Onsdagen den 4 november
Kl. 9.00-15.27
Protokoll
1992/93:16
Taxifrågor m.m.
Förste vice talmannen meddelade att Margareta Winberg (s) avsagt sig
uppdraget att vara ledamot i trafikutskottet.
Kammaren biföll denna avsägelse.
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1992/93:94 till skatteutskottet
1992/93:130 till jordbruksutskottet
Förste vice talmannen meddelade att trafikutskottets betänkanden TUI
och TU2, justitieuskottets betänkanden JuUl och JuU2 samt arbetsmark-
nadsutskottets betänkanden AU1 och AU3 skulle avgöras i ett sammanhang
efter avslutad debatt.
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU1 Taxifrågor m.m. (prop. 1991/92:100 delvis).
Anf. 1 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! I detta betänkande har det bildats en ohelig allians mellan
socialdemokrater och nydemokrater. Jag kallar den ohelig, inte därför att
det ansvariga statsrådet, kommunikationsministern, tillhör kds, utan därför
att det inte tillhör vanligheterna att socialdemokraterna gör upp med nyde-
mokraterna i en fråga. 1
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 16
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Taxifrågor m. m.
Den kan också kallas ohelig därför att en av parterna, Ny demokrati, har
gått till val på parollen att minska byråkratin. Dess värre innebär majorite-
tens ställningstagande i detta ärende att man, utan egentlig orsak, vill öka
utredningsarbetet i Sverige. Man kan då fråga sig om inte ett av partierna
egentligen borde byta namn till ”Ny byråkrati”.
Herr talman! De fyra regeringspartierna är reservanter till detta betän-
kande. Majoriteten har nämligen fastnat för att ge regeringen i uppdrag att
göra en utredning om taxinäringen. Orsakerna till detta är att man anser att
den avreglerade taxinäringen har medfört nackdelar på vissa områden. Och
visst är det så! Det förekommer fusk och oegentligheter i branschen. Det
skall givetvis åtgärdas och ställas till rätta. En förutsättning för en fri konkur-
rens är att alla parter får konkurrera på lika villkor.
Sammanfattningsvis har dock avregleringen av taxitrafiken slagit väl ut.
Marknaden - taxiföretagen och förarna - har tvingats anpassa sig till kunder-
nas önskemål. Förmodligen har vi ännu inte sett hela vidden av de positiva
effekter som kan komma av avregleringen.
Det var väntat att taxinäringens avregelring skulle medföra vissa problem.
Så blir det alltid när man skall avreglera något som varit reglerat under en
mycket lång tid. Bl.a. har Statens pris- och konkurrensverk helt riktigt fram-
hållit att det kan ta relativt lång tid från det att en sedan länge reglerad mark-
nad släpps fri till dess konkurrensen fungerar fullt ut.
Herr talman! Taxi har nu avreglerats. Det finns därför ett svenskt ord som
riskerar att hamna utanför Svenska akademiens ordlista, och ordet är
”dröj”. Tidigare var det ordet vanligt förekommande, inte minst för dem
som ringde efter en taxi. ”Taxi var god dröj” var det budskap som många
mötte när de ville ha en taxi. I dag kan nog det uttrycket hänföras till katego-
rin ”utrotningshotade telefonmeddelanden”, och det är bra!
Det är en effekt av den avreglering av taxiverksamheten som riksdagen
fattade beslut om 1988, och som trädde i kraft den 1 juli 1990. Det kan vara
på sin plats att nämna att vi i Sverige inte är ensamma om att gå denna väg.
Vi avreglerade faktiskt vår taxinäring efter det att den avreglerats i det nu-
mera ickeexisterande Sovjetunionen.
Vad har då hänt efter avregleringen, sommaren 1990? Till en början steg
naturligtvis priserna innan marknaden hade stabiliserat sig och nyetable-
ringen tagit verklig fart. Antalet taxibilar steg därefter markant, varför man
tämligen snart kunde registrera en klar höjning av servicenivån. Plötsligt
gick det att få en taxi när man ville ha den, dit man ville ha den. Det blev
också enklare att få en bil direkt på gatan.
Men det finns många andra positiva effekter som avregleringen har med-
fört. Ett uttryck som troligen kommer att leta sig in i Svenska akademiens
ordlista med tiden är begreppet ”tjejtaxa”, där taxan för tjejer hos vissa taxi-
företag är lägre än för oss män. Ett annat nytt uttryck är ”fast pris”. Den
normale kunden väljer ett fast pris när det är mycket trafik och risk för köer,
men väljer annars att låta taxametern bestämma priset. Det har också växt
fram andra erbjudanden om zonpristaxor m.m.
Sammantaget har det presenterats en mängd olika nya inriktningar när det
gäller service och specialerbjudanden. Innovationen och påhittigheten är
stor. Själv väntar jag med spänning på specialerbjudanden för yngre mode-
rata riksdagsmän i trafikutskottet.
Problemen med de s.k. svarttaxibilarna - vilka vi alla känner till - dvs.
privatbilar som körde taxi svart, har minskat efter avregleringen. Jag tror att
vi alla säkert minns många av de otrevliga händelser som den verksamheten
förde med sig.
Vi ser nu en utveckling mot att det kontinuerligt sker en självsanering av
taxibranschen. Det senaste exemplet är att många taxiföretag kommer att
samarbeta för att få en speciell kundorienterad profil, där man har för avsikt
att frivilligt bilda vad man kallar kvalitetstaxiföretag. Tanken är bl.a. att man
kommer att erbjuda speciella, helt frivilliga, beställningscentraler där de
som ansluts skall ha en speciell legitimation och ha genomgått speciell utbild-
ning, och där kunderna skall kunna vända sig till en speciell reklamations-
nämnd och där varje bil skall vara utrustad med en symbol om detta i framru-
tan.
Jag tror att alla partier i utskottet och alla i denna kammare är överens om
att man behöver komma ifrån de oegentligheter som trots allt finns inom
taxinäringen. Vad vi inte är överens om är hur vi formellt skall hantera det.
Dess värre tycker jag att den nuvarande utskottsmajoriteten i viss mån slår
in öppna dörrar när de kräver att regeringen skall sätta i gång med en ny
utredning av taxinäringen. Det står ju helt klart uttryckt i propositionen att
regeringen har insett att det finns anledning att ytterligare skärpa bl.a. lämp-
lighetsprövningen och den uppföljande kontrollen av lämpligheten.
Statsrådet, kommunikationsministern, påtalar också att informationsut-
bytet mellan skattemyndigheterna och länsstyrelserna måste förbättras. Re-
geringen aviserar att informationen från taxis sida om gällande taxor också
måste förbättras.
Eftersom regeringen och kommunikationsministern aviserar en skärpning
på dessa punkter finns det enligt vår mening ingen anledning att ta något
ytterligare initiativ från riksdagens sida.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen till detta betänkande.
Jag vill nu ta tillfället i akt att ställa några frågor till utskottsmajoritetens
talesman eller talesmän. I utskottets betänkande kräver majoriteten att re-
geringen skall utreda i stort sett samma frågor där regeringen redan har avi-
serat skärpta krav. Är det som utskottsmajoriteten nu gör inte att hårdra
frågan och egentligen slå in öppna dörrar? En utredning, med förslag till
riksdagen för hantering i trafikutskottet och beslut i denna kammare, riske-
rar att få till följd att det går onödigt lång tid innan man kommer till rätta
med de problem som finns. Detta var den ena frågan.
Min andra fråga gäller det särskilda yttrande där socialdemokraterna avi-
serat att man mycket väl kan tänka sig att återgå till den tidigare regleringen
med krav på obligatorium för alla taxiföretag att tillhöra en beställningscen-
tral. Denna reglering var ju en av huvudingredienserna i den tidigare tröga
och byråkratiska taxiverksamheten. Vill verkligen socialdemokraterna att vi
återgår till ”taxi var god dröj ”-epoken?
Slutligen en fråga till Ny demokrati. Jag kan inte påminna mig att Ny de-
mokrati gick till val på budskapet om ”ny byråkrati”, vilket detta förslag in-
nebär. Beslutsprocessen försenas. Man skall tillsätta nya utredningar, och
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Taxifrågor m. m.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Taxifrågor m. m.
jag vet inte allt. Varför agerar ni nu så att ytterligare regleringar kommer till
stånd, en försening av nödvändiga beslut sker, och en ny utredning tillsätts?
Anf. 2 JARL LANDER (s):
Herr talman! Många av de trafikpolitiska frågor som vi debatterar här i
kammaren härrör från det stora trafikpolitiska beslut som riksdagen fattade
1988. Så är också fallet med avregleringen av taxi. Den utvärdering som
skulle göras enligt den trafikpolitiska proposition som den socialdemokra-
tiska regeringen lade fram är nu en del av den budgetproposition som den
nuvarande regeringen lade fram i januari månad i år.
I denna står det att läsa att avregleringen har gått bra. Tillgången på bilar
har ökat. Jag vill då inom parentes säga att det bl.a. var bristen på taxibilar
som var en av orsakerna till att något måste göras inom branschen. Det sägs
också att taxiverksamheten fungerar i de mellanstora och mindre städerna.
Det gör den också på landsbygden, tack vare att kommuner och trafikhuvud-
män har handlat upp trafiken i stor utsträckning. Taxiverksamheten fungerar
med andra ord bra enligt utvärderingen, bortsett från att priserna kanske har
stigit ganska kraftigt i vissa fall.
Men att stanna vid detta konstaterande vore detsamma som att säga att
jag inte har tagit del av regeringsförslaget och utvärderingen. Då skulle det
kanske också konstateras att jag över huvud tagit inte har tagit del av vad
massmedia har sagt om taxiverksamheten det senaste året. Det är ju bara så
att taxibranschen framför allt i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöområdet
har hamnat i en stor kris, i synnerhet i en lönsamhetskris. Att taxiförarna då
går ut och uppmanar till bojkott av taxiåkandet under en dag, som de gjorde
i går, kan ju vara förståeligt.
Är det att jobba i en acceptabel verksamhet när man som taxiförare jobbar
i en bransch där man avlönas efter procent på inkört kapital, där det inte
finns kollektivavtal sedan över ett år tillbaka och där man inte vet hur långt
ett arbetspass blir? Det gäller i synnerhet nu när vi vet att seriösa taxiåkare
är på väg att slås ut av lycksökare inom branschen. Det är lycksökare som
både använder sig av olagliga metoder och till bristningsgränsen utnyttjar
gällande lagstiftning, om man skall tro allt som sägs i massmedia om hur taxi
fungerar i storstäderna.
Kommunikationsministern kommenterar något av detta i den här delen av
budgetpropositionen. Han pekar på vikten av att länsstyrelserna följer upp
effekterna av t.ex. det stora antalet konkurser inom branschen och angelä-
genheten av ett närmare samarbete mellan länstyrelser och skattemyndighe-
ter.
Det nämns också att TSV har ett utredningsuppdrag för att följa upp even-
tuellt fusk med plombering av taxametrar.
Vi socialdemokrater anser att det inte räcker med detta uppföljande för
att komma till rätta med olustiga situationer inom taxibranschen i våra stor-
städer. Vi grundar det bl.a. på det som länsstyrelsen i Stockholm, och i syn-
nerhet dess ordförande landshövdingen Ulf Adelsohn, har gjort. De har lagt
ner åtskilliga timmar för att komma till rätta med problemet inom taxi här i
Stockholmsområdet.
Vi grundar det också på uppgifter om att myndigheterna har svårigheter
att rent rättsligt komma till rätta med påstått fusk och olaglig verksamhet.
Det är dessutom vår uppfattning att något måste göras för att rätta till miss-
förhållandena inom taxinäringen, eftersom branschens arbetsgivare och ar-
betstagare samt fackliga företrädare har vänt sig till oss i utskottsgruppen
och bett oss försöka ta initiativ i den här frågan. Detta har vi socialdemokra-
ter tagit fasta på. Därför har utskottsmajoriteten kommit fram till att en sa-
nering av taxinäringen är nödvändig. Den är nödvändig nu för att vi skall
kunna åka taxi till en rimlig kostnad.
Länsstyrelserna måste få de redskap de behöver för att röja upp i den här
taxidjungeln. Gällande lagstiftning på det här området måste följas av alla
myndigheter. Då kräver det kanske skärpningar av vissa regler, utan att vi
för den skull skall gå tillbaka till den tidigare helt reglerade taximarknaden.
Vi föreslår, och vi föreslog inför utskottsbehandlingen, att regeringen snabbt
skall se över vad en skärpning av lagstiftningen på de punkter som jag strax
skall återkomma till, kan få för följder för taxibranschen. Vi socialdemokra-
ter föreslår inte att detta obönhörligen skall införas. Vi ber att regeringen
återkommer med vad som händer om vi får en skärpning på följande punk-
ter.
Det skall vara krav på ett trafiktillstånd till varje bil, i stället för som nu
när det finns ett trafiktillstånd för varje bolag. Vi vill också att reglerna för
lönegarantin skall ses över så att de inte går att missbruka. Vi anser också att
taxiföretag som har stora skulder till samhället bör förlora trafiktillståndet.
Regeringen bör se över detta. Den bör också se över om länstyrelserna vid
tillståndsprövningen har tillgång till t.ex. Riksskatteverkets datalistor. Vi vill
också att rutinerna när man ger ut och tar tillbaka de gula taxiskyltarna samt
när man godkänner taxametrarna på taxibilarna skall ses över.
Jan Sandberg sade tidigare att ordet dröj hade kommit bort ur taxivokabu-
lären. Det är mycket möjligt eftersom det finns gott om taxibilar. Men där-
emot har det kommit in ett annat ord som rimmar bra på dröj, och som vi i
Värmland mycket väl vet vad det betyder. Det är ordet smörj. Jan Sandberg
vet säkert vad det betyder att få smörj. Detta har nu kommit in i taxiverk-
samheten. Seriösa åkare får smörj av oseriösa åkare. T.o.m. kunder får
smörj av oseriösa åkare. Det är dags att något görs åt taxibranschen, och det
måste ske ganska snabbt.
Om man skall tro allt som sägs i massmedia är t.o.m. de borgerliga leda-
möterna i trafikutskottet relativt missnöjda med vår kommunikationsminis-
ter. Allting går så sakta i kommunikationsdepartementet har de borgerliga
sagt. Det är därför vi socialdemokrater nu vill föreslå att vi snabbt utreder
vad som händer, så att vi kan få tillbaka det till kammaren. Då kan vi få
ordning på taxiverksamheten. Vi tycker att man kan få en bättre ordning
inom taxibranschen med dessa förslag.
Med dessa förslag tillfredsställer vi också ett par motioner som finns, bl.a.
en från Vänsterpartiet och en från Socialdemokraterna. Vi skulle dock ha
velat gå litet längre på grund av att branschens arbetsgivare och fackförbund
har skrivit till oss. De vill egentligen också införa ett obligatorium för alla
taxiföretag att tillhöra en beställningscentral. Vi skriver detta i ett särskilt
yttrande till betänkandet. Men eftersom detta också finns med i det brev som
branschen har skickat till regeringen, förutsätter jag att regeringen ser över
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Taxifrågor m.m.
|
Prot. 1992/93:16 4 november 1992 |
även den punkten. Då först får vi kanske ett komplett underlag för att ta |
het.
|
Taxifrågor m.m. |
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hemställan i trafikutskottets Anf. 3 JAN SANDBERG (m) replik: Herr talman! Jarl Lander och jag kan vara överens om att det finns pro- Det är inte i första hand bristen på regler som är problemet, utan det är Vi vet också att det pågår ett arbete med att skärpa upp efterlevnaden av Om riksdagen nu skulle besluta om att ge regeringen i uppdrag att sätta i Vad gäller reglerna för lönegaranti vill jag peka på att dessa redan har änd- Sverige befinner sig i en lågkonjunktur och har stora problem på en mängd Jag vill gärna ha ett svar från Jarl Lander på de frågor som jag ställde i Jag tycker inte att jag fick svar på min fråga om det som Socialdemokra- Anf. 4 JARL LANDER (s) replik: |
|
6 |
Herr talman! Sandberg efterlyser svar på många frågor, och jag skall för- |
Jan Sandberg säger att vi slår in öppna dörrar med vårt krav på en utred-
ning. Så är kanske fallet om utredningarna går till på det sätt som Jan Sand-
berg beskriver. Det låter på honom som om en utredning på departementet
tar flera år i anspråk. Det är kanske det förhållandet att man arbetar på det
sätt som Sandberg nu antyder som de borgerliga kritiserar kommunikations-
ministern för. Vi socialdemokrater utgår dock från att departementet direkt
i den utredning som skall göras kan ta med sig de synpunkter som riksdagen
nu förhoppningsvis ställer sig bakom.
Men jag är inte så säker på att det kommer en sådan utvärdering med nya
förslag i budgetpropositionen, eftersom det i betänkandet och i er reserva-
tionstext bl.a. uttalas att detta skall följas upp. Det finns ingenting i er reser-
vation som säger att detta på något sätt skulle gå snabbare. Det skall göras
uppföljningar av TSV, av länsstyrelser och av skattemyndigheter, och det
kan inte påskynda utvecklingen beträffande taxiverksamheten.
Som jag sade i mitt anförande har vidare länsstyrelsen i Stockholms län
och landshövding Ulf Adelsohn arbetat intensivt med detta, och landshöv-
dingen har själv sagt att man där inte kommer till rätta med problemen utan
en viss skärpning av lagstiftningen.
Också från branschen själv uttalar man att vissa regleringar bör återinfö-
ras. Detta sades också i det utredningsmaterial som fanns före beslutet om
avregleringen. Där framhölls att kravet på anslutning till beställningscentral
troligen borde behållas i storstadsområdena, men sedan föll detta bort. Att
så skedde var antagligen ett olycksfall i arbetet. Om vi hade haft kvar kravet
på anslutning till beställningscentral, hade vi haft litet bättre ordning på
Stockholms, Göteborgs och Malmös taxiverksamhet.
Men, Jan Sandberg, det är branschen som anser att de punkter som jag
har nämnt bör prövas. Därför vill vi påskynda arbetet och ge branschen möj-
lighet att sanera sin verksamhet.
Anf. 5 JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! Ja, vad är branschen? Jag förstår att delar av branschen har
varit vana vid att leva under den reglering som har funnits tidigare och har
tyckt att den representerat en bra tingens ordning. Därmed är inte sagt att
alla anser detta.
Nu säger Jarl Lander att det behövs nya regler, men det är inte så. Vi har
tillräckliga regler för att komma till rätta med de problem som finns. Det
gäller bara att se till att dessa regler följs, och det skall man göra på en mängd
olika sätt. Man skall förstärka arbetet med att förbättra efterlevnaden, och
kommunikationsministern har redovisat åtgärder i detta syfte, exempelvis
ett tätare samarbete mellan länsstyrelserna och skattemyndigheterna. Man
skall se till att länsstyrelserna prioriterar arbetet med att komma till rätta
med oegentligheterna.
Det är inte så, som Jarl Lander säger, att vi tror att en utredning på kom-
munikationsdepartementet tar flera år. Vad det handlar om är att kommuni-
kationsministern i denna kammare - läs snabbprotokollet, Jarl Lander! - har
sagt att budgetpropositionen i januari kommer att behandla dessa frågor. Jag
kallar det inte att dra frågor i långbänk om man i dag, i november, talar om
något som skall ske i januari. Jag vill påstå att en sådan process är ganska
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Taxifrågor m. m.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Taxifrågor m. m.
snabb, t.o.m. snabbare än en snabb utredning, oberoende av vilken regering
som sitter.
Jag har, Jarl Lander, fortfarande inte fått svar på min fråga om återgång
till kravet på anslutning till en beställningscentral. Är Socialdemokraterna
beredda att gå tillbaks till den huvudingrediens i den förutvarande regle-
ringen av taxinäringen som kravet på tillhörighet till en beställningscentral
innebär? Är det den framtid som vi ser framför oss om Socialdemokraterna
får bestämma?
Vi har i denna debatt konstaterat att det inte i första hand är reglerna som
behöver ändras utan efterlevnaden av dem. Jag är övertygad om att det går
att komma till rätta med de nuvarande olägenheterna inom taxiverksamhe-
ten. Kommunikationsministern har berättat att man skall skärpa kontrollen
på flera punkter och att han i januari i 1993 års budgetproposition skall åter-
komma med ytterligare förslag, om så behövs.
Men jag tror också, liksom Statens pris-och konkurrensverk, att man
måste låta den fria marknaden få tid att hitta sina former. Vi känner alla till
den självsanering med s.k. kvalitetstaxiföretag vilken har påbörjats osv. Om
detta får fortsätta, i kombination med det som kommunikationsministern
har aviserat, är jag övertygad om att huvuddelen av problemen kommer att
lösa sig.
Anf. 6 JARL LANDER (s) replik:
Herr talman! Jag brukar, Jan Sandberg, läsa snabbprotokollen från kam-
maren, och jag läser ofta vad kommunikationsministern säger. Jag har läst
om många löften som kommunikationsministern har kommit med, men jag
har sett få resultat av dem. Det är en av orsakerna till att vi socialdemokrater
vill påskynda arbetet.
Vi är oroliga för att detta kommer att hamna i långbänk och att myndighe-
terna inte kommer att få möjligheter att ingripa på rätt sätt. Vi vet att de i
dag inte har sådana möjligheter. Bland annat har åklagarsidan problem med
att fastlägga sin bevisföring, och därför kommer målen inte upp på rätt sätt
i domstolarna utan läggs åt sidan.
Till och med landshövdingen Adelsohn, Jan Sandbergs partivän och förre
partiledare, säger att t.ex. en skärpning innebärande krav på separat till-
stånd för varje bil skulle vara en kraftig fuskhämmande faktor. Men för detta
behövs en lagändring. Han tycker att vi behöver se över reglerna för detta.
Det som vi säger, Jan Sandberg, innebär inte en återgång till ett totalt krav
på beställningscentraler. Vi ber i vårt särskilda yttrande regeringen att un-
dersöka vad detta skulle betyda för branschen. Som vi tolkar det består bran-
schen av arbetsgivare och arbetstagare inom taxiverksamheten, och de skri-
ver i brev till bl.a. trafikutskottet att man kanske bör införa krav på anslut-
ning till en beställningscentral för den som skall utöva taxiverksamhet.
Vad är det som är så märkligt med att vi socialdemokrater för fram detta
som en ytterligare påtryckning för att något skall hända mot bakgrund av hur
det ser ut vid Arlanda, vid Stockholms central osv? Man kan peka på många
enskilda händelser. Kontentan härav är att myndigheterna inte har lagliga
möjligheter att stävja detta i tid och att en skärpning av vissa regler inom
taxiverksamheten måste påskyndas. Det är bara det som vi kräver i betän-
kandet.
Förste vice talmannen anmälde att Jan Sandberg anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 7 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Herr talman! Jag skall inte utnyttja mina sex minuter. Jag håller i stort sett
med Jarl Lander i detta taxiärende, förutom när det gäller kravet på tillhörig-
het till beställningscentral. Det tror jag kan bli ett nytt monopol eller någon
form av kartell.
Till Jan Sandberg vill jag säga att jag inte i detta fall tar åt mig av talet om
”Ny byråkrati”. Här betyder det faktiskt hårdare tag mot fusk inom taxinä-
ringen. Jag trodde att Moderaterna stod för litet hårdare tag här i samhället.
Tydligen är det inte så, utan det är Jarl Lander och jag som får stå för det.
Vi måste ge kraftiga signaler från denna kammare att vi inte tolererar fusk
och oegentligheter inom taxinäringen. Därför yrkar jag bifall till propositio-
nen och avslag på reservationen.
Anf. 8 JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! Jag tror att den tidigare debatten och det som jag säger nu
kommer att göra klart för alla, även för Kenneth Attefors, att vi självfallet
skall ha hårdare tag mot fusk. Det är vi helt överens om. Jag har försökt visa
att kommunikationsministern och regeringen har insett vilka problemen är.
De kommer att skärpa efterlevnaden av regler på ett antal områden. Vi är
överens om att vi skall ta hårdare tag mot fusk.
Det hedrar Ny demokrati att partiet inte har kommit på tanken att återin-
föra regleringen av av taxinäringen när det gäller tillhörighet till beställnings-
centraler. Vad jag har vänt mig mot är att Ny demokrati slår in öppna dörrar.
Vi har fått besked om att ett arbete pågår. Vi har fått besked i denna kam-
mare om att det i budgetpropositionen 1993 kommer ytterligare övervägan-
den. Vad är det som gör att exempelvis Ny demokrati tror att man påskyndar
detta genom att i oktober månad kräva en utredning av regeringen? Vi vet
ju att det kommer någon form av färdigt förslag redan i januari månad. Den
typen av krav från riksdagen som de som Ny demokrati har ställt sig bakom
riskerar att försena det viktiga arbetet med att få till stånd en taxinäring som
fungerar bättre.
Anf. 9 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Jag skulle vara den förste att beklaga en försening. Jag har
nu suttit i riksdagen ett år och sett vår kommunikationsministers handlägg-
ning av bl.a. sjöfartspropositionen. Jag har faktiskt tappat en del av mitt för-
troende för att det skall bli en snabb handläggning.
Ytterligare en anledning till att jag stödde förslaget från Socialdemokra-
terna var att Ulf Adelsohn i princip har samma åsikt som Jarl Lander och jag
i detta fall. Han är ju bevisligen moderat.
Låt oss nu ge signaler från denna kammare till vår minister att han låter
detta ärende gå mycket snabbare än vad han brukar göra.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Taxifrågor m.m.
Prot. 1992/93:16
4 noyember 1992
Taxifrågor m.m.
10
Anf. 10 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! En av riksdagens uppgifter är att lyssna på aktörerna på
marknaden. Marknaden har ju blivit ett populärt ord i dagens läge. Om man
har fattat ett felaktigt beslut skall man ändra på det. Det gör vi nu, som jag
ser det. Vi har lyssnat på branschen.
I ena stunden sägs att om vi bara väntar till i januari kommer lagstiftningen
att skärpas. Ändå är det omöjligt att gå med på att vi ger regeringen till
känna att detta skall utredas snabbt. Jag är litet förvånad över det. För mig
blir det tvetydigt.
Jag tycker att det är förvånande att man inte lyssnar på branschen, framför
allt när det gäller borgarna. Låt mig citera ur SAF-Tidningen nr 30. En ru-
brik där lyder: ”Taxibranschen vill få tillbaka gamla regler”. I artikeln talas
om att återinföra en reglering. Där sägs vidare: ”Biltrafikens arbetsgivare-
förbund (BA) och Transportarbetareförbundet avvisar de fria marknads-
krafterna inom taxibranschen. I en gemensam skrivelse till regeringen krä-
ver nu förbunden att få tillbaka vissa av de gamla reglerna. Parterna vill
framför allt att kravet på tillhörighet till beställningscentral återinförs och att
trafiktillståndet ska gälla per fordon.”
Båda aktörerna på marknaden vill att kraven skall återinföras. Jag tycker
att det vore konstigt om vi inte skulle lyssna till dem som är aktörer på mark-
naden. Det gör man i och med det beslut som kommer att fattas.
Jag har också läst en insändare från en taxichaufför. Han sade ungefär så
här: Jag har varit stolt över att vara taxichaufför. Jag visste att den som satte
sig i min bil kom hem till rätt pris. Jag kände också likadant för mina kolle-
ger. Nu säger han att han inte vet om han törs tala om att han är taxichaufför.
Att vara taxichaufför i dag har blivit något fult. Den situationen har skapats
genom den avreglering som har gjorts. Det blev inte lägre priser, men det
blev otryggare för passageraren.
Jag tror att många av trafikutskottets representanter får taxis egen tidning.
Där talas om priset för en resa från Arlanda till Stockholm. Det varierar mel-
lan 200 och 600 kr, i vissa fall upp till 1 000 kr. Gör man inget åt det, kommer
det att bli en allt större kriminell verksamhet. Det är inte bra, särskilt inte
för dem som skall utnyttja taxi, som är beroende av det. Det är många i detta
land som är det.
Jag hoppas och tror att regeringen tar till vara möjligheten att snabbt göra
någonting och att man inte fördröjer detta. Jag tycker att det är synd att man
inte kunde gå längre och godta det särskilda yttrande som Socialdemokra-
terna har lagt fram. Om det hade varit med i majoritetstexten i betänkandet
hade en ytterligare skärpning skett.
Herr talman! Med det vill jag yrka bifall till trafikutskottets hemställan
och avslag på den reservation som är fogad till betänkandet.
Anf. 11 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Det förvånar mig inte att Karl-Erik Persson från Vänsterpar-
tiet vill återgå till en reglering i form av krav på tillhörighet till beställnings-
central. Jag förstår också att det finns företag och verksamma människor i
taxinäringen som levt under den reglerade tiden, och som gärna ser tillbaka
på den som en ljus tid. Avregleringen har inneburit att vi ställer fler krav på
de olika aktörerna på taximarknaden, för att försöka möta de krav kunderna
ställer. De kraven kommer man inte att möta på samma sätt om vi återgår
till den typ av reglering som tillhörighet till en beställningscentral innebär.
Vi måste också tänka på kunderna och mångfalden när det gäller utbudet av
service.
Ett krav som kommit upp flera gånger är att man skall ha ett tillstånd per
bil och att man skulle klara av problem den vägen. Jag är inte övertygad om
det. För varje bil som går i taxitrafik måste man göra en anmälan till länssty-
relserna, för att få ut den gula taxiskylten. Problemet med kontrollen är att
samarbetet mellan länsstyrelserna och skattemyndigheterna inte har funge-
rat så bra som det skulle kunna göra. Vi måste se till att det fungerar bättre.
Det är också tanken med det kommunikationsministern har fört fram.
Det finns brister när det gäller informationen om de taxor som gäller för
olika bilar. Det har regeringen insett, och man skall se till att skärpa de krav
som gäller.
Jag vill bemöta ett påstående som flera talare har fört fram här. Det har
sagts att priserna för taxiresor har gått upp. Visst var det så i inledningen av
avregleringen, när antalet taxibilar var begränsat. Men nu, när vi har fler
taxibilar, har priserna börjat falla. Också Statens pris- och konkurrensverk
har angett att genomsnittspriserna för taxiresor nu har börjat sjunka.
Anf. 12 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Det är roligt för mig att Jan Sandberg inte förvånar sig över
hur jag ställer mig i frågan. Men Jan Sandberg lyssnar inte på aktörerna.
Som jag har sagt i SAF-Tidningen är det bägge parterna som vill ha tillbaka
regleringen. Det är inte bara den ena parten. Om det hade varit så hade jag
förstått att Jan Sandberg tycker att det är ett påhopp på marknaden. Är det
inte en märklig situation när bägge parterna vill ha tillbaka regleringen och
ingen vill lyssna på dem?
Vi skall alltså sätta oss över marknadens parter som deras herrar och inte
vara deras tjänare. Det är kanske den stil Jan Sandberg har, men det är inte
den stil jag har. Jag vill lyssna på folk och därefter bilda mig en egen uppfatt-
ning.
Med tanke på vad som har stått i tidningarna kan man inte säga bestämt
att passagerarna har fått det så mycket bättre. När man nu tittar tillbaka på
den tid som det har varit frihet för varor och aktörer på marknaden, kan man
se att det har begåtts fler brott inom taxibranschen mot passagerarna. Det
verkar inte som att passagerarna har fått det bättre när det gäller att åka taxi.
De avarter som finns inom taxibranschen måste bort. Jag tror att det går
att göra så. Det är inte meningen att folk skall sätta sig i bilen och sedan inte
veta vad det kommer att kosta. De vet inte om de kommer hem. De kanske
hamnar i en gränd och blir rånade. Det har faktiskt hänt under denna tid av
avreglering, och det har varit fler brott än tidigare. Det här måste ju bero
på att det inte finns regler som kontrollerar vilka som blir aktörer på denna
marknad. Det är därför kravet kommer från bägge parter i denna bransch.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Taxi frågor m.m.
Anf. 13 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Självfallet skall man när det gäller taxiverksamheten lyssna
på dem som är intressenter och aktörer. Men Karl-Erik Persson glömmer en
11
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Vissa parkerings-
frågor
kategori, nämligen kunderna. Vi vet att det förekommer krav på åtgärder
från både arbetsgivarhåll och fackföreningshåll som egentligen inte till
100 % skulle gynna konsumenterna på området.
Jag vill ge en eloge till taxinäringen som ställde upp på avregleringen när
den väl kom till skott och skulle genomföras. Därmed är det inte sagt att vi
skall ta till oss alla krav och önskemål som dessa två parter för fram när det
finns även andra parter i samhället, nämligen kunderna. Självfallet skall inte
många av de avarter som finns i dag förekomma. Det är vi överens om. Frå-
gan är bara på vilket sätt vi skall hantera detta.
Anf. 14 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Jan Sandberg gör ett fundamentalt fel när han säger att jag
inte lyssnar på kunderna. Jan Sandberg skall gå ut och tala med dem som har
blivit rånade av oseriösa taxiförare och de kvinnor som har blivit våldtagna
av oseriösa taxiförare. Vilken garanti tycker de att denna avreglering har gi-
vit dem?
Man skall lyssna på flera parter i stället för att sitta här i kammaren och
tro. Härifrån riksdagen kan man beställa en seriös taxi, men jag tror att de
som har anlitat en taxi på gatan och blivit drabbade inte tycker att avregle-
ringen har varit så fantastiskt bra som Jan Sandberg propagerar för.
Genom att genomföra denna skärpning hjälper vi fram de som är seriösa
inom taxibranschen och som är stolta över sitt yrke. Jag tycker att de som
har ett arbete de är stolta över även i fortsättningen skall få vara det. Då
skall avarterna bort. Om regeringen i enlighet med riksdagsbeslutet snabbar
på handläggningen och kommer tillbaka med förslag till skärpning av reg-
lerna, kan branschens bägge parter och de som utnyttjar taxi gynnas.
Anf. 15 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Jag håller med Karl-Erik Persson om att det finns skräm-
mande exempel på vad som har hänt inom taxinäringen. Men Karl-Erik
Persson verkar också ha ett kort minne. Jag tog i mitt inledningsanförande
upp en beskrivning av hur det fungerade under regleringens tidevarv. Då
fanns det svarttaxibilar utan gula taxiskyltar eller sådant. Det var privatbilar
med kriminella element som for runt och körde taxi och tjänade pengar på
verksamheten.
Minns inte Karl-Erik Persson många av de hemskheter och tidningsrepor-
tage som förekom på den tiden under den reglerade taximarknaden?
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU2 Vissa parkeringsfrågor.
12
Anf. 16 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Vi i Ny demokrati har i motion T911 pekat på ett problem
som dagligen drabbar många människor i vårt samhälle. Vi föreslår i motio-
nen att de kommunala parkeringsvakterna, populärt kallat ”lapplisor”, skall
tas bort och ersättas med kvarterspoliser och att ansvaret förs tillbaka från
kommunerna till polismyndigheten. Dessutom föreslås att bötesbeloppen
sänks till rimlig nivå med hänsyn till brottets ringa art.
Vad är nu tanken bakom detta? Kvarterspoliser får en förebyggande ver-
kan på gatuvåldet, vilket ingen kan förneka att det mycket väl behövs. Vi-
dare kan dessa övervaka gatorna. Enligt vår uppfattning är parkeringsöver-
vakning till för att öka framkomligheten och minska olyckstillbuden. Det
skulle en kvarterspolis klara.
Om det är så att man är ute efter att stävja att folk tar med bilen in till
tätorten, tror vi mer på idén att bygga stora gratisparkeringar vid pendeltågs-
stationer utanför tätorten, vilken vi framför i en annan motion.
Böternas storlek bör vara i proportion till brottet. Det får inte vara så att
samhället ger signaler till medborgarna att en felparkering är ett grövre brott
än en än så liten stöld. Det urholkar rättsmedvetandet.
Vi frågar oss varför vi inte kan få gehör för idéer som med all sannolikhet
även tilltalar de allra flesta av de andra partiernas bilburna sympatisörer.
Ni anser förmodligen att den hetsjakt som lapplisorna utför på bilisterna
är till för att förse kommunerna med skatteinkomster. Vi vet att vissa kom-
muner räknar med dessa inkomster i sin budget.
När man nu vill föra över mera av verksamheten till kommunerna, kan
resultatet bara bli att böternas storlek och hetsjakten ökar i och med att
kommunernas ekonomi blir sämre.
Ni från fyrklövern säger att regeringen säkert kommer att ta upp dessa
problem till behandling på ett tillfredsställande sätt. Men av texten framgår
det att det inte är så - i varje fall inte om man är bilist. Vi i Ny demokrati
frågar varför ni inte för en gångs skull kan lyssna på vad människorna utanför
denna byggnad tycker? De lever med problemet varje dag, och det är inte
tillfredsställande.
Anf. 17 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Detta betänkande tar upp fyra olika motioner som behand-
lar parkeringsfrågor. Utskottet har avstyrkt samtliga. Det är två huvudut-
tryck som förklarar varför. Dessa är ”subsidiaritetsprincipen” och ”timing”.
Tro nu inte att det är någon allmän EG-anpassning som spökar. Det är
bara det att dessa två låneord talar om anledningen till att dessa motioner
har avstyrkts.
Subsidiaritetsprincipen kan översättas med närhetsprincipen, som handlar
om att beslut skall fattas på lägsta möjliga nivå. Vissa av motionskraven tar
upp frågeställningar som bäst hanteras och bedöms på kommunal nivå. Det
handlar bl.a. om det kommunala ansvaret för parkeringsövervakningen och
om parkerings- och den s.k. kontrollavgiftens storlek. Dessa frågor hanteras
bäst av kommunerna. Om medborgarna har synpunkter eller är kritiska, är
det lättare att föra fram det till de lokala politikerna i stället för till oss i detta
hus. Det är ofta de lokala politikerna som bestämmer om både lapplisor och
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Vissa parkerings-
frågor
13
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Vissa parkerings-
frågor
parkeringsböternas storlek. Eller, om man har samma inställning som fram-
förs i framför allt motionerna från Ny demokrati, går det att tillägga att det
är lättare att avsätta lokala politiker än oss riksdagsmän.
Att begreppet ”timing” kan vara aktuellt i detta betänkande beror på att
kraven framförs i riksdagen samtidigt som det pågår ett omfattande utred-
ningsarbete. Det kan finnas anledning att avvakta vad det arbetet resulterar
i, innan vi tar definitiv ställning här i riksdagen. Frågorna återkommer alltså
med ett utförligare underlag och ett bredare perspektiv.
Jag hyser viss sympati för delar av kraven som förs fram i motionerna, och
man kan konstatera att utskottet har uttalat sig relativt positivt. På s. 7 i be-
tänkandet säger utskottet: ”Parkeringslagstiftningen blir därmed föremål för
en översyn, som utskottet för sin del välkomnar. Utskottet förutsätter att
regeringen därvid även beaktar synpunkter av det slag som återfinns i motio-
nerna.”
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets hemställan och av-
slag på reservationen.
Anf. 18 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Jag vill först yrka bifall till reservationen. Jag glömde att
göra det förut.
Sedan vill jag säga att det nog är bra intentioner som utskottet har, men
betänkandet verkar väldigt vagt skrivet, tycker jag. Det finns alldeles för
stort spelrum för dem som vill missbruka parkeringslagstiftningen. Vi vill
poängtera att risken är uppenbar att kommunerna gör parkeringsavgifterna
till en straffskatt.
Jag kan ta ett exempel från Enköpings kommun, där jag känner till förhål-
landena. Där har vårt parti fått igenom att man skall ta bort parkeringsavgif-
terna i centrala staden. Då gick kds och Moderaterna ut i tidningen och be-
klagade sig över att det inte fanns pengar till omsorgen i samhället. Detta är
ett bevis för, tycker jag, att det förekommer ett missbruk, och det är det vi
vill stävja.
Lagstiftningen skall användas för ingripanden när folk ställer bilen helt
idiotiskt. Då skall man se till att det blir böter. Men det får inte vara fråga
om någon hetsjakt på bilister. Det är möjligheten att bedriva sådan vi vill ha
bort.
Anf. 19 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Jag hyser som sagt en viss sympati för delar av de krav som
förs fram. Men det är ju kommunerna som har ansvaret för parkeringsböter-
nas utformning och beloppen man får betala, och då är det naturligt att det
är på den nivån man skall försöka påverka. Det är också där medborgarna
har störst möjlighet att påverka, exempelvis i den kommun som Max Mon-
talvo nämnde.
Det är inte ofta som motioner behandlas så välvilligt som trots allt har
skett i det här fallet. Själv har jag en hel del synpunkter på parkeringsböter-
nas omfattning, lokala parkeringsbestämmelser och vissa kommuners sätt
att använda parkeringsvakter. Men detta är något som jag försöker påverka
mera lokalt, exempelvis i Stockholmsregionen.
Men jag förstår, efter att ha läst artiklar i vissa regionala tidningar, att Ny
demokrati de här dagarna hellre utnyttjar sina representanter i riksdagen än
exempelvis partiets företrädare i Stockholms stadshus.
Anf. 20 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Jag är inte så säker på att kommunerna kan ta ansvaret att
sköta parkeringsverksamheten efter rätta linjer, men jag hoppas att Jan
Sandberg har rätt och att kommunerna förstår att det är viktigt att sköta sa-
ker och ting på rätt sätt. Jag får nöja mig med det så länge.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuUl Förenklad delgivning (prop. 1991/92:169).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 8 §.)
6 § Immunitet och privilegier för ministerrådsmöten och ämbetsman-
nakommittémöten inom Konferensen om säkerhet och samarbete i
Europa (ESK)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU2 Immunitet och privilegier för ministerrådsmöten och ämbets-
mannakommittémöten inom Konferensen om säkerhet och samarbete i
Europa (ESK) (prop. 1992/93:35).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 8 §).
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU1 Jämställdhet.
Anf. 21 BERIT ANDNOR (s):
Herr talman! Trots att vi i Sverige lever i det mest jämställda landet i värl-
den skall ingen av oss tro att detta förhållande är något som kommer att be-
stå av sig självt.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
15
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
16
Detta var det misstag många av oss gjorde under 80-talet. Vi trodde nämli-
gen att utvecklingen mot en allt mer ökad jämställdhet mellan kvinnor och
män skulle fortsätta i en positiv riktning, att det skulle vara något av en själv-
gående utveckling. Så var det inte.
Det 80-talet lärt oss är att kampen för jämställdheten mellan kvinnor och
män ständigt måste föras och är än viktigare i dag, när vi ser hur kvinnors
ställning och rättigheter i samhället ifrågasätts och hotas.
De svenska kvinnorna förvärvsarbetar och tjänar egna pengar i större om-
fattning än kvinnor i övriga världen. Svenska kvinnor föder fler barn än de
flesta av sina systrar i övriga industriländer. Drygt 90 % av alla svenskor med
barn mellan 7 och 16 år har eget jobb. Det svenska samhället har alltså varit
ett utmärkt exempel på att kvinnor inte behöver välja mellan barn och för-
värvsarbete utan att det går att kombinera. För att detta skall vara möjligt
måste dock vissa förutsättningar vara uppfyllda.
Det egna arbetet, den egna lönen, är grunden för jämställdheten mellan
kvinnor och män. Detta hotas nu på flera sätt.
Det absolut allvarligaste är att vi nu har en borgerlig regering som för en
ekonomisk politik som innebär minskad produktion och därmed färre syssel-
satta och fler arbetslösa. För både kvinnor och män är detta naturligtvis den
allt överskuggande frågan. Men jämställdheten mellan kvinnor och män ho-
tas därutöver på flera andra sätt.
För det första försämrar de kommande neddragningarna av statsbidragen
till kommuner och landsting kvinnors möjligheter att förvärvsarbeta, dels
genom att många kvinnor har sitt arbete i den offentliga sektorn, dels genom
att den offentliga sektorn gör det möjligt för kvinnorna att förvärvsarbeta.
För det andra skulle ett vårdnadsbidrag, ett förslag som nu har stoppats
för en tid, ytterligare försämra kvinnors möjligheter till förvärvsarbete, sam-
tidigt som det skulle konservera ett traditionellt könsrollsmönster och för-
sämra möjligheterna till jämställdhet mellan kvinnor och män.
För det tredje ökar löneskillnaderna mellan kvinnor och män sedan mitten
av 80-talet. Trots att statistiken visar att löneskillnaderna mellan kvinnor och
män i Sverige är lägst i världen, är dessa skillnader - och nu t.o.m. ökande
skillnader - inte acceptabla.
Till detta kommer, det vet vi, ytterligare en rad förslag från den sittande
borgerliga regeringen som, om de genomförs, kan innebära allvarliga hot
mot kvinnorna och jämställdheten.
En väl fungerande offentlig sektor är av oerhört stor betydelse för kvin-
nornas möjligheter att förvärvsarbeta. I dag är redan 58 000 kvinnor arbets-
lösa till följd av genomförda neddragningar inom den offentliga verksamhe-
ten. Enligt beräkningar från facken inom det kommunala området kommer
ytterligare 100 000 offentliganställda kvinnor att bli arbetslösa under nästa
år. Därutöver är ca 80 000 deltidsarbetslösa. De flesta av dessa är kvinnor.
Den privatiseringsvåg som nu väller fram över landet försöker den borger-
liga majoriteten framställa som den stora möjligheten för kvinnorna. Det
sägs att nu kommer kvinnorna att få fler arbetsgivare att välja på och därige-
nom också högre löner och bättre och fler arbeten. Dessutom kommer priva-
tiseringen att ge kvinnorna möjligheter att starta eget, främst inom vårdom-
rådet, har det påståtts.
Genom dessa förskönande beskrivningar försöker den borgerliga majori-
teten att framställa det som nu händer som något annat än vad det egentligen
är frågan om.
Sanningen är ju den att det blir mindre pengar till kommuner och lands-
ting. Hur detta kan leda till flera jobb är det nog bara en borgerlig riksdagsle-
damot som kan svara på. Blir det flera jobb bara för att det är fler arbetsgi-
vare? Skulle inte privat verksamhet bedrivas effektivare? Var det inte så?
Blir det då inte färre jobb? Och varför skulle lönerna stiga vid en privatise-
ring? Tjänar t.ex. en privat lokalvårdare mer än en kommunalt anställd?
Det är en illusion att tro att kraftiga nedskärningar i den offentliga sektorn
i kombination med ökat behov av service leder till bättre förhållanden för
kvinnorna. Det är precis tvärtom.
Lyckligtvis är det så att vackert tal inte hur länge som helst kan skymma
sikten för de rätta förhållandena.
En utjämning av löneskillnaderna mellan kvinnor och män är en av 90-
talets viktigaste jämställdhetsfrågor. Det säger vi i utskottets betänkande.
Om det uttalandet var vi överens, men där tar enigheten slut. När det blir
frågan om att ta konsekvenserna av sina uttalanden är den borgerliga majori-
teten i utskottet inte lika intresserad.
Kvinnor tjänar mindre än män, dels därför att det traditionella kvinnoar-
betet är lägre värderat än männens, dels därför att kvinnor får lägre ersätt-
ning för sitt arbete än männen, även om de har likvärdigt arbete.
Fram till 1985 skedde en successiv utjämning av löneskillnaderna mellan
kvinnor och män. Då tjänade kvinnorna 88 % av männens löner. Åren där-
efter ökade löneskillnaderna. Av lönestatistik framgår att kvinnorna inom
LO-SAF-området tjänade 85 % av männens löner 1991. Även inom områ-
den där lönen fastställs utifrån detaljerade arbetsvärderingssystem och där
löneskillnaderna skulle vara i det närmaste obefintliga tjänar kvinnorna
92,3 % av männens löner.
Att vi trots detta har de minsta löneskillnaderna mellan män och kvinnor
i världen beror enligt alla sakliga bedömare på den solidariska lönepolitiken.
I mitten av 80-talet hade vi en överhettad arbetsmarknad, som ledde till en
marknadsorienterad löneglidning. Dessutom infördes samtidigt en mer indi-
viduell lönesättning inom den offentliga sektorn. Följden av detta blev att
löneskillnaden mellan kvinnor och män ökade.
Erfarenheten visar alltså att kvinnorna har allt att vinna på en fortsatt
framgångsrik solidarisk lönepolitik, en politik som arbetsgivarna nu vill
skrota, en politik som inte heller den borgerliga majoriteten anser sig kunna
stödja - trots dess avgörande betydelse för minskade löneskillnader och
ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.
Utskottsmajoritetens ställningstagande i denna fråga visar att de inte är
beredda att ta konsekvenserna av sitt uttalande om att minskade löneskillna-
der är en viktig jämställdhetsfråga. Återigen kan vi konstatera att tomt prat
är det som kännetecknar borgerligheten. På annat sätt kan detta inte tolkas.
Kvinnors arbete inom vård och omsorg, dvs. det traditionella kvinnoarbe-
tet, måste uppvärderas. Detta finns det t.o.m. borgerliga ledamöter som an-
ser. Det låter sig lätt sägas, men skall löneskillnaderna mellan kvinnor och
män minska måste lönerna för dessa jobb relativt sett öka mer än för andra
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 16
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
18
jobb. Det skulle i sin tur innebära att den kommunala sektorn skulle behöva
mer, inte mindre, resurser för sin verksamhet. Det är återigen ett exempel
på att borgerligheten inte är beredd att ta konsekvenserna av sina egna ord.
Jag sade inledningsvis att det finns många frågor utöver de här nu nämnda
som allvarligt kan skada jämställdheten mellan könen och som också visar
borgerlighetens rätta ansikte. Låt mig bara kort avslutningsvis visa på en
fråga som exempel på detta.
Vid gårdagens utskottssammanträde behandlade vi ett förslag från oss so-
cialdemokrater om en ändring av föräldraledighetslagen, som skulle inne-
bära att föräldern själv får bestämma när under dagen ledigheten skall tas
ut. Som det är nu bestäms förläggningen ensidigt av arbetsgivaren om man
inte kommer överens. Rätten att i större utsträckning få bestämma själv när
man vill ta ut föräldraledigheten är en fråga som har mycket stor betydelse
för kvinnors och barns liv och därmed också för jämställdheten.
Den borgerliga utskottsmajoriteten avslog förslaget. Var fanns solidarite-
ten med kvinnorna då? Solidariteten med arbetsgivarna var tydligen större.
Detta exempel är betecknande för den borgerliga majoritetens politik inom
jämställdhetsområdet. När det verkligen gäller väger solidariteten med
Svenska arbetsgivareföreningen tyngst. Och kvinnorna och jämställdheten
kommer i andra hand.
Herr talman! Jag yrkar med detta inlägg bifall till de socialdemokratiska
reservationerna angående mom. 3 och 4.
Anf. 22 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Det här är ett viktigt och ett stort ämne. På talarlistan finns
endast kvinnor, förutom mig, som är man och som representerar Vänster-
partiet. Det är bra att kvinnor syns och hörs, men det är också viktigt att
någonting görs. I den förra debatten om taxibilar sades det att man nu inte
så ofta hör ordet dröj, men det här är ett område där ordet finns kvar: jäm-
ställdhet, var god dröj.
Vänstern har drivit kvinnofrågor under lång tid, och man kan fråga varför.
Jag tror att det beror på att Vänstern har tagit parti för de utsatta och för de
underordnade. Vi har slagits för ökat inflytande för de många och för att
marknadskrafter och egoism inte skall slå mot mänskliga och humanistiska
värden. Det har gjort att vi har fått ta ställning för kvinnors aspirationer, för
den kvinnliga kampen för trygghet, arbete och rättvisa löner.
Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad Berit Andnor sade, och det är
bara beklagligt att hon inte kunde krypa närmare de ställningstaganden som
vi har gjort och som har givit upphov till en meningsyttring i utskottet.
Det talas om jämställdhet, om könsneutralitet. Det finns en lag, men den
handlar om underordningen av kvinnor och om orättvisorna. För oss är jäm-
ställdhet och jämlikhet parade; kampen för jämställdhet går hand i hand
med kampen för jämlikhet när det gäller inflytande, ekonomiska resurser
och sociala förmåner.
Utvecklingen är faktiskt den att Sverige backar på jämställdhetsområdet,
precis som vi backar på jämlikhetsområdet. Kvinnors jobb kommer att hotas
genom neddragningen av den offentliga sektorn. Förutsättningarna för kvin-
nors jobb hotas genom indragning av vårdinsatser för barnen, för de gamla
och för de sjuka. Det är kvinnorna som de facto tar det stora ansvaret i det
fallet. Löneklyftorna ökar generellt och mellan män och kvinnor. Det är helt
uppenbart att kvinnor i dag har de hårdaste jobben och drabbas av de flesta
arbetsskadorna.
Jämställdhetsarbetet har delvis gått i stå. Vi har fått lagar, det finns jäm-
ställdhetskommittéer och det diskuteras i riksdagen. Men - jämställdhet, var
god dröj. Hoten mot kvinnorna är i dag reella. Det är reella nedskärningar,
och det är reella klyftor som ökar. Det är därför inte konstigt att mycken
kvinnokamp ökar, att nya nätverk bildas, att misstroendet mot politiker och
makthavare är ganska stort bland kvinnor. Det är bra att protesterna hörs,
därför att detta handlar om centrala politiska områden, om det centrala i
välfärden.
Motkrafterna mot jämlikheten är de borgerliga krafterna, marknadskraf-
terna. Det är att skära ned den offentliga sektorn, att driva tillbaka kvin-
norna från arbetsmarknaden hem till spisen. Det är att ha individuell löne-
sättning, att satsa på några och låta de flesta stanna kvar och att öka klyf-
torna. Det är en utveckling som vi aldrig kan acceptera. Vi skall inte accep-
tera svaret: jämställdhet, var god dröj.
Vi vill stärka kvinnornas rättigheter och stärka jämlikheten. Vi vill skärpa
lagstiftningen, inte för att bura in folk i fängelse - vi tror inte att det är så
enkelt att lösa de här frågorna - och inte bara för att utdöma stora skade-
stånd, men vi måste ha sanktionsmöjligheter för att ge vapen i händerna på
dem som slåss och kämpar för ökad rättvisa i arbetslivet. Därför har vi en
serie krav av den typen i de motioner som har behandlats av utskottet.
Herr talman! En av våra viktiga punkter handlar om förutsättningarna för
jämställdhet. Förutsättningarna för jämställdhet ökar inte i ett konkurrens-
samhälle. De ökar genom att människor själva i arbetslivet får bättre infly-
tande, får del av maktresurser, för att besluta om sitt arbete och sin utveck-
ling.
Det är viktigt att utvidga tillämpningsområdet för jämställdhetslagen,
t.ex. till området för utbildning, som är så intimt hopknutet med arbetslivet.
Utskottet säger - både när det gäller förutsättningar och när det gäller en
utvidgning av tillämpningen - att mycket talar för att de här åsikterna har
tyngd, men utskottet finner ingen anledning att åtgärda någonting.
Likadant är det när det gäller skadestånd när kvinnor blir förfördelade.
Eftersom lagen är dispositiv när det gäller positiva åtgärder, åtgärder för att
gynna kvinnor, har vi talat för att kollektivavtal inte skall få vara sämre när
det gäller jämställdhetsrättigheterna än vad lagen är. Om lagen är dispositiv
på det sättet är den ju alldeles meningslös. Men utskottet tycker inte det.
Så till den stora frågan om löner. Kvinnor tjänar mindre än män inom alla
områden. 60 % av alla kvinnor tjänar under 120 000 kronor - att jämföras
med att 20 % av alla män ligger under samma lönenivå.
Kvinnorna erhåller 30 % av den totala lönesumman, trots att kvinnorna
är hälften av arbetskraften. Industritjänstemannaförbundet har vid under-
sökningar funnit att skillnaden mellan kvinnliga och manliga löner är 3 900
kronor. Man har genom analyser försökt ta reda på varifrån detta kommer.
2 600 kan härledas till att man har olika arbetsuppgifter, och de olika arbets-
uppgifterna värderas på ett gammalmodigt och könsdiskriminerande sätt på
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
19
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
svensk arbetsmarknad. 500 kan förklaras med åldersskillnader. Men 800 för-
klaras inte av någonting alls - annat än könet.
Det finns kollektiv diskriminering genom att man lågt värderar de typiskt
kvinnliga arbetsuppgifterna, och det finns individuell diskriminering, och
den går väl till så att kvinnor glöms bort vid förhandlingarna, inte själva står
på sig, inte orkar med på marknaden eller inte alltid kan ställa upp på den
övertid som krävs därför att de har ett dubbelt samhälleligt ansvar.
Av de sju sämst betalda yrkena är sex kvinnliga: vårdbiträde, städare, af-
färsbiträde, köksbiträde, sjukvårdsbiträde och barnskötare. Ett är manligt:
lagerarbetare.
Det är det här som gör att vi har ställt krav om att jämställdhetsombuds-
mannen skall driva frågan om arbetsvärdering, så att vi kan uppvärdera de
s.k. kvinnojobben. Det är det som gör att vi driver krav om lagstiftning mot
kollektiv lönediskriminering. Det är det som gör att vi vill ha en lagstiftning
till förmån för löneutjämning. Det har nämligen visat sig att det inte räcker
med alla positiva uttalanden. Vi kan inte bara ha svaret: Jämställdhet på lö-
neområdet - var god dröj!
Vi har också tagit upp frågan om de sociala omständigheterna, ledigheter,
osv. Föräldraledigheten är inte kvoterad - det är kvinnor som tar ut den.
Men det går litet framåt, tycker utskottet. 1986 tog männen ut 6,2 % av de
uttagna dagarna i föräldraledigheten, och 1991 tog de ut 8,1 %. Ja, i en me-
ning går det väl framåt - riktningen är positiv - men går det i den takten
kan vi inte acceptera det. Därför är vårt krav om en kvotering av 60 dagar
självklart. Vi måste ha stimulanser, vi måste ha åtgärder som får männen att
ta sitt ansvar för barn och familj.
Vi har tittat på sjukfrånvarostatistiken på grund av sjukt barn: 7 % på
kvinnosidan, 1 % på den manliga sidan.
Vi har föreslagit åtgärder när det gäller sexuella trakasserier, etc.
Sammanfattningsvis: Jämställdhetsfrågan är en utomordentligt stor poli-
tisk fråga. Den står i dag i centrum av mycket som handlar om ekonomisk
och social politik. De överenskomna krispaketen kommer att göra ont värre.
Att dra pengar från den kommunala sektorn likaså.
Kvinnorna kräver handling nu. Vi inom Vänstern delar den uppfatt-
ningen.
Självfallet står jag bakom de meningsyttringar som partiets representant
avgav i samband med behandlingen av utskottsbetänkandet, men jag vill
här - för att underlätta behandlingen och vinna tid i riksdagsarbetet - speci-
fikt yrka bifall till mom. 1, 23 och 24 i Karl-Erik Perssons meningsyttring.
Men jag ställer mig som sagt bakom hela meningsyttringen till anda och bok-
stav.
Anf. 23 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! ”När en kvinna gifter sig undergår hon en sådan själsföränd-
ring att hon ej längre lämpar sig för fast anställning” - uttalat av arbetsgivare
i början av 30-talet.
”Kvinnor ha ofta sådana brister i sin andliga utrustning att de icke äro läm-
pade som chefer” uttalat av personalchef i statligt verk på 40-talet.
20
”Tänk om kvinnor blir konsulter - då kan de ju komma att tjäna mer än
männen” - uttalat av företagschef i Veckans Affärer förra året.
En verkligt kompetent kvinna sökte nyligen ett jobb i konkurrens med en
manlig folkhögskolerektor. Mannen som skulle anställa en av dem sade här-
omdagen så här-jag ber kammaren om ursäkt för det grova sätt som somliga
numera uttrycker sig på: ”Vi ska inte ha någon djävla kärring här inte!” -
uttalat i Sverige 1992.
Satsar en kvinna på sin duglighet riskerar hon snart att misstänkas för
okvinnlighet. Satsar hon på sin kvinnlighet riskerar hon att misstänkas för
oduglighet.
Möjligheterna för män och kvinnor är inte desamma - därom torde det
råda enighet. Enighet råder också när det gäller de viktigaste förutsättning-
arna för att åstadkomma jämställdhet: samma utbildningsmöjligheter, köns-
neutral arbetsvärdering och jämnare arbetsfördelning i hemmen.
Lika möjligheter är dock inte detsamma som samma liv. Det innebär
också rätten att välja olika. Socialförsäkringssystemen har stått i fokus när
förutsättningarna för jämställdhet skapats, men jag tror att den nedrustning
som samtidigt skett av jämställdheten inom civilrätten, t.ex. genom avskaf-
fandet av giftorätten i privata pensionsförsäkringar, i framtiden kommer att
rullas tillbaka.
Den nedvärdering som under lång tid gjorts av familjen och arbetet i fa-
miljen och hemmet har också drabbat kvinnor, som ju ofta har en större del
av detta ansvar. Jämställdhet är inte något som bara skall komma karriär-
kvinnor till del. Jämställdheten och respekten måste vara lika stor för den
kvinna som har en lägre inkomst, som ofta grundar sig på för stort familjean-
svar. Jämställdhet upplevs sannolikt som ännu viktigare av henne, i synner-
het i vårt land där arbetet har en så central ställning.
Jämställdhet betyder inte att alla skall likriktas, leva samma liv, ha samma
inkomst. Det handlar mer om att vara respekterad som människa i samhäl-
let, oavsett om man är man eller kvinna.
Herr talman! I det här betänkandet behandlas 28 motioner. Tiden medger
bara att jag här berör ett fåtal problemområden.
Vi moderater tog upp problemet med sexuella trakasserier på utbildnings-
institutioner redan i samband med att jämställdhetslagen antogs våren 1991.
Då hörde vi ingenting från dåvarande vpk. Med stor tillfredsställelse hälsar
vi därför jämställdhetsministerns 2 miljoner för att vidta åtgärder mot det
osedvanligt osympatiska beteende som sexuella trakasserier är - Stockholms
universitet lär redan ha börjat. Om något är en jämställdhetsfråga är det rät-
ten att få sina kunskaper prövade på lika villkor, dvs. att ha samma rätt och
möjlighet till utbildning.
Reservation 1 från Socialdemokraterna är en överloppsreservation. Vem
ifrågasätter att man skall ta till vara kvinnors kunskaper och erfarenheter?
Ingen!
Naturligtvis skall den offentliga sektorn förnyas. Varför skulle den halka
efter och bli omodern när privat sektor går framåt? Vem skulle motsätta sig
det? Våra ekonomer visar dock ständigt att det är vår stora offentliga sektor
som har drivit in Sverige i en återvändsgränd. Den senaste boken i raden
presenterade Bo Södersten häromdagen på SNS. Sveriges huvudsakliga pro-
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
21
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
22
blem är inte konjunktursituationen utan hur vi skall klara de hemlagade
strukturproblem som en socialdemokratisk politik har kokat ihop åt oss. So-
cialdemokraterna föreslår mer av samma medicin - den som ledde fel me-
dan vi stimulerar företagande. Kvinnor anger just det enskilda företagandet
och anställning i privata företag som viktiga för att kunna öka inflytandet
över den egna arbetssituationen.
I reservation 2 vill man fortsätta med kollektiv lönepremiering i stället för
individuell. Man vill fortsätta på den linje som enligt årets nobelpristagare i
ekonomi, Gary S. Becker, försvagat de ekonomiska incitamenten och där-
med människors strävan och landets framåtskridande. Många har kanske
glömt att det var just den solidariska lönepolitiken som bidrog till att ta ifrån
många kvinnor de jobb de hade i industrin - jobb som inte finansierades av
skattebetalarna. Många av dessa kvinnor har nu hamnat i offentlig sektor,
med den arbetslöshetsrisk som det innebär om inte skattebetalarna skulle
klara finansieringen.
Orsakerna till att kvinnor har lägre löner finns faktiskt inte belagda. Nå-
gon utredning om orsakerna startades inte av den förra regeringen. EG bör-
jade, och den nuvarande regeringen följde efter. Vi får avvakta presentatio-
nen i december för att se om man har lyckats finna orsakssammanhangen
innan en diskussion därom kan bli riktigt meningsfull.
Det väsentliga för kvinnor är att värderingen av arbetet och prestatio-
nerna är så könsneutral som möjligt. Man skall se till inidividens förmåga
och kunnande i stället för att se kvinnor som ett kollektiv där alla är lika.
Kvinnor är sinsemellan lika olika som män är. Alla - både kvinnor och män -
skall ha chanser och möjligheter att sträva framåt. Hur man sedan tar vara
på sina tillfällen varierar.
Herr talman! Lika lön för lika arbete är en självklar princip som är accep-
terad av alla. Principen speglar en sida av saken. Om man har accepterat den
sidan har man också accepterat den andra - olika lön för olika arbete. Det
innebär att högre utbildning, bättre prestation, skicklighet och ansvar också
skall ge högre lön.
Om kvinnor möter könsneutrala värdemätare kommer de att stå sig bra.
De har god utbildning, höga skolbetyg, och de ställer stora krav på sig själva
när de tar ökat ansvar. Det gäller att ge dem möjligheterna att göra det. De
vill faktiskt ta ansvar. I varje yrke måste ansträngning löna sig om vi vill att
välståndet skall utvecklas.
Denna självklarhet - att lika-lönsprincipen har sin motsvarighet i olika-
lönsprincipen - har under lång tid fördolts i Sverige, och resultatet skall nu
betalas av alla.
Gary S. Becker har fått sitt nobelpris på grund av sina teorier om principen
om människans ekonomiska nyttomaximering. Han menar att kvinnor inte
avviker från den här principen. Han visar just att nyttomaximeringen är to-
tal. Det innebär, att om en kvinna inte kan höja sin lön på grund av att hon
är inlåst i ett kollektivt ekonomiskt monopol får hon ta ut standardhöjningen
bakvägen, så gott det går, genom tillämpning av socialförsäkringssystem,
sjukförsäkring, arbetslöshetsersättning eller annan möjlig ersättning som
står till buds. Har verkligen kvinnorna i Sverige under 80-talet blivit tre och
en halv gånger så sjuka som männen, vilket statistiken visar? Eller är det
kanske så att en del inte är direkt sjuka? De kanske inte orkar med en social-
demokratisk livsmodell med dubbel- och trippelarbete. De kanske bara be-
höver vara med sina barn eller sköta sina hem. Ingen kan säkert svara på den
frågan. Orsakssammanhangen varierar sannolikt.
Herr talman! Detta betänkande är anmärkningsvärt - inte på grund av vad
som står i det, utan på grund av vad som inte står i det. För 14 dagar sedan,
den 13 oktober, hade vi en votering i arbetsmarknadsutskottet med siffrorna
8 mot 7 med anledning av min motion om att man skall utöka JämO:s till-
synsområde till att gälla hela arbetsmarknaden. I dag kan JämO bara bevaka
den del av arbetsmarknaden som inte har kollektivavtal. Detta kan behövas
för att facken inte skall kunna lågprioritera jämställdheten i kollektivavta-
len.
Den borgerliga majoriteten höll tillsammans med Nydemokraterna på
kvinnorna och ville öppna för framtida ytterligare formella lagstiftningsåt-
gärder mot de arbetsmarknadsparter som inte lever upp till lagen, dvs. det
som var motionens syfte. Socialdemokraterna röstade nej, dvs. för facket.
När betänkandet kom fanns det emellertid ingen reservation från Social-
demokraterna. Det gläder mig att Socialdemokraterna inte längre är så fast
övertygade i sin klockartro på fackets förmåga.
Även om liknande skrivningar har funnits tidigare har man inte, som svar
på vår moderata inställning, intagit denna position. Här kan iakttas en gläd-
jande positionsförändring, i förhållande till våren 1991, då den nya jäm-
ställdhetslagen antogs, och i synnerhet i förhållande till den 13 december
1979, då den första jämställdhetslagen antogs med en rösts övervikt, efter
det att Socialdemokraterna på alla sätt försökt dribbla med voteringen så att
vi inte skulle få någon jämställdhetslag över huvud taget. Då hade facket
kunnat fortsätta med sin passivisering av dessa frågor. Det är glädjande om
vi nu gemensamt kan driva fram en arbetsmarknad utan könsdiskriminering.
Herr talman! Till sist kan jag inte avhålla mig från att något ta ner den här
jämställdhetsdebatten, som ibland tenderar att bli rätt världsfrämmande, på
jorden och ställa en i jämställdhetssammanhang provokativ men behövlig
fråga: Vem kan påstå att en kvinna kan fylla de publikbehov som Clint East-
wood tillfredsställer, och vilken man kan ersätta Julia Roberts?
Det finns faktiskt områden där man och kvinna inte kan ersätta varandra.
Det finns ingen anledning att låta jämställdhetsdebatten bli grinig och avhu-
maniserad. Låt oss i stället bejaka de skillnader som finns och ta till vara dem
på ett positivt sätt utan att för den skull nedvärdera, trampa på eller frånta
det andra könet möjligheter. Det skulle vara en misslyckad debatt om den
skulle leda till att det känns tråkigt att vara kvinna eller trist att vara man.
Ett samhälle där kvinnor och män generellt lever i strid med varandra kan
aldrig bli ett bra samhälle, varken för kvinnor eller män.
Herr talman! Därmed ber jag att få yrka bifall till utskottsmajorietetens
yrkande i betänkande AU1.
Anf. 24 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Även om datorn just nu inte fungerar i kammaren, så att jag
måste ta min replik från talarstolen, är jag tacksam över att min hjärna och
mitt hjärta fungerar. Jag baxnade när jag hörde Charlotte Cederschiölds av-
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
23
|
Prot. 1992/93:16 4 november 1992 |
slutning, men det var ju avsett som en provokation. Clint Eastwood och Julia |
Varför stödde inte Charlotte Cederschiöld vår motion om sexuella trakas-
|
Jämställdhet |
serier? Det fanns också en Centermotion som ville införa förbud, för att ge Visst skall vi effektivisera den offentliga sektorn. Jag tror att ett av de Jag vet att solidarisk lönepolitik inte är något för Moderaterna och Char- När det gäller löneskillnaderna har jag just läst LO:s utredning där SCB Becker, nobelpristagare - det är väl idealet ideologiskt sett. Han pläderar Anf. 25 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik: Herr talman! Herr Anderssons kommentar var exakt vad jag hade väntat Becker pläderar inte; han är forskare, han ser till hur det är, han registre- Hans Andersson frågar varför vi inte stödde er motion om sexuella trakas- |
|
24 |
Om herr Andersson nu är så övertygad om att jag är emot solidarisk löne- |
politik - och det är riktigt; jag tror mera på att individen vet att han genom
prestation och insats kan öka sin inkomst - varför satt ni då i AU, hela väns-
tern, och trodde att vi från vårt håll skulle stödja den reservation som just
grundade sig på resonemanget om solidarisk lönepolitik? Det föreföll ju re-
dan då ganska underligt.
Anf. 26 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jodå, herr Andersson har nog humor ibland, när vi talar om
saker som man kan skratta åt. Men jag tycker inte om att ha humor i frågor
som är djupt allvarliga, frågor som gäller diskriminering av kvinnor, hot mot
kvinnor, arbetslöshet för kvinnor, sociala och ekonomiska klyftor som drab-
bar kvinnor. Då föredrar jag att vara allvarlig.
Jag tycker också att det finns skillnader mellan män och kvinnor, fru Ce-
derschiöld, det är helt klart. Det skulle också uppmärksammas om vi var i
bastun eller på annat håll. Men här i talarstolen bör jag vara utbytbar mot
en kvinna - det är helt korrekt - därför att jag företräder en politik som sätter
jämställdheten och kvinnans situation i centrum. Om det är en kvinna eller
en man som företräder den politiken i den här talarstolen är inte viktigt. Där-
emot är det mycket viktigt att kvinnorna för sin kamp och tar sina initiativ.
Becker pläderar inte, han forskar. Haha - det är nog så att många forskare
också pläderar, även om de forskar och kartlägger de samband som råder.
Jag tror att man t.ex. i dagens Sverige kan finna att egennyttan spelar en stor
roll. En forskare kan nog notera att egennytta och egoism har blivit verkliga
styrmedel i Sverige. Men jag kommer att vara förste man på plats för att
bryta den tendensen, förändra den verkligheten, så att forskaren i morgon
kan notera att humanism och solidaritet är styrmedel i den verklighet vi lever
i.
När det gäller solidarisk lönepolitik vet jag inte om jag någonsin har trott
att moderaterna skulle ställa upp för den solidariska lönepolitiken. Men vad
jag säger är att den solidariska lönepolitiken och den gemensamma kampen
för bättre villkor är möjligheten för kvinnor att eliminera dessa löneorättvi-
sor som i dag finns, som har funnits och som har förvärrats. Det är inte Gud
som har förvärrat dem, utan det är en politik och de marknadskrafter som
mycket starkt understöds av fackets motpart, nämligen SAF. Och detta kom-
mer att förvärras oändligt mycket om de förhandlingsmodeller som man i
dag resonerar om på arbetsgivarsidan blir förhärskande.
Kvinnor har allt intresse i världen av att alliera sig med den typ av politik
som fackföreningsrörelsen står för - en kollektiv samordnad avtalsrörelse
som sätter låglönegrupperna främst.
Anf. 27 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Bastuargumentet kom tillbaka. Det var roligt att herr An-
dersson tog upp Gösta Bohmans mantel.
När det gäller talarstolen är det ju fullständigt självklart att man och
kvinna är utbytbara. Jag har väl aldrig påstått någonting annat - att påstå det
är att försöka vrida debatten på ett ganska löjligt sätt.
Om herr Andersson inte uppfattade upprördheten i mitt anförande över
den ojämställdhet som råder på många områden i samhället, då tror jag att
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
25
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
herr Andersson sov under mitt anförande. I synnerhet i de citat som inledde
anförandet kunde herr Andersson ha uppfattat någonting. Men det gick tyd-
ligen inte, och det var tråkigt för herr Andersson.
Detta med egoism, som herr Andersson återkommer till hela tiden, skulle
jag vilja se på ett litet annorlunda sätt. Ni säger att det är egoistiskt att inte
satsa där och där. Ni talar inte om hur det skall finansieras. När man kläm-
mer er på pulsen, visar det sig i allmänhet att det skall finansieras genom lån.
Vem skall betala dem? Är det inte i stället ganska egoistiskt att inta er posi-
tion och hävda att nästa generation, dvs. dagens barn, skall betala allt det
som den här generationen vill ha?
Förste vice talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 28 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Vi har i det här landet nått ganska långt när det gäller jäm-
ställdheten. Den främsta anledningen till det är att vi har kunnat föra en soci-
aldemokratisk politik som har haft just jämställdheten mellan könen som en
av sina utgångspunkter. Vi har en offentlig sektor som ger kvinnor möjlighe-
ter att förvärvsarbeta.
Rätten till eget arbete och egen lön har alltså varit utgångspunkten för den
socialdemokratiska politiken på det här området. Detta avfärdar Charlotte
Cederschiöld med sedvanlig arrogans - på ett sätt som jag tycker är mycket
upprörande. Hennes uttalande tyder på att det kanske inte handlar om jäm-
ställdhet för alla kvinnor och män, utan att det handlar om jämställdhet för
de välbeställda kvinnorna. Jag drar den slutsatsen av hennes anförande och
kommentarer i övrigt. För oss är det oerhört viktigt att jämställdheten skall
innefatta alla kvinnor och män.
En viktig punkt i detta är den solidariska lönepolitiken - något som Char-
lotte Cederschiöld också avfärdar med en enkel mening om att den kollek-
tiva lönebildningen inte är någonting att ha över huvud taget. Den statistik
som finns visar ju klart att vi har haft, och fortfarande har, mycket små löne-
skillnader mellan kvinnor och män i detta land. Den utvecklingen har avbru-
tits 1985, och anledningen till det är - hur Charlotte Cederschiöld än försö-
ker vränga till det - att vi då hade en överhettning av arbetsmarknaden som
ledde till marknadsorienterad lönesättning, och till att vi fick en mer indivi-
duell lönesättning inom den offentliga sektorn. Det är klart bevisat - det är
bara att läsa innantill - att det är på det sättet.
Det som nu är mest allvarligt är att vi är inne i en utveckling som innebär
att vi tar ytterligare avsteg från den solidariska lönepolitiken.
Tror Charlotte Cederschiöld verkligen på allvar att detta skulle gynna
kvinnorna? Menar Charlotte Cederschiöld att den individuella lönesätt-
ningen skulle gynna kvinnorna? Jag tycker att det är oerhört i så fall.
Anf. 29 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Vi är helt eniga om målen när det gäller jämställdheten. Att
Socialdemokraterna ständigt har kämpat för den är faktiskt en sanning med
modifikation med hänsyn till att ni försökte stoppa jämställdhetslagen när
den skulle införas 1979.
Det var märkligt att fru Andnor inte märkte att jag särskilt tog upp de
lågavlönade kvinnorna i mitt anförande. De ligger mig varmt om hjärtat. Jag
tror att jämställdhetsfrågorna är oerhört viktiga för dem. Men jag delar inte
uppfattningen att den solidariska lönepolitiken kommer att vara det som för
evigt för lyckan med sig i det här landet. Jag har snarare tilltro till kvinnors
förmåga. Jag tror att kvinnor klarar sig mycket bra med individuell lönesätt-
ning om de bara får samma chanser. Det har de inte haft, inlåsta som de har
varit i offentliga ekonomiska monopol.
I det här huset lär man ha gjort en undersökning vad gäller individuell lö-
nesättning. Där visade det sig, vilket jag har hört och tror är korrekt, att det
finns exempel på grupper där individuell lönesättning faktiskt resulterade i
bättre löner för kvinnorna. Susanne Gaje från arbetsmarknadsutskottet som
har varit inblandad i detta nickar, så det förefaller som om den information
jag har fått är korrekt. Jag har tilltro till kvinnors förmåga. Det hoppas jag
att fru Andnor också kommer att ha i framtiden.
Anf. 30 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Självklart har jag tilltro till kvinnors förmåga. Jag tror dess-
utom att kvinnor genom den reaktion som nu sker i samhället kommer att
vara en mycket aktiv och pådrivande kraft när det gäller att föra jämställd-
hetsfrågorna framåt. Som jag tidigare sade har vi under 1980-talet kanske
slagit oss till ro och trott att detta är något som går av sig självt. Så är det
inte. Kampen för jämställdheten måste ständigt föras, på alla nivåer, för att
vi inte skall tappa mark och för att vi skall kunna flytta fram våra positioner.
Vi är eniga om målen, säger Charlotte Cederschiöld, och det är vi kanske
på papperet. Men när det gäller att ta konsekvenserna av vad man säger i
talarstolar och uttrycker på papper är vi inte överens. Det är då borgerlighe-
ten inte är så intresserad längre. Man är inte beredd att ta konsekvenserna
av det hela. När Charlotte Cederschiöld nu försöker beskriva verkligheten
på ett annat sätt genom att ta riksdagens arbetsplats som exempel på att lö-
neskillnaderna mellan män och kvinnor har minskat är det nästan patetiskt.
Det visar ju vilken verklighet Charlotte Cederschiöld rör sig i och vilken
verklighet hon diskuterar i den här debatten.
Det jag kan visa och visar på papper är ju att löneskillnaderna mellan män
och kvinnor har ökat. Anledningen till detta är - om man studerar underla-
get närmare - att vi under 1980-talet har haft en mer individuell lönesättning
och vi har sett att decentraliserade löneförhandlingar som har skett inom det
privata området också har lett till ökade löneskillnader. Vi vet också att det
är kvinnorna som har förlorat på den marknadsorientering som har skett när
det gäller lönesättningen. Detta finns att studera, Charlotte Cederschiöld.
Men man kanske måste gå utanför riksdagens väggar för att se den verklighe-
ten.
Anf. 31 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Fru Andnor, det är ju faktiskt vi, de borgerliga partierna,
som har tillsatt utredningen om löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
28
Det var ju inte ni socialdemokrater som gjorde det. Det är vi borgare som
har tillsatt den. Samma sak gäller utredningen om att få män att göra mer
hemma och att få män att ta ut mer av föräldraledigheten för att ta ansvar
för barn och familj. Det är den nuvarande regeringsmajoriteten som har till-
satt den. Det fanns goda möjligheter att tillsätta dessa utredningar på er tid.
EG hade redan börjat, så om ni inte kunde hitta på det själva var det bara
att skriva av EG. Men ni gjorde inte det. Det är vi som har gjort det. Kom
inte och påstå att vi inte har något engagemang i de här frågorna. Det har vi
visat ända sedan jämställdhetslagens tillkomst och genom hela debatten.
Vi har olika medel och det varierar litet grand när det gäller vilka åtgärder
vi vill vidta, men målen är desamma. Engagemanget hos de borgerliga leda-
möterna här i kammaren är i den här frågan precis lika stort som ert - jag
vill inte nedvärdera ert engagemang och säga att vårt är större. Jag hävdar
alldeles bestämt att jag tror att alla som sitter i det här rummet känner sig
engagerade i de här frågorna. Att försöka misstänkliggöra oss för att inte
bry oss om de här frågorna är fullständigt felaktigt och saknar varje sakligt
underlag. Titta bara på vad den engagerade jämställdhetsministern gör för
närvarande.
Förste vice talmannen anmälde att Berit Andnor anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 32 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Jämställdhetsarbetet går i vågor. I en rapportserie från
JämO som har getts ut i år och som heter Osynligt och påtagligt redovisas en
undersökning där man har intervjuat manliga och kvinnliga studerande. Där
sägs att samtliga kvinnliga studerande i undersökningen uttrycker tveksam-
het och avståndstagande gentemot vissa former av jämställdhetsarbete och
vissa former av jämställdhet. De säger att det inte bara gäller att lyfta fram
kvinnorna och racka ned på männen. Kvinnorna skall heller inte sträva efter
att bli som männen. De verkar vilja komma bort från det gamla och söker
en ny syn på och en ny innebörd av jämställdhetsbegreppet.
En kvinnlig lektor säger: Jag tror inte att de unga gillar jämställdhetsbe-
greppet. Det är som Gerd Forsell sade i Fredika Bremer-förbundet: Det är
som en stickig yllekofta - det är ingen som vill ha den på sig. När man träffar
dagens unga märker man att de har de här negativa associationerna till jäm-
ställdhet. Det är ju väldigt sorgligt. Det leder till eftertanke när det gäller
hur vi presenterar begreppet jämställdhet.
På papperet har vi kommit väldigt långt med jämställdheten. Vi har en
jämställdhetslag som värnar om jämställdhet i arbetslivet, vi har jämställd-
hetsombudsman och vi har jämställdhetsgrupper på arbetsplatserna. Jag
tycker att arbetsmarknadsutskottets betänkande är offensivt och uppford-
rande. Det går ju ut på att man skall sätta den enskilde individen i centrum.
Det är också vad vi i Folkpartiet liberalerna menar med jämställdhet mellan
kvinnor och män - att man tar just den här utgångspunkten i en människosyn
som sätter den enskilde individen i centrum. Det handlar om att individen
skall få utvecklas fri och inte behöva präglas av roller och fördomar. Dessa
studerande ungdomar menar att de vill lägga in mycket mer i begreppet jäm-
ställdhet - inte bara lika lön, utan njutning och rätt till ett friare sätt att leva.
Jag tycker inte att det finns något som motsäger detta i det jämställdhetsar-
bete som bedrivs. Vi är kanske tvungna att se att faran när det gäller kampen
om jämställdhet till stor del ligger i att många tror att vi har fullständig jäm-
ställdhet i vårt samhälle.
Verkligheten ser ju annorlunda ut. Vi har påfallande löneskillnader mel-
lan män och kvinnor. Kvinnorna halkar snabbt efter i karriären samtidigt
som de arbetar mer. Om man lägger ihop löne- och hemarbetet blir det till
slut för mycket för kvinnorna; de blir utbrända och hälsan sviker.
Jämställdhetspolitiken utgår från principen att vara könsneutral. Proble-
met i vårt samhälle är att det är mannen som utgör normen. Om kvinnorna
inte når upp till normen framstår de inte bara som missgynnade utan även
som misslyckade. Sett från ett kvinnoperspektiv måste man nog vända på
de här förhållandena, göra kvinnokulturen synlig och formulera krav utifrån
kvinnornas verklighet.
En norsk psykolog har tagit upp problemet med den dolda relativa under-
ordningen. Hon säger: Kvinnorna tillåts i dag göra allt, bara de håller sig ett
snäpp under männen. En annan forskare pekar på, att när så väldigt många
kvinnor säger att de frivilligt arbetar deltid - därför att det är det bästa valet
för familjen - säger det något om de underliggande maktförhållandena i
både äktenskapet och samhället. Det kallas för ansvarsrationalitet, när kvin-
nan i vardagens alla situationer tänker på konsekvenserna för man och barn,
när hon gör på det ena eller andra sättet. Mannen använder i stället oftast
en tekniskt begränsad rationalitet, dvs. bryr sig mindre om hur hans hand-
lingar och beteenden påverkar andra, när han realiserar sakliga mål.
För något år sedan gjorde SCB en stor undersökning om fler än 10 000
kvinnors och mäns arbetsförhållanden. Rapporten visar att kvinnor har enk-
lare arbetsuppgifter än män och att kvinnor har mindre inflytande över sina
arbeten. Trots jämförbara utbildningar, får kvinnor jobb som kräver lägre
utbildning, och som framför allt kräver kortare lärotid i yrket.
Yngre kvinnor har bättre utbildning än yngre män, men det ger inte kvin-
norna någon fördel på arbetsmarknaden. Männen har ändå de bästa jobben.
Undersökningsledaren Anders Wikman på SCB menade att det är könsfak-
torn som mer än några andra faktorer förklarar de här förhållandena. Män-
nen har större möjlighet att råda över sitt arbete i stort sett inom alla yrken,
medan kvinnorna oftare har ett monotont arbete. Den här utredningen avli-
var också myten att kvinnors situation på arbetsmarknaden skulle bero på
deltidsarbete, eller på ansvaret för barn, därför att dessa faktorer är bortsål-
lade.
Helt nyligen har SKTF lämnat över en utredning som Jämställdhetsom-
budsmannen har att fundera över. Det gäller genomsnittslöner för kvinnliga
akademiker i kommuner och landsting. Det visar sig att kvinnorna har lägre
genomsnittslön än männen.
SACO har även helt nyligen konstaterat att det finns löneskillnader som
enbart kan förklaras av könsskillnaden. Löneskillnaden beräknas till unge-
fär 6-7 %.
Det statliga Jämställdhetsrådet har också haft en genomgång av löner och
jämställdhet. I de företag där man verkligen har genomfört arbetsvärde-
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
29
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
ringar konstaterar man att kvinnor har lägre löner än män på grund av köns-
skillnaden - ingen annan orsak kan påvisas. Det handlar då om en löneskill-
nad på 3-8 %.
Vi har ju en jämställdhetslag, en lagom lika lön för likvärdigt arbete. Det
behövs fler mål som prövas när det gäller den här lönediskrimineringen; det
är viktigt. Jag ser fram emot att lagen kommer till användning i syfte att få
rättning.
Kvinnorna gör även huvudelen av hushållsarbetet. Professor Marianne
Frankenhaeuser har påvisat att halten stresshormoner i blod och urin stiger
hos kvinnorna när de kommer hem, medan halten stresshormoner minskar
hos männen. Det beror på att kvinnorna har mer arbete att göra när de kom-
mer hem. Den ständiga tidspressen med krav på flerdubbla aktiviteter för
att hinna med att vara såväl yrkesarbetare, barnuppfostrare, hushållsskötare
som hustru på samma gång har ett väldigt högt pris för kvinnan.
I betänkandet finns en motion, skriven av Barbro Westerholm m.fl., om
utdelningskriterier när det gäller stipendier till män och kvinnor. Vi i utskot-
tet hyser stor sympati för det syfte som anförs i motionen, nämligen att kvin-
nor och män skall kunna konkurrera om stipendierna på lika villkor. Vi utgår
från att man vid utdelningen av stipendierna tar hänsyn till de annorlunda
samhällsförhållanden som fanns i vad gäller kvinnors möjlighet till studier
vid den tidpunkt då donationen gjordes.
När det gäller kvinnors möjligheter till bl.a. arbete finns det många ak-
tuella årtal. Man kan utgå från år 1870, då exempelvis kvinnor fick rätt att
ta studenten som privatister - ett mycket dåligt datum, tycker jag. År 1923
fick kvinnor rätt att inneha högre statlig tjänst. Inte förrän 1925 fick kvinnor
med vissa undantag samma rätt som män till statliga tjänster. År 1939 be-
stämdes det att kvinnor inte fick avskedas på grund av havandeskap, förloss-
ning och giftermål. År 1976 kom en förordning om jämställdhet inom den
statliga sektorn, och 1980 kom lagen om jämställdhet mellan kvinnor och
män i arbetslivet till stånd. Det här är många årtal att ta sig en ordentlig fun-
derare över för dem som har att dela ut dessa stipendier.
Med detta yrkar jag bifall till utskottet hemställan.
Anf. 33 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Isa Halvarsson har i sitt anförande gjort en genomgång av
en rad utredningar, med en del fakta om löneskillnaderna. Jag har ingenting
att kommentera till det.
Jag fäste mig emellertid vid en passus som Isa Halvarsson hade när hon
talade om jämställdhetslagen i vad avser löneskillnaderna. Halvarsson sade
ungefärligen att det nu handlar om att vi måste utnyttja den jämställdhets-
lagstiftning som vi har för att se till att minska löneskillnaderna.
Det finns ju lagstiftning om just lönediskriminering i Europa. Slutsatsen
som kan dras utifrån erfarenheterna därifrån är att det inte räcker med en
lagstiftning med förbud mot könsdiskriminerande lönesättning. Det krävs
något mer, nämligen medveten satsning i löneförhandlingarna.
Jag återkommer till vikten av att vi även fortsättningsvis får en solidarisk
lönepolitik i det här landet. Det har kvinnorna allt att vinna på, och det kom-
30
mer att ha störst betydelse för möjligheten att minska skillnaderna mellan
kvinnors och mäns löner.
Jag vill fråga: Vad har Isa Halvarsson för uppfattning om solidarisk löne-
politik? Tror Isa Halvarsson att den kommer att gynna eller missgynna kvin-
norna? Beroende på svaret: Är Isa Halvarsson beredd att ta konsekvenserna
av sitt ställningstagande?
Anf. 34 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Om man studerar löneskillnaderna på arbetsmarknaden,
kan man konstatera att det inte räcker med en solidarisk lönepolitik, utan
det krävs betydligt handfastare tag. Jag menar att vi skulle kunna åstad-
komma det genom att åberopa olika domstolsmål.
Danfos-målet i Köpenhamn fick exempelvis följden att kurser anordnades
för de danska arbetsgivarna där det talades om hur man bör bete sig för att
inte diskriminera kvinnor och för att inte arbeta i strid mot lagen.
Man måste undersöka lönediskrimineringen på varje enskilt företag. Om
man får en samlad bild av de olika målen, innebär det också ett medvetande-
görande. Trots att vi har en ganska intensiv debatt om löneskillnaderna,
finns det en omedvetenhet om att det är så orättvist på löneområdet. Vår
samlade bedömning i utskottet är att vi gemensamt måste driva jämställdhe-
ten framåt.
Anf. 35 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Vi kan tydligen vara överens om att det är viktigt att löne-
skillnaderna mellan kvinnor och män skall minska. Men när man skall ta
konsekvenserna av ett sådant ställningstagande, då hänger den borgerliga
majoriteten i utskottet inte längre riktigt med.
Isa Halvarsson tar som exempel upp ett mål i Danmark där man behand-
lade löneskillnadsfrågorna. Det ledde till kurser för arbetsgivarna, och det
är väl bra. Men det räcker inte med kurser för arbetsgivarna, utan det hand-
lar också om att det skall bli effekter inom arbetsmarknaden totalt sett. När
vi ser på den statistik som finns över löneskillnaderna i Europa kan vi lätt
konstatera att man trots en lagstiftning mot lönediskrimineringen inte har
lyckats komma till rätta med löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Det
är detta vi diskuterar just nu.
Jag hävdar att det inte räcker med lagstiftning. Det är bra med lagstiftning,
men det krävs mycket annat, alltifrån ett opinionsbildande arbete inom sam-
hällets alla olika områden till att vi även fortsättningsvis skall driva en fram-
gångsrik solidarisk lönepolitik.
Löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskade faktiskt i detta land
fram till 1985. En av anledningarna var attvi tillämpade den solidariska löne-
politiken. Detta är ett faktum. Vad som har hänt efter 1985 är att vi har fått
en mer marknadsorienterad lönesättning inom arbetsmarknaden. Det är
oerhört tydligt inom den kommunala sektorn, där vi klart kan se att den indi-
viduella lönesättningen har missgynnat kvinnorna. Det är männen som har
tagit för sig. Anledningen är att vi inte har kunnat driva en framgångsrik soli-
darisk lönepolitik under senare delen av 80-talet.
Min kritik mot det Isa Halvarsson sade tidigare kvarstår.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
31
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
32
Anf. 36 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att det anförande som Berit Andnor nu höll skulle
ha hållits för den tidigare regeringen, som gjorde klippekonomin möjlig. Det
som har hänt fram till 1985 och efteråt kan inte skyllas på den nuvarande
regeringen.
Jag har absolut inte sagt att lagen är det enda redskapet i detta samman-
hang. Det är viktigt att ha en lag i botten. Har man en lag i botten måste man
också pröva lönediskrimineringar. En anledning till att sådana här mål inte
har drivits är att facken då skulle ha drivit mål om brott mot jämställdhetsla-
gen och mot avtal som de själva varit med om att förhandla fram.
En sak som man kan vara ganska kritisk till är att fackförbunden medvetet
medverkat till löneskillnader. De är inte vi här i riksdagen som sätter lö-
nerna, utan det gör arbetsmarknadens parter. Vi kan inte ställas till svars
för vilka löneavtal arbetsmarknadens parter har slutit. Jag tycker att Berit
Andnor skulle vända sig till ett annat forum med sin kritik.
Andre vice talmannen anmälde att Berit Andnor anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 37 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Isa Halvarsson hade i sitt inlägg ett helt annat tonläge än den
moderata representanten och gjorde insiktsfulla kommentarer om löneskill-
nader, kvinnornas situation, ansvarsrationalitet, m.m.
Jag vill bara framföra några synpunkter angående ungdomar, de kvinnliga
studerande som inte ville bli som män. Det var skönt att flickorna sade det i
dessa tider av skriverier om porr, sextrakasserier, våldtäkter och med män-
nens mycket ringa ansvarstagande för hem och barn. Å andra sidan försöker
Folkpartiet ständigt stimulera den fria marknaden med TV-reklam, med de
nya kvinnobilderna och vad vi kan se som deras efterföljd i modeindustrin,
t.ex. anorexia. Det är någonting som vi ideologiskt med kraft skall sätta oss
emot för att försvara en mänsklig roll hos kvinnorna och även hos männen.
Det skall vara nya roller för båda könen.
Jag delar Isa Halvarssons syn på ansvarsrationaliteten. Men varför stöder
inte Isa Halvarsson vårt förslag om att stimulera männen till att ta större an-
svar genom att kvotera delar av föräldraledigheten?
Detsamma gäller löneskillnaderna. Vi tycker att den solidariska lönepoli-
tiken är viktig. Vi delar kritiken mot både fackliga organisationer och social-
demokratin. Den socialdemokratiska regeringen sänkte skatterna och stimu-
lerade klippekonomin, och fackföreningsrörelsen har inte tagit sitt ansvar.
Men det har inte heller varit så lätt att ta sitt ansvar för att jämna ut lönerna,
eftersom motparten, med borgarna som påhejargrupp, har talat för ökade
klyftor, högre chefslöner och individuell lönesättning. Det har inte varit så
lätt för fackföreningsrörelsen.
Varför stöder inte Isa Halvarsson våra förslag om bättre instrument till de
fackliga organisationerna och de enskilda att driva sina krav i syfte att för-
bättra jämställdheten genom ett bättre lagstöd? Vi har föreslagit förbud mot
kollektiv diskriminering och en lagfäst utjämning av löner, osv.
Beträffande arbetsvärdering och synen på arbete är det faktiskt så, att när
män smutsar ner med olja och annat är det smutsigt, men när kvinnor gör
rent på sjukhusen från avföring, uppkastningar, urin och blod då gör de rent.
Det anses inte vara så smutsigt. Precis den typen av värderingar genomsyrar
faktiskt synen på manliga och kvinnliga arbeten. Det ger upphov till kollek-
tiv diskriminering.
Anf. 38 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag sympatiserar också med att man bejakar den mjukare
mansrollen, får ett bättre samarbete och en vänligare atmosfär mellan kvin-
nor och män. Vårt parti tar skarpt avstånd från det våld som finns i samhäl-
let, våldet mot kvinnor, och försöker på olika sätt ge bidrag och stöd till kvin-
nojourer o.d.
För min del menar jag att mycket av det videovåld och den pornografi som
finns i samhället är vidrigt och uppmanar till våld.
Det är en missuppfattning att tro att vi från Folkpartiet på något vis skulle
vara för en fullständigt fri marknadsekonomi. Det är vi inte. Vi är för en
socialt styrd ramhushållning, där ekonomin har ordentliga ramar.
Det är intressant att Vänsterpartiet nu vill att jämställdhetslagen ytterli-
gare skall skärpas, eftersom man från början ansåg att lagen var helt värde-
lös. Man motsatte sig ju införandet av en jämställdhetslag. Vi i Folkpartiet
har sedan tidigare verkligen velat skärpa lagen på många olika sätt, men la-
gen har gällt litet för kort tid. Det är inte rimligt att införa en ny jämställd-
hetslag vatje år. Det är viktigt att man verkligen använder sig av den lag som
finns när man skall uppfylla olika mål. Det gäller att bruka lagen. Jag hoppas
att både olika fackförbund och JämO skall använda sig av den.
Anf. 39 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag är övertygad om att Isa Halvarsson delar min vrede över
det som man kan se i massmedia, i reklam och på video. Det är sådant som
stimulerar våldet. Jag har sett exempel på att Folkpartiet ibland försöker att
snätja marknaden genom vissa sociala hänsyn. Men det räcker inte, vare sig
i Sverige eller utomlands, och det är det som är problemet. Det är därför den
folkpartistiska kluvenheten uppkommer. Som en grundläggande aspekt i
samhället måste man tillämpa solidaritetsprincipen. Sedan skall marknads-
mekanismerna sättas in för att effektivitet och ekonomisk rationalitet skall
kunna uppnås. Det anser också jag.
När det gäller lagstiftningen fanns det i ett tidigare skede ett flertal motio-
ner, bl.a. från Folkpartiet, om att skärpa och förbättra lagen, dock inte nu.
Man skall inte ha tandlösa lagar, vilket kan förklara en del av Vänsterpar-
tiets tveksamhet. Man skall ha lagar som kan användas och som betyder nå-
gonting för att målsättningarna skall kunna uppfyllas. När det gäller att upp-
fylla målsättningarna för jämställdhet har inte lagen tjänat sitt syfte på ett
tillräckligt bra sätt. Det har den inte heller gjort i fråga om JämO:s sätt att
operera. Det beror på att lagen inte har ett tillräckligt stort tillämpningsom-
råde. Det finns inte tillräckliga sanktionsmöjligheter. Dessutom är inte lagen
tillräckligt påbjudande i förhållande till möjligheterna att genomföra posi-
tiva förändringar.
Det här handlar väldigt mycket om människosyn och ideologi. Den poli-
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 16
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
34
tiska viljan att göra någonting är det nog många politiker i denna kammare
som har. Men när man skall göra någonting för att förbättra jämställdheten,
klampar man in på sådana tunga viktiga principiella områden som bl.a. eko-
nomi, social välfärd, ekonomisk fördelning mellan avtalsparter och skatte-
systemet. Det är då som borgerligheten inte på långa vägar räcker till. Det
gjorde inte heller socialdemokratin tidigare - det är jag den förste att medge
och stryka under. Men nu talar vi om i dag och om politiken framöver. Då
gäller det att ta ställning i tunga frågor och se på vilka konsekvenser jäm-
ställdhetspolitiken har för kvinnornas situation. Jag hoppas att alla de nät-
verk som har bildats av kvinnor kommer att bevaka dessa frågor och avslöja
vad den borgerliga politiken i verkligheten innebär.
Anf. 40 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Det finns kvinnliga nätverk, inte bara på den socialistiska
sidan utan även på den borgerliga sidan. Jag tillhör själv två nätverk. Dessa
kvinnor tycker att just Folkpartiet liberalerna är det parti som bäst och inten-
sivast driver jämställdhetsfrågor, och det tänker vi fortsätta med.
Hans Andersson talade om den internationella solidariteten och jäm-
ställdhetsfrågor. Jag kom då att tänka på en nyligen gjord utskottsresa till
Portugal och Spanien. Kvinnorna i Portugal uttalade att EG:s jämställdhets-
lagstiftning hade betytt väldigt mycket för dem, inte bara ekonomiskt utan
också att de fick vara med i gemenskapen i Europa. De kunde utbyta tankar
och få del av andra länders erfarenheter. Dessa kvinnor såg det som mycket
angeläget att Sverige skulle bli medlem i EG. Då kunde vi hjälpa till i arbetet
för jämställdheten, såväl i Sverige som i Europa och i världen som helhet.
Om det finns förtryckta kvinnor i Sverige, finns det desto fler förtryckta
kvinnor ute i världen.
Andre vice talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 41 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag är centerkvinna. Jag tillhör Sveriges största politiska
kvinnoorganisation. Centerkvinnorna har i snart 60 år under olika deviser
arbetat för bättre villkor för kvinnor. Under många år var mottot: ”Delat
ansvar, lika villkor”. Detta gäller självfallet fortfarande, både i arbetslivet
och i hemmet. Jag vill inte påstå att vi har nått ända fram, för då skulle det
inte behövas debatter av den här typen. Men vi har ändå åstadkommit en hel
del.
Som så många tidigare har sagt här i dag är inte jämställdhet något som vi
arbetar för från rent kvinnoegoistisk synpunkt. Nej, det viktigaste i jäm-
ställdhetsarbetet är målet om ett samhälle med fria, starka, självständiga
män och kvinnor, som lever sida vid sida och ger varandra samma möjlighe-
ter och skyldigheter och som har förståelse för varandras olikheter - olikhe-
ter i erfarenheter, kunskaper, språk och värderingar. Dessa olikheter borde
inte vara en belastning för någon, utan i stället en tillgång för alla. Det är
just olikheterna som ger mångfalden, som gör att vi kompletterar varandra,
som gör livet spännande och som ger ett rikare arbetsliv och privatliv.
Trots de framgångar som har vunnits är det långt kvar innan vi når målet,
om vi någonsin gör det. Ibland undrar man faktiskt. Eftersom männen under
så lång tid har haft och har de ledande positionerna inom alla sektorer i sam-
hället, har det varit naturligt att betrakta mannen som norm och kvinnan
som den som avviker. Så är det i långa stycken fortfarande - även vi kvinnor
hemfaller många gånger åt detta betraktelsesätt. Att bli betraktad som den
som avviker och är udda är inte någon bra grund för jämställdhet. Där måste
en förändring ske. Det är en fråga om träget arbete med information, utbild-
ning och attitydförändringar. Visserligen sker det vissa förändringar, men vi
tycker förstås att det går alltför långsamt.
Barbro Dahlbom-Hall har i boken ”Lära män leda kvinnor” på ett mycket
tydligt sätt visat hur det fungerar ute i arbetslivet, hur både kvinnor och män
agerar med den här bilden för ögonen och vilka hinder som därvid uppstår.
Vi är många som har läst den boken och känt igen oss själva och andra i den.
Barbro Dahlbom-Hall skriver mycket om kvinnor i chefsposition och som
håller på att göra karriär. Till skillnad från Berit Andnor tror jag att det är
mycket viktigt att arbeta för jämställdhet också för dessa kvinnor. Man be-
höver aldrig glömma de lågavlönade för det. Det är bra för alla kvinnor att
ha förebilder och att det finns kvinnor överallt i hela samhället, inte minst
när det gäller diskussioner om lönenivåer. Det ger råg i ryggen för alla kvin-
nor.
I det här betänkandet behandlas en rad motioner om kvinnors möjligheter
på arbetsmarknaden, möjligheterna att starta egna företag, löneskillnaderna
mellan kvinnor och män, kvinnors arbetsmiljö och hälsa, kvinnors infly-
tande, internationella frågor, jämställdhetslagen m.m. Jag skall bara beröra
några av dessa frågor.
Den nya jämställdhetslagen innebär en förbättring jämfört med tidigare,
men vi i Centern och flera andra framförde en hel del kritik när den infördes.
Vi ville bl.a. se en utvidgning till fler områden och då särskilt till utbildnings-
området. Nu är det JämO som har uppgiften att ge råd och information inom
hela utbildningsväsendet. Detsamma gäller för kollektivavtalen. Vi anser att
endast kollektivavtal som lägst motsvarar lagens krav skall godtas.
Även JämOs tillsynsmöjlighet beträffande områden där kollektivavtal
finns borde utvidgas.
Vi har uppmärksammat detta i motioner även nu. Men eftersom lagen är
så ny och inte hunnit fungera särskilt länge, finner vi att det är viktigt att
noga följa utvecklingen och att se hur parterna på arbetsmarknaden hanterar
de här frågorna och driver jämställdhetsarbetet innan ytterligare föränd-
ringar görs.
Karin Starrin och Ingbritt Irhammar tar i en stor motion om jämställdhet
upp de här frågorna och mycket annat också. Jag vill särskilt nämna det krav
på förbud mot sexuella trakasserier som man vill föra in i jämställdhetslagen.
Dessa problem tas ju upp i 6 §, jämställdhetslagen. Men eftersom både civil-
rättslig och straffrättslig lagstiftning innehåller bestämmelser och regler som
kan användas mot sådana här trakasserier, pekar utskottet på att det kan
uppstå problem med förbud och skadeståndssanktioner på flera håll i lag-
stiftningen. Det argumentet har vi godtagit. Den här frågan är alltså oerhört
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
35
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
36
viktig. Sexuella trakasserier måste med all kraft fördömas, motarbetas och
stoppas.
Lika lön för likvärdigt arbete är en fråga som har diskuterats mycket. Det
är en av de viktigaste frågorna inför framtiden.
Berit Andnor beskrev här tidigare att löneskillnaderna har ökat sedan
1985 och skyllde detta på den nuvarande regeringen. Det har jag litet svårt
att förstå. Såvitt jag vet var det Socialdemokraterna som huvudsakligen hade
makten då. Arbetsmarknadens parter har inte lyckats, eller också har de inte
haft tillräcklig vilja, att utjämna skillnaderna. Det är bara så.
Den översyn av orsakerna till löneskillnaderna som nu pågår kommer att
utgöra en bra utgångspunkt för det fortsatta arbetet med att utjämna löne-
skillnaderna mellan kvinnor och män. Det arbetet måste bedrivas med kraft.
Herr talman! Slutligen vill jag säga att vår uppgift utöver det som vi i riks-
dagen kan besluta är att i debatter, i media samt vid kontakter med allmän-
het, företagare och organisationer ständigt ta upp de här frågorna, föra de-
batten och vara förebilder. Vi skall peka på orättvisor och missförhållanden,
sätta fingret på ömma punkter. Jag undrar t.ex. hur bankernas situation hade
varit i dag om fler kvinnor hade haft ledande positioner i den värsta spekula-
tionsyran.
Vi måste föra den här debatten, men inte i ett klagandeperspektiv - dvs.
att kvinnor drabbas av det ena eller det andra. I stället måste vi ur en positiv
synvinkel visa på vad kvinnor har att tillföra, visa på att alla tjänar på jäm-
ställdhet. Vi måste hjälpa kvinnor till självförtroende, så att de vågar ta för
sig och ställa krav på löner, inflytande och avancemang i arbetet. Vi måste
göra detta på ett positivt, självklart sätt som tilltalar unga kvinnor och män.
Ingen vill egentligen ständigt höra hur dåligt man har det. Då minskar ju
självförtroendet ännu mera. Därför är det sätt på vilket debatten förs oer-
hört viktigt. Det måste vara en självklarhet för oss alla som nu finns här i
kammaren - ja, för alla riksdagsledamöter, både män och kvinnor - att med
kraft arbeta för det här.
Anf. 42 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Jag tänker kommentera några av de saker som Marianne
Andersson tog upp i sitt anförande.
Hon nämnde inledningsvis att vi kvinnor inte skall uppleva att vi är udda
och avvikande. I och med det ”konserveras” bilden av att vi skall behandlas
annorlunda, och det kan stämma till viss del.
Men det är också oerhört viktigt att se till att samhället förändras i förhål-
lande till de förutsättningar som gäller för kvinnor. Jag tänker på kvinnors
arbetsmiljö. I dag tvingas ju hundratusentals kvinnor att anpassa sig efter en
manlig miljö, som absolut inte är anpassad efter kvinnors förutsättningar
vare sig fysiskt eller psykiskt.
Talet om att vara udda och avvikande kan således tolkas litet olika. Jag
tror att det är oerhört viktigt att vi också ser att den manliga normen varit
det som så att säga har legat till grund för utformandet av samhället totalt
sett och inom många olika områden. Jag tycker alltså att den manliga nor-
men inte skall vara vägledande inom alla områden.
Vidare säger Marianne Andersson att jag skulle ha något emot detta med
att stötta kvinnliga chefer och att se till att de får en vettig utveckling i sina
arbeten. Jag är absolut inte emot någonting sådant. Däremot har jag vänt
mig emot det sätt varpå många borgerliga kvinnliga politiker för jämställd-
hetskampen. Man koncentrerar sig ju på de bäst ställda kvinnornas område.
Jag tycker inte att jämställdheten skall begränsas till vissa områden. Detta
får inte ske på bekostnad av jämställdhet för alla kvinnor och alla män.
Inom den kommunala sektorn finns många av de traditionella kvinnojob-
ben. Skall skillnaderna mellan mäns och kvinnors löner minska, måste lö-
nerna för dessa jobb relativt sett öka mer än vad som gäller för andra jobb.
Jag vill fråga Marianne Andersson om hon tror att kommunernas och lands-
tingens möjligheter i detta sammanhang ökar eller minskar när staten drar
in miljardbelopp från den kommunala sektorn. Det här är ett väldigt fint
exempel på jämställdhetsinsatser som faktiskt borde kunna göras sett till
hela samhället och inte bara till de kvinnliga cheferna.
Jag skyllde inte de ökade löneskillnaderna på den nuvarande regeringen.
Så enkelt är det inte. I mitt anförande och i mina tidigare repliker har jag
bara visat på att de ökade löneskillnaderna beror på att vi gick ifrån den soli-
dariska lönepolitiken 1985, att det har skett en marknadsorientering av löne-
sättningen. Kvinnorna har förlorat på detta.
Anf. 43 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag talade om det manliga som norm, och jag tror att vi har
precis samma uppfattning. Naturligtvis vill också jag förändra den bilden.
Berit Andnor missuppfattade mig nog.
Jag anser att både manligt och kvinnligt måste vara normgivande. Ett kön
får inte vara normgivande i samhället. Kvinnor och män är olika, och de
skillnaderna måste beaktas på olika sätt.
Vi centerkvinnor jobbar inte till förmån för kvinnliga chefer på det sätt
som Berit Andnor kanske tror att vi gör. Vi har alltid kämpat för kvinnor i
vården, kvinnor i de traditionella kvinnoyrkena och kvinnor med de sämsta
arbetsmiljöerna och försökt att åstadkomma bättre villkor för dessa kvinnor.
Vad jag menar är att det är viktigt att kvinnor finns inom alla områden av
samhällslivet. Det handlar också om att de kvinnor som så att säga utför job-
ben nere på golvet har de här andra kvinnorna som förebilder för att se att
det går att komma vidare. Det är självfallet oerhört viktigt att vi arbetar för
båda grupperna.
Det är att göra det väldigt lätt för sig när man säger att om staten inte drog
in pengar från kommunerna, skulle kvinnorna inom vården t.ex. kunna få
bättre betalt. Frågan är bara: Var skall pengarna tas i dag?
Vi arbetar för större valfrihet, för kvinnors möjligheter att starta företag
t.ex. inom områden som tidigare präglats av traditionella kvinnoyrken. Man
skall inte vara inlåst av monopol, utan det skall också finnas andra möjlighe-
ter. Vi kan inte i dag säga att de här pengarna skall satsas på högre löner för
kvinnorna - vilket i och för sig sker i förhandlingar - och sedan får våra barn
i framtiden betala. Men då kanske det inte är möjligt att betala några löner
alls, i varje fall inte i samma utsträckning.
Ja, det är ett faktum att det blivit ökade löneskillnader. Man kan diskutera
orsaken härtill. Jag tror att orsaken till att kvinnorna hittills inte har klarat
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
37
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
den individulla lönepolitiken är just den inlåsning som har varit. Man har
aldrig förhandlat. Man har aldrig haft tillräckligt självförtroende för att
kunna ställa krav. Man har inte haft kraft att verkligen gå samman. I ett jäm-
ställt samhälle, och ett sådant måste vi kämpa för, får också kvinnorna större
möjligheter att klara den här saken.
Anf. 44 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Marianne Andersson, den solidariska lönepolitiken handlar
ju egentligen om att gå samman och att se till att de som har de lägsta lönerna
i samhället får de största löneökningarna. Jag säger att det är oerhört viktigt
att vi även fortsättningsvis kan föra en framgångsrik politik på detta område.
Det är detta som det handlar om. Jag vänder mig mot den individuella löne-
sättningen. All erfarenhet visar att det är kvinnorna som förlorar på indivi-
duell lönesättning. Detta kan man läsa innantill om. SKTF har gjort en rap-
port som alldeles nyligen publicerades och som tydligt visar att det är kvin-
norna som har förlorat på individuell lönesättning. Därför måste vi fortsätt-
ningsvis föra en solidarisk lönepolitik, om vi inte skall få ännu större löne-
skillnader mellan kvinnor och män.
Marianne Andersson sade att kvinnorna har varit inlåsta i den kommunala
sektorn och att det är därför som det är så bedrövligt när det gäller löneskill-
naderna. Jag måste ställa en fråga till Marianne Andersson när det gäller att
privatisera och att starta eget företag. Blir det fler jobb för kvinnorna bara
därför att det är fler arbetsgivare? Ni säger ju att denna verksamhet skall
drivas mycket effektivare. Det måste ju innebära att det blir färre jobb. Vad
är det som säger att lönerna stiger vid en privatisering eller, kanske mer kor-
rekt, om man lägger ut något på entreprenad? Vad är det som styrker detta
antagande, Marianne Andersson? Har Marianne Andersson något som visar
att det är på det sättet? Tjänar t.ex. privata lokalvårdare mer än de kommu-
nala?
Jag är helt övertygad om att detta handlar om mer tro än vetande från den
borgerliga majoritetens sida. Man tror på den fria marknaden och tror att
det skall bli på ett visst sätt. All erfarenhet visar att det inte är på det sättet.
Kvinnorna är de stora förlorarna i det som nu håller på att hända inom den
offentliga sektorn.
Slutligen vill jag bara rätta till något som sades tidigare, och jag tror att
det är viktigt för protokollet att jag gör det. Charlotte Cederschiöld påstod
att löneskillnadsutredningen...
Anf. 45 ANDRE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Marianne Andersson och inte någon annan.
Anf. 46 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Det som jag vill säga har oerhört stor betydelse för hela de-
batten. Påståendet att den löneskillnadsutredning som vi diskuterar ganska
mycket skulle ha tillsatts av den borgerliga regeringen är icke sant. Den till-
sattes av den socialdemokratiska regeringen.
38
Anf. 47 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tror faktiskt att kvinnorna har större förutsättningar att
förändra sitt löneläge om de inte omfattas av ett monopol. Jag tror därför
inte - det har vi i Centern aldrig trott - att all kommunal verksamhet skall
bli privatiserad. Den debatten kanske vi kan lämna därhän.
Jag tror emellertid att det har betydelse att det finns valfrihet, i alla fall
när tiderna är litet bättre än de är i dag. Att i dag stå här och diskutera löne-
höjningar är egentligen ganska absurt när vi vet att löneutrymmet över hu-
vud taget är oerhört litet. Därför inser vi nog alla att möjlighterna att ut-
jämna löneskillnaderna just i dag är små. Det är tråkigt att erkänna att det
är på det sättet. Men jag tror inte att det finns någon här som kan hävda
att vi kan åstadkomma en ordentlig utjämning just i nuvarande besvärliga
situation. Nu gäller det att slå vakt om jobben. Vi löser därför inte dessa
problem nu. Men i ett normalt arbetsmarknadsläge är jag alldeles övertygad
om att valfrihet, att det finns fler arbetsgivare att välja mellan, också leder
till ett bättre löneläge.
Andre vice talmannen anmälde att Berit Andnor anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 48 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill göra några kommentarer. Jag tror också att det är
mycket viktigt med kvinnliga förebilder. Men som Berit Andnor säger får
man inte fokusera på de kvinnor som har kommit litet bättre ut i vårt sam-
hälle och som kanske t.o.m. kan anses vara socialt privilegierade. Vi måste
förstå både att det handlar om frågor om klass, om socialt skick, om rättvisa
och om kön. Det tror jag att vi i vårt parti har lärt oss, men det har tagit sin
tid för oss, det skall jag erkänna.
Vi har väckt en del motioner som stämmer överens med vad Marianne
Andersson omnämnde som krav även från Centern, att man skulle utvidga
mot utbildningsområdet, att man skulle titta på dispositiviteten, en kollek-
tivavtalslag, att man skulle införa förbud mot sexuella trakasserier, osv. Vi
har tagit initiativ till att JämO skulle vara mer aktiv när det gäller arbetsvär-
deringen för att att man skulle få till stånd en rimligare värdering av arbetsin-
satser.
Min fråga är varför Centern ändå går ifrån sina synpunkter på detta om-
råde.
Jag tycker återigen att man måste ha de riktigt stora frågorna klara för
sig. Låglönegrupperna har missgynnats i förhållande till höglönegrupperna
under de senare åren. Och den borgerliga sidan har starkt drivit på den ut-
vecklingen. Skatterna har sänkts för de rika. Marginalskattereformerna har
varit legio under senare år. Vi kommer att ha en minskad offentlig sektor,
minskad service, som kvinnor är beroende av, och minskad sysselsättning för
kvinnor. Det kommer att bli en ökad marknadsanpassning. Åtminstone på
lokalplanet är det ganska vanligt att jag möter centerkvinnor som är djupt
bekymrade över denna utveckling - ökade klyftor och ökad orättvisa.
Frågan är vad som händer när det gäller EG-frågan. Visst är portugisiska
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
39
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
40
kvinnor glada över den draghjälp som de kan få från tyskor och holländskor.
Men svenskor är ett stort föredöme för många länder inom EG.
Marianne Andersson nämnde något om debattens karaktär. Jag tror också
att detta är viktigt. Jag tror att det måste finnas optimism och litet självför-
troende. Men då kan man inte heller säga att det nu inte finns något att göra
på lönesidan, att klyftorna nu har ökat, att man nu har satsat på de rika, att
man nu inte kan göra något för de fattiga och att man nu inte vågar ge bättre
instrument för kvinnorna när de kräver mer av rättvisa. Det är precis detta
som vi går emot när det gäller utskottets uttalande i betänkandet. Vi vill visa
större optimism. Vi vill vara ärligare mot alla de kvinnor som i dag är djupt
missnöjda med sakernas tillstånd. Därför hade vi andra förslag med anled-
ning av detta betänkande.
Anf. 49 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Att kvinnor är oroliga ute i samhället i dag, är jag också
mycket medveten om. Vi i Centern har alltid arbetat för rättvis fördelning.
Men om man skall kunna fördela något, måste man också ha något att för-
dela. Det viktiga är då att man har en ekonomi som ger tillväxt och som gör
att det finns något att fördela.
Jag skall också anknyta till det som Isa Halvarsson sade tidigare om vårt
besök i Spanien. Den sittande socialdemokratiska regeringen där driver, och
har under många år drivit, frågorna om att man måste se till att ha en bra
ekonomi för att ha något att fördela. Det är bara på det sättet, och det måste
man inse.
Självfallet anser jag att det lilla löneutrymme som finns, men det är litet,
skall användas just till kvinnorna. Det är arbetsmarknadens parters ansvar
att se till att det blir på det sättet.
Jag ställde några frågor om jämställdhetslagen. Jag trodde att jag hade
förklarat vad vi tycker. Men lagen är ny, den har just införts, och jag tror
faktiskt inte att det är särskilt gagnrikt att ändra lagar varje år utan att man
bör se hur den kommer att fungera först. Men vi kommer att mycket noga
följa dessa frågor, eftersom vi anser att de är angelägna.
Hans Andersson sade något om att vi inte bara skall fokusera på kvinnor
i chefsposition. Det håller jag med om. Det vill jag inte, och det gör vi inte
heller. Men det är viktigt att ta med dem också. Men det är de stora grup-
perna med kvinnor som det är oerhört viktigt att arbeta för. Det är viktigt
att ge dem självförtroende och visa dem att det faktiskt går att göra något
mer också. Det är viktigt att ge dem självförtroende, så att de vågar kräva
inflytande i arbetet. Det måste vara en dialog för att det skall fungera. Jag
tror att kvinnors självförtroende är något som är oerhört viktigt att arbeta
för på olika sätt. Det måste börja i förskolan och i familjen och fortsätta hela
vägen genom skolan för att det sedan skall kunna fungera ute i arbetslivet.
Det är den stora uppgiften.
Anf. 50 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det är sant att vi måste ha något att fördela. Vi måste produ-
cera och vi måste sätta folk i arbete. Vi måste få en tillväxt. Sedan kan vi
fördela. Så har det alltid varit och så är det i dag.
Det är för mig otroligt egendomligt hur man har omfördelat nu under flera
år. Man har fördelat pengar till dem som har mest. Det slår mig att den rege-
ring där Centerpartiet ingår, innan marknadens räntechocker satte stopp för
ytterligare åtgärder, just i detta läge med svår arbetslöshet, dålig produktion
i industrin och en svag offentlig sektor ville sänka skatterna för de mest för-
mögna, ta bort förmögenhetsskatten och dela ut de pengar som fanns kvar i
löntagarfonderna till extra sparstimulans för dem som redan hade historiens
högsta realränta. Det är den absoluta motsatsen till en rimlig fördelningspo-
litik. Det skulle inte gagna kvinnorna. Jag förmodar att Marianne Anders-
son egentligen inte alls tycker om en sådan fördelning.
Därför säger jag att de stora frågorna om ekonomi, social rättvisa, offent-
lig sektor och välfärdssystem är de stora frågor som kommer att avgöra grun-
den för kvinnornas jämställdhet. Därför hänger jämställdhet och jämlikhet
ihop. Därför förstår jag att Marianne Andersson har utomordentliga bekym-
mer med tanke på hur både medlemskåren och väljarbasen inom Centern
resonerar när det gäller denna typ av frågor - åtminstone ute i landet enligt
vad jag känner till.
När det slutligen gäller självförtroende och optimism håller jag med Mari-
anne Andersson. Det är väldigt viktigt att få in komponenten självför-
troende hos kvinnorna. Men då måste de få stöd. De måste få ett bättre stöd
från lagstiftningen och från den politiska viljan här i riksdagen och på andra
håll. De kan inte lämnas över. Kvinnorna är underordnade i Sverige på
marknaden och kommer att förlora slaget i avtalsrörelsen, när de möter
mycket starka arbetsgivarparter som vill göra helt andra saker: öka klyftorna
och förändra tyngdpunkten i marknadsmekanismerna. Därför måste kvin-
norna få politiska signaler som ger dem optimism och självförtroende och
inte leder till det dubbla budskap som mycket av utskottets text innehåller.
Det är viktigt med jämställdhet. Jovisst, men rollerna måste förändras.
Var god dröj - nu är tiden inte inne. Vi får väl se i den högkonjunktur som
kanske kommer någon gång. Men då är det marknadskrafterna som enligt
den nya regimen skall råda. Det kommer återigen att verka mot kvinnornas
intressen.
Anf. 51 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
När Hans Andersson inte tror på kvinnornas förmåga att klara sig i framti-
den, hänger han sig åt den typ av pessimism som han själv inte tycker om.
Vi tror faktiskt på kvinnornas förmåga. Men det gäller att arbeta för den.
När det gäller skatterna och regeringens skattesänkningar vill jag fram-
hålla att de skatter som sänks är de som är skadliga för företagsamheten och
tillväxten. Om man inte kan åstadkomma bättre förutsättningar för företa-
gandet - det gäller även kvinnorna; vi vill uppmuntra kvinnliga företagare -
finns ingenting att fördela. Jag ser ingen motsättning i detta. Målet har varit
att sänka de skadliga och tillväxthämmande skatterna.
Andre vice talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
41
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
42
Anf. 52 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Jag tycker att det är bra att det finns en jämställdhetslag i
vårt land. Men jag tycker också att det är sorgligt att det måste finnas en
sådan lag, dvs. att vi måste ha en lag som siktar till att förbättra främst kvin-
nans ställning i arbetslivet.
Vi som på många sätt anser oss ha hunnit en bra bit på humanismens, soli-
daritetens och jämställdhetens väg borde väl egentligen ha kommit så pass
långt att en sådan lag var onödig. Behovet av den lagen, som jag ändå inte
ifrågasätter, visar att vi i vårt land trots alla goda föresatser inte behandlar
alla människor lika. Lagen är på många sätt en signal till andra länder om
situationen i vårt land. Men jag hoppas att den också visar på att vi i Sverige
tar jämställdhetsfrågorna på allvar.
I lagen talas det om att arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för
att uppnå jämställdhet i arbetslivet. Lagen talar om att könsdiskriminering
är otillåten. Trakasserier på grund av att arbetstagaren har avvisat arbetsgi-
varens sexuella närmanden eller anmält arbetsgivaren för könsdiskrimine-
ring får inte heller förekomma.
Jag tycker att det är bra att det finns en lag som kan ge framför allt kvinn-
liga arbetstagare rätt att hävda sin integritet och sitt människovärde. Det är
viktigt. Men jag tycker som sagt att det är sorgligt att det fortfarande finns
behov av lagen.
Det är också bra att det finns en jämställdhetsombudsman, även om jag
anser att den personen skulle kunna ha mer utvidgade befogenheter än att
enbart försöka förmå arbetsgivaren att frivilligt följa föreskrifterna i jäm-
ställdhetslagen och att medverka i strävandena att främja jämställdhet i ar-
betslivet, som det står i lagen.
Eftersom jämställdhetsombudsmannen kan komma i kontakt med före-
teelser och brott som kan strida mot efterlevnaden av andra lagar än jäm-
ställdhetslagen, borde JämO också ha möjlighet att tillämpa andra lagar än
enbart jämställdhetslagen. Jag menar med andra ord att det nu, även om
jämställdhetslagen är ganska ny, kan var dags att utvidga JämO:s befogenhe-
ter. Jämställdhet är inte en fråga bara för och om arbetslivet.
Herr talman! Det talas mycket om att den politik som nu förs i landet inte
skulle stå på kvinnornas sida, ja, rent av vara kvinnofientlig. Jag anser dock
att den nuvarande politiken inte är mer kvinnofientlig än den tidigare förda
politiken. Jag håller med om att det fortfarande är mycket som både behöver
och kan göras för att förbättra kvinnornas situation på många olika områ-
den. Men jag tycker inte att Vänstern, som den själv ofta tycks tro, har varit
särskilt progressiv eller förutseende på detta område.
Den tidigare förda politiken i vårt land har varit mycket bra på att få ut
kvinnan på arbetsmarknaden och att ändra hennes roll. Det har ur många
aspekter varit bra. Men politiken har också varit bra på att nedvärdera det
arbete som utförs i hemmet. Man har t.ex. inte gjort något för att få det arbe-
tet ATP-grundande, vilket vi kristdemokrater har arbetat för och påpekat
under många år.
Framför allt Vänsterns av sig själv högt prisade aktiviteter för att ändra
kvinnorollen och få ut kvinnan i arbetslivet har befäst kvinnans uråldriga
uppgift och tradition att vårda och serva. Den arbetsmarknad Socialdemo-
kraterna erbjöd kvinnan var nämligen starkt segregerad och blev det ännu
mer.
Kvinnans traditionella hemarbete, vård och omsorg, fick hon ta med sig
in i den offentliga sektorn. Dit ville inte männen. De placerade kvinnan där
för att, som det kan tyckas, få ha näringslivet för sig själva, vilket också all
statistik visar att de i princip fortfarande har. I dag finns således en statusfylld
manlig arbetssektor och en kvinnlig arbetssektor med lägre status.
Indoktrinering och nedvärdering av olika gruppers arbetsinsatser har fort-
satt. Löneskillnaden mellan kvinnors och mäns arbetsinsatser ökar i stället
för att minska, trots att de har likartade arbetsuppgifter. Det kvinnor utför,
framför allt om det de utför är traditionella kvinnouppgifter, värderas lägre
än mäns insatser.
Att i det läget, som många gör, tala om hot mot jämställdheten vid ett
utökat EG-samarbete kan nästan tolkas som hyckleri. Kvinnans status måste
höjas i alla sammanhang - i Sverige, i EG-länderna och i u-länderna. Det
handlar om ett 100-procentigt människovärde.
Vi kristdemokrater anser att principen om att kvinnor liksom män skall ha
möjligheter att försörja sig själva måste gälla. Men kvinnors och mäns beslut
om förvärvsfrekvens måste präglas av valfrihet, om man nu har möjlighet att
välja.
Jag anser att kvinnans arbete skall uppvärderas på alla nivåer. Mycket av
det arbete som kvinnor utför i hemmet i form av bl.a. barnomsorg skall avlö-
nas. Därför vill vi kristdemokrater ha vårdlön. Det anser vi är ett rättvise-
och jämställdhetskrav. Det skulle också kunna få såsom konsekvens att ar-
betet inom vård och omsorg fick en högre status. Det är dags att kvinnan och
mannen ses som det komplement som de är till varandra och att man place-
rar dem jämsides bredvid varandra. Lika lön för lika arbete är ett grundkrav.
Det får inte vara mer kvalificerat i lönehänseende att stå vid en maskin än
att hjälpa och vårda människor. Det är fråga om jämställdhet och männi-
skors lika värde.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till yttrande.
Anf. 53 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Margareta Viklund säger att hon anser att den politik som
nu förs av den borgerliga regeringen inte är mer kvinnofientlig än den som
tidigare har förts. Det tycker jag är ett häpnadsväckande uttalande av Mar-
gareta Viklund.
Den borgerliga regering som vi nu har för en ekonomisk politik som kom-
mer att innebära att fler kvinnor kommer att bli arbetslösa. Den gemen-
samma sektorn, som har så oerhört stor betydelse för kvinnors möjligheter
att förvärvsarbeta, är man nu i full färd med att försöka rusta ned. Det kallar
jag att driva en kvinnofientlig politik.
Dessutom finns det en rad förslag från den borgerliga regeringen som har
sin udd riktad direkt mot kvinnors arbete och därmed också mot jämställd-
heten mellan kvinnor och män.
Sedan säger Margareta Viklund att vi socialdemokrater har nedvärderat
kvinnor och kvinnors arbete, att vi har hänvisat dem till den gemensamma
sektorn. Vad det handlar om är att vi har gjort tidigare oavlönat arbete till
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
43
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
avlönat arbete. Vi ger kvinnor ersättning för det arbete de utför, det arbete
som den borgerliga majoriteten nu är i full färd med att åter göra oavlönat.
Att uppvärdera kvinnoarbetet sade Margareta Viklund var viktigt. Det
håller jag med om. Då måste man också ta konsekvenserna av det och inte
skära ned resurserna för den gemensamma sektorn, där de flesta kvinnorna
i dag arbetar. Det blir mindre pengar till den gemensamma sektorn och
mindre pengar att avlöna kvinnorna för.
Det talas om frihet att välja. Margareta Viklund tar upp frågan om vård-
lön. Vad är det för frihet och för möjlighet att välja för kvinnor? Vi vet ju
att de största löneskillnaderna mellan män och kvinnor grundläggs i unga år.
Det finns statistik som visar det. Det beror bl.a. på att kvinnorna tvingas
att ta huvudansvaret för familj och barn. Tror Margareta Viklund att denna
utveckling kommer att öka eller minska om vårdnadsbidrag eller vårdnads-
lön införs?
Slutligen kan jag inte låta bli att komma med den kommentaren att Kds
tydligen har släppt kravet på vårdnadslön. Den slutsatsen måste man dra av
den krisuppgörelse som vi har kommit överens om. Jag funderar naturligtvis
på hur Kds kan sitta kvar i regeringen i en sådan situation.
Anf. 54 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Det var många frågor som Berit Andnor ställde. Jag börjar
med den första frågan. Att den politik den här regeringen för inte skulle vara
mer kvinnofientlig än den tidigare förda politiken tycker jag att man kan
hålla med om. Om man bara tittar på den representation som finns i den här
salen i riksdagen, tycker jag inte att den tidigare politiken, som bl.a. förts av
Berit Andnors parti, har fört in fler kvinnor i det här rummet.
Att kvinnorna blev hänvisade till den offentliga sektorn när de sökte sig
ut i arbetslivet är egentligen bakgrunden till den situation som vi har i dag,
Berit Andnor. Det är därför som kvinnorna i så väldigt stor utsträckning
finns inom den offentliga sektorn i dag. Den arbetslöshet som nu hotar, och
som vi redan har, är ju en konsekvens av den tidigare förda politiken, att
man satte kvinnorna just där. Det tycker jag är ganska sorgligt. Vi får betala
nu för vad den tidigare förda politiken har drivit fram.
Vårdlön, ja, visst trodde jag att den frågan skulle komma. Jag anser inte
att vårdlön på något sätt skulle vara mindre jämställdhetsbefrämjande än
några andra insatser, tvärtom. Här har vi möjligheter, precis som jag fram-
förde tidigare, att sätta ett pris på det arbete som utförs i hemmet redan där
och få med oss den statusen ut i samhället igen, så att vi också kan få det
omvårdnadsarbete som Berit Andnor talar sig varm för högre prissatt. Det
tycker jag är ett rättvisekrav. Det är en vinkel av det hela.
Jag vill inte heller tro att de generationer som i dag finns i samhället ser
på manligt och kvinnligt på samma sätt som vi gör, utan mer på helheten.
Vad är bäst för oss i det liv och den familjesituation som vi har? Här tror jag
inte att det handlar om man eller kvinna, utan här handlar det om att vi skall
hjälpas åt med vården av och omsorgen om barnen och familjen. Det är för
framtiden vi arbetar.
Visst var vårdlönen med i krisuppgörelsen. Men den kom inte ur politiken
44
för den skull, utan den finns fortfarande kvar som ett alternativ att arbeta
vidare med. Regeringen har inte avsagt sig sitt ansvar för den ännu.
Anf. 55 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Trots de brister vi kan se när det gäller jämställdhet mellan
kvinnor och män i det här landet, är det ett faktum att Sverige är det land
där man har kommit längst med jämställdheten mellan kvinnor och män. Vi
kan gå igenom område efter område. Detta är ingen slump eller någonting
som har skett bara av sig självt.
Det är naturligtvis en medveten politik som ligger bakom att den svenska
kvinnan har en unikt stark ställning i det svenska samhället. Det beror på en
medveten socialdemokratisk politik, en politik som har fått styra det här
landet under en lång tid och som ligger till grund för att det ser ut som det
gör i dag. Det är detta vi måste slå vakt om.
Jag ser att den borgerliga majoritet som vi har i denna riksdag och som vi
har i regeringen nu allvarligt hotar kvinnornas ställning och rättigheter, det
vi har uppnått. Detta är ett faktum. Hoten är många. Förslagen är många,
och de kommer, om de får genomföras, att slå hårt mot kvinnorna.
Beträffande representationen har faktiskt Arbetarpartiet socialdemokra-
terna ökat sin representation av kvinnor i riksdagen. Tyvärr har vi fått in en
del nya partier, däribland Kds, där det kanske är litet sämre med representa-
tionen av kvinnor. Det kanske säger något mer om hur det förhåller sig inom
respektive partier.
Sedan kommer jag till priset på kvinnors arbete. Jag frågar Margareta
Viklund: Vad är priset på kvinnors arbete? Är det 2 500 kronor i månaden
eller vad är det? Vad tycker Margareta Viklund är en lämplig ersättning för
kvinnors arbete?
Avslutningsvis vill jag bara säga att den borgerliga regering som vi nu har
är ett allvarligt hot mot kvinnor och kvinnors ställning i det svenska samhäl-
let. Vi måste slåss mot detta hot. Tyvärr har vi kvinnor även i denna riksdag
som inte är beredda att ställa upp i den kampen, som inte är beredda att
ställa upp på att kvinnorna i landet även fortsättningsvis skall kunna ha ett
eget arbete och en egen lön, det som är grundbulten för kvinnors frihet och
för jämställdhet mellan kvinnor och män.
Anf. 56 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Jag håller med om att Sverige har kommit mycket långt på
jämställdhetsområdet, och det är mycket positivt. Jag är också mycket ange-
lägen om att jämställdheten skall få finnas kvar i vårt land. Men det handlar
även om jämställdhet mellan invdivider och inte enbart mellan kön.
Vad man har glömt i allt sitt jämställdhetsarbete är den part som har kom-
mit i kläm, nämligen barnen. Man hat förändrat kvinnorollen och tyckt att
det varit mycket bra - och jag ställer upp på det ur många olika aspekter -
men har samtidigt inte ändrat mansrollen. Ändrar man en roll i ett samman-
hang påverkas också den andra rollen och även den tredje rollen. Den tredje
rollen har barnen. De har kommit i kläm i jämställdhetsarbetet. Jag kan inte
se det på något annat sätt.
Sedan till frågan om representationen. Ja, visst har andelen kvinnor i kam-
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
45
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
46
maren minskat jämfört med tidigare, och det beklagar jag verkligen. Men
Socialdemokraterna har ju suttit här massvis med år - 40-50 år, jag kan inte
riktigt komma ihåg hur många år det är - och då är det väl ändå mer beklag-
ligt att man inte har kommit längre än att man har kunnat fylla åtminstone
sin kvot, 50-50.
Berit Andnor sade att 2500 kronor är priset på kvinnoarbetet. Nej, det
tycker jag inte. Vid de senaste diskussionerna om vårdlön, vårdnadsbidrag,
eller vad man nu skall kalla det, fanns det många olika bollar som man kas-
tade med. Som j ag ser det är det inte enbart pengarna det gäller. Det är också
fråga om ett symboliskt värde och en början på att man nu även sätter ett
pris på det arbete som utförs i hemmet. Vem är det som säger att det är kvin-
nan som skall utföra det? Där måste ni vara mycket fastlåsta.
Det handlar om att man har ett gemensamt arbete att utföra. Det handlar
också om valfrihet, att få använda dessa pengar till vad man vill. Vill jag vara
hemma är det okej, och då får jag vara det. Vill jag använda dessa pengar
till barnomsorg, har jag möjlighet att göra det. Det kan vara barnomsorg av
olika slag. Det handlar alltså om en ökad valfrihet och ingenting annat, och
det är den vi vill ha.
Andre vice talmannen anmälde att Berit Andnor anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 57 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag trodde ett tag att jag var direkt apostroferad eftersom
Margareta Viklund anklagade vänstern för en stor del av samhällsutveck-
lingen. Men jag får väl acceptera att också socialdemokratin får falla under
vår beteckning.
Margareta Viklund säger att hon accepterar en självständig kvinnoroll,
och det tycker jag är mycket glädjande. Det är faktiskt många i hennes parti
och i rörelsen kring hennes parti som enligt min mening har gjort mycket
genom decennierna för att bekämpa en frihetlig och självständig linje när
det gäller kvinnorollen.
Det är som Berit Andnor här har sagt: Grunden för kvinnans självständig-
het är hennes oberoende försörjningsmässigt. Grunden är att ha en egen
ekonomi och kunna fatta egna beslut. Så är det inte på många ställen i
Europa, och än mindre på andra håll. Kvinnan är ofta ett bihang till mannen,
ibland nästan bokstavligt, juridiskt, socialt och trygghetsmässigt med försäk-
ringar och mycket annat.
Vi har kommit mycket långt. Vi har säkerligen kommit längst. Men det är
långt kvar, vilket jag har försökt att påpeka i mina tidigare anföranden.
Sedan till lönen för kvinnomödan, vårdlönen. Jag hade samma fråga som
Berit Andnor. De 2 500 kronorna var bara en början - jag fruktar det - och
det skulle bli mer sedan. Det är den verkliga kvinnofällan. Jag tror att det
skulle vara någonting som drog bort kvinnan från samhällslivet och från yr-
kesarbetet.
Vi skall tvärtom förändra våra roller, både kvinnor och män, och ta ett
gemensamt ansvar. Jag delar Margareta Viklunds oro över att många barn
kommer emellan i samhällsutvecklingen och familjeutvecklingen efter skils-
mässor och annat. Det är mycket obehagligt att se hur många barn drabbas
psykiskt och socialt när de hamnar emellan. Vi måste satsa mycket mer på
barnen i vårt samhälle.
Jag tror inte att valfriheten blir så stor, eftersom vårdlönen inte ger någon
försörjningsmöjlighet. Valfrihet är att ha en bred arbetsmarknad och ett bra
välfärdssystem som ger trygghet till kvinnan, barnen och familjen, och som
ger ett stöd till ett jämställdhetsarbete för att förändra både mäns och kvin-
nors roller.
Jag är rädd att den utveckling som Kds står för både som parti och som
deltagare i den borgerliga regeringen är vägen som går bakåt i tiden, en väg
som inte är progressiv och som inte gagnar kvinnor, utan tvärtom låser kvin-
nan vid spisen. Det är vad jag är rädd för.
Anf. 58 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Det är sorgligt om Hans Andersson har en så negativ upp-
fattning om vad Kds står för och vad vi kristdemokrater vill. Efter vad Hans
Andersson tror skulle kristdemokraterna vilja bekämpa kvinnans självstän-
dighet och frigörelse - eller hur man skall uttrycka det? - men det är helt
fel.
Vi kristdemokrater talar om alla människors lika värde. Vi talar om att
människan har ett hundraprocentigt människovärde oavsett kön, ras, ideo-
logi eller vad det nu kan vara. Det gäller både män och kvinnor. Män och
kvinnor skall ha samma möjligheter och förutsättningar att ta till vara just
sina möjligheter, förutsättningar och det man har fått med sig.
Det sades att vårdlönen är en kvinnofälla som man inte förstår. Jag kan
inte förstå varför man ser vårdlönen som en kvinnofälla. Jag ser den som ett
rättvisekrav. I dag finns det ungefär 200 000 barnfamiljer i vårt land som inte
får någonting av statens och kommunernas subventioner när det gäller barn-
omsorgen. Man går miste om ca 50 000, 60 000 eller kanske 90 000 kronor
om året. Är det rättvist? Jag kan inte se någon rättvisa i det.
Om man då vill se till att dessa människor kan få ett erkännande av sin
insats, och också ge de andra som ändå klarar av sin barnomsorg på annat
vis denna möjlighet att få välja barnomsorgsform för sina barn, kan jag inte
se det på annat sätt än som ett rättvisekrav och en möjlighet även för barnen.
Om man följer denna linje, vilket jag innerligt hoppas, kan man lyfta fram
barnens situation i samhället. Det är, precis som Hans Andersson säger, vik-
tigt att vi gör det i dag.
Anf. 59 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! För att ge större valfrihet menar vi att det är mycket bättre
att välja linjen att utöka föräldraledigheten för föräldrarna. Man bör för öv-
rigt också införa kvotering så att män stimuleras att ta ett större ansvar, och
man bör dessutom bygga ut barnomsorgen. Man skall skapa en samhällelig
trygghet så att alla har rätt till och tar del av välfärden.
När det gäller lika värde är vi helt överens. Jag gläder mig åt att Margareta
Viklund ändå uttrycker sig så tydligt när det gäller kvinnornas rättigheter,
självständighet och lika värde. Att Margareta Viklund menar att den utveck-
ling som givit kvinnan möjlighet till självständighet och försörjning har varit
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
47
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
48
en bra utveckling tycker jag är bra. Men jag är rädd för, som jag tidigare
sade, att den utveckling som Kds är med om att administrera inte kommer
att gagna kvinnan.
På samma sätt har jag sympatiserat med uttalanden om världens fattiga
och vikten av u-hjälp, och jag såg med sorg hur Kds gick med på att pruta
bort u-hjälpen för att klara den svenska räntekrisen. På samma sätt menar
jag, att om vi skall satsa på barnen, kvinnans rättigheter och familjernas
trygghet, kan vi inte gå på den enda vägens linje, även när den i dag med
Socialdemokraterna harblivit den gemensamma vägens linje. Det är den väg
som innebär att man skär ner den offentliga sektorn, spar in på välfärdsan-
ordningar och tar bort den trygghet som finns för barn, kvinnor och familjer.
Det är speciellt obehagligt att se när marknaden får ta över punkt efter punkt
inom massmedia och annat som stimulerar marknadskrafterna att skapa mo-
den och som förstör en positiv och trygg utveckling för barnen. Jag tror
egentligen inte att man gillar detta alls inom Kds-leden. Jag tror inte att Mar-
gareta Viklund gillar det ur kvinno- eller barnsynpunkt. Men hon får åka
med i den bilen när man åker på marknadsvägen. Den anses ju vara den enda
vägen. Jag beklagar det djupt för barnens och kvinnornas skull.
Anf. 60 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Man kan ju gå många olika vägar för att nå ett mål. Vårt mål
tycks vara gemensamt, nämligen att försöka att få det bättre för barnen. Jag
tycker att det är positivt.
Men jag ställer mig mycket tveksam till att bygga ut barnomsorgen i detta
läge. Hans Andersson menar väl den kommunala, den offentliga, barnom-
sorgen. Den hörde naturligtvis till den tidigare förda politiken här i landet.
Då ville man ha in alla barn i den, under sken av att man ville ta hand om
dem. Jag vill inte kritisera barnomsorgen och säga att den på något sätt har
varit dålig. Den är mycket bra, och vi behöver ha den som komplement, men
vi behöver också ha alternativ och möjligheter att få välja den barnomsorgs-
form som vi anser vara bra för vår familj och för våra barn.
Jag tycker att det är litet konstigt att Hans Andersson plockar in u-hjälpen
i det här sammanhanget. Om Kds inte hade varit med och fört förhandling-
arna, kan jag upplysa om att u-hjälpen hade dragits ner mycket mer än vad
som skett i dag på förslag av bl.a. Socialdemokraterna.
Vi vill ju satsa på trygghet. Vi vill också satsa på familjerna. Det är den
politik som Kds vill föra. Den politiken går inte på något sätt emot de jäm-
ställdhetssträvanden som vi har talat om här i dag.
Andre vice talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 61 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Herr talman! De övergripande målen i jämställdhetspolitiken som formu-
lerades 1988 står fast. De innebär att kvinnor och män skall ha samma rättig-
heter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet.
Jämställdheten kan främjas på många olika sätt. En motsats till jämställd-
het är könsdiskriminering. Men det är inte hela sanningen. Könsdiskrimine-
ring kan vara negativ eller positiv. Med positiv könsdiskriminering menar
man som regel diskriminering som syftar till att öka eller främja jämställdhe-
ten mellan män och kvinnor.
I regeringsformen finns en bestämmelse som lyder: Lag eller annan före-
skrift får ej innebära, att någon medborgare missgynnas på grund av sitt kön,
om ej föreskriften utgör led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mel-
lan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt (2
kap. 16§ RF).
På ett område finns det en särskild lag om jämställdhet, och det är i arbets-
livet. I lagen, jämställdhetslagen, står det att lagen har till ändamål att
främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och andra
arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet, dvs. jämställdhet i ar-
betslivet. Det sägs också att lagen siktar till att förbättra kvinnors villkor i
arbetslivet.
Detta är ju gott och väl. Men hur är det i verkligheten? Kvinnor har inte
samma rättigheter som män i dagens Sverige. Jag tänker beröra ett speciellt
område, nämligen mäns sexuella trakasserier av kvinnor på arbetsplatsen.
Forskning har visat att attityden till sexuella trakasserier, vare sig de före-
kommer på en arbetsplats eller i andra sammanhang, är densamma. Våldet
mot kvinnor och barn är ett uttryck för det kvinnoförakt som finns på alla
plan i samhället. Först när det erkänns som ett könsförtryck, kan åtgärder
sättas in. Så länge det förekommer våld mot kvinnor tänker i varje fall jag
ta alla tillfällen i akt att i denna kammare lyfta fram dessa problem. Man kan
inte stämpla förövaren som avvikare, socialt utslagen, alkoholist eller som
offer för en olycklig barndom. Den diskriminering av kvinnor som samhället
tillåter är grogrunden.
Många kvinnor känner sig i dag hotade. Är det jämställdhet att inte kunna
ta tunnelbanan hem utan risk att bli trakasserad, att inte kunna arbeta sent
på kvällen utan att ta sig hem via egen bil, make eller per telefon beställd
taxi, att inte kunna gå sent hem från kommunala kommunikationer, att inte
kunna gå genom ett grönområde, att inte kunna motionera ute utan sällskap
eller vakthund, att inte kunna öppna fönstren om man bor på nedre botten
eller att ta till icke legala hjälpmedel för att freda sig?
Våldet mot kvinnor har ökat. Var tionde dag dödas en kvinna i Sverige.
Hur många törs anmäla sexuella trakasserier på arbetsplatsen, med risk
för att bli förlöjligade och hånade? Detta om något är den värsta sortens
könsdiskriminering. Måste vi ha kvinnojourer även på arbetsplatserna?
En bra början är att projektmedel på 2 miljoner kronor beviljas för att
förebygga sexuella trakasserier på arbetet. Jag tror att man måste börja re-
dan i skolan för att lägga grunden till en nödvändig attitydförändring. Ett
känt problem är att i brytningen mellan nian och gymnasiet skakas grundva-
larna för flickorna. Grundskolans självsäkra flickor förvandlas till gymna-
siets osäkra tjejer. Måste vi införa obligatorisk utbildning i självförsvar för
flickor?
Vi måste få en öppen och saklig debatt i samhället. Manssamhället måste
lära sig att respektera kvinnors personliga frihet. Först då det målet är nått,
kan vi tala om ett jämställt samhälle.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 16
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
50
Efter mitt inlägg i debatten om arbetsmarknadsutskottets jämställdhets-
betänkande ber jag att få yrka bifall till hemställan i detta.
Anf. 62 KARIN PILSÄTER (fp):
Herr talman! I dag är det på sitt sätt en segerns dag för kvinnorna i USA.
Många fler kvinnor är tidigare har blivit valda, och den första svarta kvinnan
har fått en plats i senaten.
Här hemma i Sverige har vi det, både historiskt och internationellt sett,
förhållandevis jämställt. Det är stora förändringar som har skett de senaste
årtiondena. I dag har kvinnor t.ex. på ett helt annat sätt än förr utbildning
och förvärvsarbete. Kvinnor har fått mycket större chanser att forma sina
egna liv. Det har gjort dem ekonomiskt oberoende. Men det är långt kvar
innan verklig jämställdhet mellan kvinnor och män har uppnåtts och innan
alla har samma chanser och möjligheter. På en hel del områden har föränd-
ringarna gått i stå eller tillståndet t.o.m. försämrats.
Kvinnor har sämre möjligheter till makt och inflytande. Det gäller såväl i
arbetet som i politiken och i facket. Studie- och yrkesval är mycket köns-
bundna.
Det avgörande i jämställdhetsarbetet måste vara att göra jämställdheten
till en mansfråga lika mycket som en kvinnofråga. Vi måste ge och ta hälften
var av både makt, inflytande, pengar, hemarbete och familjeliv. Det är fort-
farande så att en karl som har tur får tag i en kvinna som sköter hela hemar-
betet, medan en kvinna som har tur får tag i en karl som sköter hälften. På
politisk väg kan vi knappast kvotera dammsugningen eller mjölkinköpen.
En nyckel för att engagera männen i hemarbetet är i stället deras roll som
pappor. Männen måste uppmuntras att utnyttja inte bara de lediga dagar
som man får vid barnets födelse, utan också den vanliga föräldraledigheten,
ledighet för vård av sjukt barn, deltidsarbete när barnen är små osv.
För det krävs inte bara ”förstående” arbetsgivare, utan arbetsgivare som fak-
tiskt har klart för sig att det är utvecklande för alla att ta hand om barn och
att den som ägnar tid åt detta får kunskaper och erfarenheter som är till nytta
också i andra situationer.
Vi liberaler anser att arbetstiderna och arbetsorganisationen måste anpas-
sas efter den enskildes, dina och mina, önskemål och behov under olika peri-
oder i livet. Därför motsätter vi oss dyra reformer om generell arbetstidsför-
kortning, exempelvis 6 timmars arbetsdag. I stället borde den utredning som
nu arbetar med dessa frågor kunna leda fram till bra förslag till förändringar.
Med nya organisationsformer inom t.ex. vård och omsorg, där många kvin-
nor arbetar, kan man få helt andra möjligheter att kombinera familjeliv och
arbete.
Den nya jämställdhetslagen ställer sådana krav på arbetsgivaren, men de
måste också genomföras på bred front i praktiken.
Särskilt småbarnsföräldrar måste fördela sin tid mellan hemarbete och för-
värvsarbete. Hur den fördelningen i tid skall göras kan bara de enskilda per-
sonerna själva avgöra. Detta val påverkas av egna värderingar, omgivning-
ens krav, personlig läggning osv., men i hög grad också av situationen på
arbetet.
Jämställdhetslagen är viktig, men framför allt är det viktigt att den efter-
levs. Information måste gå ut till alla anställda. Det är också viktigt att dessa
punkter inte kan förhandlas bort av mansdominerade arbetsgivarorganisa-
tioner och fackliga sammanslutningar. Vi i Folkpartiet anser att svenska
kvinnor och män borde få samma chanser som man har inom EG, med en
jämställdhetslag som inte går att förhandla bort.
En förutsättning för att över huvud taget kunna kombinera förvärvsarbete
och föräldraskap är att man har tillgång till bra barnomsorg. Vi tror inte att
allting kan lösa sig genom jämställdhetslagen, utan man måste också t.ex.
ställa krav på kommunerna att inte lägga ner barnomsorgsplatser. Det är
därför som vi har aktualiserat frågan om en lag.
Jämställdhet mellan kvinnor och män är nämligen oupplösligt förenad
med familjepolitiken. Det stöd som samhället ger, eller inte ger, får oundvik-
ligen konsekvenser för familjernas möjligheter att forma sin vardag. Efter-
som kvinnor faktiskt fortfarande har huvudansvaret för hem och barn, är det
framför allt deras valfrihet och möjligheter som det handlar om.
Om småbarnsföräldrar skall kunna gå till jobbet utan oro, är det viktigt
att de kan känna sig trygga med den barnomsorg de har. Därför måste vi
ha både full behovstäckning och stora valmöjligheter inom barnomsorgen.
Därför är det dagens och morgondagens småbarnsfamiljers behov och öns-
kemål som måste vara ledstjärnan.
För barnens, kvinnornas och männens egen skull tror jag att det är viktigt
att uppmuntra pappor att ta ett mycket större ansvar i hemmet. Den utveck-
lingen är på gång. Yngre män tar mycket större del i det arbetet än tidigare
generationers pappor.
Vi i Folkpartiet är inte främmande för någon form av individualisering el-
ler kvotering, men tror i första hand på positiva åtgärder för att stimulera,
t.ex. att bygga ut de tio pappadagarna.
Jag tror att männens bristande ansvar för hushållsarbete i viss utsträckning
beror på arbetsgivarnas krav. Det är nödvändigt att arbetsgivare, privata så-
väl som offentliga, lär sig att acceptera att också män är småbarnföräldrar.
Det finns företag som ger pappor som tar föräldraledighet extra semester.
Sådana initiativ måste både välkomnas och spridas.
Herr talman! Kvinnor är oftare sjuka och därmed borta från arbetet än
män. Det beror knappast på att det täcka könet i största allmänhet är kle-
nare, utan det beror bl.a. på kvinnors dåliga arbetsmiljö och arbetsorganisa-
tion. Kombinationen av detta och ansvaret för det löpande, tunga hemarbe-
tet bidrar till att man blir sjuk.
Det är därför oerhört viktigt att sjuklönereformen får till resultat att situa-
tionen på arbetsplatsen verkligen förbättras. Antalet sjukdagar för kvinnor
skall inte minska på grund av ökad press på närvaro trots att man är dålig,
utan på grund av att förhållandena verkligen blir bättre.
Arbetsmarknadsutskottet anför i full enighet att Arbetslivsfonden har sär-
skild uppmärksamhet riktad mot kvinnornas arbetsmiljö och arbetsorganisa-
tion och att utskottet utgår från att denna satsning blir föremål för uppfölj-
ning och utvärdering. Det hoppas också jag, men jag hade hoppats mycket
mer på en kraftfull satsning på utvärdering, information och krav på detta
utomordentligt viktiga område. Men det blir väl tid att återkomma till det.
Herr talman! Vi i Folkpartiet har länge efterlyst en ny mansrörelse. Män-
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
51
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
52
nen behöver pä olika sätt ruskas om. Det är bra med olika kvinnliga sam-
manslutningar - rödstrumpor, stödstrumpor, nätstrumpor osv. är lika vik-
tiga - men jag tror att även ”knästrumporna”, dvs. den yngre generationen,
behövs. Vi som blivit vuxna efter de brända bh:arnas och dagisutbyggnadens
tid, vi som under våra tonår och under vår uppväxt i stället fick höra Magnus
Uggla sjunga ”Åh, tjejer” måste nu höja våra röster och se till att vi är med
när besluten fattas.
Anf. 63 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):
Herr talman! Det absolut allvarligaste jämställdhetsproblemet i arbetsli-
vet är, som jag ser det, löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Enligt en
uppgift som jag har tagit del av har kvinnor i genomsnitt 74-90 % av män-
nens löner, beroende på avtalsområde.
Av de vanligaste yrkena är det de inom vård och service som är lägst be-
talda. Men de är inte bara lågt betalda - de är som bekant också typiska
kvinnoyrken. De flesta kvinnor finns i låglöneyrken.
De värderingar i samhället som ligger till grund för synen på olika arbeten
måste förändras. Det är orimligt att det skall löna sig bättre att sköta en ma-
skin än en människa.
Herr talman! Jag är övertygad om att den här problematiken aldrig får en
tillfredsställande lösning, om inte metoden med könsneutral arbetsvärdering
vinner allmänt erkännande.
Några av motionerna som behandlas i arbetsmarknadsutskottets betän-
kande om jämställdhet tar upp problematiken med löneskillnaderna mellan
kvinnor och män. Själv har jag föreslagit en förstärkning av den statliga löne-
skillnadsutredningen. Enligt direktiven skulle försök med arbetsvärdering
kunna genomföras inom utredningens ram. Men det har det inte funnits tid
eller resurser till. Man har bara tittat på en del pågående projekt.
Om min motion hade behandlats under vårriksdagen hade jag yrkat bifall
till den. I det här läget, när utredningen går in i sitt slutskede, vill jag inte
insistera på ett bifall.
Men innerst inne tvivlar jag på att utredningens betänkande kommer att
infria alla de förhoppningar som många av oss har. Det är mycket som enligt
direktiven skall utredas, bedömas, analyseras, belysas och redovisas. Tid
och resurser räcker inte till för att gå på djupet. Ändå hoppas jag uppriktigt
att utredningen skall mynna ut i ett viktigt bidrag till det fortsatta jämställd-
hetsarbetet.
Herr talman! Ett annat allvarligt jämställdhetsproblem utgörs av infor-
mella hinder för kvinnors karriärmöjligheter. Jag tänker på fördomar och
negativa attityder.
Det finns en kvinnlig länspolischef i det här landet, som inte självklart fick
sin tjänst. Hennes ansökningshandlingar lades åt sidan redan i den första
gallringen. Det var inte ens tal om kallelse till intervju. Men det var en stark
kvinna, som lyckades övervinna hindren.
Ett annat exempel. Just nu ligger ett ärende på regeringens bord från mitt
hemlän, Örebro län. En kvinna har överklagat en tillsättning inom länssty-
relsen. Vi har en manlig landshövding, en man som länsråd och sju manliga
enhetschefer. JämO har tidigare uppmärksammat bristen på jämställdhet
inom länsstyrelsen i Örebro län. Landshövdingen har skyllt på en gammal
uppsättning chefer. Problemet skulle lösas efter hand.
Så kom då den första möjligheten till förbättring. En av enhetscheferna
skulle avgå. Flera kompetenta kvinnor fanns bland dem som sökte tjänsten.
Länsstyrelsen beslutade att ge chefsjobbet till en man. Nu ankommer det på
regeringen att fälla det slutliga avgörandet.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande om jämställdhet behandlar ett
brett spektrum av frågor. Det innehåller många fina formuleringar och ställ-
ningstaganden. Det är positivt att det råder enighet om det mesta. När det
gäller JämO tror jag att vi får anledning att återkomma till frågan om en
förstärkning av myndigheten.
Jag håller med om att man inte varje år kan anta en ny jämställdhetslag.
Motioner om direkta ändringar i lagen kan vi nog vara utan under allmänna
motionstiden. Men andra viktiga förändringar som berör ombudsmannen
och ger myndigheten ytterligare verktyg hoppas jag att vi skall kunna enas
omkring.
Herr talman! Det är min förhoppning att arbetsmarknadsutskottets betän-
kande om jämställdhet, med riksdagens godkännande, i någon mån skall
tjäna jämställdhetens sak. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i alla de-
lar och yrkar avslag på reservationerna.
Anf. 64 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Socialdemokraterna har ständigt hävdat att Sverige är störst,
bäst och vackrast, oavsett om vi släpar efter eller ej. Fru Andnor hävdar här
att Sverige kommit längst vad gäller jämställdhet och herr Andersson stäm-
mer in. Jag vill kort avsluta debatten med att konstatera att vi visst är kon-
kurrenskraftiga på jämställdhetsområdet. Jämställdheten är en offensiv
fråga för oss i EG. Men att gå så långt som att säga att vi är världsbäst saknar,
såvitt jag känner till, verklighetsunderlag.
Bäst lär Canada vara. Sedan kommer några länder i konkurrens, och där
ligger vi väl till. Rätt skall vara rätt, och Canada har faktiskt kommit längst
vad gäller åtgärder mot våld mot kvinnor och vad gäller jämställdhetslag.
Den kanadensiska jämställdhetslagen är tuffast i världen. Bl.a. avsätts 1 %
av lönesumman för att kunna lyfta kvinnolöner vid behov. Canada var först
med kvinnlig försvarsminister och en hel del andra saker.
Medvetenheten om frågorna är större där än här. Man är mycket upp-
märksam på det offentliga samtalet, det offentliga språket, på hur man for-
mulerar sig. Sådant som vi accepterar här, som vi inte tänker på, vore omöj-
ligt där.
Låt oss mera sällan slå oss för vårt bröst och i stället koncentrera oss på
att modernisera de delar av samhället där jämställdheten släpar efter.
Anf. 65 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten särskilt mycket. Jag kan inte
spontant göra jämförelser i detalj mellan Sverige och Canada. Men det är
inte bara en lags utseende man skall se på. Tänk efter, fru Cederschiöld,
hade det inte varit bra att skärpa lagen i enlighet med våra förslag?
Det finns många andra frågor som handlar om kvinnors deltagande i ar-
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
53
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
54
betslivet, möjlighet att försörja sig, del i ett välfärdssystem ur trygghetssyn-
punkt osv. Men naturligtvis är också uttryckssätten viktiga. Jag undrar, fru
Cederschiöld, om snacket om Clint Eastwood och Julia Roberts hade ham-
nat i god jord i Canada. Jag fruktar att det inte hade gjort det.
Slutrepliken gick ut på att vi skall ägna oss åt att förbättra grundförhållan-
dena för jämställdheten. Det är precis vad vi har försökt göra. Det är det jag
har försökt tala om i denna diskussion. Jag menar att det som fru Ceder-
schiöld står för är en återvändsgränd - vägen som rullar kvinnorna tillbaka
och inte framåt.
Anf. 66 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Det är den borgerliga regeringen som har lagt fram de offen-
siva förslagen, både vad gäller att se till lönediskrimineringsfrågan och vad
gäller att få män att göra mer hemma och ta hand om sina barn i större ut-
sträckning. Det tycks vi vara ense om att de skall göra.
Det är bra att vi har gemensamma mål. Jag hoppas att herr Andersson i
fortsättningen kommer att visa prov på litet mera humor. Det behövs fak-
tiskt i denna debatt, så att inte så många män säger att jämställdhetsfrågorna
är så tråkiga. Det behöver de inte vara, om vi får andra sorters talare än herr
Andersson eller om herr Andersson kan se på dessa frågor med litet gladare
min.
Anf. 67 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag kan också se glad ut. Men det beror naturligtvis på vilket
ämne vi pratar om och vad meddebattanten yttrar.
Den borgerliga regeringen har väl inte gjort särskilt mycket för att få män-
nen att ta sitt ansvar i hemmen. Jag förde nyss fram förslaget att vi skulle
kvotera föräldraledigheten, för att få männen att stå för en något större del
än 8 % av den frånvaron från arbetet. Men fru Cederschiöld ville inte vara
med på det.
Målsättningen är att skapa ett samhälle som medger för kvinnorna att ta
del i samhällslivet och att jämställdheten ökar. Den politik som den borger-
liga regeringen tänker föra med avseende på den gemensamma sektorn och
som man genomför med avseende på skatterna kommer att missgynna kvin-
norna mycket starkt. Det är ett av skälen till att oron bland kvinnor i landet
är så stor.
Anf. 68 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Det var herr Andersson själv som tog upp bastuargumentet
förut och faktiskt höll med om att det fanns skillnader. Det finns skillnader
mellan män och kvinnor som vi inte kan förneka. Vi skall ta dem till vara på
ett positivt sätt. De får aldrig någonsin användas för att förnedra eller trampa
på det andra könet. Vi skall heller inte förneka att det finns skillnader, för
det vore bara dumt och dessutom urtråkigt. Vi kommer att få god tillväxt på
den moderata sidan, eftersom vi gläder oss åt skillnaderna. Men det blir kan-
ske dåligt med tillväxten på vänstersidan, om man inte uppskattar skillna-
derna mellan könen.
Den borgerliga regeringen har tillsatt en grupp som skall se till att männen
tar ut mer av föräldraledigheten. Det är ju vad herr Andersson vill när han
talar om sina 8 %. Regeringen har också vidtagit åtgärder på detta område.
Vi får hoppas att jämställdheten till nästa debatt har tagit ett litet steg
framåt så att fler herrar vill delta. Jag tackar för debatten.
Anf. 69 BERIT ANDNOR (s):
Herr talman! Rätt skall vara rätt, det håller jag med Charlotte Ceder-
schiöld om. Jag var tvungen att gå in och rätta Charlotte Cederschiöld tidi-
gare. Hon har vid två tillfällen upprepat osanningar när det gäller löneskill-
nadsutredningen. Jag håller alltså med Charlotte Cederschiöld om att rätt
skall vara rätt.
Vem har kommit längst när det gäller jämställdhet? Charlotte Ceder-
schiöld påstår här att det är Canada. Det är mycket möjligt att Canada ligger
långt framme inom de områden som Charlotte Cederschiöld angav. Men för
att göra någon bedömning av hur långt vi har kommit när det gäller jäm-
ställdhet mellan kvinnor och män är det viktigt att man har ett något bredare
perspektiv och inte bara ser till om ett land har en kvinnlig försvarsminister.
Det handlar om flera andra saker. Det gäller utbyggnad av barnomsorgen,
utbyggnad av den offentliga sektorn och mängder av annat. Det gäller bl.a.
det vi har debatterat tidigare - hur ser det ut när det gäller löneskillnaderna
i Canada t.ex.?
Avslutningsvis vill jag säga att den borgerliga majoriteten i denna riksdag
är ett allvarligt hot mot det vi har uppnått när det gäller jämställdhet mellan
kvinnor och män. Det finns en rad konkreta exempel på det. Det mest allvar-
liga som vi nu står inför är att den borgerliga regeringen i många fall driver
en ren klasspolitik, en ekonomisk politik som slår hårt mot de sämst ställda
i samhället och därmed också mot kvinnorna. Det är det mest allvarliga. Se-
dan kan vi diskutera sakfrågorna om jämställdhet i denna kammare. Detta
är det mest övergripande och allvarliga när det gäller jämställdhet mellan
kvinnor och män.
Anf. 70 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Jag håller helt med Berit Andnor om att det är svårt att göra
en total jämförelse när det gäller jämställdhetsutvecklingen, om kvinnor och
män verkligen är jämställda. Man kan mäta det på många olika sätt. Det
handlar om breda spektra, den saken är klar. Canada framhålls ofta i inter-
nationella sammanhang. Jag har varit på flera internationella seminarier där
man visar på Canadas framsteg på många områden inom jämställdhetssek-
torn.
Jämställdhetsombudsmannen här i Sverige har i sin tidning pekat på Ca-
nada som ett föredöme just när det gäller löneskillnader och situationen på
löneområdet.
Vi har litet olika syn på den offentliga sektorn. Det måste inte finnas en
offentlig sektor för att jämställdhet skall råda. Så enkelt är det faktiskt inte.
Kvinnor måste ha möjlighet att delta på arbetsmarknaden på samma villkor
som män för att jämställdhet skall råda. Det fungerar, enligt min uppfatt-
ning, bra utan en offentlig sektor. Den stora offentliga sektorn - som gör att
Sverige håller på att kapsejsa, eftersom den utgör en tung börda för skatte-
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Jämställdhet
55
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Arbetsmiljö
56
betalarna - är inte nödvändig att ha på den nivån för att klara jämställdhe-
ten. Den är ett utslag av socialdemokratisk politik. Skillnaderna i ideologi
finns kvar på det området, även om vi är ense om jämställdhetsmålen.
Anf. 71 BERIT ANDNOR (s):
Herr talman! Charlotte Cedershiöld visar återigen i sina repliker och an-
föranden att det är berättigat att ställa frågan: För vem pratar hon när det
gäller jämställdhet? För vilka kvinnor och för vilka män? Jag tycker att det
blir än mer tydligt ju längre vi kommer i debatten att vi i grund och botten
står långt ifrån varandra när det gäller synen på jämställdheten mellan män
och kvinnor.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU3 Arbetsmiljö.
Anf. 72 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag skall försöka att inte utnyttja hela den tid jag har anmält
mig för, vilket alla säkert blir tacksamma för.
Jag vill kommentera några frågor som har att göra med motioner och syn-
punkter som vi har lagt fram i arbetsmarknadsutskottet. Jag går relativt
snabbt förbi frågan om skadeståndsanspråk från samhällets sida på tillver-
kare av maskiner som visar sig vara farliga och leder till arbetsskador. Där
hävdar arbetsmarknadsutskottet att frågan förmodligen kommer att klaras
ut med hjälp av den nya produktskattelagen, som böljade tillämpas i juli i
år.
I enlighet med John Anderssons motion är vi oroliga för att man inte kom-
mer att klara frågan med hjälp av lagen. Vi menar att det är rimligt att sam-
hället även i fortsättningen kan driva skadeståndskrav också i enlighet med
synen att tillverkaren av en produkt ansvarar för den från miljösynpunkt och
med tanke på arbetsskador som kan ha inträffat på grund av brister hos ma-
skinen och andra skador.
På samma sätt har vi fått kännedom om att i flera fall handskas man med
kvicksilver i samband med amalgamhantering på tandläkarkliniker på ett
sätt som hotar hälsan. Det borde vara möjligt för Arbetarskyddsstyrelsen att
utfärda instruktioner i frågan. Jag skall inte uppehålla mig vid den frågan
längre, eftersom det finns argument i motionen.
Jag vill ta upp två frågor. Den ena frågan tas upp i motion Jo646, som gäl-
ler vissa krav på miljöfrågor. Arbetsmiljö och yttre miljö har mycket stor
betydelse. Arbetsmiljö och yttre miljö hänger ofta ihop. Problem som har
funnits i arbetsmiljön visar sig ofta, kanske något senare, vara problem som
hänger ihop med den yttre miljön.
När det gäller arbetsmiljön handlar det inte bara om skador som man kan
drabbas av när man arbetar med en viss process. I många fall ger det man
arbetar med skador på sikt.
Den lagstiftning som reglerar möjligheterna för arbetstagare, genom sina
fackliga organisationer och skyddsombud, att ingripa och ta upp missförhål-
landen som kan leda till skada för arbetstagare är egentligen bara stark när
det är risk för omedelbar fara, t.ex. vid olycka. Skyddsombudet kan då
stoppa arbetet. Nu stoppar man inte en tillverkningsprocess särskilt ofta.
Man är ju egentligen ganska konservativ på en arbetsplats. Det är snarare
risk att man inte ser riskerna, eftersom man är så van vid att stå vid maski-
nerna och hantera processerna. Det är ett gammalt fackligt krav, och ett krav
som vi driver i motionen, att det skall vara möjligt att stoppa produktionen
även i fall där det inte råder omedelbar olycks- eller skaderisk.
Man kan då bli rädd för ofog, så till vida att skyddsombud och lokala fack-
föreningar stoppar produktionen oavbrutet. Men det är en risk som inte
finns. På samma sätt menar vi att om arbetsgivare inte rättar sig efter den
situation som råder när det finns farliga processer och tillverkningsmetoder,
skall det lokala facket kunna tillgripa en stridsåtgärd, t.ex. strejk. Enligt den
syn vi har på förhållandet mellan arbete och ägande, måste representanter
för arbetets intressen ges rejäla befogenheter. Jag kan lova att det inte är
någon risk att de befogenheterna kommer att missbrukas.
Jag vill tala för den utvidgning av begreppet risk och skada som vi pläderar
för och den utvidgning av möjliga konfliktåtgärder, och över huvud taget
möjligheter att agera gentemot riskfyllda situationer, som den här motionen
ger utrymme för.
Herr talman! Den andra frågan som jag vill ta upp knyter an till motion
A244, som handlar om den psykosociala arbetsmiljön. Det är svårt nog att
klara risker som finns i den fysiska miljön. Herr talman! Det är ännu mycket
svårare att klara den psykiska och sociala miljön. Begreppet mobbning har
ju på senare tid kommit fram alltmer i diskussionen.
Jag är färsk i kammaren, och jag har bara varit i riksdagen några veckor.
Men redan har två personer-jag har ingen aning vilka de är- anonymt ringt
och berättat om sin situation. De har fått uppleva ett slags psykologisk terro-
rism på sina arbetsplatser - mobbning.
Det här är en svår fråga. En del av problemet är att det är inte så lätt att
ta upp frågan med sina arbetskamrater och chefen och säga att man är utsatt
och mobbad. Det blir ofta värre. Mycket ofta brister det i civilkuraget hos
omgivningen - hos chefer, men kanske också hos arbetskamrater. Det är inte
alldeles säkert att den lokala fackföreningen kan vara, eller orkar vara, en
part som kan driva frågan till förmån för den förfördelade. Det blir ofta ”dy-
namiska effekter”, dvs. det blir bara värre och värre ju mer man försöker ta
sig ur en mobbningssituation.
Det vore rimligt att förstärka både lagstiftning och möjligheterna att
agera. Vi föreslår därför att Arbetarskyddsstyrelsen skall utfärda instruktio-
ner med avseende på den psykosociala miljön och specifikt på mobbning.
Yrkesinspektionen skall tilldelas en roll - mobbningsombud - och kunna
väcka allmänt åtal i sådana frågor. Därmed skall man ha någon att kunna
vända sig till i dessa mycket svåra situationer.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Arbetsmiljö
57
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Arbetsmiljö
58
Jag har sett informella uppgifter i tidningarna och jag har fått uppgifter
från grupper som arbetar till stöd för mobbade människor i arbetslivet att
detta inte gäller en, två eller tre personer. Det gäller massor av människor i
vårt land.
Det finns faktiskt en otillräcklig fokusering på problemet. Det finns otill-
räckliga instruktioner på området, och det finns en otillräcklig laglig grund
för att ta upp problemen. De lämnas över till arbetskollektivet eller till rela-
tionerna med cheferna. Ofta är det precis där som problemen har uppkom-
mit.
Herr talman! Det är skälen till att jag, även om jag vill vinna tid för kam-
maren, ändå yrkar bifall till den meningsyttring som jag har avgivit i utskot-
tet beträffande moment 1, som avser stoppningsrätterna, och moment 8,
som gäller mobbningsproblemet.
Anf. 73 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Arbetsmiljöfrågorna är mycket viktiga. En bra fysisk och
psykisk arbetsmiljö är förutsättningen för ett fungerande arbetsliv, för indi-
videns hälsa och välbefinnande - och för produktiviteten också, så klart.
Därför är det ganska beklämmande att arbetsmiljöarbetet så länge levde
i skymundan. Ingen brydde sig egentligen på allvar. Facket var mest intresse-
rat av att driva lönefrågor. Jag tycker att det är allvarligt, eftersom det är de
fackliga organisationernas uppgift att driva de anställdas intressen, och dit
hör faktiskt arbetsmiljön.
Arbetsgivarna förstod inte heller att personalen är företagets viktigaste
tillgång och att personal som mår bra också jobbar bättre, alltså är mer lön-
sam. Jag tycker att det är mycket svagt av företagen att ha så dålig insikt om
sambanden.
Nu tittar jag tillbaka i historien alltså. Jag tror att förhållandena har för-
ändrats ganska mycket. Det ökade antalet arbetsskador och den ökade sjuk-
frånvaron under 80-talet bidrog i hög grad till det. Beslutet om arbetsgivarin-
träde i sjukförsäkringen är ett incitament för alla att visa större omsorg om
arbetsmiljön, särskilt då från företagens sida.
I det här betänkandet behandlas 13 motioner med yrkanden om arbetsmil-
jön. Jag tänker inte heller beröra alla dessa. Det råder också stor enighet
i utskottet i de här frågorna. Endast Vänsterpartiet har avgivit en särskild
meningsyttring, som Hans Andersson talade om.
Jag skall beröra några i alla fall. Just Vänsterpartiets krav om stoppnings-
rätt för de fackliga organisationerna i stället för skyddsombuden har behand-
lats tidigare. Då liksom nu hade hela utskottet i övrigt uppfattningen att den
ordning som råder, att skyddsombudet skall ha rätt att stoppa arbetet, är till-
fredsställande. Det är ganska viktigt att inte blanda ihop olika funktioner för
olika personer.
Det finns en intressant flerpartimotion också från Folkpartiet, Modera-
terna, Centern och Kds med Barbro Westerholm som första namn. Motio-
nen tar upp frågor om forskning kring kvinnors arbetsmiljö och om arbets-
metoder och arbetsmiljörisker ur kvinnosynpunkt. Det är en mycket viktig
motion, och jag delar helt och hållet motionärernas uppfattning.
Utskottet pekar på den forskning som bedrivs. Det sker faktiskt litet mer
på det här området nu än vad det har gjort tidigare, och det är ju positivt.
Själv sitter jag i styrelsen för Arbetslivscentrum, och där är kvinnoforsk-
ningen ett särskilt forskningsområde.
Jag skall också säga litet grand om psykosociala problem och mobbning,
där det finns en motion från centerns sida. Det här är en oerhört angelägen
och, precis som Hans Andersson sade, mycket mycket allvarlig fråga som är
svår att hantera.
Det är beklämmande att vi människor är sådana att vi uppför oss så mot
varandra att många i dag känner sig utsatta på sin arbetsplats, men så är det
ju bevisligen. Det är, som jag sade, svårt att hantera detta problem, men i
riktlinjerna för Arbetarskyddsverkets verksamhet står det att de här aspek-
terna skall särskilt uppmärksammas.
Det ligger nära till hands att kräva lagreglering, och här är det samma för-
hållande som i fråga om sexuella trakasserier, som vi diskuterade alldeles
nyss, att området bör ingå i den straffrättsliga lagstiftningen, och det pågår
just nu en översyn i justitiedepartementet.
I övrigt gäller det att fackliga organisationer och arbetsgivare måste ta ett
stort ansvar i de här frågorna, och det bör även finnas någon utomstående
instans att vända sig till.
Jag tänkte också säga någonting om överkänslighet för el och amalgam,
s.k. nya sjukdomar som ofta inte tas på allvar. Amalgamfrågan tas här upp
ur arbetsmiljösynpunkt, och jag vet att många tandsköterskor har drabbats
av kvicksilverförgiftning på grund av arbete med amalgam. Det finns en or-
ganisation som arbetar för att tillvarata deras intressen. Det finns nu bättre
arbetsmetoder, men det gäller också att de används ordentligt.
Det faktum att amalgamanvändningen så småningom kommer att avveck-
las gör egentligen inte att problemen för personalen försvinner. Fortfarande
kommer det att finnas många människor som har amalgamfyllningar och
som besöker tandläkare. Det är därför oerhört viktigt att arbetet med att
minska arbetsmiljöriskerna fortsätter.
När det gäller elöverkänslighet har det sedan betänkandet justerades i
vaije fall till min kännedom kommit flera rapporter som visar på ökade ris-
ker vid arbete med bildskärm. Det finns en australisk studie som visar att
risken för hjärntumör ökar, Arbetsmiljöinstitutet har visat på att elektro-
magnetiska fält i arbetsmiljön ökar riskerna för cancer, m.m.
Det är bra att Arbetarskyddsstyrelsen nu har klarlagt att arbetsmiljölag-
stiftningen kan användas för att bistå dem som drabbas av elöverkänslighet.
Självklart måste stort arbete läggas ner på att förebygga och hindra att pro-
blem uppstår. En hel del forskning pågår inom området, och det är bra, men
det är också viktigt att de kunskaper som finns används till att skapa miljöer
med så liten del elmagnetiska fält som möjligt.
Herr talman! Med det här vill jag yrka bifall till utskottets hemställan i
dess helhet.
Anf. 74 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag vill helt kort replikera på Marianne Anderssons anför-
ande. Först en synpunkt på historieskrivningen.
Jag sade också att det var inte alltid man observerade riskerna när man
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Arbetsmiljö
59
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Arbetsmiljö
själv arbetade i farliga miljöer. Likaså kan det vara så att den lokala fackför-
eningen inte observerar miljöriskerna. Det finns många sådana exempel.
Men att starta historieskrivningen med att anklaga fackföreningarna för att
inte ha drivit de här frågorna, tycker jag är väl magstarkt.
Att sakna kännedom om hur hård kampen har varit på verkstäder, i sko-
gen, nere i gruvor, på sjukhus osv. för att bli kvitt asbesten, att bli kvitt die-
selångorna, att få personligt skydd, att få göra pauser för att vila, att slippa
tunga lyft etc. tycker jag visar på väldigt dålig erfarenhet av den s.k. verklig-
heten. Jag har själv varit med och slagits bra många år för vad jag i dag anser
vara självklara rättigheter som skapar trygghet för folk som arbetar.
När det gäller frågan om att ge skyddsombud och de lokala fackförening-
arna möjligheter att slåss för en bättre arbetsmiljö vill jag bara säga att jag
har en mycket mer positiv syn än vad borgerligheten har. Jag litar på, som
det så vackert heter, medarbetarna. De kommer helt enkelt inte att miss-
bruka den resurs som vi vill ge dem utan tvärtom ta till den när inga andra
möjligheter finns, för att värna om liv och lem.
I fråga om mobbning tror jag att vi är överens om problemets art och ka-
raktär och om svårigheten att lösa det. Men jag tror att vårt förslag, som ni
inte har biträtt, innebär en möjlighet att få upp en del fall till ytan, att foku-
sera på en del fall och få andra än de personer som är direkt indragna att ta
i frågan.
Amalgam är en av de frågor som jag inte direkt nämnde och där jag inte
yrkade någonting. Låt mig bara säga att jag självklart till fullo stöder de krav
som är framförda i meningsyttringen. Det var för att inte försena riksdagens
arbete som jag gjorde ett urval av yrkanden.
Jag tycker själv att amalgamanvändningen är en mycket stor och mycket
svår fråga. Det finns olika uppfattningar, men jag har hört så många vittnes-
börd från många människor som arbetar på tandläkarklinikerna att jag inte
tvekar om att här finns en klar orsak till ohälsa.
Anf. 75 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag skall bara kommentera det Hans Andersson sade om his-
torieskrivningen. Jag är medveten om att fackliga organisationer har drivit
arbetsmiljöfrågor, och det har gällt tunga lyft och andra påtagliga risker. Jag
sade att de kanske inte har gjort det på allvar överallt och att intresset väl
inte var så stort. Man begrep nog inte hur viktiga dessa frågor är. Det är
verkligheten, och det är bakgrunden till det hela. Det finns en större insikt
nu, och det är positivt.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande trafikutskottets betänkanden 1992/93:TU1 och
TU2, justitieutskottets betänkanden 1992/93:JuUl och JuU2 samt arbets-
marknadsutskottets betänkanden 1992/93:AU1 och AU3.
60
Trafikutskottets betänkande TUI
Mom. 1 (avregleringen av taxi m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 154 röster mot 141 för reservationen av
Rolf Clarkson m.fl.
Hadar Cars (fp) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Mom. 2-4
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU2
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 21 för reservationen av
Kenneth Attefors.
Justitieutskottets betänkande JuUl
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU2
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU1
Mom. 1 (förutsättningarna för jämställdhet)
Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 15 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 3 (kvinnors företagande och den offentliga sektorn)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 162 röster mot 132 för utskottets hemställan med godkännande av moti-
veringen i reservation 1 av Ingela Thalén m.fl.
Mom. 4 (löneskillnader mellan kvinnor och män)
Utskottets hemställan bifölls med 162 röster mot 132 för reservation 2 av
Ingela Thalén m.fl.
Mom. 23 (lagstiftning om utjämning av löneskillnader)
Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 13 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del.
Mom. 24 (kollektiv lönediskriminering)
Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 11 för meningsyttringen
av Karl-Erik Persson i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU3
Mom. 1 (utvidgning av arbetsmiljölagens stoppningsrätt)
Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 13 för meningsyttringen
av Hans Andersson i motsvarande del.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
62
Mom. 8 (psykosociala problem och mobbning)
Utskottets hemställan bifölls med 274 röster mot 13 för meningsyttringen
av Hans Andersson i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Anf. 76 ANDRE VICE TALMANNEN:
På begäran av Vänsterpartiets partigrupp anordnas torsdagen den 12 no-
vember aktuell debatt om kärnkraftens säkerhetsproblem och den framtida
energiförsörjningen. Debatten läggs in efter muntliga frågor kl. 14.30 och
kan beräknas börja cirka kl. 15.00.
Från regeringen deltar miljöminister Olof Johansson. Vänsterpartiet före-
träds av Rolf L Nilson. Övriga partier som önskar delta i debatten bör an-
mäla deltagare senast onsdagen den 11 november kl. 17.00.
Följande skrivelse hade den 22 oktober inkommit från Vänsterpartiets
partigrupp:
Begäran om särskilt anordnad debatt med anledning av den svenska kärn-
kraftens säkerhetsproblem och dess konsekvenser för den framtida energi-
försörjningen
”Den 28 juli inträffade i samband med förberedelser och prov inför drift-
tagning av reaktorn Barsebäck 2 efter den årliga revisionsavställningen en
oavsiktlig blåsning från en säkerhetsventil i inneslutningen orsakad av en
läckande styrventil. Det visade sig då att isolermaterialet från rörisolering
som skadades av utrusande ånga spreds till kondensationsbassängen med
nödkylningsvatten och satte igen silarna i sprinklersystemet för reaktorin-
neslutningen redan efter ungefär en timme. Detta är betydligt kortare tid än
förutsatt i säkerhetsredovisningen av händelser med rörbrott i inneslut-
ningen.” (SKI, Beslut: ”Översyn av nödkylsystem.” 920917)
Avsnittet ovan är ett utdrag av SKI:s sätt att beskriva den händelse som
lett till att fem av Sveriges tolv kärnkraftsreaktorer nu är avställda på grund
av allvarliga fel i säkerhetssystemen.
Hade händelsen inträffat vid olämplig väderlek hade man fått välja mellan
att kringgå säkerhetsbestämmelserna och att införa elransonering!
Det inträffade blixtbelyser kärnkraftens säkerhetsproblem och det
svenska elsystemets sårbarhet. En uppenbar slutsats är att kraven på säker
tillförsel av el på ett för människor och miljö ofarligt sätt inte kan tillgodoses
av kärnkraften. Det är därmed också uppenbart att energislag som är säkra
och skonsamma för människor och miljö snabbt och planmässigt måste fasas
in i det svenska energisystemet, samtidigt som kärnkraften avvecklas. Frågor
som lagstiftning om kärnkraftsawecklingen, lämplig utformning av energi-
skatter/avgifter och stöd till skonsamma energikällor aktualiseras också.
Med hänvisning till det ovan anförda begär vi härmed en särskilt anordnad
debatt om kärnkraftens säkerhet och den svenska energiförsörjningen.
Stockholm 1992-10-22
Rolf L Nilson (v) Bertil Måbrink (v)
gruppledare
Tredje vice talmannen meddelade att konstitutionsutskottets betänkan-
den KU1 och KU2, lagutskottets betänkanden LU1 och LU2, socialförsäk-
ringsutskottets betänkanden SfUl och SfU2, kulturutskottets betänkanden
KrUl, KrU2 och KrU3 samt jordbruksutskottets betänkande JoU2 skulle
avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU1 Riksdagen och normgivningsprocessen med anledning av för-
slag från riksdagens revisorer, m.m. (förs. 1991/92:19).
Anf. 77 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! När jag tar del av riksdagsrevisorernas förslag om mer ord-
ning och reda i vårt samhälles normgivning känner jag omedelbart sympati.
Eftersom jag har varit verksam som lärare i den svenska statsapparaten och
eftersom jag har varit fackligt aktiv i mer än 20 år och jobbat under föreskrif-
ter, förordningar och anvisningar av olika slag har jag kunnat uppleva de
problem som revisorerna beskriver.
Den mängd av normer som producerats under decenniernas lopp tycks
ibland leva sitt eget liv. Antalet normer tycks kunna växa av sig självt utan
att någon frågar efter hur mycket som i verkligheten tillämpas. De som skall
tillämpa normerna får alltför ofta inte tillräcklig utbildning i vilka normer
som finns eller har inte tid eller resurser att följa dem. Eller också lockas de
av fördelar av att inte följa de regler och normer som utformats i samhället.
Frågar man riksdagsledamöter kan de kanske redogöra för att de har varit
med och beslutat om någon ramlag, men de har inga större kunskaper om
eller någon överblick över det regelverk som byggts upp med denna ramlag
som grund. Tankarna i betänkandet och i riksdagens revisorers förslag om
bättre uppföljning är bra.
Det skulle vara intressant att se statistik på hur stor andel av svenska ar-
betsplatser som förmår tillämpa de relevanta föreskrifterna på arbetsmil-
jöområdet, t.ex. hur många arbetsledare som känner till de bestämmelser
som gäller för just deras arbetsplats.
Vi kan också fråga oss hur många banker som under 80-talet till punkt och
pricka följt lagens bestämmelser om betryggande säkerhet för lån. Det krävs
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Riksdagen och
normgivnings-
processen med
anledning av
förslag från
riksdagens
revisorer, m.m.
63
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Riksdagen och
normgivnings-
processen med
anledning av
förslag från
riksdagens
revisorer, m.m.
64
givetvis att många förutsättningar är för handen för att ett normsystem skall
bli meningsfullt och effektivt. En grundförutsättning är naturligtvis lätt till-
gänglig information om att bestämmelserna finns.
Ett allmänt och lätt tillgängligt rättsinformationssystem som kan nås via
dator på varje större bibliotek skulle kunna vara ett sätt att stärka såväl
normsystemet som demokratin.
I datoråldern borde ett heltäckande rättsinformationssystem som reviso-
rerna föreslår kunna byggas upp. Kostnaderna, sägs det i betänkandet, läg-
ger hinder i vägen. Men var det inte just kostnaderna som med datortekni-
kens hjälp skulle pressas i det moderna samhället?
Närmandet till EG berörs också i betänkandet. Revisorernas oro kan åt-
minstone läsas mellan raderna i deras förslag. Rättstillämpningen kommer
att förändras genom att förarbeten för lagtexter får mindre betydelse, säger
revisorerna. Förarbetesmaterialet i EG är för övrigt oftast konfidentiellt. Vi
går från politisk styrning till juridisk prövning i efterhand, säger revisorerna.
Frågan är om denna juridiska prövning i realiteten också kommer att bli poli-
tiskt oberoende.
EG-rätten är ofta obegriplig för företag och medborgare. Lagtexterna är
svåra att läsa därför att de många gånger reviderats och kompletterats så att
helheten har gått förlorad. EG-rätten är gigantisk till sin omfattning. Om det
är svårt att hålla reda på alla bestämmelser i Sverige, hur skall det då bli
möjligt att hålla reda på EG-rätten, som dessutom är erkänt svår att tolka?
Risken för laglöshet och rättsförvillelse är stor när ett så stort normsystem
har dessa allvarliga brister.
Det borde därför verkligen ha varit anledning att mer grundligt studera
problemen med integration av EG-rätten än vad som hittills har gjorts. Vi
känner sympati för Birgitta Hambraeus motion i det här ärendet. Likaså
borde någon möda ha kunnat ägnas åt vad som skulle hända med vårt regel-
verk om svenska folket väljer att stå utanför EG eller vad som skulle ha hänt
om Sverige nöjt sig med att bygga ut ett existerande frihandelsavtal och sat-
sat på andra samarbetsformer med EG-området.
Bifall till meningsyttringen!
Anf. 78 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Konstitutionsutskottet har ansett att det är av vikt att norm-
givningsprocessen granskas. Har medborgarna möjlighet att överblicka gäl-
lande normer på skilda områden? Hur ser återföringen av information till
riksdagen om normbesluten ut? Det är exempel på angelägna frågor att få
besvarade.
Riksdagens revisorer har tagit på sig granskningsuppdraget och lagt fram
ett förslag med fem yrkanden. Jag skall mycket kortfattat kommentera de
viktigaste yrkandena.
Yrkandet att varje kommun skall ha skyldighet att upprätta en författ-
ningssamling, där regler som berör kommuninvånarna publiceras, ställer sig
utskottet enhälligt bakom. Detta är i linje med vad en utredning föreslog
redan 1973. Förslaget ansågs då vara alltför kategoriskt. Det vore tillräckligt
att kommun- och landstingsförbunden upprättade rekommendationer. Så-
dana rekommendationer kom till år 1977 och har följts i alltför begränsad
omfattning. Utskottet finner detta otillfredsställande. Den bristande hör-
samheten talar för att problemet skall få en annan lösning. Vi tillkännager
att regeringen bör överväga publiceringsfrågan närmare.
Riksdagen har givetvis intresse av att överblicka och fortlöpande under-
söka hur normgivningsbemyndiganden används av regering och myndighe-
ter. Utskotten vill hålla sig å jour med sina egna beredningsområden. Stats-
rådsberedningen har sedan 1986 upprättat en förteckning över normgiv-
ningsbemyndigandena uppställda kronologiskt och departementsvis. Enligt
utskottets och revisorernas mening är den alltför knapphändig. Ett register
över givna bemyndiganden bör föras över till riksdagen. Riksdagens förvalt-
ningskontor bör få i uppdrag att upprätta ett utskottsvis systematiserat infor-
mationssystem. Ett yrkande om detta finns i motion K29. Riksdagen bör ge
talmanskonferensen detta till känna.
Yrkandet om ett nytt heltäckande datorbaserat rättsinformationssystem
avstyrker vi av främst kostnadsskäl. Ett särskilt organ, SARI, arbetar med
rättsinformation och skall rapportera till regeringen vid kommande års-
skifte.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkandet.
Jag skall även något kommentera Vänsterpartiets meningsyttring. Jag an-
tar att Vänstern tar alla tillfällen i akt för att vädra någon form av EG-mot-
stånd. Jag finner Vänsterpartiets meningsyttring ganska obegriplig och tror
att det är högst osäkert att Sverige i framtiden kan komma att förhandla sig
till ett utökat frihandelsavtal med EG. I alla händelser skall två parter vara
överens om detta. Vi kommer att få ett EES-avtal.
För närvarande arbetar grundlagsutredningen inför EG med frågan om i
vilken mån bestämmelser behöver ändras vid ett svenskt medlemskap. Den
här utredningen är i alla fall en god början.
Herr talman! Jag yrkar återigen bifall till utskottets hemställan.
Anf. 79 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Catarina Rönnung ansåg att vi skulle nöja oss med den
grundlagsutredning som pågår när det gäller närmandet till EG. Även inom
EG finns emellertid en växande och stark oro inför hela detta invecklade
normsystem som byggts upp genom kompromisser och genom att myndighe-
terna själva utvecklat rätten. Man befarar att det kommer att bli ganska kao-
tiskt när marknaden drar i gång.
Peter Sutherland har utformat en rapport inom EG, där det sägs att den
gemensamma EG-lagstiftningen oftast är obegriplig för företag och medbor-
gare. Det finns t.ex. 38 olika direktiv för traktorer i jordbruk. Lagtexterna
är oläsliga, eftersom de är reviderade och kompletterade men aldrig har er-
satts av en komplett text. 138 punkter riktas en förödande kritik mot det här
normsystemet, som vi nu skall överta.
Borde vi inte ha tagit ett större parlamentariskt ansvar för att få grepp om
hur det här kommer att påverka det svenska normsystemet?
Anf. 80 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Rubriken på mitt anförande lyder: Ny demokrati vill stärka
den personliga friheten och integriteten.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Riksdagen och
normgivnings-
processen med
anledning av
förslag från
riksdagens
revisorer, m.m.
5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 16
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Riksdagen och
normgivnings-
processen med
anledning av
förslag från
riksdagens
revisorer, m.m.
66
Ny demokratis grundsyn är sunt förnuft, personlig frihet och hänsyn till
andra. De här värderingarna anser vi skall prägla de politiska besluten och
lagstiftningen.
Den personliga friheten och integriteten har ett svagt skydd i svensk rätt.
I regeringsformen finns dock den grundläggande principen om varje med-
borgares okränkbarhet. Men det finns inget som säger att den offentliga
makten skall utövas med respekt för den enskilda människans frihet och vär-
dighet.
Huvudregeln tycks dock enligt avsikterna bakom regeringsformen vara att
den enskilda människans frihet och värdighet skall sättas i främsta rummet.
Men genom vanliga lagar och förordningar kan friheten och integriteten
komma i andra hand.
Jag skall ge några exempel på detta:
- en okontrollerat stor mängd personregister
- alkohollagstiftningen
- TV-avgiftskontrollsystemet
- legitimationstvång för att få sjukvård
- förbudet mot att tänka positivt om kärnkraft i vissa sammanhang
- omfattande kommunal parkeringsövervakning
Listan kan göras längre. Och man har anledning att ställa frågan: Vad är
huvudregel och vad är undantag? Är det förbudsprincipen som är grundprin-
cipen i stället för frihetsprincipen?
I vår motion K229 vill vi att riksdagen hos regeringen begär en utredning
med uppgift att göra en kartläggning och översyn av lagstiftningen och andra
företeelser som kränker den personliga friheten och integriteten i syfte att
utmönstra sådant som inte kan accepteras av moderna fria människor, att ge
en bättre överblick över begränsningarna, att ge nödvändiga regelförenk-
lingar samt att skapa bättre förutsättningar för att skydda och stärka den per-
sonliga friheten och integriteten i vårt land.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till Ny demokratis reservation under
mom. 8 i konstitutionsutskottets betänkande nr 1.
Anf. 81 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Harriet Colliander och Lars Andersson påstår i sin motion
att den personliga friheten och integriteten kränks i svensk rätt. Medborga-
ren är i princip oskyddad mot samhällets maktövergrepp, heter det. Det är
inga dåliga påståenden.
Man för fram en lång, i mitt tycke populistisk, katalog över de kränkningar
man anser finns. Det anses t.o.m. finnas ett förbud mot att tänka positivt om
kärnkraft. Hur någon storebror kan kontrollera någons tankar övergår mitt
förstånd.
Utskottet påstår lika kategoriskt att det inte delar Ny demokratis uppfatt-
ning. Tvärtom är Sverige en av världens bäst utvecklade demokratier med
mycket långtgående fri- och rättigheter inskrivna i våra grundlagar, varav
många bara kan begränsas genom nytt grundlagsbeslut. Vissa begränsningar
kan i lag göras i våra fri- och rättigheter. Begränsningen får dock endast gö-
ras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle.
Begränsningarna får aldrig gå utöver vad som anses nödvändigt och de får
inte hota den fria åsiktsbildningen. Enbart politisk, religiös och kulturell
åskådning får inte utgöra grund för begränsning.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU2 Fri- och rättigheter m.m.
Anf. 82 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Rubriken på mitt anförande lyder: Ny demokrati vill minska
enskilds skyldighet att lämna uppgifter om sitt privatliv.
Ny demokratis grundsyn är sunt förnuft, personlig frihet och hänsyn till
andra. Jag upprepar det igen: Det är värderingar som vi anser måste prägla
de politiska besluten och lagstiftningen.
Det måste ges ett mycket större utrymme- för den enskildes frihet, rättig-
heter och integritet. Privatlivets helgd får inte bara bli tomt prat. Det får
inte vara tillåtet att under rubriken forskning kartlägga människors privata
förhållanden, som t.ex. genom folk- och bostadsräkningen.
Det moderna samhället i allmänhet och den toppmoderna datatekniken i
synnerhet gör att vi måste vara extra vaksamma. Det går att samköra alla
tänkbara och otänkbara dataregister. Det går att bryta påstådd garanti om
sekretess och integritet. Det är frestande att göra övertramp eftersom riks-
dagen en gång beslöt att införa personnummer. Personnumren är ett bra in-
strument för överheten, men i lika hög grad ett latent hot mot den personliga
integriteten. Vi måste nu ändra inriktning.
Ny demokrati vill i regeringsformen införa en bestämmelse till skydd för
den personliga integriteten och för att begränsa möjligheterna att inhämta
uppgifter från enskilda utöver det skydd mot dataregistrering som finns i
2 kap. 3 §. Det skall genom lag klart framgå vilka uppgifter den enskilde är
skyldig att avlämna och vem som har rätt att begära uppgifterna.
Herr talman! Jag vill härmed yrka bifall till Ny demokratis reservation un-
der mom. 19 i konstitutionsutskottets betänkande nr 2.
Anf. 83 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Det normala förhållandet i vårt land är att det i praktiken
råder förbud att strejka eftersom det normala på arbetsmarknaden är att
man faktiskt arbetar under avtal som innebär fredsplikt. Erfarenheten har
under årens lopp lärt oss att trots att strejker är avtalsstridiga tvingas lönta-
gare ibland, på grund av olidliga förhållanden eller lönevillkor, att tillgripa
det sista vapen de har för att skydda sin värdighet eller kanske sin hälsa och
säkerhet. Detta kan inträffa trots all lagstiftning som finns till skydd för an-
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Fri- och rättig-
heter m. m.
67
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Fri- och rättig-
heter m. m.
68
ställda. Problemet är ibland att denna lagstiftning inte fungerar. Svårigheten
att komma till rätta med sådana missförhållanden kan ibland vara oöverstig-
liga. Då utlöses olika typer av stridsåtgärder.
Regeringens krisproposition våren 1990 visade också att staten kan vara
beredd till mycket långtgående åtgärder i fråga om strejkförbud. Den
gången tvingades staten retirera på grund av opinionstrycket. Nästa gång
kanske det inte handlar om en lag om två års lönestopp, utan kanske om
mycket längre tid. Vi hävdar fortfarande att grundlagsskyddet för strejkrätt
därför bör förstärkas. Därmed yrkar jag bifall till meningsyttringen avseende
mom. 10.
Det bör kanske sägas att när det gäller synen på homosexualitet och de
homosexuellas rättigheter har Sverige nått ganska långt. Homosexuella i
många länder utsätts för förtryck och trakasserier och riskerar att sättas i
fängelse och t.o.m. att tas in på mentalsjukhus. En del av dem som förföljs
tar sin tillflykt till Sverige. Det är därför viktigt att Sverige på det internatio-
nella planet mer aktivt verkar för att stärka de mänskliga rättigheterna också
för homosexuella. Man borde t. ex. överväga att utvidga Genévekonventio-
nens flyktingdefinition.
Det vi ytterligare kan göra i vårt land anser vi vara att förstärka skyddet
för homosexuella i enlighet med vad en statlig utredning föreslog 1984. Då
avvisades detta med motiveringen att det inte var sannolikt att nya diskrimi-
nerande regler skulle införas. Dels har nu så skett, dels finns en del gammalt
regelverk kvar. Det är inte säkert att denna lagstiftning kommer att för-
svinna vid en eventuell ny lagstiftning om registrerat partnerskap. Jag yrkar
bifall till meningsyttringen vad avser mom. 12.
När det gäller vårt lands syn på Europakonventionen om de mänskliga rät-
tigheterna har argumentet varit att vår lagstiftning stämmer överens med de
åtaganden som Sverige gjort enligt konventionen. Nu har det gång på gång
visat sig att enskilda kan få rätt genom att processa i domstolen i Strasbourg.
För ett par år sedan fick en felaktigt utvisad palestinier skadestånd av
svenska staten efter en förlikning hos kommissionen för de mänskliga rättig-
heterna i Strasbourg. Ett införlivande av denna konvention med svensk rätt
behöver enligt vår mening inte kopplas ihop med ett EG-medlemskap som
man gör i betänkandet. Hur det går med EG-medlemskapet i framtiden är
ju i högsta grad en öppen fråga. Jag yrkar bifall till meningsyttringen i mom.
14.
Anf. 84 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Första sidan i betänkandet från KU om fri- och rättigheter
upptar en lista på de fri- och rättigheter som i mycket är grundvalen i vår
demokrati. Den långa motionslista som inleder betänkandet avspeglar också
den vikt som ledamöterna i Sveriges riksdag lägger vid de demokratiska fri-
och rättigheterna. Mot den bakgrunden kan man tycka att talarlistan är kort,
både när det gäller omfattning och tid. Men dess bättre beror det inte på
ointresse, utan det har tvärtom en positiv bakgrund. Regeringen har tillsatt
flera utredningar där syftet är att förstärka och grundlagsskydda fri- och rät-
tigheter och den enskilde medborgarens ställning. Det gäller bl.a. ägande-
rätten, beskattningsmaktens gränser, närings- och yrkesfrihet och den nega-
tiva föreningsrätten.
Fri- och rättighetskommittén arbetar nu med de här frågorna. Därför hän-
visar utskottet i de flesta fall till att man vill avvakta de resultat som utred-
ningen kan komma fram till.
Det här är frågor som i de flesta fall har mycket starkare skydd i andra
länder än i Sverige. Utredningen har blivit möjlig tack vare regeringsskiftet i
höstas. Den borgerliga sidan har ju under flera år motionerat om ett starkare
skydd för de här fri- och rättigheterna, utan att vinna framgång. Nu hoppas
vi att utredningen skall kunna lägga förslag som ger ett starkare skydd för
den enskilde i dessa avseenden.
Jag vill också ta upp frågan om Europakonventionen. Också denna kon-
vention kommer att behandlas i fri- och rättighetskommittén. Jag välkomnar
det eftersom det är alldeles uppenbart att det i vårt rättssystem finns vissa
fall där den enskilde har mindre starkt skydd än vad Europakonventionen
ger.
Ett annat område som betänkandet tar upp och som KU har behandlat är
riksdagens kontrollmakt. I takt med att decentralisering och målstyrning har
vunnit insteg i vårt samhälle är det allt tydligare att riksdagens kontrollmakt
är för begränsad och har för små resurser. Uppföljning och utvärdering är
nödvändig, inte bara för att man skall se att siffrorna stämmer, utan framför
allt för att riksdagens intentioner och mål skall förverkligas på den nivå som
har ansvaret.
I dag har vi en stor obalans mellan regering och riksdag när det gäller möj-
ligheter att göra denna uppföljning och utvärdering. Regeringen har bl.a.
hela Riksrevisionsverket till sitt förfogande för dessa uppgifter. Riksdagens
revisorer har gjort flera angelägna och uppmärksammade kontroller i några
av våra verk och myndigheter; utredningar som har givit upphov till förbätt-
ringar och inte minst besparingar av skattebetalarnas pengar. Utskottet är
helt enigt när det gäller behovet av en förstärkt kontrollmakt för riksdagen.
Även här arbetar en utredning, denna gång inom riksdagen. Det innebär
alltså att vi får ta den konkreta sakdiskussionen här i kammaren när försla-
gen kommer.
Jag vill också säga några ord om Ny demokratis reservation. Harriet Col-
liander inledde med att säga att Ny dekomkrati står för att offentlig makt
skall utövas med respekt för den enskilda människan, med sunt förnuft och
hänsyn till andra. Jag kan försäkra Harriet Colliander att resten av utskotts-
ledamöterna inte har någon som helst annan uppfattning på den punkten.
Utskottet pekar på de lagregleringar som mycket tydligt reglerar förhållan-
det mellan enskilda och det allmänna, där skydd mot alltför långtgående
krav på insyn från det allmänna också finns lagreglerat. Vi har också lagen
om offentlig statistik som innehåller särskilt förbud mot olovlig identifiering.
Det är ju faktiskt så att det finns risker med stora datasystem. Det försöker
vi lösa på olika sätt. Vad gäller statens och lagstiftarens vilja att ställa upp
skyddsregler saknas varken intresse eller vilja.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i betänkandet och avslag
på reservationen.
När det gäller kommunisternas meningsyttring tar den upp en lång rad frå-
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Fri- och rättig-
heter m. m.
69
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Fri- och rättig-
heter m.m.
70
gor där det i alla avseenden pågår utredningar och beredningar. Därför har
utskottet inte haft anledning att göra några uttalanden, utan avvaktar utred-
ningarnas resultat.
Anf. 85 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag förstår att Ylva Annerstedt slarvade när hon använde
uttrycket kommunisterna om oss. Vi kallar oss Vänsterpartiet. Inom detta
parti ryms människor som definierar sig på olika politiska sätt. Det finns sä-
kert människor som kallar sig för kommunister också, men när det gäller
meningsyttringar och reservationer är det Vänsterpartiet som står bakom
dem.
Anf. 86 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag vill be Bengt Hurtig om ursäkt för felsägningen. Jag no-
terar med glädje att ni inte är kommunister längre.
Anf. 87 HARRIET COLLIANDER (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill kommentera det Ylva Annerstedt sade om mina in-
lägg, som båda handlade om att stärka den personliga integriteten. Hon tit-
tade på framsidan av betänkandet, som uppvisar en lång katalog med rubri-
ker som rör fri- och rättigheter i Sverige. Vissa fri- och rättigheter är mindre
tillgodosedda i Sverige än i Europa.
Jag sitter med i grundlagsutredningen inför EG-inträdet, där vi har funde-
rat över det här. Det framgår att skyddet för den personliga integriteten är
svagare i Sverige än i EG. Jag kan bara hoppas att inträdet i EG kommer att
stärka det som vi i Sverige vill stärka.
Anf. 88 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! I inledningen av mitt anförande sade jag att kommittén för
fri- och rättigheter arbetar på att bl.a. förstärka skyddet för den enskilde när
det gäller en lång rad av de fri- och rättigheter som är uppställda på framsi-
dan av betänkandet. Mot bakgrund av att vi har ansett att dessa områden är
för dåligt skyddade har regeringen tillsatt en utredning. Jag ser med förtrös-
tan fram emot kommitténs förslag om förstärkning på dessa områden.
Anf. 89 MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Jag noterade två saker som Ylva Annerstedt sade. För det
första att det inte saknas vare sig intresse eller vilja när det gäller att upp-
ställa skyddsregler för personer. För det andra talade Ylva Annerstedt om
starkare skydd, men för redan starka, exempelvis dem som berörs av ägan-
derätten.
Jag skall tala för en helt annan grupp. De senaste åren har hetsen mot
homosexuella blivit allt öppnare. Hösten 1990 mördades en homosexuell
man utanför RFSL:s lokaler i Göteborg av nynazister. Kort därpå uttalade
representanter för ett högerextremistiskt parti att mordet inte var att be-
trakta som mord utan endast som ”renhållning”. Man kunde också läsa att
homosexuella är ett avskum. Detta vidarebefordrades oavkortat till tid-
ningen Aftonbladet. Jag har artiklarna här, och så här såg artikeln ut. Det
som ni ser här var alltså tryckt i en svensk kvällstidning, tydligt och iögonfal-
lande. Om den s.k. renhållningen hade gällt en jude eller en svart, hade det
varit otänkbart att läsa det i nämnda tidning.
I augusti förra året utsattes RFSL:s lokaler i Stockholm för ett bombatten-
tat, åtföljt av flera hot från nynazistiska grupper. Polisen rapporterade i ja-
nuari 1992 om att våldsbrott mot homosexuella ökar.
Vad beror detta på? Jo, dessa våldshandlingar och hot möjliggörs av den
ideologiskt grundade hets och ringaktning som uttrycks av extrema politiska
och religiösa grupper. Det tycks vara tillåtet med hets mot homosexuella,
under politisk täckmantel.
Jag känner många homosexuella kvinnor och män, som kan vittna om att
de känner sig förföljda, kränkta och förnedrade, i synnerhet eftersom sam-
hället inte tillräckligt starkt tar avstånd från denna politiska och religiösa
hets. Ett demokratiskt Sverige, som vi ju fortfarande har, har en skyldighet
att ge ett starkt stöd åt utsatta grupper. I Sverige har vi sedan länge en lag-
stiftning som förbjuder hets mot folkgrupp.
Homosexuella är en folkgrupp som behöver detta skydd! Om detta hand-
lar motion K228.
Med förvåning har jag läst utskottets utlåtande. Det är till skillnad från
tidigare år kategoriskt och lämnar inte ens en öppning inför framtiden.
Skrivningarna är mer negativa än tidigare från riksdagens sida. Låt mig ex-
emplifiera:
Efter utredningen Homosexuella och samhället 1984:63, i vilken man
föreslog en ändring avgrundlagen för att utvidga gruppen, där uttrycket hets
mot folkgrupp var relevant, kom en proposition 1987. I den underlät man
att följa utredningen på den här punkten.
Efter behandlingen av motionen skrev socialutskottet bl.a. att det inte
finns ”underlag för en bedömning av i vad mån kränkning av homosexuella
förekommer i tryckta skrifter.” Längre ner anför utskottet: ”Utskottet anser
det självklart att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder och i förekommande
fall återkommer till riksdagen med lagförslag, om regeringen skulle få infor-
mation om att yttranden som kan liknas vid hets mot folkgrupp sprids om
homosexuella.”
Dagens konstitutionsutskott går inte ens så långt, trots att de bevis som
socialutskottet 1987 saknade finns tillgängliga i dag. Jag måste fråga KU:s
ledamöter: Vad har hänt? Vad har lett er till denna tillbakagång, till er i mitt
tycke reaktionära hållning?
Herr talman! Jag yrkar bifall till motion K228.
Anf. 90 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag vill erinra Margareta Winberg om att denna fråga, lik-
som många andra frågor i det här betänkandet, faktiskt är föremål för utred-
ning. Utskottet hänvisar till den kommitté om registrerat partnerskap som
har till uppdrag att kartlägga konsekvenser och göra en fullständig genom-
gång. Vi vet att man har haft bekymmer med utredningen, och att man inte
har kunnat arbeta så snabbt som önskat, men så länge utredningen pågår
avvaktar utskottet resultatet.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Fri- och rättig-
heter m.m.
71
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Fri- och rättig-
heter m.m.
72
I övrigt känner jag, precis som Margareta Winberg, samma upprördhet
över de övergrepp som har utförts i vårt samhälle mot de homosexuella.
Utskottet skriver också om Socialstyrelsens övergripande ansvar för sam-
ordning av insatser för de homosexuella. Utskottet förutsätter också att So-
cialstyrelsen bevakar behovet av kartläggning av det slags våld som Marga-
reta Winberg tog upp.
Anf. 91 MARGARETA WINBERG (s) replik:
Herr talman! Jag har läst utskottets betänkande, och jag känner till Social-
styrelsens uppdrag. Socialstyrelsen kan emellertid inte stifta någon lag, och
det är viktigt med lagstiftning både i sak och som norm. Med lagstiftning
visar man oss människor vad som är tillåtet och inte tillåtet.
Alla känner kanske inte till att de bi- och homosexuella människorna i
Sverige är en ganska stor grupp. Det vill jag påminna om. Det finns ingen
färsk rapport, men i en några år gammal amerikansk rapport påvisades att
10 % av befolkningen i ett samhälle kan räknas som bi-och homosexuell.
Det är fler människor än t.ex. den svarta befolkningen i Sverige, och det
är fler än den judiska befolkningen i Sverige. När vi vet att våldet ökar, att
missaktningen ökar och att hetsen ökar, tycker jag att det är inkonsekvent
att yttrandefriheten går före skyddet av denna stora grupp människor. So-
cialstyrelsen kan ju inte göra något åt yttrandefriheten.
Ylva Annerstedt säger att skyddet för den enskilde är föremål för utred-
ning. Det vore lämpligt om utskottet mot bakgrund av sin skrivning dels un-
dersökte vad som står i direktiven till utredningen, dels undersökte vad som
görs i utredningen. Jag sitter nämligen själv i en utredning, och vi har inte
de här direktiven. Den tillsatta utredningen skall komma fram till om det
behövs en lag om registrerat partnerskap i Sverige. Äktenskapets rättsverk-
ningar skall ses över på en mängd områden, men inte vad vi talar om här i
dag.
Anf. 92 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Det är riktigt att det är riksdagen som stiftar lagar, men riks-
dagen brukar faktiskt också ha ett fullständigt underlag innan någon lag stif-
tas. Ställningstagandet brukar grundas på ett fylligt beredningsarbete, och vi
hänvisar till att ett sådant pågår. Dessförinnan avser inte riksdagen att göra
något i den här frågan.
Anf. 93 MARGARETA WINBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill upprepa vad jag sade, för Ylva Annerstedt tycktes
inte uppfatta det. Den utredning som hon hänvisade till i ett tidigare inlägg
har inte till uppgift att ta fram det underlag som jag förstår att ett utskott
behöver för att kunna komma med förslag. Men hade man undersökt detta,
hade man ju åtminstone kunnat föreslå en utredning. Det måste råda något
missförstånd i utskottet på denna punkt. Det tycker jag är illa.
Anf. 94 CHRISTINA LINDERHOLM (c):
Herr talman! Det här blir variationer på ett tema. Liksom Margareta Win-
berg har jag upprörts av behandlingen av min motion. I min motion K424
tog jag upp frågor som är angelägna för att hävda alla människors lika rätt
och att den rätten självfallet också skall omfatta människor med olika sexuell
läggning.
En svensk man kan mycket väl åka i skytteltrafik till asiatiska länder och
hämningslöst utnyttja unga flickor utan att för den skull drabbas av påföljder
från samhället eller diskriminering. Däremot finns det fortfarande skäl att
lagstiftningsvägen fördöma två personer av samma kön som älskar varandra
och väljer att leva ihop i ett samboförhållande. Bara det faktum att ett antal
lagar tillåts särbehandla homosexuella är diskriminerande.
Den behandling som min motion fick i de delar som remitterades till kon-
stitutionsutskottet är minst sagt häpnadsväckande. Beträffande mitt yrkande
att homosexuella borde ges grundlagsskydd genom utvidgning av lagen om
hets mot folkgrupp hänvisas till allt som partnerskapsutredningen skall göra.
Margareta Winberg har just berättat att frågan om ett förstärkt grundlags-
skydd inte ingår i direktiven för utredningen. Den har ju gått i stå! Det finns
inga tecken på att den avser att lämna ifrån sig något betänkande inom rimlig
tid. Att riksdagen ställer sig bakom yrkandet i min motion skulle däremot
avsevärt underlätta partnerskapsutredningens arbete. Men viljan finns inte.
Inte ens hos de partier som har uttalat en positiv inställning till en föränd-
ring av nuvarande lagstiftning finns viljan. Då tänker jag främst på Folkpar-
tiet och Socialdemokraterna. Man kan med fog påstå att frågan har fått en
sämre behandling än då den behandlades senast. Då, 1987, menade socialut-
skottet att regeringen uppmärksamt borde följa frågan och om det behövdes
återkomma till riksdagen med lagförslag. Klimatet har hårdnat nu även i
riksdagen.
I utskottets betänkande står: ”Enligt utskottets mening saknas det mot
bakgrund av vikten av vidast möjliga yttrandefrihet anledning att utvidga
förbudet mot hets mot folkgrupp till att omfatta även homosexuella.” Det
måste tolkas så att hets mot homosexuella är tillåtet enligt utskottet. Det är
helt ofattbart att detta skrivs ut i ett betänkande som efter riksdagens beslut
ligger till grund för samhällets ställningstagande på olika områden.
Samtidigt finns det mycket tydliga exempel på just hets, och de blir tyvärr
fler. Det finns grupper i det svenska samhället som inte drar sig för att torg-
föra sitt hat mot utlänningar, flyktingar, judar och homosexuella. Det finns
ett uppmärksammat fall i Göteborg, som också Margareta Winberg refere-
rade till, där nynazister applåderade ett mord på en homosexuell med yttran-
det ”Det var inget dåd, det var rengöring. Vi betraktar inte homosexuella
som människor. De är avskum.” Är inte det hets mot folkgrupp?
Beträffande mitt andra yrkande om kartläggning av våld mot homosexu-
ella är jag förvånad över att det hamnade hos konstitutionsutskottet. Även
detta krav behandlades styvmoderligt. Utskottet förutsätter att Socialstyrel-
sen bevakar frågan. Det var ju en from förhoppning. Det borde åtminstone
ha varit en uppmaning till aktiv handling.
Nej, yttrandet över min motion är defensivt. Gånge denna kalk ifrån mig,
låter det som. Eller kanske man tror att homosexuella försvinner om man
inte låtsas om att de finns? Är avsikten att gå tillbaka i tiden, tillbaka till den
tid då homosexualitet var förbjuden och man trodde det var farligt, kanske
t.o.m. smittsamt? Jag vill inte tro att det är så. Men för att nå ett samhälle
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Fri- och rättig-
heter m. m.
73
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Fri- och rättig-
heter m.m.
74
där alla behandlas lika så måste vi som är lagstiftare ha modet att ta ansvar
för utsatta grupper och markera att diskriminering i alla former är otillåten
i ett öppet, demokratiskt samhälle.
Herr talman! Med hänvisning till vad jag har sagt vill jag för egen del yrka
bifall till min motion. Om min motion inte skulle vinna riksdagens gehör,
yrkar jag bifall till Vänsterpartiets meningsyttring nr 3. Jag vill uppmana
riksdagens ledamöter att bifalla detsamma.
Anf. 95 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag är oerhört förvånad över Christina Linderholms utfall
mot Folkpartiet i just denna fråga med tanke på att hon själv sitter i utskottet
och att hennes parti inte har reserverat sig i frågan. Däremot har vi nått fram-
gång i dessa frågor i så måtto att vi äntligen får en utredning om konsekven-
serna av ett registrerat partnerskap under en folkpartistisk ordförande,
Barbro Westerholm, och tillkommen under starka påtryckningar från Folk-
partiet liberalerna.
Jag skulle vilja föreslå att Christina Linderholm gör sitt första och största
påtryckningsarbete gentemot sitt eget partis representanter i det utskott som
hon sitter i, så att Centerns mening kommmer fram på ett mera positivt sätt.
I fråga om yttrandefriheten gör vi alltid en avvägning mellan skyddet för
yttrandefriheten och hur många grupper som skall omfattas av lagstiftning.
I det här fallet har inte utskottet kommit fram till någon annan uppfattning
än att stå fast vid det ställningstagande som vi gjort tidigare.
Anf. 96 CHRISTINA LINDERHOLM (c) replik:
Herr talman! Ylva Annerstedt är förvånad. Jag kan returnera med att ut-
trycka min förvåning över att Folkpartiets representant i denna fråga, som
också är en ordinarie ledamot i utskottet, inte har agerat på ett sätt som mera
följde den inställning som Folkpartiet har betonat i andra sammanhang. Som
både Margareta Winberg och jag har sagt ingår det inte i direktiven för part-
nerskapsutredningen att behandla frågan om förstärkt grundlagsskydd.
Jag tycker att det är litet övermaga när Ylva Annerstedt säger att yttran-
defrihetan måste avvägas mot hets och mot hur många folkgrupper som skall
omfattas av lagstiftning. Är inte hets mot folkgrupp en avgörande begräns-
ning av yttrandefriheten?
Anf. 97 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag kan i detta sammanhang verkligen inte finna någon tvek-
samhet från Folkpartiet liberalernas sida. Det är faktiskt vi som har tryckt
på för att den här utredningen skulle komma till stånd. Som jag sade tidigare
är det ganska naturligt att man vill ha ett fylligt underlag innan man fattar
beslut. Den här utredningen skall förse oss med det, och vi ser fram emot
dess resultat.
Anf. 98 CHRISTINA LINDERHOLM (c) replik:
Herr talman! Återigen: utredningen skall inte behandla den frågan utan
möjligheten till ett registrerat partnerskap och eventuella förändringar i
andra lagstiftningar. Jag kan inte se att Folkpartiet tryckt på ens i den frågan
för att påskynda utredningen. Tvärtom begärde man ytterligare anstånd där-
för att man inte ansåg sig ha underlag för ställningstagande.
Jag undrar bara: Hur mycket hets skall vi tåla? Hur mycket hets i samhäl-
let skall det få finnas mot olika folkgrupper, innan den här frågan tas på all-
var här i riksdagen?
Anf. 99 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Jag skall hålla mitt anförande med anledning av min motion
K433, som har fått rubriken ”Kontaktannonser”. Själv har jag satt rubriken
”Kvinnlig slavhandel” på mitt anförande.
Vi har tidigare i dag talat om jämställdhet och kvinnors och mäns lika
värde. I det sammanhanget har det konstaterats att det fortfarande behöver
göras en hel del inom många områden för att kvinnor och män skall bli jäm-
ställda.
Förekomsten av s.k. kontaktverksamhet eller kvinnlig slavhandel - som
jag vill kalla det för - är exempel på brist på jämställdhet och på kvinnors
och mäns lika värde, dvs. att kvinnor och män värderas olika i samhället och
i andra sammanhang. Men jag hävdar att människovärdet alltid är 100 % i
alla sammanhang.
Vi har genom massmedias hjälp ganska nyligen kunnat förfasa oss över de
s.k. sexresorna till olika länder i Ostasien. Det är förfärligt att endast formu-
lera tanken att svenska män utnyttjar barn i andra länder. Därmed inte sagt
att sexuellt utnyttjande av barn i vårt land inte är lika förfärligt. Att utnyttja
barns beroendeställning i vårt land och barns utsatta situation i andra länder
är varianter på samma tema och lika förkastligt.
Med tanke på vad jag nu har sagt om utnyttjande av barn är det kanske
inte så förvånande att ungefär 300-350 kvinnor kommer till Sverige varje år
genom s.k. kontaktförmedling för att i alltför många fall - vill jag påstå -
utnyttjas. Ca 150 av de 300-350 kvinnorna stannar i landet under mer än två
år. Det betyder att ca 200 kvinnor varje år sänds tillbaka till sina hemländer
och till ett liv i förnedring och misär. De togs hit på prov och uppfyllde inte
förväntningarna. De höll inte måttet.
Ett sätt att minska verksamheten med kontaktförmedling är att inte tillåta
annonsering om kontaktverksamhet och förmedling av utländska kvinnor.
Det har visat sig att många kvinnor som har kommit till vårt land genom
kontaktförmedling eller genom kontakt med en svensk man på semester i
deras hemländer ofta blir utsatta för misshandel. Om dessa kvinnor har min-
deråriga barn med sig till vårt land, har det förekommit att även barnen har
utsatts för misshandel och övergrepp. Detta kan bl.a. kvinnojourerna till-
styrka.
I början ser oftast allt ut att fungera bra för paren. I många fall tröttnar
dock mannen ganska snart på kvinnan, kanske irriterad över att hon inte
tillräckligt snabbt assimileras i det svenska samhället eller över att hon inte
uppfyllt de förväntningar som kontaktförmedlingen/kontaktförmedlaren
har utlovat. Kvinnan skickas tillbaka till sitt land.
Om äktenskapet inte varat mer än två år, blir kvinnan utvisad enligt den
s.k. tvåårsregeln i utlänningslagen. Den innebär att om ett äktenskap eller
samboende, där den ena partnern är utländsk och den andra svensk, upphör
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Fri- och rättig-
heter m. m.
75
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Fri- och rättig-
heter m. m.
76
inom två år, får inte den utländska partnern stanna i Sverige. Regeln har
tillkommit för att förhindra s.k. skenäktenskap. Under tvåårsperioden skall
den utländska partnern anmäla sig hos polisen två gånger om året. Polisens
uppgift är bl.a. att kontrollera om förhållandet består.
Att först bli godkänd, men sedan kanske misshandlad och ratad av den
svenske mannen, är oerhört grymt. Att även bli utvisad och ratad av de
svenska myndigheterna är inhumant och förstärker kvinnans känsla av att
inte vara accepterad. De utländska kvinnorna och ibland även barnen blir
helt berövade sitt människovärde och utlämnade till förnedring och fattig-
dom.
Visserligen kan jag förstå att det ur yttrandefrihetsrättsliga och tryckfri-
hetsrättsliga aspekter kan vara svårt att komma åt kontaktannonserna och
förbjuda dem. Jag är stolt och tacksam för den yttrande- och tryckfrihet som
vi har i vårt land, men det måste väl också finnas gränser för en frihet, särskilt
om den missbrukas. När man nu vet att det finns annonser som medför så-
dana konsekvenser att de skadar människor både fysiskt och psykiskt, måste
det väl finnas någon möjlighet att stoppa sådan verksamhet. Vi har ju t.ex.
kopplerilagen. Har den prövats i sammanhanget? Om inte kopplerilagen är
tillräcklig, borde den väl i så fall kunna utvidgas. Jag kan inte tänka mig an-
nat än att om man verkligen vill, så går det att komma åt problemet.
Jag har litet svårt att förstå den undfallenhet, som jag tycker mig utläsa ur
utskottets behandling av motion K433. Tryckfrihetsförordningen gäller inte
för marknadsföring av alkohol och tobak. Om alkohol och tobak kan undan-
tas i tryckfrihetsförordningen, borde man väl också kunna göra undantag för
försäljning av kvinnor.
Frågan om kvinnlig slavhandel handlar om jämställdhet och människo-
värde. Om vi skall kunna sprida budskapet om mänskliga rättigheter ut över
världen och helhjärtat arbeta för den frågan, måste vi ha kurage och finna
redskap att sopa rent utanför vår egen dörr.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motion K433.
Anf. 100 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! ”Det är klart att vi vet att nazisterna mördade sex miljoner
judar under andra världskriget, men vi blånekar till att det ägde rum, därför
att det är en så effektiv propaganda.” Detta är ett, frånsett några i protokol-
let säkert otryckbara grovheter, autentiskt uttalande uppsnappat från en av
de nu dess värre ganska många unga svenska nynazister som försöker att be-
driva den här typen av propaganda i Sverige. Yttrandet fälldes i samband
med det besök som ägde rum i våras av en fransk motsvarighet i den här
genren, historikern - som det ibland heter, i verkligheten är han litteraturve-
tare - och dessutom avstängde, Robert Faurisson.
KU har behandlat en motion om just den här formen av antisemitisk pro-
paganda. Man konstaterar att all form av hets mot folkgrupp naturligtvis bör
bemötas med information, upplysning och fri opinionsbildning. Det är helt
rätt. Det besvärliga i Sverige är att den lag som vi har under långa tider har
varit det enda skydd som över huvud taget har funnits, eftersom den fria opi-
nionsbildningen icke har fungerat. När det i Stockholm under fem sex år har
förekommit den grövsta antisemitiska hetsen i Europa efter andra världskri-
get, har stora delar av den offentliga debatten om detta fenomen i stort sett
gått ut på att det här är ett legitimt sätt att diskutera på. Man har inte ens
velat se att det har varit fråga om hets mot folkgrupp.
På Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt var man klokare och dömde de
ansvariga bakom en radiostation till fängelsestraff. Brottet upprepades nyli-
gen för andra gången, och de ansvariga dömdes på fler punkter än vad som
tidigare förekommit i Sverige.
Lagen om hets mot folkgrupp innebär att det är förbjudet att göra uttalan-
den som innebär en missaktning på etniska och liknande grunder mot utpe-
kade grupper. Det viktiga är att inse vad ordet ”missaktning” innebär. Det
är egentligen inte relevant om uttalandena är sanna eller falska, utan det vä-
sentliga är sammanhanget, dvs. om yttrandet fälls i ett sammanhang där det
är uppenbart att syftet är att sprida hat och just missaktning mot en utpekad
grupp.
Alla känner till den traditionella typen av antisemitisk eller annan rasistisk
propaganda, nämligen att beskylla hela grupper för att generellt syssla med
t.ex. brottslig verksamhet, förgiftning av brunnar, spridning av pornografi,
droger eller vad det nu kan vara. Detta är klassiskt och ingick i nazisternas
propaganda. Radio Islam i Stockholm sysslade också med precis den här ty-
pen av propaganda. Det var bl.a. det som de ansvariga dömdes för. I den
moderna antisemitismen förnekar man dessutom nazisternas brott mot ju-
dar.
Det är nödväntigt att vi inser att just detta förnekande är själva grundbul-
ten i all nutida antisemitisk propaganda. Det är den punkt som all annan hets
först måste passera för att över huvud taget kunna nå ut till en lyssnande
publik. Om hetsen i denna form och förnekandet av förintelsen kan legitime-
ras, har man en ursäkt för all annan antisemitisk hets.
Om förintelsen aldrig ägt rum, måste ju några ha ljugit ihop det hela.
Vilka har då gjort det? Kan det vara några andra än dem som utpekas, nämli-
gen judarna? Syftet är, och det sägs uttryckligen i de här kretsarna, att öppna
vägen för en upprepning.
Dess värre gjorde Svea hovrätt när frågan om den här propagandan från
Radio Islam var uppe en omöjlig distinktion. Man försökte att skilja mellan
uttalanden där förintelsen förnekas i största allmänhet och uttalanden om att
det är judarna som har ljugit ihop det hela. De senare uttalandena fälldes,
och de förra skulle kunna vara acceptabla.
Detta är ett fundamentalt misstag av Svea hovrätt. Den intellektuella skill-
naden mellan lögn och judisk lögn är nämligen i detta sammanhang natur-
ligtvis intellektuellt helt ogripbar.
Dess värre gör också KU ett fundamentalt misstag. Man resonerar i sitt
betänkande som om det här vore fråga om åsikter i någon form av debatt.
Men det förs över huvud taget icke någon debatt mellan historiker - vilket
ibland dess värre påstås i pressen - om huruvida förintelsen skulle ha ägt rum
eller inte.
Det finns inte någon historisk skola som påstår att förintelsen inte har ägt
rum. De som sysslar med det här är nazistiska propagandister. Det är inte
heller något nytt fenomen. Det är alltså inte fråga om nya rön av något slag.
Denna verksamhet satte i gång i stort sett samtidigt som andra världskriget
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Fri- och rättig-
heter m.m.
77
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Fri- och rättig-
heter m. m.
78
slutade. Att då resonera som vore det fråga om åsikter i en debatt är att på
något sätt helt och hållet missförstå vad det här gäller och vad syftet är.
Det relevanta när man har att ta ställning till om påståenden innebär hets
mot folkgrupp eller ej är sammanhanget. Det är möjligt att det teoretiskt
finns sammanhang där förnekandet av förintelsen inte skulle innebära hets
mot folkgrupp. Man kan t.ex. tänka sig ett slags revysammanhang, där nå-
gon parodierar nazistiska propagandister. Men som de här påståendena nor-
malt framförs tror jag att varje balanserad och förnuftig person inser att det
bara finns ett enda syfte, nämligen att utså missaktning mot judar som grupp.
Detta går KU till stor del förbi. Jag tycker det är en inställning som i läng-
den kommer att visa sig ohållbar. Nu ser vi ju en intensifierad propaganda
på exakt det här temat, som i andra civiliserade och demokratiska länder har
lett till att man förtydligat lagstiftning som redan finns. Regeringen bör av
riksdagen få i uppgift att se över detta. Därför yrkar jag bifall till motion
1991/92:K410.
Anf. 101 KARIN PILSÄTER (fp):
Herr talman! Egentligen vill jag inte stå här och enbart upprepa det som
redan har sagts, utan jag vill framför allt instämma i det som Margareta Win-
berg och Christina Linderholm här tidigare har framfört.
När det gäller frågan om hets mot folkgrupp - och här bör det ske en för-
stärkning, så att det också gäller de homosexuella - tycker jag att konstitu-
tionsutskottet har ”rasslat över” detta litet onödigt snabbt.
Utskottet skriver ju att det gäller ”att finna den rätta avvägningen mellan
yttrandefrihetsintresset och skilda gruppers behov av skydd mot nedsättande
omdömen eller kritik. Enligt utskottets mening saknas det mot bakgrund av
vikten av vidast möjliga yttrandefrihet anledning att utvidga förbudet---
Tidigare har man sagt att regeringen noga skall följa frågan och åter-
komma till riksdagen med lagförslag, om regeringen skulle få information
om att sådana yttranden fällts om homosexuella som kan liknas vid hets mot
folkgrupp. Så har faktiskt varit fallet.
Utskottet anser tydligen numera att homosexuella är mindre skyddsvärda
än t.ex. etniska grupper och att det i valet mellan yttrandefrihet och skydd
för dessa är de homosexuella som drar det kortaste strået.
Motion 1991/92:So292, som jag och Barbro Westerholm har väckt och som
berör den här frågan, liknar väldigt mycket redan ställda bifallsyrkanden.
Jag har därför inte något ytterligare yrkande, utan jag kommer att stödja
dessa.
Anf. 102 INGVAR SVENSSON (kds):
Herr talman! Det finns ett starkt engagemang i den här debatten om skyd-
det för de mänskliga rättigheterna. Det är mycket bra. Det handlar ju inte
bara om lagstiftning utan också om opinionsbildning.
Redan nu finns det mycket starka formuleringar i vår grundlag om skyddet
för de mänskliga rättigheterna. Genomgående för de problem som har räk-
nats upp här av Bengt Hurtig, Harriet Colliander, Margareta Winberg,
Christina Linderholm, Margareta Viklund och Karin Pilsäter är just att det
inte finns bra möjligheter att i Sverige få en prövning beträffande kränk-
ningar av de mänskliga rättigheterna - även om det finns väldigt fina formu-
leringar.
Det är inte säkert att ett förstärkt grundlagsskydd automatiskt innebär en
förstärkning för rättsprövningsmöjligheten. Det som är ett hoppfullt inslag
här är, som Bengt Hurtig var inne på, om vi så småningom kan inkorporera
Europarådskonventionen. Nästa fråga kommer då automatiskt: Hur kan
man pröva kränkningarna av de mänskliga rättigheterna? Det är en väldigt
viktig fråga hur man får till stånd en nationell prövning av kränkningar av de
mänskliga rättigheterna, så att man slipper att gå till Strasbourg för att få
upp sådana frågor.
Det är alltså en mycket positiv utvecklingsmöjlighet när det gäller att lösa
stora delar av den problematik kring vilken argument radats upp tidigare i
debatten.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU1 Återvinning vid ackord och konkurs.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1992/93:LU2 Sakrättsliga frågor m.m.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SfUl Introduktionsersättning till flyktingar och vissa andra utlän-
ningar (prop. 1991/92:172).
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Fri- och rättig-
heter m.m.
79
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Introduktions-
ersättning till
flyktingar och
vissa andra
utlänningar
80
Anf. 103 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Regeringen föreslår att riksdagen skall anta en speciallag för
flyktingar. Kommunerna skall kunna bevilja introduktionsbidrag i stället för
socialbidrag, om flyktingen eller utlänningen följer en särskild plan som upp-
rättats av kommunen.
Av propositionen framgår att den föreslagna lagen blir utan verkan, om
flyktingen inte accepterar upplägget till introduktionsplan. Följden lär bli
precis som vi sagt i vår motion, nämligen att den utländske medborgaren
endast kommer att acceptera lagen om den medför en större ersättning än
om socialtjänstlagens normer skulle tillämpas. Förslaget är enligt min me-
ning helt oacceptabelt.
Idén om att introduktionsersättningen är kopplad till en motprestation är
bra. Men eftersom man inte lär kunna neka den som avbryter introduktions-
programmet sedvanlig socialhjälp, bygger man upp ett dubbelsystem med
åtföljande dyrbar byråkrati. Länsstyrelsen i Stockholm har i sitt remissvar
påpekat att förslaget kan komma att medföra ökad byråkrati med fler utred-
nings-, kontroll- och samrådssituationer. I propositionen anges att det i nor-
malfallet inte skall kunna beviljas socialbidrag för den som bryter program-
met. Men jag förstår inte hur man praktiskt skall kunna skilja på dem som
från början vägrar att vara med i programmet och dem som senare avbryter
påbörjat program.
Den föreslagna introduktionsersättningen innebär en säråtgärd för flyk-
tingar. Eftersom denna säråtgärd kommer att innebära att man ger flyk-
tingen högre bidrag än den svensk som söker socialbidrag, är förslaget diskri-
minerande mot vanliga svenskar. Av propositionen framgår att om kommu-
ner väljer att lägga introduktionsersättningen på en högre nivå än socialbi-
dragsnormen, kan detta på kort sikt leda till ökade kostnader för kommu-
nerna.
Har kammarens ledamöter verkligen klart för sig att den föreslagna intro-
duktionsersättningen kan komma att bli högre än motsvarande socialbidrag,
att svenska socialbidragstagare skall få mindre än en flykting som genomgår
ett av kommunen fastställt introduktionsprogram? Att det verkligen förhål-
ler sig så framgår tydligt av propositionen.
Statsrådet Friggebo säger: ”En flykting som anser att introduktionsersätt-
ning inte ger en skälig försörjning har möjlighet att söka kompletterande so-
cialbidrag. Ett beslut av kommunen att då vägra socialbidrag kan överkla-
gas.”
Av propositionen framgår således att vi kommer att få ett dubbelsystem,
om kommunen inte lägger sig på samma nivå som socialbidragsnormen eller
höjer nivån över socialbidragsnormen. Det faktum att man ändå lägger fram
ett sådant här förslag bygger på tanken att de totala kostnaderna på sikt skall
bli lägre genom att flyktingen accepterar att lära sig svenska, få en samhälls-
introduktion och få utbildning. Är det inte fantastiskt att vi skall införa sär-
skilda ersättningar för att flyktingen skall acceptera möjligheten att lära sig
svenska språket? Är det inte en självklarhet när man söker sig en fristad i ett
nytt land?
Jag upprepar vad Länsstyrelsen i Stockholm - som nog är ganska väl be-
vandrad i problematiken kring asylsökande/socialbidrag - sagt, nämligen att
det är lämpligare att kommunens möjlighet att ställa krav regleras i social-
tjänstlagen i stället för att särlagar skapas för flyktingar.
Nog om detta.
I vår motion 1991/92:Sf42 yrkar vi avslag på propositionen om introduk-
tionsersättning till flyktingar. Men vi har också begärt förslag från regeringen
om en sådan ändring av sociallagstiftningen att utländsk medborgare inte
medges högre bidrag än 80 % av kommunens socialbidragsnorm under en
begränsad tidsperiod. I motionen anger vi en tvåårsperiod som en tänkbar
tid. Vi har också hos regeringen begärt en utredning om utländska medbor-
gares försörjning genom lån i stället för genom bidrag.
Bakgrunden till våra förslag, som i motionen anges i tre att-satser, är först
och främst - och det här anser jag vara helt självklart - att man inte skall ge
en utlänning större bidrag än en svensk medborgare kan få. Detta blir både
möjligt och troligt, eftersom kommunerna sannolikt siktar på en bred anslut-
ning av flyktingarna till introduktionsprogrammet.
Våra resurser - jag tänker då på det gigantiska budgetunderskottet - är
dessutom knappa, varför det gäller att hushålla med pengarna. Det är ett av
skälen till att vi föreslår en reducering med 20 % av socialbidragsnormen för
flyktingar och andra utlänningar som omfattas av det kommunala flykting-
mottagandet. Någon tror kanske att det blir knapert att klara sig på 80 % av
socialbidragsnivån. Men jag tror att alla är överens om att ingen behöver
svälta på en 80-procentig svensk socialbidragsnivå.
Vårt tredje delförslag om en utredning för att belysa utländska medborga-
res försörjning genom lån i stället för genom bidrag har inte heller vunnit
gehör i utskottet. Men jag upprepar att en sådan utredning skulle vara välgö-
rande för den framtida debatten om vår flyktingpolitik, oavsett vilka slutsat-
ser utredningen kommer fram till.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Ny demokratis reservation, och samtidigt
yrkar jag avslag på utskottets hemställan.
Anf. 104 GUSTAF VON ESSEN (m):
Herr talman! En ny ersättningsform, introduktionsersättning, föreslås bli
införd och gälla flyktingar. Personkretsen definieras i propositionen. För
närvarande gäller följande.
En flykting som har beviljats uppehållstillstånd och som har blivit kom-
munplacerad har, liksom alla svenskar, rätt till bidrag för sin försörjning, om
hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Detta stipuleras i socialtjänst-
lagen. Den första tiden är flyktingen som regel helt beroende av socialbi-
drag.
Kommunerna erhåller under två år schablonersättning av staten för att
täcka kostnaderna för flyktingar innan dessa har blivit integrerade i samhäl-
let och i arbetslivet. Kommunerna kan disponera dessa pengar, göra priorite-
ringar av åtgärder i syfte att underlätta flyktingens integration. Dessa medel
skall också täcka kostnaderna för socialbidrag till den enskilde. Utöver soci-
albidrag kan andra former av samhällsstöd utgå, t.ex. studiestöd och utbild-
ningsbidrag.
Individuella introduktionsplaner för den enskilde flyktingen skall upprät-
tas i samråd med denne.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Introduktions-
ersättning till
flyktingar och
vissa andra
utlänningar
6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 16
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Introduktions-
ersättning till
flyktingar och
vissa andra
utlänningar
82
Erfarenheterna visar att betydande effektivitetsvinster skulle kunna upp-
nås, om de olika former av samhällsstöd som nu utgår kunde samordnas.
Systemet med socialbidrag är ofta passiviserande och kan ge fel signaler
till de flyktingar som kommer till Sverige. Visserligen kan krav ställas på att
flyktingen skall medverka i olika aktiviteter, och detta görs också på många
håll. Men det är omvittnat att alltför många flyktingar hamnar i ett ensidigt
beroende av socialbidrag utan att tillräckliga krav på motprestation förelig-
ger.
Den särskilda introduktionsersättning som nu föreslås kan ännu tydligare
än vid utgivande av socialbidrag kopplas till krav på ett deltagande i ett intro-
duktionsprogram och utbetalas på ett sådant sätt att den ökar motivationen
hos den enskilde att medverka.
Syftet är givetvis att påskynda en integration genom att ersättning är kopp-
lad till motprestation. Vidare är syftet att kompensera flyktingar för baskun-
skaper, främst i det svenska språket - detta som en första grundförutsättning
för att kunna konkurrera i det svenska samhället och i samhällslivet. Det är
därför mycket viktigt att den enskilde flyktingen aktivt deltar i en introduk-
tion.
En förutsättning för att en utbetalning skall ske är enligt förslaget att flyk-
tingen följer introduktionsplanen och svarar upp mot de krav som ställs. Om
flyktingen avbryter sitt deltagande i en introduktionsutbildning, skall social-
bidrag inte automatiskt utgå som en sorts alternativ, annat än möjligen till-
fälligtvis.
Kommunerna skall själva besluta i frågorna, och nivån på ersättningen bör
inte vara lägre än socialbidragsnormen - som ju annars är alternativet för
den enskilde flyktingen.
Dessutom skall det sägas att socialbidragsnormen varierar ute i landet.
Det är alltså inte samma norm i hela landet.
Introduktionsersättningen bekostas inom ramen för den schablonersätt-
ning som kommunerna erhåller och medför därför inte högre kostnader för
samhället.
Sammanfattningsvis är förslaget bra från flera synpunkter. Signalerna till
flyktingarna är klara. Ersättningar kopplas till prestationer, och den enskil-
des motivation att prestera något torde därmed öka. Vidare ser omgivningen
att kraven på ersättning är kopplade till just en motprestation. Troligen leder
också förslaget till att förenklingar och administrativa vinster på sikt kan
uppstå.
En bred majoritet i utskottet har ställt sig bakom utskottets skrivning.
Som vanligt mäler sig, tyvärr, Ny demokrati ur gemenskapen. Nydemokra-
ternas motion, till vilken Lars Moquist har yrkat bifall, innebär en särlagstift-
ning för flyktingar och invandrare och är oacceptabel. Nydemokraterna
tycks tona ner vikten av att just en motprestation föreligger och begärs av
den enskilde flyktingen. I stället spelar man på något slags fördom att flyk-
tingar får en priviligerad tillvaro på samhällets bekostnad. De skall hänvisas
till att leva på en lägre levnadsnivå än vad andra svenskar gör, tycks man
mena. Tala om diskriminering i det här fallet! Risken är ju då påtaglig att
många flyktingar passiviseras och aldrig får en chans att integreras i det
svenska samhället. Det tycker vi är mycket beklagligt.
Situationen för flyktingar i Sverige, liksom för många svenskar, är svår för
närvarande. Det finns en hel del att säga om flyktingpolitiken i stort. Därför
är det särskilt viktigt att vi nu ökar effektiviteten i introduktionsskedet, till
båtnad för de enskilda flyktingarna och för samhället i stort. Nydemokrater-
nas förslag och tankegångar är inte konstruktiva utan präglas i någon mån
av ett cyniskt spel med fördomar.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på Nydemokraternas
reservation.
Anf. 105 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Gustaf von Essen tar upp frågor kring den motion som vi i
Ny demokrati har väckt i det här ärendet.
Till att börja med vill jag höra om Gustaf von Essen tycker att det är rim-
ligt att flyktingar kan få högre bidrag än vad socialbidragsnormen medger.
Det framgår nämligen av den gjorda utredningen och av propositionen att
det på kort sikt mycket väl kan bli så. Men man förväntas vinna fördelar på
lång sikt.
Gustaf von Essen säger också här att vi har tonat ner detta med motpresta-
tion. Men då lyssnade han nog inte på vad jag sade i mitt anförande. Alldeles
i början sade jag att idén om att introduktionsersättningen skall vara kopp-
lad till en motprestation är bra. Men eftersom man inte lär kunna neka den
som avbryter introduktionsprogrammet sedvanlig socialhjälp, byggs ett dub-
belsystem upp med åtföljande byråkrati. Det är just det här med dubbelsys-
tem och åtföljande byråkrati som bl.a. Länsstyrelsen i Stockholm i flera
olika att-satser i sitt remissyttrande som är infogat i föreliggande proposi-
tione vänder sig mot.
Det är alltså inte bara vi i Ny demokrati som ser bekymmer med att den
här introduktionsersättningen införs. Den lär ju bli införd. Men vi får hoppas
att Gustaf von Essen har rätt när han förmodar att det blir samordningsvins-
ter när det gäller bl.a. utbildning och socialbidrag och att flyktingen på ett
bättre sätt skall inlemmas i det svenska samhället. Det återstår alltså att hop-
pas att Gustaf von Essen får rätt.
Anf. 106 GUSTAF VON ESSEN (m):
Herr talman! Bidragsnivån kan givetvis vara något högre än socialbidra-
gen. Men det beror på att resurserna sammanläggs. I dag får ju människor
socialbidrag. Vidare får de vissa andra stöd. Tanken är att man skall lägga
ihop dessa just för att kunna få till stånd en sorts kontrakt med den enskilde.
Bryts det kontraktet från den enskilde flyktingens sida och han inte vill
genomföra sin del av det hela, innebär det att introduktionsersättningen inte
längre betalas ut. Man hänvisas till socialbidrag. Där kommer i fortsätt-
ningen, och så är det redan nu, socialsekreterarna att vara relativt hårda.
Det är de redan gentemot svenskar. Detta om motprestation gäller ju inte
bara flyktingar, utan även många svenskar har numera så att säga en sådan
relation till de sociala myndigheterna.
Jag tycker att det här förslaget borde gå i den riktning som Nydemokra-
terna önskar. Det ställs i förslaget ett klart krav på motprestation när det
gäller det som man gör och det som man får. Det är väl något som Nydemo-
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Introduktions-
ersättning till
flyktingar och
vissa andra
utlänningar
83
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Introduktions-
ersättning till
flyktingar och
vissa andra
utlänningar
kraterna länge har efterlyst. Därför framstår er attityd som att ni tonar ned
motprestationen.
En person som lever på 80 % av socialbidragsnormen, vilken dessutom
varierar över landet, kanske inte är så särskilt motiverad att så att säga ge
järnet och att på olika sätt ställa upp på program för att utveckla sig. Detta
förslag borde alltså gå i er riktning.
Anf. 107 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Den här frågan har ju litet olika dimensioner. Det som jag
först och främst vänder mig mot är att man inför en dubbel möjlighet för
flyktingar att få socialbidrag eller introduktionsersättning. Jag tycker att det
är riktigt att det krävs en motprestation. Gustaf von Essen har alldeles rätt i
att vi anser att det skall vara på det sättet i detta fall.
Vårt andra förslag gäller att vi vill att det skall göras en utredning om andra
former för detta. Det har inte någon exakt koppling till introduktionsersätt-
ningen. Att man skall ha en annan nivå på socialbidraget för flyktingar hand-
lar ju om en förändring i socialtjänstlagen. Detta finns med i denna upplägg-
ning. Därför har vi tagit med detta i den motion som rör introduktionsersätt-
ningen.
Anf. 108 GUSTAF VON ESSEN (m):
Herr talman! Vad jag tycker är litet betänkligt hos er nydemokrater är att
ni här i riksdagen står och säger att svenskar skall få socialbidrag, men flyk-
tingar skall inte få mer än 80 % av socialbidragsnormen. Dessutom skall de,
som Lars Moquist själv antydde, jobba för detta. Detta doftar litet grand
av diskriminering. Man gör från början dessa flyktingar till andra klassens
medborgare. Jag ställer inte upp på detta. Det skall vara ett effektivt system
som fungerar och som innebär att en ersättning inte betalas ut utan att det
görs något så att säga tillbaka, en motprestation. Det är ju detta som är hela
kvintessensen med det här förslaget. Men ni är ute och spelar på andra
strängar, och det tycker jag är litet oroande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SfU2 Vissa socialförsäkringsfrågor.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 18 §.)
84
Anf. 109 TREDJE VICE TALMANNEN:
I kulturutskottets på föredragningslistan upptagna betänkanden KrUl,
KrU2 och KrU3 har av förbiseende Monica Widnemarks namn fallit bort,
dels på närvarolistan på de tre betänkandena, dels i den till betänkandet
KrU2 fogade reservationen. Rättelse kommer att ske i det bundna trycket.
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1992/93:KrUl Arkeologiska kostnader.
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1992/93:KrU2 Museifrågor.
Anf. 110 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! Jag tänker i detta anförande yrka bifall till utskottets hem-
ställan men främst uppehålla mig vid den del i utskottsbetänkandet som be-
rör relationen mellan Statens historiska museum och Nordiska museet.
Jag skall först som en bakgrund, vilken finns redovisad i betänkandet,
markera att vi i riksdagen vid flera tillfällen har fattat principbeslut om sam-
hällets inställning till museerna och främst till ansvarsmuseerna. Dessa prin-
cipiella ställningstaganden skall bilda grund för våra framtida ställningsta-
ganden. De handlar om överblick, om tillgänglighet och tillhandahållande,
om expertmedverkan och om utvecklingsarbete.
Statens historiska museum och Nordiska museet är funktionsuppdelade
årtalsmässigt. Det är egentligen detta som berörs i den motion som Social-
demokraterna har väckt och som utskottet har avstyrkt. Det årtal som har
valts för denna uppdelning är 1520-talet.
Utskottet har menat att det är en mycket rimlig uppdelning. Den är själv-
fallet historiskt betingad. Det svenska samhället och det svenska kulturlivet
förändrades radikalt på 1520-talet, då vi från att ha haft en katolsk tro under
den kanoniska rätten fick en evangelisk-luthersk tro formulerad av statsmak-
terna i Sverige. Den här funktionsuppdelningen före och efter reformations-
tiden är, herr talman, den uppdelning som gäller för dessa bägge museer.
Historiska museet redovisar svensk forntid och historien fram till 1520-
talet - man samlar in, bearbetar och visar den delen av historien - och Nor-
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Museifrågor
7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 16
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Museifrågor
diska museet redovisar allt därefter. Det är självklart att det skall vara ett
samarbete mellan dessa bägge museer.
Jag vill med en liten hälsning till Björn Kaaling, som skall tala efter mig,
säga att jag egentligen anser att det är en mycket marginell skillnad mellan
vad utskottsmajoriteten tycker och vad reservanterna tycker.
Utskottsmajoriteten har sagt att en samverkan mellan de bägge museerna
är önskvärd. Låt den fortsätta.
I reservationen sägs det däremot att denna samverkan skall utredas sär-
skilt, så att den kan resultera i ett gemensamt ansvar.
När vi läser motionen och reservationen tolkas detta som att Socialdemo-
kraterna anser att det framöver skall skapas en gemensam presentation och
ett gemensamt museum. Man skall tolka utskottsmajoritetens mening på ett
sådant sätt att vi menar att den nuvarande funktionsuppdelningen är mycket
rationell och riktig, historiskt och kulturellt betingad.
Med det anförda, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 111 BJÖRN KAALING (s):
Herr talman! I kulturutskottets betänkande KrU2 om museifrågor be-
handlas just den motion från oss socialdemokrater som Göran Åstrand har
nämnt med ett yrkande om att riksdagen bör besluta att ge regeringen till
känna att det under de närmaste åren bör utredas vilka möjligheter som finns
för Nordiska museet och Historiska museet att också i framtiden ta ett ansvar
för att gemensamt spegla den svenska historien.
Vi socialdemokrater menar att det utomordentligt fina historieprojekt
som nu håller på att tas fram i samarbete mellan de berörda museerna inte
bör bli en engångsföreteelse.
Man kan naturligtvis ägna tid åt att diskutera varför vi till skillnad mot
många andra länder har en uppdelning av vår historia på två större museer.
I vårt fall handlar det om tiden före och efter 1521. Men i stället för att kon-
centrera oss på hur det har varit menar vi att vi bör se till hur det är och hur
vi vill att det skall vara i framtiden.
Från socialdemokratisk sida menar vi att det samarbete som nu pågår mel-
lan Nordiska museet och Historiska museet gör det möjligt för besökarna att
äntligen få en samlad bild av historien, som i historieprojektet framställs på
ett lärorikt och roande sätt.
Dessutom är det enligt vår uppfattning helt naturligt att följa upp det sam-
arbete som nu pågår genom att i en utredning se vilka förutsättningar som
finns för att man också i framtiden skall skapa ett fastare samarbete mellan,
låt mig kalla dem, de historiska museerna.
I ett allt kärvare samhällsekonomiskt läge finns det väl all anledning att
undersöka om det finns samarbetsvinster och organisatoriska vinster att göra
också inom kulturområdet. Det förvånar mig uppriktigt sagt att man från
borgerligt håll och även från Ny demokratis sida inte delar vår uppfattning
om behovet av den utredning som vi föreslår.
Syftet med förslaget från socialdemokratisk sida om en utredning är ju inte
att försämra möjligheterna för de berörda museerna att bedriva verksamhet,
utan målet är att i framtiden öka deras möjligheter att på ett ännu bättre sätt
86
beskriva och skildra den svenska historien för svenska och internationella
besökare.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen
som är fogad till kulturutskottets betänkande KrU2.
Anf. 112 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! Som framgick av Björn Kaalings anförande är skillnaderna
inte så stora. Men jag har anledning att ställa en fråga.
Det är alldeles uppenbart att två museer som sysslar med svensk historia
skall samarbeta. Det behöver vi egentligen inte tala om, Björn Kaaling och
jag. Det är alldeles självklart att det är så. Frågan är bara om detta samar-
bete skall resultera i någon form av gemensamt historiskt museum. Skall jag
tolka Björn Kaaling så att Historiska museet och Nordiska museet skall upp-
höra och att det skall skapas ett nytt svenskt historiskt museum?
I diskussionen har vi gjort tolkningen att samarbetet bör finnas på alla sätt,
men att någon sådan omstrukturering inte bör ske. Nu är min fråga: Vill So-
cialdemokraterna göra en sådan?
Anf. 113 BJÖRN KAALING (s):
Herr talman! Som svar på den fråga som Göran Åstrand ställer vill jag
säga, att om vi redan nu visste att en sammanslagning av de båda museerna
vore det bästa, hade vi naturligtvis inte haft skäl att begära någon utredning
i den här frågan.
Men eftersom vi vill ta reda på om man kan göra samarbetsvinster eller
organisatoriska vinster genom ett ökat samarbete mellan de två museerna,
hemställer vi om att riksdagen ger regeringen till känna att en utredning be-
hövs. Jag menar att vi, innan vi kan ta ställning till en sammanslagning, om
det över huvud taget skall vara någon sammanslagning, måste ha utrett den
frågan för att se vilka för- och nackdelarna i sammanhanget är.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1992/93 :KrU3 Tornedalsfrågor.
Anf. 114 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Ända fram till freden i Fredrikshamn 1809, som kan beteck-
nas som den nesligaste i svensk krigshistoria, utgjorde Tornedalen på båda
sidor om Torneälven en språklig och kulturell enhet. På båda sidor om Tor-
neälven talades finska. Älven utgjorde en förbindelselänk och en kommuni-
kationsled för transport av människor och varor.
Efter 1809 förändrades svenska Tornedalens status plötsligt. Dess finsk-
språkiga befolkning kom med ens att utgöra en gränsminoritet, vars finsk-
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Tornedalsfrågor
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Tornedalsfrågor
88
språkighet så småningom kom att betraktas som en säkerhetspolitisk riskfak-
tor. Sverige gränsade nu mot det mäktiga ryska tsarväldet, av vilket det
finska storfurstendömet på andra sidan Torneälven utgjorde en del. Torne-
dalingarna talade samma språk som befolkningen på andra sidan älven, ett
språk som så småningom kom att betraktas som ett främmande språk för
Sverige. Det var ett språk som sedan kom att på olika sätt förtryckas av ma-
joritetskulturen genom den s.k. försvenskningen. Detta har lett till att
många tornedalingar ända fram till våra dagar haft problem med sin identi-
tet.
Försvenskningen skedde framför allt genom skolans försorg. Staten upp-
muntrade kommunerna att starta svenskspråkiga skolor genom att erbjuda
kommunerna generösa statsbidrag. Först på 50-talet kom ett uttryckligt för-
bud från skolmyndigheterna mot att bestraffa barn som talade sitt eget mo-
dersmål, finska, med varandra på rasterna.
Modersmålet för de flesta tornedalingarna är fortfarande tornedalsfinskan
eller ”Meän kieli”, vårt språk, som det populärt kallas. Meän kieli är även
mitt modersmål, och jag har liksom så många andra tornedalingar bittert fått
erfara olika former av bestraffningar under min skolgång för att jag under
rasterna använt mitt eget modersmål.
Den negativa självuppfattningen hos tornedalingarna har nu på en mycket
kort tid helt förändrats. Vi känner i dag en stor stolthet över vår kultur, och
nu håller en tornedalsk identitet på att formas. Tillkomsten av Svenska tor-
nedalingarnas riksförbund-Torniolaksolaiset är ett av många bevis på detta.
Organisationen arbetar nu med utgångspunkten att tornedalingarna är en
inhemsk minoritetsgrupp. En aktiv verksamhet med ytterst begränsade re-
surser pågår inom många olika kulturområden.
Herr talman! I dagarna för ett år sedan behandlade riksdagen ett inne-
hållsmässigt sett nästan likalydande betänkande som i dag från kulturutskot-
tet. Det betänkandet var föranlett av den motion som jag då liksom i år un-
der den allmänna motionstiden väckte om ett erkännande av STR-T,
Svenska tornedalingarnas riksförbund-Torniolaksolaiset, och ett ekono-
miskt stöd för den organisationen.
År efter år har jag under den tid jag haft förtroendet att representera min
landsdel i den här församlingen under den allmänna motionstiden aktualise-
rat dessa frågor. Varje gång har kulturutskottet i sitt betänkande sagt samma
sak. Utan närmare motivering säger man att man inte är beredd att erkänna
STR-T som en organisation för en inhemsk kulturminoritet, och följaktligen
vill man inte heller att riksdagen skall medverka till att statligt stöd skall utgå
för organisationens verksamhet.
Av detta kan jag dra en enda slutsats: Kulturutskottet är inte berett att
göra något för den tornedalska kulturens fortlevnad. Kulturutskottet är inte
berett att medverka till bl.a. att tvåspråkigheten skall fortleva i Tornedalen.
Försvenskningen av Tornedalen skall tydligen enligt utskottets uppfattning
fortgå. Den dag vi får använda oss av ett tredje språk, nämligen engelskan,
för att kunna tala med varandra över Torneälven, den dagen har Sverige bli-
vit kulturellt fattigare. Jag anser att det vore renhårigare från utskottets sida
att en gång för alla säga sin mening i klartext och inte gömma sig bland svä-
vande skrivningar.
Herr talman! Vi har i vårt land två inhemska minoritetsgrupper, båda med
var sitt eget språk. Det är samerna och tornedalingarna. Samerna har sedan
länge accepterats som en inhemsk minoritet. Helt nyligen fick samerna sig
serverat en proposition med ett brett register av åtgärder för att stärka den
samiska kulturen. Dessa demonstrerade dock sin besvikelse över propositio-
nens innehåll med att elda upp den. Jag har inte för avsikt att här och nu på
ett sådant sätt visa min besvikelse över kulturutskottets betänkande. Därtill
befarar jag att det inte är möjligt att elda upp det, då det till sitt innehåll, i
motsats till samepropositionen, saknar förslag till konkreta åtgärder.
I vårt grannland Norge finns ett likartat förhållande, med två minoritets-
grupper, nämligen samerna och de s.k. kvenerna. Kvenerna är benämningen
på den befolkning i Nordnorge som är finsktalande och har sina rötter i 1700-
och 1800-talets Tornedalen. Norge har i september 1989 erkänt Norske Kve-
ners Förbund som en minoritetsorganisation och tar också i statsbudgeten
upp medel till denna organisation. Norge har i andra avseenden också varit
föregångare vad avser minoritetsgrupperna i landet. Det som är möjligt i
Norge verkar vara i stort sett omöjligt i Sverige.
Herr talman! Jag har inte för avsikt att yrka något, men jag vill ändock
deklarera att jag kommer tillbaka. Jag vill även nu, liksom tidigare, uttala
en varm förhoppning om ett annat ställningstagande från utskottets sida.
Anf. 115 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Bruno Poromaa har vid flera tillfällen här i riksdagen tagit
upp frågan om tornedalingarnas situation. Jag vill verkligen understryka att
jag hyser stor respekt för Bruno Poromaas engagemang i den här frågan.
Kulturarvet är viktigt för oss alla, från vilket land eller från vilken lands-
ända vi än kommer. Människans rättigheter till sitt kulturarv och till möjlig-
heterna att utöva sin kultur och att tala sitt språk har varit och är viktigt för
oss alla, inte minst för oss socialdemokrater. Därför vill jag understryka att
det är angeläget att samhället stöder och engagerar sig för det tornedalska
kulturarvet och för att det skall kunna utvecklas.
Utskottet förutsätter att stöd som tidigare givits från olika myndigheter
skall fortsätta att lämnas. I betänkandet finns redovisningar av bidrag från
olika myndigheter. Jag kan nämna att t.ex. Statens kulturråd har lämnat tid-
skriftsstöd, utgivningsstöd för utgivning av tornedalska boktitlar och bidrag
till Tornedalens bibliotek.
Ett annat projekt är stödet till det lexikon som har utgivits med bl.a. torne-
dalsfinska ord som är översatta till rikssvenska och riksfinska.
Andra projekt som syftar till att bevara och slå vakt om det tornedalska
kulturarvet är insamlingen av visor, ramsor och sagor.
Jag tycker också att man skall tala om de rättigheter som de tornedalska
barnen har när det gäller hemspråksundervisning. Den rättigheten skiljer sig
från andra elevers här i Sverige. Man har rätt till sitt hemspråk även om det
inte är ett umgängesspråk i hemmet.
Herr talman! Jag förstår att det egna språket och den egna kulturen måste
värnas i Tornedalen. Vi i kulturutskottet vill slå vakt om ursprungsbefolk-
ningarnas rättigheter. Jag kan försäkra Bruno Poromaa att vi följer denna
fråga mycket noggrant. Det är inte oengagemang. Det är hela utskottets
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Tornedalsfrågor
89
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Tornedalsfrågor
90
uppfattning att det är en angelägenhet att ekonomiskt stöd lämnas och att
insatser görs för att bevara den tornedalska kulturen och det tornedalska
språket även i fortsättningen. Om stora negativa ändringar skulle ske i för-
hållande till dagens situation lovar jag att vi kommer att agera.
Herr talman! Med detta vill jag i dag yrka bifall till hemställan i kulturut-
skottets betänkande.
Anf. 116 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Ingegerd Sahlström följer samma spår som tidigare talesmän
från utskottet har följt när man har behandlat den här frågan. Hon säger att
det är angeläget att samhället stöder genom olika myndigheter. Men det stö-
det är mycket begränsat i det hårt ansträngda ekonomiska läge som vi har i
dag. Det är också mycket osäkert.
Tornedalingarna har t.o.m. vid en Europarådskonferens förra året fått ett
internationellt stöd för hävdandet av sin minoritetsstatus. Anser inte utskot-
tet att detta är tillräckligt för att vi skall kunna ställa krav på det officiella
Sverige om stöd för vår verksamhet? Vi för ju ett resonemang om EG-an-
passning på skilda områden. Såvitt jag vet finns det endast två länder i
Europa som är helt enspråkiga. De flesta EG-länderna är säkerligen fler-
språkiga. Förmodligen har EG också en uppfattning om minoritetsfolken i
resp, länder. Har inte utskottet studerat vad EG säger i dessa frågor?
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1992/93:JoU2 Protokoll om flyktiga organiska ämnen (prop. 1991/92:171).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Företogs till avgörande konstitutionsutskottets betänkanden
1992/93:KU1 och KU2, lagutskottets betänkanden 1992/93:LU1 och LU2,
socialförsäkringsutskottets betänkanden 1992/93:SfUl och SfU2, kulturut-
skottets betänkanden 1992/93:KrUl, KrU2 och KrU3 samt jordbruksutskot-
tets betänkande 1992/93:JoU2.
Konstitutionsutskottets betänkande KU1
Mom. 5 (systemet med normgivningsbemyndiganden och ett svenskt när-
mande till EG)
Utskottets hemställan bifölls med 267 röster mot 12 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 8 (översyn av lagstiftning som begränsar den personliga friheten
m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 20 för reservationen av
Harriet Colliander.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU2
Mom. 10 (fackliga stridsåtgärder)
Utskottets hemställan bifölls med 274 röster mot 13 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del.
Mom. 12 (regeringsformens diskrimineringsförbud)
Först biträddes meningsyttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del -
som ställdes mot utskottets hemställan med den ändring däri som föranled-
des av bifall till motion K228 av Margareta Winberg och Hans Göran Franck
i motsvarande del - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 263 röster mot 19 för menings-
yttringen av Johan Lönnroth i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att
rösta.
Mom. 13 (rasism och hets mot folkgrupp m.m.)
Motion K228 och yrkande 1 i motion K424 såvitt avsåg homosexuella och hets
mot folkgrupp
Utskottets hemställan - som ställdes mot dek motion K228 av Margareta
Winberg och Hans Göran Franck i motsvarande del, dels motion K424 av
Christina Linderholm i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Motion K410 avseende översyn av lagen om hets mot folkgrupp
Utskottets hemställan - som ställdes mot motion K410 av Håkan Holm-
berg m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 13 i övrigt
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 14 (Europakonventionen)
Utskottets hemställan bifölls med 248 röster mot 34 för meningsyttringen
av Johan Lönnroth i motsvarande del.
Mom. 19 (offentlighet och insyn i övrigt)
Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 20 för reservationen av
Harriet Colliander. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 20 (kontaktannonser)
Utskottets hemställan - som ställdes mot motion K433 av Margareta Vik-
lund i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
91
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU1
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU2
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUl
Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 18 för reservationen av
Leif Bergdahl.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU2
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrUl
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU2
Mom. 3 (samarbete mellan Statens historiska museum och Nordiska mu-
seet)
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 128 för reservationen av
Äke Gustavsson m.fl.
Lena Boström (s) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU3
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU2
Utskottets hemställan bifölls.
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1992/93:82 Kapital för nya företag, m.m.
1992/93:119 Ändringar i livsmedelslagen (1971:511) m.fl. lagar i anledning
av EES-avtalet
92
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Anmäldes att följande frågor framställts
den 3 november
\99H93-A34 av Maud Ekendahl (m) till utbildningsministern om studiestö-
det:
För att erhålla studiebidrag måste elev under höstterminen ha en studie-
längd på 3 1/2 månad enligt studiestödslagen kap. 3.
Vårdgymnasiet i Hässleholm fick i uppdrag att starta det s.k. tredje året
för ungdomar som ej kom in på högskolan eller var arbetslösa, alltså ungdo-
mar under 20 år. Eftersom kommunen och arbetsförmedlingen ville se hur
många ungdomar som kunde erhålla annan sysselsättning fördröjdes skol-
starten. Detta innebar i praktiken att dessa ungdomar ej blev berättigade
till fullt studiebidrag under höstterminen. För att fullgöra utbildningen utan
inskränkningar har eleverna undervisning v 44, v 8 och v 15. Vidare är kurs-
tiden utsträckt t.o.m. v 25.
Vilka ändringar i studiestödslagen är statsrådet beredd att överväga så att
berörda elever kan erhålla fullt studiebidrag?
1992/93:135 av Aiwa Wennerlund (kds) till statsrådet Beatrice Ask om
mobbning i skolan:
Varje dag mobbas i Sverige mellan 100 000 och 150 000 barn i och utanför
skolan. Det är cirka en av tio elever eller ca 10 %. Dessa barns/elevers skol-
gång är ofta ett enda stort lidande, ibland fran den första till den sista klas-
sen. Många barn får alltså utstå trakasserier så gott som dagligen, i värsta
fall i nio års tid.
Ofta slutar inte mobbningen efter skoldagens slut. Många barn utsätts på
vägen till och från skolan och även på fritid.
Mobbning sätter i regel mycket djupa sår hos ett barn, och detta kan följa
människan hela livet med rädsla, dåligt självförtroende, otillräcklighet, osv.
Mobbning kan inte få fortsätta obehindrat i skolorna som det gör på
många ställen.
Min fråga är vad statsrådet har för avsikt att göra åt det stora problemet
med mobbning.
1992/93:136 av Kent Carlsson (s) till justitieministern om reglerna om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning:
I rättegångsbalkens 28 kap. 13 § finns regler rörande kroppsvisitation resp,
kroppsbesiktning.
I dessa anges att kvinnor endast får kroppsvisiteras av annan kvinna, lä-
kare eller legitimerad sjuksköterska. Eventuellt vittne måste också uppfylla
dessa krav. I princip gäller dessa regler även vid s.k. kroppsbesiktning.
För män finns inte motsvarande regler, vilket är märkligt. En man kan i
dag tvingas till kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av kvinnlig personal.
93
|
Prot. 1992/93:16 4 november 1992 |
Jag vill därför fråga justitieministern: Är regeringen beredd att lägga fram förslag om ändring i rättegångsbalken 1992/93:137 av Patrik Norinder (m) till miljöministern om PET-lagen om Enligt en artikel i ICA-nyheter den 29 oktober hävdar en departements- Enligt andra tidningsuppgifter, bl.a. Expressens ledare den 30 oktober, Vilka belägg har miljöministern för att PET-lagen ger miljövinster jämfört 21 § Kammaren åtskildes kl. 15.27. Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 34 (del- av andra vice talmannen därefter t.o.m. anf. 63 (delvis), Vid protokollet ULF CHRISTOFFERSSON |
IGurtborg Apelgren
94
Innehållsförteckning
Onsdagen den 4 november
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
1 § Avsägelse ......................................... 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
Meddelande om samlad votering .......................... 1
3 § Taxifrågor m.m..................................... 1
Trafikutskottet betänkande TUI
Debatt
Jan Sandberg (m)
Jarl Lander (s)
Kenneth Attefors (nyd)
Karl-Erik Persson (v)
Beslut fattades efter 8 §
4 § Vissa parkeringsfrågor ............................... 12
Trafikutskottets betänkande TU2
Debatt
Max Montalvo (nyd)
Jan Sandberg (m)
Beslut fattades efter 8 §
5 § Förenklad delgivning ................................ 15
Justitieutskottets betänkande JuUl
Beslut fattades efter 8 §
6 § Immunitet och privilegier för ministerrådsmöten och ämbetsman-
nakommittémöten inom Konferensen om säkerhet och samar-
bete i Europa (ESK) .............................. 15
Justitieutskottets betänkande JuU2
Beslut fattades efter 8 §
7 § Jämställdhet ....................................... 15
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU1
Debatt
Berit Andnor (s)
Hans Andersson (v)
Charlotte Cederschiöld (m)
Isa Halvarsson (fp)
Marianne Andersson (c)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Margareta Viklund (kds)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Karin Pilsäter (fp)
Rose-Marie Frebran (kds)
Beslut fattades efter 8 §
8 § Arbetsmiljö ....................................... 56
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU3
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Debatt
Hans Andersson (v)
Marianne Andersson (c)
Beslut ...............................................
Trafikutskottets betänkande TUI
Trafikutskottets betänkande TU2
Justitieutskottets betänkande JuUl
Justitieutskottets betänkande JuU2
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU1
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU3
Meddelande om aktuell debatt om kärnkraftens säkerhetsproblem
och den framtida energiförsörjningen..................
Andre vice talmannen
Meddelande om samlad votering ..........................
9 § Riksdagen och normgivningsprocessen med anledning av förslag
från riksdagens revisorer, m.m.......................
Konstitutionsutskottets betänkande KU1
Debatt
Bengt Hurtig (v)
Catarina Rönnung (s)
Harriet Colliander (nyd)
Beslut fattades efter 18 §
10 § Fri- och rättigheter m.m.............................
Konstitutionsutskottets betänkande KU2
Debatt
Harriet Colliander (nyd)
Bengt Hurtig (v)
Ylva Annerstedt (fp)
Margareta Winberg (s)
Christina Linderholm (c)
Margareta Viklund (kds)
Håkan Holmberg (fp)
Karin Pilsäter (fp)
Ingvar Svensson (kds)
Beslut fattades efter 18 §
11 § Återvinning vid ackord och konkurs....................
Lagutskottets betänkande LU1
Beslut fattades efter 18 §
12 § Sakrättsliga frågor m.m..............................
Lagutskottets betänkande LU2
Beslut fattades efter 18 §
13 § Introduktionsersättning till flyktingar och vissa andra utlän-
ningar ..........................................
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUl
Debatt
Lars Moquist (nyd)
Gustaf von Essen (m)
96
62
63
63
67
79
79
80
Beslut fattades efter 18 §
14 § Vissa socialförsäkringsfrågor.......................... 84
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU2
Beslut fattades efter 18 §
Meddelande om kulturutskottets betänkanden KrUl, KrU2 och
KrU3 .......................................... 85
Tredje vice talmannen
15 § Arkeologiska kostnader ............................. 85
Kulturutskottets betänkande KrUl
Beslut fattades efter 18 §
16 § Museifrågor ...................................... 85
Prot. 1992/93:16
4 november 1992
Kulturutskottets betänkande KrU2
Debatt
Göran Åstrand (m)
Björn Kaaling (s)
Beslut fattades efter 18 §
17 § Tornedalsfrågor ................................... 87
Kulturutskottets betänkande KrU3
Debatt
Bruno Poromaa (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Beslut fattades efter 18 §
18 § Protokoll om flyktiga organiska ämnen.................. 90
Jordbruksutskottets betänkande JoU2
Beslut ............................................... 90
Konstitutionsutskottets betänkande KU1
Konstitutionsutskottets betänkande KU2
Lagutskottets betänkande LU1
Lagutskottets betänkande LU2
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUl
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU2
Kulturutskottets betänkande KrUl
Kulturutskottets betänkande KrU2
Kulturutskottets betänkande KrU3
Jordbruksutskottets betänkande JoU2
19 § Bordläggning ..................................... 92
20 § Anmälan om frågor
1992/93:134 av Maud Ekendahl (m) om studiestödet....... 93
1992/93:135 av Aiwa Wennerlund (kds) om mobbning i skolan 93
1992/93:136 av Kent Carlsson (s) om reglerna om kroppsvisita-
tion och kroppsbesiktning......................... 93
1992/93:137 av Patrik Norinder (m) om PET-lagen om miljö-
vinsterna ...................................... 94
97
gotab 42292, Stockholm 1992