Onsdagen 11 november
Kl. 9.00-14.49
Protokoll
1992/93:21
Anf. 1 THAGE G PETERSON (s):
Fru talman! Vi socialdemokrater har begärt denna debatt därför att vi vill
att riksdagens ställning och arbetsformer inte bara skall avhandlas utanför
riksdagen, utan också öppet i denna sal. Vi ser gärna, att det här blir en årli-
gen återkommande debatt, där fler än partiföreträdare får komma till tals.
Jag är helt säker på att det om riksdagens arbetsformer och arbetsvillkor
finns lika många åsikter, som det finns riksdagsledamöter.
Riksdagen är den viktigaste politiska församlingen i vår demokrati.
Riksdagens roll och betydelse har förändrats många gånger under årens
lopp. Men riksdagens inflytande går egentligen inte att mäta. Att gradera
makt och inflytande i den svenska demokratin är vanskligt. Politisk makt är
dessutom ofta en lång process - från t.ex. en motion i riksdagen till ett färdigt
reformförslag från regeringen tillbaka till riksdagen. Men det råder inget tvi-
vel om att riksdagen fått en allt vidare roll i samhället. Riksdagens möjlighe-
ter har ökat. Lagstiftningen täcker numera nästan alla aspekter. Omfatt-
ningen, men också svårighetsgraden i riksdagens arbete, har ökat.
Den politiska sfären har blivit vidare. Allt fler grupper och intresseorgani-
sationer vill delta och utöva inflytande i den politiska processen. Internatio-
nella åtaganden påverkar riksdagen i allt större utsträckning. Massmedier-
nas resurser och för den delen också makt - inte minst TV:s - har ökat.
Jag tror jag vågar säga att riksdagen har kommit alltmer i centrum. Det är
kanske främst därför som riksdagen diskuteras och kritiseras.
Jag har tillhört riksdagen i snart 25 år och har därför en del att jämföra
med. Mycket har blivit bättre. Omfattningen av servicen till ledamöterna går
inte alls att jämföra mellan då och nu. Det äger rum mycket mer av verksam-
het i partigrupperna nu. Men debattlusten och debattatmosfären har blivit
sämre. Intresset har flyttats bort från plenisalen.
Ledamotskapet som sådant har blivit mycket tyngre och mer utsatt. Det
är tuffare att vara riksdagsledamot i dag än för t.ex. 20 år sedan. Då var det
tillväxt i ekonomin med plats för reformer och expansion. I dag ser vi bespa-
ringsplaner och åtstramning som en del i vår tillvaro. Politiska beslut då var
nästan alltid populära. I dag är politiska besked ofta det motsatta.
Riksdagen har den fördelen att själv kunna bestämma sina arbetsformer.
Om inget sker kan vi inte skylla på andra. Vi har också den fördelen att vi
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 21
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
själva är experter i frågan. Riksdagen är traditionsrik. Det har både sina för-
delar och nackdelar. Nackdelen är att förslag till förändringar - och här talar
jag av erfarenhet - nästan alltid stöter på patrull med hänvisning till att det
inte går. Men det går att förändra och förbättra, bara vi själva vill. En hel
del har också gjorts under senare år - de offentliga utfrågningarna, den nya
frågestunden, regeringens informationsstund och onsdagstimman för aktuell
debatt. Vi har fått allt bättre service och teknisk utrustning. Men jag beteck-
nar att detta ärbara en början. Både den yttre ramen för riksdagsarbetet och
det inre arbetet måste ändras för att riksdagen skall bli i takt med tiden.
Vad vi har för oss här i riksdagen är inte vår ensak. Det vi gör här påverkar
ju alla människor. Och vi vill att vad vi säger skall påverka det politiska livet
utanför. Som ledamöter av Sveriges riksdag har vi ett ansvar för att demokra-
tin hålls levande och vitaliseras. Hur vi lyckas med detta hänger ju samman
med hur vi organiserar vårt eget arbete. Bara en del av riksdagsuppdraget
utförs i detta hus. Den andra delen av vårt uppdrag utför vi utanför huset.
Det gäller de viktiga kontakterna med väljarna - med svenska folket. Det är
ute på gator och torg, på skol- och arbetsplatsbesök, på möten och konferen-
ser, på resor inom och utom landet, som vi får synpunkter och kritik, idéer
och förslag till reformer och mycket mer. Därför är arbetet utanför huset
nödvändigt för att vi skall kunna fullgöra ett gott arbete inne i huset.
Under senare tid har det talats mycket om att politik är en bransch i kris.
Jag tycker att det finns flera tecken som är illavarslande.
Politik och politiska partier är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle.
Statsministern sade helt nyligen: ”Det behövs politisk verksamhet i varje
fungerande samhälle. Det behövs politiskt ledarskap. Och det behövs en
stark stat. Där staten blir svag och politiken undermålig, där faller samhället
sönder.”
Jag håller med Carl Bildt. Om det politiska arbetet hamnar i kris, om de
politiska partierna har svårt att värva nya medlemmar och få folk att ställa
upp, så är det en angelägenhet för hela nationen och inte bara för de politiska
partierna själva. De politiska partiernas problem får inte sopas under mat-
tan. De angår faktiskt varje medborgare i landet.
Jag vill presentera några förslag för att stärka riksdagen, som centrum för
den politiska debatten:
* Statsråden och oppositionens företrädare bör förlägga fler politiska ut-
spel till riksdagens talarstol. Det skulle dra ökad uppmärksamhet till riksda-
gen. Statsråden och partiledarna bör delta i fler riksdagsdebatter. Det skulle
förhoppningsvis dra fler ledamöter till plenisalen.
* Riksdagen bör anordna presentationsdebatter, när viktigare propositio-
ner offentliggörs. Jag försökte som talman att få gehör för sådana debatter,
men jag lyckades inte då. Jag vet att talmannen tagit upp frågan igen, och
jag hoppas att hon får framgång i sina ansträngningar.
* Vi vill föreslå en årligen återkommande övergripande principiell debatt
om tillståndet och utvecklingen i vår demokrati. Jag tycker att den princi-
piella och ideologiska debatten står på undantag i riksdagen i dag. Det är
farligt för ungdomens tilltro till demokratin om vi inte mer ägnar oss åt de
stora framtidsfrågorna om miljö, överlevnad och livskvalitet. Demokratin
behöver visioner. De många kristecknen i vår demokrati, t.ex. orsakerna till
att allt färre vill åta sig politiska uppdrag, känner jag inte till att vi har disku-
terat. Dessutom är det inte bra för demokratin om folk utanför riksdagen
tror att vi är överens om allting, när vi i själva verket inte är det. Riksdagen
får inte bli för snäll. Åsiktsskillnader måste mer komma upp i dagen.
* Riksdagen bör medverka till att öppenheten ökar. Innan ett utskott slut-
ligt binder sig i viktiga frågor bör utskottet offentliggöra sina preliminära
ståndpunkter. Också en minoritet i utskottet bör kunna begära en offentlig
debatt eller redovisning innan utskottet tar slutlig ställning.
* Riksdagen bör snabbare och bättre ta tag i aktuella frågor. Jag menar
t.ex. att Europafrågorna diskuterades för lite i ett inledande skede.
* De viktiga Europafrågorna bör hanteras i ett permanent utskott för att
öka riksdagens inflytande över EG-processen och för att stärka den svenska
riksdagens ställning vid ett ev. svenskt EG-medlemskap.
* Riksdagen bör göra större satsningar på information om riksdagen och
om vårt arbete. Mycket har blivit bättre under senare år. Men jag tror att
vi måste göra ännu mer på informationssidan för att främst nå skolan och
ungdomen.
* Riksmötet bör pågå till dess att ett nytt riksmöte börjar. Jag är ense med
fru talmannen på den punkten. Därmed är riksdagen samlad hela tiden un-
der en valperiod. Sammanträden kan ordnas, när så behövs. Ett antal sam-
manträdesfria sommarveckor läggs in, liksom fler sammanträdesfria veckor
regelbundet för partiarbetet ute i valkretsen. I Tyskland har man var fjärde
vecka sammanträdesfri med goda erfarenheter.
Vi måste rätta till det, som folk retar sig på - och där man har rätt i kriti-
ken mot oss. På andra punkter, där vi felaktigt angrips - ofta med massme-
dias hjälp - får vi inte fortsätta att huka oss. Vi måste protestera, när man
ger en skev bild av riksdagens arbete.
Det är vad som syns, som skapar bilden av riksdagen - inte det som ligger
bakom bilden. Under många år har gapande tomma bänkar varit en vanlig
bild av riksdagsarbetet. Förklaringar verkar inte hjälpa, om inte informatio-
nen om oss och vårt arbete når ut. Det hjälper inte att säga att vi ledamöter
lyssnar på debatten i internradion eller att allt beredningsarbete av varje
ärende försiggår i utskotten, vid vars sammanträden faktiskt alla ledamöter
är närvarande. Vi måste ordna informationen och arbetet så, att allmänhe-
ten ser vad vi gör. Därför bör vi öka öppenheten från utskott och partigrup-
per.
Den höga frånvaron vid de stora debatterna går dock inte att resonera bort
ens med logiska argument. Kammaren är i mycket riksdagens ansikte utåt.
Vid våra fem å sex större debatter bör vi naturligtvis vara här i plenisalen.
Numera läggs dessa debatter in långt i förväg, varför det är lätt att boka in
dem i almanackan. De stora debatterna bör med fördel kortas ner till att vara
två till tre timmar. Vi behöver inte heller sitta här som snälla och passiva
lyssnare. Med vår närvaro skulle vi höja debattemperaturen, vilket vore en
fördel. Jag funderade mer än en gång, när jag satt i talmansstolen, varför
inte ledamöterna applåderade, när talaren sa en bra sak eller t.o.m. ibland
en rolig sak. Mer än en gång önskade jag att talmannen hade intiativrätt till
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debalt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
applåder. Om vi vill kan vi igen göra partiledardebatterna till politikens hög-
tidsstunder här i riksdagen.
Påståendet att riksdagens ledamöter har ett tre till fyra månaders långt
sommarlovar ju inte sant, som vi berörda vet. Jag tror att flertalet ledamöter
tar ut en högst ordinär semester på fyra till sex veckor. Det förhållandet, att
riksdagen stänger den 15 juni och öppnar igen i början av oktober, betyder
ju inte att vi ledamöter blir lediga. De viktiga väljarkontakterna med möten
och arbetsplatsbesök fortsätter ju. Arbetet i utredningar och kommittéer
fortsätter. Reseverksamhcten, som är en del av riksdagsarbetet, ökar, och
en och annan ledamot syns och hörsju för övrigt i medierna, trots att det är
stängt i riksdagshuset. Mytbildningen - jag vill kalla det så - kring riksdagsle-
damöternas sommarledighet skadar helt säkert både riksdagen och oss leda-
möter. Jag har svårt att förstå varför man här och var i massmedia fortsätter
med mytbildningen.
Äntligen, efter 25 år, har en diskussion om författningen kommit i gång.
Men det får inte nu bli så bråttom, att inte de frågor, som förs upp på dagord-
ningen, hinner att penetreras ordenligt. Jag utgår också ifrån att samtalen
mellan regeringen och de politiska partierna - vi välkomnar att dessa samtal
kommit till stånd - blir förutsättningslösa och att alla författningsfrågor som
förs upp på bordet blir föremål för diskussion och överväganden. Det är i
och för sig lätt att säga ja till längre mandatperioder. Men den frågan rymmer
ju många andra frågor, som hittills inte diskuterats - sambandet mellan olika
val, fasta eller rullande mandatperioder, uppplösningsinstitutet och mycket
mer.
Jag tycker att ett valsystem med inslag av personval bör prövas. Det kan
kanske lätta upp valrörelserna och minska anonymiteten en del. Men det
finns inslag i andra länders personvalssystem som jag inte tycker att vi bör ta
till Sverige.
Det finns många fler viktiga författningsfrågor än dessa två att ta tag i,
t.ex. frågan om riksdagens storlek. Jag hoppas att de frågorna kommer upp
i de samtal som regeringen tagit initiativ till, vilket vi tycker är bra. Vi är
från socialdemokratins sida positiva till författningsändringar som vitaliserar
demokratin.
Fru talman! De tankar och förslag somjagkommit med harvi inte diskute-
rat färdigt i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Jag anser att det är dis-
kussionen i grupperna som nu är väsentlig, och hoppas att vi ska få en omfat-
tande diskussion i alla partigrupper.
Att värna riksdagen är nog något vi alla är överens om, liksom också att
vi själva har en demokratisk skyldighet att se om vårt eget hus - demokratins
hus.
(Applåder)
Anf. 2 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Jag vill redan nu ta tillfället i akt att uttrycka min tillfredsstäl-
lelse över att denna debatt har kommit till stånd och att Thage G Peterson
har tagit initiativ till den.
Det är klart att när riksdagen diskuteras flitigt i medierna, inte minst i sam-
band med de s.k. krisuppgörelserna, är det av stor vikt att vi själva resonerar
öppet om de problem som finns och vad vi vill göra för att åtgärda dem. Jag
får senare tillfälle att utförligt lägga fram de förslag som jag anser bör ha
högsta prioritet. Men jag vill redan nu understryka att vi inte skall försöka
inbilla oss själva eller inbilla allmänheten att riksdagen kan vara ett slags or-
dinarie arbetsplats med arbetstid från kl. 9 på morgonen till kl. 17 på efter-
middagen. Det politiska livet rymmer alltid osäkerhet, överraskningar och
improvisationer. Det måste varje parlamentarisk församling leva med.
Jag tror att det är viktigt att understryka att cn rad av de problem som
berördes av konstitutionsutskottets ordförande här i dag redan är föremål
för övervägande. En riksdagsutredning som tillsattes för rätt länge sedan har
ganska långtgående förslag på sitt program. Det verkar som om den skall
kunna nå en långtgående enighet.
Thage G Peterson höll ett slags försvarstal för politiken och för politiker.
Det tycker jag är bra. Det har hukats alltför mycket i den debatten. Politiska
partier är en förutsättning för demokratin, och politiker måste vi ha.
Vi skall naturligtvis alla uppträda så offentligt som möjligt för att exponera
oss själva för att få till stånd ett ordentligt meningsutbyte.
Jag hajade till när Thage G Peterson sade: Äntligen efter 25 år har vi bör-
jat få resonemang om författningen.
Det känns litet bittert för den som sedan mitten av 70-talet har skrivit mo-
tion efter motion i dessa frågor. Jag skall kanske inte polemisera så hårt i
denna fråga, men Socialdemokraterna har inte varit några förridare i diskus-
sionen om författningsändringar under de gångna åren. Socialdemokraterna
har enträget avslagit alla förslag som har kommit.
Jag vill avsluta med en fråga. Om Thage G Peterson har denna uppfattning
om att vi måste se till att vitalisera det politiska livet, hur stämmer detta över-
ens med Thage G Petersons tankar om att reducera antalet politiker som
skall kunna bära upp denna vitalisering?
Anf. 3 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Jag hoppas mycket av riksdagsutredningen, och jag hoppas
att det sedan blir god tid för riksdagens partigrupper att penetrera de frågor
och förslag som riksdagsutredningen har utarbetat.
Jag menar faktiskt att vi inte har haft någon bredare författningspolitisk
debatt i Sverige sedan den partiella författningsreformen genomfördes och
sedan vi fick våra författningsändringar och enkammarriksdagen 1970. Na-
turligtvis har olika motioner väckts i riksdagen i författningsfrågor. Vi har en
stor mängd motioner som vi nu diskuterar i konstitutionsutskottet. Det har
även skrivits en och annan artikel i författningsfrågor, vilket vi också känner
till. Men den bredare debatten, där fler än riksdagens ledamöter deltar,
tycker jag att vi inte har haft i Sverige under denna långa period. Därför var
sommarens debatt, då vi fick ett antal diskussioner i olika frågor, välgö-
rande. Jag uttalade också tillfredsställelse över att regeringen hade tagit
fasta på den debatten och nu har inbjudit de politiska partierna till författ-
ningspolitiska samtal.
Jag tycker inte att vi skall vara rädda för att diskutera riksdagens storlek.
Jag tycker att alla frågor bör vara föremål för en diskussion när det gäller vår
egen verksamhet och hur vi har det i detta hus. Det är för övrigt en fråga,
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
vilket tredje vice talmannen väl känner till, som också har varit föremål för
motioner. Jag är inte den ende som har aktualiserat frågan om riksdagens
storlek. Det har från andra partier än det socialdemokratiska av och an un-
der denna period förts fram tankar på att minska riksdagens storlek. Jag skall
så småningom i de samtal som vi kommer att föra med regeringens förhand-
lare att motivera ett förslag till en minskning av riksdagen. Man kan ju börja
med att plocka bort de 39 utjämningsmandaten.
Anf. 4 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Vi skall inledningsvis kanske inte gräla alltför mycket, efter-
som det är så mycket som vi är överens om. Det får jag tillfälle att åter-
komma till senare. Men jag är fortfarande litet förvånad över Thage G Peter-
sons utgångspunkt i diskussionen, nämligen påståendet om att det har sak-
nats initiativ och förslag här i riksdagen. Så är det ju inte. Om det hade fun-
nits en vilja, inte minst från socialdemokratisk sida, att göra mer djupgående
förändringar, och jag kommer tillbaka till dem i mitt huvudanförande så
småningom, kunde de ha varit genomförda i slutet av 70-talet. Men det är
bra att även Socialdemokraterna nu har vaknat i denna fråga. Jag ser fram
emot möjligheten till konstruktiva lösingar som jag till min glädje finner i
mycket stor utsträckning är i enlighet med de linjer som vi har lagt upp i
Centerpartiets motioner genom åren.
När det gäller antalet ledamöter i riksdagen vill jag påminna om den all-
männa diskussion som pågår om reduceringen av antalet politiker i samhäl-
let som helhet. Den nya kommunallagen och dess tillämpning har ju på det
lokala planet och även på länsplanet inneburit att antalet politiker håller på
att reduceras kraftigt.
Jag för min del menar att vi i en demokrati måste ha ett betydande antal
människor som aktivt sysslar med politik för att det skall vara möjligt att ha
en meningsfull debatt runt om i samhället och för att vi skall ha människor
som genom sin politiska verksamhet är skolade och skickade att föra denna
debatt på ett sådant sätt att de mera tidspräglade, för att inte säga populis-
tiska och vulgära argumenten, inte får övertag i folkens sinnen. Om vi ham-
nar på den vägen, och om vi så att säga minskar kraven på kvaliteten i den
politiska debatten, kan även en stabil demokrati som den svenska vara illa
ute.
Anf. 5 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Jag anser att det är oerhört viktigt att vi inte motiverar författ-
ningsändringar på ett felaktigt sätt. Vi skall inte förändra i vår författning
bara för förändringens egen skull. Det måste finnas en djupare motivering
för alla förändringar. Författningen är ju vår grundlag och vår konstitution,
och den får vi inte ändra hur som helt och inte heller hur snabbt som helst.
Den djupare motiveringen för att göra grundlagsförändringar är ju att vi
vill fördjupa och vitalisera demokratin. Det är endast sådana förslag som jag
tycker att vi skall beakta. Men jag skall vara snäll mot tredje vice talmannen
Bertil Fiskesjö genom att lova honom att jag på nytt skall läsa Centerpartiets
avstyrkta motioner.
Det finns ingen motsatsställning mellan att hävda att vi måste vara många
som arbetar för demokratin - jag tror att Bertil Fiskesjö och jag är mycket
överens om att ett problem i vår demokrati för närvarande är att vi har för
få som arbetar för demokratin och för få som deltar i det politiska jobbet -
och att säga att man bör diskutera riksdagens storlek. Om Bertil Fiskesjö
skulle vara konsekvent i sitt resonemang, skulle han inte nöja sig med 349
ledamöter, utan då skulle han vilja utöka riksdagen med ytterligare ett hund-
ratal ledamöter. Då skulle han säga att det nog är bättre med 449 än med
349. Om Bertil Fiskesjö kommer att kunna motivera detta med sakligt starka
argument, är vi från socialdemokratisk sida faktiskt beredda att sätta oss ned
och titta på dessa sakargument. Men jag upplever faktiskt att det finns
många problem, inte minst praktiska problem, förknippade med att vi är för-
hållandevis många ledamöter i Sveriges riksdag. Det är därför som jag har
aktualiserat frågan. Låt oss diskutera den öppet här och ute i våra partigrup-
per.
Anf. 6 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Det är förvisso väldigt bra att denna debatt äger rum. Den
behövs. Det framfördes många bra idéer av Tage G Peterson. Men jag har
en del kommentarer.
Riksdagen är den viktigaste församlingen, sade Thage G Peterson. Riks-
dagen verkar inte vara den viktigaste församlingen, säger jag - få personer,
regeringar, partier och instanser verkar i varje fall anse det.
Intresset har flyttas bort från plenisalen, säger Thage G Peterson. Undra
på det, säger jag. Riksdagen kan inte skylla på andra, säger han. Nej, det
håller jag med om. Det kan vi faktiskt inte. Jag kommer senare i mitt anför-
ande med förslag om hur man konkret kan åtgärda det.
Det är viktigt att utanför riksdagsarbetet ha direkt kontakt med väljarna,
sägs det, precis som om det är vad riksdagsmän sysslar med. När riksdags-
man Karlsson i Skara och jag har kontakt med väljarna, brukar vi kritiseras
av just andra riksdagsmän för att vi har kontakt med folk. Vi kritiseras för
folklighet vid denna kontakt. Det är intressant.
Det sägs att vi själva skall kritisera när media ger fel bild av riksdagen. Det
kan inte vara de bilder som de själva tar och ser som vi kan kritisera. Jag
tycker i stället att vi skall undra över hur det kan komma sig att media ger
denna bild - rättvis, vill jag tillägga.
Att det skulle finnas någon mytbildning kring sommarledigheterna är möj-
ligt. Då får man visa det på något sätt. Men frågan är om det är det. Sommar-
ledigheterna skadar riksdagens anseende. Kör därför hela året om. Stäng
aldrig riksdagen. Jag anser också att man inte skall ha denna egendomliga
uppläggning med utskottsresor. Även den skadar. Det finns en bok i detta
ämne som ni inte har läst men som är starkt kritisk. Ni kommer inte att tycka
om den när ni läser den. Men jag ber att få rekommendera den. Den heter
Krokodilerna. Författaren finns här någonstans.
Det finns ett förslag om att man skall reducera antalet ledamöter i riksda-
gen. Vi har direkt ett förslag: Reducera antalet ledamöter till 151. Det är
ändå väldigt sällan så många närvarande. Skall vi tro att det är ens 151 leda-
möter här i dag?
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
Anf. 7 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker faktiskt att debatten om riksdagsledamöternas le-
digheter förs utan generositet. När frågan om ledamöternas sommarledighet
diskuteras, bör man också, tycker jag, ta med i bilden de långa arbetsdagar
vi har när vi så att säga arbetar för högtryck i riksdagen.
På tisdagmorgnar, när konstitutionsutskottets sammanträde börjar, har
flera ledamöter, det vet jag, varit i gång åtskilliga timmar efter det att de
lämnat hemorten. Det är tröttande och långa resor till riksdagen när vårt
arbete börjar. På torsdagar och fredagar när riksdagsveckan är slut är det
många ledamöter som inte åker hem till familjen eller till hemorten. I stället
går de direkt till en konferens, ett möte, ett arbetsplatsbesök osv.
Allt detta glöms bort i den diskussion som lan Wachtmeister tydligen har
halkat in i. Man bedömer negativt och ogeneröst riksdagsledamöternas som-
marledigheter. Jag menar faktiskt att en och annan extra ledig sommarvecka
inte är mer än kompensation för den obekväma och långa arbetstiden - om
jag får uttrycka det så - när riksdagen kör för högtryck. Jag tycker att vi
borde hjälpas åt och litet mera förklara detta. Som tredje vice talmannen
sade är riksdagen inte någon vanlig arbetsplats. Det är heller inte fråga om
ett vanligt uppdrag.
Jag kanske får återkomma senare till lan Wachtmeister, som kastar sig
över detta med utskottsresorna. Även dessa vill jag försvara gentemot Ny
demokrati.
Anf. 8 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Riksdagen kan inte bli den viktiga församling som Thage G
Peterson talar om - på den punkten delar jag hans uppfattning - om riksda-
gen formellt är stängd under en stor del av året. Därför skall man inte ha
sommarledighet på det vis som nu gäller. Det här kan ordnas på annat sätt.
Sedan är det inte nummer ett att ha ledigt när man har ett arbete. I så fall
vore det bättre att ge riksdagsledamöterna ledigt efteråt så att säga genom
att begränsa antalet perioder som man får sitta i riksdagen.
Anf. 9 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Om vi skall kunna hävda riksdagens auktoritet och om vi skall
kunna hävda riksdagen som den främsta politiska församlingen i landet,
måste vi också kunna stå upp till försvar av riksdagen. Av olika tidningsrefe-
rat och inlägg förstår jag att lan Wachtmeister inte gör det. Jag vill påminna
lan Wachtmeister om att han faktiskt är en av de 349 ledamöterna.
Ibland, det har jag märkt, gör han sig i tal lustig över riksdagen och politi-
kerna. Men nu är alltså lan Wachtmeister själv en politiker. Ny demokratis
ledamöter är nu medlemmar av Sveriges riksdag. Deras ledamöter tillhör de
349. Därför bör man också kunna kosta på sig att föra en seriös diskussion
om ledamöternas arbetsvillkor och riksdagens arbete och också föra en se-
riös diskussion om varför det är nödvändigt att riksdagen gör resor både i
Sverige och utomlands. Vi kan inte låsas in i detta hus, för då blir vi dåliga
ledamöter. På samma sätt blir den journalist en dålig journalist som bara sit-
ter på sin stol på tidningsredaktionen.
Endast den ena delen av riksdagsledamöternas uppdrag utförs i detta hus.
Den andra delen utförs utanför huset. Till slut blir vi nakna om vi inte får
impulser vid möten med de människor som utsett oss till representanter.
Därför är det nödvändigt att verka ute bland människorna. Jag är helt med-
veten om att också lan Wachtmeister, om han tar sig tid och sätter sig in i
detta resonemang, kommer att medge det.
Talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 10 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Också jag och Moderaterna hälsar med tillfredsställelse möj-
ligheten att få debattera angelägna författningsfrågor, riksdagens arbetsfor-
mer, här i dag. Vi hade väl trott att detta ämne skulle tas upp som ett särskilt
avsnitt under den allmänpolitiska debatten. Så blev icke fallet. I stället blev
det en särskild debatt, och det finns kanske något positivt i det.
Jag skulle vilja börja med att litet grand titta på författningsfrågan i stort
samt utvecklingen i det avseendet under det senaste halvseklet.
Alla skall veta att författningsfrågan från och till har diskuterats med stor
intensitet. Efter andra världskriget tillsattes flera olika utredningar. Vi har
1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning. Sedan kom författningsut-
redningen. Därefter kom grundlagberedningen. Men resultatet var kanske
inte så lysande. Jag skulle vilja säga att 1967 års författningsuppgörelse i
mångt och mycket var ett fiasko. Då bäddades det för de problem och svårig-
heter som vi i dag har att dras med.
All right, vi skall inte gråta över spilld mjölk. Det är bara att konstatera
att hellre än att genomföra partiella reformer i fråga om vad som då var värl-
dens näst äldsta skrivna författning skulle man göra något radikalt. Först
kom omvandlingen av riksdagen - dock, mina vänner, var det en bantning
från 384 till 350 ledamöter, bägge kamrarna inräknade. Sedan kom 1974 års
regeringsform. I och för sig var det inte några särskilt stabila aktstycken.
Därav följer naturligtvis att man återigen intensivt börjar diskutera vad vi
skall göra för att komma till rätta med de värsta bristerna.
För närvarande har vi i och för sig tre utredningar som jobbar med de här
frågorna. Först gäller det den utredning under Olof Ruins ordförandeskap
som skall göra en översyn och ta reda på i vilken utsträckning ett inträde i
EG kan, eller behöver, leda till förändringar av vår grundlag. Vidare har vi
personvalskommittén och fri- och rättighetskommittén. Dessutom pågår
samtal mellan partierna under Lars Leijonborgs ordförandeskap.
Vad skall det då bli av allt detta? Ja, vännen av ordning kunde ju hoppas
att någonting relativt snabbt skulle komma ut av detta. Det är trots allt de-
mokratins spelregler som det i mångt och mycket är fråga om. Jag uppskattar
mycket att Thage G Peterson, konstitutionsutskottets ordförande, försöker
få fart på debatten i olika sammanhang. Men samtidigt är jag litet förvånad
över att Socialdemokraterna tydligen tycks vilja bromsa när det gäller de för-
ändringar som skulle kunna komma till stånd. I stället för att ropa på fler
utredningar tror jag att vi nu borde ta fasta på de punkter där vi är överens
och där vi kan åstadkomma förändringar utan alltför stort dröjsmål.
Vad är det då för områden jag avser? Ja, vi har naturligtvis frågan om man-
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
10
dattidens längd. Nästan alla har svurit på att det här med treåriga mandatpe-
rioder icke är något positivt. Jag behöver inte gå in på skälen för detta. Vi-
dare talar allt för att det skall vara lika långa mandatperioder på den kommu-
nala sidan och på landstingssidan som i riksdagen.
Förslag om färre ledamöter har förts fram. Ja, det är tacknämligt att Thage
G Peterson och Socialdemokraterna också i det avseendet ansluter sig till
gamla moderata ståndpunkter. Det har ju talats om att det skall vara färre
ledamöter än vad som nu gäller. Men jag vill samtidigt varna för att en bant-
ning till 151 ledamöter - som lan Wachtmeister föreslår - skulle innebära att
glesbygdsrepresentanterna i den här församlingen skulle vara några under-
liga djur som kan räknas på i varje fall den ena handens fem fingrar.
Alla problem har alltså så att säga både en fram- och en baksida.
Valsystemet diskuteras. Ja, vi borde väl kunna vara överens om att det
behövs förändringar. Jag kan medge att det finns en mängd olika system som
skulle kunna diskuteras här. Själv har jag, det vill jag gärna säga, alltid varit
en varm anhängare av det västtyska systemet med två olika röster - en för
personval, och det handlar då om majoritetsval, och en på s.k. Landeslisten.
Å andra sidan kan man naturligtvis diskutera möjligheten att ha ett renod-
lat majoritetssystem av brittisk eller fransk typ. Man skall vara medveten om
att ett majoritetsvalssystem i vissa fall leder till starka regeringar men också
till en stark och samlad opposition. Samtidigt är det emellertid klart att myn-
tet har en baksida. Jag tänker då på detta med att varje röst skall väga lika
tungt. Det kommer bort i sammanhanget. Man får välja vilketdera man
egentligen vill ha.
Trots allt - vilka system man än skulle föredra - har vi politiska realiteter
att ta fasta på. Att föreslå ett valsystem som skulle minska möjligheterna för
de små partierna att bli representerade låter sig knappast göras. Dessa kan
inte acceptera ett sådant system. Också från demokratisk synpunkt tycker
jag att det vore fel. Vi får acceptera de politiska förutsättningarna när det
gäller att reformera det proportionella systemet och att göra det mera per-
sonvalsinriktat. Det kan säkert alla partier vara överens om. Då bör man
koncentrera sig just på det som jag här nämnt.
Att föra in nya frågor innebär ingenting annat än att vi fortsättningsvis
drar författningsfrågan i långbänk. Vi kommer inte att få de reformer som
är önskvärda.
Riksdagen bör naturligtvis vara ett naturligt centrum för den politiska de-
batten. Tidigare talare har varit inne på alla möjliga mindre åtgärder som
kan vidtas för att situationen skall kunna förbättras, så att riksdagen blir ett
mera naturligt centrum.
Jag tror att man här också måste ta med en annan sak i bilden, nämligen
nödvändigheten av att restriktioner åstadkoms när det gäller rätten att fram-
ställa frågor och interpellationer och också rätten att väcka motioner. Det är
ett överflöd i det sammanhanget. Ja, det är så mycket att det kanske inte blir
till så god nytta för riksdagen som borde vara fallet.
Arbetsformerna i övrigt kan också ses över.
Naturligtvis kan man ta fram argumentet att riksdagen bör vara samlad
hela året. Men i själva verket är det ingen konst att när som helst inkalla
riksdagen, även under sommaren. Det kan ske med en dags varsel, om så
skulle behövas. Om regeringen eller talmannen, eller också 115 ledamöter,
kräver att riksdagen skall samlas, är riksdagen samlad nästa dag. Detta är
fullt möjligt. Jag säger gärna ja till ett system som innebär att riksdagen for-
mellt är samlad året runt. Det blir diverse praktiska olägenheter. Men de
skall väl inte vara så svåra att komma till rätta med.
I det här sammanhanget viil jag också säga att talet om den långa ledighe-
ten naturligtvis är rent nonsens. För en del nya medlemmar kan situationen
naturligtvis framstå på nämnda sätt. Men jag tror att flertalet ledamöter har
haft en rätt så stor arbetsbörda också under sommaren. När det gäller de 147
semesterdagar som jag hört någon i den här församlingen från ett visst parti
tala om i TV undrar jag vilka andra här som egentligen haft så många semes-
terdagar än möjligtvis vederbörande själv.
För egen del kan jag bara konstatera att uppdrag i EES-utskottet och KU
samt diverse andra uppdrag gör att jag, efter att ha räknat på det här, kom-
mit fram till att jag hade en veckas sammanhängande semester i somras. Na-
turligtvis är det också, det skall jag gärna medge, en och annan fredag och
måndag som jag lyckats stjäla mig till. Men det här med långvariga semestrar
är något som får stå för andra.
Detta är naturligtvis inte bra. Problemet för framtiden är ju om vi kan re-
krytera människor till riksdagen och till de politiska församlingarna. Vi har
varit inne på den frågan. Självfallet gäller det först och främst att medge
hyggliga villkor, inte minst i lönehänseende. Vi hade tidigare ett system som
fungerade. Men den här församlingen åstadkom av feghet en frysning beträf-
fande den uppräkning från 1989 som skulle ha skett. Man tror att det skall
bli bättre möjligheter nästa år att acceptera detta. Riksdagen får naturligtvis
ta sitt ansvar och stå fast vid de överenskommelser som har träffats och de
lagar som gäller.
Vidare gäller det att se över pensionsförmånerna. Det får inte vara som
nu är fallet, dvs. att den som varit offentliganställd i realiteten straffas när
vederbörande lämnar riksdagen. Vederbörande har inte fått höjd lön på sin
normala arbetsplats på grund av arbetet i riksdagen. Eftersom vederbörande
suttit med i riksdagen samordnas riksdagspensionen med den pension som
han skulle få från sin vanliga arbetsplats. Därmed blir pensionen totalt sett
lägre än den i vanliga fall skulle vara. Detta är naturligtvis helt otillbörligt.
Ett av de stora problemen i övrigt är självfallet ledamöternas tidsbrist. Det
förhållandet kan man komma till rätta med genom olika åtgärder.
Sedan har vi frågan om riksdagen och massmedierna. Jag är inte impone-
rad av våra massmedier. Det måste jag säga. Det är så mycket struntprat som
förekommer, och det är så mycket av ytlighet och dåliga kunskaper som kan
noteras hos alltför många journalister. Detta skadar naturligtvis riksdagens
anseende.
Fru talman! Till sist: Om 25 miljoner kronor kunde anslås till en kampanj
för att tala om vad SIDA är, vore det kanske på sin plats att riksdagen anslår
25 miljoner kronor för information till svenska folket om det som egentligen
tilldrar sig här i huset. Trots allt är det ett omfattande arbete som vi har.
Varje generation måste vinna demokratin på nytt, sade Gunnar Heckscher.
Jag tror att det är dags att vi tar itu med det jobbet nu.
(Applåder)
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
12
Anf. 11 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag har begärt replik för att jag är orolig för att den här debat-
ten håller på att lämna sitt egentliga ursprung, nämligen frågan om demokra-
tin och demokratins förutsättningar och utveckling.
Jag tror inte att detta bara handlar om författningsfrågor, arbetstider och
de interna förhållanden vi har här. Jag tror att grunden till den här debatten,
vilket jag hoppas var anledningen till att socialdemokraterna föreslog den,
är förtroendeklyftan mellan de människor som har valt oss och oss själva.
Grunden är det bristande förtroendet för politiken och för de folkvaldas roll
i politiken. Politiken pågår ändå, även om inte vi är med, som bekant.
Förtroendet minskar inför åsynen att riksdagen, t.ex. under krisuppgörel-
sen, mer blev någon form av transportkompani än en kompetent beslutsför-
samling. Det är ett faktum att många politiska beslut i dag inte först diskute-
ras och beslutas här, utan att besluten fattas i andra forum, ofta bakom
stängda dörrar, utan möjlighet till insyn och demokratisk kontroll. Det är ett
faktum att många vallöften på ett eller annat sätt har svikits. Det är ett fak-
tum att stora politiska partier överger sina s.k. hjärtefrågor och plötsligt
kommer fram till att man skall göra på ett helt annat sätt, utan att man har
diskuterat det med sina väljare. Det här tror jag är den egentliga grunden till
att det bristande förtroendet för politiker och för riksdagen som institution
har vuxit fram.
Sedan kan vi naturligtvis diskutera att vi skall ha sådana arbetsformer som
möjliggör en levande demokrati, som inte försvårar den demokratiska ut-
vecklingen. Den diskussionen tycker jag är bra. Men vi måste först ta den
verkliga diskussionen, som handlar just om det politiska förtroendet. Vi har
många sådana politiska frågor just i dag i den aktuella debatten. Det finns
en oerhörd förtroendeklyfta mellan vad människor utanför det här huset
tycker och anser och vad partirepresentanterna här åtminstone säger sig
anse.
Precis som Thage G Peterson sade, släpper man inte heller fram olika åsik-
ter, vilket är mycket synd. Jag hörde på radion i går vår statsminister säga
att det inte var något problem med den växande opinionen mot t.ex. EG och
EES-avtalet, för det var inga politiska partier i riksdagen som drev den frå-
gan mer än Vänsterpartiet, och vi var ändå så få.
Men det här måste för många människor framstå som en absurditet. Vi
har växande och mycket starka folkliga opinioner, men ingen motsvarighet
till dessa folkliga opinioner i detta hus, där representanter för just detta folk
skall finnas. Här ligger kärnan i det bristande förtroendet, som sedan också
fylls på med spekulationer om semestrar, arvoden och vad det kan vara. Men
grunden och kärnan ligger i de politiska sveken. Det är de som bör diskute-
ras, tycker jag.
Anf. 12 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Jag är rädd att Gudrun Schyman med sitt tal om förtroende-
klyfta kan skapa det som brukar kallas en självuppfyllande profetia.
Jag tror inte alls att förtroendeklyftan i själva verket är så stor mellan
svenska folket och dess valda representanter. Må vara att man i mera sofisti-
kerade kretsar uppe i Stockholm till äventyrs tycker att det är roligt att
klanka ned på politiker i olika sammanhang. Men åker man ut i landet och
träffar människorna - de verkliga människorna höll jag på att säga, men
stockholmare är naturligtvis också verkliga människor - kommer man att
finna att det jobb som faktiskt försiggår här i själva verket röner en stor upp-
skattning.
Man kan ställa frågor på ett visst sätt, om man tillhör ett opinionsinstitut
eller jobbar för ett sådant. Det är ingen konst att ställa frågor som får ett i
och för sig naturligt svar. Det är klart att man inte kan ställa upp och säga att
politiker gör ett bra jobb. Har ni hört någon säga det? Har ni hört någon
enda opinionsundersökning komma fram till det resultatet? Ändå är det
kanske vad många människor innerst inne anser. De skulle inte för allt smör
i Småland vilja byta med Kurt Ove Johansson eller mig, med dessa arbetsre-
sor och annat som det är fråga om.
Jag tror inte att man skall överdriva talet om den här förtroendeklyftan.
Jag vill inte heller påstå att partierna överger sina hjärtefrågor. Det är klart,
demokrati är kompromiss. Det måste vi vara beredda på. I synnerhet den
ekonomiska situationen har ändrats därhän, att ingen egentligen har kunnat
gå ut och ge den julafton som man till äventyrs skulle önska att man kunde
åstadkomma till det svenska folket. Så till vida kan det naturligtvis vara rik-
tigt. Men principerna finns där ju. Får vi bara ökade möjligheter, som Thage
G Peterson efterlyste, att diskutera utifrån litet mera ideologiska ståndpunk-
ter, tror jag också att vi kan få den lyftning som behövs för att ge den svenska
politiska debatten fart. Det tror jag bara kan komma härifrån, icke från tid-
ningarnas ledarsidor, och definitivt inte från småtyckare i olika tidningsor-
gan som vill bege sig ut och hitta än den ena än den andra sensationen.
Anf. 13 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Massmedias roll är intressant. Vi får väl återkomma i debatter
om det. Men jag tror att det är väldigt dumt, måste jag säga, att som Birger
Hagård gör mena att tidningarna bara trycker en mängd strunt. Det som
journalisterna skriver är just det strunt som sägs här, i så fall. De hittar inte
på själva. Jag kan faktiskt hålla med om att de får vidareförmedia en hel del
strunt. Men det är inte de själva som hittar på det.
Det är antagligen sant att när vi är ute och pratar med människor, pratar
vi med mycket olika människor. Jag är själv ute åtminstone tre eller fyra
gånger i veckan och pratar väldigt mycket om just de politiska sakfrågor som
jag tog upp, som ett skräckexempel på hur det brister i förtroendet mellan
de folkvalda och folket. Där går opinionerna i sär. Det är människor som är
djupt oroade över utvecklingen och som ser en framtida utveckling där den
s.k. internationaliseringen innebär att allt fler beslut lyfts ifrån de folkvalda
forumen, från riksdagen, från kommuner. Vi blir kringsnäijda av internatio-
nella regelverk som vi inte har ett dyft att säga till om. Detta är en mycket
farlig utveckling, som just undergräver demokratin.
Jag har också träffat många människor som är mycket oroade över hur
man i ledningen i politiska partier plötsligt över en natt eller två kan komma
fram till någonting helt annat än man tidigare har sagt. Då säger Birger Ha-
gård att det är en realitet. Vi lever i en ekonomi som tvingar fram vissa be-
slut. Ja, det gör vi. Men det kan inte få vara så, tycker jag, att ekonomin
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
13
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
14
också skall ta över demokratin. Det kan inte vara så att vi skall tvingas in i
en situation, eller låta oss själva gå in i en situation, där vi säger att vi inte
har råd med demokrati, att vi inte har tid med demokrati. Där är vi nästan i
dag, tycker jag. Det är en mycket farlig utveckling, som just ger underlag för
det här bristande förtroendet, med all rätt. Jag tror att vi verkligen måste se
om vårt hus och se till att den demokratiska processen alltid får finnas först,
innan besluten fattas. Det får kosta den tid det tar.
Anf. 14 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Sedan riksdagen i sin allvishet beslutat att slakta löntagarfon-
derna tror jag inte att det är så förfärligt stor risk för att ekonomin skall ta
över demokratin. Den klarar sig nog relativt bra.
Men det är alldeles givet att ekonomin som sådan, eller skall vi säga bris-
terna i ekonomin, lägger en hämsko på vad vi kan göra. Men allt behöver ju
inte gå ut på att lova guld och gröna skogar. Det finns åtskilligt annat som
kanske är viktigare, nämligen att åstadkomma en handlingsfrihet för männi-
skorna.
Nu skall vi i och för sig inte diskutera EES och EG och internationalise-
ringen. Jag välkomnar dock internationaliseringen. Jag accepterar den, och
jag har strävat efter att få största möjliga internationalisering till stånd. Sve-
rige som en del av det internationella samfundet hälsar jag med tillfredsstäl-
lelse den dag vi får någon typ av Europas förenta stater.
Jag kanske träffar andra människor än Gudrun Schyman gör. Gudrun
Schyman träffar kanske gamla nationalkommunister eller vad det kan vara
fråga om, vad vet jag. Jag för min del träffar sådana som kanske under gene-
rationer har arbetat för att föra in Sverige i den europeiska gemenskapen.
Nej, tidningarna trycker inte bara strunt, Gudrun Schyman. Det finns en
hel del vettigt som också trycks i våra tidningar, gudskelov. Men det jag vill
säga är att debatten är ytlig och tunn. Man går ut och sticker en mikrofon
under näsan på någon och säger: Vad tycker du om detta? Herregud, ibland
vet man inte ens vad saken gäller. Man säger, jag måste få titta på detta. - Du
anses skyldig att som riksdagsman tycka. Du skall tycka! Det är naturligtvis
sådant som inte fungerar i längden.
Det jag efterlyser är bakgrundsanalyser. Mer av det än av sådana här en-
minutsrepliker vill jag alltså se i tidningarna. Jag älskar den typ av tidning
som Frankfurter Allgemeine är. I all sin tråkighet är det alltså vederhäftiga
artiklar som är tryckta där och som ger en bakgrund till det som sker runt
om i samhället. Får vi mer sådant, får vi journalister som kan någonting över
hela linjen, tror jag också att det kommer att vitalisera hela debatten om
demokratin och demokratins villkor.
Talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 15 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Min replik gäller Birger Hagård. Jag hoppas att få tillfälle att
kommentera Gudrun Schymans synpunkter när hon har hållit sitt anförande
så småningom.
Jag tror att det är viktigt att understryka, när vi diskuterar riksdagen i dag,
att vi diskuterar riksdagen i dag. Vi kan inte gå tillbaka till ett tidigare skede
i vår historia. Vi kan inte arbeta på samma sätt i dagens riksdag som man
gjorde för 20, 30 eller 40 år sedan. Situationen är helt annorlunda. Arbets-
bördan har ökat kolossalt. De tekniska förutsättningarna är andra. En
mängd nya frågor pockar på ett avgörande i det här huset. Vi måste alltså i
alla våra diskussioner, och det tycker jag är viktigt att understryka, utgå ifrån
vad som är bra i dag och vad som gäller i dag.
När vi ser riksdagens ofta tomma bänkar är det många gånger inte något
annat än ett uttryck för att riksdagledamöterna är så kolossalt upptagna att
de inte kan lägga sin tid på ett passivt lyssnande i kammaren. Jag skulle i
vissa sammanhang vilja gå så långt att jag påstår, att om vi ständigt hade en
fullsatt kammare, skulle kammarens arbete avstanna. Då skulle det inte bli
något att besluta om i den här kammaren. Vi måste alltså i våra diskussioner
hela tiden utgå ifrån den tid vi befinner oss i, de krav som ställs på oss i nulä-
get.
Jag tycker mig i Birger Hagårds anförande skönja en viss nostalgi. Han
menade t.o.m. att 1809 års författning hade kunnat behållas, med litet änd-
ringar här och var. Det var omöjligt. Vi gjorde försök. Jag råkade sitta med
redan i författningsutredningen. Det skulle ha lett till kvarstående oklarhe-
ter av alla möjliga slag. En konsekvens skulle ha blivit att man hade ökat
domstolarnas inflytande över det politiska agerandet genom lagprövning och
på annat sätt. För det skulle ha funnits så mycket i grundlagen som inte hade
gett klart besked om vad som gällde. Jag återkommer till den frågan i mitt
huvudandförande.
Jag viil sluta med en sak. Det är frågan om personval. Jag tycker att det
är riktigt att vi skall ha en form av personval. Det verkar som om man i utred-
ningen håller på att samla sig till ett konstruktivt förslag. Jag hoppas att det
inte torpederas i sista stund. Men det är viktigt att understryka att majori-
tetsval inte är någon form av personval. Den som vill stötta sitt parti i länder
med majoritetsval, har ju inget vai när det gäller personer. Vederbörande
måste rösta på den som partiet har nominerat och ingen annan. Personval
kan endast i egentlig mening finnas i länder med proportionella valsystem.
Anf. 16 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! När det gäller den sista frågan vill jag i och för sig ge Bertil
Fiskesjö rätt. Det är klart att om man vill rösta på ett parti när man har ett
majoritetsvalssystem är möjligheterna att kunna välja person av naturliga
skäl begränsade till en. Men samtidigt måste man säga att majoritetsvalet
också kan innebära ett personval, ett val som då får en extra markering.
Om det här personvalet över huvud taget kan komma till reellt uttryck i
det moderna samhället är naturligtvis en fråga som vi måste ställa oss. Med
massmediernas fokusering på vissa personer, partiledare och andra, är frå-
gan vilka möjligheter den enskilde väljaren egentligen kommer att utnyttja
för att lägga sin röst på en person.
Ibland är denna tro något överdriven. Erfarenheterna från Danmark visar
att 40 % av väljarna använder sig av personvalsmöjligheten. De övriga gör
det inte, trots att möjligheten har funnits i Danmark så pass länge.
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
15
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
16
Nej, Bertil Fiskesjö, jag känner i och för sig ingen nostalgi. Men när vi nu
gick åstad och rev upp vår författning från 1809 - norrmännen, t.ex., har ju
inte rivit upp sin konstitution från 1814 - hoppades jag att vi skulle få något
bra som skulle stå sig, åtminstone ett sekel framöver. Men så har det inte
blivit. Den nya författningen hade inte mer än sjösatts förrän diskussionerna
genast satte i gång om att reparera de värsta bristerna i denna eländiga kom-
promiss från 1967.
Det hade kanske inte varit så dåligt om lagprövningsrätten hade blivit in-
skriven. Nu sitter fri- och rättighetskommittén och arbetar med frågan. Jag
hoppas att resultatet av det arbetet blir ett ökat skydd för medborgarna med
möjlighet till lagprövningsrätt på ett eller annat sätt - där kommer domsto-
larnas inflytande att öka - och att egendomsrätten blir ordentligt skyddad
och att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna inkorporeras.
Allt detta utgör sådant man borde ha tänkt på litet tidigare. Men jag kän-
ner inte någon nostalgi.
Ett stort problem är att tidsbristen - som Bertil Fiskesjö så riktigt talade
om, det som gör att vi inte sitter här i kammaren utan håller på med andra
saker - gör att specialiseringen har blivit alltmer framträdande. Vi kanske
skulle behöva litet mer av generalister här i riksdagen, dvs. folk som ägnar
sig åt såväl det ena som det andra.
Men hur skall man klara av att vara specialiserad och generalist på olika
frågor? Dessutom skall man kanske delta i internationellt arbete, dessutom
träffa väljarna på hemorten och dessutom åka ut i landet och träffa andra
väljare. Den ekvationen går inte ihop. Det är de arbetsformerna vi måste
arbeta med, och det finns förutsättningar för att klara det.
Anf. 17 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Alla vi här i riksdagen som mera direkt sysslar med dessa frå-
gor har hjärtat fullt med så mycket att risken naturligtvis är att vi tappar da-
gens huvudämne ur sikte.
När det gäller 1809 års författning vill jag erinra om att en av ledamöterna
i dåvarande konstitutionsutskottet, Silfverstolpe, sade att det bästa med den
författningen var att den i sig gav regler för dess förändring.
När vi sedan ser på behandlingen av 1809 års grundlag, gick det knappast
en riksdag efter ett val utan att det gjordes grundlagsändringar. Till slut ut-
gjorde grundlagen ett lapptäcke som man var tvungen att ta itu med.
Det är klart att lagprövningsrätten är viktig. Det har vi varit ense om. Det
var under tidigare borgerliga regeringsår som den skrevs in i författningen.
Vi skall naturligtvis, om möjligt, förstärka den.
Men det intressanta när det gäller lagprövningsrätten är att det skall finnas
så få anledningar som möjligt till att den kommer till användning. Den skall
utgöra en sista utväg om riksdagen skulle hoppa över skaklarna och stifta
lagar som inte stämmer med grundlagen osv. Den skall utgöra en sista ga-
ranti. Grundlagarna skall vara sådana att lagprövningsrätten skall tillämpas
så litet som möjligt. Annars hamnar vi i en situation där det blir domstolar
och förvaltningsmyndigheter som fattar de reella politiska besluten. De be-
sluten skall fattas i denna kammare.
Det är bra om vi kan sanera debatten om majoritetsval. Det fanns t.ex. en
del inlägg i DN-debatten i somras som visade att det finns mycket framstå-
ende politiker som egentligen inte vet vad majoritetsval innebär från person-
valssynpunkt. Det kan vara bra om vårt meningsutbyte här har sanerat den
debatten.
Anf. 18 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Det är inte så stora skiljaktigheter mellan Bertil Fiskesjös och
mitt synsätt när det gäller de väsentliga grundläggande förhållandena.
Jag håller helt med om att lagprövningsrätten naturligtvis är något som
skall användas så litet som möjligt. Å andra sidan kan vi se på antalet ären-
den som går vidare till Europadomstolen att det potentiellt finns en hel del
ärenden där människor skulle vilja ha en striktare prövning.
Det går att föra in en annan aspekt i sammanhanget, som jag tycker att vi
fritt kan diskutera utan att behöva låsa oss åt det ena eller det andra hållet.
Det gäller frågan om en författningsdomstol i stället för lagprövningsrätten,
eller om det går att hitta en kombination. Skälet till en författningsdomstol -
som också har kommit fram här i debatten - skulle vara att expertisen inte
finns i tingsrätten och att den i stället skulle samlas till en enda institution.
Det är möjligt att det förhåller sig så. Men det är väl saker och ting som vi
får diskutera vidare i fri- och rättighetskommittén.
Men jag tycker att vi skall försöka engagera inte bara riksdagen utan också
en större allmänhet i dessa diskussioner.
Det finns en rad andra aspekter, men jag får inte tillfälle att ta upp dem till
diskussion här. Jag konstaterar att Bertil Fiskesjö och jag nog skall komma
överens.
Anf. 19 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Min replik gäller Birger Hagård, men jag vill gärna säga att
jag helt delar Gudrun Schymans uppfattning att förtroendeklyftan är ett av
våra stora demokratiska problem.
Birger Hagård sade att Socialdemokraterna har ropat på fler författnings-
utredningar. Nej, det har vi inte. Det finns redan för många utredningar. Fri-
och rättighetsutredningen, som jag själv sitter i, kan faktiskt läggas ner. Vi
kan snabbt ta ställning till frågan om Europakonventionen.
Sanningen är den att vi socialdemokrater kritiserade regeringen för att
splittra upp författningsutredandet. Den kritiken kvarstår. Vi är positiva till
längre mandatperioder. Men det räcker inte med att bara säga att vi är posi-
tiva till längre mandatperioder. Den frågan hänger samman med så många
andra frågor som måste klaras ut. Hur blir det med kommunalvalen? Hur
ofta skall de äga rum? Skall det vara fasta eller rullande mandatperioder?
Hur blir det med upplösningsinstitutet? Jag skulle kunna fortsätta på den
vägen.
Om Birger Hagård och Moderaterna redan har klara uppfattningar i dessa
delfrågor, skulle jag vara oerhört intresserad av att få reda på de ståndpunk-
ter de har kommit fram till.
Fru talman! Att press och övriga massmedia är fria och oberoende är det
allra viktigaste i vår demokrati. Där ligger diskussionen och kontrollen. Låt
oss inte ens tänka tanken att vi inte skulle ha fria och oberoende media. Vi
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
2 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 21
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
skall också akta oss för att dra alla journalister över en kam. Den absoluta
majoriteten av journalisterna är kompetenta och kunniga.
Men vad jag vill säga - och det var kanske det som Birger Hagård också
ville säga, även om han uttryckte sig litet annorlunda - är att vi riksdagens
ledamöter måste slå tillbaka för riksdagens anseende och för oss själva när
demokratins arbetsformer beskrivs på ett felaktigt sätt. Det är vår demokra-
tiska skyldighet att tala om detta också för massmedia och journalisterna. Vi
skall då inte heller acceptera en mytbildning om t.ex. det långa sommarlo-
vet, som jag nämnde i mitt anförande. Massmedia får ju skriva vilka repor-
tage de vil) om vårt långa sommarlov. Säkerligen finns det många ledamöter
som ställer upp och säger att de har haft ett si och så långt sommarlov. Men
vi vet att det inte stämmer med de verkliga förhållandena. Riksdagsledamö-
ternas arbetsbörda och verksamhet under den period som riksdagen är
stängd från den 15 juni till början av oktober ser helt annorlunda ut. Det är
faktiskt inte så - och här kanske lan Wachtmeister håller med mig - att 349
människor ligger och gungar i hängmattan tre och en halv månader.
Anf. 20 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Jag sade inte att Socialdemokraterna hade ropat efter flera
författningsutredningar. Den enda som i så fall har gjort det - jag vet inte
om han ropade - var Thage G Peterson när han valdes till konstitutionsut-
skottets ordförande. Han uttalade i en tidning att han nog önskade sig en ny
författningsutredning. Däremot tyckte gruppledaren Jan Bergqvist att saken
var utredd. Jag tycker i och för sig också att det mesta är utrett. Nu är det
viljan att komma överens det kommer an på.
Om man är positiv till längre mandatperioder, får man väl säga okej till de
fasta valdagarna och valperioderna som vi redan är invanda vid, genomföra
de förändringar som har mognat fram och vänta med att införa övriga nyhe-
ter. Kommunalvalen kan komma med samma periodicitet som riksdagsva-
len - som vi är vana vid.
Vidare säger Thage G Peterson att fri- och rättighetsutredningen skall läg-
gas ned. Här har fri-och rättighetskommittén tagit upp just sådana frågor
som Socialdemokraterna under mer än tio år vägrat släppa fram. Egendoms-
skyddet och den negativa föreningsrätten är några exempel. Alldeles själv-
klart måste det ske en prövning om dessa frågor kan tas med. Jag kan inte
heller förstå att Socialdemokraterna skall behöva vara negativa på dessa
punkter när man inte är det i andra länder. Vi besökte gemensamt författ-
ningskommissionen i Bonn. Där är tongångarna helt annorlunda.
Självfallet skall vi ha fria och oberoende massmedier. Det är det som är
själva kvintessensen i en demokrati. Jag efterlyser en större kunnighet och
vilja till objektivitet hos många, inte alla, journalister. De kan ha fått en
bristfällig utbildning på våra journalisthögskolor. Den högre utbildningen
har generellt sett släpat efter.
Alldeles givet skall vi gemensamt slå tillbaka - och det är det vi håller på
med nu, Thage G Peterson - mot den mytbildning som har förekommit. Jag
tycker att vi skall fortsätta med detta när dessa överdrifter förekommer.
18
Anf. 21 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Jag kan se referatet: ”Debatten om riksdagens arbetsformer
kom till stor del att handla om riksdagsledamöternas semestrar och om jour-
nalister.” Akta er vad media kan göra av detta!
Åter till Hagårds anförande. Tycker Birger Hagård att riksdagen skall
vara stängd i nästan fyra månader under sommaren? Jag fick inte riktigt klart
för mig svaret på den frågan. Tycker Birger Hagård att det är dags att ändra
på ansvar, anställningsformer, arbetstid och antal? Ett lönestopp är i så fall
en mycket bra metod att få fram dessa ändringar. Det brukar utgöra en fin
motivation för att få folk att tänka om och tänka snabbt.
Jag kan trösta Birger Hagård när han säger att han är litet rädd för journa-
listerna. Jag skall förse honom med reselektyr som kommer att göra att adre-
nalinet hos yrkespolitiker Hagård kommer att stiga något. Det finns ett kapi-
tel som heter Hyenorna och som handlar om dem som sitter bakom dessa
svarta rutor och dricker kaffe.
Det sades att det inte finns tid till passivt lyssnande för riksdagsledamö-
terna. Delar Birger Hagård den uppfattningen? Det är ofta som 98 % av le-
damöterna inte är här och lyssnar på debatterna. Om 98 % inte har tid att
lyssna, varför skall det då vara debatter här och varför skall de över huvud
taget finnas?
Det hela kanske beror på att vi diskuterar för många frågor, utövar för stor
politisk klåfingrighet och lägger oss i saker som vi inte har att göra med. Vi
borde hålla oss till de stora dragen - Thage G Peterson sade detta i början
av debatten -, principerna och ideologierna. Om vi gjorde detta i större om-
fattning skulle nog fler ledamöter komma hit och fler journalister lyssna. Jag
skulle vilja höra Birger Hagårds åsikter.
Anf. 22 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Jag kan konstatera att riksdagen förvisso icke är stängd under
fyra månader. Här jobbade EES-utskottet och konstitutionsutskottet, för att
ta två utskott som jag själv tillhör och alltså känner till. Man befann sig ute
på resor för att skaffa sig kunskaper. Det fanns möjligheter att när som helst,
om så hade behövts, öppna denna, som lan Wachtmeister trodde, stängda
riksdag. Det kunde ske med en dags varsel. Det fanns inte alls några problem
när det gäller detta.
Vi har varit inne på att mycket behöver ändras och åtskilliga reformer be-
höver genomföras. Arbetstiden kan naturligtvis diskuteras. Lönefrysningen
har i och för sig setts som ett uttryck för riksdagens feghet, snarare än för
något vettigt.
Det var vänligt av lan Wachtmeister att erbjuda mig lektyr som skulle
kunna få adrenalinet att rinna till ytterligare hos en yrkespolitiker. Nu be-
traktar jag mig inte som yrkespolitiker. Jag betraktar mig som en statsvetare
som under en viss begränsad tid fullgör min medborgerliga plikt i den här
församlingen. Jag hoppas att så småningom också kunna återgå till den tjänst
jag innehar.
Det är rätt förödande om det inte finns tid till passivt lyssnande här, menar
lan Wachtmeister. Det är klart att det kanske inte är så förfärligt intressant
allt som sägs, eller rättare sagt, den enskilde riksdagsledamoten måste prio-
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
19
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
ritera. Om han har ett viktigt jobb som skall göras i ett utskott, föredrar han
kanske att göra det framför att gå hit och lyssna på lan Wachtmeister, efter-
som han redan i förväg vet exakt vad lan Wachtmeister kommer att säga.
Annars är det nog detta att vi lägger oss i för mycket. Jag håller helt med
om det. Det är de stora dragen och principerna som vi bör ta upp. Jag an-
förde också i mitt inledningsanförande att det kan behövas restriktioner när
det gäller frågor, interpellationer och motioner. Vi skall kanske inte tillåta
allt det utsvävande som vi håller på med. Jag tror inte att vi kommer att ha
tid att ägna oss åt det hur länge som helst.
Anf. 23 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Jag tycker om Birger Hagårds definition på sitt politiska ar-
bete. Det innebär att han skall återgå till näringarna så småningom. Jag
tycker att alla skulle göra det efter ett par perioder här.
När det sedan gäller riksdagens säsonger vill jag säga att vi hade sommar-
avslutning innan sommaren började. Det enda som fattades var äpplen till
fröken framme på katedern. Sedan fanns det vissa verksamheter som pågick,
men riksmötet pågick inte. Faktum är också att en urtima riksdag inte kalla-
des in när Sverige hade sin största kris på mycket länge. Riksdagen är tydli-
gen inte, anser sig själv inte vara eller uppfattas inte av regeringen som det
viktigaste politiska organet. Detta är ett problem.
Anf. 24 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Jag vill erinra om att urtima riksdag egentligen bara har be-
hövt inkallas en enda gång sedan den nya bestämmelsen trädde i kraft. Det
var 1980 då det gällde att höja momsen och även några andra skatter. Den
dåvarande borgerliga regeringen hade en majoritet på 175 mot 174. Om jag
inte alldeles missminner mig var den urtima riksdagen då samlad mellan den
25 augusti och den 6 september det året. Det var Socialdemokraterna som
hade begärt att den skulle kallas in, och så skedde också. Men det var i och
för sig inte så mycket man kunde göra.
I dessa sammanhang kan man erinra om att riksdagsgrupperna var sam-
lade och diskuterade praktiskt taget dygnet runt om vad som skulle hända
under krisen. Förtroenderådet var samlat, åtminstone för mitt partis vid-
kommande, men jag vet att det var likadant också för andra partier. Nog
hade alla riksdagsledamöter möjligheter att kunna ta del av vad som i själva
verket hände.
Om man viil kan man dessutom kalla in skatte-och finansutskotten. De
kan gemensamt besluta i skattefrågor om riksdagen inte är samlad. Jag viil
gärna understryka att jag inte har något emot att vi formellt säger att riksda-
gen är samlad året runt. Detta kommer inte att leda till några egentliga nyhe-
ter. Detta är nästan ordens makt över tanken. Man kanske inte alltid behö-
ver fästa sig så mycket vid det yttre skenet.
Talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 25 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! En av vår tids paradoxer är den att när folken i öst äntligen har
lyckats kasta av sig sina diktatorer tycks fler och fler i väst börja ifrågasätta
demokratin.
I öst är den västerländska demokratin, med sin vidsträckta frihet och sina
mänskliga rättigheter, liktydig med drömmen om ett bättre samhälle. Här,
där vi vant oss vid demokratin sedan årtionden, avfärdas den av somliga litet
föraktfullt som handlingsförlamad och mest förknippad med löftesbrott och
skandaler. Den bilden är felaktig till 90 %. Demokratin klarar jämförelsen
med varje annat känt styrelseskick. Det blir mer handling, och framför allt
bättre handling, i ett system där samhällskritik och fri debatt tillåts.
Det blir mindre löftesbrott och ”affärer” i ett system där makthavare
granskas hårdhänt av fri press och opposition. I diktaturen upphöjs nomen-
klaturans korruption till högsta statsnytta. I Sverige brukar Ny demokrati
tala om den politiska klassen och dess privilegier. Men när man tar del av
rapporter från de forna kommunistdiktaturerna och ser bilder på exklusiva
bostäder, flotta bilar och insynsskyddade semesterparadis till statsledningens
förfogande, framstår svenska politikers krav på tillvaron som mycket blyg-
samma.
Den här debatten skall handla om bristerna i demokratin och vårt parla-
mentariska system. Det är en viktig debatt. Men det är också viktigt - och i
själva verket en del av lösningen på de problem vi skall tala om-att vi oftare
än vi brukat, påminner om att demokratin också med sina fel och brister är
det bästa styrelseskick vi känner. Det är i själva verket det enda styrelseskick
som är människan värdigt. Demokratin är civilisationens främsta landvin-
ning.
Det är ett problem att det finns partier som verkar inom det här systemet,
men ändå inte är helt entydiga i sin uppslutning kring systemet. Det känns
t.ex. litet egendomligt att föra en debatt om demokratins funktionssätt med
Gudrun Schyman efter att nyligen ha läst Bo Hammars bok Ett långt farväl
till kommunismen. Gudrun Schyman representerar ett parti som har haft
märkvärdigt svårt att bestämma sig i själva huvudfrågan, nämligen att otve-
tydigt ta ställning i valet mellan demokrati och diktatur. Eftersom Gudrun
Schyman sägs tillhöra den del av partiet som bromsar ett sådant ställningsta-
gande, känns det egendomligt att diskutera detaljer innan man har tagit ställ-
ning i själva huvudfrågan.
Utöver detta, alltså att företrädare för partierna då och då bör påminna
om vilket privilegium det är att få leva i ett land som lyckats etablera en
fungerande demokrati, skulle jag vilja se förändringar av vårt system och
dess funktionssätt i flera avseenden. Jag tänkte kortfattat argumentera längs
några linjer.
För det första behövs det en självprövning inom partierna. Vi har lovat för
mycket. Vi talar ibland obegripligt. Några har bindningar till mäktiga intres-
segrupper som gör att deras trovärdighet med fog kan ifrågasättas. Bind-
ningarna till olika kravmaskiner bidrar till att partierna ofta tycks sakna hel-
hetssyn.
För det andra behövs det regeländringar som minskar den känsla av av-
stånd mellan väljare och valda som finns. Dagens riksdag kan sägas vara en
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
21
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
kombination av parti- och personval. Vi är alla invalda genom ett parti, men
bl.a. det faktum att vi nu har tre s.k. vildar i riksdagen visar att ingen kan
tvinga oss att underordna oss något parti.
Utan att önska en utveckling mot fler vildar, tror jag att riksdagen skulle
fungera bättre om personvalsinslaget stärktes. Jag hoppas att partierna, an-
tingen inom ramen för den sittande personvalsutredningen - den samman-
träder för övrigt just nu - eller under de partisamtal som jag har fått statsmi-
nisterns uppdrag att förbereda, skall enas om en bra personvalsmodell.
För det tredje behöver vi en annan mix av konfrontation och konsensus i
svensk politik. Båda inslagen är lika viktiga. Konfrontationen behövs för att
vi hela tiden skall vässa våra argument och på nytt bedöma styrkan i de åsik-
ter vi har. Kompromisser och strävan mot konsensus behövs för att nå be-
stående resultat.
Det är i detta perspektiv man skall se en förlängning av mandatperioden.
Det är naturligt att tiden närmast före och närmast efter ett val inte lämpar
sig särskilt väl för breda uppgörelser. Det skulle betyda mycket för samar-
betsklimatet i svensk politik och därmed för svensk samhällsekonomi, om
den unikt korta svenska mandatperioden förlängdes.
För det fjärde har vi anledning att se över riksdagens arbetsformer. De
ålderdomliga begreppen lagtima och urtima riksdag kan avskaffas. Jag har
uppfattat att alla är överens om att riksdagen enkelt bör kunna inkallas så
snart det behövs.
De ansträngningar som görs för att vitalisera debatterna bör fortsätta. Ty-
värr måste vi erkänna att en del av de idéer som hittills prövats inte givit
särskilt goda resultat. Jag räknade ut att jag, om alla använde sin replikrätt
maximalt, skulle ha möjlighet att tala 21 gånger i den debatten under sam-
manlagt 50 minuter. Jag tycker inte att det bidrar till att vitalisera den här
typen av debatter.
Utskottens arbete bör förändras. Vi bör t.ex. koncentrera oss mindre på
budgetfrågor genom att mer av dem handläggs i finansutskottet. I stället bör
vi bygga ut möjligheterna att intressera oss för utvärdering och uppföljning.
Fru talman! Ordet parlament kommer från medeltidslatinets ord för sam-
tala. Tillkomsten av ett folkvalt parlament brukar anses som en viktig hän-
delse i ett folks historia. Varför är det då så viktigt att få tala? I vår tid har
talandet och överläggandet kommit i vanrykte. Det sägs att det pratas för
mycket och handlas för litet. Vi har säkert alla varit på ett möte där någon
rest sig och sagt: ”Ni bara pratar, ni måste handla!”
Ny demokrati har gjort mycket för att sprida den här bilden. Politiker är
som krokodiler med stora käftar och små öron, säger lan Wachtmeister. Det
finns ett sunt förnuft, sägs det, som plötsligt upphäver alla ideologiska mot-
sättningar och intressemotsättningar och alltså inte behöver ifrågasättas med
det käbbel och tjafs som den politiska debatten påstås utgöra.
Det här bygger på en fundamental missuppfattning. Det finns ingenting
som är mer farligt för ett system än att det inte ständigt utsätts för genomlys-
ning och ifrågasättande. Slutna system stagnerar. De som först skulle njuta
av att käbblet slutat, skulle vakna upp mycket brutalt och finna att det man
slentrianmässigt avfärdat som käbbel var en de viktigaste motorerna i sam-
hällsutvecklingen .
Jag ser att lan Wachtmeister har en krokodil på sitt kavajslag. Det är bra
att han själv påminner sig relationen mellan att tala och lyssna. Jag kanske
får tillåta mig den synpunkten att lan Wachtmeister själv kanske är den i
denna kammare som mest behöver fundera på den relationen. Om han ut-
ökade sitt lyssnande något och drog ner sitt talande, tror jag att han skulle
träffa en massa människor som var både sunda och förnuftiga, men som kom
till diametralt olika slutsatser på samma problem.
Då är det inte längre så effektfullt att ropa på sunt förnuft som lösning
på problemet. Då behöver vi det parlamentariska systemet för att få frågan
allsidigt belyst, få möjligheten till kompromisser undersökta och till sist få
fram ett beslut som så många som möjligt står bakom.
Fru talman! Den här debatten har kommit till stånd i efterdyningarna av
de två stora krispaketen i september. Det finns förvisso mycket att diskutera
om hur vi skall organisera gränsytan mellan det demokratiska systemet med
dess krav på debatt och förankring och de elektroniskt kommunicerande fi-
nansmarknaderna med dess sekundsnabba affärer. Tekniskt sätt kan valuta-
reserven försvinna på några timmar.
En sådan debatt kan leda fram till slutsatser som att vi behöver mer inter-
nationell samverkan, att den ekonomiska politiken bör vara sådan att dessa
plötsliga utbrott av misstroende kan undvikas, att Riksbankens oberoende
bör stärkas, osv.
Jag tycker ändå att det är viktigt att slå fast att krispaketen framför allt
bevisade styrkan i vårt system, att beslut kan fattas snabbt när det är nödvän-
digt och att våra ledande politiker har kraften och modet att skjuta åsikts-
skillnader åt sidan när det verkligen gäller och agera för landets bästa. Låt
oss inte alltför mycket framställa krispaketen som demokratiska problem,
när de framför allt var exempel på motsatsen, nämligen att systemet funge-
rade.
Sammanfattningsvis, fru talman, finns det mycket att göra för att fortsätta
att fördjupa och förbättra vårt demokratiska system. Det allra viktigaste just
nu är en uppgörelse om en författningsreform som förlänger mandatperio-
den och ökar inslaget av personval. Men låt oss i arbetet på att förbättra de-
mokratin, komma ihåg att ofta påminna om att det system vi har, med alla
dess fel och brister, trots allt är bättre än alla kända alternativ.
(Applåder)
Anf. 26 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag är helt överens med Lars Leijonborg om att demokratin
är civilisationens främsta landvinning. Därför tycker jag att det är väldigt
viktigt att vi för en diskussion inte bara om hur vi skall kunna bevara vår
demokrati utan också om hur vi skall kunna utveckla demokratin till att gälla
fler områden i samhället än enbart de parlamentariska församlingarna. Jag
tänker på den ekonomiska demokratin, som ju i dagens samhälle inte är så
väl utvecklad som man skulle vilja. Väldigt få har väldigt mycket att säga till
om, och väldigt många har inget alls att säga till om.
Jag tycker att det är en intressant parallell som Lars Leijonborg drar mel-
lan utvecklingen i öst och utvecklingen i väst. Jag har också svårt att få det
här att gå ihop. Jag tycker att den utveckling som vi har sett i Östeuropa, en
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
23
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
24
demokratiprocess som jag tror att vi alla välkomnar, är väldigt bra, och jag
kan inte förstå hur man samtidigt i väst kan hylla uppbyggandet av ett system
som i princip innebär en union med mycket stora demokratiska brister.
Å ena sidan hyllar man länders självständighet och möjlighet att styra sig
själva, med egen valuta och egen ekonomi, osv. Å andra sidan förespråkar
man att västvärldens länder skall ge upp detta till förmån för en form av
högre demokrati som jag aldrig har förstått mig på, måste jag säga.
Jag tar mig friheten att säga de här sakerna och att diskutera demokratin
såsom medlem i Vänsterpartiet. Om Lars Leijonborg anser att det på något
sätt inte passar sig i den här salen, tycker jag att han skall förklara sig. Jag
kan inte se att någon form av bokrecension kan vara argument nog för att
säga att vi som tillhör Vänsterpartiet inte skall diskutera demokrati.
Jag har också bläddrat igenom boken som Lars Leijonborg nämnde, och
jag vet inte om man skall sätta någon sanningsstämpel på det som står där.
Vi kan möjligen konstatera att en människa som har levt mycket länge i de
innersta kretsarna och varit den drivande i demokratifrågor antagligen själv
har ett ansvar. Sedan kan det diskuteras hur man tar det ansvaret.
För mig, som inte har varit med så länge i Vänsterpartiet, har det alltid
varit självklart att Vänsterpartiet är ett svenskt parti som bygger på demo-
kratisk grund och som dessutom ser som en av sina viktigaste uppgifter att
företräda människor som i dag har ytterst liten makt och som ser sina demo-
kratiska fri- och rättigheter beskurna i den ekonomiska politiken, inom ar-
betsrättens område, osv.
Där finns väldigt mycket att göra, och det är det jag tycker att vi skall dis-
kutera: Hur utvecklar vi demokratin och demokratins förutsättningar i Sve-
rige?
Anf. 27 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Man behöver inte åberopa Bo Hammars bok för att bygga
under mitt påstående, utan man kan nöja sig med att analysera det inlägg
som Gudrun Schyman just gjorde här i kammaren.
Hon började med att säga att hon tycker att det är bra att diktaturerna i
öst har fallit. Detta har visserligen hennes parti haft stora svårigheter, som
framgår av Bo Hammars bok, att verkligen i praktiken fullfölja, men det
anmärkningsvärda i Gudrun Schymans argumentering kommer i nästa led,
där hon jämför systemen i öst med den samverkan i Västeuropa som sker
inom EG:s ram.
Man kan ha vilken inställning som helst till EG, men att på samma dag
jämföra insynsbrister och demokratibrister i denna gemenskap av demokra-
tier med förhållandena i östdiktaturerna är så groteskt och perspektivlöst att
inget hade effektivare kunnat illustrera min huvudtes, att den del av Väns-
terpartiet som nu hoppas på Gudrun Schyman inte har kunnat bestämma sig
i huvudfrågan, vad det är för skillnad mellan demokrati och diktatur.
Anf. 28 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Enligt min uppfattning består inte Vänsterpartiet av olika de-
lar. Jag vet inte om Lars Leijonborg har någon annan uppfattning.
Jag tycker att det var en intressant jämförelse jag gjorde. Samma politiska
företrädare som i Sverige välkomnar och intensivt har stött t.ex. de baltiska
staternas frigörelse, vilket också Vänsterpartiet har gjort, är samtidigt så be-
slutna i frågan om att den svenska riksdagen skall kunna lämna över beslu-
tanderätt till överstatliga organisationer och överstatliga organ.
Jag är inte ensam om att dra den parallellen. Det finns många andra som
gör det, även statsvetare. Det är en intressant syn på demokratin att den tyd-
ligen vid någon tidpunkt når en nivå där man kan börja minska det folkliga
inflytandet. Det är ju detta det handlar om. Jag kan inte se att vi i Sverige
har kommit dithän att det finns anledning för oss att minska det folkliga in-
flytandet och på det sättet utarma den demokratiska processen, vilket jag
menar att man i dag är på väg att göra.
Det här är en kritik mot bristen på demokrati som framförs också inom
EG:s egna led och institutioner, så det kan inte vara någon nyhet för Lars
Leijonborg att dessa uppenbara brister finns. Jag tycker att det är märkligt
att inte diskutera bristerna, när man samtidigt säger sig vilja värna demokra-
tin och demokratins förutsättningar.
Anf. 29 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Ju längre debatten pågår, desto mer bevisas riktigheten i min
huvudtes, att det är omöjligt att föra en meningsfull dialog mellan Gudrun
Schyman och mig.
Om man är beredd att i Sveriges riksdag jämföra de baltiska staternas si-
tuation i Sovjetimperiet med den situation som EG:s medlemsstater hamnar
i, finns det så att säga inget samtalsutrymme, så jag avbryter det här replik-
skiftet nu.
(Applåder)
Talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 30 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Jag vet att Lars Leijonborg tycker att man inte skall ta replik
i onödan, men jag fick ju några hedersomnämnanden under hans anförande.
Först ber jag att få tacka så mycket för reklamen. Jag kan då säga att det
här med krokodiler är rätt intressant. De har liksom politiker stor käft och
inga öron.
Med anledning av detta tyckte Lars Leijonborg att jag borde lyssna mer.
Det har han helt rätt i. Det borde dock alla göra här. Det intressanta är att
jag antagligen har lyssnat mer på vad folk säger än de allra flesta av er har
gjort, inte minst Lars Leijonborg. Jag kan utmana er allihop på den punkten.
Det förvånar säkert denna kammare att förmågan att lyssna är en av mina
styrkor. Det tror ni inte på.
Plötsligt var det fel på sunt förnuft. Det är farligt när man börjar tala om
sunt förnuft i riksdagen. Man skall inte komma dragande med sunt förnuft.
Vad är det för populism? brukar det heta.
Det är tvärtom väldigt viktigt. Om folk - de är väljare ibland, och då är ni
högaktningsfulla mot dem, men de finns även mellan valen - inte tycker att
riksdagen präglas av sunt förnuft, är det illa ställt.
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
25
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
26
Sedan måste politiker givetvis tåla kritik. De måste tåla satir, tåla humor
och allt möjligt. Detta gäller alla, även Folkpartiet.
Anf. 31 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Dess bättre för lan Wachtmeister finns det väl knappast någon
praktisk metod att mäta hur mycket vi i denna sal lyssnar och hur mycket vi
talar. Ian Wachtmeister påstår att han lyssnar mer än t.ex. jag gör. Jag, som
något har lärt känna lan Wachtmeister sedan han kom in i rikdagen, påstår
motsatsen.
Jag tror att de flesta lutar åt att mitt påstående är mera riktigt än lan
Wachtmeisters. Det är förmätet av en person med lan Wachtmeisters bak-
grund, som ju inte känner särskilt många av oss andra här i kammaren, att
påstå att han skulle ha bättre verklighetskontakt eller ha lyssnat mera än nå-
gon av oss andra har gjort. Mycket tyder på som sagt att det är det motsatta
förhållandet som gäller.
Sedan detta med sunt förnuft. Man måste analysera ordens betydelse. Jag
väntade inte ett ögonblick t.ex. att någon skulle replikera på mitt anförande
och säga att vederbörande är emot demokrati. I stället säger man att det inte
skall vara så mycket käbbel, utan det skall vara sunt förnuft.
Vad jag ville påvisa i mitt anförande var att ”sunt förnuft” bara är en om-
skrivning för att man anser att ens egna åsikter är så mycket mera värdefulla
än andras att vi inte behöver den fria debatt som man avfärdar med ”käb-
bel”.
Så jag tycker att lan Wachtmeisters fortsatta argumentation bara bekräf-
tar min huvudtes, att Ny demokrati inte har förstått en av kärnpunkterna i
demokrati. Vi behöver inte en ny demokrati, fru talman, det räcker bra med
den gamla.
(Applåder)
Anf. 32 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Ny demokrati har inte förstått, säger Lars Leijonborg. Jag
känner igen det där från partiledare Westerberg. Han brukar tala om att
ingen annan än han förstår någonting.
Jo, vi förstår nog ganska bra. Men här talas det om olika saker, märker
jag. Jag talade om att det gäller att lyssna på folk. Jag talade inte om att
lyssna på just Folkpartiet i den här kammaren, men jag gör det också och
deltar i debatten.
Jag vill påstå att jag och t.ex. Bert Karlsson, som ni inte gillar alls, är
mycket mer ute hos folk. Vi hör mycket mer än vad ni gör. Det är inte bara
vi som talar, utan vi lyssnar på vad folk säger. Jag tror att vi också läser betyd-
ligt fler brev. Jag talar om kontakten med verkligheten, den verklighet som
politiska broiler kanske inte känner så mycket till.
Anf. 33 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Strider det inte mot sunt förnuft att 93 % av svenska folket
skulle nöja sig med representanter som aldrig lyssnar?
Det är väl ändå något förmätet av ett parti som, om jag inte minns fel, fick
i storleksordningen 7 % av välj arstödet, att avfärda alla andra partier, också
betydligt större partier, med att de saknar kontakt med väljarna! Detta stri-
der i så hög grad mot sunt förnuft att man egentligen inte skulle behöva säga
det, fru talman.
Talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
Anf. 34 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Jag vill inledningsvis säga att jag vänder mig mot allt tal om
att vissa rör sig mer ute bland folk än andra. Även om vi har suttit i riksdagen
några år - en del av oss kanske t.o.m. alltför länge - är vi ständigt ute och
träffar folk i olika sammanhang.
Vi lyssnar på opinioner, förklarar den politik som vi står för och tar till oss
de krav som vi tycker är vettiga och förnuftiga. Det är inget privilegium för
Ny demokrati att röra sig ute bland folk och att lyssna på folk. Det kan vi
alla göra, och det gör vi.
Vad sedan gäller dagens debatt erinrade jag i ett tidigare inlägg om att
den väl ytterst emanerar från den diskussion som uppstod i samband med att
riksdagen inte var samlad när krispaketen diskuterades fram. Det kan man
naturligtvis ha olika synpunkter på, men som flera talare varit inne på tidi-
gare var det en mycket livlig aktivitet här i riksdagen. Jag deltog i varje fall
i tre riksdagsgruppssammanträden inom mitt parti, förutom många andra iv-
riga kontakter.
Det är klart att man kan ha uppfattningen att riksdagen borde ha varit
samlad i sin helhet under den här tiden. Frågan är bara vad riksdagen då
skulle ha gjort. Regeringens ledamöter och företrädare för oppositionen satt
i överläggningar dag och natt och hade mycket korta tidsfrister på sig för att
möta en anstormning mot vår valutas stabilitet. Det är sjävklart att de inte
samtidigt kunde ha givit sina förhandlingsbud här i kammaren, utan det var
nödvändigt med intensiva förhandlingar.
Ett missförstånd, som förekommer i pressen och på annat håll och som det
är viktigt att undanröja, är att regeringen skulle besluta någonting. Det är
riksdagen som beslutar. Det är nu vi börjar få propositionerna från rege-
ringen som bygger på överenskommelserna med Socialdemokraterna, dvs.
de uppmärksammade krisförhandlingarna har utgjort ett led i förberedel-
searbetet för att lägga fram förslag till riksdagen, där dessa förslag skall be-
handlas i vanlig ordning.
Det har framförts kritik mot att en urtima riksdag inte kallades in. Att
kalla in en urtima riksdag är mycket enkelt, som Birger Hagård framförde.
Det bör klart understrykas att några krav på detta aldrig framställdes. Ef-
teråt har riksdagsledamöter varit starkt kritiska mot att riksdagen inte var
samlad, men de framställde inga krav på att riksdagen skulle samlas.
Jag tror att Riksdagsutredningens arbete leder till att vi får kontinuerliga
riksmöten. Det medför vissa problem ur riksdagsordningssynpunkt, men de
skall väl gå att lösa. Det kan vara behändigt att ha det på det sättet. Att man
skulle stegra sig så kolossalt inför det lilla ordet urtima förefaller mig märk-
ligt. Det är dessutom ett vackert ord, med rik tradition. Men gärna för mig,
vi kan gott ta bort det.
27
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
28
Någon har undrat tidigare i dag varför vi har debatter om inte alla riksda-
gens ledamöter kan sitta här och lyssna på dem. Debatterna i kammaren om
sakfrågor är till för att föra ut argumentationen kring de ståndpunkter som
partiernas representanter har intagit i utskotten, efter noggrant övervägande
och efter diskussioner i partigrupper och arbetsgrupper inom partierna av
olika slag. Kammarens överläggning är en konfirmering som går fram till be-
slut. Dessa debatter är naturligtvis mycket viktiga. Men jag vill hävda att
det inte är nödvändigt att alla riksdagsledamöter, som har gått igenom dessa
frågor i riksdagsgruppen och på annat sätt, också sitter och lyssnar på den
slutliga argumenteringen, även om det från talmannens synpunkt kunde vara
önskvärt. Vi måste se på våra problem i riksdagen utifrån de krav och villkor
som nu gäller för riksdagens arbete, för att riksdagen skall kunna hävda sig
som den första statsmakten.
Det som har sagts här om demokratins företräde framför alla andra system
är naturligtvis helt riktigt. Men det är också viktigt att understryka att demo-
kratin kan vittra sönder inifrån reellt, om alltför få människor är engagerade
i det politiska arbetet, om det blir populära ståndpunkter hastigt framkallade
som lyckas samla stora majoriteter utan närmare övervägande. Då är demo-
kratin i fara. För den skull är det viktigt att vi ser över hela det politiska fältet
när vi diskuterar demokratin. Vad händer i kommunerna? Vad händer på
länsplanet? Och vad händer på riksplanet? Vad blir följden av den nu igång-
satta kolossala bolagiseringen av den politiska verksamheten, av att man,
som Thage G Peterson var inne på i sitt inledningsanförande, ställer in sam-
manträden i fullmäktige därför att man inte har något att besluta om osv.?
Vad blir följden av att man reducerar antalet politiker på olika nivåer? Det
är klart att det då blir en ytterligare koncentration till några få, som så små-
ningom kommer att sväva i luften, över ett oinitierat och kanske oengagerat
flertal. Detta ser jag som en stor fara.
Vi måste få en renässans för politisk verksamhet. Vi måste själva med-
verka till att tala om att det är viktigt. Det är dock i detta hus som alla lagar
stiftas, de lagar som alla i samhället är skyldiga att lyda. Det är ingen gott-
köpsverksamhet. Det är en grundläggande, viktig verksamhet.
Jag skall ägna de återstående minuterna åt vad vi i Centerpartiet länge har
krävt och vad vi hoppas på när det gäller förändringar av riksdagens arbets-
former. Den viktigaste reformen för att kunna få en rationell uppläggning av
riksdagens arbete är en omläggning av budgetåret, så att riksdagen kan börja
behandlingen av budgeten när riksmötet börjar på hösten. Då kan budgetbe-
handlingen vara färdig till jul, och sedan kan riksdagen ägna sig åt lagstift-
ningspropositioner, planläggningspropositioner och motionsförslag av olika
slag. Detta har vi utvecklat ingående i fylliga motioner från Centerpartiets
sida sedan mitten av 1970-talet. Vi har inte mött någon resonans från de
andra partierna förrän nu. Det är naturligtvis glädjande att så sker nu, och
vi från Centerpartiet kasserar in detta. Nu tycks hela Riksdagsutredningen
följa vår linje. Detta bör, enligt min mening, kunna leda till att vi sträcker
ut den reella sammanträdestiden i riksdagen över året, vilket någon här har
tangerat tidigare. Vi bör också systematiskt kunna lägga in riksdagsfria
veckor, så att vi riksdagsledamöter kan röra oss ute bland folk i ännu högre
grad än vi redan gör och ha tillfälle att lägga in andra sammanträden av olika
slag. Detta har vi från Centerpartiet föreslagit sedan mitten av 70-talet. För
ett tiotal år sedan fick vi resonans för vårt krav på riksdagsfria veckor, som
alla vet. Men vi fick inte resonans för vårt krav på att man skall lägga upp
riksdagsåret systematiskt på detta sätt. Vår inspiration har kommit från den
västtyska parlamentet, där man sedan länge har haft en sådan ordning.
Det finns också många andra frågor som är av stor betydelse för demokra-
tins funktionssätt, som vi har verkat för länge. Vi vill ha en förlängd mandat-
period, helst kombinerad med skilda valdagar, för att stimulera den demo-
kratiska debatten, de demokratiska ställningstagandena till kandidater och
det demokratiska ansvarsutkrävandet i kommuner och landsting. Med ett
genomförande av vår gamla tanke på länsdemokrati får denna fråga en ännu
större dimension.
Det är viktigt att förlänga mandatperioden. Men en fråga som vi inte kom-
mer undan, som vi har tagit upp länge från Centerpartiet, är vad vi gör med
upplösningsinstitutet. En del har sagt: Det blir fint om vi får en längre man-
datperiod. Då kan regeringen på ett helt annat sätt än nu utnyttja möjlighe-
ten att upplösa riksdagen och anordna nyval. Alla förstår att det inte finns
någon logik i det. Om vi menar att vi skall ha längre mandatperioder som
är funktionella, kan vi inte samtidigt ropa på upplösning av riksdagen och
hemskickning av ledamöterna. Enligt min mening bör vi gå på den norska
modellen. Varje uppsättning stortingsledamöter vet att de inte kommer un-
dan problemen. Ledamöterna vet att de är valda och att det är deras uppgift
att ta ställning till och klara frågorna fram till nästa val. Det ökar möjlighe-
terna för kompromisser och minskar de taktiska spekulationerna inför befa-
rade nyval.
(Applåder)
Anf. 35 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag är till mycket stora delar överens med Bertil Fiskesjö, inte
minst vad gäller farhågorna inför den utveckling vi ser ute i kommunerna,
med ett minskande antal förtroendevalda och en ökande bolagisering. Det
är en utveckling som vi i Vänsterpartiet har ställt oss mycket kritiska till. Vi
har pekat på det faktum att det inte kommer att fattas färre beslut därför
att man minskar antalet förtroendevalda. Besluten kommer att fattas någon
annanstans, av ett fåtal personer som inte är förtroendevalda och som dess-
utom sammanträder i slutna styrelserum. Detta är ett stort problem.
Däremot är vi inte överens när det gäller synen på riksdagens eventuella
inkallande i fråga om krispaketet. Bertil Fiskesjö säger att de flesta partierna
ändå var sammankallade och satt i förhandlingar. Riksdagsgrupperna fick
reda på vad som sades. Partistyrelserna och alla ledningsfunktioner var in-
kopplade. Det är riktigt. Men i dessa samtal fanns inte oppositionen med.
Det kan man tycka vad man vill om. Men ett inkallande av riksdagen hade
också inneburit att allmänheten och pressen kunnat få insyn. Den möjlighe-
ten hade funnits om diskussionerna hade förts i t.ex. denna sal, eller om ut-
skotten sammanträtt och sedan fört vidare sina diskussioner för beslut här i
kammaren. Då hade det blivit en helt annan offentlighet och insyn, för oppo-
sitionen men också för väljarna. Det tror jag hade varit bra. Det skulle ha
gjort att människor inte hade känt sig så överkörda.
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
Anf. 36 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Jag tror inte att jag uttryckte mig så kategoriskt vad gäller
inkallandet av riksdagen under sommaren. Det är en fråga som man kan dis-
kutera, om det hade varit lämpligt eller ej. Jag illustrerade vilka svårigheter
som skulle ha funnits för denna riksdag att fungera under den tid då man var
tvungen att komma fram till snabba ställningstaganden. Jag tror inte att det
hade blivit så mycket av debatterna här i kammaren, om Gudrun Schyman
och jag hade stått och diskuterat vad som möjligen var på gång i kanslihuset
under de överläggningar som skedde. Debatterna kom ju ganska snart ef-
teråt, i och med att det var så kort tid till det att riksdagen skulle samlas
för hösten. Möjligheterna att debattera krispaketen är inte förbi. Riksdagen
behandlar frågorna, och de återkommer här i kammaren undan för undan.
Demokratin, på bredden och på djupet, blir en av de stora frågorna fram-
över. Jag känner redan ett slags svängning av vågrörelserna. Ett tag var det
nästan fult att syssla med politik. Det var misstänkt. Det finns tyvärr en del
politiker i denna kammare som har bidragit till detta förhånande av politisk
verksamhet, som något slags mindervärdig sysselsättning.
Jag känner att det håller på att svänga. Vi har nästan världsvida rörelser
över demokratierna när det gäller olika grundläggande ideologiska frågor.
Vad var det som hände i USA, med Clinton och Bush? Clinton stod upp och
talade om och för politik, om och för att göra någonting. Bush däremot, stod
för ett utflöde av den tidigare strömningen att politiker skall hålla sig borta,
därför att samhället klarar sig lika bra utan dem.
När det gäller synen på den nya kommunallagens effekter vill jag erinra
om att vi från mitt parti var mycket tveksamma när beslutet fattades. Det
gäller här tillämpning av två önskvärda principer som korsar varandra, dels
att ge kommunerna så mycket frihet och självständighet som möjligt, dels
att försöka se till att den kommunala demokratin fungerar så bra som möj-
ligt. Vi fick ändå med i riksdagsbeslutet att man skulle starta med detsamma
att granska hur demokratin utvecklades under den nya kommunallagen. En
sådan utredning arbetar redan nu, efter direktiv från civilministern. Den ar-
betar i enlighet med de önskemål vi hade från Centerpartiet när den nya
kommunallagen antogs.
Anf. 37 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag vill helt kort säga några ord om detta med krisuppgörel-
sen. Det är riktigt att besluten skall fattas här i riksdagen. Men de är i prakti-
ken avgjorda. Det lär knappast fattas andra beslut i denna kammare än man
kom överens om i och med krispaketen, när man nu blir färdig med tolk-
ningen av vad som egentligen sades. Det är väl inte riktigt klart det heller.
Visst kommer besluten att fattas här formellt. Men det hade varit intres-
sant att ha en mycket större öppenhet och offentlighet omkring den politiska
process och den debatt som var. Det hade gjort det möjligt för oppositionen
att ställa frågor om hur regeringen såg på detta och varför man gjorde de
avvägningar som gjordes.
Anf. 38 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Jag sade i ett tidigare inlägg att det politiska livet, inte minst
livet här i riksdagen och i regering och riksdag i kombination, inte liknar nå-
gonting annat. Det går inte att schemalägga det politiska beteendet eller
handlandet i det avseendet. Vi har en skyldighet att i toppen på det politiska
systemet agera snabbt om det är nödvändigt, för att bevaka intressen som är
centrala för landet som helhet.
Sedan kan vi naturligtvis säga att det är illa att sådana situationer uppstår.
Det hade varit bättre om vi hade kunnat samlas här i riksdagen, kunnat dis-
kutera i fjorton dagar, tre veckor och sedan så småningom kommit fram till
en krisuppgörelse. Men läget var inte sådant. Det var då helt andra faktorer
som gjorde sig gällande än önskemålet om en bred förberedande debatt, fak-
torer som det låg i hela samhällets intresse att vi svarade på.
Som någon tidigare har sagt måste vi ändå säga att det svenska politiska
systemet visade sin styrka i den här är situationen. Det som skedde innebär
inte att några demokratiska principer har satts åsido. En regering kan ju re-
sonera med vem som helst. I en demokrati är det helt tillåtet med överens-
kommelser mellan partier. Det viktiga är naturligtvis att besluten inte fattas
i slutna rum, utan att det ges möjlighet till diskussion och en noggrann bered-
ning. En sådan kommer ju nu i riksdagens utskott. Vi får då tillfälle till den
ena debatten efter den andra utöver dem vi redan har haft om lämpligheten
eller skadligheten av de åtgärder som regeringen nu föreslår.
Anf. 39 INGVAR SVENSSON (kds):
Herr talman! Mediefrågorna har ju diskuterats en del här i debatten. När
riksdagen samlades i oktober hälsades vi av en kvällstidning med rubriken
Transportkompaniet. Det är bara en av de nidbilder som medierna förmed-
lar av Sveriges riksdag.
Jag har länge funderat över varför journalister i stort sett refererar allt ne-
gativt och frossar i tilltänkta konflikter men så sällan beskriver helheten. Ja-
visst, jag förstår att det finns säljargument, men det är nog inte hela san-
ningen. Jag tror att nyckelordet är relevans.
Jag tror nämligen att den journalistiska tradition som utvecklats i Sverige
innebär att man i ganska liten utsträckning fäster något avseende vid rele-
vansbegreppet. Det finns t.ex. inskrivet i avtalen med Sveriges Radio-bola-
gen. Jag förmodar att de flesta journalister kan stava till ordet relevans -
betydligt färre vet vad ordet innebär, och ännu färre tillämpar begreppet i
sin journalistik.
Författningsdebatten är inte speciellt livlig - oavsett vad vi säger på den
punkter - och de som deltar är främst politiker och ibland jurister och stats-
vetare. Journalisterna, som trots allt har privilegiet att ha medierna tillgäng-
liga, är däremot sällsynta gäster i den debatten. Vad beror det på? Det är
dess värre inte en ovanlig erfarenhet från presskonferenser och intervjuer att
omfattande tid får läggas ned på ren kunskapsförmedling i författningsfrå-
gor, om de nu skulle vara på tapeten.
Det är betydligt enklare att skildra politiker som sovande i sina riksdags-
bänkar, frånvarande från sina riksdagsbänkar, i huvudsak sysselsatta med att
skaffa sig egna personliga fördelar av jobbet och därmed skäligen ointresse-
rade av att vara just politiker för politikens skull. Och skulle det inte räcka
så är det inte utan nöje som vi betraktas som konfliktskapare och missnöjes-
exponenter inom våra partier alternativt anses vara lydiga marionetter till
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
31
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
32
våra partiledningar utan egen själ och mening. Något bra är det sällan med
politiker enligt mediebilden.
Man spinner gärna på folks fördomar om politiker, eller också skapar man
fördomarna. Jodå, det finns duktiga och kunniga journalister som skildrar
den politiska vardagen i riksdagen, ofta på ett relevant sätt - men de är inte
särskilt många. Och det är knappast de som bestämmer mediebilden av riks-
dagen och dess politiker.
År 1968, när de flesta av mina studiekamrater ägnade sig åt att göra revolt,
läste jag bl.a. Gunnar Myrdals Objektivitetsproblemet i samhällsforsk-
ningen. Den skulle vara en mycket nyttig läsning, inte bara för samhällsfors-
kare och politiker utan även för journalister. Den visar klart på en del skev-
heter och problem för den som utifrån försöker beskriva en verklighet, ex-
empelvis den politiska. Bl.a. torde det stå helt klart att även beskrivaren är
med och påverkar skeendet i vårt samhälle, som nu alltmer antar karaktären
av ett kunskaps- och informationssamhälle.
De värderingar som styr beskrivandet och den ibland något opportunis-
tiska kunskapen deltar alltså i själva processen. Journalister-eller samhälls-
vetare - är således, utan att själva vilja veta av den rollen, aktörer i den poli-
tiska och därmed också i den demokratiska processen. Därmed delar de fak-
tiskt också ansvaret för demokratin.
Dessa fakta borde vara ett tillräckligt skäl för att mer beakta att nyhetsflö-
det i sig har en påverkande effekt på helheten. Om en sådan insikt skulle
vinna insteg skulle det faktiskt vara en vinst för demokratin. Jag tror också
att riksdagen i all sin ofullkomlighet i ett sådant läge skulle värderas betydligt
högre än i dag.
Varför tar jag i en riksdagsdebatt kritiskt upp mediernas roll? Medieföre-
trädarna har ju faktiskt ingen replikrätt. Det är med den som i den faktiska
medieverkligheten: Replikrätten är begränsad. Många i denna kammare
känner denna medieverklighet alltför väl.
Herr talman! Jag skulle alltså vilja slå ett litet slag för relevanskriteriet,
för all del inte bara i journalistiken - även den politiska debatten skulle må
bättre av att man tog större hänsyn till det kriteriet.
Herr talman! Riksdagens arbetsformer och ställning är ju föremål för dis-
kussion i riksdagsutredningen. Många av de frågor som diskuterats både i
och utanför kammaren om riksdagens ställning bearbetas för närvarande i
denna utredning, och vi hoppas att inom en inte alltför avlägsen framtid
kunna lägga fram ett betänkande med förslag till förändringar.
Frågor som behandlas avser riksdagens arbetsår med förändrat budgetår,
flexibel ärendefördelning mellan utskotten, en eventuellt ändrad utskottsor-
ganisation och ökad inriktning på uppföljning och utvärdering av tidigare
riksdagsbeslut. Vi granskar också behovet av en vidgad roll för riksdagens
revisorer.
Som andra talare varit inne på tidigare i denna debatt har krisuppgörelsen
under riksdagens uppehåll ställt en del frågor kring riksdagens arbetsår och
kompetens i fokus. Vi kristdemokrater delar kritiken mot den nuvarande
ordningen.
Det finns egentligen ingen anledning att inte låta riksdagsåret vara lö-
pande. Riksdagen behöver ju inte alltid vara samlad till session. Det må vara
hänt att det är lätt att sammankalla ett urtima riksmöte, men det kan lätt
upplevas som väl dramatiserat att göra det. Vi kan också tänka oss längre
sessionsperioder, där vissa veckor - som Thage G. Peterson var inne på -
kan vara plenifria och därmed underlätta det kontaktarbete och utåtriktade
arbete som ledamöterna måste och bör ägna sig åt. Det sistnämnda är fak-
tiskt också, som många har varit inne på tidigare, en del av uppdraget.
I det här sammanhanget har det också talats om att man skulle kunna
ställa frågor till statsråden under sessionsuppehållen och få skriftliga svar.
Jag är inte helt övertygad om verkningsgraden i ett sådant institut. Jag tror
mer på möjligheten att anordna debatter - typ interpellationsdebatter - även
under sessionsuppehållen.
Herr talman! Sverige är en parlamentarisk demokrati. Detta faktum bort-
ser man gärna från när man i den allmänna debatten diskuterar riksdagens
roll under förhandlingarna om krispaketen tidigare i höst. Det representa-
tiva systemet innebär att medborgarna väljer representanter för de politiska
partierna för att de skall fatta beslut i medborgarnas namn. De representan-
terna, dvs. vi här i riksdagen, ger i sin tur förtroende till vissa att ingå i lan-
dets regering.
Det representativa systemet fungerade, som många talare har varit inne
på, också under diskussionerna om krispaketen. Riksdagsgrupperna var
samlade och gav sitt stöd för uppgörelserna. Dessutom vet partiernas led-
ningar mycket väl inom vilka gränser deras mandat gäller. Om riksdagen
hade varit samlad till session skulle detta, tror jag, inte ha påverkat innehål-
let i krisuppgörelserna.
Ändå var det inte bra att riksdagen inte var samlad. Tänk om det inte blivit
några uppgörelser, tänk om vi hade hamnat i en regeringskris eller tänk om
oppositionen funnit tiden mogen för ett misstroendevotum! Det finns alltså
all anledning att införa en nyordning vad gäller riksdagens arbetsår.
Herr talman! Vi diskuterar nu en förlängning av mandatperioden. Det är
bra att den frågan kan få sin lösning, och jag hoppas att den leder fram till en
bred politisk enighet utan förhalning. En sådan åtgärd skulle också påverka
riksdagens arbete på ett positivt sätt.
En eventuell omläggning av det statliga budgetåret kommer också att på-
verka fördelningen av riksdagsarbetet över året. Vi kristdemokrater är posi-
tiva till att budgetåret följer kalenderåret. En sådan förändring kommer med
nödvändighet att medföra en koncentration av budgetbehandling under hös-
ten i riksdagen. De övriga frågorna skulle kunna få en mer seriös behandling
under vårsessionen.
De tankegångar som förts fram om att utskotten skulle få mer tid över för
uppföljning och utvärdering ställer vi kristdemokrater oss bakom. Nedslag i
den verklighet man har att fatta beslut om inom sitt område är viktiga. Det
skapar goda förutsättningar för relevanta politiska beslut.
Jag tror att det är oerhört viktigt att vi politiker mer aktivt försvarar politi-
kens och politikernas roll. Flera talare har redan varit inne på det i denna
debatt. Det finns tendenser till att politikerföraktet växer i opinionen, och
medierna vill, som sagt, gärna spä på detta. Vi politiker har ju faktiskt den
största kompetensen när det gäller kunskaper och erfarenheter om vad poli-
tiskt arbete innebär. Vi måste lära oss att förmedla detta på ett bättre sätt till
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 21
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
34
väljarna. Vi får inte sitta tysta när viktiga demokratiska värden förtrampas i
syfte att komma åt politiker - inte ens när det drabbar våra politiska mot-
ståndare. När nidbilderna sprids måste vi stå upp till försvar och förklara det
som faktiskt sker. Vi får inte låta enstaka misslyckade politiker prägla den
publika bilden av vad en politiker är. Jag tror på den systematiska dialogens
makt. Det går att få genomslag för det här synsättet: att vara politiker är att
vara värdefull för goda relationer mellan människor. Politiken handlar ju om
relationer mellan människor.
Herr talman! Visst har politiker fel och brister. Vi är ofullkomliga. Men
det är faktiskt en egenskap som vi delar med alla andra människor.
Herr talman! Jag skulle också vilja ta upp en frågeställning som har berörts
tidigare i debatten men som inte har kommenterats. Det gäller Thage G
Petersons förslag att man skulle göra de preliminära ställningstagandena i
utskotten offentliga. Jag anser att det skapar problem, eftersom det kan
medföra att man förhandlar via media. Många kloka beslut har fattats sedan
man har ändrat sig i utskottet.
(Applåder)
Anf. 40 THAGE G PETERSON (s) replik:
Herr talman! Jag inser att inget förslag är invändningsfritt. Det är en erfa-
renhet som jag har från mina tre år som talman då jag arbetade med frågor
om förnyelse av riksdagsarbetet. Jag erkänner att alla förslag som vi tar upp
kommer att skapa problem för någon sida. Men vi måste börja någonstans.
Jag tycker att man skall diskutera detta i partigrupperna. Vi får inte låta vårt
förnyelsearbete avstanna inför problemen. Vi får inte säga att vi inte skall
aktualisera vissa frågor, eftersom det kommer att leda till stora svårigheter
och vi kommer att få så många invändningar.
Om vi för noggranna diskussioner i partigrupperna tror jag att vi kommer
att få fram bra lösningar på de flesta frågor som alla vi som har talat hittills
har aktualiserat. Jag tycker att alla talare hittills har kommit med många bra
synpunkter och förslag som vi nu skall ta fasta på i konstitutionsutskottet,
och jag utgår ifrån att talmannen också kommer att ta fasta på dem i riks-
dagsutredningen.
Anf. 41 INGVAR SVENSSON (kds) replik:
Herr talman! Jag instämmer i många av de förslag som Thage G Peterson
tog upp tidigare, men just den här frågan studsade jag till inför. Den infor-
mella diskussionen i ett utskott är mycket viktig. Vi är ofullkomliga, och vi
kanske kan fatta ett oöverlagt beslut. När man sedan funderar igenom frågan
kan man förhoppningsvis komma fram till ett klokare beslut. Från KU:s
verksamhet finns ett antal exempel på att besluten har blivit klokare när man
har fått tid att fundera. Om man går ut och förklarar offentligt vilka ställ-
ningstaganden man har gjort är risken att man låser sig och inte kan backa i
ett senare skede.
Anf. 42 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Herr talman! Ny demokrati anser att mycket måste ändras i riksdagen.
Det ser i regel ännu tråkigare, tommare och meningslösare ut än vad TV-
tittarna ser. Jag förmodar att de t.ex. slipper se den här debatten.
Vi måste dessutom ändra på att vi låtsas debattera frågor som redan är
avgjorda.
Glest, trist och tröttsamt - det får inte vara det intryck man får av parla-
mentet i en levande demokrati, men det är det intryck många får. Jag kom-
mer att presentera några förslag, som jag hoppas åtminstone kan beaktas av
denna i grunden mycket konservativa och - för att uttrycka det milt - utveck-
lingskritiska samling.
Först vill jag dock säga något med anledning av att politiker bl.a. är kända
för att missförstå hellre än att förstå och för att avsiktligt misstänkliggöra och
misskreditera. Det är en uppfattning om politiker bland allmänheten. Jag
tyckeratt den är välförtjänt, och den förklarar politikerföraktet. Jag vill där-
för säga mycket tydligt, att jag självfallet respekterar riksdagen och att jag
anser demokrati vara det bästa och enda försvarbara samhällssystemet och
att jag med demokrati inte menar detsamma som kommunister, som för till-
fället har bytt namn, gör.
Jag vill också påpeka att politiker i en demokrati måste, bör och skall upp-
söka väljarna även mellan valen. Jag vill påstå att det inte görs särskilt ofta.
Jag vill också påstå att den kritik som riktas mot Ny demokrati mycket grun-
dar sig på att vi sticker ut till folk och vågar visa oss. Nu hoppas jag att vi
skrämmer ut er andra till nästa sommar.
Om det nu är så enkelt att inkalla en urtima riksdag som man har sagt här,
borde det givetvis ha gjorts i september. Men det gjordes inte. Man säger
att man inkallade förtroendet, partiledningarna och riksdagsgrupperna. Just
det, men riksdagen var inte inkallad. Hur kan man då påstå att riksdagen är
så viktig? Hur kan man våga gå ut och säga att riksdagen är det viktigaste vi
har i Sverige? Det visade sig under hela krisen att riksdagen var det minst
viktiga vi har i Sverige. Jag tycker att det är skandalöst.
Det har här talats om utskottsresor. Det är bra att det görs utskottsresor.
Jag har t.o.m. skrivit om det. Det bästa en del gör i den här riksdagen är
kanske att åka på dessa resor. Men det skall finnas sakskäl för resorna. Det
finns det t.ex. inte när socialutskottet år 1992 envisas med att åka till Kina.
Det finns inget sakskäl härför. Det är nonsens och utmanar löjet. Jag tycker
inte att det är något fel om riksdagsmännen badar, men i så fall behöver man
inte gömma badbyxorna och komma med en mängd svepskäl till varför man
måste stanna på ett visst ställe. Sådant utmanar löjet.
Med anledning av den tidigare debatten vill jag påpeka för herr Leijon-
borg, Folkpartiet, att det är alldeles riktigt att Ny demokrati är ett litet parti.
Det tycks också gälla Folkpartiet, som är ännu mindre - i alla fall om man
går utanför den här kammaren till den verklighet som är varje yrkespoliti-
kers värsta fiende.
Jag vill påminna om att i samband med valet i USA nyligen var frågan om
begränsning av politikers mandat uppe i 22 stater. Det vanligaste förslaget
var att man inte skulle få sitta i kongressen mer än tre perioder, dvs. tre
gånger fyra år. Det är detsamma som att vi skulle sitta tre gånger tre år här
i riksdagen. Förslaget fick majoriet i alla stater där frågan var uppe. Majori-
teten varierade mellan 52 och 77 %. Det - herr talman och alla andra - är
något att tänka på!
När partierna redan har låst sig och utskotten har skrivit fast sig för man
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
35
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
36
med det nu gällande systemet en helt meningslös debatt i kammaren, då man
låtsas att åhörarna som eventuellt finns här - de kan vara många när det gäl-
ler heta frågor - skall få höra debatten. Det är en skendebatt och ett me-
ningslöst dubbelspel inför gallerierna. Vänd på steken, ta debatten i början
innan partierna har låst sig och utskotten har sin skrivning klar. Man skall
inte lura folk. Det är gräsligt.
Som det ser ut i dag är motionstiden två veckor när en proposition kom-
mer. Man har alltså två veckor på sig oberoende av om propositionen rör ett
litet detaljförslag som man skulle kunna klara av på en eftermiddag eller en
stor proposition på 1 000 sidor. Det är otidsenligt och dumt. Man måste
kunna variera tiden. Det skall givetvis vara riksdagen som skall avgöra vil-
ken tid man behöver.
Det är vidare en självklarhet att regeringen skall presentera sina propo-
sitioner först för riksdagen - och inte för pressen. Det gör man ibland, och
får då applåder för det; men det skall givetvis vara rutin.
Vi tycker att partimotioner skall få lämnas in när helst ett parti önskar, och
inte bara vid den allmänna motionstiden i januari - då alla springer som to-
kiga med sina motioner och räknar hur många de är - och med anledning av
regeringens propositioner. Vi borde i stället kunna göra det när vi vill; det
gäller alltså partimotioner, inte individuellt.
Debatterna måste vara just debatter. Det får inte vara föreläsningsserier.
Det värsta jag har varit med om på sistone var den förra partiledardebatten.
Om ni orkade vara här vet ni hur det gick till. Det var en föreläsningsserie
som tog 70 minuter, sedan började man om med en föreläsningsserie som
tog 40 minuter, och så började man om igen. När man gav replik på någon
hade alla glömt vad man replikerade på. Vi tog upp detta vid talmanskonfe-
rensen och föreslog att man skulle ha debatter som, liksom den i dag, åtmin-
stone innebär litet duell. Men det gick inte. De stora elefanterna ville absolut
ha det som det brukar vara. Det är ju bara att utmana löjet - det verkar
larvigt, på ren svenska.
Jag skulle vilja föreslå att riksdagen tar det stora språnget - ungefär 50 år
kan man hoppa på en gång - och tillåter och uppmuntrar visning av bilder
och diagram. Det är ju helt befängt att diskutera ekonomi, skatter, trender
och statistik utan att våga lyfta på den ödsliga bonaden här bakom och av-
slöja den miljoninvestering som finns där. Den har bara använts en gång se-
dan vi kom hit - det var av herr Brohult och då blev det kortslutning och
dessutom fel bild.
Det är självklart att man skall uppmuntra till detta. Men man säger att det
är det talade ordet som gäller. Det är det inte nu för tiden. Vi har ett nytt
samhälle.
Jag tror att vi skulle få en bättre debatt om vi TV-sände jämt. Det går inte,
säger man. Nej, det går inte att sälja det här programmet till TV 2 nöje,
eller vad det heter. De skulle inte betala särskilt mycket för att sända från
riksdagen. Men vi själva skulle kanske kunna sända. Kör en provsändning
över Stockholm. Då kan man få veta vilka som tittar och vad de tycker.
Eftersom plenisalen nästan alltid är tom - utom när det är votering och
knapptryckning - kan man använda den till just en knapptryckarsal och vid
riksdagens öppnande och avslutning. Däremellan kunde man använda de
gamla fina första- och andrakammarsalarna som är litet intimare. Det tror
jag att debatterna skulle vinna på.
Jag tycker att man skall ha debatt i olika ämnen olika dagar.
Man kan ha kortare tid när det gäller både anföranden och repliker.
Jag tycker också att man skall ha rätt att utmana annat parti - inte bara
regeringen. Och jag tycker att man skall kräva intellektuell hederlighet. Jag
vet de som har stått här och talat emot en sak och skickat hem sina uttalan-
den till lokaltidningen och sedan sagt att de med anledning av sina uttalan-
den tillstyrker det som de tidigare talat emot.
Man skall lära sig att hålla med i sak och inte alltid hänga upp sig på vilket
parti som ligger bakom.
Jag tycker också att man borde placera om riksdagsledamöterna - nu är
det ju så få här att det knappast går. - Då får man sätta alla i ett hörn. - Jag
tycker faktiskt att man bör placera ledamöterna efter partitillhörighet. Då
säger många: Det system vi har nu är så bra. Det är så trevligt när stockholm-
arna sitter för sig och norrlänningar för sig. - Då kan man nämligen inte se
vilka som är här. - Om t.ex en hel drös socialdemokrater satt tillsammans
skulle det bli bättre stämning än vad det är i dag. Det är det som behövs -
det behövs ingen hjälp för att få tillställningen ännu mer avslagen.
Riksdagen skall givetvis vara öppen året om och arbeta effektivt de veckor
man är i gång. Man skulle kunna ha en tom vecka i månaden t.ex.
Ett mycket djärvt förslag är att man skulle ha närvaroplikt vid debatterna.
Det skulle sätta ett stort socialt tryck på debattörerna. Men det kanske är att
gå för långt.
(Applåder)
Anf. 43 THAGE G PETERSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill gärna seriöst diskutera en del i lan Wachtmeisters
anförande, nämligen frågan: Varför har det blivit tystare i plenisalen? Jag
tror att plenisalens aktiviteter i stort sett har flyttats ut till partigrupperna;
det är naturligtvis på gott och ont. En viktig sak är att riksdagen har flyttat
bort verksamhet från allmänhetens ögon, och det är inte bra.
Det finns tre orsaker till den här utvecklingen; alla tre är kontroversiella
och jag kan inte göra anspråk på att tala för mitt eget parti, utan det är per-
sonliga uppfattningar.
Den första orsaken är systemet med samlade voteringar som gör att vi inte
anser att vi behöver vara härpå kvällarna. Kvällarna var ju något av politiska
högtidsstunder på Sergels torg. Det är naturligt att det inte är journalistiskt
intressant att redovisa en fråga om det har gått en hel vecka mellan debatt
och omröstning.
Den andra är systemet med ersättare för statsråden. De är något av gäster
i riksdagshuset. De har bråttom när de kommer och bråttom att komma här-
ifrån. Det var ju inte planerat i förväg när man skulle få se Erlander, Olin,
Palme och Bohman i talarstolen. De fanns i riksdagen som aktiva ledamöter
och deltog spontant i debatterna. Jag vill ta bort ersättarsystemet eftersom
jag tror att statsråden drar andra till plenisalen. Statsråden är intressanta ef-
tersom de har information och beslutanderätt och de kan komma med nyhe-
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
37
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
38
ter som väcker frågor och debatt. Jag tror att statsråden i riksdagen skulle
öka regeringens respekt för riksdagen och minska känslan av ”vi” och ”de”.
För det tredje vill jag nämna själva plenisalen. Jag vet att många ledamö-
ter tycker att den här salen är kal och kall och för stor, och att de inte trivs
här. Många tycker att det är mer debatt- och arbetsvänligt i de gamla plenisa-
larna. Jag hör till dem som tycker att vi har en av världens finaste plenisalar
i andrakammarsalen. Det här är en stor sal där vi kommer väldigt långt ifrån
varandra. Jag önskar att talmannen ville ge den sittande riksdagsutredningen
i uppdrag att undersöka om man kan bygga en ny plenisal inne i den stora
plenisalen. Man skulle då kunna dra lärdom av erfarenheter från de länder
där man har mindre plenisalar, vilket har stimulerat debatten och ökat triv-
seln.
Anf. 44 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Jag uppfattade inte riktigt om Thage G Peterson menade att
man skulle kunna använda andrakammarsalen som den är. Varför kan man
inte ha debatterna där? Man invänder att det skulle kunna bli så vansinnigt
populära debatter och att det kan komma så mycket folk att de inte får plats
utan får stå. Det går ju bra i andra parlament. Men jag tycker inte att det
verkar vara så stor risk att det skulle bli så.
Jag tycker också att regeringen skall tvingas hit vid vissa tillfällen. Då
kommer nämligen andra också. Det är jämförbart med att ju bättre spelare
man har på plan, desto mer folk blir det på läktaren. Om man förstår att det
är något viktigt som tilldrar sig och att alla för sammanhanget viktiga perso-
ner är på plats kommer man.
Anf. 45 THAGE G PETERSON (s) replik:
Herr talman! Ian Wachtmeister brukar ofta i debatterna säga att inget är
nytt under solen. Så förhåller det sig också i de här frågorna. Jag försökte
vid flera tillfällen förlägga viss verksamhet i andrakammarsalen. Det gällde
vissa debatter, interpellationsstunder och frågestunder då vi inte behövda
använda riksdagens voteringsanläggning. Från flertalet partier framfördes
då uppfattningen - och jag tyckte att det var ett starkt argument - att ett
parlament har endast en plenisal där den politiska debatten förs och där vo-
teringarna äger rum. Det är i den plenisalen som det demokratiska arbetet
kanaliseras och där man beslutar. Jag respekterar det argumentet. Därför
kastade jag fram förslaget att man kanske kunde bygga om den här plenisa-
len och ändå få plats för alla ledamöter. Det var inte något sponant förslag;
jag har tänkt på det ofta när jag varit i den här stora salen.
Anf. 46 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Jag menar att besluten skulle tas här, voteringarna skulle ske
här, högtiderna skulle vara här. Detta skulle fortfarande vara demokratins
centrum. Men debatten skulle man förslagsvis ha i andrakammarsalen. De-
batten skulle dessutom ske före beslut så att debatten kom innan alla hade
låst sig. På så sätt skulle detta bli logiskt, och inte som nu att man låtsas de-
battera och sedan trycker på en knapp, trots att alla har bestämt sig för fjor-
ton dagar sedan. Det här är samlingspunkten där man fattar besluten. Det
skulle kanske gå att ena de principer som Thage G Peterson resp, jag företrä-
der.
Anf. 47 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Ian Wachtmeister var ganska dämpad i sitt inlägg den
gången; det var inte de riktiga rallarsvingarna mot det s.k. etablerade poli-
tiska systemet som vi har fått njuta av tidigare, utan mer en koncentration
på konkreta förslag.
Men jag vill kommentera lan Wachtmeisters tal om utskottsresorna. För
Sverige som nation är det livsviktigt att vi spelar med på det internationella
planet i olika sammanhang. Vi kan önska oss bort från detta. Vi kan önska
att vi i denna lilla del av världen skulle klara oss själva genom att stänga grän-
serna och prata med varandra exempelvis här i plenisalen. Men verklighe-
ten - det är ett bra ord, lan Wachtmeister ser inte ut så. Vi är oerhört ut-
landsberoende - det är alla länder nu för tiden - och det är självklart att vi
måste delta på ett intensivt sätt i det internationella samarbetet. Utskottsre-
sorna är en del av denna aktivitet för att knyta kontakter, för att vi skall lära
oss och för att vi skall sprida kunskap om Sverige. En sak som jag har obser-
verat är att det är viktigt för att öppna dörrar och få diplomatisk representa-
tion i olika delar av världen. Jag har många gånger fått bekräftat att det är
så det fungerar vid besök av riksdagens ledamöter. Vi måste således resa -
inte färre gånger - utan mer. Detta aktualiseras naturligtvis ytterligare när
Europasamarbetet intensifieras.
Man kan naturligtvis alltid säga att debatten här i kammaren skulle på-
verka oss och att vi skulle kunna ändra uppfattning: När vi har hört ett ly-
sande anförande av lan Wachtmeister skulle vi alla rösta på reservationen
från nydemokraten i utskottet. Men vi vet att det inte fungerar så eftersom
vi har diskuterat frågan tidigare och penetrerat den i detalj.
Jag skulle vilja fråga lan Wachtmeister hur många gånger under det här
året han har tagit så stort intryck av vad representanter från andra partier
sagt inför beslutet i en sakdebatt, att han har ändrat mening. Om det har
skett: Varför har inte lan Wachtmeister meddelat riksdagen detta?
Vi får väl återkomma när det gäller statsråden och andra. Jag vill endast
påpeka att även här finns risk för nostalgi. I själva verket befinner sig statsrå-
den mer i kammaren än under tidigare perioder.
Interpellationsinstitutet har en helt annan vitalitet, frågeinstitutet håller
på att svälla över alla gränser, och vi har de särskilda debatter som Thage G
Peterson förtjänstfullt under sin talmanstid tog initiativet till. Vi får akta oss
för nostalgi även i det här avseendet.
Anf. 48 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Bertil Fiskesjö saknade rallarsvingar i mitt anförande. Jag
skall därför ge honom ett exemplar av min bok Krokodilerna, så kommer
han att få rallarsvingar så att det räcker.
Utskottsresor skall visst göras. Vad jag invänder mot emellertid är av vilka
skäl som de görs. Det går faktiskt rätt bra att skoja om dem. Jag har skrivit
om detta. Under de senaste åren har exempelvis socialförsäkringsutskottet
insupit visdom från Jugoslavien, Grekland, Turkiet, Schweiz, Belgien och
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
39
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
Canada. Jag undrar vad de ledamöterna lärde sig om socialförsäkringar i Ju-
goslavien. Jordbruksutskottet plöjde inte bara raka fåror skall ni tro - Brasi-
lien, Costa Rica, Paris, Spanien och Portugal. Det skulle inte förvåna mig
om det börjas odla oliver i Sverige. Man har haft det som anledning för att
kunna åka ut på klassresa, och visst är det kul. Det kan även vara förtjänt,
men säg då inte att det är något annat.
Alla som var med i talmanskonferensen vet att trots ideliga debatter ledde
det inte till att lyckas förklara för socialutskottet att Kina faktiskt burit sig
ganska illa åt, och att det vore olämligt att åka dit. Socialutskottet skulle resa
dit i alla fall. Trots att vi sa: Europa, Europa, Europa, vi skall åka till
Europa. Behöver de undervisning i geografi? Tror man i socialutskottet att
Kina ligger inom EG?
Bertil Fiskesjö talade om huruvida jag tar intryck av andra. Jag tar visst
intryck av andra, men för att kunna göra det skall debatten föras innan man
har låst sig i partigrupperna, innan man har låst sig i utskotten, osv. Att
komma hit för att debattera vad man kommit fram till är vad jag vänder mig
emot. Man skulle kunna göra som Thage G Peterson säger, nämligen att mer
använda andrakammarsalen till sådana debatter, innan man har låst sig. Vi
i Ny demokrati är påverkbara. Försök!
Anf. 49 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Det är ett viktigt erkännande som lan Wachtmeister ger när
han säger att han minsann inte har ändrat sig en enda gång från ställningsta-
gandet i utskottet fram till debatten här i kammaren. Det fungerar på det
sättet. Vi måste resonera utifrån verkligheten, vilket jag betonar att vi skall
göra.
Det är fullt möjligt att diskutera frågorna innan utskottsledamöterna har
bundit sig. Remissdebatter kan anordnas inför varenda proposition. Sådana
remissdebatter förekommer ju ibland. Det är möjligt att den sortens institut
skulle få en ökad användning, vilket jag personligen inte har något emot.
Sedan till utskottsresorna. Jag personligen har deltagit i många resor runt
om i världen som politiker, inte bara när det gäller utskottsresor, utan även
resor av annat slag. Jag har aldrig upplevt dem som några semesterresor. Nå-
gon nöjesresa som lan Wachtmeister talar om har jag aldrig upplevt. Re-
sorna har varit jobbiga och slitsamma. På våra ambassader är man ofta ko-
lossalt ambitiös och måste nästan hållas tillbaka.
Självfallet kan man alltid diskutera resmål, men motiven för att öka kon-
takten mellan olika länder är nästan alltid goda. Jag har fått förfrågningar
från ambassader i en hel del länder i Asien om varför aldrig ett enda riks-
dagsutskott och inga parlamentariker kommer just dit. Vederbörande am-
bassadör säger att han ständigt får frågan av politiker i det land där han re-
presenterar Sverige: Varför kommer ni inte hit och hjälper mig med vidare-
kontakter?
Socialförsäkringsutskottets resor känner jag inte närmare till. Ett besök i
Jugoslavien under nuvarande omständigheter är väl inte ur vägen för just
det utskottet, eftersom det behandlar flykting- och invandrarfrågor, vilka är
stora problem. Det känner t.o.m. lan Wachtmeister väl till.
40
Anf. 50 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Jag ser en resa! Jag har själv rest en hel del i mitt liv som
affärsman, antagligen lika mycket som någon riksdagsman. Jag garanterar
att jag aldrig försökte säga att jag aldrig hade ”kul”, tvärtom. Jag talade om
när jag hade ”kul”, vilket jag hade ganska ofta. Jag dolde inte heller om jag
råkade bada eller spela golf någon gång. Vad är det för fel på det? Jag tycker
det är bra att detta sker. Det som emellertid blir löjligt är när man hela tiden
talar om att man enbart arbetade. Då framstår man ju som en idiot.
Varför skall man åka till Hawaii, om man bara arbetar hela tiden? Då kan
man lika gärna stanna kvar här. Det är bättre att säga att ni kan ”ge er tusan
på” att vi badade och hade ”kul”. Återigen undrar jag vad det är för fel på
det. Det är hela tiden något förljuget över det hela, nämligen att vi är duk-
tiga, och att vi arbetar jämt. Jag menar att man skall välja resmålen efter vad
som är aktuellt. Sluta upp med svepskälen! Och ha det trevligt på resorna!
Anf. 51 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Debatten här har varit intressant och skall en stund till så
vara, hoppas jag. Vad som fortfarande är ett problem är att en sådan här
debatt mycket lätt landar i en diskussion om riksdagens arbetsformer och
författningsfrågor. Det faktum, som jag tidigare i en replik i debatten tog
upp, att vi i dag i det svenska samhället har en stor förtroendeklyfta mellan
å ena sidan det svenska folket och å andra sidan de svenska folkvalda är ett
mycket stort problem. Vi måste uppmärksamma det på ett helt annat sätt.
Det problemet är inte sprunget ur riksdagens i många avseenden ålderdom-
liga arbetsformer, utan det är sprunget ur en erfarenhet av politiska svek. Så
upplever väldigt många situationen i dag - med rätta - därför att det finns
fog därför.
På kort tid under de senaste åren har många stora avgörande politiska frå-
gor fått en helt annan vändning i praktiken än vad människor hade trott och
gått till val på. I de största politiska avgörande frågorna som vi har framför
oss är folkopinionen av en annan inställning än en förkrossande majoritet av
riksdagens ledamöter och politiska partier - åtminstone om man beaktar vad
som sägs här i kammaren och av de politiska partiledningarna.
Självfallet är den parlamentariska krisen uppenbar för många människor,
vilken föder och underbygger ett misstroende som i sig öppnar för spekula-
tioner om ett privilegiesamhälle med utskottsresor, lediga somrar, osv. Om
det fanns en reell känsla hos människorna att det vi politiker säger oss vilja
göra också i största möjliga utsträckning blir det som vi utlovat, och om inte
skall vi kunna förklara varför och föra en diskussion med andra människor
innan besluten fattas, tror jag inte att människor i allmänhet skulle bry sig så
mycket om våra interna arbetsförhållanden.
Så är det emellertid inte i dag. Det finns en politisk verklighet och en histo-
ria. Vi kan ta kärnkraftsfrågan, vilken vi skall diskutera i morgon som exem-
pel på hur man ”dribblade bort” beslutet som faktiskt fattades efter den råd-
givande folkomröstningen. Jag hoppas det blir klarlagt i morgondagens de-
batt hur det kan komma sig att man kan hantera en politisk fråga på detta
sätt, vilket har bidragit till att ett stort missnöje och oro inför den kommande
folkomröstningen om medlemskap i den europeiska unionen finns.
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
41
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
42
Det finns fler svikna löften. Partier lovar en sak i valrörelsen och gör nå-
gonting helt annat därefter, med uppgörelser bakom stängda dörrar. Arbe-
tarrörelsens partier går ut och föreslår strejkförbud, dvs. inskränkningar i de
demokratiska fri- och rättigheterna, något som är både uppseendeväckande
och upprörande. Det finns alltså goda skäl till att den här misstron faktiskt
finns. Om vi vill stärka och utveckla demokratin är det vår uppgift att se till
att denna misstro successivt minskar och till slut försvinner.
För mig, och det parti som jag representerar, innebär demokrati en poli-
tisk pluralism, att det finns flera politiska partier som går till öppna val till
de församlingar som vi har i Sverige i dag. Det innebär att det finns en fristå-
ende fackföreningsrörelse som självständigt träffar avtal med arbetsmarkna-
dens parter. Det innebär att det över huvud taget finns en stark folkrörelse
som består av en mängd olika organisationer, t.ex. freds-, miljö- och kvinno-
organisationer samt hyresgästföreningen. Dessa organisationers verksamhet
skall också kunna göra politiska avtryck hos de politiska partier som är
språkrör i den här församlingen.
Allt detta behövs i ett demokratiskt samhälle, ingenting kan vi vara utan.
För människor som deltar måste verkligheten vara utformad på det sättet att
alla inte bara känner, utan också i praktiken kan se, att det spelar någon roll
vad de tycker och tänker och säger i en viss fråga. Det innebär att beslutsfat-
tandet måste vara decentraliserat. Det måste finnas beslutande organ som är
genomskinliga i den bemärkelsen att demokratisk insyn och kontroll alltid
är möjlig.
Den nuvarande utvecklingen, och de tendenser som kan avläsas i politiken
i dag, går av flera skäl åt ett annat håll. En fråga som ingen har tagit upp är
rekryteringsfrågan: Vilka är det egentligen som blir politiker i dag? På vilka
premisser och varför blir man det?
Jag ser en obehaglig utveckling i att det finns ett politiskt broilerskap i Sve-
rige, som till övervägande delen består av män. Till en början är de unga
män som går från ungdomsförbund till partikanslier, ombudsmannaskap
och - när regeringen har den rätta färgen - regeringskansliet. Sedan kommer
de tillbaka till partiet, så småningom i ledande positioner, och kanske blir
de partiledare. Detta är en ganska bra karakteristik på den karriär som en
majoritet av våra nuvarande partiledare, utom Lars Werner, faktiskt har
gjort.
Den här utvecklingen är farlig av det skälet att den fjärmar politiken från
verkligheten. Vi får en form av professionell politik, där politiken i sig blir
ett mål och inte ett medel för att förverkliga en förändring, som jag och de
som har valt mig vill. Det blir en professionalism som för med sig att finesser
och olika politiska signaler får en större betydelse än kontakt med verklighe-
ten. Det är en skrämmande utveckling. Den passar dessutom in i den andra
utvecklingstendensen som finns, nämligen att det blir färre folkvalda, som
därför blir mer beroende av experter. Dessa folkvalda, som har politiken
som yrke, och experterna blir tillsammans en elit som är svår att nå för män-
niskor i allmänhet.
Detta är också en utveckling som passar in i den s.k. internationalisering
som vi talar om och som, vid ett medlemskap i Europeiska unionen och vid
EES-avtalets eventuella genomförande, innebär att beslutsfattandet flyttas
från de nivåer där demokratisk insyn och kontroll i dag är möjlig. Det ham-
nar hos en internationell politisk elit, som för de flesta människor är mycket
svårkontrollerad. Det är dessutom omöjligt att delta i beslutsfattandet.
Jag vill ta upp en annan sak som hänger ihop med rekryteringen till den
svenska politiken, nämligen - om jag skall uttrycka mig i de termerna - det
demokratiska underskott som vi de facto har i Sverige som ett resultat av att
det är så få kvinnor som deltar i politiken. Vi har sett en tillbakagång i den
här församlingen, och vi kan se det i kommuner och landsting. Detta är
också en trend.
Kvinnors förtroende för politiken och kvinnors deltagande i politiken
minskar. Det hänger ihop med professionaliseringen och med arbetsvillko-
ren - även de villkor som vi har i den svenska riksdagen och som vi har pratat
om i dag. Att ha mycket koncentrerade arbetsperioder och att arbeta på
kvällarna fram till kl. 23 är fullständigt vansinnigt. Vi gör det inte för att det
då fattas kloka beslut, utan det är en organisationsfråga. Arbetsmetoderna
och arbetsformerna här i riksdagen passar inte för kvinnor, framför allt inte
ensamstående kvinnor med barn. Detta arbete bygger på att man har en
markservice. För det första har inte alla en markservice i dag, och för det
andra är inte alla intresserade av att organisera sina liv på det sättet.
Det är ett allvarligt demokratiskt underskott att det finns så få kvinnor i
politiken, eftersom kvinnors erfarenheter, möjligheter och förmåga att orga-
nisera arbete och liv till en helhet verkligen skulle behövas i de politiska dis-
kussioner som vi har och som skall försöka föra oss fram till ett sätt att ar-
beta, där vi kan utveckla demokratin och göra de demokratiska institutio-
nerna tillgängliga för fler människor, och inte tvärtom.
Anf. 52 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Det är många av de frågor som Gudrun Schyman här har
berört som är viktiga - det vill jag inte på något sätt förneka. Hon skisserar
också problem som verkligen finns i samhället, sett ur demokratiaspekten.
Det är inte första gången som de problemen skisseras, utan vi är alla med-
vetna om dem - att vi har den här debatten i dag är väl ett uttryck för det.
Det är klart att vi på alla möjliga vägar - som jag har understrukit i tidigare
anföranden - måste se till att vi i det svenska samhället får en renässans för
politik och för politiker. Vi skall alla hjälpas åt med det.
Det finns naturligtvis alltid en och annan politiker, bland alla dessa tusen-
tals som är engagerade över hela landet, som dummar sig och gör bort sig,
och det blir stora rubriker i tidningarna - med all rätt. Därmed fördömer
man alla som över huvud taget sysslar med politik. Detta avskräcker många
människor från att engagera sig i politisk verksamhet, då de tror att det är
farligt. Att ge en realistisk bild av det politiska arbetet och att betona den
betydelse som det politiska arbetet har, tror jag är mycket viktigt när det
gäller att stimulera till ökat politiskt intresse.
Man kan självfallet fråga sig om rekryteringen till riksdagen är den bästa,
men det är de politiska partierna som bestämmer den; det är partiernas no-
mineringar som är avgörande. Glädjande nog har vi trots allt ganska många
kvinnor i den svenska riksdagen. Andelen har väl ökat till uppemot 40 %
igen, genom en del avgångar och annat. Jag tror att vi nu ligger efter Finland
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
43
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
i världsstatistiken, men det kan bli ännu bättre. Det är självfallet viktigt att
kvinnor deltar i det politiska arbetet.
När det gäller rekryteringen i övrigt har det talats om politiska broilrar.
Ja, låt oss då se på den nostalgiskt hyllade äldre generationen, som Branting,
Erlander, Sträng, Pehrsson-Bramstorp, Trygger och Lindman, för att svepa
över så många partier som möjligt. Vad var de? Jo, praktiskt taget alla var
livstidspolitiker, och de hyllades för de stora insatser som de gjorde i det
svenska samhället. Jag menar att vi även i den här frågan får akta oss för att
bli nostalgiska och för att inte se hur det verkligen har varit.
Frågan om att svika löften är naturligtvis viktig. Vad vi från de politiska
partiernas sida har varit för dåliga på att förklara är: Detta jag vill, men detta
jag kan. Inget parti har majoritet i riksdagen, inte ens konstellationer av par-
tier. Vi har nästan kontinuerligt minoritetsregeringar i Sverige, och med det
läget är det självklart att vi måste kompromissa för att komma fram till be-
slut. Vi måste ge efter i en del frågor som vi egentligen inte skulle släppa om
vi hade makten att genomföra dem. Även detta mödosamma kompromis-
sande är en del av det politiska arbetet.
Anf. 53 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det är riktigt, som Bertil Fiskesjö säger, att man inte alltid
kan göra vad man vill. Men ibland har det funnits goda möjligheter att göra
det man vill, fast man har låtit bli av andra skäl. Jag tog kärnkraftsfrågan
som ett exempel i mitt anförande. Där var det så att det under den förra
mandatperioden fanns majoritet för att sätta i gång avvecklingen av kärn-
kraften. Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet hade kunnat besluta om det, om viljan hade funnits i den politiska sak-
frågan. Den saknas ibland, och det är tråkigt att man inte kan titta på en-
skilda politiska sakfrågor och se att det faktiskt går att göra någonting, utan
att man skall väva in det i andra stora komplexiteter så att man i själva verket
blir handlingsförlamad. Jag tror att människor är mycket trötta på det.
Det är riktigt att det är partierna som bestämmer rekryteringen, och så
skall det naturligtvis vara. Men jag vill väcka frågan ändå, eftersom jag kan
se att det sätt som man i dag rekryterar på innebär stora problem, just med
den här professionaliseringen av politiken, som i sig för med sig det bristande
förtroendet.
Jag avsåg inte att hylla de gamla politikerna på det sättet, men jag skulle
vilja att de nya politikerna också har en förankring i den s.k. verkligheten,
som lan Wachtmeister brukar tala om, innan de sätter sig i en sådan här poli-
tiskt beslutande församling. Jag tycker inte att vi skall ställa krav på yrkeser-
farenhet i fem år, men jag skulle önska någonting ditåt. Man skall inte bara
vara politiker, utan man skall också ha en annan erfarenhet, en annan bak-
grund, en ytterligare livserfarenhet, en arbetslivserfarenhet. Det vore
mycket lyckligt, därför att då befinner man sig i ett skede i livet då man na-
turligt har andra kontakter än bara dem inom politiken. Det skulle under-
lätta och brygga över den förtroendeklyfta som i dag finns, inte hos alla men
hos många, och som generellt tar sig uttryck i det s.k. politikerföraktet.
44
Anf. 54 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Det är inte bara det faktum att man inte har majoritet som
ibland gör att det är omöjligt att förverkliga partiets ståndpunkter i en fråga,
utan det kan vara omständigheterna som har ändrats. Vi hade ett mycket
konkret exempel under krisdagarna nyligen. Om jag tar dem som anses be-
finna sig på varsin sida, var det naturligtvis inte så att Moderaterna älskade
att skjuta på skattesänkningar och inte heller så att Socialdemokraterna med
liv och lust gick in för försämringar av det sociala välfärdssystemet. Det var
den situation som hade uppkommit som tvingade politiker, inte bara i dessa
partier utan även i andra, att överväga vad de kunde göra för att snabbt åter-
vinna förtroendet för den svenska ekonomiska politiken. Det hade man att
ta ställning till.
Politiker skall naturligtvis kunna fungera i lugna och balanserade situatio-
ner, ta lång tid på sig att resonera osv., men politiker måste också i ett mo-
dernt samhälle kunna fungera när stressen är väldigt hård. Den verkliga poli-
tiska kapaciteten visar sig också ofta just när man är tvungen att handla un-
der stress.
När det gäller rekryteringen till t.ex. denna kammare och andra politiska
församlingar kan jag i långa stycken hålla med Gudrun Schyman. Det är
klart att det är mycket viktigt med erfarenhet från områden utanför politi-
ken. Jag vet inte hur många olika jobb jag hade prövat på innan jag blev
politiker - jag tror att det var ett tiotal - och det gör naturligtvis att jag kän-
ner till förhållandena litet bättre, även om de självfallet har ändrats under
den långa tid som jag har suttit här.
Men återigen: Det är ju de politiska partierna som nominerar, och det är
alltså inom de politiska partierna som man får ta ställning till den här frågan.
Sedan är det klart att vi har en annan verklighet också på grund av att så
många ungdomar numera går till högre utbildning av olika slag. En större
del av ungdomstiden befinner man sig i utbildningsväsendet och kanske en-
gagerar sig politiskt när man är klar med sin akademiska exemen eller har
avslutat någon annan utbildning.
Får jag sedan säga att jag inte har kunnat finna att Vänsterpartiet har en
mindre andel traditionella proffspolitiker än de andra politiska partierna.
Gudrun Schyman är väl ett bra exempel på en proffspolitiker, som dess-
utom - efter vad jag har förstått - gärna vill fortsätta länge än.
Anf. 55 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det blev till slut väldigt personligt, Bertil Fiskesjö.
Min arbetslivserfarenhet är att jag först arbetade fem år inom det svenska
postväsendet. Sedan arbetade jag i en grossistfirma inom VVS-branschen.
Därefter vuxenutbildade jag mig till socionom, och jag har arbetat drygt 20
år inom de kommunala sociala förvaltningarna. Ar 1988 började jag som hel-
tidspolitiker.
Jag tycker att det är ett problem att det är så många politiker som har rört
sig bara inom den politiska sfären.
Att utbildningarna blir längre och att många går direkt från utbildning in
i politiken är ju ett faktum. Vi kunde för några veckor sedan i media läsa
att den nuvarande regeringen och regeringskansliet aldrig tidigare har varit
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
45
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
46
befolkade med sä många akademiker, varav många inte har tagit sin exemen.
Man måste naturligtvis fråga sig vad det har för inverkan på den praktiska
politiken. Spåren kanske kan förskräcka!
Jag tror att det är viktigt att man inom de politiska partierna är uppmärk-
sam på att man inte skapar strukturer som fjärmar människor med andra
livserfarenheter och kanske med andra engagemang från politiska sakfrågor.
Vi bör i stället ha strukturer som stimulerar dessa människor att närma sig
de politiska uppdragen. Dessa har blivit så specialiserade och professionali-
serade och utförs under arbetsformer som omöjliggör ett normalt liv. Sådana
arbetsformer hindrar en utveckling av den demokratiska processen och fjär-
mar människor från politiken i stället för att närma dem politiken, någonting
som vi är överens om är önskvärt. Politiken skall närma sig människorna,
och politiken skall närma sig kvinnorna - inte tvärtom.
Vi måste ändra våra arbetsvillkor på sådant sätt att detta blir möjligt, och
det kräver en större öppenhet.
Anf. 56 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Jag håller med Gudrun Schyman om att ett stort problem
när det gäller människors uppfattning om politiken är att det finns så många
exempel på s.k. svek och löftesbrott - ända från folkomröstningen om höger-
trafik med det utslag som denna gav och politikernas beslut strax därefter
fram till ett antal andra mycket tydliga exempel.
Jag sade i mitt anförande att vi alla har anledning till självkritik. Här vill
jag dock göra det påpekandet att det är lätt för Gudrun Schyman att vara
heligare än påven själv, eftersom hon här i riksdagen representerar det mest
fundamentalistiska partiet, som sällan har tagit något ansvar för de beslut
som har fattats. Vi politiker står ofta inför konflikten om vi skall göra en
kompriss och därmed något tumma på våra löften eller om vi skall välja att
stå utanför. I sådana situationer har Vänsterpartiet ofta valt att stå utanför.
När det gäller broilerproblemet känner jag mig inte träffad, eftersom jag
klarar Gudrun Schymans krav på arbetslivserfarenhet. Jag tycker emellertid
att detta är intressant. Gudrun Schyman buntar ihop dem som har den pro-
fessionella politiska bakgrunden med byråkraterna och ser dem som en
massa. Jag tror att relationen mellan politiken och byråkratin är ett demo-
kratiskt grundproblem. Men i motsats till Gudrun Schyman tror jag att den
”systemkunskap” som Carl Bildt, Bengt Westerberg och andra med lång er-
farenhet i politiken har skaffat sig möjligen är en förutsättning för att de på
ett effektivt sätt skall kunna hävda politiken, allmänintresset, mot byråkra-
tin. Det måste exempelvis spela någon roll för verkligheten ute i försvaret
vad försvarsutskottet diskuterar och kammaren beslutar, så att vi inte har en
expertkader som i praktiken har makten.
Detta är också ett argument mot de tankar som här förts fram om begräns-
ningar av den tid man får vara exempelvis riksdagsman. Sådana begräns-
ningar får i varje fall inte vara alltför långtgående, eftersom det tar en tid
innan man får den kunskap och kännedom om systemet som krävs för att
man verkligen skall kunna hävda politiken mot byråkratin. Jag anser att
Gudrun Schyman här är inne på ett viktigt problem men att hon möjligen
drar felaktiga slutsatser.
Anf. 57 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Vi är överens om att detta är ett viktigt problem. Jag har
inte dragit några definitiva slutsatser, utan jag har formulerat frågan, som jag
anser att vi måste ta upp till debatt. Man kan emellertid avläsa tendenser
som är oroande.
Man kan också avläsa tendensen att riksdagens arbete, som vi i dag talat
mycket om, ständigt ökar. Vi får mer och mer att göra, det skrivs fler och
fler motioner, och det produceras fler och fler papper av olika slag. Jag är
inte säker på att detta betyder att riksdagens faktiska makt har ökat, utan
jag kan t.o.m. tänka mig att det är precis tvärtom - att det ibland är något
slags kompensatoriskt arbete som pågår under väldigt sena kvällar och
mycket debatterande och som inte står i någon rimlig proportion till verklig-
heten utanför detta hus och till det faktiska inflytande som riksdagen har.
Det var intressant att Lars Leijonborg tog försvarsområdet som exempel.
Försvarsutskottet är väl det utskott som, såvitt jag har förstått, har den
minsta verklighetsanknytningen i sina debatter, om man ser det från för-
svars- och säkerhetspolitisk synpunkt. Vi behöver nu inte gå in i den debat-
ten, men jag kan inte frigöra mig från det faktum att broilerproblemet är
förknippat med den politiska byrkratin. Man stänger så att säga in sig själv
och blir egenproducerande på olika sätt.
Anf. 58 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Det var värdefullt att Gudrun Schyman i sitt inlägg försökte
vända uppmärksamheten från den kraftiga fokuseringen mot det som händer
i den här salen och i det här huset. Sanningen är ju den att vi som riksdagsle-
damöter har ett ansvar för mycket mer än det som sker inom dessa väggar.
Vi skall lära oss vårt område och se hur det fungerar i praktiken. Vi skall lära
oss hur man löser samma frågor i andra länder, osv. Alltsammans detta är
mycket viktigt. Därför är det en bra motvikt till annat som sagts i debatten
här och på andra håll att Gudrun Schyman nu säger att vi i själva verket job-
bar för mycket i det här huset. En allmänt förekommande uppfattning är
annars att vi jobbar alldeles för litet.
Anf. 59 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det var alldeles rätt uppfattat av Lars Leijonborg - jag
tycker att det arbetas ofantligt mycket i det här huset. Men jag är inte säker
på att hela detta ofantliga arbete når utanför huset. Det är det som är proble-
met. Jag anser att vi även i utskotten skulle vara mycket mer aktiva utanför
det här huset, bedriva uppsökande arbete och fara på utskottsresor mer än
vi nu gör. Vi bör med andra ord söka upp problemområden och i större ut-
sträckning diskutera med människor som står mitt uppe i verksamheten.
Vi är överens om detta, Lars Leijonborg, och vi får väl fortsätta diskussio-
nen.
Anf. 60 IAN WACHMEISTER (nyd):
Herr talman! Det tycks vara en gedigen yrkeserfarenhet bakom de perso-
ner som sitter i denna riksdag. Ändå visar statistiken att det finns mycket
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
48
gott om broilers just här i riksdagen - men de är väl på utfodring just nu, kan
jag tro.
Jag vill inte göra reklam för boken ”Krokodilerna”, men det är lustigt att
det här finns en intressant ”timing”. Jag har i boken redovisat en studie som
heter ”Här har du deras liv”. Jag jämför där några politiska förgrundsfigurer,
nämligen Carl Bildt, Bengt Westerberg, Ingvar Carlsson, Bert Karlsson
och - i all blygsamhet - mig själv. Jag satte upp i en tabell hur lång tid dessa
olika personer hade arbetat inom den produktiva sektorn, inom handel osv.
Det blev en del nollor, kan ni förstå! Även för jobb inom den offentliga sek-
torn blev det nollor för de här stora politiska ledarna, medan det för åren
som yrkespolitiker blev förskräckande höga siffror.
Så visst finns det broilers, och de finns just i det politiska systemets topp i
Sverige. Det är det ingenting att snacka om - det kan ni däremot läsa om.
Jag föreslår om igen att man skall maximera antalet mandatperioder.
Gudrun Schyman tar upp frågan om kvinnor i politiken. Man tror kanske
att man kan lösa saker och ting genom att ha fler kvinnor. Det får man gärna
ha - det tycker jag är alla tiders. Det är jättebra, bara man inte inför en kvot.
Det blir inte nödvändigtvis bättre med kvinnor - det har väl Vänsterpartiet
anledning att fundera över just nu.
Demokratin, som det talas om här, hotas av några saker. I dagens samhälle
med dagens media, med dagens kommunikationer, med den struktur vi har
och med de stora maktapparater som står till förfogande menar jag att yrke-
spolitiker är ett hot mot demokratin.
Folkomröstningar skulle kunna rädda demokratin. Det går mycket bra
och är otroligt billigt att genomföra folkomröstningar på lokal nivå och även
på riksplanet. Det kan man inte prata bort längre, när vi har AXE-system
och många andra hjälpmedel.
Personval skulle också bidra till att öka demokratin, liksom en fri radio
och TV - och då menar jag fri.
Detta är saker som handlar om demokratins fortlevnad och inte om
Europa, som man är så rädd för, eller någonting annat.
Var så god, Gudrun Schyman!
Anf. 61 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag får tacka för inbjudan.
Att lan Wachtmeister inte gör reklam för sin bok var väl en lätt under-
drift -jag tycker att boken har kommit med i nästan varenda mening hittills.
Jag tycker att lan Wachtmeister borde kunna dela ut boken gratis, eftersom
den tycks vara så läsvärd för oss andra.
Att jag tar upp frågan om kvinnor i politiken har inte att göra med att det
skulle bli bättre eller sämre i den mening som lan Wachtmeister talar om.
Det har i stället att göra med det faktum att kvinnor är underrepresenterade
i alla församlingar. I de folkvalda församlingarna är underrepresentationen
kanske mindre än i näringslivets olika församlingar. Detta är ett jättestort
problem av det skälet att kvinnors erfarenheter och kunskaper inte tas till
vara.
Jag tycker inte på samma sätt som alla andra kvinnor - kvinnor har också
olika politiska uppfattningar - men jag vill att kvinnors erfarenheter och
kunskaper skall finnas med som en självklarhet. Jag anser att det är en de-
mokratisk fråga hur man ser på detta. Det är inte fråga om huruvida man i
olika politiska partier tycker att det är roligt med kvinnor eller inte - roa oss
kan vi väl göra på andra håll utan att vi har kvotering.
Detta är faktiskt en fråga om demokrati. Vad får det för följder att kvinnor
är så dåligt representerade, även om vi mätt med internationella mått är bra
i det avseendet i den här församlingen? Jo, det får till följd att kvinnors makt
och inflytande minskar. Det får till följd att kvinnor har lägre lön än män,
oavsett utbildning och position, att kvinnor missgynnas i utbildningen och
att kvinnors hälsa försämras. Kvinnors positioner har i dag försämrats. Vi
har fått en hopplös diskussion om organisationen av vård och omsorg, som
är kvinnors stöttepelare för att vi skall kunna utöva våra demokratiska rättig-
heter, finnas med i samhällsdebatten och kombinera ett yrkesliv med föräld-
raskap. Den sektorn skall plötsligt försvinna, och vi skall återgå till någon
form av hembiträdestilivaro.
Den här diskussionen skulle vi inte få om kvinnor var ordentlig represen-
terade i de politiska församlingarna. Detta är en fråga om demokrati. Vi be-
höver utveckla vår demokrati och se till att kvinnor finns med i det politiska
arbetet. Men då måste vi ändra på arbetsformerna så att det blir möjligt även
för kvinnor att delta. Då måste vi sluta med att ha sammanträden på kväl-
larna och ha sådana toppar i arbetet som vi nu har. Det måste vara möjligt
att förena en politisk verksamhet med ett normalt liv, som också innefattar
barn.
Anf. 62 THAGE G PETERSON (s):
Herr talman! Jag delar Gudrun Schymans uppfattning att förtroendeklyf-
tan mellan väljarna och de valda är ett stort demokratiskt problem. Misstron
finns, det kan vi inte bortse från. Många vetenskapliga undersökningar har
också visat detta. Varför det har blivit på detta sätt, måste vi diskutera.
Politik handlar först och främst om förtroende. Om människorna inte har
förtroende för det representativa demokratiska systemet och dess företrä-
dare är detta ingenting annat än ett kristecken i vår demokrati.
Gudrun Schyman tog också upp flera saker som vi inte får sopa under mat-
tan utan som vi måste ta på allvar. Det gällde rekryteringssättet, men också,
det vill jag tillägga, svårigheterna i dag att rekrytera människor till politiskt
arbete. Det gällde även kvinnornas underrepresentation och reella möjlig-
heter att delta i politiskt arbete.
Jag menar att vi politiker själva i många sammanhang måste sätta gränser
för att hävda politikens anseende och integritet och sätta gränser för att
hävda vårt eget anseende och vår egen integritet. Detta är också en fråga
som vi har diskuterat alldeles för litet.
Jag vill peka på ett par ting som aktualiseras efter valet i USA. Vi brukar
ju ofta ta efter sådant som sker i USA. Jag hoppas verkligen att vi kommer
att hålla på uppgörelsen i TV-beredningen, dvs. att inte släppa fältet fritt för
politisk TV-reklam. Att privat köpa TV-plats i en valrörelse är detsamma
som att försöka köpa demokratiska uppdrag. Pengar skall inte få avgöra upp-
drag. Det skulle faktiskt undergräva demokratin och människors respekt för
demokratin.
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställ-
ning och arbets-
former
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 21
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Särskild debatt om
riksdagens ställning
och arbetsformer
50
Vi politiker får inte bli TV-undcrhållningens fångar. Politik handlar om
frågor som människor vill att vi tar allvarligt och seriöst på. Jag har flera
gånger sagt att vi måste visa att politiskt arbete är både intressant och roligt.
Men just för att hävda respekten för politiken, måste vi ha en rågång mellan
politik och larv.
Jag vill till slut tillägga att andra uppdrag vid sidan av riksdagsledamotska-
pet måste anpassas till riksdagsledamotskapct och inte tvärtom. En ledamot
bör inte ta styrelseuppdrag som uppenbart innebär att han eller hon sätter
sig på två stolar. Det går att säga nej till uppdrag. Detta anser jag också vara
en sådan fråga som vi får diskutera i partigrupperna.
Herr talman! Jag skall inte begära ordet igen. Jag vill tacka övriga delta-
gare i debatten för en intressant debatt och för omväxlande och spontana
inlägg.
Anf. 63 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag skall inte heller förlänga debatten. Jag vet att någon re-
dan har gått och att någon är på väg att gå.
Jag tycker också att denna debatt har varit bra. Mycket av det som Thage
G Peterson tog upp är bra frågor. Vi är överens i långa stycken. Frågorna
om politisk TV-rcklam och TV-underhållning är mycket intressanta. Även
frågan om styrelseuppdrag och frågan om storleken på aktieportföljen och
liknande frågor bör diskuteras med större intensitet i den svenska politiska
debatten än vad som hittills har varit fallet.
Jag tror att litet mer bevakning just på detta sätt av politiker i Sverige vore
önskvärt, framför allt att frågorna kommer upp till diskussion, inte på ett
personligt sätt utan på ett principiellt sätt. Alla i denna debatt är ju överens
om att vi skall återskapa ett förtroende mellan folk och folkvalda. Det som
vi som folkvalda kan göra är att dra vårt strå till stacken.
Överläggningen var härmed avslutad.
Justerades protokollet för den 5 november.
Förste vice talmannen anmälde att jordbruksutskottet den 10 november
utsett Margareta Winberg (s) till ny ordförande efter Göran Persson (s).
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1992/93:60 till jordbruksutskottet
1992/93:86 till skatteutskottet
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Motionerna
1992/93:U10 till utrikesutskottet
1992/93:Skl och Sk2 till skatteutskottet
1992/93:119 till utrikesutskottet
1992/93:Ju7 och Ju8 till justitieutskottet
Förste vice talmannen meddelade att justitieutskottets betänkande JuU3,
försvarsutskottets betänkande FöUl, socialutskottets betänkanden SoUl,
SoU2, SoU3 och SoU4, jordbruksutskottets betänkande JoU4 samt närings-
utskottets betänkanden NU1, NU2 och NU3 skulle avgöras i ett samman-
hang efter avslutad debatt.
Vissa behörig-
hetsfrågor m.m.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU3 Rattfylleri.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1992/93:FöUl Vissa räddningstjänstfrågor.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoUl Vissa behörighetsfrågor m.m.
Anf. 64 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! I detta betänkande från socialutskottet behandlas bl.a. ett
stort antal motioner som i huvudsak mynnar ut i en begäran om legitimation
51
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Vissa behörig-
hetsfrågor m. m.
52
för flera olika yrkesgrupper. De flesta yrkandena har återkommit liera
gånger och behandlats här i riksdagen och avslagits.
Motionärerna motiverar sina yrkanden med beskrivningar som rör de ak-
tuella yrkesgrupperna - deras goda kunskaper, deras stora kvalifikationer
och deras yrkesansvar. Men det är emellertid inte kriterier nog för att ge legi-
timation enligt vårt synsätt hittills.
Legitimationens huvudfunktion är att vara en garanti för viss kunskaps-
nivå och för sådana personliga egenskaper hos yrkesutövarna så att allmän-
hetens och myndigheternas förtroende förtjänas. Att legitimation kan dras
in har stor betydelse. Legitimationen skall fylla ett väsentligt informations-
behov för allmänheten, en behövlig varudeklaration. Myndigheterna måste
också kunna lita på yrkesutövarna, t.ex. i fråga om recept och intyg. Det
handlar om yrkesgrupper med ett särskilt ansvar för patienternas säkerhet i
vården.
Vi har intagit en restriktiv hållning när det gäller att vidga kretsen av legiti-
merade yrkesgrupper. Det är inte bara fråga om en fin titel, utan till detta
kommer tillsyn och, som jag sade, även möjlighet att deslegitimera. Det
måste finnas möjlighet till tillsyn och kriterier för deslegitimation.
Nu har vi emellertid i utskottet funnit det motiverat att alla dessa frågor
som återkommer gång på gång, och som rör behörighet och legitimation, får
en samlad parlamentarisk översyn, så att vi kan komma fram till ett bra och
allmänt accepterat förhållningssätt i dessa frågor. Så långt är vi överens.
Majoriteten i utskottet har emellertid i detta läge valt att skilja ut en av
alla dessa yrkesgrupper för ett ställningstagande nu. Det gäller naprapa-
terna. Möjligen sker det därför att det i många motioner begärs att denna
yrkesgrupp skall få legitimation. Men det var onödigt, eftersom utskottet ti-
digare faktiskt har uttalat och givit i uppdrag till regeringen att pröva frågan
om att ge naprapaterna legitimation så fort som tillräckligt vetenskapligt un-
derlag finns.
I februari i år fick Socialstyrelsen i uppdrag att utreda om det föreligger
ett dokumenterat vetenskapligt underlag för att tillstyrka legitimation. So-
cialstyrelsen har nyligen redovisat att ett sådant vetenskapligt underlag inte
finns. Att i det läget genomdriva ett ställningstagande för denna yrkesgrupp
tycker vi är fel. Ett ställningstagande nu kan faktiskt innebära ett nej om
regeringen följer Socialstyrelsens bedömning. Då kommer detta att ställa
naprapaterna utanför. Jag vet inte om motionärerna tycker att det är bra. Jag
tror inte det. Ett ja till att ge naprapaterna legitimation, mot Socialstyrelsen,
innebär naturligtvis en svårighet för naprapaterna att leva med, eftersom So-
cialstyrelsen också är tillsynsmyndighet. Jag tror faktiskt inte att det skulle
gynna det goda samarbete mellan olika grupper inom sjukvården som är av
så stort värde. Naprapaterna är dessutom en förhållandevis ny grupp inom
vårdområdet.
Om man hade velat välja ut en grupp, hade det faktiskt varit mer naturligt
att välja ut arbetsterapeuterna. Frågan om att ge arbetsterapeuterna legiti-
mation har vi tidigare behandlat i utskottet, och vi har varit överens om att
regeringen skulle införa behörighetsföreskrifter för denna grupp. Detta har
inte skett.
I nuläget menar vi att en samlad översyn är att föredra. Det är fel att skilja
ut en enda grupp före alla andra. Det kan också finnas andra möjligheter
än just legitimation för att tillgodose motionärerna. Man kan tänka sig t.ex.
auktorisation.
En samlad översyn är vad vi begär i vår reservation. Herr talman! Jag yr-
kar bifall till vår reservation.
I detta betänkande behandlas också en socialdemokratisk motion där bl.a.
vikten av tillräcklig tillsyn när det gäller privat vård och dess marknadsföring
tagits upp. Under hösten har det visat sig, inte minst i massmedia, att det
faktiskt finns behov av tillsyn inom den privata vården. Och frågan om bris-
ter när det gäller sekretess har uppmärksammats ordentligt.
I motionen tas även en fråga som hör ihop med valfriheten upp. I dag kan
allmänheten inte välja att inte söka t.ex. läkare eller tandläkare som uppre-
pade gånger har tilldelats varning för försumlighet av hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd. Det finns inte tillgång till sådan information. Det upplevs
som en brist. Motionärerna vill att detta särskilt skall ses över.
Nu har vi förstått att tillsynsutredningen har behandlat dessa frågor och
att beredning pågår i regeringskansliet. Med detta har vi låtit oss nöja denna
gång. Men, herr talman, detta är mycket viktiga frågor. Det tycker vi, och
det tycker också utskottet. Vi förväntar oss därför att regeringen snart kom-
mer med förslag. Vi kommer att följa detta område med stort intresse och
med stor vaksamhet.
Anf. 65 LEIF CARLSON (m):
Herr talman! I utskottets betänkande SoUl tas bl.a. upp frågor om tillsyn
över privat vård, över vissa terapier och frågor om skydd för vissa yrkestitlar
som psykolog och psykoterapeut och om en översyn av den tämligen gam-
malmodiga stadgan om enskilda vårdhem.
Detta är, som Ingrid Andersson sade, mycket viktiga frågor. Men de be-
handlas nu i regeringskansliet, och ett enigt utskott menar att frågorna nu
inte skall föregripas. Därför har dessa motioner avstyrkts. Det betyder inte
att frågorna inte uppfattas som viktiga, utan speciellt tillsynen är mycket vik-
tig under en period då man ställer om verksamhet på det sätt som nu sker.
Även frågor om behörighet och legitimation behandlas. Systemet med le-
gitimation och behörighet har i viss mån blivit svårförståeligt. Behörigheter
och legitimationer har tillkommit vid olika tidpunkter och grundats på olika
principer och därigenom fått olika räckvidd och olika innebörd.
Legitimationen skall, precis som det har sagts tidigare, vara en garanti för
kunskaper, för personliga egenskaper och kvalifikationer. Den skall uttrycka
myndighetens förtroende för personen i fråga och på det sättet även vara
vägledande för att allmänheten skall kunna ha förtroende för denna person.
Den skall ge information och i viss mån även understryka att det finns ett
kliniskt och vetenskapligt erkännande och en erfarenhet bakom den legiti-
merades behandlingssätt och dennes principer.
Dessutom finns den legala aspekten. Legitimationen kan dras in, vilket är
mycket viktigt, inte bara när det handlar om fel som är relaterade till kompe-
tensen utan också när det handlar om utnyttjande av den ställning som legiti-
mationen medför för en person. I detta sammanhang kommer intygsskrivan-
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Vissa behörig-
hetsfrågor m. m.
53
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Vissa behörig-
hetsfrågor m. m.
54
det upp, som i vissa fall kanske inte har med den medicinska kompetensen
att göra utan med att personen i fråga utnyttjar sin ställning.
En sammanblandning beträffande behörighet, legitimation, yrkesexamen
och utbildning sker lätt. Därför har utskottet, som sagt, föreslagit att ett sam-
lat grepp skall tas, så att man får en enhetlig bedömning av vad som är legiti-
mationskrav. Detta skall samordnas och vägas mot behovet av yrkesexamen,
utbildning och kompetensbevis - legitimationen är kanske inte den rätta
auktorisationsformen. Den legala aspekten på indragningsmöjligheter av
skäl som inte direkt har att göra med kompetensen bidrar, som också har
sagts här, till att legitimationen inte kan devalveras till att omfatta alla på
områden där behörighet av något slag behövs eller där man anser att kompe-
tens behöver anges.
En översyn av den här komplicerade frågan bör göras under parlamenta-
risk medverkan, och här är utskottet enigt.
Men det finns en grupp om vilken majoriteten här har en annan uppfatt-
ning. Det gäller naprapaterna. Varje år har motionärer från alla partier -
det handlar om åtminstone sju åtta motionärer - väckt motioner om nämnda
grupp. Man har tagit in det ena underlaget efter det andra och berett ären-
det. Dessutom har det varit upprepade utskottsbehandlingar under årens
lopp. Redan i socialutskottets betänkande 1988/89:23 uttalade utskottet ”att
regeringen så snart det föreligger ett tillräckligt underlag för ställningsta-
gande beträffande naprapaterna, bör pröva frågan om deras legitimation”.
Detta gav riksdagen regeringen till känna.
Slutligen måste det konstateras att man inte bara kan ta in nya uppgifter
och underlag och göra nya utredningar. Till slut måste man säga: Nu har vi
det här underlaget. Det är omfattande och kan inte väntas tillföra något spe-
ciellt nytt att inhämta ytterligare synpunkter på. Därför måste vi fatta beslut
utifrån det underlag som finns.
Majoriteten har därför sagt att vi är i den situationen när det gäller napra-
paterna att vi bör fullgöra vad som tidigare har sagts här. Det gäller alltså att
begära att regeringen nu tar ställning utifrån det underlag som finns. Några
nya radikala synpunkter väntas inte. Därför menar jag att vi nu kan gå till
beslut om naprapaterna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vationen och meningsyttringen.
Anf. 66 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Det tyder en smula på uppgivenhet när man väljer ut en
grupp för legitimation bara därför att det har förekommit så många motio-
ner. Man har gett Socialstyrelsen uppdraget att ta fram uppgifter om huru-
vida det finns ett vetenskapligt underlag som motiverar legitimation. Social-
styrelsen säger att något sådant inte finns.
Ändå väljer man att säga att det här måste till ett ställningstagande. Det
synes mig en aning lättvindigt. Jag undrar: Kommer majoriteten att göra
samma ställningstagande om det finns återkommande motioner angående
socionomer, arbetsterapeuter, dietister och kuratorer? T.o.m. fotterapeuter
nämns i de här motionerna.
Jag har litet svårt att svälja nämnda motivering när det gäller att välja ut
en grupp och låta många andra vänta som sedan länge är etablerade inom
sjukvården. Naprapaterna åtnjuter faktiskt allmänhetens förtroende, och de
sysslar väldigt mycket med idrottsskador. Vidare har de en mycket enhetlig
utbildning. Det finns inte en möjlighet att missta sig i det avseendet. De som
kallar sig naprapater har utbildats på den skola som finns här i Stockholm.
Mot bakgrund av de kriterier för legitimation som funnits och som vi har
använt oss av när det gällt legitimering av andra yrkesgrupper har jag väldigt
svårt att förstå resonemanget här.
Det skulle vara mycket intressant att få ytterligare en förklaring till att
man gjort just nämnda urval i stället för att välja ut andra etablerade grupper
inom sjukvården. Jag tror att man inom de här andra grupperna tycker att
det vore mycket intressant att få besked på den punkten.
Anf. 67 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Självfallet är det inte antalet motioner som varit avgörande.
I stället är det så, att motionerna har lett till en behandling av ämnet och till
ett inhämtande av underlag. Detta har haft betydelse. Samtidigt har man
också gett en mycket närbesläktad grupp, kiropraktorerna, legitimation.
Det gör att det egentligen inte finns några logiska skäl att skilja på dessa
grupper.
Jag tycker att Ingrid Anderssons uppräkning var mycket bra när det gäller
de skäl som talar för att legitimation bör vara för handen. Hon nämnde ju
det förtroende som naprapaterna åtnjuter, vilken utbildning dessa har osv.
Jag anser dock att det finns en skillnad här jämfört med andra grupper.
Därför måste man kunna säga att det nu finns ett underlag som är tillräckligt
väl belyst och att beslut därför bör kunna fattas.
Anf. 68 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! En sak saknas fortfarande enligt Socialstyrelsen, nämligen
den vetenskapliga dokumentationen. Hur skall man då kunna utöva tillsyn,
och vad är det för kriterier som skall gälla beträffande legitimationen? Det
finns fler frågor som förtjänar att noga beaktas.
Jag tror att naprapaterna faktiskt skulle tjäna på att de blev bedömda i
samband med bedömningen av andra yrkesgrupper. Man kan t.ex. fundera
över om det finns andra möjligheter än just legitimationen. Jag har ju talat
om auktorisationen som ett alternativ. Socialstyrelsen har anfört flera andra
skäl till att det kan finnas tvivel när det gäller att just nu införa nya grupper
för legitimering. Organisationen inom sjukvården t.ex. är stadd i en stor om-
vandling. Inte minst ekonomiska ställningstaganden behövs.
En samlad bedömning av alla yrkesgrupper är verkligen enligt vår uppfatt-
ning att föredra. Jag kan inte acceptera de litet svepande skäl som angetts -
t.ex. att det har förekommit många motioner och att frågan behandlats
många gånger. Så var det också när det gällde kiropraktorerna. Men det är
faktiskt inte jämförbara grupper. Frågan om kiropraktorernas förhållanden
behandlades väldigt länge. Man sökte vetenskapligt underlag, och ett sådant
kom i slutänden. Men det fanns också ett väldigt stort behov av legitimation
från allmänhetens sida. Människor ville vara förvissade om att en viss kiro-
praktor hade lång och gedigen utbildning. Utbildningsmässigt fanns nämli-
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Vissa behörig-
hetsfrågor m. m.
55
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Vissa behörig-
hetsfrågor m.m.
56
gen allt - från en utbildning som omfattade några veckor till en seriös utbild-
ning som omfattade flera år. Det var den stora skillnaden och det avgörande
skälet till att kiropraktorerna legitimerades.
Sedan vill jag säga att jag tror att vi kan hålla på länge med diskussioner
om huruvida metoderna är jämförbara. I varje fall anser inte professionen
att de är det. Utbildningen varierar. Dessutom finns det olika benämningar.
Anf. 69 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Vi kan ha olika uppfattning om detta. Jag tycker nog att det
vetenskapliga underlaget för kiropraktorernas verksamhet liknar det som
gäller för naprapaterna.
Vill man vara elak, kan man säga: Inom hela den medicinska vetenskapen
är det vetenskapliga underlaget för väldigt många behandlingar egentligen
mycket svagt. I vissa fall är det obefintligt. Det hela bygger mycket på erfa-
renhet - och här finns erfarenhet.
När det gäller införandet av legitimation för en grupp och ett behandlings-
sätt tycker jag inte att man får bygga på skälet att det finns personer med
dålig utbildning.
Här har vi en grupp som har en enhetlig och bra utbildning. Jag tycker
snarare att det utgör ett skäl för att det är lätt att skilja ut denna grupp.
Ingrid Andersson har sagt att hon inte ändrar sin uppfattning om att det
här rör sig om ett särfall, där det finns ett underlag. Beslut bör därför kunna
fattas. Regeringen bör alltså kunna gå till beslut i frågan.
Förste vice talmannen anmälde att Ingrid Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 70 PER STENMARCK (m):
Herr talman! Sedan ett antal år tillbaka är det så, att det under den all-
männa motionstiden väcks allt fler motioner om legitimation för olika grup-
per inom sjukvården. Det beror förmodligen på att vi politiker är som folk i
allmänhet. Vi har våra skavanker i form av dåliga ryggar, besvär i nackmus-
kler och fötter osv. Även om vi själva är lyckliga nog att inte drabbas av så-
dant, har vi kanske släktingar och vänner som länge har klagat och som så
småningom har kommit i kontakt med en naprapat, kiropraktor, fotterapeut
e.d.
Så har man fått den hjälp som den s.k. skolmedicinen kanske under decen-
nier har misslyckats med att ge.
Sedan har man här i riksdagen börjat verka för att också dessa grupper
skall få ett erkännande, en legitimation - både som ett samhällserkännande
och som ett sätt att uppnå den garanti som en legitimation alltid innebär.
För några år sedan fick, som det uttrycks i riksdagens beslut, ”vissa kiro-
praktorer” legitimation. Med det begreppet menades sådana kiropraktorer
som verkligen hade fått en fullvärdig utbildning. Det normala var att de ut-
bildats utomlands.
Jag tror att det är viktigt att vi har klart för oss att en av de viktigaste beve-
kelsegrunderna för en legitimation är att man därigenom sållar agnarna från
vetet. Bara de som är kvalificerade skall ha legitimation. Både Ingrid An-
dersson och Leif Carlson har utförligt gett uttryck för detta i debatten. Där-
för är det förmodligen ett riktigt ställningstagande som socialutskottet gör
när det kräver en samlad översyn under parlamentarisk medverkan för en
lång rad olika yrkesgrupper som önskar just den här legitimationen.
Men det finns också en grupp som redan är utredd, som åtskilliga gånger
har diskuterats i olika betänkanden från socialutskottet och vars metoder har
visat sig fungera.
Det gäller yrkesgruppen naprapater. Bakom kravet på legitimation för
naprapater står representanter för samtliga partier här i riksdagen.
Många av ossvar tveksamma redan när denna grupp ställdes åt sidan, sam-
tidigt som den betydligt mindre gruppen av kiropraktorer fick legitimation.
Det är därför glädjande att utskottet nu genom ett s.k. tillkännagivande till
regeringen säger att ”regeringen nu bör ta ställning till frågan om naprapater
skall kunna legitimeras”.
Naprapati är en gren inom den s.k. manuella medicinen. Naprapater är
specialiserade på rörelseapparatens sjukdomar. Det gäller ryggar, leder och
muskler.
Utbildningen till naprapat är lång och omfattande. Det krävs heltidsstu-
dier under fyra år vid högskola här i Stockholm. I dag är ca 400 naprapater
yrkesverksamma, med spridning över hela landet.
Alternativmedicinkommittén genomdrev i ett delbetänkande att gruppen
Doctors of Chiropractic skulle få legitimation. Ett av de avgörande skälen
till legitimationen var behovet av en varudeklaration.
Detta behov ansåg man dock inte föreligga för naprapater. I stället sade
man att ”utbildningen i sig ger tillräcklig information om kompetensen, var-
för en legitimation egentligen bara skulle bli en bekräftelse på samma sak”.
Årligen utförs ca 1 miljon behandlingar av naprapater. Det motsvarar
ungefär 200 000 patienter. Dessutom är de drabbade snabbt tillbaka i pro-
duktionen, vilket besparar samhället stora kostnader.
Verksamheten har nu en sådan omfattning att den bör föras in under sam-
hällets tillsyn, inte minst som en säkerhet för patienten.
Herr talman! Bara några ord om en annan del av detta betänkande.
Det är utomordentligt glädjande att socialutskottet nu också menar att det
är nödvändigt med en förändring av den stadga som reglerar verksamheten
för enskilda vårdhem. Alltför länge har denna stadga lagt hinder i vägen för
en positiv utveckling av denna verksamhet och därmed inneburit att vi fak-
tiskt inte har tillåtit alla goda krafter att hjälpas åt när det gäller att komma
till rätta med en svår situation.
Stadgan om enskilda vårdhem ändrades senast 1982. Den innehåller be-
stämmelser om tillsyn och kontroll av enskilda inrättningar inom sjukvår-
dens och socialtjänstens områden.
Sådana måste naturligtvis i viss utsträckning finnas. Men när reglerna i
stället fungerar på ett hämmande sätt uppnås inte syftet med dem.
Med hänsyn till de förändringar som nyligen genomförts när det gäller an-
svaret för vård och omsorg av de äldre är det angeläget med snara föränd-
ringar.
Bo Arvidson och jag har motionerat i ärendet. Vi ser det både som en
rättvisefråga och som en fråga om valfrihet i vården att enskilda vårdhem får
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Vissa behörig-
hetsfrågor m.m.
57
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Socialtjänst
58
ta emot samma patientgrupper som de värdhem får ta emot som drivs av
kommuner, under förutsättning att de uppfyller de krav som ställs pä kom-
munernas vårdhem för motsvarande patientgrupper.
Det är en sådan förändring som vi nu räknar med skall bli följden av social-
utskottets, i den här delen, enhälliga ställningstagande.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till socialutskottets hemställan i be-
tänkandet i dess helhet.
Anf. 71 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! Per Stenmarck höll ett långt anförande som handlade om
naprapaterna, att de är mycket väl sedda av allmänheten och att de utför ett
gott arbete. Jag skulle kunna säga ungefär samma sak om arbetsterapeuter.
De har ett självständigt ansvar för sin verksamhet, både när det gäller ut-
redning och behandling. Arbetsterapeuternas insatser har stor betydelse för
människors liv och hälsa. Numera finns många arbetsterapeuter som är verk-
samma inom olika driftformer. Många arbetar fortfarande på tidigare sätt,
men allt fler arbetar i självständiga resultatenheter inom offentlig vård, både
i landsting och i kommuner.
Mot den bakgrunden kan jag finna lika stora skäl för att legitimera arbets-
terapeuter. Jag tycker fortfarande att det är fel att man har brutit ut just nap-
rapaterna. De har redan i dag möjlighet att arbeta. De är inte motarbetade
på något sätt. Legitimationen verkar mera vara en slags belöning, en slags
marknadsföringsdetalj. Vi har varit överens om att det är fler kriterier än sä
som gäller för att man skall få legitimation.
Det måste också finnas möjligheter för Socialstyrelsen att utöva den tillsyn
som det sägs behövs här. Efter vilka kriterier skall man göra det, om man
inte har funnit någon vetenskaplig dokumentation eller kan bygga på beprö-
vad erfarenhet? Jag tror nog att den här frågan förtjänar att utredas en liten
bit till. Den borde ha fogats in i den samlade översynen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU2 Socialtjänst.
Anf. 72 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Med motionen om projekt Samhällsnyttan ville jag väcka
debatt om hur de sociala funktionerna skall fungera i ett framtida samhälle,
där det ingår både värme och hjärta. Det stålbad som nu kommer i vårt sam-
hälle gör att vi måste tänka om. Industrin, som skall ge arbete och välstånd,
står inför en stor kris som just har börjat genom att 200 000 industrijobb hit-
tills har försvunnit. Av de signaler man kan se kommer det att bli fler.
Den traditionella tolkningen av välstånd bland våra medborgare håller på
att förändras. Företrädarna däremot, som biter sig fast i föråldrade regelsys-
tem, kommer att bli överkörda av verkligheten. Sverige kommer inte att ha
ekonomiska resurser att fördela till alla som kräver det. Vi måste finna nya
kreativa lösningar. Frivillighet och idealitet måste få plats i den sociala politi-
ken på ett för alla parter acceptabelt sätt.
Jag har talat med många ute i samhället som är drabbade på ett eller annat
sätt om just projekt Samhällsnyttan. Jag har förstått att det här är en viktig
punkt i deras liv. De upplever den förändring som nu sker som oerhört krän-
kande i många fall. Dessutom är de förundrade över att just de är drabbade.
Vi måste alltså försöka hitta lösningar som inte blir alltför urvattnade, men
som ändå kan genomföras politiskt.
Jag har av tidningsreportage förstått att även regeringen funderar i dessa
banor numera. Det gläder mig. Samtidigt kan jag konstatera att den motion
som jag har lagt fram har avstyrkts. Det förekommer litet olika signaler. Men
det pågår en process.
Meningen med Samhällsnyttan är att arbete som annars inte skulle bli ut-
fört skall kunna organiseras i en frivillig verksamhet, så att man uppnår posi-
tiva resultat, liknande dem som Hallstahammarmodellen ger. Det finns näm-
ligen en tendens att vi i dag inte beaktar de negativa känslor som Sveriges
förmånstagare får av att passivt motta bidrag av alla de former.
Jag hoppas att nu gällande uppfattningar här i riksdagen om att särintres-
sena skall styra kommer att förändras. Vi måste låta medborgarnas känslor
och sunda förnuft styra oss. Vi får alltså låta de uppfattningar som gäller ute
i samhället slå igenom. Det är på det sättet vi får en förändring i det politiker-
förakt som det talades om tidigare i dag. Det behöver inte finnas något politi-
kerförakt om politikerna gör som en majoritet av medborgarna önskar och
lyssnar på dem. Men hittills har särintressen haft för stora möjligheter i
denna församling.
Låt alltså passiva bidragstagare hjälpa människor som behöver hjälp. Be-
hovet finns bl.a. i form av barntillsyn på oregelbundna tider, besök hos en-
samma åldringar, kontakt med personer som riskerar att bli utslagna vid in-
förandet av en fri alkoholpolitik, kontakt med handikappade som behöver
hjälp med matinköp och tillagning, vuxenkontakt med vissa ungdomar, kon-
takt med ensamma som behöver aktiveras, områdesservice i glesbygd, utfö-
rande av enkel miljövård och landskapsvård.
Hos oss alla finns en inneboende kraft att vilja göra rätt för sig i samhället.
Låt oss ta vara på de resurserna. Många av de nuvarande passiva bidragsmot-
tagarna kan utföra en samhällsnyttig verksamhet. Med deras kunskap, erfa-
renhet och kreativitet kan vi starta ett projekt Samhällsnyttan.
Det är hög tid för en positiv utveckling och förändrade attityder när det
gäller våra bidragssystem. Människor som förlorar sin plats i tillvaron mår
psykiskt dåligt. Samtidigt finns det i Sverige ett stort hjälpbehov som inte
klaras av. Samhällsnyttan skulle kunna bli en början till detta.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation.
Anf. 73 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Beträffande reservationen vill jag börja med att betona att
det finns både värme och hjärta i socialutskottet. Att vi har avstyrkt den här
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Socialtjänst
59
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Socialtjänst
motionen beror på, vilket framgår av betänkandet, att vi har hänvisat till
Socialtjänstkommittén, som har att se över hela socialtjänstens område för
att se vad man kan behöva förändra där. Dessutom vill jag gärna påpeka att
mycket av det som tas upp i motionen kommer att förverkligas inom arbets-
marknadspolitikens område. Om det sedan kallas Samhällsnyttan eller inte
är mindre intressant.
Den fråga som jag särskilt tänkte ta upp, herr talman, gäller mom. 16. Det
är en fråga om översyn av de prostituerades situation. Den tas upp i en mo-
tion av Margareta Viklund, m.fl.
Detta är en gammal välbekant fråga för socialutskottet. Vi har åtskilliga
gånger, vilket också framgår av betänkandet, i yttranden till justitieutskottet
understrukit i vilken utomordenligt utsatt situation de prostituerade är. Det
har t.o.m. gjorts ett tillkännagivande till regeringen om att det behövs socialt
stödjande verksamhet i det här fallet.
Just nu nöjde vi oss med att hänvisa till vårt nyinrättade folkhälsoinstitut.
Vi tyckte att det var rimligt att man där fick en chans att förverkliga sitt pro-
gram, som går ut på att man skall ta sig an utsatta kvinnors situation.
Nu har det inträffat att justitieutskottet å sin sida har kommit fram till att
det behövs en sådan översyn. Det har man gjort utan den kontakt med so-
cialutskottet som formellt borde ha tagits, eftersom detta i hög grad berör
det sociala området.
Det är naturligtvis inte bra att riksdagen med bara någon veckas mellan-
rum fattar två beslut i samma fråga, beslut som alltså går på tvärs med var-
andra. Det finns heller ingen anledning, eftersom jag utgår ifrån att vi fortfa-
rande i grunden har samma uppfattning. Nu är utskotten överens om att
detta lilla misstag skall rättas till.
Därför, herr talman, yrkar jag återremiss av den fråga som tas upp under
mom. 16 och i övrigt bifall till utskottets hemställan.
Anf. 74 KENT CARLSSON (s):
Herr talman! Jag kan bekräfta det som Rosa Östh just nämnde, att justi-
tieutskottet har behandlat frågan och att den kommer att tas upp till förnyad
prövning för att riksdagen inte skall fatta två olika beslut inom loppet av två
veckor.
Men det är inte därför jag har begärt ordet. Det gäller ett par andra motio-
ner som socialutskottet avstyrker. Det är motionerna So272 och L416. Det är
socialdemokratiska motioner bägge två och de behandlar de homosexuellas
situation.
Motionerna avstyrks på ett ganska traditionellt sett av utskottet. Man av-
styrker de förslag som motionerna för fram, om att man skall göra en över-
syn av diskriminering av homosexuella både i lagstiftfning och i andra regler,
genom att hänvisa till utredningen om registrerat partnerskap. Den behand-
lar delvis frågor som rör homosexuell diskriminering, men den tar definitivt
inte upp alla de olika sammanhang där homosexuella blir diskriminerade.
Det är märkligt, herr talman, hur i betänkande efter betänkande i denna
kammare de mest besynnerliga frågor som rör homosexuella hänvisas till
den här stackars utredningen om registrerat partnerskap. Jag tror att det är
60
dags att döpa om den till soptunnan. Dit förpassas alla de frågor om homo-
sexuella som riksdagen tycker att det är knepigt att ta i.
Man hänvisar också till att Socialstyrelsen, efter regeringsbeslut 1987, fick
det övergripande ansvaret för att sköta informationsverksamhet och sam-
ordna samhällets insatser vad gäller homosexuella. Socialstyrelsen har gjort
en del positiva saker, bl.a. givit ut en skrift om homosexuellas rättigheter och
lagt förslag om en lag om registrerat partnerskap.
Men det finns också mycket som är negativt. Det händer inte speciellt
mycket i dag. Det arbete som referensgruppen gör, som Socialstyrelsen har
tillsatt tillsammans med organisationer för homosexuella, går på sparlåga.
De initiativ som har tagits från organisationernas sida passas vidare. Jag
tycker att det är fegt att gömma sig bakom utredningen och Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen tar i anspråk 5 % av en heltidstjänst för att bevaka dessa frå-
gor, och det är alldeles för litet.
Jag skulle vilja ställa ett par frågor till utskottets företrädare. Varken ut-
redningen om registrerat partnerskap eller Socialstyrelsens arbete tar upp de
frågor som jag har väckt i motion So272 och som Maj-Lis Lööw och andra
motionärer väckt i motion L416. Det gäller frågor om pensionsregler, där det
finns diskriminerande inslag. Det gäller bostadsbidragen, där homosexuella
sambor diskrimineras. Det gäller skydd till AMU-elever vid skada. Det gäl-
ler familjebidrag. Det gäller föräldrapenning vid vård av sjukt barn där det
finns två homosexuella sambor. Det gäller hets mot folkgrupp. Det gäller
inseminationslagen, adoptionslagen, skyddet för organisationer för homo-
sexuella och deras rätt att förhyra lokaler och att annonsera om sin verksam-
het. Det gäller också - tyvärr, även om det är 1992 - regler som kraftfullt kan
stoppa avskedande på grund av homosexualitet. De utredningar som utskot-
tet hänvisar till berör inte dessa frågor.
Hur kommer dessa frågor, där det finns en klar och uppenbar diskrimine-
ring av homosexuella, att tas upp i den beslutande processen? Vore det inte
rimligt att se över dessa frågor i en speciell utredning?
Anf. 75 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Först vill jag bestrida att partnerskapsutredningen skulle
fungera som en soptunna. Så är det naturligtvis inte.
Det är riktigt som Kent Carlsson säger att inte alla de frågor som tas upp
i motionen finns med i direktiven till utredningen. Men dock törs jag påstå,
eftersom jag är ledamot i utredningen, att flertalet av frågorna aktualiseras i
utredningen. Om man finner att dessa frågor inte tillgodoses med det direkta
uppdrag som utredningen har fått, är jag övertygad om att frågorna kommer
att aktualiseras på annat sätt.
Det här är inte något försök att skjuta ifrån sig frågorna. Jag håller verkli-
gen med om att det är angeläget att göra en översyn så att en grupp inte
utsätts för diskriminering.
Kent Carlsson har naturligtvis upptäckt att det är ett enigt utskott som står
bakom avslagsyrkandet.
Anf. 76 KENT CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är beklagligt att det är ett enigt utskott som
står bakom förslaget till beslut.
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Socialtjänst
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Socialtjänst
Precis som Rosa Östh säger tar inte denna utredning upp alla de frågor
jag räknade upp i mitt anförande. En rad av de frågorna kommer inte till
utredning. Då får man dock väcka dem på annat sätt. Det är precis vad jag,
Ulrica Messing, Maj-Lis Lööw och andra har gjort. Vi har väckt frågan i riks-
dagen. Här vill alltså utskottet att de kraven skall avslås.
De som sitter i partnerskapsutredningen kanske inte uppfattar sig som en
soptunna. Men i alla de betänkanden som har varit uppe till debatt i kamma-
ren i höst och i våras hänvisas ständigt och jämt till denna stackars utredning.
Utredningen skall se över äktenskapliga verkningar av ett registrerat part-
nerskap och frågor som hör samman med det. De frågor som jag har lyft
fram ligger till stor del utanför detta komplex. Det vore intressant att få höra
Rosa Östh säga hur de frågorna skall tas upp till behandling om det inte sker
via motioner väckta av ledamöterna.
Det är beklämmande att på detta sätt skjuta på sådana viktiga frågor som
rör diskriminering av en stor grupp människor i Sverige. Det här har gjorts
under många år, och man har alltid hittat en förevändning i en utredning
eller något liknande för att slippa ta itu med de knepiga frågorna. Det är
dags att få slut på detta. Det är därför jag tycker att socialutskottets enhälliga
uppfattning är felaktig.
Jag tänkter inte lägga fram något yrkande i dag, eftersom jag inseratt möj-
ligheterna att få igenom det vid en votering är små. Men jag vill peka på
problemet, nämligen att den typen av frågor klarar vi inte att diskutera och
fatta beslut om i riksdagen.
Anf. 77 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att Kent Carlsson naturligtvis skall fortsätta att
väcka motioner så länge han känner att det finns behov för det. Motionerna
i sig fyller ju en uppgift, nämligen att väcka debatt.
Jag skulle vilja rekommendera Kent Carlsson att vänta och avvakta den
”stackars” utredningens betänkande. Många av de frågor som Kent Carlsson
har räknat upp här tas faktiskt upp och behandlas i utredningen. Det har
t.o.m. diskuterats om det finns något annat sätt att tillgodose kraven på
dessa punkter än genom ett registrerat partnerskap.
Anf. 78 KENT CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har svårt att se på vilket sätt som utredningen om regi-
strerat partnerskap skall komma in på frågor om organisationer för homo-
sexuella och deras rätt att hyra lokaler och annonsera. Jag vet inte vad det
har med registrerat partnerskap att göra. Det gäller också inseminationslag,
adoptionslag och sådant som rör arbetsmarknaden. I dagarna var det ett fall
med en man som blev avskedad på grund av sin homosexualitet. Inte heller
sådana frågor sysslar utredningen med. Det är därför det finns ett behov av
en speciell utredning. Det behöver inte vara en stor parlamentarisk utred-
ning, men åtminstone någon bör se över frågorna och lägga fram förslag som
sedan kan behandlas i riksdagen. Utskottet föreslår i dag ett nej till något
sådant. Jag tycker att det är märkligt.
Dessa frågor har varit uppe till debatt under många år. Men med ungefär
62
samma motiveringar som Rosa Östh och utskottet nämner här har de avfär-
dats. Problemen kvarstår.
Riksdagen skulle kunna ge en signal till regeringen om att tillsätta en ut-
redning. Efter det att utredningen har fullgjort sitt arbete får de olika parti-
erna ta ställning i de enskilda frågorna om huruvida det skall bli en ändring
i lagstiftningen. Då blir det en rak och öppen debatt. I dag göms debatten
undan. Jag tror att det beror på att homosexualitet är känsligt även för riks-
dagens ledamöter.
Anf. 79 LENNART HEDQUIST (m):
Herr talman! Detta betänkande innehåller bl.a. ett förslag om ett tillkän-
nagivande till regeringen om familjerådgivning. Det föreslås i mom. 3 med
anledning av ett antal väckta motioner. Jag skall något kommentera denna
fråga.
Familjerådgivning är säkert en bra verksamhet. Med hjälp av den kan
många familjekonflikter förebyggas eller hanteras och familjens ställning
stärkas. I många kommuner och/eller landsting kan säkert vad som satsas på
en bra familjerådgivning även rent ekonomiskt återvinnas t.ex. genom lägre
socialbidragskostnader än vad som annars skulle falla ut.
Förutsättningarna för att bedriva en kommunal eller landstingskommunal
rådgivning är emellertid på detta område, liksom i många andra samman-
hang, olika i olika kommuner. Det vore orimligt att med en styrande lagstift-
ning föreskriva för de enskilda kommunerna hur de skall agera beträffande
familjerådgivningsverksamhet. Det fungerar bra på många håll utan kom-
munala insatser.
Nu talas det ofta i den politiska debatten om subsidiaritet, dvs. att beslut
skall fattas på lägsta möjliga effektiva nivå. Just företrädare för kds brukar
åberopa den principen. Därför är det förvånande att några kds-motionärer
har förespråkat en tvingande lagstiftning för kommunerna i stället för att låta
kommunerna själva besluta om hur denna service bäst tillgodoses.
Till detta kommer den finansieringsprincip som riksdagen nyligen fattade
beslut om i samband med omläggningen av statsbidragen till kommuner och
landsting. Om staten skall föreskriva att kommunerna skall satsa ytterligare
resurser på ett område skall pengar för detta också skickas med beslutet.
I tider när vi ser över de statliga utgifterna borde det mest näraliggande
inte vara att besluta om nya statliga utgifter. Även detta talar för att kommu-
ner och landsting bör få hantera familjerådgivningen på ett situationsanpas-
sat och självständigt sätt. Däremot kan Socialstyrelsen medverka till att goda
idéer på detta område sprids. Staten skulle på detta sätt stödja det metodut-
vecklingsarbete på detta område som bedrivs av kommuner och kyrkor, fri-
kyrkor samt ideella och privata organisationer. De senare gör faktiskt också
en viktig insats inom familjerådgivningen.
Herr talman! Jag har inget yrkande. Jag har med detta inlägg närmast ve-
lat ange hur jag tycker att det är rimligt att regeringen så småningom hante-
rar frågan. Regeringen skall ju redovisa ärendet med anledning av det till-
kännagivande som riksdagen strax kommer att fatta beslut om. Jag vill sär-
skilt markera att en för kommunerna tvingande lagstiftning är olämplig ut-
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Socialtjänst
63
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Socialtjänst
ifrån en rad aspekter, särskilt efter de förändrade relationer mellan stat och
kommun som vi i denna kammare beslöt om så sent som i juni i år.
Anf. 80 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Jag vet inte om jag egentligen behöver gå i polemik med
Lennart Hedquist. Jag har precis samma uppfattning som han om att man
nu skall vara ytterst restriktiv med för kommunerna tvingande lagstiftning.
I varje fall skall man inte påföra kommunerna några uppgifter utan att man
skickar med medel.
Frågan har aktualiserats därför att vi i åratal - så länge jag har varit med i
utskottet, dvs. ända sedan 1982 - har kunnat konstatera att denna angelägna
verksamhet inte fungerar på de flesta håll. Det är därför som Socialstyrelsen
har fått i uppdrag att se över detta. Regeringen skall i sin tur ta till sig utred-
ningsresultatet och se vad man kan göra åt problemet. Men utskottet föreslår
inte att detta arbete skall resultera i en tvingande lagstiftning utan statliga
medel till kommunerna.
Anf. 81 LENNART HEDQUIST (m):
Herr talman! Det är utomordentligt att vi har denna lilla diskussion, efter-
som det föreslagna tillkännagivandet naturligtvis kan tolkas på litet olika
sätt. Bakom detta ligger dock motioner där det talas om lagstiftning. Det är
då angeläget att regeringen när den så småningom tolkar riksdagsbeslutet
också har klart för sig att det inte är avsikten att man skall gå ifrån de princi-
per som riksdagen fattade beslut om så sent som i juni i år. Det innebär att
riksdagen på så få områden som möjligt skall gå in och detaljreglera den
verksamhet som bedrivs av kommuner och landsting. Jag tycker därför att
Rosa Ösths klarläggande var bra.
Anf. 82 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Jag utgår från att protokollet från denna riksdagsdebatt
kommer att ligga till grund för regeringens beslut i denna fråga.
Anf. 83 JERZY EINHORN (kds):
Herr talman! Jag delar Lennart Hedquists bedömning att vi skall vara
mycket restriktiva och helst inte genom lagstiftning göra några ingrepp i
kommunernas verksamhet. Men man kan enligt min mening läsa socialut-
skottets förslag till tillkännagivande bara på ett enda sätt: Regeringen skall
snarast återkomma till riksdagen med förslag till hur man skall få det att fun-
gera, gärna med bevarande av subsidiaritetsprincipen.
Faktum är att socialutskottet anser att familjerådgivning har ett stort
värde, och det behovet har inte blivit väl tillgodosett. På något sätt måste
riksdagen försöka agera för att detta stora och viktiga behov skall tillgodo-
ses. Om det på något sätt skulle komma att strida mot subsidiaritetsprincipen
är, enligt vad vi kommit fram till, för tidigt att säga. Jag tycker att Lennart
Hedquist något föregriper både regeringens och riksdagens ställningsta-
gande i denna fråga.
64
Anf. 84 LENNART HEDQUIST (m):
Herr talman! Det inlägg som Jerzy Einhorn kom med nu är tillfredsstäl-
lande. Det visar att det inte är något förstahandsalternativ att gå in med lag-
stiftning. Vad det handlar om är att regeringen skall redovisa det pågående
arbetet i detta ärende till riksdagen.
Jag vill gärna ta upp denna diskussion. Det finns en tendens till att man på
område efter område nu ropar på lagstiftning. Det har talats om biblioteks-
lag, och man har i olika sammanhang talat om hur detaljerad en eventuell
barnomsorgslag skall vara, och det finns också andra lagstiftningsförslag.
Man kan även finna motionsförlag om en lagstiftning om familjerådgiv-
ningen riktad mot kommunerna.
Det är oerhört viktigt att vi kan hålla oss till de spelregler som riksdagen
fastställde i juni och inte föra fram tillkännagivanden som kan ges en sådan
tolkning. Men efter Rosa Ösths och Jerzy Einhorns inlägg är jag delvis lug-
nad.
Anf. 85 JERZY EINHORN (kds):
Herr talman! För att det inte skall missförstås vill jag tillägga att man inte
skall utesluta möjligheten att man tvingas till att lagstifta i vissa frågor. Men
jag delar Lennart Hedquists uppfattning att detta inte är den bästa lösningen
utan att man bör finna andra lösningar för att det viktiga behovet av en
fungerande familjerådgivning skall bli tillgodosett. Jag tror att vi är överens
i sak.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU3 Allmänna arvsfonden (skr. 1991/92:136).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU4 Familjehemsvård för barn och ungdom (förs. 1991/92:21).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Socialtjänst
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 21
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Jakt och
viltvård
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU4 Jakt och viltvård.
Anf. 86 INGE CARLSSON (s):
Herr talman! I jordbruksutskottets betänkande 4 behandlas jakt och vilt-
vård. Jag vill inledningsvis yrka bifall till den socialdemokratiska reservatio-
nen nr 1, som handlar om prisutvecklingen på jakträttsupplåtelse m.m.
När riksdagen för några år sedan antog en ny jaktlag slogs vissa mål fast
för samhällets framtida jakt-och viltvårdspolitik, och i fråga om några av
dem har man tagit fasta på just folkrörelseengagemanget och jaktens sociala
betydelse.
Jakten är en betydelsefull folkrörelse i vårt land. Mellan 300 000 och
400 000 människor jagar mer eller mindre regelbundet. Det samhällsekono-
miska värdet av jakten är betydande. Viktigt är också det engagemang som
många i små eller större orter i vårt avlånga land känner, och där i stort sett
alla boende blir involverade på ett eller annat sätt när det är älgjakt. För
många som kanske tvingats flytta från sina hembygder innebär detta en re-
gelbunden social kontakt med hembygden och människorna där.
Jaktens sociala värde i vårt land är unikt. Det beror på att jägarna kommer
från de breda folklagren. I många europeiska länder är förhållandet det om-
vända. Där är jakten på grund av skyhöga jaktarrenden ofta förbehållen
ekonomiskt starka personer. Tyvärr är tendensen den att jakten alltmer
kommersialiseras med kraftigt stigande avgifter på jakträtten. Denna nega-
tiva utveckling sker i första hand på skogsbolagens, kyrkans och Domänver-
kets marker, men även från enskilda markägare hörs samma tongångar.
Utskottsmajoriteten anser tydligen att det är marknaden som skall sätta
priset på jakträtten. Det är enligt vår mening orimligt så länge efterfrågan
på jaktmark långt vida överskrider tillgången på mark. Då fungerar inte den
s.k. marknaden.
Vi har mottagit många vittnesbörd från jägare och jaktvårdskretsar om
vart denna utveckling med ständigt stigande upplåtelseavgifter kan leda till.
Man anser följande:
Det leder bl.a. till en splittring av fungerande jaktlag, eftersom många jä-
gare helt enkelt inte har råd att vara med.
Det innebär risk för att lokala jägare med normalinkomster-väl förtrogna
med marker, vilt och jaktvård - ersätts av köpstarka personer eller företag
utan förankring i orten eller dess jaktkultur.
Det motverkar ungdomsverksamheten, eftersom man inte har råd att ha
med annat än fullt betalande medlemmar i jaktlagen.
Det innebär slutligen en ökad tendens till tjuvjakt.
Riksdagen fann i samband med behandlingen av förslaget till ny jaktlag,
JoU 1986/87:15, att någon offentligrättslig priskontroll över avgifter för jakt-
rättsupplåtelser inte borde införas. Däremot beslöt riksdagen att frågan om
en priskontroll kunde behöva aktualiseras på nytt om prisutvecklingen inte
dämpades.
Enligt vår mening finns det nu flera starka skäl att vidta åtgärder som däm-
par prisutvecklingen på jakträttsupplåtelser. Vi anser att regeringen bör ak-
tualisera frågan och begära in förslag om åtgärder från Svenska jägareför-
bundet.
Herr talman! En fråga som också påverkar möjligheterna för den som öns-
kar jaga, och som rör villkoren vid upplåtelser av jakträtt, är upplåtelseti-
dens längd och nyttjanderättshavarens möjligheter att få den tiden förlängd.
Även här har riksdagen i enlighet med tidigare nämnda målsättning beslutat
om bättre villkor för jägarna. Med hänsyn till viltvården fanns enligt riksda-
gens mening starka skäl för att ge den som innehar jaktmark med nyttjande-
rätt ett viss besittningsskydd.
I detta sammanhang bör påminnas om att ungefär tre fjärdedelar av alla
jägare jagar i någon utsträckning på upplåten mark. Besittningsskyddet gäl-
ler som bekant för upplåtelser som överstiger ett år.
Det står helt klart att framför allt många stora markägare medvetet kring-
gått riksdagens beslut genom en övergång till korttidsupplåtelser. Riksdagen
utgick från att flertalet markägare skulle vara intresserade av att få en nytt-
janderättsinnehavare som var villig att åta sig en effektiv och långsiktig vilt-
vård på fastigheten. Jag vill påpeka att markägarna i den nya jaktlagen getts
ett uttryckligt ansvar för viltvården.
Enligt vår mening bör regeringen ges i uppdrag att kartlägga de olika upp-
låtelseformer för jakträtt som uppkommit under senare år och utvärdera om
dessa står i överensstämmelse med riksdagens intentioner om en god vilt-
vård. Uppdraget bör redovisas till riksdagen. Vidare bör regeringen åter-
komma till riksdagen med förslag om hur besittningsskyddet kan stärkas.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
Anf. 87 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Detta inlägg kan verka banalt, men det ger en bild av den
krassa verklighet som måste belysas.
Jakttidsbeslutet av den 12 november 1991 föranledde mig att skriva min
motion nr 806 för att söka ändra flummiga, orealistiska förordningar. Vid
jakt av rådjur under tiden den 1 oktober t.o.m. den 31 december gäller bl.a.
för Gävleborgs län att drivande hund får användas. Det låter väl korrekt och
bra, såvida inte skarsnö råder, dvs. att djuren under ansvarslös jakt fullstän-
digt skär sönder benen.
Plötsligt får jag nu tillåtelse att jaga ytterligare en månad. Tyvärr måste
jag emellertid under natten byta hund eller dressera om den. Fr.o.m. den 1
januari gäller inte längre jakt med drivande hund. Nu är det bara tillåtet med
s.k. stötande hund.
Vad är då en stötande hund? Enligt 16 § i jaktförordningen definieras
detta naturens mirakel som en hund som inte driver eller förföljer vilt mer
än högst fem minuter.
Låt mig exemplifiera ett naturtroget skeende. En kall vintermorgon i ja-
nuari innan solen riktigt hunnit gå upp, går jag ut för att jaga rådjur. Skaren
ligger halvtunn på den halvmeterdjupa snön. Det har fallit cirka en centime-
ter nysnö under natten. Det är perfekt väder för en lyckad jakt. Skaren är
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Jakt och
viltvård
67
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Jakt och
viltvård
68
dessutom tillräckligt stark för att bära hunden, men hur blir det med rådju-
ren?
Tolv minuter efter det att jag släppt hunden börjar drevet skalla i skogen.
Jag tittar på klockan, och tidtagningen startar. Hunden får bara driva och
förfölja rådjuret i högst fem minuter. Skam til] sägandes har jag, liksom de
flesta, inte en hundraprocentigt rådjursren hund. Hunden har nu skällande
drivit i två minuter och tjugoåtta sekunder. Plötsligt tystnar drevet. Det är
tyst i nio minuter och trettiotvå sekunder. Vad har hunden gjort under denna
tid? Har den tyst drivit rådjuret och överträtt lagen med sju minuter eller har
det varit tappt, dvs. att ingen lagöverträdelse har skett?
Plötsligt driver hunden igen. Drevet går skallande under sex minuter och
trettiofem sekunder. Jag måste ju hålla tiden. Jag blir förtvivlad. Min natt-
liga dressyr har inte lyckats. Till min glädje ser jag plötsligt att hunden driver
en skogshare som fått sin vintriga päls. Sedan blir det tappt igen.
Skallet återupptas efter tolv minuter och tjugofem sekunder. Vad skäller
hunden på? Är det ett rådjur, en hare, en fågel eller något annat djur som
just sprungit förbi framför nosen på hunden? Hunden kommer tillbaka till
husse efter tjugotvå minuter och tjugosju sekunder. Då slår mig en tanke.
Tänk om hunden följt sina naturliga instinkter och tyst drivit ett rådjur.
Djupt deprimerad måste jag acceptera denna möjlighet.
I min depression kommer funderingarna. Vem skall kunna kontrollera att
denna förordning efterföljs? Skall man sätta någon form av timer på hunden
så att den tvärnitar efter fem minuter oavsett om den skäller eller inte? Vem
kan rimligen bedöma om hunden hela tiden drivit rådjur? Hur bedömer man
tidsmässigt en tyst drivande hund? Vem kan bedöma om hunden däremellan
drivit annat vilt? Hur räknar man i så fall ut tidsfördelningen, och vem är
kapabel att göra det?
Det konstiga med denna förordning är att om hunden bryter emot den
finns det ingen påföljd. Varför skall det då finnas regler och förordningar?
Regler och förordningar skall vara klara och entydiga. Det bör finnas en viss
möjlighet till efterlevnad, eller hur är det? Det enda som är kristallklart med
denna förordning är att den är oklar.
Vid behandlingen av motionen har utskottet uppenbarligen inte velat för-
stå innebörden eller funnit det mer motiverat att krypa bakom formella tek-
nikaliteter. Jag önskar att riksdagen skall dela min uppfattning att denna be-
stämmelse är utformad på ett så orealistiskt sätt att den i det närmaste är
omöjlig att efterleva i praktiken.
Riksdagen bör alltså tala om för regeringen att den måste ta initiativ till
ett klarläggande eller, om så erfordras, en författningsändring. Jag skall med
stort intresse ta del av det kommande voteringsresultatet.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till min reservation nr 2 fogad till
jordbruksutskottets betänkande nr 4 om jakt och viltvård.
Anf. 88 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Detta betänkande från jordbruksutskottet behandlar några
motioner om jakt och viltvård. Det är inte första gången vi diskuterar de
frågor som berörs i betänkandet, och jag tror inte heller att det blir sista
gången.
Att jag gör den bedömningen beror på att det finns saker och ting på det
här området som fortfarande inte är tillfredsställande. Det är frågor som be-
rörs i motionerna och som vid utskottsbehandlingen inte har kommit när-
mare sin lösning.
Jag tänker använda mina minuter till att beröra problemet med de sti-
gande priserna för jakträttsupplåtelse. När det gäller dessa priser kan man
antingen beskriva de värsta avarterna eller också den prisnivå som t.ex.
storskogsbruket tillämpar.Jag tänker uppehålla mig vid det senare. Låt mig
ändå nämna den annons som under flera veckor fanns i en dagstidning.
Det var någon som ville sälja en markbit på 3,9 hektar. Denna mark ingick
i ett jaktvårdsområde på 1 000 hektar. Priset för dessa 3,9 hektar var utsatt
till 140 000 kr. Vi får väl förmoda att man även ville sälja jakträtten på den
övriga marken. Detta är ju ett extremt exempel. Det måste jag erkänna.
Men det är ju okänt hur många sådana företeelser som florerar.
För att begära åtgärder mot stigande priser behöver man inte hänvisa till
sådana fall. Det räcker mer än väl att peka på att människor som jagat sedan
de först orkade bära ett gevär nu tvingas sluta på grund av att det kostar för
mycket. Det är ofta människor ute i skogsbygderna som arbetat i skogsbru-
ket. Vistelsen ute i naturen och jakten har varit en del av deras liv. För dem
känns det svårt att se människor med tjockare plånböcker ta över jaktmar-
kerna. I det sammanhanget är det anmärkningsvärt att det är det statliga Do-
mänverket som går i spetsen för att höja prisnivån.
Man kan ju också ta betalt för jaktmarken på olika sätt. Det finns långsik-
tiga arrendeavtal som även kan ge arrendatorn en chans att bedriva en bra
viltvård. Det finns andra sätt, som enligt min mening är mindre lämpliga.
Man kan bl.a. genom anbud sälja jakträttsupplåtelsen, eller också kan man
ta betalt genom förskottsbetalning för tilldelade djur.
Nu kan den invändningen göras att upplåtelse av jakträtt är civilrättsliga
överenskommelser där grundprincipen måste vara att avtalsfrihet råder. Det
har man ju gjort i betänkandet. Det kan väl vara rätt till enviss del, men nog
måste det förhållandet att det handlar om djur, i detta fall vilt levande, göra
att vi måste se till andra skäl än till de rent civilrättsliga. Jag ser nog en viss
skillnad mellan att sälja t.ex. en traktor och att sälja ett vilt levande djur som
under ett dygn kan befinna sig på olika markägares marker.
Jag har mycket svårt, av flera skäl, att se det som händer på jaktens och
viltvårdens område som överensstämmande med de intentioner som finns i
lagstiftningen på området. Jag befarar att vi kan få en, milt sagt, mindre bra
utveckling på jaktens område om människor inte får råd att fortsätta med sin
jaktutövning.
Jag tror att man kan förvänta sig en markant ökning av olaga jakt, för vem
kan efter många år i skogen lägga bössan på hyllan?
Herr talman! I betänkandet finns mycket liten förståelse för de problem
som berörs i motionen. Det blir väl till att återkomma. Eftersom min motion
till en del har tillgodosetts i reservation 1, vill jag yrka bifall till denna.
Anf. 89 CARL G NILSSON (m):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas som sagt motioner från all-
männa motionstiden i våras. Det gäller till stor del samma frågor som be-
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Jakt och
viltvård
69
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Jakt och
viltvård
handlades i kammaren för mindre än ett år sedan. Därför har utskottet be-
slutat att i fråga om några av dem tillämpa s.k. förenklat betänkande.
Bland de motioner som fått en förenklad behandling i utskottet finns en
om vårjakt på ejder. Att utskottet nu avstyrker den motionen innebär inte
att frågan inte fortfarande är aktuell. Jag för min del anser att vi snarast
måste komma fram till en positiv och konstruktiv lösning på denna för skär-
gårdsbefolkningen så angelägna fråga. Jag förutsätter att frågan återigen
kommer upp motionsvägen och att utskottet då ger den en litet mer fördju-
pad behandling.
En motion som vi emellertid har behandlat mera ingående är den av mina
partikolleger Hans Dau och Olle Lindström. Den tar upp frågan om lagen
om jaktvårdsområden. Motionärerna pekar på att den lagen ger möjlighet
till en relativt långtgående inskränkning i de enskildas jakträtt.
Vårt härvidlag eniga utskott anser att samverkan mellan jakträttsinneha-
vare i största möjliga utsträckning skall grundas på frivilliga överenskommel-
ser. Eftersom riksdagen tidigare har beslutat om ökade möjligheter till frivil-
lig samverkan, t.ex. inom älgjakten, har vi anledning förmoda att lagen om
jaktvårdsområden till viss del har förlorat sin betydelse i sammanhanget.
Det är skälet till att vi förutsätter att regeringen i lämpligt sammanhang,
som vi säger i utskottsbetänkandet, uppmärksammar de frågor som Dau och
Lindström tar upp i motionen. Den motionen är alltså synnerligen positivt
behandlad, kan vi konstatera.
En motion från Socialdemokraterna, som Inge Carlsson och John Anders-
son har yrkat bifall till, syftar egentligen till planstyrning av priserna på jakt-
arrenden. Man vill helt enkelt ha en prisprövning på jaktmarksarrenden och
ett stärkt besittningsskydd för jaktmarksarrendatorer.
Det är en lösning som har prövats på jordbrukets område, med mycket
dåliga erfarenheter. Vi har för inte så länge sedan gått ifrån prisprövning på
jordbruksfastigheter, därför att lagstiftningen inte fungerade i verkligheten.
Vi vet också att förstärkning av besittningsskyddet för jordbruksarrendato-
rer har bidragit till att minska utbudet av jordbruksarrenden.
Det finns ingen möjlighet att sätta lagen om tillgång och efterfrågan ur
spel. Försöker vi göra det, uppstår det alltid andra vägar att betala för en
produkt som är attraktiv och som man vill komma åt. Jag tror att det är
mycket viktigt att slå vakt om den avtalsfrihet som John Andersson nämnde,
framför allt i det här sammanhanget.
Jag kan hålla med om att det förefaller vara höga priser, särskilt i vissa
delar av landet. Säkraste sättet att få ner de priserna är ju att se till att öka
utbudet av arrenden. Det utbudet ökar vi förvisso inte genom att strama upp
arrendelagstiftningen på det sätt som här föreslås.
Det är helt enkelt på det sättet att det besittningsskydd som i dag gäller
för jaktmarksarrendatorer i hög grad har bidragit till att minska markägar-
nas lust att bjuda ut arrenden på långsiktiga stabila avtal. Om vi stärker be-
sittningsskyddet ytterligare, finns det en risk för att viljan att arrendera ut
på långsiktiga kontrakt kommer att minska ännu mera och i vissa delar av
landet rent av upphöra.
Med andra ord tror jag att vi skall gå precis rakt motsatt väg när det gäller
70
besittningsskyddet för jaktmarksarrenden. Om vi löser upp besittningsskyd-
det, är jag övertygad om att vi kommer att få ett ökat utbud.
Nydemokraten Arne Jansson raljerade litet grand över bestämmelsen om
möjligheten att jaga med s.k. stötande hund. Jag tror att Arne Jansson själv
förstår att det scenario som han målade upp inte är särskilt gångbart. Såvitt
jag vet och har exempel på från de flesta län som jag känner till, kommer det
under de förhållanden som han här beskrev - snö med skarp skare - inte att
vara tillåtet att släppa någon hund över huvud taget. Länsstyrelsen har ju
möjlighet - och tillämpar den också - att besluta om totalt hundförbud när
det råder sådana förhållanden.
Jag tycker för min del att möjligheten att jaga med stötande hund - och
den ökning som sker av jakt med stötande hund - är en väg i rätt riktning.
Det är en klart humanare typ av jakt att använda hundraser som driver
mycket korta stunder, jämfört med drivande hundar som är benägna att för-
följa sitt byte i flera timmar. Så jag tycker att det är litet grand att skjuta
över målet, när Arne Jansson beskriver en situation som inte uppkommer i
praktiken.
Anf. 90 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det var första gången jag fick höra ordet planstyrning när
vi diskuterar jaktfrågor. Men den dagen måste väl komma någon gång den
också.
Jag skulle vilja säga till Carl G Nilsson att det är framför allt två saker som
jag ömmar för när det gäller jakt. Det är för det första att vi skall kunna
sköta en viltstam på bästa sätt och för det andra att jakten även fortsättnings-
vis skall kunna vara tillgänglig för var man - och även kvinna; också kvin-
norna har ju alltmer börjat att jaga.
Då ser jag som ett problem att priserna bara rusar i höjden. Det innebär
att en mängd jägare framöver inte kommer att ha möjlighet att fortsätta att
jaga. Prishöjningarna gör också att viltet inte sköts på bästa sätt. Har man
betalat ett högt pris för att nedlägga en älg - köpt en älg ”på rot” - smäller
det vid första skymten man får se av en älg. Intresset att vårda viltstammarna
kommer mycket lätt i andra hand, när kommersiella intressen alltmer kom-
mer in i bilden.
Jag förstår att det är ett problem att hitta former för hur man skall komma
till rätta med det här. Jag har full förståelse för att markägaren vill disponera
sin mark som han finner bäst, men jag tror att man måste kräva förståelse av
alla när det gäller att sköta den viltstam som vi har.
På något vis måste vi komma fram till några normer - god sed eller vad vi
nu skall kalla det - för att viltet skall vårdas på bästa sätt. Jag är helt överty-
gad om att den utveckling som vi ser nu kommer både jägarna och viltet att
lida väldigt mycket av, om den fortsätter.
Anf. 91 CARL G NILSSON (m) replik:
Herr talman! Det finns inte några belägg för att det skulle råda något sam-
band mellan höga arrendepriser och dåligt utförd viltvård. Det finns där-
emot exempel på motsatsen, att de som har viljan och förmågan att betala
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Jakt och
viltvård
71
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Jakt och
viltvård
72
ett marknadsmässigt pris också har förmågan och möjligheten att sköta vilt-
vården på ett långsiktigt sätt.
Det skulle vara väldigt intressant att veta hur det John Andersson och Inge
Carlsson skisserar skall gå till i verkligheten. Vem skall bestämma priset på
jaktmarksarrenden, om inte de som träffats för att förhandla om detta?
Skall vi tillsätta något slags jaktmarksarrendenämnd som sitter i politiskt
möte och beslutar om att det eller det arrendet är skäligt för den och den
marken? Skall vi ha det förfarande som en majoritet försökte åstadkomma
i fråga om prissättning på jordbruksfastigheter, att länsvisa nämnder skall
bestämma vad som är skäligt pris på i det här fallet jaktmarksarrenden?
Anf. 92 JOHN ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det är mycket möjligt att det inte finns några undersök-
ningar som visar att viltvården blir sämre när priserna stiger. Men man kan
ju försöka göra en bedömning utifrån vad som egentligen är naturligt.
Det ligger väl ändå nära till hands att har man inga bindningar till den trakt
där man jagar och man har betalat ett väldigt högt pris, då vill man ha valuta
för pengarna. Förhållandet blir ett annat när folk på orten har möjlighet att
fortsätta jaga. De så att säga nästan känner igen de djur som brukar vistas
på marken, och det är väl alldeles klart att man då får en bättre viltvård.
Carl G Nilsson säger att frågor om priser skall överlåtas till dem som för-
handlar. Men i dag sker det inga förhandlingar, utan ofta är det ju direktiv
som jägarna möter. Det allra värsta är att statliga Domänverket nu går i täten
och trissar upp priserna. I den här församlingen har vi möjlighet att ge andra
direktiv till verket.
Jag vill åter poängtera att jag har svårt att se viltet på samma sätt som man
ser på en traktor, en bil, en fastighet eller vad det nu vara må som är föremål
för försäljning. Viltet rör sig fritt och passerar olika ägares marker. Ena da-
gen är det på ett ställe och nästa dag kanske en mil därifrån. Den som har
jakträtten äger djuret bara vid skottillfället, då det råkar passera den plats
där jägaren befinner sig.
Nog borde det väl ändå vara möjligt att få till stånd några normer för hur
man skall bedriva viltvården. Hela lagstiftningen är till för viltet, och jag me-
nar att då får inte någonting annat ta över. Jag medger att det här är svårt,
men på något vis bör vi få till stånd normer som innebär att vi sätter viltet
främst.
Anf. 93 CARL G NILSSON (m) replik:
Herr talman! John Andersson vidgår att hans krav bygger på antaganden
och inte på något som faktiskt framkommit i verkligheten. Det är bra. Jag
kan bara upprepa vad jag tidigare har sagt, att jag tror att det säkraste sättet
att skydda viltet och viltvården i detta fall är att det kommer till stånd lång-
siktiga avtal mellan arrendatorer och markägare. Det når vi bäst genom att
modernisera och liberalisera arrendelagstiftningen.
Anf. 94 INGE CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Carl G Nilsson menade att vår motion andades att vi vill in-
föra någon form av planstyrning. Det är inte det frågan handlar om. Den
handlar om huruvida normala inkomsttagareskall kunna fortsätta jaga. Carl
G Nilsson erkänner att han håller med om att priserna är för höga på många
håll i vårt land. Det är dem vi vill dämpa.
År 1987 beslutade riksdagen enhälligt att man skulle kunna komma till-
baka med en priskontroll. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen
gav Svenska jägareförbundet i uppdrag att följa prisutvecklingen och vid be-
hov anmäla till regeringen i vilken utsträckning åtgärder skulle behöva över-
vägas. Både i motionen och i mitt anförande har jag försökt informera om
att det finns många starka skäl för att komma tillbaka till regeringen med
förslag till åtgärder.
När vi tog upp denna fråga i utskottet hade vi först stöd från Ny demokrati.
Att vi skulle få stöd från Vänsterpartiet utgick vi från. Jag förstår att vi inte
får igenom vårt förslag här i dag. Men jag är förvånad över att Centerpartiet,
som i andra sammanhang uttrycker att de värnarom de små i samhället, inte
minst de små jägarna, inte kan tillstyrka reservationen.
Anf. 95 ANDRE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Carl G Nilsson.
Anf. 96 INGE CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är tid att komma tillbaka med denna fråga.
Vi vidhåller att Svenska jägareförbundet bör komma med förslag om åtgär-
der till regeringen. Vi har ju den mest kompetenta regeringen. Den borde
kunna se till att beslutet, som nu är fem år gammalt, verkställs.
Anf. 97 CARL G NILSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill rätta Inge Carlsson på en punkt. Jag har inte sagt att
vi har för höga priser på jaktarrenden. Jag har sagt att vi har/zögu priser på
jaktarrenden. De är inte för höga så länge efterfrågan på sådana arrenden
är betydligt större än tillgången. Det är planstyrning, Inge Carlsson, om vi
här i riksdagen ställer krav på åtgärder som innebär att vi skall fatta politiska
beslut som i sin tur avgör vilken prisnivå vi skall ha på en produkt, vilken
vara det än är fråga om. Jag har svårt att förstå att vi just på denna punkt
skulle behöva göra sådana ingrepp. Ett sådant resonemang har t.ex. aldrig
förts när det gäller jordbruksarrenden, inte ens när priserna på jordbruksar-
renden var mycket höga i förhållande till jordbrukets övriga villkor. Den si-
tuationen har, dess värre, klarats upp på annat sätt, nämligen genom att ut-
budet har ökat och priserna sjunkit.
Anf. 98 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Carl G Nilsson försöker låta påskina att den situation jag
relaterade inte var verklig, utan uppdiktad. Det jag har relaterat är i högsta
grad verklighet. Man skall skilja på teori och praktik. Verkligheten måste
belysas. Teorin kan man diskutera, men man kan inte diskutera bort en verk-
lig situation. Det har faktiskt fallit oerhört mycket snö norrut. Det jag har
beskrivit sker nu.
Om Carl G Nilsson förordar jakt med stötande hund, och säger att det är
bra, borde jag kunna få svar på mina frågor. Det finns en förordning, men
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Jakt och
viltvård
6 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 21
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Jakt och
viltvård
om man bryter mot den finns ingen påföljd. Jag ställde en del frågor om de
kriterier man skall utgå från vid bedömningen. Vem bedömer tidsmässigt en
tyst drivande hund? Vem bedömer om hunden har drivit annat vilt då man
inte haft ögonkontakt med hunden? Vem kan säga att kriterierna är upp-
fyllda?
Anf. 99 CARL G NILSSON (m) replik:
Herr talman! Jag skall gärna hålla med Arne Jansson om att vi skall ha
bestämmelser som inte kan misstolkas. Vi har i utskottet skrivit om detta
och sagt att vi får förutsätta att myndigheterna, i detta fall Naturvårdsverket,
följer utvecklingen och ser till att bestämmelserna är tillämpbara.
Jag tycker att man skulle dra slutsatsen att det, om man har en hund som
den Arne Jansson beskriver, enligt den definition som nu finns, inte är en
stötande hund. Hundföraren har då överskridit de förordningar som finns.
Naturvårdsverket bör följa denna relativt nya och, som jag tycker, lovande
utveckling, att man använder hundar som driver kortare tid.
Anf. 100 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Om Carl G Nilsson håller med om att lagen är luddigt utfor-
mad och svår att efterleva, borde samstämmighet råda om ett bifall till min
reservation. I förlängningen kan detta innebära en form av sanktion av djur-
plågeri.
Anf. 101 DAN ERICSSON i Kolmården (kds):
Herr talman! Jag vill först lugna de närvarande och säga att jag inte tänker
använda de tio minuter jag är uppsatt för på talarlistan. Mitt anförande blir
betydligt kortare.
Utskottets betänkande är, som jag ser det, ett fall framåt vad gäller den
enskildes jakträtt. Det förutsätts att regeringen skall återkomma i frågan om
lagen om jaktvårdsområden och rätta till en lagstiftning som bl.a. innebär
inskränkningar av mindre markägares möjligheter att själva förfoga över
jakten på sina marker. Utskottet ställer sig t.o.m. bakom de principiella syn-
punkterna i motionen där denna fråga tagits upp. När resultatet av denna
översyn av lagen finns på bordet, bör vi kunna besluta om nödvändiga juste-
ringar.
En annan fråga som jag har tagit upp i ett särskilt yttrande är den generella
älgjakten. Jag anser, liksom motionärerna bakom motion Jo810, att de jä-
gare som bedriver jakt på de generella älgjaktsområdena bör ges en säkrare
och tryggare ställning, också i framtiden. Den frågan har nära samband med
de mera grundläggande frågorna om den enskildes dispositionsrätt över jakt-
marken och bör, enligt min mening, kunna tas upp i den översyn som pågår
i syfte att stärka den enskildes dispositionsrätt över sin jaktmark.
Frågan om den generella älgjakten bör givetvis komma upp igen, i form
av förslag från regeringen. Det är i alla fall så jag ser det. Om så inte sker
bör frågan väckas på nytt i utskottet. Årsskiftet 1994/95 närmar sig. Som det
är tänkt nu, skall den generella jaktformen upphöra då. Min och kristdemo-
kraternas uppfattning är att så inte får ske.
74
Anf. 102 HANS DAU (m):
Herr talman! Jag måste med mycket stor tillfredsställelse konstatera att
utskottet i så gott som allt har instämt i den motion som Olle Lindström och
jag har väckt i frågan om jaktvårdsområdena och deras organisation. Det
är precis som vi har skrivit i motionen - utskottet har också instämt i det:
Lagbestämmelserna innebär ett ingrepp i äganderätten och i de fri- och rät-
tigheter som hör samman med den.
Jag har begärt ordet, inte för att tacka utskottet för ett som jag tycker
självklart ställningstagande, utan för att konstatera att utskottet tycker att
regeringen i lämpligt sammanhang skall uppmärksamma de här frågorna.
Ett sätt - det kanske allra bästa sättet - för regeringen att göra det är att
påpeka för Statens naturvårdsverk att man inte har skött den uppgift som
man fick för flera år sedan, att se över lagen. Då skulle vi kanske nu ha haft
ett förslag som hade kunnat rätta till missförhållandena.
Det här är för mig ytterligare ett skäl att hävda att jaktvårdsfrågorna inte
skall ligga hos Statens naturvårdsverk. Det förslag som har funnits att de
skall överlämnas till Skogsvårdsstyrelserna stärks då man ser att Statens na-
turvårdsverk under flera år har haft detta uppdrag utan att redovisa något
resultat.
Jag vill bara rikta maningen till regeringen att nu verkligen ta det här på
allvar och ge Äganderättsutredningen och Statens naturvårdsverk eller ännu
hellre Skogsvårdsstyrelserna i uppdrag att göra något åt den här frågan i en-
lighet med utskottets och riksdagens uttalande.
Anf. 103 ARNE ANDERSSON (m):
Herr talman! Det kan kanske med fog sägas att det är överflödigt att för-
länga debatten om de här jaktfrågorna, men jag har ändå låtit mig lockas till
ett kort inlägg med anledning av den lilla men tämligen intressanta detaljen
om stötande hund. Jag är nästan säker på att många av kammarens ledamö-
ter inte vet vad stötande hund är; många tror säkert att det är en hund som
är stötande på grund av sitt utseende eller hur den bär sig åt. Så är det inte.
Utan att det skall uppfattas som kritik av jordbruksutskottets ledamöter
skulle jag vilja säga att yttrandet väl ändå är något oengagerat. Ni säger att
om det nu är något problem så skulle väl regeringen eller Naturvårdsverket
av sig självt titta närmare på det. Det hade väl varit enklare att ni givit ut-
tryck för en sådan önskan? Jag har lyssnat till debatten, och om jag har för-
stått rätt tycker ni egentligen att det inte var något större fel på yrkandet.
Ni säger, vilket kan låta förståndigt, att det inte fanns några preciserade
förslag i yrkandet. Det skulle vara skäl för att man ändå lät förhållandena bli
vid vad de är. Men ni är ju i jordbruksutskottet inte så rasande främmande
för hur man hanterar sådant. Det hade varit utomordentligt lätt att med an-
ledning av motionen ändå göra ett uttalande; ni hade inte behövt stöda er på
något direkt yrkande i motionen. Jag tycker att ni har varit litet onödigt flata.
Nu kommer riksdagens beslut säkert att bli det ni har föreslagit, men litet
mer engagemang skulle se prydligt ut en annan gång.
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Jakt och
viltvård
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
75
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Näringsrättslig
reglering
76
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU1 Näringsrättslig reglering.
Anf. 104 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag är litet andfådd - jag missbe-
dömde vilken tid det skulle ta att behandla jordbruksutskottets betänkande.
I näringsutskottets betänkande om näringsrättslig reglering tas det upp en
hel del viktiga frågor. Det handlar för utskottets del om att gå en balansgång
mellan att vidta åtgärder som garanterar att näringslivet fungerar lagenligt
och att inte upprätta hinder för utvecklingen av näringslivet.
Det finns ett antal motioner som innehåller olika förslag till regleringar,
beroende på den rädsla som finns för och de exempel som finns på att nä-
ringsfriheten missbrukas. Jag tycker att det är bra att utskottets ledamöter
har enats om att avslå flera motioner med motiveringen att man skall vara
försiktig med att reglera näringsverksamhet, men samtidigt starkt understry-
ker vikten av att statsmakterna ser till att det finns effektiva instrument för
att stävja ekonomisk brottslighet.
På ett område har Vänsterpartiet under några år gjort gemensam sak med
Bengt Harding Olson från Folkpartiet, nämligen när han har hävdat att det
finns mycket som tyder på att lagstiftningen om näringsförbud inte tillämpas
på det sätt som lagstiftarna har avsett. Han har föreslagit en utredning av
tillämpningen och eventuellt förändringar av reglerna om näringsförbud.
Vi tycker att hans argument är välgrundade. Det finns exempel på att man
sällan använder sig av den lagstiftningen och att man inte tillser att beslut
efterlevs.
Jag skall inte bli långrandig utan bara yrka bifall till min meningsyttring
till betänkandet. Den innebär bifall till Bengt Harding Olsons två motioner
om utvärdering av lagstiftningen om näringsförbud.
Anf. 105 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.
Jag vill också framföra några synpunkter på betänkandet.
Jag noterade med tillfredsställelse vad Rolf L Nilson sade i inledningen av
sitt anförande. Jag är övertygad om att en bred utskottsmajoritet ställer sig
bakom motionärens uppfattning om att näringsfriheten är en grundpelare i
ett marknadsekonomiskt samhälle.
Rolf L Nilson upplever, som majoriteten, att det handlar om en balans-
gång mellan frihet och reglering. Priset för friheten, menar motionären,
måste vara att man vid missbruk av friheten förlorar denna genom närings-
förbud. Inte heller här råder det någon åsiktsskillnad.
Konkurslagen fastslår att det under konkurs automatiskt råder näringsför-
bud. Skulle det verkligen vara så att lagen om näringsförbud inte tillämpas
eller inte kan tillämpas på det sätt som var tänkt, uppstår det naturligtvis
vissa problem, och de problemen skall inte underskattas. Men i utskottets
skrivning heter det att ”näringsförbud är ett mycket långtgående ingrepp i
näringsfriheten och därför - enligt lagstiftningens intentioner - bör tillgripas
endast som yttersta sanktion.” Tröskeln till näringsförbud måste alltså-vara
hög. Antalet enligt lagen utfärdade förbud är inte heller ett relevant mått på
dålig efterlevnad av lagen.
Jag vidhåller utskottets mening och vill personligen betona att det begärda
utredandet under alla omständigheter inte motsvarar det stora behovet just
i dagens situation. Insolvensutredningen kommer inom kort att framlägga
sin redovisning, och här kommer med stor sannolikhet en hel del av dagens
mer aktuella problem att finnas på dagordningen.
Herr talman! I dessa tider av kreditförluster och svårigheter i frågor som
rör riskkapitalförsörjning torde företagarnas och därmed samhällets pro-
blem snarare vara av en annan art. Duktiga företagare som begärts i konkurs
på grund av andra omständigheter än egna försummelser har nämligen stora
svårigheter att återigen starta en fungerande verksamhet och få tillgång till
en rimlig finansiering.
Det förefaller vara betydligt viktigare och mer angeläget att de rättsvår-
dande myndigheterna nu ser till att i högre grad angripa den ekonomiska
brottsligheten som sådan. Lösningen till många av dagens problem ligger
just i den aktuella och viktiga frågan om den ekonomiska brottsligheten. Här
finns en hel del att ta tag i.
Herr talman! Beskedet att man nu skall börja granska bankernas verksam-
het under den s.k. champagneyran är mycket välkommet. Det finns tecken
som tyder på det riktiga i att granska det som försiggått i utlåningsärenden,
där personer med mycket tvivelaktiga verksamheter figurerat. BRÅ har
lämnat viss delrapportering, och ytterligare material kommer snart. När
BRÅ och insolvensutredningen senare i år presenterat sina resultat kommer
vi förmodligen att ha anledning att både i partigrupper och här i kammaren
fortsätta diskussionen i de här frågorna, och då finns också ett aktuellt un-
derlag att utgå ifrån.
Anf. 106 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag och Roland Lében tycks göra något olika bedömningar
av behovet av översyn av lagstiftningen om näringsförbud. Jag tycker att det
i den aktuella debatten finns så många och så trovärdiga uppgifter och upp-
gifter från så många olika håll att det är material nog för att kunna ta ställning
för en översyn av lagstiftningen.
Det är förödande - det tycks vi ju vara överens om - om tilltron till den
här typen av lagstiftning undergrävs. Det får som konsekvens, skulle jag tro,
att man kommer att behöva vidta åtgärder som är mycket mer långtgående
än vad som egentligen skulle vara motiverat, för att återställa tilltron till re-
gelverket på näringsfrihetens område.
Anf. 107 ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Vi har tydligen litet olika uppfattningar om behovet av en
översyn just nu. Om lagstiftningen verkligen inte fungerar uppstår problem -
det är jag också på det klara med. Den enskilde medborgaren upplever då
lagen som tandlös och förlorar tilltron till den grund som lagen bygger på,
och det allmänna rättsmedvetandet försämras. Det är därför också mycket
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Näringsrättslig
reglering
77
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Återvinning
78
angeläget att riksdagen så långt möjligt verkar för att upprätthålla tilltron till
gällande lagstiftning.
Näringsidkare får inte villkorslöst bedriva näringsverksamhet, om det
finns risk att fortsatt verksamhet orsakar ytterligare skada. Här har vi kanske
inte samma uppfattning om behovet just nu, men jag vill än en gång poäng-
tera att det stora behovet nog är att ta itu med den ekonomiska brottslighe-
ten och andra tveksamheter i samband med näringsutövandet och bristerna
i det här.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU2 Återvinning.
Anf. 108 BO BERNHARDSSON (s):
Herr talman! I den socialdemokratiska motionen Jo612 ställer motionä-
rerna krav på att det för miljöns skull skall utvecklas nya återvinnings- och
återtagningssystem. Dessutom krävs andra åtgärder, som genom föränd-
ringar av de ekonomiska villkoren gör det möjligt för redan existerande åter-
vinningssystem för papper att överleva i framtiden.
I sak tycks det, att döma av betänkandet, inte finnas några större menings-
skiljaktigheter mellan utskottsmajoriteten och Socialdemokraterna i de här
frågorna. Utskottsmajoriteten instämmer också i princip i kraven i den so-
cialdemokratiska motionen.
Det råder inte heller någon brist på faktaunderlag och idéer på det här
området. Vi kan konstatera att frågorna har behandlats i förpackningsutred-
ningen och i två olika departementspromemorior. I dessa har problembilden
redovisats, och man har kommit med förslag på konkreta åtgärder. Det
handlar bl.a. om att styra via skatter och avgifter, om lagstadgat producent-
ansvar för uttjänta varor och avfall och om lagstadgad återtagningsplikt.
De politiska skiljelinjerna gäller främst tilltron till regeringens förmåga
och vilja att verkligen presentera en proposition som föreslår konkreta och
verkningsfulla åtgärder på dessa områden. Det är ingen hemlighet att det
råder olika uppfattningar inom regeringen när det gäller den principiella sy-
nen på om och i vilken grad staten och samhället skall reglera och styra det
ekonomiska livet i allmänhet och företagens villkor i synnerhet. Det kan för-
modas att detta - trots stolta deklarationer i regeringsförklaringen på mil-
jöområdet - återspeglas i form av inre slitningar även när det gäller att före-
slå nya återvinningssystem. Sådana system - oavsett om det gäller avgifter
eller andra regleringar - innebär ingrepp i den numera så omtalade fria
marknaden. I pressen har det spekulerats i att den kommande propositionen
kommer att bli ett ganska urvattnat dokument. Det är mot den här bakgrun-
den som Socialdemokraterna skulle vilja se klara uttalanden från riksdagen
om att man förväntar sig att kretsloppspropositionen verkligen kommer att
innehålla konkreta och verkningsfulla åtgärder på de här nämnda områdena.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna från Socialdemokra-
terna.
Anf. 109 JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Avsikten med betänkande NU2, som vi nu skall behandla,
är att ge underlag för ett riksdagsbeslut om tre motioner som alla är av karak-
tären ”att påpeka vikten av att något görs på områden där utveckling redan
pågår”. Utskottsbehandlingen har, som Bo Bernhardsson sade, resulterat i
två reservationer. Jag vill här kortfattat kommentera dem.
Först vill jag dock göra ett principiellt ställningstagande. Eftersom avfalls-
återvinning är så beroende av medverkan från många människor är det sär-
skilt viktigt att varje nytt inslag förstås och accepteras av de allra flesta. Där-
för måste takten och formen för införande av nya regler väljas med speciell
omsorg. Nya idéer kan inte förverkligas omedelbart. Sten måste i alla fall
bildligt läggas på sten för att bygget skall hålla. Eftersom ändringar av färd-
riktningen ofta är förknippade med stora kostnader måste besluten hålla för
en kritisk granskning. Berörda parter borde kunna räkna med att de spelreg-
ler som har fastställts skall gälla.
Inte minst den nu på nytt uppblossade diskussionen om retur-PET-flaskan
visar hur viktigt det är att politiska beslut i avfallshanteringsfrågor fattas ef-
ter mycket moget övervägande. Den moderata ståndpunkten att retur-PET-
lagen var felaktig redan från början kan visa sig bli även eftervärldens slut-
liga dom.
Återvinningssystem för bilar, freoner och datorer nämns i en av de motio-
ner som har föranlett reservation. Den mer traditionella returpappershante-
ringen nämns i en annan motion. På alla dessa områden pågår i dag utveck-
ling, i Sverige och internationellt. På en ny fransk bilåtervinningsanläggning
når man en återvinningsgrad på omkring 95 %. Då kan man lägga märke till
att man när det gäller brännbara delar, plast, gummi och tyg, har valt att
utvinna energin genom förbränning.
I Sverige använder man sig i dag på många håll av fragmentering av bil-
skrot och kan på så sätt ta hand om stora delar av skrotet. Även bildäck kan
fragmenteras och delvis återvinnas. Inom branschen finns det redan i dag an-
läggningar som på ett miljömässigt riktigt sätt tar till vara freonet i kylar och
frysar. I Bräkne-Hoby i Blekinge har nyligen Sveriges första miljövänliga da-
torskrot startat. Att man med politiska pekpinnar griper in i denna utveck-
ling kan inte gagna någon, allra minst miljön. Det kunnande som återvin-
ningsbranschen besitter utnyttjas flitigt redan i dag och utvecklas ständigt.
Källsortering av avfall blir allt vanligare i de svenska hushållen. En stark
miljömedvetenhet har medfört att de system för återvinning av t.ex. glas,
papper och aluminium som introduceras i bostadsområden runt om i landet
fungerar helt efter intentionerna. I några fall har kommunerna valt att lägga
in en subvention för dem som källsorterar, vilket säkert också har bidragit
till detta.
Vad gäller insamling och användning av returpapper är det min uppfatt-
ning att vi måste ta marknadskrafterna till hjälp för att hantera detta. I da-
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Återvinning
79
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Vissa detalj-
handelsfrågor
80
gens läge finns det ingen anledning att gå in med någon ytterligare politisk
reglering. I det sammanhanget kan man också påpeka möjligheten att an-
vända returpapper av sämre kvalitet som energiråvara. I ett modernt värme-
verk kan man tillgodogöra sig det höga energiinnehållet utan att överskrida
de gränser som miljölagstiftningen sätter. Då har det träd som man från bör-
jan hade tänkt elda upp kommit till ”mellananvändning” i form av papper
före den slutliga förbränningen.
Den riktigt stora återvinningsdebatten får kammaren möjlighet att delta
i när ett betänkande om den s.k. kretsloppspropositionen, som regeringen
aviserat skall komma i december, föreligger till behandling. Till dess yrkar
jag bifall till utskottets hemställan i betänkande NU2 och avslag på reserva-
tionerna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU3 Vissa detaljhandelsfrågor.
Anf. 110 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! I betänkande NU3 behandlas en partimotion på skatteområ-
det från Vänsterpartiet. I motionen finns ett yrkande som gäller uppföljning
av beslutet om sänkt matmoms. Vänsterpartiet har begärt att effekterna av
den sänkta matmomsen skall utredas. Som framgår av utskottets skrivning i
betänkandet har denna begäran uppfyllts. Det kan konstateras att man har
följt upp effekterna av sänkningen av matmomsen, och man har entydigt
kunnat konstatera att sänkningen har kommit konsumenterna till godo i
form av sänkta matpriser. Jag konstaterar detta med tillfredsställelse och ser
därför ingen anledning att yrka bifall till motionsyrkandet.
I den politiska debatten om detaljhandeln har frågan om etablering av livs-
medelsaffärer och stormarknader fått ganska stort utrymme under senare
tid. Roland Larsson, Centerpartiet, har väckt en motion där han tar upp en
aspekt av stormarknadsetableringar som inte är tillfredsställande belyst. Det
gäller de extra samhälleliga kostnader som etablering av stormarknader
utanför tätortskärnor medför. Motionären begär en utredning av dessa ef-
fekter och förslag på hur dessa effekter skall kunna täckas av någon annan
än samhället. Det gäller således hur den som etablerar eller bygger en stor-
marknad skall fås att själv ta de extra kostnaderna och i förlängningen ta ut
dem i konsumentprisledet. Jag delar motionärens uppfattning att stormark-
nadsetableringar och inköp på stormarknader, med de negativa miljökonse-
kvenser det för med sig, blir mindre attraktiva.
I min meningsyttring instämmer jag i motionärens begäran om en utred-
ning om hur man skall kunna få någon annan än samhället att ta de ökade
samhällskostnaderna. Jag yrkar härmed bifall till meningsyttringen.
Anf. 111 JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Låt mig inledningsvis konstatera med tillfredsställelse att de
två motionsyrkandena om kommunala varuförsörjningsplaner och om upp-
följning av priseffekterna av sänkt mervärdesskatt på livsmedel, som Rolf L
Nilson, nämnde, inte har resulterat i några reservationer eller meningsytt-
ringar i utskottsbehandlingen. Det tyder ändock på en viss förståelse för
marknadsekonomins självreglerande förmåga till fromma för konsumen-
terna och på att de vidtagna åtgärderna, även sedda med vänsterpartistiska
ögon, var tillräckliga.
Däremot har en tredje motion, med krav på en utredning om samhällets
merkostnader för externa stormarknadsetableringar, föranlett en vänster-
partistisk meningsyttring. Rolf L Nilson har just redovisat sina skäl för
denna.
Betänkandet redovisar ett antal utredningar om de privatekonomiska ef-
fekterna av stormarknader. Dessa visar att prisnivån på orter med högt kon-
kurrenstryck - bl.a. på grund av förekomsten av stormarknader eller andra
lågprisalternativ - är lägre än på orter där priskonkurrensen är sämre. I vad
mån dessa lägre priser uppvägs av att konsumenten skattevägen får betala
några mer eller mindre diffusa samhällsekonomiska kostnader utreds kanske
inte fullt ut i betänkandet. Det finns dock utredningsresultat som ger vissa
indikationer.
Låt mig komplettera dem genom att utgå från mina egna erfarenheter från
det kommunala fältet - från Väla stormarknad utanför Helsingborg, som nu
har åtskilliga år på nacken.
Visst åker folk bil dit, men det minskar trängseln på stadsgatorna och på
innerstadens parkeringar. Det är en inte oväsentlig kommunalekonomisk ef-
fekt. De parkeringar som behövs vid stormarknaderna har butikerna betalat
genom sin hyra. Sedan har de i sin tur tagit betalt av kunderna genom att
baka in det i priset på sina, ändock, billiga varor.
I stadskärnan har hyrorna sjunkit på grund av minskad efterfrågan på lo-
kaler. Det har inneburit ökade överlevnadsmöjligheter för mindre butiker i
inte alltför lönsamma branscher. De har fått en möjlighet att hålla, för kun-
derna, lockande priser.
Folk åker också buss till Väla. Det innebär att de busslinjer som passerar
Väla får ett ökat passagerarunderlag och kanske med större turtäthet kan
fortsätta till både Ödåkra och Hasslarp.
Ett senare tillkommet bostadsområde på gångavstånd från Väla har all sin
närservice inom stormarknaden. Det har förmodligen inneburit stora sam-
hällsekonomiska besparingar.
Jämfört med andra kommuner där externetableringar har motarbetats,
kan jag inte se att Helsingborg skulle ha märkbart högre samhällsekono-
miska kostnader.
Avsikten med dessa exemplifieringar är att peka på svårigheten att göra
den typ av total kalkyl som Rolf L Nilson och motionären efterlyser med alla
plus- och minusposter inräknade. Jag tycker inte heller att det är helt klarlagt
vad man avser att använda resultatet till.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkande NU3 och avslag på Rolf L Nil-
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Vissa detalj-
handelsfrågor
81
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Vissa detalj-
handelsfrågor
82
sons meningsyttring, som innebär bifall till motion 1991/92:Bo509 yrkande
2.
Anf. 112 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jan Backman är glad för att jag inte har följt upp vårt mo-
tionsyrkande om uppföljning av matmomsens effekter. Kravet på en utvär-
dering var väl grundat. Debatten om huruvida matmomsen skulle sänkas el-
ler inte handlade väldigt mycket om i vilken utsträckning effekterna av en
sänkt matmoms skulle komma konsumenterna till godo eller om de skulle
stanna i mellanledet och ätas upp på vägen till konsumenterna. Nu visar det
sig att vår begäran har uppfyllts på vägen. Som jag sade i mitt anförande är
det ganska klart att sänkningen till övervägande del kommer konsumenterna
till godo. Då behöver man inte av prestigeskäl eller liknande följa upp ett
motionsyrkande, utan kan med glädje konstatera att den politiska linje vi
har drivit under lång tid varit riktig och att den, när den har genomförts, har
gagnat konsumenterna.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande justitieutskottets betänkande 1992/93:JuU3, för-
svarsutskottets betänkande 1992/93:FöUl, socialutskottets betänkanden
1992/93:SoUl, SoU2, SoU3 och SoU4, jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU4 samt näringsutskottets betänkanden 1992/93:NU1, NU2 och
NU3.
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (legitimation)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 152 röster mot 121 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservationen av Bo Holmberg m.fl.
Mom. 2-6
Utskottets hemställan bifölls.
Rosa Östh hade under överläggningen yrkat att frågan om prostitution,
som behandlades i mom. 16, skulle återförvisas till socialutskottet för ytterli-
gare beredning. Eftersom betänkandet behandlade flera var för sig skilda
frågor, ansåg andre vice talmannen att det inte förelåg något hinder att be-
trakta frågan om prostitution som ett särskilt ärende. Ett eventuellt återför-
visningsbeslut innebar därför att betänkandet i övrigt kunde avgöras mo-
mentvis i vanlig ordning.
Mom. 2 (projektet samhällsnyttan)
Utskottets hemställan bifölls med 258 röster mot 22 för reservationen av
Johan Brohult.
Mom. 16 (prostitution)
Återförvisningsyrkandet
Det av Rosa Östh under överläggningen framställda yrkandet om återför-
visning av momentet till utskottet för ytterligare beredning bifölls med ackla-
mation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 4 (prisutvecklingen på jakträttsupplåtelser m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 156 röster mot 123 för reservation 1 av
Inga-Britt Johansson m.fl.
Mom. 5 (jakt med stötande hund)
Utskottets hemställan bifölls med 250 röster mot 27 för reservation 2 av
Claus Zaar.
Barbro Westerholm (fp) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats
som frånvarande.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (utvärdering av lagstiftningen om näringsförbud)
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 12 för meningsyttringen
av Rolf L Nilson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (nya återtagnings- och återvinningssystem)
Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 113 för reservation 1 av
Bo Finnkvist m.fl.
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Mom. 3 (insamling och användning av returpapper)
Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 115 för reservation 2 av
Bo Finnkvist m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (samhällsekonomiska kostnader för stormarknadsetableringar)
Utskottets hemställan bifölls med 263 röster mot 15 för meningsyttringen
av Rolf L Nilson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
84
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 11 november
1992/93:36 av Inger Lundberg (s) till statsministern om ett bostadsdeparte-
ment:
Regeringspartierna visade före valet stor optimism beträffande sina möj-
ligheter att medverka till en positiv utveckling på hyres- och bostadsmarkna-
den. Bl.a. framförde nuvarande statsministern att han för sin del kunde ut-
lova hyressänkningar i händelse av en borgerlig valseger.
I regeringsdeklarationen uttalades att alla skulle ha rätt till en bra bostad
till ett rimligt pris.
Trots dessa höga ambitioner beslöt statsministern att avveckla det sär-
skilda bostadsdepartementet, och ej heller inrätta en särskild statsrådspost
för bostadsfrågorna. I stället delades de frågor den tidigare bostadsministern
ansvarat för på sju departement. En nyckelroll för utformningen av den
framtida bostadspolitiken fick finansdepartementet och dess skatteminister.
Skatteministern har samtidigt ansvar för skattepolitiken och den mycket
komplexa bank- och kreditfrågan.
Bostads- och hyresmarknaden befinner sig för närvarande i en mycket all-
varig kris. Rapporter från olika län tyder på att bostadsbyggandet minskar
dramatiskt under 1993 med risk att stora delar av svensk byggindustri slås ut.
Samtidigt innehåller de nya reglerna för bostadsfinansieringen sådana oklar-
heter och bestämmelser att många inom bostadssektorn befarar att ombygg-
nadsverksamheten kan komma att avstanna efter årsskiftet.
Kommunernas besvärliga ekonomi tillsammans med avvecklingen av bo-
stadsanvisningslagen och kommunala bostadsförmedlingar har lett till ett
ökat antal bostadslösa - särskilt gäller detta människor med sociala problem
och psykiska störningar. Avvecklingen av all särlagstiftning för allmännyttan
bidrar till dess marknadsanpassning och minskade utrymme för sociala hän-
syn till utsatta grupper.
Den pågående hyresförhandlingen visar trots stora besparingar i driftsut-
gifterna inom allmännyttan på hyreshöjningsbehov om i genomsnitt ca
12 %. Samtidigt förväntas lönerna stå stilla eller öka i mycket liten utsträck-
ning. Oron är stor hos löntagare och pensionärer med små ekonomiska mar-
ginaler. Särskilt utsatta är privata och allmännyttiga bostadsföretag med hög
andel relativt ny produktion. Detsamma gäller yngre bostadsrättsföreningar
och villaägare med nya hus.
Såväl välfärds- som sysselsättningshänsyn kräver att bostadsfrågorna tas
på största allvar och att regeringen agerar utifrån djup kunskap om den svåra
situationen på bostadsmarknaden.
Är statsministern mot bakgrund av den bekymmersamma situationen på
hyres- och bostadsmarknaden beredd att inrätta ett särskilt bostadsdeparte-
ment?
16 § Kammaren åtskildes kl. 14.49.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 § anf. 38 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 74 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Gunborg Apelgren
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
85
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
Innehållsförteckning
1 § Särskild debatt om riksdagens ställning och arbetsformer..... 1
Thage G Peterson (s)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
lan Wachtmeister (nyd)
Birger Hagård (m)
Gudrun Schyman (v)
Lars Leijonborg (fp)
Ingvar Svensson (kds)
2 § Justering av protokoll................................ 50
3 § Anmälan om ny ordförande i jordbruksutskottet........... 50
4§ Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 51
Meddelande om samlad votering .......................... 51
5 § Rattfylleri ......................................... 51
Justitieutskottets betänkande JuU3
Beslut fattades efter 14 §
6 § Vissa räddningstjänstfrågor ........................... 51
Försvarsutskottets betänkande FöUl
Beslut fattades efter 14 §
1 § Vissa behörighetsfrågor m.m........................... 51
Socialutskottets betänkande SoUl
Debatt
Ingrid Andersson (s)
Leif Carlson (m)
Per Stenmarck (m)
Beslut fattades efter 14 §
8 § Socialtjänst ........................................ 58
Socialutskottets betänkande SoU2
Debatt
Claus Zaar (nyd)
Rosa Östh (c)
Kent Carlsson (s)
Lennart Hedquist (m)
Jerzy Einhorn (kds)
Beslut fattades efter 14 §
9 § Allmänna arvsfonden ................................ 65
Socialutskottets betänkande SoU3
Beslut fattades efter 14 §
10 § Familjehemsvård för barn och ungdom.................. 65
Socialutskottets betänkande SoU4
Beslut fattades efter 14 §
86
11 § Jakt och viltvård ................................... 66
Jordbruksutskottets betänkande JoU4
Debatt
Inge Carlsson (s)
Arne Jansson (nyd)
John Andersson (v)
Carl G Nilsson (m)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Dan Ericsson i Kolmården (kds)
Hans Dau (m)
Arne Andersson (m)
Beslut fattades efter 14 §
12 § Näringsrättslig reglering ............................. 76
Näringsutskottets betänkande NU1
Debatt
Rolf L Nilson (v)
Roland Lében (kds)
Beslut fattades efter 14 §
13 § Återvinning ...................................... 78
Näringsutskottets betänkande NU2
Debatt
Bo Bernhardsson (s)
Jan Backman (m)
Beslut fattades efter 14 §
14 § Vissa detaljhandelsfrågor ............................ 80
Näringsutskottets betänkande NU3
Debatt
Rolf L Nilson (v)
Jan Backman (m)
Beslut ............................................... 82
Justitieutskottets betänkande JuU3
Försvarsutskottets betänkande FöUl
Socialutskottets betänkande SoUl
Socialutskottets betänkande SoU2
Mom. 16 återförvisat till utskottet för ytterligare beredning
Socialutskottets betänkande SoU3
Socialutskottets betänkande SoU4
Jordbruksutskottets betänkande JoU4
Näringsutskottets betänkande NU1
Näringsutskottets betänkande NU2
Näringsutskottets betänkande NU3
15 § Anmälan om interpellation
1992/93:36 av Inger Lundberg (s) om ett bostadsdepartement 84
Prot. 1992/93:21
11 november 1992
87
gotab 42378, Stockholm 1992