elev i skolan kostar ca 20 000 kronor
extra i skolpeng, blir det ju 2 miljarder. Det är inga småbelopp vi talar om.
Det är stora pengar.
Vad vi menar med effektivisering är att det skall vara större grupper och
att denna undervisning skall ske utanför ordinarie undervisningstid. När det
gäller hemspråk vill jag betona att eleverna även i fortsättningen får ha hem-
språksundervisning. Det är bara det att vi inte skall betala denna med stats-
medel, utan det är fråga om frivillig undervisning. Då kan den också kombi-
neras med ett intressant och utvecklande kulturarbete. Det tror jag ger bra
resultat.
Vi vill satsa på Svenska för invandrare, men vi vill inte ha det resultat som
vi nu ser och som jag har redogjort för tidigare. Det har framförts en föröd-
ande kritik från riksdagens revisorer och också internt via Kommunförbun-
dets undersökning. Dessutom fick vi förra året Riksrevisionsverkets rap-
port, där man också påpekade de kostnader som finns i detta.
Det här är en liten del av det som är orsak till att vi i dag fick den finansiella
åtgärd som jag nämnde i mitt tidigare anförande.
Anf. 128 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att det ändå vore litet ärligare, Claus Zaar, att i
stället säga att ni vill avskaffa hemspråksundervisningen fullt ut. Det är ju
vad det handlar om. Hur skall man kunna förmedla undervisning när ni över
huvud taget inte vill anslå några pengar? Jag får faktiskt inte ekvationen att
gå ihop.
Sedan talas det om att det är viktigt att man läser svenska. Kostnaden för
Svenska 2 betalas av dessa pengar-jag tror att det är tredje gången jag säger
detta - och de medlen vill ni ta bort. Då skall vi alltså inte heller ha någon
Svenska 2 i skolan i så fall.
Herr talman! Det är viktigt även för Claus Zaar att lära sig skilja mellan
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
7 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 27
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
78
Svenska för invandrare, som är den undervisning som vuxna som skall ut i
arbetslivet får, och den intensivundervisning i svenska som grundskolebar-
nen får. Det måste vi trots allt kunna skilja på.
Enligt de utvärderingar som hitintills har gjorts har grupperna blivit
större. De stora brister som tidigare fanns har delvis åtgärdats. Jag tror också
att det finns en del att göra. Men det är våra kommunalpolitiker som skall
se över organisationen osv. Det skall vi inte göra här i riksdagen. Det vore
lämpligt att Ny demokrati i de fullmäktigeförsamlingar där partiet är repre-
senterat tar upp denna fråga till granskning och också lägger fram förslag.
Anf. 129 CHRISTER LINDBLOM (fp):
Herr talman! Folkpartiet har sedan länge pläderat för en sänkning av den
obligatoriska skolstartsåldern och en tioårig grundskola. Regeringen har nu
aviserat att den skall tillsätta en utredning om de här frågorna under våren.
Detta hälsar vi naturligtvis med stor tillfredsställelse.
Vi är inte ensamma om att vilja förändra grundskolan på detta sätt. Både
lärarfack och Läroplanskommittén har de här tankarna, för att nämna
några. I en lärarenkät som Folkpartiet gjorde i våras visade det sig att det
fanns en mycket stor majoritet för en tidigare skolstart kombinerat med ett
år adderat till de nio vi har i dag.
Det finns många frågor som behöver belysas i en utredning: samhällseko-
nomiska, pedagogiska och andra effekter, erfarenheter från andra länder
med tidigare skolstart, behovet av fortbildning, effekter på kurs- och timpla-
ner, för att nämna några exempel.
Vårt viktigaste argument för sexårsstart är att skapa förutsättningar för en
mjuk övergång från förskola till skola genom ett samarbete mellan lågstadie-
och förskollärare. Vi vill göra detta eftersom vi tror att barnen gynnas av den
modellen. En tioårig grundskola skulle också ge mer tid för att i en alltmer
ökande schematrängsel lära in baskunskaper.
I både debattartiklar och brev till oss ledamöter i utbildningsutskottet har
som en följd av Läroplanskommitténs betänkande denna trängsel aktualise-
rats. Representanter för de ämnen som föreslagits få minskade timutrym-
men försvarar sig kraftfullt mot indragningarna. Utan att ta ställning i sak
konstaterar jag att ekvationen med ökat timutrymine för några ämnen är
svår att lösa om inte timutrymmet för andra ämnen dras ned. Effekterna
skulle kunna mildras genom att mer tid skapas genom ett tionde skolår.
Det är också viktigt att påpeka att en sådan här reform på intet sätt skulle
vara ett hinder för de försöksverksamheter med flexiblare skolformer som
pågår ute i landet. Jag tänker då t.ex. på årskurslösa lågstadier, som Ulf Me-
lin nämnde. Självfallet skall inte i begreppet obligatorisk skolstart vid sex års
ålder läggas in en begränsning av möjligheter att skapa nya skolmodeller.
Gymnasieskolan kommer att ha en nyckelroll under kommande år för att
öka kvaliteten på såväl högskoleförberedande som yrkesförberedande ut-
bildning. I en del kommuner pågår diskussioner om att skapa en mer kursut-
formad gymnasieskola, där eleverna i högre utsträckning än i dag kan styra
studieinnehåll och studietakt. Även Läroplanskommittén är inne på dessa
tankar.
Jag hade i våras tillfälle att studera det isländska kursutformade gymnasie-
systemet, bl.a. tillsammans med Tuve Skånberg, och det var en mycket posi-
tiv upplevelse. Genom att eleverna själva får ta ett större ansvar för sina stu-
dier har man uppnått högre motivation, men också avsevärt mindre diciplin-
problem. Den isländska gymnasieskolan är i princip fyraårig, och medelstu-
dietiden ligger väl där någonstans. Men man kan se en spridning mellan tre
och fem års studier.
Det skall bli spännande att följa vad kommunernas frihet inom skolområ-
det resulterar i. Vi vet ju att det i dag finns många exempel på flexibla lös-
ningar i kommunerna. Jag är övertygad om att vi kan förvänta oss en mång-
fald av idéer och lösningar inom både grundskola och gymnasieskola. Det är
viktigt att Skolverket ser som en av sina främsta uppgifter att samla ihop och
sprida de goda exemplen över landet.
Jag vill också kommentera Tuve Skånbergs reservation angående homo-
sexualitet. Utskottet säger som en kommentar till de yrkanden som Barbro
Westerholm och Karin Pilsäter har om förbättrad utbildning i denna fråga,
att homosexuell samlevnad måste erkännas och respekteras. Jag kan inte
förstå att denna lydelse kan uppfattas som kontroversiell.
Utifrån grundläggande principer om människors lika värde tycker jag att
skrivningen är självklar. Däremot är den beskrivning av homosexualitetens
bakgrund och natur som finns i reservationen i högsta grad kontroversiell
och kan på intet sätt ligga till grund för utbildning eller information om ho-
mosexualitet i den svenska skolan. Reservationen utgår såvitt jag förstår
från en förklaringsmodell som saknar en bred vetenskaplig förankring. Att
utbildningsutskottet i ett betänkande skulle använda en skrivning som den i
reservationen är därför helt otänkbart.
Som kommentar till Stefan Kihlbergs reservation om Svenska för invand-
rare vill jag instämma i det som Ulf Melin och andra redan sagt. Är man
inte beredd att ge resurser till detta är det svårt att tänka sig att kvalitet och
effektivitet kommer att öka i enlighet med motionens ambitioner.
Sedan raljerade Claus Zaar över s.k. experter. Jag brukar annars känna
Ny demokratis partilinjer som att man mer raljerar över inkompetenta poli-
tiker och lyfter fram de experter som egentligen borde styra det teknokra-
tiska Sverige som man ibland frammanar en bild av.
Hemspråket är enligt min mening en nödvändig bro till goda svenskkun-
skaper. Finns inte den bron, finns inte kunskaper om de hemspråk som ele-
verna talar, och har vi inte kompetenta lärare, skall vi inte inbilla oss att vi
skall kunna få goda svenskkunskaper i svensk skola.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i UbUl och avslag
på samtliga reservationer och meningsyttringen.
Anf. 130 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Christer Lindbloms invändning kan lättast klargöras genom
att läsa innantill i reservationen. Där står att eleverna bör delges uppfatt-
ningen att homosexuell läggning skall erkännas och respekteras, men också
att den kan ses som resultatet av en identifikationsprocess.
Det har aldrig varit min eller kds mening att knyta oss till en särskild forsk-
ning. Vi vet - vilket är bestyrkt av forskarna Weinberg, Williams, Bieber,
Dannecker, Reiche och Stenbäck - att det finns olika meningar i denna
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
79
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
fråga. Vi i kds menar, att när det inte är klart att man föds homosexuell, och
det finns många goda forskare som ser det som en dynamisk identifikations-
process, måste vi stödja ambivalenta elever.
Anf. 131 CHRISTER LINDBLOM (fp) replik:
Herr talman! Det Tuve Skånberg återger ur sin egen reservation är vi till
dels överens om. Det jag menar är att riksdagens utbildningsutskott inte kan
stå bakom en skrivning som utgår från en av många existerande förklarings-
modeller. Det är egentligen min huvudinvändning mot reservationen. Vi
måste basera våra betänkanden på en bred forskning, där man belyser frågan
från många olika håll. Min huvudinvändning är att man har valt en förkla-
ringsmodell.
Anf. 132 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Jag skulle välkomna en sådan belysning.
Anf. 133 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Christer Lindblom säger att jag raljerar över experter. Om
vi ser till dagens situation, kan vi konstatera att kanske många kriser hade
undvikits om vi sett på frågan med litet sunt förnuft och vägt detta mot alla
expertuttalanden. Det är klart och tydligt att det finns experter som i åtskil-
liga fall styrs av särintressen - särintressen som betalar dessa experter genom
icke godkända system, dvs. i former som kan liknas med mutor.
Ni kommer att få avslöjanden om sådant även i framtiden. Vi har sett det
tidigare. Jag säger att man noga skall väga experternas utlåtanden och att
man inte alltid skall ta dem för att vara det bästa alternativet.
Vi har givetvis tittat på vad experter säger om hemspråk. Men jag konsta-
terar direkt att man måste väga in även sunt förnuft i detta. Det går inte att
bara tro på vad experterna skriver sida upp och sida ned. Vi måste granska
en verksamhet och se hur den fungerar. När man talar om att man skall
bygga en bro, är det väl en hängbro som snart är rutten och rasar ihop.
Man måste ha en verksamhet som syftar till att eleverna skall lära sig det
svenska språket. Vårt parti har krävt att man för att bli svensk medborgare
skall kunna det svenska språket. Det behövs för att man skall klara av både
skyldigheter och rättigheter och för att man skall kunna leva i detta land och
fullgöra alla sina plikter.
Vi har sett avarter av detta. Det kan ju bero på språkförbistring att det har
förekommit mängder av bidragsfusk, vilket har synts i pressen. Det kan bero
på sådant.
Anf. 134 CHRISTER LINDBLOM (fp) replik:
Herr talman! Sunt förnuft, Claus Zaar, är att se till att man har kompe-
tenta lärare i hemspråk som kan förmedla kunskaper i svenska språket. Hur
skall man kunna lära sig svenska om man kommer från ett helt annat land,
om man inte har någon som förmedlar kunskapen och som fungerar som den
bro som jag nyss talade om? Det menar jag är sunt förnuft, inte att linda in
detta i en mängd konstiga resonemang om avarter av bidrag och om särin-
tressen.
Grunden är att vi måste ha kompetenta lärare och medel för att bedriva
denna undervisning om den skall fungera och bli precis så effektiv och kvali-
tativ som Claus Zaar och reservanten i detta fall har skrivit om.
Anf. 135 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Jag har noterat att det i Kommunförbundets rapport, som
jag har hänvisat till tidigare, står att en höjning av kompetensen, behörighe-
ten, hos de lärare som Christer Lindblom nämner har skett. Men jag anser
inte att vi har råd att ha lärare i 85 språk - det närmar sig 100 språk - i vårt
svenska skolväsende, när man inte har det i andra länder. Vi kan inte vara
unika. Vi kommer att få konkurrera på Europamarknaden och måste hålla
oss till en nivå där det handlar om sunt förnuft i detta fall. Och det är inte
möjligt om man har 85 olika språk i skolan.
Anf. 136 CHRISTER LINDBLOM (fp) replik:
Herr talman! Jag måste ställa en fråga. Om det är rimligt med 10, 12 eller
14 språk, hur skall då de som talar något av de resterande 70 språken kunna
lära sig svenska, om deras språk över huvud taget inte finns representerat i
lärarkåren?
Anf. 137 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Jag vill först nämna några ord om skolpliktsåldern. Folkpar-
tiet har väckt en motion om att man vill att en utredning skall tillsättas om
en tioårig skolgång och att barnen skall börja skolan vid sex års ålder. Vi från
kds tycker absolut inte att det är fel att en utredning tillsätts, men vi är glada
över att det i utskottstexten talas om en översyn där man inte på något sätt
binder sig, speciellt inte när det gäller en tioårig skolgång, som skall utredas.
Översynen skall handla om vid vilken ålder barnen skall börja i skolan. Det
sägs inte något om att alla barn nödvändigtvis skall gå tio år i skolan.
Vår uppfattning är att det skall vara ett flexibelt lågstadium, som har en
flexibel skolstart och som är årskurslöst. Det skulle bättre tillfredsställa det
faktum att elever är så olika att alla inte rimligtvis kan behöva samma tid för
att lära sig läsa. Men detta har vi säkert tillfälle att återkomma till. Jag har
tidigare varit inne på detta tema i kammaren.
Jag skulle vilja tala huvudsakligen om de tre motioner där ANT-frågorna
tas upp och där det framhålls att de i viss mån under senare år har satts på
undantag i skolan.
Jag konstaterar av egen erfarenhet att vi för några år sedan hade en mer
intensiv ANT-undervisning i skolan. Skolan lever inte i ett vakuum, utan
man är beroende av samhället runt omkring. Hur debatten förs i massmedia
i t.ex. dessa frågor spelar stor roll också för om man i skolan skall finna gehör
för en undervisning i dessa frågor.
Nu vet jag att det från massmedias sida med bestämdhet hävdas att man
inte kan åläggas att ta samhällsansvar i sådana frågor och att man på något
sätt skulle propagera för dessa frågor på grund av att det skulle vara bra för
våra skolelever. Jag kan respektera den synpunkten. Massmedia är i huvud-
sak till för att spegla vad som debatteras i samhället och vad som försiggår
på det praktiska området.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
81
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
82
Jag skulle vilja vända upp och ned på hela denna fråga och låta aktiviteten
utgå från eleverna. Jag tror att det skulle kunna ge den absolut mest positiva
ANT-undervisning som vi kan få i skolan. Initiativet måste naturligtvis
komma från skolan och vara den enskilda skolans ansvar. Om inte skolan tar
detta ansvar är det naturligtvis kommunen som måste se till att en bra ANT-
undervisning bedrivs. Om sådan inte finns med i den lokala arbetsplanen,
måste den tas in i skolplanen. Om inte kommunerna fullgör denna skyldighet
faller det på Skolverket. Vi är därför tacksamma för den skrivning som nu
finns, nämligen att detta ingår i Skolverkets tillsynsområde. Men det vore
en stor fördel om detta utgick från eleverna. Stimulansen måste naturligtvis
komma från lokala arbetsplaner och från lärare.
För några år sedan hade vi i Göteborg en utbildning av elever som hade
valts av sina kamrater när det gäller dessa frågor. De gick en kort utbildning,
och de fick sedan ta tag i ANT-undervisningen. Det föll mycket väl ut. Jag
skulle vilja se en förnyelse av dessa arbetsformer när det gäller dessa frågor.
Jag skulle också vilja se att eleverna drog in föräldrarna, men att det snarare
blev eleverna som undervisade föräldrarna på detta område. Jag skulle
också vilja se att eleverna i detta sammanhang gick ut i samhället och ifråga-
satte t.ex. att denna regering inte har kunnat komma fram till en gemensam
tobakslag. Hur kan det komma sig att vi tycker att elever skall avhålla sig
från att röka, att de skall ha en sansad syn på droger, både alkohol och narko-
tika, men att vi själva inte ens kan se till att allergiker slipper att vistas i ar-
betslokaler och i offentliga lokaler som är fyllda av t.ex. rök?
I detta sammanhang skulle jag vilja se utmaningar från Sveriges elever, att
de utmanar politiker, att de utmanar riksdagsmän och varför inte riksdags-
kvinnor. Vi har stora problem, inte minst med att allt fler kvinnliga elever
börjar röka. Kvinnorna och flickorna står för det mesta av rökandet i det
här landet. Därför skulle jag vilja utmana kvinnliga ministrar och kvinnliga
riksdagsmän att gå i spetsen för att skapa modeller på detta område.
Om sådana saker kom från eleverna, skulle vi anse det som mycket mer
moraliserande än om det kom t.ex. från mig. Därför skulle jag vilja se en
mycket stor aktivitet från elevernas sida. Jag tycker att de skall gå ut i sam-
hället och studera hur det ligger till med dessa frågor, att de har ett laborativt
arbetssätt, vilket vi anser är så bra i skolan, att de undersöker vad som är bra
för hälsan och vad som inte är bra och att de undersöker hur vuxna reagerar
på det som de vet i denna fråga och om detta har någon betydelse för vuxnas
liv och hälsa. De kan till skolan bjuda in människor som har haft dåliga erfa-
renheter av att använda droger.
Jag kan dra mig till minnes ett exempel från min egen skola. I den klass
som jag hade fanns det en patient från Renströmska, ett lungsjukhus i Göte-
borg. Jag kan tala om att ingenting av det någon av oss på skolan tidigare
hade sagt om rökning betydde mer för ungdomarnas åsikter om denna efter
den information om droger som vi hade haft än vad den patienten - som själv
hade böljat röka vid åtta års ålder - gjorde.
På det här sättet skulle vi kunna få elever som både aktivt deltar i samhälls-
debatten och spelar en roll i samhället. Jag menar att de här frågorna alldeles
särskilt lämpar sig just för en sådan aktiv samhällsinsats från elevernas sida.
Låt oss alltså vända upp och ner på ANT-informationen i skolan. Låt den
utgå från eleverna till föräldrar och till vuxna i samhället, och också till oss.
Jag hoppas att eleverna ställer krav på en ny tobakslag.
Anf. 138 LOTTA EDHOLM (fp):
Herr talman! Villkoren för homosexuella människor i Sverige har förbätt-
rats avsevärt under de senaste åren. Homosexualitet betraktas inte längre
som en sjukdom, och fördomarna har förmodligen också minskat. Fler och
fler homosexuella vågar visa för sin omvärld att de lever i ett förhållande
med någon av samma kön.
Mot bakgrund härav är Tuve Skånbergs reservation i utbildningsutskottet
ett slag i ansiktet på homosexuella människor. Tuve Skånberg vänder sig mot
att utskottet i all enkelhet skriver: ”Homosexuell samlevnad måste erkännas
och respekteras.” För mig som liberal var den här meningen så självklar att
jag först inte förstod vari det kontroversiella låg. Självklart skall människor
leva sina egna liv utan uttalanden från politiker om att just deras sätt att leva
inte skall erkännas och respekteras. Så länge man inte skadar andra, kan det
väl inte vara något fel i det. När jag läste Tuve Skånbergs reservation förstod
jag att denna enkla sanning inte gäller för kds.
Tuve Skånberg vänder sig mot att riksdagen vill erkänna och respektera
homosexuell samlevnad. Vad innebär då det här? Jo, det innebär att Tuve
Skånberg förstår att han inte kan hindra människor från att vara homosexu-
ella. Däremot vill han, genom att fördöma den homosexuella handlingen, få
homosexuella människor att avstå från att ha någon att älska. Den homosex-
uella tanken är tydligen inte så farlig, enligt Tuve Skånberg. Den homosexu-
ella handlingen däremot måste fördömas. Maken till hyckleri får man leta
efter.
I sin reservation beskriver Tuve Skånberg homosexualitet som en ”stör-
ning” och som en ”process” som inte är ”irreversibel”. Den heterosexuella
läggningen sägs också vara den ”mest kroppsautentiska”.
Just denna syn på homosexualitet trodde jag att vi i Sverige hade kommit
ifrån. Homosexualitet är inte vare sig en störning eller en sjukdom. Tuve
Skånbergs fördomar beträffande homosexuella leder till att sten läggs på
bördan för den del av befolkningen som redan nu är hårt prövad av omgiv-
ningens fördomar.
Homosexuella finns - här mitt ibland oss och även i de kristna leden. Det
är dags att vi erkänner och respekterar även homosexuella människors rätt
att söka och att finna någon att älska. Tolerans och ödmjukhet borde vara
honnörsord också för det parti som Tuve Skånberg representerar. Annars får
vi ett hårt och omänskligt samhälle, där fördomsfullhet råder och människor
slås ut. Det samhället vill inte jag, herr talman, leva i.
(Applåder)
Anf. 139 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis väldigt svårt att förbereda ett inlägg när
man står långt ner på talarlistan och man dessutom kanske har så mycket av
fördomar beträffande kds som Lotta Edholm gav uttryck för i sitt anförande.
I stället för att ta tid i anspråk för att upprepa vad jag redan har sagt re-
kommenderar jag Lotta Edholm och övriga som kan tänkas vara intresse-
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
83
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
84
rade av detta att i morgon när snabbprotokollet kommer titta på vad jag fak-
tiskt sagt om tolerans och respekt.
Jag nöjer mig med att återge vad jag själv avslutningsvis sagt: Den homo-
sexuelle har ett fullt och självklart människovärde. Han har en odiskutabel
rätt att åtnjuta den aktning och respekt som varje människa har rätt till.
Jag talade om respekt för och erkännande av den homosexuelle.
Jag tror att det här, när känslorna har lagt sig litet grand och vi har sovit
på saken och när Lotta Edholm tittat i snabbprotokollet, framstår alldeles
tydligt.
Anf. 140 LOTTA EDHOLM (fp) replik:
Herr talman! Jag har lyssnat på hela den här debatten, och jag har också
följt debatten om de homosexuellas rättigheter under de senaste åren. Där-
för tror jag att jag vet vad jag talar om.
I utskottsbetänkandet står det så här: ”Diskriminering av homosexuella
får självfallet inte accepteras.” Tuve Skånberg vill att det i stället skall stå:
Självfallet bör eleverna delges värderingen att ingen får diskrimineras ut-
ifrån sexuell läggning.
Om man ersätter ”homosexuella” med uttrycket människor av annan hud-
färg, tror jag inte att Tuve Skånberg skulle nöja sig med att säga till eleverna
att de skall delges värderingen att ingen får diskrimineras. Jag tror att Tuve
Skånberg i stället skulle säga: Självklart skall vi inte diskriminera människor
på grund av hudfärd.
Dessa frågor hänger faktiskt samman. Man kan inte säga att man respek-
terar människor även om de är homosexuella, om man faktiskt inte samtidigt
respekterar handlingen att vara homosexuell, handlingen att söka någon att
älska. Det är faktiskt vad det handlar om.
Anf. 141 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Uttrycket ”delges värderingen” är starkt och talar om en
normöverföring på ett aktivt sätt.
Anf. 142 LOTTA EDHOLM (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att uttrycket ”delges värderingen” är betydligt
mindre starkt än att säga att skolan faktiskt skall verka för att homosexuella
människor inte diskrimineras - oavsett vad eleverna själva tycker.
Det är ju en mycket tydlig markering från samhället om det påpekas att
homosexuella inte skall diskrimineras i samhället.
Anf. 143 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag skulle vilja börja med en inofficiell översättning av den
reservation som kds har i det här betänkandet. I korthet skulle översätt-
ningen bli enligt följande:
Homosexualitet är en störning. Det här kan botas. Ungdomar skall bli
präktiga heterosexuella genom aktiv påverkan, eftersom det handlar om det
mest kroppsautentiska - dvs. att mannen har penis och att kvinnan har en
vagina och att de enligt kds passar bäst ihop.
Det är kanske att hårdra den här reservationen, men den andas något som
jag trodde inte längre fanns i den svenska samhällsdebatten. När det gäller
den här reservationen skulle jag mycket väl kunna säga till Tuve Skånberg:
Titta hitåt! Jag är störningen. Jag är homosexuell.
I grund och botten handlar det givetvis om människosynen och om vad
den människosyn som man företräder leder till för aktiviteter, bl.a. här i riks-
dagen. Om vi utgår från principen om alla människors lika värde och att man
måste ha respekt för individens indirekta eller direkta val, kan vi fråga: Skall
samhället aktivt gripa in och försöka styra människor, eller skall vi utifrån
individens val - under förutsättning att ingen annan skadas - bejaka och
stötta i de knepiga situationer som man kan komma i?
Jag kan faktiskt inte förstå annat av kds-reservationen och de formule-
ringar som där finns än att skolan så att säga aktivt skall gripa in i folks liv.
Det ställer jag inte upp på, och jag tror inte att en majoritet här gör det.
Vad man gör om man följer en sådan här reservervation, är ju att man för
ungdomar som söker sin sexualitet - vilket många gånger kan vara mycket
besvärligt - med sin inställning skapar stora problem. Jag har många unga
vänner som just grubblar över sin sexualitet och som behöver ha lugn och
ro. När de behöver information och kunskap skall information finnas runt
omkring dem. Tyvärr har det inte funnits information i tillräcklig omfattning.
Många har fått trauman efteråt, eftersom de inte har känt den här stött-
ningen när de väl kommit fram till att de ser sig själva som homosexuella.
Jag tycker alltså att den här reservationen visar att kds har en uppfattning
som jag betraktar som stenåldersmässig. Men det är bra att man nu visar sitt
rätta ansikte. Det blir då lättare att argumentera emot.
Jag vill se det här som en del av den kampanj som pågår. Jag tänker på
den skrift som antagligen kds har delat ut i våra fack, på de hearingar som
man ordnar, på tidningen Dagen och på hetsmötena mot registrerat partner-
skap. Det är en samlad kampanj som kds, tidningen Dagen och den funda-
mentalistiska frikyrkorörelsen har satt i gång.
Häri ingår också att de kristna friskolorna vägrat att delta i standardprovet
för läsförståelse, eftersom däri ingår bl.a. delar om homosexualitet.
Man kan fråga sig vem det är som kds vill skydda och vad det är man vill
uppnå. Jag är mäkta förvånad över att kds av alla partier är så sexfixerat som
jag tycker att man där är. Homosexualiteten blir i deras uttalanden mest en
fråga om just sex, inte om kärlek och känslor.
(Applåder)
Anf. 144 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Den bok som Kent Carlsson refererade till finns med i den
stora bokflod som väller över oss ledamöter. Jag har också hittat boken i mitt
postfack. Det är bokförlaget Pro Veritate, enligt vad jag erfarit, som har
spritt den.
Anf. 145 KENT CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag ser det här som en del av en kampanj. Jag har inte fått
något följebrev, så jag vet inte exakt vem det är som har delat ut denna skrift.
Men den ingår, i varje fall som jag ser det hela, i en större kampanj. Jag
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
85
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
tycker att väldigt mycket av det som står i kds-reservationen återfinns just i
den här skriften.
Jag skulle vilja beteckna både reservationen och den här skriften som kva-
sipsykologiska på många olika sätt. I forskningen finns det ungefär lika
många teorier om homosexualitet och om huruvida denna kan botas eller
inte som det finns just forskare och psykologer.
Vad är det då man lutar sig mot? Jo, människor som så att säga i tecknet
av vetenskaplighet försöker driva olika teser, som jag tycker strider mot upp-
fattningen om alla människors lika värde.
Herr talman! Slutligen skulle jag faktiskt vilja fråga Tuve Skånberg: Vad
tror ni att er inställning - alltså om det ni talar om blev verklighet - skulle
innebära för de här unga tjejerna och killarna, som just söker sin sexualitet?
I princip utesluter ni ju i er reservation möjligheten att välja - om det nu
är fråga om ett val - att leva homosexuellt. Skapar ni inte väldigt mycket
skuldkänslor hos de ungdomarna? Och skapar ni inte med det också väldigt
stora problem, som tyvärr ibland leder till självmord?
Anf. 146 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Den här aktuella boken har jag också fått i mitt postfack och
jag har läst igenom den och citerat något ur den. Beträffande den boken har
jag - för den händelse att jag skulle bli anmodad i kammaren att tala om
den - inhämtat via bokförlaget Pro Veritate att författaren Asser Stenbäck
blev medicine doktor 1954 och att han är professor i psykiatri i Åbo från 1965
och i Helsingfors från 1967.
Vi har ingen åsikt om Assar Stenbäcks forskargärning. Men att kalla hans
forskningsöversikt för kvasivetenskap är att generalisera alltför mycket.
Vidare är han citerad som forskare för att visa att Barbro Westerholms
beskrivning av forskningsläget var alltför generaliserande.
För övrigt vill kds inte på något vis medverka till att människor hamnar i
de svåra situationer som Kent Carlsson nyss beskrev.
Vi tror att en sund identifikationsprocess i stället kan leda till mindre li-
dande än det som Kent Carlsson antyder.
Anf. 147 KENT CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Det finns många forskare och psykologer som har spekulerat
i hur homosexualitet uppstår och om den kan botas. Ingen kan säga att den
ena eller den andra har hundraprocentigt rätt eller inte. Det är teorier som
dyker upp alltemellanåt. Frågan är mindre intressant, eftersom forskningen
är så motstridig.
Tuve Skånberg har i sina inlägg bl.a. hänvisat till olika forskare. Ni göm-
mer er bakom den del av forskningen som stöder era teorier. Vore det inte
ärligare att säga att ni faktiskt inte tycker att folk skall leva homosexuellt, i
stället att försöka skydda er bakom forskningen, för den är som sagt väldigt
splittrad i sin uppfattning?
I kds-reservationen talas det om könsidentiteten. Med det tror jag att man
vill säga att det handlar om att många homosexuella inte skulle uppfatta sig
som man eller kvinna. Det är precis tvärtom. Många av de bögar som finns
86
i landet betraktar sig i allra högsta grad som män. Det handlar inte om köns-
identitet.
Hela reservationen andas’ något slags vetenskaplighet byggd på någon
sorts forskning. Då vill jag påstå att den är felaktig. Det beror också på vil-
ken forskning man stöder sig på. Vill man kan man alltid plocka fram ”häx-
doktorer” från Finland.
Anf. 148 INGVAR JOHNSSON (m):
Herr talman! Mycket kort. Tuve Skånberg hade vänligheten att angripa
mig i en replik till Thommy Ohlsson. Vad jag angreps för var att jag inte
skulle ha sett i reservationen att man där skriver att homosexuell läggning
erkänns och respekteras. Jo, det hade jag läst mycket väl. Men ni är ju emot
att samlevnad skall erkännas och respekteras. Förstår inte Tuve Skånberg
själv hur stor skillnaden är mellan det som står där och det han säger? Han
säger till sina medmänniskor: Läggningen får du ha, men bär den som ett
kors genom livet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 25 november; se anf. 124.)
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid arbetsple-
num onsdagen den 25 november.
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1992/93:130 Vissa jordbrukspolitiska frågor
1992/93:Jo6 av Sten Söderberg (-)
1992/93:Jo7 av Margareta Winberg m.fl. (s)
1992/93:Jo8 av Lars Svensk (kds)
1992/93:Jo9 av Björn Ericson m.fl. (s)
1992/93:Jol0 av Harry Staaf och Ulf Björklund (kds)
1992/93:Joll av Karin Wegestål och Birthe Sörestedt (s)
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 18 november
1992/93:45 av Sten-Ove Sundström (s) till kommunikationsministern om kör-
kort för snöskoter m.m.:
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vissa skolfrågor
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
88
Debatten om snöskoterns framtid har intensifierats under hösten, dels
mot bakgrund av Naturvårdsverkets utredning som behandlat förslag om
s.k. tysta skoterfria zoner i fjällvärlden, dels när det gäller Rikspolisstyrel-
sens utredning om restriktioner för snöskoteråkandet.
De utredningar som nu görs på central nivå av centralbyråkrater med be-
gränsad förståelse för den verkliga nytta som snöskotern som fordon åstad-
kommer, främst i de norra delarna av landet, skapar onödig oro bland sko-
terfolket och bland alla de människor som har sin utkomst i fjällvärlden.
Bland de förslag som diskuteras är ett obligatoriskt körkort. Detta skulle
bara skapa en ökad byråkrati utan real effekt på skoterolyckorna. I stället
bör samhället informera skoterägarna om vikten av att ta ett frivilligt förar-
bevis i någon av alla de skoterklubbar som bildats under de senaste åren.
Dessutom bör de planer på snöskoterförbud som diskuteras för Norrlands
inland och fjälltrakter bli föremål för en bredare debatt. Det är orimligt att
några naturromantiker på centralnivå skall dra upp riktlinjer för skoteråkan-
det som kraftigt begränsar rörelsefriheten för lokalbefolkningen i glesbyg-
den.
Snöskotern är ett utmärkt arbetsfordon för många som har sin utkomst i
fjällvärlden men också ett mycket bra fordon för många friluftsmänniskor
som inte tidigare kunnat nå ut i fjällvärlden, t.ex. barn, handikappade och
äldre. Dessutom svarar skoteråkarna för en stor del av turistomsättningen
vintertid.
Det finns en ökad oro bland snöskoteråkarna över alla de utredningsför-
slag som presenteras i massmedia. Därför vill jag till kommunikationsminis-
tern ställa följande frågor:
1. Kommer regeringen att lägga fram förslag om obligatoriskt körkort för
snöskoter?
2. Planerar regeringen att vidta åtgärder som begränsar snöskoteråkandet i
Norrlands inland och fjälltrakter?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 18 november
1992/93:209 av Sten Andersson i Malmö (m) till kulturministern om framtida
regler om förvartagande av barn:
Med anledning av prop. 1991/92:138 som bl.a. tog upp frågan om ett för-
bud mot förvartagande av barn och som starkt kritiserades av Invandrarver-
ket och Rikspolisstyrelsen och nu är ute på remiss, finns det anledning att
ställa en fråga till statsrådet.
Antag att en utländsk kvinna i Sverige begår ett brott, döms för detta till
fängelse och därefter utvisning ur landet. Under fängelsetiden föder kvinnan
ett barn och erhåller vårdnaden om barnet. Då kvinnan efter avtjänat straff
skall utvisas, motsätter hon sig detta.
Kan då kvinnan och barnet tas i förvar i avvaktan på verkställande av ut-
visning om ovan nämnda proposition blir verklighet?
1992/93:210 av Ewa Hedkvist Petersen (s) till statsrådet Beatrice Ask om
läroplanskommitténs och betygsberedningens förslag:
Läroplanskommitténs och betygsberedningens förslag är ute på remiss
fram till den 13 januari. Det är två mycket omfattande och viktiga dokument
för våra barn och för landet.
Om det skall vara någon mening med en remiss måste elever, föräldrar,
kommunpolitiker samt skolpersonal kunna ges reella möjligheter att delta i
diskussionen. Intresset för dessa frågor är ju dessutom mycket stort.
Erfarenheterna visar nu att remisstiden är för kort för att remissarbetet
skall kunna bedrivas så att så många som möjligt skall kunna komma med
synpunkter. Julhelgerna innebär ju dessutom i praktiken att remisstiden för-
kortas.
Är skolministern beredd att överväga en förlängning av remisstiden på
läroplanskommitténs och betygsberedningens förslag?
19 § Kammaren åtskildes kl. 18.28.
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. beslutet om
samlad votering för 7 §
av talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 87 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Vid protokollet
ULF CHRISTOFFERSSON
/Gunborg Apelgren
89
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
Torsdagen den 19 november
1 § Justering av protokoll................................
2 § Ledighet ..........................................
3 § Hänvisning av ärenden till utskott ......................
Meddelande om samlad votering ..........................
4 § Statlig förvaltning m.m...............................
Konstitutionsutskottets betänkande KU3
Debatt
Elvy Söderström (s)
Birger Hagård (m)
Ingvar Svensson (kds)
Ylva Annerstedt (fp)
Bengt Hurtig (v)
Beslut fattades efter 6 §
5 § Regionala och kommunala frågor.......................
Konstitutionsutskottets betänkande KU4
Debatt
Catarina Rönnung (s)
Ylva Annerstedt (fp)
Bengt Hurtig (v)
Hans Nyhage (m)
Ingvar Svensson (kds)
Roland Larsson (c)
Harriet Colliander (nyd)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
Beslut fattades efter 6 §
6 § Arbetstid, semester och annan ledighet ..................
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4
Debatt
Monica Öhman (s)
Hans Andersson (v)
Anders G Högmark (m)
Beslut ...............................................
Konstitutionsutskottets betänkande KU3
Konstitutionsutskottets betänkande KU4
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4
Beslut om samlad votering...............................
7 § Information från regeringen om förberedelser inför Europeiska
säkerhets- och samarbetskonferensens (ESK) ministerråds-
möte i Stockholm i december........................
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
1
1
1
2
2
12
25
31
33
33
90
Birgitta Hambraeus (c)
Pierre Schori (s)
Daniel Tarschys (fp)
Kristina Svensson (s)
8 § Vapenlagen ....................................... 40
Justitieutskottets betänkande JuU4
Debatt
John Andersson (v)
Sigrid Bolkéus (s)
Hans Dau (m)
Göthe Knutson (m)
Beslut fattades efter 13 §
9 § Straffrättsliga frågor ................................. 44
Justitieutskottets betänkande JuU5
Debatt
Lars-Erik Lövdén (s)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Britta Bjelle (fp)
Beslut fattades efter 13 §
10 § Processrättsliga frågor .............................. 51
Justitieutskottets betänkande JuU6
Debatt
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Christel Anderberg (m)
Beslut fattades efter 13 §
11 § Övergrepp mot kvinnor ............................. 53
Justitieutskottets betänkande JuU7
Debatt
Inger Lundberg (s)
Liisa Rulander (kds)
Birgit Henriksson (m)
Beslut fattades efter 13 §
12 § Den svenska hemförsäljningslagens anpassning till EG:s regel-
verk ........................................... 59
Lagutskottets betänkande LU3
Beslut fattades efter 13 §
13 § Upphävande av vissa lagar om ett kontobaserat penningmark-
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
nadssystem m.m.................................. 59
Lagutskottets betänkande LU5
Beslut ............................................... 60
Justitieutskottets betänkande JuU4
Justitieutskottets betänkande JuU5
Justitieutskottets betänkande JuU6
Justitieutskottets betänkande JuU7
Lagutskottets betänkande LU3
Lagutskottets betänkande LUS
Beslut om samlad votering ............................... 60
91
Prot. 1992/93:27
19 november 1992
14 § Vissa skolfrågor ................................... 61
Utbildningsutskottets betänkande UbUl
Debatt
Ingvar Johnsson (s)
Tuve Skånberg (kds)
Claus Zaar (nyd)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
Thommy Ohlsson (v)
Ulf Melin (m)
Tredje vice talmannen (om uppskjuten votering m.m.)
Christer Lindblom (fp)
Ingrid Näslund (kds)
Lotta Edholm (fp)
Kent Carlsson (s)
Beslut skulle fattas den 25 november (se anf. 124)
15 § Beslut om fortsatt ärendebehandling ................... 87
16 § Bordläggning ..................................... 87
17 § Anmälan om interpellation
1992/93:45 av Sten-Ove Sundström (s) om körkort för snösko-
ter m.m....................................... 87
18 § Anmälan om frågor
1992/93:209 av Sten Andersson i Malmö (m) om framtida reg-
ler om förvartagande av barn...................... 88
1992/93:210 av Ewa Hedkvist Petersen (s) om läroplanskom-
mitténs och betygsberedningens förslag............... 89
92
gotab 42512, Stockholm 1992